28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/1

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Framtida investeringar i kärnkraftsindustrin och deras roll i EU:s energipolitik”

(2009/C 175/01)

I en skrivelse av den 27 maj 2008 uppmanade kommissionen i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Framtida investeringar i kärnkraftsindustrin och deras roll i EU:s energipolitik”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2008. Föredragande var Edgardo Maria IOZIA.

Vid sin 449:e plenarsession den 4 december 2008 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 122 röster för, 15 röster emot och 16 nedlagda röster:

1.   Synpunkter och rekommendationer

1.1   Om man räknar in administrativ handläggning och anläggningstid tar det ca tio år innan ett kärnkraftverk kan börja producera el. Investeringskostnaderna kan variera mellan 2 och 4,5 miljarder euro för en installerad effekt på 1 000 MWe eller 1 600 MWe. Det är nödvändigt att säkerställa en stabil lagstiftningsram som tar hänsyn till perioden mellan det att investeringarna görs och den kommersiella driften inleds. Både valet av kärnkraften och lagstiftningen runt den bör ha stöd av en bred medborgerlig och politisk majoritet.

1.2   Senast 2030 ska enligt nuvarande program ca hälften av kärnkraftverken ha avvecklats. EESK anser att det är nödvändigt att vidta strikta åtgärder som garanterar tillräckliga medel för avveckling, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala, och en hög nivå på arbetstagarnas och allmänhetens skydd. Vidare stöder kommittén fullständigt kommissionens förslag om att rekommendationen 2006/851/Euratom ska omvandlas till ett direktiv, vilket skulle föreskriva inrättandet av oberoende myndigheter för att sköta medlen för avveckling och nedmontering.

1.3   EESK vill framhålla att de viktigaste hindren består av politisk osäkerhet och osäkerhet i förfarandena för att erhålla licenser, bristen på öppenhet och fullständig, begriplig och sanningsenlig information om de faktiska riskerna samt det faktum att inga beslut har fattats om slutgiltiga och säkra platser för avfallsförvaring. De privata investerarnas risk är alltför hög och den finansiella krisen gör det ännu svårare att uppbringa det kapital på medellång och lång sikt som kärnkraftsindustrin behöver. Om man bortser från statligt stöd till sektorn skulle finansieringen kunna underlättas genom ett stabilt och säkert regelverk för investerare och genom möjlighet att sluta långfristiga leveransavtal som garanterar avkastning på det investerade kapitalet. Eftersom också en blygsam höjning av de Euratom-medel som är avsedda för finansiering (Euratom-lån) har visat sig problematisk kan man inte förvänta sig en snabb förändring av EU-politiken.

1.4   Kommittén är övertygad om att man på ett demokratiskt sätt måste göra medborgarna delaktiga och garantera dem djupgående kunskap om kärnkraftens risker och möjligheter, så att de på ett välinformerat sätt kan bidra till de beslut som berör dem direkt. EESK betonar detta krav och ber kommissionen att uppmana medlemsstaterna att lansera en kampanj för insyn och tydlig information vad gäller EU:s energibehov, energieffektivitet och de olika alternativen, däribland kärnkraften.

1.5   EESK anser att det för närvarande är ekonomiskt försvarbart att förlänga driften vid kärnkraftverken, förutsatt att säkerhetsföreskrifterna iakttas strikt, även om man därmed avstår från en betydande termodynamisk effektivitetsökning (15–20 %).

1.6   Kommittén anser att man bör underlätta investeringar i forskning om säkerhet för och skydd av arbetstagare och medborgare samt stöd till utbildnings-, praktik- och yrkesutvecklingsprogram som syftar till att konstant upprätthålla en hög teknisk kapacitet inom sektorn och inom de nationella tillsyns- och kontrollmyndigheterna. Investeringarna bör finansieras med nationella offentliga program förutom med sjunde ramprogrammets Euratom-del.

1.7   EESK anser att de olika systemen för kompensation och fastställande av ansvar vid olyckor är otillräckliga och omotiverade. Vi anser att man som första steg bör harmonisera villkoren i Pariskonventionen och Wienkonventionen, eftersom de inte föreskriver samma typ av lagligt skydd och samma kompensationsåtgärder för kärnkraftsskador. Det vore lämpligt att i enlighet med bestämmelserna i artikel 98 i Euratomfördraget om riskförsäkring anta ett direktiv som klargör att kostnaderna vid olyckor helt ska åligga kärnkraftsoperatörerna. Med tanke på att riskerna är så specifika bör man verka för en riskdelning bland de europeiska operatörerna inom sektorn på grundval av redan befintliga exempel.

1.8   EESK anser att den europeiska kärnkraftsindustrin för att klara av en eventuell kraftigt ökad efterfrågan på nya kärnkraftverk bör planera stora investeringar i kunskap och utbildning, forskning och utveckling, som är oundgängliga för sektorns framtid i Europa. Procentandelar av kärnenergi på mindre än 10–15 % i den årliga produktionen vore ur ekonomisk synvinkel inte särskilt meningsfullt, eftersom de administrativa kostnaderna och avfallshanteringen kräver en kritisk massa för att skalfördelar ska kunna uppnås.

1.9   EESK är medveten om att alternativet att välja ut en enda eller flera gemensamma europeiska platser för slutförvaring (som man gjort i USA) inte är en framkomlig väg och uppmanar medlemsstaterna att påskynda valet av nationella platser för slutförvaring. Man bör fastställa enhetliga säkerhetskrav liknande det som Western European Nuclear Regulators Association (WENRA) och Europaparlamentet redan utfärdat och för detta krävs ett direktiv.

1.10   EESK uppmanar kommissionen att stödja programmen för forskning och utveckling, särskilt med avseende på fjärde generationens kärnkraftverk.

1.11   Det finns inte heller tillräckliga forskningsmedel inom områdena avfallshantering och skydd mot joniserande strålning. EESK uppmanar kommissionen, rådet och parlamentet att ställa ytterligare medel till förfogande för sjunde ramprogrammets Euratom-del och stödja särskilda gemensamma teknikinitiativ, som exempelvis i fallet med bränsleceller eller läkemedel. EESK uppmanar dessutom medlemsstaterna att inom ramen för sina befogenheter göra betydligt mer för att lösa detta problem. I juli 2008 korrigerade kärnavvecklingsbyrån (Nuclear Decommissioning Authority, NDA) behovet av offentligt stöd för avveckling uppåt med 30 % jämfört med 2003. Kärnavvecklingsbyrån beräknar att det belopp som behövs är 73 miljarder brittiska pund, vilket motsvarar 92 miljarder euro, och att det finns en tendens till ytterligare ökning (1). EDF, som har en hög standardiseringsnivå, hävdar att dessa kostnader uppgår till 15–20 % av de ursprungliga anläggningskostnaderna.

1.12   Kommittén anser att det finns ett antal åtgärder som unionen och medlemsstaterna skulle kunna vidta för att minska osäkerheten:

—	På det politiska planet kan man sträva efter att bygga upp ett långsiktigt politiskt samförstånd över det politiska spektrumet om den roll som kärnkraften kan spela i kampen mot klimatförändringar.

—

På det ekonomiska planet kan man klargöra vilka krav som kommer att ställas i fråga om avveckling och hantering av kärnavfall samt de ekonomiska avsättningar som aktörerna bör göra för dessa långsiktiga kostnader. Tillsammans med lagstiftarna kan man också klargöra villkoren för tillhandahållandet av kärnkraft till elnätet och för de långsiktiga leveransavtal som kan vara godtagbara.

—	I fråga om forskning kan unionen och medlemsstaterna stödja ytterligare FoU avseende den tredje och fjärde generationen av kärnkraftsteknik (inbegripet fusion) med striktare normer för effektivitet, miljöhänsyn och säkerhet än den nuvarande generationen av kärnkraftverk.

—	I fråga om fysisk planering kan man påskynda de långdragna förfarandena för att välja och ge tillstånd för lämpliga platser.

—	På det ekonomiska planet skulle EU:s finansieringsinstitut kunna mobilisera finansieringskällor som kan uppmuntra andra investerare att delta.

2.   Finansieringen av kärnenergisektorn

2.1   Europas energibehov och de förutsebara kostnaderna

2.1.1   Under de närmaste tjugo åren kommer EU att behöva investera ca 800–1 000 miljarder euro för att ersätta de nuvarande kraftverken, oberoende av vilket bränsle som används. Man räknar med att 50–70 kärnreaktorer av totalt 146 kommer att behöva ersättas (med möjliga kostnader på mellan 100 och 200 miljarder euro).

2.1.2   Kostnaderna för att öka livslängden för de kärnkraftverk som nu är i drift uppgår till ca 25 % av kostnaderna för ett nytt kraftverk, och de kan sedan användas i ytterligare ca 10–20 år. De kostnader som uppges i en nyligen utförd studie (2) är inte enhetliga. De varierar från 80 till 500 euro/Kwe beroende på vilken teknik som används, och avser projekt för förlängd livslängd på ca 10 år.

2.1.3   Osäkerheten vad gäller de framtida valen på energiområdet och möjligheten att ytterligare utnyttja investeringarna gör att operatörerna begär förlängd livstid för de befintliga kraftverken snarare än att investera stora summor i nya och mer effektiva anläggningar. En förlängning av kraftverkens livslängd, där åtminstone samma säkerhetsnivå garanteras, är säkerligen ekonomiskt och klimatpolitiskt intressant. Det löser emellertid inte problemet med hur energibehovet ska tillgodoses på lång sikt, utan skjuter det bara på framtiden.

2.1.4   Vid en eventuell gradvis minskad produktion av el från kärnkraften måste elproduktionen ersättas med andra energiformer som garanterar samma utsläppsnivåer och samma baslast. Det kommer att kosta mellan 100 och 200 miljarder euro att ersätta avvecklade kärnkraftverk. Med bibehållen andel kärnenergiproduktion kommer kostnaden att ligga på mellan 200 och 400 miljarder beroende på efterfrågan på el.

2.1.5   Kostnaden för ett nytt kärnkraftverk uppskattas till mellan 2 och 4,5 miljarder euro. EIB anser att kärnkraftens utveckling på lång sikt är osäker och spår en drastisk minskning i EU på 40 % år 2030 jämfört med 2004. EIB:s ordförande bekräftade denna prognos vid en EESK-hearing helt nyligen. Internationella atomenergiorganet (IAEA) förutser att kapaciteten på elenergi från kärnkraften under samma period kommer att öka från 368 GW till 416 GW, dvs. en global ökning på 13 %. I EU förutses däremot en minskning på 15 GW (3) Klimatförändringen, koldioxidutsläppen och kärnkraften

2.2   För att nå Kyotomålen och de ännu strängare mål som ska fastställas i Köpenhamn, borde

2.2.1   EU producera 60 % av elen utan koldioxidutsläpp. För närvarande härrör ca 40 % av EU:s utsläpp av koldioxid från energiproduktionen. Kärnkraftens roll får inte negligeras. Enligt kommissionen skulle målet om 20 % el från förnybara energikällor år 2020 helst höjas till 30 % år 2030.

2.2.2   Man förutser en ökning av koldioxidutsläppen i samband med produktion och upparbetning av uran, främst beroende på att mineralfyndigheterna med den högsta urankoncentrationen gradvis sinar och på ökade mängder växthusgaser som beror på den användning av fluor och klor som krävs för beredning av uranhexafluorid och den rening av zirkonium som krävs för de rör som ska hysa det anrikade uranet.

2.2.3   Det klimatavtryck som härrör från elproduktion från kärnkraft kommer emellertid att förbli mycket litet, vilket bör beaktas noga.

2.2.4   Efterfrågan på el för offentliga och privata transporter kommer att öka liksom efterfrågan på väte, som i dag till 95 % kommer från kolväten. Vätet kommer att bidra till att lösa problemet med lagringen av el förutsatt att det produceras av bränslen med mycket låga utsläpp. Problemen för kärnkraftsindustrin.

2.3   Osäkerheten kring den administrativa och rättsliga ramen utgör det största problemet.

2.3.1   Alla länder har olika förfaranden och i vissa fall kan anläggningstiden fördubblas eller tredubblas. Kommissionen beräknar att det i Finland krävs minst tio år, men på grund av problem i samband med anläggningen har arbetet avbrutits och man bedömer att det kommer att bli minst 18 månader försenat. Den administrativa processen inleddes 2000 och anslutningen till nätet kommer antagligen inte att ske före 2011.

2.3.2   Investeringar i kärnkraften kännetecknas av ett omfattande startkapital, ca 60 % av de totala investeringarna, och elförsäljningen börjar först efter ca tio år. Det tar ca 20 år att skriva av det investerade kapitalet och dess finansieringskostnader. Detta visar hur viktigt det är för lönsamheten att denna teknik har tillräckligt långa löptider.

2.3.3   Det rör sig om långsiktiga investeringar – tiden för anläggning, drift, dekontaminering och nedmontering kan uppgå till mer än 100 år. Man måste säkerställa att operatörerna är finansiellt stabila under en lång period och att medlemsstaterna gör ett långsiktigt åtagande på kärnkraftsområdet.

2.3.4   Finansieringen av kärnenergisektorn påverkas mer än annan finansiering av de nationella regeringarnas politik. Den främsta osäkerhetsfaktorn är kravet på en säker och stabil rättslig ram. Det måste finnas en politik som gör medborgarna delaktiga och medvetna, så att de kan bidra till beslut på grundval av fullständig, begriplig och sanningsenlig information. Endast ett demokratiskt förfarande kan ge stöd för de medvetna beslut som ligger till grund för den europeiska kärnkraftsindustrins framtid.

2.3.5   Eftersom den finansiella kostnaden är så hög måste man ”sälja” all producerad energi. Kärnkraftverken måste ju stå för baslasten och distribuera den producerade elen under ett mycket stort antal timmar årligen. Det uppstår problem med garantierna för lönsamhet som skulle kunna lösas genom möjligheten att sluta långfristiga kontrakt, vilket skett i Finland.

2.3.6   En annan osäkerhetsfaktor är systemet för kompensation och fastställande av medlemsstaternas ansvar vid olyckor. Ett enhetligt europeiskt garantisystem vore önskvärt för att förbättra de nuvarande systemen och försäkringsskyddet, som är fullständigt otillräckliga om en allvarlig olycka inträffar. Kostnaderna och ansvaret bör helt åligga producenterna, som vid all annan verksamhet. Med tanke på riskernas art (mycket höga kostnader vid en eventuell allvarlig olycka och mycket låg sannolikhet för att en sådan inträffar) bör man uppmuntra olika former av ömsesidig koassurans mellan de olika producenterna av kärnenergi.

2.3.7   Den allmänna opinionen. Den senaste opinionsundersökningen (4) visar på en omvänd trend vad gäller kärnkraften. Den får ett markant positivt betyg i de länder där denna teknik används, men i EU-27 är de flesta dock fortfarande negativa (45 % mot 44 %). Bristen på insyn, kravet på tydlig och fullständig information har även påpekats av det europeiska kärnenergiforumet.

2.4   Gemenskapens medel

2.4.1   I Euratomfördraget föreskrivs särskild finansiering för forskning, utveckling och demonstration inom Europeiska atomenergigemenskapens ramprogram.

Det första programmet (indirekta åtgärder) rör följande sektorer:

—	Fusionsenergiforskning (5).

—	Kärnklyvning och strålskydd.

Det andra programmet (direkta åtgärder) innehåller investeringar för följande ändamål:

—	Fusion (1 947 miljoner euro, varav minst 900 för verksamhet i anslutning till ITER-projektet).

—	Kärnklyvning och strålskydd (287 miljoner euro).

—	Kärnteknisk verksamhet inom Gemensamma forskningscentret (517 miljoner euro).

2.4.2   EIB är ett annat finansieringsinstrument inom gemenskapen, som inom denna sektor har garanterat en finansiering på totalt över 6 589 miljoner euro som är avsedd för både nya kärnkraftverk och avfallshantering. Till detta ska läggas 2 773 miljoner euro från Euratom för samma ändamål.

2.4.3   Efter ett positivt utlåtande från kommissionen beaktar EIB i investeringsanalysen inte bara mobiliseringen av de omfattande ekonomiska resurser som krävs för anläggningen, utan också kostnaderna för avfallshantering och avveckling. Men i den internalisering av kostnaderna som EIB aviserar ingår inga andra indirekta kostnader, t.ex. kostnader för det yttre skyddet av anläggningarna genom säkerhetspersonal och extra nedmonteringsarbeten, t.ex. lågvattendammar som anläggs vid floder för att säkerställa ett konstant vattenflöde till reaktorerna också under perioder av torka.

2.4.4   De olika metoderna för kostnadsberäkning och kravet på ett säkert system med öronmärkta medel beskrivs tydligt i Andra rapporten om användningen av de ekonomiska resurserna för rivning och dekontaminering av kärnenergianläggningar och hantering av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall  (6).

2.4.5   I rapporten pekas också på den ”felaktiga” användningen av fonder avsedda för nedmontering och avfallshantering som konstaterats i vissa medlemsstater. I några länder finansieras dessa fonder med offentliga medel som ofta används för andra ändamål. Detta leder till en omfattande snedvridning av konkurrensen eftersom dessa kostnader borde internaliseras enligt principen om att förorenaren ska betala.

2.4.6   Kommissionens förslag från 2002 att slå samman besluten 270 från 1977 och 179 från 1994 och att höja finansieringsnivån fick inte enhälligt stöd i rådet. De disponibla Euratom-lånen på 600 miljoner, som kan begäras för att finansiera högst 20 % av den totala kostnaden, räcker inte för att täcka behov som ännu inte har formaliserats, utan är föremål för inledande diskussioner med kommissionen.

2.4.7   Euratom-medlen och EIB-lånen däremot bör användas för att främja forskning och tillämpningar i en säker och hållbar utveckling inom kärnkraftsindustrin. De nuvarande åtgärderna verkar inte motsvara det allt större behovet av finansiering för att garantera hög säkerhetsstandard och minimera riskerna. Dessa medel bör specifikt styras mot de länder som har en offentlig politik för avfallshantering.

2.5   Finansiering på nationell nivå

2.5.1   Systemet för statsstöd innehåller ingen möjlighet att finansiera anläggningen av kärnkraftverk, medan offentlig finansiering är möjlig och önskvärd när det gäller att öka säkerhetsåtgärderna, utveckla och införa öppna gemensamma metoder för utfärdande av licenser och för val av läge samt att stödja program för utbildning och yrkesutveckling. Oavsett om nya kärnkraftverk anläggs eller inte, är det nödvändigt att kunna räkna med ytterst specialiserade ingenjörer och tekniker som kan garantera säker och långsiktig förvaltning av kärnkraftverken, både de som är i drift och de som håller på att avvecklas.

2.5.2   Fyra reaktorer är under konstruktion i EU (två i Bulgarien, en i Finland och en i Frankrike). Det är för närvarande svårt att förutse en stark utveckling av denna produktionskapacitet, särskilt vad gäller fissionkraftens andel. Brittiska NIA bekräftade i en nyligen genomförd studie att man skulle kunna stödja 70–80 % av ett nytt kärnkraftsprogram, med undantag för de centrala delarna i reaktorn som reaktortank, turbingeneratorer och andra viktiga komponenter (7). Bristen på tekniker och ingenjörer är det största hindret för en kraftig utveckling inom sektorn. Denna brist är påtagligast i de medlemsstater som inte eller endast i föga utsträckning har utvecklat kärnkraften. Problemet går emellertid att åtgärda eftersom det i genomsnitt tar fem år att utbilda en ingenjör medan det går cirka tio år från det att ett beslut om att bygga ett kärnkraftverk fattas till dess att det tas i bruk.

2.5.3   Det behövs omfattande investeringar i teknisk och vetenskaplig utbildning. De unga generationerna är inte särskilt intresserade av studier på kärnkraftens område förutom i de medlemsstater där man har utvecklat ett omfattande kärnkraftsprogram med verkliga sysselsättningsmöjligheter. I en nära framtid kommer det att behövas forskare, tekniker, ingenjörer och experter på industrianläggningar. De medlemsstater som använder kärnteknik och framför allt de som väljer att utveckla kärnkraften måste upprätta särskilda och omfattande program för utbildningsfinansiering.

2.5.4   Kärnenergiforumet har framhållit vikten av att harmonisera säkerhetskraven. Konventionen om kärnsäkerhet och IAEA:s säkerhetsnormer är vedertagna parametrar. Kärnsäkerhetsmyndigheternas samarbetsorgan, Western European Nuclear Regulators Association (WENRA), har för avsikt att genomföra ett harmoniserat program för EU-länderna och Schweiz senast 2010. På grundval av en SWOT-analys föreslås utfärdande av ett europeiskt direktiv om grundläggande principer för säkerhet vid kärnkraftverk.

3.   Möjligheter

3.1   Frågan om användningen av kärnenergi och finansieringen av den ska ses i relation till klimatförändringarna som förorsakas av utsläppen av koldioxid. Cirka en tredjedel av elproduktionen och 15 % av den energi som förbrukas i EU kommer från kärnkraften som ger låga koldioxidutsläpp. Också mot bakgrund av en möjlig ökning av el från förnybara energikällor (den andra tillgängliga kolfria energikällan som man vid sidan av energibesparing måste satsa kraftigt på) förefaller det ytterst svårt att uppnå en minskning av koldioxidutsläppen de närmaste decennierna utan att behålla produktionen av kärnkraft på nuvarande nivåer.

3.2   Kärnenergin är mindre känslig för prisförändringar eftersom uranpriset har liten inverkan på totalkostnaden.

3.3   Diversifieringen av energimixen innebär ökade möjligheter, särskilt för de länder som är starkt importberoende.

3.4   Enligt uppgifter från kommissionen och några operatörer är kostnaden per kWh från kärnkraft högre än den från traditionella värmekraftverk, men lägre än kostnaden för el från förnybara energikällor. I dessa uppgifter beaktas inte den förutsebara kostnaden för utsläppsrätter och inte heller de delvis internaliserade förutsebara utgifterna för dekontaminering och nedmontering efter kraftverkens stängning. För varje typ av energikälla bör man internalisera de externa kostnaderna. Enligt vissa operatörer och äldre studier (8) är kostnaden per kWh från kärnkraft lägre.

3.5   Bränslereservernas livslängd. Med bibehållet antal kraftverk och med samma reaktorteknik kommer de kända reserverna att möjliggöra en ekonomiskt lönsam drift med låga koldioxidutsläpp under en period som varierar mellan några få decennier till några århundraden (9)  (10). Dessa osäkra siffror beror på att fyndigheterna av det ”renaste” uranet gradvis håller på att sina och att kostnaderna för utvinning och raffinering därför kommer att stiga både vad avser energiförbrukning och användning av kemiska ämnen som producerar växthusgas. Med den nya generationen kärnkraftverk torde konsumtionen i absoluta termer sjunka genom utvecklingen av bridreaktorer. Det vore intressant att som bränsle använda torium, som förekommer i större mängder än uran, ger bättre resultat när det gäller att avge och absorbera neutroner och därmed kräver mindre anrikning per enhet producerad energi. Dessutom kunde det användas till försörjning av bridreaktorer som inte är snabba, och produktionen av radioaktivt avfall och plutonium som kan användas i krig skulle minska rejält.

4.   Risker

4.1   Möjliga katastrofala incidenter och radioaktivt nedfall. Även om reaktorernas tekniska utveckling objektivt sett har minimerat riskerna tack vare en mängd kontrollåtgärder kan man i teorin inte utesluta en härdsmälta. Passiva säkerhetssystem som s.k. core catchers som redan används i den EPR-reaktor som just nu håller på anläggas i Finland, säkerställer att läckande radioaktivitet stängs in även vid en högst osannolik härdsmälta. Framtida reaktorer med ”inre säkerhet” skulle kunna avvärja denna risk helt. Det europeiska VHTR-projektet Raphael skulle t.ex. även om kylanläggningen lamslogs garantera en långsam termisk process som leder till jämvikt mellan värmespridningen och energiproduktionen, medan man i de nuvarande reaktorerna snabbt måste vidta åtgärder för att hejda temperaturökningen i härden.

