22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/1

458:E PLENARSESSIONEN DEN 16 OCH 17 DECEMBER 2009

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Handel och livsmedelstrygghet”

(förberedande yttrande)

(2010/C 255/01)

Föredragande: Mario CAMPLI

Medföredragande: Jonathan PEEL

I en skrivelse av den 21 januari 2009 uppmanade kommissionens vice ordförande Margot Wallström i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Handel och livsmedelstrygghet”.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 november 2009. Föredragande var Mario Campli och medföredragande Jonathan Peel.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 191 röster för, 1 röst emot och 6 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 Slutsatser

1.1.1 EESK anser att rätten till mat och det civila samhällets rätt att påverka alla aspekter av denna fråga är en grundläggande medborgerlig rättighet. Kommittén räknar också den globala livsmedelsförsörjningen till de grundläggande mänskliga rättigheterna.

1.1.2 I en värld där det produceras tillräckligt med mat för att kunna mätta alla människor har över en miljard människor i dag inte tillgång (access) till mat i tillräcklig mängd. Den främsta orsaken till denna otrygga livsmedelssituation är fattigdom kombinerad med en omstrukturering av ekonomierna, mattraditioner och de lokala marknadernas infrastruktur orsakad av internationella strategier från början av 1980-talet.

1.1.3 När det handlar om kompletterande insatser inom utvecklingspolitiken, som syftar till att minska fattigdomen och öka inkomsterna, är EESK medveten om att den reglerade handeln kan hjälpa människor och grupper som inte har en tryggad livsmedelsförsörjning, bland annat genom en utveckling av de regionala marknaderna.

1.1.4 Allmänt förekommande protektioniska åtgärder bidrar inte till den globala livsmedelsförsörjningen eftersom de inte garanterar den flexibilitet som behövs och genom att de särskilt i Afrika hindrar varje form av verklig regional integration.

1.1.5 EESK anser att både de beslut som fattas inom den reglerade handeln och deras tillämpning måste bygga på principerna om rätten till livsmedel, och att medlemsstaterna måste avhålla sig från att ingå internationella avtal som strider mot dessa principer.

1.1.6 EESK är medveten om att den politik som är inriktad på självförsörjning i fråga om livsmedel kan bli ekonomiskt kostsam och är oförenlig med idén om en global samhällsstyrning. Samtidigt uppfattar vi egenbestämmande i fråga om livsmedelsförsörjning som varje folks rättighet att självständigt fastställa sin politik för att uppnå den egna livsmedelstryggheten och varaktigt kunna mätta sin befolkning, med respekt för andras egenbestämmande i fråga om livsmedel.

1.1.7 EESK betonar behovet av att se över de instrument, organ och politiska strategier som hör till den globala styrningen av livsmedelsförsörjningen och handeln i enlighet med principerna och metoderna inom projektet konsekvens i utvecklingspolitiken.

1.1.8 EESK anser att alla potentiella och användbara strategier som syftar till att bekämpa fattigdomen och öka livsmedelstryggheten kan uppnå positiva och varaktiga resultat om de demokratiska processerna samtidigt utvecklas och om rättsstaten stärks i de länder där det råder osäker livsmedelsförsörjning.

1.2 Rekommendationer

1.2.1 EESK vill lägga fram följande allmänna rekommendationer med avseende på en global politisk strategi:

1.2.1.1 EU uppmanas att förverkliga förslagen som presenteras i Europeiskt samförstånd om utveckling i syfte att lägga fram en entydig politisk strategi som kan erkännas av de internationella partnerna, och att bli en av pådrivarna bakom en djupgående reform av systemet FAO-WFP-IFAD.

1.2.1.2 EU uppmanas att inom strukturerna för handelspolitiken integrera principerna om rätten till livsmedel och att inleda ett samråd med de övriga WTO-medlemmarna, så att dessa principer inkluderas i de multilaterala förhandlingarna.

1.2.1.3 EU uppmanas att mot bakgrund av politiken för företagens sociala ansvar undersöka hur den ekonomiska verksamheten och handelsrelaterade verksamheten inom europeiska företag eller EU-baserade företag kan övervakas om den får återverkningar på den globala livsmedelsförsörjningen. I sammanhanget åtar sig EESK att utarbeta ett särskilt initiativyttrande om europeisk jordbruksverksamhet i världen, strategier, utmaningar och god praxis.

1.2.1.4 EU rekommenderas att i de framtida ekonomiska partnerskapsavtalen och i övriga frihandelsavtal se till att det civila samhället får en institutionell roll, som i fallet med Cariforum–EG-avtalet.

1.2.1.5 De internationella finansorganen rekommenderas att företa en lämplig reglering av finansmarknaderna för att förhindra spekulation med jordbruksråvaror.

1.2.1.6 Internationella hälsoorganisationer och miljöorganisationer bör avråda från föda som innehåller mycket stora mängder animaliskt protein.

1.2.1.7 Kommittén uppmanar världssamfundet att inrätta ett system med internationella livsmedelsreserver i nära samordning med FAO:s system för tidig varning.

1.2.1.8 Världssamfundet uppmanas att uppdatera FN:s klassificering för att göra en tydlig distinktion mellan utvecklingsländer med medelinkomst, fattigare länder och de minst utvecklade länderna.

1.2.1.9 Samtliga WTO-medlemmar och i första hand EU uppmanas att i förhandlingsmandaten inkludera konsekvensanalyser och analyser av svaga punkter inom olika länder och grupper.

1.2.1.10 EESK uppmanar WTO-medlemmarna att erkänna att tillfälliga restriktiva exportåtgärder är berättigade, som genom att de leder till en effektiv kontroll av livsmedelspriserna i utvecklingsländerna hjälper till att hantera framväxande livsmedelskriser som drabbar särskilda samhällsgrupper.

1.2.1.11 Regeringarna i utvecklingsländerna uppmanas att permanent låta jordbruksorganisationerna delta i planeringen av jordbrukets utveckling och att stärka jordbrukarnas alla organisationsformer när det gäller produktion och de som främjas av arbetstagare och konsumenter.

1.2.2 Med särskild hänvisning till de pågående förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen rekommenderas EU följande:

1.2.2.1 EU bör verka för ökad regional integration framför allt i Afrika, som ett kraftfullt verktyg för att främja såväl utveckling som tryggad livsmedelsförsörjning och som en avgörande faktor i den förestående översynen av Cotonouavtalet 2010.

1.2.2.2 Samordningsvinsterna mellan överlappande initiativ för regional integration och mellan interimsavtal om ekonomiskt partnerskap och övergripande överenskommelser om ekonomiskt partnerskap bör säkerställas.

1.2.2.3 Man bör se till att förhandlingarna snabbt kan anpassas till AVS-ländernas kapacitet och potential och säkerställa omedelbara resultat på olika områden som till exempel enklare ursprungsregler.

1.2.2.4 Så många som möjligt av AVS-länderna (länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) bör uppmuntras att välja jordbruk och landsbygdsutveckling som prioriterade sektorer.

1.2.2.5 Man bör ytterligare höja det belopp på över 2 miljarder euro som EU avsatt för handelsstöd och handelsrelaterat bistånd med beaktande av den ekonomiska krisens effekter.

1.2.2.6 Man bör främja utveckling och tillväxt inom de delar av den afrikanska förädlingsindustrin som har ett högt mervärde, främst på livsmedelsområdet, till exempel genom att förbättra infrastruktursystemen.

1.2.2.7 Lokal forskning och teknisk utveckling bör uppmuntras kraftigt, särskilt på jordbruksrelaterade områden.

1.2.3 Med särskild hänvisning till de pågående WTO-förhandlingarna om utvecklingsagendan från Doha rekommenderar EESK följande:

1.2.3.1 WTO-medlemmarna uppmanas att se till att den strategiska översynen av handelspolitiken leder till en förnyad debatt om formerna för de kommande handelsförhandlingarna på jordbruksområdet – där livsmedelsförsörjningen ska få en särskild status – och om utformningen på det framtida tekniska biståndet till utvecklingsländerna.

1.2.3.2 WTO-medlemmarna uppmanas att avsluta Doha-utvecklingsrundan senast 2010 i linje med G20:s önskemål, för att visa prov på ett engagemang för såväl utveckling som för millennieutvecklingsmålen.

1.2.3.3 EU bör befästa eftergifterna till utvecklingsländerna snarare än att eftersträva ytterligare eftergifter för egen del.

1.2.3.4 EU uppmanas att utsträcka initiativet ”Allt utom vapen” (EBA) till samtliga länder som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) klassificerat som ”livsmedelskrisländer” eller ”högriskländer”, även om de inte tillhör de minst utvecklade länderna eller AVS-länderna.

1.2.3.5 EU bör använda handelsinstrument för att främja ökad livsmedelstrygghet, exempelvis en tidigarelagd tillämpning av det föreslagna WTO-avtalet om handelsunderlättande åtgärder, hjälp med sanitära och fytosanitära åtgärder eller stöd till små oberoende jordbrukare som inte är bundna till kontrollerade distributionskedjor.

2. Livsmedelstryggheten mot bakgrund av de båda kriserna

2.1 Definitioner

2.1.1 EESK står bakom den allmänt erkända definition av livsmedelstrygghet som framfördes under världstoppmötet om livsmedel 1996. Livsmedelstrygghet anses råda då alla människor alltid har fysisk, ekonomisk och social tillgång till hälsosam och nyttig mat i tillräcklig mängd för att tillgodose sina behov och önskemål i fråga om mat för att kunna leva ett aktivt och hälsosamt liv.

2.1.2 EESK betonar mot bakgrund av detta att livsmedelstrygghet är ett komplext problem där man samtidigt måste ta hänsyn till följande fyra aspekter:

a)	Den kvantitativa tillgången på mat.

b)	Den fysiska, ekonomiska och sociala tillgången.

c)	Det korrekta nyttjandet.

d)	Stabiliteten i fråga om tillgång, tillgänglighet och nyttjande.

2.2 Dagens situation och de två kriserna (livsmedels- och finanskrisen)

2.2.1 En analys av problemet med osäker livsmedelsförsörjning visar på följande viktiga kännetecken (1): a) problemet ökar, och i dag efter de båda kriserna har över en miljard människor drabbats, b) problemet koncentreras allt mer till vissa områden (89 % i Asien, Stillahavsområdet och Afrika söder om Sahara), c) problemet är värst på landsbygden (70 % av de personer som inte har en tryggad livsmedelsförsörjning bor på landsbygden) men det blir allt vanligare i städer och stadsnära områden.

2.2.2 Prisuppgången på jordbruksprodukter är den främsta orsaken till den senaste ökningen av antalet personer som inte har tryggad tillgång till livsmedel. Dessutom har det skett en ökning av antalet katastrofer som påverkar livsmedelstryggheten. Bland de katastrofer som orsakas av människan ökar för övrigt de som är av socioekonomisk art mer än krig och konflikter.

2.2.3 Priserna på jordbruksråvaror har fluktuerat under de senaste 30 åren i reella termer, men trenden på medellång sikt ändå är nedåtgående i reala termer. Prisuppgången 2007–2008 var särskilt påtaglig, både för att den var så kraftig och så snabb (på knappt ett år ökade FAO:s livsmedelsindex med ca 60 %). Man ska dock komma ihåg att priserna också när de låg som högst (mars 2008) låg under de maximinivåer som noterades i början av 70-talet.

2.2.4 Vad gäller den senaste tidens utveckling framhålls att jordbrukspriserna efter det att finansbubblan sprack har visat en kraftig nedgång, men att de ändå är högre än före krisen 2007–2008.

2.2.5 EESK noterar att struktur- och konjunkturskäl och till och med spekulation ligger bakom denna fluktuerande prisutveckling och den ständiga och ökande prisinstabiliteten.

2.2.6 EESK ser särskilt ett tydligt samband mellan den senaste prisutvecklingen och oljepriset, vilket påverkar jordbrukets produktionskostnader och ökar fördelarna med att odla grödor för biodrivmedel, särskilt när detta får offentligt stöd.

2.2.7 Andra bidragande orsaker till livsmedelskrisen är gradvis minskade jordbruksinvesteringar och de fattiga ländernas kroniskt låga produktivitet inom jordbruket, den snabbt ökande urbaniseringen, inkomstökningen i vissa nya industriländer (Kina och Indien) med en övergång till en mathållning med ökad köttkonsumtion och avvecklingen av systemen för livsmedelslagring.

2.2.8 EESK understryker att det i detta förändrade scenario märks en ökad tendens från riskkapitalinvesterare och investeringsfonder, även europeiska sådana, att låta värdepapper som är kopplade till jordbruksråvaror ingå i aktieportföljen, vilket ökar prisinstabiliteten och snedvrider marknaden för terminsaffärer.

2.2.9 EESK understryker därför att om man inte ingriper med snabba och effektiva reformer av finansmarknaderna kommer spekulation i priserna på jordbruksråvaror att ta ny fart under de kommande månaderna och längre fram, vilket kan komma att allvarligt skada livsmedelstryggheten.

2.2.10 Finanskrisen har i kombination med den kris som priserna på jordbruksråvaror utgör utlöst en rad sammanlänkade processer i utvecklingsländerna, t.ex. minskade kapitalflöden från utländska investeringar, minskade penningöverföringar, regeringarnas oförmåga att få igenom budgetprogram, en tendens att återgå till bundet stöd, minskade interna investeringar, ökad fattigdom, minskad sådd och därför mindre skördar och en ny ökning av livsmedelspriserna.

2.2.11 De samhällsklasser som drabbats hårdast är de som uppvisar de flesta sårbarhetsfaktorerna: invånare på landsbygden utan mark, hushåll där kvinnan är familjeöverhuvud och fattiga stadsbor. De länder som är strategiskt beroende av import är värst drabbade, vilket visar att det är av avgörande betydelse att utveckla det lokala jordbruket.

2.2.12 Inför dessa scenarier vill EESK betona det trängande behovet av att öka det internationella utvecklingsstödet. Mot denna bakgrund stöder EESK idén om en beskattning av finansiella transaktioner (2), där intäkterna skulle kunna anslås till insatser för att trygga livsmedelsförsörjningen.

2.2.13 AVS-länderna måste också använda EUF:s resurser på ett annorlunda sätt för att skapa en tryggare livsmedelsförsörjning. Trots att 70 % av befolkningen som inte har en tryggad livsmedelsförsörjning bor på landsbygden, har regeringarna i AVS-länderna som det nu ser ut endast avsatt 7,5 % av medlen inom nionde Europeiska utvecklingsfonden (2000–2007) till landsbygdsutveckling och knappt 1,5 % till verksamheter som uttryckligen är kopplade till jordbruket.

2.3 Nya problem

2.3.1 För att kunna göra en långsiktig analys av osäker livsmedelsförsörjning krävs att man samtidigt är medveten om andra nya och strukturellt kopplade fenomen:

—

Vatten: Kopplingen mellan livsmedelstrygghet och vatten konstaterades i FN:s rapport av den 20 april 2001. Begreppet ”rätten till tillgång på vatten” måste få politiskt och juridiskt gehör, eftersom tillgången på dricksvatten är en nödvändig förutsättning för folkhälsan och utgör en del av en kvalitativt tjänlig föda.

—

Mark som slumpas bort: Den senaste tiden har det tillkommit ytterligare ett problem av ekonomisk och politisk art förutom bristen på användbar jordbruksmark, nämligen uppköp av vidsträckta markområden av staten, privata bolag och investeringsfonder som tar kontrollen över produktionen och till och med blir ett hot mot staternas oberoende (3). Man måste därför snarast utforma en bilateral och multilateral rättslig ram som fastställer en rättvis fördelning av vinsterna och som omfattar sysselsättning, miljöstandarder, teknisk utveckling och livsmedelstrygghet i det berörda landet.

—	Klimat: De som i första hand drabbas av klimatförändringen är små jordägare med små möjligheter att anpassa sig samt aktörer inom fiskerisektorn i utvecklingsländerna.

—	Biobränslen: EESK har redan i andra yttranden framhållit den inverkan som produktionen av biobränslen har på de ökade livsmedelspriserna och deras instabilitet.

—

Den demografiska frågan: Under de senaste åren har befolkningstillväxten i världen inte åtföljts av en motsvarande ökning av jordbruksproduktionen eftersom man inte investerat tillräckligt i sektorn. Därför är särskilda befolkningspolitiska åtgärder fortfarande avgörande, framför allt i de mest utsatta länderna.

3. Rätten till livsmedel

3.1 EESK betonar kravet på ny internationell lagstiftning vid sidan av de instrument som styr trenderna på marknaden och deras särskilda institutioner. Ett fullt erkännande av folkens rätt kombinerat med marknadsekonomins gradvist förbättrade instrument kan bilda en ny strategisk ram för hantering av den komplicerade och globala fråga som livsmedelsförsörjningen utgör.

3.2 Med en sådan strategi kan positiva och varaktiga resultat uppnås, om de demokratiska processerna samtidigt utvecklas och om rättsstaten stärks i de länder där det råder osäker livsmedelsförsörjning.

3.3 EESK sluter upp bakom definitionen av rätten till livsmedel som regelbunden, stadigvarande och fri tillgång till mat i tillräcklig mängd och av tillräcklig kvalitet, antingen direkt eller genom finansiellt förvärv; livsmedel som överensstämmer med kulturella traditioner hos det folk som konsumenten tillhör och som kan garantera individen eller kollektivet ett psykiskt och fysiskt liv som är tillfredsställande, värdigt och fritt från ängslan och oro (4). Definitionen är tätt förknippad med begreppet livsmedelstrygghet som återfinns i första stycket i handlingsplanen för världstoppmötet om livsmedel och som beskrivs i föregående punkt i yttrandet.

3.4 I november 2004 antog medlemsstaterna i FAO ”Voluntary guidelines” (5), frivilliga riktlinjer om hur man ska tolka dessa sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. De innehåller också rekommendationer om konkreta åtgärder för hur rätten till livsmedel ska genomföras i praktiken.

3.5 I dag förfogar ett antal länder i världen över en författning med uttrycklig hänvisning till rätten till livsmedel, men bara ett fåtal av dem har infört nationell lagstiftning som syftar till ett verkligt skydd av denna rätt. Av dessa har Sydafrika och Brasilien också infört allmän lagstiftning där de erkänner att rätten till föda och vatten kan utgöra grund för rättsliga åtgärder (väcka talan vid domstol etc.).

3.6 För att fortsätta på denna linje hade Förenta nationernas särskilda föredragande för rätten till livsmedel inom sitt uppdrag för WTO lagt fram fyra riktlinjer (6): Handelns roll måste fastställas i samband med mänskliga rättigheter och utvecklingsmål, vikten av en multilateral ram för handeln måste betonas, ett nytt synsätt måste antas där man inte längre mäter effekten av liberaliseringen på sammanlagda värden (t.ex. BNP per capita) utan på behoven hos de personer som inte har en tryggad livsmedelsförsörjning, effekterna på hälsan, födan och miljön måste varaktigt integreras i förhandlingarna. Därför bör medlemsstaterna avstå från att ingå internationella avtal som står i kontrast till dessa primära mål.

3.7 Några medlemsstater har för detta ändamål börjat lansera särskilda strategier och har gett livsmedelstryggheten status som allmän egendom. Många utvecklingsländer har i sin tur krävt konkreta åtgärder för att skydda sin livsmedelsförsörjning genom att införa kategorin utveckling/livsmedelstrygghet i jordbruksavtalet. Under förhandlingarnas gång har andra länder föreslagit att det inrättas en ”klausul för tryggad livsmedelsförsörjning”, där livsmedelstrygghetens särskilda behov erkänns. Enligt denna klausul skulle man i förhandlingarna kunna inkludera eventuella undantag som ger vissa länder större frihet att skydda sin basproduktion av livsmedel, eftersom livsmedelstryggheten är ett nödvändigt fundament för den nationella säkerheten.

3.8 EESK vill att EU tar ett kraftfullt politiskt initiativ som innebär att man uttryckligen respekterar principen om rätten till livsmedel och att man i de framtida förhandlingsmandaten inkluderar ett ”krav” på rätt till livsmedel enligt FN:s definition.

4. Handel och livsmedelstrygghet

4.1 Samband och konsekvenser

4.1.1 EESK konstaterar att det är viktigt att marknaderna är internationella och öppna (med vissa regler) om man vill förbättra effektiviteten i den globala jordbruksproduktionen.

4.1.2 EESK vill emellertid uttrycka vissa farhågor när det gäller den ökade sårbarhet som drabbar de länder som genom att specialisera sin produktion blir alltmer beroende av den internationella marknaden. Livsmedelssäkerheten kan äventyras av ett alltför stort beroende av prisutvecklingen för den egna exporten och för de livsmedel som importeras, en faktor som under de senaste åren har fluktuerat stort.

4.1.3 Det framgår för övrigt tydligt att öppnandet av marknaderna ger upphov till effekter som inte är neutrala när det gäller fördelningen, och som innebär anpassningskostnader som vissa befolkningsskikt ofta inte kan betala.

4.1.4 EESK understryker att öppnandet av marknaden kan innebära viktiga möjligheter till landsbygdsutveckling genom ökad export om man vidtar åtgärder för att hantera obalanserade marknadskrafter längs produktionskedjan och åtgärdar brister vad avser infrastruktur, teknik eller institutioner som kan förvandla de positiva effekterna av en öppen marknad till negativa konsekvenser vad avser tillgången till mat.

4.1.5 Majoriteten av de människor som inte har en tryggad livsmedelsförsörjning är små jordägare eller jordbruksarbetare. Det är särskilt dessa människor, utan tillgång till krediter, infrastruktur, tekniska eller marknadsrelaterade kunskaper, som inte kan ändra sitt produktionssätt för att kunna dra nytta av de utvecklingsmöjligheter som öppnandet av marknaderna innebär.

4.1.6 EESK vill fästa uppmärksamheten på att handeln med livsmedelsprodukter allt oftare hamnar i händerna på ett litet antal operatörer, särskilt inom spannmålssektorn. EESK noterar med oro att detta fenomen sprider sig till hela livsmedelsindustrin, med början i den strategiska utsädessektorn.

4.1.7 EESK konstaterar att dessa oligopolistiska tendenser kan accentueras av den gradvisa öppningen av marknaderna om denna process inte hanteras och regleras på lämpligt sätt. Det är därför nödvändigt att bevara marknadernas konkurrenskraft.

4.1.8 Sambanden mellan handel och livsmedelssäkerhet är alltså många, och olika faktorer kan ibland motverka varandra. Generellt sätt visar ekonometrisk analys att den ekonomiska tillväxt som en liberalisering av handeln ger upphov till inte är tillräcklig i sig själv för att i någon större utsträckning minska antalet människor som lider av fattigdom och osäker livsmedelsförsörjning – det krävs också andra kompletterande politiska åtgärder och satsningar.

4.1.9 En global strategi för livsmedelstrygghet kan således indelas i följande initiativ och åtgärdslinjer: minskning av fattigdomen och ökning av inkomsterna, välfärds- och biståndsstrategier, jordbrukspolitik och landsbygdsutveckling, forskning och utveckling, handel och integrerad regional utveckling, livsmedelsbistånd, demografiska politiska strategier, kampen mot korruption.

4.2 Handelsförhandlingar: aktuella problem och utmaningar

4.2.1 Omedelbara åtgärder bör vidtas inom ramen för WTO-förhandlingarna (Doharundan), där det är viktigt att återuppliva utvecklingsagendan från Doha, för att visa prov på engagemang och slutföra förhandlingarna senast 2010 i linje med G20:s förslag.

4.2.2 Kommissionen hävdar att handelspolitiken spelar en viktig roll när det gäller att ta itu med livsmedelskrisen, men att den inte är den främsta faktorn. Klimatförändringarna, politisk instabilitet och bristande säkerhet, regeringarnas och rättssamhällets misslyckanden, korruption, befolkningsökning samt den ekonomiska krisen och energikrisen spelar en nyckelroll i det avseendet. Det gäller inte minst de ökande hoten mot vattenförsörjningen i många delar av världen och prisökningarna på bränsle. Använd på rätt sätt kan handelspolitiken emellertid lindra problemet, men om den missbrukas kan den också förvärra situationen. Det är också viktigt att dra en tydlig skiljelinje mellan akut livsmedelshjälp och mer långsiktig livsmedelsförsörjning.

4.2.3 EESK noterar att några länder i samband med de tätt på varandra följande livsmedels- och finanskriserna har vidtagit protektionistiska åtgärder (under 2008 anmäldes över 60 sådana till WTO). På lång sikt bidrar dessa åtgärder inte till att uppnå livsmedelstrygghet, de säkerställer inte den nödvändiga flexibiliteten och motarbetar varje form av regional integration, i synnerhet i Afrika, och står i strid med en global strategi för tryggad livsmedelsförsörjning.

4.2.4 Som framhölls i EESK:s rapport (7) inför det tionde AVS–EU-seminariet i Gaborone i juni 2009 omfattar den internationella handeln med jordbruks- och livsmedelsprodukter bara 10–11 % (uttryckt i tonnage) av de nu tillgängliga livsmedelslagren i världen.

4.2.5 Trots detta behöver EU:s handelspolitik utvärderas på både kort och lång sikt. På kort sikt bör man framför allt nämna de strandade multilaterala förhandlingarna i WTO:s Doha-utvecklingsagenda och en serie bilaterala handelsförhandlingar för EU i enlighet med kommissionens meddelande om ”Europa i världen” från oktober 2006 samt de pågående förhandlingarna med AVS-länderna om ekonomiska partnerskapsavtal. Det enda avtal om ekonomiskt partnerskap som slutits hittills är med Cariforum, men i det fallet med betydande konsekvenser för det civila samhällets framtida deltagande. Interimsavtal om ekonomiskt partnerskap, som har slutits med andra AVS-länder, har dock också en viktig roll att spela.

4.2.6 På längre sikt är en strategisk översyn av avgörande betydelse. Livsmedelstryggheten bör få en särskild ställning. Debatten bör återupplivas för att avgöra vilken balans (särskilt mellan industriländer och utvecklingsländer, och mot bakgrund av klimatförändringarna, den förväntade vattenbristen och liknande problem) som man helst bör enas om inför kommande jordbruksförhandlingar inom ramen för WTO. Här bör man också beakta formerna för framtida tekniskt bistånd till utvecklingsländerna och huruvida man bör fortsätta med det ”gemensamma åtagandet”, som ofta är till nackdel för dessa länder. Det tekniska stödet borde inriktas på att bygga upp olika länders eller regioners kapacitet att utforma och förhandla fram handelspolitiken, snarare än att bara göra det möjligt för dem att hantera genomförandet.

4.2.7 På kort sikt är det därför viktigt att utröna vilka handelsinstrument som – i ett handelssystem byggt på öppna regler – är mest lämpade för att bekämpa en osäker livsmedelsförsörjning i fattigare länder och uppnå det första millennieutvecklingsmålet – och på så sätt minska antalet undernärda genom att öka den globala livsmedelsproduktionen för att klara av en förväntad efterfrågan.

4.2.8 FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) har upprättat en förteckning över 17 länder med osäker livsmedelsförsörjning som klassificeras som ”livsmedelskrisländer” och ytterligare 17 som ”högriskländer”. Av dessa 34 länder (8) är 25 medlemmar i WTO, 23 länder är utvecklingsländer och 25 AVS-länder. En del av länderna är WTO-medlemmar sedan länge men spelar en begränsad roll i utvecklingsagendan från Doha, medan andra – exempelvis Kenya och Zimbabwe – har drabbats av svåra tider. Det mest aktiva landet i förhandlingarna är Kenya. Endast Nicaragua är för närvarande involverat i bilaterala förhandlingar inom ramen för programmet ”Europa i världen”, medan merparten av länderna deltar i förhandlingar om ekonomiska partnerskap.

4.2.9 I och med att några utvecklingsländer nu ingår i G20 anser EESK att FN:s klassificering bör ses över så att det sker en tydlig distinktion mellan utvecklingsländer med medelinkomst, fattigare länder och de länder som är minst utvecklade.

4.2.10 Jordbruksförhandlingarna inom utvecklingsrundan från Doha:

—	Det skulle för alla förhandlingsparter inte vara ändamålsenligt att återvända till pelarna för inhemskt stöd och exportstöd i syfte att uppnå ökad livsmedelstrygghet.

—

Det behövs inte heller någon radikal förändring av EU:s syn på den tredje pelaren, marknadstillträde. Denna pelare omfattar nivåerna på de planerade tullsänkningarna och de övriga frågorna som har resulterat i det nuvarande dödläget i Dohautvecklingsagendan, trots att betydande framsteg gjordes på många områden i slutet av 2008, däribland nya flexibla villkor för ”utvecklingsländer som är nettoimportörer av livsmedel” – vilket kommittén i hög grad välkomnar.

—

Enligt kommittén bör EU befästa de medgivanden som redan gjorts på viktiga områden, t.ex. den särskilda skyddsmekanismen (som innebär att utvecklingsländer kan höja tullarna tillfälligt i händelse av plötsliga importökningar och prisdepression), mekanismen för särskilda produkter (som gör det möjligt för utvecklingsländerna att tillämpa blygsammare tullsänkningar, inte minst med hänsyn till livsmedelstryggheten) eller mekanismen för tullkvoter, snarare än att sikta in sig på en fördelaktigare överenskommelse på bekostnad av utvecklingsländerna. Dessa åtgärder får emellertid inte utgöra ett hot mot utvecklingen av syd-syd-handeln.

—

Kommittén vill också uppmana EU att utvidga initiativet ”Allt utom vapen” (vilket redan är en betydande bedrift) och de eftergifter i form av befrielse från tullar och kvoter inom ramen för Dohautvecklingsrundan som beviljats de 49 minst utvecklade länderna till de övriga 9 (9) länderna på FAO:s lista (såvida detta inte är politiskt oacceptabelt) i linje med interimsavtalen om ekonomiska partnerskap och med möjlighet att inkludera andra länder som kan komma att föras upp på FAO:s lista. Det är i denna anda som EU med hjälp av handelsinstrument bäst kan bidra till ökad livsmedelstrygghet världen över.

4.2.11 Kommittén anser dock att det är genom de pågående förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen som kommissionen bäst kan bidra till global livsmedelstrygghet, framför allt genom den förestående översynen av Cotonouavtalet 2010.

4.2.12 EU har med rätta utsett handeln till ett av de sex prioriterade områdena för utvecklingspolitiken. Inom ramen för dessa förhandlingar strävar EU och AVS-länderna efter att sluta sju nya regionala handelsavtal som är förenliga med WTO:s linje och utformade för att gradvis avlägsna handelshinder och förbättra samarbetet på alla handelsrelaterade områden. Handeln ska i första hand ses som ett utvecklingsinstrument. Man bör komma ihåg att de ursprungliga målen inbegriper främjande av hållbar utveckling, utrotande av fattigdomen, regional integration samt gradvis integration av AVS-länderna i världsekonomin. Dessa mål måste även i fortsättningen prioriteras i alla pågående förhandlingar.

4.2.13 I dessa förhandlingar bör EU eftersträva följande:

—	Bättre regional integration, ett viktigt mål framför allt i Afrika, som ett kraftfullt verktyg för att främja såväl utveckling som tryggad livsmedelsförsörjning och som en avgörande faktor i översynen av Cotonouavtalet.

—	Samordningsvinster både mellan överlappande initiativ för regional integration och mellan interimsavtal om ekonomiskt partnerskap och övergripande överenskommelser.

—

Förhandlingar som snabbt kan anpassas till AVS-ländernas förmåga och kapacitet och säkerställa omedelbara framsteg på områden som enklare ursprungsregler (vilket torde främja jordbruksbaserade industrigrenar) och rättslig säkerhet för att trygga tull- och kvotfri tillgång till EU-marknaderna. Dessa förhandlingar bör dock inte användas för att introducera eller utöva påtryckningar i andra ärenden som inte är relaterade till de ekonomiska partnerskapsavtalen, exempelvis upphandling.

—

Att så många AVS-länder som möjligt väljer jordbruks- och landsbygdsutveckling som prioriterade områden (bara 4 av 78 länder valde jordbruk och bara ytterligare 15 länder landsbygdsutveckling för den 9:e europeiska utvecklingsfonden, under vilken EU erbjöd cirka 522 miljoner euro för regional integration och handelsrelaterat stöd), och att extra resurser avsätts framför allt för att kraftigt främja forskning och lokal utveckling på livsmedels- och jordbruksområdet.

—	En ytterligare höjning fram till år 2010 av det belopp på över 2 miljarder euro som EU redan avsatt, och som godkänts av EESK, till ”Aid for Trade”-relaterat stöd och handelsrelaterat bistånd. Ökningen krävs för att klara av effekterna av den globala ekonomiska krisen.

4.2.14 EESK har hävdat att Afrikas ekonomiska utveckling i första och främsta hand bör vara ”beroende av en fördjupning av kontinentens inre marknad, så att den kan generera den slags inhemska tillväxt som skulle stabilisera kontinenten och befästa dess plats i världsekonomin. Regional integration och utveckling av den inre marknaden är de pelare och språngbrädor som kommer att ge Afrika möjlighet att delta i världshandeln på ett positivt sätt” (10). EESK vill än en gång framhålla detta, i synnerhet när det gäller att förbättra livsmedelstryggheten.

4.2.15 Det är de olika grenarna av förädlingsindustrin som skapar produkter med mervärde, och de bör uppmuntras att vidareutveckla sig och växa. Framför allt inom jordbruket kommer en lokal livsmedelsindustri endast att kunna utvecklas om det finns en tillräckligt stor lokal marknad. Trots detta är omfattningen av handeln inom Afrika fortfarande skrämmande låg – mindre än 15 % av all handel som utgår från Afrika.

4.2.16 Avtal om ekonomiska partnerskap är huvudsakligen av regional eller bilateral karaktär. Det är därför viktigt att dessa avtal inte motverkar ett multilateralt arbetssätt. De bör därför utgöra ett stöd för multilateralt samarbete, och de måste stå i överensstämmelse med och även stärka ett multilateralt arbetssätt (11). Kommittén anser att de eventuella vinster som görs regionalt och bilateralt kan stimulera den multilaterala processen, eftersom sådana tillvägagångssätt leder till mer djupgående diskussioner och fler kompromisslösningar. Det är viktigt att de fattigare utvecklingsländernas och de mindre utvecklade ländernas förhandlingsposition inte försvagas på någon enda förhandlingsnivå.

4.2.17 EU bör också sträva efter att i högre grad bidra till global livsmedelstrygghet med hjälp av andra handelsrelaterade mekanismer. Det kan bl.a. röra sig om följande:

—

Mer målinriktade insatser för kapacitetsuppbyggnad i länder med osäker livsmedelsförsörjning, inklusive ett effektivt ”Trade for Aid”-system som en integrerad del av de multilaterala förhandlingarna, framför allt genom stöd till lokal FoU, ökad tekniköverföring, bättre produktionsstandarder och ökad användning av handelsrelaterat tekniskt bistånd, vilket redan förutses i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

—	Handelsunderlättande åtgärder: slutförande och genomförande av alla avtal före den övergripande överenskommelsen inom utvecklingsagendan från Doha.

—	Utökat stöd till sanitära och fytosanitära åtgärder: frågor som folkhälsa, djurhälsa och växtskydd, t.ex. överanvändning av antibiotika, svininfluensan och mul- och klövsjuka.

—

Initiativ som Allmänna preferenssystemet plus, som innebär att den som vill dra nytta av systemet måste respektera internationella normer vad avser mänskliga rättigheter, gott styressätt, arbetsrätt, miljöstandarder och etisk handel (genom att främja principerna om ”rättvis handel” som beaktar frågan om spårbarhet och genom att utsträcka begreppet till att också omfatta auktioner).

—	Stöd till ökad förädlingskapacitet i utvecklingsländerna, särskilt med hjälp av utsända nyckelaktörer inom EU:s näringsliv, enligt modell från praxis vid kommissionen och Unctad.

—	Analys av eventuella åtgärder som skyddar mot råvaruspekulation på andra områden, till förfång för de befintliga producenterna och för produktionen (kakao, kaffe osv.)

4.2.18 Även om avtalen om ekonomiskt partnerskap infördes för att komma till rätta med urholkningen av förmåner, återstår ett antal viktiga frågor som på ett mer direkt sätt påverkar syd-syd-handeln. Några latinamerikanska länder strävar efter en snabbare och mer djupgående avreglering för tropiska produkter, bland annat bananer och socker – en fråga som har gett upphov till långdragna handelstvister – tvärtemot andra länders intressen, främst AVS-ländernas. Här handlar det om huruvida vissa nettoexportörer av livsmedel kan bjuda under andra länders råvarupriser, på bl.a. socker, och göra produktionen av dessa grödor oekonomisk där den kanske behövs som mest. Också detta problem är av central betydelse för livsmedelstryggheten.

4.2.19 Man bör för övrigt beakta konsekvenserna av förlorade skatteintäkter för de utvecklingsländer som har varit tvungna att sänka tullsatserna, vilket fått återverkningar på socialpolitiken.

4.2.20 EU behöver i alla händelser uppmuntra syd-syd-handeln i allmänhet, särskilt som den är en viktig tillväxtfaktor och för att den gör det möjligt att gå till botten med problemet med ökad otrygghet i livsmedelsförsörjningen.

4.3 Reformen av den globala förvaltningen

4.3.1 EESK betonar först och främst att man för att uppnå tryggad livsmedelsförsörjning måste upprätta en global plan för socioekonomisk utveckling som är resultatet av en dubbel konvergens: mellan olika politikområden (social, ekonomisk och territoriell politik) och mellan de olika nationella och internationella institutionerna. Denna särskilda form av förvaltning kräver att man involverar och samarbetar med det organiserade civila samhället.

4.3.2 Särskilt vad gäller arbetet vid de institutioner och organ som för närvarande ansvarar för den globala livsmedelsförsörjningen anser EESK att det inte behövs några nya organ. Det krävs snarare en djupgående omorganisation och reform av de befintliga organen enligt det dubbla kriteriet specialisering av respektive organs roller (genom undvikande av överlappningar och spridning av mänskliga och finansiella resurser) och enhetlig global förvaltning med särskild hänvisning till Förenta nationernas system (FAO, IFAD och WFP), som bör leda insatserna på området tryggad livsmedelsförsörjning. En på lämpligt sätt omstrukturerad kommitté för livsmedelstrygghet i ny skepnad kan utgöra ett verktyg för samordningen av politiken för livsmedelstrygghet och de olika nivåer där denna politik ska genomföras.

4.3.3 EESK betonar också att det är absolut nödvändigt att samordna arbetet inom Världsbanken och andra relevanta institutioner på området tryggad livsmedelsförsörjning, och att EU gentemot dessa instanser måste tala med en röst.

4.3.4 När det gäller flödet av direkt livsmedelsstöd från norr till söder måste man enligt EESK beakta att massivt livsmedelsstöd kan underminera de lokala marknaderna genom att det äventyrar livsmedelsförsörjningen för jordbruksproducenterna. EESK stöder därför WFP i dess beslut att ändra inriktningen på dessa insatser.

5. Det civila samhällets roll och intryck

Det europeiska civila samhällets intryck

5.1 Med avseende på den vitala frågan om livsmedel noterar EESK följande viktiga scenarier:

a)	En stor del av människors vardagsbekymmer har att göra med födan (mat är hälsa).

b)	En viktig del av människors förhoppningar om ett behagligt och angenämt liv rör födan (mat är kultur och livsstil).

c)	En mycket stor del av mänskligheten kan till och med så här i början av det tredje årtusendet inte vara säkra på att få mat för dagen (mat är liv).

5.2 Som det europeiska organiserade civila samhällets företrädare vill EESK därför dels understryka att dagens livsmedelsproblem (hälsa, kvalitet och tillgång till livsmedel) har blivit ett stående inslag i förhållandet mellan individer och samhällsgrupper och i mediernas informationskedjor, dels att EESK räknar det civila samhällets möjligheter att påverka alla aspekter av livsmedelsproblematiken till de medborgerliga rättigheterna. Vi anser också att den globala livsmedelstryggheten är en rättighet: tillgång till livsmedel bör därför anses som en grundläggande mänsklig rättighet.

5.3 Vad gäller i första hand livsmedelskrisen men också finanskrisen konstaterar EESK dessutom att det bland olika aktörer inom det civila samhället, både i Europa och globalt, förekommit olika, ja rent av motstridiga, reaktioner som visar att man är djupt engagerad i utvecklingen på livsmedelsområdet, men också känner en viss förvirring. Detta illustreras t.ex. av hungerkravallerna (minst 22 stycken under år 2008, som krävt dödsoffer), vissa europeiska konsumenters intresse för särskilda spekulativa finansprodukter med anknytning till priserna på jordbruksprodukter, den utbredda oron bland jordbruksproducenterna i Europa och världen och den allmänt växande rädslan hos alla medborgare inför frågor som livsmedelstrygghet, folkhälsa och vattenförvaltning.

Det civila samhällets roll

5.4 Vad gäller strävan efter en rättvis balans mellan livsmedelstrygghet och reglerad handel betonar EESK vikten av att stärka det civila samhällets roll och kravet på en mer strukturerad dialog mellan civilsamhället och beslutsfattarna på olika nivåer. Vi vill särskilt peka på samrådsfunktionen hos jordbruksproducenternas organisationer och den betydelse som de olika organisationsformerna för produktionen har.

5.5 EESK anser därför att det är av strategisk betydelse att jordbruksorganisationerna medverkar i utformningen av den nationella utvecklingspolitiken och deltar i beslutsprocesserna och i konsekvensanalyser som rör handelsförhandlingarna och deras tillämpning.

5.6 För detta ändamål måste man inrätta ett särskilt finansiellt stöd till fortbildning av jordbrukare, särskilt kvinnor, med tanke på deras strategiska roll i landsbygdsområdena. Syftet är att både manliga och kvinnliga jordbrukare ska kunna spela en aktiv ledande roll i de politiska processerna och den tekniska utvecklingen.

5.7 EESK betonar också vikten av den sociala ekonomin och dess företag och organisationer i AVS-länderna, inte minst för att bemöta de olika effekterna av livsmedels- och finanskrisen, särskilt med avseende på människor som arbetar inom den informella ekonomin och i landsbygdsområdena (12).

5.8 Till sist vill EESK åter framhålla sin egen aktiva roll. Med vår erfarenhet kan vi identifiera potentiella partner i andra länder, inom alla sektorer i det civila samhället (tillverkare, arbetstagare och konsumenter) för att stärka den roll de spelar i sina hemländer, vilket är av avgörande betydelse för att lösa problemen på lokal nivå. Samtidigt kan EU i EESK förfoga över en ”barometer” för att övervaka EU-initiativen i de enskilda länderna och göra dem mer effektiva. Den rådgivande kommittén för det civila samhället Cariforum–EG är ett gott exempel på detta.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Se FAO, Livsmedelssituationen i världen, 2008 och 2009 års rapporter.

(2) EUT C 318, 23.12.2009, s. 57, ”de Larosière-gruppens rapport”.

(3) Se FAO, IIED och IFAD, Land grab or development opportunity?, 2009.

(4) FN, Rätten till livsmedel: Resolution 2001/25 från kommissionen om mänskliga rättigheter och rapport av särskilde föredraganden Jean Ziegler om rätten till livsmedel, punkt 14, 7 februari 2001.

(5) FAO-rådet, ”Voluntary Guidelines to support the progressive realization of the right to adeguate food in the context of national food security”, november 2004.

(6) Rapport från FN:s särskilde föredragande för rätten till livsmedel, Oliver De Schutter, Mission to the World Trade Organization, 9 mars 2009.

(7) DI CESE 34/2009 ”Att säkerställa en hållbar livsmedelstrygghet i AVS-länderna”.

(8) Kamerun, Centralafrikanska Republiken, Komorerna, Demokratiska republiken Kongo., Elfenbenskusten, Djibouti, Eritrea, Etiopien, Gambia, Guinea, Guinea Bissau, Haiti, Kenya, Lesotho, Liberia, Madagaskar, Mongoliet, Moçambique, Nicaragua, Niger, Palestina, Rwanda, Senegal, Sierra Leone, Salomonöarna, Somalia, Swaziland, Tanzania, Tadzjikistan, Östtimor, Jemen, Zambia och Zimbabwe.

(9) Kamerun, Elfenbenskusten, Kenya, Mongoliet, Nicaragua, Palestina, Swaziland, Tadzjikistan och Zimbabwe.

(10) EUT C 77, 31.3.2009, s. 148–156.

(11) EUT C 211, 19.8.2008, s. 82–89.

(12) ILO, ”Declaration and Plan of action for the promotion of social economy enterprises and organizations in Africa.”, Johannesburg 19–21 oktober 2009.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Finanskrisens effekter på den reala ekonomin”

(initiativyttrande)

(2010/C 255/02)

Föredragande: Carmelo CEDRONE

Den 26 februari 2009 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Finanskrisen och dess effekter på den reala ekonomin”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 november 2009. Föredragande var Carmelo Cedrone.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 122 röster för, 75 röster mot och 33 nedlagda röster.

1. Slutsatser och förslag

1.1 EESK anser att det i en kris som den vi nu befinner oss i fordras en stor vilja till samordning av insatserna genom gemensamma ansträngningar som svarar mot allvaret i situationen. På så sätt kan man identifiera vilka åtgärder och förslag som krävs på kort respektive lång sikt för att stimulera till återhämtning och motverka att de händelser som ligger till grund för dagens instabilitet upprepas.

1.2 Den internationella finansmarknaden : Med utgångspunkt i de riktlinjer som EESK redan har lagt fram vill vi påminna om att ett regelverk emellertid snarast möjligt måste antas som tillåter fri rörlighet för kapital samtidigt som det skapar ett tillsyns- och sanktionssystem som kan förhindra att de negativa effekter som orsakades av ett system utan kontroller uppstår igen. Vi behöver regler för att skapa en hederligare marknad med mer insyn. Andra åtgärder för att nå detta mål är att eliminera skatteparadisen, banksekretessen och vissa högst tvivelaktiga tidigare använda mekanismer med koppling till spekulativa värdepapper. Vi måste åter göra åtskillnad mellan affärsbanker och investeringsbanker.

1.3 Den europeiska finansmarknaden : Det behövs en gemensam europeisk finansmarknad, inte bara för att säkerställa ökad insyn, enklare transaktioner och information anpassad till alla aktörer, utan också för att få till stånd ett tillsynssystem under överinseende av ECB och det europeiska centralbankssystemet. Dessa ska ge riktlinjer för tillsynsarbetet och svara för den internationella samordningen, medan den dagliga förvaltningen, kontrollen och övervakningen av finansmarknaderna i de enskilda länderna kan överlåtas åt nationella tillsynsorgan (1).

1.4 Det monetära systemet : EESK anser att man grundligt bör undersöka frågan om det internationella monetära systemet för att stabilisera växelmarknaderna och undvika illojal konkurrens i den internationella handeln inom ramen för WTO.

1.5 Att stödja den reala ekonomin och företagen : ekonomisk styrning

—

Det skulle behövas en andra, mer kraftfull europeisk stödplan när det gäller de resurser som ska sättas in och de insatser som ska göras i olika ekonomiska sektorer i de olika länderna, bland annat genom strukturella reformer, eller åtminstone, i andra hand, en mycket samordnad plan som ger en positiv signal till företagen och de europeiska medborgarna om mervärdet och kvaliteten i den europeiska integrationen.

—	De olika EU-politikområdena (strukturfonderna, sammanhållningen, gemensamma jordbrukspolitiken, miljön, utbildning, forskning, Lissabonstrategin etc.) bör reformeras radikalt, och man bör börja med att förenkla förfaranden och förordningar.

—	För finansieringen av ett system med europeiska nät (energi, transporter, kommunikation) bör ett särskilt gemenskapslån införas och utvecklingen av offentlig-privata partnerskap främjas.

—

En gemensam interventionslinje bör fastställas gentemot de europeiska bankerna för att uppmuntra dem att öppna upp kreditflödet till företagen till normal nivå igen, med särskilda former för små och medelstora företag, t.ex. genom förlängning av lån, inrättande av en garantifond eller direktfinansiering från staten och Europeiska investeringsbanken.

—	Anställda vid små och medelstora företag bör, i de fall de inte redan har det, ges tillgång till det sociala skyddsnätet, för att stödja sysselsättningen.

—	Skattepolitiken bör samordnas för att stimulera efterfrågan, återhämtning och sysselsättning, tillsammans med makroekonomiska och penningpolitiska insatser.

—

Den i dagsläget alltför segmenterade arbetsmarknaden bör bli ”mer europeisk”, dvs. mer integrerad och mer som kommunicerande kärl. Detta kan ske genom att de hinder som finns både i och mellan länderna undanröjs. Det behövs en arbetsmarknad som är öppen för alla, som kan fånga upp såväl kort- och långtidsarbetslösa som de som aldrig har haft ett arbete (cirka 100 miljoner européer). Detta måste naturligtvis ske i överensstämmelse med de sociala och ekonomiska standarder som gäller för arbetstagarna i bestämmelselandet.

—

Åtgärder bör vidtas för att locka investeringar till industrin, däribland utländska investeringar, genom att man ser till att Europa erbjuder komparativa fördelar i förhållande till andra regioner med avseende på konkurrensbestämmelser, arbetsrätt, arbetskraftens produktivitet och skattesystem. Graden av arbetslöshet är ett mått på i hur stor utsträckning företagarna och det internationella näringslivet bortser från de mänskliga resurserna i EU.

1.6 Att hjälpa de europeiska medborgarna : sammanhållning och social styrning

—

En överenskommelse bör träffas mellan alla berörda parter, en ”europeisk pakt för tillväxt, hållbar utveckling, konkurrenskraft och sysselsättning”, som återinsätter individen, sammanhållningen och solidariteten i centrum för det ekonomiska systemet och motverkar att krisen får betungande återverkningar på medborgare och anställda.

—	Det bör skapas former för de anställda att delta i driften av företagen för att skapa och/eller utöka den ”ekonomiska demokratin”. Den sociala dialogen bör också förbättras och utökas.

—	En förändring av ”konsumtionspolitiken” bör främjas, från privat till offentlig konsumtion, t.ex. stora nätverk, genom investeringar som förbättrar tjänsternas kvalitet och tillgänglighet.

—	Globaliseringsfonden bör förstärkas. Ett program bör genomföras (tillsammans med universiteten) för ungdomar och arbetslösa som vill bli egna företagare, som ett alternativ också via företagen inom den sociala ekonomin.

—	Åtgärder bör utformas för att minska skatten på arbete.

—	Erasmusprogrammet bör utvidgas successivt till att omfatta alla universitetsstuderande som vill delta.

—	Alla gemenskapsförfaranden bör FÖRENKLAS så mycket som möjligt.

—	Utvidga pakten till att omfatta inhemska och internationella företag och entreprenörer så att de placerar sina investeringar i medlemsstaterna och inte någon annanstans och därigenom skapar arbete till EU:s överskott av mänskliga resurser.

Att bygga ett politiskt EU nedifrån och upp : politisk styrning (på sikt)

1.7.1 På sikt gäller det att förhindra att medborgarna tvingas fortsätta att betala priset för ett frånvarande EU, något som gemenskapens begränsade insatser för att bekämpa krisen så tydligt visar. Dessa begränsningar beror inte på att det finns för mycket Europa, utan för lite. Lissabonfördraget innebär ett stort steg i denna riktning. Kommittén kommer att delta i den nya institutionsstrukturen och delge den nya kommissionen och det nya parlamentet sin ståndpunkt i enlighet med de nya befogenheter som fördraget ger.

1.7.2 EU bör sätta frågan om ”det demokratiska underskottet” och demokratin inom sina organ i centrum av debatten, bland annat genom nya former för direkt delaktighet från medborgarnas och det civila samhällets sida, eftersom dessa inte kan stå likgiltiga inför framväxten av nya orättvisor och nya maktpositioner.

1.7.3 Allt detta gör det nödvändigt att EU företräds effektivt utåt och att det skapas ett ”europeiskt politiskt område” med verktyg för att motverka och uppväga de nya maktkonstellationer som håller på att växa fram inom ekonomin och den internationella politiken, som en direkt följd av krisen, och som riskerar att inte bara göra medborgarna fattigare, utan även hotar att försvaga deras rättigheter. Som redan angivits kommer EESK att stödja det arbete som EU:s höge representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik kommer att utföra och kommer att fortsätta att uttala sig i anslutning till det civila samhället på den internationella arenan.

2. Inledning

2.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har beslutat att utarbeta detta initiativyttrande för att i egenskap av företrädare för den reala ekonomin och det organiserade civila samhället ge en helhetsbild av krisen och lägga fram förslag till kommissionen och rådet, särskilt vad gäller att återställa de finansiella medlen till företagen, tillväxten och sysselsättningen.

2.2 I åratal har vi upplevt ett slags allmän eufori (Samuelson) orsakad av en otydlig information där ”experternas” åsikter har framhållits som garantier för det ”rimliga” i situationen och den ”gällande” modellens överlägsenhet. Förr eller senare skulle marknaden ställa allt till rätta och eliminera ”överdrifterna”, har man menat.

2.3 Kommittén är övertygad om att företagen och de anställda trots allt kommer att ta sitt ekonomiska och sociala ansvar och få utvecklingen att ta en positiv vändning, om bara de får det stöd som krävs från nationella och europeiska offentliga organ.

3. Var står vi? Den internationella finanskrisen

Upphov : Krisens upphov är vid det här laget så väl känt att ingen ytterligare analys behövs. EESK anser dock att åtminstone två faktorer som utgör bakgrund till krisen bör framhållas: Den internationella finansvärldens utveckling, som understöddes av den ultraliberala ekonomiska kulturen, gav till slut mer näring åt sig själv än åt den reala ekonomin, vilket ledde till en enorm finansiell ”inflation”. Dessutom fanns det få och bristfälliga regler som inte alltid efterlevdes, och detta utgjorde den andra orsaken till krisen. De regler som fanns fungerade inte eller tillämpades inte av tillsynsorganen och av kreditvärderingsinstituten, och deras beteende ledde till minskad insyn i marknaderna (2).

3.1.1 Det är nu uppenbart att bankerna i bubblan med eller utan kännedom deltog i högriskprojekt där reglering och tillsyn var fullständigt otillräckliga. I privatbankerna eftersträvande man större volym, och ägnade sig åt oförsiktig långivning via hypotekslån och kreditkort. I investeringsbankerna paketerades och ompaketerades dessa lån och andra typer av lån, t.ex. lånefinansierade företagsköp (LBO), till komplexa derivat som man handlade med utan tillbörlig kontroll eller tillräckliga reserver. Det är tydligt att olämpliga incitament skapades för personer i ledningen och i personalen som i sitt arbete utförde uppgifter som påverkade bankens riskprofil och att dessa incitament resulterade i att det personliga intresset kom att gå före majoriteten av aktieägarnas intressen i banksystemet och hänsynen till de medborgare som helt ovetande hade köpt värdepapperen. Detta rättfärdigar dock inte det felaktiga och skrupelfria beteende som vi har sett, ett beteende som skadat hela det finansiella systemet och gett det dåligt rykte.

3.2 Orsaker : En degenerering som möjliggjordes på grund av att det saknades en politik, på grund av försummelser och misstag, bland annat från regeringarnas sida, inte enbart på det finansiella området, utan också med avseende på den makroekonomiska politiken och penningpolitiken. På internationell nivå förde t.ex. USA en släpphänt budgetpolitik. EU hade inte tillräckliga instrument för att agera, och den ekonomisk/sociala modellen attackerades från flera håll och utmålades som roten till allt ont. De internationella organen var för svaga för att kunna ingripa. Denna situation tilläts dessutom pågå alltför länge. Ofta gömde sig den politiska makten bakom globaliseringen, som fick skulden för allt. Därigenom bär de politiska makthavarna en stor del av ansvaret för krisen (1).

Följder : Följderna har varit katastrofala, men vi får inte låta pessimismen ta överhanden. Tyvärr styrdes en del av den finansiella ekonomin av eufori och girighet, spekulation och en utbredd ansvarslöshet. Också den starka bankkoncentrationen (som gjorde att man till och med intalade sig att bankerna var för stora för att tillåtas gå i konkurs!) och den misslyckade riskhanteringen ledde oundvikligen till de konsekvenser vi ser i dag med en ohämmad dominoeffekt. Således omvandlades den ursprungligen finansiella krisen till en makroekonomisk kris som överfördes till den reala ekonomin. I dag upplever vi därför en finanskris, som drabbat produktionssektorerna och framkallat en ekonomisk, monetär, kommersiell och social kris, och följaktligen en förtroendekris.

3.3.1 Samtidigt måste man dock ha i åtanke att utvecklingen och den globala ekonomiska tillväxten under de senaste trettio åren har varit exceptionell historiskt sett, särskilt i utvecklingsländerna. Denna tillväxt har bland annat möjliggjorts genom finansmarknadernas utveckling, som många har dragit nytta av samtidigt som man har intalat sig att denna utveckling skulle fortsätta i all oändlighet utan problem.

3.3.2 Krisen kommer säkerligen att medföra en ny maktfördelning på global och nationell nivå, vilket G20-mötet i Pittsburgh redan har visat. När den är över kommer vi att ha en ny ekonomisk och politisk ”geografi”. Således omvandlades den ursprungligen finansiella krisen till en makroekonomisk kris som överfördes till den reala ekonomin med minskande BNP och kraftigt ökad arbetslöshet. I det sammanhanget ställer sig EESK frågan vilken ställning EU har och vilken roll unionen bör ha i framtiden.

4. Vad bör göras? Instrument för att ingripa mot och bekämpa krisen

4.1 Förändring av det finansiella systemet

EESK anser att resultaten från G20-mötet i London och G8-mötet i l'Aquila är tillfredsställande, eftersom de pessimistiska förväntningarna inte infriades, och man visade att den globala ekonomin och finansvärlden antingen måste styras tillsammans eller inte alls. Principen om ett ”globalt styre” antogs, en princip som återger politiken dess rättmätiga plats. Förhoppningsvis kommer också de europeiska regeringarna att dra rätt slutsatser av detta (punkt 4.4). Resultaten, inklusive de ändringar som infördes genom Basel 2, måste dock via Basel 3 tillämpas konkret och effektivt genom att de internationella organen omorganiseras och reformeras.

4.1.1.1 Man hade naturligtvis önskat att de goda avsikterna vid det efterföljande G20-mötet i Pittsburgh hade följts av konkreta insatser. I själva verket undvek man att ta upp de verkliga aktuella problemen: reglerna för och reformen av det finansiella systemet (1), obalanser i handelsutbytet mellan USA och Kina, aktiebolagens struktur, den ökande arbetslösheten m.m. Om inget görs, finns det fortsatt risk för att vissa finansiella aktörer anser ”den finansiella krisen bara vara ett litet bakslag och att de kan återvända till business as usual” (3).

4.1.2 EESK anser visserligen att tillsynsorganens uppgifter ska utökas (4), men först och främst måste de bli funktionsdugliga, göras oberoende av den politiska makten och ges sanktionsmöjligheter. Skatteparadisen måste elimineras och/eller öppnas för insyn, så att de inte blir verktyg för penningtvätt och skatteflykt. Bristen på insyn är faktiskt det största problemet. Alla bör känna till vad banklån, tillgångar, reserver och bankernas riskprofiler verkligen innebär.

4.1.3 EESK hoppas att de riktlinjer som drogs upp och (de få!) beslut som fattades i London, l'Aquila och Pittsburgh ska leda till en kursändring inom rimlig tid, att en ny ekonomisk kultur och marknadskultur införs (återinförs), en kultur som är mindre ideologisk och mer genomblickbar. Man måste dessutom akta sig för att tala om moral och etik på finansmarknaden, som vissa skulle vilja, eftersom detta skulle kunna uppfattas som stötande av dem som betalar ett mycket högt pris för krisen. Det är mycket bättre att tala om rättigheter och sanktioner, om regler och om instrument för att genomföra dem.

4.1.4 Detta är det mest övertygande och verkningsfulla sättet för att återställa konsumenternas förtroende och därmed få fart på efterfrågan igen. Det krävs ett nytt sätt att tala ekonomi, ett sätt som vi kan tala om den reala ekonomin på, och om investeringar, arbete, risker, rättigheter, skyldigheter och upprätthållande av konkurrensen.

4.1.5 EESK anser att den reala ekonomins aktörer, företag och anställda, bör framföra sina åsikter och argument med större kraft. Dessa aktörer måste återta sin roll, en roll som är viktig för att främja ekonomisk och social utveckling, konkurrenskraft, nyskapande, tillväxt och sysselsättning. Detsamma borde göras från politiskt håll.

Också det internationella monetära systemet bör ses över. Vid G20-mötet i London, vid 8-mötet i l'Aquila och G20-mötet i Pittsburgh ansågs inte det internationella monetära systemets funktion och reformen av det, förutom fördelningen av IMF:s kvoter, utgöra någon prioriterad fråga när det gäller att få igång världsekonomin med en hållbar tillväxt. En del av de åtaganden som gjordes vid G20- och G8-mötena skulle, om de respekterades, dock kunna få en stark inverkan på valutamarknaden och därmed på detta systems funktionssätt.

4.1.6.1 Besluten att stödja AVS-länderna, och i synnerhet Afrika, att tredubbla Internationella valutafondens resurser (upp till 750 miljarder dollar) och att avsätta ytterligare 250 miljarder dollar i form av särskilda dragningsrätter (DSP) i syfte att ge finansiellt stöd till ekonomierna i de länder som har drabbats hårdast av krisen ger en uppfattning om vilka enorma summor som sätts i omlopp för att stödja länder med stora underskott.

4.1.6.2 Ökningen av statsskulden i Förenta staterna (som kommer att leda till en sammanlagd skuld motsvarande 100 % av BNP de närmaste tre åren), som främjas av president Obamas nya politik för att ta landet ur lågkonjunkturen (”deficit spending”), kommer dessutom att innebära ytterligare en stimulans för att ge ut oerhörda mängder dollar, vilket får omfattande konsekvenser för det internationella ekonomiska systemet. En sådan situation rådde också från och med andra hälften av 1960-talet, och den slutade med dollarns fall och med att Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser föll samman 1971.

4.1.6.3 De som är mest oroliga till följd av denna situation är kineserna, vars valutareserv har ökat med över 5 000 miljarder dollar under de senaste tio åren och som sannolikt kommer att fortsätta att öka också de närmaste åren, om än i ett långsammare tempo. Kineserna fruktar att deras enorma valutareserv ska förlora i värde genom att dollarn försvagas.

4.1.6.4 Euron har på några få år blivit den näst viktigaste internationella reservvalutan, men är inget reellt alternativ till dollarn, hur lämpligt och önskvärt detta än vore. Det är inte heller möjligt att – som de kinesiska penningpolitiska myndigheterna hoppas – tänka sig en ”övernationell reservvaluta” i form av särskilda dragningsrätter att användas inte bara, som i dag, mellan stater och internationella institutioner, utan som betalningsmedel vid internationella kommersiella och finansiella transaktioner. Visserligen är utgivningen av nya särskilda dragningsrätter ett användbart verktyg när det gäller att skapa ytterligare reserver för ekonomier som dras med underskott, men det är ingen långsiktig lösning på dagens kris.

4.1.6.5 Det är mycket sannolikt, och också önskvärt, att euron alltmer förvärvar de egenskaper som krävs av en internationell reservvaluta och en referensvaluta vid fastställande av varupriser på världsmarknaden. EESK hoppas dock också att den kinesiska valutan, som företräder en ekonomi som blir allt viktigare i ett globalt sammanhang, ska befrias från det skydd den har getts av de kinesiska myndigheterna. I tio år var den kinesiska renminbin nära knuten till dollarn, och det är bara sedan 2005 som dess värde bestäms i förhållande till en korg med andra valutor. Renminbin bör bli en fritt konvertibel valuta på de internationella marknaderna.

4.1.6.6 EESK anser att det krävs ökade ansträngningar på internationell nivå. Kina kan inte fortsätta att som hittills lita till en hög tillväxt av exporten som ackumulerar vinster och begära att andra ska lösa de problem med att hantera växelkurserna på internationell nivå som landet bidrar till att skapa genom en penning- och skattepolitik som främjar sparande och bromsar de inhemska utgifterna.

4.1.6.7 Det internationella monetära systemet, som bygger på växlande valutakurser, kännetecknas av oupphörliga och omfattande växelkursfluktuationer till följd av spekulation. Det är en situation som påverkar världsekonomin mycket negativt och som skulle kunna korrigeras om centralbankerna i de främsta industriländerna ingick ett avtal. I syfte att hålla valutakursförändringarna inom rimliga gränser skulle de åta sig att gemensamt ingripa om en viss valuta utsätts för ett alltför stort tryck uppåt eller nedåt.

4.1.7 Europeiska regler för finansvärlden – en europeisk inre marknad för finansiella tjänster (5). Trots de regler som gäller i EU och trots euron har vi ännu långt till detta mål, också i euroområdet. Krisen har visat att vi snarast måste verka för detta mål och sikta långt bortom det som hittills har gjorts med hjälp av lämpliga reformer, som efterlysts i de Larosière-rapporten och i kommissionens förslag. Det skulle också göra det möjligt för EIB att agera snabbare och med större flexibilitet. Man får inte glömma att finansmarknadens främsta mål är att stödja företagen, stimulera entreprenörskap, tillväxt och sysselsättning, en uppgift som skulle kunna underlättas av en reformerad, mer konkurrenskraftig, öppen finansmarknad som är mer integrerad i sina olika aspekter.

4.2 Att stödja den reala ekonomin

4.2.1 I kommissionens meddelande inför Europeiska rådets vårmöte 2009, ett meddelande som har den ambitiösa titeln ”Främja återhämtning i Europa” (6), står återställandet av medborgarnas och de ekonomiska aktörernas förtroende högst på listan över åtgärder för att komma ur dagens kris, öka efterfrågan och skapa nya arbetstillfällen. Vi måste se till att de föreslagna åtgärderna ger konkreta effekter och inte bara förblir goda avsikter.

4.2.2 EESK anser att sysselsättningsfrågan och frågan om företagens bristande likviditet är centrala (7). Enligt färska siffror från ILO har cirka 40 miljoner arbetstillfällen gått förlorade sedan krisen började i december 2007 (varav 7 miljoner bara i OECD-området), och prognoserna för framtiden är mycket pessimistiska. Enda sättet att komma ur denna sociala tragedi är att återställa förtroendet för marknadernas funktionssätt och vidta offentliga åtgärder som främjar tillväxt, konkurrenskraft, nyskapande och sysselsättning. Europa behöver en ekonomisk politik och ett program som lockar till sig företag, som hjälper dem att växa och skapa arbetstillfällen!

4.2.3 EESK stöder till fullo den målsättning som kommissionen har satt upp. Kommittén ställer sig bakom de insatser som presenteras i meddelandet eftersom det handlar om nödvändiga och brådskande åtgärder inom bank- och finanssektorn för att kunna främja den reala ekonomin och stärka EU:s inre marknad. De presenterade åtgärderna visar dock på en traditionell snarare än nyskapande inställning som fokuserar på bättre utnyttjande av den ekonomiska politiken inom olika sektorer som styrs direkt och/eller samordnas av Europeiska kommissionen.

4.2.4 För att återställa de ekonomiska aktörernas och de europeiska medborgarnas förtroende för gemenskapsinstitutionernas och de nationella myndigheternas förmåga att ta oss ur krisen måste man först inse att krisen inte bara beror på företeelser som har med konjunkturer eller fel och brister på marknaden att göra, hur dramatiska dessa än må vara.

4.2.5 Den kris som världsekonomin, och den europeiska ekonomin, genomgår har i själva verket djupare och mer systemrelaterade orsaker som har att göra med de etiska och moraliska värden (ansvar, laglydighet och social rättvisa) som ligger till grund för moderna samhällen och som påverkar de åtgärder som vidtas inom alla delar av det ekonomiska, sociala och samhälleliga livet. Det går inte att återställa förtroendet för de ekonomiska och finansiella systemens funktionssätt genom att bara förändra de marknadsmekanismer som inte har fungerat, det måste ske via europeiska makro- och mikroekonomiska politiska åtgärder.

4.2.6 Även om EESK delar denna inställning till dagens problem framstår de lösningar som föreslås i kommissionens meddelande som otillräckliga eller åtminstone föga verkningsfulla, med tanke på de förändringar som skulle behöva genomföras, såväl i de olika nationella produktionssystemen som i europeisk och internationell politik, för att främja tillväxten i medlemsländernas ekonomier. Krisens negativa effekter visar sig också mer i Europa (med en större nedgång i BNP) än i USA, där man i stället har använt sig av ett kraftfullt och sammanhängande program och massivare och effektivare statliga åtgärder. EU bör stödja genomförandet av harmoniserade åtgärder i medlemsstaterna. EU bör därför lägga fram en andra åtgärdsplan som är effektivare och enhetligare än den första.

4.2.7 Om man begränsar sig till de åtgärder som ska vidtas på kort/medellång sikt för att få igång den europeiska ekonomin anser EESK att EU och medlemsstaterna främst bör fokusera sin uppmärksamhet och sina ekonomiska resurser på ett begränsat antal insatser, men som har stort genomslag på de olika marknaderna och för de ekonomiska aktörerna i allmänhet. Dessa insatser bör omfatta återställande av förtroendet för det finansiella systemets funktionssätt, förbättringar i återhämtningsplanen för Europa, förändringar i unionens viktigaste interventionspolitiska åtgärder och stöd till de medlemsstater som har drabbats hårdast av krisen, främst länderna i Östeuropa.

Återställande av förtroendet för det finansiella systemets funktionssätt. Det går att få igång den europeiska ekonomin igen genom att återge finansmarknaderna stabilitet och funktionsduglighet med hjälp av nya regler och nya system för tillsyn på makro- och mikronivå som säkerställer ett reglerat och ansvarsfullt funktionssätt på internationell nivå. Finansvärlden måste återgå till att spela sin traditionella och oersättliga roll för att främja ekonomisk tillväxt, där dess uppgift är att finansiera aktörernas verksamhet (företag, familjer, nätverk och tjänster, infrastruktur, miljö och energi).

4.2.8.1 Frågan om de omfattande statliga och tyvärr oundvikliga ingripandena till stöd för banksystemet är dock inte löst. EESK anser att denna situation inte kan bestå i längden och att det är nödvändigt att utforma en ”exitstrategi” för att komma bort från dessa ingrepp genom att systematiskt ställa upp villkor för banksystemet, som till exempel interna omstruktureringar, och samtidigt öka och förbättra reserverna i budgeten. Med hjälp av en sådan strategi skulle man kunna främja en marknad för långivning och internationella finansiella tjänster som är oberoende och öppen för insyn, så att det som nu skett inte upprepas.

4.2.8.2 När det gäller den förbättrade kontroll och insyn i de finansiella transaktionerna som kommissionen önskar och som G20-gruppen i London, G8-gruppen i l'Aquila och G20-gruppen i Pittsburgh också uttalat sig för, och med beaktande av kommissionens och rådets förslag till översyn av det europeiska finansiella systemet kommer EESK att utvärdera detta förslag. Vi anser emellertid att om man överlämnar den finansiella tillsynen till ett nytt självständigt europeiskt organ bör detta organ ha verkliga befogenheter att ingripa (8).

4.2.8.3 Med ett sådant alternativ skulle man främja harmoniseringen av de olika regelverk som finns i sektorn för finansiell tillsyn i Europa och deras sanktionsmöjligheter.

4.2.9 Förbättringar i återhämtningsplanen för Europa

4.2.9.1 I ett tidigare yttrande (9) har EESK föreslagit en grundlig översyn av kommissionens återhämtningsplan, inte bara för att de ekonomiska resurserna anses otillräckliga med tanke på krisens omfattning, utan också för att ge de återhämtningsinsatser som ska göras i medlemsstaterna en annan utformning och uppläggning.

4.2.9.2 Villkoren för tillgång till dessa insatser, bortsett från de sektorer som i dag anses prioriterade när det gäller behov av finansiering (fordonssektorn, byggsektorn, små och medelstora företag etc.), måste utformas så att det skapas konsekvens och enhetlighet i fråga om vidtagna åtgärder, med full respekt för de fastställda reglerna för EU:s inre marknad.

4.2.9.3 Det är inte önskvärt att enskilda initiativ som finansieras genom EU-planen, vare sig detta sker via den del som kommer från gemenskapsbudgeten eller de delar som de nationella regeringarna förfogar över för insatser för företag, branscher eller länder i kris, på något sätt medför att det åter uppstår privilegier eller skyddsnät för vissa företagskonstellationer till men för andra.

4.2.9.4 Den inre marknaden är en av de grundläggande drivkrafterna i den europeiska ekonomin. Att förstärka och utveckla den är bästa sättet att få till stånd nya produktionsinitiativ och nya arbetstillfällen. De åtgärder på europeisk och nationell nivå som ingår i planen måste samordnas och övervakas så att de europeiska medborgarna känner sig säkra på att gemenskapen kan hantera det finansiella stödet i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen och med de mest sårbara invånarnas och regionernas intressen för ögonen.

4.2.9.5 EESK anser att de små och medelstora företagen bör uppmärksammas särskilt i samband med dessa produktionsfrämjande insatser (genom en särskild plan för finansiering på gynnsamma villkor och med förenklade förfaranden, se exempelvis ”Small Business Act”). Vilka slags åtgärder man har för avsikt att vidta för att stödja de små och medelstora företagens återhämtning har inte specificerats ordentligt i den europeiska planen. När det gäller de mindre företagen, som bidrar oerhört mycket till den totala sysselsättningen i EU, anser EESK att initiativen måste utformas inom en makroekonomisk referensram där hänsyn tas till nationella och lokala särdrag, skillnader i sektoriell specialisering samt skillnader i behov av ny kompetens, nyskapande teknik och infrastruktur för företagstjänster.

4.2.9.6 Om det inte finns någon adekvat europeisk och nationell referensram för de små och medelstora företagens framtida tillväxtmöjligheter är risken att vi, som tidigare, får en fragmentering av interventionerna som innebär att vi försöker hjälpa alla men i själva verket inte hjälper någon att växa, eller att förbättra kvaliteten på de varor och tjänster som produceras.

