1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/1

1.

Regionkommittén följer med stor oro förändringarna och ovissheten i södra Medelhavsområdet och ger sitt fulla stöd till den process av sociala, ekonomiska och politiska reformer som torde leda till sann demokrati, ny stabilitet i alla de länder som berörs och reella möjligheter för kvinnor och män i området att skapa fred och välstånd. Vi beklagar och fördömer med kraft alla former av våld och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i vissa länder i området, och uppmanar Europeiska unionen att skyndsamt leva upp till sitt ansvar att stödja fredliga förändringar och en övergång till demokrati.

2.

Regionkommittén uttrycker oro över flyktingströmmarna som blivit följden av händelserna i Nordafrika, något som direkt påverkar de medlemsstater och samhällen som är belägna nära det aktuella området. Regionkommittén vill därför framhålla behovet av att omgående visa prov på den konkreta solidaritet och det nödvändiga stöd som efterlystes av Europeiska unionen och medlemsstaterna i Europeiska rådets uttalande av den 11 mars 2011 och i slutsatserna från Europeiska rådets möte den 24–25 mars 2011.

3.

Vi vill erinra om uttalandet från ReK:s ordförandeskap av den 4 mars 2011 (1) som uttryckte stöd för befolkningarnas förväntningar i hela regionen och gav uttryck för kommitténs solidaritet med deras krav på välfungerande demokrati, politisk pluralism, grundläggande rättigheter och respekt för mänskliga rättigheter

4.

Regionkommittén noterar även att ett betydande antal människor flyttar till EU av ekonomiska, politiska eller sociala skäl. Vi inser att förflyttningen av vissa av dessa personer är ett resultat av den akuta situationen i regionen, och att de kan ha legitima skäl att söka asyl eller internationellt skydd. Vi vill erinra om att rätten till asyl bland annat säkerställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna och är i linje med EU:s och medlemsstaterna skyldigheter enligt internationell lagstiftning.

5.

Regionkommittén erkänner att den politiska och sociala instabiliteten i södra Medelhavsområdet i förening med förtryck, ekonomiska problem inom en rad olika sektorer samt en fortsatt försämrad miljö är de främsta drivkrafterna bakom migrationen inom och från regionen – och att denna förmodligen kommer att fortsätta eftersom allt fler människor flyr politisk oro och fattigdom.

6.

Regionkommittén understryker behovet av en omedelbar reaktion på den försämrade humanitära situationen med avseende på de grundläggande rättigheterna och den enskilda situationen för de personer som berörs. En sådan reaktion kräver en samordnad strategi från EU, medlemsstaterna och myndigheterna på nivåerna under den nationella, och vi vill åter framhålla att de erfarenheter som finns i städerna och regionerna i hela EU när det gäller förfaranden i nödsituationer och civilskydd finns tillgängliga för EU-institutionerna, byråerna och medlemsstaterna. Strategin skulle även kunna inbegripa det organiserade civila samhället i syfte att utnyttja direktkontakter mellan människor i de berörda länderna.

7.

Regionkommittén efterlyser en genuin och reell solidaritet gentemot de medlemsstater och samhällen som i huvudsak påverkas av migrationsflödena, baserad på en rättvis fördelning av det operativa och finansiella ansvaret såsom anges i fördragen, i linje med artikel 80 i EUF-fördraget. Vi uppmanar EU och medlemsstaterna att fortsätta att anpassa dessa åtgärder allteftersom situationen utvecklas och ta hänsyn till behoven hos de migrerade eller förflyttade befolkningarna och till behoven hos de samhällen som ger dem stöd.

8.

Vi vill uppmuntra de lokala och regionala myndigheterna i EU att stödja en handlingsplan för delade bördor i syfte att hjälpa flyktingar från regionen genom vidarebosättning samt att inrätta en solidaritetsfond för att hantera det humanitära trycket till följd av krisen och att även uppmana medlemsstaterna att aktivera den mekanism som anges i rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta. Utgångspunkten bör vara principen om solidaritet mellan medlemsstaterna, och det är viktigt att visa prov på Europeiska unionens genuina åtagande när det gäller principen om solidaritet och delat ansvar.

9.

I väntan på att särskilda medel anslås krävs att de befintliga finansieringsinstrumentens resurser snabbt kan ställas till förfogande i de berörda områdena så att nödsituationer i samband med inflödet av flyktingar kan hanteras.

10.

Regionkommittén föreslår att det införs kompensationsåtgärder till stöd för de områden som påverkas mest av nödsituationen, i syfte att uppväga de oerhörda förlusterna och de negativa effekterna på den lokala ekonomin, särskilt i nyckelsektorer som turism och fiskeri.

11.

I sammanhanget föreslår vi att rådets direktiv 2001/55/EG ses över i syfte att tydligare fastställa vad som menas med ”massiv tillströmning” av migranter, eventuellt med hjälp av en definition som tar hänsyn till befolkningen i mottagarländerna.

12.

Regionkommittén understryker att samtliga åtgärder som vidtas av medlemsstaterna måste följa EU:s lagstiftning och respektera Schengen-regelverket. Detta regelverk garanterar fri rörlighet för medborgare inom EU och utgör därmed en väsentlig del av den europeiska integrationens landvinningar samt skyddar de grundläggande mänskliga rättigheterna i enlighet med den internationella lagstiftningen och EU-fördragen, i synnerhet stadgan om de grundläggande rättigheterna.

13.

Kommittén välkomnar Europeiska kommissionens förslag som syftar till att värna om Schengensystemets gemenskapskaraktär. Målsättningen med förslagen är att se till att Schengensystemets nödvändiga svar på externa händelser baseras på tydliga, gemensamma EU-regler och inte otillbörligen begränsar det aktuella gränsöverskridande samarbetet.

14.

Regionkommittén är högst medveten om det trängande behovet av att utveckla en enhetlig gemensam invandrings- och asylpolitik baserad på solidaritet och en rättvis ansvarsfördelning, och vi vill understryka att det är viktigt att prioritera att de lokala och regionala myndigheterna involveras i politiken för laglig migration och invandrarnas integration.

15.

Stora insatser bör göras för att motverka olaglig invandring och dess bieffekter, framför allt människohandel. Vi ställer oss positiva till att det slutits återtagandeavtal mellan EU och länderna i de aktuella regionerna. Vidare efterlyser vi en översyn av den europeiska gränsförvaltningsbyråns (Frontex) mandat och roll, samt en stärkning av dess finansiella, tekniska och mänskliga resurser för att övervaka EU:s gränser inklusive Medelhavskusten.

16.

Vi ställer oss bakom kraven på en översyn av den nuvarande asyllagstiftningen, särskilt mekanismen för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan, och vi uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att fortsätta arbetet med ett fullständigt inrättande av ett gemensamt europeiskt asylsystem. Vi förväntar oss att det europeiska stödkontoret för asylfrågor ska ge de medlemsstater som är mest utsatta när det gäller migrationshanteringen värdefull hjälp.

17.

Vi är övertygade om att demokrati baserad på fria och rättvisa val och rättsstatsprincipen samt en effektiv och demokratisk lokal och regional förvaltning utgör en förutsättning för stabilitet och politisk såväl som ekonomisk utveckling i de berörda länderna och att detta spelar en avgörande roll för medborgarnas möjligheter att ta till vara sina kompetenser i sitt eget land.

18.

Vi understryker den praktiska nyttan av kapacitetsuppbyggnadsprogram inom ramen för utvidgningen av EU:s grannskapspolitik och föreslår – med programmet för kommunal förvaltning som konkret exempel (2) – att motsvarande initiativ ska utvecklas för länderna i södra Medelhavsområdet i syfte att stödja deras kapacitetsuppbyggnad på lokal och regional nivå.

19.

Regionkommittén noterar sambandet mellan migrations- och utvecklingspolitiken och menar att det finns behov av att utveckla en politik som skapar ekonomiska och sociala förutsättningar i regionen som kan säkerställa en hållbar framtid för den lokala befolkningen och därmed minska incitamenten att migrera. Framför allt anser vi att det är angeläget att minska fattigdomen och skapa arbetstillfällen för den yngre generationen. Därför efterlyser vi att man utnyttjar befintliga resurser och erfarenheter inom EU för att stödja grundutbildningen och yrkesutbildningen i dessa länder.

20.

ReK understryker vikten av att främja handel och investeringar i förbindelsen med dessa länder samt att tillhandahålla mikrokreditresurser för skapande av småföretag, för att möjliggöra för dessa länder att öka sin egen ekonomiska tillväxt och minska fattigdomen. Ökad handel med Nordafrika skulle även gynna Europa och leda till många nya arbetstillfällen för européer samt ekonomisk tillväxt inom EU. Därför efterlyser ReK en gemensam ansträngning för att undanröja kvarstående handelshinder.

21.

Regionkommittén är övertygad om att unionen för Medelhavsområdet skulle kunna spela en viktig roll när det gäller att hantera frågan om migration och dess konsekvenser om den nödvändiga politiska viljan finns och om alla berörda parter avsätter resurser, och vi betonar att församlingen för regionala och lokala myndigheter i EU och Medelhavsområdet (Arlem) kan bidra genom att underlätta samarbetet och kunskapsutbytet mellan lokala och regionala myndigheter. Regionkommittén föreslår att Arlem noga överväger situationen, prioriterar lämpliga reaktioner på de pågående händelserna och inom ramen för sina befogenheter vidtar nödvändiga åtgärder för att aktivt stödja demokratiseringsprocessen i länderna i fråga.

22.

Diplomati på lokal och regional nivå kan bidra till att främja och konsolidera den pågående demokratiseringsprocessen, involvera allmänheten och förbättra relationerna mellan invånarna och deras myndigheter.

23.

Regionkommittén vill uppmana Europeiska kommissionen att säkerställa att man i kommande politiska initiativ (3) lägger grunden för en enhetlig reaktion som inbegriper medvetenhet om de lokala och regionala myndigheternas roll samt se till att det utvecklas ytterligare samverkan mellan invandrings- och asylpolitiken, yttre åtgärder och utveckling i nära samspel med den lokala och regionala nivån.

24.

Regionkommittén ger sin ordförande i uppdrag att lägga fram föreliggande resolution för Europeiska rådets ordförande, Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, det ungerska rådsordförandeskapet, den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, Förenta nationernas flyktingkommissariat, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, unionen för Medelhavsområdets medordförandeskap, sekretariat och parlamentariska församling, samt församlingen för regionala och lokala myndigheter i EU och Medelhavsområdet (Arlem).

1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/4

—

Kommittén gläder sig över att kommissionen ser de små och medelstora företagen som ryggraden i EU:s ekonomi. Kommittén anser också att de små och medelstora företagen måste ha bra tillträde till upphandlingsförfarandena för att sysselsättningen ska bevaras. Det är därför viktigt att man i möjligaste mån avlägsnar de hinder som finns för små och medelstora företag att delta i upphandlingarna.

—

Kommittén rekommenderar kommissionen att verka för att anbudsgivarna på nationell nivå ska kunna ansöka om så kallade ”upphandlingspass” (helst i form av ett system för elektronisk registrering) och att göra dessa enhetliga med avseende på innehåll och användning. Passet är ett bevis på att en företagare innehar de förklaringar och intyg som ofta efterfrågas av upphandlande myndigheter vid upphandlingar. Genom att endast behöva ansöka om ett sådant pass en gång behöver en företagare inte lämna in samma förklaringar och intyg varje gång. Detta innebär en betydande tids- och resursbesparing för företagare som ofta deltar i upphandlingsförfaranden.

—

Kommittén sätter stort värde på möjligheten att använda upphandlingar för att förverkliga målsättningarna för innovation, social delaktighet, hållbarhet och miljö. Möjligheten att klara av dessa målsättningar begränsas av kriteriet att de krav och önskemål som ställs på anbudsgivarna måste ha en koppling till föremålet för kontraktet. En koppling till föremålet för kontraktet bör därför inte vara ett krav.

Föredragande

Henk KOOL (NL–PSE), kommunalråd i Haag

Referensdokument

Kommissionens grönbok om ”En modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad”

KOM(2011) 15 slutlig

1.

Kommittén gläder sig över att kommissionen offentliggjort ”Grönbok om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling med sikte på en effektivare europeisk upphandlingsmarknad”. Kommissionen tar i denna upp åsikter som olika myndighetsnivåer under den nationella nivån och andra upphandlande myndigheter framfört om kostnadsbesparingar, modernisering, förtydligande och förenkling av direktiven om upphandlingar.

2.

Kommittén anser å ena sidan att vissa delar av direktiv 2004/18/EG, nedan kallat ”direktivet”, är alldeles för detaljerade och rekommenderar därför att kommissionen förenklar detta direktiv där detta är möjligt.

3.

Kommittén anser å andra sidan också att direktivet bör förtydligas där detta är nödvändigt. Direktivet har på viktiga punkter redan förtydligats av EU-domstolen. Det är enligt kommittén mycket önskvärt att viktiga bestämmelser som följer av gällande rättspraxis kodifieras utan att de skärps ytterligare. Kommittén yrkar på att upphandlingsplikt eller krav på insyn inte ska gälla för B-tjänster, bidrag, marköverlåtelser och kontrakt under tröskelvärdena, om det inte handlar om ett gränsöverskridande intresse.

4.

Enligt kommittén är det viktigt att stimulera professionalismen hos både de upphandlande myndigheterna och marknadsaktörerna för att den inre marknaden ska fungera så bra som möjligt. Kommittén rekommenderar kommissionen att inrätta eller verka för att det inrättas nationella kunskapscentrum och ett övergripande europeiskt kunskapscentrum. Dessa centrum bör inrättas inom redan befintliga nationella ramar. Sådana kunskapscentrum kan också hjälpa de upphandlande myndigheterna att ge målsättningarna för innovation, upphandling med en social inriktning, hållbarhet och miljö ett konkret innehåll. Att använda sig av dessa centrum bör inte göras obligatoriskt. Lokala myndigheter måste ha frihet att välja i denna fråga.

5.

Kommittén gläder sig över att kommissionen ser de små och medelstora företagen som ryggraden i EU:s ekonomi. Kommittén anser också att de små och medelstora företagen måste ha bra tillträde till upphandlingsförfarandena för att sysselsättningen ska bevaras. Det är därför viktigt att man i möjligaste mån avlägsnar de hinder som finns för små och medelstora företag att delta i upphandlingarna.

6.

Det är viktigt att man i möjligaste mån sänker företagens kostnader för att delta i en upphandling. Kommittén stöder därför kommissionens förslag om att i möjligaste mån nöja sig med en egen försäkran och endast begära originalhandlingar av de anbudsgivare som valts ut i urvalsfasen eller den anbudsgivare som vunnit kontraktet.

7.

Kommittén rekommenderar kommissionen att verka för att anbudsgivarna på nationell nivå ska kunna ansöka om så kallade ”upphandlingspass” (helst i form av ett system för elektronisk registrering) och att göra dessa enhetliga med avseende på innehåll och användning. Passet är ett bevis på att en företagare innehar de förklaringar och intyg som ofta efterfrågas av upphandlande myndigheter vid upphandlingar. Genom att endast behöva ansöka om ett sådant pass en gång behöver en företagare inte lämna in samma förklaringar och intyg varje gång. Detta innebär en betydande tids- och resursbesparing för företagare som ofta deltar i upphandlingsförfaranden. Upphandlingspasset skulle vara giltigt under en begränsad period eftersom de certifikat som ligger till grund för det har begränsad giltighet. Detta är bara till gagn för passets trovärdighet. Här och var finns det redan sådana system på nivåer under den nationella nivån, och man har goda erfarenheter av dem. Med tanke på upphandlingspassets karaktär får det inte innebära stora kostnader.

8.

Man bör inte i onödan koppla samman kontrakt mellan upphandlande myndigheter och kontrakt av olika slag eftersom större kontrakt skulle kunna innebära att det blir svårare att uppfylla kriterierna. Kommittén rekommenderar därför att Europeiska kommissionen ökar medvetenheten om att små och medelstora företag har detta problem och att man i motiveringen eller ett passande policydokument framhåller hur viktigt systemet med delkontrakt är.

9.

De små och medelstora företagen gynnas om möjligheterna att använda sig av det förhandlade förfarandet ökar. Förfarandet ger både de upphandlande myndigheterna och anbudsgivarna en viss grad av flexibilitet. De små och medelstora företagens fokus ligger nämligen på kunskapen om den egna produkten eller tjänsten och inte på själva upphandlingsförfarandet. Kommittén uppmanar kommissionen att möjliggöra en mer omfattande användning av det förhandlade förfarandet som standardförfarande. Detta bör regleras på samma sätt som i direktiv 2004/17/EG (försörjningsdirektivet), där de upphandlande myndigheterna väljer den upphandlingsform som man anser passa bäst i den aktuella upphandlingen. Kommittén rekommenderar att alla parallella förfaranden förenklas.

10.

Det nuvarande selektiva förfarandet kan vara ofördelaktigt för de små och medelstora företagen. Under den första fasen i ett selektivt förfarande, dvs. urvalsfasen, får kraven och önskemålen för närvarande bara avse själva företaget. Det handlar för det mesta om att man begär upplysningar om ett företags resultat och dess erfarenheter av att genomföra projekt. De större företagen har vanligtvis genomfört fler projekt än de små och medelstora företagen. Detta innebär att de större företagen kan uppvisa fler passande referenskontrakt och att de därigenom har större chans att bli utvalda. Kommittén rekommenderar därför att man i första omgången av det selektiva förfarandet också gör det möjligt att ta hänsyn till (vissa) tilldelningskriterier.

11.

Kommittén anser att det bör finnas möjlighet till större flexibilitet i upphandlingsförfarandena.

12.

Upphandlingsrätten är komplex och anbudsgivarnas möjligheter att rätta till brister i sina anbud är begränsade. Detta är bland annat en följd av (nationell) rättspraxis och av de val som den upphandlande myndigheten gör i upphandlingsdokumenten i fråga. Kommittén anser därför att man i det nya direktivet eller i motiveringen till detta närmare bör fastställa vilka brister anbudsgivarna får rätta till och vilka kompletteringar och justeringar som får göras.

13.

Med anledning av frågor från anbudsgivarna kan en upphandlande myndighet under upphandlingsförfarandet behöva göra en ändring eller en justering i kontraktet. Om det sker en väsentlig ändring i kontraktet måste upphandlingen i dag avbrytas och en ny upphandling ske. Kommittén rekommenderar därför att man skapar ett enkelt sätt för de upphandlande myndigheterna att ändra kontraktet, t.ex. genom en officiell rättelse med en kort förlängning av tidsfristen för inlämnande av anbud.

14.

Under genomförandet kan det visa sig att den upphandlande myndigheten förbisett en viss aspekt och önskar göra en justering men att denna inte kan betraktas som oförutsebar och nödvändig. Kommittén anser det därför vara tillrådligt att lätta på den nuvarande bestämmelsen om merarbete. Man skulle till exempel kunna göra det möjligt att ge den ursprungliga kontraktstagaren en viss procentandel av kontraktet som merarbete, utan att villkoren i artikel 31 i direktivet behöver vara uppfyllda.

15.

Kommittén uppmanar kommissionen att införa betydligt flexiblare bestämmelser för ramavtal i det nya direktivet. Ramavtal bör regleras på samma sätt som i försörjningsdirektivet. Bestämmelserna om avtalstidens längd och bestämmelsen om att man bara får ha två leverantörer i ett ramavtal i undantagsfall är onödiga bestämmelser som bör tas bort.

