ISSN 1725-2504

doi:10.3000/17252504.CE2010.123.swe

Europeiska unionens

officiella tidning

C 123E

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

53 årgången
12 maj 2010


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

III   Förberedande akter

 

Rådet

2010/C 123E/01

Rådets ståndpunkt (EU) nr 7/2010 vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 573/2007/EG om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013 genom att avskaffa finansieringen av vissa gemenskapsåtgärder och om ändring av gränserna för finansiering av sådana åtgärder
Antagen av rådet den 25 februari 2010

1

2010/C 123E/02

Rådets ståndpunkt (EU) nr 8/2010 vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG
Antagen av rådet den 8 mars 2010

5

2010/C 123E/03

Rådets ståndpunkt (EU) nr 9/2010 vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser
Antagen av rådet den 14 april 2010
 ( 1 )

17

2010/C 123E/04

Rådets ståndpunkt (EU) nr 10/2010 vid första behandlingen inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda
Antagen av rådet den 14 april 2010

32

 


 

(1)   Text av betydelse för EES

SV

 


III Förberedande akter

Rådet

12.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 123/1


RÅDETS STÅNDPUNKT (EU) nr 7/2010 VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av beslut nr 573/2007/EG om inrättande av Europeiska flyktingfonden för perioden 2008–2013 genom att avskaffa finansieringen av vissa gemenskapsåtgärder och om ändring av gränserna för finansiering av sådana åtgärder

Antagen av rådet den 25 februari 2010

2010/C 123 E/01

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 78.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (1), och

av följande skäl:

(1)

Unionens politik för ett gemensamt europeiskt asylsystem syftar enligt Haagprogrammet till att inrätta ett gemensamt europeiskt asylområde med hjälp av effektiva, harmoniserade förfaranden som respekterar Europeiska unionens värderingar och humanitära tradition.

(2)

Tack vare införandet av gemensamma miniminormer har man på senare år gjort stora framsteg i arbetet med att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem. Fortfarande kvarstår dock stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller beviljande av internationellt skydd och de former skyddet tar sig.

(3)

I den strategiska plan för asylpolitiken som antogs i juni 2008 tillkännagav kommissionen att den skulle fortsätta utveckla det gemensamma europeiska asylsystemet genom att föreslå ändringar av befintlig lagstiftning för att öka harmoniseringen av gällande normer och genom att förstärka stödet för praktiskt samarbete mellan medlemsstaterna, i synnerhet genom ett lagstiftningsförslag om att inrätta ett europeiskt stödkontor för asylfrågor (stödkontoret), för att förbättra samordningen av medlemsstaternas operativa samarbete så att de gemensamma reglerna genomförs på ett effektivt sätt.

(4)

I den europeiska pakten för invandring och asyl som antogs i september 2008 erinrade Europeiska rådet högtidligt om att varje utlänning som utsätts för förföljelse har rätt att få hjälp och skydd på Europeiska unionens territorium i enlighet med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning, såsom ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967, och andra tillämpliga överenskommelser. Europeiska rådet enades även uttryckligen om att stödkontoret skulle inrättas 2009.

(5)

Det praktiska samarbetet i asylfrågor syftar till att inom ramen för den europeiska lagstiftningen öka samstämmigheten mellan, och säkerställa kontinuerlig kvalitet i, medlemsstaternas beslutsprocesser i dessa frågor. Ett stort antal praktiska samarbetsåtgärder har redan vidtagits de senaste åren, främst genom antagandet av gemensamma metoder för hantering av information om ursprungsländer och inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylcurriculum. Stödkontoret bör inrättas för att stärka och utveckla dessa samarbetsåtgärder.

(6)

För att förenkla åtgärderna för att stödja det praktiska samarbetet i asylfrågor, och eftersom stödkontoret kommer att överta vissa av de uppgifter som för närvarande finansieras via Europeiska flyktingfonden, är det nödvändigt att överföra ansvaret för vissa av de gemenskapsåtgärder som föreskrivs i artikel 4 i beslut nr 573/2007/EG (2) från Europeiska flyktingfonden till stödkontoret, för att säkerställa bästa möjliga praktiska samarbete i asylfrågor.

(7)

Eftersom antalet gemenskapsåtgärder minskas, bör den gräns som fastställs i beslut nr 573/2007/EG för deras finansiering minskas från 10 % till 4 % av flyktingfondens tillgängliga medel.

(8)

Finansieringsramen för genomförandet av beslut nr 573/2007/EG bör minskas, så att medel frigörs för att finansiera stödkontoret.

(9)

I enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta beslut.

(10)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Beslut nr 573/2007/EG ska ändras på följande sätt:

1.

Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

a)

I punkt 1 ska siffran 10 % ersättas med siffran 4 %.

b)

I punkt 2 ska leden a och f utgå.

2.

Artikel 12.1 ska ersättas med följande:

”1.   Finansieringsramen för genomförandet av detta beslut ska vara 614 miljoner EUR för perioden 1 januari 2008 - 31 december 2013.”.

Artikel 2

Detta beslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Artikel 4

Detta beslut ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i …

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

På rådets vägnar

Ordförande


(1)  Europaparlamentets ståndpunkt av den 7 maj 2009 (ännu ej offentliggjord i EUT), rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den … (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den … (ännu ej offentliggjord i EUT).

(2)  EUT L 144, 6.6.2007, s. 1.


RÅDETS MOTIVERING

I.   INLEDNING

Den 18 februari 2009 antog kommissionen förslaget om ändring av beslutet om Europeiska flyktingfonden (1), som åtföljde förslaget till förordning om inrättande av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor (2).

Den 7 maj 2009 antog Europaparlamentet yttranden vid första behandlingen, dels om beslutet om Europeiska flyktingfonden, som inte var föremål för några föreslagna ändringar (3), dels om förordningen om inrättande av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor, som var föremål för 40 ändringar av kommissionens förslag (4).

Den 25 februari 2010 antog rådet sin ståndpunkt vid första behandlingen om de båda förslagen i enlighet med artikel 294 i fördraget.

Den 5–7 oktober 2009 antog Regionkommittén ett yttrande om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet II (5), med flera rekommendationer om förordningen om en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor.

II.   FÖRSLAGETS MÅL

Beslutet om Europeiska flyktingfonden håller på att anpassas för att ta hänsyn till de förändringar som följer av inrättandet av en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor och i synnerhet för att göra det möjligt för byrån att överta ansvaret för vissa insatser som hittills har finansierats av flyktingfonden. Den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor är inriktad på att förbättra genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet, stärka det praktiska samarbetet mellan medlemsstaterna i asylfrågor samt tillhandahålla och/eller samordna operativt stöd till medlemsstater vars nationella asylsystem är utsatta för särskilda och oproportionerligt starka påfrestningar.

III.   ANALYS AV RÅDETS STÅNDPUNKT VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

Allmänt

Förhandlingarna ägde rum i ett politiskt sammanhang präglat av Haagprogrammet, som fastställer målen och instrumenten på området för rättsliga och inrikes frågor för perioden 2005–2010. Europeiska rådet betonade sitt åtagande att ytterligare utveckla det gemensamma europeiska asylsystemet genom att ändra den rättsliga ramen och stärka det praktiska och aktiva samarbetet, bland annat genom att inrätta en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor. Genom den europeiska pakten för invandring och asyl från oktober 2008 gick Europeiska rådet sedan med på att inrätta en sådan byrå 2009.

I enlighet med artikel 3 i protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket och Irland meddelat att de vill delta i antagandet och tillämpningen av detta beslut.

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av beslutet om Europeiska flyktingfonden, som varken är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

I enlighet med bestämmelserna i den gemensamma förklaringen om praktiska bestämmelser för medbeslutandeförfarandet (6) etablerade företrädare för rådet, parlamentet och kommissionen kontakter för att nå en överenskommelse om rådets ståndpunkt vid första behandlingen. Dessa kontakter ledde till en överenskommelse om texterna till förordningen om en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor respektive beslutet om Europeiska flyktingfonden.

IV.   SLUTSATS

Rådets ståndpunkt vid första behandlingen återspeglar den kompromiss som med kommissionens hjälp nåddes i förhandlingarna mellan rådet och Europaparlamentet. Den 20 november 2009 godkände Coreper denna kompromiss genom att anta en politisk överenskommelse om beslutet om Europeiska flyktingfonden och om förordningen om en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor. Ordföranden för Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har sedan dess i en skrivelse till Corepers ordförande meddelat att han – om kompromisstexterna översänds till parlamentet som rådets ståndpunkter vid första behandlingen – kommer att rekommendera ledamöterna i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och – i ett senare skede – kammaren, att godta rådets ståndpunkter utan ändringar vid parlamentets andra behandling, med förbehåll för att de granskas av juristlingvisterna vid båda institutionerna. När beslutet om Europeiska flyktingfonden och förordningen om en europeisk byrå för samarbete i asylfrågor väl är antagna kommer vägen att ligga öppen för ett tidigt inrättande av den europeiska byrån för samarbete i asylfrågor, som kommer att spela en avgörande roll när det gäller att ytterligare stärka det praktiska samarbetet i asylfrågor.


(1)  6702/09 ASILE 6 CADREFIN 7 CODEC 213.

(2)  6700/09 ASILE 5 CODEC 212 + ADD 1, 2.

(3)  T6-0375/2009, 7.5.2009.

(4)  T6-0379/2009, 7.5.2009.

(5)  CdR 90/2009 fin.

(6)  EGT C 148, 28.5.1999, s. 1.


12.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 123/5


RÅDETS STÅNDPUNKT (EU) nr 8/2010 VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG

Antagen av rådet den 8 mars 2010

2010/C 123 E/02

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 157.3,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)

Enligt rådets direktiv 86/613/EEG av den 11 december 1986 om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap (3) ska principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare eller medhjälpare vid utövandet av sådan verksamhet säkerställas i medlemsstaterna. När det gäller egenföretagare och makar till egenföretagare har direktiv 86/613/EEG inte varit särskilt effektivt och dess tillämpningsområde behöver ses över, eftersom könsdiskriminering och trakasserier också förekommer på andra områden än inom lönearbetet. För tydlighetens skull bör direktiv 86/613/EEG ersättas med det här direktivet.

(2)

I sitt meddelande av den 15 mars 2006En färdplan för jämställdhet anger kommissionen att den vill försöka förbättra samhällsstyrningen för jämställdhet genom att se över den gällande jämställdhetslagstiftning i EU som inte omfattas av 2005 års omarbetning i syfte att vid behov uppdatera, modernisera och omarbeta den. Direktiv 86/613/EEG omfattades inte av omarbetningen.

(3)

I sina slutsatser av den 5 och 6 december 2007 om god balans mellan kvinnors och mäns roller vad avser arbete, tillväxt och social sammanhållning uppmanade rådet kommissionen att överväga behovet av att se över direktiv 86/613/EEG för att säkerställa att rättigheterna vid föräldraskap för egenföretagare och deras medhjälpande makar tillgodoses.

(4)

Europaparlamentet har upprepade gånger uppmanat kommissionen att se över direktiv 86/613/EEG, särskilt för att öka skyddet för kvinnor som är egenföretagare under havandeskap och moderskap och förbättra situationen för makar till egenföretagare inom jordbruket.

(5)

I sitt meddelande av den 2 juli 2008En förnyad social agenda: Möjligheter, tillgång och solidaritet i framtidens Europa har kommissionen bekräftat behovet av att vidta åtgärder mot den bristande jämställdheten inom entreprenörskap och förbättra möjligheterna att förena privatliv och yrkesliv.

(6)

Det finns redan ett antal rättsakter om tillämpning av principen om likabehandling som även omfattar egenföretagare, särskilt rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet i fråga om social trygghet (4) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (5). Det här direktivet bör därför inte vara tillämpligt på de områden som redan omfattas av andra direktiv.

(7)

Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas behörighet att organisera sina system för socialt skydd. Medlemsstaternas exklusiva behörighet att organisera sina system för socialt skydd inbegriper bland annat beslut om inrättande, finansiering och förvaltning av sådana system och därtill hörande institutioner samt innehållet i och leveransen av förmåner, bidragsnivån och villkor för tillgång.

(8)

Detta direktiv bör tillämpas på egenföretagare och deras makar eller livspartner, om sådana erkänns i nationell lagstiftning, om dessa regelmässigt deltar i företagets verksamhet på de villkor som fastställts i nationell lag. För att förbättra situationen för dessa makar till egenföretagare, och för livspartner om sådana erkänns i nationell lagstiftning, bör deras arbete erkännas.

(9)

Detta direktiv bör inte tillämpas på områden som omfattas av andra direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män, framför allt rådets direktiv 2004/113/EG av den 13 december 2004 om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster (6). Bland annat förblir artikel 5 i direktiv 2004/113/EG tillämplig på avtal om försäkringar och därmed sammanhängande finansiella tjänster.

(10)

För att förhindra könsdiskriminering bör detta direktiv tillämpas på såväl direkt som indirekt diskriminering. Trakasserier och sexuella trakasserier bör betraktas som diskriminering och bör därför förbjudas.

(11)

Detta direktiv bör inte påverka de rättigheter och skyldigheter avseende äktenskaplig status eller familjestatus som fastställs i nationell lagstiftning.

(12)

Principen om likabehandling bör omfatta förhållanden mellan egenföretagare och tredje parter inom tillämpningsområdet för detta direktiv, men inte förhållanden mellan egenföretagaren och hans eller hennes make eller livspartner.

(13)

När det gäller egenföretagande betyder principen om likabehandling att det inte får förekomma någon könsdiskriminering, till exempel när det gäller att starta, utrusta eller utöka en affärsverksamhet eller starta eller utöka någon annan form av verksamhet som egenföretagare.

(14)

Enligt artikel 157.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får medlemsstaterna behålla eller besluta om åtgärder som rör särskilda förmåner för att göra det lättare för det underrepresenterade könet att bedriva verksamhet som egenföretagare eller för att förebygga eller kompensera nackdelar i yrkeskarriären. I princip bör åtgärder såsom positiv särbehandling som syftar till att jämställdhet införs i praktiken inte anses bryta mot den rättsliga principen om likabehandling av kvinnor och män.

(15)

Det är nödvändigt att säkerställa att villkoren för att bilda ett bolag mellan makar eller livspartner, om sådana erkänns i nationell lagstiftning, inte är mer restriktiva än villkoren för att bilda ett bolag mellan andra personer.

(16)

Med avseende på deras deltagande i familjeföretagets verksamhet bör också makar till egenföretagare och livspartner om sådana erkänns i nationell lagstiftning, vara berättigade att komma i åtnjutande av socialt skydd om egenföretagaren har tillgång till ett system för socialt skydd. Medlemsstaterna bör åläggas att vidta nödvändiga åtgärder för att organisera detta sociala skydd i enlighet med nationell lagstiftning. Särskilt är det upp till medlemsstaterna att besluta om detta sociala skydd bör genomföras på obligatorisk eller frivillig grund. Medlemsstaterna kan föreskriva att detta sociala skydd kan stå i proportion till deltagandet i egenföretagarens verksamhet och/eller till avgiftsnivån. Medlemsstaterna får, utan att det påverkar tillämpningen av detta direktiv, behålla nationella bestämmelser om begränsning av tillgången till specifika system för socialt skydd, eller till en viss skyddsnivå, inbegripet särskilda finansieringsvillkor, till vissa grupper av egenföretagare eller yrkesgrupper, under förutsättning att tillgång till ett generellt system är möjlig.

(17)

Den ekonomiska och fysiska utsattheten för gravida egenföretagare och gravida makar till egenföretagare, och gravida livspartner som erkänns i nationell lagstiftning, gör det nödvändigt för dem att få rätt till förmåner vid graviditet och moderskap. Medlemsstaterna bibehåller sina befogenheter att organisera sådana förmåner, inklusive att fastställa avgiftsnivåerna och bestämma förmåner och utbetalningar, förutsatt att minimikraven i detta direktiv följs. Särskilt kan de fastställa under vilken period före och/eller efter nedkomsten som rätten till förmåner vid graviditet och moderskap ska beviljas. Dessutom kan den berörda personens eller familjens ekonomiska situation beaktas vid fastställandet av avgifterna och/eller förmånerna.

(18)

I syfte att beakta de specifika dragen i egenföretagares verksamhet bör kvinnor som är egenföretagare och kvinnor som är makar, eller kvinnor som är livspartner till egenföretagare om sådana erkänns i nationell lagstiftning, så långt det är möjligt ges tillgång till eventuella befintliga tjänster som tillhandahåller en tillfällig ersättare så att det blir möjligt för dem att göra avbrott i sin yrkesverksamhet vid graviditet eller moderskap eller till eventuella befintliga nationella sociala tjänster. Tillgång till sådana tjänster kan utgöra ett alternativ till eller en del av ersättningen vid graviditet och moderskap.

(19)

För att säkra den långsiktiga ekonomiska stabiliteten för de sociala modellerna i Europa har det blivit nödvändigt att förbättra välfärdssystemens ändamålsenlighet och effektivitet framför allt genom bättre incitament, bättre administration och utvärdering och prioritering av utgiftsprogrammen. Vid planeringen av de åtgärder som behövs för att genomföra detta direktiv bör medlemsstaterna fästa särskild vikt vid att förbättra och säkra kvaliteten på sina sociala trygghetssystem och deras långsiktiga hållbarhet.

(20)

Personer som har utsatts för könsdiskriminering bör ha tillgång till ett tillfredsställande rättsskydd. För ett effektivare skydd bör föreningar, organisationer och andra juridiska personer ges befogenhet att, på det sätt medlemsstaterna bestämmer, engagera sig antingen på den utsatta personens vägnar eller för att stödja personen, utan att detta påverkar tillämpningen av de nationella regler som rör ombud och försvar vid domstol.

(21)

Skyddet av egenföretagare, makar till egenföretagare och livspartner som erkänns i nationell lagstiftning, mot könsdiskriminering bör stärkas genom att det i varje medlemsstat inrättas ett eller flera organ med behörighet att analysera problemen, undersöka tänkbara lösningar och ge praktiskt stöd till personer som utsätts för diskriminering. Dessa organ kan vara desamma som de som på nationell nivå har till uppgift att tillvarata de mänskliga rättigheterna eller enskildas rättigheter eller som har till uppgift att genomföra principen om likabehandling.

(22)

I detta direktiv fastställs minimikrav, vilket ger medlemsstaterna möjlighet att behålla eller införa mer förmånliga bestämmelser.

(23)

Eftersom målet för den föreslagna åtgärden, nämligen att säkra en enhetlig och hög nivå på skyddet mot diskriminering i alla medlemsstater, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1.   Detta direktiv fastställer en ram för genomförande i medlemsstaterna av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare eller medhjälpare vid utövandet av sådan verksamhet på de områden som inte omfattas av direktiven 2006/54/EG och 79/7/EEG.

2.   Genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster ska även fortsättningsvis omfattas av direktiv 2004/113/EG.

Artikel 2

Tillämpningsområde

Detta direktiv omfattar:

a)

egenföretagare, nämligen alla personer som utför förvärvsarbete för egen räkning i enlighet med de villkor som fastställs i nationell lagstiftning,

b)

egenföretagares makar eller livspartner som erkänns i nationell lagstiftning, som inte är anställda eller delägare och som i enlighet med villkoren i nationell lagstiftning regelmässigt deltar i egenföretagarens verksamhet och utför samma arbetsuppgifter eller är medhjälpare.

Artikel 3

Definitioner

1.   I detta direktiv gäller följande definitioner:

a)   direkt diskriminering: när en person på grund av kön behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation.

b)   indirekt diskriminering: när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer av ett visst kön jämfört med personer av det andra könet, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga.

c)   trakasserier: när ett oönskat beteende som har samband med en persons kön förekommer och syftar till eller leder till att en persons värdighet kränks och att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas.

d)   sexuella trakasserier: när någon form av oönskat verbalt, icke-verbalt eller fysiskt beteende av sexuell natur förekommer som syftar till eller leder till att en persons värdighet kränks, särskilt när en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas.

Artikel 4

Principen om likabehandling

1.   Principen om likabehandling betyder att det inte får förekomma någon som helst könsdiskriminering inom de offentliga eller privata sektorerna, vare sig direkt eller indirekt, till exempel när det gäller upprättande, utrustning eller utökning av affärsverksamhet eller startande eller utökning av någon annan form av verksamhet som egenföretagare.

2.   På de områden som omfattas av punkt 1 ska trakasserier och sexuella trakasserier anses vara könsdiskriminering och ska därför förbjudas. Det förhållandet att en person avvisar eller låter bli att reagera mot ett sådant beteende får inte ligga till grund för ett beslut som gäller denna person.

3.   På de områden som omfattas av punkt 1 ska en instruktion att diskriminera personer på grund av kön anses utgöra diskriminering.