4.2.9.7 EESK anser också att den sociala dialogen och samrådet, alltså ett ökat deltagande av företagen, fackföreningarna och organisationerna i den sociala ekonomin, skulle kunna bidra till att övervinna krisen.

4.2.10 Förändringar i EU:s viktigaste interventionspolitiska åtgärder

4.2.10.1 EESK anser att det för att återställa de europeiska aktörernas förtroende också fordras en djupgående förändring av det sätt på vilket kommissionen hanterar gemenskapspolitiken inom viktiga ekonomiska och sociala sektorer, i synnerhet sammanhållningspolitiken. När det gäller denna politik har EESK redan tidigare avgivit ett yttrande (10) med ett flertal förslag till ändringar.

4.2.10.2 Den allvarliga ekonomiska kris som råder i alla europeiska länder och som man tror kan komma att bestå också under 2010 gör att det krävs en radikal reformering av hur strukturfonderna (Eruf och ESF) förvaltas och en översyn av de åtgärder som har fastställts för programperioden 2007–2013. Kommissionen håller visserligen på att utarbeta ändringsförslag för att förenkla förfarandena, påskynda utbetalningarna och förändra omfattningen av viss sektorsinriktad politik, men dessa åtgärder är inte tillräckliga. Det är åtgärder som behövs för att värna om EU:s sammanhållning som nu hotas av krisen.

4.2.10.3 EESK anmodar kommissionen att intensifiera sina ansträngningar för att anpassa de föreslagna åtgärderna till de nya situationer som den internationella krisen ger upphov till. Det krävs dessutom en genomgripande översyn av dessa åtgärder. Den konfliktsituation som håller på att uppstå mellan statliga och regionala förvaltningar när det gäller hur medlen i strukturfonderna ska hanteras för att lösa krissituationerna ger för övrigt också anledning att överväga hur stöden till de mest missgynnade regionerna i unionen bör förändras.

4.2.10.4 Även när det gäller sammanhållningspolitiken anser EESK att man för varje land som erhåller stöd via denna politik måste göra särskilda sektorsvisa och lokalt baserade prioriteringar i syfte att kanalisera gemenskapsresurser och nationella medel till de program och projekt som anses ha större ekonomisk och social genomslagskraft. De principer som översynen av sammanhållningspolitikens inriktning måste vila på är: konsekvens i valet av åtgärder, samordning på europeisk och nationell nivå av åtgärder för stöd till företagen, gemensamma program för vidareutbildning och kompetensutveckling.

4.2.10.5 Sammanfattningsvis bör krisen utgöra ett tillfälle för EU att inte bara använda sig av de politiska åtgärder som redan står till förfogande, utan att även skapa nya, t.ex. förbättra infrastrukturerna och lansera en plan för miljön, i syfte att skapa nya europeiska nät för energi och kommunikationer (såsom bredband) med hjälp av offentlig finansiering på EU-nivå (EU-obligationer?). Detta skulle ge den ekonomiska återhämtningen en oerhörd skjuts framåt.

4.2.10.6 EESK anser att detta är ett utomordentligt tillfälle att göra en grundlig översyn av gemenskapsbudgetens nuvarande struktur, både kvalitativt och kvantitativt. Även skattepolitiken bör tas upp till diskussion, eventuellt med hjälp av en expertgrupp. Denna för tillväxten och utvecklingen grundläggande fråga får inte längre kringgås eller användas för social och ekonomisk dumping i Europa.

4.2.11 Stöd till de medlemsstater som har drabbats hårdast av krisen, främst länderna i Östeuropa

4.2.11.1 Mot bakgrund av att förslaget om att inrätta en särskild fond för de länder som har drabbats hårdast av krisen tillbakavisades av de mest inflytelserika medlemsstaterna anser EESK att kommissionen i alla fall bör se till att en samling finansiella åtgärder vidtas, bland annat med hjälp av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, som syftar till att stabilisera de svagaste ekonomierna i EU, såsom man också har börjat göra. Länderna i Östeuropa måste i detta sammanhang uppmärksammas särskilt, och därför måste särskilda stöd införas för dem. Det finns flera skäl att kräva särskilda stöd till dessa länder. I annat fall riskerar vi att integrationens andra pelare faller, dvs. utvidgningen, och faller den faller också inre marknaden.

4.2.11.2 EU måste de närmaste månaderna och åren ta itu med problem som är mycket svårlösta: den ekonomiska krisen och sysselsättningskrisen, de sociala motsättningarna, de institutionella reformer som ska genomföras, skillnaderna mellan medlemsstaterna, och allt detta inom ramen för en växande EU-kritik från politiska partier, nationella regeringar i många EU-länder och en allmän opinion som är mycket missnöjd med de beslut som har fattats på europeisk nivå.

4.2.11.3 Tilltron till den europeiska ekonomiska och sociala modellen och dess förmåga att leverera lämpliga lösningar som tillvaratar samtliga medlemsstaters intressen kan återställas om EU tar ansvar för de svagaste ländernas problem och hjälper dem att komma igenom de svårigheter de befinner sig i.

4.2.11.4 Den kris som många länder i öst känner av inom kreditsektorn, sektorn för finansiella tjänster och tillverkningsindustrisektorn, har inte nått sådana dimensioner att den utgör ett oöverstigligt hinder för EU. En stor del av verksamheten inom dessa sektorer har uppstått tack vare stöd och direkta investeringar från EU-15, och efter den tillnärmelseprocess länderna har fått genomgå för att kunna bli medlemmar kan man svårligen tänka sig en politik med minimala ekonomiska åtgärder från fall till fall utan större genomslagskraft. Det skulle vara ett strategiskt och ekonomiskt misstag som inte kan rättas till på kort eller medellång sikt och en mycket allvarlig form av politisk kortsynthet som skulle kunna äventyra den framtida europeiska integrationen.

4.3 Att hjälpa de europeiska medborgarna

4.3.1 Efter krisen kommer en ny jämvikt att uppstå, men inte på samma nivåer som tidigare: Vi måste vara beredda på en lägre levnadsstandard. Om denna förutsägelse slår in (11), är det enda som är säkert att vissa kommer att tvingas leva på en ännu lägre nivå, förhoppningsvis bara för en kort period.

4.3.2 Det som måste undvikas är risken att det återigen blir företagen och arbetsmarknaden som får betala priset för att rädda marknaden, medan kapitalet fortsätter att flytta till säkrare marknader för att komma undan skattemyndigheterna. Annars kan arbetsinkomsterna komma att urholkas ännu mer, vilket skulle leda till att marknadsekonomin förlorar sin sociala legitimitet. Om man vill undvika denna risk måste den europeiska modellen, dvs. den sociala marknadsekonomin, förstärkas och utvidgas, och människan måste återigen sättas i centrum för det ekonomiska systemet.

4.3.3 Av dessa skäl anser EESK att också skattepolitiken i högre grad bör uppmärksammas av regeringarna och EU, och att man bör fortsätta att sträva mot samordning för att undvika olikartade förhållanden som strider mot inre marknaden. Man bör dessutom prioritera reformer som ökar skatteunderlaget snarare än skattesatserna och ta större hänsyn till tillgångar än företagsverksamhet och arbete.

4.3.4 Man måste dessutom undvika att finanskrisen får drastiska återverkningar på medlemsstaternas pensionssystem, vilket har inträffat i USA där vissa organ som förvaltar pensionssystem har gjort betydande förluster genom krisen för hedgefonderna, med resultatet att de arbetstagare som omfattas av dessa system har fått värdet av sina besparingar halverat. EESK anser att vi måste arbeta för att upprätta regelverk och pensionsmodeller för att ta till vara de europeiska medborgarnas och arbetstagarnas intressen.

4.3.5 De växande orättvisorna och klyftorna har reducerat och kommer att fortsätta att reducera utrymmet för frihet ännu mer, vilket riskerar att äventyra demokratin i medlemsstaterna och särskilt i EU, som alltjämt har ett ”demokratiskt underskott” som är mycket svårt att fylla. Det minskar inte minst de nyfattigas stöd för den politik som ska bedrivas för att klara krisen och främja en hållbar utveckling.

4.3.6 EESK anser att detta är ett viktigt tillfälle för unionen att visa sin närvaro genom konkreta och påtagliga initiativ riktade till de medborgare, företag och anställda som har drabbats hårdast av krisen.

Detta ska göras med hjälp av åtgärder som syftar till att värna om rättigheterna, och EU måste därför kunna ta egna socialpolitiska initiativ. De sociala frågorna måste ha en fullvärdig roll i den strategiska pakt som avses i punkt 4.4.3. En annan angreppsfront måste vara den ekonomiska politiken (bl. a. en specialfinansiering av Lissabonstrategin) och stöd till de mest sårbara företagen (som EU måste införa tillsammans med medlemsstaterna (punkt 4.2)).

4.3.7.1 Strukturella åtgärder måste till på arbetsmarknaden för att göra den mer lättillgänglig och öppen för alla och med regler som fastställs på europeisk nivå med hjälp av Europeiska socialfonden, förenklade förfaranden och påskyndade utbetalningar.

4.3.7.2 Man bör främja insatser till förmån för företag som åtar sig att införa och respektera principen om socialt ansvarstagande inom Europa och principen om en social klausul utanför det europeiska territoriet.

4.3.8 EESK anmodar kommissionen att genom bl.a. ekonomiska incitament, t.ex. strukturfonderna, tillsammans med arbetsmarknadens parter i EU göra allt som står i dess makt för att få till stånd avtal och/eller finna lösningar som minskar krisens effekter för företag och anställda, bl.a. genom att sprida exempel på bra metoder som håller på att tas fram i en del länder.

4.3.9 EESK anmodar rådet att vidta erforderliga åtgärder, en europeisk kod, för att fastställa på vilka områden insatser behöver göras för att minska löneklyftorna och skapa fördelningspolitisk rättvisa, inte bara inom finanssektorn. Löneklyftorna har lett till en ökning av ojämlikheten som är bortom all rimlighet och fullständigt omotiverad. En europeisk överenskommelse som involverar samtliga parter vore på sin plats här.

4.4 Att skapa en politisk union nedifrån och upp

4.4.1 För att EU ska kunna bekämpa och besegra krisen anser EESK att det behövs vissa beslutsinstrument som inte finns tillgängliga i dagsläget, och detta är huvudorsaken till den handlingsförlamning som riskerar att marginalisera EU gentemot stormakterna Kina och USA. Därför anser EESK att EU måste skaffa sig en konkret handlingsförmåga, även med provisoriska instrument, så att inte det arbete och de åtaganden som har gjorts under denna period med djupgående förändringar omintetgörs.

Politisk styrning : EESK anser att en av huvudorsakerna till dagens kris är splittringen och de misstag som gjorts av politikerna. Eftersom det saknades en gemensam vision kunde dessa inte agera och släppte till slut sin ledande roll både på global och på europeisk nivå. Följderna är nu uppenbara för alla.

4.4.2.1 Internationell styrning : EU har fortfarande varken någon gemensam utrikespolitik eller några egna befogenheter för att hantera krisen. Unionen skulle behöva tala med en enda röst, åtminstone när det gäller euroområdet, vid de internationella sammanträdesborden och i synnerhet i de organ som vi vill reformera, för att uppväga de andra ekonomiska och politiska blockens tyngd i beslutsfattandet. EU utgör den största marknaden för varor och tjänster i världen; unionen är den största offentliga bidragsgivaren till de fattigaste ländernas utveckling, och dess valuta, euron, är den näst viktigaste internationella reservvalutan. EU är således en ”ekonomisk jätte” ur många aspekter, men om vi ser till beslutskapaciteten i internationella sammanhang är EU en ”politisk dvärg”. Detta är verkligen en obegriplig paradox för de europeiska medborgarna. Det är i stället nödvändigt att den internationella politiken tar större intryck av europeiska förslag och ”värden”.

4.4.2.2 Stats- och regeringscheferna måste därför ha modet att dels erkänna denna begränsning, dels ha som mål att åtgärda den. I dag agerar de som ett lag utan lagkapten, vilket medför betydande ekonomiska och politiska kostnader. Man behöver inte gå tillbaka till historiker och/eller gamla statsmän för att inse detta (”Om Europa äntligen kunde enas skulle det inte finnas några gränser för dess 400 miljoner invånares lycka, välstånd och storhet”, W. Churchill, 1946). Det behövs omgående en bindande överenskommelse för att hantera kriser, en överenskommelse som sedan kan omvandlas till gemenskapsmetod och inte tvärtom, som nu är fallet.

4.4.3 Ekonomisk styrning : Det främsta målet är att förse EU med instrument för att fastställa och utveckla gemensamma riktlinjer för den makroekonomiska och sektorsinriktade politiken (åtminstone i euroområdet, vilket skulle få positiva effekter i alla de 27 länderna). Den europeiska penningpolitiken måste kompletteras med en gemensam ekonomisk politik med början i euroområdet. Den får inte förbli begränsad till bara en vilja till samordning utan ska omfatta insatser för de strategiska sektorer där det finns ett europeiskt intresse (miljö, energi, innovation, invandring, sysselsättning, sammanhållning etc.). En ny europeisk pakt för tillväxt, hållbar utveckling, konkurrenskraft och sysselsättning måste utformas, en pakt där i synnerhet den sociala och miljöinriktade marknadsekonomin värdesätts och som syftar till att fullborda inre marknaden, vilket efterlyses i ”Lissabonstrategin”.

4.4.4 Social styrning : Social- och sammanhållningspolitiken måste också höra till de prioriterade målen för den europeiska pakten. EU borde ha ökade möjligheter att ingripa på det socialpolitiska området (12) för att fastställa en ”minimitröskel” eller miniminivå för de grundläggande sociala rättigheterna. Av alla dessa skäl behövs en union med större handlingsförmåga. I samband med detta bör man erinra om att EU startade som ett ekonomiskt projekt (kol- och stålgemenskapen, EEG och euron) med politiska syften.

4.4.5 EESK anser således att det är nödvändigt att under den här perioden öka medborgarnas, särskilt de ungas, deltagande i byggandet av EU och att pröva på nya former av delaktighet på gräsrotsnivå. Detta är inte någonting som får lämnas åt slumpen. Det skulle till exempel få stort genomslag i den allmänna opinionen om EU skulle lägga fram ett verkningsfullt förslag, som inte är en dagslända och som sätter medborgarna i första rummet, med nya förfaranden för delaktighet i beslutsprocessen för de viktigaste europeiska politiska frågorna. Detta skulle vara ett utmärkt verktyg för att skapa band mellan de europeiska medborgarna och deras institutioner och det skulle bidra till att dämpa det demokratiska underskottet i EU. Detta är en avgörande fråga för unionens framtid och den får inte fortsätta att skjutas upp, även om man med Lissabonfördraget tagit ett litet steg framåt.

4.4.6 Ett viktigt bidrag i denna riktning kan komma från det ”europeiska civila samhället”, som inte bara får nämnas i förbifarten, förbli en separat sfär eller bara fungera som täckmantel. Detta är en utmaning för EESK och för kommitténs ”Ett program för Europa”.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Se EESK:s yttrande om ”de Larosière-gruppens rapport”, EUT C 318, 23.12.2009, s. 57.

(2) Se EESK:s yttrande om ”de Larosière-gruppens rapport”, EUT C 318, 23.12.2009, s. 57 och yttrandet om ”En ekonomisk återhämtningsplan för Europa”, EUT C 182, 4.8.2009, s. 71.

(3) Läget inom bank- och finanssystemet – artikel författad av Christine Lagarde, Frankrikes finans-, näringslivs- och sysselsättningsminister, Anders Borg, Sveriges finansminister, Wouter Bos, Nederländernas finansminister, Jean-Claude Juncker, Luxemburgs finansminister, Elena Salgado Mendez, Spaniens finansminister, Peer Steinbrück, Tysklands finansminister och Giulio Tremonti, Italiens finansminister, publicerad i olika europeiska tidningar den 4 september 2009.

(4) Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om makroprudentiell tillsyn över det finansiella systemet på gemenskapsnivå och om inrättande av ett Europeiskt systemriskråd – KOM(2009) 499 slutlig av den 23 september 2009; Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk bankmyndighet – KOM(2009) 501 slutlig av den 23 september 2009; Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet – KOM(2009) 502 slutlig av den 23 september 2009; Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk värdepappers- och marknadsmyndighet – KOM(2009) 503 slutlig av den 23 september 2009.

(5) Se fotnot 3.

(6) KOM(2009) 114 slutlig, Främja återhämtning i Europa, 4.3.2009.

(7) EESK:s yttrande om ”Resultaten av toppmötet om sysselsättning”, EUT C 306, 16.12.2009, s. 70.

(8) Se EESK:s yttrande om ”de Larosière-gruppens rapport”, EUT C 318, 23.12.2009, s. 57. Under sitt inlägg vid EESK:s plenarsession den 30 september 2009 gav José Manuel Barroso uttryck för en liknande ståndpunkt.

(9) Se EESK:s yttrande om ”En ekonomisk återhämtningsplan för Europa”, EUT C 182, 4.8.2009, s. 71.

(10) Se EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om resultatet av samrådet beträffande sammanhållningspolitikens strategier och program för programperioden 2007–2013”, EUT C 228, 22.9.2009, sid. 141.

(11) John Nash, Nobelpristagare i ekonomi, oktober 2008.

(12) Under sitt inlägg vid EESK:s plenarsession den 30 september 2009 gav José Manuel Barroso uttryck för en liknande ståndpunkt.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Samordnade insatser för att främja forskarnas karriärutveckling och rörlighet i EU”

(2010/C 255/03)

Föredragande utan studiegrupp: Pedro ALMEIDA FREIRE

Den 16 juli 2009 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Samordnade åtgärder för att främja forskarnas karriärutveckling och rörlighet i EU”.

Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2009. Föredragande utan studiegrupp var Pedro Almeida Freire.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 174 röster för och 8 nedlagda röster.

1. Rekommendationer

—

Att stärka de mänskliga resurserna inom vetenskap och teknik i Europa och att främja rörligheten är viktiga faktorer i arbetet med att förverkliga det europeiska området för forskningsverksamhet och säkerställa att EU förblir konkurrenskraftigt globalt och kan möta de stora utmaningar som framtiden medför.

—	Åtgärder måste skyndsamt vidtas för att förbättra samordningen mellan politiken för utbildning, arbetsmarknad och social trygghet och för att säkra att utbildnings-, forsknings- och socialpolitikens instrument utvecklas på ett samordnat sätt så att EU kan uppnå målen på detta område.

—

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén föreslår att de befintliga programmen på området för mänskliga resurser stärks och samordnas bättre, och att rörlighet främjas. När man diskuterar EU:s åttonde ramprogram för forskning och teknisk utveckling bör man särskilt ta tillfället i akt att, i kombination med andra åtgärder, främja faktorn mänskligt kapital och inrätta en plattform för avancerad utbildning i forskningsverksamhet.

—

EESK föreslår också att ett övervakningscentrum för mänskliga resurser i vetenskap och teknik i Europa inrättas i syfte att samla in, analysera och tillhandahålla enhetliga och jämförbara uppgifter om utvecklingen på detta område och om den nationella politiken för mänskliga resurser, både i Europa och i världen som helhet.

—	EESK efterlyser samordnade insatser för att stärka forskarnas karriärmöjligheter och rörlighet i EU, inriktade på anställningsförhållanden och karriärutveckling, särskilt när det gäller rekrytering, befordring och sociala rättigheter.

—	Slutligen efterlyser EESK att både den europeiska innovationspakt som EU förbereder och den kommande revideringen av Lissabonstrategin i vederbörlig utsträckning beaktar behovet av förstärkta, tillräckligt kvalificerade mänskliga resurser på området för forskning och teknik.

2. Bakgrund

2.1 Politiken för forskning, teknisk utveckling och innovation spelar en allt viktigare roll mot bakgrund av Lissabonstrategin, på både gemenskapsnivå och nationell nivå.

2.2 Den ökade satsningen på det europeiska området för forskningsverksamhet och på utvecklingen av mänskligt kapital inom ramen för den europeiska strategin för konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning visar att ökade mänskliga resurser inom vetenskap och teknik i Europa samt rörlighet är av största betydelse för strategins framgång.

2.3 EU avser att utarbeta en ny innovationsstrategi som är mer integrerad och socialt inriktad och inom vilken kunskapstriangeln bör ha stor betydelse. Det behövs människor som ser till att EU förblir konkurrenskraftigt globalt och kan möta de stora utmaningar som de kommande årtiondena kommer att innebära.

2.4 Stats- och regeringscheferna erkänner i allt större utsträckning att fri rörlighet för kunskap samt mobilitet är centrala faktorer i EU:s utbildnings- och forskningspolitik och för det europeiska samarbetet. Ett antal olika europeiska program försöker inom ramen för sin verksamhet att möta dessa utmaningar, i synnerhet följande: – Erasmusprogrammet för rörlighet för ungdomar inom högre utbildning, – Erasmus Mundus-programmet, för förbättrat samarbete med tredjeländer genom gemensamma masters- och doktorsexamina samt partnerskap mellan högre utbildningsinstitut, – ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling, där en viktig roll spelas av det särskilda programmet ”Människor”, som syftar till att öka forskarnas rörlighet och som är mest välkänt för sina Marie Curie-åtgärder. Bolognaprocessen på området för högre utbildning syftar till att främja den europeiska dimensionen inom högre utbildning samt rörlighet och samarbete. Trots de befintliga programmen och trots de satsningar som gjorts erkänns emellertid allmänt att mycket återstår att göra.

2.5 Som en uppföljning av yttrandet om kommissionens meddelande ”Bättre karriärer och ökad rörlighet: ett europeiskt partnerskap för forskare” (1) beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta detta initiativyttrande i syfte att åter lämna ett bidrag till en strategi som syftar till att främja det mänskliga kapitalet i Europeiska unionen och satsa på en ny forskningspolitik och innovationsstrategi som beaktar de mänskliga resurserna inom ramen för integrationspolitiken (något som kommittén alltid har förespråkat) och den socialpolitiska dagordningen.

2.6 År 2010 kommer Lissabonstrategin att förnyas och den nya europeiska innovationsplanen kommer att lanseras, samtidigt som det europeiska området för forskningsverksamhet kommer att förnya sin vision för 2020.

2.7 Mot bakgrund av den ekonomiska krisen bör åtagandet att säkerställa större investeringar (både offentliga och privata) i forskning och utveckling samt ökade resurser till vetenskap och teknik förbli prioriterade frågor på de nationella och europeiska politiska dagordningarna.

2.8 Det finns därför ett brådskande behov av att fastställa gemensamma målsättningar på EU-nivå och att uppmuntra åtgärder som syftar till att säkerställa den nivå vad avser mänskliga resurser inom forskning och teknik som krävs för att uppnå de ambitiösa mål som EU har satt upp.

2.9 Till dessa mål hör att se till att det finns en stabil tillströmning av unga människor som studerar vetenskap och teknik (från matematik till naturvetenskaper, från ingenjörsutbildningar till socialvetenskap och humaniora) och ett ökat antal doktorsexamina inom dessa områden, att stimulera en ökande andel kvinnliga forskare och se till att Europa även fortsättningsvis erbjuder lockande framtidsutsikter och de nödvändiga mänskliga resurserna med kvalifikationer i vetenskap och teknik så att vi kan rätta till den nuvarande obalansen i de transatlantiska förbindelserna och säkerställa ett positivt flöde mellan Europa och resten av världen. Dessa nya mål kan användas för att uppdatera Lissabondagordningen på detta område.

2.10 Om Europa ska kunna uppnå dessa mål måste unionen utveckla kompetenscentrum och kunskapsnätverk som kan locka de största internationella talangerna och utvidga utbildningens sociala bas samt vetenskaps- och teknikkulturen, något som det finns stort behov av.

3. Behov av kraftfull europeisk och nationell politik för mänskliga resurser inom vetenskap och teknik

3.1 EESK noterar de möjligheter som finns dels i ”Grönbok - Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter” (2), där det anges att en av forskningsområdets prioriteringar är ett europeiskt partnerskap för forskare, med bättre karriärmöjligheter och ökad rörlighet, dels i det meddelande från kommissionen som omnämndes ovan och som kommittén har utarbetat ett yttrande om. Med detta yttrande avser EESK att gå ett steg längre och stödja förslagen i dokumentet ”Ett europeiskt partnerskap för att göra FoTU-karriärer mer attraktiva och förbättra villkoren för forskares rörlighet i Europa – Föreslagna prioriterade åtgärder” som lades fram den 30 april 2009 (3) av José Mariano Gago och François Biltgen, ministrar i Portugals respektive Luxemburgs regeringar i samarbete med övriga ministrar, i syfte att genom praktiska åtgärder föra EU:s politik på området mänskliga resurser inom vetenskap och teknik framåt.

3.2 EESK konstaterar att avsevärt arbete redan har gjorts på området på EU-nivå. EESK har utarbetat ett antal initiativyttranden på områden med koppling till ämnet.

3.3 Mänskliga resurser inom vetenskap och teknik har ingått som en del i EU:s strategi på området sedan mars 2000. Vid toppmötet i Barcelona 2002 fastställdes mål för EU om att öka den andel av BNP som avsätts för forskning och utveckling till 3 % senast 2010. Målsättningen beräknades innebära en ökning av antalet forskare med cirka en halv miljon (4).

3.4 Dessa siffror visar att det finns ett behov av en gemensam europeisk politik på området som går långt utöver den öppna samordningsmetoden för nationell politik och som också innebär förändringar i anställningsvillkor och karriärmöjligheter för forskarna, inbegripet unga forskare, i fråga om rekrytering, karriärutveckling och sociala rättigheter.

3.5 Trots målen för investeringarna i FoU som innebar att 2 av de 3 procenten av BNP skulle komma från den privata sektorn, kan inte näringslivet förväntas axla denna börda ensamt, utan regeringarna har också ett avsevärt ansvar på området. Eftersom de flesta karriärmöjligheter för forskare skapas av näringslivet måste man, om målen ska kunna uppfyllas, skapa bättre villkor i Europa för forskning som genomförs inom och av den privata sektorn, inbegripet små och medelstora företag. Detta kan till exempel ske genom att man främjar inrättandet av nätverk och kluster av företag i den europeiska ekonomins nyckelsektorer.

3.6 Den offentliga finansieringsnivån per forskare i Europa är fortfarande mycket lägre än i USA och Japan. Anställningsvillkoren och framtidsutsikterna i den offentliga sektorn bör därför ingå som en del i de europeiska regeringarnas mål för forskningspolitiken. Det finns också stora skillnader när det gäller andelen forskare i befolkningen i förhållande till USA och Japan: Cirka 6 forskare per 1 000 invånare inom EU, medan andelen i Japan och USA ligger på mellan 9 och 10 forskare per 1 000 invånare.

3.7 Institutionerna för högre utbildning är de organ som är huvudansvariga för utbildningen av forskare, och de måste ta fram nya sätt att bättre införliva utbildningen i sina läroplaner och samarbeta bättre med industrin i syfte att förbättra det livslånga lärandet. Dessa institutioner måste förändra sitt sätt att se på frågan och betrakta det som en del av sitt uppdrag att utbilda mänskliga resurser för ett kunskapsbaserat samhälle genom att omstrukturera läroplanerna och anordna utbildning i samarbete med FoU i näringslivet, erbjuda nya möjligheter, inbegripet möjligheter för människor att inleda en forskningskarriär sent i livet, förbättra tillgången för kvinnor, etniska minoriteter och missgynnade grupper, samt inbegripa människor med särskilda behov som kan se forskning och kunskaper som ett område som erbjuder förbättrad social ställning och personlig utveckling i dagens samhälle.

3.8 Studenters deltagande, inte bara på doktorand- utan även på grundutbildningsnivå, i forskningsverksamhet som en obligatorisk del av kursplanen (även inom den privata sektorn) är fortfarande mycket begränsat och bör öka.

3.9 Det krävs även åtgärder för att få unga människor att i större utsträckning intressera sig för en karriär inom forskning, ingenjörsvetenskap och teknik, utan att för den skull försumma de sociala och humanistiska vetenskapsområdena. Skillnaden mellan att arbeta inom näringslivet och inom den akademiska världen eller den offentliga sektorn är enorm. De nationella regeringarna och Europeiska kommissionen bör dock spela en viktig och samordnande roll i sammanhanget. Detta är en mycket viktig faktor vid utvecklingen av det europeiska forskningsområdet samt när det gäller EU:s framtida välstånd och konkurrenskraft.

3.10 Undervisningen i naturvetenskapliga ämnen är en annan viktig faktor, eftersom man därigenom kan stimulera barns och ungdomars nyfikenhet på och intresse för en framtida yrkeskarriär inom det vetenskapliga området. För att det europeiska forskningsområdet ska få goda resultat måste man redan i grund- och gymnasieskolan satsa på kompetens och kvalitet i undervisningen. Detta innebär bl.a. att man bör syssla med experiment och upprätta kontakter med forskningsvärlden och näringslivet samt se till att lärarna själva har den behörighet som krävs (5).

3.11 Man har redan sett att strategier för att popularisera och främja vetenskap är av mycket stor betydelse för allmänhetens förståelse av vetenskap och för att föra vetenskapen närmare samhället i stort och ungdomarna i synnerhet. Det bör emellertid skapas större incitament, även på EU-nivå. Detta kan ske genom stöd till gemensamma initiativ, med tanke på hur viktiga dessa är, i synnerhet i en globaliserad värld där behovet av att både förstå kontroversiella frågor och informera om forskningens positiva resultat är helt avgörande.

3.12 Andelen kvinnor inom forskningsvärlden är en annan oerhört viktig fråga. Även om statistiken i dag ser helt annorlunda ut än för 20 år sedan är kvinnor fortfarande underrepresenterade inom många forskningsområden i många länder och innehar framför allt sällan högre chefsbefattningar. Europeiska kommissionen och vissa medlemsstater har gjort stora insatser på detta område, men mycket arbete återstår ännu. Kvinnorna utgör fortfarande den mest självklara rekryteringsgruppen för att förstärka de mänskliga resurserna inom vetenskap och teknik i Europa, trots att de nuvarande stimulansåtgärderna inte lyckas koppla samman vetenskapspolitiken med den politik som syftar till att ge kvinnor socialt och ekonomiskt stöd.

3.13 När man diskuterar mänskliga resurser inom forskning och teknik får man inte glömma bort det europeiska forskningsområdets internationella dimension (6). EU bör konkurrera internationellt för att locka till sig de bäst kvalificerade forskarna och se till att de kan stanna i Europa genom en bättre samordning mellan nationell politik och EU-politik. Samtliga initiativ måste dock baseras på samarbete för att främja rörligheten för och överföringen av kunskap och rörligheten för personer samt för att garantera ömsesidighet. När det gäller forskare från utvecklingsländer bör samarbetet även bidra till att höja kompetensen i deras hemland.

4. Behovet av konkreta politiska åtgärder som syftar till att uppnå omedelbara resultat inom ramen för EU:s dagordning för mänskliga resurser inom forskning och teknik

4.1 Kommittén vill betona vikten av en gemensam EU-strategi med konkreta politiska åtgärder som syftar till att uppnå omedelbara resultat när det gäller mänskliga resurser inom forskning och teknik.

Med hänvisning till sitt yttrande om kommissionens meddelande om det europeiska partnerskapet för forskning, särskilt vad gäller rekrytering av forskare och anställningsvillkor för dessa, vill EESK på nytt framhålla att en hållbar och stadig utveckling i EU som motsvarar en tillväxt på cirka 5 % per år under de närmaste tio åren skulle vara önskvärd och realistisk. Detta skulle bidra till att öka de nuvarande personalresurserna inom vetenskaps- och teknikområdet med över 50 % på tio år. Kommittén föreslår framför allt åtgärder inom följande områden:

4.2.1 Ökning av antalet och andelen unga människor som väljer att studera vetenskapliga eller tekniska ämnen.

4.2.2 Ökning av antalet och andelen studenter som efter avlagd examen går vidare till doktorandutbildningar samt diversifiering av doktorandinriktningarna och förbättring av mekanismer för kvalitetskontroll.

4.2.3 Ökning av andelen naturvetenskaps- och teknikstuderande från Europa och resten av världen som lockas till europeiska institutioner och förmås att stanna där samt fördubbling av antalet studenter som avlägger sin doktorsexamen utomlands.

4.2.4 Vikten av att upprätta en juridisk, administrativ och finansiell ram för att främja genomförandet av ovanstående åtgärder när det gäller samordning av forskningspolitiken och sysselsättnings- och socialpolitiken.

4.3 Antalet unga människor som väljer att studera naturvetenskapliga och tekniska ämnen har faktiskt ökat i de flesta EU-länder, även om andelen i förhållande till det sammanlagda antalet studenter inte har gjort det. Det finns en rad åtgärder som kan vidtas för att locka unga människor att studera naturvetenskap och teknik, exempelvis genom att – förbättra undervisningen inom naturvetenskap och teknik och stödja utvecklingen av vetenskapsnätverk som omfattar skolor, lärare i naturvetenskapliga ämnen och forskare, både på nationell och internationell nivå, – stödja åtgärder för att främja vetenskap och utöka den sociala basen för vetenskaplig och teknisk utveckling, särskilt genom vetenskapscentrum och vetenskapsmuseer, – tillhandahålla informationstjänster och akademisk och yrkesmässig vägledning som kan tillgodose sociala behov i samband med naturvetenskapliga och tekniska utbildningar.

4.4 Utan att bortse från kvalitetsgarantin bör man omedelbart skapa incitament för att öka antalet doktorat och utvidga möjligheterna i fråga om doktorsexamen, med deltagande av näringslivet där så är lämpligt. Med detta mål i åtanke kan man – främja åtgärder för att öka andelen stipendier för doktorsexamina på grundval av nationella eller internationella urvalsförfaranden, – locka studenter från tredjeländer att genomföra doktorandstudier i Europa, – bygga vidare på den betydelse som doktorsexamen har fått på senare tid i syfte att nå höga nivåer av yrkesmässig kompetens på olika områden och inte bara på forskningsområdet.

4.5 En målsättning som man bör ställa upp är att locka internationella studenter till Europa. För att uppnå detta måste man göra följande: – förbättra och uppmuntra rörligheten bland studenter, forskare och lärare, mellan institutioner och sektorer och över gränserna, i synnerhet mellan universitetsvärlden och näringslivet, – främja en rekrytering av forskare som är öppen, konkurrenskraftig och transparent, – förbättra levnadsvillkoren för forskarnas familjer och förbättra tillgången till arbetsmarknaden för forskarnas partner, – avsevärt minska byråkratin i samband med den offentliga forskningsfinansieringen.

4.6 Att förbättra forskarnas arbets- och anställningsvillkor är en kritisk faktor för att öka rörligheten och intresset för en vetenskaplig karriär samt för att öka andelen kvinnor inom forskningen, t.ex. genom att säkerställa adekvat socialt skydd. Att göra det lättare att få fast anställning, i syfte att göra karriärmöjligheterna konkurrenskraftiga och lockande, och att erbjuda lämpliga anställningsvillkor för både män och kvinnor, inbegripet föräldraledighet och andra sociala åtgärder för att uppmuntra rörlighet bland forskare, är viktiga faktorer för att forsknings- och innovationspolitiken ska lyckas.

4.7 EESK stöder medlemsstaterna i deras ansträngningar att finna möjliga åtgärder som kan underlätta för forskare att överföra tilläggspensionsrättigheter genom användning av befintliga rättsliga ramar och genom bilaterala och multilaterala avtal. Kommittén ser fram emot att ta del av resultaten av den genomförbarhetsstudie om en möjlig alleuropeisk pensionsfond för EU-forskare som håller på att genomföras med hjälp av gemenskapsfinansiering. Kommittén stöder alla åtgärder som i studien befinns vara brådskande i syfte att göra det lättare för forskare att överföra tilläggspensionsrättigheter.

4.8 EESK stöder och förespråkar skyndsamma åtgärder i syfte att förbättra samordningen mellan politiken för utbildning, forskning, arbetsmarknad och social trygghet för att se till att utbildnings-, forsknings- och socialpolitikens instrument utvecklas på ett samordnat sätt så att EU kan uppnå målen för mänskliga resurser inom forskning och teknik.

Som praktiska åtgärder på EU-nivå önskar EESK följande, i syfte att uppfylla de mål som fastställdes ovan:

4.9.1 I samband med de diskussioner som snart kommer att inledas om det kommande åttonde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling anser kommittén att man bör se till att den forskningsverksamhet som stöds genom ramprogrammet automatiskt utgör en plattform för avancerad utbildning, i synnerhet för doktorsexamina, på grundval av intagningsprov som är öppna för studenter från alla länder.

4.9.2 EESK föreslår att ett övervakningscentrum för mänskliga resurser inom vetenskap och teknik i Europa inrättas i syfte att tillhandahålla enhetliga och jämförbara uppgifter om utvecklingen på detta område och om den nationella politiken för mänskliga resurser, både i Europa och i världen som helhet (7).

4.9.3 EESK anser också att man inom ramen för det åttonde FoU-ramprogrammet bör utvidga Marie Curie-åtgärderna i syfte att stödja forskarnas rörlighet och relaterad verksamhet samt främja internationellt samarbete för mänskliga resurser, och vidareutveckla Erasmus-Mundus-programmet, som syftar till att uppmuntra samarbete med tredjeländer på området för avancerade studier.

4.9.4 Slutligen efterlyser EESK att man vid den kommande revideringen av Lissabonstrategin i vederbörlig utsträckning beaktar betydelsen av mänskliga resurser på området för forskning och teknik, ser till att forskarna är tillräckligt kvalificerade och säkerställer en långsiktig utveckling av en gemensam politik på detta område på EU-nivå.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) EUT C 175, 28.7.2009, s. 81.

(2) Grönbok – Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter, KOM(2007) 161 slutlig, 4.4.2007.

(3) Rådets dokument 10003/09, 18 maj 2009.

(4) Se rapporten från ”High Level Group on Human Resources for Science and Technology in Europe”: ”Report by the High Level Group on Increasing Human Resources for Science and Technology in Europe 2004”, Europeiska gemenskaperna 2004.

(5) Se publikationerna ”Encouraging Student Interest in Science and Technology Studies”, Global Science Forum, OECD 2008, ”Mathematics, Science and Technology Education Report, The Case for a European Coordinating Body”, European Roundtable of Industrialists (ERT), augusti 2009.

(6) EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: En strategisk europeisk ram för internationellt vetenskapligt och tekniskt samarbete”. Föredragande: Gerd Wolf (EUT C 306, 16.12.2009, s. 13.).

(7) Detta förslag lades fram redan 2004 av ”High Level Group on Human Resources for Science and Technology in Europe” (se fotnot 4).

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Hur kan man stödja små och medelstora företag i anpassningen till globala marknadsförändringar?”

(yttrande på eget initiativ)

(2010/C 255/04)

Föredragande: Claudio CAPPELLINI

Medföredragande: Ulrich PAETZOLD

Den 26 februari 2009 beslutade Europeiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Hur kan man stödja små och medelstora företag (1) i anpassningen till globala marknadsförändringar?”.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2009. Föredragande var Claudio Cappellini och medföredragande var Ulrich Paetzold.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 180 röster för och 3 nedlagda röster:

Del 1

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Kommittén är medveten om att internationaliseringen av små och medelstora företag sker på många olika sätt, och att företagen använder olika strategier och tar emot stöd på olika nivåer. I detta yttrande vill kommittén därför lägga fram åtta rekommendationer för att vägleda och mana till stödåtgärder för dessa företag i anpassningen till globala marknadsförändringar. Vårt yttrande vänder sig till EU:s institutioner och medlemsstater, till de små och medelstora företagen och deras organisationer samt till andra sammanslutningar i det civila samhället inom EU.

1.2 Rekommendation 1: Respektera företagarna, deras rätt att fatta beslut och deras skyldighet att ta konsekvenserna av dessa beslut. Företagsstödet ska hjälpa företagare att hantera globala marknadsförändringar, men det får varken ersätta företagarens egna beslut eller skydda företagaren från riskerna i samband med besluten. Stödpolitiken för små och medelstora företag bör belöna innovation (genom aktivt deltagande i sjunde ramprogrammets (FP7) sektorsöverskridande teknikplattformar), men stödet ska inte vara riskbärande, förutom om det införs som svar på specifika marknadsmisslyckanden. I ett sådant läge kan globala marknadsförändringar få en oproportionerligt stor inverkan på mindre företag (t.ex. sådana som är verksamma i globala värdekedjor eller ekonomier som domineras av mindre företag).

1.3 Rekommendation 2: Minska handelshindren. Det mest effektiva sättet att stödja småföretag som sysslar med export är fortfarande att sträva efter öppna marknader och detta görs bäst genom framgångsrika handelsförhandlingar och genom att kontrollera att tredjeland på ett lagligen korrekt sätt tillämpar handelspolitiska skyddsåtgärder, se till att globala handelsnormer tillämpas och upprätthålla inre marknaden, utan att glömma bort lika tillgång till marknaden. Det bästa sättet att agera politiskt är att se till att de företag som är i stånd att exportera inte hindras av tullar eller andra handelshinder.

1.4 Rekommendation 3: Stimulera konkurrenskraften genom högre kvalitet. Nyttan och behållningen av att respektera europeiska normer och krav samt av att fullt ut delta i program som främjar kvaliteten, såsom sjunde ramprogrammet och programmet för konkurrenskraft och innovation, måste framhållas i marknadsföringskampanjer i tredjeländer som anordnas av medlemsstaterna, Europeiska kommissionen och olika näringslivsorganisationer. Samtidigt bör man betona att respekten för EU-normer är en förutsättning för import av varor och tjänster till EU.

1.5 Rekommendation 4: Inom handelspolitiken måste man ”tänka småskaligt först”. Om partnerskap ska bildas i syfte att ge tillgång till marknader kräver den komplexa processen i samband med handelsförhandlingar en bättre samordning av de små och medelstora företagen. Insynen i förhandlingarna kan förbättras om man betonar småföretagsdimensionen i alla konsekvensbedömningar beträffande den hållbara utvecklingen. Dessutom bör man fästa större uppmärksamhet vid hur representativa företagens företrädare är. Databasen om tillträde till marknaderna och webbplatserna för information om immateriell äganderätt (s.k. IPR helpdesks) på nya marknader kommer också att vara till nytta. Det kan även göras mer när det gäller offentlig upphandling och betalningsfrister både inom och utanför EU för att förbättra handeln för småföretagen.

1.6 Rekommendation 5: Skräddarsy politiken efter de små och medelstora företagens behov. De små och medelstora företagens erfarenheter av och politikernas uppfattning om hindren för internationalisering skiljer sig från varandra. Stödet måste kanaliseras via lokala och internationella mellanhänder som känner till småföretagen samt i smidiga och lättillgängliga former. Ett bra exempel på detta är att främja personliga kontakter mellan företag genom att subventionera det första besöket företagen emellan. Mycket behöver uträttas för att politiken ska motsvara småföretagens behov, och tillgången till finansiering kan tas som ett belysande exempel på detta. Man bör verka för att hjälpa småföretagen på ett konkret sätt, t.ex. genom medling, skattelättnader, betalningar i tid och åtgärder för att underlätta en snabb tilldelning av finansiella medel genom undantag för statligt stöd, särskilt i de sektorer som är mest utsatta för globaliseringen och den ekonomiska och finansiella krisen (bl.a. bilindustrin).

1.7 Rekommendation 6: Stödja små och medelstora företag genom de anställda. Syftet är att se till att småföretagen har tillgång till kunnig och engagerad arbetskraft på arbetsmarknaden. Om europeiska småföretag ska kunna behålla sin konkurrenskraft måste de även i fortsättningen ha tillgång till kompetens på högsta nivå, t.ex. inom områden som maskinteknik och tekniskt underhåll samt inom byggsektorn. Kommissionens initiativ ”Ett gemensamt åtagande för sysselsättning” bidrar med ett mervärde till denna process. Den sociala dialogen, särskilt på sektorsnivå, måste inriktas mer på att hjälpa småföretagen att arbeta med sina anställda så att de behåller och förbättrar sin kompetens och blir de första som gynnas av både befintliga och nya möjligheter på inre marknaden. För att hantera de globala förändringarna bör man främja EU-partnerskap och hållbara projekt bland organisationer för små och medelstora företag, handelshögskolor och forskningsorgan i samarbete med tillväxtekonomiernas institutioner.

1.8 Rekommendation 7: Nätverk har betydelse för små och medelstora företag, i synnerhet när verksamheten blir internationell. Nätverk skapar möjligheter för småföretagen men innebär även vissa problem som har att göra med immateriell äganderätt och kunder i dominansposition. Sådana problem hanteras bäst sektorsvis. EU har inte utnyttjat sin potential i egenskap av global aktör för att stärka småföretagens roll inom export till och import från marknader utanför EU. Särskilt intressant är EU:s och medlemsstaternas roll när det gäller att stödja de små och medelstora företag som är tillräckligt konkurrenskraftiga för att fungera som IIC-företag i värdekedjor (Initial and Intermediate Companies, dvs. företag som utgör den första länken eller mellanliggande länkar i försörjningskedjan). Man måste lägga större vikt vid denna fråga, i linje med vad CCMI tidigare påpekat och med tanke på de krav det innebär att anpassa EU:s industripolitik till den globala marknaden.

1.9 Rekommendation 8: Förnya och utvärdera. Politikerna måste skapa förnyelse i realekonomin, i synnerhet under krävande ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden. Politiken måste snabbt kunna reagera på nya utmaningar, bli föremål för utvärdering utifrån gedigna kvalitetsmässiga belägg och föras i samverkan med representativa aktörer, så att man kan dra lärdom av goda exempel och resultatförändringar. Småföretagen skulle kunna ge ett centralt bidrag till mer energieffektiva produkter/tjänster och till den så kallade gröna ekonomin.

2. De små och medelstora företagens viktiga roll för hur EU hanterar de globala marknadsförändringarna

2.1 De 23 miljoner små och medelstora företag som finns i EU har stor betydelse när det gäller att anpassa EU:s ekonomi till förändringarna på de globala marknaderna. Dessa företag sysselsätter två tredjedelar av de anställda inom den privata sektorn, ser till att dynamiken på arbetsmarknaden bibehålls och bidrar till utvecklingen av en konkurrenskraftig och innovativ ekonomi för alla i EU. Den utveckling i riktning mot ekonomisk uppsplittring och specialisering som utmärker globaliseringen skapar nischer som småföretagen kan dra nytta av. Det krävs ett starkare erkännande av småföretagens bidrag till välståndet i EU och den sociala, affärsmässiga och kulturella mångfald som dessa företag representerar. Småföretagen utgör ryggraden i EU:s produktionssystem och skulle kunna bidra mer till sysselsättningen och till det mervärde som EU ger (2).

2.2 EU är världens största exportör och givare av utvecklingsbistånd, och därmed har EU redan en global inriktning. Småföretagen är en heterogen grupp och många företag kommer inte att ha tillräckligt med styrka, resurser eller vilja för att ge sig ut på de globala marknaderna. EESK betonar att ”globalisering” och ”internationalisering” utgör viktiga frågor även för de småföretag som enbart levererar till eller verkar på lokala och regionala marknader (3). I och med globaliseringen har de sociala kompromisser som innebar att småföretagen inneslöts i de nationella ekonomiska systemen blivit omdefinierade, och kommittén är medveten om att småföretagens koppling till de nationella och internationella marknaderna kommer att förändras än en gång, men nu till följd av finanskrisen (4). Kommissionen och medlemsstaterna har fått en allt viktigare roll i detta avseende, vilket behöver diskuteras och föras upp på EU:s politiska dagordning. Om EU talade med en samlad röst inom de internationella finansieringsinstitutionerna (vilket redan efterfrågats av Eurogruppens företrädare i rådet) och om Eurogruppen hade en gemensam vision till stöd för euroområdet, skulle även detta kunna ge de små och medelstora företagen en mer framträdande roll på de globala marknaderna.

2.3 Det finns många faktorer som påverkar hur de små och medelstora företagen reagerar på globala marknadsförändringar. Trots åtagandet att förverkliga en gemensam marknad är det få småföretag i EU-27 som exporterar till eller importerar från utlandet (5). Internationaliseringen tenderar att ha nått längre i mindre länder och bland större företag (6). Tjänstesektorn, som domineras av småföretag, bidrar till omkring 70 % av bruttoförädlingsvärdet i EU-27, men tjänstesektorns bidrag till handeln över gränserna var endast 20 % under det relativt gynnsamma året 2006 (7). Vilka destinationer och sektorer som är föremål för internationalisering varierar, likaså vilka tillvägagångssätt företagen väljer (t.ex. export eller samriskföretag) och i vilken riktning handeln går. Även hindren för internationalisering varierar. Det främsta hindret för småföretag är bristen på kunskap om utländska marknader (13 % av de småföretag som sysslar med export har uppgett detta som sitt främsta hinder), följt av importtullar i mottagarlandet och brist på kapital (båda 9 %) (8).

2.4 De små och medelstora företagen har mindre gränsöverskridande verksamhet på och utanför inre marknaden än de större företagen. Detta kan ge ett felaktigt intryck av att EU är till för storföretagen medan medlemsstaterna är till för småföretagen. EESK betonar att småföretagen utgör ryggraden i EU:s ekonomi och har en viktig roll i EU:s sociala ekonomi, särskilt när de större företagen utlokaliserar sin verksamhet till länder utanför EU.

EESK ställer sig därför bakom utvecklingen av EU:s politik för små och medelstora företag, från handlingsplanen för små och medelstora företag 1986 och det integrerade programmet 1994 till de olika fleråriga programmen, Lissabonagendan 2000, den europeiska stadgan för småföretag 2000, programmet för konkurrenskraft och innovation och rättsakten för småföretag i Europa (”Small Business Act”).

2.5 Många företag efterfrågar inga andra politiska stödåtgärder än att man undanröjer de hinder som har att göra med administration och regelverk. För dessa företag är huvudsyftet med EU:s politiska interventioner rörande småföretag att korrigera marknadsmisslyckanden. Men i tidigare yttranden (9) har kommittén tydligt uttryckt ståndpunkten att stödet till små och medelstora företag måste tas till en annan nivå för att man ska nå målsättningarna med rättsakten för småföretag och uppfylla behoven hos de 23 miljoner småföretag som finns i EU. Den särskilda vecka som inrättats för de små och medelstora företagen har ytterligare ökat räckvidden för politiken på detta område, eftersom syftet med veckan är att ”informera”, ”ge stöd”, ”inspirera”, ”dela med sig” och ”uppmuntra” småföretag (10), vilket redan påpekats när det gäller förverkligandet av rättsakten för småföretag i såväl EESK:s yttrande INT/445 som nyligen av Regionkommittén.

2.6 Detta yttrande fokuserar dels på rekommendationer för att hjälpa småföretagen med export, dels på en politik utformad för att hjälpa småföretagen att hantera globala marknadsförändringar. Yttrandet vänder sig såväl till kommissionen, Europaparlamentet och medlemsstaterna som till små och medelstora företag och deras organisationer, både branschöverskridande och branschspecifika. Yttrandet inleds med en förklaring till varför det etablerade synsättet att det är berättigat med interventioner för att hantera marknadsmisslyckanden mycket väl kan ingå som en central komponent i en sådan politik. Men i yttrandet påpekas också att verktygen för att fastställa marknadsmisslyckanden, hitta politiska lösningar och fördela genomförandeansvaret inte alltid är entydiga eller ändamålsenliga. Därför bör man utarbeta andra principer för att politiken ska närma sig småföretagen och fjärma sig från det abstrakta begreppet ”marknaden”. I detta syfte skulle EESK tillsammans med andra intresserade institutioner på gemenskaps- och medlemsstatsnivå kunna främja utarbetandet av halvårsrapporter på global nivå för att påvisa ”de små och medelstora företagens ställning på den globala marknaden utifrån adekvata marknadsindikatorer”.

3. Rekommendation 1: Företagarna fattar besluten

3.1 I åtgärderna måste man ta hänsyn till företagarna, deras rätt att fatta beslut och deras skyldighet att ta konsekvenserna av dessa beslut. Incitament för export kan göra mycket stor skada på så vis att de stör marknadskrafterna och uppmuntrar företag att ta risker som de inte är i stånd att hantera. Politiken bör ha som regel att belöna innovation och stödja affärsmässigt risktagande, men inte att bära affärsmässiga risker, om det inte sker på grund av specifika marknadsmisslyckanden.

3.2 Globaliseringen innebär komplexa utmaningar, både risker och möjligheter, för såväl småföretagen som politikerna. För att få tillgång till globala marknader krävs kostsam information, och leverantörerna måste vara tillförlitliga. Dessutom medför värdekedjorna utmaningar för småföretagen när det gäller immateriell äganderätt. De små och medelstora företagen är på väg mot internationalisering på många olika sätt. Några har global inriktning redan från början, medan andra långsamt lär sig att anpassa sig. Utmaningen för politikerna ligger i att de måste se till att den uppfattning som de har av småföretagens behov stämmer överens med de faktiska behoven hos de företag som de vill stödja. Det är därför som fokus måste ligga på att ge stöd samtidigt som företagarnas beslutanderätt respekteras.

4. Rekommendation 2: Marknaderna måste vara fria

4.1 Tanken om företagarnas beslutanderätt är det viktigaste argumentet för fria marknader och är en vedertagen norm inom EU:s politik för små och medelstora företag. I rättsakten för småföretag påpekas att man bör få ut mer av inre marknaden. Kommittén har hävdat att förbättringar av inre marknaden är det mest effektiva sättet att förbättra exportmöjligheterna för små och medelstora företag (11), och bättre tillgång till exportmarknaderna för dessa företag är ett viktigt tema i den externa dimensionen av Lissabonstrategin (12). Att minska handelshindren och förverkliga öppna marknader med fri konkurrens genom att sluta handelsavtal, tillämpa globala handelsnormer och upprätthålla inre marknaden utgör därmed det mest effektiva sättet att stödja småföretag som sysslar med export, förutsatt att öppnandet av marknaderna respekterar ”lika tillgång” och inte äventyrar gemenskapens regelverk. Det bästa sättet att agera politiskt är att se till att de småföretag som skulle kunna exportera inte hindras av tullar eller andra handelshinder. Några exempel på lämpliga åtgärder är

a.	slutförande av Doharundan, WTO/GPA och bilaterala avtal samt andra internationella handelsförhandlingar i syfte att stävja handelshinder både vid gränsen (t.ex. tullar och gränsförfaranden) och ”på andra sidan gränsen” (icke-tariffära hinder, standarder, tekniska normer och regler) (13),

åtgärder för att hantera bristfälligt eller alltför betungande skydd av immateriell äganderätt och närliggande frågor såsom tekniköverföring, t.ex. Enterprise Europe Network, informationstjänsten för immateriell äganderätt (IPR Helpdesks) i samband med projektet IpeuropAware, ”China IPR SME Helpdesk” och ”European Business and Technology Centre” i Indien 2008, där Europeiska patentverket är involverat,

c.	fortsatta åtgärder för att stävja nationella regeringars diskriminerande metoder vid offentlig upphandling,

d.	kommissionens åtgärder till följd av parlamentsledamoten Ignasi Guardans Cambós förslag (kommittén uppmanar kommissionen att redogöra för dessa) (14).

5. Rekommendation 3: Stimulera konkurrenskraften genom kvalitet

5.1 Komplexiteten i de frågor som rör en företagares beslut om internationalisering innebär att stödet till små och medelstora företag måste kunna anpassas till hur företagaren vill gå till väga, vilka band som knyts och vilka sektorer det gäller. Kommittén ställer sig därför bakom den nya allmänna gruppundantagsförordningen, som syftar till att göra ramarna för det offentliga stödet mer flexibla gentemot småföretagens behov. Dessa ramar kommer att möjliggöra betydande hjälp till småföretagen om det står klart att marknaden inte har bidragit till ett tillräckligt resultat för dessa företag (15). EESK har framhållit att småföretagen bör delta fullt ut i kvalitetshöjande program, exempelvis de som ingår i sjunde ramprogrammet (16), och använda kommissionens nya handbok om statligt stöd till småföretag. Organisationerna för små och medelstora företag bör bekanta sig med kommissionens utbildningverksamhet (17). Mer omfattande förändringar när det gäller företagskultur, värdekedjor och marknadspositionering, i synnerhet för småföretag, bör vara föremål för en övervakning av den sektorsspecifika politiken på gemenskapsnivå. Det krävs betydande insatser på detta område.

5.2 Alla företag inom EU som börjar bedriva handel måste agera enligt de högsta kraven på konsumentsäkerhet, företagens sociala ansvar och miljömässig hållbarhet. Detta innebär betydande investeringar som företagen är skyldiga att göra enligt EU:s regelverk, och mer skulle kunna göras för att förbättra resultatet av investeringarna. Kommittén uppmanar därför medlemsstaterna, kommissionen och de små och medelstora företagens representantorgan att överväga hur man kan framhålla kvaliteten i produkter/tjänster från EU på de externa marknaderna. Gemensam marknadsföring för att öka medvetenheten om kvaliteten på produkter från EU behöver inte handla enbart om ”CE-märkning” eller ”made in Europe”-kampanjer. Men att sprida budskapet om varornas kvalitet sektor för sektor till marknader i tredjeland skulle vara ett viktigt redskap i marknadsföringen för många småföretag, särskilt för dem som verkar i nyare branscher (som t.ex. grön energi). När det gäller initiativ på regional/global nivå som syftar till att framgångsrikt engagera de europeiska småföretagarnas organisationer i ”rättvis handel” behövs det mer systematisk forskning och utvärdering.

5.3 De små och medelstora företagen köper lika mycket från länder utanför EU som de exporterar (5). Småföretagen i mindre medlemsstater, särskilt företag verksamma som grossister, som återförsäljare eller inom tillverkningsindustrin, tenderar att ha sina leverantörer utanför nationsgränserna (8), dock inte i tredjeland. Om man fortsätter att främja EU:s normer och CE-märkningen samt förbättrar kapaciteten att kontrollera överensstämmelsen och övervaka marknaden i tredjeländerna, ökar urvalet av leverantörer som kan utnyttjas för import till EU. Genom att förbättra kapaciteten att uppfylla europeiska krav hos företag i tredjeländer ger man dessutom företagsstöd i enlighet med EU:s strategi Aid for Trade - och, som också ordföranden i WTO:s kommitté för tekniska handelshinder påpekat, detta bidrar även till ökat förtroende och stimulerar fri och rättvis handel (18).

6. Rekommendation 4: Inom handelspolitiken måste man ”tänka småskaligt först”

6.1 Kommittén vill påpeka att vissa teman inom rättsakten för småföretag är relevanta för utformningen av handelspolitiken. Småföretagen har sämre förutsättningar att hantera administrativa bördor och göra sig hörda i politiska sammanhang (19). Detta gäller såväl tullar som icke-tariffära hinder. I enlighet med kommissionens förslag om ett ”starkare partnerskap för bättre marknadstillträde” (20) bör näringslivsorganisationerna delta aktivt i partnerskapet för marknadstillträde och den rådgivande kommittén för marknadstillträde. Dessutom bör man se till att man i full utsträckning tillvaratar de små och medelstora företagens intressen i alla handelsförhandlingar. De befintliga skyddsinstrumenten, såsom antisubventions- och antidumpningsåtgärder, är inte särskilt lämpade för småföretag som saknar resurser och kompetens för att framföra verkningsfulla klagomål. De rundabordssamtal som EESK anordnat mellan EU och Kina respektive EU och Indien skulle också kunna underlätta dialogen och det förberedande arbetet i det civila samhället i respektive medlemsstat (i synnerhet när det gäller småföretagen och den sociala ekonomin).

6.2 Kommittén är medveten om att småföretagens intressen bäst företräds genom medlemsstaten och artikel 133-kommittén samt genom olika handels- och näringslivssammanslutningar som idkar lobbyverksamhet gentemot kommissionen inom WTO. Men handelsförhandlingar är komplicerade, och starkare partnerskap måste skapas för att småföretagen ska få bättre tillträde till marknaderna och dessa partnerskap måste samordnas bättre inom hela det handelspolitiska nätverket. Dessutom bör kommissionen och medlemsstaterna samordna småföretagens intressen ytterligare, så att de kan tillvaratas bättre i andra normgivande organ, t.ex. ISO. Några exempel på lämpliga åtgärder anges nedan:

a.	Medlemsstaterna och kommissionen bör till bedömningarna av konsekvenserna för den hållbara utvecklingen foga en efterhandsredovisning av de processer som använts i samråden med småföretag och av hur representativa de organisationer är som ingick i samrådet (21).

Kommittén välkomnar såväl databasen med information om marknadstillträde (Market Access Database, MADB) som resurserna för skydd av immateriell äganderätt, t.ex. webbplatserna för information om immaterialrätt (IPR helpdesks). Att regelbundet utlokalisera tjänstemän från kommissionen i småföretag och vid deras respektive hemlands kontaktkontor för immateriell äganderätt, skulle bidra mycket till förståelsen av problemen i samband med dessa handelsfrågor.

Diskriminerande principer för offentlig upphandling och sena betalningar är problem som faller under medlemsstaternas ansvarsområde och som i oproportionerlig grad drabbar småföretag (22). Kommittén välkomnar den utvärdering som gjordes 2006 av genomförandet av direktivet men anser att även finanskrisens verkningar måste utvärderas. På så sätt skulle man ställa krav på god moral och främja sådan god praxis som t.ex. den irländska regeringens åtgärder 2009 då betalningsfristen förkortades från 30 till 15 dagar för centrala myndigheter gentemot deras leverantörer.

7. Rekommendation 5: Skräddarsy politiken efter de små och medelstora företagens behov

7.1 Politiken måste skräddarsys så att den svarar mot företagens behov – i synnerhet de små och medelstora företagens – och inte anpassas efter politikernas behov, efter sättet att genomföra politiken eller efter subsidiaritetsprincipen. De exporthinder som finns för småföretag har beskrivits både av kommissionens expertgrupp och vid toppmötet 2006 mellan OECD och APEC om internationaliseringen av små och medelstora företag (23). Men senare undersökningar har visat att politiker och småföretag har olika uppfattning om vilka hinder och lösningar som finns (24). Småföretagen har olika juridisk och affärsmässig bakgrund och olika sätt att förhålla sig till internationaliseringen. Den kan ske stegvis, genom strategiskt entreprenörskap, genom lärande eller genom lokal och ”nischad” marknadsföring. Vissa företag är till och med globalt inriktade redan från början (25).

7.2 Kommittén har föreslagit ett antal icke-finansiella åtgärder som syftar till att gynna småföretag (26), bl.a. arrangemang för ökat samarbete (t.ex. Interpriseprogrammet, som inte längre löper, och mässor för underleverantörer) som gör det lättare för entreprenörer att mötas (27), och program för utbildning åt utbildare, så att organisationerna blir bättre på att försvara småföretagens intressen och de får bättre tillgång till skräddarsydd rådgivning.

7.3 Ett aktuellt exempel på hur man misslyckats med att anpassa politiken efter de små och medelstora företagens behov är tillgången till finansiering och kreditförsäkring. Detta är ett stort problem för småföretagen, i synnerhet för dem som exporterar. Trots det kraftfulla offentliga ekonomiska stödet till bankerna råder det stor brist på krediter och kreditförsäkringar som står till företagens förfogande. Detta tyder på institutionella misslyckanden på finansmarknaderna och kräver särskilda åtgärder, så att företagen får bättre tillgång till krediter och kreditförsäkringar (28). Därför ställer sig kommittén bakom slutsatserna från OECD:s rundabordskonferens i Turin där det återigen betonades hur viktigt det är att man ser till det sammanhang i vilket finansinstitutionerna verkar, genom att efterfråga tillförlitliga ramar för styrning, skatter, bestämmelser och lagstiftning, som ger lika villkor för alla ekonomiska enheter, oavsett storlek (29).

7.4 Vid rundabordskonferensen i Turin föreslogs även andra åtgärder med syftet att hjälpa små och medelstora företag med ekonomisk förvaltning, och kommittén stöder även dessa förslag, bl.a. följande:

a.	Få till stånd effektiva garantier genom bättre kommunikation mellan kreditgivare och småföretag.

b.	Hantera kassaflödesproblem genom undantag för skatter och socialförsäkringsavgifter eller semester- och skattelättnadssystem för privata investerare i småföretag.

c.	Alla företag måste få betalt i rimlig tid, såväl från de olika leden i värdekedjorna som från myndigheterna (30) (en fråga som dock inte bara gäller småföretag).

7.5 Kommittén välkomnar även de tillfälliga ramar för offentliga stödåtgärder som antogs i december och tillkännagavs i den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa. Kommittén vill särskilt lyfta fram följande:

a.	Det nya begränsade stödet som är förenligt med den gemensamma marknaden uppgår till 500 000 euro under två år.

Medlemsstaterna får utan att behöva tillkännage enskilda fall bevilja statliga garantier för lån till en nedsatt avgift, stöd i form av subventionerad ränta för alla typer av lån och subventionerade lån för produktion av miljövänliga produkter, som innebär att man i förtid anpassar sig till framtida EU-produktnormer som ännu inte trätt i kraft eller går längre än sådana normer.

c.	De ändrade riktlinjerna för riskkapital innebär att det högsta tillåtna beloppet för riskkapitalinvesteringar i små och medelstora företag höjs från 1,5 miljoner euro till 2,5 miljoner euro per år, och att andelen för privata investerare sänks från 50 % till 30 %.

7.6 Småföretagen måste prioriteras när det gäller det stöd på 5 biljoner dollar som utlovas under två år i G20-kommunikén (31). Tilldelningen av medel måste granskas noggrant så att den verkligen fullgör sitt syfte. Småföretag i de nya medlemsstaterna kan få ytterligare stöd enligt nuvarande fördrag.

7.7 Om EU kunde tala med ”en röst” till de internationella finansinstitutionerna och inom euroområdet samt föra en mer enhetlig och samordnad ekonomisk politik och industri- och handelspolitik internationellt sett skulle detta gynna både småföretagen (vilket EESK påpekade redan i våras vid hearingar om den pågående globala ekonomiska och finansiella krisen) och medlemsstaterna.

8. Rekommendation 6: Stöd små och medelstora företag genom de anställda

8.1 De anställda och deras kompetens har central betydelse för konkurrenskraften hos de små och medelstora företagen. Småföretagen i EU sysselsätter en större andel av den totala arbetskraften än småföretagen gör i USA och Japan, varför det är absolut nödvändigt med större insatser som får organisationerna för små och medelstora företag att engagera sig i den sociala dialogen och andra politikområden. Exempelvis skulle det gå att tillföra mer kompetens i form av både akademiskt utbildade ingenjörer och arbetstagare med teknisk kompetens om småföretagen var mer engagerade i (kollektiv) forskning och utveckling samt om denna forskning utnyttjades affärsmässigt (t.ex. genom licensavtal).

8.2 Småföretagen borde försöka dra mesta möjliga nytta av kommissionens handlingsplan för sysselsättning från juni 2009 och av kommissionens politik för att bättre förutspå strukturella och industriella förändringar. I meddelandet om ett gemensamt åtagande för sysselsättning (32) framhålls följande tre huvudprioriteringar: 1) värna sysselsättningen, skapa arbetstillfällen och främja rörlighet, 2) höja kompetensen och se till att den svarar mot behoven på arbetsmarknaden samt 3) förbättra tillträdet till arbetsmarknaden. Värt att notera är bl.a. följande:

a.	Ett EU-instrument med 100 miljoner euro avsatta till mikrolån på upp till 25 000 euro för företag med färre än tio anställda.

b.	5 miljoner lärlings- och praktikplatser samt annan hjälp avsedd för unga arbetslösa.

c.	En analys av arbetsmarknaden sektor för sektor i EU i syfte att förbättra kompetensen och se till att den svarar mot arbetsmarknadens nuvarande och framtida behov (33).

d.	En uppsättning verktyg som gör det lättare för företag och deras anställda att hantera en omstrukturering.

e.	Vägledning för utbildning inom småföretagen i syfte att hjälpa dessa att behålla och skaffa den kompetens de behöver.

9. Rekommendation 7: Nätverkens betydelse för internationaliseringen av små och medelstora företag

9.1 Många småföretag kan inte styra prissättningen, utan får rätta sig efter de priser som andra sätter, och allt fler agerar på internationella marknader genom leverantörs- och värdekedjor och import snarare än genom export. Nätverken skapar möjligheter för småföretagen, men innebär även vissa problem som har att göra med immateriell äganderätt och kunder i dominansposition. Sådana problem angrips bäst sektorsvis. EU har inte utnyttjat sin potential i egenskap av global aktör för att stärka de små och medelstora företagens roll inom export till och import från marknader utanför EU. Särskilt intressant är EU:s och medlemsstaternas roll när det gäller att stödja de små och medelstora företag som är tillräckligt konkurrenskraftiga som IIC-företag (Initial and Intermediate Companies) i värdekedjor. Man måste lägga större vikt vid att

a.	hjälpa småföretagen i EU att komma in i de delar av den globala produktionsprocessen som har ett högt mervärde (genom att knyta företagen till program för innovation, forskning och kompetensutveckling, inklusive universitetsprogram),

b.	internationellt inriktade utländska direktinvesterare som är intresserade av möjligheterna på inre marknaden kopplas samman med småföretagen i syfte att främja ett långvarigt industriellt samarbete,

c.	hjälpa småföretagen med de problem som rör värdekedjor och nätverk (immateriell äganderätt, betalningar i rimlig tid och där skyldigheter enligt lag och avtal etc. respekteras),

samordna och stödja de nätverk som finns, bl.a. exportsammanslutningar av småföretag på medlemsstats- och gemenskapsnivå, lokala kluster och organisationer för små och medelstora företag, för att ge relevant hjälp till småföretagen, så att de kan dra större nytta av sin kompetens såväl på inre marknaden som på angränsande marknader (t.ex. i gränsregioner). Det stöd som kommer från kommissionens europeiska företagsnätverk, handelskamrarna och de exportinriktade bilaterala handelskamrarna är visserligen till nytta, men detta stöd skulle kunna utökas och samordnas bättre inbördes och med övriga befintliga nätverk samt med de små och medelstora företagens organisationer som verkar på detta område. Ytterligare undersökningar och åtgärder skulle kunna genomföras när det gäller olika typer av sammanslutningar för små och medelstora företag och affärslösningar för tekniskt bistånd som ligger i linje med den offentliga stödpolitiken och WTO.

9.2 Kommittén har i ett antal yttranden behandlat outsourcing och värdekedjor (34). Dessa företeelser har omedelbar inverkan på Europas ekonomi och i synnerhet på de många små och medelstora företag som internationaliseras genom sådana specifika förbindelser. Småföretagen har nytta av de här globala nätverken, eftersom de innebär delade risker i samband med internationaliseringen, tillgång till ny teknik och bättre effektivitet genom ytterligare outsourcing och specialisering på företagens kärnkompetens. Men företagen står också inför utmaningar när det gäller att förstå hur de hänger samman med resten av värdekedjan, skydda sin immateriella äganderätt i värdekedjan och gå vidare mot mer lönsamma nivåer i värdekedjan (35). Kommittén vidhåller att det fortfarande saknas en politik för företag som utgör den första länken eller mellanliggande länkar i värdekedjan (IIC-företag) och har i tidigare yttranden pekat på vilka problem som behöver åtgärdas.

10. Rekommendation 8: Förnya och utvärdera politiken

10.1 Kommittén rekommenderar att medvetenheten om effekten av ovan nämnda politiska åtgärder höjs och att detta görs genom en effektiv granskning och utvärdering av resultaten samt i samband med en regelmässig omprövning av målen, framför allt när det gäller internationaliseringen av småföretag som står inför globala marknadsförändringar genom innovation på kort och lång sikt:

a.	Att pröva sig fram bör ses som en viktig källa till politisk förnyelse. Gjorda erfarenheter kan då ligga till grund för insikter och förbättringar av åtgärdssystemen.

b.	Politiska beslut bör alltid vara faktabaserade, och samordningen av de allt fler och mer frekventa uppgifter som samlas in från flera olika källor bör bli bättre (t.ex. genom EU:s resultatgranskning av småföretag) (36).

c.	Kommissionen bör genomföra sin politik i samverkan med en särskild arbetsgrupp för internationalisering bestående av olika aktörer som representerar medlemsstaterna, organisationerna för små och medelstora företag, EESK och Regionkommittén.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Termen små och medelstora företag definieras i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003, EUT L 124, 20.5.2003, s. 36 ff.

(2) Eurostats Structural Business Statistics (SBS), 2004–2005.

(3) Europeiska kommissionen, 2003, ”Internationalisation of SMEs”, Observatory of European SMEs, nr 4.

(4) EESK:s dokument ”Ett program för Europa: det civila samhällets förslag” av den 24 mars 2009.

(5) Kommissionen, ”Final Report of the Expert Group on Supporting the internationalisation of SMEs”, offentliggjord i december 2007.

(6) ”Internationalisation of SMEs”, Observatory of European SMEs, nr 4, 2003.

(7) Europe in figures - Eurostat yearbook 2008.

(8) Eurobarometern, Flash, nr 196.

(9) ”De olika politiska åtgärder som, utöver en adekvat finansiering, kan bidra till de små och medelstora företagens tillväxt och utveckling”, EUT C 27, 3.2.2009, s. 7, ”Internationell offentlig upphandling”, EUT C 224, 30.8.2008, s. 32 och ”Small Business Act”, EUT C 182, 4.8.2009, s. 30.

(10) ”Vad är SME-veckan?” http://ec.europa.eu/enterprise/policies/entrepreneurship/sme-week/about/index_sv.htm.

(11) ”En inre marknad för framtidens Europa”, EUT C 77, 31.3.2009, s. 15.

(12) Kommissionens meddelande KOM(2008) 874 slutlig.