4.2   Hälsorisker som sammanhänger med kärnkraftverk i normal drift. I en studie om förekomsten av leukemi hos barn som bor i närheten av kärnkraftverk mellan åren 1990 och 1998 noterades 670 fall av leukemi. Däremot påvisades inte överdrivet många fall hos barn som bor inom 20 km från kärnanläggningar. I en mer nyligen utförd epidemiologisk studie (KIKK) i Tyskland, som genomfördes på initiativ av den federala strålskyddsmyndigheten på grundval av ett mycket omfattande urval (1 592 fall och 4 735 kontrollfall), påvisades däremot ett samband mellan antalet cancerfall hos barn under 5 år och avståndet mellan bostad och kärnkraftverk. Författarna drog slutsatsen att den uppmätta strålningsnivån är så låg att man mot bakgrund av strålningsbiologisk kunskap inte kan hävda att cancern beror på att man utsatts för radioaktiv strålning. En extern expertpanel (11) har granskat resultaten från KIKK-studien. De är tillförlitliga och den låga strålningsnivå som uppmätts gör att man noggrannare bör undersöka en eventuell överkänslighet mot strålning hos barn och ständigt övervaka den befolkning som bor i närheten av kärnkraftverk (12). I september 2008 inledde den schweiziska regeringens federala hälsovårdsmyndighet programmet Canupis (Childhood Cancer and Nuclear Power Plants in Switzerland), som byggde vidare på resultaten i den tyska studien och på analyser av studier på området som genomförts på uppdrag av den franska kärnsäkerhetsmyndigheten ASN, och var en följd av rekommendationerna i Vroussos-rapporten.

4.3   Avfall. Mycket få medlemsstater har löst denna fråga genom att besluta om platser för slutförvar. I USA har man varit tvungen att ompröva slutförvaringsplatsen i New Mexico (Waste Isolation Pilot Plant), som använts sedan 1999, på grund av insipprande vätska, vilket tillsammans med bergsalt i gruvan utsatte behållarna för kraftig korrosion. Detta har lett till att lagringsplatser i saltformationer anses geologiskt instabila. I EU är det bara Finland och Sverige som har meddelat att de beslutat om slutförvaringsplatser. Upparbetningen förtjänar särskild uppmärksamhet. Studier avseende slutförvaringen av avfall efter upparbetning av utbränt bränsle bör fullföljas. Lagringens kvalitet och inkapslingen av avfallet är viktiga komponenter när det gäller säkerheten i anslutning till kärnbränslecykeln.

4.4   Upparbetning och transport. Ytterligare problem rör anläggningarna för upparbetning och transport av utbränt kärnbränsle, där de ansvarigas arbete hittills lämnat mycket övrigt att önska och inte kunnat jämföras med kärnkraftverksteknikernas arbete. Man har t.ex. använt olämpliga fartyg för transporten (ett har sjunkit, lyckligtvis utan någon last av utbränt material) och farligt material har dumpats i havet.

4.5   Geologiska och hydrogeologiska risker. Ett annat problem är att många kärnkraftverk ligger i jordbävningsområden. Japan valde att stänga anläggningen i Kashiwazaki Kariwa i Niigata-prefekturen, världens största kärnkraftverk, och avstår därmed från en kapacitet på 8 000 MWe. I och med att anläggningen efter jordbävningen den 16 juli 2007 stängdes sjönk elproduktionen från kärnkraften med 25 TWh. För närvarande pågår arbeten med att få i gång driften vid de båda reaktorerna.

4.6   Kärnvapenspridning och terrorism. Oron har ökat under senare år till följd av det nya hot som terroristgrupper utgör. Verkligt säkra kraftverk borde kunna stå emot ett störtande flygplan utan läckage av radioaktiva ämnen.

4.7   Vatten. En annan ytterst viktig aspekt är klimatförändringen och den ökande bristen på vatten. Liksom för alla värmedrivna kraftverk – inklusive kol- och oljeeldade kraftverk och solvärmekraftverk – krävs det mycket stora mängder vatten också för kylning av kärnkraftverk, om man inte använder sig av luftkylning, som är en mindre effektiv teknik. (I Frankrike uppgår vattenbehovet vid elproduktion, inbegripet elproduktion från vattenkraft, till 57 % av det totala årsbehovet: 19,3 miljarder kubikmeter av totalt 33,7 miljarder kubikmeter. Det mesta (93 %) av vattnet återvinns efter avkylningen av klyvningsprocessen och elproduktionen (13). Uppvärmning av stora mängder vatten vid kärnkraftverken, en oroande minskning av ytvattnet och grundvattnet skapar ytterligare problem vad gäller valet av lägen och väcker frågor hos allmänheten som kräver tydliga svar av myndigheterna. I vissa fall har man varit tvungen att minska eller stoppa elproduktionen under perioder av torka.

4.8   EU saknar råvaror. Under 2007 fanns endast 3 % av unionens behov av råvaror inom de egna gränserna. Ryssland är den största leverantören med ca 25 % (5 144 tU) följt av Kanada med 18 %, Niger med 17 % och Australien med 15 %. Kärnkraften minskar därför inte beroendet av tredjeländer, även om de andra leverantörerna till stor del är politiskt stabila.

4.9   Tillgång till finansiering och långsiktigt kapital. Det krävs givetvis omfattande resurser, men med tanke på den långa projekterings- och anläggningstiden – det kan ta mer än tio år innan kraftverken kan tas i produktion – blir investeringarna mycket riskabla. De ursprungligen beräknade anläggningstiderna har aldrig respekterats och den tid som i genomsnitt används innan saluföringen av den producerade elen kan börja har varit längre än beräknat, vilket med nödvändighet medför extra kostnader.

4.10   Nyligen inträffade incidenter. I skrivande stund har flera incidenter inträffat, en i Slovenien och fyra i Frankrike. Förbudet mot att använda vatten och äta fisk från floder som kontaminerats av radioaktivt vatten i Frankrike har påverkat den europeiska allmänheten negativt. Dessa händelser och dess mycket negativa genomslag i medierna ger anledning att särskilt beakta kontrollen och urvalet av företag för verksamhet vid kärnkraftverk.

5.   EESK:s synpunkter

5.1   Så viktig som den kärnkraftsgenererade elen är i dag är det otänkbart att på kort sikt ersätta det bidrag som den ger till EU:s energibalans.

5.2   Finansieringen av kärnenergisektorn påverkas mer än annan finansiering av de nationella regeringarnas politik. Den främsta osäkerhetsfaktorn är kravet på ett säkert och stabilt regelverk. Det måste finnas en politik som gör medborgarna delaktiga och medvetna, så att de kan bidra till beslut på grundval av fullständig, begriplig och sanningsenlig information. Endast ett demokratiskt förfarande kan ge stöd för de medvetna beslut som ligger till grund för den europeiska kärnkraftsindustrins framtid.

5.3   Bristen på insyn, knapphändig och motsägelsefull information i frågor som tilldelningen av medel till avfallshantering och nedmontering av avvecklade kraftverk ökar allmänhetens osäkerhet, vilket också kommissionen noterar. EESK ber kommissionen att uppmana medlemsstaterna att lansera en kampanj för insyn och tydlig information vad gäller EU:s energibehov, energieffektivitet och de olika alternativen, däribland kärnkraften.

5.4   Kommittén noterar att många befintliga kraftverk i Europa (baserade både på fossila bränslen och kärnkraft) kommer att nå slutet av sin livstid under de kommande 20 åren, vilket skulle kunna leda till brister i elproduktionen om inte avsevärda nya investeringar görs.

5.5   Kommittén har i olika yttranden konstaterat att de viktigaste prioriteringarna på energiområdet är att främja större energieffektivitet och att öka andelen förnybar energi i elproduktionen.

5.6   Kommittén är emellertid medveten om att inte ens maximala satsningar på att utvidga användningen av förnybar energi och på energieffektivitet kommer att räcka till för att klara den potentiellt otillräckliga energiförsörjningen. I Europa som helhet krävs nya investeringar i både kolkraft och kärnkraft.

5.7   I båda fallen anser kommittén att det är av grundläggande betydelse att externa miljömässiga och säkerhetsmässiga effekter beaktas i bedömningen av investeringsprojekt och i driftskostnaderna.

5.8   Mot bakgrund av det växande hotet från klimatförändringarna bör alla nya kraftverk som drivs med fossilt bränsle vara anpassade för system för avskiljning och lagring av koldioxid och kostnaderna för detta ska beaktas i bedömningar och affärsplaner. På samma sätt ska kostnaderna för en slutlig avveckling och avfallshantering beaktas i bedömningar och affärsplaner för eventuella nya kärnkraftverk. Det får inte finnas några dolda stöd för fullt utvecklade energisystem.

5.9   För närvarande är investerare och andra finansieringskällor tveksamma till att avsätta avsevärda resurser för att bygga en ny generation kärnkraftverk i Europa på grund av den stora osäkerhet som råder i fråga om ekonomi, politiskt klimat och lagstiftningsramar samt den långa tiden mellan de stora investeringar som krävs och den ekonomiska avkastningen.

5.10   Det finska angreppssättet, där man bildat ett konsortium av stora konsumenter som har köpt större delen av den producerade elen enligt ett take or pay-åtagande till stabila priser, bör uppmuntras och stödjas.

5.11   Kommissionen uppmanas att stödja programmen för forskning och utveckling, särskilt med avseende på fusion och fjärde generationens kärnkraftverk, även om kommittén är medveten om att dessa inte kommer att vara i kommersiell drift före 2030 (14). Det är tänkt att fjärde generationens kärnkraftverk ska ge en ”renare” kärnkraft som löser alla problem som hör ihop med avfallshantering och spridning, som ytterligare minimerar risken för radioaktiva utsläpp och som har en minimal förbrukning av klyvbart material. Fjärde generationen kan också effektivt bidra till produktionen av väte. Man bör också kraftigt driva på utvecklingen av fusionsenergi för att under andra hälften av århundradet kunna dra nytta av de särskilda fördelar i fråga om säkerhet och resurser som denna ger.

5.12   De resurser som Euratom tillhandahåller för att stödja investeringar med hjälp av garantier, och därmed minska de finansiella bördorna för företagen som kan dra nytta av EU-institutionernas mycket höga anseende, har blockerats och skulle kunna anpassas till de stigande kostnader och den inflation som registrerats under perioden utan att offra andra stödprogram för exempelvis energieffektivitet eller förnybara energikällor, eventuellt med ytterligare medel som är avsedda för detta.

5.13   Medlen för avfallshantering och skydd mot joniserande strålning och forskningsprogrammen för detta är inte heller tillräckliga. EESK uppmanar kommissionen, rådet och parlamentet att ställa ytterligare medel till förfogande för sjunde ramprogrammets Euratom-del för detta ändamål, bland annat via särskilda gemensamma teknikinitiativ, som exempelvis i fallet med bränsleceller eller läkemedel. EESK uppmanar dessutom medlemsstaterna att också själva bidra med förstärkta nationella forskningsprogram på området strålningsbiologi och strålskydd, epidemiologi och slutförvaring.

5.14   Den finansieringsmodell som är avsedd för kärnkraften, oberoende av andra ramprogram, bör utsträckas till programmen för energieffektivitet och utveckling av förnybar energi.

5.15   Medlemsstaterna bör inrätta forum för kärnenergi på nationell nivå enligt modell från de diskussioner som kommissionen anordnade i Prag och Bratislava om möjligheter, risker, insyn och information.

5.16   En rationalisering av utfärdandet av licenser och valet av läge genom ett enhetligt europeiskt förfarande skulle säkerligen vara positivt, investeringarna skulle bli säkrare och anläggningstiderna kortare, men allmänheten skulle absolut inte godta EU-bestämmelser som är mindre strikta än de nationella. Vad gäller säkerheten bör man beakta EU:s intressen vid definitionen av stränga och harmoniserade krav med tanke på att de risker som är förenade med kärnkraften är gränsöverskridande. (t.ex. kraftverk nära nationella gränser). En harmonisering av utformningen och bestämmelserna skulle kunna bli aktuell för nästa reaktorgeneration.

5.17   Konsumenterna borde få dra nytta av billigare elproduktion. I dag fastställs priserna på elbörsen på grundval av den högsta elkostnaden (integrerad kolförgasning). De olika energikällorna borde ha olika prissättning.

---

(1)  Den 38:e rapporten från House of Commons Committee of Public Accounts Nuclear Decommissioning Authority, för perioden 2007–2008, Storbritannien.

(2)  Österreichisches Ökologie Institut Wien 2007.

(3)  Rapport: DOE/EIA-0484(2008), juni 2008.

(4)  Special Eurobarometer 297: Attitudes towards radioactive waste (juni 2008).

(5)  P. Vandenplas, G. H. Wolf, 50 years of controlled nuclear fusion in the European Union, Europhysics News, 39, 21 (2008).

(6)  KOM(2007) 794 slutlig av den 12 december 2007.

(7)  NIA (Nuclear Industry Association. The UK capability to deliver a new nuclear build programme 2008 update).

(8)  DGEMP – Couts de reference de la production electrique, Ministère de l’économie des finances et de l’industrie – December 2003.

(9)  Storm van Leeuwen, Nuclear power – the energy balance (2008), www.stormsmith.nl.

(10)  World Nuclear Association, www.world-nuclear.org/info/info.html.

(11)  Dr. Brüske-Hohlfeld, GSF, Neuherberg; Prof. Greiser BIPS, Bremen; Prof. Hoffmann, Uni Greifswald; Dr. Körblein, Umweltinstitut München; Prof. Jöckel, Uni Essen Duisburg; PD Dr. Küchenhoff, LMU München; Dr. Pflugbeil, Berlin; Dr. Scherb, GSF, Neuherberg; Dr. Straif IARC, Lyon; Prof. Walther; Uni München; Prof. Wirth, Wuppertal; Dr. Wurzbacher, Umweltinstitut München.

(12)  Mélanie White-Koning, Denis Hémon, Dominique Laurier, Margot Tirmarche, Eric Jougla, Aurélie Goubin, Jacqueline Clave.

(13)  Eau France och IFEN Institut Français de l’Environnement – uppgifterna gäller 2004 års förbrukning.

(14)  GIF Generation IV International Forum 2008.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/8

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Bredband åt alla: utvecklingen av samhällsomfattande tjänster inom elektronisk kommunikation”

(2009/C 175/02)

I en skrivelse av den 3 juli 2008 bad Europeiska unionens franska ordförandeskap Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett förberedande yttrande om:

”Bredband åt alla: utvecklingen av samhällsomfattande tjänster inom elektronisk kommunikation”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2008. Föredragande var Raymond Hencks.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 4 december 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 125 röster för och 3 röster emot.

1.   Rekommendationer

1.1   I dag måste informations- och kommunikationstekniken, som ligger till grund för ett informationssamhälle som vill vara öppet för alla, möta behoven hos alla samhällsmedborgare.

1.2   De elektroniska kommunikationsmedlen är emellertid inte tillgängliga för många medborgare eftersom dessa saknar tillgång till nätverk och tjänster eller har bristande kunskaper. Hittills har de samhällsomfattande tjänsterna inom elektronisk kommunikation, som ska erbjuda ett minimiutbud av fastställda tjänster av bestämd kvalitet till ett överkomligt pris för alla användare, inte lyckats överbrygga den digitala klyftan.

1.3   Sedan dessa samhällsomfattande tjänster infördes är deras tillämpningsområde praktiskt taget oförändrat och begränsas fortfarande till en enda anslutning till det allmänna telenätet med smalband.

1.4   En allmän tillgång till bredband är inte enbart en nyckelfaktor för de moderna ekonomiernas utveckling och en viktig aspekt i Lissabonagendan, utan har också blivit en grundläggande faktor för välfärden och e-integrationen.

1.5   EEsk anser därför att de samhällsomfattande tjänsterna måste anpassas till den tekniska utvecklingen och till användarnas behov, varför kommittén föreslår att följande åtgärder vidtas:

—

Att utvidga de samhällsomfattande tjänsterna och kräva att de blir allmänt tillgängliga, inom en fastställd rimlig tidsfrist, i ett flerårigt program via en DSL-anslutning med en överföringshastighet på minst 2Mbit/s till 10 Mbit/s eller via en mobil eller trådlös anslutning (WiMAX, satellit etc.) med motsvarande överföringshastigheter.

—

Att inte enbart fokusera på geografisk utestängning utan även på social utestängning som beror på ekonomisk kapacitet eller begränsade kunskaper hos vissa användargrupper samt att utvidga de samhällsomfattande tjänsterna så att alla användare får tillgång till dessa, oavsett geografisk, ekonomisk eller social situation.

—

Att stödja nationella och lokala projekt för e-integration och mikroprojekt som drivs av samfund och organisationer som hjälper människor som har svårt att tillämpa de tekniska verktygen, bland annat genom olika former av mikrofinansiering av lokala utbildningsprojekt, offentliga internetpunkter och interaktiva terminaler i offentliga lokaler med gratis tillgång till internet.

—	Att uppmana medlemsstaterna att ge ekonomiskt stöd till familjer eller personer för vilka basutrustningen (dator, programvara och modem), anslutningen och tjänsten kan utgöra en alltför hög kostnad.

—

Att främja finansiering av de samhällsomfattande tjänsterna genom nationella offentliga anslag och gemenskapsmedel, som är det enda sätt som är anpassat till de länder där den ekonomiska bördan av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster utgör en alltför stor kostnad för en operatör.

—	Att uppmana kommissionen att regelbundet publicera exempel på bästa lösningar på området.

2.   Inledning

2.1   År 1993 (1) behandlade kommissionen för första gången på ett detaljerat sätt begreppet samhällsomfattande tjänster inom telekommunikationssektorn, som på den tiden uppfattades som ett skyddsnät för att möjliggöra tillgång till ett fastställt minimiutbud av tjänster av bestämd kvalitet och tillhandahållandet av dessa tjänster åt alla användare oberoende av deras geografiska placering och mot bakgrund av nationella specifika villkor, till ett överkomligt pris.

2.2   Senare konsoliderades begreppet samhällsomfattande tjänster genom flera direktiv (2), och med tanke på den ständiga samverkan mellan telekommunikationer, medier och tjänster inom informationsteknik har de samhällsomfattande tjänsterna utvidgats till att omfatta elektroniska kommunikationstjänster.

2.3   I och med informationssamhällets utveckling har klyftan vuxit mellan å ena sidan de som använder de elektroniska kommunikationsnätens möjligheter i sitt privatliv eller yrkesliv och å andra sidan de som inte kan utnyttja dessa möjligheter (digital klyfta) i brist på tillgång till informations- och kommunikationsteknik eller på grund av bristande kunskaper eller intresse.

2.4   Enligt en Eurobarometerundersökning (3) hade 49 % av hushållen inom EU-27 tillgång till internet vintern 2007 (52 % i EU-15 och 33 % i de tolv nya medlemsstaterna) samtidigt som över hälften av EU-medborgarna (57 %) hade tillgång till en dator i sitt hushåll.

2.5   Även om andelen personer som har tillgång till internet i hela EU ständigt ökar är det ändåett faktum att i genomsnitt hälften av hushållen i EU och mindre än en fjärdedel av hushållen i Bulgarien, Grekland och Rumänien är anslutna till internet.

2.6   Härav följer att möjligheterna till elektronisk kommunikation, som är nödvändig för att skapa ett informationssamhälle, inte är tillgängliga för många medborgare trots att en stor mängd information numera endast förmedlas via informations- och kommunikationsteknik.

2.7   Sedan flera år är risken för att det ska uppstå en digital klyfta en fråga som kontinuerligt oroar EU, som regelbundet anpassar och kompletterar bestämmelserna för elektronisk kommunikation genom särskilda bestämmelser för att bevara samhällsomfattande tjänster och användarnas rättigheter samt för att skydda personuppgifter. EESK har avgett ett flertal yttranden på dessa områden (4).

2.8   I Rigaförklaringen (5) om e-integration, som antogs den 11 juni 2006, åtog sig medlemsstaterna att på ett avgörande sätt minska de regionala skillnaderna när det gäller tillgången till internet inom EU, genom att förbättra täckningen för bredband i områden där den är otillfredsställande och fram till 2010 minska antalet personer som inte använder internet med hälften inom de grupper som hotas av utestängning.

2.9   Trots denna förklaring har tillämpningsområdet för dessa samhällsomfattande tjänster förblivit oförändrat.

2.10   Kommissionen lämnade 2007 ett omfattande förslag om omarbetning av de europeiska bestämmelser som för närvarande är tillämpliga på elektronisk kommunikation med bland annat en ändring av direktivet om ”samhällsomfattande tjänster” (6).

2.11   De huvudsakliga ändringar som föreslås i direktivet om samhällsomfattande tjänster gäller en förbättring av informationen till slutanvändarna, funktionshindrade användares användning av och tillgång till elektronisk kommunikation, nödsamtal samt upprätthållande av en grundläggande uppkoppling av och kvalitet på tjänster (7).

2.12   Funktionshindrade och personer med särskilda behov har fortfarande stora svårigheter när det gäller att få tillgång till tjänster som är grundläggande för det ekonomiska och sociala livet (8). EESK välkomnar därför att man i 2007 års förslag till ändring av direktivet om samhällsomfattande tjänster (9) ersätter möjligheten för medlemsstaterna att vidta särskilda åtgärder till förmån för funktionshindrade användare med en uttrycklig skyldighet att agera i denna riktning (10).

2.13   Förslaget till ändring av direktivet om ”samhällsomfattande tjänster” påverkar däremot inte omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna eller tillhandahållandet av dessa till konsumenter och slutanvändare.

3.   De samhällsomfattande tjänsternas nuvarande omfattning

3.1   Medlemsstaterna bör se till att samtliga rimliga krav på anslutning från en fast punkt till det allmänna telenätet samt tillgång till telefontjänster för allmänheten (telefonupplysning, telefonkatalog, offentlig betaltelefon och särskilda åtgärder till förmån för funktionshindrade användare) uppfylls av minst ett företag.

3.2   Eftersom de nationella tillstånden för mobiloperatörer kräver fullständig geografisk och/eller befolkningsmässig täckning har taltelefoni blivit allmänt tillgänglig, även om prissättningen ofta är otydlig.

3.3   Kravet på nätanslutning begränsas emellertid till en enda anslutning med smalband. Ingen överföringshastighet eller särskild bithastighet krävs, men anslutningen ska tillåta ”funktionellt tillträde till internet, med beaktande av den aktuella teknik som används av majoriteten av abonnenterna samt den tekniska genomförbarheten” (11).

4.   Utvidga området för samhällsomfattande tjänster

4.1   Allmänna anmärkningar

4.1.1   De samhällsomfattande tjänsterna och deras omfattning bör utvecklas i takt med de tekniska framstegen på marknaden och utvecklingen av användarnas behov.

4.1.2   Inom ramen för den andra återkommande översynen av omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna när det gäller elektronisk kommunikation (12) ansåg kommissionen att man för närvarande inte uppfyller de villkor för att utvidga dessa tjänster som fastställs i bilaga V till direktivet om ”samhällsomfattande tjänster. I stället framhålls följande:” Dessutom är det rimligt att anta att inom en relativt kort tid kommer smalband inte att vara tillräckligt för att kunna tillåta funktionellt tillträde till internet.

4.1.3   Enligt EESK krävs det redan nu en uppdatering som bör gälla följande områden:

4.2   Tillgång till en uppsättning av bastjänster

4.2.1   I vissa fall beror digital utslagning på beteende eller kultur, och kan öka med tiden, medan den i andra fall beror på strukturella obalanser i organisationen av samhället och ekonomin.

