6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/1

A.

Efter fyra år bör FN:s medlemsstater påminnas om sitt åtagande att uppnå de ambitiösa målen som fastställdes i slutdokumentet från 2005 års världstoppmöte, som antogs i New York den 16 september 2005.

B.

Endast genom ett globalt, effektivt och öppet multilateralt system kan vi ta itu med de många och sammanlänkade utmaningarna och hoten som nationer, samhällen och medborgare står inför, till exempel de som handlar om fred, stabilitet och människans säkerhet, utmaningarna i samband med fattigdomen, klimatförändringarna och trygg energiförsörjning samt följderna av den globala ekonomiska och finansiella krisen.

C.

Den sextiotredje generalförsamlingen har fattat viktiga beslut i ett antal frågor som gäller reformprogrammet, inklusive den förbättrade förvaltningen av de mänskliga resurserna och rättskipningen, den delvisa förstärkningen av avdelningen för politiska frågor (DPA) och inledandet av mellanstatliga förhandlingar om reformen av säkerhetsrådet.

D.

Generalförsamlingen har, efter ett förslag från dess tredje utskott, antagit en rad viktiga resolutioner om frågor inom ett stort område som rör de mänskliga rättigheterna, sociala och humanitära frågor, inklusive tre landspecifika resolutioner samt det fakultativa protokollet till den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

E.

Tack vare initiativet ”Delivering as One” och det arbete som har utförts av de båda mötesledarna har konkreta framsteg gjorts, i praktiken genom att fullfölja några av FN:s systemomfattande reformer för att uppnå koherens. Det är nödvändigt att befästa det som har uppnåtts och göra ytterligare framsteg inom de områden som identifierades av FN:s sextiotredje generalförsamling.

F.

Misslyckandet med att reformera organ som FN:s säkerhetsråd och FN:s ekonomiska och sociala råd (Ecosoc) skulle kunna leda till att informella grupperingar som G8 eller G20 försöker att vara en ersättning för globala institutionella arrangemang.

G.

Europeiska unionen måste främja vad den betraktar som universella värden och samtidigt göra ansträngningar att förhindra att ställningarna polariseras.

H.

Däremot har samarbetet mellan Förenta nationernas sekretariat och EU-institutionerna aldrig varit så nära, vilket återspeglar de båda organisationernas gemensamma värderingar, målsättningar och intressen.

I.

FN:s operativa kapacitet inom området för fred och säkerhet behöver stärkas ytterligare. Samarbetet mellan EU och FN i fredsbevarande insatser utgör en hörnsten för fred och säkerhet i världen.

J.

Det har skett en ökning av dödsfallen bland FN:s fredsbevarande personal. Alla tänkbara åtgärder måste vidtas för att skydda denna personal.

K.

EU och Förenta staterna är strategiska partner, och det är i deras gemensamma intresse att tillsammans, och utifrån folkrätten och genom multilaterala institutioner, särskilt FN, möta gemensamma hot och utmaningar i det nya globala scenariot. Uttalandet av Förenta staternas nye ständige representant i FN, Susan Rice, verkar tyda på ett förnyat åtagande för ett konstruktivt samarbete med Förenta nationerna.

L.

Europeiska unionen angav i sitt uttalande till FN:s råd för mänskliga rättigheter den 19 september 2008 att följande fyra delar av resultatdokumentet från konferensen för översyn av åtagandena från Durban skulle vara oacceptabla (EU:s s.k. ”absoluta gränser”): 1) att särskilt peka ut en region i världen, 2) att åter öppna Durbanförklaringen från 2001 genom att införa ett förbud mot ”förtal av religion” avsedd att begränsa yttrandefriheten och påtvinga den censur som ingår i islamsk lagstiftning mot hädelse, 3) att upprätta en prioritetsordning bland offren och 4) att politisera och polarisera diskussionen.

M.

Mot bakgrund av en allt djupare global recession betonar Europaparlamentet att utvecklingsländer skulle kunna slungas decennier bakåt i utvecklingen som en följd av fallande råvarupriser, minskade investeringsflöden, finansiell instabilitet och minskade löneöverföringar från utlandet. Värdet på EU:s nuvarande stödåtaganden kommer att sjunka med nästan 12 000 miljoner USD per år, eftersom de uttrycks som en andel av medlemsstaternas BNP.

1.

Europaparlamentet riktar följande rekommendationer till rådet:

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna rekommendation till rådet och, för kännedom, till kommissionen.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/7

A.

Målet att utrota fattigdomen måste i allra högsta grad fortsätta vara centralt i den gemensamma strategin.

B.

Hälften av Afrikas befolkning lever fortfarande i fattigdom, och Afrika är den enda kontinent som inte gör några framsteg i fråga om att uppnå millennieutvecklingsmålen, särskilt fattigdomsutrotning, barnadödlighet, mödrahälsa och bekämpning av hiv/aids och malaria.

C.

Målet är att den gemensamma strategin ska nå ”utöver utveckling”, ”utöver Afrika” och ”utöver institutioner” för att täcka en större omfattning av Afrika och de globala frågorna än vad som har varit fallet tidigare, som t.ex. energi, klimatförändringar och säkerhet, och för att involvera ett bredare spektrum av icke-institutionella aktörer.

D.

Den största delen av den institutionella strukturen och de innovativa arbetsmetoderna för den gemensamma EU–Afrika-strategin har inrättats under det senaste året, men få framsteg har gjorts ute på fältet.

E.

Trots det uttryckliga erkännandet i den gemensamma strategin av det panafrikanska parlamentets och Europaparlamentets grundläggande roll när det gäller att utvärdera de framsteg som gjorts och ge partnerskapet politisk vägledning, har de ännu inte involverats på något strukturellt och meningsfullt sätt i inrättandet, anpassningen och övervakandet av den gemensamma strategin.

F.

Det civila samhället och de lokala myndigheterna har involverats i minsta tänkbara grad i genomförandet av den gemensamma strategin, framför allt på den afrikanska sidan.

G.

Det har tillhandahållits mycket begränsade nya medel för genomförande av den gemensamma strategin, och de relevanta finansieringskällorna hade faktiskt fastställts helt innan den gemensamma strategin antogs.

H.

Parlamentet har vid upprepade tillfällen efterlyst att Europeiska utvecklingsfonden ska ingå i EU-budgeten, eftersom detta skulle möjliggöra ökad politisk samstämmighet och parlamentarisk kontroll över utgifterna för utvecklingspolitiken.

I.

Afrikas andel av världsmarknaden minskar, och Afrika utesluts från de möjligheter som globaliseringen erbjuder.

J.

Kapitalflykt, särskilt olaglig kapitalflykt, kostar de afrikanska ekonomierna miljarder euro varje år, och kompetensflykten berövar kontinenten en stor del av de intellektuella resurser som krävs för dess framtida utveckling.

K.

Livsmedelsproduktionen och livsmedelssäkerheten i Afrika är politiska prioriteringar på tillbakagång, som har påverkats av bristande investeringar under det senaste decenniet. Detta kan få katastrofala följder, vilket belystes nyligen av krisen i fråga om livsmedelspriser.

L.

Afrika är underrepresenterat i de internationella organisationer och de multilaterala forum som beslutar om många av de frågor som påverkar kontinentens framtid.

M.

De långvariga förbindelserna mellan EU och Afrika får en ny innebörd i och med uppkomsten av icke-traditionella givare, vars program och prioriteringar för Afrika medför nya risker och utmaningar.

N.

Det är nödvändigt att finna synergieffekter och undvika överlappning mellan institutionerna i den gemensamma strategin och i befintliga förbindelser, exempelvis Cotonouavtalet, Europa–Medelhavsstrategin och det strategiska partnerskapet mellan EU och Sydafrika.

O.

Syftet med 2009 års översyn av Cotonouavtalet är att klargöra de framtida förbindelserna mellan AVS-länderna och Afrikanska unionen (AU).

P.

Kunskapsnivån om den gemensamma strategins syften och åtgärder är oroväckande låg, och allmänhetens medvetenhet om och stöd till det strategiska partnerskapet Afrika–EU hänger – framför allt i Afrika – direkt samman med den gemensamma strategins möjligheter att ta fram omedelbara och påtagliga resultat, som kan förbättra levnadsstandarden för Afrikas befolkning.

Q.

Även om ”ett partnerskap mellan likvärdiga parter” innebär att EU och AU är likställda när det gäller deltagande i diskussionerna om och fastställandet av politiska prioriteringar, bör partnerskapet även ta hänsyn till den bistra verkligheten, det vill säga att de båda kontinenterna och deras institutioner fortfarande är långtifrån likställda när det gäller institutionell utveckling, beslutskapacitet och resurser.

1.

Europaparlamentet välkomnar att huvudkomponenterna i den institutionella strukturen för genomförande av den gemensamma strategin äntligen är på plats och har börjat fungera, ett år efter antagandet av strategin, förstärkta av en handlingsplan med resultat och tidsplaner, och att det har gjorts vissa framsteg mot ett genomförande av den gemensamma strategin och dess tematiska partnerskap. Parlamentet beklagar emellertid att man inom vissa partnerskap vid slutet av det första året av genomförandet fortfarande håller på att utforma arbetsmetoderna och ännu inte har fastställt målsättningar, tidsplaner och budgetanslag.

2.

Europaparlamentet välkomnar att EU och AU aldrig förr har mötts lika ofta som under det första året efter undertecknandet av den gemensamma strategin för EU och Afrika.

3.

Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s kommissioner och medlemsstater att prioritera ett fullbordande av denna institutionella struktur genom att utveckla de parlamentariska komponenterna och de komponenter inom det civila samhället och de lokala myndigheterna som ska driva och upprätthålla processen genom att göra den öppen och ge den egenansvar och demokratisk legitimitet.

4.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av genomförandegrupper inom EU med deltagande av de berörda medlemsstaterna. Detta är enligt parlamentet fördelaktigt inte enbart för att finansieringen av den gemensamma strategin i stor utsträckning är beroende av bidrag från medlemsstaterna, utan även för att medlemsstaternas direkta engagemang i processen kommer att bidra till ökad kunskap, kontinuitet och hållbarhet när det gäller de åtgärder som planeras inom ramen för handlingsplanen.

5.

Europaparlamentet uppmanar med kraft institutionerna inom den gemensamma strategin att helt och fullt koncentrera sig på de resultat som ska uppnås, med tanke på att den första handlingsplanen bara sträcker sig över mindre än tre år (2008–2010).

6.

Europaparlamentet upprepar sin uppmaning till EU:s och AU:s kommissioner att vidta aktiva åtgärder för att involvera Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet i genomförande, övervakning och tillhandahållande av politiska riktlinjer för den gemensamma strategin, i linje med deras status som huvudkomponenter i den institutionella strukturen.

7.

Europaparlamentet betonar den roll som interparlamentariska organ mellan Europaparlamentet och de afrikanska parlamenten – såsom den gemensamma AVS-EU-församlingen och den parlamentariska Euromed-församlingen – kan spela för att stärka fred, säkerhet, god förvaltning och demokrati, samt för att fungera som effektiva plattformar för samarbete och för att hantera frågor av gemensamt intresse.

8.

Europaparlamentet noterar att det elfte ministertrojkamötet mellan Afrika och EU stödde den första årliga lägesrapporten om genomförande av den gemensamma strategin och den första handlingsplanen, där ovannämnda meddelande från kommissionen utgör EU:s bidrag.

9.

Europaparlamentet beklagar dock att rapporten har utarbetats utan samråd med eller formellt bidrag från Europaparlamentet eller det panafrikanska parlamentet.

10.

Europaparlamentet föreslår att ordförandena för det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet systematiskt ska delta och engagera sig i toppmötena mellan EU och Afrika, för att lägga fram parlamentens slutsatser om genomförandet av handlingsplanen och förslag om den framtida inriktningen för den gemensamma strategin.

11.

Europaparlamentet uppmanar medlemmarna av ministertrojkan att omedelbart före trojkans vårmöte föra en diskussion med företrädarna för de behöriga organen från det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet, i samband med vilken parlamenten kan lägga fram sina förslag och rekommendationer om den senaste gemensamma årliga lägesrapporten. Parlamentet föreslår att diskussionen om parlamentets förslag och rekommendationer ska tas med på föredragningslistan för det ministertrojkamötet och förväntar sig att den efterföljande gemensamma årliga lägesrapporten – som antas under trojkamötet följande höst – ska ange hur dessa förslag och rekommendationer har beaktats. Parlamentet uppmanar även de parlamentariska företrädarna att sammanträda med trojkans ministrar i anslutning till höstens trojkamöte.

12.

Europaparlamentet anser att det panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet bör delta på lämplig nivå i såväl de gemensamma expertgrupperna som i AU-EU-arbetsgruppen.

13.

Europaparlamentet välkomnar att kommissionen inrättat en budgetpost på 55 miljoner euro för ett stödprogram inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) i syfte att stärka kapaciteten hos AU-institutionerna. Parlamentet insisterar återigen på att delar av denna budget måste göras tillgängliga för att stärka det panafrikanska parlamentets administrativa och operativa kapacitet. Parlamentet uppmanar kommissionerna att ta fram handlingsplaner för användningen av dessa budgetmedel i nära samråd med det panafrikanska parlamentet och i samarbete med Europaparlamentet.

14.

Europaparlamentet rekommenderar att den del av budgeten som öronmärkts för det panafrikanska parlamentet ska administreras direkt till detta parlament så snart som det har byggt upp den nödvändiga administrativa kapacitet som detta förutsätter och har uppfyllt kraven i EG:s budgetförordning (särskilt artikel 56) (6) för att möjliggöra för kommissionen att genomföra budgeten genom indirekt, centraliserad förvaltning.

15.

Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s kommissioner att förenkla förfarandena för att se till att dialogen med parlamenten är direkt och effektiv i syfte att undvika oacceptabla förseningar, med vederbörlig hänsyn till deras förfarandemässiga särdrag.

16.

Europaparlamentet framför återigen sitt krav på att Europeiska utvecklingsfonden ska integreras i budgeten, och uppmanar kommissionen att under tiden hålla Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet informerade om alla skeden i budgetprocessen.

17.

Europaparlamentet anser att det civila samhället och de lokala myndigheterna måste involveras i den gemensamma strategin och att deras effektiva deltagande i genomförandeorganens arbete måste underlättas om strategin ska bli ett verkligt ”brett och omfattande partnerskap på mellanfolklig grund”.

18.

Europaparlamentet beklagar att betoningen nästan helt ligger på statliga åtgärder trots att det anges i handlingsplanen att alla Afrika–EU-partnerskap är öppna för en rad olika åtgärder. Parlamentet betonar att parlamentens och de icke-statliga aktörernas (såsom civilsamhälleliga organisationer, lokala myndigheter och andra icke-statliga aktörers) bidrag till och deltagande i processen måste fördjupas och klargöras ytterligare.

19.

Europaparlamentet välkomnar Afrikanska unionens ekonomiska, sociala och kulturella råd (ECOSOCC) som ett medel för att bygga upp ett partnerskap mellan de afrikanska regeringarna och det civila samhället. Parlamentet anser dock att den låga graden av engagemang från det afrikanska civila samhällets sida i genomförandet av den gemensamma strategin är oroande och kräver omedelbara insatser, framför allt från den afrikanska sidan, för att man i nära samarbete med berörda aktörer ska kunna upprätta förfaranden för identifiering, kartläggning och effektiv involvering av representativa afrikanska icke-statliga aktörer.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ta fram lämpliga verktyg för kapacitetsbyggnad för afrikanska civilsamhälleliga organisationer, som särskilt inriktas på att stärka deras förmåga att delta i genomförandet av den gemensamma strategin.

21.

Europaparlamentet noterar att man inom den gemensamma strategin också bör ta upp frågor som påverkar Afrikas framtid på ett betydande sätt och som formar förbindelserna mellan de två kontinenterna, även om dessa frågor formellt sett hör hemma inom en annan institutionell struktur, exempelvis de ekonomiska partnerskapsavtalen (EPA) och förbindelserna mellan de regionala grupperingarna inom EPA och andra befintliga regionala grupperingar i Afrika (däribland de regionala ekonomiska gemenskaperna), den andra revideringen av Cotonouavtalet, Europa–Medelhavsstrategin, det strategiska partnerskapet mellan EU och Sydafrika och Afrikas förbindelser med nya globala aktörer, t.ex. Kina och Brasilien.

22.

Europaparlamentet anser att en hållbar ekonomisk, social och miljömässig utveckling endast är möjlig i länder som kan garantera fred, demokrati och mänskliga rättigheter.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, rådet och parterna i Afrika att se till att det råder samstämmighet mellan denna strategi och annan politik, särskilt handels-, miljö-, migrations- och jordbrukspolitiken, som kan ha en negativ inverkan på främjandet av ett nytt strategiskt partnerskap mellan EU och Afrika. Parlamentet betonar vidare att dessa frågor bör ingå i den politiska dialogen mellan EU och Afrika.

24.

Europaparlamentet betonar att det strategiska partnerskapet Afrika–EU måste bidra till att stimulera en hållbar ekonomisk och social utveckling, locka utländska investeringar, främja rättvis internationell handel och bidra till att skapa de villkor enligt vilka de afrikanska länderna gradvis ska kunna etablera sig i den globala ekonomin, för att fattigdomen ska kunna bekämpas på ett effektivt sätt, vilket också fortsättningsvis måste vara ett centralt syfte med den gemensamma strategin.

25.