Artikel 5

Positiv särbehandling

Medlemsstaterna får behålla eller besluta om åtgärder enligt artikel 157.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt i syfte att i praktiken säkerställa full jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, till exempel åtgärder som främjar kvinnors egenföretagande.

Artikel 6

Bildande av bolag

Utan att det påverkar de särskilda villkor för tillgång till vissa aktiviteter som gäller på samma sätt för bägge könen ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att villkoren för att bilda ett bolag mellan makar eller livspartner som erkänns i nationell lagstiftning inte är mer restriktiva än för att bilda ett bolag mellan andra personer.

Artikel 7

Socialt skydd

1.   När ett system för socialt skydd för egenföretagare finns i en medlemsstat, ska den medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för att se till att makar och livspartner enligt artikel 2 b kan åtnjuta ett socialt skydd i enlighet med nationell lagstiftning.

2.   Medlemsstaterna får besluta om det sociala skydd som avses i punkt 1 ska genomföras på obligatorisk eller frivillig grund. De får därför föreskriva att detta sociala skydd endast beviljas på begäran av makar och livspartner enligt artikel 2 b.

Artikel 8

Förmåner vid graviditet och moderskap

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att kvinnor som är egenföretagare och kvinnor som är makar och livspartner enligt artikel 2, i enlighet med nationell lagstiftning, kan beviljas adekvat ersättning vid graviditet och moderskap så att det är möjligt för dem att göra avbrott i sin yrkesverksamhet för graviditet eller moderskap under minst 14 veckor.

2.   Medlemsstaterna får besluta om den ersättning vid graviditet och moderskap som avses i punkt 1 ska beviljas på obligatorisk eller frivillig grund. De kan därför föreskriva att ersättning beviljas endast efter begäran av kvinnor som är egenföretagare och kvinnor som är makar och livspartner enligt artikel 2.

3.   Den ersättning som avses i punkt 1 ska anses vara adekvat om den garanterar en inkomst som åtminstone motsvarar

a)

den ersättning som den berörda personen skulle få ut vid ett avbrott i verksamheten som grundar sig på hennes hälsotillstånd och/eller

b)

den genomsnittliga förlusten av inkomst eller vinst i förhållande till en jämförbar föregående period med förbehåll för eventuella gränsbelopp i enlighet med nationell lagstiftning och/eller

c)

någon annan familjerelaterad ersättning som fastställs i nationell lagstiftning, med förbehåll för eventuella gränsbelopp i enlighet med nationell lagstiftning.

4.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att kvinnor som är egenföretagare och kvinnor som är makar och livspartner enligt artikel 2 så långt som möjligt får tillgång till tjänster som tillhandahåller en tillfällig ersättare eller till befintliga nationella sociala tjänster. Medlemsstaterna får införa bestämmelser om att tillgång till dessa tjänster utgör ett alternativ till eller en del av den ersättning som avses i punkt 1 i den här artikeln.

Artikel 9

Tillvaratagande av rättigheter

1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att alla som anser sig ha lidit förlust eller skada på grund av att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem har tillgång till rättsliga eller administrativa förfaranden, inklusive förlikningsförfaranden när medlemsstaten anser detta lämpligt, för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, även efter det att den situation i vilken diskrimineringen uppges ha förekommit har upphört.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att föreningar, organisationer eller andra rättsliga enheter som i enlighet med de kriterier som fastställs i deras nationella lagstiftning har ett berättigat intresse av att säkerställa att detta direktiv efterlevs får, på den klagande personens vägnar eller för att stödja denne, med hans eller hennes tillstånd, engagera sig i de rättsliga och/eller administrativa förfaranden som finns för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv.

3.   Punkterna 1 och 2 ska inte påverka tillämpningen av nationella regler om tidsfrister för att väcka talan med avseende på principen om likabehandling.

Artikel 10

Kompensation eller gottgörelse

Medlemsstaterna ska i sina nationella rättsordningar införa nödvändiga bestämmelser för att säkerställa en verklig och ändamålsenlig kompensation eller gottgörelse, enligt vad medlemsstaterna bestämmer, för den förlust eller skada som lidits av den person som drabbats av könsdiskriminering, på ett sätt som är avskräckande och står i proportion till den skada som lidits. Sådan kompensation eller gottgörelse får inte begränsas av en i förväg fastställd övre gräns.

Artikel 11

Jämställdhetsorgan

1.   Medlemsstaterna ska utse och genomföra de nödvändiga förberedelserna för ett eller flera organ för främjande, analys och övervakning av samt till stöd för likabehandling av alla personer utan könsdiskriminering. Dessa organ kan vara en del av de myndigheter som på nationell nivå har till uppgift att tillvarata de mänskliga rättigheterna eller enskildas rättigheter eller att genomföra principen om likabehandling.

2.   Medlemsstaterna ska se till att uppgifterna för de organ som avses i punkt 1 omfattar följande:

a)

Att på ett oberoende sätt bistå personer som utsatts för diskriminering som driver klagomål om diskriminering, utan att det påverkar rättigheterna för de personer som har blivit diskriminerade eller för föreningar, organisationer eller andra juridiska personer som avses i artikel 9.2.

b)

Att genomföra oberoende undersökningar om diskriminering.

c)

Att offentliggöra oberoende rapporter om och lämna rekommendationer i frågor som rör sådan diskriminering.

d)

Att på lämplig nivå utbyta tillgänglig information med motsvarande organ på europeisk nivå, exempelvis med Europeiska jämställdhetsinstitutet.

Artikel 12

Jämställdhetsintegrering

Medlemsstaterna ska aktivt ta hänsyn till målet att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män när de utarbetar och genomför lagar och andra författningar samt politiska beslut eller riktlinjer och verksamhet på de områden som avses i detta direktiv.

Artikel 13

Spridning av information

Medlemsstaterna ska se till att på lämpligt sätt på hela sitt territorium informera berörda personer om de bestämmelser som antas enligt detta direktiv och om relevanta bestämmelser som redan gäller.

Artikel 14

Skyddsnivå

Medlemsstaterna får införa eller behålla bestämmelser som är mer fördelaktiga när det gäller att upprätthålla principen om likabehandling mellan kvinnor och män än de som anges i detta direktiv.

Genomförandet av detta direktiv får under inga omständigheter utgöra skäl för att inskränka det skydd mot diskriminering som redan finns i medlemsstaterna på de områden som omfattas av detta direktiv.

Artikel 15

Rapporter

1.   Medlemsstaterna ska senast den … (7) till kommissionen lämna all tillgänglig information om tillämpningen av detta direktiv.

Kommissionen ska utarbeta en sammanfattande rapport som ska läggas fram för Europaparlamentet och rådet senast den … (8). Vid behov ska rapporten åtföljas av förslag till ändringar av detta direktiv.

2.   Kommissionen ska i sin rapport ta hänsyn till synpunkter från berörda intressenter.

Artikel 16

Genomförande

1.   Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den … (9). De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Om särskilda svårigheter motiverar det får medlemsstaterna vid behov ges ytterligare en period på två år till och med den … (10) för att uppfylla artikel 7 och för att uppfylla artikel 8 när det gäller kvinnor som är makar och livspartner som avses i artikel 2 b.

3.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 17

Upphävande

Direktiv 86/613/EEG ska upphävas, med verkan från den … (11).

Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till det här direktivet.

Artikel 18

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 19

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i …

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

På rådets vägnar

Ordförande


(1)  EUT C 228, 22.9.2009, s. 107.

(2)  Europaparlamentets ståndpunkt av den … (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den …

(3)  EGT L 359, 19.12.1986, s. 56.

(4)  EGT L 6, 10.1.1979, s. 24.

(5)  EUT L 204, 26.7.2006, s. 23.

(6)  EUT L 373, 21.12.2004, s. 37.

(7)  Sex år efter ikraftträdandet av detta direktiv.

(8)  Sju år efter ikraftträdandet av detta direktiv.

(9)  Två år efter ikraftträdandet av detta direktiv.

(10)  Fyra år efter ikraftträdandet av detta direktiv.

(11)  Två år efter ikraftträdandet av detta direktiv.


RÅDETS MOTIVERING

I.   INLEDNING

Den 6 oktober 2008 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG (1).

Förslaget är en del av ett paket med initiativ när det gäller att kunna förena arbets-, familje- och privatliv, där de andra delarna utgörs av ett förslag till översyn av direktivet om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar, en rapport om förverkligande av Barcelonamålen om barnomsorg och ett meddelande om bättre balans mellan arbetsliv och privatliv.

I enlighet med det sedvanliga förfarandet avgav Europaparlamentet sitt yttrande vid första behandlingen den 6 maj 2009 (2).

Ekonomiska och sociala kommittén avgav sitt yttrande den 24 mars 2009 (3).

Kommissionen lade inte fram något formellt ändrat förslag som en uppföljning till parlamentets yttrande vid första behandlingen.

Den 30 november 2009 nådde rådet med kvalificerad majoritet en politisk överenskommelse om en ståndpunkt vid första behandlingen.

I enlighet med artikel 294.5 (FEUF) antog rådet sin ståndpunkt vid första behandlingen med kvalificerad majoritet den 8 mars 2010.

II.   MÅL

Målet för detta förslag är att ändra gemenskapslagstiftningen i fråga om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och deras makar.

Det syftar till att förbättra egenföretagares sociala skydd och därigenom avskaffa hinder för kvinnligt entreprenörskap. Det syftar också till att förbättra det sociala skyddet för medhjälpande makar, som ofta regelbundet arbetar tillsammans med egenföretagaren utan att omfattas av motsvarande rättigheter.

Huvudinslagen i förslaget är följande:

Definitionen av medhjälpande makar har ändrats, så att den omfattar personer som likställs med makar (dvs. ogifta par) när och i den utsträckning sådana erkänns i nationell lagstiftning.

Enligt bestämmelserna i artikel 7 kommer kvinnliga egenföretagare och medhjälpande makar på begäran att ha rätt till lika lång mammaledighet som anställda (jfr direktiv 92/85/EEG).

Enligt bestämmelserna i artikel 6 kommer medhjälpande makar på begäran att omfattas av en skyddsnivå som är minst lika god som den för egenföretagare.

När direktivet väl antagits kommer det att upphäva direktiv 86/613/EEG (4) och kommer att gälla på de områden som inte omfattas av direktiven 2006/54/EG, 2004/113/EG och 79/7/EEG, i syfte att uppnå en effektivare tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare eller medhjälpare vid utövandet av sådan verksamhet.

III.   ANALYS AV RÅDETS STÅNDPUNKT VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

1.   Allmänna synpunkter:

a)   Kommissionens ståndpunkt i fråga om Europaparlamentets ändringsförslag

Europaparlamentet antog 30 ändringar (ändringsförslag 1–16, 18–19, 21–28, 36, 39, 40, 46) till kommissionens förslag. Kommissionen uppgav under diskussionen vid plenarmötet att den skulle kunna godta 15 av dessa ändringar helt, delvis eller efter omformulering (ändringsförslagen 1, 2, 3, 4, 7, 9, 12, 13, 15, 18, 21, 22, 23, 27, 28). Övriga ändringar (ändringsförslagen 5, 6, 8, 10, 11, 14, 16, 19, 24, 25, 26, 36, 39, 40, 46) var emellertid inte godtagbara för kommissionen.

2.   Rådets ståndpunkt vid första behandlingen

Rådet kunde godta 10 av Europaparlamentets ändringar helt, delvis eller efter omformulering, dvs. följande:

Ändringsförslag nr 4 (skäl 10: hänvisning till positiv särbehandling): Rådet menade emellertid att den engelska termen ”affirmative action” bör ersättas med ”positive action” i linje med artikel 3 i direktiv 2006/54/EG (skäl nr 14 i dess ståndpunkt vid första behandlingen) (föranleder ingen ändring i den svenska versionen).

Ändringsförslag nr 9 (skäl 18: klargörande av texten för att hänvisa till egenföretagare och medhjälpande makar): Rådet lade också till en hänvisning till personer som likställs med makar (när och i den utsträckning sådana erkänns i national lagstiftning) i skäl nr 21 i sin ståndpunkt vid första behandlingen.

Ändringsförslag nr 12 (artikel 4: tillägg av en hänvisning till behovet av att främja entreprenörskap bland kvinnor): Rådet höll med Europaparlamentet om att det vore lämpligt att införa en hänvisning till kvinnors startande av företag, med hänsyn till den stora klyftan mellan könen när det gäller entreprenörskap (artikel 5 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 13 och 39 (artikel 5: tillägg av ordet ”mellan” före ”personer som likställs med makar”): Rådet höll med Europaparlamentet om att detta tillägg skulle förtydliga att villkoren för att starta företag bör vara desamma oavsett civilstånd (artikel 6 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 18 (ny artikel 7a när det gäller erkännande av medhjälpande makars arbete): Rådet införlivade sakinnehållet i denna ändring i skäl 8 i sin ståndpunkt vid första behandlingen.

Ändringsförslag nr 22 (artikel 10.2 ca (nytt led)): Rådet menade att ordet ”likvärdig” bör ersättas med ”motsvarande” (artikel 11.2 d i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 23 (införande av en ny bestämmelse (ny artikel 10a) när det gäller integrering av ett jämställdhetsperspektiv): Rådet ansåg att denna nya bestämmelse helt klart skulle utgöra en förbättring i förhållande till det befintliga direktivet (artikel 12 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag 27 (artikel 14.2): Rådet kunde samtycka till den första delen av ändringen genom vilken en viss villkorlighet införs (”Om särskilda svårigheter motiverar det …”) men ansåg att minskningen av den ytterligare perioden till ett år inte var godtagbar. Rådet var inte heller för att utvidga den ytterligare perioden till att omfatta alla bestämmelser i direktivet (artikel 16.2 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag 28 (ny artikel 14a): Minimikrav. Rådet införlivade sakinnehållet i denna ändring i skäl 22 i sin ståndpunkt vid första behandlingen.

Rådet ansåg det emellertid inte tillrådligt att godta följande ändringar:

Nr 1 (skäl 4: Hänvisning till behovet av att förbättra situationen för medhjälpande makar i hantverks- och handelsföretag samt i små och medelstora företag och fria yrken): Rådet ansåg det inte vara nödvändigt att uttryckligen ange dessa sektorer (skäl 4 i dess ståndpunkt vid första behandlingen).

Nr 2 (nytt skäl 4a): Rådet ansåg det inte vara lämpligt att införa ett obligatoriskt registreringssystem för medhjälpande makar. Vidare anges i skäl 16 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen att medhjälpande makar till egenföretagare och personer som likställs med makar som har tillgång till ett system för socialt skydd också bör komma i åtnjutande av socialt skydd. Medlemsstaterna bör åläggas att vidta nödvändiga åtgärder för att organisera detta sociala skydd i enlighet med nationell lagstiftning. Det är särskilt medlemsstaternas egen sak att besluta om detta sociala skydd bör genomföras obligatoriskt eller frivilligt).

Nr 3 (nytt skäl 7b): Rådet ansåg det inte vara lämpligt att införa en skyldighet att föreskriva en klart definierad status för medhjälpande makar och att fastställa deras rättigheter.

Nr 5 (skäl 11): Rådet ansåg det inte vara lämpligt att ändra den nuvarande lydelsen i nuvarande direktiv 86/613/EEG (skäl 13 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Nr 6 (skäl 12): Rådet ansåg denna ändring vara onödig eftersom det är fast rättspraxis att medlemsstaterna, i utövandet av sina nationella befogenheter, måste uppfylla gemenskapslagstiftningen enligt domstolens tolkning.

Nr 7 (skäl 13): Rådet ansåg det inte vara lämpligt att föreskriva att nivån på det sociala skyddet för medhjälpande makar bör stå i proportion till deras deltagande i familjeföretagets verksamhet. Rådet ansåg att det bör vara medlemsstaternas sak att organisera detta sociala skydd i enlighet med nationell lagstiftning och, i synnerhet, att besluta om att detta sociala skydd kan vara proportionerligt till deltagandet i egenföretagarens verksamhet och/eller nivån för bidraget (skäl 16 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Nr 8 (skäl 16): Rådet kunde inte godta denna ändring eftersom det menade att hänvisningen till kvaliteten på de sociala trygghetssystem och deras långsiktiga hållbarhet bör bibehållas (skäl 19 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Nr 10 (artikel 2.1 a): Rådet ansåg det vara lämpligt att stryka denna definition och flytta den till en ny artikel (artikel 2 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen) när det gäller direktivets tillämpningsområde. Vidare ansåg rådet det inte vara lämpligt att hänvisa till sådana sektorer som jordbruk, fria yrken, hantverksföretag och små och medelstora företag eftersom det menade att det inte fanns några goda skäl till att ändra texten till den definition som finns i det befintliga direktivet.

Ändringsförslag nr 11 (artikel 3.1): Rådet ansåg det inte vara nödvändigt med tillägget om att driva en affärsverksamhet till de situationer där principen om icke-diskriminering bör vara tillämplig eftersom det inte ser några goda skäl till att ändra den befintliga bestämmelsen enligt direktiv 86/613/EEG (artikel 4.1 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 14 och 40 (artikel 6): Trots att rådet kunde samtycka till att lägga till en hänvisning till personer som likställs med makar var det inte i stånd att godta de villkor som anges i ändringsförslaget avseende det sociala skyddet eftersom det ansåg att det bör vara medlemsstaternas sak att besluta huruvida detta sociala skydd bör genomföras på obligatorisk eller frivillig grund (vilket ytterligare förklaras i skäl 16 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 15 (artikel 7.1 när det gäller mammaledighetens längd): Rådet ansåg att det i direktivet inte bör föreskrivas några skräddarsydda perioder för mammaledighet med förbehåll för personligt val, eftersom de skulle inkräkta på befintlig och framtida nationell lagstiftning, utan en lämplig moderskapsersättning som möjliggör avbrott i förvärvsverksamheten med anledning av graviditet (artikel 8.1 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 16 (artikel 7.3): Rådet ansåg att sådana bestämmelser skulle vara oklara och leda till rättsosäkerhet eftersom det måste framgå vad som skulle kunna vara grund för diskriminering (artikel 8.3 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 19 (artikel 8.1): tillägg av ordet ”effektiva” Rådet ansåg att texten bör anpassas till befintliga bestämmelser i direktiven 2006/54/EG och 2004/113/EG (Artikel 9.1 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 21 (artikel 10.2): Hänvisning till det organ som avses i punkt 1): Rådet var av den uppfattningen att den formulering som används i kommissionens förslag (”organ”) bör användas för att klargöra att de organ som avses i artikel 10.2 bör vara desamma som de som är ansvariga för direktiv 2004/113/EG och 2006/54/EG (artikel 11.2 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 24 (artikel 11: Hänvisning till Internet som ett medel för spridning av information). Rådet såg inte något värde i att ändra texten till kommissionens förslag som är densamma som de befintliga bestämmelserna i direktiven 2006/54/EG och 2004/113/EG (artikel 13 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 25 (artikel 13.1). Tidsfrister för meddelande av information om tillämpningen av direktivet och för kommissionens rapport om direktivet): Rådet var inte för att minska tidsfristerna enligt kommissionens förslag (artikel 15 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Ändringsförslag nr 26 (artikel 13 (ny): översyn av direktivet): Rådet ansåg det inte vara nödvändigt att föreskriva en översynsklausul.

Ändringsförslag nr 36 (artikel 2a (ny): Förbud mot all diskriminering på grundval av civilstånd eller annan familjeställning): Rådet ansåg det inte vara lämpligt att beakta detta ändringsförslag av samma anledning som i fråga om ändringsförslag nr 6.

Ändringsförslag nr 46 (artikel 7.4): Bestämmelse avseende tillgång till nationella sociala tjänster utöver moderskapsersättningen): Rådet var inte för detta ändringsförslag eftersom det ansåg att medlemsstaterna bör kunna föreskriva att tillgång till dessa särskilda sociala tjänster är ett alternativ till eller en del av moderskapsersättningen (artikel 8.4 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen).

Kommissionen har godtagit rådets ståndpunkt vid första behandlingen.

3.   Särskilda kommentarer

Socialt skydd (artikel 7 och skäl 16 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen)

Rådet instämmer med Europaparlamentet om principen att, med avseende på deras deltagande i familjeföretagets verksamhet bör också makar till egenföretagare och personer som likställs med makar, om sådana erkänns i nationell lagstiftning, som har tillgång till ett system för socialt skydd, vara berättigade att komma i åtnjutande av socialt skydd.

Enligt rådets uppfattning bör medlemsstaterna åläggas att vidta nödvändiga åtgärder för att organisera detta sociala skydd i enlighet med nationell lagstiftning. I synnerhet bör det vara medlemsstaternas sak att avgöra huruvida detta sociala skydd bör genomföras på obligatorisk eller frivillig basis och endast bör beviljas på begäran av den medhjälpande maken och personer likställda med makar.

