4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/1

A.

Den integrerade förvaltningen av kustområden handlar inte bara om miljöpolitik, utan är också en pågående process som syftar till att förbättra de ekonomiska och sociala villkoren i kustområdena och säkerställa hållbar utveckling i all verksamhet som bedrivs i dessa områden, som fiske och vattenbruk.

B.

Genomförandet av den integrerade förvaltningen av kustområden är en långsiktig process, och de flesta nationella strategier som antogs inom ramen för ovannämnda rekommendation började genomföras först 2006.

C.

Förvaltningen av kustområdena har hittills administrerats på medellång sikt, och man har bortsett från att dessa områden är komplexa naturliga ekosystem som ändras med tiden.

D.

De beslut som har fattats och de åtgärder som har vidtagits gällde en isolerad verksamhet, och man har inte lyckats ta itu med problemet med kustområdens försämring som helhet.

E.

Befintlig planering har hittills varit inriktad på markanvändning, och man har inte lyckats ta hänsyn till hur viss kustverksamhet påverkar annan verksamhet som bedrivs i samma region.

F.

Det förväntas att nationella strategier för integrerad förvaltning av kustområden kommer att vara föga kostsamma att genomföra, samtidigt som de kommer att skapa betydande ekonomiska fördelar.

G.

Man har underlåtit att i tillräckligt hög grad låta företrädare för alla sektorer delta i planeringen av och genomförandet av åtgärder som syftar till att få bukt med problemen i kustområdena, vilket har resulterat i att vissa sektorer nu lider skada.

H.

För att genomföra en integrerad förvaltningspolitik måste det i kustområden göras en planering av användningen för befolknings- och turiständamål och för ekonomiska ändamål samt av landskapsvård och miljöskydd.

I.

Det har ännu inte varit möjligt att effektivt samordna myndigheter för förvaltning av kustområden annat än i enstaka fall.

J.

Genomförandet av politiska åtgärder för att främja den integrerade förvaltningen av kustområden kan i vissa fall kräva omfattande utgifter som lokala samhällen inte klarar av, något som leder till att man vänder sig till högre nivåer inom administrationen och att genomförandet försenas.

K.

Med tanke på att mycket av det som händer i kustområdena är av gränsöverskridande natur är det nödvändigt med regional samordning och samarbete, även med tredjeländer.

L.

Fiske och vattenbruk är två kustaktiviteter som är mer beroende än andra av det kustnära vattnets kvalitet.

M.

Vattenbruket har ännu inte nått en sådan teknisk utvecklingsnivå att det är möjligt att bedriva denna intensiva verksamhet långt från kustområdena.

N.

Hänsyn bör tas till den grundläggande och hittills dåligt erkända funktion som kvinnor har i fiskeberoende områden.

O.

Kustfisket utgör 80 procent av gemenskapens fiskeflotta och bidrar till kustsamhällenas ekonomiska och sociala sammanhållning och bevarandet av deras kulturella traditioner.

P.

Fiske, som trots att det inte i sig självt är en källa till förorening, påverkas av föroreningar som orsakas av annan verksamhet som bedrivs i kustområdena, något som ytterligare urholkar dess lönsamhet.

Q.

Fiske och vattenbruk är mycket viktiga ekonomiskt och socialt sett, eftersom dessa verksamheter huvudsakligen bedrivs i kustregioner med svaga ekonomier, varav många är missgynnade och oförmögna att förse sina invånare med alternativ sysselsättning.

R.

Förekomsten av en ren och sund marin miljö kommer att bidra till den framtida ökningen av fiskeproduktionen och på så sätt förbättra framtidsutsikterna för denna sektor.

S.

Vattenbruk är fast grundat på principen om hållbar utveckling, och all miljöpåverkan uppvägs på grundval av gemenskapsbestämmelser.

T.

I en miljö där fiskebestånden minskar och den internationella efterfrågan på fisk och skaldjur ökar, växer betydelsen av vattenbruk inom EU stadigt.

U.

Vissa medlemsstater har ännu inte fullgjort sin regionala planering i linje med principerna om integrerad förvaltning av kustområden för att få till stånd en balanserad utveckling av den verksamhet som bedrivs i dessa områden.

V.

Konkurrensen om havsrummet är hård, och vattenbrukare och fiskare har samma rättigheter och skyldigheter som andra användare.

W.

De yttersta randområdena, såsom de definieras i artikel 299.2 i EG-fördraget och artikel 349 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, kan kräva att det inrättas särskilda, integrerade nationella strategier för integrerad förvaltning av kustområden och att den integrerade förvaltningen av kustområden anpassas på lämpligt sätt på EU-nivå.

1.

Europaparlamentet betonar den ekonomiska och sociala betydelse som fiske och vattenbruk har för kustregioner och kräver att de ska få bistånd inom ramen för den integrerade förvaltningen av kustområden.

2.

Europaparlamentet påpekar att det finns ett behov av att garantera att fiske- och vattenbrukssektorerna är involverade i och välrepresenterade i transnationella sjöfartskluster och uppmanar kommissionen att stimulera denna process.

3.

Europaparlamentet betonar att Europeiska fiskerifonden kan bidra till den långsiktiga finansieringen av åtgärder inom ramen för den integrerade förvaltningen av kustområden, eftersom fonden stöder åtgärder som bidrar till hållbar utveckling av fiskeregioner.

4.

Europaparlamentet betonar behovet att klargöra befogenheterna för de administrativa myndigheterna för berörda kustområden och att inrätta samordnade strategier så att de kan fungera mer effektivt.

5.

Europaparlamentet erkänner svårigheterna med att samordna verksamheten inom myndigheterna för förvaltning av kustområden och uppmanar kommissionen, efter att ha hört medlemsstaterna, att vid sin övervakning av genomförandet av den integrerade förvaltningen av kustområden ompröva huruvida ett samordningsorgan måste upprättas eller inte.

6.

Europaparlamentet betonar behovet av att företrädare för fiske- och vattenbrukssektorn deltar i verksamhet som hör samman med planering och utveckling av den integrerade förvaltningen av kustområden, med tanke på att deras deltagande i strategier för hållbar utveckling kommer att öka mervärdet på deras produkter, och påminner om att Europeiska fiskerifonden kan stödja sådana kollektiva åtgärder.

7.

Europaparlamentet erkänner kvinnornas viktiga roll i områden som är beroende av fisket och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samarbeta för att främja och inlemma jämställdhetsprincipen i de olika stadierna av Europeiska fiskerifondens genomförande, däribland utformningen, genomförandet, övervakningen och utvärderingen i enlighet med artikel 11 i förordning (EG) nr 1198/2006.

8.

Europaparlamentet uppmanar till ett närmare samarbete mellan de behöriga myndigheterna på regional nivå genom att utbyta information om tillståndet för kustområdena och anta gemensamma åtgärder för att förbättra miljösituationen i lokala marina ekosystem.

9.

Europaparlamentet uppmanar de nationella och regionala myndigheterna i de yttersta randområdena att utarbeta integrerade strategier för integrerad förvaltning av kustområden i syfte att garantera en hållbar utveckling i kustområdena.

10.

Europaparlamentet betonar betydelsen av korrekt fysisk planering i de sammanhang som anges ovan.

11.

Europaparlamentet anser att vattenbruk för inplantering är ett viktigt redskap för ekologiskt bevarande i vissa kustområden och något som måste främjas, stimuleras och stödas ekonomiskt.

12.

Europaparlamentet stöder vattenbrukets betydelse för livsmedelsindustrin i vissa kustområden i EU vad gäller social och ekonomisk utveckling.

13.

Europaparlamentet anser att fiske- och vattenbrukssektorn måste göras delaktiga på ett övergripande sätt i maritim verksamhet i kustområden för att nå hållbar utveckling, i enlighet med de nya riktlinjerna för havspolitiken.

14.

Europaparlamentet betonar behovet att utveckla och genomföra strategier som är anpassade efter de hot, däribland klimatförändringar, som kustområden står inför genom att fullständigt beakta påverkan på fiske och vattenbruk.

15.

Europaparlamentet anser att ansträngningar för att samla in uppgifter måste fortskrida för att bidra till utbytet och användningen av uppgifter i syfte att genomföra jämförande studier, inbegripet uppgifter om tillståndet för den biologiska mångfalden och fiskbestånden.

16.

Europaparlamentet anser att det krävs mer forskning om vattenbruk i syfte att införa odlingssystem som baserar sig på intensiv produktion i slutna kretslopp.

17.

Europaparlamentet föreslår att vattenbruksprojekt som utnyttjar förnybar energi och som respekterar de områden som skyddas genom europeiska miljömodeller ska prioriteras inom den integrerade förvaltningen av kustområden.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen, efter att ha hört medlemsstaterna, att upprätta en tydlig tidsplan för att utvärdera framsteg som gjorts vid genomförandet av den integrerade förvaltningen av kustområden i Europeiska unionen.

19.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen samt till medlemsstaternas regeringar och parlament.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/4

A.

Varje asylsökande har rätt till en individuell och fullständig prövning av sin enskilda ansökan.

B.

Lagstiftning och praxis i asylfrågor skiljer sig fortfarande mycket från land till land, och asylsökande behandlas därför på olika sätt i olika Dublinstater.

C.

Ömsesidigt förtroende och tillförlitlighet är förutsättningar för Dublinsystemet, och om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, dvs. om det finns stora luckor i insamlingen av uppgifter eller om beslutsprocessen är inkonsekvent i vissa medlemsstater, drabbas hela systemet.

D.

Det finns bevis för att vissa medlemsstater inte säkerställer någon verklig tillgång till ett förfarande för fastställande av flyktingstatus.

E.

En del medlemsstater tillämpar inte mottagningsvillkorsdirektivet effektivt, antingen i fråga om asylsökande som väntar på överföring till en annan medlemsstat enligt Dublinförordningen, eller vid återvändandet till den ansvariga medlemsstaten.

F.

Vissa medlemsstater frihetsberövar systematiskt personer som omfattas av Dublinsystemet.

G.

Det höga antalet parallella ansökningar och det låga antalet genomförda överföringar tyder på att Dublinsystemet har brister och att ett gemensamt europeiskt asylsystem måste införas.

H.

En korrekt tillämpning av Dublinförordningen kan mycket väl leda till en ojämn fördelning av ansvaret för personer som söker skydd, till nackdel för vissa medlemsstater som enbart på grund av sitt geografiska läge får ta emot stora migrationsströmmar.

I.

Kommissionens utvärdering visar att de 13 medlemsstaterna vid EU:s gränser år 2005 tvingades hantera ökade krav orsakade av Dublinsystemet.

J.

Medlemsstaterna i söder tvingas acceptera asylansökningar från illegala invandrare som räddats från nödsituationer under sin väg till Europa.

K.

Medlemsstaterna i söder tvingas acceptera asylansökningar från illegala invandrare utan hjälp från tredjeländer vilka är skyldiga att tillhandahålla sådan hjälp enligt internationell lag.

L.

Det är inte säkert att medlemsstaterna är intresserade av att fullgöra skyldigheten att i Eurodac-databasen registrera personer som reser in olagligen, eftersom det kan innebära att antalet asylansökningar som de måste behandla ökar.

M.

Genom Dublinförordningen införs ett system för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan, men det inrättades ursprungligen inte för att vara en mekanism för ansvarsfördelning och fungerar heller inte som en sådan.

N.

Det är mycket viktigt att alla utvärderingar av Dublinsystemet åtföljs av en konkret, permanent, rättvis och funktionell mekanism för ansvarsfördelning.

O.

Dublinsystemets kriterier för första inreseland innebar ett starkt tryck på gränsmedlemsstaterna.

P.

Andelen kandidater med godkänd flyktingstatus för medborgare från vissa tredjeländer varierar från omkring 0 procent till 90 procent inom medlemsstaterna.

Q.

Enskilda personer som inger ansökningar måste ha full kännedom om Dublinprocessen på ett språk som de förstår och dess möjliga konsekvenser.

R.

Enligt artikel 24.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner.

S.

Trots att sammanhållning av familjen står högst upp i Dublinförordningens kriterierangordning är det inte ofta den bestämmelsen tillämpas.

T.

Statistiken om överföringar har uppenbara brister, eftersom det saknas uppgifter om exempelvis antalet framställningar om övertagande av en asylsökande som utan tillstånd har passerat gränsen, eller andelen framställningar om ”övertagande” respektive ”återtagande”.

U.

År 2005 uppgav nio av de nya medlemsstaterna att de registrerade fler överföringar ”in” vid tillämpningen av Dublinförordningen, och medlemsstater utan yttre landgräns mot länder utanför unionen uppgav att de registrerade fler överföringar ”ut”.

V.

Kommissionen har inte kunnat utvärdera kostnaden för Dublinsystemet, och detta är viktig information för att systemets effektivitet ska kunna utvärderas.

W.

Vid mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) i Luxemburg den 12–13 juni 2007 uppmanades kommissionen att snarast möjligt lägga fram ett förslag till ändring av Eurodacförordningen för att ge medlemsstaternas polismyndigheter och brottsbekämpande myndigheter samt Europol möjlighet att på vissa villkor få tillgång till Eurodac, en databas som ursprungligen utformades som ett verktyg för genomförande av Dublinförordningen.

1.

Europaparlamentet är fast övertygat om att Dublinsystemet, om inte en tillfredsställande och jämn skyddsnivå kan åstadkommas i hela EU, alltid kommer att ge otillräckliga resultat både tekniskt och mänskligt sett, och asylsökande kommer även i fortsättningen att ha legitima skäl att vilja lämna in sin ansökan i en viss medlemsstat för att kunna dra nytta av de mest gynnsamma nationella bestämmelserna.

2.

Europaparlamentet är fast övertygat om att Dublinsystemet, i frånvaro av ett verkligt gemensamt europeiskt asylsystem och ett gemensamt förfarande, kommer att fortsätta att vara orättvist både för de asylsökande och för vissa medlemsstater.

3.

Europaparlamentet bekräftar på nytt det brådskande behovet av att förbättra beslutsprocessen och göra den mer konsekvent. Parlamentet är övertygat om att en europeisk byrå för stöd till samarbete i asylfrågor skulle kunna spela en värdefull roll i detta avseende, till exempel genom att tillhandahålla utbildning av hög gemensam standard och stöd i form av expertgrupper.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga hur man kan ge FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) direktstöd som komplement till projektbaserad finansiering för att kunna förstärka dess övervaknings- och rådgivningsarbete i EU och fortsätta utveckla metoder för att stödja de nationella myndigheterna i deras insatser för att förbättra beslutsfattandet.

5.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag avseende mekanismer för ansvarsfördelning som skulle kunna införas för att lindra den oproportionerliga börda som faller på vissa medlemsstater, särskilt gränsmedlemsstaterna, men som inte passar in i Dublinsystemet.

6.

Europaparlamentet kräver att kommissionen, i väntan på ett införande av europeiska mekanismer för ansvarsfördelning, ska planera för ett införande av andra mekanismer än finansiella inom ramen för Dublinförordningen för att rätta till de olyckliga konsekvenser av dess tillämpning som drabbat små medlemsstater vid unionens yttre gräns.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en tvingande mekanism för att stoppa överföringar av asylsökande till medlemsstater som inte garanterar en fullständig och rättvis prövning av deras ansökningar och vidta systematiska åtgärder mot dessa medlemsstater.

8.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att upprätta meningsfulla bilaterala arbetsrelationer med tredjeländer för att underlätta samarbete och se till att sådana tredjeländer uppfyller sina internationella rättsliga skyldigheter när det gäller Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och sjöräddning.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i den nya förordningen införa tydligare och mer stringenta bestämmelser för hur personer som söker skydd ska underrättas om Dublinförordningens konsekvenser, och att överväga att utarbeta en standardbroschyr som skulle kunna översättas till ett antal språk och delas ut till alla medlemsstater. Den bör även ta hänsyn till den enskildes läs- och skrivkunnighetsnivå.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att ändra artiklarna 19 och 20 i Dublinförordningen om ”övertagande och återtagande”, så att sökanden får en automatisk suspensiv rätt att överklaga ett beslut om överföring av ansvaret till en annan medlemsstat enligt Dublinförordningen.

11.

Europaparlamentet bekräftar på nytt att principen om non-refoulement bör förbli en av hörnstenarna i ett gemensamt asylsystem på EU-nivå och kräver att tillämpningen av Dublinförordningen aldrig får leda till att behandlingen av en ansökan avslutas av procedurskäl och inte återupptas för en fullständig och rättvis prövning efter en överföring inom ramen för Dublinprocessen. Detta bör klargöras i förordningen.

12.

Europaparlamentet anser att informationsutbytet om överföringar mellan medlemsstater bör förbättras, särskilt med avseende på särskilda vårdbehov hos personer som överförs.

13.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att bedöma möjligheten för en person som berörs av överföring till en annan medlemsstat vid tillämpning av Dublinsystemet att kunna överföras till sitt ursprungsland, men endast på grundval av sin uttryckliga begäran och med full respekt för förfarandebestämmelserna.

14.

Europaparlamentet rekommenderar att ett antal gemensamma riktlinjer om bedömning av ålder antas på EU-nivå och att barnet, om det föreligger tvivel om åldern, ska få detta tolkat till sin fördel.

15.

Europaparlamentet erinrar om att barnets bästa ska komma i första rummet i alla beslut som rör barn. Parlamentet kräver att underåriga utan medföljande vuxen aldrig får hållas i förvar eller överföras till en annan medlemsstat, utom för att återförenas med sin familj, och att barnet, om en sådan överföring blir nödvändig, måste få ett ombud och ledsagas genom hela förfarandet. Parlamentet välkomnar därför kommissionens avsikt att ytterligare klargöra hur Dublinreglerna ska tillämpas på underåriga utan medföljande vuxen.

16.

Europaparlamentet beklagar att definitionen av en familjemedlem enligt den gällande förordningen är alltför restriktiv och uppmanar kommissionen att utvidga den nuvarande definitionen till att även innefatta alla nära släktingar och långtidspartner och särskilt dem som inte har något annat familjestöd och vuxna barn som är oförmögna att ta hand om sig själva.

17.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att utvidga Dublinförordningens tillämpningsområde till att även omfatta subsidiärt skydd, vilket bör göra det möjligt för personer som ansöker om subsidiärt skydd att återförenas med familjemedlemmar som beviljats detta slags skydd eller ansöker om det i en annan medlemsstat.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att införa en bestämmelse om att förvar av Dublinsökande endast får tillämpas som en sista utväg och fastställa av vilka skäl förvar kan bli aktuellt och vilka rättssäkerhetsgarantier som bör finnas.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i Dublinförordningen uttryckligen ange att Dublinsökande har rätt till samma mottagningsvillkor som andra asylsökande, i enlighet med artikel 3.1 i mottagningsvillkorsdirektivet, som innehåller allmänna bestämmelser om bl.a. materiella mottagningsvillkor, hälso- och sjukvård, rörelsefrihet och underårigas skolgång.

20.

Europaparlamentet anser att den humanitära klausulen i artikel 15 i Dublinförordningen ger Dublinsystemet avsevärd flexibilitet, men att den bör ges en vidare tillämpning för att undvika att familjer utsätts för onödigt lidande till följd av separation.

21.

Europaparlamentet anser att en asylsökande som befinner sig i ett särskilt utsatt tillstånd på grund av svår sjukdom, allvarligt funktionshinder, hög ålder eller graviditet, och därför behöver hjälp av en släkting som vistas i en annan medlemsstat än den som ansvarar för prövningen av ansökan så långt det är möjligt, bör återförenas med den släktingen. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga att göra de relevanta bestämmelserna i den humanitära klausulen i artikel 15.2 obligatoriska.

22.

Europaparlamentet anser att aktiv skyldighet för organisationer som Röda korset och Röda halvmånen att spåra släktingar bör införas.

23.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens avsikt att tydligare ange under vilka omständigheter som suveränitetsklausulen får tillämpas, och förfarandena för detta, bl.a. för att införa kravet på den asylsökandes medgivande.

24.

Europaparlamentet uttrycker oro för de avvikelser och brister i fråga om insamling av uppgifter som framkommit vid kommissionens utvärdering av Dublinsystemet, särskilt när det gäller registrering av fingeravtryck från personer som har rest in olagligen över EU:s gränser, vilket innebär att det allvarligt kan ifrågasättas om systemet är meningsfullt. Parlamentet förväntar sig att den ovannämnda förordningen (EG) nr 862/2007 om gemenskapsstatistik över migration och internationellt skydd kommer att ge de berörda parterna en tydligare bild av hur Dublinsystemet och andra gemenskapsinstrument för internationellt skydd fungerar.

25.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över att det för närvarande inte finns någon utvärdering av Dublinsystemets kostnader. Parlamentet uppmanar kommissionen att lösa detta problem eftersom det utgör en viktig faktor vid utvärderingen av systemet.

26.

Europaparlamentet noterar med intresse kommissionens farhågor i fråga om insamlingen av uppgifter och kvaliteten på de uppgifter som översänds till Eurodacs centrala enhet, och i fråga om det bristande fullgörandet av skyldigheten att radera vissa uppgifter och av bestämmelserna om skydd för personuppgifter. Parlamentet anser att dessa brister, som gör att Eurodacs tillförlitlighet kan ifrågasättas, bör åtgärdas innan någon annan användning av databasen kan övervägas.

27.

Europaparlamentet anser att varje medlemsstat bör klargöra, på en uttömmande förteckning, vilka byråer och myndigheter som har tillgång till Eurodac-databasen, och i vilket syfte, för att förebygga illegal användning av uppgifter.

28.

Europaparlamentet betonar att en utökad tillgång till Eurodac-databasen för medlemsstaternas polismyndigheter och brottsbekämpande myndigheter samt för Europol medför en risk för att uppgifter kan vidarebefordras till tredjeländer, vilket skulle kunna få negativa följder för asylsökande och deras familjer. Parlamentet är övertygat om att detta också skulle kunna öka risken för att asylsökande stigmatiseras.