Europaparlamentet välkomnar de framsteg som gjorts i fråga om partnerskapet för fred och säkerhet och noterar den politiska dialogen mellan AU och EU om krissituationerna i Afrika och på andra platser. Parlamentet betonar att man i denna dialog måste ta upp samtliga freds- och säkerhetsfrågor, från förebyggande av konflikter och konfliktlösning till återuppbyggnad och fredsskapande efter en konflikt, inklusive en djupgående dialog om genomförande av principen om skyldigheten att skydda.

26.

Europaparlamentet kräver att man på vederbörligt sätt bör prioritera genomförandet av den afrikanska freds- och säkerhetsstrukturen, och betonar återigen att EUF inte är en tillräcklig finansieringskälla för framtida komplettering av den fredsbevarande resursen för Afrika. Parlamentet anser att EUF-medlen bör uppfylla de kriterier som utarbetats av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (OECD/DAC) i fråga om offentligt utvecklingsbistånd. Parlamentet upprepar sitt krav på en slutlig lösning för finansieringen av den fredsbevarande resursen för Afrika.

27.

Europaparlamentet välkomnar att FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon i september 2008 inrättade en AU–FN-panel med framstående personligheter för att se hur världssamfundet kan stödja AU:s fredsbevarande insatser som inrättats enligt ett FN-mandat.

28.

Europaparlamentet påpekar att begreppet demokratiskt styre borde utgöra ett mått på hur väl ett samhälle fungerar genom lag och ordning, respekt och ett aktivt främjande av mänskliga rättigheter, bekämpning av korruption, skapande av välstånd och en öppen och rättvis fördelning av tillgångarna, samt en nödvändig hälso- och sjukvård och nödvändiga sociala tjänster. Parlamentet betonar att de externa aktörerna inte enbart får bedöma det demokratiska styret utifrån kriterier som påtvingats utifrån, utan snarare på grundval av värderingar och standarder som man delar och har enats om ömsesidigt.

29.

Europaparlamentet betonar vikten av en hållbar demokrati med god förvaltning och demokratiska val. Viktiga inslag i detta är enligt parlamentet stöd för parlamentariskt kapacitetsuppbyggande, involvering av det civila samhället och lokala myndigheters engagemang i den politiska dialogen.

30.

Europaparlamentet betonar att förvaltningen måste förbättras på båda sidor och att detta inte enbart är en prioritering för Afrika, utan även den europeiska sidan. Enligt parlamentet måste EU förbättra förvaltningen och ansvarskyldigheten när det gäller biståndsåtaganden och förbättra samordningen mellan givarna för att ta större hänsyn till länder som försummas ur biståndssynvinkel. Parlamentet betonar att nationella och kontinentala parlament, icke-statliga aktörer och lokala myndigheter har en viktig roll att spela på detta område.

31.

Europaparlamentet efterlyser ökat stöd för befintliga afrikanska initiativ, såsom Afrikanska unionens mekanism för inbördes granskning (African Peer Review Mechanism, APRM), som är den mest seriösa insatsen hittills från de afrikanska ländernas sida för att förbättra styrelseformerna på kontinenten, och de olika instrument som AU inrättat, vilka kommer att bidra till att öka Afrikas egenansvar i processen.

32.

Europaparlamentet uttrycker allvarlig oro över att de ”förvaltningsprofiler” som tagits fram av kommissionen för varje AVS-land, och som kommer att styra programplaneringen för utvecklingsbiståndet när det gäller ett ytterligare anslag på 2,7 miljarder euro från den tionde Europeiska utvecklingsfonden, har utarbetats utan deltagande av andra parter. Parlamentet konstaterar att mottagarländernas ytterligare stödberättigande har bedömts enligt en rad kriterier av vilka endast ett är direkt kopplat till millennieutvecklingsmålen. Parlamentet är bestört över att kommissionens ”profiler” riskerar att urholka APRM-processen, och uppmanar kommissionen att samråda med och informera parlamentet och rådet om uppföljningen och genomförandet av dessa medel för att se till att de anslås för förvaltningsinitiativ, i syfte att stödja AU:s agenda för god förvaltning och APRM-processen.

33.

Europaparlamentet kräver att man i dialogen inom ramen för partnerskapet om styre och mänskliga rättigheter ska ta upp straffrihet för brott mot de mänskliga rättigheterna, genom att beakta bästa metoder inom ramen för nationell eller internationell lagstiftning, inklusive arbetet inom de internationella brottmålsdomstolar som inrättats i Sierra Leone och Rwanda.

34.

Europaparlamentet anser vad gäller partnerskapet om handel och regional integration att ökad handel på korrekta villkor är en nödvändig drivkraft för ekonomisk tillväxt, förutsatt att handelspolitiken är samstämmig med utvecklingsmålen. Parlamentet välkomnar därför att målen med detta partnerskap är att stödja Afrikas regionala integration och stärka kontinentens handelskapacitet.

35.

Europaparlamentet ser fram emot ett snabbt slutförande av Doharundan inom WTO, men betonar att de huvudsakliga målen fortfarande måste vara utveckling samt att främja de afrikanska nationernas integration i den globala ekonomin, effektivt minska de handelshindrande jordbruksstöden och avskaffa jordbruksexportbidragen.

36.

Europaparlamentet anser att EU bör hjälpa de afrikanska staterna att se till att deras jordbruk är självförsörjande och främja grundläggande tjänster och sårbara inhemska industrier.

37.

Europaparlamentet insisterar på att de slutliga avtal om ekonomiskt partnerskap som har ingåtts med afrikanska stater först och främst måste vara verktyg för en utveckling där de olika mottagarnas varierande kapacitet och utvecklingsnivå respekteras.

38.

Europaparlamentet understryker att den afrikanska regionala integrationen måste främjas snarare än undergrävas av avtalen om ekonomiskt partnerskap. Parlamentet stöder AU:s insatser för att stärka de regionala ekonomiska gemenskaperna som grundläggande byggstenar för kontinentens regionala integration.

39.

Europaparlamentet insisterar på att kommissionen och medlemsstaterna ska uppfylla sitt åtagande att 2010 bidra med minst 2 miljarder euro per år i verkligt ”handelsrelaterat bistånd”, av vilket den största andelen måste gå till Afrika. Parlamentet efterlyser ett snabbt beslut om utbetalning av medlen för agendan för bistånd och handel (”Aid for Trade”), och betonar att dessa medel måste vara nya, så att man inte bara stuvar om i EUF-finansieringen.

40.

Europaparlamentet uppmanar partnerskapet att ta itu med den bredare agendan för bistånd för handel, inklusive infrastrukturutvecklingen och främjandet av företagsutveckling och bättre reglering, bland annat enklare och användarvänliga ursprungsregler.

41.

Europaparlamentet uppmanar partnerskapet att också ta itu med ekonomiska aspekter som är betydelsefulla för de afrikanska ekonomierna, fastän de inte nödvändigtvis är handelsrelaterade, exempelvis nödvändigheten att vidta åtgärder för att hejda olaglig kapitalflykt och främja internationell reglering av skatteparadis.

42.

Europaparlamentet anser att man inom ramen för den gemensamma strategin bör erkänna och stödja den viktiga roll som migranter och fördrivna personer kan spela för utvecklingen i sina hemländer, genom att göra det enklare för dem att investera i hemländerna och minska kostnaderna för penningöverföringar.

43.

Europaparlamentet insisterar på att det i fråga om partnerskapet om millennieutvecklingsmålen kommer att bli svårt, även med mer och bättre stöd, att uppnå dessa mål, och uppmanar därför EU:s medlemsstater att respektera de åtaganden som de nyligen upprepade vid Dohakonferensen om utvecklingsfinansiering, liksom vid högnivåforumet i Accra om biståndseffektivitet, framför allt vad gäller stödvolym, politisk sammanhållning, ägarskap och arbetsfördelning mellan givarna.

44.

Europaparlamentet noterar att en grundläggande hälsa och grundskole- och gymnasieutbildning är avgörande katalysatorer för att uppnå millennieutvecklingsmålen, och uppmanar följaktligen de afrikanska länderna att göra dessa områden till en av huvudprioriteringarna inom strategierna för fattigdomsminskning. Parlamentet uppmanar partnerskapet att stödja en sådan utveckling med tanke på kommissionens åtagande att anslå minst 20 procent av gemenskapens biståndsbudget för dessa sektorer. Parlamentet uppmanar kommissionen att utvidga detta åtagande till att även omfatta EUF. Parlamentet påminner om att alla insatser på detta område måste omfatta personer med funktionshinder, och välkomnar i detta sammanhang resultatet av den gemensamma expertkommitténs första möte. Parlamentet uppmanar de berörda intressenterna att se till att framsteg görs under det kommande året.

45.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vidta snabba åtgärder för att genomföra sina åtaganden på hälsoområdet när det gäller slutsatserna och rekommendationerna i revisionsrättens rapport från januari 2009 ”EG:s utvecklingsstöd till hälsotjänster i Afrika söder om Sahara”. Parlamentet betonar vidare att det är viktigt att kommissionen ökar sitt bistånd till hälsosektorn i Afrika söder om Sahara inom ramen för halvtidsöversynen av den tionde Europeiska utvecklingsfonden i syfte att stödja sina åtaganden att uppnå millennieutvecklingsmålen om hälsa.

46.

Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s medlemsstater att fästa större vikt vid Afrikas livsmedelssäkerhet och livsmedelssuveränitet och stödja åtgärder för att öka det afrikanska jordbrukets produktivitet och konkurrenskraft, särskilt livsmedelsproduktion för lokala marknader, samt främja ”gröna bälten” kring städer.

47.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att i sina diskussioner, inom ramen för och utöver den gemensamma strategin, ta upp frågan om rättvist välstånd och en rättvis fördelning av inkomsterna från exploatering av naturresurser. Parlamentet insisterar på att nationella intäkter från naturresurser som en prioriterad fråga bör fördelas mer rättvist för att tillgodose befolkningens grundläggande behov, särskilt på områdena hälsa, utbildning, bevarande av naturresurser och miljö, vilket i sin tur skulle bidra till att uppnå millennieutvecklingsmålen.

48.

Europaparlamentet är oroat över att den period av rekordartad tillväxt som Afrika nyligen haft kommer att vändas till följd av den globala ekonomiska nedgången, och betonar att kontinentens utveckling kan gå tillbaka flera årtionden till följd av de fallande priserna på basvaror, minskade investeringsflöden, finansiell instabilitet och en minskning i penningförsändelserna.

49.

Europaparlamentet påminner i fråga om klimatförändringar om att industriländerna bär det yttersta ansvaret för klimatförändringarna, samtidigt som de negativa effekterna drabbar utvecklingsländerna hårdast. Parlamentet insisterar därför på att det krävs nytillskott av kapital för att afrikanska stater ska kunna undvika att tvingas betala ett oproportionerligt pris för anpassning till och minskning av konsekvenserna. Parlamentet stöder vidare EU:s och Afrikas gemensamma förklaring om klimatförändringarna, som lades fram vid konferensen om FN:s ramkonvention om klimatförändringar i Poznan i december 2008.

50.

På området för partnerskap för migration och sysselsättning kräver Europaparlamentet en rättvis och fungerande lösning på ”kunskapsflykten” som berövar många afrikanska nationer ett stort antal kvalificerade arbetstagare, framför allt inom hälso- och sjukvårdssektorn.

51.

Europaparlamentet påpekar att syftet med EU:s system med ”blå kort” måste vara att förhindra att sektorer i utvecklingsländer där det råder brist på arbetskraft töms på kvalificerade arbetstagare, särskilt på hälso- och utbildningsområdet.

52.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utnyttja EU–Afrika-partnerskapet för att hjälpa afrikanska länder att tillämpa de flexibilitetsinstrument som tillhandahålls genom Dohaförklaringen om Trips och folkhälsa, i syfte att främja tillgången till basläkemedel till överkomliga priser i Afrika.

53.

Europaparlamentet uppmanar båda sidor att inom ramen för partnerskapet om vetenskap och teknik arbeta för att överbrygga den digitala klyftan genom att utöka samarbetet om teknikutveckling och tekniköverföring, särskilt telefoni och Internet.

54.

Europaparlamentet förväntar sig att man inom den gemensamma strategin vidtar specifika åtgärder för att förbättra kvinnors, barns och funktionshindrades möjligheter i Afrika, eftersom dessa grupper möter särskilt allvarliga svårigheter i utvecklingsländer.

55.

Europaparlamentet betonar att EU och Afrika borde arbeta för att göra internationella institutioner som Världsbanken, Internationella valutafonden och WTO mer demokratiska och mer representativa om den gemensamma strategin ska sträcka sig ”utöver Afrika”, med ett mer omfattande samarbete mellan Europa och Afrika inom internationella organ och i multilaterala förhandlingar om frågor som handel, mänskliga rättigheter och klimatförändringar, och se till att Afrika slutligen kan utöva inflytande i linje med sin storlek och status.

56.

Europaparlamentet uppmanar än en gång EU-institutionerna att inrätta ett särskilt finansiellt instrument för att genomföra den gemensamma strategin och att alla befintliga finansieringskällor centraliseras på ett tydligt, förutsägbart och programmerbart sätt. Parlamentet ifrågasätter i vilken utsträckning man kommer att kunna nå de högt satta målen för strategin eller skapa verkligt mervärde utan några nya medel överhuvudtaget, och påpekar att man till och med bör överväga att omprogrammera befintliga medel.

57.

Europaparlamentet uppmanar regeringarna i EU och Afrika att mer effektivt och systematiskt informera sina medborgare om åtgärderna och resultaten av den gemensamma strategin, och sträva efter att öka medierapporteringen.

58.

Efter erfarenheterna från toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon den 8–9 december 2007 ser Europaparlamentet fram emot ett betydelsefullt engagemang från Europaparlamentets och det panafrikanska parlamentets sida samt från civilsamhälleliga organisationer och lokala myndigheter inför det tredje toppmötet mellan EU och Afrika 2010 och ett aktivt deltagande i själva toppmötet.

59.

Europaparlamentet uppmanar EU:s och AU:s kommissioner och ordförandeskap att godkänna de förslag som anges ovan och som syftar till att öka det parlamentariska deltagandet i genomförandet och övervakningen av den gemensamma strategin.

60.

Europaparlamentet har för avsikt att skapa den samordning och synergi som krävs mellan alla organ i parlamentet för att stödja genomförandet och övervakningen av den gemensamma strategin. Parlamentet upprepar i detta sammanhang sin avsikt att omvandla sin tillfälliga delegation för förbindelser med det panafrikanska parlamentet till en heltäckande interparlamentarisk delegation.

61.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, AU:s ekonomiska, sociala och kulturella råd, AU:s kommission, AU:s verkställande råd, det panafrikanska parlamentet, ministerrådet för AVS och den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/15

A.

Genom att ansluta sig till 2000 års millenniedeklaration åtog sig Europeiska unionen att tillsammans med hela det internationella samfundet halvera den extrema fattigdomen i världen fram till 2015, och att därvid särskilt inrikta sig på att uppnå de åtta millennieutvecklingsmålen,

B.

Enligt aktuella uppskattningar lever omkring 1,4 miljarder personer fortfarande under fattigdomsgränsen (det vill säga 1,25 US-dollar per dag), vilket motsvarar mer än en fjärdedel av utvecklingsvärldens befolkning.

C.

Kommissionen och EU:s medlemsstater har under 2007 gjort nya åtaganden för att i hög grad bidra till att inhämta förseningar när det gäller att uppfylla dessa mål.

D.

Bristen på tillgång till hälsovård och bastjänster orsakar flera miljoner dödsfall och befäster fattigdomen, medan tillgången till dessa tjänster och till en grundläggande utbildning utgör en mänsklig rättighet. Regeringarna är skyldiga att säkerställa att den respekteras och tillämpas.

E.

Möjligheten finns att millennieutvecklingsmålavtalen ska utgöra ett instrument bland andra som svar på de utmaningar som uppstår i utvecklingsländerna till följd av den globala livsmedelkrisen, särskilt inom jordbrukssektorn.

F.

Trots de stora ansträngningar som utvecklingsländerna samtyckt till hittills, har de flesta av utvecklingsländerna inte de resurser som krävs för att ta itu med utmaningarna vad gäller hälsa och utbildning, och därför krävs det stöd utifrån.

G.

Europaparlamentet bör bevilja Europeiska utvecklingsfonden (EUF) ansvarsfrihet.

H.

Kommissionen har för avsikt att avsevärt öka användningen av budgetstödet under den tionde EUF för att göra stödet effektivare och uppnå de fastställda målen.

I.

Lärare och sjukvårdsanställda i utvecklingsländerna arbetar för närvarande under beklagliga förhållanden, och det behövs närmare två miljoner lärare och mer än fyra miljoner sjukvårdsanställda för att nå millennieutvecklingsmålen. Ett tillräckligt budgetstöd, i form av budgetstöd knutet till ett millennieutvecklingsmålavtal, skulle kunna göra det möjligt att anställa och utbilda dem.

J.

Den återkommande bristen på arbetskraft inom sjukvård och lärare förvärras av den kompetensflykt som de rika länderna organiserar.

K.

EU har för avsikt att fortsätta att höja sina utgifter för budgetstöd, bland annat genom att avsevärt höja det sektorsinriktade budgetstödet för hälsa och utbildning, särskilt i de afrikanska länderna.

L.

I millennieutvecklingsmålavtalen fastställs konkreta resultat som ska uppnås i fråga om millennieutvecklingsmålen rörande hälsa och grundutbildning, men millennieutvecklingsmålavtal kan också komma att ingås för andra prioriterade sektorer.

M.