4.2.2   Den medför en rad andra ojämlikheter som beror på olika tillgång till sysselsättning, utbildning och möjligheter till fortbildning, konsumtionsvaror och tjänster, offentliga tjänster, social integration, uttrycksmedel för EU-medborgarskapet och demokratisk delaktighet.

4.2.3   Den digitala utslagningen omfattar olika aspekter med anknytning till utrustning i egentlig mening, tillgång, nödvändig utbildning och stöd till användarna. Utslagningen kräver därför parallella och kompletterande åtgärder när det gäller

—	tillgång till utbildning om ny teknik,

—	tillgång till utrustning,

—	anslutning.

4.3   Utbildning av användarna

4.3.1   Det är uppenbart att den höjda kunskapsnivå som krävs på grund av utvidgningen av den digitala tekniken ökar skillnaderna vid användning eller tillgång till denna teknik, även om den materiella möjligheten erbjuds alla.

4.3.2   Oförmågan att använda en dator eller internet, som ofta kommer till uttryck i ett totalt ointresse, innebär en allt större nackdel och orsakar en social klyfta inte bara för de uteslutna utan även för personer som har svårt att anpassa sig till den nya tekniken.

4.3.3   I detta sammanhang bör man särskilt uppmärksamma äldre personer som är ovilliga att bekanta sig med den digitala miljön (generationsklyfta). Det bör inrättas program för IT-undervisning som anpassas till deras specifika behov (13).

4.3.4   Det finns därför anledning att stödja nationella och lokala projekt för e-integration och mikroprojekt som drivs av samfund och organisationer som hjälper människor som har svårt att tillämpa de tekniska verktygen, bland annat genom olika former av mikrofinansiering av lokala utbildningsprojekt, offentliga internetpunkter och interaktiva terminaler i offentliga lokaler med gratis tillgång till internet. Kommittén anser att kommissionen regelbundet borde publicera exempel på de bästa lösningarna på området.

4.4   Tillgång till utrusning

4.4.1   Ett stort antal familjer eller personer har inte tillgång till nätet eller till tjänster för elektronisk kommunikation eftersom basutrustningen (dator, programvara och modem) kan utgöra en alltför hög kostnad för dessa personer.

4.4.2   EESK uppmanar medlemsstaterna att inom ramen för de samhällsomfattande tjänsterna ge ekonomiskt stöd för att underlätta tillgången till och användningen av internet.

4.5   Anslutning

4.5.1   I dag är det uppenbart att informations- och kommunikationstekniken, som ligger till grund för ett informationssamhälle som ska vara öppet för alla, måste möta behoven hos samhällets alla medlemmar, särskilt de som riskerar social utestängning, för att minska problemen med den digitala klyftan och ett samhälle som ohjälpligt har två hastigheter.

4.5.2   De sammantagna effekterna av samordningen inom den globala internetmiljön, uppkopplingen och digitaliseringen kräver i allt större utsträckning en bredbandsanslutning vid användning av nya tillämpningar.

4.5.3   I meddelandet ”Att överbrygga bredbandsklyftan” av den 20 mars 2006 (14) konstaterades följande: ”En utbredd bredbandsåtkomst är ett nyckelvillkor för utvecklingen av moderna ekonomier och en viktig del av Lissabonagendan.” I meddelandet av den 29 september 2008 medger kommissionen att det kommer att finnas geografiska områden där det är osannolikt att marknaden kommer att tillhandahålla tjänsten inom ett rimligt tidsperspektiv och att risken för utestängning från information med tiden kommer att bli en viktig fråga.

4.5.4   Sedan flera år kräver EESK att tillgången till bredbandsnätet ska ingå i de samhällsomfattande tjänsterna.

4.5.5   Direktivet om ”samhällsomfattande tjänster” kompletterades 2002 genom att funktionellt tillträde till internet införlivades i de samhällsomfattande tjänsterna. Detta funktionella tillträde definieras som datakommunikation med en datahastighet som tillåter funktionellt tillträde till internet.

4.5.6   Även om detta tillägg framstod som berikande när tillgång till internet skedde via det traditionella telenätet, kräver i dag tillämpningar som e-hälsa, e-handel, e-förvaltning och e-lärande – som utgör en viktig faktor för tillväxten och livskvaliteten i Europa under kommande år – tillgång till bredband.

4.5.7   Kommittén bedömer det därför som nödvändigt att precisera vad man kan förvänta sig av ”funktionellt tillträde till internet” och föreslår att leverantörer av samhällsomfattande tjänster ska tvingas att inom en fastställd rimlig tidsfrist i ett flerårigt program erbjuda en DSL-anslutning med en överföringshastighet på minst 2Mbit/s till 10 Mbit/s eller en mobil eller trådlös anslutning (WiMAX, satellit etc.) med motsvarande överföringshastigheter. Dessa hastigheter bör naturligtvis följa den tekniska utvecklingen och anpassas till konsumenternas behov.

4.6   Tillgänglighet för alla användare oavsett geografiskt läge

4.6.1   I avlägsna områden och landsbygdsområden, särskilt i vissa av de nya medlemsstaterna, kan marknaden ofta inte erbjuda tillgång till infrastrukturen för elektronisk kommunikation till en överkomlig kostnad och på en nivå där adekvata tjänster kan erbjudas.

4.6.2   När det gäller bredbandstillgången finns det stora skillnader mellan städerna och landsbygden. DSL-täckningen på landsbygden är 71,3 % jämfört med 94 % i städerna (8). Alltför låga överföringshastigheter begränsar emellertid företagens användning av bredbandi landsbygdsområden liksom införandet i hushåll som inte får tillgång till en verklig multimediemiljö.

4.6.3   Den digitala utslagningen drabbar olika sociala kategorier beroende på demografiska (ålder, kön, typ av hushåll), socioprofessionella (utbildning, sysselsättning, ställning, inkomst) eller geografiska faktorer (boende, placering, regionala eller lokala särdrag, geopolitiska faktorer).

4.6.4   Man får därför inte enbart uppmärksamma geografisk utslagning utan måste även ta itu med den sociala utslagning som sammanfaller med den ekonomiska kapaciteten eller de begränsade kunskaperna hos vissa användargrupper.

4.6.5   EESK anser därför att de samhällsomfattande tjänsterna borde utvidgas så att tillgängligheten för alla användare säkerställs, oavsett geografisk, ekonomisk eller social situation.

4.7   Fastställd kvalitet

4.7.1   I förslaget om ändring av direktivet om ”samhällsomfattande tjänster” föreslår kommissionen att de nationella beslutande myndigheterna ska få befogenhet att förhindra en försämring av kvaliteten på tjänster, en blockering av tillträde och långsammare nättrafik genom att införa lägstanivåer för kvaliteten på nättjänster för slutanvändare.

4.7.2   Kommittén anser emellertid att miniminivån för kvaliteten borde vara densamma i samtliga medlemsstater, så att EU:s lagstiftare och inte en nationell regleringsmyndighet redan från början kan fastställa normerna för minimikvalitet.

4.8   Ett överkomligt pris

4.8.1   I stället för ett överkomligt eller rimligt pris borde man tala om ”ett pris som alla kan betala”, vilket bättre uttrycker avsikten.

4.8.2   Tillgångens och tjänsternas överkomlighet ingår i definitionen av samhällsomfattande tjänster, men inte i deras tillämpningsområde på gemenskapsnivå, eftersom begreppet ”överkomlig” beror på nationella specifika villkor såsom exempelvis hushållens medelinkomst.

4.8.3   EESK föreslår att man på gemenskapsnivå undersöker om medlemsstaterna har möjlighet atti de samhällsomfattande tjänsterna införa reducerade avgiftssystem för tillgång till och användning av internet via bredbandsanslutning.

5.   Finansiering

5.1   Kommittén är medveten om att skyldigheten att tillhandahålla bredband som en samhällsomfattande tjänst utgör en tung ekonomisk belastning för operatörerna och ofta innebär en förlust.

5.2   Kostnaderna beror emellertid i stor utsträckning på den teknik som används. Även om dessa kostnader kan minskas genom att fast telefoni ersätts med mobiltelefoni – eftersom det innebär marginella kostnader att lägga till en ny abonnent till det radiokommunikationsnät som är gemensamt för alla abonnenter – får man inte glömma att kostnaderna för användaren är lägre i det fasta nätet än i mobilnätet.

5.3   När en skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster innebär en orimlig kostnad för en leverantör ger direktivet om samhällsomfattande tjänster från år 2002 medlemsstaterna möjlighet att införa finansieringsmekanismer, bland annat

—	uttag ur offentliga medel,

—	avgifter som betalas av användarna,

—	bidrag från alla företag eller vissa fastställda företagsgrupper.

5.4   Till detta kommer att strukturfonderna och fonden för landsbygdsutveckling under vissa förutsättningar kan bidra till utvecklingen av regioner och landsbygdsområden som riskerar att släpa efter i utvecklingen.

5.5   När det gäller tillgången till nät för informations- och kommunikationsteknik i områden och regioner inom EU där den digitala klyftan är märkbar, upprepar kommittén sin begäran (15) om att införliva specifika budgetposter för e-integration i strukturfonderna, landsbygdsutvecklingsfonden och fonden för FoU.

5.6   Med beaktande av den globala internetmiljöns konvergens och det stora antalet operatörer (leverantörer av infrastruktur för tillgång, internetplattformar, innehåll) blir det allt svårare att fastställa vilka marknader som ska bidra till finansieringen, och detta utgör en källa till permanenta konflikter och tvister.

5.7   De avgifter som operatören ska betala påverkar i allmänhet (åtminstone delvis) slutpriset.

5.8   EESK kan inte stödja en kompensation av extrakostnaderna för de samhällsomfattande tjänsterna genom direkt eller indirekt införande av en avgift eller höjning av avgifterna för användarna, vilket är oförenligt med begreppet ”överkomligt pris”.

5.9   Finansiering genom offentliga anslag tillsammans med investeringar som finansieras via gemenskapsmedel är för EESK det enda sätt som är anpassat till de länder där den ekonomiska bördan av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster överstiger normala affärsmässiga driftsvillkor.

5.10   Finansieringen av de samhällsomfattande tjänsterna genom ett allmänt beskattningssystem – vilket skulle fördela kostnaderna över en mycket bred skattebas – innebär att minskningen av den sociala välfärden blir mindre än om de samhällsomfattande tjänsterna skulle finansieras enbart genom avgifter för operatörerna eller konsumenterna.

---

(1)  Dokument KOM(93) 159 slutlig.

(2)  Direktiven 95/62/EG, 97/33/EG, 98/10/EG och 2002/22/EG.

(3)  Särskild Eurobarometerundersökning 293/juni 2008: Undersökning om elektronisk kommunikation i hushållen november–december 2007.

(4)  Meddelande från kommissionen ”Elektronisk kommunikation: Vägen till den kunskapsbaserade ekonomin”, KOM (2003) 65 slutlig, 11.2.2003, yttrande CESE ”Höghastighetsförbindelser i Europa” (föredragande: Thomas McDonogh), EUT C 120, 20.5.2005, s. 22, yttrande CESE ”Att överbrygga bredbandsklyftan” (föredragande: Göran Lagerholm), EUT C 110, 23.12.2006, s. 229, yttrande CESE ”i2010 – ett informationssamhälle för tillväxt och sysselsättning” (föredragande: Göran Lagerholm), EUT C 110, 9.5.2006, s. 83, yttrande CESE, ”E-tillgänglighet” (föredragande: Miguel Ángel Cabra de Luna), EUT C 110, 9.5.2006, s. 26.

(5)  Se http://ec.europa.eu/information_society/events/ict_riga_2006/doc/declaration_riga.pdf.

(6)  Förslag till direktiv om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation och förordning (EG) 2006/2004 om konsumentskyddssamarbete (KOM(2007) 698 slutlig).

(7)  Yttrande CESE, ”Elektroniska kommunikationsnät/reformpaket för telekommunikationerna”, EUT C 224, 30.8.2008, s. 50, (föredragande: Bernardo Hernández Bataller).

(8)  Lägesrapport om den europeiska inre marknaden för elektronisk kommunikation 2007 (13:e rapporten), KOM(2008) 153 slutlig.

(9)  KOM(2007) 698 slutlig.

(10)  Yttrande CESE, ”E-tillgänglighet” (föredragande: Miguel Ángel Cabra de Luna), EUT C 110, 9.5.2006, s. 26.

(11)  KOM(2007) 698 slutlig.

(12)  KOM(2008) 572 slutlig.

(13)  Se förberedande yttrande CESE 1524/2008 ”Beaktande av de äldres behov”, (föredragande: Renate Heinisch).

(14)  KOM(2006) 129 slutlig.

(15)  Yttrande CESE ”Framtida lagstiftning om e-tillgänglighet”, föredragande: Bernardo Hernández Bataller, EUT C 175, 27.7.2007, s. 91.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/13

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Effektiv förvaltning av den förnyade Lissabonstrategin”

(2009/C 175/03)

I ett brev till Dimitris Dimitriadis av den 11 juni 2008 bad Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Effektiv förvaltning av den förnyade Lissabonstrategin”.

Den 25 maj 2008 gav Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs presidium facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Susanna Florio till huvudföredragande vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 4 december 2008). Kommittén antog följande yttrande med 100 röster för, 5 röster emot och 2 nedlagda röster.

BAKGRUND

I en tid som präglas av stor osäkerhet behövs långsiktig planering, en konsekvent politik och medverkan från alla aktörer. Lissabonstrategin erbjuder en övergripande ram med vars hjälp Europeiska unionens gemensamma röst får större genomslag på global nivå.

En aktivare integration av det organiserade civila samhället kommer att frigöra dold potential. Konceptet för och genomförandet av strategin ger vid handen att strategin bör fungera både nedifrån-och-upp och uppifrån-och-ned. En god förvaltning av Lissabonstrategin bör tillämpas för att främja konvergensen mellan olika politikområden samt ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Lissabonstrategin är ett projekt som involverar hela det europeiska samhället och hjälper det att möta de utmaningar som globaliseringen medför. Med tanke på den pågående krisen på finansmarknaden och de ekonomiska följderna av denna samt den ökande osäkerheten anser EESK att EU:s konkurrenskraft, hållbar utveckling och social sammanhållning fortsätter att vara av avgörande betydelse. Kommittén betonar att strategins tre pelare – tillväxt och sysselsättning, social sammanhållning och hållbarhet – kräver ett ständigt interaktivt och balanserat förhållningssätt.

1.2   Detta yttrande utgör i första hand ett svar på Europeiska kommissionens begäran (1). Det handlar om förvaltningen av Lissabonstrategin och utgör en uppföljning av tidigare bidrag till Lissabonprocessen från såväl EESK som det civila samhällets organisationer i EU.

1.3   EESK betonar att strategin kräver ett tillräckligt stort stöd från de nationella regeringarna, och framhåller därför att dessa är politiskt och moraliskt förpliktade att enas om och planera reformer tillsammans med organisationerna i det civila samhället. Det är synnerligen viktigt att de icke-statliga aktörerna i medlemsstaterna till fullo kan delta i fastställandet av dagordningen för Lissabonprocessen. De nationella ekonomiska och sociala råden och liknande civila samhällsorganisationer bör ha den roll som den nationella lagstiftningen och praxisen gett dem i samband med Lissabonstrategin (2).

1.4   Det finns vissa väsentliga skillnader i de olika medlemsstaternas förvaltningssätt. I vissa länder är samråds- och informationsförfarandena välorganiserade medan de i andra länder kräver omfattande förbättringar. Ett utbyte av god praxis bör främjas. EESK gör därför studiebesök i medlemsstaterna för att med aktörerna i det civila samhället diskutera utbyte av bästa lösningar och genomförandet av reformerna (3).

1.5   EESK betonar att reformerna av strategin för medborgarna innebär en viktig ekonomisk och social stabilitet samt hållbara utvecklingsmål. De olika aktörerna inom den offentliga och privata sektorn bör alla klarlägga sin egen roll och fastställa hur de kan bidra på ett positivt sätt, och på så sätt kombinera ekonomisk effektivitet med social rättvisa med tanke på EU-medborgarnas välfärd.

1.6   Kommittén anser det mycket önskvärt att alla aktörer (på nationell, regional och lokal nivå) direkt deltar i fastställandet av en effektiv förvaltning på respektive nivå. De olika samrådsnivåerna kräver olika former av deltagande och arbetsmetoder.

1.7   Med tanke på de skillnader som förekommer i de olika medlemsstaterna rekommenderar EESK att man i medlemsstaterna inför permanenta dialoger som bör involvera å ena sidan de nationella ekonomiska och sociala råden, å andra sidan arbetsmarknadsparterna, och som skulle kunna involvera andra berörda aktörer i samhället (små och medelstora företag, den sociala ekonomins organisationer (4) etc.) och företrädare för akademiska kretsar och tankesmedjor. Organ som arbetar för att främja social sammanhållning och lika möjligheter bör också engageras.

1.8   EESK föreslår att det i slutet av varje Lissaboncykel (som en uppföljning på den permanenta nationella dialogen) hålls en konferens för berörda aktörer och organisationer i det civila samhället där man diskuterar framgångar och tillkortakommanden. Generellt sett ger en betoning och ett framlyftande av medgångar och prestationer samhället en starkare grund för en fortsatt reformprocess.

1.9   Kommittén betonar att det behövs ett bättre och mer detaljerat övervakningssystem (olika aktörers roll och åtgärder inom ramen för genomförandeprocessen), och föreslår därför en mer allmän tillämpning av den kvantitativa och kvalitativa modell för benchmarking (se punkt 2.8) som för närvarande testas i vissa länder och som ger organisationerna i det civila samhället en större roll i genomförandet och övervakningen.

1.10   EESK anser att det snarast krävs en bred offentlig diskussion om metoderna och genomförandeaspekterna beträffande strategin, och uppmanar alla aktörer i det organiserade civila samhället att inleda mer omfattande och djupgående diskussioner om Lissabonreformerna på olika nivåer. Den särskilda roll som innehas av de nationella ekonomiska och sociala råden och av liknande civila samhällsorganisationer i de medlemsstater som saknar dessa råd bör stärkas i de fall denna roll är underutvecklad. Andra rådgivande organ som är inriktade på särskilda aspekter av Lissabonstrategin (nationella råd för hållbar utveckling, lika möjligheter och kamp mot fattigdomen) bör också involveras vid sidan av organ för samråd med arbetsmarknadsparterna.

1.11   Europeiska kommissionen och medlemsstaterna måste vidta nya konkreta åtgärder för att förbättra genomförandet, och detta bör ske med hjälp av olika kommunikationsmetoder, framför allt elektronisk kommunikation (fastställande av bästa lösningar, resultattavlor osv.). Gränsöverskridande samarbete och utbyte av bästa lösningar bör främjas.

1.12   EESK skulle kunna fungera både som ett forum för utbyte av information mellan de nationella ekonomiska och sociala råden, arbetsmarknadsparterna och andra aktörer i det civila samhället samt EU-institutionerna och som ett forum för utbyte av synpunkter och erfarenheter mellan nationella icke-statliga berörda aktörer. Kommittén uppskattar stort de nationella ekonomiska och sociala rådens och de övriga civila samhällsorganisationernas bidrag till diskussionerna.

1.13   Kommittén betonar att de nationella samordnarna för Lissabonstrategin under utformningen, genomförandet och utvärderingen av de nationella reformprogrammen alltid regelbundet bör samarbeta med alla noga angivna aktörer. EESK uppmanar regeringarna i medlemsstaterna att öka den information som ges till medborgarna om resultaten av den civila och sociala dialogen i anslutning till Lissabonmålen.

2.   De berörda aktörernas roll i förvaltningsprocessen – nya former och verktyg för effektiv förvaltning

2.1   Den internationella ekonomin står inför mycket allvarliga utmaningar och präglas av stor osäkerhet, varför den positiva känslan inför ekonomin i Europa har avtagit betydligt. I denna situation blir Lissabonagendan och genomförandet av välbalanserade strukturella reformer ännu viktigare, och omedelbara lösningar behövs.

2.2   EESK anser att en effektiv förvaltning av strategin är av ytterst stor betydelse om den ska kunna genomföras på ett konsekvent sätt, och kommittén betonar att en förstärkning av de olika nivåernas (den nationella, regionala och lokala) möjligheter att påverka skulle kunna gynna olika förslag och lösningar.

2.3   EESK noterar att strategin i många medlemsstater ursprungligen uppfattades som ett samspel mellan de nationella regeringarna och EU-institutionerna. EESK spelade tillsammans med de nationella ekonomiska och sociala råden och andra organisationer i det civila samhället en nyckelroll vid förbättringen av den ursprungliga förvaltningssituationen. Kommittén beklagar att deltagandet inte har varit lika stort i alla medlemsstater.

2.4   De nationella samordnarna för Lissabonstrategin bör mer aktivt inbegripa det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadsparterna i de åtgärder och reformer som behövs för att stödja Lissabonstrategin (information i god tid, planering av gemensamma evenemang osv.). De bör också informera allmänheten om strategin på ett effektivare sätt.

2.5   Ett nära samarbete mellan de nationella ekonomiska och sociala råden, arbetsmarknadsparterna och andra civila samhällsorganisationer skulle på ett positivt sätt bidra till externa politiska effekter och skapa nya samverkanseffekter. Alla aktörers deltagande, inklusive företrädare för missgynnade grupper (personer med funktionshinder, invandrare etc.), bör säkerställas.

2.6   Ett framgångsrikt genomförande kräver att EU-finansieringen från de olika fonderna (strukturfonderna etc.) används effektivare i överensstämmelse med Lissabonmålen.

2.7   Effektiv förvaltning på flera nivåer

2.7.1   För att man ska kunna möta de globala utmaningarna på ett lämpligt sätt behövs det nya och innovativa förvaltningsformer. EESK rekommenderar att man inför permanenta dialoger (som är öppna för de nationella ekonomiska och sociala råden, arbetsmarknadsparterna, små och medelstora företag, universitet och övriga aktörer i det civila samhället inklusive den sociala ekonomins organisationer liksom aktörer som arbetar för att främja social sammanhållning och lika möjligheter för alla). Dessa dialoger skulle bidra till en identifiering av flaskhalsar i genomförandeprocessen och främja nya incitament för de eftersatta områdena. På detta sätt kan de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organisationer bidra med förslag till hur man kan lösa de problem som har tagits upp.

2.7.2   Dessa permanenta dialoger skulle, i de länder där detta anses nödvändigt, kunna utgöra instrument för ett effektivt flernivåstyre i samarbete med den nationella Lissabonsamordnarens kontor. De skulle kunna bidra till utvärderingen av de åtgärder som vidtagits inom varje prioriterat område (på basis av landsspecifika rekommendationer från kommissionen) eventuellt med hjälp av ett kvantitativt och kvalitativt benchmarkingsystem på nationell, regional och lokal nivå (se punkt 2.8). Detta kan också underlätta gränsöverskridande benchmarking.

2.7.3   Öppenheten (tillgång till uppgifter, beaktande av tidsgränser) bör tryggas under mötena mellan Europeiska kommissionen och arbetsmarknadsparterna, de icke-statliga organisationerna och de olika organisationerna i det civila samhället.

2.7.4   Ett instrument som skulle kunna bidra till genomförandet av Lissabonagendan är den öppna samordningsmetoden. Kommittén har upprepade gånger konstaterat att denna metod skulle kunna användas på ett bättre och effektivare sätt. Detta skulle kunna uppnås genom att man tillämpar den nyligen införda strategin för ”gemensamma principer” (5) och genom att man låter det organiserade civila samhället delta i utformningen av och till och med i förhandlingarna om målen för Lissabonstrategin på EU-nivå. Under den allvarliga finansiella och ekonomiska situation som för närvarande råder måste dock alla regeringar och aktörer vidta ytterligare åtgärder för att fastställa bättre mål.

