22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Främjande av förnybar energi och den europeiska grannskapspolitiken: EU och Medelhavsområdet” (förberedande yttrande)

2011/C 376/01

Föredragande: Pierre-Jean COULON

Medföredragande: Stéphane BUFFETAUT

Den 28 januari 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Främjande av förnybar energi och den europeiska grannskapspolitiken: EU och Medelhavsområdet”

(förberedande yttrande).

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21 och 22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 164 röster för, 2 röster emot och 9 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer: att förvandla kakofoni till symfoni

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén önskar en återgång till fred i Medelhavsländerna och att Medelhavsregionen ska gå mot en framtid av stabilitet.

1.2 De senaste händelserna i länderna i Nordafrika och Mellanöstern bekräftar att en låtgåmentalitet inte längre är möjlig, och att en mer hållbar framtid måste byggas upp med enskilda människors välbefinnande samt social utveckling i centrum.

1.3 I detta sammanhang är det ytterst viktigt att främjandet av förnybar energi, framför allt solenergi, bygger på regionalt samarbete som syftar till gemensam utveckling.

1.4 EESK välkomnar regionala initiativ till förmån för storskalig utbyggnad av förnybar energi i Medelhavsområdet (solenergiplanen för Medelhavsområdet, Dii, Medgrid osv.) och önskar se dessa initiativ genomförda snabbt, effektivt och samordnat.

1.5 Utöver dessa initiativ efterlyser EESK ”en ny grön giv” för området med fokus på minskad energianvändning genom en radikal omvandling av våra konsumtions- och produktionsmönster.

1.6 Det finns betydande möjligheter till besparingar av energi och kol i Medelhavsområdet. Möjligheterna sammanhänger delvis med främjande av ny teknik och delvis med nya beteenden som bör uppmuntras. Förbättrad energieffektivitet är ett nödvändigt komplement till utvecklingen av förnybara energikällor.

1.7 Ett energiförsörjningssystem med låga koldioxidutsläpp kan inte åstadkommas på egen hand av energisektorn i varje enskilt land. I stället behövs en stark regional solidaritet och betydande finansiering som gynnar alla parter, på båda sidor om Medelhavet.

1.8 Med tanke på skillnaderna mellan de olika länderna i fråga om tillgängliga resurser, behovens omfattning och utsläppsnivån avseende växthusgaser, har tredjeländerna i Medelhavsområdet visserligen gemensamt men varierande ansvar. Vi behöver alltså en vision för området som tar sig uttryck i nationellt anpassade och stabila strategier.

1.9 Det finns behov av nationella program (lagstiftning, skatteincitament, normer) i länderna söder om Medelhavet för att skapa gynnsamma förutsättningar för att främja förnybar energi. Detta bör ingå i ett långsiktigt program med syfte att varaktigt avskaffa skadliga subventioner till fossila energikällor.

1.10 Vi välkomnar Europeiska kommissionens initiativ att se över sitt förhållningssätt gentemot Medelhavsländerna och förordar ett strukturerat och förstärkt samarbete med förnybar energi i fokus (1).

1.11 Vi anser dock att denna samarbetsvilja snabbt ska omsättas i åtgärder och program. EESK vidhåller att alla dialoger som inleds från början bör inbegripa sociala frågor.

1.12 EESK upprepar sin uppmaning i yttrandet från mars 2011 om ”Vilket slags grannskapspolitik behöver vi för att trygga energiförsörjningen i EU?” (2) om att stödja framväxten av en energigemenskap för EU och Medelhavsländerna (energigemenskapen för sydöstra Europa, inklusive länderna på Balkan) och en specifik stödåtgärd för att utveckla energieffektivitet, förnybar energi samt hopkoppling av nätverk och samverkan mellan dem.

1.13 Arbetet kan inledas i Maghrebländerna, och energigemenskapen bör införa vissa lämpliga delar av gemenskapslagstiftningen. Dessutom bör den nya gemenskapen ha som mål att främja en ny energistadga och ett nytt protokoll om energieffektivitet och utveckling av förnybar energi.

1.14 Kommittén vill också i detta sammanhang påminna om vikten av att inrätta ett socialt forum liknande det som skapades i anslutning till energigemenskapen för sydöstra Europa. Framväxten av förnybar energi får inte begränsas till rent industriella projekt.

1.15 EESK anser att tekniskt stöd i syfte att skapa lokal sakkunskap om förnybar energi och energieffektivitet som kan bidra till utvecklingen av förnybar energi är en nödvändighet, liksom samarbete syd-syd. Fortbildningsbehoven i fråga om teknik för förnybar energi bör kartläggas på förhand och leda till en handlingsplan som anpassats för EU–Medelhavsområdet.

1.16 Vi rekommenderar kraftigt ökat stöd till forsknings- och utvecklingsverksamhet i syfte att förbättra lönsamheten i projekt för förnybar energi. Tekniköverföringarna kunde ske via en gemensam regional plattform för forskning och utveckling och involvera högskolor och forskningscentrum.

1.17 Med detta i åtanke förordar EESK att man inrättar ett energi-Erasmus för Medelhavsområdet, som ger studenter i hela regionen (nord, syd, öst och väst) möjlighet att utbilda sig i teknik för förnybar och hållbar energi.

1.18 Det finns skäl att ta fram nya medel för att stödja och stimulera förnybar energi. Därigenom skulle man säkerställa projektens ekonomiska stabilitet, t.ex. sådana som föreskrivs i artikel 9 i EU-direktivet om förnybar energi (3).

1.19 Kommittén stöder planerna på att skapa en investeringsbank för EU–Medelhavsområdet, och ställer sig bakom de uttalanden som nyligen gjorts av Europaparlamentet och den parlamentariska församlingen för unionen för Medelhavsområdet.

1.20 EESK anser att det behövs nyskapande och anpassade mekanismer till stöd för förnybar energi. Utformningen av sådana mekanismer bör ske i samverkan mellan EU och Medelhavsländerna och möjliggöra nya pilotprojekt som stöds av investeringsbanken för EU–Medelhavsområdet. Därigenom skulle man göra framsteg mot en ”ny grön giv”.

1.21 Det är också ytterst viktigt att inom ramen för handelsförhandlingar främja en liberalisering av handeln av varor och tjänster för att stödja förnybar energi.

1.22 Handlingsplanen för den nya grannskapspolitiken utgör ett nyckelinstrument för att främja nationella och regionala energimål i de bilaterala förbindelserna.

1.23 Vi understryker dessutom att det nya direktivet om handeln med utsläppsrätter (4) innebär att finansieringen via utsläppsrätter kan äventyra en del av anslagen för projekt som lanseras i södra Medelhavsområdet ifall Europeiska kommissionen inte åtar sig att – i enlighet med direktivet – inleda förhandlingar med tredjeländer.

1.24 Man kan konstatera att lanseringen av solenergiplanen för Medelhavsområdet leder till en rad andra initiativ för att främja utvecklingen av förnybar energi i regionen. Detta är lovvärt. Utan en god samordning mellan dessa olika initiativ och mellan de institutioner som handlägger och stöder dem (Europeiska kommissionen, Medelhavsunionen m.fl.) riskerar resultaten dock att bli sämre än förväntat. Genom program för tekniskt bistånd till förmån för länderna vid södra Medelhavet, och med stöd av en rad olika initiativ, kan EU bidra till en effektiv utvinning av förnybar energi i samförstånd i regionen och förvandla den rådande kakofonin till en symfoni.

1.25 När det gäller energinät skulle lokal produktion av solenergi kunna utgöra en effektiv och ekonomiskt lönsam lösning för isolerade områden som inte har tillgång till nätet. Detta skulle vara särskilt lämpligt för vidsträckta områden med låg befolkningstäthet.

1.26 Det vore lämpligt att på gemenskapsnivå inrätta en politisk riskgaranti för länderna söder om Medelhavet (t.ex. genom att utfärda obligationer med EU som garant). Det gäller även att säkerställa att medlemsstaterna framöver åtar sig att köpa en minimimängd el från länderna söder om Medelhavet.

1.27 Informationsspridning om samtliga initiativ, med inriktning på samtliga aktörer, också det civila samhället, är av största vikt. Nationella program för främjandet av förnybar energi borde inbegripa kampanjer för att öka medvetenheten om både energieffektivitet och förnybar energi. Sociala nätverk och ny informations- och kommunikationsteknik kan bidra kraftigt till uppslutningen.

2. Inledning

2.1 Medelhavsregionen uppvisar sedan flera årtionden en stark samhällsekonomisk utveckling och en kraftig urbanisering, i synnerhet vid kusten. Denna tendens torde hålla i sig. Alla dessa faktorer sammantagna gör Medelhavsområdet till ett känsligt ekosystem vars tillstånd försämras allt mer (5).

2.2 I energifrågan karaktäriseras Medelhavsområdet av två uppenbara och djupa orättvisor: de rika länderna i norr konsumerar mer energi än länderna i söder, och tillgången till energikällor är ojämnt fördelad.

2.3 Trots de framsteg som gjorts i området är de nuvarande tendenserna på energiområdet inte hållbara. Denna trend måste vändas genom samordnade insatser i syfte att undvika en ökning av koldioxidutsläppen och energislöseri. Nya arbetstillfällen kan skapas inom nya tillväxtnischer såsom energieffektivitet, miljövänligt byggande, tillgång till bastjänster samt industri och teknik i anslutning till förnybar energi.

2.4 Även om man kan ge exempel på lyckade goda metoder, t.ex. den särskilda lagen för förnybar energi i Algeriet och sol- och vindkraftprojekten i Egypten, Marocko och Tunisien, är de nuvarande ansträngningarna för att uppnå långsiktighet och storskalighet tyvärr otillräckliga i de flesta fall.

2.5 Efter en längre period av misstro eller likgiltighet kan man konstatera att hållbar energiutveckling i Medelhavet nu – mer eller mindre konkret – börjar påverka verksamheten vid företag, i lokalsamhället, på nationell nivå eller inom samarbetet.

3. Framtidsutsikter på energiområdet i Medelhavsregionen: Den förnybara energins möjligheter och fördelar samt ökad energieffektivitet

3.1 Energiberoendet i Medelhavsområdet och i EU kan bli avsevärt större. Det regionala energiberoendet uppgick till 42 % år 2007. Enligt Medelhavsområdets energiobservatorium kommer beroendet fram till 2030 att stabiliseras och till och med minska till 40 % (40 % för olja, 30 % för gas och 70 % för kol) medan det kommer att vara högre i norr (97 %). Observatoriets alternativa beräkning visar dock att det vore möjligt att sänka belastningen och det regionala beroendet till 18 % fram till 2030. Men även i detta fall kommer skillnaderna mellan länderna att vara stora. Till följd av höjda kostnader för tillförsel och därmed även ökade energiutgifter för länderna, hushållen och företagen, kommer de sociala och ekonomiska riskerna att öka kraftigt.

3.2 Oavsett vilken utvecklingen blir kommer koldioxidutsläppen från användningen av fossila bränslen i regionen att öka med minst 30 % i förhållande till utsläppsmängden år 1990. Dessutom torde utsläppen per invånare i södra och östra Medelhavsområdet år 2030 uppgå till ca 55 % av de totala utsläppen i Medelhavsbäckenet (36 % år 2007) trots att delområdet för närvarande uppvisar 40 % mindre utsläpp än länderna vid norra Medelhavskusten.

3.3 En annan risk som blir allt större är den ökande vattenbristen i regionen. I vissa länder har avsaltningen utvecklats och den har blivit nästan oumbärlig. Samtidigt har detta ådagalagt spänningar i anslutning till det ömsesidiga beroendet mellan vatten och energi.

3.4 Strävandena efter ekonomisk och social utveckling är befogade och därför är energin nödvändig. Energifrågan kan i värsta fall allvarligt äventyra den ekonomiska och sociala utvecklingen, inte bara i de mest utsatta länderna.

3.5 Det nya energiförsörjningssystemet bör betraktas som något övergripande som inte bara gäller energisektorn (utbud) utan även energiförbrukningen (efterfrågan), och man bör se till att utveckla systemet i syfte att utforma energitjänster som är optimala med avseende på resurser, ekonomiska och sociala kostnader samt lokalt och globalt miljöskydd. Detta lyfter fram nya aktörer inom företag, lokalsamhällen, hushåll, byggnadsbranschen, transport, industriproduktion, jordbruk och tredje sektorn.

3.6 Det finns betydande möjligheter till besparingar av energi och kol i Medelhavsområdet. Flera tillförlitliga bedömningar visar att det under de närmaste tjugo åren kunde vara möjligt att minska konsumtionen med runt 20 % (mer ifall energipriserna fortsätter att stiga).

3.7 Förbättrad energieffektivitet är ett nödvändigt komplement till utvecklingen av förnybara energikällor. Man måste komma ihåg att energieffektivitet och energisparande framför allt beror på insatser från medborgarna, företagen och arbetstagarna samt på ändringar i deras beteenden (6).

3.8 Många hinder står dock i vägen för utvecklingen av potentialen. Dessa är av skilda slag: institutionella och lagstiftningsmässiga, tekniska, ekonomiska, utbildnings- eller informationsrelaterade, osv. Man måste konstatera att förnybar energi i de allra flesta fall är mindre konkurrenskraftig än de konventionella energislagen, framför allt i den nuvarande situationen där de externa kostnaderna inte internaliseras.

3.9 För att överbrygga denna klyfta bör man på nationell nivå inrätta program som syftar till att skapa gynnsamma villkor för förnybar energi. De bör omfatta nationell lagstiftning till förmån för utveckling av förnybar energi, skatteincitament och normer. På samma sätt finns det skäl att upprätta långsiktiga nationella planer för att på ett ekonomiskt hållbart sätt minska, eventuellt avskaffa, de skadliga subventionerna till fossila energikällor, som en del i utvecklingen av förnybar energi. Man bör i detta sammanhang ta hänsyn till de svagaste befolkningsskiktens situation.

3.10 Det finns också skäl att ta fram en tydlig regelram och nya medel för att stödja och stimulera förnybar energi i syfte att säkerställa ekonomisk stabilitet i projekten, i linje med vad som föreskrivs i artikel 9 i EU-direktivet om förnybar energi.

3.11 En nyckelaspekt i utvecklingen av förnybar energi är stödet till lokal elproduktion, särskilt via solenergi, genom lämplig lagstiftning, finansiering och utbildning.

3.12 Ett stort hinder är också den inställning som olika aktörer har till förnybar energi. En informationssatsning med inriktning på samtliga aktörer, också det civila samhället, är av största vikt. Nationella program för främjandet av förnybar energi skulle kunna inbegripa kampanjer för att öka medvetenheten om både energieffektivitet och de förnybara energikällor som bör utvecklas.

4. Energi / miljö / samarbete i Medelhavsområdet: den regionala dimensionen

4.1 Situationen i de olika länderna är olika, men Medelhavsländerna har dock gemensamma, om än skilda, ansvarsområden. De har ett gemensamt ansvar för att skapa en vision för en framtid med hållbar energi, att fastställa den grundläggande inriktningen och tillsammans bygga upp en gemensam grund (resurser, finansieringsmekanismer, utbyte av bästa praxis, utbildning, kapacitetsförstärkning, tekniköverföring osv.). De har olika ansvarsområden när det gäller genomförandet, som kräver att man beaktar de olika ländernas särart (utan att förutsätta några tekniska lösningar). Vi behöver alltså en vision för området som tar sig uttryck i nationellt anpassade och stabila strategier.

4.2 Tendensen i regionen går mot en kraftig ökning av efterfrågan på energi, och detta tillsammans med det ökade intresset för en socioekonomiskt hållbar utveckling, oron vad avser försörjningstryggheten och behovet av en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp mot bakgrund av klimatförändringarna understryker behovet av att snabbt öka takten i genomförandet av politiska åtgärder för minskad energianvändning.

4.3 Denna utmaning kan endast mötas med ett samarbete inom EU och Medelhavsområdet som bygger på en ny modell med energisystem som är förenliga med hållbar utveckling. På så sätt kan vi möta dagens efterfrågan utan att äventyra de kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. På regional nivå är det viktigt att harmonisera lagstiftningen och anta flexibla instrument för att kunna skapa en konkurrenskraftig marknad för grön energi.

4.4 EESK gläder sig dels åt att kommissionen inom ramen för den nya grannskapspolitiken betonar samarbetspotentialen när det gäller att producera och förvalta förnybar energi, dels åt strävan efter att samarbetet på energiområdet ska förstärkas genom en förbättrad dialog med Medelhavsländerna.

4.5 Kommittén anser dock att man snabbt bör omsätta detta i åtgärder och program som syftar till att främja ett sådant samarbete. Kommittén understryker att all dialog redan från början bör omfatta de sociala aspekterna så att utvecklingen av förnybar energi kommer att ingå i en bredare plan för ekonomisk och social utveckling. För att denna process ska vinna i giltighet måste man också lägga större vikt vid arbetsmarknadsparterna. Det är också önskvärt att man engagerar det civila samhället i stort och medierna för att säkerställa att allmänheten sluter upp bakom satsningarna på att finna ”specifika gemensamma intressen” för länderna i nord och i syd.

4.6 EESK upprepar den uppmaning som framfördes i kommitténs yttrande från mars 2011 om ”Vilket slags grannskapspolitik behöver vi för att trygga energiförsörjningen i EU?” (7) och stöder kommissionens förslag att skapa en trovärdig möjlighet för södra Medelhavsområdet att integreras med EU:s inre marknad för energi genom ett differentierat och stegvis tillvägagångssätt eller genom att utvidga tillämpningen av fördraget om energigemenskapen till att omfatta även de grannländer som inte har anslutit sig ännu.

4.7 EESK anser att den nya gemenskapen bör ha som mål att främja en ny energistadga och ett nytt protokoll om energieffektivitet och utveckling av förnybar energi. Kommittén vill också i detta sammanhang påminna om vikten av att inrätta ett socialt forum liknande det som skapades i anslutning till energigemenskapen för sydöstra Europa (länder i Balkanområdet).

4.8 EESK efterlyser ”en ny grön giv” för området med fokus på minskad energianvändning genom en radikal omvandling av våra konsumtions- och produktionsmönster.

4.9 Finansieringsfrågan är särskilt viktig. Man måste bl.a. lösa frågan om den politiska risken för att kunna främja privat finansiering. I samband med solenergiplanen för Medelhavsområdet skulle det till exempel vara lämpligt att inrätta en EU-stödd politisk riskgaranti (t.ex. genom att utfärda obligationer med EU som garant).

4.10 Kommittén stöder planerna på att skapa en investeringsbank för EU–Medelhavsområdet, och ställer sig bakom de uttalanden som nyligen gjorts av Europaparlamentet (8) och den parlamentariska församlingen för unionen för Medelhavsområdet (9). Kommittén hoppas att Europeiska investeringsbanken kommer att ta initiativ till inrättandet av denna bank för EU–Medelhavet, bl.a. i partnerskap med finansinstitut söder om Medelhavet.

5. Forskning, tekniköverföring, kapacitetsutveckling, utbildning, handel och det civila samhällets deltagande

5.1 Det omfattande paradigmskifte som skett på energiområdet, där en prioritering av efterfrågan ersätter en prioritering av utbudet, innebär stora förändringar för medborgarnas förhållande till energisystemen. Mot den bakgrunden uppmanar vi universiteten på båda sidor av Medelhavet att arbeta i nätverk och önskar att man stöder initiativ som gör det möjligt att dela med sig av erfarenheter och goda metoder mellan samtliga berörda aktörer på det sätt som har skett vid Medelhavsområdets sommaruniversitets konferenser om hållbar energi i Medelhavsområdet.

5.2 Vi rekommenderar kraftfullt ökat stöd till forsknings- och utvecklingsverksamhet, som genom att uppmuntra till tekniska innovationer kan generera avsevärda produktivitetsökningar som i sin tur kan förbättra den ekonomiska lönsamheten i projekt för förnybar energi till nivåer som är intressanta för investerare. Det är viktigt att underlätta tekniköverföring mellan länder på båda sidor om Medelhavet, något som skulle kunna ske inom ramen för en gemensam regional forsknings- och utvecklingsplattform som inbegriper universitet och forskningscentra och som beaktar olika aspekter i samband med konstruktion och utnyttjande av anläggningar.

5.3 Med detta i åtanke förordar EESK att man inrättar ett energi-Erasmus för Medelhavsområdet, som ger studenter i hela regionen (nord, syd, öst och väst) möjlighet att utbilda sig i teknik för förnybar och hållbar energi.

5.4 Det finns en mängd skäl som talar för att man bör arbeta med alternativa scenarier och successivt prioritera partnerskap mellan företag, regioner och utbildningsaktörer i de framtida strategierna för utveckling av hållbar energiutveckling i Medelhavsområdet.

5.5 Kommittén anser att tekniskt stöd i syfte att skapa lokal sakkunskap som kan bidra till utvecklingen av förnybar energi är en nödvändighet, liksom samarbete syd-syd. Fortbildningsbehoven bör kartläggas på förhand och leda till en handlingsplan som anpassats för EU–Medelhavsområdet.

5.6 Utvecklingen av förnybar energi bör leda till att nya arbetstillfällen med anständiga villkor skapas, men den kräver också en inledande utbildningssatsning och fortbildning på regional och mellanregional nivå. Detta kan bara ske effektivt inom ramen för ett organiserat samråd med arbetsmarknadsparterna.

5.7 För att främja förnybar energi inom ramen för de pågående och kommande handelsförhandlingarna bör man liberalisera handeln med sådana varor och tjänster som gynnar förnybar energi.

5.8 Handlingsplanen för den nya grannskapspolitiken utgör ett nyckelinstrument för att främja nationella och regionala energimål i de bilaterala förbindelserna. EESK uppmanar kommissionen att uppdatera handlingsplanerna så att de gynnar utvecklingen av förnybar energi. Det gäller nu att se till att handlingsplanerna är inbördes förenliga i fråga om förnybar energi.

5.9 Det civila samhällets deltagande (icke-statliga organisationer, sammanslutningar, medborgarorganisationer, fackföreningar osv.) i programmen för främjande av förnybar energi är viktigt. En förutsättning för att dessa program ska bli framgångsrika är ökad medvetenhet bland allmänheten, men också bred information i syfte att skapa största möjliga uppslutning i den allmänna opinionen och bland alla aktörer.

6. Regionala initiativ i syfte att främja utvecklingen av förnybar energi

6.1 Solenergiplanen för Medelhavsområdet: En katalysator för hållbar utveckling i området

6.1.1 Huvudmålet för solenergiplanen för Medelhavsområdet är att tillgodose energibehovet i länderna i syd och att överföra en del av den producerade elen till europeiska länder, ett viktigt komplement för att åstadkomma ekonomisk och finansiell lönsamhet i projekten. Exporten av grön el till Europa möjliggörs av artikel 9 i EU-direktivet om förnybar energi. En förutsättning för exporten är emellertid att det finns sammanlänkningar, och särskilda bestämmelser så att man kan undvika opportunism eller marknadssnedvridning.

6.1.2 Det kvantitativa målet för solenergiplanen för Medelhavsområdet är 20 GW ny kapacitet från förnybar energi fram till 2020 (huvudsakligen sol- och vindenergi) och utveckling av elnät och sammanlänkningar nord-syd samt syd-syd. Energieffektivitet och tekniköverföring betraktas för närvarande som åtföljande åtgärder, vilket är synd med tanke på den potential och de utmaningar som finns i området och som påpekades ovan. I förhållande till prognoser från Medelhavsområdets energiobservatorium för 2020 skulle målet för solenergiplanen för Medelhavsområdet innebära att man behöver extrakapacitet på 11 GW från förnybar energi i ett scenario där allt fortsätter som nu, men endast 1 GW i det alternativa scenariot. Mot den bakgrunden är det önskvärt att medlemsstaterna åtar sig att köpa en garanterad minsta mängd el från länderna i syd för att uppmuntra projektet.

6.1.3 Problemen med solenergiplanen för Medelhavsområdet är två: Dels frågan om hur man kan förbättra lönsamheten i projekten genom att utnyttja skillnader i inköpspriset på el, både lokalt och vid export, och genom att använda subventionerade medel, stöd eller koldioxidkrediter, dels frågan om hur man säkrar finansieringen, både med egna medel – som bör vara säkerställda om lönsamheten är tillräcklig och om riskerna är under kontroll – och under den första tiden genom krediter hos institut för utvecklingsfinansiering (EIB, det franska kreditinstitutet AFD, det tyska KfW, EBRD, Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Muslimska utvecklingsbanken) och senare hos affärsbanker.

6.1.4 Solenergiplanen för Medelhavsområdet innebär ett samarbete som är mer omfattande än vad som hittills har funnits. Det kommer att omfatta medlemsstaterna i unionen för Medelhavsområdet, Europeiska kommissionen, företag, forskningsinstitut och icke-statliga organisationer inom sektorn, många offentliga och privata investerare samt finansinstitut.

6.1.5 EESK uppmanar kommissionen att verka i nära samarbete med sekretariatet för unionen för Medelhavsområdet, som har mandat att genomföra den övergripande planen, däribland solenergiplanen för Medelhavsområdet. En gemensam referensram bör upprättas för att främja genomförandet av den övergripande planen. Det är framför allt viktigt att anta en gemensam strategi i olika nyckelfrågor som val av finansieringsinstrument eller tekniköverföring.

6.2 Medgrid, ett projekt för gemensam utveckling av elhandeln i Medelhavsområdet

6.2.1 En av de största utmaningarna är, som redan nämnts, behovet av att komplettera och förstärka nätet av elsammanlänkningar i länder på båda sidor om Medelhavet. Den enda sammanlänkningen i dag är den mellan Spanien och Marocko, som har en överföringskapacitet på 1 400 MW. Enligt Medelec (en sammanslutning för hela elindustrin i Medelhavsområdet) är den maximala överföringskapacitet som nätet skulle kunna uppnå med de redan befintliga investeringsplanerna cirka 5 GW. För att kunna uppnå målen för solenergiplanen för Medelhavsområdet krävs således stora insatser för att öka kapaciteten i sammanlänkningarna i länderna på båda sidor om Medelhavet.

6.2.2 Syftet med Medgrid är att fastställa en översiktsplan för nätet i Medelhavsområdet fram till 2020, främja de institutionella och lagstiftningsmässiga ramar som behövs för elhandeln, utvärdera fördelarna med investeringarna i nätinfrastrukturen, utveckla ett tekniskt och teknologiskt samarbete med länderna i södra och östra Medelhavsområdet samt främja avancerad överföringsteknik.

6.3 Dii GmbH – Förnybar energi som binder samman kontinenter

6.3.1 Dii har ett längre tidsperspektiv än solenergiplanen för Medelhavsområdet, nämligen fram till 2050. Utgångspunkten är att 15 % av efterfrågan på el i de europeiska länderna i detta tidsperspektiv skulle kunna komma från solenergianläggningar belägna i ökenområden i länder söder om Medelhavet. Efter lanseringen år 2009 har Dii emellertid utvecklats mot ett mål om gemensam utveckling med fokus på utvecklingen av förnybar energi i allmänhet, inte bara solenergi och export syd-nord. Dii har anslutit sig till visionen för solenergiplanen för Medelhavsområdet men med ett längre tidsperspektiv och utan att fastställa några mätbara mål.

6.4 Andra initiativ:

6.4.1 Man kan också lyfta fram andra initiativ, till exempel EU:s projekt för tekniskt stöd ”Paving the Way for the Mediterranean Solar Plan” (”Förberedelser för en solenergiplan för Medelhavet”), som rör utvecklingen av förnybar energi i regionen, EU-finansieringen till länder söder om Medelhavet: investeringsinstrumentet för grannskapspolitiken och faciliteten för investering och partnerskap för Europa–Medelhavsområdet, som ska finansiera projekt för förnybar energi, samt kommissionens meddelande om ”Prioriteringar för energiinfrastrukturen för 2020 och framåt – Förslag för ett integrerat europeiskt energinätverk” (KOM(2010) 677 slutlig), som tar ett samlat grepp på handeln med grön el mellan syd och nord och behovet av att stärka sammanlänkningarna för att främja handeln. Många länder har också lanserat nationella planer, det finns till exempel en marockansk plan för solenergi och en tunisisk plan för solenergi, som omfattar en rad nationella projekt för utveckling av förnybar energi.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) KOM(2011) 200 slutlig och KOM(2011) 303.

(2) EUT C 132, 3.5.2011, s. 15.

(3) EUT L 140, 5.6.2009, s. 16–62.

(4) EUT L 140, 5.6.2009, s. 63–87 (artikel 11a.5).

(5) EESK:s informationsrapport om ”Klimatförändringarna och Medelhavet: utmaningar på miljö- och energiområdet”, CESE 682/2009, 30.9.2009.

(6) EUT C 318, 29.10.2011, s. 155.

(7) EUT C 132, 3.5.2011, s. 15.

(8) Europaparlamentets resolution av den 17 februari 2011: P7_TC1-COD(2010)0101.

(9) Rekommendation från utskottet för politik, säkerhet och mänskliga rättigheter, den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet, den 4 mars 2011 i Rom.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Storstadsområden och stadsregioner i Europa 2020-strategin” (initiativyttrande)

2011/C 376/02

Föredragande: Joost VAN IERSEL

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i sin arbetsordning utarbeta ett initiativyttrande om

”Storstadsområden och stadsregioner i Europa 2020-strategin”.

Facksektioner för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 1 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21.–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 142 röster för, 3 röster emot och 1 nedlagd röst.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK välkomnar att EU-institutionerna – rådet, kommissionen, Europaparlamentet och Regionkommittén – i ökande utsträckning uppmärksammar storstädernas utveckling i Europa inom ramen för den territoriella agendan 2020. Denna ökade prioritering är i linje med kommitténs konsekventa hållning, som den uttryckts under loppet av det senaste årtiondet.

1.2 Ett storstadsområde är inte bara en stor stad. Enligt EESK:s definition är det antingen en stor stad eller en polycentrisk grupp av städer, där båda kategorierna inkluderar kringliggande mindre kommuner och landsbygdsområden och där varje storstadsområde utgörs av en kritisk massa på minst 500 000 invånare (eller avsevärt mer). Storstadsområden är funktionella regioner som utgör viktiga ekonomiska områden och arbetsmarknader. I regel motsvaras de inte av (varaktiga) administrativa enheter såsom provinser och distrikt. Storstadsområdena är de främsta knutpunkterna i de transeuropeiska transportnätverken och utgör samtidigt själva komplicerade transportnät

1.3 EESK efterlyser en uppslagsrik strategi för 2000-talet för städers pånyttfödelse och för motståndskraftiga och konkurrenskraftiga storstadsområden. Ekonomiska, sociala, miljömässiga och territoriella trender tillsammans med sämre finansiella utsikter kräver brådskande ett sammanhållet program för städer med nära koppling till Europa 2020-strategin. EESK:s syn på programmet för städer och Europa 2020-strategins konsekvenser utvecklas i avsnitten 5 och 6 nedan.

1.4 För tillfället råder det stor förvirring om hur denna fråga ska hanteras på EU-nivå, vilket ofta även gäller den nationella nivån, delvis på grund av problem som gäller förvaltning och ansvar och delvis på grund av fragmenterade strategier. Mer specifikt uppstår spänningar på grund av motstridiga uppfattningar om vilka uppifrån och ned-strategier respektive nedifrån och upp-strategier som är önskvärda samt på grund av ett problemfyllt förhållande mellan storstäder och mindre (stadsnära) kommuner och landsbygdsområden. En viktig faktor är också att utvecklingen av storstadsområden inte sammanfaller med administrativa gränser.

1.5 EESK:s uppfattning är att välbalanserade och stabila storstadsområden som stimuleras inom ramen för Europa 2020-strategin kommer att utgöra spjutspetsar för den framtida utvecklingen, vart och ett med sin egen identitet och karaktär. De kommer också att ha en positiv makroekonomisk inverkan på Europa. Politiken för storstadsutveckling bör åtföljas av en strävan att minska regionala skillnader.

1.6 EESK rekommenderar att man inrättar en högnivågrupp eller arbetsgrupp på temat storstadsutveckling parallellt med kommissionens befintliga avdelningsövergripande grupp för stadsutveckling. En sådan arbetsgrupp bör vara interdisciplinär och omfatta olika företrädare från medlemsstater, storstadsområden, offentliga och privata intressenter samt civilsamhället. Ett strukturellt utbyte mellan praktiskt verksamma och forskning bör säkras, till exempel inom European Metropolitan Network Institute, initiativet ”Ett urbant Europa” för gemensam programplanering och Metrex.

1.7 Målet för arbetsgruppen bör vara att utveckla en långsiktig vision för Europas storstadsområden som sträcker sig bortom de nationella gränserna. Ett sammanhängande och effektivt europeiskt program för städer 2050 bör ersätta fragmentariska strategier med ett övergripande förhållningssätt och bör fokusera på ett holistiskt Europa 2020-program för smart och hållbar tillväxt för alla.

1.8 Programmet bör underbyggas av djupgående analyser av aktuella (och framtida) trender som stöds av statistik från Eurostat och data och forskning från Espon och andra väldefinierade källor.

1.9 Lissabonfördraget och Europa 2020-strategin innebär även förvaltningsmässiga förändringar. Flernivåstyre är i detta skede något som bör tas på allvar och inte bara vara något som finns på papper. Storstadsområden bör erkännas som fullvärdiga aktörer i den regionala utvecklingen. Inom kommissionen bör stadsfrågor och storstadsfrågor samordnas bättre och sedan presenteras mot denna bakgrund. Politiken för storstadsområden är i grund och botten en del i den europeiska, nationella (det handlar ju om de viktigaste områdena i Europa och i medlemsstaterna), regionala och lokala politiken. Storstadsregionens myndigheter bör vara den aktör som samordnar alla dessa aspekter.

1.10 Europas storstadsutveckling är på god väg. Kommittén är övertygad om att en framtidsorienterad EU-plattform, inklusive en arbetsgrupp och en avdelningsövergripande grupp, kan fungera som katalysator för att styra debatten om pågående processer, definiera uppifrån och ned-strategier och nedifrån och upp-strategier, uppmuntra regionala och lokala myndigheter samt civilsamhället att utveckla lämpliga modeller, främja samspel och stödja gränsöverskridande initiativ.

1.11 Drivkraften i processen ökar. I detta yttrande utvecklar EESK analyser, argument och förslag till stöd för önskvärda strategier. I yttrandet uppmanas kommissionen och rådet att ta hänsyn till dessa i syfte att stärka stadsdimensionen i det kommande lagstiftningspaketet för sammanhållningspolitiken i samband med kommissionens reflexionsprocess om ”morgondagens städer”.

2. Analytiska kommentarer

2.1 Europeiska unionen har ett problematiskt och komplicerat förhållande till städer och storstadsområden. Det ömsesidigt komplexa förhållandet mellan EU och mindre städer och storstäder beror på ett antal faktorer, alltifrån en avsaknad av effektiv förvaltning till en bred mångfald av förhållanden och utvecklingstrender.

2.2 Tidigare utveckling på kommissions- och rådsnivå

2.2.1 År 1972 förklarade Europarådet att den europeiska regionalpolitiken är en avgörande faktor för att stärka gemenskapen. Finansieringen inleddes med stöd till mindre gynnade regioner, vilket främjade en balanserad och harmonisk utveckling i Europa. År 1986 sågs en eliminering av regionala skillnader som ett viktigt kompletterande mål för skapandet av den inre marknaden.

2.2.2 Under åttio- och nittiotalet effektiviserades politiken och programmen. EU-fördraget 1992 och några år senare förhandlingar om unionens utvidgning ledde till en kraftig ökning av strukturfonderna.

2.2.3 Städer som sådana kom in i EU:s politiska beslutsfattande i ett senare skede, även om pilotprogram för städer lanserades redan i början av 1990-talet. Det gjordes ingen markant skillnad mellan stora och små städer. Länge präglades diskussionen främst av en åtskillnad mellan rika och fattiga delar av EU, mellan den så kallade blå bananen i Västeuropa å ena sidan och de övriga områdena å andra sidan.

2.2.4 År 1998 tog kommissionen ett intressant initiativ i och med sitt meddelande ”En varaktig utveckling av Europeiska unionens städer: ett handlingsprogram”. Dess inverkan på rådets överläggningar och det dagliga arbetet blev dock mycket begränsad.

2.2.5 Under tiden utvecklade GD Regionalpolitik, GD Forskning, GD transport och rörlighet, GD Energi och GD Sysselsättning program och projekt i städer. Espon tog ansvar för målinriktade studier av utveckling i regioner och storstäder med stöd från programmet Interreg.

2.2.6 Rådet blev mer direkt involverat i stadsfrågor från 2004 och framåt. Halvårsvisa sammanträden hölls inom det informella mötet mellan ministrar med ansvar för fysisk planering och territoriell utveckling där stadsdimensionen var en central fråga. Genom avsaknaden av formella fördragsbaserade befogenheter hade kommissionen och rådet begränsade möjligheter att vidta konkreta åtgärder.

2.2.7 Under tiden har man vid de informella ministermötena antagit en rad deklarationer. En mycket viktig sådan är Leipzig-stadgan från 2007 som syftade till att inrätta ett program för städer. Där identifierades en rad frågor gällande städer, inklusive storstäder, som skulle tas upp i en gemensam europeisk ram där subsidiariteten respekteras. Denna förklaring var inledningen till en mer strukturerad strategi. Andra uppföljningsåtgärder som även är värda att nämna är ministermötets slutsatser (1) om arkitekturens och kulturens bidrag till hållbar utveckling. Målsättningarna och argumenten vidareutvecklades, särskilt vid de informella ministermötena i Marseille och Toledo (2). Slutsatserna och förklaringen från Gödöllő i maj 2011 visar på en ökande motivation för en integrerad och sektorsövergripande strategi för en balanserad storstadsutveckling (3).

2.2.8 Trots att städerna omtalas i kommissionens meddelanden och EU-programmen är det generella intrycket och framstegen med ett program för städer inte imponerande. Detta beror inte bara på avsaknaden av formella befogenheter utan även på avsaknaden av klara målsättningar och ett tillfredsställande fokus. Inrikespolitiska skäl och subsidiariteten avhåller medlemsstaterna från att diskutera stadsfrågor på EU-nivå.

2.3 EESK:s tidigare synpunkter

2.3.1 År 2004 lanserade EESK ett förslag (4) om att öka uppmärksamheten i EU på storstadsområden och stora städer med en kritisk massa, huvudsakligen av två skäl. Å ena sidan eftersom dessa, med sina ljusa och mörka sidor, är ”laboratorier för världsekonomin”, å andra sidan eftersom tätorterna tenderar att växa. Under det senaste årtiondet har båda dessa trender intensifierats. De har under senare tid till fullo beaktats vid de informella ministermötena.

2.3.2 EESK hävdade att det utöver en fokusering på att minska de regionala skillnaderna krävs lika stor uppmärksamhet på starka storstadsområden, som bör betraktas som spjutspetsar för den framtida utvecklingen.

2.3.3 Stora tätorter i Europa är vanligtvis, liksom på andra håll i världen, magneter för högkvalitativa verksamheter, internationella företag och forskningscenter, tjänster, kreativ utveckling i alla former samt utbildningsinstitut. Genom globaliseringen kommer de ännu mer i fokus i takt med att nationella gränser suddas ut. Genom moderna transporter och digitala förbindelser är de internationellt sammankopplade samtidigt som de erbjuder en fruktbar miljö för ett tätt samarbete mellan olika talanger.

2.3.4 I och med att de drar till sig alla typer av människor från EU-länder samt invandrare har storstadsområden och stadsregioner tveklöst också en relativt hög andel arbetslösa och lågkvalificerade personer, faktorer som inte är lätta att hantera och ofta en källa till betydande sociala, kulturella och ekonomiska problem. Det finns också många uppenbara ekologiska utmaningar.

2.3.5 I sitt yttrande från 2008 gav EESK en kort beskrivning av läget i medlemsstaterna. Trots en utveckling mot decentralisering och diskussioner runtom i Europa om vilken strategi och vilka åtgärder som bör vidtas i ljuset av storstadsutvecklingen har varje land sin egen dagordning som är tätt knuten till den historiska och rättsliga utvecklingen. Därför förespråkade EESK inrättandet av en EU-högnivågrupp för att diskutera och inrätta ett program för städer med sikte på storstadsområden (5) där fokus riktas mot en konkurrenskraftig och hållbar tillväxt för alla. Ur detta perspektiv bör storstadsområden uppmuntras att i samarbete med nationella regeringar fastställa sin egen Lissabonagenda. Denna process – inklusive bästa praxis – bör diskuteras på EU-nivå och kommissionen bör spela en aktiv och övervakande roll.

2.3.6 Än så länge har ingen sådan strategi förverkligats. Det är fortsatt oklart vem som bär ansvar för vad, under vilka omständigheter och i vilket sammanhang.

3. Den aktuella situationen

3.1 Numera är storstadsområdenas betydelse oomtvistad (6). Världsomfattande trender analyseras också av OECD och Världsbanken. Forskningscenter över hela Europa baserar sina uppfattningar på antaganden liknande dem som vi gör här. Men det råder ännu stor förvirring kring hur man ska tackla frågan på EU-nivå – i många fall även beträffande den nationella nivån. Delvis beror detta på problem som gäller förvaltning och ansvar, delvis även på fragmenterade strategier. Några exempel:

—

I stora stadsområden finns det ofta en klyfta mellan stadsplanerare som är ansvariga för fysisk planering, infrastruktur, bostäder och allmänna tjänster å ena sidan och de aktörer som främjar ekonomisk utveckling, dynamik och skapande av arbetstillfällen å andra sidan. Med andra ord är det ovanligt att dessa förhållningssätt möts.

—	Akademiker och forskningsinstitut offentliggör intressant nog värdefulla fallstudier av tätorter, men endast i begränsad utsträckning sker en verklig kommunikation med offentliga myndigheter.

—	Myndigheter på nationell, regional och lokal nivå är vanligtvis motvilliga att utbyta synpunkter med privata sektorn, t.ex. byggplanerare och investerare.

—	Städer, regioner och regeringar vänder sig till Bryssel främst för att få ekonomiskt stöd och bortser i regel från möjligheten att diskutera politiska lösningar eller behovet av att diskutera EU-lagstiftningens effekter på storstadsområdena.

3.2 Kommissionens och rådets ökade engagemang leder till en avsevärd mängd olika program. På grund av de skilda sektorsinriktade strategierna har dessa program varierande fokus och de baseras vanligtvis på skiljaktiga definitioner av frågorna. En följd är att dessa strategier oftast minskar synligheten, vilket minskar deras verkningsfullhet för externa parter och slutanvändare.

3.3 Otvivelaktigt har Lissabonstrategin bidragit till att integrera stadsutvecklingen inom en bredare europeisk ram med åtföljande målsättningar. Men detta stöter ofta på en ovilja från medlemsstaternas sida, vilka sällan ser ett behov av ”övernationellt” agerande i sina storstadsområden. EU-finansiering av projekt i städer involverar därför ofta även den nationella administrationen, i stället för att enbart hanteras av kommissionen och den lokala nivån utan inblandning uppifrån.

3.4 Trots tydliga och goda exempel råder det i allmänhet förvirring, i medlemsstaterna och på EU-nivå, om vilken typ av nedifrån och upp-strategier respektive uppifrån och ned-strategier som behövs. Detta tenderar att leda till individuell marknadsföring av städer i stället för en mer strukturerad strategi.

3.5 Slutligen påverkas debatten ofta negativt av kontraproduktiva spänningar mellan landsbygdsområden och stadsområden (inklusive stadsnära kommuner).

3.6 Ett framgångsrikt flernivåstyre hämmas i de flesta fall av historiska och kulturella faktorer som hindrar ett positivt svar på de verkliga utmaningarna.

3.7 Sammanfattningsvis fortsätter medlemsstater och tätorter ofta att fokusera på sin dagliga verksamhet i stället för att vara öppna för integrerade strategier eller långsiktiga målsättningar. EU:s mervärde är inte väldefinierat, delvis eftersom medlemsstaterna inte är ense om kommissionens mandat och inte heller om (det informella) rådets exakta roll och delvis eftersom kommissionen för närvarande inte har rätt att anpassa sig till medlemsstaternas isärgående synpunkter rörande dess roll.

4. Ett proaktivt förhållningssätt till 2000-talets renässans för städerna

4.1 Trots att kommissionens meddelanden och EU-programmen i ökad grad fokuserar på städer är den sammantagna bilden fortfarande fragmenterad. Ekonomiska, sociala, territoriella och miljömässiga krav samt negativa finansiella utsikter gör det nödvändigt med ett sammanhängande operativt program för städer. Ett sådant program skulle stödja befintliga och dolda ekonomiska, sociala, kulturella och tekniska förutsättningar inom hela Europa.

4.2 I tidigare yttranden gav EESK starka argument för ett sådant EU-program med anknytning till den internationella politiska och akademiska debatten om främjandet av en renässans för städerna för 2000-talet. Bland de viktigaste inslagen i debatten om storstadsdimensionen märks följande:

—	Ett paradigmskifte, till följd av globaliseringen, i riktning mot storstadsområden och stadsregioner, som kännetecknas av internationella nätverk och värdekedjor samt ett utsuddande av nationella gränser.

—	Övergång och omstrukturering av industribaserade regioner till nyspecialiserade tillverkningsindustrier och tjänster med åtföljande effekter på produktionsområden och storstadsområden.

—	Specialisering av städer på basis av kluster som lockar till sig investeringar.

—	Närhet till universitet, forskningscenter, kvalificerad arbetskraft, regionalt utvecklade värdekedjor inom industrin och högutvecklade tjänster.

—	Internationell sammankoppling i kombination med smart inre rörlighet och transportsystem.

—	Gröna städer: klimatförändringar, energisparkrav och miljökrav som fordrar förbättrad och fokuserad lokal och regional förvaltning och offentlig-privata partnerskap.

—	Ett utbrett behov av förtätade städer i stället för expanderande städer.

—	Bättre samspel mellan stadsområden och landsbygdsområden.

—	Social hållbarhet, demografiska förändringar, arbetskraft av god kvalitet på alla nivåer i samhället, understödd av adekvat utbildning och skolverksamhet i regionen.

—	Ett brådskande behov av att överbrygga kulturella klyftor genom att fokusera på att skapa positiva möjligheter för minoriteter som gynnar samhället i stort.

—	Ett behov av att höja livskvaliteten och bostäders kvalitet, särskilt i samband med migration.

—	Tonvikt på stadsplanering, samtidigt som man sörjer för villkor för optimal utveckling av storstadsområden som helhet, vilket innebär deltagande från stadsplanerares och arkitekters sida.

—	Garantier för intern och extern säkerhet och trygghet.

—

Fritid.

4.3 Sist men inte minst måste en effektiv förvaltning av storstadsområden och städer baseras på en kombination av uppifrån och ned-strategier och nedifrån och upp-strategier. På storstadsområdenas nivå måste alla intressenters deltagande säkras. De bästa resultaten kommer att uppnås om och när alla berörda nivåer i samhället tar ansvar. Ju bättre samspelet är mellan beslutsnivån och genomförandenivån – flernivåstyre – desto effektivare blir resultatet.

4.4 Valda regionala och lokala aktörer spelar en nyckelroll i detta ansvarstagande. Dessutom kan nya former av deltagardemokrati för civilsamhället utvecklas. Trender som identifierats på EU-nivå kan vara till hjälp.

4.5 I EU-fördraget erkänns uttryckligen ”territoriell sammanhållning” som ett generellt mål, vid sidan om ekonomisk och social sammanhållning (7). Alla tre aspekter anges som politiska områden där kompetensen delas mellan EU och medlemsstaterna. Politik som gäller regionerna kan inte längre betraktas som något som uteslutande är förbehållet medlemsstaterna på grundval av subsidiariteten. Denna synpunkt speglas även i bestämmelserna om transeuropeiska nät (8).

4.6 Dessutom utsträcks subsidiaritetsprincipen till regional och lokal nivå, eftersom fördraget uttryckligen understryker lokalt och regionalt självbestämmande (9). Detta överensstämmer helt med verkligheten eftersom goda politiska resultat i fråga om den inre marknaden, industri, FoU, energi, miljö samt hälso- och sjukvård i hög grad beror på genomförandet i regionerna, särskilt i storstadsområdena.

5. Program för städer och utveckling av storstadsområden

5.1 Det europeiska samhället måste förbereda sig för framtiden. Den territoriella sammanhållningen är ett av de verktyg som står till dess förfogande. Ur EESK:s synvinkel är helhetsstrategier för storstadsområden – gravitationscentrum – och utvecklingsprocesser för storstadsområden förenliga med den unika stadsstrukturen i Europa och de stärker den socioekonomiska motståndskraften.

5.2 Storstadsområdenas utveckling bör åtföljas av ett nytt virtuellt sätt att se på Europas karta. Den bör inte längre uteslutande ta sig uttryck i en bild av medlemsstater som samarbetar och inte heller i en bild som präglas av distinktionerna stora kontra små, landsbygd kontra stad. Kartan bör snarast åskådliggöra storstadsutvecklingen – inom länder samt på ett gränsöverskridande plan – som en fysisk anpassning till den samhälleliga, ekonomiska och tekniska utvecklingen i dag och inom överskådlig framtid. I detta sammanhang bör ett program för storstadsutveckling hjälpa det europeiska samhället att anpassas på ett optimalt sätt.

5.3 Enligt EESK bör storstadsutvecklingen effektivt bidra till att polarisering undviks mellan landsbygdsområden och städer. Detta är en hett debatterad fråga. Det finns många argument för att främja ett positivt samspel mellan dessa båda. Nya verktyg måste utvecklas för att främja ömsesidiga fördelar. Ett intressant kommande initiativ är Urma – samarbete mellan städer och landsbygd i storstadsområden – inom ramen för Metrex, där metoder och konkreta projekt för förbättringar kommer att presenteras. Andra pragmatiska förbättringar kan uppnås genom en lämplig tillämpning av polycentrism samt genom inrättande av projekt som baseras på nya förvaltningsformer. God praxis bör spridas.

5.4 Utöver de utvecklingssteg som EESK nämnde under 2008 kan man notera att insatserna för att få igång storstadsutvecklingen har trappats upp. De flesta av dessa drivs av ekonomiska faktorer. Men fysiska, sociala och kulturella motiv kan också spela en viktig roll. Bland de många olikartade exemplen och modellerna kan man notera de följande:

—	Samarbetet mellan de tyska ”Metropolregionen” som intensifieras inom ”Initiativkreis Europäische Metropolregionen”.

—	De franska ”pôles métropolitaines” tillsammans med ”pôles d'excellence”.

—	Grand Paris (inklusive dess framtida förbindelse med Atlanten samt mot norr).

—	Den förväntade utvidgningen av Öresundsregionen och ett stärkande av Storstockholm.

—	Intensifierade projekt i nederländska Randstad (kring Amsterdam och den framtida ”tvillingstaden” Rotterdam–Haag).

—	Uppbyggnaden av storstadsområdena Barcelona, Valencia och Bilbao.

—	Det framväxande fenomenet LEP (Local Enterprise Partnership) i några av Englands större städer.

—	Storstadsutveckling i stadsregionerna Warszawa, Gdansk och Katowice i Schlesien, varav de två sistnämnda eftersträvar betydande gränsöverskridande effekter (Östersjön och Tjeckien).

—	Storstadsutveckling kring Prag och Budapest.

—	Den framväxande ”tvillingstaden” Wien–Bratislava.

—	Ambitionerna för storstadsområdet kring Leipzig med det kulturella temat ”Luthers årtionde” – 500-årsdagen av den lutherska reformationen 1517.

5.5 Det finns förutsättningar för att ge storstadsutvecklingen ett särskilt uppsving genom kommande makroregioner såsom Östersjöregionen, Donauregionen och Nordvästra Europa. (I litteraturen identifieras även Nord-Pas-de-Calais, Belgien, Luxemburg, Nederländerna och Nordrhein-Westfalen som sådana makroregioner, även om dessa inte har formaliserats.)

5.6 Ur europeisk synvinkel behöver man särskilt uppmärksamma gränsöverskridande initiativ – ibland med men ofta utan stöd från nationella regeringar. Det är värt att här nämna de tyska ”Initiativkreis Metropolitane Grenzregionen”. Utöver de existerande modellerna, såsom Öresund och Lille-Courtrai, tas nu en rad nya initiativ. Några exempel är Oberrhein (Basel, Strasbourg, Karlsruhe), Niederrhein (Rheinland-Pfalz, Luxemburg, Nancy), Katowice, Savoyen-Aostadalen etc. Hamburg planerar att genom bättre förbindelser stärka sina kopplingar med Öresundsregionen. Intressanta exempel på samarbete ser vi i utvecklingen av samarbetet mellan det ryska Kaliningradområdet och storstadsområdet Gdańsk.

5.7 Mindre medlemsstater, såsom Slovenien, kan särskilt gynnas av väldefinierade gränsöverskridande initiativ. Sedan 2007 stimuleras dessa gränsöverskridande initiativ av det rättsliga instrumentet Europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS).

5.8 EESK rekommenderar att användningen av EGTS inte inskränks till intilliggande gränsregioner. Europeiska storstadsregioner som vill se ett mer konkurrenskraftigt Europa gentemot tredjeländer (Kina) bör uppmuntras att intensifiera samarbetet längs med värdekedjor, åtföljt av en ”överbyggnad” av traditionellt samarbete, bland annat inom områdena kultur, utbildning och administrativt samarbete, så att det ekonomiska samarbetet blir mindre krisbenäget. Ett illustrativt exempel skulle vara ett EGTS för Hamburg–Toulouse, vilka båda är specialiserade inom flygplansindustrin.

5.8.1 EESK rekommenderar att de problem som företrädare för befintliga och potentiella europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS) och anmälande myndigheter ställts inför, såsom nämnts i rapporten om övervakningen av EGTS 2010, tas upp vid översynen av EGTS-direktivet 2011.

5.9 EU behöver en djupgående analys av storstadsutvecklingen under de aktuella socioekonomiska omständigheterna. En sådan analys fordrar en uppdaterad geografisk, ekonomisk, social och teknisk Europakarta. Espon kan ge ett mycket stort stöd på detta område. Eurostats roll i tillhandahållandet av tillförlitliga uppgifter är fortsatt oumbärlig. Dessutom bör Urban Audit (kartläggning av läget i städerna) och Urbact användas på ett bättre sätt för att säkra spridningen av forskningsresultat och praktiska erfarenheter.

5.10 EESK anser att en högnivågrupp eller arbetsgrupp för utveckling av storstadsområden bör inrättas på basis av Europa 2020-strategin parallellt med den befintliga avdelningsövergripande gruppen för stadsutveckling. En sådan högnivågrupp bör vara interdisciplinär och omfatta olika företrädare från medlemsstater, storstadsområden, offentliga och privata intressenter samt civilsamhället.

5.11 Arbetsgruppen bör syfta till att utveckla en långsiktig vision när det gäller Europas storstadsområden, inklusive gränsöverskridande storstadsområden, vilket även beaktas i initiativet till gemensam programplanering ”Ett urbant Europa”, med ett långsiktigt perspektiv för Europa 2050.

5.12 På grundval av faktorer för storstadsutveckling såsom dem som nämns i punkt 4.2 kan en europeisk plattform fungera som en katalysator med avseende på följande:

—	Fastställa gemensamma nämnare för storstadsutveckling trots stora skillnader mellan olika storstadsområden samt främja bästa praxis.

—	Tillämpa Europa 2020-strategin, dess helhetsgrepp och dess tonvikt på att få många intressenter att ansluta sig för att uppnå EU-målen kring smart och hållbar tillväxt för alla i storstadsområdena.

—	Diskutera utvecklingen samt viktiga utmaningar gällande ledarskap och förvaltning.

—	Dra nytta av ett gemensamt utnyttjande av kunskap mellan forskningsvärlden och offentliga myndigheter.

—	Fastställa rationella svar under en utsträckt period av finansiella nedskärningar som i alla händelser kräver en mer effektiv användning av tillgängliga resurser.

—	Utveckla triangeln utbildning-forskning-innovation som är drivkraften bakom Europas storstadsutveckling.

—	Diskutera och inleda, inom ramen för framtidens hållbara stad, smarta pilotprojekt i fråga om städer som har god livskvalitet, goda förbindelser och goda villkor för företagande samt har en föregångsroll (Liveable city, Connected city, Entrepreneurial city, Pioneering city).

—	Mäta vilken effekt den europeiska agendan för klimatförändringar har på städer (energi, transporter, byggande) och utarbeta önskvärda strategier.

—	Bidra till att undanröja polariseringen mellan landsbygdsområden och städer.

—	Ge ett mervärde till de allt intensivare nationella diskussionerna om utveckling av storstadsområden och skapa möjligheter till mer motståndskraftiga regioner.

—	Identifiera storstadsområdens betydelse som funktionella regioner i ett bredare (världsomfattande) sammanhang.

5.13 Hittills har de strukturella utbytena av erfarenheter och lärdomar varit begränsade. En EU-arbetsgrupp skulle kunna spela en mycket stimulerande roll och sprida bästa praxis och praktisk erfarenhet. Detta kan också vara till hjälp för att utarbeta en europeisk politik och fokusera EU-medlens roll i gräsrotsprojekt.

5.14 Det finns åtskilliga studier och analyser som gäller stadsutvecklingen i Europa. En europeisk ram bör bidra till att bekämpa fragmenteringen och öka samarbetet. Specialiserade kunskaps- och forskningscenter och universitet kan utnyttjas gemensamt på ett bättre sätt i Europa.

5.15 Ett exempel på ett europeiskt pilotprojekt skulle vara inrättandet av fiktiva ”levnadslaboratorier” (övningssamhällen) på specifika teman, såsom ekonomiska kluster, kunskapstriangeln, hållbar utveckling, inkluderande offentlig-privata partnerskap, subventionerat boende, ledarskap inom (subnationell) territoriell utveckling osv. Varje laboratorium samordnas av ett storstadsområde och består av en rad offentliga och privata intressenter.

5.16 Det skulle också finnas utrymme för efterfrågedrivna initiativ där storstadsområden presenterar vissa utmaningar och problem på EU-nivå. Man bör sedan finna sätt och medel inom Europa för att hjälpa till att på lämpligt sätt bemöta dessa. I ett senare skede kan man sammanställa politiska rekommendationer, erfarenheter och översikter över bästa praxis men även dålig praxis.

5.17 Andra möjliga initiativ är följande: ett europeiskt undervisningsrelaterat system för städer och storstadsområden som garanterar tillförlitliga uppgifter gällande framtida projekt som redan förverkligats på andra håll, en årlig konferens om läget i fråga om storstadsutvecklingen och, viktigast av allt, lärdomar som kan dras utifrån stadsmiljöernas erfarenheter för förverkligandet av den inre marknaden.

5.18 I utvecklingen av interaktiva metoder och ett sant fungerande flernivåstyre, och i införlivandet av städer och storstadsområden i den europeiska integrationen, kommer enligt EESK helt nya vägar med dold potential att öppnas samtidigt som en öppen attityd troligen kommer att spridas.

6. Europa 2020-strategin: en solid bas för ett program för städer i EU

6.1 Enligt EESK ger Europa 2020-strategin användbara verktyg för att utveckla möjligheter och en öppen attityd. En adekvat inriktning på storstadsutveckling kommer att skapa bättre sociala och ekonomiska villkor samt ökad nationell och internationell exponering.

6.2 EESK instämmer med kommissionsledamot Johannes Hahn som erkänner städers och storstadsområdens roll som avgörande aktörer inom Europa 2020-strategin. Vid det informella ministermötet om stadsutveckling i Toledo (juni 2010) uttryckte han följande tanke: ”I hanteringen av utmaningarna med en snabb globalisering och snabba strukturella förändringar är städer föregångare när det gäller att tillhandahålla innovation och driva på ekonomiska framsteg”.

6.3 I sitt yttrande från 2008 förespråkade EESK en agenda för storstadsområden på basis av Lissabonstrategin (10). I synnerhet helhetsplaneringen av Europa 2020-strategin, där nya aspekter läggs till Lissabonstrategin, ger särskilda möjligheter för storstadsområden och för ett förbättrat flernivåstyre, vilket i åratal har varit en svag punkt.

6.4 I storstadsområden är kommunikationssträckorna kortare än på nationell nivå. Beslutsprocesser och planering är i regel lättare att genomföra. Myndigheter och andra intressenter – arbetsmarknadsparter och civilsamhället, särskilt skolverksamhet på alla nivåer, stadsplanerare, rådgivare när det gäller fastighetsfrågor och privata investerare – agerar vanligtvis mer målmedvetet. Lyckade exempel visar att inriktning mot mål, en gemensam medvetenhet och även stolthet är särskilda drivkrafter för framsteg inom storstadsområden.

6.5 Det finns alltfler målinriktade färdplaner som tagit intryck av tidigare, lyckade exempel. I de flesta fall drar dessa nytta av visionära borgmästares ledarskap och en gemensam vision som delas av många. Några exempel är Bilbaos storstadsområde, Köpenhamn–Malmö, Wien och Birmingham.

6.6 Ett program för städer skulle vara till ömsesidig nytta: Europa 2020-strategin kan ge en värdefull struktur för ett sådant program, samtidigt som framgångsrika storstadsområden kommer att vara värdefulla för förverkligandet av Europa 2020-strategin (11). De grundläggande faktorerna är följande:

6.6.1 Europa 2020-strategin medför att en mer effektiv samordning behövs inom kommissionen i nära samarbete med rådet. Politiskt beslutfattande och EU-program bör effektiviseras. EESK förespråkar att man inom kommissionen grupperar olika projekt. En viktig bieffekt kommer att vara större synlighet för kommissionens åtgärder och samordning (i Europa).

6.6.2 En väldefinierad övergripande strategi måste bidra till att kompensera oundvikliga finansiella besparingar som i den aktuella konjunkturnedgången drabbar städer i alla medlemsstater.

6.6.3 Hittills har subsidiaritetsprincipen hämmat förverkligandet av ett program för städer. Enligt EESK kräver Europa 2020-strategin närmare samordning mellan EU och medlemsstaterna med en mer flexibel tillämpning av subsidiariteten, med mindre skarp åtskillnad mellan EU:s befogenheter och nationella befogenheter.

6.6.4 Det är mycket viktigt att en sådan flexibilitet banar vägen för regioner, storstadsområden och lokala myndigheter som ansvariga aktörer inom EU-ramen. I åratal har flernivåstyret diskuterats flitigt utan att det har lett till några mer påtagliga effekter. Stunden har kommit för att gå från enbart tal till faktiskt flernivåstyre och att öka det operativa, interaktiva engagemanget mellan offentliga och privata aktörer samt civilsamhället.

6.6.5 Ett program för städer inom Europa 2020-strategin skulle också kräva ökad övervakning från kommissionens sida när det gäller frågor som är direkt relaterade till städer och storstadsområden. Detta innebär att städer och storstadsområden, inklusive intressenter och civilsamhället, måste godtas som medaktörer i genomförandet av politik och EU-program.

6.6.6 I linje med detta rekommenderar Europa 2020-strategin också en närmare koppling mellan individuella medlemsstater. På detta område kan två viktiga områden identifieras:

—	Medlemsstater förväntas mer ingående beakta varandras praxis och landvinningar.

—	En tätare koppling mellan medlemsstater skulle vara till nytta för gränsregioner och deras potential som storstadsområden. Bilaterala och trilaterala insatser från de nationella regeringarnas sida skulle vara till stor hjälp för att fördjupa det gränsöverskridande samarbetet.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 319/05, 13.12.2008, s. 13.

(2) Dessa deklarationer antogs under de franska och spanska ordförandeskapen i Marseille 2008 respektive i Toledo 2009.

(3) Se det ungerska ordförandeskapets slutsatser och den territoriella agendan för EU 2020, som fastställdes vid det informella ministermötet i Gödöllő den 19 maj 2011.

(4) EESK:s initiativyttrande om ”Storstadsområdena: socioekonomiska konsekvenser för Europas framtid”, EUT C 302/20, 7.12.2004, s. 101. Under 2007 behandlades en rad specifika frågor inom EESK:s uppföljning av initiativyttrandet om ”Storstadsområdena: socioekonomiska konsekvenser för Europas framtid”, EUT C 168/02, 20.7.2007, s. 10.

(5) EESK:s förberedande yttrande ”För en balanserad utveckling av stadsmiljön: möjligheter och utmaningar”, föredragande: Joost van Iersel, EUT C 77/27, 31.3.2009, s. 123.

(6) Berömda verk i sammanhanget är Richard Floridas ”Cities and the creative class”, Charles Landrys ”The Creative City”, och Edward Glaesers ”Triumph of the City”.

(7) Se artikel 3.3 i EU-fördraget.

(8) Se artikel 170–172 i EUF-fördraget.

(9) Se artikel 5.3 i EU-fördraget.

(10) Se fotnot 5.

(11) Några intressanta kommentarer i detta avseende återfinns i ”Betänkande om programmet för städer i Europa och dess framtid i sammanhållningspolitiken”, Europaparlamentet A7-0218/2011, föredragande: Oldřich Vlasák, antaget i juni 2011.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/15

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Leader – ett instrument för lokal utveckling” (yttrande på eget initiativ)

2011/C 376/03

Föredragande: Roman HAKEN

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Leader – ett instrument för lokal utveckling”

(yttrande på eget initiativ).

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för och 15 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 Leader-metoden har under de gångna 20 åren visat prov på sin duglighet. Därför bör man överväga en fortsatt utvidgning av Leader-metoden som ett beprövat utvecklingsinstrument, samtidigt som man bevarar dess grundläggande principer, dvs. att det civila samhället genom sina företrädare ska delta direkt i ett lokalt partnerskap och att det ska föras en ständig dialog med lokalbefolkningen om prioriteringarna för den fortsatta utvecklingen.

