29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Den europeiska arbetsmarknadens framtid – hur vi på ett effektivt sätt ska kunna hantera den demografiska utvecklingen” (förberedande yttrande)

2011/C 318/01

Föredragande: Wolfgang GREIF

Med en skrivelse av den 30 november 2010 uppmanade statssekreteraren vid Polens utrikesministerium Mikołaj Dowgielewicz å det polska EU-ordförandeskapets vägnar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om

”Den europeiska arbetsmarknadens framtid – hur vi på ett effektivt sätt ska kunna hantera den demografiska utvecklingen”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 120 röster för 0 röster emot och 11 nedlagda röster:

1. Slutsatser

1.1

EESK koncentrerar sig i detta yttrande framför allt på följande sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska aspekter:

a)	Ett konsekvent utnyttjande av sysselsättningspotentialen hos alla åldersgrupper som en central utgångspunkt för att ta itu med demografiska utmaningar.

b)	De möjligheter och krav som ett bättre tillvaratagande av äldre personers sysselsättningspotential innebär samt den äldre generationens allt större betydelse för ekonomin som helhet.

c)	Centrala beståndsdelar i en nödvändig omvandling i riktning mot ett äldreanpassat arbetsliv.

1.2

Den överlägset effektivaste strategin när det gäller Europas åldrande befolkning är att i största möjliga utsträckning utnyttja den sysselsättningspotential som finns. Detta kan endast uppnås med en målinriktad tillväxtpolitik och fler kvalitetsjobb som omfattas av obligatoriska socialförsäkringsavgifter.

—	Planer på att i första hand höja förvärvskvoten bland äldre personer genom ingrepp i pensionssystemen, ingrepp som går ut på att försämra tillträdesvillkor och rättigheter, framför allt förslag om att höja den lagstadgade pensionsåldern, är inte ett tillräckligt svar på samhällets åldrande.

—

Det framtida behovet av resurser i pensionsförsäkringen styrs inte av demografiska förhållanden (förhållandet mellan antalet äldre och antalet människor i arbetsför ålder), utan snarare av den ekonomiska försörjningsbördans utveckling, dvs. förhållandet mellan antalet stödmottagare och antalet aktiva på arbetsmarknaden.

—	Om man under kommande årtionden sedan markant lyckas förbättra integrationen av personer i yrkesverksam ålder på arbetsmarknaden över hela EU, kommer ökningen i den ekonomiska försörjningsbördan att hålla sig inom hanterbara gränser.

1.3

För att kunna utnyttja den befintliga sysselsättningspotentialen måste man tillämpa en heltäckande och delaktighetsfrämjande politik. Detta kan bland annat ske genom att man anpassar arbetsmiljön så att den passar alla åldrar, ökar utbildningsinsatserna, skapar arbetstillfällen som utmärks av kvalitet och produktivitet, tryggar effektiva socialförsäkringssystem samt vidtar omfattande åtgärder för att göra det möjligt att förena arbetsliv och familjeliv.

1.4

Den demografiska utvecklingen skapar också möjligheter för ekonomi och sysselsättning. Å ena sidan blir äldre personer allt viktigare som kunder, och detta skapar också sysselsättningsmöjligheter för andra åldersgrupper. Å andra sidan skapar samhällets åldrande också en stor sysselsättningspotential på utbudssidan.

—	Antalet arbetstillfällen och kvaliteten på de arbetstillfällen som följer av ”ålder som ekonomisk kraft” kommer i hög grad att bero på hur ”silverekonomin” utformas genom en aktiv tjänstepolitik.

—	Framför allt inom hälso- och vårdsektorn men också inom andra sektorer handlar det om att betrakta den ökade efterfrågan som en möjlighet, att erbjuda sysselsättning under anständiga arbetsvillkor och mot rättvis betalning samt att modernisera och professionalisera kompetensprofilerna.

1.5

Om man vill att människor ska gå i pension senare måste man också se till att de kan arbeta längre. Detta innebär att man måste skapa arbetstillfällen och utforma dem på ett sådant sätt att människor också kan fortsätta arbeta fram till lagstadgad pensionsålder. För detta krävs det en konsekvent omvandling i riktning mot ett äldreanpassat arbetsliv.

—	Det handlar i samband med detta inte bara om att äldreanpassa arbetsplatserna utan också om att organisera arbetet på ett sådant sätt att åldrandeprocessen beaktas i alla faser av yrkeskarriären.

—	Det krävs ett antal åtgärder för att människor i alla åldersgrupper faktiskt också ska kunna få en chans att hitta ett arbete som de kan fortsätta med på längre sikt.

—	Arbetsförhållandena och arbetsmiljön måste anpassas till arbetstagare i olika åldrar. Diskriminering och negativa stereotyper om äldre arbetstagare måste bekämpas.

—	Inom alla åtgärder är inte bara den offentliga sektorns och företagens ansvar viktigt utan också den enskilde individens beredskap att arbeta längre. Till detta hör också beredvillighet till livslångt lärande och förebyggande hälsovård.

1.6

Det krävs en heltäckande anpassning av arbetslivet, där arbetsmarknadsparterna på alla nivåer har en särskild roll att spela. Under punkt 6.5 i detta yttrande föreslår EESK därför ett paket med konkreta förslag på vägen mot ett äldreanpassat arbetsliv. Det är klart att detta inte får leda till att äldre utsätts för ökad press eller till att människor drabbas av fattigdom när de inte längre kan arbeta.

2. Inledning

2.1

EESK har redan i åtskilliga yttranden tagit ställning till den demografiska utvecklingen och bl.a. betonat att utmaningarna i samband med det åldrande samhället kräver helhetsstrategier på arbetsmarknaderna. I dessa yttranden har EESK i olika sammanhang även behandlat arbetsmarknadsläget för äldre arbetstagare samt vilka möjligheter respektive krav som ett bättre tillvaratagande av de äldres och andra arbetsmarknadsgruppers sysselsättningspotential skulle kunna innebära (1).

2.2

När det gäller den demografiska utvecklingens betydelse för pensionerna har EESK med all tydlighet kunnat konstatera att den så ofta förespråkade övergången till fonderade pensionssystem inte är en tillräcklig lösning för det åldrande samhället (2). Sådana system ger varken kostnadsbesparingar eller minskade risker. Det blir heller inga kostnadsbesparingar, utan i regel merkostnader eller i bästa fall en kostnadsspridning, och i stället för ökad säkerhet leder det till ett kapitalmarknadsberoende och därmed till att pensionerna utsätts för avsevärt högre risker. Kommittén är också fortsatt mycket skeptisk till att en höjning av den lagstadgade pensionsåldern skulle vara ett klokt sätt att hantera de demografiska utmaningarna. Man måste snarare anpassa den faktiska pensionsåldern till den befintliga lagstadgade pensionsåldern.

2.3

Mot bakgrund av de demografiska förändringar (dvs. att antalet personer i arbetsför ålder stagnerar eller minskar) som förutspåtts har EESK dessutom framhållit att en målinriktad tillväxtpolitik och fler kvalitetsjobb som omfattas av obligatoriska socialförsäkringsavgifter är viktiga utgångspunkter för att hantera utmaningarna i samband med ett åldrande samhälle. Detta gäller för äldre lika väl som för yngre personer. Det är också en förutsättning för att man ska kunna garantera en hållbar pensionsförsäkring. Full sysselsättning och goda inkomster är således det bästa sättet att trygga pensionssystemen.

2.4

EESK har i detta sammanhang alltid betonat att all outnyttjad sysselsättningspotential måste tas till vara (kvinnor med barn, ungdomar, personer som avslutat sin skolgång i förtid, personer med bristfälliga kvalifikationer, funktionshindrade och personer med nedsatt arbetsförmåga av hälsoskäl etc.) och att man i samband med detta också mobilisera de äldres potential. Kommittén har tyvärr också kunnat konstatera att de äldres deltagande på arbetsmarknaden ligger långt under den europeiska målsättningen, trots den markanta tillväxten de tio senaste åren.

2.5

EESK har också behandlat områden långt bortom arbetsmarknaden som är relevanta för den demografiska utvecklingen i Europas samhällen (t.ex. familjepolitik och födelsetal, migration och integration, förhållandet mellan generationerna etc.) (3) Dessa frågor kommer inte mer att tas upp separat i detta förberedande yttrande. Vi kommer som svar på det polska rådsordförandeskapets remiss snarare att koncentrera oss på följande sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiska aspekter:

a)	Ett konsekvent tillvaratagande av den befintliga sysselsättningspotentialen i alla åldersgrupper på en arbetsmarknad för alla.

b)	De möjligheter och krav som ett bättre tillvaratagande av äldre personers sysselsättningspotential innebär samt den äldre generationens allt större betydelse för ekonomin som helhet.

c)	Centrala beståndsdelar i en nödvändig omvandling i riktning mot ett äldreanpassat arbetsliv.

2.6

Ansvaret för genomförandet av det strategiska paket som behandlas i detta yttrande ligger framför allt hos EU-medlemsstaterna, men dessa kan också dra nytta av samarbete på europeisk nivå. EESK uppmanar därför medlemsstaterna att stärka samarbetet mellan kommissionens expertgrupp för demografiska frågor, sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd, för att se till att båda kommittéerna i sitt arbete hela tiden drar nytta av expertkunskaper om demografiska utvecklingstendenser, av analyser och av bästa praxis i medlemsstaterna när det gäller att på ett effektivt sätt integrera personer i alla åldrar – men framför allt äldre människor– på arbetsmarknaden.

3. Bättre arbetsmarknadsintegration som en central åtgärd i ett åldrande samhälle

3.1

Under de närmaste årtiondena kommer antalet äldre att öka markant i alla EU-länder. Samtidigt förutspås att antalet personer i arbetsför ålder kommer att minska inom EU i genomsnitt. Dessa två faktorer förväntas tillsammans leda till en markant ökning av den demografiska försörjningsbördan (4), som enligt Eurostats befolkningsprognoser fram till 2050 kommer att öka från 26 % till 50 % inom hela EU, dvs. nästan fördubblas.

3.2

Denna stora ökning av andelen äldre likställs ofta på ett ogenomtänkt sätt med en motsvarande ökning av bördan för socialförsäkringssystemen, vilket leder till slutsatsen att de befintliga pensionssystemen inte kommer att stå sig i framtiden. Enbart demografiska förhållanden ger dock knappast någon rättvis bild av realekonomin. När det gäller frågor om välfärdsstatens finansiering är det inte den demografiska utan den ekonomiska försörjningsbördan som är viktig, dvs. framför allt antalet pensionärer, bidragstagare på grund av nedsatt arbetsförmåga och arbetslösa i förhållande till antalet förvärvsarbetande som finansierar bidragen genom sociala avgifter och skatter. Dessutom är också ökningen av arbetsproduktiviteten i ekonomin som helhet av avgörande betydelse. Denna gör det nämligen möjligt att förstora den ”kaka” som kan fördelas mellan arbetande och icke-arbetande.

3.3

Den vilseledande användningen av den demografiska försörjningsbördan och att man ofta likställer antalet personer i arbetsför ålder med antalet förvärvsarbetande ger en felaktig bild av verkligheten och gör oss blinda för lösningar som skulle kunna fungera. Den ekonomiska försörjningsbördan är för närvarande nämligen mer än dubbelt så hög som det rent demografiska förhållandet mellan personer som fyllt 65 år och personer i arbetsför ålder. Den viktigaste orsaken till detta är att långt ifrån alla i arbetsför ålder har ett arbete:

—	Det finns för närvarande mer än 23 miljoner arbetslösa i EU.

—	Många i arbetsför ålder är redan pensionerade framför allt på grund av hälsoskäl.

—	Andra är av andra skäl inte integrerade på arbetsmarknaden (personer som studerar, personer som vårdar anhöriga, hemmafruar/hemmamän etc.).

—	Dessutom finns det också många fall av personer med funktionshinder som möter hinder för deltagandet på arbetsmarknaden, inbegripet diskriminering och brist på anpassade förhållanden.

3.4

Grundtanken med begreppet ekonomisk försörjningsbörda är att man inte bara måste ta hänsyn till ålder utan framför allt till utvecklingen på arbetsmarknaden för att kunna bedöma effekterna av den demografiska förändringen i ett land (5). Mot denna bakgrund är det enligt EESK av avgörande betydelse att man på ett bättre sätt kan åskådliggöra kopplingen mellan hur arbetsmarknaden utvecklas och hur den ekonomiska försörjningsbördan förändras, så att man kan angripa det demografiska problemet på rätt sätt.

3.5

Även med en åldrandeutveckling i den omfattning som nu förutspås kan den ekonomiska försörjningsbördan ändras i många olika riktningar beroende på hur arbetsmarknaden utvecklas. Om man under de närmaste årtiondena lyckas förbättra arbetsmarknadsintegrationen för människor i arbetsför ålder i EU (höja denna till en nivå motsvarande de för närvarande bästa EU-ländernas) kommer ökningen av den ekonomiska försörjningsbördan att hålla sig inom hanterbara gränser trots att samhället åldras markant (6).

3.6

Även kommissionen kunde för några år sedan konstatera att det i slutändan inte i första hand är åldern utan snarare personers faktiska förvärvsstatus i arbetsför ålder som är relevant för hanteringen av de demografiska utmaningarna:

”Den förvärvsarbetande delen av befolkningen är i själva verket mycket mindre än åldersgruppen 15–64 år. (…) Detta ger ett betydande utrymme för ökad sysselsättning i de flesta medlemsstater och därmed också för möjligheten att nå en mycket bättre balans mellan andelen förvärvsarbetande personer och andelen ålderspensionärer. (…) Detta visar hur viktigt det är att höja sysselsättningsnivån i EU. Det torde vara den effektivaste strategin när ett land ska förbereda sig inför en allt äldre befolkning. (7)”

3.7

När det gäller EU:s åldrande befolkning ser även kommissionen ett konsekvent utnyttjande av den befintliga sysselsättningspotentialen som den helt klart effektivaste strategin. Samtidigt är det naturligtvis av avgörande vikt att man ytterligare höjer arbetsproduktiviteten för att skapa en allt högre levnadsstandard. Om man ser till båda dessa krav blir det tydligt att det bästa och enda svaret på frågan om hur den demografiska utmaningen bör hanteras lyder: en målinriktad tillväxtpolitik och ökad sysselsättning. De flesta EU-länder har i princip redan den arbetskraftspotential som krävs. Det handlar främst om att på lämpligt sätt främja och ledsaga en integration på arbetsmarknaden.

3.8

Behovet av att utnyttja den befintliga sysselsättningspotentialen omfattar emellertid inte bara äldre personer utan alla åldersgrupper. Det behövs därför intensiva insatser för att förbättra anställningsbarheten för samtliga de grupper som har svårigheter att få jobb. EESK har i detta sammanhang ofta påpekat att det krävs ett helhetsperspektiv för att man ska lyckas hantera den demografiska omvandlingen, ett helhetsperspektiv där hänsyn tas till flera olika ekonomiska, sociala och politiska aspekter och där även laglig invandring kan ingå i konceptet (8).

3.9

För EESK står det klart att utnyttjandet av den befintliga sysselsättningspotentialen innebär att man konsekvent måste eftersträva en delaktighetsfrämjande politik och företagspraxis, exempelvis genom att

—	förhindra att det uppstår arbetslöshet och uteslutning av just äldre under en lågkonjunktur (genom lämplig kontracyklisk efterfrågepolitik),

—	skapa fler och bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och förutsättningar att få jobb för ungdomar och personer med låg anställningsbarhet,

—	säkerställa omfattande utbildningsinsatser (bl.a. genom lagstadgad rätt till tjänstledighet för studier),

—	minska andelen personer med nedsatt arbetsförmåga genom ett högkvalitativt hälso- och arbetstagarskydd på företagsnivå eller mer allmänt samt omfattande hälsofrämjande åtgärder, t.ex. förebyggande och rehabiliterande åtgärder,

—	undanröja hindren för sysselsättning för personer med funktionshinder genom mer inkluderande arbetsplatser, t.ex. genom fysisk tillgänglighet, tillgång till informationsteknik och flexibla arbetstider, med användning av offentlig finansiering där så är nödvändigt.

—	markant öka insatserna för att göra det lättare att kombinera arbete och familj samt förbättra uppdelningen av ansvaret för familjen.

3.10	I samband med detta ingick de europeiska arbetsmarknadsparterna i mars 2010 ett autonomt avtal, som innehåller både förslag till åtgärder för de nationella arbetsmarknadsparterna och rekommendationer till de nationella myndigheterna. (9)

3.11

Det innebär dock också att man höjer förvärvsfrekvensen bland äldre genom att förbättra möjligheterna att få jobb och genom en konsekvent omvandling i riktning mot ett äldreanpassat arbetsliv. Det är klart att detta inte får leda till att äldre utsätts för ökad press eller till att människor drabbas av fattigdom när de inte längre kan arbeta. Rätten att gå i pension erkänns i ILO:s konventioner (10), och pensionerna ska vara tillräckliga för att garantera pensionärerna en anständig levnadsnivå.

4. Situationen för de äldre på arbetsmarknaden inom EU

4.1

Sysselsättningspotentialen för äldre arbetstagare (55–64 år) utnyttjas inom EU fortfarande inte i tillräcklig utsträckning. Figur 1 visar att man under perioden för Lissabonstrategin gjorde betydande framsteg från den tidigare mycket låga nivån. Sysselsättningsgraden för äldre ökade med nästan 10 procentenheter.

4.2	Trots detta var det dock långt kvar till målet för 2010 (50 %). Läget förbättrades mer för kvinnor än för män, men ett ganska stort avstånd mellan könen kvarstod: också i slutet av perioden förvärvsarbetade bara drygt en tredjedel av kvinnorna mellan 55 och 64 år (se figur 1). Figur 1:

4.3

Jämförelsen med sysselsättningens utveckling inom andra åldersgrupper talar också sitt tydliga språk. Sysselsättningen börjar på samma nivå men stiger bland de äldre och minskar bland de unga (se figur 2). Det senare beror framför allt på att ungdomarna stannar kvar längre i utbildningssystemen. Under krisåret 2009 visade det sig dock att det var bland de unga som sysselsättningen minskade kraftigt. Detta är en skillnad jämfört med tidigare kriser, som framför allt ”hanterats” till förfång för de äldres sysselsättning. Detta visar att problem inom ett segment (i detta fall bland de äldre) inte får lösas på bekostnad av andra grupper (ungdomar).

Figur 2:

4.4

Figur 3 visar på stora skillnader mellan EU-länderna. I Sverige arbetar 70 % av de äldre (vilket i stort sett motsvarar Lissabonstrategins sysselsättningsmål). I andra länder arbetar bara cirka en tredjedel inom åldersgruppen 55–64 år. Särskilt de tre nordiska ländernas (Sverige, Danmark och Finland) goda resultat bör framhävas. Härutöver kan man inte se något samband med de klassiska välfärdsstatssystemen i Europa. Det verkar som om en hög sysselsättningsgrad för äldre kan samexistera med en mängd olika institutionella strukturer. De skillnader som skisseras ger ändå en fingervisning om den outnyttjade sysselsättningspotential som för närvarande finns inom EU.

Figur 3:

4.5

När det gäller arbetslösheten ser läget för de äldre vid första anblicken inte värre ut än för genomsnittet. Arbetslöshetsgraden bland de äldre är exempelvis något lägre än det allmänna genomsnittet. Detta är dock bara baksidan av den oerhört höga ungdomsarbetslösheten. Man bör dock tänka på att dessa siffror också återspeglar det faktum att många som inte förvärvsarbetar trots att de är i arbetsför ålder inte är registrerade som arbetslösa utan befinner sig i olika åtgärdssystem.

4.6

Risken att hamna i långtidsarbetslöshet är dock mer dramatisk för äldre. Denna risk ökar dessutom snabbt med åldern. Och när en äldre arbetstagare väl blivit av med jobbet varar arbetslösheten ofta resten av yrkeslivet. Om cirka en fjärdedel av alla unga arbetslösa varit utan jobb i mer än ett år, så ökar denna andel med åldern och ligger i genomsnitt på nästan 50 % för äldre i EU (55–64 år).

5. Att utnyttja sysselsättningspotentialen i ett åldrande samhälle – arbete för äldre och äldres arbete

5.1

Den demografiska utvecklingen skapar också möjligheter för ekonomi och sysselsättning. Å ena sidan blir äldre personer viktigare som kunder, och detta skapar också sysselsättningsmöjligheter för andra åldersgrupper. Å andra sidan innebär samhällets åldrande också en stor sysselsättningspotential på utbudssidan. I båda fallen måste de naturliga processerna och marknadsprocesserna följas upp och styras på ett politiskt och institutionellt plan.

5.2

Samhällen, där människor lever längre, skapar stora möjligheter för utveckling av nya produkter och tjänster. Många områden kan dra nytta av ”silvermarknaden”. Det handlar om allt från byggande, boende och tjänster för livskvalitet (kultur, fritid, turism, idrott, medier och telekommunikation) till hälsovårdstjänster och sociala tjänster.

5.3

Unga och äldre skiljer sig åt i sitt konsument- och sparbeteende. Den förskjutning i efterfrågan som detta innebär för samhället som helhet kommer också att få konsekvenser för framtida produktions- och sysselsättningsstrukturer. Man kan till exempel förvänta sig att den demografiska utvecklingen kommer att förstärka den hur som helst starka utvecklingen mot ett tjänstesamhälle. Vid sidan av andra sektorer kommer framför allt hälso- och vårdtjänsterna att växa mer än proportionellt i samband med detta. Dessa sektorsrelaterade förskjutningar kommer att gripa in i andra som har andra orsaker (nyckelord: ”grön övergång”). Marknaden kommer delvis att anpassa sig till förändringarna i efterfrågan. Trots detta kommer det fortfarande att finnas en gestaltande och styrande roll kvar för politiska interventioner, framför allt i den aktiva arbetsmarknadspolitiken, t.ex. vid kompetenshöjning, information och förmedling vid arbetsmarknadsinstitutioner.

5.4

Antalet arbetstillfällen och kvaliteten på de arbetstillfällen som följer av ”ålder som ekonomisk kraft” kommer i hög grad att bero på hur ”silverekonomin” utformas med en aktiv tjänstepolitik. Framför allt inom hälso- och vårdsektorn men också inom turist- och fritidssektorn kommer det att handla om att betrakta den ökade efterfrågan som en möjlighet, att erbjuda sysselsättning under anständiga arbetsförhållningar och mot rättvis betalning samt att modernisera och professionalisera kompetensprofilerna. För att motivera fler människor att söka sig till hälso- och vårdsektorn och till den sociala sektorn, måste sysselsättningen göras mer attraktiv under hela yrkeslivet.

5.5

Professionella sociala tjänster kan också vara ett verktyg för att uppnå ambitiösa jämställdhetsmål. Ett välutvecklat utbud av sociala tjänster (platser inom barnomsorgen och vård) bidrar till att de som vårdar (huvudsakligen kvinnor) avlastas och att deras kompetens till fullo kan komma arbetsmarknaden till godo.

5.6

Investeringar i sociala tjänster bidrar inte bara till att skapa nya arbetstillfällen utan också till att vitalisera den regionala ekonomin. Genom bred tillgång till betalbara högkvalitativa tjänster utökas sysselsättningspotentialen ytterligare. Initiativ inom det icke-vinstdrivande området, särskilt offentliga tjänster, spelar också en roll här. Kommunerna har i detta sammanhang också en särskild roll att spela: De bär inte bara huvudansvaret för de sociala tjänsterna utan har också bäst kännedom om behoven och ramförhållandena på plats. Det största problemet är dock att de flesta kommunerna i allt större utsträckning saknar den finansiella styrkan att också tillhandahålla de tjänster som behövs.

5.7

På utbudssidan bör man notera att äldre och yngre arbetstagare inte utan vidare kan bytas ut mot varandra: Medan de unga vanligtvis har en mer flexibel inlärningsförmåga har de äldre mer erfarenheter. Till och med när den enskilda individens produktivitet minskar i vissa avseenden (t.ex. den fysiska prestationsförmågan), kan detta delvis kompenseras genom ändringar i arbetets organisation, lämplig vidareutbildning, förebyggande hälsoåtgärder och genom en effektiv användning av arbetsrelaterad teknik.

5.8

Förskjutningen mot tjänstesektorn kan till och med leda till att de äldres situation förbättras: På många områden blir det allt mindre viktigt med fysisk ansträngning medan vikten av social kompetens ökar. Företagen borde därför inte bara satsa på yngre arbetstagare. Produktiviteten hos ett företag är inte bara summan av de enskilda arbetstagarnas produktivitet. Organisationsstrukturen och att man behåller den kunskap som inhämtats med tanke på den företagsinterna kunskapsförvaltningen är ofta viktigare än den enskilda individens produktivitet. Insatser för en professionalisering inom rådgivning, vägledning och coachning är viktiga i detta sammanhang. Slutligen handlar det om att företag i ett tidigt stadium i sin personalutveckling måste ta hänsyn till de demografiska förändringarna och på bästa sätt kombinera starka sidor hos arbetstagare i olika åldrar.

6. Ett äldreanpassat arbetsliv

6.1

Om man vill att människor ska gå i pension senare måste man också se till att de kan arbeta längre. Detta innebär att man måste skapa arbetstillfällen och utforma dem så att människor i högre grad kan fortsätta arbeta fram till lagstadgad pensionsålder. Det handlar i samband med detta inte om att skapa särskilda arbetstillfällen för äldre personer och anpassa dem till de äldres behov, utan framför allt om att organisera arbetet under hela yrkeslivet på ett sådant sätt att man i ett tidigt skede undviker risker och skadliga effekter på hälsan. Detta gagnar de anställda i alla livets skeden.

6.2

Även om arbetstagarnas egenansvar också helt tydligt spelar en viktig roll när det handlar om att bibehålla anställbarheten bör det påpekas att många människor också lämnar arbetslivet i förtid av sådana viktiga skäl som t.ex. förslitningsskador på grund av fysiskt och psykiskt tungt arbete, hög arbetsintensitet och uppsägning av äldre i förtid, men även bristfällig fortbildning samt bristande (åter-)anställbarhet. Härtill kommer att nya former av arbetsorganisation i allt högre grad begränsar möjligheterna till fortsatt sysselsättning för äldre inom företag på områden med lägre belastning.

6.3

Om man vill höja sysselsättningsgraden bland äldre räcker det dock inte att man ser till att dessa är friska, arbetsföra och attraktiva för arbetsgivarna. De arbetstillfällen som finns måste också bli mer intressanta för de äldre själva. Om äldre arbetstagare återgår till eller stannar kvar på sina arbetstillfällen beror i stor utsträckning på kvaliteten på arbetstillfällena.

6.4

Endast en medveten politik för ”aktivt åldrande”, inklusive omfattande möjligheter till deltagande i fortbildningsåtgärder, kan leda till en hållbar ökning av sysselsättningsgraden bland äldre. Den centrala frågan här lyder: Vilka åtgärder krävs för att de äldre även i praktiken ska ha en chans att hitta ett arbete som de kan fortsätta med på längre sikt?

6.5

En konsekvent omvandling i riktning mot ett äldreanpassat arbetsliv måste enligt EESK:s uppfattning ske med hjälp av ett åtgärdspaket med bl.a. följande viktiga beståndsdelar:

—	Incitament för företag att skapa äldreanpassade arbetstillfällen och att stabilisera sysselsättningen bland redan anställda äldre arbetstagare (åtgärder för att inte säga upp äldre i förtid samt innovativa idéer om hur man kan behålla äldre arbetstagare på mindre betungande områden inom företaget).

—	En offensiv arbetsmarknadspolitik för återintegrering av äldre arbetslösa i förvärvslivet och för en minskning av risken för långtidsarbetslöshet. Detta innebär också att den aktiva arbetsmarknadspolitiken måste ha tillräckliga resurser.

—	Heltäckande rådgivning och stöd till arbetssökande samt skräddarskydda rekryteringsstöd (bl.a. genom sysselsättningsfrämjande åtgärder, hjälp för tillträde till arbetsmarknaden och allmännyttiga sociala projekt) samt förebyggande åtgärder och rehabiliteringsåtgärder inriktade på återintegrering.

—

Åtgärder som syftar till att ge människor fysiska och psykiska möjligheter att förvärvsarbeta längre, i första hand genom minskade krav på prestationer i företagen och en äldreanpassad utformning av arbetsvillkoren (till exempel incitament till utbyggnad av arbetstagarskyddet och hälsovården på arbetsplatsen och stöd till företagsprogram för friskvård), samtidigt som man tar hänsyn till att betungande arbetsförhållanden kan utgöra ett hinder.

—	Åtgärder för att öka inkluderingen på arbetsplatser för äldre med funktionshinder, t.ex. genom anpassningar som ökar den fysiska tillgängligheten och användning av informationsteknik.

—	Åtgärder för att öka den enskilda individens beredvillighet att arbeta längre. Till detta hör också beredvillighet till livslångt lärande och förebyggande hälsovård.

—	Utveckling av och överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna om hälsofrämjande arbetstidsmodeller på sektors- och företagsnivå under hela yrkeslivet (t.ex. sabbatsår och tjänstledighet för studier).

—

Åtgärder inom företagen och på det avtalsmässiga och rättsliga området för att garantera ökat deltagande för äldre i fortbildningsinsatser (t.ex. incitament för att få framför allt lågkvalificerade arbetstagare att i högre grad delta i internutbildningar, säkerställande av motsvarande resurser till vuxenutbildning inom ramen för en kompetenshöjande satsning för åldersgruppen 40+ och bättre rättsliga ramar för tjänstledighet för studier).

—	Åtgärder för att höja medvetenheten om fördelarna med äldre arbetstagare (mervärden som erfarenhet och potential för överföring av yrkeskompetens till yngre).

—	Åtgärder på bred front för att höja medvetenheten i samhället i syfte att få bukt med stereotyper och fördomar när det gäller äldre arbetstagare och ge begreppet åldrande en positiv klang. Diskriminering på grund av ålder och negativa stereotyper om äldre arbetstagare måste bekämpas.

—	Rådgivning och stöd till företag, särskilt små och medelstora företag, om förutseende personalplanering och utveckling av en arbetsorganisation som är avpassad för äldre och åldrande.

—	Man måste skapa lämpliga incitament för att äldre ska gå in på och stanna kvar på arbetsmarknaden utan att konkurrensen därigenom snedvrids.

—	Socialt godtagbara incitament för förlängt förvärvsarbete inom ramen för befintliga rättsliga bestämmelser om pensionsålder för alla som hittar arbete och kan arbeta.

—	Innovativa och attraktiva modeller för en gradvis övergång från arbetsliv till pension inom de statliga pensionssystemen, där så är möjligt eller önskas (bl.a. genom olika modeller för deltidsarbete för äldre).

6.6

För att man ska kunna främja ett längre arbetsliv krävs det att ansvar och uppgifter fördelas mellan staten, arbetsgivaren och de anställda själva. Detta ansvar måste också tas på allvar av alla parter. Arbetsmarknadens parter har en särskilt viktig roll när det gäller alla dessa insatser. Framgångsrika modeller både i de nordiska och i andra medlemsstater visar hur man genom kollektivavtal och på företagsnivå på ett socialt godtagbart tillvägagångssätt tillsammans med arbetsmarknadens parter kan skapa en fungerande arbetsmarknad för äldre med hög sysselsättningsstabilitet och en hög grad av anställbarhet och förvärvsarbete bland äldre.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EESK-yttranden om följande frågor: ”Situationen för äldre arbetstagare”, (http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.soc-opinions.14120): ”Sysselsättning för prioriterade kategorier” (Lissabonstrategin) (http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.soc-opinions.14141 ”Strategier för att höja genomsnittsåldern för utträde från arbetsmarknaden” (http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.soc-opinions.14156).

(2) EESK-yttrande om ”Grönbok – med sikte på tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU”, (http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.soc-opinions.14892).

(3) Se EESK-yttrandet om ”Familjepolitikens roll i den demografiska förändringsprocessen: utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna”, (http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.soc-opinions.14900).

(4) Antalet personer som fyllt 65 år i förhållande till antalet personer i arbetsför ålder, dvs. 15–64 år.

(5) Detta samband förtydligas med hjälp av hur Arbeiterkammer Wien beräknar försörjningsbördan: Genom att som i denna modell betrakta antalet pensionärer och arbetslösa i förhållande till antalet förvärvsarbetande (ekonomisk försörjningsbörda) kan man tydligt se den stora betydelse som olika arbetsmarknadsscenarier (t.ex. sysselsättningsgrad) får i samband med de demografiska utmaningarna. Det gör det möjligt att ta hänsyn till reella ekonomiska faktorer och ger en mycket mer realistisk bild än enbart förhållandet mellan antalet personer över 65 år och antalet personer i åldern 16–64 år (demografisk försörjningsbörda).

(6) Exemplet Österrike: Den demografiska försörjningsbördan låg 2008 på 25 %, medan den ekonomiska försörjningsbördan låg på 61 %. Prognos för försörjningsbördan för 2050 om man utgår från läget på den danska arbetsmarknaden (förvärvsfrekvens): Den ekonomiska försörjningsbördan skulle endast uppvisa en måttlig ökning – från 61 % 2008 till 72 % 2050 – medan den demografiska försörjningsbördan nästan skulle fördubblas och uppgå till 48 %.

(7) Befolkningsstatistisk rapport 2008 (SEC(2008) 2911, s.133) (ej översatt till svenska).

(8) Se bl.a. EESK-yttrandet om ”Laglig invandring och demografiska utmaningar” (Föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños). http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.soc-opinions.14361.

(9) De europeiska arbetsmarknadsparterna: ”Ramavtal om inkluderande arbetsmarknader”, mars 2010: (För dokument med anknytning till detta, se http://ec.europa.eu/social/main.jsp?langId=en&catId=89&newsId=744&furtherNews=yes).

(10) I konvention C128 om invaliditets-, ålders- och efterievandeförmåner anges 65 år som den ålder då arbetslivet slutar.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Främjande av digital kompetens, digitala färdigheter och digital integration” (förberedande yttrande)

2011/C 318/02

Föredragande: Laure BATUT

Den 24 januari 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Främjande av digital kompetens, digitala färdigheter och digital integration”

(förberedande yttrande).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 136 röster för och 2 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Ojämlikheterna i tillgången till informations- och kommunikationsteknik är en förlängning av de ekonomiska och sociala ojämlikheterna: Det är mycket viktigt att snabbt utveckla tillväxten och sysselsättningen och att på ett framgångsrikt sätt hitta en väg ut ur krisen.

1.2 För att varje medborgare på ett kritiskt sätt ska tillägna sig innehållet i alla mediala verktyg gäller det 1) att vara ansluten till internet, 2) att kunna hantera utrustningen, 3) att behärska tekniken, 4) att vara utbildad för att använda denna teknik, 5) att vara en del av det digitala samhället.

1.3 E-integrationen måste vara en global strategi och den digitala kompetensen måste vara en garanti för varje medborgares frigörelse, oberoende av samhällsställning. EESK anser att EU och medlemsstaterna bör garantera tillgång till digitaliseringen genom livslång e-lärande för att kunna utöva ett arbete och/eller av personliga skäl och för att kunna utöva sitt EU-medborgarskap.

1.4 Tillgången till infrastrukturen och till verktygen bör betraktas som en grundläggande rättighet.

1.5 EESK vill att EU och de nationella och lokala myndigheterna ska använda de befintliga dialogstrukturerna för att möta företrädarna för det organiserade civila samhället i syfte att bättre fastställa de verkliga behoven.

1.6 Den kvalitet, innovation, öppenhet och tillgänglighet som man kan förvänta sig av tjänster i allmänhetens intresse och av förvaltningarna i EU och dess medlemsstater är själva grunden för e-integrationen.

1.7 Eftersom digitaliseringen i stor utsträckning berör samhället (1) och eftersom 30 procent av hushållen ännu inte var anslutna till internet 2010 (2) anser EESK att EU bör spela en pådrivande och vägledande roll för att ge medborgarna lika möjligheter och att EU i denna fråga redan nu skulle kunna ge medlemsstaterna en samordnad inriktning, där man inbegriper kravet på skydd för dokumentsäkring av metoder och uppgifter. EESK förespråkar en samordning mellan EU och medlemsstaterna för att stödja e-integrationen.

—

Av de äldre genom att

—

göra ”Europaåret för aktivt åldrande” (2012) till ett tillfälle för EU att framhäva den roll som informations- och kommunikationstekniken spelar för att förena generationerna, för att de något yngre arbetstagarna ska kunna fortsätta att vara aktiva, för att de äldre inte ska isoleras och för att öka de äldsta EU-medborgarnas livskvalitet,

—	hjälpa de äldre att tillägna sig de digitala färdigheterna genom utbildning och lokal handledning,

—	se till att målsättningar, utrustning och programvara är tillgängliga för att i första hand väcka intresse och därefter behov,

—	skapa lokala projekt inom e-hälsovård, återskapandet av ett kollektivt minne som kan gälla kvarteret där man bor, självbestämmande och för att återskapa en social tillhörighet.

—

Av de funktionshindrade genom att

—	göra det möjligt för dem att genom informations- och kommunikationstekniken delta i samhället på en icke-diskriminerande grund, under förutsättning att man garanterar e-tillgängligheten och att tekniken är lätt att använda,

—

via kommissionen kräva av industrin, formgivarna och konstruktörerna en utformning avsedd för alla (”design for all”), och en klausul om e-tillgänglighet för utrustning och programvara på importmarknaderna och att åtgärder ska vidtas för att kräva spridning av informationsteknik i hemmet, för allmänna och privata kommunikationer, inom byggnation, etc.

—

Av låginkomsttagare genom att

—	stödja produktionen av programvara som är tillgänglig och anpassad för minoritetsgruppernas behov,

—	stödja avgiftsfria allmänna internettjänster på viktiga och strategiska platser i städerna och eftersatta områden i städerna,

—	ge möjlighet att genom e-lärande fortbilda och kvalificera sig för en anställning,

—	underlätta användningen av ”open data” 2.0 och ”open sources”.

—

Av personer som saknar grundutbildning genom att

—	de får tillgång till offentligt stöd till handledning (lokaler, instruktörer) så att dessa personer inte lämnas ensamma framför datorn,

—	kräva att operatörerna till överkomligt pris erbjuder tillgång till telefon och media som stöd för utbildningen,

—	främja spel där man inte riskerar att ge upp: ”serious games”, programvara med kompetensskapande innehåll, utnyttjande av sociala nätverk,

—	garantera stöd till de lokala aktörerna.

—

Av minoritetsgrupper genom att

—	stödja projekt för internettillämpningar som är flerspråkiga och anpassade (t.ex. inom utbildning i hälsofrågor, e-hälsovård, e-lärande), och

—	garantera tillgång för minoriteter till allmänna och avgiftsfria internetcentrum, till e-lärande och till skolundervisning.

1.8 Rent allmänt anser EESK att man bör

—	låta e-integrationen ingå i all politik på EU-nivå och medlemsstatlig nivå,

—	snabbt slutföra nätverksinfrastrukturen (isolerade regioner, bredband …),

—	från början betrakta den allmänna politiken för utvecklandet av digitaliseringen på europeisk, nationell och lokal nivå som en integrerad och icke-diskriminerande del,

—	främja användningen av utrustning och programvara som är något föråldrad,

—	anslå medel för att se till att kvinnor inkluderas i e-integrationen.

1.8.1 När det gäller finansieringen av åtgärderna bör man

—	främja finansieringen av allmän tillgång till e-integrationen genom nationella offentliga medel och gemenskapsmedel,

—	utveckla investeringarna, framför allt för de tjänster som riktar sig till allmänheten (Europeiska socialfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden), säkerställa budgetmedlen för forskning och utveckling till 3 procent av EU:s BNP och minska nedskärningarna av de offentliga budgetarna,

—	avsätta reservmedel till denna viktiga utmaning för att behålla kunskapsnivån och mildra följderna av krisen,

—	prioritera den digitala utmaningen (genom Europeiska socialfonden) inom de lokala myndigheternas planering och skapa möjligheter för det civila samhällets organisationer att bistå de offentliga grupper som står utanför digitaliseringen,

—	anpassa additionalitetsprincipen för strukturfonder som är avsedda för den digitala integreringen,

—	att i förekommande fall använda obligatoriska lån till det viktiga arbetet med infrastrukturen,

—	främja offentlig-privata partnerskap inom en lämplig EU-ram,

—	främja principen om EU-beskattning av finanstransaktioner och använda en del av dessa skattemedel till den digitala integrationen,

—	eftersträva förhandlingar mellan företag som ägnar sig åt ”commercial gaming” och de offentliga aktörerna (utbildningen), för att till en lägre kostnad i andra hand använda deras teknik när den blivit föråldrad,

—	främja utvecklingen av mikrofinansiering av utbildningsprojekt,

—	främja system för direktstöd till människor för att få tillgång till grundläggande verktyg (hård- och mjukvara),

—	utvärdera de framsteg som har gjorts under de fem senaste åren genom digitaliseringen (nya arbetstillfällen) för att med aktörerna fastställa deras verkliga behov.

1.8.2 Underlätta förvärvande av kompetens genom att

—	inrätta ett råd på sektorsnivå med uppgift att fastställa en europeisk referensram,

—	fastställa en europeisk referensram för utbildning och inrätta nya yrkesutbildningar inom området för informations- och kommunikationsteknik och fastställa kriterier för erhållande av diplom som är erkända i hela EU,

—	skapa en europeisk utbildningsmodell med flerspråkigt innehåll för att de berörda snabbt ska kunna tillägna sig erforderliga kunskaper och utbildning,

—	via denna europeiska referensram höja status och löner inom området för informations- och kommunikationsteknik och utveckla denna e-lärandet till en hög professionell nivå (uppdatering av de yrken som ingår i IT-sektorn) för att öka antalet IT-användare och deras fortbildning,

—	införa ett obligatoriskt ”europeiskt e-pass” för att bilda ett företag.

1.8.3 Skapa internetsäkerhet för sårbara grupper genom att

—	fastställa ett basinnehåll för internetanvändning och inte helt överlåta detta till marknaden (EU och medlemsstaterna),

—	fastställa antivirusnormer för webbplatserna och undervisa om IT-säkerhet redan i skolan,

—	se till att alla webbplatser innehåller information som påminner om grundläggande säkerhetsåtgärder,

—	införa rättigheter för nätverksanvändare och se till att de respekteras,

—

och i detta syfte införa en rättighetskod för IT-användare som överensstämmer med principerna i stadgan om de grundläggande rättigheterna och med artikel 9 i fördraget, där man åtminstone garanterar respekten för deras yttrandefrihet och rätten till information, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till radering och rätten till skydd av minderåriga.

1.8.4 Skapa tillträde till arbetsmarknaden genom att

—	främja utvecklandet av en social och civil dialog inom befintliga strukturer när det gäller alla berörda punkter för att öka kunskapen om behoven och för att skapa arbetstillfällen genom e-kompetens och möjligheter till ekonomisk, social och personlig utveckling,

—	främja utbildningen i e-kompetens av de anställda i företagen så att de kan fortsätta att arbeta under en längre tid och för att utveckla företagets produktivitet.

1.8.5 På området för integrerande utbildning för alla rekommenderar EESK att unionen åtar sig

—	att främja lika tillgång till integrerande utbildning i samtliga skolor,

—	att främja framtidens e-integration från och med att barnen har uppnått förskoleålder, utan diskriminering,

—	att främja e-utbildning av föräldrar och lärare samt nya arbetsvillkor för de sistnämnda,

—

att främja spridning av digitala metoder i skolan, i synnerhet för de elever som inte lyckas, särskilt i form av lek (3), naturligtvis under ledning av lärare, i syfte att uppnå en kompetent användning av bildens makt, vilket kräver nya inlärnings- och uttrycksformer, särskilt i form av lek (användning av smarttelefoner i klasserna, ”serious games”, surfplattor, e-böcker, sociala nätverk …),

—	främja tillgång för alla till arbetsmarknaden genom förvärvande av gedigna allmänna och digitala baskunskaper.

2. Bakgrund

2.1 Målet med EU 2020-strategin är att skapa en smart och hållbar tillväxt för alla. Av ”En digital agenda för Europa” (4) framgår att bristen på digital kompetens, risken för sänkt förtroende för näten och den ökande cyberbrottsligheten samt missade möjligheter att lösa samhällsproblem utgör hinder.

2.2 EESK anser att detta mål är oerhört viktigt. Ingen medborgare får uteslutas från den digitala tekniken under förutsättning att denna först och främst ger medborgaren möjlighet att utvecklas som person, att delta i det sociala livet och att bli självständig. (5)

3. Definitioner

3.1 E-integration

I Rigadeklarationen (6) definieras som något som omfattar både informationsteknik och användning av denna för att nå bredare integrationsmål, genom deltagande från alla individer och alla samhällsgrupper i alla delar av informationssamhället.

3.2 Åtgärdernas målgrupp

Medborgarna indelas i olika grupper för att man ska kunna fastställa vilket stöd de har rätt till. E-integration bör dock vara en metod som tillämpas globalt. På det mänskliga planet börjar denna integration med att människor inte delas in i olika klasser. På det sociala planet innebär den gemensamt ansvarstagande och på industri- och handelsområdet innebär den ”design for all”, en utformning för alla, från utvecklingen av produkten till dess att användningen upphör.

3.3 Digital kultur

Digital kultur är i sig det medel och det verktyg utan vilket man inte längre kan dra nytta av det som tidigare utgjorde kultur i bred bemärkelse och som betraktas som något som förenar medborgarna. Utan detta verktyg begränsas möjligheterna till att skapa kontakter och förvärva nya kunskaper.

Kultur (att kunna läsa och skriva), kunskap och integration är saker som hör ihop och utgör ett icke-diskriminerande helhetsbegrepp för e-integration för hela samhället.

3.3.1 Att vara integrerad förutsätter att man uppfyller vissa förhandskrav:

—	Att vara uppkopplad: e-tillgänglighet är fortfarande oerhört viktigt.

—	Att kunna hantera tekniken.

—	Att känna sig bekväm med tekniken: att ha utbildning i och ha digitala kunskaper om hur man använder all programvara för Mac, Windows, Linux, internet, mobiltelefoner etc.

—	Att tillgodogöra sig information för att kritiskt kunna granska innehållet i alla typer av medier vid utövandet av ett aktivt medborgarskap.

3.3.2 De som utesluts från den digitala tekniken är bland annat äldre, funktionshindrade, ibland assistenter till dessa som har en låg inkomst och en låg utbildningsnivå. Detta bör dock preciseras: en del av den äldre befolkningen utgörs av personer som är utbildade och som har använt internet sedan det kom, och i vissa medlemsstater utgör dessa personer en reell drivkraft i ekonomin. EESK anser att det handlar om att genom den digitala tekniken garantera självständighet för alla, oavsett ställning i samhället, både genom särskilda åtgärder och genom ett angreppssätt som omfattar alla och som är mer ekonomiskt och integrerande.

3.3.3 EESK anser att e-integrationen är långt ifrån stabil och linjär. Tekniken utvecklas hela tiden, arbetsmarknaden är osäker och flexibel och karriärerna är splittrade. Utbildning och nya kunskaper är grundläggande integrationsfaktorer.

3.3.4 Företag som har ekonomiska svårigheter, brist på kompetens och/eller tid berörs. EESK anser att e-integration bör föregripa saker och ting för att i största möjliga mån anpassa utvecklingen inom IKT till de nya orsakerna till utanförskap.

3.4 Yrkesutövare med e-kompetens

Livslångt lärande är centralt. Tidigare har det varit mycket populärt bland de yngre generationerna att skaffa sig e-kompetens (7). E-kompetens är dock nu något som företagen inte tar tillräcklig hänsyn till och som betalar sig dåligt lönemässigt sett. Det brådskar att locka framtida yrkesutövare till området genom att stärka dess status och förbättra lönerna och arbetsvillkoren för att åtgärda bristen på kompetent personal som har tillräcklig utbildning och för att integrera de personer som befinner sig i svårigheter. Yrkesutövarna inom den digitala branschen åtföljs av användare.

4. Medlen

4.1 Allmän tillgång

4.1.1 För att åtgärda problemet med olika tillgång till IKT och främja e-integration, införde unionen 2002 samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (8). Krav på en anslutning till ett allmänt kommunikationsnät bör inbegripa att man har en datahastighet som medger funktionellt och inte alltför dyrt tillträde till internet. Det handlar inte om att avskaffa marknaden eller den lojala konkurrensen utan att uppnå jämvikt mellan de ekonomiska målen och de sociala behov som omedelbart måste tillgodoses. Liksom EESK flera gånger har betonat är marknaden inte ett mål i sig, utan syftar till att förbättra medborgarnas liv.

4.1.2 Den kvalitet, innovation, insyn och tillgänglighet som man kan förvänta sig av tjänsterna av allmänt intresse i EU och i medlemsstaterna utgör själva grunden i e-integrationen. Det handlar alltså om en varaktig social effektivitet, vilket är ett nödvändigt inslag för integrerande ”resultat”. Detta är hela paradoxen i utmaningen med digital integration: den sociala effektiviteten i tjänsterna av allmänt intresse och tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse, den offentliga verksamheten, som präglas av hållbarhet, kommer att vara nödvändiga inslag i de integrerande resultaten, även om det handlar om ett område där snabbhet är en avgörande faktor. Det är de statliga myndigheternas ansvar att försöka åtgärda denna paradox.

4.2 Lika tillgång för alla

4.2.1 Utbyggnaden av nät som täcker hela det europeiska territoriet, utvecklingen av bredband för att främja hög hastighet och utnyttjandet av frigjorda frekvenser (den digitala utdelningen) (9) bör snabbt fullbordas för att säkerställa de samhällsomfattande tjänsterna.

4.2.2 Man konstaterar dock att skillnaderna i tillgången och användningen av IKT kvarstår och återspeglar de befintliga ekonomiska och sociala skillnaderna. De e-integrerade medborgarna är oftast de som har möjlighet att få tillgång till logistiken och har den kunskap som krävs.

5. Förvärvandet av grundläggande digital kompetens

Digitala baskunskaper

En kombination av de tre faktorerna efterfrågan + intresse + medel (finansiella etc.) får målgrupperna att använda digital teknik.

5.1 Äldre människor

5.1.1 De äldre befolkningsgrupperna (10), som blir allt större, använder IKT i mindre utsträckning:

—	: De behöver uppdatera sina kunskaper. För att de ska återintegreras eller vara kvar på arbetsmarknaden anser EESK att de lokala myndigheterna, tillsammans med företagen, skulle kunna erbjuda anpassad utbildning inom ramen för den sociala dialogen.

—

: De måste åtgärda det bristande intresset, rädslan eller misstron och lära sig hantera verktygen, oavsett om det handlar om att få ett visst arbete eller för att underlätta vardagen eller det sociala livet. EESK anser att det är tekniken och de ”kunniga” som måste anpassa sig. Dessa personer måste vara öppna för att 1) bli vägledda, 2) förfoga över programvara som underlättar saker och ting, 3) förfoga över lättfattligt material, 4) ha anpassade mål för att väcka intresse och sedan skapa efterfrågan, t.ex. projekt om e-hälsa, skapande av ett kollektivt minne för ett kvarter till exempel, återskapande av en social tillhörighet, självständighet.

5.1.2 För de personer som lever ensamma kan den digitala tekniken vara mycket viktig: Att aktivera telefonsamtal/larmtjänster till exempel genom en enkel knapptryckning till en rimlig kostnad kan vara en riktig tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som räddar medborgarna i nödsituationer. E-hälsa kommer att spela en allt större roll (11). Alla de principer som EESK vill ska respekteras för användare av den digitala tekniken är av allmän karaktär och är tillämpliga inom områdena för hälsa och sociala behov.

5.1.3 År 2012, som är året för aktivt åldrande, och dess innovationspartnerskap bör utgöra ett tillfälle för EU att framhäva den integrerande roll som IKT har bland generationerna (lärande), mot isolering och för ett bekvämt liv för de äldre.

5.2 Funktionshindrade personer

IKT kan underlätta för funktionshindrade personer att delta i samhället på lika villkor. (12) Uppgifterna är desamma som för alla samhällsgrupper: fastställande av mål, vägledning i lärandet, tillgängliga och anpassade programvaror och material, utrustning som är tillgänglig och lätt att använda samt i synnerhet intelligenta transportsystem (13). Den roll som ”tjänster av allmänt intresse” spelar i den digitala kulturen blir tydlig när det gäller funktionshindrade personer. Stöd för varje slags funktionshinder kan leda till en bättre social integration. De icke-statliga organisationernas roll bör erkännas och samordnas med de statliga myndigheternas roll. En strategi inriktad på ”design för alla”, där man så långt som möjligt tar hänsyn till behoven hos alla användarkategorier, är att föredra framför specialutformningar som endast riktar sig till funktionshindrade.

5.3 Låginkomsttagare

5.3.1 Olikheterna när det gäller e-tillgänglighet är en förlängning av ekonomiska och sociala ojämlikheter, som t.ex. mellan män/kvinnor, sammanboende par/ensamstående mödrar, städer/landsbygds- eller öområden, rika länder/mindre utvecklade länder. Dessa ojämlikheter måste naturligtvis bekämpas för att en större inkludering ska kunna uppnås.

5.3.1.1 Personer med invandrarbakgrund och minoritetsgrupper är ännu mer missgynnade. De programvaror som dessa personer skulle behöva saknas på marknaden.

5.3.2 EESK anser att avgiftsfria allmänna internettjänster på viktiga och strategiska platser i städerna och tillgången till ”open data 2.0” och öppen källkod (”open sources”) skulle innebära möjligheter att söka arbete och kommunicera. Sådana platser skulle utgöra ett viktigt komplement till utbildning. De fyller en funktion som bör delas mellan offentliga myndigheter, operatörer och organisationer.

5.3.3 Tillgången till infrastrukturen och verktygen bör betraktas som en grundläggande rättighet. För att uppnå digital kompetens är utbildning, samt utbyte av kunskaper och erfarenheter, av stor betydelse för personer i alla åldrar och i varje livssituation.

5.4 Personer med låg utbildningsnivå

5.4.1 EESK anser att dessa personer skulle kunna intressera sig för den digitala tekniken om de fick särskild handledning via telefon och medier.

5.4.2 Arbete framför datorn bör kombineras med lärarledd handledning, och undervisningen inledas med spel där man inte riskerar att bli avskräckt. EESK anser att barn med bristfällig skolutbildning skulle kunna hinna ikapp med hjälp av ”smart phones” som kan betraktas som en ny form av penna. Grundutbildningen skulle kunna inledas med ”serious games”, som är närbesläktade med kognitiva spel och som vänder sig till både barn och vuxna, med programvaror med kvalificerat innehåll.

5.4.3 För att unionens digitala teknik ska vara inkluderande krävs att internet berikas med kultur. Kulturen är det som européer i störst utsträckning anser sig dela. EU bör främja en mångfald av kulturella uttryck inom samtliga initiativ som är knutna till den digitala agendan (14). Digitaliseringen av kulturella föremål skulle göra det lättare för personer med färre möjligheter att skaffa sig kunskaper som är till nytta för både social integration och personlig utveckling, i synnerhet om informationen ges på det egna modersmålet.

5.5 Minoritetsgrupper

5.5.1 EESK hoppas att dessa minoritetsgrupper, oavsett om de har invandrat eller inte, som t.ex. romerna, ska omfattas av e-integreringen. Dessa personer är inte analfabeter, men de behärskar inte mottagarlandets språk eller kultur. De har ofta svårt att använda datorer. Kvinnorna har ofta sämre kunskaper, och är mer missgynnade.

5.5.2 Exemplet IMI (15), en flerspråkig online-tillämpning som syftar till att underlätta kommunikationen mellan EU:s nationella administrativa myndigheter, skulle kunna utgöra grundvalen för sociala tillämpningar med syfte att främja undervisning av personer som bor i eller är medborgare i EU. Dessa personer skulle därigenom få tillgång till e-lärande.

5.5.3 De sociala nätverken skulle kunna ha en framträdande roll för de grupper som omnämns i kapitel 5 om de behärskade tekniken. Även internetkaféerna spelar en särskild roll för att unga personer ska kunna utveckla ett digitalt intresse och skaffa sig digital kompetens. internetkaféerna skulle kunna göras mer ekonomiskt överkomliga, till exempel genom att lokala myndigheter utfärdar kuponger till reducerade priser.

5.6 Företag

5.6.1 Små och medelstora företag, vars huvudsakliga verksamhet inte berör det digitala området, kan vara utestängda från IT-samhället. Faktorer som brist på tid för att lära sig att tillämpa tekniken, starka traditioner, ekonomiska svårigheter och en föråldrad inställning till IT-förvaltning kan påverka hur företaget sköts och hur det utvecklas, samt inverka på de anställda. Företagen kan också gå miste om användning av så kallade datormoln (16) (”cloud computing”), som erbjuder lösningar på området för IT-förvaltning. Eftersom företagens produktivitet kan påverkas är det nödvändigt att försöka hitta metoder för att dessa företag ska inkluderas.

6. Utveckling av digital kompetens hos alla medborgare för att klara de sociala och samhälleliga utmaningarna

6.1 Utbildning (17)

6.1.1 Framtidens inkludering bör inledas i förskoleåldern.

Om alla barn, inklusive funktionshindrade, barn till ensamstående föräldrar och barn från familjer med svårigheter, får lika tillgång till en inkluderande digital utbildning i skolorna, kommer deras självständighet i vuxen ålder att öka. Utbredd användning av ”serious games”, surfplattor och e-böcker under ledning av lärare och med utnyttjande av de sociala nätverken kan bidra till att integrera de mest utsatta eleverna tack vare de nya former för inlärning som de på detta sätt får tillgång till.

6.1.2 De som tillägnar sig meriter, tar examen och inriktar sig mot yrken inom IT-sektorn bör kunna stödja sig mot en europeisk ram för utbildning, i synnerhet med anknytning till IT-samhällets nya yrkessektorer. Vissa yrken har omklassificerats, andra inte. En offentlig europeisk årsbok om ”digital kompetens” skulle kunna sammanställas med villkor för utfärdande av europeiska examensbevis, vilket skulle underlätta rörligheten för berörda personer. EESK anser att åtgärder som gör det möjligt för europeiska studenter att uppnå en privilegierad ställning på arbetsmarknaden torde minska deras avoga inställning mot IT-sektorn.

6.1.3 En europeisk satsning bör vara inriktad mot all slags utbildning på IT-området, på både nationell, regional och lokal nivå, och även omfatta utbildning av föräldrar och lärare vars arbetsvillkor har förändrats.

6.2 Livslångt e-lärande

6.2.1 Till vissa berörda grupper krävs riktade informationskampanjer. För dem som står utanför IT-samhället är det viktigt med erfarenhetsbaserad kunskap, och genom samverkansmetoder vid sidan av teoretisk undervisning skapas möjligheter till både utveckling och e-integration. De arbetslösa, personer som är yrkesverksamma, äldre eller socialt marginaliserade som önskar en anställning är särskilt berörda. De behöver förbättra sina anställningsmöjligheter och öka sin sociala kompetens.

6.2.2 Åtgärder för företag

Ett ”europeiskt e-pass” efter en standardutbildning i informations- och kommunikationsteknik (IKT) i affärsmiljö kan bli ett framtida krav för att bilda ett företag.

En internutbildning i IKT för de anställda inom företag borde införas generellt genom företagsinterna avtal. En sådan utbildning skulle bidra till e-integrationen och göra det möjligt för företag att behålla sina anställda längre, samt öka företagets produktivitet.

6.2.3 Åtgärder för offentliga myndigheter

Politik för att främja den digitala utvecklingen på nationell och lokal nivå bör från början vara inkluderande och icke-diskriminerande.

När det gäller användning av strukturfonder är det upp till myndigheterna att fastställa vilka innovativa verksamheter som är betydelsefulla för samhället som helhet, och som kan motta stöd för att kunna erbjudas till samtliga berörda parter till ett bättre pris.

EU och medlemsstaterna bör föreslå ett europeiskt ramverk för att utveckla yrkeskunnandet på IT-området.

6.3 Att bearbeta innehåll

6.3.1 Innehållets betydelse gör att definitionen av utbildning och kultur inte bör göras av marknaden.

6.3.2 De nationella myndigheterna bör definiera grundinnehållet, främja distansutbildning och, tillsammans med unionen, fastställa lämpliga ramar för utfärdande av utbildningsbevis som erkänns på EU-nivå. Det är nödvändigt att lyssna på användarna för att fastställa de verkliga behoven.

6.3.3 Anpassningsbart och multimedialt innehåll är nödvändigt för att den digitala miljön för personen i fråga ska ha ett kontinuum (ett ”bildat” internet), med respekt för funktionshindrade personers tillgänglighet.

6.3.4 Medborgare i de länder vars språk talas i mycket begränsad omfattning utanför landet befinner sig i en orättvis situation med tanke på utbudet på internet. Unionen och medlemsstaterna bör säkerställa respekt för deras kultur och spridning av riktigt innehåll på deras språk.

6.3.5 Innehållet i de sociala nätverken skapas av användarna. Verktyget kan användas för att locka alla dem som har svårt med den digitala tekniken, med respekt för användarrättigheterna.

7. Att inge en trygghetskänsla för att undanröja misstro

Den digitala tekniken måste användas med största försiktighet (18) när man inte känner sig säker på sig själv eller på systemet och när bristande kunskap om internetsäkerhet hindrar en från att använda tekniken (19). Personer som inte omfattas av eller som är på väg mot e-integration löper större risker.

Användningen av den digitala tekniken påverkar tankesätten bland människor och i samhället. Måste man till exempel skydda ”insyn” eller ”privatliv”? Generellt sett bör all digital integration ske med vetskapen om att verktyget i sig innebär en hög ”grad av intrång” (20) i privatlivet, oavsett om man har gått med på det eller inte, där missbruk medför förödande konsekvenser för varje användare, särskilt för utsatta människor. En intensifiering av kampen mot missbruk och digital kriminalitet bör bidra till att ytterligare öka användarnas förtroende.

C.	Utmaningarna med den digitala tekniken och medborgarnas förväntningar kan sammanfattas och utryckas genom en symbol bestående av tre koncentriska cirklar:

7.1 Användarnas rättigheter

7.1.1 EESK efterlyser åtgärder som inger förtroende och en trygghetskänsla hos alla människor, i den digitala miljön och transaktioner på nätet, i enlighet med det sjunde (21) ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration.

7.1.2 Man skulle kunna undersöka möjligheten att låta webbplatser omfatta information om enkla regler som man bör följa för att skydda sig (22). Om eleverna redan från början av högstadiet får läsa småskrifter som ”eYou Guide – dina rättigheter på nätet” (23) som Europeiska kommissionen har offentliggjort skulle detta vara av stor vikt för att göra den unga publiken, som också är sårbar, medveten om reflexer som man bör lära sig för att använda den digitala tekniken utan att vålla skada.

7.1.3 EESK anser att man bör upplysa medborgarna mer om den roll som Europeiska datatillsynsmannen, som upprättades genom artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och G29 har.

7.1.4 EESK vill att man ska skydda användarnas värdighet genom att införa regler i EU-rätten (24) i överensstämmelse med principerna i stadgan om de grundläggande rättigheterna för att säkerställa respekt för deras

—	yttrandefrihet, informationsfrihet, särskilt på modersmålet,

—	rätt till skydd av deras privatliv och privata uppgifter (personuppgifter, hälsotillstånd etc.),

—	rätt till radering,

—	rätt att skydda sina barn.

7.1.5 EESK påminner också om att det redan finns olika nationella och internationella konsumentstadgor (25) som tar upp och skyddar användarnas grundläggande rättigheter i den digitala miljön. Europaparlamentet har också efterlyst en sådan stadga. EESK vill att Europeiska kommissionens offentliggörande av en uppförandekod för EU-onlinerättigheter i sitt meddelande om en digital agenda (26) utan dröjsmål blir föremål för en dialog mellan konsumentorganisationerna men även med arbetsmarknadens parter i EU.

7.2 Europaparlamentet vill att ”en ’femte frihet’ som möjliggör en fri spridning av innehåll och kunskap måste utvecklas” på näten. EESK anser att friheten bör garantera säkerhet för användarna och immateriella rättigheter. Ekonomisk och industriell information måste också skyddas. Nät (”grids”) och nätbaserade tjänster (”cloud computing”) som mobiliserar många digitala aktörer samtidigt kräver särskilda skyddsmetoder som bör ställas till företagens, särskilt mikroföretagens, förfogande.

7.3 En snabbare e-förvaltning (27) ur formalitetssynpunkt skulle kunna säkerställa administrativa åtgärder, särskilt för äldre människor, med tanke på det faktum att e-demokratin kan vara integrerande men att den inte får hota demokratin kort sagt och att metoderna bör underkastas de principer som anges ovan.

8. Att skapa arbetstillfällen

8.1 Tanken bakom e-integrering för alla är att höja sysselsättningsnivån och öka tillväxten. Krisen, de demografiska förutsättningarna och den ökade arbetslösheten och fattigdomen främjar inte kompetensutvecklingen, varken från löntagarnas eller från arbetsgivarnas perspektiv. Att bekämpa otrygga anställningsförhållanden och utanförskap är en förutsättning för forskning och kvalifikationer, särskilt på det digitala området, för att få tillträde till en arbetsmarknad för alla (28) eftersom klyftan mellan behöriga och obehöriga personer växer. Den sociala dialogen, särskilt inom sektorerna (29), och den allmänna politiken måste mötas för att förbättra den missgynnade allmänhetens digitala kvalifikationer och omvandla kvalifikationerna till anställning.

8.2 Nya yrken intresserar de kategorier människor som utbildar sig inom digital teknik för att åter komma in på arbetsmarknaden. De myndigheter som ansvarar för sysselsättningen i medlemsstaterna måste kunna framhålla dessa inom olika områden för att främja ett erkännande av från unionens sida.

8.3 Yrkesinspektionen behöver moderniseras i samtliga medlemsstater.

8.4 Mainstreaming och synergi mellan olika åtgärder inom unionen är nyckeln till en lyckad e-integration. Merparten av slutanvändarens digitala utrustning importeras till unionen och EU-medborgarna känner inte till mycket om tillverkningen. Deras möjligheter till tillträde beror emellertid på vilken utrustning de har tillgång till, och det gäller framför allt den missgynnade allmänheten, särskilt äldre och funktionshindrade. Lättillgänglig design och funktion bör gynnas, liksom programvaror med ett innehåll som är anpassat för att främja den integrerande digitala kompetensen, enligt ett europeiskt synsätt och med respekt för internationella standarder. Klausuler bör också införlivas i handelsavtalen.

8.5 Detta kräver investeringar inom alla områden, särskilt för tjänster som riktar sig till allmänheten. Om européerna inte gör det kommer andra att göra det, och företagen i EU förlorar marknader och sysselsättning. EU:s nuvarande målsättning är att investera 3 procent av BNP i FoU. EESK anser att det verkligen behöver ske skyndsamt. Samtliga missgynnade grupper förväntar sig framsteg.

9. Finansiering av åtgärderna

9.1 Den politik som ska tas fram bör förhindra att de som redan är e-integrerade lämnar den goda cirkeln. Budgeten för denna avgörande utmaning för unionen bör utvecklas långsiktigt, från början (FoUI) till slutet av kedjan (slutanvändarna) med finansiella medel som gör det möjligt att utjämna effekterna av kriser. När de nationella budgetarna inte längre har något manöverutrymme på grund av nödvändiga nedskärningar för att minska kostnaderna kan varje extra procent ha betydelse.

9.2 Integrationen av dem som står utanför digitaliseringen kan utvecklas genom att man skapar en strukturerad europeisk marknad för lämpliga stödtjänster, eventuellt i form av en arbetsgrupp som skulle ge skalfördelar.

9.3 Finansieringen omfattar hela det europeiska territoriet när det gäller infrastruktur, forskning och teknisk innovation, innehåll, social innovation för den utestängda allmänheten, e-lärande, omvandling av kompetens till sysselsättning, det civila samhällets åtgärder, företag samt nationella, territoriella och lokala offentliga aktörer.

9.4 Det sammanlagda stödet borde undanröja orsakerna till utestängning som i sig förstärker varandra, stå för energikostnader, lokaler, definition av innehåll, skapa anpassad utrustning och utforma anpassad undervisning.

9.5 Åtgärder för e-integration (förvaltning, åtgärder, kontroll) borde enligt EESK nämnas i den årliga rapport som kommissionen publicerar och diskuteras med arbetsmarknadens parter. Åtgärder för att visa medborgarna på möjligheter till e-integration borde få en bred spridning.

9.5.1 Territoriella aktörer som ligger i täten för att genomföra den nationella politiken bör 1) föra upp den digitala prioriteringen på sina lokala agendor och vända sig till ESF, 2) göra de ansvariga medvetna om de digitala behoven för sociala grupper som de ansvarar för, 3) medvetandegöra målgrupper via lokala medel, exempelvis lokal-TV, 4) samråda med dem om deras egna behov genom möten med företrädare för organisationer i det civila samhället.

9.5.1.1 EESK beklagar att den sociala och civila dialogen, såväl på europeisk som på nationell nivå, inte är specifikt uppbyggd kring e-samhället som i stor utsträckning påverkar hur vi lever, med tanke på att missgynnade grupper har behov av varaktighet, enhetlighet, garantier och decentraliserade åtgärder.

9.6 Företagen bör ha möjlighet att utvecklas digitalt, och se till att utvecklare och konstruktörer blir intresserade, både av dem själva och av att ta hänsyn till alla slags funktionshinder (”Design for all”, inbegripet e-tillgänglighet).

9.7 Finansieringssätt

9.7.1 Europeiska socialfonden: För perioden 2014–2020 planerar kommissionen (nyckelåtgärderna 11 och 12) att tilldela medlemsstaterna medel via ESF för att genomföra e-integrationens målsättningar. EESK anser att det dessutom är nödvändigt att eftersträva största möjliga synergi mellan budgetposterna.

9.7.1.1 EESK ifrågasätter om additionalitetsprincipen är relevant när det gäller tilldelning av strukturfonder inför en sådan framtida utmaning, när ett stort antal offentliga aktörer har stora ekonomiska svårigheter, och när åtgärderna för att minska den digitala klyftan inte kan vänta. EESK vill att man undersöker möjligheterna till direkt tilldelning.

9.7.2 Kommittén föreslår att man för att genomföra e-integrationen undersöker möjligheter till nya finansieringssätt:

—	Mellan privata och offentliga aktörer, för IKT i allmänhet, och exempelvis med företag som ägnar sig åt ”commercial gaming”, (som har stora intäkter) för att till en lägre kostnad och i andra hand återanvända deras avancerade teknik.

—	För e-infrastruktur och infrastruktur, inom ramen för kommissionens initiativ ”obligationslån Europa 2020 för finansiering av projekt”, om initiativet genomförs (30).

—	Bidrag till e-lärande från accessleverantörerna, operatörerna och leverantörerna av utrustning.

—	EU-beskattning av finansiella transaktioner (31) varav en del skulle kunna vara avsedd för den digitala integrationen.

9.7.3 I samtliga fall skulle kontrollen (32) av hur medlen utnyttjas vara avgörande för att stödet ska vara effektivt. Arbetsmarknadens parter bör ingå i de olika formerna av kontroll. När det gäller ESF finns redan övervakningskommittéer. Partnerskap mellan offentlig och privat verksamhet inom en lämplig europeisk ram fordrar att nya sätt att se på den slutliga kostnaden såväl för skattebetalaren som för användaren undersöks, i enlighet med logiken och reglerna för tjänster av allmänt intresse, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och sociala tjänster av allmänt intresse. Det skulle endast vara tänkbart inom en lämplig europeisk ram. (33)

9.7.4 EESK anser att det inte är tillräckligt att göra tillträdet allmänt och anpassa överföringshastigheterna hos den samhällsomfattande tjänsten till den tekniska utvecklingen och upprepar sitt förslag (CESE 1915/2008) att

—	engagera sig i den sociala uteslutningen som sammanfaller med bristen på medel och kompetens inom missgynnade grupper av användare, men även geografisk uteslutning, och utvidga de samhällsomfattande tjänsterna så att alla användare får tillgång till utvecklingen, oavsett situation,

—	främja finansiering av de samhällsomfattande tjänsterna (34) genom nationella offentliga anslag och gemenskapsmedel, som är det enda sättet som är anpassat till länder där skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster utgör en alltför stor ekonomisk börda för en operatör,

—	stödja förslag till digital integration, bland annat mikrofinansiering av utbildningsprojekt som bedrivs av lokala offentliga centrum, och placering av interaktiva terminaler på offentliga platser med kostnadsfri tillgång till internet,

—	uppmana medlemsstaterna att planera för ekonomiskt stöd till familjer eller personer för vilka den grundläggande utrustningen (dator, programvara och modem), tillträde och tjänst kan innebära en alltför hög kostnad.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EGT C 116, 20.4.2001, s. 30; EUT C 77, 31.3.2009, s. 60 och s. 63; EUT C 175, 28.7.2009, s. 92; EUT C 317, 23.12.2009, s. 84; EUT C 128, 18.5.2010, s. 69; EUT C 255, 22.9.2010, s. 116; EUT C 48, 15.2.2011, s. 72; EUT C 54, 19.2.2011, s. 58: EUT C 107, 6.4.2011, s. 44 och s. 58; EUT C 218, 23.7.2011, s. 130.

(2) Se Eurostat, STAT10/193, 14.12.2010.

(3) Lekfull inlärning, det som kallas ”edutainement” på engelska.

(4) KOM(2010)0245, EUT C 54, 19.2.2011.

(5) EU, ministerdeklaration, Malmö, Sverige, 18.11.2009.

(6) EU, ministerdeklaration om IKT för ett integrerat samhälle, Riga, Lettland, 11.6.2006, punkt 4.

(7) Enligt Insead, The school of the world, som citeras av generaldirektoratet för näringsliv och industri, M. Richier, utgiven den 28 mars 2011.

(8) Direktiv 2002/22/EG.

(9) EUT C 94, 18.4.2002, EUT C 110, 9.5.2006, EUT C 175, 27.7.2007, EUT C 224, 30.8.2008, EUT C 175, 28.7.2009, EUT C 128, 18.5.2010, EUT C 44, 11.2.2011, EUT C 54, 19.2.2011, och EUT C 107, 6.4.2011, s. 53.

(10) EUT C 44, 11.2.2011, s. 17, EUT C 77, 31.3.2009, s. 115, och EUT C 74, 23.3.2005, s. 44.

(11) EUT C 317, 23.12.2009, s. 84.

Se Ethel, European Health Telematics Association.

(12) KOM(2010)0636, FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, EU, 23.12.2010.

(13) EUT C 277, 17.11.2009, s. 85.

(14) Unescos konvention om främjande av mångfalden av kulturella uttryck av den 20 oktober 2005, som trädde i kraft den 18 mars 2007, Europaparlamentets resolution av den 5 maj 2010 om en ny digital agenda för Europa: 2015.eu.

(15) IMI, KOM(2011)0075 av den 21 februari 2011 – Samarbete och EU/Ekonomisk utveckling och sysselsättning, www.ec.europa.eu/imi-net.

(16) Datormoln (”cloud computing”): en informationsteknik som används för att förmedla varor, tjänster och förvaltningslösningar i realtid via internet, antingen inom företaget (privat), utom företaget (offentligt), eller både och. Yttrande från EESK (TEN/452) (under utarbetande).

(17) E-lärande : tillämpning av ny teknik, multimedia och internet för att förbättra kvaliteten i utbildningen genom fjärråtkomst till resurser och tjänster, samarbeten och utbyten (kommissionens definition – e-lärandeinitiativet).

(18) EUT C 218, 23.7.2011, s. 130.

(19) EUT C 107, 6.4.2011, s. 58, och KOM(2010) 521 slutlig.

(20) Alex Türk, ordförande för den nationella kommissionen för IT och friheter, Frankrike, ”La vie privée en péril, des citoyens sous contrôle”, utg. O. Jacob, 2011, G29:s arbete, arbetsgrupp bestående av företrädare för varje oberoende myndighet för skydd av nationella uppgifter (artikel 29, direktiv, 24.10.1995).

(21) Sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) – Beslut (EG) nr 1982/2006, 18.12.2006.

(22) Yttrande nr 5/2009 från G29 om sociala nätverket på Internet, 12.6.2009, kap. 5, punkt 8, om att utveckla automatiska tekniska parametrar för att värna om privatlivet.

(23) Internet: www.ec.europa.eu/eyouguide.

(24) Europaparlamentets resolution av den 5 maj 2010 om en ny digital agenda för Europa: Europa 2015.eu, punkt 29, enligt vilken många av medlemsstaterna fortfarande inte har ratificerat Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet.

(25) Dokument nr 3708 INFOSOC, mars 2008 – stadga om konsumentmakt i den digitala miljön.

(26) KOM(2010)0245 slutlig/2, åtgärd 4.

(27) Malmödeklarationen, 2009.

(28) Ramavtal ETUC-BUSINESS.EUROPE, CEEP, UEAPME, 2010.

(29) Europaparlamentets och rådets rekommendation om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande (2008/C 111/01).

(30) Samråd till och med 2.5.2011.

(31) EP, Podimatas betänkande om beskattning av finansiella transaktioner – 529 röster för, 127 röster emot, 18 röster nedlagda (8–9 mars 2011).

(32) EUT C 132, 3.5.2011, s. 8.

(33) EUT C 48, 15.2.2011, s. 72.

(34) EUT C 175, 28.7.2009, s. 8.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Det östliga partnerskapet och den östliga dimensionen i EU:s politik, med särskild tonvikt på EU:s jordbrukspolitik, livsmedelssäkerhet, störningsfri handel, mer samarbete och utvecklingsbistånd samt strategiskt partnerskap” (förberedande yttrande)

2011/C 318/03

Föredragande: Seppo KALLIO

Den 30 november 2010 beslutade det kommande polska ordförandeskapet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Det östliga partnerskapet och den östliga dimensionen i EU:s politik, med särskild tonvikt på EU:s jordbrukspolitik, livsmedelssäkerhet, störningsfri handel, mer samarbete och utvecklingsbistånd samt strategiskt partnerskap”

(förberedande yttrande).

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 21 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 149 röster för och 1 röst emot.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK anser att det i förhandlingarna mellan EU och partnerskapsländerna om associerings- och frihandelsavtal är viktigt att beakta partnerskapsländernas målsättningar samt deras möjligheter att inleda politiska och ekonomiska reformer.

1.2 En annan viktig fråga är att klarlägga i vilken grad partnerskapsländerna har förmåga och politisk vilja att genomföra de ekonomiska och sociala reformer som krävs enligt avtalen.

1.3 Det centrala är att EU:s och partnerskapsländernas målsättningar för associerings- och frihandelsavtalen kan sammanjämkas på ett sätt som kan gynna samtliga parter i den framtida utvecklingen.

1.4 EESK anser att man i EU:s förhandlingsstrategi bättre bör beakta jordbrukssektorns ställning samt jordbrukspolitikens betydelse för samarbetet mellan EU och partnerskapsländerna. Jordbruks- och livsmedelssektorerna bör ges en mer konkret roll i samarbetsavtalen mellan EU och partnerskapsländerna.

1.5 EESK konstaterar att jordbruket och jordbrukspolitiken hittills har beaktats föga inom plattformen för ekonomisk integration och konvergens med EU:s politik. Jordbruket, livsmedelsproduktionen och jordbrukspolitiken bör föras upp på dagordningen.

1.6 Jordbruket är en ytterst viktig sektor för den ekonomiska, sociala och regionala utvecklingen i partnerskapsländerna. Om målen ska kunna uppnås krävs det en gynnsam utveckling inom jordbruket. Investeringar i jordbruk och utveckling av sektorn är grundförutsättningar även för att minska fattigdomen på landsbygden.

1.7 Det är viktigt att utveckla konkurrenskraften för partnerskapsländernas jordbruksprodukter och livsmedel samt att förbättra deras livsmedelssäkerhet och livsmedlens kvalitet. Det har visat sig att uppfyllandet av bestämmelserna och standarderna i WTO:s avtal om tillämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder (SPS-avtalet) har utgjort ett stort problem för partnerskapsländernas strävanden att komma in på livsmedelsmarknaden. Kvalitetskriterierna är en förutsättning för att livsmedelssäkerheten ska kunna garanteras på EU-marknaden. För att undanröja hindren behöver partnerskapsländerna tekniskt och ekonomiskt stöd samt rådgivning.

1.8 En vanlig flaskhals i handeln med jordbruksprodukter är partnerskapsländernas svårigheter att uppfylla bestämmelserna och standarderna i WTO:s avtal om tillämpningen av sanitära och fytosanitära åtgärder. Kommissionen måste dock alltid när så är möjligt försöka förhandla fram ett ömsesidigt erkännande i de fall då partnerskapsländerna redan har egna fungerande och effektiva normer för sanitära och fytosanitära åtgärder, även om dessa i strikt mening inte är kompatibla. Både EU och partnerländerna måste dessutom vara ytterst vaksamma då avtalen om de djupgående och breda frihandelsområdena träder i kraft och se till att det inte finns något sätt för parter från tredje land att bakvägen importera illegala eller undermåliga livsmedel – eller andra erkända hot mot människors, djurs och växters hälsa – till EU. EESK föreslår att denna fråga lyfts fram som en ny särskild punkt inom flaggskeppsinitiativen.

1.9 Övergången till marknadsekonomi kräver förändrade tankesätt, utveckling av lagstiftningen och institutionerna samt omfattande teknisk beredskap när det gäller att anpassa metoder och praxis inom basproduktionen, förädlingen och utrikeshandeln.

1.10 EESK anser att samarbetet bör förbättras, i synnerhet inom utbildning och forskning. På detta område kan ömsesidig förståelse och nya verksamhetsformer uppstå genom gemensamma forskningsprojekt, besök och seminarier.

1.11 Det är även viktigt att partnerskapsländerna tar gemensamt ansvar för gödnings- och bekämpningsprodukternas negativa återverkningar på miljön, såväl i marken som i vattendragen. Att se till att näringsämnenas kretslopp fungerar är ett annat viktigt utvecklingsmål.

1.12 Det vore ytterst värdefullt om energisamarbetet mellan EU och partnerskapsländerna kunde genomföras med hänsyn även till jordbruksutvecklingen.

1.13 Att ta hänsyn till de grundläggande rättigheterna i arbetslivet i den form de antagits av den internationella arbetsorganisationen ILO, innebär samtidigt att man värnar om en central del av de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att man tillämpar internationellt godkända arbetslivsnormer på det djupgående och breda frihandelsområde som skapas mellan EU och partnerskapsländerna.

1.14 Man måste göra kraftfulla insatser till stöd för organisationerna på livsmedelsområdet i de östliga partnerskapsländerna. Så många organisationer som möjligt bör involveras i det nya forumet för det civila samhället. Detta innebär även en mer framträdande roll för EESK och ett rättvist fördelat deltagande i detta viktiga arbete för de organisationer som ingår i kommittén.

1.15 EESK anser att regeringarna i EU och i partnerskapsländerna bör stödja och uppmuntra ökad kapacitet inom organisationerna och sporra deras deltagande i utarbetandet av strategin för det östliga partnerskapet samt i utvecklingen av förfarandena på ett sätt som tillåter det fria civila samhället att sätta en stark prägel på utvecklingen av samarbetet på jordbruksområdet.

2. Bakgrund

2.1 EU har intresse av att det råder stabilitet, bättre samhällsstyrning och ekonomisk utveckling vid gränserna i öster. Genom EU:s grannskapspolitik har man lyckats knyta starkare band mellan unionen och dess grannar. Politiken för det östliga partnerskapet, som godkändes i Prag 2009, bör fördjupas. Unionens partner (1) i Östeuropa och i södra Kaukasus strävar efter starkare band till EU. EU stöder kraftigt dessa länders strävanden att närma sig unionen. Nödvändiga reformer stöds kraftfullt via det östliga partnerskapet, som ingår i EU:s grannskapspolitik. Det finns nämligen fortfarande betydande brister i de politiska målen och i det praktiska genomförandet av demokrati i partnerskapsländerna.

2.2 Enligt Europarådets resolution (2) förstärker partnerskapet i avsevärd mån EU:s politik gentemot grannländerna och partnerskapsländerna i öster, eftersom politikens målsättning är att skapa förutsättningar för unionen och dess östliga partner att uppnå politisk associering och en djupare ekonomisk integration.

2.3 Målet för de bilaterala förhandlingarna är att sluta ett associeringsavtal med varje enskilt land. Ett centralt element i associeringsavtalet är ett djupgående och omfattande frihandelsområde (DCFTA (3)) (4).

2.4 Ett viktigt element i förhandlingarna är partnerskapsländernas målsättningar och deras politiska beredskap att sluta avtal med EU. Det är viktigt att klarlägga i vilken grad partnerskapsländerna har förmåga och politisk vilja att genomföra de ekonomiska och sociala reformer som krävs enligt avtalen.

2.5 Partnerskapsländerna har genom Pragresolutionen förbundit sig att genomföra politiska och ekonomiska reformer. Demokrati, god förvaltning, främjande av rättsstatsprincipen, korruptionsbekämpning samt säkerställande av respekt för mänskliga rättigheter och det civila samhällets deltagande är viktiga aspekter. Utgångspunkten för ekonomiska reformer ska vara tillämpningen av marknadsekonomiska metoder samt en tillnärmning av lagar och förordningar till EU-lagstiftningen (5).

2.6 Den multilaterala aspekten av det östliga partnerskapet kompletterar de bilaterala förbindelserna genom att man skapar samarbete och öppen dialog samt utbyter goda metoder och erfarenheter. Samarbetet förs framåt genom ämnesspecifika plattformar och vissa flaggskeppsinitiativ (6), samt genom forumet för det civila samhället (7). Konvergensen inom jordbrukssektorn och jordbrukspolitiken behandlas inom forumet för ekonomisk integration. Jordbrukets och jordbrukspolitikens roll har hittills varit närmast obefintlig. Den bör inbegripas i de frågeställningar som behandlas.

2.7 Jordbruket och livsmedelsproduktionen är centrala näringsgrenar i samtliga länder som ingår i det östliga partnerskapet. Dess andel av BNP är hög liksom även sysselsättningsgraden i sektorn. En kraftig tillväxt inom jordbruks- och livsmedelsproduktionen är en förutsättning för tillväxt inom hela ekonomin och samtidigt för minskad fattigdom.

2.8 I detta yttrande

a)	understryks behovet av att precisera EU:s strategiska angreppssätt gentemot de östliga partnerskapsländerna, också på jordbrukspolitikens område,

b)	granskas genomförda eller pågående projekt på jordbruksområdet som stöder målen för det östliga partnerskapet, och

c)	fästs uppmärksamhet vid att jordbruksfrågorna sammanhänger med många delområden inom EU:s verksamhet och med dessa delområdens målsättningar inom partnerskapspolitiken.

2.9 EESK föreslår att man i EU:s förhandlingsstrategi beaktar jordbrukssektorns betydelse i samarbetet mellan unionen och partnerskapsländerna samt jordbrukssektorns ställning i partnerskapsländernas utvecklingspolitik.

2.10 Partnerskapsländerna är viktiga producenter av spannmål, animalieprodukter, grönsaker och rotfrukter samt frukt och vindruvor. Ukraina är en av de största spannmålsproducenterna i hela världen. År 2008 var Ukraina den åttonde största producenten och den sjunde största exportören. Genom förbättrad produktion skulle den årliga skörden kunna öka avsevärt. För Ukrainas del varierar den årliga skörden mellan 40 och 50 miljoner ton, medan den årliga spannmålsskörden i de övriga fem partnerskapsländerna tillsammans uppgår till ca 15 miljoner ton.

2.11 EU-27 är den största handelspartnern för Ukraina, Armenien, Azerbajdzjan, Georgien och Moldavien (8) och den näst största för Vitryssland (9). Av Moldaviens export går över hälften till länder i EU, medan Armenien och Azerbajdzjan exporterar strax under hälften till unionen. Dessutom är jordbruksprodukternas andel av handeln mellan de östliga partnerskapsländerna och EU ganska betydande.

3. Strategiska faktorer inom jordbruket och jordbrukspolitiken

3.1 EESK understryker att jordbruket är en ytterst viktig sektor med tanke på den ekonomiska, sociala och regionala utvecklingen i partnerskapsländerna. Förbättrad livsmedelssäkerhet är också ett viktigt socialt mål i dessa länder. Det råder en skriande brist på kunnande inom produktion, förädling och marknadsföring. Behovet av teknik är enormt. Förbättrad konkurrenskraft och förbättrad kvalitet när det gäller jordbruksprodukter och livsmedel är ett annat mål för partnerskapsländerna.

3.1.1 En annan strategisk faktor som måste tas i beaktande är landsbygdsutvecklingspolitiken, som bildar den andra pelaren inom GJP. Tack vare denna kan EU-medel användas till att förbättra de ekonomiska och sociala omständigheterna i landsbygdsområdena och förhållandena för deras befolkning. Det handlar inte bara om att bedriva jordbruksproduktionen i enlighet med EU:s krav, utan också om att behålla arbetstillfällen och bevara livskraften i de aktuella områdena, med respekt för kulturen i respektive region och med hänsyn till miljöåtgärder som syftar till hållbar utveckling.

3.2 Europeiska unionens marknad med 500 miljoner konsumenter bildar det största handelsområdet i världen när det gäller köpkraft. Det faktum att marknaden ligger nära till erbjuder partnerskapsländerna och EU möjligheter till ökad handel och skapar därmed förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

3.3 Målet för EU:s jordbruks- och handelspolitik är att säkerställa en stabil verksamhet på livsmedelsmarknaden även under pågående omvandling. Den politik som förs bör garantera produkter av hög kvalitet till rimligt pris för de europeiska konsumenterna. Det är viktigt att politiken leder till stabila marknader som tillgodoser konsumenternas behov och samtidigt säkerställer en skälig inkomst för odlarna.

3.4 Att upprätthålla livsmedelssäkerheten är en av de viktigaste målsättningarna för EU:s jordbruks- och livsmedelssektor. Genom att bekämpa djur- och växtsjukdomar samt utföra rigorösa kontroller av restprodukter som kan vara hälsofarliga kan man tillförsäkra konsumenterna trygga livsmedel. Gränskontrollen gäller även livsmedel från partnerskapsländerna som är avsedda för EU-området.

3.5 Det centrala är att målsättningarna för associerings- och frihandelsavtalen ska innebära en sammanjämkning av såväl partnerskapsländernas som EU:s intressen på ett sätt som i framtiden kan gynna samtliga parter.

4. Utgångspunkter och centrala frågor i förhandlingarna om frihandelsavtal

4.1 Förhandlingarna om frihandelsområdet omfattar en lång rad handelsfrågor: tariffer, tjänster, tullformaliteter, bestämmelser och standarder i WTO-avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder, offentlig upphandling, geografiskt ursprung, regleringsinstrument för handeln samt tekniska gränsskyddsfrågor (10).

4.2 Förhandlingar om ett djupgående och omfattande frihandelsområde (DCFTA) med Ukraina har pågått aktivt i två år. Förhandlingarna inleddes i och med att Ukraina blev medlem av Världshandelsorganisationen 2008 (11). Det har fortfarande inte skett något genombrott i förhandlingarna, men detta mål kan kanske uppnås under 2011.

4.3 Motsvarande förhandlingar om frihandelsområden kan inledas endast under förutsättning att landet är medlem i WTO. Målet är att inleda förhandlingar så snart som möjligt med Moldavien, Armenien och Georgien. Moldavien har velat gå relativt snabbt framåt i förhandlingarna.