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att föreskriva att detta sociala skydd kan stå i proportion till deltagandet i egenföretagarens verksamhet och/eller till bidragsnivån.

Medlemsstaterna bör också, utan att det påverkar tillämpningen av föreskrifterna i detta direktiv, kunna behålla nationella bestämmelser om begränsning av tillgången till specifika ordningar för socialt skydd eller till en viss skyddsnivå, inbegripet särskilda finansieringsvillkor, för vissa grupper av egenföretagare eller yrkesgrupper, under förutsättning att tillgång till en generell ordning är möjlig.

Förmåner vid graviditet och moderskap och tjänster som tillhandahåller tillfällig ersättare (artikel 8, skäl 17 och 18 i rådets ståndpunkt vid första behandlingen)

Med tanke på deras ekonomiska och fysiska sårbarhet delar rådet Europaparlamentets uppfattning om behovet av att ge gravida egenföretagare och gravida makor till egenföretagare och personer som likställs med makar, en tillräckligt lång mammaledighet för att säkra fullföljandet av en normal graviditet och ge mamman möjlighet att återhämta sig efter en normal förlossning.

Emellertid ansåg rådet det inte vara lämpligt att, med tanke på deras ställning som egenföretagare, föreskriva att kvinnor som är egenföretagare och, i analogi med detta, kvinnor som är medhjälpande makar till egenföretagare och personer som likställs med makar, på begäran bör vara berättigade till samma period av mammaledighet som enligt direktiv 92/85/EEG. Detta direktiv är endast tillämpligt på arbetstagare som är föremål för andra bestämmelser än de som gäller kvinnor som är egenföretagare.

Av detta skäl menade rådet att det skulle vara lämpligare att föreskriva att kvinnliga egenföretagare och kvinnliga makar och personer som likställs med makar, i enlighet med nationell lagstiftning, bör beviljas en skälig moderskapsersättning som gör det möjligt för dem att göra avbrott i sin yrkesverksamhet vid graviditet eller moderskap under minst 14 veckor.

Medlemsstaterna bör bibehålla sina befogenheter att organisera sådana förmåner, inklusive att fastställa avgiftsnivåerna och detaljbestämma förmåner och utbetalningar, förutsatt att miniminormerna i detta direktiv följs. Särskilt bör de kunna fastställa under vilken period före och/eller efter nedkomsten som rätten till förmåner vid graviditet och moderskap ska beviljas. De bör också avgöra om den berörda personens eller familjens ekonomiska situation bör beaktas vid fastställandet av bidragen och/eller förmånerna.

I syfte att beakta de specifika dragen i egenföretagares verksamhet, ansåg rådet vidare att kvinnliga egenföretagare och kvinnliga makar, eller personer som likställs med makar till egenföretagare, om sådana erkänns i nationell lagstiftning, så långt det är möjligt bör ges tillgång till eventuella befintliga tjänster som tillhandahåller en tillfällig ersättare så att det blir möjligt för dem att göra avbrott i sin yrkesverksamhet vid graviditet eller moderskap eller till eventuella befintliga nationella sociala tjänster. Tillgång till dessa tjänster skulle kunna utgöra ett alternativ eller en del av ersättningen vid graviditet och moderskap.

IV.   SLUTSATS

Rådet anser att dess ståndpunkt vid första behandlingen om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse utgör en väl avvägd och realistisk lösning på de frågor som omfattas av kommissionens förslag med tanke på behovet, i synnerhet, att inte inkräkta på organisationen av medlemsstaternas sociala trygghetssystem eller finansieringen av dessa.

Enligt dess uppfattning bör bestämmelserna enligt denna ståndpunkt bidra till att komma tillrätta med hindren för kvinnors tillträde till verksamhet som egenföretagare och göra det lättare att kombinera egenföretagares verksamhet och familjeansvar.

Rådet ser fram emot en konstruktiv diskussion med Europaparlamentet, så att en slutlig överenskommelse kan nås om detta viktiga direktiv.


(1)  Rådets direktiv 86/613/EEG av den 11 december 1986 om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap (EGT L 359, 19.12.1986, s. 56).

(2)  Ännu ej offentliggjort i EUT.

(3)  EUT C 228, 22 september 2009, s. 107.

(4)  Rådets direktiv 86/613/EEG av den 11 december 1986 om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap (EGT L 359, 19.12.1986, s. 56).


12.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 123/17


RÅDETS STÅNDPUNKT (EU) nr 9/2010 VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (omarbetning)

Antagen av rådet den 14 april 2010

(Text av betydelse för EES)

2010/C 123 E/03

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 194.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)

Rådets direktiv 92/75/EEG av den 22 september 1992 om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger hushållsapparaters förbrukning av energi och andra resurser (3) har ändras väsentligt (4). Med anledning av nya ändringar bör det av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

Tillämpningsområdet för direktiv 92/75/EEG är begränsat till hushållsapparater. Kommissionens meddelande av den 16 juli 2008 om handlingsplanen för hållbar konsumtion och produktion samt en hållbar industripolitik har visat att en utvidgning av tillämpningsområdet för direktiv 92/75/EEG till att omfatta energirelaterade produkter som direkt eller indirekt kraftigt påverkar energianvändningen under användning skulle kunna förstärka potentiella synergieffekter mellan existerande lagstiftningsåtgärder – i synnerhet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (5). Det här direktivet bör inte påverka tillämpningen av direktiv 2009/125/EG. Tillsammans med det direktivet och andra unionsinstrument utgör det här direktivet en del av en bredare rättslig ram och leder i samband med en helhetsstrategi till ytterligare energibesparingar och miljövinster.

(3)

I ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 8–9 mars 2007 betonades behovet av att öka energieffektiviteten i unionen för att uppnå besparingsmålet på 20 % av unionens energianvändning senast 2020, fastställa mål för utvecklingen av förnybara energikällor i hela EU och minskning av utsläppen av växthusgaser samt efterlystes ett genomgripande och snabbt genomförande av de nyckelområden som fastställs i kommissionens meddelande av den 19 oktober 2006 med titeln ”Handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna”. I handlingsplanen betonas de enorma möjligheterna till energibesparingar inom produktsektorn.

(4)

Effektivare energirelaterade produkter genom väl underbyggda val från konsumenternas sida blir till nytta för EU:s ekonomi överlag.

(5)

Om slutanvändare får tillgång till korrekt, relevant och jämförbar information om den energi som varje enskild energirelaterad produkt använder, bör detta påverka deras val till förmån för produkter som kräver mindre energi och andra väsentliga resurser under användning, eller som indirekt leder till lägre användning, och därigenom motivera tillverkarna att minska användningen av energi och andra väsentliga resurser hos de produkter som de tillverkar. Indirekt bör detta även främja en effektiv användning av produkterna för att bidra till EU:s energibesparingsmål på 20 %. I brist på sådan information kommer marknadskrafterna inte själva att kunna främja en rationell användning av energi och andra väsentliga resurser för dessa produkter.

(6)

Det bör erinras om att det finns unionslagstiftning och nationell lagstiftning som ger konsumenterna vissa rättigheter när det gäller inköpta produkter, inklusive kompensation eller utbyte av produkten.

(7)

Kommissionen bör tillhandahålla en prioritetsförteckning över energirelaterade produkter som kan omfattas av en delegerad akt enligt detta direktiv. Denna förteckning kan införas i den arbetsplan som avses i direktiv 2009/125/EG.

(8)

Information spelar en avgörande roll när det gäller att påverka marknadskrafterna, och det är därför nödvändigt att införa en enhetlig etikett för samtliga produkter av samma slag, att förse eventuella köpare med kompletterande standardiserad information om dessa produkters energikostnader och användning av andra väsentliga resurser och att vidta åtgärder för att säkerställa att också eventuella slutanvändare som inte har möjlighet att se produkten utställd, och därigenom inte heller etiketten, förses med denna information. För att etiketten ska vara effektiv och framgångsrik bör den vara lätt att känna igen för slutanvändare samt enkel och kortfattad. För detta ändamål bör etikettens nuvarande utformning behållas som informationsunderlag för att ge slutanvändare information om produkters energieffektivitet. Energianvändningen och annan information om produkterna bör mätas enligt harmoniserade standarder och metoder.

(9)

Såsom det påpekas i kommissionens konsekvensbedömning som åtföljer dess förslag till detta direktiv har märkningssystemet tagits som modell i olika länder världen över.

(10)

Medlemsstaterna bör regelbundet övervaka efterlevnaden av detta direktiv och inkludera all relevant information i den rapport som de enligt detta direktiv är skyldiga att lämna till kommissionen vart fjärde år, särskilt med avseende på leverantörernas och återförsäljarnas ansvar.

(11)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (6) innehåller allmänna bestämmelser om marknadskontroll som rör saluföring av produkter. För att uppfylla syftet med detta direktiv, anger det mer detaljerade bestämmelser i detta hänseende. Dessa bestämmelser överensstämmer med förordning (EG) nr 765/2008.

(12)

Ett helt frivilligt system skulle leda till att bara några produkter blir märkta eller försedda med standardiserad produktinformation, vilket kan vara förvirrande eller till och med missvisande för vissa slutanvändare. Därför måste det system som nu införs säkerställa att samtliga berörda produkter förses med information om användningen av energi och andra väsentliga resurser genom märkning och enhetliga informationsblad om produkten.

(13)

Under användning påverkar energirelaterade produkter direkt eller indirekt användningen av många olika former av energi, varav elektricitet och gas är de viktigaste. Detta direktiv bör därför omfatta energirelaterade produkter som under användning direkt eller indirekt påverkar användningen av alla former av energi.

(14)

Energirelaterade produkter som under användning har en betydande direkt eller indirekt inverkan på användningen av energi eller, när det är relevant, väsentliga resurser och som erbjuder tillräckliga möjligheter att förbättra energieffektiviteten bör omfattas av en delegerad akt, när tillhandahållande av information genom märkning kan stimulera slutanvändare att köpa mer effektiva produkter.

(15)

För att uppfylla unionens mål i fråga om klimatförändringar och energitrygghet, och med tanke på att den totala energi som används av produkter förväntas fortsätta att öka på längre sikt, kan det i de delegerade akterna enligt detta direktiv, när så är lämpligt, även föreskrivas att produktens totala energianvändning särskilt anges på etiketten.

(16)

En rad medlemsstater har regler för offentlig upphandling som kräver att upphandlande myndigheter ska köpa energieffektiva produkter. En rad medlemsstater har också infört incitament för energieffektiva produkter. Kriterierna för att produkter ska kunna komma i fråga för offentliga upphandlingar eller incitament kan skilja sig kraftigt från en medlemsstat till en annan. Att hänvisa till prestandaklasser som nivåer för vissa produkter, i enlighet med de delegerade akterna enligt detta direktiv, kan minska skillnaderna när det gäller offentliga upphandlingar och incitament och främja utnyttjandet av effektiva produkter.

(17)

Incitament som medlemsstaterna tillhandahåller för att främja effektiva produkter kan utgöra statligt stöd. Detta direktiv föregriper inte utgången av eventuella förfaranden för statligt stöd som kan inledas enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) avseende sådana incitament och bör inte omfatta beskattning och skattefrågor. Det står medlemsstaterna fritt att besluta om utformningen av sådana incitament.

(18)

Främjandet av energieffektiva produkter genom märkning, offentliga upphandlingar och incitament bör inte vara till skada för sådana produkters miljöprestanda totalt sett eller deras funktion.

(19)

Kommissionen bör ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget i fråga om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra väsentliga resurser under användning. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå.

(20)

Kommissionen bör regelbundet förelägga Europaparlamentet och rådet en sammanfattning, omfattande EU och varje enskild medlemsstat, av de av medlemsstaterna enligt detta direktiv framlagda rapporterna om efterlevnadsåtgärder och graden av efterlevnad.

(21)

Kommissionen bör ansvara för anpassningen av märkningsklassificeringarna i syfte att säkerställa förutsägbarhet för branschen och begriplighet för konsumenterna.

(22)

Den tekniska utvecklingen och potentialen för ytterligare betydande energibesparingar kan, i olika utsträckning alltefter produkt, nödvändiggöra fortsatt produktdifferentiering och motivera en översyn av klassificeringen. Denna översyn bör framför allt innefatta en möjlighet till omskalning. Översynen bör ske så snabbt som möjligt i fråga om produkter som på grund av sin mycket innovativa karaktär i väsentlig mån kan bidra till energieffektivitet.

(23)

När kommissionen 2012 granskar de framsteg som gjorts och rapporterar om genomförandet av handlingsplanen för hållbar konsumtion och produktion, kommer den särskilt att granska om det behövs ytterligare åtgärder för en bättre energi- och miljöprestanda, vilket bland annat innefattar en möjlighet att informera konsumenterna om produkternas koldioxidavtryck eller om deras miljöpåverkan under livscykeln.

(24)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 92/75/EEG. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av direktiv 92/75/EEG.

(25)

När medlemsstaterna tillämpar detta direktivs bestämmelser bör de sträva efter att avstå från att anta åtgärder som skulle kunna medföra onödigt byråkratiska och tunga krav på de berörda marknadsaktörerna, i synnerhet små och medelstora företag.

(26)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpningen av direktiv 92/75/EEG.

(27)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (7) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i unionens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tillämpningsområde

1.   Genom detta direktiv inrättas en ram för harmoniseringen av de nationella åtgärderna när det gäller information till slutanvändaren, särskilt genom märkning och standardiserad produktinformation, om användning av energi och, där så är relevant, andra väsentliga resurser under användning samt kompletterande uppgifter om energirelaterade produkter, för att därigenom ge slutanvändarna möjlighet att välja mer effektiva produkter.

2.   Detta direktiv ska tillämpas på energirelaterade produkter som under användning har en betydande direkt eller indirekt inverkan på användningen av energi och, när det är relevant, andra väsentliga resurser.

3.   Detta direktiv ska inte tillämpas på

a)

begagnade produkter,

b)

transportmedel för personer eller varor,

c)

märkplåtar eller motsvarande som fästs på produkter av säkerhetsskäl.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

a)   energirelaterad produkt eller produkt: en vara som påverkar energianvändningen när den används och som släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk i unionen, inklusive delar avsedda att ingå i energirelaterade produkter som omfattas av detta direktiv, vilka släpps ut på marknaden och/eller tas i bruk som enskilda delar för slutanvändare och vilkas miljöprestanda kan bedömas separat,

b)   informationsblad: en standardiserad uppställning av information om en produkt,

c)   andra väsentliga resurser: vatten, kemikalier eller varje annat ämne som en produkt använder vid normal användning,

d)   kompletterande information: övriga upplysningar om en produkts prestanda och egenskaper som gäller, eller bidrar till att bedöma, dess användning av energi eller andra väsentliga resurser, baserade på mätbara uppgifter,

e)   direkt påverkan: påverkan av produkter som under användning faktiskt använder energi,

f)   indirekt påverkan: påverkan av produkter som inte använder energi men som under användning bidrar till energisparande,

g)   återförsäljare: detaljist eller annan person som säljer, hyr ut, erbjuder för avbetalning eller ställer ut produkter som är avsedda för slutanvändare,

h)   leverantör: tillverkaren eller dennes auktoriserade representant inom unionen eller den importör som släpper ut produkten eller tar denna i bruk på unionsmarknaden. Om det inte finns någon sådan ska varje fysisk eller juridisk person som släpper ut produkter som omfattas av detta direktiv, eller tar dem i bruk, anses vara leverantör,

i)   utsläppande på marknaden: tillgängliggörande av en produkt för första gången på unionsmarknaden i syfte att den ska spridas eller användas inom unionen, i vinstsyfte eller gratis och oavsett försäljningsteknik,

j)   ibruktagande: den första användningen av en produkt för avsett ändamål inom unionen,

k)   obehörig användning av etiketten: användning av etiketten av andra än medlemsstaternas myndigheter eller EU:s institutioner på ett sätt som inte föreskrivs i detta direktiv eller i en delegerad akt.

Artikel 3

Medlemsstaternas ansvar

1.   Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa följande:

a)

Alla leverantörer och återförsäljare, som är etablerade inom deras territorier, ska fullgöra de skyldigheter som anges i artiklarna 5 och 6.

b)

För produkter som omfattas av detta direktiv ska det vara förbjudet att anbringa andra etiketter, märken, symboler eller påskrifter som gäller användning av energi eller, där det är relevant, andra väsentliga resurser och som inte uppfyller kraven i detta direktiv eller de relevanta delegerade akterna, om anbringandet kan leda till missförstånd eller förväxling hos slutanvändarna under användning.

c)

I samband med införandet av systemet med etiketter och informationsblad avseende energianvändning eller energisparande ska upplysnings- och reklamkampanjer genomföras i syfte att främja energieffektivitet och mer ansvarsfull energianvändning av slutanvändare.

d)

Lämpliga åtgärder ska vidtas för att uppmuntra de relevanta nationella eller regionala myndigheter som är ansvariga för genomförandet av detta direktiv att samarbeta och förse varandra och kommissionen med information för att bidra till tillämpningen av detta direktiv. I det administrativa samarbetet och informationsutbytet ska elektroniska kommunikationsmedel utnyttjas i största möjliga mån och vara kostnadseffektiva, varvid relevanta EU-program får ge stöd. Sådant samarbete ska garantera säkerheten och sekretessen vid behandlingen samt, där det är nödvändigt, skyddet av känslig information som tillhandahållits i samband med förfarandet. Kommissionen ska vidta lämpliga åtgärder för att uppmuntra och bidra till samarbete mellan medlemsstaterna enligt denna punkt.

2.   Om en medlemsstat konstaterar att en produkt inte överensstämmer med alla relevanta krav som fastställs i detta direktiv och dess delegerade akter för etiketten och informationsbladet, är leverantören skyldig att säkerställa att produkten är i överensstämmelse med dessa krav genom att medlemsstaterna fastställer effektiva och proportionerliga villkor för detta.

Om det finns tillräckliga bevis för att en produkt brister i överensstämmelse, ska den berörda medlemsstaten vidta erforderliga förebyggande åtgärder samt åtgärder som syftar till att säkerställa överensstämmelse inom en bestämd tidsram, med beaktande av den skada som vållats.

Om den bristande överensstämmelsen fortsätter ska den berörda medlemsstaten fatta beslut om att begränsa eller förbjuda utsläppande på marknaden och/eller ibruktagande av produkten i fråga eller se till att den dras tillbaka från marknaden. Om produkten dras tillbaka från marknaden eller om utsläppande på marknaden förbjuds, ska kommissionen och övriga medlemsstater informeras omedelbart.

3.   Vart fjärde år ska medlemsstaterna lämna en rapport till kommissionen med en närmare redogörelse för de åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för att säkerställa efterlevnad och graden av efterlevnad på deras territorier.

Kommissionen får genom att fastställa riktlinjer fastställa närmare föreskrifter om det allmänna innehållet i dessa rapporter.

4.   Kommissionen ska för kännedom regelbundet tillhandahålla Europaparlamentet och rådet en sammanfattning av dessa rapporter.

Artikel 4

Informationskrav

Medlemsstaterna ska säkerställa följande:

a)

Information om hushållsapparaters användning av elektrisk energi, andra former av energi och, där så är relevant, andra väsentliga resurser under användning samt ytterligare upplysningar ska lämnas, i enlighet med de delegerade akterna enligt detta direktiv, till slutanvändarna genom ett informationsblad och en etikett, när sådana produkter ställs ut för eller bjuds ut till försäljning, hyra eller kreditköp till slutanvändare direkt eller indirekt genom någon form av distansförsäljning, inbegripet via Internet.

b)

Den information som avses i led a ska tillhandahållas för inbyggda eller installerade produkter endast när det krävs i den tillämpliga delegerade akten.

c)

All reklam för en särskild typ av energirelaterade produkter som omfattas av en delegerad akt enligt detta direktiv ska, när energirelaterad information eller prisinformation utlämnas, innehålla en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass.

d)

Allt tekniskt reklammaterial om energirelaterade produkter som beskriver de specifika tekniska parametrarna för en produkt, nämligen tekniska manualer och broschyrer från tillverkare, i pappersform eller på Internet, ska ge slutanvändare den information som behövs om energianvändningen eller innehålla en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass.

Artikel 5

Leverantörernas ansvar

Medlemsstaterna ska säkerställa följande:

a)

Leverantörer som släpper ut på marknaden eller tar i bruk sådana produkter som omfattas av en delegerad akt ska tillhandahålla en etikett och ett informationsblad i enlighet med detta direktiv och den delegerade akten.

b)

Leverantörerna ska upprätta teknisk dokumentation i den utsträckning som behövs för att kunna bedöma riktigheten av den information som finns på etiketten och i informationsbladet. Den tekniska dokumentationen ska innehålla

i)

en allmän beskrivning av produkten,

ii)

resultaten av konstruktionsberäkningar, om det är relevant,

iii)

tillgängliga provningsrapporter, även sådana som utarbetats av anmälda organ som är behöriga enligt annan unionslagstiftning,

iv)

när värdena används för liknande modeller, de hänvisningar som möjliggör identifiering av dessa modeller.