29.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/10

A.

Den fria rörligheten för personer i EU har särskilt i samband med de två senaste utvidgningsrundorna och den motsvarande utökningen av Schengengruppen resulterat i en snabb ökning av både antalet personer och fordon som rör sig över nationsgränserna både i arbetsrelaterat syfte och i privat syfte.

B.

Den prioriterade frågan att skydda olycksdrabbade personer kräver en tydlig, precis och verkningsfull lagstiftning på området för motorfordonsförsäkringar på EU-nivå.

C.

I det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring uppmanades kommissionen att till Europaparlamentet och rådet rapportera om genomförandet av och effektiviteten hos de nationella sanktioner som införts när det gäller förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar samt om överensstämmelsen mellan dessa, och att lägga fram förslag om detta ansågs nödvändigt.

D.

I kommissionens rapport granskas de nationella sanktionsbestämmelserna, effektiviteten avseende mekanismen med skaderegleringsrepresentanten och den rådande tillgången till frivillig rättsskyddsförsäkring, som kan tecknas av personer som kan drabbas av trafikolyckor.

E.

I artikel 4.6 i det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring regleras förfarandet med motiverat ersättningsanbud, genom vilket personer som har drabbats av bilolyckor utomlands har rätt att söka ersättning genom att vända sig till skaderegleringsrepresentanten i sitt hemland.

F.

Den olycksdrabbade måste erhålla ett motiverat svar från försäkringsbolaget inom tre månader, annars kan sanktioner träda i kraft.

G.

Det krävs fortfarande ett klargörande av hur denna bestämmelse fungerar.

H.

Kommissionen måste ta fullständig hänsyn till utvidgningen när den genomför EU:s politik, i synnerhet den förhållandevis höga kostnaden för motorfordonsförsäkringar i de nya medlemsstaterna.

I.

Olika sanktionsbestämmelser avseende förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar har tillämpats i medlemsstaterna.

J.

Samråd med nationella myndigheter, även i de nya medlemsstaterna, har bekräftat att de gällande sanktionsbestämmelserna, där sådana finns, är adekvata och att tillämpningen av dem är verkningsfull i hela EU.

K.

En del medlemsstater har dock inte infört några särskilda sanktioner, utan där gäller bara försäkringsbolagets skyldighet att betala lagstadgad ränta på ersättningsbeloppet om det motiverade ersättningsanbudet/motiverade svaret inte föreligger inom tre månader.

L.

Systemet med skaderegleringsrepresentanter är förhållandevis välkänt i de flesta medlemsstater.

M.

I kommissionens samråd för att bedöma medborgarnas kännedom om systemet med skaderegleringsrepresentanter deltog endast medlemsstaterna och försäkringsbranschen och man lyckades inte på ett lämpligt sätt engagera medborgarna och konsumentorganisationerna, dvs. de aktörer som är mest intresserade av att systemet fungerar ordentligt.

N.

Rättsskyddsförsäkringar för rättegångskostnader som betalas av skadedrabbade vid motorfordonsolyckor är tillgängliga i de flesta medlemsstater. Över 90 procent av alla ärenden görs upp utanför domstolarna, och rättegångskostnaderna ersätts i många medlemsstater. Försäkringsbolag som erbjuder rättsskyddsförsäkringar har redan tillhandahållit täckning för alla typer av gränsöverskridande ärenden i ett antal år och har följaktligen inrättat sina egna avdelningar som hanterar utländska ersättningsanspråk och underlättar snabba uppgörelser.

O.

Frågan om sådana skäliga rättegångskostnader bör täckas av tredje parts ansvarsförsäkring för motorfordon i alla medlemsstater är fortfarande öppen.

P.

En ansvarsförsäkring för motorfordon som täcker rimliga rättegångskostnader i alla medlemsstater bidrar emellertid till ett bättre skydd av de europeiska konsumenterna och ett större förtroende från deras sida.

Q.

Försäkringsmarknaderna i de nya medlemsstaterna utvecklas ständigt. I ett antal av dessa medlemsstater är emellertid rättsskyddsförsäkring en förhållandevis ny produkt som måste främjas eftersom allmänhetens kännedom om denna försäkring är förhållandevis liten.

R.

Obligatorisk täckning av rättegångskostnader borde öka konsumenternas förtroende för tredje parts ansvarsförsäkring för motorfordon, särskilt i fall då man söker ersättning för rättegångskostnader, eftersom konsumenterna i många nya medlemsstater aktar sig för höga rättegångskostnader, som skulle täckas genom en obligatorisk försäkring.

S.

En obligatorisk rättsskyddsförsäkring skulle innebära en ytterligare och mer komplex arbetsbörda för rättsväsendet, vilket skulle kunna försena biläggandet av tvister och medföra en högre andel oberättigade ersättningsanspråk.

T.

Tredje parts ansvarsförsäkring för motorfordon och rättsskyddsförsäkringen har olika mål och funktioner genom att tredje parts ansvarsförsäkring för motorfordon gör det möjligt för konsumenterna att hantera kostnaden för alla ersättningsanspråk som riktas mot dem till följd av en vägtrafikolycka, medan rättsskyddsförsäkringen täcker rättegångskostnaderna i samband med ersättningskrav mot tredje part till följd av en vägtrafikolycka.

U.

Allmänna kampanjer från nationella myndigheter, försäkringsbranschen och konsumentorganisationer är viktiga för att de nationella marknaderna ska utvecklas.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens rapport och betonar vikten av att låta alla berörda parter, särskilt konsumenterna, delta fullt ut och effektivt i samrådsprocessen i samband med utvecklingen av EU:s politik på detta område.

2.

Europaparlamentet begär därför att i synnerhet konsumentorganisationer som företräder skadelidande systematiskt ska delta i utvärderingsprocessen avseende effektiviteten hos de rådande systemen i medlemsstaterna.

3.

Europaparlamentet välkomnar denna efterhandsutvärdering av lagstiftningsåtgärderna, där syftet är att se till att bestämmelserna fungerar som avsett och att belysa alla oförutsedda felaktiga tillämpningar.

4.

Europaparlamentet betonar vikten av att öka konsumenternas förtroende för motorfordonsförsäkringarna när det gäller gränsöverskridande resor med motorfordon inom EU, särskilt för bilister från de gamla medlemsstaterna som färdas till destinationer i de nya medlemsstaterna och vice versa.

5.

Europaparlamentet anser att främjandet av befintliga och marknadsdrivna lösningar som skyddar konsumenterna stärker konsumenternas förtroende för motorfordonsförsäkringen.

6.

Europaparlamentet anser att medlemsstaterna även har ett ansvar för att deras nationella försäkringssystem fungerar väl i förhållande till EU-lagstiftning om förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar och rättegångskostnader som bekostas av skadelidande.

7.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att nära övervaka marknadsmekanismernas effektivitet och att regelbundet rapportera till parlamentet om denna.

8.

Europaparlamentet anser att försäkringsbolagets skyldighet att betala lagstadgad dröjsmålsränta inte är ett sanktionsinstrument. Kommissionen måste därför utöva bättre kontroll och införa lämpliga åtgärder för att se till att marknaderna i alla medlemsstater fungerar smidigt och att konsumenterna skyddas effektivt.

9.

Europaparlamentet understryker att arbetsrelationerna mellan kommissionen, de nationella myndigheterna, försäkringsbranschen och konsumenterna bör stärkas för att garantera ett oavbrutet tillhandahållande av korrekta uppgifter om de rådande tillsynssystemen.

10.

Europaparlamentet anser, i linje med EU:s allmänt etablerade synsätt när det gäller sanktioner, att subsidiaritetsprincipen bör tillämpas och att det inte finns något behov av harmonisering av de nationella sanktionsbestämmelserna.

11.

Europaparlamentet finner att nationella tillsynsmyndigheter har bättre förutsättningar att garantera högsta möjliga konsumentskydd på sina nationella marknader.

12.

Europaparlamentet rekommenderar därför med avseende på förfarandet med motiverat ersättningsanbud/motiverat svar att medlemsstaterna tillåts avgöra vilka sanktioner som ska vidtas och vilken typ av bestämmelser som är lämplig.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att garantera att deras påföljder, om tidsfristen på tre månader för att lämna ett motiverat svar eller ett motiverat ersättningsanbud på en ersättningsansökan inte respekteras, är effektiva.

14.

Europaparlamentet anser att orsakerna till att försäkringsbolagen inte fullgjort sina skyldigheter noga bör undersökas innan påföljderna beslutas och att faktorer som inte kan skyllas på bolagen särskilt beaktas. Parlamentet hoppas att kommissionen fortsätter att kontrollera de nationella marknaderna och bistår de nationella myndigheter som ber om hjälp.

15.

Europaparlamentet upprepar betydelsen av att öka medborgarnas förtroende för systemet med skaderegleringsrepresentanten genom att främja detta med hjälp av allmänna kampanjer och andra lämpliga åtgärder.

16.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att öka konsumenternas förtroende genom att främja lämpliga åtgärder som ökar kännedomen om och användningen av nationella centrum för försäkringsinformation, t.ex. krav på att försäkringsbolagens avtalsinformation ska innehålla kontaktuppgifter till informationscentrumet i den aktuella medlemsstaten.

17.

Europaparlamentet uppmanar dessutom medlemsstaterna att kräva att försäkringsbolagen, som ett led i förhandsinformationen om försäkringsavtal, förser konsumenterna med heltäckande information om hur systemet med skaderegleringsrepresentanten fungerar och om dess nytta för försäkringstagarna.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att fortsätta att övervaka systemets funktion och att samordna och hjälpa till då detta behövs eller då nationella myndigheter ber om hjälp.

19.

Europaparlamentet anser dessutom, i förbindelse med tredje parts ansvarsförsäkring för motorfordon, att obligatorisk täckning av rättegångskostnader tydligt skulle minska viljan att bilägga tvister utanför domstol och eventuellt öka antalet domstolsförfaranden, vilket skulle leda till en omotiverad ökning av arbetsbördan för rättsväsendet och riskera att destabilisera den befintliga och framväxande marknaden för frivilliga rättsskyddsförsäkringar.

20.

Europaparlamentet anser därför att de negativa effekterna av att införa ett system med obligatorisk täckning av rättegångskostnader i tredje parts ansvarsförsäkring för motorfordon skulle vara större än de potentiella fördelarna.

21.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna vidta de ytterligare åtgärder som är nödvändiga för att öka kännedomen om rättsskyddsförsäkringar och andra försäkringar, särskilt i de nya medlemsstaterna, och inrikta sig på att informera konsumenterna om fördelarna med endera typen av försäkringsskydd.

22.

Europaparlamentet anser att de nationella tillsynsmyndigheternas roll i detta sammanhang är avgörande för genomförandet av bästa metoder från andra medlemsstater.

23.

Europaparlamentet uppmanar därför kommissionen att stärka konsumentskyddet främst genom att uppmana medlemsstaterna att uppmuntra sina nationella tillsynsmyndigheter och nationella försäkringsbolag att öka kännedomen om frivilliga rättsskyddsförsäkringar.

24.

Europaparlamentet anser att förhandsinformation om motorfordonsförsäkring även skulle kunna innehålla uppgifter om möjligheten att teckna rättsskyddsförsäkring.

25.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att be nationella tillsynsmyndigheter och mellanhänder att informera kunderna om möjliga risker och om kompletterande frivilliga försäkringar som kan vara till nytta för dem, som t.ex. rättsskyddsförsäkring, assistansskydd och stöldförsäkring.

26.

Europaparlamentet uppmanar de medlemsstater som inte har infört alternativa tvistlösningssystem i samband med ersättningskrav att överväga att införa sådana system grundade på bästa metoder i andra medlemsstater.

27.

Europaparlamentet begär att kommissionen inte föregriper resultatet av den utredning som beställts om olika skadeståndsnivåer vid personskada i samband med antagandet av Rom II-förordningen (2), eftersom utredningen kan komma att föreslå en försäkringsbaserad lösning och därav följande ändring av det fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring.

28.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/13

A.

Skattebedrägeri får allvarliga konsekvenser för medlemsstaternas budgetar och EU:s system för egna medel, leder till brott mot principen om rättvis och transparent beskattning och tenderar att snedvrida konkurrensen, varigenom den inre marknadens funktionssätt påverkas. Ärliga företag drabbas av konkurrensnackdelar på grund av skattebedrägeri, och uteblivna skatteintäkter måste i slutändan bäras av de europeiska skattebetalarna genom andra former av beskattning.

B.

Skattebedrägeri äventyrar skatterättvisan eftersom uteblivna intäkter i offentliga finanser ofta kompenseras genom ökad beskattning som drabbar de svagaste och ärligaste skattebetalarna som inte kan eller vill kringgå eller bryta mot sina skatteförpliktelser.

C.

Den ökande gränsöverskridande handel som den inre marknaden har gett upphov till resulterar i ett ökande antal transaktioner där beskattningsorten och den ort där den mervärdesskatteskyldige bedriver verksamhet ligger i två olika medlemsstater.

D.

De som begår nya former av skattebedrägeri kopplade till gränsöverskridande transaktioner, såsom karusellbedrägerier eller bedrägerier inom gemenskapen genom skenföretag, har utnyttjat kryphålen i dagens fragmenterade skattesystem. Det behövs förändringar av hur alla momssystem fungerar.

E.

Momsundandragande och momsbedrägeri har effekter på finansieringen av Europeiska unionens budget, eftersom det leder till ett behov av att i högre grad utnyttja de egna medel från medlemsstaterna som grundas på nationalinkomst.

F.

Bedrägeribekämpning faller till största delen inom medlemsstaternas behörighet, men är inte ett problem som kan lösas enbart på nationell nivå.

G.

Globaliseringen har lett till ökade svårigheter att bekämpa skattebedrägeri på internationell nivå eftersom företag baserade i tredjeländer i allt högre grad är involverade i karusellbedrägeri, samtidigt som den elektroniska handeln har utvecklats och tjänstemarknaderna har globaliserats. Dessa faktorer talar starkt för att förbättra det internationella samarbetet, särskilt när det gäller moms.

H.

Att skattebedrägeriet är så spritt i EU beror på att det nuvarande mervärdesskattesystemet befinner sig i en övergångsfas och är för komplicerat. Det gör transaktioner inom gemenskapen svårare att spåra eller överblicka och öppnar därmed för missbruk.

I.

När kommissionen och medlemsstaterna undersöker olika alternativ för att bekämpa skattebedrägerier bör de i så hög grad som möjligt undvika åtgärder som kan leda till en oproportionerligt stor administrativ börda för företagen och skatteförvaltningarna eller som kan innebära diskriminering mellan näringsidkare.

J.

Både kommissionen och Europeiska revisionsrätten har konsekvent hävdat att systemet för utbyte av information mellan medlemsstaterna om gemenskapsintern försäljning av varor inte tillhandahåller relevant information i rätt tid så att mervärdesskattebedrägeri kan bekämpas på ett effektivt sätt. Därför krävs det tydligare och mer tvingande bestämmelser för samarbetet mellan medlemsstaterna och Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF).

K.

Om medlemsstaternas skattesystem ska fungera som avsett måste all tillgänglig teknik användas, inklusive elektronisk lagring och översändande av vissa uppgifter för kontroll av mervärdes- och punktskatter. Villkoren för medlemsstaternas utbyte av och direkta tillgång till elektroniskt lagrad information i varje medlemsstat bör därför förbättras. Medlemsstaternas skattemyndigheter bör hantera personuppgifter med tillbörlig aktsamhet, för angivna syften och med den berörda personens samtycke eller stöd i någon annan legitim grundval som är fastslagen i lag.

L.

Näringsidkarna kan ofta bara få mycket fragmentarisk information om sina kunders mervärdesskattesituation.

M.

De förbättrade metoderna för att upptäcka skattebedrägeri bör åtföljas av en förstärkning av den befintliga lagstiftningen om bistånd med skatteindrivning, likabehandling i beskattningshänseende och genomförbarhet för företagen.

1.

Europaparlamentet konstaterar att syftet med EU:s strategi mot skattebedrägeri måste vara att komma till rätta med skattebortfall på grund av skattebedrägeri genom att urskilja de områden där det går att förbättra både EU:s lagstiftning och det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna så att skattebedrägerierna kan minskas på ett effektivt sätt samtidigt som man i så hög grad som möjligt undviker att det skapas onödiga bördor för skatteförvaltningarna och skattebetalarna.

2.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att äntligen ta kampen mot skattebedrägeri på allvar.

3.

Europaparlamentet påminner om att ett momssystem grundat på ”ursprungsprincipen” som innebär att momspliktiga transaktioner mellan medlemsstater beläggs med skatten i ursprungslandet istället för att ha nollskattesats, fortfarande är en långsiktig lösning för att effektivt bekämpa skattebedrägeri. Med ”ursprungsprincipen” skulle man göra det onödigt att från moms undanta varor som handlas inom den inre marknaden och sedan beskatta dem i destinationslandet. För att ett momssystem grundat på ”ursprungsprincipen” ska kunna fungera i praktiken måste ett clearingsystem måste inrättas, såsom kommissionen ursprungligen föreslog 1987.

4.

Europaparlamentet beklagar vissa medlemsstaters blockeringsattityd som under de senaste 10 åren har förhindrat en effektiv EU-strategi mot skattebedrägeri.

5.

Europaparlamentet beklagar att ingen effektiv strategi för bekämpning av skattebedrägeri ännu beslutats i rådet, trots många analyser, krav och protester.

6.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att trots många motgångar under de senaste årtiondena inte underlåta att ta itu med problemet på ett offensivt sätt.

7.

Europaparlamentet är medvetet om att uppskattningar av det totala (direkta och indirekta) skattebortfallet på grund av skattebedrägerier uppgår till mellan 200 och 250 miljarder euro, vilket motsvarar 2–2,25 procent av BNP i Europeiska unionen, och att 40 miljarder euro av dessa beror på mervärdesskattebedrägerier. Dessa beräknas uppgå till 10 procent av mervärdesskatteintäkterna, 8 procent av de totala intäkterna av punktskatter på alkoholhaltiga drycker 1998 och 9 procent av de totala intäkterna av punktskatter på tobaksprodukter. Parlamentet beklagar dock att det inte finns några exakta siffror tillgängliga eftersom de nationella rapporteringsstandarderna är så olika.

8.

Europaparlamentet efterlyser en enhetlig uppgiftsinsamling i alla medlemsstater som skapar överskådlighet och kan ligga till grund för nationella åtgärder mot skattebedrägeri.

9.

Europaparlamentet beklagar att den bristfälliga uppgiftsinsamlingen på nationell nivå gör att problemets verkliga omfattning inte kan bedömas ordentligt och att varken positiva eller negativa förändringar kan utvärderas ordentligt.

10.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga ett harmoniserat europeiskt system för att samla in uppgifter och ta fram statistik om skattebedrägeri så att man skapa sig en så exakt bild som möjligt av den faktiska vidden av detta fenomen.

11.

Den informella ekonomin kan inte elimineras med mindre än att lämpliga incitament införs. Parlamentet föreslår att medlemsstaterna med hjälp av Lissabonstrategins resultattavla redovisar hur de lyckats med att minska sina informella ekonomier.

12.

Europaparlamentet konstaterar att mervärdesskatterelaterat skattebedrägeri är ett särskilt bekymmer när det gäller den inre marknadens funktionssätt eftersom det har en direkt gränsöverskridande verkan, medför stora intäktsbortfall och direkt påverkar EU:s budget.

13.

Europaparlamentet upprepar att dagens mervärdesskattesystem, som infördes 1993, endast var avsett att vara ett övergångssystem och att parlamentet har uppmanat kommissionen att lägga fram förslag i syfte att ett slutligt beslut om ett definitivt mervärdesskattesystem ska kunna fattas senast 2010.

14.

Europaparlamentet anser att den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital på den inre marknaden sedan 1993, liksom framsteg inom ny teknik för små produkter av högt värde, har gjort det allt svårare att bekämpa mervärdesskattebedrägeri, och att detta förvärras av dagens komplexa och fragmentariska system som gör det svårt att spåra transaktioner och därför är lätt att missbruka.

15.

Europaparlamentet uppmärksammar den ökande förekomsten av skenföretagsbedrägerier och att kriminella ligor medvetet missbrukar mervärdesskattesystemet genom att med hjälp av skenföretag utnyttja bristerna i systemet. Parlamentet uppmärksammar det av Eurojust inledda målet om karusellbedrägeri för mervärdesskatt där 18 medlemsstater är inblandande och bedrägeriet beräknas uppgå till 2,1 miljarder euro.

16.

Europaparlamentet stöder kommissionen i dess bemödanden att få till stånd en genomgripande förändring av dagens mervärdesskattesystem. Parlamentet välkomnar att medlemsstaterna nu betraktar denna fråga som prioriterad och uppmanar medlemsstaterna att bereda sig på att vidta omfattande åtgärder inom detta område.

17.

Europaparlamentet anser att dagens system är omodernt och i behov av en radikal översyn utan att hederliga företag drabbas av onödiga byråkratiska pålagor. Parlamentet anser att det inte är något alternativ att bibehålla status quo.

18.

Europaparlamentet konstaterar att mervärdesskatten i ett system med omvänd skattskyldighet redovisas av den skattskyldiga kunden och inte av säljaren. Parlamentet anser att ett sådant system har den fördelen att möjligheten att begå skenföretagsbedrägerier försvinner genom att den person som varorna säljs till är den som är skattskyldig för mervärdesskatt.

19.

Europaparlamentet konstaterar att ett system med dubbel mervärdesskatt skulle hindra den inre marknaden att fungera väl och skapa en mer komplex miljö som kan minska företagens investeringsvilja, vilket på lång sikt bara kan lösas med hjälp av ett allmänt, obligatoriskt system med omvänd skattskyldighet, i motsats till ett frivilligt system eller ett system som endast omfattar utvalda varor.