2.7.5   De berörda aktörerna bör utveckla nya metoder för att utbyta bästa lösningar. Nätverk på flera nivåer skulle inbegripa ett utbyte av information i båda riktningarna mellan de olika styresnivåerna, medan utformningen av gränsöverskridande mål skulle vara ett resultat av närmare samarbete mellan angränsande områden i två eller fler medlemsstater.

2.8   Kvantitativ och kvalitativ benchmarking

2.8.1   Till de skillnader som förekommer mellan de olika medlemsstaterna hör skillnader när det gäller att samla in relevanta uppgifter för strukturindikatorerna. Man måste finna metoder och medel för att få objektiv information av hög kvalitet om dessa indikatorer i alla medlemsstater. Därför är det särskilt viktigt att följa Eurostats exempel och arbeta för att stärka befintliga kopplingar mellan de ansvariga organen (t.ex. nationella statistikbyråer), så att man kan förbättra den nödvändiga gemensamma databasen. Informationen bör vara brett tillgänglig och diskussionerna om valet av kriterier så öppna för insyn som möjligt.

2.8.2   Kvantitativ och kvalitativ benchmarking, som grundar sig på målen i de nationella reformprogrammen och som fastställts av de berörda aktörerna i samarbete med företrädare för regeringen, skulle ge effektiv och konkret information som behövs för att mäta de framsteg som gjorts i de olika medlemsstaterna, på basis av strukturindikatorer (6) och de allmänna målen för Lissabonstrategin. Alla ekonomiska och sociala råd och liknande organisationer skulle behöva analysera och fastställa sina egna prioriteringskriterier.

2.8.3   De nationella kriterierna skulle kunna ändras utgående från kraven på de olika nivåerna (den nationella, regionala, lokala och sektoriella (7)) och anpassas efter dessa. De nationella referenspunkterna inom varje prioriterat område (såsom de fastställdes under Europeiska rådets vårmöte 2006) skulle fokusera på insamling av nationella och regionala uppgifter i syfte att tillhandahålla konkreta resultatindikatorer och resultatmätningar. Databasen skulle vara tillgänglig för de nationella ekonomiska och sociala råden samt för arbetsmarknadsparterna och övriga aktörer i det civila samhället. Kommittén föreslår följande praktiska åtgärder:

—	Internetbaserad benchmarking skulle göras tillgänglig via EESK:s webbplats (CESLink (8)) för effektiv insamling och analys av data i realtid (9).

—	Uppgifterna skulle kunna samlas in en eller flera gånger under de treåriga Lissaboncyklerna av de nationella ekonomiska och sociala råden och liknande organisationer eller säkerställas av de existerande nationella deltagarsystemen.

—	Resultaten skulle också kunna analyseras under regelbundna rundabordssamtal och presenteras under en årlig konferens som anordnas av EESK.

2.8.4   Detta skulle göra det möjligt för de berörda aktörerna att ställa upp realistiska mål och tillhandahålla den information som behövs för översynen av de nationella reformprogrammen. Vidare skulle uppgifterna vara enkla att uppdatera och de skulle möjliggöra en kontinuerlig utvärdering. Samtidigt skulle det också bli lättare att hitta bästa lösningar i de olika medlemsstaterna.

---

(1)  I ett brev av den 11 juni 2008 till EESK:s ordförande Dimitris Dimitriadis bad Margot Wallström, vice ordförande för Europeiska kommissionen, att EESK ska utarbeta ett förberedande yttrande om Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Denna begäran till EESK från kommissionen ligger i linje med det allmänna mandatet från vårtoppmötet 2008 till ”kommissionen och medlemsstaterna att stärka de berörda parternas delaktighet i Lissabonprocessen”.

(2)  EESK noterar att kommittén på intet sätt lägger sig i medlemsstaternas förfaranden vad gäller rådfrågning av arbetsmarknadens parter eller deras kompetens och legitimitet.

(3)  Företrädare från Frankrike, Spanien, Belgien och Nederländerna ansåg att styrningen av processen fungerade väl i respektive medlemsstat. Resultaten av den första studieresan återfinns i bilaga 2.

(4)  Den sociala ekonomin är strukturerad kring tre stora organisationsformer: kooperativ, ömsesidiga bolag och föreningar, med ett tillägg på senare tid av stiftelser, The Social Economy in the EU, s. 11, CESE/COMM/05/2005.

(5)  Metoden med en gemensam princip fokuserar på mycket specifika teman där medlemsstaterna vill att det ska ske framsteg även om EU:s befogenheter är begränsade, se EESK:s yttrande om ”Nytt europeiskt socialt handlingsprogram”, EUT C 27, 3.2.2009, s. 99

(6)  I december 2003 enades medlemsstaternas regeringar om följande 14 strukturindikatorer: BNP per invånare uttryckt i köpkraftsstandard, arbetsproduktivitet, sysselsättningsgrad, sysselsättningsgrad hos äldre, ungdomars utbildningsnivå, inhemska bruttoutgifter för FoU, komparativ prisnivå, investeringar i näringslivet, andel personer i riskzonen för fattigdom efter transfereringar, långtidsarbetslöshet, regionala skillnader i sysselsättningen, utsläpp av växthusgaser, ekonomins energiintensitet och godstransportvolym i förhållande till BNP. Eurostat informerar regelbundet om strukturindikatorerna:

http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1133,47800773,1133_47802588&_dad=portal&_schema=PORTAL

(7)  Sektorsnivån – Alla sektorer av ekonomin bör också fastställa vilka åtgärder som behövs för att man ska nå Lissabonmålen (t.ex. innovation och konkurrenskraft).

(8)  http://www.eesc.europa.eu/ceslink/09-fr/presentation-ceslink-fr.html

(9)  EESK kan bidra till processen genom att erbjuda utrymme på internet där man kan dela med sig av resultat och utbyta information.

---

---

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/20

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Ekonomisk demokrati på inre marknaden”

(2009/C 175/04)

Den 27 september 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Ekonomisk demokrati på inre marknaden”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 november 2008. Föredragande var María Candelas SÁNCHEZ MIGUEL.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 110 röster för, 29 emot och 22 nedlagda röster:

1.   Slutsatser

1.1   Ett av de grundläggande villkoren för att EU-medborgarna ska kunna utöva sina rättigheter är att det inrättas en genuin demokrati på inre marknaden. Först när man inser det kommer förutsättningar att finnas att vinna förståelse och stöd hos alla aktörer på inre marknaden för den betydelse detta har för EU-integrationen.

1.2   Hittills är det konsumentskyddet som har gjort det möjligt att uppnå jämvikt mellan de olika aktörerna på marknaden, även om den europeiska konkurrenspolitiken har främjat lagstiftningsinstrument som begränsar olika konkurrenshinder till skada för konsumenterna, arbetstagarna och medborgarna i allmänhet.

1.3   Ekonomisk demokrati på inre marknaden innebär inte bara att man uppnår jämlikhet mellan alla aktörer på marknaden utan även en bättre livskvalitet för medborgarna. Detta är möjligt tack vare

—	utveckling och tillämpning av konkurrenspolitiska lagstiftningsinstrument samt medverkan av konsumenter och andra berörda aktörer i behöriga organ på området, på både nationell och europeisk nivå,

—	fördjupning av denna politik i syfte att tillfredsställa de ekonomiska intressena för dem som direkt påverkas av illegala konkurrenshämmande förfaranden.

1.4   För att målet ska kunna uppfyllas bör man vidta konkreta åtgärder för att förbättra och säkerställa förtroendet hos samtliga aktörer på inre marknaden. Åtgärderna skulle kunna inriktas på följande:

—	All lagstiftning bör harmoniseras och bli jämförbar, åtminstone när det gäller centrala frågor som rör såväl materialrätt som processrätt.

—	Marknadsaktörernas skydd bör kopplas till de grundläggande rättigheter som erkänns i fördragen, utan att det för den skull behöver inrättas nya förfaranden. På så vis kan man undvika att öka den administrativa bördan.

—	De olika marknadsaktörerna bör medverka i olika organ med ansvar på konkurrensområdet, något som EESK har påpekat i flera yttranden, och det bör inrättas ett informationsnätverk.

1.5   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har varit aktiv när det gäller att främja lika rättigheter på alla politikområden samt en omfattande medverkan av det civila samhället i olika gemenskapsorgan, framför allt dem som sysslar med konkurrenspolitik. I nuvarande situation anser vi att målsättningarna i Lissabonagendan om en mer konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi kan uppfyllas genom att man säkerställer en ekonomisk demokrati på inre marknaden.

2.   Bakgrund

2.1   I Lissabonfördraget, artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen (nedan FEU) (1), fastställs att unionen erkänner de rättigheter, friheter och principer som fastslås i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2), som ska ha samma rättsliga giltighet som fördragen.

2.2   I stadgan fastslås bland annat att rätt till egendom, konsumentskydd och tillgång till tjänster av allmänt intresse är grundläggande rättigheter i unionen, som inverkar på inre marknadens funktion och förverkligande.

2.3   Principen om medborgarnas jämlikhet är en av EU:s grundläggande värderingar (artikel 2 FEU) och den är en demokratisk princip i unionen och därmed en skyldighet som EU enligt artikel 9 FEU måste iaktta i hela sin verksamhet, inbegripet den ekonomiska verksamhet som äger rum på inre marknaden.

EU har exklusiv behörighet att införa de konkurrensregler (3) som behövs för att inre marknaden ska fungera (artikel 3.1 b).

2.4.1   I konkreta ordalag är det oförenligt med inre marknaden att ingå överenskommelser i hemlighet och utnyttja en dominerande ställning (antitrustbestämmelserna), varför detta är förbjudet eftersom det missgynnar konsumenter, företag och andra aktörer på marknaden, exempelvis arbetstagare.

2.4.2   Bristande eller felaktig tillämpning av reglerna för företagskoncentration kan också i hög grad vara till förfång för konsumenter, företag och andra aktörer på inre marknaden, exempelvis arbetstagare.

2.4.3   Referenspunkten vid bedömningen av de effektivitetsvinster som de berörda företagen anför är att fusionen inte får vara till nackdel för konsumenterna. Effektivitetsvinsterna måste vara avsevärda och omedelbara, och de måste gynna konsumenterna på den aktuella marknaden, där konkurrensproblem annars sannolikt skulle kunna uppstå.

EU har delad behörighet på området konsumentskydd (artikel 4.2 f).

2.5.1   När man utarbetar och genomför EU:s politik och åtgärder på andra områden, måste man ta hänsyn till kraven på konsumentskydd enligt den nya artikel 12 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan FEUF).

2.5.2   Det här innebär en sektorsövergripande strategi för konsumentpolitiken som uttryckligen erkänns i den ursprungliga gemenskapslagstiftningen. Enligt denna lagstiftning måste, med tanke på fullbordandet av inre marknaden, konsumentintressena beaktas inom alla relevanta politiska och ekonomiska områden för att man ska kunna garantera en hög konsumentskyddsnivå i hela EU.

2.5.3   När det gäller förslagen till tillnärmning av de olika ländernas konsumentskyddslagstiftning måste kommissionen utgå från en hög skyddsnivå (artikel 114.3 FEUF). Denna skyldighet innebär att det är kommissionens plikt att främja konsumenternas intresse och säkerställa en hög konsumentskyddsnivå i EU (artikel 169 FEUF).

2.5.4   Hittills har samordningen av konsumentskyddet generellt (4) byggt på principen om minimiharmonisering. Enligt den kan medlemsstaterna anta eller bibehålla högre skyddsåtgärder och principen har emellanåt lett till rättsliga konflikter mellan konsumentskyddet och fullbordandet av inre marknaden.

EESK har i sitt yttrande om bestämmelser som rör konkurrens- och konsumentfrågor (5) pekat på att det – även om fri konkurrens gynnar alla marknadsaktörer och särskilt konsumenterna – har uppstått en verklig begränsning av den fria konkurrensen i de viktigaste liberaliserade sektorerna, vilket har lett till att konkurrenter utesluts från marknaden och att konsumenternas ekonomiska rättigheter begränsas.

2.6.1   EESK betonade att man behöver stärka systemen för information till och samråd med konsumenterna, och ansåg att Europeiska konkurrensnätverket bör anpassa sin verksamhet så att den omfattar all information och alla iakttagelser som konsumentorganisationer på nationell nivå eller gemenskapsnivå vill bidra med för att göra konkurrenspolitiken mer effektiv på marknaderna och för att se till att konsumenternas ekonomiska rättigheter erkänns.

2.6.2   När det gäller ersättning för skador som orsakats av brott mot antitrustreglerna har EESK redan yttrat sig (6) om kommissionens grönbok, och efterlyst gemensamma riktlinjer som fastställer villkoren för att kräva skadestånd vid överträdelser av artiklarna 81 och 82 i fördraget.

2.6.3   EESK har även yttrat sig om införandet av gemenskapsbestämmelser beträffande grupptalan för skadestånd som väcks av organisationer som representerar sociala och ekonomiska aktörer på inre marknaden, i synnerhet grupptalan som väcks av konsumentorganisationer (7).

2.6.4   EESK utarbetar för närvarande ett yttrande om vitboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustbestämmelser (8). I väntan på att den antas hänvisar vi till detta yttrande.

2.6.5   Följaktligen är syftet med detta yttrande inte att ta upp frågor som rör skadestånd till privatpersoner till följd av brott mot antitrustreglerna eller grupptalan som väcks av konsumentorganisationer på inre marknaden, eftersom EESK redan har redogjort för sin hållning inom dessa områden. I stället är detta yttrande inriktat på ekonomisk demokrati på inre marknaden.

3.   Begreppet ekonomisk demokrati på inre marknaden

3.1   Konkurrenspolitiken syftar till att skapa och upprätthålla villkor som gör att marknaderna kan fungera på ett konkurrenskraftigt sätt till gagn för både konsumenter och företag. Det handlar om

—	att allt mer effektivt bekämpa metoder som snedvrider konkurrensen på marknaden,

—	att skapa de förutsättningar som behövs för att konsumenter och alla de som har ekonomiska rättigheter till följd av sin ekonomiska verksamhet på marknaden, inbegripet arbetstagare, aktivt ska kunna delta i konkurrenspolitiken,

—	att medverka till ett ständigt informationsflöde och till att samrådsprocessen är flexibel och ger synliga resultat, och

—

att skapa rättsliga instrument eller åtgärder som på ett tillbörligt sätt skyddar jämlikheten mellan marknadsaktörerna – utan att glömma de små och medelstora företagen som också skulle dra stor nytta av denna gemenskapspolitik, rätten till egendom, konsumentskydd och tillgång till tjänster av allmänt intresse.

3.2   Det är därför vi måste garantera ”ekonomisk demokrati på inre marknaden”. Denna strävan ingår implicit i målen för Lissabonagendan, där man avser att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi, i stånd att skapa en hållbar ekonomisk tillväxt, fler och bättre arbetsmöjligheter och större social sammanhållning (9).

För att kunna garantera att det på inre marknaden råder en ekonomisk demokrati som förbättrar livskvaliteten för EU-medborgarna behövs åtgärder och framsteg inom tre stora områden.

Det första området rör utveckling och genomförande av traditionella konkurrenspolitiska instrument i anslutning till antitrustregler, fusioner och statligt stöd, och dessa är särskilt inriktade på vissa sektorer, i första hand avreglerade sådana.

3.3.1.1   Det handlar med andra ord om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse där man har gått från ett monopolsystem till en nyöppnad marknad, där ett ensamt företag har en dominerande ställning och konkurrensen begränsas till följd av låg tillströmning av nya operatörer på marknaden.

3.3.1.2   Inom det här området bör man stödja konsumentåtgärder som gör det möjligt att genomföra antitrustregler. Med andra ord bör det vara konsumenterna som tar initiativ till lämpliga åtgärder när de upptäcker något som kan vara ett brott mot antitrustreglerna, eftersom de har befogenhet att göra det. Detta gör man huvudsakligen genom att informera och utbilda konsumenterna och öka deras kunskap samt naturligtvis genom att ge konsumenter och konsumentorganisationer behörighet att agera och likaså få tillgång till lämpliga institutioner och förfaranden.

Det andra området handlar om att undersöka den konkurrenspolitik som påverkar konsumenterna och alla som har ekonomiska rättigheter till följd av sin ekonomiska verksamhet på marknaden, inbegripet arbetstagare.

3.3.2.1   Företag som inte följer reglerna och använder metoder som snedvrider konkurrensen, oavsett om det sker genom avtal eller genom att de utnyttjar sin dominerande ställning, kan så småningom orsaka minskade intäkter eller ökade kostnader för de drabbade parterna, vilket påverkar de drabbades rätt till intäkten och gör dem till offer för ett lagbrott.

3.3.2.2   Därför kan effekterna av brott mot konkurrenslagstiftningen jämföras med ett otillbörligt beslagtagande av intäkter som tillkommer konsumenter, alla dem som får intäkter från sin ekonomiska verksamhet och företag som i sin verksamhet på marknaden följer konkurrensreglerna. Denna nya syn på konkurrenspolitiken skulle dessutom förutsätta att ställningen för de små och medelstora företagen stärks eftersom de som bekant utgör ryggraden i den europeiska ekonomin.

Det tredje området handlar om att stärka och utveckla det viktiga samarbetet mellan medlemmarna i Europeiska konkurrensnätverket och kommissionen, mellan nationella domstolar och kommissionen samt mellan nationella konsumentmyndigheter, nationella konsumentorganisationer och kommissionen.

3.3.3.1   Ömsesidig hjälp gör det möjligt att fatta snabbare beslut om vem som ska väcka talan i det aktuella fallet och att handlägga ärenden mer effektivt.

4.   Kommentarer om frågor kring begreppet ekonomisk demokrati

4.1   För att åstadkomma en verklig ekonomisk demokrati bör EU omforma sin konkurrenspolitik och sina åtgärder för samordning av nationell lagstiftning så att de motsvarar behoven och förväntningarna hos EU:s konsumenter och alla övriga marknadsaktörer. Man måste följaktligen vidta praktiska åtgärder inom dessa områden för att säkra och förbättra förtroendet hos alla berörda parter på inre marknaden.

4.2   Harmonisering av lagstiftningen

Utan jämförbar lagstiftning, åtminstone för nyckelfrågor såsom materialrätt och processrätt, blir det mycket svårt att tala om verklig ekonomisk demokrati på inre marknaden i enlighet med artikel 114 FEUF och följande artiklar, i synnerhet artikel 116.

4.2.1.1   En genuin inre marknad kan bara bli verklighet om konsumenterna känner sig trygga och säkra nog att göra inköp var som helst i EU, om de är säkra på att de har ett likvärdigt och verksamt skydd mot företags eventuella kränkningar av deras ekonomiska rättigheter. Den gränsöverskridande rörligheten för varor och tjänster gör det möjligt för konsumenterna att leta reda på bättre villkor och innovativa produkter och tjänster som hjälper dem att välja det mest fördelaktiga alternativet. Det är därför helt avgörande att man minimerar skillnaderna i konsumentskyddslagstiftningen i hela EU.

Även om medlemsstaterna har antagit nationella bestämmelser som motsvarar artiklarna 101 och 102 (tidigare artiklarna 81 och 82), förekommer det fortfarande stora skillnader mellan de olika nationella konkurrenslagarna. Dessa skillnader är uppenbara både när det gäller de materialrättsliga definitionerna av begreppen dominerande ställning, missbruk och ekonomiskt beroende och i konsumenternas processuella rättigheter, erkännandet av konsumentorganisationernas roll samt förbindelserna mellan dessa organisationer och de nationella konkurrensmyndigheterna.

4.2.2.1   Principen om minimiharmonisering, som tillämpas när den nationella lagstiftningen harmoniseras, är det bästa sättet att förena de mål som har satts upp för inre marknaden och för konsumentskyddet. Om man emellertid jämför med principen om ursprungsland i anslutning till någon annan form av bestämmelse för inre marknaden om ömsesidigt erkännande av konsumentskyddslagstiftningen är den här principen inte förenlig med en hög konsumentskyddsnivå.

4.2.2.2   För att kunna nå denna höga konsumentskyddsnivå och dessutom ligga i linje med de senaste gemensamma strategierna för konsumentpolitiken (2002–2006 och 2007–2013) vore det klokt att sträva efter total harmonisering av enskilda frågor som anses ha avgörande betydelse, till exempel principer, definitioner och vissa processuella aspekter.

De som utsätts för brott mot konkurrensreglerna måste få ett effektivt heltäckande skadestånd, och lagbrytaren ska inte kunna göra någon orättvis ekonomisk vinning. För detta ändamål skulle man exempelvis kunna införa följande instrument:

—

Förfaranden som medger att offentliga myndigheter beslagtar otillbörliga vinster. Alla orättmätiga tillgångar som beslagtagits bör användas för ändamål av allmänt intresse, som i förväg definierats i den nationella lagstiftningen, och bör främst användas till att finansiera offentliga stödåtgärder för dem som utsatts för brott. Nationella åtgärder ska överensstämma med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen enligt de villkor som EG-domstolen fastslagit.

—

Effektiva, avvärjande och proportionerliga tvångsåtgärder (administrativa eller straffrättsliga) för de allvarligaste överträdelserna som påverkar funktionen för och genomförandet av inre marknaden. Definitionen av ”orättmätig” bör täcka områden där EU har exklusiv behörighet, så att gemenskapens lagstiftning kan genomföras på ett optimalt sätt genom att man definierar gemensamma minimikriterier för överträdelser (10). Genom att införa miniminormer för särskilt allvarliga gränsöverskridande överträdelser (artikel 83.1 FEUF) gör Lissabonfördraget det möjligt att anta minimibestämmelser för fastställande av överträdelser och påföljder via medbeslutandeförfarandet.

—

En effektiv åtgärd kan vara att offentliggöra straffen genom att inrätta informationskällor som är tillgängliga för allmänheten, exempelvis databaser över lagbrytare. Straff för konkurrenshindrande metoder har en avskräckande effekt på potentiella lagbrytare. Att offentliggöra beslut om att tillämpa straff visar dem som utsatts för brott hur viktig frågan är, och det ökar allmänhetens kunskap om antitruståtgärderna.

—	Dessa åtgärder skulle i vart fall komplettera skadeståndet som, såsom nämns ovan, inte kommer att behandlas i det här yttrandet utan i det yttrande som handlar om vitboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler.

4.2.3.1   För att göra skadeståndsersättningen mer effektiv bör man överväga om de nationella domstolarna ska ha behörighet att avgöra hur administrativa böter ska användas och att införliva dem i civilprocessen för bedömning av kompensationen till dem som utsatts för brott.

4.2.4   En av de frågor man bör ta hänsyn till i de lagstiftningsreformer som påverkar regelverket för inre marknaden är hur man på lämpligt sätt ska åstadkomma en fullständig harmonisering av lagstiftningen i vissa särskilda fall utan att minska konsumentskyddet i vissa medlemsstater.

4.3   Inverkan på grundläggande rättigheter

4.3.1   Brott mot lagstiftningen för inre marknaden rör ett antal grundläggande rättigheter i EU, exempelvis likvärdighetsprincipen (artikel 20 i stadgan om de grundläggande rättigheterna), rätten till egendom (artikel 17 i stadgan), konsumentskydd (artikel 38 i stadgan) och tillgång till tjänster av allmänt intresse (artikel 36 i stadgan), som även EU:s institutioner och organ är skyldiga att skydda. Några av dessa rättigheter, särskilt likhetsprincipen och förbudet mot olika behandling, har omsatts i konkurrenslagstiftningen som en vägledande princip för alla ekonomiska aktörer och gäller både konkurrenter och konsumenter (11).

4.3.2   Detta väcker följande frågor:

—	Behövs det särskilda åtgärder för att skydda dessa rättigheter?