16.

Kommittén gläder sig över den uppmärksamhet som kommissionen i grönboken ägnar arbetet med att förverkliga målsättningarna på områdena miljöskydd, social delaktighet, bättre tillgänglighet för funktionshindrade och ökad innovation.

17.

Kommittén framhåller att Europa 2020-strategins framgångar i hög grad beror på hur väl de lokala och regionala nivåerna lyckas med att genomföra de nya innovativa lösningar som satts upp som mål i flaggskeppsinitiativen. Nyskapande lösningar uppstår inte av sig själva. Moderniseringen av EU:s upphandlingsregler måste öka den strategiska smidigheten hos kommuner och andra offentliga aktörer samt generera nya lösningar.

18.

Regionkommittén vill också framhålla att moderniseringen av EU:s upphandlingsregler måste stärka den offentliga sektorns roll när det gäller att främja innovationer. Man måste också skapa förutsättningar för stora utvecklingsprojekt som omfattar flera miljoner euro och gör det möjligt att ta itu med komplexa sociala utmaningar. Dessa projekt kan anta formen av riskkonsortier. Det måste vara möjligt för en kommun eller en annan offentlig aktör att på egen bekostnad skapa sådana grupperingar som sammanför den nödvändiga kompetensen från företag och andra organisationer. Det blir svårt eller rentav omöjligt att använda sig av gängse konkurrensutsatt upphandling. När man skapar något helt nytt måste man oberoende av upphandlingsreglerna kunna sammanföra olika kunskaper via förhandlingar. Framför allt måste man göra det möjligt för små företag att delta.

19.

Kommittén sätter stort värde på möjligheten att använda upphandlingar för att förverkliga målsättningarna för innovation, social delaktighet, hållbarhet och miljö. Möjligheten att klara av dessa målsättningar begränsas av kriteriet att de krav och önskemål som ställs på anbudsgivarna måste ha en koppling till föremålet för kontraktet. En koppling till föremålet för kontraktet bör därför inte vara ett krav. De upphandlande myndigheterna bör när det gäller dessa aspekter i så fall själva avgöra om de ska släppa på kopplingen till föremålet för kontrakten och vilka kriterier de ska använda, eftersom det finns stora skillnader mellan de olika medlemsstaterna. Kommittén rekommenderar att detta tas med i det nya direktivet.

20.

Kommittén håller med kommissionen om att de offentliga myndigheterna kan lämna ett viktigt bidrag till uppnåendet av målen för Europa 2020-strategin genom att använda sin köpkraftspotential på så sätt att de vid upphandling av varor och tjänster väljer sådana som har ett högre ”samhällsvärde”, exempelvis när det gäller att främja innovation, visa respekt för miljön och bekämpa klimatförändringarna, minska energiförbrukningen, öka sysselsättningen, förbättra folkhälsan och de sociala förhållandena och främja jämställdhet genom ökad integration av missgynnade grupper. Man måste uppnå balans mellan ovanstående mål, objektivitet och icke-diskriminering i syfte att få till stånd en sund konkurrens som ger små och medelstora företag tillgång till marknaden på lika villkor. Dessutom måste de lokala och regionala myndigheterna vid sina upphandlingar kunna fastställa högre krav än EU:s minimikrav, utan att äventyra den fria konkurrensen). Kommittén rekommenderar dock kommissionen att ge de upphandlande myndigheterna en viss valfrihet i de nya upphandlingsdirektiven. Detta kan uppnås genom att man å ena sidan ställer krav på att de offentliga myndigheterna vid offentlig upphandling ska främja vissa tjänster av ”samhällsvärde”, men å andra sidan ger dem frihet att välja mellan en eller flera från en förteckning över befintliga alternativ.

21.

Kommittén föreslår att kommissionen ökar medvetenheten om och utvecklar nya sätt för att främja anlitandet av långtidsarbetslösa, funktionshindrade och praktikanter på EU-nivå. I sina upphandlingar kan de upphandlande myndigheterna, om de så önskar, fastställa ett tilldelningskriterium eller ett genomförandevillkor om att det företag som tilldelas kontraktet måste avsätta en viss procentandel av värdet på kontraktet för att anlita människor som ingår i dessa målgrupper vid genomförandet av kontraktet eller på annat håll inom företaget. Sådana krav måste förbli frivilliga på EU-nivå och lokala och regionala myndigheter måste ha maximal flexibilitet för att specificera de olika politiska mål som de önskar uppnå vid en upphandling, samtidigt som de fokuserar på att uppnå bästa värde.

22.

Kommittén anser att tilldelningskriteriet ”ekonomiskt mest fördelaktiga anbud” är ett mycket lämpligt instrument om man vill uppnå målsättningarna för innovation, upphandlingar med social inriktning, hållbarhet och miljö. Kommittén svarar nej på kommissionens fråga om kriteriet ”lägsta pris” bör avskaffas för vissa kategorier. Också för tilldelningskriteriet ”lägsta pris” kan ovan nämnda målsättningar spela en roll, nämligen som minimikrav. De upphandlande myndigheterna måste här kunna göra ett val, beroende på kontraktet. De upphandlande myndigheterna måste dessutom också ofta klara av en besparingsmålsättning, som också måste tas i övervägande vid valet av tilldelningskriterium.

23.

Det är inte alltid möjligt för de upphandlande myndigheterna att kontrollera efterlevnaden av upphandlingskraven i hela leveranskedjan. Det är exempelvis svårt att kontrollera om det förekommit barnarbete i produktionsprocessen i ett tredjeland. Kommittén skulle gärna se att kommissionen uppmärksammar detta problem.

24.

Kommittén rekommenderar att ett antal nya förfaranden tas med i det nya direktivet, nämligen en så kallad marknadsplats för A-tjänster, en modell med valfrihet för medborgarna och ett förfarande för kontrakt med snabba prissvängningar.

25.

Marknadsplats för A-tjänster. I vissa medlemsstater fungerar systemet för B-tjänster på följande sätt: Upphandlingen avser inte ett helt ramavtal, utan varje enskilt kontrakt läggs ut på en så kallad (digital) marknadsplats. På denna marknadsplats finns det alltså ganska många olika enskilda kontrakt. De som är intresserade kan reagera på ett enskilt kontrakt. För varje kontrakt görs en rangordning på basis av uppgivet pris. Därefter studerar och bedömer man kvalitetsaspekterna för de fem billigaste anbudsgivarna. Kontraktet tilldelas den anbudsgivare som lämnat det ekonomiskt mest fördelaktiga av de fem anbuden. Fördelen med en marknadsplats för A-tjänster är att detta system ökar chanserna för egenföretagare utan personal. Vi föreslår att ett sådant system utvecklas också för A-tjänster.

26.

Modellen med valfrihet för medborgarna. Modellen med valfrihet för medborgarna är ett förfarande och en lösning vid kontrakt där det är viktigt att medborgarna har frihet att välja ett visst företag. Detta spelar bland annat en roll vid kontrakt om personliga tjänster. Det är ett system där alla anbudsgivare som uppfyller kvalitetskraven och går med på ett (maximi-)pris som fastställs av den upphandlande myndigheten får ett ramavtal. Medborgarna väljer därefter själva vilket företag de vill anlita för de personliga tjänsterna.

27.

Förfarandet för prissvängningar. Vissa marknader, t.ex. energimarknaden, kännetecknas av snabba prissvängningar. Vid sådana kontrakt bör tidsfristen för överklagande vara så kort som möjligt eftersom anbuden grundar sig på marknadens pris på energi den dag då anbudet lämnades in. Vi föreslår att man i det nya direktivet tar med en bestämmelse om att en justerad tidsfrist för överklagande ska gälla för sådana marknader.

28.

Kommittén gläder sig över att kommissionen håller på att se över tröskelvärdena. Kommittén rekommenderar att man, innan de nya tröskelvärdena fastställs, undersöker vid vilka tröskelvärden man kan tala om ett utländskt intresse. Detta skulle innebära att tröskelvärdena för varor och tjänster blir betydligt högre än de som används för närvarande. Om det är troligt att det inte föreligger ett utländskt intresse kan de upphandlande myndigheterna besparas kostnaderna för ett europeiskt upphandlingsförfarande. Kommittén anser att behovet av betydligt högre tröskelvärden måste finnas med i alla omförhandlingar av WTO-avtalet om offentlig upphandling (GPA).

29.

Allmänt: Det är inte alltid tydligt om det handlar om ett gränsöverskridande intresse. Detta kräver i många fall en marknadsundersökning, vilket återigen medför extra kostnader för de upphandlande myndigheterna. Man borde göra ett förtydligande som ger de upphandlande myndigheterna större säkerhet om vad som menas med ”gränsöverskridande intresse”. Kommittén rekommenderar därför att kommissionen upprättar en förteckning över frågor eller marknader där ett gränsöverskridande intresse spelar en roll. Man borde också ange huruvida detta gäller för hela medlemsstaten eller bara för gränsområdena.

30.

Kommittén svarar nej på kommissionens fråga om huruvida upphandlande myndigheter ska vara skyldiga att ta fram anbudsspecifikationerna för större kontrakt på fler än ett språk eller acceptera anbud på främmande språk. Detta skulle avsevärt öka den administrativa bördan och sannolikt skulle utfallet – när det handlar om att främja utländska anbud – bli mycket begränsat.

31.

Kontrakt under de europeiska tröskelvärdena: Kommittén anser att kontrakt under de europeiska tröskelvärdena inte borde falla under begreppet ”gränsöverskridande intresse”. Nuvarande praxis visar nämligen att antalet kontrakt som överstiger de europeiska tröskelvärdena och där det finns utländska intressenter som konkurrerar om kontrakten är mycket begränsat. Kommittén rekommenderar kommissionen att undersöka vilka siffror det handlar om här. Med utgångspunkt i detta kan man sedan fastställa om det över huvud taget är aktuellt att låta kontrakt under de europeiska tröskelvärdena falla under ”gränsöverskridande intresse”.

32.

Kontrakt som ska undantas: Det är inte tydligt i vilken mån principen om öppenhet spelar en roll när det gäller de kontrakt som ska undantas. För vissa undantag ligger detta närmare till hands, t.ex. för tjänstekoncessioner. För andra undantag, t.ex. anställningsavtal och marköverlåtelser, borde principen om öppenhet inte gälla. Kommittén uppmanar kommissionen att förtydliga vilka undantagna kontrakt principen om öppenhet ska gälla för.

33.

B-tjänster: Kommittén rekommenderar att de B-tjänster som efter utvärderingen av förteckningen över A- och B-tjänster tagits med i förteckningen över B-tjänster inte ska falla under principen om öppenhet och föreslår att kommissionen tar med detta i det nya direktivet.

34.

Kommittén anser att den nuvarande indelningen i A- och B-tjänster bör bevaras. Förteckningen över B-tjänster bör vara förbehållen områden där det inte finns gränsöverskridande konkurrens eller som har en sådan personlig karaktär att det inte är önskvärt med en europeisk upphandling, exempelvis tjänster inom hälso- och sjukvård och sociala tjänster. I sådana fall är av det central betydelse att kontraktsgivaren och brukaren/patienten har förtroende för den som ska fullgöra kontraktet. Detta är dock ofta subjektiva kriterier som inte hör hemma i ett upphandlingsförfarande. Kommittén uppmanar kommissionen att flytta över A-tjänster som inte är lämpliga för gränsöverskridande handel till kategori B. Vi uppmanar vidare kommissionen att utveckla verktyg som gör det lättare för lokala och regionala myndigheter att klargöra huruvida konkreta upphandlingsuppdrag omfattas av bilagan för A- eller B-tjänster.

35.

Kommittén insisterar på att kommissionen ser över förteckningen över CPV-koder. CPV-koderna och de tjänster som hänger samman med dessa är nämligen svåra att uttyda och föranleder frågor. Kommittén insisterar på en tydlig förklaring eller en handledning när det gäller CPV-koderna.

36.

Kommittén anser att man bör se över bestämmelserna om undantagna kontrakt. Man måste överväga såväl ett förtydligande som en komplettering av dessa bestämmelser. Det är exempelvis inte tydligt vilka finansiella tjänster som omfattas av undantaget enligt artikel 16 d och när det är tal om en A-tjänst som är en finansiell tjänst (kategori 6).

37.

Kommittén efterlyser ett undantag i det nya direktivet för kontrakt mellan upphandlande myndigheter. Eftersom myndigheterna har en skyldighet att använda medborgarnas skattepengar på ett ansvarsfullt sätt, bör myndigheterna kunna utnyttja varandras kunskaper och kompetens mot en ersättning för de kostnader detta medför, dock utan skyldighet att inleda ett upphandlingsförfarande. Ett sådant undantag skulle utgöra en stor förbättring av samstämmigheten i EU:s lagstiftning och en lösning på ett av de mest angelägna problemen som de lokala och regionala myndigheterna brottas med i samband med offentlig upphandling.

38.

De upphandlande myndigheterna har stora problem vid upphandling av IKT-system. En upphandlande myndighets IKT-miljö består av olika system som hänger ihop med varandra. Kompletterande kontrakt för t.ex. extra licenser och nya moduler kan därför inte alltid göras till föremål för upphandling utan stora olägenheter, både av teknisk natur och av kostnadsskäl. Kommittén rekommenderar därför kommissionen att undersöka om man i det nya direktivet inte kan utöka möjligheterna till undantag i sådana fall eller införa ett nytt förfarande för IKT-system där konkurrensen inte sker på producentnivå utan på leverantörsnivå och där man konkret efterfrågar ett visst märke.

39.

Kommittén anser liksom kommissionen att man måste stimulera innovation. Upphandlingsrätten gör att upphandlande myndigheter inte kan köpa in nya innovativa produkter hur som helst. Kommittén föreslår att kommissionen undersöker möjligheterna att införa ett undantag. Ett sådant undantag skulle kunna gälla i två år från den dag då ett erkänt patent beviljades för en uppfinning.

40.

Kommittén anser att de upphandlande myndigheterna måste ha en möjlighet att vid kommande upphandlingar ta hänsyn till tidigare erfarenheter av en kontraktstagare. Negativa erfarenheter med ett otillräckligt slutresultat borde också få spela en roll. För närvarande får en part som först (avsiktigt) gjort sig skyldig till försummelse i princip lämna anbud vid en ny upphandling, som i vissa fall till och med måste anordnas bara för att denne backat ur. Detta är ofta inte önskvärt med tanke på de försämrade relationerna, det rubbade förtroendet och de tidigare resultaten. Kommittén rekommenderar ett system som gör det möjligt att väga in de egna erfarenheterna av ett visst företag. Det måste naturligtvis finnas en systematik som garanterar objektivitet. Detta kan uppnås genom att man arbetar med en officiell utvärdering av tidigare kontrakt och gör uteslutningen tidsbegränsad.

41.

Kommittén insisterar på att tillämpningsområdet för det nya direktivet begränsas till den upphandlande myndighetens egna inköp. Det finns stöd för denna ståndpunkt i EU-domstolens rättspraxis. Enligt denna måste det direkta ekonomiska intresset ligga till grund för avgränsningen av direktivets tillämpningsområde. Allmänna överenskommelser om exempelvis utveckling av ett visst område och tilldelning av bidrag bör falla utanför denna definition. Att bara ställa krav på exempelvis ett arbete medför inte något åtagande eller någon upphandlingsskyldighet. I sin offentliga verksamhet är de upphandlande myndigheterna nämligen fria att ställa krav för att kunna ge vägledning. Kommittén rekommenderar att definitionen av kontrakt som kräver upphandling förtydligas genom att rättspraxis på detta område kodifieras.

42.

Definitionen av offentliga byggentreprenadkontrakt är svårhanterlig för de upphandlande myndigheterna. Kommittén anser att kriteriet ”utförande, oavsett form, av en byggentreprenad som tillgodoser de behov som den upphandlande myndigheten har specificerat” väcker frågor och efterlyser en anpassning och en förenkling av denna definition.

43.

Kommittén anser att man bör ta hänsyn till de små offentligrättsliga organens ställning. En upphandlingsskyldighet är en oproportionerlig börda för dessa små offentligrättsliga organ.

44.

Definitionen av offentligrättsligt organ behöver anpassas. Det är svårt för företagen att avgöra om de har att göra med ett offentligrättsligt organ. Definitionen omfattar nämligen finansiella kriterier och kriterier om tillsyn som inte kan kontrolleras av andra. EU-domstolen har dessutom fastställt vilka kriterier som ska gälla för offentligrättsliga organ. Kommittén rekommenderar kommissionen att utarbeta en ny definition av begreppet offentligrättsligt organ.

1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/10

—

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att mycket återstår att göra innan de utvecklingsmål som det internationella samfundet fastställde i millenniedeklarationen för över tio år sedan har uppnåtts, trots vissa framsteg på en rad sociala områden.

—

Vi anser att man bör lägga större vikt vid olika faktorer som har samband med de resurser som finns tillgängliga för finansieringen av utvecklingspolitiken, hålla fast vid biståndsåtagandena, stärka utvecklingsländernas kapacitet att använda sina inhemska resurser, stärka deras skattesystem, bekämpa korruption, främja kampen mot skatteflykt, kapitalflykt och olagliga penningflöden, samt uppmuntra sökandet efter nya finansieringskällor.

—

Kommittén beklagar att kommissionen i sin grönbok inte framhäver de lokala och regionala myndigheternas allt viktigare roll inom EU:s samarbetspolitik, som har som mål att vara effektiv och åtnjuta samhällets stöd, trots att kommissionen instämmer i att dessa myndigheter har en fundamental betydelse när det gäller utvecklingsbistånd och samarbetsprogrammen. På grund av detta efterlyser ReK en mer centraliserad strategi med avseende på lokala och regionala myndigheters roll när det gäller att främja en utveckling med en bred social bas, inrätta effektiva institutioner för samhällsstyrning i utvecklingsländerna, samt skapa en energimodell som är miljömässigt hållbar.

—

ReK hoppas att översynen av den europeiska utvecklingspolitiken och samförståndet på EU-nivå ska fortsätta på den bana som utstakas i meddelandet ”Lokala myndigheter: utvecklingsaktörer”, i vilket man betonar dessa myndigheters ställning, roll och mervärde inom dessa tema- och politikområden. I ljuset av detta, och i syfte att stimulera utbyten och skapa ett forum där de lokala och regionala myndigheterna kan komma till tals i den politiska debatten i frågor som rör samarbete och utveckling, åtar sig ReK att även i fortsättningen bedriva ett nära samarbete med Europeiska kommissionen när det gäller att anordna den årliga konferensen för decentraliserat samarbete.

Föredragande

Jesús GAMALLO ALLER (ES–PPE), Generalsekreterare med ansvar för yttre förbindelser och förbindelser med EU i Galiciens regionregering

Referensdokument

Grönbok om ”EU:s utvecklingspolitik till stöd för en socialt integrerande tillväxt och en hållbar utveckling – Att göra EU:s utvecklingspolitik effektivare”

KOM(2010) 629 slutlig

1.

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att mycket återstår att göra innan de utvecklingsmål som det internationella samfundet fastställde i millenniedeklarationen för över tio år sedan har uppnåtts, trots vissa framsteg på en rad sociala områden.

2.

Kommittén håller med kommissionen om nödvändigheten av att stärka effekterna och öka mervärdet av EU:s utvecklingspolitik i syfte att förverkliga millenniemålen. ReK anser att denna uppgift är ännu viktigare med tanke på den allvarliga ekonomiska kris som drabbat många bidragsgivare.