Enligt den officiella hållning om utvecklingsstöd som parlamentet gav uttryck för i punkt 6 i sin ovannämnda resolution av den 16 februari 2006 om en ny finansieringsmekanism för millenniemålen måste ökad kvantitet ”gå hand i hand med ökad kvalitet. Det betyder att biståndseffektiviteten måste förbättras med hjälp av samordning, komplementaritet och konsekvens (det som på engelska kallas ‧the 3 Cs‧). Hit hör också att förvaltningskostnaderna måste sänkas, biståndsmekanismerna göras mera förutsägbara och hållbara, biståndet måste komma fram snabbare samt i än högre grad frikopplas från villkor och slutligen att man måste lösa problemen med skuldbördor som inte kan hanteras, främja ett gott styrelseskick, bekämpa korruptionen och ge biståndsmottagarna ökad kapacitet att ta emot biståndet”.

N.

Ett förutsägbart och långsiktigt biståndsflöde kan på ett direkt och effektivt sätt bidra till det konkreta genomförandet av de strategier för avskaffandet av fattigdom, som fastställs i millennieutvecklingsmålen.

O.

Trots de åtaganden som gjorts vid konferenserna i Monterrey (2002), Gleneagles (2005), Paris (2005) och Accra (2008) för att öka kvantiteten och höja kvaliteten hos utvecklingsbidraget, beviljar fortfarande inte många av unionens medlemsstater alltid allt det stöd som de har åtagit sig att tillhandahålla, och när det tillhandahålls visar sig en del av detta stöd vara olämpligt.

P.

Det verkar som om utbetalningar av budgetstöd som tillhandahålls av kommissionen försenas i 30 procent av fallen på grund av dess orimliga administrativa bördor.

Q.

Budgetstödets oförutsägbarhet framgår särskilt av det faktum att de flesta villkor för tillhandahållande av detta stöd är årliga, och denna oförutsägbarhet tvingar ibland mottagarländerna att använda stödet innan det faktiskt har tillhandahållits och utan att med bestämdhet veta om stödet kommer fram.

R.

EU:s oförutsägbara utvecklingsstöd berör också mottagarländer med en viss rättssäkerhet och en stabil lagstiftning.

S.

Kommissionen är den främsta multilaterala givaren av utvecklingsstöd, och en av de största givarna av budgetstöd, och den använder sig i allt större utsträckning av denna stödform som har styrt en femtedel av det stöd som kommissionen har gett under de senaste åren.

T.

Om budgetstödet redan är ett av de instrument som möjliggör ett förbättrat stöd från unionen, bör det vara mer synligt och beviljas på längre sikt.

U.

Det budgetstöd som kommissionen för närvarande tillhandahåller planeras vanligen för en treårsperiod i taget, eller för ett år i taget för vissa byråer.

V.

Förslaget till millennieutvecklingsmålavtal påverkar inte budgeten och millennieutvecklingsmålavtalet är inte ett nytt instrument, utan ett sätt att genomföra de befintliga instrumenten.

W.

För närvarande är det inte klart vilken status kommissionens dokument om millennieutvecklingsmålavtal ska ha.

X.

Kommissionen anser att det har blivit dags att genomföra idén om ett avtal som knyts till märkbara resultat i fråga om millennieutvecklingsmålen, i stället för att varje år kontrollera att varje enskild givares sedvanliga villkor uppfylls.

Y.

Avtalets löptid innebär ett finansiellt åtagande som ger givarlandet större förutsägbarhet i utbyte mot ett djupare engagemang från mottagarlandets sida i fråga om de konkreta resultat som måste uppnås.

Z.

Kommissionen planerar att ingå de första millennieutvecklingsmålavtalen för en sexårsperiod, det vill säga fram till slutet av den tionde EUF.

AA.

Kommissionens förslag att ingå avtal på sex år är mer omfattande än den aktuella tendensen hos övriga givare på internationell nivå.

AB.

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att samfinansiera millennieutvecklingsmålavtalen genom ytterligare bidrag till EUF på frivillig grund.

AC.

I millennieutvecklingsmålavtalen om det allmänna instrumentet för budgetstöd som utarbetats på grundval av de kriterier som fastställs i Cotonouavtalet krävs inga ändringar av besluten om de löpande programmen eller skillnaderna i genomförandet av det allmänna budgetstödet. Millennieutvecklingsmålavtalen innebär inte att ett nytt finansiellt instrument ska upprättas, utan bestämmelserna om budgetstöd i Cotonouavtalet ska även i fortsättningen ligga till grund. Likaså förblir millennieutvecklingsmålavtalen förenliga med de interna riktlinjer som nyligen fastställdes för allmänt budgetstöd.

AD.

Ett av kriterierna för att kunna ingå ett millennieutvecklingsmålavtal är att det aktuella landet respekterar Cotonouavtalets artikel 9 om de mänskliga rättigheterna, de demokratiska principerna och rättsstaten.

AE.

Ett effektivt budgetstöd bör göra det möjligt för mottagarländerna att finansiera sina egna, mycket konkreta strategier och program för att förbättra tillgången till effektiva allmänna tjänster inom hälsovårds- och utbildningssektorn.

AF.

Kommissionen har inte hållit sina löften om att alltid låta parlamentsledamöter och företrädare för civila samhällsorganisationer delta i kommissionens dialoger med utvecklingsländernas regeringar. Dessutom är det idag allmänt känt att utveckling av effektivitetsskäl uteslutande borde vara en fråga för utvecklingsländernas regeringar, tillsammans med dessa länders parlament och civila samhällsorganisationer.

AG.

Kommissionen vill att de länder som ska kunna ingå avtal är länder som kunnat uppvisa tillfredsställande resultat på makroekonomisk nivå och när det gäller budgetförvaltningen i samband med genomförandet av budgetstödet. Därigenom skiljer sig kommissionen från andra givare av budgetstöd, exempelvis IMF och Världsbanken, som ställer ett antal villkor för att bevilja stöd, i strid med principen om mottagarländernas egenansvar.

AH.

Många länder som har ett akut behov av ett större och effektivare stöd för att skynda på deras framsteg i fråga om millennieutvecklingsmålen uppfyller idag inte de kriterier som kommissionen fastställt för att ingå ett millennieutvecklingsmålavtal.

AI.

Som millennieutvecklingsmålavtalen är utformade idag avser de endast AVS-länderna.

AJ.

Insynen när det gäller kommissionens budgetstöd är synnerligen bristfällig, budgetstödet är dåligt anpassat till de fattiga länderna och finansieringen offentliggörs sällan.

AK.

Den grundläggande principen för utvecklingsstöd är att det ska tillhandahålla stöd för dem som behöver det mest och till de platser där det kan användas på det mest effektiva sättet.

AL.

I till exempel Burkina Faso kände ingen på plats till de pågående förhandlingarna om ett millennieutvecklingsmålavtal mellan Burkina Faso och kommissionen, och inga uppgifter finns för närvarande tillgängliga om detta på webbplatsen för kommissionens delegation i Burkina Faso.

AM.

I det europeiska samförståndet om utveckling åtog sig EU att anta en strategi som grundar sig på resultat och användning av resultatindikatorer.

AN.

Kommissionen måste fortsätta att knyta sitt budgetstöd till mottagarländernas uppvisade resultat beträffande jämställdhet mellan kvinnor och män och främjandet av kvinnors rättigheter.

AO.

När det gäller budgetstöd har avtal redan ingåtts mellan kommissionen och Burkina Faso (2005–2008), Etiopien (2003–2006), Ghana (2007–2009), Kenya (2004–2006), Madagaskar (2005–2007), Malawi (2006–2008), Mali (2003–2007), Moçambique (2006–2008), Tanzania (2006–2008), Uganda (2005–2007) samt Zambia (2007–2008).

AP.

Det finns 650 miljoner människor med funktionshinder, av vilka 80 procent lever i utvecklingsländer och en femtedel lever i extrem fattigdom. De utgör en av de största grupperna av fattiga och utestängda, utsätts för diskriminering på flera grunder och får sällan tillgång till utbildning och hälsovård.

AQ.

Enligt allmänna skyldigheter, och särskilt artikel 32 i FN:s ovannämnda konvention om rättigheter för personer med funktionshinder, är de parter som har undertecknat konventionen skyldiga att beakta funktionshinder i sitt utvecklingssamarbete.

AR.

Millennieutvecklingsmålen kommer inte att nås före 2015 om inte integrering och deltagande av funktionshindrade personer beaktas.

AS.

I genomföranderapporten om Afrika–EU-partnerskapet av den 22 november 2008, och särskilt i punkt 37, fastställs den uppenbara bristen på åtgärder för funktionshindrade personer inom ramen för insatserna för att nå millennieutvecklingsmålen.

1.

Europaparlamentet bekräftar på nytt att utvecklingsstöd bör vara grundat på behov och resultat och att utvecklingspolitiken bör utformas i samarbete med mottagarländerna.

2.

Europaparlamentet bekräftar att för att uppnå millennieutvecklingsmålen måste givarländerna respektera alla sina åtaganden och förbättra kvaliteten på det stöd de tillhandahåller.

3.

Europaparlamentet betonar att det måste utvecklas nya instrument för ett mer förutsägbart och stabilare stöd.

4.

Europaparlamentet påminner om målet i Abujaförklaringen, där det fastställs att 15 procent av statsbudgeten ska anslås till hälso- och sjukvård, och målet i den världsomfattande kampanjen för utbildning, där det fastställs att 20 procent av statsbudgeten ska anslås till utbildningssektorn.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att knyta sitt stöd inom hälsovårds- och utbildningssektorerna, särskilt vad gäller grundläggande hälsovård och grundutbildning, till uppvisade resultat i dessa sektorer. Europaparlamentet uppmanar också kommissionen att ange vilken vikt man kommer att fästa vid de resultat som uppvisas inom dessa sektorer i förhållande till en samling indikatorer som ger en fullständigare bild, och hur kommissionen kommer att utvärdera de framsteg som gjorts på dessa områden.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra budgetstödets förutsägbarhet genom att ingå millennieutvecklingsmålavtal, genom att se till att de principer som fastställs i dessa avtal utökas så att de omfattar ett större antal länder och genom att bevilja sektorsinriktat budgetstöd.

7.

Europaparlamentet påminner kommissionen om behovet av att avsevärt minska de onödiga förseningar som orsakas av alltför stora administrativa bördor.

8.

Europaparlamentet uppmanar utvecklingsländernas regeringar att höja sina utgifter för hälso- och sjukvård till 15 procent av statsbudgeten, i enlighet med rekommendationerna i Abujaförklaringen, och sina utgifter för utbildning till 20 procent av statsbudgeten, vilket rekommenderas i den världsomfattande kampanjen för utbildning.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa en hög utgiftsnivå när det gäller budgetstöd, samtidigt som man särskilt bör genomföra en avsevärd höjning av budgetstödet i AVS-ländernas sociala sektor, och höja det sektorsinriktade budgetstödet i övriga regioner.

10.

Europaparlamentet konstaterar med intresse att det i kommissionens förslag om millennieutvecklingsmålavtal fastställs att de länder som ingår ett sådant avtal säkerställs ett visst minimalt stöd (70 procent av det totala åtagandet).

11.

Europaparlamentet är emellertid besviket över att dokumentet om millennieutvecklingsmålavtalen inte innehåller någon tidsplan för genomförandet av de första avtalen som ska pågå under den tionde EUF:s sexårsperiod och uppmanar därför kommissionen att fastställa en detaljerad tidsplan.

12.

Europaparlamentet konstaterar att det huvudsakliga syftet med millennieutvecklingsmålavtalen är att bidra till ett effektivt stöd och skynda på framstegen vad gäller att uppfylla millennieutvecklingsmålen i de länder som behöver det mest.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att anta ett meddelande som formaliserar initiativet rörande millennieutvecklingsmålavtalen och att utöka initiativet till att gälla även de icke-AVS-länder som uppfyller kriterierna för att få ingå ett avtal.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och mottagarländerna att se till att deras parlament och civila samhällen, inbegripet handikappsorganisationer, engageras i samtliga steg i dialogen om budgetstöd, inbegripet utarbetandet, genomförandet och utvärderingen av planeringen som fastställs i millennieutvecklingsmålavtalen.

15.

Europaparlamentet betonar att givarländerna inte bör kräva att mottagarna uppfyller vissa strikta villkor unilateralt, utan istället bör främja goda styrelseformer, demokrati och stabilitet i mottagarländerna genom insynsvänliga kriterier som fastställs i samarbete med dessa länder.

16.

För att förbättra insynen anser Europaparlamentet att villkoren för utbetalning av den del som kan variera bör grundas på uppnådda resultat, om detta uppmuntrar givarländerna och mottagarländerna att analysera den verkliga effekten som de använda medlen har medfört, och om det förbättrar insynen vad gäller användningen av allmänna medel.

17.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att regelbundet se över resultatet från sina program och att delge parlamentet dessa resultat.

18.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen arbetar för att förstärka dialogen mellan givarländerna och mottagarländerna, särskilt för att fastställa de verkliga behoven och de områden där stödet är nödvändigt.

19.

Europaparlamentet begär att den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen bör spela en aktivare roll när det gäller fastställandet av prioriteringar, i förhandlingarna om millennieutvecklingsmålavtalen och i alla övriga steg i processen.

20.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ställa som krav för sitt budgetstöd att länderna uppvisar resultat i fråga om goda styrelseformer och insyn, samt även i fråga om skydd och respekt av de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller de fattigaste och mest marginaliserade grupperna, som personer med funktionshinder, minoriteter, kvinnor och barn, och att se till att budgetstödet inte spenderas inom andra områden än de som anges i millennieutvecklingsmålavtalen.

21.

Europaparlamentet bekräftar åter att de nationella vägledande programmen bör upprättas i samarbete med parlamenten i de berörda länderna, den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen och det civila samhället.

22.

Europaparlamentet påpekar att förslaget om millennieutvecklingsmålavtalen inte nämner vilka länder som kommer att omfattas av de första millennieutvecklingsmålavtalen, och konstaterar att som millennieutvecklingsmålavtalen är utformade idag avser de endast AVS-länderna.

23.

Europaparlamentet beklagar att EU:s stödpolitik gentemot utvecklingsländerna i allt högre grad underställs villkor som IMF föreskriver för erhållandet av utvecklingsstöd från EU. Parlamentet anser vidare att ställandet av sådana villkor dessutom strider mot mottagarländernas anpassningspolitik.

24.

Europaparlamentet betonar behovet av att utveckla andra upplägg för budgetstöd för de länder som inte kan ingå något millennieutvecklingsmålavtal och särskilt för de länder som befinner sig i utsatta situationer. Parlamentet betonar att de mest utsatta länderna naturligtvis inte har möjlighet att uppfylla de kriterier som för närvarande ställs för att kunna ingå ett avtal.

25.

Europaparlamentet rekommenderar att millennieutvecklingsmålen också bör finnas tillgängliga för de länder som omfattas av finansieringsinstrumentet för utvecklingsarbete.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tydligt och klart förklara hur den har tänkt att de föreslagna millennieutvecklingsmålavtalen ska fungera i kombination med andra stödformer.

27.

Europaparlamentet varnar för en urskillningslös och överdriven tillämpning av millennieutvecklingsmålavtalen, och för att de ska betraktas som den enda effektiva stödformen, och uppmanar kommissionen uppmanas att välja den bäst lämpade stödformen för varje enskild situation.

28.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att förbättra kapaciteten hos mottagarländernas parlament vad gäller deras förmåga att delta i budgetförfarandet och kapaciteten hos parlamenten och det civila samhället vad gäller deras förmåga att delta i utarbetandet av den nationella politiken, genom att förstärka deras kapacitet med ett utökat finansiellt stöd och genom att insistera på att de deltar i kommissionens politiska dialoger med mottagarländerna, samt genom att kommissionen inriktar sig på de indikatorer rörande förvaltningen av offentliga medel, vilka avser att stärka regeringarnas ansvar gentemot medborgarna.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samarbete med partnerländerna matcha varje millennieutvecklingsmålavtal med ett antal resultatindikatorer för att utvärdera de framsteg som gjorts genom avtalet, och anser att integreringen av personer och barn med funktionshinder också bör mätas med dessa indikatorer.

30.

Europaparlamentet anser att kommissionen absolut bör fortsätta att knyta sitt budgetstöd till de resultat som mottagarländerna kan uppvisa i fråga om jämställdhet mellan kvinnor och män och främjande av kvinnors rättigheter, och begär att resultatindikatorerna på detta område förstärks i millennieutvecklingsmålavtalen och utvidgas till att även omfatta andra områden, som kvinnors och funktionshindrade personers rättigheter. Parlamentet uppmanar kommissionen att förstärka de resultatindikatorer som är knutna till budgetstödet genom att låta dem innefatta andra områden som funktionshindrade personers och kvinnors rättigheter, och särskilt främjandet av kvinnors tillgång till heltäckande information och tjänster på området för sexuell och reproduktiv hälsa, ökad tillgång och bättre möjligheter till familjeplanering, fortsatt främjande av utbildning och medinflytande för kvinnor, samt bekämpande av diskriminering och främjande av jämställdhet mellan kvinnor och män.

31.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, AVS–EU-rådet, samt medlemsstaternas och AVS-ländernas regeringar och parlament.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/23

A.

Europeiska unionen, som lever upp till sitt motto ”förenade i mångfalden”, måste erkänna sin gemensamma historia. Den europeiska konsthistorien med sin naturligt allmängiltiga karaktär är en bra utgångspunkt för detta.

B.

Skolorna bör återigen bli den huvudsakliga platsen för demokratiseringen av tillgång till kultur.

C.

Konstutbildningen och kulturutbildningen, som bildkonstundervisningen tillhör, är en grundläggande utmaning för medlemsstaternas utbildningssystem.