(13) Se ”Global Europe” http://ec.europa.eu/trade/issues/sectoral/competitiveness/global_europe_en.htm, ”Market Access Strategy” http://ec.europa.eu/trade/issues/sectoral/mk_access/index_en.htm och förordningen om handelshinder http://ec.europa.eu/trade/issues/respectrules/tbr/index_en.htm etc.

(14) Föredragande Ignasi Guardans Cambó betänkande, A6-0002/2008, antaget 19 februari 2008.

(15) Exempel på god praxis i medlemsstaterna finns i GD Näringsliv 2008, Stöd för internationalisering av små och medelstora företag. Urval av god praxis.

(16) ”Forsknings- och utvecklingsprogram till stöd för små och medelstora företag”, EUT C 224, 30.8.2008, s. 18.

(17) Se särskilt s. 24 i kommissionens handbok om reglerna om statligt stöd till småföretag (Handbook on community state aid rules for SMEs) av den 25 februari 2009, http://ec.europa.eu/competition/state_aid/studies_reports/sme_handbook.pdf.

(18) Faktablad: Aid for Trade, Bryssel, 3.4.2009; bilaga A, punkt 2 i Programming Guide for Strategy Papers. Aid for trade (AfT), Bryssel, november 2008; betänkande av ordföranden för kommittén för tekniska handelshinder, TBT Committee Workshop on the Role of International Standards in Economic Development, slutlig, 19.3.2009.

(19) ”Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning”, EUT C 24, 31.1.2006, s. 52.

(20) Kommissionens meddelande ”Europa i världen: Ett starkare partnerskap för bättre marknadstillträde för EU:s exportörer”, KOM(2007) 183 slutlig.

(21) EIM, ”Study on the representativeness of business organisations for SMEs in the European Union”, Zoetermeer, maj 2009.

(22) Kommissionen har offentliggjort undersökningen ”Review of the effectiveness of European Community legislation on combating late payments”, tillgänglig på http://ec.europa.eu/enterprise/policies/single-market-goods/files/late_payments/doc/finalreport_en.pdf.

(23) OECD:s och APEC:s handlingsplan ”The Athens Action Plan For Removing Barriers To SME Access To International Markets”, antagen vid OECD:s och APEC:s internationella konferens i Aten den 8 november 2006.

(24) OECD, 2008, Removing Barriers to SME Access to International Markets; Dannreuther, C., 2008, ”A Zeal for a Zeal? SME Policy and the Political Economy of the EU”, Comparative European Politics, nr 23, s. 377–399; Dannreuther, C., 2007, ”EU SME policy: On the edge of governance”, CESifo Forum 2/2007.

(25) Det finns fyra egenskaper som utmärker företag som är globalt inriktade redan från början, nämligen att de har ett globalt synsätt från början, har produkter som kan marknadsföras internationellt, är självständiga och har förmåga till snabb internationalisering (s. 389 i Mika Gabrielsson, V.H. Manek Kirpalani, Pavlos Dimitratos, Carl Arthur Solberg och Antonella Zucchella, 2008, ”Born globals: Propositions to help advance the theory”, International Business Review 17, s. 385–401).

(26) Se fotnot 9.

(27) Se http://ec.europa.eu/enterprise/entrepreneurship/partnership/interprise.htm.

(28) IMF, 2009, ”Trade Finance Stumbles”, Finance and Development.

(29) OECD:s rundabordskonferens om ”the Impact of the Global Crisis on SME & Entrepreneurship Financing and Policy Responses”, som hölls i Intesa Sanpaolo, Palazzo Turinett, Turin, Italien, den 26–27 mars 2009.

(30) ”Small Business Act”, se fotnot 9, och EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om insatser mot betalningsförseningar vid handelstransaktioner”, EGT C 407, 28.12.1998, s. 50.

(31) G20-ledarnas uttalande ”The Global Plan for Recovery and Reform”(den globala planen för återhämtning och reform) av den 2 april 2009.

(32) KOM(2009) 257 slutlig.

(33) Kommissionens meddelande ”Ny kompetens för nya arbetstillfällen”, KOM(2008) 868 slutlig.

(34) ”Utveckling av värde- och försörjningskedjan”, EUT C 168, 20.7.2007, s. 1 och ”Integrering av den globala handeln och outsourcing”, EUT C 10, 15.1.2008, s. 59.

(35) OECD:s undersökning ”Enhancing the Role of SMEs in Global Value Chains”.

(36) OECD, 2008, Making Local Strategies Work: Building the Evidence Base.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/31

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Stödprogram för den europeiska luftfarten”

(initiativyttrande)

(2010/C 255/05)

Föredragande: Jacek KRAWCZYK

Medföredragande: Marcel PHILIPPE

Den 16 juli 2009 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Stödprogram för den europeiska luftfarten”.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 november 2009. Föredragande var Jacek Krawczyk och medföredragande var Marcel Philippe.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 167 röster för och 2 nedlagda röster.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 En liknande kris har aldrig någonsin skådats. Den inverkar på alla delar av förädlingskedjan för lufttransporter, om än på olika sätt. I en delvis avreglerad miljö, där endast den sista länken i förädlingskedjan (flygbolagen) har utsatts för verklig avreglering kan andra aktörer till viss del eller helt och hållet täcka intäktsförluster på grund av minskad trafik, antingen genom att på ett inkorrekt sätt tillämpa den s.k. kostnadskompensationsprincipen eller genom att missbruka sin konkurrensposition.

1.2 Den europeiska luftfartens möjligheter att stå emot krisen och luftfartens internationella konkurrenskraft står på spel. Samtidigt som andra regioner i världen har vidtagit snabba och effektiva åtgärder för att komma till rätta med den tillfälliga nedgången i fråga om passagerarantal och frakt har man i Europa stött på problem av en annan art, vilket fått mycket negativa konsekvenser för företagen inom branschen. Den europeiska luftfarten kännetecknas bland annat av olika former av statliga pålagor, fortsatt ökande kostnader för användning av infrastruktur (flygplatser, luftfartskontroll), brist på tillgängligt kapital och ensidigt beslutade miljökrav.

1.3 I detta yttrande beskrivs ett antal åtgärder på kort och medellång sikt som beslutsfattarna bör överväga och genomföra om den europeiska luftfarten ska lyckas bekämpa krisen och ta sig ur den som en lika stark aktör som tidigare.

1.4 En omstrukturering av förädlingskedjan bör studeras och följas upp av samtliga aktörer inom luftfarten: flygplatser, leverantörer av flygtrafiktjänster, marktjänstföretag, flygbolag och flygplanstillverkare.

1.5 EESK vill påminna om att den europeiska luftfartssektorn som helhet anses vara av strategisk betydelse för Europa. Detta är en bransch som driver tillväxten framåt tack vare högt kvalificerad personal med bred kompetens. De åtgärder som behöver vidtas för att komma till rätta med den kris som drabbat sektorn måste därför göra det möjligt att behålla den kompetens som krävs för att garantera att den europeiska industriella och tekniska basen kan fortsätta att utvecklas.

1.6 För att bättre kunna förutse den framtida utvecklingen inom branschen måste den sociala dialogen uppmuntras mellan berörda parter och incitament skapas för fortbildningsåtgärder och god framförhållning i fråga om kompetens och arbetstillfällen. Offentliga och privata aktörer måste verka för ett ökat utbyte mellan skolor och näringsliv samt stödja den forskning och utveckling som krävs för att utveckla branschen.

1.7 Förslagen avseende ett stödprogram för den europeiska luftfarten behandlas under punkt 9 i detta yttrande. Åtgärderna omfattar bl.a. följande:

—	Infrastrukturanpassning och dess kostnader.

—	Finansiella utmaningar på grund av brist på tillgängligt kapital och lägre vinster.

—	Miljöhänsyn.

—	Regelverket.

—	Den internationella konkurrenskraften.

—	Forskning och utveckling.

2. Krisens inverkan på luftfarten

2.1 I mars 2009 förutspådde International Air Transport Association (IATA) att den globala luftfartsindustrins förluster för 2009 skulle uppgå till 4,7 miljarder US-dollar, men reviderade sina prognoser i maj till 9 miljarder US-dollar, och därefter i september till 11 miljarder US-dollar. För 2010 förutspås förlusterna uppgå till 3,8 miljarder US-dollar.

2.2 På efterfrågesidan mötte medlemmarna i Association of European Airlines (AEA) ett minskat passagerarantal som uppgick till – 8,2 % under första halvåret 2009. Antalet affärsklasspassagerare minskade med över 19,9 %. Fraktflyget drabbades av en sänkt efterfrågan på 22,1 % under det första halvåret 2009. Dessa uppgifter bekräftas av Airports Council International (ACI), som bedömer att efterfrågeminskningen kommer att uppgå till 8,1 % när man ser till antalet passagerare och till 21,1 % i fråga om frakt. Enligt ACI förlorade Europas 25 största flygplatser 41 miljoner passagerare under de nio första månaderna 2009. European Regions Airline Association (ERAA), som representerar flygbolag som flyger inom Europa, noterade att passagerartrafiken minskade med 7,2 % under det första halvåret 2009.

2.3 År 2008 var cirka 1,5 miljoner arbetstagare sysselsatta inom luftfartsbranschen i Europa. Flygbolagen stod för den största andelen arbetstagare, cirka 49 %. Bara under första halvåret 2009 minskade AEA:s medlemmar antalet anställda med 34 000 (cirka 8 % av den totala arbetsstyrkan), vilket innebär att cirka 90 000”indirekta” arbetstillfällen gick förlorade runtom i Europa, varav de allra flesta var högkvalificerade jobb. Flygplatsen i Amsterdam har också sett stora personalnedskärningar.

2.4 Lågprisflyget har klarat sig bättre än andra affärsmodeller i Europa, även om inte heller sådana bolag helt undgick konkurser: fem har gått i konkurs sedan augusti 2008. Deras marknadsandel i Europa har trefaldigats och nådde 37 % 2009, vilket ska jämföras med 12 % 2003. I juli 2009, när krisen var som värst, behövde lågprisflyget knappast justera ner kapaciteten eftersom efterfrågan överhuvudtaget inte minskade, eller minskade endast marginellt. Detta förklaras delvis av att lågprisbolagen kan undvika överbelastade storflygplatser och därmed omorganisera sin verksamhet enligt de ekonomiska krav som ställs för tillfället. Deras beroende av direkt eller indirekt offentligt stöd skapar emellertid nu, när de offentliga finanserna är ansträngda, tvivel med avseende på deras ekonomiska hållbarhet på medellång sikt. Kommittén noterar att utvecklingen av lågprisbolag har blivit en social verklighet. Vi bör granska framtiden för denna transportform och de effekter som den kan få för hela värdekedjan.

2.5 Trots omfattande kapacitetsminskningar på utbudssidan har nätverksbolagens driftsresultat försämrats från en förlust på 200 miljoner euro under första kvartalet 2008 till 1,9 miljarder euro under första kvartalet 2009. Enligt IATA kommer de europeiska flygbolagen att drabbas av en förlust på 3,8 miljarder US-dollar för 2009, vilket är den största förlusten någonsin. ACI förutspår att de europeiska flygplatserna kommer att förlora 98 miljoner passagerare under 2009. De mindre flygplatserna kommer att drabbas allra värst.

2.6 Sedan krisens början (från september 2008 till september 2009) har fler än 33 flygbolag gått eller riskerar att gå i konkurs i Europa.

2.7 Enligt kommissionens senaste analys av den europeiska luftfartsmarknaden minskade orderingången för Airbus med 41,3 % under 2008 jämfört med 2007, som var ett exceptionellt år vad gäller beställningar.

2.8 Ur flygplanstillverkarnas synvinkel har 2009 hittills varit ett lika dåligt år. Fram till oktober 2009 hade Boeing säkrat totalt 195 flygplansbeställningar, men p.g.a. att 111 beställningar dragits tillbaka blir nettoinflödet endast 84 beställningar. Under samma period fick Airbus 149 beställningar och 26 beställningar drogs tillbaka, vilket gav ett nettoinflöde på 123 beställningar. Detta ska jämföras med året före, då båda företagen bokförde 662 respektive 777 beställningar.

2.9 Flygplanstillverkarna möter fallande ordernivåer och senarelagda leveransdatum eller leveransminskningar och deras manöverutrymme är därför begränsat. Bolagen försöker värna sitt resultat genom att skära ner på kostnaderna. Detta påverkar samtidigt deras möjligheter att investera i ny teknik och nya flygplanstyper.

3. Konsekvenser för branschen på längre sikt

3.1 Den strategi som antagits av de största flygtillverkarna (Airbus, Boeing, Dassault, ATR, Alenia, Safran, Goodrich, Thales, Liebherr m.fl.) syftar till att sänka kostnaderna och minska tidsramarna för utvecklingsprojekt samtidigt som tillverkning och forskning utlokaliseras till länder även utanför Europa. Leverantörer och underleverantörer måste tillämpa denna strategi gentemot sina egna samarbetspartner. (1)

3.2 När sjunkande orderingång sammanfaller med flygplanstillverkarnas strategi uppstår svårigheter när det gäller arbetet för många underleverantörer, vilkas överlevnad äventyras. Enligt samma tankesätt måste vi ifrågasätta företagens strategier att flytta ut tillverkning och forskning till länder utanför Europa med tanke på de sociala konsekvenser som detta kommer att få (resursbrist, förlorad konkurrenskraft och förlorat mervärde, sämre miljö och svagare samhällsekonomisk struktur).

3.3 På lång sikt kan denna politik leda till att ett mycket stort antal högkvalificerade arbetstillfällen går förlorade i Europa. Dessa förlorade arbetstillfällen kan försämra det europeiska näringslivets konkurrenskraft.

3.4 Stigande arbetslöshet, lägre privata inkomster och en allmän förtroendekris har inneburit att människor dragit ner på sitt resande, valt bort resor i affärsklass och gått över från flyg till andra transportsätt.

3.5 När AEA:s medlemmar drabbades av en intäktsminskning på 7 % år 2001 tog det tre år för dem att uppvisa vinst. Dagens situation är dubbelt så svår. En total förlust på 15 % indikerar att det kommer att ta över tre år för flygbolagen att återgå till det normala.

Flygbolagens kostnadsnedskärningar motsvaras inte av liknande åtgärder vid flygplatserna eller hos leverantörerna av flygtrafiktjänster. Reaktionerna på lågkonjunkturen ser inte likadana ut inom hela förädlingskedjan.

4.1 Dessutom begränsas luftfartsindustrins möjligheter att vidta åtgärder för att komma till rätta med krisen av komplicerad lagstiftning med bestämmelser som ofta står i strid med varandra.

Flygbolagen har bara direkt kontroll över 37 % av de egna driftskostnaderna. Nästan en tredjedel av kostnaderna genereras av faktorer som ligger utanför bolagens direkta kontroll. Bland dem kan bland annat följande nämnas:

5.1 De ”externa” driftskostnaderna motsvarade totalt 50,5 miljarder euro under 2008. Även om det till största delen okontrollerbara oljepriset stod för merparten av dessa kostnader (över 45 %), bestod de återstående 55 % av kostnaderna (27,5 miljarder euro) bland annat av flygplats- och flygtrafiktjänstavgifter.

5.2 Flygplatsavgifterna, som motsvarade kostnader på totalt 2,8 miljarder euro förra året, höjdes plötsligt med över 5 % vid många flygplatser. Endast ett fåtal flygplatser runtom i Europa hade möjlighet att sänka sina avgifter i linje med de ansträngningar som användarna visade prov på. I genomsnitt steg flygplatsavgifterna per passagerare med 15 % under första kvartalet 2009.

5.3 De stigande oljepriserna utgör ett hot mot flygbolagens långsiktiga överlevnad. Priset på flygbränsle har stigit med nästan 50 % sedan början av året. Enligt IATA kommer det genomsnittliga bränslepriset att stiga från 61 US-dollar per fat 2009 till 72 US-dollar 2010.

5.4 Flygledningens enhetspriser steg också under första kvartalet 2009 med i genomsnitt 3,4 % runtom i Europa. Denna ökning motiverades av ”kostnadskompensationsprincipen”, som ger varje flygtrafiktjänstleverantör rätt att kompensera för minskad trafik genom höjda avgifter.

5.5 Idén med ett gemensamt europeiskt luftrum, hittills en möjlighet som inte tagits tillvara, gick ut på att skapa kostnadsvinster i storleksordningen 5 miljarder euro per år och en förbättrad situation genom mer direkta rutter och därmed 16 miljoner ton färre CO2-utsläpp, men detta kommer inte att påverka den ekonomiska verkligheten på kort sikt. De funktionella luftrumsblocken kommer inte att införas förrän 2012.

5.6 Flygbolagens kostnadsstruktur gör dem utsatta för mycket små oljeprisfluktuationer. Det finns ett ekonomiskt intresse av, och är viktigt för företagens sociala ansvar, att åtgärder vidtas omedelbart för att främja användningen av ”revolutionerande” motorer och bränsle. Ett starkt stöd till finansieringen av FoU är därför av avgörande betydelse.

5.7 Utvecklingskostnaderna för nya flygplanstyper ökar konstant och det blir därför allt svårare att finansiera inköp av nya flygplan. När flygbolagen inte har tillgång till finansiering via banker försvagas hela luftfartssektorn.

5.8 Vi behöver studera nya finansieringsformer för utveckling och tillverkning av flygplan genom att befria näringslivet och luftfartsbranschen från dagens finansiella restriktioner. Kommittén efterlyser flexibla modeller för betalning av flygplan.

5.9 Historiskt sett har offentlig upphandling av militära luftfartsprogram alltid inneburit ett stöd till sektorn (som ju oftast är både militär och civil) under lågkonjunktur. Det är därför viktigt att fundera över hur vi kan ge ett sådant stöd, som bör samordnas på EU-nivå, för att underlätta en strukturomvandling inom en näringsgren som fortfarande är alltför splittrad.

5.10 Möjligheterna att bevilja offentligt stöd till näringslivet (som redan har rätt till stöd enligt dagens lagstiftning) bör utvärderas med utgångspunkt i åtagandena om att värna sysselsättningen och kompetensnivån i de berörda företagen.

En rättvis internationell konkurrens är viktigare än någonsin tidigare. Krisen har fått många regeringar runtom i världen att rädda sina förlustdrabbade flygbolag. I början av 2009 gav Kina offentligt stöd till China Eastern Airlines (750 miljoner euro) och China Southern Airlines (320 miljoner euro) samtidigt som flygplatsavgifterna på de kinesiska flygplatserna avskaffades och flygbränslepriserna sänktes. I Indien har Air India tag emot 600 miljoner euro i stöd i form av eget kapital och mjuka lån från landets regering.

6.1 Vissa flygbolag går under benämningen bolag för de femte och sjätte friheterna för luftfarten och använder Europa som en viktig och resursstark kassako, t.ex. flygbolagen från Gulfstaterna.

6.2 Dessa flygbolag, som finansieras genom statligt stöd, upprätthåller sina interkontinentala linjer även om kabinfaktorn sjunkit dramatiskt. I vissa fall har bolagen till och med ökat antalet flygförbindelser samtidigt som de europeiska flygbolagen, som är konkurrensutsatta, tvingats minska antalet rutter (flygbolagen från Gulfstaterna ökade sin kapacitet med 14 % i år, framför allt trafiken via de europeiska storflygplatserna).

7. Europeiska gemenskapens reaktion på denna helt nya kris består hittills av ett beslut om undantag från de fastlagda slottiderna under sommarhalvåret. Detta var en alltför begränsad åtgärd som dessutom genomfördes alltför sent. Denna bestämmelse antogs och offentliggjordes i slutet av juni, nästan tre månader in på sommarsäsongen, och detta innebar att bestämmelserna inte underlättade för näringslivet att reagera på ett mer flexibelt sätt på de snabbt förändrade marknadsförhållandena.

Även om flygbolagens samarbetsorganisation har avvisat tanken på enskilt statligt stöd har flera olika områden fastställts där lagstiftaren bör vidta snabba åtgärder för att man ska komma till rätta med krisen.

8.1 Målsättningen i fråga om det undantag som förväntas tillämpas under vinterhalvåret är att stödja luftfartsindustrin, framför allt flygbolagen, och att komma till rätta med den ekonomiska krisen genom att anpassa kapaciteten till den fortsatt minskade efterfrågan. Åtgärden är icke-diskriminerande och gagnar samtliga flygbolag och olika affärsmodeller. Den är dessutom kortsiktig och ska ses som en engångsföreteelse. Åtgärden måste dock genomföras i tid om den ska få fullt genomslag. Vissa lågprisbolag stöder också denna åtgärd.

8.2 Eftersom krisen först slog mot finanssektorn har ett antal större finansinstitut som specialiserat sig på finansiering av luftfartssektorn antingen försvunnit eller inriktat sin verksamhet mot andra branscher.

8.3 I fråga om förnyelsen av flygplansflottan har de flygbolag som är medlemmar i AEA i juli 2009 beställt 535 nya flygplan till ett värde av 29 miljarder US-dollar under det kommande året. Detta är en minskning från 561 flygplan för samma period 2008.

8.4 Man uppskattar att endast 75–80 % av dessa beställningar kommer att garanteras eller finansieras av finansmarknaden. Återstående 20–25 % kommer antingen att behöva dras tillbaka eller finansieras genom alternativ som ännu inte existerar.

8.5 Enbart under 2008 beviljade Europeiska investeringsbanken lån på upp till nästan 52 miljarder euro till projekt inom medlemsstaterna av vilka endast 2,7 miljarder gick till den europeiska transportindustrin (flygbolag, flygplatser, flygtjänstleverantörer och tillverkningsindustrin).

8.6 I sin slutrapport från maj 2009 rekommenderade ICAO GIACC att ICAO antar tre globala målsättningar:

a.	På kort sikt fram till 2012: Förbättrad bränsleeffektivitet under flygning med 2 % per år.

b.	På medellång sikt fram till 2020: Årliga bränsleeffektivitetsförbättringar på 2 %.

c.	Perioden 2021–2050: Globala bränsleeffektivitetsförbättringar på 2 % per år.

8.7 Det är mycket viktigt att den internationella luftfarten representeras och ses som en enda bransch vid klimattoppmötet COP-15 i Köpenhamn i december. Det är också mycket viktigt att ett avtal som fastställer maximivärden för de globala utsläppen från luftfarten ingår som en del av Köpenhamnsuppgörelsen. Både flygbolag och flygplanstillverkare bör ges möjlighet att delta i diskussionerna.

8.8 Med tanke på att EU:s system för handel med utsläppsrätter införs 2012 är det mycket viktigt att de europeiska flygbolagen successivt börjar byta ut sin flygplansflotta mot effektivare flygplan. Den senaste generationen av Boeing 737 och Airbus 320 gör det möjligt att minska koldioxidutsläppen med mellan 7 och 8 % jämfört med föregående generation. Medel bör anslås till radikala innovationer inom området för motor-, flygkropps- och bränsleteknik.

8.9 Dagens flygplansflotta är i genomsnitt relativt gammal (vilket påverkar flygbolagens resultat). En strukturerad nedmonteringssektor bör därför inrättas. Aktuella exempel på detta är alltför få och inte tillräckligt samordnade. En verkligt europeisk sektor bör skapas, under överinseende av olika offentliga myndigheter.

8.10 Flygplanstillverkare och deras underleverantörer bör självfallet involveras i dessa initiativ, som skulle kunna skapa ytterligare sysselsättningstillfällen och intäkter genom att näringsverksamheten utvidgas till att omfatta produktens hela livscykel ända fram till dess att flygplanen ställs av.

8.11 Leverantörerna av flygtrafiktjänster arbetar enligt en kostnadskompensationsprincip. När trafiknivåerna sjunker stiger enhetskostnaden. Kriser drabbar därför flygbolagen dubbelt upp. Leverantörerna av flygtrafiktjänster måste anpassa sin kostnadsbas till de förändrade ekonomiska förhållandena och till den kraftigt minskade flygtrafiken.

8.12 Paketet för ett gemensamt europeiskt luftrum kommer indirekt att påverka kostnadskompensationsprincipen genom att man inför kvalitetsmål för de funktionella luftrumsblocken och medlemsstaterna. Detta kommer dock att införas först år 2012. Genom SESAR-programmet inrättas ett enhetligt system som ersätter dagens 22 operativa system, 30 programmeringsspråk och 31 nationella system.

8.13 Eftersom medlemsstaterna redan har antagit direktivet om flygplatsavgifter bör de i samband med krisen agera som om de viktigaste bestämmelserna i direktivet redan trätt i kraft. De rättsliga befogenheterna för flygplatsavgifter inom EU ligger nu hos kommissionen.

8.14 Förra året blev Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) behörig myndighet för de säkerhetsbestämmelser som gäller drift av luftfartyg, certifiering av flygbesättningar samt tillsynen av förordningen avseende flygplan från tredjeland.

8.15 Åtgärder för ökad säkerhet måste underbyggas av databaserad riskanalys. De åtgärder som flygindustrin gått i bräschen för i samarbete med regeringarna har bidragit till ökad flygsäkerhet. Detta ledarskap bör fortsätta, eftersom säkerheten står i centrum för luftfartsindustrin. Garantier måste finnas för att EASA endast arbetar med säkerhetsfrågor.

8.16 Luftfartssektorn väntar sedan länge på en slutlig överenskommelse om ett ömsesidigt erkännande av EU:s och USA:s säkerhetsåtgärder. Det krävs nu politiska beslut för att erkänna att USA:s säkerhetsåtgärder anses likvärdiga. Ett sådant erkännande skulle gagna sex miljoner passagerare som varje år anländer från USA såsom transitpassagerare vid en EU-flygplats.

Den europeiska luftfartssektorn utgör en betydande del av ekonomin, eftersom sektorn i hög grad bidrar till en av ekonomins grundpelare, dvs. den fria rörligheten (för varor och människor). Sektorn står också för en stor del av den starka industriella basen, för teknisk utveckling och för ekonomisk tillväxt. Det är av mycket stor betydelse att denna bransch har goda framtidsutsikter. Sektorn är en viktig kugge i det hjul som ska ta oss ur den ekonomiska krisen i dessa tider präglade av globaliseringen. Regeringarnas främsta mål bör därför vara att se till att viktiga ekonomiska stöttepelare, bland annat luftfartssektorn, hålls vid liv under lågkonjunkturen, men också att förutsättningarna skapas för en snabb återgång till ett sunt affärsklimat. EESK rekommenderar därför följande åtgärder:

9.1 Förädlingskedjan (flygplatser, flygplanstillverkare, företag som tillhandahåller flygbränsle, marktjänstföretag, leverantörer av flygtjänster och flygbolag) bör styras av effekterna av de ekonomiska cyklerna och konkurrenstrycket som helhet. En omstrukturering pågår i syfte att minska lågkonjunkturens negativa effekter.

9.2 Kommissionen bör inleda ett förfarande för att underlätta och genomföra ett undantag från 80:20-bestämmelserna för slottidsanvändning för vintersäsongen 2009–2010.

9.3 Eftersom flygtrafiken förutspås växa på medellång sikt med 4–5 % per år, vilket kommer att innebära att 25 000 flygplan för fler än 100 passagerare kommer att behöva tillverkas under de kommande tjugo åren, är det viktigt att Europas tillverkningskapacitet förvaltas på ett korrekt sätt. Om en omstrukturering är ofrånkomlig bör särskild hänsyn tas till vikten av att upprätthålla tillverkningskapacitet och kompetens.

9.4 Kommittén rekommenderar att förfarandet för att informera och rådfråga arbetsmarknadens parter beaktas när en omstrukturering äger rum. Kommittén uppmuntrar alla arbetsmarknadsparter att utveckla en strukturerad och proaktiv social dialog på företagsnivå, nationell nivå och EU-nivå.

9.5 Offentliga myndigheter bör hjälpa utsatta företag att behålla kompetens och arbetstillfällen, t.ex. genom att förbättra möjligheterna till fortbildning under lågkonjunkturer. Offentliga organ skulle kunna verka för fler incitament för att människor utvecklar och förvärvar den kompetens som krävs på medellång och lång sikt. I detta hänseende anser EESK att ett system för god framförhållning i fråga om arbetstillfällen och kompetens måste införas, med deltagande av arbetsmarknadsparterna.

9.6 I sina tidigare yttranden (senast SOC/347) har kommittén betonat vikten av att grundskole-, gymnasie- och universitetsutbildningen håller hög kvalitet och att det finns välfungerande kopplingar mellan skola och näringsliv, så att de arbetssökande har relevanta kunskaper och bred kompetens.

9.7 Denna form av samordnat stöd från offentliga myndigheter (EU, medlemsstaterna, regionerna m.m.) är av mycket stor betydelse när man ska komma till rätta med krisen, vid ett tillfälle när många arbetstagare samtidigt går i pension. Om kompetensen inte upprätthålls inom tillverkningsindustrin kommer vi inte att kunna ta oss an de långsiktiga utmaningarna.

9.8 Europeiska investeringsbanken bör återgå till den policy som gällde fram till 2007, när europeiska flygbolag hade rätt till lån. Denna återgång måste ske snabbt och vara särskilt inriktad mot finansieringen av inköp av nya flygplan. Detta innebär inte att man finansierar någon expansion av flygplansflottan.

9.9 Det vore också lämpligt att tillhandahålla metoder för att hantera finansiell risk, t.ex. den risk som uppstår på grund av rörliga växelkurser (jfr punkt 4.6 i CCMI/047). Man kan också tänka sig en lånegaranti baserad på förskott som ska återbetalas eller lån som fastställs av Europeiska investeringsbanken (EIB).

9.10 Ytterligare finansiering av forskning och utveckling i luftfartsindustrin bör tillhandahållas så att denna sektor kan ta sig an framtida utmaningar, bland annat de krav som uppstår med anledning av EU:s system för handel med utsläppsrätter. En global sektorsinriktad strategi för luftfarten inom ramen för ICAO skulle vara den optimala lösningen för internationella insatser i syfte att lindra klimatförändringen, eftersom den skulle bidra till att lösa ett globalt problem.

9.11 Eftersom flygteknikindustrin är av innovativ och strategisk betydelse för Europas industriella och tekniska bas, kan stöd ges till FoU (som hotas av krisen) genom ytterligare satsningar från EU:s sida under genomförandet av det sjunde ramprogrammet för forskning och under det kommande åttonde ramprogrammet för forskning. Det offentliga stödet till FoU får inte heller minska om Europa ska kunna bevara sin starka ställning på detta område. FoU-stöd och samarbete är också helt avgörande om man vill uppnå det målet, och för att bevara inriktningen på en vidareutveckling av en långsiktigt hållbar luftfart med alternativa bränslen och operativa åtgärder.

9.12 Primära underleverantörer drabbas inte lika hårt av lågkonjunkturen som deras leverantörer och underleverantörer, som står för den största delen av branschens kompetens och arbetstillfällen. Stödet kan bland annat bestå av att underleverantörerna inom sektorn gemensamt tar ansvar för lån och ges samlade garantier. Tillverkarna bör stödja de satsningar som görs av leverantörerna genom att garantera deras intäkter och långsiktiga verksamhet.

9.13 Det andra paketet för ett gemensamt europeiskt luftrum (SES II) bör genomföras så snabbt som möjligt. En uppdelning av det europeiska luftrummet utgör en ytterligare börda, inte bara för passagerarna utan också för flygbolagen. I sitt senaste yttrande uttalade EESK ett starkt stöd för SES II. Luftfarten är en global sektor och det krävs driftskompatibilitet för att undvika ytterligare bördor och ineffektivitet. Man måste därför fortsätta arbetet med att göra SESAR och NextGen kompatibla. Senast 2010 måste kommissionen ha beslutat om finansieringen för genomförandet av SESAR om man ska kunna garantera ett brett deltagande i detta revolutionerande projekt.

9.14 Samtliga medlemsstater måste anmodas att påskynda genomförandet av direktivet om flygplatsavgifter. Kommissionen bör överväga möjligheten att utöva det rättsliga inflytande som direktivet ger kommissionen.

9.15 Kommissionen bör utarbeta ett meddelande till medlemsstaterna och Eurocontrol i syfte att införa ett förbud mot höjda flygkontrollavgifter. EESK medger att GD Energi och transport redan arbetat med denna fråga och rekommenderar starkt att ytterligare påtryckningar utövas gentemot medlemsstaterna.

9.16 Det samråd mellan leverantörer av flygtrafiktjänster och flygbolag som stipuleras i förordning nr 1794/2006 måste drivas igenom av EU-institutionerna. Denna förordning måste dessutom uppdateras ytterligare för att återspegla de kvalitetsmål som genomförs inom ramen för SES II.

9.17 Garantier måste finnas för att EASA endast arbetar med säkerhetsfrågor. Garantier måste ges att flygsäkerheten upprätthålls och förbättras.

Bestämmelserna om säkerhetskontroll vid en enda punkt (One-Stop Security) ska tillämpas inom hela EU senast i april 2010 (när EU:s nya säkerhetsbestämmelser enligt förordning 300/2008 träder i kraft). Ett slutligt förslag om säkerhetskontroll vid en enda punkt vid resor mellan EU och USA bör läggas fram för medlemsstaterna, med utgångspunkt i en gemensam analys av EU:s och USA:s säkerhetsåtgärder, och genomföras så snart som möjligt.

9.18 Det krävs fler överenskommelser avseende den internationella luftfarten mellan EU och tredjeländer för att man ska kunna skapa en rättvis internationell konkurrens. EESK välkomnar det avtal som kommissionen ingått med Kanada.

9.19 Rent generellt kan ökat regionalt och internationellt samarbete mellan branschens olika aktörer (flygbolag, flygplanstillverkare, offentliga myndigheter) också främja utbudet och den övergripande verksamheten inom branschen, förutsatt att verksamheten sker på ett socialt ansvarstagande sätt och inbegriper samtliga arbetsmarknadsparter.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Se även EESK:s yttrande om ”Den europeiska flygteknikindustrin: Lägesrapport och framtidsutsikter” (EUT C 175, 28.7.2009, s. 50–56)

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/37

458:E PLENARSESSIONEN DEN 16 OCH 17 DECEMBER 2009

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter”

KOM(2009) 31 slutlig/2 – 2009/0006 (COD)

(2010/C 255/06)

Föredragande: Claudio CAPPELLINI

Den 27 februari 2009 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter”

KOM(2009) 31 slutlig/2 – 2009/0006 (COD).

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 november 2009. Föredragande var Claudio Cappellini.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 160 röster för och 1 nedlagd röst:

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder Europeiska kommissionens initiativ om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter som kan bli ett viktigt steg för att öka innovationen och lösningarna på samhällsnivå i EU:s textilindustri samt öka EU-konsumenternas medvetenhet och kunskaper, i synnerhet i kristider. Som EESK redan gjort i tidigare yttranden och informationsrapporter om framtiden för textilindustrin (1) understryker kommittén att man snarast behöver utveckla en konsekvent och integrerad politik för sektorn, där märkning ingår, för att skaffa sig en konkurrensfördel.

1.2 EESK välkomnar förordningen och stöder artikel 4 om den nationella rättsliga ramen gällande produkters ursprung och konkurrenslagstiftning.

1.3 EESK ber Europeiska kommissionen och berörda aktörer att kontrollera hur den föreslagna förordningen kommer att påverka:

—	Den europeiska strategiska forskningsagendan genom utveckling och användning av nya fibrer samt innovativa textilprodukter och insyn.

—	En förenkling av den befintliga rättsliga ramen med eventuella positiva effekter för privata aktörer och offentlig förvaltning på EU-nivå och nationell respektive regional nivå.

—	En förbättrad och sammanhållen befintlig rättslig ram (2).

1.4 EESK bekräftar att det är viktigt att respektera konsumenternas rätt att få tydlig, omfattande och komplett produktinformation, i synnerhet när det gäller textilprodukter, och kommittén stöder kommissionens försök att förenkla de förfaranden som krävs vid införlivande av ett direktiv och samtidigt sänka kostnaderna.

1.5 EESK vill att det civila samhället, dvs. en bredare krets av arbetsmarknadsparter och institutionella aktörer inom textilsektorn, regelbundet ska delta i kommittén för benämning och märkning av textilier (artikel 20 i förslaget till förordning). Man bör även överväga regelbundna översyner av förordningen i syfte att vinna konkurrensfördelar i förhållande till andra internationella industriers textilmärkning och standarder (se EU:s textilindustrimarknader (3)). Efter ikraftträdandet skulle en översyn av förslaget till förordning med deltagande av flera parter även kunna underlätta en öppen debatt om de flesta hälsoproblem (t.ex. allergier och joniseringsindex) som hör samman med textilprodukter, men som inte är relaterade till själva fibrerna, utan till de kemikalier som tillförs i produktionskedjan, t.ex. för att färga eller mjukgöra, eller till de mekaniska processerna, som kamning eller kardning.

1.6 EESK föreslår att man i anslutning till att förordningen börjar tillämpas genomför en riktad informationskampanj om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter samt sektorsspecifika studier i samarbete med organisationer för små och medelstora företag, forskningscentra, konsumenter och textilproducenter. Dessa aktörer kan spela en viktig roll för att stärka miljömässigt hållbara fibrers och produkters betydelse och för att öka medvetenheten om deras marknadspotential.

1.7 Initiativet skulle också kunna underlätta en öppen diskussion om den ”icke obligatoriska” märkningen av färdiga textilprodukter, t.ex. om klädvård och rengöring (symboler för strykning, tvättning, blekning etc.). Denna information är frivillig eftersom det inte finns något EU-krav i denna fråga. Införandet av ett system som liknar det som används av Ginetex (4), enligt ISO 3758, eller till och med antagande av den amerikanska standarden ASTM D-5489 skulle kunna skapa ett mervärde, i synnerhet för slutanvändaren. Detta skulle bland annat säkerställa att

—	textilprodukters livslängd kan förlängas,

—	produkter inte skadas, och inte heller skadar andra produkter vid underhåll,

—	kemtvättsinrättningar får klara besked om lämpliga och väl anpassade behandlingar,

—	produkter behåller sitt utseende,

—	konsumenten på grundval av informationen kan välja en lämplig produkt vid säljtillfället.

Dessutom skulle en bred tillämpning av märkning för klädvård och rengöring minska den energi- och vattenkonsumtion som hör samman med textilvård.

1.8 Tillämpningen av en sådan förordning skulle också göra att EU:s bestämmelser närmar sig andra liknande bestämmelser på marknader i tredjeland, t.ex. USA (5), Japan (6), Australien (7) m.fl.

1.9 Inom textilsektorn används tusentals kemiska substanser, med en icke-specificerad blandning av tillsatser, vissa av dem giftiga. Dessa används för färgning och annan bearbetning av materialet. Giftiga substanser fastställs, elimineras eller behandlas preventivt inom EU, i enlighet med miljö- och hälsolagstiftningen. EESK föreslår att textilmärkningsförordningen samordnas med Reach-förordningen och plattformen i syfte att förenkla och påskynda förfarandena och undvika överreglering.

2. Bakgrund

2.1 EU-lagstiftningen om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter grundar sig på artikel 95 i EG-fördraget. Syftet med den är att skapa en inre marknad för textilprodukter samtidigt som man säkerställer att konsumenterna får den information de behöver. Medlemsstaterna insåg på 1970-talet att gemenskapens lagstiftning om benämningar på textilier behövde harmoniseras. Olikartade (icke harmoniserade) benämningar på textilfibrer i EU:s medlemsstater innebar ett tekniskt handelshinder på den inre marknaden. Dessutom skulle konsumentskyddet förbättras om den information som lämnas på detta område var densamma inom hela den inre marknaden.

2.2 EU:s textilindustri har genomgått en lång process av omstrukturering, modernisering och teknisk utveckling som svar på de stora ekonomiska utmaningar som sektorn stått inför under senare år. Europeiska företag, i synnerhet små och medelstora, har förbättrat sin globala ställning genom att koncentrera sig på konkurrensfördelar som kvalitet, design, innovation och produkter med ett högre mervärde. EU-industrin spelar en ledande roll på världsnivå i utvecklingen av nya produkter samt teknisk och icke-vävd textil för nya tillämpningar, t.ex. geotextilier och hygienprodukter eller produkter avsedda för bilindustrin och sjukvården.

2.3 Ett nyckelområde inom forskningen är utvecklingen av nya specialfibrer och fiberkompositer för innovativa textilprodukter. Detta är också en av de tematiska prioriteringarna i agendan för strategisk forskning för den europeiska teknikplattformen för textil- och beklädnadssektorn. Fiberinnovation högst upp i textilmervärdeskedjan är en betydelsefull källa till nya produkter, vilket leder till alternativ och tillämpningsområden i många användarsektorer nedströms (8). Faktum är att antalet ansökningar om nya fibernamn som ska läggas till i EU-lagstiftningen har ökat under senare år och denna trend förväntas bestå i samband med att den europeiska textilsektorn omvandlas till en mer innovativ industri.

2.4 Ansökningar om benämning av nya fibrer har inkommit från ett antal olika företag, både större och mindre. Industrin menar att 90–95 % av FoU-aktiviteterna i allmänhet är fokuserade på att förbättra och utveckla befintliga fibrer. Trots att förmodligen endast 5–10 % av FoU-aktiviteterna kommer att leda till en fiber som kräver ett nytt generiskt namn, så leder dessa nya fibrer ofta till nya användningar och tekniska processer på ett bredare område, t.ex. tillämpningar inom beklädnad, sjukvård, miljö och industri.

2.5 Under de senaste åren har åtta nya fibrer lagts till i de tekniska bilagorna genom ändringar av följande direktiv:

—	I direktiv 97/37/EG (9) har fyra nya fibrer lagts till i förteckningen över fibernamn (kashgora, lyocell, polyamid, aramid).

—	I direktiv 2004/34/EG (10) har den nya fibern polylaktid lagts till i företeckningen över fibernamn.

—	I direktiv 2006/3/EG (11) har den nya fibern elastomultiester lagts till i förteckningen över fibernamn.

—	I direktiv 2007/3/EG (12) har den nya fibern elastolefin lagts till i företeckningen över fibernamn.

—	I direktiv 2009/121/EG (13) har den nya fibern melamin lagts till i företeckningen över fibernamn.

2.6 Antalet nya fibrer som läggs till i de tekniska bilagorna kommer antagligen att öka under de närmaste åren. Industrin (representerad av BISFA (14)) har konstaterat att det är svårt att förutspå en framtida trend. Man tror dock att två nya ansökningar per år är en realistisk uppskattning (15).

2.7 Det aktuella förslaget förändrar inte den politiska jämvikten mellan medlemsstaterna och EU. En kommitté ska bistå kommissionen och yttra sig om de tillämpningsåtgärder som föreslås för att ändra förordningen, enligt reglerna för en föreskrivande kommitté med kontroll. Det är samma situation som i dag råder för de gällande direktiven.

2.8 Tanken på att se över lagstiftningen om textila benämningar uppstod för några år sedan till följd av de erfarenheter man gjort av att införa regelbundna tekniska ändringar i lagstiftningen i syfte att införa benämningar på nya fibrer i de befintliga direktiven. Översynen av EU-lagstiftningen om benämningar på textilier och märkning av textilprodukter (16) aviserades 2006 i ”Första lägesrapporten om strategin för förenkling av lagstiftningen” (17) och ingick i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008.

2.9 Orsakerna till denna översyn kan sammanfattas på följande sätt:

—	Man ville förenkla den befintliga rättsliga ramen och skapa potentiella positiva effekter för privata aktörer och offentliga förvaltningar. Man ville att översynen av lagstiftningen skulle leda till att nya fibrer kunde introduceras och bli tillgängliga snabbare.

—	Man ville förenkla och förbättra den befintliga lagstiftningsramen för utveckling och användning av nya fibrer.

—	Man ville uppmuntra innovation i textil- och beklädnadssektorn och göra det möjligt för fiberanvändare och konsumenter att snabbare dra nytta av innovativa produkter.

—	Man ville stärka insynen i processen.

—	Man ville lägga till nya fibrer på listan över harmoniserade fibernamn.

—	Man ville skapa ökad flexibilitet för att anpassa lagstiftningen så att den håller jämna steg med den förväntade tekniska utvecklingen inom textilindustrin.

2.10 Syftet med översynen är inte att utvidga EU-lagstiftningen till att omfatta andra krav på märkning utöver fibersammansättningen och harmoniseringen av benämningar på textilfibrer som omfattas av gällande direktiv.

3. Samråd om översyn av direktivet

3.1 Eftersom översynen hade begränsad omfattning genomfördes ett riktat samråd med berörda parter. Följande parter deltog i samrådet: branschorganisationer, fackföreningar, konsumentorganisationer, europeiska standardiseringsorgan och nationella förvaltningar.

3.2 De berörda parterna och företrädarna för medlemsstaterna uppmanades att under perioden januari–augusti 2008 lämna synpunkter och förslag, dels vid de möten som kommissionens avdelningar anordnade, dels skriftligen.

3.3 Den huvudsakliga återkoppling som kom från detta riktade partssamråd kan sammanfattas som följer:

—	Det är viktigt att införa benämningar på nya fibrer i EU-lagstiftningen för att stimulera till innovation i branschen och bidra till konsumentinformationen.

—	Det politiska innehållet i de tekniska ändringarna av lagstiftningen om textila benämningar står inte i proportion till de tungrodda förfarandena och höga kostnaderna för att införliva ett direktiv.

—	Därför krävs det ett enklare lagstiftningsförfarande.

3.4 Resultaten av samrådet finns i konsekvensanalysen med bilagor.

4. Konsekvensanalys

4.1 På grundval av samrådet med berörda parter och studien ”Simplification of EU Legislation in the Field of Textile Names and Labelling – an Impact Assessment of Policy Options” (18) har kommissionen gjort en konsekvensanalys av de olika politiska alternativen för att uppnå ovanstående mål.

4.2 Kommissionens konsekvensbedömningsnämnd har utvärderat den berörda avdelningens utkast till konsekvensanalys och godkänt det med reservation för några ändringar (19).

4.3 En analys och jämförelse av de olika alternativen och deras konsekvenser har föranlett följande slutsatser:

—

Det kan finnas fördelar med att ge riktlinjer för innehållet i ansökan och att låta laboratorier hjälpa företagen att sammanställa dokumentation, om det leder till att ansökningarna i högre grad uppfyller de krav som kommissionens avdelningar ställer. Detta skulle kunna innebära betydande tidsvinster både för industrin och för myndigheterna.

—	De största fördelarna för industrin uppnås genom en minskning av tiden från det att ansökan om benämning av en ny fiber lämnas in tills den nya fibern kan släppas ut på marknaden. Detta innebär minskade administrativa kostnader och tidigare inkomst av försäljningen av fibern.

—	Den största fördelen för medlemsstaterna är att direktiven ersätts av en förordning, vilket innebär att de inte längre behöver införliva ändringar i den nationella lagstiftningen. Det kan spara mycket pengar för medlemsstaterna.

—	För konsumenterna innebär översynen att de fortsatt kan vara säkra på att de namngivna fibrerna har de angivna egenskaperna. Konsumenterna kan också dra fördel av att nya fibrer når ut på marknaden tidigare.

5. Allmänna mål

5.1 Fördelarna med denna förordning bör bli en källa till inspiration för att använda FoU, innovation och teknik, underlätta partnerskap inom de offentliga förvaltningarna och forskningscentrumen i EU, nationellt och regionalt, förbättra befintlig utbildningskompetens och teknisk kompetens, skapa marknadsprodukter med ett högt mervärde på den inre marknaden och marknader i tredjeland (20) samt säkerställa en hållbar utveckling och hållbara konsumtionsmönster.

5.2 Förordningen bör också ge ett värdefullt bidrag till:

—	Mervärdet för textilindustrin och närstående industri, för EU:s know-how och den ekonomiska tillväxten.

—	Ökad insyn för konsumenter och nya konsumtionsmönster.

—	Ökat deltagande av det civila samhället i övervakningen av förordningen.

6. Specifika mål

6.1 Benämningen på en fiber bör till fullo informera om vilken fiber det rör sig om, i motsats till den amerikanska lagen som präglas av ett annat synsätt (21). Denna specifikation ligger i linje med BISFA:s metod, som innebär att det generiska namnet ska ge den kemiska informationen om den dominerande monomera delen av fiberpolymeren och/eller dess unika fiberegenskaper eller processteknik.

6.2 Märkningsinformationen måste överensstämma med verkligheten, men bestämmelserna om utelämning av denna punkt är inte tydliga i förordningen. För vissa artiklar i förordningen krävs inte full information på märkningen, t.ex. är märkningen frivillig i artikel 9 (textilprodukter som består av flera fiberslag) för textilprodukter som består av två eller flera fiberslag, där inget fiberslag uppgår till 85 % av totalvikten. Även om den är sann är inte denna information komplett om alternativ a eller b i artikel 9 väljs. De övriga 15 % bör alltså också anges på märkningen om vi vill ha sann och komplett information.

6.3 Alla kännetecken som presenteras av tillverkaren måste anges, i enlighet med första, andra, tredje och sjätte strecksatsen i bilaga II i förslaget till förordning.

6.4 Vad gäller kostnader och tidsåtgång bedöms tidsåtgången vara följande (den tid som det tar att förbereda en ansökan är inte inräknad eftersom detta beror på om ansökanden är mer eller mindre snabb med att göra detta) (22):

—	Bedömning av ansökan, 1–3 månader.

—	Sammankallande av arbetsgrupp, 3 månader.

—	GFC- och ringtest, 6–9 månader.

—	Rapport om teknisk undersökning, 1–3 månader.

—	Utkast till förslag, 1–3 månader.

—	Ändring av förordningen, 6–12 månader.

6.5 Kostnadsbesparingarna för industrin har bedömts i två scenarier, ett högkostnadsscenarium och ett lågkostnadsscenarium, båda med övre och nedre gränser, men i slutänden rör sig besparingarna om 47 500 till 600 000 euro för båda ansökningarna. Man vägde även in eventuella fördelar genom att undvika 6–21 månaders försening i saluförandet av en fiber på marknaden, antingen genom försenade eller uteblivna inkomster. Dessa siffror rör sig om 2 000 till 3 500 000 euro. Man bedömde att det skulle gå att göra kostnadsbesparingar på 25 % på GFC-kostnaderna för offentliga förvaltningar, och detta skulle leda till minskade kostnader med runt 75 000 till 100 000 euro per fiber (15).

6.6 Då en ny fiber kommer ut snabbt på marknaden, har den tid de olika stegen för bedömning och godkännande av relativt nyligen behandlade ansökningar (de senaste fem åren) i bästa fallet varit 36 månader och i det sämsta fallet upp till 66 månader. Vid ansökan enligt den nya förordningen beräknas tiden för förfarandet bli mellan 18 och 33 månader. Detta innebär att den uppskattade tidsåtgången kommer att minska med 50 % både i det bästa och i det värsta fallet (15).

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Textil-, konfektions- och skoindustrin i EU–27 är en central del av tillverkningssektorn. Med cirka 250 000 företag och en omsättning på ungefär 240 miljarder euro står sektorn för cirka 4 % av det totala mervärdet av tillverkningsindustrin i EU–27 (varav ungefär hälften kommer enbart från textilsegmentet). Sektorn, som är den enda sektor i EU där en majoritet av de anställda är kvinnor (64,5 %), har 3,2 miljoner anställda, vilket är 9,3 % av antalet anställda i EU–27:s tillverkningsindustri. De flesta av dessa återfinns i konfektionssektorn (ca 1,5 miljoner). EU är den viktigaste marknaden och den största exportören i sektorn, med nära 20 % av den globala försäljningen (uppgifter från 2005). CCMI/041.

För mer information om textilsektorns trender och betydelse, se CCMI:s informationsrapport på:

http://eescregistry.eesc.europa.eu/viewdoc.aspx?doc=%5C%5Cesppub1%5Cesp_public%5Cces%5Cccmi%5Cccmi041%5Csv%5Cces1572-2007_fin_ri_sv.doc

(2) Ett av de direktiv (direktiv 96/74/EG) som ska ersättas av förordningen har redan ersatts av direktiv 2008/121/EG. Om den nya förordningen träder i kraft måste både förordningen och direktivet vara i linje med varandra.

(3) 17 nyckelmarknader, Källa: Euratex

—	ASIEN: Kina, Japan, Indien, Sydkorea, Taiwan, Indonesien, Pakistan, Thailand, Malaysia

—	NORDAMERIKA: USA, Kanada

—	CENTRALAMERIKA: Mexiko

—	SYDAMERIKA: Brasilien, Argentina, Chile

—	STILLA HAVSOMRÅDET: Australien

—	AFRIKA: Sydafrika

(4) Ginetex: En internationell gruppering för skötselmärkning för textilier.

(5) Märkning för vård av textila beklädnadsvaror och vissa metervaror – 16 CFR Part 423.

(6) Den japanska industrins standard för skötselmärkning.

(7) Australiens/Nya Zeelands standard AS/NZS 1957:1998 – Textilier – klädvårdsmärkning.

(8) Se agendan för strategisk forskning för den europeiska teknikplattformen för textil- och beklädnadssektorn.

(9) EGT L 169, 27.6.1997, s. 74.

(10) EUT L 89, 26.3.2004, s. 35.

(11) EUT L 5, 10.1.2006, s. 14.

(12) EUT L 28, 3.2.2007, s. 12.

(13) EUT L 242, 15.9.2009, s. 13.

(14) BISFA: International Bureau for the Standardisation of Man-Made Fibres.

(15) Källa: Konsekvensanalysrapporten om förenklingen av EU-lagstiftningen på området för benämningen och märkningen av textilier.

(16) Direktiven 96/74/EG (i dess ändrade lydelse), 96/73/EG (i dess ändrade lydelse) och 73/44/EEG.

(17) KOM(2006) 690 slutlig.

(18) Studien finns på http://ec.europa.eu/enterprise/textile/documents/dir2008_0121_study.pdf

(19) http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=SEC:2009:0091:FIN:EN:PDF

(20) Man bör komma ihåg att EU-textilier ofta stöter på allvarliga icke-tariffiära handelshinder när man försöker saluföra dem på marknader i tredjeland. Det rör sig om krav eller praxis för märkning, beskrivning eller sammansätting av produkten som är diskriminerande i jämförelse med inhemska produkter.

(21) Källa: Regler och bestämmelser i lagen om identifiering av textilfiberprodukter – 16 CFR Part 303.

(22) BISFA: International Bureau for the Standardisation of Man-Made Fibres.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/42

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (omarbetning) Genomförande av Small Business Act”

KOM(2009) 126 slutlig – 2009/0054 (COD)

(2010/C 255/07)

Föredragande: Ana BONTEA

Dokumentet lämnat för översättning: 19 november 2009

Den 1 juli 2009 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (omarbetning)

Genomförande av Small Business Act”

KOM(2009) 126 slutlig – 2009/0054 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 november 2009. Föredragande var Ana Bontea.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 145 röster för, 3 röster emot och 2 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 EESK uppskattar och ställer sig bakom genomförandet av Small Business Act (SBA) och förslaget till direktiv, eftersom förbättringen av lagstiftningsramen ger möjlighet att minska förseningarna vid betalningar, vilket är synnerligen viktigt och värdefullt.

1.2 Men trots att lagstiftningsinsatserna är nödvändiga och värdefulla är de inte tillräckliga för att undanröja betalningsförseningar. Det är även nödvändigt att vidta en rad olika, komplexa åtgärder och att utöka samarbetet på samtliga nivåer. De små och medelstora företagen samt deras organisationer har en viktig roll att spela i denna process.

1.3 EESK anser det vara nödvändigt att fastställa korta obligatoriska betalningsfrister för samtliga myndigheter och offentliga institutioner på EU-nivå samt på nationell, regional och lokal nivå. Kommittén ser positivt på de åtgärder som vidtagits av kommissionen i fråga om de betalningar som den förvaltar direkt. Kommittén ger också sitt stöd till kommissionen när det gäller åtgärdernas framtid och utveckling på alla nivåer. Mot bakgrund av den tid som behövs för att överföra direktivet, uppmanar EESK dessa nivåer att omedelbart börja tillämpa principerna för att mot bakgrund av den pågående krisen ge företagen ett effektivt stöd.

EESK anser att förslaget till direktiv behöver förbättras, och föreslår framför allt följande:

—

När det gäller offentlig upphandling:

—

Att snarast inrätta en bestämmelse som gör betalning av fakturor obligatorisk senast inom 30 kalenderdagar och att stryka undantaget till bestämmelsen eller åtminstone begränsa undantaget till 60 kalenderdagar efter leveransen, eftersom de offentliga myndigheternas svårigheter att finansiera sin verksamhet inte kan anses vara allvarligare än motsvarande svårigheter hos små och medelstora företag.

—	Att enligt samma mönster avskaffa eller åtminstone begränsa tillämpningen av undantaget från regeln om högst 30 dagar efter mottagandet.

—

När det gäller samtliga handelstransaktioner:

—	Att införa lagstadgat tvång att erlägga räntor, kompensation och minimiersättningar för interna utlägg vid försenade betalningar i fall då kontrakten saknar klausuler som är mer gynnsamma för fordringsägarna.

—	Att utforma bestämmelser om avtalsvillkor som är uppenbart oskäliga, och om obestridda skulder.

—	Att inom ramen för avtalsfriheten obligatoriskt ta hänsyn till principerna för rättvis och etisk konkurrens vid handelstransaktioner, samtidigt som rättsmissbruk stävjas.

1.4 Mot bakgrund av sina tidigare förslag (1) och i syfte att fullt ut uppnå direktivets syfte, understryker EESK att det vore lämpligt att anta bestämmelser som ger små och medelstora företag större tillgång till offentlig upphandling genom att säkerställa att dessa lättare kan dra nytta av fastslagna regler.

1.5 Med tanke på genomförandet av direktivet och uppföljningen av antagna åtgärder är det viktigt att stödja samarbete och social dialog av god kvalitet mellan offentliga myndigheter, arbetsmarknadens parter och organisationer för små och medelstora företag.

1.6 I fall då offentlig upphandling sker på entreprenad, eller i kontakterna mellan små och medelstora företag och större företag (inbegripet storskalig detaljhandel), bör man undvika att betalningsfristen förlängs eller att betalningar försenas. I branscher där det finns risk för att betalningstiden förlängs utan grund, skulle de nationella myndigheterna, allt efter omständigheterna, kunna kontrollera betalningsfristen eller utfärda ett betalningsföreläggande utan att företagen påtvingas ytterligare skyldigheter eller utgifter.

1.7 EESK rekommenderar att medlemsstaterna intensifierar samarbetet och utformar gemensamma informations- och stödinsatser för små och medelstora företag när det gäller betalningsförseningar i gränsöverskridande handelstransaktioner.

1.8 På EU-nivå kunde det vara ändamålsenligt med en särskild webbplats som på samtliga använda språk skulle ge relevant information från alla medlemsstater angående genomförandet av direktivet, lagstiftningsramen och tillämpliga förfaranden för indrivning, inklusive skiljeförfaranden och medling, samt andra praktiska upplysningar. På nationell nivå vore det lämpligt att sprida denna information på bred bas via en enda infopunkt och via organisationerna för små och medelstora företag.

1.9 Åtgärder som syftar till att påskynda det offentligas utbetalningar är även ändamålsenliga inom skatterätten (återbetalning av moms, skattereglering osv.) mot bakgrund av att vissa länder även på detta område tillämpar beklagliga metoder som lett till betalningsblockeringar.

1.10 EESK upprepar sitt tidigare förslag att ”det skall skapas en rådgivande kommitté bestående av alla berörda parter och som skulle kunna arbeta med ESK:s stöd” (2).

2. Inledning

2.1 Översyn av läget och återverkningarna av sena betalningar

2.1.1 När det gäller EU:s handelstransaktioner:

—	Betalningarna skjuts i allmänhet upp.

—	Det förekommer ett stort antal förseningar i betalningarna av fakturor, särskilt inom offentlig upphandling, där förseningarna i medeltal uppgår till 67 dagar (3) mot 57 dagar inom den privata sektorn.

—

En slags ”förseningskultur” har växt fram i vissa medlemsstater och blivit allmän, vilket fått synnerligen svåra ekonomiska och sociala följder eftersom förseningarna är orsak till en konkurs av fyra och leder till 450 000 uppsägningar per år. Detta har ytterligare förvärrats under krisen. Till följd av olämpliga metoder på detta område har företagen 2009 gått miste om 270 miljarder euro, dvs. 2,4 % av EU:s BNP, vilket kan jämföras med 1,5 % av BNP inom planen för ekonomisk återhämtning (4).

—	Betalningsförseningarna används som en ersättning för banklån.

—	I många fall är betalningsförseningarna obefogade och har ofta sin grund i gäldenärens privilegierade ställning. Situationen kan vara ytterst skadlig, i synnerhet för små företag, hantverksföretag och till och med medelstora företag.

2.1.2 I förhandlingarna har små och medelstora företag en besvärlig ställning mot bakgrund av följande:

—	deras nuvarande konkurrenskraft och ställning på marknaden,

—	deras ansträngningar för att inte äventyra kundrelationerna,

—	deras begränsade konkurrensmöjligheter när det gäller de tidsfrister för betalning som erbjuds kunderna,

—	deras bristande erfarenheter och mänskliga samt materiella resurser när det gäller rättsförfaranden för indrivning av skulder; dessa svårigheter är dessutom ännu större i fråga om gränsöverskridande transaktioner.

2.1.3 Sena betalningar leder till följande:

—

Att det uppstår betydande extra kostnader för fordringsägarna, vilket försvårar deras ekonomiska administration. Sena betalningar påverkar kassaflödet negativt, skapar stora extra bankkostnader, begränsar investeringsmöjligheterna och ökar osäkerheten bland många fordringsägare, i synnerhet små och medelstora företag. Detta påverkar kraftigt företagens konkurrenskraft, lönsamhet och livskraft, i synnerhet under perioder då tillgången till finansiering är begränsad eller kostsam.

—

Att även utbetalningar till leverantörer och anställda ofta försenas som en följdverkning (vilket ger svåra negativa sociala återverkningar). Även inbetalningen av skatter och acciser samt offentliga och sociala avgifter försenas (vilket påverkar skatteuppbörden negativt) och kan hindra företagens tillgång till finansiering (sena inbetalningar av skatter, acciser och sociala avgifter till följd av försenade inkomster leder till begränsad tillgång till statligt stöd och program som finansieras av strukturfonderna).

—	Att konkurser kan förekomma bland företag som i övrigt är livskraftiga. Detta kan orsaka en snöbollseffekt med konkurser längs hela leveranskedjan, vilket får svåra sociala och ekonomiska följdverkningar.

—	Att ekonomiska aktörer inte vågar delta i offentlig upphandling. Detta snedvrider inte bara konkurrensen och stör den inre marknadens funktion, utan begränsar även de offentliga myndigheternas möjligheter att säkerställa att skattemedlen används effektivt och ger så goda resultat som möjligt.

—	Att korruptionen gynnas (i syfte att påskynda betalningen av fakturor inom ramen för offentlig upphandling) eller att det genomförs upphandlingsförfaranden som överskrider budgeten.

—	Att handeln inom gemenskapen skadas. De flesta företag anser att risken för sena betalningar är mycket hög i fråga om transaktioner inom gemenskapen, vilket ökar kostnaderna och osäkerheten i anslutning till dessa transaktioner.

2.2 Den rättsliga ramen

2.2.1 På gemenskapsnivå finns det bara en enda rättsakt, nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/35/EG om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (5).

2.2.2 Förordningarna (EG) 44/2001 (6), 805/2004 (7), 1896/2006 (8) och 861/2007 (9) gäller stämningsansökan som syftar till indrivning av skulder vid betalningsförseningar.

2.3 Målsättningar på EU-nivå

2.3.1 Small Business Act (10) har lyft fram de små och medelstora företagens avgörande roll för en konkurrenskraftig ekonomi och understrukit behovet av att dessa får reell tillgång till finansiering, och att man på ett effektivare sätt bör dra nytta av fördelarna med den gemensamma marknaden.

2.3.2 Enligt den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa (11) är tillräcklig tillgång till finansiering till rimligt pris en förutsättning för att man ska kunna öka investeringarna och skapa tillväxt och arbetstillfällen i tider av ekonomisk avmattning, och EU och medlemsstaterna uppmanas att se till att offentliga myndigheter betalar fakturor inom en månad.

2.3.3 Genom förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (omarbetning) avses Small Business Act bli genomförd och leda till förbättrad självfinansieringskapacitet för europeiska företag i syfte att underlätta att inre marknaden fungerar väl samtidigt som hindren för gränsöverskridande handelstransaktioner undanröjs.

3. Allmänna kommentarer

3.1 EESK ser positivt på genomförandet av Small Business Act och på direktivförslaget. Kommittén anser att en brådskande ändring av lagstiftningsramen gällande kampen mot betalningsförseningar är en synnerligen viktig och ändamålsenlig åtgärd.

3.2 EESK har yttrat sig för ett snabbt genomförande av Small Business Act med hjälp av insatser på gemenskapsnivå. Kommittén stöder särskilt ”utkastet till reviderat direktiv om betalningsfrister, som skulle leda till mer omfattande skyldigheter och påföljder för offentliga myndigheter vid betalning senare än inom 30 dagar” (12).

3.3 Genom sitt stöd till dessa åtgärder har EESK haft i åtanke de negativa, komplexa och vidsträckta effekter som betalningsförseningar får för företag, i synnerhet små och medelstora företag, samt även för löntagare och handelstransaktioner inom gemenskapen.

3.4 Förutom att bekämpa betalningsförseningar är det ytterst viktigt att även förkorta betalningsfristerna. Direktivets titel kunde kompletteras i detta hänseende, och åtgärderna i direktivet grupperas enligt de två målsättningarna.

3.5 Även om lagstiftningsåtgärderna är nödvändiga och befogade, är de inte tillräckliga för att undanröja betalningsförseningar med tanke på hur vanliga och komplexa dessa är, eller mot bakgrund av rådande situation åtta år efter att direktiv 2000/35/EG antogs samt sett till de lokala förhållandena. EESK uppmanar medlemsstaterna att aktivt bidra till att utforma och tillämpa lämpligare åtgärder i kampen mot betalningsförseningar, och understryker vikten av samarbete och dialog av god kvalitet mellan myndigheter, arbetsmarknadens parter och organisationerna för små och medelstora företag. De små och medelstora företagen spelar själva en viktig roll inom denna process; de bör anstränga sig ytterligare för att sprida information, förbättra sina interna rutiner och vidta åtgärder gentemot gäldenärerna.

3.6 Enligt EESK är följande åtgärder lämpliga och kan förväntas få positiva återverkningar:

—	Att inom offentlig upphandling införa ett allmänt betalningsåliggande inom trettio dagar. Detta kunde leda till standardiserade och öppna förfaranden som påskyndar betalningarna.

—	Att för fordringsägaren införa rätt till gottgörelse på minst 5 % av utestående fordringar. Detta kunde uppmuntra myndigheterna att undvika försenade betalningar.

—	Att driva in fordringsägarens interna kostnader, vilket vid sidan om förseningsräntor kunde få en avskräckande effekt på gäldenären.

—	Att stryka det planerade förslaget att utesluta räntefordringar under 5 euro i fråga om smärre transaktioner.

—	Att förbättra reglerna om avtalsvillkor som är uppenbart oskäliga. Genom artikel 6 i direktivet kan viktiga bestämmelser på detta område införas.

—	Att öka insynen i rättigheter och skyldigheter som fastställs i direktivet.

—	Att skapa ett utvärderings- och uppföljningssystem som ger möjlighet för EU-institutionerna och övriga berörda parter att få information och att bli involverade.

3.7 EESK anser dock att direktivförslaget behöver förbättras avsevärt i fråga om innehållet för att ett flertal företag konkret ska kunna garanteras kortare och respekterade betalningsfrister och för att dessa ska få tillgång till effektivare rättsmedel gentemot gäldenärerna.

4. Särskilda kommentarer

4.1 EESK anser det vara nödvändigt att fastställa korta obligatoriska betalningsfrister för samtliga myndigheter på EU-nivå samt på nationell, regional och lokal nivå

4.1.1 Ur praktisk synvinkel uppnår man en betydande positiv effekt genom att införa ett allmänt åliggande att betala inom trettio dagar när det gäller offentliga upphandlingar samt genom att fastställa en frist på trettio dagar för förfaranden i anslutning till mottagande och kontroll.

4.1.2 Korta obligatoriska betalningsfrister för samtliga myndigheter och offentliga institutioner på EU-nivå samt på nationell, regional och lokal nivå bör fastställas och efterlevas.

4.1.3 EESK välkomnar att Europeiska kommissionen har ställt upp nya striktare målsättningar för betalningar som kommissionen erlägger direkt, att fristerna för förhandsfinansierade utbetalningar och förstautbetalningar förkortas, att de allmänna förfarandena inför nya projekt förenklas och att förenklingar av tillsynsåtgärderna uppmuntras. Kommittén stöder en fortsättning på, och vidareutveckling av, dessa åtgärder på samtliga nivåer. Vi uppmanar de nationella myndigheterna att vidta brådskande åtgärder för att förkorta och efterleva betalningsfrister, och rekommenderar i detta sammanhang att konstaterade goda metoder tas i bruk.

4.1.4 EESK anser dock att artikel 5 i direktivförslaget om betalningar inom kontrakt för offentlig upphandling inte motsvarar förväntningarna och de lovvärda mål som kommissionen ställt upp. Kommittén vill därför lägga fram följande förslag:

—

För att direktivförslaget ska te sig logiskt och tydligt för de berörda grupperna, och för att det uppställda målet ska uppnås (”betalningstiden [bör] generellt begränsas till högst 30 dagar för offentliga kontrakt som tilldelas av offentliga myndigheter” (13)), är det lämpligt att man i artikel 5 uttryckligen ålägger gäldenären att betala fakturor i anslutning till offentlig upphandling senast inom trettio dagar, och att man därefter fastställer en maximifrist för mottagningsförfaranden samt fastställer åtgärder som kan vidtas då reglerna inte efterlevs, samtidigt som man preciserar att dessa åtgärder kan vara kumulativa.

—

EESK vill uttrycka oro för att de offentliga myndigheterna inte på korrekt sätt tillämpar det undantag som ger möjliggör en överenskommelse om förlängda betalningsfrister i fall som motiveras av särskilda omständigheter (artikel 5.4) eftersom man inte fastställt objektiva och exakta kriterier för att bedöma det angivna skälet eller motiveringarna. I detta fall är de offentliga myndigheterna såväl domare som parter, och de betalningssvårigheter de kan ha kan under inga omständigheter vara större än dem som drabbar små och medelstora företag. Därför föreslår EESK att undantaget stryks eller åtminstone begränsas, så att betalningsfristerna i berörda fall inte överstiger 60 dagar efter mottagandet.

—	På motsvarande sätt föreslår EESK att man avskaffar eller åtminstone begränsar tillämpningen av undantaget i artikel 5.3 från regeln om högst 30 dagar efter mottagandet.

4.1.5 Tillämpningen av principen om avtalsfrihet omfattar vissa faktorer som bör tas i beaktande:

—

Direktivet innehåller inga bestämmelser som syftar till att begränsa missbruket vid tillämpning av avtalsfriheten. EESK föreslår att man när denna frihet åberopas ska ta hänsyn till principerna om rättvis och etisk konkurrens inom handeln. Kommittén har redan tidigare yttrat sig på liknande sätt: ”Med hänsyn till en sund konkurrens bör medlemsstaterna anmodas att utforma konkurrensrättsliga regler för att bekämpa illojal affärspraxis och förbjuda kontraktsbestämmelser med orimligt långa betalningsfrister som utan giltigt skäl överskrider den genomsnittliga försäljningscykeln (över 60 dagar)” (14).

—	I fråga om kontrakt för offentlig upphandling kan garantier för korrekt genomförande bara avkrävas företagarna, medan myndigheterna inte förbinder sig att på motsvarande sätt betala inom utsatt tid. Detta förhållande måste rättas till.

—	Principen om avtalsfrihet kan inte gälla fullt ut när det gäller att fastställa frister för betalning och mottagande inom offentlig upphandling, eftersom företagen inte har någon egentlig förhandlingsmån gentemot de offentliga myndigheterna.

—

Avtalsfriheten bör tillämpas på ett sätt som ger fordringsägaren gynnsammare villkor snarare än att uppställa bestämmelser som står i strid med allmänna regler. Därför föreslås att ordalydelsen ”såvida inte annat anges i anbudshandlingarna och avtalet” i artikel 5.3 ändras till ”såvida inte annat anges i anbudshandlingarna och avtalet”. Detta skulle även gälla artikel 4.1 i fråga om gottgörelse för indrivningskostnader.

4.2 Införande av en rättslig skyldighet för gäldenärerna att erlägga dröjsmålsränta, gottgörelse och minimiersättningar för interna kostnader

4.2.1 I Finland och Sverige kan förseningsräntor drivas in automatiskt utan domstolsbeslut. Detta förfarande borde gälla allmänt. EESK föreslår att man inför en rättslig skyldighet att erlägga dröjsmålsränta, gottgörelse och andra minimiersättningar för interna kostnader genom att använda avtalsfriheten på ett sätt som rättsligt öppnar för möjligheter att förhandla om villkor och belopp som är mer gynnsamma för fordringsägaren. Tanken är att därmed ge små och medelstora företag möjlighet att tillgripa denna rättighet utan att tvingas till stora ansträngningar eller till tvekan om huruvida de kan slå in på denna väg utan att äventyra sin ställning.

4.3 Relationerna till näringslivsorganisationerna

4.3.1 Med tanke på införlivandet av direktivet, genomförandet och uppföljningen av antagna åtgärder i syfte att förkorta och efterleva betalningsfrister, vore det ändamålsenligt att samråda med organisationer för arbetsgivare och för små och medelstora företag samt involvera dessa i processen. Dessa bör stödjas i vidareutvecklingen av informationstjänster, direkt eller on line, samt i utformningen av råd och stöd till deras medlemmar när det gäller betalningsförseningar och oskäliga villkor.