20.

Europaparlamentet konstaterar vidare att ett system med omvänd skattskyldighet inte möjliggör uppdelade betalningar och att den sammanlagda mervärdesskatten betalas i slutet av leverantörskedjan, så att mervärdesskattesystemets inbyggda kontrollmekanismer försvinner. Parlamentet varnar för att nya former av bedrägeri kan uppstå, däribland ökade skatteavdrag på detaljhandelsnivå och missbruk av registreringsnummer för mervärdesskatt, och att följden av att bekämpa sådana bedrägerier genom att införa nya kontroller kan bli nya administrativa bördor för hederliga näringsidkare. Parlamentet manar därför till försiktighet och noggranna överväganden innan ett system med omvänd skattskyldighet införs. Användningen av ett tröskelvärde för att begränsa risken för obeskattad slutlig konsumtion är dock till hjälp för att bekämpa bedrägerier. Parlamentet finner att den tröskel på 5 000 euro som rådet föreslår är rimlig.

21.

Europaparlamentet är tveksamt och kritiskt, men konstaterar att ett pilotprojekt kan hjälpa medlemsstaterna att bättre förstå de inbyggda riskerna med ett system med omvänd skattskyldighet. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att skapa lämpliga garantier för att se till att varken den medlemsstat som deltar eller andra medlemsstater utsätts för större risker under projekttiden.

22.

Europaparlamentet anser att det bästa sättet att komma till rätta med mervärdesskattebedrägerier i samband med gränsöverskridande försäljning är att införa ett system där mervärdesskatteundantaget för gemenskapsintern försäljning ersätts med 15 procents beskattning. Systemet skulle fungera bättre om de reducerade skattesatsernas antal och komplexitetsgrad minskades betydligt, så att den administrativa bördan på företag och skattemyndigheter minimeras. De enskilda reduktionerna av momsskattesatser som infördes före 1992 bör granskas noggrant och bedömas utifrån om det är motiverat att behålla dem på ekonomiska grunder.

23.

Europaparlamentet inser att med skillnaderna i mervärdesskattesatser skulle beskattningen av gemenskapsintern försäljning kräva en omfördelning av betalningarna mellan medlemsstaterna. Parlamentet anser att en sådan omfördelning bör göras genom ett clearingsystem som underlättar överföringen av medel mellan medlemsstaterna. Parlamentet betonar att det är tekniskt möjligt att administrera ett clearingsystem.

24.

Europaparlamentet anser att ett decentraliserat clearingsystem kan vara lämpligare och går snabbare att utveckla, eftersom det öppnar möjligheter för medlemsstaterna att göra bilaterala överenskommelser om viktiga detaljer, med hänsyn tagen till deras enskilda handelsbalanser, likheter mellan mervärdesskattesystemen och deras kontrollmekanismer samt ömsesidigt förtroende.

25.

Europaparlamentet betonar att det bör vara skattemyndigheten i säljarens medlemsstat som ansvarar för att driva in mervärdesskatt från säljaren och via clearingsystemet göra en överföring till skatteförvaltningen i den medlemsstat där det gemenskapsinterna köpet har gjorts. Det är nödvändigt att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan skatteförvaltningarna.

26.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna inte kan bekämpa gränsöverskridande skattebedrägerier ensamma. Parlamentet anser att informationsutbytet och samarbetet mellan medlemsstaterna och med kommissionen inte har varit tillräckligt för att bekämpa skattebedrägerier på ett effektivt sätt, vare sig till innehållet eller när det gäller hastigheten. Parlamentet anser att direkta kontakter mellan lokala eller nationella kontor för skattekontroll varken har utvecklats eller använts i tillräcklig omfattning, vilket har lett till ineffektivitet, underutnyttjande av system för administrativt samarbete och fördröjningar i kommunikationen.

27.

För att skatteinkomsterna i alla medlemsstater ska skyddas på den inre marknaden bör medlemsstaterna vidta jämförbara åtgärder mot dem som gjort sig skyldiga till bedrägerier, oavsett var inkomstförlusterna sker. Parlamentet uppmanar kommissionen att föreslå möjliga mekanismer för att främja sådant samarbete mellan medlemsstaterna.

28.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens förslag till ändringar av rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (2) och rådets förordning (EG) nr 1798/2003 av den 7 oktober 2003 om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt (3) i syfte att påskynda insamlingen och utbytet av information om gemenskapsinterna transaktioner från och med 2010. Parlamentet inser att de föreslagna kraven på månatlig rapportering kommer att bli en administrativ börda för företag som endast tillhandahåller tjänster som för närvarande inte omfattas av dessa krav, men godtar att detta är nödvändigt med tanke på möjligheterna till karusellbedrägerier i samband med vissa tjänster.

29.

Europaparlamentet uppmanar rådet att snabbt genomföra föreslagna åtgärder och uppmanar kommissionen att lägga fram ytterligare förslag om automatisk tillgång för alla andra medlemsstater till vissa icke-känsliga uppgifter som en medlemsstat har om sina skattesubjekt (såsom, inom företagssektorn, vissa omsättningsuppgifter, osv.) och om harmonisering av förfaranden för registrering och avregistrering av momspliktiga personer för att säkerställa att falska skattesubjekt upptäckts och avregistreras snabbt. Medlemsstaterna måste ta ansvar för att hålla sina uppgifter uppdaterade, särskilt avseende avregistrering och upptäckt av falska registreringar.

30.

Europaparlamentet påminner om att skatteparadis kan utgöra ett hinder mot genomförandet av Lissabonstrategin om de pressar skattesatserna nedåt alltför mycket och urholkar skatteintäkterna.

31.

Europaparlamentet påpekar också att i tider med budgetåtstramningar kan urholkning av skattebasen äventyra medlemsstaternas förmåga att uppfylla den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten.

32.

Europaparlamentet betonar att för att avlägsna skatteparadis behövs det bland annat en trefaldig strategi: att ta itu med skatteundandragande, att utöka räckvidden av rådets direktiv 2003/48/EG av den 3 juni 2003 om beskattning av inkomster från sparande i form av räntebetalningar (4) och att begära att OECD genom sina medlemmar inför sanktioner mot icke samarbetsvilliga skatteparadis.

33.

Europaparlamentet beklagar att medlemsstaterna genom ständigt nya invändningar och förhalningstaktiker hindrar en reform av direktiv 2003/48/EG. Kommissionen uppmanas att trots motståndet lägga fram sina förslag så snart som möjligt.

34.

Europaparlamentet betonar att reformen av direktiv 2003/48/EG måste rätta till de olika luckor och brister som förhindrar upptäckt av skatteundandragande och skattebedrägeri.

35.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att i samband med översynen av direktiv 2003/48/EG undersöka olika alternativ, bland dem möjligheten att utvidga direktivets tillämpningsområde till att omfatta några fler typer av rättssubjekt och inkomstkällor.

36.

Europeiska unionen uppmanas att låta avskaffandet av skatteparadis på global nivå stå kvar på dagordningen med tanke på deras skadliga effekter på skatteinkomsterna för enskilda medlemsstater. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utnyttja EU:s tyngd som handelspartner när handels- och samarbetsavtal förhandlas fram med regeringar i skatteparadis, i syfte att övertala dem att avskaffa skatteregler och förfaranden som främjar skatteundandragande och bedrägeri. Som ett första steg välkomnas rekommendationerna i rådets slutsatser från mötet den 14 maj 2008 om att i handelsöverenskommelser ta med en klausul om goda styrelseformer i skattefrågor. Kommissionen uppmanas att genast lägga fram en sådan klausul i framtida förhandlingar om handelsavtal.

37.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas parlament och regeringar.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/19

A.

Över 100 miljoner européer i alla åldrar, av olika religiös tillhörighet och olika nationaliteter arbetar volontärt.

B.

En Eurobarometerundersökning som offentliggjordes 2007 visade att tre av tio européer anger att de arbetar volontärt och att nästan 80 procent av de som svarade anser att volontär verksamhet är en viktig del av det demokratiska livet i Europa (3).

C.

Sektorn för volontärarbete bidrar till uppskattningsvis 5 procent av bruttonationalprodukten i medlemsstaterna och den utvecklar nyskapande åtgärder för att fastställa, uttrycka och svara på behov som uppstår i samhället.

D.

European Volunteer Center, Europeiska ungdomsforumet, Association of Voluntary Service Organisations, Världsscoutorganisationen, Röda Korsets EU-kontor, volonteurope, den europeiska plattformen för äldre (AGE), Solidar, Caritas Europa, ENGAGE, Johanniter International, European Non-Governmental Sports Organisation med flera, som samtliga representerar tusentals organisationer med miljontals volontärarbetare, har uppmanat EU:s institutioner att utnämna år 2011 till det europeiska året för volontärarbete.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med stöd av samtliga EU-institutioner utnämna år 2011 till europeiska året för volontärarbete.

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna förklaring tillsammans med namnen på undertecknarna till kommissionen och rådet.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/21

A.

I sin vitbok om nya insatser för Europas ungdom (KOM(2001)0681, som parlamentet behandlade i sin resolution av den 14 maj 2002 (1), antog kommissionen målet att ungdomar måste få mer utrymme i övrig politik, särskilt inom utbildning och livslångt lärande, sysselsättning, social integration, hälsa, ungdomars oberoende, rörlighet, grundläggande rättigheter och icke-diskriminering.

B.

Europeiska rådets möte av den 22–23 mars 2005 antog en ”Europeisk pakt för ungdomsfrågor” som ett instrument som ska bidra till att uppfylla Lissabonmålen, och förnyade sitt åtagande i mars 2008 och betonade behovet av att investera i ungdomar, både nu och i framtiden.

C.

Kommissionen övervägde behovet av att ungdomsfrågor integreras i sitt meddelande av den 5 september 2007 om att främja unga människors fulla deltagande i utbildning, arbetsliv och samhälle (KOM(2007)0498.

D.

Europaparlamentet antog sina resolutioner av den 19 juni 2007 om en rättslig ram frö åtgärder för att göra det möjligt att förena familjeliv och studier för unga kvinnor inom EU (2) och av den 21 februari 2008 om Europas demografiska framtid (3), och betonade därvid behovet av att i högre grad beakta ungdomarna.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att vid utarbetande av lagstiftningsförslag beakta och införliva konsekvenserna för ungdomar och resultatet från den strukturerade dialogen med ungdomsorganisationer särskilt inom de politikområden som anges i skäl A.

2.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att lägga fokus på ungdomar när de nationella reformprogrammen inom ramen för Lissabonstrategin genomförs och beakta ungdomar i all relevant politik.

3.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna förklaring tillsammans med namnen på undertecknarna till rådet, kommissionen och Europeiska ungdomsforumet.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/23

A.

Att föra bort ett barn är ett av de mest avskyvärda brott som kan begås.

B.

Denna form av brott ökar i Europa och kan innebära att offren förs över gränser.

C.

Möjligheten att rädda livet på ett bortfört barn minskar med den tid som förflyter sedan bortförandet.

D.

Det finns inget europeiskt varningssystem för försvunna barn och i princip inte något lokalt eller nationellt system i någon del av Europeiska unionen.

1.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att upprätta ett varningssystem för försvunna barn vilket, när det aktiveras, kräver att nyhetsmedier, gräns- och tullmyndigheter samt brottsbekämpande organ får tillgång till uppgifter om

2.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att ingå samarbetsavtal med alla angränsande länder så att man snabbt kan gå ut med en varning i de berörda områdena.

3.

Europaparlamentet önskar att en gemensam organisation upprättas som kan erbjuda stöd och utbildning till nationella organ.

4.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna förklaring tillsammans med namnen på undertecknarna till rådet och kommissionen.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/26

A.

EU står fast vid sitt åtagande att stödja Georgiens självständighet, suveränitet och territoriella integritet inom landets internationellt erkända gränser.

B.

Utdelningen av ryska pass till medborgare i Sydossetien och stödet till separatiströrelsen har tillsammans med en ökad militär aktivitet från separatisternas sida mot byar med georgiska invånare ökat spänningarna i Sydossetien, samtidigt som stora ryska militära manövrar ägt rum under juli 2008 nära Georgiens gräns.

C.

Efter flera veckor med tilltagande spänningar och skärmytslingar mellan parterna och provokationer från de sydossetiska separatiststyrkorna med bombattacker, dödliga sammandrabbningar, eldstrider och granatattacker med många civila dödsoffer och ännu fler sårade gick den georgiska armén natten mellan den 7 och 8 augusti 2008 till ett överraskande artilleriangrepp mot Tschinvali följt av en markoperation med både stridsvagnar och soldater med målet att återta kontrollen över Sydossetien.

D.

Ryssland svarade omedelbart, efter en längre tids militär mobilisering, med ett massivt motangrepp och skickade in stridsvagnar och marktrupper samt bombade flera orter i Georgien, inbegripet staden Gori, och blockerade Georgiens hamnar vid Svarta havet.

E.

Uppskattningsvis 158 000 människor har förlorat sina hem och tvingats fly till följd av krisen, och dessa människor måste nu få hjälp och bistås i sina försök att återvända. Förekomsten av klusterbomber, oexploderad ammunition och landminor, liksom även de ryska varningarna och bristen på samarbete, gör ett sådant återvändande osäkert.

F.

Infrastrukturen i Georgien har skadads allvarligt av de ryska militära aktionerna, och humanitärt bistånd behövs.

G.

Internationella människorättsforskare och militäranalytiker har påvisat att ryska trupper använt klusterbomber i Georgien, varvid tusentals oexploderade föremål lämnats kvar i konfliktområdena. Även Georgien har erkänt att man använt klusterbomber i Sydossetien nära Rokitunneln.

H.

Den 12 augusti 2008 förband sig Georgiens och Rysslands presidenter, på grundval av EU:s medlingsförsök, till ett avtal om omedelbart eldupphör, tillbakadragande av georgiska och ryska trupper till de positioner de hade före den 7 augusti 2008 och inledande av internationella samtal om en internationell mekanism som skyndsamt ska upprättas för att åstadkomma en fredlig och hållbar lösning på konflikten.

I.

Den 19 augusti 2008 ställde NATO in högnivåkontakterna med Ryssland med hänvisning till att Rysslands militära aktioner varit oproportionerliga och oförenliga med Rysslands fredsbevarande roll i delar av Georgien och att normal verksamhet inte kan återupptas så länge ryska trupper finns kvar i Georgien.

J.

Den 22 augusti 2008 drog Ryssland tillbaka stridsvagnar, artilleri och hundratals soldater från sina mest framskjutna positioner i Georgien, men man kontrollerar fortfarande tillträdet till hamnstaden Poti söder om Abchazien, och den ryska regeringen har meddelat att den tänker behålla soldater i en säkerhetszon kring Sydossetien och upprätta ett antal kontrollpunkter där ryska soldater kommer att placeras.

K.

Den 25 augusti 2008 antog det ryska parlamentets överhus en resolution med en begäran om att presidenten skulle erkänna de georgiska utbrytarrepublikerna Abchaziens och Sydossetiens självständighet, vilken den 26 augusti 2008 följdes av president Dmitrij Medvedevs beslut att Ryssland formellt erkänner de två regionerna som självständiga stater.

L.

Denna konflikt har långtgående konsekvenser för stabiliteten och säkerheten i regionen och påverkar inte bara de direkta förbindelserna mellan konfliktens olika parter utan kommer eventuellt även att få följder för förhållandet mellan EU och Ryssland, den europeiska grannskapspolitiken, Svartahavsregionen och avlägsnare områden.

M.

I sitt svar på krisen i Georgien måste EU stå politiskt samlat och tala med en röst, särskilt i sina förbindelser med Ryssland. Processen mot en fredlig och hållbar lösning på konflikterna i Georgien och Kaukasien kommer att kräva en grundlig översyn av den europeiska grannskapspolitiken och ett nytt engagemang i regionen som helhet i samarbete med samtliga europeiska och internationella organisationer, främst OSSE.

N.

Förra veckan avbröt den georgiska regeringen de diplomatiska förbindelserna med Ryssland, som svarade med att göra samma sak.

1.

Europaparlamentet anser att konflikterna i Kaukasus inte kan lösas militärt och fördömer kraftfullt alla dem som tagit till våld för att förändra situationen i de georgiska utbrytarområdena Sydossetien och Abchazien.

2.

Europaparlamentet uppmanar Ryssland att respektera Republiken Georgiens suveränitet och territoriella integritet och okränkbarheten i landets internationellt erkända gränser, och fördömer därför med kraft Rysslands erkännande av de georgiska utbrytarområdena Sydossetiens och Abchaziens självständighet som en kränkning av internationell rätt.

3.

Europaparlamentet påpekar att ett beslut om Sydossetiens och Abchaziens slutliga status måste vara avhängig efterlevnaden av den internationella rättens grundprinciper, inbegripet slutakten från 1975 års Europeiska säkerhetskonferens (Helsingforsöverenskommelsen), särskilt i fråga om flyktingars återvändande och respekten för deras egendom och i fråga om garantier och respekt för minoriteters rättigheter.

4.

Europaparlamentet fördömer Rysslands oacceptabla och oproportionerliga militäraktion och dess djupa intrång i Georgien i strid med internationell rätt. Parlamentet understryker att Ryssland inte har någon legitim anledning att invadera Georgien, ockupera delar av landet och hota att åsidosätta regeringen i ett demokratiskt land.

5.

Europaparlamentet beklagar förlusterna av människoliv och det mänskliga lidande som tillfogats genom att alla parter i konflikten gjort sig skyldiga till urskillningslöst våld.

6.

Europaparlamentet uttrycker stark oro över konsekvenserna av ryska minor för Georgiens samhälleliga och ekonomiska verksamhet, särskilt sprängningen den 16 augusti 2008 av en järnvägsbro nära Kaspi, som är en del av den viktiga järnvägsförbindelsen mellan Tbilisi och Poti, och den explosion som orsakades ett bränsletåg nära Gori den 24 augusti 2008 exploderade när det transporterade råolja från Kazakstan för export via Poti. Parlamentet understryker att båda dessa aktioner bröt mot eldupphöravtalet.

7.

Europaparlamentet upprepar sin starka tro på principen att inget tredje land kan inlägga veto mot ett annat lands suveräna beslut att ansluta sig till en internationell organisation eller allians och att inget tredje land har rätt att destabilisera en demokratiskt vald regering.

8.

Europaparlamentet betonar att partnerskapet mellan Europa och Ryssland måste grundas på respekt för de grundläggande reglerna för europeiskt samarbete och upprätthållas i såväl ord som handling.

9.

Europaparlamentet lovordar EU:s ordförandeskap för det effektiva och snabba sätt på vilket man reagerat på denna konflikt och den enighet som medlemsstaterna uppvisat genom att medla mellan de båda parterna och därigenom kunna få till stånd ett undertecknade av en plan om eldupphör. Parlamentet välkomnar samtidigt slutsatserna från Europeiska rådets ovannämnda extrainsatta möte.

10.

Europaparlamentet uppmanar med eftertryck Ryssland att respektera sina åtaganden enligt det eldupphöravtal som nåddes och undertecknades efter diplomatiska ansträngningar från EU:s sida och inleda med att omedelbart dra tillbaka sina soldater från själva Georgien och reducera sin militära närvaro i Sydossetien och Abchazien till den ryska fredsbevarande styrka som fanns i de båda två provinserna före konflikten. Parlamentet fördömer den omfattande plundring som de ryska invasionsstyrkorna och medföljande legosoldater gjort sig skyldiga till.

11.

Europaparlamentet begär att oberoende internationell utredning genomförs utan dröjsmål för att fastsälla sakförhållandena och bringa större klarhet i vissa påståenden.

12.

Europaparlamentet uppmanar med kraft Georgien, som ratificerat Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC), och de ryska myndigheterna att stödja och fullt ut samarbeta med ICC:s åklagarmyndighet i utredningen av de tragiska händelserna och attackerna mot civilbefolkningen under konflikten, så att man kan bringa klarhet i ansvarsfrågan och ställa de ansvariga inför rätta.

13.

Europaparlamentet uppmanar de ryska och georgiska myndigheterna att tillhandahålla fullständig information om i vilka områden deras militära styrkor har släppt klusterbomber, så att minröjningsarbetet kan inledas omedelbart och ytterligare dödsfall förhindras bland oskyldiga civila och för att underlätta för fördrivna personer att återvända i säkerhet.

14.

Europaparlamentet uppmanar EU, NATO och dess medlemmar att på grundval av en gemensam ståndpunkt utnyttja alla möjligheter för att förmå den ryska regeringen att respektera internationell rätt, vilket är en nödvändig förutsättning för att kunna inneha en ansvarsfull roll i det internationella samfundet. Parlamentet erinrar Ryssland om det ansvar landet har som FN-medlem med vetorätt för att upprätthålla fred i världen.

15.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se över sin politik gentemot Ryssland om landet inte skulle fullgöra sina åtaganden enligt eldupphöravtalet. Parlamentet stöder därför Europeiska rådets beslut att skjuta upp förhandlingarna om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet till dess att de ryska trupperna återgått till positionerna före den 7 augusti 2008.

16.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att föreslå avtal om förenklade viseringsförfaranden och återtagande med Georgien som åtminstone motsvarar avtalen med Ryssland.

17.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se över utfärdandet av visum för ekonomisk verksamhet i Sydossetien och Abchazien.

18.

Europaparlament fördömer starkt tvångsförflyttningen av georgier från Sydossetien och Abchazien och uppmanar de faktiska myndigheterna i Sydossetien och Abchazien att se till att den fördrivna civilbefolkningen kan återvända på ett säkert sätt i enlighet med internationell humanitär rätt.

19.