D.

Konstutbildningen utgör en viktig komponent i barn- och ungdomsutbildningen eftersom den bidrar till att utveckla den fria viljan, mottagligheten och öppenheten gentemot andra. Den spelar en avgörande roll på området lika möjligheter och är en förutsättning för en verklig demokratisering av tillgången till kultur.

E.

För att anta utmaningen med att demokratisera kulturen är det lämpligt att på samtliga nivåer och i alla åldrar främja konstintresset, erkänna hur viktigt det är med kollektiva utövanden och amatörverksamhet och att främja tillgången till konstutbildning.

F.

De ekonomiska kraven leder tyvärr ofta till att medlemsstaterna inte ger någon större plats åt konsten i den allmänna utbildningspolitiken.

G.

Konstutbildning utgör grunden för yrkesutbildningen inom detta område och främjar kreativiteten och den fysiska och intellektuella utvecklingen, vilket i sin tur skapar närmare och mer givande band mellan utbildningen, kulturen och konsten.

H.

Konstskolor och konstutbildnings- och formgivningscentrum bidrar till att utveckla konstnärliga inriktningar, skapa nya stilarter och konstformer samt öppna olika kulturvärldar, vilket förstärker EU:s framtoning i världen.

I.

Utbildningen är mycket viktig för framgången för de yrkesverksamma inom den konstnärliga och kreativa sektorn.

J.

Konststudier som inriktas på karriär- och yrkesutveckling kräver, förutom talang, att eleverna har en gedigen kulturell grund att bygga på som endast är möjlig att förvärva genom en tvärvetenskaplig och systematisk utbildning. Detta ökar möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden inom denna sektor eftersom eleverna förvärvar allmänna kulturella kunskaper, forskningsmetoder, företagarkunskaper och affärskunskaper samt kompetenser inom olika verksamhetsområden som är relevanta för den samtida konsten.

K.

Den ekonomiska potentialen hos de företag och industrier som är verksamma inom det kreativa, kulturella och konstnärliga området i EU och de arbetstillfällen som de skapar påverkar konstsektorn i stor utsträckning.

L.

Den tekniska revolutionen har lett till att konkurrensen inom och mellan länder har ökat, och bidragit till att intellektuell och kreativ förmåga blivit en viktig faktor inom ramen för Lissabonstrategin.

M.

De snabba och ständiga förändringarna inom dagens samhällen kräver en ökad anpassningsförmåga, flexibilitet, kreativitet, innovation och kommunikation i arbetet. Dessa egenskaper bör främjas i medlemsstaternas utbildningssystem, vilket även överensstämmer med målen i det ovan nämnda programmet ”Utbildning 2010”.

N.

Det finns stora skillnader i medlemsstaternas befintliga konstundervisningsmodeller.

O.

Till följd av globaliseringen, medborgarnas ökade rörlighet och de successiva utvidgningarna av EU är utbildning i kultur och kulturell mångfald en viktig faktor för att bevara identiteten och främja interkulturell och interreligiös förståelse. Insatserna för att främja kultur och kulturell förståelse inom ramen för Europeiska året för interkulturell dialog bör fortsätta även efter 2008.

1.

Europaparlamentet anser att konstämnen bör vara obligatoriska i utbildningsprogrammen på alla utbildningsnivåer så att demokratiseringen av tillgång till kultur främjas.

2.

Europaparlamentet betonar vikten av att både läroplaner, yrkesutbildning och program för livslångt lärande för fortbildningskurser främjar och utvecklar kreativitet i alla åldrar som en del av processen med livslångt lärande.

3.

Europaparlamentet påminner om att det i konst- och kulturutbildningen finns en ambition att utbilda medborgarna och om att den bidrar till individers tänkande och utveckling både på det intellektuella och känslomässiga planet och på det fysiska planet.

4.

Europaparlamentet erkänner att konst i stor omfattning bidrar till innovation i samhället och ekonomin inom ramen för Europeiska året för kreativitet och innovation 2009.

5.

Europaparlamentet uppmärksammar rådet och medlemsstaterna på den europeiska kulturens och den kulturella mångfaldens vikt för integrationen samt vikten av konst- och kulturstudier på EU-nivå, inbegripet tryggandet av traditionella kulturella värden i olika regioner.

6.

Europaparlamentet konstaterar att allt fler elever inom konstutbildningar visar intresse för att studera i en annan medlemsstat än den egna, och uppmanar följaktligen medlemsstaterna att samordna sin politik för konstundervisning på EU-nivå, utbyta bästa praxis samt att förstärka rörligheten både för studenter och för lärare inom denna sektor.

7.

Europaparlamentet föreslår att rörligheten för yrkesverksamma inom konstsektorn ska ökas genom att mer uppmärksamhet ges åt frågan om erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta bör göras genom att uppmuntra utbildningsinstitutioner och arbetsgivare att hänvisa till den europeiska ramen för kvalifikationer så att kompetenserna och kvalifikationerna kan jämföras på europeisk nivå.

8.

Europaparlamentet uppmanar i detta sammanhang kommissionen att arbeta tillsammans med medlemsstaterna för att inrätta en rörlighetsram för européer som är verksamma inom konst och kreativitet, med särskild betoning på rörlighet för unga konstnärer och konststuderande.

9.

Europaparlamentet erkänner medlemsstaternas behörighet men anser att politiken för konstutbildning bör samordnas på EU-nivå, särskilt när det gäller

10.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att

11.

Europaparlamentet insisterar på att utbildning i konsthistoria även bör inbegripa möten med konstnärer och deras verk och besök på kulturella platser för att väcka elevernas nyfikenhet och få dem att reflektera.

12.

Europaparlamentet understryker vikten av att utnyttja de resurser som den nya informations- och kommunikationstekniken och Internet erbjuder som kanaler för en modern och nutidsanpassad undervisning när det gäller att införa den konstnärliga dimensionen i läroplanerna.

13.

Europaparlamentet betonar att i detta avseende bidrar projekt som Europeana och det europeiska digitala biblioteket starkt.

14.

Europaparlamentet rekommenderar att en europeisk portal för konst- och kulturutbildning utvecklas gemensamt och att konstämnen ska ingå i medlemsstaternas läroplaner för att garantera utvecklingen och främjandet av den europeiska kulturella modellen, som är särskilt uppskattad internationellt sett.

15.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att övervaka framstegen när det gäller att införa konstämnen i skolornas läroplaner och föreslår särskilt att kommissionen genomför nödvändiga undersökningar för att få tillförlitlig information om hur konstundervisningen påverkar elevernas utbildning och kompetenser i EU.

16.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/27

A.

Vägen till ett demokratiskt och öppet EU går genom en förstärkt dialog mellan medborgarna och EU:s institutioner, däribland parlamentet, men också genom en ständig diskussion om EU på europeisk, nationell och lokal nivå.

B.

Av den irländska befolkningen röstade vid en folkomröstning 53,4 procent mot en ratificering av Lissabonfördraget, efter att Frankrike och Nederländerna förkastat förslaget till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. Människor med bristande kunskaper om EU-politiken och fördragen tenderar oftare att vara emot dem.

C.

Eurobarometerundersökning 69 visade att 52 procent av EU-medborgarna anser att hemlandets EU-medlemskap är positivt, och bara 14 procent anser motsatsen.

D.

Kunskap om EU och om unionens politik och funktionssätt, liksom om de rättigheter som garanteras i fördragen, kommer att utgöra grunden i arbetet med att återupprätta medborgarnas förtroende för EU:s institutioner.

E.

År 2004 utsågs för första gången en särskild kommissionsledamot för kommunikationsstrategi, men någon kommunikationspolitik som sådan har ännu inte antagits på grund av att det saknas en lämplig rättslig grund i fördragen.

1.

Europaparlamentet erinrar om att undersökningar visar att ju lägre utbildad och mindre förmögen en EU-medborgare är, desto mer sannolikt är det att personen i fråga är emot ytterligare europeisk integration, vilket tyder på att Europatanken främst når fram till de välutbildade, välbärgade skikten i det europeiska samhället, trots alla tidigare ansträngningar. Parlamentet anser att det är mycket viktigt med en aktiv dialog mellan EU och dess medborgare för att förverkliga principerna och värderingarna i EU-projektet, men erkänner att kommunikationen hittills inte har varit särskilt framgångsrik.

2.

Europaparlamentet beklagar att framstegen i försöken att öka unionsmedborgarnas kunskap om och intresse för EU-frågor har varit mycket begränsade trots kommissionens ansträngningar och goda idéer, vilket tyvärr visade sig i den irländska folkomröstningen.

3.

Europaparlamentet betonar att det är särskilt viktigt att upprätta sammanhängande kommunikationslänkar som innehållsmässigt fokuserar både på förbindelserna mellan EU och regioner med särskilda karaktärsdrag, och på förbindelserna mellan EU och särskilda samhällsgrupper.

4.

Europaparlamentet noterar att nyligen genomförda undersökningar visar att en stor majoritet av EU-medborgarna är för ett EU som driver en enhetlig och motsägelsefri utrikespolitik. Ett uttalande i denna riktning fanns på unionsmedborgarnas begäran med i den öppna skrivelsen med rekommendationer från deltagarna i slutkonferensen för de sex Plan D-projekten för allmänheten den 9 december 2007. I denna öppna skrivelse med 27 rekommendationer begär man bland annat att EU agerar effektivare inom socialpolitiken och politiken för social sammanhållning, framför allt för att minska löneskillnaderna och främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Mer allmänt begär man att särskild uppmärksamhet fästs vid jämställdhetsfrågor, som ofta åsidosätts. Därför är det också viktigt att titta på vad som kommuniceras genom olika åtgärder och att undersöka på vilket sätt detta skiljer sig från det budskap som EU vill ge sina medborgare.

5.

Europaparlamentet påminner om att en majoritet av kvinnorna röstade nej i de senaste folkomröstningarna om EU: 56 procent i Frankrike (Eurobarometerundersökning 171), 63 procent i Nederländerna (Eurobarometerundersökning 172) och 56 procent i Irland (Eurobarometerundersökning 245). Parlamentet anser att detta negativa röstresultat bland annat beror på EU-institutionernas bristande engagemang i den politik som direkt påverkar kvinnor och som ligger till grund för den ännu rådande ojämställdheten mellan män och kvinnor, till exempel när det gäller att förena arbete och familjeliv eller att ge stöd till personer i beroendeställning.

6.

Europaparlamentet betonar behovet av att fullborda ratificeringsprocessen för Lissabonfördraget, som ytterligare kommer att öka öppenheten i EU och medborgarnas delaktighet i beslutsprocessen. Parlamentet påminner om de nya möjligheter till deltagardemokrati som Lissabonfördraget skulle medföra, särskilt medborgarinitiativet.

7.

Europaparlamentet understryker behovet av samordnade insatser och gemensamma åtgärder från alla EU-institutioner och medlemsstater för att kommunicera med unionsmedborgarna om EU-frågor. Parlamentet välkomnar ovan nämnda gemensamma förklaring av den 22 oktober 2008, som innehåller tydliga mål för en förbättrad EU-kommunikation från parlamentets, rådets, kommissionens och medlemsstaternas sida, men anser samtidigt att den kunde vara ambitiösare eftersom parlamentet hade begärt ett interinstitutionellt avtal om kommunikationspolitik mellan samtliga institutioner.

8.

Europaparlamentet anser att EU-institutionerna bör ta initiativ till fler diskussioner om Europa och genast tillämpa de koncept i praktiken som fastställs i ovan nämnda gemensamma förklaring, i kommissionens meddelande av den 1 februari 2006 och i kommissionens arbetsdokument av den 3 oktober 2007.

9.

Europaparlamentet delar kommissionens ståndpunkt att deltagardemokrati kan vara ett bra komplement till den representativa demokratin, men understryker att deltagardemokrati inte bara handlar om att lyssna på medborgarna, utan också om att ge dem verkliga möjligheter att påverka EU-politiken. För att nå dessa mål krävs det avsevärt större öppenhet från institutionernas sida. Institutionerna måste införa de system som krävs för att medborgarna och organisationerna i det civila samhället effektivt ska kunna delta i alla skeden av diskussioner om EU-frågor. En av de grundläggande förutsättningarna för medborgarmedverkan är att principen om allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.

10.

Europaparlamentet understryker hur viktig och värdefull samrådsprocessen är, i det att den utgör ett effektivt redskap för att öka medborgarnas inflytande genom att ge dem en möjlighet att direkt bidra till den politiska processen på EU-nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen att vidta ytterligare åtgärder för att i tid sprida information om framtida EU-samråd vid media och andra lämpliga forum på nationell, regional och lokal nivå, att låta fler synpunkter från de berörda parterna höras vid samråd om EG-lagstiftning och att göra mer reklam för Internetsamråden om EU-politik och EU-initiativ, för att se till att alla intressenter, särskilt små och medelstora företag och lokala icke-statliga organisationer, deltar i debatten. Det är viktigt att företrädare för det civila samhället, exempelvis nätverk av yrkesfolk och konsumenter, deltar på samtliga nivåer, från den gränsöverskridande till den lokala. Detta skapar plattformar för en välunderbyggd debatt om EU:s politik och bidrar till en EG-lagstiftning av bättre kvalitet. Parlamentet noterar att det finns problem kopplade till genomförandet och tillämpningen av lagstiftningen, och uppmanar konsumenter och företag att utöva sina rättigheter och rapportera om förekommande problem till EU-institutionerna.

11.

Europaparlamentet anser att EU-institutionerna och medlemsstaterna bör samordna sina kommunikationsstrategier och upprätta ett samarbete med det civila samhället för att utnyttja eventuella synergieffekter. Parlamentet betonar att det är nödvändigt med samordning mellan institutionerna och att det vore lämpligt att sammankoppla kommissionens och parlamentets tv-kanaler. Kommissionen uppmanas att förbättra samarbetet och samordningen mellan dess representationer i medlemsstaterna och parlamentets informationskontor, och kommissionens och parlamentets representationer i medlemsstaterna uppmanas att förbättra samarbetet när det gäller att lyssna till allmänheten, att utbyta information, kunskap och åsikter om EU med medborgarna och att ge väljare möjlighet att möta EU-tjänstemän och de personer som i olika länder har valts till ledamöter av Europaparlamentet.

12.

Europaparlamentet ser positivt på att kommissionen stöder parlamentets och de europeiska politiska partiernas roll. Klyftan mellan den nationella politiken och EU-politiken måste överbryggas, särskilt under valkampanjen inför valet till Europaparlamentet.

13.

Europaparlamentet uppmanar de tre största institutionerna att överväga möjligheten att hålla gemensamma och öppna debatter som ett komplement till parlamentets öppna debatter. Under dessa gemensamma debatter bör man diskutera frågor som berör konsumenterna och deras vardag, för att på så sätt stärka deras förtroende för den inre marknaden och konsumentskyddet. Parlamentet understryker att parlamentets tvärpolitiska grupper spelar en betydelsefull roll för kontakten med medborgarna och därmed utgör ett viktigt instrument i förbindelsen mellan den politiska sfären och det civila samhället.

14.

Europaparlamentet ser positivt på att kommissionen har tagit hänsyn till många av de idéer som parlamentet tidigare har fört fram, till exempel angående medborgarforum på både EU-nivå och nationell nivå, en mer framträdande roll för organisationer från det civila samhället och innovativ användning av nya medier.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att utvidga sin dialog till alla nivåer genom att anpassa sitt budskap till olika målgrupper efter deras sociala bakgrund. Parlamentet föreslår därför en förstärkt dialog mellan EU och medborgarna, som innebär att man ger alla medborgare samma information, om än anpassad efter målgrupp, och främjar debatten med och bland dessa välinformerade medborgare. Parlamentet anser att EU-institutionerna bör integrera slutsatserna från de lokala debatter som anordnats inom ramen för Plan D i sin politik och ta hänsyn till de förväntningar som medborgare har på EU när ny lagstiftning antas.

16.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att inleda effektiva kampanjer om EU-kommunikation på såväl nationell som regional och lokal nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen att sprida den bästa praxis som har identifierats genom sådana kampanjer och föreslår att det skapas ett permanent interaktivt kommunikationssystem mellan EU-institutionerna och medborgarna, där EU ofta och med stöd av de regionala medierna anordnar kampanjer av lokal eller regional karaktär, i vilka det civila samhället, icke-statliga organisationer, handelskammare samt fack- och yrkesorganisationer deltar aktivt.

17.

Europaparlamentet understryker att EU:s sammanhållningspolitik utgör grundvalen för den europeiska integrationen och den sociala solidariteten. Därför bör EU-politikens mål och konkreta resultat för medborgarnas vardag demonstreras för medborgarna, och EU:s bidrag och fördelarna med det gemensamma europeiska projektet betonas. Parlamentet uppmanar de lokala myndigheterna att i större utsträckning uppfylla sina skyldigheter när det gäller att informera om stöd som erhållits från EU. Parlamentet understryker att handlingskraften hos lokala och regionala förtroendevalda är avgörande för att det ska vara möjligt att utveckla information och utbildning, och välkomnar i detta sammanhang inrättandet av ett Erasmusprogram för förtroendevalda på lokal och regional nivå.

18.