För ändamålet får leverantörerna använda sådan dokumentation som är upprättad i enlighet med krav som fastläggs i relevant unionslagstiftning.

c)

Leverantörerna ska hålla den tekniska dokumentationen tillgänglig för kontroll intill utgången av femte året efter det att den sista berörda produkten har tillverkats.

Leverantörerna ska på begäran göra en elektronisk version av den tekniska dokumentationen tillgänglig för medlemsstatens marknadsövervakningsmyndigheter och för kommissionen inom tio arbetsdagar efter det att den behöriga myndigheten i en medlemsstat eller kommissionen har mottagit begäran.

d)

Leverantörerna ska kostnadsfritt förse återförsäljare med erforderliga etiketter för märkning och produktinformation.

Utan att det påverkar leverantörernas val av system för leverans av etiketter, ska leverantörer skyndsamt leverera etiketter efter beställning från återförsäljare.

e)

Förutom etiketter ska leverantörerna tillhandahålla ett informationsblad.

f)

Leverantörerna ska inkludera ett informationsblad i alla broschyrer om produkten. Om leverantören inte tillhandahåller broschyrer om produkten, ska leverantören tillhandahålla informationsbladet tillsammans med andra handlingar som åtföljer produkten.

g)

Leverantörerna ansvarar för att uppgifterna på de etiketter och informationsblad som de tillhandahåller är korrekta.

h)

Leverantörerna ska anses ha givit sitt samtycke till att uppgifterna på etiketten eller i informationsbladet offentliggörs.

Artikel 6

Återförsäljarnas ansvar

Medlemsstaterna ska säkerställa följande:

a)

Återförsäljare ska synligt och läsligt anbringa etiketter på korrekt sätt och sörja för att informationsbladet finns med i produktbroschyren eller i andra handlingar som åtföljer produkterna när de säljs till slutanvändare.

b)

När en produkt som omfattas av en delegerad akt ställs ut ska återförsäljaren, för märkning och produktinformation, fästa den tillhörande etiketten i den relevanta språkversionen på den väl synliga plats som anges i den tillämpliga delegerade akten.

Artikel 7

Distansförsäljning och andra försäljningsformer

När produkter bjuds ut till försäljning, hyra eller kreditköp genom postorder, via katalog, via Internet, telefonförsäljning eller på något annat sätt som innebär att man inte kan vänta sig att en eventuell slutanvändare ser produkten utställd, ska de delegerade akterna innehålla bestämmelser som säkerställer att eventuella slutanvändare före köpet får den information som lämnas på etiketten för produkten i fråga och i informationsbladet. Det ska i de delegerade akterna när det är lämpligt specificeras på vilket sätt etiketten eller informationsbladet, eller den information som anges på etiketten eller informationsbladet, ska fästas eller lämnas till en eventuell slutanvändare.

Artikel 8

Fri rörlighet

1.   Medlemsstaterna får inte förbjuda, begränsa eller förhindra utsläppandet på marknaden eller ibruktagandet, inom sina territorier, av produkter som omfattas av och är förenliga med detta direktiv och den tillämpliga delegerade akten.

2.   Medlemsstaterna ska anse att etiketter och informationsblad uppfyller kraven i detta direktiv och i de delegerade akterna, om de inte har bevis om motsatsen. Medlemsstaterna ska kräva att leverantörerna tillhandahåller bevis i form av sådana handlingar som avses i artikel 5 för att styrka riktigheten av den information som de har lämnat på etiketter och informationsblad, om det finns anledning att misstänka att informationen inte är korrekt.

Artikel 9

Offentliga upphandlingar och incitament

1.   Om en produkt omfattas av en delegerad akt ska upphandlande myndigheter som ingår offentliga byggentreprenadkontrakt, varukontrakt eller tjänstekontrakt som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (8) och som inte är undantagna med stöd av artiklarna 12–18 i det direktivet sträva efter att enbart upphandla produkter som uppfyller kriterierna för de högsta prestandanivåerna och som tillhör den högsta energieffektivitetsklassen. Medlemsstaterna får också kräva att de upphandlande myndigheterna endast upphandlar produkter som uppfyller kriterierna. Medlemsstaterna får besluta att dessa kriterier endast ska tillämpas om detta är kostnadseffektivt, ekonomiskt genomförbart och tekniskt lämpligt samt om tillräcklig konkurrens råder.

2.   Punkt 1 ska gälla för kontrakt vars värde uppgår till eller överstiger de tröskelvärden som fastställs i artikel 7 i direktiv 2004/18/EG.

3.   Om medlemsstaterna tillhandahåller ett incitament för en produkt som omfattas av en delegerad akt ska de sträva efter de högsta prestandanivåer och den högsta energieffektivitetsklass som anges i tillämpliga delegerad akt. Beskattning och skattefrågor utgör inte incitament i den mening som avses i detta direktiv.

4.   Om medlemsstaterna tillhandahåller incitament för produkter, både för slutanvändare av produkter med hög energieffektivitet och för industrier som marknadsför och producerar sådana produkter, ska de uttrycka prestandanivåerna i form av klasser som de är definierade i den tillämpliga delegerade akten, utom när de föreskriver högre prestandanivåer än tröskelvärdet som anges i tillämplig delegerad akt. Medlemsstaterna får föreskriva högre prestandanivåer än tröskelvärdet för den högsta energieffektivitetsklass som anges i den delegerade akten.

Artikel 10

Delegerade akter

1.   Kommissionen ska fastställa närmare föreskrifter om etiketten och informationsbladet genom delegerade akter i enlighet med artiklarna 11, 12 och 13, för varje produkttyp i överensstämmelse med denna artikel.

Om en produkt uppfyller kriterierna i punkt 2 ska den omfattas av en delegerad akt i enlighet med punkt 4.

De delegerade akterna ska innehålla bestämmelser om information som tillhandahålls på etiketten och i informationsbladet om användning av energi och andra väsentliga resurser under användning som gör det möjligt för slutanvändare att fatta inköpsbeslut på bättre grunder och för marknadsövervakningsmyndigheter att kontrollera huruvida produkter överensstämmer med den information som tillhandahålls.

Om en delegerad akt innehåller bestämmelser om både energieffektivitet och användning av väsentliga resurser för en produkt, ska etikettens utformning och innehåll framhäva produktens energieffektivitet.

2.   De kriterier som avses i punkt 1 är följande:

a)

Enligt senast tillgängliga uppgifter och med beaktande av de kvantiteter som släpps ut på unionsmarknaden, ska produkterna ge betydande möjligheter att spara energi och, när det är relevant, andra väsentliga resurser.

b)

Det ska finnas stora skillnader i fråga om relevanta prestandanivåer för produkter som har likvärdig funktionalitet och som är tillgängliga på marknaden.

c)

Kommissionen ska ta hänsyn till relevant unionslagstiftning och självreglering, exempelvis frivilliga avtal, som förväntas uppnå de politiska målen snabbare eller till lägre kostnad än obligatoriska krav.

3.   När kommissionen utarbetar ett utkast till en delegerad akt ska den

a)

ta hänsyn till de miljöparametrar som anges i del 1 i bilaga I till direktiv 2009/125/EG som betecknas som betydande i den relevanta genomförandeåtgärd som antagits i enlighet med direktiv 2009/125/EG och som är relevanta för slutanvändaren under användning,

b)

göra en bedömning av aktens effekter på miljö, slutanvändare och tillverkare, inbegripet små och medelstora företag, i fråga om konkurrenskraft, även på marknader utanför unionen, innovation, marknadstillträde samt kostnader och nytta,

c)

hålla lämpliga samråd med berörda aktörer,

d)

fastställa genomförandedatum, eventuella stegvisa åtgärder eller övergångsåtgärder eller övergångsperioder, särskilt med beaktande av eventuella konsekvenser för små och medelstora företag eller för särskilda produktgrupper som främst tillverkas av små och medelstora företag.

4.   De delegerade akterna ska i synnerhet ange följande:

a)

En exakt definition av det produktslag som avses.

b)

De mätstandarder och mätmetoder som ska tillämpas för att ta fram den information som avses i artikel 1.1.

c)

Närmare uppgifter om den tekniska dokumentation som krävs enligt artikel 5.

d)

Utformningen av och innehållet på den etikett som avses i artikel 4; den ska i största möjliga utsträckning ha ett enhetligt utseende för de olika produktgrupperna och ska under alla omständigheter vara klart synlig och läsbar. Klassificeringen med bokstäver från A–G ska bibehållas som utgångspunkt för etikettens utformning; stegen i klassificeringen ska motsvara betydande energi- och kostnadsbesparingar ur slutanvändarens perspektiv.

Ytterligare tre klasser kan läggas till i klassificeringen om de tekniska framstegen kräver detta. Dessa ytterligare klasser ska vara A+, A++ och A+++ för den effektivaste klassen. I princip kommer det totala antalet klasser att begränsas till sju, såvida inte fler klasser fortfarande utnyttjas.

Färgskalan ska bestå av högst sju olika färger från mörkgrön till röd. Färgkoden för den högsta klassen ska alltid vara mörkgrön och denna färg får inte användas för någon annan klass. Om det finns fler än sju klasser kan endast den röda färgen dupliceras.

Klassificeringen ska särskilt ses över när en betydande andel produkter på den inre marknaden uppnår de två högsta energiklasserna och när ytterligare besparingar kan åstadkommas genom ytterligare differentiering av produkter.

Detaljerade kriterier för en eventuell omklassificering av produkter ska när så är lämpligt fastställas i varje enskilt fall i den relevanta delegerade akten.

e)

Den plats på den utställda produkten där etiketten ska fästas och det sätt på vilket etiketten och/eller informationen ska tillhandahållas när produkten bjuds ut till försäljning enligt artikel 7. Om det är lämpligt, kan det i de delegerade akterna föreskrivas att etiketten ska fästas på produkten eller tryckas på förpackningen, eller fastställas närmare föreskrifter om märkningskraven för kataloger, distansförsäljning och Internetförsäljning.

f)

Innehållet i det informationsblad eller den kompletterande information som avses i artiklarna 4 och 5.3 c, och, om det behövs, formatet och andra närmare uppgifter. Den information som lämnas på etiketten ska även ingå i informationsbladet.

g)

Etikettens specifika innehåll för annonsering av, bland annat och beroende på vad som är lämpligt, energiklassen och andra relevanta prestandanivåer för den aktuella produkten i läslig och synlig form.

h)

Varaktigheten av de klassificeringar som anges på etiketten, när så är lämpligt, i enlighet med led d.

i)

Noggrannheten i deklarationerna på etiketten och i informationsbladen.

j)

Datum för utvärdering och eventuell revidering av den delegerade akten, med hänsyn till takten i den tekniska utvecklingen.

Artikel 11

Utövande av delegering

1.   Befogenhet att anta de delegerade akter som avses i artikel 10 ska ges till kommissionen för en period på fem år från den … (9). Kommissionen ska utarbeta en rapport om de delegerade befogenheterna senast sex månader innan perioden på fem år löpt ut. Delegeringen av befogenhet ska automatiskt förlängas med perioder av samma längd, om den inte återkallas av Europaparlamentet eller rådet i enlighet med artikel 12.

2.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska kommissionen samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

3.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i artiklarna 12 och 13.

Artikel 12

Återkallande av delegering

1.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 10 får återkallas av Europaparlamentet eller rådet.

2.   Den institution som har inlett ett internt förfarande för att besluta huruvida en delegering av befogenhet ska återkallas ska sträva efter att informera den andra institutionen och kommissionen i rimlig tid innan det slutliga beslutet fattas, och ange vilka delegerade befogenheter som kan komma att återkallas samt de eventuella skälen för detta.

3.   Beslutet om återkallande innebär att delegeringen av de befogenheter som anges i beslutet upphör att gälla. Det får verkan omedelbart, eller vid ett senare, i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan trätt i kraft. Det ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 13

Invändning mot delegerade akter

1.   Europaparlamentet eller rådet får invända mot en delegerad akt inom en period på två månader från delgivningsdagen.

På Europaparlamentets eller rådets initiativ får denna period förlängas med två månader.

2.   Om varken Europaparlamentet eller rådet vid utgången av denna period har invänt mot den delegerade akten ska den offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft den dag som anges i den.

Den delegerade akten får offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft före utgången av denna period om både Europaparlamentet och rådet har underrättat kommissionen om att de har beslutat att inte göra invändningar.

3.   Om Europaparlamentet eller rådet invänder mot en delegerad akt ska den inte träda i kraft. Den institution som invänder mot den delegerade akten ska ange skälen för detta.

Artikel 14

Utvärdering

Kommissionen ska senast den 31 december 2014 se över detta direktivs och dess delegerade akters ändamålsenlighet och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet.

Vid detta tillfälle ska kommissionen också bedöma

a)

det sätt på vilket artikel 4 c bidrar till detta direktivs syfte,

b)

effektiviteten hos artikel 9.1,

c)

behovet av att ändra artikel 10.4 d mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och i vilken mån konsumenterna förstår etikettens utformning.

Artikel 15

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa regler om de sanktioner som ska gälla vid överträdelser av de nationella bestämmelser som har antagits enligt detta direktiv och dess delegerade akter, inklusive otillåten användning av etiketten, och ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att de genomförs. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den … (10) och ska utan dröjsmål meddela kommissionen eventuella ändringar som påverkar bestämmelserna.

Artikel 16

Införlivande

1.   Medlemsstaterna ska senast den … (10) sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska till kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser.

De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den … (11).

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till direktiv 92/75/EEG ska anses som hänvisningar till det här direktivet. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 17

Upphävande

Direktiv 92/75/EEG, ändrat genom den förordning som anges i del A i bilaga I, ska upphöra att gälla med verkan från och med den … (12), utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av direktivet som anges i del B i bilaga I.

Hänvisningar till direktiv 92/75/EEG ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 18

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 5 d, g och h ska tillämpas från och med den … (12).

Artikel 19

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i ….

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

På rådets vägnar

Ordförande


(1)  EUT C 228, 22.9.2009, s. 90.

(2)  Europaparlamentets ståndpunkt av den 5 maj 2009 (ännu ej offentliggjord i EUT), rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den … (ännu ej offentliggjord i EUT), Europaparlamentets ståndpunkt av den … (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den …

(3)  EGT L 297, 13.10.1992, s. 16.

(4)  Se bilaga I del A.

(5)  EUT L 285, 31.10.2009, s. 10.

(6)  EUT L 218, 13.8.2008, s. 30.

(7)  EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

(8)  EUT L 134, 30.4.2004, s. 114.

(9)  Vänligen inför den dag då detta direktiv träder i kraft.

(10)  12 månader efter den dag då detta direktiv träder i kraft.

(11)  12 månader + 30 dagar efter den dag då detta direktiv träder i kraft.

(12)  12 månader + 31 dagar efter den dag då detta direktiv träder i kraft.


BILAGA I

DEL A

Upphävt direktiv och ändring av det

(som avses i artikel 17)

Rådets direktiv 92/75/EEG

(EGT L 297, 13.10.1992, s. 16)

 

Förordning (EG) nr 1882/2003

(EUT L 284, 31.10.2003, s. 1)

Endast punkt 32 i bilaga III

DEL B

Tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning

(som avses i artikel 16)

Direktiv

Sista datum för införlivande

92/75/EEG

1 januari 1994


BILAGA II

JÄMFÖRELSETABELL

Direktiv 92/75/EEG

Detta direktiv

Artikel 1.1 inledningen, första meningen

Artikel 1.1

Artikel 1.1 inledningen, andra meningen

Artikel 1.2

Artikel 1.1 första till sjunde strecksatserna

Artikel 1.2

Artikel 1.3 a och b

Artikel 1.3

Artikel 1.3 c

Artikel 2 a och b

Artikel 1.4 första och andra strecksatserna

Artikel 2 g och h

Artikel 1.4 tredje strecksatsen

Artikel 1.4 fjärde strecksatsen

Artikel 2 c

Artikel 1.4 femte strecksatsen

Artikel 2 d

Artikel 2 e, f, i, j och k

Artikel 1.5

Artikel 2.1

Artikel 4 a

Artikel 4 b, c och d

Artikel 2.2

Artikel 2.3

Artikel 5 b

Artikel 2.4

Artikel 5 b och c

Artikel 3.1

Artikel 5 a

Artikel 3.2

Artikel 5 e och f

Artikel 3.3

Artikel 5 g

Artikel 3.4

Artikel 5 h

Artikel 6 a

Artikel 4 a

Artikel 6 b

Artikel 4 b

Artikel 5 d

Artikel 5

Artikel 7

Artikel 6

Artikel 7 a

Artikel 3.1 a

Artikel 7 b

Artikel 3.1 b

Artikel 7 c

Artikel 3.1 c

Artikel 3.1 d

Artikel 3.2, 3.3 och 3.4

Artikel 8.1

Artikel 8.1

Artikel 8.2

Artikel 8.2

Artikel 9

Artikel 9

Artikel 10

Artikel 10.1, 10.2 och 10.3

Artikel 11

Artikel 12 a

Artikel 10.4 a

Artikel 12 b

Artikel 10.4 b

Artikel 12 c

Artikel 10.4 c

Artikel 12 d

Artikel 10.4 d

Artikel 12 e

Artikel 10.4 e

Artikel 12 f

Artikel 10.4 f

Artikel 12 g

Artikel 10.4 g, h, i och j

Artiklarna 11, 12, 13, 14 och 15

Artikel 13

Artikel 17

Artikel 14

Artikel 16

Artikel 18

Artikel 15

Artikel 19

Bilaga I

Bilaga II


RÅDETS MOTIVERING

I.   INLEDNING

1.

Den 17 november 2008 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser (1).

2.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén antog sitt yttrande den 24 mars 2009 (2). Regionkommittén har ännu inte avgett något yttrande.

3.

Europaparlamentet antog sitt yttrande vid första behandlingen den 5 maj 2009 (3) och godkände då 60 ändringar.

4.

Den 14 april 2010 antog rådet sin ståndpunkt vid första behandlingen i enlighet med artikel 294 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

II.   SYFTET MED FÖRSLAGET

Tillsammans med två andra förslag (4) ingår detta förslag i paketet för energieffektivitet, som kommissionen lade fram i november 2008.

Det huvudsakliga syftet med förslaget till omarbetning är att utvidga tillämpningsområdet för gällande direktiv 92/75/EEG, som för närvarande är begränsat till hushållsapparater, till att omfatta märkning av alla energirelaterade produkter – bland annat inom hushålls-, handels- och industrisektorerna – samt vissa produkter som inte är energianvändande (t.ex. fönster) men som har en betydande potential för energibesparingar när de används eller är installerade. Det ansluter sig framför allt till det övergripande målet att förbättra energieffektiviteten för dessa produkter för att därigenom bidra till gemenskapens mål att skydda miljön och bekämpa klimatförändringen i enlighet med EU:s klimat- och energipolitiska mål för år 2020 när det gäller utsläpp av växthusgaser.

III.   ANALYS AV RÅDETS STÅNDPUNKT VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

1.

Med tanke på den pressade tidsplan som krävdes för att snabbt nå en överenskommelse om detta förslag, i enlighet med Europeiska rådets uppmaning, inriktade sig rådet redan från början på att ringa in sådana inslag som kunde godtas av både parlamentet och rådet i stället för att utforma en fullständig, fastställd ståndpunkt innan förhandlingarna med parlamentet inleddes. För att snabbt komma framåt och samtidigt ta hänsyn till tidpunkten för ikraftträdandet av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kom man överens om att dela in arbetet i två följande etapper:

En överenskommelse om direktivets sakinnehåll. Denna första etapp avslutades i november 2009 efter samråd med Europaparlamentet. Överenskommelsen bekräftades av Coreper den 19 november 2009 och av parlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi i en skrivelse av den 2 december 2009 från utskottets ordförande.

En överenskommelse om de ändringar som följer av att fördraget om Europeiska unionens funktionssätt trätt i kraft – framför allt anpassning av den rättsliga grunden och kommittébestämmelserna. Efter samråd med Europaparlamentet slutfördes denna andra etapp i mars 2010. Man byggde så långt som möjligt på övergripande lösningar, framförallt när det gällde samrådet med sakkunniga, Europaparlamentets, rådets och kommissionens uttalande om artikel 290 och kommissionens uttalande om lediga perioder. Överenskommelsen bekräftades av Coreper den 24 mars 2010 och av parlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi i en skrivelse av den 25 mars 2010 från utskottets ordförande.

2.