4.4 Azerbajdzjan är ännu inte WTO-medlem och därför kan förhandlingar om frihandel inte inledas i nuläget. När det gäller Vitryssland saknas det politiska förutsättningar för förhandlingar om frihandel.

4.5 Uppfyllandet av bestämmelserna i WTO:s avtal om sanitära och fytosanitära åtgärder har visat sig vara ett stort problem för lansering av jordbruksprodukter och livsmedel på marknaden. Dessa bestämmelser och övriga miljö- och hälsorelaterade krav i EU förutsätter att Ukraina och de andra partnerskapsländerna vidtar kraftiga utvecklingsåtgärder. Därför behöver partnerskapsländerna tekniskt och ekonomiskt stöd samt rådgivning.

5. Utveckling av jordbrukssektorn i partnerskapsländerna

5.1 En överenskommelse om programmet för det östliga partnerskapet träffades i Prag den 7 maj 2009. I programmet lyfts samarbetet mellan EU och partnerskapsländerna fram till nya nivåer när det gäller finansiering. EU har anslagit 600 miljoner euro för samarbetet under perioden 2010–2013. Finansieringen sker via partnerskapsinstrumentet inom EU:s grannskapspolitik (12).

5.2 För åren 2007–2011 finns det 10–12 särskilda projekt för utveckling av jordbruket och livsmedelssäkerheten (13). Flera av projekten är småskaliga. Det största projektet gäller en återupplivning av vinproduktionen i Moldavien. Det finansieras i samarbete med Europeiska investeringsbanken. Projektet inleddes 2010.

5.3 Ungefär hälften av projekten har som mål att förbättra livsmedelssäkerheten i partnerskapsländerna genom att utveckla kunnandet bland annat i sanitära och fytosanitära frågor. Några av projekten är inriktade på utvecklad styrning och planering av jordbruket. År 2009 tilldelades Georgien drygt 2 miljoner euro för förbättrad livsmedelssäkerhet för barn i riskzonen.

5.4 Inom associeringsförhandlingarna med Ukraina har förhandlingsparterna bl.a. understrukit vikten av förbättrad konkurrenskraft inom jordbruksproduktionen samt ökad hänsyn till kvalitetsaspekter i fråga om livsmedel (14). EU:s stöd till denna sektor bör konkret inriktas på utveckling av institutioner, rådgivning och utbildning.

5.5 I praktiken har det visat sig att partnerskapsländernas övergång från planekonomi till marknadsekonomi kommer att ta lång tid. Man bör stödja och uppmärksamma denna process för att hjälpa den framåt. Förutom förändrade tankemönster kräver övergången till marknadsekonomi utveckling av lagstiftningen, nya institutioner samt teknisk beredskap när det gäller tillämpning av metoder och rutiner inom basproduktionen, förädlingen och utrikeshandeln. Partnerskapssamarbetet och EU-programmen bör skapa förutsättningar för ett mångsidigare samarbete på jordbruksområdet och förbättrade förutsättningar för handel.

5.6 Man har fastställt en rad specifika frågor som utvecklingsmål för EU och partnerskapsländerna. Det är frågor som av samtliga parter har betecknats som viktiga under förhandlingarna. Teman och frågor inom dessa utvecklingsmål kallas flaggskeppsinitiativ. Eftersom svårigheterna att uppfylla bestämmelserna och standarderna i WTO:s avtal om sanitära och fytosanitära åtgärder har konstaterats vara en flaskhals i handeln med livsmedel, bör detta tema integreras i flaggskeppsinitiativen.

6. Beaktande av miljöfaktorer och sociala omständigheter

6.1 Jordbruksproduktionen och livsmedelsindustrin har betydande återverkningar på den lokala miljön. Valet av odlingsmetoder påverkar kvaliteten på marken, ytvattnet och grundvattnet. Det ligger både i EU:s och i partnerskapsländernas intresse att hindra gödnings- och bekämpningsprodukternas negativa återverkningar på miljön, såväl i marken som i vattendragen. Att se till att näringsämnenas kretslopp fungerar är ett annat viktigt utvecklingsmål.

6.2 För att uppnå utveckling och framgång inom jordbruksproduktionen är det viktigt att följa händelserna på de globala energimarknaderna samt inom energiförsörjningen i respektive land. Skördenivån är beroende av tillgången och priset på energikrävande produktionsinsatser, t.ex. gödningsmedel. Å andra sidan påverkar förnybar energi priset på gödningsmedel, eftersom en del av bioenergin kan produceras på odlingsområdet. Därför vore det ytterst värdefullt om energisamarbetet mellan EU och partnerskapsländerna kunde genomföras med hänsyn även till jordbruksutvecklingen.

6.3 Växelverkan mellan EU och partnerskapsländerna bör även inbegripa jordbrukssektorns roll i partnerskapsländernas landsbygdsutveckling. Utan gynnsam regionutveckling kan fattigdomsklyftan öka ytterligare mellan olika områden.

6.4 En central del av respekten för de mänskliga rättigheterna är att man efterlever de grundläggande rättigheter i arbetslivet som fastställts av den internationella arbetsorganisationen ILO. Det är viktigt att man tillämpar överenskomna arbetslivsnormer inom EU:s och partnerskapsländernas frihandelsområde.

7. Utveckling av förvaltningssamarbete och övriga former av samarbete

7.1 Det krävs omfattande samverkan och samarbete för att kunna genomföra det östliga partnerskapet, associeringsavtalen, det djupgående och omfattande frihandelsområdet och andra samarbetsformer. Ansvaret ligger hos politiska beslutsfattare, myndigheter, sakkunniga, internationella organisationer, samhällsekonomiska sektorer och organisationer som företräder det civila samhället. Detta bör beaktas vid genomförandet av det östliga partnerskapsprogrammet.

7.2 Samverkan mellan medborgarna, framför allt ungdomar, i EU och partnerskapsländerna bör ses som en sporre till förändring. EU har erkänt värdet av samarbete på kulturområdet och samverkan mellan kulturer som en väsentlig del av den utåtriktade politiken (15).

7.3 Samarbetet kan i synnerhet ske inom utbildning och forskning. På detta område kan ömsesidig förståelse och nya verksamhetsformer uppstå genom gemensamma forskningsprojekt, besök och seminarier.

8. Organisationernas ställning och roll bör förstärkas

8.1 Särskild uppmärksamhet bör läggas vid att involvera organisationer som företräder det civila samhället i samarbetet mellan EU och partnerskapsländerna. EESK föreslår stöd till organisationer i medborgarsamhället för deras vidareutveckling samt för förstärkning av forumet för det civila samhället inom det östliga partnerskapet.

8.2 I de länder som ingår i det östliga partnerskapet har det civila samhällets roll och ställning varit svag. Med tanke på demokratiutvecklingen är det av yttersta vikt att de fria organisationernas roll förstärks. EESK har redan tidigare avgett yttranden som rör förstärkning av det civila samhället och dess organisationer och stöd till dessa i de aktuella länderna. Kommittén utarbetade ett yttrande om frågan (16) under Tjeckiens rådsordförandeskap våren 2009.

8.3 Det civila samhällets deltagande har varit alltför begränsat och illa organiserat. En viktig del av den östliga partnerskapspolitiken bör vara vägledning till ett stort antal organisationer och stöd till dessa på ett sätt som gör det möjligt för organisationerna att tillföra ett betydande mervärde till ett förbättrat och effektiviserat samarbete mellan EU och partnerskapsländerna.

8.4 Organisationerna inom jordbrukssektorn har en ytterst svag ställning och begränsad kapacitet. Förutsättningen för utveckling av näringen och för ett förstärkt EU-samarbete är att organisationerna i jordbrukssektorn förstärks genom förbättrad utbildning och ökat kunnande både nationellt och i samband med förbindelserna till EU samt genomförandet av det östliga partnerskapet.

8.5 Det östliga partnerskapsprogrammet kan främjas endast om organisationerna inom jordbruks- och livsmedelssektorn i högre grad än nu kan involveras i processens olika skeden. Det faktum att livsmedelskedjan är så mångfacetterad innebär stora utmaningar för arbetstagarna, industrin, forskningen, företagsledningarna och administrationen samt producenterna. Att stödja alla parters insatser och öka kapaciteten inom organisationerna är grundläggande förutsättningar för att jordbrukssamarbetet mellan EU och partnerskapsländerna ska leda till hållbara resultat som gynnar båda parter. Det är av yttersta vikt att utvidga samarbetet mellan de organisationer som ingår i EESK och organisationerna på EU-nivå och på nationell nivå.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) I det östliga partnerskapet ingår de länder i östra Europa och i södra Kaukasus som omfattas av EU:s grannskapspolitik, dvs. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland. KOM(2008) 823 slutlig: Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Östligt partnerskap.

(2) Europeiska unionens råd: Europarådets resolution om det östliga partnerskapet, Bryssel 20.3.2009, 7880/09, CONCL 1.

(3) DCFTA = Deep and Comprehensive Free Trade Area (djupgående och omfattande frihandelsområde).

(4) Alexander Duleba & Vladimir Bilčik: Toward a Strategic Regional Framework for the EU Eastern Policy, Searching for Synergies between the Eastern Partnership and the Partnership for Modernization with Russia, Bratislava 2010.

(5) Europeiska unionens råd: Ordförandens slutsatser, Europeiska rådet i Bryssel den 19–20 mars 2009, 7880/09, CONCL 1.

(6) Flaggskeppsinitiativen är (http://www.eeas.europa.eu/eastern/initiatives/index_en.htm):

a)	Program för integrerad gränsförvaltning

b)	Krediter till förmån för små och medelstora företag

c)	Regionala elmarknader, energieffektivitet och förnybara energikällor

d)	Förebygga, ha beredskap för och reagera på naturkatastrofer och olyckor orsakade av människan

e)	Flaggskeppsinitiativ för främjande av god miljöförvaltning

f)	Diversifiering av energiförsörjningen; Södra korridoren.

(7) Genomförandet av det östliga partnerskapet: Rapport till utrikesministermötet den 13 december 2010.

(8) EU: GD Handel, Statistik.

(9) Europeiska kommissionen: Handel, yttre förbindelser, länder, Vitryssland.

(10) Se fotnot 6.

(11) Fjärde gemensamma framstegsrapporten: Associeringsförhandlingarna mellan EU och Ukraina i Kiev den 4–8 oktober 2010.

(12) Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för yttre förbindelser, EU:s grannskapspolitik: handbok för finansiering inom det östliga partnerskapet, den 24 september 2010.

(13) EAP Community, www.easternpartnership.org.

(14) Europeiska kommissionen – generaldirektoratet för yttre förbindelser: förteckning över prioriterade områden inom associeringsprogrammet mellan EU och Ukraina 2010.

(15) Se fotnot 2.

(16) EUT C 277, 17.11.2009, s. 30.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Finansiell utbildning och ansvarsfull konsumtion av finansiella produkter” (initiativyttrande)

2011/C 318/04

Föredragande: Carlos TRIAS PINTÓ

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen att utarbeta ett initiativyttrande om

”Finansiell utbildning och ansvarsfull konsumtion av finansiella produkter”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 142 röster för, 6 röster emot och 4 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Det finansiella systemet blir alltmer komplext och svåröverblickbart, vilket under de senaste åren har gjort det allt svårare att göra sig en korrekt bild av finansiella produkter.

1.1.1 I ljuset av detta noterar EESK att Europeiska kommissionen och OECD har genomfört flera olika initiativ för att lindra bristerna i det finansiella systemet. Kommittén uppmanar också finanssektorn att tillämpa de nya reglerna på ett korrekt sätt och att använda sig av självreglering för att lägga grunden till ett lämpligt och hederligt förfaringssätt. Därmed kan man råda bot på vissa företags tidigare agerande och göra det lättare att tillgå överblickbara finansiella produkter som ger konsumenterna möjlighet att veta vad deras avtal egentligen innebär och att jämföra de olika produkter som tillhandahålls på marknaden.

1.2 För att i större utsträckning skydda dem som köper eller investerar i finansiella produkter finns det ett oundvikligt behov av att förbättra regleringen och övervakningen av det finansiella systemet samt att göra det mer öppet för insyn. Detta fråntar dock inte den enskilda medborgaren ansvaret för att utveckla sina kunskaper på det finansiella området under hela sin livstid, så att han eller hon därmed kan använda sig av finansiella produkter på ett ansvarsfullt sätt genom att fatta välinformerade och väl underbyggda beslut. Det handlar kort sagt om att skapa en verkningsfull triangel mellan den finansiella utbildningen, regleringen av marknaderna och konsumentskyddet.

1.3 Finansiell utbildning bör ses som en övergripande politisk fråga som bygger på samarbetet mellan alla berörda aktörer: den offentliga sektorn, finanssektorn, företag, fackföreningar, konsumentorganisationer, utbildningssystemet och, rent generellt, alla medborgare i egenskap av konsumenter av finansiella produkter. Utbildningen bör dock tillhandahållas av organ där det inte föreligger några intressekonflikter.

1.4 Inom ramen för ett utbildningssystem som uppmuntrar EU:s medborgare att utveckla sitt kritiska tänkande bör finansiell utbildning äga rum under individens hela livscykel. EESK anser att finansiell utbildning bör vara ett obligatoriskt ämne i utbildningssystemens kursplaner och ett kontinuerligt inslag i planerna för arbetstagarnas vidareutbildning och fortbildning. Syftet med detta ämne bör bl.a. vara att uppmuntra till en ansvarsfull hantering av ekonomiska frågor (sparande, användning av kreditkort, lån, osv.) och att främja finansiella produkter som kännetecknas av ett socialt ansvarstagande. EESK stöder de åtgärder i fråga om reglering av finansmarknaderna för basprodukter som har vidtagits av Europeiska kommissionen för att öka öppenheten, höja informationens kvalitet och förbättra tillsynsmekanismerna.

1.5 Finansiell utbildning som är fullt tillgänglig för alla kommer att gynna samhället som helhet. Projekt med inriktning på vidareutbildning i finansiella frågor bör i första hand inriktas på de samhällsgrupper som riskerar att drabbas av ekonomisk utslagning. Det är finanssektorns plikt att själv delta aktivt i de parallella satsningarna på mikrofinansiering och utbildning samt i arbetet för att underlätta tillgången till grundläggande finansiella tjänster.

1.6 EESK framhåller att de nuvarande programmen för finansiell utbildning har fått en begränsad effekt. Kommittén betonar också att det inte bara är viktigt att kartlägga utbildningsbehovet bland dem som konsumerar finansiella produkter och att utarbeta förslag vid behov, utan att man även måste utvärdera de olika utbildningsprogrammens lämplighet och huruvida vägarna för tillträde är effektiva. De berörda aktörerna bör medverka i denna process.

1.7 Finansiell utbildning är utan tvivel en avgörande faktor för att man ska kunna upprätthålla förtroendet för det finansiella systemet och använda finansiella produkter på ett ansvarsfullt sätt. Inför framtiden måste de mest relevanta institutionerna – både offentliga och privata – därför förena sina krafter med de berörda aktörerna för att förse den finansiella utbildningen med de strategier och de resurser den förtjänar, samt åtgärda bristerna i samordningen och den otillräckliga samverkan mellan de många befintliga initiativen (på internationell nivå, europeisk nivå samt i de enskilda medlemsstaterna).

1.8 Kommittén är medveten om att Europeiska kommissionens befogenheter på utbildningsområdet är begränsade, men vill på denna punkt hävda att finansiell utbildning inte bara handlar om utbildning i sig, utan även om att ge den enskilde egenmakt, motverka social utslagning och främja ansvarsfull konsumtion.

1.9 Avslutningsvis vill EESK framhålla att behoven hos dem som konsumerar finansiella produkter bör vara en prioriterad fråga vid de internationella sammanträdena på hög nivå, särskilt G20-toppmötet. Mot bakgrund av detta begär EESK att det inrättas en expertgrupp med inriktning på finansiellt konsumentskydd.

2. Finanskulturen och konsumenternas roll

2.1 Den kultur som präglas av finansiell avreglering och självreglering, finansiell kreativitet, avancerade nya instrument och ett svåröverblickbart system är inte bara en avgörande faktor bakom den kris som vi nu går igenom, utan gör det också än svårare för den enskilde medborgaren att förstå principerna för hur marknaden fungerar – trots att marknaden redan i sig är komplex, globaliserad och översvämmad av ett stort antal finansiella produkter av varierande karaktär.

2.2 I det så kallade kunskapssamhället, som måste stödjas av ett utbildningssystem som har förmågan att stimulera medborgarnas kritiska tänkande, är finansiell utbildning ett strategiskt instrument som bör utgöra ett komplement till den nya regleringen av det finansiella systemet. Utan ansvarsfulla konsumenter som engagerar sig genom att utveckla sina kunskaper på det finansiella området går det inte att nå målet om ett mer robust och säkert finansiellt system som är öppet för insyn.

2.3 Principen om ”ansvarsfull konsumtion av finansiella produkter”, som syftar till att få människor att skilja mellan vad man vill ha och vad man egentligen behöver, vinner allt större mark. På samma sätt vinner principen om ”medvetet sparande” allt fler anhängare. Den går ut på att man ska tänka långsiktigt och välja produkter som kännetecknas av ett socialt ansvarstagande (1), det vill säga, att de ger upphov till ett bättre agerande ur miljö-, samhälls- och företagsstyrningssynpunkt (environmental, social and corporate governance – ESG- kriterier).

2.4 Syftet bör inte vara att endast sprida kunskaper och färdigheter (finansiell utbildning), utan även att ge människor förmågan att göra välgrundade bedömningar så att de därmed kan fatta korrekta beslut när det gäller förvaltningen av deras privata ekonomi i det verkliga livet (vidareutbildning i finansiella frågor).

2.5 En persons sätt att agera i finansiella frågor påverkar en betydande del av de beslut han eller hon fattar i sitt liv, vilket har en direkt inverkan på levnadsförutsättningarna för såväl den enskilde individen som dennes familj, eftersom det får konsekvenser för allt från studiefinansiering till pensionssparande (2).

2.6 Med hänsyn till den rådande internationella ekonomiska krisen, medborgarnas växande intresse för hållbarhetsfrågor och företagens agerande ur miljö-, samhälls- och företagsstyrningssynpunkt förefaller det vara viktigt att sprida mer information om hur dessa aspekter kan beaktas av de enskilda konsumenterna när de fattar ekonomiska beslut.

2.7 EESK anser därför att man bör verka för att höja kunskapsnivån i finansiella frågor i alla samhällsgrupper och under individens hela livscykel, eftersom detta är ytterst viktigt för att man ska kunna upprätthålla förtroendet för ett välreglerat finansiellt system så att man kan garantera att det utvecklas och stabiliseras, samt främja en smart konsumtion av finansiella produkter på basis av välinformerade och väl underbyggda beslut. Denna fråga är på väg att bli en gemensam målsättning för både regeringar och de organ som svarar för reglering och tillsyn.

2.8 Även de finansiella instituten har en viktig funktion att fylla. Därför måste samhället kunna förlita sig på att finanssektorn tillhandahåller kunderna tjänster på ett hederligt sätt som är öppet för insyn, och att den klart och tydligt agerar med kundens bästa för ögonen.

3. Åtgärder med inriktning på finansiell utbildning

3.1 Med finansiell utbildning avses den process som resulterar i att konsumenterna får en bättre förståelse av de finansiella produkterna och bättre kunskaper om finansiella risker och de möjligheter marknaden har att erbjuda, så att de kan fatta välinformerade beslut i ekonomiska frågor. Finansiell utbildning som är fullt tillgänglig för alla kommer att gynna samhället som helhet, dels genom att risken att drabbas av ekonomisk utslagning minskar, dels eftersom konsumenterna uppmuntras att planera och spara. Detta innebär att finansiell utbildning även kan bidra till att motverka överskuldsättning.

3.2 För att höja konsumenternas kunskapsnivå i finansiella frågor har tillsynsorganen, de finansiella instituten och andra aktörer i det civila samhället sjösatt flera initiativ under benämningen ”planer för finansiell utbildning”.

3.3 Denna föresats är inte ny – den har tidigare tagits upp till behandling av OECD (3), Europeiska kommissionen (4) och Ecofin (5).

3.4 De mest betydande åtgärderna som har vidtagits av institutioner på EU-nivå är att man införde ett omfattande avsnitt om finansiell utbildning i konsumentutbildningsprojektet Dolceta (Development of On Line Consumer Education Tools for Adults) och att kommissionen inrättade en expertgrupp för finansiell utbildning i oktober 2008. Alltsedan dess sammanträder denna expertgrupp med jämna mellanrum, med syftet att utvärdera de olika strategierna för utveckling av programmen för finansiell utbildning och att uppmuntra offentlig-privat samarbete för att skapa gynnsamma förutsättningar för programmens genomförande.

3.5 En förbättring av den finansiella utbildningen är nödvändig på grund av en rad faktorer, bl.a. de nya finansiella instrumentens komplexitet, de demografiska förändringarna (6) och det nya europeiska regelverket (7).

3.6 Utöver detta har befolkningen i allmänhet otillräckliga kunskaper i finansiella frågor. För att man ska kunna komma till rätta med detta måste medborgarna först och främst bli medvetna om att deras finansiella utbildning behöver förbättras. Med anledning av detta kräver EESK att man genomför ytterligare satsningar på nationella kampanjer för att sprida information om finansiella frågor.

3.7 EESK anser att man på ett effektivt sätt måste ge alla medborgare (barn, ungdomar, äldre, personer med funktionshinder eller andra samhällsgrupper) tillgång till program som inriktas på vidareutbildning i finansiella frågor. Frågorna måste vara anpassade till de olika stadierna och man måste ta hänsyn till varje grupps målsättningar och intressen. Det centrala innehållet i utbildningen (bl.a. ekonomisk planering, sparande, skuldsättning, försäkringar och pensioner) och de särskilda metoderna för förmedlingen av kunskaper bör kombineras med effektiva vägar för tillträde för de olika samhällsgrupperna: skolor, arbetsplatser, konsumentorganisationer, webbplatser, specialiserade publikationer, medier etc.

3.8 Barn och ungdomar är en prioriterad målgrupp i programmen, men endast i ett begränsat antal länder ingår finansiell utbildning i kursplanen. (8) EESK betonar att man inte kommer att kunna nå de eftersträvade målen när det gäller vidareutbildning i finansiella frågor om man inte tar itu med denna situation.

3.9 Mot bakgrund av detta uppmanar EESK Europeiska kommissionen och övriga institutioner att genomföra ytterligare satsningar på att synliggöra och informera om socialt ansvarsfulla investeringar i de olika medlemsstaterna inom ramen för deras pågående initiativ med inriktning på finansiell utbildning.

3.10 De program med inriktning på finansiell utbildning som pågår för närvarande i länder som Storbritannien (ett allmänt rådgivningsprogram), Frankrike (institutet för finansiell utbildning), Spanien (plan för finansiell utbildning 2008–2012), Österrike (initiativet ”Finanz Wissen”) med flera är förvisso korrekt utformade, men de får inte tillräckligt stor spridning och deras genomförandestrategier är inte tillräckligt omfattande, och dessutom har medborgarna endast begränsad kännedom om de utbildningsresurser som dessa institutioner kan erbjuda.

3.11 EESK anser att man på ett mer ingående sätt måste utvärdera lämpligheten i utbildningsinnehållet och vägarna för tillträde, och således även metoderna för att mäta huruvida kunskaperna på det finansiella området förbättras i ett längre tidsperspektiv, i synnerhet när det gäller hur detta ämne påverkar utbildningen av barn och ungdomar.

4. Nya finansiella beteendemönster bland konsumenterna

4.1 Demografiska, sociokulturella och tekniska faktorer i konsumenternas omgivning ger upphov till nya finansiella beteendemönster. Rent konkret innebär detta att konsumenterna i dag förväntar sig skräddarsydda produkter och ett mer personligt bemötande, de efterfrågar mer information och vill veta vad deras investerade pengar används till (9), och de har en mer kritisk inställning än tidigare.

4.2 De nära band som kunderna traditionellt sett har haft till sina finansiella institut blir gradvis allt svagare: de anlitar flera olika banker, de väljer ett närliggande bankkontor eller en elektronisk bank, de förväntar sig effektiv service och avkastning på sina investeringar.

4.3 Den avgörande faktorn för att få trogna kunder är att hantera information på ett korrekt sätt för att kunna analysera kundernas beteendemönster och förmedla lämplig information med hänsyn till den aktuella kundens profil. Icke desto mindre måste de enskilda konsumenterna granska den information de tillhandahålls och vara fullt införstådda med de kontrakt de undertecknar.

4.4 Konsumentorganisationerna rekommenderar å sin sida att man i första hand utgår från ett antal riktlinjer vid kontakten med finansiella institut (personligt anpassad service, kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls, specialiseringsnivå i fråga om specifika produkter), i stället för att ge sig in i djungeln av erbjudanden om marknadens bästa avkastning. På denna punkt kan finansiell utbildning göra konsumenten uppmärksam på farorna med oseriösa finansiella aktörer.

5. Insatser för att öka insynen i syfte att förbättra skyddet och återupprätta förtroendet

5.1 Åtgärderna med inriktning på finansiell utbildning bör kompletteras av en genomgripande reglering av finansmarknaderna och en effektiv förbättring av skyddet av konsumenter av finansiella produkter. Detta fråntar dock inte den enskilda medborgaren ansvaret för att utveckla sina kunskaper på det finansiella området under hela sin livstid.

5.2 Öppenhet för insyn är en avgörande faktor för upprätthållandet av goda kundrelationer, och det är även ett viktigt verktyg när det gäller att återupprätta konsumenternas förtroende för företagen inom finanssektorn.

5.3 För att man ska kunna garantera att information är öppen för insyn behöver man genomföra initiativ som rör bland annat rapporter och publikationer, ansvarsfull rådgivning, informationsbroschyrer, handledningar, nya metoder för rådfrågning samt presentationer av finansiella produkter och tjänster. Finstilt text, oskäliga villkor i kontrakten och missvisande reklam bör motarbetas.

5.4 De finansiella instituten är ofta en källa till bekymmer för kunderna på grund av brister i kommunikationen, reglerna för direkt kundservice på bankkontoren och sist men inte minst utformningen av dokumenten, som oftast är obegripliga för dem som inte är experter på området. För att råda bot på denna situation borde de finansiella instituten se till att ha kvalificerad personal som förser kunderna med den information de behöver, tar initiativ till en dialog med dem och använder deras språk.

5.5 Informationskraven vid marknadsföring av finansiella produkter och tjänster har blivit hårdare eftersom det nu finns ett krav på att konsumenten måste få tillförlitlig information om kontraktsvillkoren och deras respektive konsekvenser i tillräckligt god tid före godkännandet av ett erbjudande.

5.6 Det är i synnerhet ytterst viktigt att klart och tydligt informera om de risker som är förknippade med varje åtgärd och att försöka göra en avvägning av dessa, eftersom riskerna med finansiella produkter på senare tid har flyttats över på konsumenterna i allt större utsträckning. När det gäller elektroniska banker måste man garantera att kunden får full tillgång till den mest relevanta informationen.

5.7 Rent konkret ställer direktivet om betaltjänster (2007/64/EG) större krav på tillgång till information. Direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) (10) utgör å sin sida en grund för nödvändig information vid tillhandahållande av investeringstjänster, som är ett stöd i kontraktsprocessens samtliga led: i samband med att man får information inför sitt beslut, vid själva undertecknandet och även efter att kontraktet är påskrivet. På samma sätt ställer det krav på att finansinstituten ska stärka investerarskyddet och erbjuda sina kunder lämpliga produkter som motsvarar deras sociokulturella profiler och tar hänsyn till deras riskbild.

5.8 Direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal har också betydelse för skyddet av konsumenternas rättigheter. I detta direktiv betonas vikten av principen om ”ansvarsfull utlåning”, vilket innebär att det är långivarnas ansvar att ge råd till konsumenterna och utvärdera deras nuvarande och framtida betalningsförmåga mot bakgrund av den information konsumenterna tillhandahåller och genom att på egen hand söka information i databaser.

5.9 Om man blickar framåt kommer inremarknadsakten (11) att vara ett viktigt instrument på gemenskapsnivå när det gäller att stärka medborgarnas förtroende. Ett av inremarknadsaktens kapitel handlar om åtgärdsplanen för konsumentskydd i samband med finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, framför allt när det gäller insyn i bankernas avgifter samt de nuvarande bristerna i skyddet av låntagare på hypotekslånemarknaden.

6. Främja bästa bankpraxis

6.1 De senaste decenniernas finansiella avreglering har gett upphov till starkare kopplingar mellan bankmarknaden och kapitalmarknaden, vilket i sin tur har ökat risken för att de kommersiella bankkundernas rättigheter inte skyddas i tillräcklig grad.

6.2 På grund av detta har konsumenter påtalat att de inte har fått tillräcklig information i samband med marknadsföring av finansiella produkter, i synnerhet i fråga om nya sofistikerade produkter.

6.3 Europeiska kommissionen (12) påpekar följande grundläggande problem i förhållandet mellan kunden och banken: brister i den information kunden tillhandahålls innan kontraktet ingås, otillförlitlig rådgivning, svåröverblickbara bankavgifter och svårigheter när det gäller att byta bank.

6.4 För att ta itu med dessa brister har Europeiska kommissionen startat ett initiativ som går ut på att banksektorn genom självreglering ska förbättra tillgången till information och göra bankavgifterna mer lättförståeliga och jämförbara. EESK ser mycket positivt på detta viktiga harmoniseringsprojekt, som bör leda till ett mer standardiserat system som gör det lättare att jämföra olika erbjudanden. Samtidigt betonar kommittén att konsumentorganisationerna måste delta i utformningen av denna process för att den ska ge önskat resultat.

6.5 De finansiella instituten uppvisar dock en tydlig motvilja mot att informera sina kunder om andra aktörers produkter om detta får deras egna produkter att framstå som mindre lönsamma. Ett av de misstag som förhandlingarna om kollektiva investeringar har gett upphov till är att man har lanserat nya produkter utan att ta hänsyn till hur stor efterfrågan på dem det egentligen fanns.

6.6 Kort sagt råder det i praktiken en obalans mellan kundernas behov och de produkter de tecknar avtal om. Denna situation är resultatet av en förvaltningsmodell som bygger på att utbudet utformas med hänsyn till efterfrågan och att man utnyttjar den ökande kunskapsmässiga obalans som beror på det asymmetriska kunskapsförhållandet mellan säljare och köpare av finansiella produkter. EESK föreslår att man inför strikta, bindande etiska regler för de finansiella institutens personal, vilket borde minska risken för potentiella intressekonflikter mellan rådgivning och marknadsföring. Det bör åligga finansinstituten att bevisa att de respekterar uppförandekoden.

6.7 De som förmedlar finansiella tjänster (inte bara banktjänstemän utan även försäkringsmäklare, börsmäklare etc.) måste alltså inte bara strikt följa de rådande reglerna, utan också anta regler om bästa praxis för att skydda konsumenterna av finansiella tjänster. Detta kan ske i form av åtgärder för att förbättra informationen (som måste vara klar, exakt, anpassad till kundens behov, lättförståelig och möjlig att jämföra med andra erbjudanden), riktlinjer som främjar spararnas och investerarnas finansiella utbildning, professionell rådgivning (tillförlitlig och hederlig) som underlättar konsumentens val, och en oberoende ombudsman som tillvaratar och skyddar kundernas rättigheter och intressen vid köp av finansiella produkter.

6.8 För att detta scenario ska kunna omsättas i praktiken betonar EESK att man måste se till att de som förmedlar finansiella tjänster blir mer kvalificerade, så att de har förmågan att utföra detta oumbärliga handledande arbete. Förmedlarna av finansiella tjänster står inför två parallella utmaningar: de måste dels lära sig mer om de produkter de marknadsför, dels klara av att förmedla information till konsumenterna på ett effektivt sätt.

7. Främja den ekonomiska integrationen

7.1 Kommittén är medveten om att den ekonomiska integrationen måste sättas i relation till individens fulla sociala integration, och det är uppenbart att garantier i fråga om sysselsättning, socialt skydd etc. gör initiativen med inriktning på finansiell utbildning mer genomförbara.

7.2 Flera studier (13) visar att kunskapsnivån i finansiella frågor generellt sett är otillräcklig och att det finns ett samband mellan denna och individens kulturella nivå och socioekonomiska status. Detta innebär att många personer har svårt att sköta sin privata ekonomi och att de inte är medvetna om vilka risker deras investeringar är förknippade med. Man har också konstaterat att ytterst få av dessa personer har någon beredskap för oförutsedda händelser som riskerar att leda till en förändrad livssituation (arbetslöshet, olyckor, skilsmässa eller makes/makas bortgång).

7.3 I många länder kan endast 30 % av den vuxna befolkningen räkna ut en enkel ränta och knappt 44 % har grundläggande kännedom om hur pensionssystemet fungerar. (14)

7.4 Runt 80 miljoner europeiska medborgare, det vill säga 16 % av den totala befolkningen, befinner sig på tröskeln till fattigdom. EU slog år 2010 fast att en av målsättningarna för det ”europeiska året för bekämpning av utslagning och fattigdom” var att främja samhällets stöd till integrationspolitiken, med fokus på både kollektivets och individens ansvar.

7.5 Den ekonomiska integrationen utgör ett stöd för de sociala integrationsprocesserna. Därför är det viktigt att främja de initiativ som gynnar den ekonomiska integrationen av de samhällsgrupper som löper en förhöjd risk att drabbas av utslagning (bl.a. kvinnor, arbetslösa, personer med funktionshinder, äldre och obemedlade) på basis av en princip om tillgänglighet för alla och genom att utveckla finansiella produkter och tjänster som är särskilt anpassade till dessa gruppers behov.

7.6 Med hänsyn till den rådande socioekonomiska situationen är det mycket viktigt att betona vikten av finansiell utbildning med inriktning på planering inför pensionen, i synnerhet med tanke på att det finns en radikal tendens i riktning mot avgiftsfinansierade allmänna pensionssystem, i vilka utbetalningarna beror på hur mycket som har inbetalats (s.k. earnings-related benefits). För att ge yrkesverksamma kvinnor en starkare ställning bör man på liknande sätt se till att deras inträde på arbetsmarknaden kombineras med särskilda vidareutbildningsprogram med inriktning på finansiella frågor.

7.7 Åtgärder med syftet att höja konsumenternas kunskapsnivå i finansiella frågor måste i första hand inriktas på de samhällsgrupper som är mest sårbara och som löper risk att drabbas av ekonomisk utslagning eller att falla offer för särskilt spekulativt agerande.

7.8 EESK poängterar att de finansiella instituten vid sidan om sina övriga göromål bör åta sig att göra det lättare för obemedlade personer att få tillgång till banktjänster, för att motverka att de drabbas av ekonomisk utslagning. Med hänsyn till detta bör ”programmen för beviljande av mikrokrediter” (15) fullt ut integreras i de finansiella institutens krediterbjudande. Det är bl.a. personer utan arbete, ungdomar som har avslutat sina studier och behöver ta lån, företagare, invandrare och personer med funktionshinder (16) som kan tilldelas mikrokrediter, och man måste garantera att de har tillgång till dem.

7.9 De parallella satsningarna på mikrofinansiering och utbildning inom ramen för vissa särskilda program har gett mycket goda resultat – med hänsyn till att utbildningen medför konkurrensfördelar – i förhållande till andra initiativ som endast har varit inriktade på mikrofinansiering.

8. Den finansiella utbildningens framtidsutsikter

8.1 Kommittén är fullt medveten om att Europeiska kommissionens befogenheter på utbildningsområdet är begränsade (17), men vill på denna punkt hävda att finansiell utbildning inte bara handlar om utbildning i sig, utan även om att ge den enskilde egenmakt, motverka social utslagning och främja ansvarsfull konsumtion.

8.2 EESK uppmanar kommissionen att på allvar överväga att utarbeta lagstiftningsåtgärder som innebär att medlemsstaterna på ett effektivt sätt måste främja den finansiella utbildningen.

8.3 Om man blickar framåt råder det ett brett samförstånd mellan organ och institutioner (de som är mest relevanta när det gäller finansiell utbildning är möjligtvis International Network on Financial Education, OECD och Europeiska kommissionens expertgrupp för finansiell utbildning) om vilka inslag och tillvägagångssätt som är mest relevanta när det gäller finansiell utbildning. EESK ställer sig helt och hållet bakom denna strategi och uppmanar därför regeringarna och de finansiella instituten att ställa tillräckliga medel till förfogande för att dessa initiativ ska kunna sättas i verket:

—	Införa gemensamma metoder för att kartlägga befolkningens förståelse av finansiella begrepp och för att fastställa hur pass integrerad befolkningen är.

—	Ge finansiell utbildning mer utrymme i kursplanerna. Införa internationella metoder för utvärderingen av effektiviteten i de program som genomförs på skolorna.

—	Utforma nationella strategier för finansiell utbildning med lämpliga system för uppföljning och utvärdering av deras inverkan.

—	Förbättra strategierna för ekonomisk integration. Göra intensivare satsningar på särskilda grupper (ungdomar, kvinnor, invandrare och personer med låga inkomster).

—	Skydd av konsumenternas rättigheter vid köp av finansiella produkter.

—	Förbättra samarbetet mellan Europeiska kommissionen, OECD och de nationella regeringarna i syfte att dra nytta av möjliga samverkanseffekter och undvika dubbelarbete.

—	Arrangera en europeisk dag för finansiell utbildning, till exempel med stöd av det land som för tillfället innehar ordförandeskapet inom EU.

—	Stödja anordnandet av en årligen återkommande konferens med inriktning på finansiell utbildning, under medverkan av allmänt erkända experter.

—	Skapa ett system för allmänt erkännande på EU-nivå (till exempel ett pris) som synliggör exempel på föredömliga utbildningsinitiativ och bästa praxis.

—	Främja ett ”finansiellt körkort”.

—

Arrangera återkommande sammanträden mellan medlemsstaternas regeringar med fokus på aktuella program med inriktning på finansiell utbildning. Se till att slutsatserna från dessa sammanträden beaktas i den nationella politiken (syftet med sammanträdena bör inte vara att endast beskriva hur man går till väga vid genomförandet av programmen, utan att granska deras effekter).

8.4 EESK vill lägga till följande förslag, som utgör en kombination av initiativ i syfte att ge medborgarna bättre vidareutbildning i finansiella frågor och olika åtgärder i syfte att ge privatpersoner och mindre företag ett starkare skydd vid köp av finansiella produkter.

—

Införa ett oberoende organ dit konsumenter kan vända sig för att få kostnadsfri rådgivning om finansiella produkter och information om hur de kan beakta miljö-, samhälls- och företagsstyrningsaspekter när de fattar ekonomiska beslut. Detta organ skulle kunna ge rådgivning antingen vid ett personligt besök eller via ett hjälpnummer.

—

Fastställa regler för den roll som förmedlare av finansiella tjänster och notarius publicus ska spela när det gäller finansiell utbildning, för att underlätta en bättre tillgång till och ökad förståelse av ekonomisk information. (18) Det är viktigt att man inför tillsynsmekanismer som garanterar att de agerar opartiskt.

—

Inrätta en europeisk byrå för konsumentskydd för privatpersoner och mindre företag vid köp av finansiella produkter. Dess uppgift ska vara att övervaka bankernas arbetsmetoder (särskilt i fråga om de finansiella produkternas tillgänglighet, öppenhet för insyn och jämförbarhet) och att bekämpa bedrägerier. Denna institution bör ha rätt att ålägga påföljder.

—	Införa ett krav på att finanssektorn måste ta fram tryckt material som informerar konsumenter av finansiella produkter om deras rättigheter och vilka åtgärder de kan vidta om de inte är nöjda med ett förslag eller ett beslut från det finansiella institutet.

—	Se till att informationsmaterial om finansiella produkter (i likhet med läkemedlens bipacksedlar) innehåller varningar om de möjliga negativa effekter och bieffekter som är förknippade med varje produkt, samt kontraktsvillkorens viktigaste aspekter.

—	Införa en expertgrupp för finansiell utbildning i varje medlemsstat som arbetar med en strategi för finansiell utbildning. Dess uppgift ska vara att befästa de planer som har lagts fram och att engagera det organiserade civila samhällets främsta aktörer på ett välbalanserat sätt.

—

Se till att Europeiska kommissionen stöder utarbetandet av konsekventa strategier med inriktning på finansiell utbildning. Stödet ska riktas till nationella myndigheter i de medlemsstater där man ännu inte har genomfört åtgärder av detta slag, och man ska använda de länder som har gjort störst framsteg på detta område som förebild.

—	Införa ett budgetpaket med anknytning till varje nationell strategi för finansiell utbildning, som fastslår vem som ska finansiera planerna för finansiell utbildning och med vilka resurser.

—	Se till att Europeiska kommissionen i större utsträckning sponsrar initiativ med inriktning på finansiell utbildning i medlemsstaterna, med utgångspunkt i de exempel på bästa praxis som man har kartlagt.

—	Verka för en ökad användning av nationella konton inom de sociala trygghetssystemen, så att alla arbetstagare en gång om året kan få information om den pension de kommer att ha rätt till när de en dag går i pension.

—	Främja förekomsten av finansiella produkter som är särskilt anpassade till ungdomars behov (från och med 14 års ålder, det vill säga, innan de blir myndiga och kan börja arbeta) och se till att ungdomarna får regelbunden information om hur produkterna är utformade och om hur de fungerar.

—	Uppmuntra leksaksindustrin att utarbeta leksaker som på ett pedagogiskt sätt anknyter till ekonomiska aspekter.

—

Sända korta (10–15 minuter) program via TV eller radio där man tar upp frågor av grundläggande ekonomisk karaktär (bl.a. om lån, inteckningar och försäkringar, samt grundläggande begrepp som lönsamhet och risker). Man bör också vidta initiativ på multimediaområdet och utnyttja de sociala nätverken för att främja finansiell utbildning.

—	Använda sig av konsumentorganisationer och andra oberoende organisationer i det organiserade civila samhället i större utsträckning, i syfte att underlätta spridningen och genomförandet av regeringarnas initiativ på området finansiell utbildning.

8.5 Avslutningsvis vill EESK framhålla att behoven hos dem som använder finansiella produkter bör vara en prioriterad fråga vid de internationella sammanträdena på hög nivå, särskilt G20-toppmötet. Mot bakgrund av detta begär Consumers International (19) att man inrättar en expertgrupp med inriktning på finansiellt konsumentskydd som rapporterar till G20, i syfte att garantera tillgången till stabila, rättvisa och konkurrenskraftiga finansiella tjänster.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Finansiella produkter som omfattas av socialt ansvar”, EUT C 21, 21.1.2011, s. 33.

(2) Se kommissionens dokument ”Grönbok med sikte på tillräckliga, långsiktigt bärkraftiga och trygga pensionssystem i EU”, KOM(2010) 365 slutlig.

(3) I juli 2005. Man bör även erinra om OECD:s projekt med inriktning på finansiell utbildning år 2009.

(4) Europeiska kommissionen har publicerat ”Meddelande från kommissionen – finansiell utbildning”, KOM(2007) 808 slutlig, som innehåller åtta grundläggande principer för planering av finansiell utbildning av hög kvalitet.

(5) I rådets slutsatser, maj 2008.

(6) En särskilt relevant aspekt är den ökande förväntade livslängden, som innebär att man behöver göra äldre personer bekanta med de nya finansiella instrumenten och att vuxna personer måste bli bättre på att planera inför framtiden.

(7) Detta bygger på den handlingsplan för finansiella tjänster som Europeiska kommissionen upprättade i slutet av 1990-talet.

(8) År 2012 kommer man i Pisa-rapporten för första gången att utvärdera de finansiella kunskaperna hos 15-åriga elever i 19 länder.

(9) Efterfrågan på finansiella produkter som kännetecknas av ett socialt ansvarstagande (d.v.s. att kriterier i fråga om socialt ansvarstagande tillämpas vid valet av investeringsområden) har ökat på senare år.

(10) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (EUT L 145, 30.4.2004, s. 1).

(11) KOM(2011) 206 slutlig.

(12) ”Data collection for prices of current accounts provided to consumers”, Europeiska kommissionen, Bryssel 2009.

(13) Se Braunstein & Welch 2002, Mandell 2008 och FINRA Investor Education Foundation 2009.

(14) Enligt uppgifter i María José Gómez Yuberos artikel ”Financial education: from information to knowledge and informed financial decision-making”.

(15) FN:s generalförsamling utsåg år 2005 till ”det internationella året för mikrokrediter”.

(16) I likhet med det tillvägagångssätt som tillämpas i Frankrike bör mikrokrediter inte bara användas för att stödja företagandet utan också till att tillgodose andra behov hos personer med begränsade resurser.

(17) Enligt artikel 165 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt förbehålls medlemsstaterna rätten att lagstifta på utbildningsområdet.

(18) Under beaktande av den rent utbildande funktion som åligger utbildningssystemet.

(19) Företräder 220 konsumentorganisationer i 115 länder.

BILAGA I

Den finansiella utbildningens innehåll (1)

Produkter

Ämnen och målgrupper

Informationsvägar

Besparingar eller skulder

(sparkonton, lönebesked)

Investeringar eller tillgångar

(konsumentkrediter och hypotekslån)

Betalningsmedel

(betalkort och kreditkort)

Andra finansiella produkter

(försäkringar, pensionsfonder)

Tjänster

(överföringar, rådgivning, avgifter)

Att lära sig spara (barn och ungdomar)

Att börja arbeta (ungdomar)

Att börja leva ett självständigt liv (ungdomar)

Att bilda familj (vuxna)

Att förbereda sig inför pensionen (äldre)

Ekonomisk förvaltning på ett mikroföretag (företagare)

Utbildningsanstalter

Arbetsplatser

Pensionärs- och ålderdomshem

Företagar- och fackorganisationer

Konsumentorganisationer och icke-statliga organisationer

Media

Internet

(1) Exempel som varken är uttömmande eller begränsande.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/32

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Immateriella rättigheter på musikens område” (initiativyttrande)

2011/C 318/05

Föredragande: Panagiotis GKOFAS

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Immateriella rättigheter på musikens område”

(initiativyttrande).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 maj 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 119 röster för, 51 röster emot och 42 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Bakgrund

1.1.1 Skyddet av upphovsmännens immateriella rättigheter och de utövande konstnärernas närliggande rättigheter inom musikindustrin när det gäller icke-materiella produkter som finns på marknaden och saluförs i form av digitala filer är en fråga som direkt påverkar det civila samhället.

1.1.2 I detta yttrande tas fem huvudpunkter upp. Den första rör hur man ska definiera och fastställa vilka rättigheter och åtaganden som rättighetsinnehavarna och upphovsrättsorganisationer har, men även de förpliktelser som uppstår vid handel med immateriella och närstående rättigheter. Den andra är ersättningen, och särskilt ersättning vid tredjepartsanvändning (konsumenterna), både vad gäller immateriella och närstående rättigheter. Den tredje är hur ersättningen fastställs, och vad ett offentligt framförande innebär och när det rör sig om ett sådant. Den fjärde rör de sanktioner som bör läggas på användarna för att de illegalt utnyttjar denna rätt. Den femte är strukturen och funktionen hos rättighetsförvaltare eller upphovsrättsorganisationer som företräder rättighetsinnehavarna i vissa medlemsstater.

1.1.3 Kommittén är oroad över bristen på harmonisering mellan EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen och skillnaderna mellan enskilda länders lagstiftning. Det finns risk för att detta kan hindra den nödvändiga jämvikten mellan medborgarnas tillgång till kulturellt innehåll och fritid, den fria rörligheten för varor och tjänster och skyddet av de immateriella rättigheterna.

1.1.4 Att anta och skapa acceptans för vissa ”grundläggande principer” inom EU bör vara utgångspunkten för utarbetandet av en förordning, vars syfte ska vara att harmonisera lagstiftningen mellan medlemsstaterna i denna kontroversiella fråga i enlighet med befintliga internationella konventioner, särskilt Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, utan att äventyra användarnas rättigheter och med beaktande av EESK:s synpunkter.

1.1.5 EESK föreslår att man harmoniserar lagstiftningen i medlemsstaterna på de punkter som leder till problem i medborgarnas vardagsliv och påverkar detta direkt, så att medborgarnas förvärvade och konstitutionella rättigheter inte hotas, vare sig av en bokstavlig tolkning av lagen eller av felaktiga och partiska tolkningar som drabbar konsumenterna och användarna. Det är kommissionens uppgift att ta itu med de kontroversiella punkter som är föremål för rättslig tolkning av de olika lagstiftarna, och EESK anser att den bör lägga fram dem på förhandlingsbordet så att man får ett rättvist resultat. Skyddet av upphovsmän och utövande konstnärer får inte bli ett hinder för verkens fria rörlighet, och det bör även säkerställas att konsumenterna har fri tillgång till och kan använda elektroniskt innehåll, baserat på en ändring av relevanta artiklar så att samma rättigheter tillämpas såväl on-line som off-line i enlighet med de immateriella rättigheterna.

1.1.6 EESK föreslår att man fastställer en enda lagstiftningsram för: a) beviljande av tillstånd för att företräda rättighetsinnehavarna, b) ingående av avtal för utnyttjandet av upphovsmannens ekonomiska rättigheter, och c) användning av medling i fall av meningsskiljaktigheter eller dispyter. Detta skulle kunna hjälpa både innehållsanvändarna, konsumenterna och upphovsmännen samt andra rättighetsinnehavare att lösa de tvister som rör användningen av ett ”verk”. Det kräver dock att man på nationell nivå inrättar ett gemensamt medlingsorgan för lösande av tvister mellan rättighetsinnehavare och innehållsanvändare.

1.1.7 EESK anser att detta mål kan uppnås genom att man skapar ett enda nationellt oberoende organ, som förutom ovannämnda uppgifter även ska ansvara för att säkerställa insynen när det gäller full betalning till rättighetsinnehavarna av den ersättning som inkasserats av rättighetsförvaltarna, och, om så inte sker, med säkerhetsåtgärder som ska fastställas i EU-rätten, och att medlemsstaterna ska besluta om grundandet, organisationen och funktionen hos detta organ. Detta organ kan ha till uppgift att säkerställa a) en strikt tillämpning av EU-lagstiftningen och medlemsstaternas nationella lagstiftning i syfte att uppnå ovanstående mål, b) fullständigt insynsvänlig inkassering och utbetalning av de ersättningar som inkommit för utnyttjande av upphovsmännens ekonomiska rättigheter, och c) eliminering av skatteflykt i samband med betalning av offentliga skatter som uppkommit på grund av utnyttjandet av verket.

1.1.8 För att bibehålla rättighetshavarnas och användarnas förtroende och främja gränsöverskridande licenser måste man förbättra styrelseformerna och insynen i förvaltningen av kollektiva rättigheter och anpassa dem till den tekniska utvecklingen. Enklare, mer enhetliga och tekniskt neutrala lösningar för gränsöverskridande och europeiska licenser kommer att främja kreativitet och hjälpa upphovsmännen, innehållsproducenterna och sändningsföretagen, vilket i förlängningen gagnar de europeiska konsumenterna.

1.2 Effektiviteten i förvaltningen av digitala rättigheter (DRM)

1.2.1 Kommittén är dessutom positivt inställd till att främja och förbättra de lagliga tjänsterna, t.ex. Deezer, den första webbplats som tillåter gratis och laglig tillgång till musik, eller Spotify, som möjliggör laglig strömning av musik via nätet och är självfinansierande via reklam. Kommittén tror också att denna spridningsform måste tillåtas att fortsätta blomstra, parallellt med lagstiftningsåtgärderna.

1.2.2 Utbildnings- och medvetandegörandekampanjer, i synnerhet riktade till unga, bör dessutom införlivas bland de åtgärder som ska vidtas.

1.2.3 EESK uppmanar kommissionen att vidareutveckla sin rekommendation av den 18 maj 2005 om gränsöverskridande förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter i samband med lagliga musiktjänster på nätet.

1.2.4 Kommittén uppmanar kommissionen att så snart som möjligt anta förslaget om ramdirektiv om kollektiv förvaltning av rättigheter i enlighet med den digitala agendan.

2. Inledning

2.1 Upphovsmännen och de utövande konstnärerna får sina inkomster från de intäkter som användningen av deras konstverk över hela världen genererar. Inkasseringen av intäkterna för upphovsmännens räkning och från användningen av verken var som helst i världen utförs av rättighetsförvaltare som är verksamma inom alla konstnärliga branscher.

2.2 Dessa rättighetsförvaltares storlek och styrka varierar från en medlemsstat till en annan. Vissa har en begränsad räckvidd, medan andra är så starka att de i vissa fall skulle kunna uppnå en reell monopolställning. De tjänster de tillhandahåller till konstnärerna varierar också i förhållande till dessa parametrar.

2.3 Med all rätt kan man fråga sig – vilket Europeiska kommissionen redan gjort – om dagens komplicerade system garanterar den effektivitet som krävs, och om systemet innebär att både rättighetsinnehavarnas, användarnas och medborgarnas intressen skyddas i deras egenskap av slutanvändare.

2.4 Skulle det vara bra att se längre än en ”enkel” teknisk harmonisering av upphovsrätterna och närstående rättigheter? Hur skulle man kunna förbättra den nationella förvaltningen av upphovsrätten och övervinna de problem som uppkommit genom nuvarande stora variationer när det gäller avgifterna för privat kopiering av verk, för att ta ett belysande exempel? Hur kan man binda samman försöken att förbättra lagstiftningen med en effektiv gränsöverskridande förvaltning av kollektiva rättigheter? Det krävs lagstiftning i dessa frågor.

2.5 Den komplexa situationen och frågans känsliga karaktär för det civila samhället har gjort att kommittén tagit upp frågan och tittat på problemet ur alla tänkbara synvinklar.

2.6 Allmänhetens okunskap om – för att inte säga ointresse för eller till och med fientliga inställning till – meningen med upphovsrätten gör att det faktiskt är absolut nödvändigt att det civila samhället reagerar.

2.7 Rådande system för skydd av de ekonomiska (inte de ideella) upphovsrättigheterna samt närstående rättigheter för musikutövare och musikproducenter, regleras av en rad direktiv, t.ex. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006, Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001. Deras ursprungliga syfte var att underlätta den fria rörligheten för varor och idéer inom ramen för en sund konkurrens, men även att skapa balans och bekämpa piratkopiering. Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, användare, kultur, näringsliv och allmänheten rent generellt. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten och skyddas genom stadgan om de grundläggande rättigheterna. Upphovsmännens och de utövande konstnärernas skapande och konstnärliga arbete förutsätter en tillräcklig inkomst som underlag för fortsatt skapande och konstnärligt arbete, och endast ett adekvat rättsligt skydd av rättighetsinnehavarna gör det möjligt att verkligen garantera sådana inkomster.

2.8 I vissa länder gäller repressiva lagar som hindrar alla former av kopiering och utbyte av filer som skyddas av upphovsrätt, oberoende av om detta äger rum i begränsad omfattning och om det är för privat bruk eller av kommersiella skäl (1).

2.9 De europeiska konsumenterna, vars organisationer har påtalat att de inte fått delta i förhandlingarna i denna fråga och att detta är ett ogenomskinligt och antidemokratiskt förfarande, har varnat för att man inte kan införa en regelrätt polisiär kontroll av alla kontakter och all kommunikation på internet under förevändning av att bekämpa piratkopieringen och därigenom undergräva skyddet av privatlivet i samband med korrespondens och cirkulerande information. Kommittén önskar även erhålla information om existerande diskussioner och förslag samt yttra sig över dem.

3. Särskilda kommentarer

3.1 Immateriell äganderätt: definitioner och distinktioner

3.1.1 Det är av största betydelse att man förstår och kan definiera vad upphovsrätt och närstående rättigheter innebär. Dessa båda former av rättigheter ingår i totalkonceptet ”immateriell äganderätt”. Internationellt sett fastställdes begreppet immateriell äganderätt i det avtal av den 14 juli 1967 som låg till grund för inrättandet av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, och det kom senare att beaktas i gemenskapslagstiftningen, i synnerhet i direktiv 2006/115/EG, vilket innebär att det är ett vedertaget begrepp i gemenskapens regelverk.

3.1.2 För att upphovsmännen och de utövande konstnärerna ska kunna fortsätta med sin skapande och konstnärliga verksamhet måste de få en skälig ersättning för utnyttjandet av sina verk, och detsamma gäller producenterna som måste kunna finansiera denna verksamhet. Det krävs betydande investeringar för att producera varor, t.ex. fonogram, filmer eller multimedieprodukter, och tjänster, t.ex. sådana som tillhandahålls på begäran. Ett tillfredsställande rättsligt skydd av immateriella rättigheter är nödvändigt för att säkerställa sådan ersättning och för att möjliggöra en tillfredsställande avkastning på investeringarna.

3.1.3 EESK anser att det behövs en harmonisering av vissa aspekter av immateriella rättigheter och närstående rättigheter. Med hänsyn till denna harmonisering bör man beakta de olika rapporterna om direktivens genomförande och domstolens rättspraxis i detta ärende.

3.1.4 EESK välkomnar antagandet av det nyligen framlagda förslaget till direktiv om viss tillåten användning av anonyma verk (KOM(2011) 289 slutlig). Kommittén kommer att framföra sina synpunkter på innehållet i detta dokument i ett kommande yttrande.

3.2 Ersättning

3.2.1 Ersättningen till upphovsmän inom musiken (dvs. den ekonomiska ersättningen) är kanske det område där medlemsstaterna stöter på mest problem när det gäller transaktionerna mellan rättighetsförvaltarna och användarna. Den största delen av dessa problem har lösts med hjälp av domstolens rättspraxis.

3.2.2 EESK anser att man måste tillämpa principen om lika villkor för alla och allas likhet inför lagen, men även proportionalitetsprincipen, för att skydda dels upphovsmännens och andra rättighetsinnehavares immateriella rättigheter, dels materialanvändarnas och slutanvändarnas rättigheter. Den immateriella äganderätten i Europa skyddas för närvarande av Wipos ”internetfördrag”, som ratificerades av EU och medlemsstaterna i december 2009. Detta samordnar i princip den tillämpade lagstiftningen, även om vissa nationella uttalanden som gjordes i samband med ratificeringen vittnade om att man tvivlar på nyttan av ett enhetligt synsätt på EU-nivå. Enligt dessa fördrag ska kopiering och förfalskning av kommersiella skäl bekämpas, något som även ingår i direktivet om immateriell äganderätt och närstående rättigheter i informationssamhället.

3.3 Definition av ersättning och offentligt framförande

3.3.1 Frågor som kräver särskild uppmärksamhet är när det krävs ersättning för användning av musik, när det rör sig om ett offentligt framförande och när det handlar om utnyttjande snarare än användning.

3.3.2 EESK anser att det måste finnas en tydlig gräns mellan kommersiellt utnyttjande och privat användning, både vad gäller syftet med användningen och de sanktioner som ska tillämpas. I praktiken tar upphovsrättsorganisationernas avgifter, som har fastställts med samtycke från de sammanslutningar som företräder de olika användarkategorierna, redan hänsyn till att musiken används på olika sätt på olika offentliga inrättningar, och till att de inrättningar där musiken spelar en avgörande roll (såsom diskotek) inte betalar lika mycket som de inrättningar där musiken har en underordnad eller oväsentlig betydelse (såsom frisersalonger eller varuhus).

3.3.3 EESK anser att ersättning för så kallad ”sekundär användning”, som beaktas i Bernkonventionen, är fullt motiverad eftersom innehavarna av de inrättningar som står för spridningen av material som utsänds via radio- eller TV är sekundära användare av de verk som ingår i de primära utsändningar som ligger till grund för den ”offentliga förmedlingen” på de platser som avses.

3.3.4 Det krävs en ändring av dagens ersättningssystem för immateriella rättigheter som betalning för återgivning för privat användning, i syfte att öka insynen i beräkningen av den skäliga ersättningen samt i inkasserandet och fördelningen av den. Ersättningarna bör avspegla och grunda sig på den reella ekonomiska skada som privatkopieringen åsamkar rättighetsinnehavarna.

3.3.5 För att göra det lättare att utfärda transnationella licenser bör man bevara rättighetsinnehavarnas avtalsfrihet. Dessa ska inte vara skyldiga att utfärda licenser för hela EU eller att fastställa licensavgifter genom avtal.

3.3.6 EESK ser positivt på att man främjar mer innovativa förhandlingsmodeller som gör det möjligt att få tillgång till innehåll på olika sätt (free, premium och freemium) för att skapa ett bärkraftigt utbud och tillgodose slutanvändarnas förväntningar och krav. Därigenom uppnås en rättvis balans mellan rättighetsinnehavarnas ersättning och tillgång till innehåll för konsumenterna och allmänheten.

3.4 Sanktioner och straff

3.4.1 EESK anser att skyddet av immateriella verk verkligen är av grundläggande betydelse för EU:s ekonomiska och kulturella utveckling, i synnerhet mot bakgrund av den nya ekonomiska och tekniska utvecklingen. Syftet är att garantera upphovsmäns och utövande konstnärers kreativa och konstnärliga produktion. Därför har man inrättat ett system med effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner i enlighet med EU-domstolens rättspraxis.

3.4.2 Kommittén anser att användning av ett antal immateriella verk som tillåts endast genom undantag från upphovsmännens exklusiva rättigheter, med begränsningar för användarna, bör föreslås som en positiv och allmän rättighet för medborgarna. Villkoren för användningen är inte helt tydliga eller lagstadgade, och konsumenterna blir därför villrådiga om vilka handlingar som är tillåtna enligt gällande lagstiftning.

Det straffrättsliga skyddet för de immateriella rättigheterna utgör en mycket viktig garanti när det gäller att försvara och säkra social, kulturell, ekonomisk och politisk ordning i utvecklade länder.

EESK motsätter sig att man vidtar straffrättsliga åtgärder mot de användare som inte har något vinstsyfte.

3.4.3 Institutionen för IT-rätt vid Amsterdams universitet har på uppdrag av kommissionens GD Inre marknaden genomfört en studie av vilka effekter genomförandet av direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (2) har fått för medlemsstaternas lagar. Av avsnitten i den andra delen, som handlar om genomförandet av direktivet i EU:s övriga medlemsstater, framgår det att endast 6 av de 26 medlemsstater som undersöks tillämpar ett straff som innebär frihetsberövande.

3.4.4 EESK begär att artikel 8 i direktiv 2001/29/EG kompletteras med en fjärde punkt, där det bör stå att användning från användares och konsumenters sida inom ramen för det rättsliga skyddet mot överträdelser av de rättigheter och skyldigheter som behandlas i detta direktiv bör avkriminaliseras när det gäller innehåll för vilket de som sprider detta offentligt inte har respekterat de immateriella rättigheterna i utgångsläget. När det gäller offentligt tillhandahållande ska behandlingen endast ske ur en civilrättslig synvinkel och följderna begränsas till sanktioner i form av ersättningar som står i proportion till den ersättning som tillkommer upphovsmännen och innehavarna av närstående rättigheter. Straffpåföljd för överträdelser av de immateriella rättigheterna bör endast tillämpas i tydligt fastställda fall av organiserade brott mot kommersiell verksamhet och olagligt kommersiellt utnyttjande av immateriella rättigheter. I genomförandeåtgärderna måste under alla omständigheter konsumenternas grundläggande rättigheter respekteras.

3.5 Rättighetsförvaltningarnas struktur och funktion

3.5.1 Det bör understrykas att de befintliga och ifrågasatta direktiven karaktäriseras av en fullständig avsaknad av skydd för användarna och konsumenterna, vars lott regleras av de regler som upphovsrättsorganisationerna inför, och dessa står inte under någon egentlig kontroll. EESK begär att den rättsliga ramen erkänner, skyddar och garanterar rättigheterna för allmänheten och konsumenterna, liksom att det ska råda lika villkor och likhet inför lagen vad gäller skyddet för användarna och konsumenterna i förhållande till upphovsmännen och innehavarna av de närstående rättigheterna, i enlighet med de immaterialrättsliga reglerna och i synnerhet kommissionens rekommendation av den 18 maj 2005.

3.5.2 EESK begär att artikel 5 i direktiv 2006/115/EG kompletteras med en femte punkt, där det bör stå att de upphovsrättsorganisationer som får tillstånd att inkassera ersättningar och företräda upphovsmännen inte får vara vinstdrivande företag, utan måste vara ideella organ som utgörs av sammanslutningar av innehavare av immateriella och närstående rättigheter.

3.5.3 EESK begär att artikel 5 i direktiv 2006/115/EG kompletteras med en sjätte punkt, där det bör stå att upphovsrättsorganisationerna eller rättighetsförvaltarna ska övervakas av ett enda oberoende nationellt förvaltningsorgan. Detta organ kan vara det som har utfärdat tillståndet till att inkassera ersättning för de utövande konstnärernas rättigheter. Med andra ord ska den part som utfärdar tillstånden vara samma part som utövar kontrollen.

3.5.4 EESK begär att artikel 5 i direktiv 2006/115/EG kompletteras med en sjunde punkt, där det bör stå att upphovsmännen och de utövande konstnärerna har rätt att överlåta de ekonomiska rättigheter som följer av immaterialrättigheterna. De har även rätt att överlåta rätten till utlåning eller uthyrning till fler än en rättighetsförvaltare (upphovsrättsorganisation), befintliga eller nyinrättade. Eftersom det på detta sätt kommer att finnas fler än en upphovsrättsorganisation finns det risk för att a) en konstnärs ”rättighet” inkasseras flera gånger från olika rättighetsförvaltare (upphovsrättsorganisationer), vilket leder till en risk för att b) användaren hamnar i en situation då denne sluter avtal och samarbetar med många och inte en enda upphovsrättsorganisation eller rättighetsförvaltare, och slutligen för att c) dubbel ersättning utbetalas för användningen av samma verk. Samma organ som utfärdar tillstånden till rättighetsförvaltarna (upphovsrättsorganisationerna) ska vara ansvarigt för fördelningen mellan upphovsmännen och innehavarna av närstående rättigheter av den ersättning som rättighetsförvaltarna (upphovsrättsorganisationerna) har inkasserat från användarna. Den mjukvaruteknik som finns tillgänglig bör installeras på de platser där verken framförs, så att man kan spara uppgifter om fonogrammen (upphovsman, utövande konstnär, längd etc.) vid framförandet, i syfte att användaren ska betala ersättning för användningen av upphovsmännens rättigheter och att ersättningen ska bli proportionerlig. Det ovannämnda organet ska även vara ansvarigt för att ersättning för verket i dess helhet inte inkasseras mer än en gång. Om medlemsstaten saknar ett organ som utfärdar tillstånd till rättighetsförvaltare (upphovsrättsorganisationer) måste den föreskriva inrättande av ett sådant enligt sin nationella lagstiftning.

3.5.5 EESK begär att artikel 5 i direktiv 2006/115/EG kompletteras med en åttonde punkt, där det bör stå att de rättighetsförvaltare som representerar utövande konstnärer måste ta fram en balansräkning och en nominell ekonomisk rapport över förvaltningen och fördelningen av de ersättningar som de har inkasserat för rättighetsinnehavarnas räkning. De måste även tillhandahålla alla andra uppgifter som behövs för att visa att dessa inkomster har utbetalats till upphovsmännen samt att inkomsten har deklarerats och beskattats av de ekonomiska myndigheterna i medlemsstaterna. Upphovsrättsorganisationernas räkenskaper och den faktiska fördelningen mellan de olika rättighetsinnehavarna av de ersättningar som samlas in kommer att behöva godkännas av en oberoende revisor vars rapport bör vara offentlig. De bör dessutom underkastas regelbundna kontroller av en behörig myndighet, t.ex. en revisionsmyndighet eller ett oberoende offentligt organ.

3.5.6 EESK begär att artikel 5 i direktiv 2006/115/EG kompletteras med en nionde punkt, där det bör stå att för det fall att rättighetsförvaltarna inte betalar ut de ersättningsbelopp som de har inkasserat till upphovsmännen eller om de inte respekterar punkterna 5 och 7 i denna artikel så ska det organ som utfärdar tillstånden till att börja med dra in tillståndet, och i andra hand, baserat på hur allvarlig överträdelsen är, gå vidare genom att hänskjuta ärendet till en nationell domstol.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Straffen är desamma oavsett om det rör sig om piratkopiering av kommersiella skäl eller för privat bruk.

(2) Studien publicerades i februari 2007.

BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande punkter i facksektionens yttrande ändrades till förmån för de ändringsförslag som antogs av plenarförsamlingen, men fick mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna (artikel 54.4 i arbetsordningen).

a) Punkt 1.1.8

Det finns ett antal frågetecken runt insynen i förvaltningen av de intäkter som inkasseras av upphovsrättsorganisationerna i ett gränsöverskridande sammanhang. Upphovsmännen, innehavarna av närstående rättigheter och de som ska betala för rättigheterna, men även konsumenterna, känner i verkligheten inte riktigt till exakt vad som inkasseras, och inte heller vem som kommer att få de intäkter som samlats in via systemet med en kollektiv förvaltning av rättigheter.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	113
Röster emot	:	61
Nedlagda röster	:	23

b) Punkt 3.1.1

Det är av största betydelse att man förstår och kan definiera vad upphovsrätt och närstående rättigheter innebär. Dessa båda former av rättigheter ingår i totalkonceptet ”immateriell äganderätt”. Det är allmänt vedertaget att immateriell äganderätt består av upphovsrätten, som tillfaller författare, kompositörer och sångtextförfattare till ett verk, och rätten till närstående rättigheter, som tillfaller de utövande artister och konstnärer som framför verken.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	116
Röster emot	:	55
Nedlagda röster	:	27

c) Punkt 3.1.3

EESK anser att det behövs en harmonisering av vissa aspekter av upphovsmannens rättigheter och de utövande konstnärernas närstående rättigheter. Denna harmonisering behövs inom ramen för kommunikation och information, till exempel när ett verk i form av ett fonogram blir ”allmän egendom”. För att garantera rättslig trygghet och rättsligt skydd av de ovannämnda rättigheterna måste medlemsstaternas lagstiftning harmoniseras, till exempel vad gäller definitionen av att någonting som är allmän egendom genererar inkomster och ger intäkter till upphovsmännen, och detta behövs för att säkerställa en välfungerande inre marknad.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	108
Röster emot	:	57
Nedlagda röster	:	31

d) Punkt 3.2.1

Ersättningen till upphovsmän inom musiken (dvs. den ekonomiska ersättningen) är kanske det område där medlemsstaterna stöter på mest problem när det gäller transaktionerna mellan rättighetsförvaltarna och användarna.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	88
Röster emot	:	71
Nedlagda röster	:	34

e) Punkt 3.3.2

EESK anser att det måste finnas en tydlig gräns mellan kommersiellt utnyttjande och privat användning, både vad gäller syftet med användningen och de sanktioner som ska åläggas. Varje användning eller framförande eller uppförande av verket som gör det tillgängligt för en vidare krets personer än familjen eller de närmaste vännerna ska anses som offentlig, oavsett om personerna i den vidare kretsen befinner sig på samma plats eller på olika platser, eller vid ett framförande för en publik som inte befinner sig på platsen för framförandet. Denna definition bör omfatta alla utsändningar eller återutsändningar av ett verk till allmänheten via trådbundna eller trådlösa medier, inbegripet tv-sändningar.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	103
Röster emot	:	53
Nedlagda röster	:	27

f) Punkt 3.3.3

EESK anser att det klart och tydligt bör fastställas att offentlig användning innebär att användaren utnyttjar ett verk i vinstsyfte och inom ramarna för en yrkesmässig verksamhet som kräver eller berättigar denna användning (ett verk med ljud eller med bild, eller med både ljud och bild).

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	100
Röster emot	:	58
Nedlagda röster	:	28

g) Punkt 3.3.6

Eftersom det ligger i sakens natur att en skälig ersättning bör innehålla ett element av proportionalitet, vilket ofta framkommer i praktiken, bör man göra skillnad mellan ekonomisk verksamhet där framförandet eller användningen av verket är den huvudsakliga vinstgivande verksamheten (arrangörer av konserter eller teaterföreställningar, bio, radio, tv m.m.) och annan ekonomisk verksamhet där framförandet av verket är av icke-ekonomisk karaktär (t.ex. en taxichaufför som lyssnar på radio och samtidigt kör en kund) eller spelar en underordnad roll i förhållande till den huvudsakliga ekonomiska aktiviteten (bakgrundsmusik i hissen på ett varuhus, på en restaurang m.m.). Avgifterna bör differentieras, från gratis till full avgift beroende på i vilken utsträckning verket faktiskt bidrar till den ekonomiska verksamheten. Sådana distinktioner tillämpas helt tydligt i flera länder, t.ex. Frankrike, där man tillämpar en avgift för arrangörer av teaterföreställningar och distributörer av verk och en annan för t.ex. kaféer och restauranger.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	106
Röster emot	:	62
Nedlagda röster	:	27

h) Punkt 3.3.7

EESK begär att man efter artikel 11.7 i direktiv 2006/115/EG, där det stipuleras att medlemsstaterna vid avsaknad av ett avtal mellan upphovsmännen får fastställa en skälig ersättningsnivå, ska lägga till en åttonde punkt. I punkt 8 bör det stå att det inrättas en kommitté för lösande av tvister mellan rättighetsinnehavare och användare. Det är obligatoriskt för båda parter att vända sig till denna, och förhandlingarna ska leda till en överenskommelse mellan å ena sidan upphovsmän och utövande konstnärer och å andra sidan användare och konsumenter, i vilken man ska fastställa hur stor den skäliga ersättningen ska vara avseende hela rättigheten. Hänvändelse till kommittén för tvistlösning förutsätter att upphovsrättsorganisationerna tidigare har ingått ett skriftligt avtal om att företräda upphovsmännen och de utövande konstnärerna när det gäller konkreta verk. Utan ett avtal befäst i ett dokument (med säker datering) för varje konkret verk eller fonogram med var och en av upphovsmännen separat, ska inte upphovsrättsorganisationerna kunna inkassera några belopp på en upphovsmans vägnar. Uppdrag som bygger på resonemanget att eftersom jag inkasserar förutsätts jag ha ett uppdrag att inkassera är inte tillåtna. Kommittén ska bestå av en företrädare för användarna, en företrädare för upphovsmännen och en företrädare för arbetsgivare respektive arbetstagare eller – på europeisk nivå – en EESK-ledamot som företräder arbetsmarknadsparterna.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	116
Röster emot	:	57
Nedlagda röster	:	23

i) Punkt 3.4.1

EESK anser att skyddet av immateriella verk verkligen är av grundläggande betydelse för EU:s ekonomiska och kulturella utveckling, i synnerhet mot bakgrund av den nya ekonomiska och tekniska utvecklingen. Det visar sig dock att detta ibland får motsatt resultat i förhållande till det man eftersträvat, dvs. att den kommersiella verksamheten väsentligen begränsas när skyddet av dessa rättigheter är oproportionerligt, vilket drabbar användarna och konsumenterna.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	104
Röster emot	:	61
Nedlagda röster	:	36

j) Punkt 3.4.2

Kommittén är oroad över att det gällande direktivet snarare skapar hinder för den kommersiella verksamheten och innovationen på detta område i stället för att undanröja dem. Till exempel gör bristen på tydlighet vad gäller skälig ersättning det svårare, inte lättare, för små och medelstora företag att fortsätta med sin verksamhet, utan de nödvändiga skyddsåtgärderna under en längre skyddsperiod. Samma sak gäller när rättighetsförvaltarna inte agerar på ett korrekt och insynsvänligt sätt, när de kommersiella användarna inte har fullständig kunskap om situationen och när den skada som åsamkas upphovsmännen som en följd av användningen är obetydlig, samtidigt som de sanktioner som svarar emot den är överdrivet stränga.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	104
Röster emot	:	61
Nedlagda röster	:	36

k) Punkt 3.4.3

EESK insisterar på att man ska byta ut den punkt där det anges att det är upp till medlemsstaterna att besluta om sanktioner, eftersom sanktionerna och straffen i många medlemsstater ofta inte är så proportionerliga som de borde vara.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	104
Röster emot	:	61
Nedlagda röster	:	36

l) Punkt 3.4.4

Kommittén är särskilt oroad över att gemenskapslagstiftningen syftar till att skydda upphovsmännens rättigheter och de utövande konstnärernas närliggande rättigheter, utan att man beaktar de rättigheter som användarna och slutkonsumenterna har. Även om det anges att de kreativa, konstnärliga och yrkesmässiga verksamheterna till stor del utövas av egenföretagare, och att de därför måste underlättas och skyddas, så råder inte samma synsätt när det gäller användarna. Användning av ett antal immateriella verk tillåts endast genom undantag från upphovsmännens exklusiva rättigheter, med begränsning för användarna. Villkoren för användningen är dock inte helt tydliga eller lagstadgade, och konsumenterna blir därför villrådiga om vilka handlingar som är tillåtna enligt gällande lagstiftning.

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	104
Röster emot	:	61
Nedlagda röster	:	36

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/40

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Harmonisering av påståenden riktade till konsumenterna vad gäller kosmetiska produkter” (initiativyttrande)

2011/C 318/06

Föredragande: Krzysztof OSTROWSKI

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om

”Harmonisering av påståenden riktade till konsumenterna vad gäller kosmetiska produkter”

(yttrande på eget initiativ).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 115 röster för, 0 röster emot och 7 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att ett snabbt antagande av gemensamma kriterier och en praktisk vägledning för påståenden om kosmetiska produkter kommer att vara värdefullt för företag som verkar på den inre marknaden, för konsumenter och för tillsynsorgan.

1.2 EESK välkomnar därför att Europeiska kommissionen redan har påbörjat utvecklingen av gemensamma kriterier om påståenden om kosmetiska produkter och att man har kommit långt i utarbetandet av riktlinjer för gemensamma kriterier.

1.3 Enligt förordning (EG) nr 1223/2009 om kosmetiska produkter ska kommissionen översända en rapport till Europaparlamentet och rådet om användningen av påståenden med utgångspunkt i de gemensamma kriterier som antagits. EESK anser dock att tidsfristen för inlämnande av rapporten till Europaparlamentet och rådet, som fastställts till juli 2016, bör tidigareläggas.

1.4 Kommissionen uppmanas därför att påskynda processen med antagande av gemensamma kriterier så att rapporten kan utarbetas minst ett år tidigare.

1.5 Kommissionen uppmanas att överväga användning av nya riktlinjer för etiska och miljömässiga marknadsföringspåståenden till dess att kriterierna för ”miljöargument” fastställts av Internationella standardiseringsorganisationen (till exempel på basis av nya riktlinjer från Danmarks konsumentombudsman).

2. Allmänna kommentarer

2.1 Påståenden om kosmetika

2.1.1

Påståenden om kosmetiska produkter är utsagor som görs, vanligtvis i annonsering, med avseende på en produkts funktioner (R. Schueller och P. Romanowski, C&T, januari 1998). Ett påstående kan vara ett ord, en mening, ett stycke eller enbart en antydning. Exempel på påståenden är ”minskar framträdandet av fina linjer och rynkor på 10 dagar” eller ”motverkar åldrande”. Ytterligare exempel på påståenden är ”100-procentig gråhårstäckning” för hårfärgningsmedel eller ”70 % av kvinnorna uppgav att deras hår var fritt från mjäll efter en användning”, från en undersökning av konsumentupplevelsen vid testning av ett antimjällschampo.

2.1.2

Produktpåståenden och annonsering, inklusive andra former av marknadskommunikation (dessa betecknas gemensamt som ”produktpåståenden”) är oumbärliga verktyg för att informera konsumenterna om produkters särdrag och egenskaper och hjälpa dem välja de produkter som bäst passar deras behov och förväntningar. Eftersom kosmetiska produkter är mycket relevanta för konsumenterna är det mycket viktigt att ge dem tydlig, användbar, begriplig, jämförbar och tillförlitlig information, så att de kan fatta välgrundade beslut.

2.1.3

Produktpåståenden är också mycket viktiga verktyg för att kosmetikföretag ska kunna särskilja sina produkter gentemot konkurrenterna. Dessa påståenden kan också bidra till en väl fungerande inre marknad genom att stimulera innovation och främja konkurrens mellan företag.

2.1.4

För att produktpåståenden ska fylla sitt syfte i tillräcklig mån, dvs. tjäna konsumentens och även kosmetikföretagets ovannämnda intressen, är det viktigt att ha ett effektivt regelverk på plats för att säkerställa att produktpåståendena är rättvisande och inte vilseleder konsumenterna, samtidigt som hänsyn tas till sammanhanget och marknadsföringsverktygen för dessa påståenden (oberoende av om det är tryckt material, tv-reklam eller någon form av nya medier såsom internet eller internetmobiler).

2.2 Lagstiftning om påståenden om kosmetika i EU

2.2.1

Förordningen om kosmetiska produkter (förordning (EG) nr 1223/2009) ska senast i juli 2013 helt ha ersatt direktiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter. Denna nya förordning syftar huvudsakligen till att garantera ett bättre konsumentskydd och säkerställa att den inre marknaden fungerar väl. I förordningen anges att ”konsumenterna bör skyddas från vilseledande påståenden om kosmetiska produkters verkan och andra egenskaper”.

2.2.2

Förordningen gäller endast kosmetiska produkter och inte läkemedel, medicintekniska produkter eller biocider. För förordningens syften avses med ”kosmetisk produkt” ämnen eller blandningar som är avsedda att appliceras på människokroppens yttre delar eller på tänder och slemhinnor i munhålan i uteslutande eller huvudsakligt syfte att rengöra eller parfymera dem eller förändra deras utseende, skydda dem, bibehålla dem i gott skick eller korrigera kroppslukt. Ämnen eller blandningar som är avsedda att sväljas, inhaleras, injiceras eller användas som implantat på människan ska inte anses vara kosmetiska produkter.

Kosmetiska produkter inkluderar till exempel produkter för hårvård (schampo, hårbalsam etc.) hudvård (kroppslotion, ansiktskräm, nagelprodukter etc.), personlig hygien (bad- och duschprodukter, tandkräm, deodorant/antiperspirant etc.), färgkosmetika (hårfärgningsmedel, makeup etc.), doftämnen (parfym, luktvatten etc.).

2.2.3

I artikel 20 i förordningen anges följande: ”Text, namn, varumärken, bilder och tecken, figurativa eller ej, som används på etiketter, vid tillhandahållande på marknaden och i reklam för kosmetiska produkter får inte antyda någon egenskap eller funktion som produkterna i fråga inte besitter.”

2.2.4

När det gäller vilseledande produktpåståenden ska man även beakta relevanta artiklar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden.

2.2.5

I artikel 6 (”Vilseledande handlingar”) i detta direktiv uppges följande: ”En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den inbegriper oriktig information och således är falsk eller om den på något sätt, även genom den allmänna utformningen – även om informationen är korrekt i sak – vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten” när det gäller ”produktens utmärkande egenskaper, som t.ex. … ändamålsenlighet, användningsområde … eller det resultat som kan förväntas av användningen, eller resultat och egenskaper som framkommit vid provningar eller undersökningar som utförts på produkten ifråga”.

2.2.6

I artikel 7 (”Vilseledande underlåtenhet”) i detta direktiv anges vidare: ”En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den samt av kommunikationsmediets begränsningar, innebär att näringsidkaren underlåter att lämna väsentlig information som genomsnittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut”. De för produkten utmärkande egenskaper som inkluderas i ett produktpåstående ska betraktas som viktig information (i en utsträckning som är lämplig för kommunikationsmediet och produkten).

2.2.7

Annonsörer ska också följa reglerna i direktiv 2006/114/EG om vilseledande och jämförande reklam.

2.3 Rådande praxis på den inre marknaden

2.3.1

Aktuella europeiska rättsliga och regleringsmässiga fall visar att olika myndigheter i medlemsstaterna tolkar den ovannämnda lagstiftningen på olika sätt och därmed saknas en enhetlig tolkning av reglerna om påståenden om kosmetika. Detta lägger en stor börda på de kosmetikföretag som verkar på den gemensamma marknaden eftersom de inte kan vara säkra på att en annonskampanj som är laglig i till exempel Frankrike inte kommer att ifrågasättas av vederbörande nationella myndigheter i Ungern eller i Storbritannien. De flesta sådana fall har lett till höga böter för kosmetikföretagen. År 2007 hävdade Ungerns konkurrensmyndighet till exempel att inga uppgifter gällande kosmetiska produkters effektivitet som underbyggdes av påståenden med procentangivelse från kliniska tester kunde användas i Ungern i ett fall där de kliniska testerna genomförts i USA och i Frankrike. Myndigheten ansåg att det finns skillnader i hudtyp mellan olika länder och geografiska områden. Därför ger resultaten av dessa tester – som genomförts under olika klimatvillkor, med olika luftfuktighet och mellan kvinnor med olika kostvanor – inte rättvisande information för ungerska konsumenter om hur effektiva dessa kosmetiska produkter är. Ingen annan EU-medlemsstat har hittills kommit till samma slutsats. Vidare finns det olika lokala krav för ”naturliga” eller ”ekologiska” produkter. En olikartad tolkning av lagstiftningen är också till nackdel för konsumenterna eftersom de kan vara bättre skyddade i en medlemsstat än i en annan.

2.3.2

Tolkningsskillnader som beror på att det saknas gemensamma kriterier och en praktisk vägledning för produktpåståenden gör det nödvändigt för kosmetikföretag som verkar på den inre marknaden att själva granska och kontrollera varje påstående och annons i medlemsstaterna för att se till att de överensstämmer med lagen i landet i fråga. Därigenom uppkommer stora merkostnader för dessa företag. Genom att införa gemensamma riktlinjer för påståenden om kosmetika i EU skulle dessa kostnader kunna minskas. Besparingarna skulle kunna användas för innovation och forskning samt för att sänka produktpriserna. Det bör nämnas att Europas marknad för kosmetika står för nära en tredjedel av den globala kosmetikmarknaden, med över 4 000 företag som tillverkar produkter i EU och som direkt eller indirekt sysselsätter 1,7 miljoner människor.

Nödvändigheten för kosmetikföretagen som verkar på den inre marknaden att granska och kontrollera varje påstående och annons i varje medlemsstat innebär också att någon inre marknad inte föreligger inom detta marknadssegment.

2.3.3

Tolkningsskillnader på grund av att det saknas gemensamma riktlinjer för påståenden om kosmetika i EU gynnar inte heller konsumenterna. De kan inte vara säkra på den rätta innebörden av en utsaga när de köper samma produkt i olika medlemsstater, vilket kan orsaka förvirring. Om det saknas gemensamma kriterier för till exempel ”naturliga” eller ”ekologiska” produkter kommer konsumenterna att vara osäkra beträffande produkternas verkliga kvalitet. I dagens internetdominerade miljö kan konsumenterna också lätt handla över gränserna, där olika produkter finns tillgängliga för dem i olika länder på ”klickbart” avstånd. Om de i samband med användning av en produkt mot celluliter informeras om att ”synliga celluliter kommer att minska på bara 10 dagar”, utan någon ytterligare förklarande text i ett land, medan man i andra länder även visar den förklarande texten ”tillsammans med regelbunden motion och rätt kost”, kan konsumenterna bli förvirrade över hur effektiv produkten egentligen är. Gemensamma kriterier för påståenden krävs också eftersom konsumenter bör ges möjlighet att jämföra olika produkter i samma kategori (t.ex. två typer av ansiktskräm). För att uppnå detta måste alla påståenden lätt kunna kontrolleras av konsumenterna utifrån gemensamma kriterier. Endast påståenden som är tydliga och konkreta och som baseras på allmänt accepterade metoder gör det möjligt för konsumenterna att jämföra produkter och fatta ett välgrundat beslut i enlighet med sina behov.

2.4 Behovet av en gemensam praktisk vägledning inom EU

2.4.1

Enligt artikel 20 i förordning (EG) nr 1223/2009 om kosmetiska produkter ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna och efter samråd med SCCS eller andra relevanta myndigheter upprätta en handlingsplan och anta en förteckning över gemensamma kriterier för påståenden som får användas när det gäller kosmetiska produkter, med beaktande av bestämmelserna i direktiv 2005/29/EG.

2.4.2

Europeiska kommissionen började utarbeta gemensamma kriterier för påståenden om kosmetiska produkter förra året och samarbetar med intressenter (nationella myndigheter, konsumentorganisationer, kosmetikaindustrin, leverantörer, små och medelstora företag etc.). Utarbetandet av riktlinjerna har kommit långt och EESK välkomnar framstegen i detta arbete.

2.4.3

Senast den 11 juli 2016 ska kommissionen översända en rapport till Europaparlamentet och rådet om användningen av påståenden med utgångspunkt i de gemensamma kriterier som antagits. Om rapporten visar att påståenden beträffande kosmetiska produkter inte uppfyller de gemensamma kriterierna ska kommissionen i samarbete med medlemsstaterna vidta lämpliga och hårdare åtgärder för att se till att de skyldigheter som fastställs i denna förordning uppfylls. I ett sådant fall kan kommissionen behöva ompröva vad som behandlas i denna vägledning och gå från allmänna instruktioner till mer detaljerade sådana (t.ex. rättsliga åtgärder, vilket var fallet vid påståenden om livsmedel).

2.4.4

EESK stöder bestämt tanken på att införa gemensamma kriterier som skulle ge ett harmoniserat regelverk på EU-nivå när det gäller att motivera användningen av påståenden gällande alla kosmetiska produkter. Kriterierna ska gälla alla påståenden om kosmetiska produkter, vare sig de är primära eller sekundära, i alla medier, och de ska låta de specifika inslagen anpassas till produkten, dess paketering, påståendena och deras sammanhang, utan att innovation motverkas och samtidigt som man ser till att samma regler efterlevs.

2.4.5

EESK anser dock att Europeiska kommissionen bör påskynda denna process. Om arbetet med att utarbeta riktlinjerna med gemensamma kriterier verkligen har kommit långt anser EESK att Europeiska kommissionen bör se till att dessa blir operativa företrädesvis i början av 2012, så att rapporten kan överlämnas till Europaparlamentet i god tid före 2016.

2.4.6

Europeiska kommissionens utkast till riktlinjer om gemensamma kriterier refererar i nuläget inte specifikt till ”miljöargument”. Frågan diskuteras på ISO-nivå. Det är dock för närvarande svårt att säga om de standarder som beslutas kommer att vara lämpade att tillämpas i EU och när dessa kommer att finnas tillgängliga. EESK ber därför Europeiska kommissionen att fram till dess överväga att tillämpa nya riktlinjer för etiska och miljömässiga marknadsföringspåståenden (till exempel på basis av nya riktlinjer från Danmarks konsumentombudsman).

2.4.7

EESK anser att påståenden bör underbyggas av antingen objektiva vetenskapliga studier (t.ex. kliniska prövningar) eller subjektiva konsumentundersökningar. Undersökningar av båda dessa slag bör dock uppfylla ett antal allmänt accepterade kriterier (antal deltagande konsumenter i undersökningen, representativt urval etc.) så att de inte vilseleder konsumenterna.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/43

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”EU:s krisåtgärder och industriella omvandling: mer otrygg eller hållbar sysselsättning?” (initiativyttrande)

2011/C 318/07

Föredragande: Martin SIECKER

Medföredragande: Ion POP

Den 15 juli 2010 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”EU:s krisåtgärder och industriella omvandling: mer otrygg eller hållbar sysselsättning?”

Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI), som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 7 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 123 röster för, 5 röster emot och 6 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 I yttrandet försöker vi finna svar på frågan hur den europeiska industrin på bästa sätt kan ta sig ur den ekonomiska krisen. EESK är övertygad om att det krävs hållbar sysselsättning för det. Det innebär jobb där människor kan generera en inkomst i en trygg och hälsosam arbetsmiljö och i ett klimat med utrymme för arbetstagarnas rättigheter och för en givande social dialog. Det rör sig om högproduktiva arbeten som på ett värdefullt sätt bidrar till innovation, kvalitet, effektivitet och produktivitet. Härigenom kan Europa säkerställa stabil ekonomisk tillväxt och fortsätta att vara konkurrenskraftigt i förhållande till andra regioner i världen.

1.2 Enligt EESK är hållbar, stabil ekonomisk tillväxt den viktigaste förutsättningen för att man ska kunna skapa dessa nya arbetstillfällen. EESK gläder sig åt att ett antal institutioner och organisationer framfört förslag på hur vi ska ta oss ur den ekonomiska krisen, förslag där hänsyn också tas till återhämtningens sociala aspekter. Europa 2020-strategin med kommissionens flaggskeppsinitiativ och de europeiska arbetsmarknadsparternas rekommendationer för arbetsmarknadspolitiken bidrar till detta, men också Europeiska unionens råd, Europaparlamentet, Internationella arbetsorganisationen och Internationella valutafonden kommer med rekommendationer där hänsyn också tas till andra intressen än de ekonomiska.

1.3 EESK konstaterar att företag tillämpar olika sysselsättningsformer. Detta leder till nya typer av jobb. Sysselsättningen blir då otrygg, eftersom företagen ger arbetstagare tillfällig anställning med lägre lön, med sämre socialt skydd och utan rättsligt skydd. Inte alla arbetstillfällen som bygger på tillfälliga kontrakt är dock osäkra. Högutbildade egenföretagare kan klara sig utmärkt på arbetsmarknaden med den här typen av kontrakt. Tillfälliga kontrakt innebär däremot per definition osäkra arbetstillfällen när det handlar om låg- eller okvalificerat arbete inom tillverknings- och tjänstesektorn. Flexicurity kan vara en lösning på företagens behov av flexibel arbetskraft, men endast under förutsättning att tryggheten ligger på en nivå jämförbar med tryggheten i en fast anställning, något som EESK konstaterat i ett tidigare yttrande om flexicurity (CCMI 066).

1.4 Som en följd av den demografiska utvecklingen (en allt äldre yrkesverksam befolkning och ett minskande antal unga människor på arbetsmarknaden) i kombination med de snabba tekniska framstegen inom produktionsprocesserna utgör bristen på utbildad arbetskraft ett stort hot för Europa. Därför är det av största vikt att alla får möjlighet att delta och stanna kvar på arbetsmarknaden och att ingen stängs ute. EESK framhåller att arbetstagare måste få möjlighet att uppdatera sina färdigheter och yrkeskvalifikationer och förvärva ny kompetens under sitt yrkesverksamma liv. Det gör att arbetstagare kan anpassa sig efter förändringar i sin arbetsmiljö samtidigt som man möter efterfrågan på utbildad arbetskraft på arbetsmarknaden. Att organisera denna process på ett välfungerande och effektivt sätt är en av de viktigaste uppgifterna som EU har framför sig för att fortsättningsvis kunna vara konkurrenskraftig i förhållande till andra regioner i världen.

1.5 EESK anser att arbetstagare måste få tillgång till yrkesutbildningsprogram i första hand. Eftersom studier har visat att de arbetstagare som är i störst behov av fortbildning i praktiken är de som minst utnyttjar fortbildningsmöjligheterna, krävs olika former av åtgärder för olika kategorier arbetstagare.

1.5.1 En stor del av budgeten bör användas till åtgärder för de lägst utbildade arbetstagarna, eftersom det är dessa som är i störst behov av utbildning och fortbildning. Det kan ske genom att bevilja en fortbildningsbudget till enskilda arbetstagare som står i omvänd proportion till utbildningsnivån, så att de arbetstagare som har lägst utbildning beviljas mest stöd.

1.5.2 För äldre arbetstagare krävs en mer åldersmedveten personalpolitik. Även om pensionsåldern höjs i många EU-länder, förlorar många äldre arbetstagare sin plats på arbetsmarknaden redan innan de når den nuvarande pensionsåldern, bland annat på grund av att de inte har möjlighet att följa med i den snabba utvecklingen. Genom skräddarsydd, specifik fortbildning kan man bidra till att lösa detta problem.

1.5.3 Det är mycket viktigt att fortbildningen och utbildningen är effektiv. I flera medlemsstater experimenterar man med nya, effektivare fortbildningsmetoder, och man återupptäcker bl.a. hur viktigt det är med lärande på arbetsplatsen. EESK betonar hur viktigt det är att denna typ av projekt utvecklas ytterligare och uppmanar kommissionen att stödja sådan verksamhet genom att säkerställa utbyte av god praxis på området.

1.5.4 Arbetstagare förvärvar informell, värdefull kunskap och erfarenhet under arbetets gång. Sådan kompetens erkänns i alltför ringa utsträckning, eftersom arbetstagarna inte erhåller något formellt intyg. I olika medlemsstater arbetar man med att utarbeta ett system för erkännande av förvärvad kompetens. Kommissionen bör erkänna och stödja sådana initiativ.

1.5.5 På initiativ av GD Utbildning och kultur har man inom ramen för livslångt lärande utvecklat ett antal instrument för att på EU-nivå främja överskådlighet i fråga om kvalifikationer och kvalitetssäkring när det gäller undervisning och utbildning (1). Dessa instrument används nu i synnerhet inom undervisningen för att öka studenters rörlighet och anställbarhet inom Europa. EESK betonar vikten av dessa instrument och uppmanar kommissionen att undersöka hur de kan utnyttjas för att öka arbetstagares rörlighet och anställbarhet inom Europeiska unionen.

1.5.6 Det finns flera olika instrument som kan användas för att underlätta sådana insatser. En del sådana här program kan avtalas via kollektivavtal och finansiering kan ske på medlemsstatsnivå i form av finansiellt stöd, exempelvis skatteincitament. Europeiska unionen kan bidra genom medfinansiering via strukturfonderna och utbyte av god praxis inom relevanta institutioner på EU-nivå och inom medlemsstaterna.

1.5.7 EESK anser att arbetstagare inte enbart har rätt till yrkesutbildningsprogram, utan att de även måste garanteras inkomstsäkerhet och socialt skydd för att de på ett optimalt sätt och utan att känna oro inför framtiden ska kunna fungera i ett snabbt föränderligt samhälle.

1.6 Unionen har ambitionen att växa till en konkurrenskraftig kunskapsekonomi med fler och bättre arbeten och en större social sammanhållning. I Lissabonfördraget står det svart på vitt att EU ska lyckas med detta bland annat genom att förhindra social utestängning, främja medborgarnas ekonomiska och sociala utveckling och garantera de sociala rättigheterna enligt den europeiska sociala stadgan från 1961, gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter från 1989 och stadgan om de grundläggande rättigheterna från 2000.

1.7 EESK uppmanar EU-institutionerna att med större målmedvetenhet verka för att den europeiska sociala normen respekteras. Den bristfälliga handlingskraften på området har bland annat lett till ett ökat antal fattiga arbetstagare, ökad ojämlikhet, större oro inför framtiden och minskat förtroende mellan medborgarna och för samhällsinstitutioner och myndigheter. Det gäller inte enbart bristande förtroende för de nationella myndigheterna, utan även för EU-institutionerna, vilket den tilltagande EU-skepsisen i ett antal medlemsstater vittnar om.

1.8 I medlemsstaterna har många initiativ utformats på de områden som behandlas i detta yttrande. En redogörelse för ett antal av dessa initiativ återfinns i bilagan till yttrandet. Exemplen har framförts av CCMI:s ledamöter. Av bilagan framgår att området kännetecknas av stor dynamik och att skillnaderna mellan länder och sektorer är stora. Utbyte av erfarenheter och goda exempel på den nivå som svarar för genomförandet är en nödvändighet. Vad fungerar och vad fungerar inte? Vilka är de avgörande faktorerna? EESK uppmanar Europeiska kommissionen att främja och underlätta utbytet av erfarenheter och god praxis.

2. Dagens situation

2.1 Det har rått ekonomisk kris under de senaste tre åren. Det började med en kris på finansmarknaderna, på grund av den stagnerande fastighetsmarknaden i USA. Under det andra halvåret 2008 kyldes också realekonomin snabbt ned, till följd av den finansiella krisen. Begreppet ”kreditkris” täcker inte hela sanningen. Det handlade inte bara om en begränsad tillgång till likvida medel och (ett mer långsiktigt) kapital, utan också om en strukturell förtroendekris över lag inom den finansiella sektorn.

Detta initiativyttrande handlar inte om krisen. I stället försöker vi i första hand finna svar på frågan hur den europeiska industrin på bästa sätt kan ta sig ur den ekonomiska krisen.

2.2 Sammanlagt gick 3,25 miljoner arbeten förlorade under 2009 och 2010 i Europa, främst inom industrin och jordbruket. Redan innan krisen bröt ut bekymrade man sig inom EU för den demografiska utvecklingen. Eftersom de personer som är födda under babyboomen efter andra världskriget nu går i pension, kommer det inom kort att finnas ett stort behov av välutbildade arbetstagare. Eftersom denna grupp av äldre arbetstagare har fått sluta snabbare till följd av krisen har ersättningsproblemet blivit än mer akut. Här uppstår två problem: Det första är kvantitativt: I vissa medlemsstater och inom en rad industrisektorer tillgodoser inte antalet unga människor med kvalifikationer som kommer ut på arbetsmarknaden den efterfrågan som finns. Det andra är kvalitativt: Eftersom generationsväxlingen sker så abrupt, blir överföringen av kunskap lidande inom företagen.

2.3 Den viktigaste förutsättningen för att skapa nya arbetstillfällen är en hållbar, stabil ekonomisk tillväxt. Sedan början av 2010 har en svag förbättring märkts, med en liten produktionsökning inom en rad sektorer och en försiktig ökning av efterfrågan på arbete. Situationen varierar emellertid mellan olika medlemsstater. Globaliseringen medför snabba förändringar för både samhälle och arbetsmarknad. Företag tillämpar olika former av sysselsättning. Detta leder i allt högre grad till nya anställningsformer, bland annat otrygga arbetstillfällen. Av Eurofounds senaste undersökning om arbetsvillkoren i Europa framgår att fast anställning fortfarande är normen för de flesta arbetstagare men att andelen tillfälliga anställningar ökar (2). Användning av underleverantörer, entreprenörer och falska egenföretagare med minimala nivåer vad gäller arbetsvillkor är de främsta sätten att kringgå kollektivavtalen. Användningen av dessa sysselsättningsmodeller har ökat de senaste åren.

3. Hur hamnade vi här?

3.1 Den europeiska sociala modellen är en unik modell av social kapitalism som har utvecklats i Europa sedan andra världskriget, och där kapitalismens överdrifter har begränsats framgångsrikt medan de starka sidorna av den har bevarats. Modellen har varit en inspirationskälla för EU-medlemsstaterna när man har velat förverkliga ett samhälle som kännetecknas av sammanhållning, solidaritet och konkurrenskraft. Detta borde i slutändan leda till ett demokratiskt, miljövänligt, konkurrenskraftigt och solidariskt välfärdsområde för alla europeiska medborgare, baserat på samhällsintegration.

3.2 Denna utgångspunkt återkommer i Lissabonfördraget. Utöver ett antal ekonomiska rättigheter och beslut i fråga om rättvis konkurrens på den inre marknaden lovar EU sina medborgare bland annat att unionen

—	ska förebygga social utestängning,

—	är fast besluten att främja medborgarnas ekonomiska och sociala utveckling,

—	garanterar de sociala rättigheterna enligt den europeiska sociala stadgan från 1961, gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande och sociala rättigheter från 1989 och stadgan om de grundläggande rättigheterna,

—	eftersträvar högsta möjliga kunskapsnivå för medborgarna genom en omfattande tillgång till undervisning,

—	garanterar en anpassning av principen om lika möjligheter för och likabehandling av kvinnor och män på arbetsmarknaden, inbegripet lika lön för lika eller likvärdigt arbete inom samma företag eller samma kollektivavtal.

3.3 Verkligheten ser lite annorlunda ut. Det kommer visserligen nya arbetstillfällen, men det rör sig vanligen om tillfälliga, enstaka arbetstillfällen med låg inkomst, med begränsad social trygghet och ett begränsat rättsligt skydd för arbetstagarna. Det är i och för sig förståeligt att arbetsgivare inte direkt erbjuder fasta anställningsavtal när ekonomin långsamt börjar ta sig ur en kris. Det kan till och med vara ett välkommet tillskott i arbetsutbudet och samtidigt bidra till att bekämpa den sociala utestängningen, eftersom det innebär arbete för grupper som annars inte skulle komma in på arbetsmarknaden. Det får emellertid inte leda till exploatering. När återhämtningen blivit kraftigare och arbetstillfällena visat sig vara strukturella måste de dock också omsättas i en kontraktsform som faktiskt garanterar en rimlig inkomstnivå, social trygghet och rättsligt skydd.

3.4 Ett ännu allvarligare problem är att också fasta arbeten med anständiga arbetsvillkor omvandlas till otrygg sysselsättning genom enstaka, tillfälliga anställningsavtal med en låg grad av social trygghet och rättsligt skydd. Det sker inte enbart inom den privata sektorn, utan även inom den offentliga. Detta strider mot de löften om social sammanhållning som gavs medborgarna i Lissabonfördraget. För övrigt är inte alla arbetstillfällen som bygger på tillfälliga kontrakt osäkra. Högutbildade egenföretagare kan klara sig utmärkt på arbetsmarknaden med dem. Tillfälliga kontrakt innebär däremot per definition osäkra arbetstillfällen när det handlar om låg- eller okvalificerat arbete inom tillverknings- och tjänstesektorn (3).

3.5 På många områden hör Europa fortfarande till världstoppen när det gäller välfärd, socialt skydd och konkurrenskraft, men vi har förlorat mark i jämförelse med tidigare och gentemot andra ekonomier. Det handlar om ökande fattigdom, växande löneklyftor och indragna samhällstjänster, vilket framgår av en undersökning som utfördes av OECD 2008 (4).

3.6 År 2003 kompletterade Eurostat sin förteckning över sociala indikatorer med ”fattiga arbetstagare”. Andelen fattiga arbetstagare uppgick 2008 till 8,6 % i EU-27. Orsaken till det är bland annat att andelen fast, trygg sysselsättning minskar och andelen tillfällig, otrygg anställning ökar. Detta leder till växande misstro bland medborgarna. I ett samhälle som baseras på misstro och som splittras av sociala konflikter finns inte utrymme för en hållbar och stabil ekonomisk tillväxt.

3.7 De materiella skillnaderna har under de senaste årtiondena ökat markant. I en av sina sista böcker (5) ger Tony Judt ett par anmärkningsvärda exempel på detta: I Storbritannien är orättvisan större än den varit sedan 1920-talet. Landet har fler fattiga barn än någon annan EU-medlemsstat. Majoriteten av de nyskapade arbetstillfällena ger mycket bra eller mycket dålig inkomst, och ingenstans har inkomstklyftorna ökat mer sedan 1973 än i Storbritannien.

I USA tjänade år 1968 den högst uppsatta direktören för General Motors 66 gånger genomsnittslönen i hans företag, och 2009 tjänade den högst uppsatta direktören i WalMart 900 gånger så mycket som genomsnittslönen i det företaget. Detta exempel är naturligtvis extremt, men normalsituationen uppvisar samma tendens. 1965 tjänade direktörer för stora företag i USA 24 gånger så mycket som genomsnittet inom företaget, år 2007 hade siffran stigit till 275 gånger. (6)

3.8 Samhällskostnaderna för en ökande orättvisa är höga. I en undersökning av Wilkinson och Picket (7) framgår att ett samhälle med relativt betydande materiell orättvisa presterar sämre i nästan alla andra aspekter av vardagslivet än ett samhälle där de materiella orättvisorna är relativt små. Människors hälsa är sämre, medellivslängden är kortare, kriminaliteten är mer utbredd och – vilket är det största problemet – människors tillit till varandra och till samhället förstörs. Det leder i slutändan till att människor vänder sig mot makthavarna, både mot de nationella makthavarna och mot Europeiska unionen, vilket visat sig i den tilltagande skepsisen gentemot EU i ett allt större antal medlemsstater. Det underminerar också samhällsaktörers förtroende för varandra, exempelvis arbetsmarknadsparterna.

4. Målsättningar

4.1 Ekonomiska förändringar sker allt snabbare. I kombination med de demografiska problem som vi ställs inför kräver detta snabba och grundliga åtgärder. Samhället är aldrig ”färdigt”, utan fortsätter hela tiden att utvecklas, och arbetsmarknaden måste följa med i utvecklingen. Vid en omställning av arbetsmarknaden är det fler intressen som spelar in än de ekonomiska. Samhällsintressena är också betydelsefulla. Utmaningen är alltså hur vi ska kunna inrätta arbetsmarknaden på ett sätt som är fördelaktigt för hela samhället.

4.2 Det verkar råda enighet inom alla betydande institutioner om i vilken riktning vi måste se till att arbetsmarknaden utvecklas. Europeiska rådet har kommit med förslag om riktlinjer för sysselsättningspolitiken (8), där man fäst stor uppmärksamhet vid sociala aspekter. Rådet (sysselsättning) har hänvisat till fördelarna med att skapa flexibilitet inom företaget i stället för ett flexibelt skal utanför. Europaparlamentet har antagit en resolution i vilken man uppmanar EU att lägga fram en strategi för miljövänliga arbetstillfällen. Detta är inte bara bättre för en hållbar framtid, utan tvingar också Europa att vara innovativt (9). Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har avgett en rad yttranden om detta (10). Europaparlamentet har med stor majoritet antagit en resolution om avvikande kollektivavtal där man är för fast anställning och mot omvandling av fastanställning till otrygg anställning (11).

4.3 Europeiska kommissionen har inom ramen för Europa 2020-strategin lanserat ett antal ”flaggskeppsinitiativ” med konkreta förslag på detta område. ”Industripolitik för en globaliserad tid” är ett initiativ för att skapa mer högkvalitativa och högproduktiva arbetstillfällen. I de båda huvudinitiativen ”Unga på väg” och ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen” förespråkas ”ett enda kontrakt”. Med denna nya kontraktsform vill kommission motverka tudelningen på arbetsmarknaden genom att ge nykomlingar möjlighet att efter en rimlig provanställningsperiod bygga upp sociala rättigheter genom att man ger dem tillgång till system som grundar sig på rättsliga bestämmelser eller på kollektiva överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna.

4.4 Också de europeiska arbetsmarknadsparterna är i stort överens om vilken politik man vill driva. Både 2007 (12) och 2010 (13) offentliggjorde Business Europe, Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), Europeiska sammanslutningen för hantverksföretag och små och medelstora företag (UEAPME) och Europeiskt centrum för offentliga bolag (CEEP) rapporter med rekommendationer för en arbetsmarknadspolitik som inte enbart tar hänsyn till ekonomiska utan också till sociala intressen.

4.5 Internationella valutafonden (IMF) och Internationella arbetsbyrån (ILO) betonade vid en konferens i Oslo i september 2010 att det inte bara ur ekonomisk synpunkt är av yttersta vikt att få ett slut på den enorma arbetslösheten, utan också med tanke på den sociala sammanhållningen. I framtiden måste vi enligt IMF förhindra att ännu en generation riskerar att gå förlorad för arbetsmarknaden. ILO inledde redan 1999 sin agenda för anständigt arbete, vars syfte är att människor ska kunna arbeta i frihet, på lika villkor, i en säker miljö och med mänsklig värdighet. I juni 2009 godkände ILO ”den globala sysselsättningspakten” (Global Jobs Pact), ett nytt initiativ inriktat på ekonomisk återhämtning och bevarande av arbetstillfällen. OECD förespråkar i sin senaste publikation om sysselsättningen (14) en politik som är inriktad på att förebygga långvarig massarbetslöshet.

4.6 Utgångspunkten är naturligtvis att Europa ska fortsätta att vara konkurrenskraftigt i förhållande till andra regioner i världen. Detta är bara möjligt med hjälp av utbildning, innovation, kvalitet, effektivitet och produktivitet. EU kan helt enkelt inte konkurrera med länder som Kina, Indien och Brasilien när det gäller arbetskostnader. Det är enbart möjligt om arbetsvillkoren i EU justeras kraftigt nedåt, vilket strider mot ambitionen att EU ska vara en konkurrenskraftig kunskapsekonomi med fler och bättre jobb och ökad social sammanhållning. Utöver extra satsningar inom forskning och utveckling kan EU dock investera i åtgärder för att främja och stödja fortbildning. I det sammanhanget ligger ansvaret för allmänna utbildningar inom den offentliga undervisningen och ansvaret för riktade yrkesutbildningar inom arbetsmarknadsparternas och myndigheternas ansvarsområde.

4.7 Betydelsen av riktade yrkesutbildningar underskattas. Sådana utbildningar begränsas ofta till yngre arbetstagare och arbetstagare som är relativt högutbildade. I EU-27 deltar 57,6 % av de högutbildade arbetstagarna i yrkesutbildningar och enbart 28,4 % av de lågutbildade. De högsta siffrorna återfinns i Sverige (91 % respektive 57,6 %) och de lägsta i Rumänien (14 % respektive 3,9 %) (15). Utbildningarna måste framför allt inriktas på personer med lägre utbildning, äldre, kvinnor och invandrare, för att också ge dessa grupper utsikter till en plats på arbetsmarknaden. Det kan ske genom att bevilja en fortbildningsbudget till enskilda arbetstagare som står i omvänd proportion till utbildningsnivån. Arbetslöshet drabbar framför allt personer med lägre utbildning och arbetstagare med föråldrade kunskaper, som arbetar inom traditionella sektorer på väg att försvinna. Utan extra ansträngning på utbildningsområdet går det inte att inge dem förhoppningar om ett arbete inom en annan, modern ekonomisk sektor. Och om vi inte ser till att dessa människor återfår kontakten med arbetsmarknaden så kommer vi snart att få brist på utbildade arbetstagare på alla arbetsmarknadsnivåer.

4.8 Allt för lite vikt fästs vid de äldre arbetstagarnas situation. Även om pensionsåldern höjs i många EU-länder, förlorar många äldre arbetstagare sin plats på arbetsmarknaden redan innan de når den nuvarande pensionsåldern. Det kan antingen bero på att de inte följer med i den snabba utvecklingen i tillverkningsprocesserna, eller på att arbete i skift skapar problem vid högre ålder. För att hålla kvar äldre arbetstagare i arbetslivet och se till att de har hälsan i behåll krävs en riktad åldersmedveten personalpolitik. Många av problemen kan åtgärdas genom specifika, riktade kurser. Även i det sammanhanget visar emellertid statistisk från Eurostat (16) att deltagande i yrkesutbildningar är betydligt lägre bland äldre än yngre. (20,9 % i ålderskategorin 55–64 år jämfört med 44,2 % i kategorin 25–43 år).

4.9 Fortbildning och utbildning ger dock endast resultat om programmen är effektiva och om de arbetstagare som deltar i kurserna verkligen förvärvar de färdigheter som krävs för att de ska kunna anpassa sig till en arbetsmarknad som ständigt utvecklas. Den teoretiska klassrumsundervisningen utanför arbetsplatsen bör i synnerhet kompletteras med praktik inom näringslivet. Den typen av kurser ges i praktiken fortfarande alltför ofta. I flera medlemsstater har man under senare år experimenterat med nya, effektivare, praktiskt inriktade kurser på arbetsplatsen. Cedefop har nyligen undersökt effekterna av lärande på arbetsplatsen (17). Åtgärder för att utvidga och främja sådana utbildningsprojekt bör varmt rekommenderas.

4.10 Arbetstagare lär sig inte enbart via formella kurser utan förvärvar informell, värdefull kunskap och erfarenhet under arbetets gång. Sådan kompetens erkänns i alltför ringa utsträckning, eftersom arbetstagarna inte certifieras och därmed inte erhåller något formellt, erkänt intyg. Det begränsar arbetstagarnas mobilitet. Så länge de kan behålla sitt arbete är det ingen fara, men möjligheterna att byta jobb begränsas på grund av att deras informella kvalifikationer inte kan användas för att få ett nytt arbete. Mycket forskning har redan genomförts kring olika system för erkännande av förvärvad kompetens, bland annat av OECD (18) och Cedefop (19). I de flesta medlemsstater försöker man utveckla system för att bedöma och erkänna resultaten av informellt och icke-formellt lärande, men enbart i ett fåtal medlemsstater har det lett till konkreta resultat (20). Sådana initiativ förtjänar mer stöd och erkännande.

4.11 På initiativ av GD Utbildning och kultur har man inom ramen för livslångt lärande utvecklat ett antal instrument för att på EU-nivå främja överskådlighet i fråga om kvalifikationer och kvalitetssäkring när det gäller undervisning och utbildning (21). Dessa instrument används nu i synnerhet inom undervisningen för att öka studenters rörlighet och anställbarhet inom Europa. EESK betonar vikten av sådana instrument och uppmanar kommissionen att undersöka hur de kan utnyttjas för att öka arbetstagares rörlighet och anställbarhet inom Europeiska unionen.

4.12 En arbetsgivare som investerar i arbetstagarna genom att anordna fortbildningspass under arbetstid och betala alla kurskostnader kan kräva av arbetstagarna att de studerar på fritiden om studier krävs utanför lektionstillfällena. Ett sådant utbildningsprogram, som inte enbart är inriktat på att uppfylla en särskild uppgift utan som också kvalificerar människor för ett brett funktionsområde inom företaget eller på arbetsmarknaden, skulle vara den bästa förberedelsen inför en framtid i en värld som förändras snabbt. Ett sådant program har fördelaktiga sidor för både arbetsgivare och arbetstagare. För den ena parten innebär det tillgång till kvalificerad och engagerad personal och för den andra en stark ställning på arbetsmarknaden. Denna process måste så skyndsamt som möjligt sättas i gång igen, nu när det framgår av färska uppgifter att utvecklingen i fråga om ett livslångt lärande har stagnerat under flera år (22).

5. Hur ska vi ta oss dit?

5.1 Företag behöver säkerhet om de på längre sikt ska vilja investera i exempelvis ny utveckling. I Tyskland gick utvecklingen av ny teknik för förnybar energi något snabbare än i resten av Europa, eftersom de tyska myndigheterna inrättade ett flerårigt stödprogram som gav företagare inom sektorn vissheten att det handlade om en strukturell utveckling som skulle få stöd och stimuleras av myndigheterna under ett flertal år. Resultatet av den politiken är att Tyskland blev tongivande på området och att sysselsättningen i Tyskland inom denna sektor har ökat från under 70 000 arbetstillfällen till nästan 300 000 arbetstillfällen på tio år.

5.2 Det är inte bara företagen som behöver säkerhet. Också arbetstagarna behöver säkerhet i fråga om inkomster, socialt skydd och utbildning. Dessa principer utgör grundvärderingarna i den europeiska sociala modell som utformades i Europa efter andra världskriget. Kompetenta arbetstagare har en säker inkomst för att deras kompetens ger dem tillgång till arbetsmarknaden och visshet om ett anständigt arbete. Arbetstagare som inte själva kan hjälpa att de är utan arbete behöver socialt skydd, så att de under den perioden kan omskola, fortbilda eller vidareutbilda sig för att därefter kunna ta sig in på ett annat område. Slutligen måste alla arbetstagare ha den trygghet det innebär att ha tillgång till en utbildning, för att kunna förverkliga eventuella personliga ambitioner med avseende på arbete och inkomst. Det enda sättet att kunna upprätthålla den europeiska sociala modellen på en global marknad är genom en motiverad, kvalificerad, ansvarsfull och flexibel arbetskraft. Priset för det är att arbetskraften garanteras den säkerhet som grundvärderingarna i den europeiska sociala modellen ger.

5.3 Arbetstagarna använder sig för övrigt aldrig av dessa tre typer av säkerhet samtidigt. Dessutom återbetalar sig kostnaderna för dessa former av säkerhet alltid på sikt. Om tillgång och efterfrågan är bättre anpassade till varandra på arbetsmarknaden på grund av att det finns tillräckligt med utbildningsprogram för att omskola och fortbilda arbetskraft, kommer det att råda mindre långtidsarbetslöshet.

5.4 Flexicurity som avtalas mellan arbetsmarknadens parter skulle kunna vara ett viktigt redskap på den del av arbetsmarknaden där efterfrågan på flexibel arbetskraft är förklarlig och kan motiveras (23). Nya arbetsformer har större chanser att lyckas om arbetsmarknadens parter upprättar kollektivavtal om dem efter noggranna överläggningar. Detta är bara möjligt i ett klimat som grundas på förtroende. Det är inte enbart samhället som har förändrats mycket, utan också arbetstagarna. Människor söker inte längre ett arbete att ägna sig åt under hela yrkeslivet. De vill ha tryggheten att ha tillgång till ett passande arbete under hela sitt yrkesverksamma liv, inte i form av enstaka, osäkra arbetstillfällen, utan i en form som ger dem större trygghet, enligt beskrivningen i punkt 5.2. Detta går att uppnå på ett mycket bra sätt i ett större företag om man kan sätta in befintlig personal på ett flexibelt sätt inom företaget i stället för att organisera ett flexibelt skal utanför företaget. Rådet (sysselsättning) diskuterade denna möjlighet i juli 2010. Denna form av flexicurity passar mycket bättre inom den kunskapsekonomi som EU vill vara. Kollektiva överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna är det bästa sättet att uppnå denna form av flexibilitet.

5.5 Ändå har företagen alltid behov av tillfälligt anställda under arbetstoppar. Dessutom är modellen med intern flexibilitet mindre lämpad för små och medelstora företag. Små och medelstora företag är av stor betydelse för den europeiska ekonomin eftersom det är inom dessa företag som de flesta arbetstillfällen finns. Därför måste EU finna en effektiv metod som minskar skillnaden mellan arbetstagare med ett fast anställningsavtal, bra socialt skydd och en stark rättslig ställning och arbetstagare med tillfällig anställning, minimalt socialt skydd och en svag rättslig ställning. Också dessa arbetstagare måste ha en garanterad rätt till bl.a. sjukersättning, intjänande av pensionsrättigheter, arbetslöshetsunderstöd, semesterersättning och föräldraledighet. Det kan ske genom att man på vissa villkor och mot rimliga avgifter ger dem tillgång till bestämmelser som reglerats på sektorsnivå eller på kollektivavtalsnivå eller som har fastställts på nationell nivå genom lagstiftning. Ett exempel är Österrike där ett sådant system har införts. Även här delas ansvaret med arbetsmarknadsparterna och staten.

5.6 Personalledningen kommer också att ställas inför en viktig dubbel funktion i framtiden. För det första åläggs ledningen den viktiga uppgiften att utforma fortbildningsprogram för att hålla arbetstagares yrkeskvalifikationer uppdaterade. Samtidigt ställs personalledningen också inför det svåra uppdraget att återskapa förtroendet mellan arbetsmarknadsparterna så att de tillsammans, med utgångspunkt i ett välfungerande samråd, kan hitta lösningar på problemen på arbetsmarknaden. Om parterna utifrån detta återskapade förtroende lyckas lösa problemen kan man utveckla en arbetsmarknad som ger arbetsgivarna den flexibilitet de eftersträvar och arbetstagarna den trygghet som de är i behov av.

5.6.1 En förbättrad personalförvaltning är en nyckelfaktor både för ett återupprättande av förtroendet mellan arbetsmarknadens parter och för en ny strategi för en hållbar arbetsmarknad. En sådan förvaltning bör bland annat bygga på

—	att man föregriper utvecklingen inom olika yrkesområden och på enskilda arbetsplatser och ser till att de inte är alltför tungt belastade,

—	att man stimulerar de anställda till att ta initiativ och ansvar för att förbättra enskilda individers eller gruppers prestationer,

—	att man ser över (förberedande) yrkesutbildning som inte är anpassad till (eller är dåligt anpassad till) den lokala arbetskraften,

—	att man förbättrar yrkesvägledningsmöjligheterna för ungdomar genom att i större utsträckning involvera anställda och experter från sektorn,

—	att man ägnar särskild uppmärksamhet åt traditionell lokal kunskap och produktion samt åt regionala varor och produkter som på grund av att de är relativt sällsynta även har lite av kulturarvskaraktär.

5.6.2 Strävandet efter en stabilare och sundare arbetsmarknad måste utgöra en del av en bredare strategi, där också andra faktorer spelar en roll, såsom allmännyttiga tjänster och fria yrkesutövare.

5.7 Bryssel har visserligen angett i stora drag i vilken riktning arbetsmarknaden måste utvecklas, men genomförandet måste ske i medlemsstaterna. I synnerhet regionerna verkar vara den mest lämpliga nivån för detta. När det gäller en kunskapsekonomi handlar det om huruvida regionerna kan utveckla och behålla en kreativ arbetskraft. EU kan stimulera en sådan utveckling med finansiellt stöd från EU:s strukturfonder och genom att samla in goda exempel och sammanställa och offentliggöra dem i en databas. CCMI:s medlemmar har samlat in en del sådana exempel som bifogas föreliggande yttrande (24). EESK uppmanar kommissionen att sprida och rekommendera dessa exempel till berörda EU-institutioner och nationella institutioner.

5.8 Det finns exempel på sådana regioner i Europa, med en rik industrihistoria, där den traditionella industrin – och därmed grunden för den regionala sysselsättningen och välfärden – på kort tid försvunnit nästan helt, såsom i norra Frankrike i området runt Lille, och i Tyskland i Ruhrområdet. I stället för att krampaktigt hålla fast vid vad som varit började aktörer i dessa regioner fundera över vilka möjligheter som fanns inför framtiden, och agerade därefter. Resultatet blev att man kunde bryta hopplösheten både i området runt Lille och i Ruhrområdet, och att båda dessa regioner blomstrade upp på basis av en rad nya ekonomiska verksamheter. För det är just här som tyngdpunkten i den europeiska ekonomin ligger, och det är inom dessa sektorer som Europa har de bästa utsikterna. Därför är det viktigt att Europa stärker sin ställning här. Lille och Ruhrområdet blev till och med europeiska kulturhuvudstäder. På den nivån måste myndigheterna och arbetsmarknadens parter utveckla initiativ som i slutändan leder fram till den europeiska sociala modellen, som den definieras i ett tidigare EESK-yttrande (25).

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EQF, ECVET, Europass, EQAF.

(2) Changes over time – first findings from the fifth European Working conditions survey.

(3) Definition av otrygg anställning: Arbetstillfällen som regleras på basis av tillfälliga kontrakt och som kan avbrytas när som helst utan några förpliktelser för arbetsgivaren.

(4) Growing unequal? Income distribution and poverty in OECD countries.

(5) Illa far landet – en föredragning om vårt missnöje (2010).

(6) www.finfacts.ie/irishfinancenews/article_1020265.shtml.

(7) The Spirit Level: Why more equal societies almost always do better (2009).

(8) Interinstitutionellt ärende 2010/0115.

(9) P7_TA(2010)0299.

(10) CESE EUT C 306, 1612.2009, s. 70, se även EESK:s yttrande om ”Förslag till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik – del II av de integrerade riktlinjerna för Europa 2020”, EUT C 107 av den 6.4.2011, s. 77.

(11) 2009/2220 (INI).

(12) Huvudutmaningar för EU-arbetsmarknaderna: En gemensam analys utförd av arbetsmarknadens parter i EU.

(13) Ramavtal om inkluderande arbetsmarknader.

(14) OECD Employment Outlook 2010: Moving beyond the Jobs Crisis [Att övervinna jobbkrisen].

(15) Eurostats studie om vuxenutbildning.

(16) Se fotnot 1.

(17) http://www.cedefop.europa.eu/successtories on workplace learning.

(18) http://www.oecd.org/dataoecd/9/16/41851819.pdf.

(19) http://www.cedefop.europa.eu/EN/publications/5059.aspx.

(20) I Frankrike utfärdas exempelvis ”Certificate of competences” (CCE) och i Nederländerna ”Ervaringscertificaat.”

(21) EQF, ECVET, Europass, EQAF.

(22) http://epp.eurostat.ec.europa.eu/tgm/table.do?tab=table&language=en&pcode=tsiem080&tableSelection=1&footnotes=yes&labeling=labels&plugin=1.

(23) Se EESK:s yttrande ”Flexicurity, omstruktureringar och global utveckling”, EUT C 318, 23.12.2009 s. 1–5.

(24) http://www.eesc.europa.eu/resources/docs/handout.doc

(25) EUT C 309, 16.12.2006, s. 119.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/50

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Krisen, utbildningen och arbetsmarknaden” (initiativyttrande)

2011/C 318/08

Föredragande: Mário SOARES

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Krisen, utbildningen och arbetsmarknaden”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna som svarat för kommitténs beredning av ärendet antog sitt yttrande den 27 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande.

1. Rekommendationer

Medlemsstaterna uppmanas att:

—	Inte låta offentliga investeringar i utbildning äventyras på grund av åtgärder som syftar till att bekämpa den ekonomiska krisen och statsskuldkrisen.

—	Rikta särskild uppmärksamhet mot offentliga investeringar i utbildning, forskning och fortbildning vid utvärderingen av budgetmål på medellång sikt i syfte att säkerställa fortsatta och ökade investeringar i dessa sektorer.

—	Lägga större tonvikt på undervisning i modersmål och naturvetenskapliga ämnen: vetenskap, teknik, konstruktion och matematik.

—	Förbättra den tidiga studie- och yrkesvägledningen med hänsyn till behoven på arbetsmarknaden.

—	Främja entreprenörskap på alla utbildningsnivåer.

—	Främja en korrekt tillämpning av den europeiska referensramen för kvalifikationer och utformningen av nationella kvalifikationssystem.

—	Skapa ytterligare utbildningsmöjligheter för unga som har hoppat av skolan och för lågutbildade arbetstagare, utan att glömma de digitala verktygen.

—	Respektera arbetstagarnas rätt till certifierad arbetsplatsförlagd fortbildning av hög kvalitet oberoende av deras kvalifikationer och typ av anställningskontrakt.

—	Utveckla formerna för erkännande, validering och certifiering av färdigheter som förvärvats i olika utbildningssammanhang (formella och icke-formella) under en persons yrkesverksamma liv.

—	Utnyttja EU-anslag, särskilt Europeiska socialfonden, för att stödja teoretisk och praktisk utbildning.

—	Stödja yrkesinriktade integrationsprogram och uppmuntra företag att skapa varaktiga arbeten med hjälp av sådana instrument.

—	Uppgradera läraryrket, främja respekten för undervisning och fortbilda lärare samt förbättra deras arbetsvillkor och löner.

2. Inledning

2.1 Finanskrisen som hade sin början under 2008 orsakade den mest akuta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och den största minskningen av världens BNP sedan andra världskriget. Därför ser vi i Europa i dag en djup ekonomisk och social kris med nedläggningar av tusentals företag, särskilt små och medelstora. Vi ser även en ökad arbetslöshet, lönesänkningar, budgetnedskärningar i de sociala trygghetssystemen, stigande konsumtionsskatter, ökade kostnader för grundläggande varor samt en ökad fattigdom och social utestängning.

2.2 Syftet med det här yttrandet är inte att analysera orsakerna till krisen utan att peka på de negativa aspekter som den har orsakat och fortsätter att orsaka i samhället samt att visa några nödvändiga strategier för att minska dess påverkan och dess effekter.

2.3 I yttrandet kommer vi att ta upp vikten av utbildning och yrkesutbildning som viktiga instrument för att hantera krisen, kopplingarna mellan utbildning/yrkesutbildning och arbetslivet, integration av ungdomar på arbetsmarknaden, företagens behov av och ansvar för att fortbilda sina anställda och främja anständigt arbete av hög kvalitet.

2.4 För att bevara den europeiska sociala modellen är det nödvändigt att hela samhället gör en gemensam insats i en anda av kreativt tänkande och solidaritet.

3. Allmänna kommentarer

3.1 För att analysera denna problematik är fyra av den senare tidens initiativ från Europeiska kommissionen av särskilt stor betydelse:

—

”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen – EU:s bidrag till full sysselsättning” (1) vars målsättning är att 2020 uppnå en sysselsättningsgrad på 75 % för personer i åldrarna 20–64 år. Följande prioriteringar fastställs: mer välfungerande arbetsmarknader, arbetskraft med bättre kvalifikationer, anställningar av högre kvalitet, bättre arbetsvillkor samt en kraftfullare politik för att främja sysselsättningen och öka efterfrågan på arbetskraft (2).

—	Initiativet ”Unga på väg” (3) med målsättningen att släppa fram potentialen hos ungdomar att uppnå smart och hållbar tillväxt för alla i Europeiska unionen (4).

—

Meddelandet ”Insatser till förmån för elever som lämnar skolan i förtid: ett viktigt bidrag till strategin Europa 2020” (5), där man analyserar effekterna av avhopp från skolan på personnivå, samhällsnivå och på ekonomin, sammanfattar bakomliggande orsaker och beskriver aktuella och framtida åtgärder på EU-nivå.

—	Den europeiska ramen för kvalifikationer, vars mål är att främja jämförelser mellan de olika nationella utbildningssystemen och därmed bidra till en ökad rörlighet när det gäller förvärvande och erkännande av kunskap, kompetens och färdigheter på EU-nivå.

I alla dessa dokument efterlyses ett närmare samarbete mellan utbildningssektorerna och arbetsmarknaden, vilket även EESK anser vara önskvärt inför framtiden.

3.1.1 Kommittén noterar också att kommissionen har för avsikt att lansera en ”kompetenskarta för EU” år 2012 som ska säkerställa större öppenhet såväl för arbetssökande och anställda som för företag och/eller offentliga myndigheter. Denna ”karta” kommer att finnas tillgänglig online och innehålla aktuella prognoser över utbudet och behovet av kompetens fram till 2020, som har tagits fram av nätverk av nationella organ för arbetsmarknadsprognoser.

3.1.2 Man bör också betona betydelsen av de sektorsspecifika råden på europeisk nivå, som dels utgör ett forum för arbetsmarknadsparternas analyser av arbetstagarnas kompetens och arbetsmarknadens behov, dels bidrar till att snabba upp utbytet av information och exempel på bästa praxis som tillhandahålls av de enskilda ländernas råd eller observatorier (6).

3.2 Krisen och arbetsmarknaden

3.2.1 Den finansiella och ekonomiska krisen har fått katastrofala följder för arbetsmarknaden. Enligt ILO uppgick antalet arbetslösa i världen år 2010 till 250 miljoner och arbetslösheten ökade från 5,7 % till 6,2 % under samma år. Dessutom har arbetslösheten i många länder följts av försämringar med avseende på arbetets kvalitet och anställningstryggheten.

3.2.2 Enligt Eurostat låg de totala arbetslöshetssiffrorna i januari 2011 på 9,9 % i euroområdet och 9,5 % i EU-27, vilket motsvarar 15,775 miljoner personer i euroområdet och 23,048 miljoner personer i EU-27, varav nära 5 miljoner är långtidsarbetslösa.

3.2.3 Mellan slutet av 2008 och februari 2011 steg arbetslösheten i EU-27 från 7,7 % till 9,5 % (för män: från 6 % till 9,5 %, för kvinnor: från 7,5 % till 9,6 %, för ungdomar: från 19,7 % till 20,4 %).

3.2.4 Dessa siffror avslöjar dock inte att skillnaderna mellan medlemsstaterna är betydande (från 4,3 % i Nederländerna till 20,5 % i Spanien) och säger inte heller mycket om vissa särskilt drabbade grupper (invandrare eller äldre arbetstagare).

3.2.5 Ungdomsarbetslösheten för ålderskategorin 15–25 år ligger på 20,4 % efter att ha ökat med 4 procentenheter bara mellan det första kvartalet 2008 och det första kvartalet 2009. Dessutom har långtidsarbetslösheten för denna ålderskategori ökat med nästan 30 % sedan våren 2008 och av de 5,2 miljoner som är långtidsarbetslösa är 1,2 miljoner ungdomar.

3.2.6 Risken för lågavlönade (som i allmänhet har en lägre kompetensnivå) att bli arbetslösa är två till tre gånger större än för löntagare med högre löner.

3.2.7 Återigen är det ungdomarna som drabbas hårdast av denna situation, i och med att sannolikheten att ungdomar är lågavlönade (trots att de vanligtvis har högre kompetens) är två gånger högre än för medelålders arbetstagare.

3.2.8 Enligt Eurostats uppgifter (7) från 2007 (redan före krisen) riskerade 79 miljoner EU-medborgare att drabbas av fattigdom och 32 miljoner levde redan i fattigdom. Trots att de som arbetar är mindre utsatta för risken att drabbas av fattigdom så faller minst 17,5 miljoner arbetstagare inom kategorin ”arbetande fattiga” (8).

3.2.9 En ökad otrygghet har karakteriserat de nya arbetstillfällen som skapats och den drabbar i särskilt hög grad ungdomar, med olika följder för individen och samhället (t.ex. att ungdomar bor kvar hemma hos föräldrarna, är beroende av föräldrarna, väntar med giftermål och barnafödande) (9). Vi vill påpeka att otrygghet inte är synonymt med tidsbegränsade anställningskontrakt, utan snarare innebär ett missbruk av dessa när behovet av arbetskraft uppenbarligen är permanent.

3.2.10 EESK vill påpeka följande centrala problem och utmaningar:

Motsägelsen mellan den ekonomiska återhämtning som nu sker, trots avsevärda skillnader mellan de olika länderna, och den fortsatta försämringen av arbetsmarknadssituationen, särskilt i form av tillväxt utan sysselsättning. EESK instämmer i den varning som ILO utfärdat i detta sammanhang i sin senaste rapport om den globala sysselsättningen (10) och i slutsatserna från det möte som nyligen ägde rum på temat dialog om tillväxt och sysselsättning i Europa (11).

b)	De sociala orättvisor som skapats genom den svåra situationen på arbetsmarknaden och som särskilt drabbar unga (trots att de har en högre utbildningsnivå än tidigare generationer) och långtidsarbetslösa.

c)	Den demografiska situationen i Europa, i synnerhet den aktiva befolkningens åldrande; som kan förvärra bristen på kompetens på arbetsmarknaden.

Förändringen av sysselsättningen, som tenderar att gå allt snabbare. Enligt Cedefop kan behovet av högkvalificerad arbetskraft öka med 16 miljoner personer till 2020 och behovet av medelhögt kvalificerad arbetskraft med 3,5 miljoner personer, samtidigt som behovet av lågkvalificerad arbetskraft kan minska med 12 miljoner personer. Kompetensunderskottet kommer att öka, särskilt på det naturvetenskapliga området (vetenskap, teknik, konstruktion och matematik), energi, informations- och kommunikationsteknik, ekologiska transporter, miljö och hälsa. De nya arbetstillfällen som skapas skiljer sig alltmer från dem som går förlorade, och arbetslösa får allt svårare att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.

3.3 Krisen och utbildningen

3.3.1 Utbildning är ett instrument för personlig utveckling, för deltagande i produktivt arbete, för sammanhållning i samhället och förbättrad levnadsstandard. Enligt Eurostat har personer med högre utbildning längre medellivslängd.

3.3.2 Låg utbildningsnivå förknippas med fattigdom och social utestängning. Därför betonar man inom integrationspolitiken att alla ska garanteras tillgång till offentliga tjänster (i synnerhet teoretisk och yrkesinriktad utbildning).

3.3.3 I Europa 2020-strategin förstärks idén om att utbildningen i Europa måste förbättras, från förskolan till den högre utbildningen, i syfte att öka produktiviteten och bekämpa ojämlikheter och fattigdom. Detta grundar sig på övertygelsen att Europa bara kan blomstra om dess befolkning besitter den kompetens som gör det möjligt att bidra till en kunskapsbaserad ekonomi och att dra nytta av den.

3.3.4 EESK delar den oro som Europeiska kommissionen uttrycker i ”En digital agenda för Europa”, enligt vilken man i Europa ligger efter när det gäller användningen av ny teknik. Där påpekas att 30 % av EU-medborgarna aldrig har använt internet och att EU:s anslag till forskning och utveckling inom informations- och kommunikationsteknik (ITK) bara motsvarar 40 % av vad USA anslår. Undervisning i digital kompetens redan i förskoleåldern är en viktig integrationsfaktor.

3.3.5 EESK kan också konstatera att EU har ett forskningsunderskott i jämförelse med USA och Japan, vilket måste åtgärdas genom en ökning av antalet högutbildade personer, investeringar i forskning och utveckling från statens och företagens sida samt en bättre koppling mellan vetenskap, teknik och produktionsverksamhet. Kommittén vill dessutom påpeka att termen innovation omfattar arbetets organisation och social innovation.

3.3.6 Kommissionens två främsta mål på utbildningsområdet i Europa 2020-strategin är följande:

a)	Att minska andelen elever som hoppar av skolan till en nivå under 10 %.

b)	Att öka andelen personer i ålderskategorin 30–34 år som har avslutat universitetsstudier eller studier på liknande nivå till 40 %.

3.3.7 Liksom kommissionen ser EESK med oro på avhopp från skolan, vilket är en komplex företeelse, som har stor betydelse när det kommer till kvaliteten på de arbeten ungdomarna kan få. För att komma till rätta med detta krävs ett kraftfullt politiskt åtagande och nya synsätt och tillvägagångssätt.

3.3.8 Enligt kommissionen hoppade år 2009 fler än 6 miljoner ungdomar (14,4 % av ungdomarna mellan 18 och 24 år) av sina studier (teoretiska eller yrkesinriktade) efter att endast ha genomgått första cykeln av sekundärutbildningen eller en lägre nivå, och av dessa avslutade 17,4 % bara primärskolan (12). Detta innebär att om man lyckades minska avhoppen med bara en procentenhet skulle man varje år få tillgång till en halv miljon kvalificerade ungdomar som skulle vara färdiga att komma in i arbetslivet.

3.3.9 En annan viktig aspekt som måste beaktas är antalet fall då elever går om samma årskurs. Enligt uppgifter från Pisastudien 2009 är antalet elever som går om en årskurs i primärskolan 11 % i Irland, 21 % i Spanien och så högt som 22,4 % i Nederländerna och Portugal. I den lägre sekundärskolan är tendensen densamma, och procentsatserna för antal elever som går om ligger mellan 0,5 % i Finland och 31,9 % i Spanien.

3.3.10 Inom högre utbildning och forskning visar Eurostats uppgifter från 2009 att antalet utexaminerade från högre utbildningar i EU detta år endast uppgick till 32,3 %. De budgetnedskärningar som genomförs för närvarande i de flesta länder (13) kommer att försvaga forskningen på universiteten ännu mer, med allvarliga konsekvenser för många sektorer inom ekonomi och samhälle (teknisk, medicinsk, social och humanistisk vetenskap).

4. Särskilda kommentarer: EESK:s förslag

4.1 Främja utbildning i kristider

4.1.1 I kristider måste det framhållas att utbildning är en grundläggande mänsklig rättighet och en kollektiv nyttighet som alla bör garanteras på samma villkor utan någon form av diskriminering eller krav på motprestation och med beaktande av jämlikhetsaspekten.

4.1.2 Investeringar i utbildning får inte betraktas som ett problem som man måste ta itu med i kristider utan snarare som en lösning för att så framgångsrikt som möjligt ta sig ur krisen. För att uppmuntra medlemsstaterna till mer och mer konsekventa investeringar i utbildning bör de följaktligen uppmanas att lägga särskild vikt vid offentliga investeringar i teoretisk och yrkesinriktad utbildning samt forskning, då de ser över sina medelfristiga budgetmål.

4.1.3 Lika viktigt är det att påpeka att utbildning är ett kollektivt ansvar som delas av hela samhället. Skolorna, som är specialiserade institutioner med kvalificerad personal, varken kan eller bör agera isolerat. De bör i första hand interagera med familjerna, som har en oerhört viktig roll, men de bör även upprätta en ständig dialog med samhället i stort samt med de ekonomiska och sociala aktörerna.

4.1.4 Kommittén är övertygad om att förvärvandet av grundliga kunskaper ger eleverna större anpassningsförmåga, och att ju mer framgångsrik denna inlärningsprocess är, desto lättare kommer det att bli att ta hänsyn till behoven på marknaden i samband med studie- och yrkesvägledningen.

4.1.5 Utbildning bör särskilt:

a)	Hjälpa eleverna att filtrera den information de får och lära dem hur de på bästa sätt ska planera sitt framtida privat- och yrkesliv.

b)	Uppmuntra eleverna till att tänka kritiskt, vara vetgiriga och utveckla ett entreprenörstänkande så att de blir i stånd att ta initiativ och lösa problem. Samverkan mellan skolor och företag skulle kunna vara till mycket stor nytta för att nå detta mål.

Bibringa eleverna en realistisk uppfattning om livet, så att de förstår vilken ansträngning som krävs för studier och inser deras värde. Övertyga eleverna om att studierna är värda den ansträngning som krävs, och att kultur inte bara är en fråga om passiv konsumtion utan något som de ska ta till sig och utveckla.

Ge solida, grundläggande kunskaper, särskilt när det gäller modersmålet, matematik och andra kunskaper och färdigheter som är mycket viktiga för att människor till fullo ska kunna integreras på en arbetsmarknad som omfattar hela EU, bland annat undervisning i moderna språk från de första skolåren, samtidigt som det bidrar till att göra dem mer öppna för ett livslångt lärande.

e)	Utveckla kreativitet och estetisk förmåga hos alla individer, så att de kan få en öppensinnad attityd gentemot kultur och innovation.

f)	Syftet är kort sagt att skapa fria och solidariska medborgare som är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter och i stånd att utföra ett anständigt arbete under bästa möjliga förhållanden.

4.1.6 Detta kräver att lärarnas grundutbildning och vidareutbildning blir mer heltäckande och berikande än vad som hittills har varit fallet. Utbildningen måste motivera lärarna och hjälpa dem att ta till sig nya pedagogiska metoder som reflekterar de utmaningar som de möter (ny teknik, nya behov på arbetsmarknaden, en mångkulturell miljö med ett växande antal elever med invandrarbakgrund, osv.). Medlemsstaterna bör främja respekten för läraryrket, underlätta fortbildning och försöka förbättra lärarnas arbetsvillkor och löner.

4.1.7 Man bör fortsätta sin utbildning under hela livet, från förskolan till gymnasiet och vuxenutbildningen och med olika former för lärande – formella, icke-formella och informella. Medlemsstaterna bör anpassa utbildningen till de framtida ekonomiska och sociala utmaningarna, exempelvis kunskapssamhället och mycket produktiva, koldioxidsnåla ekonomier.

4.1.8 EESK rekommenderar att Europeiska unionen:

a)	Fullföljer sina åtaganden med avseende på initiativen ”Unga på väg” och ”En agenda för ny kompetens och nya arbetstillfällen” samt meddelandet om ”Insatser till förmån för elever som lämnar skolan i förtid”.

b)	Undersöker möjligheten att använda EU-medel för att uppnå EU:s mål för teoretisk och yrkesinriktad utbildning samt forskning och utveckling.

c)	Stöder program för integration på arbetsmarknaden och uppmuntrar regeringar och företag att använda sig av sådana instrument för att skapa varaktiga arbeten.

d)	Stärker, utvecklar och fördjupar programmen för studentutbyte på olika utbildningsnivåer.

Kommittén rekommenderar medlemsstaterna att:

a)	Finna lösningar för att säkerställa att de offentliga investeringarna i de nationella utbildningssystemen inte äventyras på grund av ansträngningarna att övervinna den ekonomiska krisen, särskilt statsskuldskrisen.

b)	Behålla (och om möjligt öka) investeringarna i forskning och utveckling.

c)	Lansera och samordna initiativ och förbättra undervisningen i naturvetenskapliga ämnen (vetenskap, teknik, konstruktion och matematik).

d)	Vidta åtgärder för att uppvärdera läraryrket och underlätta för lärarna att utföra sina uppgifter (14).

e)	Utarbeta system för vägledning när det gäller studier och yrkesval i syfte att förbättra informationen om de yrkeskunskaper som krävs för att komma in på arbetsmarknaden och hur man skaffar sig dem.

f)	Utarbeta alternativa utbildningsprogram för ungdomar som avbryter studierna i förtid eller som har lågkvalificerade arbeten.

g)	Lösa problemet med elever som går om samma årskurs genom att erbjuda de svagaste eleverna stöd.

h)	Uppmuntra företagen att ta större hänsyn till unga människors arbetslivserfarenhet.

i)	Främja entreprenörskap på alla utbildningsnivåer.

4.1.9 Kommittén är medveten om att företagen ställer specifika krav på sina anställda i en tid av förändring. Utbildningssystemen bör följaktligen ta större hänsyn till dessa behov och anpassa sina kurser därefter, efter att gedigna grundläggande kunskaper förvärvats.

4.1.10 Lärlingssystemet, som omfattar både teori och praktik och som innebär att ungdomar kommer ut i arbetslivet efter avslutad utbildning, har gett goda resultat i vissa EU-länder och bör därför studeras.

4.1.11 Utbildning är visserligen medlemsstaternas ansvarsområde, men vi anser att EU skulle kunna stödja medlemsländerna, inte bara genom att uppmuntra dem att uppnå EU:s mål med användning av den öppna samordningsmetoden, utan även genom att skapa mer gynnsamma villkor, såsom att inte inkludera investeringar i utbildning och fortbildning när man beräknar den offentliga skuldsättningen.

4.2 Sätta värde på utbildning – från skolan till arbetslivet

4.2.1 Den pågående utvecklingen, exempelvis ökad internationell konkurrens, den vetenskapliga och tekniska revolutionen, klimatförändringarna och den åldrande befolkningen kräver mer högutbildad och kvalificerad arbetskraft.

4.2.2 Generationsskiftet är inte tillräckligt för att höja utbildningsnivån, eftersom många högutbildade ungdomar för närvarande har lågkvalificerade arbeten. Dessutom kan skillnaden mellan den utbildning människor har och den typ av arbete de får leda till att deras kompetens nedvärderas.

4.2.3 EESK tror att lösningen är att utveckla arbetstillfällen av hög kvalitet och vill därför framhålla värdet av ”arbete under anständiga villkor”, vilket förespråkas av ILO.

4.2.4 I detta syfte bör man investera i en aktiv sysselsättnings- och yrkesutbildningspolitik med stöd av EU-medel, framför allt Europeiska socialfonden (15).

4.2.5 Man får inte glömma att skapande av arbetstillfällen beror på företagens dynamiska förmåga, och detta kräver att den onödiga byråkrati som belastar ekonomisk verksamhet reduceras, särskilt i samband med nyetableringar.

4.2.6 På detta område föreslår EESK följande initiativ:

4.2.6.1

Främja integration av unga människor på arbetsmarknaden

a)	Förbättra systemen för vägledning när det gäller studier och yrkesval genom mer detaljerad information om trender och behov på arbetsmarknaden, relevanta yrkeskunskaper och hur man skaffar sig dem.

b)	Inrätta program för integration på arbetsmarknaden genom att använda sig av praktik- eller lärlingsplatser.

c)	Utarbeta särskilda program för ungdomar som avbryter studierna i förtid eller har lågkvalificerade arbeten.

d)	Säkerställa att det inte finns något samband mellan typ av anställningskontrakt (tillsvidareanställning/tidsbegränsad anställning) och arbetstagarens ålder, i syfte att undvika att unga arbetstagare bestraffas just på grund av sin ungdom.

4.2.6.2

Möta utmaningarna i samband med ett livslångt lärande

a)	Man måste säkerställa att alla kan ta del av det livslånga lärandet som innebär att de kan uppgradera sin kompetens och få tillträde till mer högkvalificerad yrken och på så sätt uppnå målet ”tillväxt för alla” i Europa 2020-strategin.

b)	Utbildningen (fortbildning och omskolning) för alla som redan har ett arbete men som har otillräckliga teoretiska kunskaper måste förbättras. Dessa initiativ bör ta hänsyn till de berörda arbetstagarnas ålder, erfarenheter och kunskaper.

c)	Den enskildes rätt till högkvalitativ, certifierad utbildning bör formaliseras, och man bör fastställa ett antal utbildningstimmar per år för alla arbetstagare, oberoende av deras kvalifikationer eller typ av kontrakt.

Företagen bör utarbeta utvecklingsplaner för individuell kompetens. Både arbetstagare och arbetsgivare bör delta i utarbetandet, och man bör ta hänsyn till förhållandena vid företaget, särskilt när det gäller små och medelstora företag, i linje med det avtal som ingåtts mellan arbetstagare och arbetsgivare på EU-nivå.

e)	Man bör stödja initiativ som syftar till att öka medvetenheten om icke-formell utbildning, säkerställa kvaliteten på denna utbildning och öka synligheten beträffande färdigheter som förvärvats utanför det formella utbildningssystemet (till exempel med hjälp av ett Europeiskt färdighetspass).

Man bör upprätta en nära koppling mellan yrkesutbildning och en arbetstagares karriärutveckling och investera i erkännande, validering och certifiering av de färdigheter som människor uppnår under sitt arbetsliv. I båda dessa fall bör medlemsstaterna övervaka kvaliteten på bedömnings- och certifieringstjänsterna.

g)	Man måste sträva efter att säkerställa att utbildningsåtgärderna först och främst riktas till de arbetslösa.

De offentliga arbetsförmedlingarna måste spela en aktivare roll när det gäller utbildningspolitiken för prioriterade målgrupper, till exempel människor med begränsade kunskaper och kvalifikationer eller osäkra anställningsförhållanden samt de mest sårbara grupperna, exempelvis människor med funktionshinder, äldre arbetslösa och invandrare.

i)	Man måste ta vederbörlig hänsyn till jämställdhetsaspekten på arbetsmarknaden och undanröja ojämlikheter och diskriminering, särskilt lönegapet mellan män och kvinnor.

4.2.6.3

Förbättra kunskaperna och dra full nytta av äldre arbetstagares potential

EESK framhåller den stora risk som långtidsarbetslöshet innebär (inkomstbortfall och förlust av kompetens samt social utestängning) och anser att de offentliga arbetsförmedlingarna bör spela en aktivare roll när det gäller att finna arbeten för långtidsarbetslösa och utarbeta en aktiv sysselsättnings- och yrkesutbildningspolitik.

b)	Den sektorsspecifika sociala dialogen spelar en mycket viktig roll när det gäller att lösa problem i fråga om kompetens såväl på EU-nivå som på medlemsstatsnivå, vilket visar på betydelsen av branschspecifika kompetensråd på detta område.

c)	Mot denna bakgrund bör kollektivförhandlingar bibehållas och stödjas, eftersom en ökad kompetensnivå ligger i både de anställdas och företagens intresse.

d)	I en krissituation skulle det vara befogat att räkna med medel från Europeiska socialfonden för att finansiera både kompetenshöjande åtgärder och innovativa projekt för att skapa anständiga arbeten.

e)	Det vore också önskvärt att göra det möjligt för äldre människor att förlänga arbetslivet genom att förbättra hälsotillståndet, anpassa arbetet till människorna, värdesätta arbetet och höja kompetensen, mot bakgrund av de principer som anges i ILO:s rekommendation 162 (16).

f)	Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att utnyttja äldre arbetstagares potential för att förmedla kunskaper till andra anställda på arbetsplatsen som sedan skulle kunna diskuteras av företrädare för arbetstagarna och arbetsgivarna.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) KOM(2010) 682 slutlig.

(2) Se EESK:s yttrande ”Ny kompetens för nya arbetstillfällen”, EUT C 128, 18.5.2010, s. 74.

(3) KOM(2010) 477 slutlig.

(4) Se EESK:s yttrande ”Unga på väg”, EUT C 132, 3.5.2011, s. 55.

(5) KOM(2011) 18 slutlig.

(6) Se EESK:s yttrande ”Anpassning av kompetens till behoven inom branscher och tjänster i omvandling – bidrag till ett eventuellt inrättande av sektorsspecifika sysselsättnings- och kompetensråd på europeisk nivå”, EUT C 347, 18.12.2010, s. 1.

(7) ”Statistics in Focus” (46/2009).

(8) Se EESK:s yttrande ”Arbete och fattigdom”, EUT C 318, 23.12.2009, s. 52.

(9) ”Youth in Europe – A statistical portrait 2009”.

(10) Rapport om den globala sysselsättningen (www.ilo.org).

(11) Dialog om tillväxt och sysselsättning i Europa, 13 mars 2011, Wien (www.ilo.org).

(12) ”Grade Retention during Compulsory Education in Europe: Regulations and Statistics”, Eurydice, januari 2011.

(13) I Lettland har universiteten efter en nedskärning på 48 % 2009 drabbats av en ny nedskärning på 18 % 2010. I Italien uppgår de planerade budgetminskningarna till 2013 till 20 %. I Grekland låg nedskärningarna på 30 %. I Storbritannien planeras en nedskärning till 2014–2015 på 40 %.

(14) Se EESK:s ”yttrande om Bättre utbildning för lärare”, EUT C 151, 17.6.2008, s. 41.

(15) Se EESK:s yttrande om ”Europeiska socialfonden efter 2013”, EUT C 132, 3.5.2011, s. 8.

(16) R 162, ILO:s rekommendation om äldre arbetstagare, 1980, (http://www.ilo.org/ilolex/cgi-lex/convde.pl?R162).

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/56

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ”Översyn av EIB:s utlåningspolicy för transportsektorn” (initiativyttrande)

2011/C 318/09

Huvudföredragande: Jan SIMONS

Den 5 maj 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Översyn av EIB:s utlåningspolicy för transportsektorn”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället har ansvarat för beredningen av ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär (artikel 59 i arbetsordningen) utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Jan Simons till huvudföredragande vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli och antog följande yttrande med 123 röster för och 3 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 Transportsektorn är av stor betydelse för Europeiska investeringsbanken och vice versa. Under år 2010 lånade EIB ut 63 miljarder euro, varav 13,2 miljarder euro (21 %) till transportsektorn.

1.2 Med tanke på kommissionens kommande riktlinjer för TEN-T är det särskilt viktigt att stämma av med EIB hur det grundläggande infrastrukturnätet och enskilda projekt bör finansieras med hänsyn tagen till målen i den vitbok som offentliggjordes den 28 mars 2011.

1.3 Kommittén anser att det är utifrån detta perspektiv som man bör betrakta översynen av den reviderade utlåningspolicyn till transportsektorn som EIB publicerade 2007. När tonvikten nu i allt högre grad kommer att ligga på satsningar på hållbarhetsområdet, exempelvis en minskning med minst 60 % av växthusgaserna fram till år 2050 i förhållande till år 1990, kommer hållbarhetskriteriet att väga tyngre än det hittills har gjort vid projektfinansiering.

1.4 Kommittén delar EIB:s ståndpunkt att grundprincipen vid beviljande av lån bör vara att man måste eftersträva det effektivaste, billigaste och hållbaraste sättet att tillgodose efterfrågan på transporter. För det krävs en kombination av lösningar som omfattar alla transportsätt och bygger på kombinerade transportsätt och internalisering av externa kostnader som utgör utgångspunkten för logistikkedjorna.

1.5 Kommittén vill betona att EIB således måste ställa sig neutral och objektiv i förhållande till de olika transportsätten. I synnerhet när det gäller transporter över längre avstånd krävs effektiva, välfungerande kombinerade transporter, där fördelarna med de enskilda transportsätt som ingår i kedjan utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

1.6 Kommittén instämmer helt i den andra grundprincipen: utveckling av TEN-T.

1.7 Kommittén skulle gärna se att den tredje grundprincipen för EIB:s riktlinjer och urvalskriterier, dvs. att prioritera järnvägen, stadstrafiken, inre sjöfarten och sjöfartssektorn, inte avser det enskilda transportsättet utan hela den berörda logistikkedjan för att skapa de bästa förutsättningarna för en minskning av växthusgasutsläppen.

1.8 När det gäller finansiering av projekt inom ramen för forskning, utveckling och innovation anser kommittén att projekt som syftar till att minska utsläppen vid källan bör prioriteras.

1.9 Vid en justering av riktlinjerna för beviljande av kredit bör EIB enligt kommitténs uppfattning i första hand tänka på en översyn av logistikkedjorna som helhet. I det sammanhanget spelar knutpunkter, hamnar, flygplatser och terminaler för kombinerade transportsätt en avgörande roll som logistiska centraler.

1.10 Mot bakgrund av det vida spänningsfältet mellan å ena sidan den ambitiösa målsättningen att minska växthusgasutsläppen med 60 % före 2050 och finanskrisen å andra, anser kommittén att situationen även medför en utmaning som består i att utveckla andra offentliga och privata finansieringsinstrument, exempelvis offentlig-privata partnerskap som beskrivs, om än selektivt, i punkt 4.6.3.

1.11 För ett utförligt svar på de tre specifika frågor som EIB ställer hänvisar kommittén till det stora antal yttranden som kommittén har utarbetat på området och som anges i punkt 4.7 och framåt.

2. Inledning

2.1 Europeiska investeringsbanken (EIB) inrättades samtidigt som EESK, 1958, genom Romfördraget som ett EU-organ och finansierar projekt för att uppnå Europeiska unionens mål. EIB lånar själv pengar till låga kostnader och lånar i sin tur ut pengar till banker och företag.

2.2 EIB har så kallad ”Triple A-rating” som gör det möjligt för banken att låna pengar till låga räntesatser på kapitalmarknaderna. EIB kan i sin tur därefter själv på olika sätt låna ut dessa pengar med fördelaktiga villkor.

—	EIB lånar direkt ut pengar till företag eller instanser för att medfinansiera större projekt (som överstiger 25 miljoner euro).

—	EIB lånar ut pengar till banker och andra kreditbolag som i sin tur beviljar lån till mindre projekt med tonvikt på små och medelstora företag.

—	EIB kan stå garant för lån där bidragsgivarna inte löper några risker.

2.3 När det gäller genomförandet av projekt och tillsynen av beviljade krediter har EIB etablerat ett intensivt samarbete med den internationella banksektorn och andra EU-institutioner.

2.4 Eftersom det ömsesidiga beroendet är starkt ligger det i EU-institutionernas intresse att regelbundet diskutera och stämma av politiken med EIB. EIB deltar exempelvis i förberedelserna av ministerrådets möten och arbetet inom vissa utskott i Europaparlamentet. Dessutom hålls löpande överläggningar med Europeiska kommissionen.

2.5 Europeiska unionens medlemsstater är EIB:s aktieägare. De tecknar sig för bankens kapital enligt en fördelningsnyckel som avspeglar den ekonomiska vikten inom EU.

2.6 Under år 2010 lånade EIB ut 63 miljarder euro varav 21 % (13,2 miljarder euro) till transportsektorn. Under perioden 2006–2010 motsvarade lånen till transportsektorn 23,7 % av de totala lånen. Bortsett från medlemsstaterna själva är EIB den största finansiären av TEN-T-projekt.

2.7 År 2007 offentliggjorde EIB sin reviderade utlåningspolicy för transportsektorn med riktlinjer och urvalskriterier för att ta större hänsyn till oron för klimatförändringarnas påverkan och samtidigt tillgodose det ökade behovet av rörlighet. Man konstaterar att utlåningspolicyn till transportsektorn regelbundet bör ses över med tanke på dynamiken i den politiska utvecklingen.

2.8 I synnerhet nu när kommissionen har publicerat sin vitbok (28 mars 2011) och inom kort kommer att lägga fram sina riktlinjer för TEN-T-projekt är det viktigt att EIB anpassar sin utlåningspolicy till transportsektorn.

2.9 EIB har själv signalerat detta och inlett ett samråd. Bortsett från de gällande grundprinciperna är EIB främst intresserad av följande tre frågor:

2.9.1

Hur kan banken i större utsträckning bidra till smartare tillväxt genom kunskap och innovation? I sammanhanget avses i första hand den nya teknikens inverkan på transportområdet.

2.9.2

Hur kan banken i större utsträckning bidra till ”hållbar tillväxt” och en mer energieffektiv, miljövänlig och konkurrenskraftig ekonomi? Här avses i första hand förbättrade möjligheter till hållbar mobilitet som samtidigt bidrar till att minska trafikstockningar och föroreningar och främja användningen av förnybar energi.

2.9.3

Hur kan banken i större utsträckning bidra till ”tillväxt för alla” med tonvikt på sysselsättning samt social och territoriell sammanhållning? EIB fäster särskild vikt vid flaskhalsar, gränsöverskridande infrastruktur, knutpunkter för kombinerade transportsätt och utveckling av städer, regioner och avlägsna områden.

3. Allmänna synpunkter

3.1 Kommittén anser att regelbunden samordning på ett tidigt stadium mellan EU:s politiska och rådgivande organ och EIB är ett både positivt och nödvändigt initiativ och välkomnar därför EIB:s begäran om ett initiativyttrande från EESK om Översyn av EIB:s utlåningspolicy för transportsektorn.

3.2 Som framgår av slutsatserna i vitboken måste transportpolitiken bidra till att främja transportsektorns konkurrenskraft och samtidigt uppnå målet för trasportsektorn att före 2050 minska växthusgasutsläppen med minst 60 % i förhållande till år 1990. Målet är att uppnå en minskning av växthusgasutsläppen med 20 % före 2030 i förhållande till 2008-års nivåer. Enligt kommitténs åsikt innebär det att stora satsningar måste göras för att man ska uppnå målen och att man på hållbarhetsområdet måste försöka säkerställa finansiering av projekt som i stor utsträckning kan bidra till att säkerställa en hållbar utveckling. Denna fråga behandlas mer ingående i ett yttrande av studiegrupp TEN/454 om vitboken ”Färdplan för ett gemensamt europeiskt transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem”.

3.3 Generellt ställer sig kommittén positiv till EIB:s nuvarande riktlinjer (2007) för beviljande av lån till transportsektorn. Den första grundprincipen är att man måste eftersträva det effektivaste, billigaste och hållbaraste sättet att tillgodose efterfrågan på transporter. För det krävs en kombination av lösningar som omfattar alla transportsätt. Kommittén anser att det stämmer överens med principen om kombinerade transportsätt, som kommittén också ställer sig bakom och som redan nu och även i framtiden utgör utgångspunkten för logistikkedjorna och för ”ett objektivt, allmänt tillämpligt, öppet och lättfattligt system” för internalisering av externa kostnader som har förankring i samhället i allmänhet och i transportsätten i synnerhet (1).

3.4 Ändå anser kommittén att det kan vara motiverat att bevilja finansiering till ett enskilt transportsätt om resultatet skulle visa sig vara det mest ekonomiska, hållbara, säkra och socialt försvarbara inom en viss logistikkedja.

3.5 Kommittén anser således att EIB bör ställa sig neutral och objektiv i förhållande till de enskilda transportsätten. Som framgår av vitboken krävs för transporter över längre avstånd effektiva, välfungerande kombinerade transporter där fördelarna med de enskilda transportsätt som ingår i kedjan utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

3.6 Enligt kommissionen krävs speciella fraktkorridorer för transporter på större avstånd. Härigenom förbättras förutsättningarna för trafiken när det gäller energiförbrukning och minskade utsläpp, vilket bidrar till att begränsa miljöförstöringen samtidigt som de är attraktiva eftersom de är tillförlitliga, minskar trafikstockningar och håller drifts- och administrationskostnaderna nere. Kommittén ställer sig positiv till det och vill anlägga likartade korridorer för passagerartrafik.

3.7 En andra grundprincip som EIB utgår från vid beviljande av lån är utvecklingen av TEN-T-näten. Det rör sig om långsiktiga investeringar som är mycket viktiga för att man ska kunna uppnå ett effektivt transportsystem i EU. Kommittén fäster också stor vikt vid etableringen och uppgraderingen av ett TEN-T-nät.

3.8 EIB:s tredje grundprincip innebär att järnvägen, stadstrafiken, inre sjöfarten och sjöfartssektorn prioriteras med motiveringen att investeringar i projekt på de här områdena i störst utsträckning bidrar till att minska växthusgasutsläppen per transportenhet. Kommittén påpekar att det inte nödvändigtvis är det enskilda transportsättet, utan snarare den logistikkedja som transportsättet ingår i, som bör vara utgångspunkten för åtgärder att minska utsläppen. Att enbart se till ett visst transportmedel stämmer inte heller överens med idén bakom kombinerade transporter, dvs. en förstärkning av alla transportsätt, som leder till samarbete mellan de olika transportsätten inom logistikkedjorna, i synnerhet när det gäller transporter på längre sträckor.

3.9 När det gäller EIB:s fokus på forskning, utveckling och innovation och de medel som EIB i samråd med fordonstillverkarna avsätter för dessa områden anser kommittén att åtgärder bör vidtas för att bekämpa utsläppen vid källan varvid hänsyn tas till energieffektivitet och säkerhetsaspekter.

3.10 Utvecklingen i samhället (den demografiska utvecklingen, den växande bristen på fossila bränslen, den tilltagande urbaniseringen, klimatförändringarna och den ökande globaliseringen) ökar behovet av finansiella medel. Därför instämmer kommittén i EIB:s konstaterande att en konsekvent finansieringsstrategi måste utformas som bygger på en kombination av offentliga och privata finansieringsformer. Dessutom måste internalisering av externa kostnader garanteras för alla transportsätt i linje med principen ”förorenaren betalar”. Det innebär att vinsterna måste återinvesteras i åtgärder för att bekämpa de externa kostnaderna, eftersom det måste vara slutmålet för själva internaliseringen (2).

4. Särskilda kommentarer

4.1 EESK anser att man utöver näten i större utsträckning bör uppmärksamma den avgörande roll som knutpunkter spelar (hamnar, flygplatser och terminaler för flera transportsätt) i form av logistiska centraler som är helt beroende av effektiva inlandsförbindelser. Kommittén instämmer i EIB:s uppfattning, som också framförs i vitboken, nämligen att en effektiv strategi som utgår från principen med kombinerade transportsätt är den viktigaste faktorn i strävan att minska energiförbrukningen och utsläppen.

4.2 När det gäller finansieringen av TEN-infrastrukturen bör man utöver optimeringen av transportströmmarna lägga större fokus på den vinst som kan genereras på energiförbruknings- och utsläppsområdena. Här bör en utvidgning av TEN-T-näten till EU:s grannländer övervägas.

4.3 I samband med utvecklingen av en ny ram för infrastrukturfinansiering bör prioritet ges åt färdigställandet av TEN-T-näten och investeringsstrategierna för både TEN-T-programmen, Sammanhållningsfonden och strukturfonderna bör tas i beaktande. Bättre samordning mellan Sammanhållningsfonden, strukturfonderna och investeringsfonder för transportsektorn är enligt kommitténs uppfattning en nödvändighet för att gemenskapens resurser ska kunna utnyttjas på bästa sätt.

4.4 I kommissionens vitbok som offentliggjordes den 28 mars 2011 bedöms de investeringar i infrastruktur som krävs för att tillgodose efterfrågan på transportområdet under perioden 2010–2030 uppgå till 1,5 biljoner euro. Kostnaderna för att färdigställa TEN-T-nätet beräknas uppgå till ca 550 miljarder euro fram till år 2020. Av detta belopp bör 215 miljarder euro avsättas till åtgärder för att avlägsna de främsta flaskhalsarna inom infrastrukturen.

4.5 På det tekniska planet anser kommittén att man bör fokusera på finansiering av projekt som är inriktade på att minska utsläpp av skadliga ämnen vid källan via riktade investeringar i forskning och utveckling. Detsamma bör gälla forskning kring alternativa bränslen som ersättning för fossila bränslen.

4.6 Kommittén är medveten om spänningsfältet mellan å ena sidan den ambitiösa målsättningen i vitboken att minska växthusgasutsläppen med 60 % före 2050 och de stora finansiella satsningar som det innebär, och finanskrisen å andra sidan, som ställer krav på en återhållsam finanspolitik.

4.6.1 Kommittén anser emellertid att situationen också skapar möjligheter till förbättrad fördelning av tillgängliga medel samtidigt som det innebär en utmaning att utveckla andra offentliga och privata finansieringsformer.

4.6.2 Det kan exempelvis gälla utveckling av nya finansiella instrument för transportsektorn där investerare som pensionsfonder och försäkringsbolag kan ingå.

4.6.3 I det sammanhanget rekommenderar EESK också en försiktig och selektiv användning av offentlig-privata partnerskap vid finansieringen av de transeuropeiska transportnäten, med tanke på att inte alla medlemsstater har lika stora erfarenheter av dessa samt behovet av att mobilisera finansiella EU-instrument (t.ex. struktur- och sammanhållningsfonder, transeuropeiska nät och Europeiska investeringsbanken) som ett led i en konsekvent finansieringsstrategi där offentliga och privata finansieringsmedel från EU och medlemsstaterna förs samman. För att ge de offentliga myndigheterna möjlighet att delta i offentlig-privata partnerskap anser EESK att man bör justera definitionen av offentlig-privata partnerskap i Eurostats förfaranden för statsskulder (3).

4.7 När det gäller svaren på EIB:s specifika frågor (se punkt 2.9) hänvisar kommittén gärna till tidigare yttranden som kommittén har utarbetat med koppling till dessa frågor. I det följande ges en förteckning över de i sammanhanget mest relevanta yttrandena:

4.7.1 När det gäller frågan om bidrag till smartare tillväxt genom kunskap och innovation och den nya teknikens effekter på transportområdet hänvisas främst till följande:

—	TEN/419: ”För ökad spridning av elfordon” (4), punkt 1.1: Öka spridningen av elfordon för att minska utsläppen av växthusgaser; punkt 1.6: EESK uppmanar EU och medlemsstaterna att främja och stödja denna viktiga övergång.

—	TEN/382: ”Införande av intelligenta transportsystem” (5), punkt 1.7: Kommittén betonar att man vid införandet av denna infrastruktur bör kunna räkna med tillräcklig finansiering från gemenskapen, medlemsstaterna och den privata sektorn.

—

TEN/362: ”En europeisk strategi för havs- och sjöfartsforskning” (6), punkt 1.10: I uppföljningsdokumenten till meddelandet kan lägga fram förslag till stöd för de frågor inom havs- och sjöfartsforskningen som inte omfattas av den europeiska forskningsstrategin med medel som särskilt avsatts för det ändamålet; punkt 3.6.4: Samordningen mellan strukturfonderna i det europeiska ramprogrammet och andra finansieringskällor är också central.

—	TEN/335: ”Utsläpp från vägtransporter – konkreta åtgärder för att nå resultat” (7).

4.7.2 När det gäller den andra frågan om hållbar tillväxt och en mer energieffektiv, miljövänlig och konkurrenskraftig ekonomi är följande yttranden av värde:

—

TEN/399/400: ”Hållbara framtida transporter – EU:s transportpolitik efter 2010” (8), punkt 2.8 första strecksatsen: - Andelen äldre personer ökar kraftigt, ändringar i resmönster, ökade offentliga utgifter för folkhälsa och pensionsutbetalningar, transportsektorns budget minskar; punkt 4.15: radikala förändringar krävs när det gäller infrastrukturinvesteringar.

—

TEN/412: ”Den europeiska transportpolitiken/Lissabonstrategin och strategin för hållbar utveckling” (9), punkt 1.5: nya riktlinjer bör fastställas för det transeuropeiska transportnätet och stimulans kan skapas genom åtgärder från Europeiska investeringsbankens sida; punkt 1.8: lösningar med omfattande finansiella följder och som kräver tydliga politiska val.

—

TEN/297: ”Energimix inom transportsektorn” (10), punkt 5.4: transportstödet som i EU uppgår till mellan 270 och 290 miljarder euro; punkt 8.13: Kommissionen har anslagit 470 miljoner euro för inrättandet av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas; punkt 8.15: Projektet ”Zero Regio”, som samfinansieras av Europeiska kommissionen, 2 innovativa infrastrukturinitiativ.

—	TEN/376: ”Vägtransporter 2020: Det civila samhällets förväntningar” (11), punkt 1.9: nödvändigt att utöka infrastrukturen; punkt 4.2: åtgärder måste vidtas för att skapa och modernisera den fysiska väg- och transportinfrastrukturen (undanröja flaskhalsar).

—	TEN/336: ”De sociala konsekvenserna av utvecklingen på energi- och transportområdet” (12), punkt 1.2.5: finansieringsfaciliteten med riskdelning (Risk-Sharing-Finance Facility-RSFF).

—

TEN/262: ”Godslogistik – nyckeln till hållbar rörlighet” (13), punkt 1.3: optimering av det fysiska nätet kan ske genom en mobilisering av samtliga finansieringskällor; punkt 4.5.5: öka EU:s anslag till uppbyggnaden av transeuropeiska nät; punkt 4.5.6: ett gemensamt finansieringssystem för utbyggnad och underhåll av infrastruktur.

—

TEN/440: ”Program för att stödja den fortsatta utvecklingen av en integrerad havspolitik” (14), punkt 2.9: genomförandet av den integrerade havspolitiken äventyras, eftersom det inte finns tillräckligt med resurser; punkt 2.10: ett program bör inrättas för att stödja den fortsatta utvecklingen av en integrerad havspolitik.

—

TEN/427: ”Finansiellt stöd från gemenskapen till projekt på energiområdet” (15), punkt 1.1: använda EU-medel som hävstång för att få en multiplikatoreffekt i syfte att påskynda investeringar på området för energieffektivitet och förnybara energikällor; punkt 2.2: ett särskilt finansiellt instrument till stöd för finansiering av hållbara energiinitiativ.

—	TEN/404: ”Små och medelstora företag och EU:s energipolitik” (16) punkt 1.2: stödja finansiering av investeringar och skapa samordningsvinster för EU, medlemsstaterna och organisationer; punkt 1.3: stöd till innovationer och finansiering av investeringar i regionala program.

—

TEN/366: ”Integrering av transport- och markanvändningspolitiken för mer hållbara stadstransporter” (17), punkt 5.2: EU har beviljat investeringsstöd genom sina sammanhållnings- och strukturfonder och via Europeiska investeringsbanken; punkt 5.3: Klimatförändringarna skapar nya problem som kräver gemensamma EU-insatser.

—

TEN/381: ”Ett europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik” (18), punkt 4.1.2: Viktig roll för EU:s stödinstrument för utveckling av ett europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik genom samfinansiering av skapandet av godstransportkorridorerna via budgeten för de transeuropeiska transportnäten (TEN-T), Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden samt via lån från Europeiska investeringsbanken.

4.7.3 Den tredje frågan om tillväxt för alla med fokus på sysselsättning och social och territoriell sammanhållning har också uttryckligen behandlats i EESK:s yttranden. EESK hänvisar främst till följande:

—	TEN/276: ”Transporter i städer och storstadsområden” (19), punkt 4.1: Kommissionen uppmanas att omfördela de finansiella medel som används till regionala utvecklingsåtgärder; punkt 4.5: Det vore förnuftigt att inrätta ett EU-stödprogram för mobilitet och stadsutveckling.

—	TEN/445: ”Sociala aspekter av EU:s transportpolitik” (20), punkt 1.10.1: EU bör ge ekonomiskt stöd till dessa infrastrukturåtgärder, exempelvis parkeringsplatser för vägtransporter och bra tåg-, tunnelbane-, spårvagns- och busstationer.

—	TEN/397: ”EU:s sjöfartspolitik fram till 2018” (21), punkt 7.1: större investeringar i en förbättring av hamnarnas infrastruktur och av inlandsförbindelserna med hänsyn tagen till översynen av de transeuropeiska transportnäten.

—

TEN/320: ”Grönbok: Mot en ny kultur för rörlighet i städer” (22), punkt 1.5: EESK instämmer i att man bör främja användningen av ”grön upphandling” vid offentlig upphandling i fråga om infrastruktur som finansieras via EU-program, samt att man bör se till att undanröja befintliga hinder; punkt 4.25 där följande fråga ställs: Vilket mervärde skulle ett riktat europeiskt stöd för rena och energieffektiva stadstransporter kunna ge på lång sikt?

—

TEN/401: ”Att främja gröna och hållbara arbetstillfällen för EU:s energi- och klimatpaket” (23), punkt 6.3: EESK föreslår att man inrättar en ”suverän Europafond” som garanteras av Europeiska investeringsbanken och av särskilda resurser som bör ställas till förfogande av de olika centralbankerna och av Europeiska centralbanken för att uppnå målen inom energieffektivitet och energisparande, en sorts ”europeisk Marshallplan”; punkt 6.4: EIB bör ta ansvaret för att administrera fonden.

—

TEN/414: ”Handlingsplan för rörlighet i städerna” (24), punkt 1.10: EESK förespråkar mer riktat stöd från strukturfonderna och Sammanhållningsfonden genom att man inrättar ett specifikt finansieringsinstrument för bättre rörlighet i städer; punkt 4.4.4: förespråkar rationalisering av de europeiska finansieringskällorna.

—

TEN/388: ”Transeuropeiska transportnät (TEN-T): En översyn av strategin” (25), punkt 2.6: Sedan 1996 har 400 miljarder euro investerats i transportinfrastrukturprojekt av gemensamt intresse; punkt 2.7: Den återstående investeringsposten beräknas uppgå till 500 miljarder euro; punkt 3.4: man bör utgå från att de finansiella medlen ska stå i proportion till ambitionerna och inte tvärtom; punkt 3.16: man bör på EU-nivå inrätta ett organ som samordnar användningen av medlen.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 317 av den 23.12.2009, s. 80–83 och EUT C 255 av den 22.9.2010, s. 92–97.

(2) EUT C 317, 23.12.2009, s. 80–83.

(3) EUT C 51, 17.02.2011, s. 59–66 (Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Främjande av privata och offentliga investeringar i syfte att bidra till en ekonomisk återhämtning och långsiktig strukturanpassning: utveckling av offentlig-privata partnerskap”).

(4) EUT C 44, 11.02.2011, s. 47–52.

(5) EUT C 277, 17.11.2009, s. 85–89.

(6) EUT C 306, 16.12.2009, s. 46–50.

(7) EUT C 317, 23.12.2009, s. 22–28.

(8) EUT C 255, 22.09.2010, s. 110–115.

(9) EUT C 354, 28.12.2010, s. 23.

(10) EUT C 162, 25.06.2008, s. 52–61.

(11) EUT C 277, 17.11.2009, s. 25–29.

(12) EUT C 175, 28.07.2009, s. 43–49.

(13) EUT C 168, 20.07.2007, s. 63–67.

(14) EUT C 107, 06.04.2011, s. 64–67.

(15) EUT C 48, 15.02.2011, s. 165–166.

(16) EUT C 44, 11.02.2011, s. 118–122.

(17) EUT C 317, 23.12.2009, s. 1–6.

(18) EUT C 317, 23.12.2009, s. 94–98.

(19) EUT C 168, 20.07.2007, s. 77–86.

(20) EUT C 248, 25.8.2011, s. 22.

(21) EUT C 255, 22.09.2010, s. 103–109.

(22) EUT C 224, 30.08.2008, s. 39–45.

(23) EUT C 44, 11.02.2011, s. 110–117.

(24) EUT C 21, 21.01.2011, s. 56–61.

(25) EUT C 318, 23.12.2009, s. 101–105.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/62

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Statligt stöd till varvsindustrin” (tilläggsyttrande)

2011/C 318/10

Föredragande: Marian KRZAKLEWSKI

Medföredragande: Enrique CALVET CHAMBON

Den 9 december 2010 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29 A i tillämpningsföreskrifterna till arbetsordningen utarbeta ett yttrande om

”Statligt stöd till varvsindustrin”

(tilläggsyttrande).

Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI), som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 7 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli (sammanträdet den 13 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 124 röster för, 5 röster emot och 6 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är övertygad om att rambestämmelserna om statligt stöd till varvsindustrin är ett verktyg som borde bibehållas men anser att vissa formuleringar i dem borde uppdateras och utvidgas. Under den tid som de tillämpats har rambestämmelserna bidragit till att uppnå fastställda politiska och ekonomiska mål. Rambestämmelsernas fortsatta existens motiveras huvudsakligen av sektorns särdrag, som beskrivs i inledningen till de nuvarande rambestämmelserna.

1.2 Kommittén skulle vilja understryka att rambestämmelserna inte är en tillfällig åtgärd för att motverka krisen utan en följd av sektorns särdrag, och att det stöd som ges enligt rambestämmelserna inte är tänkt att uppmuntra att icke-konkurrenskraftiga fartyg eller lågteknologiska fartyg byggs.

1.3 Ett nytt argument som vittnar om den specifika situation som varvsindustrin befinner sig i – och som talar för att rambestämmelserna borde bibehållas och uppdateras – är de senaste uppgifterna om sammanbrottet i de förhandlingar som OECD i 20 år bedrivit för att uppnå en överenskommelse om varvsindustrin med rättvisa konkurrensförhållanden på den globala marknaden.

1.4 Kommittén kommer längre fram i yttrandet att uttala sig mer i detalj om de grundläggande frågor och problem som kommissionen presenterade för de berörda parterna under samrådet. Kommittén föreslår och motiverar ett antal ändringar som den anser borde föras in i den omarbetade versionen av rambestämmelserna.

1.5 Det stöd som enligt rambestämmelserna får ges till forskning, utveckling och innovation är nödvändigt, eftersom det hjälper företagen att godta de särskilda risker som hänger samman med innovation.

1.5.1 Tillgången till stöd för innovation har en positiv effekt på bedömningen av risken med varje enskilt innovationselement vid utveckling av nya produkter eller processer. Detta gör det möjligt för varvsföretag att vidta åtgärder för att finna nya lösningar som ökar möjligheterna för innovativa produkter att lyckas på marknaden och därmed också möjligheterna till fortsatt stimulering av forskning, utveckling och innovation.

1.6 När det gäller kommissionens fråga om huruvida det vore rätt att undanta vissa typer av innovation från rätten till innovationsstöd och endast behålla sådana som har en koppling till ”miljövänliga” fartyg, instämmer kommittén i arbetsmarknadsparternas ståndpunkt, dvs. att detta kraftigt skulle försvaga effektiviteten i detta verktyg. Man skulle framför allt gå miste om den mycket positiva effekten på process- och annan produktinnovation i fråga om säkerhet eller produktivitet.

1.7 Kommittén konstaterar att stödinstrument som syftar till att underlätta marknadsetableringen för ”miljövänlig teknik” är ett viktigt verktyg som borde tas med i rambestämmelserna. De omarbetade rambestämmelserna borde innehålla en uppsättning lämpliga och praktiska föreskrifter om detta samt krav på övergripande bestämmelser på miljöskyddsområdet. Enligt EESK kommer dessa föreskrifter inte att ligga till grund för ett nytt instrument för statligt stöd utan endast förenkla tillämpningen av rambestämmelserna och göra det möjligt att uppnå viktiga EU-mål.

1.8 När det gäller kommissionens grundläggande fråga – huruvida stödet till forskning, utveckling och innovation borde finnas kvar i rambestämmelserna med tanke på att det finns övergripande bestämmelser om forskning, utveckling och innovation – vill kommittén kategoriskt framhålla att stödet enligt rambestämmelserna till forskning, utveckling och innovation borde finnas kvar med tanke på varvssektorns särdrag, eftersom de övergripande bestämmelserna inte erbjuder några lämpliga lösningar som bidrar till innovation inom varvsindustrin.

1.9 Med tanke på att det från införandet av rambestämmelserna 2004 fram till krisen 2009–2010 inte fanns någon anledning att utnyttja något nedläggningsstöd, medan situationen på sistone försämrats så dramatiskt att beställningarna till EU:s varv minskat till den lägsta nivån på över tio år, anser kommittén att detta slags stöd borde finnas kvar. Föreskrifterna om detta slags stöd borde göra det möjligt för varven att genomföra en partiell omstrukturering utan att det krävs en fullständig omstrukturering inom ramen för riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

1.10 Kommittén är övertygad om att det regionala stödet också kan komma varvsindustrin till godo. Det regionala stödet enligt rambestämmelserna borde leda till samma nivåer i stödet som i de åtgärder som vidtas enligt riktlinjerna om regionala stöd. Att i rambestämmelserna begränsa tillämpningsområdet för detta stöd till befintliga varvsanläggningar är varken lämpligt eller motiverat.

1.11 Tillämpningen av EU:s restriktiva föreskrifter om utbyggnad av produktionskapaciteten inom varvsindustrin har gett motsatt effekt. I stället för att begränsa bidraget till den globala överproduktionen har det försatt EU:s varv i en ännu mer ofördelaktig situation gentemot konkurrenterna ute i världen. Det finns därför ingen anledning att bibehålla de föreskrifter som syftar till att minimera stödet till kapacitetsutbyggnad.

1.12 När det gäller rambestämmelserna om sysselsättningsstöd uppmanar EESK medlemsstaterna att utnyttja dessa medel oftare än vad som är fallet i dag, framför allt i syfte att stödja de utbildningsåtgärder som varven vidtar i respektive länder.

1.13 Rambestämmelsernas formulering om exportstöd borde bibehållas. De exportkrediter som beviljas i enlighet med OECD:s sektorsavtal är inte några statliga stöd. De hjälper företagen och därigenom också de regioner där dessa befinner sig. Detta har direkt att göra med frågan om att bevara eller öka sysselsättningen inom sektorn och i de företag som har anknytning till sektorn, samt med fördelarna för fartygsägare inom EU (en möjlighet att få långfristiga lån eller lånegarantier för att köpa fartyg).

1.14 Kommittén stöder en utökning av antalet produkter i rambestämmelserna till följd av utvecklingen inom varvsindustrin och tekniken sedan 2004. EESK anser att man för detta ändamål borde utnyttja det förslag om en uppdatering av artikel 2 i rambestämmelserna (1) som lagts fram i europeiska varvssammanslutningen CESA:s yttrande.

1.15 Kommittén uppmanar medlemsstaterna och EU:s förvaltning att ägna särskild uppmärksamhet åt strategin för att informera om möjligheterna och villkoren för att använda de statliga stöden enligt ramarna.

2. Inledning

Bakgrund till yttrandet

2.1 Den 29 april 2010 antog EESK initiativyttrandet ”Den europeiska varvsindustrins hantering av den pågående krisen”.

2.2 Enligt arbetsprogrammet för 2011 planerar kommissionen en omprövning av rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin. Denna syftar till att rambestämmelserna eventuellt ska uppdateras och förlängas till tiden efter 2011 Under tiden fram till den 6 december 2010 genomfördes officiella samråd med berörda aktörer, bl.a. med arbetsmarknadsparterna och medlemsstaterna.

2.2.1 Ett tilläggsyttrande från EESK i denna fråga skulle vara ändamålsenligt och lägligt med tanke på de ekonomiska och sociala effekterna av dessa bestämmelser och deras stora inverkan på vissa regioner.

2.3 Rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin omfattar bestämmelser som kommissionen ska tillämpa när den tar ställning till statliga stöd till varvsindustrin. Rambestämmelserna för varvsindustrin trädde i kraft den 1 januari 2004 och skulle till en början gälla i tre år. Sedan dess har kommissionen två gånger beslutat att förlänga rambestämmelsernas giltighetstid: med två år 2006 och med ytterligare tre år 2008. Rambestämmelserna för varvsindustrin gäller alltså för närvarande till den 31 december 2011.

2.4 Det allmänna syftet med rambestämmelserna är att varvsindustrin ska kunna få stöd genom övergripande instrument för statligt stöd, utom i de fall där specifika bestämmelser i rambestämmelserna för varvsindustrin är tillämpliga. Dessa specifika bestämmelser avser sådana områden som stöd till forskning, utveckling och innovation, nedläggningsstöd, sysselsättningsstöd, exportkrediter, utvecklingsstöd och regionalt stöd.

2.5 Eftersom varvsindustrin också är berättigad till stöd genom övergripande statliga (och EU-) instrument, borde samråden och den åsikt som EESK uttrycker i det europeiska civila samhällets namn framför allt bidra till att avgöra huruvida man bör fortsätta att tillämpa de specifika bestämmelserna i rambestämmelserna för varvsindustrin och huruvida – och i så fall hur – de bör ändras om de förlängs.

3. Uppdaterad sammanfattning om den euroepiska varvssektorn ur ett globalt perspektiv inför beslutet om rambestämmelserna

3.1 EESK:s yttrande från april 2010 innehöll en omfattande och mångsidig presentation av den europeiska varvssektorn. Informationen nedan härrör från förra året.

3.2 Efter den första krisperioden kan man konstatera att krisen har drabbat varvsindustrin över hela världen. Störningar utan motstycke har drabbat handeln och försatt alla länder med varvsindustri i stora svårigheter till följd av det kraftiga fallet i efterfrågan. Tillsammans med det faktum att man ännu inte löst frågan om tydliga spelregler för produktionen och handeln med fartyg innebär detta att vi i dag står inför ett allvarligt hot mot de europeiska varvens långsiktiga framtidsperspektiv på detta område.

3.3 Den nuvarande världsproduktionen av fartyg sker till mer än 80 % i länder i Asien, och så mycket som 90 % av beställningarna i världen går till dessa länder. Deras ställning förstärks på bekostnad av EU-länderna, vilkas andel i världsproduktionen hittills minskat till 7–8 %.

3.3.1 Europas andel av världsmarknaden om man ser till nya beställningar minskade dramatiskt under 2009 till 2,7 % men ökade under de tre första kvartalen 2010 till 4,8 %. Om man ser till den volym av fartyg som beställts ökade däremot det globala indexet något under 2010. EU låg kvar på en nivå liknande den från 2009, den lägsta nivån på ett årtionde.

3.3.2 Den totala volymen nya beställningar uppgick under de senaste åren till: 85 miljoner kbt (kompenserade bruttoton) 2007,43 miljoner kbt 2008, och 16,5 miljoner kbt 2009, men under de tre första kvartalen 2010 ökade volymen till 26,3 miljoner kbt (prognosen för årets slut: cirka 35 miljoner kbt). Under 2009 skrinlades planerna på att bygga många av de fartyg som redan beställts, bl.a. på grund av de mycket låga fraktsatserna och de begränsade möjligheterna att få banklån för att finansiera byggande av fartyg.

3.3.3 Prisindex, mätt i euro, har sedan första kvartalet 2010 (då det låg på sin lägsta nivå på tio år) stigit till cirka 17 %, men valutakurserna påverkar priserna i de nationella valutorna negativt. Även om index har ökat med över 20 % sedan 2000, har priserna i euro legat kvar på samma nivå.

3.4 Om man bortser från krisen kan störningarna i varvsindustrin fortfarande framför allt förklaras med den interventionistiska och protektionistiska politik som bedrivs av de länder där denna industri är eller strävar efter att bli en viktig sektor inom ekonomin. Vissa varv, framför allt i Fjärran östern, som får statligt stöd, kan bjuda ut sina produkter och tjänster till priser som – eftersom de inte behöver ta hänsyn till alla slags risker – är lägre än hos (de huvudsakligen europeiska) konkurrenterna som är tvungna att beakta dessa risker när de beräknar sina priser. Ett annat verktyg för protektionism är valutakurserna (som är en av de faktorer som påverkar konkurrenskraften), som i viss utsträckning kan styras centralt (t.ex. i Kina men även i Sydkorea).

3.5 I december 2010 beslutade OECD att inte återuppta förhandlingarna om ett avtal om varvsindustrin som skulle syfta till att skapa rättvisa konkurrensvillkor på världsmarknaden. Att förhandlingarna bröt samman efter 20 års förhandlingar gör att den globala varvsindustrin även i fortsättningen kommer att kännetecknas av skoningslös konkurrens. Detta är en negativ utveckling som uppmuntrat vissa städer att i ännu större utsträckning använda sig av olika former av marknadsinterventioner. Detta har lett till att problemet med orättvisa konkurrensvillkor förvärrats ytterligare i den globala varvsindustrin. Skulden för den situation som uppstått kan tillskrivas omedgörligheten hos vissa länder utanför EU med varv: Kina och Sydkorea.

3.5.1 Denna utveckling betraktas som en reaktion på den internationella krisen och är en grogrund för protektionistiska lösningar. Risken ökar för att det på världsmarknaden kommer att byggas fartyg som ur ett ekonomiskt perspektiv saknar existensberättigande. Dessa nya fartyg kommer att förvärra krisen på fraktmarknaden, eftersom alltför många fartyg kommer att konkurrera om samma frakt. De europeiska arbetsmarknadsparterna inom varvssektorn har redan beklagat sig över de många negativa effekterna för alla aktörer på marknaden (produktionsöverkapacitet, lägre priser för varven, överskottstonnage och lägre fraktsatser).

3.6 Sysselsättningen inom sektorn i EU har minskat drastiskt sedan 2008. Cirka 40 000 arbetstillfällen har gått förlorade, och alla berörda parter anser nu att man borde införa en beredskapsplan för att bevara en kritisk massa inom den europeiska varvsindustrin (2). Denna trend förstärks ytterligare genom att Basel III-regelverket för banktillsyn, som innebär en skärpning av finansieringsvillkoren, nyligen börjat tillämpas.

3.7 Sedan finanskrisen började har det blivit betydligt svårare i EU att finna finansiering för byggande av fartyg eftersom ett antal viktiga finansiella institutioner har minskat eller till och med dragit tillbaka sitt finansiella deltagande före (förfinansiering) och efter leverans. De offentliga garantiinstrumenten, som också avser exportkrediter, har härigenom blivit mycket viktigare. Kreditkrisen inom varvssektorn fortsätter trots att de första tecknen på positiva förändringar på marknaden börjar visa sig.

3.8 Undersektorn för reparation av fartyg, som betraktas som en del av varvssektorn, genomgår också tillfälliga svårigheter men befinner sig ändå i en betydligt mer fördelaktig situation än de varv som ägnar sig åt produktion. Reparationsvarven är verksamma på en annan marknad än fartygsbyggnadsindustrin (mer än hälften av de fartyg som repareras kommer från länder utanför EU). Denna undersektor skonades inte av den globala krisen under 2009 och 2010, eftersom rederierna kraftigt minskade sina utgifter för reparation av fartyg, ofta genom att begränsa dem till de reparationer som är absolut nödvändiga och till de återkommande reparationer som krävs enligt sjöfartsbestämmelserna.

3.8.1 Den hårda konkurrensen på världsmarknaden har fått reparationsvarven i några av EU-länderna att vidta åtgärder för att diversifiera sin produktion genom att rikta in sig på modernisering av fartyg (retroaktiv anpassning) och mer komplicerade arbetsmoment, t.ex. förlängning av skrov och andra former av ombyggnad, även i fråga om anordningar för utvinning av olja och gas från havsbotten eller konstruktion av små fartyg.

3.8.2 För närvarande repareras fartyg huvudsakligen på varv och anläggningar i EU:s grannländer. EESK anser att medlemsstaterna och EU:s förvaltning borde utarbeta en strategi som en impuls för utveckling och uppbyggnad av sådana varv utmed EU:s kuster. Det ligger i medlemsstaternas intresse att bibehålla ett ”strategiskt minimum” när det gäller reparationsanläggningar i EU som kan betjäna sjöfarten. Dessa anläggningar skulle kunna reparera fartyg till konkurrenskraftiga priser och garantera att beställningar utförs i tid och enligt miljövänliga metoder – och på så sätt bidra till en industriell renässans i några av EU:s kustregioner.

4. Allmänna kommentarer

4.1 Det övergripande syftet med omprövningen av rambestämmelserna för varvsindustrin borde vara att förbättra de europeiska varvens konkurrensvillkor. Denna anda borde genomsyra alla rambestämmelserna.

4.2 Den europeiska varvssektorns globala konkurrensställning befinner sig under ett enormt tryck till följd av de svåra marknadsvillkoren, framför allt på grund av den stora mängd stödmedel som delas ut i konkurrerande länder. Eftersom den europeiska sektorn inte kan konkurrera med arbetskraftskostnader, måste den försöka få ett övertag genom att producera högsta möjliga kvalitet i fråga om fartygssäkerhet, effektivitet och skydd av den marina miljön samt genom att införa innovativa processer som syftar till att öka effektiviteten ytterligare. Det är tydligt att just rambestämmelserna – i sin omarbetade och moderniserade form – kommer att kunna skapa lämpliga incitament för detta, vilket är nödvändigt om vi vill uppnå dessa resultat.

4.3 I de uppdaterade rambestämmelserna måste man omgående formulera ett pragmatiskt incitamentssystem som underlättar investeringar i nya eller moderniserade fartyg med bättre miljöprestanda. Om man inte snabbt inför ett sådant system kan det bli omöjligt att uppnå snabba och ekonomiska fördelar genom en minskning av utsläppen av kväveoxider, svaveloxider och växthusgaser. Rambestämmelserna borde innehålla föreskrifter om att detta slags stöd och de medel som är avsatta för det måste begränsas till europeiska producenter.

4.4 Det stöd som tilldelas på grundval av rambestämmelserna är viktigt för både de enskilda företagen och regionerna. Det behövs därför nya innovativa projekt som gör det möjligt för varven att så snabbt och så effektivt som möjligt reagera på förändringar i marknadens behov. För att vara berättigade till stöd skulle de innovativa projekten behöva innefatta investeringar i såväl forskning, utveckling och innovation inriktade på nya produkter som utbildning eller vidareutbildning av anställda. I de omarbetade rambestämmelserna borde hänsyn tas till detta.

4.5 Innan frågan om exportkrediter undersöks i detalj (se särskilda kommentarer) bör det klargöras att tillgång till konkurrenskraftig finansiering ofta är en faktor av avgörande betydelse för nya projekt. De statliga myndigheternas, de statliga bankernas och andra offentliga aktörers deltagande i finansieringen före (förfinansiering) och efter leverans har ökat avsevärt på senare år, särskilt i Asien. På kort och medellång sikt kan man anta att byggande av fartyg som regel kommer att finansieras med stöd i form av statliga krediter eller garantier, även i EU, med deltagande av nationella och europeiska finansinstitut, t.ex. Europeiska investeringsbanken (där sektorn haft svårigheter (3)).

4.6 Sedan rambestämmelserna för EU:s varvssektor fastställdes för första gången har sektorn genomgått många strukturella förändringar som borde beaktas när man fastställer de nya bestämmelserna. Det rör sig om följande:

—	De europeiska varven har gjort stora framsteg i fråga om specialisering, och denna process måste få fortsätta och få stöd.

—	Standardfartygens andel i den europeiska sektorns produktionsportfölj har minskat kraftigt.

—	Den globala konkurrensen börjar i dag bli kännbar också när det handlar om smärre fartyg, bl.a. fartyg avsedda för transporter på inre vattenvägar.

—

Samtidigt som storleken på de flesta europeiska varven har förblivit ungefär densamma eller minskat något under det senaste årtiondet (på grund av att varv lagts ned i Polen, Kroatien, Danmark och Spanien), konfronteras Europa nu med en massiv utbyggnad av varven i konkurrerande länder, framför allt i Asien.

—	De miljövänliga produkternas och processernas betydelse har ökat kraftigt. Denna tendens borde stimuleras framför allt med de åtgärder som krävs i fråga om utsläpp av bl.a. svaveloxider, kväveoxider och växthusgaser.

—	Den ökade kustsjöfarten kommer att kräva ett direkt svar från den europeiska varvsindustrin på frågan hur man kan tillgodose den lokala efterfrågan genom de egna varven.

4.7 Vid användningen av stödverktygen enligt rambestämmelserna är det mycket viktigt vad medlemsstaterna har för inställning. Medlemsstaterna borde brett och systematiskt informera om möjligheterna att få statligt stöd (inte bidrag!) och om villkoren för detta enligt rambestämmelserna.

5. Särskilda kommentarer

Stöd till forskning, utveckling och innovation

5.1 Forskning, utveckling och innovation krävs om man vill erbjuda bättre produkter och därigenom lyckas på marknaden. Forskning, utveckling och innovation kan dock endast bedrivas om marknaden är beredd att acceptera de särskilda risker som hänger samman med innovation.

5.2 Som de europeiska arbetsgivarna understryker är risken betydande vid produktion av fartygsprototyper. Till skillnad från de flesta andra sektorer ställer man i varvsindustrins köpekontrakt krav på en produkteffektivitet som inte kunnat testas i förväg när kontraktet skrivs under. Till och med smärre incidenter med ett enda enskilt innovationselement kan leda till stora förändringar som kräver ytterligare medel och tid, vilket i sin tur förorsakar stora störningar i produktionsprocessen.

5.2.1 Under dessa omständigheter har tillgången till stöd till innovation en positiv effekt på bedömningen av risken med varje innovationselement vid utveckling av nya produkter eller processer. Detta gör det möjligt för varvsföretagen att vidta ytterligare åtgärder för att finna nya lösningar som ökar möjligheterna för innovativa produkter att lyckas på marknaden, och därmed också till fortsatt stimulering av forskning, utveckling och innovation.

5.3 Användningen av innovationsstöd har en påskyndande effekt, vilket är en viktig faktor som leder till ökad effektivitet och konkurrenskraft. Detta är en förutsättning om man vill behålla det tekniska övertaget när det gäller komplicerade och innovativa fartygstyper. Innovationstakten är en central komponent i konkurrenskraften, framför allt med tanke på de begränsade möjligheterna att skydda immateriella rättigheter inom maritim teknik.

5.4 De europeiska arbetsmarknadspartnerna från varvssektorn är alla – med stöd av exempel – överens om att innovationsstödet tydligt bidragit till att öka effektiviteten och konkurrenskraften hos EU:s varvsindustri. Det har gjort det lättare att införa och sprida nya produktionsmetoder, teknikformer och produkter och har stimulerat forskning, utveckling och innovation. Därför borde detta betraktas som ett lämpligt instrument för EU:s politik.

5.5 Problemen med tillämpningen av bestämmelserna om innovationsstöd kan enligt företagarna lösas utan ändringar i rambestämmelserna genom lämpliga ändringar i de aviserade nationella programmen i fråga om tröskelvärdet för gruppundantag vid produktinnovation med anknytning till små fartyg och processinnovation.

5.6 När det gäller kommissionens fråga om huruvida det vore lämpligt att undanta andra former av innovation från rätten till innovationsstöd och endast behålla innovation med koppling till ”gröna” fartyg, instämmer kommittén i arbetsmarknadsparternas ståndpunkt, dvs. att detta kraftigt skulle försvaga effektiviteten i detta verktyg. Man skulle framför allt gå miste om den starkt positiva effekt på processinnovationen som skulle stärka den europeiska sektorns konkurrenskraft. Det skulle också kunna leda till att vissa produktinnovationer med koppling till t.ex. förbättrad säkerhet, skydd och bekvämlighet för besättning och passagerare undantogs från stöd.

5.6.1 Stödinstrument som syftar till att underlätta marknadsetableringen för ”miljövänlig teknik” är ett viktigt verktyg som borde tas med i rambestämmelserna som ”stöd till miljöskydd”, som ett komplement till innovationsstödet men ändå ett separat instrument.

5.7 Incitament att gå längre än vad som föreskrivs i de rättsliga bestämmelserna borde införas med rambestämmelserna för statligt stöd till miljöskydd som förebild. Intresset för att tillämpa dessa rambestämmelser på sektorn är dock fortfarande begränsat. Därför borde lämpliga och praktiska föreskrifter samt krav på övergripande bestämmelser tas med i rambestämmelserna. Ett effektivt sätt att göra detta på vore att hänvisa till föreskrifterna om stöd till miljöskydd enligt bestämmelserna om gruppundantag tillsammans med de specifika kraven på fartyg. Detta skulle på ett effektivt sätt bidra till att förenkla EU:s bestämmelser om statligt stöd till sektorn.

5.8 De övergripande bestämmelserna om forskning, utveckling och innovation innehåller också föreskrifter om innovation, bl.a. ”utveckling av […] prototyper och pilotprojekt om prototypen med nödvändighet är den slutliga kommersiella produkten, och om det är alltför dyrt att producera prototypen enbart för att använda den för demonstration och utvärdering” (4).

5.8.1 Dessa föreskrifter medger i praktiken en högre stödnivå än rambestämmelserna och i viss mån ett bredare urval av stödberättigande kostnader. Det finns dock också invändningar om att ”om ett demonstrations- eller pilotprojekt i ett senare skede används kommersiellt ska de inkomster som genereras på detta sätt dras av från de stödberättigande kostnaderna” (5).

5.8.2 Denna föreskrift tillämpas i de flesta sektorer med serieproduktion, där utvecklingskostnaderna fångas upp av en större mängd produkter just på grund av serieproduktionen, men den kan inte tillämpas på fartygsprototyper.

5.9 Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att de övergripande bestämmelserna i fråga om forskning, utveckling och innovation med tanke på varvsindustrisektorns särdrag inte erbjuder någon lämplig lösning när det gäller innovationsstöd till varvsindustrin, och att det bästa därför vore att ta med lämpliga föreskrifter i de uppdaterade rambestämmelserna.

Nedläggningsstöd

5.10 Under tiden från rambestämmelsernas införande 2004 och fram till krisens början var efterfrågan stark och det fanns därför inte heller någon anledning att överväga nedläggning av anläggningar. Denna situation har förändrats genom det dramatiska fall i efterfrågan som skett under de senaste två åren, och den europeiska industrins beställningsportfölj har minskat till den lägsta nivån på över tio år.

5.10.1 Med tanke på den nuvarande situationen på marknaden finns det därför anledning att bibehålla nedläggningsstödet (6)

5.11 Föreskrifterna om detta slags stöd borde möjliggöra en partiell omstrukturering av varven (7) utan att det krävs en fullständig omstrukturering inom ramen för riktlinjerna för undsättning och omstrukturering. Denna modell borde tas över när dessa riktlinjer ses över. Om detta sker kommer naturligtvis de separata föreskrifterna om omstruktureringsstöd till varvsindustrin inte att behöva finnas kvar.

Regionalt stöd

5.12 Om vi behåller det regionala stödet måste tillämpningsområdet för och nivån på stödet ligga i linje med de bestämmelser som tillämpas på grundval av riktlinjerna för det regionala stödet. Det är varken lämpligt eller motiverat att begränsa tillämpningsområdet för stödet till befintliga varvsanläggningar. Den europeiska varvsindustrin måste investera i mer effektiva produktionsmetoder och anläggningar för att stärka sin konkurrensställning. Det kan hända att detta kräver större produktionsenheter för att man mer effektivt ska kunna utnyttja samverkans- och skaleffekter. De nuvarande föreskrifterna gör det svårt eller omöjligt att bevilja sådana projekt regionalt stöd.

5.13 Stora investeringar i Asien har varit den främsta drivkraften bakom den positiva utvecklingen i dessa länder. Dessa investeringar har ofta underlättats av direkta eller indirekta statliga stöd. De restriktiva europeiska föreskrifterna om ökad produktionskapacitet inom sektorn har gett motsatt effekt. I stället för att begränsa bidraget till den globala överproduktionen har detta försatt EU:s varv i en ännu mer ofördelaktig situation gentemot konkurrenterna ute i världen. Det finns därför ingen anledning att bibehålla de restriktiva föreskrifter som syftar till att minimera stödet till ökad produktionskapacitet.

5.14 Problemen med tolkningen eller tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna för det regionala investeringsstödet hänger samman med att rambestämmelserna är mer restriktiva än de övergripande föreskrifterna. Framför allt den strikta tolkningen av hur stödet ska begränsas till investeringar i befintliga anläggningar har på ett omotiverat sätt inskränkt tillämpningsområdet för detta instrument och lett till allvarliga problem med tillämpningen av rambestämmelserna.

Stöd till sysselsättning

5.15 Kommittén är övertygad om att sysselsättningsstödet borde bibehållas inom rambestämmelserna.

5.15.1 Medlemsstaterna borde mer än hittills utnyttja de sysselsättningsstöd som får ges enligt rambestämmelserna, framför allt för att stödja de utbildningsåtgärder som varven i respektive länder vidtar i krissituationer till följd av konjunkturcykler, global överproduktion och orättvis konkurrens från producenter i länder utanför EU.

Stöd till exportkrediter och utveckling

5.16 Exportkrediter som tilldelas av statliga exportkreditinstitut är allmän praxis i många industrisektorer över hela världen. I sektorsavtal på OECD-nivå fastställs allmänt vedertagna internationella normer. Alla EU-medlemsstater tillämpar till fullo dessa bestämmelser, som mot bakgrund av EU:s bestämmelser om statligt stöd också anses vara helt förenliga med bestämmelserna för den inre marknaden.

5.17 Exportkrediter är ett viktigt inslag i finansieringen av projekt inom varvsindustrin. I Europa grundar de sig på principen om kostnadstäckning, men det handlar inte under några omständigheter om bidrag. Det faktum att de finns att tillgå under konkurrensmässiga förhållanden bidrar i hög grad till den europeiska sektorns konkurrenskraft. Framför allt mot bakgrund av de finansieringspaket med ett brett upplägg som erbjuds av andra länder med en välutvecklad varvsindustri, i synnerhet Kina och Sydkorea, borde man uppmuntra medlemsstaterna att erbjuda sina företag likvärdiga verktyg.

5.18 Genom att utnyttja de möjligheter som en dialog på sektorsnivå ger borde man klargöra i vilken mån det är nödvändigt och ändamålsenligt med en hänvisning till OECD:s föreskrifter i rambestämmelserna. Arbetsmarknadsparterna inom EU:s varvsindustri anser att myndigheterna borde ta itu med denna fråga, om tillgången till de nuvarande exportkrediterna hotas.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Omprövning av rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin – CESA:s svar på samrådsdokumentet – tillägg (2010).

(2) EESK:s yttrande CCMI/069 (EUT C 18, 19.1.2011, s. 35).

(3) Se EESK:s yttrande CCMI/069 (EUT C 18, 19.1.2011, s.35).

(4) Kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 av den 6 augusti 2008 (EUT L 214, 9.8.2008).

(5) Se fotnot 4.

(6) Bland annat Spanien planerar under den närmaste tiden att använda sig av nedläggningsstödet för ett antal varv (partiell omstrukturering).

(7) Stödet till omstrukturering definieras i de övergripande bestämmelser som enligt planerna ska omprövas 2012. Man kan förvänta sig att stödet till en partiell nedläggning beaktas där.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/69

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Samarbete mellan det civila samhällets organisationer och lokala och regionala myndigheter vid integrationen av invandrare” (tilläggsyttrande)

2011/C 318/11

Föredragande: Luis Miguel PARIZA CASTAÑOS

Den 20 januari 2011 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 29 A i tillämpningsföreskrifterna att utarbeta ett tilläggsyttrande om

”Samarbete mellan det civila samhällets organisationer och lokala och regionala myndigheter vid integrationen av invandrare”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 119 röster för, 1 röst emot och 11 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Under de närmaste åren kommer vi att se en ökning av EU-medborgarnas interna rörlighet och invandringen av tredjelandsmedborgare till Europa. Dessa migrationsflöden kommer att öka den nationella, etniska, religiösa och kulturella mångfalden i EU (1). Den ökade rörligheten och invandringen kommer att innebära en utmaning på lokal och regional nivå.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén fördömer de åtgärder som nyligen vidtagits och som begränsar den fria rörligheten inom Schengenområdet. För att bidra till Europeiska rådets arbeten den 24 juni har kommittén utarbetat ett yttrande (2) i frågan.

1.2	En av de vägledande principerna i Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla avser integrationen av invandrare. Kommittén framhåller att ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning samt förbättringar på utbildningsområdet och av samhällsservicen underlättar integrationen.

1.3

Det är mycket viktigt att EU förfogar över en god gemensam lagstiftning för att säkerställa att invandringen hanteras i enlighet med öppna rättsliga förfaranden. Den gemensamma lagstiftningen bör baseras på respekten för Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna för att säkerställa att invandrarna kommer i åtnjutande av samma rättigheter och skyldigheter, samt likabehandling och icke-diskriminering på arbetsplatsen och i samhället.

1.4

Mot bakgrund av den ekonomiska och sociala krisen ökar intoleransen, främlingsfientligheten och rasismen runt om i Europa, även på vissa regeringars politiska dagordning. EU:s institutioner måste vara mycket aktiva när det gäller att bekämpa främlingsfientlighet och diskriminering av invandrare och synliga minoriteter, samt främja lika möjligheter, sammanhållning och social rörlighet. Medierna bör agera ansvarsfullt och pedagogiskt.

1.5

De lokala och regionala myndigheterna förfogar över politiska, rättsliga och budgetrelaterade instrument för att utveckla integrationspolitiken. Den nationella politiken är ofta inriktad på att kontrollera migrationsflödena, men den befinner sig mycket långt ifrån den lokala och regionala nivå där integrationens utmaningar måste hanteras. Politiken har utformats på många olika sätt. Den har varit proaktiv, preventiv, korrigerande eller reaktiv. De lokala myndigheterna har ändrat sin åsikt att integrationen skulle vara en problemfri och naturlig process som inte kräver några aktiva eller specifika åtgärder.

1.6

Integrationen är inte någon rättsakt utan snarare en komplex och långsiktig social process med flera dimensioner och många berörda aktörer, i synnerhet på lokal nivå. Den sociala integrationsprocessen äger rum inom samhällsstrukturerna och på olika områden med anknytning till människornas privatliv: familjen, bostadsområdet och staden, arbetsplatsen, skolan, utbildningsinstitutionerna, universiteten, föreningarna, de religiösa samfunden, idrottsklubbarna etc.

1.7

Den sociala integrationsprocessen bör baseras på ett regelverk som säkerställer att ”invandrare gradvis jämställs med resten av befolkningen, både när det gäller rättigheter och skyldigheter och även när det gäller tillgång till varor och tjänster och medborgarinflytande på lika villkor” (3). I den första av de gemensamma grundprinciperna för EU:s integrationspolitik (4) framhålls att ”integration är en dynamisk dubbelriktad process med ömsesidigt tillmötesgående mellan alla invandrare och invånare i medlemsstaterna” (5).

1.8

Politiken för integration och social delaktighet, som genomförs av de lokala och regionala myndigheterna, bör fokusera på flera olika områden (6): första mottagande, språkundervisning, lagar och sedvänjor, bostäder, hälsa, kamp mot fattigdom, kamp mot diskriminering, sysselsättnings- och utbildningspolitik, jämställdhet mellan könen, barns utbildning, familjepolitik, ungdomspolitik, hälso- och sjukvård, sociala tjänster och främjande av medborgarnas deltagande. Den offentliga sektorn bör anställa personer som avspeglar den etniska och kulturella mångfalden, och de offentliganställda bör få utbildning i interkulturella frågor. På lokal och regional nivå bör man främja dialogen och samarbetet mellan olika kulturer och religioner.

1.9

Det demokratiska styret baseras på principen att samtliga medlemmar i det politiska samhället ska kunna delta såväl direkt som indirekt i det politiska beslutsfattandet. För att integrationspolitiken ska nå goda resultat krävs ett aktivt samarbete mellan det civila samhället och de lokala och regionala myndigheterna vid utformningen, genomförandet och utvärderingen.

1.10

I ett demokratiskt samhälle ska samtliga personer som berörs av kollektiva beslut kunna påverka och delta i beslutsfattandet. Den demokratiska situationen i 2000-talets mångkulturella europeiska städer måste förbättras genom att de invånare vars rätt till politiskt deltagande är begränsad, dvs. tredjelandsmedborgarna, blir mer delaktiga (7).

1.11	EESK har begärt (8) att rätten till medborgarskap ska utsträckas till att även omfatta tredjelandsmedborgare som har permanent uppehållstillstånd i EU. Kommittén har även efterlyst mer flexibla naturaliseringsförfaranden.

1.12	EESK skulle kunna bidra till genomförandet av slutsatserna från Zaragozakonferensen med ett yttrande om indikatorer för ett aktivt medborgarskap.

1.13

Den 9:e gemensamma grundprincipen, ”invandrarnas medverkan i den demokratiska processen och i utformningen av integrationspolitik och integrationsåtgärder, särskilt på lokal nivå, som stöder deras integration”, har inte tillämpats i tillräcklig utsträckning i medlemsstaterna. I den tredje utgåvan av Mipex (9) (som innehåller integrationsindikatorer för 31 länder i Europa och Nordamerika) konstateras att de flesta invandrarna har små möjligheter att påverka den politik som berör dem.

1.14

EESK anser att man bör driva en proaktiv integrationspolitik med ett dubbelriktat fokus på både det mottagande samhället och invandrarna. Målet ska vara att skapa ett samhälle där alla invånare, oavsett ursprung, har samma rättigheter och skyldigheter och delar det demokratiska, öppna och mångkulturella samhällets värderingar.

1.15

I de europeiska städerna spelar det civila samhällets organisationer en mycket aktiv roll, och de arbetar för att förbättra den sociala samvaron och medborgarnas integration. Dessa organisationer utgör fantastiska sociala resurser som kan skapa integrerade samhällen på alla områden där de bedriver verksamheter. EESK föreslår att de lokala och regionala myndigheterna underlättar de civila samhällsorganisationernas verksamhet och främjar samråd med dessa samt deras medverkan genom offentliga öppna förfaranden. Man bör också se till att organisationerna erhåller tillräcklig finansiering. Finansieringssystemen får dock inte begränsa organisationernas oberoende ställning.

1.16

För att främja integrationen bör man förstärka styrningen med system där det civila samhället är delaktigt. Därför föreslår EESK en förstärkning av rollen hos de befintliga deltagande och rådgivande organen på lokal och regional nivå, och att nya forum och plattformar inrättas i de städer och regioner som saknar sådana, eftersom offentliga åtgärder har större möjligheter att nå resultat med hjälp av deltagandesystem.

1.17

EESK föreslår att myndigheterna i Europas städer och regioner skapar rådgivande nämnder, forum och plattformar, så att det civila samhället (invandrarorganisationer, organisationer som stöder invandrare, människorättsorganisationer, kvinnoorganisationer, arbetsmarknadens parter – fackförbund och företagarorganisationer – samt andra relevanta icke-statliga organisationer) kan delta och rådfrågas i frågor som rör integrationspolitiken. På kommunnivå kan deltagandestrukturerna anpassas efter de lokala särdragen och antingen vara mer stabila eller flexibla. De lokala och regionala myndigheterna bör satsa på att undanröja alla hinder som försvårar deltagandet.

1.18

EESK anser att Europeiska kommissionen i den nya agendan för integration bör betona vikten av den lokala och regionala nivån genom att främja samarbetet mellan de politiska myndigheterna och det civila samhällets organisationer. Integrationen är mest effektiv på lokal nivå och det är även där känslan av tillhörighet tar form. Socialt och politiskt deltagande är oumbärligt för att skapa denna känsla av tillhörighet.

1.19

Kommissionens meddelande bör innehålla ett förslag om inrättandet av strukturer för samråd med invandrare och det civila samhället på lokal nivå. Europeiska fonden för integration skulle kunna samarbeta med de lokala myndigheterna vid finansieringen av dessa samrådsstrukturer. Organisationernas oberoende ställning måste dock säkerställas.

1.20

Med tanke på den kommande halvtidsutvärderingen anser EESK att fonden bör öka sin budget och införa mer flexibla finansieringssystem med avseende på de lokala och regionala myndigheterna. Dessutom bör kommissionen åta sig att finansiera upp till 20 % av fondens medel i syfte att finansiera EU-åtgärder som ger ett betydande mervärde. Kommittén delar en lång rad invandrarorganisationers oro över att fonden endast finansierar projekt som läggs fram av större organisationer som kan säkra en hög grad av samfinansiering, medan små, lokala organisationer däremot inte erhåller någon finansiering.

2. Bakgrund och allmänna kommentarer

2.1

EESK har genom olika yttranden bidragit till EU:s antagande av en gemensam strategi för integrationspolitiken: den gemensamma agendan för integration, de gemensamma grundprinciperna, Europeiska fonden för integration, ministerkonferenserna, nätverket för nationella kontaktpunkter, handböckerna om integrationsfrågor, årsrapporterna, webbplatsen samt inrättandet av Europeiska integrationsforumet.

2.2	I och med Lissabonfördraget gavs Europeiska unionen en rättslig grund (artikel 79.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) för att utarbeta åtgärder för att främja och stödja medlemsstaternas insatser för integration av tredjelandsmedborgare.

2.3

Under 2006 antog EESK ett yttrande på eget initiativ (10) för att bidra till utarbetandet av en gemenskapspolitik för integration utifrån ett lokalt och regionalt perspektiv. EESK framhöll att integrationspolitiken inte endast är medlemsstaternas exklusiva befogenhet utan att den även faller under de lokala och regionala myndigheternas behörighet.

2.4

God styrning krävs för att de offentliga myndigheterna ska kunna stödja denna samhällsprocess genom lämpliga politiska åtgärder. De lokala och regionala myndigheterna har genom sina befogenheter i de olika medlemsstaterna tillgång till politiska, rättsliga och ekonomiska instrument som bör användas på lämpligt sätt i integrationspolitiken. För att säkerställa programmens och åtgärdernas effektivitet och övergripande överensstämmelse bör de kompletteras, samordnas och utvärderas på de tre nivåerna (nationell, regional och lokal).

2.5

EESK vill framhäva att det organiserade civila samhället på regional och lokal nivå är engagerat och delaktigt i integrationspolitiken och kampen mot diskriminering: invandrarorganisationer och stödorganisationer för invandrare, fackförbund, företagsorganisationer, icke-statliga organisationer för mänskliga rättigheter och mot rasism, religiösa samfund, kvinno- och ungdomsorganisationer, grannföreningar, utbildnings-, kultur- och idrottsorganisationer etc.

2.6

EESK har tidigare framhållit att sysselsättningen är en grundläggande faktor i den sociala integrationsprocessen, ”eftersom arbete med anständiga villkor är avgörande för att invandrarna ska bli ekonomiskt oberoende samtidigt som det bidrar till sociala relationer och till att invandrarna och mottagarlandets samhälle får bättre kunskaper om varandra” (11).

2.7

Utbildning och fortbildning är en grundläggande förutsättning för integration och lika möjligheter. Företagens fortbildningssystem bör stärkas för att göra det lättare för invandrade arbetstagare att få sina yrkeskvalifikationer erkända. EU bör skapa mer flexibla system för erkännande av akademiska examina och yrkesutbildningar från invandrarnas ursprungsländer.

2.8

EESK har analyserat (11) det faktum att den sociala integrationen är mer problematisk när invandrarna vistas illegalt i landet. Kommittén har föreslagit att invandrare som uppehåller sig illegalt i ett land skulle kunna regulariseras genom en bedömning av varje enskilt fall, och att man ska ta hänsyn till i vilken utsträckning de har etablerat sig socialt och yrkesmässigt. Detta skulle kunna ske med utgångspunkt i Europeiska rådets åtagande inom ramen för den europeiska pakten om invandring och asyl (12). Regulariseringar från fall till fall skulle ske av humanitära eller ekonomiska skäl inom ramen för de nationella lagstiftningarna, och med särskild hänsyn till kvinnornas utsatta situation.

2.9

I artikel 19 i Europarådets reviderade europeiska sociala stadga (13) finns ett antal kriterier för integration av migrerande arbetstagare och deras familjer som EESK anser bör utgöra grunden för människors utveckling i städerna. Av de 47 länder som ingår i Europarådet har endast 30 ratificerat stadgan. Den innehåller bland annat ett omfattande system för grupptalan som fackförbund, företagare och civila organisationer kan använda sig av (endast 14 länder har ratificerat detta system).

2.10

Dessutom kommer medborgarna och representantorganisationerna att ha fler möjligheter att uttrycka sig och utbyta åsikter offentligt inom unionens samtliga verksamhetsområden i enlighet med artikel 11 i EU-fördraget. I ett yttrande på eget initiativ från 2010 välkomnade EESK denna bestämmelse som en historisk milstolpe i utvecklingen av ett medborgarnas Europa (14), genom horisontell och vertikal dialog samt Europeiska medborgarinitiativet. EESK ansåg det nödvändigt att införa representativitetskriterier (kvantitativa och kvalitativa) för de sammanslutningar som involveras i dialogen och föreslog att tredjelandsmedborgare som är permanent bosatta i EU skulle kunna omfattas av ovannämnda initiativ.

3. Europeiskt integrationsforum

3.1

På begäran av Europeiska kommissionen antog EESK år 2008 ett förberedande yttrande (15) som låg till grund för inrättandet av Europeiskt integrationsforum som sammanträder en gång i halvåret i EESK:s lokaler. Forumet har nu haft fem plenarsammanträden. Med detta yttrande bidrog EESK till det femte plenarsammanträdet i maj 2011, där man diskuterade de lokala och regionala myndigheternas betydelse för integrationen.

3.2

EU:s institutioner, olika sakkunniga och hundra företrädare för det civila samhällets organisationer (invandrarorganisationer, människorättsorganisationer, arbetsmarknadens parter och andra relevanta icke-statliga organisationer) deltar i forumet. Det konsulteras av EU:s institutioner, utbyter information och utarbetar rekommendationer för att främja integrationsfrågan på EU:s agenda, allt detta med hänsyn till god nationell praxis. Forumet biträds av en byrå med fyra medlemmar (kommissionen, EESK och två representanter för de berörda organisationerna). Till skillnad från kommissionens övriga system för samråd är forumet ett strukturerat, permanent och proaktivt språkrör för det civila samhället.

3.3	Kommittén åtog sig att aktivt delta i forumet och beslutade sig för att inrätta den permanenta studiegruppen för invandring och integration (IMI) vid SOC-sektionen. Den permanenta studiegruppen utarbetar yttranden, anordnar möten och deltar i forumets verksamheter.

3.4

I Stockholmsprogrammet (16) uppmanas även kommissionen att stödja medlemsstaternas åtgärder för att förbättra samråden och det civila samhällets deltagande med beaktande av integrationsbehoven inom olika politikområden. Europeiskt integrationsforum och den europeiska webbplatsen om integration bör i detta sammanhang spela en viktig roll.

3.5

I flera medlemsstater, och i vissa fall även på regional nivå, har man skapat rådgivande forum och plattformar där det civila samhällets organisationer deltar. Det är på lokal nivå som dessa former av rådgivning och det civila samhällets och invandrarorganisationernas deltagande når bäst resultat. De har mycket varierande utformning på grund av de europeiska ländernas olika förhållanden, sociala kulturer och politiska inriktningar.

3.6

Inför forumets fjärde möte bad EESK att Migration Policy Group skulle ta fram en rapport med en utvärdering av situationen för de nationella rådgivande organen på integrationsområdet (17). Det finns statliga rådgivande organ i elva länder (i Tyskland och Italien finns endast en rättslig ram, men fortfarande ingen institution; i Irland har en sådan nyligen inrättats). Femton länder har lokala rådgivningssystem. I tio länder finns regionala rådgivande nämnder (till exempel Tyskland och andra federala länder). I tre länder (Österrike, Frankrike och Grekland) finns lokala rådgivande organ, men inga på nationell nivå.

4. Ministerkonferensen i Zaragoza

4.1	EESK deltog vid anordnandet av den senaste ministerkonferensen om integration i Zaragoza (18) med två yttranden (19). För första gången deltog två representanter för forumet vid ministerkonferensen.

4.2	I slutsatserna från konferensen betonas behovet av att skapa en ny agenda för integration. Europeiska kommissionen håller på att slutföra arbetet med att utarbeta den nya agendan, för vilken EESK tog fram en informationsrapport (20).

4.3	I Zaragozadeklarationen framhålls att det civila samhället spelar en aktiv roll i integrationsprocessen och att man bör lansera ett pilotprojekt i syfte att utvärdera integrationspolitiken.

4.4	Medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna bör förstärka de lokala integrationsinitiativen och metoderna för medborgardeltagande. Inrättandet av nätverk och diskussionskanaler mellan lokala och regionala myndigheter och det organiserade civila samhället kommer att uppmuntras.

4.5	De indikatorer som tas upp i deklarationen avser sysselsättning, utbildning och social integration och inbegriper även ett aktivt medborgarskap, eftersom invandrarnas aktiva deltagande i den demokratiska processen bidrar till deras integration och stärker känslan av tillhörighet.

4.6	EESK deltog i konferensen och framhöll att man utöver kvantitativa indikatorer borde ta fram kvalitativa indikatorer. EESK skulle dessutom kunna delta i genomförandet av slutsatserna från Zaragozakonferensen genom ett yttrande om indikatorer för ett aktivt medborgarskap.

5. Styrningen i städer

5.1

I inledningen till Europarådets stadga om lokalt självstyre (21) från 1985 betonas att medborgarnas rätt att delta i skötseln av de offentliga angelägenheterna är en av de demokratiska principer som delas av alla medlemsstater i Europarådet och att det är på lokal nivå som denna rätt kan utövas mest direkt.

5.2

Europarådets konvention nr 144 om utländska medborgares deltagande i samhällslivet på lokal nivå från 1992 (22) bekräftar att utländska medborgares deltagande främjar utvecklingen och välståndet i det lokala samhället. I konventionen åtar sig parterna att tillförsäkra de utländska medborgarna yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet, att främja rådgivande nämnder för de utländska medborgarnas representation på lokal nivå samt deras rätt att rösta vid lokala val. Konventionen har emellertid bara undertecknats av ett fåtal av Europarådets medlemsstater och kommittén uppmanar därför medlemsstaterna att ratificera den.

5.3

Europeiska stadgan om skydd för de mänskliga rättigheterna i städerna (23) som antogs år 2000 i St. Denis av fler än 70 europeiska städer, framhålls att staden utgör den politiska och sociala grunden för närdemokratin. Medborgarnas aktiva deltagande formar staden. De städer som undertecknat stadgan förbinder sig att erkänna rätten till deltagande i det lokala samhällslivet genom fria och demokratiska val av lokala företrädare utan att göra någon åtskillnad mellan utländska eller inhemska medborgare. I stadgan föreslås dessutom en utvidgning av rätten till aktiv och passiv rösträtt för människor som är bosatta i en stad sedan minst två år tillbaka. Med beaktande av begränsningarna i de nationella lagstiftningarna efterlyser man en förstärkning av den demokratiska processen genom att medborgarna och deras sammanslutningar medverkar i beslut som rör det lokala samhället (genom offentliga diskussioner, kommunala folkomröstningar, offentliga möten, offentliga insatser etc.).

5.4

Under 2003 antog medlemmarna i nätverket Eurocities, som består av 128 europeiska storstäder, ett bidrag till god styrning på området för integration av invandrare och mottagande av asylsökande (24). Eftersom stadgan utarbetats för och av städerna innehåller den allmänna principer om hur man ska ta sig an integrationsfrågan. Där framhålls att den lokala integrationspolitiken är som mest effektiv när den stöds av hela samhället.

5.5

Regionkommittén (ReK) har varit särskilt proaktiv på integrationsområdet genom att utarbeta olika yttranden (25) där man betonar att de lokala och regionala organen spelar en central roll vid utarbetandet, genomförandet, utvärderingen och övervakningen av integrationspolitiken och att man bör se dem som huvudansvariga för utvecklingen av integrationspolitiken (26). ReK betonar att de lokala och regionala myndigheterna måste spela en aktiv roll vid integrationen av invandrare och samarbetar med Europeiska kommissionen.

5.6

EESK antog ett yttrande på eget initiativ (27) riktat till det konvent som utarbetade det olycksdrabbade konstitutionsfördraget, där man efterlyste ett EU-medborgarskap till tredjelandsmedborgare som är varaktigt bosatta inom unionen. Kommittén föreslår att kommissionen och Europarlamentet antar nya initiativ så att varaktigt bosatta invandrare kan få medborgarskapsrättigheter, i synnerhet på lokal nivå.

5.7	I kommissionens andra handbok om integration för politiska beslutsfattare och praktiskt verksamma på området (28) rekommenderas en satsning på social mobilisering och organisation, en strukturerad kommunikation och dialog samt en förstärkning av de lokala integrationsnätverken.

5.8

Initiativet ”smarta städer” (29) (smart cities) grundades 2007 som ett instrument för löpande utvärdering. I detta initiativ deltar 70 medelstora europeiska städer som skapar gemensamma strategier för hållbar utveckling på områdena ekonomi, människor, förvaltning, rörlighet, miljö och livskvalitet. En rad olika indikatorer kommer till användning. EESK föreslår att man tar hänsyn till förslagen i föreliggande yttrande när det gäller indikatorerna för människor och förvaltning.

5.9

Intercultural Cities (ICC) är ett gemensamt program (joint action) från Europarådet och Europeiska kommissionen som inrättades under Europeiska året för interkulturell dialog (2008). Syftet är att bidra till utvecklingen av en interkulturell integrationsmodell i mångkulturella stadsdelar. Med interkulturalitet menas främjande av politik och praxis som förstärker interaktionen med, förståelsen för och respekten mellan olika kulturer och etniska grupper.

5.10

I dokumentet om medborgarskap och deltagande i den interkulturella staden (30) analyseras genom ICC-programmet de metoder och förfaranden som städerna kan tillämpa för att öka den interkulturella dialogen och interaktionen. Dokumentet upprepar principerna i Europarådets konvention för utländska medborgares deltagande i samhällslivet på lokal nivå från 1992 och har en kreativ inriktning med mer flexibla samråd i informella sammanhang. Det erbjuder en kompletterande och värdefull utgångspunkt för de långsiktiga styrningsstrategier som stöder sig på de rådgivande organen.

5.11

För närvarande garanterar ett stort antal medlemsstater (helt eller delvis) utländska medborgares rösträtt: Belgien, Danmark, Estland, Finland, Grekland, Irland, Nederländerna, Malta, Portugal, Slovaken, Spanien, Sverige och Storbritannien. Emellertid är den utländska befolkningens aktiva deltagande begränsat och EESK anser därför att man bör främja offentliga åtgärder i samarbete med det civila samhället för att stimulera utländska medborgares deltagande.

5.12

Enligt Mipex III kan tredjelandsmedborgare i Europa ställa upp som kommunala valkandidater i 13 länder, rösta i kommunala val i 19 länder, rösta i regionala val i 7 länder och rösta i nationella val i 2 länder (Portugal och Storbritannien). Som redan nämnts finns det rådgivande organ på statlig nivå i 11 länder och på lokal nivå i 15 länder.

5.13

Genom uppgifterna i Mipex III kan man dra mycket viktiga slutsatser, inte bara om de länder som anordnar samråd med invandrarna, utan även om den faktiska utvecklingen av integrationspolitiken. De länder som förfogar över solida rådgivningsstrukturer är de som garanterar alla människor politiska rättigheter, stöder civila samhällen med invandrarbakgrund med tillräckliga ekonomiska medel, utökar rösträtten och rätten till fullvärdigt medborgarskap och anstränger sig för att se till att samtliga invånare deltar i rådgivningssystemen för sysselsättning, utbildning, hälsa och boende. Mipex framhåller att rådgivande organ inte kan ersätta rätten att rösta.

5.14

De starkaste rådgivande nämnderna i Europa är de som har funnits längst (vissa sedan 70- och 80-talet) och återfinns i de länder som har störst erfarenhet av invandring. Å andra sidan finns de svagaste strukturerna i de länder i södra Europa som har tagit emot den senaste tidens invandring. I de centraleuropeiska länderna, som har liten erfarenhet av invandring, är systemen underutvecklade.

5.15

Genom att analysera dessa plattformar mot bakgrund av Europarådets kriterier (31) kan man konstatera att myndigheter och regeringar inte själva bör få välja huruvida sådana strukturer ska inrättas, utan att det krävs särskilda rättsliga bestämmelser. Dessa strukturer måste kunna anta initiativ och ta emot svar och information och återkoppling på områden där de konsulterats, vilket att döma av uttalandena på det femte europeiska integrationsforumet inte är praxis. De måste vara representativa och tydligt invandrarledda samt ha tillräckliga ekonomiska resurser (32). EESK vill framhålla vikten av att garantera att organisationerna är representativa och att även kvinnor deltar.

5.16

I samband med utarbetandet av detta yttrande anordnade EESK och den regionala regeringen i regionen Valencia en hearing i Valencia den 30 mars 2011 om samarbetet mellan lokala och regionala förvaltningar och det civila samhällets organisationer. I olika inlägg presenterades erfarenheter från samråd och deltagande i Rom (Italien), Flandern (Belgien), Strasbourg (Frankrike), Dublin (Irland), Hesseregionen (Tyskland), Århus (Danmark) och Valencia (Spanien). Det här yttrandet avspeglar flera av de erfarenheter och överväganden som lades fram vid mötet.

5.17

EESK anser att man på lokal och regional myndighetsnivå bör främja utövandet av föreningsrätten för personer med invandrarbakgrund, eftersom man i den nationella lagstiftningen beviljar tredjelandsmedborgare ett begränsat medborgarskap (ett otillräckligt och ojämlikt erkännande av rätten till politiskt deltagande via rösträtten). Föreningar främjar ett organiserat deltagande, stöder solidaritetsnätverken, förbättrar villkoren för bosättning och medborgarnas välmående samt innebär i förlängningen fördelar för hela samhället.

5.18

De lokala och regionala myndigheterna bör främja föreningslivet, i synnerhet när det gäller invandrare, och stödja föreningar med tekniska resurser (rådgivning om föreningsadministration och demokratisk, ekonomisk, finansiell och kommunikativ förvaltning, åtgärder för kapacitetsutveckling och ledarskap, särskilt när det gäller invandrarkvinnor, incitament till forum och nätverk, utbyte av god praxis etc.), ekonomiska resurser (bidrag, avtal om eller upphandling av tjänster) och materiella resurser (infrastrukturer för organisationer: lokaler och grundläggande resurser för verksamhetsutveckling). Särskild uppmärksamhet bör ägnas åtgärder när det gäller e-integration.

5.19

Lokala och regionala myndigheter bör främja invandrares deltagande i det civila samhällets organisationer, som medlemmar och på styrelsenivå. Grannföreningar, föräldraorganisationer i skolor, kvinnoorganisationer, kultur-, idrotts-, nöjes- och fritidsorganisationer, religiösa samfund samt fackförbund och företagssammanslutningar är särskilt relevanta. De europeiska fackförbunden har en lång tradition av anslutning och deltagande vad gäller arbetstagare med invandrarbakgrund, och bland deras medlemmar finns en stor etnisk och kulturell mångfald. Fackförbunden har dessutom en viktig medlarroll.

5.20

Man bör även underlätta kontakterna mellan invandrarorganisationer och övriga delar av det organiserade civila samhället genom att uppmuntra inrättandet av nätverk baserade på gemensamma sociala målsättningar för samtliga medborgare (utbildning, sysselsättning, boende, stadsplanering och stadsutveckling). Europaåret för frivilligarbete erbjuder en möjlighet att erkänna och stödja dessa organisationer.

5.21

I EU tar sig organisationernas utformning mycket olika uttryck: forum, plattformar och rådgivande nämnder, rundabordsdiskussioner. I den tredje handboken om integration för ansvariga inom offentlig politik hävdas att en dialogplattform är ett medborgarområde där man kan skapa ett öppet och respektfyllt åsiktsutbyte mellan invandrare, med andra invånare eller med myndigheterna. Syftet är att deltagarna ska utveckla ömsesidig förståelse och ömsesidigt förtroende.

5.22

EESK anser att det europeiska integrationsforumet bör arbeta i nätverk tillsammans med andra forum och rådgivande organ inom EU. Även på nationell nivå bör de lokala och regionala forumen inrätta nätverk (i detta sammanhang är det intressant att ta del av praxis i Danmark, där det nationella rådet för etniska minoriteter består av 14 medlemmar som är valda av 42 lokala forum).

5.23

EESK önskar förbättra den demokratiska situationen i Europas städer genom att främja ett gemensamt medborgarskap med koppling till bosättningsort (ett stadsmedborgarskap, som Rotterdams vice borgmästare uttryckte det), detta med tanke på att staden är den plats där det lättast uppstår en gemensam känsla av tillhörighet bland sinsemellan mycket olika människor. De flesta invandrare identifierar sig i högre grad med den stad där de bor än med landet. Det är framför allt i staden som människor delar sina problem, planer och drömmar.

6. Den europeiska integrationsfonden

6.1

Vid det femte europeiska integrationsforumet diskuterades fondens funktion mot bakgrund av den halvtidsutvärdering som kommissionen just nu genomför. I enlighet med slutsatserna föreslår EESK följande:

6.1.1

Den samarbetsprincip som anges i artikel 10 i beslutet om fonden bör prioriteras. Medlemsstaterna bör därför involvera de lokala och regionala myndigheterna samt de civila samhällsorganisationerna i samband med utarbetandet, genomförandet och efterhandsutvärderingen av det fleråriga programmet och utnyttjandet av fonden på nationell nivå.

6.1.2

De nuvarande bestämmelserna och förfarandena för fonden är alltför invecklade och utgör administrativa barriärer som försvårar finansieringen både för det civila samhället och de lokala och regionala myndigheterna (33). EESK rekommenderar att bestämmelserna ändras i samarbete med det europeiska integrationsforumet och i överensstämmelse med samarbetsprincipen, särskilt när det gäller tillträde, samfinansiering, insyn och personrelaterade aspekter. För att säkerställa att fonden utgör ett mervärde anser EESK att det är nödvändigt att alla finansierade projekt garanterar att den första grundläggande gemensamma principen genomförs i praktiken, nämligen att ”integration är en dubbelriktad process”.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 48, 15.2.2011, s. 6.

(2) EUT C 248, 25.8.2011, s. 135.

(3) EGT C 125, 27.5.2002, s. 112.

(4) Rådets dokument. 14615/04. Gemensamma grundprinciper från rådet och medlemsstaternas representanter av den 19 november 2004.

(5) KOM (2005) 389 slutlig. En gemensam agenda för integration – En ram för integration av tredjelandsmedborgare inom Europeiska unionen.

(6) EUT C 347, 18.12.2010, s. 19.

(7) R. Gropas och R. Zapata-Barrero (2011) ”Active immigrants in multicultural contexts: democratic challenges in Europe”, i A. Triandafyllidou, T. Modood och N. Meer European Multiculturalism(s): ”Cultural, religious and ethnic challenges”. Edinburgh: Edinburgh University Press.

(8) EUT C 208, 3.9.2003, s. 76.

(9) Migrant Integration Policy Index III, 2011.

(10) EUT C 318, 23.12.2006, s. 128.

(11) EUT C 354, 28.12.2010, s. 16.

(12) Europeiska rådet, 13440/08, 24.9.2008.

(13) Europeiska sociala stadgan. Turin den 18 oktober 1961. Europarådet (Strasbourg). Reviderad: Strasbourg den 3 maj 1996. http://www.coe.int/t/dghl/monitoring/socialcharter/.

(14) EUT C 354, 28.12.2010, s. 59.

(15) EUT C 27, 3.2.2009, s. 114.

(16) Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd (EUT C 115, 4.5.2010. s. 1.) Avsnitt 6.1.5.

(17) Consulting immigrants to improve nacional policies, Migration Policy Group.

(18) Den 15–16 april 2010.

(19) EUT C 347, 18.12.2010, s. 19 och EUT C 354, 28.12.2010, s. 16.

(20) EUT C 48, 15.2.2011, s. 6.

(21) Europeiska stadgan om lokalt självstyre, antagen av Europarådets ministerkommitté i juni 1985 och öppen för undertecknande av medlemsstaterna den 15 oktober 1985, den första dagen av det 20:e mötet i Europarådets kongress för lokala och regionala organ.

(22) Convention on the Participation of Foreigners in Public Life at Local Level. Strasbourg, 5.2.1992.

(23) Europeiska stadgan om skydd för de mänskliga rättigheterna i städerna av den 18.5.2000.

(24) Bidrag till god styrning på området för integration av invandrare och mottagande av asylsökande av den 28.11.2003.

(25) EESK:s yttrande ”En gemensam invandringspolitik för Europa” (2009/C 76/07).

(26) Yttrande från Regionkommittén om ”Stärkning av den övergripande strategin för migration: ökad samordning, konsekvens och synergi” (2009/C 211/05).

(27) EUT C 208, 3.9.2003, s. 76.

(28) Handbok om integration för politiska beslutsfattare och praktiskt verksamma på område, andra upplagan, maj 2007.

(29) http://www.smart-cities.eu/.

(30) http://www.coe.int/t/dg4/cultureheritage/culture/Cities/paperviarregio_en.pdf.

(31) Europarådets konvention nr 144 om utländska medborgares deltagande i samhällslivet på lokal nivå från 1992.

(32) ”Consulting immigrants to improve national policies”. Thomas Huddleston, Migration Policy Group.

(33) Se S. Carrera och A. Faure Atger (2011), ”Integration as a two-way process in the EU: Assessing the Relationship between the European Integration Fund and the Common Basic Principles on Integration”, Executive Summary, Centre for European Policy Studies, CEPS, Bryssel. Tillgänglig på http://www.ceps.eu/system/files/research_area/2011/02/CEPS_EIF_study_summary.pdf.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/76

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Råvaror och råvarumarknader: att möta utmaningarna”

KOM(2011) 25 slutlig

2011/C 318/12

Föredragande: Josef ZBORIL

Medföredragande: Enrico GIBELLIERI

Den 2 februari 2011 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Råvaror och råvarumarknader: att möta utmaningarna”

KOM(2011) 25 slutlig.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 7 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 142 röster för, 4 röster emot och 3 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK välkomnar kommissionens dokument KOM(2011) 25 slutlig ”Råvaror och råvarumarknader: att möta utmaningarna” och det europeiska råvaruinitiativet (RMI) som ett betydande steg för att behandla denna viktiga fråga.

1.2 Även om det inte finns anledning att tro att det på lång sikt föreligger någon fara för en global utarmning av lagren av sådana råvaror som är av avgörande betydelse, utgör kortsiktiga brister ett reellt hot. Sådana brister kan utlösas av politiska eller ekonomiska faktorer ifall vissa råvaror, som är nödvändiga för EU:s högteknologiska produktion, endast produceras i ett fåtal länder. De resurser som kan användas för att åstadkomma förändring i den nuvarande försörjningen finns i tillräcklig stor mängd och kan utvinnas i flera länder, t.ex. Australien, Danmark (Grönland) och USA, men i dag är det mycket billigare att förlita sig på den befintliga försörjningskedjan. Somliga länder har redan visat att de kan tänkas utnyttja ett sådant inflytande för att göra sina ekonomiska eller politiska intressen gällande.

1.3 EESK vill därför uppmana Europeiska kommissionen att övervaka situationen i den internationella handeln med råvaror av avgörande betydelse (se förteckningen i KOM(2011) 25 slutlig och den regelbundna uppdateringen av denna). EESK rekommenderar att man förbereder sig för flera olika möjliga scenarier – också de värsta tänkbara – i syfte att beskriva hot och potentiella lösningar. Vidare håller vi med om att det finns behov av att fortsätta förhandlingarna på internationell nivå (WTO) för att främja frihandel även på råvarumarknaderna. Samarbetet med andra länder som befinner sig i en liknande situation (USA, Japan, Sydkorea) bör stärkas.

1.4 EESK efterlyser en aktivare utrikespolitik för att säkerställa tillgången till råmaterial för industrin i EU. Det bör i detta syfte fastställas riktlinjer för diplomatin på råvaruområdet som medlemsstaterna kommer överens om. Bilaterala handelsavtal och diplomati är av största vikt för att säkerställa tillgången till råvaror av avgörande betydelse för den industri som är baserad i EU. Det är en akut och tuff utmaning för den nyligen inrättade europeiska utrikestjänsten. Det är viktigt att fokusera inte bara på att säkerställa tillgången till råvaror av avgörande betydelse utan även på att skapa en positiv miljö för EU-intressen i målländerna. Det faktum att EU hör till världens attraktivaste och största marknader bör utnyttjas.

1.5 Råvarupolitiken måste ingå som en del i EU:s industripolitik:

—	För att främja resurseffektiviteten hos både primärenergikällor och råvaror i syfte att frikoppla tillväxten från resursförbrukningen.

—	För att föra en konsekvent politik när det gäller utvinning av råvaror från kommunalt avfall (”urban mining”) i syfte att återvinna och ta till vara dessa resurser av värdefulla råvaror samt främja nya kunskaper och arbetstillfällen i anslutning till detta.

—	För att stärka forskning och utveckling när det gäller möjligheterna att ersätta råvaror som är av avgörande betydelse.

—	För att bevara och öka sysselsättningen i den europeiska utvinningsindustrin genom att säkerställa en fortlöpande utbildning och fortbildning av arbetskraften och låta övergången till en mer hållbar utvinningsverksamhet åtföljas av en social dialog på samtliga nivåer.

1.6 EESK anser att skapandet av ett strategiskt lager av råvaror av avgörande betydelse hör till de lösningar som är möjliga, och rekommenderar att det utförs en konsekvensanalys för att fastställa om detta går att genomföra vid värsta tänkbara scenario. En sådan åtgärd kan även få negativa bieffekter (t.ex. bristande flexibilitet, påverkan på råvarupriset osv.), och det krävs att den undersöks noga och att man samråder med och fattar beslut tillsammans med företrädare för EU:s industri.

1.7 EESK rekommenderar att man lanserar initiativ för att stödja forskning, insamling av uppgifter och övervakning med fokus på befintliga eller potentiella råvaruresurser inte bara i medlemsstaterna utan även i tredjeländer. Resultatet av sådana efterforskningar eller uppgiftsinsamlingar, som sker med stöd av offentliga medel, måste finnas tillgängliga för samtliga aktörer på EU:s marknad och för de europeiska och nationella myndigheterna.

1.8 Kommittén anser att forskning och innovation är avgörande faktorer för råvarupolitiken. Om man ska göra framsteg måste man involvera de viktigaste tillverkningssektorerna (teknikplattformar – partnerskapsinitiativ inom råvaruområdet inom ramen för Europeiska kommissionens meddelande om ”Innovationsunionen”). Råvarupolitiken måste ingå som en prioritering i det kommande åttonde ramprogrammet för forskning och innovation i EU.

1.9 EESK rekommenderar att man stöder befintlig och ny utvinning av råvaror i medlemsstaterna som uppfyller EU:s miljö-, social-, hälso- och säkerhetslagstiftning. Inhemska tillgångar bör ingå som en pelare i all råvarupolitik.

1.10 EESK stöder återvinning av råvaror och understryker behovet av att säkerställa en så hög återvinningsgrad som möjligt där detta är ekonomiskt och tekniskt genomförbart. EESK rekommenderar att man stöder utvinning av gammalt gruvavfall, som innehåller en stor mängd metaller av mycket olika slag.

1.11 EESK stöder Europeiska kommissionens regleringsåtgärder på finansmarknaden för råvaror som syftar till ökad öppenhet, höjd informationskvalitet och förbättrade övervakningsmekanismer.

2. Kommissionens dokument, inledning

2.1 Kommissionen offentliggjorde dokument KOM(2011) 25 slutlig ”Råvaror och råvarumarknader: att möta utmaningarna” den 2 februari 2011. Innehållet i dokumentet har i förhållande till de ursprungliga avsikterna utvidgats till att omfatta utmaningarna när det gäller råvaror. Nu omfattas råvarumarknaderna, både de fysiska, där handeln med råvaror sker, och de finansiella, som baseras på de sistnämnda.

2.2 En råvara är en produkt med lågt förädlingsvärde och därför mycket känslig för priskonkurrens. Råmaterial, jordbruksprodukter och basvaror är råvaror. Råvarumarknaderna har under de senaste åren präglats av ökande volatilitet och större prisfluktuationer än någonsin tidigare.

2.3 Diskussionen om den relativa betydelsen av den mångfald faktorer som påverkar priserna på råvaror är ännu öppen, men det är klart att prisrörelserna på olika marknader för råvaror har blivit mer relaterade till varandra och att dessa marknader har fått en närmare koppling till finansmarknaderna.

2.4 Åren 2002–2008 präglades av en kraftig ökning av efterfrågan på råvaror, föranledd av en stark global ekonomisk tillväxt, särskilt i tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien, men även i mindre tillväxtländer i Asien, Amerika och i synnerhet Afrika. Denna ökade efterfrågan kommer att förstärkas ytterligare av den snabba industrialiseringen och urbaniseringen i dessa länder.

2.5 Utöver råvarornas prisvolatilitet de senaste åren har vissa länder infört exportbegränsningar för vissa vitala råvaror som sällsynta jordartsmetaller (t.ex. praseodym och neodym liksom vissa andra spårelement och mineraler som betraktas som viktiga till följd av en ökad användning i anslutning till ny teknik). Dessa begränsningar innebär precis som andra flaskhalsar i en hållbar försörjning av råvaror en reell utmaning för den europeiska industrin och dess konsumenter, och detta är något man måste ta itu med.

2.6 I meddelandet beskrivs utvecklingen på de globala råvarumarknaderna och förändringarna på de fysiska marknaderna (energi, jordbruk och tryggad livsmedelsförsörjning, råvaror) samt råvarumarknadernas och de närliggande finansmarknadernas ökande ömsesidiga beroende av varandra. EU:s politiska insatser presenteras enligt samma logik.

2.7 Det har tagits ett initiativ på EU-nivå för att öka tillsynen, integriteten och insynen i den handel som bedrivs på energimarknaderna. Det har också förekommit initiativ för att förbättra livsmedelskedjans funktion och insynen i marknaderna för jordbruksprodukter. I samband med de pågående reformerna av den rättsliga ramen för de finansiella marknaderna har kommissionen också identifierat åtgärder för att öka insynen på marknaderna för råvaruderivat och förbättra deras integritet.

2.8 Det nya europeiska råvaruinitiativet utgör en mycket viktig del av dokumentet. Det baseras på följande tre pelare:

—	Att man säkerställer en rättvis tillgång till resurser i tredjeländer.

—	Att man främjar en hållbar försörjning med råvaror från europeiska källor.

—	Att man främjar resurseffektivitet och materialåtervinning.

I dokumentet granskas resultaten hittills i fråga om ett antal råvaror av avgörande betydelse samt inom områdena handel, utveckling, forskning, resurseffektivitet och återvinning.

2.9 Även om det har skett stora framsteg när det gäller genomförandet av råvaruinitiativet krävs det ytterligare förbättringar. Det krävs ett samlat angreppssätt där man arbetar med alla råvaruinitiativets tre pelare, eftersom var och en av dem bidrar till målet att säkerställa en långsiktigt hållbar råvarutillgång i EU.

3. Allmänna kommentarer

3.1 EESK välkomnar både kommissionens initiativ att ta itu med frågan om råvaror och dess meddelande, som innehåller en sammanställning över resultaten av det omfattande undersökande arbete som har utförts på detta område. Vi uppskattar också reflektionerna i fråga om samråd med de berörda parterna och bidrag från andra delaktiga EU-organ.

3.2 Europa måste finna sin plats i en ny värld där tillväxtekonomierna kommer att förbruka en större del av de tillgängliga råvarorna i världen, i likhet med industriländerna. Vi vet att detta är ohållbart och att Europa måste sänka sin råvaruintensitet. Det första tydliga tecknet på att det verkligen förhåller sig på detta sätt är att priserna på industriråvaror sätts med hänsyn till den kinesiska marknaden, som globalt sett står för den största förbrukningen. Samtidigt är Kina i många fall också den ledande producenten. Denna dominerande ställning kommer att leda till att det uppstår nya råvarumarknader (både spot- och terminsmarknader) i Kina under de kommande åren. Dessa marknader blir i allt högre grad sektorns referenspunkt.

3.3 Råvarupolitiken måste ingå som en del i EU:s industripolitik:

—	För att främja både primärenergikällors och råvarors resurseffektivitet, i syfte att frikoppla tillväxten från resursförbrukningen.

—	För att föra en konsekvent politik när det gäller utvinning av råvaror från kommunalt avfall (”urban mining”) i syfte att återvinna och göra dessa resurser av värdefulla råvaror tillgängliga och främja nya kunskaper och arbetstillfällen i anslutning till detta.

—	För att stärka forskning och utveckling när det gäller möjligheterna att ersätta råvaror som är av avgörande betydelse (Japan har redan inlett ett program av denna typ).

—	För att bevara och öka sysselsättningen i den europeiska utvinningsindustrin genom att säkerställa en fortlöpande utbildning och fortbildning av arbetskraften och låta övergången till en mer hållbar utvinningsverksamhet åtföljas av social dialog på samtliga nivåer.

—	De politiska riktlinjerna för anskaffande av råmaterial i utvecklingsländer, särskilt i länder i Afrika, måste kombineras med sociala investeringar och infrastrukturinvesteringar i dessa länder (i likhet med Kinas tillvägagångssätt i Afrika under de senaste åren).

3.4 Det faktum att råvarumarknaderna och till och med de finansiella marknaderna tas med i meddelandet förskjuter dock i viss mån dess fokus. Kommittén inser behovet av att se frågan i ett bredare perspektiv. Frågan är om ramen fastställdes på ett välavvägt sätt.

3.5 Det är uppenbart att råvarumarknaderna – både de fysiska marknaderna och derivatmarknaderna – uppvisar många likheter, men de skiljer sig också åt på många sätt, bland annat beroende på deras speciella särdrag. Den gemensamma köpkraften (inom EU) borde vara ett mycket starkt argument, medan specifika handelspolitiska och upphandlingsrelaterade förhandlingar huvudsakligen förs på bilateral nivå.

3.6 Det behövs onekligen en gemensam EU-strategi som kan avspeglas i de bilaterala förhandlingarna, och således måste idén om en råvarudiplomati vinna mark även i praktiken. EESK vill dock uppmärksamma att inte bara ”kalla fakta” utan även ”varmare” frågor, till exempel att skapa en positiv känslomässig miljö, skulle kunna spela en viktig roll. Europa måste utarbeta centrala riktlinjer för den nya råvarudiplomatin, som bland annat syftar till att:

—	Driva Tony Blairs initiativ om ökad öppenhet inom utvinningsindustrin (2003) vidare, i syfte att uppmuntra varje medlemsstat att underteckna detta på frivillig basis.

—	Ställa krav på att alla utvinningsföretag som är börsnoterade i Europa måste offentliggöra information om sin vinst, land för land (detta gjorde man i Hong Kong i juni 2010).

—	Anta en lag som kräver att utvinningsindustrin ska offentliggöra hur mycket de betalar till varje regering och stat (i likhet med Dodd-Frank-lagen som antogs i USA år 2010).

—	Använda OECD:s riktlinjer för stora multinationella bolag som en standarduppförandekod.

—	Anta ISO 26 000-standarden, som skulle främja övergången till en högre standard i fråga om socialt ansvar bland företagen på mikroekonomisk nivå.

3.7 Syftet med den fokuserade råvarustrategin bör vara att uppnå ett gemensamt mål: att det ska finnas en stark och mycket konkurrenskraftig industri som bedriver verksamhet i Europa, och som inte bara uppnår målen om hög koldioxideffektivitet utan även använder resurserna på ett intelligent sätt, och som strävar mot att uppfylla de europeiska konsumenternas och medborgarnas krav.

3.8 I ett globalt perspektiv blir vår region mindre och mindre, och därför kan vi inte längre tillgå de råvaror vi behöver på ett lika enkelt sätt som förut, eftersom det nu också finns många andra som behöver dem. Därför behöver vi vara dubbelt så smarta när det gäller användningen av de råvaror som vi förfogar över, eller som vi får från källor någon annanstans. Råvarupolitiken är avgörande för vårt samhälles framtid, och till och med för vår nationella säkerhet – en situation som vi delar med USA.

3.9 Själva anledningen till att vi behöver utveckla en råvarupolitik på EU-nivå visar att vi inte bara kan förlita oss på att råvarumängden ska öka. Vi måste använda råvaror på ett intelligent sätt, vilket innebär att vi drar största möjliga nytta av varje ton råvara vi använder.

3.10 Det finns också andra aspekter som hänger ihop med en konsekvent ram för råvarupolitiken och som man ännu inte har beaktat, trots att de kan ha en ännu större betydelse för tillgången till råvaror. En sådan aspekt är, till exempel, denna politiska strategis överensstämmelse med andra politiska strategier på EU-nivå, som i sin tur måste vara förenliga med varandra så att man kan förebygga att de får en negativ inverkan på råvarutillgången.

3.11 Råvarupolitiken och dess genomförande, både på EU-nivå och i medlemsstaterna, måste vara fullkomligt förenlig med industripolitiken, innovationspolitiken, resurseffektiviteten, miljöpolitiken, jordbrukspolitiken (och åtgärderna på detta område), energipolitiken och, inte minst, politiken för förnybar energi, handel och konkurrens. Detta integrerade synsätt kommer att göra det möjligt för EU:s industri att använda de råvaror den behöver på ett intelligent och hållbart sätt som bidrar till Europa 2020-strategin.

3.12 Råvarupolitiken kan inte bara bygga på vissa råvaror som är av avgörande betydelse på kort sikt. Effekterna på medellång och lång sikt av vissa av EU:s politiska strategier måste granskas ingående, och man måste även utvärdera deras inverkan på råvarorna. Vissa av de basråvaror som är lätta att få tag på i dag kan bli sällsynta inom en relativt snar framtid. Viktiga råvaror (till exempel järnmalm och kokskol) har inte tagits med i meddelandet, trots att det finns en risk att det snart kommer att vara svårt att få tag på dem i tillräckligt stor mängd och av tillräckligt god kvalitet. Dessutom förknippas dessa råvaror med både prisvolatilitet och konstant ökande priser, vilket ger upphov till osäkerhet i de främsta europeiska tillverkningssektorernas värdekedjor.

3.13 Till exempel skulle det utgöra ett hot mot de traditionella och nyutvecklade biobaserade industrierna om de obligatoriska målen i fråga om förnybar energi lämnas oförändrade. Detta öppnar för en mycket mer komplex diskussion kring områdena hållbarhet, ersättning och intelligent användning av resurser. Vi måste ha det politiska modet att diskutera sådana frågor och förmå olika politiska strategier att sträva mot samma mål. Om så krävs borde EU ha modet att se över de beslut som har fattats så här långt, med utgångspunkt i övergripande konsekvensanalyser i vilka man noggrant utvärderar de ambitiösa miljömålens yttersta konsekvenser, i synnerhet i de fall då EU:s beslut inte åtföljs av motsvarande åtgärder i andra ekonomiska block.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Fysiska råvarumarknader

4.1.1 Konkurrensen på marknaderna för primärenergikällor (i synnerhet gas och olja) kommer utan tvivel att bli hårdare i takt med att världens befolkning ökar (år 2050 kommer den att uppgå till 9 miljarder). Kolmarknaden står också under allt starkare press. Detta innebär att om EU har för avsikt att upprätthålla samhälls- och välfärdsstandarden i medlemsstaterna måste alla inhemska primärenergikällor mobiliseras, däribland de nyupptäckta reserverna av skiffergas. En sådan mobilisering av resurserna måste dock givetvis uppfylla EU:s miljökrav.

4.1.2 Elektricitet är en nödvändig förutsättning för att mänskligheten ska kunna utvecklas på ett acceptabelt sätt. En obalanserad utveckling av produktionskapaciteten och överföringsnäten kan få katastrofala följder och leda till samhällsstrukturernas sociala och ekonomiska kollaps. En gemensam energipolitik på EU-nivå måste råda bot på alla motsättningar och all osäkerhet inom investeringsmiljön så att man kan förebygga risken för att produktionskapaciteten inte räcker till efter år 2020.

4.1.3 EESK inser att frågan om hur man ska kunna trygga livsmedelsförsörjningen på en instabil marknad utgör ett allvarligt problem, men denna fråga borde å andra sidan ges högsta prioritet inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik och inom andra relevanta politikområden på både EU-nivå och nationell nivå. EESK vädjar om att mark som kan användas för jordbruksproduktion ska skyddas, och anser att alla relevanta politiska strategier bör ta hänsyn till detta och utformas och samordnas på ett sätt som motverkar att sådan mark går förlorad, i synnerhet till följd av konkurrens mellan olika politiska syften och initiativ eller till följd av städernas utbredning. I detta sammanhang bör man införa rättvisa spelregler även för den internationella handeln, som avspeglar de särskilda naturförhållandena i specifika geografiska områden.

4.1.4 Det behövs också ett omfattande internationellt samarbete när det gäller att utvärdera och skilja mellan globala tendenser och tillfälliga upp- och nedgångar på marknaderna eller i skördenivåerna. Farliga tendenser bör förebyggas.

4.1.5 Vetenskaplig forskning bör inriktas på att finna metoder för att upprätthålla och öka skördarnas avkastning, eftersom andelen odlingsbar mark minskar och man kommer att behöva förse uppskattningsvis 9 miljarder människor i världen med mat år 2050.

4.2 Råvarumarknaderna och de närliggande finansmarknaderna

4.2.1 Trots den långa rad av regleringsåtgärder som Europeiska kommissionen har föreslagit för finansmarknaden under de senaste åren har investeringsflödena på marknaden för råvaruderivat fortsatt att avvika kraftigt från den mekanism för risktäckning som förslagen ursprungligen avsåg. I stället kanaliseras investeringarna till kortsiktig spekulation som leder till kraftiga snedvridningar i priserna, och till allvarliga följder för de känsligaste aktörerna på marknaden, i synnerhet konsumenter samt små och medelstora företag.

4.2.2 Kommittén ställer sig bakom kommissionens ståndpunkt att det behövs en bättre förståelse av samspelet mellan de materiella och finansiella råvarumarknaderna. Vi ställer oss också bakom den rekommenderade fokuseringen på ökad öppenhet och ansvarighet bland de marknadsaktörer som bryter mot överenskomna regler. Man bör göra det lättare för enskilda marknadsaktörer – i första hand små och medelstora företag – att få tillgång till finansiering. Detta bör vara en huvudprioritering för den fortsatta utvecklingen och innovationen.

4.3 Det europeiska råvaruinitiativet

4.3.1 Kommittén uppskattar detta initiativ och anser att det är ett viktigt element i Europa 2020-strategin. Det återspeglar också begreppet resurseffektivitet, även om båda dessa politiska målsättningar bör bringas i överensstämmelse, så att de i största möjliga utsträckning kan efterlevas och tillföra ett så stort mervärde som möjligt för EU:s medborgare.

4.3.2 I råvaruinitiativet överskuggar dock frågan om råvarors avgörande betydelse behovet av en mer generell översikt och en ingående utvärdering av alla de relevanta politikområdena. Ett sådant övergripande angreppssätt skulle leda till en adekvat efterlevnad av de politiska riktlinjerna, och det skulle ge upphov till betydligt fler synergieffekter.

4.3.3 Förteckningen över råvaror av avgörande betydelse är å andra sidan en bra vägledning med avseende på de prioriteringar man bör inrikta sig på inom EU, som ett led i den nyligen inrättade europeiska utrikestjänstens råvarudiplomati.

4.3.4 Förteckningen skulle givetvis behöva ses över regelbundet med utgångspunkt i de etablerade kriterierna för att se om det fortfarande är angeläget att ha kvar de olika råvarorna i förteckningen. Enhetliga uppgifter och såväl tekniska kunskaper som marknadskunskaper är absolut nödvändiga för råvaruinitiativet.

4.3.5 En sådan knapp tillgång på råvaror innebär utan tvivel också att man regelbundet måste se över resurseffektiviteten. Å andra sidan är de konstant stigande priserna den främsta drivfjädern när det gäller att öka effektiviteten, som är en naturlig förutsättning för all hållbar näringslivsverksamhet. Prestandanormer och ekodesign kan bidra till den konstanta strävan mot att uppnå högsta möjliga resurseffektivitet.

4.3.6 Hotet om en ständigt knappare råvarutillgång och stigande priser bör granskas på mikroekonomisk nivå för att visa hur det påverkar konkurrenskraften och, dessutom, möjligheten att hålla uppe sysselsättningen i de hotade sektorerna.

4.3.7 EU:s strategi för råvaruhandel måste vara tillräckligt lyhörd och flexibel. Det faktum att den verkliga handeln i huvudsak sker bilateralt mellan enskilda medlemsstater gör att det är ännu svårare att föra en enda gemensam handelspolitik på EU-nivå. Av allt att döma kan man inte förvänta sig alltför mycket av WTO, även om man bör ta hänsyn till de ömsesidigt avtalade reglerna i arbetet för att bygga upp trovärdigheten.

4.3.8 Bristen på råvaror leder dock till en ökad forsknings- utvecklings- och innovationsverksamhet, både när det gäller det ständiga arbetet för att öka resurseffektiviteten och hitta lämpliga ersättningar för vissa råvaror. Man bör i sammanhanget framhålla att vissa av de råvaror som bedöms vara av avgörande betydelse är ytterst nödvändiga för våra högkvalificerade tekniker, så vi befinner oss på sätt och vis i en ond cirkel.

4.3.9 Kommissionen bör – i första hand inom ramen för de europeiska teknikplattformarna – förmå de främsta europeiska tillverkningssektorerna att delta i ett specifikt partnerskap för innovation på råvaruområdet, inom ramen för kommissionens meddelande om flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen”, med hänsyn till att kvalitetsstandarden har försämrats på senare år när det gäller vissa råvaror. Det finns ett behov av allt mer kvalificerade arbeten, så att tillverkningsprocessernas höga innovationspotential kan omsättas i praktiken.

4.3.10 Kommittén ser positivt på kommissionens initiativ om att utarbeta riktlinjer för hur man ska kunna få konkurrerande mineralutvinningsverksamhet att stämma överens med naturskyddslagstiftningen inom ramen för Natura 2000. Detta är avgörande för att vi ska kunna ha rättvisa, hälsosamma och hållbara livsmiljöer och för att säkra vår inhemska tillgång till råvaror, vilket måste vara en av de grundläggande förutsättningarna för all råvarupolitik.

4.3.11 EESK vill också fästa uppmärksamheten på sitt yttrande om tillgång till returråvaror (1) och framhåller vikten av slutsatserna och rekommendationerna i det yttrandet. Man bör i detta sammanhang erinra om rekommendationen att instrumenten bör vara flexibla så att dessa returråvaror kan hållas kvar inom EU i så hög grad som möjligt.

4.3.12 Kommittén anser också att det saknas information om råvarupolitikens inverkan på sysselsättningen, framför allt i fråga om hur många arbetstillfällen som riskerar att gå förlorade om målen inte nås.

4.4 Man borde också föra en allvarlig diskussion om värsta tänkbara scenarier, till exempel tillfällig brist på vissa råvaror av ytterst avgörande betydelse på kortare sikt. Den politiska strategin att minska inverkan på den europeiska industrin skulle även kunna omfatta ett beslut om att använda sig av en strategisk reserv av vissa råvaror. Sådana politiska riktlinjer har diskuterats i länder utanför Europa (USA, Korea och Japan), och även om de skulle kunna få en viss negativ inverkan på råvarumarknaderna skulle de kunna utgöra en tillfällig lösning under vissa perioder när de berörda råvarorna inte går att tillgå i tillräckligt stor mängd på marknaden.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillgång till returråvaror (järnskrot, återvinningspapper etc.), EUT C 107, 6.4.2011, s. 1.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/82

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Hur regionalpolitiken kan bidra till smart tillväxt i Europa 2020”

KOM(2010) 553 slutlig

2011/C 318/13

Föredragande: Carmelo CEDRONE

Den 20 oktober 2010 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Hur regionalpolitiken kan bidra till smart tillväxt i Europa 2020”

KOM(2010) 553 slutlig.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 114 röster för, 6 röster emot och 9 nedlagda röster.