Europaparlamentet understryker att involveringen av olika partner i förberedelser och genomförande av operativa program enligt artikel 11 i den allmänna förordningen om strukturfonderna (ESF) 2007–2013 på ett väsentligt sätt bidrar till att främja EU:s sammanhållningspolitik och föra denna politik närmare medborgarna. Dessa partner har en unik möjlighet att bilda sig en förstahandsuppfattning om vilka frågor som medborgarna verkligen uppfattar som mest angelägna. Kommissionen uppmanas därför att se till att principen om partnerskap genomförs korrekt på nationell, regional och lokal nivå. Parlamentet uppmärksammar vikten av att nationella och regionala myndigheter utnyttjar de befintliga finansieringsmöjligheter som ESF tillhandahåller, i syfte att höja nivån på dessa partners färdigheter, särskilt vad gäller utbildning. Strukturfonderna har på ett avgörande sätt främjat det gränsöverskridande samarbetet genom gemenskapsprojekt och gemenskapsprogram, vilket har stimulerat utvecklingen av aktivt medborgarskap och deltagardemokrati. Kommissionen uppmanas att fortsätta stödja och samarbeta med sådana projekt och program.

19.

Europaparlamentet framhåller i anslutning till det kommande valet till Europaparlamentet behovet av information till medborgare på lokal och regional nivå, särskilt information som är riktad till unga medborgare och förstagångsväljare. Parlamentet understryker allmänt vikten av att ledamöterna i Europaparlamentet deltar i samråd med medborgarna i sina regioner, i samarbete med de förtroendevalda på lokal och regional nivå, eftersom ledamöterna är medborgarnas stämma i EU. Parlamentet stöder Regionkommitténs insatser för att stärka regionala samråd och inbegripa regionala nätverk och lokala och regionala aktörer i dem, så att dessa kan förmedla sina åsikter och intressen, i syfte att uppmuntra en diskussion som förs närmare medborgarna.

20.

Europaparlamentet understryker att det krävs ett större engagemang från ledamöterna i kommunikationen med EU-medborgarna. Det krävs även organisatoriska förändringar i parlamentets arbete av ett slag som möjliggör en dialog mellan ledamöterna och medborgarna på lägsta lokala nivå. Parlamentet uppmanar sina ledamöter att parallellt med de politiska partiernas kampanjer även delta aktivt lokalt i kampanjen inför valet till Europaparlamentet.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inleda lokala, småskaliga kommunikationskampanjer med medverkande lokala aktörer, att främja verksamhet som gör att allmänheten blir bättre informerad om invandrarnas ursprungsländer och att informera invandrarna bättre om de rättigheter och skyldigheter som följer av ett unionsmedborgarskap, eftersom detta är det mest effektiva och meningsfulla sättet att uppnå kommunikationsmålen på. Kommissionen uppmanas även att fortsätta med de insatser som gjordes i samband med Europeiska året för interkulturell dialog 2008.

22.

Europaparlamentet betonar vikten av att man i medlemsstaternas läroplaner inför kurser i såväl europeisk politik som Europas historia för att befästa europeiska värderingar. Det är även viktigt att institutioner för Europa-studier inrättas inom ramen för universitetsprogram. Kommissionen uppmanas att genom ekonomiskt stöd främja dessa projekt, och medlemsstaterna uppmanas att främja en studiekurs i skolan om den europeiska integrationens historia och EU:s funktion i syfte att skapa grunden för en gemensam europeisk kunskap.

23.

Europaparlamentet framhåller att medborgarutbildning är en väsentlig drivkraft för ett aktivt medborgarskap. Det behövs stöd till en aktiv modell för medborgarutbildning, så att ungdomar kan delta i det offentliga livet och direkt interagera med sina politiska företrädare på nationell, lokal och europeisk nivå och med företrädare för icke-statliga organisationer samt genom medborgarinitiativ. Parlamentet föreslår att kommissionen ska stödja pilotprojekt som främjar en sådan modell för medborgarutbildning i medlemsstaterna.

24.

Europaparlamentet rekommenderar att programmen Erasmus, Leonardo da Vinci, Grundtvig och Comenius främjas bättre genom utökad kommunikation och organiseras effektivare för att uppmuntra så många människor som möjligt, inte minst mindre välbärgade medborgare, att delta i dessa program och underlätta deras rörlighet inom EU. Parlamentet påpekar att just dessa program har fått ett mycket positivt gensvar hos unga människor och utgör ett viktigt bidrag till en lyckad europeisk integration.

25.

Europaparlamentet välkomnar ovan nämnda meddelande från kommissionen av den 21 december 2007, där tydliga mål anges för att göra webbplatsen Europa till en serviceinriktad webb 2.0-webbplats. Parlamentet uppmanar kommissionen att färdigställa den nya webbplatsen redan 2009 och anser att den kan utgöra ett forum där medborgarna delar med sig av sina åsikter och deltar i opinionsundersökningar online, och där alla icke-statliga organisationer, offentliga institutioner och enskilda personer kan dela med sig av sina erfarenheter från EU:s kommunikationsprojekt. Kommissionen uppmanas att på denna webbplats samla och offentliggöra erfarenheter från personer som har gynnats av den verksamhet som finansierats inom ramen för Plan D.

26.

Europaparlamentet välkomnar initiativet EU Tube, som med sina nästan 1,7 miljoner tittare är ett unikt verktyg för att sprida information om EU-politiken bland Internetanvändare. Parlamentet uppmanar även kommissionen att utarbeta riktlinjer för effektiva Internetkampanjer och låta andra EU-institutioner ta del av dessa riktlinjer.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bättre utnyttja det audiovisuella material om Europa som finns tillgängligt via satellit genom att upprätta förbindelser med lokala tv-kanaler och icke-kommersiella medier som är intresserade av att få tillgång till sådant material för utsändning, i syfte att nå en bredare publik.

28.

Europaparlamentet anser att nätverket Europe direct är ett viktigt verktyg för att svara på medborgarnas frågor via e-post och kostnadsfria telefonsamtal inom hela EU, och att det är ett verktyg som man bör göra mer reklam för.

29.

Europaparlamentet anser att politikområdena konsumentskydd och den inre marknaden är mycket viktiga när det gäller att föra fram EU bland konsumenter och företag. Medlemsstaterna uppmanas att öka sina ansträngningar för att informera om fördelarna med den inre marknaden på nationell, regional och lokal nivå. Kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att främja och stärka interaktiv kommunikation och information för att med hjälp av olika elektroniska hjälpmedel och den senaste tekniken skapa en effektiv dialog mellan konsumenter, företag och institutioner, och för att bidra till utvecklingen av e-handeln.

30.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att satsa mer på samordningen av konsumentutbildning och information om konsumenters rättigheter och skyldigheter genom att skjuta till mer ekonomiska medel och personalresurser. Medlemsstaterna uppmanas att öka de ekonomiska och mänskliga resurserna till nätverket av Europeiska konsumentcentrum (ECC-net) för att höja medvetandenivån och säkerställa att konsumenträtten tillämpas i EU. Mot bakgrund av den nuvarande globala finanskrisen och det allt större antalet skuldsatta konsumenter uppmanas medlemsstaterna att arbeta för att förbättra konsumenternas kunskaper om ekonomi, särskilt vad gäller deras rättigheter och skyldigheter, liksom deras möjligheter till prövning när det gäller besparingar och lån.

31.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utöka de mänskliga och ekonomiska resurserna till Solvit, nätverket som gör det möjligt att kostnadsfritt lösa problem på grund av bristfällig eller obefintlig tillämpning av gemenskapslagstiftningen. Kommissionen uppmanas att påskynda effektiviseringen av de olika tjänster som ger information och råd om den inre marknaden. Därför stöder parlamentet konceptet med ett integrerat sätt för att erbjuda supporttjänster på den inre marknaden via en webbplats med en enda kontaktpunkt (”single entry point”), vilket beskrivs i kommissionens meddelande av den 20 november 2007 med titeln ”En inre marknad för framtidens Europa” (KOM(2007)0724). Parlamentet noterar kommissionens initiativ för att minska de administrativa bördorna och förbättra lagstiftningen, och efterlyser framför allt förbättringar av stödet till små och medelstora företag, som är viktiga när det gäller att skapa fler arbetstillfällen i EU.

32.

Europaparlamentet konstaterar att ett europeiskt år för frivilligarbete skulle vara en utmärkt möjlighet för EU-institutionerna att skapa kontakter med medborgarna. Parlamentet påpekar att det finns mer än 100 miljoner frivilligarbetare i EU. Kommissionen uppmanas att inleda förberedelser så att 2011 kan utses till Europeiska året för frivilligarbete och att snarast möjligt lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag om detta.

33.

Europaparlamentet betonar att man måste ta hänsyn till medborgarnas åsikter om EU som en global aktör och särskilt tänka på parlamentets allt mer framträdande roll i dessa frågor. Det vore därför bra om parlamentets och rådets ledamöter kunde medverka när kommissionens ledamöter kommer på besök inom ramen för Plan D, eftersom de spelar en viktig roll när det gäller att nå ut till de nationella parlamenten, civilsamhället, näringslivet och fackföreningsledare samt regionala och lokala myndigheter i medlemsstaterna.

34.

Europaparlamentet gläds över att världen i stort nu visar ett än större intresse för den europeiska integrationen och att EU och dess medborgare även blir allt mer medvetna om fördelarna med att få dela sina överstatliga erfarenheter med andra länder och regioner, särskilt med EU:s grannländer. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att genom sina delegationer i tredjeländer utarbeta metoder för att nå fram till dessa länders medborgare och informera dem om möjligheterna i Europeiska unionen, till exempel om olika medier och andra former av kultur, utbildning, språkinlärning och rörlighets- eller utbytesprogram såsom Erasmus mundus.

35.

Särskilt i samband med det ökade antalet tredjelandsmedborgare i EU och framväxten av multikulturella samhällen, som dessa också har bidragit till, bör enligt Europaparlamentet ökade ansträngningar göras för att ombesörja invandrarnas integration i EU och ge dem konkret tillgång till information om vad ett unionsmedborgarskap innebär, till exempel genom starkare partnerskap mellan olika styrandenivåer (lokala, regionala och nationella) och icke-statliga aktörer (t.ex. arbetsgivare, civilsamhället, invandrarföreningar, medier och icke-statliga organisationer som stöder migranter). En lyckad integration kommer att vara till stöd för fortsatt utveckling av en multikulturell europeisk medvetenhet grundad på tolerans, dialog och jämlikhet.

36.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att främja program och kampanjer (t.ex. ”Världen genom kvinnors ögon”) som uppmuntrar kvinnor till socialt, politiskt och kulturellt engagemang och att ta hänsyn till kvinnornas roll i dialogen mellan generationerna samt hållbarheten och välståndet i samhället. Parlamentet efterfrågar därför bättre information till unga flickor och kvinnor om det europeiska medborgarskapet och de rättigheter som är knutna till detta, särskilt i socialt och geografiskt isolerade regioner. Dessa upplysningskampanjer bör genomföras med målet att få kvinnor att delta mer i det politiska livet och i beslutsfattandet. Parlamentet understryker behovet av att främja åtgärder för att överbrygga den digitala klyftan mellan män och kvinnor, så att kvinnor får lika tillgång till de instrument som krävs för deltagande i dialogen om Europa. Parlamentet lyckönskar kommissionen och dess representationer till valet av medfinansierade projekt inom ramen för Plan D, vilka omfattar ett stort antal projekt som drivs av kvinnoorganisationer och projekt som rör kvinnor. Parlamentet insisterar på att man måste främja medborgarnas delaktighet i frågor som könsrelaterat våld eller människohandel, där ett engagemang från samhället är oumbärligt för att man ska kunna komma närmare en lösning på problemet. Parlamentet uppmärksammar kvinnors färdigheter inom problemlösning och konflikthantering och uppmanar kommissionen att se till att fler kvinnor ingår i insats- och arbetsgrupper som arbetar med frågor som familjeliv, barnomsorg, utbildning osv.

37.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till Europeiska rådet, kommissionen, rådet, Europeiska gemenskapernas domstol, revisionsrätten, Regionkommittén, Europeiska Ekonomiska och sociala kommittén samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/33

—

de sociala och miljömässiga konsekvenserna av strukturanpassningar (7),

—

erfarenheter av den europeiska regionala integrationsprocessen av betydelse för AVS-länderna (8),

—

frågor i anslutning till en tryggad livsmedelsförsörjning i AVS-länder och AVS-EU-samarbetets roll (9),

—

situationen i Kenya (10),

—

skydd av civila vid FN:s och regionala organisationers fredsbevarande insatser (11),

—

biståndseffektivitet och definition av offentligt utvecklingsbistånd (12),

—

de sociala konsekvenserna av barnarbete och strategierna för att bekämpa barnarbete (13),

—

situationen i Mauretanien (14),

—

situationen i Zimbabwe (15),

A.

Under 2008 undertecknades ekonomiska partnerskapsavtal (EPA) med vissa regioner eller länder i AVS-området, och diskussioner fördes inom den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen, i mars 2008 i Ljubljana (Slovenien) och i november 2008 i Port Moresby, om läget i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

B.

I förordning (EG) nr 1905/2006 anges tematiska program som även gäller AVS-länderna, liksom ett program med kompletterande åtgärder för de AVS-länder som undertecknat sockerprotokollet.

C.

Kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd lovade vid den gemensamma parlamentariska församlingens session i Wiesbaden i juni 2007 att lägga fram de nationella och regionala strategiska dokumenten för AVS-länderna (perioden 2008–2013) för demokratisk granskning i parlamenten. Glädjande nog håller detta löfte på att infrias.

D.

Den nya översyn av Cotonouavtalet som planeras till 2010 utgör ett viktigt tillfälle att utveckla den regionala dimensionen i den gemensamma parlamentariska församlingen och förbättra den parlamentariska kontrollen på regional nivå i AVS-området, men även för att stärka den gemensamma parlamentariska församlingen som institution och stödja dess verksamhet.

E.

Den gemensamma parlamentariska församlingens två regionala möten under 2008 i Namibia och Vanuatu innebar en avsevärd framgång och ledde till att de ovannämnda kommunikéerna från Windhoek och Port Vila antogs.

F.

Situationen i Zimbabwe förvärrades ytterligare under 2008, trots att val hölls i juli månad. Det är dock glädjande att den gemensamma parlamentariska församlingen vid sin sextonde session i Port Moresby lyckades enas om och anta en resolution om Zimbabwe.

G.

Konflikten i Demokratiska republiken Kongo fortsätter, med allvarliga och upprepade kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Därför krävs ett effektivt humanitärt bistånd och ett ökat engagemang från världssamfundet.

H.

Panafrikanska parlamentet har arbetat vidare, och förbindelserna mellan Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet har formaliserats. Europaparlamentets talman meddelade under ett anförande vid Panafrikanska parlamentets tionde session den 28 oktober 2008 sin avsikt att inrätta en interparlamentarisk delegation inför nästa valperiod.

I.

Den gemensamma parlamentariska församlingens sextonde session i Port Moresby hölls nästan samtidigt som den internationella konferensen om finansiering av utvecklingsbiståndet i Doha, vilket tvingade många av Europaparlamentets ledamöter till ett svårt val.

J.

EU:s slovenska ordförandeskap (från januari till juni 2008) och Papua Nya Guineas regering har på ett förtjänstfullt sätt bidragit till den gemensamma parlamentariska församlingens ovannämnda sessioner i Ljubljana respektive Port Moresby.

K.

Under 2008 har den gemensamma parlamentariska församlingens presidium genomfört undersökningsresor

1.

Europaparlamentet finner det glädjande att den gemensamma parlamentariska församlingen under 2008 fortsatt gav möjlighet till en öppen, demokratisk och fördjupad dialog om förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen mellan Europeiska unionen och AVS-länderna.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen har uttryckt oro över flera inslag i förhandlingarna, såväl när det gäller formen som innehållet. Europaparlamentet framhåller att debatten fortsätter efter att det ekonomiska partnerskapsavtalet med Cariforum (”Carribean Forum of States”) och interimsavtalen med vissa länder i andra regioner ingåtts.

3.

Europaparlamentet välkomnar att den nye kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor, i linje med uttalandena från kommissionens ordförande, gett ett positivt svar på den begäran som kommit från flera länder och regioner i AVS-området om att se över de omstridda frågorna.

4.

Det behövs en noggrann parlamentarisk kontroll under förhandlingarna, liksom när de ekonomiska partnerskapsavtalen genomförs. Det är beklagligt att den gemensamma parlamentariska församlingens verksamhet och funktion hotas av ett eventuellt nytt organ (det parlamentariska utskottet) inom ramen för de ekonomiska partnerskapsavtalen, utan att förhållandet mellan detta organ och den gemensamma parlamentariska församlingen klargjorts. Europaparlamentet kräver att det parlamentariska utskottet blir en del av den gemensamma parlamentariska församlingen, så att man undviker att sammanträdena sprids ut på ett kostsamt och komplicerat sätt. På så sätt skulle man också dra nytta av erfarenheterna från den gemensamma parlamentariska församlingen och uppnå samordningsvinster mellan samtliga regioner inom de ekonomiska partnerskapsavtalen. Det är ytterst önskvärt att utskottet arbetar på ett flexibelt sätt och kan tillgodogöra sig den sakkunskap i såväl handels- som utvecklingsfrågor som besitts av Europaparlamentets ledamöter med ansvar för granskningen av de ekonomiska partnerskapsavtalen i utskotten.

5.

När det gäller uppföljningen och förvaltningen av de ekonomiska partnerskapsavtalen har parlamenten i AVS-länderna, de icke-statliga aktörerna samt de lokala myndigheterna en avgörande roll att spela. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att alla dessa aktörer görs delaktiga i den pågående förhandlingsprocessen. Detta kräver en tydlig dagordning för de fortsatta förhandlingarna, som godkänns av AVS-länderna och EU och som bygger på ett aktivt deltagande.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen har uttryckt oro över den aktuella finanskrisens återverkningar. Europaparlamentet välkomnar församlingens förklaring från Port Moresby om den globala finans- och livsmedelskrisen och uppmanar den att regelbundet diskutera ämnet.