Europaparlamentet välkomnar OSSE:s initiativ att öka antalet obeväpnade observatörer. Parlamentet efterlyser en ytterligare förstärkning av OSSE:s uppdrag i Georgien, inbegripet full rörelsefrihet inom hela landet, och uppmanar medlemsstaterna att understödja dessa ansträngningar.

20.

Europaparlamentet efterlyser ett rejält bidrag från EU:s sida till den planerade internationella konfliktlösningsmekanismen och välkomnar därför Europeiska rådets beslut att inleda ett övervakningsuppdrag inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) som ett komplement till FN:s och OSSE:s uppdrag och att begära ett FN- eller OSSE-mandat för ett fredsuppdrag inom ramen för ESFP.

21.

Europaparlamentet välkomnar det aktiva och fortlöpande stöd som EU gett till alla internationella ansträngningar för att finna en fredlig och hållbar lösning på konflikten, särskilt rådets åtagande att stödja alla ansträngningar från FN och OSSE och övriga ansträngningar att lösa konflikten. Parlamentet välkomnar särskilt beslutet att utse en särskild EU-representant för krisen i Georgien.

22.

Europaparlamentet välkomnar att kommissionen gett 6 000 000 euro till omedelbart humanitärt stöd åt civilbefolkningen. Ytterligare medel måste dock tillföras efter en uppskattning av behoven på plats. Parlamentet konstaterar att det till följd av konflikten finns ett brådskande behov av stöd för återuppbyggnad.

23.

Europaparlamentet välkomnar rådets beslut att kalla samman en internationell givarkonferens för återuppbyggnaden av Georgien och uppmanar med kraft rådet och kommissionen att undersöka möjligheten till en omfattande EU-plan för ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden av de drabbade områdena i Georgien och att säkerställa en starkare politisk närvaro från EU:s sida i landet och i hela regionen.

24.

Europaparlamentet uppmanar konfliktens samtliga parter att ge fullständigt och förbehållslöst tillträde åt humanitära biståndsinsatser till offer, inbegripet flyktingar och internflyktingar.

25.

Europaparlamentet anser att en utökad internationalisering av konfliktslösningsmekanismer skulle underlätta sökandet efter lösningar på såväl konflikten i Georgien som övriga konflikter i Sydkaukasien. Parlamentet föreslår därför att EU, som ett viktigt led i denna process, kallar samman en transkaukasisk fredskonferens. Parlamentet anser att frågan om internationella garantier för att medborgerliga och politiska rättigheter respekteras till fullo och demokratin främjas genom tillämpning av rättsstatsprincipen inom den internationella rätten bör stå högt på dagordningen för denna konferens. Parlamentet understryker att konferensen även bör erbjuda ett tillfälle att lyssna till grupper i Kaukasusområdet som saknar representation eller som tystats ned.

26.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ytterligare utveckla den europeiska grannskapspolitiken genom att bättre anpassa den till de behov som finns i våra partnerländer i öst, inbegripet genom ett ökat EU-engagemang i Svartahavsregionen, att ta fasta på parlamentets förslag om ett ”Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde plus” eller det svensk-polska förslaget för ett östligt partnerskap samt att skynda på inrättandet av en frihandelszon, särskilt med avseende på Georgien, Ukraina och Moldavien. Parlamentet konstaterar att vid liberaliseringen av EU:s viseringspolitik gentemot dessa länder måste hänsyn tas till att Ryssland har fått bättre villkor än de på detta område.

27.

Europaparlamentet betonar att flera av problemen i Sydkaukasienregionen har ett nära samband och kräver en övergripande lösning i form av en stabilitetspakt som inbegriper de huvudsakliga externa aktörerna. Parlamentet understryker att det är nödvändigt att förstärka samarbetet med grannländerna i Svartahavsregionen genom att inrätta en särskild institutionell och multilateral mekanism som exempelvis en union för Svartahavsområdet och anordna en internationell säkerhets- och samarbetskonferens om Sydkaukasienregionen. Parlamentet uppmanar därför kommissionen att lägga fram ett särskilt förslag till parlamentet och rådet om upprättande av en multilateral ram för Svartahavsregionen som inbegriper Turkiet och Ukraina. Parlamentet anser att grannländer som Kazakstan bör involveras med hänsyn till hela regionens stabilitet och energiflöde.

28.

Europaparlamentet erinrar om toppmötet i Bukarest den 3 april 2008, då NATO kom överens om att Georgien skulle bli medlem av alliansen.

29.

Europaparlamentet betonar hur viktigt Georgien är när det gäller att förbättra EU:s energiförsörjning eftersom man kan erbjuda ett alternativ till den ryska transitvägen för energi. Parlamentet anser att det är av avgörande betydelse att befintlig infrastruktur ges verkningsfullt skydd, exempelvis Baka-Tbilisi-Ceyhan-ledningen, och uppmanar kommissionen att erbjuda Georgien all hjälp som behövs i detta avseende. Parlamentet förväntar sig ett kraftigt politiskt och budgetärt åtagande från EU:s sida för att fullfölja projektet med Nabucco-ledningen, som är ett prioriterat EU-projekt och som skulle passera genom Georgiens territorium och dessutom är det mest seriösa alternativet till de projekt som inletts i samarbete med Ryssland, vilka alla kan leda till att medlemsstaterna i högre grad blir ekonomiskt och politiskt beroende av Ryssland.

30.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att fortsätta sitt arbete med att anta en verklig gemensam energipolitik för EU som bland annat tillgodoser behovet av att diversifiera energiförsörjningen.

31.

Europaparlamentet anser att samarbetet i Sydkaukasien inte bör handla om ömsesidigt exklusiva inflytandeområden för EU och Ryssland (s.k. ”intressesfärer”).

32.

Europaparlamentet anser att EU:s roll i den pågående krisen visar på behovet av att stärka den europeiska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken och att Lissabonfördraget, inklusive inrättandet av posten som hög representant, solidaritetsklausulen och EU:s energisäkerhetspolitik, utgör det rätta sättet att åstadkomma detta.

33.

Europaparlamentet understryker att det är nödvändigt att bevara stabiliteten i Sydkaukasienregionen och uppmanar Armeniens och Azerbajdzjans regeringar att bidra till att detta mål uppnås samtidigt som alla deras internationella åtaganden respekteras.

34.

Europaparlamentet hävdar på nytt att principen om pluralistiskt och demokratiskt styre med fungerande oppositionspartier och respekt för mänskliga och medborgerliga rättigheter utgör den bästa garantin för stabiliteten inom hela Sydkaukasienregionen.

35.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, medlemsstaterna, Georgiens och Rysslands presidenter och parlament, Nato, OSSE och Europarådet.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/31

A.

Det akademiska förslaget till gemensam referensram (8) lades fram för kommissionen i slutet av 2007.

B.

Förslaget till gemensam referensram granskas för närvarande av ett nätverk av åtskilliga akademiska grupper, däribland Association Henri Capitant des Amis de la Culture Juridique Francaise och Société de législation comparée, vilka redan har publicerat Principes contractuels communs och Terminologie contractuelle commune (9).

C.

Kommissionen har initierat en intern urvalsprocess som syftar till att fastställa vilka delar av förslaget till gemensam referensram som ska integreras i ett framtida dokument, t.ex. en vitbok från kommissionen om en gemensam referensram.

D.

Förslaget till gemensam referensram är bara ett akademiskt dokument medan valet av det delar av förslaget till gemensam referensram som eventuellt kommer att integreras i kommissionens kommande dokument i allra högsta grad är en politisk process.

1.

Europaparlamentet välkomnar presentationen av förslaget till gemensam referensram och ser fram emot det slutgiltiga akademiska förslaget till gemensam referensram, som ska läggas fram för kommissionen i slutet av december 2008.

2.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram en precis och insynsvänlig plan för hur den urvalsprocess som ska resultera i kommissionens dokument kommer att organiseras och samordnas, särskilt när det gäller de involverade generaldirektoraten.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att se till att förslaget till gemensam referensram tillgängliggörs på så många av de relevanta språken som möjligt så att tillgängligheten tryggas för alla berörda parter.

4.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att överväga att låta generaldirektoratet rättvisa, frihet och säkerhet ta hand om detta projekt, med fullt engagemang från alla andra relevanta generaldirektorat, eftersom den gemensamma referensramen omfattar betydligt mer än konsumenträttslig avtalsrätt och för att frigöra de materiella och mänskliga resurser som krävs.

5.

Europaparlamentet påpekar att kommissionens dokument kommer att utgöra grunden för de europeiska institutionernas och de berörda parternas beslut om det framtida syftet med den gemensamma referensramen, dess innehåll och rättsliga verkan, varvid referensramen kan vara allt från en icke-bindande lagstiftningsverktyg till grunden för ett frivilligt instrument i europeisk avtalsrätt.

6.

Europaparlamentet anser – oavsett hur den gemensamma referensramen ser ut i framtiden – att åtgärder måste vidtas som garanterar att den uppdateras regelbundet så att förändringar och den nationella utvecklingen inom avtalsrätt återspeglas.

7.

Europaparlamentet påpekar att kommissionen, när den fattar beslut om den gemensamma referensramens innehåll, bör ha rådets uttalande av den 18 april 2008 i åtanke att den gemensamma referensramen bör vara ett verktyg för bättre lagstiftning, en uppsättning icke-bindande riktlinjer att användas av lagstiftare på gemenskapsnivå.

8.

Om detta är fallet anser Europaparlamentet att den gemensamma referensramen bör vara så vid som möjligt och att man inte behöver utesluta olika typer av innehåll och material på detta stadium.

9.

Europaparlamentet betonar på nytt att slutsatserna från de seminarier som nyligen hölls om den gemensamma referensramen bör återspeglas i urvalsprocessen, och understryker att ytterligare samråd bör vara breda och garantera en balanserad insats av alla relevanta berörda parter.

10.

Europaparlamentet anser att de relevanta delarna av den gemensamma referensramen – om denna används som ett icke-bindande lagstiftningsverktyg – bör bifogas alla kommande lagstiftningsförslag och meddelanden från kommissionen rörande avtalsrätt, så att gemenskapens lagstiftare beaktar dessa delar.

11.

Europaparlamentet påpekar att kommissionen, när den fattar beslut om den gemensamma referensramens innehåll, bör ha i åtanke att den gemensamma referensramen mycket väl skulle kunna vara något mer än bara ett lagstiftningsverktyg och att den skulle kunna resultera i ett frivilligt instrument.

12.

Europaparlamentet anser att den gemensamma referensramen – om det är troligt att den kommer att vara ett frivilligt instrument – bör begränsas till att omfatta sådana områden på vilka gemenskapens lagstiftare har varit aktiv eller troligtvis kommer att vara aktiv inom en snar framtid, eller vilka hör nära samman med avtalsrätt. Parlamentet anser att frivilliga instrument bör bygga på förslaget till gemensam referensram. Det är i alla sammanhang viktigt att den övergripande koherensen hos det frivilliga instrumentet inte äventyras av urvalsprocessen.

13.

Europaparlamentet insisterar på att parlamentet till fullo hörs och involveras i urvalsprocesser som resulterar i kommissionens kommande dokument om den gemensamma referensramen.

14.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/33

A.

I artikel 195 i EG-fördraget ges Europeiska ombudsmannen befogenhet att från varje unionsmedborgare ta emot klagomål om missförhållanden i gemenskapsinstitutionernas eller gemenskapsorganens verksamhet.

B.

Klagomål från medborgare är en viktig informationskälla beträffande eventuella överträdelser av gemenskapsrätten.

C.

Enligt artikel 211 i EG-fördraget ska kommissionen i sin roll som fördragens väktare övervaka tillämpningen av bestämmelserna i fördraget och av bestämmelser som antagits av institutionerna med stöd av fördraget.

D.

I enlighet med artikel 226 första stycket i EG-fördraget ”ska” kommissionen, om den anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördraget, avge ett motiverat yttrande i ärendet efter att ha givit den berörda staten tillfälle att inkomma med sina synpunkter. I enlighet med det andra stycket i artikeln får kommissionen, om den berörda staten inte rättar sig efter yttrandet inom den tid som angivits, föra ärendet vidare till EG-domstolen.

E.

Ombudsmannen har tidigare, i sitt beslut om klagomål 995/98/OV understrukit att, även om kommissionen har oinskränkta befogenheter när det gäller att inleda överträdelseförfarande, är dessa befogenheter dock föremål för juridiska begränsningar som fastställs i Europeiska domstolens rättspraxis. Myndigheterna ska till exempel handla konsekvent och i god tro, undvika diskriminering, respektera principerna om proportionalitet, jämlikhet och berättigade förväntningar samt de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.

F.

Kommissionen har understrukit att denna roll är viktig för att ta till vara de europeiska medborgarnas intressen och framhållit rättsstatsprincipens betydelse i detta sammanhang (3).

G.

Kommissionen bekräftar att den i sitt ovannämnda meddelande av den 20 mars 2002 anger de administrativa åtgärder till klagandens förmån som kommissionen åtar sig att iaktta i samband med handläggningen av klagomål och överträdelseförfaranden.

H.

Ombudsmannen anser att det faktum att kommissionen inte slutgiltigt har tagit ställning till klagandens överträdelseklagomål utgör ett administrativt missförhållande.

I.

Ombudsmannen rekommenderar kommissionen att behandla klagandens klagomål så snabbt och omsorgsfullt som möjligt.

1.

Europaparlamentet stöder Europeiska ombudsmannens rekommendation till kommissionen.

2.

Europaparlamentet betonar att kommissionen alltid bör behandla klagomål från medborgare som innehåller påstådda överträdelser av gemenskapsrätten från medlemsstaternas sida i enlighet med principerna om god förvaltningssed.

3.

Europaparlamentet påpekar att kommissionen i sitt ovannämnda meddelande av den 20 mars 2002 har gjort vissa åtaganden när det gäller dess handläggning av överträdelseklagomål.

4.

Europaparlamentet framhåller att kommissionen i sitt meddelande uppger att den som huvudregel inom ett år efter det att klagomålet har diarieförts ska besluta huruvida ett överträdelseförfarande ska inledas eller om ärendet ska avskrivas, och att den ska informera den klagande skriftligen när denna tidsgräns överskrids.

5.

Europaparlamentet godtar att kommissionens undersökning i svåra och komplicerade fall kan ta längre tid än ett år, men anser att det endast är motiverat att överskrida ettårsgränsen när undersökningen faktiskt fortfarande pågår.

6.

Europaparlamentet noterar att kommissionen i det aktuella ärendet om den tyska regeringens underlåtenhet att tillämpa arbetstidsdirektivet korrekt (4) hade för avsikt att behandla klagomålet mot bakgrund av sitt förslag om en ändring av direktivet och beslutade att avvakta resultatet av diskussionerna om detta förslag med gemenskapens övriga institutioner.

7.

Europaparlamentet påminner om att detta förslag lades fram i september 2004 och att det inte finns någonting som tyder på att kommissionen har vidtagit några ytterligare åtgärder sedan dess för att fortsätta sin undersökning.

8.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen i stället för att fatta ett av två möjliga beslut – antingen att inleda ett formellt överträdelseförfarande eller att avskriva ärendet – avstod från att vidta ytterligare åtgärder i samband med undersökningen.

9.

Europaparlamentet anser att gemenskapsrätten inte ger möjlighet att bortse från befintliga lagar och domar på den grunden att nya regler håller på att diskuteras. Parlamentet påpekar att kommissionen också har underlåtit att behandla frågor i klagomålet som inte har med de föreslagna ändringarna i det tillämpliga direktivet att göra.

10.

Europaparlamentet är medvetet om att kommissionen har vissa befogenheter att göra skönsmässiga bedömningar i handläggningen av klagomål och överträdelseförfaranden, särskilt när det gäller att föra ärenden till EG-domstolen, men framhåller samtidigt att det i artikel 226 i EG-fördraget fastslås att kommissionen ska inleda det administrativa förfarandet om det anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördraget.

11.

Europaparlamentet anser att utrymmet för skönsmässig bedömning också är föremål för juridiska begränsningar som dikteras av de allmänna principerna för förvaltningsrätt, såsom dessa har fastställts genom domstolens rättspraxis, och att de inte bör överskrida de begränsningar som kommissionen själv anger i sitt ovannämnda meddelande av den 20 mars 2002.

12.

Europaparlamentet upprepar att det är oroat över att kommissionen låter överträdelseförfarandena pågå omotiverat och överdrivet länge – ofta i flera år – och uttrycker sitt missnöje med de många exemplen på bristande efterlevnad av EG-domstolens avgörande från medlemsstaternas sida. Parlamentet anser att detta undergräver gemenskapsrättens trovärdighet och enhetliga tillämpning och att det misskrediterar EU:s mål.

13.

Europaparlamentet betonar än en gång att medlemsstaterna har en central roll när det gäller att korrekt genomföra gemenskapslagstiftningen och understryker att den praktiska tillämpningen av den är avgörande för strävandena att öka Europeiska unionens betydelse i medborgarnas ögon.

14.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att tillhandahålla en förteckning över namnen på de medlemsstater vilkas lagstiftning inte överensstämmer med alla bestämmelser i arbetstidsdirektivet och att precisera vilka åtgärder den vidtar med anledning av detta. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att omgående vidta åtgärder, i enlighet med sina befogenheter, i alla enskilda fall och i alla medlemsstater där införlivandet eller tillämpningen av direktivet inte överensstämmer med lagstiftarens och EG-domstolens bestämmelser.

15.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skyndsamt analysera den nya tyska lag som antogs den 1 januari 2004 och som trädde i kraft den 1 januari 2007 för att fastställa om den är förenlig med alla bestämmelser i arbetstidsdirektivet och alla tillämpliga domar från EG-domstolen. Parlamentet understryker att kommissionen måste granska genomförandet av detta direktiv i detalj.

16.

Europaparlamentet konstaterar att kommissionen nyligen såg över sina riktlinjer om överträdelseförfaranden. Parlamentet drar slutsatsen av detta dokument att en förteckning över besluten ska överlämnas till de ständiga representanterna och medlemsstaterna i förväg och att pressmeddelanden om antagna överträdelsebeslut kan utfärdas samma dag som de formellt fattas. Parlamentet konstaterar emellertid att det inte finns någon föreskrift om att parlamentet eller dess ansvariga utskott ska informeras.

17.

Europaparlamentet uppmanar på nytt med kraft kommissionen att hålla parlamentet, och i synnerhet utskottet för framställningar, fullt informerade om beslut i överträdelseärenden under alla skeden av förfarandena.

18.

Europaparlamentet betonar att parlamentet enligt artikel 230 i EG-fördraget har rätt att väcka talan vid EG-domstolen på samma villkor som rådet och kommissionen, och att parlamentet enligt artikel 201 i fördraget har befogenhet att utöva kontroll över kommissionens verksamhet.

19.

Europaparlamentet uppmanar också medlemsstaterna att fullt ut följa standarderna för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen genom att tillämpa principen om att det i varje tveksamt fall bör väljas en tolkning som är mer gynnsam för arbetstagarnas hälsa och säkerhet (in dubio pro operario).

20.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och Europeiska ombudsmannen.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/35

A.

Jämställdhet mellan kvinnor och män är en grundläggande princip i EU, som erkänns i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Även om det gjorts stora framsteg kvarstår många ojämlikheter mellan kvinnor och män.

B.

Våld mot kvinnor utgör ett stort hinder för jämlikhet mellan kvinnor och män och är en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, som inte känner några geografiska, ekonomiska eller sociala gränser. Antalet kvinnor som är våldsoffer är alarmerande.

C.

Begreppet ”våld mot kvinnor” innefattar allt könsbaserat våld som leder till eller kan leda till skada eller lidande för kvinnor av fysisk, sexuell eller psykisk art, inklusive hot om sådant våld, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i det offentliga livet eller privatlivet.

D.

Handel med människor i syfte att utnyttja dem sexuellt är en oacceptabel kränkning av människors rättigheter. Det är en modern form av slaveri med nära kopplingar till andra former av brottslighet och undergräver på ett avgörande sätt alla insatser för att åstadkomma jämställdhet.

E.

Främjandet av en företagspolitik för flexibilitet på arbetsmarknaden får inte främst inriktas mot företagens eller de offentliga förvaltningarnas behov, utan en flexibilitetspolitik bör främst utgå från den tid som kvinnor och män behöver för att kunna ta sitt respektive familjeansvar på allvar.

F.

Varken särskilda riktlinjer för jämställdhet eller pelaren för lika möjligheter ingår längre i den europeiska sysselsättningsstrategin.

G.

Klyftan mellan kvinnors och mäns sysselsättning är tecken på att både kvalitativa och kvantitativa skillnader kvarstår mellan kvinnor och män.

H.

Löneskillnaden på 15 procent har inte förändrats sedan 2003 och har bara minskat med en procentenhet sedan 2000.

I.

Snedfördelningen mellan kvinnor och män i vissa yrken eller sektorer minskar inte, utan den ökar till och med i vissa länder.

J.

Kvinnors deltagande i beslutsfattande är en viktig faktor för jämställdhet mellan kvinnor och män. Andelen kvinnor i ledande ställning i näringslivet och på universiteten är fortfarande liten, men ökar långsamt inom politiken och forskningen.

K.

De stereotyper som fortfarande finns i fråga om vilka utbildnings- och yrkesalternativ som är öppna för kvinnor bidrar till att bevara ojämlikheterna.

L.

Lissabonmålen om att skapa tillväxt och främja en social marknadsekonomi kan uppnås endast om kvinnors betydande potential i arbetslivet utnyttjas fullt ut.

M.

Det finns en risk för ofrivilligt deltidsarbete, särskilt för kvinnor, vilket är ett val de ofta tvingas göra eftersom det saknas barnomsorg till rimlig kostnad.

N.