1. Slutsatser

1.1 Kommittén håller med om att EU inom Europa 2020-strategin behöver smart tillväxt för att möta dagens och morgondagens utmaningar. Många länder i EU har inte bara problem med långsam tillväxt och brist på FoU och innovation, de måste också ta itu med problem som hög arbetslöshet, i synnerhet bland ungdomar, sociala problem, fattigdom och integration, ungdomar som lämnar skolan utan de kunskaper som krävs för att få ett arbete, demografiska utmaningar och budgetnedskärningar.

1.2 Syftet med sammanhållningspolitiken är att försvara den europeiska samhällsmodellen, nämligen att fri konkurrens och social marknadsekonomi åtföljs av solidaritetsmål och särskilda prioriteringar för den ekonomiska, sociala och territoriella utvecklingen i enlighet med artikel 174 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

1.3 Kommittén ställer sig bakom kommissionär Johannes Hahns uttalande om att regionalpolitiken utgör ett centralt instrument för att genomföra Europa 2020-strategin eftersom det i stor utsträckning beror på beslut som fattas på lokal och regional nivå (1) om strategins mål ska kunna nås.

1.4 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att ett av de viktigaste målen för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningspolitiken, som är den ”korrekta” hänvisning som kommissionen bör använda när det talas om smart tillväxt inom Europa 2020-strategin (2), även fortsättningsvis bör vara att främja en övergripande harmonisk utveckling i hela unionen, särskilt genom att minska skillnaderna mellan utvecklingsnivåer i olika regioner så att de integreras fullt ut i unionen.

1.5 EESK ser positivt på och uppskattar kommissionens avsikt att främja ”innovation i alla regioner genom att använda resurserna effektivt och samtidigt se till att EU:s, medlemsstaternas och regionernas stöd till innovation, forskning och utveckling (FoU) kompletterar varandra”, men anser att resurserna för finansiering av forskningen bör komma även från de övriga fonderna och inte endast från sammanhållningspolitiken.

1.6 Kommissionens meddelande om regionalpolitikens bidrag till smart tillväxt bör betraktas som ett komplement till huvudinitiativet ”Innovationsunionen” och som en uppmaning till att sätta igång processen med att påskynda investeringar i innovation och inte invänta nästa finansieringsperiod då Europa 2020 säkerligen kommer att vara ett prioriterat område för sammanhållningsfonderna (3).

1.7 EESK hyser farhågor för att sammanhållningspolitiken ska avskiljas och distanseras från sina ursprungliga mål, som också bekräftats i Lissabonfördraget, om att finansiera arbetet med att undanröja de regionala obalanserna genom en sektorspolitik. Man måste se till att denna metod beaktar de berörda regionerna och medlemsstaternas problem, behov och möjligheter, dvs. utgångspunkterna för var och en av dem, inte bara ur ekonomisk, social och territoriell synvinkel, utan framför allt politiskt och kulturellt, utan skada sammanhållningen.

1.8 EESK anser att den politik för främjande av forskning och innovation som kommissionen föreslår är av största vikt. Dessa frågor bör dock angripas med största möjliga uppmärksamhet riktad mot den regionala särarten. Innovation av en produktionsprocess kan vara resultatet av forskning som bedrivits på en annan plats än där den tillämpas, och av andra aktörer. Man bör därför också undersöka om de innovativa processerna går att överföra och upprepa, och hur de kan spridas på regional nivå. Vi välkomnar försöket att skapa samverkanseffekter mellan sammanhållningspolitiken och EU:s politik på andra områden, och förbättra användningen av Eruf.

1.9 EESK anser, i likhet med vad som anges i meddelandet, att arbetet med att uppnå målet om smart tillväxt borde ha en territoriell dimension, på basis av de särskilda behoven inom sektorn, distriktet, metadistriktet eller makroregionen, och en koppling till de forskningsinstitut och universitet som finns där eller som behöver stärkas, samt till lokala företag och kommunikationsnät som kan underlätta tillväxtens förankring och utveckling inom regionen, samtidigt som specialisering och regionalt styressätt främjas.

1.10 EESK anser också att sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin bör behandlas vid ett särskilt möte i Europeiska rådet. Sammanhållningspolitiken får inte från att ha varit en strategisk EU-politik komma att betraktas som en ”fattig släkting”, och man får inte heller tro att den på egen hand räcker för att driva Europa 2020-strategin.

1.11 När kommissionen nu lägger fram detta förslag får det inte ses som ett tillfälle att sprida ut medel i små skurar (också till rika regioner) med löfte om ett ädelt mål, utan som en möjlighet att dra nytta av förslaget för att söka uppnå en gemensam konvergens mellan regionerna för att genom gemensamma indikatorer hävda det högkvalitativa europeiska sammanhållningsbegreppet.

1.12 Det är också absolut nödvändigt att se till att samtliga medlemsstater kan delta i de olika EU-programmen och att främja samverkanseffekter mellan olika gemenskapsprogram genom att förenkla förfarandena och riva murarna mellan de olika generaldirektoraten, dvs. inom kommissionen, samt mellan den och medlemsstaterna och regionerna – vi får inte glömma att förvaltningen ska tjäna och förenkla livet för medborgarna, företagen och lokalsamhällena, inte tvärtom

1.13 Kommittén anser att kommissionens med rätta föreslår en bred tolkning av begreppet innovation som inte begränsar sig till tekniska frågor. Kommittén skulle dock vilja att kommissionen i högre grad uppmärksammade de praktiska möjligheterna att använda sig av olika aktörers innovationsprogram. Exempelvis skulle även små och medelstora företag kunna dra nytta av innovationsprogram, men endast ett fåtal av dem har forskare. Många små och medelstora företag är innovativa, men använder inte de möjligheter till stöd från EU-program som finns, trots att de skulle gynnas av sådant stöd. Tillgången till riskkapital bör öka. I det syftet bör Jeremie-programmet stärkas även om användningen av detta instrument inte bör vara obligatorisk och det bör vara upp till medlemsstaterna att bestämma huruvida de ska utnyttja anslag, lån eller en kombination av båda, samt om tillämpningens tematiska inriktning. Dessutom krävs det förenkling på detta område.

1.14 Ett instrument i den riktningen skulle kunna bestå av nya former av ”effektiva partnerskap” – de territoriella pakterna – som skulle kunna åtfölja innovationsstrategin, med deltagande och stöd från alla berörda parter, offentliga och privata, inbegripet bankerna, med enkla, klara och effektiva regler för förfarandena i samband med projekt, med fastställande av tidsgränser, ansvarsområden och eventuella påföljder.

1.15 EESK anser dessutom att man bör vända på kommissionens nuvarande metod, som är mer inriktad på formella aspekter av programmen än på innehållet, särskilt vilka resultat som uppnåtts, vilket är det prioriterade mål som man borde eftersträva.

1.15.1 Det krävs i stället ett parallellt och samordnat stöd, grundat på regionala analyser, till de två vitt skilda målen: minskade skillnader och innovation.

1.16 EESK beklagar de enorma skillnader som föreligger inte enbart mellan regioner i EU utan även inom de enskilda länderna. Skillnaderna gäller FoU och innovation, vilket vittnar om behovet av en stärkt ekonomisk, social och territoriell sammanhållningspolitik fram till 2020.

1.17 Samtidigt påpekar EESK att EU-länderna upplever en växande global konkurrens, även från de nya industriländerna där stora framsteg görs inom FoU och innovation och som redan ligger före när det gäller högteknologiska områden.

1.18 EESK välkomnar därför att kommissionen med sitt flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin ”Innovationsunionen” och sitt meddelande om smart tillväxt lyfter fram problemen och fäster vikt vid regionalpolitiken, eftersom det i hög grad är åtgärder på lokal och regional nivå som främjar innovation. Det är viktigt att påpeka att extra stödinsatser krävs, och att samma stöd och politik måste tillämpas överallt i EU.

1.19 EESK instämmer i att regionernas särdrag bör utnyttjas, och att det krävs nya samarbetsformer med alla parter på nationell, regional och lokal nivå.

1.20 EESK anser att större fokus på innovativa arbetsplatser ligger väl i linje med politiken för smart tillväxt och utvecklingen av smarta specialiseringsstrategier (4). I sitt yttrande SC/034 ”Innovativa arbetsplatser: en källa till produktivitet och arbetstillfällen” av hög kvalitet framhåller kommittén att innovativa arbetsplatser intar en central plats i Europa 2020-strategin. EESK föreslår att kommissionen inleder ett pilotprojekt om innovativa arbetsplatser som en del av huvudinitiativet ”Innovationsunionen”.

1.21 Kommittén ställer sig positiv till att kommissionen inför nästa år planerar ett större forskningsprogram rörande den offentliga sektorn och social innovation. EESK ställer sig bakom införandet av en resultattavla för innovation inom den offentliga sektorn som omfattar pilotprojekt för europeisk social innovation för att hjälpa sociala innovatörer och förslag till social innovation i program inom Europeiska socialfonden. Kommittén håller också med om att det civila samhället och dess organisationer måste engageras. Sådana initiativ kan ses som ett sätt att uppnå smart tillväxt.

1.22 EESK stöder idén om att regioner och lokalområden själva bör utveckla strategier för smart specialisering med utgångspunkt i sina särskilda behov och utvecklingsnivåer. Smart tillväxt är i några regioner fortfarande liktydigt med utveckling av grundläggande infrastruktur som telekommunikation, energi och vattenhantering.

1.23 Regionalpolitik och inte minst EU:s regionalstöd är avgörande för att uppnå smart tillväxt och uppmuntra och hjälpa nationella och regionala regeringar att utveckla strategier för smart specialisering som kan hjälpa regionerna att identifiera vad de är bäst på.

1.24 Som kommissionen framhåller i sitt meddelande kommer en koncentration av resurserna på ett begränsat antal aktiviteter att säkerställa att dessa används effektivare och bidra till att öka andelen privata investeringar under förutsättning att beslut om vilka aktiviteter och investeringar som ska prioriteras fattas av behöriga lokala myndigheter tillsammans med ekonomiska partner och partner i det civila samhället.

1.25 Sammanfattningsvis överensstämmer målen för Europa 2020-strategin och sammanhållningspolitiken. Sammanhållningspolitiken är genom sin unika struktur som bygger på flernivåstyre kapabel att ge positiva incitament och bidra till att säkerställa engagemanget för Europa 2020-strategins målsättningar på lokal och regional nivå. Den institutionella ramen för genomförandet saknar emellertid gemensamma finansiella och rättsliga beståndsdelar som i samverkan skulle kunna omvandlas till faktorer som kan bidra till ökad effektivitet.

1.25.1 Ett ökat samarbete skulle därför vara till nytta för att uppnå ovannämnda mål.

2. Förslag

2.1 Definitioner: Det finns många definitioner av innovation. I planen för Innovationsunionen betyder innovation förändringar som påskyndar och förbättrar det sätt på vilket nya produkter, industriella processer och tjänster utformas, utvecklas, produceras och görs tillgängliga. Förändringar som skapar fler arbetstillfällen, förbättrar människors liv och bygger grönare och bättre samhällen. Kommittén stöder denna definition först och främst därför att den täcker ett stort antal politikområden.

2.1.1 Samtidigt tydliggör denna definition att flera av kommissionens generaldirektorat bör delta i arbetet med innovation och social, ekonomisk och territorial sammanhållning, och att alla EU-fonder bör bidra till denna utveckling.

2.2 Sammanslagning av resurser: EESK anser att man för att uppnå målet om regional innovation som instrument för att ”tillvarata EU:s tillväxtpotential” också bör utnyttja andra gemenskapsresurser, t.ex. GJP – när det gäller investeringar för innovation och smart tillväxt inom jordbrukssektorn - och Europeiska socialfonden. EU:s finansieringsinstrument bör för övrigt samordnas så att de samverkar med de nationella och regionala instrumenten. Vidare måste alla medlemsstater kunna få full tillgång till de möjligheter som EU:s finansiella instrument erbjuder, och förenkling krävs på detta område.

2.3 Välja prioriteringar: EESK anser att det vore lämpligt att specificera innovationstyper (och i samband med det bevara de regionala programmen), göra ett urval bland programmen, de berörda sektorerna (t.ex. energi, miljö, transporter osv.) och de regioner som ska involveras, med beaktande av deras problem, behov och möjligheter, dvs. deras utgångspunkt, entreprenörskultur, forskningsvillkor och förmåga att förnya anläggningar eller lägga om produktionen. Man behöver också stärka kopplingarna mellan makroregioner och överge politiken ”låt tusen blommor blomma”. Prioriteringarna bör göras i samråd mellan offentliga myndigheter, privata aktörer och arbetsmarknadsparterna, på olika nivåer.

2.4 Kunskap, kommunikation och information: Det är av grundläggande betydelse att positiva erfarenheter sprids och delas mellan berörda sektorer och regioner. Det behövs därför en lämplig kommunikations- och informationsstrategi som fastställs direkt i kommissionens program.

2.5 Utbildning: Utbildning är ett annat grundläggande instrument som bör utnyttjas om man vill uppnå de mål som kommissionen ställer upp i meddelandet. Det skulle vara av största värde för ungdomarna och gynna spridningen av en innovationskultur. EESK anser för övrigt att utbildning skulle främja användningen av medel, minska outnyttjade överskott och undvika slöseri för att på så sätt utnyttja resurserna på bästa möjliga sätt, vilket skulle underlätta den regionala styrningen.

2.6 Konsolidera partnerskapet: Enligt EESK bör man prioritera de program och projekt som utarbetats direkt inom sammanslutningar av små och medelstora företag eller befintliga forskningscentrum tillsammans med företrädare för arbetstagarna och de berörda delarna av det civila samhället och med deltagande av de lokala myndigheterna. Partnerskapet som metod på alla nivåer innebär ett mervärde av stor betydelse, och man bör därför prioritera projekt som utarbetats med den metoden. Det skulle också underlätta den regionala styrningen.

2.7 Utvärdera resultaten: Detta bör absolut göras, vilket också kommissionen i högsta grad hävdar. Utvärderingen bör ske med gemensamma parametrar och system för utvärdering av resultaten av både innovation och forskning, som är ett prioriterat mål för kommissionen och för EU. För regioner eller områden som inte uppnår dessa och som inte använder medlen bör staten eller kommissionen planera alternativa stöd. Kommissionen bör leda denna process.

2.8 Främja offentlig-privat samarbete, bl.a. via ett blandat finansieringssystem för program av särskild betydelse eller särskilt intresse vad avser både forskning och innovation.

2.9 Förmå medlemsstaterna att tillsammans med kommissionen och EU agera med större beslutsamhet. De bör inte abdikera från sin roll av skäl som framförts åtskilliga gånger. Det finns behov av att prioritera mellanregionala projekt som har en europeisk grundidé och inriktning, samtidigt som kommissionen bör återgå till att spela en ledande roll i utarbetandet, genomförandet och i synnerhet utvärderingen av resultaten.

2.10 Främja vägledning och rådgivning: EESK anser att de små och medelstora företag, och i synnerhet mikroföretag, som inte har egna forskare och experter, måste för att uppväga denna brist lätt kunna få tillgång till effektiva och anpassade väglednings- och rådgivningstjänster. Detta förutsätter en politik som stöder branschorganisationernas väglednings- och rådgivningsinsatser, bland annat med hjälp av kontrakt om regionala mål och medel för att dessa branschorganisationer ska kunna anställa innovationsrådgivare.

2.11 Förtydliga meddelandet. EESK anser att meddelandet bör göras enklare och begripligare vad gäller de fastställda målen. Det finns skäl att vända på metoden och låta förslagen komma nedifrån, så att man kan vara säker på att pengarna följer idéerna, inte tvärtom.

2.12 Förenkla. Förenkling på alla nivåer är ett preliminärt mål. Man bör alltid följa en förenklingsstrategi för att minska tidsåtgång och kostnad genom att skapa ett standardformulär och följa ”engångsprincipen”, påskynda utbetalningar och underlätta förhandsfinansiering till företagen, i synnerhet de små och medelstora företagen, och slutligen harmonisera finansieringsreglerna och genomföra en enda kontroll av bokföringen som är giltig för alla instanser.

3. Översynen av EU-budgeten, sammanhållningen och smart tillväxt

3.1 I sitt meddelande om översynen av EU-budgeten ägnar kommissionen ett långt kapitel åt sammanhållningspolitiken och mycket mindre åt t.ex. GJP, som ändå står för 43 % av gemenskapens utgifter. Den del som ägnas åt sammanhållningen kallas ”tillväxt för alla”. Det låter bra, men det måste omsättas i praktiken.

3.2 Redan rubrikerna är uttömmande: a) ”Sammanhållningspolitiken och Europa 2020-strategin”, b) ”Större koncentration och sammanhållning”, c) ”En gemensam strategisk ram”, d) ”Ett partnerskapsavtal för utveckling och investeringar” och e) ”Bättre kvalitet på utgifterna”. Förutom det sista, viktiga målet borde de andra redan ha genomförts.

3.3 EESK ser positivt på kommissionens satsningar och förslag för att skapa samverkanseffekter mellan sammanhållningspolitiken och EU:s och medlemsstaternas politik på övriga områden, inbegripet vissa av de prioriteringar som fastställts i Europa 2020-strategin, men anser att det är ett misstag att ge endast denna politik en roll som ”flaggskepp” för de övriga målen för ”smart tillväxt”.

3.4 Budgetöversynen bör utgöra ett tillfälle att sammanföra sammanhållningspolitiken, GJP och Europa 2020-strategin, med beaktande av stabilitetspakten, där en översyn pågår, i syfte att ompröva och omstrukturera EU-budgeten och euroländernas budgetar (t.ex. bör inte kostnader för utbildning och forskning räknas som löpande kostnader).

3.5 Hjälp till de små och medelstora företagen är ett prioriterat problem som måste lösas för att förslaget ska kunna genomföras framgångsrikt. Detta bör göras genom att man förenklar och underlättar finansieringen, också genom en riskförsäkring för beviljande av kredit i överensstämmelse med de principer som omnämns i översynen av småföretagsakten (Small Business Act), och direktfinansiering för innovation med en policy för stöd och vägledning. Detta kan underlättas genom att man t.ex. stärker och drar nytta av sammanslutningar av små och medelstora företag och mikroföretag. Det bör vara upp till medlemsstaterna att bestämma om huruvida de ska utnyttja anslag, lån eller en kombination av båda.

4. Anmärkningar

4.1 EESK ser positivt på de åtgärder som kommissionen skulle vidta för att främja arbetet med att uppnå målen, särskilt vad avser analysen av och informationen om de resultat som uppnåtts och tillhandahållandet av riskkapital samt garantierna till de små och medelstora företag som sysslar med innovation. Finansiering som är anpassad till de små och medelstora företagens och mikroföretagens verklighet bör ställas till deras förfogande

4.2 De fem områden som fastställs i kommissionens meddelande i fråga om smart specialisering tycks vara ganska allmänna och tillhör sektorer och referensområden som är vitt åtskilda. De är inte anpassade till regionernas särart, de beaktar inte möjliga samverkanseffekter som kan uppstå genom stimulanspolitik, innovation på andra områden som får gemenskapsstöd (konkurrens, jordbruk, inre marknaden, miljö, energi, utbildning osv.) eller andra gemenskapsprogram. Det hänvisas t.ex. inte alls till den sociala ekonomin. Inte heller planeras något deltagande för arbetsmarknadsparterna eller andra aktörer inom det organiserade civila samhället i utformningen och genomförandet av den politik som smart specialisering förutsätter.

4.3 Det finns inte heller några hänvisningar till krav på samordning av EU-initiativ för innovation med innovationspolitiken i medlemsstaterna, som ju har större resurser och som redan har fastställt och inlett forskningsprogram och satsningar inom områden där forskning och utveckling kan stärkas ytterligare. Få analyser har gjorts av de faktorer som har hindrat eller inte möjliggjort användningen av fonderna, vilket är det allra allvarligaste. Och tänk på hur många analyser kommissionen gör!

4.4 Kommissionen fokuserar emellertid i stor utsträckning på de framgångsrikare regionerna. Ett exempel på det är följande: ”Vissa regioner ligger långt framme […] och konkurrerar på global nivå, medan andra kämpar sig framåt […]”. Det står inte att en del regioner helt släpar efter i utvecklingen, Om skillnaderna ska utjämnas måste en regionalpolitik införas där fokus i växande utsträckning ligger på utvecklingen av de svagare regionerna, vilket också är målet för hela sammanhållningspolitiken.

4.5 Kommittén är bekymrad över att klyftan mellan rika och fattiga regioner i EU växer, och att de ekonomiskt svagaste medlemsländerna också är de länder som släpar efter mest när det gäller forskning, utveckling och innovation. EESK noterar dock att den nya resultattavlan visar att det reellt sett är i de eftersläpande länderna och regionerna som den största tillväxten inom forskning och utveckling sker.

4.6 Kommissionen bör här samarbeta med de enskilda länderna och se till så att forsknings- och innovationspolitiken sprids så att ländernas rikare regioner inte lägger beslag på alla anslag vilket skapar ytterligare snedvridningar inom länderna.

4.7 I meddelandet förespråkar kommissionen att finansieringsinstrument i större utsträckning används till att stödja innovation, inklusive mjuka lån, garantier och riskkapital. Även EIB-gruppen tillhör de instanser som bör ges mer medel som i sin tur kan komma de små och medelstora företagen till nytta.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Uttalandet gjordes i januari i samband med att kommissionären offentliggjorde meddelandet ”Regionalpolitikens bidrag till Europa 2020-strategins mål för hållbar tillväxt” som även bör uppfattas som ”smart eller intelligent tillväxt”.

(2) KOM(2010) 553 slutlig.

(3) Samma som föregående.

(4) Nya rapporter från Danmark visar att sjukhusen har ökat effektiviteten – fler operationer – samtidigt som de anställda är nöjdare med sitt arbete trots att budgetarna har skurits ned och att sjukhusen har färre anställda. Arbetsmetoderna har ändrats, i vissa fall har läkarna inte längre rätt utöva en bisyssla och patienterna får mer vård. Rapporterna visar att patienterna är nöjdare (slutsatsen är inte: Minska budgeten, utan: Ändra arbetsmetoderna och uppläggningen av arbetet).

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/87

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om mervärdesskattens framtid – ett enklare, stabilare och mera effektivt mervärdesskattesystem”

KOM(2010) 695 slutlig

2011/C 318/14

Föredragande: Reine-Claude MADER

Dokumentet lämnat för översättning: 4 juli 2011 Den 1 december 2010 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok om mervärdesskattens framtid – ett enklare, stabilare och mera effektivt mervärdesskattesystem”

KOM(2010) 695 slutlig.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 161 röster för och 10 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Kommittén ställer sig mycket positiv till kommissionens initiativ att överväga möjligheten att göra en omfattande översyn av systemet för mervärdesskatt, som kallats för ett provisorium alltifrån tillkomsten 1967 och som föranlett mycket kritik. Grönboken är bara början på ett förfarande som man räknar med kommer att bli långt, svårt och komplicerat och som, om det lyckas, kommer att vara ett tecken på att medlemsstaterna verkligen vill komma fram till ett system som är ”enklare, stabilare och mera effektivt”.

1.2 Det nuvarande systemet har genomgått en mängd ändringar under årens lopp: Kommissionen har lagt fram förslag om förbättringar för att göra systemet mer effektivt och förenligt med principerna för den inre marknaden. Medlemsstaterna har godkänt flera åtgärder som rör organisation, samarbete mellan skatteförvaltningarna och automatisering. Andra åtgärder har huvudsakligen varit av administrativ eller organisatorisk karaktär. Rådet har dock hittills motsatt sig förslag om att reformera hela systemet.

1.3 Kommittén instämmer i kommissionens uttalande att ett heltäckande mervärdesskattesystem skulle minska användarnas administrativa kostnader, skatteförvaltningarnas administrativa börda och de bedrägeriförsök som belastar de offentliga finanserna. En förändring skulle också vara motiverad med hänsyn till företagarnas behov, eftersom företagarna är de som slutligen ska administrera indrivningen av skatten och som tillsammans med konsumenterna får bära följderna av skattesystemets ineffektivitet. Som kommittén tidigare har påpekat bör man även fästa vikt vid systemet för mervärdesskatt på finansiella tjänster (1), och om en ny beskattning av finanssektorn skulle införas på basis av penningflöde eller liknande faktorer bör kommissionen i alla händelser undersöka eventuella fördelar med att utforma den inom ramen för mervärdesskattesystemet (2).

1.4 Ett särskilt känsligt problem är behandlingen av gränsöverskridande transaktioner. Logiskt sett bör skatten uppbäras i ursprungsmedlemsstaten på samma sätt som för inhemsk handel. Svårigheterna med clearingen mellan medlemsstaterna har lett till att rådet valt den enklaste lösningen, dvs. uppbörd i destinationsmedlemsstaten, dock med vissa undantag som framför allt gäller tjänster. Kommissionen föreslår nu alternativa lösningar men är medveten om att det är svårt att hitta en perfekt lösning.

1.4.1 Kommittén anser att man under alla omständigheter bör undvika drastiska förändringar och i stället välja att gå fram i små steg. Det bästa skulle förmodligen vara en lösning som bygger på allmän beskattning i destinationsmedlemsstaten och där man behåller principerna i det nuvarande systemet. Samtidigt bör systemet för omvänd betalningsskyldighet införas generellt. Det kunde inledningsvis vara valfritt för att slutligen bli obligatoriskt. För att förenkla administrationen måste det i vilket fall som helst inrättas en enda kontaktpunkt för företag.

1.5 Genom grönboken vill kommissionen samla in synpunkter och förslag från alla berörda parter som den kan dra nytta av vid utformningen av sina slutliga förslag. För detta ändamål ställer kommissionen 33 frågor i grönboken som kommittén svarar på, men som inte kan sammanfattas här. För närmare information se avsnitt 5 i grönboken.

2. Inledning

2.1 Sedan många år har en förbättring av mervärdesskattesystemet varit en av kommissionens skattepolitiska prioriteringar. Mervärdesskatten infördes 1967 som ett för alla medlemsstater gemensamt skattesystem och står för en betydande del av medlemsstaternas inkomster (över 20 %). Dessutom går en del av mervärdesskatten till EU:s budget. Det är uppenbart att kommissionen har ett direkt intresse av att skydda sin andel genom att se till att skatten tillämpas så effektivt som möjligt.

2.2 Trots att mervärdesskattesystemet är viktigt för medlemsstaternas inkomster är det långt ifrån tillfredsställande och kritiseras på många punkter både av medlemsstaterna och av andra berörda, särskilt företagen och konsumenterna. Kommissionen har sedan länge försökt ta hänsyn till kritiken och lagt fram förslag till förbättringar för att förbättra effektiviteten och anpassa systemet till reglerna och principerna för den inre marknaden. Det bör påpekas att dessa ansträngningar ofta har mött mer eller mindre öppet motstånd från medlemsstaterna.

2.3 Det måste öppet medges att den europeiska sammanhållningsviljan på skatteområdet begränsas av att varje medlemsstat vill, för att inte säga är tvungen, att skydda sina egna finansieringsmedel. När medlemsstaterna anser att vissa regler skulle kunna skada deras intressen och att de riskerar att öka kostnaderna eller den administrativa bördan, visar de mer eller mindre öppet – och ofta på ett föga insynsvänligt sätt – att de inte samtycker.

2.4 Allt detta, som förvisso är till nackdel för den gemensamma europeiska politiken, förklarar varför kommissionens lovvärda och mångåriga ansträngningar varit utan framgång. Trots detta har betydande framsteg gjorts när det gäller rationalisering och datorisering av förfarandena, sänkta kostnader för skatteförvaltningarna och skattebetalarna samt administrativt och rättsligt samarbete.

2.5 I full vetskap om problemen och hindren återkommer nu kommissionen till det mål som den alltid eftersträvat, nämligen att reformera hela systemet så att det stämmer med principerna för den inre marknaden, detta under beaktande av alla berörda parters krav. I enlighet med det normala förfarandet ställs i grönboken en rad frågor om olika aspekter av mervärdesskattesystemet. De svar som inkommer ska ligga till grund för förslag till ett nytt system som är ”enklare, stabilare och mera effektivt”. EESK lämnar genom detta yttrande ett bidrag från de socioekonomiska miljöer som den företräder.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Kommissionen påpekar helt riktigt att krisen har påverkat de offentliga finanserna, särskilt genom att omkullkasta de direkta skatternas relativa betydelse i förhållande till de indirekta skatterna: Mervärdesskattens del av de sammanlagda inkomsterna, som hittills har varit omkring 22 %, tenderar att öka. Detta är resultatet av en politik som generellt går ut på att förbättra konkurrenskraften genom att sänka beskattningen av arbete och företag. Även om detta är en positiv signal vill EESK påpeka att det inte får leda till en höjning av mervärdesskattesatsen i ramdirektivet, vilket bland annat skulle medföra en oacceptabel extra börda för arbetstagarna och konsumenterna.

3.2 En förbättring av mekanismen ”förutsätter ett heltäckande mervärdesskattesystem”, vilket enligt kommissionen skulle minska användarnas administrativa kostnader, skatteförvaltningarnas administrativa börda samt bedrägeriförsöken. På den sistnämnda punkten delar EESK kommissionens oro. EESK har upprepade gånger i sina yttranden påpekat att mervärdesskatten är den skatt som är mest utsatt för undandragande i EU och att skatteflykt är en viktig finansieringskälla för organiserad brottslighet och terrorism. De sammanhängande företeelserna skatteflykt och kriminalitet, samt den penningtvätt som förekommer i sammanhanget, utgör ett stort samhällshot på internationell nivå. EESK insisterar på att de nya reglernas ”vattentäthet” mot bedrägerier alltid måste granskas och beaktas.

3.3 I grönboken tas även upp aspekter som rör företagen: Förvaltningen och administrationen av mervärdesskatten (EESK skulle vilja tillägga tvister i samband med mervärdesskatten) står för en stor del av företagens administrativa kostnader, detta i så hög grad att många små och medelstora företag avstår från att bedriva internationell handel. EESK framhåller ännu en gång att förvaltningen av mervärdesskatten måste bli flexiblare, enklare och mindre betungande: Det är i sista hand konsumenterna som får ta konsekvenserna.

3.4 Andra viktiga frågor är möjligheten att införa en enda skattesats, vilket betraktas som ”idealfallet med en ren konsumtionsskatt”. Kommittén delar kommissionens inställning att det är nästan omöjligt att uppnå detta mål och stöder starkt kommissionens försök att minska eller avskaffa de alltför många befrielserna, undantagen och tillämpningarna av reducerade eller förmånliga skattesatser, vilka minskar inkomsterna med 45 % jämfört med vad som teoretiskt skulle vara möjligt om normalskattesatsen tillämpades. Man måste hitta en rimlig avvägning mellan budgetkrav och de sociala och ekonomiska skäl som dessa arrangemang grundas på, särskilt när det gäller lokala och arbetsintensiva tjänster.

3.5 Som EESK underströk i sitt yttrande om ”Beskattning av finanssektorn” (ECO/284 – CESE 991/2011) bör man se över momsbeskattningen i finanssektorn.

4. Behandling av mervärdesskatt vid gränsöverskridande transaktioner på den inre marknaden

4.1 När systemet för mervärdesskatt mellan medlemsstaterna antogs 1967 byggde det på beskattning i destinationsländerna och betraktades som ett provisorium. Beskattning i ursprungsländerna var det definitiva system man hade i åtanke. Efter 44 år är det provisoriska systemet fortfarande i kraft. Logiskt sett bör skatten uppbäras i ursprungsmedlemsstaten på samma sätt som för inhemsk handel, förutom clearingen av den del som destinationsmedlemsstaten ska ha. De problem som fanns från början, och som fortfarande delvis finns kvar, har gjort att rådet valt den enklaste lösningen, nämligen beskattning i destinationsmedlemsstaten. Denna metod gäller fortfarande om än med betydande undantag, framför allt när det gäller gränsöverskridande telematiktjänster.

4.2 Kommissionen har två gånger tidigare försökt att få rådet att godkänna ett enhetligt mervärdesskattesystem som bygger på principen att uppbörden ska ske i ursprungslandet. Försöken har misslyckats på grund av svåra tillämpningsproblem. Kommissionen undersökte 2007 ett system med beskattning i ursprungsmedlemsstaten med grundskattesatsen 15 %, som innebar att destinationsmedlemsstaten skulle uppbära eller, i förekommande fall, återbetala, det över- eller underskott som tagits ut i förhållande till sin egen skattesats. Rådet har inte fullföljt detta förslag.

4.3 Kommittén erkänner att problemet är komplicerat. Eftersom det fortfarande finns olika skattenivåer och skillnader i administrativa förfaranden trots de harmoniseringsförsök som kommissionen gjort är det svårt att hitta en perfekt lösning. Man kan dock inte bortse från de framsteg som gjorts eller är på väg att göras när det gäller beskattning av tjänster (3), förbättring av skattesystemen (4), administrativt samarbete och en enda kontaktpunkt (5), god förvaltning och bedrägeribekämpning (6).

4.4 Grönboken är ett steg i rätt riktning genom att kommissionen försöker få upplysningar som underlag för att föreslå förbättringar. Med hänsyn till tidigare erfarenheter och den nuvarande situationen önskar kommittén att man går fram i små steg snarare än genom drastiska förändringar. Vi anser därför att den bästa lösningen är den som anges i punkt 4.2 i kommissionens grönbok, nämligen att generalisera beskattningen i destinationsmedlemsstaten och bevara principerna i det nuvarande systemet (punkt 4.2.1) samt att successivt anta systemet med omvänd betalningsskyldighet (punkt 4.2.2), som till att börja med bör vara frivilligt för att slutligen bli obligatoriskt. Samtidigt bör man genom inrättandet av en enda kontaktpunkt se till att byråkratin i samband med betalningen av gränsöverskridande skatteskulder blir så liten som möjligt för företagen.

5. Svar på de frågor som ställs i grönboken

5.1 Mervärdesskatteordningen för EU-intern handel (F1.): Den nuvarande ordningen är inte perfekt. Den har flera nackdelar, främst på grund av de många lättnader, undantag, befrielser m.m. som medlemsstaterna beviljats. Det bör dock påpekas att systemet har tillämpats alltför länge för att man rimligen ska kunna ändra det i grunden. En drastisk omvälvning skulle vara en katastrof. Det är bättre att koncentrera sig på tillämpningen av de principer om god förvaltning som kommissionen gång på gång åberopat och som kommittén har stött i sina yttranden. De sammanfattas i det dokument som åtföljer grönboken (7). De främsta hindren för att uppnå största möjliga fördelar hänger inte så mycket samman med principerna i sig som med den bristfälliga tillämpningen och med det motstånd som finns hos medlemsstaternas förvaltningar.

5.2 Mervärdesskattereglerna och de offentliga myndigheterna (F3.): I princip motiveras undantagen för offentliga organ som bedriver verksamhet i konkurrens med privata leverantörer (t.ex. inom transporter, hälso- och sjukvård) av de sociala ändamål som är typiska för offentliga tjänster. Man måste dock vara medveten om att privata leverantörer ofta fungerar som komplement när de offentliga tjänsterna inte förslår eller är bristfälliga. Det föreligger utan tvivel en snedvridning av konkurrensen, som man vill minska genom nya former av samarbete. Konsumenterna har i alla fall valfrihet att betala mindre genom att anlita en offentlig tjänst eller betala mer hos en privat leverantör. Valet sker framför allt utifrån en bedömning av kvaliteten, utom i de fall då den ena eller den andra av tjänsterna inte kan utnyttjas (t.ex. i fråga om transportmedel).

5.2.1 Enligt kommitténs mening skulle en rättvis och fördelaktig lösning för konsumenterna vara att man behåller skatteundantagen för offentliga tjänster och utvidgar dem till att omfatta privata leverantörer som tillhandahåller en nödvändig tjänst när det saknas offentliga tjänster. Man ska dock inte dölja svårigheterna med att tillämpa den principen. Å andra sidan är det oacceptabelt att konsumenter i mindre gynnade områden ska behöver betala mer för tjänster som de erbjuds utan några valmöjligheter. För att undvika snedvridning av konkurrensen med den privata sektorn bör undantaget under alla omständigheter begränsas till tjänster av offentligt intresse (8).

5.3 Undantagen från mervärdesskatteplikt (F6.): Det finns inte längre någon anledning att behålla de undantag som medlemsstaterna beviljades före den 1 januari 1978, utan de bör avskaffas. Det rör sig om privilegier som medlemsstaterna förhandlade fram när EU grundades eller kort därefter, och de utgör därför nu en oacceptabel avvikelse från principerna för den inre marknaden. Samma sak gäller för de nya medlemsstaterna. För dem kan undantagen avskaffas successivt i takt med att levnadsstandarden förbättras, men tydliga kriterier för bedömningen bör fastställas.

5.3.1 Problemet med undantagen för vissa tjänster av allmänt intresse eller andra verksamheter är svårare och mer mångfasetterat. Båda kategorierna av undantag är beroende av den politiska inriktningen och den ekonomiska politiken i respektive medlemsstat. Trots att de avviker från principerna för den inre marknaden kan de utnyttjas som instrument för att stödja en nationell politik för ökad tillväxt och sysselsättning. I en framtida politik med god förvaltning bör dock undantag av detta slag inte medges annat än som exceptionella och tillfälliga åtgärder. Som EESK tidigare har påpekat i sitt yttrande om systemet för mervärdesskatt på finansiella tjänster (9) skulle kommittén välkomna en grundligare strategi för att med hjälp av lagstiftning undanröja kvarstående tolkningssvårigheter och olösta problem. Dessutom bör kommissionen i samband med ett eventuellt införande av ny beskattning av finansiella transaktioner· (10) undersöka fördelarna med att utforma denna inom ramen för mervärdesskattesystemet för att säkerställa ett enklare förfarande rent administrativt för sektorn och lindra bördan av mervärdesskatt som inte går att återfås.

5.3.2 Ett specialfall är de skatteundantag som små och medelstora företag i vissa länder har beviljats. Dessa bör avskaffas. Det är välkänt att undandragandet av mervärdesskatt är ett stort problem i alla länder. Möjligheten att på ett ”lagligt sätt” undvika mervärdesskatt i grannländerna leder endast till att de gränsöverskridande köpen av varor och tjänster från dessa länder ökar. För länder utan skatteundantag blir konsekvenserna dubbla, dvs. det blir svårare att bekämpa olagligt undandragande, och konkurrensen snedvrids till nackdel för de små och medelstora företag som följer reglerna.

5.4 Beskattning av persontransporter (F7.): Svaret finns redan i kommentarerna till svaret på fråga 3 (punkt 5.2 ovan). Beskattningen bör gälla alla transportmedel, även lufttransport (vilket för övrigt redan tycks vara fallet).

5.5 Problem med avdragsrätten (F9.): Rätten att dra av mervärdesskatt är ett av de största problemen för företagen. Systemet är nämligen komplicerat, i många fall svårt att tillämpa samt en källa till misshälligheter, rättstvister och böter. Dessutom bygger det på en orättvis princip, som även kommissionen nämner: Avdragsrätten (och även skyldigheten att betala mervärdesskatt) uppkommer i det ögonblick då varan levereras eller tjänsten utförs, oavsett om köparen har betalat eller inte. Dåliga betalare får dessutom det som kommissionen kallar en ”likviditetsfördel”, men som man lika gärna skulle ha kunna kalla en säkrad uppbörd för skattemyndigheterna som är erlagd i förväg av säljaren eller leverantören och garanterad även om köparen kommer på obestånd (11).

5.5.1 Ett annat allvarligt problem är rätten att dra av mervärdesskatten i form av kvittning när det blir ett positivt saldo för den skattskyldige: I vissa medlemsstater sker återbetalningen med betydande fördröjning, vilket är till men för företagens kassaflöde och ibland till och med kan leda till konkurs. Medlemsstaterna invänder att clearingsystemet innebär en viss risk för bedrägerier, vilket är riktigt, men det är deras egen sak att införa snabba kontroller. Det är företagen som får betala för deras ineffektivitet.

5.5.2 Kommittén instämmer i kommissionens slutsats att kontantmetoden i EU-intern handel är den lösning som är möjlig, rättvis och neutral, i synnerhet med tanke på företagens kassaflöde. Denna lösning är emellertid bara möjlig inom den EU-interna handeln om man som kommissionen föreslår inrättar ett clearingsystem som handhas av en enda kontaktpunkt, men det finns flera hinder för tillämpningen av ett sådant system.

5.6 Mervärdesskatt på internationella tjänster (F11.): Betydelsen av internationella tjänster, särskilt sådana som tillhandahålls på elektronisk väg, motiverar att man antar särskilda regler för dessa tjänster. Tjänsternas immateriella karaktär gör det dock ofta svårt att kontrollera att leverantörerna tillämpat mervärdesskatt, i synnerhet om det rör sig om tjänster till privatpersoner (datorprogram, musik m.m.). När leverantörerna är baserade i länder utanför EU är sådana kontroller omöjliga. OECD och kommissionen studerar problemet, men det förefaller inte enkelt att finna en lösning inom den närmaste framtiden.

5.6.1 De främsta problemen är en betydande snedvridning av konkurrensen mellan tjänster som tillhandahålls inom EU jämfört med tjänster utifrån. Det finns inte många effektiva sätt att reglera denna situation, utom möjligen genom internationella samarbetsavtal mellan skattemyndigheterna. Kommittén är under alla omständigheter mot åtgärder av det slag som införts i Kanada i form av uppbörd av mervärdesskatt från konsumenterna efter kontroll av konsumenternas betalningar på nätet. Förutom besväret för konsumenterna att behöva göra betalningar av mervärdesskatt vid varje inköp, så innebär de planerade kontrollerna ett oacceptabelt intrång i medborgarnas privatliv.

5.7 EU-lagstiftningen om mervärdesskatt (F13.): Artikel 113 i fördraget ger rådet alla befogenheter att harmonisera lagstiftningen om mervärdesskatt. Det finns således ingen begränsning när det gäller valet av instrument, oavsett om det är ett direktiv eller en förordning. En rådsförordning är utan tvekan det bästa valet med tanke på erfarenheterna och medlemsstaternas tendens att tolka bestämmelserna utifrån sina egna intressen. Bestämmelserna i en sådan förordning bör realistiskt sett begränsas till vissa grundläggande aspekter: tillämpningsområde, definition av beskattningsbara personer, undantag, samarbete mellan skatteförvaltningarna och bedrägeribekämpning. Ju mer detaljerade bestämmelserna är, desto större blir ändå svårigheterna att nå samförstånd i rådet, vilket i sin tur gör det nödvändigt med olika tillämpningsdirektiv.

5.7.1 Genomförandebestämmelser (F14.): Lösningen att ge kommissionen behörighet att anta verkställande beslut skulle vara välkommen men avvisades av rådet redan 1997. Det återstår att se om ett godkännande kan uppnås genom majoritetsbeslut. Enhällighetsregeln (förbehållet rådet) kan knappast kringgås genom att befogenheter delegeras till kommissionen. EESK skulle välkomna ett positivt beslut men fruktar att det är orealistiskt.

5.7.2 Riktlinjer för ny lagstiftning (F15.): Riktlinjer från kommissionen skulle vara till nytta för de medlemsstater som vill följa dem. Nackdelen är att de inte är tvingande. De skattskyldiga och även skatteförvaltningarna skulle kunna inleda tvister om utebliven eller bristfällig tillämpning av riktlinjer utan rättslig status. Det skulle också innebära att man överlåter åt domstolarna att från fall till fall avgöra överklaganden där någon bestrider riktlinjernas giltighet.

5.7.3 Förbättring av lagstiftningsprocessen (F16.): När det gäller att förbättra lagstiftningsprocessen är en förändring av tillvägagångssättet och metoden att föredra framför särskilda åtgärder. I den inledande fasen har kommissionen valt öppenhet och insyn: förberedande samråd med medlemsstaterna, sammankallande av rådgivande kommittéer, grönböcker och kontakter med berörda parter. Detta gäller inledningsvis, senare blir förfarandena i rådet mindre öppna för insyn och för dialog med omvärlden.

5.7.4 Under slutfasen skulle förbättringarna på nationell nivå kunna bestå i en snabbare process för att anta direktiv och tillämpningsföreskrifter. I synnerhet de sistnämnda saknar ofta tydlighet och precision, vilket gör det svårt för näringsidkarna och ibland även för förvaltningarna att följa reglerna. På EU-nivå måste man enas om en rimlig tidsfrist för medlemsstaterna att införliva direktivet och börja tillämpa nya bestämmelser.

5.8 Avvikelser för medlemsstaterna (F17.): Man behöver bara läsa förteckningen över mer än hundra avvikelser för att inse att medlemsstaterna, och särskilt vissa av dem, i oproportionerlig omfattning utnyttjar möjligheten att införa avvikelser och även förlänga deras giltighet. Kommissionen understryker med rätta att detta lappverk leder till oklarheter, kostnader, snedvridning av konkurrensen och ofta även underlättar bedrägerier. Kommissionen vill ha utökade befogenheter för att kunna besluta om avvikelser på ett snabbt och lämpligt sätt. Kommittén instämmer, men efterlyser samtidigt en omfattande översyn för att försäkra sig om att de befintliga avvikelserna fortfarande är motiverade.

5.8.1 Förfarandet för beviljande av avvikelser (F18.): Det nuvarande förfarandet är tidskrävande, och kommissionens önskemål om att få nödvändiga befogenheter för att påskynda det är motiverat. Samtidigt efterlyser kommittén striktare kriterier för beviljandet. Förteckningen över avvikelser bör ständigt hållas uppdaterad och den ska snabbt och enkelt kunna konsulteras.

5.9 Den nuvarande strukturen för mervärdesskattesatser (F19.): Den nuvarande skattesatsstrukturen innebär förvisso en avvikelse från principerna för den inre marknaden. Det återstår att avgöra om och i vilken utsträckning differentierade skattesatser är en metod för anpassning till de särskilda förhållandena inom den ena eller den andra verksamheten. När det gäller de olika skattesatser som tillämpas på likartade produkter, särskilt för tjänster på nätet jämfört med produkter och tjänster med liknande innehåll, påpekar kommittén att det i allmänhet är konsumenten som drar nytta av de lägre priserna. När det gäller produkter motsvarar fraktkostnaderna emellertid i viss mån kostnaderna för att bedriva traditionell handel. Om samma mervärdesskattesats tillämpades skulle det alltså vara till nackdel för köpare på nätet. När det gäller tjänster är frågan öppen och behöver undersökas närmare. Generellt sett borde likartade produkter beskattas enligt samma skattesatser.

5.9.1 Reducerade momsskattesatser (F20.): Det kan förefalla önskvärt att avskaffa reducerade skattesatser, men en sådan åtgärd är orealistisk. Förteckningen bör dock begränsas eller åtminstone genomgå en ordentlig översyn. Vissa lättnader är exempelvis av gammalt datum och helt enkelt oacceptabla med hänsyn till de förändringar som har skett sedan dess.

5.9.2 Att upprätta en förteckning över reducerade skattesatser som är obligatoriska och enhetligt tillämpade är en tilltalande tanke, som även den är orealistisk. Reducerade skattesatser utnyttjas av medlemsstaterna som en effektiv hävstång för den ekonomiska politiken och ibland av sociala eller rent politiska skäl. I alla händelser kommer medlemsstaterna aldrig att gå med på att avstå från att individuellt bevilja reducerade skattesatser. Bedömningen kan bli en annan när EU har fått ett ekonomiskt styre som entydigt reglerar alla medlemsstaters ekonomiska politik.

5.10 Problem med de nuvarande reglerna (F21.): De byråkratiska problem som näringsidkare, säljare och köpare stöter på är förknippade med de många regler som tillämpas på ömse sidor av gränserna, vilka ofta skiljer sig åt och emellanåt innebär överlappningar. I detta sammanhang kan framför allt nämnas sammanställningar, redovisnings-, dokumentations-, deklarations- och faktureringsskyldigheter (e-fakturor), krav på registrering i andra medlemsstater och åtskillnad mellan leveranser och tjänster. Språkproblem medför också kostnader och risk för farliga missförstånd.

5.10.1 Åtgärder för att lösa problemen (F22.): De åtgärder som kommissionen själv föreslagit i form av flera direktiv och rekommendationer har alla haft till syfte att förenkla administrationen, bland annat genom inrättande av en enda kontaktpunkt, införande av ett identifieringsnummer för europeiska näringsidkare och datorisering av skatteförvaltningar. Problemet är att förvaltningarna endast i begränsad omfattning har genomfört åtgärderna och ibland genomfört dem på olika sätt och med betydande fördröjningar. Harmonisering och samordning av förfarandena är därför ett prioriterat mål som är viktigare än förenkling. (12)

5.11 Undantag för små företag (F24.): En omfattande översyn av systemet med undantag är motiverad av flera skäl: snedvridningar av konkurrensvillkoren, kontroll av att de ursprungliga skälen till systemet kvarstår, effekterna på varje medlemsstats budget, den allmänna ekonomiska situationen, konsekvenser för konkurrenskraften, sysselsättningen och konsumenterna och överensstämmelse med målen för Europa 2020-strategin. I grunden har dock frågan viktiga politiska aspekter, och det återstår att se om rådet är villigt att undersöka problemet.

5.12 Småjordbrukens behov (F26.): Om frågan verkligen gäller småjordbrukarna torde problemet i de flesta fall endast röra gränstrafik i närområdet. Med hänsyn till den relativt ringa omfattningen av sådan trafik skulle man kunna tänka sig ett system med generellt undantag.

5.13 En enda kontaktpunkt (F27.): EESK instämmer i samtliga överväganden (13) om förslagen angående införande av en enda kontaktpunkt (14): En enda kontaktpunkt skulle vara en bra lösning för att sänka kostnaderna och förenkla administration när man väl har hittat en allmän och samordnad lösning på de många problem som fortfarande återstår: införandet av ett elektroniskt register som erkänns i hela EU, avskaffandet av skyldigheten att genomföra direkta ekonomiska överföringar mellan den skattskyldige och den medlemsstat som är fordringsägare samt harmonisering av flera nationella regler, särskilt sådana som gäller deklarationsperioder.

5.14 Gränsöverskridande transaktioner (F28.): Svaret ges redan av frågans formulering. De nuvarande reglerna ger helt säkert upphov till svårigheter vid företagsinterna eller koncerninterna transaktioner inom EU liksom för skatteförvaltningarna. De noggranna reglerna på området är utan tvekan komplicerade att följa för företagen och svåra att kontrollera för förvaltningarna. En lösning, som visserligen inte är utan nackdelar, skulle kunna vara att betrakta multinationella bolag som skattskyldiga enbart enligt bestämmelserna i det land där de har sitt huvudsäte, oberoende av ursprungs- eller destinationsland, utom i fråga om reglering av överskotts- eller underskottsbetalningar via en enda kontaktpunkt. Den främsta nackdelen skulle vara den ökade risken för bedrägerier. Sammanfattningsvis är problemet så komplicerat att endast en utredningsgrupp bestående av specialister på området, förvaltningar och koncerner kan lägga fram rimliga förslag.

5.15 Synergieffekter med annan lagstiftning (F29.): Kommittén har redan svarat ingående på denna fråga i sitt yttrande ”God förvaltning i skattefrågor” (15). I detta yttrande betonar den att det är nödvändigt att samordna direktiven om mervärdesskatt (tulldirektiven) med direktiven om indirekt skatt och direktiven om penningtvätt. EESK anser också att det behövs ett strukturerat samarbete och ett organiserat samspel mellan de olika organ som ansvarar för bekämpandet av skatteflykt och organiserad brottslighet. På dessa områden har inget gjorts på EU-nivå, och det verkar inte som om EESK:s förslag har fått det minsta gehör.

5.16 Uppbörden av mervärdesskatt (F30.): Av de fyra föreslagna alternativen förefaller det andra, med en central databas som tar emot alla fakturauppgifter, vara det allra bästa och ett enkelt och effektivt sätt att bekämpa bedrägerier. Elektronisk fakturering medför emellertid avsevärda kostnader för företagen. Med detta sagt bör sista ordet gå till de yrkesverksamma i förvaltningarna och företagen. EESK konstaterar för sin del att den främsta positiva aspekten är att denna metod förfaller vara den bästa för att bekämpa bedrägerier.

5.17 Frivilligt system med uppdelad betalning (F31.): Kommittén vill uttrycka sin förvåning över valet av ett system med uppdelad betalning av det slag som föreslås i den första modellen i punkt 5.4.1 i grönboken. Om dubbel betalning ska krävas för varje transaktion komplicerar detta redovisningen och mångfaldigar risken för fel. Enligt somliga experter är det dessutom inte säkert att modellen ger ett absolut skydd mot bedrägerier via skenföretag (karusellbedrägerier). Tanken att systemet ska vara frivilligt bör också avvisas eftersom detta skulle strida mot den harmoniseringsprincip från vilken det redan har gjorts för många undantag.

5.18 Relationen mellan näringsidkare och skattemyndigheter (F32.): Redan i sitt meddelande från december 2008 (16) lade kommissionen fram riktlinjer (en handlingsplan) för en politik i syfte att på medlemsstatsnivå förbättra relationen mellan näringsidkare och skattemyndigheter. Kommittén framförde sina synpunkter och förslag i ett yttrande (17) där man tillstyrkte kommissionens förslag (i huvudsak samma som i grönboken) men samtidigt underströk att uppgiftsskyddet för näringsidkarna i högre grad måste beaktas, att förvaltningarna måste ta sitt ansvar gentemot skattebetalarna vid fel eller maktmissbruk från förvaltningarnas sida samt att principen om solidariskt ansvar måste ges en skälig utformning. Kommittén har dessutom vid flera tillfällen framfört rekommendationer om bland annat tydlig och snabb information via internet och stöd från nationella myndigheter till näringsidkare i deras kontakter med förvaltningar i andra medlemsstater.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se EESK:s yttrande EUT C 224, 30.8.2008, s. 124 om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i fråga om behandling av försäkringstjänster och finansiella tjänster” KOM(2007) 747 slutlig – 2007/0267 CNS).

(2) Se EESK:s yttrande EUT C 248, 25.8.2011, s. 64 om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – beskattning av finanssektorn” KOM(2010) 549 slutlig.

(3) EESK:s yttrande ”Bestämmelser om beskattningsort – tillhandahållande av tjänster”, EUT C 117, 30.4.2004, s. 15.

(4) EESK:s yttrande ”Förbättra skattesystemets funktionssätt på den inre marknaden (Fiscalis 2013)”EUT C 93, 27.4.2007, s. 1; EESK:s yttrande ”God förvaltning i skattefrågor”, EUT C 255, 22.9.2010, s. 61; EESK:s yttrande ”Mervärdesskatt: Kampen mot skatteundandragande”, EUT C 347, 18.12.2010, s. 73.

(5) EESK:s yttrande ”Förenkling på mervärdesskatteområdet”, EUT C 267, 27.10.2005, s. 30.

(6) EESK:s yttrande ”Missbruk i fråga om direkt beskattning”, EUT C 77, 31.3.2009, s. 139.

(7) Arbetsdokument från kommissionens avdelningar, SEK (2010) 1455, 1.12.2010.

(8) Tjänster i allmänhetens intresse – Protokoll från regeringskonferensen nr 26, 23.7.2007.

(9) Se EESK:s yttrande EUT C 224, 30.8.2008, s. 124 om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i fråga om behandling av försäkringstjänster och finansiella tjänster”, KOM(2007) 747 slutlig – 2007/0267 CNS).

(10) Se EESK:s yttrande EUT C 248, 25.8.2011, s. 64 om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – beskattning av finanssektorn” KOM(2010) 549 slutlig.

(11) Återbetalning av mervärdesskatt på varor eller tjänster för vilka betalningen till sist har uteblivit är i många stater en fråga om utdragna, komplicerade och kostsamma förfaranden.

(12) EESK har uttalat sig om saken vid en rad tillfällen: EESK:s yttrande ”Gemensamt system för mervärdesskatt – omarbetad version”, EUT C 74, 23.3.2005, s. 21; EESK:s yttrande ”Mervärdesskatt/Regler om fakturering”, EUT C 306, 16.12.2009, s. 76 samt alla EESK-yttranden som hänvisats till i denna text.

(13) EESK:s yttrande ”Förenkling på mervärdesskatteområdet”, EUT C 267, 27.10.2005, s. 45.

(14) KOM(2004) 728 slutlig.

(15) EESK:s yttrande ”God förvaltning i skattefrågor”, EUT C 255, 22.9.2010, s. 61.

(16) KOM(2008) 807 slutlig, KOM(2008) 805 slutlig – 2008/0228(CNS).

(17) EESK:s yttrande ”Skatteundandragande vid import”, EUT C 277, 17.11.2009, s. 112.

BILAGA

till Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs Yttrande

Text i facksektionens yttrande som avvisats till förmån för ett ändringsförslag som antogs vid plenarsessionen.

Punkt 1.3:

”Kommittén instämmer i kommissionens uttalande att ett heltäckande mervärdesskattesystem skulle minska användarnas administrativa kostnader, skatteförvaltningarnas administrativa börda och de bedrägeriförsök som belastar de offentliga finanserna. En förändring skulle också vara motiverad med hänsyn till konsumenternas behov, eftersom konsumenterna är de som slutligen ska betala skatten och som får bära följderna av denna ineffektivitet.”

Resultat av omröstningen:

För	:	81
Emot	:	45
Nedlagda röster	:	29

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/95

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén: Avskaffande av gränsöverskridande skattehinder för EU medborgare”

KOM(2010) 769 slutlig

2011/C 318/15

Föredragande: Vincent FARRUGIA

Den 20 december 2010 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 113 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om avskaffande av gränsöverskridande skattehinder för EU-medborgare”

KOM(2010) 769 slutlig.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 74 röster för och 5 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Förekomsten av olika skattesystem inom EU innebär en extra börda för de EU-medborgare som arbetar, investerar och är verksamma över gränserna, eftersom det medför dubbelbeskattning och överlappande administrativa krav. Detta förhindrar en väl fungerande inre marknad och försvagar EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. Den här typen av hinder får ofta oproportionerligt stora negativa följder för småföretag.

1.2	EESK anser att de nuvarande skattereglerna inom unionen varken räcker till för att förhindra diskriminering av medborgare från olika länder eller för att avskaffa hindren för den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital.

1.3

För att dessa problem ska få en lösning rekommenderar kommittén följande åtgärder i syfte att avskaffa dubbelbeskattning och förenkla administrationen vid gränsöverskridande fall:

—	Centrala kontaktpunkter (s.k. one-stop shops) bör inrättas, där medborgarna kan få information, betala skatter och få nödvändiga intyg och handlingar som kan användas i hela EU.

—	Administrationen vid gränsöverskridande fall bör förenklas på bilateral och multilateral nivå i hela EU, bland annat genom att man avskaffar dubbelbeskattningen och använder administrativa verktyg som gör att de många befintliga dubbelbeskattningsavtalen fungerar smidigt.

—	Den enskilde skattebetalaren bör få ett individuellt förhandsavgörande med information om det slutliga skattepliktiga beloppet.

—

En oberoende observationsgrupp för gränsöverskridande beskattning bör inrättas. Efter en inledande verksamhetsperiod, då den tydligt tilldelas specifika resurser och uppgifter, ska den under kommissionens överinseende under tre år samtidigt utvecklas till en institution med status som offentligrättslig juridisk person och strategisk byrå, i syfte att fortlöpande samla in mer ingående och praktisk förståelse för befintliga skattehinder och deras utveckling. Denna observationsgrupp bör bland annat ha i uppgift att

—	utreda skattehinder som rapporteras av EU-medborgare,

—	genomföra undersökningar för att upptäcka fler hinder,

—	utreda effektiviteten hos pågående insatser för att avskaffa hinder,

—	göra en bedömning av hur EU-medborgarna påverkas av de frågor som omfattas av observationsgruppens ansvarsområde,

—	regelbundet gå igenom ändringar av skattepolitiken och myndighetskraven i EU:s medlemsstater, för att bedöma i vilken omfattning och på vilket sätt skattehinder kan komma att utvecklas samt för att särskilt belysa och rapportera om situationer där dessa hinder ökar,

—	undersöka införandet av mekanismer för skatteutjämning för att se till att arbetstagare som ofta byter arbetsplats mellan olika länder inom EU har möjlighet att betala skatt enligt en och samma jurisdiktion, företrädesvis den i det land där arbetstagaren är registrerad i socialförsäkringssystemet,

—	analysera hur effektivt det är att harmonisera särskilda skatteslag, till exempel mervärdesskatten, och hur de skattemässiga snedvridningarna på den inre marknaden påverkas av att en skatt harmoniseras eller inte,

—	tillsätta tillfälliga arbetsgrupper som ska samla in information och föreslå lösningar på ovannämnda problem,

—	utarbeta både regelbundna rapporter och specialrapporter för att redovisa resultaten av observationsgruppens arbete och ge rekommendationer om hur skattehinder för gränsöverskridande fall kan avskaffas.

1.4

Generellt sett framhåller EESK att det inte bör vara den enskilde individens ansvar att se till att skatteförfarandena tillämpas effektivt vid gränsöverskridande fall, utan att det bör finnas lämpliga mekanismer som gör förfarandena tillräckligt enkla och tydliga för att medborgarna ska kunna hantera dem. Det är visserligen värdefullt att medborgarna har möjlighet att rapportera om skattehinder, men man bör vidta ytterligare politiska åtgärder för att avskaffa dessa hinder.

1.5

Då EESK lägger fram sina rekommendationer inriktar vi oss i detta skede på att undanröja skattehinder, snarare än på att ta upp den bredare frågan om harmonisering av skatter. Skatteharmonisering kan ses som en av förutsättningarna för en inre marknad, men en sådan åtgärd kan också stå i strid med vissa andra av EU:s grundläggande mål.

1.6

Man måste undanröja skattehindren vid gränsöverskridande fall för att upprätthålla medborgarnas individuella rättigheter, främja konkurrenskraften hos framför allt små och medelstora företag samt stärka den europeiska ekonomins kunskaps- och forskningsbas, vilket ligger i linje med målen i Europa 2020-strategin.

2. Bakgrund

2.1

Syftet med det ursprungliga handlingsprogrammet inom ramen för inremarknadsakten var att avskaffa alla skattehinder för gränsöverskridande näringsverksamhet. I vitboken från 1985 föreslogs att skattehinder avlägsnas genom att hinder med anknytning till de olika indirekta skatterna undanröjs. Dessa åtgärder har dock ännu inte vidtagits, eftersom det krävs enhällighet för att införa eller ändra bestämmelser som rör beskattning.

2.2	Avskaffande av skattehinder i medlemsstaterna nämns i Europa 2020-strategin (1), där man framhåller vikten av att undanröja skattehinder för att åstadkomma en fullt fungerande inre marknad.

2.3	Den 12 december 2010 offentliggjorde kommissionen ett meddelande om frågor som rör avskaffande av gränsöverskridande skattehinder för EU-medborgare, med särskild tonvikt på inkomst-, kapital- och arvsskatt, skatt på utdelningar, registreringsavgifter och vägtrafikskatter samt skatt vid e-handel.

3. Allmänna kommentarer

3.1

De senaste tio åren har den ökade rörligheten för varor, tjänster och kapital gett upphov till fler frågor kring problem med gränsöverskridande beskattning, vilket har rapporterats genom initiativ som rådgivningstjänsten ”Ditt Europa”, Solvit, Europa direkts kontaktcentrum, Nätverket av europeiska konsumentcentrum, European Enterprise Network samt det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures). Stats- och regeringscheferna i euroområdet har också framhållit behovet av bättre samordning av genomförandet av skattepolitiken.

3.2

Skattediskriminering på grundval av nationalitet och andra omotiverade restriktioner hanteras framför allt med stöd av bestämmelserna i EU:s fördrag. Det befintliga systemet skyddar emellertid inte EU-medborgarna från en rad andra problem, såsom begränsad tillgång till skatteinformation (som allmänt anses utgöra ett stort hinder för gränsöverskridande fall (2)), dubbelbeskattning och dålig överensstämmelse mellan olika skattestrukturer. Det är allmänt vedertaget att en fullständig skatteharmonisering varken är önskvärd eller genomförbar. Däremot behövs det åtgärder som minskar skattehindren vid gränsöverskridande näringsverksamhet.

3.3

Dubbelbeskattning av inkomster är ett av de största hindren för gränsöverskridande verksamhet och begränsar den inre marknadens funktioner. Andra skattehinder handlar om problem med att få bidrag, skattelättnader och avdrag från utländska skattemyndigheter. I vissa fall betalar EU-medborgare högre skatt på utländska inkomster. En annan utmaning för medlemsstaterna är diskriminering i samband med skatt på kapitalvinster. Enligt det nuvarande systemet måste utländska investerare i de flesta EU-länder betala högre skatt än de som är bosatta i landet. Kommissionen planerar att lägga fram möjliga lösningar genom att utarbeta en konsekvensbedömning, för att kunna ta itu med de problem som följer av att de instrument som finns för att hindra dubbelbeskattning inte fungerar på rätt sätt eller inte är tillräckligt effektiva, t.ex. bilaterala avtal om dubbelbeskattning av både inkomster och kapital.

3.4

Olika medlemsstater tillämpar olika arvsskatteregler, och de bilaterala skatteavtalen mellan medlemsstaterna är mycket begränsade. Mer än 80 % av medlemsstaterna har arvsskatt medan resten har infört en form av förmögenhetsskatt. Kommissionen har genomfört ett samråd och kommer inom kort att ge förslag till hur medlemsstaterna kan utforma icke-diskriminerande system för arvskatt och bredda sina mekanismer för att minska dubbelbeskattningen. Syftet är att i möjligaste mån minska hindren i samband med gränsöverskridande arvsbeskattning.

3.5

Skatt på utdelningar betalas vanligen i två medlemsstater i samband med gränsöverskridande verksamhet. Detta skapar problem med ekonomisk och juridisk dubbelbeskattning samt problem med skatteåterbäring, särskilt när beskattningen omfattar flera nivåer. Kommissionen genomför just nu en konsekvensbedömning som kommer att ligga till grund för ett initiativ som syftar till att lösa de problem med gränsöverskridande beskattning som uppstår när det görs gränsöverskridande utdelningar till portföljinvesterare.

3.6

I ett direktiv (3) som kommissionen föreslog 2005 nämns behovet av att rationalisera registrerings- och vägtrafikskatterna i EU. Direktivet syftar till att avveckla registreringsskatten för bilar med hjälp av ett återbetalningssystem. Man har dock inte nått enhällighet på den punkten och frågan ses nu över på nytt.

3.7

Forskning har visat att ungefär 60 % av konsumenterna i EU tycker att det är besvärligt att köpa varor och tjänster online över gränserna (4). Momsfrågor är ett av de skattehinder som avskräcker företag från att sälja sina produkter till andra medlemsstater. Tillgång till centrala kontaktpunkter har underlättat handeln i detta avseende, och det anses prioriterat att bygga ut dessa s.k. one-stop shops (5). Ett samråd i form av en grönbok (6) håller på att genomföras.

4. Särskilda kommentarer

4.1	Skattehinder gör det svårare att nå huvudsyftet med den inre marknaden, dvs. fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital.

4.2

Ökad tillgänglighet och bättre information är mycket viktiga för en god förvaltning på skatteområdet. I kommissionens meddelande ”God förvaltning i skattefrågor” (7) från 2009 påpekas att god förvaltning på skatteområdet skulle öka det administrativa samarbetet och därmed förbättra de ekonomiska relationerna. Detta skulle underlätta informationsutbyte mellan medlemsstaterna och även främja bilaterala avtal.

4.3

Länder som fortfarande har dubbelbeskattning bör uppmuntras att avskaffa den på ett övergripande sätt som beaktar alla former av beskattning. Där det redan finns avtal om avskaffande av dubbelbeskattning bör särskilda arrangemang (till exempel bindande skiljeförfarande) tillämpas för att säkerställa att dessa avtal fungerar på ett korrekt sätt. Det är också viktigt att kontrollera nya skattesystem som är på väg att införas, så att EU:s medborgare skyddas mot nya inslag av dubbelbeskattning.

4.4

EESK föreslår därför fyra åtgärder för att avhjälpa problem med dubbelbeskattning samtidigt som administrationen i samband med gränsöverskridande fall förbättras. Dessa åtgärder är (i) inrättande av centrala kontaktpunkter (s.k. one-stop shops), (ii) förenkling av de administrativa förfarandena, (iii) tillhandahållande av förhandsavgöranden i skattefrågor, och (iv) inrättande av en observationsgrupp för gränsöverskridande beskattning.

4.5

De one-stop shops som föreslås i detta dokument skulle ha två huvudsakliga syften. Det ena är att fungera som informationscentrum där EU-medborgarna kan få all nödvändig information om beskattning, på ett direkt, tillgängligt och relevant sätt. Därtill föreslår EESK en andra funktion för dessa one-stop shops, nämligen att fungera som en kontaktpunkt för skattskyldiga medborgare som erbjuder utvidgade tjänster, inbegripet tillhandahållande av intyg och handlingar som rör beskattning.

4.6

För att man ska kunna hjälpa EU-medborgarna att anpassa sig till nuvarande och eventuella framtida skatteregler måste de befintliga administrativa förfarandena förenklas. Detta gäller särskilt avtal om dubbelbeskattning. Genom att införa skattesystem som är inriktade på tillhandahållandet av skräddarsydda förhandsavgöranden i skattefrågor, som beaktar enskilda falls särdrag och villkor, kan man effektivt göra skatteförfarandena mer öppna för medborgarna och minska osäkerheten i samband med gränsöverskridande fall för såväl företag som medborgare.

4.7

Slutligen förordar EESK också aktivt inrättandet av en observationsgrupp för hinder i samband med gränsöverskridande fall. Det här är viktigt för att man regelbundet ska kunna undersöka nuvarande och eventuella framtida hinder som orsakas av skattepolitiken samt kontrollera hur effektiv denna politik är när det gäller att avlägsna dessa hinder. Resultatet av sådan regelbunden forskning och sådana undersökningar skulle publiceras i regelbundna rapporter om avskaffandet av de ifrågavarande skattehindren. Observationsgruppen skulle utnyttja olika källor för att identifiera hindren, inklusive tillgängliga instrument som grundar sig på rapporter från medborgarna, samt genomföra särskilda undersökningar. Ett viktigt element i observationsgruppens rapportering skulle vara att bedöma vilka konsekvenser sådana hinder skulle få för välfärden för EU-medborgarna i allmänhet, för företag och för särskilda kategorier av dessa.

4.8

Genom att inrätta en observationsgrupp säkerställer man att den skattepolitik som genomförs är effektiv i praktiken, särskilt i fråga om yrkesmässig rörlighet. Observationsgruppen skulle särskilt få i uppgift att undersöka ett system där arbetstagare som ofta byter arbetsplats mellan olika länder skulle betala skatt enligt en och samma jurisdiktion, företrädesvis den i det land där arbetstagaren är registrerad i socialförsäkringssystemet. Detta s.k. system för skatteutjämning skulle kunna skötas via ”clearingorgan” som inrättas specifikt för detta ändamål, antingen inom privata företag eller som en del av offentliga institutioner. Organet skulle ombes utföra en kostnads-/nyttoanalys i detta hänseende samt lägga fram rekommendationer om de bästa sätten att genomföra sådana system i olika sammanhang.

4.9

Därtill skulle observationsgruppen undersöka vilken nivå av harmonisering som är optimal för särskilda skattesystem, såsom mervärdesskatten, vilket skulle möjliggöra en mer detaljerad analys av konsekvenserna av skattemässig snedvridning i fråga om de viktigaste delarna av inre marknaden. Tillfälliga arbetsgrupper skulle inrättas inom ramen för observationsgruppen, som skulle undersöka särskilda problem och frågor som kan dyka upp samt föreslå lösningar på dessa.

4.10

EESK anser att förenklade förfaranden skulle öka effektiviteten, eftersom det därigenom skulle bli tydligare och begripligare för EU-medborgarna hur de ska göra för att erhålla information och förstå reglerna. Lämplig information måste göras tillgänglig för att hjälpa medborgarna att fullgöra sin lagenliga skyldighet att betala skatt i tid och på ett korrekt sätt.

4.11	Samtidigt är kommittén övertygad om att man bör utnyttja alla möjligheter att bekämpa skatteflykt som dessa åtgärder kan erbjuda.

4.12

Behovet av att inrätta en observationsgrupp för gränsöverskridande beskattning är överhängande, eftersom det är tydligt att problemet, utan omedelbara insatser, kommer att förvärras snarare än mildras, med allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser som följd. EESK rekommenderar därför att observationsgruppen först inrättas och bedriver sin verksamhet under kommissionens överinseende. Vi rekommenderar också att kommissionen tilldelar observationsgruppen särskilda befogenheter, ansvarsområden och resurser, som ger den möjlighet att effektivt genomföra sina uppgifter i enlighet med definitionerna i detta yttrande. Vi rekommenderar emellertid med eftertryck att observationsgruppen för gränsöverskridande beskattning så snart som möjligt ges status som offentligrättslig juridisk person. Denna rättsliga status skulle säkerställa att observationsgruppen är helt oberoende och kan verka opartiskt. Som strategisk byrå skulle observationsgruppen kunna tilldelas de särskilda resurser som krävs för att den ska kunna utföra de uppgifter den tilldelats.

4.13

Fokus måste ligga på avskaffandet av skattehinder, oavsett beslut som rör harmonisering av skatter. Skatteharmonisering kan teoretiskt sett ses som en av förutsättningarna för en inre marknad, åtminstone vad gäller indirekt beskattning, men i praktiken är detta ett synnerligen utmanande mål som dessutom kan stå i strid med vissa andra av EU:s grundläggande mål. Därför är det ännu viktigare att fokusera på avskaffandet av skattehinder för gränsöverskridande fall i syfte att bidra till uppnåendet av målen för inre marknaden. Enligt kommitténs bedömning ska insatserna för att undanröja skattehinder vid gränsöverskridande näringsverksamhet komplettera och även kompletteras av ett antal viktiga pågående initiativ, inte minst de som hör till Europa 2020-strategin och småföretagsakten.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) KOM(2010) 2020 slutlig.

(2) KOM(2010) 769 slutlig.

(3) KOM(2005) 261 slutlig.

(4) KOM(2009) 557 slutlig och SEK(2009) 283 slutlig.

(5) Kommissionen föreslog 2004 ett system med ett enda kontaktställe (en s.k. one-stop shop) (KOM(2004) 728) som skulle göra det möjligt att uppfylla vissa rapporteringsskyldigheter i den medlemsstat där näringsverksamheten är etablerad. Förslaget har dock inte antagits än.

(6) KOM(2010) 696 slutlig.

(7) KOM(2009) 201 slutlig.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/99

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om en ökad användning av e-upphandling i EU”

KOM(2010) 571 slutlig

2011/C 318/16

Föredragande: Vincent FARRUGIA

Den 18 oktober 2010 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i EUF-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok om en ökad användning av e-upphandling i EU”

KOM(2010) 571 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 110 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens grönbok om e-upphandling och dess grönbok om EU:s politik för offentlig upphandling.

1.2

Kommitténs ståndpunkt kan sammanfattas på följande sätt:

a)	Genomförande av en Europaomfattande ram för e-upphandling är en mycket viktig faktor för att få handeln på inre marknaden att fungera väl med tanke på hur väsentlig offentlig upphandling är med avseende på medlemsstaternas BNP.

Genomförande av e-upphandling även på de lokala myndigheternas nivå bör betraktas som ett viktigt strategiskt instrument eftersom e-upphandling

—	minskar kostnaderna för företagen och den offentliga förvaltningen,

—	innebär ett rationellt upphandlingsförfarande, särskilt om man väljer e-upphandlingsinstrument som e-auktioner och dynamiska inköpssystem, vilket leder till snabbare beslutsfattande,

—	ger större öppenhet och minskar verkliga och upplevda oegentligheter i samband med upphandling,

—	utgör ytterligare ett steg på vägen mot informationssamhället.

1.3

EESK anser att en översyn av e-upphandlingsramen inte kan utföras utan att man samtidigt gör en översyn av den rättsliga ramen för offentlig upphandling. E-upphandling är en kanal som gör det möjligt att genomföra politiken för offentlig upphandling på ett bättre, effektivare och mer ekonomiskt sätt. Kommittén drar slutsatsen att det är viktigt att det finns sammanhållning och en gemensam strategi i det avseendet.

1.4

EESK konstaterar att genomförandet av e-upphandling i medlemsstaterna inte har uppfyllt de förväntningar som fanns i handlingsplanen från 2004. Trots detta konstaterar kommittén att det finns exempel på bästa praxis. Ett sådant är den helhetssyn på genomförandet av e-upphandling som Portugal antagit, ett arbetssätt som är lovvärt.

1.5

EESK drar slutsatsen att det diversifierade angreppssätt som använts och som inneburit att varje medlemsstat har fastställt sin egen tidsram för genomförandet av e-upphandling inte har fått önskade resultat utan i stället lett till att vi befinner oss längre från det önskade målet om ett gemensamt, enhetligt system. Kommittén anser att det nu är av största vikt att kommissionen genom GD Inre marknaden och tjänster och GD Informationssamhället visar starkt och effektivt ledarskap (såsom i samband med initiativet e-Europa) så att det kan skapas en integrerad, kompatibel ram för e-upphandling som är standardiserad med avseende på teknik och företag i alla medlemsstater. Därmed skulle man säkerställa att inga enskilda medlemsstaters åtgärder påverkas, vilket ytterligare skulle äventyra uppnåendet av det önskade målet, och att de åtgärder som genomförs i praktiken bidrar till genomförandet inom en överenskommen tidsram och med ett godkänt, sammanhållningsbaserat arbetssätt. Dock vill EESK betona behovet av att utforma lämpliga, väl anpassade ramar för e-upphandling för särskilda sektorer särskilt inom den sociala ekonomin och sektorn för sociala tjänster. Detta då de tjänster som upphandlas inom dessa sektorer ofta är komplexa och inbegriper unika särvärden som det måste finnas utrymme för även i ett e-upphandlingsförfarande.

1.6	EESK rekommenderar att en mekanism för övervakning av genomförandet införs så att man kan övervaka framsteg, hinder, korrigerande åtgärder m.m. i förbindelse med införandet av e-upphandling i medlemsstaterna.

1.7	EESK anser också att kommissionen för att understödja genomförandet av e-upphandling bör uppmuntra medlemsstaterna att finna innovativa lösningar för affärsmetoder och språkfrågor.

1.8	Kommissionen bör i linje med sin ledande roll fungera som föregångare genom att inom sina enheter övergå till e-upphandling.

1.9

Kommittén vill påpeka vikten av e-upphandling som en faktor som kan stimulera alleuropeisk handel på inre marknaden för stora företag, små och medelstora företag samt mikroföretag. EESK vill understryka att affärsmetoder och teknik bör stimulera handeln på inre marknaden och inte vara utformade så att de fungerar som handelshinder.

1.10

Kommittén vill understryka att små och medelstora företag samt mikroföretag är ryggraden i EU:s näringsliv. Det är av största vikt att översynen av offentlig upphandling och ramen för e-upphandling båda är inriktade på att frigöra de små och medelstora företagens samt mikroföretagens förmåga att konkurrera i en miljö där e-upphandling används. EESK rekommenderar följande:

—	Alla anbudsförfaranden i medlemsstaterna, både under och över tröskelvärdena, ska offentliggöras på den nationella upphandlande myndighetens portal.

—

De små och medelstora företagen bör få stöd antingen direkt genom initiativ för kapacitetsuppbyggnad och stödcentra för e-upphandling som inrättats av nationella eller regionala upphandlande myndigheter, eller genom nationell finansiering och EU-finansiering via organ som inrättats som företrädare för de små och medelstora företagen. Detta för att säkerställa att de små och medelstora företagen samt mikroföretagen tar till sig och utnyttjar e-upphandling.

1.11	Kommittén rekommenderar att strukturen för e-upphandling säkerställer interoperabilitet och baseras på öppna standarder och programvara med öppen källkod.

2. Inledning

2.1	Den 18 oktober 2010 offentliggjorde kommissionen ”Grönbok om en ökad användning av e-upphandling i EU” (1). Grönboken åtföljdes av ett arbetsdokument från kommissionen som innehöll en utvärdering av 2004 års handlingsplan för elektronisk offentlig upphandling (2).

2.2

Grönboken är ett första steg mot en sammankopplad infrastruktur för e-upphandling, som är en del av kommissionens digitala agenda. I grönboken ges en överblick över framgångar och problem i samband med genomförandet av e-upphandling i medlemsstaterna. Den tar upp politiska frågor som rör hur unionens åtgärder ska anpassas för att stödja genomförandet av e-upphandling i nationella, regionala och lokala offentliga förvaltningar.

2.3	År 2005 fastställde EU:s ministrar målet att minst 50 % av den offentliga upphandlingen skulle genomföras elektroniskt senast 2010. Enligt kommissionen tilldelas emellertid mindre än 5 % av medlemsstaternas upphandlingsbudgetar genom e-upphandling.

2.4

Grönboken e-upphandling följdes den 27 januari av ”Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad” (3). Kommittén fokuserar för närvarande på denna fråga och på e-fakturering, och kommer så småningom att anta ett paket bestående av tre sammanhängande yttranden.

3. Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs svar på de strategiska frågor som tas upp i grönboken.

Här följer EESK:s svar på de strategiska frågor som tas upp i grönboken.

3.1

Fråga 1: EESK prioritetsordnar de utmaningar som förtecknas i grönboken på följande sätt:

3.1.1

Offentlig upphandling är ibland en kontroversiell fråga som ger upphov till beskyllningar om korruption och oegentligheter. Med tanke på att e-upphandling är ett nytt förfarande har vissa förvaltningar kanske känt tveksamhet inför användningen. Brist på politisk vilja kan vara en orsak men även andra faktorer som t.ex. nivån av e-användning i de olika medlemsländerna och komplexiteten i vissa sektorer att tillämpa e-upphandling är troligtvis några av de bakomliggande faktorerna.

3.1.2

När e-upphandling infördes konstaterade EESK att de upphandlande myndigheterna ibland ställde högre tekniska krav än när det traditionella förfarandet användes.

Ibland krävdes till exempel en avancerad elektronisk signatur (en signatur som stöddes av ett elektroniskt certifikat) för att få tillgång till e-upphandlingsportalen och därmed till anbudsinfordringar, anbudsdokumentation osv.

3.1.3

Angreppssättet gjorde det möjligt för medlemsstaterna att skapa egna, specifika IKT-plattformar för e-upphandling.

Interoperabilitet på enhetsnivå, och i ännu högre utsträckning på medlemsstatsnivå, kan uppnås endast om standarder fastställs och respekteras. Detta skedde inte eftersom varje medlemsstat antog sin egen autentiseringsmekanism.

Landskapet präglas av fragmentering mellan medlemsstaterna. Detta gör det svårt för nationella elektroniska lösningar att bli erkända i flera medlemsstater. Medlemsstaterna bör här få riktlinjer och standarder utarbetade av kommissionens arbetsgrupp för interoperabilitet.

3.1.4

Ett EU-övergripande nätverk för e-upphandling kräver ett standardiserat arbetssätt i IKT-arkitekturen (4) och affärsprocessen (5).

Medlemsstaterna kan tillämpa olika affärsprocesser inom ramen för traditionell upphandling. Affärsprocesserna måste standardiseras.

3.1.5

Så här i efterhand kan EESK konstatera att den tolerans som GD Inre marknaden och tjänster och GD Informationssamhället visade i fråga om införlivande med skilda hastigheter i samband med e-upphandling resulterade i en mängd olika arbetssätt på regional och lokal nivå inom medlemsstaterna.

Om genomförandet av e-upphandling på nationell och gränsöverskridande i nivå ska vara en strategisk målsättning rekommenderar EESK att genomförandet prioriteras högre av kommissionen och ges mera stöd i form av starkare och effektivare övervakningsmekanismer baserade på förebyggande och korrigerande åtgärder, på samma sätt som inom andra politikområden som rör e-förvaltning.

3.2

Fråga 2: EESK noterar följande utmaningar:

3.2.1

Det politiska och administrativa ledarskapet i genomförandet av e-upphandling. Även om detta diskuterades ovan vill EESK lyfta fram det som en egen fråga.

De jämförande undersökningar som EU genomfört om beredskapen att införa e-förvaltning visar att de flesta medlemsstaterna har gjort stora insatser för att kunna placera sig i frontlinjen i fråga om e-förvaltningstjänster. Fokus ligger i första hand på G2C-tjänster (mellan myndigheter och medborgare) och traditionella G2B-tjänster (mellan myndigheter och företag).

En användning av e-upphandling (som är en G2B-tjänst) på 5 % över hela EU visar att det saknades innovativ G2B-verksamhet (med undantag för till exempel Portugal) trots att litteraturen visar att ett införande av denna form av upphandling skulle sänka kostnaderna, öka öppenheten osv. En portugisisk studie jämförde de bästa anbuden för byggentreprenader som upphandlats av 50 offentliga sjukhus under 2009 med traditionella upphandlingsmetoder och 2010 via e-upphandling. Undersökningen visar att en kostnadsbesparing på 18 % hade uppnåtts 2010 med den ökade konkurrens som uppstått genom e-upphandlingen. I grönboken finns exempel på besparingar från 10 % till 45 % på projekt som omfattade miljarder euro. Detta innebär besparingar på hundratals miljoner som skulle kunna användas för att tillhandahålla ytterligare samhällstjänster (6).

Kommittén vill tillägga att kommissionen i ett sådant strategiskt initiativ borde ha föregått med gott exempel och när handlingsplanen för e-upphandling löpte ut infört en upphandlingsplattform för e-upphandling för alla kommissionens direktorat och kontor.

3.2.2

I riktning mot en teknisk miljö som präglas av interoperabilitet. Detta diskuteras i avsnitt 3.1.

Beslutet att standardisera autentiseringsmekanismer till en lämplig säkerhetsnivå kan i dag inte fattas utan hänsyn till de investeringar som medlemsstaterna redan har gjort i autentiseringsmekanismer på nationell nivå eller för enskilda tjänster.

Medlemsstaterna har redan investerat delvis eller fullt ut (till exempel Portugal) i e-upphandlingssystem som kan vara kopplade till autentiseringsmekanismer som är nationella eller speciella för upphandlingsenheten.

Mot denna bakgrund rekommenderar EESK att alla metoder som går ut på att integrera medlemsstaterna i en standardiserad, EU-övergripande autentiseringsmekanism bör baseras på principen om att den utvalda mekanismen ska utformas för att återspegla den risknivå som behöver hanteras i hela upphandlingskedjan.

3.3

Fråga 3:

EESK instämmer i att nationella offentliga förvaltningar och upphandlande myndigheter bör stimuleras till att införa en ram för e-upphandling. Kommittén betonar än en gång att kommissionens strategi att låta medlemsstaterna införliva e-upphandling i olika takt inte längre bör tillämpas. Kommittén anser att erfarenheterna sedan 2005 och de svaga resultat som uppnåtts på grund av avsaknaden av en effektiv övervakningsmekanism nu borde få kommissionen att nå enighet med medlemsstaterna om att de strategier för e-upphandling som man avtalat om ska följas. Dock vill EESK betona att medlemsstaterna fortsättningsvis bör utforma lämpliga, väl anpassade ramar för särskilda sektorer, särskilt inom den sociala ekonomin och sektorn för sociala tjänster. Detta då de tjänster som upphandlas inom dessa sektorer ofta är komplexa och inbegriper unika särdrag som det måste finnas utrymme för även i ett e-upphandlingsförfarande.

Med tanke på stimulansåtgärder för att uppmuntra företag att använda e-upphandling vill EESK peka på följande frågor:

Införandet av e-förvaltningstjänster, inbegripet e-upphandling, beror på hur lätta tjänsterna är att använda. Onödig användning av komplex teknik, t.ex. PKI, motverkar införande och användning i organisationerna. Utformningen av en EU-övergripande ram för e-upphandling får inte vara onödigt tekniskt avancerad.

b)	De små och medelstora företagen är ryggraden i europeiskt näringsliv. Kommissionen och medlemsstaterna får inte förutsätta att småföretagen har samma kapacitet, resurser och tekniktillgång som stora företag.

Med tanke på b) ovan rekommenderar kommittén att kommissionen finansierar initiativ i medlemsstaterna i syfte att

—	säkerställa tillgången till teknik, t.ex. genom teknikcentra som förvaltas av de myndigheter som ansvarar för näringslivspolitik eller av organ som inrättats för att företräda små och medelstora företag,

—	genomföra initiativ för att bygga upp kunskaper och kapacitet med inriktning på små och medelstora företag och med stöd av rådgivningstjänster som tillhandahålls av organ som inrättats med hjälp av nationella eller europeiska stimulansåtgärder för att ansvara för de små och medelstora företagen,

—	genomföra utbildning i användningen av e-upphandling och färdighetsträning, inbegripet tillhandahållande av utbildningsverktyg, till exempel datorbaserad utbildning, genom inrättandet av stödcentra för e-upphandling.

3.4

Fråga 4:

De upphandlande myndigheterna är offentliga myndigheter och ska följa regeringens riktlinjer. Medlemsstaterna bör på lämpligt sätt stödja sina upphandlande myndigheter i arbetet med att utforma och införa e-upphandling. Medlemsstaterna kan behöva skriva in strategier för genomförandet av e-upphandling i sina näringslivsstrategier och nationella IKT-strategier, och fastställa delmål som ska uppnås inom vissa tidsramar (7).

Frågan är om e-upphandling bör vara den enda kanalen för att delta i offentlig upphandling. EESK anser att medlemsstaterna i möjligaste mån bör ange e-upphandling som prioriterad kanal för offentlig upphandling. En förutsättning är dock att utformningen är intelligent och återspeglar vissa sektorers särskilda behov. Detta gäller i synnerhet sociala tjänster, som är särskilt komplexa vad gäller upphandlingen. E-upphandlingen för dessa tjänster måste utformas utifrån det behov som upphandlingen ska fylla och tjänstens specifika särdrag.

Strategier för införandet av i e-upphandling bör i det avseendet också kompletteras av kapacitetsuppbyggnad och kompetenshöjning bland tjänstemän i offentliga myndigheter samt av lättillgängliga stödcentra för e-upphandling för små och medelstora företag.

3.5

Fråga 5:

Användningen av e-auktioner visar att de elektroniska förfarandena för viss upphandling redan finns reglerad i direktiv 2004/17 och 2004/18, om detta instrument väljs.

EESK stöder ett sådant upphandlingsinstrument som e-auktioner. Själva formen innebär att det krävs en ram för e-upphandling. En förutsättning är emellertid att ramen stöder de små och medelstora företagen, i linje med vad som sades i punkt 3.3 ovan, och att de endast används när det är lämpligt.

Kapacitetsuppbyggnad i syfte att bygga upp den nödvändiga stödjande ramen är av största vikt eftersom detta kommer att säkerställa lika konkurrensvillkor för e-handeln mellan å ena sidan små och medelstora företag och icke-statliga organisationer, och å andra sidan stora företag.

EESK vill understryka faran för en ”digital klyfta” som kommer att skapa orättvisa konkurrensvillkor eftersom de små och medelstora företagen och de icke-statliga organisationerna kan missgynnas i samband med offentlig upphandling på grund av ”tekniska” hinder.

3.6

Fråga 6:

Kommittén anser att offentlig upphandling i första hand bör skötas via e-upphandling, under förutsättning att utformningen av upphandlingen återspeglar de specifika särdrag och komplexa behov som kännetecknar vissa sektorer, till upphandling av B-tjänster.