4.3.2 EESK föreslår att arbetsgivarorganisationerna och organisationerna för små och medelstora företag uttryckligen ska nämnas i artikel 6.3 i fråga om möjligheten att vidta åtgärder för att stryka villkor som är grovt oskäliga, samtidigt som kommittén noterar att den valda termen, ”intresseorganisationer”, kan leda till problem vid införlivandet i nationell lagstiftning.

4.3.3 Eftersom arbetsgivarorganisationerna och i synnerhet organisationerna för små och medelstora företag kan komma med betydande bidrag till den rapport som avses i artikel 10 i direktivförslaget, bör även deras synpunkter framgå av rapporten.

4.4 EESK anser det vara nödvändigt att fastställa effektiva och verkningsfulla stämningsförfaranden gentemot gäldenärerna

4.4.1 EESK understryker att det i samband med indrivning av skulder är särskilt viktigt att tillhandahålla enkla, snabba och verkningsfulla förfaranden som är tillgängliga för företagsledare, i synnerhet i små och medelstora företag. Kommittén vill dessutom se att en exekutionstitel för obestridda fordringar kan utfärdas senast inom 90 dagar (artikel 9). Det är även nödvändigt att förbättra förfarandena för bedömning av huruvida avtalsvillkor är grovt oskäliga eller inte.

5. Övriga synpunkter och förslag

5.1 EESK stöder en förbättring av reglerna om avtalsvillkor som är grovt oskäliga (artikel 6) och föreslår att detta görs genom att fastställa definitioner för dem. Dessutom bör förteckningen över villkor som alltid bör betraktas som grovt oskäliga utökas med villkor som utesluter gottgörelser vid indrivning, återtagandeförbehåll och garantier för korrekt uppfylld betalningsskyldighet.

5.2 EESK bekräftar ånyo sitt ställningstagande om privatpersoners situation i de fall då dessa i strikt rättslig mening faller utanför tillämpningsområdet för direktivet i dess nuvarande form samtidigt som de underkastas motsvarande villkor i sina förbindelser med vissa företag och offentliga myndigheter. Kommittén ”anmodar kommissionen att studera dessa frågor och ta ställning till om man antingen bör föra in vissa aspekter av relationerna till konsumenterna i direktivet eller utforma särskilda förslag” (14).

5.3 EESK föreslår att definitionen av begreppet ”obestridda fordringar” (artikel 9) definieras. Fordringarna ska inte kunna förbises om det finns en faktura som godkänts av mottagaren eller ett dokument som intygar att varan har mottagits.

5.4 EESK fäster även uppmärksamhet på följande aspekter:

—	Det vore lämpligt att stryka bestämmelsen i artikel 1.2 b, som utesluter kontrakt slutna före den 8 augusti 2002 från det nya direktivets tillämpningsområde, och flytta den till artikel 11.4, där datumet för införlivande i nationell lagstiftning anges.

—	Definitionen av räntor i artikel 2.5 bör även inbegripa möjligheten att omförhandla beloppen, även med offentliga myndigheter.

—

För att undvika problem vid överföringen till nationell lagstiftning är det viktigt att nämna alla tre kategorier inom kontrakt för offentlig upphandling (varor, tjänster och byggentreprenader) eller att nämna dem på ett allmänt plan genom begreppet ”kontrakt för offentlig upphandling” (artikel 5.1, 5.2 och 5.6 omnämner inte byggentreprenader).

—	Ordalydelsen ”den dag då gäldenären mottog fakturan” bör ersättas med ”den dag då fakturan översänts till gäldenären” (artikel 3.2 b och artikel 5.2 b). Syftet är att förenkla bevisbördan och minska postutgifterna eller utställandet av e-fakturor.

—	I artikel 4.1 vore det lämpligt med en precisering av att begreppet ”skuld” inte omfattar produktens värde eller inbegriper moms och andra kostnader, t.ex. transportutgifter.

—	I artikel 5.5 om rätten till schablonersättningar på 5 % av det utestående beloppet bör man specificera om en gottgörelse som överstiger detta är möjlig ifall de aktuella omständigheterna kan påvisas.

5.5 Det finns skäl att undvika omotiverat långa betalningsfrister och betalningsförseningar i följande fall:

—	Entreprenader inom offentlig upphandling (entreprenadföretagen bör underställas samma betalningsregler som gäller för offentliga myndigheter).

—

Leveranser inom ramen för den storskaliga detaljhandeln. EESK har redan tidigare föreslaget att man inför en ”frivillig uppförandekod på grundval av skriftliga avtal” för att ge små och medelstora företag ”tillgång till storskalig detaljhandel med minimigarantier” (15) samtidigt som den storskaliga detaljhandeln och/eller leverantörerna förhindras att utöva påtryckningar.

5.6 Den rapport som avses i artikel 10 bör utarbetas och distribueras årligen, åtminstone under de första tre åren då direktivet tillämpas. Detta kunde möjliggöra en kontinuerlig utvärdering av uppnådda resultat och underlätta utbytet av goda metoder.

5.7 EESK vill stödja ett erkännande och utveckling av metoder som konstaterats fungera väl i arbetet mot sena betalningar och för kortare betalningsfrister.

—

Europeiska kommissionen bör vidta följande åtgärder:

—

Åtgärder för att förkorta förfinansieringsperioden för icke återbetalningspliktiga medel och EU-kontrakt från 30 dagar till 20 dagar (det rör sig om sammanlagt 9,5 miljarder euro). När det gäller utbetalningar som handläggs centralt är målet att förkorta betalningsfristen från 45 dagar till 30 dagar (i fråga om bidrag).

—	Utökad användning av schablonbelopp och enhetsbelopp för icke återbetalningspliktiga medel och handelsavtal som handläggs centralt.

—	Förenklade allmänna förfaranden innan projekten inleds. Detta kunde bidra till att betalningarna påskyndas. Det har lagts fram förslag om att kommissionen ska kunna offentliggöra anbudsinfordringar som spänner över två år, och att den ska kunna använda standardiserade anbudsförfaranden.

—	Kontrollåtgärderna bör i mån av möjlighet förenklas.

—	Storbritannien: Myndigheterna har åtagit sig att betala fakturor inom tio dagar.

—	Irland, Belgien, Polen, Portugal och Tjeckien: Regeringarna har åtagit sig att minska betalningsförseningarna, i synnerhet från offentliga myndigheter.

—	Belgien: Den federala regeringen har inrättat ett särskilt nytt ”brolån” via en federal investeringsfond i syfte att finansiera samtliga offentliga myndigheters sena betalningar, inte bara på den federala nivån.

—

Spanien: År 2009 avsatte Instituto de Crédito Oficial (ICO) 10 miljarder euro för preferentiella lån i syfte att bemöta små och medelstora företags och egenföretagares behov av likvida medel. Dessa fonder är underkastade samfinansieringsregler. ICO kan exempelvis bidra till 50 % medan andra kreditinstitut står för den andra hälften. Vidare finns det en ”förskottsbetalningstjänst för lokala myndigheter” som säkerställer att fakturor från företag och egenföretagare betalas i fråga om arbeten och tjänster som utförts för de lokala myndigheternas räkning.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) EUT C 224, 30.8.2008 och EUT C 182, 4.8.2009.

(2) EGT C 407, 28.12.1998.

(3) Det förekommer dock stora skillnader mellan olika medlemsstater och en tydlig skillnad mellan norra och södra EU.

(4) Intrum Justitia, ”European Payment Index 2009”.

(5) EGT L 200, 8.8.2000.

(6) EGT L 12, 16.1.2001.

(7) EUT L 143, 30.4.2004.

(8) EUT L 399, 30.12.2006.

(9) EUT L 199, 31.7.2007.

(10) EUT C 182/30, 4.8.2009.

(11) KOM(2008) 800 slutlig.

(12) KOM(2008) 394 slutlig, EUT C 27, 3.2.2009.

(13) Punkt 16 i direktivförslagets inledning.

(14) EUT C 407/50, 28.12.1998.

(15) EUT C 175, 28.7.2009, s. 57.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/48

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område”

KOM(2009) 175 slutlig

(2010/C 255/08)

Föredragande: Bernardo HERNÁNDEZ BATALLER

Den 21 april 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område”

KOM(2009) 175 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 november 2009. Föredragande var Bernardo Hernández Bataller.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 174 röster för och 1 nedlagd röst:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Kommittén delar kommissionens uppfattning att exekvaturförfarandet bör avskaffas för att underlätta den fria rörligheten för domar på den inre marknaden och domarnas verkställighet såväl när det gäller medborgare som företag.

1.2 EESK anser att tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 44/2001 bör utvidgas till att även omfatta administrativa beslut, och uppmanar därför kommissionen att undersöka hur befintliga hinder ska kunna avlägsnas.

1.3 Vi anser också att det är viktigt att vidta åtgärder som gör det lättare att använda skiljeförfarande över de nationella gränserna, och vi är positiva till att införa en gränsöverskridande, enhetlig lagvalsregel om skiljeavtals giltighet som anknyter till lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum. Detta bör ske utan att New York-konventionens funktionssätt förändras, och den bör åtminstone användas som utgångspunkt då nya åtgärder antas.

1.4 Ett enhetligt, gränsöverskridande synsätt där det fastställs klara och tydliga bestämmelser för domstolarnas internationella behörighet kommer att öka medborgarnas rättssäkerhet och garantera att gemenskapslagstiftningens bindande bestämmelser genomförs på ett harmoniserat sätt. För att uppnå detta bör man införliva bestämmelser för svarande med hemvist i tredjeländer, utarbeta bestämmelser om subsidiär behörighet, anta bestämmelser som förhindrar ”forum shopping”, samt främja användning av standardiserade bestämmelser om val av behörig domstol.

1.5 Dessutom bör man anta bestämmelser i syfte att öka rättssäkerheten och minska de höga kostnader som uppstår i och med möjligheten att genomföra parallella rättsliga förfaranden vid tvister om immateriella rättigheter.

1.6 När det gäller rättsliga förfaranden som involverar rättigheter av bindande och skyddande karaktär, exempelvis rättigheter i samband med anställningskontrakt eller konsumentrelationer, bör förordning (EG) nr 44/2001 ändras i syfte att tillåta en ackumulering av rättsliga förfaranden så att det ges möjlighet till grupptalan inför domstol

2. Inledning

2.1 Ett av målen med unionsfördraget är att ”bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”. I artikel 65 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställs att åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder ska omfatta ”erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i mål och ärenden av civil och kommersiell natur”, i den mån de behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

2.2 Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 gjorde principen om ömsesidigt erkännande (1) av domstolsavgöranden till en verklig hörnsten i det rättsliga samarbetet inom EU på såväl det civilrättsliga som det straffrättsliga området.

2.3 Då Nicefördraget trädde i kraft i februari 2003 ersattes beslutsförfarandet i artikel 67 av omröstning med kvalificerad majoritet och medbeslutandeförfarandet inom området civilrättsligt samarbete, med undantag av familjerätten.

Brysselkonventionen från 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område utgör ett mycket positivt bidrag till EG-rätten.

2.4.1 EG-domstolens rättspraxis med avseende på konventionen och Amsterdamfördragets ikraftträdande gjorde det möjligt att anta rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2). I sitt yttrande om förslaget (3) välkomnade EESK möjligheten att ersätta konventionen med ett gemenskapsinstrument.

2.4.2 I förordning (EG) nr 44/2001 fastställs enhetliga bestämmelser i syfte att avgöra konflikter om domstolars behörighet och öka den fria rörligheten för domar, förlikningar och andra officiella handlingar som är verkställbara inom EU. Förordningen har visat sig vara av avgörande betydelse i samband med gränsöverskridande civilrättsliga och handelsrättsliga processer.

2.4.3 I inledningsskedet deltog inte Danmark i det civilrättsliga samarbetet, men sedan den 1 juli 2007 är förordningen gällande även i Danmark, i kraft av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (4).

2.4.4 I och med Lissabonfördraget kommer det civilrättsliga samarbetet på EU-nivå att underlättas genom en ökad användning av gemenskapsmetoden (5) och genom att kommissionens förslag ska antas med kvalificerad majoritet. Andra bidragande faktorer är förstärkningen av Europaparlamentets roll och de nationella parlamentens demokratiska kontroll, liksom av domstolens kontroll av lagenligheten.

3. Kommissionens grönbok

3.1 Enligt artikel 73 i förordning (EG) nr 44/2001 ska kommissionen senast fem år efter förordningens ikraftträdande lägga fram en rapport om hur den tillämpas. Rapporten ska även innehålla förslag till hur den skulle kunna anpassas.

3.2 Grönboken innehåller en lång rad förslag beträffande de aspekter som kommissionen anser är viktigast i ljuset av erfarenheterna från genomförandet av förordning (EG) nr 44/2001 och EG-domstolens rättspraxis i detta sammanhang.

3.3 Grönboken vill väcka debatt bland annat om följande frågor: Avskaffandet av exekvaturförfarandet (6), förordningens funktion inom ramen för den internationella rättsordningen, val av domstol, industriell äganderätt, lis pendens-regeln och mål som har samband med varandra, interimistiska åtgärder, förhållandet mellan förordningen och skiljeförfarandet, samt tillämpningsområde och behörighet.

3.4 I grönboken behandlas även frågan om erkännande och verkställighet, i synnerhet när det gäller fri rörlighet för officiella handlingar, vilket Europaparlamentet efterlyste i sin resolution av den 18 december 2008, samt möjligheten att använda ett gemensamt standardformulär på verkställighetsstadiet.

4. Allmänna kommentarer

4.1 Förordning (EG) nr 44/2001 har visat sig vara av avgörande betydelse inom process- och handelsrätten. EESK delar rådets och kommissionens åsikt att åtgärderna när det gäller det civilrättsliga samarbetet är nödvändiga för att den inre marknaden ska fungera väl.

4.2 Den debatt som kommissionen föreslår är relevant mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter i samband med genomförandet av förordningen. Målet är att stärka de enskildas grundläggande rätt till rättslig prövning, en rättighet som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 65 i EG-fördraget. Det är även en generell princip som är fastslagen i EG-domstolens rättspraxis.

Avskaffandet av exekvaturförfarandet i samband med alla domar som avkunnas av medlemsstaternas domstolar på privaträttens område stämmer helt överens med målet att säkra deras effektivitet och bevara rättssäkerheten på den inre marknaden, samt den grundläggande rätten till rättslig prövning (7) och effektiva rättsmedel, enligt artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 47.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (8).

4.3.1 Denna åtgärd är följaktligen i överensstämmelse med den subsidiaritetsklausul som indirekt anges i artikel 65.1 i EG-fördraget, där det fastställs att åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder endast ska vidtas i den mån de behövs för att den inre marknaden ska fungera väl.

4.3.2 När det gäller de krav som ska uppfyllas för att en dom ska kunna verkställas på överstatlig nivå är det möjligt att garantierna i förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 (Bryssel IIa-förordningen) visar sig vara tillräckliga. Enligt artiklarna 41 och 42 i denna förordning ska domar om umgänge med och återlämnande av barn omedelbart verkställas under två förutsättningar, nämligen dels att domarna är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten, dels att de försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten (9).

4.3.3 Det enda potentiella hindret skulle följaktligen vara att det finns ytterligare en senare, verkställbar dom som avkunnats av en annan domstol, men detta förefaller mycket osannolikt inom det område som omfattas av kommissionens förslag till ändring av förordning (EG) nr 44/2001.

4.3.4 När det gäller skyddet av svarandens rättigheter ger en tolkning i linje med ”principen om ömsesidigt erkännande” den domstol till vilken yrkandet inlämnats möjlighet att tillämpa samma bestämmelser som i den nationella lagstiftningen med avseende på delgivning av inledandet av förfarandet till utlänningar eller egna medborgare som inte är bosatta i landet.

4.3.5 Om sådana bestämmelser saknas eller om den befintliga lagstiftningen om rätten till en rättvis rättegång är klart otillräcklig (till exempel i fråga om språkanvändning, ett rättsligt giltigt översändande och mottagande av yrkandet, etc.) skulle det vara lämpligt att fastställa subsidiära garantibestämmelser i den överstatliga lagstiftningen.

4.3.6 Kommittén är emellertid positiv till ett mer harmoniserat överstatligt kontrollförfarande som används mer generellt i samband med civilrättsliga mål, förutsatt att svaranden som skydd har tillgång till ett effektivt rättsmedel (särskild omprövning).

I enlighet med EG-domstolens rättspraxis (10) fastställs i förordning (EG) nr 44/2001 kapitel II samordnade bestämmelser för behörighet, inte enbart när det gäller tvister inom EU utan även i fråga om tvister som involverar tredjeländer, bland annat i de fall då svaranden inte är bosatt i en medlemsstat.

4.4.1 Man skulle följaktligen kunna fastställa speciella behörighetsbestämmelser som skulle utgöra en överstatlig ram i sådana fall där avgörandet enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 44/2001 ska fattas av de nationella domstolarna, i motsats till den nuvarande situationen. Dessa bestämmelser skulle emellertid omfattas av undantagen i artiklarna 22 och 23 i samma förordning.

När det gäller införandet av ”bestämmelser om subsidiär behörighet” tycks de tre kriterier som för närvarande övervägs vara adekvata, nämligen:

—

Behörighet på grundval av utövandet av en verksamhet, om tvisten gäller denna verksamhet (det finns redan en liknande bestämmelse i artikel 3 i förordning (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden, där det fastslås att domstolarna i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen har behörighet att inleda sådana förfaranden).

—	Behörighet på grundval av den plats där egendomen befinner sig, om tvisten gäller denna egendom.

—

Behörighet på grundval av begreppet ”forum necessitatis” (11). Detta alternativ förutsätter emellertid att man till fullo respekterar villkoren för den internationella rättens erkännande av ”principen om objektiv territorialhöghet” (12), varigenom kravet på att bevisa möjligheten och lämpligheten i att hänvisa ett mål till en viss domstol betonas.

4.5.1 Att bestämmelserna om ”forum necessitatis” endast används undantagsvis återspeglas bland annat i artikel 7 i förordning (EG) nr 4/2009 (13), som gör det möjligt för en domstol i en medlemsstat att lösa en tvist, förutsatt att det inte finns någon domstol i en annan medlemsstat som är behörig i enlighet med förordningen, och om det inte är möjligt att förlägga förhandlingarna till ett tredje land, som tvisten är nära knuten till.

4.5.2 Om användningsområdet för bestämmelser om behörighet utvidgas, finns det en risk för parallella förfaranden till följd av införandet av enhetliga bestämmelser om krav mot svarande i tredjeländer. Dessa överstatliga, enhetliga bestämmelser bör därför begränsas till följande situationer:

—	Då parterna har ingått ett exklusivt avtal om behörig domstol till förmån för domstolarna i ett tredjeland.

—	Då tvisten av andra skäl omfattas av tredjelandsdomstolars exklusiva behörighet.

—	Då ett parallellt förfarande redan har inletts i ett tredjeland.

När det gäller erkännande och verkställighet av domar som avkunnats av domstolar i tredjeländer med exklusiv behörighet i en tvist, bör man fastställa ett enhetligt, överstatligt förfarande för att undvika de skador och förseningar som uppstår till följd av de nuvarande skillnaderna i de nationella rättssystemen. Detta innebär att det införs ett gemensamt system när det gäller villkoren för erkännande av domar som avkunnats av domstolar i tredjeländer, vilket EESK anser viktigt.

4.6.1 EU har på grundval av EG-domstolens yttrande 1/2003 exklusiv behörighet vid ingående av relevanta internationella konventioner, på såväl bilateral som unilateral nivå. Mot denna bakgrund är det relevant att fastställa ett enhetligt, överstatligt förfarande.

4.7 Lis pendens

4.7.1 Som bekant innebär lis pendens-regeln att i fall där talan väcks om samma sak och om samma omständigheter vid två olika domstolar, ska den domstol vid vilken talan sist väcktes frånsäga sig behörigheten till förmån för den första domstolen.

4.7.2 Vad gäller fastställandet av överstatliga bestämmelser i syfte att säkra effektiviteten hos de avtal om val av domstol som undertecknats av berörda parter i händelse av parallella förfaranden, är det av hänsyn till effektiviteten, snabbheten och rättssäkerheten viktigt att komplettera förordningens bestämmelse om lis pendens med en garanti i form av en skyldighet för de berörda domstolarna att direkt kommunicera och samarbeta.

4.7.3 Det skulle vara konstruktivt att utforma en mekanism för samarbete och kommunikation mellan de berörda domstolarna, samt införa en skyldighet för den domstol som frånsagt sig sin behörighet att ta upp målet på nytt om den domstol vid vilken talan först väcktes frånsäger sig behörigheten. På så sätt skulle man kunna motverka den risk för negativa behörighetskonflikter som förordning (EG) nr 2201/2003 kan ge upphov till (14).

4.7.4 ”Lis pendens med garantier” skulle göra det möjligt att fastställa en bestämd tidsfrist, inom vilken den domstol där talan först väcktes slutgiltigt måste yttra sig om sin behörighet enligt regeln om ”tidsmässig prioritering”. Om domstolen vidhåller sin behörighet är den skyldig att regelbundet informera den andra domstolen om ärendets fortsatta utveckling inom ramen för andra bindande tidsfrister.

Rättssäkerheten skulle otvivelaktigt stärkas genom införandet av en ”bestämmelse om skyndsamhet”, som innebär att en domstol utan dröjsmål måste meddela relevanta omständigheter till två eller flera domstolar, när det gäller parallella förfaranden i samma mål, som de alla förklarat sig exklusivt behöriga att avgöra.

4.8.1 Slutligen anser EESK att införandet av en överstatlig, standardiserad bestämmelse om val av behörig domstol i förordning (EG) nr 44/2001 skulle underlätta medborgarnas och företagens tillgång till effektiva rättsmedel, eftersom man därigenom kan undvika osäkerhet i fråga om giltigheten hos avtal om val av domstol. Målet är undvika ”forum shopping” genom att vidta nödvändiga åtgärder.

4.9 Säkerhetsåtgärder

4.9.1 Med avseende på säkerhetsåtgärder är det även lämpligt att revidera vissa aspekter av artiklarna 31 och 47 i förordning (EG) nr 44/2001, i synnerhet då en medlemsstats rättsliga myndigheter uppmanas använda sådana åtgärder trots att en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak.

4.9.2 Säkerhetsåtgärder för att skydda målsägandens procedurmässiga situation i ett rättsfall måste vidtas om två krav uppfylls generellt i de flesta medlemsstater, nämligen ”fumus boni iuris” och ”periculum in mora” (15). För att förhindra missbruk av denna lag bör det fastställas vissa begränsningar för användandet av denna möjlighet.

4.9.3 För det första ska den domstol vid vilken målet anhängiggörs informera den domstol som är behörig med avseende på själva saken, och sedan denna information utvärderats avgöra om det är lämpligt att pröva målet. Huvudkriteriet vid denna prövning ska var ett korrekt genomförande av domstolsförfarandet.

4.9.4 För det andra ska den person som ansöker om säkerhetsåtgärder eller interimistiska åtgärder ställa en bankgaranti, vars storlek ska fastställas av den behöriga domstolen i förhållande till målets omfattning och nödvändig avskräckande effekt för att undvika missbruk av lagen.

4.9.5 I de fall där målsäganden försöker uppnå en handlingsskyldighet och andra liknande fall som inte innebär betalning av ett kontant belopp som förfallit till betalning och kan utkrävas, kan dispens från kravet på att ställa en bankgaranti medges av domaren på grundval av de faktiska omständigheterna, i syfte att undvika hinder för säkerhetsåtgärderna.

4.10 Avskaffande av exekvaturförfarandet

4.10.1 Möjlighet finns fortfarande att inte erkänna en dom, på grundval av förordningens artikel 34, om ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen, om berörda parter inte har möjlighet att förvara sig och om den är oförenlig med en annan dom.

4.10.2 Dessa omständigheter innebär vissa tolkningsmöjligheter för de rättsliga instanserna som är svåra att kontrollera, och det bidrar naturligtvis till rättsosäkerhet och eventuellt till otillbörliga förseningar av förfarandena.

4.10.3 I syfte att avskaffa exekvaturen vid interimistiska åtgärder förefaller det rimligt att ändringen av artikel 47 inspireras av vad som stipuleras i artikel 20 i förordning (EG) nr 4/2009 (13), dvs. en kopia av domen, ett översatt utdrag av domen samt motsvarande formulär.

4.10.4 Förslagen till ändringar i förordningen ska bidra till en allmän tillämpning av principen om ”ömsesidigt erkännande” inom förordningens tillämpningsområde, och följaktligen förefaller det inte logiskt att fortsätta att göra åtskillnad mellan ”erkännande” och ”verkställande”.

4.10.5 Därför vore det lämpligt att stryka tillämpningsvillkoren eller revidera dem ingående.

4.10.6 Om man däremot anser att ”erkännandet” av ett avgörande bör omfatta alla domar på privaträttens område, måste man ändra gällande artikel 1 i syfte att utvidga dess tillämpningsområde till att även omfatta administrativa beslut, något som förmodligen skulle innebära att medborgarna och företagen skulle kunna dra större nytta av inre marknaden.

4.10.7 Detta påpekande förefaller även tillämpligt när det gäller förslaget om att i förordningen ta med ekonomiska påföljder för gäldenären samt förelägganden från medlemsstaternas domstolar eller skattemyndigheter.

4.10.8 För att förenkla förfarandena och påskynda verkställandet skulle man kunna förbättra tillgången till rättsväsendet genom att införa ett gemensamt standardformulär på samtliga officiella gemenskapsspråk med ett utdrag av avgörandet.

4.10.9 På så vis skulle man kunna reducera kostnaderna för verkställande genom att avskaffa kravet på att val av hemvist eller att ett ombud ska utses i saken. Dessa krav har nämligen blivit föråldrade till följd av att förordning (EG) nr 1393/2007 (16) antogs.

4.11 En europeisk officiell handling

4.11.1 Ursprungligen hänvisade artikel 50 i Brysselkonventionen till officiella handlingar som är verkställbara, och enligt EG-domstolens tolkning (17)rörde det sig om handlingar som är verkställbara med hänvisning till lagstiftningen i ursprungslandet, och vars äkthethar intygats av en offentlig myndighet eller annan bemyndigad myndighet i ursprungsstaten.

4.11.2 I förordning 44/2001 har detta begrepp tagits med i artikel 57. Europaparlamentet har ändå uppmanat kommissionen att inleda arbetet med en europeisk officiell handling.

4.11.3 EESK ställer sig positiv till att kommissionen tar itu med att säkerställa den fria rörligheten för officiella handlingar. Detta arbete skulle kunna leda fram till att en europeisk offentlig handling införs.

4.12 Konsumentskydd

4.12.1 Enligt skäl 13 i förordning 44/2001 bör vid konsumentavtal den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna. Detta kriterium befästs i EG-domstolens rättspraxis (18).

4.12.2 Kommittén delar kommissionens oro, som kommer till uttryck i förordningens skäl och i EG-domstolens rättspraxis, eftersom vi alltid har varit för att bevara en hög skyddsnivå för konsumenterna, som är i behov av bestämmelser av bindande karaktär.

4.12.3 Med hänsyn till enhetligheten i gemenskapens rättsordning vore det lämpligt att formuleringen av artikel 15.1 a och b i förordningen anpassas till definitionen av konsumentkrediter och tillhörande konsumentkreditavtal i artikel 3 c och n i direktiv 2008/48/EG (19).

4.12.4 Grupptalan syftar till att reducera rättegångskostnaderna som i allmänhet avskräcker konsumenten från att väcka talan mot företagare med hemvist i en annan medlemsstat. Det gäller särskilt de kostnader som det innebär att väcka talan utanför hemorten, och – i fråga om talan som väcks i den egna domstolen – kostnaderna för att verkställa domen i en annan medlemsstat.

4.12.5 Eftersom det enligt gällande förordning (artikel 6.1) för närvarande inte går att gruppera mål, i synnerhet käromål med flera målsägande mot samma svarande, inför domstol i en medlemsstat, bör denna bestämmelse i förordningen ändras i syfte att underlätta grupptalan från konsumenternas sida och skadeståndsanspråk på grund av brott mot EG:s konkurrensregler, något som EESK tidigare har uttalat sig positivt om.

4.13 Immaterialrätt

4.13.1 Direktiv 2004/48/EG (20) om skyddet för immateriella rättigheter syftar visserligen till en tillnärmning av vissa förfaranden, men det krävs bestämmelser av överstatlig karaktär för att överbrygga den bristande rättssäkerheten och reducera de höga kostnader som eventuella parallella förfaranden vid nationella domstolar innebär.

4.13.2 Mot denna bakgrund anser EESK att man bör vidta åtgärder för att förhindra varumärkesförfalskning, och vi vill uppmuntra kommissionen och medlemsstaterna att ansluta sig till Europapatentkonventionen, med full respekt för den språkliga mångfalden.

4.14 Skiljeförfarande

4.14.1 EESK anser att man inom ramen för reformen av förordning 44/2001 bör anta lämpliga åtgärder för att säkerställa att avgöranden kan cirkulera på ett smidigt sätt i EU och för att undvika parallella förfaranden.

4.14.2 Ett (partiellt) upphävande av beslutet att undanta skiljeförfaranden från förordningens tillämpningsområde skulle i praktiken kunna leda till följande:

—	Säkerhetsåtgärder till stöd för skiljeförfaranden skulle möjliggöras.

—	Erkännande av domstolsavgöranden om ett skiljeavtals giltighet skulle möjliggöras.

—	Erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden som införlivar ett skiljeavgörande skulle underlättas.

4.14.3 EESK ser positivt på att man antar åtgärder som gör det lättare att använda skiljeförfarande över de nationella gränserna. Vi är därför positiva till att införa en gränsöverskridande, enhetlig lagvalsregel om skiljeavtals giltighet, som hänvisar till lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum.

4.14.4 Enligt EESK:s uppfattning vore det bäst att inte ändra New York-konventionens funktionssätt vad gäller verkställighet av skiljedomar från 1958, eller åtminstone använda den som utgångspunkt när nya åtgärder antas.

4.15 Utvidgning av tillämpningsområdet för administrativa beslut

4.15.1 EESK är medveten om att förordning 44/2001 inte omfattar domar på privaträttens område. Med hänsyn till en välfungerande inre marknad anser vi emellertid att kommissionen och medlemsstaterna bör undersöka möjligheten att utvidga förordningens tillämpningsområde till att även omfatta administrativa beslut, på det sätt de anser lämpligt – inbegripet det tillvägagångssätt som åsyftas i artikel 309 i EG-fördraget.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Principen om ”ömsesidigt erkännande” säkrar den fria rörligheten för domar utan att medlemsstaternas processrättsliga bestämmelser behöver harmoniseras.

(2) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

(3) EGT C 117, 16.4.2000, s. 51.

(4) EUT L 299, 16.11.2005, s. 61.

(5) Gemenskapsmetoden bygger på tanken att medborgarnas allmänna intresse bäst försvaras om EU-institutionerna spelar en betydelsefull roll i beslutsprocessen, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

(6) Syftet med exekvaturförfarandet är att fastställa om en utländsk dom kan erkännas och verkställas i en annan stat än den där den har avkunnats.

(7) Tillgång till rättslig prövning är en del av de rättigheter som anges i artikel 6.1 enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas rättspraxis (se bl.a. domen i målet Golder (21.2.1975, punkterna 28–31 och domen i målet Dewer).

(8) EGT C 364, 18.12.2000.

(9) Se även förordningarna nr 4/2009, 1896/2006 och 861/2007.

(10) Dom av den 1 mars 2005, mål C-281/02 OWUSU, samt yttrande 1/03 av den 7 februari 2006, FJ 143-145.

(11) Detta betyder att en domstol ska erkänna en utländsk domstols behörighet, om den utländska domstolen enligt den förstnämnda domstolens uppfattning har förklarat sig behörig, i syfte att undvika rättskränkning på grund av att det inte finns någon behörig domstol. Det handlar snarare om tillgång till domstolar än om erkännande av domar.

(12) Se exempelvis Internationella domstolens dom av den 7 september 1927 i Lotus-målet och av den 5 februari 1970 i målet ”Barcelona Traction”.

(13) EUT L 7, 10.1.2009, s. 1.

(14) EUT L 338, 23.12.2003, s. 1.

(15) Säkerhetsåtgärder kräver i princip ett förhandstillstånd, ibland endast partiellt, för ett yrkande innan domen avkunnas. Enligt den klassiska processrätten (se Calamandrei, ”Introducción al Estudio sistemático de las Providencias cautelares”) är det en förutsättning för användning av dessa rättsmedel att följande krav uppfylls: Att talan rörande målet i huvudsaken framstår som befogad (fumus boni juris) och att kunna visa att dröjsmål utgör en risk (periculum in mora). Även EG-domstolen följde denna rättspraxis i ett beslut meddelat av domstolens ordförande den 19 juli 1995 i mål C-149/95 Europeiska kommissionen mot Atlantic Container Line AB m.fl., i ett beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 30 juni 1999 i mål T-13/1999, Pfizer Animal Health SA/NV mot Europeiska unionens råd och i ett beslut meddelat av domstolens ordförande den 28 juni 1990.

(16) Rådets förordning (EG) nr 1393/2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EUT L 324, 10.12.2007.

(17) EG-domstolens dom av den 17 juni 1999, mål C-260/97, Unibank.

(18) EG-domstolens dom av den 17 september 2009, mål C-347708, Vorarlberger Gebietskrankenkasse.

(19) EUT L 133, 22.5.2008, s. 66.

(20) EUT L 157, 30.4.2004, s. 45.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/54

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Nya horisonter för IKT – en strategi för framtida och ny teknik i Europa”

KOM(2009) 184 slutlig

(2010/C 255/09)

Föredragande: Anna Maria DARMANIN

Medföredragande: Gerd WOLF

Den 20 april 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Nya horisonter för IKT – en strategi för framtida och ny teknik i Europa”

KOM(2009) 184 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 november 2009. Föredragande var Anna Maria Darmanin och medföredragande var Gerd Wolf.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt.

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 Ökad satsning på forskning, utveckling och innovation är en viktig faktor i återhämtningen från den pågående ekonomiska och finansiella krisen.

1.2 Bland de viktigaste frågor som omfattas av forskning och utveckling (FoU), såsom klimat, energi och hälsovård, spelar informations- och kommunikationstekniken (IKT) en viktig roll som en övergripande teknik som påverkar så gott som alla aspekter av samhället, ekonomin, vetenskapen och tekniken.

1.3 När det gäller FoU på IKT-området kan delprogrammet ”Forskning och ny teknik” (FET) fungera som en föregångare som på lång sikt kan leda till en helt ny och kanske också revolutionerande informations- och kommunikationsteknik.

1.4 EESK stöder följaktligen till fullo förslagen i kommissionens meddelande om framtida och ny teknik. Kommittén stöder också förslaget om en årlig höjning på 20 % av budgeten för forskning och ny teknik inom ramen för IKT.

1.5 Den ovannämnda höjningen motsvarar emellertid endast den höjning som planeras för hela IKT-programmet och skulle därför inte förändra FET-programmets relativa andel, varför kommittén rekommenderar en stegvis höjning av FET:s nuvarande relativa andel till 15 % i det sjunde ramprogrammet för forskning och att denna utveckling fortsätter under det åttonde ramprogrammet.

1.6 Vad gäller reglerna för deltagande i sjunde ramprogrammet uppmanar EESK medlemsstaterna och deras finansiella organ att bidra med den andel som fastställts för dem, för att säkerställa att programmet kan genomföras på ett framgångsrikt sätt.

1.7 Kommittén uppmanar också medlemsstaterna att utveckla egna kraftfulla och nationella FoU-program på områdena IKT och FET, så att de kan bli starka partner i ett samarbete på europeisk och internationell nivå. En större andel av strukturfonderna bör användas för detta syfte. EESK anser att framsteg på detta område är en viktig beståndsdel i den nya Lissabonstrategin (1). I det sammanhanget bör den öppna samordningsmetoden användas.

1.8 EESK stöder också förslaget om att dela upp FET-programmet i två separata delar: ”gynnande av nya idéer på lovande områden” (FET Proactive), inklusive de nyligen föreslagna pilotprojekten, och ”utforskande av nya idéer” (FET Open). Det är särskilt viktigt att FET-programmet är öppet för nya idéer så att den vetenskapliga och intellektuella potentialen i medlemsstaterna kan stimuleras.

1.9 Kommittén stöder också andra aspekter av det föreslagna programmet, såsom ett tvärvetenskapligt angreppssätt, gemensam programplanering medlemsstaterna emellan och internationellt samarbete. Man måste emellertid se till att lovande initiativ inte dränks av de komplexa förfaranden som krävs och att framstående forskare och institutioner uppmuntras att delta.

1.10 Kommittén efterlyser omedelbara och konkreta åtgärder beträffande det europeiska gemenskapspatentet.

1.11 Kommittén uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att sträva efter att locka till sig de främsta talangerna till forskningsområdet och undvika att de mest begåvade unga forskarna lämnar EU. Kommittén noterar med tillfredsställelse att vissa forskningsorganisationer redan har genomfört framgångsrika program för att ta itu med denna utmaning.

1.12 EESK vill på nytt framföra sin rekommendation att den nya kategorin ”IKT för vetenskap och forskning” förs in i det övergripande IKT-programmet.

2. Kommissionens meddelande

2.1 Inom ramen för det särskilda programmet ”Samarbete” utgör FoU på IKT-området kärnan i Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för forskning och teknisk utveckling (2007–2013) (2), även kallat FP7-programmet. En liten del av detta IKT-anknutna FoU-program, för närvarande cirka tio procent av dess särskilda budget, utgörs av forskning om framtida och ny teknik (FET). Medan merparten av IKT-programmet huvudsakligen omfattar tillämpningen av redan existerande vetenskaplig kunskap för att utveckla innovativ IKT, banar forskningen om FET nya vägar för IKT-programmet genom att behandla mer grundläggande vetenskapliga problem, vars lösningar på lång sikt kan leda till en helt ny och kanske också revolutionerande informations- och kommunikationsteknik.

2.2 I kommissionens meddelande ställer man upp målet att förstärka forskningen om framtida och ny teknik (FET) som en del av IKT-programmet. Detta kommer att komplettera och stärka de åtgärder som beskrevs i det meddelande (3) som kommissionen nyligen offentliggjorde om strategin för europeisk forskning, utveckling och innovation inom IKT-området.

2.3 Med den nuvarande årliga budgeten på cirka 100 miljoner euro stöder FET-programmet vetenskapsmän och ingenjörer som ger sig ut på okända områden utanför den traditionella informations- och kommunikationsteknikens gränser. Europeiska kommissionen stöder höjningen av FP7-budgeten för FET-forskning med 20 % årligen från 2011 till 2013. Den uppmanar också medlemsstaterna att göra motsvarande höjningar.

2.4 Det europeiska FET-forskningsprogrammet är unikt i sitt sätt att kombinera följande egenskaper. Dessa är:

—	Grundläggande. De lägger grunden för framtida IKT genom att nya okonventionella idéer och vetenskapliga paradigm utforskas som är för långsiktiga eller riskabla för industriell forskning.

—	Omvälvande. De drivs av utmanande idéer och kan radikalt ändra vår förståelse av de vetenskapliga koncept som ligger bakom befintlig IT.

—	Högriskbetonade. Dessa risker balanseras dock av en hög potentiell avkastning och chansen till banbrytande upptäckter.

—	Målinriktade. Målsättningen är att påverka framtida planer för industriell IKT-forskning.

—	Tvärvetenskapliga. De bygger på synergieffekter och korsbefruktning mellan olika discipliner som biologi, kemi, nano-, neuro- och kognitionsvetenskap, etologi, samhällsvetenskap och ekonomi.

—	Samarbetsbaserade. De sammanför de bästa forskningsteamen i Europa, och i tilltagande grad från hela världen, för samarbete på gemensamma forskningsområden.

2.5 FET genomförs genom tematisk forskning på nya områden (FET Proactive) och öppet, obundet utforskande av nya idéer (FET Open).

2.6 I meddelandet föreslår kommissionen en strategi med flera delområden:

—	Förstärkt FET-forskning inom temat IKT.

—	Lansering av flaggskeppsinitiativ inom FET-forskningen.

—	Gemensam programplanering och FET-initiativ inom det europeiska området för forskningsverksamhet.

—	Ökat deltagande i FET-forskning för unga forskare.

—	Snabbare kapitalisering av vetenskapliga rön och påskyndad innovation.

—	Underlätta samarbete med ledande globala forskningsorgan och locka talanger att komma till Europa.

2.7 Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att godkänna de mål och den strategi som föreslås, och att uppmuntra nationella och regionala myndigheter, universitet och offentliga forskningsorganisationer och privata aktörer att delta i förberedelserna för framtida åtgärder.

3. Allmänna kommentarer

3.1 IKT som en del av FP7-programmet. I sitt yttrande om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för forskning och teknisk utveckling (2) konstaterar EESK följande: ”Effektiv och avancerad forskning och utveckling som ges tillräckligt stöd är den avgörande basen och förutsättningen för innovation, konkurrenskraft och välstånd, och därmed även för kulturell utveckling och social trygghet. Investeringar i forskning och utveckling leder – med stor förstärkningsfaktor – till ökad ekonomisk potential.” Detta är mer sant än någonsin tidigare i ljuset av den pågående allvarliga ekonomiska och finansiella krisen som, tillsammans med rådande energi- och klimatproblem, visar att det finns ett akut behov av ytterligare forskning och banbrytande innovationer.

IKT:s inflytande. I detta sammanhang spelar informations- och kommunikationstekniken en viktig roll som en övergripande teknik som stöder så gott som alla aspekter av och processer i det moderna livet. Under de senaste årtiondena har IKT och därmed sammanhängande teknik lett till revolutionerande förändringar och framsteg i fråga om samhällets sätt att fungera och påverkat den enskilda individens livsstil, den industriella produktionen, handeln, administrationen och vetenskapen själv.

3.2.1 IKT som ett redskap för forskning. IKT är ett redskap som möjliggör ytterligare forskning och utveckling på andra innovationsområden, såsom energi (4), klimatfrågor, hälsovård och den åldrande befolkningen, liksom ett stort antal socioekonomiska frågor. IKT utgör därför inte endast ett innovationsområde i sig, utan också ett redskap för information på andra vetenskaps-, samhälls- och teknikområden. En vidareutveckling av IKT förväntas påskynda och främja denna utveckling.

3.3 Forskning och utveckling på IKT-området. Vid forskning och utveckling på IKT-området används huvudsakligen redan existerande kunskap för att utveckla och förbättra nya anordningar, metoder och instrument för beräkning och kommunikation. Detta omfattar allt från datornät till UMTS. En redogörelse för alla olika projekt finns på http://cordis.europa.eu/fp7/ict/projects/home_en.html.

3.4 FET-programmet. Forskningen och utvecklingen på IKT-området kräver också en djupare förståelse för naturlagarna och i synnerhet för det sätt på vilket naturen behandlar information för att vi ska kunna vidga våra nuvarande gränser och ge oss in på helt nya kunskapsområden som erbjuder en ny potential för innovation och IKT. Det är syftet med FET-programmet som redan har väckt intresse hos den internationella vetenskapseliten.

3.5 Rollen som vägvisare. EESK anser att kommissionens FET-program har varit mycket framgångsrikt och i högsta grad fungerat som vägvisare. Kommittén stöder därför kommissionens förslag om en fortsättning och utvidgning av programmet. Kommittén stöder också förslaget om en årlig höjning på 20 % av budgeten för forskning och ny teknik samt konceptet med att bege sig in på outforskade områden för att finna nya grundläggande möjligheter.

3.6 En höjning av FET:s relativa andel. EESK är medveten om att de investeringar som i dag görs i FET utgör upphovet till morgondagens IKT. Eftersom höjningen av FET-budgeten med 20 % årligen endast motsvarar den höjning som planeras för hela IKT-programmet och inte skulle förändra FET-programmets relativa andel, rekommenderar kommittén en stegvis höjning av FET:s nuvarande relativa andel till 15 % i det sjunde ramprogrammet för forskning, och att denna utveckling fortsätter under det åttonde ramprogrammet.

3.7 Två insatsområden. EESK stöder en uppdelning av FET-programmet i två separata insatsområden, nämligen det proaktiva insatsområdet för tematisk forskning ”gynnande av nya idéer på lovande områden” (FET Proactive) – inklusive de föreslagna pilotprojekten (5) (t.ex. decentraliserade självorganiserade system) – och ”utforskande av nya idéer” (FET Open), som har ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt och är öppet för sökande som föreslår helt nya idéer. Det är särskilt viktigt att FET-programmet är öppet för nya idéer så att den vetenskapliga och intellektuella potentialen i medlemsstaterna kan stimuleras.

3.8 Medlemsstaterna och regler för deltagande. Medan huvuddelen av IKT-utvecklingen sker inom industrin och inom små och medelstora företag (6) riktar sig FET-programmet i första hand till universitet och offentliga forskningsinstitutioner inom EU. I linje med reglerna för deltagande (7) i sjunde ramprogrammet stimulerar FET-programmet samarbete mellan medlemsstaterna och finansiering från medlemsstaterna. EESK uppmanar därför medlemsstaternas finansiella organ att bidra med sin andel, för att underlätta och förbättra deltagandet i detta viktiga program.

3.9 Medlemsstaternas nationella forskning och utveckling på FET-området. Kommittén uppmanar också medlemsstaterna att utveckla kraftfulla nationella FoU-program på områdena IKT (8) och FET, så att de kan bli starka partner i ett samarbete på europeisk och internationell nivå. En större andel av strukturfonderna bör användas för detta syfte.

Programmets egenskaper och urvalskriterier. Kommittén anser att huvudmålet att inrikta sig på och stödja tematiska, metodologiska och teknologiska idéer är utmärkt och värt att stödja samt att de andra målen som anges i punkterna 2.4 och 2.6 är intressanta och viktiga. Kommittén noterar med tillfredsställelse att de egenskaper och delområden som anges i punkterna 2.4 och 2.6 – framför allt när de kombineras – bidrar till vetenskaplig originalitet och kompetens som mycket viktiga urvalskriterier. Kommittén är övertygad om att originalitet, kompetens och relevans är av största betydelse, vilket också har varit fallet hittills, och anser att det bör förbli så även i framtiden.

3.10.1 Ingen universallösning. Man bör i FET-programmet undvika ”universallösningar” i tillämpningen av programmets instrument. Programmet inbegriper och kombinerar olika egenskaper (9), som alla är värdefulla och viktiga, men valet av de projekt som ska få stöd bör inte grunda sig på huruvida de uppfyller alla olika egenskaper. Det bör med andra ord inte vara obligatoriskt att beakta alla olika egenskaper.

3.11 Godtagande av misslyckanden. Eftersom utforskningen av nya områden vanligen totalt sett är mycket lönsam måste det också vara tillåtet att misslyckas i de ”högriskprojekt” som är karakteristiska för programmet, och ett misslyckande får inte stigmatisera de inblandade forskarna eller det stöd som betalas via FP7-programmet. Inte ens i pilotprojekten kan man utesluta risken för ett misslyckande. EESK gläder sig över att denna princip ingår och betonas i kommissionens dokument.

3.12 FET-programmet och ESFRI-förteckningen. Färdplanen för Europeiska strategiska forumet för forskningsinfrastruktur (ESFRI-förteckningen (10)) bör uppmuntras och stödjas i syfte att fullt ut utnyttja potentialen hos redan existerande och nya forskningsinfrastrukturer och för att se till att kopplingar mellan dessa och FET-programmet skapas.

4. Särskilda kommentarer

I denna punkt behandlas några av de frågor som beskrivs i punkterna 2.4 och 2.6 ovan.

4.1 Tvärvetenskapliga angreppssätt. EESK erkänner och betonar de utmaningar som beskrivs i kommissionens meddelande. En av dessa utmaningar går ut på att främja ett samarbete mellan olika vetenskapsområden, vilket är av avgörande betydelse för FET-programmets framgång. Kommittén välkomnar därför att tvärvetenskapliga angreppssätt är ett nödvändigt krav för de utvalda projekten och de ”pilotteman” (11) som nyligen föreslagits.

4.2 Näringslivets, de små och medelstora företagens samt samhällets medverkan. För att säkra ett riktigt genomförande av framtida tillämpningar av det mer grundläggande FET-programmet i industri och samhälle, bör företrädare för industrin, små och medelstora företag och samhället ingå i relevanta rådgivande nämnder. Kommittén noterar att det redan har varit fallet (12), och rekommenderar att man fortsätter att tillämpa detta förfarande även i framtiden. EESK vill också gärna se att forskarna deltar mer aktivt på sociala områden.

4.3 Att locka till sig toppbegåvningarna och undvika kompetensflykt. Att locka toppbegåvningar till forskningsområdet och undvika kompetensflykt i synnerhet bland de mest begåvade unga forskarna är en stor utmaning som EESK har betonat vid flera olika tillfällen (13). Kommittén noterar med tillfredsställelse att vissa forskningsorganisationer (14) redan med framgång har genomfört program för att möta denna utmaning. Kommittén rekommenderar att fler organisationer i alla medlemsstater agerar på motsvarande sätt och att kommissionen stöder denna strategi. Vidare rekommenderar EESK en förstärkning av program för studerande i syfte att locka nyutexaminerade till särskilda forskningsområden. I detta sammanhang bör man också redan på högstadiet generellt väcka elevernas intresse för innovation, vetenskap och forskning. Dessa program bör genomföras på ett sådant sätt att särskild kompetens kan identifieras medan studierna ännu pågår.

4.4 Gemensam programplanering (8). Med tanke på att den stora merparten av offentligt finansierad forskning och utveckling bedrivs i eller finansieras av medlemsstaterna, efterlyser EESK på nytt ett samordnat förfarande mellan EU:s medlemsstater för att man till fullo ska kunna utnyttja FoU-potentialen i medlemsstaterna, med stöd av gemenskapens ramprogram för forskning och utveckling.

4.5 Forskningssamarbete på FET-området. EESK hänvisar på nytt till det yttrande (8) om denna fråga som kommittén nyligen antog, och välkomnar kommissionens rekommendation om att övervinna fragmenteringen av de nuvarande europeiska forskningsinsatserna och att ytterligare förstärka forskningssamarbetet inom utvalda FET-områden. I den mån kraven i reglerna för deltagande ännu inte är tillräckliga rekommenderar kommittén att kommissionen så fort som möjligt uppmanar medlemsstaterna att lansera gemensamma initiativ inom ramen för den gemensamma programplaneringen för forskningsinitiativ på sådana områden som kvantteknik och neuroinformatik där europeiska forskningsprogram redan finns samt att i ett senare skede utvidga dessa initiativ till andra FET-områden av gemensamt intresse. EESK anser att framsteg på detta område är en viktig beståndsdel i den nya Lissabonstrategin (1). I det sammanhanget bör den öppna samordningsmetoden användas.

4.6 Internationellt samarbete. Kommittén stöder kommissionens ståndpunkt att FET-forskning också är särskilt väl lämpad för (globalt) internationellt samarbete, eftersom den skapar grunden för framtida IKT och behandlar globala vetenskapliga utmaningar. EESK hänvisar till sitt nyligen offentliggjorda yttrande om denna fråga (15). Kommittén är enig med kommissionen om att Europas ledande konkurrenter har insett vikten av grundforskning för att nå och bibehålla en ledande position på IKT-området.

4.7 Förfarandenas komplexitet. Vad gäller de frågor som behandlas i punkterna 4.4. och 4.5 är kommittén också medveten om att de förfaranden som krävs kan belasta de tekniska och vetenskapliga strävandena med komplexa procedurer. Man bör se till att lovande initiativ inte dränks av dessa problem beträffande förfarandena och att framstående forskare och institutioner uppmuntras att delta.

4.8 Behovet av ett europeiskt gemenskapspatent. Kommittén framhåller att ett europeiskt gemenskapspatent skulle bidra till ett snabbare och bättre skydd av de immateriella rättigheter som uppstår till följd av europeiska investeringar i forskning och utveckling. Kommittén beklagar djupt att det inte har skett några konkreta framsteg under de senaste tio åren.

4.9 IKT för vetenskap och forskning. EESK upprepar sin tidigare rekommendation (15) om att införa den nya kategorin ”IKT för vetenskap och forskning” i det övergripande programmet, med en stark fokusering på programvaror. Kommittén anser att det utvidgade FET-programmet skulle gynnas av en sådan åtgärd.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) EUT C 277, 17.11.2009, s. 1.

(2) EUT C 65, 17.3.2006, s. 9.

(3) KOM(2009) 116 slutlig.

(4) Se även C(2009) 7604 slutlig, 9.10.2009.

(5) Se rapporten från rådgivande gruppen för teknik för informationssamhället (ISTAG), den 31 juli 2009, slutversionen.

(6) I detta sammanhang vill EESK också fästa uppmärksamhet vid den stora betydelse som Eureka har genom att erbjuda projektpartner snabb tillgång till omfattande kunskaper, färdigheter och sakkunskap och genom att underlätta tillgången till nationella offentliga och privata finansieringssystem (http://www.eureka.be/about.do).

(7) EUT C 309, 16.12.2006, s. 35.

(8) EUT C 228, 22.9.2009, s. 56.

(9) KOM(2009) 184 slutlig, punkt 2.

(10) EUT C 182, 4.8.2009, s. 40.

(11) Se t.ex. kommissionens rapport ”FET-Consultations 2007-2008, Future and Emerging Technolgies”, ISBN 978-92-79-09565-8, september 2008.

(12) Medlemmar i den rådgivande gruppen för teknik för informationssamhället (ISTAG), se http://cordis.europa.eu/fp7/ict/istag/home_en.html

(13) EUT C 110, 30.4.2004, s. 3.

(14) Till exempel Helmholtz Association of German Resarch Centres och Max-Planck-Society.

(15) EUT C 306, 16.12.2009, s. 13.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/61

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – God förvaltning i skattefrågor”

KOM(2009) 201 slutlig

(2010/C 255/11)

Föredragande: Umberto BURANI

Den 28 april 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – God förvaltning i skattefrågor”

KOM(2009) 201 slutlig.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt.

1. Slutsatser och förslag

1.1 Meddelandet utgör kommissionens bidrag till den kamp mot skatteflykt och skatteparadis som tillkännagavs av G20 och bekräftades av rådet (Ekofin) och Europeiska rådet. God förvaltning i skattefrågor är ett sedan länge eftersträvat mål. Man har utfärdat bestämmelser om samarbete mellan EU:s medlemsstater och tredjeländer, om ömsesidigt bistånd, om beskattning av inkomster från sparande och om indrivning av skattefordringar. Man har också antagit en uppförandekod för att undvika skadlig skattekonkurrens. Allt detta visar att EU anser, och också konkret demonstrerar, att en god förvaltning på skatteområdet är av avgörande betydelse.

1.2 I det aktuella meddelandet redogörs för de viktigaste åtgärder som kommissionen ämnar vidta, särskilt i den del som rör uppföljningen av OECD-initiativen. Det hela utgör en utförlig plan bestående av regler, förhandlingar och nytänkande vad gäller de kriterier som ligger till grund för vissa politiska initiativ. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) stöder till fullo kommissionens samtliga föreslagna åtgärder och synpunkter. Särskilt på en punkt, överensstämmelsen mellan det ekonomiska stöd som i olika former beviljas flera länder och nivån på ländernas samarbete i skattefrågor, hoppas EESK att EU intar en fast och ansvarsfull hållning. Man borde med andra ord sätta stopp för en politik som innebär villkorslöst stöd utan motprestationer.

1.3 Det vore meningslöst att räkna upp de punkter där vi är överens: det skulle göra yttrandet längre utan att öka mervärdet. EESK vill däremot ta upp några grundläggande problem som vi anser förtjänar särskild uppmärksamhet.

I inledningen till meddelandet beskrivs förvaltning på skatteområdet som ett medel för ”samordnade insatser” mot penningtvätt, korruption och terrorism. Principen om en global kamp mot dessa företeelser bekräftas således. I själva verket ger detta anledning till visst tvivel. Enbart skatteförvaltning räcker inte för att bekämpa andra företeelser som eventuellt kan ha anknytning till beskattning, men som har en annan bakgrund: penningtvätt som en produkt av organiserad brottslighet, terrorism eller korruption.

1.4.1 Det tredje ”penningtvättdirektivet” (1) betraktar skattebedrägerier som ett ”allvarligt brott”, vilket som sådant borde omfattas av bestämmelserna i detta direktiv. I praktiken förhåller det sig inte så. Skatteflykt (eller skattebedrägeri) behandlas i en rad specifika direktiv som tar ansvaret för denna fråga från de penningtvättbekämpande myndigheterna för att enbart överlåta det på skattemyndigheterna. Därför uppstår problem med överlappande bestämmelser, eller snarare krav på tydligt avgränsade befogenheter och behörigheter. Penningtvättdirektivet borde på nytt inriktas på sitt angivna syfte. Skattebrott och ekonomiska brott som inte har en kriminell eller terroristisk bakgrund bör uteslutas ur direktivet. Omvänt borde skattedirektiven utesluta brott med en klar kriminell eller terroristisk bakgrund från skattemyndigheternas behörighetsområde. Det kommer emellertid alltid att finnas en ”gråzon” mellan dessa båda företeelser, men man bör åtminstone fastställa tydliga grundläggande principer.

1.4.2 Direktiven om penningtvätt och skattedirektiven tycks i dag följa två olika spår. Det ska man inte lasta kommissionen för; det kan snarare skyllas på en uppdelning av ansvarsområden och befogenheter. På det internationella planet hanteras frågor som penningtvätt och kampen mot organiserad brottslighet av FATF (2), i EU av rådet (rättsliga och inrikes frågor), medan skatteflykt hanteras av G20 och i EU av rådet (Ekofin). Behovet av samarbete, informationsutbyte och uppgiftsfördelning mellan olika myndigheter nämns inte i något enda dokument. EESK vill att man råder bot på detta förhållande, som gör att det slutgiltiga målet om en ”global kamp” blir abstrakt och ouppnåeligt.

1.5 I samband med en global insats dyker problemet med skatteparadisen upp. Dessa uppmärksammas endast när det handlar om skatteflykt. Problemet med pengar från den organiserade brottsligheten eller pengar som ska finansiera terrorism hamnar i skymundan. Denna företeelse rör inte bara de mest kända centrumen, som skattemyndigheterna för närvarande förhandlar med, utan också och framför allt nya finanscentrum i områden där geopolitiska överväganden kan påverka benägenheten att förhandla.

1.6 Ett komplicerat problem som inte nämns är bekvämlighetsflaggen (3), som är en källa till omfattande, fullkomligt lagliga kapitalflöden, även om de undgår beskattning. De hamnar vanligen temporärt i skatteparadisen, för att sedan återinvesteras. Hur tvivelaktiga de än är ur vissa aspekter existerar bekvämlighetsflaggen med tyst samtycke från alla länder. I kampen mot skatteparadisen gäller det att undvika oönskade återverkningar på laglig verksamhet och omdirigering av kapital mot mindre samarbetsvilliga områden.

1.7 Slutsats: EESK anser att EU har gjort och gör mycket för att bekämpa skatteflykt, också vad gäller de finansiella aspekterna av kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen. Kommittén vill ändå göra lagstiftarna uppmärksamma på några allvarliga brister. Det saknas en väl strukturerad samordning mellan kampen mot skatteflykt och kampen mot brottslighet och en tydlig uppgifts- och ansvarsfördelning mellan de myndigheter som har i uppdrag att bekämpa dessa olika företeelser. Dessa fenomen omfattar ofta aspekter som rör både skatteflykt och brottslighet eller terrorism, varför det är svårt att avgöra vem som ska ansvara för dem. Detta är ytterligare ett skäl till att det behövs ett strukturerat samarbete mellan de olika myndigheterna. Det finns inget spår av ett sådant samarbete i vare sig rådets eller kommissionens program.

2. Meddelandets innehåll

2.1 Kommissionsdokumentet innehåller en rad synpunkter på skatteförvaltning. De bygger på resultaten från en rad sammanträden: i G20-länderna i november 2008, i rådet (Ekofin) i december 2008, mellan finansministrarna och centralbankscheferna i G20 den 14 mars 2009, i Europeiska rådet den 19–20 mars 2009 och vid G20-toppmötet den 2 april 2009. Slutsatserna från dessa möten visar på en gemensam vilja att ingripa mot icke-samarbetsvilliga jurisdiktioner, till exempel skatteparadis, och att tillgripa sanktioner för att skydda de offentliga finanserna och finanssystemen. Särskilt på toppmötet i G20 framhölls att ”banksekretessens tidevarv var över”.

2.2 Meddelandet syftar till att undersöka hur EU skulle kunna bidra till god förvaltningssed på området för direkt beskattning. I tre olika avsnitt behandlas hur den kan främjas, vilka redskap som finns för att göra detta i praktiken och medlemsstaternas roll vad gäller att stödja OECD:s och FN:s initiativ genom samordnade insatser inom EU och internationellt.

2.3 God förvaltningssed på skatteområdet är ett mål som kommissionen har eftersträvat sedan en tid tillbaka i kampen mot penningtvätt via skatteparadis, genom samarbete inom EU och i ett bredare sammanhang genom samarbete med OECD.

EU:s regelverk på området för skattesamarbete kan på det hela taget anses tillfredsställande. Direktiv om ömsesidigt bistånd, om beskattning av inkomster från sparande och om indrivning av skattefordringar har utfärdats eller är under diskussion. Det återstår att se på vilket sätt och hur snabbt medlemsstaterna kommer att omsätta gemenskapsbestämmelserna i praktiken.

2.4.1 När det gäller skadlig skattekonkurrens har en ”uppförandekod för företagsbeskattning” utfärdats (4) som redan har gett lovande resultat, även om det finns utrymme för ytterligare förbättringar. Koden har antagits av medlemsstaterna och deras beroende territorier. I arbetsprogrammet 2009–2010 ingår att koden ska utsträckas till tredjeland. Det genomgående temat i sammanhanget är insyn. Kommissionens ståndpunkt med avseende på tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som rör direkt beskattning är också tydlig.

Kommissionen ämnar föreslå samordnade insatser från medlemsstaternas sida för att se till att det sker en uppföljning av OECD:s initiativ på det internationella planet. För närvarande ser man fram emot genomförandet av de ”viktiga åtaganden som nyligen gjorts”. Det rör sig om två åtaganden: OECD ämnar avskaffa de förmånliga beskattningsordningarna i sina 30 medlemsländer, och har utövat påtryckningar på de länder som inte är medlemmar för att få dem att göra politiska åtaganden om samarbete med OECD-länderna, ett arbete som man tänker driva vidare.

2.5.1 OECD har kontaktat en lång rad länder, så gott som hela världen, och har redan registrerat de första framgångarna: 35 länder som inte är OECD-medlemmar, bland annat flera skatteparadis, har gjort ett politiskt åtagande att samarbeta om insyn och informationsutbyte i skattefrågor. En rad andra länder (5) har nyligen förbundit sig att iaktta OECD:s bestämmelser om informationsutbyte på begäran, utan hänsyn till nationella behov eller banksekretess.

Inom den internationella politiken arbetar kommissionen på att nå en överenskommelse med vissa länder (6) om god förvaltningspraxis i skattefrågor. Mer formellt begärde Ekofin i maj 2008 att man skulle infoga en bestämmelse om god förvaltningssed på skatteområdet i avtalen mellan gemenskapen och tredjeland. I december samma år fick förslaget om att införa denna bestämmelse ännu större eftertryck genom kravet på att än mer beslutsamt bekämpa skatteparadis och icke-samarbetsvilliga jurisdiktioner.

2.6.1 På området för beskattning av inkomster från sparande har kommissionen lyckats få några tredjeländer (7) och medlemsstaternas avhängiga eller associerade territorier (av vilka några tidigare klassificerats som skatteparadis) att tillämpa samma eller liknande regler som de som fastställs i gemenskapsdirektiven. Sonderande kontakter pågår med andra länder (8), men ännu har inga formella förhandlingar inletts.

2.6.2 En rad förhandlingar pågår med länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) (9) och med Schweiz. EES-länderna tillämpar direkt principerna för inre marknaden, medan ”liknande regler” gäller för statligt stöd. Kontakterna med Schweiz regleras av frihandelsavtalet från 1972, men några punkter har nyligen tagits upp till förnyad diskussion. Med Liechtenstein pågår förhandlingar med sikte på ett nytt avtal om bedrägeribekämpning. Hela frågan befinner sig i en utvecklingsfas.

2.6.3 Principerna om insyn, samarbete och informationsutbyte har införts i handlingsplanerna och i de överenskommelser som slutits med flera länder inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken och utvidgningspolitiken. Kommissionen verkar för att dessa principer ska utsträckas till ett antal tredjeländer. De första kontakterna med några länder verkar lovande, men man bör besluta hur man ska förhålla sig till de länder som hittills har avvisat denna tanke.

2.6.4 Särskild uppmärksamhet ägnas förhandlingarna med utvecklingsländerna. Vissa länder har en öppen attityd medan det i andra råder ett motstånd som måste övervinnas, kanske genom att ställa krav på att bestämmelserna om skatteförvaltning ska respekteras för att man ska få finansiering under det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och EUF-10.

2.7 Ett särskilt avsnitt ägnas åt en uppräkning av befintliga initiativ: interna i form av direktiven i punkt 2.4, och externa för en konkret uppföljning av initiativen i punkt 2.5. Det bör påpekas att kommissionen med rätta ber rådet att få tillräckligt spelrum i förhandlingarna, en nödvändig förutsättning för att anpassa den allmänna politiken till de specifika behoven i varje land. Man uppmärksammar särskilt de incitament för utvecklingssamarbete som ska sättas in mot motsträviga länder för att uppmuntra till större öppenhet (se punkt 2.6.4).

2.8 Kommissionen vill slutligen uppmärksamma rådet på betydelsen av de åtgärder som föreslås och på kravet att säkerställa att de direktiv som redan utfärdats snabbt införs på nationell nivå, att skynda på processen för dem som är under behandling, att anta samstämmigare och mer samordnade strategier på EU-nivå och till sist att säkerställa större samordning mellan medlemsstaternas enskilda positioner och de principer om god förvaltningssed som man kommit överens om.

3. Observationer och kommentarer

3.1 EESK ser ytterst positivt på kommissionens meddelande. Det var på tiden att man för den komplexa frågan om skatteflykt stakade ut en kurs för hur man ska handla och uppträda inom ramen för god förvaltningssed på skatteområdet. Kommittén kan inte annat än helhjärtat stödja och ge sitt fulla samtycke till samtliga aspekter som kommissionen tar upp och alla åtgärder som föreslås. Vi vill emellertid ta upp några grundläggande problem och detaljproblem som vi anser förtjänar särskild uppmärksamhet.

Kommissionen tar upp frågan om kongruensen mellan EU:s finansiella stöd till några länder och deras beredvillighet att samarbeta när det gäller principerna för skatteförvaltning (se punkt 2.7). Man nämner möjligheten att vidta lämpliga åtgärder i samband med nästa halvtidsutvärdering av Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och att införa specifika åtgärder i Cotonouavtalet (10). Det skulle kunna handla om att minska anslagen till länder som inte samarbetar och att i stället tillhandahålla incitament i form av tekniskt stöd och ytterligare medel till de länder som visar sig villiga att respektera sina åtaganden.

3.2.1 Det föreslås därför att man i gemenskapens politik för bistånd till andra länder introducerar tanken att stödet bör förtjänas genom att man konkret uppvisar en vilja till samarbete även – men inte enbart – på skatteområdet. EESK anser att de dokument där formerna för stödet fastställs borde innehålla en explicit klausul om detta. Man bör slå in på en helt ny väg inom politiken för tilldelning av medel, som bör bli ett sätt att främja en konkret och kontrollerbar process för moralisk, social och ekonomisk utveckling. Korrupta regeringar är inte mottagliga för uppmaningar om samarbete; enda sättet att övertyga dem är att äventyra deras intressen. Det återstår att se i vilken utsträckning som den politik som kommissionen föreslår kan omsättas i praktiken. Politiska och sociala hinder skulle faktiskt kunna spela en avgörande roll vid tillämpningen av den.

Några andra synpunkter tar sin utgångspunkt i inledningen till meddelandet, där god förvaltning på skatteområdet beskrivs som ett medel för ”samordnade insatser” mot problem som penningtvätt, korruption och terrorism. Detta bekräftar den uppfattning som framförts många gånger och som EESK delar, nämligen att endast en global insats kan få till stånd en strategi för att försvara samhället mot varje slag av finansiella brott, oavsett om de är av kriminell, terroristisk eller skattemässig art.

3.3.1 Alla åtgärder som kommissionen nämner i sitt meddelande är värdefulla på skatteförvaltningsområdet. EESK påpekar emellertid att det saknas en tydlig hänvisning till en global strategi. De pågående eller planerade åtgärderna på skatteområdet skulle kunna vidtas parallellt med, och i överensstämmelse med, åtgärderna med avseende på penningtvätt och kampen mot korruption, organiserad brottslighet och terrorism. Ett första steg skulle kunna vara att eliminera vissa gråzoner och motsägelser som råder mellan skattedirektiven och penningtvättdirektiven.

I direktiven om kamp mot skattebedrägeri hänvisas inte till bestämmelserna i det tredje ”penningtvättdirektivet” (11), trots att också skattebedrägerier i detta direktiv räknas till ”allvarliga brott” (eller i varje fall några aspekter av dessa) (12). Man kan alltså fråga sig om penningtvättdirektivets bestämmelser borde tillämpas på skatteområdet, särskilt vad avser rapporteringsskyldigheten, finansunderrättelseenhetens roll (13) och inblandningen av tredje part, däribland fria yrken (14). Svaret är nej: I skattedirektivet faller ansvaret för kampen mot bedrägerier endast på skattemyndigheterna; där nämns inte finansunderrättelseenhetens roll eller kopplingen till denna och inte heller bestämmelserna i penningtvättdirektivet.

3.4.1 I gemenskapsdirektiven råder alltså diskrepans mellan teori och praktik. I praktiken kan gränserna mellan skattebedrägeri och tvätt av pengar som härrör från brottslighet vara otydliga eller obefintliga, även om de teoretiskt sett kan fastställas. Exempelvis kan momsundandragande ses som smuggling (penningtvätt) eller som skattebedrägeri, och kan avslöja förbindelser mellan till synes ”normala” företag och narkotikahandel, vapenhandel etc. Korruption innebär alltid skatteflykt, men den döljer ofta mycket allvarligare brott av annat slag. Överföring av pengar som är skattemässigt ”tvivelaktiga” kan vara täckmantel för terroristverksamhet. Det finns åtskilliga tolkningsproblem och möjliga behörighetskonflikter.

3.5 Det krävs således att man tänker över hela detta område och gör en genomgripande översyn. Penningtvättdirektivet bör på nytt inriktas på sitt angivna syfte, nämligen kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen, och skattebrott och ekonomiska brott som inte har en kriminell eller terroristisk bakgrund bör uttryckligen uteslutas. Å andra sidan borde man i skattedirektiven utesluta alla brott som är av en tydlig kriminell eller terroristisk art från skattemyndigheternas behörigheter. Utan att man vill upprätta en värdeskala har kampen mot brottslighet och terrorism ännu större politisk betydelse än kampen mot skatteflykt. Båda områdena är för övrigt nära förbundna med varandra, inte bara på grund av de oklarheter med avseende på behörighet som nämnts utan också vad gäller att i praktiken omsätta begreppet ”global kamp”, vilket innebär att de olika myndigheterna måste samarbeta och utbyta information. Kravet på samarbete mellan olika myndigheter har framförts i ett meddelande från 2004 (15), men återfinns inte i ett enda direktiv.

3.6 Uppdelningen eller överlappningen av ansvarsområden är en avspegling av behörighetsfördelningen i rådet: Skatteflykt och skatteparadis hanteras av rådet (Ekofin) och kampen mot brottslighet och terrorism av rådet (rättsliga och inrikes frågor). Denna uppdelning finns också på det internationella planet: G20 och FATF (16) tycks höra till två olika världar. Det finns ett samband inom OECD, men endast på central nivå: Samtalspartnerna på nationell nivå varierar alltefter ministerbehörighet.

Officiella förklaringar får en att tro att det finns en politisk vilja att fortsätta att verka för en effektiv global kamp. Det finns dock inga praktiska lösningar i sikte, såvida inte man på högsta politiska och ekonomiska nivå klart inser problemet. En första genomgång av några grundläggande aspekter måste emellertid göras snarast och kan inte skjutas upp, däribland en helhetsbedömning av företeelsen skatteparadis (17). Tack vare OECD:s och kommissionens insatser har många ”paradis” på senare tid gått med på att samarbeta i kampen mot skatteflykt (18) och har avskaffat eller lättat på banksekretessen, vilket gör att inget land längre finns på ”svarta listan” (19). Den närmaste framtiden kommer att utvisa huruvida och i vilken mån dessa löften kommer att hållas.

3.7.1 De olika listorna är för övrigt inte uttömmande, eller lämnar i alla händelser utrymme för osäkerhet. En viss brist på insyn tycks utmärka de nya finansiella centrumen. Några av dem har, eller kan i framtiden komma att få, drag av ”skattetillflyktsorter” eller andra slags tillflyktsorter – eller rent av ”skatteparadis”. Det gäller några länder i Sydostasien, Gulfstaterna, men i viss mån också Indien, Singapore, Kina (Hongkong är bara spjutspetsen i den kinesiska ekonomin). Även om finansiering av terrorism ingår i ”standardklausulerna” snuddar man ofta bara vid den i förhandlingarna, eftersom den sker via kanaler som säkerligen inte vill träda fram i ljuset, än mindre förhandla. Dessa och andra problem är så känsliga att man förstår den tystnad som omger dem. Men för den skull får de inte ignoreras.

3.7.2 Det finns också andra aspekter som inte nämns: handeln med vapen, som ofta säljs helt lagligt och med lämpligt officiellt tillstånd, och som därefter på hemliga vägar används för krigs- eller terroriständamål i flera länder och som ofta finansieras med förtjänsterna från narkotikahandeln. Allt detta skapar ett väldigt penningflöde som tycks försvinna ner i ett outgrundligt ”svart hål”. Företeelsen är välkänd, men kan säkerligen inte lösas med hjälp av direktiv, avtal eller enkäter – den är av en helt annan art och kräver en global politisk satsning.