1.2 För de operativa programmen under perioden efter 2013 bör man överväga en kraftig förstärkning av partnerskapsstrategierna (framför allt de lokala och regionala sektorsövergripande partnerskapen, inte bara i landsbygdsområdena utan också, separat, i stadsområdena) med den standardisering av förfarandena som behövs, med partnerskap och med höga krav på projektens mervärde, nytta och effektivitet. Partnerskapen måste alltid komma nedifrån (nedifrån och upp-metoden).

1.3 Kommittén rekommenderar att man använder Leader-metoden och dess utvidgning i form av nedifrån och upp-partnerskap för medel från andra europeiska fonder avsedda för landsbygdsområdena. Kommittén rekommenderar också uttryckligen att metoden under ett annat namn utvidgas till städerna för att genomföra strategier och investeringar för utveckling. Partnerskapen kan bidra till att knyta samman aktiviteter som härrör från det lokala självstyret, lokala företag, ideella organisationer och lokalbefolkningen och som genomförs i enlighet med principerna om hållbarhet. Detta skulle dock innebära att man måste övervinna det nuvarande ”sektorstänkandet” mellan EJFLU och strukturfonderna och lägga band på tendensen att göra sträng åtskillnad mellan de olika fonderna. Man bör också anta liknande föreskrifter så att de olika fonderna kan användas inom ramen för ett gemensamt system för kontroll och indikatorer.

1.4 För perioden efter 2013 föreslår kommittén följande:

En övergripande strategi för lokal utveckling som är gemensam för landsbygdsområdena, som i en enda budget samlar resurser från olika fonder samt grundar sig på möjligheten att använda Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, Europeiska regionala fonden, Europeiska sammanhållningsfonden, Europeiska fiskerifonden, Europeiska socialfonden och andra fonder, i enlighet med ett förenklat förfarande och utan ytterligare administrativa bördor.

b)	Att man diskuterar och godkänner en enhetlig definition av landsbygdsområden, och begär att en integrerad strategi ska tillämpas vid utformningen av en lokal utvecklingsstrategi.

c)	Att man använder Leader-metoden som en lämplig modell för att skapa och driva partnerskap enligt nedifrån och upp-principen.

d)	Att man inom alla fonder skapar finansieringsmöjligheter för att formulera och genomföra en integrerad utvecklingsstrategi och i samband med detta använder den kapacitet och de färdigheter som finns i de lokala partnerskapen.

Att man tydligt och noga definierar intressekonflikterna för medlemmarna av de lokala aktionsgrupperna och på så sätt undanröjer en stor del av kritiken mot genomförandet av Leader, för att öka öppenheten, den offentliga kontrollen och informationen till medborgarna, utveckla informationen om vad de lokala aktionsgrupperna verkligen är, om deras verksamhet, om vilka konkreta resultat de uppnått i de olika kommunerna osv. Detta bör ske med hjälp av konferenser, seminarier, publikationer och program i de lokala medierna (radio, tv, press osv.).

1.5 Nyckelordet i Barca-rapporten (1) är ”place-based development model”, dvs. en lokalt baserad utvecklingsmodell, som ska framhålla den integrerade territoriella respektive regionala problemlösningsstrategin. Den lokalt baserade strategin (place-based policy) har till uppgift att komma till rätta med det varaktiga underutnyttjandet av den lokala potentialen. Detta ligger naturligtvis helt i linje med andan i och syftet med Leader-metoden: en nedifrån och upp-strategi som grundar sig på det specifika i de lokala problemen, lösningar där lokala aktörer förenar sina krafter och tillsammans bättre utnyttjar regionens inneboende potential. I diskussionerna nämns ofta att Lissabonfördraget har lett till en ny syn på subsidiariteten genom att de lokala och regionala aktörernas roll har stärkts.

1.6 Kommittén rekommenderar en kraftig minskning av de administrativa bördorna och byråkratin, framför allt för mindre projekt (t.ex. att man minskar antalet dokument och rapporter som måste lämnas in), att Leader-metoden inkluderas i förenklingsprocessen, vilket gör det möjligt att agera mer flexibelt och att införa innovationer i regionerna. Kommittén rekommenderar att man i projekten generellt inför ett system med förskottsfinansiering från EU:s sida eller löpande finansiering. Detta kommer kraftigt att öka territoriernas förmåga att tillgodogöra sig stödet utan att det äventyrar kassaflödet hos smärre aktörer som initiativtagare, slutliga stödmottagare och projektansvariga. Kommittén rekommenderar också att man överväger möjligheten att ersätta nationell samfinansiering med ett eget icke-finansiellt bidrag (in natura) – t.ex. frivilligarbete.

1.7 När det kommer till en övergång till en ökad stödvolym, användning av flera olika fonder och en utvidgning av metoden till städerna rekommenderar kommittén att man i form av en ”inlärningsprocess” återgår till den period då Leader-metoden betraktades som ett laboratorium. I samband med detta bör man naturligtvis hänvisa till de oomstritt goda erfarenheterna av genomförandet av metoden och gemenskapsinitiativen i landsbygdsområdena under de senaste två decennierna. Kommittén föreslår större flexibilitet i användningen av den innovativa strategin. Detta skulle få till resultat att regionerna utvecklas snabbare.

2. Inledning

2.1 Leader-instrumentet och dess uppkomst – historia och effekter

2.1.1 Leader-metoden, som lanserades som ett gemenskapsinitiativ 1991, har under en längre period utvecklats av kommissionen i ett antal faser: först som Leader I – ett ”experiment”, sedan som Leader II – ett ”laboratorium” och därefter, fram till 2006, som Leader +, som har gjort det möjligt att uppnå viss ”mognad”. Under åren 2004–2006 genomfördes metoden på försöksbasis i de nya medlemsstaterna. Sedan programplaneringen 2007 är Leader en av fyra komponenter i andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken och ett ”övergripande instrument” i den gemensamma jordbrukspolitiken. För närvarande finansieras Leader genom EJFLU som en del av medlemsstaternas landsbygdsutvecklingsprogram, och det medfinansieras av medlemsstaterna enligt principen om delad förvaltning mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna. Sedan 1991 har det investerats sammanlagt 9,75 miljarder euro i olika gemenskapsinitiativ inom Leader och i EJFLU:s nuvarande komponent IV. Det finns i nuläget mer än 2 200”lokala aktionsgrupper” i EU. Under de senaste 20 åren har EU:s Leader-finansiering bidragit till att skapa ett unikt nätverk av landsbygdsaktörer som omfattar alla EU:s 27 medlemsstater.

2.1.2 På så sätt har det uppstått en unik, innovativ metod för partnerskap och samarbete. Denna metod gör det möjligt att på ett transparent sätt finansiera projekt också i EU-27:s mest avlägsna delar som på så sätt får tillgång till EU-medel.

2.2 Den nuvarande situationen i EU – lokala aktionsgrupper

2.2.1 Leader är populärt i landsbygdsområdena både som finansieringsinstrument och som metod, inte bara bland medlemmarna i de lokala aktionsgrupperna utan framför allt bland lokala myndigheter och andra aktörer som är verksamma i landsbygdskommunerna. Lokala aktionsgrupper har skapats i alla EU:s 27 medlemsstater, och grupperna i Bulgarien och Rumänien ska just inleda sin verksamhet. Leader spelar en betydande roll i föranslutningsstrategin för kandidatländer och potentiella kandidatländer för anslutning till EU.

2.2.2 I EU-27 har totalt 2 192 lokala aktionsgrupper valts ut hittills, med en sammanlagd EJFLU-budget på cirka 5,5 miljarder euro för perioden 2007–2013.

2.2.3 Leader har blivit en bärande faktor för komponent IV i Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling för perioden 2007–2013. De sammanlagda utgifterna, inklusive samfinansieringen från medlemsstaterna och den privata sektorn, uppgår i detta program till 13,9 miljarder euro i offentliga medel och 5 miljarder euro i privata medel.

2.2.4 I EU:s nya medlemsstater är det vanligare att använda Leader än i EU-15. I vissa stater finns det lokala aktionsgrupper över nästan hela medlemsstatens territorium. De är ett effektivt instrument för politiken för landsbygden och för mindre landsbygdsstäder. Denna struktur kompletterar på ett positivt sätt de lokala myndigheterna.

2.2.5 De lokala aktionsgrupperna har gjort det möjligt att skapa en administrativ kapacitet som på ett transparent sätt kan distribuera EU-medel på plats.

2.2.6 För närvarande, med den ekonomiska krisen, kan man med dessa lokala och flexibla ”mellanliggande organ” på ett effektivt sätt främja ökad sysselsättning på lokal nivå.

2.3 Utvärdering av Leader+

2.3.1 Genomförandet av gemenskapsinitiativet Leader+ har granskats av Europeiska revisionsrätten. Revisionsrätten har framfört sex grundläggande rekommendationer till kommissionen och medlemsstaterna. I dessa sammanfattas metodens svaga sidor. Kommissionen har reagerat på kritiken och tar hänsyn till den under återstoden av den nuvarande perioden och i samband med utformningen av Leader under nästa programplaneringsperiod.

2.3.2 I gemenskapsinitiativet Leader+ deltog 893 lokala aktionsgrupper i EU-15, och 2004 började också 250 grupper från sex nya medlemsländer genomföra åtgärder av Leader-typ. Sammanlagt 2,1 miljarder euro avsattes för detta gemenskapsinitiativ.

2.3.3 Leader-metoden har lett till partnerskap mellan offentliga och privata sektorn i landsbygdsområdena. Leader-metoden har märkbart ökat förmågan att tillgodogöra sig EU-medel.

2.3.4 Med Leader+ ökade antalet lokala aktionsgrupper under den innevarande perioden till de nu mer än 2 200.

2.3.5 Trots kritiken från revisionsrätten fungerar Leader-metoden och den är helt i linje med EU:s politik genom att den är effektiv, skapar en positiv förändring, är målinriktad, omfattande och transparent. Leader-metoden hör därför hemma i EU:s landsbygdsutvecklingspolitik och i medlemsstaternas landsbygdsutvecklingsprogram, och förtjänar större stöd, inte bara i den gemensamma jordbrukspolitiken. Leader-metoden stöder skapande av lokala sektorsövergripande partnerskap och fungerar som ett lokalt finansiellt instrument som grundar sig på subsidiaritetsprincipen. Den stöder projekt för en utveckling som svarar mot lokalbefolkningens önskemål och höjer levnadsstandarden på landsbygden.

2.3.6 Yttrandet borde öka intresset för Leader och underlätta en systematisk användning av lokala aktionsgrupper, även för finansieringsinstrument på andra områden än landsbygdsutveckling. Yttrandet borde dessutom bidra till att motivera behovet av att åtminstone behålla de finansiella medel för Leader som avsatts i den gemensamma jordbrukspolitikens allmänna budget och därigenom bibehålla en betydande roll för Leader inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

2.3.7 Själva Leader-metoden kan också användas för program inom andra EU-fonder. Leader-metoden har också stärkt sammanhållningen mellan olika befolkningsgrupper i landsbygdsområdena.

3. Rekommendationer för landsbygden

3.1 Leader-metoden har en förmåga att påskynda utvecklingen i tätorter på landsbygden och har visat sig vara så effektiv att den om möjligt borde utvidgas till alla EU:s landsbygdområden. Kommittén rekommenderar att Leader-metoden hålls kvar inom den gemensamma jordbrukspolitiken men också att man genom denna metod ska kunna få tillgång till medel inom sammanhållningspolitiken och på miljöområdet. Detta skulle möjliggöra en komplex strategi för landsbygdsutveckling och mer effektiva ingripanden för en integrerad hållbar utveckling på landsbygden. Detta skulle också göra det möjligt att förbättra banden och interaktionen mellan stad och landsbygd. (2) Leader-metoden inom Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling är en positiv faktor som förenar stad och landsbygd. När det gäller städer bör man ändra principen för denna metod och skilja den från Leader, t.ex. inom ramen för ett program kallat ”Koppling mellan åtgärder för utveckling av ekonomin i städerna” (”Liaison entre actions de développement de l'économie villes” – Leadev).

3.2 Kommittén anser att ytterligare finansiella medel bör avsättas genom Leader-metoden, inte bara för de kommande landsbygdsutvecklingsprogrammen. Metoden används också inom ramen för Europeiska fiskerifonden. Kommittén föreslår att det i alla andra operativa program som omfattar mål för landsbygden och kan ha målgrupper där (mindre kommuner, skolor på landsbygden, mikroföretag och små och medelstora företag, aktörer inom jordbruket, ideella organisationer m.m.) ska finnas en möjlighet att tillämpa Leader-metoden så som den tillämpas i Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och att 5–25 % av medlen bör avsättas för detta. På så sätt kommer andelen integrerade och innovativa projekt som genomförs genom en samordnad insats av människor på landsbygden att kunna garanteras.

3.3 Kommittén föreslår att man betraktar Leader-metoden som en innovativ nedifrån och upp-strategi och därför inskränker byråkratin och de tematiska begränsningarna till ett minimum. Människorna på plats vet vad de behöver mest. Det handlar om grundläggande subsidiaritet. Kommittén föreslår att man tillämpar principen om offentlig kontroll i partnerskapen med utgångspunkt i initiativ från lokalbefolkningen.

3.4 Det stora mervärdet hos de lokala aktionsgrupperna och partnerskapen ligger i att de engagerar och underlättar samspelet bland lokalbefolkningen. Vid utvärderingen av genomförandet av gemenskapsinitiativet Leader+ tas man inte tillräcklig hänsyn till denna faktor, och kommittén föreslår därför att man framhåller betydelsen av det engagerade arbete som utförs av medlemmarna av de lokala aktionsgrupperna på plats. På så sätt skapar man öppenhet när en strategi för lokal utveckling ska formuleras, samordning på lokal nivå och man involverar alla som är intresserade av en hållbar och mångsidig utveckling som höjer levnadsstandarden. Kommittén rekommenderar vidare att frivilliga partnerskap mellan kommuner ska kunna ingå i de lokala aktionsgrupperna och lägga fram projektförslag. Samtidigt är det dock tydligt att Leader inte kan kompensera kommunernas brist på intäkter eller finansiera tjänster av allmänt intresse på lokal nivå i de olika medlemsstaterna.

3.5 Mycket viktigt är också det mellanregionala och transnationella samarbetet mellan lokala aktionsgrupper där Leader-metoden används. Under de gångna 20 åren har man inte visat full uppskattning för den mycket positiva effekt som Leader-metoden har när den tillämpas vid mellanregionalt (mellan flera lokala aktionsgrupper) och internationellt samarbete och partnerskap. I EU, med länder som befinner sig på helt olika nivå och har helt olikartade landsbygdsområden (även inom en och samma stat), är denna verksamhet i allra högsta grad viktig. För landsbygden är den till och med nödvändig och kan märkbart påverka landsbygdens utveckling.

4. Rekommendationer för städerna

4.1 Om det blir möjligt att använda partnerskapsmetoderna i alla EU-fonder kommer det också att bli möjligt att använda Leader-metodens princip så som den tillämpas på landsbygdsområdena på ett fristående sätt för storstadsområdena och delar av dessa i syfte att skapa ”lokala partnerskap”, till en början exempelvis under en övergångsperiod som därefter utvärderas. Kommittén rekommenderar att denna partnerskapsstrategi ges namnet ”program för stadsområden” och att denna möjlighet inkluderas i samtliga utvecklingsfonder som förvaltas av de olika generaldirektoraten. En integration av resurserna kommer att göra dem mer effektiva.

4.2 Kommittén rekommenderar att man separat och distinkt också använder Leader-metodens princip för stadsnära områden, så att städerna i dessa områden bidrar till metoden på ett sådant sätt att utvecklingsskillnaderna mellan landsbygds- och stadsområdena gradvis minskar.

4.3 Kommittén rekommenderar att man kopplar samman och integrerar det tidigare gemenskapsinitiativet Urban, Life-programmet och andra program med Leader-metodens principer och därigenom ökar det sammanlagda mervärdet.

4.4 För att förbereda och genomföra projekt verkar det mycket viktigt att det lokala självstyret antingen deltar direkt i partnerskapen i storstadsområdena eller konsulteras om olika aktiviteter. Detta gör det möjligt att begränsa eventuella motstridigheter mellan de enskilda projekten och i stället skapa samverkanseffekter mellan de projekt som förvaltas av det lokala självstyret och det lokala partnerskapet, samtidigt som man när så är möjligt får stöd från partnerskapsprojekt. Den bästa metoden för att uppnå samverkanseffekter är att skapa integrerade planer för utveckling av vissa särskilt angivna städer, stadsområden och områden med stadsbebyggelse.

4.5 Leader-metoden skulle kunna tillämpas i stadsområdena genom att man skapar ett partnerskap för ett visst subregionalt stadsområde enligt på förhand fastställda kriterier, som nu i landsbygdsområdena.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) http://ec.europa.eu/regional_policy/policy/future/barca_en.htm.

(2) Se http://ec.europa.eu/regional_policy/newsroom/pdf/pawel_samecki_orientation_paper.pdf (s. 10).

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Framtidsutsikterna för Europas unga jordbrukare” (initiativyttrande)

2011/C 376/04

Föredragande: Pedro NARRO

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Framtidsutsikterna för Europas unga jordbrukare”

(initiativyttrande).

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 juni 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 22 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 136 röster för och 6 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Statistiken visar tydligt att antalet unga lantbrukare generellt minskar och att jordbruksnäringen är på tillbakagång. Mot bakgrund av denna utveckling, som inte går att hejda och som står i skarp kontrast till nödvändigheten att finna en lösning på livsmedelsproblematiken, skulle EESK önska att EU-institutionerna och de nationella regeringarna verkligen prioriterar en politik som gynnar unga jordbrukare.

1.2 Kommittén framhåller att landsbygden erbjuder nya möjligheter som de unga kan ta till vara. Jordbruksverksamheten blir alltmer komplex och teknologisk och ställer allt större krav på kunskaper. De unga har en fördel i och med att de har en företagsmässig och modern inställning till yrket, samt att de är öppna för ny teknik. Om de får tillgång till lämpliga instrument och en adekvat lagstiftningsram är det de yngsta jordbrukarna som har de bästa förutsättningarna att bemästra utmaningen att säkra livsmedelsförsörjningen genom att producera livsmedel av hög kvalitet och utnyttja naturresurserna på ett rationellt sätt.

1.3 De största problemen för unga lantbrukare är svårigheten att få tillgång till mark och banklån. På detta område bör man omgående införa nya system för tillgång till mark och säkerställa möjligheter till banklån via ett europeiskt garantisystem.

1.4 Kommittén föreslår att det inrättas ett europeiskt observationscentrum med uppgift att analysera och utvärdera problemen i samband med etablering, överlåtelse av jordbruksföretag samt rent generellt alla problem rörande generationsskiftet inom jordbruket.

1.5 Stödet till de unga jordbrukarna kan inte begränsas enbart till frågor som rör landsbygdsutveckling. Med tanke på omarbetningen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör man i nuläget inrätta en ny, specifik stödordning för unga jordbrukare inom den första pelaren. När det gäller den andra pelaren är det nödvändigt att startstödet till unga jordbrukare blir en obligatorisk åtgärd i hela EU.

1.6 En uppgift som återstår för EU är att underlätta överlåtelse av jordbruksföretag till unga jordbrukare. Vi anser att dessa åtgärder skulle kunna få mycket större effekt om pensionerna förbättrades, i syfte att ge jordbrukare en möjlighet att dra sig tillbaka på ett värdigt sätt.

1.7 Tillgång till utbildning och ny teknik utgör grundvalen för att utveckla ett entreprenörstänkande bland unga jordbrukare. Det räcker inte med en teoretisk utbildning som inte uppdaterats. Unga jordbrukare förtjänar kontinuerlig, professionell rådgivning när det gäller praktiska frågor på jordbruksområdet. EESK föreslår därför ett nytt program för utbyte av unga jordbrukare, ”Erasmus farmer”, och en anpassning av Leonardoprogrammet. Vidare behövs det nya riktlinjer för unga jordbrukares deltagande i jordbrukskooperativ och jordbruksorganisationer mot bakgrund av att de aktiva inom sektorn blir allt äldre. Särskild utbildning, inklusive sommarläger och andra aktiviteter, för barn från landsbygden bör främjas.

1.8 EU har ett stort ansvar gentemot de unga jordbrukarna. Det är absolut nödvändigt att medlemsstaterna inom sina behörighetsområden beviljar skattelättnader, undanröjer byråkrati, investerar i infrastruktur och samhällsservice på landsbygden, främjar korta livsmedelskedjor och diversifiering, samt bidrar till att landsbygden blir en attraktiv plats där människor vill bo och arbeta.

2. Europas unga jordbrukare

2.1 Det har nu gått tio år sedan EESK utarbetade sitt senaste yttrande om unga jordbrukare (1). Dessvärre har de farhågor som kom till uttryck i yttrandet besannats. Antalet unga jordbrukare har minskat kraftigt, och de jordbrukare som kämpar hårt för att hålla sig kvar inom sektorn befinner sig nu, tio år senare, dessutom i en situation där man inte skymtar något ljus i slutet av tunneln.

2.2 Inom EU finns det en jordbrukare under 35 år för var nionde jordbrukare över 55 år. I vissa medlemsstater som Portugal, Spanien, Italien, Storbritannien och Bulgarien är andelen unga jordbrukare mycket låg (endast en ung jordbrukare för var 20:e över 55 år). Situationen är emellertid en helt annan i länder som Polen, Österrike och Tyskland, där det finns en ung jordbrukare för var tredje över 55 år. Dessa skillnader beror till stor del på att det i vissa länder finns en gynnsam lagstiftning som har främjat generationsskiftet på landsbygden tack vare incitament för överlåtelse av jordbruksföretag.

2.3 En analys av jordbruksstrukturerna visar att antalet jordbrukare systematiskt minskar och att medelåldern inom yrket ökar mycket snabbare än vad som är fallet inom andra ekonomiska sektorer, även om det förekommer variationer. Efter år 2000 har antalet jordbrukare minskat med 9 % och antalet unga lantbrukare med 45 %.

2.4 Minskningen av antalet jordbrukare kan på längre sikt inte kompenseras genom en produktivitetsökning. Mot bakgrund av den stora ökningen av råvarupriserna får strategiska aspekter, exempelvis en tryggad livsmedelsförsörjning och livsmedelssuveränitet (2) som behandlats i en rad EESK-yttranden, särskild relevans. Miljöskydd och andra kollektiva nyttigheter har ett globalt intresse och kan inte importeras. Europa 2020-strategin, som grundas på en grön, intelligent och hållbar tillväxt, vore en ren utopi utan jordbrukarna.

2.5 Jordbrukets strategiska betydelse kan inte ifrågasättas. Det tycks emellertid inte som om tillbakagången inom jordbruksverksamheten har något slut. Därför måste man skyndsamt i samband med reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken grundligt överväga vilken väg man ska välja för att göra jordbruksyrket mer attraktivt och lönsamt. Situationen inom sektorn för animalieproduktion är särskilt kritiskt. Om de unga inte anser att omständigheterna för att utöva yrket är gynnsamma, kommer alla särskilda och välmenta åtgärder i fråga om etablering, utbildning, överlåtelse av jordbruksföretag, skatteregler, osv. att vara förspillda.

3. Utmaningarna för Europas unga jordbrukare

3.1 EU:s jordbruk håller på att förändras, och för många handlar det om en övergång till en ny jordbruksmodell. Det blir de unga jordbrukarnas uppgift att anta de nya utmaningarna och orientera jordbruksdriften efter de fastställda målen. Avsaknaden av en stabil, långsiktig politik har skapat osäkerhet och instabilitet inom sektorn, vilket i sin tur påverkat jordbrukarnas ekonomiska planering.

3.2 Jordbrukarna befinner sig i en paradoxal situation. De tar fler risker, gör större investeringar, har större produktionskostnader och är bättre utbildade, men trots detta får de sämre betalt för sina produkter än någonsin. Diskussionen om specifika instrument och åtgärder för unga jordbrukare kan inte dölja det faktum att jordbruksverksamheten kommer att minska i Europa om man inte lyckas garantera jordbrukarna en minimal lönsamhet och rättvisa priser på deras produkter. För att jordbrukarna ska kunna leva på sitt arbete rekommenderar EESK att man genomför en reglering av jordbruksmarknaderna med utgångspunkt i dessa marknaders öppenhet för insyn och att man organiserar handeln med livsmedel på ett sätt som möjliggör självbestämmande i livsmedelsfrågor, genom inrättandet av stora jordbruksregioner för produktion och handel. Eftersom WTO:s regler inte är lämpade för jordbruket bör man överväga att inrätta särskilda instanser, såsom rekommenderas av bl.a. MOMAGRI (Mouvement pour l'Organisation Mondiale de l'Agriculture).

3.3 Obalanserna i livsmedelskedjan avskräcker i stor utsträckning de unga från att välja jordbruksyrket: de stora prisskillnaderna mellan de priser som jordbrukarna erhåller och det pris konsumenterna i slutändan betalar, och den avsaknad av insyn och illojala handelspraxis som är kännetecknande för hur livsmedelskedjan fungerar (3).

3.4 EU befinner sig mitt uppe i en ambitiös liberalisering av handeln med Medelhavsländerna, Mercosur, Kanada, osv. De unga jordbrukarna ställer sig frågan hur de ska kunna göra en produktion med höga kvalitetskrav, både miljömässigt och socialt, förenlig med billig import av produkter som inte på långt när lever upp till EU:s produktionsnormer. Denna process kommer att leda till att produktionen koncentreras till de mest konkurrenskraftiga områdena och att jordbruken på en mycket stor del av landsbygden överges (4).

3.5 Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken utgör en möjlighet att fokusera stödet på de unga jordbrukarnas behov och koncentrera det på produktion av jordbruksprodukter. Att stödja de unga betyder inte att de äldre glöms bort, utan det handlar om att finna en konsekvent ram för stödet som gör jordbruket bärkraftigt.

3.6 Av tradition har EU:s lagstiftning om etableringsstöd först och främst varit inriktat mot unga jordbrukare. Nu är det hög tid att införa nya åtgärder som främjar den jordbruksverksamhet som bedrivs av unga jordbrukare via den första och den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken. Prioriteringen när det gäller beviljandet av stöd bör utgöra grunden för den nya modellen.

3.7 De offentliga myndigheterna bör göra stora ansträngningar för att framhäva värdet av jordbruksarbetet och göra det mer synligt. Trots en gigantisk EU-lagstiftning med avseende på märkning, kvalitet och marknadsföring finns det stor okunskap om och ett växande ointresse för vad det vill säga att producera sunda livsmedel av hög kvalitet (5). De europeiska konsumenterna använder endast 14 % av sina inkomster till livsmedel. EESK framhåller det oerhört viktiga arbete som jordbruksorganisationerna utför på nationell och europeisk nivå genom att de på ett pedagogiskt sätt sprider kunskap om och bidrar till att uppvärdera jordbrukarnas arbete och livsmedelssektorns strategiska roll.

3.8 EU:s slogan ”från jord till bord”, den så kallade ”spårbarheten” bör förmedlas till konsumenterna på ett enhetligt sätt. Denna strategi för kvalitetsprodukter är av stor vikt för företagens konkurrenskraft och konsumenternas hälsa, och bör därför utvidgas till att även omfatta varor som importeras till EU från tredjeländer, i syfte att bekämpa och motverka orättvis handelspraxis.

3.9 Budgeten är alltid en central del av alla strategier, men många av de åtgärder som är nödvändiga för att göra jordbruket lönsamt är inte avhängiga av ytterligare medel, utan av den politiska viljan att satsa på förändring samt av en enhetlig, långsiktig strategi som kan bidra till att göra landsbygden attraktivare (6).

4. Handlingsområden

Landsbygdsutveckling – etablering

4.1 Av tradition har EU:s debatt om framtiden för unga jordbrukare och boskapsuppfödare handlat om att analysera etableringsåtgärder. Den statistik som finns är visserligen både knapphändig och ofullständig, men det framgår ändå tydligt att både prioriteringar och nivåer när det gäller stöd till unga jordbrukare varierar i hög grad inom EU. Medan länder som Frankrike använder cirka 10 % av budgeten till landsbygdsutveckling för att stödja unga jordbrukares etablering, har andra länder, som Nederländerna, Malta, Irland, Slovakien, osv., av olika anledningar inte vidtagit några åtgärder för att stödja dem. I EU som helhet kommer 3 % av medlen för landsbygdsutveckling att användas till stöd till unga jordbrukare under budgetperioden 2007–2013. De unga jordbrukarna är i genomsnitt 28 år då de etablerar sig. Mot bakgrund av etableringens strategiska betydelse för hela EU skulle det vara lämpligt att göra denna åtgärd obligatorisk med avseende på planerna för landsbygdsutveckling och samtidigt fastställa en obligatorisk minimiprocentsats när det gäller stöd.

4.2 EU:s system för etablering bör vara flexibelt, i synnerhet beträffande tidsfristerna, i syfte att motivera ungdomar att bli jordbrukare. Det komplicerade och oerhört byråkratiska systemet är en bromskloss. I vissa fall bör medlemsstaterna införa olika etableringsprogram med olika längd och differentierad finansiering. I många länder försvåras de ungas beslut att börja arbeta inom sektorn genom kravet att binda sig för en etablering under en period på inte mindre än fem år. Etableringsstödet bör struktureras i olika nivåer. Det vore lämpligt att skilja mellan unga jordbrukare som har jordbruket som sin huvudsakliga sysselsättning och dem som arbetar deltid. EU:s nya rättsliga ramar bör inte bara ta hänsyn till unga som etablerar sig inom sektorn från och med 2014 utan även till dem som etablerade sig före detta datum.

De ungas roll inom den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare

4.3 Vid reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken bör man ta särskild hänsyn till de unga jordbrukarnas situation i samband med en ny modell för direktstöd. Kommissionen bör i sina nya riktlinjer för direktstöd prioritera stödet till unga jordbrukare. Detta stöd skulle kunna bestå i att en extra andel av stödet förbehålls vissa prioriterade kategorier av jordbrukare, bland annat de unga. En annan möjlighet är att införa ett specifikt stöd för ungdomar. Detta stöd skulle inte baseras på arealen utan grundas på andra kriterier som anställning, jordbruksföretagens art eller de företagna investeringarna. EESK stöder den pågående diskussionen om begreppet ”aktiv jordbrukare” som stödmottagare och framhåller att man också måste diskutera begreppet ”aktivt kooperativ”.

De unga jordbrukarnas roll inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare

4.4 Den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare bör liksom den första pelaren i hög grad bidra till att stödja och motivera unga jordbrukare i deras verksamhet.

4.4.1 Åtgärderna inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare kan och bör skapa de förutsättningar som är nödvändiga för att unga jordbrukare ska kunna omfattas av dessa åtgärder, så att alla sökande kan beaktas om det skulle saknas budgetmedel.

4.4.2 Inom ramen för andra pelaren bör man inrätta sådana stödstrukturer som unga jordbrukare behöver, bland annat en mer allmän rådgivningstjänst samt en hjälptjänst inom boskapsuppfödningen. Eftersom djuren måste ha omvårdnad och skötsel varje dag bör medlemsstaterna vidta politiska åtgärder och inrätta organisationer som säkerställer att jordbrukaren kan få en avbytare under sjukdoms- och semesterperioder. Det är oerhört viktigt att det finns en hjälptjänst för jordbruksföretag då de unga ska besluta om huruvida de vill föra familjejordbruket vidare eller ej. I dag är ungdomarna inte längre benägna att ta över ett jordbruksföretag, eftersom de är medvetna om att de under hela sitt liv kommer att bli tvungna att arbeta 365 dagar om året utan semester. Eftersom det i många medlemsstater ännu inte finns någon sådan hjälptjänst, bör man vidta tvingande åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare som gör det möjligt för jordbrukare som bedriver boskapsuppfödning att utnyttja en sådan tjänst vid sjukdom (inklusive föräldraledighet före och efter födseln), samt för lediga dagar och/eller årlig semester.

Utbildning – Ny teknik

4.5 Utbildningen av framtida jordbrukare är en av de grundläggande förutsättningarna för att lyckas inom jordbruket. Vissa länder erbjuder visserligen en adekvat utbildning, men i andra länder finns det avgrundsdjupa skillnader mellan den utbildning staten erbjuder och jordbrukarnas verkliga behov. Jordbruksorganisationernas bör ges tillfälle att yttra sig när det gäller de ungas utbildning. Det gäller att erbjuda de unga en utbildning av mycket god kvalitet med högt kvalificerade lärare och aktualiserade kursplaner som tillgodoser unga jordbrukares behov. Ibland ägnar man yrkesutbildningskurserna åt de administrativa förfarandena för att erhålla stöd, och de blir inte tillräckligt motiverande. Den avsaknad av motivation som blir följden är problematisk, särskilt när det finns förutsättningar för att utbildningen ska bli ett mycket nyttigt redskap för de unga jordbrukarna. Det är absolut nödvändigt att praktik ingår i utbildningen. Den danska modellen har lyckats förena teoretisk utbildning och praktik på jordbruksföretagen. Det tar tre år och åtta månader att få ”grönt bevis”.

4.6 EU bör stödja europeiska utbildningsprogram för jordbrukare eller jordbruksföretag som under minst ett år ger ungdomar som avslutat sin jordbruksutbildning under de senaste två åren möjlighet att arbeta som praktikanter. Stödmottagaren bör förpliktiga sig att utarbeta en utbildningsplan för den unga person som i förekommande fall kan ta över företaget, men som redan under praktikperioden kan bidra till jordbruket med sina kunskaper och en ny och mer innovativ inställning. Kort sagt skulle man kunna tillgodose både de ungas och de äldres behov, som ofta kompletterar varandra. Det vore också lämpligt att vissa EU-program, exempelvis Leonardo, det sjunde ramprogrammet för forskning, programmet ”Unga på väg”, m.fl. byggs ut med specifika insatser för unga jordbrukare. Erasmusprogrammet, som är inriktat på studerande och unga företagare, bör anpassas så att unga jordbrukare kan delta och komplettera sin utbildning på andra jordbruks- och boskapsuppfödningsföretag inom EU.

4.7 Det ekologiska jordbruket är ett intressant alternativ för nyblivna jordbrukare, men det är inte det enda. Även det integrerade jordbruket och bevarandejordbruket bör främjas på EU-nivå. Utbildningen bör också omfatta nya produktionssystem som kan förbättra avkastningen och en hållbar förvaltning av naturtillgångarna. Även biotekniken kan skapa nya möjligheter för EU:s unga jordbrukare (7).

Enighet ger styrka

4.8 De unga måste delta aktivt i jordbruksorganisationerna och jordbrukskooperativen för att tillföra dem nya idéer, innovation och en större företagaranda. I en situation där efterfrågan är koncentrerad till ett par större distributionskedjor är det viktigt att ge kooperativen ny stimulans i syfte att förbättra deras marknadsföring. EESK föreslår också att man inrättar försäljningscentraler som förvaltas av jordbrukarna, i syfte att skapa en jämnare maktbalans i förhållande till den storskaliga detaljhandelns mäktiga inköpscentraler. Därför finns det anledning att främja de ungas deltagande i kooperativens styrelser samt att involvera dem i beslutsprocessen och dra nytta av deras utbildning och företagarvisioner. Frankrikes största jordbrukskooperativ, Terrena, har olika ungdomskommittéer som introducerar dem i jordbrukskooperativens komplexa värld och ger dem utbildning.

Övrig EU-politik

4.9 EU bör utnyttja sina olika fonder för att för det första skapa en lockande levnadsmiljö på landsbygden och för det andra stärka ekonomisk verksamhet som i likhet med jordbruket utgör ryggraden i den socioekonomiska väven i landsbygdsområdena. Inom ramen för europeiska projekt på området för miljö, forskning och företagande bör man vidta specifika åtgärder till stöd för ungdomar i allmänhet och unga jordbrukare i synnerhet. Man bör ta tillvara positiva erfarenheter inom EU. Ett bra exempel är utbytesprogrammet för unga jordbrukare som gjorde det möjligt för unga jordbrukare från hela Europa att genomgå en värdefull utbildningsperiod på ett annat jordbruksföretag i EU, liksom programmet Tellus (som var resultatet av samarbetet mellan det europeiska rådet för unga jordbrukare och Europeiska kommissionen) som syftade till att ge skolungdomar inblick i det föga kända jordbrukaryrket. Återväxten inom jordbrukaryrket måste bli ett synligt mål för EU. Inrättandet av ett europeiskt observationscentrum som analyserar de unga jordbrukarnas situation och deras behov skulle kunna utgöra en god grogrund för nya lagstiftningsinitiativ. Det handlar inte om att inrätta nya byråkratiska organ, utan om instrument med klara och konkreta uppgifter som analyserar och sprider adekvat information och statistik avseende återväxten på den europeiska landsbygden.

Nationella initiativ

4.10 EU-politiken för unga jordbrukare bör åtföljas av specifika initiativ som antas på nationell nivå. De största frågorna för unga jordbrukare är arvsrätten, tillgången till mark och beskattningen. Det är angeläget att stimulera införandet av effektiva åtgärder som kan utgöra incitament till att bli jordbrukare. Allmänt sett kan man emellertid konstatera att det i de olika EU-länderna finns en komplex byråkrati som påverkar huruvida ett stort antal av dessa åtgärder blir framgångsrika eller inte.

4.11 Medlemsstaterna bör fokusera sina ansträngningar på att utforma instrument som underlättar tillgången till mark för unga jordbrukare och bidrar till ökad säkerhet i fråga om de stora investeringar som krävs och som utgör ett av de största hindren för deras etablering. Ett par nationella initiativ har visat på möjliga vägar. I Frankrike har företaget Safer fått i uppdrag att begränsa markkoncentrationen och främja de ungas tillgång till mark.

Bryssel den 22 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 36, 8.2.2002, s. 29–35, ”Den nya ekonomin, kunskapssamhället och landsbygdsutvecklingen. Framtidsperspektiv för unga jordbrukare”.

(2) EUT C 54, 19.2.2011, s. 20–23, ”Försörjningstrygghet inom jordbruket och livsmedelssektorn i EU”.

(3) EUT C 48, 15.2.2011, s. 145–149, ”En bättre fungerande livsmedelsförsörjningskedja i Europa”.

(4) EUT C 255, 22.9.2010, s. 1–9, ”Handel och livsmedelstrygghet”.

(5) EUT C 18, 19.1.2011, s. 5–10, ”EU:s jordbruksmodell: produktkvalitet och konsumentupplysning som konkurrensmedel”.

(6) EUT C 132, 3.5.2011, s. 63–70, ”Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020: Att klara framtidens utmaningar i fråga om livsmedel, naturresurser och territoriell balans”.

(7) EUT C 100, 30.4.2009 s. 44–52, ”EU och den globala livsmedelsproblematiken”.

BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag avslogs av plenarförsamlingen, men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Punkt 3.2

Ändra enligt följande:

”Jordbrukarna befinner sig i en paradoxal situation. De tar fler risker, gör större investeringar, har större produktionskostnader och är bättre utbildade, men trots detta får de sämre betalt för sina produkter än någonsin. Diskussionen om specifika instrument och åtgärder för unga jordbrukare kan inte dölja det faktum att jordbruksverksamheten kommer att minska i Europa om jordbrukarna minimal lönsamhet priser på deras produkter . ”

Resultat av omröstningen:

För	36
Emot	66
Nedlagda röster	27

Punkt 4.7

Ändra enligt följande:

”De unga måste delta aktivt i jordbruksorganisationerna och jordbrukskooperativen för att tillföra dem nya idéer, innovation och en större företagaranda. I en situation där efterfrågan är koncentrerad till ett par större distributionskedjor är det viktigt att ge kooperativen ny stimulans i syfte att förbättra deras marknadsföring. Därför finns det anledning att främja de ungas deltagande i kooperativens styrelser samt att involvera dem i beslutsprocessen och dra nytta av deras utbildning och företagarvisioner. Frankrikes största jordbrukskooperativ, Terrena, har olika ungdomskommittéer som introducerar dem i jordbrukskooperativens komplexa värld och ger dem utbildning.”

Resultat av omröstningen:

För	47
Emot	60
Nedlagda röster	17

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/25

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Landsbygdsutvecklingen och sysselsättningssituationen i länderna på västra Balkan”

2011/C 376/05

Föredragande: Cveto STANTIČ

Vid sin plenarsession den 19–20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Landsbygdsutvecklingen och sysselsättningssituationen i länderna på västra Balkan”.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 166 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 De statistiska uppgifterna om socioekonomiska faktorer i EU:s landsbygdsområden och i länderna på västra Balkan (1) är inkonsekventa och inte jämförbara, och detta beror delvis på att det saknas en enhetlig definition av landsbygdsområden. EESK stöder därför planerna på att harmonisera kriterierna för att definiera landsbygdsområden på EU-nivå, vilket skulle underlätta jämförelser mellan landsbygdsområden samt mellan de politiska strategier och åtgärder som tillämpas.

1.2 Landsbygdsområdena på västra Balkan står inför en rad strukturella och socioekonomiska problem som skulle kunna lösas inom ramen för EU:s politik för landsbygdsutveckling och den gemensamma jordbrukspolitiken. EESK rekommenderar eftertryckligen att länderna på västra Balkan drar nytta av EU:s erfarenhet av att utforma politiska strategier för landsbygdsutveckling, samtidigt som man tar hänsyn till särskilda nationella problem och prioriteringar.

1.3 Mycket stora landsbygdsområden på västra Balkan är fortfarande avfolkade och resurserna ligger outnyttjade, medan befolkningskoncentrationen och den ekonomiska aktiviteten i stadsområdena är oproportionerligt hög. Denna tendens får negativa konsekvenser för ekonomin, miljön och den fysiska planeringen och skapar sociala problem. Områdesspecifika åtgärder bör därför utformas och vidtas för att få igång en hållbar ekonomisk tillväxt i dessa områden.

1.4 Landsbygdsekonomierna på västra Balkan kännetecknas av jordbruk som helt eller delvis är inriktat på självhushåll, höga arbetslöshetssiffror, dold arbetslöshet och begränsad arbetskraftsrörlighet. Landsbygdsområdenas enda konkurrensfördelar är låga arbetskraftskostnader och naturresurser av hög kvalitet. Utvecklingen av företagande begränsas av sådana faktorer som en underutvecklad infrastruktur, brist på kvalificerad arbetskraft, begränsat tillträde till marknader och finansiering, brist på investeringsstöd och begränsad företagarpotential.

1.5 Det omfattande jordbruket är fortfarande en grundläggande drivkraft i ekonomin på landsbygden och en mycket stor arbetsgivare i landsbygdsområdena på västra Balkan. Jordbruket behöver emellertid moderniseras och öka sin produktivitet, vilket kommer att leda till ett överskott på lantarbetskraft. Lösningen är att diversifiera landsbygdsekonomin för att minska inkomstriskerna för hushållen på landsbygden.

1.6 De åtgärder inom politiken för landsbygdsutveckling som ska bidra till diversifieringen av landsbygdsekonomin är fortfarande otillräckliga och ligger inte i linje med EU:s landsbygdsutvecklingspolitik. Även i de fall då man vidtagit vissa nationella politiska åtgärder har den politiska instabiliteten och de täta regeringsbytena en negativ inverkan på kontinuiteten och skapar svårigheter vid genomförandet. De flesta av länderna har inrättat landsbygdsutvecklingsfonder, men i jämförelse med EU är de fortfarande små.

1.7 Instrumentet för föranslutningsstöd för landsbygdsutveckling (Ipard) är fortfarande den största källan till ekonomiskt stöd i landsbygdsområden. De flesta av länderna har svårt att tillämpa EU:s modell för landsbygdsutveckling på grund av att den är komplex och genomförandeförfarandena krävande. Därför bör EU överväga möjligheten att förenkla förvaltningen av Ipard och dess kontrollprinciper och förfaranden för att främja en effektiv användning av tillgängliga medel och åtgärder.

1.8 Ett stort problem när det gäller tillgången till Ipard-instrument tycks vara den otillräckliga förvaltningskapaciteten och institutionella kapaciteten på nationell och lokal nivå och en låg kapacitet hos potentiella stödmottagare. De nationella regeringarna uppmanas att satsa mer på att stärka den institutionella kapaciteten och kapaciteten hos potentiella stödmottagare.

1.9 EESK rekommenderar också en flexiblare användning av föranslutningsstöd för landsbygdsutveckling, i synnerhet att man slutar göra skillnad mellan kandidatländer och potentiella kandidatländer när det gäller stöd till jordbruk och landsbygdsutveckling. Eftersom situationen skiljer sig åt mellan de olika länderna bör den individuella bedömningen av förvaltningskapaciteten och absorptionsförmågan ges större tyngd.

1.10 För att olika politiska åtgärder och finansiella medel ska bli mer effektiva när det gäller att bekämpa arbetslöshet på landsbygden, fattigdom och utestängning krävs en bättre samordning av dem. Regionalpolitiken kan utgöra ett viktigt komplement till politiken för landsbygdsutveckling om dessa kombineras på ett lämpligt sätt och genomförs konsekvent.

1.11 De nationella politiska strategier och åtgärder som bör stärkas och samordnas på ett bättre sätt omfattar:

— Strategier för aktiv integration: Bättre tillgång till information och rådgivning om offentligt stöd.

— Arbetsmarknadsåtgärder: En högre sysselsättningsgrad och minskade regionala skillnader skulle kunna uppnås genom att de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna ökas.

— Utbildning och fortbildning: Tillhandahållande av utbildning på alla nivåer, åtgärder för att motverka avhopp från skolan och förstärkning av unga människors kompetens och kvalifikationer, tillhandahållande av skräddarsydd utbildning för att minska obalansen mellan arbetstillfällen och kompetens.

— Politik för landsbygdsutveckling: Större uppmärksamhet bör ägnas område II och III, medan åtgärder inom område I redan vidtas i de flesta av länderna (2).

1.12 Det civila samhället spelar ingen viktig roll på landsbygden på grund av bristande företagar- och organisationskompetens, demografiska problem och en social infrastruktur som är av dålig kvalitet jämfört med i städerna. En möjlig lösning skulle kunna vara att skapa ett nätverk av lokala civilsamhällesorganisationer i syfte att uppnå en kritisk massa med avseende på befolkning och områden som täcks. I detta avseende kan Leader-metoden (3) vara ett användbart verktyg för att förbättra det civila samhällets deltagande.

1.13 För att förbättra livskvaliteten och uppmuntra unga människor att stanna i landsbygdsområden krävs en mer diversifierad landsbygdsekonomi. De stora utmaningarna när det gäller att uppnå detta mål rör fortfarande investeringar i infrastruktur på landsbygden, kunskapsbaserat jordbruk som integreras med livsmedelsindustrin, bättre humankapital, goda förutsättningar för företagare och förbättrade sociala tjänster. Lantgårds- och ekoturism som baseras på ett rikt kultur- och naturarv och en rik historia kan också skapa goda möjligheter.

2. Inledning och bakgrund

2.1 Definition av landsbygdsområden

2.1.1 En av svårigheterna med att behandla detta ämne är att det saknas en enhetlig definition av landsbygdsområden på EU-nivå. Enskilda länder har olika officiella definitioner som bygger på skilda kriterier som befolkningstäthet, en jordbruksbaserad ekonomi, stora avstånd, bristande tillgång till viktiga tjänster etc. Vid internationella jämförelser används ofta OECD:s definition. Länderna på västra Balkan har också nyligen anpassat sin statistik till denna metod.

2.1.2 EESK stöder av denna anledning planerna på att harmonisera kriterierna för att definiera landsbygdsområden på EU-nivå. Detta skulle underlätta jämförelser och kontroller av hur effektiva de olika åtgärder och strategier som tillämpas är.

2.2 Landsbygdsutveckling i EU som en viktig del av den gemensamma jordbrukspolitiken och den kommande reformen av denna

2.2.1 Med tanke på att nästan 60 % av EU:s befolkning bor i landsbygdsområden, som utgör 90 % av EU:s yta, är landsbygdsutveckling ett mycket viktigt politikområde för EU. Genom stödet till landsbygdsutveckling kan en lång rad olika åtgärder vidtas. Den nuvarande EU-modellen baseras på fyra huvudområden som ger medlemsstaterna och regionregeringarna tillräcklig flexibilitet för att anpassa politiken till sina speciella behov.

2.2.2 Ett av huvudmålen för den kommande reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är att uppnå en balanserad territoriell utveckling. I detta hänseende är kommittén övertygad om att de framtida EU-strategierna för jordbruk och landsbygdsutveckling kan skapa nya affärsmöjligheter, fler jobb och en diversifiering av inkomsterna i landsbygdsområden om de är inriktade på innovation och konkurrenskraft (4).

2.3 De politiska strategierna för landsbygdsutveckling och deras betydelse för de nationella ekonomierna på västra Balkan

2.3.1 Med tanke på landsbygdsområdenas omfattning, andelen av befolkningen som bor i dessa (5) och jordbrukets stora betydelse för de nationella ekonomierna står det klart att landsbygdsutveckling också måste utgöra ett mycket viktigt politikområde på västra Balkan.

2.3.2 Landsbygdsområdena på västra Balkan står inför många specifika strukturella och socioekonomiska problem som låga inkomstnivåer, brist på arbetstillfällen, minskande livskvalitet, avfolkning etc. som framgångsrikt skulle kunna lösas genom en lämplig politik för landsbygdsutveckling som baseras på den komplexa EU-ramen för landsbygdsutveckling.

3. Några gemensamma drag i landsbygdsområdena på västra Balkan – viktiga förutsättningar för deras ekonomiska potential

3.1 Västra Balkan är med sin enastående rikedom av växter och djur ett av Europas rikaste områden vad gäller biologisk mångfald. Regionen har mycket varierande naturliga livsmiljöer, från kustnära laguner och våtmarker till Medelhavsskogar, bergsängar och betesmarker, våtmarker med sötvatten och karstområden.

3.2 Befolkningsminskningen, framför allt i avlägset belägna och mindre bördiga områden, och den åldrande befolkningen (med undantag för Albanien och Kosovo) har båda en starkt negativ inverkan på arbetsmarknaden på landsbygden. En tendens som går igen i alla länderna i regionen är utflyttningen från landsbygdsområden till stads- och kustområden liksom till utlandet. De som flyttar till landsbygdsområden är framför allt pensionärer och flyktingar.

3.3 Den ogynnsamma utbildningsstrukturen, låga kvalifikationer och brist på kunskaper och färdigheter hos den ekonomiskt aktiva befolkningen utgör ett allvarligt problem för den framtida landsbygdsekonomin. Arbetsmarknaden kännetecknas av begränsad arbetskraftsrörlighet, vilket resulterar i en brist på alternativa anställnings- och inkomstmöjligheter.

3.4 Jordbruk som baseras på lågintensivt bete och lantbruk är fortfarande den dominerande aktiviteten i de flesta landsbygdsområden. Andelen sysselsatta inom jordbruket ligger mycket högt jämfört med EU-länderna.

3.5 Hushållen på landsbygden, särskilt de med begränsade resurser, har begränsad tillgång till jordbruksmarknader, arbetsmarknader och finansmarknader, liksom begränsad tillgång till information och kunskap. De har därför mycket sämre förutsättningar att övervinna risken för fattigdom.

3.6 En mycket begränsad diversifiering av ekonomiska aktiviteter och låg sysselsättningsgrad inom den privata sektorn är viktiga frågor för landsbygdsområdena. De ekonomiska tjänsterna och den sociala infrastrukturen är dålig och underutvecklad. Detta påverkar livskvaliteten för människor på landsbygden liksom konkurrenskraften och den sociala strukturen i landsbygdsområdena.

4. Jordbruk är fortfarande en grundläggande drivkraft för landsbygdsekonomin på västra Balkan

4.1 Trots att jordbrukets andel i ekonomin har minskat sedan år 2000 är den fortfarande långt större på västra Balkan än i EU i genomsnitt, både vad gäller mervärde och sysselsättning.

4.2 De privata lantbrukens småskalighet och fragmentering är fortfarande generellt kännetecknande för jordbruket i de flesta länderna på västra Balkan, särskilt i söder. Den genomsnittliga gårdsstorleken varierar från 1,2 ha i Albanien till under 4 ha i Serbien. Andra faktorer som hindrar utvecklingen av jordbruket är dåligt utvecklade marknadsstrukturer, otillräcklig infrastruktur, låg andel marknadsproduktion, brist på kunskaper och färdigheter samt att standarderna för livsmedelssäkerhet inte uppfylls.

4.3 Jordbruksproduktionen har varit på nedgång på grund av samhällsförändringar och även krig i vissa länder, men sedan 2000 har jordbruksproduktionen börjat öka igen, framför allt på grund av investeringar i produktionsteknik. Produktionen i vissa länder är emellertid fortfarande lägre än före förändringarna. Trots vissa svårigheter har de flesta av länderna på västra Balkan en ganska hög naturlig potential för jordbruk (relativt billig arbetskraft, land- och vattenresurser, bra klimat- och jordmånsförhållanden för vissa produkter som tobak, vissa frukter och grönsaker, vin, spannmål och kött).

4.4 Det finns också mycket produktiva jordbruksregioner med välintegrerade ekonomier på norra delen av Balkanhalvön (Sava- och Donaubäckenet och den pannoniska slätten). Detta område har gynnsamma jordmåns- och klimatförhållanden för kapitalintensiv jordbruksproduktion. Dessutom har området ett lämpligt humankapital, en utvecklad företagaranda, en tillräckligt diversifierad industrisektor och en välutvecklad infrastruktur.

5. Hantering av utmaningarna för landsbygdsutvecklingen utanför jordbruksområdet

5.1 Den stora andel av arbetskraften som arbetar inom jordbruket avspeglas inte direkt i jordbrukets bidrag till BNP. Därför bör de framtida ekonomierna på landsbygden kunna skapa alternativa arbetstillfällen för arbetstagare som blivit övertaliga inom jordbruket.

5.2 Etableringen av landsbygdsbaserade industrier har ofta visat sig mycket effektivt för att skapa nya arbetstillfällen och ge ytterligare inkomster. Dessutom har erfarenheterna visat att investeringar i gårdar, modernisering, utbildning och miljöåtgärder har en positiv effekt när det gäller att öka sysselsättningen och minska den dolda arbetslösheten på gårdarna. Bland de sektorer som har stor tillväxtpotential kan följande nämnas: bearbetningsindustrin, produkter med skyddade geografiska beteckningar, ekologiska livsmedelsprodukter, landsbygdsturism, hantverk, träprodukter och produktion av förnybar energi, liksom en lång rad olika hälsovårdstjänster och sociala tjänster.

5.3 För att landsbygdssektorn ska kunna utvecklas snabbare krävs fler och bättre investeringar i kollektiva nyttigheter och tjänster: bättre vägar och bevattningsinfrastruktur, ett förbättrat företagsklimat och effektiv spridning av information, kunskap och teknik.

6. Jordbruk och landsbygdsutveckling mot bakgrund av EU-anslutningen

6.1 Samtliga länder i regionen har stora förhoppningar om ett EU-medlemskap. I detta avseende står de alla inför liknande utmaningar när det gäller att förändra och modernisera sin mycket fragmenterade jordbruks- och livsmedelssektor för att se till att den kan konkurrera på EU-marknaden.

6.2 Enligt Europeiska kommissionens senaste lägesrapporter (6) om jordbruk och landsbygdsutveckling behöver de flesta länderna på västra Balkan göra ytterligare insatser för att åstadkomma en bättre anpassning till EU:s regelverk om jordbruk och EU:s politik för landsbygdsutveckling.

6.3 Jämfört med EU är de nationella medel som avsätts för att stödja jordbruket på västra Balkan fortfarande relativt små. En lång rad olika åtgärder och stödmekanismer tillämpas runt om på västra Balkan. Under de senaste åren har budgetöverföringarna på jordbruksområdet främst skett genom direkt producentstöd.

6.4 EU:s ekonomiska stöd

6.4.1 Föranslutningsstöd för jordbruk och landsbygdsutveckling, Ipard (7), är den femte delen av EU:s bredare instrument för stöd inför anslutningen. Endast länder med status som kandidatländer är berättigade till Ipard-medel (Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Turkiet).

6.4.2 EESK vill fästa uppmärksamheten på de särskilda problem som länderna på västra Balkan står inför vid genomförandet av föranslutningsstödet för landsbygdsutveckling. Investeringsåtgärder inom ramen för Ipard är svåra att genomföra eftersom de förutsätter att det finns fullt utvecklade lokala strukturer för genomförande och kontroll (förvaltningen och ansvaret för Ipard är fullständigt decentraliserat, och EU-institutionerna genomför endast en efterhandskontroll). Detta leder till en hög andel avvisade projekt och skapar ett behov av omfattande investeringar i den förberedande fasen både från landets och de potentiella stödmottagarnas sida.

6.4.3 Förvaltnings- och kontrollprinciperna för Ipard skulle kunna förenklas i syfte att uppmuntra länderna på västra Balkan att bättre utnyttja åtgärder som skulle få en direkt inverkan på landsbygdsutvecklingen, t.ex. förbättring av infrastrukturen på landsbygden, diversifiering av den ekonomiska aktiviteten och utbildning (område 3 inom Ipard).

6.4.4 En viktig anledning till det långsamma utnyttjandet av EU-medel är också låg förvaltningskapacitet och avsaknad av lämpliga institutioner på nationell och särskilt lokal nivå, vilket begränsar den totala förmågan att absorbera föranslutningsstöd. Brist på lämpliga allmänna tjänster (utfärdande av bygglov, fastighetsregistrering, otillräckliga växtskydds- och veterinärtjänster etc.) har också bidragit till att de senaste förslagsinfordringarna för landsbygdsutvecklingsprojekt endast fått begränsade resultat.

6.4.5 Ytterligare ett hinder för att uppnå en bättre användning av EU-medel tycks vara en låg kapacitet hos de potentiella stödmottagarna. Detta hinder skulle kunna övervinnas genom effektivare rådgivningstjänster.

6.4.6 Situationen skiljer sig åt mellan länderna och bestäms inte alltid av anslutningsframsteg eller kandidatstatus. EESK rekommenderar därför en flexiblare användning av föranslutningsstöd för landsbygdsutveckling, i synnerhet att man slutar göra skillnad mellan kandidatländer och potentiella kandidatländer när det gäller stöd och att den individuella bedömningen av varje lands förvaltningskapacitet och absorptionsförmåga ges större tyngd.

7. Arbetsmarknaden på landsbygden i länderna på västra Balkan

7.1 Arbetsmarknaden på landsbygden i de flesta av länderna på västra Balkan uppvisar följande gemensamma drag:

—	De flesta anställda arbetar i jordbruket, medan andelen anställda i tjänstesektorn och egenföretagare (med undantag för lantbrukare) ligger långt under genomsnittet.

—	Deltids- eller säsongsarbete är mycket ofta den enda inkomstkällan för huvuddelen av landsbygdsbefolkningen.

—	Ofördelaktiga utbildningsstrukturer och brist på färdigheter och kunskaper är resultatet av en åldrande befolkning och ett allt större antal elever som lämnar skolan i förtid.

—	Brist på sysselsättningsmöjligheter utanför jordbruket leder till ett starkt beroende av säsongsarbete och en dold arbetslöshet.

—	De mest sårbara grupperna som riskerar att stängas ute från arbetsmarknaden är ungdomar, kvinnor, äldre, etniska minoriteter (romer) och krigsflyktingar. Vissa av dessa kategorier är inte alltid registrerade som arbetslösa (”dold arbetslöshet”).

—	Arbetare på landsbygden deltar sällan i de olika sysselsättningsprogram som regeringarna tillhandahåller. Det krävs bättre information och lämpliga rådgivningstjänster för sådana program.

8. Strategier och politiska åtgärder som rör landsbygdsutveckling och sysselsättning

8.1 De viktigaste drag som kännetecknar de nuvarande nationella strategierna för landsbygdsutveckling är: låg politisk medvetenhet, mycket begränsad förståelse för EU:s modell för landsbygdsutveckling – ingen samordnad strategi eller programstruktur, ingen vertikal eller övergripande politisk samordning och mycket begränsat samarbete mellan ministerierna på området landsbygdsutveckling.

8.2 Vissa centrala problem och utvecklingsmöjligheter ges inte tillräckligt utrymme i de nationella strategierna för landsbygdsutveckling, och det saknas exempelvis tillräckliga incitament för ekologiskt jordbruk, genetiska resurser, skogsbruk och turism. Mindre gynnade områden och delvis självförsörjande jordbruk tas inte heller upp.

8.3 Strategier för landsbygdsutveckling kan, i kombination med regionala strategier och lämpliga sektorsbaserade operativa program, på ett betydande sätt bidra till bättre arbetstillfällen och bättre social integration i landsbygdsområden. En bra regionalpolitik kan ge ett viktigt kompletterande stöd som syftar till att stärka fattigare landsbygdsregioner.

8.4 Jämfört med EU ligger den nationella regionalpolitiken i de flesta länderna ännu längre efter än politiken för landsbygdsutveckling. Därför krävs en mer sammanhängande strategi och bättre samordning mellan åtgärderna och tillgängliga medel på ett sätt som samlar olika resurser (nationella anslag, EU-medel, bidrag från olika givare).

8.5 På grund av politisk instabilitet och täta regeringsbyten har de flesta av länderna i regionen problem med kontinuiteten i genomförandet av olika strategier och åtgärder för landsbygdsutveckling.

9. Civilsamhällesorganisationernas roll i landsbygdsutvecklingen

9.1 I sitt yttrande om ”Det civila samhället/ landsbygdsområden” (8) lyfte EESK fram flera problem och utmaningar när det gäller att utveckla organisationerna inom det civila samhället i landsbygdsområden, särskilt i de nya medlemsstaterna. Dessa utmaningar omfattar hinder för att få tillgång till kunskap och information, brist på entreprenörsförmåga, demografiska problem och lägre kvalitet på den sociala infrastrukturen jämfört med städer.

9.2 Det civila samhällets status och roll på västra Balkan har tillsammans med de utmaningar som det civila samhället står inför tagits upp i en rad EESK-yttranden (9). Även om det finns vissa frågor som är specifika för de enskilda länderna vad gäller lagstiftning, civilsamhällesorganisationernas offentliga finansiering och skattemässiga ställning och graden av medborgardialog och dialog mellan arbetsmarknadens parter, finns det ett antal frågor som är gemensamma för hela regionen, särskilt landsbygdsområdena:

—	Generellt sett finns det ingen stark tradition för det civila samhället.

—	Den offentliga finansieringen av organisationer inom det civila samhället är i de flesta fall otillräcklig och redovisas inte tillräckligt öppet.

—	Ett nytt instrument för EU-finansierat tekniskt stöd till organisationer inom det civila samhället på västra Balkan (10) har inrättats men har ännu inte lett till önskat resultat.

—	Det krävs generellt kapacitetsuppbyggnad och utveckling av specialkunskap och särskilda färdigheter på olika områden.

—	På lokal och regional nivå har de lokala myndigheterna i allmänhet en felaktig uppfattning om fördelarna med att samarbeta med det civila samhället.

—	Klyftan mellan stad och landsbygd: De flesta civilsamhällesorganisationerna är koncentrerade i antingen huvudstaden eller två eller tre andra städer, vilket gör att landsbygdsområdena ofta saknar kunskap om det civila samhällets roll och verksamhet.

—	De flesta organisationer inom det civila samhället är fragmenterade, och förhållandet mellan dem kännetecknas av kontraproduktiv konkurrens i stället för samarbete. Detta hindrar dem från att skapa inflytelserika påtryckningsgrupper.

9.3 De traditionella formerna av civilsamhällesorganisationer i landsbygdsområdena på västra Balkan är religiösa grupper och sammanslutningar av nationella minoriteter, föreningar för brandmän, jägare och fiskare, kulturella eller konstnärliga organisationer, sportklubbar, kvinnoorganisationer och liknande. Den geografiska spridningen är ojämn, men de religiösa grupperna och organisationerna för etniska minoriteter är bäst organiserade och skyddar framgångsrikt sina intressen.

9.4 Möjligheten att mer aktivt involvera dessa organisationer i program för att bevara det immateriella kulturarvet och miljön får inte alltid tillräcklig uppmärksamhet från beslutsfattarna. Deras möjligheter att påverka utvecklingsinitiativ är mycket små och sträcker sig inte bortom lokalsamhällets (byns) snäva gränser. Det finns inget nätverkssamarbete på högre nivå.

9.5 Projekt som finansieras av bidragsgivare har skapat nya former av civilsamhällesorganisationer som framför allt arbetar med informations- och kunskapsöverföring vad gäller anslutningspolitik, jordbruk, miljö, skydd av mänskliga rättigheter och liknande. Nedskärningar i stöd från bidragsgivare har resulterat i att många av dessa organisationer har försvunnit.

9.6 Lantbrukarorganisationernas roll: I samband med samhällsförändringarna bröt det gamla kooperativsystemet från socialisttiden mer eller mindre ihop. Senare projekt som finansierades genom bidragsgivare och som främst syftade till att modernisera jordbruksproduktionen främjade eller till och med krävde att lantbrukarna organiserade sig. I dagsläget är de olika lantbrukar- och producentorganisationernas verkliga inflytande på jordbruket och landsbygdsutvecklingen relativt begränsad. De flesta av dem spelar emellertid en viktig roll när det gäller kunskapsöverföring, olika rådgivningstjänster och främjande av jordbruksprodukter.

9.7 Leader-modellen för landsbygdsutveckling visar hur nätverkssamarbete och främjande av dialog på lokal nivå kan bidra till att främja det civila samhällets deltagande i utarbetandet och genomförandet av lokala utvecklingsstrategier. Modellens partnerskapsbaserade nedifrån och upp-strategi, som omfattar olika lokala aktörer, har gett positiva resultat i många EU-länder och betraktas som ett användbart verktyg för att främja sysselsättning i landsbygdsområden.