En rad utmaningar och svårigheter berör kvinnor mer än män, framför allt arbetets kvalitet, situationen för ”medhjälpande” make/maka inom vissa områden, t.ex. jordbruk, fiske och små familjeföretag, arbetsmiljö och moderskapsskydd liksom det faktum att de löper större risk att drabbas av fattigdom.

O.

För både män och kvinnor är sysselsättningsgraden lägre i landsbygdsområden, och dessutom är många kvinnor aldrig aktiva på den officiella arbetsmarknaden. De registreras därför inte som arbetssökande och ingår inte i arbetslöshetsstatistiken, vilket leder till särskilda ekonomiska och rättsliga svårigheter i ärenden som rör rätten till föräldra- och sjukledighet, intjänande av pensionsrättigheter och tillgång till social trygghet, och till problem i samband med skilsmässa. Landsbygdsområden drabbas hårt av bristen på högkvalitativa arbetstillfällen.

P.

Villkoren ser ut att försämras för vissa kvinnogrupper, som ofta möter kombinerade svårigheter och risker och dubbel diskriminering – särskilt för funktionshindrade kvinnor, kvinnor med ansvar för anhöriga, äldre kvinnor, minoritetskvinnor, invandrarkvinnor och kvinnor som sitter i fängelse.

Q.

Stora skillnader mellan kvinnor och män förekommer fortfarande för alla andra aspekter av kvalitet i arbetet, t.ex. möjligheten att förena yrkes- och privatliv, arbetsvillkor som innebär att människors kompetens inte utnyttjas till fullo samt på arbetsmiljöområdet. Sysselsättningsgraden för kvinnor med underhållsberättigade barn är bara 62,4 procent, jämfört med 91,4 procent för män. Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden kännetecknas fortfarande i hög grad av en stor och ökande andel deltidsarbete – 31,4 procent i EU-27 år 2007, jämfört med bara 7,8 procent för män. Av deltidsarbetarna är 76,5 procent kvinnor, och även tidsbegränsade anställningsavtal är vanligare bland kvinnor (15,1 procent, en procentenhet mer än bland män). Långtidsarbetslöshet är fortfarande mycket vanligare bland kvinnor (4,5 procent) än bland män (3,5 procent).

R.

Risken att drabbas av fattigdom är högre för kvinnor än för män, särskilt för personer över 65 år (21 procent, dvs. fem procentenheter mer än för män).

S.

Att förena arbete och familj är fortfarande ett olöst problem för både kvinnor och män.

T.

Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll i utformningen och det faktiska genomförandet av åtgärder för jämställdhet på såväl europeisk, nationell och regional nivå som sektors- och företagsnivå.

U.

Ett delat ansvar för familj och hem mellan män och kvinnor, bl.a. genom att utnyttja möjligheten till föräldra- och pappaledighet, är ett oundgängligt villkor för att jämställdhet ska kunna främjas och åstadkommas. Att mammaledighet och ledighet för vård av barn inte tillgodoräknas vid beräkningen av den sammanlagda arbetstiden är diskriminerande och missgynnar kvinnor på arbetsmarknaden.

V.

Tillgång till barnomsorg, vårdtjänster för äldre och andra anhöriga är viktigt för att kvinnor och män ska kunna delta i arbetslivet och i utbildning på jämlika villkor.

W.

Enligt förordningarna om strukturfonderna ska medlemsstaterna och kommissionen se till att jämställdhet mellan kvinnor och män och integrering av jämställdhetsperspektivet främjas under de olika faserna av genomförandet av fonderna.

1.

Europaparlamentet välkomnar kommissionens ovannämnda rapport om jämställdhet, och upprepar återigen den dubbla dimension som präglar strävan efter lika möjligheter för kvinnor och män på EU-nivå, dels att garantera jämställdhet mellan kvinnor och män inom alla politikområden (integrering av ett jämställdhetsperspektiv), dels att genom målinriktade åtgärder minska diskrimineringen av kvinnor, bland annat genom informationskampanjer, utbyte av bästa metoder, medborgarsamtal och initiativ för offentlig-privata partnerskap.

2.

Europaparlamentet betonar vikten av att bekämpa våld mot kvinnor för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män, och uppmanar därför medlemsstaterna och kommissionen till gemensamma åtgärder på detta område. Parlamentet uppmanar kommissionen att överväga eventuella nya åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor.

3.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att samordna sina insatser i kampen mot organiserad brottslighet och nätverk för människohandel, och att anta nya lagstiftningsmässiga, administrativa, utbildningsmässiga, sociala och kulturella åtgärder för att motverka efterfrågan på prostitution.

4.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att snarast ratificera Europarådets konvention om åtgärder mot människohandel.

5.

Europaparlamentet finner att kvinnors deltagande i beslutsfattandet på lokal, nationell och EU-nivå totalt sett är otillräckligt, och uppmanar därför kommissionen, medlemsstaterna och de politiska partierna att överväga aktiva åtgärder för att förbättra förhållandet. Parlamentet påpekar i detta sammanhang att kvotering har positiv effekt på kvinnors representation.

6.

Europaparlamentet framhåller sambandet mellan kvinnors deltagande i politiken och beslutsfattandet och deras engagemang i icke-statliga organisationer och verksamheter i det civila samhället. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att stödja åtgärder för att främja detta engagemang.

7.

Europaparlamentet betonar vikten av att kvinnor aktivt deltar i fackförbund som arbetar med att skydda kvinnor på arbetsplatsen och värna deras rättigheter.

8.

Europaparlamentet konstaterar att det är viktigt för kvinnors självbestämmande att de förfogar över sina sexuella och reproduktiva rättigheter. Parlamentet stöder därför åtgärder som förbättrar kvinnors tillgång till vårdtjänster för sexuell och reproduktiv hälsa och som ökar kvinnors kunskap om sina rättigheter och om tillgängliga tjänster.

9.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att genomföra jämställdhetsperspektivet i all social-, sysselsättnings- och socialförsäkringspolitik, i synnerhet i strategin för flexibilitet och trygghet (”flexicurity”), samt att bekämpa alla former av diskriminering.

10.

Europaparlamentet stöder de åtgärder som föreslås av Europeiska socialfonden och i Progress-programmet för 2007–2013 och som bland annat syftar till att förbättra kvinnors situation på arbetsmarknaden och främja kampen mot diskriminering.

11.

Europaparlamentet är oroat över bristen på framsteg i fråga om löneskillnaderna mellan kvinnor och män under de senaste åren. Parlamentet uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att utvärdera strategierna och åtgärderna inom området och vid behov, och tillsammans med arbetsmarknadens parter, besluta om nya åtgärder eller nya strategier i genomförandet av befintliga åtgärder för att förbättra läget. Parlamentet stöder i detta sammanhang förslaget från rådgivande kommittén för lika möjligheter för kvinnor och män om att stärka EU:s lagstiftning på området och införa en skyldighet för arbetsgivarna att göra lönerevisioner och utarbeta handlingsplaner för att minska löneskillnaderna. Parlamentet framhåller behovet av samordnade åtgärder, särskilt i samband med den nya omgången av den europeiska strategin för tillväxt och sysselsättning och de gemensamma principerna för flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden.

12.

Europaparlamentet är bekymrat över att kvinnorna missgynnas på arbetsmarknaden, vilket innebär att de intjänar lägre individuella pensionsrättigheter och andra socialförsäkringsförmåner, särskilt i system där rättigheterna främst grundas på den enskildes inbetalda avgifter eller inkomst. Europaparlamentet uppmanar därför medlemsstaterna att vidta effektiva åtgärder för att garantera efterlevnaden av sociala standarder och arbetstagarnas rättigheter i de olika sektorerna och att sålunda se till att arbetstagarna, särskilt kvinnor, har en skälig inkomst och rätten till en god arbetsmiljö, socialt skydd och fackföreningsfrihet samt att bidra till att avskaffa diskriminering mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden.

13.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att stödja kommissionen i dess arbete för att kontrollera genomförandet av nationella åtgärder i syfte att utvärdera hur jämställdhetsprincipen följs när det gäller framför allt lagstadgade rättigheter, pensionssystem och system för social trygghet.

14.

Europaparlamentet uppmanar EU:s institutioner och medlemsstaterna att utropa den 22 februari till den internationella dagen för lika lön.

15.

Europaparlamentet är oroat över den bestående bristen på överensstämmelse mellan, å ena sidan, kvinnors och mäns utbildningsnivå, där kvinnors utbildningsresultat är bättre än mäns, och, å andra sidan, läget på arbetsmarknaden, där kvinnor har lägre löner, osäkrare anställningar och långsammare karriär än män. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att undersöka orsakerna och finna lösningar på missförhållandet.

16.

Europaparlamentet rekommenderar medlemsstaterna att kraftfullt främja likabehandling bland barn och ungdomar i skolåldern och att vidta åtgärder mot den yrkessegregation som finns kvar inom undervisningsväsendet, där andelen kvinnliga lärare i förskolan och på lågstadiet är betydligt högre än på högstadiet och gymnasiet, som domineras av manliga lärare med bättre anseende, högre lön och högre social status.

17.

Europaparlamentet föreslår att kommissionen undersöker möjligheten att vidta åtgärder för att främja vetenskapliga och tekniska universitetsutbildningar för både kvinnor och män i syfte att öka utbudet av experter inom dessa sektorer och möta efterfrågan.

18.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att vidta ytterligare åtgärder för att förbättra kvinnors tillträde till och deltagande i arbetslivet, särskilt i de sektorer där de fortfarande är underrepresenterade, t.ex. högteknologiska sektorer, forskning, vetenskap och ingenjörskonst, och för att höja kvaliteten på kvinnors arbete, särskilt när det gäller program för livslångt lärande på alla nivåer. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utnyttja EU:s strukturfonder för att uppnå detta mål.

19.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att uppmärksamma situationen för medhjälpande make/maka inom hantverk, handel, jordbruk, fiske och små familjeföretag, både ur jämställdhetsperspektiv och för att beakta att kvinnornas ställning är mer sårbar än männens. Parlamentet uppmanar kommissionen att snarast lägga fram ett förslag som syftar till att ändra direktiv 86/613/EEG om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap (12), för att undanröja indirekt diskriminering, utveckla en positiv skyldighet till likabehandling och förbättra den rättsliga situationen för medhjälpande make/maka.

20.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla rättsliga former för samägande för att se till att kvinnors rättigheter erkänns fullt ut inom jordbrukssektorn samt att de får ett adekvat socialförsäkringsskydd och erkänsla för sitt arbete.

21.

Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att främja kvinnligt företagande inom industrisektorn och att ge ekonomiskt stöd och strukturer för professionell rådgivning till kvinnor som startar företag, liksom lämplig utbildning.

22.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att särskilt uppmärksamma möjligheterna till mammaledighet för kvinnor som är egenföretagare.

23.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att särskilt uppmärksamma situationen för de allt fler arbetstagare som formellt är egenföretagare men i själva verket kan kategoriseras som ”ekonomiskt beroende arbetstagare”.

24.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att erkänna företag som vidtar åtgärder för att främja jämställdhet och balans mellan arbete och privatliv, för att bidra till att sprida god praxis på detta område.

25.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att prioritera och särskilt uppmärksamma de mer utsatta kvinnogrupperna, särskilt funktionshindrade kvinnor, kvinnor med ansvar för anhöriga, äldre kvinnor, minoritetskvinnor och invandrarkvinnor samt kvinnor som sitter i fängelse, och att utarbeta målinriktade åtgärder för att tillgodose deras behov.

26.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att anta och genomföra nödvändiga åtgärder för att stödja kvinnor med funktionshinder, så att de kan delta inom de områden av det sociala kulturella och politiska livet samt arbetslivet där de fortfarande är underrepresenterade.

27.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att underlätta invandrarkvinnors tillträde till utbildning och sysselsättning, genom att anta åtgärder för att bekämpa den dubbla diskriminering som drabbar invandrarkvinnor på arbetsmarknaden, skapa gynnsamma villkor för deras tillträde till arbetsmarknaden, underlätta för dem att balansera arbete och privatliv och se till att de får lämplig yrkesutbildning.

28.

Europaparlamentet välkomnar samrådet mellan kommissionen och arbetsmarknadens parter i syfte att förbättra de rättsliga och andra ramarna för hur arbets-, familje- och privatliv kan förenas. Parlamentet ser också fram emot en analys av samrådet och därav följande förslag, särskilt förslag som gäller mammaledighet och tillgodoräknande av denna vid beräkningen av den sammanlagda arbetstiden, föräldraledighet, pappaledighet, adoptionsledighet och ledighet för vård av anhöriga. Parlamentet anser dessutom att ramavtalet om föräldraledighet kan förbättras på följande punkter: införande av stimulansåtgärder för att uppmuntra pappor att ta föräldraledigt, stärkta rättigheter för arbetstagare som tar föräldraledigt och uppmjukning av föräldraledighetssystemet genom att införa generösare villkor vad gäller ledighetens längd och ersättning.

29.

Europaparlamentet erinrar om att all politik som rör möjligheterna att förena arbets- och familjeliv bör grundas på principen om individens valfrihet och anpassas till livets olika skeden.

30.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att föreslå särskilda åtgärder för att bekämpa ojämlikhet mellan kvinnor och män som orsakas av avbrott i yrkeslivet, framför allt beroende på mammaledighet eller ledighet för vård av anhöriga, och att minska avbrottens konsekvenser för karriär, lön och pensionsrätt.

31.

Europaparlamentet konstaterar att en av de viktigaste faktorerna för att öka sysselsättningen är att göra det möjligt att förena arbete och familj, och uppmanar kommissionen att samla in och sprida kunskap om de bästa metoderna för att uppnå en effektiv balans mellan arbete och privatliv och öka mäns deltagande i familjelivet.

32.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att främja mäns deltagande i genomförandet av jämställdhetspolitiken, särskilt när det handlar om att förena yrkesliv med familje- och privatliv.

33.

Europaparlamentet ber medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att i enlighet med Barcelonamålen förbättra tillgängligheten, kvaliteten och tillgången på barnomsorg och vårdtjänster för anhöriga och att se till att tillgången på dessa tjänster är sådan att kvinnor och män med ansvar för barn och anhöriga kan heltidsarbeta.

34.

Europaparlamentet uppmanar de ansvariga i företagen att ta in flexibla familjepolitiska åtgärder i sina personalledningsplaner för att göra det enklare för anställda att återvända till arbetet efter ett arbetsuppehåll.

35.

Europaparlamentet uppmärksammar kommissionen och medlemsstaterna på feminiseringen av fattigdomen i en tid då kvinnor, särskilt äldre kvinnor och ensamma mammor, riskerar utanförskap och fattigdom, och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta åtgärder för att motverka denna tendens.

36.

Europaparlamentet ber kommissionen och medlemsstaterna att utveckla verktyg för utbildning och genomförande som gör det möjligt för alla parter att inom sina respektive kompetensområden integrera ett perspektiv grundat på lika möjligheter för kvinnor och män, även när det gäller att utvärdera hur politiken påverkar kvinnor och män.

37.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna att sörja för ett effektivt utnyttjande av de befintliga verktygen, bland annat de handböcker för integrering av ett perspektiv grundat på lika möjligheter för kvinnor och män i sysselsättningspolitiken som utarbetats av kommissionen.

38.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att se till att tjänstemän som ansvarar för att genomföra gemenskapsprogram på nationell, regional och lokal nivå får lämplig utbildning i att ta hänsyn till jämställdhetsperspektivet.

39.

Europaparlamentet betonar vikten av kvantitativa och kvalitativa indikatorer och könsbaserad statistik som är tillförlitlig, jämförbar och tillgänglig vid behov, för att säkra ett lämpligt genomförande och uppföljning av politiken.

40.

Europaparlamentet välkomnar inrättandet av Europeiska jämställdhetsinstitutet och utnämningen av styrelseledamöter, vilket har gett institutet ett beslutande organ. Parlamentet är dock oroat över dröjsmålet med rekryteringen av institutets direktör och uppmanar kommissionen att avhjälpa den situationen.

41.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att med hjälp av Europeiska jämställdhetsinstitutet ta med fakta och statistik från kandidatländer och potentiella kandidatländer i framtida årsrapporter om jämställdhet.

42.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att uppmuntra idrott och en sund livsstil bland hela befolkningen och att då ta hänsyn till att kvinnor i mindre utsträckning deltar i idrottsaktiviteter.

43.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen och medlemsstaternas regeringar och parlament.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/42

A.

Enligt protokollet om djurskydd och djurens välfärd är gemenskapen och medlemsstaterna skyldiga att fullt ut ta hänsyn till djurens välfärd vid utformning och genomförande av jordbruks- och forskningspolitik.

B.

Få inplanterade embryon överlever kloningsprocessen, och överlevnadsnivån är låg även bland klonade djur. Många klonade djur dör tidigt till följd av hjärt- och kärlsjukdomar, immunbrist, leversvikt, problem med andningsvägarna samt njuranomalier och muskuloskeletala anomalier.

C.

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet har i sitt yttrande från 2008 kommit fram till att mortaliteten och morbiditeten bland klonade djur är högre än bland djur som kommit till via sexuell befruktning, och det är troligt att missfall och missbildningar sent i dräktigheten påverkar surrugatmödrarnas välmående.

D.

På grund av det lidande och de hälsoproblem som surrogatmoderdjur och djurkloner i dagsläget utsätts för ifrågasätter Europeiska gruppen för etik och teknik (EGE) huruvida det är etiskt berättigat att klona djur i livsmedelssyfte, och anser inte att det finns några övertygande argument som rättfärdigar livsmedelsproduktion från klonade djur och deras avkomma.

E.

I rådets direktiv 98/58/EG av den 20 juli 1998 om skydd av animalieproduktionens djur (1) fastställs det att ”naturliga eller konstgjorda avelsförfaranden som orsakar eller kan orsaka lidande eller skada för något av de berörda djuren” inte får tillämpas (punkt 20 i bilagan).

F.

Kloning skulle leda till en betydande minskning av den genetiska mångfalden inom besättningarna, vilket skulle öka riskerna för att hela besättningar slogs ut av sjukdomar som de är särskilt känsliga för.

G.

Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) offentliggjorde den 24 juli 2008 ett vetenskapligt yttrande över de konsekvenser som kloning av djur får för livsmedelssäkerheten, djurens hälsa och välfärd samt miljön. I yttrandet fastställde myndigheten att en betydande del av klonade djurs hälsa och välfärd påverkades negativt, ofta allvarligt och dödligt.

H.

Det främsta syftet med kloning är att ta fram flera kopior av djur som växer snabbt eller ger hög avkastning, men även den traditionella selektiva aveln har redan förorsakat benfel samt hjärt- och kärlsjukdomar hos snabbt växande grisar, liksom lamhet och mastit hos boskap som ger hög avkastning eller för tidig slakt av sådan boskap. Kloning av de djur som växer snabbast och ger högst avkastning kommer att medföra allt fler hälso- och välfärdsproblem.

I.

Konsekvenserna av djurkloning i livsmedelssyfte har inte undersökts tillräckligt, och dessutom utgör kloningen ett allvarligt hot mot den europeiska jordbruksmodellens image och innehåll, som grundas på produktkvalitet, miljövänliga principer och efterlevnad av stränga villkor för djurens välfärd.

1.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram förslag för att i livsmedelssyfte förbjuda i) djurkloning, ii) avel av klonade djur eller deras avkomma, iii) utsläpp på marknaden av kött eller mejeriprodukter som härrör från klonade djur eller deras avkomma och iv) import av klonade djur, deras avkomma, sädesvätska och embryon av klonade djur eller deras avkomma samt kött eller mejeriprodukter som härrör från klonade djur eller deras avkomma, med hänsyn till rekommendationer från EFSA och EGE.

2.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/43

A.

Socialisering (genom skolutbildning, familjen och den sociokulturella omgivningen) är en process som genererar identitet och värderingar, tro och attityder, och som ger individen en plats och en funktion i det samhälle som hon eller han växer upp i. Begreppet identifikation är av avgörande betydelse för att förstå hur den här processen går till.

B.

Mer bör göras både i skolan och i hemmen för att barn och ungdomar tidigt ska lära sig använda televisionen och den nya tekniken på ett rationellt och ansvarsfullt sätt.

C.

Diskriminerande och/eller nedvärderande reklambudskap baserade på kön och alla former av könsstereotypa framställningar utgör hinder för ett modernt, jämställt samhälle.

D.

Stereotyper kan bidra till beteenden som ger upphov till identifikation.

E.

Reklam och marknadsföring avspeglar kulturen och bidrar även till att skapa den.

F.

Reklam utgör en del av marknadsekonomin, och är en aspekt av verkligheten som alla möter i sin vardag.

G.

Reklam kan ibland visa upp en karikerad bild av kvinnors och mäns liv.

H.

Könsdiskriminering i medierna är alltjämt vanligt förekommande, och könsstereotyper i reklam och medier kan ses som en del av denna diskriminering.

I.

Könsstereotyp reklam reproducerar således ojämlika maktförhållanden mellan könen.

J.

För att främja jämställdhet och samarbete mellan kvinnor och män, både inom den privata sfären och inom den offentliga, måste man bekämpa stereotypa könsroller på alla nivåer i samhället.

K.

Stereotypa könsroller kan redan från de första åren av barnets socialisering bidra till könsdiskriminering som vidmakthåller livslång ojämlikhet mellan kvinnor och män och bidrar till uppkomsten av könsstereotyper.

L.

Uppkomsten av stereotypa könsroller är kontraproduktiv och bidrar till att arbetsmarknaden är uppdelad i yrken efter kön, en uppdelning där kvinnor generellt tjänar mindre än män.

M.

För att undvika att stereotypa könsroller upprätthålls måste hela samhället involveras. Ansvaret för detta bör delas av samhällets alla aktörer.

N.

Hindren för en förmedling av positiva bilder av kvinnor och män i olika sociala situationer måste undanröjas.

O.