3.7.3 Fenomenet skatteparadis som helhet är således ett problem som man måste ta itu med, samtidigt som man är medveten om de geopolitiska aspekterna som är avgörande för varje lösning av problemet. Vad gäller de praktiska lösningarna måste kampen mot skatteflykt och penningtvätt (och framför allt mot terrorismen) så långt som möjligt bedrivas globalt även om en global seger alltjämt är ett avlägset mål. Man måste framför allt fortsätta att förhindra att verksamheten omdirigeras från kända områden till områden som är mindre kända eller kanske fientligt inställda eller som är mindre förhandlingsbenägna. Dagens kris håller på att påskynda den gradvisa förändringen i styrkeförhållandena mellan världens finanscentrum. Asien och den muslimska världen är de nya stormakterna, vars uppträdande och sätt att tänka inte nödvändigtvis sammanfaller med vad som traditionellt gäller i västvärlden.

Ett annat problem som i viss mån är förknippat med skatteparadisen är de bekvämlighetsflaggade fartygen. 63 % av världens handelsfartyg är registrerade under bekvämlighetsflagg liksom ett betydande antal stora fritidsfartyg. De flesta av dem är registrerade i skatteparadis och ger upphov till ett omfattande flöde av pengar från fullkomligt lagliga källor, även om de är helt eller nästan skattebefriade. Bland de länder som hyser sådana register finns också några EU-medlemsstater. Flottor under bekvämlighetsflagg har konkurrensfördelar i förhållande till dem som bär nationell flagg, och fraktintäkterna undgår den ”officiella” beskattningen. Man kan dock inte tala om skatteflykt. Dessutom är dessa fartyg inte underkastade kraven i kollektivavtalen för sjöfolk.

3.8.1 Det planeras inget skatteingripande mot bekvämlighetsflagg, inte bara för att det saknas en rättslig grund för en sådan åtgärd utan också för att åtgärder som enbart bygger på skatteöverväganden bland annat skulle riskera att skada en för hela världen viktig ekonomisk verksamhet och torrlägga ett viktigt investeringsflöde i den globala ekonomin. Utöver allvarliga moraliska överväganden snedvrider bekvämlighetsflaggen konkurrensen och kringgår kollektivavtalen; allt detta med tyst medgivande, eller tyst acceptans, från regeringarna världen över. De enda regler inom EU som rör denna företeelse är reglerna om säkerheten och trafiken till sjöss.

3.8.2 Dessa argument nämns för att framhålla att inte alla medel som inflyter till skatteparadisen och som därifrån investeras i världens finanscentrum (20) kan hänföras till kategorin skatteflykt, penningtvätt eller finansiering av terrorism. Mot denna bakgrund måste man stödja de åtgärder som G20 planerar på skatteområdet och som kommissionen lägger fram. Åtgärderna bör också omfatta penningtvätt och terrorism, men man måste undvika oönskade återverkningar på lagliga, eller i varje fall inte olagliga, verksamheter och penningflöden.

3.8.3 Att få insyn i skatteparadisen och få dem att samarbeta skulle vara en historisk framgång. De gråzoner som kvarstår, och som troligen kommer att kvarstå, visar att man bortom de stora principerna måste eftersträva rimliga mål även om de inte är optimala. I slutänden måste initiativen på det ekonomiska och skattemässiga området styras och övervakas av de politiska myndigheterna inom ramen för deras strategier för internationella förbindelser. På det sistnämnda området behöver EU en gemensam politik, ett mål som regeringarna borde betrakta som en prioritering, men som under nuvarande förhållanden ännu verkar avlägset.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, EUT L 309, 25.11.2005.

(2) Arbetsgruppen för finansiella åtgärder, ett OECD-organ.

(3) Ett fartyg för ”bekvämlighetsflagg” (FOC – flag of convenience på engelska) när det är registrerat i ett land med få bestämmelser i avsikt att minska driftskostnaderna och undgå betungande lagstiftning. Internationella transportarbetarfederationen har upprättat en förteckning över 32 ”register” som den anser vara bekvämlighetsflagg.

(4) Antagen vid rådet (Ekofin) den 1 december 1997.

(5) Bl.a. Schweiz, Österrike, Belgien, Luxemburg, Hongkong, Macao, Singapore, Chile, Andorra, Liechtenstein och Monaco.

(6) Länderna i Västindien och öarna i Stillahavsområdet.

(7) Schweiz, Liechtenstein, San Marino och Andorra.

(8) Hongkong, Macao och Singapore.

(9) Island, Liechtenstein och Norge.

(10) Mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska unionen och dess medlemsstater, å andra sidan, undertecknat i Cotonou den 23 juni 2000.

(11) Direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, EUT L 309, 25.11.2005, s. 15. Populärt kallat tredje penningtvättdirektivet.

(12) Se artikel 3.5 d i penningtvättdirektivet: ”allvarliga brott”: bedrägeri enligt definitionen i artikel 1.1 och artikel 2 i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. Skatteflykt, åtminstone på mervärdesskatteområdet, ingår således uttryckligen i de brott som omfattas av penningtvättdirektivet.

(13) Se artikel 21 i penningtvättdirektivet.

(14) Se artikel 2.3 i penningtvättdirektivet.

(15) Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om förebyggande av ekonomiska oegentligheter i företagssektorn och finansiella oegentligheter (KOM(2004) 611 slutlig).

(16) FATF: Finansiella aktionsgruppen, ett OECD-organ.

(17) Det är intressant att notera att den engelska termen ”fiscal haven” på de flesta andra språk översätts med ”skatteparadis”. Skillnaden mellan ”haven” (tillflykt) och ”heaven” (paradis) beror inte enbart på en felöversättning, det avspeglar bara en annan mentalitet.

(18) I avtalen med skatteparadisen finns i själva verket en ”standardklausul” om organiserad brottslighet och terrorism, men ”skatteaspekten” är alltid den viktigaste.

(19) Det finns två andra listor, ”ljusgrå” och ”mörkgrå”, beroende på vilken grad av samarbete som utlovats.

(20) 35 % av världens penningflöden beräknas ta vägen över skatteparadisen. Det är dock inte känt vilka uppgifter som beräkningen bygger på.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/66

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Ett nytt partnerskap för modernisering av universiteten: EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet”

KOM(2009) 158 slutlig

(2010/C 255/12)

Föredragande: Brendan BURNS

Den 2 april 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Ett nytt partnerskap för modernisering av universiteten: EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet”

KOM(2009) 158 slutlig.

Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 15 oktober 2009. Föredragande var Brendan Burns.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 60 röster för, 12 röster emot och 11 nedlagda röster.

1. Rekommendationer

1.1 EESK anser inte att det är lämpligt att använda termen ”universitet” för alla högskolor utan att ta hänsyn till deras status och benämningar i medlemsstaterna. När man främjar partnerskap mellan högskolor och företag bör man tvärtom göra klart för sig på vilka områden ett sådant partnerskap lämpar sig. Man bör låta parterna själva avgöra om partnerskapet gagnar dem båda. EESK föreslår därför att termen ”högskolor” används som en överordnad term och följaktligen används i forumets beteckning.

1.2 Kommissionens meddelande liksom EU:s forum för dialogen mellan universiteten/högskolorna och näringslivet bör koncentrera sig på lämpliga former av samarbete och ingrepp. Detta bör analyseras ordentligt på förhand, framför allt mot bakgrund av den rådande krisen och osäkerheten kring huruvida företagen kommer att kunna investera direkt i de studenter som utexamineras i framtiden (med en mer långsiktig vision). Forumet bör användas för att formulera det allmänna intresset på lång sikt när det gäller utbildning och arbetsmarknadens utveckling.

1.3 Samråd om detta bör ske med arbetsmarknadens parter och företrädare för det civila samhället. Kontakterna med företag och inrättandet av forum måste vara meningsfullt och får inte bli en mekanism som har föga värde annat än att samla in pengar till universitetens nuvarande verksamhet. Dessa kontakter och forum får inte bli ett verktyg för företagen att dominera högskolorna.

1.4 EESK förespråkar ett mer jämlikt partnerskap mellan universitet och företag, där båda uppmuntras att bli ”drivkrafter” för förändring och båda ger värdefulla bidrag, erkänner sina specifika mål och samhälleliga uppgifter och samtidigt identifierar och använder sig av ämnesområden och beröringspunkter som kan leda till samarbete (1).

1.5 När det gäller livslångt lärande behövs det empirisk forskning för att tydligt fastställa vilka uppgifter som tillkommer företagen och vilka resultat som väntas innan forumet utformar några mål beträffande yrkesutbildning och fortbildning.

1.6 Företagen måste ta ansvar för att fastställa resultaten av det som görs eller behöver göras på arbetsplatsen och beakta de anställdas behov av livslångt lärande.

1.7 Tillträdet till program för livslångt lärande får inte vara knutet till tidigare utbildningsprestationer eller till erhållandet av särskilda kvalifikationer. Livslångt lärande måste grunda sig på arbetstagarens och arbetsplatsens konkreta behov. All fortbildning på arbetsplatsen bör vara resultatbaserad. Att skaffa sig meriter bör inte vara det huvudsakliga syftet med livslångt lärande.

1.8 I näringslivet finns det ingenting som kan ersätta praktisk erfarenhet. Under forumet bör man därför lägga fram förslag om hur akademiker kan få meriterande erfarenhet inom både stora och små företag. Det finns redan gott om erfarenheter och man bör analysera exempel på god praxis.

1.9 Små och medelstora företag samt mikroföretag bör uppmuntras att delta mer aktivt i forumet.

1.10 En mer praktisk definition av små och medelstora företag måste användas för arbetet i forumet. Vi föreslår följande:

Företagskategori	Antal anställda
Medelstort företag	<100
Litet företag	<20
Mikroföretag	<5

2. Bakgrund

2.1 Det har konstaterats att utbildning utgör en avgörande faktor för att man ska lyckas uppnå de övergripande målen i Lissabonstrategin. För att det europeiska samhället ska kunna överleva och konkurrera i den nya globala ekonomin måste medborgarna visa större entreprenörsanda. För att uppnå detta mål krävs en modernisering av de europeiska utbildningssystemen samt ett erkännande av universitetens och näringslivets viktiga pådrivande roller i denna process.

2.2 Partnerskap mellan stora multinationella företag och universitet, forskningsorganisationer och företag existerar redan. De gemensamma teknikinitiativen, de europeiska teknikplattformarna, spetsforskningsklustren och det nyinrättade Europeiska institutet för teknik och innovation är goda exempel på nya former av samarbete och partnerskap. Tyvärr är liknande förbindelser mellan högskolor samt mikroföretag och små och medelstora företag inte tillräckligt välutvecklade.

2.3 Nya forskningsinriktningar behövs för att förbättra kunskapen om den föränderliga högre utbildningen samt akademikernas roll. Universiteten har fått en central roll i byggandet av ett europeiskt ”kunskapssamhälle”, och forskning har visat att universiteten, i och med att våra förväntningar på dem ökar, står inför ett tryck som är svårt att balansera. Det förväntas att de producerar mer forskning och är konkurrenskraftiga och kostnadseffektiva samtidigt som de ska ge de studerande mer personlig undervisning och hålla hög akademisk standard. Detta medför att deras uppgift blir otydlig, och universiteten riskerar att förlora sin roll när det gäller att skapa och sprida kunskap (2).

2.4 I meddelandet från maj 2006 om att modernisera den högre utbildningen (3) framhölls att näringslivet kan bidra på tre områden:

—	Förvaltningen: Företagsmodeller skulle kunna överföras till universitetsvärlden.

—	Finansieringen: Företagen kan spela en viktig roll när det gäller det ekonomiska stödet till såväl utbildning som forskning.

—

Läroplanen: Studerandena måste få en utbildning som förbereder dem för både den nuvarande och den framtida arbetsvärlden. Företagen måste involveras i denna process och erbjuda praktikplatser som underlättar övergången från studier till arbete för studerande. Företagen måste också uppmuntras att ge de anställda möjlighet att fortbilda sig och uppdatera sina kunskaper under hela arbetslivet.

2.5 År 2008 inrättade kommissionen ett forum för en dialog mellan universiteten och näringslivet. Detta forum stöder samarbete mellan universitet och näringsliv för att hjälpa universiteten att bättre och snabbare möta efterfrågan på marknaden samt utveckla partnerskap som utnyttjar vetenskaplig och teknisk kunskap.

2.6 Deltagarna i forumet bestod av företrädare för högre utbildningsinstitutioner, företag, företagsorganisationer, mellanhänder och offentliga myndigheter. Under forumet kunde deltagarna diskutera utbyte av bästa praxis och gemensamma problem och de fick möjlighet att tillsammans finna lösningar på problemen.

3. Sammanfattning av kommissionens förslag

3.1 Kommissionen är medveten om att det behövs ett bättre samarbete mellan universiteten och näringslivet. Det behövs därför åtgärder som stöder medlemsstaternas ansträngningar för att modernisera sina system för högre utbildning.

3.2 Syftet med det aktuella meddelandet är följande:

—	Att utvärdera vad man har lärt sig under forumets första år och av annan relevant verksamhet på EU-nivå som rör utmaningarna och hindren för samarbetet mellan universiteten och näringslivet. Ett arbetsdokument från kommissionen fördjupar denna aspekt av arbetet.

—	Att lämna förslag om hur forumets arbete ska utformas framöver.

—	Att skissera konkreta uppföljande åtgärder för att stärka samarbetet mellan universiteten och näringslivet.

3.3 De viktigaste slutsatserna i rapporten som kommer att påverka forumets arbete är följande:

—	Utvecklingen av en entreprenörskultur på universiteten kräver omfattande förändringar av universitetens förvaltning och ledning.

—	Utbildning av entreprenörer ska vara omfattande och öppen för alla intresserade studerande i alla akademiska ämnen.

—	Universiteten bör engagera entreprenörer och näringslivsfolk i undervisningen om entreprenörskap.

—	Professorer och andra lärare bör dels få tillgång till utbildning i hur man undervisar om entreprenörskap, dels få kännedom om förhållandena i näringslivet.

—	Universitet och offentliga forskningsorganisationer bör ha klara långsiktiga strategier för förvaltningen av immateriella äganderättigheter.

—	De särskilda utmaningar som små och medelstora företag står inför när de ingår partnerskap med universitet måste hanteras.

—	Livslångt lärande bör integreras fullt ut i universitetens uppgifter och strategier.

—	Uppdatering/uppgradering av färdigheter bör värdesättas och erkännas på arbetsmarknaden och av arbetsgivare.

—	Livslångt lärande bör utvecklas i partnerskap med företag – universiteten kan inte ensamma utforma och tillhandahålla detta.

—	Nationella och regionala ramvillkor måste skapa en positiv miljö där universitet kan samarbeta med näringslivet.

—	Samarbetet mellan universitet och näringsliv måste ingå i institutionella strategier. Ledarskap och effektiv förvaltning av mänskliga resurser är avgörande för genomförandet.

3.4 För att underlätta diskussionen om ovanstående mål får EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet genom kommissionens planer en förstärkt struktur i form av plenarmöten och tematiska seminarier. Närvaro på webben rekommenderas. Man strävar även efter att uppmuntra till engagemang från nationella och regionala myndigheter samt aktörer från länder utanför EU.

3.5 Baserat på resultaten från forumet planerar kommissionen att utreda nya former för strukturerade partnerskap mellan universitet och näringslivet, särskilt små och medelstora företag, och att undersöka i vilken grad dessa partnerskap skulle kunna stödjas genom EU-program. Kommissionen kommer även att utreda om räckvidden för dialogen med företag skulle kunna utvidgas till att omfatta även andra delar av utbildningen.

4. EESK:s allmänna kommentarer och observationer

4.1 EESK välkomnar kommissionens strävan att förbättra förbindelserna mellan högskolor och företag. Kommittén är dock oroad över att meddelandet i huvudsak endast bekräftar den kritik som framförts i tidigare dokument och även kommer fram till samma slutsatser: ”Vi har ett problem och någonting måste göras åt detta”. Kommittén är ändå bekymrad över att det, när kommissionen i sitt meddelande föreslår vissa åtgärder för att förbättra samarbetet mellan de högre utbildningsinstitutionerna och företagen, handlar om en unilateral strategi, t.ex. ”universiteten ska anta samma ledningsstrukturer som företagen, de ska göra det lättare att direkt involvera specialister med praktisk erfarenhet och införa företagarutbildning” (se punkt 3.3).

4.2 EESK befarar att meddelandet är alltför teoretiskt och att rekommendationerna är alltför vaga och öppna för olika tolkningar. Användningen av begreppet ”universitet” som syftar på alla högre utbildningsinstitutioner, oberoende av deras namn eller ställning i medlemsstaterna, är förvirrande. Olika högre utbildningsinstitutioner erbjuder företagen olika typer av tjänster. Institutioner som är specialiserade på kompetensinriktad utbildning erbjuder sålunda andra produkter än institutioner som fokuserar på kunskapsbaserade kurser. Den främsta funktionen hos de klassiska universiteten, där de humanistiska och sociala vetenskaperna och grundforskningen dominerar, är till exempel att producera kunskap och bevara den kulturella kontinuiteten.

4.3 De flesta arbetsgivare är medvetna om den traditionella uppdelningen mellan universitet och andra former av högre utbildning. De förväntar sig att universiteten erbjuder en sådan utbildning att studenterna utexamineras med djupgående kunskaper inom sitt ämne. De ser examen snarare som ett tecken på potential än som ett bevis på kompetens, medan de förväntar sig att kvalifikationer inom högre utbildning och yrkeskvalifikationer visar på kompetens att utföra uppgifter. Meddelandet och det tillhörande arbetsdokumentet bidrar inte till att klargöra några av dessa frågor.

4.4 Kommittén är medveten om problemen med den så kallade bolagiseringen av universiteten. EESK anser inte att förflyttningen av utbildningsprocesser och förfaranden från USA och tillämpning av dessa som sådana i EU kommer att fungera. De europeiska universiteten måste finna ett nytt sätt att samarbeta med näringslivet och förbättra de tjänster, kvalifikationer och resultat som de erbjuder utan att detta skadar deras kapacitet att bedriva grundforskning, vilket är av yttersta vikt för att unionen ska klara sig i den globala konkurrensen.

4.5 I dagens ekonomiska klimat är alla europeiska högskolor tvungna att bli mer ”kundorienterade” och mer medvetna om sina kostnader och vinster för samhället. Forumet för universitet och näringsliv borde vara de perfekta partnerna för att hjälpa högskolorna i denna nya roll. Kundbegreppet bör dock definieras – ur både allmänhetens, arbetsgivarens och den enskilde studentens perspektiv.

4.6 Dessa prioritetsförändringar kommer att få ekonomiska konsekvenser för universiteten. En avgörande fråga som noggrant måste ses över är i vilken utsträckning marknaden bör avgöra de akademiska prioriteringarna. En fokusering uteslutande på konkurrenskraft och företagsinriktning som absoluta normer skulle kunna leda till en begränsning av läroplanen och forskningsområdena. Denna trend illustreras av den tillbakagång för de klassiska läroämnena som kan observeras i hela världen. Processen (4) är inte begränsad enbart till de humanistiska läroämnena, utan kan också observeras bland de klassiska vetenskapliga ämnena kemi, fysik och matematik samt i fråga om ekonomi och andra samhällsvetenskaper.

4.7 I meddelandet konstaterar kommissionen att det huvudsakliga målet med alla rekommendationer är att göra de europeiska universiteten till ”avgörande drivkrafter bakom EU:s ambition att bli världens ledande kunskapsbaserade ekonomi och samhälle”. Även om detta kan förefalla att vara ett mycket lovvärt mål, finns det en oro över att enbart universiteten har angetts som ”drivkrafterna”. Kommittén skulle föredra ett jämlikt partnerskap mellan näringsliv och universitet, där båda är medvetna om sina starka och svaga sidor och där båda är lika stora drivkrafter för förändring. Företagen skulle tillhandahålla praktisk erfarenhet och kunskap om marknaden medan universiteten skulle erbjuda intellektuellt innehåll och stöd. EESK påminner dock om att ”drivkraften” i EU:s ambition också består av en rad andra faktorer, inte bara företagen och högskolorna. Ambitionen bör betraktas mot bakgrund av EU:s och medlemsstaternas politik på en rad olika områden, framför allt mot bakgrund av samhällets stöd till utbildning och till att lösa arbetslöshetsproblemet.

4.8 Kommittén erkänner behovet av att se till att det som lärs ut leder till anställbarhet samt hänvisningarna till resultat i arbetsdokumentet (5.2/5.2.3/5.5.5), men anser alltjämt att detta inte kan vara universitetens enda roll. EESK undrar emellertid hur och av vem dessa resultat kommer att definieras samt hur yrkesutbildning och yrkeskvalifikationer kommer att passa in i en slutlig modell för universitetsutbildning och -kvalifikationer samt yrkesutbildning och -kvalifikationer. Kommittén anser att dessa definitioner är av avgörande betydelse om man ska kunna anpassa utbildningskvalifikationerna efter arbetsgivarnas behov, framför allt i fråga om små och medelstora företag samt mikroföretag, men noterar att det med beaktande av utbildningarnas längd och utvecklingen inom de europeiska icke-harmoniserade arbetsmarknaderna kommer att bli svårt att skapa samstämmighet mellan utbildningarna och de arbetstillfällen som företagen erbjuder. Universiteten måste ta hänsyn till de aktuella krav som ett näringsliv under förändring ställer på studerandena och de nyutexaminerade genom att inom ämnesområden med anknytning till näringslivet tillhandahålla de teoretiska kunskaper som behövs.

4.9 Livslångt lärande är viktigt för näringsliv och medborgare, men meddelandet tar inte upp problemet med likvärdig tillgång. Detta är ett allvarligt problem speciellt i fråga om de medborgare som inte har någon universitetsutbildning. Om det inte finns några särskilda rekommendationer om detta kommer de som redan har en universitetsexamen att få mer hjälp och utbildning, medan de som saknar universitetsutbildning varken kommer att få tillgång till universiteten eller till andra universitetsprogram för livslångt lärande.

4.10 Enligt förslagen verkar det finnas ett antagande om att kommissionen ska kunna fastställa de särskilda områdena med kunskapsbrist endast genom att samråda med arbetsgivare och universitetsvärlden. Det förefaller ologiskt att kommissionen samtidigt som den förespråkar mer vetenskaplig forskning undviker att rekommendera någon som helst användning av vetenskaplig teknik för att fastställa exakt var kompetensbristerna finns och för att bidra till att utforma utbildningen så att den åtgärdar dessa brister. Genom att inrätta institutioner (t.ex. föreningar) vid högskolorna i samarbete med större företag kan man identifiera vilken kompetens studenterna behöver i praktiken så att de bättre motsvarar ekonomins krav. Dessutom kan dessa institutioner underlätta kontakterna mellan nyutexaminerade studenter och företag.

4.11 Denna brist på faktaunderlag är särskilt påtaglig i samband med livslångt lärande. Det behövs empirisk forskning för att tydligt fastställa vilka åtgärder som redan vidtas inom näringslivet och vilka åtgärder som behöver vidtas. Då detta har gjorts bör utbildningen och därav följande kvalifikationer utformas så att de leder till de resultat som definierats. På grund av de praktiska aspekterna av att definiera dessa företagsresultat är det viktigt att företagen spelar sin roll i utvecklingsprocessen och definierar dessa mål. Information till berörda parter kommer att spela en avgörande roll. Om man t.ex. vet att en sektor är i stort behov av arbetskraft, såsom sjöfartssektorn, bör potentiella ”studerande” informeras om vilka (nationella eller europeiska) universitet som handhar utbildningen av den arbetskraft som behövs för dessa mycket skiftande och i vissa fall högt kvalificerade yrken.

4.12 I kommissionens meddelande (punkt 2) konstateras följande: ”I samarbetet mellan universiteten och näringslivet möts två miljöer med markanta skillnader i kultur, värderingar och uppgifter.” Därefter beskriver man i detalj hur partnerskap mellan de två områdena har skapats, varefter man erkänner följande: ”Men samarbetsnivåerna skiljer sig mycket åt mellan de enskilda länderna, mellan universitet och mellan olika akademiska ämnen. Dessutom har samarbetet endast haft begränsad inverkan på förvaltning eller organisationskulturer i de två berörda sektorerna. Det är få universitet som har en heltäckande strategi för samarbete med näringslivet; de som har en sådan är koncentrerade i ett mindre antal medlemsstater.”

4.13 Detta konstaterande illustrerar ett av de största problemen i förbindelserna mellan universitet och företag, nämligen att många traditionella universitet endast gör små eller inga försök att förstå näringslivets kultur, värderingar och motivation och anser att alla ansatser till förståelse måste komma från företagen och inte från universiteten. Ett verkligt samarbete förutsätter att företagens företrädare tar hänsyn till universitetens specifika funktion och till deras särskilda ansvar gentemot samhället samt till att högskolornas bidrag kommer företagen till godo framför allt på indirekt väg. Tills detta problem har lösts kommer alla rekommendationer om samarbete mellan universitet och näringsliv att vara av begränsad betydelse.

4.14 Detta konstaterande understryker också ett problem i det faktum att det nuvarande samarbetet grundar sig på att universiteten arbetar med stora, ofta multinationella, företag med välkända sociala och ekonomiska resultat. Detta väcker frågan: ”Har små och medelstora företag samt mikroföretag någon möjlighet att påverka universiteten med beaktande av att stora företag historiskt sett har haft så lite inflytande?” Detta problem tas upp i punkt 3.3: ”De särskilda utmaningar som små och medelstora företag står inför när de ingår partnerskap med universitet måste hanteras.” Det finns emellertid inga konkreta förslag om vilka dessa utmaningar och lösningar kan vara.

4.15 Det saknas en tydlig definition av begreppet små och medelstora företag i dokumentet. Begreppet nämns nio gånger i meddelandet, tio gånger i konsekvensbedömningen och 76 gånger i arbetsdokumentet, men det allmänna intrycket i kommissionens dokument är att det egentligen inte handlar om små företag utan istället om de företag som sysselsätter över 200 personer och har en omsättning som överskrider 10 miljoner euro. Den definition av små och medelstora företag som för närvarande tillämpas av Europeiska kommissionen är följande:

Företagskategori	Antal anställda	Årsomsättning		Balansomslutning
Medelstort företag	<250	50 miljoner euro	eller	43 miljoner euro
Litet företag	<50	10 miljoner euro	eller	10 miljoner euro
Mikroföretag	<10	2 miljoner euro	eller	2 miljoner euro

Högskolorna och forumet har ingen nytta av denna definition när de försöker identifiera små och medelstora företag, i synnerhet inte om de ser till årsomsättningen. Kommittén anser att den definition av små och medelstora företag som för närvarande används utgör ett hinder i identifieringen av partner inom näringslivet. En enklare definition av små och medelstora företag som återspeglar verkligheten vore därför önskvärd.

4.16 Hänvisningarna till ett ”främjande av företagande” inom hela utbildningssystemet bör analyseras grundligt och illustreras med konkreta exempel. Kommittén är nämligen tveksam till om forumet är den lämpliga platsen för att diskutera denna omfattande fråga. Behovet av att utveckla barnens kreativitet och andra färdigheter som kan komma till användning i arbetslivet i framtiden och de vuxnas behov av företagaranda i arbetet (t.ex. livslångt lärande) är två olika frågor.

4.17 Det finns en oro inom näringslivet för att ”Entreprenörskap” har blivit en ny trend inom högre utbildning. Universiteten har en roll för att främja och utveckla en entreprenörsattityd men på senare tid har detta börjat inkludera att de utbildar personer till att bli entreprenörer. Ett citat från Världsekonomiskt forum (Educating the Next Wave of Entrepreneurs, april 2009): ”De mesta man hör om entreprenörskap är helt fel. Det är inte magi, det är inte mystiskt, och det har inget att göra med gener. Det är en disciplin och som andra discipliner kan man lära sig det. Vi anser att den senaste förskjutningen hos vissa universitet i grund och botten är felaktig. Universiteten kan lära folk att utföra näringslivsrelaterade arbetsuppgifter såsom bokföring, marknadsföring och hur ledningsprocesser utförs men ingen, inte ens professorer på universiteten, kan lära folk att utvärdera och ta ekonomiska och personliga risker som alltför ofta strider mot allt logiskt förnuft.”

4.18 Kommittén hänvisar till sitt yttrande ”Partnerskap mellan utbildningsinstanser och arbetsgivare” (5), i vilket man också formulerar en rad tankar kring denna problematik.

5. Kommentarer till arbetsdokumentet

5.1 Kommittén är oroad över att det arbetsdokument som man hänvisar till i meddelandet (punkt 2) tillför föga utöver det som framförs i meddelandet. Om något, tillför arbetsdokumentet förvirring genom att göra antaganden med föga eller inga bevis som stödjer slutsatserna.

5.2 Arbetsdokumentet är uppenbarligen skrivet utifrån universitetens perspektiv om hur de kan gynnas av samarbete med näringslivet. Detta bekymrar oss eftersom arbetsdokumentet inte ger en balanserad syn på vad forumet bör göra. Utkastet för samarbetet mellan universiteten, ytterligare utbildningsinstitutioner och andra utbildningsorgan är också väldigt oklart, det är inte tydligt om utkastet föreslår att alla universitet bör bli utbildningsorgan eller om alla utbildningsorgan bör bli universitet.

5.3 EESK anser att arbetsdokumentet är ett förlorat tillfälle och att det varken erbjuder de breda näringslivsperspektiv eller lyfter fram de problem som är typiska för små och medelstora företag.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Se EESK:s yttrande om ”Universitet för Europa”, föredragande: Joost van Iersel (EUT C 128, 18.5.2010, s. 48.) och EESK:s yttrande om ”Samarbete och kunskapsöverföring mellan forskningsorganisationer, näringslivet samt små och medelstora företag – en viktig förutsättning för innovation”, föredragande: Gerd Wolf (EUT C 218, 11.9.2009).

(2) Higher Education Looking Forward: An Agenda for Future Research av John Brennan, Jürgen Enders, Christine Musselin, Ulrich Teichler och Jussi Välimaa.

(3) Meddelande av den 10 maj 2006 från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – ”Att förverkliga moderniseringsagendan för universiteten: utbildning, forskning och innovation” (KOM(2006) 208 slutlig).

(4) Wilshire, Bruce 1990. The Moral Collapse of the University: Professionalism, Purity and Alienation, Albany: State University of New York Press; Readings, Bill 1996. The University in Ruins. Cambridge: Cambridge University Press.

(5) EESK:s yttrande, föredragande: Henri Malosse (EUT C 228, 22.9.2009, s. 9.).

Bilaga

Till

yttrandet

från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag, som fått minst en fjärdedel av de avgivna rösterna, avslogs under debatten (artikel 54.3 i arbetsordningen):

Punkt 1.2

Ändra enligt följande:

” EU:s forum för dialogen mellan universiteten/högskolorna och näringslivet bör koncentrera sig på lämpliga former av samarbete och ingrepp . .”

Omröstningsresultat

Röster för: 27

Röster emot: 49

Nedlagda röster: 7

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/72

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om åtgärder mot cancer: ett europeiskt partnerskap”

KOM(2009) 291 slutlig

(2010/C 255/13)

Föredragande: Ingrid KÖSSLER

Den 24 juni 2009 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om åtgärder mot cancer: ett europeiskt partnerskap”

KOM(2009) 291 slutlig.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2009. Föredragande var Ingrid Kössler.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 176 röster för och 1 nedlagd röst:

1. Rekommendationer

1.1 EESK välkomnar kommissionens initiativ till ett partnerskap för åtgärder mot cancer. Cancer utgör en enorm belastning för den enskilda individen, det europeiska samhället och är den diagnos som skördar flest liv. 2006 var cancer den vanligaste dödsorsaken efter hjärt- och kärlsjukdomar och svarade för två av tio dödsfall bland kvinnor och tre av tio dödsfall bland män. Ca 3,2 miljoner EU-medborgare per år får diagnosen cancer (1).

EESK lyfter fram betydelsen av gemensamma åtgärder från EU:s sida genom utbyte av information, expertis och bästa praxis för att stödja medlemsstaterna i deras kamp mot cancer.

1.2.1 EESK understryker att det finns oacceptabla skillnader mellan medlemsländerna i insjuknande och dödlighet och stöder målet att alla medlemsstater ska ha integrerade cancerbekämpningsprogram när partnerskapet upplöses.

1.2.2 EESK ansluter sig till kommissionens uppfattning att en början på integrerade cancerstrategier kräver tydliga mål som drivkraft för genomförandet och för att man ska kunna bedöma om avsedda effekter har uppnåtts.

1.2.3 EESK ansluter sig till åsikten att förebyggande insatser har stor betydelse och kan uppmuntra till välmående och bidra till hälsosammare och längre enskilda liv i framtiden.

1.2.4 EESK ser partnerskapet fram till 2013 som ett viktigt led efter det första steget 2003 (2) och kan inse behovet av att fortsätta partnerskapet i någon form efter det, i synnerhet med tanke på att flera mål ligger längre fram i tiden – 2020.

1.2.5 EESK vill framhäva betydelsen av en hälsosam livsstil och ser partnerskapet som viktigt för att övertyga nationella ledare och verksamma inom folkhälsoområdet om att göra mer i våra medlemsländer.

1.2.6 EESK vill understryka att partnerskapet stöder artikel 152 om folkhälsa som framhäver att gemenskapens insatser ska inriktas på att förbättra folkhälsan.

1.2.7 EESK vill stödja partnerskapet och vill aktivt bidra genom sina förgreningar i det civila samhället på lokal och nationell nivå.

1.2.8 EESK vill peka på vikten av att utnyttja de strukturella fonderna som är öronmärkta för infrastrukturen inom hälsosektorn och utbildning men konstaterar att dessa fonder inte utnyttjas tillräckligt inom medlemsstaterna.

2. Allmän bakgrund

2.1 EESK poängterar än en gång att cancer berör och drabbar många individer och deras närstående. Det är ett stort hälso- och samhällsproblem och är den diagnos som skördar flest liv i arbetsför ålder.

2.2 Det höga antalet cancerfall får därför också mycket stora samhällsekonomiska konsekvenser i medlemsländerna.

2.3 Att cancersjukdomarna förväntas öka kommer att ge ytterligare svåra konsekvenser.

2.4 Effektiv prevention kan förhindra närmare en tredjedel av alla cancerfall och genom tidig upptäckt kan ytterligare en tredjedel behandlas framgångsrikt och ofta även botas.

2.5 De fyra vanligaste cancerformerna i EU är: bröstcancer, tjock- och ändtarmscancer, lungcancer och prostatacancer.

2.6 De cancerformer som orsakade flest dödsfall i EU-27 är räknat i dödstal lungcancer, tjock- och ändtarmscancer, bröstcancer, prostatacancer och magsäckscancer (1).

2.7 Insjuknandet och dödsfallen i alla dessa fem cancerformer kan minska via förbättrad livsstil.

2.8 Lungcancer är den cancerform som flest avlider av i EU. Nästan en femtedel av alla dödsfall under 2006 berodde på lungcancer och majoriteten av dem orsakades av rökning. Ca 335 000 personer avlider varje år i sjukdomen i Europa (1).

3. Sammanfattning av kommissionsdokumentet

3.1 Europeiska kommissionens förslag om ett europeiskt partnerskap för åtgärder mot cancer 2009–2013 syftar till att stödja medlemsstaterna i arbetet med att ta fram integrerade cancerbekämpningsprogram som skulle minska cancerbördan i EU. Målsättningen är en 15-procentig minskning fram till 2020 (510 000 nya fall).

3.2 Det föreslås att åtgärder vidtas på följande fyra områden (för vilka mål fastställts):

Område 1: Hälsofrämjande åtgärder och tidig upptäckt

Mål: Förbättrat genomförande av rådets rekommendation om cancerscreening och stöd till storskaliga informationskampanjer om cancerscreening, som riktar sig till allmänheten och vårdgivarna.

Område 2: Kartläggning och spridning av bästa praxis

Mål: Att motverka bristande jämlikhet när det gäller dödlighet i cancer genom att minska skillnaderna mellan medlemsstaterna med de bästa respektive sämsta resultaten.

Område 3: Samarbete och samordning i cancerforskningen

Mål: Att åstadkomma samordning av en tredjedel av forskningen från alla finansieringskällor fram till 2013.

Område 4: Ett system för jämförelse

Mål: Att garantera korrekta och jämförbara data om cancer.

4. Hälsa och tidig upptäckt

4.1 EESK anser att en horisontell strategi behövs för att minska cancerbördan i hela EU.

4.2 Cancer kan orsakas av många faktorer men kan i en del fall förebyggas. Preventionen bör därför inriktas på livsstil, arbetsförhållanden och miljö.

4.3 Det förebyggande arbetet bör genomsyras av principen om Health in All Policies (HIAP) – och partnerskapet kan stärkas genom mainstreaming av hälsopolicyn inom andra områden t.ex. miljö, jordbruk på både nationell och europeisk nivå i enlighet med EU:s hälsostrategi.

4.4 EESK anser att det är speciellt viktigt att inrikta preventionen på livsstilsfrågor som ökar risken att få cancer. Det är särskilt att viktigt att göra den unga generationen medveten om att en hälsosam livsstil minskar risken att få cancer. En sådan kunskap hos unga människor, som så småningom kommer att bli föräldrar, kan få stor betydelse för deras barn och kommande generationer.

4.5 Det finns i dag kunskap om faktorer som ökar risken att få cancer. Den absolut största riskfaktorn är rökning.

4.6 Andra riskfaktorer är fetma, fysisk inaktivitet, överdrivet solande och högt intag av alkohol.

4.7 Det är ojämförligt störst antal liv som skördas via bruket av tobak, övervikt och för litet intag av frukt och grönsaker och hög exponering för solljus.

4.8 EESK anser det viktigt att partnerskapet har fokus på förebyggande och kontroll.

4.9 Kommittén är positiv till att övergripande mål föreslås för prevention och screening och framhåller därför vikten av att hitta indikatorer för att följa upp målen i medlemsländerna.

4.10 Förebyggande och tidig upptäckt (screening) är avgörande för möjligheten till framgångsrik behandling och tillfrisknande.

4.11 EESK vill erinra om att bildvarning på cigarrettpaket rekommenderas av EU sedan 2001. Bara tre medlemsländer använder sig av det. Det antalet medlemsländer bör ökas. Bildvarning fungerar också bra för barn och gör intryck även innan de uppnått läsförmåga.

4.12 EESK vill påpeka betydelsen av åtgärder mot andrahandsrökning.

4.13 EESK anser det viktigt att unga ska få en bättre livsstil genom att införa livsstilsundervisning inom medlemsländernas skolsystem för att tidigt informera och sprida kunskap som förlänger livet. Information om risker med rökning, osunda matvanor, små fruktintag och information om solljusets negativa sidor bör gå ut redan tidigt i livet. Minst 2–3 timmars gymnastik per vecka bör införas i grundskolan i medlemsländerna. Fysisk aktivitet och intresse för friluftsliv och idrott bidrar till minskad övervikt även i vuxen ålder.

4.14 EESK pekar på den viktiga roll som forskare, folkhälsoarbetare, patientorganisationer, ekonomer, lärare, hälso- och sjukvårdspersonal, tillsynsansvariga, politiker, andra beslutsfattare och det civila samhället har för att omsätta partnerskapets mål till praktiskt arbete i medlemsländerna.

4.15 EESK vill framhäva betydelsen av patientorganisationer på Europanivå och att de kan spela en viktig roll för partnerskapet. Även andra frivilliga organisationer och nätverk kan spela en viktig roll för att föra ut budskapet om hur man kan förhindra insjuknande i cancer och betydelsen av tidig upptäckt. Kommittén vill även peka på den roll som media kan spela för att förbättra medvetandet om en hälsosam livsstil och tidig upptäckt liksom för att förbättra de förebyggande insatserna.

4.16 EESK framhåller att effektiva preventionsinsatser räddar liv på 20–30 års sikt samt att de innebär ekonomiska fördelar eftersom kostnaderna för förebyggande insatser är betydligt lägre än för behandling av sjukdomen.

4.17 EESK vill framhäva vikten av att hitta indikatorer som man kan följa över tid när det gäller primärprevention. För att mäta primärpreventionens insatser över tid i medlemsländerna föreslås att medlemsländerna med jämna intervall mäter antalet 15-åringar som röker respektive något mått på övervikt (t.ex. BMI). Möjligen kan mödravården runtom i medlemsländerna vara ett sätt att följa kvinnors övervikt och rekrytering till militären ett sätt att följa männens trend över tid.

Screening

4.18 EESK vill framhäva att screening är en investering för bättre hälsa och undvikande av sjukdom för den enskilde.

4.19 EESK anser att det är viktigt att de screeningprogram som införs ska vara utvärderingsbara.

4.20 EESK instämmer i att screeningprogrammen som föreslås bör nå så många som möjligt när det gäller bröstcancer, livmoderhalscancer och tjock- och ändtarmscancer i enlighet med rådets rekommendation om cancerscreening fram till 2013. Tydliga mål fastlades redan 2003 som inte uppnåtts.

4.21 EESK instämmer i att medlemsstaterna bör öka sina insatser för att till fullo genomföra rådets rekommendation om cancerscreening senast 2013. EESK efterlyser rimliga delmål i alla medlemsländer för arbetet i denna riktning.

4.22 EESK anser att det är viktigt med riktad information och stöd till utsatta grupper, så att även de blir medvetna om fördelen med att delta i screening. Det är också viktigt att uppmärksamma den stress och de påfrestningar som oro för cancersjukdomen kan medföra.

4.23 EESK anser att eventuella framtida screeningprogram som rekommenderas på EU-nivå bör vara evidensbaserade. EESK skulle önska för framtida introduktion av screeningprogram att EU rekommenderar åldersintervall i samband med introduktion för medlemsländerna. Gemensamma åldersintervall och kallelseintervall i medlemsländerna skulle minska skillnader i resultat och också gynna forskningen.

4.24 Kommittén ställer sig positiv till ett frivilligt europeiskt pilotackrediteringssystem.

5. Identifiera och sprida bästa praxis

5.1 EESK instämmer i målet att motverka bristande jämlikhet när det gäller dödlighet i cancer genom att minska skillnaderna mellan medlemsstaterna.

5.2 EESK vill framhäva vikten av att alla medlemsländer börjar mäta och införa cancerregister för att dessa mål ska kunna nås. Allt bygger på öppna och korrekta öppna jämförelser. Ett minimum för att nå målen är att det i varje medlemsland finns/byggs upp populationsregister, registrering av nya cancerfall samt dödsorsaksregister. På så sätt kan man få korrekta data om incidens, prevalens, överlevnad och dödlighet. EESK föreslår att även sjukhusens register kopplas in i ett senare skede och då skulle strategierna kunna bli än mer jämförbara och behandlingar kunna jämföras.

5.3 EESK instämmer i kartläggningen av hinder för insamling av data och föreslår riktade satsningar för att de medlemsländer som inte har register kan införa dem snabbt.

5.4 EESK instämmer i vikten av att samla in data för samhällskostnader för cancer. Det gynnar frågan och kan underbygga vidden av detta samhällsproblem.

5.5 EESK stöder förslaget om en undersökning av inställningen i EU till registrering av cancerdata. Där kan de nordiska medlemsländernas erfarenheter lyftas fram som goda exempel.

5.6 EESK instämmer i att cancer har många bidragande orsaker såsom livsstil, arbetsförhållanden och miljö och att preventionsarbetet därför bör bedrivas på bred front.

5.7 EESK vill särskilt understryka betydelsen av förebyggande insatser på tobaksområdet. I många medlemsländer, framförallt de nyare medlemsländerna, röker många. Ofta är det de mest socioekonomiskt utsatta grupperna som röker mest. Även s.k. passiv rökning innebär hälsorisker som bör uppmärksammas.

Forskning

5.8 EESK anser liksom kommissionen att kunskapsutbytet mellan länderna kan bli mycket bättre och att det är viktigt att förbättra infrastrukturen när det gäller forskning.

5.9 EESK välkomnar förslaget om stärkande av allmänhetens tillgång till information om cancerforskning, särskilt om kliniska prövningar.

5.10 EESK framhåller liksom kommissionen betydelsen av gemensamma europeiska forskningsinitiativ i fråga om prevention, t.ex. livsstilsforskning som är eftersatt och ett viktigt och strategiskt område att satsa på i enlighet med partnerskapets intentioner. Även risken för biverkningar och sena behandlingsskador behöver belysas genom forskning på området, liksom psykosociala frågor.

5.11 EESK framhåller betydelsen av konkurrens inom forskningen och menar att det är främst på infrastrukturnivå som forskningssamarbete i övrigt kan förbättras. EESK välkomnar gemensamma biobanker, underlättat utbyte av material, kunskapsutbyte, kliniska studier där enskilda medlemsländers material inte räcker till eller där det går mycket fortare om flera länder samverkar (europeiska multicenterstudier).

5.12 EESK välkomnar en instans som utvärderar forskning och vetenskaplig praxis ur europeiskt perspektiv. En sådan oberoende instans skulle kunna utvärdera och granska den totala evidensen på ett visst medicinskt område i Europa, det vill säga jämföra den utförda forskning som är gjord på området med förutbestämda kriterier på bra forskning.

5.13 EESK skulle välkomna om denna instans särskilt skulle kunna identifiera områden för strategiska EU-gemensamma forskningsprojekt inom cancer som är angelägna men där inga kommersiella intressen finns.

Jämförelser/Benchmarking

5.14 Syfte: Att garantera korrekta och jämförbara data om cancer som krävs för politiska åtgärder.

5.15 EESK understryker liksom kommissionen vikten av jämförbara data och behovet av cancerregister i medlemsländerna.

5.16 EESK pekar även på behovet av att utveckla jämförbara och utvärderingsbara indikatorer. Ett första steg är att alla medlemsländer inför cancerregister och rapporterar dem till en och samma instans. Här kan IARC och UICC vara möjliga parter att rapportera till. De arbetar båda på Europanivå.

5.17 EESK anser att öppna jämförelser har stor betydelse för att visa på och överföra exempel på bästa praxis.

5.18 Jämförbara data och ett utökat utbyte av dem har även stor betydelse för forskningen.

5.19 EESK framhåller att alla områden i vårdkedjan såsom behandling, rehabilitering och palliativ vård är viktiga för att minska den börda som cancersjukdomarna innebär och det lidande som de sjuka och närstående utsätts för. EESK önskar i ett första steg att fokus ligger på primär prevention (förebyggande) och sekundär prevention (screening) för att så tidigt som möjligt upptäcka eventuell cancersjukdom och tidigt påbörja behandling.

5.20 EESK anser att det är viktigt att insatser genom hela vårdkedjan med behandling, rehabilitering och palliativ vård liksom primär och sekundär prevention ska finnas med i de integrerade nationella cancerplanerna.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Källa: IARC 2007.

(2) Rådets rekommendation 2003/878/EG av den 2 december 2003 om cancerscreening (EUT L 327, 16.12.2003, s. 34).

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/76

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar”

KOM(2009) 380 slutlig

(2010/C 255/14)

Föredragande: Maureen O'NEILL

Den 22 juli 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar”

KOM(2009) 380 slutlig.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2009. Föredragande var Maureen O'Neill.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt.

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Slutsatser

1.1.1 EESK välkomnar kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar, eftersom det är en mycket viktig fråga inom EU som har en rad konsekvenser för individer, familjer och samhället med tanke på den åldrande befolkningen.

1.1.2 EESK konstaterar att huvudansvaret för att ta itu med demenssjukdomar och erbjuda vård ligger hos medlemsstaterna, men kommittén är samtidigt positiv till att man i meddelandet uppmärksammar EU:s roll när det gäller att stärka utvecklingen på det nationella planet.

Anmärkning beträffande terminologin: Eftersom termen Alzheimers sjukdom inte omfattar alla demenssjukdomar, hänvisas det i detta dokument till ”Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar” eller helt enkelt till ”demenssjukdomar”.

1.2 Rekommendationer (ingen prioritetsordning, utan efter ordningen i texten)

1.2.1 Kommissionen bör enligt EESK stödja informationskampanjer i syfte att öka allmänhetens kunskaper om demenssjukdomar för att kunna ställa tidigare diagnoser och begränsa stigmatisering.

1.2.2 EESK rekommenderar en utökning av de forskningsområden som erhåller stöd.

1.2.3 Den gemensamma programplaneringen inom forskningen välkomnas av EESK, som även uppmanar kommissionen att genomföra denna i god tid.

1.2.4 En rekommendation från EESK är att den öppna samordningsmetoden även bör innefatta hälsoområdet så att kommissionen aktivt kan uppmuntra utveckling av speciella nationella strategier och kvalitetsramar för demenssjukdomar.

1.2.5 Kommissionen uppmanas främja användandet av hälsoprogrammet för att utveckla vårdmodeller och arbeta aktivt med nationella regeringar när det gäller användningen av EU:s strukturfonder för att utveckla och genomföra utbildningar för demensvård på lokal nivå: i akut- och långvård och i hemmet.

1.2.6 EESK betonar vikten av att den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna även ska tillämpas på personer som lider av demenssjukdomar.

1.2.7 EESK stöder förslaget i meddelandet om att bygga upp ett europeiskt nätverk med hjälp av medlen i hälsoprogrammet.

1.2.8 Meddelandet måste spridas och genomföras på lokal, nationell, europeisk och internationell nivå i samarbete med Alzheimerorganisationer, nationella regeringar, kommissionen och andra relevanta organ, däribland EESK.

2. Bakgrund

2.1 I vitboken Tillsammans för hälsa: Strategi för EU: 2008–2013 (1) identifierade man tydligt vikten av att utveckla en bättre förståelse för de neurodegenerativa sjukdomarna, såsom Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.

2.2 Kommissionen har gjort det till en prioritet att se till att denna fråga verkligen får den uppmärksamhet som krävs med tanke på problemets omfattning och konsekvenserna för de drabbade, vårdgivarna och samhällskostnaderna.

2.3 De insatser som föreslås på lång sikt kommer att fokusera på förebyggande och icke-medicinska åtgärder, kunskaper för professionella och frivilliga vårdgivare samt betona ett samarbetsinriktat tillvägagångssätt mellan medlemsstaterna och kommissionen när det gäller forskning (2).

2.4 Kommissionen kommer även att koppla de relevanta delarna i det framtida arbetet om Alzheimers sjukdom till den europeiska pakten för mental hälsa och välbefinnande som lanserades 2008, vilket innebär ett erkännande av att mental hälsa är en aspekt av Alzheimers sjukdom.

2.5 Europarlamentet har även antagit en förklaring (3) om prioriteringarna i kampen mot Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar i syfte att markera ett politiskt engagemang när det gäller forskning, förebyggande åtgärder och socialt skydd samt för att undvika stigmatisering och betona vikten av att stödja Alzheimersföreningar.

3. Bakgrund

3.1 Demens karakteriseras av en successiv förlust av mentala funktioner som orsakas av en rad sjukdomar, av vilka den mesta kända är Alzheimers sjukdom, som drabbar omkring 50–60 % av de människor som lider av demens. Andra sjukdomar är vaskulär demens och Lewykroppsdemens. Ett projekt som genomförts av Europeiska unionens patientplattform och Alzheimer Europe med Europeiska kommissionens stöd har kartlagt de viktigaste sällsynta demensformerna (4).

3.2 År 2008 beräknades 7,3 miljoner européer (i de 27 medlemsstaterna) i åldrarna 30–99 år lida av olika demenssjukdomar. Kvinnor (4,9 miljoner) drabbas oftare än män (2,4 miljoner) (4).

3.3 På grund av den allmänna ökningen av förväntad livslängd och i takt med att de stora baby boom-generationerna åldras, beräknar man att antalet äldre kommer att öka kraftigt. Ökningen av åldersrelaterade sjukdomar, särskilt demens, kommer sannolikt att fortsätta. Aktuella prognoser förutspår att antalet drabbade kommer att fördubblas inom de kommande 20 åren. Alzheimer Disease International beräknar att 104 miljoner personer i hela världen kommer att lida av demens år 2050.

3.4 Demenssjukdomarnas nuvarande och framtida konsekvenser för anhörigvårdare och vårdpersonal samt för folkhälsan och vårdkostnaderna är mycket stora. Alzheimer Europe (2008) beräknade att de totala kostnaderna för direkt och informell vård av personer som drabbats av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar uppgick till 130 miljarder euro för EU-27 år 2005 (21 000 euro per patient och år). 56 % av dessa kostnader uppstod inom den informella vården (5).

3.5 På konferensen ”The fight against Alzheimer's disease and related disorders”, som hölls under det franska ordförandeskapet, framhölls vikten av att vi européer delar med oss av vår kunskap och mobiliserar färdigheterna och erfarenheterna i de olika medlemsstaterna för att bekämpa sjukdomen. Sammanfattningarna från konferensen diskuterades av rådet (hälso- och sjukvård) i december 2008.

3.6 Huvudansvaret för att ta itu med demenssjukdomar och erbjuda vård vilar på medlemsstaterna. När det gäller hälsa finns det emellertid enligt artikel 152 i EG-fördraget en förväntan på att EU ska ge stöd till nationella åtgärder, och enligt artikel 165 ska gemenskapen och medlemsstaterna koordinera sin forskning och tekniska utveckling för att säkerställa samordningen mellan medlemsstaternas och gemenskapens politik.

4. Kommissionens meddelande

Målet med kommissionens meddelande är att fastställa områden och åtgärder på EU-nivå som kan tillföra ett mervärde till medlemsstaternas insatser.

4.1 I meddelandet anges fem huvudfrågor som gemenskapens insatser bör bidra till att lösa:

—	Förebyggande insatser.

—	Bättre förståelse av demenssjukdomar – samordning av forskningen.

—	Spridning av bästa praxis.

—	Säkerställa rättigheterna för människor som lider av demens.

—	Upprätta ett europeiskt nätverk.

4.2 En gemensam åtgärd från Europeiska kommissionen och medlemsstaterna kommer enligt arbetsplanen för genomförandet av det andra hälsoprogrammet (2008–2013) att inledas under 2010, och den kommer att vara en del av det övergripande målet förbättrad hälsa i Lissabonstrategin (6).

5. Förebyggande insatser

För närvarande är det varken möjligt att förebygga eller bota Alzheimers sjukdom och andra former av demenssjukdomar, och kognitiva försämringar har betraktats som en oundviklig del av åldrandet. Man har dock med ökad kunskap om åldrandet och hjärnan börjat undersöka olika möjliga förebyggande åtgärder.

5.1 Eftersom demenssjukdomar i större eller mindre utsträckning kan relateras till hjärt- och kärlproblem, omfattar förebyggande åtgärder en bra kost (7), att kontrollera blodtryck och kolesterol samt att inte röka, endast dricka måttliga mängder alkohol (8) och motionera.

5.2 Andra förebyggande åtgärder omfattar social aktivitet, engagemang och stöd samt intellektuell stimulans.

5.3 God fysisk och psykisk hälsa hela livet kan medverka till att bevara de kognitiva funktionerna. Detta kallas ibland en ”sund livsstil för hjärnan” (9).

5.4 Bevis som stöder dessa strategier är fortfarande begränsade och kommissionen efterlyser en mer målinriktad forskning för bättre förståelse av de potentiella förebyggande strategierna, vilket stöds av EESK och även av Alzheimer Europe.

5.5 EESK välkomnar förslaget om att införliva demenssjukdomar i EU:s pågående och framtida insatser när det gäller förebyggande verksamhet inom hälsoområdet (inklusive utbildning) samt att samarbeta med medlemsstaterna för att utveckla och ge vägledning när det gäller så omfattande information som möjligt till allmänheten och hälso- och socialomsorgsorganisationer.

5.6 En viktig utmaning är att möjliggöra tidigare och säkrare diagnoser. Detta skulle lindra de berörda individernas och vårdgivarnas osäkerhet vid upprättandet av lämpliga rättsliga, finansiella, medicinska och andra planer.

5.7 Ett hinder för att ställa en tidig diagnos är att människor inte känner igen symptomen eller betraktar dem som en naturlig del av åldrandet. Även förnekelse och rädsla på grund av den stigmatisering som är kopplat till demenssjukdomar påverkar detta. En färsk undersökning visade att genomsnittstiden från symptom till diagnos varierade avsevärt mellan de europeiska länderna från i genomsnitt 10 månader i Tyskland till 32 månader i Storbritannien.

5.8 EESK ser dock med oro på det antal personer i hela Europa som kanske inte får någon diagnos på grund av bristande kunskaper eller tillgång till tjänster, särskilt på landsbygden och i missgynnade samhällen.

5.9 Vi stöder Alzheimer Europes uppmaning till Europeiska kommissionen och de nationella regeringarna att stödja informationskampanjer till allmänheten och en rad olika aktörer på lokal, regional och nationell nivå, inklusive media, för att man ska lära sig känna igen symptomen på demenssjukdomar på ett tidigare stadium och för att minska stigmatiseringen (10).

6. Bättre förståelse för demenssjukdomar – samordning av forskning

6.1 EESK välkomnar kommissionens engagemang i fråga om forskningsstöd via ramprogrammen när det gäller hjärnforskning, orsaker och förebyggande strategier för ett friskt åldrande och folkhälsa.

6.2 EESK framhåller dock att det även krävs forskning om effektiviteten hos olika vårdmodeller och psykosociala och icke-medicinska insatser, samt om den inverkan som demografiska förändringar såsom skilsmässa/nytt giftermål/samboende samt migration och urbanisering kan ha på demenssjukdomar och demensvård.

6.3 Trots att det har genomförts omfattande EU-finansierad forskning om informations- och kommunikationsteknik (IKT) och demensvård skulle det behövas ytterligare forskning. Forskningsresultat visar att om tekniken används på ett etiskt sätt och samordnas med vårdmodellerna kan den hjälpa personer med demenssjukdomar att göra vissa val, att tryggt kunna bo kvar hemma och förbättra livskvaliteten på en rad områden.

6.4 Kommissionens åtagande när det gäller speciella åtgärder med avseende på IKT-forskning inom såväl ramprogrammen som de omfattande pilotprojekt som har påbörjats av EU och 23 europeiska länder när det gäller IKT-produkter och -tjänster uppskattas av EESK (11).

6.5 Det är viktigt att det finns ett samarbete mellan forskningsinstituten och finansieringsorganen i medlemsstaterna eftersom förekomsten av demenssjukdomar ökar. EESK välkomnar den gemensamma programplaneringen, på frivillig basis, för att säkerställa att tillgänglig finansiering från medlemsstater och EU-program används så effektivt som möjligt.

6.6 Det är därför enligt EESK viktigt att medlemsstaterna engagerar sig i denna forskning och dess finansiering samt att de samarbetar.

7. Spridning av bästa praxis

7.1 Med hänsyn till det erkända behovet av ytterligare forskning, vikten av tidig diagnos samt utbudet av behandlingsalternativ och hälso- och socialvård i alla medlemsstater spelar den öppna samordningsmetoden en avgörande roll när det gäller effekterna av det sociala skyddet, den sociala integrationen och möjligheterna till långtidsvård.

7.2 Tillgång till högkvalitativa tjänster är oerhört viktigt för de personer lider av demenssjukdomar och deras vårdgivare. I vissa medlemsstater utgör detta en del av ett övergripande handlingsprogram, men hittills har bara två EU-länder formellt utarbetat ett handlingsprogram. Enligt EESK kan kommissionen genom att utöka den öppna samordningsmetoden så att den även innefattar hälsovård uppmuntra till utveckling av både särskilda nationella handlingsprogram och kvalitetsramar som kan utgöra riktlinjer för andra medlemsstater när det gäller förbättringar inom politik, tjänster, utbildning och forskning.

7.3 EESK välkomnar åtagandet med avseende på särskild utbildning (med en holistisk inställning till vården) av hälso- och vårdpersonal samt anhöriga till demenssjuka. När det gäller utvecklingen av vårdmodeller anser EESK att det europeiska hälsoprogrammet kan användas, men för att de ska kunna genomföras bör medlemsstaterna komplettera med medel från EU:s strukturfonder. Detta är särskilt viktigt med tanke på bristen på utbildade personer inom hälso- och sjukvård (12). Det nödvändigt att tillhandahålla utbildning och etisk träning för personal inom akut- och långtidsvård och vård i hemmet för att förbättra förståelsen av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.

7.4 Vi stöder spridning av bästa praxis när det gäller förebyggande åtgärder och tjänster som kan förbättra livskvaliteten för personer med Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.

7.5 EESK stöder också en aktivare roll för nationella, europeiska och internationella Alzheimerföreningar och andra berörda patientorganisationer. Dessa organisationer tillhandahåller en rad tjänster för personer som lider av demenssjukdomar och deras vårdgivare, och de spelar en viktig roll när det gäller att förhindra social utslagning och diskriminering och stödja rättigheterna för människor som lider av demenssjukdomar.

7.6 Dessa organisationer tillhandahåller värdefull information (13) som kan påverka forskningen, politiken och det praktiska genomförandet, och gör det möjligt för demenssjuka och deras vårdgivare att göra sina röster hörda. EESK skulle vilja ge sitt stöd och ställa sitt inflytande till förfogande genom att samarbeta med en rad organisationer i medlemsstaterna och internationellt.

7.7 EESK stöder Alzheimer Europes uppmaning till de nationella regeringarna att erkänna Alzheimerföreningars viktiga bidrag och att finansiera dem för att stödja det förväntade ökade antalet personer som kommer att påverkas av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar, med utgångspunkt i en alleuropeisk solidaritet.

8. Säkerställa att rättigheterna för människor som lider av demenssjukdomar upprätthålls

8.1 ”Först och främst är personer som lider av demenssjukdomar vänner, släktingar, grannar och medmänniskor. Det faktum att de lider av en sjukdom kommer i andra hand” (14). EESK arbetar för att människor som lider av Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar ska behandlas med värdighet och ha självbestämmanderätt.

8.2 Både diagnosen och den gradvisa förlusten av förmåga kan vara socialt isolerande och ha en negativ inverkan på såväl patienternas som vårdgivarnas hälsa och välbefinnande. Enligt EESK bör kommissionen och de nationella regeringarna informera och utbilda allmänheten för att undvika stigmatiseringen av demenssjukdomar.

8.3 Enligt EESK bör rättigheterna för personer som lider av demenssjukdomar säkerställas inom ramen för den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, som har förstärkts ytterligare genom att även omfatta rättigheter för funktionshindrade och patienträttigheter (15). Information om villkor och tillgängliga tjänster måste lämnas ut och berörda individer och vårdgivare måste vara delaktiga i de beslut som påverkar dem.

8.4 EESK stöder kommissionen i att påverka den politiska ledningen inom EU när det gäller att erkänna rätten för äldre personer med funktionsnedsättningar att upprätthålla sina rättigheter och inte utsättas för försummelse eller övergrepp (16).

9. Att upprätta ett europeiskt nätverk

9.1 Enligt EESK är det av avgörande betydelse att upprätta ett europeiskt nätverk genom hälsoprogrammet. Detta skulle möjliggöra spridning av bästa praxis och medverka till utveckling av enhetliga normer och tillvägagångssätt (17) när det gäller arbetet med sårbara äldre personer i medlemsstaterna. Det skulle även skapa möjlighet att utveckla gemensamma principer och definitioner när det gäller rättigheterna för personer som lider av demenssjukdomar.

9.2 Ett europeiskt nätverk skulle även kunna bidra till att uppnå följande i medlemsstaterna:

—	Bättre utbildning av en bredare grupp av hälso- och vårdpersonal när det gäller demenssjukdomar och om hur man kan ge stöd till drabbade och deras vårdgivare.

—	Bättre utbildning om demenssjukdomar för att undvika stigmatisering och möjliggöra säkra tidiga diagnoser.

—	Bättre samordning mellan professionell personal som arbetar med personer som lider av demenssjukdomar och deras vårdgivare så att individernas behov kan tillfredsställas (18).

9.3 Nätverket skulle kunna innefatta samarbete med nationella regeringar när det gäller utarbetandet av vårdtestamenten/viljeförklaringar för individer medan dessa fortfarande har möjlighet att ge sitt samtycke, i frågor som medicinsk behandling, omsorg, stöd, finansiella och rättsliga frågor och möjligheten att i förväg utse en pålitlig person som kan tala på deras vägnar.

9.4 Nätverket och Alzheimer Europe bör enligt EESK ha ett nära samarbete för att säkra tillgången till bra och riktig information om demenssjukdomar. Detta är nödvändigt för att undvika stigmatisering, för att uppmuntra människor att rådfråga läkare och för att sprida kännedom om de tjänster och stöd som finns tillgängliga för dem, samt för att främja individers rättigheter att behålla sin värdighet och självbestämmanderätt.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) EUT C 77, 31.3.2009, sid. 96.

(2) Dementia in Europe YearBook 2008, Alzheimer Europe.

(3) Europaparlamentets förklaring PE414.434.

(4) KOM(2009) 380 slutlig.

(5) Dementia in Europe YearBook 2008, Alzheimer Europe.

(6) Europaparlamentets och rådets beslut nr 1350/2007/EG av den 23 oktober 2007 om inrättande av ett andra gemenskapsprogram för åtgärder på hälsoområdet (2008–2013). Se http://ec.europa.eu/health/ph_information/indicators/lifeyears_en.htm.

(7) EUT C 24, 31.1.2006, s. 63.

(8) EUT C 318, 23.12.2009, s. 10.

(9) Dementia Risk Reduction: The evidence. Alzheimer’s Australia Paper den 13 september 2007.

(10) Alzheimer Europe Paris Declaration on the political priorities of the Alzheimer movement (2006).

(11) Europaparlamentets och rådets beslut nr 742/2008/EG av den 9 juli 2008, KOM(2007) 332 slutlig, EUT L 201, 30.7.2008, s. 49.

(12) EUT C 317, 23.12.2009, s. 105.

(13) Projektet European Collaboration on Dementia (EuroCoDe) arbetar för att skapa samförståndsindikatorer och genomföra gemensamma undersökningar.

(14) Dementia in Europe YearBook 2008, Alzheimer Europe.

(15) EUT C 10, 15.1.2008, s. 67.

(16) EUT C 44, 16.2.2008, s. 109.

(17) EUT C 204, 9.8.2008, s. 103.

(18) Baseline assessment of current information provision to people with dementia and their carers; Alison Bowes NHS Quality Improvement Scotland and the Dementia Services Development Centre at Stirling, Scotland.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/81

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok – Att främja ungdomars rörlighet i utbildningssyfte”

KOM(2009) 329 slutlig

(2010/C 255/15)

Föredragande: Eve PÄÄRENDSON

Den 8 juli 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok – Att främja ungdomars rörlighet i utbildningssyfte”

KOM(2009) 329 slutlig.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 december 2009. Föredragande utan studiegrupp var Eve Päärendson.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 173 röster för, 4 röster emot och 2 nedlagda röster.

1. Rekommendationer

1.1 EESK stöder helt och fullt kommissionens arbete för att främja ungdomars rörlighet i utbildningssyfte (”utbildningsrörlighet”). För att en ökad rörlighet ska kunna åstadkommas i praktiken måste potentiella värdar uppmuntras att locka ungdomar till sitt land och sina städer.

Målen för utbildningsrörligheten kan endast uppnås om det finns ett omfattande och engagerat samarbete och om insatser görs på alla nivåer (EU, medlemsstaterna, regioner, läroanstalter, arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer samt de unga själva).

1.2.1 Kommissionen och medlemsstaterna bör göra mer för att undanröja hinder för rörlighet och för att utbyta bästa praxis. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att tillämpa gemenskapslagstiftningen på ett korrekt sätt och att undanröja de administrativa och rättsliga hinder som rör uppehållstillstånd, socialförsäkringsskydd och erkännande av andra länders studentkort. Utbildningsrörlighet har på ett avgörande sätt bidragit till att Bolognaprocessen och det europeiska området för högre utbildning har kunnat genomföras med så gott resultat. Kommittén tror att rörlighet också kan bli avgörande för utvecklingen av ett europeiskt område för livslångt lärande. Genom att införa en europeisk stadga för praktikanter eller en europeisk stadga för studenter kommer likabehandling av studenter och praktikanter att kunna säkerställas. I stadgan kommer även många frågor som ses som potentiella problemområden att tas upp, till exempel erkännande av examensbevis, sjukvård och studentstöd.

1.2.2 För att både formellt och icke-formellt lärande ska kunna valideras och erkännas måste Lissabonkonventionen om erkännande av utbildningsbevis formellt erkännas, undertecknas och ratificeras.

1.3 För att skapa ett större stöd för utbildningsrörlighet, och även öka det ekonomiska stödet, är det viktigt att alla parter är medvetna om och inser på vilket sätt rörlighet kan gynna dem. Sambandet mellan utbildningsrörlighet och anställbarhet behöver klargöras och betonas ytterligare.

För att Europa ska kunna behålla sin konkurrenskraft och sin tekniskt ledande ställning är det viktigt att dels främja rörlighet bland ungdomar i Europa, dels locka hit de mest begåvade unga människorna från tredjeländer. Kommittén är av den bestämda uppfattningen att de visumproblem som hindrar rörligheten genast måste lösas. Kommittén är även övertygad om att det vore en rimlig investering att på längre sikt stegvis utvidga programmen för utbildningsrörlighet till att omfatta tredjeländer som till exempel Kina, Indien, Japan och USA.

1.4.1 EESK rekommenderar bestämt att EU vidtar kraftfulla åtgärder både för att undvika kompetensflykt från Europa och för att göra Europa till en attraktiv plats för forskare från såväl Europa som den övriga världen.

1.5 Europeiska unionen och medlemsstaterna kommer inte att kunna dra nytta av de sociala och ekonomiska vinster som en ökade utbildningsrörlighet innebär, om inte resurserna för en sådan rörlighet ökas avsevärt. I kristider krävs strukturella investeringar i bättre utbildning och ett mer konkurrenskraftigt Europa. För att förbättra finansieringen bör EU mobilisera alla befintliga mekanismer och partner samt göra rörlighet till en del av alla relevanta politikområden. Finansiering kan bl.a. komma från strukturfonderna och ramprogrammet för forskning och utveckling. ESF bör utgöra ytterligare en finansieringskälla, i första hand för yrkesutbildning, som ett komplement till den nuvarande finansieringen från programmet för livslångt lärande 2007–2013.

1.6 En ökad utbildningsrörlighet kommer endast att få positiva resultat om kvaliteten på studietiden utomlands är tillräckligt hög. EESK rekommenderar därför att alla rörlighetsprogram följer den europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet.

1.7 Kommittén föreslår även att de befintliga rörlighetsprogrammen – Erasmus, Leonardo, Comenius, Grundtvig och Marie Curie – ska revideras i syfte att förenkla förfarandena och se till att de byråkratiska hindren minimeras. Det är särskilt viktigt att utbildningsinstitutioner, lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer deltar i denna process.

1.8 Åtagandet för rörlighet bör komma till uttryck i ett ambitiöst riktmärke för rörlighet i den nya strategiska ramen för europeiskt utbildningssamarbete (utbildning 2020). Detta riktmärke bör göra skillnad på olika målgrupper (studenter på yrkesutbildningar, lärare, icke-formell utbildning, högskoleutbildning och skolelever) och baseras på mycket mer fullständiga statistiska uppgifter.

1.9 För att kännedomen om stödprogram för utbildningsrörlighet ska spridas och för att fler unga ska åka utomlands för att studera behövs det effektivare informationsinsatser än hittills.

1.10 EESK stöder inrättandet av en gemensam europeisk webbportal där all information om europeiska program för utbildningsrörlighet finns lättillgänglig, och där företag kan hitta information (meritförteckningar) om ungdomar som söker praktik- eller lärlingsplatser och vice versa. Europeiska företagsnätverk (inklusive de små och medelstora företagens organisationer) och yrkesfolk i Europa bör uppmuntras att lägga till information om program för rörlighet i utbildningssyfte på sina webbplatser och att sprida information om detta bland sina medlemmar.

1.11 För att förbättra den politiska processen efter offentliggörandet av grönboken, rekommenderar EESK att begreppet utbildningsrörlighet definieras och att den åldersgrupp som begreppet omfattar tydligt anges.

1.12 Kommittén är övertygad om att språkundervisning måste prioriteras i läroplanerna vid utbildningsinstitutioner på alla nivåer för att främja utbildningsrörlighet. EESK rekommenderar att man undersöker möjligheterna att införa ett obligatoriskt år utomlands för språklärare vid alla institutioner för högre utbildning och att man uppmanar medlemsstaterna att i utbildningspolitiken satsa mycket mer på att uppnå målet att alla EU-medborgare ska tala minst två främmande EU-språk.

2. Sammanfattning av kommissionens grönbok

2.1 Den 8 juli 2009 offentliggjorde Europeiska kommissionen en grönbok om att främja ungdomars utbildningsrörlighet. Avsikten är att inleda en diskussion om hur man bäst kan förbättra möjligheterna för unga människor i Europa att utveckla sina kunskaper och färdigheter genom att vistas i ett annat land för studier, arbete, samhällsarbete eller fortbildning inom ramen för livslångt lärande.

2.2 Grönboken är tänkt att vara så omfattande som möjligt, eftersom syftet är att se över situationen för alla ungdomar i alla olika lärmiljöer, det vill säga i skolan, på kandidat-, master- och doktorandnivån på universiteten, inom ungdomsutbyten, volontärarbete eller yrkesutbildning samt situationen för praktikanter och lärlingar, både inom och utanför Europeiska unionen (1). Målet med grönboken är att främja organiserad utbildningsrörlighet. Huvudsakligen avses fysisk rörlighet för unga människor (i åldern 16–35 år), men värdet av virtuell rörlighet erkänns också (utveckling av partnerskap, utbildningsprojekt och e-vänskolekontakter). Syftet är att inleda en undersökning av hur man på bättre sätt kan mobilisera befintliga och nya mekanismer och instrument för att främja ungdomsrörlighet och hur myndigheter på olika nivåer – EU-nivån och den nationella, regionala och lokala nivån – kan mobiliseras tillsammans med andra intressenter, t.ex. näringslivet, det civila samhället eller privatpersoner. Grönboken belyser ett antal områden där det behövs ytterligare insatser och föreslår möjliga tillvägagångssätt. Exempel på bra lösningar ges när sådana finns. Finansieringsmöjligheter, utbildningsprogram och praktisk rådgivning finns för ungdomar som deltar i rörlighetsprogram, men dessa möjligheter måste bli mer välkända och lättillgängliga.