10. Problem som behöver lösas för att uppnå en mer diversifierad ekonomi på landsbygden

10.1 Ett diversifierat och kunskapsbaserat jordbruk

10.1.1 Intensifiering och tekniska förbättringar inom jordbruket skapar nya möjligheter till sysselsättning inom olika närliggande verksamheter som transport, paketering, lagring, försäljning och service av mekanisk utrustning, kvalitetskontroll etc.

10.1.2 Diversifiering inom själva jordbrukssektorn i riktning mot jordbruksprodukter med större mervärde (ekologiskt jordbruk, produktion av livsmedel och kött av hög kvalitet, produkter med skyddad geografisk beteckning, traditionella livsmedelsprodukter som framställts i hushållet etc.) kan också skapa nya möjligheter för framtida utveckling och minska den dolda arbetslösheten.

10.2 Investeringar i infrastruktur på landsbygden

Kvalitetsinfrastruktur på områden som vägar, vatten, elektricitet och informations- och kommunikationstjänster kan främja utvecklingen av både jordbruksföretag och andra företag. Samtidigt förbättrar kvalitetsinfrastruktur levnadsstandarden i hushåll på landsbygden genom att främja rörlighet och tillgång till sociala tjänster, bland annat hälso- och sjukvård och utbildning.

10.3 Ökning av humankapitalet

En mer välutbildad och anpassningsbar arbetskraft på landsbygden kommer att ha större chanser att hitta ett arbete utanför jordbrukssektorn. Det är särskilt viktigt att se till att yrkesutbildningsprogrammen motsvarar behoven i diversifieringsprogrammen för landsbygden. Program för livslångt lärande, förberedande yrkesutbildningar och förbättrade ledarkunskaper och ledarfärdigheter är särskilt viktiga.

10.4 Skapande av goda förutsättningar för företag

10.4.1 Främjande av företagande och ett snabbare bildande av små och medelstora företag på landsbygden skulle också bidra till att diversifiera den ekonomiska aktiviteten och förebygga att unga människor lämnar området. Ofördelaktiga skattesystem, ineffektiva förfaranden för registrering av företag i kombination med dålig infrastruktur och brist på utbildade unga människor är några av de faktorer som skapar hinder för nya investeringar och nya företag.

10.4.2 Tillgång till kreditmöjligheter som är anpassade till landsbygdsbefolkningens behov är fortfarande ett särskilt problem. Banker och andra finansinstitut måste uppmuntras att göra det lättare att få lån till jordbruksverksamhet. Detta är också viktigt med tanke på de samfinansieringsregler som finns för Ipard-medel.

10.5 Utveckling av effektiva rådgivningstjänster

Syftet med rådgivningstjänsterna bör ändras från att ha varit inriktade på att ge lantbrukare teknisk rådgivning till en mer innovativ och efterfrågestyrd kunskaps- och informationsöverföring. Moderna rådgivningstjänster ska tillgodose behoven hos en bredare befolkning på landsbygden (konsumenter, företagare, lantbrukare, fattiga etc.) och också hjälpa människor på landsbygden att tillämpa nya strategiska principer och regler.

10.6 Återuppbyggnad av kooperativen genom en förbättring av den institutionella ramen och en förstärkning av humankapitalet och stödprogrammen

Kooperativ är traditionella samhällsorganisationer på landsbygden som kan spela en avgörande roll när det gäller att utveckla det sociala kapitalet i landsbygdsområden. De kan skapa nya arbetstillfällen, generera extra inkomster och göra det möjligt för människor att aktivt delta i utvecklingen av sina lokalsamhällen. Utveckling av företag inom den sociala ekonomin kan också skapa nya sysselsättningsmöjligheter, särskilt för kvinnor och unga människor, som är de mest sårbara grupperna.

10.7 Främjande av nedifrån och upp-strategier (t.ex. Leader-programmet)

Det krävs bättre förbindelser och samordning mellan olika aktörer på landsbygden, både vertikalt (myndigheter på nationell, regional och lokal nivå) och horisontellt (företagare, branschorganisationer, lantbrukare etc.). Lokala utvecklingsstrategier bör genomföras med större samordning mellan berörda institutioner, och besluten bör fattas inom ramen för en nedifrån och upp-strategi.

10.8 Turism och landsbygdsturism

10.8.1 Turism kan utgöra en stor möjlighet för utvecklingen på landsbygden. Västra Balkan erbjuder ett välbevarat natur- och kulturarv och historiskt arv i kombination med livsmedel av hög kvalitet, och regionen ligger relativt nära EU:s turistmarknad. Ekoturism och nya hållbara utvecklingstendenser som främjar en sund miljö och livsstil (bland annat miljövänliga produkter och ekologisk mat som nötkött, medicinalväxter, bär, svamp etc.) ligger helt i linje med regionens kultur- och naturarv.

10.8.2 Modern aktiv landsbygdsturism kräver emellertid tjänster av hög kvalitet, bekvämt boende och ett varierat utbud av fritids- och kulturaktiviteter. Ett antal hinder står fortfarande i vägen för utvecklingen av landsbygdsturism: dålig infrastruktur, underutvecklade varumärken för regionala produkter (souvenirer), låg kapacitet och kvalitet vad gäller övernattningsmöjligheter, dålig skyltning till turistattraktioner, bristande förvaltning av turistmål etc.

10.9 Gränsöverskridande projekt kan också vara ett bra sätt att få till stånd ett bättre utnyttjande av den lokala utvecklingspotentialen (gemensam väginfrastruktur, energinätverk, turismanläggningar, lokala varumärken etc.).

10.10 Förnybar energi – en potentiell sysselsättnings- och inkomstkälla

De flesta nya anläggningar för förnybar energi kommer att ligga i landsbygdsområden, t.ex. odling av energigrödor, biogasanläggningar, biobränsleproduktion, pellets- och brikettproduktion, vindenergianläggningar etc. Dessa anläggningar kommer inte enbart att behöva byggas utan kräver också underhåll och service under sin driftsperiod, vilket skapar ytterligare arbetstillfällen och inkomster.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Albanien, Bosnien och Hercegovina, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kosovo enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1244/99, Kroatien, Montenegro och Serbien.

(2) Område 1 – förstärkning av jordbrukets konkurrenskraft, område 2 – stöd till miljö- och markförvaltning, område 3 – främjande av en diversifiering av ekonomin och förbättring av livskvaliteten på landsbygden och område 4 – Leader-metoden.

(3) EU-programmets franska akronym står för Liaison Entre Actions de Développement de l'Economie Rurale, dvs. samverkande åtgärder för att stärka landsbygdens ekonomi.

(4) EESK:s yttrande EUT C 132, 3.5.2011, s. 63, Den gemensamma jordbrukspolitikens framtid, se punkt 3.3.4.

(5) Länderna på västra Balkan har en sammanlagd yta på 264 462 km2 (vilket motsvarar 6 % av EU:s yta). Befolkningen uppgår till 26,3 miljoner människor, varav hälften bor på landsbygden. Den genomsnittliga befolkningstätheten på 89,2 invånare per km2 är mycket lägre än i EU (114,4).

(6) Europeiska kommissionens lägesrapporter, november 2010:

http://ec.europa.eu/enlargement/press_corner/key-documents/reports_nov_2010_en.htm

(7) Ipard, instrumentet för föranslutningsstöd – landsbygdsutveckling, omfattar 9 åtgärder under 3 prioriterade områden: 1 – förbättring av marknadseffektiviteten och tillämpning av EU:s standarder, 2 – förberedande åtgärder för genomförande av miljöåtgärder i jordbruket och Leader, 3 – utveckling av landsbygdsekonomin, där anslagen för perioden 2007–2013 uppgår till omkring 1 miljard euro. De sammanlagda medlen för instrumentet för stöd inför anslutningen överstiger 10 miljarder euro för perioden 2007–2013.

(8) EESK:s yttrande EUT C 175, 28.7.2009, s. 37, Det civila samhället/ landsbygdsområden.

(9) Yttrandena EUT C 18, 19.1.2011, s. 11, EUT C 317, 23.12.2009, s. 15, EUT C 224, 30.8.2008, s. 130, EUT C 204, 9.8.2008, s. 120, EUT C 27, 3.2.2009, s. 140, EUT C 44, 16.2.2008, s. 121.

(10) Finansieringsmekanismen för det civila samhället.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/32

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Främjande av representativa civila samhällen i Euromed-regionen” (yttrande på eget initiativ)

2011/C 376/06

Föredragande: Dimitris DIMITRIADIS

Den 16 juni 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Främjande av representativa civila samhällen i Euromed-regionen”.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 163 röster för, 6 röster emot och 17 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 De politiska systemen i länderna i Nordafrika och Mellanöstern genomgår sedan slutet av år 2010 en historisk omvälvning som saknar motstycke och som bottnar i kraftfulla folkliga uppror i vilka alla samhällsskikt och åtskilliga civilsamhällsorganisationer har varit högst delaktiga.

1.2 EESK beklagar å det djupaste det våld mot protesterande människor som har observerats i vissa länder i södra och östra Medelhavsområdet (i synnerhet i Syrien och Libyen) och uppmanar europeiska och internationella organisationer att vidta alla lämpliga åtgärder för att stoppa kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, inklusive fackföreningsrätten.

1.3 Före folkresningen i arabländerna var EU:s politiska strategier fantasilösa och saknade förståelse för lokalsamhällenas särskilda karaktär. De tog inte hänsyn till lokala seder, bruk, traditioner och synsätt. EU:s institutioner utnyttjade varken EESK:s eller ReK:s tjänster, trots att detta hade kunnat bidra på ett betydelsefullt sätt till EU:s möjligheter att påverka civila samhällsorganisationer på lokal nivå eller lokala myndigheter.

1.4 Den dynamik som präglar det civila samhället i Euromed-regionen är ett tecken på att ett nytt samhälle har möjlighet att växa fram i området, under förutsättning att EU agerar på ett diversifierat, flexibelt och intelligent sätt. I ljuset av detta välkomnar EESK översynen och uppdateringen av den europeiska grannskapspolitiken och framför allt den starka tonvikt som nu fästs vid konditionalitetsprincipen och differentieringsprincipen samt vid åtgärder för att stödja det civila samhället. (1)

1.5 EU, som är den största bidragsgivaren i regionen, måste anstränga sig ytterligare för att se till att paragrafer om skydd av demokratiska friheter och individuella rättigheter inte enbart inkluderas i dess bilaterala avtal utan framför allt också tillämpas. I det senare fallet har EU-politiken tidigare varit bristfällig. Vidare anser EESK att riktmärken för behandlingen av civilsamhället (rättsliga ramar, kapacitetsuppbyggnad, dialog osv.), mänskliga rättigheter samt ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter bör inkluderas i bedömningen av ett lands styre.

1.6 EESK uppmanar Europeiska kommissionen att stödja lokala rättsliga institutioner och utveckla utbildningsprogram för domare och advokater. Ett rättsväsende som är öppet för insyn är en förutsättning för demokratin.

1.7 EESK anser att subregional utveckling och utveckling av syd-syd-samarbetet, med understöd av EU, har en avgörande betydelse. Kommittén vill därför uppmana kommissionen att utan dröjsmål vidta initiativ och lägga fram praktiska förslag med utgångspunkt i sina erfarenheter från länder i Europa eller andra delar av världen.

1.8 EESK ställer sig även bakom en omdefiniering av den roll som unionen för Medelhavsområdet spelar och av dess uppdrag. Unionen för Medelhavsområdet kommer som regionalt organ bara att kunna fylla sin funktion om det, i enlighet med den ursprungliga avsikten, förses med specifika och transparenta program som är avsedda för specifika målgrupper/mottagare, vilket bland annat omfattar deltagande från civilsamhällen på lokal nivå, och om den får ansvaret för att samordna olika regionala europeiska strategier och finansieringsprogram i samarbete med den offentliga och privata sektorn samt finansiella institut på lokal nivå. Den måste också ställa permanenta mekanismer till förfogande som ger det civila samhället möjlighet att delta i dess initiativ. EESK kräver att man omgående fattar beslut om denna unions roll, uppdrag, organisation och finansiering.

1.9 Kvinnor och ungdomar spelade en avgörande roll i de skeenden som ledde fram till dessa historiska omvandlingar, genom att de på ett effektivt sätt bidrog till att engagera och mobilisera lokalbefolkningen med hjälp av de sociala nätverkens senaste funktioner. Det är viktigt att fortsätta på den inslagna vägen och att se till att båda dessa grupper inte bara åtnjuter fullvärdiga politiska, medborgerliga, ekonomiska och sociala rättigheter, utan också tillåts delta fullt ut i hela samhällslivet.

1.10 EESK anser att man måste förbättra effektiviteten i EU-finansierade projekt och stöd från EU så att bättre resultat kan uppnås i framtiden. EU:s finansieringsprocedurer är så komplexa att de utestänger många av de icke-statliga aktörer som har störst potential men samtidigt störst behov av stöd och som för närvarande saknar den expertis som krävs för att kunna ansöka om anslag. Att hjälpa organisationer att ta del av medlen, till exempel genom utbildning i regi av EU:s delegationer, bör vara en av initiativets målsättningar.

1.11 EESK ställer sig i princip bakom kommissionens riktlinjer i fråga om invandring, asyl och människors fria rörlighet, men anser samtidigt att man måste vidta specifika och rigorösa åtgärder för att bekämpa illegal invandring och människohandel. Dessa bör omfatta åtgärder för att främja regional utveckling och social sammanhållning i partnerländerna.

1.12 EESK uppmanar medlemsstaterna att vara solidariska med de EU-länder i Medelhavsregionen som pressas av migrationssituationen.

1.13 EESK:s uppfattning är att invandringsvågen till EU endast kan hejdas genom att man bistår med praktiskt stöd till samhällena i Nordafrika och Mellanöstern på basis av särskilda ekonomiska och sociala stödprogram med syftet att stärka deras ekonomiska konkurrenskraft, stödja lokala små och medelstora företag, lokalt jordbruk, regional utveckling och social sammanhållning samt att minska avsides belägna regioners isolering.

1.14 Vad avser ekonomierna i partnerländerna i Medelhavsområdet anser EESK också att jordbrukssektorn – och landsbygdsutveckling i allmänhet – spelar en avgörande roll när det gäller att utarbeta lösningar med inriktning på lokal utveckling och skapa arbetstillfällen för den unga arbetskraften. Sektorn har också en stor betydelse när det gäller att råda bot på den nuvarande livsmedelskrisen i dessa länder och bör därför prioriteras. Sektorn för förnybar energi är å sin sida ett område med enorm potential som kan få mycket positiva effekter på sysselsättningen, den sociala utvecklingen och bekämpningen av klimatförändringens effekter på båda sidor av Medelhavet.

1.15 EESK anser att den sociala dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare i Medelhavsområdet måste trappas upp och att kommitténs arbetsgivargrupp och arbetstagargrupp skulle kunna bidra till att detta mål uppnås. Dessutom anser EESK att en strukturerad social dialog bör främjas genom ett socialt forum. EESK kommer även i fortsättningen att föra ett nära samarbete med ILO för att stimulera den sociala dialogen i regionen.

1.16 EESK välkomnar kommissionens plan att ställa ytterligare medel till ett belopp av mer än en miljard euro till förfogande fram till 2013. Kommittén vill också be kommissionen att samordna finansieringen inom en särskild politisk och social ram i mottagarländerna, i syfte att främja demokratiska principer, politiska och fackliga rättigheter, utveckling av utbildning och livslångt lärande, miljöskydd och ett bredare och fördjupat politiskt samarbete med EU:s medlemsländer i Medelhavsområdet.

1.17 När det gäller att ta itu med denna utmaning vill EESK påpeka att arbetsmarknadens parter, det civila samhällets organisationer och medlemsstaternas ekonomiska och sociala råd har en mycket viktig funktion att fylla i fråga om utbyte av erfarenheter och lärdomar, informationsspridning, benchmarking, kunskapsöverföring och administrativa resurser. EESK är redo att ta itu med särskilda projekt för att stödja och stärka det civila samhället i samarbete med kommissionen och unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik (tillika kommissionens vice ordförande).

1.18 EESK kan, i egenskap av det organ som företräder det civila samhället på EU-nivå, spela en aktiv roll när det gäller den nya europeiska ramen för samarbete med samhällena i Medelhavsområdet, i synnerhet genom att vidta följande åtgärder:

—	Dokumentera det civila samhällets situation i regionen genom en öppen, demokratisk och kontinuerlig dialog med aktörer inom flera vitt skilda områden.

—	Bidra till utformningen av specifika kriterier och processer för hur man ska bedöma om en organisation verkligen är representativ för en sektor i samhället.

—	Stödja det oberoende och representativa civila samhällets kapacitetsbyggande insatser med hjälp av sina sakkunskaper på områden såsom social dialog samt ekonomiska och sociala rättigheter.

—	Erbjuda hjälp till lokala ekonomiska och sociala råd genom att tillhandahålla expertkunskaper om deltagardemokrati.

—	Delta i kommissionens program för att stärka de socioekonomiska organisationernas roll.

1.19 EESK anser att det är mycket viktigt att samarbeta med EU-institutionerna för att stödja de framväxande civila samhällsorganisationerna i länderna söder om Medelhavet. Kommittén kommer att se över och anpassa sitt nätverk av ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner i Europa-Medelhavsområdet och kommer också att fortsätta stimulera regionalt samarbete med hjälp av detta nätverk, och på så sätt beakta de principer om konditionalitet och differentiering som utgör ett led i den reviderade europeiska grannskapspolitiken.

2. Lärdomar av tidigare erfarenheter

2.1 En kritisk analys av EU:s tidigare verksamhet

2.1.1 På grund av den – med ett fåtal undantag – totala frånvaron av en demokratisk miljö har EU, på ett inte alltid fullt berättigat sätt, tvingats att anpassa sina politiska strategier av pragmatiska skäl och föra en dialog med personer som absolut inte kan påstås vara demokratiska företrädare för sitt folk.

2.1.2 Som en konsekvens av EU:s formella politiska riktlinjer och de andra EU-institutionernas förhållningssätt gentemot de sittande regeringarna i Nordafrika och Mellanöstern, samt med hänsyn till såväl Barcelonaprocessens politiska och ekonomiska riktlinjer som EESK:s begränsade budget, intog kommittén en pragmatisk hållning och samarbetade med ekonomiska och sociala råd och officiella civila samhällsorganisationer som inte alltid hade tillräcklig demokratisk legitimitet och inte heller företrädde det civila samhället på ett adekvat sätt.

2.1.3 Under hela Barcelonaprocessen kommunicerade och samarbetade EU i en mycket begränsad omfattning med civila samhällsorganisationer som inte var godkända av regeringarna, vilket innebar att man lät denna möjlighet att påverka den politiska och sociala utvecklingen gå om intet. Icke desto mindre är EU fortfarande den enda större aktören som de lokala samhällena har satt sitt hopp till när det gäller fredsmäkling, införande och befästande av demokratiska friheter samt stöd till lokala ekonomier.

2.1.4 Före folkresningen i arabländerna hade de politiska beslutsfattarna i EU:s medlemsstater vitt skilda, om än pragmatiska, åsikter om länderna i Nordafrika och Mellanöstern. Därför saknade de förståelse för de kritiska processer som ägde rum på det politiska, ekonomiska och sociala planet, och därför togs de fullkomligt på sängen av intensiteten i och vidden av de händelser som ledde fram till dessa oförutsedda förändringar.

2.1.5 Med facit i hand måste EU föra en dialog med de lokala samhällena, dra lärdomar av det förflutna, bekanta sig med lokala seder, bruk och traditioner, lära känna kulturen i vart och ett av de olika samhällena (varje land skiljer sig avsevärt från de övriga) och samarbeta för att stödja de regeringar som blir resultatet av sanna och fria demokratiska processer.

3. Den nuvarande situationen och framtidsutsikterna

3.1 Enligt EESK:s mening finns det en rad missförhållanden i lokalsamhällena som i åratal har kommit att förvärras i allt högre grad och som man omgående måste ta itu med. Detta gäller bland annat hur vissa grupper, som hade intressen och kontakter i de tidigare regimerna utan demokratisk legitimitet, har använt sig av tillverkningsinfrastruktur (produktionsmedel) i länder i Nordafrika och Mellanöstern, men också den ojämna eller orättvisa fördelningen av rikedom och välstånd, den explosionsartade prisökningen på baslivsmedel som så småningom blev alltför dyra för vanliga medborgare, behovet av att skydda individuella, sociala och fackliga rättigheter, samt behovet av ekonomisk och social välfärd och utbildning.

3.2 Den rådande politiska situationen i de flesta Medelhavsländerna i Nordafrika och Mellanöstern kännetecknas av följande:

i.	Förhoppningar om att fria, demokratiska stater ska byggas upp.

ii.	Ett behov av stöd för att kunna bygga upp ekonomierna.

iii.	De första tecknen på att vissa fria civila samhällsorganisationer och socioekonomiska organ – både gamla och nya – bedriver verksamhet.

iv.

Ett behov av samordnat och välorganiserat internationellt stöd, inte bara från EU (som till följd av Lissabonfördraget har de mekanismer som krävs för att kunna föra en gemensam utrikespolitik), unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik (tillika kommissionens vice ordförande) och den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, utan även från andra internationella organisationer (FN, ILO, IMF, EIB etc.). Kontakter med forskningsinstitutioner som är specialiserade på Euromed-regionen (t.ex. IPEMED och Femise) skulle vara särskilt värdefulla i detta sammanhang.

EESK anser att EU måste tala med röst.

3.3 Gemensamma frågor i länderna i södra Medelhavsområdet handlar om att demokrati måste införas och befästas, att de ekonomiska och sociala framstegen måste trappas upp samt att det måste vara möjligt för de yngre generationerna att utbilda sig och finna arbete.

3.4 I de flesta länderna i Nordafrika utgör utmaningen att befolkningen till stor del består av unga, vilket betyder att man så fort som möjligt måste komma till rätta med denna mycket produktiva samhällsgrupps situation genom att få fart på sysselsättningen. Med detta i åtanke bör man dels inrätta lämpliga utbildningsprogram, dels befästa medborgerliga rättigheter och främja jämställdhet mellan könen.

3.5 Det kommer endast att vara möjligt att skapa en grogrund för demokratiska värderingar och processer om man antar principerna för en representativ demokrati grundad på fria val och oberoende politiska partier, samt stöder och stärker det civila samhället och socioekonomiska organisationer som bedriver sin verksamhet under säkra, fria och oberoende förhållanden.

3.6 EESK uppmanar medlemsstaterna att vara solidariska med de EU-länder i Medelhavsregionen som pressas av migrationssituationen

a)	genom att samarbeta inom ramen för Frontex,

b)	genom att vidta och backa upp särskilda ekonomiska åtgärder,

c)	genom att hjälpa partnerländerna i regionen att motverka mänskligt lidande i berörda länder eller regioner.

3.7 EESK välkomnar att EU:s ministerråd har utnämnt den spanske diplomaten Bernardino León Gross till EU:s särskilda representant för södra Medelhavsområdet mot bakgrund av händelseutvecklingen under folkresningen i arabländerna. Hans utnämning är ett tydligt tecken på att EU vill driva vidare sitt initiativ i regionen. EESK uppmanar den särskilda representanten att bedriva ett nära samarbete med det civila samhället, som spelar en avgörande roll i regionen, och att utnyttja alla tillgängliga EU-kanaler för detta ändamål.

4. Den europeiska grannskapspolitiken – nya strategier

4.1 EESK välkomnar de två gemensamma meddelandena från kommissionen och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. (2) I dessa utvärderar man de resultat som Euromed-förbindelserna har gett upphov till så här långt, och man försöker för första gången överblicka vilka möjligheter och framtidsutsikter folkresningen i arabländerna har gett upphov till. EESK skulle särskilt vilja lyfta fram följande aspekter:

4.1.1

EU bör hädanefter inte under några omständigheter vara en passiv åskådare i händelseutvecklingen.

4.1.2

EESK har gjort en ingående granskning av de två gemensamma meddelandena från kommissionen och den höga representanten och ställer sig bakom alla de utvecklingsåtgärder som föreslås i dessa dokument. Samtidigt konstaterar kommittén att EU lät det gå alldeles för lång tid efter starten av Barcelonaprocessen år 1995 innan man utvärderade och omstrukturerade dessa åtgärder.

4.1.3

EU bör snarast inleda det nya ”partnerskapet för demokrati och delat välstånd” i Medelhavsområdet.

4.1.4

I ett nytt partnerskap måste man gå tillväga på olika sätt i förbindelserna med vart och ett av de olika länderna, och deras politiska och sociala utveckling måste beaktas. Länder som har kommit längre i utvecklingen bör få tillgång till större anslag och deras politiska och ekonomiska samarbete med EU måste kunna trappas upp. Förbindelserna med samtliga länder bör baseras på tydligt formulerade principer (demokrati, skydd av individens rättigheter etc.) och särskilda stimulansåtgärder med koppling till fastställda politiska målsättningar (korruptionsbekämpning, ett oberoende rättsväsende, oberoende medier etc.). Man måste också införa särskilda säkerhetsåtgärder för att vid behov minska eller upphäva finansiering i de fall då åtaganden inte fullföljs eller när tidsgränser inte respekteras.

4.1.5

Anordnandet av fria och rättvisa val är en förbestämd, icke förhandlingsbar förutsättning för upprättandet av partnerskap.

4.1.6

Stöd på gräsrotsnivå från det civila samhället är en grundläggande förutsättning för att man ska kunna bygga upp nya demokratiska styresformer, garantera ekonomiska och sociala rättigheter, skydda miljön och främja den sociala och ekonomiska utvecklingen. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är redo att bidra till dessa ansträngningar, dels med sina erfarenheter från sina verksamheter i världens alla hörn, dels med den sakkunskap som kommitténs ledamöter har förvärvat i samband med särskilda stödåtgärder i samarbete med kommissionen, Europaparlamentet och Regionkommittén.

4.1.7

Folkresningen i arabländerna är i stor utsträckning ett resultat av ungdomars och kvinnors betydelsefulla deltagande i revolten. Därför bör särskild tonvikt fästas vid att garantera att deras rättigheter respekteras och vid att stärka deras ställning i de nya demokratiska staterna. Med anledning av detta uppmanar EU alla länder i Euromed-regionen att ratificera konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor.

4.1.8

En öppen social dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare, som är en förutsättning för att bevara den ekonomiska och sociala stabiliteten, kommer att spela en mycket viktig roll när det gäller att förankra demokratin och se till att fackliga rättigheter respekteras.

4.1.9

Att bekämpa korruption, garantera goda styresformer och skapa en effektiv offentlig förvaltning är adekvata och nödvändiga villkor, både för det ekonomiska välståndet och för att man ska kunna locka till sig de utländska direktinvesteringar som är en absolut nödvändighet och som kommer att utgöra ett stöd för demokratiska styresformer och skapa nya arbetstillfällen.

4.1.10

Säkerheten i regionen kommer att öka om man upprättar rörlighets- och infrastrukturpartnerskap i länderna kring Medelhavet (med fokus på gränser, invandring och asyl).

4.1.11

Att det startas små och medelstora företag i Medelhavsområdet är en viktig förutsättning för den ekonomiska tillväxten och skapandet av nya arbetstillfällen med utgångspunkt i en välfungerande rättslig ram och ett konstruktivt ekonomiskt klimat. Faciliteten för investering och partnerskap för Europa-Medelhavsområdet (Femip) och Europeiska investeringsfonden (EIF) uppmanas att spela en nyckelroll i detta sammanhang.

4.1.12

Analfabetism är ett av de mest trängande sociala problemen i länderna i Nordafrika och Mellanöstern, och ihärdiga ansträngningar måste göras för att ta itu med det. I detta sammanhang kan och måste EU fungera som ett stöd. EU bör också ge stöd till företagsutbildning och kompetensutveckling.

4.1.13

EESK ställer sig bakom inrättandet av ett europeiskt initiativ för demokrati som med hjälp av riktade åtgärder stöder demokratiska processer i länderna söder om Medelhavet, stimulerar bildandet av politiska partier och införandet av fria massmedier, och, sist men inte minst, stärker det civila samhället (sammanslutningar av arbetsgivare/arbetstagare, icke-statliga organisationer, jordbrukare, kvinnoorganisationer och andra samhällsaktörer). På basis av sina egna erfarenheter anser kommittén att det är oerhört viktigt att inleda en särskild process för att stödja det civila samhället, såsom den föreslagna finansieringsmekanismen till förmån för det civila samhället, ENPI (det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet), och efterlyser större anslag till mekanismen. Kommittén är mycket villig att delta i denna mekanism tillsammans med de övriga europeiska institutionerna och bidra med sin sakkunskap. EESK uppmanar också kommissionen att erkänna den särskilda roll som branschorganisationer kan spela inom ramen för ENPI, i synnerhet vad gäller den finansieringsmekanism för det civila samhället som man planerar att införa.

4.1.14

EESK instämmer i EU-institutionernas åsikt att Medelhavsregionen under mycket lång tid har präglats av konstanta spänningar beroende på konflikten mellan Israel och Palestina som förhindrar varje försök till dialog eller gemensamma åtgärder. Därför uppmanar EESK unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik (tillika kommissionens vice ordförande) att fortsätta sina intensiva ansträngningar för att hitta en lösning som är acceptabel för båda parter. EU bör tala med en röst i denna mycket känsliga fråga.

4.1.15

EESK ställer sig bakom kommissionens ståndpunkt i fråga om förenklade visumförfaranden för utvalda partnerländer i Medelhavsområdet och en liberalisering av viseringsbestämmelserna i sinom tid för de länder som kan bedriva ett närmare samarbete med EU i frågor som gäller rörlighet, asyl, återvändande till ursprungsland och bekämpning av illegal invandring och människohandel.

4.1.16

EESK anser att respekten för såväl religionsfriheten som medborgerliga rättigheter är grundläggande mänskliga rättigheter som fullt ut måste skyddas i en region präglad av religiös och politisk mångfald. Kommittén uppmanar de länder som ännu inte har ratificerat de befintliga universella och regionala konventionerna och avtalen om politiska, medborgerliga och kulturella friheter och ekonomiska och sociala rättigheter (med den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som grund) att snarast möjligt göra detta.

4.1.17

Medierna i Europa-Medelhavsregionen spelar en mycket viktig roll när det gäller att förmedla information om hur de pågående omvandlingarna utvecklas. EU-stödet måste inriktas på de initiativ som har till syfte att förbättra de befintliga mediernas professionalitet och oberoende samt att skapa en bättre grogrund för medial mångfald och frihet.

5. Att främja EU:s samarbete med det civila samhället i Medelhavsområdet

5.1 Alla EU-organ togs fullständigt på sängen av utvecklingen under folkresningen i arabländerna och kunde i det inledande skedet inte uppbåda några andra handlingsstrategier än att bidra med humanitärt bistånd. Till följd av detta kom de överens om att EU i framtiden i synnerhet måste fokusera på det civila samhällets organisationer och andra oberoende sociala och arbetslivsrelaterade organ.

5.2 De två meddelandena från kommissionen och den höga representanten innehåller redan specifika kapitel om åtgärder för att stödja det civila samhället med hjälp av den europeiska grannskapspolitiken och unionen för Medelhavsområdet.

6. Kommissionens roll

6.1 Länderna söder om Medelhavet måste få hjälp med att inrätta och befästa mekanismer som kan bidra till att civila samhällsorganisationer och socioekonomiska organisationer organiseras och fungerar på ett lämpligt sätt (lagstiftning, fastställande av regler för hur deras verksamhet ska bedrivas, stärkande av institutionernas roll, krav på en demokratisk dialog som är öppen för alla etc.).

6.2 Samarbetet med medlemsstaterna är oerhört viktigt, och man måste omdefiniera den roll som unionen för Medelhavsområdets spelar samt dess uppdrag (3) och se till att aktivt deltagande av erkända civila samhällsorganisationer utgör en del i dess program.

7. EESK:s specifika roll

7.1 EESK kan, i egenskap av det organ som företräder Europas civila samhälle, spela en aktiv roll när det gäller den nya europeiska ramen för samarbete med samhällena i Medelhavsområdet genom att vidta följande åtgärder:

—	Dokumentera det civila samhällets situation i länderna söder om Medelhavet genom en öppen, demokratisk och kontinuerlig dialog med aktörer inom flera vitt skilda områden.

—	Bidra till utformningen av specifika kriterier och processer för hur man ska bedöma om en organisation verkligen företräder en samhällssektor som agerar på ett demokratiskt och oberoende sätt vid samarbete med andra organ.

—

Stödja det oberoende och representativa civila samhällets kapacitetsbyggande insatser med hjälp av sina sakkunskaper på områden såsom social dialog, ekonomiska och sociala rättigheter, yrkesutbildning, goda styresformer, jämställdhet på arbetsmarknaden, hållbar utveckling, social sammanhållning, konsumentskydd, kooperativ, små och medelstora företag, förmåga att driva olika frågor, migration, landsbygdsutveckling och kvinnors rättigheter.

—	Erbjuda hjälp till lokala ekonomiska och sociala råd genom att tillhandahålla expertkunskaper om deltagardemokrati.

—	Delta i kommissionens program för att stärka de socioekonomiska organisationernas roll.

7.2 EESK anser att den sociala dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare i Medelhavsområdet måste trappas upp och att kommitténs arbetsgivargrupp och arbetstagargrupp skulle kunna bidra till att detta mål uppnås genom att upprätta ett nätverk för kommunikation mellan de berörda aktörerna. Dessutom anser EESK att en strukturerad social dialog bör främjas genom ett socialt forum.

7.3 EESK anser att det är mycket viktigt att samarbeta med EU-institutionerna för att stödja de framväxande civila samhällsorganisationerna i länderna söder om Medelhavet, framför allt de som var direkt delaktiga i upproren när omvälvningen tog sin början, så att de får det politiska erkännande och det ekonomiska stöd de behöver för att kunna fortsätta spela sin roll i den demokratiska processen.

7.4 EESK har redan initierat en rad studieresor till länder söder om Medelhavet (Tunisien och Marocko) och förbereder en konferens med icke-statliga organisationer från Europa-Medelhavsområdet (i september 2011) samt sitt årliga toppmöte med deltagare från flera vitt skilda områden inom det civila samhället (november 2011 i Istanbul). Kommittén har utarbetat rekommendationer i sina yttranden och resolutioner om samarbete i Europa-Medelhavsområdet (4) samt i sin slutdeklaration från Euromed-toppmötet för ekonomiska och sociala råd och liknande organisationer i Rom 2010. Denna deklaration innehåller ett antal rekommendationer beträffande aktuella frågor som är av intresse för det civila samhället i Europa-Medelhavsområdet, såsom inrättandet av en församling av ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner inom ramen för unionen för Medelhavsområdets institutionella struktur. De övriga frågorna på dagordningen rörde anständigt arbete och hållbar utveckling i Medelhavsregionen, yrkesutbildning som en motor för konkurrenskraften och skapandet av arbetstillfällen, uppbyggnaden av ett rättvisare samhälle i Medelhavsområdet samt jordbrukspolitiken i länderna i unionen för Medelhavsområdet. EESK bedriver också ett nära samarbete med de nationella ekonomiska och sociala råden i EU-länderna i Medelhavsområdet.

7.5 Kommittén kommer att se över och anpassa sitt nätverk av ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner i Europa-Medelhavsområdet och kommer också att fortsätta stimulera regionalt samarbete med hjälp av detta nätverk. Nätverket kan fungera som ett forum för utbyte mellan aktörer i det civila samhället i länderna norr och söder om Medelhavet.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) ”Gemensamt meddelande till Europeiska rådet, Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet” (KOM(2011) 200 slutlig, 8.3.2011) och ”Gemensamt meddelande till Europaparlamentet, rådet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Ny respons på ett grannskap i förändring” (KOM(2011) 303 slutlig, 25.5.2011.)

(2) Se fotnot 1 ovan.

(3) Se Regionkommitténs resolution ”Hantering av konsekvenserna av folkupproren i Medelhavsområdet”, 12 maj 2011, EUT C 192, 1.7.2011, s. 1–3).

(4) EESK:s resolution om ”Situationen i länderna söder om Medelhavet” (EUT C 132, 3.5.2011, s. 1–2), EESK:s yttrande om ”Det europeiska instrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR)” (EUT C 182, 4.8.2009, s. 13–18) och EESK:s yttrande om ”Föreningsfriheten i partnerländerna i Medelhavsområdet” (EUT C 211, 19.8.2008, s. 77–81).

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/38

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Det gemensamma europeiska luftrummet II” (initiativyttrande)

2011/C 376/07

Föredragande: Jacek KRAWCZYK

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen att utarbeta ett initiativyttrande om

”Det gemensamma europeiska luftrummet II”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 juni 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för, inga motröster och en nedlagd röst.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Det europeiska systemet för flygledningstjänsten (ATM) har i årtionden lidit av uppsplittring och svagheter. Genom att det gemensamma europeiska luftrummet (SES) inrättas kan säkerheten öka och flygeffektiviteten förbättras. Detta skulle innebära en påtaglig minskning av koldioxidutsläppen per flygning och i stor utsträckning reducera annan miljöpåverkan (flygrelaterade koldioxidutsläpp skulle kunna minskas med 12 % per flygning), samtidigt som avsevärda besparingar skulle kunna göras.

1.2 Inrättandet av ett gemensamt europeiskt luftrum är också av stor betydelse för konkurrenskraften hos EU:s flygindustri på den globala marknaden. Det är av största vikt att kommissionen spelar en nyckelroll i genomförandet av SES II. De olika hinder och politiska problem som har stått i vägen tidigare kan endast övervinnas med kommissionen som stark och obestridd ledare.

1.3 Ett framgångsrikt genomförande av det resultatbaserade systemet som grundar sig på realistiska men ambitiösa målsättningar i fråga om säkerhet, kostnadseffektivitet, kapacitet/förseningar samt flygeffektivitet är avgörande om vi ska kunna skapa ett gemensamt europeiskt luftrum. EESK hyser farhågor för att det nuvarande engagemanget bland EU:s medlemsstater för ett gemensamt europeiskt luftrum inte är tillräckligt.

1.4 Funktionella luftrumsblock måste utvecklas på grundval av operativa behov och med beaktande av säkerhet, luftrummets kapacitet, mål avseende förbättrad kostnadseffektivitet och miljövinster genom ökad flygeffektivitet. Kommissionen bör fastställa och noga övervaka de resultatparametrar som måste respekteras av de olika initiativen för funktionella luftrumsblock genom att utnyttja de kvalitetsramar som finns i SES II.

1.5 EESK anser att Eurocontrol kan spela en roll när det gäller att stärka den europeiska flygledningstjänstens nätverksfunktioner, till exempel utformningen av det europeiska ruttnätet, central flödeskontroll och förvaltning av begränsade resurser. Detta kan emellertid bara ske om det genomförs i enlighet med EU-lagstiftningen, om Eurocontrols organ reformeras på ett framgångsrikt sätt och om Eurocontrols kostnadsbas rationaliseras ytterligare. EESK välkomnar Europeiska kommissionens beslut att utnämna Eurocontrol till EU:s ”nätadministratör”.

1.6 Kommittén anser att säkerhets- och resultatmålen samt interoperabiliteten med flygledningssystem utanför EU (till exempel USA:s initiativ NextGen) även fortsättningsvis bör vara den huvudsakliga drivkraften bakom Sesar-programmet för det europeiska systemet för flygledningstjänsten. EESK anser därför att följande utmaningar i samband med användningen av Sesar bör beaktas:

—	Säkerställa synkroniserat genomförande av uppgraderingar av infrastrukturen i luften och på marken.

—	Säkerställa att tillräckliga finansiella resurser för genomförandet av Sesar tas fram i tid.

—	Ta fram rätt förvaltningsmodell för tillämpningen av Sesar.

1.7 Säkerhet är ett begrepp som sträcker sig utöver säkerhetsbestämmelser. Det omfattar också mänsklig förmåga, en säkerhetskultur, kompetens, utbildning och en förvaltning av gruppens resurser. I detta sammanhang är det viktigt att

—	ta hänsyn till den mänskliga förmågan genom föregripande hantering av säkerhetsrisker,

—	säkerställa en adekvat nivå i fråga om kompetens och utbildning bland de yrkesverksamma,

—	främja arbetsmarknadsparternas deltagande i genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet på alla nivåer,

—	bygga upp en bra säkerhetskultur som omfattar öppen rapportering och en rättvisekultur som grundval för säkerhetsarbetet.

1.8 EESK noterar att SES II-paketet innebär en utvidgning av räckvidden för Easas (Europeiska byrån för luftfartssäkerhet) system på EU-nivå så att det även omfattar säkerhetsbestämmelser för flygledningstjänster. Därigenom säkerställs ett integrerat arbetssätt i fråga om säkerhetsbestämmelserna för flygledningstjänster och tillsynen inom EU inom ramen för ett ”gate-to-gate”-koncept.

2. Inledning

2.1 Genom att det gemensamma europeiska luftrummet (SES) inrättas kan säkerheten öka och flygeffektiviteten förbättras. Detta skulle innebära en påtaglig minskning av koldioxidutsläppen per flygning och i stor utsträckning reducera annan miljöpåverkan (flygrelaterade koldioxidutsläpp skulle kunna minskas med 12 % per flygning), samtidigt som avsevärda besparingar skulle göras.

2.2 Inrättandet av ett gemensamt europeiskt luftrum är också av stor betydelse för konkurrenskraften hos EU:s flygindustri på den globala marknaden. Dessutom kommer inte det nuvarande systemet för flygledningstjänster att kunna klara av den trafikvolym som förutses för perioden fram till 2030 (enligt Eurocontrols senaste långtidsprognos kommer trafiken att öka till 16,9 miljoner flygningar år 2030, vilket är 1,8 gånger mer än nuvarande trafiknivå).

2.3 Ett första paket för ett gemensamt europeiskt luftrum (SES I) trädde i kraft 2004. Vid den tidpunkten var det största problemet för flygledningstjänsten trängsel i luftrummet och därmed sammanhängande förseningar, och det var denna fråga som tillsammans med säkerheten stod i centrum för SES I.

2.4 Under de senaste åren har situationen för flygledningstjänsten förändrats något. Säkerhet och kapacitet är fortfarande viktiga målsättningar, men bilden har nyanserats och man lägger nu större vikt vid miljön (flygeffektivitet) och kostnadseffektivitet. Dessutom har regleringsstrategin förändrats som en följd av framställningar från medlemsstaterna och aktörerna i riktning mot en strategi som inte är lika normativ (”bättre lagstiftning”).

2.5 Även om vissa av målen för det gemensamma europeiska luftrummet har uppnåtts, har medlemsstaternas svårigheter att uppvisa resultat i fråga om andra mål för SES I, tillsammans med en uppdatering av målsättningarna till exempel i fråga om miljö och resultat, lett till lanseringen av det andra paketet för ett gemensamt europeiskt luftrum (SES II). Det antogs av EU-lagstiftaren 2009 och offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 14 november 2009. Det andra paketet innehåller de verktyg, den rättsliga ram och de byggstenar som behövs för att genomföra ett gemensamt europeiskt luftrum från 2012 och framåt.

2.6 Dessutom inleddes Sesar-programmet som ett tekniskt och operativt komplement till de institutionella reformer som planerades inom ramen för SES II.

2.7 Stora utmaningar återstår emellertid. För att klara dessa utmaningar krävs stora operativa förbättringar och fortlöpande politiska åtgärder för att säkerställa ett snabbt genomförande av SES II-paketet som grundar sig på ambitiösa målsättningar och som har som slutmål att överbrygga resultatklyftan mellan EU:s system för flygledningstjänst och systemen i länder utanför EU.

2.8 EESK har redan i tidigare yttranden pekat på behovet av ett gemensamt europeiskt luftrum – se särskilt TEN 354–355 om att förbättra det europeiska luftfartssystemet genom SES II. I detta initiativyttrande vill kommittén ge en vision på hög nivå för genomförandet av SES II-paketet och Sesar, och vi tar upp följande aspekter:

—	Genomförande av det resultatbaserade systemet i SES II som grundar sig på ambitiösa målsättningar.

—	Införande av funktionella luftrumsblock baserade på dessa ambitiösa målsättningar.

—	Stärkande av flygledningstjänstens nätverksfunktioner på grundval av ett reformerat Eurocontrol.

—	En reform av Eurocontrol för att stödja SES och minska kostnadsbasen.

—	Sesar som den tekniska och operativa beståndsdelen inom SES, med offentlig finansiering för att stödja genomförandet.

—	Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (Easa) som enda säkerhetsregleringsorgan med säkerhetsbestämmelser grundade på säkerhetsprinciper och med utgångspunkt i de befintliga bestämmelserna.

Principen om den mänskliga faktorn och behovet av social dialog med på fältet verksam personal samt ett verkligt samråd med alla aktörer är en viktig beståndsdel som bör finnas med som grund för alla dessa aspekter.

3. Genomförande av det resultatbaserade systemet i SES II som grundar sig på ambitiösa målsättningar

3.1 Ett framgångsrikt genomförande av det resultatbaserade systemet som grundar sig på ambitiösa målsättningar i fråga om säkerhet, kostnadseffektivitet, kapacitet/förseningar samt flygeffektivitet är avgörande om vi ska kunna uppnå ett gemensamt europeiskt luftrum. Det krävs ett helgjutet politiskt engagemang om vi ska se snabba resultat. I det sammanhanget vill EESK betona vikten av att EU:s medlemsstater står fast vid sina åtaganden om att påskynda införandet av ett gemensamt europeiskt luftrum, vilket beslutades av rådet (transport) i maj 2010. EESK oroas av det nuvarande låga engagemanget bland EU:s medlemsstater för ett gemensamt europeiskt luftrum.

3.2 EESK anser att det är av största vikt att säkerställa enhetlighet mellan resultatmålen på EU-nivån och de nationella målen för funktionella luftrumsblock. Detta kommer att kräva att man utvecklar ett system för att överbrygga bristande enhetlighet mellan målen. I praktiken betyder det att de som har de sämsta resultaten behöver ambitiösare mål än de som har bättre resultat. Rapporterna från Eurocontrols kommitté för kvalitets- och produktionsövervakning om resultaten för flygledningstjänsten bör användas för att fastställa detaljerade mål för de enskilda leverantörerna av flygledningstjänster. Mätbara säkerhetsmål bör utvecklas och genomföras för att säkerställa en balanserad strategi tillsammans med andra resultatmål. I det sammanhanget bör man inte kompromissa i fråga om säkerhetsnivån, och säkerheten måste fortlöpande förbättras.

3.3 EESK betonar vikten av att säkerställa oberoendet för de nationella tillsynsmyndigheterna i förhållande till leverantörerna av flygtrafiktjänster och till politiska ingrepp. Detta är viktigt för ett framgångsrikt genomförande. Man bör därför se till att de nationella tillsynsmyndigheterna har tillräckliga resurser. Kommissionen bör noga övervaka att dessa principer efterlevs strikt genom att använda de verktyg som SES II-paketet innehåller. De nationella tillsynsmyndigheterna bör dessutom skapa större samordning genom intensivare användning av den befintliga plattformen för nationella tillsynsmyndigheter. Man bör också befästa samordningen inom ramen för de funktionella luftrumsblocken för att säkerställa skalfördelar och förebygga ökade kostnader för övervakning. Mot den bakgrunden bör samordnaren för de funktionella luftrumsblocken få en starkare ställning.

3.4 I det resultatbaserade systemet bör man ta upp kostnader för både trafiktjänster och terminaltjänster. Detta är viktigt för att skapa påtagliga fördelar för flygbolagen och passagerarna baserat på ett ”gate-to-gate”-koncept. Om man kan ta fram en tydlig färdplan kommer det att innebära mindre direkta och indirekta kostnader för EU:s system för flygledningstjänster på lång sikt, och därmed minskar avgifterna för flygkontrolltjänster för dem som använder luftrummet, vilket påverkar passagerare och godstransportkunder.

3.5 EESK anser att det resultatbaserade systemet för SES II bör kopplas till ett väl utformat stimulanssystem. Det största incitamentet blir avskaffandet av systemet för full kostnadstäckning i flygledningstjänsterna, vilket redan finns inskrivet i SES II-paketet. Det kommer att ersättas med ett system med fasta kostnader.

3.6 Nätverksfunktioner som t.ex. Eurocontrols centralenhet för trafikflödeskontroll (CFMU) och undervägsavgiftskontor (CRCO) bör också baseras på tydliga resultatmål, men inbegripa skyddsåtgärder som säkerställer att EU:s kvalitetsgranskningsorgan är helt oberoende från dessa nätverksfunktioner.

4. Införande av funktionella luftrumsblock baserade på dessa ambitiösa resultatmål

4.1 Att konvergera till ett minsta antal funktionella luftrumsblock som i huvudsak baserar sig på krav avseende trafikflödet, kapaciteten och kostnadseffektiviteten är fortfarande en målsättning. Samma säkerhetsåtgärder och förfaranden bör tillämpas för alla funktionella luftrumsblock. De funktionella luftrumsblocken är ett viktigt verktyg för att ge de enskilda leverantörerna av flygtrafiktjänster möjlighet att uppfylla de ambitiösa resultatmålen från och med 2012.

4.2 Funktionella luftrumsblock måste utvecklas på grundval av operativa behov och med beaktande av säkerhet, luftrummets kapacitet, mål avseende minskade kostnader och miljövinster genom ökad flygeffektivitet. För att uppnå detta mål krävs politiskt åtagande och övervakning på högsta nivå. Kommissionen bör fastställa och noga övervaka de resultatparametrar som måste respekteras av de olika initiativen för funktionella luftrumsblock genom att utnyttja de kvalitetsramar som finns i SES II.

4.3 De funktionella luftrumsblocken måste möjliggöra en gradvis integration av det fragmenterade europeiska systemet för flygledningstjänster på basis av en färdplan med tydliga mål. För att uppnå detta mål krävs tydlig samordning och tydligt samarbete mellan de funktionella luftrumsblocken.

4.4 När det gäller förändring av arbetsmetoder krävs goda arbetsmarknadsrelationer. Detta kan endast uppnås genom ingående och fortlöpande samråd i ordets djupaste bemärkelse. Om man ser framåt är det helt nödvändigt med en god social dialog om vi vill undvika problem i framtiden. Arbetstagarna i branschen är dess främsta tillgång, och förändringar i arbetsmetoderna kan leda till oro på arbetsmarknaden om inte förändringarna hanteras väl.

4.5 Enligt SES-förordningen måste leverantörer av flygtrafiktjänster ha planer för oförutsedda händelser för alla tjänster som de erbjuder om det skulle hända något som leder till avsevärt nedsatta eller avbrutna tjänster. Leverantörer av flygtrafiktjänster måste inrikta sig på mer effektiva och lönsamma lösningar genom att först försöka hitta reservalternativ inom den befintliga nationella infrastrukturen, exempelvis andra kontrollcentrum eller militära inrättningar. Leverantörerna av flygtrafiktjänster måste också föregripa bestämmelser om sådana oförutsedda händelser i utvecklingen av de funktionella luftrumsblocken.

4.6 Samarbete mellan civila och militära tjänsteleverantörer är mycket viktigt för att säkerställa vidareutvecklingen av SES och eliminera de största flaskhalsarna för kapaciteten i viktiga delar av Europa. Medlemsstaterna och Europeiska kommissionen måste verka för ett civil-militärt samarbete när det gäller funktionella luftrumsblock, ett samarbete som beaktar civila och militära behov på ett pragmatiskt och icke-politiskt sätt. Med tanke på att stater utanför EU samt USA också är inblandade behövs även närmare samordning med Nato. Användning av tidigare militära övningsområden som ligger utanför de viktigaste civila trafikströmmarna är något som planeras för vissa funktionella luftrumsblock. Detta välkomnas av EESK och är något som samtliga initiativ för funktionella luftrumsblock bör eftersträva aktivt. Vissa funktionella luftrumsblock planerar dessutom att införa ett nattligt ruttnätverk för flygledningstjänster, något som bör eftersträvas av alla funktionella luftrumsblock som ett sätt att förbättra flygeffektivitet nattetid när militära övningsområden inte används.

4.7 EESK anser också att det är viktigt att utvidga de funktionella luftrumsblocken och principen om ett gemensamt europeiskt luftrum bortom EU:s gränser, i synnerhet till EU:s grannländer. Detta kommer att kräva ytterligare samarbete på internationell nivå

4.8 Politiskt engagemang är av största vikt för att säkerställa att de funktionella luftrumsblocken ger verkliga fördelar till slutanvändarna. Kommissionen och EU:s samordnare för de funktionella luftrumsblocken bör fortsätta att påminna medlemsstaterna om deras plikt att arbeta för att genomföra ett gemensamt europeiskt luftrum och de funktionella luftrumsblocken.

5. Inrättande av en europeisk nätförvaltare som ska utföra flygledningstjänstens nätverksfunktioner

5.1 EESK anser att ett stärkande av den europeiska flygledningstjänstens nätverksfunktioner, till exempel utformningen av det europeiska ruttnätet, central flödeskontroll och förvaltning av begränsade resurser (radiofrekvenser och transponderkoder) är en viktig beståndsdel i SES II-paketet.

5.2 EESK anser att Eurocontrol kan spela en roll i det sammanhanget. Detta kan emellertid bara ske om det sker inom ramen för EU-lagstiftningen, om Eurocontrols organ reformeras på ett framgångsrikt sätt och om Eurocontrols kostnadsbas rationaliseras ytterligare. Det kommer att krävas ett starkt politiskt engagemang från Eurocontrols samtliga medlemsstater om man ska lyckas genomföra denna omstrukturering av organet. EESK välkomnar Europeiska kommissionens beslut att utse Eurocontrol till EU:s ”nätadministratör”.

5.3 Kommittén uppmanar därför kommissionen att se till att man i hög grad beaktar denna viktiga beståndsdel när man ger Eurocontrol denna uppgift.

5.4 Kommittén hyser farhågor om de ökade förseningar när det gäller flygkontrolltjänster som förutses för sommaren 2011. Kommittén uppmuntrar Eurocontrol, som är det gemensamma europeiska luftrummets nätförvaltare att i samarbete med leverantörerna av lufttrafiktjänster och användarna av luftrummet finna lösningar på kort sikt för att mildra konsekvenserna för lufttrafiken och den resande allmänheten.

5.5 Slutligen skulle kommittén vilja erinra om utbrottet från vulkanen Eyjafjallajökull på Island 2010, som resulterade i en stängning av luftrummet som ledde till kraftiga störningar för flygindustrin och resenärerna. Detta fick stora följder i fråga om kostnader för flygindustrin och EU:s ekonomi som helhet. Efter dessa händelser kom man överens om att EU behöver se över sina förfaranden. Mot den bakgrunden vill EESK understryka behovet av att Europa anpassar sina förfaranden till bästa praxis i andra delar av världen, till exempel USA. Faktum är att EU är den enda region i världen där inte flygbolagen har ansvaret för att hantera de potentiella riskerna med vulkanaska. Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) senaste arbete med vulkanaska (april 2011) har visat på vissa framsteg, men framför allt på behovet av tydligare ledning för att undvika en splittrad strategi. Kommittén uppmanar Easa att tillhandahålla tydliga riktlinjer för alla EU:s medlemsstater för en reviderad politik.

6. En reform av Eurocontrol för att stödja SES och minska kostnadsbasen

6.1 EESK välkomnar de stora framsteg som Eurocontrol har gjort under ledning av sin generaldirektör i riktning mot en omstrukturering för att bli ett mindre organ, bättre anpassat för att stödja SES. Den process som pågår bör påskyndas och kräver ett starkt politiskt engagemang från Eurocontrols samtliga medlemsstater.

6.2 Kommittén ser positivt på att Eurocontrol inrättat en SES-pelare inom organet i syfte att ge tekniskt stöd till SES. Det behövs en fullständig öppenhet i fråga om Eurocontrols olika funktioner, vilka resurser som krävs och hur finansieringen ska ske. Det är helt klart att flygbolagen inte bör betala för offentliga funktioner som SES-pelaren. Det krävs ytterligare arbete för att fastställa korrekta förvaltningsprinciper för Eurocontrol så att man gör det möjligt att till fullo uppfylla SES-målen.

6.3 Kommittén vill också betona vikten av att använda ett alleuropeiskt arbetssätt som går bortom EU:s gränser. Kommissionen bör därför utvidga det gemensamma europeiska luftrummet till alla unionens grannländer.

7. Sesar som den tekniska och operativa beståndsdelen inom SES, med offentlig finansiering för att stödja genomförandet

7.1 Sesar-programmet har skapats som ett tekniskt och operativt komplement till SES II. Kommissionen väntar sig att Sesar ska tillhandahålla det framtida europeiska systemet för flygledningstjänster, för 2020 och framåt, och att det i förhållande till dagens resultat ska kunna

—	möjliggöra upp till tre gånger så stor flygtrafik samtidigt som förseningarna minskar,

—	öka flygsäkerhetsprestanda med faktorn 10,

—	möjliggöra en minskning av flygets miljöeffekter med 10 %,

—	tillhandahålla flygledningstjänster till luftrummets användare till minst 50 % lägre pris.

7.2 Kommittén anser att dessa mål samt interoperabiliteten med flygledningssystem utanför EU (till exempel USA:s initiativ NextGen) även fortsättningsvis bör vara den huvudsakliga drivkraften bakom Sesar-programmet. EESK välkomnar den promemoria om samarbete som undertecknades mellan Sesar och NextGen i Budapest den 3 mars 2011 som ett steg mot en bättre samordning mellan de två viktigaste utvecklingsprojekten globalt för system för flygledningstjänster.

7.3 EESK anser att det är av största vikt att även fortsättningsvis låta personal som arbetar ute på fältet delta i utvecklingen av Sesar. I det sammanhanget är det mycket viktigt att utbilda personalen i användningen av den nya tekniken och de nya operativa begreppen.

7.4 EESK skulle vilja betona att Sesar står inför många komplexa utmaningar när det gäller genomförandet, trots de långsiktiga fördelarna för dem som använder luftrummet, EU-medborgarna och miljön. Ett snabbt och effektivt genomförande av Sesar är av största vikt. Förutom stort engagemang från branschen, kommer det att krävas kraftigt politiskt och ekonomiskt stöd i ett offentlig-privat partnerskap. Genomförandet av Sesar bör därför utgöra en del av Europa 2020-strategin för att säkerställa stark ekonomisk förvaltning på grundval av en tydlig affärsmodell och ömsesidigt samarbete och harmonisering med det amerikanska NextGen-systemet.

7.5 EESK anser därför att följande utmaningar i samband med användningen av Sesar bör beaktas:

7.5.1 Säkerställa synkroniserad installation av uppgraderingar av infrastrukturen i luften och på marken.

—

Uppdatera planen och skapa en tydlig färdplan som innebär att kommissionen, medlemsstaterna, leverantörerna av flygtrafiktjänster och användare av luftrummet åtar sig att säkerställa större enhetlighet med SES-ramen, inbegripet de funktionella luftrumsblocken. Det gemensamma företaget Sesar bör snarast möjligt genomföra en översyn av det arbete som utförts hittills och visa hur de olika SES-instrumenten kommer att bidra till EU:s mål, de funktionella luftrumsblockens mål och de nationella resultatmålen.

—

Sesar-tekniken bör spridas genom en väletablerad och positiv affärsmodell som omfattar trovärdiga bevis på säkerheten och positiva och trovärdiga kostnads-nytto-analyser, som kan fungera som bas när man kommer överens om och fastställer vilka förbättringar av resultaten som behövs. Om man inte kan visa att tekniken bidrar till att uppnå EU-täckande målsättningar (också i fråga om säkerhet) eller möjliggöra säker och snabb övergång, bör arbetet avbrytas.

—	Genomförandet av huvudplanen för Sesar kräver ett starkt engagemang från EU:s samtliga medlemsstater.

7.5.2 Säkerställa att tillräckliga finansiella resurser för tillämpningen av Sesar tas fram i tid.

7.5.2.1 Tillämpningen av Sesar kommer att generera avsevärda ekonomiska, miljömässiga och strategiska värden för Europa som helhet. Om genomförandet av Sesar fördröjs med tio år får detta direkta negativa följder för BNP uppgående till mer än 150 miljarder euro för EU-27, och förluster i frågor om energieffektivitet som motsvarar 150 miljoner ton koldioxid.

7.5.2.2 Genomförandet av Sesar kräver emellertid totala investeringar som uppgår till mer än 30 miljarder euro, och tidig finansiering och tillhandahållande av Sesar-utrustning (luftburen och landbaserad) utgör en stor utmaning när det gäller att uppnå de resultat som förväntas om den nya tekniken genomförs så snart som möjligt.

7.5.2.3 Svårigheterna i finansieringen av genomförandet av Sesar är en följd av glappet mellan investeringar och fördelar under övergångsfasen. De flygbolag som investerar i flygburen utrustning kommer inte att märka några fördelar innan leverantörerna av lufttrafiktjänster har gjort motsvarande investering. För en leverantör av flygtrafiktjänster (som måste investera i en miljö som begränsar resultaten innan fördelarna kommer) kan å andra sidan vinsten dröja till dess ett avsevärt antal flygplan är utrustade. Slutligen kan man behöva göra ett antal förändringar som innebär fördelar för nätverket generellt och för affärsmöjligheterna, men som även innebär att vissa aktörer måste investera trots att detta skapar en nettokostnad för dem. I sådana fall bör finansiering göras tillgänglig.

7.5.2.4 Den finansiering som EU gör tillgänglig för att stödja användningen bör därför utnyttjas för att se till att operatörerna (leverantörer av flygtjänster, användare av luftrummet och flygplatser) samtidigt och snabbt inför Sesar-tekniken. För att säkerställa fortsatta investeringar i FoU och innovation behövs det dessutom ytterligare finansiering liknande den som finns tillgänglig för den nuvarande FoU-fasen även för perioden 2014–2020 i fråga om flygledningstjänster.

7.5.2.5 För att komma upp i den takt som krävs för att uppfylla resultatmålen för flygledningstjänsten beräknas att genomförandet av Sesar kommer att behöva EU-finansiering på cirka 3 miljarder euro, en summa som kan tas fram genom att man kombinerar olika finansieringsinstrument som diskuteras för ögonblicket, till exempel (men inte uteslutande) egna resurser från industrin, projektobligationer från EU, säkerheter, lån från EIB osv. För perioden 2014–2020 kan man konstatera följande:

Utan en effektiv tilldelning av EU-resurser för att stödja Sesar är det föga troligt att programmet kommer att kunna genomföras i tid.

7.5.3 Ta fram rätt förvaltningsmodell för genomförandet av Sesar.

—	Inrätta en oberoende enhet för genomförandet av Sesar som samlar finansiering och genomförande inom ramen för en enda förvaltning.

—	Denna genomförandeenhet bör komma från industrin och vara en förvaltningsstruktur som består av luftrummets användare, flygplatser och leverantörer av luftfartstjänster, som är de som i första hand tar riskerna i fråga om investeringar. Andra luftfartsaktörer bör rådfrågas i vederbörlig ordning.

—	Representanter för arbetstagarna inom luftfartssektorn bör rådfrågas under genomförandefasen av Sesar i vederbörlig ordning.

—

Den roll som (utrustnings)tillverkarna har i genomförandefasen är i första hand att sälja utrustning som är förenlig med Sesar till flygbolagen, flygplatserna och leverantörerna av luftfartstjänster. Till skillnad från den nuvarande förvaltningen av det gemensamma företaget Sesar bör tillverkarna därför inte engageras i förvaltningen av genomförandet av Sesar, eftersom detta skulle kunna leda till intressekonflikter.

—	Säkerställa samordning på EU nivå för ett synkroniserat införande av SES-teknik som är förenlig med bindande nätverksmål. I samband med att denna uppgift utförs skulle rekommendationer kunna utfärdas avseende finansieringens inriktning.

7.6 Slutligen skulle EESK vilja peka på att Sesar endast kan leda till de förväntade resultaten om man utan dröjsmål löser de politiska och institutionella problem som diskuterades ovan, och om den offentliga finansiering som krävs görs tillgänglig för genomförandet.

8. Ett enda EU-säkerhetsregleringsorgan baserat på Easa-systemet

8.1 EESK noterar att SES II-paketet innebär en utvidgning av räckvidden för Easas (Europeiska byrån för luftfartssäkerhet) system på EU-nivå så att det även omfattar säkerhetsbestämmelser för flygledningstjänster. Därigenom säkerställs ett integrerat arbetssätt i fråga om säkerhetsbestämmelserna för flygledningstjänster och tillsynen inom EU inom ramen för ett ”gate-to-gate”-koncept.

8.2 Stabila tillsynsfunktioner från Easa – dvs. sådana som syftar till att inspektera de nationella tillsynsmyndigheternas resultat för att säkerställa att leverantörerna av luftfartstjänster uppfyller de gemensamma kraven – kan bidra till att ett gemensamt europeiskt luftrum blir en framgång.

8.3 EESK stöder detta koncept och anser att det är av största vikt att noga övervaka det konkreta genomförandet av de nya Easa-befogenheterna. Det är viktigt att Easas säkerhetsbestämmelser för flygledningstjänster baseras på de befintliga SES-bestämmelserna och att Easa inte försöker återuppfinna hjulet med krångliga bestämmelser som inte kan motiveras av ökad säkerhet.

8.4 Kommittén anser att Eurocontrols resurser och sakkunskap till en början kan användas som tekniskt stöd för Easas verksamhet i fråga om säkerhetsbestämmelser för flygledningstjänster.