Rättvisa konkurrensvillkor kan emellertid bara säkerställas om de små och medelstora företagen och de icke-statliga organisationerna har kapacitet att fungera i en B2G-miljö. Detta är eventuellt inte fallet idag, och kommissionens och medlemsstaternas insatser för kapacitetsuppbyggnad bör utformas med detta i åtanke.

3.7

Fråga 7:

Onödiga och oproportionerliga hinder för gränsöverskridande deltagande i fråga om e-upphandling kommer i första hand att bero på följande:

—	Autentiseringsmekanismer.

—	Affärsprocesser.

—	Språkproblem.

—	Viljan att öppna den lokala marknaden för konkurrens.

EESK föreslår att kommissionen utformar och antar en handlingsplan som man enats om och kompletterar denna med ett system för övervakning av genomförandet i syfte att säkerställa att sådana hinder undanröjs.

3.8

Fråga 8:

Att inte offentliggöra upphandlingar som ligger under tröskelvärdet väl synligt inom ramen för e-upphandlingsförfarandet skulle troligen begränsa det gränsöverskridande deltagandet i e-upphandling på inre marknaden till i första hand stora företag.

Det är viktigt att understryka att ett väl synligt offentliggörande på inre marknaden av möjligheter till offentlig upphandling som ligger under tröskelvärdet är av stor betydelse för små och medelstora företag samt mikroföretag, eftersom de specifikationer som fastställs i sådana anbudsinfordringar ofta faller inom ramen för dessa företags kompetensområde samt organisatoriska och ekonomiska kapacitet. Små och medelstora företags samt mikroföretags deltagande i gränsöverskridande handel genom offentlig upphandling under tröskelvärdet för offentlig e-upphandling kommer därför att stärka inre marknaden.

Eftersom e-upphandlingsramen består av olika steg, från e-meddelande till e-fakturering rekommenderar kommittén att EU:s strategi i fråga om e-upphandling fastställer att alla anbudsinfordringar – både över och under tröskelvärdena – bör offentliggöras väl synligt på inre marknaden och på en nationell central portal som stöds av en e-meddelandetjänst.

3.9	Fråga 9: EESK anser att den rättsliga ramen för e-upphandling är heltäckande. Svårigheter har sitt ursprung i bristande vilja i fråga om genomförandet.

3.10

Fråga 10:

Alltför ofta drivs lösningar av den tekniska arkitekturen och inte av affärsprocessen. Den säkerhetsnivå som tillämpas bör återspegla risknivån, och de investeringar som görs i den säkerhetsnivå som antas bör vägas mot denna risk.

Den säkerhetsstrategi man har beslutat att använda i utformningen av autentiseringsmekanismen för e-upphandling baserar sig på avancerade elektroniska signaturer. Avancerade elektroniska signaturer är emellertid dyra, såväl när det gäller införande som kostnader för de elektroniska certifikaten osv.

Frågan uppstår om e-upphandling i praktiken bör kopplas till en autentiseringsmekanism med avancerade elektroniska signaturer.

Kommittén anser att riskerna med e-upphandling bör diskuteras mer ingående av kommissionen och medlemsstaterna innan man fattar beslut om att autentiseringsmekanismen för e-upphandling bör kopplas till avancerade elektroniska signaturer.

Man kan notera att ett bankkort eller kreditkort (som utgör en ekonomisk risk för en person om det förloras eller blir stulet) måste ha en fyrsiffrig personlig kod. EESK ställer följande frågor:

—	Måste alla steg i e-upphandlingskedjan autentiseras med avancerade elektroniska signaturer? Krävs det en sådan säkerhetsnivå för att komma in på portalen, se information om anbudsinfordringar och aktivera e- eller m-tjänster som t.ex. meddelanden?

—	Om inte – bör autentiseringsmekanismen ha två nivåer: enkel registrering för de processer i värdekedjan som offentliggörs i traditionella affärsprocesser, och en högre autentiseringsnivå för dem som vill lämna ett anbud eller delta i en e-auktion?

—	Om man använder autentiseringsmekanismer med två nivåer – måste då den högre autentiseringsnivån baseras på avancerade elektroniska signaturer, eller bör man använda en mindre komplicerad men säker autentiseringsmekanism?

—	Bör autentiseringsmekanismen baseras på ett starkt alfanumeriskt lösenord tillsammans med en stark numerisk säkerhetskod, eller bör man dessutom kräva ett unikt lösenord som genereras av en modul på samma sätt som vid e-bankaffärer?

EESK anser att en säkerhetsmekanism måste finnas i samband med e-upphandling, men att lösningen måste stå i proportion till risken och vara så okomplicerad som möjligt att genomföra.

Om man beslutar att de avancerade kvalificerade certifikaten är den bästa säkerhetsmodellen för e-upphandling föreslår kommittén att man baserar arbetet på den Virtual Company Dossier (VCD) som Pan European Public Procurement Online (PEPPOL) arbetar med (8).

EESK konstaterar att det av det nuvarande direktivet framgår att motsvarigheten till certifikaten måste erkännas av de upphandlande myndigheterna. Faktum är att det i praktiken ofta är svårt att finna motsvarigheterna, och vissa medlemsstater kräver komplicerade förfaranden, till exempel tillhandahållande av auktoriserade översättningar, certifierade, med apostille eller originaldokument. Det är besvärligt och dyrt, inte bara för företagen utan också för de upphandlande myndigheterna.

3.11

Fråga 11:

Det finns verkliga hinder när det gäller språk. De kan inte finnas någon EU-övergripande e-upphandlingsram om inte kommunikation om anbudet går fram i de 27 medlemsstaterna. Å andra sidan skulle krav på översättning av ett upphandlingsdokument från den nationella upphandlingsmyndighetens sida till de officiella EU-språken eller, ännu värre, alla språk i de 27 medlemsstaterna, i syfte att göra anbudsinfordran tillgänglig för företag i alla medlemsstater, vara besvärligt, dyrt och hämmande för den offentliga upphandlingen.

Det är viktigt att de företag eller enskilda som vill lägga ett anbud är medvetna om vilka anbudsinfordringar som finns tillgängliga, och denna information måste finnas tillgänglig utan språkliga hinder. Det blir i så fall företagets sak, oavsett om det är ett stort företag, ett litet eller medelstort företag eller ett mikroföretag, att ta fram ytterligare information genom de stödcentra som föreslås i detta yttrande, och besluta om huruvida man vill bekosta mer detaljerade översättningar utöver vad som kan erhållas med användning av de föreslagna språkverktygen.

En möjlig lösning kan vara att kommissionen utvecklar ett verktyg för online-översättning för upphandling som är särskilt utformat och skräddarsytt för det tekniska språkbruket i upphandlingsdokumenten, dvs. med särskild uppmärksamhet på att tekniska ord som ”kan”, ”obligatorisk”, osv. översätts korrekt, utan betydelseförskjutningar som kan leda till feltolkningar.

Dock får ett sådant instrument endast användas för ytterst enkla upphandlingar med en garanterad tydlighet, så att resultatet inte blir en ökad administrativ börda utan verkliga resultat för både den upphandlande myndigheten och anbudsgivare.

3.12

Fråga 12:

EESK rekommenderar att kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att konstruera ramen för e-upphandling med hjälp av öppna standarder.

Kommittén rekommenderar att kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att använda den öppna plattformen e-Prior som kommissionen har gjort tillgänglig och som består av kostnadsfria, öppna källkomponenter som kan integreras i alla i upphandlingslösningar som utformas.

3.13	Fråga 13: EESK rekommenderar att kommissionen uppmuntrar och ökar tillhandahållandet av lösningar som bygger på öppen källkod för integrering i e-upphandlingssystem som redan finns eller som är under utveckling.

3.14	Fråga 14: Kommittén instämmer i att kommissionen bör fortsätta att utveckla sitt paket av tillämpningar av samma slag som e-Prior, och göra dessa tillgängliga för medlemsstaterna.

3.15

Fråga 15:

Som redan nämnts måste kommissionen och medlemsstaterna genomföra långsiktiga initiativ för kapacitetsuppbyggnad som kan stödja de små och medelstora företagen så att de klarar e-handel av B2G-typ. Språkfrågan är ett mycket större hinder för de små och medelstora företagen för deltagandet i e-upphandling över hela EU.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) KOM(2010) 571 slutlig.

(2) SEK(2010) 1214 slutlig, ”Evaluation of the 2004 Action Plan for Electronic Public Procurement” (ej översatt till svenska).

(3) KOM(2011) 15 slutlig, ”Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad” (Se sidan 113 i detta nummer i EUT).

(4) IKT-arkitektur är ett utkast till en systematisk och fullständig definition av nuvarande IKT-ramar (basen) och/eller önskade IKT-ramar (mål) som ska åstadkomma maximal prestanda på basis av effektivitet, normer, skalbarhet, kompatibilitet, enhetlighet, öppen miljö osv.

(5) Till exempel kräver vissa upphandlande myndigheter omständliga förfaranden, t.ex. auktoriserade, certifierade översättningar med apostille.

(6) Fler exempel finns på s. 5 i grönboken om ökad användning av e-upphandling i EU (SEK(2010) 1214), http://ec.europa.eu/internal_market/consultations/docs/2010/e-procurement/green-paper_sv.pdf.

(7) Det finns exempel på bästa praxis inom EU i Italien, Portugal, Danmark, Österrike och Storbritannien.

(8) http://www.peppol.eu/

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/105

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Att utnyttja fördelarna med elektronisk fakturering i Europa”

KOM(2010) 712 slutlig

2011/C 318/17

Föredragande: Edgardo Maria IOZIA

Den 2 december 2010 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Att utnyttja fördelarna med elektronisk fakturering i Europa”

KOM(2010) 712 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som berett ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) ger kommissionen sitt stöd och erkännande och ställer sig positiv till innehållet i meddelandet som är en del av den digitala agendan för Europa. Moderniseringen av de instrument som reglerar de ekonomiska förbindelserna och den tekniska innovationen utgör en synnerligen viktig besparing och bidrar dessutom till innovationsspridning och till att målen för Europa 2020-strategin uppnås.

1.2	Genomförandet av den digitala agendan kommer att vara en avgörande drivkraft för nysatsningen på inre marknaden och är en faktor för en hållbar social och ekonomisk utveckling.

1.3

EESK understryker behovet av att noggrant överväga vilka fördelar en omfattande användning av e-fakturering kan medföra. Dessa fördelar bör fördelas rättvist bland alla typer av företag, i synnerhet små och medelstora företag. Särskild uppmärksamhet bör ägnas deras särskilda behov av datakunskaper, av att begränsa kostnaderna för tillgång till digitala plattformar samt systemprogramvaran.

1.4

EESK uppmanar kommissionen att arbeta för att så mycket som möjligt påskynda den nya lagstiftningen om elektroniska signaturer och undrar om det inte vore på sin plats att anta en förordning i stället för ett direktiv för att undvika ett ojämnt och problematiskt införlivande som innebär att de juridiska skillnaderna på området kvarstår.

I reformen av det indirekta beskattningssystemet, momsen, har man redan tagit hänsyn till att pappers- och e-fakturor ska behandlas på samma sätt i samband med bevarande av räkenskapshandlingar och fakturor. Medlemsstaternas skatteförvaltningar bör snarast möjligt harmonisera sin lagstiftning med denna bestämmelse.

1.5

När det gäller små och medelstora företag rekommenderar EESK att dessa företags intressen tillgodoses i samband med inbetalning av moms som bör inkrävas tillsammans med betalningen av e-fakturan och inte på ett datum som fastställs utifrån utställandet av fakturan. Det nya systemet bör ta vederbörlig hänsyn till de likviditetsstyrningsproblem som detta kan orsaka för de små och medelstora företagen.

1.6

Kommittén ställer sig positiv till ett utbrett och snabbt införande av e-fakturering, som dock även i fortsättningen bör vara ett frivilligt system, eftersom det trots lovvärda målsättningar enligt EESK:s uppfattning inte finns några förutsättningar för ett obligatoriskt införande av ett sådant system.

1.7	EESK uppmanar kommissionen att med försiktighet och uppmärksamhet vidta de åtgärder som krävs för att uppnå det uppställda målet för att inte skapa onödiga och betungande problem för företag och konsumenter.

1.8	Samexistensen mellan två system med samma rättsliga värde, dvs. e-fakturering respektive pappersfakturering, bör göra det möjligt att välja den modell som är bäst anpassad till de specifika behoven.

1.9

EESK uppmanar kommissionen att anta globala standarder för e-fakturering. Standardisering av och interoperabilitet mellan systemen är viktiga faktorer för e-faktureringens utbredning och framgång, och dessa faktorer gör det möjligt att utveckla inre marknaden och utöka antalet aktörer på marknaden.

I nuläget är däremot marknaden fragmenterad och saknar intern kommunikation, vilket i praktiken hindrar att detta värdefulla instrument utvecklas över nationsgränserna.

1.10	Pilotprojektet, Peppol, bör bli heltäckande, eftersom det på så sätt skapas en permanent förbindelse mellan de områden där e-fakturering redan nu är en realitet. Större uppmärksamhet bör ägnas de små och medelstora företagens behov.

1.11	När det gäller mottagarna av e-fakturor tar meddelandet inte upp konsumenternas behov och intressen. Endast personer med erfarenhet av IT-användning kommer att kunna utnyttja fördelarna med att få en e-faktura.

1.12

Utsikten att införa detta instrument borde kunna göra det möjligt att skapa en positiv cirkel: genombläddring av e-katalogen, val av produkt och köporder, utskick av varor, utställande av faktura, betalning och samtidig inbetalning till skattemyndigheterna av den fastställda mervärdesskatten som är automatiskt uträknad utifrån den gällande momssatsen beroende på typ av varor och operatör.

1.13	Påskyndandet av dessa förfaranden kommer att medföra betydande tidsvinster, punktligare betalning och en begränsning av problemet med falska fakturor.

1.14

EU-finansierade projekt inom e-handel bör omfatta obligatoriska krav om att en viss procentandel av alla pilotprojekt ska involvera små och medelstora företag. Detta skulle kunna fästa uppmärksamheten på de små och medelstora företagens behov redan under dessa initiativs första faser och det skulle i synnerhet kunna påverka utvecklingen av innovativ teknik för små och medelstora företag (t.ex. för Peppol-projektet).

1.15

Kommissionen bör lägga större vikt vid behovet av att de nationella regeringarna antar principen om likabehandling mellan pappersfakturor och e-fakturor och avlägsnar de barriärer som hindrar den gränsöverskridande handeln. Detta bör i synnerhet ske genom att man tar bort kravet på att använda särskilda tekniska lösningar (bland annat elektroniska signaturer) som inte är nödvändiga i samband med pappersfakturor och att man undanröjer den regel som fortfarande finns i vissa medlemsstater och som föreskriver att e-fakturor ska skrivas ut för skattekontroller om alla gällande krav ska uppfyllas.

1.16	Incitament för små och medelstora företag kan utvecklas i samarbete med lokala offentliga myndigheter genom särskilda program. Man bör överväga om Generaldirektoratet för regionalpolitik kan medverka.

1.17	Kommittén ställer sig bakom inrättandet av det europeiska e-faktureringsforumet och förklarar sig villig att delta i dess aktiviteter.

2. Inledning

2.1

En faktura är ett grundläggande dokument som utväxlas mellan företag och mellan företag och konsumenter. Förutom sin primära funktion som säljarens uppmaning till köparen att betala för en levererad vara eller tjänst, är fakturan en viktig räkenskapshandling och kan få rättsliga följder för båda handelspartner. Den är också ett kontrakt mellan företag och konsumenter. I vissa länder är fakturan ett centralt dokument i samband med skattedeklarationer, återbetalningar och ifyllande av import- och exportdeklarationer.

2.2	De berörda parterna är köparen och säljaren. I vissa sammanhang kan leverantör och mottagare vara en tredje part, såsom fallet är med en transportör eller en logistikoperatör.

2.3

E-fakturering är en automatiserad process för utställande, utskick, mottagande och behandling av uppgifterna på fakturor i elektronisk form. E-fakturering är en del av ett tätt förgrenat nät av affärsprocesser och förfaranden som från leverantörens synpunkt i allmänhet är kända som förloppet från beställning till betalningsmottagande och från köparens synpunkt som förloppet från köp till betalning.

2.4

En digital agenda för Europa är ett av de sju flaggskeppsinitiativ som EU har lanserat för att förverkliga Europa 2020-stategin. Detta initiativ syftar till att genom regelanpassning stödja utvecklingen av informationsteknologi som bland annat har som mål att förenkla och minska bördorna i samband med genomförandet av inre marknaden. Över 100 initiativ och mer än 30 lagar kommer att antas under de kommande tio åren för att nå de tretton viktigaste prestationsmålen.

2.5

Kommissionens meddelande, som lades fram efter fem års förberedelser och ingående samråd, behandlar en mycket viktig punkt på dagordningen, elektronisk fakturering, och ställer upp målet att e-fakturering senast 2020 ska bli den förhärskande formen för fakturering. Man räknar med att för närvarande endast 5 % av all fakturering i företagen sker i form av e-fakturering.

2.6

Kommissionen beräknar att de potentiella besparingar som skulle kunna göras uppgår till 240 miljarder euro under en sexårsperiod (1). Föreningen för europeiska finanschefer har kommit fram till liknande resultat och beräknar att företagen skulle kunna spara upp till 80 % av de löpande utgifterna genom automatisk databehandling av fakturan. På så sätt elimineras användningen av papper och arbetsbördan minskas. Utvecklingen av det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa) kan göra det möjligt att kombinera fakturering och betalning och på så sätt bana väg för en integration av systemen och möjligheten att införa ”interoperabla europeiska e-faktureringssystem”.

2.7

Följande prioriteringar har fastställts:

—	”Att säkra rättslig förutsebarhet och en tydlig teknisk miljö för e-fakturor för att främja en utbredd användning.

—	Att uppmuntra till och främja utvecklingen av öppna och interoperabla e-faktureringslösningar som bygger på en gemensam standard, med särskild hänsyn till små och medelstora företags behov.

—	Att underlätta införandet av e-fakturering genom att upprätta strukturer såsom nationella forum för e-fakturering och ett europeiskt flerpartsforum”.

3. EESK:s synpunkter och kommentarer

3.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är en varm anhängare av flaggskeppsinitiativet ”En digital agenda för Europa” och välkomnar kommissionens initiativ. I flera tidigare yttranden (2) har EESK stött antagandet av program och lagstiftningsinitiativ som syftar till att främja användningen av informations- och kommunikationsteknik (IKT).

3.2

Det samlade antalet fakturor och räkningar i Europa uppgår till över 30 miljarder. År 2011 kommer 3 miljarder räkningar och fakturor att sändas per e-post, men endast en bråkdel av dessa utgörs av e-fakturor. Över 4,5 miljoner företag och mer än 75 miljoner konsumenter utnyttjar redan detta system. För närvarande fördubblar branschens största leverantörer av elektroniska faktureringstjänster sin omsättning på några få månader.

3.3

De undersökningar som kommissionen har låtit en grupp experter utföra visar att besparingen för varje faktura kan uppgå till åtskilliga euro för den som utställer räkenskapshandlingen. Elektroniska och automatiska försändelser kan ge besparingar på upp till 60–80 % jämfört med traditionella försändelser i pappersformat. Generellt sett betyder det att det är möjligt att minska de administrativa kostnaderna med 1 % till 2 %. Enligt bedömningar från de ledande experterna på området blir den ekonomiska avkastningen av en investering i ett e-faktureringsprojekt positiv efter bara sex månader (3).

3.4	I sitt meddelande har kommissionen uttryckt önskemål om att e-fakturering ska bli den förhärskande metoden, men man säger inte varför det ska ta så lång tid att nå dit. EESK anser att man i stället bör göra allt för att uppnå detta mål så snabbt som möjligt.

3.5	EESK framhåller och värdesätter det viktiga bidrag som utvecklingen av e-fakturering kan ge för att minska koldioxidutsläppen tack vare minskad energiförbrukning för transporter och minskad pappersanvändning.

3.6	Kommittén ställer sig positiv till och lägger stor vikt den prioritering som ges till de små och medelstora företagen och de rekommendationer som dessa gjort i den undersökning som genomförts av kommissionens expertgrupp.

3.7	EESK föreslår att alla tänkbara åtgärder vidtas för att underlätta uppkomsten av ett flertal specialiserade operatörer så att man undviker att det bildas små de facto-monopol som oundvikligen skulle dra fördel av sin dominerande ställning.

3.8

EESK uppmanar kommissionen att vidta alla mått och steg för att genomföra och anta den standardmodell som utarbetats av UN/CEFACT (4), ett mellanstatligt organ, som är underordnat FN/ECE-kommittén för handel. Därigenom skulle det vara möjligt att utarbeta ett världsomspännande arbetsprogram och skapa samordning och samarbete när det gäller elektroniska standarder och underlättande av utbyten mellan företag.

3.9

Rådet bör stödja den utbredda användningen av bästa praxis i vissa medlemsstater som kräver att e-fakturor används vid offentliga upphandlingar eftersom detta är ett lämpligt sätt att främja denna praxis. Peppol-projektet (Pan-European Public Procurement Online), som är ett storskaligt pilotprojekt inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation som stöds av kommissionen, bör införas generellt genom antagande av och stöd till de utvecklade standarderna samt genom sammanlänkning av de områden i EU där e-upphandling redan är en realitet.

3.10

EESK välkomnar detta initiativ, men rekommenderar att även andra operatörer ska få bedriva verksamhet på e-faktureringsområdet, vilket skulle öppna marknaden för andra aktörer. Det finns för närvarande cirka 400 operatörer som erbjuder elektronisk fakturering. Dessa är verksamma framför allt på lokal nivå och har ett brett utbud av produkter. Tyvärr ligger vi långt ifrån interoperabilitet mellan systemen. De gemensamma globala normer som EESK rekommenderar för antagande är av grundläggande betydelse för att påskynda genomförandet av EU:s inre marknad och sprida dess fördelar till ett stort antal aktörer, särskilt små och medelstora företag, vilket skulle öka deras konkurrenskraft.

3.11

Fördelarna med ett enhetligt system för elektronisk fakturering är uppenbara. För närvarande är marknaden fragmenterad och saknar kommunikation. EESK stöder de initiativ som syftar till alltmer integrerade nivåer av interoperabilitet, och gläder sig åt att modellen UN/CEFACT CII v.2 (Cross-Industry Invoice), har antagits som grundval för utvecklingen av ISO-standarden 20022 om finansiella meddelanden.

3.12

Globala standarder bör alltid innehålla bestämmelser om upphandlingsförfaranden för att undvika att företagen måste automatisera en separat faktureringsprocess, skild från förfarandena för t.ex. leveranser eller beställningar. Detta skulle leda till ineffektivitet. Utvecklingen av CEN/BII-profiler för hela försörjningskedjan borde främjas och följas upp noga med tanke på att de utgör grundvalen för de elektroniska Peppol-dokumenten. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt det successiva antagandet av UBL-standarden i olika medlemsstater, framför allt i den offentliga sektorn. Man bör uppmuntra antagandet av sådana globala standarder.

3.13

I framtiden, när ett elektroniskt faktureringssystem är allmänt spritt, kommer skattemyndigheterna att kunna dra tydliga fördelar av elektronisk fakturering med inbetalning av mervärdesskatt samtidigt som fakturan betalas. Integrationen med det gemensamma eurobetalningsområdet kan främja ökad effektivitet i fråga om uppbörd av mervärdesskatt.

I syfte att undvika negativa konsekvenser för de små och medelstora företagen, framför allt när det gäller likviditetsstyrning, rekommenderar EESK att kommissionen beaktar denna problematik.

3.14

Besparingar kommer framför allt att kunna göras i hanteringen av skattedeklarationer och när det gäller kostnaderna för automatiska inbetalningar. Rent allmänt utgör en minskning av skattemyndigheternas kostnader för insamling, kontroll och förvaltning ett moderniserings- och förbättringsmål i det ekonomiska systemet. Den minskade skatteflykt som en automatisering av faktureringsprocessen skulle kunna åstadkomma kan så småningom hjälpa systemet att finna resurser som kan återinvesteras för att stödja den ekonomiska och produktiva verksamheten.

3.15

Kommittén anser att det behövs en översyn snarast möjligt av direktiv 1999/93/EG om elektroniska signaturer i syfte att införa ett rättsligt system för erkännande och interoperabilitet på europeisk nivå i fråga om säkra och garanterade elektroniska signaturer. EESK uppmanar kommissionen att betona detta behov för rådet och parlamentet så att de snabbt antar relevanta bestämmelser. Skillnaderna i införlivandet av direktivet och det faktum att det är obligatoriskt att använda systemet i vissa medlemsstater har medfört allvarliga problem, framför allt för de små och medelstora företagen, som anser att elektroniska signaturer är ett av de största och mest onödiga hindren för användningen av elektronisk fakturering. När det gäller lagstiftningsinstrumentet undrar kommittén om det inte nu är dags att använda en förordning för att slutligen kunna fastställa enhetliga standarder som uppfyller de förväntningar som inremarknadsakten skapade.

3.16

EU-medborgarna ser inte de möjligheter som inre marknaden ger eftersom det fortfarande finns hinder, byråkratiska problem och administrativa krav. Konsumenterna har ännu inte sett de fördelar som kungjordes med stort eftertryck, till exempel i finans- eller energisektorn, där endast EU-lagstiftningen har medfört normer som har gynnat konsumenterna (tredje energipaketet, Sepa, Mifid osv.).

3.17	EESK anser att förslaget i kommissionens meddelande går i rätt riktning, och hoppas att takten i hela beslutsprocessen påskyndas, liksom genomförandet av projektet, så att arbetstagare, medborgare och företag kan erbjudas en harmoniserad (eller ännu bättre: enhetlig) lagstiftningsram.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) SEPA potential benefits at stake, Capgemini.

http://ec.europa.eu/internal_market/payments/docs/sepa/sepa-capgemini_study-final_report_en.pdf.

(2) ”En digital agenda för Europa”, EUT C 54, 19.2.2011, s. 58, ”Hur den digitala utdelningen kan omvandlas till sociala fördelar och ekonomisk tillväx”t, EUT C 44, 11.2.2011, s. 178, EUT C 255, 22.9.2010, s.116, EUT C 77, 31.3.2009, s. 60, ”Förbättrade modeller för offentlig-privata partnerskap som bygger på delaktighet för att utveckla och sprida elektroniska tjänster för alla i EU-2”7, EUT C 48, 15.2.2011, s. 72, EUT C 255, 22.9.2010, s.98, EUT C 128, 18.5.2010, s. 69, EUT C 317, 23.12.2010, s. 84, EUT C 218, 11.9.2009, s. 36, EUT C 175, 28.7.2009, s. 8, EUT C 175, 28.7.2009, s. 92, EUT C 175, 28.7.2009, s. 87, EUT C 77, 31.3.2009, s. 63, EUT C 224, 30.8.2008, s. 61, EUT C 224, 30.8.2008, s. 50, EUT C 97, 28.4.2007, s. 27, EUT C 97, 28.4.2007, s. 21, EUT C 325, 30.12.2006, s. 78, EUT C 318, 23.12.2006, s. 222, EUT C 110 9.5.2006, s. 83, EGT C 123, 25.4.2001, s. 36.

(3) http://www.expp-summit.com/marketreport.htm.

(4) UN Centre for trade facilitation and electronic business.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/109

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Mot en bättre fungerande inre marknad för tjänster – bygga vidare på resultaten av den ömsesidiga utvärderingen av tjänstedirektivet”

KOM(2011) 20 slutlig

2011/C 318/18

Föredragande: Martin SIECKER

Den 27 januari 2011 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Mot en bättre fungerande inre marknad för tjänster – bygga vidare på resultaten av den ömsesidiga utvärderingen av tjänstedirektivet”

KOM(2011) 20 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 134 röster för, 2 röster emot och 3 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommittén stöder Europeiska kommissionens önskan att förbättra inre marknaden för tjänster. Naturligtvis måste hinder som diskriminerande, orättvisa och oproportionerliga krav undanröjas. Kommittén välkomnar därför initiativet att modernisera myndighetstjänster genom att upprätta ”gemensamma kontaktpunkter”. Kommitténs ställer sig positiv till administrativt, gränsöverskridande samarbete. Sådant samarbete bör emellertid även utvidgas till att omfatta politikområden där krav ställs på efterlevnad av förpliktelser.

1.2

Kommittén anser att kommissionen är något förhastad i sina slutsatser om tjänstedirektivets effekter och tjänstesektorns effektivitet. Direktivet har bara varit ikraft i några år. Att inte alla medlemsstater ställer sig positiva till direktivet och att medlemsstaterna efter egen förmåga måste införliva direktivet i den nationella lagstiftningen är faktorer som ytterligare komplicerar läget och som inte tas upp i meddelandet. Tjänstesektorn är en stor och komplex sektor med många olika branscher. Det tar tid att genom EU-lagstiftning rationalisera den inre marknaden för tjänster.

1.3

Tjänstedirektivet tillkom under det tidigare fördraget, där ekonomiska intressen fortfarande var den viktigaste prioriteringen på inre marknaden. I Lissabonfördraget betraktas intressen andra än rent ekonomiska som likvärdiga med ekonomiska intressen. Det är intressant att undersöka hur lagstiftning och rättspraxis som utvecklats under det tidigare fördraget förhåller sig till det nya fördraget. I sitt yttrande om inremarknadsakten rekommenderar EESK att man granskar utstationeringsdirektivet mot bakgrund av det nya fördraget. Det vore också intressant att se om en granskning av EU-domstolens domar som ger företräde åt inre marknaden (tidigare artikel 49) kan ge nya insikter.

2. Sammanfattning av kommissionens meddelande

2.1

Trots att tjänster utgör en viktig ekonomisk kraft i Europeiska unionen är kommissionen övertygad om att man ännu inte fullt ut utnyttjar potentialen hos den inre marknaden för tjänster. Kommissionen betonar till exempel i sitt meddelande om ”Europa 2020-strategin” att man med utgångspunkt i tjänstedirektivet måste sträva efter att uppnå en mer integrerad inre marknad för tjänster (1), och i meddelandet ”På väg mot en inre marknadsakt” framhåller kommissionen att inre marknaden för tjänster måste fördjupas ytterligare (2). Åtgärder bör vidtas för att hjälpa företag inom tjänstesektorn att växa och stärka sin ställning så att de kan generera fler arbetstillfällen.

2.2

I och med antagandet av tjänstedirektivet i december 2006 (3) och genomförandet av detta har man tagit ett steg i riktning mot en mer välfungerande inre marknad för tjänster. Därmed har kommissionen förenklat lagstiftningsramen, och tack vare ett stort antal genomförandelagar i medlemsstaterna har hundratals oberättigade eller oproportionerliga krav runtom i hela unionen kunnat undanröjas.

2.3

I tjänstedirektivet antas en ömsesidig utvärdering som redskap för inbördes granskning. Under 2010 utvärderade medlemsstaterna tillsammans med Liechtenstein, Norge och Island nära 35 000 rättsliga krav som i första hand införts för företag i tjänstesektorn. Det gäller krav i samband med etablering (som tillståndskrav, territoriella begränsningar eller begränsningar av kapitalägandet) och krav i samband med gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster (till exempel registrering, anmälan eller försäkringskrav).

2.4

Den mest anmärkningsvärda slutsatsen av processen är att inre marknaden fortfarande inte har genomförts fullt ut inom vissa tjänstesektorer. Det främsta problemet är enligt kommissionens uppfattning att inte alla diskriminerande hinder har kunnat avlägsnas genom lagstiftning och att de lagar som avser avlägsnandet av dessa hinder ännu inte har införlivats i alla medlemsstater eller att efterlevnaden brister i en del medlemsstater. Dessutom visar det sig att vissa tjänsteverksamheter i medlemsstaterna i många fall är förbehållna särskilda tjänsteutövare.

2.5

För att fortsätta att vidareutveckla den inre marknaden för tjänster föreslår kommissionen följande åtgärder som ska vidtas inom de kommande 18 månaderna:

—	Ett ”koherenstest” för den inre marknaden för tjänster, för att bedöma situationen utifrån inremarknadsanvändarnas perspektiv (företag, egenföretagare, konsumenter).

—	Riktade åtgärder mot återstående lagstiftningsmässiga hinder som skapar omotiverade hinder för potentialen hos den inre marknaden för tjänster.

—	Riktade åtgärder för att få den inre marknaden för tjänster att fungera bättre i praktiken.

Före utgången av 2012 kommer kommissionen att undersöka hur effektiva möjligheterna till nationella rättsmedel är för de tjänsteleverantörer vars rättigheter på den inre marknaden överträtts av de nationella myndigheterna samt besluta om eventuella ytterligare åtgärder.

3. Allmänna kommentarer

3.1

Kommittén delar kommissionens uppfattning att den inre marknaden för tjänster inte är ett självändamål utan snarare ett verktyg som ska förbättra vardagen och välfärden för europeiska företag och medborgare. Det vore lämpligt att mer ingående utvärdera i vilken utsträckning inre marknaden bidrar till dessa övergripande målsättningar. Tjänstedirektivet tillkom under det tidigare fördraget, där ekonomiska intressen fortfarande var den viktigaste prioriteringen på inre marknaden. I Lissabonfördraget betraktas andra intressen än rent ekonomiska inte längre som underordnade, utan som likvärdiga med ekonomiska intressen. Det är intressant att undersöka hur lagstiftning och rättspraxis som utvecklats under det tidigare fördraget förhåller sig till det nya fördraget. I sitt yttrande om inremarknadsakten rekommenderar EESK att man granskar utstationeringsdirektivet mot bakgrund av det nya fördraget. Det vore också intressant att se om en granskning av EU-domstolens domar som ger företräde åt inre marknaden (tidigare artikel 49) skulle kunna ge nya insikter.

3.2

De utvärderingar som hittills utförts har varit alltför inriktade på själva lagstiftningen, och de har delvis av den anledningen varit alltför tekniska till sin karaktär. Till exempel kan en medlemsstats bestämmelser avseende ett visst yrke baseras på en ambition om att säkerställa en välfungerande tjänst av hög kvalitet och därmed främja medborgarnas välfärd. Om bestämmelsen uppfattas som ett hinder för det gränsöverskridande utbudet av tjänster, får det inte innebära att detta ”hinder” automatiskt ska avlägsnas. Konsumenters och arbetstagares intressen kan i det fallet väga tyngre än aspekter som rör de ekonomiska friheterna. Enbart i de fall då ett hinder verkligen är omotiverat eller diskriminerande ska det undanröjas.

3.3

Kommittén anser att kommissionen är något förhastad i sina slutsatser om tjänstedirektivets effekter och tjänstesektorns effektivitet. Direktivet har bara varit ikraft i några år. Att inte alla medlemsstater ställer sig positiva till direktivet och att medlemsstaterna själva måste införliva direktivet i den nationella lagstiftningen efter egen förmåga är faktorer som ytterligare försvårar läget och som inte omnämns i meddelandet. Tjänstesektorn är en stor och komplex sektor med många olika branscher. Det tar tid att genom lagstiftning på EU-nivå rationalisera den inre marknaden för tjänster.

3.4

Dokumentet handlar både om fri etablering och om fritt, gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Det är två vitt skilda saker. Krav beträffande etablering är primärt en nationell angelägenhet, och gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster inom ramen för de ekonomiska friheterna regleras genom EU-lagstiftningen. Det är medlemsstaternas ansvar att här uppnå en god jämvikt.

3.5

Dessutom bör man tydligt definiera vad som ingår i begreppet gränsöverskridande tjänster och hur det förhåller sig till uppgifterna i dokumentet. Kommissionen konstaterar att tjänstedirektivet omfattar 40 % av EU:s BNP. På ett annat ställe i meddelandet skriver kommissionen att tjänstesektorn står för 70 % av EU:s BNP. Det skulle innebära att mer än hälften av marknaden för tjänster utgörs av gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster, vilket kan ifrågasättas.

3.6

Kommissionens meddelande innehåller en del påståenden som antingen inte går att pröva eller är minst sagt är diskutabla, och som kommissionen alltför lättvindigt använder som underlag. I punkt 5.1 uttrycker kommissionen höga förväntningar på resultaten från de koherenstest som redan håller på att utföras tillsammans med en del medlemsstater, trots att andra medlemsstater samtidigt hindrar fullbordandet av inre marknaden för tjänster.

3.7

I kapitel 2 konstaterar kommissionen att genomförandet av tjänstedirektivet enligt försiktiga bedömningar skulle kunna ge ekonomiska vinster på upp till 140 miljarder euro, vilket motsvarar en tillväxt på 1,5 % av EU:s BNP. Dessa uppgifter grundar sig på en enda studie som genomfördes 2007 av den nederländska byrån för ekonomisk politisk analys (Centraal Planbureau in Nederland) kort efter införandet av tjänstedirektivet vid en tidpunkt då förväntningarna på tjänstedirektivets effekter ännu inte hade underminerats av den kris som därefter bröt ut. Även i det sammanhanget vore en mer nyanserad bedömning önskvärd.

3.8

Kommittén anser att det finns en del oklarheter i kapitel 3 och 4 beträffande den bedömning av den ömsesidiga utvärderingen som utfördes 2010. Kommissionen hävdar att ”den ömsesidiga utvärderingen har fått en unik ’inremarknadseffekt’ i medlemsstaterna”, utan att redogöra för vad denna effekt innebär. Eventuellt har det lett till stor aktivitet inom delar av den offentliga sektorn i medlemsstaterna, men vilka är effekterna och vilka konkreta konsekvenser har registrerats på inre marknaden för tillhandahållande av tjänster?

3.9

Kommissionen är inte tydlig när det gäller den eventuella hierarkiska strukturen mellan de olika övergripande målen. Det yttrar sig bland annat i oklarheterna kring medlemsstaternas befogenheter att i allmänhetens intresse införa bestämmelser som kan få restriktiva effekter. En samhällsdiskussion bör föras om dessa befogenheter, bland annat med tanke på allmänhetens svaga stöd för det europeiska projektet som lyfts fram i Monti-rapporten.

4. Särskilda kommentarer

4.1

Kommittén stöder Europeiska kommissionens önskan att förbättra inre marknaden för tjänster. Naturligtvis måste hinder som diskriminerande, orättvisa och oproportionerliga krav undanröjas. Kommittén välkomnar därför initiativet att modernisera myndighetstjänster genom att upprätta ”gemensamma kontaktpunkter”. Vi ställer oss också positiva till administrativt, gränsöverskridande samarbete. Sådant samarbete bör emellertid även utvidgas till att omfatta politikområden som rör efterlevnad av förpliktelser (4).

4.2

Enligt tjänstedirektivet är endast elektroniska gemensamma kontaktpunkter obligatoriska. I ett antal medlemsstater har även fysiska gemensamma kontaktpunkter inrättats. Här erbjuds dessutom andra, mer proaktiva och omfattande tjänster till företagare som vill etablera verksamhet i andra medlemsstater. Kommittén anser att de gemensamma kontaktpunkterna måste vara lättillgängliga och flerspråkiga med möjligheter till online-registrering. EESK skulle gärna vilja veta mer om företagarnas olika erfarenheter och uppfattningar när det gäller de olika tillvägagångssätten och uppmanar kommissionen att undersöka huruvida de fysiska kontaktpunkterna får större genomslagskraft och värderas mer positivt än de elektroniska.

4.3

Påståendet att tjänstesektorn hör till de mer innovativa och dynamiska sektorerna och därför har potential att i stor utsträckning bidra till ny ekonomisk tillväxt bör nog relativeras. Naturligtvis bidrar tjänstedirektivet på ett värdefullt sätt till utvecklingen av sysselsättningen i EU, och till skapandet av ett stort antal högkvalitativa arbetstillfällen. Dessa ”nya” arbetstillfällen inom tjänstesektorn är dock ofta lågkvalificerade, repetitiva och lågavlönade. Att gruppen fattiga arbetstagare växer – ett fenomen som i ett flertal studier har satts i samband med dessa nya tjänster – bidrar inte till ökad välfärd för EU-medborgarna.

4.4

Fritt tillhandahållande av tjänster är inte detsamma som fri rörlighet för arbetstagare. Av flera studier framgår emellertid att fritt tjänsteutbud allt som oftast används som en täckmantel för rekrytering av arbetskraft. Gränsöverskridande tjänster som enbart har till syfte att rekrytera billig arbetskraft måste bekämpas. I de fall det handlar om gränsöverskridande arbetskraftsrekrytering måste principen gälla att det är lagstiftningen i det land där arbetet utförs som ska tillämpas, i syfte att skydda både arbetstagare och laglydiga arbetsgivare och förhindra konkurrenssnedvridning på grund av rekrytering av ”falska” egenföretagare eller kringgående av nationella arbetsvillkorsbestämmelser.

4.5

Kontroll och krav på efterlevnad av bestämmelser om arbetsvillkor i det land där arbetet utförs får inte av Europeiska unionen betraktas som hinder för en välfungerande inre marknad för tjänster, så länge som de inte missbrukas för att kväva konkurrensen. Det är inte enbart arbetstagarnas grundläggande rättigheter som måste respekteras. Det ligger också i laglydiga arbetstagares intresse att efterlevnaden av kollektivavtal kontrolleras. Detta gäller både stora multinationella företag och små och medelstora företag. Att uppfylla den registrerings- och rapporteringsplikt som krävs för kontroll av efterlevnad av dessa grundläggande rättigheter ingår som ett elementärt led i de skyldigheter som är förenade med att tillhandahålla tjänster över gränserna. Ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaterna på det här området ligger i alla berörda parters intresse och främjar det gränsöverskridande tjänsteutbudet.

4.6

I meddelandet konstaterar kommissionen att omfattningen av det gränsöverskridande utbudet av tjänster i handeln inom Europeiska unionen släpar efter i förhållande till de nationella tjänstesektorerna. Många tjänster har lokal karaktär och koppling och lämpar sig inte särskilt väl för långväga handel. Kommissionen nämner detta i förbigående, men framhåller inte omfattningen och betydelsen av denna aspekt i tillräcklig utsträckning. De exempel som kommissionen anger i meddelandet bidrar inte heller till att skapa klarhet kring kommissionens ambitioner. Det handlar snarare om incidenter som inträffat i ett begränsat antal medlemsstater där tjänstedirektivet inte genomförts korrekt än om grundläggande brister i själva direktivet.

4.7

Kommissionen inriktar sig i första hand på konkurrensen, eftersom den medför fördelar för konsumenterna när det gäller urval och priser. Konsumenterna är emellertid också i behov av andra viktiga krav när det gäller tillhandahållande av tjänster, exempelvis trygghet, säkerhet, kvalitet, överskådlig prissättning, rättvisa kontraktsvillkor, tydlig och begriplig information och pengarna tillbaka-garanti i de fall då tillhandahållna tjänster inte uppfyller kraven. Dessutom krävs sektorsspecifik lagstiftning för att förhindra att konsumenternas rättigheter överträds, vilket skedde när marknaderna för energi och telekommunikation avreglerades.

4.8

För att bekämpa bedrägeri och garantera tjänster av hög kvalitet och erbjuda skadeersättning när tillhandahållaren inte har fullgjort sina plikter är det av största vikt att det finns ett register över diplomerat fackfolk per yrkeskategori som är tillgängligt för allmänheten. Kvalifikationerna hos tjänsteutövarna i detta register uppfyller fastställda kriterier och deras kompetens kontrolleras regelbundet. När konsumenterna får möjlighet att på detta trygga och säkra sätt göra ett motiverat val kommer förtroendet för inre marknaden att tillta.

4.9

När det gäller de juridiska aspekterna påpekar kommissionen vid upprepade tillfällen att juridiska instrument måste införas för tillhandahållare av tjänster, i första hand för små och medelstora företag. Ett sådant förhållningssätt är alltför ensidigt. Juridiska instrument som utformas på det här området bör inte enbart ställas till förfogande för företag, utan måste även kunna utnyttjas av konsumenter och arbetstagare.

4.10

De hinder som rör medlemsstaternas nationella lagstiftning som kommissionen nämner i punkt 5.2 kan och bör inte enbart betraktas utifrån tjänsteleverantörens perspektiv. Verksamhetsreserver samt kapital- och försäkringskrav baseras i lika stor utsträckning på ett av samhället fastställt kvalitetskrav. Dessutom tjänar sådana krav som garantier för både civilrättsligt ansvar och ersättningsskyldighet till konsumenter och arbetstagare.

4.11

Myndigheter och institutioner som ansvarar för tillsyn och efterlevnad tar ofta upp problemet med så kallade ”brevlådeföretag” i den gränsöverskridande handeln, vilket innebär att inre marknaden missbrukas av aktörer som har för avsikt att kringgå eller undslippa lagstiftning i ett flertal länder. Ett liknande problem föreligger på områden där egenföretagarstatus är vanligt förekommande, men där det i realiteten handlar om falskt egenföretagande. Kommittén uppmanar kommissionen att närmare undersöka denna form av konkurrenssnedvridning och vidta lämpliga åtgärder om det skulle visa sig nödvändigt, framför allt för att skydda laglydiga företag, såväl stora som små.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) KOM(2010) 2020 slutlig.

(2) KOM(2010) 608 slutlig.

(3) Direktiv 2006/123/EG.

(4) KOM(2008) 703 slutlig.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/113

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad”

KOM(2011) 15 slutlig

2011/C 318/19

Föredragande: Joost van IERSEL

Medföredragande: Miguel Angel CABRA DE LUNA

Den 27 januari 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad”

KOM(2011) 15 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 164 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

Direktivet	Direktiv 2004/18/EG – förfaranden vid offentlig upphandling
Myndigheter	Upphandlande myndigheter enligt definition i artikel 1.9 i direktivet och som omfattas av direktivet
Allmännyttan	Avtalsslutande enheter som omfattas av direktiv 2004/17/EG
Övertillämpning	Direktivet görs mer omfattande än nödvändigt då det införlivas i nationell lagstiftning (1)

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK välkomnar den debatt som kommissionen har inlett i sin grönbok med sikte på att modernisera EU:s politik för offentlig upphandling med högre effektivitet på en inre marknad som fungerar bättre och som är mer innovativ, grönare och mer social. Kommittén planerar att avge ännu ett yttrande efter kommissionens utvärdering av de hittillsvarande effekterna av direktiv 2004/18/EG, för att färdigställa detta yttrande mot bakgrund av utvärderingen.

1.2 Direktiven om offentlig upphandling (2) är ett försök att bland annat främja kvaliteten i offentlig upphandling. Den senaste övergripande översynen av direktiven ägde rum 2004. EESK insisterar på att en eventuell framtida översyn bör förberedas med samma omsorg och noggrannhet som 2004.

1.3 En övergripande analys av direktivets effekter och hur det har genomförts i medlemsstaterna samt avgörandena i EU-domstolen sedan 2004 är viktiga faktorer för en eventuell översyn. Man bör också beakta att det först är på senare tid som man fått någon bredare erfarenhet av direktivet i hela EU.

1.4 Den onödiga byråkratin måste minskas för att uppnå bästa resultat för alla. Komplicerad lagstiftning och utbredd ”övertillämpning” i medlemsstaterna som en följd av felaktigt införlivande av direktivet måste undvikas. Genom Europa 2020 får kommissionen en starkare övervakningsroll.

1.5 EESK betonar att principerna om öppenhet och insyn samt effektivitet, rättssäkerhet, valuta för pengarna, konkurrens, tillgång till marknaden för små och medelstora företag och fria yrken, proportionalitet, ett ökande antal gränsöverskridande kontrakt, undvikande av diskriminering och korruption samt behovet av professionalism är lika relevanta som tidigare.

1.6 EESK understryker den påverkan och betydelse som Europa 2020-strategins innovativa, miljömässiga och sociala aspekter har, även när det gäller offentlig upphandling.

1.7 För att öka medlemsstaternas intresse av att genomföra direktivet på rätt sätt samt införliva Europa 2020-målen i sina offentliga upphandlingsavtal insisterar EESK på att särskild uppmärksamhet bör ges åt denna fråga som årligen bör diskuteras i rådet (konkurrenskraft).

1.8 Medlemsstaterna visar ett ökat intresse för den offentliga upphandlingens roll i en smart ekonomi. Nationella myndigheter formulerar i varierande utsträckning miljökriterier och sociala kriterier som ska beaktas av inköparen. Hänsyn måste tas till de särskilda kraven på offentlig upphandling för tjänster som inte kan beskrivas (3). Bästa praxis och erfarenheter bör vara en del av den årliga debatten i rådet.

1.9 EESK ser det som en stor brist att varken behovet av tillfredsställande professionalism eller riskovillighet hos offentliga myndigheter diskuteras i grönboken. Professionalisering är avgörande för att främja innovation. Utbildningsprogram för inköpare i medlemsstaterna bör upprättas. Kommittén förespråkar benchmarking och utbyte av god praxis.

1.10 Köparen måste ta fullt ansvar för de ekonomiska, sociala och finansiella konsekvenserna när denne beskriver arbetet, produkterna eller tjänsterna. Det kan innebära att kräva ett egenutfärdat intyg eller en efterlevnadsförklaring från anbudsgivaren när det gäller relevanta nationella rättsregler som t.ex. rör sociala aspekter, och begränsa de officiella intygen till den vinnande anbudsgivaren.

1.11 Med tanke på behovet av att främja en hållbar utveckling är kommittén, särskilt i stora projekt, positiv till att tillämpa principen om livscykelkostnader när så är lämpligt.

1.12 EESK är positiv till att bevara skillnaden mellan A- och B-tjänster på villkoret att rättssäkerheten bibehålls, och eventuellt att utvidga gränsöverskridande avtal om B-tjänster. Kommittén rekommenderar att kommissionen genomför en regelbunden översyn av förteckningen över B-tjänster för att undersöka om vissa av dessa med fördel skulle kunna övergå till A-tjänster.

1.13 Deltagandet av små och medelstora företag, däribland sociala företag, måste öka. Med tanke på att det finns många olika åsikter bland intressenterna är EESK inte för att ändra tröskelvärdena. Förbättringar måste uppnås med hjälp av korrekt tillämpning av proportionalitetsprincipen, justering av metoderna för offentliggörande, korrekt användning av elektroniska anbud, och, om det är praktiskt möjligt, uppdelning av kontrakt. EESK rekommenderar också program till stöd för den expertis som finns i små och medelstora företag.

1.14 Ett av målen med direktiven är att bekämpa favorisering, bedrägeri och korruption. Vid moderniseringen av direktiven bör allt som gör dem mindre rigorösa undvikas. Kommittén anser att annonseringen av alla offentliga kontrakt genom ett elektroniskt anbudsförfarande i förväg skulle bidra till att förhindra missbruk.

1.15 Sedan 1971 har en huvudmålsättning med direktiven varit att främja europeiska gränsöverskridande avtal inom offentlig upphandling. Resultatet är hittills dåligt. EESK rekommenderar en analys av (bästa) praxis och exempel i medlemsstaterna följt av åtgärder för att öppna upp marknaderna (4).

1.16 EESK rekommenderar att ett beslut om rättslig behörighet i gränsöverskridande avtal bör ingå i avtalet redan från början.

2. Inledning

2.1 Kommissionen presenterar offentlig upphandling som ett av tolv initiativ för att stimulera en inre marknad som är grönare, mer social och ger mer stöd för innovation (5). I sin grönbok understryker kommissionen också behovet av effektivitet och förenkling, enklare tillgång för små och medelstora företag och främjande av gränsöverskridande avtal.

2.2 Offentlig upphandling i EU har en lång historia och inbegriper bland annat myndigheternas och allmännyttans (6) metoder för att uppfylla sina behov genom att handla upp arbeten, varor och tjänster. Ett huvudmål var och är lika villkor inom EU. Antalet gränsöverskridande avtal är dock fortfarande mycket lågt. Detta yttrande är inriktat på direktivet (7) där förbättringar, såsom anges i grönboken, bör ge störst relativ fördel.

2.3 Direktivet är i huvudsak inriktat på förfarandet, med specifika rättsbestämmelser och garantier, och styr processen för inbjudan att lämna anbud och tilldelningen av kontrakt. Innehållet i ett kontrakt som tilldelas enligt direktivet är helt och hållet den upphandlande myndighetens ansvar.

2.4 Efter det ursprungliga direktivet om offentliga inköp (1972) och försörjningsdirektivet (1993) infördes omfattande moderniseringar av direktiven i de nya versionerna 2004, särskilt myndighetsdirektivet (2004/18/EG), samt mindre förändringar av det modernare försörjningsdirektivet (2004/17/EG). Översynen var ett resultat av långa och ingående diskussioner mellan olika intressenter. Genomförandet skiljer sig åt från land till land på grund av olika kulturell bakgrund, olika rättstraditioner och ”övertillämpning”.

2.5 Många frågor beaktades för att skapa en öppen, alleuropeisk och transparent marknad, däribland rättssäkerhet, kostnadsmedvetenhet, valuta för pengarna, kvalitet, bättre konkurrens, tillgång till marknaden för små och medelstora företag, proportionalitet, innovation, hållbarhet – numera även livscykelkostnader enligt Europa 2020, undvikande av diskriminering och bedrägeri, lika villkor och gränsöverskridande avtal.

3. Utveckling sedan 2004

3.1 Sedan direktiven infördes har mycket förändrats inom upphandling i allmänhet, och denna process fortsätter. I grönboken diskuteras om några av de aspekter som är vanliga i affärsvärlden och bland allmännyttiga företag bör introduceras, möjliggöras eller förbättras.

3.2 De viktigaste teknikerna är innovation, förhandling och marknadsmedvetenhet. De används alltid i allmännyttan och är med vissa begränsningar möjliga enligt direktivet, men har inte praktiserats i någon större utsträckning. Där sådana tekniker inte praktiseras och det inte finns någon större erfarenhet finns det ingen reserv av experter och därmed inga realistiska utsikter för att de ska bli vanliga.

3.3 I sin strävan att följa med i den moderna tekniken innehåller direktivet andra tekniker såsom elektronisk upphandling och omvända auktioner. Den förstnämnda har ett ganska stort tillämpningsområde medan den sistnämnda egentligen bara är lämplig när pris och leverans är de enda kriterierna. EESK riktar uppmärksamhet mot behovet att förbättra den gränsöverskridande elektroniska interoperabiliteten.

3.4 I långa diskussioner om tjänster i allmänhetens intresse har man slagit fast att dessa inte är upphandlingar som sådana, utan tjänster som tillhandahålls av myndigheter eller på myndigheters vägnar. EESK upprepar att myndigheterna har full frihet att själva utföra alla eller några av sina funktioner, eller lägga ut dem de önskar på entreprenad. Man bör också ta hänsyn till nationella system som baseras på primärrättsliga principer om likabehandling, icke-diskriminering och insyn och som innefattar en allmän rätt att tillhandahålla tjänster. Tjänsterna i allmänhetens intresse (8) i sig omfattas därmed i princip inte av direktivet, men all outsourcing eller upphandling av myndigheten eller på myndighetens vägnar i samband med dem skulle omfattas av direktivet.

I artikel 14 och protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse i FEUF erkänns de offentliga tjänsternas särart och betydelse, och de nationella, regionala och lokala myndigheternas stora handlingsutrymme när det gäller att besluta om hur dessa tjänster ska tillhandahållas, beställas och organiseras. Detta inbegriper internt och offentligt-offentligt samarbete. Det är mycket viktigt att säkerställa en hög nivå av kvalitet, säkerhet, överkomlighet, likabehandling och främjande av allmän tillgång och användarrättigheter.

3.5 I direktivet anges inte på något sätt vad en myndighet bör eller inte bör upphandla eller lägga ut på entreprenad. Det innehåller bara förfarandena för denna upphandling eller outsourcing. EESK anser att denna frihet inte får försvagas.

3.6 Förhandling

3.6.1 EESK uppmanar kommissionen att i direktivet klargöra under vilka omständigheter en myndighet får tilldela ett kontrakt direkt till en enhet över vilken den har kontroll, motsvarande den kontroll som den utövar över sina egna interna avdelningar. EESK anser att direktivet bör ändras så att det anger relevanta villkor för undantag från kraven i direktivet.

3.6.2 På grund av den ökade tonvikten på innovativa förslag och ”resultatbaserade” specifikationer är diskussionen mellan köpare och anbudsgivare under anbudsförfarandet avgörande. Därför behövs ett allmänt förhandlingsförfarande av samma slag som förfarandet i försörjningsdirektivet eller konkurrenskraftsdialogen, men utan undantaget ”exceptionellt komplex”. Detta innefattar redan befintliga regler för offentlig upphandling av tjänster som inte kan beskrivas.

3.6.3 Det sägs att ett sådant förfarande skulle kunna göra att de olika anbudsgivarna lägger fram sina förslag och att köparen sedan plockar ut de bästa delarna av dem och sammanställer en ny ”hybridspecifikation” som en ny inbjudan att lämna anbud, nu utan ”förhandling”. Ett sådant koncept är felaktigt. Anbudsgivarna måste alltid kunna skydda sin immateriella egendom – oavsett om den är patenterad eller ej – och därmed bör deras idéer inte lämnas ut till andra leverantörer, inte ens i begränsad utsträckning, utan deras uttryckliga samtycke.

3.6.4 Förhandlingar om avtal – särskilt komplexa sådana – kräver naturligtvis omfattande kunskaper från köparens sida. Om ett allmänt förhandlat förfarande införs måste det följas av åtgärder som garanterar att det finns personer på inköpssidan som har nödvändig kunskap och erfarenhet.

3.7 Innovation

3.7.1 Innovation i offentliga avtal diskuteras i grönboken. På upphandlingsområdet finns tre huvudnivåer:

—	Beredvillighet att acceptera en ny lösning på ett gammalt behov.

—	Deltagande i utvecklingen av en lösning.

—	Sponsring av ett utvecklingsprojekt.

3.7.2 Den enklaste och troligen mest produktiva aspekten är beredvilligheten att acceptera en ny lösning. EESK rekommenderar att man främjar en öppenhet hos köparen, som bör ha tillräckliga befogenheter, för förslag till nya lösningar. Köparen bör därför vara villig att överväga olika alternativ om inte annat uttryckligen anges. Offentliga tjänstemän är dock ofta motvilliga till detta, på grund av riskovilllighet snarare än något administrativt eller juridiskt hinder.

3.7.3 Det finns även hinder mot konceptet med alternativa förslag. Förmågan att erbjuda innovativa förslag blir mycket mer praktiskt inriktad om köparen anger sina behov med utgångspunkt i det problem som ska lösas snarare än i lösningen. En sådan strategi gör att anbudsgivaren kan använda sina färdigheter för att föreslå den bästa lösningen, oavsett om den är traditionell eller innovativ.

3.7.4 Om en myndighet deltar i en innovativ lösning, exempelvis i utvecklingen av ett stort databassystem, är myndighetens deltagande och stöd på alla nivåer av största vikt. Utan detta är risken för misslyckande hög.

3.7.5 Inom ramen för begreppet förkommersiell upphandling (9) föreslås att myndigheterna bör sponsra ny utveckling och anta den tidigt. Ett potentiellt misslyckande gör detta till en riskfylld affär. Erfarenheten visar att få myndigheter genom sin konstitution, organisation eller erfarenhet är särskilt väl lämpade för denna verksamhet, som endast bör inledas med stor försiktighet.

3.7.6 Hållbar produktion och konsumtion står högt på dagordningarna. Det erkänns allmänt att innovation för hållbar utveckling har en oerhörd betydelse för möjligheterna att främja kvalitetsarbeten och företag i EU som en del av Europa 2020-strategin. Om dessa mål uppnås på lämpligt sätt ger de stora ekonomiska fördelar. I många upphandlingar måste livscykelkostnaderna beaktas. De kan innefatta kvalitet, originalpris, underhåll, drift och slutligt avyttrande. En ansats som utgår från kvalitet kommer att uppmuntra innovation och goda arbetsmetoder och arbetsvillkor, vilket leder till större effektivitet och kostnadsbesparingar på lång sikt. Teknikerna för att göra sådana bedömningar är väl etablerade. EESK rekommenderar att åtgärder vidtas för att uppmuntra offentliga inköpare att anta och använda sådana tekniker.

4. Anledningar till ytterligare modernisering

4.1 Rättsliga aspekter

4.1.1 Ett bra införlivande i nationell lagstiftning är nödvändigt men är fortfarande en besvärlig fråga, som borde ha fått särskild uppmärksamhet i grönboken. Alltför få medlemsstater tenderar att införliva direktivet väl. Ett korrekt införlivande ligger i alla aktörers intresse. ”Övertillämpningen” leder till en ökad administrativ börda och byråkrati skapar onödiga hinder, särskilt för små och medelstora företag (konceptet små och medelstora företag och hänvisningen till företag måste omfatta alla typer av aktörer, antingen de är vinstdrivande eller ideella, under rättvis konkurrens i överensstämmelse med reglerna), samt ökade kostnader för myndigheten. Direktivet är tydligt och inte särskilt komplicerat. Trots skillnader i rättssystem och perspektiv bör ytterligare krav och formaliteter undvikas. Enligt EESK bör kommissionen övervaka genomförandeprocessen mer aktivt och sträva efter att uppmuntra enkelhet och tydlighet i den nationella lagstiftningen.

4.1.2 Det finns ett systemproblem i tillämpningen av direktivet när det gäller att rätta till negativa situationer i samband med gränsöverskridande avtal. I gränsöverskridande avtal är det inte helt klart vilken jurisdiktion som ska gälla, köparens eller leverantörens. EESK föreslår att ett sådant beslut bör ingå i avtalet redan från början.

4.1.3 I vissa avtal, särskilt avtal med lång löptid, kan omständigheter uppkomma som kräver ändringar av någon del av avtalsbestämmelserna. Dessa situationer är ibland oundvikliga men risken för korruption ökar. Direktivet begränsar de förändringar som kan tillåtas i ramavtal (artikel 32), men nämner i övrigt inget om detta. EESK anser att risken för korruption, och/eller en brist på avtalsmässig säkerhet om man skulle lätta på reglerna för att generellt skapa större flexibilitet, har skadliga effekter. Därför bör direktivet förbli oförändrat i detta avseende.

4.1.4 I direktivet delas tjänster in i två kategorier, A och B. A-tjänster måste följa direktivet medan B-tjänster i allmänhet har ett enklare system. I grönboken ställs frågan huruvida uppdelningen fortfarande är lämplig, med tanke på den alltmer gränsöverskridande karaktären hos många typer av tjänster. EESK är positiv till att behålla skillnaden mellan de två kategorierna med förbehåll för rättssäkerhet och en eventuell överföring av gränsöverskridande B-tjänster till A-listan. Kommittén rekommenderar att kommissionen regelbundet ser över listan över B-tjänster för att undersöka om en del av dem med fördel skulle kunna flyttas över till A-tjänster.

4.2 Praxis

4.2.1 Ett stort hinder för framsteg mot en väl fungerande offentlig upphandling är avsaknaden av tillfredsställande professionalism och expertis hos de offentliga myndigheterna. Det är en brist att grönboken inte tar upp detta grundvillkor för alla offentliga inköp. Incitamenten för förbättringar är alltför få. EESK rekommenderar starkt kampanjer för utbildning av tjänstemän – särskilt på lokal och regional nivå – om förhandling och verkställande av livskraftiga avtal (10).

4.2.2 Vidare måste upphandlingskulturen inom den offentliga sektorn förändras. Upphandling är inte bara vanligt kontorsgöra och ledningen på alla nivåer och inom alla sektorer måste involveras efter vad avtalet kräver, vilket är fallet i många affärsdrivande företag. Framgången kan bara säkras om man följer moderna upphandlingsseder, särskilt riskhantering, hela vägen uppifrån och ner i en myndighet. Praxis från allmännyttiga företag ger positiva exempel.

4.2.3 Professionalisering av upphandlingsfunktionen inom den offentliga sektorn måste främjas genom intern utveckling och rekrytering av yrkesutbildade personer, vilket höjer funktionens roll och profil. I flera fall har två ytterligare åtgärder visat sig vara framgångsrika: rekrytering av erfarna inköpschefer från andra branscher och inrättande av inköpsorgan som erbjuder myndigheten sakkunskap under hela anbudsförfarandet. Inköparnas kvalitet skiljer sig från land till land. EESK förespråkar jämförelser och utbyte av god praxis.

4.2.4 Under perioden före anbudsförfarandet bör en myndighets chefsinköpare eller projektledare skaffa upplysningar om vad som för närvarande finns på marknaden innan de utarbetar anbudsdokumentationen. Sådana undersökningar omfattar vanligen tekniska tidskrifter, branschmässor och samtal med leverantörer på det aktuella området.

4.2.5 Det behövs också en ökad professionalism inom små och medelstora företag. Särskilda kurser och personer med erfarenhet av anbudsförfaranden kan bidra till att uppgradera kvalifikationer och kunskaper.

4.2.6 En aspekt på riskovillighet är den överdrivna användningen av kriteriet ”lägsta pris” vid tilldelning av kontrakt. Vissa upphandlingar har inget annat realistiskt kriterium än pris – och möjligen leverans – men de flesta har andra värdefulla egenskaper som bidrar till ett bättre resultat. Kriteriet ”lägsta pris” hämmar innovation och strävan efter högre kvalitet och värde, krav som ställs i Europa 2020, och leder inte nödvändigtvis till högre värde.

4.2.6.1 Kriteriet ”lägsta pris” bör därför utgöra ett undantag snarare än regel. Genom att utvidga kriteriet ”det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet” till att omfatta även hållbar utveckling kan myndigheterna uppnå optimalt värde vad avser såväl miljömässig och social hållbarhet som ekonomi. EESK anser att en bedömning av livscykelkostnaderna bör utgöra en del av denna process när så är möjligt och lämpligt.

4.2.7 Med tanke på det stora antalet medelstora och, framför allt, små kommuner, bör dessa rekommenderas, eller vara skyldiga, att samarbeta i projekt av större skala, av skäl som rör professionalism, effektivitet och finansiella aspekter. EESK anser även att särskild uppmärksamhet bör riktas mot denna aspekt och rekommenderar åtminstone utbyte av bästa praxis samt ett klargörande av reglerna om offentliga inköp i detta sammanhang.

4.2.8 Statistiska analyser visar att särskilt små och medelstora företag är underrepresenterade inom offentliga upphandlingar över EU-tröskelvärdena. EESK är positiv till att skapa lika villkor inom offentlig upphandling så att små och medelstora företag kan ”säkra en ’rättvis andel’ av offentliga avtal”. EESK ställer sig inte positiv till åtgärder som innebär positiv diskriminering av små och medelstora företag, bland annat på grund av artificiella konstruktioner och, till följd av detta, eventuellt korruption. Myndigheterna bör ändå, när det är möjligt, uppmuntras att dela upp avtal i buntar för att göra de små och medelstora företagens möjligheter tydligare och därigenom mer tillgängliga.

4.2.9 Det finns motstridiga åsikter om tröskelvärdena. De infördes efter en omfattande diskussion och noggrant övervägande, stämmer överens med tröskelvärdena i avtalet om offentlig upphandling och har regelbundet justerats på grund av inflation och skiftande växelkurser. Det har framförts krav på att tröskelvärdena ska höjas, och även på att de ska sänkas. Inget av dessa argument är starkt övertygande och EESK rekommenderar att de nivåer som nu används bibehålls. Under tröskelvärdena gäller nationella förfaranden, med förbehåll för fördragsförpliktelser. Det är önskvärt att de ska vara så förenliga med förfarandena i direktivet som möjligt, för att undvika tveksamheter och förvirring och så att köparna bara behöver använda en uppsättning förfaranden i praktiken.

4.2.10 För att uppmuntra öppenhet och minska oegentligheter rekommenderar EESK att alla offentliga avtal, utan undantag, bör annonseras i förväg. Meddelanden om avtal under tröskelvärdena och B-tjänster bör lämnas i mycket enkel form på en anbudswebbplats för hela EES-området (11).

4.2.11 Strävan efter högre professionalism kan också bidra till att förenkla de nationella förfarandena, som för närvarande ofta leder till oproportionellt höga kostnader. De konkreta situationerna varierar stort och förvirring och strid om tolkningen bör undvikas. Enklare nationella strategier bör fungera som förebilder för andra.

4.2.12 Myndigheternas tendens att kräva finansiella garantier, försäkringar och fullgörandegarantier utgör ytterligare ett hinder för små och medelstora företag. Finansiella resurser tenderar dessutom att vara mindre tillgängliga i dag och det är ett slöseri att använda de små och medelstora företagens begränsade medel för att stödja sådana garantier. Myndigheterna måste påminnas om sin skyldighet att undvika oproportionella krav på kvalifikationer och finansiering, i stället för att förlita sig på garantier.

4.2.13 Initiativ tas på dessa områden för att förbättra situationen i medlemsstaterna. EESK förespråkar starkt en förteckning över bästa praxis och, i linje med praxis i vissa medlemsstater, regelbundna expertgruppsmöten med inköpsmyndigheter och erfarna experter på EU-nivå.

4.2.14 Som stöd till små och medelstora företag kan myndigheterna inrätta elektroniska portaler för att

—	bredda åtkomsten till information om offentliga upphandlingsmöjligheter under EU-tröskelvärdet,

—	möjliggöra för små och medelstora företag att anmäla intresse för partnerskap med andra intresserade små och medelstora företag,

—	utveckla en säker sektion på en central webbplats för elektroniska anbud, där små och medelstora företag kan lägga upp och redigera/uppdatera administrativ information som ska användas av upphandlande myndigheter.

5. Samverkan mellan upphandling och andra agendor

5.1 Utöver målet att öka effektiviteten i offentliga utgifter (12) innehåller grönboken en begäran om synpunkter på en bättre samverkan mellan agendorna för offentlig upphandling och andra agendor, framför allt om innovation, miljö och sociala frågor.

5.2 Sedan 2004 har hållbar utveckling och inkluderande tillväxt prioriterats jämsides med förbättrad konkurrenskraft, och detta har bekräftats på nytt genom Europa 2020. Dessa aspekter bör också beaktas i offentlig upphandling.

5.3 EESK instämmer i att nationella och regionala myndigheter bör uppmuntras att ta hänsyn till samhällsaspekterna, vilket betyder att det bör finnas utrymme för sådana delar när man utarbetar avtal.

5.4 ILO-konvention C94 om arbetsklausuler (offentlig upphandling) antogs 1949 och är i dag bindande i 10 EU-medlemsstater, medan den i andra EU-länder – däribland Irland – tillämpas frivilligt vid offentlig upphandling. EESK noterar principerna i konventionen och föreslår att medlemsstaterna uppmuntras att ratificera konventionen och att tillämpa dess principer.

5.5 EESK understryker att det i direktivet utformas en uppsättning förfaranderegler som fastslår relationen mellan avtalsslutande parter vid offentlig upphandling. I tidigare dokument slog kommissionen efter omfattande samråd fast på vilket sätt innovativa produkter/tjänster/processer och sociala mål kan beaktas av inköpande myndigheter när avtal utarbetas (13) eller när förkommersiell upphandling används.

5.6 När det gäller innovation och offentlig upphandling är den banbrytande Aho-rapporten och ”Ett pionjärmarknadsinitiativ” (14) värda att nämnas. Innovation kan röra många olika frågor: högteknologi, låga koldioxidutsläpp, låg energiförbrukning, nya och alternativa metoder för sjukvård och social omsorg, anläggning, transport, infrastruktur med flera. EESK understryker att efterfrågan kan spela en avgörande roll som drivkraft för innovation (15), vilket har ignorerats eller tonats ned i många år. Den kan indirekt främja ett engagemang bland universitet och FoU-centrum samt fortsatt innovation av t.ex. små och medelstora företag och aktörer inom i sociala ekonomin.

5.7 Som svar på frågorna i grönboken understryker EESK att det huvudsakliga ansvaret för offentlig upphandling ligger hos de nationella, regionala, lokala och europeiska myndigheterna, som från fall till fall måste diskutera rätt blandning av sociala krav av alla slag – innovation, miljö, sociala aspekter (16) (inklusive sociala bestämmelser som rör funktionshinder) samt effektivitet, produktionsperioder, kostnader, antal leverantörer, möjligt resultat av avtal osv. inom ramen för direktiven.

5.8 Myndigheterna kan fritt definiera vissa krav, däribland miljömässiga och sociala krav. I några fall kommer de att göra det eftersom EU-lagstiftningen och/eller den nationella lagstiftningen kräver det, exempelvis när det gäller generella eller sektorsbundna miljönormer. I andra fall kan kraven kopplas till genomförandet av konkreta projekt, exempelvis stora infrastrukturarbeten.

5.9 De tekniska specifikationerna bör vid behov breddas till att omfatta produktions- och processegenskaper. Detta skulle medföra att de upphandlande myndigheterna på ett lättare och tydligare sätt kan göra viktiga val i syfte att främja hållbarhetsmålen, inklusive en hållbar miljö, och att genomdriva kollektivavtal, arbetsregler, arbetsvillkor och lika lön för lika arbete. Grön elektricitet är ett tydligt exempel på hur och varför produktionsegenskaper bör inkluderas i de tekniska specifikationerna och inte hänföras enbart till genomförandevillkoren (17).

5.10 EESK rekommenderar att kommissionen vid behov tillhandahåller ett konsoliderat dokument, där både direktivet och domstolens relevanta rättspraxis ingår. Ett sådant dokument ökar tillgängligheten och blir till stor hjälp genom att erbjuda en enda källa till stöd för rättssäkerheten.

5.11 I linje med den allmänna debatten om behovet av en smart europeisk ekonomi diskuteras de offentliga upphandlingarnas roll i den här processen allt mer intensivt i medlemsstaterna (18). Medlemsstaterna formulerar i varierande utsträckning miljökriterier och i mindre utsträckning sociala kriterier som måste beaktas av inköparna. Arbetsavtal och nationell lagstiftning skiljer sig kraftigt åt i de olika medlemsstaterna och det åligger varje land att se till att dess egna lagar efterlevs.

5.12 EESK rekommenderar att denna pågående process diskuteras årligen i rådet (konkurrenskraft). Bästa praxis och erfarenheter bör belysas. En mer konvergent praxis förbättrar också villkoren för gränsöverskridande avtal.

5.13 Oavsett vilka sociala eller miljömässiga krav som används som tilldelningskriterier måste det gå att utvärdera dem och vikta dem i förhållande till andra kriterier.

5.14 Ett villkor skulle inom upphandlingsförfarandet vara att de upphandlande organen ska se till att budgivarna utöver de kriterier som föreskrivs i artiklarna 44 och 51 i direktivet (19) uppfyller de sociala bestämmelserna (bland annat när det gäller integrering av funktionshindrade personer (20)), eftersom det skulle gå emot hela det europeiska och nationella regelverket att de offentliga myndigheterna ingick avtal med enheter som inte uppfyller lagstiftningen.

5.15 Medlemsstaterna bör kräva egencertifiering eller en efterlevnadsförklaring från anbudsgivaren, som visar att den gällande lagstiftningen följs i varje stat när det gäller funktionshindrade personers integrering på arbetsmarknaden, exempelvis skyldigheten att rekrytera en viss andel funktionshindrade personer, i de länder där en sådan lagstadgad skyldighet finns.

5.16 En annan social åtgärd måste när så är lämpligt naturligtvis vara att tekniska specifikationer utformas så att tillgänglighetskriterier för personer med funktionshinder och design för alla användare beaktas.

5.17 En annan aspekt som man måste tänka på för att garantera lika möjligheter för alla och social integrering rör tilldelning av kontrakt som är reserverade för skyddade verkstäder för personer med funktionshinder. Denna möjlighet föreskrivs särskilt i skäl 28 och artikel 19 i direktiv 2004/18/EG. EESK anser att kommissionen uttryckligen bör rekommendera att en viss andel eller ett visst antal sådana avtal görs verkställiga i de medlemsstater där det är motiverat, t.ex. om där finns ett stort antal funktionshindrade personer som har arbetsförmåga men ändå är inaktiva.

5.18 En särskild fråga som måste diskuteras är komplexiteten i offentliga upphandlingsregler i förhållande till sociala tjänster i allmänhetens intresse. I grönboken (avsnitt 4.4) ställer man frågan om de gällande tröskelvärdena för sådana tjänster bör höjas för att bättre beakta de sociala tjänsternas särskilda egenskaper. Kommittén ser fram emot att noggrant följa det pågående arbetet på detta område, framför allt genom meddelandet KOM(2011) 206 slutlig, och är medveten om att det inte är önskvärt med selektiva förändringar av tröskelvärdena.

5.19 Enligt Europa 2020-strategin bör kommissionen få befogenhet att noggrant övervaka denna moderniseringsprocess i medlemsstaterna. Om alla meddelanden om kontraktstilldelning, oavsett belopp, med angivande av företagstyp (mikroföretag, SMF eller stort företag) samt avtalsvärdet offentliggörs på en webbplats skulle det vara till hjälp i detta sammanhang.

6. Otillfredsställande praxis

6.1 Ett av målen med direktivet är att bekämpa favorisering, bedrägeri och korruption. Sådant bruk är inte unikt för offentliga upphandlingar, men frånvaron av affärsmässig disciplin ger en extra dimension, vilket noteras i grönboken, eftersom staten kanske inte alltid bekämpar sådana företeelser när de tillämpas av de egna myndigheterna. Direktivet ersätter inte korruptions- eller konkurrenslagstiftning men erbjuder genom sin stränga förfarandedisciplin en ny försvarslinje.

6.2 EESK anser att bestämmelserna om underleverantörskap behöver stärkas. Flera nivåer av underleverantörer kan skapa svårigheter i samband med upprätthållandet av kollektivavtal, arbetsvillkor samt förfaranden för hälsa och säkerhet. Offentliga myndigheter bör ges större möjlighet att påverka avtalen för att uppnå kvalitetsmässiga, sociala och miljömässiga mål. Detaljer kring anlitandet av underleverantörer bör anges innan kontraktet tilldelas, och den offentliga myndigheten bör specificera ansvaret och skyldigheterna så att effektiv övervakning och kontroll av avtalet möjliggörs. Offentliga myndigheter bör ha tillgång till mekanismer för att granska och refusera underleverantörer då de har betänkligheter.

6.3 Ett kontrakt tilldelas normalt en huvudentreprenör som har den kompetens och erfarenhet som krävs för att realisera det arbete, de leveranser eller tjänster som erfordras. Huvudleverantören tar ansvar för hela kontraktet och är ansvarig inför den upphandlande myndigheten för genomförandet av kontraktet. Detta ansvar omfattar bl.a. förvaltning av materialanskaffning och av kontraktsrelationer med underleverantörer. Förfarandena för att straffa och utesluta anbudsgivare enligt artikeln om onormalt låga anbud bör därför vara mindre komplicerade, särskilt i relation till uppfyllande av gällande regler för anställningsskydd och arbetsvillkor. I nuläget finns ett obligatoriskt och komplicerat förfarande med skriftliga framställningar innan ett anbud kan förkastas. Bestämmelserna om information om ekonomiska kalkyler avseende byggmetoderna, sättet att tillverka varorna eller sättet att tillhandahålla tjänsterna bör också bli föremål för översyn. Det bör fastställas obligatoriska krav på anbudsgivare att tillhandahålla information till den upphandlande myndigheten, i stället för att myndigheten ska behöva begära in sådan information. Direktiven bör ändras så att dessa förändringar inkluderas i syfte att främja anständiga arbetsvillkor, likabehandling av arbetstagare och de allmänna hållbarhetsmålen.

6.4 Det finns skildringar som visar att den praxis som är mest otillfredsställande är favorisering, där den upphandlande myndigheten tilldelar kontrakt till en favoritleverantör, ibland till och med utan att annonsera ut syftet med upphandlingen. Sådana förtäckta aktiviteter är svåra att upptäcka eftersom de inte blir tydliga förrän efter händelsen. EESK anser att ett elektroniskt anbudsförfarande där annonsering av alla offentliga avtal annonseras i förväg skulle bidra till att förhindra detta missbruk, utan att lägga en alltför stor börda på myndigheterna.

6.5 EESK vill påpeka att mer måste göras för att stödja övervakningen av efterlevnaden av kontraktsvillkoren efter det att kontraktet tilldelats, inklusive prestandabestämmelser i kontrakt. Myndigheterna står i nuläget till följd av den finansiella krisen under allt hårdare tryck vad avser finanser och resurser, och samtidigt utsätts organ för övervakning av arbetarskydd, arbetsregler och miljöskydd för nedskärningar. Eftersom det kan bli mycket dyrt att avbryta ett anbudsförfarande och inleda ett nytt, kan myndigheterna förefalla maktlösa inför en leverantör som inte följer kontraktet eller uppfyller sina skyldigheter. Kostnaden för att säkerställa uppfyllande bör ingå i anbudsbudgeten, och en rad andra påföljder för underlåtelse att uppfylla kontraktsvillkoren bör också övervägas.

6.6 Det krävs strikta försiktighetsåtgärder i företagen för att förebygga korruption. För att främja detta borde man stödja företagens självsaneringsåtgärder efter överträdelser. Företag som agerar föredömligt borde sedan ett sådant förfarande slutförts åter få tillträde till marknaden. De stränga krav som gäller för detta borde fastställas i direktiven, så att man undviker den uppsjö av olika metoder som just nu tillämpas i medlemsstaterna.

7. Yttre dimension

7.1 Den internationella dimensionen av EU:s offentliga upphandling kan inte bortse från EU:s skyldigheter att främja anständiga arbetsvillkor, jämlikhet, oberoende och arbetsregler, respekt för grundläggande rättigheter och energieffektivitet i tredjeländer. Dessa principer kan vi inte lämna bakom oss när vi kommer utanför våra egna länder. Vid översyn av reglerna för offentlig upphandling måste dessa principer förstärkas både externt och internt. Mer måste göras på EU-nivå för att förbättra de sociala och miljörelaterade standarderna i leverantörsledet, och detta måste samtidigt behandlas i handelspolitiken. Europeiska kommissionen måste på allvar engagera berörda aktörer, t.ex. fackförbund och icke-statliga organisationer, för att bygga upp fungerande strategier och strukturer.

7.2 Avtalet om offentlig upphandling utgör ramen och plattformen för att skapa lika villkor inom offentlig upphandling i hela världen. Så många länder som möjligt bör uppmuntras att ansluta sig som medlemmar.

7.3 Öppna internationella marknader för offentlig upphandling är gynnsamma för europeiska anbudsgivare, eftersom många europeiska företag, däribland små och medelstora företag, är världsledande inom anläggning, offentliga arbeten, alternativ energi och miljöskydd (21). EESK insisterar på att EU måste sträva efter att förbättra åtkomsten till tredjeländers offentliga marknader. Ömsesidigheten måste garanteras. (22)

7.4 EESK anser att det är av avgörande betydelse att (statligt ägda) företag i tredjeländer följer samma regler för offentliga inköp som EU-baserade företag, särskilt när det gäller förbudet mot direkt eller indirekt statligt stöd, prisberäkningar och försiktighetsberäkningar av kostnader och risker, när de ansöker om offentliga avtal i EU. Att se till att detta efterlevs är inte enkelt. Denna fråga måste lösas på ett tillfredsställande sätt vid översynen av 2004 års direktiv (23).

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) Se EESK:s yttranden EUT C93/25, 27.4.2007, s. 25 och EUT C 24, 31.1.2006, s. 52.

(2) Se det klassiska direktivet 2004/18/EG och försörjningsdirektivet 2004/17/EG. I detta yttrande diskuteras särskilt det klassiska direktivet, nedan kallat direktivet.

(3) Självständig yrkesverksamhet vars föremål är en uppgift som inte kan beskrivas i förväg på ett tydligt och uttömmande sätt.

(4) Se skäl 2 i direktivet: ”… och för att garantera att offentlig upphandling öppnas för konkurrens.”

(5) ”Meddelande från kommissionen om inremarknadsakten, tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden”, KOM(2011) 206 slutlig, avsnitt 2.12, Offentlig upphandling.

(6) Enheter inom vatten-, energi-, transport- och postsektorerna.

(7) 2004/18/EG (direktivet om offentlig upphandling).

(8) Se artiklarna 14 och 106 i EUF-fördraget samt protokoll nr 26 i EUF-fördraget.

(9) ”Förkommersiell upphandling: att driva på innovation för att få offentliga tjänster av hög kvalitet i Europa” – KOM(2007) 799.

(10) Ett belysande exempel är den nederländska stiftelsen PIANNO. På samma sätt planerar den nederländska industrifederationen och det nederländska kommunförbundet en bred gemensam kampanj bland tjänstemän som ansvarar för offentliga inköp i hela landet.

(11) När det gäller elektronisk upphandling, se EUT C 248, 25.8.2008, s. 149.

(12) Grönboken, sida 4, tredje stycket.

(13) Se noterna i grönboken på sida 34. Se även guiden ”Build for All”, november 2006, om hur tillgänglighetskriterier kan ingå i förfarandena vid offentlig upphandling.

(14) Se Aho-gruppens rapport ”Att skapa ett innovativt Europa” 2006 och ”Ett pionjärsmarknadsinitiativ”, EG – oktober 2010.

(15) Se bland annat Public procurement and innovation – Resurrecting the demand side, Jakob Edler, Luke Georghiu, www.sciencedirect.com, Research Policy (2007) 949-963.

(16) Se handledningen Socialt ansvarsfull upphandling – En handledning till sociala hänsyn i offentlig upphandling – SEK(2010) 1258, utarbetad av Europeiska kommissionen i oktober 2010.

(17) Se mål C-448/01 EVN AG mot Österrike (2003) ECRI – 14527 (EVN – Wienstrom)

(18) En bred översikt finns i ”Corporate Social Responsibility, National Public Policies in the European Union”, november 2010.

(19) Artikel 44: Kontroll av lämplighet, artiklarna 45–51: Kvalitativa urvalskriterier.

(20) ”EU:s handikappstrategi 2010–2020” - KOM (2010) 636 slutlig.

(21) Se EESK:s yttranden ”Internationell offentlig upphandling” (EUT C 224, 30.8.2008, s. 32). och ”Statsägda tredjelandsföretag i EU:s offentliga upphandlingar” (EUT C 218, 23.7.2011, s. 31).

(22) När det gäller sociala aspekter, se det nyligen antagna yttrandet ”En integrerad industripolitik för en globaliserad tid”, punkterna 6.29 och 6.30, om ILO-normer och företags sociala ansvar, (EUT C 218, 23.7.2011, s. 38).

(23) Se CESE (EUT C 218, 23.7.2011, s. 31), som i detalj behandlar denna specifika fråga (ännu ej offentliggjort i EUT).

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/121

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok – Från utmaningar till möjligheter: Mot ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovation”

KOM(2011) 48 slutlig

2011/C 318/20

Föredragande: Gerd WOLF

Medföredragande: Erik SVENSSON

Den 9 februari 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok – Från utmaningar till möjligheter: Mot ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovation”

KOM(2011) 48 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 122 röster för och 5 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens grönbok och de målsättningar som formulerats i denna, bekräftar de yttranden som kommittén antagit i denna fråga och rekommenderar, också med hänvisning till rapporten från expertgruppen för preliminär utvärdering av sjunde ramprogrammet, att kommissionen särskilt bör

1.1.1

utveckla en integrerad strategi för forskning och innovation genom ytterligare strukturella åtgärder inom kommissionen och dess rådgivande organ, samtidigt som man bevarar deras individuella identitet och specifika arbetsvillkor,

1.1.2

slutligen utöka den framtida budgeten för forskning och innovation till en nivå i den övergripande EU-budgeten som faktiskt också återspeglar den betydelse som denna verksamhet förklarats ha, dess avgörande ställning inom Europa 2020-strategin samt den stimulerande och integrerande hävstångseffekt som den har på medlemsstaternas nödvändiga stödpolitik,

1.1.3

förenkla de administrativa förfaranden som krävs, tillämpa större flexibilitet och hastighet i beslutsprocessen och anpassa kommissionstjänstemännens mandat och expertis i enlighet med detta,

1.1.4

fokusera på gränsöverskridande uppgifter som, genom att de slår samman resurser och sakkunskaper över gränserna, ger ett europeiskt mervärde, framför allt den samordnade forskningen,

1.1.5

inrikta strukturfonder på hittills underrepresenterade regioner för att bygga upp den kompetensbas och de strukturer som behövs där och förbättra kopplingarna mellan strukturfonderna och ramprogrammet,

1.1.6

stödja utvecklingen av ”viktig grundläggande teknik”, utan vilken utmaningen med den globala konkurrensen inte kan mötas och utan vilken inte heller de centrala samhälleliga temana kan hanteras med framgång,

1.1.7

låta Europeiska forskningsrådet disponera över 20 % av den sammanlagda budgeten i det framtida åttonde ramprogrammet,

1.1.8

stödja uppbyggnad och underhåll av stora infrastrukturer för forskning och utveckling (Esfri-förteckningen),

1.1.9

stödja innovationer i deras fulla omfattning, inklusive sociala, ekonomiska innovationer samt innovationer på arbetsplatser och inom den ”kreativa industrin”,

1.1.10

förbättra stödbestämmelserna för små och medelstora företag och mikroföretag, så att de lättare får tillgång till och kan delta i stödprogrammen och deras instrument,

1.1.11

inrätta och stärka en ram för riskkapital och möjliggöra enkel tillgång till detta kapital, i synnerhet för små och medelstora företag, och i detta syfte också vidareutveckla och anpassa finansieringsfaciliteten med riskdelning,

1.1.12

se över systemet för statligt stöd samt konkurrens- och upphandlingslagstiftningen mot bakgrund av deras effekt på innovationsprocessen som helhet, på utvecklingen av specialiserad expertis och på offentlig-privata partnerskap.

1.2 Vidare vädjar kommittén till medlemsstaterna att även i tider av budgetåtstramningar fullgöra sin mycket viktiga uppgift i Europa 2020-strategin och investera mer i utbildning (framför allt universiteten), forskning, utveckling och innovation, för att slutligen uppnå och helst till och med överträffa det välbekanta mål på 3 % som förankrades redan i Lissabonstrategin.

2. Sammanfattning av kommissionens meddelande

2.1 Syftet med denna grönbok är att stimulera den offentliga diskussionen om huvudpunkterna i EU:s framtida program för finansiering av forskning och innovation.

2.2 Kommissionen avser att eftersträva förbättringar på följande områden:

—	Att tydliggöra mål och hur de överförs till åtgärder.

—	Att förenkla.

—	Att öka mervärdet, förbättra hävstångseffekten och undvika dubbelarbete och fragmentering.

—	Att underlätta deltagande.

—	Att bredda deltagande i EU-program – ökad tillgänglighet.

—	Att se till att EU-stödet ger ökad konkurrenskraft och samhällspåverkan.

2.3 Kommissionen vill utveckla en gemensam strategi som omfattar all relevant EU-finansiering av forskning och innovation som för närvarande ges genom det sjunde ramprogrammet för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation samt sådana europeiska innovationsinitiativ som Europeiska institutet för innovation och teknik.

2.4 I grönboken ställs 27 specifika frågor, som tar upp följande tematiska områden:

—	Att arbeta tillsammans för att uppnå målen för Europa 2020.

—	Att lösa samhällsproblem.

—	Att förstärka konkurrenskraften.

—	Att förstärka Europas vetenskapliga bas och det europeiska forskningsområdet.

2.5 Den aktuella finansieringen av dessa delar av programmet under den innevarande programperioden (2007–2013) inkluderar

—	Det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling: 53,3 miljarder euro.

—	Ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation: 3,6 miljarder euro.

—	EIT – Europeiska institutet för innovation och teknik: 309 miljoner euro.

—	Sammanhållningspolitiken: omkring 86 miljarder euro (nästan 25 % av strukturfondernas sammanlagda budget).