2.3 Erasmusprogrammet, som nu har 20 år på nacken, har visat vilka positiva effekter som utbildningsrörlighet på högskole- och universitetsnivå medför. I rapporten om Lissabonstrategin från december 2007 framhöll Europeiska kommissionen att rörlighet av Erasmustyp bör bli ett naturligt inslag i universitetsutbildningen (2). Kommissionen har betonat vikten av att investera i utbildning, dvs. att bekämpa den pågående ekonomiska krisen genom att satsa på kunskaper och färdigheter. Alla unga människor i Europa bör få möjlighet att delta i rörlighetsprogram i utbildningssyfte för att den framtida konkurrenskraften och sammanhållningen i EU ska kunna säkerställas. Rörlighet bör bli regel snarare än undantag (3), och rörlighet för kunskap bör bli en femte frihet i EU.

2.4 I Leuven-kommunikén, som ministrarna med ansvar för högre utbildning i de länder som deltar i Bolognaprocessen antog den 29 april 2009, fastslås att år 2020 bör minst 20 % av dem som avslutar en universitetsutbildning inom det europeiska området för högre utbildning ha tillbringat en studie- eller yrkesutbildningsperiod utomlands (4).

2.5 Genom grönboken inleds därför ett offentligt samråd där kommissionen vill ha synpunkter på följande frågor:

—	Hur kan man uppmuntra fler unga människor att studera, vidareutbilda sig, delta i volontärverksamhet eller arbeta utomlands?

—	Vilka är de största hindren för rörlighet som måste undanröjas?

—

Hur kan samtliga berörda parter – skolor, universitet, företag och företagsorganisationer, statliga myndigheter, lokala myndigheter, det civila samhällets organisationer och andra – samarbeta närmare och mer effektivt, i synnerhet för att locka unga människor från andra länder att komma och skaffa sig erfarenhet hos dem? En annan närliggande fråga är hur företag kan motiveras att ta emot deltagare i rörlighetsprogram, till exempel unga företagare och lärlingar.

3. Rörlighet: fördelar, hinder och hot

3.1 Som grönboken så riktigt påpekar är utbildningsrörlighet ”ett av de viktigaste sätt på vilka individer, särskilt ungdomar, kan bli mer anställbara och utvecklas som människor”.

Att åka till ett annat land för studier, som en del av sitt arbete, för att skaffa sig ytterligare arbetslivserfarenhet eller för volontärverksamhet innebär en verklig chans för unga människor att vidga sina vyer. Enligt statistiken i grönboken deltog dock år 2006 endast 310 000 ungdomar i de befintliga rörlighetsprogrammen (5), vilket motsvarar så lite som 0,3 % av alla i åldern 16–29 år i EU. Eurostats uppgifter visar att ytterligare 550 000 universitetsstudenter varje år studerar utomlands utanför dessa program.

3.2.1 Rörligheten är emellertid fortfarande låg trots en rad insatser från EU-institutionerna och andra aktörer i form av stödprogram och andra möjligheter. Rörlighetsmöjligheterna är större för vissa studenter än för andra. Exempelvis stöter deltagare i yrkesutbildning eller lärlingar fortfarande på många praktiska hinder, inte minst på grund av att omkring 80 % av finansieringen är avsatt för högre utbildning.

3.3 Grönboken ska bidra till att ungdomar i Europa betraktar studier eller arbete utomlands som ett naturligt steg snarare än ett undantag. Unga människor behöver få klart för sig att rörlighet skulle gynna dem på många sätt, bland annat genom att de förbättrar sina språkkunskaper och andra färdigheter och att de får en ökad interkulturell kompetens som de kommer att ha nytta av hela livet i en alltmer mångkulturell värld. Rörlighet i yrkesutbildningssyfte skapar rätt mentalitet hos unga människor, t.ex. förmåga att ta egna initiativ, vilket gör dem utåtriktade och självsäkra. Erfarenheter visar att människor som har studerat utomlands ofta är mer rörliga i sitt yrkesliv.

3.4 EESK stöder till fullo en ökad rörlighet i utbildnings- och arbetslivserfarenhetssyfte för unga människor, eftersom detta skulle öka rörligheten i alla åldersgrupper. För att en ökad rörlighet ska kunna uppnås i praktiken måste potentiella värdar uppmuntras att locka ungdomar till sina länder och städer.

De största vinnarna när det gäller utbildningsrörlighet är unga människor, utbildnings- och forskningsinstitutioner och företag. På längre sikt kommer rörligheten att förbättra EU:s konkurrenskraft genom att det kunskapsintensiva samhället byggs upp, samt främja EU-medborgarskapet genom att Europas identitet stärks och en mer positiv inställning till Europa skapas bland medborgarna. Rörlighet främjar också språkinlärning och flerspråkighet.

3.5.1 Utbildningsrörlighet bidrar till fri rörlighet för kunskap, vilket kan betraktas som EU:s femte frihet. För att kunna främja utbildningsrörlighet måste utbildningssystem och utbildningsinstitutioner bli öppnare, inte minst för att öka samarbetet mellan läroanstalter och göra deras arbete mer effektivt. Rörlighet mellan företag samt mellan företag och utbildnings- och forskningsinstitutioner kommer också att få betydligt större inverkan på bildandet av olika grupperingar och teknikpartnerskap, vilket kommer att stärka Europas konkurrenskraft och innovationsförmåga.

3.5.2 Ökad rörlighet kommer särskilt att gynna ledande akademiska institutioner genom att de får en större kulturell mångfald och möjlighet att rekrytera verkligt framstående forskarlag. En ökad rörlighet kommer också att vara till fördel för företag som strävar efter kulturell mångfald och flerspråkighet och för alla företag som bedriver internationell handel. I en värld där EU:s konkurrenskraft utmanas i allt högre grad från länder som utvecklas snabbt – Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika och snart många fler – ligger EU-företagens framtid (framför allt när det gäller arbetstillfällen av hög kvalitet) i att antingen få en ledande ställning när det gäller ny teknik och mycket specialiserad tillverkning, vilket är starkt beroende av att EU behåller sin framskjutna position inom forskning och utveckling, eller inom den bredare tjänstesektorn.

Det kommer dock att finnas hinder och faror som man måste undanröja och avvärja:

—	Spetsforskning samt tillhörande undervisning och inlärning kan komma att koncentreras till färre elitinriktade spetsforskningscentrum i Europa när de särskilt begåvade studenterna strömmar dit, på bekostnad av många mindre välkända institutioner.

—	Studier kan i allt högre grad komma att bedrivas på de stora världsspråken (framför allt engelska, franska, spanska och tyska) på bekostnad av de medlemsstater vars språk inte talas i någon större utsträckning utanför landets gränser.

—

På grund av en ökande inriktning på engelska kan rörliga studenter och forskare komma att lockas att flytta till andra delar av världen där engelska språket används, bland annat USA, Kina, Japan, andra delar av Östasien osv. Det kan då bli svårt att så småningom locka dessa människor tillbaka till Europa. All utveckling på EU-nivå som avser rörlighet måste omfatta tillräckliga incitament för att förmå rörliga akademiker att bosätta sig i EU på lång sikt.

—	Kompetensflykten kan öka när arbetstillfällena blir fler i de så kallade ”medelinkomstländerna” (6) bland utvecklingsländerna.

—	Det är framför allt studenter inom humanistiska, inte vetenskapliga, ämnen som drar nytta av rörligheten, inte minst eftersom många småföretag inom vetenskapssektorn endast har råd att anställa människor med kärnkompetens och hellre köper in tjänster som kräver till exempel språkkunskaper utifrån.

3.6.1 För att Europa ska kunna behålla sin tekniskt ledande ställning är det mycket viktigt att understödja de mest begåvade studenterna. I dag anses USA fortfarande leda det så kallade ”kriget om talangerna”. Omkring 400 000 européer med en vetenskaplig eller teknisk utbildning bor och arbetar i USA. Bland värdens 50 främsta universitet ligger 36 i USA, jämfört med endast 10 i EU. USA:s ledande position kommer dock att utmanas. Det är inte längre bara västvärlden som slåss om talangerna. Kina, Indien, Brasilien, Ryssland och andra länder börjar hävda sig med besked i den globala jakten på innovation och talang. Företag i Europa kommer att mötas av mycket hård konkurrens när det gäller att utveckla, locka till sig och hålla kvar talanger.

Trots att många försök redan gjorts för att undanröja hinder genom stödprogram (7) och andra verktyg (8) som främjar utbildningsrörlighet återstår fortfarande andra hinder, bland annat

—	rättsliga hinder (administrativa bördor),

—	praktiska hinder (språkkunskaper, kulturella skillnader, otillräcklig finansiering, ekonomisk ojämlikhet, svårigheter att överföra finansiella medel, brist på lättillgänglig information om rörlighetsprogram – särskilt brist på bra webbplatser),

—	hinder som avser ömsesidigt erkännande av kvalifikationer,

—	erkännande av utbildningsrörlighet i nationella läroplaner samt problem med uppehållstillstånd,

—	stora skillnader i system för finansiering och kontroll av universitet i Europa – vissa är oberoende (som i Storbritannien) medan andra är mer statligt kontrollerade,

—	otillräckligt engagemang från medlemsstaterna (9) och den privata sektorn (10).

3.7.1 Språksvårigheter är ett stort hinder för utbildningsrörlighet (11), eftersom inlärningserfarenheterna och de sociala erfarenheterna för de studerande blir starkt begränsade om de inte talar värdlandets språk. Det är anmärkningsvärt att endast 18 % av EU-medborgarna har flyttat från sin region, medan endast 4 % har flyttat till ett annat medlemsland än det land där de är födda och endast 3 % har flyttat utanför EU. I USA bor 32 % av medborgarna i en annan delstat än den där de är födda. Denna skillnad kan i grunden bero på EU:s språkliga mångfald (12).

Det största hindret som måste undanröjas kommer dock att vara att se till att utlandsvistelsen inte blir en negativ upplevelse för studenterna av någon anledning. Negativa berättelser kommer att bli kontraproduktiva, särskilt om de mer utsatta studenterna – exempelvis funktionshindrade, studenter som tillhör en minoritetsgrupp när det gäller sexuell läggning, som har begränsade ekonomiska resurser eller tillhör en etnisk minoritet eller studenter som tillhör en annan missgynnad grupp – får dåliga erfarenheter av sin utlandsvistelse, och detta kommer att göra mycket mer skada än nytta. Utlandsvistelsen måste också vara lång nog för att studenterna ska kunna utveckla nya idéer och bli mer flexibla i sitt förhållningssätt och sina attityder. Virtuell rörlighet kan vara ett värdefullt verktyg för unga människor med funktionshinder. Unga människor som inte har möjlighet till fysisk rörlighet kan delta i virtuell rörlighet med hjälp av IT-verktyg. Virtuell utbildningsrörlighet får inte ersätta fysisk utbildningsrörlighet.

3.8.1 För yngre studerande, i synnerhet ungdomar i skolåldern, är det särskilt viktigt att se till att de får tillräcklig rådgivning för att klara av att flytta till en ny ort, hjälp vid språksvårigheter, ett godtagbart boende för hela utlandsvistelsen, fullt ekonomiskt stöd – utöver befintliga bidragsnivåer som kräver kompletterande resurser – och att de på ett allmänt plan tas emot väl i sin nya omgivning.

4. Lösningar: svar på grönbokens frågor

4.1 Det är viktigt att alla parter inser på vilket sätt utbildningsrörlighet kan gynna dem. Arbetsgivare, särskilt små och medelstora företag, måste övertygas om att utbildningsrörlighet kan skapa mervärde för deras företag, t.ex. genom att främja transnationella lärlingsutbildningar och praktiktjänstgöringar eller hjälpa dem att ta sig in på en ny marknad. På en fri marknad är det emellertid också viktigt att undvika överreglering på EU-nivå.

4.2 Förberedelser inför en utlandsvistelse i utbildningssyfte: information och rådgivning

4.2.1 Kommittén tror att unga människor ofta inte ens själva förstår hur rörlighet i utbildningssyfte kan gynna dem, framför allt att den gör dem mer attraktiva på arbetsmarknaden. Trots att webbportaler med information om rörlighet har upprättats (13), bland annat av Europeiska kommissionen, är det mycket tveksamt om dessa är tillräckligt användarvänliga eller lättillgängliga. EESK stöder inrättandet av en gemensam europeisk webbportal där all information om europeiska program för rörlighet i utbildningssyfte finns lättillgänglig, och där företag kan hitta information om ungdomar (studerandes meritförteckningar) som söker praktik- eller lärlingsplatser och vice versa.

4.2.2 Europeiska nätverk av företag och yrkesfolk (inklusive organisationer som företräder små och medelstora företag) bör uppmuntras att lägga till information om program för utbildningsrörlighet på sina webbplatser och att sprida information om detta bland sina medlemmar.

Det är också viktigt att ”informationskontor” tillhandahåller rådgivning för små och medelstora företag och andra intresserade företag för att uppmuntra dem att satsa mer på att erbjuda fler platser för unga människor.

4.2.3.1 Språk och kultur

4.2.3.2 Om vi verkligen vill undanröja ett av de största hindren för utbildningsrörlighet och uppnå målet att alla EU-medborgare ska tala minst två främmande EU-språk (14), rekommenderar kommittén att man undersöker möjligheterna att införa ett obligatoriskt utlandsår för språklärare vid alla institutioner för högre utbildning och att man uppmanar medlemsstaterna att i utbildningspolitiken satsa mycket mer på att uppnå målet att alla EU-medborgare ska tala minst två främmande EU-språk.

4.3 Juridiska aspekter

4.3.1 Kommittén uppmanar medlemsstaterna att tillämpa gemenskapslagstiftningen på ett korrekt sätt och vidare att åtgärda hinder inom förvaltning och lagstiftning: uppehållstillstånd, socialförsäkringsskydd och erkännande av andra länders studentkort. Kommittén är av den bestämda uppfattningen att de visumproblem som hindrar rörligheten genast måste lösas. I direktiv 2004/114 fastställs särskilda villkor som underlättar viseringsförfarandet för tredjelandsmedborgare som kommer till EU för studier, oavlönad yrkesutbildning, skolutbyten eller volontärverksamheter under en längre period än tre månader. De kriterier som ställs upp i direktivet och som avser särskilda grupper kan dock i själva verket utgöra ett hinder för rörlighet (15). Kommittén ställer sig bakom idén att EU-medlemsstaterna bör överväga att utvidga tillämpningen av studentdirektivet 2004/114 till att omfatta unga människor som deltar i den europeiska volontärtjänsten, skolutbyten och oavlönad yrkesutbildning.

4.4 Vad kan man göra ytterligare för att främja rörlighet till och från EU?

4.4.1 Rörlighet måste utgöra en viktig del av EU:s förbindelser med sina grannländer, som bör delta i den politiska diskussionen och organiseringen av programmen.

4.4.2 Som redan nämnts ovan måste EU:s befolkning vidareutbilda sig för att hantera de utmaningar som globaliseringen och den ökande konkurrensen innebär. Europas forskare måste ha tillgång till världens främsta institutioner för att kunna ta med sig deras erfarenheter och kunskap till det europeiska området för forskningsverksamhet, och Europas studenter måste få tillgång till de bästa utbildningsinstitutionerna i världen. Att främja rörlighet bland unga européer och samtidigt locka ungdomar från tredjeländer till Europa är två viktiga aspekter för Europas framtida konkurrenskraft. För att locka hit dem måste EU kunna erbjuda de bästa universiteten. Europeiska universitet och företagare försöker hitta möjligheter att förbättra samarbetet för att utveckla konkurrensfördelar på forsknings- och utvecklingsområdet (16).

4.4.3 Kommittén anser därför att det på längre sikt är nödvändigt att öka antalet tredjeländer som deltar i EU:s rörlighetsprogram. Kommittén anser att det var rätt att utvidga den geografiska omfattningen av programmet Erasmus Mundus och att en liknande utvidgning därför också bör övervägas för programmet Erasmus för unga entreprenörer.

4.4.4 Kommittén anser också att det vore en rimlig investering att på längre sikt stegvis utvidga programmen för utbildningsrörlighet till att omfatta tredjeländer som till exempel Kina, Indien, Japan och USA.

4.4.5 EESK rekommenderar bestämt att EU vidtar kraftfulla åtgärder för att både undvika kompetensflykt från Europa och för att göra Europa till en attraktiv plats för forskare från såväl Europa som den övriga världen.

4.5 Erkännande och validering

4.5.1 Att validering och erkännande av både formellt och icke-formellt lärande fortfarande antingen sker i otillräcklig utsträckning eller saknas helt utgör ett stort hinder för rörlighet. Prime-studien som genomförts av Erasmus studentnätverk (ESN) visar att en tredjedel av alla studenter har stött på problem när det gäller erkännande av deras utlandsstudier. Det är uppenbart att det ännu återstår mycket arbete för institutioner för högre utbildning och för medlemsstaterna. Kommittén rekommenderar att alla medlemsstater omedelbart erkänner, ratificerar och korrekt tillämpar Lissabonkonventionen om erkännande av utbildningsbevis.

4.5.2 Kommittén ställer sig bakom tanken att utbildningsrörlighet ska vara tillgängligt för unga människor inom alla utbildningstyper och inlärningsformer: formella, icke-formella och informella. Utbildningsrörlighet mellan olika utbildningsnivåer behöver främjas. Förbindelser behöver skapas mellan allmän utbildning, yrkesutbildning och högre utbildning och meritsystemen bör tillämpas fullt ut för att underlätta rörlighet inom yrkesutbildning, där det finns stora skillnader mellan de nationella strukturerna. Dessutom bör man utveckla olika sätt att länka samman grundutbildning och vidareutbildning. För att detta ska kunna uppnås är det avgörande att Europeiska referensramen för kvalifikationer genomförs snabbt och enhetligt.

4.5.3 Skillnaderna mellan länderna i fråga om krav för högre examina, ömsesidigt erkännande av examensbevis, skillnader i skolavgifter, stipendier och andra kriterier måste helt och hållet jämnas ut när så krävs. Kraven för en europeisk masterexamen är till exempel inte desamma som för en japansk masterexamen, och japanska studenter måste fortsätta betala avgifter till sitt eget universitet, vilket gör en utlandsvistelse i Europa oöverkomlig för dem.

4.6 Ett nytt partnerskap för utbildningsrörlighet

4.6.1 Målen för utbildningsrörligheten kan endast uppnås om det finns ett omfattande och engagerat samarbete och om insatser görs på alla nivåer (EU, medlemsstaterna, regioner, läroanstalter, arbetsmarknadens parter och det civila samhällets organisationer samt de unga själva). Att medlemsstaterna verkligen är beredda att vidta åtgärder är avgörande för att en ökning av utbildningsrörligheten ska kunna åstadkommas.

4.7 Bör EU sätta upp mål för rörligheten?

4.7.1 Kommittén anser att man bör lägga ner mer arbete på de statistiska uppgifterna i grönboken, eftersom det endast är genom tillförlitlig statistik som vi kan avgöra hur effektiva de befintliga programmen för utbildningsrörlighet är (17) och få stöd vid utformningen av stabila framtidsstrategier med konkreta mål för rörligheten (i procent) för olika målgrupper.

4.7.2 Det är av avgörande betydelse att man inom Bolognaprocessen ställer upp tydliga mål för rörlighet, och liknande mål bör också finnas inom andra delar av utbildningspolitiken. Kommittén stöder därför planerna på att ställa upp mål för rörlighet inom yrkesutbildning, för lärare, skolelever och icke-formellt lärande. Dessa mål bör inte bara sättas upp för EU som helhet utan även för varje enskild medlemsstat. Vidare bör även regioner och utbildningsinstitutioner sätta upp egna mål. Då målen fastställs bör utbildningens kvalitet stå i fokus.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Utbildningen kan vara formell – inom ramen för utbildningssystemet – eller informell – inom ramen för ungdoms- och volontärverksamhet.

(2) Strategirapport om den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning: start för den nya treårsperioden (2008–2011), KOM(2007) 803.

(3) Rapport från expertforumet på hög nivå om rörlighet, juni 2008, http://ec.europa.eu/education/doc/2008/mobilityreport_en.pdf

(4) http://www.ond.vlaanderen.be/hogeronderwijs/bologna/conference/documents/Leuven_Louvain-la-Neuve_Communiqué_April_2009.pdf

(5) Erasmus, Leonardo, Comenius, Grundtvig, Marie Curie, programmet Kultur, Aktiv ungdom, europeisk volontärtjänst inom programmet Aktiv ungdom, programmet Ett Europa för medborgarna.

(6) Brasilien, Sydafrika, Tunisien.

(7) Erasmus, Leonardo, Comenius, Grundtvig, Marie Curie, programmet Kultur, Aktiv ungdom, europeisk volontärtjänst inom programmet Aktiv ungdom, programmet Ett Europa för medborgarna.

(8) Europass, Europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter (ECTS, för högre utbildning), tillägg till examensbevis (Diploma Supplement), europeiska kvalifikationsramen för livslångt lärande, Europeiska systemet för överföring av meriter inom yrkesutbildning (ECVET), Youthpass, Euraxess, ”direktivet om studerandevisum” och ”forskarvisumpaketet”.

(9) Doktorsexamina är olika i alla medlemsstater, och det finns stora skillnader i yrkesutbildningssystemen bland länderna.

(10) Den privata sektorn känner inte i tillräcklig omfattning till de stödprogram för utbildningsrörlighet som finns, och det är tveksamt om dessa kan gynna arbetsgivarna.

(11) Statistik (2002–2003) visar att varje elev i medlemsstaterna i genomsnitt läser 1,3 respektive 1,6 främmande språk i grundskolan och gymnasieskolan. Elever på yrkesutbildningar har ännu längre kvar till målet att behärska två främmande språk.

(12) Endast 3 % av de små och medelstora företagen i Europa har dotterbolag, filialer eller samriskföretag i andra länder.

(13) Ploteus (portalen om möjligheter till lärande i Europa), Europeiska ungdomsportalen, webbplatsen Study in Europe, Euraxess – Researchers in motion, webbplatsen för Marie Curie-åtgärderna, webbplatserna Ditt Europa och Euroguidance, Euresportalen för rörlighet i arbetslivet, Eurodesk, webbplatsen Erasmus för unga företagare och den europeiska portalen för små och medelstora företag.

(14) Målet ställdes upp av Europeiska rådet i Barcelona 2002.

(15) I direktivet krävs exempelvis att studenter från tredjeländer har tillräckliga ekonomiska resurser för att täcka sina levnadskostnader.

(16) Se även Meddelande från kommissionen: Ett nytt partnerskap för modernisering av universiteten: EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivet, KOM(2009) 158.

(17) Man borde även överväga jämförande undersökningar med bilaterala system för rörlighet i utbildningssyfte, såsom t.ex. ”Vulcanus” i Europa och i Japan (för studerande i tekniska och naturvetenskapliga ämnen), eftersom dessa är effektiva och målinriktade.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/87

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Mot bättre riktat stöd till jordbrukare i områden med naturbetingade svårigheter”

KOM(2009) 161 slutlig

(2010/C 255/16)

Föredragande: Ludmilla TODOROVA

Den 21 april 2009 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Mot bättre riktat stöd till jordbrukare i områden med naturbetingade svårigheter”

KOM(2009) 161 slutlig.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 11 november 2009. Föredragande var Ludmilla Todorova.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 81 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 EESK har i flera yttranden (1) betonat den centrala betydelse som skälig ersättning har som ett oumbärligt verktyg för att bevara kulturlandskapet och jordbruket. Stöd till mindre gynnade områden är av största betydelse för att säkra kontinuiteten i jordbruksproduktionen, bidra till landsbygdsområdenas livskraft och förhindra att mark överges samt att områden med naturbetingade svårigheter avfolkas.

1.2 Stödsystemet för mindre gynnade områden bör också bidra till att bevara produktionskapaciteten för livsmedel, som kan bli allt viktigare om den pågående processen med klimatförändringar minskar produktionskapaciteten på andra håll. Därför bör systemet grundas på principen att det finns en samhällsnytta med att främja bevarandet av jordbruksverksamheten i missgynnade områden där marken i annat fall skulle kunna överges.

1.3 Stödsystemet för mindre gynnade områden bör inte förväxlas med frivilliga åtaganden för jordbruk och miljö. Detta stödsystem bör i princip ge kompensation till jordbrukare som verkar under svåra omständigheter och som har sämst förutsättningar att få ersättning från marknaden, men som ändå bidrar mest till bevarandet av landskapet.

1.4 De åtta föreslagna biologisk-fysiska kriterierna skulle kunna utgöra en lämplig grund för identifieringen av mindre gynnade områden, men tillgång till uppgifter och korrekta trösklar är av avgörande betydelse. EESK rekommenderar följaktligen att medlemsstaterna gör en grundlig analys av konsekvenserna av de föreslagna kriterierna, som innefattar detaljerade kartor.

1.5 I meddelandet anges att ett område ska anses vara ett mindre gynnat område om 66 % av marken uppfyller åtminstone ett av de åtta kriterierna. EESK kommer sedan att analysera resultatet av avgränsningen av de mindre gynnade områdena och utarbeta ett yttrande om dessa trösklar.

1.6 Användning av kumulativa kriterier baserade på vetenskapliga fakta i heterogena områden som samtidigt har flera olika svårigheter är mycket värdefullt, eftersom dessa på ett praktiskt sätt behandlar samverkan mellan många inverkande faktorer. De föreslagna kriterierna för identifiering av områden skulle kunna utvidgas till att inkludera ytterligare faktorer, såsom isolering, vilket också skulle kunna ses som en naturbetingad svårighet.

1.7 Då de mindre gynnade områdena avgränsats på grundval av de biologisk-fysiska kriterierna kan det visa sig nödvändigt att genomföra en finjustering. Om så är fallet anser kommittén att det är lämpligast att välja en produktionsrelaterad indikator som återspeglar företagarens verkliga ekonomiska situation, däribland resurskostnaderna för arbete inom familjen och eget kapital. Kommissionen kommer att se till att de kriterier som används av medlemsstaterna är objektiva och icke-diskriminerande och att de svarar mot målen med systemet.

1.8 EESK kräver att det merarbete som fordras av jordbrukare i missgynnade områden, samt de ökade investeringskostnader som de ställs inför, ska värdesättas i tillräcklig grad och tas i beaktande i det nya stödsystemet i enlighet med förordning (EG) nr 1698/2005.

1.9 En tillräcklig utfasningsperiod måste finnas för att möjliggöra för jordbrukarna att anpassa sig till det nya stödsystemet för mindre gynnade områden.

2. Bakgrund

2.1 Stödet till mindre gynnade områden – som nu kallas stöd för naturbetingade svårigheter – har funnits sedan 1975 och stöder bevarandet av jordbruket i bergsområden och mindre gynnade områden som inte är bergsområden (så kallade ”andra mindre gynnade områden”, vilka behandlas i det aktuella meddelandet) och i områden som präglas av särskilda svårigheter (t.ex. öar och kustområden, som står för 9 % av jordbruksområdet). Bergsområdena täcker nästan 16 % av EU:s jordbruksområde, och de väljs ut på grundval av altitud, lutningsgrad, eller en kombination av dessa båda faktorer. Områden norr om 62:a breddgraden betraktas också som bergsområden. Närmare 31 % av EU:s jordbruksmark klassificeras som ”andra mindre gynnade områden” på grundval av över 100 mycket varierande nationella kriterier. Skillnaden mellan dessa inom EU framhölls av Europeiska revisionsrätten som en möjlig källa till olika behandling (2). Inte alla jordbruk i dessa områden erhåller stöd för mindre gynnade områden.

2.2 I artikel 50.3 a i förordning (EG) nr 1698/2005 (3) om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) gavs en ny definition av andra områden med naturbetingade svårigheter än bergsområden och områden som präglas av särskilda svårigheter, dvs. områden som ”präglas av betydande naturbetingade svårigheter, särskilt i fråga om lågproduktiv mark eller svåra klimatförhållanden, och [där] det måste anses vara viktigt ur markförvaltningssynpunkt att man fortsätter med ett extensivt jordbruk”, medan det genom artikel 37 infördes en ändring av beräkningen av stöden. Rådet lyckades dock inte under 2005 nå fram till ett avtal om ett möjligt gemenskapstäckande system för klassificering av dessa områden. Det beslutades därför att det tidigare systemet skulle fortsätta gälla under en begränsad period, och kommissionen ombads göra en översyn av stödsystemet för mindre gynnade områden. Det nya systemet för områdesavgränsning kommer troligen att vara klart 2014.

2.3 Den nuvarande klassificeringen av andra mindre gynnade områden baseras på de tre typer av indikatorer som anges i artikel 19 i förordning (EG) nr 1257/1999 (4) om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ): Lågproduktiv mark, ekonomiska resultat som är mycket lägre än genomsnittet, en låg och minskande befolkningstäthet och en befolkning som till största delen är beroende av jordbruket. Den baseras delvis på socioekonomiska kriterier som, enligt kommissionen, inte längre speglar de centrala målen med stödet för naturbetingade svårigheter. Vidare har utvecklingen av de demografiska och ekonomiska data som använts inte beaktats för en uppdatering av avgränsningarna. Dessutom har klassificeringen baserats på ett brett spektrum av nationella kriterier som ofta inte är jämförbara på EU-nivå.

2.4 Den information som behövs för att kunna göra en tillräckligt detaljerad bedömning av resultatet av en ny avgränsningsstrategi (t.ex. kommun, LAU 2 i nomenklaturen för statistiska territoriella enheter) kan endast samlas in på nationell nivå. Kommissionen föreslår att medlemsstaterna ska uppmanas att simulera en tillämpning i respektive land av de åtta biologisk-fysiska kriterierna (låga temperaturer, värmestress, dränering av marken, markens struktur och stenighet, rotdjup i marken och markens kemiska egenskaper, markvattenförhållanden samt lutningsgrad) och att utarbeta kartor över de områden som skulle bli berättigade genom sådana simuleringar. Ett område anses vara präglat av betydande naturbetingade svårigheter om 66 % av dess brukade jordbruksmark uppfyller minst ett av kriterierna på det angivna tröskelvärdet.

2.5 För närvarande använder 13 medlemsstater flera indikatorer som kombineras för att beräkna ett index för klassificering av områden på grundval av specifika tröskelvärden eller klasser. I vissa fall kan indexsystemen anses vara mer sofistikerade än de biologisk-fysiska kriterierna och därför bättre lämpade att ringa in ett områdes svårigheter. Kommissionen anser emellertid att införandet av ett gemensamt indexsystem som skulle tillämpas på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater skulle kräva enorma insatser när det gäller utformning, datainsamling, analys och genomförande. Det skulle därför inte vara vare sig effektivt eller realistiskt att inrätta ett EU-omfattande indexsystem för att korrekt ringa in naturbetingade svårigheter.

2.6 I de fall där de naturbetingade svårigheterna kan övervinnas är det också, enligt kommissionen, nödvändigt att finjustera områdesavgränsningen genom att kombinera de biologisk-fysiska kriterierna med lämpliga produktionsrelaterade indikatorer.

2.7 Det uppges i meddelandet att lämpliga bestämmelser om stödberättigande på gårdsnivå är ett användbart sätt att rikta stödet bortom områdesavgränsningen. Enligt kommissionen finns det för närvarande omkring 150 olika kriterier om stödberättigande på gårdsnivå i de olika medlemsstaterna, och för vissa av dessa skulle deras förenlighet med WTO kunna ifrågasättas, eftersom vissa produktionssektorer eller jordbruksverksamheter utesluts från stödsystemet. Vissa medlemsstater undantar för närvarande deltidsjordbrukare från stödsystemet trots att dessa jordbrukare bidrar till det mål som mäts.

2.8 Fyra alternativ lämnades för offentligt samråd den 22 maj 2008:

—

Alternativ 1: Den nuvarande situationen+

I detta alternativ skulle medlemsstaterna ombes ta bort de socioekonomiska indikatorer som för närvarande används för att avgränsa mindre gynnade områden och identifiera de kriterier de ser som lämpligast för att definiera de naturbetingade svårigheter som påverkar jordbruket.

—	Alternativ 2: Gemensamma kriterier Mindre gynnade områden skulle identifieras genom användning av de gemensamma biologisk-fysiska kriterierna.

—

Alternativ 3: Bestämmelser om stödberättigande

Gemenskapslagstiftningen skulle tillhandahålla en grundläggande ram för kriterierna för stödberättigande, som anger de principer och den typ av kriterier som ska användas för att utesluta intensiva produktionssystem (t.ex. maximal djurtäthet, genomsnittlig avkastning eller standardtäckningsbidrag).

—	Alternativ 4: Högt naturvärde Detta alternativ skulle innebära en mer riktad områdesavgränsning: bara områden som klassas som jordbruksmark med högt naturvärde i områden med naturbetingade svårigheter skulle betecknas som mindre gynnade områden.

3. EESK:s ståndpunkt

3.1 Jordbruket är en av EU:s viktigaste ekonomiska sektorer och ger sysselsättning åt nästan 30 miljoner människor. Att upprätthålla den europeiska modellen för jordbruket, skydda tillgången till livsmedel av hög kvalitet och ge sysselsättning är avgörande för att upprätthålla landsbygdsområdenas samhällsstruktur, men även med hänsyn till deras bredare ansvar för markförvaltningen. Detta kommer också att bidra till att skydda dagens stora mångfald av livsmedel, lokala traditioner och hantverk. Ett hållbart jordbruk har många positiva bieffekter och tillhandahåller allmännyttiga tjänster såsom bevarandet av biologisk mångfald, livsmiljöer för vilda djur och ett tilltalande och välskött landskap.

3.2 Mindre gynnade områden som inte är bergsområden står för 30 % av jordbruksföretagen, 39 % av den utnyttjade jordbruksarealen, 31 % av jordbruksarbetskraften och 26 % av den ekonomiska potentialen i termer av ekonomisk storlek. Landsbygdsområden avfolkas inom hela EU, och mindre gynnade områden är de mest utsatta regionerna. Denna process kan ha en mycket destruktiv effekt. Mindre gynnade områden är av största betydelse för att säkra kontinuiteten i jordbruksproduktionen och för att bidra till landsbygdsområdenas livskraft och förhindra att mark överges och att avbefolkning sker i områden med naturbetingade svårigheter.

3.3 I flera yttranden har EESK redan framhållit svårigheterna för jordbrukare i mindre gynnade områden och betonat att en tillräcklig ersättning är avgörande för att marken ska kunna fortsätta att användas för jordbruksproduktion. EESK ser ersättningen som ett oumbärligt verktyg för att bevara kulturlandskapet och jordbruket i områden som är särskilt känsliga ur ekonomisk, miljömässig och social synvinkel. EESK uppmärksammar särskilt problemen i EU:s norra regioner.

3.4 I hela meddelandet är det kommissionens syfte att (genom kartläggning) identifiera områden med allvarliga begränsningar för jordbruksproduktionen. De föreslagna kriterierna kan i ett första skede ge en tillräcklig grund för att bedöma de naturbetingade svårigheterna inom hela EU. Eftersom ett välfungerande stödsystem för mindre gynnade områden är så pass viktigt för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid, behövs emellertid en noggrann utvärdering av de föreslagna kriterierna. Kommittén välkomnar därför samarbetet mellan kommissionen och rådet i detta syfte (5).

3.5 Det är av avgörande betydelse att uppgifter finns tillgängliga för de åtta biologisk-fysiska kriterierna för att man klart och objektivt ska kunna definiera och klassificera ”andra mindre gynnade områden” för jordbruk. Det är mycket viktigt att medlemsstaterna gör en grundlig analys av konsekvenserna av de föreslagna kriterierna, som innefattar detaljerade kartor. Om medlemsstaterna ges möjlighet att ge kommissionen simuleringar för ytterligare kriterier och olika tröskelvärden bidrar det också till att bättre föra in varje medlemsstats särskilda egenskaper i debatten. Avgränsningen av de mindre gynnade områdena på kommunal nivå (LAU 2) skulle kunna anses vara en tillräcklig detaljnivå.

3.6 I meddelandet anges att ett område ska anses vara ett mindre gynnat område om 66 % av marken uppfyller åtminstone ett av de åtta kriterierna. Detta medför additionalitet, vilket innebär att upp till åtta olika delresultat skulle kunna läggas ihop (och eventuella överlappningar dras av) för att täcka in den sammanlagda klassificerade marken i en viss region. Samtidigt som syftet med områdesindelningen är att rikta stöd till områden där det är centralt för upprätthållandet av jordbruket, upplevs den föreslagna gränsen som alltför hög och befaras kunna medföra en potentiell utestängning av nuvarande mindre gynnade områden. I avsaknad av simuleringsresultat anser EESK att tröskelvärdet på 66 % måste betraktas med stor försiktighet och kan diskuteras vidare först när simuleringar och kartor väl finns tillgängliga.

3.7 Särskild uppmärksamhet bör ägnas användningen av kumulativa kriterier grundade på vetenskapliga fakta i heterogena områden som har flera svårigheter samtidigt. Fördelen med de system som tidigare använts, vilka i många fall var indexsystem, var att de innefattade flera kriterier och därför var mer specifika och meningsfulla som instrument. De speglade mycket bättre de faktiska villkoren och samspelet mellan dessa. Användningen av en sammansatt indikator som kombinerar flera kriterier på objektiva, vetenskapliga grunder skulle möjliggöra att ett område klassificeras som ett mindre gynnat område även när enskilda kriterier inte skulle föranleda en sådan klassificering. En sådan situation råder till exempel i vissa medlemsstater i samband med klassificeringen av bergsområden. Dessa instrument är mycket värdefulla eftersom de på ett praktiskt sätt tar hänsyn till samspelet mellan många påverkande faktorer.

3.8 I fall där den naturbetingade svårigheten har övervunnits genom tekniska framsteg eller andra former av ingrepp (såsom bevattning eller dränering) föreslår kommissionen en finjustering som bara bör användas för att utesluta områden som annars skulle betecknas som mindre gynnade områden och inte inkludera ytterligare områden. Ett stort problem finns dock när det gäller områden som ska uteslutas från avgränsningen på grund av att de har övervunnit sina naturbetingade svårigheter genom lämplig anpassning av jordbruksmetoderna. Det bör påpekas att de naturliga svårigheterna inte kan ses som helt eliminerade trots en viss interventionsnivå. Investeringsbördan, som nästan alltid är mycket hög, och kostnaderna för underhåll bör också beaktas. Dessutom bör man noga beakta att dessa anpassningar i de flesta fall bara är möjliga med ytterligare finansiering (exempelvis dränering och bevattningsmetoder).

3.9 I ett tidigare yttrande har EESK redan efterlyst en rimlig balans mellan EU:s bestämmelser och flexibilitet på nationell och regional nivå vid utarbetandet av detaljerna när det gäller dessa åtgärder (6). Efter introduktionen av de biologisk-fysiska kriterierna kan det visa sig nödvändigt att genomföra en finjustering av de områden som identifierats som mindre gynnade områden. EESK anser att om detta inträffar bör justeringen tillåtas och genomföras på medlemsstatsnivå. Kommittén anser att den lämpligaste indikatorn för detta andra steg är en produktionsrelaterad indikator som återspeglar företagarens verkliga ekonomiska situation, däribland resurskostnaderna för arbete inom familjen och eget kapital. Kommissionen kommer att se till att de kriterier som används av medlemsstaterna är objektiva och icke-diskriminerande och att de svarar mot målen med systemet. Denna alternativa strategi kommer att underlätta för små och medelstora jordbruksföretag att erhålla ekonomiskt stöd, samtidigt som man undviker att bestraffa jordbrukare som gör investeringar för att övervinna en naturbetingad svårighet. För att undvika osäkerhet bland jordbrukare bör deras inkluderande i systemet gälla åtminstone under hela programperioden.

3.10 Det bör framhållas att man i förslaget inte alls tar upp geografiska svårigheter (isolering, avstånd från konsumenter, beslutscentrum och tjänster etc.), vilka inte desto mindre utgör ett av de viktigaste hindren för jordbruken i mindre gynnade områden. Anpassningar som grundas på spridningen av jordbruk, marknadstillträde eller transportmöjligheter i regionen skulle också kunna beaktas.

3.11 De föreslagna kriterierna för identifiering skulle kunna utvidgas. Ett extra kriterium skulle kunna vara det antal dagar då fuktigheten i marken är 100 %, alltså ett kriterium där man beaktar begränsningar i samband med våta, obrukbara jordar och därmed tar hänsyn till samspelet mellan marktyper och klimat, till exempel i ett maritimt klimat. Utöver detta bör vissa av de föreslagna tröskelvärdena noga analyseras så att de faktiska villkoren kommer till uttryck. Ett exempel är värdet 15 % för kriteriet lutningsgrad som kommissionen föreslagit. Kommittén har redan begärt att man ska ta hänsyn till ackumulerade negativa temperaturer under vintern (7).

3.12 Med tanke på att de nya kriterierna skulle kunna utesluta vissa områden som för närvarande är berättigade kan man räkna med extrema konsekvenser på gårdsnivå. EESK anser att det är mycket viktigt med en tillräcklig utfasningsperiod för att möjliggöra för jordbrukarna att anpassa sig till det nya stödsystemet för mindre gynnade områden. Den politiska inriktningen för den framtida gemensamma jordbrukspolitiken bör också integreras i denna process.

3.13 Systemet med mindre gynnade områden syftar till att rikta stöd till jordbruk i områden med naturbetingade svårigheter och utgör en del av politiken för landsbygdsutveckling, den så kallade andra pelaren inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Stödsystemet för mindre gynnade områden bör också bidra till att bevara produktionskapaciteten för livsmedel, som kan bli allt viktigare om den pågående processen med klimatförändringar minskar produktionskapaciteten på andra håll. Därför bör systemet grundas på principen att det finns en samhällsnytta med att främja bevarandet av jordbruksverksamheten i missgynnade områden där marken i annat fall skulle kunna överges.

3.14 Stödsystemet för mindre gynnade områden bör inte förväxlas med frivilliga åtaganden för jordbruk och miljö. Båda systemen bör ses som kompletterande snarare än ömsesidigt uteslutande. Beviljandet av stöd till mindre gynnade områden bör inte vara kopplat till miljökrav som sträcker sig längre än bestämmelserna om tvärvillkor. I motsats till den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare (direktstöd och marknadsstöd) måste stödsystemet för mindre gynnade områden i princip ge kompensation till jordbrukare som verkar under svårare omständigheter än jordbrukare i områden utan sådana svårigheter och som har sämst förutsättningar att få ersättning från marknaden, men som ändå bidrar mest till bevarandet av landskapet.

3.15 Medlemsstaterna kommer att vara skyldiga att beräkna stöden till mindre gynnade områden med hjälp av den nya formeln för stöd som anges i förordning (EG) nr 1698/2005, enligt vilken stöden bör kompensera för extrakostnader och inkomstbortfall. EESK kräver därför att det merarbete som krävs av jordbrukare i områden med svårigheter, samt de ökade investerings- och driftskostnader som de ställs inför, i tillräcklig grad ska värdesättas och tas i beaktande i samband med de kompenserande stöden.

3.16 Det nya stödsystemet bör öka öppenheten. Emellertid kommer det även fortsatt att finnas en avsevärd variation mellan och inom medlemsstaterna i stödnivåer till mindre gynnade områden. Detta är en oundviklig följd av att man låter enskilda myndigheter avgöra hur de utnyttjar den finansiering för landsbygdsutveckling som de erhåller från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och som ger dem friheten att inte ha något stödsystem alls för mindre gynnade områden.

3.17 Många medlemsstater beviljar otillräckligt stöd till sina mindre gynnade områden. EESK uppmanar medlemsstaterna att erkänna den enorma betydelse som stödet till mindre gynnade områden har och att upprätthålla den andel som tilldelas stödsystemet för mindre gynnade områden inom den nationella budgeten för landsbygdsutveckling, oberoende av resultatet av den aktuella avgränsningen av mindre gynnade områden.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) EUT C 318, 23.12.2006, s. 93; EUT C 44, 16.2.2008, s. 56; EUT C 318, 23.12.2009, s. 35.

(2) EUT C 151, 27.6.2003.

(3) EUT L 277, 21.10.2005, s. 1.

(4) EGT L 160, 26.6.1999, s. 80.

(5) Rådets slutsatser av den 22 och 23 juni 2009.

(6) EUT C 44, 16.2.2008, s. 56.

(7) EUT C 318, 23.12.2009, s. 35., punkt 1.7.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/92

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av viss infrastruktur”

KOM(2008) 436 slutlig – 2008/0147 (COD)

(2010/C 255/17)

Föredragande: Gérard DANTIN

Den 28 augusti 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 71.1 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av viss infrastruktur”

KOM(2008) 436 slutlig – 2008/0147 (COD).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 november 2009. Föredragande var Gérard Dantin.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 218 röster för, 16 röster emot och 9 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 Transportsektorn spelar en viktig roll för att garantera rörligheten och den socioekonomiska utvecklingen i EU. När transportinfrastrukturen förbättras måste kraven på tillväxt och hållbarhet beaktas.

I Europa ägnar man stor uppmärksamhet åt klimatförändringens effekter, bevarandet av miljön och alla aspekter som rör hälsa och social välfärd i förhållande till ett rationellt transportutnyttjande.

1.2.1 I detta sammanhang vill kommittén påminna om att det enligt dagens gemenskapslagstiftning är förbjudet för medlemsstaterna att internalisera externa kostnader genom genomfartsavgifter. Kommittén framhåller också att ett land i EU:s närområde som står inför jämförbara svårigheter redan har vidtagit åtgärder som innebär att externa kostnader internaliseras och som leder till en omflyttning mellan olika transportslag, vilket under vissa omständigheter kan få positiva effekter för såväl ekonomi som miljö.

1.3 Kommissionen har länge verkat för att utveckla mekanismer för att mäta och internalisera externa transportkostnader. Kommissionen har föreslagit en strategi som syftar till att ”sätta korrekta transportpriser som bättre speglar kostnaderna för användningen av fordon, tåg, flygplan och fartyg, inbegripet föroreningar, trängsel och klimatförändring” (KOM(2008) 436 slutlig/2, Motivering, punkt 1.1).

1.4 Om landsvägstransporternas konkurrenskraft ses som en viktig parameter i en värld med globaliserade marknader, anser kommittén att principen ”förorenaren betalar” (som kommittén stöder) bör tillämpas tillsammans med åtgärder för att sträva efter det allmännas bästa i syfte att motverka miljöförstöring, minska buller och verka för färre ingrepp i naturen, minska samhällets kostnader för skadliga hälsoeffekter och de indirekta kostnader som uppstår på grund av olyckor, trafikstockningar och köer. Det handlar här om betydande ekonomiska kostnader som finansieras lokalt och regionalt, och i slutändan av EU:s medborgare. EESK kan ställa sig bakom förslaget till direktiv, men – för konsekvensens skull – med reservation för att Europeiska kommissionen beaktar EESK:s kommentarer i yttrandet från juli 2009 om ”En strategi för att internalisera externa kostnader” (1).

Kommittén upprepar ännu en gång sitt stöd för kommissionens insatser för att främja sammodalitet, inbegripet multimodal transport.

Mot bakgrund av att territoriell, ekonomisk och social sammanhållning är ett av kommissionens mål, bör man vid en internalisering av externa kostnader med hjälp av avgiftsbeläggning av tung trafik och dess infrastrukturanvändning göra det möjligt för medlemsstaterna att minska en rad olika kostnader som uppstår på grund av föroreningar och de övriga negativa konsekvenser som omnämns i punkt 1.4, oavsett om områdets geografiska läge är centralt eller perifert. Den eventuella försämring av vägtransporters konkurrensposition som skulle kunna bli följden måste ses i ett större sammanhang, med beaktande av allmänintresset och de ekonomiska vinster som uppstår genom att man minskar skadeverkningarna av föroreningar och överbelastade transportnät.

En internalisering av de externa kostnaderna bör även möjliggöra att Lissabonsstrategins tre pelare – ekonomin, det sociala området och miljön – respekteras på transportområdet. Denna nya möjlighet bör bidra till en sådan utveckling.

1.5.1 Kommittén anser att det på gemenskapsnivå bör utarbetas en intressant modell för hur man beräknar externa kostnader. Ingen medlemsstat bör tillåtas att stå utanför detta system. Modellen bör omfatta en rad allmänna villkor som de avgifter som ska tas ut för neutralisering av externa kostnader ska uppfylla, dock inom en viss marginal. Avgifterna bör baseras på den faktiska användningen och inte på innehav av ett visst fordon (2).

1.6 Ändringen av det befintliga direktivet bidrar till programplaneringen av olika åtgärder som syftar till att förstärka forskningen kring en mer miljövänlig användning av våra vägar: ITS-systemet (3), motorer, drivmedel, tonnage, vägbeläggning m.m.

1.7 Det bör också framhållas att om EU beslutar att ta ut avgifter för externa kostnader, bör dessa omfatta samtliga transportsätt.

1.8 Även om direktiv 2006/38/EG nyligen antagits anser kommittén, precis som rådet och Europaparlamentet, att direktivet bör ändras så att det blir effektivare. Kommittén ställer sig därför positiv till det förslag till direktiv som utarbetats på initiativ av Europaparlamentet och som behandlas i detta yttrande.

1.9 Dessutom kommer genomförandet av vissa åtgärder i den logistiska handlingsplanen för vägtransportsektorn som är direkt kopplade till idrifttagandet av projektet Galileos transporttillämpningar, t.ex. användning av intelligenta kommunikationssystem, utan tvivel att bidra till sänkta externa kostnader.

1.10 Dagens åkare straffas genom ökade kostnader på grund av trafikstockningar, med anledning av den inverkan som dessa får på produktiviteten, och kommittén anser att samtliga åtgärder som bidrar till att minska trafikstockningarna (vilket är ett av delmålen för direktivet) på sikt kommer att förbättra produktiviteten för vägtransporter och övriga transportslag.

1.11 De vinster som uppstår till följd av avgiftsbeläggning bör användas för att förbättra transportsektorns kvalitet i miljömässigt, socialt och ekonomiskt hänseende.

1.12 Kommittén anser att det är absolut nödvändigt att använda ett elektroniskt vägtullsystem för att kunna införa avgifter vid användning av infrastrukturen, eftersom de olika system som finns inom EU måste vara driftskompatibla.

1.13 Kommittén anser att direktivet bör innebära ett incitament för medlemsstaterna att ta hänsyn till utsläppen av växthusgaser från fordon som avgiftsbelagts för infrastrukturanvändningen och de ansträngningar som görs för att minska utsläppen, i enlighet med kriterier som fastställs gemensamt.

1.14 I enlighet med kommissionens konsekvensanalys är det viktigt att ta hänsyn till internaliseringens effekter på ekonomin i stort. Det är viktigt att titta närmare på både direkta eller indirekta vinster och kostnader samt kostnaderna för varor som transporteras inom EU och för varor som importeras och exporteras.

2. Inledning

2.1 Med en befolkning på 497 miljoner på en yta om 4 324 782 km2 och med en bilpark på 294 miljoner fordon (4), behöver EU hållbara transporter för att kunna tillgodose behovet av rörlighet. EU är den största ekonomin i världen, med över 18 % av den totala import- och exportvolymen. Handelsförbindelserna utgör grunden för den ekonomiska och sociala utvecklingen i varje modernt samhälle och man bör därför söka förena utveckling och hållbarhet.

2.2 Internalisering är en modell för att få ersättning för transportsektorns externa kostnader som orsakas av trafikträngsel, buller, luftföroreningar och klimatförändringar, och för att garantera att det pris transportanvändarna betalar återspeglar de samhällsekonomiska kostnaderna. Det är ett sätt att tillämpa principen om att förorenaren betalar, såsom Europaparlamentet har begärt.

2.3 Frågan om internalisering av externa kostnader har redan analyserats och förberetts av kommissionen i grönboken från 1995 och vitboken från 1998. I 2001 års vitbok och halvtidsöversynen 2006 bekräftade kommissionen sin intention att åstadkomma ett effektivt avgiftssystem för infrastruktur.

2.4 År 1993 antogs det första direktivet om avgifter för användning av vägtransportinfrastruktur, den så kallade eurovinjetten.

Detta direktiv ändrades senare genom direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av viss infrastruktur.

2.5.1 Enligt artikel 10 i direktiv 2001/14 är det obligatoriskt för järnvägsföretag att anpassa sig till de åtgärder som vidtas för andra transportslag.

2.6 Den 10 juni 2008 ålades medlemsstaterna att anta rättsliga och administrativa bestämmelser för att kunna respektera direktiv 2006/38/EG om avgiftsbeläggning av infrastrukturanvändning.

2.7 År 2006 uppmanade Europaparlamentet och rådet kommissionen att senast i juni 2008 (5) utarbeta ”en allmänt tillämplig, öppen och lättfattlig modell för beräkning av alla externa kostnader, som en utgångspunkt för framtida beräkningar av infrastrukturkostnaderna”, och man förutsatte att denna modell skulle ”kombineras med en konsekvensbedömning av internaliseringen av de externa kostnaderna för alla transportsätt och en strategi för successiv tillämpning”.

2.8 I juli 2008 lade kommissionen fram ett lagstiftningspaket om grönare transporter för rådet och Europaparlamentet, som utöver det förslag till direktiv som är föremål för detta yttrande även innehöll ett meddelande. I meddelandet föreslås en modell och en strategi, vars mål är att transportpriserna ska fastställas så exakt som möjligt så att de bättre återspeglar kostnaderna i form av föroreningar, trafikstockningar och klimatförändringar som orsakas av den faktiska användningen av motorfordon, tåg, flygplan och fartyg. I det andra meddelandet föreslås åtgärder för att minska bullret från godstransporter på järnväg. Det strategiska meddelande som Europaparlamentet och rådet omnämner ska alltså bana väg för de båda andra förslagen på området.

2.9 Det direktiv som behandlas i detta yttrande syftar till att harmonisera de vägavgifter som inte ålägger utan gör det möjligt för de medlemsstater som så önskar att införa ett system för internalisering av vissa externa kostnader (trafikträngsel, buller, föroreningar).

Direktivet syftar till att ge medlemsstaterna möjlighet att framför allt variera sina vägavgifter alltefter trafikstockningarna för att på så sätt kunna fördela trafiken på ett bättre sätt, genom att lägre vägavgifter tillämpas som ett incitament att undvika transporter i rusningstrafik. De ekonomiska effekterna av en sådan variation borde vara till gagn både för vägtransporten och för speditionsfirmorna.

2.10 Det bör noteras att direktivförslaget inte hindrar medlemsstaterna från att tillämpa vägavgifter i stadsområden.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Såsom EESK redan framhållit i tidigare yttranden välkomnar kommittén principen om att förorenaren betalar och tillämpningen av denna princip, som utgör föremålet för det direktiv som behandlas i detta yttrande. Tillämpningen av denna princip och strävan efter EU-medborgarnas bästa är av central betydelse för kommitténs uppfattning i denna fråga. Kommittén anser att logiken bakom principen ”förorenaren betalar” och dess tillämpning innebär att man måste motverka de sociala och miljömässiga effekterna av de externa kostnaderna för vägtransporter, som utgör föremålet för det direktiv som behandlas, samtidigt som vi måste arbeta för att hitta nya sätt att komma till rätta med dessa problem.

Kommittén uppskattar därför kommissionens arbete med förslagen och välkomnar en analys av varje initiativ som syftar till att göra transporterna mer hållbara och som därmed i förlängningen kan förbättra den sociala situationen, miljön och ekonomin i EU. EESK kan ställa sig bakom förslaget till direktiv, men – för konsekvensens skull – med reservation för att Europeiska kommissionen beaktar EESK:s kommentarer i yttrandet från juli 2009 om ”En strategi för att internalisera externa kostnader” (6). Som kommittén med rätta påpekar innebär det att det föreslagna avgiftssystemet kommer att fungera som ett incitament för åkeriföretagen att använda renare fordon, välja färdvägar som är mindre belastade, optimera lastningen av fordonen och slutligen att använda infrastrukturen – som finansierats lokalt och regionalt via skattsedeln – på ett mer rationellt sätt, vilket innebär minskad trafikträngsel.

3.2 När det gäller de möjliga följderna av direktivets genomförande undrar kommittén vad förslaget till ändring av direktiv 1999/62/EG innebär för de europeiska varornas ställning på världsmarknaden. Kommittén vill gärna se att kommissionen uppmärksammar denna aspekt.

Kommittén anser emellertid att allmänintresset måste komma i första hand, och att eventuella olägenheter i samband med internaliseringen av kostnaderna kan kompenseras av de fördelar som uppnås, framför allt i fråga om minskad miljöförstöring, minskat buller och färre ingrepp i naturen, lägre samhällsekonomiska kostnader för skadliga hälsoeffekter och lägre indirekta kostnader för olyckor etc. Det handlar här om betydande ekonomiska kostnader som finansieras lokalt och regionalt, och i slutändan av EU:s medborgare. Detta är syftet med det direktiv som behandlas i detta yttrande.

3.3 Även om direktiv 2006/38/EG nyligen antagits anser kommittén, precis som rådet och Europaparlamentet, att det bör ändras så att det blir effektivare.

Kommittén ställer sig därför bakom det förslag till direktiv som utarbetats på initiativ av Europaparlamentet och som behandlas i detta yttrande.

Förslaget gör det dessutom möjligt för Europeiska unionen att sända en viktig signal till marknaden om vikten av förbättringar på det ekonomiska och miljömässiga planet, vilka är absolut nödvändiga om man ska lyckas uppnå de mål som fastställts inom ramen för energipaketet.

3.4 Kommittén anser att kommissionen måste se till att inre marknaden fungerar väl och att konkurrensen mellan transportföretagen i medlemsstaterna inte snedvrids. Samtidigt måste den territoriella, ekonomiska och sociala sammanhållningen garanteras.

Införandet av avgifter för användning av infrastruktur kommer att föranleda en översyn av avgiftssystemen i EU:s grannländer och transitländer, eftersom det kommer att leda till höjda import- och exportkostnader för varor från dessa länder, som inte kan jämställas med de kostnader som i dag uppstår på grund av föroreningar, försämrad infrastruktur, trafikträngsel, försämrad folkhälsa och miljöförstöring. EESK inser dock att varors rörlighet på en integrerad marknad endast styrs av utbud och efterfrågan vid varje enskilt tillfälle, från periferin mot centrum eller tvärtom. En avgiftsbeläggning som tillämpas för samtliga åkeriföretag inom Europeiska unionen har därmed fördelen att bidra till rättvisa konkurrensvillkor, eftersom det alltid är slutkonsumenten som bär de slutliga kostnaderna.

3.5 Kommittén är medveten om att godstransporterna endast svarar för en del av de negativa effekter som tillskrivs vägtrafiken.

Därför bör avgiftsbeläggningen få en övergripande utformning.

3.6 Kommittén anser att kommissionen, i enlighet med kraven i direktivet, så snart som möjligt bör presentera en modell för utvärdering av alla externa kostnader och en konsekvensanalys av internaliseringen av de externa kostnaderna för samtliga transportformer samt en strategi för ett gemensamt och gradvist genomförande med avseende på alla transportsätt, varvid man bör undvika åtgärder som kan snedvrida konkurrensen och hindra en korrekt användning av sammodalitet.

3.7 I 2006 års översyn av den europeiska transportpolitiken visades att det krävs ett brett spektrum av styrmedel både på EU- och medlemsstatsnivå för att optimera EU:s logistikkedjor, göra transporterna mer miljövänliga och effektiva och på lång sikt skapa ett hållbarare transportsystem genom sammodalitet (7).

Kommittén tycker därför att det är lämpligt att parallellt med innehållet i detta direktiv lägga större tonvikt på liknande, kompletterande och positivt inriktade åtgärder i kommissionens arbetsprogram, t.ex. incitament för införskaffande av miljöfordon och användning av alternativa bränslen, främjande av investeringar i forskning, utveckling och innovation, samarbete mellan olika transportsätt samt utnyttjande av kollektivtrafik, politik för utbildning i trafiksäkerhet och bränslesnål körteknik, reglering och harmonisering av trafikbegränsning genom införande av europeiska korridorer för fri rörlighet för att undvika trafikträngsel och onödiga trafikstockningar. Detta skulle bidra till att förbättra situationen för förare inom internationella transporter så att de blir lättare för dem att återvända hem.

3.8 Kommittén vill att tillämpningen av de operativa delarna av detta direktiv åtföljs av åtgärder för att utveckla multimodala transporter, så att man kan hitta en korrekt, alternativ lösning på hur vi bäst använder väginfrastrukturen.

3.9 Kommittén är medveten om att åkeriföretagen i dag straffas genom kostnader som uppstår på grund av trafikträngsel, med anledning av den inverkan som trängseln får på produktiviteten. Samtliga åtgärder som bidrar till att minska trafikstockningarna (vilket är ett av delmålen för direktivet) bör därför vidtas för att på sikt förbättra produktiviteten för vägtransporter.

På denna punkt vill kommittén betona att trafikträngseln ger upphov till betydande kostnader, som medlemsstaterna skulle kunna hantera genom det avgiftssystem för externa kostnader som föreslås av kommissionen. Trafikstockningar skapar kostnader som motsvarar 1,1 % av Europeiska unionens BNP (8). Utan nya åtgärder uppskattas att 29 % av det europeiska vägnätet kommer att vara överbelastat år 2020. Detta får negativa konsekvenser i form av bränslekonsumtion (en konsumtionsökning med mellan 10 och 30 % vid omfattande trafikträngsel) (9) och koldioxidutsläpp. Trafikstockningarna motsvarar 42 % av de totala externa kostnaderna för vägtransporter. Tunga fordon spelar en mycket stor roll, eftersom de ger upphov till 3,5 gånger fler trafikstockningar än privatfordon på interurbana vägar (10).

3.10 Kommittén anser att de vinster som uppstår tack vare avgiftsbeläggning måste användas för att förbättra transportsektorns kvalitet i miljömässigt, socialt och ekonomiskt hänseende.

Man bör särskilt se till att intäkterna från avgiftssystemen för externa kostnader bland annat används till att förbättra arbetsvillkoren för yrkeschaufförer, framför allt genom att det byggs säkra parkeringsplatser, där chaufförerna kan vila ut under goda förhållanden, till att förbättra transportfordonsparken genom investeringar i forskning, utveckling och innovation samt åtgärder som gör det lättare att efterleva arbetsmarknadslagstiftningen.

I direktivet skulle det kunna anges till vilka sociala ändamål intäkterna ska användas och vilka förbättringar av förarnas arbetsvillkor som därigenom kan uppnås.

3.11 Kommissionen uppmanas att vidta lämpliga åtgärder för att säkra att transportföretagen kan lägga över de kostnader som uppkommer till följd av genomförandet av detta direktiv på sina kunder. Syftet är att se till att de verkliga kostnaderna för godstransporter bärs upp av transportföretaget, inte att försämra arbetsvillkoren för dessa företags arbetstagare.

3.12 Kommittén håller med kommissionen om att det är av avgörande betydelse att ersätta de klassiska tullstationerna med elektroniska vägtullssystem om man vill undvika avbrott i trafikflödet som drabbar alla trafikanter och förhindra köer vid vägtullstationer som påverkar den lokala miljön negativt. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot arbetstagare som förlorar sitt arbete på grund av att det införs elektroniska system. Detta bör bland annat innebära att man försöker finna alternativ sysselsättning i den berörda arbetsmarknadsregionen och att man erbjuder sådan utbildning som kan komma att krävas.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Det är positivt att vägavgifter och vägtullar inte ska få innebära någon diskriminering och att samma princip gäller för alla, eftersom syftet är att få till stånd en mer rationell transportanvändning och undvika onödiga kostnader för samhället i dess helhet.

4.2 Kommittén anser att myndigheterna i högre grad bör övervaka kommunernas stadsplanering, så att boendekvalitet kan förenas med medborgarnas kommunikationsbehov och stadsbebyggelse intill interurbana vägar kan undvikas. Man bör också främja forskning om tekniskt förbättrade vägbanor, så att bullret kan minska till fördel för medborgarna.

4.3 Att undvika stor trängsel på vägarna och föroreningar är ett viktigt samhällsmål, och kommittén anser därför att man bör undersöka vilken typ av fordon det är som hamnar i trafikstockningar, så att man kan få en mer realistisk uppfattning om hur man bäst kan minska effekterna av dessa stockningar.

4.4 Kommittén ser positivt på att den myndighet som fastställer avgiften för de externa kostnaderna ska vara oberoende av den organisation som förvaltar och tar ut avgiften eller delar av avgiften, eftersom det är viktigt att man alltid kan garantera en hög grad av objektivitet.

4.5 Vi anser att det är rätt att höjda avgifter vid internaliseringen av infrastrukturkostnader i bergsområden används för att finansiera prioriterade projekt av europeiskt intresse som främjar sammodalitet och som utgör ett kombinerat transportalternativ till det transportsätt som bidrar till finansieringen av infrastrukturen.

4.6 Kommittén anser att det är lämpligt att medlemsstaterna får tillämpa vägtullar upp till den högsta tillåtna avgiftsnivån om en förare vid en kontroll inte kan förevisa de fordonsdokument som krävs för att styrka fordonets EURO-utsläppsklass, under förutsättning att det är möjligt att få ersättning i efterhand genom att överskjutande belopp betalas tillbaka.

4.7 Kommittén skulle föredra ett differentierat system för olika fordonstyper på grundval av hur mycket föroreningar de släpper ut och hur mycket buller de förorsakar.

4.8 Kommittén anser det vara positivt att vägtullar och vägavgifter ska tas ut på ett sådant sätt att trafikflödet störs så lite som möjligt. EESK anser dessutom att det är absolut nödvändigt att åtgärda de nuvarande flaskhalsarna vid vissa vägtullstationer som samtidigt är gränsövergångar.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) EUT C 317, 23.12.2009, s. 80.

(2) Se föregående not.

(3) EUT C 277, 17.11.2009, s. 85.

(4) Enligt uppgifter från kommissionens generaldirektorat för energi och transport bestod fordonsparken i EU-27 år 2006 av 30 837 000 motorcyklar, 229 954 000 personbilar, 797 900 bussar och 32 249 000 fordon för godstrafik.

(5) Artikel 11 i direktiv 2006/38/EG: Kommissionen skall senast den 10 juni 2011 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv och dess konsekvenser, varvid hänsyn skall tas till den tekniska utvecklingen och utvecklingen av trafiktätheten, inbegripet användningen av fordon på över 3,5 ton och under 12 ton, och en utvärdering göras av direktivets effekt på den inre marknaden, inbegripet öregioner, regioner utan kust och randområden inom gemenskapen, och på investeringsnivån inom sektorn samt av dess bidrag till målet en hållbar transportpolitik.

Medlemsstaterna skall översända den nödvändiga informationen för rapporten till kommissionen senast den 10 december 2010.

Senast den 10 juni 2008 skall kommissionen, efter att ha undersökt samtliga alternativ, inbegripet kostnader relaterade till miljö, buller, överbelastning och hälsa, ta fram en allmängiltig, öppen och begriplig modell för beräkning av samtliga externa kostnader, som skall ligga till grund för framtida beräkningar av infrastrukturavgifter. Denna modell skall åtföljas av en konsekvensanalys av internaliseringen av de externa kostnaderna för samtliga transportmedel och en strategi för ett stegvist genomförande av denna modell för samtliga transportmedel. Rapporten och modellen skall i förekommande fall åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet om ytterligare översyn av detta direktiv.

(6) Se fotnot 1.

(7) ”Sammodalitet” innebär en effektiv användning av transportsätt som fungerar vart och ett för sig eller i kombination i det europeiska transportsystemet för att uppnå ett optimalt och hållbart utnyttjande av resurserna.

(8) Europeiska kommissionen: Meddelande om grönare transporter.

(9) Europeiska kommissionen: Konsekvensanalys av internalisering av externa kostnader, s. 55.

(10) Europeiska kommissionen: Delft Manuel Impact.

BILAGA TILL YTTRANDET

från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag som fått mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna avslogs under debatten:

Punkt 3.9

Ändra enligt följande:

”Kommittén är medveten om att åkeriföretagen i dag straffas genom kostnader som uppstår på grund av trafikträngsel, med anledning av den inverkan som trängseln får på produktiviteten. Samtliga åtgärder som bidrar till att minska trafikstockningarna (vilket är ett av delmålen för direktivet) bör därför vidtas för att på sikt förbättra produktiviteten för vägtransporter.

På denna punkt vill kommittén betona att trafikträngseln ger upphov till betydande kostnader, som medlemsstaterna skulle kunna hantera genom det avgiftssystem för externa kostnader som föreslås av kommissionen. Trafikstockningar skapar kostnader som motsvarar 1,1 % av Europeiska unionens BNP (1) . Utan nya åtgärder uppskattas att 29 % av det europeiska vägnätet kommer att vara överbelastat år 2020. Detta får negativa konsekvenser för konsumtionen av bränsle (en konsumtionsökning med mellan 10 och 30 % vid omfattande trafikträngsel) (2) och för koldioxidutsläppen. Trafikstockningarna motsvarar 42 % av de totala externa kostnaderna för vägtransporter. .”

Motivering

Sista meningen – ”Tunga fordon spelar en mycket stor roll, eftersom de ger upphov till 3,5 gånger fler trafikstockningar än privatfordon på interurbana vägar” – är, såsom anges i fotnoten, hämtad ur handboken IMPACT från CE Delft, som bara finns på engelska (märkligt nog utan sidhänvisning). Den mening som avses i denna studie (och befinner sig längst upp på sidan 34 enligt våra egna efterforskningar) lyder dock: ”This approach reflects the responsibility for congestion in proportion to the road space consumed” (Detta motsvarar ansvaret för trafikstockningarna i förhållande till det vägutrymme som utnyttjas), vilket betyder något helt annat. Det förefaller också vara bättre att stryka meningen än att kopiera den eftersom de meningar som föregår denna är hämtade ur andra studier, som avser den totala vägtrafiken, medan meningen i studien avser en enskild lastbil. Texten i studien avser nämligen endast en standardiserad mätningsenhet och den vägareal som utnyttjas av en enskild lastbil. Trafikstockningarna själva orsakas dock av bristen på infrastrukturkapacitet i fråga om en viss trafikström av personbilar och lastbilar vid en viss tidpunkt – eller av ovanliga händelser, såsom trafikolyckor eller dåligt väder. Det första fallet är beroende av trafikintensiteten eller blandningen av personbilar och lastbilar (Eurostat-27: Inte ens 20 % av trafikflödet utgörs av lastbilar, med 230 miljoner personbilar och endast 34 miljoner bussar och lastbilar). I det andra fallet var andelen olyckor orsakade av tunga lastbilar under åren 1996–2006 endast 13 %. Återigen är det bara en liten del av dessa som orsakar trafikstockningar.

Omröstningsresultat

Röster för: 91

Röster emot: 138

Nedlagda röster: 10

(1) Europeiska kommissionen: Meddelande om grönare transporter.

(2) Europeiska kommissionen: Konsekvensanalys av internalisering av externa kostnader, s. 55.

(3)

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/98

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om skydd av kritisk informationsinfrastruktur – Skydd mot storskaliga it-attacker och avbrott: förbättrad beredskap, säkerhet och motståndskraft i Europa”

KOM(2009) 149 slutlig

(2010/C 255/18)

Föredragande: Thomas McDONOGH

Den 30 mars 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om skydd av kritisk informationsinfrastruktur – Skydd mot storskaliga it-attacker och avbrott: förbättrad beredskap, säkerhet och motståndskraft i Europa”

KOM(2009) 149 slutlig.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 179 röster för och 4 nedlagda röster.

1. Sammanfattning och slutsatser

1.1 Kommittén välkomnar kommissionens meddelande om en handlingsplan för skydd av kritisk informationsinfrastruktur i Europa. Kommittén delar kommissionens oro över EU:s utsatthet för storskaliga it-attacker, tekniska fel, mänskliga angrepp och naturkatastrofer samt över de enorma skador som detta kan medföra för ekonomin och medborgarnas välfärd. Kommittén stöder kommissionens ståndpunkt att man snabbt bör vidta åtgärder för att öka samordningen och samarbetet inom EU för att hantera detta svårlösta problem liksom att man snabbt måste upprätta omfattande politiska ramar för skydd av kritisk informationsinfrastruktur.

1.2 Kommittén har tagit del av slutsatserna från EU:s ministerkonferens om skydd av kritisk infrastruktur, och är oroad över att unionen är dåligt förberedd på att hantera storskaliga it-attacker eller avbrott i den kritiska informationsinfrastrukturen på grund av att de olika medlemsstaternas strategier i fråga om skydd av kritisk informationsinfrastruktur ofta avviker från varandra och inte är tillräckligt väl samordnade. Det är förståeligt att utvecklingen av internet och bristen på storskaligt tänkande vad gäller säkerheten och motståndskraften i fråga om informationsstrukturerna har lett till den allvarliga situation som vi i dag befinner oss i. Nu när det dock har konstaterats att åtgärder måste vidtas uppmanar kommittén kommissionen att snabbt och bestämt ta itu med problemet.

1.3 Kommittén stöder den handlingsplan på hög nivå bestående av fem åtgärder som beskrivs i meddelandet och ger kommissionen en eloge för dess arbete. Det är mycket svårt att utarbeta en integrerad flerparts- och flernivåstrategi som ska främja säkerheten och motståndskraften i kritisk informationsinfrastruktur, i synnerhet när det är fråga om en så splittrad grupp av aktörer och så komplexa informationsstrukturer som de inom Europeiska unionen. Kommittén ger också erkännande åt Enisas stödjande roll och bidrag när det gäller att nå målen för detta meddelande.