8.5 Slutligen skulle EESK åter vilja påpeka vikten av en ”rättvisekultur” av det slag som redan skisserats i yttrandet TEN/416 om utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart. För att öka luftfartssäkerheten är det mycket viktigt att fastställa rättsliga ramar inom vilka samtliga parter som är inblandade i en olycka eller ett tillbud kan dela med sig av information samt tala fritt och i förtroende. EESK betonar att det krävs ytterligare åtgärder på EU-nivå för att se till att samtliga medlemsstater ändrar sina nationella straffsystem i syfte att garantera en rättvisekultur. EESK vill framför allt betona vikten av att utarbeta en EU-stadga för en rättvisekultur.

9. Säkerhet och den mänskliga faktorn

Säkerhet är ett begrepp som sträcker sig utöver säkerhetsbestämmelserna. Det omfattar också: mänsklig förmåga, en säkerhetskultur, kompetens, utbildning och en förvaltning av gruppens resurser.

I detta sammanhang är det viktigt att

—	ta hänsyn till den mänskliga förmågan, i synnerhet inverkan av trötthet, genom föregripande hantering av säkerhetsrisker,

—	säkerställa en adekvat nivå i fråga om kompetens och utbildning bland de yrkesverksamma,

—	främja arbetsmarknadsparternas deltagande i genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet på alla nivåer,

—	bygga upp en bra säkerhetskultur som omfattar öppen rapportering och en rättvisekultur som grundval för säkerhetsarbetet.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/44

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Europa, världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turism”

KOM(2010) 352 slutlig

2011/C 376/08

Föredragande: Panagiotis GKOFAS

Den 30 juni 2010 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén - Europa, världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turism”

KOM (2010) 352 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 121 röster för, 14 röster emot och 8 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande om förslaget till Europaparlamentet: ”Europa, världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turism”, och även om förslaget har vissa väsentliga brister vill kommittén understryka att det har många positiva inslag. Kommittén vill dock ändå framföra nedanstående synpunkter som syftar till att stärka och berika detta initiativ.

1.2

Med tanke på att EU:s turismsektor inbegriper många olika aktörer (myndigheter, institutioner, andra organ, arbetsmarknadsparter), nivåer (lokal, regional, nationell och europeisk) och områden (transport, logi, utbud av tilläggstjänster osv.), bör samtliga huvudaktörer inom sektorn involveras i de initiativ som planeras. Därför vill EESK åter lyfta fram möjligheten att inrätta ett europeiskt turismorgan som utifrån en effektiv uppföljning av information om hur de föreslagna åtgärderna främjas och genomförs utgör en samlande kraft i arbetet med att skapa en övergripande europeisk turismpolitik som tar hänsyn till den europeiska turismens variation och mångfald.

1.3

EESK anser att man måste betona och genomföra följande åtgärder för att lösa de problem och genomföra de konkreta åtgärder som presenteras i meddelandet:

—

Verka för att skapa en europeisk plattform på alla EU-språk, där besökarna elektroniskt kan föra in kommentarer och intryck, i syfte att bättre kunna bedöma och utnyttja produkterna och locka till sig turister på ett mer effektivt sätt. Det ger också tillfälle till att använda ny teknik (elektroniska bokningar).

—

Vara ansvarig för att utreda, organisera och uppmuntra tillämpningen på särskilda områden inom den politiska ramen och ta sig an prioriterade frågor som att föra fram turism inom Europa samt tjänster och faciliteter i hela Europa. samt uppmuntra myndigheter och företag att samarbeta för att förbättra tjänster och kringtjänster (t.ex. tidtabeller).

—	Verka för bättre förbindelser mellan väg-, järnvägs-, flyg- och kusttrafik för transporter och kommunikationer inom EU, och för information och spridning av uppgifterna på internet, med särskild vikt lagd vid olönsamma linjer.

—

Stimulera turism med inriktning på hälsa, välbefinnande, (inklusive spa-anläggningar), utbildning, kulturturism, särskilt vad gäller regionala festivaler och föreställningar (opera, teater, dans, konserter osv.) samt kulturaktiviteter som t.ex. utställningar, konferens-, vin- och gastronomiturism, turism inriktad på historia eller religion, agroturism samt sol- och badturism, där man visar upp och bevarar de kulturella traditionerna och matkulturen.

—	Upprätthålla kvaliteten på tjänsterna genom utbildning och stabil sysselsättning.

—	Uppmana medlemsstaternas regeringar att stödja små- och mikroföretags utveckling inom turismsektorn, eftersom dessa återspeglar områdets och regionens sociala, miljömässiga, historiska och kulturella traditioner, samtidigt som ”all inclusive”-konceptet måste förvaltas på ett bättre sätt.

—	Utöka utbudet av europeiska destinationer för äldre personer och personer med funktionshinder eller särskilda behov genom att förbättra infrastrukturen och tjänsterna samt marknadsföra de tjänster som tillhandahålls för dessa personer i EU på ett bättre sätt.

—	Mana till politiskt stöd för att flygbolagen ska kunna prioritera destinationer inom Europa så att konsumenterna inte får betala högre priser än för destinationer utanför EU, men även till politiskt stöd för att de stora researrangörerna ska prioritera resmål inom Europa.

—	Föra fram och uppmärksamma den redan höga säkerhet som råder i EU jämfört med andra destinationer, vare sig det gäller transporter, vistelser, medborgarrättigheter, hälso- och sjukvård eller den rättsliga ramen.

—	Hjälpa till att ta fram korrekt uppföljning av statistiken och harmonisera turismekonomin och dess beståndsdelar, utan att skapa ytterligare administrativa bördor (byråkrati) för företagen och medborgarna.

—	Verka för en gemensam reklamkampanj för EU-destinationer.

—	Främja kvaliteten på tjänsterna i branschen genom utbildning och trygga anställningsförhållanden.

1.4	På medlemsstatsnivå måste man inleda en analys av klimatförändringarnas påverkan på turismen och genomföra adekvata anpassningsåtgärder i linje med klimatförändringsprognosernas konsekvenser för konkurrenskraften.

1.5

Man måste utveckla fler former av turism, t.ex. social, kulturell eller gastronomisk turism, agroturism, idrottsturism, turism av hälsoskäl, turism utan hinder, konferensturism, religiös turism etc. inom ramen för en europeisk politik som leder till mångfald i utbudet och öppning mot nya tillväxtmarknader.

1.6

EESK anser att EU-övergripande projekt som Calypso har visat på det effektiva samarbetet mellan de europeiska institutionerna och andra styresnivåer, arbetsmarknadsparterna och aktörerna inom sektorn, med positiva sociala och ekonomiska effekter som resultat. EESK uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att upprätthålla sina åtaganden, i synnerhet budgetmässiga, när det gäller denna typ av initiativ.

1.7

Utan att bortse från kraven på säkerhet kan visum utgöra ett stort problem för turism som utgår från länder som står utanför Schengenavtalet. Detta är ibland en följd av att enskilda medlemsstater använder sig av överdrivet byråkratiska förfaranden. EESK uppmanar kommissionen att vidta konkreta åtgärder för att åtgärda dessa hinder.

1.8

EESK uppmanar de nationella regeringarna att inrätta ett europeiskt yrkesutbildningsbevis för yrken inom turismsektorn som är erkänt i alla EU-länder. EESK anser att utbildningar inom sektorn inte bara måste erkännas i hela EU, utan att de även måste hålla en hög nivå så att de yrkesverksamma inom sektorn verkligen blir välutbildade, i enlighet med kommissionens och Cedefops riktlinjer. Särskild vikt bör läggas vid utbildningsresultaten och intygen på dem, men det bör även ske en uppvärdering av turismstudier på universitetsnivå där detta är genomförbart. Turismsektorn bör införlivas i Europa 2020-strategin, med särskild hänvisning till ny kompetens för nya arbetstillfällen samt andra planerade initiativ, som erkännande av yrkeserfarenhet, informell utbildning och icke-formell utbildning, liksom till de förväntade effekterna på turismsektorn av den förklaring om yrkesutbildning som antogs i Brygge av EU:s utbildningsministrar och arbetsmarknadsparterna.

1.9

Kommittén påpekar att det inte finns någon universallösning för turismen och är medveten om att varje resmål innebär olika behov och lockar till sig olika marknadssegment. Därför måste man inom ramarna för turismpolitiken också beakta de olika behov som uppstår i perifera områden, fastlandsområden, kustområden, landbygdsområden, öar, avlägset belägna områden, karga landskap, osv.

1.10

Syftet är att inrätta, utarbeta och genomföra en strategisk handlingsplan för en gemensam europeisk turismpolitik för regionerna som skapar en hållbar konkurrenskraft och garanterar kvaliteten på den och en hög nivå på konsumentskyddet, samtidigt som planen ska komplettera medlemsstaternas insatser. På grund av att medlemsstaterna sinsemellan är mycket olika kommer det att bli nödvändigt att uppmana dem att lägga fram ett strategiskt handlingsprogram för sin nationella turismpolitik, där det anges vilka konkreta åtgärder som ska genomföras i varje region under en tidsperiod på åtminstone tio år.

1.11

EESK uppmanar de nationella regeringarna att anpassa kommunalskatterna och försöka sänka momsen på turismprodukter av social karaktär så att produkterna blir mer attraktiva, i syfte att på sikt utveckla turismtjänsterna och skapa bättre tillgång till dem. Man måste se till att det finns lokal infrastruktur och lokala tjänster så att man kan tillhandahålla en turism av hög kvalitet, vilket förbättrar såväl de bofastas livskvalitet som situationen för turisterna.

1.12	EU behöver en kommunikationsstrategi som upprätthåller en positiv bild av Europa och turismindustrin, och man måste åtgärda problemet med negativ publicitet.

1.13	Det bör vidtas åtgärder för att undvika strukturell arbetslöshet inom turismföretagen i syfte att förbättra såväl kvaliteten och tryggheten när det gäller anställning som företagens lönsamhet.

1.14

Kommissionen bör öka de ansträngningar som den hittills har gjort för att nå ut med budskapet om vad som är högkvalitativ turism i alla dess dimensioner, dvs. en erfarenhet som innebär såväl fysisk avkoppling som mental återhämtning genom kontakten med andra kulturer. Utformningen av strategin bör ske på regional nivå, och spridningen och kommunikationen både på regional och nationell nivå samt på EU-nivå.

1.15

EESK konstaterar att det saknas en tydlig hänvisning till en rättslig ram beträffande konsumenters rättigheter inom turismsektorn och att det inte finns någon som helst motivering till den oacceptabla förseningen av översynen av direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990. Denna översyn skulle enligt den ursprungliga planen genomföras i slutet av 2010 och beräknades senare äga rum i början av 2011 enligt kommissionens arbetsprogram, men har fortfarande inte genomförts.

1.16

EESK ser positivt på initiativen från kommissionen, Europaparlamentet och de europeiska arbetsmarknadsparterna för att fastställa en europeisk turismpolitik. Kommittén fullföljer sitt åtagande att bidra till denna målsättning genom att fortsätta att framföra dessa värderingar i sina yttranden i syfte att utveckla en europeisk modell för turism.

2. Inledning

2.1

Den nya turismpolitiken sätter upp följande tre mål som utgör stommen i de nya rambestämmelserna:

—	Konkurrenskraft

—	Hållbarhet

—	Marknadsföring av turism

Om dessa tre pelare ges starkt stöd via adekvata strukturer och resurser säkerställs en lämplig grundval för en sund och förmånlig turismpolitik.

2.2

Kommissionen nämner en rad utmaningar som turismnäringen i EU står inför, utmaningar som uppkommit eller blivit större under de senaste åren. De största utmaningarna är dock desamma sedan många år tillbaka, nämligen sektorns säsongsberoende, att den inte ses som en verklig tillväxtsektor, otrygga arbetsförhållanden för anställda, strukturell arbetslöshet, små och medelstora företags bristande tillgång till lämplig finansiering för att anpassa sig till ständiga förändringar och utveckling samt innovationen inom sektorn. Det är mycket viktigt att kommissionen tar itu med dessa utmaningar. EESK har upprepade gånger i olika yttranden påpekat hur viktigt det är att göra detta och visat på vilka åtgärder som måste vidtas (1).

2.3	Turismen är en viktig näringsgren som bidrar till den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i Europa. Den spelar en viktig roll i EU-medborgarnas liv.

2.4	Sedan 2008 har efterfrågan på turismtjänster minskat. Om Europa vill förbli världens ledande turistmål och dra nytta av mångfalden och rikedomen i regionerna, måste det utarbetas en gemensam turismpolitik.

2.5

Kommissionen vill verka för en ny handlingsram för att stärka turismens konkurrenskraft inom EU och skapa möjligheter till hållbar tillväxt inom sektorn. EESK anser dock att kommissionens förslag bör bli mer konkreta, samtidigt som kommittén medger att varje land har intresse av att utveckla sin egen modell och dynamik för turismen. Med tanke på turismbranschens transnationella karaktär finns ett tydligt behov av en EU-omfattande turismpolitisk ram, samtidigt som EU:s medlemsstater fortfarande ska ha full flexibilitet att utveckla sin egen speciella turismpolitik. Man måste inse att det som händer på en plats i EU kan få konsekvenser även för turismen i ett annat EU-land.

2.6	Länderna i södra Europa berördes exempelvis inte av stängningen av det europeiska luftrummet våren 2010 till följd av askmolnet från vulkanen, men drabbades ändå av minskad turism beroende på negativa artiklar som skapade en olustig stämning, vilket avskräckte turisterna från att resa dit.

2.7

EESK anser att en politisk ram för den europeiska turismen måste bygga på en tydlig rättslig ram i fråga om de olika berörda aktörernas rättigheter och skyldigheter. Vad gäller en sådan ram, som inte omnämns på något sätt i meddelandet, skulle en översyn av direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 vara ytterst relevant. En sådan översyn skulle enligt den ursprungliga planen genomföras i slutet av 2010 och beräknades senare äga rum i början av 2011 enligt kommissionens arbetsprogram, men har fortfarande inte genomförts trots att direktivet anses vara fullständigt förlegat. Denna försening urholkar allvarligt skyddet av konsumenterna, undergräver deras förtroende och hindrar turismnäringens utveckling. Översynen är en avgörande del av den rättsliga ram som behövs för att kunna ge substans åt de nya befogenheter på detta område som EU fick genom fördraget.

3. Särskilda kommentarer

3.1

EU måste bidra till och verka för att det slås fast en aktiv politik som påskyndar tillväxten och skapar förutsättningar för att öka attraktionskraften. Utarbetandet av en gemensam planering och konkreta åtgärder bör inte längre anförtros åt kommissionen utan utföras av något annat organ med hjälp av en politik som inte är otydlig och som inte upprepar gamla idéer. Där bör alla aktörer inom turismsektorn delta, t.ex. företagarförbund och privata aktörer inom turismbranschen, fackliga organisationer samt regionerna och de nationella turismorganen. I detta sammanhang skulle en viktig roll, som stöd till EU-institutionerna, kunna spelas av det europeiska turismorgan som EESK i tidigare yttranden föreslagit att man inrättar.

3.2

Det anses mycket viktigt att kommissionen och övriga EU-institutioner genomdriver principen om smart lagstiftning och att samtliga förslag till EU-lagstiftning innehåller en reell konsekvensbedömning av de föreslagna åtgärdernas påverkan på turismbranschen. I den nya handlingsramen för turism nämns inte behovet av att genomföra reella konsekvensbedömningar för att mäta den potentiella påverkan på branschen i samband med att förslag till EU-lagstiftning presenteras. Detta är särskilt relevant i en rad fall, t.ex. i fråga om förslaget till livsmedelsmärkning och lagstiftning som rör passagerares och konsumenters rättigheter.

3.3

Turismen bör inte ses som ett avskilt politikområde utan som en horisontell fråga som påverkas av många andra av EU:s politikområden, i synnerhet transport, utbildning, sysselsättning, forskning och innovation, klimatförändringar, inre marknaden, säkerhet, konsumentfrågor osv. Därför bör turismpolitiken inte bara vara en del av GD Näringslivs kompetensområde utan i stället en sektor som beaktas inom EU:s alla politikområden.

3.4

Det stöd som för närvarande finns för turismtjänsterna och utvecklingen av dem i hela EU är otillräckligt samordnat och organiserat, vilket skapar problem för de medborgare som vill ut och resa. Att resa med allmänna kommunikationer genom hela unionen är komplicerat och kräver samordning av ett antal olika tidtabeller för tåg, färjor, bussar osv. vilket leder till att det är svårt att garantera att allt fungerar.

3.5

Turismnäringen möter allt större konkurrens från tillväxt- och utvecklingsländerna, som lockar till sig allt fler turister. För att klara konkurrensen måste Europa föra en hållbar politik och visa på de många fördelar som finns, t.ex. den säkerhet som EU kan erbjuda

—	i samhället och miljön,

—	i de trygga transporterna,

—	i form av trygga vistelser på alla platser,

—	vid bank- och affärstransaktioner etc,

—	i fråga om hälsa och hygienregler,

—	inom sjukvården,

—	i fråga om polisväsende och säkerhet,

—	i tjänsteutbud och infrastruktur för personer med handikapp eller särskilda behov,

—	inom omsorgen,

—	i kvalitetshänseende,

—	i yrkeskunnandet och kvaliteten på personliga direkta och indirekta tjänster,

—	vad gäller medborgarnas rättigheter.

3.6

Man skulle kunna säga att vi som turister i EU ofta glömmer att vi kan njuta av enkla saker som att kunna dricka vattnet överallt, äta utan att bli matförgiftade, promenera på gatorna och resa utan eskort. Vi måste därför framhäva dessa enkla fördelar som EU erbjuder turisterna. Ovanstående fördelar bör särskilt framhävas eftersom de skapar en känsla av säkerhet hos turisterna och praktiskt taget inte finns på något annat av de främsta turistmålen i världen. Dessutom utgör de en komparativ fördel då man väljer eller främjar en destination.

3.7

Europa måste utveckla och stärka sin image på världsmarknaderna och främja samarbetet med Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Japan, USA och Medelhavsländerna. För att uppnå detta måste vi verka för utveckling av entreprenörskap och innovation samt höja kvaliteten på de produkter vi erbjuder, så att våra tjänster och anläggningar är på samma nivå som våra internationella konkurrenter. Säsongsberoendet och de stora variationerna i efterfrågan måste begränsas, och utbudet av turismtjänster måste utökas och differentieras. EU måste förbättra yrkeskompetensen och utfärda obligatoriska yrkesutbildningsbevis, erkända i hela EU, för alla de personer som arbetar inom turismnäringen, med särskild vikt lagd vid utbildningsresultaten och intygen på dem. Gemensamt erkända utbildningsbevis kommer att vara till hjälp både för företagen och för de anställda inom hela EU.

3.8

Dagens metoder för insamling och analys av statistik är otillräckliga. De otillräckliga uppgifterna leder till bristfälliga eller felaktiga beslut vid utformningen av riktlinjer. Därför understryks i dokumentet vikten av att förbättra den statistik och de analyser som rör turism. Kommissionen anser att detta är av avgörande betydelse för att få tillgång till en bättre socioekonomisk kunskapsbas på europeisk nivå för turism. Systematisk insamling av statistiska data ger inte bara möjlighet att öka kunskaperna och fatta välgrundade beslut utan uppmuntrar också tvärvetenskapligt samarbete mellan forskare samt åsikts- och erfarenhetsutbyten. Man måste förbättra de statistiska metoderna och resultaten av dem, och samtidigt se till att uppgiftsinsamlingen inte skapar nya administrativa bördor (byråkrati) för företagen genom att de åläggs ytterligare plikter.

3.9

Mer än hälften av EU-medlemsstaterna har infört satelliträkenskaper för turism, och detta har visat sig vara ett ytterst effektivt verktyg. Kommissionen bör hitta olika sätt att uppmuntra och hjälpa de återstående länderna att börja tillämpa denna metod, som också kan användas för benchmarking av specifika prestationer. Detta är mycket viktigt med tanke på de betydande förändringar i trender och beteendemönster inom turismen som nu äger rum i Europa.

3.10

Differentiering är nyckeln till den europeiska turismen. Varje lands olika erfarenheter bidrar till att locka till sig turister som väljer just det landet som turistdestination. Kulturarvets mångfald, den naturliga miljön, gastronomin, vinet och historien gör att varje land erbjuder sina besökare olika erfarenheter. Det är viktigt att bevara dessa skillnader, och det är också en betydande marknadsföringsfördel när man propagerar för Europa i den övriga världen.

3.11

Med tanke på att de flesta företag inom turismnäringen är små och medelstora är det viktigt att utnyttja deras styrkor och hjälpa dem att utveckla sin företagsverksamhet, eftersom de bidrar till att bevara kulturarvet och utveckla lokalsamhällena. Det är dessa företag som absorberar den primära arbetslösheten (t.ex. ekonomiska invandrare och människor som saknar utbildning) och sänker den avsevärt genom att anställa en stor andel av den aktiva befolkningen, och de minskar också det sociala utanförskapet. Den privata sektorn måste delta på områden som marknadsföring, saluföring och skapande av arbetstillfällen, och samtidigt verka för ett större nätverkande mellan turismföretagen.

3.12

Turismpolitiken kännetecknas av sin sektorsövergripande karaktär. Den påverkar i synnerhet transportpolitiken (passagerarnas rättigheter och säkerhet samt transporternas kvalitet), det statliga stödet, den inre marknaden (etableringsfrihet, fritt tillhandahållande av turismtjänster, främjande av tjänsternas kvalitet, utveckling av e-handel) och skatterna, ofta med negativa konsekvenser (skatterelaterade hinder på den inre marknaden, behandlingen av små och medelstora företag i turismbranschen i skattehänseende och skattelättnader). Den måste sålunda stärkas genom en särskild ekonomisk politik, och turismföretagen måste i motsvarande mån åta sig att göra investeringar samt att förbättra och öka sysselsättningen.

3.13

EESK anser att det bör införas ett system i syfte att förbättra och utöka turismutbytet mellan medlemsstaterna. Detta bör underlätta för vissa befolkningsgrupper att resa under lågsäsong, t.ex. ungdomar (genom att man samtidigt förbättrar samordningen av skolloven), äldre, personer med nedsatt rörelseförmåga och låginkomstfamiljer. De medlemsstater vars ekonomi inte är inriktad på turism bör stödja de länder som befinner sig i denna situation, genom att marknadsföra europeiska turistmål bland sina medborgare. De europeiska flygbolagen måste inse att de inte främjar turism och den inre marknaden när det många gånger är långt billigare att flyga från Nordeuropa till Asien än till Sydösteuropa.

3.14

EESK anser att man måste föra en särskild nyskapande gemensam politik och erbjuda en turismprodukt som är skräddarsydd för äldre och för pensionärer, vilka beräknas utgöra 20 % av befolkningen 2020, samt för personer med funktionshinder eller särskilda behov och minskad rörlighet, som nyligen beräknades uppgå till 127 miljoner människor, i syfte att locka till sig dessa personer. De anställda inom sektorn bör genomgå en särskild utbildning inriktad på att tillgodose behoven hos dessa samhällsgrupper. Med tanke på att denna befolkningsgrupp också ofta är köpstark, kulturintresserad och har mycket fritid – och därmed har en särskilt viktig marknadspotential – bör EU framför allt satsa på att främja en gemensam politik för dem i syfte att underlätta för dessa personer att ta vara på sina rättigheter för att kunna ta del av turismverksamheten utan någon som helst diskriminering. Denna satsning måste dock även kompletteras med satsningar från den privata sektorn, för att se till att det byggs upp en infrastruktur som är anpassad för att tillgodose denna marknad.

3.15

EESK anser att det krävs uppmuntran till samarbete på internationell nivå och särskilt på marknader som är betydelsefulla för EU. Det är viktigt att skapa förutsättningar för ett förenklat förfarande för att utfärda ett gemensamt europeiskt visum i syfte att locka fler turister från länder som står utanför Schengenavtalet. Turisterna måste ha möjlighet att resa mellan EU-länderna, och lagstiftningen och direktiven bör därför förenklas.

3.16

Det är viktigt att på regional nivå lyfta fram europeiska turismprodukter som t.ex. kulturvägar, det samtida kulturarvet, naturskyddsområden, skyddet och främjandet av traditionella byggnader och verksamheter, hälsoturism, spaturism, utbildningsresor, mat- och vinresor, historiska resor, religiös turism samt agroturism och sol- och badturism genom att främja och bevara kultur- och mattraditioner (traditionella restauranger och företag med direkt koppling till regionens historia) samt inte minst kulturarvet under vatten. Det är inte alltid nödvändigt att utöka antalet bäddar, utan man kan hellre investera i att höja kvaliteten på inrättningarnas tjänster och infrastruktur och förnya verksamheten genom att öppna hälso- och spaanläggningar eller liknande. Det anges ingenstans i kommissionens förslag hur ovanstående åtgärder rent konkret ska vidtas eller utifrån vilka prioriteringar och vilken plan de ska genomföras i de olika medlemsstaterna och med hänsyn tagen till regionerna, så att de sammantaget bildar en gemensam europeisk turismpolitik. Inte heller planeras det någon gemensam marknadsföring av turistmålen trots att detta skulle behövas.

3.17

Kommittén stöder införandet av ett ”Europeiskt kulturarvsmärke” och föreslår att man även inrättar ett ”Europeiskt gastronomiarvsmärke” som tillsammans med andra initiativ som t.ex. Europeiska kulturarvsdagarna och EU:s kulturarvspris ska syfta till att utvärdera restauranger och, inom ramen för ett harmoniserat europeiskt förfarande, dela ut ”stjärnor” och certifieringar. Detta bör ske genom ett lämpligt utnyttjande av olika nationella och europeiska program. EESK föreslår också att man harmoniserar systemet för tilldelning av stjärnor och certifieringar till hotell i EU. EESK uppmanar kommissionen att även i fortsättningen anordna det europeiska forumet för turism som en mötesplats och ett tillfälle till analys för samtliga aktörer inom sektorn, ansvariga på statlig, regional och lokal nivå samt arbetsmarknadsparter, för att främja en europeisk identitet inom turismen som tar hänsyn till variation och mångfald.

3.18

I rambestämmelserna föreslås också att det införs en europeisk märkning för ”kvalitetsturism”, som syftar till att förbättra standarderna i branschen som helhet, och detta bör stödjas. En kvalitetsmärkning måste dock också stödjas genom adekvata finansieringsmekanismer för att researrangörerna ska kunna förbättra sitt produktutbud och investera i en uppgradering av sina anläggningar och servicenivåer, samt utbilda och omskola sin personal.

3.19

Att koppla samman gastronomi, restauranger och turism skapar helt klart ett originellt alternativ för högkvalitativ turism genom att turisterna direkt får ta del av matkulturen i varje medlemsstat. På så sätt kan de skilja mellan de olika tjänster som erbjuds. Antalet turister som reser inom EU för att äta gott ökar ständigt. Matkulturen blir på så sätt ett verktyg för att främja europeiska livsmedel och gastronomiska upplevelser. Det är viktigt att framhäva mat och dryck, recept och ”mat- och vinvägar” och stödja ett samordnat samarbete som skapar alternativa former av mervärde för att stärka kopplingen mellan turism och mat.

3.20

Utbildning av personalen inom turismsektorn är utan tvekan en stor investering för den europeiska turismnäringen, i synnerhet för små och medelstora företag. Införandet av ny teknik och nya arbetsrutiner har lett till krav på specialiserade arbetstagare. För att underlätta anpassningen till de nya tekniska förutsättningarna inom turismsektorn är en viktig åtgärd att utvidga EU-programmen till att omfatta utbildning och fortbildning av anställda inom sektorn, på samma sätt som skett inom andra branscher. Ett europeiskt yrkesutbildningsbevis bör tas fram utifrån gemensamma krav i form av utbildningsresultat. Det ska kunna användas (genom certifieringsförfaranden på nationell eller lokal nivå) som ett självständigt och oberoende utbildningsbevis, samtidigt som det ska baseras på befintliga nationella kvalifikationer. Inom turismsektorn bör det vara obligatoriskt att tillhandahålla personalutbildning som leder fram till ett sådant yrkesutbildningsbevis. När det gäller yrkesutbildningen inom turismsektorn anser EESK att Bryggeförklaringen om yrkesutbildning i EU har en pådrivande effekt. Stabila arbetsvillkor med hög kvalitet kommer att göra turismbranschen särskilt lockande.

3.21

Vid utformningen av utbildningen och utvecklingen av de sociala färdigheterna bör inlärning av främmande språk vara obligatorisk för personer som är sysselsatta inom turismsektorn, samtidigt som hänsyn ska tas till kulturella skillnader. Yrkesutbildningsbevisen för denna utbildning bör utfärdas i enlighet med kommissionens och Cedefops riktlinjer. Särskild vikt bör läggas vid de turismyrken som hör direkt samman med kulturarvet, till exempel guider. De bör ha en examen och kunna visa på förmåga att framhäva kulturarvets kvaliteter genom ett certfieringsintyg från de lokala myndigheterna. De ska ha kunskaper om minnesmärkena i den trakt där de ska arbeta, även om arbetet är tillfälligt, och det ska även vara obligatoriskt med kunskaper i regionens språk och i det språk som de personer som de guidar talar, enligt standarden CEN (EN 13809 år 2003) för tiden före 1975, och därefter enligt direktiven 1975/368/EG och 1992/51/EG. Motsvarande certifiering bör gälla för alla yrken inom turismbranschen där man kommer i kontakt med turisterna, t.ex. servitörer, kockar, aktivitetsledare m.fl.

3.22

EESK anser att man på allvar bör granska de ”all inclusive”-koncept som många företag i ett stort antal medlemsstater erbjuder, eftersom de får helt andra effekter än de som eftersträvas. Det är tyvärr uppenbart att ”all inclusive”-modellen och stora hotellkomplex bidrar till att förvärra problemen för de små och medelstora företag som bedriver verksamhet i närområdet.

3.23

Den hårda konkurrens som råder dels mellan stora utländska researrangörer, dels mellan hotell som försöker sluta paketreseavtal för att fylla sina rum, har lett till en försämring av kvaliteten på de tjänster som erbjuds, vilket också avspeglas i det dåliga rykte som vissa turistmål fått i utlandet. Som ett resultat av denna press är små och medelstora företag ofta tvungna att sätta priser som är lägre än kostnaderna, vilket leder till ekonomiska problem och konkurser.

3.24

Vi bör dock inte kategoriskt avfärda ”all inclusive”-systemet, eftersom det kan uppfylla vissa turistkategoriers behov, men det bör, i likhet med övriga turismprodukter, användas på ett kontrollerat sätt, med hänsyn tagen till lagstiftning och rättvisa konkurrensvillkor i förhållande till andra erbjudanden, och finansieras med egna medel, inte genom statligt stöd. Intäkterna från turismen måste fördelas så brett som möjligt så att utvecklingen sker även i närheten av hotell av hög kvalitet. Besökarna bör ha möjlighet att välja om de vill spendera sina pengar inne på hotellområdet eller utanför. Detta är dock ett av de få marknadssegment som har noterat tillväxt trots en nedgång i den traditionella reseindustrin under senare år. Kvaliteten får aldrig åsidosättas, men det är samtidigt viktigt att inse att det finns resmål som i sin helhet framgångsrikt har utvecklat denna marknad under årens lopp. Vad som krävs är att man inför en tydlig definition av ”all inclusive-marknaden” som återspeglar en kvalitetsprodukt, i syfte att få bort produkter av lägre kvalitet som säljs i ”all inclusive”-förklädnad.

3.25

Turismens säsongsbundenhet, som resulterar i ett mycket stort tryck i juli och augusti, begränsar sektorns utvecklingspotential och sprider dess effekter till resten av ekonomin, vilket får följder för inkomsterna och leder till att befintlig infrastruktur och personal inte kan utnyttjas på ett optimalt sätt. Genom åtgärder som främjar personalens anställbarhet och infrastrukturens lönsamhet under lågsäsong kan man skapa en mer aktiv och produktiv arbetsstyrka, samtidigt som en samordning för att se till att olika samhällsgrupper och skolor utnyttjar infrastrukturen under dessa lågintensiva perioder kan leda till att turistsäsongen förlängs avsevärt – med alla fördelar som detta innebär. Ett av de mest effektiva sätten att minska säsongsberoendet är att genom lämpliga stimulansåtgärder se till att semesterperioderna för anställda sprids ut över längre tid. Genom ett ökat utnyttjande av den befintliga turisminfrastrukturen och personalen under lågsäsong skulle företagen kunna använda sin egen infrastruktur bättre och öka sin produktivitet samt förlita sig på en mer stabil och aktiv arbetsstyrka. EESK anser att Calypso-initiativet har inneburit ett första steg i denna riktning och uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att, särskilt genom att anslå budgetmedel, främja utvecklingen av detta initiativ med tanke på dess sociala återverkningar inom ramen för den europeiska turismen.

3.26

EESK anser att turismen är en viktig faktor för miljön och att det finns all anledning att skydda och främja den. Turismen förstör inte naturområden och konsumerar inte resurserna, och den förändrar inte heller naturens funktion, men det krävs dock korrekt planering och genomförande av en rationell turismpolitik. Det är tack vare turismen som man har satsat på och rustat upp hela stadsdelar som tidigare ansågs vara områden som borde undvikas, t.ex. Docklands i London eller strandområdet i närheten av hamnen i Barcelona, för att bara nämna två fall. Detta har samtidigt skapat arbetstillfällen för miljontals människor i EU.

3.27

Kommissionen konstaterar med rätta att utmaningen från klimatförändringarna i ett mer långsiktigt perspektiv utgör drivkraften bakom en omfattande omstrukturering av affärsmodellerna inom rese- och hotellbranschen. Researrangörer kan redan märka ett paradigmskifte när det gäller hur turismprodukter utvecklas, paketeras och marknadsförs, med en övergång mot en grönare praxis inom branschen. På medlemsstatsnivå måste man inleda en analys av klimatförändringarnas påverkan på turismen och genomföra adekvata anpassningsåtgärder i linje med klimatförändringsprognosernas konsekvenser för konkurrenskraften.

3.28

De åtgärder som kommissionen planerar att vidta för att skapa större variation i utbudet av turismprodukter tar hänsyn till den dynamik som utmärker turismen – en sektor som kommer i direktkontakt med människor och deras många olika krav. Ett mer systematiskt stöd till alternativa former av turism kommer automatiskt att leda till att man på ett bättre sätt utnyttjar lokala naturliga förutsättningar och komparativa fördelar i varje region.

3.29	EU bör också ta itu med problem som rör sociala frågor och den territoriella sammanhållningen, samt hur den ska skyddas.

3.30	Åtgärder för att avsätta mer EU-medel för utveckling av turism kommer att frigöra sektorns potential, och ge prioritet till regioner vars ekonomi håller på att avindustrialiseras och som har potential för turism.

3.31

Havs- och kustturismen spelar en viktig roll som katalysator för den ekonomiska utvecklingen. Åtgärder bör vidtas för att främja utvecklingen inom ramen för EU:s integrerade havspolitik. Många kustområden strävar efter att diversifiera ekonomin mot turism, eftersom en nedgång i den ekonomiska verksamhet som särskilt rör fisket, varvsindustrin, jordbruket och utvinningssektorn har lett till minskade inkomster och ökad arbetslöshet. Företag inom turismnäringen, framför allt småföretag och mikroföretag, är ofta verksamma nära kusterna eller liknande turistområden. De har inte bara en entreprenörsmässig och social sida, utan de står också för en lång historia – mer än 50 år i en del av EU:s medlemsstater – och ett kulturarv för invånarna i dessa områden. Med respekt för EU-bestämmelserna och i syfte att bevara kulturarvet, kvaliteten och historien i vart och ett av de områden där dessa familjeföretag verkar, är det av denna anledning berättigat att föreslå vissa initiativ så att företagen kan bevaras där de finns.

3.32

Europeiska unionen bör i hög grad vara uppmärksam på de budskap som sprids om medlemsstaterna, eftersom de kan skapa en negativ bild och osäkerhet hos potentiella besökare från länder utanför EU, vilket kan få svåra konsekvenser för möjligheterna att främja turismen. EU bör inrätta en särskild grupp för hantering av krisinformation inom turismsektorn och uppmana samtliga medlemsstater att upprätta en liknande enhet.

3.33	Det är viktigt att man inom turismpolitiken på såväl europeisk som nationell nivå tar hänsyn till alla strukturella förändringar och vidtar åtgärder för att undvika strukturell arbetslöshet samt arbetar för en effektiv fördelning av investeringarna på turismområdet.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 32, 5.2.2004, s. 1.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/51

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Översyn av småföretagsakten för Europa”

KOM(2011) 78 slutlig

2011/C 376/09

Föredragande: Ronny LANNOO

Den 23 februari 2011 beslutade rådet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Översyn av småföretagsakten för Europa”

KOM(2011) 78 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 155 röster för, 3 röster emot och 11 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Kommittén gläder sig över att ett stort antal av dess förslag till åtgärder tagits med i översynen av småföretagsakten. EESK har noterat att det sedan ett antal år tillbaka tas allt större hänsyn till de små och medelstora företagen och mikroföretagen (1) när EU-texter utarbetas. Kommittén är också medveten om det stöd Europaparlamentet och medlemsstaterna har gett för att dessa företags behov ska beaktas på ett mer effektivt sätt. Småföretagsakten är en viktig vändpunkt i det europeiska sättet att tänka, genom att man väljer att utveckla ett styre baserat på partnerskap mellan offentliga myndigheter, lokala och regionala myndigheter, ekonomiska och sociala partner och organisationer som representerar små och medelstora företag och mikroföretag.

1.2 Översynen av småföretagsakten för Europa är ett nytt avgörande steg i det politiska erkännandet av de små och medelstora företagen och framför allt av mikroföretagen. EESK uppmanar framför allt kommissionen, Europaparlamentet och rådet samt medlemsstaterna och regionerna att sätta den grundläggande principen ”Tänk småskaligt först” i centrum för det europeiska, nationella och regionala beslutsfattandet. Kommittén uppmanar också medlemsstaterna och regionerna att låta denna princip ligga till grund för deras politik för små och medelstora företag och för deras ekonomiska politik och industripolitik. EESK anser slutligen att småföretagsakten borde ges en mer bindande karaktär, framför allt för EU-institutionerna.

1.3 Översynen av småföretagsakten är en bekräftelse på att de små och medelstora företagen tillmäts allt större betydelse. Det finns dock stora skillnader mellan olika medlemsstater när det gäller genomförandet av småföretagsakten och dess princip ”Tänk småskaligt först”. I vissa länder tillämpas den inte alls. Situationen är densamma när det gäller EU:s lagstiftningsprocess och beslutsfattande.

1.4 Om man utser representanter för små och medelstora företag (SME Envoys) borde detta enligt EESK:s mening hjälpa medlemsstaterna att tillämpa småföretagsakten. EESK rekommenderar också att man utser representanter för små och medelstora företag på regional nivå.

1.5 Kommittén gläder sig över förslagen i utkastet till en flerårig budgetram för tiden efter 2013. Dessa förslag syftar till att skapa ett program för att stärka de små och medelstora företagens konkurrenskraft samt åtgärder för små och medelstora företag i de viktigaste programmen efter 2013. Kommittén konstaterar dock att kommissionen, framför allt GD Näringsliv, inte har tillräckliga personalresurser för att se till att småföretagsakten tillämpas effektivt. Kommittén uppmanar EU-institutionerna att anta programmet för att stärka de små och medelstora företagens konkurrenskraft och att mer specifikt rikta in sig på små- och mikroföretagen. EU-institutionerna uppmanas också att avsätta de personal- och budgetresurser som krävs för ändamålet.

1.6 Sedan återstår bara att övergå till fasen ”Agera småskaligt först” (”Act small first”). Småföretagsakten kommer inte att få den framgång man förväntar sig om man inte inrättar ett verkligt partnerskapsbaserat styre med flera aktörer och på flera nivåer. Man måste se till att de ekonomiska och sociala partnerna och alla offentliga och privata representativa aktörer involveras i de politiska diskussionerna och i lagstiftningsprocessen så snart dessa inleds. EESK anser därför att de representativa organisationerna för olika kategorier av små och medelstora företag faktiskt måste få delta i lagstiftningsprocessen och beslutsfattandet på alla nivåer.

1.7 EESK uppmanar slutligen kommissionen att utan dröjsmål inleda samråd med de europeiska organisationer som representerar olika kategorier av små och medelstora företag, i syfte att fastställa de operativa åtgärder som bör vidtas i första hand. Sådana överläggningar mellan de offentliga myndigheterna och de ekonomiska och sociala partnerna i medlemsstaterna och regionerna måste främjas.

2. Allmänna kommentarer

2.1 Synen på de små och medelstora företagens verkliga situation är fortfarande alltför odifferentierad

2.1.1 Slogan ”Think small first” brukar alltid tolkas som ”tänk på de små och medelstora företagen först”. 92 % av företagen är dock mikroföretag, verksamma på mycket olika marknader. Detta är viktiga arbetsgivare som alltså måste vara den främsta målgruppen för småföretagsakten och EU:s politik. Dessa mikroföretag har dock svårare att tillämpa EU:s politiska strategier och lagstiftningsåtgärder och förtjänar därför större uppmärksamhet samt en anpassad och förenklad strategi.

2.1.2 I de åtgärder som följer av småföretagsakten måste hänsyn tas till den verklighet som småföretagen lever i, t.ex. mångsidigheten i chefsrollen, kunskapsöverföringen och förankringen i närmiljön. Vi måste också ta hänsyn till att arbetet med att se till att företaget efterlever alla gemenskapsbestämmelserna utförs av ett mycket begränsat antal personer i de små och medelstora företagen, till skillnad från hur det ser ut i storföretagen, som har ett stort antal specialister internt.

2.1.3 Översynen av småföretagsakten bekräftar att man måste ta hänsyn till den verkliga situationen för olika kategorier av små och medelstora företag, till deras storlek, särskilda kännetecken och struktur (produktion, handel, fria yrken m.m.) samt deras sätt att fungera på marknaderna. EESK anser att särskild uppmärksamhet bör riktas mot familjeföretag och enskilda firmor på såväl europeisk och nationell som regional nivå. Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta målinriktade åtgärder avseende lagstiftning, administrativa förfaranden, beskattning och utbildning.

2.1.4 Eftersom konsekvensbedömningarna fortfarande är inriktade på de små och medelstora företagen som helhet, är det dock svårt att få tag i exakta uppgifter om de effekter, begränsningar och fördelar som EU:s politiska strategier och program medför för var och en av dessa kategorier. För att kompensera dessa brister borde man i alla EU:s program prioritera analyser och studier inriktade på dessa olika kategorier.

2.1.5 EU:s politiska strategier och program och åtgärderna inom ramen för småföretagsakten ska stärka konkurrenskraften hos alla företag, inte bara hos dem som har en stark potential. Man bör också hjälpa de 95 % av de små och medelstora företagen som är verksamma på sina egna närmarknader och som, oberoende av sin storlek, också skapar stora möjligheter till utveckling och nya arbetstillfällen. Nuvarande statistiska metoder som bygger på företagens omsättning tar emellertid inte hänsyn till småföretagens sociala och kulturella roll, i synnerhet på lokal och regional nivå. EESK uppmanar kommissionen att beakta detta i sina analyser och att utarbeta nödvändiga, ändamålsenliga indikatorer.

2.1.6 Kommittén gläder sig över att de små och medelstora företagens internationella dimension nämns i småföretagsakten. EESK framhåller dock att internationaliseringen för de flesta småföretag oftast är en följd av den egna utvecklingen och inte ett mål i sig. EU borde vägleda dem mer aktivt i deras verksamhet genom att bland annat stödja initiativ i medlemsstaterna och sätta i gång samarbetsprogrammen Interprise på nytt.

2.2 Tar EU verkligen hänsyn till småföretagsakten i sina stora politiska strategier?

2.2.1 Trots hänvisningar i specifika texter, t.ex. Europa 2020-strategin och dess olika flaggskeppsinitiativ, tar unionen ingen riktig hänsyn till småföretagsakten och dess principer när den utarbetar sina stora politiska strategier. Det verkar som om små- och mikroföretagen fortfarande ignoreras eller underskattas i lagstiftningsprocessen. De exempel som följer bekräftar detta påstående.

2.2.2 Inom innovationspolitiken ges alltså snabbväxande företag företräde. Denna snäva syn rimmar inte med verkligheten när det gäller innovation i små företag som snarast behöver vägledning och verktyg anpassade till deras särskilda situation.

Detta är också fallet med energipolitiken. I sitt yttrande om att effektivisera EU:s energipolitik till förmån för små och medelstora företag och framför allt mikroföretag (2) framhöll EESK att man aldrig ställt sig frågan om hur energipolitiken, som är avgörande för EU:s framtid, ska genomföras i småföretagen och mikroföretagen.

I de konsekvensbedömningar som avser åtgärderna för att förverkliga den inre marknaden tas det inte tillräcklig hänsyn till småföretagens verkliga situation och de problem de kan råka ut för i den gränsöverskridande handeln eller i sin verksamhet på lokal nivå eller i närmiljön.

2.2.3 Alla politiska förslag med koppling till EU:s prioriteringar måste utgå från principen ”Tänk småskaligt först”. Kommittén uppmanar EU-institutionerna att ta hänsyn till små- och mikroföretagens intressen när flaggskeppsinitiativen inom Europa 2020-strategin och inremarknadslagen genomförs.

2.2.4 EESK välkomnar i detta sammanhang att kommissionen i sitt meddelande om tolv åtgärder för att stimulera inre marknaden (3) lyfter fram insatser för att underlätta de små och medelstora företagens tillgång till riskkapital som första nyckelåtgärd. På detta sätt skulle man kunna lösa det mest akuta problem som de små och medelstora företagen står inför, nämligen finansieringen. Kommittén anser att detta nyckelinitiativ inte bör behandlas isolerat utan kompletteras med andra åtgärder som lyfts fram i samband med översynen av småföretagsakten.

2.3 Vad som saknas i småföretagsakten: vägledning till småföretagen och företagarorganisationernas roll

2.3.1 Småföretagsakten tar upp småföretagens behov av vägledning. EESK har ofta framhållit att åtgärderna för vägledning och rådgivning till småföretagen måste stärkas genom anpassade tjänster som tillhandahålls av offentliga och privata organismer i olika former. Kommittén framhåller också företagarorganisationernas avgörande roll. Dessa fungerar som mellanled mellan de politiska beslutsfattarna, och företagen och har en rådgivande roll å ena sidan gentemot företagen och å andra sidan gentemot de politiska beslutsfattarna.

2.3.2 Stöd till denna vägledning, som erbjuds av olika organisationer för små och medelstora företag, och en förbättrad dialog mellan de senare och de politiska beslutsfattarna på alla nivåer är två av de främsta nycklarna till småföretagens konkurrenskraft. Dessa organisationer är oftast de enda som ingriper direkt i varje företag, på ett sätt anpassat till varje företag och med hänsyn till de särskilda behoven. Det är tack vare dessa organisationer som lagstiftningsåtgärderna kan tillämpas av de minsta företagen, företagen kan få stöd från bl.a. EU och beslutsfattarna kan få kännedom om deras verkliga behov på ett sätt som gör det möjligt för dem att anpassa politiken.

2.3.3 EESK anser därför

—	att EU:s program måste bli mer lättillgängliga för dessa organisationer för små och medelstora företag så att de kan vidta kollektiva åtgärder,

—	att EU-lagstiftningen måste tillhandahålla resurser för teknisk hjälp som gör det möjligt för dem att tillhandahålla information, vägledning och utbildning,

—	att deras roll som enda kontaktpunkt (”one-stop shop”) måste utvärderas och stärkas, framför allt när det handlar om information, överensstämmelse och tillgång till EU-program.

2.3.4 Med tanke på budgetrestriktionerna och på att resurserna måste koncentreras till det som är prioriterat anser EESK att stödet till rådgivning, vägledning, information och utbildning till de små och medelstora företagen, framför allt små- och mikroföretagen, är en av de viktigaste prioriteringarna. Detta stöd måste prioriteras i EU:s program, och de organisationer som fungerar som mellanhänder och representanter för alla kategorier av små och medelstora företag måste få allt stöd de behöver.

3. Särskilda kommentarer

3.1 Tillgång till finansiering

3.1.1 I takt med att den ekonomiska krisen har blivit värre har det blivit allt svårare för små och medelstora företag att få tillgång till finansiering. Under dessa omständigheter har organisationer som erbjuder små och medelstora företag kreditgarantier och motgarantier fått en avgörande betydelse. EESK hoppas att Europeiska kommissionen kommer att erkänna dessa organisationers viktiga roll som ett grundläggande verktyg för att underlätta tillgång till finansiering för mikroföretag samt för små och medelstora företag.

3.1.2 EU:s finansiella instrument måste rikta sig till samtliga små och medelstora företag, inklusive de minsta. ”Garantimekanismerna” måste stärkas så att de även i fortsättningen riktar sig till all verksamhet i de små och medelstora företagen. Det handlar framför allt om garantin för små och medelstora företag, som har visat sig fungera bra och borde bli den första pelaren i handlingsprogrammet för små och medelstora företag efter 2013. EESK anser slutligen att man måste göra det lättare för andra finansiella organ än bankerna, t.ex. garantiorgan eller organ för ömsesidiga garantier, att få tillgång till dessa finansiella instrument.

3.1.3 De åtgärder som Baselkommittén (Basel III) vidtagit kommer att göra det möjligt att genomföra den sanering som krävs i bankernas praxis. Kommittén oroar sig dock för effekterna som riskerar att försvåra småföretagens tillgång till bankfinansiering och alltså kraftigt minska de finansiella resurserna hos både de små och medelstora företagen och i realekonomin rent generellt. Kommittén uppmanar EU-institutionerna att – framför allt när den framtida lagstiftningen om kapitalkrav (CRD IV) ska utformas – se till att de nya kraven på bankerna inte får några negativa effekter på finansieringen av de små och medelstora företagen. Man bör anta åtgärder som gör det möjligt för bankerna, framför allt de lokala och ömsesidiga bankerna samt de finansiella institutioner som erbjuder bankgarantitjänster, att fortsätta fullgöra sin uppgift att finansiera realekonomin.

3.1.4 De olika formerna av riskkapital skulle kunna vara intressanta för både innovativa och andra företag om de är anpassade till deras behov och särskilda situation. EU måste underlätta en riskkapitalmarknad som fungerar smidigt. Dessa former får dock inte ersätta andra instrument, t.ex. garantier. Småföretagen måste ha möjlighet att få tillgång till de instrument som lämpar sig bäst.

3.2 På väg mot ”smart lagstiftning”

3.2.1 Konsekvensanalyserna har innefattat test för att studera effekterna på små och medelstora företag, inklusive sociala effekter och miljöeffekter. EESK framhåller att detta är en mycket positiv utveckling. Kommittén uppmanar kommissionen att förbättra dessa test genom att i ännu högre grad ta med små- och mikroföretagen. EESK anser att analyser och tester bör utföras av helt oberoende organ, och anser vidare att de organisationer som företräder små och medelstora företag bör höras i samband med att analyserna utarbetas och att de även bör ha ”rätt till genmäle” före det slutliga offentliggörandet av analyserna.

3.2.2 EESK hoppas på minskade administrativa bördor för de små och medelstora företagen och föreslår att ”engångsprincipen” slås samman med ”en in, en ut-principen”, vilket innebär att införande av nya administrativa bördor ska gå hand i hand med slopande av redan befintliga. Denna princip bör tillämpas både på europeisk och lokal nivå.

3.2.3 Avsikten med översynen av småföretagsakten, att mer effektivt tillämpa principen ”Tänk småskaligt först” och engångsprincipen, är lovvärd. Problemet är nu att tillämpa dem i praktiken på nationell nivå och inom samtliga kommissionens generaldirektorat. EESK fäster därför särskilt stor vikt vid

—	att det genomförs oberoende konsekvensbedömningar av hög kvalitet där hänsyn tas till de stora skillnaderna mellan de små och medelstora företagen,

—

den roll som kommissionens representant för små och medelstora företag (SME Envoy) har som mellanhand mellan kommissionen och de små och medelstora företagen. Representanten borde granska alla de politiska strategier som kan påverka småföretagen, framhålla deras ståndpunkt och vid behov motsätta sig beslut som missgynnar dem.

3.2.4 När åtgärderna genomförs bör man prioritera proportionaliteten så att småföretagen inte behöver fullgöra några andra formaliteter än dem som absolut krävs. Om EU:s beslutsfattare strikt tillämpade den grundläggande principen ”Tänk småskaligt först”, en princip som de åtagit sig att följa, skulle det inte behövas några undantag.

3.2.5 Att skillnaderna mellan mikroföretagen erkänns behöver inte nödvändigtvis leda till att mikroföretagen rent generellt befrias från vissa formaliteter. Om det visar sig behövas undantag borde man förhandla om dessa med företrädarna för de berörda företagen. I annat fall finns det risk att det uppstår en negativ uppdelning mellan de företag som tillämpar lagstiftningen och dem som inte gör det.

3.2.6 EESK rekommenderar därför

—	att principen ”Tänk småskaligt först” och engångsprincipen tillämpas i alla delar av Europa 2020-strategin,

—	att lagstiftningen från allra första början utformas i samarbete med företrädarna för de berörda småföretagen,

—	att proportionalitetsprincipen systematiskt tillämpas när lagstiftningen genomförs,

—	att nationell och regional överreglering undviks när lagstiftningen ska införlivas eller tillämpas,

—	att kommissionens representant för små och medelstora företag involveras i arbetet inom den konsekvensbedömningsnämnd (Impact Assessment Board) som har till uppgift att undersöka kvaliteten på konsekvensbedömningarna.

3.3 Marknadstillträde

3.3.1 Småföretagsakten bekräftar att man måste göra det lättare för små och medelstora företag att delta i offentliga upphandlingar. För att uppmuntra dem att delta i offentliga upphandlingar måste man inte bara förenkla förfarandena, utan man måste i medlemsstaterna också skapa politiska strategier som gynnar de små och medelstora företagen. Detta är för närvarande inte fallet i vissa medlemsstater.

3.3.2 ”EU-riktlinjer för bästa praxis” (4) om offentliga upphandlingar borde införas snarast och i sin helhet. Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att anta positiva politiska strategier som gör det lättare för de små och medelstora företagen och mikroföretagen att mer effektivt delta i offentliga upphandlingar.

3.4 Entreprenörer och nya arbetstillfällen

3.4.1 I de små företagen råder det ett särskilt förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Dessa företag har också ett särskilt behov av kvalificerad arbetskraft. EESK noterar för övrigt att arbetstagarna spelar en särskild roll i de små och medelstora företagens utveckling eftersom de kan vara en källa till innovation och bidrar till att förverkliga företagets målsättningar. Kommittén påminner om att småföretagen är viktiga platser för inlärning och yrkesutbildning och att de spelar en viktig roll när det handlar om att förvärva färdigheter och omsätta kunskap i handling.

3.4.2 EESK beklagar att problemen med arbetsmarknaden och sysselsättningen samt frågan om arbetstagarnas och företagschefernas kompetens nästan inte behandlas alls i småföretagsakten, trots att denna påverkar deras utvecklingskapacitet och deras potentiella förmåga att skapa nya arbetstillfällen.

3.4.3 EESK stöder kommissionens ansträngningar i syfte att stärka kvinnors företagande och rekommenderar utbyte av riktlinjer för god praxis som inbegriper de åtgärder som vidtagits i medlemsstaterna och av de små och medelstora företagens organisationer.

4. Vad ska man göra för att hänsyn ska tas till småföretagsakten och dess prioriteringar?

4.1 Att värna om partnerskapsbaserat styre: regeln om att involvera flera aktörer på flera nivåer

4.1.1 I meddelandet framhålls att det krävs ett starkt styre och att de stora prioriterade åtgärderna i småföretagsakten bara kommer ”att få genomslag om de baseras på en stark politik till förmån för små och medelstora företag”. EU:s politiska strategier, program och lagstiftning kan endast bli effektiva om de utformas och genomförs tillsammans med de representativa organisationer på alla nivåer som fungerar som mellanhänder. En av de viktigaste prioriteringarna i översynen av småföretagsakten måste vara att värna om detta partnerskap i lagstiftningsprocessen och beslutsfattandet på europeisk, nationell och regional nivå.

4.1.2 Enterprise Europe Networks paneler bestående av små och medelstora företag kan efter översynen fungera som utmärkta informationskällor, men de kan inte ersätta erfarenheten och kompetensen hos de organ som representerar de små och medelstora företagen. Förslaget till program för att stärka de små och medelstora företagens konkurrenskraft i den fleråriga budgetramen innehåller inga åtgärder för dessa organ, utan all tonvikt läggs på nätverket Enterprise Europe Network, där tyvärr inte alla de organisationer som representerar de olika kategorierna av små och medelstora företag i medlemsländerna är medlemmar. Nätverket borde bli föremål för en ingående utvärdering och förbättras vad avser metoder och interna regler, så att de organisationer som representerar de olika kategorierna av små och medelstora företag som finns i medlemsstaterna kan delta i det på ett bättre sätt.

4.2 Övergången från ”Tänka småskaligt först” till ”Agera småskaligt först”

4.2.1 EESK uppmanar EU-institutionerna att

—	komma överens om att åta sig att integrera småföretagsakten och principen ”Tänk småskaligt först” i sina beslut i en mer bindande form, vilket skulle stimulera de nationella och regionala myndigheterna att agera på samma sätt,

—

införa en försiktighetsprincip, under den europeiska representanten för små och medelstora företag och med det system med en ”Office of advocacy” som finns i den amerikanska småföretagsakten som förebild. Detta system skulle leda till att den lagstiftning som påverkar småföretagen inte strider mot deras intressen.

4.3 Med vilka resurser?

4.3.1 Vilken framgång översynen av småföretagsakten kommer att få och hur effektiv den kommer att bli beror på vilka personalresurser och finansiella resurser som avsätts för genomförandet. Kommittén gläder sig över förslaget till nytt program för att stärka de små och medelstora företagens konkurrenskraft. Programmet bör innehålla följande prioriteringar:

—	Man bör följa upp och utvärdera hur principerna i småföretagsakten genomförs i alla EU-program och all EU-lagstiftning samt i medlemsstaterna.

—	Man bör införa ett system med ”advocacy unit” för att öka effektiviteten i konsekvensbedömningarna genom att studera de potentiella effekterna av framtida lagstiftning på små- och mikroföretagen.

—	Man bör inrätta instrument för konkurrenskraft, standardisering, information och samarbete som bör utformas enligt principen ”Tänk småskaligt först”.

—	Man bör avsätta finansiella instrument för de små och medelstora företagens utveckling, framför allt garantin för små och medelstora företag.

—	Man bör stödja vägledning och rådgivning till små och medelstora företag och stärka det partnerskapsbaserade styret med de representativa organisationerna.

—

Man bör göra statistiska och ekonomiska analyser av de olika kategorierna av små och medelstora företag och i samband med detta ta hänsyn till de stora skillnaderna. Man bör vidare genomföra studier och målinriktade undersökningar om dessa företag samt sprida god praxis från medlemsstaterna och regionerna som kan vara till nytta för dem.

4.3.2 EESK oroar sig över att det är så få personer inom EU-institutionerna som för närvarande arbetar för de små och medelstora företagen och för småföretagsakten. Man måste alltså avsätta tillräckligt med personalresurser för att leva upp till ambitionsnivån i småföretagsakten, framför allt vid GD Näringsliv, om man ska kunna genomföra detta program för de små och medelstora företagen och framför allt övervaka det.

4.3.3 EESK gläder sig över att det införs representanter för små och medelstora företag (SME Envoys) på nationell nivå med uppdrag att underlätta genomförandet av prioriteringarna i småföretagsakten i medlemsstaterna och se till att de små och medelstora företagens och mikroföretagens röst får genklang i den nationella politiken och lagstiftningen. Kommittén anser dock att effektiviteten i arrangemanget kommer att bero på förmågan hos SME Envoys att påverka de politiska besluten och den nationella lagstiftningen samt på kvaliteten i samarbetet med de olika organisationer som företräder små och medelstora företag.

4.3.4 Kommittén framhäver den rådgivande gruppens betydelse som ett forum för samråd mellan kommissionen, medlemsstaterna och de europeiska organisationerna för små och medelstora företag. Denna rådgivande grupp skulle kunna bli en instans för samråd om lagstiftningsförslagen och de operativa programmen inom alla de generaldirektorat vid kommissionen som ägnar sig åt små- och mikroföretagen. Kommittén gläder sig över de initiativ som kommit från flera regioner att utnämna regionala representanter för små och medelstora företag. Sådana initiativ bör uppmuntras.

5. Politiska åtgärder

5.1 Kommittén vill att kommissionen varje år utarbetar en lägesrapport för EESK som

—	behandlar genomförandet av småföretagsakten inom kommissionens avdelningar, i medlemsstaterna och i regionerna,

—	analyserar hur principerna i småföretagsakten har beaktats i de EU-texter som antagits av Europaparlamentet och rådet,

—	redogör för situationen och de framsteg som gjorts i den rådgivande gruppen.

Denna rapport borde också läggas fram för rådet, Europaparlamentet och Regionkommittén.

5.2 EESK anser slutligen att rådet varje år borde anordna ett särskilt rådssammanträde (konkurrenskraft) om små och medelstora företag, mikroföretag och småföretagsakten.

5.3 EESK hänvisar till principen från det sociala trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning, som inrättades av rådet den 6 mars 2003, och uppmanar rådet att organisera en ekonomisk dialog två gånger om året i anslutning till ett möte i konkurrenskraftrådet. Syftet med dialogmötet, som skulle sammanföra organisationer som företräder europeiska små och medelstora företag, trojkans industriministrar och små och medelstora företag, medlemsstaterna, kommissionen, samt EESK som företrädare för det civila samhället, är att stödja de små och medelstora företagens genomförande av EU 2020-strategin genom att involvera företrädare för dessa företag och politiker från den högsta nivån.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Kommissionens rekommendation 2003/361 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag, EUT L 124, 20.5.2003, s. 36.

(2) EUT C 44, 11.2.2011, s. 118.

(3) Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden ”Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt”, KOM(2011) 206 slutlig.

(4) http://ec.europa.eu/internal_market/publicprocurement/docs/sme_code_of_best_practices_sv.pdf.

BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag, som fått mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna, avslogs under debatten (artikel 54.3 i arbetsordningen):

Ny punkt 1.7

Lägg till en ny punkt enligt följande:

””

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	57
Röster emot	:	66
Nedlagda röster	:	36

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/58

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för importer av vissa industriprodukter till Kanarieöarna”

KOM(2011) 259 slutlig – 2011/0111 (CNS)

2011/C 376/10

Huvudföredragande: Bernardo HERNÁNDEZ BATALLER

Den 16 juni 2011 beslutade rådet att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till rådets förordning om tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för importer av vissa industriprodukter till Kanarieöarna”

KOM(2011) 259 slutlig – 2011/0111 (CNS).

Den 20 september 2011 gav kommitténs presidium facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

På grund av ärendets brådskande karaktär utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Bernardo HERNÁNDEZ BATALLER till huvudföredragande vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 22 september), och antog sedan följande yttrande med 132 röster för och 5 emot.

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 EESK stöder förslaget mot bakgrund av dess socioekonomiska betydelse och det faktum att EU är i sin fulla rätt att anta det, eftersom unionen har exklusiv behörighet i tullfrågor.

1.2 Vidare berör förslaget endast ett begränsat antal produkter och varor som redan omfattas av tullförmåner i enlighet med rådets förordning (EG) nr 704/2002 av den 25 mars 2002. Endast fyra produkter har tillkommit (gummi och vissa polymerderivat).

1.3 Införandet av kontroll av slutanvändning i enlighet med bestämmelserna i gemenskapens tullkodex och dess genomförandebestämmelser är ett etablerat förfarande i detta sammanhang, och leder inte till några anmärkningsvärda administrativa bördor för de regionala och lokala myndigheterna eller de ekonomiska aktörerna.

1.4 Att bibehålla upphävandet av Gemensamma tulltaxans autonoma tullsatser för import av industriprodukter anses fördelaktigt för Kanarieöarnas ekonomi, som drabbats hårdare av krisen än EU:s övriga regioner och Spanien.

1.5 EESK upprepar (1) att upprätthållandet av dessa särskilda ekonomiska och skattemässiga system är en förutsättning för att de yttersta randområdena ska kunna övervinna de strukturella svårigheter som de står inför.

2. Inledning

2.1 Kanarieöarna är en ögrupp i Atlanten med en areal på cirka 7 542 km2, belägen över 100 mil från närmaste plats på Iberiska halvön. Tillsammans med ögrupperna Azorerna, Madeira, Selvagensöarna och Kap Verde ingår de i den biogeografiska region som benämns Makaronesien. Bland annat på grund av sin avlägsna belägenhet och ökaraktär tillhör regionen de så kallade yttersta randområdena, som EESK vid en rad tillfällen yttrat sig över (2).

2.1.1 Sammanlagt har ögruppen 2 118 519 invånare. De båda mest befolkade öarna med tillsammans över 80 % av befolkningen är Teneriffa (906 854 invånare) och Gran Canaria (845 676 invånare) (3). Denna höga befolkningstäthet medför en rad sociala problem som hög arbetslöshet och utvandring.

2.1.2 Öarnas isolerade läge medför svåra ekonomiska och kommersiella nackdelar för de ekonomiska aktörerna, vilket i sin tur har en negativ inverkan på den demografiska utvecklingen, sysselsättningen och den ekonomiska och sociala utvecklingen. Särskilt industrin och byggsektorn samt därmed sammanhängande industrier har drabbats hårt av den pågående ekonomiska krisen. Den har medfört att arbetslösheten ökat, och den ligger nu över genomsnittet för Spanien. Det finns risk för att den allmänna ekonomiska situationen blir mer sårbar på grund av att den internationella turism som öarna är alltmer beroende av präglas av en viss obeständighet.