Barn är en särskilt utsatt grupp. Barn sätter sin tilltro inte bara till auktoriteter utan också till karaktärer från sagor, tv-program, bilderböcker, läroböcker, tv-spel, reklam för leksaker osv. Barn härmar för att lära sig och gestaltar det som de just upplevt. Av den anledningen påverkar könsstereotyp reklam individens utveckling och framhäver uppfattningen att könet avgör vad som är möjligt, och vad som inte är det.

P.

Reklam i olika slags medier är en del av allas vår vardag. Det är av särskild vikt att tv-reklam omfattas av befintliga etiska och/eller juridiskt bindande regler och/eller uppförandekoder för att förhindra reklam med diskriminerande eller förnedrande budskap baserade på könsstereotyper liksom reklam som uppmanar till våld.

Q.

Ansvarsfull reklam kan ha ett positivt inflytande på samhällets syn när det gäller till exempel ”kroppsuppfattning”, ”könsroller” och ”normalitet”. Reklamen kan vara ett effektivt redskap för att utmana och ta itu med stereotypa könsroller.

1.

Europaparlamentet understryker vikten av att kvinnor och män ges samma möjligheter att utvecklas som individer.

2.

Europaparlamentet noterar att stereotypa könsrollsmönster fortfarande existerar i hög grad, trots olika gemenskapsprogram för att uppnå jämställdhet mellan könen.

3.

Europaparlamentet konstaterar att ytterligare forskning skulle kunna bidra till att klargöra det eventuella sambandet mellan könsstereotyp reklam och bristande jämställdhet mellan könen.

4.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att tillgodogöra sig – och sprida kunskap om – ovanstående forskning och dess resultat.

5.

Europaparlamentet understryker vikten av att medlemsstaterna följer åtagandena som man förbundit sig till genom den ovannämnda europeiska jämställdhetspakten.

6.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att följa de riktlinjer man förbundit sig till genom olika gemenskapsprogram, t.ex. Equal, och riktlinjer med inriktning på jämställdhet mellan könen.

7.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att övervaka tillämpningen av befintliga bestämmelser i gemenskapsrätten om könsdiskriminering och hatbrott på grund av kön.

8.

Europaparlamentet uppmanar rådet, kommissionen och medlemsstaterna att utveckla program för att öka medvetenheten om, och agera mot, sextrakasserier och nedsättande bilder av kvinnor och män i reklam och marknadsföring.

9.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att studera och rapportera om kvinno- och mansbilden i reklam och marknadsföring.

10.

Europaparlamentet betonar att könsstereotyp reklam i barnprogram på tv utgör ett särskilt problem på grund av programmens potentiella inverkan på könssocialiseringen och i förlängningen barnens syn på sig själva, familjemedlemmarna och världen omkring dem.

11.

Europaparlamentet konstaterar att åtgärderna för att komma till rätta med könsstereotyper i medier och reklam bör åtföljas av pedagogiska strategier och åtgärder för att skapa medvetenhet från tidig ålder och utveckla förmågan till kritiskt tänkande redan från tonåren.

12.

Europaparlamentet betonar utbildningsskolsystemets grundläggande betydelse för att utveckla barns kritiska förmåga när det gäller bilder och medier i allmänhet och för att förhindra de ovälkomna effekterna av de könsstereotyper som upprätthålls i marknadsföring och reklam.

13.

Europaparlamentet konstaterar att de traditionella könsrollerna måste ifrågasättas för att jämställdhet mellan könen ska kunna uppnås.

14.

Europaparlamentet uppmärksammar särskilt behovet av att se till att läroböcker, leksaker, tv- och datorspel, Internet och den nya informations- och kommunikationstekniken samt reklam i olika slags medier inte innehåller budskap som kränker den mänskliga värdigheten eller förmedlar könsstereotyper.

15.

Europaparlamentet noterar med stor oro att det i olika publikationer, t.ex. lokaltidningar, förekommer reklam för sexuella tjänster, vilket förstärker den stereotypa bilden av kvinnan som ett objekt, och att denna reklam är helt synlig och tillgänglig för barn.

16.

Europaparlamentet konstaterar att det är nödvändigt att genomföra fortbildningsinsatser för personer som är verksamma i medierna, och att i samarbete med dem genomföra insatser för att göra samhället medvetet om de negativa effekterna av könsstereotyper.

17.

Europaparlamentet erinrar om att användningen av tv och ny teknik bland barn och ungdomar ökar. Denna användning börjar vid mycket unga år, och det oövervakade tv-tittandet blir allt vanligare.

18.

Europaparlamentet konstaterar att marknadsföringens och reklamens kroppsideal kan få negativa konsekvenser för kvinnors och mäns självuppfattning. Det gäller framför allt tonåringar och personer med tendens till ätstörningar som anorexia nervosa och bulimia nervosa. Parlamentet uppmanar reklamproducenterna att vara försiktiga med användningen av extremt smala kvinnor i samband med produktreklam.

19.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att med lämpliga metoder se till att marknadsföring och reklam respekterar människans värdighet och integritet och att den varken direkt eller indirekt är diskriminerande eller på något sätt uppmanar till hets mot personer på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller tro, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, och inte innehåller material som, bedömt i sitt sammanhang, godkänner, främjar eller glorifierar våld mot kvinnor.

20.

Europaparlamentet värdesätter det arbete som tillsynsmyndigheter för medier redan gjort i några medlemsstater för att undersöka stereotypa könsrollsmönsters inverkan och uppmuntrar tillsynsmyndigheterna i alla medlemsstater att utbyta information om bästa praxis på detta område.

21.

Europaparlamentet erinrar kommissionen om att ovannämnda direktiv 2004/113/EG när det först lades fram av kommissionen också omfattade diskriminering i medierna. Parlamentet uppmanar kommissionen att öka sina insatser mot denna form av diskriminering.

22.

Europaparlamentet understryker behovet av positiva exempel inom medie- och reklamvärlden utifrån ett könsperspektiv för att visa på att förändring är möjlig och önskvärd. Parlamentet anser att medlemsstaterna formellt bör utlysa ett pris som delas ut av annonsörer till kolleger i branschen samt ett pris som delas ut av allmänheten för att belöna den reklam som bäst bryter mot könsstereotyper och som ger en positiv eller bejakande bild av kvinnor och män och förhållandet mellan dem.

23.

Europaparlamentet betonar vikten av att informera om principerna för jämställdhet i medierna genom publikationer och program riktade till olika åldersgrupper i syfte att sprida bästa praxis och respekt för könsskillnader.

24.

Europaparlamentet understryker behovet av att ha en ständigt pågående debatt om marknadsföring och reklam och deras roll när det gäller att producera och upprätthålla könsstereotyper.

25.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att utveckla och lansera utbildningsinitiativ som utformats i en anda av tolerans och som undviker alla former av stereotyper och att främja en jämställdhetskultur genom lämpliga utbildningsprogram.

26.

Europaparlamentet understryker att könsstereotyper måste elimineras.

27.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/47

A.

Israel har under de senaste åren drabbats av många terroristangrepp med dödlig utgång mot sin civilbefolkning. De israeliska myndigheterna har vidtagit ett flertal åtgärder för att förhindra sådana terroristangrepp och bland annat gripit misstänkta palestinska aktivister, men kampen mot terrorism kan inte rättfärdiga överträdelser av humanitär rätt.

B.

I dagsläget befinner sig mer än 11 000 palestinier, däribland hundratals kvinnor och barn, i israeliska fängelser och fångläger. De flesta av dessa har gripits i de ockuperade palestinska områdena.

C.

I konventionen om barns rättigheter, som Israel undertecknat, definieras ett barn som en människa under 18 år. Dock anses palestinska barn vara vuxna från 16 års ålder, enligt Israels militärlagar som gäller i de ockuperade palestinska områdena, och de hålla ofta fängslade under olämpliga förhållanden.

D.

Den 25 augusti 2008 frigav den israeliska regeringen 198 palestinier som ett tecken på god vilja för att skapa ömsesidigt förtroende. Ytterligare förhandlingar pågår mellan de två parterna för att uppnå en mer omfattande överenskommelse om frisläppandet av andra fångar.

E.

Den israeliska och den libanesiska regeringen har nyligen vidtagit åtgärder för att byta ut fångar mot kvarlevorna av israeliska soldater.

F.

Ett tusental fångar hålls i fängsligt förvar i Israel med stöd av ”beslut om administrativt frihetsberövande” som kan överklagas, men som inte leder till åtal eller rättegång och som inte ger den gripne rät till försvar. Sådana beslut om administrativt frihetsberövande får förnyas, och förnyas i vissa fall för flera år.

G.

I rapporter om mänskliga rättigheter hävdas att palestinska fångar utsätts för övergrepp och tortyr.

H.

För de flesta palestinska fångar som hålls i fängelser på israeliskt territorium är det ofta omöjligt eller mycket svårt att utnyttja rätten att få besök av sina familjer, trots Internationella rödakorskommitténs uppmaningar till Israel om detta.

I.

Frågan om politiska fångar får omfattande politiska, sociala och humanitära implikationer, och gripandet av 48 valda ledamöter av det palestinska lagstiftande rådet och andra lokala rådgivare får allvarliga konsekvenser för den politiska utvecklingen i det ockuperade palestinska området. Det ”fångdokument” som fängslade palestinska politiska ledare från flera olika fraktioner antog i maj 2006 tjänade som grund för nationell förlikning och banade väg för bildandet av en nationell enhetsregering.

J.

Förbindelserna mellan Europeiska gemenskaperna och Israel, inom ramen för artikel 2 i associeringsavtalet mellan EU och Israel, bygger på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer vilket utgör en mycket viktig del av avtalet. I EU:s och Israels gemensamma handlingsplan betonas att respekten för mänskliga rättigheter och internationell människorätt är bland de värderingar som parterna delar.

1.

Europaparlamentet välkomnar den israeliska regeringens nyligen antagna beslut att frige ett antal palestinska fångar som en positiv gest för att stärka den palestinska myndighetens auktoritet och skapa en anda av ömsesidigt förtroende.

2.

Parlamentet efterlyser liknande insatser av Hamas och Israel så att den israeliske officeren Gilad Shalit omedelbart kan friges.

3.

Europaparlamentet understryker att frågan om palestinska politiska fångar inverkar starkt på både det palestinska samhället och konflikten mellan Israel och Palestina, och anser att frigivning av ett större antal palestinska fångar och ett omedelbart frigivande av de fängslade ledamöterna av det palestinska lagstiftande rådet inklusive Marwan Barghouti, i detta sammanhang skulle kunna vara ett steg i rätt riktning för att skapa det klimat av ömsesidigt förtroende som är nödvändigt om man ska kunna göra väsentliga framsteg i fredsförhandlingarna.

4.

Europaparlamentet stöder Israels legitima säkerhetsintressen men anser att rättsstatsprincipen måste respekteras fullt ut när det gäller behandlingen av alla fångar, eftersom detta är av avgörande betydelse för att befästa demokratin i landet.

5.

Europaparlamentet uppmanar Israel att garantera att miniminormerna för fängsligt förvar respekteras, att ställa frihetsberövade personer inför rätta och upphöra med s.k. beslut om administrativt frihetsberövande samt vidta lämpliga åtgärder för minderåriga i fängelse och för fångars rätt till besök, helt i enlighet med internationella normer, inklusive konventionen om barns rättigheter och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

6.

Europaparlamentet uttrycker sin oro över situationen för fängslade palestinska kvinnor och svaga fångar, vilka enligt rapporter utsätts för dålig behandling och saknar tillgång till hälsovård.

7.

Europaparlamentet uppmanar den palestinska myndigheten att vidta alla åtgärder för att förhindra alla våldsdåd eller terroristangrepp, särskilt de som begås av före detta fångar och barn.

8.

Europaparlamentet anser att en uppgradering av förbindelserna mellan EU och Israel måste stå i överensstämmelse med och kopplas till Israels uppfyllande av alla skyldigheter enligt internationell lagstiftning.

9.

Europaparlamentet välkomnar det beslut som fattades vid det åttonde sammanträdet i associeringsrådet EU-Israel om att ersätta den nuvarande arbetsgruppen för mänskliga rättigheter med en ordinarie underkommitté för mänskliga rättigheter. Parlamentet uppmanar till omfattande samråd med de människorättsorganisationer och frivilligorganisationer som är verksamma i Israel och de ockuperade palestinska områdena och deras fulla deltagande i övervakningen av Israels framsteg när det gäller uppfyllandet av landets skyldigheter enligt internationell rätt.

10.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Israels regering och parlament, den palestinska myndighetens president, det palestinska lagstiftande rådet, den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, medlemsstaternas regeringar och parlament, FN:s generalsekreterare, kvartettens sändebud i Mellanöstern, talmannen i parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och Internationella rödakorskommittén.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/49

A.

I artikel 11.1 EUF erkänns respekten för de mänskliga rättigheterna som ett av målen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), och i den nya artikel 21 i EU-fördraget, i dess lydelse i artikel 1.24 i Lissabonfördraget, erkänns att ”unionens åtgärder i internationella sammanhang ska utgå från de principer som har legat till grund för dess egen tillblivelse, utveckling och utvidgning och som den strävar efter att föra fram i resten av världen: demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheternas och grundläggande friheternas universalitet och odelbarhet, respekt för människors värde, jämlikhet och solidaritet samt respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten”.

B.

Sanktioner tillämpas i enlighet med särskilda mål inom ramen för Gusp som anges i artikel 11 EUF, som omfattar, men inte är begränsade till, främjande av respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, demokrati, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer.

C.

De ovannämnda grundläggande principerna för användningen av restriktiva åtgärder (sanktioner) är det första praktiska dokument där ramar fastställs för påförande av EU-sanktioner, trots att EU i praktiken har påfört sanktioner sedan början av 1980-talet och framför allt sedan EUF:s ikraftträdande 1993. I detta dokument fastställs sanktioner formellt som ett Gusp-instrument, och dokumentet utgör därmed utgångspunkten för EU:s sanktionspolitik.

D.

Denna sanktionspolitik bygger främst på Gusps följande fem mål: att säkra unionens gemensamma värderingar, grundläggande intressen, oberoende och integritet i enlighet med principerna i FN-stadgan, att på alla sätt stärka unionens säkerhet, att bevara freden och stärka den internationella säkerheten i enlighet med principerna i FN-stadgan och Helsingforsavtalets slutakt och målen i Parisstadgan, inklusive dem om yttre gränser, att främja internationellt samarbete, att utveckla och befästa demokratin och rättsstatsprincipen samt respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

E.

Det internationella samförståndet blir allt större om att alla allvarliga och avsiktliga angrepp på miljön skadar den internationella freden och säkerheten och utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

F.

EU har åtagit sig att systematiskt genomföra sanktioner som FN:s säkerhetsråd har beslutat enligt kapitel VII i FN-stadgan, och ålägger samtidigt fristående påföljder i avsaknad av ett mandat från FN:s säkerhetsråd i sådana fall där FN:s säkerhetsråd inte har befogenhet att vidta åtgärder eller hindras från att göra det för att medlemmarna inte kan enas om det. Europaparlamentet betonar i detta avseende både FN:s och EU:s skyldighet att införa sanktioner i enlighet med internationell rätt.

G.

EU:s sanktionspolitik inbegriper följaktligen också sanktioner som införs av FN:s säkerhetsråd, men dess räckvidd och målsättningar är bredare jämfört med den policy som tillämpas av FN:s säkerhetsråd (internationell fred och säkerhet).

H.

Sanktioner är ett av flera instrument som EU kan använda för att genomföra sin politik för mänskliga rättigheter. I rangordningen av åtgärder som kan användas för att förverkliga de målsättningar som ingår i Gusp måste tillämpningen av sanktioner utgöra sista ledet, och dessa måste vara förenliga med unionens övergripande strategi i det berörda området. Sanktionernas effektivitet är beroende av om de tillämpas samtidigt av alla medlemsstater.

I.

Det finns ingen officiell definition av vad som utgör en sanktion, varken inom ramen för internationell rätt eller inom EU-/EG-lagstiftningen. Inom ramen för Gusp betraktas emellertid sanktioner och restriktiva åtgärder som åtgärder som helt eller delvis avbryter eller minskar diplomatiska eller ekonomiska förbindelser med ett tredjeland eller flera tredjeländer i syfte att leda till en förändring av en viss verksamhet eller politik, som t.ex. brott mot internationell rätt eller mänskliga rättigheter, eller politik som förs av regeringar i tredjeländer, icke-statliga enheter eller fysiska och juridiska personer, som inte respekterar rättsstatsprincipen eller de demokratiska principerna.

J.

Formerna av restriktiva åtgärder omfattar olika åtgärder såsom vapenembargon, handelssanktioner, finansiella/ekonomiska sanktioner, frysning av tillgångar, flygförbud, restriktioner rörande inresa, diplomatiska sanktioner, bojkott av sport- eller kulturevenemang och avbrytande av samarbete med ett tredjeland.

K.

I linje med det allmänna förfarandet inom EU används i denna resolution termerna ”sanktioner” och ”restriktiva åtgärder” utan åtskillnad. I resolutionen används samma definition av ”lämpliga åtgärder” som i artikel 96 i Cotonouavtalet (16).

L.

Själva EU-sanktionerna baseras på olika rättsliga grunder beroende på de restriktiva åtgärdernas exakta karaktär och på den juridiska formen av förbindelserna med det aktuella landet liksom på de aktuella sektorerna och målsättningarna. Utifrån dessa faktorer fastställs både ett förfarande för godkännande av faktorerna – som ofta, men inte alltid, kräver en gemensam ståndpunkt inom ramen för Gusp och följaktligen enhällighet i rådet – och det rättsliga förfarande som ska följas för att sanktionerna ska bli rättsligt bindande och få rättslig verkan. Det gemensamma förfarandet fastställs i artikel 301 i EGF.

M.

Visumförbud och vapenembargon har blivit de vanligaste Gusp-sanktionerna och utgör ett av de inledande stegen inom EU:s sanktionsordning. Dessa två former av åtgärder är de enda som införs direkt av medlemsstaterna på grund av att de inte kräver någon särskild sanktionslagstiftning inom ramen för EGF. Å andra sidan kräver finansiella sanktioner (frysning av tillgångar) och handelssanktioner godkännande genom en särskild sanktionslagstiftning.

N.

Riktade sanktioner kan, enligt ovan nämnda grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner), liksom relevanta riktlinjer, vara effektivare än mer allmänna sanktioner och är därför att föredra, för det första för att man med dessa undviker eventuella negativa effekter på en större grupp människor och för det andra för att de direkt påverkar de som är ansvariga och följaktligen med stor sannolikhet blir mer effektiva när det gäller att få till stånd politiska förändringar.

O.

Det finns åtgärder som, även om de har godkänts av rådet i ordförandeskapets slutsatser, inte kallas för ”sanktioner” och samtidigt skiljer sig från de andra restriktiva åtgärderna som betecknas som Gusp-verktyg.

P.

Ekonomiska förbindelser mellan EU och tredjeländer styrs ofta av sektoriella bilaterala eller multilaterala avtal som EU måste efterleva vid tillämpning av sanktioner. Därför bör EU, när det är nödvändigt, avbryta eller säga upp det relevanta avtalet innan man tillämpar ekonomiska sanktioner som inte är förenliga med de rättigheter som beviljas aktuellt tredjeland genom ett befintligt avtal.

Q.

Förbindelser mellan EU och tredjeländer styrs ofta av bilaterala eller multilaterala avtal som gör det möjligt för en av parterna att vidta lämpliga åtgärder vid fall av överträdelse från den andra partens sida av en väsentlig beståndsdel av avtalet, nämligen respekt för mänskliga rättigheter, internationell rätt, demokratiska principer och rättsstatsprincipen (klausulen om mänskliga rättigheter), där Cotonouavtalet är ett framträdande exempel i sammanhanget.

R.

Upprättande och genomförande av restriktiva åtgärder måste följa de mänskliga rättigheterna och humanitär internationell rätt, inklusive korrekta rättsförfaranden och rätten till ett effektivt rättsmedel liksom proportionalitet, och tillräckliga undantag måste tillhandahållas med hänsyn till de grundläggande mänskliga behoven hos de personer de riktas mot, såsom tillgång till grundutbildning, rent dricksvatten samt grundläggande sjukvård och läkemedel. En sanktionspolitik måste till fullo respektera de normer som inrättats genom Genèvekonventionen, konvention om barnets rättigheter och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt FN:s konventioner om skydd av civilbefolkning och barn i väpnade konflikter.

S.

EU:s och dess enskilda medlemsstaters trovärdighet äventyras när EU:s sanktioner verkar brytas. Robert Mugabe blev inbjuden till toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon den 8–9 december 2007 trots att han var formellt bannlyst från territorierna i EU:s alla medlemsstater enligt rådets gemensamma ståndpunkt 2004/161/GUSP av den 19 februari 2004 om ändring och förlängning av restriktiva åtgärder mot Zimbabwe (17), som senast förlängdes genom rådets gemensamma ståndpunkt 2008/135/GUSP av den 18 februari 2008 (18).

1.

Europaparlamentet beklagar att ingen utvärdering eller konsekvensbedömning hittills gjorts av EU:s sanktionspolitik och att det följaktligen är oerhört svårt att bedöma effekterna och effektiviteten på plats och därmed att dra nödvändiga slutsatser. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att inleda en sådan utvärdering. Icke desto mindre anser parlamentet att den sanktionspolitik som drevs gentemot Sydafrika visade sig vara effektiv genom att den bidrog till att få stopp på apartheidpolitiken.

2.

Europaparlamentet anser att skillnaderna mellan de rättsliga grunderna för genomförandet av EU:s sanktionspolitik, med olika besluts-, genomförande- och kontrollnivåer, hindrar öppenheten och samstämmigheten för EU:s sanktionspolitik och följaktligen skadar dess trovärdighet.