1.4 Kommittén noterar att de berörda aktörerna inte tillräckligt effektivt har genomfört rådets resolution 2007/C 68/01, till den del som den handlar om säkerhet och motståndskraft i fråga om IKT-infrastrukturer (1). De som av politiska eller ekonomiska skäl vill angripa kritisk informationsinfrastruktur kan dra nytta av svårigheten att utforma effektiva strategier för skydd av EU:s mest kritiska informationsinfrastruktur. Kommittén vill därför att kommissionen med större beslutsamhet tar på sig den starka ledarroll som behövs för att förena alla aktörer och vidta effektiva åtgärder för att skydda unionen från eventuella hot mot kritisk informationsinfrastruktur. Kommittén tror inte att den handlingsplan som beskrivs i meddelandet kommer att ge avsett resultat om inte en lämplig regleringsmyndighet ansvarar för handlingsplanens genomförande.

1.5 EESK vill fästa kommissionens uppmärksamhet vid kommitténs tidigare yttranden i vilka man behandlat behovet av ett säkert informationssamhälle, problem kring säkerheten på internet och skydd av kritiska infrastrukturer.

2. Rekommendationer

2.1 Europeiska unionen bör ge en lämplig regleringsmyndighet där Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ingår ansvaret för ett effektivt skydd av kritiska informationsinfrastrukturer inom hela EU.

2.2 Alla medlemsstater bör utforma en nationell strategi, en solid policy- och lagstiftningsmiljö, övergripande nationella riskhanteringsprocesser samt lämpliga beredskapsåtgärder och beredskapsmekanismer. I detta sammanhang bör varje medlemsstat inrätta en organisation för incidenthantering och ansluta den till ECG-gruppen (European Government CERTs group) (2).

2.3 Kommissionen bör påskynda arbetet med att inrätta ett europeiskt offentligt-privat partnerskap för motståndskraft och integrera det med Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) och ECG-gruppen.

2.4 Bästa lösningar i fråga om riskhantering bör arbetas in i strategin för skydd av kritisk infrastruktur på alla nivåer. Man bör framför allt göra en beräkning av eventuella kostnader som kan uppstå om säkerheten och motståndskraften inte fungerar och informera berörda ansvariga aktörer om dessa kostnader.

2.5 Aktörer som inte uppfyller sina skyldigheter inom ramen för strategin för skydd av kritisk informationsinfrastruktur bör åläggas ekonomiska eller andra påföljder som står i proportion till den risk och de kostnader som uppstår på grund av systemfel orsakade av aktörernas försumlighet.

2.6 De stora aktörerna – regeringarna samt infrastruktur- och teknikleverantörerna – bör bära huvudansvaret för den kritiska informationsinfrastrukturens säkerhet och motståndskraft, och det bör inte vara möjligt för dem att kringgå ansvaret genom att överföra det till företag och privata konsumenter.

Det bör finnas krav på att säkerheten och motståndskraften ska beaktas vid utformningen av alla system för informations- och kommunikationsteknik som införs i unionen. Vi uppmuntrar privata aktörer som arbetar med skydd av kritisk informationsinfrastruktur att ständigt sträva efter en förbättring på specifika områden där motståndskraften är särskilt viktig – t.ex. nätverksförvaltning, riskhantering och driftskontinuitet.

2.7.1 Fastställandet och kontrollen av bästa lösningar och normer bör utgöra en grundläggande del av alla strategier för att förebygga störningar, vidta motåtgärder samt återställa kritisk informationsinfrastruktur.

2.7.2 Man bör prioritera ibruktagandet av IPv6 (den senaste versionen av internetprotokollet) och DNSSEC-teknik (ett säkerhetstillägg till internets domännamnsystem) på internet i hela EU, vilket skulle förbättra säkerheten på internet.

2.8 Vi uppmuntrar offentliga och privata aktörer att regelbundet samarbeta för att testa sin beredskap och sina motåtgärder med hjälp av olika övningar. Vi stöder till fullo kommissionens förslag i meddelandet om att ordna den första EU-omfattande övningen före slutet av år 2010.

2.9 En stark it-säkerhetsindustri bör främjas inom EU med en kompetens som kan mäta sig med kompetensen inom den mycket välfinansierade industrin i Förenta staterna. Investeringarna i forskning och utveckling med anknytning till skydd av kritisk informationsinfrastruktur bör ökas avsevärt.

2.10 Finansieringen av kompetensutveckling samt av kunskaps- och informationsprogram på området it-säkerhet bör ökas.

2.11 Informations- och stödorgan bör inrättas i alla medlemsstater för att hjälpa små och medelstora företag samt medborgarna att förstå och uppfylla sitt ansvar inom ramen för strategin för skydd av kritisk informationsinfrastruktur.

2.12 Med tanke på säkerheten bör EU lyfta fram sin ståndpunkt beträffande den framtida internetförvaltningen (3), där det krävs en mer multilateral strategi som respekterar Förenta staternas nationella prioriteringar men som också avspeglar Europeiska unionens intressen. Unionen agerande i frågan bör bygga på en ingående diskussion om samspelet mellan internetsäkerhet och respekten för de rättigheter man har som medborgare och privatperson.

3. Bakgrund

Hotet om storskaliga it-attacker på kritisk informationsinfrastruktur

3.1.1 Kritisk informationsinfrastruktur omfattar informations- och kommunikationsteknik (IKT) som erbjuder de informations- och kommunikationsplattformar som krävs för tillhandahållandet av viktiga varor och tjänster, bl.a. nödvändiga samhällsfunktioner såsom energi- och vattenförsörjning, transporter, bankväsendet samt hälsovårds- och larmtjänster.

3.1.2 Kritisk informationsinfrastruktur karakteriseras av storskalig och komplex systemintegration, av sitt beroende av annan infrastruktur (t.ex. energi) samt av gränsöverskridande sammankopplingar. Dessa komplexa infrastrukturer är följaktligen exponerade för ett stort antal risker, som skulle kunna ge upphov till katastrofala systemfel som i sin tur skulle påverka viktiga samhällstjänster i många medlemsstater. Dessa risker härrör från mänskliga misstag, tekniska fel, mänskliga angrepp (inklusive angrepp i kriminellt eller politiskt syfte) och naturkatastrofer. Riskanalyser visar på bristerna i sådana system och visar också på riskerna för att kontrollen sker med metoder som med eller utan avsikt kränker de rättigheter vi har som medborgare och privatpersoner. Kommissionen är skyldig att garantera att de grundläggande rättigheterna respekteras när gemenskapsrätten utformas.

3.1.3 Regeringarna och tillhandahållarna av nödvändiga tjänster offentliggör inte brister i säkerheten och motståndskraften om de inte är tvungna till detta. Trots detta har det funnits många offentliga exempel på hot mot kritisk infrastruktur till följd av dålig säkerhet och motståndskraft i kritisk informationsinfrastruktur:

—	År 2007 och 2008 förekom storskaliga it-attacker i Estland, Litauen och Georgien.

—	Brott på transkontinentala undervattenskablar i Medelhavet och Persiska viken påverkade internettrafiken i många länder år 2008.

—	I april 2009 varnade nationella säkerhetstjänstemän i Förenta staterna för att ”it-spioner” hade brutit sig in i landets elnät och installerat datorprogram som skulle kunna användas för att störa systemet.

—	I juli utsattes Förenta staterna och Sydkorea för mycket offentliga överbelastningsangrepp (med hjälp av 100 000–200 000 zombiedatorer), som påverkade ett stort antal av regeringens webbplatser.

3.1.4 Problemet förvärras avsevärt av kriminella grupperingars illasinnade avsikter och av cyberkrigföring i politiskt syfte.

—

Genom att utnyttja svagheter i operativsystemen i persondatorer som är kopplade till internet har kriminella gäng skapat botnät, vilket innebär att kriminella med hjälp av sabotageprogram kopplar samman persondatorer (s.k. zombies eller drones) till en enda virtuell dator. Dessa botnät används för olika typer av kriminell verksamhet. Bland annat ”hyr” terrorister och regeringar som ägnar sig åt cyberkrigföring dessa botnät av kriminella som stöd för storskaliga it-attacker. Man tror att ett av dessa botnät, ”Conficker”, förfogar över mer än 5 miljoner persondatorer.

3.1.5 De ekonomiska kostnaderna för störningar i kritisk informationsinfrastruktur kan bli extremt höga. Världsekonomiskt forum har bedömt att det finns 10–20 % risk för ett större haveri inom den kritiska informationsinfrastrukturen inom de kommande tio åren, med en potentiell global kostnad på cirka 250 miljarder dollar och tusentals människoliv.

Problem i fråga om beredskap, säkerhet och motståndskraft

3.2.1 Internet är den huvudsakliga plattformen för en stor del av Europas kritiska informationsinfrastruktur. Internets uppbyggnad grundar sig på en hopkoppling av miljontals datorer där bearbetning, kommunikation och kontroll är distribuerad globalt. Denna decentraliserade uppbyggnad är avgörande för att internet ska vara stabilt och motståndskraftigt med en snabb återhämtning av trafikflödena då problem uppstår. Detta innebär emellertid också att storskaliga it-attacker kan startas från utkanten av nätverket, till exempel med hjälp av botnät, av alla ligister som så önskar och som har grundläggande kunskaper på området.

3.2.2 Globala kommunikationsnätverk och kritisk informationsinfrastruktur inbegriper en hög grad av gränsöverskridande sammankopplingar. Om säkerheten och motståndskraften hos nätverken i ett land är dålig kan detta negativt påverka den kritiska informationsinfrastrukturens säkerhet och motståndskraft i alla andra länder som är sammankopplade med det aktuella landet. Detta internationella ömsesidiga beroende gör det nödvändigt för EU att utarbeta en integrerad strategi för hanteringen av säkerheten och motståndskraften i fråga om den kritiska informationsinfrastrukturen i hela unionen.

3.2.3 De flesta aktörer och många medlemsstater har små kunskaper och dålig kännedom om riskerna i samband med kritisk informationsinfrastruktur. Mycket få länder har en omfattande strategi för hanteringen av dessa risker.

3.2.4 Den föreslagna reformen av regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster kommer att öka kraven på operatörerna att se till att lämpliga åtgärder vidtas för att fastställa risker, garantera att tjänsterna tillhandahålls kontinuerligt och informera om säkerhetsöverträdelser (4).

3.2.5 Den privata sektorn tillhandahåller merparten av den teknik som stöder plattformen för kritisk informationsinfrastruktur, och för att säkerställa ett lämpligt samarbete i syfte att garantera ett effektivt skydd av den kritiska informationsinfrastrukturen är det mycket viktigt att alla aktörer, såväl regeringar, företag som konsumenter, har stor kompetens och att det finns en hög grad av förtroende, öppenhet och kommunikation mellan aktörerna.

3.2.6 En internationell flerparts- och flernivåstrategi är nödvändig.

3.3 En femdelad handlingsplan

Kommissionen föreslår en femdelad handlingsplan för att åtgärda dessa problem:

1.	Beredskap och insatser: så att det finns beredskap på alla nivåer.

2.	Upptäckt och insatser: så att det finns ändamålsenliga system för tidig varning.

3.	Begränsning av verkningar och återställning: för att stärka EU:s försvarsmekanismer för kritisk informationsinfrastruktur.

4.	Internationellt samarbete: för att främja EU:s prioriteter internationellt.

5.	Kriterier för sektorn för informations- och kommunikationsteknik: att stödja genomförandet av direktivet om identifiering av, och klassificering som, europeisk kritisk infrastruktur (5).

Särskilda mål har ställts upp under var och en av dessa punkter, varav somliga ska ha uppnåtts före slutet av år 2011.

4. Kommentarer

4.1 Det kommer att bli mycket svårt att utveckla och genomföra en effektiv strategi för skydd av kritisk informationsinfrastruktur med hjälp av det tillvägagångssätt som beskrivs i meddelandet och som i hög grad bygger på samråd, frivillighet och samarbete. Med tanke på problemets angelägna och brådskande karaktär rekommenderar kommittén att kommissionen undersöker den strategi som tillämpas i Storbritannien och Förenta staterna, där ansvaret och befogenheterna har överlåtits åt en lämplig regleringsmyndighet.

4.2 Kommittén stöder uppmaningen i FN:s generalförsamlings resolution 58/199 om inrättandet av en global kultur för it-säkerhet och skydd av kritisk informationsinfrastruktur. Med tanke på det ömsesidiga beroendet länder emellan i fråga om den kritiska informationsinfrastrukturens säkerhet och motståndskraft – ”En kedja är inte starkare än sin svagaste länk” – är det oroväckande att endast nio medlemsstater hittills har inrättat organisationer för incidenthantering och anslutit sig till ECG-gruppen. Inrättandet av dessa organisationer bör få en mer framträdande plats på den mellanstatliga dagordningen.

4.3 Aktörer som berörs av it-säkerheten inom EU är alla medborgare, vars liv kan vara avhängiga av nödvändiga tjänster. Dessa medborgare ansvarar också för att så gott de kan skydda sin internetuppkoppling från angrepp. Ett ännu större ansvar har de teknik- och tjänsteleverantörer som tillhandahåller den informations- och kommunikationsteknik som behövs för den kritiska informationsinfrastrukturen. Det är mycket viktigt att alla berörda aktörer får lämplig information om it-säkerhet. Det är också viktigt att EU har ett stort antal kvalificerade experter på området säkerhet och IKT-motståndskraft.

4.4 Kommittén rekommenderar att alla medlemsstater har ett organ med uppgift att informera, utbilda och stödja små och medelstora företag i frågor som rör it-säkerhet. Stora företag kan lätt få tag i den kunskap som behövs men små och medelstora företag behöver hjälp.

4.5 Eftersom det huvudsakligen är den privata sektorn som tillhandahåller kritisk informationsinfrastruktur är det viktigt att bygga upp ett stort förtroende och ett gott samarbete med alla företag som ansvarar för kritisk informationsinfrastruktur. Initiativet ”Europeiskt offentligt-privat partnerskap för motståndskraft” som lanserades av kommissionen i juni välkomnas och understöds. Kommittén anser emellertid att initiativet måste stödjas av lagstiftning för att tvinga de aktörer som inte tar sitt ansvar till samarbete.

4.6 Riskhantering är till för att bidra till en lösning på den typ av problem som behandlas i detta dokument. Kommissionen bör insistera på att bästa praxis i fråga om riskhantering ska tillämpas då detta är lämpligt inom ramen för handlingsplanen. Det är särskilt nyttigt att kvantifiera de risker och kostnader som fel på olika nivåer av den kritiska informationsinfrastrukturen medför. När man känner till sannolikheten för fel och de kostnader som dessa kan medföra är det lättare att motivera de berörda aktörerna att vidta åtgärder, liksom att göra dem ekonomiskt ansvariga om de inte uppfyller sina skyldigheter.

4.7 Stora aktörer försöker begränsa sitt ansvar genom att med hjälp av sin marknadsstyrka tvinga sina kunder eller leverantörer att godkänna villkor som fritar stora företag från ansvar, t.ex. licensavtal för programvaror och samtrafiksavtal med internetleverantörer som begränsar ansvaret i fråga om säkerheten. Denna typ av avtal bör vara olagliga och det bör vara de stora aktörerna som bär ansvaret.

4.8 Säkerhet och motståndskraft kan och bör inkluderas i alla nätverk för informations- och kommunikationsteknik. Man bör prioritera en granskning av nätverkens topologiska uppbyggnad i medlemsstaterna och i hela EU, för att fastställa oacceptabla koncentrationer av informationsöverföring och punkter där risken för nätverksfel är särskilt stor. Framför allt utgör den stora koncentrationen av internettrafik till ett mycket litet antal internet-knutpunkter (IXP) i vissa medlemsstater en oacceptabel risk.

4.9 EESK uppmanar också kommissionen att ta del av kommitténs kommentarer till meddelandet ”Vidareutveckling av Internet – Handlingsplan för införandet av version 6 av Internetprotokollet (IPv6) i Europa” (6) (KOM(2008) 313 slutlig), i vilket man lyfter fram de säkerhetsmässiga fördelarna med att införa IPv6 på internet inom hela EU. Kommittén rekommenderar också att DNSSEC-teknik införs då detta är möjligt för att öka säkerheten på internet.

4.10 I och med lanseringen av sin strategi för säkerhet i cyberrymden planerar Förenta staterna att använda 40 miljarder dollar på it-säkerhet åren 2009 och 2010. Detta är ett omfattande tillskott av medel till säkerhetssektorn, som kommer att leda till att ett stort antal företag på området datasäkerhet, inklusive europeiska företag, kommer att koncentrera sina satsningar till Förenta staterna. Dessutom kommer det att hjälpa de amerikanska säkerhetsföretagen att bli världsledande aktörer. Det är mycket önskvärt att Europa har en egen toppmodern industri som kan konkurrera på lika villkor med amerikanska företag samt att säkerhetsindustrin satsar och fokuserar tillräckligt mycket på Europas behov i fråga om infrastruktur. Kommittén uppmanar kommissionen att överväga hur den kan uppväga den massiva finansiella stimulans som ges i Förenta staterna.

4.11 Kommittén stöder det meddelande som kommissionen nyligen offentliggjorde om den framtida internetförvaltningen (3). Kommittén anser att EU måste ha ett mer direkt inflytande på strategierna och praxisen i fråga om ICANN (Internet Corporation for Assigned Names and Numbers) och Iana (Internet Assigned Numbers Authority) samt att Förenta staternas nuvarande unilaterala tillsyn bör ersättas med arrangemang för ett multilateralt, internationellt ansvar.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) KOM(2006) 251 slutlig.

(2) http://www.egc-group.org.

(3) KOM(2009) 277 slutlig.

(4) Artiklarna 13 a och 13 b i KOM(2007) 697 slutlig om ändringsförslag till direktiv 2002/21/EG.

(5) Rådets direktiv 2008/114/EG.

(6) EUT C 175, 28.7.2009, s. 92.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/103

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018”

KOM(2009) 8 slutlig

(2010/C 255/19)

Föredragande: Anna BREDIMA

Den 21 januari 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018”

KOM(2009) 8 slutlig.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 oktober 2009. Föredragande var Anna Bredima.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 187 röster för, 7 röster emot och 15 nedlagda röster.

1. Sammanfattning

1.1 EESK välkomnar meddelandet, som generellt sett utgör en solid och realistisk grund för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018. I dokumentet konstateras att den europeiska sjöfarten i realiteten har en global karaktär, med avseende på dess globala konkurrenskraft, säkerheten och miljön samt behovet av sjöfartskunnande på hög nivå.

1.2 Meddelandet offentliggörs vid en kritisk tidpunkt då sjöfarten står inför stora utmaningar, nämligen den globala ekonomiska och finansiella krisen som förvärrar den strukturella och konjunkturbetingade krisen inom sjöfarten, diskussioner om utsläpp i luften från fartyg inför Köpenhamnskonferensen för parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (december 2009) och den allt större bristen på sjöfolk världen över. Sjöröveri och illegal invandring till EU via Medelhavet förvärrar situationen ytterligare.

1.3 Att vidta åtgärder för att locka ungdomar till en karriär inom sjöfarten och att ”hålla dem kvar” inom sektorn är en absolut nödvändighet. Det krävs en mer samordnad strategi som omfattar alla berörda aktörer (sjöfartsmyndigheter, skolor, redar- och sjömansförbund). Kvaliteten inom yrkesutbildningen för sjöfolk i Europa måste höjas. Alla medlemsstater bör därför ta fram program för utbildning och åtgärder med avseende på kopplingen till flaggstaten för att säkerställa de maritima kunskaperna i Europa. Samtliga medlemsstater bör därför förbättra kvaliteten vid de maritima utbildningscentrumen. Långsiktiga program bör utarbetas för att förbättra arbets- och levnadsvillkoren ombord och öka antalet besättningsmedlemmar ombord (treskift) i syfte att komma till rätta med trötthetsrelaterade problem och faror. EU bör därför anta ett direktiv om minimibemanning av fartyg. Man bör dessutom använda sig av internet, medier och TV-program för att ge en bild av livet till sjöss. Kommissionen uppmanas att behandla denna fråga på EU-nivå.

1.4 EESK kan i samarbete med nationella ekonomiska och sociala råd och andra aktörer inom det organiserade civila samhället medverka till att främja EU:s maritima identitet och kulturarv samt sprida information om bästa praxis för att locka ungdomar till en karriär inom sjöfarten. En konferens om sjöfartsyrken anordnad av EESK skulle kunna bidra till att förmedla detta budskap på EU-nivå.

1.5 Den europeiska sjöfarten är världsledande. Denna ställning bör förstärkas med hjälp av riktlinjerna för statligt stöd, för att trygga lika konkurrensvillkor och global konkurrenskraft för EU:s flotta. EESK anser också att EU:s stödbestämmelser bör kompletteras. I framtiden bör stöd i princip endast beviljas fartyg med europeisk flagg. Det ska inte vara möjligt att komma undan EU-normer.

1.6 När det gäller den globala krisen hänvisar man i meddelandet med rätta till EU:s åtagande sedan länge att säkerställa en öppen och sund konkurrens. Man bör i högre grad försöka undvika protektionistiska åtgärder, eftersom dessa skulle bidra till att försena återgången till en sund ekonomi. Det är nödvändigt att återskapa de grundläggande sjöfartsprinciperna och principerna om förtroende, tilltro och etiskt agerande bland de berörda parterna. Detsamma gäller sektorn för fartygsfinansiering.

1.7 Sjötransportavtalet mellan EU och Kina bör ses som ”bästa praxis” (modellavtal) och tillämpas på andra handelspartner, bland annat Indien, Brasilien, Ryssland, ASEAN-länderna och Mercosur. Kommissionen bör utarbeta en Svartahavsstrategi som tryggar transporten av energiprodukter från Kaspiska havet till Europa.

1.8 EESK uppmanar kommissionen att undersöka förekomsten av bilaterala sjöfartsavtal om uppdelning av linjefartlast mellan EU:s medlemsstater och tredjeländer och att, vid behov, aktivera tillämpningen av gemenskapens regelverk (förordningarna 4055/86 och 4058/86).

1.9 Kommittén stöder investeringar i forskning och utveckling vad gäller miljövänliga fartyg, bränslen och hamnar för att främja miljövänlig sysselsättning inom sjötransportsektorn.

1.10 Inför klimatkonferensen i Köpenhamn (december 2009) framhåller EESK på nytt att det är betydligt svårare att tillämpa ett system med handel av utsläppsrätter inom sjöfarten än inom luftfarten. Vad beträffar miljöskyddet är kommittén positivt inställd till de nya incitament till kvalitetstänkande inom sjöfarten som planeras. Med tanke på den täta trafiken i unionens havs- och kustområden anser kommittén att unionen inte får glömma bort att bekämpa illegala förfaranden såsom rengöring av tankarna till havs och användning av fartyg som inte uppfyller kraven.

1.11 Att införa gränsvärden för svavelhalten i övervakningsområden för utsläpp kan vid första anblicken uppfattas som en miljövänlig åtgärd, men riskerar att få motsatt effekt, nämligen en övergång från sjötransporter till landtransporter. EU:s politik för sammodalitet och främjande av närsjöfartstjänster får inte äventyras.

1.12 Kommittén framhåller att EU snarast måste vidta åtgärder mot det allt mer omfattande sjöröveri som förekommer mot handelsfartyg i Afrika och Sydostasien. Kommissionen bör främja införandet av de rättsinstanser och den lagstiftning som behövs för att åtgärda problemet med att sjöröveri i dag förblir ostraffat. Ett nära samarbete med FN:s olika organisationer bör eftersträvas i syfte att förbättra de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena i ursprungsländerna, framför allt Somalia. EESK är helt emot att fartygsbesättningar ska vara beväpnade. För att kontrollera den illegala invandringen sjövägen bör EU utveckla en samarbetspolitik tillsammans med invandrarnas ursprungs- eller transitländer.

2. Inledning

2.1 Den 21 januari 2009 offentliggjorde Europeiska kommissionen ett meddelande om strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018 (1). Meddelandet avspeglar resultatet av ett brett samråd med berörda aktörer, medlemsstaterna och en grupp specialister från sjöfartsbranschen samt en undersökning av tendenserna på sjötransportområdet.

2.2 Kommittén har antagit två yttranden om meddelanden som föregått det aktuella meddelandet, nämligen meddelandet om unionens framtida havspolitik (2) av den 26 april 2007 och meddelandet om en integrerad havspolitik för EU (3) av den 22 april 2008. Till EESK:s glädje har kommissionen beaktat merparten av de förslag som kommittén lade fram. EESK upprepar sitt starka stöd för en helhetssyn som omfattar all sjöfartsverksamhet för att undvika oavsiktliga konsekvenser av politiken på olika områden.

2.3 EESK välkomnar meddelandet, som generellt utgör en solid och realistisk grund för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018. I meddelandet betonas den viktiga roll som de europeiska sjötransporttjänsterna har för den globala och europeiska handeln och för EU-medborgarnas dagliga liv. Där konstateras också den europeiska sjöfartens i realiteten globala natur, med avseende på dess globala konkurrenskraft, säkerheten och miljön samt behovet av sjöfartskunnande på hög nivå.

Meddelandet offentliggörs vid en kritisk tidpunkt då sjöfarten står inför stora utmaningar: a) den globala ekonomiska och finansiella krisen som förvärrar den cykliska och strukturella krisen inom sjöfarten (även om man började utarbeta meddelandet redan innan världskrisen fick sin början gäller de principer som läggs fram i dokumentet också under denna kristid), b) diskussioner om utsläpp i luften från fartyg, som kulminerar inför Köpenhamnskonferensen för parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (december 2009), c) den allt större bristen på sjöfolk världen över.

2.4 Dessa utmaningar förvärras av det medeltida gisslet sjöröveri som nu återuppstått samt av den illegala invandringen via Medelhavet.

2.5 Det aktuella meddelandet bör läsas tillsammans med meddelandet om hållbara framtida transporter (KOM(2009) 279 slutlig), i vilket man lyfter fram urbanisering, trafikstockningar, en åldrande europeisk befolkning och illegal invandring som utvecklingstendenser som medför utmaningar för transportpolitiken under 2000-talet. Den framtida sjöfartspolitiken kan utgöra ett svar på dessa utmaningar och bidra till en lösning på problemen.

3. Mänskliga resurser, sjömanskap och sjöfartsexpertis

Det är absolut nödvändigt att locka ungdomar till en karriär inom sjöfarten om man ska kunna garantera sjöfartskunnande på högsta nivå i EU:s havskluster – som är världsledande på området. Kommittén är mycket oroad över att så många i förtid lämnar utbildningen vid sjöbefälsskolorna i vissa medlemsstater och överger en yrkeskarriär inom sjöfarten. Sjöfartssektorn i EU kan äventyras om man inte omedelbart utformar en heltäckande strategi för att göra sjöfartsyrkena mer attraktiva. Projektet med karriärvägar som genomförs av arbetsmarknadsparterna (ECSA och ETF) bör utvecklas ytterligare. Åtgärder för att locka ungdomar till sjöfartsyrken bör kompletteras med åtgärder för att få dem att stanna.

3.1.1 I tider av global kris och hög arbetslöshet bör man inte försitta tillfället att främja karriärer inom sjöfarten. Trots krisen har man kunnat bevara sysselsättningsnivån inom EU:s flotta. Ensamheten och avståndet hem är de främsta orsakerna till att sjöfartsyrkena inte lockar.

3.1.2 Det krävs en mer samordnad strategi som omfattar alla berörda aktörer (sjöfartsmyndigheter, skolor, redar- och sjömansförbund) och som via internet, medier och TV-program ger en bild av livet till sjöss. Kommissionen uppmanas att behandla denna fråga på EU-nivå.

3.2 År 2003 fullföljde Europeiska gemenskapens redarförbund (ECSA) och Europeiska transportarbetarfederationen (ETF) ett projekt för att få bukt med trakasserier och mobbning ombord och för att genomföra effektiva strategier för lika rättigheter inom företagen. Projektet ligger i linje med de viktigaste målen för den europeiska branschanknutna dialogkommittén för sjötransporter, och främjar kvinnornas andel av arbetskraften inom sjöfarten.

3.3 Kvaliteten inom yrkesutbildningen för sjöfolk i Europa måste höjas. Alla medlemsstater bör därför ta fram program för utbildning och åtgärder med avseende på kopplingen till flaggstaten för att säkerställa de maritima kunskaperna i Europa. Samtliga medlemsstater bör därför förbättra kvaliteten vid de maritima utbildningscentrumen. Långsiktiga program bör utarbetas för att förbättra arbets- och levnadsvillkoren ombord. Kommissionen uppmanas att studera en ökning av antalet besättningsmedlemmar ombord samt trötthetsrelaterade problem och faror i syfte att komma tillrätta med dessa och vid behov vidta åtgärder. Man bör införa stöd- och utbildningssystem. Arbets- och levnadsvillkoren ombord bör förbättras genom att man ratificerar ILO-konventionen om arbete till sjöss (2006) och därigenom skapar samma villkor över hela världen. Medlemsstaterna bör även införliva direktivet som baseras på avtalet mellan European Community Shipowners' Association (ECSA) och Europeiska transportarbetarförbundet (ETF) om denna konvention. Internationell rätt, i synnerhet IMO:s internationella konvention om normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (1995), som för närvarande är under revidering, måste respekteras

3.4 Åtgärder för att lyfta fram sjöfarten, samt utbildning som ger sjöfartskunnande på högsta nivå bör ytterligare förstärkas. Kommissionen bör undersöka bästa praxis i medlemsstaterna för att på gymnasienivå marknadsföra en karriär inom sjöfarten. EESK stöder förslagen om kadettutbyte (Erasmus-programmet), om att anställa kadetter inom sjöfarten som en del av deras utbildning och om att förbättra sjukvården ombord. Kommittén framhåller (4) att erfarenheterna av ”Floating University” bör undersökas närmare och användas för att locka ungdomar till en karriär inom sjöfarten.

3.5 EESK betonar att sjöfolk måste behandlas i enlighet med ILO:s och IMO:s riktlinjer för rättvis behandling av sjöfolk vid sjöolyckor. Frågan om kriminalisering bör tas upp på internationell nivå. IMO bör göra en grundlig analys av fall där IMO-flaggstater på ett oacceptabelt sätt har kriminaliserat sjöfolk, i synnerhet genom kvarhållande. EESK påpekar också att en kriminalisering av sjöfolk skamfilar yrkets image i en tid då det världen över råder akut brist på välutbildat sjöfolk (5). EU:s framtida politik bör utformas i linje med de internationellt överenskomna principerna och normerna i MARPOL- och Unclos-konventionerna.

3.6 EESK uppmanar medlemsstaterna att ratificera ILO:s sjöarbetskonvention från 2006, som kommer att skapa samma villkor över hela världen i fråga om förhållandena ombord och bidra till att locka ungdomar till en karriär inom sjöfarten.

3.7 EESK kan i samarbete med nationella ekonomiska och sociala råd och andra aktörer inom det organiserade civila samhället medverka till att främja EU:s maritima identitet och kulturarv samt sprida information om bästa praxis för att locka ungdomar till en karriär inom sjöfarten. En konferens om sjöfartsyrken anordnad av EESK skulle kunna bidra till att förmedla detta budskap på EU-nivå.

4. Europeisk sjöfart på världsmarknaden

4.1 EESK gläder sig över att kommissionen erkänner behovet av globala regler för en global näring samt vikten av internationell reglering av sjöfarten och av att finna lösningar på regleringsfrågor i internationella organ (t.ex. IMO). Den europeiska sjöfarten är världsledande. Denna ställning bör förstärkas med hjälp av riktlinjerna för statligt stöd (som ska ses över 2011), ett viktigt instrument för att trygga lika konkurrensvillkor och global konkurrenskraft för EU:s flotta. En förlängning av riktlinjernas giltighetstid är nödvändig för att man ska kunna bevara status quo. EESK anser också att EU:s stödbestämmelser bör kompletteras. I framtiden bör stöd i princip endast beviljas fartyg med europeisk flagg. Det ska inte vara möjligt att komma undan EU-normer.

4.2 När det gäller den globala krisen hänvisar kommissionen med rätta till EU:s åtagande sedan länge att säkerställa en öppen och sund konkurrens. Protektionistiska åtgärder bör undvikas, eftersom de skulle bidra till att ytterligare försena återgången till en sund ekonomi. Miljön bör inte användas som en ursäkt för att införa protektionistiska åtgärder.

4.3 Sjöfarten bör återgå till grundläggande principer och ett etiskt försvarbart agerande. Förtroendet och tilliten bör återupprättas inom både sjöfarten och banksektorn. Att i spekulationssyfte bygga fartyg som det inte finns något ekonomiskt behov av bör undvikas. Ett nytt förfarande som kombinerar finansiering och byggande vid värdefulla sjöfartsprojekt är nödvändigt. Medlemsstaterna måste visa solidaritet med varandra om den finansiella och ekonomiska krisens konsekvenser (6) för sjöfartssektorn ska kunna lindras.

4.4 EU:s sjöfartssektor karaktäriseras av entreprenörsanda. Det stora antalet privata (ofta familjeägda) rederier är ett viktigt inslag i EU:s flotta. Lagstiftarna i EU bör göras medvetna om denna modell och om dess särdrag och institutioner. Krisen inom sjöfartssektorn har varit en stor belastning för de små och medelstora företagen, som utgör ryggraden i EU:s sjöfart. EESK anser också att man måste få bort de undermåliga fartygen, oavsett vilken flagg de seglar under. Dylik verksamhet ska inte under några omständigheter kunna beviljas stöd.

4.5 Efter det ensidiga avskaffandet av gruppundantaget för linjekonferenser i EU (2006) uppmanas kommissionen att övervaka konsekvenserna av att konkurrensbestämmelserna inte är enhetliga världen över. För närvarande finns det 110 konkurrensrättssystem som tillämpar olika regler på en global industri som linjefarten (7).

5. Kvalitetssjöfart

5.1 EESK anser att det tredje sjösäkerhetspaketet som nyligen antogs utgör ett lämpligt regelverk för sjösäkerheten, som resulterar i ett omfattande europeiskt lagstiftningspaket om sjösäkerhet grundat på Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) övergripande strategi. Paketet kommer att bidra till att peka ut undermålig sjöfart, och principen om sjöfart av hög kvalitet kommer att få ny drivkraft. Databasen EQUASIS, som inrättats av Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA), erbjuder viktig information om fartygens kvalitet.

Sjöfarten kommer att fortsätta att växa under överskådlig framtid för att kunna betjäna den ständigt växande världshandeln. Följaktligen kommer också de totala utsläppen från sjöfarten oundvikligen att öka. En betydande minskning kan ändå uppnås genom tekniska och operativa åtgärder. Mer forskning kring och utveckling av alternativa motorer och drivmedel samt olika fartygstyper kan bidra till sänkta utsläpp. När det gäller utsläpp i luften, i synnerhet av koldioxid, hör fartyg till dem som förorenar minst tack vare den fortlöpande moderniseringen och deras stora energieffektivitet, och detta trots de stora avstånd som det är fråga om inom sjöfarten.

5.2.1 Inför klimatkonferensen i Köpenhamn (december 2009) framhåller EESK på nytt (8) att det är betydligt svårare att tillämpa ett system med handel av utsläppsrätter inom sjöfarten, framför allt inom trampsjöfarten, än inom luftfarten. När ett eventuellt marknadsbaserat instrument övervägs för sjötransporter bör detta inte leda till att den europeiska sjöfartsindustrins konkurrenskraft på världsmarknaden påverkas negativt.

5.2.2 Att införa gränsvärden för svavelhalten i övervakningsområden för utsläpp från fartyg är en miljövänlig åtgärd. Man bör sträva efter att utvidga detta instrument till andra farvatten.

5.3 Kommittén efterlyser än en gång (2) EU-miljölagstiftning för fritidsbåtar och om möjligt även för örlogsfartyg (3). Osynliga havsföroreningar bör också behandlas inom miljöpolitiken.

5.4 EESK föreslår (9) en balanserad strategi som förbättrar de miljömässiga och sociala förhållandena vid återvinningsvarven, samtidigt som deras kapacitet bevaras så att den globala bristen på nedmonteringsanläggningar kan bemötas. Denna strategi bör tillämpas under den mellanliggande perioden fram till dess att IMO-konvention om säker och miljövänlig återvinning av fartyg (2009) träder i kraft internationellt.

6. Internationellt samarbete

6.1 EESK har ökat medvetenheten inom EU beträffande sjötransportproblemen i vissa geografiska områden (3) (t.ex. Norra ishavet, Östersjön och Medelhavet). Det är glädjande att kommissionen har reagerat på detta genom att offentliggöra meddelanden om den arktiska sjöfartsleden, Östersjöstrategin och Medelhavsstrategin. Kommittén noterar att man i meddelandet betonar EU-flottans strategiska betydelse när det gäller att säkerställa en smidig gas- och oljeförsörjning i EU. Den uppmanar därför kommissionen att utarbeta en Svartahavsstrategi som omfattar alla länder i regionen för att trygga transporten av energiresurser från Kaspiska havet till Europa.

6.2 Man bör öka ansträngningarna att nå ett avtal om sjöfartstjänster inom Världshandelsorganisationen. Sjötransportavtalet mellan EU och Kina kan ses som ”bästa praxis” (modellavtal) och tillämpas på andra handelspartner, bland annat Indien, Brasilien, Ryssland, ASEAN-länderna och Mercosur.

6.3 EESK uppmanar kommissionen att undersöka förekomsten av bilaterala sjöfartsavtal om uppdelning av linjefartlast mellan EU:s medlemsstater och tredjeländer och att, vid behov, aktivera tillämpningen av gemenskapens regelverk (förordningarna 4055/86 och 4058/86). Kommissionen bör följaktligen också arbeta för att tredjeländer inte ingår bilaterala avtal med varandra.

6.4 Vad gäller förslaget om större synlighet för EU inom IMO finns det i de fall där befogenheterna delas mellan EU och medlemsstaterna utrymme för ett fördjupat samarbete eller en fördjupad samordning mellan medlemsstaterna utan att detta äventyrar deras individuella deltagande. EESK framhåller på nytt att ”EU:s medlemsländers bidrag av sakkunskap till internationella organisationer har gott anseende, och detta bör förstärkas snarare än undergrävas” (2).

Kommittén framhåller att EU snarast måste vidta åtgärder mot det allt mer omfattande sjöröveri (10) som förekommer mot handelsfartyg i Afrika och Sydostasien. Avsaknaden av lämpliga domstolar och lagar bidrar till att sjöröveri förblir ostraffat. Kommissionen bör därför arbeta för att de rättsinstanser och den lagstiftning som krävs införs i de berörda områdena. Ett nära samarbete med FN:s olika organisationer bör eftersträvas i syfte att förbättra de politiska, ekonomiska och sociala förhållandena i ursprungsländerna, framför allt Somalia. Man måste snarast åtgärda de orsaker på land som ligger bakom sjöröveriet och återställa lag och ordning samt de sociala och ekonomiska förhållanden som tidigare rådde, i synnerhet i Somalia. För att uppnå detta bör man utnyttja EU:s utvecklingsbistånd och vidta diplomatiska åtgärder. EESK är helt emot att fartygsbesättningar ska vara beväpnade.

6.5.1 Enligt färska uppgifter (11) förväntas piratattacker orsaka världsekonomin kostnader på 16 miljarder dollar. År 2008 ägde 111 piratattacker rum utanför Afrikas horn medan antalet attacker under första halvåret 2009 var 240, varvid 1 000 sjömän utsattes för livsfara. 150 miljoner dollar har utbetalats i lösen till somaliska sjörövare under de senaste 18 månaderna.

6.6 Förutom de uppenbara humanitära konsekvenser som den illegala invandringen får, medför den också akuta problem för sjöfarten och för säkerheten vid sjögränserna. Det är absolut nödvändigt att förbättra den integrerade marina övervakningen i Medelhavet (SafeSeaNet, Frontex). För att kontrollera den illegala invandringen sjövägen bör kommissionen utveckla en samarbetspolitik tillsammans med invandrarnas ursprungs- eller transitländer.

7. Närsjöfart

7.1 När det gäller hållbara transporter och främjande av närsjöfart bör man göra större investeringar i en förbättring av hamnarnas infrastruktur och av inlandsförbindelserna. Detta är en fråga som bör beaktas fullt ut i översynen av de transeuropeiska transportnäten. EESK uppmanar kommissionen att fastställa på vilka punkter gränssnittet mellan nätverk på land och till havs är inkompatibelt, för att underlätta förbindelserna mellan EU och angränsande grannländer.

8. Sjöfartsforskning och innovation

8.1 EESK (8) har framhållit för kommissionen att unionen bör bli världsledande inom sjöfartsforskning och innovation. Meddelandet utgör glädjande nog ett positivt svar på denna uppmaning.

8.2 Kommittén stöder investeringar i forskning och utveckling med inriktning på miljövänliga fartyg, bränslen och hamnar, vilket också kommer att främja miljövänlig sysselsättning. Målinriktad forskning och utveckling i syfte att ytterligare minska fartygsutsläppen bör främjas.

8.3 I detta sammanhang bör kommissionen bidra till lösningar på miljö-, energi- och säkerhetsproblem samt sociala problem genom att kombinera en framtida sjöfartspolitik med varvspolitiken. De europeiska skeppsvarven bör använda sin väldokumenterade kapacitet till att bygga miljövänliga fartyg med hjälp av LeaderShip 2015 och andra relevanta program.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) KOM(2009) 8 slutlig.

(2) EUT C 168, 20.7.2007, s. 50–56.

(3) EUT C 211, 19.8.2008, s. 31–36.

(4) EUT C 211, 19.8.2008, s. 31-36, jfr ”New York Harbour School”, www.newyorkharbourschool.org.

(5) Enligt en studie som utförts av Drewry Shipping Consultants (2009) kommer världsflottan att behöva 42 700 nya sjöbefäl fram till år 2013.

(6) Informationsrapport CESE 397/2009 om ”Den globala finanskrisens bakgrund”, föredragande: Umberto Burani, 11.3.2009.

(7) EUT C 157, 28.6.2005, s. 130–136.

EUT C 309, 16.12.2006, s. 46–50.

EUT C 204, 9.8.2008, s. 43–46.

(8) EUT C 277, 17.11.2009, s. 20.

(9) EUT C 277, 17.11.2009, s. 67.

(10) KOM(2009) 301 slutlig.

(11) ICC International Maritime Bureau Piracy Reporting Center (IMB), rapport, augusti 2009. I det nyligen offentliggjorda meddelandet om partnerskap mellan EU och Afrika fastställs det att sjöröveri och illegal invandring sjövägen är centrala frågor i samarbetet på transportområdet.

BILAGA

till

YTTRANDET

från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande fick minst en fjärdedel av rösterna, men avslogs under debatten:

Punkt 1.5

”Den europeiska sjöfarten är världsledande. Denna ställning bör förstärkas med hjälp av riktlinjerna för statligt stöd, för att trygga lika konkurrensvillkor och global konkurrenskraft för EU:s flotta. EESK anser också att EU:s stödbestämmelser bör kompletteras. I framtiden bör stöd i princip endast beviljas fartyg med europeisk flagg. Det ska inte vara möjligt att komma undan EU-normer.”

Resultat av omröstningen

För: 92

Mot: 91

Nedlagda röster: 7

Följande fick minst en fjärdedel av rösterna, men avslogs under debatten:

Punkt 1.11

”Att införa gränsvärden för svavelhalten i övervakningsområden för utsläpp en miljövänlig åtgärd, . ”.

Motivering

Det saknas bevis för att införandet av övervakningsområden för svaveldioxidutsläpp skulle orsaka en övergång till landtransporter på bekostnad av sjötransporterna.

Resultat av omröstningen

För: 92

Mot: 96

Nedlagda röster: 18

Följande fick minst en fjärdedel av rösterna, men avslogs under debatten:

Punkt 5.2.1

”Inför klimatkonferensen i Köpenhamn (december 2009) framhåller EESK på nytt (1) att det är betydligt svårare att tillämpa ett system med handel av utsläppsrätter inom sjöfarten, framför allt inom trampsjöfarten, än inom luftfarten. När ett system för handel med utsläppsrätter övervägs för sjötransporter bör detta inte leda till att den europeiska sjöfartsindustrins konkurrenskraft på världsmarknaden påverkas negativt.”

Resultat av omröstningen

För: 112

Mot: 83

Nedlagda röster: 16

Följande fick minst en fjärdedel av rösterna, men avslogs under debatten:

Punkt 5.2.2

”Att införa gränsvärden för svavelhalten i övervakningsområden för utsläpp från fartyg kan vid första anblicken uppfattas som en miljövänlig åtgärd, men riskerar att få motsatt effekt, nämligen en övergång från sjötransporter till landtransporter. EU:s politik för sammodalitet och främjande av närsjöfartstjänster får inte äventyras. Det är viktigt att låta utföra ändamålsenliga konsekvensbedömningar innan några beslut fattas.”

Resultat av omröstningen

För: 94

Mot: 93

Nedlagda röster: 17

(1) EUT C 277, 17.11.2009, s. 20.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/110

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen – Hållbara framtida transporter – Ett integrerat, teknikstyrt och användarvänligt transportsystem”

KOM(2009) 279 slutlig

och om

”Utgångspunkter för en europeisk transportpolitik efter 2010”

(förberedande yttrande)

(2010/C 255/20)

Föredragande: Lutz RIBBE

Den 17 juni 2009 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Hållbara framtida transporter – Ett integrerat, teknikstyrt och användarvänligt transportsystem” (meddelande)

KOM(2009) 279 slutlig.

Med en skrivelse av den 2 juli 2009 bad det svenska rådsordförandeskapet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om

”Utgångspunkter för en europeisk transportpolitik efter 2010”.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 171 röster för, 5 emot och 11 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 EESK instämmer i kommissionens analys av den transportpolitik som förts hittills, att vi fortfarande ligger långt efter i arbetet med att uppnå de hållbarhetsmål som vi själva fastställt och att det krävs en grundläggande nyorientering på vissa områden.

1.2 EESK påpekar att det fortfarande krävs stora ansträngningar inte bara för att uppnå miljömålen (t.ex. i fråga om klimatskydd, resursbesparingar, biologisk mångfald, buller och luftföroreningar). På transportområdet finns det också många sociala frågor som ännu inte besvarats. Det handlar inte bara om arbetstagarnas rättigheter och arbets- och lönevillkoren för de anställda inom transportsektorn utan också om tillgången till kollektivtrafik för funktionshindrade, yngre och äldre personer. Det handlar dessutom om valfriheten hos de trafikanter som inte har eller inte vill ha egen bil.

1.3 Kommittén stöder de mål som anges i kommissionsdokumentet men anser inte att de verktyg som beskrivs räcker för att åstadkomma en grundläggande vändning.

1.4 De flesta av de målsättningar som nämns är redan kända. Kommissionen har talat om vissa av dem i flera år. Det är genomförandet som brister. Som exempel kan nämnas internaliseringen av de externa kostnaderna eller kraven på en ny politik för transporter i städerna.

1.5 Kommissionen borde i sin slutliga vitbok lägga fram tydliga handlingsalternativ och föreslå konkreta, kvantifierbara mål.

1.6 Kommittén anser att det krävs en debatt kring frågan om vilka politiska beslut och planeringsbeslut som genererar trafik eller hur man kan förebygga trafik. När kommissionen lägger fram en vitbok eller nya politiska riktlinjer bör dessa frågor ägnas mycket större uppmärksamhet.

2. Kommissionens meddelande

2.1 Kommissionen offentliggjorde 2001 en vitbok (1) med en agenda för den gemensamma transportpolitiken fram till 2010. Detta program uppdaterades i samband med halvtidsöversynen 2006 (2). Snart är de tio åren till ända och det börjar enligt kommissionen bli dags att fundera över hur den framtida transportpolitiken ska gestaltas.

2.2 Kommissionen presenterar i sitt meddelande de första resultaten av sina funderingar och sina överläggningar. Olika undersökningar, diskussioner och samråd ligger till grund för meddelandet.

2.3 I sin genomgång förklarar kommissionen att ”Transporter utgör en viktig faktor i EU:s ekonomi”. Transportsektorn står för 7 % av EU:s BNP och för mer än 5 % av arbetstillfällena inom EU. Kommissionen beskriver och framhäver transporternas betydelse också för den sociala och ekonomiska sammanhållningen i Europas och världens regioner, för den europeiska industrins konkurrenskraft och för genomförandet av Lissabonmålen.

2.4 Kommissionen konstaterar dock samtidigt följande: ”När det gäller EU:s strategi för hållbar utveckling har resultaten dock varit mer blygsamma, vilket framgår av lägesrapporten för 2007 (3) , enligt vilken det europeiska transportsystemet ur flera aspekter fortfarande inte uppfyller hållbarhetskraven”.

2.5 Kommissionen förklarar vidare: ”Det är framför allt på miljöområdet som ytterligare förbättringar är nödvändiga. Inom ingen annan sektor har utsläppen av växthusgaser ökat så snabbt, jämfört med 1990, som inom transportsektorn (4) . […] Om man tittar närmare på utvecklingen inom transportsektorn under senare tid kan man konstatera att verksamheten ökat avsevärt medan alltför lite gjorts för att minska energiförbrukningen och växthusgasintensiteten”.

2.6 När kopplingen mellan tillväxt inom transportsektorn och BNP-tillväxt bröts, vilket var en av målsättningarna i vitboken från 2001 och EU:s strategi för hållbar utveckling, skedde detta endast för passagerartransporterna men inte för godstransporterna. Kommissionen ger bland annat följande förklaring: ”De ökade godstransporterna beror också på ekonomiska åtgärder – som exempelvis koncentration till färre tillverkningsplatser för att kunna utnyttja stordriftsfördelar, omlokalisering, ’just-in-time’-leveranser, omfattande återvinning av glas, papper och metaller – som lett till minskade kostnader och eventuellt minskade utsläpp inom andra sektorer samtidigt som transportutsläppen ökat”.

2.7 Transporterna (och de enskilda transportmedlen) har blivit mer energieffektiva, men detta har inte varit tillräckligt för att kompensera de ökade transportvolymerna (5). Detta innebär att problemet med transportvolymerna aktualiseras i lika hög grad som följande konstaterande: ”Försöken att föra över transporter till mer effektiva transportsätt, däribland ökad närsjöfart, har inte varit särskilt framgångsrika”.

2.8 Kommissionen förklarar under rubriken ”Tendenser och utmaningar” bland annat följande:

—

Andelen äldre personer (över 65 år) i EU kommer att öka kraftigt. Detta kommer att leda till andra resmönster, men också till att samhället måste avsätta mer offentliga medel för pensionsutbetalningar, sjukvård och äldreomsorg. Kommissionen utgår ifrån att detta kommer att begränsa transportsektorns tillgång till offentliga medel i framtiden.

—	Transportsektorn kommer att spela en viktig roll i arbetet med att uppnå EU:s klimatmål, och en ”ändring av vissa utvecklingstrender kommer att vara nödvändig”.

—

Det minskade utbudet av fossila bränslen kommer att påverka transportsektorn kraftigt, inte bara tekniskt (transportsektorn täcker 97 % av sitt energibehov med fossila bränslen) utan också strukturellt (transporterna av fossila bränslen utgör volymmässigt för närvarande cirka hälften av alla internationella sjötransporter).

—	Stadsbefolkningens andel av EU:s befolkning kommer att öka (6). Kommissionen konstaterar att stadstransporterna redan i dag står för cirka 40 % av koldioxidutsläppen och 70 % av utsläppen av andra miljögifter som kommer från vägtrafiken,

—

Fler människor och ökat ekonomiskt välstånd innebär globalt sett ökad rörlighet och fler transporter: Kommissionen citerar t.ex. undersökningar som visar att antalet bilar i världen kan öka från dagens 700 miljoner till mer än 3 miljarder 2050, ”vilket allvarligt kommer att hota hållbarheten såvida man inte går över till fordon med lägre och inga fordonsutsläpp samt intar ett annat synsätt i fråga om rörlighet”.

2.9 Med andra ord: Kommissionen har rätt som säger att vi måste utveckla en ”en långtidsvision för hållbar rörlighet för människor och varor”.

2.10 Kommissionen formulerar därför sju allmänna politiska mål:

—	Högkvalitativa, säkra och trygga transporter.

—	Ett väl underhållet och fullt ut integrerat nät.

—	Miljövänligare hållbara transporter.

—	EU måste gå i bräschen för transporttjänster och transportteknik.

—	Skydd och utveckling av humankapitalet.

—	Smarta priser som trafiksignaler.

—	Planering av transporter – förbättrad tillgång.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Kommittén ställer sig positiv till att kommission återigen tar sig an detta ämne och i ett omfattande samråd presenterar ett antal nya, ofta visserligen alltför vaga, idéer om transportpolitikens framtid. Kommissionens analys av transportsektorn är entydig: Vi ligger fortfarande långt efter i arbetet med att uppnå de hållbarhetsmål som vi själva fastställt, och det krävs grundläggande förändringar. Ännu kan man dock inte skönja någon tydlig vision med konkreta mål och verktyg för att begränsa och minska framför allt privatbilismen. Kommissionen borde presentera dessa i en detaljerad handlingsplan med kvantifierbara mål.

3.2 EESK instämmer i många av kommissionens tankegångar, t.ex. att den infrastruktur som finns måste användas optimalt, med hjälp av bland annat ny eller bättre informations- och kommunikationsteknik, att ”intelligenta och integrerade logistiksystem måste skapas”, att nya idéer måste få utrymme framför allt när det gäller transporterna i städerna, att sammodaliteten måste förbättras och att transporterna alltmer måste ske med mer miljövänliga transportslag samt att innovativa tekniska metoder med minskade utsläpp måste användas. Detta är dock inte några nya rön och det handlar definitivt inte om en ny vision.

3.3 EESK har under de gångna åren utarbetat flera yttranden om transportpolitiken och om hur man tekniskt och organisatoriskt kan optimera hanteringen av transportflödena, och vi vill här hänvisa till dessa. Det rör sig bl.a. om ”Halvtidsöversyn – Vitbok från 2001 om transportpolitik” (7), ”En strategi för att internalisera externa kostnader” (8), ”Handlingsplan för godslogistik” (9), ”Att underlätta gränsöverskridande uppföljning av trafikförseelser” (10), ”Transeuropeiska transportnät (TEN-T): En översyn av strategin” (11), ”Miljöanpassning av sjötransporter och transporter på inre vattenvägar” (12), ”Grönbok om unionens framtida havspolitik” (13), ”Vägtransporter 2020: Det civila samhällets förväntningar” (14), ”Mot ett järnvägsnät för godstrafik” (15), ”Ett europeiskt järnvägsnät för konkurrenskraftig godstrafik” (16), ”Främjande av transport på inre vattenvägar – Naiades” (17) och ”En integrerad havspolitik för Europeiska unionen” (18).

3.4 Det är viktigt för EESK att betona att framtidens transportpolitik måste handla om mycket mer än att ”bara” tillgodose existerande eller förväntade behov av transportflöden på ett för den hållbara utvecklingen optimalt sätt. Kommissionen gör i sitt meddelande visserligen också korrekta men alltför vaga uttalanden i frågan. Kommittén upplever detta som en stor brist.

3.5 Kommissionen klargör visserligen att det måste ske stora förändringar i det nuvarande systemet. I punkt 53 sägs exempelvis att ”Transportsystemet kommer att genomgå omfattande förändringar”. I punkt 70 talas det om att det krävs en ”en långtgående översyn av transportsystemet” och i punkt 37 om ”ett annat synsätt i fråga om rörlighet”. Det saknas tyvärr en mer konkret redogörelse för vad detta exakt innebär.

3.6 Meddelandet är på så sätt en mycket bra sammanfattning av många kända ståndpunkter och idéer, men ännu kan man inte tala om någon verklig ”vision”. Många frågor är fortfarande obesvarade, t.ex. hur man ska lösa problemet med ”internalisering av externa kostnader”, en fråga som stått öppen i flera år.

3.7 I samband med detta förberedande yttrande vill kommittén därför ta tillfället i akt och ta upp ett antal mycket grundläggande frågor som inte ägnas tillräckligt med uppmärksamhet i kommissionsdokumentet. Kommittén skulle önska att kommissionen gick djupare in på dessa frågor i sina fortsatta överläggningar.

4. Särskilda kommentarer

4.1 Att mäta transporternas betydelse genom att främst se på transportsektorns bidrag till BNP eller antalet arbetstillfällen är alldeles för begränsat. Närhelst människor träffas, närhelst varor byts ut, dvs. närhelst social eller ekonomisk verksamhet äger rum, kan man tala om ”utbyten”. Med andra ord: Det finns inget samhälle som kan fungera utan utbyte av varor och andra utbyten. Det skulle i princip innebära att det inte fanns någon BNP.

4.2 Människor vill och måste vara rörliga, och de vill och måste utbyta varor. Såtillvida stämmer kommissionens uttalanden i punkterna 39 och 40 i meddelandet, att ”Transporter ger tillgång till många av våra friheter. Friheten att arbeta och leva i olika delar av världen. Friheten att ha tillgång till olika produkter och tjänster. Friheten att handla och skapa personliga kontakter. … Efterfrågan på dessa friheter kommer sannolikt att öka i ett framtida mångkulturellare och mer heterogent samhälle”.

4.3 Transporterna är alltså ytterst viktiga men inget självändamål. Inte alla transporter behöver automatiskt betraktas som ”bra” för samhället bara för att de bidrar till ett utbyte mellan människor eller till ett utbyte av varor. Transporterna har nämligen inte bara positiva effekter, vilket kommissionen också själv med eftertryck förklarar i sitt dokument. Politiken har följaktligen den centrala uppgiften att skapa en ram, ja sätta gränser för ”friheterna” i de fall där andra friheter eller nödvändigheter påverkas eller till och med hotas. Det kan till exempel handla om människors hälsa, vår miljö eller vårt klimat – eller om framtida generationers behov.

4.4 Samtidigt måste man med (transport-)politiken se till att alla medborgare har ett bra utbud av och en säker tillgång till transportmedel. I överensstämmelse med hållbarhetsprincipen gäller detta också och framför allt för de socialt svagare befolkningslagren, för funktionshindrade, för barn och ungdomar m.fl. Vidare måste man verka för att arbetsförhållandena för dem som arbetar inom transportsektorn förbättras.

4.5 Transportpolitiken har i det förflutna dock ofta gjort det alldeles för lätt för sig själv. Hittills har det framför allt handlat om att organisatoriskt tillgodose efterfrågan på transporter. Denna politik har dessutom ofta lett till att efterfrågan och transportbehoven ökat ytterligare, bland annat genom den ur ett samhällsekonomiskt perspektiv felaktiga prioriteringen att subventionera privatbilism och främja en ekonomisk arbetsdelning som bara grundar sig på billig råolja samt att låta detta ligga till grund för placeringen av produktionsanläggningar och bostadsområden. Man trodde att det fanns rent infrastrukturella eller tekniska lösningar på de problem som detta ledde till. Man glömde också bort – och här krävs det en förändring – att diskutera frågan om hur trafik uppstår och hur meningsfulla vissa former av trafik är. Kommittén är mycket väl medveten om att inte bara kommissionen bär ansvaret för detta, eftersom många beslut i subsidiaritetsprincipens anda fattats på nationell, regional eller kommunal nivå.

4.6 Kommittén välkomnar uttryckligen att kommissionen så öppet tar upp ett antal frågor. I punkt 59 skriver kommissionen: ”Många offentliga tjänster har successivt centraliserats för att förbättra effektiviteten. Avstånden mellan medborgarna och tjänsteleverantörerna (skolor, sjukhus, köpcentra) har ökat. Företagen har följt samma utveckling genom att minska antalet tillverknings-, förvarings- och distributionsställen. Utvecklingen mot en koncentration av verksamheter har medfört en hel del ’påtvingad’ rörlighet på grund av försämrad tillgänglighet”. Det saknas dock ett resonemang om vilka politiska slutsatser som ska dras av detta.

4.7 Det torde inte råda några tvivel om att de utvecklingstendenser som beskrivs, t.ex. koncentrationen inte bara av offentliga inrättningar utan också av företag, direkt eller indirekt påverkats av ekonomiska ramvillkor och politiska beslut. Det är viktigt att man i mycket större utsträckning analyserar effekterna på transporterna/transportsystemet inför politiska beslut och planeringsbeslut. Har det någonsin hänt att man skrinlagt planer för att man på politisk nivå beslutat att den nya trafik som planerna skulle leda till inte var önskvärd?

4.8 Mot bakgrund av de rön, brister och behov som kommissionen beskriver i sitt meddelande vore det därför bra om man, inom ramen för det sökande efter en ”hållbar framtid för transportsektorn” som påbörjats, kunde klargöra i vilka fall kommissionen gjort en felbedömning när det gäller utvecklingstendenserna och ramvillkoren på europeisk och nationell nivå. Var det rätt att centralisera skolor och förvaltningar på det sätt som skett i vissa medlemsstater? Var den koncentration av slakthus och mejerier som ofta främjades med strukturfondsmedel från EU verkligen ändamålsenlig ur ett hållbarhetsperspektiv (och om man t.ex. ser till den regionala utvecklingen)? Har man genom att bygga ut infrastrukturen verkligen kunnat driva på en hållbar regional utveckling, eller har en felaktig politik för transportinfrastruktur snarare lett till att landsbygdsområden avfolkats och rörlighet tvingats fram?

4.9 Eller ett annat exempel: Den globala arbetsfördelningen har lett till att billigt foder hamnat i Europa. Detta har i sin tur lett till koncentration inom djuruppfödningen och till nya transportflöden. Detta har framför allt möjliggjorts av att varken foderpriserna eller transportkostnaderna återspeglat den ”miljömässiga och samhällsekonomiska verkligheten”. De återspeglar inte heller de ofta negativa sociala kostnaderna. Transporterna bidrar till klimatförändringarna, och buller och utsläpp från trafiken leder till hälsorelaterade kostnader. Redan dessa höga kostnader ger oss anledning att ställa viktiga frågor om en hållbar rörlighetspolitik inom EU. Ska det vara så också i framtiden? Hur påverkas transportpolitiken? Detta är frågor som kommissionen tyvärr inte besvarar i sitt dokument.

4.10 EESK anser att man måste göra en konsekvensbedömning av alla politikområden, från den ekonomiska politiken och konkurrenspolitiken till utvecklingspolitiken, för att se hur mycket trafik de genererar. Omvandlingen av den gemensamma europeiska jordbrukspolitiken i riktning mot stärkta ekonomiska kretslopp inom regionerna skapar exempelvis stora möjligheter att förebygga transporter och korta ned transportvägarna i Europa.

4.11 Denna debatt handlar inte om rörligheten i sig, alltså om de sträckor som tillryggaläggs. Det handlar snarare om hur långa de är och hur de tillryggaläggs – till vilka kostnader och med vilka transportmedel.

4.12 Just på detta område har det skett stora förändringar under de senaste åren. Vägarna har blivit mycket längre, och man har inte alls använt de mest miljövänliga transportmedlen. Detta gäller både passagerartransporterna och varuflödena, dvs. godstransporterna. Spannmål från fältet har alltid nått slutkonsumenten via en kvarn och ett bageri. Transportvägarna har förändrats. Om ramvillkoren på andra politikområden och en bristfällig harmonisering inom EU gör att det i dag lönar sig för företagen att transportera prefabricerade degklumpar hundratals kilometer i kylrummet på en lastbil och inte grädda kringlorna förrän på plats, är detta bara ett exempel på åtgärdssbehov.

4.13 I generationer har människor inte tillryggalagt mer än 3-4 vägsträckor per dag. I Tyskland till exempel tillryggalägger människor för närvarande cirka 281 miljoner vägsträckor varje dag, dvs. cirka 3,4 per person. Varje dag tillryggaläggs cirka 3,2 miljarder kilometer (19). År 2002 handlade det ”bara” om 3,04 miljarder km.

4.14 Mängden transporter och vägarnas längd påverkas av de beslut som privatpersoner, politiker och företag fattar. De priser som måste betalas för trafikhanteringen spelar en avgörande roll. Här måste och torde stora förändringar ske i framtiden, bland annat på grund av de stigande råvarupriserna (framför allt på fossila bränslen), den ”internalisering av externa kostnader” som EESK vid upprepade tillfällen förespråkat och krävt och den minskning av mängden offentliga medel som avdelas till infrastruktur som kommissionen förväntar sig. Det saknas dock ett tydligt politiskt budskap om vilka slutsatser vi ska dra av detta i dag. När man fattar beslut om infrastruktur borde man i allt större utsträckning se på den hållbara utvecklingen ur ett helhetsperspektiv. Man får inte bara tänka på att skapa bättre förbindelser, höja produktiviteten och spara tid. Man måste också tänka mer på kostnaderna för miljön och de sociala kostnaderna.

4.15 Alla nya åtgärder som berör transportinfrastrukturen är mycket dyra, och genomförandet får konsekvenser för flera årtionden framöver. Om kommissionen konstaterar att andelen äldre människor i vårt samhälle kommer att öka och att allt fler människor kommer att leva i städerna (vilket innebär att kraven på rörlighet förändras) och att förmodligen mindre offentliga medel kommer att stå till förfogande för transportinfrastruktur, måste investeringarna i infrastruktur genomgå massiva förändringar.

4.16 Inom ramen för kommissionens och rådsordförandeskapets ”långtgående översyn av transportsystemet” och nya ”synsätt i fråga om rörlighet” föreslår EESK därför en mer ingående diskussion av sådana principfrågor som ”påtvingad” rörlighet och hur trafik uppstår. Kommittén betonar än en gång: Debatten handlar inte om att inskränka friheter eller rörlighetsbehov. Det handlar om en nödvändig diskussion om hur strategin för hållbar utveckling ska utformas. Hittills har transportpolitiken inte beaktats tillräckligt mycket i den strategin. Det handlar också om att garantera den fria rörligheten för framtida generationer.

4.17 Kommissionen tar i punkt 53 upp en viktig fråga: ”Transportarbetare inom vissa sektorer kan dock bli friställda från sina arbeten till följd av anpassningarna till en helt ny ekonomi och andra förutsättningar för energianvändning. Det är viktigt att se till att sådana förändringar förutses i god tid och hanteras på rätt sätt så att ändrade förutsättningar leder till nya sysselsättningstillfällen och till att transportarbetare kan delta i och anpassa sig till denna utveckling.”

4.18 Det måste handla just om dessa grundliga förberedelser. Hit hör att man på ett så tydligt sätt som möjligt beskriver vilka sektorer som kommer att påverkas positivt respektive negativt. Mycket vet vi redan, och detta måste diskuteras öppet. EESK påpekade redan i ett av sina första yttranden om hållbar utveckling (NAT/229) att dessa nödvändiga förändringar leder till rädsla och motstånd framför allt på de samhällsområden där man drar större nytta av det nuvarande, icke-hållbara systemet och som därmed påverkas mest av strukturella förändringar.

4.19 Vid sidan om dessa strukturella frågor om hur trafik uppstår och om avstånden måste man studera frågan om transportmedlen. EESK välkomnar kommissionens uttalanden i meddelandet, framför allt om följande:

—	Det pris som transportanvändarna betalar (20) står ofta ”inte i proportion till de faktiska kostnaderna för samhället”.

—	Transporter skulle undvikas och val av rätt transportmedel, dvs. det miljövänligare alternativet, främjas om de externa faktorerna prissattes på ett korrekt sätt för alla transportsätt och transportmedel. Det saknas dock uppgifter om hur denna ”korrekta prissättning” skulle ske.

—

Det finns ett ”tvingande behov av att finna tekniska lösningar som innebär lägre eller inga fordonsutsläpp”. EESK anser att mindre fordon och därmed fordon med eldrift har en viktig roll att spela här. Av beräkningar gjorda av det tyska kontoret för förnybara energikällor (Agentur für Erneuerbare Energien) framgår tydligt att man endast genom att använda ström från förnybara energikällor på ett tydligt sätt kan bidra till klimatskyddet (21). Det handlar dock inte bara om ny framdrivningsteknik. Detta löser nämligen inte problemet med t.ex. trafikstockningar och städer som framför allt anpassats till biltrafik.

—

Just i växande storstadsområden måste man massivt främja kollektivtrafik, cykeltrafik och gångtrafik. Detta ligger i linje med kommissionens uttalanden i meddelandet om s.k ”trafiknät för alla” (22). EESK har nyligen återigen framfört kritik mot de stora dröjsmålen i genomförandet av idéerna i detta meddelande. Just i transportpolitiken för städerna krävs det i grund och botten nya synsätt, där bilens hittills dominerande roll ifrågasätts.

—	I den politik för stadstransporter som under de senaste åren/årtiondena förts i t.ex. London och Bielefeld (Tyskland) ser EESK beviset för att man kan vända på negativa utvecklingstendenser och genomföra en hållbar transportpolitik, om bara engagerade beslutsfattare möjliggör detta.

—

Kommittén ställer sig i detta sammanhang skeptisk till kommissionens uttalande i punkt 32 om att ”Städernas utbredning […] skapar ett ökat behov av enskilda transportsätt”. Så visar t.ex. den förhållandevis låga kvoten personbilar i storstäder som Berlin och Köpenhamn att man genom en lämplig transportpolitik kan se till att fördelningen mellan de olika transportslagen utvecklas i rakt motsatt riktning.

—

EESK förväntar sig en välunderbyggd diskussion om effektiva verktyg för en tydlig prioritering av mer miljövänliga transportslag och transportmedel i alla investeringar och ramvillkor och en diskussion om hur man kan utveckla enhetliga sociala normer och miljönormer för alla transportmedel så att konkurrensen blir rättvis och utvecklingen hållbar.

—

Man bör framför allt ta hänsyn till effekterna av olika former av ekonomisk politik och bosättningspolitik med enskilda medlemsstater som exempel samt till erfarenheterna från många EU-projekt med kommuner som för en exemplarisk politik för att förebygga motortrafik och samtidigt i hög grad tillgodose behoven med avseende på levnadsförhållanden och rörlighet. EESK anser att EU bör ha ett samordnande organ som samlar in och sprider bra exempel.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) KOM(2001) 370 slutlig.

(2) KOM(2006) 314 slutlig.

(3) KOM(2007) 642 slutlig.

(4) Såvida inget annat uppges kommer uppgifterna från GD Transport och energi (2009), EU:s energi och transport i siffror. Statistik i pocketutgåva för 2009.

(5) EESK vill påpeka att kommissionens halvtidsöversyn av transportvitboken (KOM(2006) 314, se tabell 3-2) innehåller beräkningar av de ökade koldioxidutsläppen från transportsektorn fram till 2020 och att dessa står i strid med EU:s klimatmål.

(6) Från cirka 72 % 2007 till 84 % 2050.

(7) EUT C 161, 13.7.2007, s. 89.

(8) EUT C 317, 23.12.2009, s. 80

(9) EUT C 224, 30.8.2008, s. 46.

(10) EUT C 77, 31.3.2009, s. 70.

(11) EUT C 318, 23.12.2009, s. 101

(12) EUT C 277, 17.11.2009, s. 20.

(13) EUT C 168, 20.7.2007, s. 50.

(14) EUT C 277, 17.11.2009, s. 25.

(15) EUT C 27, 3.2.2009, s. 41.

(16) EUT C 317, 23.12.2009, s. 94

(17) EUT C 318, 23.12.2006, s. 218.

(18) EUT C 211, 19.8.2008, s. 31.

(19) Undersökningen Mobilität in Deutschland, på uppdrag av Tysklands ministerium för transport, byggande och stadsplanering.

(20) T.ex. fordonsskatter och energiskatter, vägtullar och avgifter för användning av infrastruktur.

(21) Se: http://www.unendlich-viel-energie.de/de/verkehr/detailansicht/article/5/erneuerbaren-energien-koennen-strombedarf-fuer-elektroautos-spielend-decken.html.

(22) Se ”Att utveckla ett trafiknät för alla - varför goda lokala och regionala persontrafikförbindelser är viktiga och hur europeiska kommissionen kan bidra till att förverkliga dem”, KOM(1998) 431 slutlig, 10.7.1998.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/116

KOM(2009) 278 slutlig

(2010/C 255/21)

Föredragande: Zenonas Rokus RUDZIKAS

Den 18 juni 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Sakernas Internet – En handlingsplan för Europa”

KOM(2009) 278 slutlig.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur, informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 november 2009. Föredragande var Zenonas Rokus Rudzikas.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 17 december 2009) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 60 röster för och 2 nedlagda röster:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Med tanke på vad som kännetecknar informations- och kommunikationsteknikens (IKT) utveckling och denna tekniks särskilda betydelse på olika områden i en stats utveckling och dess invånares liv, välkomnar EESK kommissionens meddelande ”Sakernas Internet – En handlingsplan för Europa” (1). Detta syftar till ett nytt allmänt paradigm: en övergång från ett internet från människa till människa till ett internet från människa till sak eller från sak till sak (”sakernas internet” eller ”IoT”).

1.2 EESK håller med kommissionen om att IoT kommer att bidra till fler och bättre arbetstillfällen, skapa affärsmöjligheter och tillväxt samt öka Europas globala konkurrenskraft och förbättra människors livskvalitet.

IoT kommer att bidra till att lösa sociala samhällsproblem med koppling till hälsoövervakning, naturskydd, miljöproblem, transport och andra områden av mänsklig verksamhet. Nätkommunikationen med IoT-tillämpningar kommer att få stora effekter på vårt samhälle och kommer gradvis att leda till ett verkligt paradigmskifte.

1.3 Kommittén välkomnar visserligen kommissionens meddelande och instämmer i princip i kommissionens uttalanden och rekommendationer. Det saknas dock mer konkreta uppgifter, framför allt i fråga om tidsfristerna för genomförandet.