I rådets ståndpunkt har de båda ovan nämnda överenskommelserna inarbetats. De viktigaste inslagen är följande:

 

Bestämmelser om etiketten och etikettens utformning

 

Rådet har baserat etikettformatet på nuvarande etikettutformning med klasserna A–G, samtidigt som man möjliggör ytterligare tre klasser, med en begränsning till totalt sju klasser, och föreskriver en tydlig märkning med motsvarande färger på etiketten. När en ny klass läggs till kommer färgskalan att förskjutas. På detta sätt garanteras en klart synlig och läsbar etikett, som är lättbegriplig för konsumenten, enligt Europaparlamentets krav i den första delen av dess ändring 70. Rådet har dessutom fastställt att detaljerna i en eventuell omklassificering av produkter ska fastställas i varje enskilt fall i de relevanta delegerade akterna. Slutligen anmodas kommissionen, i en översynsklausul, att senast vid 2014 års utgång bedöma om bestämmelserna om etikettens utformning behöver ändras mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och efter i vilken mån konsumenterna förstår etikettens utformning.

 

I enlighet med ändring 52 har rådet också säkerställt att åtgärder kan vidtas mot obehörig användning av märkningen.

 

Bestämmelser om reklam

Rådet har delvis följt Europaparlamentet i dess ändring 32 och gjort det obligatoriskt att omnämna energieffektivitetsklassen i alla annonser där energirelaterad information eller prisinformation ingår. När det gäller obligatorisk information om energiförbrukning eller en hänvisning till produktens energieffektivitetsklass i tekniskt reklammaterial har rådet helt godtagit Europaparlamentets ändring 33.

 

Bestämmelser om offentlig upphandling

Rådet har föreskrivit att medlemsstaterna ska kunna kräva att deras upphandlande myndigheter endast upphandlar produkter som uppfyller kriterierna för energieffektivitet, dvs. produkter i den högsta energieffektivitetsklassen med de högsta prestandanivåerna, och tillmötesgår därmed delvis ändring 40.

* * *

Utöver de ovan nämnda viktiga inslagen, och i syfte att nå en tidig överenskommelse, har rådet gått igenom alla Europaparlamentets ändringar. Där så är möjligt har ändringarna godtagits helt eller delvis. Ibland har andemeningen i en ändring tagits upp i en annan artikel eller i ett skäl. I sin ståndpunkt har kommissionen alltså

godtagit helt (ibland med omformulering), delvis eller till innebörden följande 40 ändringar: 1, 2, 72, 4, 53 + 64, 7, 74, 8–11, 54 + 65, 17–19, 21–23, 25–33, 35, 36, 56 + 68, 38, 40, 43, 70 (första delen), 50–52,

inte kunnat godta följande 21 ändringar: 3, 5, 12–15, 20, 59, 24, 66, 67, 39, 41–42, 69, 76, 45, 47, 70 (andra delen), 58 + 71.


(1)  Dok. 15906/08.

(2)  EUT C 228, 22.9.2009, s. 90.

(3)  Dok. 9322/09.

(4)  De andra båda förslagen i detta paket är

utkastet till Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda (omarbetning) (2008/0223 COD),

Europaparlamentets och rådets förordning EG nr 1222/2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar (EUT L 342, 22.12.2009, s. 46).

Uttalande från Europaparlamentet, rådet och kommissionen om artikel 290 i EUF-fördraget

Europaparlamentet, rådet och kommissionen förklarar att bestämmelserna i detta direktiv inte ska påverka institutionernas eventuella framtida ståndpunkter när det gäller genomförandet av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller av enskilda lagstiftningsakter som innehåller sådana bestämmelser.

Uttalande från kommissionen

Europeiska kommissionen noterar att Europaparlamentet och rådet anser att man vid anmälan av delegerade akter ska beakta institutionernas perioder med uppehåll i verksamheten (vinter, sommar och val till Europaparlamentet), förutom när det i lagstiftningsakterna anges att ett skyndsamt förfarande ska tillämpas, så att Europaparlamentet och rådet kan utöva sina befogenheter inom de tidsfrister som fastslagits i den berörda lagstiftningsakten, och kommissionen är beredd att handla i överensstämmelse med detta.


12.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 123/32


RÅDETS STÅNDPUNKT (EU) nr 10/2010 VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda (omarbetning)

Antagen av rådet den 14 april 2010

2010/C 123 E/04

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 194.2,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda (4) har ändrats (5). Med anledning av nya materiella ändringar bör det av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

En effektiv, varsam, rationell och hållbar energianvändning tillämpas bland annat på oljeprodukter, naturgas och fasta bränslen, som är viktiga energikällor men också det främsta upphovet till utsläpp av koldioxid.

(3)

Byggnader svarar för 40 % av den sammanlagda energianvändningen inom unionen. Sektorn expanderar, vilket med all säkerhet kommer att öka dess energianvändning. Därför är en minskad energianvändning samt användningen av energi från förnybara energikällor inom bygg- och fastighetssektorn viktiga åtgärder som krävs för att minska unionens energiberoende och dess utsläpp av växthusgaser. Tillsammans med en ökad användning av energi från förnybara energikällor kommer åtgärderna till förmån för en minskad energianvändning inom unionen att ge unionen möjlighet såväl att uppfylla Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) som att infria dels sitt långsiktiga åtagande om att den globala uppvärmningen ska hållas på en lägre nivå än 2 °C, dels åtagandet att fram till 2020 minska de sammanlagda utsläppen av växthusgaser med minst 20 % jämfört med 1990 års nivåer och med 30 % om en internationell överenskommelse ingås. Minskad energianvändning och ökad användning av energi från förnybara energikällor spelar också en viktig roll för att främja en trygg energiförsörjning och teknisk utveckling samt för att skapa möjligheter till sysselsättning och regional utveckling, särskilt i landsbygdsområden.

(4)

Styrning av efterfrågan på energi är ett viktigt instrument som gör det möjligt för unionen att påverka den globala energimarknaden och därigenom försörjningstryggheten avseende energi på medellång och lång sikt.

(5)

I mars 2007 framhöll Europeiska rådet behovet av att öka energieffektiviteten i unionen, för att kunna uppnå målet att senast 2020 ha minskat unionens energianvändning med 20 %, och efterlyste ett grundligt och snabbt genomförande av de prioriteringar som fastställts i kommissionens meddelande Handlingsplan för energieffektivitet: Att förverkliga möjligheterna. I handlingsplanen konstaterades att det finns betydande möjligheter till kostnadseffektiva energibesparingar inom bygg- och fastighetssektorn. I sin resolution av den 31 januari 2008 efterlyste Europaparlamentet en skärpning av bestämmelserna i direktiv 2002/91/EG och har också vid olika tillfällen, senast i sin resolution av den 3 februari 2009 om den andra strategiska energiöversynen, gått ut med uppmaningar om att göra energibesparingsmålet på 20 % före 2020 rättsligt bindande. I Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG av den 23 april 2009 om medlemsstaternas insatser för att minska sina växthusgasutsläpp i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020 (6) ställs det dessutom upp nationella bindande mål för minskning av koldioxidutsläppen, där energieffektiviteten inom bygg- och fastighetssektorn kommer att spela en väsentlig roll, och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (7) uppmanas det till främjande av energieffektivitet inom ramen för ett bindande mål om att energi från förnybara energikällor fram till 2020 ska svara för 20 % av all energi som förbrukas inom unionen.

(6)

Vid sitt möte i mars 2007 bekräftade Europeiska rådet än en gång unionens åtagande till förmån för en unionsomfattande utveckling av energi från förnybara energikällor genom att stadfästa ett obligatoriskt mål på 20 % energi från förnybara energikällor fram till 2020. I direktiv 2009/28/EG fastställs en gemensam ram för främjande av energi från förnybara energikällor.

(7)

Det är nödvändigt att fastställa mer konkreta åtgärder, så att den stora outnyttjade potentialen för energibesparingar i byggnader kan realiseras och de stora skillnaderna mellan medlemsstaternas resultat inom denna sektor kan minskas.

(8)

Vid åtgärder för att ytterligare förbättra byggnaders energiprestanda bör klimatförhållanden och lokala förhållanden beaktas samt även inomhusklimat och kostnadseffektivitet. Dessa åtgärder bör inte påverka andra krav på byggnader som tillgänglighet, säkerhet och byggnadens avsedda användning.

(9)

Byggnaders energiprestanda bör beräknas på grundval av en metodik som kan differentieras på nationell och regional nivå. Den inbegriper, förutom termiska egenskaper, andra allt viktigare faktorer, exempelvis värme- och luftkonditioneringsanläggningar, användning av energi från förnybara energikällor, passiv uppvärmning och kylelement, skuggning, luftkvalitet inomhus, tillräckligt naturligt ljus samt utformning av byggnaden. Metoden för beräkning av energiprestanda bör inte vara baserad enbart på den årstid då uppvärmning krävs, utan bör omfatta en byggnads energiprestanda för hela året. Metoden bör beakta befintliga europeiska standarder.

(10)

Medlemsstaterna har hela ansvaret för att fastställa minimikrav avseende byggnaders energiprestanda och byggnadselement. Kraven bör fastställas med sikte på att uppnå den kostnadsoptimala balansen mellan gjorda investeringar och inbesparade energikostnader under hela byggnadens livscykel, utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att fastställa minimikrav som är mer energieffektiva än kostnadsoptimala nivåer för energieffektivitet. Det bör finnas möjlighet för medlemsstaterna att regelbundet se över sina minimikrav avseende byggnaders energiprestanda mot bakgrund av den tekniska utvecklingen.

(11)

Målet med kostnadseffektiva eller kostnadsoptimala nivåer för energieffektivitet kan under vissa omständigheter, till exempel mot bakgrund av klimatskillnader, motivera att medlemsstaterna fastställer kostnadseffektiva eller kostnadsoptimala krav för byggnadselement som i praktiken begränsar installation av byggnadsprodukter som uppfyller standarderna enligt unionens lagstiftning, förutsatt att sådana krav inte utgör ett obefogat marknadshinder.

(12)

När medlemsstaterna fastställer energiprestandakrav för installationssystem bör de om det är möjligt och lämpligt använda harmoniserade instrument, särskilt test- och beräkningsmetoder och energieffektivitetsklasser som utvecklats inom ramen för åtgärder för genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter (8) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/9/EU av den 14 april 2010 (9) om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser], i syfte att säkra samstämmigheten med relaterade initiativ och att i största möjliga mån minimera eventuell fragmentering av marknaden.

(13)

Detta direktiv påverkar inte artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Begreppet incitament, som används i detta direktiv, bör därför inte tolkas som om det utgörs av statligt stöd.

(14)

Kommissionen bör fastställa en ram för jämförbara metoder för beräkning av kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda. Medlemsstaterna bör använda denna ram för att jämföra resultaten med de minimikrav som de har antagit avseende energiprestanda. Vid eventuella stora avvikelser, det vill säga över 15 %, mellan de beräknade kostnadsoptimala nivåerna för minimikrav avseende energiprestanda och de gällande minimikraven avseende energiprestanda bör medlemsstaterna motivera skillnaden eller planera lämpliga åtgärder för att minska avvikelsen. Den beräknade ekonomiska livscykeln för en byggnad eller ett byggnadselement bör fastställas av medlemsstaterna med beaktande av gällande praxis och erfarenhet när det gäller precisering av typiska ekonomiska livscykler. Resultaten av denna jämförelse samt de data som använts för att uppnå dessa resultat bör rapporteras regelbundet till kommissionen. Dessa rapporter bör göra det möjligt för kommissionen att bedöma och rapportera om medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppnå kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda.

(15)

Byggnader påverkar den långsiktiga energianvändningen. Eftersom det går lång tid mellan de tillfällen som en befintlig byggnad renoveras bör nya byggnader, liksom även befintliga byggnader som genomgår större renoveringar, uppfylla de minimikrav avseende energiprestanda som är anpassade till det lokala klimatet. Eftersom möjligheten att använda sig av alternativa energiförsörjningssystem i allmänhet inte är utforskad till fullo, bör alternativa energiförsörjningssystem övervägas för nya byggnader, oberoende av byggnadens storlek, varvid det först bör ses till att behoven av energi för uppvärmning och kylning minskas till kostnadsoptimala nivåer.

(16)

Större renoveringar av befintliga byggnader, oberoende av deras storlek, ger möjlighet att vidta kostnadseffektiva åtgärder för att förbättra energiprestandan. Av kostnadseffektivitetsskäl bör det vara möjligt att begränsa minimikraven avseende energiprestanda till de renoverade delar som är mest relevanta för byggnadens energiprestanda. Medlemsstaterna bör ha möjlighet välja att definiera en större renovering antingen i procent av klimatskalets yta eller i förhållande till byggnadens värde. Om en medlemsstat beslutar att definiera en större renovering i förhållande till byggnadens värde kan man t.ex. utgå från försäkringsvärdet, eller nuvärdet baserat på återuppbyggnadskostnaden, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen.

(17)

Det behövs åtgärder för att öka antalet byggnader som inte bara uppfyller nuvarande minimikrav avseende energiprestanda, men som också är mer energieffektiva, för att på så sätt sänka både energianvändningen och koldioxidutsläppen. För detta ändamål bör medlemsstaterna upprätta nationella planer för att öka antalet nära-nollenergibyggnader och regelbundet rapportera om sådana planer till kommissionen.

(18)

Unionens finansiella instrument och andra åtgärder införs eller anpassas i syfte att stimulera åtgärder i samband med energieffektivitet. Sådana finansiella instrument på unionsnivå omfattar bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1080/2006 av den 5 juli 2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden (10), ändrad för att tillåta ökade investeringar i energieffektivitet för bostäder; det offentlig-privata partnerskapet om ett initiativ för europeiska energieffektiva byggnader för att främja miljöteknik och utveckling av energieffektiva system och material i nya och renoverade byggnader; initiativet från EG–Europeiska investeringsbanken (EIB) EU-initiativet för finansiering av hållbar energi som syftar till att möjliggöra bl.a. investeringar i energieffektivitet och, under EIB:s ledning, Margueritefonden: Europeiska 2020-fonden för energi, klimatförändring och infrastruktur; rådets direktiv 2009/47/EG av den 5 maj 2009 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (11); instrumentet för struktur- och sammanhållningsfonder Jeremie (gemensamma europeiska resurser för mikroföretag till medelstora företag); Instrumentet för finansiering av effektivare energiutnyttjande; ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, inklusive Programmet Intelligent energi – Europa 2 med särskild fokusering på att avlägsna marknadshinder i samband med energieffektivitet och energi från förnybara energikällor genom exempelvis den tekniska biståndsresursen Elena (European Local Energy Assistance); borgmästarförsamlingen; Programmet för entreprenörskap och innovation; IKT-stödprogrammet 2010 och sjunde ramprogrammet för forskning. Även Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling tillhandahåller finansiering i syfte att stimulera åtgärder med anknytning till energieffektivitet.

(19)

Unionens finansiella instrument bör användas för att omsätta detta direktivs syften i praktiken, men utan att fördenskull ersätta nationella åtgärder. Framför allt bör de användas för att tillhandahålla lämpliga innovativa medel för finansiering för att fungera som katalysator för åtgärderna för energieffektivitet. De kan spela en viktig roll för utvecklingen av nationella, regionala och lokala fonder, instrument eller mekanismer för energieffektivitet, som ger sådana finansieringsmöjligheter till ägare av privata egendomar, till små och medelstora företag och till energitjänsteföretag.

(20)

För att förse kommissionen med lämplig information bör medlemsstaterna upprätta förteckningar över föreliggande och föreslagna åtgärder, även av finansiell art, utom de som krävs enligt detta direktiv, som främjar målen för detta direktiv. De föreliggande och föreslagna åtgärder som förtecknats av medlemsstaterna kan särskilt omfatta åtgärder som syftar till att reducera befintliga rättsliga hinder och marknadshinder och uppmuntra till investeringar och/eller annan verksamhet för att öka energieffektiviteten i nybyggda och befintliga byggnader, och på så sätt potentiellt bidra till minskad energifattigdom. Sådana åtgärder kan omfatta men bör inte begränsas till tekniskt bistånd och rådgivning som är gratis eller subsidierad, direktstöd, system för subventionerade lån eller lågräntelån, bidragssystem och system för lånegarantier. De offentliga myndigheterna och andra institutioner som tillhandahåller sådana åtgärder av finansiell art kan knyta tillämpningen av sådana åtgärder till angiven energiprestanda och rekommendationerna från energicertifikat.

(21)

För att begränsa medlemsstaternas rapporteringsbörda bör det vara möjligt att införliva de rapporter som krävs i detta direktiv med de handlingsplaner för energieffektivitet som avses i artikel 14.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster (12). Den offentliga sektorn i varje medlemsstat bör visa vägen när det gäller byggnaders energiprestanda, och därför bör det i de nationella planerna ställas upp mer ambitiösa mål för de byggnader som utnyttjas av offentliga myndigheter.

(22)

Den som avser att köpa eller hyra en byggnad eller delar av denna bör genom energicertifikatet få korrekt information om byggnadens energiprestanda, och praktiska råd om förbättring av den. Informationskampanjer kan utnyttjas för att ytterligare uppmuntra ägare och hyresgäster att förbättra byggnadens eller byggnadsdelens energiprestanda. De som äger eller hyr kommersiella fastigheter bör också uppmanas att utbyta information om den faktiska energianvändningen, så att alla uppgifter om den finns att tillgå som underlag för välgrundade beslut om nödvändiga förbättringar. Energicertifikatet bör också ge information om uppvärmningens och kylningens faktiska inverkan på byggnadens energibehov, om byggnadens förbrukning av primärenergi och om dess koldioxidutsläpp.

(23)

De offentliga myndigheterna bör föregå med gott exempel och bör eftersträva att genomföra de rekommendationer som finns i energicertifikatet. Medlemsstaterna bör i sina nationella planer inkludera åtgärder för att stödja de offentliga myndigheterna så att de i ett tidigt skede inför förbättringar i energieffektiviteten och genomför de rekommendationer som ingår i energicertifikatet så snart det låter sig göras.

(24)

Byggnader som inhyser offentliga myndigheter och byggnader som allmänheten ofta besöker bör föregå med gott exempel genom att man där visar att hänsyn har tagits till miljö- och energifaktorer, och därför bör dessa byggnader energicertifieras med jämna mellanrum. Information om energiprestanda bör spridas bättre till allmänheten genom att energicertifikaten anslås tydligt, särskilt i byggnader av viss storlek som inhyser offentliga myndigheter eller som ofta besöks av allmänheten, exempelvis affärer och köpcentrum, snabbköp, restauranger, teatrar, banker och hotell.

(25)

Under de senaste åren har luftkonditionering blivit allt vanligare i europeiska länder. Detta skapar betydande problem vid tidpunkter med effekttoppar eftersom elkostnaderna ökar och energibalansen störs. Prioritet bör ges åt sådana strategier som bidrar till bättre termisk prestanda hos byggnader sommartid. I detta syfte bör fokus ligga på åtgärder för att undvika överhettning, exempelvis skuggning och tillräcklig termisk kapacitet i byggnadskonstruktionen, och ytterligare utveckling och tillämpning av passiv kylteknik, primärt sådana som förbättrar klimatförhållandena inomhus och mikroklimatet runt byggnader.

(26)

Regelbundet underhåll och regelbunden inspektion av värme- och luftkonditioneringssystem av kvalificerad personal bidrar till att systemen förblir korrekt inställda enligt produktspecifikationerna och säkerställer därigenom att de ur miljö-, säkerhets- och energisynpunkt fungerar optimalt. En oberoende bedömning av hela värme- och luftkonditioneringssystemet bör göras med jämna mellanrum under hela dess livscykel, särskilt innan det ska bytas ut eller uppgraderas. För att minimera den administrativa bördan för byggnadsägare och hyresgäster bör medlemsstaterna eftersträva att i möjligaste mån kombinera inspektion och certifiering.

(27)

Ett gemensamt tillvägagångssätt för energicertifiering av byggnader och för inspektion av värme- och luftkonditioneringssystem, genomfört av kvalificerade och/eller auktoriserade experter, vars oberoende garanteras på grundval av objektiva kriterier, kommer att bidra till att medlemsstaterna får gemensamma spelregler i fråga om deras insatser för att spara energi i bygg- och fastighetssektorn och kommer att förbättra insynen för presumtiva köpare och användare i fråga om energiprestanda på unionens fastighetsmarknad. För att säkerställa kvaliteten på energicertifikat och på inspektionen av värme- och luftkonditioneringssystem i hela unionen, bör en oberoende kontrollmekanism inrättas i varje medlemsstat.

(28)

Eftersom lokala och regionala myndigheter är av avgörande betydelse för att detta direktiv ska kunna genomföras på ett effektivt sätt, bör de rådfrågas och engageras, på lämpligt sätt och vid lämplig tidpunkt i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning, när det gäller planering, utveckling av program för information, utbildning och ökad medvetenhet, samt om genomförandet av detta direktiv på nationell och regional nivå. Sådana samråd kan också tjäna till att ge lokala planerare och byggnadsinspektörer adekvat vägledning för att utföra nödvändiga uppgifter. Vidare bör medlemsstaterna göra det möjligt för och uppmuntra arkitekter och planerare att noga överväga hur man på bästa sätt kombinerar förbättringar avseende energieffektivitet, användning av energi från förnybara energikällor och användning av fjärrvärme och fjärrkyla när industri- eller bostadsområden planeras, utformas, byggs och renoveras.