3.

Kommittén beklagar att man i grönboken inte går närmare in på vilka kriterier som är nödvändiga för att fastställa mervärdet av EU:s samarbetspolitik, att man inte lägger större vikt vid behovet av en rigorös konsekvensbedömning av de genomförda åtgärderna, och att man inte föreslår några åtgärder i syfte att bygga vidare på Parisagendan, Accra-handlingsplanen samt de förpliktelser som följer av det europeiska samförståndet om utveckling och EU:s uppförandekod.

4.

Vi anser att man bör lägga större vikt vid olika faktorer som har samband med de resurser som finns tillgängliga för finansieringen av utvecklingspolitiken, hålla fast vid biståndsåtagandena, stärka utvecklingsländernas kapacitet att använda sina inhemska resurser, stärka deras skattesystem, bekämpa korruption, främja kampen mot skatteflykt, kapitalflykt och olagliga penningflöden, samt uppmuntra sökandet efter nya finansieringskällor.

5.

Kommittén är övertygad om att ett fokuserat stöd som systematiskt följs upp och utvärderas utgör en värdefull investering för bidragsgivarna. Det är även en investering i frihet och rättvisa, eftersom det bidrar till att skapa rättvisare samhällen som i högre grad bygger på erkännandet av de mänskliga rättigheterna. Dessutom är det en investering i möjligheter till framsteg och välstånd, eftersom utveckling i ett område är en av grunderna till stabilitet och dynamisk utveckling i andra områden i en sammanlänkad värld. Slutligen är det en investering i säkerhet, eftersom spänningarna minskar och det internationella systemets styrbarhet förbättras.

6.

Vi framhåller att det internationella biståndet endast är en faktor bland andra faktorer som kan sätta fart på utvecklingen i de fattigaste länderna, vilket innebär att givarländernas politik måste bli mer konsekvent, och att den lagstiftning som reglerar den internationella handeln och den rika världens jordbrukssubventioner bör utformas på ett sådant sätt att de möjligheter till framsteg som globaliseringen erbjuder fördelas så rättvist som möjligt. Kommittén beklagar att dessa aspekter inte behandlas på ett adekvat sätt i grönboken, trots att de behandlats på möten med internationella ledare i FN och G-20.

7.

Kommittén beklagar att kommissionen i sin grönbok inte framhäver de lokala och regionala myndigheternas allt viktigare roll inom EU:s samarbetspolitik, som har som mål att vara effektiv och åtnjuta samhällets stöd, trots att kommissionen instämmer i att dessa myndigheter har en fundamental betydelse när det gäller utvecklings¬bistånd och samarbetsprogrammen. På grund av detta efterlyser ReK en mer centraliserad strategi med avseende på lokala och regionala myndigheters roll när det gäller att främja en utveckling med en bred social bas, inrätta effektiva institutioner för samhällsstyrning i utvecklingsländerna, samt skapa en energimodell som är miljömässigt hållbar.

8.

ReK hoppas att översynen av den europeiska utvecklingspolitiken och samförståndet på EU-nivå ska fortsätta på den bana som utstakas i meddelandet ”Lokala myndigheter: utvecklingsaktörer”, i vilket man betonar dessa myndigheters ställning, roll och mervärde inom dessa tema- och politikområden. I ljuset av detta, och i syfte att stimulera utbyten och skapa ett forum där de lokala och regionala myndigheterna kan komma till tals i den politiska debatten i frågor som rör samarbete och utveckling, åtar sig ReK att även i fortsättningen bedriva ett nära samarbete med Europeiska kommissionen när det gäller att anordna den årliga konferensen för decentraliserat samarbete.

9.

Regionkommittén hänvisar till sitt yttrande om ”Vårpaketet: EU:s åtgärdsplan för att uppnå millennieutvecklingsmålen” (CdR 116/2010), i vilket kommittén föreslog följande: ”Man kunde dessutom överväga att var och en av de 100 000 lokala och regionala myndigheterna i EU, med beaktande av nationell lagstiftning, beslutar att frivilligt avsätta minst en euro per invånare till utvecklingsbistånd. De regionala och lokala myndigheter som inte direkt deltar i decentraliserat samarbete kunde betala in sitt bidrag till en fond för utvecklingsbistånd till lokala myndigheter, vilket redan nu är fallet i Spanien. Åtgärder som indirekt bidrar till utveckling (som t.ex. bidrar till att öka allmänhetens medvetenhet om fattigdomen i världen) skulle också kunna beaktas i detta sammanhang.”

10.

ReK instämmer med kommissionen i att biståndet ska inriktas på ”områden där det kan ge ett klart mervärde”. Man anger emellertid varken kriterier eller indikatorer som gör det möjligt att på ett säkert sätt fastställa hur EU:s förmåga att skapa mervärde i förbindelse med samarbetspolitiken kan mätas.

11.

Kommittén instämmer i kommissionens rekommendation att bibehålla och förbättra förfarandena för utvärdering av effekterna av EU:s samarbetspolitik och påminner om att det finns stort utrymme för EU att införa kraftfullare och mer innovativa utvärderingsmetoder, exempelvis baserade på randomisering (randomized evaluation), en metod som EU hittills knappast har använt. En sådan satsning bör även göras inom det decentraliserade samarbetet.

12.

ReK håller med kommissionen om att det finns minst två anledningar till att prioritera målet om ”en tillväxt till stöd för mänsklig utveckling”. För det första därför att man på detta sätt kan rätta till den skevhet som har kännetecknat biståndet under de senaste åren, då tonvikten lagts på utvecklingens sociala dimension. De sociala landvinningarna går emellertid lätt förlorade om de inte åtföljs av en ekonomisk utveckling som inkluderar alla. För det andra påverkar krisen tillväxtpotentialen samt förutsättningarna för att minska fattigdomen och skapa arbetstillfällen i en lång rad utvecklingsländer.

13.

Tillväxt är inte synonymt med utveckling och utveckling innebär, utöver ökad produktionskapacitet, att de sociala målen främjas och att välståndet fördelas inom hela territoriet genom en hållbar lokal och regional utveckling som omfattar hela regionen och är tillgänglig även för de fattigaste befolkningsgrupperna.

14.

För att denna territoriellt baserade utveckling ska bli livskraftig är de lokala och regionala myndigheternas medverkan av avgörande betydelse, eftersom de är de viktigaste aktörerna i samband med skapandet av en inhemsk, hållbar tillväxt.

15.

En av de viktigaste uppgifterna när det gäller alla utvecklingsstrategier är att stärka partnerländernas institutioner och öka deras effektivitet och legitimitet för att därigenom förbättra förutsättningarna för den ekonomiska och sociala förändringsprocessen.

16.

Kommissionen uppmanas emellertid att i högre grad uppmärksamma den negativa effekt som biståndsberoende kan få på partnerländernas institutioner och att lägga större vikt vid avgörande åtgärder som syftar till att bekämpa korruption och att öka utvecklingsländernas beskattningskapacitet för att därigenom inte bara förbättra institutionernas kvalitet utan även minska biståndsberoendet och stärka deras kapacitet att använda sina inhemska resurser.

17.

Decentraliseringsprocesserna spelar en avgörande roll för att institutionerna ska bli mer legitima och effektiva, eftersom de bidrar till att den styrande nivån kommer närmare medborgarna och att de demokratiska värderingarna förankras i samhället. De lokala och regionala myndigheterna bör spela en avgörande roll när det gäller att uppmuntra dessa processer, men denna aspekt finns inte med i grönboken.

18.

Uppnåendet av en viss säkerhetsnivå är en förutsättning för att skapa utveckling. Detta tvingar givarländerna att se över existerande förbindelser mellan säkerhets- och utvecklingsagendorna, eftersom de har ett samband. Man bör stärka institutionerna, de mänskliga rättigheterna och den sociala sammanhållningen i de länder där statsmakten är bräcklig, samt inrätta mekanismer för tidig varning och förebyggande diplomati. Kommissionen uppmanas emellertid att klargöra kompetensfördelningen mellan de avdelningar som är ansvariga för samarbetet och de som ansvarar för EU:s externa åtgärder.

19.

Kommittén håller med kommissionen om att om man vill förbättra biståndets effektivitet krävs det en ”mer systematisk och effektiv” samordning mellan de europeiska givarna och ger sitt stöd till att kommissionen lägger fram förslaget om att synkronisera de nationella programplaneringscyklerna för rådet 2011. En av principerna i Parisagendan är att förbättra samordningen av biståndet för att därigenom öka biståndets effektivitet. Detta är en del av det europeiska samförståndet om utveckling och utgör en av de grundläggande principerna i EU:s författningstexter (fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, fördraget om Europeiska unionen som undertecknades i Maastricht och Lissabonfördraget).

20.

Kommittén beklagar dock att grönboken inte nämner ett annat område som utgör ett komplement till samordningsaspekten och som har en enorm potential, nämligen behovet av en bättre arbetsfördelning mellan EU:s bidragsgivare. Det är inte bara arbetsfördelningen mellan de nationella bidragsgivarna som bör undersökas, utan också fördelningen mellan nationella och subnationella givare (regionala och lokala) med tanke på deras viktiga roll inom EU:s olika samarbetssystem. Därför uppmanas kommissionen att inrätta kontaktpunkter för de regionala och lokala organen inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och GD DEVCO både i EU och i partnerländerna. Dessutom anser ReK att det är ytterst nödvändigt att inrätta en särskild finansieringsmekanism som står till förfogande för de lokala och regionala myndigheterna inom EU.

21.

För att göra framsteg i fråga om en lämplig arbetsfördelning är det önskvärt att grönboken stöder en strategi som innebär att EU:s biståndspolitik inte enbart baseras på målen, utan även på aktörerna och ansvarsfördelningen mellan dem, dvs. en strategi som framhäver de lokala och regionala myndigheternas bidrag när det gäller att berika samarbetspolitiken och göra den effektivare.

22.

Biståndet är bara en av flera komponenter när det gäller bidragsgivarnas offentliga politik som påverkar partnerländernas utvecklingsmöjligheter. Därför är det ett centralt mål för EU:s utvecklingspolitik att se till att den offentliga politiken blir mer konsekvent. Detta har länge varit en av EU:s grundläggande principer (fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, fördraget om Europeiska unionen som undertecknades i Maastricht och Lissabonfördraget). Kommissionens rapporter om den årliga utvärderingen av medlemsstaternas (och kommissionens egna) framsteg när det gäller grundläggande sektorsspecifika aspekter i samband med konsekvens inom politiken är ett värdefullt instrument för att främja utvecklingen och öppenheten på detta område. ReK framhåller i detta sammanhang betydelsen av fortsatta reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken för att säkerställa att den inte motverkar målen för unionens utvecklingspolitik.

23.

Förbindelserna mellan lokala myndigheter i EU och deras motsvarigheter i mottagarländerna gör det möjligt att konkret främja principen om egenansvar, som står i centrum för Parisdeklarationen och som inte ska betraktas som en fråga på enbart statlig nivå.

24.

Kommittén framhåller att man måste respektera de grundläggande bestämmelserna i EU:s handelsavtal och inte medge några undantag till kraven när det gäller ursprungsreglerna beträffande produkter från partnerländerna, trots att detta kan utgöra en del av associeringsavtalen. De eventuella negativa effekter med avseende på den inre marknadens funktion som kan bli resultatet av dessa undantag från lagstiftningen bör vägas mot eventuella fördelar när det gäller en hållbar utveckling i dessa länder genom att en uteslutande lokal produktion stimuleras.

25.

Budgetstöd är inte något universalmedel och bör därför endast beviljas efter en noggrann analys av situationen i landet. Det är en typ av stöd som främjar samordning mellan biståndsgivarna och egenansvar i partnerländerna. Användningen av denna metod kan motiveras med hjälp av dessa båda mål, förutsatt att förhållandena är lämpliga.

26.

Regionkommittén betonar ännu en gång sitt engagemang när det gäller att utöka sitt samarbete med Europeiska kommissionen i frågor som rör samarbetspolitik och decentraliserad utveckling. Vi framhåller också behovet av fortsatta ansträngningar för att förmå medlemsstaterna och alla de lokala och regionala myndigheterna inom EU att använda sig av atlasen för decentraliserat samarbete, som ger en översikt av de verksamheter inom detta område som finansieras av lokala och regionala myndigheter inom EU. Vidare vill vi understryka att EU:s webbportal för decentraliserat samarbete utgör ett användbart instrument som kommer att bidra till bättre kontakter mellan partner inom detta område, en mer effektiv användning av stödet och undvikande av dubbelarbete.

27.

ReK anser att EU i större utsträckning bör ta hänsyn till inte bara de lokala och regionala myndigheternas ekonomiska betydelse, utan också till det viktiga mervärde som olika regioner eller territorier kan bidra med inom vissa särskilda kompetensområden. Genom sin erfarenhet och sina sakkunskaper på olika områden kan de bidra med lösningar som är anpassade till behoven i de tredjeländer som utgör samarbetspartner, och detta innebär att regionerna och territorierna kan tillföra ett mervärde vid samarbete inom områden som administrativ kapacitetsuppbyggnad, fysisk planering, utbildning, räddningstjänst, jordbrukets och fiskets betydelse för livsmedelstryggheten, förnybar energi, vatten, miljö, havsvetenskap och tillämpad forskning och utveckling. Detta är i synnerhet aktuellt när det gäller de yttersta randområdena, som spelar en aktiv roll som gränsområden och utgör en bas för EU i ett internationellt perspektiv. De kan också bidra till en mer effektiv europeisk utvecklingspolitik.

28.

Regionkommittén ser positivt på förslaget att säkra att biståndet främjar en hållbar tillväxt för alla i partnerländerna. Vi beklagar emellertid att två av de viktigaste aspekterna för att nå detta mål saknas i grönboken. Den första är behovet av att främja en lämplig omfördelning av de inkomster som framstegen genererar och se till att de fördelas mer rättvist enligt vad som är socialt önskvärt. En viss jämlikhetsnivå är nödvändig för att säkerställa stabilitet, konsolidera institutionerna och främja en tillväxt med en bred social bas. Den andra aspekten innebär att ländernas kapacitet på skatteområdet måste stärkas och bedrägerier, kapitalflykt och olagliga penningflöden bekämpas, eftersom de dränerar utvecklingsländernas måttliga inhemska resurser och begränsar deras möjligheter att göra framsteg.

29.

Kommittén framhåller dock att utveckling innebär något mer än enbart tillväxt. Där ingår sociala landvinningar, förstärkning av institutionerna och förändringar i samhället och av produktionen. Målet bör därför vara att uppmuntra en hållbar tillväxt för alla som stimulerar en utveckling på lokal nivå.

30.

Regionkommittén understryker betydelsen av jämställdhet för att uppnå en hållbar tillväxt i våra partnerländer. Förutom att vara en grundläggande fråga om mänskliga rättigheter är reformer för att låta flickor och kvinnor nå sin fulla potential i samhället – utan diskriminering eller hot om våld – det effektivaste sättet för våra partnerländer att utveckla sina ekonomier.

31.

Inrättandet av starka och legitima institutioner kräver att man lägger större vikt vid fördelningsaspekterna då avkastningen av tillväxten kommer fler till del, liksom möjligheterna och chanserna att göra sin röst hörd, samtidigt som decentraliseringsprocesserna, som för institutionerna närmare medborgarna, förstärks. Mot bakgrund av detta anser ReK att de lokala och regionala myndigheternas förvaltningsförmåga bör stärkas i partnerländerna (i detta sammanhang kan program som Taiex och Erasmus utgöra en lämplig inspirationskälla), vilket skulle bidra till en bättre användning av samarbetsfonderna. Kommittén skulle dock vilja uppmana Europeiska kommissionen att starta program för sektorsspecifikt budgetstöd, i syfte att göra det lättare för de lokala och regionala myndigheterna i utvecklingsländer att få tillgång till resurserna.

32.

ReK instämmer i att en god utbildningspolitik är en av de grundläggande förutsättningarna för utveckling, och därför anser kommittén att främjandet av utbildning i dessa länder bör vara en av hörnpelarna i EU:s samarbets- och utvecklingspolitik.

33.

För att detta mål ska kunna uppnås är det nödvändigt att främja och stödja decentraliseringsprocesserna i partnerländerna och, där så är lämpligt, fördela befogenheterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Decentralisering kan vara en lämplig väg för att demokratisera länderna och förankra dem djupare i den sociala verkligheten och för att säkra att utvecklingen omfattar hela territoriet och alla delar av samhället.

34.

Den betydelse som grönboken lägger vid aspekter i samband med kampen mot klimatförändringarna och stödet till den biologiska mångfalden är helt och hållet berättigad. Klimatförändringarna och övriga miljömässiga utmaningar innebär samtidigt för vissa utvecklingsländer möjligheter att göra framsteg genom att utnyttja sina egna natur- och miljöresurser. Det avtal som EU undertecknade i Köpenhamn och som bekräftades i Cancún visar vilken vikt man lägger vid denna aspekt av utvecklingsprocesserna och behovet av att stödja partnerländernas ansträngningar när det gäller att anpassa sig till och mildra miljöproblemen.

35.

Kommittén beklagar att grönboken inte i större utsträckning uppmärksammar de subnationella (regionala och lokala) myndigheternas roll i samband med utformningen av en reell miljöstrategi. Dessa myndigheter har en avgörande betydelse för genomförandet av hållbara strategier för vatten- och avfallsförvaltning, energiförsörjning och skydd av känsliga miljöer.

36.

Ett viktigt element i alla strategier för en miljömässigt hållbar utveckling är den energimodell som ett visst land väljer att använda. Detta innebär att en ökad användning av förnybar energi måste uppmuntras. EU:s erfarenheter på detta område kan vara till nytta för vissa utvecklingsländer, samtidigt som vissa av dessa länder har de speciella förhållanden som krävs för att utveckla denna typ av energi.

37.

ReK föreslår att en internationell överenskommelse mellan lokala och regionala företrädare ska undertecknas. Tanken är att detta skulle fungera som ett energitillskott som kommer alla medborgare till godo, med hjälp av gemensamma program och ett adekvat finansiellt instrument som har utformats särskilt för detta ändamål.

38.

Kommittén betonar att det är viktigt att detta mål om att ändra energimodellen (till förmån för förnybar energi) kompletteras med målsättningen att förbättra landets energiinfrastruktur så att de mest utsatta befolkningsgrupperna får bättre tillgång till energi.

39.

Kommittén instämmer med kommissionen om att landsbygdsutveckling och en tryggad livsmedelsförsörjning är grundläggande faktorer för utvecklingsprocessen, eftersom de berör en sektor som har en avgörande betydelse för tillväxt och ekonomisk omställning i de fattigaste länderna, gör det möjligt att utnyttja en grundläggande rättighet, nämligen adekvat kost, vilket påverkar andra rättigheter (till exempel hälsa, utbildning och arbete), samt ländernas grad av självständighet på internationell nivå.

40.

Den rådande krisen har lett till en onormal ökning av råvarupriserna, inklusive livsmedelspriserna, vilket drabbar de fattigaste ländernas livsmedelsförsörjning mycket hårt, särskilt länderna i Afrika söder om Sahara, där många är nettoimportörer av livsmedel. Kommittén betonar att följden kan bli stora bakslag när det gäller de sociala framsteg som tidigare uppnåtts.

41.