2.1.3 Som EESK redan tidigare framhållit (4) karakteriseras öarna av permanenta handikapp som tydligt skiljer dem från regionerna på fastlandet. Dessa permanenta nackdelar, som har gemensamma drag men varierar i tyngd, är bland annat: isolering från fastlandet, högre kostnader för sjö- och flygtransporter, kommunikationer och infrastruktur på grund av natur- och klimatrelaterade hinder, begränsad markareal som kan utnyttjas, begränsade fiskeriresurser, begränsad vattentillgång, begränsade energikällor, förorening av hav och kuster, speciella svårigheter för avfallshanteringen, minskande befolkning, särskilt bland ungdomar, erosion av kusterna, brist på kvalificerad arbetskraft, avsaknad av ett gynnsamt företagsklimat, samt bristande tillgång till utbildning och hälsovård.

2.1.4 EESK har redan yttrat sig (5) över begreppet ”merkostnad” när det gäller de yttersta randområdena och utarbetat en förteckning som inte är uttömmande, men som bland annat omfattar kostnader för transport av varor, material och personer, vilka är högre än i andra regioner, högre lagerkostnader, samt högre rekryterings- och installationskostnader.

2.1.5 Industrisektorn på Kanarieöarna tillverkar huvudsakligen för den lokala marknaden på öarna och har stora svårigheter att hitta kunder till sina produkter utanför öarna. Detta svåra problem beror huvudsakligen på brist på transportmedel och höga kostnader vid inköp och leverans av varor. Detta har en negativ inverkan på tillverkningskostnaderna för färdiga varor, vilket kan leda till högre tillverkningskostnader i jämförelse med liknande företag på den spanska halvön.

3. Kanarieöarna och Europeiska unionen

3.1 Kanarieöarna blev en del av EU då Spanien blev medlem 1986. I anslutningsakten för Spanien och Portugal erkändes ögruppens speciella och svåra sociala och ekonomiska situation. På grund av Kanarieöarnas särskilda svårigheter undantogs de till en början från gemenskapens tullområde, den gemensamma handelspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken.

3.2 EU har konstaterat att öarna har ovanliga och specifika problem som får konsekvenser för deras integration i gemenskapen. Under de senaste åren har man vidtagit åtgärder som på ett positivt sätt och med hänsyn till ökaraktären och den avlägsna belägenheten har mildrat omfattningen och konsekvenserna av dessa undantag. Öarna har varit en integrerad del av EU:s tullområde sedan den 31 december 2000, då den Gemensamma tulltaxan genomfördes fullt ut (6).

3.3 Till följd av detta antogs rådets förordning (EEG) nr 1911/91 om tillämpningen av gemenskapsrättens bestämmelser på Kanarieöarna (7), som ändrats flera gånger. Med utgångspunkt i denna förordning utarbetades särskilda åtgärder i enlighet med rådets beslut 91/314/EEG som föreskriver ett särskilt program anpassat till Kanarieöarnas avsides läge och ökaraktär (Poseican) (8). Detta program gjorde det möjligt att anpassa EU:s olika politikinsatser och vidta särskilda åtgärder till förmån för Kanarieöarna.

3.4 Enligt rådets förordning (EG) nr 704/2002 av den 25 mars 2002 om tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan vid import av vissa industriprodukter och om öppnande och förvaltning av autonoma gemenskapstullkvoter för import av vissa fiskeriprodukter till Kanarieöarna ska upphävandet av tullarna i Gemensamma tulltaxan för vissa insatsvaror för kommersiell eller industriell användning upphöra att gälla den 31 december 2011. Föreliggande förslag läggs därför fram innan förordning (EG) nr 704/2002 upphör att gälla.

3.5 I artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tillerkänns Kanarieöarna status som region i de yttersta randområdena mot bakgrund av den strukturella, sociala och ekonomiska situationen, och i samma artikel erkänns deras avlägsna belägenhet, ökaraktär, ringa storlek, besvärliga terräng- och klimatförhållanden samt ekonomiska beroende av ett fåtal produkter. Detta hämmar allvarligt områdenas utveckling i och med dessa nackdelars bestående natur och sammanlagda verkan. Rådet ska därför på förslag från kommissionen besluta om specifika åtgärder, bland annat när det gäller tull- och handelspolitik, skattepolitik, frizoner, jordbruks- och fiskepolitik, villkor för leverans av råvaror och viktiga konsumtionsvaror, statligt stöd samt villkor för tillgång till strukturfonder och övergripande EU-program.

4. Förslaget till rådsförordning

4.1 I enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får särskilda åtgärder vidtas för EU:s yttersta randområden i syfte att jämna ut de ekonomiska nackdelar som dessa regioner har till följd av sitt geografiska läge. Den utdragna ekonomiska och finansiella krisen har förvärrat Kanarieöarnas problem i fråga om skapande av nya arbetstillfällen och förlorad konkurrenskraft.

4.2 Spaniens regering har därför begärt en förlängning av dagens system med upphävande av tullar för import av vissa produkter till Kanarieöarna genom ett förslag till rådsförordning, samt en begäran om upphävande av tullarna i den Gemensamma tulltaxan för fyra nya produkter.

4.3 Förslaget ska vara i linje med EU:s politik, framför allt på områdena internationell handel, konkurrens, företag, utveckling och yttre förbindelser. Denna typ av åtgärd används ibland för att stödja de ekonomiska aktörerna.

4.3.1 Förslaget gör det möjligt för de lokala marknadsaktörerna på Kanarieöarna att tullfritt importera vissa råvaror, delar, komponenter och insatsvaror, eftersom tullsatserna tillfälligt upphävts.

4.3.1.1 De tullar som enligt Gemensamma tulltaxan är tillämpliga på import till Kanarieöarna av de insatsvaror för kommersiell och industriell användning som anges i bilagan ska från och med den 1 januari 2012 till och med den 31 december 2021 upphävas helt.

4.3.1.2 Dessa varor ska under en period om minst 24 månader efter det att de övergått till fri omsättning användas av ekonomiska aktörer som är etablerade på Kanarieöarna.

4.3.1.3 Från och med den 1 januari 2012 till och med 31 december 2021 ska det ske ett fullständigt upphävande av tullarna i Gemensamma tulltaxan för import till Kanarieöarna av råvaror, delar och komponenter som omfattas av de KN-nummer som förtecknas i den uppdaterade bilaga II, och som används för industriell bearbetning eller för underhåll på Kanarieöarna.

4.3.2 För att undvika missbruk eller förändring av de traditionella handelsflödena planerar man att införa kontrollåtgärder och samarbetsmekanismer, som innebär att de produkter som omfattas av tullbefrielse ska genomgå kontroll med avseende på slutanvändning.

4.3.3 Råvaror, delar och komponenter måste användas för industriell bearbetning och underhåll på Kanarieöarna om de ska kunna omfattas av tullbefrielse.

4.3.4 Insatsvaror måste dessutom användas av lokala företag på öarna under en period på minst två år innan de får säljas fritt till andra företag som är etablerade i andra delar av Europeiska unionens tullområde.

4.3.4.1 I syfte att ge investerarna ett långsiktigt perspektiv och göra det möjligt för de ekonomiska aktörerna att uppnå en viss industriell och ekonomisk aktivitetsnivå förlängs upphävandet av tullar i Gemensamma tulltaxan för vissa varor i enlighet med bilaga II och III i förordning (EG) nr 740/2002 med tio år.

4.3.4.2 För att säkerställa att endast ekonomiska aktörer som är etablerade på Kanarieöarnas territorium kan dra nytta av dessa tullåtgärder ska upphävandet göras avhängigt av produkternas slutanvändning i enlighet med gemenskapens tullkodex. Om en förändring av handeln skulle äga rum bör kommissionen ges genomförandebefogenheter så att den tillfälligt kan dra tillbaka upphävandet.

5. Allmänna synpunkter

5.1 EESK välkomnar förslaget till ändring av förordningen och anser att de föreslagna särskilda åtgärderna kan antas utan att integriteten och enhetligheten hos EU-rätten undergrävs, inklusive den inre marknaden och den gemensamma politiken.

5.2 Dessa skäl av juridisk och ekonomisk natur styrks av andra omständigheter, som exempelvis det faktum att kommissionens expertgrupp för tulltaxefrågor av ekonomisk art inte hade några invändningar mot ett framtida antagande av åtgärderna i fråga, och att det inte behövdes någon konsekvensanalys före utarbetandet på grund av de föreslagna åtgärdernas allmänna tillämpning.

5.3 Kommissionen grundar förslaget till förordning på artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, även om åtgärderna uteslutande berör tullpolitiken, ett område där unionen är ensam behörig. Därför är det alltför formalistiskt att översända det till de nationella parlamenten. Denna idé kan ha uppstått till följd av en liberal tolkning av första stycket av artikel 2 i protokoll nr 1 som fogats till EU-fördraget och EUF-fördraget (om de nationella parlamentens roll inom EU).

5.4 Detta kommer troligen att innebära att antagandet av förordningen kommer att fördröjas, eftersom det kan ge upphov till den typ av interna kontroverser som ofta skadar EU:s överordnade intressen och ett reellt genomförande av en rad specifika mål, till exempel skyddet av regionerna i de yttersta randområdena mot bakgrund av deras ogynnsamma ekonomiska förhållanden.

5.5 Det vore följaktligen önskvärt att avgränsa begreppet ”förändringar av handeln” både kvantitativt och kvalitativt, samt bemyndiga kommissionen att genom genomförandeakter upphäva tullbefrielserna.

5.6 Detta motiveras i ännu högre grad av att en utvärdering av den kvantitativa aspekten av en förändring kräver att man utarbetar komplexa ekonomiska marknadsanalyser för att fastställa den reella jämvikten mellan importen av relevanta produkter och det behov som finns till följd av efterfrågan från öarnas företag.

5.7 Man bör även klargöra den rättsliga karaktären hos de genomförandeakter som ska ligga till grund för ett definitivt beslut i fråga om huruvida tullbefrielsen ska upphävas eller fortsätta att gälla vid utgången av den period om tolv månader som anges i artikel 4.1 i förslaget till förordning.

5.8 Eftersom det är rådet som, efter ett speciellt lagstiftningsförfarande, ska anta förordningen om tillfällig tullbefrielse, är det logiskt att rådet även fattar det slutgiltiga beslutet. Därigenom begränsas kommissionens delegerade befogenheter till ett eventuellt antagande av rättsakter när det gäller ett tillfälligt upphävande för en period om högst tolv månader.

5.9 EESK anser att förslaget kan bidra till att säkerställa den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen samt lika möjligheter till konkurrens inom hela EU genom att kompensera för de ständiga handikapp – geografiska, naturbetingade, ekonomiska, sociala och strukturella – som är kännetecknande för Kanarieöarna.

5.10 Den föreslagna tullbefrielsen är förenlig med proportionalitetsprincipen mot bakgrund av Kanarieöarnas betydande handikapp med avseende på tillgänglighet, demografisk situation samt även produktivitet. Kommittén anser att tullbefrielsen har utformats på ett sådant sätt att den kompenserar för de merkostnader som är en följd av öarnas belägenhet och att den inte snedvrider marknaden, utan tvärtom bidrar till att upprätta en balans.

6. Särskilda kommentarer

6.1 Eftersom de dåliga förbindelserna med det europeiska fastlandet inte har förbättrats har införandet av särskilda ekonomiska och skattemässiga bestämmelser bidragit till att blåsa liv i Kanarieöarnas ekonomi och kompensera för de strukturella nackdelarna.

6.2 På grund av marknadens och företagens storlek på Kanarieöarna har man inte kunnat skapa samverkanseffekter i fråga om införskaffande av råvaror till produktionsprocessen, transporter, marknadsföring på hemmamarknaden och exportkapacitet. Därför har företagen inte heller kunnat tillföra ett mervärde på ett hållbart sätt eller genom marginalkostnader knutna till efterfrågan (utnyttjande av stordriftsfördelar).

6.3 Alla dessa faktorer som hänger samman med ökaraktären och ”merkostnaderna” innebär att det är svårare för industrisektorn att konkurrera med övriga marknader, som i en alltmer globaliserad värld får ökad betydelse till följd av möjligheten att utlokalisera verksamheten. För Kanarieöarnas ekonomi kan det betyda en tillbakagång för en sektor som skapar högt kvalificerade och stabila arbetstillfällen och som har goda möjligheter till innovativ verksamhet.

6.4 Syftet med de skattemässiga instrumenten och tullmekanismerna är att kompensera för de ”merkostnader” som belastar industrin till följd av öarnas avlägsna belägenhet. En nyligen genomförd studie visar att ”merkostnaden” för Kanarieöarnas avlägsna belägenhet uppgår till 5 988 273 924 euro, varav cirka 25 % faller på industrin.

6.5 Enligt industrisektorn på Kanarieöarna beror cirka 32 % av merkostnaderna på den så kallade outnyttjade produktionskapaciteten, som är de merkostnader som uppstår på grund av att industrin inte har möjlighet att utnyttja stordriftsfördelar, eftersom hemmamarknaden är begränsad och man har svårt att få tillgång till externa marknader. Cirka 25 % av merkostnaderna utgörs av transportkostnader och 28 % av energikostnader.

Bryssel den 22 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 211, 19.8.2008, s. 72.

(2) EGT C 221, 17.9.2002, s. 37.

(3) Uppgifter från spanska statens statistiska institut.

(4) EGT C 268, 19.9.2000, s. 32.

(5) EUT C 211, 19.8.2008, s. 72.

(6) Anslutningsakten, protokoll nr 2.

(7) EGT L 171, 29.6.1991, s. 1.

(8) EGT L 171, 29.6.1991, s. 5.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/62

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om att tilldela byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och formgivning) vissa uppgifter i samband med skyddet av immateriella äganderätter, bland annat att samla företrädare för offentlig och privat sektor i ett europeiskt observationscentrum mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning”

KOM(2011) 288 slutlig – 2011/0135 (COD)

2011/C 376/11

Föredragande: Thomas McDONOGH

Den 15 juni 2011 och den 7 juni 2011 beslutade rådet respektive Europaparlamentet att i enlighet med artiklarna 114 och 118.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om att tilldela byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och formgivning) vissa uppgifter i samband med skyddet av immateriella äganderätter, bland annat att samla företrädare för offentlig och privat sektor i ett europeiskt observationscentrum mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning”

KOM(2011) 288 slutlig – 2011/0135 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

1. Synpunkter och rekommendationer

1.1

Kommittén välkomnar förslaget från kommissionen om förordningen för att förstärka det europeiska observationscentrumet mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning genom att överlåta ansvaret för centrumets uppgifter till byrån för harmonisering inom den inre marknaden (BHIM). Observationscentrumets arbete är av stor betydelse för det europeiska skyddet av immateriella rättigheter och det behöver utökade resurser för att fylla sin funktion.

1.2

Kommittén utarbetar för närvarande ett separat yttrande om det meddelande som kommissionen nyligen antog, med ett förslag till en strategi för en inre marknad för immateriella rättigheter (1). Immateriella rättigheter möjliggör de tekniska och kommersiella innovationer som Europa kommer att vara beroende av för ekonomisk återhämtning och framtida tillväxt (2). Förvaltningen av immateriella rättigheter är också av stor betydelse för europeisk kultur och invånarnas livskvalitet.

1.3

Kommittén anser inte att Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla kan genomföras utan en verklig inre marknad för immateriella rättigheter. Kommittén har förespråkat harmonisering av europeiska och nationella regler under många år, för att främja innovation, kreativitet och medborgarnas välfärd, och samtidigt stött initiativ som gör verk, varor och tjänster tillgängliga för så många människor som möjligt (3).

1.4

Kommittén ställer sig i huvudsak bakom den föreslagna förordningen som tilldelar BHIM uppgiften att förvalta det europeiska observationscentrumet mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning, inklusive den verksamhet som rör upphovsrätt, närstående rättigheter och patent. EESK håller med om att förslaget att tilldela BHIM – en nuvarande EU-byrå – denna uppgift skulle låta observationscentrumet dra nytta av BHIM:s expertis vad gäller immateriella rättigheter, resurser och finansiering och snabbt få igång sin verksamhet. Kommittén är också nöjd med att detta skulle vara en kostnadseffektiv lösning sett till budgeten.

1.5

Kommittén stöder i princip förslaget att utvidga BHIM:s uppgifter beträffande observationscentrumet till att inkludera utbildning av allmänheten och verkställande myndigheter om betydelsen av immateriella rättigheter och hur de bäst kan skyddas, forskning om förfalskning och regelverk för immateriella rättigheter, samt bättre utbyte av online-information för att förbättra tillsynen över att bestämmelserna följs.

1.6	Kommittén är fast övertygad om att den bör ingå i listan över organisationer som bjuds in till möten i observationscentrumet i enlighet med artikel 4 i förordningen.

1.7	Kommittén insisterar starkt på att nämnas i artikel 8 tillsammans med rådet och Europaparlamentet som mottagare av utvärderingsrapporten om förordningens tillämpning.

1.8

De nationella byråerna för immaterialrättsliga frågor spelar en avgörande roll i arbetet med att ge immaterialrätten större betydelse. EESK välkomnar kommissionens syn på att företrädare för de nationella byråerna för immaterialrättsliga frågor ska räknas till de ”experter från offentliga förvaltningar, organ och organisationer från offentliga förvaltningar, organ och organisationer som arbetar med skyddet av den immateriella äganderätten” (artikel 4.1) som bjuds in till sammanträden i observationscentrumet.

1.9

Snabba, rättvisa och konsekventa lösningar på konflikter och påföljder för varumärkesförfalskning eller pirattillverkning skulle öka förtroendet för lagstiftningen om immateriell äganderätt och förbättra förutsättningarna för dess genomförande. Därför uppmanar EESK kommissionen att uttryckligen – i artikel 2 – ge observationscentrumet i uppdrag att bidra till bättre kunskap och förståelse för goda metoder inom konfliktlösning i anslutning till immateriell äganderätt. Detta kunde åtföljas av hänvisningar till lämpliga rättsfall i medlemsstaterna. Samtidigt får man dock inte hindra att talan kan väckas vid behörig domstol.

1.10

Kommittén ser fram emot att i sinom tid ge mer utförliga synpunkter på EU:s hantering av kollektiva rättigheter. BHIM kunde dock kraftigt bidra till att skapa positiva attityder till genomförandet av upphovsrätten genom att samla in information om olika metoder vid upphovsrättsorganisationer runtom i EU. EESK uppmanar kommissionen att överväga att införa en sådan formulering i förordningens artikel 2.

2. Bakgrund

2.1

Immateriella rättigheter som utgörs av såväl patent, varumärken, formgivning och geografiska beteckningar som upphovsrätt och närstående rättigheter (för utövande konstnärer, framställare och programföretag), är av grundläggande betydelse för EU:s ekonomi och en viktig drivkraft för dess fortsatta tillväxt.

2.2

Värdet av EU-ländernas tio största varumärken uppgick i genomsnitt till nästan 9 % av BNP 2009. Upphovsrättsbaserade kreativa industrier såsom mjukvaror, bok- och tidningsutgivning, musik och film, bidrog med 3,3 % av EU:s BNP 2006 och innefattar omkring 1,4 miljoner små och medelstora företag, som ger 8,5 miljoner arbetstillfällen. Sysselsättningen inom kunskapsekonomins industrier ökade med 24 % mellan 1996 och 2006, jämfört med 6 % för andra industrier.

2.3

Flera studier som publicerats av näringslivet och internationella organisationer bekräftar den stadiga tillväxten av handel med förfalskade och pirattillverkade varor och slår fast att den

—	markant minskar investeringarna i innovation och förstör arbetsillfällen (4),

—	hotar europeiska konsumenters hälsa och säkerhet (5),

—	skapar allvarliga problem för europeiska små och medelstora företag (6),

—	resulterar i förlorade skatteintäkter p.g.a. lägre deklarerad försäljning (7),

—	är attraktiv för organiserad brottslighet (8).

2.4	År 2009 inrättade rådet (9) och kommissionen (10) ett europeiskt observationscentrum mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning för att sprida kunskap om överträdelser av den immateriella äganderätten, (i fortsättningen kallat ”observationscentrumet”).

2.5

Observationscentrumet är ett expertcentrum för insamling, övervakning och rapportering av information och andra uppgifter som hänför sig till intrång i immateriella rättigheter. Det är en plattform för samarbete mellan företrädare för nationella myndigheter och berörda parter, där de kan utbyta idéer och sakkunskap om bästa praxis, utveckla gemensamma genomförandestrategier samt utfärda rekommendationer till politiska beslutsfattare.

2.6

Även om det finns ett växande behov av ökade insatser från observationscentrumet, finns inget utrymme för att utöka dess befogenheter och utveckla dess operationella verksamhet, eftersom båda kräver en hållbar infrastruktur vad gäller mänskliga resurser, finansiering och IT-utrustning samt tillgång till nödvändig expertis.

2.7

Kommissionen har föreslagit en ny ingående strategi för immateriella rättigheter (11) som en del av en övergripande agenda för hållbar utveckling och sysselsättning på den inre marknaden och för att öka EU:s konkurrenskraft på global nivå. Strategin är ett komplement till och en viktig del av Europa 2020-strategin, Inremarknadsakten (12) och den digitala agendan för Europa.

2.8

I ett nyligen offentliggjort meddelande, som kommittén håller på att utarbeta ett separat yttrande om, lägger kommissionen fram planer för en inre marknad för immateriella rättigheter (13). Förordningen, som syftar till att förstärka det europeiska observationscentrumet mot varumärkesförfalskning och pirattillverkning genom att överlåta ansvaret för centrumets uppgifter till byrån för harmonisering inom den inre marknaden (BHIM), är ett av de första resultaten av den nya strategin. Detta kommer att tillåta observationscentrumet att utöka räckvidden av sina åtgärder och dra nytta av BHIM:s immaterialrättsliga expertis och goda facit beträffande varumärken och formgivning.

2.9

I artikel 2 i den föreslagna förordningen finns en uttömmande förteckning över uppgifter och verksamheter som ska anförtros BHIM. Bland dessa märks en förstärkning av genomförandekapaciteten runt om i unionen, en förbättring av allmänhetens kunskaper om följderna av överträdelser av den immateriella äganderätten och främjande av en allmänt positiv anda för att trygga ett effektivt genomförande.

2.10

Kommissionen gjorde en konsekvensbedömning av de olika möjligheterna att öka observationscentrumets kapacitet att möta de krav som den nya strategin för skydd av immaterialrättsliga rättigheter ställer. (14) Den kom fram till att det vore att föredra att föra över observationscentrumet till BHIM, eftersom BHIM har tillräcklig finansiering och lämpliga strukturer och kommer att kunna verka för observationscentrumets målsättning så fort det grundläggande regelverket har ändrats.

3. Kommentarer

3.1

EESK är en organisation som företräder olika ekonomiska och sociala intressen i EU, bl.a. genom aktörerna i det civila samhället. Genom att samordna olika synsätt och erfarenheter bland ledamöterna kan denna unika institution spela en viktig roll i övervägandet och formuleringen av politiken. Dessutom är kommittén djupt engagerad i skyddet av immateriell äganderätt och har i många år oförtröttligt arbetat för att utforma en europeisk politik i frågan. Kommittén är därför överraskad och besviken över att ha uteslutits från listan med organisationer som bjuds in till möten i observationscentrumet i den föreslagna artikel 4 i förordningen. Detta utelämnande bör rättas till i syfte att ge EESK möjlighet att bidra till observationscentrumets arbete och till det kunnande som växer fram vid centrumet.

3.2	Observationscentrumets sammansättning bör inbegripa företrädare från olika organisationer i det civila samhället, bl.a. arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, upphovsrättsorganisationer och konsumentorganisationer.

3.3	Kommittén insisterar även starkt på att nämnas i artikel 8 tillsammans med rådet och Europaparlamentet som mottagare av utvärderingsrapporten om förordningens tillämpning.

3.4

De negativa följderna av bristfällig hantering och svagt genomförande av immateriella rättigheter innefattar finansiering av kriminella nätverk och terrorism. Penningtvätt och förfalskning är kriminella handlingar som kraftfullt måste bekämpas. Observationscentrumets verksamhet måste omfatta undersökningar om det kriminella beteendets natur och omfattning.

3.5

Ett konsekvent skydd av de immateriella rättigheterna kräver ett genuint stärkt och utökat administrativt samarbete för att bekämpa varumärkesförfalskning och pirattillverkning samt att man bildar ett fungerande partnerskap för att förverkliga en gränslös inre marknad. För det ändamålet måste man också inrätta ett effektivt nätverk av kontaktpunkter över hela EU.

3.6

Medborgare och företag i alla medlemsstater har rätt att veta vilken organisation som ska kontaktas då man behöver information och stöd i försvaret av immateriell äganderätt. De nationella byråerna för immaterialrättsliga frågor bör av observationscentrumet utses till en första kontaktpunkt i varje medlemsstat för frågor om tillämpning av immateriell äganderätt.

3.7

Med tanke på att subsidiaritetsprincipen bör tillämpas, kunde medlemsstaterna se till att de nationella byråerna finns med bland de organisationer som bjuds in till observationscentrumets sammanträden i enlighet med artikel 4.1 i förordningen. Byråerna skulle bidra med praktisk sakkunskap i observationscentrumet och förbättra förutsättningarna för genomförande i hela EU.

3.8

Samtliga behöriga organ och samtliga nationella byråer för immateriella rättigheter måste ha tillträde till ett effektivt och snabbt elektroniskt nätverk för utbyte av information om överträdelser av immateriella rättigheter. Att upprätta detta nätverk bör vara en prioritering för observationscentrumet.

3.9

Det är ofta svårt att lösa konflikter om immateriell äganderätt, varumärkesförfalskning och pirattillverkning. Med stöd i artikel 2.2 i den föreslagna förordningen skulle BHIM kunna belysa tvister om immateriell äganderätt med tidigare rättsfall och hjälpa till att förbättra tvistlösningsförfarandena i hela EU utan att hindra möjligheterna att väcka talan vid behörig domstol.

3.10

BHIM bör särskilt erbjuda stöd som är specifikt utformat för små och medelstora företag och industrier, som ofta drabbas av förfalskning, så att de blir bättre informerade om sina rättigheter. För att Europa 2020-strategin ska lyckas måste vi fokusera mer på att värna om nystartade företag och små och medelstora företag.

3.11

Förordningen anförtror BHIM vissa uppdrag i anslutning till immateriell äganderätt, bl.a. att verka för ett korrekt genomförande av immateriell äganderätt i hela EU och insamling av relevant information (bl.a. tidigare rättsfall), vilket kan bidra till att uppnå målet. Därför är det viktigt att BHIM sammanställer uppgifter om metoderna vid upphovsrättsorganisationer och om tidigare rättsfall om upphovsrättstvister. Tanken är att öka förståelsen för och medvetenheten om problem till följd av otillfredsställande regler.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) KOM(2011) 287 slutlig ”En inre marknad för immateriella rättigheter”.

(2) Se: Europa 2020-strategin (KOM(2010) 2020 slutlig), den årliga tillväxtöversikten 2011 (KOM(2011) 11 slutlig), Den digitala agendan för Europa (KOM(2010) 245 slutlig), Inremarknadsakten (KOM(2011) 206 slutlig) och Innovationsunionen (KOM(2010) 546 slutlig).

(3) EGT C 116, 28.4.1999, s. 35; EGT C 155, 29.5.2001, s. 80; EGT C 221, 7.8.2001, s. 20; EUT C 32, 2.2.2004, s. 15; EUT C 108, 30.4.2004, s. 23; EUT C 324, 30.12.2006, s. 7; EUT C 256, 27.10.2007, s. 3; EUT C 182, 4.8.2009, s. 36; EUT C 218, 11.9.2009, s. 8; EUT C 228, 22.9.2009, s. 52; EUT C 306, 16.12.2009, s. 7; EUT C 18, 19.1.2011, s. 105; EUT C 54, 19.2.2011, s. 58.

(4) TERA Consultants, ”Building a Digital Economy”: mars 2010, http://www.iccwbo.org/bascap/id35360/index.html.

(5) Europeiska kommissionens GD skatter och tullar: EU:s tullrapport om säkerställande av skydd för immateriella rättigheter 2009, se http://ec.europa.eu/taxation_customs/resources/documents/customs/customs_controls/counterfeit_piracy/statistics/statistics_2009.pdf

(6) Technopolis (2007), ”Effects of counterfeiting on EU SMEs”, se

http://ec.europa.eu/enterprise/enterprise_policy/industry/doc/Counterfeiting_Main%20Report_Final.pdf.

(7) Frontier Economics, (maj 2009), ”The impact of counterfeiting on Governments and Consumers”:

http://www.iccwbo.org/uploadedFiles/BASCAP/Pages/Impact%20of%20Counterfeiting%20on%20Governments%20and%20Consumers%20-%20final%20doc.pdf-%20Final%20doc.pdf

(8) UNICRI, ”Counterfeiting: a global spread”, 2008, http://counterfeiting.unicri.it/report2008.php.

(9) Rådets resolution av den 25 september 2008 (EUT C 253, 4,10.2008 s. 1).

(10) Kommissionens meddelande av den 11 september 2009 om att stärka säkerställandet av skydd för immateriella rättigheter på den inre marknaden, KOM(2009) 467 slutlig.

(11) KOM(2011) 287 slutlig, ”En inre marknad för immateriella rättigheter”.

(12) KOM(2011) 206 slutlig, ”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt”.

(13) KOM(2011) 287 slutlig.

(14) SEK(2011) 612 slutlig, ”Konsekvensbedömning åtföljande förslaget om ett regelverk som tilldelar byrån för harmonisering …”.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/66

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om viss tillåten användning av anonyma verk”

KOM(2011) 289 slutlig – 2011/0136 (COD)

2011/C 376/12

Föredragande: Thomas McDONOGH

Den 15 juni 2011 och den 7 juni 2011 beslutade rådet respektive Europaparlamentet att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om viss tillåten användning av anonyma verk”

KOM(2011) 289 slutlig – 2011/0136 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för och 3 nedlagda röster.

1. Synpunkter och rekommendationer

1.1 Kommittén välkomnar kommissionens förslag om direktivet om användning av verk av okända upphovsmän. Det framgångsrika slutförandet av initiativet kommer att driva på utvecklingen av digitala bibliotek, såsom Europeana (1) och andra offentliga institutioner som fullgör sådana uppdrag i allmänhetens intresse som det talas om i artikel 1.1 i förslaget till direktiv, genom vilka medborgarna kan ta del av det europeiska kulturarvets mångfald och rikedom.

1.2 Kommittén håller på att utarbeta ett separat yttrande om det meddelande som kommissionen nyligen lagt fram med ett förslag till en strategi för en inre marknad för immateriella rättigheter (2). Immateriella rättigheter möjliggör den tekniska och kommersiella innovation som Europa kommer att vara beroende av för ekonomisk återhämtning och framtida tillväxt (3). Förvaltningen av immateriella rättigheter är också av stor betydelse för den europeiska kulturen och invånarnas livskvalitet.

1.3 Kommittén tror inte att Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla kan genomföras utan en verklig inre marknad för immateriella rättigheter. Kommittén har under många år förespråkat en harmonisering av europeiska och nationella regler för att främja innovation, kreativitet och medborgarnas välfärd, samtidigt som den har stött initiativ som gör verk, varor och tjänster tillgängliga för så många människor som möjligt (4).

1.4 Kommittén ställer sig i huvudsak bakom det föreslagna direktivet om en rättslig ram för att säkerställa laglig och gränsöverskridande elektronisk tillgång via internet till anonyma verk (5). I sitt yttrande om en ny digital agenda för Europa (6) uttryckte EESK sitt stöd för sådana åtgärder som genomförandet av denna ram, som skulle motverka problemen med kulturell och ekonomisk fragmentering på den inre marknaden.

1.5 EESK stöder digitaliseringen och den breda spridningen av Europas kulturarv (7). Kommittén anser att tillgängliggörandet av detta material på internet är en viktig del av den europeiska kunskapsekonomins utveckling, och att det är av stor betydelse för att tillhandahålla medborgarna ett rikt och varierat kulturliv. Kommittén är således nöjd med att kommissionen föreslår ett direktiv som kommer att behandla problemet med anonyma verk.

1.6 Kommittén inser behovet av ett direktiv, eftersom väldigt få medlemsstater har infört lagstiftning om anonyma verk och den nationella lagstiftning som finns begränsar medborgarnas tillgång till dessa verk inom deras nationella territorier.

1.7 Kommittén stöder i princip det tillvägagångssätt med fyra pelare som föreslås i direktivet:

—	Upprätta regler för identifiering av anonyma verk genom omsorgsfulla efterforskningar om upphovsrättsinnehavaren.

—	Erkänna ett anonymt verk om ingen upphovsrättsinnehavare hittas.

—	Utreda på vilka sätt anonyma verk kan användas, samt hur de kan spridas till alla medlemsstater.

—	Ömsesidigt erkännande av ett verks status som anonymt i alla medlemsstater.

1.8 För att underlätta effektiva efterforskningar om upphovsrättsinnehavare och bred spridning av anonyma verk är det viktigt att det för varje sektor finns internetbaserade databaser och register över upphovsrättsinnehavare, liknande det som finns inom bokförlagssektorn (8). Kommittén uppmanar kommissionen att underlätta representantorganisationernas arbete med utvecklingen av dessa verktyg.

1.9 EESK anser att medlemsstaterna borde föra ett register över de databaser i sina länder som har ett officiellt godkännande att registrera resultaten av de omsorgsfulla efterforskningar som utförs inom deras territorier, såsom föreskrivs i artikel 3.4 i direktivet. Sådana register skulle hjälpa institutionerna i andra EU-länder att veta vilka källor som är officiellt betrodda.

1.10 Kommittén vill göra kommissionen uppmärksam på vikten av traditionell musik, muntlig historia, fotografier och filmverk för EU:s kulturarv, och anser att sådana inspelningar och bilder som finns i arkiven hos de institutioner som nämns i artikel 1.1 måste behandlas lika när anonyma verk identifieras och publiceras. Kommittén noterar att artikel 11 i direktivet gör det möjligt att i direktivets tillämpningsområde föra in skyddade prestationer som ännu inte omfattas av detta, i synnerhet fonogram och enskilda foton, och uppmanar kommissionen att föra in dessa så fort som möjligt.

1.11 Kommittén välkomnar även kommissionens ambition att få bibliotek, förläggare, författare och upphovsrättsorganisationer att ingå ett samförståndsavtal för att underlätta licenslösningar för att digitalisera och tillgängliggöra böcker som inte finns i handeln (9).

2. Bakgrund

2.1 Kommissionen har föreslagit en ny strategi för immateriella rättigheter (10) som en del av en övergripande agenda för hållbar utveckling och sysselsättning på den inre marknaden och för att öka EU:s konkurrenskraft på global nivå. Strategin är ett komplement till och en viktig del av Europa 2020-strategin, Inremarknadsakten (11) och den digitala agendan för Europa.

2.2 I ett nyligen offentliggjort meddelande, som kommittén håller på att utarbeta ett separat yttrande om, lägger kommissionen fram planer för en inre marknad för immateriella rättigheter (12). Ett av de första förväntade resultaten av den nya strategin är det föreslagna direktivet som syftar till att göra det enklare att få tillstånd att använda anonyma verk, något som kommer att göra många kulturella verk tillgängliga på internet i varje medlemsstat. Detta underlättar i sin tur utvecklingen av digitala europeiska bibliotek som bevarar och sprider Europas rika kulturella och intellektuella arv.

2.3 Digitaliseringen och spridningen av anonyma verk utgör en särskild kulturell och ekonomisk utmaning. Avsaknaden av en känd upphovsrättsinnehavare innebär att användare inte kan få det tillstånd som krävs och att t.ex. en bok alltså inte kan digitaliseras. Anonyma verk utgör en betydande del av Europas kulturella institutioners samlingar. British Library uppskattar till exempel att 40 % av dess upphovsrättsskyddade verk – totalt 150 miljoner – är anonyma verk.

2.4 Kommissionen föreslår nu ett direktiv för att upprätta gemensamma regler i alla medlemsstater för hur sådana verk ska hanteras, för att underlätta de storskaliga digitaliseringsprojekt som krävs enligt den digitala agendan för Europa.

2.5 Kommissionen gjorde en konsekvensanalys och bedömde sex olika alternativ för att hantera initiativet för anonyma verk (13). Den drog slutsatsen att det bästa tillvägagångssättet borde grundas på ett ömsesidigt erkännande av anonyma verks status från medlemsstaternas sida. Detta ger bibliotek och andra intressenter som det talas om i artikel 1.1 i förslaget till direktiv rättslig säkerhet när det gäller ett särskilt verks ”status som anonymt”. Ett ömsesidigt erkännande innebär dessutom att anonyma verk i ett elektroniskt bibliotek blir tillgängliga för medborgare i hela Europa.

2.6 Direktivet stöder sig på fyra pelare:

För att fastställa ett verks ”status som anonymt” måste bibliotek, utbildningsinstitutioner, museer eller arkiv, institutioner som värnar om filmarvet samt organisationer för radio och TV i allmänhetens tjänst göra en omsorgsfull efterforskning, i linje med de krav som ställs i det föreslagna direktivet, i den medlemsstat där verket först gavs ut.

ii.	Om det genom en sådan omsorgsfull efterforskning konstateras att ett verk har status som ”anonymt verk” ska verket anses vara ett anonymt verk i hela EU, vilket undanröjer behovet av fler omsorgsfulla efterforskningar.

iii.

Härigenom blir det möjligt att utan förhandstillstånd göra anonyma verk tillgängliga på internet för kultur- och utbildningsändamål, förutsatt att inte ägaren till verket upphäver dess status som anonymt. När detta händer borde ersättning utgå till rättighetsinnehavare som träder fram och gör anspråk på sina verk. Ersättningen bör bestämmas efter vilken typ av verk och vilken användning av det som det handlar om.

iv.	Ömsesidigt erkännande av ett verks status som anonymt i alla medlemsstater.

3. Kommentarer

3.1 Kommittén anser att det är viktigt att alla initiativ för skydd av immateriella rättigheter väger skaparnas och ägarnas rättigheter mot användarnas och slutkonsumenternas intressen, så att verk når ut till så många människor som möjligt i varje medlemsstat.

3.2 För att underlätta efterforskningar av immateriella rättigheter skulle kommissionen kunna publicera och regelbundet uppdatera listan över institutioner som är ansvariga för förvaltning av anonyma verk, som nämns i artikel 1.1 i direktivet.

3.3 Dessa institutioner behöver vidare veta att källorna till registreringar av omsorgsfulla efterforskningar i ett annat EU-land är officiellt betrodda. EESK anser därför att medlemsstaterna borde föra ett register över de databaser i landet som har ett officiellt godkännande att registrera resultaten av de omsorgsfulla efterforskningar som utförs inom deras territorier, såsom föreskrivs i artikel 3.4 i direktivet.

3.4 Kommittén noterar att artikel 11 i förslaget till direktiv gör det möjligt att i direktivets tillämpningsområde föra in skyddade prestationer som ännu inte omfattas av detta, i synnerhet fonogram och enskilda foton. Trots denna möjlighet i samband med översynen måste man redan nu plädera för ett tidigt tillgängliggörande av dessa kulturprodukter.

3.4.1 Traditionell musik och muntlig historia är mycket viktiga för Europas kulturarv, och det finns ett rikt arkiv av inspelningar från hela EU, inte bara vid organisationer för radio och TV i allmänhetens tjänst utan också vid de andra institutioner som räknas upp i artikel 1.1. Alla dessa audioverk eller audiovisuella verk bör behandlas enligt samma regler för efterforskning, klassificering och användning som de andra verk som räknas upp i artikel 1.2 i direktivet.

3.4.2 Fotografier och filmverk är på samma sätt en särskilt rik informationskälla för kunskaper om och förståelse för den europeiska civilisationen, och i de fall där sådana verk kan klassificeras som anonyma verk borde varje ansträngning göras för att låta dessa verk komma fram ur offentliga institutioners dolda arkiv.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Europeana gör det möjligt för människor att utforska europeiska museers, biblioteks, arkivs och audiovisuella samlingars digitala resurser. Projektet finansieras av Europeiska kommissionen och startades 2008 med målsättningen att göra Europas kulturella och vetenskapliga arv tillgängligt för allmänheten. Se: www.europeana.eu.

(2) KOM(2011) 287 slutlig ”En inre marknad för immateriella rättigheter”.

(3) Se: Europa 2020-strategin (KOM(2010) 2020 slutlig), Årlig tillväxtöversikt 2011 (KOM(2011) 11 slutlig), En digital agenda för Europa (KOM(2010) 245 slutlig), Inremarknadsakten (KOM(2011) 206 slutlig) och Innovationsunionen (KOM(2010) 546 slutlig).

(4) EGT C 116, 28.4.1999, s. 35; EGT C 155, 29.5.2001, s. 80; EGT C 221, 7.8.2001, s. 20; EUT C 32, 2.2.2004, s. 15; EUT C 108, 30.4.2004, s. 23; EUT C 324, 30.12.2006, s. 7; EUT C 256, 27.10.2007, s. 3; EUT C 182, 4.8.2009, s. 36; EUT C 218, 11.9.2009, s. 8; EUT C 228, 22.9.2009, s. 52; EUT C 306, 16.12.2009, s. 7; EUT C 18, 19.1.2011, s. 105; EUT C 54, 19.2.2011, s. 58.

(5) Anonyma verk är t.ex. böcker, tidnings- eller tidskriftsartiklar som fortfarande omfattas av upphovsrätt, men vars upphovsrättsinnehavare inte kan lokaliseras så att de kan åtnjuta sina rättigheter. Hit räknas också filmverk och audiovisuella verk. Anonyma verk återfinns i de europeiska bibliotekens samlingar.

(6) EUT C 54, 19.2.2011, s. 58.

(7) EUT C 324, 30.12.2006, s. 7; EUT C 182, 4.8.2009, s. 36; EUT C 228, 22.9.2009, s. 52; EUT C 18, 19.1.2011, s. 105; EUT C 54, 19.2.2011, s. 58.

(8) ARROW: Accessible Registries of Rights Information and Orphan Works towards Europeana, är ett projekt som drivs av ett konsortium av nationella bibliotek, förlag och kollektiva förvaltningsorganisationer i Europa som även representerar författare genom deras viktigaste europeiska föreningar och nationella organisationer, se www.arrow-net.eu.

(9) Se IP/11/630, Bryssel den 24 maj 2011.

(10) KOM(2011) 287 slutlig: En inre marknad för immateriella rättigheter.

(11) KOM(2011) 206 slutlig: Inremarknadsakten Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – ”Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt”.

(12) KOM(2011) 287 slutlig.

(13) SEK(2011) 615 slutlig ”Impact assessment on the cross-border online access to orphan works” (Bedömning av konsekvenserna av gränsöverskridande tillgång till anonyma verk).

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/69

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/105/EG och 2009/23/EG”

KOM(2011) 315 slutlig – 2011/0150 (COD)

2011/C 376/13

Föredragande: Antonello PEZZINI

Rådet och Europaparlamentet beslutade den 24 juni 2011 respektive den 23 juni 2011 att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/105/EG och 2009/23/EG”

KOM(2011) 315 slutlig – 2011/0150 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 121 röster för, 2 röster emot och 5 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder kommissionens initiativ att se över det europeiska standardiseringssystemet i syfte att bevara dess många fördelar, förbättra bristerna och hitta rätt balans mellan den internationella, europeiska och nationella dimensionen så att man säkerställer hög kvalitet på internationell nivå.

1.2 Kommittén är övertygad om att EU bör skapa ett gemensamt regelverk som är flexibelt och dynamiskt för att kunna optimera mervärdet av en europeisk teknisk standardisering, som syftar till att främja konkurrenskraft, innovation och tillväxt.

1.3 Kommittén vill åter peka på vikten av en europeisk standardisering för att inre marknaden ska fungera väl och konsolideras, särskilt inom sektorer som hälsovård, säkerhet, miljöskydd, konsumentfrågor och interoperabilitet, områden som i dag i allt större utsträckning utnyttjar informations- och kommunikationsteknik (IKT).

1.4 Kommittén anser att det är av största vikt att tiden för och takten i utarbetandet av normerna avpassas, och att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta tjänstesektorer och IKT-sektorer, hela tiden med särskild uppmärksamhet på målen i fråga om kvalitet, säkerhet och produktionstakt genom att man utnyttjar plattformar för samråd på internet och utbyte av information on-line.

1.5 EESK anser att de specifikationer som antagits av olika internationella forum och industrikonsortier på IKT-området endast bör accepteras efter bestyrkande av de europeiska standardiseringsorganen, med deltagande av företrädare för små och medelstora företag, konsumenter, miljöaktörer, arbetstagare och organisationer med starka samhällsintressen.

1.6 Kommittén välkomnar förenklingen, på lämplig rättslig grund, av systemen för finansiering av de europeiska standardiseringsorganen, de nationella standardiseringsorganen och de övriga organ som har till uppgift att arbeta med standardisering i samarbete med dessa, samt de europeiska organ som företräder de berörda parterna.

1.7 EESK rekommenderar att man tar fram ett gemensamt programdokument för att säkerställa enhetlighet, samordning och överensstämmelse med marknadens framtida mål. I det sammanhanget bör alla de parter som berörs av den årliga programplaneringen delta i utarbetandet av arbetsprogram för de europeiska standardiseringsorganen, övriga strukturer som ska utveckla branschspecifika tekniska specifikationer (IKT), behöriga avdelningar inom kommissionen samt nationella standardiseringsorgan.

1.8 Kommittén vill också understryka vikten av att snarast möjligt ta fram uppdaterade tekniska standarder inom tjänstesektorn, som kommer att fortsätta att utvecklas till en viktig och innovativ faktor i ekonomin fram till 2020. Samtidigt vill vi påpeka att hänsyn bör tas till tjänsternas specifika karaktär och att den standardiseringsmodell som tillämpas för varor inte utan vidare kan kopieras. En fortsatt utveckling av standarder på tjänsteområdet måste beakta marknadens och samhällets behov.

1.9 EESK anser att det är viktigt att se till att det finns en stabil flerårig programplaneringsram för finansieringen av det europeiska standardiseringssystemet, och kommittén oroas av att kommissionens budgetanslag för denna verksamhet enligt förslaget endast omfattar år 2013.

1.10 Kommittén rekommenderar största möjliga samverkan mellan den tekniska standardiseringsprocessen och de europeiska programmen för forskning och innovation för att säkerställa att den nya tekniken tillämpas så snabbt som möjligt, vilket skulle ge den europeiska ekonomin konkurrensfördelar på den globala marknaden.

1.11 Vidare rekommenderar kommittén att man ska stärka förbindelserna mellan de europeiska standardiseringsorganen och patentverken som skyddar de immateriella rättigheterna.

1.12 Kommittén anser att de nya bestämmelserna uttryckligen bör stärka Europas ställning inom ramen för den internationella standardiseringen för att underlätta handel och öka den europeiska konkurrenskraften.

2. Inledning

2.1 Kommittén har alltid pekat på den tekniska standardiseringens viktiga roll när det gäller att stärka

—	kvaliteten i europeiska produkter och tjänster,

—	deras konkurrenskraft på inre marknaden och på den globala marknaden,

—	konsumentskyddet,

—	förbättrade sociala standarder och miljönormer.

2.2 Kommittén har alltid förespråkat ”en mer omfattande användning av europeisk standardisering inom EU:s politik och lagstiftning, för att öka den tekniska standardiseringen när det gäller tjänster, informations- och kommunikationsteknik, transporter, konsumentskydd och miljöskydd, och på så vis tillgodose både samhällets och företagens behov” (1).

2.3 Kommittén har också understrukit att ”den europeiska standardiseringen är viktig för att den inre marknaden skall fungera och stärkas, särskilt genom direktiven enligt den s.k. nya metoden” (2).

2.4 I sitt nyligen offentliggjorda yttrande ”På väg mot en inre marknadsakt” upprepade kommittén att ”standarder är en viktig byggsten för den inre marknaden”. Samtidigt har kommittén framhållit att ”det är viktigt att konsumenterna och de små och medelstora företagen medverkar i högre grad och att man på ett konstant och hållbart sätt säkerställer att de kostnadsfaktorer som begränsar deras deltagande i processen kan övervinnas. Standarder bör inte dikteras av vissa aktörer. EU:s standarder måste spela en mycket viktigare roll i den globala handeln och bör främjas i kommande handelsförhandlingar på bilateral och multilateral nivå (3).

2.5 Den tekniska standardiseringen spelar en grundläggande roll för inre marknadens funktion och för produkternas och tjänsternas internationella konkurrenskraft. Den är ett strategiskt instrument för att säkerställa kvaliteten i produkter och tjänster, interoperabilitet mellan olika nät och system, en hög skyddsnivå för konsumenter och miljö samt ökad innovation och bättre social integration.

2.6 För att detta ska kunna ske på ett så effektivt sätt som möjligt krävs bland annat följande:

—

Den tekniska standardiseringen i Europa måste kunna reagera snabbt på lagstiftarens behov – på kommissionens initiativ – och kraven från en produktionssektor som snabbt förändras, där produkternas livslängd och utvecklingscykel blir allt kortare och där det gäller att vara allt snabbare och mer flexibel om man ska kunna möta framtidens utmaningar.

—

De tekniska standarderna måste kunna följa den snabba tekniska utvecklingen för att inte bli meningslösa, kunna omfatta allt bredare områden, särskilt i fråga om informationsteknik och tjänster, och vid utarbetandet säkerställa standardernas kvantitet, snabbhet och kvalitet, bland annat tack vare plattformar för samråd på internet.

—

Processen för utarbetande och tillämpning av standarder måste motsvara de små och medelstora företagens behov och inte tvärtom, och man måste se till att dessa i hög grad företräds och får delta i standardiseringsverksamheten, särskilt på EU-nivå, samt med respekt för balansen mellan de nationella delegationerna, mot bakgrund av att förhållandet mellan de små och medelstora företagen och de tekniska standarderna i allmänhet är problematiskt och komplext.

—

Bättre och bredare legitimitet och samförstånd måste säkerställas genom ett förfarande som innebär samarbete på frivillig basis och präglas av öppenhet och tydlighet, där näringslivet, de små och medelstora företagen, de offentliga myndigheterna och övriga berörda parter i det civila samhället agerar tillsammans med lika möjligheter till deltagande: standarderna rör ofta allmänhetens säkerhet och välstånd, effektiviteten i nätverk, miljön och andra sektorer av offentlig betydelse. Därför bör dessa sektorer ha lämplig representation och lämpligt inflytande.

—	Det europeiska standardiseringssystemet måste uppfylla kraven och säkerställa fullständig interoperabilitet och kompatibilitet med tillämpningar och tjänster inom IKT genom erkända europeiska referensstandarder.

—

Det europeiska standardiseringssystemet bör kunna få förenklad tillgång till lämpligt ekonomiskt stöd så att alla berörda aktörer kan delta fullt ut i utarbetandet av standarderna, och standardiseringsaspekten bör beaktas automatiskt i offentliga forsknings- och innovationsprogram i syfte att stödja genomförandet av Europa 2020-strategin.

—

När man säkerställt en adekvat öppenhet och ett väl avvägt deltagande från alla berörda parter bör man integrera standarder som utarbetats av forum och IKT-konsortier som erkänns internationellt och som erkänts av de europeiska standardiseringsorganen – CEN, Cenelec, ETSI (4) – så att man kan hänvisa till dem i den europeiska lagstiftningen i samband med upphandlingar.

—	Systemet för informationsutbyte mellan standardiseringsorgan och standardiseringsstrukturer i Europa bör stärkas och alla berörda parter bör garanteras lika tillgång till standarderna.

2.7 I fråga om ekonomiskt stöd finns det skäl att påminna om att reglerna för unionens bidrag till finansieringen av europeisk standardisering fastställts i beslut nr 1673/2006/EG (som kommittén uttalat sig om), vars syfte är att se till att europeiska standarder och andra europeiska standardiseringsprodukter utvecklas och ses över som stöd för unionens mål, lagstiftning och politik. Samma bestämmelser bör även gälla de organisationer som inte erkänns som europeiska standardiseringsorgan enligt denna förordning men som har fått i uppdrag att utföra förberedande arbete inför den europeiska standardiseringen.

2.8 Eftersom den europeiska standardiseringen till stöd för unionens politik och lagstiftning och de olika typerna av standardiseringsverksamhet täcker ett mycket brett område, behövs det olika finansieringsbestämmelser.

3. Kommissionens förslag

3.1 De behov förslaget ska tillgodose kan sammanfattas enligt följande:

—

För att få betydande inverkan på grunden för en inre marknad för varor och tjänster och för att förhindra att handelshinder skapas inom EU bör de europeiska standarder som antas av de europeiska standardiseringsorganen gälla både varor och tjänster, och även fortsättningsvis medfinansieras av EU. Det är viktigt att det går att fastställa europeiska standarder snabbare, och att standarderna håller jämna steg med de allt snabbare produkt- och tjänsteutvecklingscyklerna.

—	En standard är resultatet av ett samförstånd mellan dem som deltar i utarbetandet av standarden. Därför bör standardiseringsprocessen legitimeras genom ett brett deltagande av berörda samhällsgrupper, t.ex. arbetsmarknadsparterna, små och medelstora företag, konsumenter och miljöaktörer.

—	För att få standarder som gör tjänster och tillämpningar inom IKT-området kompatibla bör IKT-standarderna kunna erkännas formellt även om de utarbetas av andra än europeiska standardiseringsorganisationer, t.ex. av specialiserade forum och konsortier.

3.2 Direktiven 89/686/EEG, 93/15/EEG, 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/105/EG och 2009/23/EG bör enligt direktivförslaget därför ses över, och direktiv och beslut bör slås samman.

3.3 Det nya lagstiftningsförslaget syftar, i form av en förordning för att säkerställa enhetlighet, till följande:

—	Ökad öppenhet och ökat samarbete mellan nationella standardiseringsorgan, europeiska standardiseringsorgan och kommissionen.

—	Erkännande av IKT-standarder (hårdvara, programvara och IT-tjänster), även om dessa utvecklas av andra organ, förutsatt att de är förenliga med Världshandelsorganisationens (WTO:s) principer om tekniska handelshinder och behovet av interoperabilitet i Europa.

—	Årlig planering av EU:s prioriteringar i fråga om standardisering och av kommissionens mandat.

—	Bättre representation för små och medelstora företag med ekonomiskt stöd från EU, och för konsumenter, miljöorganisationer och andra samhällsintressen, även i underordnad och förberedande verksamhet.

—	Åtgärder för att påskynda utarbetandet av europeiska standarder på begäran av kommissionen med finansiellt stöd till de europeiska standardiseringsorganen i arbetet med att uppnå samförstånd.

—	Stimulansåtgärder för att främja de europeiska standarderna på internationell nivå och program för tekniskt stöd och samarbete med tredjeländer.

—	Främjande av europeisk och internationell standardisering omfattar även åtgärder för att underlätta översättning till EU:s officiella språk för företagen, för ökad sammanhållning och tillgänglighet.

—	Förstärkt standardiseringsverksamheten inom tjänster som ökar konkurrenskraften på inre marknaden för att undvika flera olika nationella standarder, på initiativ från kommissionen.

—	En minskning av de administrativa bördorna med schablonbelopp utan verifiering av de faktiska kostnaderna.

—	Införande av ett resultatbaserat system som bygger på indikatorer och mål avseende resultat och genomslag för att effektivare och snabbare uppnå resultat.

—	De europeiska standardiseringsorganen ska överlämna en årlig rapport till kommissionen, där man särskilt tar upp aspekter rörande finansiering, öppenhet, snabbhet, förenkling, deltagandenivåer och kvaliteten i processen.

4. Allmänna kommentarer

4.1 Kommittén ställer sig bakom syftet med kommissionens förslag, eftersom en snabb och effektiv europeisk standardiseringsprocess som präglas av deltagande inte enbart utgör en bärande faktor i inre marknadens struktur. Inre marknaden är hörnstenen i den europeiska integrationen och i Europa 2020-strategin, som syftar till dess genomförande, men den är också och framför allt en grundläggande faktor när det gäller den europeiska ekonomins konkurrenskraft och ett instrument som stimulerar innovation.

4.2 EESK anser att man bör uppmuntra standardiseringsorganen att med utgångspunkt i arbetsprogrammen utvärdera politiken för immateriella rättigheter och lägga större vikt vid att främja innovation och tätare kontakter med patentverken, i synnerhet EU:s organ i München, för att kunna behandla frågor om immaterialrätt så snart de uppkommer och på så sätt förbättra kvaliteten både när det gäller patenten och bestämmelserna.

4.3 EESK välkomnar därför kommissionens avsikt att se över det europeiska standardiseringssystemet i syfte att bevara dess många fördelar, förbättra bristerna och hitta rätt balans mellan den europeiska och nationella dimensionen och för att kunna uppfylla de nya kraven och förväntningarna från företag, konsumenter, arbetsmarknadens parter och det europeiska samhället i stort.

4.4 Kommittén anser att det är av största vikt att tiden för och takten i utarbetandet av standarderna avpassas och att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta tjänstesektorer och IKT-sektorer, förutsatt att man respekterar målen i fråga om normernas kvalitet och att utvidgningen till strukturer som utarbetar standarder utanför de europeiska standardiseringsorganen innebär att man ser till att även arbetet i dessa organ präglas av öppenhet och deltagande.

4.4.1 Kommittén anser därför att det är nödvändigt att de europeiska standardiseringsorganen och kommissionen genomför en förhandskontroll och att man ser till att även de specifikationer som antagits i internationella forum och industriella konsortier och som ska användas som referenser vid offentlig upphandling har utarbetats på ett neutralt, rättvist och öppet sätt, med lämpligt deltagande av företrädare för små och medelstora företag, konsumenter, miljöorganisationer, arbetstagare och andra organ som företräder viktiga samhällsintressen.

4.4.2 Kommittén rekommenderar att det ökade deltagande som då krävs inte får innebära att förfarandena drar ut på tiden och att utarbetandet av standarder grundade på samförstånd försvåras. Detta arbete bör tvärtom förenklas genom att man använder sig av plattformarna för samråd på internet samt utarbetar och utbyter information ”online” (5).

4.5 På samma sätt anser kommittén att förordningen bör föreskriva att det utarbetas fleråriga prognoser för standardiseringen i Europa för att på ett effektivare och mer samordnat sätt kunna reagera på den globala politiken, vilket är nödvändigt för att kunna ta itu med frågor som klimatförändringarna, utvecklingen av intelligenta nät, förnybar energi och sammankoppling samt andra brådskande miljömässiga och sociala frågor.

4.6 EESK anser att man genom att främja och underlätta ett faktiskt deltagande i standardiseringsprocessen från alla berörda parters sida på såväl europeisk som nationell nivå bör kunna underlätta utbildningsprogram och se till att nödvändiga åtgärder vidtas för att de svagare nationella standardiseringsorganen (som för närvarande inte förfogar över sekretariat för de tekniska kommittéerna) ska kunna spela en mer aktiv roll i standardiseringsprocessen.

4.7 Utarbetandet av årliga arbetsprogram som ska gälla för de europeiska standardiseringsorganen, övriga strukturer som ska utveckla branschspecifika tekniska specifikationer (IKT), övriga behöriga avdelningar inom kommissionen samt nationella standardiseringsorgan kan vara en effektiv åtgärd för att se till att produktionen av högkvalitativa standarder sker i rätt takt, i rätt tid och i rätt omfattning, på villkor att det finns en enhetlig ram och en samordning, och att man låter samtliga berörda parter delta i den årliga programplaneringen.

4.8 Kommittén välkomnar förenklingen, på lämplig rättslig grund, av systemen för finansiering av de europeiska standardiseringsorganen, de nationella standardiseringsorganen och de övriga organ som har till uppgift att arbeta med standardisering i samarbete med dessa, samt de europeiska organ som företräder de berörda parter som nämns i bilaga III.

4.8.1 EESK oroas av att kommissionens budgetanslag för denna verksamhet enligt förslaget endast omfattar år 2013 och anser att det är viktigt att se till att det skapas en stabil flerårig programplaneringsram för finansieringen så snart som möjligt.

4.9 När det gäller framtagandet av europeiska harmoniserade standarder som ska se till att produkter uppfyller de grundläggande krav som fastställs i EU-lagstiftningen medför ”avsaknaden av harmoniserade standarder […] dessutom att företag inte kan använda relevanta standarder som grund för att förutsätta överensstämmelse, utan måste visa överensstämmelse med de väsentliga kraven i enlighet med den modul för bedömning av överensstämmelse som ingår i den tillämpliga EU-lagstiftningen. I båda fallen hindras företag att spara in på kostnader som åsamkas av en splittring av den inre marknaden eller av förfaranden för bedömning av överensstämmelse” (6).

4.9.1 I denna fråga anser kommittén att man i större utsträckning bör främja framtagandet och användningen av sådana på frivillig basis, så att produktsäkerheten blir allt högre.

4.10 EESK anser att förordningen bör innehålla bestämmelser som stimulerar införlivande på internationell nivå av sådana tekniska standarder som antagits inom det europeiska standardiseringssystemet och som stärker de nationella och europeiska standardiseringsorganens roll i de internationella standardiseringsorganen. Detta skulle kunna åstadkommas med hjälp av samordnade EU-initiativ för att stärka den internationella konkurrenskraften och innovationsverksamheten.

5. Särskilda kommentarer

5.1 Enligt kommittén vore det lämpligt att i bilaga 1 ange även erkända nationella standardiseringsorgan.

5.2 Man bör skilja mellan ”tekniska specifikationer” och formella standarder. EESK föreslår att man i skäl 19 efter ”relevanta standarder” lägger till ”tekniska specifikationer”, och att man i skäl 20 och 22 ändrar uttrycket ”standarder” till ”tekniska specifikationer”.

5.3 I artikel 2 bör uttrycket ”en teknisk specifikation, för … tillämpning” preciseras genom följande tillägg: ”en teknisk specifikation, som antagits av ett erkänt standardiseringsorgan, för … tillämpning”. Vidare bör den följas av en ny punkt 9: (9) ”Nationellt standardiseringsorgan”, som det hänvisas till i bilaga I.

5.4 I artikel 3 anser EESK att även om de nationella standardiseringsorganen inte kan motsätta sig de europeiska arbetsprogrammen bör de kunna göra invändningar mot dem. Vi föreslår därför att punkt 5 ändras på följande sätt: ”De nationella standardiseringsorganen kan inte invända mot att ett ämne för standardisering i deras arbetsprogram behandlas på europeisk nivå enligt regler som fastställs av de europeiska standardiseringsorganen. De kan inte heller vidta några åtgärder som kan inverka negativt på ett beslut i denna fråga”.

5.4.1 EESK föreslår vidare att man lägger till en ny punkt 6 enligt följande: ”Medlemsstaterna ska genom lämpliga åtgärder säkerställa att deras standardiseringsorgan vid utarbetandet av en europeisk standard enligt artikel 7 eller sedan den godkänts inte vidtar några åtgärder som kan påverka den eftersträvade harmoniseringen negativt, och framför allt att de inte inom det aktuella området offentliggör en ny eller reviderad nationell standard, som inte helt stämmer överens med en befintlig europeisk standard.”

5.5 I artikel 7 föreslår EESK att man efter punkt 3 lägger till en ny punkt 3.1 enligt följande: ”En begäran om en harmoniserad standard bör styrkas genom en överenskommelse mellan kommissionen och det relevanta europeiska standardiseringsorganet.”

5.5.1 EESK anser att förslaget om att de europeiska standardiseringsorganen endast ska få en månad på sig för att besvara kommissionens begäran skulle kunna innebära att samrådet med intressenterna begränsas. EESK rekommenderar tre månader.

5.6 I artikel 9 föreslår EESK att rubriken ändras: ”Erkännande av tekniska specifikationer på IKT-området i samband med offentlig upphandling”. Vidare föreslås att man lägger till följande: ”Antingen på förslag från en myndighet som avses i direktiv 2004/18/EG eller på eget initiativ kan kommissionen på området informations- och kommunikationsteknik besluta att …”.

5.7 I artikel 16 föreslår EESK att man lägger till en punkt a1) enligt följande:

”a1)	att uppdatera förteckningen över nationella standardiseringsorgan i bilaga I på grundval av medlemsstaternas rapportering till kommissionen i enlighet med artikel 21, samt ersätta punkt b med följande:”

”b)	att anpassa kriterierna för erkännande av ’tekniska specifikationer’ inom IKT-området till den tekniska utvecklingen i samband med offentlig upphandling”.

5.8 I artikel 17 föreslår EESK följande tillägg till punkt 2:

”Den delegering av befogenhet som avses i artikel 16 ska ske på obestämd tid från och med den 1 januari 2013. Kommissionen ska utarbeta en rapport om sitt arbete med de delegerade rättsakterna, som ska läggas fram tillsammans med den rapport som avses i artikel 19.3.”

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se EUT C 110, 9.5.2006, s. 14.

(2) Se fotnot 1.

(3) Se EUT C 132, 3.5.2011, s. 47.

(4) ETSI: Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (ETSI) är ett oberoende EU-standardiseringsorgan utan vinstsyfte på telekommunikationsområdet.

(5) När det gäller ISO och Internationella elektrotekniska kommissionen (IEC) har tillräcklig enighet inte uppnåtts i fråga om de tekniska specifikationerna för att de ska få status som internationell standard.

(6) KOM (2011) 315 motiveringen, punkt 1 och skälen 18 och 36.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/74

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kommissionens meddelande – Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna”

KOM(2010) 573 slutlig

2011/C 376/14

Föredragande: Gabriele BISCHOFF

Medföredragande: Cristian PÎRVULESCU

Den 19 oktober 2010 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Kommissionens meddelande – Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna”

KOM(2010) 573 slutlig.

Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 158 röster för, 3 emot och 4 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK anser att kommissionen bör öka medvetenheten om de grundläggande rättigheterna på EU-nivå, särskilt genom att se till att lagförslag, hela lagstiftningsprocessen och antagna rättsakter är förenliga med stadgan om de grundläggande rättigheterna och att denna stadga efterlevs i medlemsstaterna. Med tanke på att det har förekommit allvarliga brott mot stadgan är det angeläget att en strategi för övervakning och snabb reaktion utformas.

1.2

EESK vill lyfta fram den rättsligt bindande skyldigheten att främja de grundläggande rättigheterna, en skyldighet som måste utgöra en av de centrala delarna i tillämpningsstrategin. Detta arbete bör ske med hjälp av bl.a. nya och välriktade initiativ. Kommittén vill understryka den dynamiska karaktären i de grundläggande rättigheterna, som utgör en ledfyr för våra samhällen och ett kännetecken för Europeiska unionen (1).

1.3	EESK anser att grundläggande sociala rättigheter är ”odelbara” i förhållande till de medborgerliga och politiska rättigheterna, och att de därför kräver särskild strategisk uppmärksamhet. Kommittén anser att bestämmelserna i den gällande lagstiftningen redan nu är bindande och måste tillämpas.

1.4	EESK understryker behovet av att garantera likabehandling, framför allt när det gäller kvinnor och män, och att utsatta grupper uppmärksammas särskilt.

1.5	EESK betonar att stadgans skyldigheter gäller för alla institutioner, byråer och organ på EU-nivå.

1.6

EESK uppmanar medlemsstaterna att se till att en kultur utvecklas där de grundläggande rättigheterna skyddas och främjas på alla styresnivåer och inom alla politik- och lagstiftningsområden, samt att undersöka och identifiera hur de grundläggande rättigheterna kan komma att påverkas när en ny lag införlivas på nationell nivå.

1.7	EESK ser med oro på utbredningen av vissa politiska attityder som kan leda till och i vissa fall faktiskt också har lett till bakslag när det gäller att främja och skydda de grundläggande rättigheterna.

1.8	EESK vill starkt uppmana kommissionen att agera effektivt i sin roll som fördragens väktare och att använda sig av överträdelseförfarandet utan att ta hänsyn till politiska överväganden.

1.9	EESK föreslår ytterligare åtgärder och informationsinsatser för att öka genomslaget för tillämpningsstrategin för de grundläggande rättigheterna.

1.10	EESK uppmanar alla EU-institutioner, EU-byråer och EU-organ, särskilt kommissionen, och de medlemsstater som arbetar med att lagstifta om de grundläggande rättigheterna att se till att det civila samhällets delaktighet stärks ordentligt.

2. Inledning och bakgrund

2.1 Med sitt meddelande avser kommissionen att utforma en strategi för tillämpningen av stadgan i den nya rättsmiljö som har gällt sedan Lissabonfördraget trädde i kraft. Syftet med kommissionens politik är att göra de grundläggande rättigheter som anges i stadgan så verkningsfulla som möjligt.

2.2 I den första delen av meddelandet fokuserar man på det faktum att EU strävar efter att agera oklanderligt och föregå med gott exempel på detta område, och att stadgan därför bör fungera som ledstjärna för all EU-politik och i varje skede av medlemsstaternas genomförande av politiken.

2.2.1 Kommissionen måste för det första öka medvetenheten om de grundläggande rättigheterna inom kommissionen, särskilt genom att se till att lagförslag och rättsakter är förenliga med stadgan. För det andra måste kommissionen se till att varje enskild rättsakt i lagstiftningsprocessen respekterar bestämmelserna i stadgan. Detta betyder att alla ändringsförslag från någon av medlagstiftarna, liksom dialogen mellan institutionerna, också måste följa stadgan.

2.2.2 Till sist måste man se till att medlemsstaterna följer stadgan när de tillämpar EU-rätten.

2.3 I andra delen av meddelandet diskuteras behovet av att ge allmänheten bättre information. För att nå detta mål krävs välriktade och situationsanpassade informationsinsatser.

2.4 Den tredje delen av kommissionens dokument handlar om den första årsrapporten om tillämpningen av stadgan som kommissionen nyligen har antagit (2). Det finns två syften med rapporten: att fortlöpande utvärdera framstegen på ett öppet och konsekvent sätt och att få till stånd ett årligt åsiktsutbyte med Europaparlamentet och rådet.

3. Allmänna kommentarer

3.1 EESK fäster största vikt vid de grundläggande rättigheterna. Kommittén välkomnar kommissionens meddelande ”Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna”. EESK anser att detta är ett viktigt bidrag till begreppet EU-medborgarskap för alla som bor inom EU.

3.1.1 Strategins principer är mycket viktiga och EESK vill särskilt uppmärksamma principerna om effektivitet, universalitet och odelbarhet, liksom synlighet och förutsägbarhet. EESK anser emellertid att många viktiga aspekter har försummats eller inte diskuterats tillräckligt ingående och att det därför krävs förbättringar här.

3.1.2 Det finns dock även några andra principer som bör framhållas. Som påpekats i tidigare yttranden ”försöker kommittén säkra såväl en övergripande enhetlighet och skydd av de grundläggande rättigheterna som likabehandling och icke-diskriminering, oberoende av invandrarens yrkeskategori” (3). EESK har dessutom påpekat att EU:s rättsakter ”inte får innefatta några åtgärder som inskränker den nuvarande tillämpningen av principerna” (4). Man bör göra allt man kan för att övertyga regeringarna i Polen, Storbritannien och Tjeckien om att de bör avstå från ”undantagsprotokoll”(opt out) och i stället tillämpa stadgan som den är (opt in).

3.1.3 Kommittén välkomnar de många nytillkomna delarna i strategin som avser rättsakter. EESK stöder särskilt att EU ska föregå med gott exempel på området grundläggande rättigheter, också inom unionens yttre politik och, framför allt, inom handelspolitiken. EU bör allmänt sett inte bara föregå med gott exempel, utan också aktivt främja demokrati och mänskliga rättigheter – medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala – och utnyttja sin internationella ställning för att driva denna fråga framåt.

3.1.4 EESK välkomnar kommissionens och de andra EU-institutionernas åtagande att grundligt se över sina lagstiftnings- och arbetsmetoder, särskilt när det gäller konsekvensbedömningar och relevanta organ, för att se till att resultaten stämmer överens med stadgans principer och specifika innehåll. Men om vi verkligen vill se till att de grundläggande rättigheterna skyddas och främjas måste vi fokusera på medlemsstaternas tillämpning och förebyggande attityd. När det gäller den övergripande sociala klausulen (artikel 9 i EUF-fördraget) och de grundläggande (sociala) rättigheterna, diskuteras konsekvensbedömningarna mer ingående i ett annat EESK-yttrande (5).

3.2 Nya risker: kriser och säkerhetsluckor

3.2.1 I kommissionens strategi sägs inget om hur man ska bemöta de nya allvarliga problem som hotar den konkreta tillämpningen av de grundläggande rättigheterna. Denna utveckling måste beaktas och strategin måste på ett konsekvent och övergripande sätt kunna hantera dessa problem.

3.2.2 I detta sammanhang har EESK redan framhållit följande: ”Mot bakgrund av den finansiella och ekonomiska krisen är det viktigt att stärka solidariteten mellan medlemsstaterna, de ekonomiska aktörerna och medborgarna, och att respektera medborgarnas värdighet och deras rättigheter” (6). ”I denna kristid ställer sig EESK för övrigt tveksam till de budgetmedel som medlemsstaterna förfogar över och till nivån på de medel som medlemsstaterna är beredda att uppbåda på såväl nationell som europeisk nivå för att skyddet av de mänskliga rättigheterna, och i synnerhet invandrarnas rättigheter, ska bli effektivt (7).”

3.2.3 I sitt nyligen utarbetade yttrande om EU:s strategi för terrorismbekämpning – ett politikområde där många grundläggande rättigheter står på spel, t.ex. människors värdighet, skydd mot tortyr, integritetsskydd och principen om icke-avvisning (non-refoulement) – identifierar EESK de praktiska svårigheterna med att integrera principen om grundläggande rättigheter i den process där politiken och begreppen utformas. EESK välkomnar det faktum att respekten för grundläggande rättigheter har gjorts till en övergripande prioritering inom detta mycket känsliga område. Kommissionens åtagande om att respektera grundläggande rättigheter bör emellertid kopplas till ett liknande åtagande från de nationella regeringarnas sida, i synnerhet vid genomförandet av EU:s lagstiftning. Skyddet av de grundläggande rättigheterna bör dessutom inte bara handla om att fatta beslut om och utforma instrument, utan även innefatta tillämpningen av rättigheterna (8).

3.3 En ny central dimension: en rättsligt bindande skyldighet att främja grundläggande rättigheter

3.3.1 Kommissionen måste nu ta reda på inte bara hur de grundläggande rättigheterna bäst ska skyddas i kommissionens egen arbetsprocess, utan också hur de grundläggande rättigheterna bäst kan främjas genom nya och välriktade initiativ.

3.3.2 I artikel 51.1 i stadgan fastställs också skyldigheten att ”främja tillämpningen” av de grundläggande rättigheterna. Denna punkt är enligt EESK av största betydelse. EESK noterar att kommissionen, även om man i en del avseenden hänvisar till att mänskliga rättigheter ska främjas, inte betonar den strategiska betydelsen av denna skyldighet. I strategin bör denna aspekt tillmätas minst lika stor strategisk betydelse som skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna.

3.4 Grundläggande sociala rättigheter är ”odelbara” i förhållande till de medborgerliga och politiska rättigheterna och kräver därför särskild strategisk uppmärksamhet.

3.4.1 EESK erinrar om vikten av de grundläggande rättigheternas odelbara karaktär, en aspekt som kommer till uttryck i kommissionens meddelande och som även framhålls i flera kommittéyttranden (9). EESK noterar emellertid att det saknas ett strategiskt förhållningssätt till grundläggande sociala rättigheter.

3.4.2 Detta ser vi som oacceptabelt, med tanke på den utomordentliga betydelse som grundläggande sociala rättigheter har (10) och den långa historien bakom en sådan utveckling i EU. Den rättsligt bindande stadgans utveckling går tillbaka dels på gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter (1989), där även EESK bidrog (11), dels på den europeiska sociala stadgan som införlivades med EU:s primärrätt genom Amsterdamfördraget (12). Detta visar att grundläggande sociala rättigheter kräver särskild och strategisk uppmärksamhet – särskilt i deras mest ”innovativa” form, såsom de presenteras under rubriken ”Solidaritet” i stadgan (där solidaritet erkänns som ett av unionens värden).

3.4.3 EESK har redan betonat de offentliga myndigheternas särskilda roll när det gäller att se till att de grundläggande rättigheterna verkligen tillämpas (13). Kommittén framhåller dessutom vikten av att även ”tredje generationens” rättigheter och principer omfattas av stadgan, framför allt miljö- och konsumentskydd. Dessa rättigheter och principer bör konsekvent iakttas och främjas, även när EU:s yttre politik och handelspolitik utformas och genomförs.

3.4.4 När det gäller principen om de grundläggande sociala rättigheternas lika värde i förhållande till de ekonomiska friheterna anser EESK att det i första hand är i primärrätten som denna princip ska garanteras. EESK erinrar om att både det tredje skälet i ingressen och särskilt artikel 151 i EUF-fördraget syftar till att ”förbättra levnads- och arbetsvillkor och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls”. Kommittén yrkar på att fördragen ska innefatta ett protokoll om framsteg på det sociala området, så att principen om grundläggande sociala rättigheters och ekonomiska friheters lika värde förankras, så att det klargörs att varken ekonomiska friheter eller konkurrensbestämmelser får ha företräde framför grundläggande sociala rättigheter och så att effekterna av unionens målsättning att nå sociala framsteg tydligt fastställs (14).

3.5 Likabehandling, särskilt när det gäller kvinnor och män, måste garanteras, och alla utsatta grupper bör uppmärksammas särskilt.

3.5.1 Alla grundläggande (sociala) rättigheter måste beaktas var för sig, men det är lika viktigt att kontrollera och se till att de tillämpas och främjas med hänsyn till icke-diskriminering och likabehandling. Detta är särskilt viktigt när det gäller jämställdheten, vilket redan erkänns i unionens mål och i artikel 23 i stadgan. Jämställdhetsaspekten bör dessutom integreras i all verksamhet.

3.5.2 Skyddet av grundläggande rättigheter bör framför allt inriktas på utsatta grupper. EESK vill fästa uppmärksamhet på sitt senaste yttrande i denna fråga (15) och framhåller att det krävs ett skydd av arbetsrättsliga och sociala rättigheter, framför allt strejkrätten (16). Kommittén understryker också hur viktigt det europeiska integrationsforumet är.

3.5.3 EESK betraktar mänskliga rättigheter som universella och odelbara rättigheter som måste värnas och tryggas för alla människor, inte endast EU:s medborgare. Ett ”rättigheternas och rättvisans Europa” får inte endast vara till för personer som är medborgare i en EU-medlemsstat, utan bör omfatta alla som bor inom EU:s territorium. I annat fall skulle den innebörd som det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa har för enskilda personer vara oförenlig med de värden och principer avseende icke-diskriminering, likabehandling och solidaritet som Europeiska unionen bygger på (17). EU måste agera proaktivt för att skydda grundläggande rättigheter för varje enskild individ, oavsett hans eller hennes medborgarskap.

3.5.4 De grundläggande rättigheternas dynamiska karaktär bör bekräftas och rättigheterna bör stärkas med nya skyddsåtgärder som motsvarar den sociala utvecklingen. EESK har t.ex. redan framfört att det digitala samhället, som faller inom ramen för artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artiklarna 7 och 8 i stadgan, medför behov av särskilt skydd som skulle kunna skrivas in i de nya texterna (18).

3.5.5 Etniska minoriteter, särskilt romerna, har i allt högre grad blivit föremål för åtgärder från statsmakternas och polisens sida. Kommissionen reagerade snabbt på vissa av medlemsstaternas åtgärder, vilket framhålls i rapporten från 2010, men denna reaktion var i slutänden inte effektiv. Grupper av romer utvisades trots att stadgan innehåller ett uttryckligt förbud mot kollektiv utvisning. EU måste se till att medlemsstaterna slutar använda denna sorts politik.

3.6 Den strategiska betydelsen av icke-lagstiftningsakter måste förbättras.

3.6.1 I meddelandet sägs inte mycket om icke-lagstiftningsakter. Med tanke på det stora område som EU:s politiska och ekonomiska verksamhet omfattar, särskilt när det gäller kommissionen, krävs det ett strategiskt förhållningssätt för denna viktiga aspekt. Syftet är att se till att skyldigheterna i stadgan efterlevs på dessa områden, även på känsliga politikområden som t.ex. handel med länder utanför EU. Strategin bör också omfatta eventuell underlåtenhet att följa stadgan eller brott mot den.

3.7 På EU-nivå är skyldigheterna i stadgan tillämpliga på alla institutioner, byråer och organ med deras specifika ansvarsområden.

3.7.1 EESK välkomnar det faktum att kommissionen i sitt meddelande i flera fall hänvisar till unionens institutioner. Denna aspekt vägs dock inte in på ett systematiskt sätt. Det bör påpekas att unionens institutionella ram definieras i artikel 13.1 i EU-fördraget, där det anges att unionen ska ha en institutionell ram med ”syfte att främja dess värderingar, sträva efter att förverkliga dess mål, tjäna dess egna, dess medborgares och medlemsstaternas intressen samt att säkerställa konsekvens, effektivitet och kontinuitet i dess politik och verksamhet”. Som fördragens väktare måste kommissionen agera på ett konsekvent och effektivt sätt. När det gäller skyddet av grundläggande rättigheter ser dock EESK det som sin specifika roll att slå vakt om unionens värden.

3.7.2 Det ingår i kommissionens uppdrag att särskilt övervaka och se till att alla byråer och organ som rapporterar till kommissionen respekterar och främjar de grundläggande rättigheterna. Detta gäller särskilt Olaf, Frontex, m.fl. EESK har uttryckt sin oro angående Frontex i sina senaste yttranden. Kommittén har med oro noterat en rad metoder som medlemsstaternas regeringar och Frontex använder vid utvisning av personer som kan vara i behov av internationellt skydd (19). Sådana utvisningar, som sker allt oftare och i allt större skala, bör genomföras på ett sätt som tillåter full insyn och gör det möjligt att utkräva ansvar. Kommittén rekommenderar att Frontex och Europeiska stödkontoret för asylfrågor arbetar tillsammans för att effektivt kunna förebygga brott mot de mänskliga rättigheterna. Att utvisa människor till länder eller områden där deras säkerhet hotas utgör en tydlig överträdelse av principen om icke-avvisning (non-refoulement). EESK har dessutom föreslagit att Frontex personal ska genomgå en specialutbildning så att en hög standard på skyddet av grundläggande rättigheter kan garanteras (20).

3.7.3 Alla andra institutioner kommer fortfarande att behöva ägna en betydande del av sin verksamhet till att utarbeta en konsekvent och effektiv strategi för hur de grundläggande rättigheterna ska kunna respekteras och främjas samt överväga att förbättra redan antagna texter (21) i linje med detta yttrande. I synnerhet måste rådet ta allvarligt på sin roll som medlemsstaternas plattform för att skydda och främja de grundläggande rättigheterna.

3.8 På medlemsstatsnivå

3.8.1 Med tanke på att respekten för de grundläggande rättigheterna är en grundförutsättning och ett centralt kriterium för medlemskap i EU har medlemsstaterna en viktig roll att fylla för att se till att de grundläggande rättigheterna tillämpas i praktiken. EESK välkomnar därför kommissionens avsikt att följa en förebyggande strategi och samtidigt se till att medlemsstaterna respekterar stadgan när de genomför gemenskapsrätten. Man måste skapa en kultur som bygger på att grundläggande rättigheter ska skyddas och främjas på alla styresnivåer och inom alla politik- och lagstiftningsområden samt utreda och identifiera hur de grundläggande rättigheterna påverkas när en ny lag införlivas på nationell nivå. För att undvika att det skapas felaktiga förväntningar bör det dock betonas att medlemsstaterna – även om de också är bundna av de viktiga internationella avtal om skydd av rättigheterna som de i varierande omfattning har ratificerat – är skyldiga att skydda och främja rättigheterna och principerna i stadgan endast i samband med att de genomför EU:s lagstiftning.

3.8.2 EESK uppmanar kommissionen att agera effektivt i sin roll som fördragens väktare och att använda sig av överträdelseförfarandet utan att ta hänsyn till politiska överväganden. När det gäller skyddet av grundläggande rättigheter är det nuvarande förfarandet alltför långsamt och helt otillräckligt. Med tanke på hur viktig denna fråga är och på de möjliga riskerna för enskilda individers liv, säkerhet, välbefinnande och värdighet måste EU:s agerande vara snabbt, ändamålsenligt och beslutsamt. Institutionella befogenheter måste också utnyttjas utan dröjsmål.

3.8.3 EESK anser att kommissionen i samband med ett överträdelseförfarande bör undvika att prioritera fall där principfrågor kommer upp eller fall med särskilt långtgående negativa effekter för EU-medborgarna. Alla rättigheter i stadgan är lika viktiga, även de sociala rättigheterna, och ingen institution, inte ens kommissionen, har rätt eller behörighet att prioritera vissa rättigheter.

3.8.4 Enligt EESK:s uppfattning är det oacceptabelt med undantagsklausuler för medlemsstaterna, eftersom undantag kan leda till situationer som får allvarliga konsekvenser för skyddet av de medborgerliga och arbetsrättsliga rättigheter som omfattas av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna eller för tillämpningen av dessa rättigheter inom EU. Kommissionen och alla andra EU-institutioner bör överväga möjligheten att uppmuntra de länder som fortsätter att stå fast vid sina undantag till stadgan att fullt ut acceptera de skyldigheter som följer med detta instrument för grundläggande rättigheter och att årligen rapportera om åtgärder som vidtagits i detta avseende, liksom om åtgärder som berörda medlemsstater vidtar för att i praktiken kunna tillämpa de grundläggande rättigheter som slås fast i stadgan.

3.9 Betydelsen av andra internationella åtaganden underskattas

3.9.1 I meddelandet görs ett antal hänvisningar till andra internationella åtaganden. Än en gång har man dock underlåtit att göra en övergripande analys. Även här behövs det således ett strategiskt förhållningssätt, så som t.ex. krävs i artikel 53 i EU:s stadga och som innebär att stadgan ska utgöra en lägsta skyddsnivå i förhållande till FN:s konventioner, den reviderade Europeiska sociala stadgan och, sist men inte minst, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilket framhålls i artikel 52.3. I princip gäller stadgan som en lägsta skyddsnivå även för andra institutionella organs rättspraxis, särskilt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

3.10 Ytterligare åtgärder

3.10.1 EESK har framhållit vikten av effektiva tillämpningsåtgärder (22). Den roll som Europeiska unionens domstol har måste stärkas när det gäller att övervaka tillämpningen av stadgans rättigheter, även i fråga om relevanta protokoll. Framför allt måste domstolens rättspraxis offentliggöras, även med hänsyn till relevanta protokoll.

3.10.2 För att ett effektivt skydd av de mänskliga rättigheterna ska kunna uppnås, bör samtliga rättsstatliga normer upprätthållas över hela linjen samt omfattas av regelbunden rapportering. Hit hör framför allt domstolarnas befogenhet att hänskjuta statsförvaltningens rättsregler och åtgärder till en överordnad rättslig instans som kan fastslå huruvida dessa strider mot grundläggande och mänskliga rättigheter. På samma sätt bör man garantera medborgarnas rätt att få brott mot de grundläggande rättigheterna prövade av nationella och europeiska domstolar.

3.10.3 Alla nödvändiga resurser måste ges till de relevanta strukturerna, dvs. framför allt EESK, kommissionen och övriga EU-institutioner. Meddelandet är inte specifikt när det gäller särskilda åtgärder för att stärka institutionernas kapacitet. Processen inom EU för att skydda grundläggande rättigheter och stärka lagstiftningen och politiken kräver tid och stora resurser (för t.ex. personalutbildning). Av meddelandet framgår att det inte finns någon konkret plan för en övergång till denna fas. EESK menar att utan ett tydligt och starkt åtagande om kapacitetsuppbyggnad kommer de flesta av dessa politiska mål att allvarligt undergrävas, åtminstone på kort sikt. Detta gäller kommissionen själv (23) liksom exempelvis Europeiska byrån för grundläggande rättigheter (24). Denna byrå behöver därför stärkas och inkluderas i alla synergiåtgärder. Man bör vidare planera för att de nationella kommittéerna för mänskliga rättigheter, ombudsmän och andra människorättsorganisationer ska bli aktivt delaktiga.

3.11 Främjandeinsatser

3.11.1 EU bör sträva efter att stärka den rättsliga ramen för grundläggande sociala rättigheter. Detta kommer att kräva att EU ansluter sig till den reviderade sociala stadgan och tillhörande protokoll. EU bör rekommendera medlemsstaterna att ratificera alla relevanta grundläggande instrument för (sociala) rättigheter (inklusive ändringsprotokoll, tilläggsprotokoll och frivilliga protokoll). I de fall där en ratificering från EU:s sida inte verkar möjlig bör alla medel utforskas och tillämpas för att göra innehållet rättsligt bindande.

3.11.2 För att de grundläggande rättigheterna ska integreras i all verksamhet ska varje administrativ enhet inte bara granska den ordinarie verksamheten (särskilt lagstiftningsverksamheten), utan förväntas också driva ett eller två konkreta främjandeprojekt per år. Avsnittet ”Checklista för de grundläggande rättigheterna” bör också vidareutvecklas, med särskild hänsyn till ”främjandeplikten”, integreringen av jämställdhetsaspekten samt en hållbar utveckling.

3.11.3 Kommissionen bör ta initiativ till fler projekt. Dessa projekt bör även omfatta skydd för dem som arbetar med att främja mänskliga rättigheter. Såväl det interna som det externa samarbetet bör förbättras. EESK hänvisar till sitt yttrande där man kräver att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna ska få ökad betydelse i EU:s politik genom användningen av tillgängliga geografiska och tematiska instrument, kompletterat med det europeiska instrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR), ett instrument som innebar att den sociala dialogen erkändes som en prioritet (25). Kommissionen bör dessutom be andra internationella organisationer om råd i fråga om skydd och främjande av mänskliga rättigheter.

3.11.4 EESK ser med oro på allmänhetens bristande medvetenhet om stadgan och de grundläggande rättigheterna. Det krävs stora insatser för att öka synligheten. Stadgan är ett nyckeldokument och dess innehåll bör få mer publicitet och utgöra en referenspunkt för det stora flertalet européer. EESK rekommenderar att kommissionen trappar upp sina insatser för att anta denna utmaning. Kommunikationen med allmänheten bör inte fokusera på att offentliggöra rapporter, utan i stället inriktas på att göra aktiva insatser för att se till att stadgan blir ett referensdokument för alla medborgare i EU.

3.11.5 EESK välkomnar alla insatser som syftar till att specialutbilda alla berörda parter, särskilt personal som arbetar med rättsliga frågor – även sådana insatser som medlemsstaterna svarar för – och till att ge allmänheten bättre information. Samtidigt är detta endast en aspekt av den kommunikationsstrategi som krävs. Det är viktigt att kunna kommunicera direkt med allmänheten. Detta framgår inte minst av erfarenheterna av Solvit, där kommissionen aktivt söker information, även från de berörda parterna. Samma strategi behövs vad gäller grundläggande rättigheter i allmänhet och sociala rättigheter i synnerhet.

3.12 ”Stresstest”

3.12.1 Det konkreta värdet av de grundläggande rättigheterna måste bevisas i praktiken, inte minst i tider av ekonomisk kris eller när det finns ett starkt politiskt tryck. Kommittén är mest oroad över utbredningen av vissa politiska attityder som kan leda till och ibland faktiskt redan har lett till allvarliga brott mot de grundläggande rättigheterna eller bakslag i främjandet och skyddet av dessa rättigheter.

3.12.2 EU-domstolen har redan hanterat viktiga frågor kring grundläggande rättigheter genom att ogiltigförklara viss sekundärlagstiftning, t.ex. med hänvisning till icke-diskriminering (26) och skydd för personuppgifter (27), och genom att förhindra nationell lagstiftning som medför fängelsestraff för ”tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet” (28).

3.12.3 EESK ser även med oro på exempelvis massutvisningarna av romer, behandlingen av papperslösa från Nordafrika och begränsningarna av yttrandefriheten, särskilt i medierna. All lagstiftning som ger utrymme för upphävande eller begränsning av de grundläggande (sociala) rättigheterna (t.ex. rätten till en gräns för ett högsta antal arbetstimmar) måste behandlas särskilt.

3.12.4 Den finansiella och ekonomiska krisen har satt stark press på grundläggande sociala rättigheter. Inga pakter, återhämtningsplaner eller andra åtgärder som vidtas av EU och/eller medlemsstaterna får på något sätt bryta mot de grundläggande (sociala) rättigheterna, såsom rätten till information och samråd, kollektiva avtalsförhandlingar och kollektiva åtgärder med fullständig avtalsfrihet för arbetsmarknadens parter, samt rätten till offentliga och sociala tjänster, utan ska i stället innebära att dessa rättigheter respekteras och främjas.

3.13 Det civila samhällets delaktighet bör stärkas betydligt

3.13.1 I strategin hänvisas i allmänna ordalag till behovet av att väga in berörda parters ståndpunkter. EESK har i flera yttranden betonat denna viktiga aspekt när det gäller grundläggande rättigheter (29). Begreppet ”berörda parter” torde vara tillräckligt brett för att innefatta alla instanser. För EESK är det emellertid mycket viktigt att kommitténs roll som rådgivande organ uttryckligen beaktas. Detsamma gäller arbetsmarknadens parter på EU-nivå (artikel 152 i EUF-fördraget).

3.13.2 Det är enskilda individer i synnerhet och det civila samhället i allmänhet som berörs mest av tillämpningen av de grundläggande rättigheterna. Berörda parter måste få en tydlig roll och måste därför göras delaktiga i processen på ett regelbundet, fullständigt och konkret sätt.

3.13.3 Det är viktigt att EESK involveras och rådfrågas regelbundet och i god tid, särskilt när det gäller den årsrapport som ska utarbetas av kommissionen. Som väktare av EU:s värderingar och företrädare för det organiserade civila samhället har kommittén bäst förutsättningar att samarbeta med det civila samhället.

3.13.4 EESK kommer varje år att avge ett yttrande om tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna (med särskilt beaktande av de grundläggande sociala rättigheterna), de övergripande sociala klausulerna (artiklarna 8, 9 och 10 i EUF-fördraget) och de andra socialpolitiska bestämmelserna i Lissabonfördraget (framför allt artiklarna 145–166 och 168 i EUF-fördraget) samt sekundärrätten och övriga rättsliga och politiska åtgärder med avseende på respekten för och främjandet av målen och riktlinjerna. I samband med detta kommer kommittén att undersöka och ta ställning till i vilken utsträckning dessa bidrar till utvecklingen i EU med avseende på de grundläggande rättigheterna och socialpolitiken. Yttrandet kommer i förekommande fall också att innehålla rekommendationer om hur man på ett bättre sätt kan uppnå målen och riktlinjerna genom konkreta åtgärder.

Vid en hearing som kommittén ska anordna inför varje sådant yttrande kommer inte bara arbetsmarknadsparterna och företrädarna för olika intressen utan även andra, större representativa organisationer inom det civila samhället på det sociala området att kunna bidra med specifika yttranden och rapporter. Företrädarna för EU-institutionerna, framför allt Europeiska rådet, rådet, kommissionen, EU-domstolen och Europeiska centralbanken, kommer att få ta del av detta årliga EESK- yttrande och få det förklarat för sig.

Vidare kommer konferenser att anordnas om övervakningen av den faktiska tillämpningen av stadgan. Tanken är att med hjälp av dessa stärka förbindelserna med byrån för de grundläggande rättigheterna.

3.13.5 Årsrapporten är ett användbart verktyg för att utvärdera de framsteg som gjorts på detta politikområde. Det måste vara lätt att få tillgång till den. EESK uppmuntrar kommissionen och Europeiska byrån för grundläggande rättigheter att använda sig av möjligheten att involvera det civila samhället i arbetet med att utarbeta rapporten samt att vara öppen för oberoende granskningar av skyddet av grundläggande rättigheter på EU-nivå och utanför EU:s gränser. Som företrädare för det organiserade civila samhället vill kommittén gärna underlätta processen och medverka i den årliga översynen. I årsrapporten måste hänsyn tas till situationer som av olika skäl inte tas upp i klagomål eller domstol. I samband med rapporten bör man därför välkomna – och även utgå från – bidrag från olika organisationer som arbetar inom området grundläggande rättigheter.

3.13.6 EESK är medveten om vikten av en årsrapport, men anser samtidigt att det i den första rapporten saknas en konsekvent behandling av alla grundläggande rättigheter som omfattas av stadgan. I rapporten framhålls ett antal nyckelområden i avsnittet ”Utvecklingen under 2010”, men hur dessa områden valts ut är oklart. Denna selektiva metod gör det inte lätt att upptäcka brister i tillämpningen och kan, vilket är mer oroväckande, signalera att vissa grundläggande rättigheter prioriteras högre än andra.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EESK:s yttrande om ”Transatlantiska förbindelser och främjande av den europeiska sociala modellen på internationell nivå”, EUT C 51, 17.2.2011, s. 20.

(2) KOM(2011) 160 slutlig av den 30 mars 2011.

(3) EESK:s yttrande om ”Respekten för de grundläggande rättigheterna i EU:s politik och lagstiftning i fråga om invandring”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 29, punkt 4.2.3.

(4) EESK:s yttrande om ”Mot en stadga om grundläggande rättigheter i EU”, EGT C 367, 20.12.2000, s. 26, punkt 3.1.3.

(5) EESK:s yttrande om ”Stärkt sammanhållning och socialpolitisk samordning inom EU genom den nya övergripande klausulen i artikel 9 i EUF-fördraget”, (ännu ej offentliggjort i EUT.

(6) EESK:s yttrande om ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 80, punkt 4.2.4.2.

(7) EESK:s yttrande om ’Respekten för de grundläggande rättigheterna i EU:s politik och lagstiftning i fråga om invandring’, EUT C 128, 18.5.2010, s. 29, punkt 4.2.4.

(8) EESK:s yttrande om ”EU:s strategi för terrorismbekämpning”, (ännu inte offentliggjort i EUT) – SOC/388, punkterna 4.5.1 och 4.5.2.

(9) EESK:s yttrande om ”Mot en stadga om grundläggande rättigheter i EU”, EGT C 367, 20.12.2000 s. 26, punkt 3.1.1; yttrande från EESK om ”Inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter”, EUT C 88, 11.4.2006 s. 37, punkt 2.1; yttrande från EESK om ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 80, punkt 3.5.

(10) EESK:s yttrande om ”Mot en stadga om grundläggande rättigheter i EU”, EGT C 367, 20.12.2000 s. 26, punkt 3.1.3.

(11) EESK:s yttrande om ”Grundläggande sociala rättigheter i gemenskapen”, EGT C 126, 23.5.1989, s. 4.

(12) Femte skälet i EU-fördraget och artikel 151 första stycket i EUF-fördraget.

(13) EESK:s yttrande om ”Respekten för de grundläggande rättigheterna i EU:s politik och lagstiftning i fråga om invandring”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 29, punkt 4.3.4.

(14) EESK:s yttranden om ”Den sociala agendan”, EUT C 182, 4.8.2009, s. 65, och om ”Den inre marknadens sociala dimension”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 90.

(15) EESK:s yttrande om ”Respekten för de grundläggande rättigheterna i EU:s politik och lagstiftning i fråga om invandring”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 29.

(16) EESK:s yttrande om ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 80, punkt 4.1.9.

(17) EESK:s yttrande om ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 80, punkt 3.5.

(18) EESK:s yttrande om ”Främjande av digital kompetens, digitala färdigheter och digital integration”, EUT C 318, 29.10.2011, s. 9, 14.7.2011, punkt 7.

(19) EESK:s yttrande om ”Mervärdet av ett gemensamt europeiskt asylsystem såväl för de asylsökande som för EU:s medlemsstater”, EUT C 44, 11.2.2011, s. 17, punkt 4.19.

(20) EESK:s yttrande om ”Miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla internationellt skydd”, EUT C 18, 19.1.2011, s. 85, punkt 4.2.1.9.

(21) Europaparlamentets resolution av den 15 december 2010; rådets slutsatser av den 24 och 25 februari 2011.

(22) EESK:s yttrande om ”Mot en stadga om grundläggande rättigheter i EU”, EGT C 367, 20.12.2000, s. 26, punkterna 3.1.4 och 3.3.3.

(23) EESK:s yttrande om ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 80, punkt 1.4; yttrande från EESK om ”Respekten för de grundläggande rättigheterna i EU:s politik och lagstiftning i fråga om invandring”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 29, punkt 2.15.

(24) EESK:s yttrande om ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 80, punkt 3.7; yttrande från EESK om ”Inrättande av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter”, EUT C 88, 11.4.2006, s. 37.

(25) EESK:s yttrande om ”Det europeiska instrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR)” (initiativyttrande), punkterna 1.1 och 1.2.

(26) Domstolens dom (stora avdelningen) av den 1 mars 2011 i mål C-236/09, Association belge des Consommateurs Test-Achats ASBL (beaktande av försäkringstagarens kön som en faktor vid bedömningen av försäkringsrisken).

(27) Domstolens dom (stora avdelningen) av den 9 november 2010 i mål C-92/09 och C-93/09, Volker und Markus Schecke (behandling av personuppgifter om stödmottagare som får stöd från europeiska jordbruksfonder, bestående i offentliggörande av dessa uppgifter).

(28) Domstolens dom (första avdelningen) av den 28 april 2011 i mål C-61/11 PPU, El Dridi (lagstiftning ”enligt vilken en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet ska dömas till fängelse enbart på den grunden att denne utan berättigade skäl har kvarstannat i landet i strid med en order att lämna landet inom viss tid”).

(29) EESK:s yttrande om ”Mot en stadga om grundläggande rättigheter i EU”, EGT C 367, 20.12.2000, s. 26, punkt 3.4; yttrande från EESK om ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i allmänhetens tjänst”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 80, punkt 4.3.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/81

KOM(2010) 636 slutlig

2011/C 376/15

Föredragande: Ioannis VARDAKASTANIS

Den 13 januari 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU”

KOM(2010) 636 slutlig.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för, inga motröster och 5 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK välkomnar EU:s handikappstrategi 2010–2020 som ett aktivt politiskt verktyg för att genomföra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (nedan kallad FN-konventionen) och fullgöra åtagandena i konventionen. Strategin är en formell bekräftelse från EU:s sida av FN-konventionen och dess juridiskt bindande status. EESK uppmanar EU att ta nästa lika viktiga steg och ratificera det fakultativa protokollet och se till att nuvarande och framtida sekundär lagstiftning ligger i linje med FN-konventionen. EESK anser att FN-konventionen ställer upp ett tydligt ramverk som gör det möjligt för personer med funktionsnedsättning att bidra till förverkligandet av sin potential, under förutsättning att deltagande och medverkan garanteras.

1.2 EESK föreslår att genomförandet av EU:s handikappstrategi kopplas till Europa 2020-strategin. Medlemsstaterna bör inkludera specifika mål för personer med funktionshinder i sina nationella reformprogram i syfte att mäta fattigdom, sysselsättningsgrad och utbildning.

1.3 EESK välkomnar kommissionens initiativ till ett antidiskrimineringsdirektiv (1), med utgångspunkt i artikel 19 i EUF-fördraget (2). Under förutsättning att artiklarna om erkännande av funktionshinder ändras så att de överensstämmer med FN-konventionen uppmanar kommittén medlemsstaterna och Europaparlamentet att anta en stark och lämplig EU-lagstiftning som utvidgar skyddet av funktionshindrades rättigheter bortom sysselsättningsområdet.

1.4 EESK understryker mervärdet av att handikapporganisationer rådfrågas och aktivt involveras när ny lagstiftning och nya strategier utformas och genomförs i enlighet med artikel 4.3 i FN-konventionen och artikel 11 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Arbetsmarknadens parter kan också spela en viktig roll och bör ytterligare beakta handikappaspekter i sina förhandlingar. Kommittén efterlyser ett genomförande av ramavtalet om inkluderande arbetsmarknader, som antogs av arbetsmarknadens parter i EU den 25 mars 2010, och anser att medlemsstaterna bör vidta särskilda finansiella åtgärder för att främja kollektivförhandlingar om handikappfrågor. EESK påpekar att anställningsstrategier för personer med funktionshinder måste fokusera på alla sysselsättningsaspekter (”lifestreaming”), och särskilt på livslångt lärande, rekrytering, anställningskontinuitet och återinträde på arbetsmarknaden, samt upprätthålla en positiv tillämpning av lagstiftningen om statligt stöd. Kommittén välkomnar också samlade åtgärder från fackföreningar och organisationer, såsom EFS och EDF:s gemensamma konferens.

1.5 EESK anser att ett hinderfritt samhälle i EU måste uppnås genom att en europeisk rättsakt om tillgänglighet antas, dvs. en stark och lämplig bindande lagstiftning som garanterar personer med funktionshinder rätt till fri rörlighet och tillgång till varor, tjänster och byggnader. Lämpliga och effektiva mekanismer för övervakning och kontroll av efterlevnaden bör fastställas både på EU-nivå och på nationell nivå.

1.6 Integreringen av tillgänglighet kommer att bidra till EU:s konkurrenskraft och ekonomiska återhämtning genom att skapa nya marknader för hjälpmedel, stödtjänster och nya arbetstillfällen. Kommittén välkomnar förslaget i EU:s handikappstrategi om att se till att den offentliga sektorns webbplatser och webbsidor som tillhandahåller grundläggande tjänster till allmänheten senast 2015 är fullt tillgängliga för alla.

1.7 EESK anser att ett europeiskt rörlighetskort skulle utgöra ett konkret och effektivt verktyg för att främja funktionshindrade personers rörelsefrihet genom att ge dem tillgång till tjänster inom EU. Genomförandet av EU:s handikappstrategi bör leda till att det europeiska rörlighetskortet antas och tillämpas i alla medlemsstater.

1.8 EESK betonar vikten av respekt för mänsklig värdighet och jämlikhet vid utformningen av EU-politiken. Medvetenheten i samhället måste öka, även på familjenivå, vad gäller människor med funktionshinder och respekten för dessa människors rättigheter och värdighet. Stereotyper om funktionshindrade personer inom arbetslivet, utbildning och andra områden måste motverkas. EESK tror på mervärdet av EU-åtgärder för att övervinna de skillnader som personer med funktionshinder i olika medlemsstater upplever och uppmanar media att öka medvetenheten om funktionshindrades möjligheter och förmåga att bidra till samhället. EESK rekommenderar att indikatorer för funktionshinder utvecklas i syfte att sammanställa konsekvent statistik om alla områden i livet och fortlöpande följa antalet medborgare med funktionshinder för att uppnå målen i Europa 2020-strategin om att minska fattigdom, arbetslöshet och antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid.

1.9 EESK anser att det behövs en europeisk kommitté för handikappfrågor för att skapa en strukturerad ledning av EU:s handikappstrategi och en starkare och mer effektiv mekanism för att samordna och övervaka EU:s och medlemsstaternas genomförande av konventionen, i enlighet med artikel 33.1 i FN-konventionen. EESK kommer också kontinuerligt att utvärdera och bedöma genomförandet.

1.10 Kommittén är mycket kritisk till finanskrisens negativa inverkan på funktionshindrades vardag och deras möjlighet att utöva sina rättigheter. EESK efterlyser stöd för personer med funktionshinder i kristider och varnar för nedskärningar i sociala utgifter på grund av åtstramningsåtgärder. EU:s strukturfonder och andra finansiella instrument bör användas för detta ändamål och för att finansiera genomförandet av handikappstrategin och FN-konventionen. Ytterligare mekanismer behövs, exempelvis med avseende på strukturfonderna, såsom direkt tilldelning av anslag (öronmärkning) till åtgärder för personer med funktionshinder och andra sårbara grupper. Den framtida sammanhållningspolitiken måste utformas i linje med FN-konventionen. Artikel 16 i den gällande förordningen måste tillämpas effektivt.

1.11 EESK betonar att alla människor, även personer med psykosociala funktionshinder, personer som behöver mer intensivt stöd samt barn och kvinnor med funktionshinder fullt ut ska kunna åtnjuta alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samma sätt som alla andra. Kommittén erkänner och arbetar för rätten till ett självständigt liv och betonar behovet av att stödja övergången från institutionsvård till samhällsbaserad vård.

1.12 EESK rekommenderar att man i den kommande fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020 erkänner handikappstrategins och FN-konventionens rättsliga status i EU och avsätter medel för integreringen och genomförandet. Den fleråriga budgetramen måste bidra till de övergripande målen att främja integration av funktionshindrade och deras grundläggande rättigheter och bör utnyttjas för att främja antidiskriminering och tillgänglighet.

2. Bakgrund

2.1 Meddelandet, som antogs av Europeiska kommissionen i november 2010, utgör ett grundläggande politiskt instrument för personer med funktionsnedsättning. I EU:s handikappstrategi fastställs åtta huvudområden: tillgänglighet, delaktighet, jämställdhet, sysselsättning, utbildning, socialt skydd, hälsa och yttre åtgärder. Ett antal nyckelåtgärder planeras inom varje huvudområde för perioden 2010–2015, och därefter kommer nya initiativ att utarbetas och strategin att ses över. EU:s handikappstrategi syftar till att främja genomförandet av FN-konventionen och fastställa mekanismerna för att tillämpa den i EU-politiken och inom EU-institutionerna. Dessutom anges vilket stöd som krävs när det gäller finansiering, forskning, informationsinsatser, statistik och uppgiftsinsamling. Till meddelandet bifogas två viktiga dokument: förteckningen över konkreta åtgärder som planeras för perioden 2010–2015 (3) och ett arbetsdokument (4), där strategin beskrivs mot bakgrund av FN-konventionen.

2.2 EESK uppmanar till ett effektivt genomförande av FN-konventionen genom en översyn och vidareutveckling av EU-lagstiftningen.

2.3 Kommittén anser att EU:s politik bör spegla det paradigmskifte från ett medicinskt perspektiv till ett människorättsperspektiv som inleddes genom FN-konventionen, och åtar sig att behandla frågor som rör funktionshinder med utgångspunkt i den sociala modellen.

2.4 EESK rekommenderar att EU ställer sig bakom FN-konventionens definition av personer med funktionshinder, som omfattar personer med långvarig fysisk, mental, intellektuell eller sensorisk funktionsnedsättning som i kombination med andra hinder kan minska möjligheterna för dessa personer att på ett effektivt sätt delta fullt ut i samhället på samma villkor som andra (5).

2.5 Kommittén är övertygad om att varje människa har rätt till liv och understryker att denna rätt gäller personer med funktionshinder på samma villkor som alla andra.

2.6 EESK fördömer de svåra förhållandena för personer med funktionshinder som diskrimineras på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska egenskaper, språk, religion eller övertygelse, politiska eller andra åsikter, tillhörighet till en nationell minoritet, egendom, börd, ålder, sexuell läggning eller något annat skäl.

2.7 EESK konstaterar att personer med funktionshinder utgör ca 16 % av EU:s befolkning, dvs. 80 miljoner människor. De utgör även en sjättedel av EU:s yrkesverksamma befolkning, och 75 % av dem, som behöver intensivt stöd, har inte tillgång till sysselsättningsmöjligheter. 38 % av personer med funktionshinder mellan 16 och 34 år tjänar 36 % mindre än personer utan funktionshinder (6).

2.8 EESK upprepar det åtagande som framförts i tidigare yttranden (7) om att främja likabehandling och integration av personer med funktionshinder i genomförandet av såväl EU:s handikappstrategi som FN-konventionen och andra yttre EU-åtgärder.

2.9 Kommittén efterlyser effektiva åtgärder för att minska andelen ungdomar som lämnar skolan i förtid, eftersom sannolikheten att personer med funktionshinder utbildar sig på högskolenivå är hälften så stor som hos andra.

2.10 EESK efterlyser en översyn av direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, i syfte att se till att det överensstämmer med FN-konventionen. Enligt FN-konventionen är vägran att vidta rimliga anpassningsåtgärder i samband med tillämpningen och införlivandet av direktivet i praktiken att betrakta som en form av diskriminering. EESK uppmanar medlemsstaterna att införliva direktivet på ett korrekt sätt och Europeiska kommissionen att övervaka genomförandet.

2.11 EESK stöder användningen av strukturfonderna för att få fart på ekonomin och skapa social sammanhållning (8). Lagstiftningen bör även i framtiden lyfta fram icke-diskriminering och tillgänglighet som övergripande principer och erkänna mervärdet av handikapporganisationers deltagande i varje stadium av processen (utformning, genomförande, förvaltning, utvärdering och övervakning). Bestämmelser om icke-diskriminering och tillgänglighet måste få en starkare ställning som normer i förordningen. Artikel 16 i den gällande förordningen behöver stärkas, och Europeiska kommissionen och medlemsstaterna måste se till att den genomförs och efterlevs.

2.12 Lämpliga mekanismer för ekonomiskt stöd måste också undersökas (9), såsom direkt tilldelning av anslag (öronmärkning) till åtgärder för personer med funktionshinder (10) och andra sårbara grupper i syfte att fokusera strategier för sammanhållning på relevanta prioriteringar (11). EESK har redan rekommenderat att finansieringen ska vara inriktad på specifika mål som rör social integration (12). För att säkerställa det stöd som behövs för att tillämpa principerna i FN-konventionen och EU:s handikappstrategi bör den sociala integreringen av personer med funktionshinder i sin helhet tas upp som en utgiftskategori.

2.13 EESK framhåller att barn med funktionshinder fullt ut ska åtnjuta alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samma sätt som andra, och påminner om konventionen om barnets rättigheter och de förpliktelser som följer av den.

2.14 EESK efterlyser en övergång från institutionsboende till samhällsbaserad vård för att respektera funktionshindrade personers rätt att leva självständigt. EU-medel bör inte användas för att bygga eller renovera institutioner, utan i stället utnyttjas för att finansiera övergången från institutionsboende till samhällsbaserad vård, bland annat omvandlingen av institutioner till samhällsbaserade tjänster. Kommittén framhåller behovet av att främja en tillfredsställande levnadsstandard och ett aktivt åldrande.

3. Utvärdering av EU:s handikappstrategi 2010–2020

3.1 Kommittén anser att EU:s handikappstrategi delvis återspeglar FN-konventionens ambitioner, och menar att åtgärdsområdena i strategin är relevanta och bör förstärkas mot bakgrund av FN-konventionen.

3.2 EESK beklagar att jämställdhet inte är en övergripande fråga i strategin. Kommittén efterlyser uppdelning av statistiken om personer med funktionshinder efter kön, och att den könsuppdelade statistiken också ska innefatta kvinnor med funktionshinder. EESK rekommenderar att jämställdhetsaspekter beaktas i budgetplaneringen för EU:s finansiella instrument som rör handikappfrågor. Jämställdhetsintegrering bör garanteras vid genomförandet av handikappstrategin.

3.3 EESK anser att det är positivt att handikappstrategin tar upp bristen på handikapprelaterad statistik och uppmanar till utveckling av indikatorer för mätning av sysselsättningsgrad och fattigdom hos personer med funktionshinder och av deras tillgång till utbildning.

3.4 Kommittén erkänner att de förebyggande åtgärder som tas upp i handikappstrategin under avsnittet om hälsa är viktiga, men anser ändå att strategin skulle tjäna på att fokusera på att befästa funktionshindrades rättigheter i stället för att sammanblanda dem med förebyggande arbete.

3.5 EESK välkomnar strategins starka åtagande för tillgänglighet och dess positiva effekt på samhället (till exempel för äldre människor och personer med nedsatt rörelseförmåga). Tillgängliga företag ökar dessutom sin kundkrets (15 % av konsumenterna). Nya produkter skapar nya marknader och utgör en källa till hållbar ekonomisk tillväxt (13). Kommittén påminner om Europeiska rådets resolution, som slår fast att ”tillgång innebär inget mindre än en hörnsten för ett inklusivt samhälle som bygger på icke-diskriminering” (14).

3.6 EESK stöder användningen av strukturfonder för att ge lämpligt finansiellt stöd åt strategin. Kommittén föreslår särskilt att Europeiska socialfonden (ESF) och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) bör användas på ett mer effektivt sätt för att främja integrering på arbetsmarknaden och uppnå en hög grad av tillgänglighet i Europa.

3.7 Kommittén anser att handikappstrategin ytterligare bör främja självständigt boende för personer med funktionshinder genom samhällsbaserad vård och en avinstitutionalisering. EU-medel bör investeras för att främja samhällsbaserad vård och se till att sådan vård håller tillräckligt hög kvalitet.

3.8 EESK påminner om (13) att aktiv integration måste kopplas till arbetsmarknaden och leda till tillräckliga inkomster för personer med funktionshinder samt tillgång till sociala tjänster av god kvalitet som ger personer med funktionshinder bättre levnadsvillkor, även för dem som befinner sig långt borta från arbetsmarknaden (15).

3.9 Kommittén anser att EU, som är världens största biståndsgivare till tredjeländer, bör föregå med gott exempel och främja integrering av handikappaspekter i utvecklingssamarbetet.

3.10 EESK arbetar för en inre marknad för alla och anser att det bör vara obligatoriskt att ta hänsyn till sociala aspekter vid offentliga upphandlingar, särskilt när det gäller att främja tillgänglighet genom antagande av en ambitiös och bindande EU-rättsakt om tillgänglighet och främjande av sysselsättning, icke-diskriminering och kvaliteten på samhällstjänster. Kommittén välkomnar det 473:e europeiska standardiseringsuppdraget (16) och efterlyser obligatoriska normer för tillgänglighet som ett stöd för lagstiftningen om offentlig upphandling, med den amerikanska tillgänglighetslagstiftningen som förebild (17). I detta sammanhang påminner EESK om att det är viktigt att institutionerna, industrin och det civila samhället för en dialog för att fastställa dessa normer (18). På grund av dess begränsade resultat i praktiken behövs dock en rättsligt bindande och mer strukturerad mekanism i framtiden.

3.11 EESK uppmanar Europaparlamentet, Europeiska rådet och Regionkommittén att göra ambitiösa satsningar på att skydda funktionshindrades rättigheter och se till att FN-konventionen genomförs korrekt i EU.

4. Genomförande och styrning

4.1 EESK efterlyser ett mer strukturerat styre av EU:s handikappstrategi genom en europeisk kommitté för handikappfrågor, som ett konkret sätt att stärka den befintliga högnivågruppen för handikappfrågor. Kommittén ska fungera som en samordningsmekanism för att genomföra och övervaka konventionen enligt artikel 33.1 i FN-konventionen.

4.2 EESK anser att det krävs nationella kommittéer för handikappfrågor för att se till att EU:s handikappstrategi och FN-konventionen samordnas på nationell nivå. De nationella kommittéerna ska se till att handikapporganisationerna deltar i samordningen, och de bör samarbeta med de nationella kontaktpunkterna och relevanta europeiska aktörer.

4.3 EESK anser att den europeiska kommittén för handikappfrågor ska vara sammansatt på ett sätt som garanterar att företrädare för personer med funktionshinder deltar och att samråd genomförs med EESK och andra berörda parter samt med handikapporganisationer.

4.4 EESK åtar sig att spela en ledande roll i främjandet av FN-konventionen som det första internationella människorättsfördraget som ratificerats av EU. Kommittén arbetar för ett internationellt genomförande av EU:s handikappstrategi och FN-konventionen. EESK kommer att bidra till att öka medvetenheten genom att anordna evenemang som en högnivåkonferens i samarbete med andra EU-institutioner och organisationer som företräder personer med funktionshinder.

4.5 EESK framhåller att man bör ta vederbörlig hänsyn till artikel 33.1 och 33.2 i FN-konventionen, vilka bör genomföras utan onödigt dröjsmål i samarbete med handikapporganisationer. Kommittén understryker vikten av att lägga det direkta ansvaret för kontaktpunkten på kommissionens generalsekreterare och garantera att övervakningsmekanismen kan fungera självständigt och mångsidigt.

4.6 EESK påminner om kravet att involvera funktionshindrade personer och deras organisationer i genomförandet och övervakningen av FN-konventionen, vilket även omfattar EU:s handikappstrategi, enligt artikel 33.3 i konventionen och artikel 11 i EU-fördraget.

4.7 Kommittén anser att det är viktigt att övervaka genomförandet av de nationella åtgärder inom handikappstrategin som ska vidtas senast 2015, genom att se till att medlemsstaterna lämnar in lägesrapporter. Europeiska kommissionen bör också redovisa framsteg på EU-nivå. Genomförandet av handikappstrategin bör kopplas till genomförandet av Europa 2020-strategin. Medlemsstaterna bör inkludera specifika mål för personer med funktionshinder i sina nationella reformprogram i syfte att mäta fattigdom, sysselsättningsgrad och utbildning.

4.8 Europeiska kommissionens framtida finansieringsprogram som ersätter Progress bör stödja deltagande av både breda handikapporganisationer och sådana för specifika funktionshinder. Detta kommer att underlätta genomförandet av FN-konventionen.

4.9 Kommittén uppmanar berörda parter, till exempel fackliga organisationer, arbetsgivare, tjänsteproducenter, aktörer inom den sociala ekonomin och handikapporganisationer att aktivt bidra till genomförandet av handikappstrategin inom ramen för sina respektive ansvarsområden och funktioner.

4.10 EESK anser att aktörerna inom den sociala ekonomin har en viktig roll att spela när det gäller att förbättra missgynnade människors livssituation och möjligheter att få tillgång till sysselsättning, varor och tjänster.

4.11 EESK uppmanar fackliga organisationer och arbetsgivare att ta upp särskilda bestämmelser för funktionshindrade i kollektivförhandlingarna för att främja en arbetsmarknad för alla och genomförandet av EU:s handikappstrategi. Medlemsstaterna bör utforma särskilda finansiella åtgärder för att stödja dessa förhandlingar.

4.12 Kommittén anser att handikappstrategin bör främja samarbete mellan nationella handikapporganisationer och nationella ekonomiska och sociala råd för att ytterligare sprida strategin i medlemsländerna.

4.13 Kommittén anser att behoven hos personer som är beroende av intensivt stöd och personer med ett psykosocialt funktionshinder bör integreras i alla delar av handikappstrategin.

5. Översyn av EU:s handikappstrategi 2015 och en ny ram efter 2020

5.1 EESK förespråkar en noggrann översyn av strategin och en rad ambitiösa åtgärder efter 2015 för att bekämpa diskriminering och säkerställa lika rättigheter och likabehandling i EU.

5.2 Kommittén förespråkar också en översyn av gällande EU-lagstiftning och systematisk inkludering av FN-konventionens principer i ny EU-lagstiftning och EU-politik.

5.3 Kommittén stöder en omfattande översyn av handikappstrategin senast 2013 för att se till att bestämmelserna i FN-konventionen följs och för att ta upp bland annat områden som rätten till liv och likhet inför lagen.

5.4 EESK ser likabehandling i arbetslivet, utbildning, fri rörlighet och andra relevanta områden i en funktionshindrad persons liv som handikappstrategins viktigaste mål.

5.5 EESK upprepar att kommittén ska rådfrågas innan EU:s genomföranderapport skickas in till FN-kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

5.6 EESK påminner om vikten av konsekvent statistik över politikens resultat och en adekvat utvärdering av EU:s handikappstrategi. Kommittén framhåller att funktionshindersspecifika indikatorer bör utvecklas på EU-nivå.

De första förslagen på nya åtgärder inom EU:s handikappstrategi efter 2015

5.7 Kommittén har för avsikt att noga övervaka genomförandet av den europeiska rättsakten om tillgänglighet i medlemsstaterna, efter att Europeiska kommissionens lagförslag har antagits som bindande lagstiftning av Europaparlamentet och rådet. EESK efterlyser en konkret plan för att göra alla EU-institutioner (infrastruktur, anställningsförfaranden, sammanträden, webbplatser och information) tillgängliga för personer med funktionshinder.

5.8 EESK betonar vikten av att ändra artiklarna som rör funktionshinder i Europeiska kommissionens förslag till antidiskrimineringsdirektiv så att de överensstämmer med FN-konventionen och uppmanar medlemsstaterna att konsekvent anta en stark EU-lagstiftning som utvidgar skyddet av funktionshindrades rättigheter bortom sysselsättningsområdet.

5.9 Kommittén anser att den nya förteckningen över åtgärder efter 2015 bör omfatta särskilda åtgärder för att förbättra situationen för personer med psykosociala funktionshinder, funktionshindrade kvinnor, flickor, barn och äldre samt personer i behov av intensivt stöd.

5.10 EESK betonar vikten av att se till att personer med funktionshinder kan dra full nytta av sin fria rörlighet. EESK stöder antagandet av ett europeiskt rörlighetskort som grundar sig på ömsesidigt erkännande av vårdförmåner för funktionshindrade i alla EU-länder. Kortet kommer att bli ett verktyg som ger funktionshindrade möjlighet att resa fritt inom EU på lika villkor som andra EU-medborgare. Med utgångspunkt i modellen för parkeringstillståndet bör rörlighetskortet också syfta till att säkerställa tillgången till olika förmåner som många offentliga och privata institutioner erbjuder, t.ex. tillgång till kollektivtrafik, museer osv. EESK förväntar sig konkreta förslag i syfte att avlägsna hinder för funktionshindrades möjligheter att ta med sig bidrag och specifika stödtjänster, t.ex. offentligt stöd och tekniska hjälpmedel.

5.11 Kommittén föreslår att ett observationsorgan för funktionshinder upprättas för att analysera situationen för personer med funktionshinder i EU, utbyta god praxis och stödja utarbetandet av politiska strategier.

5.12 EESK anser att en rättsligt bindande europeisk kvalitetsram för samhällsbaserade tjänster bör utarbetas och genomföras i medlemsstaterna.

5.13 Kommittén anser att den allmänna undervisningen ska vara tillgänglig för alla. EESK föreslår att teckenspråk ska läras ut i grundskolan, att lärare som har kompetens att använda blindskrift anställs och att elever med funktionshinder ska få stöd på lämpligt sätt.

5.14 Kommittén uppmanar till utveckling av ett gemensamt europeiskt system för utvärdering av funktionshinder som grundar sig på mänskliga rättigheter (19).

5.15 EESK föreslår att likhet inför lagen för personer med funktionshinder ska främjas. EU-domstolen och nationella domstolar måste vara tillgängliga och vidta alla nödvändiga åtgärder för att bekämpa diskriminering.

5.16 EESK framhåller att rätten att rösta är en omistlig mänsklig rättighet som erkänns i FN-konventionen för alla människor med funktionshinder. Kommittén påminner alla berörda institutioner att det endast är ålders- och medborgarkrav som avgör om en person har rätt att rösta och ställa upp i val. EESK tillbakavisar bestämt tanken på att begränsa rösträtten eller valbarheten med anledning av funktionsnedsättning, vare sig det sker genom ett rättsligt avgörande eller på annat sätt. EESK uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att upphäva diskriminerande förmyndarskapslagar i syfte att ge alla människor med funktionshinder möjlighet att utöva sina politiska rättigheter på samma villkor som andra människor. Det är helt avgörande att rimliga anpassningsåtgärder av röstningsförfarandena, vallokalerna och röstningsmaterialet vidtas för att garantera rätten att rösta i nationella val och val till Europaparlamentet.

5.17 EESK efterlyser dokumentation som visar hur effektiva de befintliga verktygen för förbättring av de funktionshindrades situation är. Kommittén föreslår att detta görs genom finansiering av EU-projekt, studier och forskning.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) KOM(2008) 426 slutlig.

(2) EUF-fördraget: fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Artikel 19.1: ”Utan att det påverkar tillämpningen av de övriga bestämmelserna i fördragen och inom ramen för de befogenheter som fördragen ger unionen, kan rådet genom enhälligt beslut i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande och efter Europaparlamentets godkännande vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning”.

(3) SEK(2010) 1324 slutlig.

(4) SEK(2010) 1323 slutlig.

(5) Artikel 1 i FN-konventionen: http://www.un.org/disabilities/default.asp?id=261.

(6) http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/statistics/themes.

(7) EUT C 354, 28.12.2010, s. 8–15.

(8) EUT C 132, 3.5.2011, s. 8–14.

(9) Se föregående fotnot.

(10) KOM(2010) 636 slutlig.

(11) EUT C 234, 22.9.2005, s. 27–31, EUT C 162, 25.6.2008, s. 92–95, EUT C 354, 28.12.2010, s. 8–15, KOM(2010) 636 slutlig.

(12) EUT C 120, 16.5.2008, s. 73–81, punkt 4.5.2.

(13) EUT C 354, 28.12.2010, s. 8–15.

(14) Rådets resolution (2008/C 75/01).

(15) Eurofound.

(16) M/473 – standardiseringsuppdrag till CEN, Cenelec och ETSI att inkludera ”Design för alla” i relevanta standardiseringsinitiativ.

(17) EUT C 354, 28.12.2010, p. 8–15. Den amerikanska lagen om funktionshinder är en rättslig ram som förbjuder diskriminering av människor med funktionshinder inom arbetslivet, transport, offentliga bostäder, kommunikation och statlig verksamhet. Lagen fastställer också kraven för förmedlingstjänster inom ramen för telekommunikation.

(18) Se de normer som redan genomförs inom ramen för uppdrag 376 och 420 samt följande länk:

http://cms.horus.be/files/99909/MediaArchive/M420%20Mandate%20Access%20Built%20Environment.pdf.

(19) Ett gemensamt system för utvärdering av funktionshinder som baseras på rättigheterna i FN-konventionen genom en översyn av ICF (internationell klassifikation av funktionstillstånd och funktionshinder och hälsa).

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/87

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet i mål om makars förmögenhetsförhållanden”

KOM(2011) 126 slutlig – 2011/0059 (CNS)

och ”Förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap”

KOM(2011) 127 slutlig – 2011/0060 (CNS)

2011/C 376/16

Föredragande: Antonello PEZZINI

Den 26 april 2011 beslutade rådet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet i mål om makars förmögenhetsförhållanden”

KOM(2011) 126 slutlig – 2011/0059 (CNS)

och om

”Förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap”

KOM(2011) 127 slutlig – 2011/0060 (CNS).

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 augusti 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 156 röster för, 3 emot och 6 nedlagda röster:

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) instämmer i kommissionens åsikt att det är nödvändigt att undanröja rättslig osäkerhet och diskriminering med avseende på förmögenhetsförhållandena mellan makar som kommer från olika länder, och anser att det finns skäl att anta ett lagstiftningspaket som består av två separata förordningar som rör förmögenhetsförhållandena i samband med äktenskap respektive registrerade partnerskap.

1.2 Hörnstenarna i dessa bestämmelser är enligt kommittén rättssäkerhet, förutsebarhet, förenkling samt snabb tillgång till rättslig prövning som resulterar i rättvisa lösningar till rimliga kostnader och inom en rimlig tid, endast med undantag för hänsyn till allmän ordning.

1.3 EESK anser att det är av grundläggande betydelse att bestämmelserna på ett tydligt och öppet sätt skyddar inte bara de rättigheter avseende förmögenhetsförhållanden som tillkommer makar och personer som ingått registrerat partnerskap, utan också tredje mans rättigheter. Därför borde det vara obligatoriskt att val av tillämplig rätt och domstols behörighet görs vid äktenskapets eller partnerskapets ingående.