7.

Europaparlamentet välkomnar att kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd vid den ovannämnda sessionen i Kigali lovade att lägga fram de nationella och regionala strategiska dokumenten för AVS-länderna (perioden 2008–2013) för demokratisk granskning av dessas parlament. Det arbete som redan genomförts av vissa parlament i AVS-länderna för att analysera dessa dokument välkomnas också.

8.

Europaparlamentet påminner i detta sammanhang om behovet att knyta parlamenten närmare till den demokratiska processen och till de nationella utvecklingsstrategierna. Parlamenten spelar en avgörande roll för att genomföra, följa upp och granska utvecklingspolitiken.

9.

Europaparlamentet uppmuntrar parlamenten i AVS-länderna att kräva av sina regeringar och av kommissionen att få knytas till förberedelserna inför och genomförandet av de nationella och regionala strategiska dokumenten rörande samarbetet mellan EU och respektive land (perioden 2008–2013).

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lämna all tillgänglig information till parlamenten i AVS-länderna och att bistå dem i att utöva denna demokratiska kontroll, bland annat genom att stärka deras kapacitet.

11.

Europaparlamentet ställer sig positivt till att Europeiska utvecklingsfonden (EUF) integreras i EU:s budget, så att enhetligheten, insynen och effektiviteten i politiken för utvecklingssamarbete stärks och den demokratiska kontrollen säkerställs. Integreringen av EUF i EU:s budget är också ett relevant svar på de svårigheter som förekommit med att genomföra och ratificera de olika EUF som följt efter varandra.

12.

Europaparlamentet uppmanar parlamenten att utöva en noggrann parlamentarisk kontroll över EUF. Den gemensamma parlamentariska församlingen har en privilegierad ställning i denna diskussion och uppmanas tillsammans med parlamenten i AVS-länderna att delta aktivt i debatten, särskilt i samband med den översyn av Cotonouavtalet som planeras till 2010. Den gemensamma parlamentariska församlingen måste knytas till hela förhandlingsprocessen vid denna översyn.

13.

Europaparlamentet konstaterar med tillfredsställelse att den gemensamma parlamentariska församlingen fått en alltmer parlamentarisk – och därmed politisk – karaktär. Ledamöternas engagemang och kvaliteten på debatten har ökat, vilket på ett avgörande sätt bidrar till partnerskapet AVS-EU.

14.

Europaparlamentet anser att de ovannämnda resolutionerna om situationen i Kenya och i Zimbabwe från den gemensamma parlamentariska församlingen utgör viktiga tecken på att dialogen har stärkts.

15.

Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att ta upp situationen i Sudan, särskilt i Darfur, genom att bedöma EU:s och AVS-ländernas ståndpunkter i fråga om häktningsbesluten från Internationella brottmålsdomstolen.

16.

Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta att ta upp situationen i Somalia, som utgör en överhängande fara för det somaliska folket, ett hot mot säkerheten i regionen och en källa till instabilitet i hela världen på grund av den ökande laglösheten, extremismen och piratverksamheten.

17.

Europaparlamentet uppmuntrar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta att diskutera den illavarslande situationen i Zimbabwe, där valet i juli 2008 inte ledde till något återupprättande av demokratin och där det ekonomiska läget utgör ett verkligt hot mot miljoner människors liv och hälsa. Situationen i Zimbabwe hotar stabiliteten i hela regionen.

18.

Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta att bidra till ansträngningarna för att öka världssamfundets medvetenhet om de konflikter som hemsöker den östra delen av Demokratiska republiken Kongo, att främja en politisk förhandlingslösning på krisen och att stödja alla insatser som kan komma att föreslås inom ramen för en förhandlingslösning.

19.

Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att fortsätta och fördjupa dialogen med Panafrikanska parlamentet och parlament i regionala organisationer, eftersom regional integration har stor betydelse för fred och utveckling i AVS-länderna.

20.

Europaparlamentet beklagar att den gemensamma parlamentariska församlingen inte rådfrågats tillräckligt under förberedelserna för den gemensamma strategin EU/Afrika men hoppas att församlingen blir aktivt involverad i verkställandet av denna strategi.

21.

Det är glädjande att de regionala möten som fastställs i Cotonouavtalet och i den gemensamma parlamentariska församlingens arbetsordning började hållas under 2008. Dessa möten möjliggör en givande diskussion om regionala utmaningar, inklusive frågan om att förebygga och lösa konflikter, och EU:s politik bidrar till en ökad regional sammanhållning. Mötena kommer vid en tidpunkt som är särskilt lämplig för att förhandla fram, ingå och genomföra de ekonomiska partnerskapsavtalen, och de bör prioriteras. Europaparlamentet gratulerar dem som anordnat de två mycket framgångsrika mötena i Namibia och Vanuatu och ger sitt stöd till de kommande mötena i Västindien och Västafrika under 2009.

22.

Europaparlamentet uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen att stärka den roll som dess utskott för politiska frågor spelar, så att det blir ett verkligt forum för att förebygga och lösa konflikter inom ramen för partnerskapet AVS-EU. Församlingen bör för detta ändamål bredda debatten om nödsituationer i ett visst land. Det arbete som utförts på området skydd av civilbefolkningen inom ramen för fredsbevarande insatser, liksom AVS-ländernas föresatser att verka för bättre samhällsstyrning, hälsas med tillfredsställelse av parlamentet.

23.

Europaparlamentet välkomnar vidare betänkandet från den gemensamma församlingens utskott för politiska frågor om de erfarenheter från den europeiska regionala integrationsprocessen som är av betydelse för AVS-länderna, antaget i Ljubljana i mars 2008, där de viktigaste fördelarna med integrationen betonas, till exempel fred och säkerhet, förebyggande av potentiella konflikter så att de inte blir till väpnade konflikter, välstånd, välbefinnande, demokrati samt respekt för mänskliga rättigheter.

24.

Europaparlamentet välkomnar att den gemensamma parlamentariska församlingens utskott för ekonomisk utveckling, finanser och handel uttryckt en avsikt att inleda en analys av de regionala strategiska dokumenten för regionerna i AVS-länderna.

25.

Europaparlamentet understryker den roll som den gemensamma parlamentariska församlingens utskott för sociala frågor och miljö spelar på området barnarbete. Utskottet avser att genomföra en undersökning om ungdomars sociala situation i AVS-länderna.

26.

Europaparlamentet välkomnar vidare betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö om strukturanpassningarnas sociala och miljömässiga konsekvenser, antaget i Ljubljana, där det fastslås att praxisen att sätta upp villkor kopplade till den ekonomiska politiken för lån från Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) fått katastrofala sociala och miljömässiga konsekvenser för AVS-länderna och att denna praxis bör ersättas med en landsspecifik lånepolicy som är inriktad på fattigdomsbekämpning.

27.

Europaparlamentet uppmuntrar den gemensamma parlamentariska församlingen att kräva att få vara nära involverad i det arbete inför översynen av Cotonouavtalet som kommer att inledas under 2009, för att säkra en stärkt roll och verksamhet för församlingen i framtiden.

28.

Europaparlamentet konstaterar med tillfredställelse att allt fler icke-statliga aktörer deltar i den gemensamma parlamentariska församlingens sessioner. Deras medverkan blev tydlig under diskussionen som ledde till den ovannämnda Port Moresbyförklaringen i november 2008 om den aktuella globala finans- och livsmedelskrisen samt i och med de ekonomiska och sociala parternas rapport om de ekonomiska partnerskapsavtal som presenterades vid församlingens session i Ljubljana i mars 2008.

29.

Utöver den årliga rapporten om verksamheten i den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen efterlyser Europaparlamentet en gemensam reflektion mellan AVS-sekretariatet och Europaparlamentet om villkoren för den gemensamma parlamentariska församlingens funktionssätt, bland annat vad gäller omröstning i två kammare, likvärdig behandling av parlamentariker samt gemensamma uppdrag för undersökning och övervakning av val.

30.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, AVS-rådet, den gemensamma parlamentariska församlingens presidium samt till regeringarna och parlamenten i Slovenien och i Papua Nya Guinea.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/38

A.

Sammanhållningspolitiken är ett av EU:s viktigaste politikområden, inte bara när man ser till dess budgetanslag utan i synnerhet när man ser till det faktum att den är en grundpelare i den europeiska integrationsprocessen och till dess betydelse för den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen i Europeiska unionen och för en harmonisk utveckling i de totalt 268 regionerna för att på så sätt minska skillnaderna och bristerna i utvecklingen samt för ett bättre liv för EU-medborgarna.

B.

Samtidigt som de utmaningar som Europeiska unionens regioner står inför i hög grad liknar varandra, kommer de att påverka de olika regionerna på olika sätt beroende på regionernas särdrag i fråga om deras karaktär (exempelvis öregioner eller bergsregioner) och i fråga om deras befolkning. Utmaningarna utgörs av globaliseringen med dess ekonomiska omstruktureringar som sker i allt snabbare takt, nya handelsförbindelser, följderna av den tekniska revolutionen, klimatförändringarna, den kunskapsbaserade ekonomins utveckling, den demografiska förändringen, avfolkningen och den ökande invandringen.

C.

De bästa resultaten, som ökar den ackumulerade kunskapsbasen och förbättrar konkurrensen, uppnås ofta genom samarbete mellan den offentliga sektorn, näringslivet, utbildningssektorn och de lokala aktörerna.

D.

Sammanhållningspolitiken kan inte utnyttjas fullt ut för att möta dessa utmaningar, eftersom potentiella projektsökande står inför stora svårigheter när det gäller utnyttjandet av EU:s strukturmedel. Svårigheterna är bland annat

E.

Dessa hinder orsakas av det stora antalet felaktigheter som fortfarande förekommer inom sammanhållningspolitiken.

F.

Förseningarna i genomförandet av strukturpolitiken beror delvis på alltför stela förfaranden. Förfarandena bör därför förenklas och det bör göras en tydlig ansvars- och befogenhetsfördelning mellan EU, medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna.

1.

Europaparlamentets framhåller att spridning av bästa praxis till den breda allmänheten innebär ett mervärde i form av förbättrad kommunikation och förbättrad lönsamhet. Detta bör tas i beaktande, samtidigt som försöken att införa denna praxis för EU:s regionalpolitik i första hand bör inriktas på att hjälpa genomförandeorgan i utarbetandet av regler om tillgång till strukturella resurser, så att utbyte av information och erfarenheter kan bidra till en betydande förbättring av projektkvaliteten, genom att tillhandahålla lösningar på gemensamma problem och välja effektivare och mer riktade åtgärder.

2.

Förfarandena för genomförandet av projekt och program som finansieras genom strukturfonderna bör förenklas, i synnerhet vad gäller styrnings- och kontrollsystemen. Europaparlamentet välkomnar därför den uppsättning ändringar av bestämmelserna för att förenkla strukturfondsförfarandena som kommissionen föreslagit som svar på dagens finanskris och väntar otåligt på nästa uppsättning förslag från kommissionen på detta område, som är avsedda att läggas fram inom de närmaste månaderna.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att avskaffa de nämnda hindren bland annat genom

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att dessutom utveckla en samordnad och allmänt tillgänglig strategi för det interregionala utbytet av bästa praxis, så att sammanhållningspolitikens aktörer kan använda sig av andras erfarenheter.

5.

Europaparlamentet påpekar uttryckligen att fastställandet av bästa praxis inte får leda till ökad byråkrati för projektsökande och projektansvariga.

6.

Europaparlamentet begär att byråkratin i samband med användningen av strukturfonderna ska minimeras och inte i onödan utökas genom särskilda krav från medlemsstaterna.

7.

Europaparlamentet bekräftar sitt stöd för bästa praxis, vars syfte är att varje medlemsstat ska utarbeta en årlig nationell revisionsförklaring som inbegriper gemenskapsfonderna inom delad förvaltning, och anser att denna metod bör göras till allmän praxis.

8.

Europaparlamentet uppskattar den idé som presenteras i initiativet ”Regioner för ekonomisk förändring”, bland annat om att årligen dela ut och offentliggöra RegioStars–utmärkelsen för bästa praxis och att skapa en särskild hemsida för bästa praxis. Parlamentet uppmärksammar att enbart en hemsida har begränsad effektivitet.

9.

Europaparlamentet ställer sig kritisk till den bristfälliga insynen när det gäller kommissionens tillämpning av objektiva kriterier för fastställandet av bästa praxis.

10.

Med tanke på den omfattande användningen av begreppet ”bästa praxis”, liksom ”god praxis” och ”framgångshistoria” som är begrepp som ofta likställs med bästa praxis, uppmanar Europaparlamentet kommissionen att utarbeta en samling kriterier som är särskilt avsedda för sammanhållningspolitiken och som gör det möjligt att särskilja dem från kriterier som avser andra projekt.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fastställa bästa praxis på grundval av följande kriterier:

12.

Europaparlamentet betonar att de kriterier som väljs som utgångspunkt för bästa praxis måste vara klart mätbara och fullständigt pålitliga, så att man undviker motsättningar, oönskade effekter och subjektiva bedömningar som kan underminera hela arbetet med att gradera projekten utifrån dessa kriterier. Kommissionen uppmanas därför att klart och tydligt beskriva både innehållet i dessa kriterier och hur de bör tillämpas.

13.

Europaparlamentet rekommenderar att vissa kompletterande kriterier används för att fastställa bästa praxis, detta mot bakgrund av en analys som har gjorts av ett stort antal projekt från flera olika EU-regioner, vilka rör sammanhållningspolitiken, är av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen både i de enskilda regionerna och i hela EU, och genomförs på mycket olika sätt.

14.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”forskning och utveckling/innovation” använder följande kriterier:

15.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”miljöskydd, klimatskydd och hållbar energipolitik” använder följande kriterier:

16.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”skapande av högkvalitativa arbetstillfällen” använder följande kriterier:

17.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”livslångt lärande” använder följande kriterier:

18.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”integrerad stadsutveckling” använder följande kriterier:

19.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”demografisk utveckling” använder följande kriterier:

20.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”gränsöverskridande samarbete” använder följande kriterier:

21.

Europaparlamentet rekommenderar att man på området ”offentlig-privata partnerskap” använder följande kriterier:

22.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att beakta behovet av att främja bästa praxis för finansiella arrangemang, särskilt dem inom offentlig–privata partnerskap och partnerskap som erhåller stöd från Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden.

23.

Europaparlamentet är medvetet om att det är mycket svårt för ett projekt att uppfylla alla ovan nämnda kriterier samtidigt och uppmanar därför kommissionen att, innan dessa kriterier tillämpas, gradera dem i prioriteringsordning och fastställa de kriterier som ska prioriteras, för att på så sätt göra det lättare att utse intressanta projekt som tillämpar bästa praxis. De gemensamt överenskomna kriterierna för att fastställa bästa praxis bör tillämpas på ett öppet och tydligt sätt som möjliggör en bättre förvaltning och förhindrar sammanblandning med andra liknande villkor.

24.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att för den fortsatta användningen av begreppen ”bästa praxis”, ”god praxis” eller ”framgångshistoria” utarbeta en tydlig och klar indelning eller gradering av dessa kriterier för projektbeskrivningarna.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att organisera och samordna utbyte av bästa praxis genom att samordna ett regionnätverk och genom att upprätta en hemsida som är allmänt tillgänglig på gemenskapens samtliga språk.

26.

Europaparlamentet rekommenderar kommissionen att inom ramen för den nuvarande förvaltningen upprätta ett särskilt kontor inom generaldirektoratet för regionalpolitik som, i syfte att främja ett långsiktigt, kontinuerligt, tillförlitligt och framgångsrikt utbyte av bästa praxis på det sammanhållningspolitiska området och i samarbete med regionnätverket, ska se till att bästa praxis utvärderas, samlas in och utbyts, och ska utgöra ständig kontaktpunkt för både utbud och efterfrågan. Kommissionen uppmanas också att sprida denna tillämpning av bästa praxis inom kommissionens alla avdelningar.

27.

Europaparlamentet föreslår att man i samband med utvärderingen bör studera och ta hänsyn till beprövade och pålitliga metoder som redan har tillämpats. Särskild tonvikt bör läggas vid samarbete med ett nätverk bestående av regionala myndigheter och specialiserade organ, eftersom de är den viktigaste källan till den direkta information om bästa praxis som behövs för utvärderingen.

28.

Europeiska unionen tillhandahåller ekonomiska medel och bästa praxis, men det är upp till de nationella, regionala och lokala beslutsfattarna att utnyttja dem. Europaparlamentet finner det glädjande att ett Erasmusprogram har inrättats för lokalt och regionalt folkvalda representanter.

29.

Europaparlamentet rekommenderar att kommissionen använder sig av de verktyg som finns att tillgå inom Regionkommittén, särskilt övervakningsplattformen för Lissabonstrategin och nätverket för övervakning av subsidiaritetsprincipen, för att utbyta bästa praxis mellan regionerna och medlemsstaterna i syfte att finna och gemensamt fastställa målen, därefter planera åtgärderna och slutligen göra en jämförande utvärdering av sammanhållningspolitikens resultat.

30.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/46

A.

Begreppet landsbygdsområde har definierats av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och definitionen omfattar egenskaper såsom låg befolkningstäthet och bristande tillgång till tjänster. Denna definition används av kommissionen för att fastställa och utforma utvecklingsmål för dessa områden.

B.

Landsbygdsområdena skiljer sig kraftigt åt mellan de olika medlemsstaterna. Även om dessa områden i vissa regioner och medlemsstater har upplevt ett demografiskt och ekonomiskt uppsving, flyttar invånarna från många av dessa områden in till städerna eller söker möjligheter att skola om sig, vilket skapar stora utmaningar för landsbygdsområdena.