(29)

Installatörer och byggare är av avgörande betydelse för att detta direkt ska kunna genomföras med framgång. Ett tillräckligt antal installatörer och byggare bör därför genom utbildning och andra åtgärder ha lämplig kompetens för installationen och integrationen av den teknik för energieffektivitet och förnybar energi som krävs.

(30)

Medlemsstaterna bör ta hänsyn till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (13) med avseende på ömsesidigt erkännande av professionella experter som behandlas i detta direktiv, och kommissionen bör fortsätta sina aktiviteter enligt programmet Intelligent energi – Europa om riktlinjer och rekommendationer för normer för utbildning av sådana professionella experter.

(31)

För att öka öppenheten när det gäller energiprestandan på unionens marknad för byggnader som inte är bostadshus bör enhetliga villkor upprättas för ett frivilligt gemensamt certifieringssystem för energiprestanda i andra byggnader än bostadshus. I enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget ska det i förväg fastställas allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter genom en förordning som ska antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. I avvaktan på att den nya förordningen antas ska rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens (14) genomförandebefogenheter fortsätta att gälla, med undantag för det föreskrivande förfarandet med kontroll, som inte är tillämpligt.

(32)

Kommissionen bör ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget när det gäller att anpassa vissa delar av den allmänna ramen i bilaga I till den tekniska utvecklingen och när det gäller att utarbeta en ram för jämförbara metoder för beräkning av kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå.

(33)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att förbättra byggnaders energiprestanda, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av komplexiteten i bygg- och fastighetssektorn och på grund av de nationella bostadsmarknadernas oförmåga att på lämpligt sätt ta itu med de utmaningar som hör samman med energieffektivitet och det därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(34)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör en materiell ändring i förhållande till direktiv 2002/91/EG. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det direktivet.

(35)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av direktiv 2002/91/EG.

(36)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (15) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i unionens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

1.   Detta direktiv främjar en förbättring av energiprestanda i byggnader i unionen samtidigt som hänsyn tas till utomhusklimat och lokala förhållanden samt till krav på inomhusklimat och kostnadseffektivitet.

2.   I detta direktiv fastställs krav i fråga om följande:

a)

Den gemensamma allmänna ramen för en metod för beräkning av integrerad energiprestanda för byggnader och byggnadsenheter.

b)

Tillämpningen av minimikrav avseende energiprestanda på nya byggnader och nya byggnadsenheter.

c)

Tillämpningen av minimikrav avseende energiprestanda på

i)

befintliga byggnader, byggnadsenheter och byggnadselement som genomgår större renoveringar,

ii)

byggnadselement som ingår i klimatskalet och som har en avgörande betydelse för klimatskalets energiprestanda, när de efterinstalleras eller ersätts,

iii)

installationssystem varje gång det installeras, ersätts eller uppgraderas.

d)

Nationella planer för att öka antalet nära-nollenergibyggnader.

e)

Energicertifiering av byggnader eller byggnadsenheter.

f)

Regelbundna kontroller av värme- och luftkonditioneringssystem i byggnader.

g)

Oberoende kontrollsystem för energicertifikat och inspektionsrapporter.

3.   Kraven i detta direktiv är minimikrav som inte ska hindra någon medlemsstat från att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Sådana åtgärder ska vara förenliga med fördraget. De ska anmälas till kommissionen.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv avses med

1.   byggnad: en takförsedd konstruktion med väggar, för vilken energi används för att påverka inomhusklimatet,

2.   nära-nollenergibyggnad: en byggnad som har mycket hög energiprestanda, som bestäms i enlighet med bilaga I. Nära nollmängden eller den mycket låga mängden energi som krävs bör i mycket hög grad tillföras i form av energi från förnybara energikällor, inklusive energi från förnybara energikällor som produceras på plats, eller i närheten,

3.   byggnadens installationssystem: teknisk utrustning för en byggnads eller byggnadsenhets uppvärmning, kylning, ventilation, varmvatten, belysning eller för en kombination av dessa ändamål,

4.   en byggnads energiprestanda: den beräknade eller uppmätta energimängd som behövs för att uppfylla det energibehov som är knutet till normalt bruk av byggnaden, vilket bland annat inbegriper energi som används för uppvärmning, kylning, ventilation, varmvatten och belysning,

5.   primärenergi: energi från förnybara och icke-förnybara energikällor som inte har genomgått någon omvandling,

6.   energi från förnybara energikällor: energi från förnybara, icke-fossila energikällor, nämligen vindenergi, solenergi, aerotermisk energi (luftvärme), geotermisk energi, hydrotermisk energi (vattenvärme) och havsenergi, vattenkraft, biomassa, deponigas, gas från avloppsreningsverk samt biogas,

7.   klimatskal: de integrerade delar av en byggnad som skiljer dess interiör från utomhusmiljön,

8.   byggnadsenhet: en del, våning eller lägenhet inom en byggnad som är konstruerad eller ombyggd för att användas som en separat enhet,

9.   byggnadselement: ett byggnadsinstallationssystem eller en komponent i klimatskalet,

10.   större renovering: renovering av en byggnad där

Medlemsstaterna får välja om de vill tillämpa alternativ a eller b,

11.   europeisk standard: standard som antagits av Europeiska standardiseringskommittén, Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering eller Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder och som gjorts tillgänglig för allmänt bruk,

12.   energicertifikat: ett certifikat, som erkänns av en medlemsstat eller en juridisk person som har utsetts av denna stat, vilket anger energiprestanda för en byggnad eller en byggnadsenhet, beräknad i enlighet med en metod som antas i enlighet med artikel 3,

13.   kraftvärme: samtidig framställning i en och samma process av värmeenergi och elektrisk och/eller mekanisk energi,

14.   kostnadsoptimal nivå: den energiprestandanivå som leder till den lägsta kostnaden under den beräknade ekonomiska livscykeln, där

Den kostnadsoptimala nivån ska ligga inom värdena på de prestandanivåer där nyttokostnadsanalysen beräknad över den beräknade ekonomiska livscykeln är positiv,

15.   luftkonditioneringssystem: en kombination av de komponenter som krävs för att åstadkomma en form av behandling av inomhusluft, i vilken temperaturen kan kontrolleras eller sänkas,

16.   värmepanna: kombination av hölje och brännare som är konstruerad för att till vätskor överföra den värme som uppkommer vid förbränningen,

17.   nominell effekt: den maximala värmeeffekt, uttryckt i kW, som tillverkaren fastställt och garanterar vid kontinuerlig drift om de av tillverkaren angivna verkningsgraderna respekteras,

18.   värmepump: en maskin, anordning eller installation som överför värme från den naturliga omgivningen, som luft, vatten eller jord och levererar värmen till byggnader eller industritillämpningar genom att vända det naturliga värmeflödet så att det flyter från en lägre till en högre temperatur. För reversibla värmepumpar kan den även flytta värme från byggnaden till den naturliga omgivningen,

19.   fjärrvärme eller fjärrkyla: distribution av värmeenergi i form av ånga, hetvatten eller kylda vätskor från en central produktionskälla, via ett nät, till ett flertal byggnader eller anläggningar i syfte att värma eller kyla ner utrymmen eller processer.

Artikel 3

Antagande av en metod för beräkning av byggnaders energiprestanda

Medlemsstaterna ska tillämpa en metod för beräkning av byggnaders energiprestanda i enlighet med den gemensam allmänna ramen i bilaga I.

Denna metod ska antas på nationell eller regional nivå.

Artikel 4

Fastställande av minimikrav avseende energiprestanda

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att minimikrav avseende byggnaders eller byggnadsenheters energiprestanda fastställs i avsikt att uppnå kostnadsoptimala nivåer. Energiprestandan ska beräknas i enlighet med den metod som avses i artikel 3. De kostnadsoptimala nivåerna ska beräknas enligt ramen för jämförbara metoder som avses i artikel 5, när ramen införts.

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att minimikrav avseende energiprestanda fastställs för byggnadselement som ingår i klimatskalet och som i betydande grad påverkar klimatskalets energiprestanda, när de byts ut eller utrustas med nya delar, i syfte att nå kostnadsoptimala nivåer.

Medlemsstaterna får, när de fastställer dessa krav, skilja mellan nya och befintliga byggnader och mellan olika kategorier av byggnader.

Dessa krav ska ta hänsyn till allmänna förhållanden när det gäller inomhusklimatet för att undvika möjliga negativa effekter såsom otillfredsställande ventilation liksom till lokala förhållanden och till byggnadens avsedda användning och ålder.

En medlemsstat ska inte vara skyldig att fastställa minikrav för energiprestanda som inte är kostnadseffektiva med hänsyn till den skattade ekonomiska livslängden.

Minimikraven för energiprestanda ska ses över med jämna mellanrum som inte får överstiga fem år, och ska vid behov uppdateras för att återspegla den tekniska utvecklingen inom bygg- och fastighetssektorn.

2.   Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa eller tillämpa de krav som avses i punkt 1 på följande kategorier av byggnader:

a)

Byggnader med officiellt skydd som del av en utvald miljö, eller på grund av deras särskilda arkitektoniska eller historiska värde, i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende.

b)

Byggnader som används för andakt och religiös verksamhet.

c)

Tillfälliga byggnader som ska användas två år eller kortare tid, industrianläggningar, verkstäder och jordbruksbyggnader med lågt energibehov som inte är avsedda som bostäder samt jordbruksbyggnader som inte är avsedda som bostäder och som används inom en sektor som omfattas av ett nationellt sektorsavtal om energiprestanda.

d)

Bostadshus som används eller är avsedda för användning antingen mindre än fyra månader per år eller under en begränsad del av året motsvarande en energianvändning som beräknas vara mindre än 25 % av vad som skulle vara fallet vid helårsanvändning.

e)

Fristående byggnader med en total användbar golvyta på mindre än 50 m2.

Artikel 5

Beräkning av kostnadsoptimala nivåerför minimikrav avseende energiprestanda

1.   Kommissionen ska genom delegerade akter i enlighet med artiklarna 23, 24 och 25 senast den 30 juni 2011 fastställa en ram för jämförbara metoder för beräkning av kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda för byggnader och byggnadselement.

Ramen för jämförbara metoder ska fastställas enligt bilaga III och göra åtskillnad mellan nya och befintliga byggnader och mellan olika kategorier av byggnader.

2.   Medlemsstater ska beräkna kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda med hjälp av ramen för jämförbara metoder som fastställts i enlighet med punkt 1 och relevanta parametrar, exempelvis klimatförhållanden och energiinfrastrukturens praktiska tillgänglighet, och jämföra resultaten av denna beräkning med gällande minimikrav avseende energiprestanda.

Medlemsstaterna ska rapportera till kommissionen alla indata och antaganden som använts för dessa beräkningar samt resultaten av dessa beräkningar. Rapporten får inkluderas i de handlingsplaner för energieffektivitet som avses i artikel 14.2 i direktiv 2006/32/EG. Medlemsstaterna ska överlämna dessa rapporter till kommissionen med jämna mellanrum som inte får överstiga fem år. Den första rapporten ska överlämnas senast den 30 juni 2012.

3.   Ifall resultaten av jämförelsen som utförts i enlighet med punkt 2 visar att de gällande minimikraven avseende energiprestanda är betydligt mindre energieffektiva än kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda ska den berörda medlemsstaten skriftligen för kommissionen motivera denna skillnad i den rapport som avses i punkt 2; i den utsträckning skillnaden inte kan motiveras, ska motiveringen åtföljas av en plan innehållande lämpliga åtgärder för att betydligt minska skillnaden senast vid tidpunkten för den översyn av kraven avseende energiprestanda som avses i artikel 4.1.

4.   Kommissionen ska offentliggöra en rapport om medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppnå kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda.

Artikel 6

Nya byggnader

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att nya byggnader motsvarar de minimikrav avseende energiprestanda som fastställs i enlighet med artikel 4.

I fråga om nya byggnader ska medlemsstaterna se till att den tekniska, miljömässiga och ekonomiska genomförbarheten bedöms och beaktas, innan byggandet inleds, för sådana högeffektiva alternativa system som anges nedan, om dessa är tillgängliga:

a)

Decentraliserade energiförsörjningssystem, som baseras på energi från förnybara energikällor.

b)

Kraftvärme.

c)

Fjärr/närvärme eller fjärr/närkyla, särskilt om den helt eller delvis baseras på energi från förnybara energikällor.

d)

Värmepumpar.

2.   Medlemsstaterna ska se till att analysen av alternativa system som avses i punkt 1 dokumenteras och står till förfogande för kontroll.

3.   Analysen av alternativa system får göras med avseende på enskilda byggnader eller grupper av byggnader eller för gemensamma typer av byggnader i samma område. Analysen av system för fjärrvärme och fjärrkylning får göras med avseende på alla byggnader som är anslutna till systemet i samma område.

Artikel 7

Befintliga byggnader

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när byggnader genomgår en större renovering, energiprestanda för byggnaden eller den renoverade delen av denna förbättras så att de uppfyller minimikrav avseende energiprestanda som ska fastställas i enlighet med artikel 4, i den mån det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart.

Kraven ska tillämpas på den renoverade byggnaden eller den renoverade byggnadsenheten i dess helhet. Kraven får dessutom, eller alternativt, tillämpas på de renoverade byggnadselementen.

Medlemsstaterna ska dessutom vidta nödvändiga åtgärder för att se till att energiprestanda för ett byggnadselement som utgör en del av ett klimatskal och som i betydande grad påverkar klimatskalets energiprestanda, när detta byggnadselement utrustas med nya delar eller byts ut, uppfyller minimikraven avseende energiprestanda, i den mån det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart.

Medlemsstaterna ska fastställa dessa minimikrav avseende energiprestanda i enlighet med artikel 4.

I fråga om byggnader som genomgår större renovering ska medlemsstaterna främja att sådana högeffektiva alternativa system som avses i artikel 6.1 övervägs och beaktas i den mån det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart.

Artikel 8

Byggnaders installationssystem

1.   För att optimera installationssystems energianvändning ska medlemsstaterna fastställa systemkrav avseende totala energiprestanda, korrekt installation samt lämplig dimensionering, justering och kontroll för installationssystem som är installerade i befintliga byggnader. Medlemsstaterna får även tillämpa dessa systemkrav på nya byggnader.

Systemkrav ska fastställas för nya installationssystem, för installationssystem som byts ut och för installationssystem som utrustas med nya delar, och ska tillämpas i den mån det är tekniskt, ekonomiskt och funktionellt genomförbart.

Systemkraven ska åtminstone omfatta

a)

värmesystem,

b)

varmvattensystem,

c)

luftkonditioneringssystem,

d)

stora ventilationssystem,

eller en kombination av sådana system.

2.   Medlemsstaterna ska, i enlighet med punkt 2 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (16) främja att system med smarta mätare införs när en byggnad uppförs eller genomgår större renovering. Medlemsstaterna får dessutom i lämpliga fall främja installation av aktiva styrsystem, till exempel automatiserings-, styr- och övervakningssystem som är avsedda att spara energi.

Artikel 9

Nära-nollenergibyggnader

1.   Medlemsstaterna ska se till att

a)

alla nya byggnader senast den 31 december 2020 är nära-nollenergibyggnader, och

b)

nya byggnader som används och ägs av offentliga myndigheter är nära-nollenergibyggnader efter den 31 december 2018.

Medlemsstaterna ska upprätta nationella planer för att öka antalet nära-nollenergibyggnader. Dessa nationella planer får innehålla differentierade mål beroende på byggnadskategori.

2.   Medlemsstaterna ska dessutom, genom att följa det bästa exemplet inom den offentliga sektorn, utforma politik och vidta åtgärder, t.ex. mål, för att stimulera att byggnader som renoveras omvandlas till nära nollenergibyggnader och ska informera kommissionen om detta i sina nationella planer enligt punkt 1.

3.   De nationella planerna ska bland annat innehålla följande:

a)

Medlemsstatens närmare praktiska tillämpning av definitionen av nära-nollenergibyggnader, som avspeglar nationella, regionala eller lokala förhållanden och där en numerisk indikator för primärenergianvändning i kWh/m2 och år ingår. De primärenergifaktorer som används för att fastställa primärenergianvändning får grundas på nationella eller regionala årsgenomsnittsvärden och får ta hänsyn till relevanta europeiska standarder.

b)

Etappmål för förbättrade energiprestanda för nya byggnader, senast 2015, i syfte att förbereda för genomförande av punkt 1.

c)

Information om politik och ekonomiska eller andra åtgärder som antagits i samband med punkterna 1 och 2 för att främja nära-nollenergibyggnader, inbegripet närmare uppgifter om nationella krav och åtgärder för användning av energi från förnybara energikällor i nya byggnader och i befintliga byggnader som genomgår större renovering inom ramen för artikel 13.4 i direktiv 2009/28/EG och artiklarna 6 och 7 i detta direktiv.

4.   Kommissionen ska utvärdera de nationella planer som avses i punkt 1, framför allt med avseende på att medlemsstaternas planerade åtgärder är adekvata i förhållande till målen för detta direktiv. Kommissionen, med vederbörligt beaktande av subsidiaritetsprincipen, får begära ytterligare specifika uppgifter om kraven i punkterna 1, 2 och 3. Den berörda medlemsstaten ska i så fall lägga fram de begärda uppgifterna eller föreslå ändringar inom nio månader från och med kommissionens begäran. Kommissionen får efter att ha utvärderat detta utfärda en rekommendation.

5.   Kommissionen ska senast den 31 december 2012 och därefter vart tredje år offentliggöra en rapport om medlemsstaternas framsteg när det gäller att öka antalet nära-nollenergibyggnader. På grundval av den rapporten ska kommissionen utarbeta en handlingsplan och, vid behov, föreslå åtgärder för att öka antalet sådana byggnader samt främja bästa praxis för kostnadseffektiv omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader.

6.   Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa kraven i punkt 1 a och b i specifika och berättigade fall där kostnadsnyttoanalysen, med hänsyn till byggnadens ekonomiska livslängd, är negativ. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om principerna i det relevanta lagstiftningssystemet.

Artikel 10

Ekonomiska incitament och marknadshinder

1.   Med hänsyn till betydelsen av att tillhandahålla lämplig finansiering och andra instrument för att driva på förbättring av byggnaders energiprestanda och övergången till nära-nollenergibyggnader ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att ta ställning till de mest relevanta av dessa instrument mot bakgrund av de nationella förhållandena.

2.   Senast den 30 juni 2011 ska medlemsstaterna utarbeta en förteckning över andra redan införda och, i lämpliga fall, föreslagna åtgärder och instrument, inbegripet dem som är av ekonomisk karaktär, än dem som krävs enligt detta direktiv, vilka främjar målen för detta direktiv.

Medlemsstaterna ska uppdatera denna förteckning vart tredje år. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om dessa förteckningar, vilket de får göra genom ta med dem i de handlingsplaner för energieffektivitet som avses i artikel 14.2 i direktiv 2006/32/EG.

3.   Kommissionen ska undersöka effektiviteten hos de förtecknade befintliga och föreslagna åtgärder som avses i punkt 2 samt relevanta unionsinstrument, för att stödja genomförandet av detta direktiv. På grundval av den undersökningen, och med vederbörligt beaktande av subsidiaritetsprincipen, kan kommissionen ge råd eller rekommendationer när det gäller särskilda nationella system och samordning med unionens finansinstitut och internationella finansinstitut. Kommissionen kan låta denna undersökning och eventuella råd eller rekommendationer ingå i sin rapport om de handlingsplaner för energieffektivitet som avses i artikel 14.5 i direktiv 2006/32/EG.

4.   Kommissionen ska, i förekommande fall, på medlemsstaternas begäran bistå med att upprätta nationella eller regionala program för finansiellt stöd i syfte att öka energieffektiviteten i byggnader, särskilt i befintliga byggnader, genom att stödja utbyte av bästa praxis mellan ansvariga nationella eller regionala myndigheter eller organ.

5.   För att förbättra finansieringen till stöd för genomförandet av detta direktiv och med vederbörligt beaktande av subsidiaritetsprincipen, ska kommissionen, helst senast 2011, lägga fram en analys, särskilt om

a)

effektiviteten, lämpligheten av nivån för och det faktiska utnyttjandet av beloppet för de strukturfonder och de ramprogram som använts för att öka energieffektiviteten i byggnader, framför allt i bostäder,

b)

effektiviteten i utnyttjandet av medel från EIB och andra offentliga finansieringsinstitutioner,

c)

samordningen av unionens finansiering och nationell finansiering och andra former av stöd som kan fungera som en hävstång för att stimulera investeringar i energieffektivitet och lämpligheten av sådana medel för att uppnå unionens mål.