1.4 EESK undrar i detta sammanhang om det inte vore möjligt att använda en fritt tillämpbar europeisk tilläggsbestämmelse, den så kallade ”28:e ordningen”, som skyddar makar från olika länder på samma sätt vad avser bestämmelser och förmögenhetsrättsliga verkningar.

1.4.1 Detta skulle också göra det lättare att utnyttja skiljedomsförfarande, och därigenom bekräfta giltigheten i utomrättsliga överenskommelser.

1.5 Kommittén vill åter påpeka behovet av att säkerställa omedelbar verkställighet av besluten, utan att det ska behövas ytterligare förfaranden (även om dessa är förenklade), i syfte att minska bördorna för medborgarna vad avser tid och kostnader samt minska de administrativa bördorna för rättssystemen.

1.6 EESK rekommenderar att man inrättar ett system för information och utbildning av behöriga rättsliga myndigheter samt av rättsliga aktörer och medborgare genom att man skapar en interaktiv webbportal på alla de officiella språken och inrättar system för utbyte av yrkeskunskaper och praxis.

1.7 EESK ser gärna att man inrättar ett europeiskt nätverk av nationella kontaktpunkter för kostnadsfri juridisk rådgivning, som är kopplade till byrån för grundläggande rättigheter, i syfte att garantera att alla par får adekvat information och kan utöva sina rättigheter utifrån medvetna val.

1.8 EESK vill understryka vikten av att i större utsträckning koncentrera de olika förfarandena för arv, äktenskapsskillnad, hemskillnad och avveckling av förmögenhetsförhållandena till en gemensam rättslig myndighet.

1.9 Kommittén rekommenderar slutligen med eftertryck att man säkerställer full enhetlighet mellan befintliga bestämmelser och bestämmelser som håller på att ändras eller som förbereds, för att säkerställa en enhetlig, enkel och tillgänglig ram för samtliga EU-medborgare i fråga om förmögenhetsförhållanden.

2. Den befintliga rättsliga ramen

2.1 För EESK är det av största betydelse att man säkerställer att medborgarna kan röra sig fritt mellan medlemsstaterna så att de kan bosätta sig, bilda familj och förvärva egendom i EU utan hinder eller osäkerhet.

2.2 I fördragen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanteras rätten till fri rörlighet och bosättning, tillgång till rättsväsendet och respekt för de grundläggande rättigheterna, i synnerhet rätten till egendom, likhet inför lagen, principen om icke-diskriminering, rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, rätten att ingå äktenskap och att bilda familj i enlighet med relevant nationell lagstiftning samt rätten till en opartisk domstol.

2.3 Den ökade rörligheten inom Europeiska unionen har lett till att antalet internationella par ökat. Det rör sig om makar med olika nationalitet, makar som bor i olika medlemsstater eller som bor i en medlemsstat där ingen av dem är medborgare.

2.4 Kommittén är medveten om vikten av att kunna utöva sådana rättigheter i praktiken inom ett område utan inre gränser, oavsett formerna för föreningen mellan parterna när dessa kommer från olika medlemsstater och oavsett om de befinner sig i en medlemsstat där de inte är medborgare. Ofta innehar också paret lös eller fast egendom i flera EU-länder.

2.5 I Europa finns för närvarande ca 16 miljoner internationella par. Av 2,4 miljoner nya äktenskap rubricerades 13 % (310 000) som internationella år 2007, och av de 211 000 partnerskap som registrerades det året i EU var 41 000 internationella.

2.6 I fem länder kan äktenskap ingås mellan personer av samma kön (i Nederländerna sedan 2001, i Belgien sedan 2003, i Spanien sedan 2005, i Sverige sedan 2009 och i Portugal sedan 2010) medan ”registrerat partnerskap”, som är en nyare rättslig företeelse, erkänns i 14 medlemsstater (1). I alla dessa 14 länder tillåts registrerat partnerskap mellan personer av samma kön, medan partnerskap mellan personer av samma eller motsatt kön endast tillåts i Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna.

2.7 På begäran av kommissionen utarbetade EESK år 2006 ett yttrande om grönboken om lagval i mål om makars förmögenhetsförhållanden, där kommittén välkomnade (2) ändringarna av förordning (EG) 2201/2003 i syfte att bredda föreskrifterna om behörighet och tillämplig lag och i dessa avseenden komplettera en förordning om erkännande av domstolsavgöranden i äktenskaps- och vårdnadsmål. Kommittén har i samband med grönboken om äktenskapsskillnad redan yttrat sig i frågor rörande domstols behörighet och tillämplig lag och hänvisar till detta mycket detaljerade yttrande (3).

2.8 Kommittén ställde sig ändå tveksam till om det är lämpligt att behandla frågan om fördelning av gemensam egendom (fast och rörlig egendom och andra äganderätter) separat genom att utvidga kretsen av personer som omfattas till icke-gifta par (som också kan ha gemensamma barn).

2.9 Kanske hade det varit mer logiskt att i en enda regelram behandla alla följderna av en skilsmässa och alla följderna av en separation för ett par som ingått registrerat partnerskap.

2.10 Detta skulle förmodligen ha ökat klarheten och förståelsen i fråga om tillämplig lag och underlättat erkännandet av domstolsbeslut, som ofta reglerar alla villkor och följder av en skilsmässa eller separation i en enda slutgiltig dom.

2.11 Med tanke på de särskilda egenskaper som tillskrivs äktenskap respektive registrerat partnerskap, samt till de olika rättsverkningar som är förknippade med dessa samlevnadsformer, har kommissionen valt att lägga fram två separata förslag till förordningar: ett om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden och ett om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap. EESK ställer sig bakom detta beslut.

2.12 Kommittén undrar emellertid om det inte kan finnas skäl att studera möjligheterna till ett gemensamt instrument i form av en fritt tillämpbar europeisk tilläggsbestämmelse (”den 28:e ordningen”) (4) som par – makar eller registrerade partner – utan diskriminering fritt skulle kunna välja att tillämpa. Något som skulle kunna vara vägledande är den fransk-tyska överenskommelsen för att upprätta en gemensam äktenskapsordning (5).

2.12.1 Förmögenhetsaspekterna av äktenskap och registrerade partnerskap behandlas ofta inte som tvistemålsfrågor. Mot den bakgrunden vore det enligt kommittén lämpligt att i den 28:e ordningen skriva in bestämmelser som rör giltigheten i utomrättsliga överenskommelser som träffats via skiljedomsförfaranden (6), vilket skulle medföra avsevärda fördelar för EU-medborgarna.

2.13 Båda dessa instrument bör enligt kommittén säkerställa följande:

—	Förutsebarhet och rättssäkerhet tack vare tydliga och enhetliga bestämmelser.

—	Enhetlighet vad avser ett civilrättsligt samarbete, i synnerhet familjerätt.

—	Automatiskt ömsesidigt erkännande av beslut och verkställighet genom ett enhetligt, förenklat förfarande, som säkerställer domars rörlighet utan exekvatur när det gäller erkännande av domar och verkställighet av beslut.

—	Harmonisering av bestämmelserna om behörighet och beslut om vilken lag som ska tillämpas, där en och samma rättsliga myndighet fattar beslut om alla aspekter av parets situation, samt skyldighet för paret att göra detta val.

—	Fastställande av en rättslig ram som är enhetligt strukturerad och lättillgänglig och som sammanför och harmoniserar all terminologi i frågan och alla begrepp och krav för liknande regler på området (litispendens, klausuler om domstols behörighet osv.)

3. Kommissionens förslag

3.1 I ”Rapport om EU-medborgarskapet 2010 – Att undanröja hindren för EU-medborgarnas möjligheter att utöva sina rättigheter” (7), konstaterade kommissionen att osäkerheten om vad som gäller med avseende på förmögenhetsförhållandena mellan makar som kommer från olika medlemsstater var ett av de största hindren som medborgarna fortfarande stöter på i vardagen när de försöker hävda sina rättigheter i andra medlemsstater.

3.2 Kommissionens förslag grundar sig på artikel 81.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

3.3 Kommissionen har lagt fram två initiativ för rådet rörande egendomslagstiftning med avseende på internationella par. Det första förslaget rör domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det andra rör samma frågor i samband med förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap.

3.4 Kommissionens förslag syftar till att överbrygga skillnaderna mellan EU:s olika rättssystem och underlätta livet för internationella par, utan att vare sig harmonisera eller ändra medlemsstaternas materiella bestämmelser om äktenskap eller registrerade partnerskap. Syftet är följande:

—	Att göra det möjligt för internationella gifta par att välja vilken lag som ska vara tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden om en av makarna avlider eller i händelse av skilsmässa.

—	Att öka rättssäkerheten för internationella registrerade partnerskap genom att fastställa att partnernas egendom i normalfallet ska behandlas i enlighet med lagen i det land där partnerskapet registrerats.

—	Att öka rättssäkerheten för internationella par (i äktenskap eller registrerade partnerskap) genom att fastställa en enhetlig rättslig ram som gör det möjligt att ange behörig domstol och tillämplig lag på grundval av objektiva anknytningsfaktorer som ska tillämpas i hierarkisk ordning.

—	Att förbättra den rättsliga förutsebarheten för internationella par genom att förenkla förfarandena för erkännande av beslut och handlingar i hela EU med möjlighet för medborgarna att föreslå att en och samma domstol handhar olika rättsliga förfaranden.

3.5 Ett av förslagen är att skapa en webbsida under ”European Judicial Network in civil and commercial matters” med dokumenterade uppgifter i fråga om makars förmögenhetsförhållanden och nationella bestämmelser.

3.6 Förslaget måste antas enhälligt av rådet efter godkännande av Europaparlamentet.

4. Allmänna kommentarer

4.1 EESK anser att det vore lämpligt att beslutet om vilka bestämmelser som ska tillämpas för gifta par fattas vid själva äktenskapets ingående, så att man undviker risken för att sådana bestämmelser väljs som paret inte har någon rättslig anknytning till. Om inget val har gjorts bör man för redan ingångna äktenskap i stället fastställa objektiva anknytningsfaktorer som ska tillämpas i hierarkisk ordning för att avgöra vilka bestämmelser som ska tillämpas, i enlighet med den nyligen antagna Rom III-förordningen (8).

4.1.1 Enligt EESK skulle införandet av bestämmelser som begränsade makarnas möjligheter att välja vilken lag som ska tillämpas stärka rättssäkerheten och samtidigt ge de berörda parterna ett visst utrymme att själva besluta vilka bestämmelser som ska tillämpas på deras egendom på samma gång som man skyddar tredje mans intressen.

4.1.2 När det gäller registrerat partnerskap skulle lagstiftningen i landet där partnerskapet registrerats gälla.

4.1.3 EESK understryker behovet av ett lämpligt och tydligt informationssystem för valet av lagstiftning enligt rådets förordning (EU) nr 1259/2010 och förslaget i KOM(2011) 126 slutlig för att möjliggöra ett väl övervägt beslut från de gifta parens sida om vilket system som ska användas vid skilsmässa och för att reglera förmögenhetsförhållanden.

4.1.4 Kommittén vill prioritera rättssäkerheten och hyser därför farhågor när det gäller möjligheten att i praktiken förena makarnas val av tillämpligt rättssystem för förmögenhetsförhållandena när egendomen fysiskt befinner sig i ett annat land än det man kommit överens om.

4.1.4.1 För att säkerställa rättssäkerheten och därmed makarnas rätt att värna värdet av den rörliga och fasta egendomen, vore det lämpligt att genomföra en rättvis värdering av egendomen vid tidpunkten för äktenskapets ingående och för separationen eller skilsmässan.

4.1.4.2 EESK:s förhoppning är att man i varje rättshandling som avser förmögenhetsförhållanden anger vilken ordning som gäller för makarna. Detta är särskilt viktigt när förmögenheten omfattar bolagsandelar och aktier, livförsäkringar, pensionsfonder osv.

4.1.5 EESK undrar också över de konkreta konsekvenser för tredje man som kan uppstå om det finns skillnader mellan de bestämmelser som makarna valt för förmögenhetsförhållandena och bestämmelserna i det land där egendomen fysisk befinner sig, som också skulle kunna vara ett land utanför EU.

4.2 Kommittén anser att det är viktigt att undanröja problem i samband med erkännande av beslut och handlingar och se till att framsteg görs i fråga om besparing av tid och pengar i samband med erkännande av beslut, så att man inte behöver vända sig till domstolar i olika medlemsstater.

4.3 Behörighetsbestämmelserna för avveckling av förmögenhetsförhållandena skulle utvidga behörigheten för den domstol som behandlar skilsmässan eller arvsfrågorna till att också omfatta avveckling av förmögenhetsförhållandena. Rättssäkerheten för medborgarna skulle öka om den domstol som är behörig i fråga om skilsmässan eller arvsfrågorna också skulle vara behörig när det gäller avvecklingen av förmögenhetsförhållandena.

4.3.1 Kommittén hyser farhågor när det gäller den tid anpassningen av de enskilda medlemsstaternas lagstiftning kommer att ta och datumet då förordningarna om förmögenhetsförhållandena träder i kraft.

4.4 EESK anser att det är av största vikt att man säkerställer den fria rörligheten för domar i hela unionen och verkställigheten av dessa genom ett enhetligt, förenklat förfarande samt att man säkerställer erforderlig enhetlighet i fråga om civilrättsligt samarbete.

4.5 EESK anser att ett allmänt mål bör vara att man fastställer en rättslig ram som är enhetligt strukturerad och lättillgänglig och som sammanför och harmoniserar all terminologi i frågan och alla begrepp och krav för liknande regler på området (t.ex. litispendens, klausuler om domstols behörighet, hemvist osv.).

4.6 Det är också viktigt, anser kommittén, att man säkerställer erkännande, verkställighet av beslut och den fria rörligheten av dessa utan exekvatur på inre marknaden, i enlighet med förslagen på ändringar av bestämmelserna på privaträttens område i rådets förordning (EG) nr 44/2001 (9), utan andra undantag än ordre public-förbehållet och i enlighet med stadgan om de grundläggande rättigheterna.

4.7 EESK instämmer i bedömningen att det finns skäl att i större utsträckning koncentrera de olika förfarandena för äktenskapsskillnad, hemskillnad och avveckling av förmögenhetsförhållandena till en gemensam rättslig myndighet. Behöriga rättsliga myndigheter är de som fastställts i Bryssel IIa-förordningen.

4.7.1 Kommittén vill framhålla vikten av att undvika parallella förfaranden och tillämpning av olika materiella bestämmelser när det gäller gifta makars eller registrerade partners egendom.

4.8 EESK anser att det är av grundläggande betydelse att unionen vidtar utbildningsåtgärder riktade mot de delar av de offentliga myndigheterna som är behöriga i frågan och mot de rättsliga aktörer som ska tillämpa den nya rättsliga ramen för förmögenhetsförhållandena mellan makar och mellan partner i registrerade partnerskap.

4.9 Gifta par och par i registrerade partnerskap måste få adekvat information om följderna av den lagstiftning som de väljer för sin egendom om egendomen överförs, i synnerhet om det finns skillnader mellan det valda alternativet och den lagstiftning som gäller där egendomen fysiskt befinner sig.

4.10 I enlighet med slutsatserna från rådet (rättsliga och inrikes frågor) av den 24–25 februari 2011 är det viktigt att ”respekten för de grundläggande rättigheterna också bör beaktas vid utarbetandet av rättsakter som inte omfattas av ett lagstiftningsförfarande” (10). Kommittén anser att byrån för grundläggande rättigheter kan spela en aktiv roll när det gäller att ge par juridiskt bistånd så att de kan utöva sina rättigheter på ett effektivt sätt.

5. Särskilda kommentarer

5.1 Förslag till bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden

5.1.1 Kommittén ställer sig bakom definitionen av makars förmögenhetsförhållanden, som omfattar både aspekter på den dagliga förvaltningen av makars egendom och frågor om avveckling av förmögenhetsförhållandena, utan att påverka eventuella sakrätter i en egendom, och inte heller klassificeringen av egendom och rättigheter eller fastställandet av rättighetsinnehavarens ställning i förmånsrättshänseende, med undantag för hänsyn till allmän ordning i enlighet med de olika medlemsstaternas lagstiftning.

5.1.2 Kommittén är mycket mån om att man måste säkerställa enhetligheten vad avser behörigheten mellan tillämplig lag enligt förordning 1259/2010 (äktenskapsskillnad och hemskillnad), enligt förordning 2201/2003 (äktenskapsmål) och förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden (se kapitel II, art. 4 och 5 samt kapitel III art. 15–18).

5.1.2.1 EESK menar att tillämpningen av olika system i olika fall (där valet helt skulle överlämnas till parterna) skulle leda till överdriven komplexitet och eventuellt skapa behörighetskonflikter som i sin tur skulle få följder, med stora försämringar i fråga om tidsåtgång och kostnader. Kommittén anser att det vore lämpligt att fastställa domstols behörighet vid äktenskapets ingående.

5.1.3 Kommittén anser att principen om ömsesidigt erkännande i fråga om den fria rörligheten för domar, officiella handlingar och uppgifter i rättsregister i samband med makars förmögenhetsförhållanden bör innebära att man inte behöver några eventuella ytterligare förfaranden av den typ som föreslås. Alla typer av exekvaturförfaranden (se förordningarna Bryssel I och II) skulle innebära förluster i fråga om pengar och tid.

5.1.4 I båda förordningarna bör artikel 4 enligt EESK ändras så att man utesluter möjligheten att kräva att parterna ska komma överens om att den domstol som prövar en ansökan om upplösning eller annullering även ska vara behörig att avgöra frågor om förmögenhetsrättsliga verkningar med anknytning till ansökan.

5.2 Lagstiftningsförslag för förmögenhetsförhållandena mellan personer som ingått registrerat partnerskap

5.2.1 EESK anser att det är nödvändigt att beakta särarten i det registrerade partnerskapet när man fastställer de rättsliga följderna för personer som ingått registrerat partnerskap avseende enbart de förmögenhetsrättsliga aspekterna för partnerna och i förhållande till tredje man.

5.2.2 När det gäller bestämmelserna i kapitel III i förslaget till förordning 127/2011 (registrerade partnerskap) fruktar EESK att de kan stå i strid mot den lagstiftning som gäller på den plats där egendomen befinner sig.

5.2.3 Med tanke på skillnaderna mellan lagstiftningen i de länder som tillåter registrerade partnerskap och i syfte att stärka de rättigheter som partnerskapen innebär och tredje mans rättigheter, vore det lämpligt att harmonisera informationssystem, förfaranden för offentliggörande och åberopande av rättigheter i anslutning till parens egendom, särskilt när egendomen befinner sig i länder där det inte går att registrera partnerskap.

5.3 Tillgång till information om bestämmelserna om förmögenhetsförhållanden i medlemsstaterna

5.3.1 EESK vill understryka vikten av att garantera adekvat tillgång till information i första hand för äkta makar och personer som ingått registrerade partnerskap, men också för behöriga rättsliga myndigheter och rättsaktörer, genom praktiska handledningar på unionens språk och skapandet av en webbportal på alla de offentliga språken.

5.3.2 Kommittén anser att det är helt nödvändigt att utarbeta utbildningsprogram för rättsliga myndigheter, rättsliga aktörer och användarna av de rättsliga instrumenten, kompletterat av erfarenhetsutbyte, för att öka yrkeskunskaperna och kunskaperna om praxis i de olika relevanta nationella rättsliga systemen.

5.3.3 EESK ser gärna att man inrättar ett europeiskt nätverk av nationella kontaktpunkter för juridisk rådgivning, som är kopplade till byrån för grundläggande rättigheter, i syfte att garantera att makar och partner i registrerade partnerskap när det gäller förmögenhetsförhållanden kan utöva sina rättigheter kostnadsfritt utifrån medvetna val.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien, Tjeckien, Slovenien, Sverige och Ungern.

(2) EUT C 325, 30.12.2006, s. 71.

(3) EUT C 24, 31.1.2006, s. 20.

(4) EUT C 21, 21.1.2011, s. 26.

(5) Se ”France – Conseil des Ministres du 23 mars 2011” (franska ministerrådet den 23 mars 2011).

(6) Förslag från Italiens justitieministerium och även från Europeiska unionens domstol, West Tankers-domslutet, mål C- 185/07, punkt 26, om giltigheten av en skiljedomsklausul.

(7) Antagen den 27 oktober 2010.

(8) Förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010, EUT L 343, 29.12.2010, s. 10.

(9) Se KOM(2010) 748 slutlig.

(10) Se rådets slutsatser om Europeiska unionens råds roll för att garantera den konkreta tillämpningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna, 24–25 februari 2011.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/92

KOM(2010) 743 slutlig

och ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Interoperabilitet för europeiska offentliga tjänster”

KOM (2010) 744 slutlig

2011/C 376/17

Föredragande: Raymond HENCKS

Den 15–16 december 2010 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – EU:s handlingsplan för e-förvaltning 2011–2015 – Utnyttja IKT för att skapa en smart, hållbar och innovativ förvaltning”

KOM(2010) 743 slutlig, och

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Interoperabilitet för europeiska offentliga tjänster”

KOM(2010) 744 slutlig.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 7 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 21 september 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 161 röster för, 1 röst emot och 8 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Den handlingsplan som är föremålet för detta yttrande är resultatet av den ministerkonferens om e-förvaltning som hölls i Malmö 2009, under vilken EU:s ministrar åtog sig att främja mer lättillgängliga, interaktiva och individanpassade gränsöverskridande offentliga e-tjänster. Till detta kan läggas de åtaganden som gjorts inom ramen för den digitala agendan och Europa 2020-strategin.

1.2 Eftersom kommissionens enda befogenhet på området är att föreslå villkor och åtgärder för att främja en harmonisk utveckling av gränsöverskridande offentliga e-tjänster inom EU, vill EESK framhålla att det i slutändan är medlemsstaternas uppgift att se till att de åtaganden som gjordes i Malmö verkligen uppfylls.

1.3 För att undvika sammanblandning med en annan typ av tjänster, föreslår EESK att man i detta fall använder termen europeiska ”gränsöverskridande offentliga e-tjänster” och inte ”europeiska offentliga tjänster”.

1.4 EESK stöder den handlingsplan som kommissionen presenterar för en hållbar och innovativ e-förvaltning, som öppnar vägen för mer individanpassade och interaktiva tjänster och som bättre tar hänsyn till behoven och förväntningarna hos användarna, vilka förväntas spela en aktivare roll i utformningen av offentliga e-tjänster.

1.5 Insatserna för att främja e-förvaltning bör åtföljas av en reform av förvaltningen och dess relationer till användarna. Bland annat bör användarna ges hjälp när det gäller e-förvaltningsförfarandena.

1.6 EU och medlemsstaterna bör vidta alla tänkbara åtgärder för att involvera samtliga samhällsgrupper, inklusive de mindre gynnade, i det digitala samhället, i enlighet med Europa 2020-strategin och artikel 9 i fördraget om EU:s funktionssätt.

1.7 När det gäller interoperabilitet och digitala signaturer och identifiering beror hindren ofta på att det saknas en gränsöverskridande rättslig grund och på att det finns skillnader mellan lagstiftningen i de olika medlemsstaterna samt på att de lösningar som medlemsstaterna antagit är oförenliga med varandra. Det krävs en effektiv multilateral styrning av systemen, baserad på mänskliga resurser och med adekvata resurser.

1.8 Inom den europeiska interoperabilitetsramen (European Interoperability Framework – EIF) stöder EESK utvecklingen av en vision om gemensamma standardgränssnitt, och vi förordar en plattform för utbyte av information, erfarenheter och koder som grundar sig på programvara med öppen källkod som medger korrigeringar och ändringar, och framför allt format som möjliggör kompabilitet. Den erfarenhet som förvärvats av vissa förvaltningar (t.ex. tullen) bör användas vid utformningen av systemens tekniska, semantiska och organisatoriska driftskompatibilitet innan de kopplas samman, eftersom dessa förvaltningar borgar för genomförandet av avtalen och funktionell stabilitet genom att de definierar gemensamma regler och solida rättsliga grunder.

1.9 Interoperabilitet är i dag ett måste, men enbart när det gäller de tjänster där den tjänar sitt syfte. Genomförandet är mycket komplext och förutsätter att ett stort antal insatser och tekniska åtgärder integreras för att åstadkomma ett säkert informationsutbyte för medborgarna. Dessutom pågår det en stor utveckling på området.

1.10 Innan informationsutbytet inleds bör det utfärdas rekommendationer till medlemsstaternas förvaltningar om att först göra ett urval, så att endast den information som det är relevant att utväxla offentliggörs online, och framför allt är det viktigt att respektera befintliga bestämmelser.

1.11 Medborgarnas, företagens och organisationernas uppgifter ska skyddas och deras ”rätt till radering” respekteras. Datasäkerheten bör säkerställas och garanteras på EU-nivå, och det är viktigt att detta sker redan när utbytena tar form, när det gäller servrar, programvara, lagring, informationsutbyte osv. Ett eventuellt vidareutnyttjande av informationen av tredjepart bör följa samma regler och krav.

2. Att främja e-förvaltning

2.1 Sedan 1993 vinnlägger sig EU om att samordna medlemsstaternas insatser för att underlätta den digitala konvergensen och anta informationssamhällets utmaningar (programmen IDA IDAI, IDAII, IDABC, ISA) (1) i syfte att skapa ett gemensamt europeiskt område som erbjuder säker bredbandskommunikation till rimligt pris och ett högkvalitativt och diversifierat innehåll som är anpassat till användarnas behov.

2.2 EU har därför i flera meddelanden och handlingsplaner antagit politiska riktlinjer som anknyter till detta. I vissa fall syftade de till att påskynda införandet av e-förvaltning med följande fem prioriteringar som utgångspunkt:

—	Tillgång för alla.

—	Större effektivitet.

—	E-tjänster med stor genomslagskraft.

—	Införande av centrala verktyg.

—	Större deltagande av allmänheten i den demokratiska beslutsprocessen.

2.3 Den nya handlingsplanen utgör en del av den digitala agendan. EU och medlemsstaterna bör vidta alla tänkbara åtgärder för att involvera samtliga samhällsgrupper, inklusive de mindre gynnade, i det digitala samhället, i enlighet med Europa 2020-strategin och artikel 9 i fördraget om EU:s funktionssätt.

3. Kommissionens nya initiativ

3.1 Vid den femte ministerkonferensen om e-förvaltning i Malmö 2009 åtog sig EU:s ministrar att främja EU:s konkurrenskraft med hjälp av mer lättillgängliga, interaktiva och individanpassade gränsöverskridande offentliga e-tjänster, vilket gör det möjligt att spara tid och pengar.

3.2 Kommissionen föreslår därför en ny handlingsplan för e-förvaltning som syftar till att ge ett konkret svar på de beslut som fattades vid konferensen i Malmö och som ska bidra till två centrala mål i den digitala agendan för Europa, enligt vilken medlemsstaternas nationella interoperabilitetsramar ska ha anpassats till tillämpliga europeiska ramar senast 2013, och den offentliga förvaltningen ska främja e-förvaltning så att 50 % av medborgarna och 80 % av företagen senast 2015 använder sig av e-förvaltning.

3.3 De 40 åtgärderna i handlingsplanen för 2011–2015 avser fyra områden:

—	Utveckling av tjänster med hänsyn till användarnas behov.

—	Gemensam utveckling av tjänster, med användning av t.ex. Web 2.0-teknik.

—	Vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn.

—	Ökad insyn och öppenhet.

—	Allmänhetens och företagens delaktighet i beslutsprocessen.

—	Skarvlösa tjänster för företagen.

—	EU-omfattande införande av gränsöverskridande tjänster.

—	Förbättring av de organisatoriska förfarandena (elektronisk offentlig upphandling, snabbare behandling av förfrågningar osv.).

—	Minskade administrativa bördor.

—	Grön förvaltning (elektronisk arkivering, utnyttjande av videokonferenser för att minska antalet resor osv.).

—	Öppna specifikationer och interoperabilitet (tillämpning av den europeiska interoperabilitetsramen)

—	Utveckling av viktiga drivkrafter (översyn av direktivet om elektroniska signaturer, förslag till beslut om ett ömsesidigt erkännande av e-legitimering och e-autentisering i hela EU).

3.4 Konkret sett inbegriper handlingsplanen följande åtgärder:

—	Se till att vissa uppgifter till förvaltningen registreras en gång för alla på ett tillförlitligt sätt (så att det inte blir nödvändigt att flera gånger lämna samma uppgifter till olika förvaltningar).

—

Sprida användningen av e-legitimation i hela EU i syfte att underlätta vissa gränsöverskridande formaliteter, t.ex. bildandet av företag i utlandet, flytt eller utlandsplacering av yrkesmässiga skäl, överföring av pensionsrättigheter till ett annat land eller inskrivning vid utländsk skola eller universitet.

—	Göra det möjligt för medborgarna och företagen att i realtid följa förvaltningens handläggning av deras ärende, med stärkt insyn och öppenhet.

—	Individanpassa tjänsterna för att bättre kunna tillgodose användarnas konkreta behov, t.ex. genom att se till att det sker en säker och snabb överföring av dokument och information i digital form.

—	Tillåta vidareutnyttjande av uppgifter av tredjepart i syfte att underlätta utvecklingen av nya tillämpningar och offentliga tjänster.

4. Allmänna kommentarer

EESK instämmer i att det är absolut nödvändigt att främja en hållbar och innovativ e-förvaltning samt en gränsöverskridande interoperabilitet utan hinder.

4.1 I detta sammanhang vill vi erinra om att kommissionens huvuduppgift här består i att skapa gynnsamma villkor för utvecklingen av offentliga e-tjänster, och i synnerhet goda förutsättningar med avseende på interoperabilitet och digitala signaturer och identifiering samt när det gäller att samordna medlemsstaternas insatser, eftersom regeringarna i de medlemsstater som gjorde politiska åtaganden i deklarationen från Malmö spelar en central roll vid genomförandet av de fastställda åtgärderna.

4.2 EESK vill framför allt fästa uppmärksamheten på att begreppet ”europeiska offentliga tjänster”, som kommissionen använder i sitt meddelande om interoperabilitet, är olämpligt och kan leda till missförstånd. I sitt yttrande om ”Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse: Hur bör ansvaret fördelas mellan EU och medlemsstaterna?” (2) påpekar EESK att offentliga tjänster inte kan begränsas till den nationella eller lokala nivån utan skulle kunna betraktas som gemenskapstjänster av allmänt intresse. Gränsöverskridande offentliga e-tjänster däremot är, även om de har en viss europeisk dimension till följd av att de är gränsöverskridande, av en helt annan art än de tjänster som kan betecknas som europeiska offentliga tjänster.

4.3 EESK stöder den nya strategin som innebär att man från tidigare tillvägagångssätt, som snarast var av universell art, övergår till ett individanpassat tillvägagångssätt som öppnar vägen för mer interaktiva offentliga tjänster och som bättre svarar mot användarnas förväntningar och önskemål. Detta tillvägagångssätt bygger på en ny generation öppna, flexibla och skarvlösa e-förvaltningstjänster på lokal, regional, nationell och europeisk nivå.

4.4 EESK välkomnar kommissionens initiativ att ge användarna (allmänheten, företagen, icke-statliga organisationer och formella dialogstrukturer som erkänns av kommissionen) möjlighet att på sikt spela en aktivare roll vid utformningen av offentliga e-tjänster anpassade till deras behov.

4.5 EESK stöder följaktligen kommissionens nya handlingsplan. Den ger alla berörda parter möjlighet att använda offentliga tjänster som är snabbare och av bättre kvalitet och kan hjälpa de offentliga förvaltningarna att se över sin hantering av de tjänster som de tillhandahåller och sina interna förfaranden, i syfte att bättre uppfylla de nya kraven på snabbhet, tillgänglighet och enkelhet.

4.6 Alltför ofta kvarstår dock intrycket att användarna inte står i fokus för förvaltningarna, utan att e-förvaltningen i stället organiseras med utgångspunkt i förvaltningens interna struktur snarare än med hänsyn till målgruppen, vilket för användarna leder till problem med avseende på tillgängligheten, bristande överskådlighet och avsaknad av en enhetlig utformning.

4.7 EESK beklagar att kommissionen inte tar upp frågan om uppgiftsskydd och urval av uppgifter. Den förordning från 2001 som behandlar detta bör tillämpas fullt ut, och privata uppgifter om medborgarna får inte utväxlas utan absoluta garantier om konfidentialitet, rätt till radering samt rätt att ställa ytterligare krav som ska respekteras. EESK uttrycker reservationer avseende tredjeparts vidareutnyttjande av uppgifter.

4.8 Betydelsen av tekniska frågor och IT-frågor får inte förringas, eftersom de utgör en förutsättning för en lyckad interoperabilitet och datasäkerhet (teknisk, semantisk och organisatorisk interoperabilitet). E-förvaltningen bör leda fram till en omorganisering av förvaltningen och dess relationer till användarna. En förutsättning för att resultaten ska tillfredsställa alla inblandade parter är att e-förvaltningen betraktas som ett verktyg för förändring och åtföljs av utbildning, enskild och kollektiv kontroll och kommunikation, och inte ses som ett mål i sig. Det ska alltså inte vara frågan om att ersätta människor med dataverktyg, utan om att frigöra människors tid för att kunna använda den till uppgifter med större mervärde, bland annat till att hjälpa medborgarna att bekanta sig med och använda sig av e-förvaltning (3). Detta är särskilt viktigt eftersom kommissionen konstaterar att användningen av gränsöverskridande offentliga e-tjänster är relativt sällsynt, och att majoriteten av EU-medborgarna även när e-tjänster erbjuds drar sig för att använda sig av dem.

4.9 Insatser för att främja användningen av e-förvaltning hänger naturligtvis samman med problem avseende uppkoppling, kompetens och digital integrering (3).

4.10 Ett stort antal e-förvaltningstjänster finns redan tillgängliga, och kvaliteten förbättras från år till år, men EESK vill ändå ge uttryck för sina reservationer när det gäller den jämförande utvärdering av e-förvaltningen som kommissionen presenterar. Denna grundar sig på granskningen av ett alltför begränsat antal tjänster och kan inte betraktas som representativ. Att 100 % av tjänsterna skulle vara tillgängliga online i Portugal stämmer långt ifrån överens med de verkliga förhållandena. Det bör dock noteras att inte alla administrativa tjänster kräver gränsöverskridande interoperabilitet.

4.11 Det är emellertid viktigt att undvika att den digitala klyftan inte omvandlas till en administrativ sådan. En av anledningarna till medborgarnas tveksamhet när det gäller att använda sig av e-förvaltning är säkerligen misstron i fråga om datasäkerhet och uppgiftsskydd. EESK anser därför att det är nödvändigt att införa en sann demokratisk kontroll av metoderna och användningen av uppgifter och att involvera europeiska datatillsynsmannen i detta. I annat fall är vi emot det vidareutnyttjande av uppgifter av tredjepart som kommissionen förordar i hopp om att se nya offentliga tjänster utvecklas. EESK anser att det är nödvändigt att inrätta en rådgivande kommitté för e-förvaltning med företrädare för EU, de nationella förvaltningarna, arbetsmarknadens parter och användarna.

4.12 EESK vill i sammanhanget erinra om det grundläggande behovet av en ”kodex” (i bemärkelsen en samling tvingande regler) över användarrättigheterna på det digitala området, vilka bör förhandlas fram med företrädare för det civila samhället.

4.13 I fråga om offentlig upphandling (som motsvarar cirka 18 % av EU:s BNP när det gäller varor, tjänster och arbete och är ett av de tolv viktigaste inslagen i inremarknadsakten), har tillgången till offentlig upphandling online uppnått en nivå på cirka 60 % i EU, vilket är långt ifrån det mål om 100 % som fastställdes till 2010 i den första handlingsplanen i2010.

4.14 I sitt yttrande (4) om grönboken om en ökad användning av e-upphandling i EU rekommenderar EESK att man inför en uppföljningsmekanism i syfte att bland annat granska vilka framsteg som gjorts, vilka hinder man mött och vilka korrigerande åtgärder som vidtagits i samband med att förfaranden för elektronisk offentlig upphandling har införts i medlemsstaterna.

4.15 EESK tillägger i samma yttrande att medlemsstaterna inom ramen för genomförandet av e-upphandling bör uppmuntras att finna innovativa lösningar för affärsmetoder och språkfrågor, medan Europeiska kommissionen, samtidigt som den intar en ledande roll, bör föregå med gott exempel och inom samtliga institutioner införa elektronisk offentlig upphandling.

4.16 Interoperabilitet och digitala signaturer och identifiering är effektiva medel för att främja utvecklingen av gränsöverskridande offentliga e-tjänster, men ofta stöter man på problemet att det saknas en gränsöverskridande och sektorsöverskridande rättslig grund som kan tillämpas med avseende på interoperabiliteten, att det råder skillnader mellan lagstiftningen i medlemsstaterna och att de lösningar som medlemsstaterna antagit är oförenliga med varandra.

4.17 För att bemöta problemet med avsaknad av infrastrukturer, arkitekturer och gemensamma riktlinjer, vilket riskerar att fördubbla antalet inkompatibla lösningar, gäller det att utveckla en gemensam vision och gemensamma standarder.

4.18 EESK stöder kommissionens insatser för interoperabilitet på områdena tillförlitligt informationsutbyte, interoperabilitetsarkitektur och analys av IKT-konsekvenserna av ny EU-lagstiftning inom ramen för den europeiska strategin för interoperabilitet (EIS, European Interoperability Strategy).

4.19 EESK stöder vidare förslaget att ett europeiskt ramverk för interoperabilitet (EIF, European Interoperabilty Framework) ska användas för att, tillsammans med organisationer som vill samarbeta för att gemensamt tillhandahålla offentliga tjänster online, fastställa en rad gemensamma komponenter som vokabulär, koncept, principer, riktlinjer, standarder, specifikationer och metoder, eftersom flerspråkighet bör främjas och det är nödvändigt att dagligen uppdatera dessa komponenter.

4.20 När offentliga förvaltningar inrättar gränsöverskridande e-tjänster bör de grunda sina interoperabilitetsavtal på befintliga formaliserade specifikationer eller, där sådana saknas, samarbeta med andra grupper som är verksamma inom samma område. Offentliga förvaltningar bör använda strukturerade, genomsynliga och objektiva metoder för sin bedömning och sitt urval av formaliserade specifikationer.

4.21 EESK stöder kommissionen i dess avsikt att inom kort offentliggöra ett meddelande riktat till de offentliga myndigheterna med riktlinjer för kopplingen mellan IKT-standardisering och offentliga upphandlingar. Detta förefaller vara ett lämpligt sätt att i större utsträckning öppna tillgången till offentlig upphandling och underlätta de administrativa formaliteterna i anslutning till förfarandena.

Bryssel den 21 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EGT C 249, 13.9.1993, s. 6; EGT C 214, 10.7.1998, s. 33; EGT C 80, 3.4.2002, s. 21; EUT C 80, 30.3.2004, s. 83; EUT C 218, 11.9.2009, s. 36.

(2) EUT C 128, 18.5.2010, s. 65.

(3) EUT C 318, 29.10.2011, s. 9.

(4) EUT C 318, 29.10.2011, s. 99.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/97

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Ett resurseffektivt Europa – flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin”

KOM(2011) 21 slutlig

2011/C 376/18

Föredragande: Lutz RIBBE

Den 26 januari 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Ett resurseffektivt Europa – flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin”

KOM(2011) 21 slutlig.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21 och 22 september 2011 (sammanträdet den 22 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 120 röster för, 13 emot och 10 nedlagda röster:

1. Sammanfattning

1.1 EESK välkomnar flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa”, men anser att det är alldeles för vagt. Mot bakgrund av de viktigaste miljöfrågornas globala dimension hänvisar kommittén till sina förslag inför FN:s konferens om hållbar utveckling 2012 och sitt arbete med färdplanen för ett utsläppssnålt samhälle 2050 (1).

1.2 Kommittén förväntar sig nu att kommissionen i de 20 enskilda initiativen mycket exakt beskriver

—	vad man menar med ”resurseffektiv”,

—	vad som kan uppnås med enbart tekniska förbättringar,

—	i vilka sektorer man måste uppnå den ”avsevärda omställning” som aviseras, hur denna bör se ut och med vilka instrument man tänker uppnå den,

—	vilka beteendeförändringar man anser vara nödvändiga hos producenter och konsumenter och hur man kan påskynda dessa.

1.3 Det råder inga som helst tvivel om att Europa 2020-strategin måste skapa viktiga förutsättningar för en hållbar och därmed också resurseffektiv ekonomi. Ändå skulle det behövas en tydligare ansvarsfördelning mellan hållbarhetsstrategin och Europa 2020-strategin.

1.4 EESK förstår inte varför resurseffektivitetsinitiativet lagts in under Europa 2020-strategin. För kommittén är detta initiativ snarare ett konkret resultat av hållbarhetsstrategin, som antogs 2001 och sågs över 2006, om inte annat eftersom det har en längre tidshorisont än 2020. Kommissionen försummar för närvarande hållbarhetsstrategin, och man bör enligt EESK blåsa nytt liv i denna.

2. Inledning

2.1 En kort tid innan kommissionen uppmanade EESK att utarbeta detta yttrande om flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” hade kommitténs presidium beslutat att utarbeta ett initiativyttrande om nuläget och situationen med avseende på EU:s hållbarhetsstrategi.

2.2 EESK:s organ har nu beslutat att behandla båda ämnena i detta yttrande.

3. Ett resurseffektivt Europa – ett flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin

3.1 Flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa”, som kommissionen offentliggjort och som vi ska uttala oss om här, är ett av sju nya flaggskeppsinitiativ som kommissionen har lagt in under Europa 2020-strategin.

3.2 I meddelandet förklarar kommissionen, dock inte för första gången, att det nuvarande intensiva resursutnyttjandet inte bara är alltför betungande för miljön utan också en fara för försörjningstryggheten, särskilt som tröskel- och utvecklingsländerna strävar efter att uppnå en välståndsnivå jämförbar med vår, ett välstånd som vilar på icke-hållbara produktions- och konsumtionsmönster.

3.3 Under 2011 kommer ytterligare sammanlagt 20 enskilda initiativ att offentliggöras inom ramen för detta flaggskeppsinitiativ, och dessa ska bidra till att bygga upp ett resurseffektivt Europa. Detta kan enligt kommissionen bara ske med hjälp av ”tekniska förbättringar, en avsevärd omställning av energi-, industri-, jordbruks- och transportsystemen, och förändringar i vårt beteende som producenter och konsumenter”.

3.4 Kommissionen förklarar att vi behöver ”nya produkter och tjänster och hitta nya sätt att minska användningen av insatsvaror” och att vi måste vidta samordnade åtgärder med politisk synlighet för att uppnå detta.

3.5 Först måste vi dock göra en ”sammanhängande analys av orsakerna till att vissa resurser inte används effektivt”. ”För att lyckas med det komplexa och sammanlänkade tillvägagångssätt som krävs för att bygga ett resurseffektivt Europa” måste vi sedan ”kombinera olika politiska åtgärder för att optimera synergier och hantera avvägningar mellan olika områden och strategier”.

3.6 Det överordnade målet för detta flaggskeppsinitiativ är att ”skapa enighet om en långsiktig vision”, som sträcker sig fram till år 2050 och som förklarar hur en ekonomi med låga utsläpp ser ut, hur energi- och transportsystemet kan ställas om och hur man kan ”bryta sambandet mellan den ekonomiska tillväxten och resursanvändningen”.

4. Allmänna kommentarer om flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” och kopplingen till hållbarhetsstrategin

4.1 EESK välkomnar kommissionens initiativ och betraktar det som en viktig och till och med central del av hållbarhetsstrategin, även om det inte kan ersätta denna.

4.2 Kommittén håller med kommissionen om att man inom ramen för Europa 2020-strategin måste skapa förutsättningar för utvecklingen fram till 2050 och på ännu längre sikt. Kommittén undrar dock varför kommissionen kopplar detta flaggskeppsinitiativ ”Ett resurseffektivt Europa” till Europa 2020-strategin och inte framställer det som ett konkret resultat av hållbarhetsstrategin, vilket i grund och botten vore meningsfullt. Bara det faktum att kommissionen i sitt meddelande talar mer om 2050 än om 2020 som tidshorisont visar att det handlar om en uppgift på lång sikt.

4.3 Kommissionens förklaring – att det behövs såväl tekniska förbättringar som en avsevärd omställning av energi-, industri-, jordbruks- och transportsystemen samt förändringar i vårt beteende som producenter och konsumenter – överensstämmer med den ståndpunkt som kommittén framförde i sitt förberedande yttrande av den 28 april 2004 om ”Utvärdering av strategin för hållbar utveckling”. EESK påpekade dock redan då att man för att lyckas med en hållbarhetspolitik så konkret som möjligt måste förklara vilka förändringar som krävs och hur dessa bör genomföras.

4.4 Det är just detta som saknas i meddelandet. Det är visserligen trevligt att läsa, men inte särskilt konkret. EESK anser därför att man i de 20 enskilda initiativ som ska läggas fram mycket tydligt bör beskriva vad som måste ändras och hur, var exakt man kan förvänta sig motstånd mot förändringar och hur samt med vilka konkreta åtgärder man tänker övervinna detta motstånd.

4.5 I detta sammanhang verkar den indelning som kommissionen gjort i

—	tekniska förbättringar,

—	en avsevärd omställning, och

—	förändringar i vårt beteende som producenter och konsumenter

vara mycket användbar. Kommissionen borde därför i varje enskilt fall klargöra vad man kan uppnå med tekniska förbättringar och vilka gränser det finns för dessa. Detta nödvändiggör slutligen en avsevärd omställning på vissa områden i människors liv och i ekonomin.

4.6 Dessförinnan behöver vi dock mycket riktigt den ”sammanhängande analys” som kommissionen talar om för att få veta varför vi fortfarande hanterar resurser så ineffektivt. Det är en brist i meddelandet att det saknas just en sådan analys.

4.7 Kommittén instämmer endast med reservation i kommissionens tes att ineffektiviteten i resurshanteringen beror på att det saknas uppgifter om vad denna egentligen kostar samhället. Kostnaderna för de klimatförändringar vi står inför beskrivs nämligen i den s.k. Stern-rapporten och förlusten av biologisk mångfald i rapporten ”The Economics of Ecosystems and Biodiversity”, och detta på ett mer än imponerande sätt. Ändå har det inte skett några grundläggande förändringar.

4.8 Den nuvarande ineffektiviteten beror förmodligen på att

a)	det fortfarande inte råder något riktigt samförstånd om hur den nuvarande situationen ska bedömas (”Vad är effektivt/ineffektivt? Hur (o)hållbart/(o)hållbara är vårt beteende/våra näringsgrenar i dag i själva verket?”),

b)	det råder stor oklarhet om vad hållbar utveckling, ”grön ekonomi” eller ”resurseffektiv ekonomi” innebär i praktiken; det finns ingen tydlig, allmängiltig förklaring på eller definition av vad detta innebär för de olika politikområdena,

c)	det råder – beroende på vilka intressen parterna har – helt motsatta uppfattningar om vad som behöver förändras i praktiken, både kvalitativt och kvantitativt, hur man följaktligen ska skilja på framtida och nuvarande utvecklingstendenser och hur de kommer att påverka vardagslivet och ekonomin.

4.9 Kommissionen har rätt när den i meddelandet skriver att icke-hållbar ekonomisk verksamhet i dag är källan till det välstånd som många människor åtnjuter (och som många andra är utestängda från). De negativa effekterna av icke-hållbar ekonomisk verksamhet kommer med full styrka att drabba först framtida generationer som kommer att få bära konsekvenserna.

4.10 Såväl politiken som ekonomin och det civila samhället har svårt att erkänna detta och dra de nödvändiga slutsatserna. Därtill kommer den försvårande omständigheten att nästan ingen kan föreställa sig hur ett ”nytt välstånd” kan tryggas med t.ex. bara en tiondel av den nuvarande energikonsumtionen. Osäkerheten kring dessa faktorer leder till rädsla och en känsla av osäkerhet som måste hanteras med stor varsamhet (2).

Tekniska förbättringar, en avsevärd omställning och beteendeförändringar

4.11 Jämfört med de nya mål som formuleras i flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” (en minskning av koldioxidutsläppen med 80–95 %) framstår de kvantitativa mål som EU fastställt hittills, t.ex. att minska koldioxidutsläppen med 20 % fram till 2020, som harmlösa. Det är nämligen förhållandevis lätt att genomföra en minskning av växthusgaserna med 20 % med tanke på den tekniska ineffektiviteten i det nuvarande systemet och med tanke på ny teknik och tekniska förbättringar. Till och med när det helt klart otillräckliga mål som vi haft hittills ska genomföras har det höjts och höjs fortfarande ”varnande” röster om att redan de tekniska åtgärder och förbättringar som aviserats är ett hot mot ”ekonomins konkurrenskraft”. Resultatet: Inte ens det som i stor utsträckning skulle kunna genomföras utan minskad konsumtion men med tekniska förbättringar genomförs i dag konsekvent. Det är tydligt att motståndet mot ännu mer långtgående åtgärder (nyckelord: avsevärd omställning) kommer att bli ännu större.

4.12 EESK anser att man mycket tydligt bör påpeka att det visserligen är mycket viktigt med tekniska effektivitetsförbättringar om man vill uppnå målen, men att inte ens den mest resurseffektiva teknik automatiskt får likställas med ”hållbarhet”. Bara ett exempel på detta: Den tyska fordonsindustrin, som med framgång lyckades avvärja kommissionens planer på stränga gränsvärden för utsläpp (120 g CO2/km), är stolt över sina nya tekniska framsteg. Audi berömmer sig exempelvis över att den nya A7 (med en slagvolym på 2,7 l) med sina 180 hästkrafter ”bara” förbrukar cirka 6,8 l diesel per 100 km (och på så sätt släpper ut 180 g CO2/km). Om man jämför detta med tidigare utsläppsvärden från motsvarande fordonskategori är det helt säkert en effektivitetsförbättring, men det har ingenting att göra med hållbarhet. En Audi A7 är varken hållbar eller resurseffektiv! Den är inte ett resultat av en ny ”grön ekonomi” utan snarare ett bra bevis på att knappa råvaror också kan förbrukas med påstått effektiva tekniska metoder och att det alltså krävs en helt ny politik för människors och varors rörlighet.

4.13 EESK beklagar att kommissionen i flaggskeppsinitiativet endast i förbigående och i ett fåtal meningar tar upp den fråga som avgör allt, nämligen att den samhälleliga välståndsmodellen i västvärlden i dag är alldeles för beroende av billig energi och en ökande och ofta ineffektiv användning och omsättning av material.

4.14 Detta faktum borde dock behandlas i mycket större utsträckning i flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” eller, ännu bättre, i en reaktiverad hållbarhetsstrategi. På ett antal ställen i meddelandet talar kommissionen visserligen om ”avvägningar” mellan motstridiga intressen som står i vägen för en resurseffektiv strategi, men dessa beskrivs inte tydligt och inte heller klargör man hur man tänker hantera dessa inom politiken.

4.15 Hur svårt det kan vara att hantera sådana motstridiga intressen ser vi i dag tydligt i Tyskland, där man har fattat beslut om en avsevärd omställning av energiindustrin, utan att man ifrågasatt målet om minskade koldioxidutsläpp.

Den avsevärda omställningen

4.16 Den stora uppgift som vi står inför består i att beskriva, utforma och genomföra den avsevärda omställningen, den ”nya” ekonomin och följaktligen ekonomins nya konkurrensförmåga (också ur ett globalt perspektiv). Överutnyttjandet har lett till att den tid då energin och råvarorna var billiga närmar sig sitt slut, och vi har också en skyldighet gentemot framtida generationer att lära oss att dela med oss av dessa numera knappa miljöprodukter. Politiken måste därför mycket tydligare framhålla att konkurrenskraften i en ekonomi, som är beroende av billig energi och ett överutnyttjande av naturresurser och som dessutom kan externalisera miljökostnaderna, inte alls är hållbar på sikt. Ur ett samhällspolitiskt perspektiv kan och får det inte handla om att upprätthålla en sådan ekonomi, utan det måste handla om att ställa om den.

4.17 Flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” kan i hög grad bidra till detta men räcker inte i sig självt. Det finns nämligen andra hållbarhetsaspekter där resurseffektivitet inte är svaret. Därför utvecklades hållbarhetsstrategin, som skulle beskriva och inleda den successiva samhälleliga och ekonomiska omställningen i Europa och koppla denna till sådana frågor som rättvisa mellan generationerna och en rättvis fördelning.

4.18 Flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” lyckas inte ens definiera begreppet ”resurseffektivitet”. Detta är ytterligare en brist som EESK önskar framhålla. Vi skulle gärna se att man för alla enskilda produkter, förfaranden och sektorer mer noggrant beskriver teknik som anses vara resurseffektiv och främjar den inom ramen för den s.k. ”top runner”-principen. Med energieffektivitetsmärkningen av t.ex. kylutrustning har kommissionen också redan tagit de första stegen i rätt riktning.

4.19 Det råder inga tvivel om att man kommer att behöva använda olika instrument för att skapa resurseffektiva strukturer. Ett av dessa är produktprissättningen, som enligt kommissionen kommer att spela en viktig roll. Kommissionens påpekande att ”större tonvikt” måste ”läggas vid att åstadkomma ’riktig prissättning’ och göra dem transparenta för konsumenterna (…), så att priserna speglar resursanvändningens totala kostnader”, stämmer alltså. Detta är dock verkligen inte någon vetenskaplig landvinning år 2011. Och det är inte heller någon nyhet att EESK gång på gång påpekat att det måste ske en ”internalisering av externa kostnader”. Problemet är att det händer alldeles för lite, och detta beror inte bara på kommissionen och medlemsstaterna utan också på motståndet från delar av näringslivet, som helt enkelt inte ser någon nytta i detta utan tvärtom skulle drabbas ”negativt” av den avsevärda omställning som krävs. Politiken måste gradvis lyckas övervinna detta motstånd.

4.20 För att uppnå detta måste man förklara hur man tänker verka för riktig prissättning och transparenta priser. I strategin sägs det dock ingenting om detta.

5. Samspelet mellan politiken och det civila samhället, mellan resurseffektivitet, Europa 2020-strategin och hållbarhet – Med andra ord: Det krävs goda styrelseformer

5.1 Om den hållbara utvecklingen, skapandet av en ”grön ekonomi” och omställningen till en resurseffektiv ekonomi endast går trögt framåt, bör man inom politiken noggrant fundera över vad detta beror på. Några av anledningarna har EESK redan tagit upp ovan.

5.2 Långsamt, mycket långsamt, börjar insikten vinna terräng att förändringarna i vårt nuvarande ekonomiska system i själva verket måste vara ”avsevärda” för att man verkligen ska kunna tala om en hållbar utveckling. EESK gläder sig över att kommissionen i meddelandet också anför ett antal konkreta siffror, t.ex. att koldioxidutsläppen i EU fram till 2050 skulle behöva minskas med 80–95 %. När dessa mål nämndes för första gången talade kommissionens ordförande José Manuel Barroso om en ”ny industriell revolution” som vi står inför eller som vi måste driva igenom.

5.3 Inom ramen för denna diskussion vill EESK återigen framhålla att den grundläggande debatten om ”tillväxtbegreppet” borde ha förts för länge sedan. Kommissionen och rådet känner till kommitténs yttranden om ”Bortom BNP”. I dessa klargör kommittén tydligt att det gamla nationalekonomiska mantrat ”tillväxt är lika med välstånd” inte fungerar längre.

5.4 Denna problematik tas dock tyvärr inte upp i tillräcklig grad i flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” eller i Europa 2020-strategin. Av dessa strategier får man tvärtom intrycket att ”tillväxt” är ett värde i sig.

5.5 I Europa 2020-strategin kan man läsa att följande tre prioriteringar bör utgöra ”kärnan i Europa 2020”:

—	”Smart tillväxt – utveckla en ekonomi baserad på kunskap och innovation.

—	Hållbar tillväxt – främja en resurseffektivare, grönare och konkurrenskraftigare ekonomi.

—	Tillväxt för alla – stimulera en ekonomi med hög sysselsättning och ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.

Dessa tre prioriteringar är ömsesidigt förstärkande och ger en vision för hur Europas sociala marknadsekonomi skulle kunna utvecklas under 2000-talet.”

5.6 EESK undrar vilken signal kommissionen och rådet vill ge med sådana formuleringar: Borde samhället tolka dem som att det tidigare har funnits tillväxt som inte var baserad på kunskap och innovation? Har det inte alltid varit ett mål för politiken att främja hög sysselsättning och social och territoriell sammanhållning? Och leder dessa olika ”tillväxtfilosofier” automatiskt till en hållbar utveckling? Om så är fallet: Hur kommer det sig att kommissionen och Europeiska rådet inte längre använder sig av begreppet ”hållbarhet”, varför talar man om visionen om ”Europas sociala marknadsekonomi (…) under 2000-talet” och inte om visionen om en ”social-ekologisk marknadsekonomi”?

5.7 Kommissionen vet exempelvis mycket väl att t.ex. ett konsekvent resursskydd kan bidra till att BNP inte ökar utan minskar. När förbudet mot att sälja traditionella glödlampor lett till att de alla bytts ut, när byggnader är konsekvent isolerade och alla åtgärder för att spara energi har vidtagits, kommer energiförbrukningen exempelvis att minska drastiskt, och därmed också BNP. EESK vill därför återigen framhålla att

—	begreppet ”tillväxt” måste omdefinieras, och

—	att BNP inte är en indikator på lycka, välstånd, miljösituation, hälsa eller social rättvisa.

Den nya industriella ”revolutionen” – en ansvarsrevolution

5.8 När kommissionens ordförande José Manuel Barroso talar om en ”ny industriell revolution” har han bara rätt när det gäller radikaliteten i de möjliga förändringarna. Framtiden kräver en ny produktions- och konsumtionsmodell. José Manuel Barroso vet naturligtvis mycket väl att begreppet ”revolution” ur ett samhällspolitiskt perspektiv är fullständigt malplacerat och kan underblåsa rädsla. Revolutioner utgår från förtryckta minoriteter som på ett snabbt och varaktigt sätt vill förändra en oacceptabel situation gentemot ”makthavarna”.

5.9 I debatten om hållbar utveckling och om resurseffektivitet kan man dock inte tala om någon sådan situation. Tvärtom: Det är inte fråga om en förtryckt majoritet som gör uppror mot maktstrukturer. Det är snarare så att vi lever ganska bra i ett samhälle som varje år förbrukar lika mycket olja som bildats på cirka 5 miljoner år och som varje år utrotar 10 000 gånger fler arter än vad evolutionen skulle ha gjort.

5.10 Därmed uppstår uppgiften och frågan hur man bland de människor som lever i dag kan utveckla en kollektiv känsla av ansvar gentemot de framtida generationerna och hur man kan bygga upp ett krav på verkliga förändringar, som eventuellt också innebär att vi måste avstå från vissa saker.

5.11 Här är det mycket viktigt att det civila samhället och näringslivet redan från början blir tillräckligt involverade i processen. Detta är och har hittills också varit uppgiften för EU:s hållbarhetsstrategi, som antogs i Göteborg 2001.

Det aktuella läget för EU:s hållbarhetsstrategi

5.12 EESK har i många år mycket uppmärksamt och engagerat följt EU:s hållbarhetsstrategi, som antogs av Europeiska rådet 2001. Redan från början har EESK förklarat att denna långsiktiga strategi bör ägnas största uppmärksamhet.

5.13 EESK har upprepade gånger (och ofta) förklarat att hållbarhetsstrategin borde innehålla tydliga och därmed också kvalitativa och kvantitativa riktlinjer inte bara för invånarna, näringslivet och föreningslivet utan också för politikerna. De beslut som fattas på kort och medellång sikt borde ha dessa som ledstjärna, och alla EU:s politikområden borde vara inriktade på hållbarhetsstrategins målvisioner.

5.14 Lika ofta har kommittén dock varit tvungen att beklaga att hållbarhetsstrategin enligt EESK:s uppfattning inte bara har varit alldeles för vagt formulerad utan politiskt också behandlats styvmoderligt.

5.15 Kommittén gladde sig också över att Europeiska rådet i den omarbetade hållbarhetsstrategin från 2006 uttryckligen tilldelade kommittén en särskild roll, nämligen att utarbeta bidrag till de lägesrapporter som kommissionen skulle utarbeta vartannat år. 2007 och 2009 offentliggjorde kommissionen visserligen sådana lägesrapporter, som kommittén också kommenterade och bedömde i efterhand. Kommissionen bad dock inte om EESK:s bidrag innan rapporterna utarbetades, vilket egentligen var avsikten.

5.16 Nästa lägesrapport ska egentligen – om man håller fast vid den periodicitet på två år som Europeiska rådet beslutade om – offentliggöras i år. Allt tyder dock på att detta inte kommer att ske. Kommissionen har ännu inte bett EESK om några bidrag.

5.17 ”Kommissionens arbetsprogram för 2011” (3) innehåller inga tecken på att kommissionen kommer att lägga fram en sådan lägesrapport, och hållbarhetsstrategin omnämns över huvud taget inte i det 51 sidor långa meddelandet. En otrolig mängd olika EU-strategier tas upp, men det sägs ingenting om strategin för hållbar utveckling. Detta är något som EESK djupt beklagar.

5.18 Det har alltså blivit anmärkningsvärt lugnt kring hållbarhetsstrategin, alldeles för lugnt enligt EESK:s uppfattning. Många av de politiska löften som gjordes i hållbarhetsstrategin, t.ex. att det skulle läggas fram en lista över subventioner som är skadliga för miljön, har inte infriats. I den politiska vardagen handlar det bara om Europa 2020-strategin, där det i sin tur egentligen inte heller talas om hållbarhetsstrategin.

5.19 Det är en mycket negativ signal till det civila samhället att hållbarhetsstrategin numera nästan inte alls är föremål för politisk debatt och kommunikation. EESK undrar varför det förhåller sig så och hur samhället ska tolka detta. Kommissionen måste vara på det klara med att man ger intryck av att de många kriserna (4) under de senaste månaderna och åren har lagt beslag på och monopoliserat politiken så till den grad att den långsiktiga politiken fullständigt har hamnat i bakgrunden.

5.20 I samband med detta undrar allt fler människor – enligt EESK med rätta – om inte dessa kriser, som hopar sig på mycket olika politikområden, a) hänger ihop och b) är ett uttryck för eller en konsekvens av en ohållbar hushållning.

5.21 Rådsordförandeskapets rapport ”2009 års genomgång av EU:s strategi för hållbar utveckling” (5) kan mycket väl tolkas som att åtminstone rådet är på det klara med att så är fallet. Redan i den första meningen i dokumentet kan vi läsa: ”I många avseenden är den nuvarande utvecklingen inte hållbar. Gränserna för vad planeten kan tåla överskrids och det sociala och ekonomiska kapitalet är pressat. Även om man upprepade gånger har slagit fast att en förändring är nödvändig är resultaten begränsade.” Rapporten är i grund och botten ett brandtal för strategin för hållbar utveckling, som ”utgör en långsiktig vision och en övergripande politisk ram som ger vägledning för alla EU:s politikområden och strategier […]. Utmaningen består i att se till att strategin för hållbar utveckling verkligen kan påverka EU:s politik […] för att sörja för samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål och mellan olika sektorer.”

5.22 Den överordnade politiska ram som EU:s hållbarhetsstrategi bör utgöra och som EESK har efterlyst och även rådet har förklarat vara nödvändig, finns för närvarande alltså bara i bästa fall kvar som ett krav i gamla dokument och i ett antal anföranden men inte i den politiska verkligheten. Varken flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” eller Europa 2020-strategin kan fylla denna lucka.

5.23 EESK ser en stor risk för att medborgarna förlorar överblicken, inte bara eftersom det vid det här laget blivit fullständigt oklart vilken strategi som existerar i dag och är bindande utan också eftersom begreppen förvirrar. I Europa 2020-strategin talas det exempelvis hela tiden om tillväxt i alla möjliga olika former, men begreppen ”hållbarhet” eller ”hållbar utveckling” dyker inte längre upp.

5.24 EESK anser därför att kommissionen å ena sidan mycket snart och mycket entydigt bör förklara hur Europa 2020-strategin och hållbarhetsstrategin hänger ihop. Kommittén framhåller återigen att vi måste väcka nytt liv i hållbarhetsstrategin och att vi måste se Europa 2020-strategin som en ytterst viktig faktor för att skapa förutsättningar för en omställning av centrala ekonomiska sektorer.

Bryssel den 22 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EESK:s yttrande om Rio+20: Bidrag från det europeiska organiserade civila samhället och EESK:s yttrande om en färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050 (se s. 110 i aktuell utgåva av EUT).

(2) EESK påpekade just detta redan 2004 i sitt förberedande yttrande om Utvärdering av strategin för hållbar utveckling (se s. 22–37 i EUT C 117, 30.4.2004) och uppmanade kommissionen förgäves att tillmäta detta faktum särskild betydelse.

(3) KOM(2010) 623 slutlig, 27.10.2010.

(4) För att nämna ett fåtal: finanskrisen/eurokrisen, energikrisen, klimatkrisen, krisen med den biologiska mångfalden, hungerproblematiken.

(5) Se rådsdokument nr 16818/09, 1.12.2009.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/102

KOM(2011) 363 slutlig

Bidrag från det europeiska organiserade civila samhället

2011/C 376/19

Föredragande: Hans-Joachim WILMS

Den 20 juni 2011 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning”

KOM(2011) 363 slutlig.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 22 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 141 röster för, 2 röster emot och 11 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att FN:s konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012 måste sända en tydlig signal till världssamfundet, med konkreta förslag på hur övergången ska ske till en ekonomisk ordning grundad på kvalitativ ekonomisk tillväxt som bidrar till att minska fattigdom och social orättvisa och samtidigt bevarar naturtillgångarna för framtida generationer.