Denna situation är ett resultat av följande fyra faktorer: i) ökad efterfrågan från stora länder med stark tillväxt som driver på handeln med denna typ av produkter på den internationella marknaden, ii) ett otillräckligt engagemang från rika länder och otillräckliga offentliga investeringar i utvecklingsländer under tidigare år när det gäller investeringar på landsbygden, iii) spekulanters agerande, som betraktar dessa produkter som en inkomstkälla där de kan placera sina tillgångar och iv) konsekvenserna av miljöskador för markens och jordbrukets produktivitet.

42.

De tidigare misstagen får inte upprepas inom EU:s samarbetspolitik, och vid utarbetandet av internationella biståndsstrategier måste landsbygdsutvecklingen och livsmedelssäkerheten i partnerländerna prioriteras i högre grad. Kommittén påminner om att EU har lång erfarenhet när det gäller landsbygdsutveckling, jordbrukspolitik och stöd till en tryggad livsmedelsförsörjning, vilket utvecklingsländerna skulle kunna dra nytta av.

43.

Man måste även ta hänsyn till regionernas kapacitet och erfarenheter. De lokala och regionala myndigheterna har erfarenhet av uppbyggnad av grundläggande infrastruktur för livsmedelsdistribution, studier av markens produktivitet, val av lämpliga grödor för de lokala förhållandena, hantering av känsliga, lokala ekosystem samt utarbetande av planer för att säkra befolkningens livsmedelsförsörjning. Dessa aktörer måste följaktligen både involveras och få spela en ledande roll när det gäller EU:s samarbetspolitik.

1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/15

—

Regionkommittén framhåller den lokala och regionala nivåns betydelse inom civilskyddet. De lokala och regionala myndigheterna står ofta i första ledet vid bekämpningen av naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor och måste därför absolut involveras i utvecklingen på detta område, framför allt mot bakgrund av att lagstiftningsbefogenheterna i många medlemsstater är lokala eller regionala.

—

Regionkommittén understryker hur viktigt EU:s engagemang för att stödja medlemsstaternas åtgärder är. Just skadorna från tidigare naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor visar att det fortfarande i viss mån finns ett optimeringsbehov i medlemsstaterna. Också när det gäller en fortsatt förstärkning av samarbetet över lands- och regiongränserna finns det utrymme för en vidareutveckling. Här kan EU på ett värdefullt sätt medverka till ett ännu mer effektivt samarbete genom att förbättra samordningen.

—

Regionkommittén vill dock också påminna om att civilskyddet är en kärnuppgift för medlemsstaterna och de regionala och lokala nivåerna i dessa, och att man inte får göra intrång på deras befogenheter.

—

Regionkommittén framhåller att EUF-fördraget anger att EU i fråga om katastrofhantering har till uppgift att stödja, samordna och komplettera. Därför har övervaknings- och informationscentrumet för räddningstjänsten (MIC) en samordnande roll att spela, eftersom EU varken har behörighet att inrätta egna enheter eller ta över ledarskapet för enheter och andra resurser inom medlemsstaterna. Alla planer och åtgärder måste därför på lämpligt sätt anpassas till och genomföras i enlighet med de krav som gör det möjligt att se till att medlemsstaterna tillämpar subsidiaritetsprincipen.

—

Regionkommittén ställer sig bakom principerna om solidaritet, samarbete, samordning och stöd mellan medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna i EU inom civilskyddet och instämmer i kommissionens ståndpunkt att det behövs ökad samstämmighet, effektivitet och synlighet om man vill uppnå målet, dvs. en förstärkt integrerad insatskapacitet inom EU vid katastrofer.

Föredragande

Norbert KARTMANN (DE–PPE) Ledamot av Hessens delstatsparlament

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Förstärkning av den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer: civilskyddets och det humanitära biståndets roll

KOM(2010) 600 slutlig

1.

Regionkommittén ställer sig positiv till kommissionens planer på att förbättra samstämmigheten i politiken för katastrofinsatser och att utarbeta ett välavvägt gemensamt koncept för EU inom civilskyddet, såsom Regionkommittén tidigare begärt (1).

2.

Regionkommittén framhåller den lokala och regionala nivåns betydelse inom civilskyddet. De lokala och regionala myndigheterna står ofta i första ledet vid bekämpningen av naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor och måste därför absolut involveras i utvecklingen på detta område, framför allt mot bakgrund av att lagstiftningsbefogenheterna i många medlemsstater är lokala eller regionala.

3.

Särskilt mot bakgrund av katastrofen i Japan vill ReK betona betydelsen av ett effektivt och snabbt reagerande beredskapssystem som kan skydda befolkningen. Ett sådant system kan dock endast fungera på lokal och regional nivå. Kommittén understryker kravet från Regionkommitténs resolution ”Konsekvenser av naturkatastrofen i Japan och konsekvenser av kärnkraftskatastrofen – lärdomar för EU” (CdR 123/2011) att man ska inleda en diskussion om centrala säkerhetsfrågor mot bakgrund av erfarenheterna från Japan och att man därvid tar hänsyn till de senaste forskningsresultaten på området. ReK uppmanar medlemsstaterna och regionerna att på grundval av dessa insikter granska och i förekommande fall revidera sina befintliga beredskapsplaner.

4.

Regionkommittén ställer sig positiv till kommissionens klargörande om att förstärkningen av den europeiska insatskapaciteten vid katastrofer bör ske med de enheter och styrkor som tillhandahålls av medlemsstaterna. Regionkommittén stöder kommissionens strategi att bygga vidare på dessa befintliga strukturer och mer effektivt samla resurser och samordna användningen av dem utan att det uppstår ytterligare byråkrati. Genom en bättre samordning kan man uppnå mer effektiva resultat för de människor som drabbas av katastrofer.

5.

När det gäller civilskyddets verksamhet ställer sig Regionkommittén bakom principerna om solidaritet, subsidiaritet och förebyggande.

6.

Regionkommittén understryker hur viktigt EU:s engagemang för att stödja medlemsstaternas åtgärder är. Just skadorna från tidigare naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor visar att det fortfarande i viss mån finns ett optimeringsbehov i medlemsstaterna. Också när det gäller en fortsatt förstärkning av samarbetet över lands- och regiongränserna finns det utrymme för en vidareutveckling. Här kan EU på ett värdefullt sätt medverka till ett ännu mer effektivt samarbete genom att förbättra samordningen.

7.

Regionkommittén framhåller frågans betydelse mot bakgrund av klimatförändringarna. Naturkatastroferna blir allt vanligare och allvarligare. Framför allt översvämningar, torka och skogsbränder samt skador till följd av köld och snö utgör allt större risker.

8.

Kommittén betonar också att denna fråga är viktig i samband med andra naturkatastrofer. Detta gäller till exempel vid vulkanutbrott eller jordbävningar, som enligt statistiken drabbar och kommer att drabba Sydeuropa, Turkiet och även en del av Centraleuropa med varierande mellanrum.

9.

Regionkommittén påpekar att det i Lissabonfördraget infördes en solidaritetsklausul (artikel 222 i EUF-fördraget) som föreskriver att EU och dess medlemsstater ska bistå varandra vid naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor på EU:s territorium. Vidare välkomnar Regionkommittén att EU:s samordnande roll stärks i enlighet med subsidiaritetsprincipen samt att medlemsstaternas samarbete på detta område och den ömsesidiga katastrofhjälpen medlemsstaterna emellan i enlighet med artikel 6 andra meningen bokstav f tillsammans med artiklarna 2.5 och 196 i EUF-fördraget främjas.

10.

Regionkommittén anser att fortsatta åtgärder för att stärka katastrofinsatserna och snabbinsatsförmågan måste grunda sig på en strukturerad analys av utgångsläget och eventuella brister, så att skräddarsydda lösningar kan utvecklas.

11.

Regionkommittén framhåller vikten av att i samband med detta fastställa och inventera vilka resurser som finns i medlemsstaterna. I nästa steg borde man – vid sidan av åtgärder för att förbättra samordning och tillgänglighet – på grundval av de resurser som identifierats undersöka vilka brister som finns och var det finns ett konkret behov av stöd från EU för att medlemsstaterna ska kunna optimera sina resurser. Genomförandeåtgärder borde alltid grunda sig på välunderbyggda utvärderingar.

12.

Regionkommittén stöder kommissionens strävan att utarbeta system för förhandsplanering utöver det nuvarande konceptet med tillfälligt bistånd till medlemsstaterna.

13.

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att man bör utarbeta referensscenarier, identifiera och kartlägga de resurser som medlemsstaterna kan tillhandahålla med utgångspunkt i dessa scenarier och höja övningsintensiteten om man vill kunna använda, kontrollera och i tid komplettera de befintliga resurserna på ett mer effektivt sätt till att skydda medborgarna. I samband med detta skulle också lämpliga beredskapsplaner kunna vara ett värdefullt instrument.

14.

Regionkommittén uppskattar kommissionens strävan att ytterligare förbättra insatskapaciteten vid katastrofer. Detta bör ske genom att man vidareutvecklar det EU-förfarande som i princip visat sig fungera.

15.

Regionkommittén stöder uttryckligen principen om solidaritet och ömsesidig hjälp i katastrofsituationer, såsom denna kommit till uttryck i en mängd bilaterala överenskommelser, överenskommelser över nationsgränserna och konkret bistånd mellan regionerna. Det mångsidiga samarbetet mellan regionerna över nationsgränserna visar också att det är just regionerna som i hög grad bidrar till en snabb katastrofhjälp. Detta framgångsrika samarbete innefattar också en gemensam strävan att ta fram kartor över riskområden och bedöma potentiella hot. Regionerna spelar här en central roll eftersom de är särskilt utsatta i samband med naturkatastrofer, och därför har de utvecklat räddningstjänster och byggt upp en samlad erfarenhet som kan exporteras till grannländer utanför EU. Framför allt har de yttersta randområdena erfarenhet som kan överföras till omgivande regioner.

16.

Regionkommittén betonar medlemsstaternas egenansvar på detta område och bestämmelserna om EU:s rättsliga befogenheter enligt artikel 196 i EUF-fördraget, såsom också rådet (allmänna frågor) nyligen framhävde i sina slutsatser av den 14 december 2010 (2).

17.

Regionkommittén påpekar än en gång att man bör stödja de medlemsstater och regioner som ofta drabbas av naturkatastrofer, för att förbättra deras förmåga att reagera snabbt och effektivt i katastrofsituationer.

18.

Regionkommittén anser att EU:s stöd för att avhjälpa eventuella brister på vissa områden framför allt bör ske genom att uppbyggnaden och utbyggnaden av EU:s kapacitet att reagera vid katastrofer inom medlemsstaternas territorier påskyndas i och av medlemsstaterna själva, i enlighet med vedertagna normer och krav.

19.

Regionkommittén framhåller att EUF-fördraget anger att EU i fråga om katastrofhantering har till uppgift att stödja, samordna och komplettera. Därför har övervaknings- och informationscentrumet för räddningstjänsten (MIC) en samordnande roll att spela, eftersom EU varken har behörighet att inrätta egna enheter eller ta över ledarskapet för enheter och andra resurser inom medlemsstaterna. Alla planer och åtgärder måste därför på lämpligt sätt anpassas till och genomföras i enlighet med de krav som gör det möjligt att se till att medlemsstaterna tillämpar subsidiaritetsprincipen.

20.

Regionkommittén konstaterar att de lokala och regionala enheterna och institutionerna i medlemsstaterna har en central roll att spela i civilskyddets organisation. Lämpligast är att man på nationell, regional eller lokal nivå vidtar effektiva och snabba insatser vid katastrofer. Endast med ett heltäckande nät av lämpliga förebyggande åtgärder kan man snabbt och effektivt bekämpa katastrofer och på bästa sätt begränsa deras effekter. Just erfarenheterna av att hantera aktuella katastrofer (skogsbränder och översvämningar) visar hur viktigt det är med en snabb och stringent reaktion för lyckade insatser vid katastrofer.

21.

Regionkommittén anser dessutom att de regioner och områden som är utsatta för en gemensam fara även i fortsättningen måste samarbeta intensivt. Regionerna, som är de instanser som på plats är behöriga och ansvariga för ett effektivt civilskydd, framhåller i detta sammanhang återigen sitt särskilda, nationsöverskridande solidaritetsåtagande. Redan i dag finns det en rad gränsöverskridande överenskommelser och avtal om hjälp där regionerna åtagit sig att bistå varandra, och dessa ligger till grund för ett lyckat samarbete. Regionerna har redan i flera fall bevisat att de kan tillämpa dessa överenskommelser i praktiken. En riskkarta samt en utvärdering av potentiella hot kan praktiskt sett komma att bli något mycket värdefullt.

22.

Regionkommittén framhåller att ett geografiskt heltäckande civilskydd på plats också kan uppnås med hjälp av volontärer. En förstärkning av volontärstrukturerna är därför ett effektivt sätt att förbättra den regionala insatskapaciteten vid katastrofer. Regionkommittén uppmanar kommissionen att i framtiden i större utsträckning stödja uppbyggnaden och utbyggnaden av volontärstrukturerna inom civilskyddet i de regioner där så önskas. Europeiska året för volontärarbete borde användas för att stödja medlemsstaterna i deras strävan att bygga upp sådana strukturer.

23.

Regionkommittén ställer sig positiv till att det förebyggande arbetet blir alltmer framträdande, framför allt mot bakgrund av de allt större risker för naturkatastrofer som uppstår genom klimatförändringarna. EU borde därför stärka sin verksamhet på detta område och i samband med detta framför allt hjälpa regionerna att vidta nödvändiga åtgärder för att det över huvud taget inte ska uppstå katastrofer eller för att i största möjliga utsträckning begränsa deras effekter. Erfarenheterna av skogsbränderna i Sydeuropa har visat hur lyckade förebyggande åtgärder kan vara och vilken betydelse de kan ha.

24.

I kraft av organisatoriskt rättsliga överenskommelser mellan regioner (parter) anser Regionkommittén att man bör utnyttja de samverkanseffekter som uppstår genom den planerade förstärkningen av övervaknings- och informationscentrumet (MIC) som en institution för samordning av insatser inom civilskydd och humanitär hjälp. Man måste dock värna om de rättsliga och strukturella skillnaderna mellan de båda områdena.

25.

Regionkommittén stöder strävan att öka samordningen av åtgärderna inom det humanitära biståndet med internationella statliga och icke-statliga hjälporganisationer. Genom ett mer intensivt samarbete och möjligheterna att använda sig av de olika parternas (regionernas) databaser på distans borde man undvika att det uppstår strukturer som överlappar varandra. Detta gäller framför allt vid inrättandet av EU:s egna biståndslager. Just när det gäller biståndet in natura borde man dessutom också eftersträva samverkanseffekter mellan medlemsstaternas hjälpinsatser och det humanitära bistånd som finansieras av EU. I detta sammanhang måste man sträva mot att främja samordningen med de övriga aktörerna – i synnerhet regionerna – i syfte att göra detta stöd mer effektivt.

26.

ReK erinrar om att några regioners (till exempel de yttersta randområdenas) geostrategiska belägenhet medför att de är privilegierade europeiska aktörer när det gäller brådskande humanitära insatser i EU:s omvärld, vilket framgår av insatser på senare tid, till exempel i Haiti.

27.

Regionkommittén ser det som en central uppgift att göra insatserna inom civilskyddet och det humanitära biståndet synligare i framtiden. Meningen med detta är inte bara att informera EU-medborgarna om hur EU reagerar på katastrofer och att stärka EU:s politiska roll som en ansvarstagande och tillförlitlig internationell partner. Tanken är också att ytterligare motivera de många hjälparbetarna i deras engagemang. Hjälparbetarna är en förutsättning för att dessa insatser över huvud taget ska kunna genomföras. Att utarbeta en gemensam kommunikationsstrategi, med stöd av dataverktyg som kan användas på distans och e-sidor (databaser över kapacitet och resurser) är i detta sammanhang ett viktigt inslag i arbetet för att öka synligheten. Denna kommunikationsstrategi borde också innehålla en lämplig redogörelse för vilken kapacitet de mekanismer och biståndsstrukturer som redan finns har.

28.

Regionkommittén hänvisar till erfarenheterna av de pågående internationella katastrofhjälpsinsatserna. Enligt dessa är det för en effektiv hjälp viktigt att det finns snabb och obyråkratisk tillgång till transportkapacitet. För att optimera de internationella hjälpinsatserna välkomnar Regionkommittén därför förslaget om att stärka inslaget av samfinansiering i transportkostnaderna. I detta sammanhang borde man dessutom också undersöka hur man kan förbättra tillgången till och förmedlingen av lämplig transportkapacitet. Här måste man finna sätt som gör det möjligt för hjälparbetarna att utan extra transportkostnader snabbt och obyråkratiskt tillhandahålla hjälp i de drabbade regionerna. Målet måste vara att i största möjliga utsträckning befria den som redan tillhandahåller nödvändiga resurser från transportkostnaderna.

29.

Regionkommittén föreslår att man fortsätter att målinriktat främja och stödja det framgångsrika interregionala samarbetet särskilt när det gäller de nationella förebyggande strategierna. Regionkommittén påpekar att Interreg-initiativet visat sig vara ytterst effektivt för utbyte av god praxis vid förebyggande av naturkatastrofer i just gränsöverskridande sammanhang. Genom att skapa europeiska grupperingar för territoriellt samarbete (EGTS) kan man ytterligare förbättra genomförandet av katastrofförebyggande åtgärder när det gäller gemensamma databaser, övningar, riskbedömning och system för tidig varning samt tekniköverföring och expertutbyte.

30.

Regionkommittén ställer sig positiv till kommissionens uttalande om att man borde utnyttja de resurser som finns på bästa möjliga sätt och att man inte borde skapa ytterligare finansiella och byråkratiska bördor. Detta är särskilt viktigt för de lokala och regionala myndigheterna, som visserligen har omfattande kunskaper inom katastrofförebyggande, katastrofberedskap och katastrofinsatser men som måste klara sig på en begränsad budget. Detta gäller framför allt för de humanitära hjälpinsatserna, där de lokala och regionala myndigheterna inte har några särskilda medel eftersom dessa insatser inte hör till deras kärnuppgifter.

31.

Regionkommittén välkomnar planerna på att stärka övervaknings- och informationscentrumet som en institution för samordning av insatserna både vid katastrofhjälpinsatser inom unionen och vid humanitära insatser utanför EU, särskilt i de länder som är mest sårbara vid katastrofer och hamnar lägst på FN:s index över mänsklig utveckling. Man måste dock beakta att det inte planeras någon överföring av de operativa uppgifterna i detta sammanhang. Det operativa ansvaret måste också i fortsättningen vila på biståndsgivarna. Det är också de som bäst kan ta detta ansvar.

32.

Regionkommittén ställer sig bakom principerna om solidaritet, samarbete, samordning och stöd mellan medlemsstaterna, regionerna och de lokala myndigheterna i EU inom civilskyddet (3) och instämmer i kommissionens ståndpunkt att det behövs ökad samstämmighet, effektivitet och synlighet om man vill uppnå målet, dvs. en förstärkt integrerad insatskapacitet inom EU vid katastrofer.

33.

Regionkommittén vill dock också påminna om att civilskyddet är en kärnuppgift för medlemsstaterna och de regionala och lokala nivåerna i dessa, och att man inte får göra intrång på deras befogenheter.

34.

Mot bakgrund av EU:s befogenheter enligt artikel 6 andra meningen bokstav f tillsammans med artiklarna 2.5 och 196 i EUF-fördraget ställer sig Regionkommittén därför positiv till att kommissionen inte framför några krav på en europeisk civilskyddsstyrka.