3. Allmänna kommentarer

3.1 Mot bakgrund av rådets beslut av den 26 november 2010 och den 4 februari 2011 och de tidigare yttranden från kommittén som omnämns nedan välkomnar och stöder kommittén den grönbok som lagts fram av kommissionen och avsikten att hela arsenalen av EU-instrument för forskning och innovation ska samverka i en gemensam strategisk ram. Ett program för EU-stöd som motsvarar dessa mål, som väger tungt och är effektivt är en avgörande förutsättning för att man ska kunna stärka Europas konkurrensförmåga, värna om dess välfärd och sociala landvinningar och klara av de stora samhälleliga utmaningarna.

3.2 Detta innebär dock framför allt att en tillräcklig och lämplig andel av EU:s sammanlagda budget i framtiden bör ägnas åt dessa prioriterade målsättningar! Den framtida budgeten för forskning och innovation måste utökas till en nivå i den övergripande EU-budgeten som faktiskt också återspeglar den betydelse som denna verksamhet förklarats ha och dess betydelse inom Europa 2020-strategin samt den stimulerande och integrerande hävstångseffekt som den har på medlemsstaternas i lika höga grad nödvändiga stödpolitik.

3.3 Redan i titeln på kommitténs förberedande yttrande ”Att frigöra och stärka Europas potential forskning, utveckling och innovation” (1), som antogs 2007, definierade kommittén Europa 2020-strategins huvuduppgift. Just därför måste en gemensam strategi för EU-finansiering av forskning och innovation utvecklas.

3.4 Detta innebär dock inte att dessa båda kategorier blandas ihop eller att en av dem underordnas den andra. Det handlar snarare om att se till att forskning och innovation, tack vare en gemensam strategi, så effektivt som möjligt ömsesidigt stöder och korsbefruktar varandra.

3.5 På grundval av denna premiss stöder kommittén även de målsättningar som nämns i punkt 2.5.

3.6 Under de senaste åren har kommittén också lagt fram andra viktiga yttranden om dessa målsättningar och de komplexa frågor som hänger samman med dem. Bland dessa yttranden återfinns följande:

—	Grönbok – Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter (2)

—	”Samarbete och kunskapsöverföring mellan forskningsorganisationer, näringslivet samt små och medelstora företag – en viktig förutsättning för innovation” (3)

—	”Gemenskapens rättsliga ram för en europeisk forskningsinfrastruktur (ERI)” (4)

—	”Gemensam programplanering för forskning: Samverkan för att bemöta gemensamma utmaningar mer effektivt” (5)

—	En strategisk europeisk ram för internationellt vetenskapligt och tekniskt samarbete (6)

—	Nya horisonter för IKT – en strategi för framtida och ny teknik i Europa (7)

—	Översyn av gemenskapens innovationspolitik i en värld i förändring (8)

—	”Att investera i utvecklingen av teknik med låga koldioxidutsläpp” (9)

—	”Förberedelser för framtiden: Att utveckla en gemensam strategi för viktig möjliggörande teknik i EU” (10)

—	”Förenklat genomförande av ramprogrammen för forskning” (11)

—	”Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen” (12).

—	”Innovativa arbetsplatser: en källa till produktivitet och arbetstillfällen av hög kvalitet” (13)

—	”Preliminär utvärdering av sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration (14)”

Dessa yttranden innehöll redan konkreta rekommendationer i fråga om de flesta av de mål och frågor som nämns i grönboken. Kommittén hänvisar därför uttryckligen till dessa tidigare yttranden, bekräftar deras innehåll och förklarar att de ska betraktas som en del av det här yttrandet. Med hänvisning till rapporten från expertgruppen för preliminär utvärdering av sjunde ramprogrammet (15), följer här också några kommentarer som upprepar eller kompletterar de uttalanden som gjordes i dessa tidigare yttranden.

3.7 Den lista över frågor som inkluderas i grönboken och som tas upp här i avsnitt 4 ger intrycket att kommissionen överväger att radikalt ändra de aktuella ekonomiska rutinerna och prioriteringarna. Kommittén hänvisar till sitt yttrande om ”Förenklat genomförande av ramprogrammen för forskning” och understryker bestämt sin rekommendation att den mycket viktiga kontinuiteten och stabiliteten hos befintliga framgångsrika europeiska finansieringsinstrument (med särskilt tonvikt på forskningssamarbete) i huvudsak ska upprätthållas (16) och stärkas och inte undergrävas av alltför stora förändringar.

3.7.1 I stället bör den gemensamma strategin framför allt säkras genom ytterligare strukturella åtgärder inom kommissionen och dess rådgivande organ. I detta syfte borde bland annat åtgärderna inom det befintliga ramprogrammet för forskning, några delar av ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och Europeiska institutet för teknik och innovation slås samman när det gäller program och administration.

3.7.2 Som kommittén upprepade gånger har betonat förutsätter detta dessutom att de kommissionstjänstemän, men även de aktörer inom de byråer som arbetar för kommissionen, som ansvarar för de olika programmen är internationellt erkända experter inom det relevanta området på basis av egna meriter, och har tillräckligt manöverutrymme i beslutsfattandet och tillräcklig möjlighet att ta initiativ för att kunna använda sin expertis och sitt omdöme för att se till att denna gemensamma strategi blir framgångsrik (17). Detta mål kan inte uppnås – och definitivt inte enbart – genom snäva och stelbenta regler (18), utan fordrar snarare stabila men samtidigt flexibla system i kombination med expertis och erfarenhet.

3.7.3 Kommittén har upprepade gånger betonat innovationens avgörande betydelse för Europa 2020-strategin. Men den upprepar även att innovationer inte nödvändigtvis är ett resultat av en linjär process, dvs. först forskning och sedan innovation, utan att innovationer skapas i en komplex process genom nätverk och samverkan utifrån olika utgångspunkter (19) och även involverar sociala och samhälleliga aspekter. Detta gäller särskilt för tjänsteinnovationer, som oftast drivs av nya konsumentbehov, och för företag inom den sociala ekonomin, som svarar mot behov i samhället. Det gäller också för t.ex. arbetsplatsinnovationer (20), som utvecklas eller förhandlas fram mellan arbetsmarknadsparterna, men även för innovationer på området design och kreativitet. EU:s handikappstrategi 2010–2020 (kommissionens meddelande) är ännu ett exempel på ett viktigt område för innovation för offentliga eller kommersiella tjänsteleverantörer som sörjer för tillgång till produkter och tjänster så att även personer med funktionshinder kan vara fullt integrerade i det europeiska samhället.

3.7.4 Kommittén påpekar också att forskning och vetenskap är centrala kulturella faktorer som präglat Europas utveckling efter upplysningen. Även om de är en viktig förutsättning för innovation, måste de också erkännas, bevaras och stödjas som en egen kategori av den europeiska civilisationen och kulturen. Innovationen får inte inordnas under forskningen och inte heller får forskningen inordnas under innovationen (21). Detta skulle innebära en kulturell utarmning av grundläggande europeiska värderingar.

3.7.5 En viktig skillnad mellan forskning och innovation är de olika ”grundläggande regler” som är tillämpliga på intressenter och arbetsmiljöer (”kulturer”) inom vetenskap och forskning å ena sidan och inom innovation å andra sidan. I denna fråga hänvisar vi till yttrandet ”Samarbete och kunskapsöverföring mellan forskningsorganisationer, näringslivet samt små och medelstora företag – en viktig förutsättning för innovation” (22). I den gemensamma strategin måste man därför söka efter lösningar som respekterar dessa skillnader, som passar dem och ändå gör det möjligt att stödja hela innovationsprocessen.

3.7.6 Det är framför allt detta som gör det särskilt viktigt med en bra kontakt och utbyte av personal och sakkunskaper mellan dessa båda kategorier och som motiverar stöd. Kommittén hänvisar till sitt yttrande om ”Den preliminära utvärderingen” (23), där den tar upp de tre stödpelare som planeras, nämligen: ”Vetenskap för vetenskap – forskarna fastställer dagordningen”, ”Vetenskap för konkurrenskraft – industrin fastställer dagordningen” och ”Vetenskap för samhället – det civila samhällets aktörer fastställer dagordningen”.

3.8 Med hänvisning till sina tidigare kommentarer om kommissionens upprepade svepande uttalanden om fragmenteringen av den europeiska forskningen och utvecklingen, medger kommittén att det kan finnas exempel på en sådan fragmentering, men dessa speglar inte den allmänna situationen. Därför upprepar kommittén (24) att det ”länge har funnits europeiska, och i många fall till och med globala, kopplingar och samarbetsnät, där gränserna hela tiden finjusteras och förskjuts i spänningsfältet mellan samarbete och konkurrens. Detta är viktiga processer där aktörerna och deras organisationer organiserar sig själva”. Kommissionen bör slutligen ge ett lämpligt erkännande till dessa snarare än att bortse från dem, särskilt eftersom ramprogrammen för forskning och utveckling (särskilt forskningssamarbete) å sin sida avsevärt har bidragit till dessa resultat.

3.9 Kommittén rekommenderar dessutom att mer uppmärksamhet och stöd riktas mot inrättandet av europeiska kluster för forskning och innovation i världsklass. Dessa representerar ett attraktivt självförstärkande nätverk av universitet, forskningsinstitut och företag, inklusive den produktiva kopplingen mellan just de specialiserade företag som har etablerats där. Vi vill i detta sammanhang återigen framhålla att det också inom EU måste finnas fler universitet i världsklass, och vi vädjar framför allt till medlemsstaterna att agera mer beslutsamt på detta område.

3.10 Kommittén upprepar sin rekommendation – framför allt också till medlemsstaterna – att underlätta startande av nya företag, förbättra deras uthållighet och chanser på marknaden och att skapa de nödvändiga förutsättningarna för detta (se också punkt 4.7.1). Mindre byråkrati och tillräckligt riskkapital är här avgörande faktorer. Medan man på europeisk nivå gjort en bra ansats med finansieringsfaciliteten med riskdelning – som inrättats av kommissionen och Europeiska investeringsbanken gemensamt – krävs det ändå att man tydligt förbättrar framför allt små och medelstora företags tillgång till ett tillräckligt riskkapital.

4. Särskilda kommentarer

Detta avsnitt behandlar några av de 27 frågor som kommissionen har ställt. De upprepas inte här men de tas implicit upp nedan.

4.1 De som använder EU:s finansieringsinstrument behöver en välstrukturerad innehållsförteckning och en uttömmande handbok, både i skriftlig form och på internet. För att uppnå maximal kontinuitet bör dessutom en lämplig balans säkras mellan å ena sidan beprövade, testade och framgångsrika instrument och underliggande principer och å andra sidan ett så litet antal nya strategier som möjligt.

4.2 Balansen mellan en enhetlig uppsättning regler och behovet av flexibilitet, inklusive hänsyn till specifika krav, kräver förutom en harmonisering av reglerna ett fullständigt erkännande av nationella förfaranden i den gemensamma strategiska ramen för forskning och innovation. När det gäller kommissionens arbetsrutiner hänvisar kommittén till punkt 3.7.2. Tjänstemän bör, under perioder då erfarenhet inhämtas av nya strategier, ges tillräckligt manöverutrymme för att kunna använda de undantag/särskilda regler/avvikelser (24) som ännu inte har definierats, i den mån som erfarenhet först behöver inhämtas på detta område (25). Kommittén hänvisar i samband med detta till yttrandet om ”Förenklat genomförande” (26), där vi rekommenderar att man följer ett tillvägagångssätt som är grundat på förtroende och att man tillåter en högre feltolerans.

4.3 Med tanke på det nödvändiga nationella och regionala stödet till forskning och innovation genom medlemsstaterna och deras reformprogram borde EU-medlen i första hand inriktas på gränsöverskridande samarbete, framför allt samordnad forskning. Denna skapar ett tydligt europeiskt mervärde genom att sakkunskaper och resurser från olika medlemsstater slås samman över gränserna. Den har en hävstångseffekt på medlemsstaternas stödpolitik och främjar den europeiska integrationen.

4.4 Eftersom spetskompetens måste förbli ledstjärnan för FoU även i 2020-strategin, bör strukturfonderna vara mer riktade mot ännu underrepresenterade regioner för att bygga upp en kompetensbas och de strukturer som brådskande behövs där. I linje med detta stöder kommittén kommissionens uttalande: ”På lång sikt kan spetskompetens av världsklass bara frodas i ett system som ger alla forskare i EU möjlighet att utvecklas i riktning mot världsklass och slutligen konkurrera om topptjänster. Medlemsstaterna måste därför driva på modernisering av sin offentliga vetenskapliga bas och se till att det finns offentlig finansiering. EU-finansieringen, t.ex. genom sammanhållningsfonderna, bör bidra till att bygga upp spetskompetensen där det är lämpligt.”

4.5 För att uppnå samverkanseffekter med strukturfonderna och bästa möjliga samordning med medlemsstaternas stödpolitik, är det avgörande med effektiva länkar (27) mellan den framtida gemensamma strategiska ramen för finansiering av forskning och innovation och den framtida gemensamma strategiska ramen för sammanhållning (fråga 8). ”Smart specialisering” bör vara den ledande principen för utformningen av regionala strategier.

4.6 För att bättre främja hela innovationsprocessen anser kommittén att reglerna om statligt stöd, budgetar, upphandling och konkurrens, som kan utgöra hinder för detta mål, måste ses över grundligt i samarbete med relevanta intressenter (se fråga 19) (28). Skälet till detta är balansen och/eller den eventuella konflikten mellan konkurrenslagstiftningen och främjandet av innovation. Därför bör lagstiftning om konkurrens, statligt stöd och offentlig upphandling inte utarbetas och genomföras på ett sådant sätt att det blir ett hinder för innovation. Det kan även finnas behov av reformer. Innovationer behöver ibland också skydd, för att hindra att de köps upp av konkurrenter som vill blockera innovationsprocessen.

4.6.1 Innovationsprocessen från offentligt finansierad forskning till marknadsföring kräver, där det är tillämpligt, långsiktiga och etablerade partnerskap, vilket är svårt att uppnå med de aktuella reglerna (t.ex. öppenhet, immaterialrätt, regler om statligt stöd och offentlig upphandling) (fråga 20). Nya strategier och regler borde eftersträvas på detta område så att man löser den eventuella konflikten mellan ”mer innovation” och ”mer offentlighet och mer rättvis konkurrens”. Eftersom pionjärforskning och grundforskning i allmänhet inte påverkas av denna intressekonflikt skulle en tillräcklig andel av detta slags forskning kunna ge ett avgörande bidrag mot detta mål (se även punkt 4.7.3).

4.7 Ytterligare en central fråga som kommissionen ställer gäller fördelningen av finansieringen mellan

—	små och medelstora företag, företag inom den sociala ekonomin och stora företag,

—	grundforskning och forskning riktad mot samhälleliga mål,

—	forskning och den efterföljande innovationsprocessen,

—	innovationer inom teknik, tjänster, samhälle och företag,

—	top down och bottom up.

I den mån kommittén inte tagit ställning till detta tidigare lägger vi här fram följande förslag:

4.7.1 Av många olika skäl kräver små och medelstora företag – särskilt mindre företag – särskild hänsyn när man fastställer vilka tematiska områden som ska finansieras och vilka instrument som ska användas (29).

—	Små och medelstora företag ska ha möjlighet att ansluta sig till program under en viss period som passar för företaget (såsom vid de aktuella åtgärderna för framtida och ny teknik (FET)).

—	Man borde ägna unga företag och mikroföretag (färre än 10 anställda) med stor innovationspotential särskild uppmärksamhet och erbjuda dem lättare tillträdesvillkor.

—	Medel bör användas för att stödja innovationsprocesserna som helhet (särskilt viktigt för entreprenörer).

—	Ökat fokus bör läggas på tjänsteinnovationer.

—	Moderatorer/förmedlare kommer att behövas för att hjälpa mindre företag att dra nytta av och få lättare tillgång till innovationsprogrammen. I detta sammanhang skulle ”Enterprise Europe Network” kunna spela en viktig roll.

—	Företag inom den sociala ekonomin måste inkluderas när finansieringsmodeller utformas.

4.7.2 De stora genombrotten mot i grunden ny kunskap – och mot de därav följande moderna innovationerna såsom internet, GPS, magnetisk resonanstomografi, laser, datorer, nanoteknik och så vidare – var en följd av grundforskning och efterföljande tillämpad forskning. Grundforskning och tillämpad forskning är de centrala grogrunderna för framtida innovation (30). Kommittén har också behandlat frågan om hur dessa ”grogrunder” kan nå de organisationer som kan nära och utveckla innovationerna (31).

4.7.3 Därför rekommenderar EESK att man i det framtida åttonde ramprogrammet utökar de åtgärder som får stöd genom Europeiska forskningsrådet till en andel på minst 20 % av det sammanlagda stödet och att grundläggande frågor i de andra delarna av programmet tillmäts tillräcklig vikt. Europeiska forskningsrådet har visat sig fungera mycket bra när det handlar om att främja nya idéer och avancerad forskning. Rådet borde i sina framtida förfaranden också ta större hänsyn till karriäraspekter när det gäller de unga forskarna, så att dessa stannar kvar inom eller återvänder till den europeiska forskningen.

4.7.4 Samarbetsforskning är – som kärnan i det nuvarande samarbetsprogrammet (32) – den främsta pelaren i det aktuella sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (och dess föregångare) och har uppvisat utmärkta resultat. Det är det centrala finansieringsinstrumentet för att förena forskningsaktiviteter i medlemsstaterna och för att förhindra fragmentering. Dess betydelse i den framtida gemensamma strategiska ramen bör därför ovillkorligen upprätthållas och stärkas (33). Detta är desto mera sant eftersom det framför allt är forskningssamarbetet är inriktat på att lösa de stora samhälleliga utmaningarna (frågorna 9 och 11) och dessutom i hög grad bidrar till att utveckla den centrala teknik som är avgörande för Europas globala konkurrenskraft.

4.7.5 Rent allmänt borde stödet till bottom up-projekt (se även 4.7.10) ges en större roll (frågorna 9 och 10), så att man lämnar större utrymme till innovativa idéer som inte anges i den tematiska listan eller inte utvecklas av de befintliga industrierna (se också punkt 3.7.6 – ”industrin fastställer dagordningen”). Flygplanet uppfanns nämligen inte av varvsindustrin!

4.7.6 Medan top down-strategier bygger på ett strategiskt perspektiv från de ledande beslutsfattarnas sida som baseras på deras aktuella kunskap, använder bottom up-strategier den kreativa potentialen hos forskare, ingenjörer och andra aktörer (”TRANS stakeholders”) som arbetar direkt med de objekt som ska undersökas eller förbättras. Även när det gäller de centrala samhälleliga utmaningarna borde större tonvikt läggas vid idéer och förslag som kommer från det bredare kunskapssamfundet snarare än bara vid direktiv ovanifrån. ”… Innovationspolitiken bör (…) riktas till organisatoriska och arbetstagarbaserade innovationer på arbetsplatserna …” (34)

4.7.7 Balansen mellan bottom up och top down kräver en större differentiering: Även inom specificerade tematiska områden (t.ex. viktig teknik eller stora samhälleliga utmaningar) krävs tillräckligt många bottom up-processer för att ge tillräckligt utrymme för nya idéer till lösningar (dvs. de som inte föreslagits top down). Dessutom behöver också helt nya strategier få en chans att lösa frågor och problem som kanske inte omedelbart har erkänts. Medan sådana strategier redan har kunnat sättas i verket inom programmet ”Idéer”, bör de också ges avsevärt större utrymme inom samarbetsforskningen, såsom för närvarande exempelvis sker med framgång i programmet ”Framtida eller ny teknik” inom temat IKT. För att detta ska fungera krävs större flexibilitet och manöverutrymme för tjänstemännen i fråga.

4.7.8 När det gäller europeisk infrastruktur för forskning och utveckling (Esfri-förteckningen) upprepar kommittén sin rekommendation (35) om att denna ska stödjas genom bidrag till konstruktion och underhåll. Programmet ”Människor” som till exempel inkluderar Marie Curie-åtgärderna (fråga 23) har också tveklöst visat sitt värde och bör därför behållas i sin helhet eller till och med utvidgas.

4.7.9 När det gäller de viktiga problemen med en gemensam europeisk ekonomisk politik, valutapolitik och finanspolitik, som för närvarande är en viktig fråga i den politiska debatten, och de makroekonomiska frågeställningar som hänger samman med dem, rekommenderar kommittén att forskningen kring detta tillmäts tillräcklig vikt i stödprogrammen.

4.7.10 När det gäller de frågor som går bortom FoU (fråga 17) rekommenderar kommittén framför allt att man tillvaratar erfarenheterna av de instrument som just har inrättats för detta syfte, men att man inte skapar ännu fler nya instrument (36). När det gäller indikatorer och innovationspartnerskap, se yttrandet om ”Innovationsunionen” (37). Beträffande kapitalisering hänvisar kommittén till samma yttrande (38).

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 325, 30.12.2006, s. 16.

(2) EUT C 44, 16.2.2008, s. 1.

(3) EUT C 218, 11.9.2009, s. 8.

(4) EUT C 182, 4.8.2009, s. 40.

(5) EUT C 228, 22.9.2009, s. 56.

(6) EUT C 306, 16.12.2009, s. 13.

(7) EUT C 255, 22.9.2010, s. 54.

(8) EUT C 354, 28.12.2010, s. 80.

(9) EUT C 21, 21.1.2011, s. 49.

(10) EUT C 48, 15.2.2011, s. 112.

(11) EUT C 48, 15.2.2011, s. 129.

(12) EUT C 132, 3.5.2011, s. 39.

(13) EUT C 132, 3.5.2011, s. 22.

(14) EUT C 218, 23.7.2011, s. 87.

(15) http://ec.europa.eu/research/evaluations.

(16) EUT C 48, 15.2.2011, s. 129, punkt 3.12.

(17) EUT C 48, 15.2.2011, s. 129, punkt 3.10.

(18) EUT C 256, 27.10.2007, s. 17, punkt 6.4.

(19) Se fotnot 12.

(20) EUT C 132, 3.5.2011, s. 22.

(21) Se fotnot 12.

(22) EUT C 218, 11.9.2009, s. 8, punkt 4.1 till punkt 4.4.

(23) EUT C 218, 23.7.2011, s. 87.

(24) Se fotnot 12.

(25) EUT C 256, 27.10.2007, s. 17, punkt 6.4.

(26) Se fotnot 11, punkt 3.6.

(27) Se även punkt 3.7.1.

(28) EUT C 218, 11.9.2009, s. 8, punkt 4.8.

(29) Se fotnot 12, punkt 4.10.

(30) EUT C 354, 28.12.2010, s. 80, punkt 3.2.3.

(31) Se fotnot 43.

(32) Trots detta skulle nya begrepp kunna användas i det kommande förslaget till det åttonde ramprogrammet för forskning och utveckling för att hänvisa till de åtgärder som hittills har beskrivits som ”forskningssamarbete” och ”samarbete”.

(33) Se även punkt 4.3 här.

(34) EUT C 132, 3.5.2011, s. 5.

(35) Se EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Flaggskeppsinitiativ i Europa 2020-strategin – Innovationsunionen”, EUT C 132, 3.5.2011, punkt 3.8.4.

(36) Se dessutom fotnot nr 12.

(37) Se fotnot 12, punkterna 4.2 och 4.4.

(38) Se fotnot 12, punkt 4.8.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/127

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning (Euratom) om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i indirekta åtgärder inom Europeiska atomenergigemenskapens ramprogram och för spridning av forskningsresultat (2012–2013)”

KOM(2011) 71 slutlig – 2011/0045 (NLE)

”Förslag till rådets beslut om ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet (2012–2013)”

KOM(2011) 72 slutlig – 2011/0046 (NLE)

”Förslag till rådets beslut om det särskilda program som ska genomföras genom indirekta åtgärder för genomförande av sjunde ramprogrammet (2012–2013) för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet”

KOM(2011) 73 slutlig – 2011/0043 (NLE)

”Förslag till rådets beslut om det särskilda program som genom direkta åtgärder ska genomföras av gemensamma forskningscentrumet för genomförande av ramprogrammet (2012–2013) för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet”

KOM(2011) 74 slutlig – 2011/0044 (NLE)

2011/C 318/21

Föredragande: Gerd WOLF

Den 22 mars 2011 beslutade rådet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till rådets förordning (Euratom) om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i indirekta åtgärder inom Europeiska atomenergigemenskapens ramprogram och för spridning av forskningsresultat (2012–2013)”

KOM(2011) 71 slutlig – 2011/0045 (NLE)

”Förslag till rådets beslut om ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet (2012–2013)”

KOM(2011) 72 slutlig – 2011/0046 (NLE)

KOM(2011) 73 slutlig – 2011/0043 (NLE)

KOM(2011) 74 slutlig – 2011/0044 (NLE).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 92 röster för och 5 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Den olycka i fissionsreaktorblocken som orsakades av tsunamin i Fukushima och följderna av den visar hur sårbara sådana reaktorer är om nödkylningssystemet slås ut. När det gäller den fortsatta användningen av denna teknik har händelserna redan lett till energipolitiska beslut i medlemsstaterna och till en begynnande debatt på EU-nivå. För forsknings- och utvecklingsmålen innebär detta att det krävs en ny bedömning av det Euratom-ramprogram för forskning och utveckling (perioden 2012–2013) som diskuteras här. Nedanstående kommentarer måste ses i det perspektivet.

1.2 Kommittén anser av många olika skäl att man måste upprätthålla och höja kunskapsnivån när det gäller kärntekniken, dess användning och dess konsekvenser. Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling ger ett betydande europeiskt mervärde tack vare sin samordnande funktion när det gäller att samla resurser och integrera gemensamma insatser.

1.3 Följaktligen rekommenderar kommittén att man

—	koncentrerar forskningen om fissionsreaktorteknik till områden som förbättrad reaktorsäkerhet, minskning och slutförvaring av långlivat radioaktivt avfall, kontroll av klyvbart material och strålskydd,

—	upprätthåller och utökar kompetensen för helt oförutsedda incidenter och kommande stresstest av befintliga anläggningar,

—

beslutsamt fortsätter med utvecklingsarbetet om energiproduktion genom kärnfusion med tanke på den potentiella säkerheten i och de övriga fördelarna med denna teknik. (Iter-projektet spelar en central roll i detta arbete, som bedrivs inom ramen för internationellt samarbete. Fusionsprogrammet grundar sig på nätverket av nationella organisationer, de s.k. associationerna.),

—	med lämpliga utbildningsåtgärder ser till att det finns tillräckligt många högkvalificerade experter inom de viktigaste fackområdena men också att utbildningarna ger grundläggande kunskaper om denna teknik och om radioaktiv strålning, de risker som den medför och hur den mäts.

1.4 De handlingar som kommittén har tillgång till tyder visserligen på att kommissionens förslag och planering i stor utsträckning motsvarar rekommendationerna ovan, men kommittén rekommenderar ändå kommissionen att överväga om tillräckliga resurser har anslagits mot bakgrund av den nya situationen och om det behövs ytterligare stöd på vissa områden.

1.5 Med hänsyn till sina övriga rekommendationer stöder kommittén konceptet att Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling och dess instrument ska vara en central del av det europeiska forskningsområdet.

2. Kommissionens meddelande

2.1 Kommissionens meddelande omfattar fyra olika dokument med förslag till rådets förordning eller beslut om Euratom-programmet 2012-2013. Att det över huvud taget behövs nya beslut eller förordningar för denna period beror på att programperioderna avviker från varandra i Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007-2013) och sjunde ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utveckling på kärnenergiområdet (2007-2011). Följaktligen måste nu en tidsskillnad på två år överbryggas.

2.2 De fyra dokument som kommissionen lagt fram omfattar alla relevanta aspekter, nämligen

—	reglerna för att delta,

—	ramprogrammet,

—	det särskilda programmet – indirekta åtgärder,

—	det särskilda programmet – det gemensamma forskningscentrumets direkta åtgärder.

Dessa fyra dokument omfattar över 120 sidor inklusive bilagor. I detta yttrande går det därför inte ens att sammanfatta innehållet i dem eller kommentera alla aspekter.

2.3 De handlar om den forskning som EU stöder inom områden som kärnfusion (huvudsakligen Iter-projektet), kärnklyvning och strålskydd. Kommissionen anser att denna forskning under den kommande tvåårsperioden rimligtvis bör bygga på och fullfölja den verksamhet som med framgång genomförts 2007–2011.

2.4 De medel som anslagits uppgår sammanlagt till ungefär 2 560 miljoner euro, varav den största delen går till fusionsprogrammet med Iter.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Fukushima – en ny utgångspunkt

De ovannämnda dokumenten från kommissionen utarbetades före händelserna i Fukushima. Med tanke på tsunamins effekter på fissionsreaktorerna där, på de skador som blev följden samt på konsekvenserna för befolkningen och miljön anser kommittén att man mot denna bakgrund bör göra en ny bedömning och översyn av de här aktuella forsknings- och utvecklingsmålen i Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling och vid behov ändra programmets inriktning. Det handlar därför i föreliggande yttrande, som enbart rör forskning och utveckling, om mer än bara en tidsmässig anpassning av Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling till det allmänna sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling.

3.1.1 Även om kommittén anser att det är för tidigt att redan nu dra generella energipolitiska slutsatser av detta, respekterar EESK de medlemsstater som i enlighet med försiktighetsprincipen har tillkännagett att man upphör med denna form av energiproduktion tills vidare. Kommittén välkomnar också att Fukushimafrågan kommer att behandlas på EU-nivå (1) och att den förts upp på den energipolitiska dagordningen. Varje medlemsstat kan emellertid, i enlighet med Lissabonfördraget, besluta själv vilken energimix den föredrar.

3.2 Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling

Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling syftar i första hand till att främja energiforskning. Det är ett komplement till energiforskningen inom ramen för det allmänna sjunde ramprogrammet (2), som är särskilt inriktat på forskning och utveckling av förnybara energikällor och annan icke-nukleär teknik för energiproduktion med låga koldioxidutsläpp. All användbar teknik för en hållbar energimix och de olika egenskaperna hos denna teknik ska på så vis utforskas och utvärderas inom EU.

3.3 Mervärde på EU-nivå

Kommittén anser av många olika skäl (se nedan) att kunskaperna om kärntekniken, dess användning och dess konsekvenser måste fördjupas. Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling ger ett betydande europeiskt mervärde tack vare sin samordnande funktion när det gäller att samla resurser och integrera gemensamma insatser. Genom sina följande rekommendationer ger kommittén sitt fulla stöd till konceptet att Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling och dess instrument ska vara en central del av det europeiska forskningsområdet (3).

3.4 Prioritering av säkerhetsforskning och kunskapsbevarande

Oavsett vilka beslut som fattas av de enskilda medlemsstaterna och EU om användning av kärnklyvningsteknik för energiutvinning i framtiden anser kommittén att de kunskaper som finns inom EU om säkerhetsfrågor och säkerhetsteknik absolut måste vidareutvecklas och ställas till förfogande, detta redan på grund av

1)	de gränsöverskridande konsekvenser som olyckor kan få,

2)	experternas och teknikens globala rörlighet,

3)	de befintliga anläggningarna och det radioaktiva avfallet från dessa,

4)	förekomsten av kärnvapen och anläggningar för framställning av kärnvapen samt de mycket allvarliga politiska riskerna i samband med detta.

Att inte utnyttja alla kunskaper skulle vara en farlig strutspolitik. Av den anledningen och för att undvika att kunskaper om denna teknik och dess konsekvenser faller i kollektiv glömska är det särskilt viktigt att systematiskt och kontinuerligt utbilda och främja tillräckligt många forskare och tekniker inför framtiden.

3.5 Kärnklyvning

När det gäller kärnklyvningstekniken framhåller kommittén särskilt vissa aspekter som är relevanta för säkerheten, nämligen

—	strålskydd, strålmedicin och förebyggande medicinska och tekniska åtgärder,

—	högre säkerhet och mindre avfall från fissionskraftverk (4),

—	hantering (slutförvaring) av långlivat radioaktivt avfall,

—	utvinning och hantering av klyvbart material (kärnbränsle),

—	åtgärder som skyddar mot stöld och missbruk av klyvbart och/eller radioaktivt material,

—	helt oförutsedda incidenter vid befintliga anläggningar och konsekvenserna av kommande och nödvändiga stresstest (5).

3.6 Kontrollerad kärnfusion

Fusionsprogrammet har sedan starten fått stöd (6) framför allt på grund av de avsevärda säkerhetsfördelarna (ytterst litet bränsleförråd, ingen nödkylning, ingen kedjereaktion, inga fissionsprodukter och inga aktinider) och de övriga fördelarna med denna teknik. Framstegen har gjort det möjligt att bygga en anläggning (Iter) med avsevärd fusionseffekt (500 MW). Med nuvarande kunskapsnivå och med nuvarande stöd kommer fusionsreaktorer inte att kunna bidra till energiproduktionen förrän under andra hälften av detta århundrade, och det finns fortfarande stort behov av forskning och utveckling innan de blir en energikälla att räkna med. Trots detta är kontrollerad kärnfusion det enda kända energialternativet med global och praktiskt taget obegränsad potential som inte redan nu utnyttjas på något sätt (7). Kommittén rekommenderar därför att man ska lägga särskild vikt vid detta program. Flera samstämmiga extrapoleringar tyder på att det globala energibehovet och problemet med att hitta klimatvänlig och hållbar energiförsörjning som täcker globala behov kommer att bli mycket större under detta århundrade. Behovet av ytterligare en klimatvänlig energikälla, såsom kärnfusion, är därför särskilt överhängande.

3.7 Fullt stöd för kommissionens temaområden

Med hänsyn till kommentarerna under punkt 3.1 är det glädjande att de rekommendationer från kommittén som nämnts i detta yttrande redan i mycket stor utsträckning finns med i kommissionens temainriktade förslag, och dessa får därför kommitténs fulla stöd. Kommittén anser dock inte att den utifrån tillgängliga handlingar kan bedöma om resurserna i fråga om utrustning, personal och finansiering är tillräckliga för att alltid uppnå de mål som ställts upp. Detta torde heller inte vara kommitténs uppgift. Kommittén rekommenderar därför kommissionen att låta de expertgrupper som är kopplade till programmet göra en översyn av de enskilda programrubrikerna och att vid behov bevilja ytterligare medel.

3.8 Ytterligare undersökningar av säkerhets- och riskfrågor

Eftersom problemet med säkerhets- och riskfrågor inte bara berör Euratom-ramprogrammet för forskning och utveckling, rekommenderar kommittén att undersökningar av relevanta säkerhets- och riskfrågor genomförs i samverkan med energiforskningen i det allmänna sjunde ramprogrammet och helst tillsammans med andra internationella partner, detta även med hänsyn till de aktuella naturkatastroferna. I dessa undersökningar bör man bl.a. behandla aspekter som

—

tekniska risker med olika typer av kritisk energiteknik, som t.ex. kärnklyvning, koldioxidavskiljning och lagring, vattenmagasin, tryckluftslagring, olje- och naturgasteknik, utvinning, transport och bearbetning av fossila energikällor, vätelagring och väte som energikälla, särskilt för mobila användningsområden etc.,

—	miljörisker på grund av att målen för att minska koldioxidutsläppen (8) inte uppnås och den tilltagande klimatförändring som blir följden,

—	sociala, politiska och eventuella militära risker dels vid allvarlig global energibrist och de nödlägen som då uppstår, dels vid en potentiellt hotande klimatförändring (9).

3.9 Utbildning för befolkningen

Utöver den utbildning som under alla förhållanden krävs (se punkt 3.4) för experter som fysiker, kemister och ingenjörer i skolor och högskolor anser kommittén att det dessutom är viktigt att alla medborgare redan från unga år får sätta sig in i hur strålning mäts samt i bedömningen av vad som är en naturlig eller acceptabel stråldos och vad som är en farlig stråldos. Detta är enligt kommitténs uppfattning det bästa sättet att åstadkomma en tillräcklig och saklig bedömning av nukleära risksituationer, vilket är absolut nödvändigt, särskilt i en eventuell krissituation där det gäller att undvika panik och där det krävs sansat och målmedvetet agerande.

3.10 Diskutabel finansieringsnivå

Även om kommittén inte anser sig kunna göra en särskild kvantitativ bedömning av denna fråga, är den med hänsyn till ovan nämnda nya bedömningsgrund (se även punkt 3.7) tveksam till om nuvarande finansiering räcker till för att man under den aktuella perioden tillräckligt beslutsamt ska kunna ta itu med de frågor som tagits upp här i linje med kommitténs rekommendationer om den strategiska EU-planen för energiteknik (10) och om färdplanen för energipolitiken fram till 2050 (11). Om budgeten fram till 2013 redan är fastställd och inte kan ändras, rekommenderar kommittén därför för det första att forskningsbehovet för den nya stödperioden från 2013 bestäms utifrån vilka långtgående konsekvenser energibrist och ett misslyckande att uppnå målet om minskade koldioxidutsläpp skulle få för Europa 2020-strategin och rent allmänt, samt för det andra att tillräckliga resurser anslås med hänsyn till detta. Kommittén framhåller åter att energiforskningens finansiella del av ramprogrammen för forskning och utveckling sedan lång tid tillbaka inte längre står i proportion till energi- och klimatfrågornas grundläggande betydelse för samhället.

3.11 Yttranden om sjunde ramprogrammet

Med hänvisning till kommentarerna i punkt 3.7 håller kommittén med kommissionen om att förslaget till program under nästa tvåårsperiod måste bygga på och fortsätta i linje med den verksamhet som framgångsrikt bedrivits under åren 2007-2011. Kommittén framhåller, som i många tidigare yttranden, betydelsen av tillräckligt och kontinuerligt stöd för framgångsrik forskning. Följaktligen hänvisar kommittén också till sina yttranden dels om sjunde ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet (2007-2011), dels om dess särskilda delprogram och bestämmelser om deltagande. Kommittén framhåller åter rekommendationerna i dessa yttranden som kompletteras med de ytterligare synpunkter som här framförs. Denna hänvisning till kommitténs tidigare yttranden är än viktigare, eftersom man i det yttrande som här läggs fram av uppenbara skäl inte kan gå in på alla punkter i kommissionens förslag.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Lösning av problemet med avfall och slutförvaring

Med hänvisning till kommitténs tidigare yttranden om kärnenergi, om färdplanen för ett koldioxidsnålt energisystem fram till 2050 och om slutförvaringsproblemet (12) framhåller kommittén på nytt hur viktiga alla insatser är för att minska mängden farligt avfall och dess livslängd. Det skulle vara ett stort framsteg om man genom en effektiv omvandling kunde förkorta det radioaktiva avfallets livslängd från en ”geologisk tidsskala” till en ”historisk tidsskala”. Det skulle skapa helt nya förutsättningar för att lösa eller minska problemet med avfall och slutförvaring. Därför måste man med eftertryck stödja alla sätt att vetenskapligt och tekniskt undersöka detta och nå framgång.

4.2 Minskning av riskerna för värsta tänkbara haveri

Enligt kommitténs uppfattning kan tekniska anläggningar som är uppförda av människor inte uppnå total säkerhet. Men ett tänkbart utvecklingsmål skulle vara att i ett längre framtidsperspektiv endast bygga och driva sådana anläggningar som är skyddade mot inre olycksorsaker, och endast kan skadas genom händelser som är ytterst sällan förekommande (t.ex. asteroidnedslag) och som ändå leder till så omfattande skador att en skadad eller förstörd anläggning i sig inte nämnvärt skulle öka skadorna.

4.3 Kärnfusionsprogrammet

Med hänsyn till vikten av tillgång till fusionsenergi i framtiden rekommenderar kommittén att man

—	som en uppföljning av Iter genomför förberedande utvecklingsarbete för en demonstrationsreaktor (DEMO) som för första gången ska visa produktionen av elektrisk energi med kärnfusion i ett komplett system – med den breda och djupgående forskning som krävs,

—	vid konceptutvecklingen – förutom den nödvändiga koncentrationen på den ledande Tokamak-linjen med Iter som flaggskepp – även undersöker alternativa magnetfältskonfigurationer (särskilt stellaratorkonceptet).

Dessutom bör man undersöka förutsättningarna för att tidigarelägga byggandet av DEMO samt hur man med hänsyn till de erfarenheter som gjorts med den globala organisationen för Iter-projektet kan vidareutveckla ett starkt och effektivt europeiskt fusionsprogram. Kommittén framhåller att det krävs en effektiv infrastruktur av fusionsforskningslaboratorier som har goda kontakter med relevanta företag för att Europa ska kunna utveckla och utnyttja resultaten från Iter.

4.4 Bestämmelser om deltagande i kärnklyvning och strålskydd

Här finns enligt kommitténs uppfattning inga väsentliga skillnader jämfört med nuvarande bestämmelser om deltagande i programmet 2007–2011. Därför hänvisar kommittén åter till sitt tidigare positiva yttrande (13), som det inte finns anledning att komplettera ytterligare i detta sammanhang.

4.5 Bestämmelser om deltagande i fusionsprogrammet

För det europeiska fusionsprogrammet gäller för närvarande specialanpassade bestämmelser om deltagande, vars centrala del är de för närvarande 26 associeringsavtalen med deltagande forskningscentrum eller deras medlemsstater, de så kallade associationerna. Till detta kommer programmet Joint European Torus (JET) med de särskilda stödbestämmelser som har utvecklats för detta. På grundval av denna framgångsrika infrastruktur har EU kunnat få avgörande inflytande på det internationella Iter-projekt och varit framgångsrikt i konkurrensen om var dessa ska genomföras.

4.5.1 Associeringsavtal

Avgörande för de snabba och stabila framstegen inom programmet var framför allt den ändamålsenliga och målanpassade utformningen av associeringsavtalen och deras avgörande inflytande på medlemsstaternas finansiering och politiska stöd. Det var detta som möjliggjorde Iter, som kommittén anser vara det hittills viktigaste projektet i utvecklingen av fusionsforskningen och därför ger sitt fulla stöd. På grund av den avsevärda kostnadsökningen för Iter-projektet, vars orsaker kommittén här inte kan gå in på, finns det stora besparingskrav på de andra delarna av programmet, särskilt verksamheten inom ramen för associeringsavtalen. Här vill kommittén uttryckligen varna för att göra så stora besparingar att associeringsavtalens hävstångseffekt äventyras, med negativ inverkan på programmets effektivitet, den allmänna kunskapsbas som behövs och medlemsstaternas politiska stöd. Dessa faktorer är nödvändiga för att Iter ska vara framgångsrikt och för att vi från europeisk sida ska få ut det vi väntat oss av projektet. Associationerna är fusionsprogrammets grundval och tankesmedja. Där förbereds driften och användningen av Iter, där utvecklas och undersöks nya koncept, där utbildas de framtida forskare och ingenjörer som det finns så stort behov av och där skapas kontakter med EU-medborgarna.

4.6 Gemensamt forskningscentrum

I det gemensamma forskningscentrum (JRC) som finansieras av kommissionen inriktas forskningen i samband med Euratom-programmet framför allt på följande mål: a) hantering av kärnavfall, miljöpåverkan och grundforskning; b) kärnsäkerhet; c) fysiskt skydd på kärnenergiområdet. Kommittén ger sitt fulla stöd till detta, eftersom det stämmer överens med temaområdena i de rekommendationer som framfördes inledningsvis och även med de rekommendationer som gavs i kommitténs yttrande om sjunde ramprogrammet (14).

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) T.ex. i Europeiska kärnenergiforumet (ENEF) http://ec.europa.eu/energy/nuclear/forum/forum_en.htm

(2) Se EUT C 65, 17.3.2006, s. 9.

(3) Se EUT C 44, 16.2.2008, s. 1

(4) Se även memorandum från Nordrhein-Westfälische Akademie der Wissenschaften ”Zur Sicherheit der Kernkraftwerke nach dem Unfall von Fukushima” av den 26 maj 2011.

(5) Se EESK:s pressmeddelande nr 60/2011 av den 30 maj 2011.

(6) Se EUT C 302, 7.12.2004, s. 27.

(7) Se EUT C 107, 6.4.2011, s. 37.

(8) Se http://www.iea.org/index_info.asp?id=1959, publicerad den 30 maj 2011.

(9) Se fotnot 5 och t.ex. tidskriften research*eu results magazine, nr 2, maj 2011, s. 20.

(10) Se EUT C 21, 21.1.2011, s. 49.

(11) Se EUT C 107, 6.4.2011, s. 37.

(12) Se CESE 817/2011, 4–5.5.2011.

(13) Se EUT C 309, 16.12.2006, s. 41.

(14) Se EUT C 185, 8.8.2006, s. 10.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/133

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal”

KOM(2011) 142 slutlig – 2011/0062 (COD)

2011/C 318/22

Föredragande: Reine-Claude MADER

Den 18 april 2011 och den 10 maj 2011 beslutade rådet respektive Europaparlamentet att i enlighet med artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtal”

KOM(2011) 142 slutlig – 2011/0062 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli 2011) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 113 röster för, 4 röster emot och 7 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar med intresse Europaparlamentets och rådets förslag till direktiv om bostadslåneavtal, men vill också framföra vissa reservationer. Finanskrisen, som har medfört att många fastighetsägare har gått i konkurs och tvingats sälja sina fastigheter till vrakpriser, har visat att det behövs en adekvat EU-lagstiftning på detta område.

1.2 Kommittén stöder kommissionens mål att skapa nödvändiga förutsättningar för att utveckla en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad i syfte att återupprätta konsumenternas förtroende och främja finansiell stabilitet. Kommittén fruktar dock att förslaget inte räcker för att uppnå målen.

1.3 Kommittén framhåller att det är viktigt att säkerställa större konsekvens mellan befintliga texter, framför allt i förhållande till direktiv 2008/48/EG (1) om konsumentkreditavtal.

1.4 Kommittén anser att den rättsliga grunden för förslaget med tanke på innehållet borde vara artikel 169 i fördraget, inte artikel 114.

1.5 Harmoniseringen av bestämmelserna inom EU bör ske samtidigt som man bevarar en hög konsumentskyddsnivå, vilket innebär att konsumenträttigheter som skyddas av nationell rätt inte bör ifrågasättas. För att uppnå detta mål bör harmoniseringen ha en lämplig inriktning.

1.6 EESK ger sitt stöd till bestämmelser som förbättrar jämförbarheten, exempelvis sådana som möjliggör en harmonisering av definitionerna och beräkningen av den årliga, effektiva räntan.

1.7 Kommittén anser att åtgärder som syftar till att säkerställa en ansvarsfull kreditgivning inte ensamma räcker för att sanera marknaden och bidra till att förebygga överskuldsättning.

1.8 Regelramen för kreditförmedlare, som är ett svar på kommitténs begäran i yttrandet om förslaget till direktiv om krediter för konsumenter, är av avgörande betydelse med tanke på de många svårigheterna i samband med dessa yrken. Den borde därför regleras genom allmänna bestämmelser och inte enbart inom ramen för detta förslag.

1.9 Kommittén anser inte heller att förslaget bidrar till genomförandet av inre marknaden på området bostadslån i allmänhet och beklagar att man inte övervägt användningen av ett valfritt instrument på området.

1.10 Kommittén föreslår att vissa bestämmelser preciseras eller kompletteras i syfte att förbättra informationen till konsumenterna när det gäller rörliga räntesatser. Konsumenternas kunskaper om referensindex är i själva verket bristfälliga, och de kan därför inte riktigt beräkna hur förändringar av räntesatsen påverkar amorteringarna. Vi anser att ockerräntor ska förbjudas och att det bör finnas ett tak för räntor på lån avsedda för den huvudsakliga bostaden. Förändringar av räntesatsen bör uteslutande ske på grundval av objektiva, tillförlitliga, offentliga och externa index.

1.11 Kommittén rekommenderar att låntagarna ska kunna välja försäkringsskydd för sina lån i syfte att säkerställa större konkurrens mellan försäkringsgivarna.

2. Bakgrund och allmänna kommentarer

2.1 Den 18 december 2007 lade kommissionen fram sin vitbok om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU. Det brett upplagda samråd som sedan genomfördes gjorde det möjligt för kommissionen att slå fast att skillnaderna i den befintliga lagstiftningen om hypotekslån hindrar den inre marknaden från att fungera optimalt, medför högre omkostnader och är till nackdel för konsumenterna.

2.2 Den 9 juli 2008 lade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) fram ett yttrande om vitboken om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU (2). Kommittén är visserligen skeptisk till de konkreta möjligheterna att integrera och harmonisera marknaden för hypotekslån till följd av de kulturella, rättsliga och etisk-sociala skillnaderna mellan medlemsstaterna, men ställer sig positiv till att de nuvarande bestämmelserna för hypotekslån kopplas till behovet av att skydda konsumenten. Vi vill framhålla kreditgivarnas och låntagarnas ansvar, samt att de måste vara medvetna om vidden av sina åtaganden.

2.3 Den pågående finanskrisen har avslöjat svagheter som är kopplade till bristfällig reglering och marknadsmisslyckanden samt andra faktorer som det allmänna ekonomiska klimatet, kreditförmedlarnas och kreditgivarnas förfaringssätt och låntagarnas svårigheter att förstå finansiell information. Alla sådana svagheter bör i framtiden avvärjas då dessa kan leda till att förtroendet i stor utsträckning går förlorat.

2.4 I förslaget till direktiv tar man hänsyn till resultaten av samråden och till OECD:s och Världsbankens arbete.

2.5 Målet är att garantera en hög skyddsnivå för konsumenterna inom ett harmoniserat regelverk på EU-nivå genom en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning. Av det skälet anser kommittén att den rättsliga grunden för förslaget, med tanke på dess innehåll, borde ha varit artikel 169 i fördraget, inte enbart artikel 114.

2.6 Förslaget syftar till att säkerställa en effektiv och konkurrenskraftig inre marknad i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter som fastställs i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, återupprätta konsumenternas förtroende och främja finansiell stabilitet.

2.7 Syftet med direktivet är att säkerställa konsumenternas rättigheter i enlighet med direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal, samtidigt som medlemsstaterna ges möjlighet att utvidga det till att omfatta vissa yrkeskategorier, framför allt mikroföretag.

2.8 Det är tillämpligt på lån som syftar till förvärv eller renovering av en fastighet som inte omfattas av direktiv 2008/48/EG, oavsett om de tillhandahålls mot säkerhet i fastighet eller liknande garanti.

2.9 Förslaget till direktiv stämmer överens med principen om målinriktad harmonisering, vilken måste ske på en tillräckligt hög nivå om man ska kunna ta hänsyn till skillnaderna mellan befintlig lagstiftning och den mångfald som kännetecknar hypotekslånemarknaderna i EU.

2.10 Även om kommittén är medveten om byggnadsindustrins betydelse för ekonomin anser vi att direktivet inte till fullo har tagit till vara lärdomarna från finanskrisen, som har sitt ursprung i hypotekslånemarknaden i USA. Att bevilja lån som uppgår till 100 % eller mer av en fastighets värde är en osund praxis som har uppmuntrat konsumenterna till fastighetsköp, inklusive människor med låga inkomster. Under en högkonjunktur är det möjligt att klara av betydande lån, men så snart det kommer en period av ekonomisk stagnation eller till och med recession medför arbetslösheten uteblivna betalningar i många fall. Att många fastigheter funnits till försäljning har medfört ett prisfall och enorma förluster för finansinstituten. Krisen bottnar alltså i låntagarnas överskuldsättning, ett fenomen som till varje pris måste undvikas. Kommitténs förslag återfinns nedan.

3. Direktivets förslag

3.1 Kapitel 1: Syfte, tillämpningsområde, definitioner och behöriga myndigheter

3.1.1

I artikel 3 i förslaget till direktiv återfinns definitioner av de viktigaste termerna, i enlighet med förfarandet i samband med direktivet om konsumentkreditavtal. I detta sammanhang anser EESK att termen ”avsedd som bostad” borde preciseras för att klargöra om det enbart gäller den huvudsakliga bostaden.

3.1.2

EESK stöder denna bestämmelse som syftar till att säkerställa att konsumenterna förstår och är i stånd att jämföra olika erbjudanden.

3.1.3

Kommittén anser att det i nuläget är ännu viktigare att inrätta myndigheter med kontrollbefogenheter som samarbetar sinsemellan mot bakgrund av de brister som konstaterats under krisen.

3.2 Kapitel 2: Krav på kreditgivare och kreditförmedlare

3.2.1

I artiklarna 5 och 6 anges vilka krav som ska ställas på kreditgivare och kreditförmedlare, nämligen att de ska agera hederligt, lojalt och professionellt och tillvarata konsumenternas intressen. Enligt dessa artiklar har medlemsstaterna delvis ansvaret för att dessa krav respekteras, medan kommissionen förbehåller sig rätten att fastställa kraven på kunskaper och kompetens.

3.2.2

I förslaget till direktiv uppmanas medlemsstaterna att säkerställa att säljarnas ersättning inte är oproportionerlig i förhållande till den sålda produkten.

3.2.3

EESK stöder dessa åtgärder, eftersom information av hög kvalitet är av avgörande betydelse vid tecknande av ett hypotekslån. Ersättningen till personalen vid de organ som beviljar lån och till kreditförmedlare får inte leda till att konsumenterna påverkas att ta lån som inte är anpassade till deras verkliga behov. EESK vill dock rikta uppmärksamheten på användningen av vaga, odefinierade och subjektiva begrepp som kan ge upphov till skilda tolkningar av en juridisk text som fastställer strikta krav.

3.2.4

I dessa båda artiklar framhålls inte den grundläggande skillnaden mellan kreditgivare och kreditförmedlare. Kreditgivarnas personal erhåller vanligtvis lön, medan kreditförmedlarnas personal erhåller provision. Om ersättningen är ”neutral” kan man förvänta sig ett agerande i linje med de etiska yrkesnormerna, men detta är knappast alltid fallet om ersättningen baseras på de lösningar som är mest gynnsamma för säljarens personal, särskilt i fråga om kreditförmedlare. Av detta skäl bör alla personer som kommer i kontakt med säljarna, oavsett roll, erhålla adekvat utbildning, och kreditförmedlarnas personal bör inneha ett officiellt godkännande som inte bara bevisar deras kompetens utan framför allt är avgörande för deras agerande.

3.2.5

Det finns en annan grundläggande skillnad, nämligen att i händelse av en tvist kan konsumenten vända sig till kreditgivaren, som i princip är ett solitt och solvent finansinstitut. När det gäller kreditförmedlare däremot är ansvaret ofta personligt och det är långt ifrån säkert att personen i fråga är solvent. Detta är ytterligare ett skäl till att införa en lagstiftning som är mycket striktare än den nu gällande.

3.3 Kapitel 3: Information och kreditprövning innan kreditavtal ingås

3.3.1

I enlighet med direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder (3) ska marknadsföring vara tillbörlig, klar och inte vilseledande.

3.3.2

All marknadsföring innehållande sifferuppgifter bör även innehålla ett antal upplysningar som är oumbärliga för konsumenter som har för avsikt att teckna ett hypotekslån. Informationen måste vara klar, koncis och begriplig, oberoende av vilket medium som används.

3.3.3

I artikel 9 anges villkoren för hur information på två nivåer ska tillhandahållas innan ett avtal ingås. I artikeln fastställs vilken allmän information som ska tillhandahållas, och den hänvisar till det standardiserade EU-faktabladet för tillhandahållandet av personligt anpassad information. EESK anser inte att den rättsliga presumtion som föreskrivs i artikel 9.2 tredje stycket, nämligen att det räcker att kreditförmedlaren lämnat det standardiserade EU-faktabladet för att informationen ska anses ha tillhandahållits, är acceptabel.

3.3.4

I artikel 10 kompletteras den information som ska tillhandahållas konsumenten beträffande den aktuella kreditförmedlarens kvalifikationer och verksamhetsvillkor.

3.3.5

EESK noterar dessa krav på information. Vi anser att de bör förstärkas med avseende på konsekvenserna för lån som beviljats med rörlig ränta. I detta fall bör ett särskilt informationsblad tillhandahållas.

3.3.6

Kommittén ifrågasätter formuleringen beträffande kravet att teckna en försäkring som täcker lånet och som ger intryck av att den måste tecknas hos kreditgivaren. Vi föreslår att konsumenterna ska kunna välja försäkringsgivare för att säkerställa konkurrens mellan försäkringsbolagen.

3.3.7

Kommittén anser att regleringen av kreditförmedlarnas verksamhet är oerhört viktig, och att man bör införa principen om ett förbud att ta ut alla former av avgifter (exempelvis handpenning, efterforskning, uppläggning av handlingar, osv.) innan lånesumman utbetalats.

3.3.8

Slutligen anser kommittén att det är mycket betydelsefullt att den information konsumenterna erhåller verkligen får dem att fundera över sina möjligheter att betala tillbaka lånet i framtiden. Man kan emellertid inte förvänta sig att så alltid är fallet. Kreditgivaren måste därför agera på ett ansvarsfullt sätt och systematiskt återgå till vad som en gång i tiden ingick i flera medlemsstaters lagstiftning, nämligen att det beviljade lånet inte får överstiga 70–80 % av fastighetens värde. Denna bestämmelse hade ett stort försiktighetsvärde och syftade till att förhindra riskfyllda beteenden från finansinstitutens sida. Subprime-krisen är ett bevis för att denna bestämmelse var välgrundad. Man bör överväga att återinföra bestämmelsen, med viss flexibilitet när det gäller offentligt subventionerade bostäder som erhåller ekonomiska lättnader i de flesta medlemsstaterna.

3.3.9

En begränsning av krediten skulle ha en dubbel fördel. Å ena sidan skulle det avskräcka personer som inte är kreditvärdiga, men som genomför ett köp och blir högt skuldsatta. Å andra sidan skulle det för kreditgivaren vara en garanti för att låntagarna är ansvarsfulla, eftersom de har bevisat att de förmår spara. Sammanfattningsvis baseras den åtgärd som EESK förespråkar på den grundläggande principen om en ansvarsfull kreditgivning till ansvarsfulla låntagare.

3.4 Kapitel 4: Effektiv ränta

3.4.1

EESK välkomnar harmoniseringen av metoden för beräkning av den effektiva räntan. Beräkningsformeln, som ska inbegripa den sammanlagda kreditkostnaden med undantag av de avgifter som låntagaren ska betala om en skyldighet enligt kreditavtalet inte fullgörs, kommer att göra det möjligt att jämföra erbjudanden i de olika medlemsstaterna.

3.4.2

Den information till låntagarna om ändringar av krediträntan som avses i artikel 13 är mycket viktig, eftersom låntagarna mycket sällan är medvetna om ändringar av referensräntan.

3.5 Kapitel 5: Kreditprövning

3.5.1

Det är absolut nödvändigt att genomföra en bedömning av konsumenternas kreditvärdighet innan ett kreditavtal ingås eller om man överväger att höja det sammanlagda kreditbeloppet. Konsumenterna måste vara medvetna om att de i händelse av utebliven betalning förlorar sin fastighet, som säljs på exekutiv auktion där de marknadsmässiga villkoren kan vara usla.

3.5.2

Denna skyldighet får emellertid inte leda till att vissa konsumentkategorier inte får möjlighet att ansöka om kredit, eller till att man på ett klandervärt sätt påverkar dem att ta vissa typer av lån. Skyldigheten att motivera ett avslag är mycket viktig, liksom möjligheten att begära en omprövning om kreditansökan avslagits genom ett automatiserat beslut. En objektiv kreditvärdighetsbedömning av låntagaren genomförs i syfte att förhindra överskuldsättning. Vid betalningsinställelse ska långivaren ta ansvaret om hans eller hennes beslut grundades på en dåligt utförd bedömning av låntagarens kreditvärdighet. De kostnader som uppstår till följd av oansvarig utlåning ska bäras av långivaren.

3.5.3

EESK framhåller att vi lägger särskilt stor vikt vid en ansvarsfull kreditgivning, vilket förutsätter att kreditgivaren och låntagaren respekterar de detaljerade bestämmelserna och att den sistnämnda är skyldig att lämna korrekta uppgifter om sin ekonomiska situation.

3.6 Kapitel 6: Tillgång till databaser

3.6.1

Enligt förslaget till direktiv måste medlemsstaterna säkerställa att alla kreditgivare kan få tillgång till databaser för att bedöma låntagarnas kreditvärdighet och fullgörande av skyldigheter.

3.6.2

Dessa privata eller offentliga register bör inrättas i överensstämmelse med enhetliga kriterier som kommissionen förbehåller sig rätten att fastställa, samt i enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (4) av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.

3.6.3

Kommittén upprepar att datainsamling bör begränsas till enbart finansiella åtaganden, att konsumenternas rättigheter måste respekteras och att informationen i dessa databaser inte får användas för kommersiella ändamål.

3.7 Kapitel 7: Rådgivning

3.7.1

Kommittén anser att antagandet av bestämmelserna om rådgivning inte får innebära att man ifrågasätter den rådgivningsskyldighet som anges i kapitel 5 och som syftar till att säkerställa att lämpliga kreditprodukter föreslås konsumenterna.

3.7.2

Utvecklingen av tjänster som är relaterade till kreditgivningen får inte leda till att kreditkostnaden ökar.

3.8 Kapitel 8: Förtidsbetalning

3.8.1

Förslaget till direktiv ger konsumenten rätt att återbetala sina skulder enligt ett kreditavtal innan detta löper ut på vissa villkor. Enligt förslaget finns det möjlighet till ett rimligt skadestånd.

3.8.2

Denna bestämmelse missgynnar konsumenterna i förhållande till gällande bestämmelser i vissa medlemsstater, där en uppsägning alltid är möjlig med begränsat eller obefintligt skadestånd i händelse av dödsfall eller ofrivillig arbetslöshet.

3.8.3

I sitt yttrande om förslaget till direktiv om konsumentkrediter tog EESK avstånd från förslaget om att medlemsstaterna ska få rätt att fastställa villkoren för skadestånd i samband med förtidsbetalning på grund av risken för att det uppkommer avsevärda skillnader i fråga om hur konsumenterna behandlas samt att det kan leda till en snedvridning av marknaden.

3.9 Kapitel 9: Krav på tillsyn och övervakning

3.9.1

I sitt yttrande om förslaget till direktiv om konsumentkrediter framhöll EESK att lagstiftningen om kreditförmedlarnas agerande är en prioritering. Den måste göra det möjligt att harmonisera skyddsnivån för konsumenterna inom EU.

3.9.2

Bestämmelserna i förslaget till direktiv ligger därför i linje med EESK:s önskemål.

3.9.3

De omfattar följande:

—	Ett krav på att kreditförmedlarna ska vara godkända, oavsett om dessa är fysiska eller juridiska personer, samt villkoren för att dra in godkännandet av en kreditförmedlare.

—	Ett enda register för kreditförmedlare, där namnen på de personer som ansvarar för förmedlingsverksamheten och på de personer som utövar verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster obligatoriskt ska anges. Registret ska ständigt uppdateras och vara lättillgängligt.

—	Yrkeskrav (god vandel och krav på skydd genom ansvarsförsäkring). Insynen i dessa kriterier måste säkerställas. Kommissionen förbehåller sig rätten att fastställa tekniska standarder för fastställande av ansvarsförsäkringens minimibelopp.

3.9.4

I förslaget till direktiv fastställs även principen om ömsesidigt erkännande av godkända kreditförmedlare, vilket innebär att förmedlarna kan inleda verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster eller etableringsfriheten efter att ha anmält detta till de behöriga myndigheterna i sin hemmedlemsstat.

3.9.5

I direktivet fastställs myndigheternas informationsförfarande såväl när det gäller godkännandet som återkallande av detta godkännande, samt villkoren för samarbete mellan hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten.

3.9.6

EESK anser dock att det vore bättre att kommissionen fastställer allmänna bestämmelser för kreditförmedling i ett självständigt lagstiftningsinstrument, på samma sätt som för försäkringsmäklare.

3.10 Kapitel 10 - Slutbestämmelser

3.10.1

I förslaget till direktiv fastställs följande:

—

Principen om tillgång till påföljder, som överlåter åt medlemsstaterna att i enlighet med den nationella lagstiftningen säkerställa att lämpliga åtgärder kan vidtas med avseende på kreditgivare och låntagare. Denna symmetri är förståelig, men vi får inte glömma att låntagarna befinner sig i underläge, eftersom de är beroende av den information som de erhåller från kreditgivare och kreditförmedlare.

—	Krav på att inrätta eller acceptera tvistlösningsmekanismer utanför domstol. Detta ligger i såväl kreditgivarnas som låntagarnas intressen, förutsatt att dessa mekanismer är neutrala och inte utesluter möjligheten att inleda ett rättsligt förfarande.

—	Principen om kommissionens rätt att anta delegerade akter. Europaparlamentet och rådet kan framföra invändningar mot beslut som fattats av kommissionen. De kan när som helst återkalla rätten att anta delegerade akter.

3.10.2

Kommittén ifrågasätter omfattningen av kommissionens delegerade befogenheter vad gäller centrala aspekter av lagstiftningsdokumentet och deras konsekvenser för rättssäkerheten i det system som ska skapas. Dessutom överskrider de delegerade befogenheterna med god marginal de begränsningar som fastställs i artikel 290 i fördraget och i kommissionens meddelande om genomförandet av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Möjligheterna att anta delegerande akter bör begränsas och endast utnyttjas i undantagsfall.

3.10.3

I förslaget till direktiv uppmanas medlemsstaterna att säkerställa genomförandet och se till att bestämmelserna inte kan kringgås.

3.10.4

EESK noterar bestämmelserna i förslaget till direktiv och framhåller att det inte får leda till en lägre skyddsnivå i de medlemsstater som redan har en lagstiftning om bostadslåneavtal.

3.10.5

Slutligen fastställs i förslaget till direktiv att det ska införlivas i den nationella lagstiftningen senast två år efter ikraftträdandet och ses över fem år efter att det har trätt i kraft, vilket förefaller rimligt. Konsekvensanalysen kommer att utvisa om direktivet är relevant.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT L 133, 22.5.2008, s. 66 – EESK:s yttrande: EUT C 234, 30.9.2003, s. 1.

(2) EUT C 27, 3.2.2009, s. 18.

(3) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22 – EESK:s yttrande: EUT C 108, 30.4.2004, s. 81.

(4) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31 – EESK:s yttrande: EGT C 159, 17.6.1991, s. 38.

BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag, som fått mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna, avslogs under debatten (artikel 39.2 i arbetsordningen):

Punkt 3.8.2

Ändra enligt följande:

” bestämmelse , en uppsägning alltid är möjlig med begränsat eller obefintligt skadestånd i händelse av dödsfall eller ofrivillig arbetslöshet.”

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	26
Röster emot	:	61
Nedlagda röster	:	10

Punkt 3.10.4

Ändra enligt följande:

”EESK noterar bestämmelserna i förslaget till direktiv och framhåller att ”

Resultat av omröstningen om ändringsförslaget:

Röster för	:	29
Röster emot	:	76
Nedlagda röster	:	4

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/139

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 521/2008 om bildande av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas”

KOM(2011) 224 slutlig – 2011/0091 (NLE)

2011/C 318/23

Huvudföredragande: Mihai MANOLIU

Den 16 maj 2011 beslutade rådet att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 521/2008 om bildande av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas”

KOM(2011) 224 slutlig – 2011/0091 (NLE).

Den 3 maj 2011 gav presidiet facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion i uppdrag att utarbeta kommitténs yttrande i ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsågs Mihai MANOLIU till huvudföredragande. Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli), antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer:

1.1 EESK ställer sig bakom beslutet om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 521/2008 om bildande av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas. Kommittén anser att de föreslagna ändringarna kommer att leda till en nylansering av investeringarna i forskning och utveckling på området. Detta ger målgrupperna förutsättningar för att ställa tydligare prognoser tack vare den nyligen införda möjligheten att fastställa en miniminivå för finansiering i ett givet anbudsförfarande.

1.2 Genom sin positiva inställning till de framlagda förslagen vill EESK understryka hur viktig den tänkta strategin är i fråga om investeringar och samordning av forskningsinsatser inom ramen för ett förstärkt europeiskt forskningsområde.

1.3 EESK vill påminna (1) om behovet av följande insatser:

1.3.1 Att förenkla förfarandena, framför allt för att komma till rätta med de negativa konsekvenser som den komplicerade administrationen har fått för tidigare FoU-program.

1.3.2 Att genomföra ett mångfacetterat informationsprogram som bättre kan uppbåda nödvändig finansiering, inte bara i form av näringslivets egna bidrag utan också i form av bidrag som kommer från övriga juridiska personer som deltar i verksamheterna.

1.3.3 Att finansieringsavtalet mellan kommissionen och det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas på ett balanserat sätt ska tillämpas enligt samma villkor på industrigrupperingen och forskningsgrupperingen.

1.3.4 Att undvika alla ytterligare negativa budgetkonsekvenser i förhållande till den finansplan som ursprungligen antagits för denna rådsförordning. De föreslagna ändringarna bör öka möjligheterna att utnyttja anslagen enligt den ursprungliga kalkylen.

1.3.5 Att inrätta ett yrkesutbildningsprogram som gör det möjligt att förse arbetstagarna med de kvalifikationer som fordras för de arbetsplatser som detta gemensamma teknikinitiativ ger upphov till.

1.4 EESK anser det vara nödvändigt att fastställa en tydlig strategi och utarbeta en färdplan fram till 2020.

2. Bakgrund och allmänna kommentarer

2.1 Tekniska lösningar med bränsleceller och vätgas är lovande, långsiktiga energialternativ som kan användas i alla ekonomisektorer och som erbjuder ett brett spektrum av fördelar i fråga om energitrygghet, transporter, miljö och effektivt utnyttjande av resurser.

2.2 Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas, FCH (Fuel Cells and Hydrogen) har följande syften:

2.2.1

Att ge Europa en ledande position på den internationella marknaden för bränslecell- och vätgasteknik, något som skulle göra det möjligt för kommersiella marknadskrafter att driva fram omfattande samhällsvinster.

2.2.2

Att på ett samordnat sätt uppmuntra forskning, teknikutveckling och demonstration i medlemsstaterna för att rätta till missförhållanden på marknaden och för att fokusera på utvecklingen av kommersiella tillämpningar. Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas har varit verksamt i drygt två år. Företaget har fullföljt en komplett ansökningsomgång från publicering av anbudsinfordringar och utvärdering av inkomna förslag till finansiella förhandlingar och slutande av bidragsavtal (2).

2.2.3

Att stödja genomförandet av de prioriterade forskningsmålen i det gemensamma teknikinitiativet för bränsleceller och vätgas genom att med hänsyn till en sund konkurrens tilldela bidrag efter ansökningsomgångar (EU:s andel uppgår till 470 miljoner euro).

2.2.4

Att uppmuntra till ökade privata och offentliga investeringar i forskning kring bränsleceller och väteteknik.

2.3 Det gemensamma företaget ska ha följande huvudsakliga uppgifter och verksamhetsområden:

2.3.1

Att säkerställa att det gemensamma teknikinitiativet inrättas och förvaltas på ett effektivt sätt.

2.3.2

Att säkerställa en kritisk massa i fråga om forskning.

2.3.3

Att inspirera till nya industriinvesteringar både nationellt och regionalt.

2.3.4

Att stimulera innovation och tillkomsten av nya värdekedjor som även omfattar små och medelstora företag.

2.3.5

Att underlätta samspelet mellan näringsliv, universitet och forskningscentra när det gäller grundläggande och tillämpad forskning.

2.3.6

Att främja små och medelstora företags deltagande i enlighet med målen för sjunde ramprogrammet.

2.3.7

Att uppmuntra medverkan av institutioner från samtliga medlemsstater och kandidatländer.

2.3.8

Att inleda forskning för att ta fram nya regler och standarder samtidigt som verksamheten skyddas och utan att innovation förhindras.

2.3.9

Att inleda kommunikationsverksamhet och sprida information samt erbjuda tillförlitliga fakta i syfte att medvetandegöra allmänheten.

2.3.10

Att se till att EU-medel ställs till förfogande och uppbåda resurser i den privata sektorn.

2.3.11

Att säkerställa en god finansiell förvaltning av resurserna.

2.3.12

Att garantera insyn och konkurrens på lika villkor för samtliga kandidater, i synnerhet små och medelstora företag.

2.4 Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas bidrar till genomförandet av det sjunde ramprogrammet, i synnerhet till den del som berör det specifika programmet för samarbete och dess delområden energi, nanovetenskap, nanoteknik, nya produktionsmaterial och produktionstekniker samt transporter (inklusive luftfart).

3. Kommissionens förslag

3.1 Gemensamma teknikinitiativ infördes i sjunde ramprogrammet (3) på grundval av artikel 187 i EUF-fördraget som ett sätt att skapa offentlig-privata partnerskap för forskning på europeisk nivå.

3.2 EESK (4) understryker att de gemensamma teknikinitiativen speglar EU:s starka engagemang för att samordna forskningsinsatser, stärka det europeiska området för forskningsverksamhet och uppnå EU:s mål för konkurrenskraft.

3.3 Ett krav för näringslivets deltagande var redan från början att näringslivet skulle bidra ekonomiskt för att täcka 50 % av de löpande kostnaderna, och att näringslivets bidrag in natura till driftskostnaderna åtminstone skulle vara jämbördigt med kommissionens ekonomiska bidrag.

3.4 EESK kan besviket konstatera att finansieringstaket systematiskt har sänkts för samtliga deltagare efter att de två första ansökningsomgångarna har fullgjorts. För de större företagen sänktes taket för bidraget till det gemensamma företaget från 50 % till 33 %, och för små och medelstora företag samt forskningscentra från 75 % till 50 %.

3.5 Dessa finansieringsnivåer är väsentligt lägre än i sjunde ramprogrammet samt i FoU-program för bränsleceller och vätgas utanför Europa.

3.6 Den minskade finansieringen samt den ekonomiska och finansiella krisen har lett till att det nuvarande deltagandet i verksamhet inom det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas inte uppfyller de ursprungliga förväntningarna.

3.7 Ett generellt minskat intresse, både från näringslivets och forskarnas sida, kan väntas på längre sikt om vi fortsätter på samma väg.

3.8 Den gällande förordningen beaktar inte att man i många fall uppmuntrar och förväntar sig offentliga bidrag från stater och regioner till projekten.

3.9 I den nya texten fastslås att det i fråga om jämbördighet med EU-medel ska vara möjligt att beakta inte bara näringslivets egna bidrag utan också bidrag som kommer från övriga juridiska personer som deltar i verksamheterna.

3.10 För att öka den nödvändiga förutsebarheten för stödmottagarna har det införts en möjlighet att ange en lägsta finansieringsnivå för en ansökningsomgång.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas inrättades 2008 som ett första exempel på instrument inom offentlig-privata partnerskap inom ramen för SET-planen, EU-politikens tekniska pelare för energi- och klimatfrågor. Det gemensamma företaget har som mål att påskynda utvecklingen av teknik för bränsleceller och vätgas under 2010–2020. De 36 delområden som anges i ansökningsförfarandet syftar till att underlätta uppkomsten av innovativa kommersiella tillämpningar på följande fem områden:

4.1.1

transport- och livsmedelsinfrastruktur,

4.1.2

energiproduktion och energidistribution,

4.1.3

lokal elproduktion,

4.1.4

handhållen utrustning, och

4.1.5

tvärvetenskapliga tillämpningar på ett antal olika områden.

4.2 Det övergripande målet för de gemensamma insatserna under de fem närmaste åren är att påskynda vidareutvecklingen av bränsleceller och vätgas så att dessa tekniker kan föras ut på specifika nya marknader (bärbar utrustning, bärbara generatorer, kombination av el- och värmetillförsel i hushållen, transportsektorn).

4.3 Tanken med det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas samt det gemensamma teknikinitiativet är att fastställa och tillämpa resultatinriktad forskning och utveckling och sprida dessa nya tekniker i stor skala. Verksamheten grundas på strategiska dokument som utarbetas inom program som drivs av näringslivet inom ramen för den europeiska tekniska plattformen för bränsleceller och vätgas. Det gäller i synnerhet genomförandeplanen.

4.4 Den europeiska gruppering för ett gemensamt företag för bränsleceller och vätgas som benämns NEW-IG (New Energy World Industrial Grouping Fuel Cell and Hydrogen for Sustainability) (5), är en frivillig sammanslutning utan vinstintresse i enlighet med belgisk lag. Sammanslutningen omfattar samtliga europeiska företag som sysslar med forskning och utveckling avseende bränsleceller och vätgas. Grupperingen riktar sig också till EES- och kandidatländerna, och dess årsbudget uppgår till ungefär en miljard euro som kan investeras fram till 2013.

4.5 Grupperingen hävdar tydligt sin avsikt att ta fram modulär teknik som uppvisar ekonomiska fördelar samtidigt som den är miljövänlig. Tekniken kan användas på många olika verksamhetsområden: transport, energiproduktion, industriell utrustning och användning i hemmen.

4.6 Dessa ambitiösa föresatser står i samklang med de europeiska målen för en ekonomi med låga utsläpp av koldioxid, en ökad energiförsörjningssäkerhet, en minskning av oljeberoendet, ett bidrag till nya gröna tekniker, målet om hållbar europeisk konkurrenskraft samt skapandet av nya arbetstillfällen.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 204, 9.8.2008, s. 19.

(2) Det finns fyra andra gemensamma företag: Clean Sky, IMI, Artemis och Eniac.

(3) EUT L 412, 30.12.2006.

(4) EUT C 204, 9.8.2008, s. 19.

(5) European Industry Grouping for a Fuel Cell and Hydrogen Joint Undertaking.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/142

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning”

KOM(2010) 682 slutlig

2011/C 318/24

Föredragande: Vladimíra DRBALOVÁ

Medföredragande: José María ZUFIAUR NARVAIZA

Kommissionen beslutade den 23 november 2010 att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning”

KOM(2010) 682 slutlig.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 13 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 130 röster för, 1 röst emot och 6 nedlagda röster.

Inledning:

—	Detta yttrande från EESK, ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen”, är ett led i Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla.

—	EESK betonar den nya helhetssynen och undersöker programmet för ny kompetens och arbetstillfällen med ett öga på andra viktiga initiativ och de fem övergripande målen på EU-nivå.

—	EESK understryker vikten av överensstämmelse mellan de politiska strategierna på EU-nivå och de nationella politiska strategierna samt framhåller de icke-statliga aktörernas inverkan och viktiga roll.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommittén delar oron för följderna av den ekonomiska världskrisen för arbetsmarknadens sätt att fungera och välkomnar generellt sett En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning som en ansträngning från kommissionens sida att bidra till ökad sysselsättning och göra arbetsmarknaderna mer välfungerande, och kommittén uppmanar medlemsstaternas regeringar att på ett effektivt sätt använda den sociala dialogen och dialogen med det organiserade civila samhället för att finna lösningar och åtgärder som förbättrar situationen.

1.2

Kommittén beklagar dock att det föreslagna initiativet inte framhåller hur angeläget det är att skapa högkvalitativa arbetstillfällen och att det inte är en tillräcklig impuls för medlemsstaterna att fastställa mer ambitiösa mål underbyggda av strukturreformer och investeringsstrategier som leder till faktisk tillväxt och nya arbetstillfällen.

1.3

Kommittén värdesätter att agendan grundar sig på flexicurity och understryker behovet av att skapa en rätt jämvikt mellan intern och extern flexicurity, så att arbetsmarknaden fungerar mer effektivt och arbetstagarna samtidigt skyddas. Kommittén rekommenderar att man genomför en analys av utgångsläget och även fortsättningsvis övervakar och bedömer tillämpningen av flexicurity-strategierna med tonvikt på arbetsmarknadsparternas roll i denna process. Målet måste vara att underlätta återintegrering och inträdet på arbetsmarknaden.

1.4	Kommittén ställer sig positiv till att utbildningspolitiken kopplas samman med sysselsättningspolitiken i ett enda strategiskt dokument. Det saknas dock en koppling mellan ökad och aktualiserad kompetens och ökad arbetsproduktivitet.

1.5

Kommittén uppskattar kommissionens strävan att erbjuda nya instrument och initiativ, men rekommenderar att man stärker länkarna och samverkanseffekterna mellan dem och de redan befintliga instrumenten. Kommissionen bör i sitt synsätt på de icke-bindande instrumentens roll respektera förenligheten mellan de politiska strategier och de initiativ som antas på EU-nivå. Ett samstämmigt förslag till översyn av EU:s lagstiftning på det sociala området borde snarare också stärka än försvaga medlemsstaternas insatser för att genomföra positiva reformer på arbetsmarknaden och främja sociala investeringar.

1.6	Kommittén rekommenderar kommissionen att i sina funderingar om att återuppta diskussionen om kvaliteten på sysselsättningen och om arbetsförhållanden beakta de varierande resultaten av Eurofounds femte studie om arbetsförhållandena.

1.7

Kommittén understryker nödvändigheten av en mer effektiv användning av de europeiska medlen och uppmanar i likhet med kommissionen medlemsstaterna att rikta in Europeiska socialfondens och de övriga fondernas insatser på de fyra huvudmål som nämns i kommissionens meddelande och på så sätt bidra till att uppfylla målen i agendan och de nationella mål som grundar sig på Europa 2020-strategin.

2. Presentation av förslaget

2.1

Den 23 november 2010 lade kommissionen fram ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning”, som grundar sig på en rad tidigare initiativ inriktade på att öka kompetensen i EU, att bättre förutse kompetensbehoven och matcha dem mot arbetsmarknadens behov. Kommittén har reagerat på dessa initiativ i ett tidigare yttrande (1).

2.2

Kommissionens nya agenda har dock en större räckvidd. Den följer det gemensamt fastställda målet att EU fram till 2020 ska uppnå 75 % sysselsättning bland kvinnor och män inom ålderskategorin 20–64 år och fastställer kraftfulla insatser på fyra prioriterade områden:

—	Arbetsmarknader som fungerar bättre.

—	En mer kvalificerad arbetskraft.

—	Bättre arbetstillfällen och arbetsförhållanden.

—	Fler åtgärder för att stimulera skapandet av nya arbetstillfällen och efterfrågan på arbetskraft.

2.3

Agendan för ny kompetens och arbetstillfällen grundar sig på de allmänna principer för flexicurity som antogs av rådet 2007 (2). Målet med flexicurity-strategierna är framför allt att öka anpassningsförmågan, sysselsättningen och den sociala sammanhållningen. Flexicurity-strategierna har i viss mån bidragit till att hantera krisen, till stor del genom subventionerade former av fortbildning och arbetstidsförkortning, men situationen för känsliga grupper är fortfarande allvarlig.

2.4

Kommissionen vill därför ge en ny impuls för att stärka alla komponenter i flexicurity (flexibla och tillförlitliga kontrakt, aktiv arbetsmarknadspolitik, komplexa strategier för livslångt lärande och moderna socialförsäkringssystem) och dess genomförande. Den inhemska strukturen för flexicurity i medlemsstaterna bör stärkas och anpassas till den nya socioekonomiska situationen genom att en ny balans uppnås mellan var och en av dessa fyra komponenter.

2.5

Kommissionen lägger i sin agenda fram 13 insatser som stöttas av 20 kompletterande åtgärder som ska minska segmenteringen och underlätta övergången på arbetsmarknaderna, ge arbetstagare kompetens som ökar deras anställbarhet, skapa förbättrad kvalitet i arbetet och bättre arbetsförhållanden, främja nya arbetstillfällen och förbättra användningen av EU:s finansiella instrument.

3. Allmänna kommentarer

3.1

Enligt rapporten om sysselsättningen i EU från januari 2011 (3) har ”Läget på arbetsmarknaden i EU (…) fortsatt att stabiliseras och det finns tecken på en återhämtning i vissa medlemsstater. (…) Antalet sysselsatta (221,3 miljoner) var dock, särskilt till följd av en markant nedgång i tillverkningsindustrin och byggsektorn, 5,6 miljoner lägre än när sysselsättningen nådde en topp under andra kvartalet 2008. Antalet sysselsatta i åldrarna 20 till 64 år var 208,4 miljoner, motsvarande en sysselsättningsgrad på 68,8 %. (…) Antalet arbetslösa är nu 23,1 miljoner. Långtidsarbetslösheten ökar i alla befolkningsgrupper, om än inte i samma utsträckning i alla grupper. Nästan 5 miljoner av de arbetslösa har varit utan arbete under en period på mellan 6 och 11 månader. Den ekonomiska krisen har gjort att lågkvalificerad arbetskraft och invandrare från tredje land löper större risk att bli arbetslösa.” Trots de framsteg som gjorts är situationen på arbetsmarknaderna enligt rapporten fortfarande osäker. Enligt uppgifter från OECD från maj 2011 uppgår arbetslöshetsgraden i euroområdet till 9,9 % (4).

3.2

EESK delar därför fortfarande oron över hur arbetsmarknaden fungerar och välkomnar generellt sett ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning” som kommissionens bidrag i strävan att öka sysselsättningen och dess kvalitet och göra arbetsmarknaden mer välfungerande i enlighet med målen i Europa 2020-strategin, sysselsättningsstrategierna och sysselsättningsriktlinjerna. Kommittén framhåller arbetsmarknadsparternas roll och anser att medlemsstaternas regeringar i detta sammanhang mer effektivt bör använda den sociala dialogen och dialogen med det organiserade civila samhället för att kunna föreslå och införa sådana åtgärder som på ett effektivt skulle bidra till att förbättra situationen.

3.3

Den årliga tillväxtöversikten (5), som offentliggjordes i januari 2011 som startskott för den europeiska planeringsterminen, har visat att medlemsstaterna inte är särskilt ambitiösa när de fastställer sina nationella mål och att de befinner sig 2–2,4 % under sitt gemensamma sysselsättningsmål (75 %). I de strategier som är inriktade på att uppnå det föreslagna målet borde man ta hänsyn till slutsatserna av sammanträdet i Wien i mars mellan företrädare för Internationella valutafonden (IMF), Internationella arbetsorganisationen (ILO) och arbetsmarknadsparterna: Dialog om tillväxt och sysselsättning i Europa (6).

3.4

EESK beklagar att kommissionen reagerar med standardåtgärder på en så akut situation och i sitt förslag inte talar om stöd till tillväxtfrämjande faktorer som främjar nya arbetstillfällen. Det räcker inte bara att människor förblir aktiva och tillägnar sig den kompetens som krävs för att söka arbete. Den ekonomiska återhämtningen måste grundas på tillväxt och skapande av arbetstillfällen.

3.5

För att möta de utmaningar som Europa står inför är det framför allt viktigt att på nytt börja tillhandahålla lån, investera och genomföra strukturreformer. Man bör fastställa vilka konkreta åtgärder som behövs för att undanröja hinder för nya arbetstillfällen och ökad produktivitet. Produktiviteten beror bland annat på arbetets kvalitet. En rad av dessa reformer, som i största möjliga utsträckning bör bygga på samförstånd, bör ske på nationell nivå. Medlemsstaterna måste inse att de måste uppmuntra krediter till företag och familjer, samt genomföra produktiva investeringar och reformer för att skapa sysselsättning. Bättre arbetstillfällen och arbetsförhållanden i Europa är ett sätt att ta itu med fruktan för låga och instabila löner.

3.6

Den gemensamma rapporten om sysselsättningen understryker också behovet av samverkan mellan sysselsättningspolitik, stöd till ekonomisk tillväxt och budgetkonsolidering (och framhåller behovet av att behålla stödet till riskgrupper med hjälp av sociala tjänster av hög kvalitet och strategier för aktiv integrering). Vidare betonas vikten av en gynnsam ekonomisk miljö och ekonomisk tillväxt grundad på innovationer för att öka efterfrågan på arbete.

3.7

Rapporten uppmärksammar också att det under 2010 noterades en viss obalans mellan utbudet av och efterfrågan på arbete. Detta kan vara ett tecken på bristande överensstämmelse mellan de arbetssökandes kompetens och de kompetenskrav som ställs för de arbetstillfällen som blir lediga. Enligt rapporten bör man därför noggrant följa upp denna fråga för att försäkra sig om huruvida denna trend bara är tillfällig eller håller på att utvecklas till en strukturell risk. Strategin för nya färdigheter bör också beakta övergången till en produktionsmodell som baseras på hållbar utveckling och grönare jobb.

3.8

EESK noterar att kommissionen på detta stadium inte kommer med något nytt lagstiftningsförslag utan erkänner vikten och mervärdet av rättsligt icke-bindande instrument som ett komplement till den befintliga rättsliga ramen. Det borde ske samråd med arbetsmarknadsparterna angående några av de initiativ som föreslås, bland annat samråd om en europeisk ram för omstrukturering, en översyn av de rättsliga arbetsmiljöföreskrifterna, information till och samråd med arbetstagarna, deltids- och visstidsanställning samt ett återupptagande av diskussionen om kvaliteten på arbetstillfällena och arbetsförhållandena. Efter dessa samråd borde man fatta beslut om hur lämpliga och meningsfulla de förändringar är som i förekommande fall kommer att behövas.

3.9

Kommittén noterar kommissionens strävan att erbjuda en rad nya innovativa initiativ och instrument till stöd för den nya agendan för kompetens och arbetstillfällen. Överensstämmelsen mellan nya och befintliga instrument kommer dock att behöva ses över så att genomförandet av dem leder till nödvändiga samverkanseffekter.

3.10

Små och medelstora företag är en mycket viktig faktor när det gäller att skapa nya möjligheter både nu och i framtiden i regioner utan industriproduktion. Samtidigt har de ofta högkvalitativa arbetstillfällen att erbjuda, finns i närområdet och kan göra det lättare att förena familjeliv med arbete och vård av familjemedlemmar. Initiativet till stöd för små och medelstora företag (Small Business Act) måste omsättas i konkreta åtgärder på nationell och europeisk nivå. Kommittén välkomnar därför de åtgärder som är inriktade på de små och medelstora företagens behov och som fastställs i agendan. En prioritering som kvarstår är att undanröja administrativa hinder och ge tillgång till finansiering.

3.11

Med anledning av slutsatserna av den tredje europeiska demografiska rapporten 2010 (7) som ger oss nya fakta om den europeiska befolkningen välkomnar kommittén också initiativ för rörlighet, migration och integration i Europa. Kommittén är övertygad om att fortsatt inre rörlighet inom EU och migration från tredjeland kommer att få positiva ekonomiska konsekvenser för EU. Ekonomisk migration till EU och underlättad rörlighet mellan medlemsstaterna krävs för att EU ska bli en attraktiv plats för företagande och investeringar, och detta kommer att bidra till nya arbetstillfällen både för EU-medborgarna och för medborgare från tredjeland – och under alla omständigheter måste principen om likabehandling tillämpas (8).

3.12

I sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken i Europa måste man fortsätta genomföra konkreta åtgärder för att principen om icke-diskriminering i arbetet ska tillämpas och för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män och jämlikhet mellan alla grupper av arbetstagare. Kommittén välkomnar därför de strategier som kommissionen offentliggjorde 2010 och som bland annat är inriktade på människor med funktionshinder (9) och på jämställdhet (10). Båda strategierna har bland sina mål bland annat lika tillgång till arbetsmarknaden, till utbildning och till yrkesutbildning.

3.13

Kommittén ställer sig också positiv till de nyckelåtgärder som föreslås i den inre marknadsakten för att arbeta, driva företagsverksamhet och handel bättre tillsammans (11) som återspeglar den sociala ekonomins och den kooperativa rörelsens viktiga roll på EU:s inre marknad och vikten av företagens sociala ansvar. Man bör också beakta den roll som organisationerna inom det organiserade civila samhället spelar, som fungerar som arbetsgivare och skapar arbetstillfällen. En förutsättning för att deras potential ska utvecklas är dock att de involveras i de politiska strategier som förbereds.