—	Vad skulle vara den bästa åtgärden enligt gemenskapens lagstiftning?

—

Skulle det vara förenligt med artiklarna 17, 20 och 38 i stadgan om de grundläggande rättigheterna att omsätta rättigheterna för konsumenter, företag och alla dem som har ekonomiska rättigheter till följd av ekonomisk verksamhet på marknaden, inbegripet arbetstagare, i särskilda bestämmelser inom den gemensamma konkurrenslagstiftningen?

4.3.3   Att fastställa en hög skyddsnivå skulle kunna betraktas som ett sätt att tillämpa och skydda de grundläggande rättigheterna på marknaden. Att inrätta en särskild metod eller ett speciellt förfarande skulle dock leda till mer byråkrati. EESK anser att det skulle vara lämpligare att använda befintliga instrument och ge konsumentorganisationerna större befogenheter. Det vore önskvärt att genom lämpliga metoder och kanaler främja införandet av bestämmelser i särskild lagstiftning i EU och medlemsstaterna – särskilt inom vissa områden, såsom avtal för nödvändiga varor och tjänster, antitrustlagar och otillbörliga metoder – där man uttryckligen erkänner rättigheterna för konsumenter och för alla andra personer med ekonomiska rättigheter, inbegripet arbetstagare, och se till att dessa rättigheter skyddas genom lagstiftning. Detta skulle också bidra till informationen till allmänheten och till en ökning av människors medvetenhet, något som kommittén anser är nödvändigt och som vi redan har påpekat.

4.4   Marknadsaktörernas deltagande

4.4.1   I Lissabonfördraget föreskrivs genom artikel 15 FEUF att unionens institutioner, organ, kontor och byråer ska utföra sitt arbete så öppet som möjligt för att främja god förvaltning och säkerställa det civila samhällets medverkan. Öppenhet är en grundläggande förutsättning för att allmänheten ska kunna acceptera unionens politik.

Delaktigheten måste utökas genom att man inrättar smidiga och effektiva kommunikationssystem mellan kommissionen, konkurrensmyndigheterna och konsumentorganisationerna, så att man redan från början kan vidta förebyggande åtgärder mot gränsöverskridande brott. För att lyckas med detta måste man finna svar på följande frågor:

—	Vilka åtgärder skulle kunna vidtas för att förbättra samarbetet?

—	Hur ska man gå vidare med de förebyggande aspekterna?

Europaparlamentet föreslår (12) att man ska utse en europeisk konsumentombudsman och stöder tanken att utse rådgivare som ansvarar för konsumenternas kontakter med Europeiska kommissionen. I det här sammanhanget kunde det vara lämpligt att inrätta en tillfällig tjänst som europeisk konsumentombudsman, eller ännu hellre utöka den befintliga Europeiska ombudsmannens befogenheter. I syfte att införa ett rimlighetskriterium för de metoder som används för att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå i konkurrenspolitiken och för att på bästa sätt använda befintliga resurser, anser EESK att det till en början skulle räcka om man utsåg en rådgivare (13) som ansvarar för konsumenternas förbindelser inom kommissionens avdelningar och som särskilt beaktar konsumentpolitiken.

4.4.3   Det administrativa förfarandet inom kommissionen kan behöva reformeras när det gäller införandet av sanktionsförfaranden, i full överensstämmelse med principen om tystnadsplikt. Problemet kan lösas genom att man tillämpar bestämmelserna i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som garanterar var och en tillgång till akter om honom eller henne, rätten att bli hörd, rätten att få en motivering till besluten och rätten att vända sig till unionens institutioner.

4.4.4   Återkopplingen beträffande miniminormerna för samråd bör förbättras, så att det blir obligatoriskt för alla generaldirektorat att göra en konsekvensbedömning av samrådet för alla förslag som lämnats och inte bara för strategiska förslag, vilket EESK har påpekat tidigare (14). Dessutom bör kommissionen undersöka frågor som är av stor vikt för alla EU-medborgare, såsom vilka språk som används vid samråden, frågornas neutralitet och svarstiderna.

4.4.5   Vilken roll konsumentorganisationerna och andra representativa organ skulle kunna ha är en fråga som behöver lösas, när man väl har godkänt att de ska få behörighet att agera under hela klagomålsförfarandet. Detta ärende måste lösas med hjälp av ett ändamålsenligt rättsligt instrument, sedan diskussionerna om vitboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler som nämns ovan har slutförts.

4.4.6   En viktig aspekt är att öka medborgarnas medvetenhet om vikten av deras medverkan i konkurrenspolitiken. Allmänheten får inte uppleva att förbjudna metoder, exempelvis kartellbildning, är oangripliga eller att de endast kan åtgärdas på högsta politiska eller ekonomiska nivå. De ska snarare ses som företeelser med allvarliga sociala konsekvenser som äventyrar och till och med undergräver de drabbades rätt till egendom. Av dessa anledningar bör man diskutera olika lösningar för att avgöra vilken utbildning och vilka åtgärder för att öka medvetenheten som är lämpligast, om man vill säkerställa att EU:s konsumenter förstår följderna av sådana otillåtna metoder. Först och främst bör detta ske genom att man fortsätter att stödja alla aspekter av verksamheten i nätverket för europeiska informationscentrum för konsumenter. Det är viktigt att man fortsätter att investera i att öppna sådana centrum åtminstone i alla större städer i samtliga medlemsländer och att man genomför informationskampanjer, både allmänna kampanjer och sådana som täcker specifika områden. Dessa skulle göra det möjligt att på ett snabbt och enkelt sätt informera allmänheten om konsumenträttigheterna och om de centrum och organ som de kan vända sig till om de vill framföra klagomål eller få råd.

4.5   Tjänster av allmänt intresse

4.5.1   Den rättsliga grunden för unionens agerande när det gäller tjänster av allmänt intresse finns i artikel 14 FEUF och i protokoll nr 26. För att garantera en hög nivå av kvalitet, ekonomisk överkomlighet och säkerhet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter behöver man ställa och finna svar på följande frågor:

—	Hur bör regelbunden utvärdering ske på gemenskapsnivå?

—	Vilka åtgärder bör man vidta för att hantera snedvridning av konkurrensen inom sektorer som nyligen avreglerats?

—	Hur kan man se till att det är konsumenterna som drar nytta av öppnandet av marknaderna?

4.5.2   Generellt sett är det nödvändigt att finna svar på dessa frågor eftersom det saknas insyn i förvaltningen av dessa tjänster och det införts omotiverade avgifter för företagskunder och konsumenter.

4.6   Konkurrenspolitikens roll på inre marknaden

4.6.1   EU har exklusiv behörighet att införa de konkurrensregler som behövs för att inre marknaden ska fungera.

4.6.2   Genom konkurrenspolitiken måste man se till att de bästa alternativen i fråga om pris, kvalitet och urval blir tillgängliga för konsumenterna, särskilt när det gäller basvaror och bastjänster såsom livsmedel, bostäder, utbildning, hälsovård, energi, transporter och telekommunikationer, och att priserna därigenom sjunker.

Likväl är det som behövs utöver marknadseffektivitet en förbättring av konsumenternas livskvalitet och välbefinnande. För att åstadkomma detta måste man inrätta institutionaliserade lagstiftningsramar för konsumenternas aktiva deltagande snarare än att göra konsumenterna till passiva föremål för välfärdskonceptet.

4.6.3.1   För detta ändamål måste de nuvarande lagstiftningsramarna ändras, genom att man ändrar det sätt på vilket bestämmelserna tolkas eller genom att man skapar nya rättsliga organ för konkurrenspolitiken. Slutligen vore det lämpligt att överväga antagandet av nya rättsliga åtgärder som kompletterar eller ersätter de befintliga åtgärderna.

---

(1)  Artiklarna numreras enligt den konsoliderade versionen av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUT C 115, 9.5.2008.

(2)  Texten hänvisar till den ändring av stadgan som utfärdades den 12 december 2007 i Strasbourg, EUT C 303, 14.12.2007. Denna andra version behövdes eftersom förklaringar hade lagts till i fotnoter i stadgan efter det att den först antogs vid toppmötet i Nice i december 2000.

(3)  Se riktlinjer för bedömning av horisontella koncentrationer enligt rådets förordning om kontroll av företagskoncentrationer, EUT C 31, 5.2.2004, s. 5.

(4)  Ett undantag är direktiv 2005/27/EG om otillbörliga affärsmetoder.

(5)  EUT C 309, 16.12.2006, s. 1.

(6)  EUT C 324, 30.12.2006, s. 1.

(7)  EUT C 162, 25.6.2008, s. 1.

(8)  KOM(2008) 165 slutlig. EUT C 309, 16.12.2006, s. 1.

(9)  Ordförandeskapets slutsatser, Europeiska rådet i Feira, 2000.

(10)  Se kommissionens förslag till direktiv om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön (KOM(2007) 51 slutlig) och EG-domstolens rättsfallssamling (målen C-176/03 och C-440/05).

(11)  Se artiklarna 101.1 d och 102 c FEUF.

(12)  Betänkande om EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013, föredragande: Lasse Lehtinen.

(13)  I artikel 153.2 i EU-fördraget fastställs att ”[k]onsumentskyddskraven skall beaktas när gemenskapens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs”. Denna skyldighet åligger alla EU-tjänstemän. En rådgivare med ansvar för kontakterna med konsumenterna skulle kunna bidra till att informera övriga tjänstemän och erinra dem om deras åtaganden gentemot medborgarna i det dagliga arbetet.

(14)  Se Grönbok – Europeiska öppenhetsinitiativet, EUT C 324, 30.12.2006.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/26

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Proaktiv juridik: ett steg mot bättre lagstiftning på EU-nivå”

(2009/C 175/05)

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Proaktiv juridik: ett steg mot bättre lagstiftning på EU-nivå”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 november 2008. Föredragande var Jorge Pegado Liz.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 155 röster för och 5 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning

1.1   Yttrandet utgår från principen att det är rätten i vid bemärkelse, snarare än den lagstiftning som utarbetats av rättsligt sakkunniga, som återspeglar ett beteende som ett givet samhälle accepterar och kräver som en grundförutsättning för social ordning. Rätten består inte av formella begrepp som gäller för evigt och inte kan ändras, utan snarare av regler och principer – skrivna och oskrivna – som återspeglar alla medborgares kollektiva legitima intressen vid en viss tidpunkt i historien.

1.2   I varje juridiskt system är det lagstiftarens traditionella roll att tolka samhällets kollektiva intressen, att i lagstiftningen vid behov definiera vad som utgör lagenligt beteende och att bestraffa handlingar som strider mot detta beteende. Det har länge varit en vedertagen uppfattning att lagar som har utarbetats på detta sätt inte enbart ska vara rättvisa och opartiska, utan även begripliga, tillgängliga, godtagbara och genomförbara. I dagens samhälle är detta emellertid inte längre tillräckligt.

1.3   Alltför länge har tonvikten inom det rättsliga området legat på det som varit. Lagstiftare och domstolar har reagerat på brister, konflikter, överträdda tidsgränser och brott och försökt lösa och råda bot på dessa. Tvister, domstolsförfaranden och rättsmedel för att framtvinga efterlevnad är alltför kostsamma. Dessa kostnader kan inte enbart mätas i pengar.

1.4   EESK manar till ett paradigmskifte. Det är tid att frångå det uråldriga reaktiva förhållnings sättet till lag och rätt och anta en proaktiv hållning. Det är tid att betrakta rätten utifrån ett nytt perspektiv: Att blicka framåt snarare än bakåt, att fokusera på hur rätten tillämpas och fungerar i vardagen och hur den uppfattas i det samhälle som den avser att reglera. Samtidigt som det fortfarande är viktigt att hantera och lösa problem är det av största vikt att man förhindrar att problem uppstår, uppfyller medborgarnas och företagens behov och främjar en produktiv växelverkan dem emellan.

1.5   Proaktiv juridik handlar om att ge dem som lagstiftningen riktar sig till möjligheter och egenansvar, och sådan juridik skapas av, i samarbete med och för dessa användare, dvs. enskilda individer och företag. Visionen är ett samhälle där människor och företag är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter, kan utnyttja lagstiftningens fördelar och har kännedom om sina juridiska skyldigheter så att de kan undvika problem där det är möjligt och lösa oundvikliga tvister på ett tidigt stadium och på lämpligaste sätt.

1.6   Proaktiv juridik innebär att man försöker uppnå det eftersträvade målet genom en kombination av metoder – man fokuserar inte enbart på rättsliga bestämmelser och formell tillämpning av dessa. För att kunna fastställa önskvärda mål och säkerställa den mest ändamålsenliga kombinationen av medel för att uppnå dessa mål är det nödvändigt att på ett tidigt stadium göra berörda parter delaktiga så att man kan stämma av sina målsättningar, skapa en gemensam vision och inrätta stöd och riktlinjer för ett framgångsrikt genomförande tidigt i processen. EESK är övertygad om att detta nya tankesätt som bygger på proaktiv juridik är allmänt tillämpligt på lagar och lagstiftning.

1.7   Gemenskapens rättsliga system är till sin karaktär just det område där det proaktiva förhållningssättet bör införas i samband med planering, utformning och genomförande av lagstiftningen. Mot denna bakgrund hävdar EESK att lagar och bestämmelser varken är det bästa eller enda sättet att uppnå de eftersträvade målen. Ibland är den bästa metoden att avstå från lagstiftning och i stället främja självreglering och samreglering där det är lämpligt. Där detta är fallet får principerna om subsidiaritet, proportionalitet, försiktighet och hållbarhet en helt ny betydelse och dimension.

1.8   EESK anser att den inre marknaden kan tjäna mycket på att EU-lagstiftningen och de som utformar den – lagstiftare och administratörer i bredaste bemärkelse – riktar blicken utåt mot användarna, samhället, medborgarna och företagen, dvs. mot de aktörer som lagstiftnings systemet avser att tjäna, snarare än inåt mot lagstiftningssystemet, bestämmelserna och institutionerna.

1.9   Samtidigt som införlivande och genomförande av lagar är viktiga steg mot bättre lagstiftning på EU-nivå bör framgång mätas i hur målen uppnås på användarnivå, med andra ord EU-medborgarna och företagen. Lagarna bör förmedlas på ett sätt som är meningsfullt för den avsedda målgruppen, först och främst till dem som direkt påverkas av lagstiftningen och inte enbart till berörda institutioner och administratörer.

1.10   Tillämpningen av proaktiv juridik bör systematiskt beaktas inom alla delar av utformningen och genomförandet av lagstiftningen inom EU. Om man ser till att detta perspektiv införs som ett naturligt led i arbetet med att få till stånd bättre lagstiftning och att även nationella och regionala lagstiftare och handläggare inom EU prioriterar en proaktiv juridik är EESK övertygad om att det är fullt möjligt att anta en solid rättslig grund som är gynnsam för enskilda individer och företag.

2.   Rekommendationer

2.1   Rättssäkerhet är en av de grundläggande förutsättningarna för ett välfungerande samhälle. De som använder lagstiftningen måste känna till och förstå lagstiftningen för att få den att fungera. Det är inom denna ram som EESK vill fästa uppmärksamhet vid proaktiv juridik. Det är ett framtidsinriktat förhållningssätt som har till syfte att främja vad som är önskvärt och att i så stor utsträckning som möjligt i förväg utnyttja möjligheter och begränsa utrymmet för problem och risker till ett minimum.

2.2   Genom att anta detta initiativyttrande vill EESK framhålla att strävan mot ”bättre lagstiftning” bör inriktas på en optimal blandning av lagstiftningsinstrument som på bästa sätt främjar såväl samhälleliga målsättningar som ett välfungerande medborgar- och företagsvänligt juridiskt klimat.

2.3   Syftet med detta yttrande är att visa hur proaktiv lagstiftning kan ge bättre bestämmelser genom att erbjuda ett nytt tänkesätt, en metod som tar sin utgångspunkt i det verkliga livets behov och i önskemål från enskilda och företag.

2.4   Lagstiftare bör i samband med lagstiftning se till att utarbeta operativt effektiva bestämmelser som återspeglar det verkliga livets behov och som genomförs så att slutmålet för bestämmelserna uppnås.

2.5   En rättsakts livscykel bör inte börja med utarbetandet av förslaget eller avslutas när lagen har blivit formellt antagen. Målet är inte rättsakten, utan ett framgångsrikt genomförande av den. Genomförande innebär inte bara att institutionerna ska kontrollera efterlevnaden, utan också att lagen ska antas, godtas och vid behov åstadkomma ett förändrat beteende hos berörda enskilda och organisationer.

2.6   Vi kan förutse vissa konsekvenser av detta arbetssätt – inbegripet praktiska följder:

—

Ett aktivt och effektivt deltagande, i stället för bara samråd, för berörda parter före och under utarbetandet av eventuella förslag och genom hela beslutsprocessen.∙Konsekvensbedömningar skulle inte bara beakta ekonomiska utan också sociala och etiska aspekter, inte bara företagsmiljön utan också konsumenternas situation,

—	och inte bara det organiserade civila samhällets åsikter, utan också den anonyma medborgarens röst.

—	Man skulle förutse lösningar i stället för problem, och använda lagstiftning för att uppnå och genomföra mål samt förverkliga rättigheter och friheter i ett givet kulturellt sammanhang.

—	Rättsakter skulle utarbetas på ett så enkelt sätt som möjligt och så nära användarna som möjligt. Språket ska vara lättbegripligt och enkelt.

—	Man skulle eliminera överflödig, inkonsekvent, föråldrad och icke-tillämplig lagstiftning samt harmonisera användningen av termer, definitioner, beskrivningar, begränsningar och tolkningar genom gemensamma referensramar.

—	Man skulle också sträva efter att införa nya områden med avtalsfrihet, självreglering och samreglering, samt områden som kan täckas av standarder eller uppförandekoder på nationell och europeisk nivå.

—	Man skulle inrikta arbetet på ”modellagar” (”28:e ordningen”) snarare än alltför detaljerad och onödig fullständig harmonisering.

2.7   Man skulle kunna inleda arbetet genom forskningsprojekt och dialog med aktörerna om den roll som proaktiv juridik skulle kunna ha i lagstiftningens hela livscykel och på samtliga regleringsnivåer.

2.8   EESK rekommenderar därför att kommissionen, rådet och Europaparlamentet antar det proaktiva förhållningssättet i samband med planering, utformning, granskning och genomförande av gemenskapslagstiftningen och uppmuntrar medlemsstaterna att göra detsamma i förekommande fall.

3.   Inledning: Lite rättsteori

3.1   På regelområdet, dvs. ”normer för hur det bör vara” kännetecknas ”juridiska” regler till skillnad från moraliska eller estetiska bestämmelser av att de kan åläggas, dvs. en domstol kan kräva att de upprätthålls och att överträdelser kan bestraffas. Ett typiskt kännetecken på”jus cogens” eller ”tvingande regler” är möjligheten till ”påtvingad efterlevnad”, principiellt med hjälp av rättsmaskineriet som säkerställer att lagen tillämpas och att straff utmäts i de fall den inte gör det.

3.2   I grund och botten bygger tanken på ”hur det bör vara” på principen att efterlevnad av lagen generellt sker frivilligt och att rättsliga förfaranden tillhör undantagen – en sista utväg. Om inte majoriteten av medborgarna är villiga att uppfylla de skyldigheter som följer med lagarna skulle effektiviteten i lagstiftningen undermineras betydligt.

3.3   Det är således lagstiftarens ansvar att fastställa lagar som i stort uppmuntrar människor att frivilligt följa dem och spontant efterleva dem. Dessa reaktioner ligger i själva verket till grund för alla människors rätt att bli bemötta med respekt och är en förutsättning för samspelet i ett samhälle. Mot denna bakgrund får behovet av ”god lagstiftning” och ”bättre lagstiftning” (1) särskild betydelse med omfattande konsekvenser för tolkningen, införlivandet och tillämpningen av lagstiftningen.

3.4   Det innebär att lagen utöver att vara ”rättvis och skälig” (2) även måste vara

—	begriplig,

—	tillgänglig,

—	godtagbar (3) och

—	möjlig att genomdriva.

Om dessa kriterier inte uppfylls tenderar lagen att förkastas av dem som den är avsedd att gälla. Den införlivas inte av dem vars skyldighet det är att se till att den följs och faller i stället i glömska och kan inte med juridikens makt användas effektivt.

3.5   Även om den här frågan är viktig för de nationella rättssystemen får den ännu större betydelse i ett rättssystem som Europeiska unionens vars två ”hälfter” av rättsstatsprincipen vanligen är åtskilda: Den ”skyldighet” som är inbyggd i lagstiftningen är en gemenskapsangelägenhet samtidigt som tillämpningen och därtill kopplade sanktioner principiellt är beroende av de nationella rättssystemens tvångsbefogenheter.

3.6   Detta kan möjligen förklara varför problematiken kring ”bättre lagstiftning”, som finns i alla medlemsstater och som på intet sätt är ett nytt fenomen, på senare tid har fått en särskild innebörd för gemenskapens institutioner.

3.7   Förutsebarhet, beständighet och framförhållning är grundläggande förutsättningar för välfungerande rättsliga ramar som tjänar såväl medborgarna som näringslivet. Alla berörda parter behöver en rimlig nivå av rättssäkerhet för att kunna fastställa mål, genomföra planer och uppnå förutsebara resultat. Lagstiftare i ordets bredaste bemärkelse bör sträva efter att uppnå denna säkerhet och skapa stabila rättsliga ramar samtidigt som de säkerställer att lagstiftningens centrala mål uppnås.

3.8   Detta är bakgrunden till föreliggande initiativyttrande som syftar till att lyfta fram en innovativ syn på juridik, hämtad från Nordic School of Proactive Law och dess föregångare (4), och undersöka i vilken utsträckning ett sådant perspektiv kan bidra till att förbättra lagstiftningen på EU-nivå. Vi har beaktat alla EESK:s yttranden på det här området, eftersom dessa utgör en viktig samling principer vars budskap har inarbetats och välkomnas i föreliggande yttrande.

4.   En utblick mot bättre lagstiftning, bättre genomförande och bättre efterlevnad av EU-lagstiftningen

4.1   Begreppet ”bättre lagstiftning” som utgår från lagstiftningsanvändarnas (5) perspektiv omfattar ett antal principer som har vunnit terräng under senare år: inledande samråd, bekämpning av lagstiftningsinflation, bortskaffande av föråldrade bestämmelser eller förslag, minskad administrativ börda och kostnader, förenklat gemenskapsregelverk, förbättrad utformning av lagstiftningsförslag, häribland konsekvensbedömningar i förväg och i efterhand, begränsning av lagstiftning till ett nödvändigt minimum, och tyngdpunkt på lagstiftningens målsättningar och hållbarhet med utrymme för flexibilitet.

4.2   Europeiska kommissionen (6), Europaparlamentet (7) och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (8) har länge förespråkat och argumenterat för bättre lagstiftning, förenklad lagstiftning och kommunikation som centrala politiska målsättningar inom ramen för genomförandet av den inre marknaden. Till de första dokumenten om den här frågan hör dessutom den viktiga Molitor-rapporten från 1995 med de 18 rekommendationerna som fortfarande är aktuella (9).

4.3   Bättre lagstiftning inbegriper även proportionalitets- och subsidiaritetsbegreppen och kan omfatta medverkan av berörda parter i utarbetandet av lagstiftningen i form av själv- eller samreglering under noggrann övervakning av lagstiftaren såsom anges i det mellan institutionella avtalet från 2003  (10) och utvecklas närmare i påföljande årsrapporter från kommissionen.

4.4   Bättre lagstiftning innebär inte nödvändigtvis färre bestämmelser eller avreglering (11). Faktum är att rättssäkerhet är en av grundförutsättningarna för en välfungerande inre marknad (12).