35.

Regionkommittén stöder kommissionens strävan att utveckla ett gemensamt helhetskoncept för en reglering av katastrofförebyggande, katastrofberedskap och katastrofinsatser på ett fördragsenligt sätt.

1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/20

—

Regionkommittén understryker att direktstöd i fortsättningen måste vara grundstommen i åtgärderna för att stabilisera jordbrukarnas inkomster, som ersättning för att de tillhandahåller kollektiva nyttigheter och som kompensation för EU:s högre produktionsnormer, och på villkor att frikopplingen inte innebär någon risk för att produktionen försvinner i områden med varaktiga naturbetingade nackdelar.

—

Regionkommittén understryker att den gemensamma jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken inte kan betraktas som oberoende av varandra. De territoriella målen för dessa politiska strategier måste samordnas mer än hittills, framför allt på EU-nivå.

—

Kommittén upprepar sitt stöd till förslaget att utarbeta en gemensam strategisk ram för strukturfonderna och övriga fonder för regional utveckling, exempelvis EJFLU och EFF.

—

Regionkommittén är bekymrad över kommissionens första riktlinjer om regleringen av jordbruksmarknaderna efter 2013 och anser att den gemensamma jordbrukspolitikens framtid är oupplösligt kopplad till att den offentliga regleringen av marknaderna bibehålls, i syfte att bekämpa prisvolatiliteten och säkra stabila priser både för producenter och konsumenter.

—

Kommittén anser att den gemensamma jordbrukspolitikens framtid måste ses i förhållande till den europeiska handelspolitikens framtid. Om EU vill bidra till livsmedelssäkerheten i världen måste man inom handelspolitiken i EU och internationellt också inom ramen för Världshandelsorganisationen och andra forum se till att jordbruket i EU kan producera på rättvisa villkor.

—

Regionkommittén framhåller subsidiaritetsprincipens betydelse i utformningen av den framtida sammanhållnings- och jordbrukspolitiken. Utan att ifrågasätta behovet av en EU-strategi för dessa politikområden och mervärdet av en gemensam politik vill Regionkommittén framhålla att de lokala och regionala myndigheterna mer än hittills måste involveras i besluten om utformningen av den framtida gemensamma jordbrukspolitikens pelare. Man måste absolut införa en ram för flernivåstyre om man vill behålla den gemensamma strategi som den gemensamma jordbrukspolitiken innebär och samtidigt stärka det lokala ansvaret och öka acceptansen bland medborgarna.

—

Regionkommittén understryker att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken endast kan uppnås om det också efter 2014 finns tillräckliga budgetmedel.

Föredragande

Luis DURNWALDER (IT–PPE), Provinsordförande i den autonoma provinsen Bolzano/Bozen

Referensdokument

Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020: Att klara framtidens utmaningar i fråga om livsmedel, naturresurser och territoriell balans

KOM(2010) 672 slutlig

1.

Jordbruket har stor betydelse för utvecklingen av Europas landsbygdsområden eftersom det förser nästan 30 miljoner människor med arbete. Landsbygdsområdena utgör 90 % av EU:s territorium, och 60 % av EU:s medborgare lever på landsbygden.

2.

Jordbruket gör det möjligt att säkerställa livsmedelsförsörjningen i Europa och bidrar till att skapa ekonomiska kretslopp och arbetstillfällen. Det skapar också högkvalitativa livsmiljöer och bidrar till att bevara lokala hydrogeologiska förhållanden, kulturlandskap och traditioner. Utan jordbruk vore det inte tänkbart med en multifunktionell och hållbar utveckling av landsbygdsområdena i Europa.

3.

Sedan Europeiska ekonomiska gemenskapen grundades har den gemensamma jordbrukspolitiken därför varit en av gemenskapens centrala uppgifter. Den gemensamma jordbrukspolitiken har visat att en gemensam politik kan innebära ett stort mervärde för det europeiska samhället, varvid målen för Europa 2020-strategin kan främjas genom territoriella pakter.

4.

Den gemensamma jordbrukspolitiken har varit och är också framgångsrik, eftersom den under de årtionden som den funnits hela tiden bemött och anpassats till de nya utmaningarna i Europa och världen.

5.

Jordbrukspolitiken måste få en ny utformning efter 2013 på grund av följande faktorer: de ekonomiska ramförhållandena, prisvolatiliteten, jordbrukarnas kraftigt minskade inkomster, den växande efterfrågan på livsmedel och råvaror från jordbruket i världen, behovet av att skapa hållbara och miljövänliga produktionsmetoder – framför allt ett förstärkt klimatskydd inom jordbruket och skydd mot klimatförändringarnas negativa effekter – och ett förbättrat djurskydd och ett bra konsumentskydd, både när det gäller livsmedelstrygghet och garanterad tillgång på jordbruksprodukter.

6.

Regionkommittén antog redan vid sin 85:e plenarsession den 9–10 juni ett initiativyttrande om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid efter 2013 där kommittén hävdade att jordbrukspolitiken måste

7.

Den 27 januari 2011 antog Regionkommittén sitt förberedande yttrande om lokala livsmedelssystem, i vilket man särskilt betonar värdet av ett varierat europeiskt jordbruk och mervärdet av lokal marknads- och saluföring för att tillgodose miljömässiga, sociala och ekonomiska behov.

8.

Mot bakgrund av ReK:s arbete om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och som svar på meddelandet från november 2010 noterar Regionkommittén med tillfredsställelse att kommissionen i detta meddelande tar upp många av punkterna i Regionkommitténs ovan nämnda yttrande och understryker att dessa är relevanta och måste beaktas vid reformen.

9.

Regionkommittén understryker framför allt den gemensamma jordbrukspolitikens och särskilt dess andra pelares betydelse för den allmänna utvecklingen i de europeiska landsbygdsområdena. Den har även flera kopplingar till sammanhållningspolitiken och därför kan man inte betrakta dessa politikområden oberoende av varandra, även om de är självständiga områden och nödvändiga i sig. De territoriella målen för dessa politiska strategier måste samordnas mer än hittills, framför allt på EU-nivå. Regionkommittén understryker behovet av att axel 3 i pelare 2 tillförs tillräckliga resurser för att förbättra livskvaliteten och främja diversifieringen av landsbygden.

10.

Regionkommittén framhåller subsidiaritetsprincipens betydelse i utformningen av den framtida sammanhållnings- och jordbrukspolitiken. Utan att ifrågasätta behovet av en EU-strategi för dessa politikområden och mervärdet av en gemensam politik vill Regionkommittén framhålla att de lokala och regionala myndigheterna mer än hittills måste involveras i besluten om utformningen av den framtida gemensamma jordbrukspolitikens pelare. Man måste absolut införa en ram för flernivåstyre (medlemsstater, regioner och kommuner) om man vill behålla den gemensamma strategi som den gemensamma jordbrukspolitiken innebär och samtidigt stärka det lokala ansvaret och öka acceptansen bland medborgarna. Samtidigt måste man dock se till att denna subsidiaritetsprincip inte leder till onödigt många planeringsnivåer och därmed till en ohanterlig administrativ börda.

11.

Efterfrågan på livsmedel kommer att öka över hela världen. Detta kan förklaras med både den befolkningsökning som förväntas i världen, den ökade köpkraften och de effekter som detta får på kostvanorna i många tillväxtekonomier. Den gemensamma jordbrukspolitiken, vars grundläggande uppgift framför allt är att förse människor i Europa med livsmedel och att bidra till livsmedelsbalansen, kan och måste bidra till att tillgodose denna växande globala efterfrågan. Jordbruket medverkar dessutom i hög grad till att tillhandahålla kollektiva nyttigheter, bl.a. i form av förnybara råvaror för en tryggad energiförsörjning (som inte direkt konkurrerar med livsmedelsproduktionen) och till att bevara dynamiska landsbygdsområden.

12.

När man betraktar den gemensamma jordbrukspolitikens framtid kan man mot denna bakgrund inte bortse från europeiska handelspolitikens framtid. Om EU vill bidra till livsmedelstryggheten i världen måste man inom handelspolitiken i EU och internationellt – inom ramen för Världshandelsorganisationen och andra forum – se till att jordbruket i EU kan producera på rättvisa villkor. När jordbrukarna måste uppfylla villkor som är strängare än de internationella normerna och som medför ytterligare kostnader, måste man ta hänsyn till dessa merkostnader när man fastställer importbestämmelser inom ramen för internationella handelsavtal.

13.

Det finns ett särskilt samband mellan jordbruk och miljö. En hållbar användning av naturresurserna är därför inte bara ett berättigat samhällsintresse utan också en livsviktig fråga för jordbrukarna själva och för bibehållandet av jordbrukets produktionspotential. Inom jordbruket borde man därför också bidra till arbetet med de utmaningar som klimatförändringarna medför, försämrad jordmån, brist på vatten, vattenföroreningar, förlust av livsmiljöer och biologisk mångfald, och genom den gemensamma jordbrukspolitiken måste man stödja lösningar på dessa förestående problem.

14.

I samband med detta måste man framför allt betona jordbrukets roll i kampen mot klimatförändringarna. Jordbrukarna har redan gjort stora ansträngningar för att kraftigt minska utsläppen av växthusgaser. Härutöver krävs det dock också ett intensivt arbete för att utveckla anpassningsstrategier så att jordbruket också i framtiden kan fullgöra ovan nämnda funktioner. På samma sätt bör det betonas att marken kan fungera som en koldioxidsänka, samtidigt som dess avkastningsförmåga förbättras genom att andelen organiskt material ökar, och att de fleråriga grödorna har en förmåga att binda koldioxid. Jordbruket är en av de centrala sektorerna för en lösning på problemet. Det bidrar till en hållbar energiförsörjning och till att det byggs upp en ”mjuk kemi” på basis av förnybara råvaror. Här har också regionerna och kommunerna en särskild roll att spela genom att de kan stödja innovativa energikoncept som också grundar sig på biomassa. Den viktigaste förnybara energikällan är i detta fall trä. Inom ramen för landsbygdsutvecklingen måste man därför även fortsättningsvis stärka skogsbruket i de regioner där skogen bidrar till att skydda mot faror, till att bekämpa erosion och till att locka turister, och man måste även ta bättre vara på restprodukterna vid beskärning av fleråriga odlingar.

15.

Regionkommittén stöder kommissionens ståndpunkt att jordbrukspolitiken även i fortsättningen måste grunda sig på två pelare som stäms av mot varandra och där pelarna behåller samma inriktning som hittills. Kommittén vill emellertid understryka vikten av att ytterligare tydliggöra de mål som fastställts för de två pelarna.

16.

Direktstöden inom den första pelaren tryggar jordbrukarnas inkomster, premierar jordbrukarna för att de tillhandahåller sådana kollektiva nyttigheter som landskapsskydd, miljöskydd och livsmedelssäkerhet, nyttigheter som EU-medborgarna inte längre vill avstå från, och utgör ett försök att kompensera jordbrukarna i EU för att de måste uppfylla högre normer än konkurrenterna på världsmarknaden samt utgör en buffert mot volatiliteten på marknaden.

17.

Den andra pelaren främjar utvecklingen av landsbygdsområdena. Den måste därför anpassas till de enskilda regionernas behov och utformas i samarbete med regioner och lokala myndigheter om dessa har ett finansiellt medansvar inom ramen för samfinansieringen.

18.

Regionkommittén understryker att målen för den gemensamma jordbrukspolitiken endast kan uppnås om det också efter 2014 finns tillräckliga budgetmedel.

19.

Regionkommittén understryker att direktstöd i fortsättningen måste vara grundstommen I åtgärderna för att stabilisera jordbrukarnas inkomster, som ersättning för att de tillhandahåller kollektiva nyttigheter och som kompensation för EU:s högre produktionsnormer, och på villkor att frikopplingen inte innebär någon risk för att produktionen försvinner i områden med varaktiga naturbetingade nackdelar.

20.

Regionkommittén ställer sig bakom kravet på en mer rättvis fördelning av direktstöden eftersom det nuvarande systemet för direktstöd utgår från tidigare produktionsvolymer, vilket snedvrider konkurrensen inom EU. Det bör därför ersättas med ett system där alla former av jordbruk i EU behandlas rättvist.

21.

För att undvika obalans på marknaden inom EU anser Regionkommittén att man måste fortsätta med harmoniseringen av gårdsstöden i Europa. Regionkommittén framhåller dock att man måste ta hänsyn till båda pelarna vid fördelningen av medlen mellan de enskilda medlemsstaterna.

22.

Regionkommittén anser att man bör fortsätta med modellen med frikopplat gårdsstöd och stöder kommissionens förslag att så snabbt som möjligt avveckla de historiska och gårdsspecifika gårdsstöden. Kommittén förespråkar en övergång till en premie fastställd på regional bas.

23.

Regionkommittén understryker att man under denna övergång måste avveckla den ojämna fördelning av gårdsstödet inom medlemsstaterna som modellen med historisk fördelning medfört, eftersom den strider mot andan i frikopplingen och eftersom den lett och leder till oacceptabla obalanser på marknaden inom medlemsstaterna. Kommittén påpekar dock behovet av att införa en övergångsperiod som gör det möjligt för jordbruken att anpassa sig till eventuella nya betalningssystem.

24.

Regionkommittén stöder kommissionens förslag om att införa ett tak för gårdsstöd. Kommittén understryker att man i samband med detta måste ta hänsyn till olika gårdsformer, sammanslutningar och gårdarnas bidrag till sysselsättningen, samt till antalet medlemmar när det gäller juridiska personer och till att man inte får förhindra en tidsenlig strukturanpassning av jordbruket i EU.

25.

Regionkommittén framhåller kommissionens överväganden om att man också i framtiden måste se till att det finns kopplade premier i områden med specifika problem och för former av jordbruk som är särskilt viktiga för jordbrukets fortbestånd i dessa områden. I detta sammanhang bör man hänvisa till betesdjurens betydelse för bergsområdena, arktiska områden, öområden och glest befolkade områden, dvs. produktionssystem som på grund av klimat och svåra terrängförhållanden kräver särskilt stöd, och framför allt för mejeriindustrins fortbestånd i dessa områden, även efter det att kvotsystemet inom mjölksektorn löpt ut. Utan en fungerande mejeriindustri kan man inte bevara den yta som används för jordbruk, framför allt ängarna, bergsängarna i bergs- och höglandsområden och de betade skogarna i Medelhavsområdet. På samma sätt har olivodlingar med låg avkastning i bergstrakter och andra områden där klimatet begränsar odlingsvillkoren en särskild betydelse. Dock har även bevarandet av sektorerna för nötkött och uppfödning av får och getter en stor betydelse för bevarandet av ekosystemen i Europas betesmarker, liksom för sysselsättningen i vissa regioner. Om dessa ytor gick förlorade för jordbruket skulle det unika kulturlandskapet i dessa områden också gå förlorat. Dessutom innebär boskapsskötsel att marginella marker tas i bruk, även i stadsnära områden. Detta är viktigt för att säkerställa öppna landskap (t.ex. flodslätter) och ändå få ett ekonomiskt utbyte av dessa. Utan kopplat ekonomiskt stöd hotas sektorns fortbestånd, vilket innebär att den inte längre kan fylla denna roll.

26.

Det är viktigt att man fullt ut utnyttjar det kopplade stödet som Världshandelsorganisationen tillåter.

27.

Regionkommittén ställer sig bakom kommissionens rekommendation om att höja gårdsstödet i mindre gynnade områden och på så sätt kompensera merkostnaderna för produktionen på dessa gårdar och främja ett jordbruk som omfattar hela Europa. Regionkommittén understryker att en sådan höjning är berättigad och krävs för att trygga jordbrukarnas inkomster i alla Europas regioner.

28.

Den gemensamma jordbrukspolitiken och jordbrukarna kan inte ensamma spela en aktiv roll i kampen mot de nya miljöutmaningarna, särskilt om inte anslagen för detta ändamål ökas.

29.

Regionkommittén betonar att jordbruksmiljöprogram inom andra pelaren bör bidra till att uppnå målet om att i högre grad ge jordbruket en inriktning i linje med miljöskyddet. I detta sammanhang bör det påpekas att vissa medlemsstater använder mindre än 10 % av den sammanlagda budgeten i den andra pelaren och därmed nästan inte erbjuder jordbrukarna några miljöprogram. Regionkommittén föreslår därför att alla medlemsstater i framtiden ska ha en skyldighet att använda minst 10 % av den totala budget för miljöprogram för jordbruket som finns i den andra pelaren och att man för detta ändamål ska kunna tillämpa en lägre grad av samfinansiering på minst 10 %.

30.

Regionkommittén anser att biologiskt jordbruk och integrerat jordbruk bör få bättre stöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom de ingår i en politik för hållbar utveckling.

31.

Med tanke på hur snabbt de aktiva jordbrukarna i EU åldras måste man snarast möjligt vidta ytterligare åtgärder för unga jordbrukare. Det stöd till unga jordbrukare som hittills erbjudits inom den andra pelaren har visat sig vara otillräckligt för att stoppa den aktiva jordbruksbefolkningens åldrande. I EU i dag är bara 7 % av jordbrukarna yngre än 35 år, medan en tredjedel är äldre än 65 år. Man måste därför undersöka möjligheten att höja direktstöden inom den första pelaren för unga jordbrukare för att på så sätt skapa ytterligare incitament för unga människor att arbeta inom jordbruket.

32.

Kommittén påpekar att det finns ett behov av adekvata offentliga tjänster för yngre generationer som vill starta jordbruk på landsbygden. Genom att förbättra deras tillgång till innovativa och miljövänliga produktionssystem och skapa nya alternativa ekonomiska möjligheter för dem kan jordbrukskapaciteten på landsbygden bevaras.

33.

Regionkommittén stöder kommissionens förslag om att införa ett förenklat och specifikt stöd till mindre jordbruk som gör det möjligt att tilldela dem ett extra stöd för att behålla ett småskaligt jordbruk framför allt i mindre gynnade områden och för att minska byråkratin. Regionkommittén betonar i samband med detta att 82 % av jordbrukarna i Europa får ett stöd på mindre än 5 000 euro och att en administrativ förenkling för småjordbruken skulle leda till en kraftigt minskad administrativ börda och ökad acceptans bland jordbrukarna för den gemensamma jordbrukspolitiken.

34.

Regionkommittén understryker att tvärvillkoren och det integrerade systemet för administration och kontroll måste förenklas utan att man äventyrar funktionaliteten hos detta system. Man skulle kunna börja med att införa grundläggande EU-omfattande kriterier för kontrollen av tvärvillkoren på plats, halvera kontrollkvoterna för tvärvillkoren och det integrerade systemet för administration och kontroll, i syfte att homogenisera kraven och kontrollerna i de olika europeiska regionerna, under förutsättning att medlemsstaterna kan uppvisa funktionsdugliga system och använda sig av praktiskt användbara toleransnivåer.

35.

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att stöden bör begränsas till aktiva jordbrukare men att man inte får förfördela deltidsjordbrukarna, som särskilt i mindre gynnade områden spelar en viktig roll för jordbrukets fortbestånd. Kommittén anser dock att kommissionen bör fastställa grundläggande definitioner av begreppen ”aktiva jordbrukare” och ”jordbrukslandskap” som sedan kan kompletteras på medlemsstatsnivå eller regional nivå.

36.