På grundval av den analysen och i enlighet med den fleråriga budgetramen, kan kommissionen därefter, om den anser det lämpligt, lägga fram förslag till unionsinstrument för Europaparlamentet och rådet.

6.   Medlemsstaterna ska beakta energiprestandans kostnadsoptimala nivåer när incitament ges för konstruktion eller större renovering av byggnader.

7.   Bestämmelserna i detta direktiv ska inte hindra medlemsstaterna från att tillhandahålla incitament för nya byggnader, renovering eller element av byggnader som går utöver de kostnadsoptimala nivåerna.

Artikel 11

Energicertifikat

1.   Medlemsstaterna ska fastställa de åtgärder som är nödvändiga för att upprätta ett system för certifiering av byggnaders energiprestanda. Energicertifikatet ska innehålla byggnadens energiprestanda och referensvärden, såsom minimikrav avseende energiprestanda, så att ägare av eller hyresgäster i byggnaden eller delar av denna kan jämföra och bedöma dess energiprestanda.

Energicertifikatet kan innehålla ytterligare uppgifter såsom den årliga energianvändningen i andra byggnader än bostäder och andelen energi från förnybara energikällor i den totala energianvändningen.

2.   Energicertifikatet ska innehålla rekommendationer för hur energiprestanda för en byggnad eller en byggnadsenhet kan förbättras kostnadsoptimalt eller kostnadseffektivt, såvida det inte saknas en rimlig förbättringspotential i jämförelse med de gällande kraven på energiprestanda.

De rekommendationer som ingår i energicertifikatet ska omfatta

a)

åtgärder som vidtas i samband med en större renovering av klimatskalet eller av byggnadens installationssystem, och

b)

åtgärder för enskilda element av en byggnad, utan samband med en större renovering av klimatskalet eller av byggnadens installationssystem.

3.   De rekommendationer som ingår i energicertifikatet ska vara tekniskt genomförbara för byggnaden i fråga och kan innehålla en uppskattning av återbetalningsperioder eller kostnader och intäkter under dess ekonomiska livscykel.

4.   Energicertifikatet ska ge en indikation om var ägaren eller hyresgästen kan erhålla mer detaljerad information, inbegripet kostnadseffektivitet, om de rekommendationer som ges i energicertifikatet. Utvärderingen av kostnadseffektiviteten ska grundas på en uppsättning standardvillkor, exempelvis bedömningen av energibesparingar, underliggande energipriser och en preliminär kostnadsberäkning. Dessutom ska det innehålla information om de åtgärder som ska vidtas för att genomföra rekommendationerna. Övriga uppgifter om närliggande områden, såsom energibesiktningar, ekonomiska eller andra incitament och finansieringsmöjligheter kan också lämnas till ägaren eller hyresgästen.

5.   Med förbehåll för nationella bestämmelser ska medlemsstaterna uppmuntra de offentliga myndigheterna att beakta den ledande roll som de bör spela när det gäller byggnaders energiprestanda, bland annat genom att genomföra rekommendationerna i energicertifikat som utfärdas för byggnader som ägs av dem under certifikatets giltighetstid.

6.   Utfärdande av certifikat för byggnadsenheter får grunda sig på

a)

en gemensam certifiering för hela byggnaden, eller

b)

bedömningen av en annan representativ byggnadsenhet med samma energirelevanta egenskaper i samma byggnadskomplex.

7.   Utfärdande av certifikat för enfamiljshus får grunda sig på bedömningen av en annan representativ byggnad med liknande utformning och storlek och med liknande egenskaper i fråga om faktiska energiprestanda om sådan överensstämmelse kan garanteras av den expert som utfärdar energicertifikatet.

8.   Energicertifikatets giltighetstid får inte överskrida 10 år.

9.   Kommissionen ska senast 2011 i samråd med berörda sektorer, anta ett frivilligt gemensamt certifieringssystem för Europeiska unionen för energiprestanda i andra byggnader än bostäder. Denna åtgärd ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 26.2. Medlemsstaterna uppmanas att erkänna eller använda systemet, eller att använda en del av detta genom att anpassa det till nationella förhållanden.

Artikel 12

Utfärdande av energicertifikat

1.   Medlemsstaterna ska se till att ett energicertifikat utfärdas för

a)

byggnader eller byggnadsenheter som konstrueras, säljs eller hyrs ut och

b)

byggnader där en total användbar golvyta på över 500 m2 utnyttjas av en offentlig myndighet och ofta besöks av allmänheten. Den … (17) ska detta tröskelvärde på 500 m2 sänkas till 250 m2.

Kravet på att utfärda ett energicertifikat gäller inte när ett certifikat, som utfärdats i enlighet med antingen direktiv 2002/91/EG eller det här direktivet för den berörda byggnaden eller byggnadsenheten, finns tillgängligt och är giltigt.

2.   Medlemsstaterna ska kräva att ett energicertifikat visas för den presumtive hyresgästen eller köparen och överlämnas till köparen eller den nya hyresgästen, när byggnader eller byggnadsenheter byggs, säljs eller hyrs ut.

3.   Om en byggnad säljs eller hyrs ut innan den är byggd får medlemsstaterna som ett undantag från punkterna1 och 2 kräva att säljaren gör en bedömning av dess framtida energiprestanda. I detta fall ska energicertifikatet utfärdas senast när byggnaden är färdigbyggd.

4.   Medlemsstaterna ska kräva att när

byggnader som har ett energicertifikat,

byggnadsenheter i en byggnad som har ett energicertifikat, och

byggnadsenheter som har ett energicertifikat

bjuds ut till försäljning eller uthyrning, ska energiprestandaindikatorn på energicertifikatet för byggnaden eller, i förekommande fall, byggnadsenheten anges i annonseringen i kommersiella medier.

5.   Bestämmelserna i denna artikel ska genomföras i enlighet med tillämpliga nationella regler om gemensamt ägande eller gemensam egendom.

6.   Medlemsstaterna får göra undantag från tillämpningen av punkterna 1, 2, 4 och 5 i den här artikeln för de kategorier av byggnader som anges i artikel 4.2.

7.   De eventuella effekter som energicertifikaten i förekommande fall kan ha när det gäller rättsliga förfaranden ska beslutas i enlighet med nationella bestämmelser.

Artikel 13

Uppvisande av energicertifikat

1.   Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att se till att energicertifikatet visas på en framträdande plats som är klart synlig för allmänheten om en total användbar golvyta på över 500 m2 i en byggnad för vilken ett energicertifikat har utfärdats i enlighet med artikel 12.1, utnyttjas av offentliga myndigheter och ofta besöks av allmänheten.

Den … (18) ska tröskelvärdet på 500 m2 sänkas till 250 m2.

2.   Medlemsstaterna ska kräva att energicertifikatet visas på en framträdande plats som är klart synlig för allmänheten om en total användbar golvyta på över 500 m2 i en byggnad, för vilken ett energicertifikat har utfärdats i enlighet med artikel 12.1, ofta besöks av allmänheten.

3.   Bestämmelserna i denna artikel omfattar inte någon skyldighet att uppvisa de rekommendationer som ingår i energicertifikatet.

Artikel 14

Inspektion av värmesystem

1.   Medlemsstaterna ska fastställa nödvändiga åtgärder för regelbunden inspektion av tillgängliga delar av system som används för uppvärmning av byggnader, såsom värmegeneratorer, kontrollsystem och cirkulationspump(ar), med pannor med en nominell effekt för uppvärmning av lokaler på mer än 20 kW. Inspektionen ska innehålla en bedömning av värmepannans effektivitet samt pannans dimensionering i förhållande till byggnadens värmebehov. Bedömningen av pannans storlek behöver inte upprepas så länge inga ändringar har gjorts av värmesystemet eller när det gäller byggnadens värmebehov under tiden.

Medlemsstaterna får minska frekvensen av sådana inspektioner eller förenkla dem på lämpligt sätt om det finns elektronisk övervakning och ett elektroniskt kontrollsystem.

2.   Medlemsstaterna får fastställa olika tidsintervall för inspektioner beroende på värmesystemets typ och nominella effekt med beaktande av kostnaderna för inspektionen av värmesystemet och av de uppskattade besparingarna i fråga om energikostnader som inspektionen kan leda till.

3.   Värmesystem som har värmepannor med en nominell effekt på över 100 kW ska inspekteras åtminstone vartannat år.

För värmepannor som eldas med gas kan denna period utsträckas till fyra år.

4.   Som ett alternativ till punkterna 1, 2 och 3 får medlemsstaterna välja att vidta åtgärder för att säkerställa att råd ges till användare om utbyte av värmepannor, andra förändringar i värmesystemet och alternativa lösningar för att bedöma värmepannans effektivitet samt huruvida den är av lämplig storlek. Den totala verkan av ett sådant tillvägagångssätt ska motsvara verkan av bestämmelserna i punkterna 1, 2 och 3.

När medlemsstater väljer att tillämpa de åtgärder som avses i första stycket, ska de senast den 30 juni 2011 översända en rapport till kommissionen där likvärdigheten mellan dessa åtgärder och de åtgärder som avses i punkterna 1, 2 och 3 i den här artikeln bedöms. Medlemsstaterna ska lämna sådana rapporter till kommissionen vart tredje år. Rapporterna får inkluderas i de handlingsplaner för energieffektivitet som avses i artikel 14.2 i direktiv 2006/32/EG.

5.   När kommissionen har från en medlemsstat har fått den nationella rapporten om tillämpningen av det alternativ som beskrivs i punkt 4, får den begära ytterligare specificerad information avseende kraven på och likvärdigheten av de åtgärder som fastställs i den punkten. I det fallet ska den berörda medlemsstaten lägga fram den begärda informationen eller föreslå ändringar inom nio månader.

Artikel 15

Inspektion av luftkonditioneringssystem

1.   Medlemsstaterna ska fastställa nödvändiga åtgärder för regelbunden inspektion av de tillgängliga delarna av luftkonditioneringssystem med en nominell effekt på mer än 12 kW. Inspektionen ska innefatta en bedömning av luftkonditioneringens effektivitet samt luftkonditioneringens dimension i förhållande till byggnadens kylbehov. Bedömningen av dimensionen behöver inte göras om så länge inte ändringar gjorts i luftkonditioneringssystemet eller med avseende på kylkraven i byggnaden under tiden.

Medlemsstaterna får i förekommande fall öka tidsintervallen mellan dessa inspektioner eller göra dem mindre ingående, om ett elektroniskt övervaknings-, styr- och reglersystem har installerats.

2.   Medlemsstaterna får fastställa olika tidsintervall för inspektioner beroende på luftkonditioneringssystemets typ och nominella effekt, och samtidigt ta hänsyn till kostnaderna för inspektionen av luftkonditioneringssystemet och till de uppskattade besparingarna i fråga om energikostnader som inspektionen kan leda till.

3.   Medlemsstaterna ska när de fastställer de åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 i den här artikeln se till att inspektionerna, så långt det är ekonomiskt och tekniskt genomförbart, genomförs i enlighet med den inspektion av uppvärmningssystem och andra tekniska system som avses i artikel 14 i detta direktiv och den inspektion av läckage som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 842/2006 av den 17 maj 2006 om vissa fluorerade växthusgaser (19).

4.   Som ett alternativ till punkterna 1, 2 och 3 får medlemsstaterna välja att vidta åtgärder för att säkerställa att råd ges till användare om utbyte eller andra modifieringar av luftkonditioneringssystem, vilket kan inbegripa inspektioner för att bedöma systemens effektivitet och lämpliga storlek. De totala effekterna av ett sådant tillvägagångssätt ska motsvara effekterna av bestämmelserna i punkterna 1, 2 och 3.

När medlemsstaterna tillämpar de åtgärder som avses i första stycket ska de senast den 30 juni 2011 lägga fram en rapport för kommissionen vilken visar att dessa åtgärder är likvärdiga med de åtgärder som avses i punkterna 1, 2 och 3 i den här artikeln. Medlemsstaterna ska lämna sådana rapporter till kommissionen vart tredje år. Rapporterna får inkluderas i de handlingsplaner för energieffektivitet som avses i artikel 14.2 i direktiv 2006/32/EG.

5.   När kommissionen från en medlemsstat har fått den nationella rapporten om tillämpningen av det alternativ som beskrivs i punkt 4, får den begära ytterligare specificerad information avseende kraven i och likvärdigheten med de bestämmelser som fastställs i den punkten. I det fallet ska den berörda medlemsstaten lägga fram den begärda informationen eller föreslå ändringar inom nio månader.

Artikel 16

Rapporter om inspektion av värme- och luftkonditioneringssystem

1.   En inspektionsrapport ska utfärdas efter varje inspektion av ett värme- eller luftkonditioneringssystem. Inspektionsrapporten ska innehålla resultatet av inspektionen som utförts i enlighet med artikel 14 eller 15 och inbegripa rekommendationer för kostnadseffektiva förbättringar av det inspekterade systemets energiprestanda.

Rekommendationerna får grundas på en jämförelse av energiprestanda för det inspekterade systemet i förhållande till energiprestanda för det bästa tillgängliga och genomförbara systemet och ett system av liknande typ för vilket alla relevanta komponenter uppnår den energiprestandanivå som krävs i tillämplig lagstiftning.

2.   Inspektionsrapporten ska överlämnas till ägaren av eller hyresgästen i byggnaden.

Artikel 17

Oberoende experter

Medlemsstaterna ska se till att certifieringen av energiprestanda för byggnader och inspektionen av värmesystem och luftkonditioneringssystem utförs på ett oberoende sätt av kvalificerade och/eller auktoriserade experter, oavsett om dessa arbetar som egenföretagare eller är anställda av offentliga organ eller privata företag.

Experter ska auktoriseras med beaktande av deras kompetens.

Medlemsstaterna ska offentliggöra information om utbildning och auktorisering. Medlemsstaterna ska se till att det offentliggörs antingen regelbundet uppdaterade förteckningar av kvalificerade och/eller auktoriserade experter eller regelbundet uppdaterade förteckningar över auktoriserade företag som erbjuder sådana experters tjänster.

Artikel 18

Oberoende kontrollsystem

1.   Medlemsstaterna ska se till att det inrättas oberoende kontrollsystem i enlighet med bilaga II för energicertifikat och rapporter om inspektion av värme- och luftkonditioneringssystem. Medlemsstaterna får införa separata system för kontroll av energicertifikaten och inspektionsrapporter om värme- och luftkonditioneringssystem.

2.   Medlemsstaterna får delegera ansvaret för genomförandet av de oberoende kontrollsystemen.

Om medlemsstaterna beslutar att göra detta, ska de säkerställa att de oberoende kontrollsystemen genomförs i överensstämmelse med bilaga II.

3.   Medlemsstaterna ska kräva att de energicertifikat och inspektionsrapporter som avses i punkt 1 på begäran görs tillgängliga för behöriga myndigheter eller för organ.

Artikel 19

Översyn

Kommissionen ska, biträdd av den kommitté som inrättas genom artikel 26, utvärdera detta direktiv senast den 1 januari 2017 mot bakgrund av erfarenheterna av dess tillämpning och de framsteg som gjorts samt vid behov lägga fram förslag.

Artikel 20

Information

1.   Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att informera ägare av eller hyresgäster i byggnader eller byggnadsenheter om de olika metoder som bidrar till förbättrad energiprestanda.

2.   Medlemsstaterna ska i synnerhet ge ägarna av eller hyresgästerna i byggnader information om energicertifikat och inspektionsrapporter, om deras syfte och mål, om kostnadseffektiva sätt att förbättra byggnadens energiprestanda och, vid behov, om tillgängliga finansiella instrument för att förbättra byggnadens energiprestanda.

För de ändamål som avses i punkt 1 och första stycket i denna punkt ska kommissionen på medlemsstaternas begäran biträda medlemsstaterna vid organiserandet av informationskampanjer, som kan handhas i unionsprogram.

3.   Medlemsstaterna ska se till att lämplig vägledning och utbildning görs tillgänglig för dem som ansvarar för att genomföra detta direktiv. Denna vägledning och utbildning ska särskilt behandla vikten av bättre energiprestanda och göra det möjligt att bedöma den optimala kombinationen av bättre energieffektivitet, användning av energi från förnybara energikällor och användning av fjärrvärme och fjärrkylning i samband med att industri- och bostadsområden planeras, utformas, byggs och renoveras.

4.   Kommissionen uppmanas att fortlöpande förbättra sina informationstjänster, särskilt den webbplats som inrättats som en europeisk portal för energieffektivitet i byggnader och som vänder sig till medborgare, yrkesverksamma och myndigheter, för att bistå medlemsstaterna i deras insatser för information och medvetandehöjning. Information på denna webbplats kan innehålla länkar till relevant unionslagstiftning samt nationell, regional och lokal lagstiftning, länkar till Europa-webbplatser som visar de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet, länkar till tillgängliga finansiella instrument, samt exempel på bästa praxis på nationell, regional och lokal nivå. Inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden ska kommissionen fortsätta och ytterligare intensifiera sina informationstjänster med syftet att underlätta användningen av tillgängliga medel genom att bistå och informera intressenter, inklusive nationella, regionala och lokala myndigheter, om finansieringsmöjligheter, med hänsyn tagen till de senaste förändringarna på lagstiftningsområdet.

Artikel 21

Samråd

I syfte att underlätta att direktivet genomförs på ett effektivt sätt ska medlemsstaterna samråda med de berörda intressenterna, inklusive regionala och lokala myndigheter, i enlighet med gällande nationell lagstiftning och i förekommande fall. Sådant samråd är av särskild vikt för tillämpningen av artiklarna 9 och 20.

Artikel 22

Anpassning av bilaga I till den tekniska utvecklingen

Kommissionen ska anpassa punkterna 3 och 4 i bilaga I till den tekniska utvecklingen genom delegerade akter i enlighet med artiklarna 23, 24 och 25.

Artikel 23

Utövande av delegering

1.   Befogenhet att anta de delegerade akter som avses i artikel 22 ska ges till kommissionen för en period på fem år från den … (20). Kommissionen ska utarbeta en rapport om de delegerade befogenheterna senast sex månader innan perioden på fem år löpt ut. Delegeringen av befogenhet ska automatiskt förlängas med perioder av samma längd, om den inte återkallas av Europaparlamentet eller rådet i enlighet med artikel 24.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av tidsfristen som avses i artikel 5.1, ska kommissionen ha befogenhet att anta de delegerade akter som avses i artikel 5 till och med den 30 juni 2012.

3.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska kommissionen samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

4.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i artiklarna 24 och 25.

Artikel 24

Återkallande av delegering

1.   Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 5 och 22 får återkallas av Europaparlamentet eller rådet.

2.   Den institution som har inlett ett internt förfarande för att besluta huruvida en delegering av befogenhet ska återkallas ska sträva efter att informera den andra institutionen och kommissionen i rimlig tid innan det slutliga beslutet fattas, och ange vilka delegerade befogenheter som kan komma att återkallas samt de eventuella skälen för detta.

3.   Beslutet om återkallande innebär att delegeringen av de befogenheter som anges i beslutet upphör att gälla. Det får verkan omedelbart eller, eller vid ett senare, i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan trätt i kraft. Det ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 25

Invändningar mot delegerade akter

1.   Europaparlamentet eller rådet får invända mot en delegerad akt inom en period på två månader från delgivningsdagen.

På Europaparlamentets eller rådets initiativ får denna period förlängas med två månader.

2.   Om varken Europaparlamentet eller rådet vid utgången av denna period har invänt mot den delegerade akten ska den offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft den dag som anges i den.

Den delegerade akten får offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och träda i kraft före utgången av denna period om både Europaparlamentet och rådet har underrättat kommissionen om att de har beslutat att inte göra invändningar.

3.   Om Europaparlamentet eller rådet invänder mot en delegerad akt ska den inte träda i kraft. Den institution som invänder mot den delegerade akten ska ange skälen för detta.

Artikel 26

Kommittéförfarande

1.   Kommissionen ska biträdas av en kommitté.

2.   När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 27

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den … (21) och alla senare ändringar som gäller dem.

Artikel 28

Införlivande

1.   Medlemsstaterna ska senast den … (22) anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artiklarna 2–18, 20 och 27.

När det gäller artiklarna 2, 3, 9, 11, 12, 13, 17, 18, 20 och 24 ska de tillämpa dessa bestämmelser senast från och med den … (23).

När det gäller artiklarna 4, 5, 6, 7,8, 14, 15 och16 ska de tillämpa dessa bestämmelser på byggnader som utnyttjas av offentliga myndigheter senast från och med den … (23) och på andra byggnader senast från och med den … (24).