C.

Landsbygdsområdena täcker upp till 80 procent av EU:s territorium.

D.

Behoven i de mellanliggande landsbygdsområdena, som kännetecknas av en ekonomisk struktur som liknar den i de närliggande stadsområdena, skiljer sig från behoven i de områden som huvudsakligen kan betraktas som landsbygdsområden, randområden och isolerade områden.

E.

Ett av EU:s mål är att främja ekonomiska och sociala framsteg och höga sysselsättningsnivåer samt att uppnå en balanserad och hållbar utveckling.

F.

Den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i EU kan ökas genom ekonomisk utveckling och främjande av sysselsättningen på landsbygden och i städerna samt genom att säkerställa lika tillgång till allmännyttiga tjänster.

G.

Reformen av strukturpolitiken för perioden 2007–2013 medförde förändringar av fondernas struktur och villkoren för fördelning av stöd från dem. Man inrättade också den nya Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), som är kopplad till den gemensamma jordbrukspolitiken och åtskild från sammanhållningspolitiken.

H.

Leaderprogrammen har redan visat hur landsbygdsutvecklingen framgångsrikt kan främjas med hjälp av regionalpolitiska instrument.

I.

För att EJFLU ska lyckas måste det absolut säkerställas att verksamhet som samfinansieras via EJFLU och verksamhet som samfinansieras via strukturfonderna ömsesidigt kompletterar varandra. Det måste alltså finnas en adekvat samordning av stödet från de olika fonderna, särskilt Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF), Sammanhållningsfonden och Europeiska socialfonden (ESF), och dessa fonder måste komplettera varandra.

J.

Det faktum att EJFLU inrättats och att finansieringen av utvecklingen av landsbygden skilts från sammanhållningspolitiken, och därmed från ett brett regionalt utvecklingsperspektiv, får inte leda till att vissa mål (till exempel miljöskydd, transport eller utbildning) dubbleras alternativt förbises helt och hållet.

K.

Den permanenta resursöverföringen mellan Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och EJFLU leder till planeringsosäkerhet för både jordbrukare och personer som driver landsbygdsutvecklingsprojekt.

L.

Till följd av budgetbegränsningar finns det en risk att finansieringen från ERUF i stor utsträckning kommer att användas för att gynna den ekonomiska konkurrenskraften i större tätortsområden eller i de mest dynamiska regionerna, medan EJFLU:s resurser kommer att inriktas på att förbättra jordbrukets konkurrenskraft, då jordbruket fortfarande är den främsta motorn på landsbygden, och även på stöd till annan verksamhet än jordbruk, till exempel stöd till utveckling av små och medelstora företag på landsbygden, vilket innebär att det krävs en bättre samordning för att undvika att några områden blir utan stöd.

M.

Små och medelstora företag, särskilt mikroföretag och hantverksföretag, spelar en viktig roll för att upprätthålla det ekonomiska och sociala livet på landsbygden och garantera dess stabilitet.

N.

De politiska målen för landsbygdsutveckling behöver inte strida mot Lissabonmålen, förutsatt att denna utveckling grundar sig på en tillämpning av mekanismen för relativ konkurrenskraft (bättre kostnadseffektivitet), särskilt inom lokal livsmedelsbearbetning och i samband med utveckling av små och medelstora företag och infrastruktur samt tjänster som turism, utbildning och miljöskydd.

O.

De naturliga förbindelserna mellan jordbrukspolitiken och landsbygdsutvecklingspolitiken måste erkännas.

1.

Europaparlamentet anser att de traditionella kriterierna för att skilja landsbygdsområden från stadsområden (lägre befolkningstäthet och urbaniseringsnivå) kanske inte alltid är tillräckliga för att man ska kunna få en helhetsbild av situationen. Parlamentet anser därför att möjligheten att lägga till ytterligare kriterier bör undersökas och uppmanar kommissionen att göra en analys och lägga fram konkreta förslag på detta område.

2.

Eftersom landsbygdsområdena i Europeiska unionen, vilka utgör omkring 80 procent av dess yta, skiljer sig kraftigt åt i de olika medlemsstaterna anser Europaparlamentet att man måste anta och genomföra en anpassad och integrerad strategi för att utveckla dessa områden på ett hållbart sätt i syfte att utjämna de olikheter som finns och främja en ekonomisk dynamism i stadsområdena och på landsbygden. Parlamentet understryker att det är viktigt att anslå tillräckligt med medel för åtgärderna.

3.

Europaparlamentet erinrar i detta sammanhang om att alla regioner inom unionen, inklusive landsbygdsområden och avlägsna områden, i princip ska erbjudas samma utvecklingsmöjligheter för att undvika ytterligare regional marginalisering av de mest missgynnade områdena.

4.

Europaparlamentet understryker att det i många landsbygdsområden erbjuds färre utvecklingsmöjligheter, särskilt för ungdomar och kvinnor, på grund av svårigheterna att tillgå allmänna tjänster, bristen på arbetstillfällen och ålderspyramiden.

5.

Europaparlamentet påpekar att det i en del områden inte finns några alternativ till vissa former av jordbruksproduktion, en produktion som i många fall måste uppehållas med hjälp av stöd, vilken kostnaden än är, på grund av miljö- och regionalpolitiska skäl. Detta gäller särskilt jordbruksproduktion i avlägsna regioner och bergsområden som drabbats av ökenspridning.

6.

Europaparlamentet påpekar att Europeiska rådet i Göteborg den 15–16 juni 2001 utvidgade Lissabonmålen till att omfatta hållbarhet och sammanhållning, och att politiken för utveckling av landsbygden har som mål att skapa ett hållbart jordbruk, upprätthålla annan landsbygdsverksamhet än jordbruk, främja den lokala utvecklingspotentialen, skydda miljön, säkra en balanserad fysisk planering och utveckla de små och medelstora företagen.

7.

Europaparlamentet är övertygat om att åtgärder för landsbygdsutveckling, i ljuset av en långsiktig och hållbar strategi för landsbygdsutveckling, kräver att hänsyn tas till befintliga naturresurser och till regionernas särskilda förutsättningar, inklusive skydd, främjande och förvaltning av landsbygdens kulturarv och utveckling av förbindelser och samverkan med stadsområden.

8.

Europaparlamentet understryker också betydelsen av att utvärdera de alternativa ekonomiska verksamhetsområdena och de möjligheter som dessa erbjuder när det gäller att diversifiera befolkningens yrkesverksamhet.

9.

Europaparlamentet anser att de utmaningar som landsbygden kommer att stå inför kräver en balanserad utvecklingspolitik som omfattar alla ekonomiska och sociala aktörer, såväl småföretag som mikroföretag inom produktion och service, med tanke på den roll de spelar i den integrerade, lokala utvecklingen.

10.

Europaparlamentet anser att politiken för landsbygdsutveckling, beträffande de nya medlemsstaterna, måste inriktas på att effektivisera jordbruket och minska skillnaderna i den ekonomiska utvecklingen mellan landsbygd och städer, bland annat genom att stödja verksamhet utanför jordbrukssektorn, vilket även kan göras genom att använda strukturfonderna.

11.

Europaparlamentet gläder sig över de ambitioner som visades vid den andra europeiska konferensen om landsbygdsutveckling i Salzburg 2003, men beklagar att de medel som beviljats inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare genom den senaste budgetplanen avsevärt minskats, vilket kan medföra ökad ineffektivitet och skapa en klyfta mellan jordbrukarna och invånarna i landsbygdsområdena.

12.

Europaparlamentet noterar att det finns ett behov av att utveckla en konsekvent och långsiktig strategi för landsbygdsutveckling i syfte att främja en så effektiv användning som möjligt av de tillgängliga stöden.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de regionala myndigheterna att i samarbete med kommissionen och i partnerskap med alla behöriga myndigheter och organ som företräder det civila samhället ta fram en öppen, långsiktig och hållbar strategi för landsbygdsutveckling på nationell och regional nivå, för att kunna fastställa tydliga mål och prioriteringar för landsbygdsutvecklingen samt garantera anpassning, samordning och komplementaritet av stöd från olika tillgängliga källor.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de regionala myndigheterna att direkt involvera de organisationer som företräder de små och medelstora företagen, mikroföretagen och hantverksföretagen i fastställandet av dessa prioriteringar i syfte att bättre tillgodose företagens behov och förväntningar.

15.

Europaparlamentet konstaterar att åtgärder för landsbygdsutveckling är mycket viktiga för att hantera och tackla landsbygdsområdenas specifika problem, och anser att inrättandet av EJFLU för den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare utgör ett försök att införa en flexibel, strategisk, tematisk och integrerad strategi för att hantera de olika situationerna och omfattningen av de utmaningar som EU:s landsbygdsområden står inför och att förenkla finansieringsförfarandena och garantera att medel anslås till dessa områden.

16.

Europaparlamentet påminner om att medlemsstaterna har uppmanats att för innevarande programplaneringsperiod förbereda två strategiska dokument: en nationell strategiplan för landsbygdsutveckling (EJFLU) och en nationell strategisk referensram för regionalpolitik (strukturfonderna). Parlamentet påminner om att medlemsstaterna har uppmanats att verka för synergier och inrätta operationella samordningsmekanismer mellan de olika fonderna. Parlamentet beklagar emellertid att tonvikten i denna process framför allt legat på att säkerställa åtskillnaden mellan de olika fonderna och programmen och inte på att skapa synergier mellan dem.

17.

Europaparlamentet konstaterar att en effektiv landsbygdsutvecklingspolitik endast kan uppnås om åtgärder som genomförts inom EJFLU och den regionala utvecklingspolitiken samordnas och komplementeras för att undvika dubbelfinansiering och klyftor. Parlamentet är oroat över den bristande samordningen mellan dessa åtgärder under innevarande programplaneringsperiod i de enskilda medlemsstaterna. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att föreslå reformer i syfte att garantera bättre samordning av planeringen och genomförandet av verksamhet som samfinansieras inom ramen för sammanhållningspolitiken och den gemensamma jordbrukspolitiken. Parlamentet konstaterar att reformen efter 2013 av den gemensamma jordbrukspolitiken och EU:s strukturfonder kommer att erbjuda en möjlighet att omvärdera förhållandet mellan landsbygdsutveckling och jordbruks- och sammanhållningspolitik.

18.

Europaparlamentet medger att landsbygdsutvecklingspolitikens främsta mål är att fortsätta att hålla kvar befolkningen på landsbygden och att garantera landsbygdsbefolkningen en skälig levnadsstandard.

19.

Europaparlamentet anser att strategin som går ut på att separera landsbygdsutvecklingen från sammanhållningspolitiken genom inrättandet av EJFLU måste övervakas ingående för att bedöma dess verkliga konsekvenser för utvecklingen av landsbygdsområdena. Parlamentet noterar att det nya systemet infördes 2007 och att det därför är för tidigt för att dra några slutsatser beträffande framtiden för denna gemenskapspolitik.

20.

Europaparlamentet betonar att en av prioriteringarna för politiken för landsbygdsutveckling är att utforma åtgärder som inte tvingar landsbygdsbefolkningen att överge jordbruket men som samtidigt bidrar till att bland annat främja konkurrenskraftiga företag, produktion av ekologiska produkter och traditionella högkvalitativa livsmedel och drycker.

21.

Europaparlamentet noterar med intresse att axel 3 och 4 (Leader) inom den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare (landsbygdsutveckling), som representerar totalt 15 procent av EJFLU-utgifterna, rör annan verksamhet än jordbruk och främst fokuserar på diversifieringen av landsbygdsekonomierna. Parlamentet anser att det med hänsyn till den typ av åtgärder som finansieras inom ramen för dessa axlar (och som påminner om vissa åtgärder som finansieras genom strukturfonderna) finns risk för överlappningar mellan åtgärderna.

22.

Europaparlamentet understryker dock att man främst måste beakta perspektiven för dem som är anställda inom jordbruket och som även i fortsättningen bör stå i centrum för stödåtgärderna inom ramen för politiken för landsbygdsutveckling.

23.

Europaparlamentet betonar att det är viktigt att stödja unga jordbrukare så att de stannar på sin mark, även om de inte enbart håller på med jordbruksverksamhet, genom att ge dem incitament till utveckling och annan verksamhet, såsom landsbygdsturism, samt att stödja de små och medelstora företagen på landsbygden.

24.

Europaparlamentet anser att det viktigaste målet för åtgärder för landsbygdsutveckling endast kan uppnås om denna politik erhåller tillräcklig finansiering och att dessa medel ska användas i linje med de prioriteringar som fastställts för landsbygden. Medel som frigörs genom modulering bör alltid fördelas till aktiva jordbrukssamhällen.

25.

Europaparlamentet anser att en samordning av strukturpolitiken och landsbygdsutvecklingsåtgärder möjliggör projekt med ett större europeiskt mervärde. Parlamentet ser i detta en möjlighet att långsiktigt stärka landsbygden, t.ex. genom infrastrukturåtgärder eller miljöskyddsåtgärder.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att presentera detaljerade uppgifter och prognoser om hur EJFLU och strukturfonderna används på landsbygden och att undersöka de synergier som kan skapas genom EJFLU och strukturfonderna i form av tillgänglig finansiering på landsbygden.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka om de regionalpolitiska programmen kan bidra till att erbjuda jordbrukarna en tryggad inkomst, t.ex. genom verksamhet som går ut på miljöskydd, naturbevarande och landskapsförvaltning.

28.

Europaparlamentet understryker att den hållbara utvecklingen, inkomstnivån per capita, tillgängligheten, tillgången till allmännyttiga tjänster och avfolkningen av landsbygden hör till de största utmaningarna för sammanhållningspolitiken, och det effektivaste sättet att ta itu med dem kan vara att ge stöd till ekonomisk verksamhet i landsbygdsområdena.

29.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att systematiskt ta hänsyn till landsbygdsområdena inom ramen för EU:s politik och att ge tillräckligt stöd till projekt som har som mål att utveckla humankapitalet med särskild tonvikt på möjligheter till fortbildning för jordbruksföretag och icke-jordbruksföretag i landsbygdsområden, med särskild inriktning på unga kvinnor, för att främja sysselsättning och skapande av arbetstillfällen.

30.

Europaparlamentet understryker att utvecklingen i landsbygdsområden kräver större uppmärksamhet och ökat stöd till bevarandet av natur- och jordbrukslandskapet, ekoturism, produktion och användning av förnybar energi och lokala initiativ såsom lokala inköpsprogram för kvalitetslivsmedel och lokala jordbruksmarknader.

31.

Europaparlamentet framhåller att små och medelstora företag har en viktig roll att spela för landsbygdsutvecklingen och bidrar till att utjämna skillnader på regional och lokal nivå. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna samt regionala och lokala myndigheter att lägga tonvikten vid att förstärka konkurrenskraften genom att även stödja andra produktionssektorer och att stödja företagsamheten på landsbygden, bland annat genom att undanröja administrativa, rättsliga och planeringsmässiga hinder och tillhandahålla lämplig IT-infrastruktur samt genom att öka incitamenten för att lansera ny företagsverksamhet och att erbjuda mer stöd till annan verksamhet än jordbruk för att främja en ekonomisk diversifiering i dessa områden.

32.

Europaparlamentet fäster på nytt rådets, kommissionens, medlemsstaternas och de regionala myndigheternas uppmärksamhet vid den stora utmaning som det väntade försvinnandet av flera miljoner små landsbygdsföretag utgör, vilket kommer att få allvarliga konsekvenser för sysselsättningen och därmed för stabiliteten i landsbygdsområdena. Parlamentet kräver att alla nödvändiga åtgärder vidtas på alla nivåer och i nära samarbete med de ekonomiska och sociala parterna.

33.

Europaparlamentet noterar att svårigheterna att genomföra åtgärder för landsbygdsutveckling beror på att sektorspolitiken inkräktar på den territoriella sammanhållningspolitiken och på att de ekonomiska och sociala dimensionerna konkurrerar med varandra inom de båda politikområdena. En annan orsak är att det finns så många organisationsmodeller för kompetensfördelning och samordning av åtgärder i medlemsstaterna. Parlamentet understryker än en gång i detta sammanhang behovet av att skapa synergier mellan EJFLU och struktur- och sammanhållningsfonderna och uppmanar kommissionen att hjälpa nationella, regionala och lokala myndigheter så att de klart och tydligt förstår de möjligheter som erbjuds genom dessa finansiella instrument. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera en dialog mellan förvaltningsmyndigheter för att skapa synergier mellan interventioner genom olika medel och förbättra deras effektivitet.

34.

Europaparlamentet anser att kommissionen före reformen av landsbygdsfinansieringen bör utföra grundliga undersökningar av all sektorspolitik som inverkar på landsbygdsområdena, särskilt den gemensamma jordbrukspolitiken och regionalpolitiken, ur ett sammanhållningsperspektiv och samla exempel på god praxis för landsbygdsutvecklingspolitiken som helhet.

35.

Europaparlamentet uppmanar rådet att sammankalla ett gemensamt informellt möte med ministerråden för jordbruk och regional utveckling med målet att komma fram till optimala metoder för att samordna sammanhållningspolitiken med landsbygdsutvecklingen, och att bjuda in EU:s rådgivande organ (Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén) samt företrädare för regionala och lokala organ till detta möte.

36.

Europaparlamentet ber kommissionen att innan 2011 tillsätta en högnivågrupp, inom ramen för hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken, som ska lägga fram förslag för att säkra framtiden för landsbygdsekonomin och för dem som bor i dessa områden efter 2013.