3.14

Kommittén är mycket bekymrad över den höga arbetslösheten bland unga människor i Europa. Sedan 2008 har arbetslösheten bland ungdomar ökat med 30 %. Arbetslösheten bland ungdomar (upp till 25 år) uppgår till 21 % (europeiskt genomsnitt). Även om situationen sedan september 2010 har haft en tendens att stabiliseras i vissa länder trots att arbetslösheten fortsätter att öka i andra är det fortfarande viktigt att den ägnas särskild uppmärksamhet. Kommittén har uttalat sig om kommissionens initiativ ”Unga på väg” i ett separat yttrande (12).

3.15

Sysselsättningsgraden bland funktionshindrade uppgår i Europa fortfarande till runt 50 %. Om Europa verkligen vill uppnå likabehandling av alla sina medborgare och samtidigt uppnå det gemensamma sysselsättningsmålet måste de funktionshindrade få tillgång till betalda arbetstillfällen av hög kvalitet. I EU:s handikappstrategi 2010–2020 identifieras åtta viktiga områden för EU-aktiviteter, bland annat också sysselsättning, utbildning och yrkesutbildning av kvinnor och män med funktionshinder (13). Kommissionen skulle kunna se över medlemsstaternas modeller, med vilkas hjälp man skulle kunna stödja rättsliga, politiska och finansiella incitament samt instrument i samband med förhandlingar om kollektivavtal för företag, myndigheter och leverantörer av sociala tjänster att anställa dessa personer. Med tanke på att informations- och kommunikationstekniken i dag står för 6 % av Europeiska unionens BNP bör den digitala agendan ge resultat som kan gagna alla, i synnerhet vad gäller utbildningsplaner och inkludering av grupper med svårigheter som med hjälp av tekniken kan öka sina chanser att hitta ett arbete.

4. Flexicurity och nya arbetstillfällen

4.1

Agendan grundar sig på flexicurity. Kommissionen understryker behovet av övergripande politiska strategier för livslångt lärande och av aktiva arbetsmarknadsstrategier som är effektiva när det gäller att förbereda människor för arbetslivet, förmedla lediga platser och öka antalet arbetstillfällen. Det behövs även system för arbetslöshetsskydd som uppmuntrar rörlighet på arbetsmarknaden, säkerställer en ökad social och arbetsrelaterad trygghet och skyddar mot social utestängning och fattigdom. Möjligheten att ingå flexibla avtal och skapandet av intern flexibilitet bör vara de viktigaste aspekterna när det gäller den sociala dialogen. EESK anser att det är viktigt att de åtgärder och den politik som antas inte undergräver ansträngningarna att uppnå agendans mål (bl.a. full sysselsättning och bibehållande av arbetstillfällenas kvalitet) eller äventyrar arbetstagarnas rättigheter.

4.2

Kommittén har redan tidigare företrätt uppfattningen att man bör bedöma både säkerheten och flexibiliteten på arbetsmarknaden samtidigt, eftersom de i grund och botten inte är motstridiga. En stabil och motiverad arbetskraft stärker företagens konkurrensförmåga och produktivitet. Arbetstagarna behöver en mer flexibel arbetsorganisation för att kunna förena sitt privatliv och arbetsliv och för att få tillgång till löpande yrkesutbildning, som gör det möjligt för dem att delta i produktivitetshöjande arbete och innovation. EESK understryker dock att tillämpningen av flexicurity noggrant och regelbundet måste övervakas inom ramen för den sociala dialogen, så att man kan se till att de åtgärder som vidtas faktiskt uppfyller målet att skapa fler bättre arbetstillfällen.

4.3

Intern flexicurity har visat prov på sin duglighet under krisen, när företagen och fackföreningarna kommit med praktiska lösningar för hur man ska bevara sysselsättningen, framför allt med hjälp av subventionerade former av arbetstidsförkortning. Extern flexicurity är viktigt vid en ekonomisk återhämtning, och kan bidra till tillväxt och sysselsättning om den på ett smidigt sätt kopplas till intern flexicurity och rent generellt till förhandlingarna om kollektivavtal och ett adekvat socialt skydd för de anställda. Varje medlemsstat har i detta avseende olika utgångslägen. Det viktigaste är att hitta den rätta balansen mellan de olika politiska strategierna. En grundläggande förutsättning är att dessa politiska strategier följer av den sociala dialogen. Kommittén anser att frågan om intern och extern flexicurity bör beaktas på ett mer balanserat sätt i kommissionens årliga rekommendationer till medlemsstaterna.

4.4

Diskussionen om att stärka alla de fyra komponenter som ingår i flexicurity kommer att fortsätta och den kommer att utmynna i en gemensam konferens för alla berörda aktörer under 2011. Kommittén instämmer i att en nysatsning på flexicurity borde vara följden av ett gemensamt agerande från de europeiska organens sida. Den borde grunda sig på gemensamma principer och verkliga rön från nationell nivå om hur denna idé i praktiken bidrar till att det skapas fler och bättre arbetstillfällen och huruvida det ger ett tillräckligt skydd åt arbetstagarna, framför allt dem i sårbar ställning.

4.5

Kommittén vill i detta sammanhang uttrycka sin uppskattning för det gemensamma projekt som de europeiska arbetsmarknadsparterna genomför inom ramen för sitt fleråriga arbetsprogram 2009–2011 (14) som handlar om hur medlemsstaterna genomför flexicurity och vilken roll arbetsmarknadsparterna spelar i denna process.

4.6

Ekonomisk tillväxt är fortfarande den främsta förutsättningen för att nya arbetstillfällen ska skapas. Kommittén ser därför ett nära samband mellan agendan för ny kompetens och arbetstillfällen och EU:s nya strategi för innovation, skapandet av ett europeiskt område för forskningsverksamhet, uppbyggnad av en konkurrenskraftig industriell bas, allt detta med ett utnyttjande av hela potentialen hos EU:s gemensamma marknad.

4.7

Kommissionen förutspår dock att den ekonomiska återhämtningen kommer att gå långsamt och att det kan ta tid innan det skapas nya arbetstillfällen. För att uppnå målet om 75 % sysselsättning och förhindra tillväxt utan nya arbetstillfällen måste EU inse att det måste fastställas och införas konkreta politiska strategier som inom ramen för den sociala dialogen stimulerar anställning, fortlöpande yrkesutbildning och flexibla anställningsformer och som gör arbetets kvalitet till den främsta komponenten i flexicurity.

4.8	EESK inser att en välfungerande arbetsmarknad är av avgörande betydelse för konkurrenskraften i Europa. Indikatorerna för att mäta framstegen borde bland annat vara följande: nivåerna för långtids- och ungdomsarbetslöshet samt för sysselsättningen.

4.9

Kommissionen har föreslagit idén om ett enhetligt tillsvidarekontrakt , vars verkliga effekter just nu är föremål för stora diskussioner. EESK förklarar i sitt yttrande om initiativet ”Unga på väg”, att idén om ett enhetligt tillsvidarekontrakt skulle kunna vara en av de åtgärder som skulle kunna bidra till att minska gapet mellan ”insiders” och ”outsiders” på arbetsmarknaden. Kommittén är medveten om de stora skillnader som finns mellan medlemsstaterna när det gäller tillträdet till arbetsmarknaden. Några av de mest rigida systemen försvårar arbete, andra skapar incitament för kortfristiga anställningsavtal, som är alldeles för flexibla och inte ger full gång till sociala förmåner. Enligt EESK är det viktigt att uppmärksamma att de åtgärder som vidtas borde skapa stabila anställningsavtal som förhindrar diskriminering på grundval av ålder, kön eller andra skäl. I vilket fall som helst får inte de åtgärder som antas ge upphov varken till en generell ökning av otrygga anställningsformer eller till ökad rigiditet i fråga om företagens uppläggning av arbetet. Företagen behöver olika anställningsformer för att kunna anpassa arbetskraften, och arbetstagarna behöver flexibilitet för att förena arbetsliv och familjeliv.

4.10

EESK kan stödja kommissionens förslag om styrande principer för att skapa förhållanden som gynnar nya arbetstillfällen , inklusive kompletterande åtgärder, t.ex. ett Erasmus för företagare och utbildning av lärare i frågor med anknytning till entreprenörskap. Medlemsstaterna bör dock omsätta dessa principer i konkreta åtgärder och detta för att stimulera anställning av framför allt lågkvalificerade arbetstagare (15).

4.11	EESK stöder också inrättandet av ett socialt trepartsforum , som för första gången sammanträdde den 10–11 mars 2011. Forumet borde bli en ständig plattform för att bygga förtroende mellan arbetsmarknadsparterna och de politiska beslutsfattarna.

4.12

Den europeiska sociala dialogen och kollektivförhandlingarna på nationell nivå kommer även i fortsättningen att vara grundläggande instrument för att göra arbetsmarknaden mer välfungerande och för att förbättra arbetsförhållandena.

De europeiska arbetsmarknadsparterna rekommenderar i sitt autonoma avtal om inkluderande arbetsmarknader (16) att medlemsstaterna skapar och genomför komplexa politiska strategier för att stödja arbetsmarknader som är öppna för alla. Närhelst detta är möjligt och när nationella särdrag beaktas måste arbetsmarknadsparterna på lämplig nivå involveras i åtgärderna för att lösa följande frågor:

—	Omfattningen och kvaliteten på specifika övergångsåtgärder för personer som stöter på problem på arbetsmarknaden.

—	Effektiviteten på arbetsförmedlingstjänster och karriärrådgivning.

—	Utbildning och yrkesutbildning.

—	Lämpliga investeringar i territoriell utveckling.

—	Lämplig tillgång till transporter, omsorg, boende och utbildning.

—	Underlätta framväxt och utveckling av företag i syfte att maximera potentialen för nya arbetstillfällen i EU. Det bör även vara möjligt för företagarna att investera i hållbara företag som förbättrar miljön.

—	Skapa sådana förhållanden att skatte- och bidragssystemen har som mål att hjälpa människor att ta sig in på arbetsmarknaden, stanna kvar på den och utvecklas.

5. Att förse människor med rätt kompetens för arbetsmarknaden

5.1	Kommittén ställer sig positiv till att frågor om utbildning och verkligheten på arbetsmarknaden behandlas tillsammans i ett enda strategiskt dokument.

5.2

EESK har med talrika yttranden bidragit till att utbildning erkänts som en grundläggande mänsklig rättighet. Kommittén förklarar att huvudsyftet med utbildning även i fortsättningen är att uppfostra fria och självständiga medborgare med ett kritiskt tänkande, som kan bidra till samhällets utveckling.

5.3

EESK har i ett antal yttranden (17) också förklarat att EU och medlemsstaterna på grundval av idén om utbildning för integrering bör åta sig att se över utbildningspolitiken, dess innehåll, inriktning och strukturer samt tilldelningen av resurser. Vidare rekommenderar kommittén att det görs en översyn (uppdatering) av den politik som rör sysselsättning, offentliga tjänster av god kvalitet, specifika grupper (barn, personer med särskilda behov, invandrare osv.), och att denna politik förses med ett jämställdhetsperspektiv.

5.4

Sambandet mellan ökad kompetens hos arbetstagarna och högre sysselsättning är entydigt. Enligt Cedefops prognos kommer det fram till 2020 att skapas 16 miljoner nya arbetstillfällen som kräver högre kvalifikationer. Däremot kommer 12 miljoner arbetstillfällen som kräver lägre eller inga kvalifikationer att försvinna. Kommittén beklagar ändå att kommissionen, fastän den erkänner vikten av en uppdatering och en höjning av kompetensen, inte lägger tillräckligt stor vikt vid sambandet mellan kompetens och produktivitet. Produktiviteten i Europa måste också höjas på grund av arbetskraftens minskning. Kommittén konstaterar också att kommissionen inte föreslår någon åtgärd för att stimulera kompetensutvecklingen hos arbetstagare med låga eller inga kvalifikationer. Kommissionen söker inte heller några långsiktiga lösningar som kan öka deltagandet bland dem som behöver målinriktade insatser för att utveckla färdigheter och få arbete (t.ex. intellektuellt funktionshindrade).

5.5

Kommittén välkomnar kompetenskartan för EU, men anser att agendan borde lägga större tonvikt såväl på frågan om en bättre överensstämmelse mellan kompetens och arbetsmarknadens behov som arbetstagarnas yrkeskvalifikationer för att öka deras anställbarhet. Kommissionen borde inte enbart ta hänsyn till de formella strukturerna för kompetensbedömning. Ett effektivt sätt att bedöma befintliga och framtida behov av kompetens är ett nära samarbete mellan skolor, företag och fackföreningar.

5.6

Kommittén uttryckte i sitt yttrande ”Unga på väg” stöd för idén om att skapa ett europeiskt färdighetspass . Kommittén anser att ”de nuvarande passen (Europass och ungdomspasset) bör slås samman till ett övergripande instrument som i form av ett enda dokument innehåller ett traditionellt CV, information om formellt lärande (Europass) och icke-formellt eller informellt lärande (…). Det europeiska färdighetspassets framgång kommer bland annat att vara beroende av hur arbetsgivarna ser på det och av hur ungdomar använder det, och det måste vidtas åtgärder för att ge råd och stöd till dessa berörda parter.”

5.7	Det är viktigt att utarbeta komplexa strategier för livslångt lärande, och kommittén välkomnar därför idén om att utarbeta europeiska policyhandböcker som en ram för livslångt lärande och en ny handlingsplan för vuxenutbildning .

5.8

Kommittén stöder också andra initiativ som förbereds, t.ex. den europeiska ramen för kompetens, kvalifikationer och yrken (European Skills, Competences and Occupations framework, ESCO) som en gemensam plattform för arbete, utbildning och yrkesutbildning och reformen av systemet för erkännande av yrkeskvalifikationer . För detta ändamål är det synnerligen viktigt att man ser över och anpassar utbildningsparadigmen i Europa, att man ser över utbildningssystemen, omprövar undervisningsmetoderna och de pedagogiska metoderna och tydligt investerar i högkvalitativ utbildning för alla. Utbildningssystemen måste kunna förbereda den enskilda individen att reagera på arbetsmarknadens utmaningar. Det är framför allt viktigt med ett nära samarbete med företagen. ESCO borde göras mer begripligt och överskådligt, framför allt för de små och medelstora företagen. Den katalogisering som förbereds kan fungera som en begränsande faktor för den flexibilitet som behövs när man kombinerar kompetens av olika slag för att fullgöra nya uppgifter eller uppgifter som hela tiden förändras, uppgifter som små företag måste fullgöra med ett begränsat antal arbetstagare.

5.9

För att skapa en bättre överensstämmelse mellan kompetens och behov på arbetsmarknaden understryker kommittén framför allt den strategiska roll som de europeiska sektorsspecifika sysselsättnings- och kompetensråden skulle kunna spela. Dessa är en unik plattform för att samla praktiska erfarenheter från de olika samhällsaktörer som ingår i råden, till exempel när det handlar om att analysera framtida arbetstillfällen och kompetens och katalogiseringen av dem (ESCO) eller om att bedöma de förändringar som vissa former av yrkeskompetens som krävs för specifika yrken genomgår (18).

5.10

Kommittén välkomnar kommissionens beslut om att i samarbete med medlemsstaterna undersöka situationen för arbetstagare som ofta flyttar, framför allt forskare, för att underlätta deras rörlighet mellan olika geografiska områden och sektorer och för att fullborda det europeiska området för forskningsverksamhet fram till 2014.

5.11

Kommittén välkomnar också kommissionens systematiska ansträngningar för att reagera på demografiska förändringar och bristen på viss kompetens på de europeiska arbetsmarknaderna genom att stödja legal ekonomisk invandring inom ramen för Stockholmsprogrammet. Migration kan vara ett sätt att skapa full sysselsättning, och för att maximera denna potential bör de invandrare som redan är lagligt bosatta inom EU integreras bättre. De hinder för sysselsättning som finns, till exempel diskriminering eller det att invandrares kompetens och kvalifikationer inte erkänns, bör avlägsnas eftersom invandrare annars löper större risk att bli arbetslösa och stängas ute från samhället. Det nya integrationsprogram som aviseras kommer säkert att bidra till detta.

5.12

Kommittén framhåller återigen, såsom den gjorde i det redan nämnda yttrandet ”Unga på väg”, vikten av att man erkänner resultaten av icke-formellt lärande. Diskussionerna om hur erkännandet ska ske borde också riktas in på kvaliteten på utbildning och yrkesutbildning och övervakningen och uppsikten över den. Alla åtgärder till stöd för erkännande av icke-formellt lärande borde komma alla till nytta.

6. Bättre arbetstillfällen och arbetsförhållanden

6.1	Kommissionen talar i sitt yttrande om full sysselsättning som ett mål. Detta måste tolkas som att det handlar om bättre arbetstillfällen och bättre arbetsförhållanden.

6.2

I slutsatserna av Eurofounds femte studie om arbetsförhållandena (19) står det att hög kvalitet på arbetet och arbetstillfällena är en grundläggande förutsättning för att målen i Europa 2020-strategin ska uppnås. Här sammanfattas också ett antal aktuella trender på den europeiska arbetsmarknaden. Bland de positiva aspekterna nämns att standardarbetstiden (40 timmar) fortfarande är normen för flertalet arbetstagare och att andelen tillsvidareanställningar ökade fram till 2007, då världskrisen bröt ut. Det talas dock också om att antalet visstidsanställningar och arbetsintensiteten ökat sedan dess och att majoriteten av européerna fruktar att de ska förlora sina arbeten innan de fyller 60 år.

6.3

Konsekvenserna av den ekonomiska världskrisen för arbetsmarknaden kommer förmodligen att vara kännbara för oss under en lång tid. Kommittén föreslår därför att kommissionen i sina överväganden om att återuppta diskussionen om kvaliteten på sysselsättningen och arbetsförhållanden beaktar resultaten av Eurofounds femte studie om arbetsförhållandena (positiva resultat, kvarvarande problem och problem som vållats av krisen).

6.4	Prioriteringen är att skapa bra arbetstillfällen. Medlemsstaterna borde ta itu med reformer av arbetsmarknaden för att främja tillväxt och bidra till jämvikt mellan utbud och efterfrågan.

6.5	Den analys av EU-lagstiftningens effektivitet som kommissionen föreslår på det sociala området borde därför framför allt vara inriktat på att stödja medlemsstaternas ansträngningar för att genomföra reformer som är i linje med prioriteringen att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet.

6.6

När det gäller direktivet om utstationering av arbetstagare välkomnar EESK kommissionens ansträngningar för att stödja ett enhetligt och ordentligt genomförande av detta, ett stärkt administrativt samarbete mellan medlemsstaterna, införandet av ett elektroniskt informationssystem (IMI) och respekten för medlemsstaternas arbetsnormer i syfte att undvika att etableringsrätten ges företräde framför de grundläggande rättigheterna för arbetstagare.

6.7

Under de senaste 20 åren har arbetsintensiteten tydligt ökat. I en studie av Europeiska arbetsmiljöbyrån som genomförts inom ramen för gemenskapens arbetsmiljöstrategi uppmärksammades nya och framtida risker, t.ex. stress på arbetet, muskel- och skelettproblem, våld och trakasserier på arbetsplatsen. Översynen av arbetsmiljölagstiftningen måste bli föremål för dialog och överenskommelser med arbetsmarknadsparterna. Man borde framför allt lägga vikt på ett konsekvent genomförande av de befintliga instrumenten, på att höja medvetenheten och assistansen till arbetstagarna och företagen.

6.8

När det gäller den verksamhet som inletts i fråga om samråd och information stöder EESK det samråd med de europeiska arbetsmarknadsparterna som håller på att förberedas i syfte att skapa en europeisk ram för omstrukturering. Genom en sådan dialog kommer man att kunna fastställa huruvida de nuvarande direktiven utgör en adekvat ram för en konstruktiv dialog mellan ledningen, fackföreningarna och arbetstagarrepresentanterna på företagsnivå.

6.9

Kommissionen borde ta reda på om de europeiska arbetsmarknadsparterna anser att det behövs en översyn av direktiven om deltidsarbete och visstidsanställning, som grundar sig på gemensamma överenskommelser mellan de europeiska arbetsmarknadsparterna och som hittills varit ett ändamålsenligt instrument för att öka den interna flexibiliteten.

7. EU:s finansiella instrument

7.1

Vid konsolideringen av de offentliga budgetarna borde EU och medlemsstaterna rikta in sig på en bättre användning av EU:s medel och samtidigt, inom ramen för denna politik, prioritera arbetet med att skapa nya arbetstillfällen och höja yrkeskvalifikationerna. Sammanhållningspolitiken bidrar utan tvivel till kompetensutveckling och nya arbetstillfällen, också inom den expanderande gröna ekonomin. Det finns fortfarande utrymme för ett bättre utnyttjande av de europeiska finansiella instrumentens potential, som stöder reformer inom sysselsättning, utbildning och yrkesutbildning.

7.2

Kommittén instämmer därför i kommissionens uppmaning till medlemsstaterna att rikta in Europeiska socialfondens och de övriga fondernas insatser på de fyra huvudmål som nämns i kommissionens meddelande och de reformer som följer av dessa för att på så sätt bidra till att uppfylla målen i agendan och de nationella mål som grundar sig på Europa 2020-strategin.

7.3

Det är framför allt Europeiska socialfonden som är viktig och kommer att innebära ett mervärde inom alla de aktuella områdena. Europeiska socialfonden kan bidra till att stödja de enskilda pelarna inom flexicurity, till att förutse kompetensbehov och utveckla kompetens, till att utveckla innovativa former för arbetsorganisation, även när det gäller arbetsmiljön, till att stödja företagande och grundande av företag liksom till att stödja funktionshindrade arbetstagare och vissa mindre gynnade grupper på arbetsmarknaden som riskerar att hamna i ett socialt utanförskap.

7.4

EESK:s yttrande om Europeiska socialfondens framtid innehåller en rad rekommendationer från kommitténs sida (20). Kommittén förklarar i yttrandet bland annat följande: ”Erfarenheterna av utnyttjandet av ESF bör användas för att stödja EU:s ekonomiska återhämtning och ekonomiska tillväxt. Detta bör ske genom ett förbättrat stöd till små och medelstora företag, mycket små företag och aktörer i den sociala ekonomin som beaktar målen inom ramen för ESF samt genom sociala förbättringar, både i fråga om att bevara och skapa arbeten av hög kvalitet och att främja social integration, i synnerhet genom arbete.”

7.5

När det gäller EU:s framtida budget formulerar kommittén i nämnda yttrande vidare följande uppmaning: ”ESF är det främsta verktyget för att stödja genomförandet av den europeiska strategin för sysselsättning. (…) Med hänsyn till det rådande ekonomiska läget bör ESF därför fortsätta att vara ett viktigt strategiskt och ekonomiskt instrument och ges utökade resurser motsvarande de växande utmaningar som fonden kommer att möta (högre arbetslöshetsnivåer). Resurstillskottet bör motsvara ökningen av EU:s allmänna budget, dvs. 5,9 % i enlighet med vad som föreslås av kommissionen beträffande den allmänna ökningen av EU:s budget 2011.”

7.6

Kommittén uppskattar det bidrag och de slutsatser som EU-programmet Progress hittills gett upphov till. Detta program genomförs inom ramen för den strategiska ramen för sysselsättning och social solidaritet 2007 – 2013. Kommittén ställer sig samtidigt positiv till att kommissionen inom ramen för översynen av sina finansiella instrument inlett ett offentligt samråd både om strukturen, mervärdet, åtgärderna, budgeten och genomförandet av ett efterföljarinstrument till Progress-programmet som reagerar på de nya utmaningar som EU kommer att ställas inför på det sociala området och på sysselsättningsområdet.

Bryssel den 13 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT C 128/74, 18.05.2010.

(2) Rådets slutsatser, Gemensamma principer för ”flexicurity”, 5-6.12.2007 (dok. 1620/07).

(3) Gemensam rapport om sysselsättningen KOM(2011) 11 slutlig, Bryssel, januari 2011, http://ec.europa.eu/europe2020/pdf/3_sv_annexe_part1.pdf.

(4) OECD Harmonised Unemployment Rates, News Release, 10 maj 2011, www.oecd.org.

(5) Årlig tillväxtöversikt, KOM(2011) 11 av den 12 januari 2011.

(6) Dialog om tillväxt och sysselsättning i Europa i Wien den 1–3 mars 2011, www.ilo.org.

(7) Commission staff working dokument - Demography Report 2010 http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/population/documents/Tab/report.pdf.

(8) EUT C 27/114, 03.02.2009, och CESE 801/2011, 04.05.2011.

(9) KOM(2010) 636 slutlig av den 15 november 2010, EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU.

(10) KOM(2010) 491 slutlig, Strategi för jämställdhet 2010–2015.

(11) KOM(2010) 608 slutlig, På väg mot en inre marknadsakt, oktober 2010.

(12) EUT C 132, 03.05.2011, s. 55.

(13) EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU, KOM(2010) 636 slutlig.

(14) En gemensam studie utförd av de europeiska arbetsmarknadsparterna med titeln ”The implementation of Flexicurity and the role of the social partners” (Genomförandet av flexicurity och arbetsmarknadsparternas roll), som utarbetats inom ramen för det gemensamma arbetsprogrammet för den sociala dialogen inom EU för perioden 2009–2011.

(15) Enligt aktuella undersökningar gjorda av OECD skulle en minskning av företagens bidrag leda till en ökning av sysselsättningen med 0,6 %.

(16) Autonomt avtal mellan de europeiska arbetsmarknadsparterna om inkluderande arbetsmarknader (2010) som förhandlats fram inom ramen för det gemensamma arbetsprogrammet för 2009–2011.

(17) EUT C 18, 19.1.2011, s. 18.

(18) EUT C 132/26, 3.5.2011, EUT C 347/1, 18.12.2010 och EUT C 128/74, 18.05.2010.

(19) Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, femte översynen, www.eurofound.europa.eu.

(20) EUT C 132/8, 03.05.2011.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/150

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om en samlad EU-politik för internationella investeringar”

KOM(2010) 343 slutlig

2011/C 318/25

Föredragande: Jonathan PEEL

Den 7 juli 2010 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om en samlad EU-politik för internationella investeringar”

KOM(2010) 343 slutlig.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 juni 2011.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Kommittén välkomnar EU:s nya befogenheter i fråga om utländska direktinvesteringar och de möjligheter som detta första steg skapar till ett starkare och mer samstämmigt investeringsskydd mellan medlemsstaterna och tredjeland. Vi välkomnar en övergripande ram under förutsättning att den inte är alltför restriktiv. Det är viktigt att värna om investeringsskyddet, för både EU-företagens och utvecklingsländernas skull. Den ökade förhandlingsstyrka som EU:s exklusiva behörighet innebär borde leda till att EU blir en viktigare aktör, till att tillträdet till viktiga tredjelandsmarknader förbättras och till ett skydd av investerarna. Detta innebär att vår internationella konkurrenskraft stärks.

1.2 Vi välkomnar framför allt kommissionens försäkran i meddelandet om att EU:s handels- och investeringspolitik ”måste vara förenlig med” EU:s ekonomiska och övriga politik, däribland ”miljöskydd, anständiga arbetsförhållanden, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen” och utveckling. Det är viktigt att EU:s investeringspolitik inte står i vägen för politiken på något av dessa områden: Kommittén föreslår att båda parterna inför framtida eller förnyade EU-investeringsavtal skapar tillräckligt med handlingsutrymme med avseende på var och en av dessa specifika aspekter på hållbar utveckling. På samma sätt borde man ta full hänsyn till investerarnas skyldighet att uppfylla kraven på hållbar utveckling när de strävar efter att underbygga och behålla sin övergripande konkurrenskraft. En effektiv EU-investeringsstrategi har dock en avgörande roll att spela när det handlar om att värna om EU:s konkurrenskraft i en tid som kännetecknas av snabba ekonomiska förändringar och stora förskjutningar i de ekonomiska styrkeförhållandena runtom i världen.

1.3 Kommittén håller med om att det varken är möjligt eller önskvärt att skapa en enda modell som passar alla investeringsavtal med tredjeländer. EU:s investeringsavtal borde dock leda till ett öppet investeringsklimat i kombination med ett effektivt skydd av EU:s investerare och till operativ flexibilitet i de länder där de investerar. Ett öppet investeringsklimat är av avgörande betydelse för att investerarna ska kunna dra nytta av en gradvis avveckling av restriktionerna i fråga om investeringar och ett fullgott skydd genom bestämmelser om nationell behandling, rättvis och skälig behandling och fri överföring av medel.

1.4 Vi framhåller också att alla försök att inom en femårsperiod upphäva alla de befintliga bilaterala investeringsavtal som medlemsstaterna ingått skulle få en enorm och omedelbar destabiliserande effekt på de befintliga investeringarna och på sysselsättningen och det sociala skyddet. Detta får dock inte vara ett hinder för en närmare granskning av dessa som ett led i varje översyn som syftar till att skapa en mer samstämmig, överskådlig och balanserad EU-strategi i framtiden.

1.5 EU borde därför ta detta tillfälle i akt för att förbättra och uppdatera de investeringsavtal man förhandlar om och bygga vidare på sina starka sidor snarare än att bara imitera andra. EU borde kritiskt granska den senaste tidens utveckling inom den internationella investeringsrätten, samt i fråga om politik och praxis för investeringar (bl.a. skiljeförfaranden mellan investerare och stat), för att se till att man har ett toppmodernt och hållbart tänkande och tillvägagångssätt i fråga om framtida investeringsavtal och investeringskapitel i frihandelsavtal.

1.6 Vi stöder till fullo kommissionens planer på att prioritera förhandlingarna med de länder, bland annat de viktiga framväxande ekonomier som nämns i ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen”, som har en stark marknadspotential men där utländska investerare behöver ett bättre skydd. Kommittén välkomnar ändå kommissionens uttalande om att detta inte får utgöra något hinder för multilaterala initiativ i framtiden.

1.7 Vi uppmanar också kommissionen att utnyttja avtalen om investeringsskydd som ett viktigt redskap för att uppmuntra det slags långsiktiga investeringar i utvecklingsländerna som skapar ekonomiska fördelar, t.ex. anständiga arbetsförhållanden av hög kvalitet, förbättrad infrastruktur och kunskapsöverföring.

1.8 Kommittén beklagar att kommissionen i meddelandet inte går närmare in på hur samspelet och samstämmigheten kommer att se ut mellan en EU-strategi för internationella investeringar och EU:s utvecklingsprogram, framför allt när det gäller AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet), de minst utvecklade länderna och de återstående förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal.

1.9 Öppenheten för utländska direktinvesteringar som går åt båda hållen har hittills varit till stor nytta för EU, men vi beklagar också att kommissionen i meddelandet tiger om risken för övertaganden av strategiskt känsliga företag i EU.

1.9.1 Kommissionen anser tydligt och med rätta att EU borde ha ett öppet investeringsklimat men borde närmare överväga hur man kan uppnå och övervaka detta på bästa sätt. Kommissionen borde också ägna sig åt den komplexa frågan om ömsesidighet med tredjeparter på investeringsområdet samtidigt som man undviker alla simpla ett mot ett-strategier på handelsområdet.

1.10 Kommittén anser att man närhelst detta är möjligt borde ta med investeringskapitel som ett led i alla bredare EU-handelsförhandlingar och att investeringar också borde tas med i den övervakande roll som det civila samhället ska få, där forum för det civila samhället ska inrättas inom ramen för sådana avtal.

2. Bakgrund – investeringar: en ny ”EU-gräns”

2.1 Kommissionen följer i sitt meddelande om ”En samlad EU-politik för internationella investeringar” Lissabonfördraget. Med artikel 207 i EUF-fördraget blir utländska direktinvesteringar för första gången en del av EU:s gemensamma handelspolitik, medan EU enligt artikel 206 ska arbeta för ”en gradvis avveckling av restriktionerna (i den internationella handeln och) i utländska direktinvesteringar”. Investeringar är enligt meddelandet ”en ny utmaning för den gemensamma handelspolitiken”, men det är bara det första steget i utvecklingen av en sådan EU-strategi, och reaktionerna på meddelandet kommer att vara viktiga när det handlar om att påverka dess framtida inriktning.

2.2 Lissabonfördraget innebär en viktig maktöverföring inom EU:s utrikespolitik: Alla olika aspekter (handel, investeringar, utveckling och utvidgning) ska nu i högre grad integreras och stämmas av mot varandra, inte minst för att samordningen ska bli mycket större.

2.3 Syftet med kommissionens meddelande är att utforska ”hur EU kan utveckla en politik för internationella investeringar som ökar EU:s konkurrenskraft” och bidra till ”en smart och hållbar tillväxt för alla, vilket satts som mål i Europa 2020-strategin”, samtidigt som man värnar om ett öppet investeringsklimat.

2.4 Kommittén uppmanas dock inte att uttala sig om det parallella förslaget till förordning som syftar till att verkliga övergångslösningar ska införas för befintliga investeringsavtal. Detta är en fråga som väcker stor oro hos många, även om kommissionen framhåller att den inte tänker ändra dem. Det finns för närvarande mer än 1 100 gällande bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och 147 tredjeländer. Flest sådana avtal har Tyskland med 120, medan Irland inte har något alls. Av de andra medlemsstater som ingick i EU före 2004 är det bara Grekland och Danmark som har färre än 50 avtal, medan det bland de nyare medlemsstaterna bara är Tjeckien och Rumänien som har 60 avtal eller fler.

2.5 Kommissionen föreslår att man under de närmaste fem åren ser över de nuvarande avtalen och rapporterar till Europaparlamentet och rådet. Stabiliteten och rättssäkerheten för investerarna måste vara av överordnat intresse. Kommissionen står dock under tryck från olika håll att avsluta alla bilaterala investeringsavtal inom fem år. Detta skulle få en enorm omedelbar destabiliserande effekt på befintliga investeringar och inte bara få allvarliga potentiella effekter på sysselsättningen och de företag som är inblandade utan också på det sociala skyddet och de framtida pensionsrättigheterna över hela Europa där pensionsmedel massivt investeras i sådana företag. Detta borde dock inte hindra EU från att granska de bilaterala investeringsavtal som redan finns som ett led i en övergripande översyn av den senaste tidens utveckling inom internationell investeringsrätt, inom politik och praxis för investeringar och i fråga om skiljeförfaranden mellan investerare och stat, så att EU:s investeringspolitik och förhandlingsstrategi i framtiden blir mer samstämmig, överskådlig och hållbar.

2.6 EU:s nya befogenheter i fråga om utländska direktinvesteringar borde skapa verkliga möjligheter till ett starkare och mer samstämmigt investeringsskydd mellan medlemsstaterna och tredjeland samt uppmuntra det slags långsiktiga investeringar i utvecklingsländerna som skapar ekonomiska fördelar, t.ex. anständiga arbetsförhållanden av hög kvalitet, förbättrad infrastruktur och kunskapsöverföring. Detta skulle också kunna bidra till att minska det starka migrationstryck som EU just nu står inför.

2.7 Investeringsbesluten styrs naturligtvis av marknadshänsyn, men investeringar delas ofta upp och betraktas ur två aspekter: ”marknadstillträde” och ”skydd”. Kommissionen riktar i sitt meddelande framför allt in sig på ”skydd” men tar också upp andra aspekter, t.ex. öppenhet gentemot utländska investerare och att se till att sådana investerare kan ”verka i en öppen, korrekt och rättvist reglerad företagsmiljö, både inom gästlandets och över dess gränser”.

2.7.1 Tillträdet till investeringsmarknaderna omfattas redan av både multilaterala och bilaterala avtal på EU-nivå (tjänster utgör en viktig fråga i de förhandlingar som pågår inom Doharundan). Det är osäkert i vilken mån de ”portföljinvesteringar” som av EU-domstolen beskrivs som ”förvärv av värdepapper på kapitalmarknaden med enda syfte att genomföra en penningplacering utan avsikt att inverka på företagets skötsel och kontrollen av detta” (1), omfattas av meddelandet: Detta och eventuella skillnader i behandlingen bör klargöras.

3. Utländska direktinvesteringar

3.1 De utländska direktinvesteringarna ”anses allmänt” enligt meddelandet (med stöd av EU-domstolens avgöranden) omfatta alla ”alla utländska investeringar som syftar till att skapa permanenta och direkta kopplingar till de företag som får tillgång till kapital för utövandet av en ekonomisk verksamhet” eller kapital som förs över från en investerare i ett land till ett företag etablerat i ett annat land. Det finns dock inte någon absolut definition och kommissionen har därför större flexibilitet. Omständigheterna kan nämligen förändras i framtiden, men detta skulle också kunna leda till större rättslig osäkerhet: Detta är inte idealiskt för investeringar. En snävare definition av investeringar måste stärka och inte försvaga investeringsskyddet, inte minska flexibiliteten.

3.2 Många anser att investeringsfrågorna kan bli viktigare än handeln, framför allt när det gäller frågan om marknadstillträde i tillväxtekonomierna. EU-företagens och EU-industrins direktinvesteringar i länder utanför EU har ökat exponentiellt på senare år. Detta är ett led i den allt snabbare globaliseringen. För de flesta bör den idealiska produktionsorten på grund av de komparativa produktionskostnaderna ligga så nära slutmarknaden som möjligt. Detta är särskilt viktigt när nya marknader öppnas, framför allt i viktiga tillväxtekonomier. Det kan hända att denna trend förstärks: råvaror och produktion kan snabbt flyttas från ett land till ett annat. Detta har redan skett till följd av skillnaderna i acceptansen av användningen av bioteknik mellan olika länder och regioner.

3.2.1 De globala distributions- och produktionskedjorna kan också sträcka sig över flera länder. Det kan till exempel hända att en mobiltelefon avsedd för Europa tillverkas i Kina men innehåller avancerad teknik som importerats från andra länder i Ostasien. Det är anmärkningsvärt att EU:s import från Kina på senare år ökat snabbt (och nästan fördubblats från 117 miljarder euro till 200 miljarder euro mellan 2005 och 2008), samtidigt som den totala EU-importen från Ostasien legat på en ganska stabil nivå under det senaste årtiondet (och varierat mellan 21 % och 26 %). Innan Kina anslöt sig till Världshandelsorganisationen (WTO) brukade sådana delar importeras direkt till EU från andra länder. Det stämmer mycket riktigt att mer än hälften av Kinas export sker från utländskt ägda företag som investerat i Kina: Inom elektronikindustrin handlar det om så mycket som 65 %.

3.3 De utländska direktinvesteringarna spelar en viktig roll i EU:s globala affärsstrategi. Kommissionen redogör i meddelandet för de främsta orsakerna. Det finns också många EU-företag som flyttat sin produktion (av t.ex. textilier) till Kina för att behålla sin konkurrenskraft och på så sätt gjort det möjligt att fortsätta finansiera viktigt arbete på hemmaplan, framför allt inom forskning och utveckling. Under 2009 uppgick EU:s investeringar i Kina till sammanlagt 5,3 miljarder euro, medan Kinas investeringar i EU bara uppgick till 0,3 miljarder euro (2). Enligt meddelandet visar ”forskningsläget kring utländska direktinvesteringar och sysselsättning att man hittills inte har kunnat upptäcka någon negativ inverkan av utgående investeringar på den sammanlagda sysselsättningen” (3). Samtidigt medger man att ”även om den sammanlagda balansräkningen är positiv kan negativa effekter naturligtvis uppkomma inom vissa sektorer, geografiska områden eller för enskilda personer”. Detta kommer förmodligen att påverka de lågkvalificerade mer.

3.3.1 De större tillväxtekonomierna börjar i sin tur att öka sin ”relativa andel” i de globala strömmarna av utländska direktinvesteringar, vilket noteras. EU är marknadsledande i både inkommande och utgående utländska direktinvesteringar. Ett tecken på detta är indiska och kinesiska företags köp av EU-företag (t.ex. Corus och Volvo) och de många välkända märkena, framför allt bilmärken, som tillverkas av amerikanska och japanska företag som redan är verksamma i Europa.

3.3.2 Denna öppenhet för utländska direktinvesteringar som går åt båda hållen har som påpekas i meddelandet varit till stor nytta för EU. Vi beklagar dock att kommissionen i meddelandet tiger om risken för övertagande av strategiskt känsliga europeiska företag. Det har spekulerats i media om ett EU-organ som skulle ha befogenhet att pröva och stoppa sådana utländska övertaganden. Sedan EU 1989 införde ett förbud mot överföring av högteknologi har Kina exempelvis försökt köpa tillgångar (och statsobligationer), framför allt i medlemsstater med en hög skuldsättningsgrad, och förvärva företag med avancerad spjutspetsteknik. Prognoser gjorda av Bank of England visar att Kina 2050 skulle kunna stå för 40 % av de sammanlagda sparmedlen i G20, jämfört med bara 5 % för USA. Sådana frågor behandlas av Investment Canada Act och kommittén för utländska investeringar i USA (Committee on Foreign Investment). Kommissionen anser tydligt och med rätta att EU borde ha ett öppet investeringsklimat men borde närmare överväga hur man kan uppnå och övervaka detta på bästa sätt. Kommissionen borde också ägna sig åt den komplexa frågan om ömsesidighet med tredjeparter på investeringsområdet samtidigt som man undviker alla simpla ett mot ett-strategier på handelsområdet.

4. Investeringar som ett led i EU:s bredare utrikespolitik

4.1 När man utformar en heltäckande internationell investeringspolitik för EU finns det många aspekter att ta hänsyn till. Investeringarna styrs av marknadshänsyn, men det krävs också ett öppet investeringsklimat för att investerarna ska kunna dra nytta av operativ flexibilitet och en gradvis avveckling av restriktioner i fråga om investeringar, med stöd i form av ett fullgott skydd. Detta skydd borde omfatta bestämmelser om nationell behandling, rättvis och skälig behandling och fri överföring av medel. Detta är en avgörande fråga om handeln ska utvidgas med viktiga tredjeländer och andra tillväxtekonomier (”Vårt välstånd är beroende av handel” (4).

4.2 Investeringspolitiken var en av de ”Singaporefrågor” som EU 1997 förde upp på WTO:s dagordning inför Doharundan men som sedan frångicks som ett försök till kompromiss i Cancún 2003. Med behovet av att involvera utvecklingsländerna dök den upp igen som en viktig EU-målsättning i ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen”, kommissionens meddelande om handel från 2006, som täcker in de flesta av de frihandelsavtalsförhandlingar som EU för närvarande deltar i. Kommissionen utgår i detta meddelande från denna strategi och de länder och regioner som identifierats men förklarar samtidigt att detta inte får stå i vägen för eventuella framtida multilaterala initiativ (5).

4.3 Kanada, som uttryckt ett intresse för att ta med investeringsskyddet i de förhandlingar om ekonomi och handel som för närvarande pågår med EU, har höga normer för investeringsskyddet och gör mycket bra ifrån sig enligt Världsbankens ”Ease of doing business index” och i investeringsströmmarna. Om man bortser från Singapore gör dock många av de andra länder som identifieras i ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” och detta meddelande inte bra ifrån sig. Enligt Världsbankens index ligger Kina (exklusive Hongkong) på 89:e plats, Ryssland på 120:e, Brasilien på 129:e och Indien på 133:e plats av 183. När det gäller investeringsskyddet gör dessa länder inte heller särskilt bra ifrån sig. I dessa länder måste man fortsätta arbeta med att skapa gynnsamma regelverk för företagen. Man bör prioritera förhandlingarna med länder som har en stark marknadspotential men där utländska investerare behöver ett bättre skydd.

4.3.1 Singapore och Indien har också begärt att kapitel om investeringsskydd tas med i de frihandelsavtal som för närvarande är föremål för förhandlingar med EU. Såsom föreslås borde man också eftersträva separata ”fristående” investeringsavtal med både Kina och Ryssland (6) i de fall där de bredare förhandlingarna går ytterst långsamt. Ryssland anses också vara intresserat av detta. I Kina finns det fortfarande tydliga hinder för EU-företagen, inte minst i fråga om immateriella äganderätter, upphandlingar och högteknologi. Brasilien vägrar dock ståndaktigt att överväga möjligheten att ta med investeringskapitel i alla frihandelsavtal med Mercosur, medan alla avtal med länder som Venezuela fortfarande är ogenomförbara.

4.4 Som studien från London School of Economics (7) visar borde den exklusiva behörigheten stärka EU:s roll, och kommittén ställer sig positiv till detta. I studien påpekas det att Nafta-länderna (Nordamerika) sedan 1990-talet utformat investeringsregler genom mer omfattande avtal, vilket indirekt varit till förfång för EU-investerare (även om vissa omfattar nyare medlemsstater). Vidare konstateras det att den ökade förhandlingsstyrka som en gemensam EU-politik leder till borde göra det möjligt för EU att få bättre tillträde till viktiga marknader i tredjeland samtidigt som investerare skyddas och Europas internationella konkurrenskraft på så sätt stärks.

4.4.1 Kommittén håller med London School of Economics om att EU borde utnyttja detta tillfälle för att uppdatera de investeringsavtal som det förhandlas om. EU borde dock bygga vidare på sina egna starka sidor snarare än imitera Nafta.

5. Sociala hänsyn och miljöhänsyn vid investeringar

5.1 Många fruktar dock den ökade politisering av investeringsförhandlingarna som skulle bli resultatet, inte minst av den tonvikt som i artikel 205 i EUF-fördraget läggs på att den gemensamma handelspolitiken borde grunda sig på de allmänna principerna för EU:s yttre åtgärder, inklusive främjande av demokrati, rättsstaten, respekt för mänskliga rättigheter och bidrag till en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling. Vi delar inte denna oro: Vi anser att dessa överväganden är överordnade.

5.2 De bilaterala investeringsavtal som Nafta ingått på senare tid har innehållit ett skydd mot indirekt expropriering, som sällan omfattas av medlemsstaternas bilaterala investeringsavtal. Utan detta skydd ökar risken för att tvistemål går vidare till ett skiljeförfarande – vilket knappast är den mest tillfredsställande lösningen. Detta kommer att vara av särskilt intresse för kommittén i samband med att bestämmelser om hållbar utveckling och andra lagstiftningsåtgärder som tydligt ligger i allmänhetens intresse (8) inarbetas, särskild i de fall där andra uppfattar dessa som ett sätt att skapa hinder.

5.3 Som nämnts välkomnar vi kommissionens försäkran om att EU:s handels- och investeringspolitik måste vara förenlig med EU:s övriga politik, däribland ”miljöskydd, anständiga arbetsförhållanden, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen” – och utveckling. Närhelst detta är möjligt borde EU försöka få med investeringskapitel i de bredare handlingsförhandlingar som man deltar i. Investeringsskyddet måste också tas med i den övervakande roll som det civila samhället ska få, där forum för det civila samhället (9) inrättas inom ramen för sådana avtal.

5.4 I sin reaktion på ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” har kommittén efterlyst att GSP plus-normerna (en särskild stimulansordning för hållbar utveckling och gott styre) ska tas med i EU:s framtida frihandelsavtal. Dessa normer omfattar de åtta grundläggande ILO-konventionerna och viktiga miljökonventioner. Övervakningen av dessa aspekter måste tas med i det investeringsrelaterade ansvarsområdet för alla de forum som ska inrättas för det civila samhället, inte minst för att minimera risken för att värdlandet vid tvistemål använder miljöfrågor och sociala frågor på ett orättvist sätt. Vi noterar dock att Kanada endast ratificerat 5 av dessa ILO-konventioner, Sydkorea 4 och USA bara 2.

5.4.1 Kommittén välkomnar därför det tydliga åtagandet i avtalet med Cariforum (2008) om att inte sänka miljö- eller arbetsnormerna i syfte att locka investeringar samt bestämmelsen om investerarnas beteende (artikel 72) för att värna om sådana normer, förhindra bedrägliga metoder och värna om banden med lokalsamhällena. Man borde ta full hänsyn till investerarnas skyldighet att uppfylla kraven på hållbar utveckling när de strävar efter att underbygga och behålla sin övergripande konkurrenskraft. EU-investerarna måste också skyddas mot att deras inhemska konkurrenter i utlandet tvingas sänka sådana normer.

6. Investeringar som ett redskap för utveckling?

6.1 Ett viktigt område som vi anser att kommissionen inte går närmare in på i meddelandet är hur samspelet och samstämmigheten kommer att se ut mellan en EU-strategi för internationella investeringar och EU:s utvecklingsprogram, framför allt när det gäller AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet), de minst utvecklade länderna och de återstående förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal. EU:s strategi gentemot Afrika står i bjärt kontrast till Kinas. I sitt sökande efter nya råvarukällor och investeringsmöjligheter har Kina i flera afrikanska länder ingått partnerskap där man riktar in sig på investeringar som affärer snarare än som utvecklingsstöd.

6.2 EU borde uppmuntra långsiktiga investeringar i utvecklingsländerna som ger ekonomiska fördelar, t.ex. anständigt arbete, infrastruktur och kunskapsöverföring. Detta borde ingå som en viktig del i initiativet om ekonomiska partnerskapsavtal, som i första hand avser utveckling.

6.2.1 Kommittén (10) har tidigare hävdat att Afrikas ekonomiska utveckling i första hand bör vara ”beroende av en fördjupning av kontinentens inre marknad, så att den kan generera den slags inhemska tillväxt som skulle stabilisera kontinenten och befästa dess plats i världsekonomin. Regional integration och utveckling av den inre marknaden är de pelare och språngbrädor som kommer att ge Afrika möjlighet att delta i världshandeln på ett positivt sätt”. Vi återupprepar nu detta i samband med EU:s investeringspolitik.

Bryssel den 20 juni 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EG-domstolens avgörande av den 28 september 2006.

(2) Uppgifter från kommissionen.

(3) 2010 Impact of EU outward FDI, Copenhagen Economics.

(4) Ett konkurrenskraftigt Europa i världen, citeras i CESE EUT C 211,19.8.2008, s. 82.

(5) Kommitténs syn på multilaterala kontra bilaterala överenskommelser behandlas närmare i CESE EUT C 211,19.8.2008, s. 82.

(6) Handel, tillväxt och världspolitik, kapitel 2.1.

(7) ”The EU Approach to International Investment Policy after the Lisbon Treaty”, en studie gjord av London School of Economics m.fl., 2010.

(8) Kommitténs ståndpunkter i fråga om bedömningar av konsekvenserna för hållbar utveckling och EU:s handelspolitik behandlas i CESE EUT C 218, 23.7.2011, s. 14.

(9) För detta ändamål ska det inrättas ett forum för det civila samhället inom avtalen med Cariforum (ekonomiskt partnerskapsavtal) och Centralamerika (frihandelsavtal) för att övervaka avtalet som helhet och med Korea för att övervaka kapitlet om hållbar utveckling.

(10) EUT C 317, 23.12.2009, s. 126 och EUT C 255, 22.09.2010, s. 1.

29.10.2011

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/155

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Handlingsplanen för energieffektivitet 2011”

KOM(2011) 109 slutlig

2011/C 318/26

Föredragande: Ulla SIRKEINEN

Den 8 mars 2011 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Handlingsplanen för energieffektivitet 2011”

KOM(2011) 109 slutlig.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 juni 2011.

Vid sin 473:e plenarsession den 13–14 juli 2011 (sammanträdet den 14 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK

—	upprepar sitt starka stöd för målet om ökad energieffektivitet som en central del i Europa 2020-strategin,

—	påpekar att man för att uppnå energieffektivitet och energibesparingar främst måste få allmänheten, företag och anställda att ändra sina beteenden,

—	skulle önska att tonvikten snarare läggs på att skapa varaktiga effekter på lång sikt än på kortsiktiga resultat,

—	betonar att energibesparingar bör främja den ekonomiska utvecklingen, socialt välbefinnande och livskvalitet,

—	betonar att det är medlemsstaterna som har ansvaret och att EU bör skapa en gemensam ram,

—	understryker att det är viktigt att välja rätt verktyg och anser att frivilliga överenskommelser är användbara, men att obligatoriska åtgärder krävs när de positiva incitamenten inte fungerar,

—	betonar betydelsen av kraftvärme som en ytterst effektiv energiproduktionsform,

—	anser inte att EU bör fastställa ett bindande övergripande mål för energieffektivitet, utan förespråkar att insatserna inriktas på att uppnå verkliga resultat,

—	betonar vikten av att säkerställa finansiellt stöd och investeringar för att avsätta medel för att utnyttja den stora potentialen i de nya medlemsstaterna.

1.2 EESK rekommenderar följande:

—

När det gäller energihandlingsplanen bör kommissionen

—	klargöra hur resultaten av energieffektivitetsåtgärder ska mätas,

—	tydligare förklara hur uppskattningen av energianvändningen 2020 har beräknats,

—	se till att de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet ges mer strategisk prägel än tidigare och att offentliga samråd genomförs i samband med att planerna utformas och utvärderas,

—	klargöra kravet på att den offentliga sektorn ska fördubbla renoveringstakten för offentliga byggnader,

—	genomföra och offentliggöra en grundlig studie om vita certifikat,

—	använda riktade åtgärder för enskilda fall av stor outnyttjad energieffektivitetspotential och se till att statligt stöd kan beviljas i vissa specifika fall,

—	kräva garanterad tillgång till nätet för el från kraftvärme för att i väsentlig omfattning öka andelen kraftvärme i värme- och elproduktionen.

—

När det gäller åtgärder för att främja en förändring av beteenden:

—	Sätta energianvändaren i centrum.

—	I högre grad främja den offentliga sektorns roll för förbättrad energieffektivitet som en förebild för företag och hushåll.

—	Studera allmänhetens beteenden och anpassa information och åtgärder till olika användargrupper för att öka medvetenheten.

—	Se till att användarna gynnas av åtgärderna.

—	Erbjuda noggrant utformade och effektiva incitament, då detta är nödvändigt. Även begränsade sådana kan ge resultat.

—	Både byggföretag och statliga myndigheter bör se till att ytterligare investeringar i byggnader återspeglas i värdet.

—	Utöka och anpassa utbildningen och fortbildningen inom byggsektorn.

—	Främja utbildning för offentliga förvaltningar i energieffektivitet, inbegripet grön upphandling.

—	Kommissionen bör granska problem och vid behov se över bestämmelserna för certifikat om byggnaders energiprestanda och det nya systemet för miljömärkning av apparater.

—	Kommissionen bör utvärdera effekterna av införandet av intelligent mätning för energiförbrukarna och föreslå ytterligare åtgärder för att uppnå verkliga resultat.

—	Fortsätta att utveckla välfungerande nationella system som baseras på långsiktiga frivilliga överenskommelser och tillämpa dem även inom den offentliga sektorn.

—	Se till att alla berörda parter – allmänheten, företag och arbetstagare – verkligen involveras.

2. Inledning

2.1 Energieffektivitet är ett centralt inslag i Europa 2020-strategin. Det bidrar till energipolitikens samtliga tre huvudmål – tryggad försörjning, konkurrenskraft och miljöskydd/bekämpning av klimatförändringarna. EESK har alltid ställt sig bakom målet om att uppnå ökad energieffektivitet och har i många yttranden framfört sina synpunkter i närliggande frågor.

2.2 Detta yttrande omfattar två initiativ. EESK hade tidigare beslutat att under 2011 utarbeta ett yttrande på eget initiativ om energieffektivitet, med fokus på beteendeförändring och olika sätt att uppnå resultat. När kommissionen i mars 2011 lade fram sin nya handlingsplan för energieffektivitet 2011 beslutade kommittén att framföra sina synpunkter i samma yttrande.

2.2.1 Därför omfattas båda initiativen av slutsatserna och rekommendationerna i föreliggande yttranden tillsammans med punkt 2, ”Inledning”, och punkt 4, ”Allmänna synpunkter på energieffektivitet”. Punkt 3, ”Sammanfattning av meddelandet om handlingsplanen för energieffektivitet 2011”, och punkt 5, ”Särskilda kommentarer”, rör meddelandet om handlingsplanen för energieffektivitet, medan punkt 6, ”Åtgärder för att främja beteendeförändringar”, rör kommitténs initiativyttrande. Den sistnämnda punkten baseras främst på en hearing som anordnades den 18 maj 2011.

2.3 Den inre bruttoenergiförbrukningen (exklusive användning som inte är energirelaterad) beräknades för 2007 till 1 842 Mtoe, vilket motsvarar besparingsmålet på 368 Mtoe. Enligt färska beräkningar kommer förbrukningen 2020 att ligga på 1 678 Mtoe. Den senaste statistiken från 2008 visar en bruttoenergiförbrukning i EU på 1 685 Mtoe.

2.4 Den totala energiförbrukningen 2008 låg på 1 169 Mtoe. 25 % av denna energi förbrukades inom bostadssektorn och 12 % inom tjänstesektorn. I hushållen användes 67 % av energin för rumsuppvärmning, 15 % till belysning och hushållsapparater, 14 % till uppvärmning av vatten och 4 % till matlagning. Transporter svarade för 32 % av energiförbrukningen, industrin till 27 % och övriga områden stod för 4 %.

3. Sammanfattning av meddelandet om handlingsplanen för energieffektivitet 2011

3.1 Den tidigare handlingsplanen för energieffektivitet från 2006 och efterföljande lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder har framgångsrikt bidragit till att öka energieffektiviteten. Dessa är emellertid inte utformade för att uppnå målet om att spara 20 % av EU:s primärenergiförbrukning fram till 2020, vilket är ett mål som sattes senare. Enligt beräkningar har EU nått halvvägs till detta mål.

3.2 Den nya handlingsplanen utgör en del av flaggskeppsinitiativet för ett resurseffektivt Europa inom Europa 2020-strategin. Målet är att uppnå en energibesparing på 20 % senast 2020. I handlingsplanen presenterar kommissionen sina mål, som ska uppnås genom lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder senare under 2011, inledningsvis genom en översyn av direktiven om energitjänster och kraftvärme (1).

3.3 När de befintliga och nya åtgärderna har genomförts fullt ut kommer de, enligt kommissionen, att kunna innebära besparingar på upp till 1 000 euro per år för enskilda hushåll, skapa upp till 2 miljoner arbetstillfällen och minska växthusutsläppen med 740 miljoner ton samt förbättra konkurrenskraften för industrin i Europa.

3.4 Den största besparingspotentialen finns i byggnader. Fokus ligger på att öka renoveringstakten för offentliga och privata byggnader och förbättra energiprestandan för komponenter och apparater:

—	Ett bindande mål om att dubbla renoveringstakten när det gäller offentliga byggnader så att de ska nå upp till den nivå som de bästa 10 % av byggnaderna håller vad gäller energieffektivitet. Från och med 2019 ska alla nya byggnader nå en prestandanivå som ligger ”nära nollenergi”.

—	Förstärkning av avtalen om energiprestanda och borgmästarförsamlingen.

3.5 För att minska energiförbrukningen i hemmen:

—	Främja användningen av fjärrvärme och fjärrkylning.

—	Rättsliga bestämmelser för att hantera problemet med delade incitament (ägare/hyresgäst).

—	Stöd till utbildning för att tillgodose det fördubblade behovet av kvalificerad personal som arbetar med renovering.

—	Stöd för att energitjänstföretag ska kunna övervinna marknadshindren.

3.6 För att öka energieffektiviteten i energiproduktionssektorn (som står för 30 % av primärenergiförbrukningen):

—	Ett bindande krav på att uppnå nivåer för bästa tillgängliga teknik för energieffektivitet i nya installationer och för installationer vars tillstånd ska förnyas.

—	Obligatoriska kraftvärmesystem för nya värmekraftinstallationer där det finns en tillräcklig potentiell efterfrågan på uppvärmning och kylning och en prioriterad tillgång till distributionssystemen för el från kraftvärmeverk.

—	Nationella nättillsynsmyndigheter bör ta större hänsyn till energieffektivitet i sina beslut och sin övervakning.

—	Alla medlemsstater bör inrätta ett nationellt system som gör det obligatoriskt att spara energi (vita certifikat?).

3.7 Nya åtgärder för tillverkningsindustrin:

—	Uppmuntra medlemsstaterna att tillhandahålla information och lämpliga incitament för små och medelstora företag (skatter, finansiering).

—	Obligatoriska regelbundna energibesiktningar i stora företag och incitament för att införa energihushållningssystem.

—	Ekodesignkrav för vanlig industriutrustning som motorer, pumpar, tryckluft, torkning, smältning, gjutning, destillering och ugnar.

—	Uppmuntra frivilliga överenskommelser som baseras på tydliga mål, metoder och mät- och övervakningssystem.

3.8 Kommissionen kommer att fortsätta att främja utveckling, testning och spridning av ny energieffektiv teknik.

3.9 Det är framför allt medlemsstaternas uppgift att finansiera en ökning av energieffektiviteten, i syfte att åtgärda marknadsmisslyckanden och bristfällig reglering. Som ett komplement till detta stöder EU energieffektivitet genom sammanhållningspolitiska program, programmet Intelligent energi för Europa, mellanliggande finansiering, den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa och ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Kommissionen kommer att granska ytterligare möjligheter i samband med utarbetandet av nästa budgetram.

3.10 När det gäller konsumenter kommer kommissionen att genomföra studier och samråd om de bästa lösningarna för att få till stånd en förändring av beteenden. Dessutom kommer kommissionen att arbeta för

—	striktare konsumtionsstandarder för många hushållsapparater,

—	en underlättad spridning på marknaden av effektivare byggnadskomponenter, till exempel genom ekodesign eller märkningsramar för fönster liksom ekodesign och märkning av hela system,

—

bättre information om energiförbrukning i räkningar etc., tillämpning av kravet att införa intelligenta energimätare hos åtminstone 80 % av konsumenterna senast 2020 (förutsatt att en nationell kostnads- och intäktsanalys talar för detta) och utveckling av nya intelligenta system för energibesparingar (samtidigt som skydd av personuppgifter garanteras),

—	energimärkningar och standarder som visar att apparater och byggnader är förberedda för intelligenta nät.

3.11 Även om transportsektorn har den snabbast ökande energianvändningen omfattar planen inte transporter, som i stället tas upp i vitboken om transporter (offentliggjord i april 2011).

3.12 De nationella handlingsplanerna för energieffektivitet ska utvidgas till att omfatta hela energikedjan. Rapporteringen och övervakningen kommer att ingå i samordningen i förväg av Europa 2020-strategin – den europeiska planeringsterminen.

3.13 Kommissionen föreslår ännu inte några bindande nationella mål. En utvärdering av resultaten planeras till 2013, och om det då visar sig att målet på 20 % troligen inte kommer att uppnås kommer kommissionen att föreslå bindande nationella mål. Handlingsplanen innehåller några sektorsmål, som beskrivs ovan.

4. Allmänna synpunkter på energieffektivitet

4.1 EESK välkomnar kommissionens förslag till en ny handlingsplan för energieffektivitet, som till slut har lagts fram efter betydande förseningar. Kommittén stöder meddelandets syfte, men har några kommentarer och önskemål om förtydliganden, som framförs i detta yttrande. EESK ser fram emot att framföra detaljerade synpunkter på lagstiftningsförslagen och andra förslag för genomförandet av planen. För att uppnå energieffektivitet och energibesparingar krävs det framför allt att allmänheten, företag och anställda agerar, vilket gör det oerhört viktigt att det civila samhället rådfrågas och deltar i stor utsträckning.

4.2 I den nuvarande ekonomiska situationen, som präglas av strama offentliga budgetar, hög arbetslöshet och en generell avsaknad av det förtroende som krävs för investeringar, är detta inte någon lätt uppgift, även om det kommer att innebära fördelar på relativt kort sikt. Det viktigaste är att få till stånd en djupgående, varaktig och långsiktig utveckling mot mycket högre energieffektivitet. En strävan efter kortsiktiga resultat leder inte nödvändigtvis till varaktiga effekter.

4.3 Valet av åtgärder är avgörande för att uppnå verkliga resultat. Som framgår av yttrandet om energieffektivitet från 2008 (2) anser kommittén att frivilliga överenskommelser med nationella operatörer är användbara, men det bör framgå av de ingångna överenskommelserna att obligatoriska åtgärder kommer att införas om man misslyckas med att uppnå målen. Lagstiftning behövs naturligtvis i många fall, men endast då positiva incitament inte fungerar. Den sociala och civila dialogen måste utnyttjas närhelst detta är möjligt, och ytterligare administrativa bördor måste undvikas för alla parter, särskilt för små och medelstora företag.

4.4 Situationen är särskilt motsägelsefull i de nyare medlemsstaterna, där potentialen för ökad energieffektivitet är störst samtidigt som de ekonomiska resurserna är svagast. Det är till exempel nödvändigt att omgående reparera läckande fjärrvärmesystem och se till att byggnader och apparater håller hög kvalitet. Regeringarna måste handla i allmänhetens intresse utifrån långsiktiga mål. Strukturfonderna bör även användas på ett bättre sätt.

4.5 När energieffektivitet och energibesparingar diskuteras är det viktigt att hålla några grundläggande aspekter i minnet.

4.5.1 Ökad energieffektivitet innebär mindre energitillförsel per producerad enhet. Detta uppnås främst genom bättre teknik. Investeringar i nya tekniska lösningar ger varaktiga effekter under hela livslängden. Det är dock inte bara utvecklingen av tekniken som är viktig, utan även dess spridning.

4.5.2 Trots en ökad energieffektivitet kan energiförbrukningen ändå öka, till och med under perioder med ekonomiska begränsningar, på grund av högre inkomster, större antal hushåll med högre levnadsstandard och fler hushållsapparater, fler resor osv.

4.5.3 Energibesparingar innebär å andra sidan att energiförbrukningen minskas, främst genom förändrade beteenden. Detta måste vara ett centralt mål för insatserna. För att ge verkliga resultat bör förändringarna vara bestående, men ”bumerangeffekten” kan lätt innebära att de resultat som uppnåtts går förlorade igen. EESK betonar vikten av att öka och skärpa uppmärksamheten på motiven och mönstren bakom mänskligt beteende. Vilka typer av incitament får människor att i grunden förändra sina vanor? (se även kapitel 6).

4.5.4 Energibesparingar kan också vara resultatet av en minskad ekonomisk verksamhet, något som vi senast såg exempel på i samband med finanskrisen. Ökade energibesparingar bör främja den ekonomiska utvecklingen, socialt välbefinnande och livskvaliteten. Det viktiga målet är att skilja ekonomisk tillväxt från en ökad energiförbrukning.

4.5.5 Det är dessutom nödvändigt att utvärdera vilka konsekvenser kostnaderna för energieffektivitetsåtgärderna får för konsumenterna och mildra dessa effekter i syfte att se till att det inte blir ännu svårare för konsumenterna att få tillgång till energi och för att förebygga att energiutslagningen förvärras. Det är mycket viktigt att uppnå bättre jämvikt mellan energieffektivitetens kostnader och fördelar, utan att äventyra konsumenternas universella tillgång till energi.

4.6 En svår fråga är hur resultaten av energieffektivitetsåtgärder ska mätas. Det är förvånande att kommissionen inte alls tar upp detta, inte ens i konsekvensbedömningen av handlingsplanen. I många fall registreras själva åtgärden, och dess teoretiska potential, som resultat. De verkliga samlade resultaten, i form av en förändring i den förväntade energiförbrukningen, visar sig först långt senare. Dessutom publiceras statistik med en viss fördröjning – de senaste uppgifterna är från 2008.

4.7 Det är också något oklart hur kommissionen har beräknat att EU nått halvvägs till målet för 2020. Detta baseras uppenbarligen på flera källor och beräkningar, och resultatet tar hänsyn till den senaste ekonomiska nedgången. Men är detta ett genomsnittligt resultat, eller det mest optimistiska eller pessimistiska scenariot?

4.8 EESK betraktar främst energieffektivitet och energibesparingar som medlemsstaternas ansvar, med tanke på den stora potential som finns på lokal nivå och som påverkas av lokala förhållanden och traditioner. Kommittén vill starkt betona vikten av genomarbetade och ambitiösa nationella handlingsplaner för energieffektivitet. Vi understryker att dessa planer bör vara mer strategiska än tidigare och att offentliga samråd bör genomföras i samband med att planerna utformas och utvärderas. Kommittén välkomnar den föreslagna nya strategin för rapportering och övervakning. Medlemsstaterna bör inte dra sig undan detta ansvar. Kommissionen bör bidra till att stärka medlemsstaternas ansvar och skapa en gemensam ram för dessa åtgärder.

4.9 Kommittén instämmer med kommissionen vad gäller EU:s roll i detta sammanhang, som baseras på artikel 194.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta omfattar i korthet att undvika störningar på den inre marknaden, upprätta en gemensam ram för mekanismer, som dock ger medlemsstaterna frihet att sätta upp konkreta mål som samordnas med EU-nivån, en plattform för utbyte av bästa praxis och kapacitetsuppbyggnad, finansiering genom EU-instrument och främjande av EU internationellt.

4.10 Det står helt klart att man bör dra nytta av all potential för ökad energieffektivitet. För att uppnå konkreta mål inom en rimlig tid utan höga kostnader, och därigenom motivera aktörerna, bör åtgärderna först inriktas på de områden som har störst potential och som skulle kunna bli som mest kostnadseffektiva.

4.11 Vad gäller de åtgärder som föreslås stöder kommittén införandet av ekodesign- och märkningskraven, men först måste det nya märkningssystemets funktion utvärderas (se punkt 6.8). EESK ställer sig även bakom åtgärderna för att undanröja de hinder som förhandsfinansieringen för renoveringar av byggnader innebär. Kommittén rekommenderar också en undersökning av de sektorer där långsiktiga frivilliga överenskommelser kan tillämpas effektivt.

4.11.1 Samtliga åtgärder måste bedömas noga utifrån kostnadseffektivitet och olika förutsättningar innan de genomförs. Varken hushåll och företag eller den offentliga sektorn bör utsättas för orimliga belastningar. Högre energipriser och liknande kostnader leder i teorin till en lägre energiförbrukning, men i praktiken riskerar de att orsaka energifattigdom, eftersom hushållens priselasticitet är dokumenterat låg. Industrins konkurrenskraft och arbetstillfällen sätts också på spel. Detta kan tyckas självklart, men behöver uppenbarligen upprepas med tanke på vissa av kommissionens förslag. Dessa kommer att kommenteras i nästa kapitel.

4.11.2 Därför vill EESK åter erinra om sin oro över de effekter som vissa åtgärder kan få beträffande systemets kostnader, samt de konsekvenser de kan komma att få för konsumenterna. Det är av största vikt att politiken är inriktad på den mest långsiktiga och hållbara lösningen på energifattigdomsproblemet, dvs. en radikal förbättring av energieffektivitetsstandarderna för bostäder, i synnerhet för sårbara hushåll och hushåll med låga inkomster.

4.11.3 Liksom kommissionen påpekar finns det i många medlemsstater effektiva program, och vissa har genomförts med goda resultat under flera år eller till och med årtionden. Kommittén anser att det helt klart är att föredra att fortsätta och, vid behov, stärka dessa system i stället för att avfärda dem som föråldrade och enbart ge stöd till nya åtgärder.

5. Särskilda kommentarer

5.1 Kommittén instämmer i att den offentliga sektorn bör ges en ledande roll och utgöra en förebild för företag och hushåll. Kravet på att renovationstakten för byggnader ska fördubblas kan emellertid komma att visa sig innebära en alltför stor börda, trots de positiva effekterna. Det krävs också en tydligare definition av vad som avses med begreppet offentliga byggnader.

5.2 Åtgärderna för att öka energieffektiviteten och energibesparingarna i hushållen bör stödjas. EESK lade 2008 (3) fram detaljerade rekommendationer om åtgärder, särskilt skatteincitament, för energieffektivitet i byggnader. I detta sammanhang betonar kommittén återigen vikten av en bättre förståelse för mänskligt beteende för att utforma de bästa incitamenten, som kanske inte alltid är av ekonomisk natur (se även punkt 6.5 och 6.5.1).

5.3 Kommittén stöder målet att främja en ökad energieffektivitet vid produktion av värme och el, men en del av de föreslagna åtgärderna kan bli för betungande och ineffektiva.

5.3.1 Energisektorn bör i sig omfatta tillräckliga ekonomiska incitament för att få allmännyttiga företag att investera i den mest energieffektiva teknik som finns tillgänglig som är lämplig, i syfte att undvika omfattande offentliga åtgärder. De nyaste tekniska landvinningarna, som ännu inte är färdigutvecklade och som är mycket dyra, dvs. som ännu inte i praktiken finns tillgängliga på marknaden, bör få stöd för vidareutveckling innan de utnyttjas av användarna.

5.3.2 Kommittén understryker betydelsen av kraftvärme som en högeffektiv metod för att producera värme och energi. Kraftvärme innebär stora fördelar i hela Europa, och tekniken har en viss outnyttjad kostnadseffektiv potential. Fjärrvärme och fjärrkylning har fortfarande stor potential i Europa, men kraven bör tillämpas med försiktighet eftersom system för fjärrvärme och fjärrkylning är kostnadskrävande investeringar som inte får bli föråldrade inom några år. Garanterad tillgång till nätet för el från kraftvärme kan vara en lämplig åtgärd för att stödja en kostnadseffektiv utvidgning av centrala och decentraliserade kraftvärmesystem.

5.4 EESK anser liksom kommissionen att energieffektivitet utgör en lovande affärssektor. Utvecklingen bör emellertid ske genom att efterfrågan stimuleras, och inte främst genom att utbudet stärks. Allmännyttiga företag bör definitivt vara skyldiga att tillhandahålla mycket bättre information, även i räkningar, än vad som ofta är fallet i dag. Redan i sitt yttrande om direktivet om energitjänster (4) ställde sig kommittén tveksam till att ålägga allmännyttiga företag krav på energibesparingar, eftersom detta går emot affärslogiken.

5.4.1 Vad gäller vita certifikat föreslår kommittén att kommissionen genomför en grundlig studie av de befintliga systemen med tanke på de goda resultat som uppnåtts där de har tillämpats och analyserar deras övergripande inverkan och genomförbarhet på den inre marknaden och i förhållande till annan gällande lagstiftning.

5.5 Kommissionen noterar att framstegen vad gäller energieffektivitet har varit störst inom tillverkningsindustrin – 30 % på 20 år. Dessutom är åtgärder på EU-nivå, t.ex. systemet för handel med utsläppsrätter, redan inriktade på energiintensiva industrier. Det är oklart vad kommissionen avser med ”stora företag” – stora energiförbrukare som t.ex. energiintensiva industrier, eller stora företag i allmänhet? Oavsett vilket, ställer sig kommittén fullständigt bakom de åtgärder som kommissionen föreslår för att öka små och medelstora företags energieffektivitet.

5.5.1 Det finns alltid utrymme för ytterligare förbättringar, och för att uppnå detta rekommenderar kommittén dessutom att långsiktiga frivilliga överenskommelser tillämpas. I vissa fall finns säkerligen en ovanligt stor outnyttjad potential. Men om en liten del av en sektor inte har agerat på ett effektivt sätt vad gäller energieffektivitetspotentialen, kan detta emellertid inte berättiga nya obligatoriska åtgärder för hela sektorer. I de fall då den outnyttjade potentialen för energieffektivitet är stor bör frågan hanteras mer direkt och selektivt. Energibesiktningar och övervakningssystem för energianvändning används redan i stor utsträckning och användningen ökar alltmer. De ingår dessutom normalt sett i de frivilliga överenskommelserna. I detta sammanhang är det viktigt att behålla möjligheten att bevilja statligt stöd, även om det enligt EU:s bestämmelser inte är tillåtet att bevilja statligt stöd till obligatoriska åtgärder.

5.5.2 Förslaget om att utvidga ekodesignkravet till att omfatta vanlig industriutrustning är värt att undersöka närmare, men detta bör inte hindra en bred tillämpning av skräddarsydda lösningar eller innovation.

5.6 Kommittén anser liksom kommissionen att det finns en stor outnyttjad potential i användningen av IKT för energibesparingar, t.ex. intelligent mätning och många andra tillämpningar som är kopplade till detta. Det här är ett lovande område för europeisk innovation som man bör satsa stort på att utveckla i samarbete med olika berörda parter.

5.7 Kommittén har tidigare uttryckt tveksamhet vad gäller bindande generella mål för energieffektivitet och rekommenderat att man undersöker möjligheten att fastställa sektorsmål från fall till fall. Kommittén uppskattar att kommissionen hittills har valt denna väg. Alla insatser bör nu inriktas på åtgärder för att uppnå verkliga resultat.

5.8 EESK beklagar att kommissionen i meddelandet inte har tagit upp energieffektiviteten i tjänstesektorn, t.ex. inom detaljhandeln, fritidsverksamhet och idrott, bortsett från energieffektiviteten i byggnader. Dessutom nämns bara den externa dimensionen av energieffektivitet i förbigående, utan att frågan utvecklas närmare. Kommittén har lagt fram rekommendationer om EU:s externa energipolitik, däribland energieffektivitet, i två yttranden under de senaste åren (EESK:s yttranden om ”Den externa dimensionen av EU:s energipolitik”, EUT C 182, 4.8.2009, s. 8, och ”Vilket slags grannskapspolitik behöver vi för att trygga energiförsörjningen i EU?” (CESE 541/2011)).

6. Åtgärder för att främja beteendeförändringar

6.1 Utbudssidan för energi har varit föremål för många politiska åtgärder för att öka energieffektiviteten, och detta gäller i ännu högre grad kommissionens nya plan för att ta itu med hela energikedjan. Stöd till teknisk utveckling, minimistandarder för energiprestanda samt krav på märkning och certifiering införs, och fler åtgärder planeras på både EU-nivå och nationell nivå. Enbart dessa åtgärder räcker emellertid inte för att uppnå verkliga resultat, eftersom så mycket beror på hur allmänheten och företagen agerar. Därför vill EESK på eget initiativ fästa uppmärksamheten på efterfrågesidan och erfarenheter i praktiken av åtgärder för att främja beteendeförändringar.

6.1.1 I detta syfte anordnade kommittén en hearing den 18 maj 2011. Programmet och presentationerna återfinns på EESK:s webbplats (5). Denna punkt baseras på presentationerna och diskussionerna vid hearingen.

6.2 Det finns en stor potential för energibesparingar som inte kräver några investeringar. I hushållen kan man till exempel helt enkelt släcka lamporna i tomma rum, sänka inomhustemperaturen, inte lämna apparater på standby, använda bilen mindre och köra mer miljövänligt osv. Inom företag har undersökningar inom ramen för frivilliga överenskommelser pekat på liknande åtgärder.

6.2.1 Ett bra exempel på framgångsrika frivilliga åtgärder är kommittén själv. En översyn som Emas nyligen gjorde av EESK:s och ReK:s byggnader visar att elförbrukningen mellan 2008 och december 2010 minskade med 10,6 % och gasförbrukningen med 30,3 %.

6.3 Information och medvetandegörande är första steget för att genomföra dessa enkla åtgärder, liksom andra som kräver vissa investeringar. Erfarenheter från bl.a. det danska energibolaget SEAS-NVE visar att informationen måste anpassas till olika användares värderingar, preferenser och behov för att vara effektiv. För detta krävs en djupare förståelse för mänskligt beteende, och här kan beteendevetenskapen vara ett viktigt redskap.

6.3.1 För att bättre kunna hantera överflödet av information behöver energiförbrukarna hjälp att jämföra egenskaperna hos olika apparater och åtgärder. Ett bra exempel är webbplatsen Top Ten som drivs av bl.a. WWF och som finns tillgänglig i hela Europa.

6.3.2 ”Ointresse – före övervägande – övervägande – förberedelser – handling – upprätthållande” är enligt Transition Town Movement de etapper som medborgarna går igenom på väg mot att uppnå energibesparingar. Handling kräver också en medvetenhet, men detta i sig är inte tillräckligt.

6.3.3 Enligt en studie som OECD nyligen genomfört är billigare utrustning den största motivationen för att minska energiförbrukningen i hemmet, medan mer praktisk information och tro på miljömässiga fördelar hamnade mycket längre ner på listan.

6.4 Politikerna bör alltså inte enbart förlita sig på information och åtgärder för att öka medvetenheten eller på miljöpolitiska budskap för att uppnå resultat i form av energieffektivitet och energibesparingar. Både konsumenterna och andra energiförbrukare bör gynnas av åtgärderna. En lägre elräkning kan vara ett exempel på detta, om sänkningen sker omedelbart. I annat fall krävs olika incitament.

6.5 Momssänkningar, garantier, direkta subventioner etc. är tänkbara ekonomiska incitament. Dessa är nödvändiga, men bör tillämpas med stor försiktighet, i synnerhet mot bakgrund av dagens ansträngda offentliga finanser. Som exempel bör man hellre stödja en vidareutveckling av den senaste mycket dyra tekniken i syfte att sänka priset, än att skapa incitament för användarna att investera i den.

6.5.1 EU:s strukturfonder skulle kunna bidra i större utsträckning och på ett mer effektivt sätt, i synnerhet i de nya medlemsstaterna, där potentialen är stor och stödet verkligen behövs. Kommissionen bör undersöka varför den tillgängliga tekniken används i så liten utsträckning och, vid behov, se över bestämmelserna för finansiering. I många fall tycks andelen EU-finansiering vara för låg för att fungera som incitament.

6.6 Även mycket begränsade incitament kan vara effektiva. Det kan räcka med positiv respons i form av ett brev där ansträngningarna ges erkännande eller goda resultat i en lokal tävling. Det sociala trycket från grannar har också gett goda resultat. Många gånger är det en rekommendation från vänner som är avgörande. Sociala medier skulle kunna användas för att förstärka denna typ av påverkan. Dessa slags fenomen, som också kallas nudges (”knuffar”), bör studeras närmare och vidareutvecklas.

6.7 Inom byggsektorn bör energieffektiviteten i nya byggnader regleras genom lagstiftning. Ett problem som behöver lösas i detta sammanhang är frågan om delade incitament (ägare/hyresgäst).

6.7.1 För det gamla byggnadsbeståndet möts åtgärder för att förbättra energieffektiviteten med tvivel vad gäller investeringens ekonomiska konsekvenser. Resultaten påverkas fortfarande av beteenden och värdet av investeringarna på marknaden är fortfarande inte klarlagt. Byggföretag bör hantera detta genom att till exempel garantera en hög energiprestanda. Regeringarna bör, utöver åtgärder för att öka medvetenheten, följa en konsekvent politisk linje och erbjuda ekonomiska incitament.

6.7.2 Dessa renoveringar bör vara kostnadsfria för låginkomsthushåll och inte finansieras genom lån, eftersom många låginkomsthushåll inte har möjlighet att ta lån eller är motvilliga att göra detta. Det är ofta kostnadseffektivare att renovera bostäder om arbetet utförs på gatu- eller områdesbasis.

6.7.3 Certifiering av byggnaders energiprestanda är – teoretiskt sett – en positiv åtgärd. I praktiken har många problem uppstått, allt från okvalificerade inspektörer till att certifikaten saknar verkligt värde på marknaden. Tester som genomförts av olika inspektörer i samma byggnad har gett mycket olika resultat. I direktivet om byggnaders energiprestanda överlåts åt medlemsstaterna att avgöra huruvida behovet av energi eller energianvändningen ska användas som utgångspunkt. Detsamma gäller standard EN 15217. Det finns ett behov av en europeisk prestandacertifiering för byggnader som grundar sig på ett beräknat energibehov och en översyn av EN 15217. Kommissionen bör noga granska certifieringskravet och certifieringssystemet och åtminstone införa gemensamma kriterier för besiktningarna. En harmoniserad beräkningsmetod för energiförbrukning i byggnader på basis av referensbyggnader för olika klimatzoner vore en god lösning.

6.7.4 Både för nya byggnader och för renovering av gamla byggnader är det avgörande att man har tillgång till kvalificerad planering, projektering och arbetskraft, och detta utgör en flaskhals. Utbildning och fortbildning som riktar sig till alla inblandade, från arkitekter och stadsplanerare till byggnadsarbetare, måste omgående utökas och läroplanen bör anpassas till behovet av energieffektivitet.

6.8 För hushållsapparater är miljömärkning en viktig åtgärd för att informera konsumenterna. Detta har gett goda resultat och kan även fortsätta att göra det framöver, även om den största potentialen nu förmodligen har utnyttjats. Det nya systemet har emellertid fått kritik. Det är inte tillräckligt tydligt och kan leda till missförstånd (t.ex. kan A+ stå för bästa energiprestanda). Utformningen har inte heller testats fullt ut av konsumenter. Kommissionen bör se över situationen och göra nödvändiga justeringar.

6.9 Intelligent mätning och fjärravläsning av energiförbrukningen sprider sig snabbt, i enlighet med EU:s krav. Detta ger en markant ökning av energibolagens produktivitet. Fördelarna för hushållen, som främst är de som direkt eller indirekt står för kostnaderna, är emellertid oklara. Mätaren i sig gör inte mycket. Dessutom bör energiförbrukningen visas på ett tydligt och synligt sätt, och många innovativa lösningar finns eller håller på att utvecklas av IT-sektorn. Det bör även finnas ett enkelt sätt att anpassa sin energiförbrukning (t.ex. genom att låta energibolaget stänga av leveransen vid vissa tidpunkter etc.). I dagsläget bör kommissionen analysera användningen av intelligenta mätare i medlemsstaterna och deras effekter på hushållens vanor samt, vid behov, ändra gällande bestämmelser eller föreslå ytterligare åtgärder samtidigt som skyddet av personuppgifter garanteras.

6.10 Inom industrin har långsiktiga frivilliga överenskommelser gett övertygande positiva resultat i flera medlemsstater, bland annat i Finland. Dessa system omfattar vanligen incitament. I Finland var incitamenten mycket begränsade, och motivationen för deltagarna var snarare att de insåg att lagstiftning skulle införas om systemet inte fungerade. Frivilliga överenskommelser skulle även kunna vara en effektiv åtgärd inom den offentliga sektorn, vilket den senaste tidens utveckling i Finland har visat. Sektorsavtal på EU-nivå har gett vissa resultat, men har inte alltid fungerat som förväntat. Det finns ingen anledning till en negativ bedömning av befintliga och välfungerande nationella långsiktiga överenskommelser.

6.11 Sammanfattningsvis måste energiförbrukarna förändra sitt beteende i grunden och för gott. Medborgarna är i egenskap av konsumenter, arbetstagare och väljare nyckelaktörer. Projekt kan endast lyckas när alla berörda parter, inte bara myndigheter och företag utan även fackförbund och energiförbrukare, deltar fullt ut.

Bryssel den 14 juli 2011

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Staffan NILSSON

(1) EUT L 114, 27.4.2006, s. 64, och EUT L 52, 21.2.2004, s. 50.

(2) EUT C 77, 31.3.2009, s. 54.

(3) EUT C 162, 25.6.2008, s. 62.

(4) EUT C 120, 20.5.2005, s. 115.

(5) http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.events-and-activities-energy-efficiency-changing-behaviour.

		ISSN 1977-1061 doi:10.3000/19771061.C_2011.318.swe
Europeiska unionens officiella tidning		C 318

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	54 årgången 29 oktober 2011

Informationsnummer	Innehållsförteckning	Sida
	I Resolutioner, rekommendationer och yttranden
	YTTRANDEN
	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
	473:e plenarsessionen 13 och 14 juli 2011
2011/C 318/01	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den europeiska arbetsmarknadens framtid – hur vi på ett effektivt sätt ska kunna hantera den demografiska utvecklingen (förberedande yttrande)	1

2011/C 318/02	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Främjande av digital kompetens, digitala färdigheter och digital integration (förberedande yttrande)	9

2011/C 318/03	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det östliga partnerskapet och den östliga dimensionen i EU:s politik, med särskild tonvikt på EU:s jordbrukspolitik, livsmedelssäkerhet, störningsfri handel, mer samarbete och utvecklingsbistånd samt strategiskt partnerskap (förberedande yttrande)	19

2011/C 318/04	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Finansiell utbildning och ansvarsfull konsumtion av finansiella produkter (initiativyttrande)	24

2011/C 318/05	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Immateriella rättigheter på musikens område (initiativyttrande)	32

2011/C 318/06	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Harmonisering av påståenden riktade till konsumenterna vad gäller kosmetiska produkter (initiativyttrande)	40

2011/C 318/07	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s krisåtgärder och industriella omvandling: mer otrygg eller hållbar sysselsättning? (initiativyttrande)	43

2011/C 318/08	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Krisen, utbildningen och arbetsmarknaden (initiativyttrande)	50

2011/C 318/09	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Översyn av EIB:s utlåningspolicy för transportsektorn (initiativyttrande)	56

2011/C 318/10	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Statligt stöd till varvsindustrin (tilläggsyttrande)	62

2011/C 318/11	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Samarbete mellan det civila samhällets organisationer och lokala och regionala myndigheter vid integrationen av invandrare (tilläggsyttrande)	69

	III Förberedande akter
	EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN
	473:e plenarsessionen 13 och 14 juli 2011
2011/C 318/12	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Råvaror och råvarumarknader: att möta utmaningarnaKOM(2011) 25 slutlig	76

2011/C 318/13	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Hur regionalpolitiken kan bidra till smart tillväxt i Europa 2020KOM(2010) 553 slutlig	82

2011/C 318/14	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om mervärdesskattens framtid – ett enklare, stabilare och mera effektivt mervärdesskattesystemKOM(2010) 695 slutlig	87

2011/C 318/15	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén: Avskaffande av gränsöverskridande skattehinder för EU medborgareKOM(2010) 769 slutlig	95

2011/C 318/16	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om en ökad användning av e-upphandling i EUKOM(2010) 571 slutlig	99

2011/C 318/17	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Att utnyttja fördelarna med elektronisk fakturering i EuropaKOM(2010) 712 slutlig	105

2011/C 318/18	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Mot en bättre fungerande inre marknad för tjänster – bygga vidare på resultaten av den ömsesidiga utvärderingen av tjänstedirektivetKOM(2011) 20 slutlig	109

2011/C 318/19	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknadKOM(2011) 15 slutlig	113

2011/C 318/20	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok – Från utmaningar till möjligheter: Mot ett gemensamt strategiskt ramverk för EU:s finansiering av forskning och innovationKOM(2011) 48 slutlig	121

2011/C 318/21	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning (Euratom) om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i indirekta åtgärder inom Europeiska atomenergigemenskapens ramprogram och för spridning av forskningsresultat (2012–2013)KOM(2011) 71 slutlig – 2011/0045 (NLE) –Förslag till rådets beslut om ramprogrammet för Europeiska atomenergigemenskapens verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet (2012–2013)KOM(2011) 72 slutlig – 2011/0046 (NLE) –Förslag till rådets beslut om det särskilda program som ska genomföras genom indirekta åtgärder för genomförande av sjunde ramprogrammet (2012–2013) för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdetKOM(2011) 73 slutlig – 2011/0043 (NLE) –Förslag till rådets beslut om det särskilda program som genom direkta åtgärder ska genomföras av gemensamma forskningscentrumet för genomförande av ramprogrammet (2012–2013) för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdetKOM(2011) 74 slutlig – 2011/0044 (NLE)	127

2011/C 318/22	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bostadslåneavtalKOM(2011) 142 slutlig – 2011/0062 (COD)	133

2011/C 318/23	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 521/2008 om bildande av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgasKOM(2011) 224 slutlig – 2011/0091 (NLE)	139

2011/C 318/24	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättningKOM(2010) 682 slutlig	142

2011/C 318/25	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om en samlad EU-politik för internationella investeringarKOM(2010) 343 slutlig	150

2011/C 318/26	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Handlingsplanen för energieffektivitet 2011KOM(2011) 109 slutlig	155

2011/C 318/27	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om export och import av farliga kemikalier (omarbetning)KOM(2011) 245 slutlig – 2011/0105 COD	163