Regionkommittén anser att de specifika marknadsorganisationerna bör bibehållas för de områden som hittills haft egna marknadsorganisationer och där systemet med frikopplade gårdsstöd alltså inte tillämpats alls eller endast delvis, t.ex. i fråga om frukt, grönsaker, vin eller socker.

37.

Regionkommittén är bekymrad över kommissionens första riktlinjer om regleringen av jordbruksmarknaderna efter 2013 och anser att den gemensamma jordbrukspolitikens framtid är oupplösligt kopplad till att den offentliga regleringen av marknaderna bibehålls, i syfte att bekämpa prisvolatiliteten och säkra stabila priser både för producenter och konsumenter.

38.

Regionkommittén vill påpeka att gemenskapspreferensen även i fortsättningen måste betraktas som en viktig princip för den gemensamma jordbrukspolitiken och att denna i hög grad bidrar till Europas livsmedelssuveränitet.

39.

Regionkommittén anser att de marknadsinstrument som fortfarande finns, t.ex. interventionsåtgärder, privat och offentlig lagring och exportsubventioner som är begränsade till känsliga produkter, har visat sig vara absolut nödvändiga och därför bör bibehållas som ett säkerhetsnät och tilldelas lämpliga budgetmedel.

40.

Regionkommittén vill påpeka att frikopplingen lett till att det europeiska jordbruket blivit mer marknadsinriktat, men även att denna utveckling har gett upphov till en stark prisvolatilitet, som har en menlig inverkan på gårdarnas fortlevnad.

41.

Regionkommittén framhåller att marknadsinstrumenten dels måste vara utformade på ett sådant sätt att de tryggar försörjningen av jordbruksmarknaderna och skyddar jordbrukarna mot plötsliga prisfall med påföljande inkomstförluster, dels begränsar svängningar i de priser konsumenterna får betala för livsmedlen.

42.

Kommittén anser att instrumenten absolut måste förbättras. Man bör undersöka möjligheten att utöka förteckningen över produkter som tillfälligt kan lagras, förlänga interventionsperioderna och genomföra åtgärder som innebär tillfällig nedläggning av produktionen. Det är också nödvändigt att med lämpliga medel förhindra missbruk i samband med handeln med jordbruksråvaror utan att begränsa marknadens funktionalitet. Det övergripande målet är att undvika instabila marknader till följd av kriser inom jordbruket och på folkhälsoområdet.

43.

Regionkommittén vill påpeka att jordbrukarnas bidrag till det mervärde som uppkommer i livsmedelskedjans alla led hela tiden minskar och att man måste utveckla marknadsinstrument som sätter stopp för denna utveckling. Regionkommittén uppmanar i detta sammanhang kommissionen att på alla produktområden skapa rambestämmelser för producentsammanslutningar och branschorganisationer och på så sätt stärka jordbrukarnas ställning i livsmedelskedjan. Dessutom borde man framför allt stödja sammanslutningar av producenter och gemensam saluföring för mjölkproduktionen i områden med naturbetingade handikapp eller andra områden med sårbara produktionsstrukturer eller produktionssystem för att på så sätt mildra effekterna av att mjölkkvoten löper ut och förhindra utflyttning av produktion.

44.

ReK ser gärna att Europeiska kommissionen utför en granskning av hur de återförsäljande mellanhänderna påverkar livsmedelsproducenterna, distributörerna, leverantörerna, konsumenterna och miljön i stort.

45.

EU:s konkurrensbestämmelser bör revideras för att möjliggöra en reell jämvikt inom livsmedelskedjan.

46.

Regionkommittén anser att man inte bara bör bygga ut de offentliga marknadsstyrningsinstrumenten utan även de ömsesidiga förebyggande systemen, t.ex. i form av allriskförsäkringar, och i samband med detta skapa möjligheter för medlemsstaterna att stödja sådana sammanslutningar och kooperativ som jordbrukarna skapar med andra länkar i livsmedelskedjan för att skydda varandra. Detta skulle minska den byråkratiska bördan.

47.

Regionkommittén understryker att EU under de gångna åren gjort stora ansträngningar för att avveckla exportsubventionerna. Regionkommittén påpekar dock att man inte definitivt bör avskaffa detta marknadsinstrument förrän tredjeländerna är beredda att inom ramen för Världshandelsorganisationen helt och hållet avstå från detta instrument inom den internationella handeln. I det här sammanhanget är det nödvändigt att införa exportfrämjande instrument som är förenliga med WTO-lagstiftningen.

48.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att noggrant undersöka effekterna av att de befintliga kvotsystemen löper ut och att utarbeta åtgärder för att trygga strukturerna för produktion och bearbetning.

49.

Kommissionen uppmanas att bland de möjligheter som finns inför den framtida regleringen av sektorn för socker och isoglukos välja en inriktning som garanterar den europeiska produktionen och säkrar att sockerbetsodlarnas inkomster gör det möjligt att behålla denna odling och befintliga sockerbruk.

50.

Regionkommittén uppmanar i detta sammanhang kommissionen att öka sina ansträngningar inom forskning och utveckling på innovationsområdet och när det handlar om att främja försäljningen. Kommittén efterlyser därför fortsatt fokus på forskning kring livsmedel i framtida EU-program för forskning och utveckling.

51.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att inom ramen för handelspolitiken, särskilt vid bilaterala avtal, också offensivt försvara det europeiska jordbrukets intressen och ta hänsyn till handelspolitikens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt de effekter som de bilaterala avtalen eller avtalen inom ramen för Världshandelsorganisationen har på det europeiska jordbruket. För att säkerställa europeiska hållbarhetsstandarder globalt är emellertid förhandlingarna inom Världshandelsorganisation av central betydelse.

52.

Regionkommittén vill i detta sammanhang framhålla att konsumenterna har rätt att kräva att importerade livsmedel uppfyller de höga normerna för EU:s jordbruk i fråga om sociala rättigheter, livsmedelssäkerhet, miljöskydd, kvalitet och djurskydd. Denna rättighet måste försvaras med kraft vid internationella och bilaterala handelsförhandlingar.

53.

Regionkommittén konstaterar att många landsbygdsområden i Europa, trots EU:s insatser genom den gemensamma jordbrukspolitiken och sammanhållningspolitiken, fortfarande lider av avfolkning och tillbakagång och att utvecklingsnivån i dessa områden ligger under genomsnittet i EU och långt under nivån i de flesta stadsområden.

54.

Kommittén uppmärksammar den särskilda roll som spelas av jordbrukare i stadsnära områden, där trycket på landsbygds- och jordbruksresurserna kan vara mycket hårt. Kommittén betonar vikten av att produktionen av livsmedel och allmännyttiga varor i närheten av städer bevaras.

55.

Regionkommittén framhåller därför den betydelse som jordbrukspolitikens andra pelare har för landsbygdsområdenas, inbegripet de stadsnära områdenas, allmänna utveckling.

56.

Regionkommittén framhåller den betydelse som den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare har för att modernisera jordbruket, för att bevara och förbättra jordbrukets struktur och framför allt för att bevara och förbättra landsbygdsområdena och landsbygdsbefolkningens socioekonomiska villkor rent allmänt. I detta syfte krävs det en politik för landsbygdsutveckling som tar fasta på jordbrukets konkurrenskraft genom att en del av denna politik ägnas åtgärder när det gäller jordbrukets struktur och infrastruktur, samt livsmedelsindustrin.

57.

Regionkommittén understryker att landsbygdsutvecklingen kan vara ett viktigt led i arbetet med att förverkliga de mål som EU fastställt i Europa 2020-strategin. Man bör dock tydligt skilja mellan de uppgifter som faller inom EU-politiken på olika områden och därtill kopplade anslag (exempelvis klimat och energi), och de åtgärder som får stöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken (eller regionala anslag).

58.

Regionkommittén konstaterar att landsbygdsutvecklingsåtgärderna ingår i den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare men att de samtidigt har många beröringspunkter med sammanhållningspolitiken. Vid programplaneringen måste målen för jordbrukspolitikens andra pelare och sammanhållningspolitiken stämmas av mot varandra, så att alla risker för överlappningar eller ”gråzoner” undviks och samverkanseffekter utnyttjas och landsbygdspolitiken återigen inriktas på jordbrukssektorn. I detta sammanhang anser kommittén att de administrativa bestämmelser som styr de olika europeiska fonderna bör harmoniseras.

59.

Kommittén upprepar sitt stöd till förslaget att utarbeta en gemensam strategisk ram för strukturfonderna och övriga fonder för regional utveckling, exempelvis EJFLU och EFF.

60.

Regionkommittén anser att man framför allt måste respektera regionernas ansvar vad gäller subsidiaritetsprincipen vid utformningen av jordbrukspolitikens andra pelare genom att följa en verklig flernivåansats, där hänsyn tas till regionernas särskilda betydelse och kompetens när det gäller att anpassa åtgärderna till regionens specifika behov. Regionkommittén understryker i detta sammanhang subsidiaritetsprincipens roll i den andra pelaren. Enligt denna väljer medlemsstaterna och regionerna på eget ansvar och med hänsyn till de regionala förhållandena själva ut vilka åtgärder de ska genomföra.

61.

Kommittén anser därför att politiken och anslagen för landsbygden i första hand bör genomföras med utgångspunkt i starka partnerskap för lokal utveckling som bygger på nedifrån och upp-principen.

62.

Med tanke på hur snabbt de aktiva europeiska jordbrukarna åldras måste man snarast möjligt vidta attraktiva åtgärder för unga jordbrukare för att locka nya krafter till sektorn och komplettera det stöd till unga jordbrukare som hittills erbjudits inom den andra pelaren.

63.

ReK efterlyser också särskilda bestämmelser för hur man ska genomföra förslagen i ”kvalitetspaketet”, t.ex. uppmuntrande av modernisering vid de jordbruk som producerar kvalitetsprodukter och stöd till upplysningskampanjer som riktar sig till konsumenterna.

64.

Regionkommittén anser att man måste utvidga jordbruksrådgivningen från tvärvillkor till rådgivning på alla viktiga områden (produktionsteknik, företagsekonomi och hantering av de nya utmaningarna, införande av innovation och frågor om miljöförvaltning, insatser för att motverka klimatförändringarna osv.) och utarbeta lämpliga åtgärder för att främja detta inom den andra pelaren. I samband med detta borde man fokusera på att stödja ackrediterade rådgivningstjänster. Målet måste vara att göra det möjligt för alla jordbrukare i EU att få tillgång till kompetent rådgivning, oavsett om denna ges av staten, offentliga myndigheter eller privatföretag.

65.

Regionkommittén betonar hur viktig diversifieringen är för småjordbruk och gårdar i mindre gynnade områden eller de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet, öregioner, gränsregioner och bergsområden och efterlyser därför stimulansåtgärder på detta område.

66.

Regionkommittén framhåller betydelsen av ett utbud av högkvalitativa kompetenshöjningsåtgärder för jordbruket, framför allt för tiden efter yrkesutbildningen. De snabba förändringarna inom jordbruket och livsmedelsekonomin samt i samhället i stort kräver livslångt lärande.

67.

Regionkommittén stöder kommissionens ansträngningar för att inom ramen för jordbrukspolitikens andra pelare främja samarbetet mellan jordbrukare, framför allt gemensamt utnyttjande av resurser vid marknadsföring av produkter, en gemensam arbetsorganisation eller gemensamma insatser inom djuruppfödning, för att på så sätt minska småskaliga gårdars konkurrensnackdelar.

68.

Regionkommittén framhåller vilken betydelse den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare har, framför allt för gårdar i mindre gynnade områden, och stöder därför kommissionens förslag om att också i fortsättningen erbjuda kompensationsbidraget som en del av landsbygdsutvecklingsprogrammen. Regionkommittén föreslår i detta sammanhang att man låter det handlingsutrymme som finns för utformningen vara kvar och att man höjer den övre gräns som finns för att tillmötesgå behoven i bergsområden med särskilt stora strukturella problem och stadsnära områden med en kraftigt urbaniserad landsbygd. Regionkommittén föreslår vidare stöd till de nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet, öregioner, gränsregioner och bergsregioner genom ett särskilt åtgärdspaket, t.ex. bidrag till kostnader för upphämtning, specifika åtgärder för bergsängarna, en premie för biologisk mångfald, samt att man erkänner bergsprodukter i samband med översynen av EU:s kvalitetspolitik.

69.

Kommittén vill framhålla att en ökad konkurrenskraft måste åtföljas av en förbättrad jordbruksinfrastruktur i många regioner inom EU. Kommittén betonar även att innovationer är en nödvändig förutsättning för anpassning till klimatförändringar, för förbättrad resurseffektivitet samt för optimal operativ förvaltning och därför måste ges ett ökat stöd.

70.

Regionkommittén vill påpeka att kommissionen strävar efter en ny avgränsning av de mindre gynnade mellanliggande områdena, en avgränsning som ska vara enhetlig för hela EU. Kommittén är dock bekymrad över hur denna översyn ska genomföras. Regionkommittén anser att de nya kriterier som man tar sikte på i samband med detta måste vara träffsäkra och att medlemsstaterna och regionerna måste få tillräckligt med subsidiaritet och flexibilitet. Regionkommittén understryker att övergången till den nya avgränsningen under alla omständigheter måste lindras med lämpliga övergångsfrister.

71.

Mot bakgrund av de utmaningar som klimatförändringarna utgör och behovet av en hållbar landsbygdsutveckling måste stödet till åtgärder som syftar till en hållbar användning av det vatten som används i jordbruket förstärkas och påskyndas i syfte att minska vattenförbrukningen och föroreningarna, liksom stödet till åtgärder som främjar att grundvattennivån hålls uppe (t.ex. att bevara terrassering på öar och i bergsområden och öka jordens bördighet) och åtgärder för att förebygga skador och återuppbygga den jordbruksinfrastruktur som skadas vid klimatkatastrofer.

72.

Regionkommittén framhåller den betydelse som jordbruksmiljöprogrammen har och anser att alla medlemsstater i framtiden borde vara tvungna att använda åtminstone 10 % av samtliga de budgetmedel för jordbruket som de förfogar över för sådana miljöprogram för att på så sätt effektivt bidra till ett hållbart jordbruk och till ett erkännande av produktionssystemens höga naturvärde, som gör det möjligt att bevara och förnya den biologiska mångfalden i jordbruksområdena och bidrar till ett bättre skydd av vattnet och marken.

73.

Regionkommittén framhåller att det måste införas ett incitamentsinslag i miljöprogrammen för jordbruket för att öka acceptansen inom jordbruket. Även de externa effekter som uppkommer i samband med vissa jordbruksmetoder bör tilldelas ett värde.

74.

Regionkommittén anser att genomförandet av åtgärderna i landsbygdsutvecklingsprogrammen kan underlättas avsevärt om det finns en möjlighet till samfinansiering av en tredje part.

75.

Regionkommittén betonar att aktiv skogsförvaltning är av särskilt stor betydelse för säkerheten i många landsbygdsområden, framför allt i bergsområdena, och för förmågan att locka turister, och regionerna bör därför ha en möjlighet att ge stöd åt skogsförvaltningen inom ramen för landsbygdsutvecklingsprogrammen.

76.

Regionkommittén framhåller Leaders (gemenskapsinitiativ för landbygdens utveckling) betydelse för landsbygdsområdenas integrerade utveckling, framför allt på grundval av nedifrån och upp-principen, som visat sig vara mycket effektiv, och uppmanar kommissionen att erbjuda och stärka denna strategi också i framtiden. Det måste också ges bättre möjligheter att inom Leader samordna olika projekt inom ramen för lokala utvecklingsplaner. I framtiden måste Leader dock utformas så att det blir mer flexibelt, och innovativa strategier måste ges prioritet. Det axelsystem som gäller vid utformningen av landsbygdsutvecklingsprogrammen i dag har visat sig vara alltför stelt. De lokala myndigheterna och regionerna måste därför ges större flexibilitet så att de kan ta större hänsyn till de lokala behoven. Genomförandet av landsbygdsutvecklingsprogrammen måste förenklas, framför allt rapporteringen.

77.

Kommittén anser vidare att Leader-metoden bör användas i kombination med en partnerskapsmodell för lokal utveckling, som bygger på lokala utvecklingsstrategier utifrån ett nedifrån och upp-perspektiv med tvärvetenskapliga åtgärder, samarbete kring innovation och nätverkssamarbete.

78.

Regionkommittén anser att begränsningarna i stödet till investeringar i livsmedelsföretag måste anpassas till de strukturella utvecklingstendenserna (höjning eller upphävande av gränserna för små och medelstora företag).

79.

Regionkommittén framhåller att kostnaderna för programplanering, programgenomförande, utvärdering, övervakning och rådgivning blivit alltför höga och därför måste sänkas avsevärt.

1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/28

—

Ett av den gemensamma jordbrukspolitikens främsta mervärden är kvaliteten på EU:s jordbruksprodukter, och detta är också en av de viktigaste fördelarna för dessa produkter på den globala marknaden. Kvalitetspolitiken bör därför vara ett av de främsta områdena inom den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. Kommittén kräver att man inrättar lämpliga verktyg inom den framtida gemensamma jordbrukspolitiken för att stärka, främja och stödja kvalitetsordningarnas utveckling.

—

Det är av största vikt att genom differentierade utvecklingsmodeller upprätthålla en jämn fördelning av den ekonomiska aktiviteten över EU:s territorium. Genom marknadsdifferentiering kan de minst gynnade landsbygdsområdena upprätthålla en jordbruksproduktion på grundval av befintliga kvalitetsordningar, vilka dock utan tvekan behöver stärkas och utvecklas. Denna differentierade strategi för jordbruksmarknaderna är särskilt relevant för bergsprodukter och för lokala produkter som kan värderas högre i och med de korta livsmedelskedjorna.

—

Skyddet av beteckningen ”produkt från bergsjordbruk” skulle ge ett varaktigt bidrag till den ekonomiska utvecklingen, den fysiska planeringen och miljöskyddet.

—

Utvecklingen av lokala livsmedelssystem förutsätter att en europeisk märkning skapas och att verktyg utvecklas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare för att uppmuntra producenterna att gå i denna riktning och kommissionen uppmanas därför att komma med förslag på hur man i detta sammanhang kan komplettera bestämmelserna om kvalitetsordningar för europeiska jordbruksprodukter.

—

För att den jordbruksproduktion som behandlas inom specifika kvalitetsordningar ska vara ekonomiskt framgångsrik och hållbar krävs utbudskontroll.

—

Regionkommittén rekommenderar, i linje med tidigare antagna yttranden, att GMO utesluts i specifikationerna för officiella kvalitetsmärkningar.

—

Det internationella skyddet för de geografiska beteckningarna bör stärkas.

Föredragande

René SOUCHON (FR–PSE) Regionpresident i Auvergne

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter

KOM(2010) 733 slutlig

1.

Regionkommittén konstaterar att EU:s normer för livsmedelssäkerhet och kvalitet hör till de strängaste i världen.

2.

Ett av den gemensamma jordbrukspolitikens främsta mervärden är kvaliteten på EU:s jordbruksprodukter, och detta är också en av de viktigaste fördelarna för dessa produkter på den globala marknaden.

3.

De kvalitetsordningar som gäller kollektivt är en del av Europas jordbrukstradition och Europas kulturella och kulinariska arv. Dessa kvalitetsordningar utgör ett kollektivt arv som det är mycket viktigt att skydda och utveckla.

4.