37.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa eller stärka konkret styrning eller partnerskap på alla nivåer, med direkt involvering av samtliga aktörer, inbegripet små och medelstora företag och mikroföretag samt de ekonomiska och sociala parterna, för att fastställa prioriteringarna för de åtgärder som är bäst anpassade till utvecklingsbehoven i landsbygdsområdena.

38.

Europaparlamentet noterar att utvecklingen av landsbygden måste vara förenlig med förortsområdenas intressen och nära samordnas med främjandet av utvecklingen av stadsområden, och betonar att synergin mellan utvecklingsstrategin för landsbygden och utvecklingsstrategin för stadsområden varken är tillräcklig eller effektiv.

39.

Europaparlamentet erkänner landsbygdssamhällenas potential att på ett positivt sätt bidra till miljön genom sitt engagemang i miljövänlig verksamhet och utvecklingen av alternativa energikällor såsom biobränslen, särskilt med hänsyn till de fyra nya utmaningar som beskrivs i politiken för landsbygdsutveckling inom ramen för hälsokontrollen, till exempel biologisk mångfald och förnybara energikällor.

40.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

6.5.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 117/52

A.

Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen (WHO) har mellan 100 och 140 miljoner kvinnor och flickor i världen utsatts för könsstympning, och enligt uppgifter från WHO och FN:s befolkningsfond riskerar varje år 2–3 miljoner kvinnor att utsättas för denna allvarligt invalidiserande praxis.

B.

Omkring 180 000 kvinnor och flickor som invandrat till EU utsätts varje år eller riskerar att utsättas för könsstympning.

C.

Enligt WHO är kvinnlig könsstympning vanligt förkommande i minst 28 afrikanska länder, i vissa länder i Asien samt i Mellanöstern.

D.

Våld mot kvinnor, inklusive kvinnlig könsstympning, bottnar i sociala strukturer som bygger på ojämlikhet mellan könen, snedvridna maktförhållanden, dominans och kontroll, där påtryckningar från samhälle och släkt ligger till grund för brott mot den grundläggande rättighet som respekten för den personliga integriteten utgör.

E.

Könsstympning som genomförs på unga flickor måste fördömas mycket kraftigt och innebär en klar överträdelse av internationella och nationella bestämmelser till skydd för barn och barns rättigheter.

F.

WHO har identifierat fyra former av kvinnlig könsstympning, från klitoridektomi (delar av eller hela klitoris skärs bort) och excision (klitoris och de inre blygdläpparna skärs bort), som motsvarar ca 85 procent av fallen, till den mest extrema formen av könsstympning, det vill säga infibulation (hela klitoris, de inre blygdläpparna och de yttre blygdläpparnas inre delar skärs bort, varpå vulvan sys igen så att endast en smal vaginal öppning kvarstår), och introcision (prickning, perforering eller rispning av klitoris eller blygdläpparna).

G.

Varje fall av kvinnlig könsstympning är en våldshandling riktad mot kvinnan som innebär en kränkning av hennes grundläggande rättigheter, särskilt rätten till hennes personliga integritet och fysiska och psykiska hälsa, och av hennes sexuella och reproduktiva hälsa. En sådan kränkning kan under inga omständigheter motiveras med respekt för olika kulturella traditioner eller invigningsriter.

H.

I Europa berör könsstympningen omkring 500 000 kvinnor och är vanlig framför allt i invandrar- och flyktingfamiljer, och det förekommer rentav att flickor skickas tillbaka till sina hemländer för att könsstympas.

I.

Kvinnlig könsstympning skadar allvarligt och irreparabelt den fysiska och psykiska hälsan hos de drabbade kvinnorna och flickorna på både kort och lång sikt och utgör ett allvarligt angrepp på deras person och integritet. I vissa fall kan det till och med vara livshotande. Användandet av bristfälliga instrument och bristen på antiseptiska förebyggande åtgärder har dessutom skadliga konsekvenser såtillvida att samlag och förlossningar kan vara smärtsamma och att inre organ får bestående skador. Det kan också uppstå andra komplikationer som blödningar, chocktillstånd, infektioner, överföring av hiv-viruset, stelkramp och godartade cystor, liksom allvarliga komplikationer under graviditeten och förlossningen.

J.

Kvinnlig könsstympning är ett brott mot kvinnors och flickors rättigheter enligt flera internationella konventioner, det är förbjudet enligt medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning och det är oförenligt med principerna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

K.

I sin resolution av den 16 januari 2008 uppmanar parlamentet också medlemsstaterna att anta särskilda bestämmelser om kvinnlig könsstympning för att de som utför den på minderåriga ska kunna åtalas.

L.

I FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor krävs det att samtliga konventionsstater vidtar lämpliga åtgärder för att ändra eller upphäva gällande lagar, sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor, samt vidtar alla lämpliga åtgärder för att ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster i syfte att avskaffa fördomar samt seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller överlägsenhet eller på stereotypa roller för män och kvinnor.

M.

Enligt 1989 års konvention om barnets rättigheter krävs det att konventionsstaterna respekterar de rättigheter som fastställs i konventionen och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion dessa rättigheter utan åtskillnad av något slag och oavsett kön. Vidare ska konventionsstaterna vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

N.

I den afrikanska stadgan om barnets rättigheter och välfärd rekommenderas de undertecknande staterna att utrota alla sociala och kulturella sedvänjor som skadar barnets välfärd, värdighet och normala fysiska och psykiska utveckling.

O.

I punkt 18 i förklaringen och handlingsprogrammet från Wien, som antogs i juni 1993, anges att kvinnors och flickors mänskliga rättigheter utgör en väsentlig och omistlig del av de universella mänskliga rättigheterna och att de inte kan särskiljas från dessa.

P.

I artikel 2 i 1993 års FN-deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor hänvisas uttryckligen till kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder genom vilka kvinnor skadas.

Q.

Enligt artikel 4 i deklarationen bör staterna fördöma våld mot kvinnor och bör inte undandra sig skyldigheten att avskaffa detta våld genom att åberopa sedvänjor, traditioner och religiösa hänsyn.

R.

I handlingsplattformen från FN:s internationella konferens om befolkning och utveckling som hölls i Kairo under 1994 uppmanas staterna att avskaffa kvinnlig könsstympning där den förekommer samt att stödja icke-statliga organisationer och religiösa institutioner som försöker bekämpa denna praxis.

S.

I det handlingsprogram som antogs vid den fjärde FN-konferensen i Peking uppmanas regeringarna att skärpa lagstiftningen, reformera institutionerna och främja normer och metoder som syftar till att avskaffa diskrimineringen av kvinnor, bland annat kvinnlig könsstympning.

T.

Partnerskapsavtalet AVS–EU (Cotonouavtalet) är grundat på liknande allmänna principer och innehåller bestämmelser mot kvinnlig könsstympning (artikel 9 om avtalets väsentliga delar, och artiklarna 25 och 31 om social utveckling och jämställdhetsfrågor).

U.

I den rapport som Europarådets parlamentariska församling antog den 3 maj 2001 krävs det att kvinnlig könsstympning förbjuds, och kvinnlig könsstympning betraktas där som en omänsklig och förnedrande behandling i enlighet med artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Enligt samma rapport får skyddet av kulturer och traditioner inte ha företräde framför respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna och behovet av att straffbelägga handlingar som gränsar till tortyr.

V.

Inom ramen för en gemensam europeisk invandrings- och asylpolitik erkänner rådet och kommissionen att könsstympning är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Allt fler asylansökningar från föräldrar motiveras med de hot som de kan komma att utsättas för i hemlandet för att de vägrat låta sitt barn genomgå kvinnlig könsstympning.

W.

Att bevilja föräldrar asylstatus är dessvärre ingen garanti för att deras barn ska undgå risken för kvinnlig könsstympning, som i vissa fall utförs efter det att familjen har bosatt sig i det mottagande EU-landet.

X.

I ett uttalande den 5 februari 2008 fördömde kommissionens ledamöter Benita Ferrero-Waldner och Louis Michel uttryckligen denna oacceptabla praxis, både i EU och i tredjeländer. De framhöll även att kränkningar av kvinnors rättigheter aldrig kan rättfärdigas genom hänvisning till kulturrelativism eller traditioner.

Y.

Nationella centrum eller inrättningar för ungdom och familj kan erbjuda familjer hjälp i rätt tid så att det kan vidtas förebyggande åtgärder mot kvinnlig könsstympning.

1.

Europaparlamentet fördömer med kraft kvinnlig könsstympning som en kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna och som ett hänsynslöst angrepp på kvinnors och flickors integritet och person, och anser därför att detta utgör ett allvarligt brott som bör fördömas av samhället.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utforma en helhetsstrategi tillsammans med handlingsplaner för att bannlysa kvinnlig könsstympning i EU och att genom rättsliga, administrativa, förebyggande, upplysningsinriktade och samhälleliga åtgärder, och framför allt genom omfattande informationsspridning om befintliga skyddsmekanismer för utsatta grupper, se till att offren och de som riskerar att drabbas får adekvat skydd.

3.

Europaparlamentet framhåller att alla asylansökningar som lämnas in av föräldrar med hänvisning till att de utsätts för hot i hemlandet på grund av att de vägrat låta sitt barn genomgå kvinnlig könsstympning måste behandlas från fall till fall och att sådana ansökningar måste underbyggas med ett gediget bevisunderlag som beaktar ansökans kvalitet, den asylsökandes personlighet och trovärdighet och frågan om huruvida motiven bakom ansökan är äkta.

4.

Europaparlamentet framhåller att kvinnor och flickor som på grund av risken för könsstympning beviljas asyl i EU bör undersökas regelbundet av sjuk- och hälsovårdsmyndigheter eller läkare i förebyggande syfte, så att de skyddas mot risken att utsättas för könsstympning i efterhand i EU. En sådan åtgärd skulle inte på något vis vara diskriminerande mot dessa kvinnor och flickor, utan ett sätt att säkerställa att kvinnlig könsstympning förbjuds i EU.

5.

Europaparlamentet begär att denna helhetsstrategi åtföljs av utbildningsprogram samt nationella och internationella informationskampanjer.

6.

Europaparlamentet stöder Europols initiativ om att samordna de europeiska poliskårernas insatser för att intensifiera kampen mot kvinnlig könsstympning och ta itu med problemet med den låga anmälningsgraden och svårigheterna med att samla in bevis och vittnesmål för att på ett effektivt sätt kunna ställa de skyldiga inför rätta. Parlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att undersöka ytterligare möjliga åtgärder för att skydda offren när de har trätt fram.

7.

Europaparlamentet hänvisar till att de åtgärder i det ovannämnda Maputoprotokollet som syftar till att övervinna skadliga sedvänjor som kvinnlig könsstympning omfattar informationskampanjer för att höja allmänhetens medvetenhet om fenomenet, formella och informella upplysningsinsatser och kampanjer, förbud genom lag och sanktioner mot varje form av kvinnlig könsstympning, även om den utförs av medicinskt utbildad personal, stöd till de drabbade med hjälp av hälsovårdstjänster, juridisk rådgivning, psykologisk krishjälp samt utbildning och skydd för kvinnor som kan falla offer för skadliga sedvänjor eller andra former av våld, utnyttjande eller intolerans.

8.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att beräkna hur många kvinnor som har utsatts för könsstympning och hur många som riskerar att drabbas i enskilda länder, med hänsyn till att det för många länder fortfarande saknas uppgifter och inte heller finns någon samordnad insamling.

9.

Europaparlamentet efterlyser ett ”europeiskt hälsoprotokoll” för övervakning samt en databank om kvinnlig könsstympning, som kan användas i statistiskt syfte samt för att informera berörda invandrargrupper.

10.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ta fram ett vetenskapligt underlag som skulle kunna vara till stöd för WHO:s arbete med att bekämpa kvinnlig könsstympning i Europa och alla andra världsdelar.

11.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i sina samarbets- och avtalsförhandlingar med berörda länder införa en klausul om avskaffande av kvinnlig könsstympning.

12.

Europaparlamentet uppmanar till att sammanställa bästa metoder på olika nivåer och genomföra en analys av deras effekter (i lämpliga fall genom de projekt som finansieras och de resultat som har uppnåtts genom Daphne III) samt se till att dessa uppgifter sprids i stor skala och i det sammanhanget ta fasta på praktiska och teoretiska erfarenheter på experthåll.

13.

Europaparlamentet påpekar att nationella centrum och inrättningar spelar en mycket viktig roll för att ta reda på vilka de drabbade är och vidta försiktighetsåtgärder mot bruket av kvinnlig könsstympning.

14.

Europaparlamentet anser att befintliga europeiska nätverk för förebyggande av skadliga traditionella seder måste förstärkas, till exempel genom utbildning för icke-statliga organisationer, ideella regionala organisationer och personer som aktivt arbetar med frågan, och att inrättandet av sådana nätverk måste främjas.

15.

Europaparlamentet ser positivt på de viktiga bidragen från många internationella och nationella icke-statliga organisationer, forskningsinstitut, det europeiska nätverket för motverkande av kvinnlig könsstympning i Europa och engagerade privatpersoner, som tack vare finansiering från bland annat FN:s organ och Daphne-programmet bedriver olika projekt för att skapa medvetenhet om samt förebygga och avskaffa kvinnlig könsstympning. Parlamentet påpekar att nätverksarbete bland icke-statliga organisationer och samhällsorganisationer på nationell, regional och internationell nivå är tveklöst mycket viktigt för att man ska kunna avskaffa kvinnlig könsstympning och utbyta information och erfarenheter.

16.

Europaparlamentet påpekar att det i artikel 10 i rådets direktiv 2004/83/EG (8) om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd anges att könsaspekter kan beaktas men att dessa i sig inte räcker för att artikel 10 ska finna tillämpning.

17.

Europaparlamentet anser att såväl Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter som Europeiska jämställdhetsinstitutet bör inta en ledande roll i kampen mot kvinnlig könsstympning genom fleråriga och/eller årliga arbetsplaner. Parlamentet anser att dessa organ skulle kunna genomföra viktiga undersökningar och/eller skapa medvetenhet, vilket kan förbättra kunskapen om kvinnlig könsstympning på europeisk nivå.

18.

Europaparlamentet anser att man i berörda länder måste ordna med forum för dialog, reformera traditionella rättsnormer, ta upp kvinnlig könsstympning i skolundervisningen och verka för samarbete med personer som inte utsatts för könsstympning.

19.

Europaparlamentet kräver med eftertryck att EU och medlemsstaterna – i syfte att värna de mänskliga rättigheterna och rätten till integritet, samvetsfrihet och hälsa –samarbetar för att harmonisera befintlig lagstiftning och, om den befintliga lagstiftningen visar sig vara olämplig, föreslå specifik lagstiftning i frågan.

20.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att tillämpa sina befintliga rättsliga bestämmelser om kvinnlig könsstympning eller att lagstifta om påföljder för den grova misshandel som blir resultatet av den, om dessa förfaranden utförts inom EU, samt att förebygga och bekämpa fenomenet genom att se till att berörda yrkesverksamma (inbegripet socialarbetare, lärare, poliser och sjukvårdsanställda) har den kunskap som krävs för att identifiera fall av kvinnlig könsstympning, och att anstränga sig för att i möjligaste mån harmonisera den gällande lagstiftningen i alla 27 medlemsländer.

21.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ålägga allmänpraktiserande läkare och mottagningspersonal att anmäla fall av kvinnlig könsstympning till hälsovårdsmyndigheterna och/eller till polisen.

22.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att antingen införa särskild lagstiftning mot kvinnlig könsstympning eller att i enlighet med sin befintliga lagstiftning åtala var och en som utför könsstympning.

23.

Europaparlamentet begär av EU och medlemsstaterna att kvinnlig könsstympning ska utgöra grund för åtal, dom och påföljd, utifrån en helhetsstrategi som beaktar de rättsliga, hälsomässiga, sociala och integrationsmässiga aspekterna av invandrargruppernas liv. Parlamentet begär framför allt att det slås fast i de tillämpliga direktiven om invandring att det är ett brott att utföra könsstympning och att det fastställs lämpliga påföljder för dem som gör sig skyldiga till detta, om könsstympningen utförts inom EU.

24.

Europaparlamentet föreslår att det inrättas fasta instanser för teknisk harmonisering och samordning mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och de afrikanska institutionerna. Parlamentet anser att dessa även bör bestå av områdesspecialister och representanter för de större europeiska och afrikanska kvinnoorganisationerna.

25.

Europaparlamentet uppmanar till ett kraftfullt avståndstagande från ”prickning” av klitoris och de alternativa medicinska ingrepp som föreslagits som en medelväg mellan omskärelse av klitoris och respekt för identitetsskapande traditioner, eftersom detta bara skulle leda till ett rättfärdigande och accepterande av kvinnlig könsstympning inom unionens gränser. Parlamentet upprepar sitt förbehållslösa och starka fördömande av kvinnlig könsstympning, eftersom det inte finns några sociala, ekonomiska, etniska, hälsomässiga eller andra skäl som skulle kunna rättfärdiga denna praxis.

26.

Europaparlamentet kräver att kvinnlig könsstympning avskaffas genom åtgärder för stöd till och integrering av de kvinnor och familjer som tillhör en tradition där könsstympning förekommer, för att kvinnor, genom efterlevnad av lagen, respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och respekt för sexuellt självbestämmande, ska kunna skyddas mot alla former av utnyttjande och våld.

27.

Europaparlamentet slår fast att de orsaker som många samhällsgrupper åberopar för att behålla traditionella sedvänjor som skadar kvinnors och barns hälsa inte kan rättfärdigas.

28.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att