4.5   Sedan år 2000 har EESK:s observationsgrupp för den inre marknaden inriktat sig på olika intressenters initiativ som eftersträvar bättre lagstiftning utifrån det civila samhällets perspektiv. EESK har i egenskap av institutionellt forum för det organiserade civila samhällets synpunkter noga följt kommissionens arbetsprogram och har genom åren i ett antal yttranden rådgivit kommissionen i ärenden som har koppling till bättre lagstiftning (13).

4.6   I samarbete med Europeiska kommissionen har observationsgruppen för inre marknaden utarbetat en databas för själv- och samreglering i Europa (14). Med utgångspunkt i de uppgifter som samlats in om självregleringsinitiativ avser observationsgruppen nu att arbeta med modeller (effektivitetsindikatorer, riktlinjer för övervakning och efterlevnadskontroll osv.) och etablera ett nätverk av akademiker, think-tanks, berörda parter och institutioner om själv- och samregleringsfrågor.

5.   Förebyggande åtgärder: den proakiva juridiken

5.1   Traditionellt har tonvikten på rättsområdet legat på det som varit. Inom den juridiska forskningen har man främst varit inriktad på misslyckanden – tillkortakommanden, förseningar och misslyckanden att följa lagstiftningen.

5.2   Tonvikten inom den proaktiva juridiken är en annan, den ligger på framtiden. Att vara proaktiv är motsatsen till att vara reaktiv eller passiv. Den strategi som betecknas proaktiv juridik utvecklades i Finland i början av 1990-talet. Nordic School of Proactive Law (NSPL) inrättades år 2004 för att uppfylla behovet att utveckla praktiska metoder och juridiska teorier inom detta nya område (15).

5.3   I ordet proaktiv ligger att agera föregripande, att ta kontrollen och själv ta initiativ (16). Alla dessa element omfattas av begreppet proaktiv juridik, som gör en åtskillnad mellan ytterligare två aspekter av begreppet proaktivitet, nämligen en promotive (befrämjande) dimension (att främja det som är önskvärt, uppmuntra ett gott beteende) och en preventiv dimension (förebygga det som inte är önskvärt, undvika att juridiska problem uppstår).

5.4   I den proaktiva juridiken läggs tonvikten på framgång snarare än misslyckande. Det handlar om att ta initiativ för att främja och stärka de faktorer som leder till framgång. Ursprunget till proaktiv juridik återfinns i proaktiv upphandling  (17). Ursprungligen var målet att skapa en ram för att kunna integrera juridisk framsynthet i vardagspraxis och att förena god praxis vad avser avtal, rättsfrågor, projekt, kvalitet och riskhantering.

5.5   Proaktiv juridik har i stor utsträckning hämtat inspiration från förebyggande lagstiftning  (18), med den skillnaden att den senare i första hand betraktar saken ur juristens synvinkel, med inriktning på att förebygga rättsrisker och tvister. I proaktiv lagstiftning ligger betoningen på att säkra framgång och göra det möjligt att uppnå de önskvärda målen i den rådande situationen. Man kan likna det vid sjukvård och förebyggande vård: Förebyggande lagstiftning kan sägas kombinera hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder – målet är att hjälpa individer och företag att bibehålla en god ”rättslig hälsa” och undvika ”sjukdomar” som rättsosäkerhet, tvister och processer.

6.   Hur det proaktiva arbetssättet kan bidra till bättre lagstiftning, bättre genomförande och bättre efterlevnad av EU-lagstiftningen

6.1   Ett av unionens grundläggande mål är att erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, ett område som bygger på principerna om öppenhet och demokratisk kontroll. Men rättvisa uppstår inte bara för att man erbjuder tillgång till domstolar eller vidtar korrigerande åtgärder i efterhand. Det som behövs är en stabil rättslig grund för att enskilda och företag ska lyckas.

6.2   Både enskilda och företag förväntar sig en rimlig nivå av rättssäkerhet, klarhet och enhetlighet från lagstiftarens sida för att kunna fastställa mål, genomföra planer och uppnå förutsebara resultat.

6.3   Lagstiftarna bör oroa sig om enskilda eller företag inte har tillräcklig information för att känna till när en lag kan gälla dem, för att vid behov ta reda på mer om sin rättsliga ställning, eller för att undvika tvister där så är möjligt eller annars lösa dem på lämpligast möjliga sätt (19). Erfarenhet och forskning visar att enskilda och företag, konsumenter samt små och medelstora företag i synnerhet, i dag inte alltid är tillräckligt informerade.

6.4   Europaparlamentet, rådet och kommissionen har i den interinstitutionella överenskommelsen om bättre lagstiftning fastställt vissa gemensamma åtaganden och mål för att förbättra kvaliteten på lagstiftningen och för att främja enkelhet, klarhet och enhetlighet när lagar utformas samt öppenhet i lagstiftningsförfarandet.

6.5   Det är emellertid uppenbart att bättre lagstiftning inte kan uppnås av dessa avtalsslutande institutioner ensamma (20). Förenkling och andra program måste utvecklas och förstärkas på nationell och regional nivå. Det krävs samordnade åtaganden, och de nationella, regionala och lokala myndigheter som ansvarar för genomförandet av EU-lagstiftningen måste engageras, tillsammans med dem som använder lagstiftningen (21).

6.6   EU har redan tagit vissa steg mot en proaktiv juridik. I detta avseende välkomnar EESK följande:

—	Beslutet att skapa en inre marknad och därefter en gemensam valuta.

—	Arbetsmarknadsparternas möjligheter att enligt fördraget förhandla om lagstiftning på det sociala området.

—	”Småföretagsakten”/”Tänk småskaligt först” (KOM(2008) 394 slutlig, 25.6.2008) med bilagan ”Utbyte av goda exempel i politiken för små och medelstora företag” (22).

—	Exemplen på goda metoder från medlemsstaterna som fungerar som inspiration för genomförandet av småföretagsakten (23), samlade under Europeiska stadgan för små företagen.

—	Det europeiska näringslivspriset, som delas ut för att uppmärksamma utmärkta insatser för att främja regionalt entreprenörskap.

—	Översynen av kommissionens riktlinjer för konsekvensbedömningar.

—	SOLVIT, det on-linebaserade problemlösningsnätverket.

—	Hjälpcentralen för upphovsmannarätt.

—	Kommissionens uppmuntran till utvecklingen av europeiska standarder.

—	EESK:s databas om självreglering och samreglering.

6.7   Hittills har dessa åtgärder varit något disparata, och det tycks inte finnas mycket forskning eller sektorsöverskridande kunskapsinhämtning med utgångspunkt i erfarenheterna. Det skulle vara intressant att studera resultaten av de åtgärder som vidtagits och deras relevans, konsekvenser och eventuella värde på andra områden. EESK föreslår att dessa initiativ bevakas noggrant och används för att ta fram och sprida goda metoder.

6.8   Å andra sidan kan vissa färska exempel på onödiga problem och svårigheter visa på behovet av ett proaktivt arbetssätt.

—	Direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (det s.k. Bolkestein-direktivet) (24).

—	Direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder (25).

—	Direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal (26), som redan bestrids av nästan alla berörda aktörer (27).

—	Hela paketet med konsumentlagstiftning (28), som allmänt anses präglas av problematisk utformning och bristande införlivande och genomförande (29).

—	Arbetet med den ”gemensamma referensramen”, som hade det goda syftet att förenkla lagstiftning om avtalsrätt, men som slutade som ett ”monster” med cirka 800 sidor bara för de allmänna kommentarerna (30)!

—	Det senaste förslaget till direktiv om invandring (31).

—	Det allmänt erkända misslyckandet i fråga om finansiella tjänster till privatpersoner, särskilt om överskuldsättning (32).

—	Det försämrade läget när det gäller införlivande av lagstiftning i medlemsstaterna, något som erkänns också av kommissionen (33).

6.9   Syftet med detta yttrande är att visa hur proaktiv lagstiftning kan ge bättre bestämmelser genom att erbjuda ett nytt tänkesätt, en metod som tar sin utgångspunkt i det verkliga livets behov och i önskemål från enskilda och företag snarare än i de rättsliga verktygen och hur de bör användas.

6.10   Detta innebär att lagstiftare i samband med lagstiftning bör se till att utarbeta operativt effektiva bestämmelser som återspeglar det verkliga livets behov och som genomförs så att slutmålet för bestämmelserna uppnås. Bestämmelserna bör förmedlas på ett sätt som är värdefullt för den målgrupp de är ämnade för, så att lagarna kan förstås och följas av dem som påverkas.

6.11   En rättsakts livscykel börjar inte med utarbetandet av förslaget eller avslutas när lagen har blivit formellt antagen. Målet är inte rättsakten, utan ett framgångsrikt genomförande av den. Genomförande innebär inte bara att institutionerna ska kontrollera efterlevnaden, utan också att lagen ska antas, godtas och vid behov åstadkomma ett förändrat beteende hos berörda enskilda och organisationer. Här visar forskning att i den mån parterna har varit involverade i att förhandla fram avtal som sedan blir europeisk lagstiftning så har implementeringen varit mer framgångsrik.

Vi kan förutse vissa konsekvenser av detta arbetssätt – inbegripet praktiska följder – för beslutsprocessen när det gäller EU:s lagstiftning, genomförande och efterlevnadskontroll:

6.12.1   För det första krävs aktivt och effektivt deltagande, i stället för bara samråd, för berörda parter före och under utarbetandet av eventuella förslag och genom hela beslutsprocessen, så att utgångspunkten blir det verkliga livets problem och deras lösning och så att beslutsprocessen blir en fortlöpande dialog och ömsesidig inlärningsprocess i syfte att uppnå vissa mål (34).

6.12.2   För det andra skulle konsekvensbedömningar beakta inte bara ekonomiska utan också sociala och etiska aspekter, inte bara företagen utan också konsumenterna, som också är de slutgiltiga mottagarna av lagstiftningsåtgärder och lagstiftningsinitiativ, inte bara det organiserade civila samhällets åsikter, utan också den anonyma medborgarens röst (35).

6.12.3   För det tredje bör man förutse lösningar i stället för problem, och använda lagstiftning för att uppnå och genomföra mål samt förverkliga rättigheter och friheter i ett visst kulturellt sammanhang, i stället för att koncentrera sig på formalistisk juridisk logik (36).

6.12.4   Man bör också utarbeta rättsakter så enkelt som möjligt och så nära användarna som möjligt, och se till att det språk som används är lättbegripligt och enkelt. Man bör även överföra innehållet på lämpligt sätt och följa och leda genomförandet och kontrollen av efterlevnaden i alla faser av rättsaktens livscykel.

6.12.5   Dessutom bör man eliminera överflödig, inkonsekvent, föråldrad och icke-tillämplig lagstiftning samt harmonisera användningen av termer, definitioner, beskrivningar, begränsningar och tolkningar genom gemensamma referensramar (37). Man måste också sluta upp med att skapa nya termer eller grumlig EU-jargong, som ofta används men är obegriplig för de flesta människor.

6.12.6   Man bör också sträva efter att införa nya områden med avtalsfrihet, självreglering och samreglering, samt områden som kan täckas av standarder eller uppförandekoder på nationell och europeisk nivå (38), samt identifiera och avlägsna lagstiftning som hindrar detta.

6.12.7   Slutligen bör man inrikta arbetet på ”modellagar” (”28:e ordningen”) snarare än alltför detaljerad och onödig fullständig harmonisering, och lämna avsevärt och lämpligt utrymme för själv- och samreglering när det är lämpligt.

6.13   Man skulle kunna inleda arbetet genom forskningsprojekt och dialog med aktörerna om den roll som proaktiv juridik skulle kunna ha under lagstiftningens hela livscykel och på olika regleringsnivåer. De första stegen skulle kunna omfatta rundabordsdiskussioner eller seminarier med akademiska kretsar, tankesmedjor, aktörer och institutioner i syfte att upprätta en ram och en handlingsplan för vidare initiativ, med syftet att se till att det proaktiva arbetssättet används i alla instanser, på samma sätt som man alltid beaktar subsidiariteten och proportionaliteten. Med tanke på den tydliga inriktningen på frågor om bättre lagstiftning skulle observationsgruppen för inre marknaden kunna vara rätt plattform för vidare diskussioner om proaktiv juridik.

---

(1)  Innebörden i ”bättre lagstiftning” för EU-institutionernas vidkommande återfinns i EESK:s yttrande om Bättre lagstiftning, CESE, EUT C 24, 31.1.2006, s. 39, föredragande: Daniel Retureau. Det juridiska innehållet återfinns i det mellan institutionella avtalet från 2003, EUT C 321, 31.12.2003.

(2)  Beroende på vad som avses med dessa begrepp utifrån grundvärderingarna i ett givet samhälle vid en given tidpunkt i historien – i ett stort antal grekiska tragedier behandlas denna konflikt mellan ”lagstiftad” och ”rättvis” lag.

(3)  De två viktigaste kriterierna för att en bestämmelse ska vara godtagbar är att den är relevant och proportionell (jfr EESK:s yttrande CESE EGT C 48, 21.2.2002, s. 130 om Förenklad lagstiftning av den 29 november 2001, punkt 1.6, föredragande: Kenneth Walker).

(4)  Ytterligare information kan erhållas i An Ounce of Prevention – Proactive Legal Care for Corporate Contracting Success av Helena Haapio, publicerad i den finska juridiska tidsskriften JFT, tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, utgåva 1/2007, i A Proactive Approach to Contracting and Law av Helena Haapio (red.) Åbo 2008 samt A Proactive Approach av Peter Wahlgren & Cecilia Magnusson Sjöberg (red.) utgåva 49 av Scandinavian Studies in Law, Stockholm 2006, se http://www.cenneth.com/sisl/tom.php?choice=volumes&page=49.html.

(5)  I EESK:s yttrande om bättre lagstiftning (EUT C 24, 31.1.2006, s. 39, punkt 1.1.2, föredragande: Daniel Retureau) konstateras korrekt följande: ”Bättre lagstiftning innebär först och främst att man placerar sig på nivån hos dem som berörs av lagstiftningen. Därför krävs en strategi som bygger medinflytande via förberedande samråd där man tar hänsyn till representativiteten hos det civila samhällets organisationer och arbetsmarknadens parter …”.

(6)  Viktiga kommissionsdokument på området:

—	En strategi för hållbar utveckling i Europeiska unionen, KOM(2001) 264 slutlig

—	Meddelande om konsekvensanalys, KOM(2002) 276 slutlig

—	Europeiska kommissionens ”Handlingsplan för en bättre och enklare lagstiftning”, KOM(2002) 278 slutlig

—	Bättre kunskapsbas för bättre politiska beslut, KOM(2002) 713 slutlig

—	Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning, KOM(2003) 71 slutlig

—	Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: en strategi för förenkling av lagstiftningen, KOM(2005) 535 slutlig

—	En strategisk översyn av programmet ”Bättre lagstiftning” inom Europeiska unionen, KOM(2006) 689

—	Första lägesrapporten om strategin för förenkling av lagstiftningen, KOM(2006) 690 slutlig

—	Andra lägesrapporten om strategin för förenkling av lagstiftningen, KOM(2008) 33 slutlig

—	En gemensam praktisk vägledning för utarbetande av gemenskapslagstiftning (för de personer som deltar i utarbetandet av lagstiftning inom EU:s institutioner).

(7)  Viktiga dokument från Europaparlamentet omfattar följande:

—	Betänkande om bättre lagstiftning 2004. tillämpning av subsidiaritetsprincipen – 12:e årsrapporten, A6–0082/2006

—	Betänkande om kommissionens tjugoförsta och tjugoandra årsrapport om kontrollen av gemenskapsrättens tillämpning (2003 och 2004), A6–0089/2006

—	Betänkande om institutionella och rättsliga konsekvenser av användningen av icke-bindande instrument, A6–0259/2007

—	Betänkande om bättre lagstiftning inom Europeiska unionen, A6–0273/2007

—	Betänkande om minskning av administrativa kostnader orsakade av lagstiftning, A6–0275/2007

—	Betänkande om Bättre lagstiftning 2005: tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna – trettonde årsrapporten, A6–0280/2007

—	Betänkande om översynen av den inre marknaden: undanröjande av hinder och ineffektivitet genom bättre genomförande och verkställighet, A6–0295/2007

—	Betänkande om kommissionens tjugotredje årsrapport om kontrollen av gemenskapsrättens tillämpning (2005), A6–0462/2007

(8)  Viktiga EESK-dokument omfattar:

—	Yttrande på eget initiativ om Förenklade bestämmelser på inre marknaden, EGT C 14, 16.1.2001, s. 1.

—	Yttrande på eget initiativ om Förenklade bestämmelser, EGT C 48, 21.2.2002, s. 130.

—	Förberedande yttrande om En bättre och enklare lagstiftning KOM(2001) 726 slutlig, EGT C 125, 27.5.2002, s. 105.

—	Yttrande på eget initiativ om Förenkling med avseende på EU:s styresformer: Bättre lagstiftning, EUT C 133, 6.6.2003, s. 5.

—	Yttrande om Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning, KOM(2003) 71 slutlig, EUT C 112, 30.4.2004, s. 4.

—	Brochyr What is the state of the enlarged Single Market? – 25 Findings by the Single Market Observatory, EESC C-2004–07-EN

—	Informationsrapport om Dagsläget beträffande samreglering och självreglering på inre marknaden, CESE 1182/2004

—	Broschyr: Förbättringen av EU:s regelverk i faserna före och efter lagstiftningen, EESK 2005–16

—	Förberedande yttrande på begäran av det brittiska ordförandeskapet om Bättre lagstiftning, EUT C 24, 31.1.2006, s. 39.

—	Yttrande på eget initiativ om Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning, EUT C 24, 31.1.2006, s. 52.

—	Yttrande om Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: en strategi för förenkling av lagstiftningen, KOM(2005) 535 slutlig, EUT C 309, 16.12.2006, s. 18.

—	Förberedande yttrande på begäran av Europeiska kommissionen om Förenkling av lagstiftningen för maskiner, EUT C 10, 15.1.2008, s. 8.

(9)  Rapport från gruppen med oberoende sakkunniga om förenklad lagstiftning och förvaltning (KOM(95) 0288 – C4–0255/95 – SEK(95)1379). Särskild hänvisning bör även göras till Mandelkern-rapporten (november 2001) och rekommendationerna i denna som sammanfattas i EESK:s yttrande EGT C 125, 27.5.2002, s. 105, föredragande: Kenneth Walker.

(10)  http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2003:321:0001:0005:EN:PDF

(11)  Redan i sitt yttrande på eget initiativ om Förenklade bestämmelser på inre marknaden, EGT C 14, 16.1.2001, s. 1 konstaterade föredraganden Bruno Vever att ”Det är viktigt att inte förespråka en radikal och alltför enkel avreglering som skulle inverka negativt på produkternas och tjänsternas kvalitet samt gå emot användarnas, dvs. företagarnas, arbetstagarnas eller konsumenternas intressen. Det behövs regler för att ekonomin och samhället skall fungera väl ’(punkt 2.8). I sitt yttrande Bättre lagstiftning EUT C 24, 31.1.2006, s. 39 hävdade kommittén’ Att förenkla innebär att i möjligaste mån göra lagstiftningen mindre komplex. Detta betyder dock inte att man nödvändigtvis drastiskt skall reducera unionens lagstiftningsarbete eller avskaffa lagar, vilket skulle gå stick i stäv mot det civila samhällets krav på säkerhet och företagens, främst de små och medelstora företagens, behov av juridisk klarhet och stabilitet” och i sitt yttrande om översynen av den inre marknaden (EUT C 93, 27.4.2007, s. 25, föredragande: Bryan Cassidy) påpekades att ”Genom färre bestämmelser skapar man emellertid inte nödvändigtvis en bättre lagstiftningsram” (punkt 1.1.7).

(12)  ”Less (legislation) is more”, http://bre.berr.gov.uk/regulation/news/2005/050720_bill.asp

(13)  Kommittén har även vid upprepade tillfällen lämnat bidrag till rådsordförandeskapen i form av förberedande yttranden (EUT C 175, 27.7.2007).

(14)  http://eesc.europa.eu/self-and-coregulation/index.asp

(15)  Se http://www.proactivelaw.org.

(16)  I ordböckernas definitioner av ordet proaktiv betonas två centrala komponenter: ett föregripande element där man agerar inför en framtida situation, såsom att agera i avvaktan på kommande problem, behov eller förändringar (Merriam-Webster Online Dictionary), och ett element av att ta kontrollen och åstadkomma en förändring, exempelvis kontrollera en situation genom att få något att ske snarare än att vänta med att reagera tills något redan har skett (proactive. Dictionary.com. WordNet® 3.0. Princeton University) – Ny forskning om proaktivt agerande bygger på liknande definitioner. Parker m.fl. definierar proaktivt agerande som en föregripande handling på eget initiativ som har till syfte att förändra eller förbättra en situation eller ens eget beetende. Se även Proactivity Research in Organisations Programme, http://proactivity.group.shef.ac.uk/.

(17)  Den första boken om proaktiv upphandling gavs ut på finska 2002: Soile Pohjonen (utg.): Ennakoiva sopiminen. Helsingfors 2002.

(18)  Louis M. Brown var den förste som använde uttrycket i sin avhandling Manual of Preventive Law, Prentice-Hall, Inc., New York 1950.

(19)  Se Civil.justice.2000 – A Vision of the Civil Justice System in the Information Age 2000. http://www.dca.gov.uk/consult/meta/cj2000fr.htm#section1.

(20)  I yttrandet på eget initiativ om Förenklade bestämmelser på inre marknaden (CESE EGT C 14, 16.1.2001, s. 1) riktade föredraganden Bruno Vever uppmärksamheten på att ”så gott som alla EU-regler uteslutande härrör från en trång krets av EU-institutioner med beslutande- eller medbeslutandemakt” och att detta ”underskott av partnerskapskultur (inte bara remisser utan om möjligt även beslut som fattas gemensamt med socioprofessionella kategorier) på bekostnad av ett huvudsakligen politiskt och administrativt beslutsfattande tär på integrationen och ansvarstagandet hos medborgarsamhällets aktörer vid en förenklingspolitik” (punkt 3.5).

(21)  Kopplingen mellan EU och de nationella och regionala myndigheterna har lyfts fram i EESK:s yttrande CESE EUT C 325, 30.12.2006, s. 3, föredragande: Joost van Iersel.

(22)  EESK:s yttrande CESE EUT C 27, 3.2.2009, s. 7, föredragande: Claudio Cappellini och EESK:s yttrande, föredragande: Henri Malosse (arbetet pågår).

(23)  Se bilaga 1 till nämnda meddelande.

(24)  EESK:s yttrande CESE EUT C 175, 27.7.2007, s. 14, föredragande: Karin Alleweldt.

(25)  EESK:s yttrande CESE EUT C 108, 30.4.2004, s. 81, föredragande: Bernardo Hernández Bataller.

(26)  EUT L 133, 22.5.2008, s. 66.

(27)  EESK:s yttrande CESE EUT C 234, 30.9.2003, s. 1, föredragande: Jorge Pegado Liz.

(28)  Minst åtta direktiv av de 22 som är kända som ”lagstiftningspaketet om konsumentskydd”, om ”avtal som ingås utanför fasta affärslokaler” (direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985) ”om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang” (direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990), ”om oskäliga villkor i konsumentavtal” (direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993) ”om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis” (direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994), ”om konsumentskydd vid distansavtal” (direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997), om ”prismärkning av varor som erbjuds konsumenter” (direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998), ”om förbudsföreläggande” (direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998) samt ”om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier” (direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999).

(29)  EESK:s yttrande CESE EUT C 256, 27.10.2007, s. 27, föredragande: Richard Adams.