En kvalitetsmässig differentiering kan maximera mervärdet inom olika produktionskedjor och tillmötesgå ett starkt krav från EU:s konsumenter och tillverkningsföretag.

5.

Vid en kris som rör jordbruksråvarupriserna har produktionskedjor med differentierad kvalitet en stabiliserande effekt på regionerna. Om man etablerar produktionskedjor med differentierad kvalitet skapas möjligheten att utveckla investeringar, forskning och innovation och garantera en mer rättvis fördelning av mervärdet inom produktionskedjorna mellan producenterna.

6.

Kvalitetspolitiken bör därför vara ett av de främsta områdena inom den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013.

7.

Kommittén kräver att den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 fortsätter att aktivt stödja en hög standard för europeiska jordbruksprodukter, vilket är av stor betydelse.

8.

För att den jordbruksproduktion som behandlas inom specifika kvalitetsordningar ska vara ekonomiskt framgångsrik och hållbar krävs utbudskontroll. En oproportionerlig ökning av produktionsvolymerna utöver de marknadssegment där dessa produkter normalt placeras leder till att produkten banaliseras. Denna banalisering medför en prissänkning som kan leda till att produkten helt försvinner. De ekonomiska modeller som hör till kvalitetsordningarna är av ekonomiskt intresse så länge som de skiljer sig från standardmodellen. Om de generaliseras, och därmed banaliseras, kommer detta att leda till att de mest sårbara regionerna överges.

9.

De aktuella bestämmelserna gör det inte möjligt att på tillfredsställande sätt utnyttja europeiska, nationella och regionala medel för sammanslutningars eller regioners gemensamma åtgärder. Det är enbart de mest betydande geografiska beteckningarna som kan mobilisera den självfinansiering som krävs för att ansöka om EU-medel.

10.

Kvalitetsordningar är ett sätt för många jordbruksregioner att delta i globaliseringen, genom att specifik kompetens erkänns och genom att konsumenterna erbjuds högre kvalitet.

11.

Landsbygdsplaneringen är en avgörande och oumbärlig faktor i diskussionen om kvalitetsordningar. Dessa planer bidrar direkt till den ekonomiska dynamiken i de landsbygdsområden där de tillämpas.

12.

EU:s landsbygdsområden är heterogena och utgörs av många sinsemellan olika regioner. De har därför olika förutsättningar när det gäller odling, jordmån och klimat samt inte minst logistik och marknadstillträde.

13.

Mot bakgrund av globaliseringen och dagens internationella konkurrens måste de minst gynnade områdena kunna omfattas av bestämmelser som syftar till att ge dessa områden möjligheter att utveckla särskilda modeller samt att uppnå en marknadsdifferentiering av sina produkter i konsumenternas ögon. Det är därför av största vikt att man bevarar de åtgärder som kompenserar den konkurrensnackdel som de minst gynnade områdena har att brottas med och att alla unionens landsbygdsområden har tillgång till möjligheter att öka värdet på och differentiera sina produkter på de lokala, europeiska och internationella marknaderna.

14.

De specifika och mer rigorösa produktionsnormer som är en del av kvalitetsordningarna medför högre produktionskostnader och fordrar en större insats från producentens sida. Konsumenterna är villiga att betala ett skäligt pris för denna insats i utbyte mot en produkt som de betraktar som bättre och/eller typisk.

15.

De nu gällande konkurrensreglerna främjar de mest gynnade territorierna i termer av produktionskostnad. De minst gynnade territorierna har däremot ett handikapp i termer av kostnadskonkurrenskraft.

16.

Det är av största vikt att genom differentierade utvecklingsmodeller upprätthålla en jämn fördelning av den ekonomiska aktiviteten över EU:s territorium.

17.

Genom marknadsdifferentiering kan de minst gynnade landsbygdsområdena upprätthålla en jordbruksproduktion på grundval av befintliga kvalitetsordningar, vilka dock utan tvekan behöver stärkas och utvecklas.

18.

Denna differentierade strategi för jordbruksmarknaderna är särskilt relevant för bergsprodukter och för lokala produkter som kan värderas högre i och med de korta livsmedelskedjorna.

19.

Det är mycket viktigt för de internationella handelsutbytena att kvalitetsordningarna erkänns. Detta erkännande får inte hanteras på samma sätt som privata märkningar. Principen om ursprungsbeteckningar bygger på kollektiv egendom och kollektivt arv till skillnad för vad som gäller för privat egendom. Det internationella skyddet för de geografiska beteckningarna bör därför stärkas.

20.

Följaktligen upprepar kommittén sin begäran, i enlighet med tidigare antagna yttranden, om ett större erkännande av de geografiska beteckningarna och deras internationella juridiska ram. Därmed bör man kunna uppnå ett verkligt effektivt och hållbart internationellt skydd för kvalitetsordningarna.

21.

ReK bedömer att EU måste intensifiera sina insatser för att förbättra de geografiska beteckningarnas (SGB och SUB) skydd inom ramen för WTO (Världshandelsorganisationen) och Vipo (Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten).

22.

Kommittén förordar särskilt

23.

Kommittén vill dock dessutom uppmärksamma riskerna med vissa bilaterala avtal under förhandling, som gäller ömsesidigt erkännande av produkter med geografisk beteckning. Man bör se till att slutandet av dessa avtal inte medför att det på den europeiska marknaden kommer in produkter från tredjeländer som har geografisk beteckning men vars kravnivåer eller kontrollnivåer inte har harmoniserats med europeiska normer.

24.

ReK efterlyser särskilda bestämmelser för att undvika saluförande inom EU eller export av produkter vars märkning inte är i enlighet med lagstiftningen om kvalitet för jordbruksprodukter inom EU.

25.

ReK frågar sig om kommissionens ändring av definitionerna av SUB (skyddad ursprungsbeteckning) och SGB (skyddad geografisk beteckning) i förslaget till förordning är motiverad.

26.

När det gäller de eventuella effekterna av att referenser till olika produktionssteg tas bort uppmanas kommissionen uttryckligen att se till att denna förändring inte ger sämre skydd eller leder till missbruk.

27.

Kommittén ifrågasätter nyttan med att utarbeta specifika definitioner för olika produkttyper och understryker att beaktandet av särdrag för produktionssteg för vissa produkttyper inte får minska enhetligheten och samstämmigheten i systemet för geografiska beteckningar på EU-nivå.

28.

Europeiska kommissionen uppmanas att klargöra vilket förfarande som den avser att tillämpa på delegerade akter. Kommittén rekommenderar ett föregående samråd med alla berörda parter.

29.

Produkter från bergsjordbruk har i konsumenternas ögon en stark identitet som hänger samman med produktionssystem som mestadels är extensiva och/eller traditionella. Dessa produkter representerar stor allmännytta och har stort värde för den lokala ekonomin.

30.

Bergsområdena utgör nära 40 % av det europeiska territoriet (1), 18 % av jordbrukshushållen och 15 % av den brukbara europeiska jordbruksmarken. (2) Dessutom kommer bergsområdena att utgöra en allt större andel av EU:s territorium i och med utvidgningen. (3)

31.

Erkännande och märkning av bergsprodukterna bör omfattas av en politik som utan dröjsmål integreras i den övergripande kvalitetspolitiken för EU:s jordbruksprodukter. Detta behöver ske på ett sätt som är i linje med bergsområdenas erkännande i den gemensamma jordbrukspolitiken.

32.

Bergsproducenternas förmåga att på bästa sätt inordna sina produkter i kvalitetsordningar är ett nödvändigt villkor för att deras verksamhet ska fortsätta, med tanke på deras lägre produktionsnivåer. (4) Detta innebär därmed direkta kvalitetsfördelar (5) för konsumenten.

33.

Kommittén understryker att bergsprodukternas särart har sitt ursprung i produktionsorten samt produktions- och bearbetningsmetoderna. (6)

34.

Kommittén bedömer därför att skyddet av beteckningen ”produkt från bergsjordbruk” skulle göra det möjligt att till en relativt begränsad kostnad öka värdet och skyddet av bergsprodukter (inbegripet produkter från jordbruk och boskapsuppfödning samt produktförädling på plats) i alla medlemsstater samtidigt som man främjar skapandet av ett marknadssegment där dessa produkter värdesätts. Därigenom skulle man säkra bevarandet och utvecklingen av bergsregionernas tradition, kultur och arv, samtidigt som man stöder produktions- och bearbetningsstrukturer med lokal eller regional förankring.

35.

Detta skydd, i form av beteckningen ”produkt från bergsjordbruk” skulle ge ett varaktigt bidrag till den ekonomiska utvecklingen, den fysiska planeringen och miljöskyddet. Dessa utmaningar är mycket viktiga i regioner där övergivandet av jordbruk innebär att miljön förstörs, att naturbetingade risker uppstår och att den sociala, ekonomiska och kulturella strukturen försvagas.

36.

Det är svårt att ge siffror på EU-nivå om marknaden för bergsprodukter, eftersom termen inte är definierad på EU-nivå. Inte desto mindre kan man konstatera verkligt positiva effekter inom vissa produktionskedjor, då aktörerna ges särskilda förutsättningar. Man kan till exempel nämna mjölksektorn i det franska Centralmassivet. (7)

37.

Kommittén har redan vid flera tillfällen förespråkat införandet av frivilliga reserverade beteckningar för produkter från bergsjordbruk och upprepar i det aktuella yttrandet sin begäran om att jordbruksprodukter från bergsområden snarast beaktas i EU:s kommande kvalitetspolitik.

38.

Kommittén påminner om att regionerna bör spela en viktig roll när det gäller att fastställa dessa beteckningar med avseende på bergsprodukter och stödja skapandet av produktionskedjor inom ramen för en regional landsbygdsutvecklingspolitik.

39.

I enlighet med sitt tidigare antagna yttrande om lokala livsmedelssystem (8) anser ReK att det är viktigt att man främjar korta kedjor och direktförsäljning. I ReK:s yttrande definieras ”lokala livsmedelssystem” som en kombination av följande fyra faktorer: en kort försäljningskedja, ett kort fysiskt avstånd mellan produktion och konsumtion, ett arbetssätt som också innefattar transport, distribution, avfallshantering, förnybar energi, marknadsföring, reklam och kvalitetsstyrning samt ett arbetssätt som måste styras på lokal och regional nivå. Kommittén vill understryka att korta livsmedelskedjor gör det möjligt att omlokalisera jordbruksproduktion och förankra denna i dess ursprungliga område, och underlättar konsumtionen av varorna på de lokala marknaderna. Korta livsmedelskedjor bidrar till en god fördelning av jordbruksverksamheten över hela gemenskapsterritoriet och inverkar positivt på miljön, så länge man ser till att produktionen i fråga ligger i linje med områdets naturliga produktionskapacitet.

40.

ReK framhåller också det ekonomiska värdet av korta livsmedelskedjor. Dessa kan göra det möjligt för vissa producenter att öka sin inkomst genom att i sin vinst inkludera marginalerna från en alltför lång kedja. Dessa producenter har vanligtvis inte kunnat stå emot förhandlingsregler och marknadsföringsvillkor inom livsmedelssektorer där den kommersiella makten är starkt koncentrerad.

41.

När det gäller främjandet av korta livsmedelskedjor understryker kommittén följande:

42.

Utvecklingen av lokala livsmedelssystem förutsätter att en europeisk märkning skapas och att verktyg utvecklas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare för att uppmuntra producenterna att gå i denna riktning.

43.

Kommissionen uppmanas därför att komma med förslag till en ny logotyp och förslag om hur de lokala produkter som säljs inom det lokala livsmedelssystemet kan ges en särskild identitet. Dessa kännetecken kommer att komplettera bestämmelserna om kvalitetsordningar för europeiska jordbruksprodukter.

44.

Kommittén ställer sig fullständigt bakom kommissionens initiativ för att utvidga den obligatoriska producentmärkningen med uppgift om jordbruksorten och uppmuntrar liknande initiativ för obligatorisk märkning för cateringbranschen.

45.

ReK understryker att denna nya märkning även skulle kunna erbjuda en lösning för de tusentals traditionella produkter från europeiska regioner som inte nödvändigtvis är lämpade för geografiska beteckningar.

46.

Kommittén vill för övrigt uppmärksamma Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och rådet på behovet av att anpassa reglerna för offentliga upphandlingar så att myndigheter får lättare att köpa lokala jordbruksprodukter. I artikel 26 i direktiv 2004/18/EG anges i detta sammanhang att upphandlande myndigheter i sina anbudsspecifikationer får inkludera sociala och miljömässiga aspekter.

47.

Kommittén begär att artikel 53 i direktiv 2004/18/EG ändras, så att man uttryckligen tar hänsyn till avståndskriterier och/eller kriterier för minskade koldioxidutsläpp från varutransporter.

48.

Kommittén betonar slutligen att regionerna skulle kunna förvalta den nya ovannämnda märkningen för korta livsmedelskedjor eftersom de har goda förutsättningar att handha frågor som gäller produkternas lokala och kulturella karaktär. Regionerna är också den prioriterade partnern för främjandet av denna produktion, och kompletterar här EU-fonderna.

49.

Systemet med garanterade traditionella specialiteter gör det möjligt att bevara och utveckla vissa traditionella livsmedelsprodukter. När det gäller dessa garanterade traditionella specialiteter tillförs det huvudsakliga värdet av producenten, i motsats till vad som nu gäller för det stora flertalet industriella livsmedelsprodukter. Dessa produkter bidrar därmed till mångfalden i livsmedelsutbudet och till ett rikt europeiskt gastronomiskt arv.

50.

Det skulle vara värdefullt att på EU-nivå göra en inventering av samtliga produkter inom den traditionella europeiska gastronomin. Det skulle kunna skapa en bas för ett eventuellt erkännande av garanterade traditionella specialiteter. Det skulle också vara förenligt med Unescos initiativ på internationell nivå och det skulle möjliggöra ett generellt genomförande av åtgärder motsvarande dem som genomförts av flera medlemsstater.

51.

Regionkommittén rekommenderar, i linje med tidigare antagna yttranden, att GMO utesluts i specifikationerna för officiella kvalitetsmärkningar. Detta skulle kunna genomföras gradvis av medlemsstaterna, under en rimlig tidsrymd på maximalt fem år, så att producenterna kan vidta de tekniska åtgärder som krävs. Perioden skulle användas för att etablera alternativa leveranskedjor så att GMO-råvaror kan ersättas, särskilt beträffande djurfoder.

52.

Det är mycket viktigt att man uttryckligen förbjuder användning av genetiskt modifierade organismer i alla skeden av framställningen av produkter med officiell kvalitetsmärkning. Detta förbud skulle garantera att traditionella produktionsmetoder upprätthålls och att utmärkande egenskaper medtas i kvalitetsordningarna.

53.

Kommittén anser dessutom att ett förbud mot GMO i specifikationerna på kort sikt är nödvändigt för att upprätthålla öppenheten och konsumenternas tilltro till kvalitetsordningarna.

54.

Det blir alltmer brådskande att ändra de officiella kvalitetsmärkningarnas specifikationer, eftersom privata initiativ utvecklas för produkter som inte är kvalitetsprodukter där man garanterar GMO-fria produkter.

55.

Utvecklingen av en marknad för GMO-fria produkter med officiell kvalitetsmärkning skapar goda förutsättningar för producenter eftersom det finns en mycket stor efterfrågan bland europeiska konsumenter på detta område.

56.

Kommittén anser att GMO-fria produkter med officiell kvalitetsmärkning i likhet med ekologiskt odlade produkter i hög grad skulle värdesättas av konsumenterna. Detta skulle säkra en bättre avsättning över tid och på så sätt kompensera den eventuella merkostnad som producenterna skulle få på kort sikt.

57.

Kommittén betonar att uteslutandet av GMO från produkter med officiell kvalitetsmärkning bör åtföljas av en kraftfull strategi för produktionen och tillhandahållandet av GMO-fria vegetabiliska proteiner på EU-nivå. Denna strategi skulle med nödvändighet hänga tätt samman med en konsekvent utveckling av GMO-fri odling i Europa. Den utgör därmed ett bra tillfälle att utveckla proteingrödor i Europa, vars odling har väl uppmärksammade fördelar vad gäller jordbruk och miljö. Politiken för utveckling av GMO-fria proteinkedjor bör genomföras inom den gemensamma jordbrukspolitiken genom beviljande av specifikt jordbruks- och miljöstöd.

58.

ReK rekommenderar därför att en studie genomförs av utvecklingen av proteinrika GMO-fria grödor (ärter, åkerbönor) som tycks vara de bästa alternativen (9) för utveckling av en GMO-fri proteinproduktion.

59.

ReK bedömer att den merkostnad som det skulle innebära att utesluta GMO i specifikationerna för produkter med officiella kvalitetsmärkningar skulle kunna minimeras genom att de progressivt fasas ut under fem år. Merkostnaderna för konsumenterna kommer, om de sprids ut över hela produktionskedjan, att bli mycket små, omkring några eurocent per kilo (10). Dessutom kommer de fördelar för miljön som proteinrika GMO-fria grödor medför att på medellång och lång sikt kompensera hela denna merkostnad (11).

60.

ReK understryker behovet av att märka kvalitetsprodukter som är framställda av råvaror (kött, ägg, mjölk, etc.) som härstammar från djur som fått foder som innehåller GMO för att undvika en form av illojal konkurrens mellan GMO-fria produkter som är framställda i EU och GMO-produkter från den internationella marknaden.

61.

Reglering och utbudskontroll för kvalitetsprodukter från jordbruket är en stor utmaning för jordbrukspolitiken (12). Kvalitetsordningarna omfattas visserligen inte av normala marknadsvillkor men de är inte desto mindre exponerade för marknadens svängningar.

62.

Kvalitetsordningarnas utveckling och upprätthållande förutsätter med nödvändighet en samordnad politik för utbudskontroll. En ökad produktivitet och/eller produktionsmängd i en region är oftast oförenlig med miljöhänsyn och bevarandet av produktens kvalitet och karaktäristiska egenskaper.

63.

Om produktionen inte begränsas kan en okontrollerad utveckling av den sålda mängden i vissa fall medföra en kraftig sänkning av det pris som producenterna erhåller och leda till att producenternas intresse för dessa produkter blir obefintligt. I områden med naturbetingade nackdelar kan producenterna dessutom inte kompensera en sänkning av priset på kvalitetsprodukter genom ökade volymer, och om de inte kan anpassa sig kommer de att försvinna.

64.

Kommittén anser därför att kvalitetsordningar inom jordbruket måste frigöra sig från tanken om att priset ska utgöra det enda konkurrensmedlet. En hållbar kvalitetsordning kan inte baseras på ökade volymer utan på kvaliteten på produkterna, som motiverar ett högre pris som konsumenterna är beredda att betala.

65.

Därför begär kommittén, i linje med tidigare antagna yttranden, att instrument för produktionskontroll införs för produktionskedjor med differentierad kvalitet. Europeiska kommissionen uppmanas att föreslå specifika instrument för förvaltningen av dessa marknader.

66.

ReK bedömer att konsumenterna har en viktig roll när det gäller omlokalisering och upprätthållande av jordbruksproduktionen, eftersom de finansierar denna.

67.

Bättre information bör ges om produktionsvillkoren för att göra det möjligt för konsumenten att aktivt dra nytta av de fördelar som kvalitetsordningarna ger. Konsumenten måste ha de verktyg som behövs för att kunna känna igen de fyra officiella europeiska logotyperna och särskilja dessa från privata företags märkning med anknytning till geografiska namn.

68.