1.2

Kommittén välkomnar kommissionens meddelande (1) som en viktig utgångspunkt för gemensam analys och positionering av EU-institutionerna inför Rio+20-konferensen. Kommittén hänvisar i detta sammanhang till sina yttranden om flaggskeppsinitiativet ”Ett resurseffektivt Europa” och om ”Färdplan för ett utsläppssnålt samhälle 2050” (2). Mot denna bakgrund vill kommittén se nedanstående prioriteringar.

1.3

Kommittén är övertygad om att övergången till en hållbar ekonomi måste integreras i en övergripande strategi för hållbar utveckling och att den måste utformas på ett rättvist sätt. Kommittén ställer sig positiv till att nu även kommissionen tar upp den hållbara utvecklingens sociala dimension. Kommittén skulle vilja att denna aspekt framhölls ännu starkare. Social sammanhållning, rättvisa (även rättvisa mellan generationer), rättvis omfördelning och lösningar på sociala problem såsom ökad diskriminering, brist på olika slags resurser, fattigdom och arbetslöshet är grundläggande faktorer.

1.4

Kommittén stöder ILO:s politiska rekommendationer beträffande gröna jobb och vill särskilt framhålla att arbetsmarknadsparterna aktivt måste involveras i en sådan omställning. EESK stöder vidare fullt ut FN:s initiativ för ett socialt grundskydd (Social Protection Floor Initiative), som syftar till att skapa grundläggande sociala rättigheter och transfereringar och till att göra basvaror och sociala bastjänster tillgängliga för alla.

1.5

Kommittén ställer sig positiv till att kommissionens meddelande läggs fram gemensamt av de kommissionsledamöter som har ansvar för miljö och utveckling. Detta innebär att sambandet mellan miljö, hållbar utveckling och utvecklingsbistånd tydligt framhålls. Kommittén arbetar för att EU:s biståndspolitik i sin nya utformning ska präglas av idén om hållbar utveckling och att detta också ska synas på allt från inriktningen på stödutbetalningarna till utformningen av lokala utvecklingsbiståndsprojekt.

1.6

EESK fördömer å det skarpaste att en miljard människor världen över lider av hunger, särskilt i utvecklingsländerna – en situation som helt klart står i strid med strävandena att uppnå de första millennieutvecklingsmålen. Kommittén är övertygad om att tillgång till resurser, livsmedel och energi måste vara en av de främsta punkterna på den globala hållbarhetsagendan. En förutsättning för att dessa mål ska förverkligas är att det civila samhället aktivt deltar i utformningen av politiken på lokal och nationell nivå. Särskild tonvikt bör läggas vid kvinnornas roll i utvecklingsländerna.

1.7

Kommittén är övertygad om att det krävs politiska åtgärder på internationell, nationell, regional och lokal nivå med ett brett spektrum av politiska instrument, när övergången till en ”grön ekonomi” utformas. I samband med detta behövs det framför allt åtgärder för att se till att marknadspriserna på ett korrekt sätt återspeglar miljökostnaderna, samt en miljövänligare skattepolitik inriktad på att beskatta resursförbrukning i stället för arbete. Offentliga utgifter bör riktas in på att främja investeringar i hållbar teknik och hållbara projekt. Miljöskadliga subventioner bör avvecklas, med beaktande av de sociala konsekvenserna. Offentliga upphandlingar måste användas för att stödja miljövänliga produkter och tjänster. Man bör vidta åtgärder som gör att den internationella handeln går hand i hand med en hållbar utveckling.

1.8

För att mäta framstegen på vägen mot förbättrad hållbarhet måste man fastställa tydliga indikatorer. Man bör utveckla metoder för att mäta ekonomiska framsteg inte bara i form av BNP, utan också genom att se hur människors välbefinnande och livskvalitet förbättras och samtidigt ta hänsyn till målen att bekämpa fattigdom, skapa drägliga arbetsvillkor och värna om miljön. På grundval av yttrandet ”Bortom BNP – mätmetoder för hållbar utveckling” (3) har EESK för avsikt att redan före Rio+20-konferensen lägga fram sin ståndpunkt om hur det civila samhället bör involveras i arbetet med att utveckla dessa indikatorer.

1.9

Mot denna bakgrund borde Rio+20-konferensen utfärda ett mandat för en ”grön ekonomi”, som FN målmedvetet borde följa. Detta mandat borde ha följande sex huvudsyften:

—	Mätning av framsteg på vägen mot en grön ekonomi.

—	Lagstiftningsåtgärder för en övergång till en grön ekonomi.

—	Utbildning i hållbarhet för att främja en grön ekonomi.

—	Finanspolitiska instrument för att främja en grön ekonomi.

—	Statliga utgifter och investeringar i en grön ekonomi.

—	Mål för en grön ekonomi.

1.10	De resultat som arbetet med detta mandat utmynnar i bör användas för att på nationell nivå utarbeta handlingsplaner och strategier för övergången till en grön ekonomi. I samband med detta bör man beakta den särskilda situationen i varje land.

1.11

Styrningen på internationell nivå och på FN-nivå i fråga om hållbar utveckling och miljö måste snarast möjligt integreras bättre och förstärkas så att världssamfundet kan ta de nödvändiga stegen mot en hållbar utveckling. Rio+20-konferensen måste användas för att skapa en stabil institutionell ram på FN-nivå. Unep borde stärkas och vidareutvecklas på ett institutionellt plan. Kommittén anser dessutom att ett råd för hållbar utveckling, där politiska ledare från FN-länderna ingår och som är direkt underordnat FN:s generalförsamling, skulle vara ett lämpligt forum för att hantera utmaningarna i samband med de steg som måste tas för att hållbar utveckling och grön ekonomi ska uppnås.

1.12

För att övergången till en hållbar ekonomi ska lyckas krävs det att den accepteras och stöds av det civila samhället. Kommittén framhåller därför eftertryckligen att företrädarna för det organiserade civila samhället aktivt bör involveras i arbetet med att förbereda och följa upp Rio+20-konferensen liksom i själva förhandlingarna under konferensen och vid genomförandet av resultaten. Man bör kritiskt se över de former för deltagande som har använts hittills för att kontrollera om de är ändamålsenliga. Kommittén bidrar redan före Rio+20-konferensen aktivt till denna process genom att anordna konferenser med det civila samhället och genom samråd med företrädare för det civila samhället i Europa och i andra delar av världen.

1.13

En hållbar utveckling kräver förstärkta styresformer på nationell, regional och lokal nivå och i näringslivet. Detta förutsätter att det civila samhället effektivt och formellt deltar i teman och projekt som är av betydelse för en mer miljövänlig ekonomi och hållbar utveckling, genom demokratiska processer och genom att strukturer för dialog inrättas. Europa bör under Rio+20-toppmötet redogöra för sina positiva erfarenheter av att allmänheten deltar i beslutsfattandet och har tillgång till miljöinformation och till domstolar på grundval av den s.k. Århuskonventionen och insistera på att sådana strukturer inrättas även på global nivå.

1.14	För att den långsiktiga hållbarheten ska ges större utrymme och rättslig tyngd, stöder kommittén initiativet från ”World Future Council” att inrätta ombudsmän för framtida generationer på FN-nivå och nationell nivå.

1.15

EU och medlemsstaterna bör först se till att de själva kan klara av de utmaningar som hållbar utveckling och övergång till en grön ekonomi innebär. EESK anser att EU:s förhandlingsposition på Rio+20-mötet kommer att stärkas om EU agerar i enlighet med sitt historiska ansvar och sätter upp ambitiösa mål för hållbar utveckling för sig själv. EU har redan gjort detta på vissa områden, men på andra områden behöver man göra mycket mer, och i en del fall har ännu ingenting gjorts. Kommittén uppmanar rådet, kommissionen och Europaparlamentet att snarast möjligt omsätta alla de utsläppsminskningsmål som finns för 2020 och att undersöka om det utsläppsminskningsmål som fastställts för 2020 inte borde höjas till 25 %, så att framtida mål kan uppnås på ett kostnadseffektivt sätt och så att vägen bereds för ytterligare globala överenskommelser. Medlemsstaterna bör omgående vidta alla de åtgärder som krävs för att nå målet att öka energieffektiviteten med 20 % till 2020. Rent allmänt borde EU se till att de politiska effekterna av en övergång till en mer miljövänlig ekonomi för en mer hållbar utveckling beaktas när man fastställer den nya fleråriga budgetplanen, utformar de viktigaste strategierna (t.ex. jordbruks-, sammanhållnings-, handels- och utvecklingspolitiken) och fortsätter att genomföra Europa 2020-strategin. Efter Rio+20-konferensen borde EU omarbeta sin hållbarhetsstrategi.

2. Bakgrund

2.1	Den 24 december 2009 antog FN:s generalförsamling en resolution där man enades om att anordna en FN-konferens om hållbar utveckling (UNCSD) i Rio de Janeiro 2012.

2.2

EESK diskuterade under 2010 EU:s strategi för detta betydande evenemang och antog i september 2010 ett första yttrande i denna fråga (4). Sedan dess har förberedande möten ägt rum i New York och på andra platser, och kommissionen har lagt fram ett meddelande (KOM(2011) 363 slutlig) om möjliga riktlinjer för EU vid förhandlingarna på Rio+20-toppmötet. Efter en bred diskussion med företrädare för det civila samhället vidareutvecklar EESK i detta yttrande sina ståndpunkter och insisterar på en rad punkter som bör tas upp som hörnpelare i en EU-förhandlingsstrategi för Rio+20-toppmötet.

2.3

Generalförsamlingen ställde i resolutionen upp följande tre mål för konferensen:

—	Att skapa ett nytt politiskt engagemang för hållbar utveckling.

—	Att bedöma de framsteg som har gjorts hittills och de slutsatser från de stora världstoppmötena om hållbar utveckling som ännu inte tillämpas.

—	Att ta itu med nya och framtida utmaningar.

2.4

Nuläge: Även om man under de senaste 20 åren har gjort vissa framsteg på vägen mot hållbar utveckling, blir läget på många områden allt svårare:

—	Fattigdomen har ökat i absoluta tal. 2,6 miljarder människor lever på mindre än två euro per dag.

—	1,5 miljarder arbetstagare, hälften av de förvärvsarbetande i världen, arbetar under osäkra förhållanden. 2010 uppmättes den högsta nivån av arbetslöshet sedan mätningarna började.

—	Koldioxidutsläppen och halterna av växthusgaser i atmosfären fortsätter att öka, och klimatförändringarna får alltmer skadliga effekter på levnadsförhållandena i många delar av världen.

—	Migrationen ökar över hela världen, vilket ökar trycket på miljön och försörjningstryggheten ytterligare.

—	De nuvarande demografiska utvecklingstendenserna tyder på att jordens befolkning kommer att öka till cirka nio miljarder fram till 2050, vilket ytterligare förvärrar dessa problem.

2.5

Nya och framtida utmaningar: Den ökande befolkningen i världen, de allt större förväntningarna i fråga om levnadsstandard och den allt större råvaruförbrukningen leder till att livsmedel, energi och andra naturresurser blir allt knappare. Detta leder till att priserna stiger och till allvarliga sociala och politiska problem.

2.6

Att vilja värna om eller uppnå en skälig försörjningstrygghet i fråga om livsmedel, energi och resurser för alla människor i dag och i framtiden i en värld med stigande befolkningstillväxt och begränsade naturresurser kommer att vara en av de största nya utmaningarna under de närmaste 100 åren. Därför behövs det en kvalitativ ekonomisk tillväxt som bidrar till att avskaffa fattigdom och social orättvisa och som samtidigt värnar om naturtillgångarna för framtida generationer. Att etablera institutionella strukturer för att hantera denna utmaning borde vara en central fråga för toppmötet 2012.

2.7

Regeringscheferna och finans- och ekonomiministerierna har varit mycket upptagna med den ekonomiska och finansiella krisen under de senaste tre åren. Dessa akuta kortsiktiga problem får dock inte ta uppmärksamheten från de allt större problemen i den reala världsekonomin och det akuta behovet av att styra in världsekonomin i en mer hållbar, rättvis och miljövänlig riktning. Denna övergång är i sig en viktig faktor som stimulerar nya investeringar och arbetstillfällen, och den borde leda till större rättvisa, sammanhållning, stabilitet och motståndskraft. Den kan bidra till att lösa de nuvarande ekonomiska svårigheterna.

2.8

Ett förnyat politiskt åtagande: Rio+20-konferensen är ett viktigt tillfälle att utforma en ram för denna övergång och att uppnå det politiska engagemang på hög nivå som krävs för att övergången ska lyckas. Det är av stor betydelse att regeringscheferna själva tar sig an frågorna, närvarar vid konferensen och gör den till en framgång. Eftersom omställningen av världsekonomin är den centrala frågan vid konferensen, måste även finans-, miljö- och utvecklingsministrarna delta i den.

2.9

Hållbar utveckling förutsätter initiativ och deltagande från det civila samhället. Det civila samhället måste aktivt involveras i såväl förberedelserna för toppmötet som dess uppföljning och genomförandet av resultaten. Strukturer för dialog bör skapas på nationell och internationell nivå för att möjliggöra en dialog mellan det civila samhällets aktörer samt mellan det civila samhället och de politiska beslutsfattarna i frågor som rör en grönare ekonomi och hållbar utveckling.

2.10

I generalförsamlingens resolution fastställs följande två teman:

—	En grön ekonomi för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

—	Den institutionella ramen för hållbar utveckling.

2.11

Det kommer inte att räcka med ett enda toppmöte för att enas om alla de åtgärder som behöver vidtas över hela världen för att skapa en grönare ekonomi och främja hållbar utveckling mer effektivt. Kommittén anser därför att Rio+20-konferensen bör ha som främsta mål att skapa en stabil institutionell ram inom FN för att genomföra besluten, varaktigt främja hållbar utveckling världen över och genomföra ett handlingsprogram för en grönare världsekonomi under de kommande åren.

3. Den institutionella ramen – ett nytt råd för hållbar utveckling

3.1

På internationell nivå har FN:s kommission för hållbar utveckling (CSD) under de senaste 19 åren haft ansvar för att övervaka framstegen på vägen mot hållbar utveckling över hela världen. I sin nuvarande form är denna kommission dock inte längre ändamålsenlig. Den har gjort korrekta analyser av ett antal problem men har inte visat sig kapabel att följa upp dessa med konkreta åtgärder. Det behövs en mer kraftfull struktur inom FN för att ta sig an de stora globala hållbarhetsfrågorna på ett effektivare sätt.

3.2

Bland de olika möjligheterna att stärka den institutionella strukturen inom FN förespråkar EESK den idé som håller på att ta form om ett råd för hållbar utveckling, som ska vara direkt underordnat generalförsamlingen och som ska samordna och stärka det arbete som nu sker inom FN:s ekonomiska och sociala råd (Ecosoc) och kommissionen för hållbar utveckling.

3.3

Alla länder i världen bör ingå i rådet och vara representerade av sina politiska ledare. Rådet bör främja globala åtgärder i fråga om alla aspekter av hållbar utveckling och övergången till en grön ekonomi samt vidta åtgärder för att lösa nya och allt viktigare frågor som t.ex. försörjningstryggheten i fråga om livsmedel och energi.

3.4	Det nya rådet bör etablera nära kontakter med Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF), som själva bör få som nytt uppdrag att främja hållbar utveckling som en prioritering i arbetet.

3.5	FN:s miljöprogram (Unep) och utvecklingsprogram (UNDP) bör stärkas så att de tillsammans kan utarbeta mer relevanta bidrag i fråga om den hållbara utvecklingens miljö- och utvecklingsaspekter.

3.6	Styrning på nationell nivå: Samtidigt som det skapas handlingskraftiga strukturer på FN-nivå måste de som har det politiska ansvaret också använda toppmötet för att blåsa nytt liv i sina egna nationella mekanismer för att främja hållbar utveckling.

3.7

De nationella strategierna för hållbar utveckling måste ges en ny uppläggning, omarbetas och få fullt stöd från näringslivet och alla delar av det civila samhället. Rådgivande organ såsom råden för hållbar utveckling måste ha tillräckliga resurser för att fullgöra sin roll när det gäller att ta fram nya idéer och driva på framsteg.

3.8

Styrning på regional och lokal nivå: Det finns många framstående exempel över hela världen på vad de lokala och regionala myndigheterna kan åstadkomma. På toppmötet borde man framhäva de bästa exemplen som förebilder och uppmana de nationella regeringarna att stimulera sina lokala och regionala myndigheter att göra ytterligare framsteg och hjälpa dem med detta.

3.9

Näringslivets och arbetsmarknadsparternas roll: Tiden är mogen att bygga vidare på exemplen på bästa praxis och i större utsträckning främja bästa näringslivspraxis för hållbarhet genom att skapa en ramkonvention om företagens sociala ansvar för hållbarhet och en konvention för redovisningsskyldighet baserad på ISO 26000. Förhandlingar i detta syfte bör inledas på toppmötet. Arbetsmarknadsparterna bör involveras fullt ut i denna process.

3.10

Det civila samhällets roll: Övergången till en hållbar ekonomi kan bara lyckas om det civila samhället är aktivt involverat i denna process. Detta förutsätter att det finns demokratiska processer och att man skapar strukturer för dialog mellan det civila samhället och de politiska beslutsfattarna. Information om miljön, om framsteg på vägen mot en grönare ekonomi och om andra aspekter på hållbar utveckling måste göras allmänt tillgänglig inom varje land, så att man kan föra en mer initierad offentlig debatt om dessa viktiga frågor. I Europa har man med 1998 års konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslut och rätt till överprövning i miljöfrågor (den s.k. Århuskonventionen) lyckats utvidga och förankra allmänhetens rätt till information och främja allmänhetens deltagande samt möjligheter till rättslig prövning. Toppmötet borde uppmuntra liknande konventioner i alla delar av världen och ge det nya rådet för hållbar utveckling i uppdrag att eftersträva detta mål inom ett globalt ramverk.

3.11

Ombudsmän för framtida generationer: Framtida generationers behov är en viktig aspekt på hållbar utveckling, men dessa representeras inte i de relevanta beslutsprocesserna. För att åtgärda denna situation och för att långsiktiga intressen ska ges större utrymme och rättslig tyngd, stöder kommittén initiativet från ”World Future Council” (5) att inrätta ombudsmän för framtida generationer på FN-nivå och nationell nivå.

4. En grön ekonomi

4.1

Som den nu fungerar bidrar inte den globala ekonomin till en hållbar utveckling. Ur ett miljöperspektiv stimulerar den överkonsumtion av naturtillgångar, den möjliggör miljöföroreningar och klarar inte av att hejda klimatförändringarna. Ur ett socialt perspektiv bär den ansvaret för utbredd arbetslöshet och fattigdom, dålig hälsa och brist på utbildning.

4.2

En grönare världsekonomi innebär att den omorienteras för att nå mer hållbara resultat. De ekonomiska målen måste ses över med avseende på hur de bidrar till en hållbar utveckling. Alla instrument för den ekonomiska politiken måste vara utformade på ett sådant sätt att de kan styra in ekonomin i en mer hållbar riktning.

4.3

Ekonomisk tillväxt har i den ekonomiska utvecklingen hittills varit en viktig förutsättning för höjd allmän levnadsstandard. Den måste även i framtiden vara ett viktigt mål, framför allt för utvecklingsländer där man först måste skapa drägliga levnadsvillkor för alla. En grön ekonomi är inriktad på att koppla loss ekonomisk tillväxt från negativa miljöeffekter. Den måste ingå i en strategi för hållbar utveckling som är inriktad på kvalitativ ekonomisk tillväxt, som bidrar till att minska fattigdom och social orättvisa och som samtidigt värnar om naturtillgångarna för framtida generationer. Vid övergången till en grön ekonomi måste man ta hänsyn till sådana grundläggande principer som rättvisa, samarbete och gemensamt men differentierat ansvar.

4.4

Kommittén ställer sig positiv till att man i de internationella klimatförhandlingarna nu behandlar den sociala aspekten och frågan om ”ordentliga jobb” vid övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Detta har förankrats i den gemensamma visionen för långsiktiga globala åtgärder i Cancún-avtalet. Kommittén stöder ILO:s politiska rekommendationer beträffande gröna jobb och vill särskilt framhålla att arbetsmarknadsparterna aktivt måste involveras i omställningen av arbetsmiljön.

4.5

Uppgiften att skapa en grönare ekonomi är mycket omfattande och måste angripas på många olika områden, nämligen följande:

—	På internationell, nationell, regional och lokal myndighetsnivå.

—	Inom många olika sektorer av ekonomin.

—	Olika slags företag, arbetsmarknadsparterna och andra ekonomiska aktörer måste involveras.

—	Medborgarna och konsumenterna måste involveras.

4.6

Rio+20-konferensen borde utmynna i ett nytt politiskt åtagande att främja hållbar utveckling och övergången till en grön ekonomi världen över. Konferensdeltagarna borde ställa upp principer för en övergång till en mer miljövänlig ekonomi. Dessutom borde de ge de ansvariga FN-organen i uppdrag att utarbeta ett åtgärdsinriktat arbetsprogram där man tar upp de viktigaste frågorna när det handlar om att främja hållbar utveckling över hela världen.

4.7

Uppdrag ”grön ekonomi” för FN:s organ: Kommittén föreslår att sex pelare eller huvudpunkter tas med i ett uppdrag för FN-organens fortsatta arbete för hållbar utveckling, nämligen:

—	Mätning av framsteg på vägen mot en grön ekonomi.

—	Lagstiftningsåtgärder för en övergång till en grön ekonomi.

—	Utbildning i hållbarhet för att främja en grön ekonomi.

—	Finanspolitiska instrument för att främja en grön ekonomi.

—	Statliga utgifter och investeringar i en grön ekonomi.

—	Mål för en grön ekonomi.

4.8	EU och dess medlemsstater har stor erfarenhet av att använda politiska instrument för att främja hållbarhet. EU borde därför aktivt bidra med dessa erfarenheter på internationell nivå.

4.9

Mätning av framstegen mot en grön ekonomi: Parametrar måste fastställas som ger en tydlig indikation på framstegen på vägen mot bättre hållbarhet. Man bör utveckla metoder för att mäta ekonomiska framsteg genom att se till hur människors välbefinnande och livskvalitet förbättras och samtidigt ta hänsyn till målen att bekämpa fattigdom, skapa drägliga arbetsvillkor och värna om miljön. Man måste framför allt komma överens om metoder för att mäta hur ekonomisk verksamhet tar olika former av naturresurser i anspråk, i mark, vatten, luft och olika ekosystem.

4.10	På toppmötet borde man komma överens om en tidsplan för ett system för att mäta framstegen på vägen mot en grön ekonomi.

4.11

Redan i yttrandet ”Bortom BNP – mätmetoder för hållbar utveckling” (6) framförde EESK vissa tankar kring BNP-måttets begränsningar, möjligheterna att korrigera och komplettera det samt behovet av nya kriterier som kan användas för att fastställa ytterligare indikatorer på välbefinnande och (ekonomisk, social och miljömässig) hållbarhet. EESK tänker redan före Rio+20-konferensen lägga fram sin ståndpunkt om hur det civila samhället bör involveras i arbetet med att ta fram dessa indikatorer.

4.12

Lagstiftningsåtgärder: Effektivitetsnormerna för många olika produkter och processer inom EU (framför allt normerna för energieffektivitet) har under årens lopp hela tiden drivits uppåt av en stegvis åtstramning av miniminormerna. Europa bör föreslå en liknande mekanism för att driva fram en sådan process internationellt. Man bör möjligen också utarbeta nya internationella initiativ för kemikalieförvaltning och för att reglera effekterna av nya teknikformer, t.ex. nanoteknik.

4.13	Utbildnings- och informationsutbyte: Det finns ett antal länder, regioner, städer, företag etc. som i praktiken redan har visat att övergången till hållbarhet kan lyckas.

4.14	Europa har aktivt arbetat för att främja utbildning om hållbarhet och informationskampanjer om bästa praxis och nya initiativ på hållbarhetsområdet. Erfarenheterna av detta borde tas med i den internationella diskussionen om instrument för en grön ekonomi.

4.15

Finanspolitiska åtgärder: Toppmötet borde ge ytterligare impulser till nationella och internationella insatser för att göra finanspolitiken mer miljövänlig genom att avskaffa absurda bidrag och utforma skattepolitiken så att sysselsättning underlättas medan miljöbelastningar och användning av fossila bränslen och andra naturtillgångar försvåras. Tiden är också inne att starta ett nytt initiativ för att beskatta finansiella transaktioner på globalt överenskommen basis och att använda intäkterna för att bekosta investeringar i hållbar utveckling.

4.16

Investeringar i forskning och utveckling: De ansvariga FN-organen borde få i uppdrag att identifiera på vilka områden inom forskning och utveckling (kring teknik och instrument för en grön ekonomi) det vore meningsfullt med en kraftsamling av FoU-ansträngningarna genom internationellt samarbete. Det är viktigt att ny, mer miljövänlig teknik snabbt börjar användas i hela världen. De ansvariga FN-organen borde framför allt identifiera vilka hinder som finns för en snabb överföring av sådan teknik och utveckla olika sätt att övervinna dessa.

4.17

Offentliga upphandlingar kan vara ett kraftfullt instrument för att driva företag i riktning mot mer miljövänliga produkter och tjänster. Europa har erfarenhet av ”gröna” offentliga upphandlingar med respekt för frihandelsprinciperna i ett europeiskt sammanhang. De ansvariga FN-organen borde framför allt få i uppdrag att främja bästa praxis på detta område över hela världen.

4.18

Investeringsflöden – ett nytt globalt avtal: Enligt tillförlitliga uppskattningar behövs det enbart inom energisektorn investeringar på sammanlagt flera biljoner euro för övergången till ett koldioxidsnålt samhälle under de kommande 40 åren. För andra aspekter av hållbarhetsövergången kommer det också att krävas mycket stora belopp. De ansvariga FN-organen borde få i uppdrag att tillhandahålla ett forum för övervakning av de viktigaste globala investeringsflödena och identifiera var dessa måste ökas eller styras om för att övergången till en hållbar ekonomi ska kunna ske.

4.19

Kapaciteten att genomföra övergången till ett hållbart samhälle varierar stort mellan de enskilda länderna vad gäller naturresurser, ekonomiska och mänskliga resurser. En av de allra viktigaste utmaningarna för toppmötet 2012 är att ge ett ”globalt avtal” mer substans och större omfattning dels för att mobilisera offentliga och privata resurser för program för kapacitetsuppbyggnad, tekniköverföring och hållbara investeringar, dels för att på ett rättvist sätt hjälpa de minst utvecklade länderna och andra utvecklingsländer i deras ansträngningar att hålla jämna steg i övergången till ett hållbart samhälle. De ansvariga FN-organen borde övervaka framstegen när det handlar om respekten för finansiella och andra åtaganden som syftar till att hjälpa utvecklingsländerna med övergången till ett hållbart samhälle.

5. Mål i viktiga sektorer

5.1

En grönare ekonomi kommer att påverka alla viktiga ekonomiska sektorer. Alla sektorer kommer att behöva effektivisera sin användning av energi och andra naturresurser, minska effekterna av föroreningar och avfallsproduktion, ägna större uppmärksamhet åt miljön och den biologiska mångfalden samt värna om jämställdhet och rättvisa.

5.2

De internationella utvecklingsmålen fokuserar för närvarande på att förverkliga millennieutvecklingsmålen. Kommittén anser att man vid den översyn som planeras till 2015 bör fastställa en ny uppsättning internationella utvecklingsmål för nästa period, med mer fokus på hållbar utveckling. På världstoppmötet borde detta antas som ett allmänt mål, och det nya rådet för hållbar utveckling borde ges i uppdrag att lägga fram specifika förslag angående de viktigaste sektorerna. I följande punkter redogörs kortfattat för prioriteringarna inom några av de viktigaste områdena.

5.3	Energi: En miljövänligare energisektor är den allra största utmaningen inom hela projektet för en grönare ekonomi.

5.4

Övergången till en grönare ekonomi kräver en radikal omvandling av energisektorn från fossila bränslen till energikällor med låga eller inga koldioxidutsläpp, såsom förnybar energi. Samtidigt måste alla sektorer göra stora ansträngningar för en mer ekonomisk och effektiv omvandling, för att använda energi på ett mer effektivt sätt och på så sätt hejda eller minska ökningen av den internationella efterfrågan på energi.

5.5

Tillgången till rena, överkomliga och moderna energitjänster är en nödvändighet om man vill främja en hållbar, social och ekonomisk utveckling samt förverkliga millennieutvecklingsmålen. Enligt Internationella energiorganet saknar mer än 1,4 miljarder människor över hela världen tillgång till elektricitet. Ytterligare en miljard människor har endast tillgång till otillförlitliga energinät. FN:s generalförsamling utropade nyligen 2012 till ”Internationella året för hållbar energi åt alla”. Detta skapar äntligen det akut nödvändiga tillfället att rikta större internationell uppmärksamhet på energifattigdom samt betalbara lösningar och företagsmodeller, som redan finns och som kan tillämpas på global nivå. Kommittén har aktivt bidragit till debatten om hållbar utveckling och hållbar energi och kommer även i framtiden att komma med bidrag i detta viktiga ämne.

5.6	Många människor har fortfarande inte tillräcklig tillgång till energi (energifattigdom). Övergången till miljövänliga energiförsörjningsformer måste ha som främsta mål att fattigare befolkningsgrupper ska få tillräckligt med energi till rimliga priser.

5.7	Jordbruk, biologisk mångfald och miljö: EESK fördömer å det skarpaste att en miljard människor i olika delar av världen lider av hunger, särskilt i utvecklingsländer – en situation som helt klart står i strid med strävandena att uppnå det första millennieutvecklingsmålet.

5.8

EESK uppmanar dessutom världssamfundet att erkänna rätten till livsmedel på internationell och nationell nivå, att förbättra rätten till egen mark och tillgång till land och vatten samt att hålla statliga aktörers och privata investerares uppköp av stora landytor i utvecklingsländer (”land grabbing”) under kontroll.

5.9

I många delar av världen måste man göra en grundlig översyn av jordbruket ur följande perspektiv: den gröna ekonomin, tryggad livsmedelsförsörjning för alla, bevarande av markens naturresurser och dess biologiska mångfald samt främjande av resurseffektivitet inom denna sektor. Framför allt vattenresurserna måste förvaltas och skyddas bättre. Det behöver fastställas nya mål för dessa områden.

5.10

EESK ser nyckeln till ett hållbart jordbruk i bibehållandet av en kvantitativt tillräcklig, högkvalitativ och regionalt differentierad, heltäckande och miljövänlig livsmedelsproduktion, där landsbygdsområdena skyddas och vårdas, mångfalden och de särskiljande kännetecknen hos produkterna bibehålls och mångfalden och artrikedomen i kulturlandskapen och landsbygdsområdena främjas (7). Trots att världen behöver större biologisk mångfald ser vi att antalet arter fortlöpande minskar. Skogsbruk, gruvdrift, tillverkningsindustri och inte minst befolkningsutvecklingen hotar också den biologiska mångfalden.

5.11

Man bör vidta effektiva åtgärder för att jordbruksmarknaderna ska fungera bättre och mer transparent. Volatiliteten och de orimliga höjningarna av livsmedelspriserna måste bekämpas. Användningen av förnybara råvaror för energiproduktion får inte ske på bekostnad av den globala livsmedelsförsörjningen. Tryggandet av livsmedelsförsörjningen bör ske genom lagerhållning på regional nivå, och genom att främja en större användning av restbiomassa från lantbruket och livsmedelsindustrin.

5.12

Rättigheterna hos arbetstagarna inom jordbruket bör tryggas genom att man genomför de ILO-konventioner som finns. En förutsättning är att det civila samhället aktivt deltar igenomförandet av hållbarhetsprojekt på lokal och nationell nivå. I samband med detta bör man i utvecklingsländerna framför allt också betona kvinnornas roll.

5.13

Havsmiljön: Havsmiljön kännetecknas av föroreningar, överfiske och överexploatering av andra marina tillgångar. Konferensdeltagarna bör ge FN:s ansvariga organ i uppdrag att inleda ett nytt internationellt förfarande för att stärka och samordna de mekanismer som finns för att skydda havsmiljön samt skydda andra marina resurser mer effektivt än med de regleringar som finns i dag.

6. Visa ansvar

6.1	För att vara trovärdigt måste EU först klara av sina egna läxor i fråga om hållbarhet.

6.2

Medlemsstaterna och EU måste

—	gemensamt bekräfta sitt politiska engagemang för hållbar utveckling genom att ansvaret för denna läggs på regeringscheferna, understödda på lämpligt sätt av såväl ekonomi- och finansministerier som miljöministerier och andra ministerier,

—	blåsa nytt liv i sina egna strategier och handlingsplaner för hållbar utveckling,

—	samarbeta fullt ut med företagen och alla delar av det civila samhället under förberedelserna av världstoppmötet och uppföljningen av detta, i fråga om både en hållbar utveckling och en grön ekonomi.

Handlingsplan

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har föresatt sig att delta aktivt i processen fram till FN-konferensen om hållbar utveckling 2012 i Rio de Janeiro. Redan under utarbetandet av detta yttrande har hearingar ägt rum: den 23 mars 2011 och den 7 juli 2011.

—	När yttrandet antagits kommer föredraganden aktivt att försöka föra in EESK:s ståndpunkt i den mellaninstitutionella dialogen och i en gemensam ståndpunkt för EU.

—

På grundval av det yttrande som har antagits kommer EESK att vidareutveckla dialogen med det europeiska organiserade samhället. Gemensamma möten planeras med sambandsgruppen, med företrädare för nationella ekonomiska och sociala råd samt med andra organisationer och nätverk inom det civila samhället, som också håller på att utarbeta sina ståndpunkter inför Rio+20-konferensen. En större EESK-konferens, som planeras till början av 2012, kommer att utgöra ytterligare en milstolpe i denna diskussionsprocess inom det civila samhället.

—

Utöver den inomeuropeiska dialogen behandlar EESK också Rio+20-konferensen inom ramen för sina förbindelser med företrädare för det organiserade civila samhället från andra delar av världen, framför allt med konferensens värdland Brasilien, med Kina och med Sydafrika. Föredraganden kommer aktivt att delta i denna dialog för att fastställa gemensamma prioriteringar i målen för det organiserade civila samhället från olika delar av världen och för att framföra dessa ståndpunkter i Rio de Janeiro i juni 2012.

Föredraganden kommer också att representera EESK under Rio+20-diskussionerna inom ramen för AICESIS (internationella sammanslutningen för ekonomiska och sociala råd och liknande organ). Ett antal möten med våra internationella samarbetspartner planeras i Rio nästa år vid sidan av själva konferensen.

Bryssel den 22 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförandem

Staffan NILSSON

(1) KOM(2011) 363 slutlig.

(2) Se sid. 110 i denna utgåva av EUT.

(3) EUT C 100, 30.4.2009, s. 53.

(4) Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Inför ett världstoppmöte om hållbar utveckling 2012”, EUT C 48, 15.2.2011, s. 65.

(5) http://www.futurejustice.org/action-the-campaign/?section=full#21.

(6) EUT C 100, 30.4.2009, s. 53.

(7) Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken år 2013”, EUT C 354, 28.12.2010, s. 35.

22.12.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 376/110

KOM(2011) 112 slutlig

2011/C 376/20

Föredragande: Richard ADAMS

Medföredragande: Josef ZBOŘIL

Den 8 mars 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050”

KOM(2011) 112 slutlig.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av arbetet, antog sitt yttrande den 6 september 2011.

Vid sin 474:e plenarsession den 21–22 september 2011 (sammanträdet den 22 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 119 röster för, 3 emot och 2 nedlagda röster:

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 Kommittén välkomnar kommissionens färdplan för ett utsläppssnålt samhälle 2050 som en vision för en framtida strategi och uppmanar alla EU-institutioner att beakta den i dess helhet som ett riktmärke för de åtgärder och den politiska utveckling som behövs för att uppnå 2050-målen. Kommittén vill i sammanhanget hänvisa till sitt arbete om flaggskeppsinitiativet om resurseffektivitet och till sina förslag till FN:s konferens om hållbar utveckling 2012 (1).

1.2 Kommittén vill uppmana rådet, kommissionen och parlamentet att säkerställa ett fullskaligt genomförande av alla befintliga koldioxidrelaterade mål för 2020 och att på nytt överväga att strama upp växthusgasmålet för 2020 till en 25-procentig minskning – baserat på de framsteg som uppnåtts i COP 17-förhandlingarna och den förväntade ekonomiska utvecklingen inom EU – på vägen mot den överenskomna minskningen med 80–95 % senast 2050.

1.3 Kommittén uppmanar EU att anta vägledande mål för en minskning av växthusgaser på 40 % senast 2030 och 60 % senast 2040 och att följa upp med rättsligt bindande regler för att uppnå dessa minskningar. Sådana långsiktiga vägledande mål krävs som riktmärken för att ge förutsägbarhet och stabilitet för investerare och beslutsfattare.

1.4 Kommittén rekommenderar kommissionen att lägga fram ett omfattande nytt åtgärdspaket för att ge incitament till de omfattande nyinvesteringar som krävs för att uppnå dessa nya mål. Paketet bör inkludera ett stärkande av EU:s system för utsläppshandel som ett kostnadsoptimerande instrument för vägledning av investeringsbeslut samt andra åtgärder för att

—	främja energieffektivitet inom alla sektorer,

—	öka konsumenternas medvetenhet och förmåga att använda sin egen köpkraft till att gynna utsläppssnåla produkter och tjänster,

—	stödja investeringar i den infrastruktur som kommer att behövas,

—	främja utbildning och kapacitetsuppbyggnad inom nyckelsektorerna.

1.5 Kommittén framhåller behovet av en aktiv industripolitik och samordnad FoU för att stödja övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Kommittén stöder förslaget om färdplaner som strategiska visioner som vägledning för övergångsprocessen, särskilt vad gäller energiframställning, transporter, byggnads- och bostadsbranschen, jordbruk och avfallshantering.

1.6 Det är avgörande att civilsamhället är fullt involverat genom en strukturerad och permanent dialog om de specifika strategiska planerna.

2. Färdplanen

2.1 Färdplanen 2050 föreslår åtgärder som kan möjliggöra för EU att minska utsläppen av växthusgaser med 80–95 % jämfört med 1990 års nivåer, vilket rådet i februari 2011 bekräftade som ett EU-mål.

2.2 För att uppnå detta föreslår färdplanen att man planerar för en minskning av inhemska växthusgasutsläpp på 80 % senast 2050, vilket pekar på att det högre målet om 95 % skulle nås genom kompensationsuppköp på den globala koldioxidmarknaden. En minskning av inhemska utsläpp på mellan 40 och 60 % under 1990 års nivåer skulle vara den mest kostnadseffektiva vägen för 2030 och 2040, och i detta sammanhang betraktas minskningar på 25 % senast 2020 som en bit på vägen.

2.3 Inom energisektorn bör koldioxidsnål teknik enligt färdplanen stå för nästan 100 % av elförsörjningen senast 2050. Detta kommer att kräva stora investeringar i förnybara energikällor och utveckling av nya smarta nät över hela Europa, vilket i huvudsak skulle åstadkommas genom ett stärkt system för handel med utsläppsrätter.

2.4 För transporter planeras för en 60-procentig minskning av växthusgasutsläppen senast 2050. I färdplanen anges att biobränslen kommer att behöva utvecklas ytterligare, särskilt för flyg och tunga fordon. Men färdplanen noterar att livsmedelstrygghet och miljöproblem har kopplats till biobränslenas utveckling och understryker vikten av att utveckla mer hållbara andra och tredje generationens biobränslen.

2.5 När det gäller byggnader betonar färdplanen vikten av snabbt genomförande av normer för utsläpp nära nollnivåer för nya byggnader samt utmaningen att uppgradera energiprestandan hos nuvarande byggnader.

2.6 För industrin föreskrivs ökad energieffektivitet och en övergång till mindre energiintensiva tillverkningsprocesser. Det kommer att krävas industrispecifika lösningar och ytterligare sektorspecifika färdplaner. Det är viktigt att se till att åtgärder för koldioxidminskning inte bara driver energiintensiva industrier att omlokalisera till delar av världen med mindre reglering (”koldioxidläckage”).

2.7 För jordbruks- och skogsbrukssektorn krävs ökad energieffektivitet och rutiner som ökar den förvaltade markens kapacitet att binda och hålla kvar kol. Biomassa som en potentiellt hållbar energikälla uppmärksammas också, förutsatt att alla dess effekter bedöms korrekt. I allmänhet kan man lösa problemen med att kombinera den stigande efterfrågan på livsmedel respektive biomassa och de klimatpolitiska målen.

2.8 Att uppnå alla dessa mål kommer att kräva ytterligare offentliga och privata investeringar på omkring 270 miljarder euro årligen under de kommande 40 åren. Detta utgör 1,5 % av EU:s BNP eller 8 % av de aktuella investeringsnivåerna – avsevärt lägre än de nivåer som redan uppnåtts i vissa tillväxtekonomier som på allvar eftersträvar en koldioxidsnål ekonomi.

2.9 Ytterligare offentliga resurser för att finansiera denna investering skulle kunna hämtas från intäkterna från nästa omgång av auktionering av utsläppsrätter inom EU:s system för utsläppshandel. Alla offentliga investeringsprogram bör också användas mer systematiskt för att få fram ytterligare medel från privata sektorn.

2.10 Andra fördelar med övergången till en koldioxidsnål ekonomi inkluderar minskat beroende av importerade fossila bränslen, förbättrad energitrygghet, skapande av nya arbetstillfällen och förbättrad luftkvalitet och hälsa.

2.11 I meddelandet föreslås inte några specifika nya regler och åtgärder. Det indikerar ett antal områden där nya strategier eller politiska initiativ kommer att krävas på EU-nivå och nationell nivå för den övergång som behövs under de kommande 40 åren. Färdplanen för 2050 uppvisar en viktig förändring från nya bindande mål till åtgärder. Den är inledningen till en debatt med medlemsstaterna om huruvida vi ska fastställa nya mål eller ej. Framför oss ligger ett viktigt politiskt beslut: toppstyrda mål eller en nedifrån-och-upp-strategi när det gäller teknisk innovation.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Färdplanen grundas på särskilda ekonomiska modeller som visar de mest kostnadseffektiva sätten att nå de mål för minskning av växthusgaserna som satts upp för 2050. För att uppnå fullt förtroende för denna metodologi behöver mer information finnas tillgänglig om skapandet av modellerna, de data som används i dessa samt de känslighetsanalyser som genomförs. Inte desto mindre verkar metodologin redan vara tillräckligt robust för att stödja den huvudsakliga slutsatsen att investeringsnivåerna behöver ökas avsevärt för att uppnå en koldioxidsnål ekonomi senast 2050.

3.2 Särskilt stöder kommittén bestämt färdplanens slutsats att tidiga framsteg är mycket viktiga för kostnadseffektiviteten. Tidiga framsteg kan påskynda införandet av ny teknik, sänka priserna på denna, undvika dyra och slösaktiga nya investeringar i kortlivade koldioxidintensiva anläggningar och ge ekonomisk drivkraft för de förändringar som behövs.

3.3 En färdplan är användbar endast så länge som den är vägledande för åtgärderna. Nyckeltestet för denna färdplan är i vilken utsträckning den kan göras till en integrerad del av den politiska utvecklingen och i de viktigaste inblandade europeiska aktörernas beslutsfattande – inom regeringar, inom energisektorn och inom andra viktiga industrisektorer samt vid konsumenternas val i enskilda fall.

3.4 Framtida politiska, ekonomiska och tekniska förändringar kommer att kräva en viss flexibilitet gällande just vilken väg man väljer, men detta bör inte ses som en ursäkt för obeslutsamhet och dröjsmål. Färdplanen bör skapa samförstånd bland alla viktiga aktörer när det gäller karaktären och takten på de framsteg som behövs samt den utvidgning som krävs i fråga om investeringsnivåerna. Särskild prioritering bör ges åt investeringar som kan trygga Europas energiförsörjning, givet osäkerheten beträffande många av Europas befintliga energikällor under kommande år.

3.5 Färdplanen bör också bidra till att öka medvetenheten bland den breda allmänheten och konsumenterna om behovet av att övergå till en koldioxidsnål ekonomi och om den roll som alla kommer att behöva spela. Det är av största vikt att detta blir en ”rättvis övergång” som är rättvis för alla och hjälper alla att anpassa sig till de förändringar som kommer att behövas.

3.6 Ett antal andra länder (bland annat Kina, USA och Sydkorea) satsar hårt på utveckling och utbyggnad av koldioxidsnål teknik för att uppnå teknisk ledning och konkurrensfördelar inom denna nya industriella tillväxtsektor. Om EU inte ska släpa efter i den mycket hårda kapplöpningen om ledarskap på området grön teknik med låga koldioxidutsläpp är det avgörande att EU matchar denna insats.

3.7 De befintliga 20-20-20-målen för spridning av förnybar energi och energieffektivitet och minskning av koldioxidutsläpp som ska uppnås senast 2020 innebär redan ett mål för EU för detta år och det är mycket viktigt att alla dessa mål uppnås. Kommittén uppmanar på nytt rådet, parlamentet och kommissionen att intensivt övervaka frågan om att strama upp 2020-målet åtminstone till en 25-procentig minskning av växthusgaserna senast 2020 – baserat på de framsteg som uppnåtts i COP 17-förhandlingarna och den förväntade ekonomiska utvecklingen inom EU – på vägen mot den 80-procentiga minskning som fastställts för 2050.

3.8 Naturligtvis skulle det vara välkommet om ett sådant steg kunde göras i kombination med framsteg mot allmän enighet om en ny uppsättning mål i den internationella förhandlingsprocessen om klimatförändringar. Men avsaknaden av en sådan allmän enighet bör inte tas som en förevändning för att senarelägga framtida åtgärder om vad EU å sin sida nu behöver göra för att uppnå sina egna långsiktiga 2020-mål, öka sin egen energiförsörjningstrygghet och bibehålla sin egen konkurrensmässiga ställning i kapplöpningen om grön teknik.

3.9 Kommittén uppmanar också EU att snabbt anta vägledande mål för en minskning av växthusgasutsläppen på 40 % senast 2030 och 60 % senast 2040, så att man ger förutsägbara riktlinjer för dem som fattar investeringsbeslut inom energisektorn och andra nyckelområden.

3.10 De 270 miljarder euro per år som krävs för nyinvesteringar utgör ett högt belopp, men det är ändå nåbart eftersom det endast motsvarar 1,5 % av EU:s BNP – förutsatt att skattemässiga och andra övergripande signaler är varaktigt positiva. Kommittén vill framhäva behovet av stabilitet och förutsebarhet inom ramverket för att ge tillräcklig säkerhet för den typ av investeringar som kommer att behövas.

3.11 Färdplanens mål kommer att kräva både efterfrågan (till exempel en konkurrenskraftig integrerad EU-marknad för energi, nödvändig nätinfrastruktur och koldioxidprissättning) och teknisk utveckling (dvs. stöd till FoU, demonstration och tidig utveckling enligt SET-planen (2)). Stöd för tidig och utbredd spridning av ny, banbrytande koldioxidsnål teknik är särskilt viktigt för att accelerera inlärningskurvan och utnyttjandegraden. Tidigare budgetåtaganden på detta område måste upprätthållas.

3.12 Överbryggande finansiering är av särskild vikt för att se till att teknik med högt europeiskt mervärde och hög ekonomisk avkastning på lång sikt inte dör ut i ett tidigt utvecklingsskede. EU bör

—	ge finansiellt stöd till teknik som omfattas av SET-planen genom skräddarsydda kombinationer av bidrag och lån,

—	se till att upphandlingsreglerna överensstämmer med målen i SET-planen,

—	se till att Sammanhållningsfonden och strukturfonderna konsekvent verkar för att stödja mål om koldioxidminskning inom infrastruktur och andra projekt.

3.13 Färdplanen lägger stor vikt vid det europeiska systemet för utsläppshandel som ett sätt att uppbåda de förändringar och de investeringar som krävs. Systemet för utsläppshandel var avsett att bli en global trendsättare och ingå i ett internationellt ”handelssystem med tak” som skulle fastställa ett stadigt minskande tak för globala koldioxidutsläpp i linje med 2 °C-målet. Syftet var att inrätta ett globalt pris för handel med koldioxidutsläpp på en global marknad, som när det väl blivit etablerat i sin tur kan vara ett viktigt instrument för att uppnå nödvändiga förändringar vad gäller investeringar i riktning mot framtidens koldioxidsnåla teknik. På egen hand lyckas dock det aktuella europeiska handelssystemet inte ens inom Europa tillhandahålla nödvändig stimulans för en massiv expansion av nya grönare investeringar.

3.14 Kommittén föreslår därför att kommissionen nu överväger att lägga fram ett omfattande nytt åtgärdspaket för att åstadkomma den snabba förändring av investeringsprioriteringarna som krävs. Paketet bör tveklöst inkludera en reform och ett stärkande av systemet för utsläppshandel (som nu ska uppfattas som en europeisk åtgärd snarare än som en global föregångare) och ha som ett särskilt mål att inbringa betydande medel för att stödja FoU, utveckling av ny teknik och stöd för infrastruktur. Men det bör också inkludera en uppsättning andra skattemässiga, regleringsmässiga och konsumentorienterade åtgärder.

3.15 Ett omfattande paket

a) Ett stärkt europeiskt system för utsläppshandel

Kommittén rekommenderar att en bred översyn av systemet för utsläppshandel görs. Fyra områden är särskilt viktiga:

—	Man behöver hitta sätt att öka systemets förmåga att stödja innovation och användning av ny koldioxidsnål teknik enligt SET-planen, genom användning av intäkter från auktionering av utsläppsrätter för att stödja FoU, demonstration och tidigt införande.

—

Det potentiella problemet med koldioxidläckage, dvs. omlokalisering av industrier (särskild koldioxidintensiva industrier) till länder utanför EU måste hanteras. I och med misslyckandet med att upprätta en global marknad för utsläppsrätter kan uppvägande justeringar av gränshandelspriser nu vara berättigade. Fram till dess att man lyckas bygga upp en global koldioxidmarknad bör kommissionen ta ytterligare steg för att säkra konkurrenskraften för företag som är reellt utsatta för koldioxidläckage.

—	Sektortäckningen bör ses över. (Kommittén har i tidigare yttranden välkomnat utvidgningen av systemet för utsläppshandel till luftfartssektorn och uppmanat till ytterligare utvidgning till sjöfartssektorn.)

—	Internationella kompensationsmekanismer för att främja kostnadseffektiva utsläppsminskningar i utvecklingsländer bör stramas åt och utvidgas (utan att det ger någon ursäkt för att minska ansträngningarna för att uppnå inhemska utsläppsmål).

b) Lagstiftningsåtgärder. Energieffektivitet

En del sektorer, såsom sektorn för energieffektivitet, är inte särskilt känsliga för prissignaler. Hårdare europeiska åtgärder behövs för att införa och genomdriva högre normer för energieffektivitet för bostäder och andra byggnader, bilar och andra fordon samt olika sorters konsumentprodukter. Vi efterlyser en kraftfull uppföljning av energieffektivitetsdirektivet (KOM(2011) 109 slutlig) efter en grundlig konsekvensbedömning.

c) En ökad roll för konsumenterna

Konsumenterna måste vara motiverade att på ett proaktivt sätt bidra till skapandet av ett koldioxidsnålt samhälle genom att införskaffa miljövänliga varor och tjänster, särskilt genom att

—	öka trovärdigheten för gröna märkningsinitiativ och harmonisera normerna för dessa,

—	uppmuntra tillgången till effektiva och hållbara konsumentprodukter,

—	förbättra den EU-omfattande interna energimarknaden.

Konsumenterna måste vara övertygade om sin roll i en mer koldioxidsnål framtid, och samarbetspartnerskap med offentliga sektorn bör uppmuntras.

d) Infrastruktur

Infrastruktur för att stödja ny utsläppssnål teknik och för att säkra driftskompatibilitet såsom nya smarta energiförsörjningsnät kommer att kräva stora investeringar på europeisk nivå för att garantera enhetliga tekniska specifikationer och optimal energidelning. Vi rekommenderar att kommissionen gör en uppföljande undersökning av utvecklingsvägar för europeisk infrastruktur som stöd för övergången till en koldioxidsnål ekonomi, samt relaterade investeringar och institutionella strukturer.

e) Kapacitetsuppbyggnad och konsekvenser för sysselsättningen

Det är oerhört viktigt att den sociala effekten av utvidgningar eller sammandragning av olika sektorer som påverkas av övergången mot mindre koldioxidanvändning analyseras och utvärderas på förhand samt att omfattande sektoriella verktyg och åtgärder inrättas för att skapa nödvändig förmåga och kapacitet och för att erbjuda omskolning eller annat stöd till personer som kommer från den äldre koldioxidekonomin, och därmed möjliggöra en socialt rättvis omstrukturering.

f) Skattemässiga åtgärder

Neutrala skattereformer för ökad beskattning av koldioxidbränslen (och andra naturresurser) i kombination med sysselsättningsfrämjande åtgärder och bättre social trygghet spelar en nyckelroll för att vägleda övergången till en koldioxidsnål ekonomi. Det politiska klimatet är troligen ännu inte moget för att återuppliva det tidigare förslaget om en EU-omfattande koldioxidskatt, men alla ansträngningar bör göras för att uppmuntra sådana reformer på nationell nivå. Kommittén välkomnar också det förslag som nyligen lades fram om en skatt på finansiella transaktioner och yrkar på att intäkter ska användas för att uppmuntra investeringar i den koldioxidsnåla ekonomin.

4. Kommentarer om specifika sektorer

4.1 Energisektorn. Kostnaden för förnybara energikällor har präglats av en stadig nedgång under de senaste åren. Investeringarna behöver nu trappas upp för att sänka kostnaderna till konkurrenskraftiga och överkomliga nivåer. Samtidigt behöver man upprätthålla en tillräcklig basbelastning eller utveckla system för lagring och distribution för att undkomma problemen med avbrott i energileveranserna från vindkraft och solcellsbaserad produktion.

4.2 En utveckling av smarta nät på europeisk nivå är också viktig för att möjliggöra en mer omfattande integrering av förnybara bränslen. Det europeiska elnätets nuvarande kapacitet att ta upp intermittenta energikällor är begränsad och systemet måste upprätthålla en tillräcklig basnivå från icke-förnybara energikällor (inklusive kärnkraft). Det kommer att krävas en omfattande utveckling av smarta integrerade nätverk (inklusive hantering av efterfrågan från industri och hushåll) och storskalig kapacitet för lagring av lättillgängliga energiresurser (batterier, vattenlagring, etc.). Om kärnbränsle och fossila bränslen med avskiljning och lagring av koldioxid ska vara en del av lösningen behöver detta tas upp på ett öppet sätt och lösas, troligen från fall till fall eller från land till land. Vi hoppas att den kommande energifärdplanen för 2050 ska gå in mer i detalj på dessa val och föregripa en större samordning av energiproduktion och energiöverföring inom Europa.

4.3 Investeringar i koldioxidsnål teknik kan innebära att ökningen av investeringar skenar bortom vad marknaden anser vara lönsamt. Detta kommer att kräva allmänna medel, särskilt för demonstration och tidigt införande. Ytterligare utveckling av SET-planen är av grundläggande betydelse för en koldioxidsnål ekonomi.

4.4 Transportsektorn. Kommittén stöder meddelandets synsätt när det gäller den övergång som behövs inom transportsektorn. Koldioxidprestandan behöver optimeras för all befintlig teknik. Ny teknik såsom elektrifiering av vägtransporter behöver främjas liksom tredje generationens biobränsle som minskar utsläppen från befintliga nyttofordon och gör de tunga transporterna helt fossilfria. Trafikomställningen mot effektiva offentliga transporter och icke-motoriserade transporter behöver uppmuntras. EU och medlemsstaterna behöver använda offentliga utgifter, skattepolitik och regleringsåtgärder för att främja dessa förändringar. EU behöver spela en stark samordnande och stimulerande roll och sätta upp mål och tidsplaner för några av de specifika förändringar som behövs.

4.5 När det gäller bilar och andra vägfordon har utsläppsnormerna varit mycket effektiva för att sänka utsläppen. Rättsligt bindande utsläppsnormer ger bilindustrin och dess leverantörer största möjliga visshet. I tidigare yttranden har kommittén kommenterat de gradvis höjda normerna för vägfordons bränsleeffektivitet och uppmanat till snabbare framsteg på området (3). Vi upprepar dessa rekommendationer.

4.6 Vi noterar att det finns fysiska begränsningar för hur långt förbränningsmotorn kan effektiviseras och föreslår att kommissionen nu bör tillämpa det långsiktiga perspektivet i färdplanen för ett utsläppssnålt samhälle. Kommittén framhåller den absoluta nödvändigheten av att minska utsläppen från vägfordonssektorn för att gå i spetsen för en snabbare utveckling och introduktion av fordon utan koldioxidutsläpp som använder hållbart producerat väte eller elektricitet som framställts på renare sätt.

4.7 Kommittén har fortsatta reservationer rörande i vilken utsträckning vi kan eller bör vara beroende av biobränslenas expansion. Vi anser att meddelandet med rätta ser användningen av biobränslen som begränsad till nischer inom transportsektorn som är svåra att elektrifiera samt som ett instrument för att minska utsläppen från den befintliga flottan. Detta innebär att det också krävs ansträngningar för att utveckla mer koldioxideffektiva andra och tredje generationens biobränslen.

4.8 Byggnadsmiljön. Framstegen med att främja utsläppssnåla hem och andra byggnader har varit alltför långsamma. Ersättningstakten inom bostadssektorn är alltid mycket långsam, så den viktigaste utmaningen inom denna sektor är att identifiera och genomföra storskaliga program för att förbättra nuvarande byggnaders energiprestanda. Kommittén rekommenderar att kommissionen agerar snarast möjligt för att

—	så snart det är genomförbart föreskriva nollnivåer för utsläpp för alla nya offentliga och privata byggnader, både för bostadshus och andra byggnader, med en differentiering utifrån klimatvariationer,

—	sätta upp kvantifierade mål och program för att uppgradera energiprestandan för alla typer av befintliga byggnader så långt det är genomförbart.

4.9 Industrin. Här måste färdplanen vara tydlig angående vilka politiska konsekvenser den föreslagna vägen kommer att ha för europeisk industri, med tanke på de potentiella konsekvenserna för konkurrenskraften och sysselsättningen. De aktuella målen bör vara föremål för en fullständig bedömning som fokuserar på varje industrisektor för sig. Inom vissa industriprocesser (ståltillverkning, cementtillverkning etc.) är koldioxidutsläpp en inneboende del av de kemiska processerna i fråga så det kan finnas grundläggande begränsningar för hur mycket växthusgasutsläppen kan minskas inom dessa sektorer om inte ett storskaligt utbyte med nya produkter eller nya metoder för koldioxidavskiljning är genomförbart. De olika industrisektorerna kommer alltså att behöva analyseras var för sig och ges egna färdplaner för hur de kan minska sina utsläpp av växthusgaser ytterligare.

4.10 Kommittén begär upplysningar av kommissionen om huruvida färdplanen anses inbegripa en planerad analys och minskning av inneboende koldioxid eller utlokaliserad koldioxid. De globala utsläppen från framställning av exporterade varor ökade från 4,3 Gt (gigaton) koldioxid 1990 (20 % av de totala utsläppen) till 7,8 Gt koldioxid 2008 (26 %). Skenbara utsläppsminskningar i medlemsstaterna kan göras betydelselösa om varor som tidigare tillverkats inom EU importeras. All effektiv kontroll på detta område skulle involvera en kombination av gränsskatter eller gränskontroller samt en förändring av interna konsumtionsmönster – båda mycket känsliga områden.

4.11 Jordbruk och skogsbruk. Kommittén håller med om att energieffektiv och utsläppssnål jordbrukspraxis bör främjas vid nästa översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken, som en fortsättning på den 20-procentiga minskning som uppnåtts (1990–2006). Man bör också ge incitament till mark- och skogsförvaltningen att maximera avskiljning och lagring av koldioxid. Jordbrukare som deltar i korta, lokalt baserade leveranskedjor bör få stöd. Denna sektor har stark potential för minskade koldioxidutsläpp från fossila bränslen och icke-förnybara material. Inom jordbrukssektorn råder det emellertid en uppenbar konflikt mellan målen, dvs. å ena sidan en nödvändig ökning av produktionen och å andra sidan kravet på att i större utsträckning binda kol i marken och biomassan. Det ges inget svar på hur denna konflikt ska lösas. En global ökning av efterfrågan på koldioxidintensiva livsmedel och ökad användning av biomassa står enligt kommitténs åsikt helt i strid med idéerna om bl.a. minskad användning av gödningsmedel, ökad kolbindning och undvikande av plogning av gräsmark. De föreslagna åtgärderna löser inte denna motsättning.

4.12 Avfall. Den europeiska strategin för avfallshantering fortsätter att prioritera minskning av avfall, uppmuntran av återanvändning eller återvinning och minimering av föroreningar och markförstörelse. Vi föreslår att kommissionen, utöver att bedöma olika metoder för bortskaffande av avfall, även fokuserar på det bidrag hantering och bearbetning av avfall kan ge för en mer hållbar och koldioxidsnål ekonomi. Särskilt bör man utforska användningen av avfall som förnybart bränsle och återvinning av deponigas (metan) för energiproduktion.

Bryssel den 22 september 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EESK:s yttranden om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Ett resurseffektivt Europa – flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin och om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrning – Bidrag från det europeiska organiserade civila samhället (se s. 102 i aktuella EUT).

(2) Strategisk energiteknisk plan. Se http://ec.europa.eu/energy/technology/set_plan/set_plan_en.htm.

(3) EUT C 44, 16.2.2008, s. 53–56.

		ISSN 1977-1061 doi:10.3000/19771061.C_2011.376.swe
Europeiska unionens officiella tidning		C 376

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	54 årgången 22 december 2011

Informationsnummer	Innehållsförteckning	Sida
	I Resolutioner, rekommendationer och yttranden
	YTTRANDEN
	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
	474:e plenarsessionen 21 och 22 september 2011
2011/C 376/01	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Främjande av förnybar energi och den europeiska grannskapspolitiken: EU och Medelhavsområdet (förberedande yttrande)	1

2011/C 376/02	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Storstadsområden och stadsregioner i Europa 2020-strategin (initiativyttrande)	7

2011/C 376/03	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Leader – ett instrument för lokal utveckling (yttrande på eget initiativ)	15

2011/C 376/04	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Framtidsutsikterna för Europas unga jordbrukare (initiativyttrande)	19

2011/C 376/05	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Landsbygdsutvecklingen och sysselsättningssituationen i länderna på västra Balkan	25

2011/C 376/06	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Främjande av representativa civila samhällen i Euromed-regionen (yttrande på eget initiativ)	32

2011/C 376/07	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det gemensamma europeiska luftrummet II (initiativyttrande)	38

	III Förberedande akter
	EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN
	474:e plenarsessionen 21 och 22 september 2011
2011/C 376/08	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Europa, världens främsta resmål – en ny politisk ram för europeisk turismKOM(2010) 352 slutlig	44

2011/C 376/09	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Översyn av småföretagsakten för EuropaKOM(2011) 78 slutlig	51

2011/C 376/10	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för importer av vissa industriprodukter till KanarieöarnaKOM(2011) 259 slutlig – 2011/0111 (CNS)	58

2011/C 376/11	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om att tilldela byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och formgivning) vissa uppgifter i samband med skyddet av immateriella äganderätter, bland annat att samla företrädare för offentlig och privat sektor i ett europeiskt observationscentrum mot varumärkesförfalskning och pirattillverkningKOM(2011) 288 slutlig – 2011/0135 (COD)	62

2011/C 376/12	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om viss tillåten användning av anonyma verkKOM(2011) 289 slutlig – 2011/0136 (COD)	66

2011/C 376/13	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om europeisk standardisering och om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG och 93/15/EEG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 94/9/EG, 94/25/EG, 95/16/EG, 97/23/EG, 98/34/EG, 2004/22/EG, 2007/23/EG, 2009/105/EG och 2009/23/EGKOM(2011) 315 slutlig – 2011/0150 (COD)	69

2011/C 376/14	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande – Strategi för Europeiska unionens konkreta tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheternaKOM(2010) 573 slutlig	74

2011/C 376/15	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EUKOM(2010) 636 slutlig	81

2011/C 376/16	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet i mål om makars förmögenhetsförhållandenKOM(2011) 126 slutlig – 2011/0059 (CNS) och Förslag till rådets förordning om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskapKOM(2011) 127 slutlig – 2011/0060 (CNS)	87

2011/C 376/17	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – EU:s handlingsplan för e-förvaltning 2011–2015 – Utnyttja IKT för att skapa en smart, hållbar och innovativ förvaltningKOM(2010) 743 slutlig och Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Interoperabilitet för europeiska offentliga tjänsterKOM (2010) 744 slutlig	92

2011/C 376/18	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Ett resurseffektivt Europa – flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strateginKOM(2011) 21 slutlig	97

2011/C 376/19	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Rio+20: mot en grön ekonomi och bättre styrningKOM(2011) 363 slutlig – Bidrag från det europeiska organiserade civila samhället	102

2011/C 376/20	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om en färdplan för ett konkurrenskraftigt utsläppssnålt samhälle 2050KOM(2011) 112 slutlig	110

2011/C 376/21	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1927/2006 om upprättande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekterKOM(2011) 336 slutlig – 2011/0147 (COD)	116