3.

Europaparlamentet anser att påförandet av sanktioner måste betraktas som legitimt av den allmänna opinionen, såväl inom EU som internationellt, och av den allmänna opinionen i länder där förändringar kan väntas, för att sanktionerna ska vara effektiva. Parlamentet betonar att samråd med parlamentet under beslutsprocessen stärker denna legitimitet.

4.

Europaparlamentet konstaterar även att sanktioner kan ha en symbolfunktion, genom att vara ett uttryck för EU:s moraliska fördömande och därigenom bidra till att göra EU:s utrikespolitik synligare och mer trovärdig. Parlamentet varnar dock för att lägga för stor tonvikt vid tanken på sanktioner som symboliska åtgärder, eftersom detta skulle kunna leda till att de tappar allt värde.

5.

Europaparlamentet anser att påförandet av sanktioner bör övervägas då myndigheter, icke-statliga organ eller fysiska och juridiska personer handlar på ett sätt som allvarligt skadar säkerheten och personers rättigheter eller då avtalsmässiga och/eller diplomatiska förbindelser bevisligen försvagas eller hindras på grund av en tredjepart.

6.

Europaparlamentet anser att alla avsiktliga och oåterkalleliga angrepp på miljön utgör ett hot mot säkerheten och en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar i detta hänseende rådet och kommissionen att införliva alla avsiktliga och oåterkalleliga angrepp på miljön bland de skäl som kan leda till påförandet av sanktioner.

7.

Europaparlamentet konstaterar att EU:s övergripande sanktionsinstrument i allmänhet används på ett flexibelt sätt efter behov från fall till fall. Parlamentet beklagar dock att EU ofta har tillämpat sin sanktionspolitik inkonsekvent genom att behandla tredjeländer olika även om deras insatser för mänskliga rättigheter och demokrati är lika, vilket lett till att man fått kritik för att man tillämpar dubbelmoral.

8.

Europaparlamentet anser i detta sammanhang att införandet och utvärderingen av EU:s sanktioner för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i princip inte ska ta hänsyn till eventuella skador som sanktionerna innebär för EU:s och dess medborgares handelsintressen.

9.

Europaparlamentet beklagar att förekomsten av oenighet inom EU om vilken politik som ska föras gentemot ett visst land som t.ex. Kuba, och medlemsstaters ovillighet att reta betydelsefulla partner som t.ex. Ryssland, har lett till att EU bara godkänner ”informella sanktioner” i ordförandeskapets slutsatser, vilket tar sig uttryck i obalanserad eller inkonsekvent tillämpning av EU:s sanktioner. Parlamentet erkänner dock att sådana åtgärder som ingår i rådets slutsatser, som t.ex. uppskjutande av undertecknande av avtal med länder som Serbien, skulle kunna vara ett användbart verktyg för att pressa tredjeländer att samarbeta fullt ut med internationella mekanismer.

10.

När det gäller Kuba påpekar Europaparlamentet att den gemensamma ståndpunkt som antogs 1996 och som regelbundet uppdaterats innehåller en färdplan för fredlig demokratisering. Den gemensamma ståndpunkten gäller fortfarande fullt ut och är inte omstridd inom EU-institutionerna. Parlamentet beklagar att inga betydande framsteg hittills har gjorts i fråga om mänskliga rättigheter. Parlamentet noterar rådets beslut av den 20 juni 2008 om att häva de informella sanktionerna mot Kuba och samtidigt kräva omedelbar och villkorslös frigivning av alla politiska fångar, bättre tillträde till fängelserna samt att den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ratificeras och tillämpas. Parlamentet noterar vidare att rådet om ett år ska besluta om den politiska dialogen med Kuba ska fortsätta, beroende på om några betydande framsteg har gjorts i fråga om mänskliga rättigheter. Parlamentet erinrar om att rådets ståndpunkt avseende dialogen med de kubanska myndigheterna och företrädarna för det civila samhället är bindande även för EU:s institutioner. Parlamentet håller fast vid sin ståndpunkt beträffande Sacharovpristagarna Oswaldo Payá Sardiñas och gruppen ”Damas de Blanco”.

11.

Europaparlamentet anser att argumentet om sanktioners ”ineffektivitet” inte kan användas för att upphäva dem, utan istället bör användas för att omdirigera och ompröva sanktionen i fråga. Parlamentet anser vidare att beslutet om huruvida man ska driva sanktioner vidare eller upphäva dem uteslutande bör bero på om målen med dem har uppnåtts eller inte, med tanke på att deras utformning kan skärpas eller ändras beroende på deras utvärdering. Parlamentet anser att sanktioner i detta syfte alltid bör åtföljas av tydliga riktmärken.

12.

Europaparlamentet anser att sanktionernas effektivitet bör analyseras på flera nivåer, såväl på nivån för åtgärdernas inneboende effektivitet, det vill säga deras förmåga att påverka de avsedda personernas privata eller yrkesmässiga agerande såsom medlemmar i en berörd regim samt regimens funktionssätt, som på nivån för åtgärdernas politiska effektivitet, det vill säga deras förmåga att stoppa eller ändra den verksamhet eller politik som föranlett påförandet av sanktionerna.

13.

Europaparlamentet anser att effektivitet hos en sanktion förutsätter EU:s förmåga att upprätthålla den i tiden och beklagar i detta avseende att man använder bestämmelser om automatiskt upphävande av typen tidsfristklausuler.

14.

Europaparlamentet motsätter sig under alla omständigheter att allmänt hållna och godtyckliga sanktioner riktas mot ett givet land eftersom de i praktiken innebär en fullständig isolering av landets befolkning. Parlamentet anser att ekonomiska sanktioner utan samordning med andra politiska instrument endast med stora svårigheter leder till framgång med att underlätta politiska reformer hos de regimer som sanktionerna riktas mot. Parlamentet kräver därför att alla sanktioner mot statliga myndigheter systematiskt bör åtföljas av stöd till det berörda landets civilsamhälle.

15.

Europaparlamentet påpekar att de flesta EU-sanktioner har införts på grundval av säkerhetsskäl. Parlamentet understryker dock att brott mot mänskliga rättigheter bör utgöra en tillräcklig grund för att tillämpa sanktioner, eftersom de också utgör ett hot mot säkerheten och stabiliteten.

16.

Europaparlamentet påpekar att det huvudsakliga syftet med sanktioner är att få till stånd en förändrad politik eller ett förändrat agerande i linje med målen i den gemensamma ståndpunkten inom ramen för Gusp eller med slutsatser som antagits av rådet eller med det internationella beslut som sanktionerna grundas på.

17.

Europaparlamentet insisterar på att rådet, genom att anta ovan nämnda grundläggande principer för tillämpning av restriktiva åtgärder (sanktioner), har åtagit sig att tillämpa sanktioner som en del av en heltäckande och integrerad politisk strategi. Parlamentet betonar i detta avseende att denna strategi omfattar en parallell politisk dialog, incitament och villkor, och som en sista utväg till och med en eventuell tillämpning av tvingande åtgärder enligt de grundläggande principerna. Parlamentet anser att klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati, Allmänna preferenssystemet och utvecklingsstöd bör användas som verktyg i en sådan heltäckande och integrerad politisk strategi.

18.

Europaparlamentet betonar att genomförandet av klausulen om mänskliga rättigheter inte kan betraktas som en helt autonom eller unilateral EU-sanktion, eftersom den härrör direkt från det bilaterala eller multilaterala avtalet, enligt vilket ett ömsesidigt åtagande att respektera mänskliga rättigheter fastslås. Parlamentet anser att de lämpliga åtgärder som vidtagits i enlighet med denna klausul endast rör genomförandet av det berörda avtalet på så vis att de ger båda parter en rättslig grund för att skjuta upp tillämpningen av eller häva avtalet. Parlamentet anser följaktligen att införandet av klausuler om mänskliga rättigheter och av autonoma eller unilaterala sanktioner måste gå hand i hand.

19.

Europaparlamentet välkomnar därför att klausuler om mänskliga rättigheter systematiskt inbegrips och insisterar på att en särskild genomförandemekanism införlivas i alla de nya bilaterala avtal som undertecknas med tredjeländer, även sektoriella avtal. Parlamentet erinrar i detta hänseende om vikten av de rekommendationer som utarbetats för att göra genomförandet av klausulen mer effektivt och systematiskt, nämligen utarbetande av mål och referenskriterier och regelbunden utvärdering. Parlamentet upprepar att klausuler om mänskliga rättigheter bör genomföras med hjälp av ett mer öppet samrådsförfarande mellan parterna, inbegripet parlamentet och det civila samhället, med en detaljerad beskrivning av de politiska och rättsliga mekanismer som ska användas om en förfrågan om bilateralt samarbete får avslag på grund av att upprepade och/eller systematiska brott mot mänskliga rättigheter har begåtts i strid med internationell rätt. Parlamentet stöder den procedurmodell som tillämpas enligt Cotonouavtalet för att reagera på allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, för demokratiprinciperna och för rättsstatsprincipen. Systemet med intensiv politisk dialog (artikel 8 i Cotonouavtalet) och samråd (artikel 96 i Cotonouavtalet) före och efter antagandet av lämpliga åtgärder har i flera fall visat sig vara ett framgångsrikt sätt att förbättra läget i det berörda landet.

20.

Europaparlamentet uppmanar med kraft kommissionen och medlemsstaterna att inte lägga fram förslag om frihandelsavtal och/eller associeringsavtal – även om de innehåller en människorättsklausul – för regeringar i länder där det enligt rapporter från FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

21.

Europaparlamentet anser att ett ihållande läge där mänskliga rättigheter kränks utan att detta följs av lämpliga restriktiva åtgärder allvarligt drabbar unionens strategi för mänskliga rättigheter, unionens sanktionspolitik och unionens trovärdighet.

22.

Europaparlamentet anser att sanktionspolitiken blir mycket mer effektiv om den ingår i en sammanhängande människorättsstrategi. Parlamentet upprepar sitt krav på att rådet och kommissionen i alla landstrategidokument och i andra handlingar av samma slag bör utarbeta en särskild strategi för de mänskliga rättigheterna och det demokratiska läget.

23.

Europaparlamentet anser att dialoger och samråd om mänskliga rättigheter ovillkorligen och systematiskt bör omfatta diskussioner om vilka framsteg som gjorts i uppfyllandet av de mål och riktmärken som fastställts vid tiden för införande av de restriktiva åtgärderna. Parlamentet anser samtidigt att de mål som nås vid människorättsdialoger och samråd inte i något hänseende får ersätta genomförandet av sanktionernas mål.

24.

Europaparlamentet anser att samordnade åtgärder från världssamfundets sida har ett större inflytande än olika icke-parallella åtgärder av stater eller regioner. Parlamentet välkomnar följaktligen att EU:s sanktionspolitik även i fortsättningen bör baseras på idén om att ge FN:s system företräde.

25.

Då sanktioner från FN:s säkerhetsråd saknas uppmanar Europaparlamentet rådet att samarbeta med stater utanför EU som utfärdar sanktioner, dela information, samt samordna åtgärder på internationell nivå för att hindra undandragande av sanktioner och i så hög grad som möjligt förbättra effektiviteten hos och genomförandet av EU:s sanktioner och andra sanktioner, i enlighet med internationell rätt.

26.

Europaparlamentet anser att EU bör försöka samarbeta med andra regionala organisationer, såsom Afrikanska unionen och Sydostasiatiska nationers förbund (Asean), för att främja mänskliga rättigheter och säkerställa samordningen av sanktionsåtgärder.

27.

Europaparlamentet uppmanar EU att systematiskt utveckla en dialog med stater som inte utfärdar sanktioner i syfte att nå en gemensam ståndpunkt om restriktiva åtgärder, särskilt på regional nivå. Parlamentet påpekar att sanktioner, vilket har blivit uppenbart i fallet Burma/Myanmar, inte ofta leder till en nödvändig förändring av politik eller agerande om världssamfundet är splittrat och om betydelsefulla aktörer inte är delaktiga i genomförandet.

28.

Europaparlamentet kräver att rådet och kommissionen systematiskt på dagordningen för de politiska dialogerna med stater som inte påfört sanktioner införlivar frågan om dessa staters betydelse för och inflytande på den berörda regimen eller de berörda icke-statliga aktörerna, oavsett om det rör sig om enskilda personer, organisationer eller företag.

29.

Europaparlamentet anser att utsikterna till ett undertecknande av ett frihandelsavtal med en region i ett sanktionsdrabbat land bör användas som ”morot” och påtryckningsmedel och att ett sådant avtal hur som helst bör utesluta länder som påförts sanktioner.

30.

Europaparlamentet understryker behovet av en djupgående analys av varje specifik situation som föregår införandet av sanktioner för att man ska kunna bedöma den potentiella inverkan av olika sanktioner och bestämma vilka som är mest effektiva, mot bakgrund av alla andra relevanta faktorer och jämförbara erfarenheter. Parlamentet anser att en sådan förhandsanalys är desto mer berättigad eftersom det är svårt att återgå till ursprungsläget när en sanktionsprocess väl inletts utan att det skadar EU:s trovärdighet eller inverkar på EU:s nödvändiga stöd till befolkningen i det berörda tredjelandet, eftersom myndigheterna i det berörda landet kan komma att använda sig av EU:s beslut. Parlamentet noterar i detta sammanhang den gällande praxis som innebär att man diskuterar de föreslagna sanktionernas lämplighet, art och effektivitet i rådet på grundval av den bedömning som utförs av EU:s beskickningschefer i det berörda landet. Parlamentet kräver att en rapport av oberoende experter bör inbegripas i en sådan bedömning.

31.

Europaparlamentet understryker emellertid att en sådan analys inte bör användas i syfte att försena godkännandet av sanktioner och betonar i detta sammanhang att det förfarande i två steg som tillämpas för införandet av sanktioner enligt Gusp ger utrymme för en akut politisk reaktion, inledningsvis genom antagandet av en gemensam ståndpunkt som fastställs efter en mer djupgående analys av förordningen, med en detaljerad beskrivning av sanktionernas art och omfattning.

32.

Europaparlamentet kräver att tydliga och specifika riktmärken inbegrips systematiskt i de rättsliga instrumenten som villkor för upphävande av sanktionerna. Parlamentet insisterar framför allt på att referenskriterierna bygger på utlåtanden från oberoende experter, och att dessa kriterier inte ändras med tiden utifrån de politiska förändringarna inom rådet.

33.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utarbeta ett belysande granskningsförfarande för sanktioner, som särskilt omfattar ett systematiskt inbegripande av en granskningsklausul som innebär en revidering av sanktionssystemet utifrån de riktmärken som fastställts och en utvärdering av huruvida målen har uppnåtts. Parlamentet betonar att avsiktsförklaringar eller viljan att inleda förfaranden för att nå positiva resultat bör välkomnas, men poängterar att detta inte i något hänseende vid utvärderingen av sanktioner bör ersätta konkreta och verkliga framsteg i syfte att nå referenskriterierna.

34.

Europaparlamentet anser att det vapenembargo som påförts Kina visar på unionens konsekvens och samstämdhet, med tanke på att detta embargo ursprungligen beslutades efter massakern på Himmelska fridens torg 1989 och att EU hittills inte mottagit någon förklaring till denna massaker, varför det saknas skäl att häva embargot.

35.

Europaparlamentet kräver att konstellationen ”sanktioner” inom arbetsgruppen med råd för yttre förbindelser (Relex/sanktioner) fullt ut genomför sitt uppdrag. Parlamentet insisterar särskilt på behovet av att genomföra undersökningar innan sanktioner införs och att regelbundet tillhandahålla aktuell information om utvecklingen efter att de införts och att utarbeta bästa praxis för genomförandet och tillämpningen av restriktiva åtgärder.

36.

Europaparlamentet anser att stater och internationella och regionala organisationer bör hållas ansvariga för internationellt olagliga handlingar i samband med påförandet av sanktioner och betonar i detta avseende behovet av en rättslig mekanism för att garantera att internationell rätt och humanitär rätt följs.

37.

Europaparlamentet kräver att parlamentet bör vara delaktigt i alla skeden av ett sanktionsförfarande: beslutsprocessen som leder till sanktioner, valet av mest lämpliga sanktioner för situationen samt fastställande av riktmärken och utvärderingen av deras genomförande inom ramen för granskningsmekanismen samt upphävandet av sanktionen.

38.

Europaparlamentet beklagar att det på grund av avsaknaden av utvärderingar inte går att bedöma de berörda åtgärdernas effektivitet. Parlamentet erkänner dock EU:s starka humanitära engagemang, som har lett till upphävande av generella ekonomiska sanktioner, vilket tidigare skett i fallet Irak, samt till införande av mer riktade, ”smarta” sanktioner som syftar till att få maximala följder för dem vilkas agerande de syftar till att påverka samtidigt som de får minimala negativa humanitära följder och effekter för personer som de inte riktas mot och grannländer.

39.

Europaparlamentet anser att det är mycket osannolikt att ekonomiska sanktioner som används isolerade från andra politiska instrument tvingar en regim som är föremål för sanktioner att göra några större politiska förändringar. Vidare understryker parlamentet att vittgående ekonomiska inskränkningar kan komma till ett allt för högt ekonomiskt och humanitärt pris, och upprepar därför sitt krav på noggrannare utformade och mer riktade ekonomiska sanktioner, utformade för att huvudsakligen ha inverkan på centrala ledare för regimer som är föremål för sanktioner och på personer som begår brott mot mänskliga rättigheter.

40.

Europaparlamentet understryker att alla ekonomiska sanktioner främst måste riktas mot sektorer som inte är arbetsintensiva och som har begränsad betydelse för små och medelstora företag, eftersom dessa är viktiga både för den ekonomiska utvecklingen och för inkomstfördelningen.

41.

Europaparlamentet stöder användningen av riktade finansiella sanktioner mot centrala ledare för regimer som är föremål för sanktioner och deras närmaste familjemedlemmar, som direkt påverkar inkomsten för de individer som sanktionerna är riktade mot. Parlamentet understryker att sådana sanktioner måste åtföljas av lämpliga åtgärder mot ekonomiska aktörer inom EU som samarbetar med dessa personer. Parlamentet betonar att riktade produktsanktioner, som riktas mot en specifik eller betydelsefull inkomstkälla för en regim, utgör en risk för mer omfattande, godtyckliga följder för befolkningen och skulle kunna gynna utvecklingen av en ”svart ekonomi”.

42.

Europaparlamentet anser att sanktioner av ekonomisk och finansiell art, även när de är riktade, måste efterlevas av alla såväl fysiska som juridiska personer som bedriver kommersiell verksamhet inom EU, även medborgare i tredjeländer liksom EU-medborgare – och juridiska personer som registrerats eller bildats i enlighet med lagstiftningen i en medlemsstat – som bedriver kommersiell verksamhet utanför EU.

43.

Europaparlamentet kräver en begränsad tillämpning av de ”särskilda undantagen” för frysande av tillgångar. Parlamentet kräver att det utarbetas ett särskilt förfarande för invändningar i den händelse att en medlemsstat vill bevilja ett undantag för frysande av tillgångar, eftersom effektiviteten hos de restriktiva åtgärderna urholkas vid avsaknad av ett sådant förfarande med tanke på att medlemsstaterna bara behöver underrätta kommissionen i förväg om ett sådant undantag.

44.

Europaparlamentet kräver åtgärder för att förbättra tillämpningen av EU:s riktade finansiella sanktioner, för att se till att personer och organ som är föremål för sanktioner i stor omfattning genom åtgärderna i praktiken förvägras tillgång till alla finansiella tjänster inom EU:s jurisdiktion, inklusive dem som passerar banker inom EU som fungerar som clearingcentraler eller för vilka finansiella tjänster inom EU:s jurisdiktion används på annat sätt. Parlamentet betonar behovet av större flexibilitet vid spridning av sanktionslistor inom EU och inom medlemsstaterna till alla som omfattas av skyldigheterna i tredje penningtvättsdirektivet (19). Parlamentet föreslår att varje medlemsstat utser en institution som ansvarar för att denna information sprids.

45.

Europaparlamentet kräver ett ökat samarbete från rådets och kommissionens sida med SWIFT:s ledning och aktieägare i Europa, så att man uppnår bättre resultat med frysande av svartlistade konton och eliminering av penningöverföringar från/till sådana konton.

46.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att undersöka möjligheter och sätt att använda frusna inkomster, som tillhör myndigheter som är föremål för sanktioner, på ett konstruktivt sätt, exempelvis genom att anslå dem till offer för brott mot mänskliga rättigheter eller i utvecklingssyfte inom ramen för kapitel VII i FN:s stadga.

47.

Europaparlamentet noterar att vapenembargon är en form av sanktioner som enligt uppförandekoden för vapenexport är utformade för att stoppa flödet av vapen och militär utrustning till konfliktområden och till regimer som förmodligen kommer att använda dessa till internt förtryck eller till angrepp mot ett annat land.

48.

Europaparlamentet kräver ett samordnat samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen i fråga om genomförande av EU:s vapenembargon, som tillämpas av alla medlemsstater.

49.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta den gemensamma ståndpunkten om vapenexport som kommer att göra den befintliga uppförandekoden för vapenexport rättsligt bindande.

50.

Europaparlamentet uppmanar med kraft rådet, kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta arbetet för en förbättring av FN:s övervaknings- och verkställighetsförmåga, och stöder uppfattningen att en permanent FN-grupp bör upprättas för att bedöma handeln med konfliktprodukter och värdet av sanktioner i detta sammanhang.

51.

Europaparlamentet påminner om att restriktioner beträffande inresa (reseförbud, visumförbud) utgör ett av de inledande stegen inom EU:s sanktionsordning och medför ett förbud för svartlistade personer och icke-statliga organ att närvara vid EU:s officiella möten och också mot att resa in i EU av privata skäl.

52.