(30)  Se ”EC Consumer Law Compendium – Comparative Analysis”, Prof. Dr. Hans Schulte-Nolke, Dr. Christian Twigg-Flesner och Dr. Martin Ebers, 12 december 2006, universitetet i Bielefeld.

(31)  EESK:s yttrande CESE EUT C 44, 16.2.2008, s. 91, föredragande: Luis Miguel Pariza Castaños.

(32)  Se ”En inre marknad för finansiella tjänster – lägesrapport 2006” (av den 21 februari 2007) och EESK:s yttranden EUT C 151, 17.6.2008, s. 1 om ”Grönbok om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på den inre marknaden”, föredragande: Edgardo Maria Iozia and Reine Claude Mader-Saussaye; EUT C 44, 16.2.2008, s. 74 om ”Skuldsättning och social utslagning i överflödssamhället”, föredragande: Jorge Pegado Liz; EUT C 65, 17.3.2006, s. 113 om ”Grönbok: Hypotekslån inom EU”, föredragande: Umberto Burani; EUT C 27, 3.2.2009, s. 18 om ”Vitbok om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU”, föredragande: Angelo Grasso.

(33)  Se ”Meddelande från kommissionen – En Europeisk Union som bygger på resultat – tillämpningen av gemenskapsrätten” (KOM(2007) 502 slutlig), och EESK:s yttrande i frågan EUT C 204, 9.8.2008, s. 9, föredragande: Daniel Retureau, samt den mycket tänkvärda artikeln ”Active Transposition of EU Legislation” av Michael Kaeding (EIPASCOPE 2007/03, s. 27).

(34)  I yttrandet om förenkling av hävdar EESK följande: ”Den formella samrådsprocessen bör emellertid inte begränsas till samtalsparter som kommissionen själv väljer. Alla berörda parter måste engageras i processen. (…) EESK har redan tidigare rekommenderat att samrådsprocessen utvidgas och att man inhämtar bidrag från samtliga berörda parter. Samrådet bör vara frivilligt för den rådfrågade parten.” (EUT C 133, 6.6.2003, s. 5, punkterna 4.1 och 4.1.1.1, föredragande: John Simpson).

(35)  Se särskilt EESK:s yttrande om bättre lagstiftning EUT C 24, 31.1.2006, s. 39 och om ”Kvalitetsstandarder som måste respekteras av arbetsmarknadsparterna och det civila samhällets övriga aktörer, när det gäller innehåll, förfaranden och studiemetoder vid sociala konsekvensanalyser”EUT C 175, 27.7.2007, s. 21, föredragande för båda: Daniel Retureau.

(36)  Detta har redan framförts i EESK:s yttrande om ”Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning” (EUT C 24, 31.1.2006, s. 52, föredragande: Joost van Iersel) ”För att en lag skall kunna tillämpas måste den vara tillräckligt tydlig och för att vara effektiv måste den motsvara specifika behov. Dålig lagstiftning leder till allt fler lagar och orimligt många bestämmelser som är onödigt betungande för företag och förvirrande för medborgarna” (punkt 1.6).

(37)  En inledning till denna metod har fastställts i kommissionens meddelande ”Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning” (KOM(2003) 71 slutlig), som behandlas i EESK:s yttrande CESE EUT C 112, 30.4.2004, s. 4, föredragande: Daniel Retureau.

(38)  Och yttrandet om ”Prioriteringar på inre marknaden 2005–2010”, EUT C 255, 14.10.2005, s. 22, föredragande: Bryan Cassidy.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/34

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om”Att möta utmaningarna kring hanteringen av avfall från elektriska och elektroniska produkter inom EU”

(2009/C 175/06)

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Hantering av avfall från elektriska och elektroniska produkter”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 30 oktober 2008. Föredragande var SYLVIA GAUCI.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 4 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 119 röster för och 1 nedlagd röst.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   WEEE-direktivet har förenklingspotential som syftar till att minska den administrativa bördan för marknadsaktörerna.

1.2   EU och de nationella myndigheterna bör i samband med översynen av direktivet se till att man åstadkommer lika konkurrensvillkor i samtliga EU-länder. Detta kommer att gynna miljön, marknadsaktörerna och EU-medborgarna.

1.3   Eftersom materialen är dyrbarare nu än för 5–10 år sedan hamnar många uttjänta elektriska och elektroniska produkter vid sidan av de etablerade insamlingskanalerna. En följd av detta är att hanteringen inte sker på rätt sätt. Farliga beståndsdelar utan värde i uttjänta kylskåp, t.ex. kondensatorer, avlägsnas utan behandling. I dag är producenterna ansvariga för hanteringen av avfall från elektriska och elektroniska produkter – men de har föga eller ingen kontroll över denna hantering. Samtliga aktörer i kedjan, inbegripet skrothandlare och andra som handlar med dessa produkter, borde ha samma ansvar.

1.4   Skolorna spelar en viktig roll för att utbilda unga medborgare när det gäller deras bidrag till kampen mot avfall. De unga medborgarna bör uppmärksammas på de faror som är kopplade till uttjänt elektrisk utrustning i syfte att främja förebyggande åtgärder samt återanvändning, återvinning och materialåtervinning av avfall. Utbildning är först och främst medlemsstaternas ansvar, men organisationer för tillverkaransvar kan också spela, och spelar redan, en stor roll.

1.5   Översynen av direktivet bör möjliggöra bättre samverkan mellan å ena sidan bestämmelserna om hälso- och miljöskydd och å andra sidan bestämmelserna om en välfungerande inre marknad. I synnerhet bör definitionen av tillverkare inte innebära ökade hinder på inre marknaden. Detta ligger dessutom mer i linje med EG-domstolens rättspraxis från senare tid som innebär att miljöskyddet inte får strida mot principerna för inre marknaden.

1.6   Marknadsandelsbaserade kollektiva system har på senare tid visat sig framgångsrika när det gäller att hantera elektriska och elektroniska produkter på ett korrekt sätt. Översynen av direktivet bör inte skapa några hinder för kostnadsdelning i fråga om hanteringen av avfall från elektriska och elektroniska produkter på grundval av nuvarande marknadsandelar. Ett sätt att gå vidare med bilaga II är att låta intresserade parter fortsätta att utveckla normer för hanteringen.

1.7   Att hantera den ständigt ökande mängden avfall från elektriska eller elektroniska produkter i EU på ett kostnadseffektivt sätt bör slutligen bidra till att man upphör med att frakta denna typ av avfall till tredje länder där miljökraven är lägre och riskerna för dem som hanterar avfallet är högre. Direktivet bör därför uppfylla det sociala målet att skydda miljön och minska avfallets negativa effekter på folkhälsan. Införandet av behandlingsstandarder i tredjeländer bör främjas.

2.   Inledning

2.1   Avsikten med direktiv 2002/96/EG (1) om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) är att hantera den ständigt ökande mängden avfall från elektriska eller elektroniska produkter och direktivet kompletterar EU-åtgärderna när det gäller deponering och förbränning av avfall.

2.2   På grundval av en mängd källor och olika tekniska bedömningar beräknas mängden nya elektriska och elektroniska produkter som släpps ut på marknaden i EU-27 vara 10,3 miljoner ton per år. Enligt ett antal prognoser kommer mängden elektriskt och elektroniskt avfall fram till 2020 att öka med mellan 2,5 % och 2,7 % per år och då uppgå till runt 12,3 miljoner ton. År 2006 samlades totalt 2 miljoner ton in.

2.3   Det är därför viktigt att på detta stadium försöka bedöma om WEEE-direktivet har lett till de förväntade resultaten för miljöskyddet. Det är också viktigt att utröna vilka förbättringar som kan göras och hur man bäst kan nå dem.

2.4   I WEEE-direktivet fastställs ett antal system för avfallshantering i syfte att öka materialåtervinningen när det gäller elektriska och elektroniska produkter och begränsa den totala mängden avfall som går till slutligt bortskaffande.

2.5   Tillverkarna uppmanas genom olika incitament att utforma elektriska och elektroniska produkter på ett miljömässigt effektivare sätt, samtidigt som avfallshanteringens aspekter beaktas till fullo. Av denna anledning ingår konceptet med utvidgat tillverkaransvar i WEEE-direktivet. För att följa lagstiftningen måste tillverkare av elektriska och elektroniska produkter se över hela livscykeln för elektriska och elektroniska produkter, inklusive produktens varaktighet, uppgradering, reparationsmöjligheter, demontering och användning av material som är lätt att återvinna. Tillverkarna är även ansvariga för att återta och återvinna material ur elektriska och elektroniska produkter, förutsatt att produkterna ingår i en av de tio övergripande produktkategorierna (2). Slutligen måste de presentera uppgifter som visar att de rättar sig efter direktivet.

2.6   Det utvidgade tillverkaransvaret börjar gälla så snart en marknadsaktör anmäler sig till det nationella tillverkarregistret, som förs av nationella myndigheter i medlemsstaterna. Begreppet ”tillverkare” omfattar olika former av verksamhet och inbegriper tillverkare av produkter under eget varumärke, importörer och återförsäljare. Begreppet ”tillverkare” har en bred räckvidd för att det ska innefatta så många former av företagsverksamhet som möjligt och därigenom skapa ett kostnadseffektivt system för att hantera avfall som består av elektriska eller elektroniska produkter. Problemet är emellertid att den stora räckvidden innebär att en och samma produkt kan ha flera tillverkare som är ansvariga för hanteringen, vilket är rättsligt oacceptabelt.

2.7   WEEE-direktivet syftar till att uppmuntra separat insamling genom att sätta upp kvantitativa mål. Senast den 31 december 2006 skulle EU-länderna ha uppnått en kvot av separat insamlat avfall av elektriska och elektroniska produkter från privathushåll på i genomsnitt 4 kg per invånare och år. Ett nytt obligatoriskt mål ska fastställas senast i december 2008.

2.8   WEEE-direktivet främjar också återanvändning och materialåtervinning genom att fastställa återvinnings-, återanvändnings- och materialåtervinningsmål.

2.9   Den sista pelare som WEEE-direktivet vilar på är slutanvändarna, dvs. konsumenterna. Konsumenterna kan lämna tillbaka produkterna utan avgift. För att förhindra att farligt avfall från elektriska och elektroniska produkter uppstår fastställs förbud och begränsningar för ämnen på grundval av direktiv 2002/95/EG (begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter) (3).

3.   Allmänna kommentarer – Konstaterade problem

3.1   Genom ovanstående åtgärder förväntades medlemsstaterna upprätta sina egna nationella WEEE-hanteringsplaner för att uppfylla kraven i direktivet. En första utvärdering av det nationella genomförandet av WEEE-direktivet kan leda till följande slutsatser:

—	Direktivets räckvidd har gett upphov till skilda tolkningar inom EU, vilket gör att samma produkt inte nödvändigtvis faller inom ramen för tillämpningen i alla medlemsstater. Tillverkarna påverkas därigenom av att efterlevnaden inte är densamma inom hela EU.

—	Insamlingsmålet uppfylls utan problem av de flesta länder i EU-15, men är fortfarande en utmaning för de flesta av de nya medlemsstaterna.

—	Återvinningsgraden är låg för alla produktkategorier, bortsett från kategori 1 (4).

—	Små föremål tenderar att inte återlämnas till insamlingsställena, och hamnar därför utanför de etablerade kanalerna för elektriska och elektroniska produkter.

—	Insamlingsställena för avfall som består av elektriska eller elektroniska produkter är i flera av medlemsstaterna inte så lättillgängliga som de borde vara.

—	Det råder brist på rapportering (5) om kvaliteten på hanteringen av avfall från elektriska och elektroniska produkter.

—	De två viktigaste insatserna som innebär administrativa bördor är registreringen i nationella tillverkarregister och rapporteringen.

—	Det nationella införlivandet av WEEE-direktivet skedde först efter den 13 augusti 2004, och för en del länder är det ännu inte slutfört. Det är därför för tidigt att göra en övergripande kontroll och utvärdering av samhällseffekterna.

4.   Särskilda kommentarer – Hur går vi vidare?

4.1   Översynen av direktivet bör syfta till att maximera miljöresultaten (samla in mer) och öka kostnadseffektiviteten när det gäller hanteringen av avfall från elektriska och elektroniska produkter (hantera bättre).

4.2   Att möta de utmaningar som hanteringen av WEEE innebär i EU, innebär också att minska företagens administrativa bördor så att de kan fortsätta att vara ekonomiskt konkurrenskraftiga och investera resurser i att förbättra verksamhetens miljöpåverkan, oavsett om det rör sig om produktutformning, insamlingssystem, system för återlämning eller information till allmänheten.

4.3   Nationella förvaltningar och privata initiativ kan finansiera utbildningsprogram i skolorna så att barnen tidigt lär sig goda vanor när det gäller hantering och återvinning av elektriska och elektroniska produkter. Dessa program bör genomföras på lokal nivå, och innehållet bör därför anpassas till lokala förhållanden och konsumtionsmönster.

4.4   De mest positiva miljöförbättringarna och den högsta kostnadseffektiviteten kan uppnås på följande vis:

—	Omvandla den produktorienterade räckvidden (6) till en hanteringskategoriorienterad räckvidd.

—	Skilj mellan de mål som fastställts för insamlingsvolymer, återvinningsprocent och hanteringskrav.

—

Skapa likadana villkor för alla berörda parter inom EU. Det kan framför allt ske på följande sätt: — Definitionen av tillverkare bör omfatta samma aktörer i samtliga EU-medlemsstater. En aktör som saluför en produkt på gemenskapsmarknaden bör därför betraktas som tillverkare på den nationella marknaden i alla EU-länder. — Nationella tillverkarregister bör harmoniseras: De skilda administrativa krav som gäller nationellt för olika registrerings- och finansieringssystem leder till ökade kostnader för aktörer som bedriver gränsöverskridande verksamhet på inre marknaden. Det finns skillnader mellan tillverkarregister när det gäller de uppgifter som samlas in från tillverkare och när det gäller funktion. Bl. a. skiljer sig olika register med avseende på definitioner av utrustningstyper, viktkriterier (som är grundvalen för de siffror som inrapporteras) och faktorer som beaktas vid försäljning till medlemsstater i egenskap av tredje part. Kraven på hur ofta och hur regelbundet uppgifter ska inrapporteras varierar också. EU-institutionerna skulle kunna utfärda rekommendationer och vägledning för hur detta mål ska uppnås genom lämpliga samråd med aktörerna. — Ett europeiskt nätverk av nationella register skulle kunna upprättas för informationsutbyte. Tillverkare skulle kunna registrera sig i en enda medlemsstat även om de bedriver verksamhet i hela EU. Detta skulle minska den administrativa bördan för registranterna och samtidigt medföra ett effektivare genomförande av direktivet. Ökad harmonisering och mindre byråkrati skulle göra det lättare att uppnå förbättringar och mål avseende miljön. — Märkningskraven för saluföring av elektriska och elektroniska produkter bör harmoniseras ytterligare. Om inte så sker kommer den fria rörligheten för varor på inre marknaden att hämmas fortlöpande.

—	Klargör och genomför på ett enhetligt sätt detta harmoniserade synsätt i alla EU-medlemsstater.

—	Tänk över hur nationella regeringar kan uppmuntra forskning om miljöförbättringar i hanteringen av avfall från elektriska och elektroniska produkter.

—	Slutligen måste konsumenternas roll när det gäller att styra WEEE-politiken analyseras ytterligare. I slutänden är det konsumenten som måste lämna in sitt elektriska och elektroniska avfall, och det är han eller hon som måste betala, hur än finansieringen ordnas.

---

(1)  EESK:s yttrande om WEEE av, EGT C 116, 20.4.2001, s. 38–43.

(2)  Tio kategorier av elektriska och elektroniska produkter omfattas av direktivet.

—	Kategori 1 – Stora hushållsapparater

—	Kategori 2 – Små hushållsapparater

—	Kategori 3 – IT- och telekommunikationsutrustning

—	Kategori 4 – Hemutrustning

—	Kategori 5 – Belysningsutrustning

—	Kategori 6 – Elektriska och elektroniska verktyg

—	Kategori 7 – Leksaker samt fritids- och sportutrustning

—	Kategori 8 – Medicintekniska produkter

—	Kategori 9 – Övervaknings- och kontrollinstrument

—	Kategori 10 – Varuautomater

(3)  Enligt direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter krävs att olika tungmetaller (bly, kvicksilver, kadmium och sexvärt krom) och flamskyddsmedel (PBB eller PBDE) ersätts i nya elektriska och elektroniska produkter som saluförs på marknaden från och med den 1 juli 2006.

(4)  Se fotnot 2.

(5)  I enlighet med artikel 12 i WEEE-direktivet om ”Information och rapportering” ska tillverkarna insamla information, inklusive årliga dokumenterade bedömningar, om vilka kvantiteter och kategorier av elektriska och elektroniska produkter som släppts ut på marknaden i landet, samlats in genom alla kanaler, återanvänts, materialåtervunnits och återvunnits inom medlemsstaterna samt om insamlat exporterat avfall, uttryckt i vikt eller, om detta är omöjligt, i antal.

(6)  Se produktkategorierna som beskrivs i fotnot 2.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/37

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Behovet av samordnade åtgärder på EU-nivå för att stärka det civila samhället i landsbygdsområden, framför allt med avseende på EU:s nya medlemsstater”

(2009/C 175/07)

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Behovet av samordnade åtgärder på EU-nivå för att stärka det civila samhället i landsbygdsområden, framför allt med avseende på EU:s nya medlemsstater”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 oktober 2008. Föredragande var KRZYSZTOF KAMIENIECKI.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 4 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 107 röster för, 6 röster emot och 11 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Politiken för landsbygden har under mycket lång tid uteslutande varit inriktad på frågor med en direkt koppling till jordbruksproduktionen. Först under de senaste 20 åren har åsikten gjort sig gällande att landsbygdsområdena är alldeles för olika för att man ska kunna tillämpa enhetliga politiska instrument som utarbetats på europeisk eller nationell nivå, och att man inte på ett effektivt sätt kan förverkliga utvecklingsmålen, lika möjligheter och liknande mål utan att landsbygdsbefolkningen själv engagerar sig och deltar.

1.2   Den debatt som just nu pågår om den gemensamma jordbrukspolitiken och politiken för landsbygdsområden kommer att vara avgörande för den europeiska landsbygdens framtid. I denna debatt bör inte bara sakkunniga och politiker komma till tals utan även landsbygdens röst höras.

1.3   Initiativet Leader är ett bra exempel på detta område – de nya medlemsstaterna ser i detta initiativ därför en möjlighet att väcka engagemang och mer effektivt använda utvecklingsmedlen på landsbygden. Det är viktigt att man med både EU-medel och nationella medel stöder olika slags initiativ som bidrar till att stärka det civila samhället i landsbygden.

1.4   Det civila samhället på landsbygden i de enskilda länderna i Europa utvecklas under inflytande av de förändringar som tagit allt större fart under de senaste årtiondena: ekonomiska (allt större konkurrens på marknaderna), sociala (landsbygdens avfolkning) och miljömässiga (klimatförändringar). Dessa processer inträffar samtidigt med djupgående, historiska förändringar som påverkar den ekonomiska utvecklingen. Särskilt dramatiska förändringar har drabbat landsbygden i de nya medlemsstaterna.

1.5   En möjlighet att utveckla det civila samhället är att man anpassar utvecklingsinstrumenten till de konkreta landsbygdsområdenas behov och möjligheter. Detta förutsätter att man i större utsträckning använder sig av bottom up-strategier. Utbildning kan också spela en viktig roll.

1.6   De första icke-statliga organisationerna i Central- och Östeuropa uppstod redan i slutet av 1980-talet. Jämfört med organisationerna i EU-15 stöter de på fler hinder, och detta beror på skillnaden i ekonomisk utvecklingsnivå, på att det är svårare att få tillgång till ny teknik och olika, inklusive privata, finansieringskällor, på de rättsliga förhållandena och på de offentliga myndigheternas inställning.

1.7   Man måste ägna större uppmärksamhet åt att se till att organisationer på landsbygden får tillgång till finansiering. Denna finansiering bör vara stabil och flexibel och göra det möjligt att täcka kostnaderna för organisationernas egen verksamhet (institutionella bidrag).

1.8   Det krävs särskilda institutionella lösningar för att stärka landsbygdsorganisationernas potential, också i de länder där förberedelser för EU-medlemskap pågår. Man måste också ställa olika slags instrument till förfogande som gör det lättare för landsbygdsbefolkningen att få tillgång till information.

1.9   Landsbygdsbefolkningen har som regel en lägre utbildningsnivå och sämre tillgång till information, och stöter därför på betydande problem i en verklighet som snabbt förändras.

1.10   I EU som helhet finns följande hinder för det civila samhällets utveckling på landsbygden:

—	Hinder i tillgången till kunskap och information.

—	Brist på företagarkompetens.

—	Demografiska problem och skillnader i mäns och kvinnors rättigheter (1).

—	Den låga nivån på den sociala infrastrukturen jämfört med städerna.

1.11   I den nationella politiken krävs det större samordning mellan beslut om landsbygden på områdena hälso- och sjukvård, utbildning, social omsorg, jordbrukspolitik eller landsbygdspolitik i snävare bemärkelse. Det krävs också åtgärder för att stärka banden mellan stad och landsbygd.

1.12   Det finns fortfarande alltför få instrument som gör det möjligt att finna inkomster från andra källor än jordbruket för landsbygdsbefolkningen. Statens roll är också att skapa förutsättningar för en dialog mellan de egna institutionerna och samhället.

1.13   De kommunala myndigheterna spelar en central roll. De bör fungera som katalysatorer för landsbygdssamhällenas utveckling och uppmuntra dem till gemensamma åtgärder.

1.14   I de nya medlemsstaterna är bristen på förtroende mellan det civila samhällets företrädare och de lokala myndigheterna ett särskilt stort problem. Organisationerna betraktar kommunerna som ett hinder för samhällsinitiativ, medan kommunerna betraktar konkurrensen från ledare inom det civila samhället som ett hot.

1.15   Man bör överväga att introducera en mekanism för att kontrollera hur vissa rättsliga eller politiska lösningar (t.ex. i fråga om utbildningssystem och offentliga upphandlingar) påverkar situationen i landsbygdsområdena (s.k. rural proofing).

2.   Bakgrund

2.1   De förändringar som pågår i EU:s landsbygdsområden föranleder frågan om i vilken riktning landsbygdsbefolkningen utvecklas, i vilken mån de själva kan bestämma sin framtid och huruvida förhållandena människorna emellan och de samarbetsbehov som uppstår finner stöd i politik, lagstiftning och offentliga institutioner.

2.2   Det civila samhället tillskrivs många roller, som skulle kunna sammanfattas i påståendet att det gör livet lättare och fyller upp tomrummet mellan individer, familjer och stat.

2.3   Den europeiska integrationen påverkar dynamiken i den omvandling som pågår på landsbygden, och det är viktigt att EESK iakttar denna process när det gäller att skapa förutsättningar för ett civilt samhälle.

2.4   Det civila samhället på landsbygden i enskilda länder i Europa utvecklas under inflytande av de förändringar som tagit allt större fart under de senaste årtiondena: ekonomiska (allt större konkurrens på marknaderna), sociala (avfolkningen på landsbygden) och miljömässiga (klimatförändringar). Dessa processer inträffar samtidigt med djupgående, historiska förändringar som påverkar den ekonomiska utvecklingen.

2.5   Särskilt dramatiska förändringar har drabbat landsbygden i de nya medlemsstaterna. Dessa påverkar alla situationer i livet samtidigt – inte bara i ekonomin (t.ex. banksektorn) utan också i den sociala sektorn (reformen av hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemet) och på det rättsliga området (förändringar i kommunernas roll, lagstiftning om icke-statliga organisationer, budget- och skattebestämmelser och dylikt).