Regionkommittén anser att aktörerna generellt och systematiskt bör använda de grafiska symboler som rådet och kommissionen har fastställt som kvalitetsmärken för särskilda jordbruksprodukter och att man måste ge konsumenterna bättre information om betydelsen och vikten av dessa symboler.

69.

Kommittén kräver att man inrättar lämpliga verktyg inom den framtida gemensamma jordbrukspolitiken för att stärka, främja och stödja kvalitetsordningarnas utveckling.

70.

Kommittén förespråkar särskilt att åtgärder vidtas, inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare, som syftar till att förbättra eller ersätta befintliga åtgärder inom EJFLU (Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling) för stöd och främjande av kvalitetsordningarna, närmare bestämt genom

71.

ReK påminner om att EU-åtgärder för jordbruksprodukternas kvalitet har central betydelse för att säkra ett effektivt skydd av dessa produkter och för att garantera konsumenten tillförlitlig information.

72.

Kommittén välkomnar Europeiska kommissionens förslag för att modernisera reglerna och minska producenternas administrativa börda, särskilt när det gäller produktregistrering.

73.

Kommittén välkomnar även att man erkänner producentsammanslutningarnas roll och ansvar i förvaltningen av de geografiska beteckningarna.

74.

Regionkommittén stöder kommissionens förslag om förenkling och bättre inriktning av systemet med garanterade traditionella specialiteter.

1.7.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 192/36

—

Regionkommittén påminner om att mjölksektorn är mycket viktig inom Europeiska unionen. I många medlemsstater och regioner är mjölksektorn en viktig pelare i den regionala ekonomin och förädlingen av jordbruksvaror. Här har mjölkproduktionen viktiga ekologiska uppgifter – den präglar kulturlandskapet på ett hållbart sätt och är en viktig arbetsgivare i landsbygdsområden.

—

Reformprocessen måste beakta de regionala och strukturella skillnader som finns inom mjölkproduktionen och mejerisektorn. I många regioner sker mjölkproduktionen huvudsakligen i små och medelstora familjeföretag och i andra präglas strukturen för mjölkproduktionen av stora jordbruksföretag. Reformerna inom mjölksektorn får därför inte hota dessa strukturer, särskilt inte dem som bidrar till en hållbar tillväxt.

—

Regionkommittén stöder Europeiska kommissionens initiativ att införa särskilda enhetliga bestämmelser för mjölkproducentorganisationer i EU, så att mjölkproducenter kan bilda sammanslutningar i alla regioner – och även gränsöverskridande sammanslutningar.

—

Kommittén anser därför att det är lämpligt att medlemsstaterna fortsättningsvis ska kunna godkänna producentorganisationer och deras sammanslutningar på mjölkområdet i överensstämmelse med den nationella lagstiftningen och de fastställda EU-rättsliga bestämmelserna.

—

Regionkommittén välkomnar kommissionens förslag om att tillåta branschorganisationer inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter, för att därigenom ge viktiga impulser inom områdena forskning och utveckling, främjande av ekologisk produktion och marknadsföring.

—

Regionkommittén anser att ett tillförlitligt och handlingsberett säkerhetsnät, som snabbt och effektivt kan reagera på ovanliga marknads- och prisförändringar, är nödvändigt för en framtidsorienterad mjölkproduktion i EU.

Föredragande

Emilia MÜLLER (DE–PPE), minister i Bayerns delstatsregering, med ansvar för Europafrågor och federala frågor

Referensdokument

Rapport från Europeiska kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Utvecklingen av marknadssituationen och tillhörande villkor för en smidig utfasning av systemet med mjölkkvoter

KOM(2010) 727 slutlig

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller avtalsvillkor inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter

KOM(2010) 728 slutlig

1.

Mjölksektorn genomgår en av EU:s starkaste liberaliseringsprocesser. Den sänkta interna stödnivån, frikopplingen av de direkta utbetalningarna och mjölkbidragen, den successiva avvecklingen av det yttre skyddet samt det planerade avskaffandet av mjölkkvotsystemet år 2015 innebär stora utmaningar för mjölkproducenter och mejeriföretag.

2.

Å ena sidan kan man förvänta sig att liberaliseringen av mjölkmarknaden leder till en större prisvolatilitet och därmed en mycket osäker verksamhetsplanering för mjölkproducenterna.

3.

ReK betonar att spekulationen på de globala jordbruksmarknaderna måste begränsas och understryker att EU:s externa handelspolitik bör utnyttjas för detta ändamål. Kommittén påminner om att den nya gemensamma jordbrukspolitiken bör baseras på principen om självförsörjning av livsmedel och att frågan om ett öppnande av den europeiska marknaden för billigare importerade produkter bör kopplas till diskussionerna om förslagen vad gäller regleringen av den europeiska marknaden.

4.

Å andra sidan utgår Regionkommittén från att öppnandet av marknaderna och avregleringen av produktionsvolymen gör att man bättre kan fånga upp signaler på marknaden och dra nytta av den efterfrågan som finns.

5.

Regionkommittén påminner om att mjölkproduktionen är mycket viktig inom Europeiska unionen. I många medlemsstater och regioner är mjölkproduktionen en viktig pelare i den regionala ekonomin och förädlingen av jordbruksvaror. Här har mjölkproduktionen viktiga ekologiska uppgifter – den präglar kulturlandskapet på ett hållbart sätt och är en viktig arbetsgivare i landsbygdsområden.

6.

Regionkommittén understryker att liberaliseringen av mjölkmarknaden inte får leda till sämre livsmedelssäkerhet på inre marknaden eller omotiverade förändringar i nuvarande konsumtionsvanor. Den får inte heller leda till nya snedvridningar på marknaden i fråga om produktion och konsumtion, varken inom medlemsstaterna eller mellan dem, mellan nord och syd, öst och väst eller i förhållande till tredjeländer.

7.

Reformprocessen måste beakta de regionala och strukturella skillnader som finns inom mjölkproduktionen och mejerisektorn. I många regioner sker mjölkproduktionen huvudsakligen i små och medelstora familjeföretag och i andra präglas strukturen för mjölkproduktionen av stora jordbruksföretag. Reformerna inom mjölksektorn får därför inte hota dessa strukturer, särskilt inte dem som bidrar till en hållbar tillväxt.

8.

De heterogena strukturerna inom mejerisektorn måste också beaktas eftersom dessa strukturer, som sträcker sig allt ifrån regionala specialiteter till innovativa produkter och varor som är avsedda för försäljning, är oerhört viktiga för tillhandahållandet av högkvalitativa, säkra och sunda mjölkprodukter i Europeiska unionen.

9.

Kommittén väntar en större lokalisering av mjölkproduktionen till mer gynnsamma orter när mjölkkvotbestämmelserna avskaffas, vilket kommer att innebära stora utmaningar för de berörda regionerna.

10.

Kommittén påpekar att både mjölkproduktion och mejerivarutillverkning kännetecknas av synnerligen höga investeringskostnader och arbetsintensiva produktions- och bearbetningsprocesser, vilket innebär långa cykler som ställer krav på god verksamhetsplanering.

11.

Man bör tänka på att mjölkproducenterna tar stor hänsyn till och anpassar sin verksamhet till de signaler marknaden ger, men att det även i fortsättningen krävs mycket arbete för att de ska kunna överleva på en liberaliserad mjölkmarknad.

12.

Med tanke på de näringsmässiga fördelarna uppmuntrar kommittén EU och medlemsstaternas myndigheter att aktivt stödja EU:s skolmjölksprogram för att uppmuntra sunda matvanor för barnen.

13.

Regionkommittén förväntar sig att det ska ske en rad reformer som rationaliserar marknaden för mjölk och mjölkprodukter och som skapar en insynsvänlig miljö där jämbördiga marknadsaktörer agerar efter allmänt accepterade regler.

14.

Kommittén anser att en av de största utmaningarna som mjölkproduktionen i regionerna står inför är den tilltagande prisvolatiliteten. Det är oerhört viktigt för mjölkproducenterna att säkra likviditeten och lösa marknadskriser, eftersom de har en kontinuerlig produktion med långa produktionscykler.

15.

Därför anser kommittén att åtgärder och möjligheter för att minska avsättningsrisker är ett viktigt led i reformprocessen inom mjölksektorn. Med hjälp av driftsmässiga, regionala och europeiska riskhanteringsmekanismer måste man kunna garantera mjölkproducenterna en tillräckligt god verksamhetsplanering. Här kan mekanismer för att motverka prissvängningar vara lika viktiga för bearbetningssektorn som möjligheten till riskfördelning för en produktionskedja eller ett producentkollektiv.

16.

Innovation och forskning kommer att vara viktiga faktorer för en god och hållbar utveckling inom sektorn. I detta sammanhang bör man dock lyfta fram behovet av att ge konsumenterna tillförlitlig information.

17.

Regionkommittén är övertygad om att det kommer att skapas exportmöjligheter för produkter som anpassats till marknader i tredjeländer samt regionala specialiteter och högkvalitativa produkter när marknaderna öppnas och produktionen släpps fri.

18.

Kommittén förväntar sig ett stort engagemang i skapandet av dessa möjligheter och att små och medelstora företag, som präglar den regionala mjölkproduktionen i EU, får extra stöd i detta sammanhang, liksom i samband med etableringen av regionala värdekedjor.

19.

Regionkommittén understryker att liberaliseringen av mjölkmarknaden och exportstödet även kan leda till okontrollerad utveckling och rubba den nuvarande balansen på marknaden. Kommittén uppmanar därför Europeiska kommissionen att analysera vilka följderna blir av avregleringen av marknaden och liberaliseringen av mjölkmarknaden avseende produktions- och leveranskedjan, och vilka förändringar detta kan leda till för konsumtionen inom EU.

20.

Regionkommittén noterar kommissionens rapport om mjölkmarknaden som visar hur starkt inflytande utvecklingen på världsmarknaden har på EU:s mjölksektor och hur viktiga de dåvarande marknadsåtgärderna (intervention, privat lagring och exportstöd) var för att kunna stabilisera mjölkpriset till en lägre nivå år 2009.

21.

Regionkommittén konstaterar att de ovanligt höga mjölkpriserna år 2007 orsakades av stor efterfrågan och ett litet utbud världen över.

22.

Regionkommittén påpekar att 2009 års mjölkmarknadskris – med historiskt låga priser i Europa – påverkades av en låg efterfrågan på exportmarknaden som bland annat orsakats av den globala finanskrisen och ett utbudsöverskott på mjölk. Samtidigt skulle ReK välkomna en utredning från Europeiska kommissionens sida av de faktorer som påverkar mjölkpriserna inom detaljhandeln.

23.

Kommittén betonar att mjölkmarknadskrisen påverkade regionerna olika mycket, men att den i synnerhet utgjorde ett hot mot de mjölkproducerande anläggningar i hela Europa där investeringar hade gjorts.

24.

Regionkommittén delar kommissionens bedömning att EU:s mjölkleveranser fortsatt kommer att öka och att bearbetningen i synnerhet ska präglas av en växande tillverkning av ost och färska mjölkprodukter som kan skapa avsättningsmöjligheter både inom Europeiska unionen och på exportmarknaden.

25.

I vissa medlemsstater där mjölkintäkterna är relativt goda är de nationella mjölkkvoterna inte längre bindande, och i dessa regioner kan man bättre fånga upp positiva signaler från marknaden.

26.

Kommittén delar kommissionens ståndpunkt att produktmarknader världen över har ett stort inflytande på priserna och marknadsutvecklingen i EU och att EU:s förmåga att absorbera interventionslagren är viktig för de exportorienterade produktsegmenten samt för marknadsstabiliteten. ReK emotser också kommissionens förslag till nya åtgärder som alla unionens regioner kan dra nytta av.

27.

Regionkommittén påminner om att 4,5 procent av smörproduktionen och 27,4 procent av skummjölksproduktionen stödköptes under mjölkmarknadskrisen och att ca 262 miljoner kilo ost, ungefär 559 miljoner kilo helmjölkspulver och knappt 133 miljoner kilo smör kunde avsättas tack vare exportstöd.

28.

Regionkommittén välkomnar rekommendationerna från högnivågruppen av sakkunniga för mjölk (högnivågruppen) om att undersöka vilka utmaningar mjölksektorn står inför på medellång och lång sikt och se över organisationen och förädlingskedjans struktur i EU:s medlemsländer.

29.

Regionkommittén bekräftar de resultat som högnivågruppen för mjölk lagt fram vad gäller heterogeniteten och de regionala särdragen i organiseringen av mjölkproducenterna och strukturerna för mjölkbearbetningen.

30.

Regionkommittén uppmärksammar att mer än hälften av den europeiska mjölkproduktionen säljs av producenter i ett förädlingskooperativ.

31.

I många av EU:s regioner är det de privata företagen och mejerikooperativen som stöder den regionala mjölkproduktionen, etablerar framtida marknader och tar fram framgångsrika, marknadsorienterade och innovativa produkter.

32.

Regionkommittén delar den åsikt som högnivågruppen för mjölk har att mjölkproducenternas konkurrensposition ska ses över och stärkas i samband med att marknadsliberaliseringen fortskrider.

33.

Man bör dock tänka på att det finns stora regionala skillnader i mjölkproducenternas organisering. Stora företag dominerar marknaden i vissa regioner, medan medelstora privata företag och mejerikooperativ kompletterar varandra i andra. I en del regioner släpar man dock efter i arbetet med att förbättra strukturerna på utbudssidan.

34.

Regionkommittén bedömer att Europeiska kommissionens förslag om att främja användningen av avtal om mjölkleveranser kan genomföras i realiteten och ge mjölkproducenterna en bättre verksamhetsplanering och klarhet i fråga om mjölkleveranser.

35.

En skyldighet att upprätta avtal om mjölkleveranser får inte leda till störningar på inre marknaden eller en snedvridning av marknaden vid internationella mjölktransporter.

36.

Kommissionen uppmanas därför att noga se till att avtalsförhandlingarna sker fritt och i enlighet med EU:s konkurrensregler.

37.

Regionkommittén framhåller de fördelar som de godkända mjölkproducentorganisationerna kan erbjuda både producenter och bearbetningsföretag i samband med just insamling av mjölk och vid avtalsförhandlingar om leverans av mjölk.

38.

Kommittén konstaterar att det råder obalans i förädlingskedjan, i synnerhet i de led där mjölkproducenterna inte har möjlighet att organisera sig för att saluföra sin mjölk gemensamt.

39.

Regionkommittén betonar att försäljningssidan i förädlingskedjan framför allt måste stärkas på en mjölkmarknad där prisbildningen sker utan nationella regleringsåtgärder.

40.

Regionkommittén stöder Europeiska kommissionens initiativ att införa särskilda enhetliga bestämmelser för mjölkproducentorganisationer i EU, så att mjölkproducenter kan bilda sammanslutningar i alla regioner – och även gränsöverskridande sammanslutningar.

41.

Regionkommittén påpekar att en del medlemsstater och regioner har mångårig erfarenhet av mjölkproducentkollektiv som marknadsför sin insamlade mjölk kollektivt.

42.

Regionkommittén välkomnar organiseringen av producenter inom mjölksektorn på EU-nivå. Det är dock viktigt att en sådan organisering tar hänsyn till de regionala särdragen.

43.

Kommittén anser därför att det är lämpligt att medlemsstaterna fortsättningsvis ska kunna godkänna producentorganisationer och deras sammanslutningar på mjölkområdet i överensstämmelse med den nationella lagstiftningen och de fastställda EU-rättsliga bestämmelserna.

44.

Regionkommittén konstaterar att det behövs enhetliga bestämmelser på EU-nivå för gränsöverskridande producentorganisationer och deras sammanslutningar.

45.

När nya bestämmelser om avtalsförhandlingar för producentorganisationer och deras sammanslutningar införs bör de för övrigt följa det harmoniserade systemet.

46.

Kommittén anser att bestämmelser om sammanslutningar av producentorganisationer absolut inte ska antas som delegerade akter eftersom de berör viktiga områden inom den gemensamma organisationen av marknaden.

47.

Kommissionen uppmanas i vilket fall som helst att se till att befintliga mjölkproducentorganisationers existens inte hotas, och noga undersöka vilka bestämmelser och villkor för godkännande av mjölkproducentorganisationer som är ändamålsenliga, så att dessa med framgång kan saluföra mjölk samtidigt som hänsyn tas till sektorns särdrag och regionala strukturskillnader.

48.

Vid behov måste det dock finnas övergångsbestämmelser för mjölkproducentorganisationer som redan godkänts.

49.

Kommittén anser att det är sakligt korrekt att inte använda begränsningarna för mjölkproducentorganisationernas gemensamma mjölkinsamling när det gäller vertikalt integrerade mjölkproducentorganisationer som bearbetar mjölk.

50.

Kommittén anser att det bör finnas möjlighet till översyn av taket för insamlingsvolymen för att säkerställa att konkurrensen på mjölkmarknaden inte begränsas eller sätts ur spel.

51.

Regionkommittén ser här särskilt positivt på möjligheten att sänka det nationella taket till en lämplig nivå för att säkerställa den regionala och nationella konkurrensen inom mjölksektorn. Det är oerhört viktigt att skydda befintliga små och medelstora mejerier från konkurrensbegränsningar som kan hota deras existens, så att även en framgångsrik regional mjölkproduktion kan garanteras.

52.

Regionkommittén välkomnar kommissionens förslag om att tillåta branschorganisationer inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter, för att därigenom ge viktiga impulser inom områdena forskning och utveckling, främjande av ekologisk produktion och marknadsföring.

53.

En sund konkurrens ska eftersträvas som ger marknadens alla operatörer en lämplig andel av förädlingsvärdet.

54.

Europeiska kommissionen uppmanas anordna en regelbunden översyn av bestämmelserna för producent- och branschorganisationerna, så att de som ingår i mjölkförädlingskedjan får tillförlitliga underlag vad gäller insamling och marknadsinriktning på längre sikt.

55.

Europeiska kommissionen måste ha tillgång till god och aktuell information om marknaden. Kommittén ställer sig emellertid tveksam till hur och för vilket ändamål denna information används, eftersom den skulle kunna påverka en marknad som både är föränderlig och känslig för spekulationer.

56.

Regionkommittén anser att ett tillförlitligt och handlingsberett säkerhetsnät, som snabbt och effektivt kan reagera på ovanliga marknads- och prisförändringar, är nödvändigt för en framtidsorienterad mjölkproduktion i EU.

57.

Regionkommittén kräver därför att interventionsperioderna inte längre ska vara begränsade så att man på ett snabbt och effektfullt sätt kan reagera i krissituationer.

58.

Som krisberedskap kräver kommittén att man återinför privat lagring av ost inom EU för att skapa ett lämpligt säkerhetsnät även för den tilltagande produktionen av ost.

59.

Regionkommittén betonar betydelsen av åtgärder för mjölkmarknadens stabilisering, och kommissionen uppmanas att behålla exportbidragen under strikt reglerade villkor som ett alternativ i en krissituation.

60.

Regionkommittén tvivlar på att en en- eller tvåprocentig sänkning av EU:s mjölkproduktion mot ersättning verkligen blir effektiv.

61.

Kommittén är tveksam till utformningen och genomförandet av en frivillig produktionsbegränsning mot ersättning, eftersom en sådan åtgärd kan främja spekulationer och missbrukas. En sådan åtgärd skulle även strida mot den produktionsanpassning som producenterna på eget initiativ har tagit på sig för att utveckla marknaden.