De kan skjuta upp tillämpningen av artikel 12.1 och 12.2 för enstaka byggnadsenheter som hyrs ut, fram till den 31 december 2015. Detta ska dock inte att resultera i att färre certifikat utfärdas än vad som skulle ha varit fallet enligt tillämpningen av nuvarande direktiv 2002/91/EG i den berörda medlemsstaten.

När en medlemsstat antar bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. De ska även innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till direktiv 2002/91/EG ska anses som hänvisningar till det här direktivet. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 29

Upphävande

Direktiv 2002/91/EG, i dess lydelse enligt den förordning som anges i bilaga IV del A, ska upphöra att gälla från och med den 1 februari 2012, dock utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller de tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning av det direktiv som anges i bilaga IV del B.

Hänvisningar till direktiv 2002/91/EG ska anses som hänvisningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga V.

Artikel 30

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 31

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i ….

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

På rådets vägnar

Ordförande


(1)  EUT C 277, 17.11.2009, s. 75.

(2)  EUT C 200, 25.8.2009, s. 41.

(3)  Europaparlamentets ståndpunkt av den 23 april 2009 (ännu ej offentliggjord i EUT), rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den … (ännu ej offentliggjord i EUT), Europaparlamentets ståndpunkt av den … (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den …

(4)  EGT L 1, 4.1.2003, s. 65.

(5)  Se bilaga IV del A.

(6)  EUT L 140, 5.6.2009, s. 136.

(7)  EUT L 140, 5.6.2009, s. 16.

(8)  EUT L 285, 31.10.2009, s. 10.

(9)  Se sidan 17 i detta nummer av EUT.

(10)  EUT L 210, 31.7.2006, s. 1.

(11)  EUT L 116, 9.5.2009, s. 18.

(12)  EUT L 114, 27.4.2006, s. 64.

(13)  EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

(14)  EUT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(15)  EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

(16)  EUT L 211, 14.8.2009, s. 55.

(17)  EUT: Fem år efter dagen för detta direktivs ikraftträdande.

(18)  Fem år efter dagen för detta direktivs ikraftträdande.

(19)  EUT L 161, 14.6.2006, s. 1.

(20)  Vänligen inför den dag då detta direktiv träder i kraft.

(21)  Två år och sex månader efter detta direktivs ikraftträdande.

(22)  Två år efter dagen för detta direktivs ikraftträdande.

(23)  Två år och sex månader efter detta direktivs ikraftträdande.

(24)  Tre år efter detta direktivs ikraftträdande.


BILAGA I

Gemensam allmän ram för beräkning av byggnaders energiprestanda

(som det hänvisas till i artikel 3)

1.

En byggnads energiprestanda ska bestämmas på grundval av den beräknade eller faktiska energi som förbrukas för att uppfylla olika behov som är knutna till normalt bruk av byggnaden och ska avspegla energibehoven för uppvärmning och kylning (energi som behövs för att undvika alltför kraftig uppvärmning) för att bibehålla de temperaturförhållanden som byggnaden är avsedd för och hushållens behov av varmvatten.

2.

En byggnads energiprestanda ska uttryckas klart och tydligt och ska inkludera en energiprestandaindikator och en numerisk indikator för primärenergianvändning, grundad på primärenergifaktorer per energibärare, som kan bygga på nationella eller regionala viktade årsmedelvärden eller ett särskilt värde för lokal produktion.

Metoden för beräkning av byggnaders energiprestanda bör ta hänsyn till europeiska standarder och ska vara förenlig med den tillämpliga unionslagstiftningen, inklusive direktiv 2009/28/EG.

3.

Metoden ska fastställas med beaktande av åtminstone följande faktorer:

a)

Följande faktiska termiska egenskaper hos byggnaden inbegripet dess mellanväggar:

i)

Termisk kapacitet.

ii)

Isolering.

iii)

Passiv uppvärmning.

iv)

Kylelement.

v)

Köldbryggor.

b)

Värmeanläggningar och varmvattenförsörjning, inbegripet deras isoleringsegenskaper.

c)

Luftkonditioneringsanläggningar.

d)

Naturlig och mekanisk ventilation, vilket kan inbegripa lufttäthet.

e)

Inbyggda belysningsinstallationer (huvudsakligen i den sektor som inte är avsedd för bostadsändamål).

f)

Utformning, placering och orientering av byggnaden, inklusive utomhusklimat.

g)

Passiva solvärmesystem och solskydd.

h)

Förhållanden avseende inomhusklimatet, inklusive planerat inomhusklimat.

i)

Internlaster.

4.

Positiv påverkan av följande aspekter ska tas med i beräkningen i tillämpliga fall:

a)

Lokal solexponering, aktiva solvärmesystem och andra värme- eller elsystem som baseras på energi från förnybara energikällor.

b)

El från kraftvärme.

c)

Fjärr-/närvärmesystem och fjärr-/närkylsystem.

d)

Naturligt ljus.

5.

I syfte att användas i beräkningen bör byggnader delas in i följande kategorier:

a)

Enfamiljshus av olika typer.

b)

Flerfamiljshus.

c)

Kontor.

d)

Utbildningsanstalter.

e)

Sjukhus.

f)

Hotell och restauranger.

g)

Idrottsanläggningar.

h)

Byggnader för parti- och detaljhandel.

i)

Andra typer av energianvändande byggnader.


BILAGA II

Oberoende kontrollsystem för energicertifikat och inspektionsrapporter

1.

De behöriga myndigheterna, eller de organ till vilka de behöriga myndigheterna har delegerat ansvaret för genomförandet av det oberoende kontrollsystemet, ska göra ett slumpvis urval av åtminstone en statistiskt signifikant procentandel av alla energicertifikat som utfärdas årligen och kontrollera certifikaten.

Kontrollen ska grundas på de alternativ som anges nedan eller på likvärdiga åtgärder:

a)

Validitetskontroll av indata som använts för utfärdandet av energicertifikatet för byggnaden, och de resultat som anges i certifikatet.

b)

Kontroll av indata och kontroll av resultaten i energicertifikatet, inbegripet de rekommendationer som ges.

c)

Fullständig kontroll av indata som används för utfärdandet av energicertifikatet för byggnaden, fullständig kontroll av de resultat som anges i certifikatet, inbegripet de rekommendationer som ges, och besök på plats i byggnaden, om möjligt, för att kontrollera överensstämmelsen mellan specifikationer som anges i energicertifikatet och den certifierade byggnaden.

2.

De behöriga myndigheterna, eller de organ till vilka de behöriga myndigheterna har delegerat ansvaret för genomförandet av det oberoende kontrollsystemet, ska göra ett slumpvis urval av åtminstone en statistiskt signifikant procentandel av alla inspektionsrapporter som utfärdas årligen och kontrollera dessa.


BILAGA III

Ram för jämförbara metoder för fastställande av kostnadsoptimala nivåer för krav på byggnaders och byggnadselements energiprestanda

Ramen för jämförbara metoder ska möjliggöra för medlemsstater att bestämma energiprestanda för byggnader och byggnadselement, och ekonomiska aspekter av åtgärder i samband med energiprestanda samt att koppla samman dessa för att kunna finna den kostnadsoptimala nivån.

Ramen för jämförbara metoder ska åtföljas av riktlinjer som visar hur denna ram ska tillämpas för beräkning av kostnadsoptimala prestandanivåer.

Ramen för jämförbara metoder ska möjliggöra beaktande av användningsmönster, utomhusklimat, investeringskostnader, byggnadskategori, underhålls- och driftskostnader (inklusive energikostnader och besparingar), eventuella intäkter från producerad energi och eventuella bortskaffningskostnader. Den bör utgå från tillämpliga europeiska standarder som gäller för detta direktiv.

Kommissionen ska även tillhandahålla

riktlinjer som åtföljer ramen för jämförbara metoder; dessa riktlinjer kommer att möjliggöra för medlemsstaterna att vidta åtgärderna i förteckningen nedan,

information om energiprisets beräknade utveckling på lång sikt.

För medlemsstaternas tillämpning av ramen för jämförbara metoder ska allmänna villkor i form av parametrar fastställas på medlemsstatsnivå.

Ramen för jämförbara metoder ska kräva av medlemsstaterna att de

definierar referensbyggnader som kännetecknas av och som är representativa när det gäller deras funktionalitet och geografiska belägenhet, inklusive inomhus- och utomhusklimat. Bland referensbyggnaderna ska det finnas såväl bostadshus som andra byggnader, såväl nya som sådana som fanns sedan tidigare,

fastställa energieffektivitetsåtgärder som ska utvärderas för referensbyggnaderna. Det kan röra sig om åtgärder för enskilda byggnader i deras helhet, för enskilda byggnadselement, eller för en kombination av byggnadselement,

bedöma referensbyggnadernas slutliga och primära energibehov och referensbyggnader där de definierade energieffektivitetsåtgärderna tillämpas,

beräkna kostnaderna (dvs. avkastningsvärdet) av energieffektivitetsåtgärderna (som avses i den andra strecksatsen) under den förväntade ekonomiska livscykeln tillämpade på referensbyggnaderna (som anges i den första strecksatsen) genom tillämpning av principerna för ramen för jämförbara metoder.

Genom att beräkna energieffektivitetskostnaderna under den förväntade ekonomiska livscykeln kan medlemsstaterna bedöma kostnadseffektiviteten med minimikrav avseende energiprestanda på olika nivåer. Det blir härigenom möjligt att bestämma kostnadsoptimala nivåer för krav på energiprestanda.


BILAGA IV

DEL A

Upphävt direktiv och efterföljande ändringar

(som det hänvisas till i artikel 29)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG (EGT L 1, 4.1.2003, s. 65)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 (EUT L 311, 21.11.2008, s. 1)

Endast punkt 9.9 i bilagan

DEL B

Tidsfrister för införlivande med nationell lagstiftning och tillämpning

(som det hänvisas till i artikel 29)

Direktiv

Tidsfrist för införlivande

Datum för tillämpning

2002/91/EG

4 januari 2006

4 januari 2009 endast vad gäller artiklarna 7, 8 och 9


BILAGA V

Jämförelsetabell

Direktiv 2002/91/EG

Detta direktiv

Artikel 1

Artikel 1

Artikel 2.1

Artikel 2.1

Artikel 2.2 och 2.3

Artikel 2.2 och bilaga

Artikel 2.4 och bilaga I

Artikel 2.5, 2.6, 2.7, 2.8, 2.9, 2.10 och 2.11

Artikel 2.3

Artikel 2.12

Artikel 2.4

Artikel 2.13

Artikel 2.14

Artikel 2.5

Artikel 2.15

Artikel 2.6

Artikel 2.16

Artikel 2.7

Artikel 2.17

Artikel 2.8

Artikel 2.18

Artikel 2.19

Artikel 3

Artikel 3 och bilaga I

Artikel 4.1

Artikel 4.1

Artikel 4.2

Artikel 4.3

Artikel 4.2

Artikel 5

Artikel 5

Artikel 6.1

Artikel 6.2 och 6.3

Artikel 6

Artikel 7

Artiklarna 8, 9 och 10

Artikel 7.1 första stycket

Artiklarna 11.8 och 12.2

Artikel 7.1 andra stycket

Artikel 11.6

Artikel 7.1 tredje stycket

Artikel 12.6

Artikel 7.2

Artikel 11.1 och 11.2

Artikel 11.3, 11.4, 11.5, 11.7 och 11.9

Artikel 12.1, 12.3, 12.4, 12.5 och 12.7

Artikel 7.3

Artikel 13.1 och 13.3

Artikel 13.2

Artikel 8 a

Artikel 14.1 och 14.3

Artikel 14.2

Artikel 8 b

Artikel 14.4

Artikel 14.5

Artikel 9

Artikel 15.1

Artikel 15.2, 15.3, 15.4 och 15.5

Artikel 16

Artikel 10

Artikel 17

Artikel 18

Artikel 11 inledningsfrasen

Artikel 19

Artikel 11 a och b

Artikel 12

Artikel 20.1 och 20.2 andra stycket

Artikel 20.2 första stycket och artikel 20.3 och 20.4

Artikel 21

Artikel 13

Artikel 22

 

Artiklarna 23, 24 och 25

Artikel 14.1

Artikel 26.1

Artikel 14.2 och 14.3

Artikel 26.2 och 26.3

Artikel 27

Artikel 15.1

Artikel 28

Artikel 15.2

Artikel 29

Artikel 16

Artikel 30

Artikel 17

Artikel 31

Bilaga

Bilaga I

Bilagorna II–V


RÅDETS MOTIVERING

I.   INLEDNING

1.

Den 19 november 2008 lade Europeiska kommissionen fram det ovannämnda förslaget för rådet och Europaparlamentet (1).

2.

Europaparlamentet antog sitt yttrande vid första behandlingen den 23 april 2009 och godkände då 107 ändringar (2).

3.

Regionkommittén antog sitt yttrande den 21 april 2009.

4.

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén antog sitt yttrande den 14 maj 2009 (3).

5.

Den 14 april 2010 antog rådet sin ståndpunkt vid första behandlingen i enlighet med artikel 294 i EUF-fördraget.

II.   FÖRSLAGETS SYFTE

Detta förslag utgör tillsammans med två andra förslag (4) en del av det energieffektivitetspaket som kommissionen lade fram i november 2008.

Förslaget syftar till att ytterligare öka byggnadernas energieffektivitet i EU mot bakgrund av EU:s klimat- och energipolitiska mål för 2020 när det gäller växthusgasutsläpp, andelen energi från förnybara energikällor och energibesparingar samt en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Syftet med detta förslag är sålunda att förtydliga, stärka och utvidga tillämpningsområdet för nuvarande direktiv 2002/91/EG samt att minska de stora skillnaderna mellan medlemsstaternas praxis på detta område. Direktivets bestämmelser rör olika regleringsinstrument och informationsbaserade styrmedel och omfattar energibehov för uppvärmning av lokaler och vatten, kylning, ventilation och belysning för nya och befintliga bostadshus samt för byggnader som inte är avsedda för bostadsändamål.

III.   ANALYS AV RÅDETS STÅNDPUNKT VID FÖRSTA BEHANDLINGEN

1.

På grund av den snäva tidsplan som krävdes för att man skulle nå en tidig överenskommelse om förslaget i enlighet med Europeiska rådets uppmaning hade rådet från första början som mål att fastställa de inslag som skulle kunna godtas av både parlamentet och rådet, i stället för att utarbeta en fullständig och godkänd ståndpunkt från rådet innan förhandlingarna med parlamentet inleddes. I syfte att göra snabba framsteg, med tanke på dagen för ikraftträdande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, beslutade man att förfara i följande två steg:

Uppnående av en överenskommelse om direktivets innehåll. Efter samråd med parlamentet avslutades detta första steg i november 2009. Överenskommelsen bekräftades av Coreper den 19 november 2009 och av parlamentets ITRE-utskott genom en skrivelse från utskottets ordförande av den 30 november 2009.

Uppnående av en överenskommelse om de ändringar som föranleds av EUF-fördragets ikraftträdande, vilka framför allt gäller anpassning av den rättsliga grunden och bestämmelserna om kommittéförfarande. Efter samråd med parlamentet avslutades detta andra steg i mars 2010, varvid man i så stor utsträckning som möjligt tog fasta på övergripande lösningar, särskilt vad gäller samråd med experter, parlamentets, rådets och kommissionens uttalande om artikel 290 och kommissionens uttalande om lediga perioder. Överenskommelsen bekräftades av Coreper den 24 mars 2010 och av parlamentets ITRE-utskott genom en skrivelse från utskottets ordförande av den 25 mars 2010.

2.

Rådets ståndpunkt omfattar de två ovannämnda överenskommelserna. De viktigaste inslagen är följande:

 

Bestämmelser om finansiella instrument

En ny artikel 10 Ekonomiska incitament och marknadshinder och de nya skälen 18, 19 och 20 har införts i syfte att mycket starkare betona finansieringen av energieffektivitet i byggnader.

 

Nära-nollenergibyggnader

I likhet med vad som gjorts i annan EU-lagstiftning på klimat- och energiområdet har man även här infört ett ”2020-mål”: I artikel 9.1 och 9.2 b föreskrivs nu att alla nya byggnader senast den 31 december 2020 ska vara nära-nollenergibyggnader, att ett etappmål ska fastställas för 2015 och att byggnader som används och ägs av offentliga myndigheter ska vara nära-nollenergibyggnader efter den 31 december 2018, i linje med att den offentliga sektorn bör föregå med gott exempel på detta område (se skäl 23). Medlemsstaterna bör dessutom utforma politik för att omvandla befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader (art. 9.1a). Eftersom omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader ofta är relativt dyrt och sålunda kan innebära ineffektiv användning av knappa medel, kunde rådet inte gå med på att fastställa bindande mål för befintliga byggnader.

 

Byggnadselement

I linje med parlamentets ändringar utvidgades tillämpningsområdet för direktivet till att omfatta byggnadselement (artikel 7 andra stycket).

 

Utfärdande och uppvisande av energicertifikat

Rådet gick med på att i enlighet med parlamentets förslag sänka tröskelvärdet för när energicertifikat ska utfärdas för offentliga byggnader (artikel 12), sänka tröskelvärdet för när energicertifikat ska uppvisas i offentliga byggnader (artikel 13) och återinföra vad det hade strukit i ett tidigare skede, nämligen kravet att ange energiprestandaindikatorn i annonseringen (artikel 12.4).

 

Ram för jämförbara metoder

Rådet kunde inte godta Europaparlamentets begäran om en gemensam metodram (artikel 5.1) som skulle tillämpas i alla medlemsstater. Med tanke på de olika klimatiska och geografiska förhållandena och de olika utgångslägena i fråga om energieffektivitet i byggnader ansåg rådet att en gemensam metodram inte bara skulle vara olämplig utan också omöjlig att upprätta. Rådet godtog däremot parlamentets förslag om att lägga till en ny bilaga III, som beskriver innehållet i ramen för jämförbara metoder. Vidare samtyckte rådet till att ett riktmärkessystem skulle införas (artikel 5.3), varigenom medlemsstaterna är skyldiga att motivera betydande skillnader mellan kostnadsoptimala nivåer för minimikrav avseende energiprestanda och de gällande minimikraven avseende energiprestanda.

 

Översyn

Rådet godkände Europaparlamentets begäran om att kommissionen ska genomföra en översyn. Genom en kompromiss fastställdes tidsfristen för denna översyn till den 1 januari 2017 (artikel 19).

 

Information

För att tillmötesgå ett antal begäranden från Europaparlamentet om tillhandahållande av information föreslog rådet att en ny artikel 20 skulle införas i syfte att samla ihop alla bestämmelser om information.

* * *

Med sikte på att nå en tidig överenskommelse behandlade rådet varje parlamentsändring, utöver de ovannämnda huvudinslagen. Om möjligt godtogs ändringarna antingen helt eller delvis. Ibland togs andemeningen i en ändring upp i en annan artikel eller i ett skäl. Följaktligen kunde rådet i sin ståndpunkt

godta ändringarna 1, 2, 36, 37, 38 och 45,

delvis godta ändringarna 3, 4, 5, 6, 10, 13, 14, 16, 18, 19, 20, 21, 22, 27, 28, 29, 30, 32, 33, 34, 35, 39, 42, 43, 47, 48, 50, 51, 52, 57, 58, 60, 62, 63, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 82, 83, 93, 94, 95, 100, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 112, 116, 117, 119, 120, 123 och 124,

inte godta ändringarna 7, 8, 9, 12, 15, 17, 23, 24, 25, 26, 31, 40, 41, 44, 46, 53, 54, 55, 59, 64, 73, 80, 81, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90 och 91.


(1)  Dok. 15929/08.

(2)  Dok. 8877/1/09 REV 1.

(3)  EUT C 277, 17.11.2009, s. 75.

(4)  Följande två förslag ingår också i detta paket:

Utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser (omarbetning) (2008/0222 COD).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1222/2009 om märkning av däck vad gäller drivmedelseffektivitet och andra väsentliga parametrar (EUT L 342, 22.12.2009, s. 46).

Uttalande från Europaparlamentet, rådet och kommissionen om artikel 290 i EUF fördraget

Europaparlamentet, rådet och kommissionen förklarar att bestämmelserna i detta direktiv inte ska påverka institutionernas eventuella framtida ståndpunkter när det gäller genomförandet av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller av enskilda lagstiftningsakter som innehåller sådana bestämmelser.

Uttalande från kommissionen

Europeiska kommissionen noterar att Europaparlamentet och rådet anser att man vid anmälan av delegerade akter ska beakta institutionernas lediga perioder (vinter, sommar och val till Europaparlamentet), förutom när det i lagstiftningsakterna anges att ett skyndsamt förfarande ska tillämpas, så att Europaparlamentet och rådet kan utöva sina befogenheter inom de tidsfrister som fastslagits i den berörda lagstiftningsakten, och kommissionen är beredd att handla i överensstämmelse med detta.