1.4 Med tanke på internets globala natur är kommissionens initiativ, åtgärder och rättsakter inte tillräckliga om man vill få grepp om denna globala struktur. Man måste lägga större tonvikt vid internationella organisationers roll och vid förhandlingar och överenskommelser som de flesta stater skulle ratificera. Det krävs ett ”cybernetiskt Kyotoprotokoll” eller cybernetiska motsvarigheter till de överenskommelser som förväntas nås i Köpenhamn.

1.5 EESK anser att kommissionen bör uttala sig mer konkret om de underliggande principerna för förvaltningen av sakernas internet, så att förhållandet mellan centraliserad och decentraliserad förvaltning blir mer balanserat, och om den kontinuerliga övervakningen av frågor som rör personlig integritet och skydd av personuppgifter. Det räcker inte med att bara ”sätta i gång diskussionen”. Det behövs också nya, konkreta åtgärder.

1.6 EESK håller med om att det är särskilt viktigt att man standardiserar system och förfaranden när man uppför detta cybernetiska ”Babels torn”. Vid standardiseringen måste man dock ta hänsyn till mångfalden i ländernas språk, kultur och traditioner och till ländernas särdrag.

1.7 Kommittén ställer sig positiv till kommissionens strävan att även i fortsättningen finansiera forskningen om sakernas internet via det sjunde ramprogrammet. Detta är dock inte tillräckligt. Man måste dessutom finansiera forskning med inriktning på utformningen av sakernas internet. Om man prioriterar denna inriktning, öppnas vägen för kvalitativa genombrott på detta område (nanoteknik, optoelektronik, kvantdatorer, gridteknik (grid computing) och datormoln (cloud computing), teknik för muntlig kommunikation via dator m.m.). Dessa åtgärder måste samordnas bättre.

1.8 För att IKT ska kunna utvecklas snabbt krävs det en kontinuerlig uppdatering av kunskapsnivån. På detta område gäller i särskilt hög grad principen om livslångt lärande. Universitetslärare och studenter, lärare och elever måste liksom alla vuxna kontinuerligt förbättra sina kunskaper. Här kommer det att vara särskilt effektivt med olika former av distansundervisning. Man måste vidta åtgärder för att överbrygga den geografiska digitala klyftan. Det organiserade civila samhället har en särskild roll att spela i arbetet med att förverkliga dessa mål.

1.9 EESK erkänner vikten av innovationer och gör kommissionen uppmärksam på att man måste förbättra skyddet av de immateriella rättigheterna och främja patentering av utrustning, förfaranden och metoder. Man måste framför allt främja projekt som syftar till att bevara folkens kulturarv och den kulturella och språkliga mångfalden samt andra immateriella rikedomar.

1.10 EESK vill göra kommissionen uppmärksam på att det krävs mer djupgående forskning om elektromagnetiska vågors inverkan på den mänskliga organismen. Även om IoT-systemen sänder ut svaga impulser, kan det hända att antalet strålkällor ökar exponentiellt. De flesta av dessa avger permanent strålning. De allt större ”elektromagnetiska föroreningarna” kan i framtiden därför leda till stora problem. Den moderna vetenskapen har ännu inte svarat på frågan om det finns något tröskelvärde som skiljer ofarlig strålningsintensitet från farlig och vilka effekter en ackumulering kan få. Innebär inte detta att vi släpper anden ur flaskan?

2. Vad som kännetecknar informations- och kommunikationsteknikens utveckling

Visionen om IoT handlar om ett världsomspännande, trådlöst, integrerat nät som består av intelligenta anläggningar och inrättningar (s.k. ”saker”) och olika slags sensorer och aktuatorer, ett nät där saker kommunicerar med varandra och med människor med hjälp av standardprotokoll. Detta nät kommer att koppla samman miljarder människor. Låt oss nämna några av informations- och kommunikationsteknikens kännetecken.

2.1 Ett av IKT-teknikens grundläggande kännetecknen är dess mycket snabba, nästan explosionsartade utveckling. I en av utvecklingsfaserna föddes internet. På praktiskt taget en generations tid har IKT-tekniken tagit sig ut ur de enskilda forskningslaboratorierna och till allmänheten. Med samma fart har den parallella databehandlingen (parallel computing) och den distribuerade databehandlingen (distributed computing) fått fotfäste. I Litauen genomförs t.ex. projekten BalticGrid I och II och de nationella projekten LitGrid och GridTechno med EU-stöd.

2.2 Ett annat kännetecken är att informations- och kommunikationsteknikens utveckling till stor del sker tack vare samverkan med andra forskningsområden, genom användning och syntes av metoder och resultat, vilket leder till att ny kvalitet tar form. Här får man inte begränsa sig till bara fysik och matematik.

2.3 IKT-tekniken ”betalar tillbaka sin skuld” till de andra vetenskaperna genom att den tillhandahåller forskningsmetoder, utrustning och andra produktionsmedel. Detta påverkar till och med människors vardagsliv. Om matematiken tidigare betraktades som ”vetenskapernas drottning” (andra brukade säga ”tjänare”), har informationstekniken nu tagit över denna titel. Man skulle också kunna citera den franske femtonhundratalsfilosofen François Rabelais inför en annan revolution, nämligen tryckkonstens intåg: ”Vetenskap utan samvete är själens undergång” (Pantagruel, kapitel VIII, 1532).

2.4 Ett annat kännetecken är den övervägande inriktningen på tillämpningar. Detta innebär att utrustning och anläggningar som grundar sig på denna teknik förbättras mycket snabbt. Det räcker med att man tittar på dynamiken inom mobiltelefonin, hur datorernas egenskaper förändras och hur de algoritmiska språken och internet utvecklas.

2.5 IoT kommer genom sin funktion oundvikligen att leda till att den teknosfär som omger oss generellt kommer att bli ”smartare”. Sakerna kommer att bli intelligenta och förstå omgivningens och sina egna egenskaper och möjligheter vid en viss tidpunkt. De kommer att kunna fatta självständiga beslut och aktivt verka för att uppnå fastställda mål och fullgöra de uppgifter som tilldelats dem. Det är möjligt att de intelligenta sakerna kommer att kunna utföra alla möjliga slags handlingar och uppgifter med hänsyn till omgivningen vid en viss tidpunkt: att anpassa sig till omgivningen, byta konfiguration, reparera egna defekter och till och med avgöra vem som ska ha åtkomst eller byta ägare.

2.6 Med tanke på den jättelika globala marknaden för denna teknik och den mycket snabba utveckling som nämns ovan, en utveckling där det krävs ständiga förbättringar och kunskapsnivån hela tiden måste uppdateras, kommer denna stora affärsnisch att bli särskilt intressant för länder i Europa som har en hög bildningsnivå och en högt utvecklad arbetskultur.

2.7 Litauerna har talesättet ”Varje käpp har två ändar” [vilket motsvarar ”varje medalj har en baksida”]. Så är det också med informations- och kommunikationstekniken. Å ena sidan leder användningen av den till att människors livskvalitet ökar. Det finns å andra sidan också negativa effekter. Här ska vi bara nämna hotet mot den personliga integriteten, risken för cyberterrorism och webbsidor som främjar pornografi, homofobi, rasism och liknande. Det finns också en risk för att framför allt tonåringar utvecklar ett internetberoende, där en stor del av det verkliga livet byts ut mot ”livet i den virtuella verkligheten”.

2.8 Med tanke på vad som kännetecknar informations- och kommunikationsteknikens och dess skötebarns – internets – utveckling och denna tekniks betydelse för ländernas ekonomi och människors livskvalitet, har EESK under ganska lång tid ägnat denna fråga stor uppmärksamhet. Särskilt hänvisar vi här till yttrandet CESE 1514/2008 (TEN/342) om ”Sakernas Internet” (föredragande: Daniel Retureau) samt till ett antal yttranden i dessa frågor som antagits under de senaste åren (2) och de dokument som citeras i dessa.

3. Allmänna kommentarer

3.1 Med tanke på informations- och kommunikationsteknikens (IKT) särskilda betydelse på olika områden i en stats utveckling och dess invånares liv, välkomnar EESK kommissionens meddelande ”Sakernas Internet – En handlingsplan för Europa”. Detta syftar på ett nytt allmänt paradigm: en övergång från ett internet från människa till människa till ett internet från människa till sak eller från sak till sak.

3.2 EESK håller med kommissionen om att arbetet med att utforma och utveckla IoT kommer att bidra till fler och bättre arbetstillfällen, skapa affärsmöjligheter och tillväxt samt öka Europas globala konkurrenskraft och förbättra människors livskvalitet.

3.3 Kommittén ställer sig positiv till kommissionens investeringar i informations- och kommunikationsteknikens utveckling, både genom ramprogrammet för forskning och utveckling (femte, sjätte och sjunde ramprogrammet) och genom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. Stora framsteg har gjorts. Apparaterna krymper snabbt och håller på att bli osynliga för blotta ögat, saker kan allt oftare kopplas samman trådlöst, de blir rörliga och systemen blir allt mer heterogena och komplexa. Det blir allt vanligare med radiofrekvensidentifiering (RFID), NFC (Near-Field Communication), Internetprotokoll Version 6 (IPv6), ultrabredband och andra typer av modern teknik.

Om genombrotten på detta område vittnar också det faktum att ett av Nobelprisen 2009 tilldelades tre fysiker för att de skapat fiberoptiken och bidragit till uppfinningen av de första lyckade bildtagnings- och bildöverföringsmetoderna med hjälp av digitala optiska sensorer. Detta var ett genombrott som möjliggjorde internet i dess moderna form och vidareutvecklingen av internet till ett IoT.

3.4 Utvecklingen av sakernas internet kommer att medföra stora djupgående samhällsförändringar. Processen måste därför styras så att den effektivt bidrar till ekonomisk tillväxt och människors välmående utan att inkräkta på deras personliga integritet och informationssäkerheten.

EESK välkomnar alla åtgärder från kommissionens sida som leder till att hinder för spridningen av sakernas internet undanröjs.

3.5.1 För det första måste man värna om två av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter – den personliga integriteten och skyddet av personuppgifter. Skyddet av den personliga integriteten och personuppgifter måste därför vara föremål för kontinuerlig övervakning, och man måste reagera på de överträdelser som konstateras.

3.5.2 Det är mycket viktigt att IoT-komponenter utformas tillsammans med systemen utifrån tanken om ”utformning för integritet och säkerhet”, och systemen måste absolut inkludera användarkrav, så att ett klimat av förtroende, acceptans och säkerhet skapas. Inom företagsvärlden handlar informationssäkerhet om tillgänglighet, tillförlitlighet och konfidentialitet för affärsuppgifter och om bedömning av nya risker.

3.5.3 Varje störning i sakernas internet kan ha stora effekter på ekonomin och samhället regionalt och till och med globalt. Man måste därför se till att skyddet av IoT-informationsinfrastrukturen blir så stort som möjligt.

3.5.4 Standardiseringen kommer att vara av stor betydelse för att sakernas internet ska bli ett massfenomen. Den gör det inte bara lättare att använda sakernas internet utan även möjligt för industrin att konkurrera bättre på internationell nivå. Standardiseringen skulle få särskilt stor verkan i kombination med en snabb utbyggnad av IPv6. Detta skulle nämligen göra det möjligt att vända sig till ett praktiskt taget obegränsat antal objekt, och dessutom jordens alla invånare, via internet.

3.6 Vi ställer oss särskilt positiva till kommissionens åtgärder för att stödja vetenskaplig forskning och teknisk utveckling på detta tvärvetenskapliga område, där resultaten av en mängd forskningsinriktningar och tekniska metoder integreras och syntesen leder till en kvalitativt ny produkt – framtidens internet: IoT. Kommissionens strävan att främja partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn för att lösa detta grundläggande problem är lovvärd.

Sakernas internet skapar inte bara nya möjligheter för näringslivet och produktionen utan kommer också att kräva helt nya affärsmodeller, framför allt inom e-handel och e-affärsprocesser.

3.7 IoT-systemen kommer att utformas, förvaltas och användas av många olika aktörer som har olika affärsmodeller och intressen. Man måste därför göra det möjligt att främja tillväxt och innovation, att bygga på befintliga system med nya tillämpningar och på ett flexibelt sätt anpassa de nya systemen till de befintliga.

3.8 Sakernas internet kommer, genom att det inte känner några nationella gränser, att vara en verkligt global produkt. När det utformas och införs blir det därför särskilt viktigt med internationell dialog, utbyte av bästa praxis och samordning av relevanta gemensamma åtgärder.

3.9 EESK välkomnar kommissionens åtgärder och medel för att se till att det finns snabb tillgång till lämpliga spektrumresurser och för att övervaka och bedöma behovet av ett ytterligare harmoniserat spektrum för särskilda IoT-syften. Med tanke på att antalet apparater och objekt som avger elektromagnetiska vågor kommer att öka, måste man se till att all utrustning och alla system uppfyller allmänhetens säkerhets- och hälsokrav i framtiden.

3.10 Kommittén stöder kommissionens strävan att på EU-nivå (och kanske till och med på global nivå?) skapa en mekanism för alla aktörer i syfte att övervaka utvecklingen av sakernas internet och ta ställning till vilka ytterligare åtgärder myndigheterna bör vidta för att se till att detta ambitiösa projekt genomförs så snabbt som möjligt. En nödvändig förutsättning för detta är att det förs en regelbunden dialog och att det sker ett utbyte av bästa praxis med andra delar av världen.

3.11 EESK stöder särskilt kommissionens strävan att agera handlingskraftigt för att Europa ska spela en ledande roll vid utformningen av sakernas internet och göra sakernas internet till ett sakernas internet för människor. Kommittén är beredd att bidra till att dessa ambitiösa men realistiska mål förverkligas. Det organiserade civila samhället kan här göra en viktig insats och dess representanter måste rådfrågas om alla aspekter som rör samhället och människors liv, i synnerhet när det gäller att värna om offentliga och privata friheter.

4. Särskilda kommentarer

Kommittén välkomnar visserligen kommissionens meddelande och instämmer i princip i kommissionens uttalanden och rekommendationer. EESK har dock ett antal kommentarer, förslag och rekommendationer.

4.1 I handlingsplanen och i de fjorton handlingslinjer som nämns i denna saknas konkreta uppgifter om tidsfristerna för genomförandet. Det är först i slutet av dokumentet (avsnitt 5: Slutsatser) som det sägs att ”sakernas Internet ännu inte [är] en konkret verklighet, utan snarare en framtidsvision om ett antal tekniktyper som, i kombination, dramatiskt skulle kunna förändra våra samhällens sätt att fungera under de närmaste 5–15 åren”. Man kan alltså utgå ifrån att denna handlingsplan har ett upplägg på cirka 15 år. De flesta av de handlingslinjer som föreslås måste naturligtvis genomföras, samordnas eller åtminstone övervakas hela tiden. För vissa av dem skulle man dock kunna ange eller specificera en tidsfrist för genomförandet (till exempel för handlingslinjerna 1, 4, 8, 9 och 14).

4.2 IoT har global spännvidd. Förr eller senare kommer praktiskt taget alla länder i världen att vara anslutna till det. Kommissionens initiativ, åtgärder och rättsakter räcker därför inte om man vill få grepp om denna globala struktur. Man måste lägga större tonvikt vid internationella organisationers roll och vid förhandlingar och överenskommelser som de flesta stater skulle ratificera. Det krävs ett ”cybernetiskt Kyotoprotokoll” eller cybernetiska motsvarigheter till de överenskommelser som förväntas nås vid toppmötet i Köpenhamn.

4.3 Man borde uttala sig mer konkret om de underliggande principerna för förvaltningen av sakernas internet och framhäva behovet av balans mellan centraliserad och decentraliserad förvaltning. Man borde också uttala sig mer konkret om den kontinuerliga övervakningen av frågor som rör personlig integritet och skydd av personuppgifter och på så sätt minimera riskerna för den personliga integriteten, för skyddet av personuppgifter och för terroristattacker.

4.4 EESK understryker att ”rätten till chipsens tystnad” (möjligheten att när som helst stänga av sin uppkoppling till nätmiljön) inte är en tillräcklig garanti för personlig integritet och en saks säkerhet. Att en mobiltelefon är avstängd är exempelvis inte någon garanti för att vissa kretsar inte kan inhämta sådan information om innehavaren som är av intresse för dem. Det räcker därför inte med att bara ”sätta i gång diskussionen”. Det krävs också nya, konkreta åtgärder.

4.5 EESK håller med om att det är särskilt viktigt med standardisering när man uppför detta cybernetiska ”Babels torn”. Tack vare denna standardisering ska t.ex. ett kylskåp i Kina kunna kommunicera med en hylla med Danone-yoghurt i en livsmedelsaffär i Frankrike. Vid standardiseringen måste man dock ta hänsyn till mångfalden av språk, kulturer och traditioner i länderna och till ländernas särdrag.

4.6 Kommittén ställer sig särskilt positiv till kommissionens strävan att även i fortsättningen finansiera forskning och teknisk utveckling med anknytning till sakernas internet via det sjunde ramprogrammet. Finansieringen på detta område måste dock prioriteras. Europas globala konkurrenskraft och dess invånares välmående beror nämligen till stor del på vilka framsteg som görs. Vid sidan om de forskningsområden som nämns i samband med handlingslinje 7 bör man också nämna nanoteknik, gridteknik (grid computing) och datormoln (cloud computing), optoelektronik, kvantdatorer och andra områden inom fysik och informationsteknik. Om man prioriterar denna utveckling skulle detta öppna vägen för kvalitativa genombrott på detta område. Dessa åtgärder måste samordnas bättre.

4.7 För att informations- och kommunikationstekniken ska kunna utvecklas och spridas snabbt, krävs det människor med rätt utbildning. Universitetslärare måste systematiskt uppdatera innehållet i undervisningen, så att studenterna har tillgång till senaste information och kan ingå i de grupper som utformar och använder IoT. Elever måste också få lämplig utbildning. Det krävs ett system för vidareutbildning av vuxna. Principen om livslångt lärande gäller i särskilt hög grad och metoder för distansundervisning lämpar sig särskilt bra på detta område. Det är viktigt att man vidtar åtgärder för att överbrygga den geografiska digitala klyftan. Det organiserade civila samhället och dess strukturer har en särskild roll att spela i arbetet för att förverkliga dessa mål.

4.8 EESK erkänner vikten av innovationer och pilotprojekt och gör kommissionen uppmärksam på att man måste förbättra skyddet av de immateriella rättigheterna på detta område och främja patentering av utrustning, förfaranden och metoder. Man borde kunna förvänta sig en mer bestämd reaktion från kommissionens sida och inte bara ett ”kommissionen [kommer] att överväga att…”. Man måste framför allt främja projekt som syftar till att bevara folkens kulturarv och den kulturella och språkliga mångfalden (det sägs att ett språk som inte används i datorsammanhang är dödsdömt) samt andra immateriella rikedomar.

4.9 EESK vill göra kommissionen uppmärksam på att det krävs mer djupgående forskning om elektromagnetiska vågors inverkan på den mänskliga organismen. Även om IoT-systemen sänder ut svaga impulser, kan det hända att strålkällorna ökar exponentiellt i antal. De flesta av dessa avger permanent strålning. De allt större ”elektromagnetiska föroreningarna” kan i framtiden därför leda till stora problem. Den moderna vetenskapen har ännu inte svarat på frågan om det finns något tröskelvärde som skiljer ofarlig från farlig strålningsintensitet och vilka effekter en ackumulering kan få. I slutänden kan ju ett kvantum av elektromagnetisk strålning vara tillräckligt för att framkalla cancer och sätta i gång en okontrollerad celltillväxt. Innebär inte detta att vi släpper anden ur flaskan?

4.10 IoT bygger på komplex och strukturerad information och komplexa algoritmer. Det kommer utan tvekan att handla om strukturer som består av centraliserade och enskilda intellektualiserade intelligenta saker. Arbetet vid Europeiska organisationen för kärnforskning (CERN) är organiserat på ett liknande sätt. För insamling, analys, lagring och användning av uppgifter används i dag en infrastruktur som bygger på gridteknik och utformats under EGEE (Enabling Grids for E-Service) (3) och närliggande projekt. I fallet med IoT är databehandlingsförfarandena dock mycket mer komplexa. EGEE kan därför bara ses som en första etapp i arbetet med att skapa, utforma och införa lämpliga IoT-komponenter.

Bryssel den 17 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) KOM(2009) 278 slutlig.

(2) EUT C 256, 27.10.2007, s. 66-72, EUT C 224, 30.8.2008, s. 50-56, EUT C 175, 28.7.2009, s. 92-96, EUT C 128, 18.5.2010, s. 69.och se EESK:s yttrande om ”Skydd av kritisk informationsinfrastruktur” (Se sidan 98 i detta nummer i EUT).

(3) www.eu-egee.org.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/121

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om anmälan till kommissionen av projekt för investeringar i energiinfrastruktur inom Europeiska gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 736/96”

KOM(2009) 361 slutlig – 2009/0106 (CNS)

(2010/C 255/22)

Föredragande utan studiegrupp: Valerio SALVATORE

Den 4 september 2009 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till rådets förordning om anmälan till kommissionen av projekt för investeringar i energiinfrastruktur inom Europeiska gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 736/96”

KOM(2009) 361 slutlig – 2009/0106 (CNS).

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 177 röster för och 1 nedlagd röst:

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1 Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig bakom kommissionens avsikt att införa nya bestämmelser om projekt för energiinfrastrukturinvesteringar och stöder förslaget till förordning, som beaktar den senaste tidens utveckling inom den europeiska energipolitiken. Förslaget svarar mot de rådande behoven inom sektorn, underlättar insamlingen av lämpliga, tillfredsställande och tydliga uppgifter samt medför en proportionell administrativ börda i förhållande till nyttan.

1.2 EESK instämmer också i de principer som ligger bakom förslaget till kommissionens förordning, nämligen att förena behovet av att säkerställa regelbunden och enhetlig information för att kunna göra regelbundna och sektorsövergripande analyser av energisystemet, med syftet att minska de administrativa kostnaderna och främja öppenhet. Kommissionens förslag innebär genom sina krav en klar förbättring av det befintliga systemet. Förslagets rättsliga grund är artiklarna 284 i EG-fördraget och 187 i Euratomfördraget, och det förefaller vara utformat med full respekt för de grundläggande subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

1.3 EESK anser att detaljerna i fråga om de gränsvärden för rapporteringskravet som anges i bilagan till förslaget till förordning inte har motiverats i tillräcklig utsträckning av kommissionen. Det krävs en mer ingående diskussion mellan å ena sidan de europeiska och nationella beslutande organen och å andra sidan aktörerna inom sektorn och organisationerna inom det civila samhället, för att kunna fastställa de gränsvärden som är bäst lämpade för att garantera säkerhet, respekt för miljön, öppenhet och ekonomisk bärkraft.

1.4 EESK föreslår att kommissionens regelbundna analyser – förutom att ge prognoser över eventuella obalanser mellan utbud av och efterfrågan på energi eller brister i infrastrukturen – också ska utgöra ett instrument för övervakning av de fastställda projektens utveckling så att arbetet kan slutföras inom rimlig tid.

1.5 Kommittén anser att det är av grundläggande betydelse att garantera säkerheten för den befintliga infrastrukturen och de nya projekten. De ekonomiska aktörernas investeringar bör framför allt inriktas på modernisering, underhåll och teknisk anpassning för att säkerställa säkerheten i energinäten, i syfte att förebygga problem och garantera energieffektivitet och miljömässig hållbarhet. Undantag i det avseendet får aldrig beviljas av något som helst skäl.

1.6 EESK understryker att insamling av information och uppgifter om infrastruktur av gemenskapsintresse kan stärka principen om energisolidaritet mellan medlemsstaterna. De regelbundna analyserna kommer dessutom att främja diversifieringen mellan energikällorna, så att beroendet av energi från enskilda länder som exporterar konventionella resurser ska kunna minskas och försörjningstryggheten främjas.

1.7 När det gäller elenergi från förnybara källor anser EESK att det är viktigt att undvika administrativa utgifter för små och medelstora företag, i synnerhet sådana som är inriktade på framväxande grön teknik och redan missgynnas av högre produktionskostnader i förhållande till sådana som använder konventionella energikällor.

1.8 Kommittén föreslår i syfte att öka öppenheten (ett mål som fastställts av kommissionen) att medlemsstaterna i vederbörlig omfattning ska beakta lokalbefolkningens åsikter på de platser där de nya anläggningarna ska placeras, via de sammanslutningar som företräder det civila samhället.

1.9 EESK rekommenderar Europeiska kommissionen att se till att investeringskostnaderna inte lastas över på konsumenterna.

2. Inledning

2.1 Liberaliseringen av inre marknaden för energi öppnar nya möjligheter till investeringar inom energisektorn. De nya bestämmelserna kräver att särskilda mål uppnås i fråga om förnybar energi och biobränslen.

Mot bakgrund av den förutsedda och önskade ökningen av infrastrukturinvesteringarna i Europa krävs en harmoniserad ram för insamling av uppgifter och information om projekt för att ta energianläggningar i eller ur drift.

2.2 Kommissionen föreslår att förordning (EG) nr 736/96 upphävs och ersätts med en ny förordning, inriktad på övervakning av projekt för investeringar i energiinfrastruktur för produktion, transport och lagring av energi och koldioxid.

2.3 Insamling av relevanta och adekvata uppgifter om energiinfrastrukturens utveckling i medlemsstaterna är nödvändig för att man ska kunna genomföra regelbundna och sektorsövergripande analyser och prognoser över eventuella framtida strukturella svagheter eller obalanser mellan utbud av och efterfrågan på energi. Man bör dessutom säkerställa öppenheten bland marknadsaktörerna och minska de administrativa kostnaderna.

2.4 Förordning (EG) nr 736/96 är föråldrad eftersom dess tillämpningsområde utesluter en stor del av anläggningarna för förnybar energi, och eftersom den inte föreskriver något lämpligt system för insamling av uppgifter eller övervakning av medlemsstaternas energiprojekt. Det nuvarande systemet kan alltså utgöra ett hinder för investeringssäkerheten eftersom det inte säkerställer öppenhet och eftersom det på lång sikt kan fördröja övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. De nuvarande bestämmelserna tycks dessutom inte garantera säkerheten i energinäten eller i anläggningar för produktion eller lagring av energi och koldioxid.

3. Kommissionens förslag

3.1 Förslaget till förordning ställer krav på medlemsstaterna att översända uppgifter till kommissionen om projekt för investeringar i infrastruktur inom olje-, gas-, el- och biobränslesektorerna och om investeringsprojekt som avser avskiljning, lagring och transport av koldioxid. Projekten ska redan ha påbörjats eller ska inledas inom de kommande fem åren. Kravet gäller också avveckling av befintliga anläggningar som är planerad att äga rum inom tre år.

3.2 De uppgifter som efterfrågas är kapacitet, läge, namn, typ och väsentliga egenskaper avseende infrastruktur, sannolikt datum för ibruktagande, typ av energikälla, teknik för att garantera försörjningstryggheten samt system för avskiljning av koldioxid. I samband med avveckling krävs följande uppgifter: berörd infrastrukturs egenskaper och kapacitet samt sannolikt avvecklingsdatum.

3.3 Kommissionen föreslår att medlemsstaterna ska rapportera vartannat år med början den 31 juli 2010. Marknadsaktörerna å sin sida ska lämna uppgifterna till den medlemsstat där projektet ska genomföras senast den 31 maj det aktuella rapporteringsåret. De uppgifter som rapporteras ska återspegla läget för investeringsprojekt per den 31 mars det aktuella rapporteringsåret.

3.4 Kommissionen främjar en modell byggd på komplementaritet för att undvika dubblering av information. Medlemsstaterna undantas därför från kravet på att lämna uppgifter som redan omfattas av motsvarande krav i särskilda bestämmelser eller inom ramen för en flerårig investeringsplan.

3.5 Kommissionen använder de inlämnade uppgifterna för att (minst vartannat år) göra en sektorsövergripande analys av den strukturella utvecklingen i EU:s energisystem vars resultat diskuteras med medlemsstaterna och berörda parter. Resultaten kan offentliggöras om de inte innehåller personuppgifter eller känslig företagsinformation.

3.6 Kommissionen kan anta de åtgärder som erfordras för att genomföra denna förordning, framför allt när det gäller vilka beräkningsmetoder som ska användas, tekniska definitioner, och de erforderliga uppgifternas innehåll. En översyn av förordningen föreskrivs äga rum inom fem år från datum för ikraftträdande.

4. Allmänna kommentarer

4.1 EESK välkomnar kommissionens förslag mot bakgrund av den nya förordningens betydelse för den europeiska energipolitikens mål. Den lösning som valts prioriterar en syntes mellan kravet på övervakning och insamling av relevanta uppgifter om investeringsprojekt, kravet på en begränsning av de administrativa kostnaderna och kravet på ökad öppenhet.

Syftet med förordningen är övervakning av EU:s energisystem genom granskning av uppgifter och information om projekt för investeringar i energiinfrastruktur som insamlas av kommissionen, särskilt av dess observationsgrupp för energimarknaden.

4.2.1 Den inre marknaden och kravet på ett övervakningssystem på nivån över den nationella räcker som motivering för lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå i stället för på nationell nivå. Kommissionens lagstiftningsförslag ligger därmed helt i linje med subsidiaritetsprincipen.

4.2.2 Valet av förordning som lagstiftningsinstrument – som ersätter en tidigare förordning på området – och dess innehåll, som medför krav på inlämning av uppgifter från medlemsstaterna men som beaktar kravet på att inte belasta medlemsstaterna med onödiga administrativa bördor, visar att förslaget i fråga också fullt ut respekterar proportionalitetsprincipen.

4.3 Kommissionen föredrar i sitt förslag en kompletterande rapporteringsmekanism i stället för ett integrerat och komplett system. EESK vill understryka att detta alternativ är mer ekonomiskt och minskar de administrativa kostnaderna för företagen och medlemsstaterna, vilket får positiva följder för det slutliga energipriset och innebär att man undviker dubblering av information och förbättrar kvaliteten.

4.4 EESK anser att regelbunden, fullständig och högkvalitativ information inte bara ger kommissionen möjlighet att övervaka och identifiera brister i den europeiska energiinfrastrukturen, utan också främjar förståelsen för problematiken i samband med energiinfrastruktur hos alla nationella och europeiska politiska beslutsorgan samt hos marknadsaktörer och investerare.

5. Särskilda kommentarer

5.1 EESK uppskattar klarheten i definitionerna i artikel 2 i förslaget till förordning. Dessa definitioner, som inte finns i den nu gällande förordningen (EG) nr 736/96, underlättar förståelsen av lagstiftningstexten och klargör räckvidden.

5.2 EESK anser att de sektorsövergripande analyser som ska äga rum vartannat år möjliggör en lämplig övervakning av det aktuella läget för energiinfrastrukturprojekt i Europa.

5.3 EESK anser sedan länge att frågan om infrastruktursäkerhet inte kan behandlas separat från frågan om försörjningstrygghet. I samma fråga som berörs av föreliggande yttrande underströk EESK nyligen (1) behovet av att garantera säkerheten i anläggningar och nät för transport av energi och koldioxid. Det är alltså viktigt att kommissionen i sina regelbundna analyser beaktar aspekter som modernisering och underhåll av befintliga anläggningar och nät.

5.4 Enligt EESK är information om projekt av gemenskapsintresse av största betydelse. Kvaliteten i denna information utgör grunden för kommissionens möjligheter att vägleda medlemsstaterna i tillämpningen av principen om energisolidaritet och diversifieringen mellan energikällorna i syfte att i fråga om energi minska beroendet av ett fåtal länder som exporterar konventionella energiresurser. EESK anser att den transnationella energiinfrastrukturen är en fråga av stort gemensamt intresse. Kommittén har i tidigare yttranden påpekat att ”gemenskapstjänster av allmänt intresse [är] nödvändiga för att Europa även i fortsättningen ska kunna byggas tillsammans” och att gradvis sammankoppling av energinäten (gas, el, olja) ”på ett betydande sätt [skulle kunna] sänka utvinnings- och investeringskostnaderna och uppmuntra till ytterligare investeringar i nya nätprojekt [inom ramen för offentliga (unionen och medlemsstaterna) och privata partnerskap – och därigenom öka försörjningstryggheten] (2)”.

5.5 EESK noterar att det system som kommissionen föreskriver bygger på en centraliserad energiproduktion, trots de många signaler som tyder på att det europeiska energisystemet i framtiden kan komma att basera sig på decentraliserade anläggningar för hushållselproduktion (fotovoltaiska solpaneler, mikrokraftvärme osv.). Man bör säkerställa tillgång till transportnäten för elenergi från dessa anläggningar, utan att orsaka onödigt stora administrativa kostnader för små och medelstora företag.

5.6 EESK anser att detaljerna i fråga om de gränsvärden för rapporteringskravet som anges i bilagan till förslaget till förordning inte har motiverats i tillräcklig utsträckning av kommissionen.

5.7 EESK uppmanar till en fördjupad debatt om nyttan med och den långsiktiga hållbarheten i teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS-teknik). Kommittén har redan uttryckt invändningar i fråga om intresset av och säkerheten i projekt för avskiljning och transport av CO2. Kommittén noterar emellertid att kommissionens förslag till förordning innehåller bestämmelser som innebär att information om projekt för transport och lagring av koldioxid ska omfattas. Detta kan bara tolkas som att sådan infrastruktur ska omfattas av de regelbundna analyserna av det europeiska energisystemet.

5.8 Kommittén anser att uppbyggnad av energiinfrastruktur på lokal nivå inte bör ske mot invånarnas och deras lokala företrädares vilja. EESK stöder en öppenhet som innebär att medborgarna får god information om räckvidden av de projekt som planeras genom lämplig utvärdering av de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) EUT C 306, 16.12.2009, s. 51.

(2) EUT C 128, 18.5.2010, s. 65.

22.9.2010

Europeiska unionens officiella tidning

C 255/124

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Att hjälpa utvecklingsländerna hantera finanskrisen”

KOM(2009) 160 slutlig

(2010/C 255/23)

Föredragande: Luca JAHIER

Handläggare: Susanna BAIZOU

Den 28 april 2009 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Att hjälpa utvecklingsländerna hantera finanskrisen”

KOM(2009) 160 slutlig.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 november 2009. Föredragande var Luca Jahier.

Vid sin 458:e plenarsession den 16–17 december 2009 (sammanträdet den 16 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för, 5 röster emot och 8 nedlagda röster:

1. Sammanfattning och rekommendationer

1.1 När den största systemrisken med den internationella ekonomiska och finansiella krisen nu är över anser Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) att man inte får glömma bort de allvarliga återverkningar som krisen får på de flesta utvecklingsländer. Dessa effekter äventyrar de senaste årtiondenas resultat och till detta kommer konsekvenserna av energi- och livsmedelskrisen, som kan komma att förvärra existerande konfliktsituationer och politisk instabilitet.

Nu är det det internationella samfundets uppgift att genom alla slags initiativ och beslut hjälpa de fattigaste länderna att klara av denna kris, för vilken de inte har något som helst ansvar.

1.2 EESK välkomnar kommissionens meddelande, det första rambeslut som antagits inom det internationella samfundet och som är det mest positiva och fullständiga hittills. Det innehåller ett antal förslag och prognoser även på medellång sikt som nu bör vidareutvecklas på lämpligt sätt.

EESK noterar att meddelandets två största brister är att inga ytterligare resurser förutses och att effekterna av de beslut som rör krisen bara är kortvariga, som t.ex. tidigarelagda utbetalningar av tilldelade anslag för innevarande år.

1.3 EESK välkomnar resultaten från de senaste internationella toppmötena (1), särskilt vad gäller de detaljerade förslagen om de fattiga länderna, bekräftelsen av målen om att öka och förbättra stödet och en ny ansats för att reformera stödet. Dessa resultat är emellertid helt otillräckliga för att tackla viktiga frågor som

—	det trängande behovet av ökade resurser och användning av nya instrument för utvecklingsfinansiering,

—	reformen av stödsystemen,

—	sambandet mellan skatteförvaltning och utveckling.

1.4 EESK anser att man först och främst måste hålla fast vid de åtaganden man gjort under senare år, vilket kommissionens ordförande José Manuel Barroso redan bekräftat. Vi uppmanar därför kommissionen att påminna medlemsstaterna om att de måste respektera de sedan länge fastställda tidsplanerna för ökningen av anslagen som hittills egentligen aldrig setts över, även om vissa medlemsstater faktiskt satt sig över dem genom beslut om nedskärningar.

I linje med önskemålen från alla större internationella forum är EESK dessutom övertygad om att man snabbt måste få fram nya omfattande tilläggsanslag, så att man kan bevilja de fattiga länderna nytt stöd och nya investeringar. Kommittén stöder också förslaget att för dessa länder avdela minst 0,7 % av de belopp som det internationella samfundet mobiliserat för att bemöta krisen och som i dag uppskattas till ca 7 000 miljarder US-dollar.

1.5 Med tanke på den dubbla effekten av energi- och livsmedelskrisen anser EESK att det krävs tydligare prioriteringar för nya investeringar i samband med ett nytt kraftfullt åtagande med avseende på millennieutvecklingsmålen.

Det ligger i såväl de fattiga ländernas som EU:s intresse att göra jordbrukssektorn och livsmedelstryggheten till en strategisk prioritering, vid sidan av de brådskande investeringar som klimatförändringen kräver, och att få till stånd en ny rad kraftfulla investeringar i de fattigaste länderna för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling.

1.6 EESK uppmanar den nya kommissionen att spela en ledande roll på det internationella planet med sikte på en genomgripande reform av systemet för utvecklingsbistånd och utvecklingsinvesteringar, så att man kan möta det nya millenniets utmaningar, däribland ”grön tillväxt” och migrationsflöden, och verka för ett övergripande stödsystem som är effektivare, öppnare och mer verkningsfullt.

1.7 EU får inte ge avkall på sitt åtagande vad gäller att erkänna och stödja de icke-statliga aktörerna, särskilt den privata sektorn, fackföreningar, jordbrukare och kvinno- och konsumentorganisationer. Detta är ett utmärkande inslag i EU:s synsätt.

EESK beklagar att man i det aktuella meddelandet inte på något sätt berör den roll som dessa aktörer spelar för att hantera krisen, särskilt som det civila samhället är en av de få internationella aktörer som har visat att det kan skaffa fram ytterligare resurser. I många fattiga länder slår krisen hårt mot den privata sektorn och försvagar arbetsmarknadsparternas och civilsamhällesorganisationernas handlingskraft, som ju är av avgörande betydelse för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling.

1.8 Förutom att åtaganden i fråga om offentligt utvecklingsbistånd ska respekteras stöder EESK inrättandet av nya innovativa finansieringsmekanismer för utveckling, däribland ”Tobinskatten”. Det är särskilt viktigt att erkänna den centrala roll som invandrarnas överföringar spelar genom att genomföra G8-gruppens beslut om att minska avgifterna för överföringarna med 50 % och att utforma strategier för att bättre skydda invandrade arbetstagare mot krisen.

1.9 Man måste fortsätta insatserna för att öppna marknaderna genom att blåsa nytt liv i Doha-förhandlingarna, genom att stödja de regionala integrationsprocesserna (2) och stärka instrumenten för finansiering av handeln, med särskilt fokus på de fattigaste ländernas krav på rättvis och korrekt handel. Man måste också stimulera de utländska direktinvesteringarna, bland annat genom att använda sig av hävstångseffekten hos Internationella valutafondens och Världsbankens innovativa finansieringsplaner. Det kan t.ex. handla om att Internationella valutafonden nyemitterar särskilda dragningsrätter och att Världsbanken inrättar en ”sårbarhetsfond”.

1.10 EESK anser slutligen att det är ytterst viktigt att den globala kampen mot korruption, kriminell verksamhet och skattebedrägerier (skatteundandragande och skatteflykt) ges högsta prioritet, så att man därifrån kan hämta nya och omfattande resurser till utvecklingsinsatser. Kommittén uppmanar kommissionen att snarast utveckla detta ämne och utforma lämpliga förslag på området.

2. Inledning

2.1 I inledningen av den internationella finanskrisen var analytikerna säkra på att den inte skulle drabba utvecklingsländerna, särskilt inte de fattigaste. Allteftersom månaderna gick började man dock skönja de möjliga återverkningarna av krisen på utvecklingsländerna, särskilt på grund av de väntade nedgångarna i den globala ekonomin. Först i april 2009 vid G20-toppmötet i London och mötena i Internationella valutafonden och Världsbanken blev det uppenbart att krisen höll på att sprida sig till de största utvecklingsländerna och riskerade att resultera i ytterligare 100 miljoner fattiga, som ska läggas till de över 160 miljoner som redan lever under den absoluta fattigdomsgränsen till följd av energi- och livsmedelskrisen under åren 2007 till 2008.

2.2 Prognoserna är oroande. Den 19 juni i år avslöjade FAO huvuddragen i en rapport om osäker livsmedelsförsörjning i världen före dess publicering. Enligt rapporten skulle antalet svältande under 2009 för första gången överstiga 1 miljard människor med en global ökning på 11 %, vilket kommer att framkalla gigantiska humanitära kriser som riskerar att radera ut alla 1980- och 1990-talens framgångar. Den 22 juni gjorde Världsbanken en drastisk nerskärning i sina prognoser och ansåg för troligt att den globala ekonomin skulle krympa med ca 3 % under 2009, att världshandeln skulle minska med 10 % och att det skulle ske en kollaps inom flödet av internationellt privatkapital. Det skulle minska från 1 biljon US-dollar 2007, till 707 miljarder US-dollar 2008 och till 363 miljarder US-dollar 2009. Den totala tillväxten i utvecklingsländerna uppskattas i dag till strax över 1 %. Om man bortser från Kina och Indien noterar alla utvecklingsländer en minskad BNP på 1,6 %. Afrika är den värst drabbade kontinenten. Där räknar man under 2009 med en nedgång i tillväxten på 66 % jämfört med 2007. Enligt ILO kan 50 miljoner människor komma att mista sitt arbete under 2009 och antalet fattiga arbetstagare skulle kunna uppgå till 200 miljoner.

2.3 Den finansiella och ekonomiska krisen har medfört fyra chockeffekter: a) nedgången i den globala handelsvolymen med drastiskt minskade exportinkomster och ett finansieringsunderskott för utvecklingsländerna på mellan 270 och 700 miljarder US-dollar (3), b) minskat flöde av privata investeringar som är mer märkbart för medelinkomstländer och för länder där det förekommer omfattande strukturella investeringar, c) kraftigt minskade överföringar från utlandet, som i vissa afrikanska utvecklingsländer utgör 30 % av BNP och som bara under 2006 uppgick till 270 miljarder US-dollar, dvs. mer än dubbelt så mycket som det totala utvecklingsbiståndet, d) en oundviklig minskning av det offentliga utvecklingsbiståndet från många bilaterala givare under 2009 och 2010. De sista två effekterna som förstärker inverkan av den tidigare livsmedelskrisen och de höga energipriserna är särskilt kännbara i Afrika, där dessa flöden ofta är livsviktiga, både för många statsbudgetar och för hushållens och lokalsamhällenas överlevnad.

2.4 Bland återverkningarna av dessa på varandra följande och förbundna chockeffekter, som naturligtvis påverkar de olika områdena och länderna på olika sätt, kan nämnas följande:

—	Minskad tillväxt eller mycket kraftig nedgång i den lokala ekonomin.

—	En snabbt tilltagande arbetslöshet, fattigdom och svält, framför allt i stadsområdena, med allvarliga följder för de svagaste folkgrupperna, särskilt kvinnor och minderåriga.

—	Minskade skatteintäkter, med allvarliga återverkningar på de offentliga budgetarna, som i synnerhet i Afrika har genomgått en omfattande sanering under de senaste tio åren.

—	Att skatteintäkterna minskar leder till att de offentliga investeringsplanerna äventyras, särskilt med avseende på underhåll och infrastruktur.

—	Större problem vad gäller tillgång till varor och tjänster för breda befolkningsgrupper tillsammans med försvagade sociala trygghets- och stödsystem som redan är bräckliga.

—	Minskade turismintäkter.

—	Ökade svårigheter att få tillgång till lån och investeringar, särskilt för den privata sektorn.

—	En mycket negativ effekt på möjligheterna att nå millennieutvecklingsmålen, som för övrigt har varit i farozonen i minst två år efter de begränsade framstegen under femårsperioden 2000–2005.

—	Faran med att inte ha tillräckliga resurser för att tackla klimatförändringens effekter.

2.5 Situationen blir ännu mer oroväckande om man betänker vilka följder detta kan få på den politiska stabiliteten och den inre och yttre säkerheten i olika områden i världen. Redan i en studie som genomfördes 2008 av den brittiska regeringen uppskattades att hälften av världens fattigaste befolkning år 2010 sannolikt skulle leva i länder som befinner sig i en permanent eller så gott som permanent konfliktsituation.

2.6 Krisen skulle slutligen kunna orsaka ytterligare migrationsflöden såväl inom enskilda länder och regioner som i riktning mot rikare länder. Förutom att förvärra de spänningar som redan finns, särskilt vid EU:s gränser, skulle allt detta kunna leda till fler oroväckande förluster av vitala mänskliga resurser i många fattiga länder.

3. Kommissionens reaktion

3.1 Europeiska kommissionen var först med att fatta konkreta beslut efter åtagandet vid G20-mötet i London med utgångspunkt i den bestämda föresatsen – sammanfattad på följande sätt av kommissionens ordförande José Manuel Barroso – att ”dagens ekonomiska tillbakagång inte bör och inte får tas som ursäkt för att svika våra löften om ökat bistånd”.

3.2 Kommissionens meddelande är ett av de mest positiva rambeslut som hittills lagts fram inom det internationella samfundet för att hjälpa de fattiga länderna att hantera krisen. Förutom att man i meddelandet bekräftar kravet på att infria åtagandena vad gäller utvecklingsbistånd och att anskaffa nya resurser för utveckling (t.ex. genom det ambitiösa men kanske föga realistiska förslaget att det för varje euro som ges i bistånd ska genereras ytterligare fem euro i icke-offentligt utvecklingsbistånd) betonar man också att vikten av att påskynda eller tidigarelägga utbetalningen av bistånd – en unik företeelse bland givare – och att införa flexiblare mekanismer genom att be Europeiska investeringsbanken att utforma konjunkturutjämnande instrument, framför allt på områden som infrastruktur och inom finanssektorn. Kommissionen åtar sig dessutom att påskynda budgetstödet och att i undantagsfall överväga makroekonomiskt bistånd till länderna inom den europeiska grannskapspolitiken.

3.3 I meddelandet konstateras att ineffektiviteten i biståndet har ett högt pris och att det krävs en betydande reform av hela det internationella utvecklingsbiståndet. Kommissionen uppmanar för sin del medlemsstaterna att främja gemensamma och samordnade strategier för att hantera krisen. Samtidigt bör EU som världens största biståndsgivare gå i bräschen för en reform av den internationella biståndsstrukturen.

3.4 I meddelandet behandlas tämligen ingående åtgärder till förmån för det sociala skyddet och sysselsättningen, såväl genom stödmekanismer för att garantera utbetalningarna på det sociala området som genom bidrag till byggande av infrastruktur på både nationell och regional nivå. Medelhavsområdet och Afrika uppmärksammas särskilt, bland annat vad gäller beviljande av medel. Kommissionen föresätter sig också att engagera sig för att stimulera jordbrukssektorn och grön tillväxt, både genom innovativ finansiering av åtgärder för att hantera klimatförändringen och stöd till överföring av miljövänlig och hållbar teknik.

3.5 Meddelandet avslutas med förslaget om åtgärder för att stödja det internationella handelssystemet genom en effektivisering av programmen för handelsstöd och ökade exportkrediter. Kommissionen uppmuntrar till diskussion om en omstrukturering av utvecklingsländernas statsskuld och föreslår också åtgärder till stöd för styrningen på skatteområdet på internationell, regional och nationell nivå.

3.6 Europeiska unionens råd har tagit till sig och godkänt de viktigaste rekommendationerna i meddelandet och framhållit vikten av att medlemsstaterna infriar sina åtaganden. Rådet uppmanar medlemsstaterna, kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) att i samarbete med internationella institutioner och partnerländer vidta samordnade åtgärder på grundval av gemensamma, landsspecifika konsekvensanalyser av krisen, i syfte att identifiera de mest sårbara och minst motståndskraftiga länderna och befolkningsgrupperna (4).

3.7 Den mest uppenbara bristen i de olika beslut som EU fattat är emellertid att det inte planeras några tilläggsanslag utöver de 100 miljoner euro per år till EU:s förvaltningsfond för infrastruktur i Afrika.

4. Offentligt utvecklingsbistånd i fara

4.1 Enligt OECD/DAC-uppgifter gjordes i absoluta termer störst utbetalningar till offentligt utvecklingsbistånd år 2008. Man kom nästan upp till 120 miljarder US-dollar, en ökning på 10 % i reala termer vilket innebar att man uppnådde 0,3 % av OECD-ländernas totala BNP. Också de bilaterala programmen har ökat under det senaste året efter en kraftig nedgång under perioden 2006–2008.

4.2 För EU registrerades en ökning med 4 miljarder euro i förhållande till 2007 vilket innebar att man uppnådde totalsumman 49 miljarder euro 2008, det vill säga 0,4 % av BNP. Man kan påminna om att kommissionen vid tidpunkten för Monterrey-samförståndet 2002 fastställde 0,39 % som delmål före 2006. Samtidigt bör man understryka att det fortfarande är långt till målet om att avsätta 0,2 % av BNP till de minst utvecklade länderna: Endast 20 miljarder US-dollar har i dag öronmärkts för Afrika, vilket ska jämföras med målet för 2010 på 50 miljarder.

4.3 Det finns starka tvivel om att EU har konkreta möjligheter att säkerställa de ytterligare ökningar – cirka 20 miljarder euro – som krävs för att uppnå målet på 0,56 % av BNP under 2010. I sin Aid Watch-rapport 2008 har den europeiska plattformen för icke-statliga organisationer Concord förutspått en minskning av stödet med 27 miljarder US-dollar under tvåårsperioden 2009–2010. I samma rapport menar man dessutom att siffrorna för EU borde ses över eftersom de omfattar utgiftsposter som inte borde ingå i offentligt utvecklingsbistånd: 5 miljarder US-dollar för avskrivning av utlandsskulden, 2 miljarder för stipendier till studerande och 1 miljard för kostnader i samband med flyktingar. Om man räknar bort dessa utgifter hamnar man enligt Concord på bara 0,34 % av BNP för år 2008, en siffra som ligger långt under målet på 0,56 % fram till 2010.

4.4 Också enligt Världsbankens Global Monitoring Report för 2009 är möjligheterna, trots den ökning som registrerades under 2008 och de åtaganden som redan gjorts av några viktiga givare, att uppnå Gleneagles-målen om en ökning av stödet (130 miljarder US-dollar årligen fram till 2010) en helt orealistisk tanke mot bakgrund av den nuvarande situationen.

4.5 Allt fler anser att det krävs nya resurser, mycket större än de åtaganden som gjordes i Gleneagles. FN:s utvecklingsprogram understryker att det inte bara handlar om att upprätthålla de åtaganden som gjorts, utan också att på ett väsentligt sätt öka anslagen, till exempel genom att avsätta minst 0,7 % av alla de resurser som ställts till förfogande för att rädda bankerna och bidra till den ekonomiska återhämtningen (dvs. cirka 7 000 miljarder US-dollar), för att hjälpa utvecklingsländerna uppnå millenniemålen och på nytt göra direkta och långsiktiga ekonomiska satsningar och investeringar i de fattiga länderna. Världsbankens ordförande har själv flera gånger alltsedan krisen började påpekat att det är nödvändigt att göra mycket mer för att mobilisera ytterligare resurser för att hjälpa de fattiga länderna att hantera de förödande konsekvenser av krisen, som de inte har någon skuld till. Enligt de senaste beräkningarna från Världsbanken varierar underskottet i den finansiering som krävs för att täcka åtminstone de olika förluster som registrerats i utvecklingsländerna mellan 350 och 635 miljarder US-dollar. Dessa siffror ligger flera ljusår från dem som det internationella samfundet hittills har visat sig kunna mobilisera, inte bara i fråga om offentligt utvecklingsbistånd utan också inbegripet andra former av stöd och lån.

4.6 Om man bortser från de avsikter som EU har uttryckt visar OECD-rapporten att krisen för det stora flertalet av de bilaterala givarna medför en ännu större klyfta mellan åtaganden och utbetalningar, och ofta dessutom ytterligare förseningar och uppskjutna utbetalningar. Stödet från länder utanför DAC (OECD:s biståndskommitté) ökar, men den sammanlagda volymen ligger ännu långt ifrån att kunna påverka den totala trenden märkbart. Sammantaget bidrog länderna utanför DAC enligt OECD med 5,6 miljarder US-dollar 2007.

4.7 Även om uppgifterna är långt ifrån fullständiga tycks tendensen vad avser bidrag från privata givare vara positiv: 2007 var siffran 18,6 miljarder US-dollar, vilket är en ökning med 25 % i förhållande till 2006. Interna uppgifter i USA som ännu inte har meddelats OECD pekar på ett inflöde från privata givare på motsvarande 37 miljarder US-dollar 2007, samtidigt som många av de viktigaste stiftelserna, till exempel Gates Foundation, har aviserat ökningar på upp till 20 % för 2009.

5. Effektiviteten i stödet och kampen mot korruption

5.1 I kristider är det av största betydelse att öka verksamhetsgraden i stödet. De ekonomiska skador som orsakas av bristen på förutsägbarhet i utbetalningarna, de splittrade insatserna och frånvaron av samordning mellan givarna är helt uppenbara. Kommissionen har beräknat att flyktigheten i det offentliga utvecklingsbiståndet kan innebära kostnadsökningar på 15–20 % samtidigt som en fullständig tillämpning av programmet för effektivitet i stödet skulle innebära besparingar på 5–7 miljarder euro per år. Det krävs emellertid ett snabbt genomförande i enlighet med Parisdeklarationen från 2005 och Accra-agendan från 2008, framför allt mot bakgrund av de beslut som redan fattats inom EU och som skulle kunna innebära en stor skillnad: en uppdelning av arbetet mellan medlemsländerna och kommissionen, bättre användning av ländernas planering, förutsägbarhet i biståndet och ökat ansvarstagande för resultaten, inbegripet färre villkor (5).

5.2 I OECD har fastställts att framstegen när det gäller att förbättra stödkvaliteten för närvarande är otillräckliga. I hela världen finansierar 225 bilaterala organ och 242 multilaterala organ varje år hundratusentals verksamheter. Bara som exempel kan nämnas att det i världen finns mer än 90 sjukvårdsfonder och att Världshälsoorganisationen varje år ska redovisa till 4 600 donatorer och lämna in cirka 1 400 rapporter till olika givare. Regeringen i ett utvecklingsland får och måste besvara i genomsnitt cirka 200 besök från officiella givare, och till detta kommer hundratals besök från privata givare. OECD:s senaste undersökning visar dessutom att endast 45 % av stödet utbetalas inom utsatt tid.

5.3 Det är alltså nödvändigt att öka tempot om man ska kunna uppnå de mål som fastställts i internationella organ. Det behövs framför allt politisk vilja från de 27 regeringarna i EU:s medlemsstater i fråga om

—	öppenhet i användningen av de tolv indikatorer som föreskrivs i Parisdeklarationen,

—	tillämpningen av EU:s uppförandekod,

—	en generell strävan efter ökad enhetlighet i politiken, i synnerhet vad gäller handelspolitiken och utvecklingspolitiken,

—	avgörande investeringar i en genomgripande reform av det internationella stödsystemet som i större utsträckning beaktar icke-statliga aktörer och multilateral verksamhet.

5.4 Inom ramen för detta arbetssätt är det också nödvändigt att beakta den enorma mängden resurser som i många utvecklingsländer absorberas av bl.a. korruption och olaglig kapitalexport, särskilt vad gäller investeringar kopplade till exploatering av råvaror och stora infrastrukturarbeten. Det är nu konstaterat att en stor del av stödpengarna försvinner i korruption, med förödande effekter för både lokalbefolkningen och förtroendet bland skattebetalarna i givarländerna. Enligt 2008 års rapport från Transparency International om korruptionen i världen har den nu uppnått 50 miljarder US-dollar, vilket motsvarar nästan hälften av den totala volymen för det offentliga globala utvecklingsbiståndet och de investeringar som krävs för att säkerställa målen i fråga om dricksvatten och folkhälsa. En avgörande förbättring av förvaltningen, i synnerhet vad avser spårbarheten för stödet och system med tydliga villkor för utbetalningarna, bör prioriteras i alla EU:s åtaganden på multilateral nivå. Det är beklagligt att ingenting sägs om detta i meddelandet.

6. De privata aktörernas och det civila samhällets roll

6.1 Den viktiga roll som de icke-statliga aktörerna spelar – de som i Cotonouavtalets artikel 6 definieras som den privata sektorn, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer, i synnerhet fackföreningar och det civila samhället i alla dess former – erkänns nu allmänt. Kommittén är förvånad över att man i det aktuella meddelandet inte på något sätt berör den roll som dessa aktörer spelar för att hantera krisen, särskilt som de är de enda som har visat att de kan skaffa fram ytterligare resurser. I många fattiga länder drabbas också den privata sektorn hårt av krisens följder, och krisen försvagar arbetsmarknadsparternas och civilsamhällesorganisationernas handlingskraft, som ju är av avgörande betydelse för att säkerställa en långsiktigt hållbar utveckling.

6.2 Den 18 maj 2009 offentliggjorde revisionsrätten sin särskilda rapport om kommissionens förvaltning av de icke-statliga aktörernas (6) deltagande i gemenskapens utvecklingssamarbete. I rapporten uttryckte revisionsrätten sin stora uppskattning av de ökade investeringarna av gemenskapsmedel via icke-statliga aktörer (7), men uttryckte samtidigt kritik på tre punkter:

—	De icke-statliga aktörerna deltar endast i begränsad omfattning i samarbetsprocessen. Ofta arbetar de bara med att genomföra projekt eller tillhandahålla tjänster. Samråd med dem sker oftast bara en gång och alltför sent.

—	Otillräckliga insatser för att öka kapaciteten, och dessutom en satsning på system för kommunikation och deltagande som i praktiken bortser från de medelstora och små organisationer som utgör grundvalen och som inte är baserade i stadsområden.

—	Stora brister i systemen för övervakning och genomförande av förfaranden, som ofta är alltför komplexa och obegripliga för många organisationer och som därför inte redovisar adekvata uppgifter när det gäller läget i genomförandet av initiativen och deras slutliga genomslag.

6.3 De problem som revisionsrätten pekat på föranleder EESK att än en gång understryka det som kommittén sedan många år har hävdat, nämligen att man måste prioritera investeringar med avseende på icke-statliga aktörer genom att förbättra alla förfaranden som möjliggör bredare deltagande i praktiken och genom att öka andelen medel som avsätts direkt via de icke-statliga aktörerna till 20 %, något som för övrigt redan framförts i ett tidigare yttrande från EESK (8).

7. Mot en revidering av stöden och nya finansieringsinstrument

7.1 Behovet av att genomföra en bred reform av de internationella finansinstituten, i första hand Världsbanken och Internationella valutafonden, är uppenbart mot bakgrund av den tydliga prognos som lades fram vid FN:s konferens i juni. Där påpekades att de internationella finansinstituten bör vara tydligt inriktade mot utveckling och att de bör omstruktureras så att de främjar utvecklingsländernas framtidsutsikter och möjligheter att göra sig hörda och att delta, och så att de bättre återspeglar den aktuella verkligheten (9).

Det är faktiskt paradoxalt att 82 % av de lån som utbetalats av Internationella valutafonden i samband med krisen har gått till europeiska länder, och endast 1,6 % till afrikanska länder. Lite mer än 20 miljarder US-dollar har gått till de fattigaste länderna av de sammanlagt 1 100 miljarder US-dollar som man beslutade om vid G20-mötet i London den 2 april 2009.

7.2 EU bör verka för att åstadkomma en drastisk förändring i dessa förhållanden, först och främst genom att i större utsträckning beakta och genomföra Världsbankens förslag om en ny och särskild ”sårbarhetsfond” (vulnerability fund), särskilt avsedd för finansiering av livsmedelsförsörjningstrygghet, socialt skydd och mänsklig utveckling, och genom att Världsbanken och FN:s särskilda organ utvecklar en särskild gemensam ram. Internationella valutafonden bör också nyemittera särskilda dragningsrätter för minst 250 miljarder US-dollar särskilt avsedda för att säkerställa likviditet i utvecklingsfinansieringen.

7.3 EU bör också spela en drivande roll för att se till att finansieringen av handeln och Doha-förhandlingarna, som snabbt bör inledas på nytt, inriktas på utvecklingsländernas behov och säkerställer särskilda stöd- och räddningsåtgärder för de fattigaste länderna och för livsmedelstryggheten.

7.4 Kommittén är sedan länge övertygad om att det är nödvändigt med snabba insatser för att främja och öka antalet nya instrument för utvecklingsfinansiering. Kommittén beklagar att så lite har gjorts hittills och anser att det är nödvändigt att utöka räckvidden i de senaste initiativen och besluten, till exempel internationella finansieringsfaciliteten för immunisering (IFFIm) från november 2006 för finansiering av vaccinering i de fattiga länderna, förhandsmarknadsåtagandena (Advanced Market Committment) för samma period, initiativet från G8-mötet i L'Aquila för att inom en femårsperiod minska kostnaderna för de officiella överföringarna från invandrare till hemländerna med 50 %, vilket skulle leda till en ökning av värdet av överföringarna med 13–15 miljarder US-dollar per år. EESK stöder förslaget om att slutligen inleda diskussionerna om tillämpningen av en frivillig skatt på 0,005 % på internationella ekonomiska transaktioner (”Tobinskatt”), ett förslag som återlanserades av de franska och tyska regeringarna vid G20-mötet i Pittsburgh. Dessa nya finansieringsformer, som enbart bör vara komplement till det offentliga utvecklingsstödet, bör kopplas tydligare till enskilda millennieutvecklingsmål och till de brådskande frågorna i samband med klimatförändringarna och de kostnader som de fattiga länderna kommer att drabbas av under de kommande åren.

7.5 Diskussionen om reformeringen av det internationella stödsystemet, som kommissionen lämpligt nog tar upp i punkt 11 i sitt förslag, är mycket brådskande, och EU kan spela en klar ledarroll i det sammanhanget, åtminstone vad gäller följande punkter:

—	Inrättandet av ett internationellt varningssystem som under de kommande åren kan övervaka krisens följder för människors livsvillkor och utvecklingsmöjligheter, för att behovsanpassa stöd och investeringar.

—	Utvecklingen av ett strikt system för ansvarsfördelning för övervakning av framstegen och mätning av effektiviteten i de egna åtgärderna, i enlighet med beslutet vid G8-mötet.

—

Mer konsekventa investeringar i stabilisering av konfliktområden, institutionell uppbyggnad, krishantering, stärkande av den lokala och regionala kapaciteten vad avser programplanering och insatser, utbyggnad av de allmänna systemen för socialt skydd och planering av lämpliga investeringar för att kunna möta de utmaningar som livsmedelsförsörjningstryggheten och klimatförändringarna innebär.

—	Stärkande och utvidgning av möjligheterna att få tillgång till mikrokrediter i syfte att stödja entreprenörsinitiativ som inte annars får tillgång till banktjänster.

7.6 Livsmedelsförsörjningstryggheten och ”grön tillväxt” är två mål för långsiktiga strategiska investeringar som skulle kunna utgöra kärnan i ett nytt system för stöd och investeringar, som är ännu viktigare nu till följd av krisen och som dessutom kan åstadkomma ett mer samordnat utnyttjande av resurser och kompetens i tillväxtländerna och även utgöra en konkret möjlighet till ekonomiska partnerskap för Europa och OECD-området.

7.7 För EU:s del kan ytterligare två kommentarer göras:

—

Den ena rör en noggrann utvärdering av utvecklingen under de senaste åren när det gäller instrumenten för budgetstöd med tanke på möjligheterna att rikta dessa direkt mot åtaganden inom vissa sektorer, exempelvis folkhälsa, ett värdigt arbete, skola och utbildning, infrastruktur, sociala tjänster och grön tillväxt, något som också Europaparlamentet efterlyst (10).

—	Den andra rör en revidering av fördelningen av ansvarsområden i den nya kommissionen, i synnerhet att kommissionsledamoten med ansvar för utveckling också bör ges direkt kontroll av EuropeAid, som i dag tilldelats kommissionsledamoten med ansvar för yttre förbindelser.

7.8 Utveckling är det område där det framgår som tydligast att EU måste försöka tala med en röst och stärka sin förmåga till gemensamt och samordnat handlande tillsammans med medlemsstaterna, både för att agera på de nya internationella scener som växer fram ur krisen och för att på ett effektivare sätt utnyttja den egna rollen och mängden av resurser och kompetens som redan finns på området. Mot bakgrund av förändringarna bland de aktörer som rör sig på den internationella scenen kan man konstatera att vi aldrig tidigare har kunnat se så tydligt att utvecklingen i de fattigaste länderna och i synnerhet i Afrika är av strategiskt intresse för Europas egen framtida utveckling (11).

7.9 Ökat internationellt samarbete för att bekämpa korruption och skattefusk är ett resultat av krisen, i synnerhet i fråga om kampen mot skatteparadis. Enligt FN:s kontor för narkotikakontroll uppgår värdet av kriminell handel och skattefusk i dag till mellan 1 000 och 1 600 miljarder US-dollar, varav hälften kommer från utvecklingsländer eller länder med övergångsekonomi. Av dessa 500–800 miljarder US-dollar kan endast 3 % tillskrivas korruption, medan 30 % härrör från kriminella aktiviteter och 67 % från skattefusk. Med andra ord kostar skattefusket utvecklingsländerna mellan 300 och 500 miljarder US-dollar, varav 285 miljarder kan tillskrivas den informella sektorn medan 160 beror på det skattefusk som bedrivs av många transnationella företag som har verksamhet i dessa länder (12). EESK anser att det krävs en avgörande kursförändring på detta område, vilket i dag också tycks mer realistiskt att förvänta sig. Detta skulle inte bara göra oväntade resurser tillgängliga för investeringar och utvecklingsstöd, utan skulle också möjliggöra utvecklingen av ett stabilare och mer rättvist skattesystem i många fattiga länder, en nödvändig grundval för starkare institutioner och bättre utvecklingsutsikter på lång sikt.

Bryssel den 16 december 2009

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Mario SEPI

(1) Särskilt FN-toppmötet i juni 2009 och G8-mötet i l'Aquila i juli 2009.

(2) Se EESK:s yttrande om kommissionens meddelande om ”Regional integration för utveckling i AVS-länder”, EUT C 317, 23.12.2009, s. 126, föredragande: Gérard Dantin, medföredragande: Luca Jahier.

(3) Världsbanken, 2009 och Afrikanska utvecklingsbanken, mars 2009. Det angivna spannet utgör de lägsta och högsta värdena i de just nu tillgängliga beräkningarna.

(4) Rådets (yttre förbindelser) slutsatser av den 18 maj 2009.

(5) KOM(2009) 160 slutlig och Europeiska rådet, 22 juli 2008.

(6) Revisionsrättens definition av icke-statliga aktörer omfattar i rapporten endast det civila samhällets organisationer – den privata sektorn inbegrips inte.

(7) Enligt EuropeAid kan värdet av de kontrakt som slutits med icke-statliga aktörer 2006 och 2007 uppskattas till 836,43 respektive 915,26 miljoner euro (undantaget humanitärt stöd som förvaltas via ECHO), vilket motsvarar 10 % av EU:s offentliga utvecklingsbistånd. Cirka 50 % av ECHO:s finansiering går till icke-statliga organisationer (ca 353 miljoner euro 2007).

(8) Se EESK:s yttrande om ”Det civila samhällets roll i EU:s utvecklingspolitik”, EUT C 234, 2003, föredragande: Susanna Florio.

(9) FN:s konferens om den ekonomiska och finansiella krisen, juni 2009.

(10) Utkast till resolution från DEVE-utskottet, september 2009.

(11) Se EESK:s yttranden om ”EU, Afrika och Kina: dialog och samarbete mellan tre parter” (EUT C 318, 2009, föredragande: Luca Jahier) och om ”Den förnyade Lissabonstrategins externa dimension”, (EUT C 128, 2010, föredragande: Luca Jahier).

(12) Se rapporten från CIDSE (Coopération Internationale pour le Développement et la Solidarité, internationellt samarbete avseende utveckling och solidaritet), november 2008.

BILAGA

Följande ändringsförslag fick minst en fjärdedel av rösterna, men avslogs av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén:

Ändringsförslag från Jonathan Peel

Punkt 7.9

Stryk följande:

7.9

”Ökat internationellt samarbete för att bekämpa korruption och skattefusk är ett resultat av krisen, i synnerhet i fråga om kampen mot skatteparadis. Enligt FN:s kontor för narkotikakontroll uppgår värdet av kriminell handel och skattefusk i dag till mellan 1 000 och 1 600 miljarder dollar, varav hälften kommer från utvecklingsländer eller länder med övergångsekonomi. . EESK anser att det krävs en avgörande kursförändring på detta område, vilket i dag också tycks mer realistiskt att förvänta sig. Detta skulle inte bara göra oväntade resurser tillgängliga för investeringar och utvecklingsstöd, utan skulle också möjliggöra utvecklingen av ett stabilare och mer rättvist skattesystem i många fattiga länder, en nödvändig grundval för starkare institutioner och bättre utvecklingsutsikter på lång sikt”.

Motivering

Siffrorna bör strykas eftersom de inte figurerar i rapporten, vilket man ger sken av i texten.

Röster

för: 59

Röster mot: 93

Nedlagda röster: 9

Totala antalet röster: 161

(1)

		ISSN 1725-2504 doi:10.3000/17252504.C_2010.255.swe
Europeiska unionens officiella tidning		C 255

Svensk utgåva	Meddelanden och upplysningar	53 årgången 22 september 2010

Informationsnummer	Innehållsförteckning	Sida
	I Resolutioner, rekommendationer och yttranden
	YTTRANDEN
	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
	458:e plenarsessionen den 16 och 17 december 2009
2010/C 255/01	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Handel och livsmedelstrygghet	1

2010/C 255/02	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Finanskrisens effekter på den reala ekonomin (initiativyttrande)	10

2010/C 255/03	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Samordnade insatser för att främja forskarnas karriärutveckling och rörlighet i EU	19

2010/C 255/04	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Hur kan man stödja små och medelstora företag i anpassningen till globala marknadsförändringar? (yttrande på eget initiativ)	24

2010/C 255/05	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Stödprogram för den europeiska luftfarten (initiativyttrande)	31

	III Förberedande akter
	Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
	458:e plenarsessionen den 16 och 17 december 2009
2010/C 255/06	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om benämningar på textilier och märkning av textilprodukterKOM(2009) 31 slutlig/2 – 2009/0006 (COD)	37

2010/C 255/07	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (omarbetning) Genomförande av Small Business ActKOM(2009) 126 slutlig – 2009/0054 (COD)	42

2010/C 255/08	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens områdeKOM(2009) 175 slutlig	48

2010/C 255/09	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Nya horisonter för IKT – en strategi för framtida och ny teknik i EuropaKOM(2009) 184 slutlig	54

2010/C 255/10	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om tillfälligt upphävande av de autonoma tullarna i Gemensamma tulltaxan för importer av vissa industriprodukter till de autonoma regionerna Madeira och AzorernaKOM(2009) 370 slutlig – 2009/0125 (CNS)	59

2010/C 255/11	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet samt Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – God förvaltning i skattefrågorKOM(2009) 201 slutlig	61

2010/C 255/12	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Ett nytt partnerskap för modernisering av universiteten: EU-forumet för dialogen mellan universiteten och näringslivetKOM(2009) 158 slutlig	66

2010/C 255/13	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om åtgärder mot cancer: ett europeiskt partnerskapKOM(2009) 291 slutlig	72

2010/C 255/14	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om ett europeiskt initiativ rörande Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomarKOM(2009) 380 slutlig	76

2010/C 255/15	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok – Att främja ungdomars rörlighet i utbildningssyfteKOM(2009) 329 slutlig	81

2010/C 255/16	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Mot bättre riktat stöd till jordbrukare i områden med naturbetingade svårigheterKOM(2009) 161 slutlig	87

2010/C 255/17	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av viss infrastrukturKOM(2008) 436 slutlig – 2008/0147 (COD)	92

2010/C 255/18	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om skydd av kritisk informationsinfrastruktur – Skydd mot storskaliga it-attacker och avbrott: förbättrad beredskap, säkerhet och motståndskraft i EuropaKOM(2009) 149 slutlig	98

2010/C 255/19	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018KOM(2009) 8 slutlig	103

2010/C 255/20	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen – Hållbara framtida transporter – Ett integrerat, teknikstyrt och användarvänligt transportsystemKOM(2009) 279 slutlig och om Utgångspunkter för en europeisk transportpolitik efter 2010	110

2010/C 255/21	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Sakernas Internet – En handlingsplan för EuropaKOM(2009) 278 slutlig	116

2010/C 255/22	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om anmälan till kommissionen av projekt för investeringar i energiinfrastruktur inom Europeiska gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 736/96KOM(2009) 361 slutlig – 2009/0106 (CNS)	121

2010/C 255/23	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Att hjälpa utvecklingsländerna hantera finanskrisenKOM(2009) 160 slutlig	124

2010/C 255/24	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om radiostörningar (elektromagnetisk kompatibilitet) hos fordon (kodifierad version) KOM(2009) 546 slutlig – 2009/0154 (COD)	132

2010/C 255/25	Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om upphävande av rådets beslut 79/542/EEG om upprättande av en förteckning över tredjeländer och delar av tredjeländer, och om villkor angående djurhälsa, folkhälsa och veterinärintyg, för import till gemenskapen av vissa levande djur och färskt köttKOM(2009) 516 slutlig – 2009/0146 (COD)	133