Europaparlamentet konstaterar med oro att medlemsstaternas efterlevnad av EU:s visumförbud inte har varit optimalt. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att anta en gemensam strategi vid tillämpning av reserestriktioner och de relevanta undantagsklausulerna.

53.

Europaparlamentet tar hänsyn till att både EU:s egna antiterroristsanktioner och EU:s genomförande av FN:s säkerhetsråds antiterroristsanktioner är föremål för flera mål vid EG-domstolen och förstainstansrätten.

54.

Europaparlamentet påminner om EU-medlemsstaternas åtagande att utarbeta sanktioner i enlighet med artikel 6.2 EUF, enligt vilken unionen ska respektera de grundläggande rättigheter som garanteras genom Europakonventionen och som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Parlamentet betonar att de befintliga förfarandena för svartlistning är bristfälliga i fråga om rättssäkerhet och rättsmedel på både EU-nivå och FN-nivå. Parlamentet uppmanar med kraft rådet att ta alla konsekvenser av och fullt ut tillämpa förstainstansrättens domar angående EU:s autonoma sanktioner.

55.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se över det befintliga förfarandet för svartlistning och avlistning, så att svartlistade individers och organs förfarandemässiga och faktiska mänskliga rättigheter, och framför allt internationella normer, respekteras i fråga om att få tillgång till ett effektivt rättsmedel inför ett oberoende och objektivt organ och korrekta rättsförfaranden, inklusive rätten att underrättas och få tillräcklig information om de anklagelser som väckts mot individen eller organet i fråga och om de beslut som fattas och rätten till ersättning för eventuella brott mot mänskliga rättigheter. Parlamentet begär på samma sätt att EU:s medlemsstater främjar en sådan granskning inom ramen för FN:s mekanismer för att säkerställa respekt för grundläggande rättigheter vid tillämpning av riktade sanktioner i kampen mot terrorism.

56.

Europaparlamentet anser att artikel 75 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är en möjlighet som Europaparlamentet måste använda för att avhjälpa bristerna i det aktuella tillvägagångssättet för att sätta upp namn på en svart lista och stöder all pågående parlamentsverksamhet som ska föras upp på dagordningen för lagstiftningsprogrammet 2009.

57.

Europaparlamentet beklagar att inget av de rättsliga organen kan bedöma lämpligheten hos svartlistning, med tanke på att de bevis som leder till svartlistning primärt baseras på information som kontrolleras av underrättelsetjänster och inte är offentlig, vilket ligger i sakens natur. Parlamentet vidhåller dock att denna grundläggande skönsmässigt inte bör utgöra grund för straffrihet vid överträdelser av den internationella rätten. Parlamentet uppmanar i detta avseende medlemsstaterna att garantera en effektiv parlamentarisk kontroll av underrättelsetjänsternas arbete och anser att parlamentet måste involveras i det arbete som redan utförs inom konferensen av tillsynskommittéer för medlemsstaternas underrättelsetjänster.

58.

Europaparlamentet framhåller dock att systemet med antiterroristlistor, förutsatt att det är förenligt med EG-domstolens senaste rättspraxis, är ett effektivt instrument i Europeiska unionens politik för att bekämpa terrorism.

59.

Europaparlamentet betonar att terrorismen är ett hot mot säkerheten och friheten och uppmanar därför med kraft rådet att se över och uppdatera listan med terroristorganisationer och att beakta den verksamhet som dessa organisationer bedriver i alla världsdelar.

60.

Europaparlamentet konstaterar att EU alltid har förespråkat en positiv användning av sanktioner i syfte att få till stånd förändringar. Parlamentet betonar i detta hänseende att det är viktigt att prioritera integrerade övergripande åtgärder genom en graderad strategi med påtryckningar och incitament.

61.

Europaparlamentet anser att en öppenhetsstrategi och sanktionspolitiken inte utesluter varandra. EU:s sanktionspolitik kan därför bidra till att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i det sanktionsdrabbade landet om politiken uttryckligen omvandlas till en politik med positiva åtgärder. Parlamentet noterar i detta avseende den serie sanktioner som infördes i fråga om Uzbekistan under perioden november 2007–april 2008: även om man upprätthöll de sanktioner som införts till följd av underlåtandet att uppfylla utgångskriterier i samband med en undersökning av Andijanmassakern och respekten för mänskliga rättigheter i ett år, så beslutade rådet att upphäva införandet av visumförbud och ge den uzbekiska regeringen sex månader att uppfylla en rad kriterier för mänskliga rättigheter, med ett framträdande hot om ett automatiskt återinförande av visumförbudet. Parlamentet noterar att denna blandning av engagemang och sanktioner medförde en viss positiv utveckling tack vare det eventuella automatiska återinförandet av sanktionerna och definitionen av exakta villkor. Parlamentet betonar att dessa villkor måste kunna uppfyllas inom en begränsad tidsperiod och vara relevanta för det allmänna sanktionssystemet. Parlamentet beklagar dock att detta ännu inte lett till någon betydande positiv utveckling och att samarbetet med den uzbekiska regeringen fortsatt lyser med sin frånvaro.

62.

Europaparlamentet kräver med eftertryck att sanktioner, inom ramen för en bred strategi, systematiskt åtföljs av skärpta positiva åtgärder för att stödja det civila samhället, människorättsförespråkare och alla slags projekt för främjande av mänskliga rättigheter och demokrati. Parlamentet kräver att tematiska program och instrument (Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter (20), icke-statliga aktörer, investeringar i människor) fullt ut bidrar till genomförandet av detta mål.

63.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att ta vara på den möjlighet som ges genom ratificeringen av Lissabonfördraget och det påföljande upprättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder för att garantera maximal samstämmighet mellan EU:s olika instrument för yttre åtgärder som en central faktor för att förbättra effektiviteten i EU:s sanktionspolitik.

64.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utföra en heltäckande och djupgående utvärdering av EU:s sanktionspolitik för att fastställa vilket inflytande den har och vilka åtgärder som bör vidtas för att stärka den. Parlamentet uppmanar med kraft rådet och kommissionen att lägga fram ett program med sådana åtgärder. Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att bedöma hur sanktionerna påverkar de berörda ländernas utvecklingspolitik och EU:s handelspolitik.

65.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att säkerställa att strategierna för utvecklingsbistånd enligt instrumentet för utvecklingssamarbete och Europeiska utvecklingsfonden överensstämmer med gällande sanktionsordningar och pågående dialoger om de mänskliga rättigheterna. Parlamentet uppmanar kommissionen att se till att villkoren för allmänt budgetstöd, inbegripet kontrakten för millennieutvecklingsmålen, uttryckligen kopplas till kriterier för de mänskliga rättigheterna och demokrati.

66.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att dra nytta av den möjlighet som ratificeringen av Lissabonfördraget utgör, samt utnämnandet av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik – som samtidigt kommer att vara vice ordförande för kommissionen och ordförande för rådet (utrikes frågor) – och det påföljande upprättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, för att göra EU:s externa åtgärder mer enhetliga och konsekventa och för att förbättra expertkunskaperna inom EU:s relevanta tjänsteenheter som arbetar på området för sanktioner och förbättra samarbetet mellan de olika tjänsteenheterna.

67.

Europaparlamentet kräver samtidigt ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och kommissionen för att säkerställa ett mer enhetligt och effektivt genomförande av restriktiva åtgärder.

68.

Europaparlamentet uppmanar även de medlemsstater som är medlemmar i FN:s säkerhetsråd att systematiskt sträva efter att internationalisera EU:s sanktioner, i enlighet med artikel 19 EUF.

69.

Europaparlamentet uppmanar medlemsstaterna, då de agerar inom ramen för FN:s säkerhetsråd, att inte överträda de skyldigheter som de åtagit sig beträffande de mänskliga rättigheterna, framför allt enligt Europakonventionen.

70.

Europaparlamentet instruerar sina organ, särskilt de ständiga och tillfälliga delegationerna, att utnyttja sina kontakter med parlament i länder som inte tillämpar sanktioner, för att öka förståelsen för de sanktionsordningar som EU tillämpar i den berörda regionen och undersöka möjligheterna för samordnade åtgärder för att främja mänskliga rättigheter.

71.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att skapa ett nätverk av oberoende experter för att, med hänsyn till rådande behov, föreslå rådet de lämpligaste restriktiva åtgärderna och regelbundet utarbeta en rapport om hur situationen utvecklas med hänsyn till de berörda kriterierna och målen samt i förekommande fall föreslå sätt att förbättra genomförandet av sanktioner. Parlamentet anser att inrättandet av ett sådant nätverk skulle förbättra insynen i och diskussionerna om sanktioner i allmänhet, och också stärka genomförandet och den pågående övervakningen av sanktioner i specifika fall. Parlamentet anser samtidigt att kommissionen bör spela en mer aktiv roll vid utarbetandet av en tydlig EU-politik i sanktionsfrågor.

72.

Europaparlamentet anser att EU:s sanktionspolitik, som är en av Gusps viktigaste och känsligaste frågor, måste göras mer legitim genom att parlamentet görs delaktigt i alla skeden av förfarandet, i enlighet med artikel 21 i EU-fördraget, särskilt när det gäller utarbetande och genomförande av sanktioner i form av systematiskt samråd med, och rapporter från, rådet och kommissionen. Parlamentet anser också att parlamentet bör vara delaktigt när det gäller att övervaka att de som är föremål för sanktioner uppnår riktmärken. Parlamentet uppdrar åt sitt underutskott för mänskliga rättigheter att systematisera och övervaka arbetet med alla sanktioner på detta område vars mål och referenskriterier rör de mänskliga rättigheterna.

73.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen, medlemsstaternas regeringar och parlament samt FN:s och Europarådets generalsekreterare.

1.

I denna artikel avses med ”part” gemenskapen och Europeiska unionens medlemsstater, å ena sidan, och var och en av AVS-staterna, å andra sidan.

2.

4.12.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 295/62

A.

Mödrahälsan är det område inom millennieutvecklingsmålen där det gjorts minst framsteg och därför är millennieutvecklingsmål 5 ett av dem som man minst sannolikt kommer att uppnå fram till 2015, i synnerhet i Afrika söder om Sahara och södra Asien.

B.

Mer än en halv miljon kvinnor dör i samband med graviditet eller förlossning varje år, och 99 procent av dessa finns i utvecklingsländerna. Mödradödligheten i Afrika söder om Sahara har varit i stort sett konstant under de senaste 20 åren. Den har bara minskat med 0,1 procent årligen i regionen och en kvinna av sexton riskerar att dö i samband med graviditet och förlossning. Mödradödligheten är den allra tydligaste indikatorn på den globala ojämlikheten på hälsoområdet.

C.

Erfarenhet och forskning om mödradödlighet visar att det förutom geografiska skillnader också finns stora variationer som kan hänföras till ekonomi, ras och etnicitet, stad kontra landsbygd, läskunnighet och till och med språkliga eller religiösa skiljelinjer inom länder, även i industriländerna. Skillnaderna i mödradödlighet är större än för någon annan folkhälsoparameter.

D.

G8-länderna har enats om ett åtgärdspaket på hälsoområdet som bland annat ska bidra till att rekrytera och utbilda 1,5 miljoner personer för sjukvårdsbehoven i Afrika. Målet är att 80 procent av alla mödrar ska få professionell hjälp vid förlossningen. Åtagandet innebär att personaltätheten kommer att ökas till 2,3 vårdutbildade per 1 000 invånare i 36 afrikanska länder som just nu har akut brist på vårdkunniga. Däremot har ingenting sagts om att avsätta de 10 miljarder US-dollar som enligt civilrättsaktivister skulle krävas för att rädda livet på sex miljoner mödrar och barn varje år.

E.

Mödradödlighet och sjukdom i samband med graviditet och förlossning utgör en global hälsorisk. Varje år dör uppskattningsvis 536 000 kvinnor i samband med förlossning och en av tjugo drabbas dessutom av allvarliga komplikationer – från kroniska infektioner till funktionshindrande skador, såsom obstetrisk fistel eller livslånga funktionshinder.

F.

Det råder inga tvivel om varför kvinnor dör i samband med graviditet och förlossning. Mödradödlighetens orsaker är välkända och väl kartlagda, precis som sätten att förhindra den.

G.

Mödradödlighetens orsaker skulle kunna förhindras genom tillgång till bra mödravård, effektiva preventivmedel och säkra och lagliga aborter.

H.

Mödradödligheten kan förhindras genom ökad tillgång till och införande av familjeplanering, genom tillgång till och tillhandahållande av god mödravård, särskilt under graviditeten och vid förlossningen, akut förlossningsvård och eftervård efter förlossning samt genom att förbättra kvinnors hälsa, kost och ställning i samhället.

I.

I det förebyggande arbetet ingår att kvinnor och sjukvårdspersonal får utbildning i att känna igen komplikationer i samband med graviditet och förlossning och att söka lämplig vård. Det kräver ett nätverk av lämpliga vårdinrättningar som kan nås inom rimlig tid med tanke på infrastruktur och transporter. Vid dessa närliggande vårdinrättningar, som ska ha en effektiv ledning, ska det ges fullgod vård av utbildad personal och det ska finnas el, vatten, läkemedel och medicinsk utrustning, även på landsbygden.

J.

Mödradödlighet som kan förhindras är en kränkning av kvinnors och tonårsflickors rätt till liv, som slås fast i en rad olika internationella konventioner om mänskliga rättigheter, däribland FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Orsakerna till mödradödlighet och sjukdom i samband med graviditet och förlossning kan också utgöra kränkningar av andra mänskliga rättigheter, till exempel rätten till bästa uppnåeliga fysiska och psykiska hälsa och rätten att få tillgång till grundläggande sjukvård utan diskriminering.

K.

Rätten till självbestämmande över sexualitet och reproduktion inbegriper rätten att själv välja om man vill gifta sig, bilda familj och ingå sexuella förbindelser samt rätten att inte utsättas för sexuellt våld och tvång.

L.

Det är statens ansvar att i egen regi eller med hjälp av andra aktörer tillhandahålla de hälsovårdstjänster som befolkningen har rätt till. Till och med stater med begränsade resurser kan vidta omedelbara åtgärder som kan få effekter på mödrahälsan.

M.

De underliggande orsakerna till mödradödlighet och förlossningsrelaterade skador är i sista hand troligen inte av praktisk eller strukturell art utan snarare symptomatiska för det låga värde och den låga status som kvinnor ges i ett samhälle där de generellt missgynnas. I länder som har ungefär samma ekonomiska utvecklingsnivå är mödradödligheten lägre ju högre status kvinnor har.

N.

Kvinnor är särskilt utsatta under graviditet och i samband med förlossning på grund av flera olika former av diskriminering, till exempel mäns och kvinnors olika ställning i hushållet, traditionella sedvänjor som skadar kvinnor, våld mot kvinnor, kvinnors bristande kontroll över sin egen reproduktiva hälsa och sina rättigheter, förkärleken för söner och stereotypa föreställningar om att kvinnor i första hand är mödrar och anhörigvårdare. Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor har ratificerats av samtliga EU-länder.

O.

FN:s generalförsamling har gjort allmän tillgång till reproduktiv hälsa senast 2015 till ett av delmålen under millennieutvecklingsmål 5 om mödradödlighet i listan över millennieutvecklingsmålen.

P.

Vid den internationella konferensen för befolkning och utveckling beslöt det internationella samfundet att avsätta mer resurser till arbetet för reproduktiv hälsa (däribland familjeplanering och mödrahälsovård), som enligt konferensen är ett av de viktigaste områdena för det internationella biståndsarbetet.

Q.

Bidragen har sjunkit i stället för att öka och den totala finansieringen av familjeplaneringsprogrammen ligger nu långt under 1994 års nivå. Siffran uppgick i absoluta tal till 723 miljoner US-dollar 1995 och 442 miljoner US-dollar 2004.

R.

EU har gjort regelbundna och konsekventa åtaganden för att nå millennieutvecklingsmål 5 – nu senast i den ovannämnda åtgärdsplanen från juni 2008.

S.

Trots att mödrahälsovården är en tung fråga som också rör kränkningar av mänskliga rättigheter har den haft en undanskymd plats på den internationella dagordningen. Den har hamnat i skymundan när fokus i stället har legat på att förhindra vissa sjukdomar, vilket har lett till att frågan om mödradödlighet har marginaliserats. De höga hiv-siffrorna har bidragit till att kampen mot dödlighet och sjukdom bland kvinnor i samband med graviditet och förlossning har stått stilla eller till och med tagit ett steg bakåt.

1.

Europaparlamentet är djupt oroat över att mödradödligheten (millennieutvecklingsmål 5) är det enda av målen där inga framsteg har gjorts sedan år 2000, framför allt i Afrika söder om Sahara och i södra Asien. Siffrorna för mödradödlighet är desamma i dag som för 20 år sedan.

2.

Europaparlamentet konstaterar att vid sidan av utbildning spelar kvinnors egenmakt en viktig roll för att förbättra mödrahälsan (och därmed möjligheten att uppnå millennieutvecklingsmål 5).

3.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att inför FN:s högnivåmöte om millennieutvecklingsmålen prioritera mål 5 om förbättrad mödrahälsovård.

4.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att minska skillnaderna i mödradödlighet mellan industriländerna och utvecklingsländerna genom att öka investeringarna i och satsningarna på vårdpersonal samt att genom större bidrag och engagemang försöka förbättra hälsovårdssystemen och den grundläggande vårdinfrastrukturen. Medel bör bland annat avsättas till övervakning och kontroll, grundläggande hälsovård i offentlig regi, samhälleliga insatser och annat nödvändigt stöd.

5.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att intensifiera sina ansträngningar för att eliminera sådan mödradödlighet och sjukdom i samband med graviditet och förlossning som kan förhindras genom att utveckla, tillämpa och kontinuerligt utvärdera färdplaner och handlingsplaner som syftar till att komma till rätta med dessa problem i alla delar av världen. Det krävs en systematisk strategi som baserar sig på rättviseaspekten och mänskliga rättigheter samt erforderligt stöd och erforderlig hjälp från starka institutionella mekanismer och nödvändig finansiering.

6.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att bygga ut mödrahälsovården inom ramen för primärvården och erbjuda möjlighet till väl underbyggda beslut, utbildning om tryggt moderskap, målinriktad och effektiv mödravård, kostprogram för blivande mödrar, bra förlossningsvård som gör det möjligt att undvika onödiga kejsarsnitt och akut förlossningsvård, remittering vid komplikationer i samband med graviditet, förlossning och abort, vård efter förlossning samt familjeplanering.

7.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att förbättra tillgången till heltäckande information och tjänster på området för sexuell och reproduktiv hälsa för alla kvinnor.

8.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utarbeta nya och utveckla redan väletablerade indikatorer och riktmärken för att kunna minska mödradödligheten (däribland det officiella utvecklingsstödet) och inrätta övervaknings- och uppföljningsmekanismer som gör att befintliga strategier och program kontinuerligt kan förbättras.

9.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se till att det finns tillgång till överkomlig reproduktiv hälsovård av god kvalitet och att avsätta största möjliga resurser till strategier och program som syftar till att bekämpa mödradödligheten.

10.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att se till att det samlas in tillförlitliga och aktuella uppgifter som kan ligga till grund för åtgärder mot mödradödlighet och sjukdom i samband med graviditet och förlossning.

11.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att tillhandahålla den utbildning, kapacitetsuppbyggnad och infrastruktur som krävs för att alla gravida kvinnor och flickor ska ha tillgång till professionell förlossningspersonal, samt att ta fram ”färdplaner” och nationella handlingsplaner för att uppnå detta mål.

12.

Europaparlamentet efterlyser en utbyggnad av de nationella hälsovårdsprogrammen för hiv-test före och under graviditet, antiretroviral behandling av hiv-positiva gravida, och hiv-förebyggande åtgärder, såsom upplysningskampanjer och utbildning.

13.

Europaparlamentet uppmanar EU att gå i täten för insatserna på området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter genom att bibehålla finansieringsnivåerna för att genomföra handlingsplanen från den internationella konferensen om befolkning och utveckling. Parlamentet ser det som djupt beklagligt att Afrika söder om Sahara har den högsta mödradödligheten i världen samtidigt som användningen av preventivmedel där är lägre än någon annanstans (19 procent) och 30 procent av den totala mödradödligheten i regionen orsakas av farliga aborter.

14.

Europaparlamentet anser att man måste öka EU:s finansieringsnivå för att kunna uppnå millennieutvecklingsmålet om allmän tillgång till reproduktiv hälsa till 2015. Annars kommer kvinnor att fortsätta dö i samband med graviditet och förlossning.

15.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utveckla program och strategier för att ta itu med de underliggande hälsofaktorer som är avgörande för att kunna förebygga mödradödlighet, exempelvis deltagande i hälsorelaterade beslutsprocesser, information om sexuell och reproduktiv hälsa, läskunnighet, kosthållning, icke-diskriminering och jämställdhet mellan kvinnor och män.

16.

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen att följa upp de framsteg som gjorts med att minska mödradödligheten genom att delta aktivt i globala forum såsom ”Countdown to 2015” för att utbyta bästa metoder om program och strategier på området och att främja fortsatta insatser för förbättringar.

17.

Europaparlamentet uppmanar EU:s medlemsstater att inte svika sina finansieringsåtaganden för att uppfylla millennieutvecklingsmålen, inbegripet millennieutvecklingsmål 5, och uppmanar rådets ordförandeskap att ta ledningen och föregå med gott exempel genom att se till att tillräcklig och förutsägbar finansiering finns tillgänglig och att insatserna ökas så att liv kan räddas.

18.

Europaparlamentet erinrar om EU:s medlemsstaters åtagande att det officiella utvecklingsbiståndet senast 2015 ska uppgå till 0,7 procent av BNI och uppmanar de medlemsstater som fortfarande släpar efter till ökade insatser.

19.