2.6   Ett arv från den föregående perioden är f.d. medarbetare vid stora jordbruk, där landsbygdssamhällets traditionella drag förvanskades.

2.7   Landsbygdsbefolkningen har som regel en lägre utbildningsnivå och sämre tillgång till information, och stöter därför på betydande problem i en verklighet som snabbt förändras.

2.8   I länderna i EU-15 började en del av dessa processer tidigare och de har pågått under en längre tid. Ändå har man i dessa länder inte lyckats undvika de negativa följderna av t.ex. koncentrationen av jordbruksproduktionen.

2.9   I länderna i EU-15 är medvetenheten om det värde som landsbygdsområdena står för dessutom betydligt större än i de nya medlemsstaterna. I de sistnämnda riktar sig allmänhetens och mediernas uppmärksamhet oftast på de problem som hänger samman med jordbruket.

De första formella icke-statliga organisationer som hade som mål att stödja landsbygdens utveckling i länderna i Central- och Östeuropa uppstod redan i slutet av 1980-talet. Jämfört med organisationerna i EU-15 stöter de fortfarande på fler hinder, och detta beror på skillnaden i ekonomisk utvecklingsnivå, på att det är svårare att få tillgång till ny teknik och olika, inklusive privata, finansieringskällor, på de rättsliga förhållandena och på de offentliga myndigheternas inställning. Dessa saknar erfarenhet av och är skeptiska mot samarbete med organisationerna.

2.10.1   Officiella uppgifter om t.ex. antalet icke-statliga organisationer i förhållande till antalet invånare visar att samhällsengagemanget är mindre på landsbygden. När det gäller informella grupper, grannrelationer och landsbygdsbefolkningens engagemang i frågor som rör det område där de bor eller kunskap om initiativ från de lokala myndigheternas sida, visar det sig att detta slags sociala kapital inte sällan är större på landsbygden än i de stora städerna.

2.11   Sedan början av det 2000-talet kan man konstatera att landsbygdsorganisationernas utveckling tagit kraftig fart i länderna i Central- och Östeuropa. De har också börjat samarbeta med varandra och skapa strukturer på regional och nationell nivå. I vissa länder har dessa utformats efter skandinaviskt mönster med lokala föreningar i varje by. I andra länder har de icke-statliga organisationer som arbetar för landsbygden ingått nationella avtal eller skapat forum för att bedriva samarbete, utbyta erfarenheter och representera landsbygdsbefolkningen i kontakterna med myndigheterna. Organisationer av detta slag i de nya medlemsländerna har med stöd från skandinaviska organisationer ingått överenskommelsen ”Prepare – Partnerskap för landsbygdens Europa” (Partnership for Rural Europe), som hjälper dem att stödja varandra och bli mer effektiva.

3.   Europeiska unionen och det civila samhället på landsbygden

3.1   Politiken för landsbygden var under mycket lång tid uteslutande inriktad på frågor med en direkt koppling till jordbruksproduktionen, som var enhetlig för hela EU. Politiken i fråga om t.ex. investeringar i landsbygdens infrastruktur utformades i sin tur som regel på nationell nivå. Först i slutet av 1980-talet började uppfattningen göra sig gällande att landsbygdsområdena är alldeles för olika för att man ska kunna tillämpa enhetliga politiska instrument som utarbetats på europeisk eller nationell nivå, och att man inte effektivt kan förverkliga utvecklingsmålen, lika möjligheter och liknande mål utan att landsbygdsbefolkningen själv engagerar sig och deltar.

3.2   De program för utveckling av landsbygden som utarbetats den senaste tiden innefattar instrument och lösningar som i viss mån motsvarar det civila samhällets behov på landsbygden. Ett sådant instrument är bl.a. Leader och den stora roll som icke-statliga organisationer spelar i lokala aktionsgrupper (under den nya perioden kommer 40 % av EU:s landsbygdsområden att omfattas av Leader).

3.3   De icke-statliga organisationerna kan dessutom utnyttja andra åtgärder inom programmet för landsbygdens utveckling, åtgärder med koppling till bl.a. tjänster för landsbygden. Det är dock viktigt att man i de enskilda länderna skapar lösningar som gör det möjligt för organisationer att tillhandahålla tjänster och bygga upp offentlig-sociala eller offentlig-privata partnerskap som står öppna för icke-statliga organisationer. Man planerar också att stödja icke-statliga organisationer inom ramen för de nationella näten för landsbygdsområden.

3.4   Den strategi som föreslagits inom ramen för Leader-initiativet kan anpassas till förhållanden och behov i enskilda medlemsländer. I många länder har den tillämpats i ett betydligt bredare sammanhang än Leader-initiativet genom att nationella och regionala medel avsatts som ett effektivt stöd till lokala initiativ (t.ex. i Irland, Spanien eller Tyskland).

De nya medlemsländerna har i Leader-initiativet en möjlighet att väcka engagemang och att mer effektivt använda utvecklingsmedel på landsbygden. Det är viktigt att man med både EU-medel och nationella medel stöder olika slags initiativ som bidrar till att stärka det civila samhället på landsbygden.

3.5.1   Stödet till det sociala engagemanget för att tillmötesgå landsbygdsbefolkningens gemensamma lokala behov är en mycket positiv faktor inom EU-politiken. Arbetet med att bygga upp ett civilt samhälle enligt den bottom up-modell som förordas är förknippat med en rad problem som bl.a. beror på att administrativa hinder måste övervinnas.

4.   Politiken i medlemsländerna och det civila samhället på landsbygden

4.1   En debatt har just börjat om den gemensamma jordbrukspolitiken och politiken för landsbygden. Effekterna av denna debatt kommer att inverka på både eventuella förändringar i fråga om de medel som satts av till landsbygden inom innevarande budgetperiod och på grundvalarna för den framtida politiken för 2013–2020 och därefter. Det är ytterst viktigt att inte bara sakkunniga och politiker kommer till tals i denna debatt utan att även själva landsbygdens röst hörs.

4.2   De nya medlemsländerna har ingen större tradition av samarbete, inte bara mellan regeringen och det civila samhället utan också mellan enskilda ministerier och organ inom själva regeringen. Det förekommer därför praktiskt taget ingen samordning mellan beslut om landsbygden på områdena hälso- och sjukvård, utbildning, socialhjälp, jordbrukspolitik eller landsbygdspolitik i snävare bemärkelse.

4.3   För de nya medlemsländerna är planeringen av hur EU-medel ska användas under budgetperioden 2007–2013 bara den andra ”övningen” av detta slag, vilket med tanke på tjänstemännens brist på erfarenhet och de täta regeringsbytena leder till att vissa möjligheter till utveckling av landsbygden som skapas genom EU:s politik inte utnyttjas till fullo.

4.4   Man får inte heller glömma att en av de grundläggande förutsättningarna för ekonomisk och social sammanhållning i ett utvidgat EU är att man stärker banden mellan stad och landsbygd. Om man skapar formella, ofta artificiella indelningar, t.ex. på grund av kraven på ”demarkationslinjer” mellan medel från olika EU-fonder (t.ex. Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling), i en situation där villkoren för tillgång till fonderna inte sällan är olika och beslutsförfarandena i fonderna inte hänger samman med varandra, kan detta försvåra kompletterande åtgärder och fördjupa klyftan mellan stad och landsbygd.

4.5   För landsbygden vidtas framför allt åtgärder med anknytning till klassisk jordbruksproduktion eller typiskt ”sociala” instrument (bidrag till arbetslösa eller stöd till delvis självförsörjande jordbruk). Dessa behövs visserligen i allra högsta grad (framför allt i de länder där fattigdomen är vanligast på landsbygden, t.ex. i Rumänien eller Polen), men de bidrar samtidigt till att permanenta den rådande situationen och skapar inte de förutsättningar som krävs för att ändra situationen. Det finns fortfarande alltför få instrument som gör det möjligt att finna inkomster från andra källor än jordbruket för landsbygdsbefolkningen. De institutioner som ägnar sig åt att utveckla landsbygden stimulerar fortfarande nya arbetstillfällen inom jordbruket, och deras program ger inte tillräckligt stöd till yrken utanför jordbruket.

4.6   Lissabonstrategin skulle kunna spela en stor roll i framtiden, eftersom innovation och konkurrenskraft i bred bemärkelse också kan förekomma på landsbygden. Dessa begrepp förknippas tyvärr alltför ofta endast med ny teknik och forskningscentrum i stora städer. Detta innebär att ett enormt område för innovationer på det sociala området eller med anknytning till kulturarv och ekologiska värden eller lokal tradition ligger i träda.

4.7   I många medlemsländer, framför allt i de nya, har den nationella politiken en snäv syn på innovation och konkurrenskraft (det kan exemplifieras med de osedvanligt höga kraven för EU-stöd till företag, med enormt höga trösklar på flera miljoner euro, vilket i praktiken utesluter mottagare från landsbygd eller små städer).

4.8   Den nationella politikens konservativa och vankelmodiga förhållande till landsbygdssamhällena beror på att myndigheterna saknar målmedvetenhet när det handlar om att skapa förutsättningar för landsbygdens utveckling, på att det saknas en framsynt politik för landsbygden och på att man fruktar att det civila samhället skulle kunna få en roll som skulle minska de politiska partiernas betydelse. Eftersom de nationella myndigheterna för en sådan politik är det många människor på landsbygden som förväntar sig att impulsen till förändringar ska komma från EU.

4.9   Det är dock de nationella myndigheterna som har till uppgift att skapa förutsättningar för en dialog mellan institutioner och samhälle och att skapa en kultur av insyn och öppenhet. Detta är desto viktigare eftersom relativt få människor på landsbygden är övertygade om demokratins betydelse för samhällslivet (i Polen t.ex. 17 %).

5.   De lokala myndigheterna och det civila samhället på landsbygden

5.1   De lokala myndigheterna har en central roll att spela när det gäller att stödja initiativ från det civila samhället och samarbeta med dess företrädare på landsbygden. De lokala myndigheterna bör fungera som katalysatorer för landsbygdssamhällenas utveckling och uppmuntra dem till gemensamma åtgärder.

5.2   Samarbetet mellan de organisationer som arbetar för landsbygden och kommunerna fungerar ofta inte som det borde. Problemet med brister i samarbetet mellan kommuner och samhällsorganisationer och deras företrädare på landsbygden finns i alla medlemsländer, om än i varierande grad. De goda exempel som kan iakttas på många platser och som uppmuntrar till en positiv inställning vittnar om de förändringar som pågår och de möjligheter som finns.

5.3   I de nya medlemsstaterna är bristen på förtroende mellan det civila samhällets företrädare och de lokala myndigheterna ett särskilt stort problem. Kommunerna betraktas ofta som ett hinder för samhällsinitiativ, och de kommunala myndigheterna ser med oro på de ledare inom det civila samhället som växer sig starka inom deras områden och betraktar dem som konkurrenter och ett hot mot deras egen ställning. De samhällsorganisationer som förväntar sig kommunalt stöd eller partnerskap i sina initiativ bemöts med misstänksamhet och som besvärliga kunder.

5.4   Bristen på förtroende kan övervinnas genom de projekt som genomförs och genom att man synliggör fördelarna för de kommuner (lokalsamhällen) där samarbetet mellan de lokala myndigheterna och samhällsorganisationernas företrädare fungerar som det ska.

5.5   På landsbygden görs ansträngningar för att skapa goda förbindelser och för att de lokala myndigheterna och samhällsorganisationerna ska kommunicera med varandra. Man anordnar t.ex. utbildningar på detta område – för en varaktig lösning på detta problem krävs dock ytterligare utbildningsåtgärder.

6.   Hinder för det civila samhällets utveckling på landsbygden

6.1   Vid sidan av de problem som framför allt rör länderna i Central- och Östeuropa finns det många frågor som rör landsbygden i hela EU. Det handlar bland annat om följande:

—	Hinder i tillgången till kunskap samt behovet av att tillhandahålla olika former av utbildning för landsbygdsbefolkningen.

—	Sämre tillgång till information och begränsade färdigheter att använda den.

—	Brist på företagarkompetens, svårigheter vid övergången från ett jordbruksbaserat till ett landsbygdsorienterat företagande.

—	Skillnader i mäns och kvinnors rättigheter (1).

—	Regionala demografiska problem som yttrar sig i en brist på kvinnor eller män som partner i hushåll på landsbygden, och i några regioner – i en avfolkning av landsbygden.

—	Den lägre nivån på den sociala infrastrukturen jämfört med städerna.

—	Byråkratiska begränsningar och en brist på stöd från den offentliga förvaltningens sida.

7.   Det civila samhällets utvecklingsmöjligheter på landsbygden

7.1   Det civila samhället på landsbygden kan involveras mer genom att man förbättrar metoderna för beslutsfattandet i bred bemärkelse (governance), både på nationell nivå (genom att det civila samhällets organisationer får delta i det gemensamma arbetet med att skapa en politik för landsbygden och inte bara i samråd kring lösningar som utarbetats av tjänstemän) och på lokal och regional nivå (genom att befolkningen deltar i beslut om tilldelning av utvecklingsmedel till projekt).

7.2   Om man anpassar utvecklingsinstrumenten till de konkreta landsbygdsområdenas behov och möjligheter förutsätter detta att man i större utsträckning använder sig av bottom up-strategier. Det innebär att detta tillvägagångssätt inte bara bör användas i vissa utvalda åtgärder inom programmet för landsbygdsutveckling utan också inom ramen för strukturfonderna och den nationella politiken.

7.3   Viktiga problem på landsbygden kan lösas genom partnerskap mellan den offentliga sektorn, den privata sektorn (företagen) och de icke-statliga organisationerna. Om ett samhälle som bildar ett lokalt partnerskap kan besluta eller åtminstone delta i beslutsfattandet om användning av medel för att skapa arbetstillfällen, aktivera arbetslösa eller förebygga utslagning, kan detta bidra till att öka invånarnas känsla av ansvar för situationen i sitt område och deras beredskap att engagera sig för det lokala samhället.

7.4   Man bör också ägna större uppmärksamhet åt att skapa band mellan forskningsinstitutioner och organisationer på landsbygden, samt identifiera och sprida den goda praxis som i många länder växt fram på detta område.

7.5   Utbildningen har ett enormt inflytande på det civila samhällets utveckling på landsbygden. Vid en reform av utbildningssystemen på landsbygden bör man se till att underlätta initiativ från landsbygdsbefolkningens sida, t.ex. att organisera en lokal skola. Detta är ett tecken på att man är mån om framtida generationers utbildning och på ett särskilt samhälleligt engagemang där myndigheterna måste ingå som partner. Man bör också sprida de goda exempel på vuxenutbildning (av typen ”folkhögskolor”) som finns i vissa EU-länder.

7.6   Just samhällsnyttigt arbete stärker gemenskapen. De iakttagelser som gjorts under de senaste åren visar att de samhällsgrupper som – tack vare sitt samhälleliga engagemang – lyckats ta sig ur hjälplösheten och övervinna passiviteten gärna delar med sig av sina erfarenheter till andra, mindre aktiva samhällsgrupper (2).

7.7   Man måste också ägna större uppmärksamhet åt att se till att organisationer på landsbygden får tillgång till finansiering. I teorin finns sådana möjligheter inom ramen för både EU:s fonder och nationella och internationella fonder. De senaste rönen visar dock att små icke-statliga organisationer (och dessa finns framför allt på landsbygden) i mycket liten utsträckning utnyttjar de finansieringskällor som redan finns.

7.8   Man bör därför skapa förutsättningar för en stabil och flexibel finansiering av icke-statliga organisationer, också för deras egen verksamhet (institutionella bidrag – till skillnad från ”projektfinansiering”) och för att söka mekanismer som gör det lättare för organisationer på landsbygden att få tillgång till sådana medel, t.ex. genom att man skapar mekanismer för ”regranting” från förmedlande organisationer (på samma sätt som inom t.ex. Leader men i större skala).

7.9   Detta slags lösningar gör det också möjligt att minska den tid som krävs för att fatta beslut om tilldelning av medel, något som är av stor betydelse för små projekt med lokal räckvidd.

7.10   Genom att öka det civila samhällets engagemang på landsbygden kan man bidra till en bättre samordning av olika former av ”sektorspolitik” (politik för utbildning, hälso- och sjukvård, socialpolitik, miljöpolitik m.m.), om inte annat för att de icke-statliga organisationerna har större erfarenhet och tradition av att bygga samarbetsnät än organen inom den offentliga sektorn.

7.11   Man borde dock överväga möjligheten att öka användningen av den mekanism för ”konsekvensbedömning för landsbygden” (rural proofing) som tillämpas i vissa medlemsländer. Denna mekanism skulle innebära att man kontrollerar hur en viss rättslig lösning (som inte har direkt koppling till landsbygden men anknytning till t.ex. utbildning eller offentliga upphandlingar) skulle påverka situationen på landsbygden. Det är också oerhört viktigt att organisationer inom det civila samhället deltar i dessa bedömningar.

7.12   Man bör överväga särskilda institutionella lösningar som gör det möjligt att stärka landsbygdsorganisationernas potential. Detta slags lösningar (institutionellt stöd, hjälp med kapacitetsuppbyggnad och spridning av konceptet offentlig-sociala partnerskap) skulle helt klart passa i de länder där förberedelser för medlemskap pågår. I samband med det måste erfarenhetsutbytet mellan de nya medlemsstaterna och kandidatländerna underlättas.

7.13   Man måste ställa olika slags instrument till förfogande som gör det lättare för befolkningen på landsbygden att få tillgång till information. Instrumenten skulle behöva anpassas till landets särdrag (t.ex. genom att man involverar media och den lokala förvaltningen och skapar informationsställen), och man måste ta hänsyn till tillgången till internet. Vid sidan om de icke-statliga organisationerna kan skolor, jordbruksorganisationer och fackliga organisationer spela en stor roll i denna process.

7.14   Man borde i samband med detta göra det lättare för de nya medlemsländerna och kandidatländerna att utbyta erfarenheter.

7.15   Man borde också finna mekanismer som stimulerar ett djupare samarbete mellan organisationer i städer och på landsbygden – också genom att man fastställer lämpliga principer för utnyttjandet av EU-medel. Detta förutsätter dock att man bryter igenom ”sektorstänkandet” och minskar tendensen till en exakt avgränsning mellan fonderna.

7.16   Den debatt som just nu pågår om landsbygdens framtid kan vara ett tillfälle att öka medvetenheten om landsbygdens problem också bland städernas invånare. På detta område har man på senare tid utfört ett antal intressanta försöksprojekt (t.ex. inom projektet Europeiska medborgarpanelen (3)), där en bred grupp personer, som tidigare inte varit intresserade av denna problematik, involverats i diskussionerna. I informationsprojekten skulle organisationer från både landsbygd och stad kunna delta.

---

(1)  EESK har tagit upp kvinnors problem på landsbygden i sitt yttrande EUT C 204, 18.7.2000, s. 29.

(2)  Detta kan observeras inte bara i enskilda länder (t.ex. i Polen, där mer utvecklade grupper inom ramen för det nationella nätverket av partnergrupper (Krajowa Sieć Grup Partnerskich) tar hand om och stöder mindre erfarna grupper) utan också mellan länder (t.ex. polska, slovakiska och ungerska landsbygdsorganisationers verksamhet i Ukraina, Serbien respektive Albanien). Detta slags åtgärder förutsätter dock ett institutionellt stöd och en större spridning som god praxis.

(3)  www.citizenspanel.eu

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/43

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”De sociala konsekvenserna av utvecklingen på energi- och transportområdet”

(2009/C 175/08)

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”De sociala konsekvenserna av utvecklingen på energi- och transportområdet”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2008. Föredragande var Laure BATUT.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 4 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 107 röster för, 29 emot och 15 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Slutsatser

1.1.1   Områdena transporter och energi bildar en oskiljaktig duo som är av mycket stor betydelse för konkurrenskraften, utvecklingen, välståndet och sammanhållningen. De är utsatta för tre former av press: ekonomisk, social och miljömässig, i en situation där den europeiska energitillgången är knapp och tillgången utanför EU är instabil, vilket leder till fluktuerande priser inom dessa områden och till att de kan ligga kvar på en hög nivå under flera år.

EESK anser att det finns skäl att främja en övergripande och framåtblickande diskussion om hur viktiga dessa områden är för de europeiska medborgarna och om den påverkan som de har på medborgarnas livsstil, särskilt när förhållandena blir ogynnsamma, samt om de handlingsvägar som EU skulle kunna finna i fråga om denna duo för att bättre kunna beakta medborgarnas välbefinnande.

1.1.2   Upprätthållandet av den europeiska sociala modellen är delvis beroende av dessa nära förbundna områden, transporter och energi, där prisstegringen på bägge områdena på lång sikt påverkar tillvaron för privatpersoner, företag och anställda samt rörligheten och sysselsättningen i allmänhet. Detta har kommit att bli den fjärde faktorn som leder till utestängning, efter bostad, anställning och lön. Eftersom det är omöjligt för vissa medborgare att få tillgång till transporter och energi utestängs de även från det så kallade e-samhället. Framgångarna för Lissabonstrategin är avhängiga av tre områden, nämligen det sociala, det ekonomiska och det miljömässiga.

1.1.3   Marknaden och priserna: Priserna för slutanvändarna bestäms av sådana faktorer som avregleringen, eurokursen, situationen på finansmarknaden, skattesystemen, kostnaden för förnybar energi, kampen mot klimatförändringarna, yttre omständigheter osv. Marknaden kan inte ensam reglera allt. Flera olika instrument måste användas för att åstadkomma en ökad integration av medborgarna och en mer rättvis fördelning av kostnader och priser.

1.2   Rekommendationer

1.2.1   EESK anser att det under perioder med stigande priser vore socialt värdefullt för vissa kategorier av mottagare om man på EU:s initiativ skulle skilja mellan den”nödvändiga”delen, där ekonomiskt stöd skulle kunna ges, och den”valfria”delen av transport- och energiutnyttjandet, vilket bör fastställas genom samråd.

1.2.2   Strukturfonderna skulle kunna spela en roll när det gäller solidaritet på energiområdet och bibehållandet av medborgarnas rörlighet.

1.2.3   Fördelningen av offentliga medel mellan olika insatser för forskning och utveckling bör vara väl avvägd på EU-nivå för att optimera klimatskyddet och unionens energioberoende.

EESK efterlyser en fortlöpande forskningsinsats som leder till omfattande och snabba framsteg när det gäller användningen av nya energikällor genom ett permanent åtagande som inte tas tillbaka så snart priserna sjunker, som vid den första oljekrisen.

1.2.4   Bestämmelserna om statligt stöd bör systematiskt säkerställa att nationella stödfonder undantas från konkurrensreglerna när det gäller forskning, för att garantera trygghet för investerare och därigenom främja användningen av ny teknik samt skapande och bibehållande av arbetstillfällen.

1.2.5   Genom att utvidga finansieringsfaciliteten med riskdelning (1) till innovativa små och medelstora företag skulle dessa beredas möjlighet att utveckla sin konkurrenskraft, samtidigt som konkreta förbättringar på transport- och energiområdet främjas.

1.2.6   En utvidgning av globaliseringsfonden  (2) och kriterierna för tillgång till fonden skulle bidra till att åtgärderna i kampen mot klimatförändringarna fick mindre negativa effekter för arbetstagarna.

1.2.7   För att bevara den europeiska ekonomins konkurrenskraft samtidigt som den sociala sammanhållningen bibehålls förordar kommittén följande:

—	En översiktsplan för en gemensam industripolitik omfattande forskning om hållbar utveckling och framgångsrik sammodalitet (3) för transporter.

—	En energipolitik som grundar sig på solidaritet mellan medlemsstaterna och är knuten till klimatskyddet.

—

Studier om huruvida det är lämpligt och möjligt att inrätta en europeisk tjänst av allmänt intresse på energiområdet för medborgarna, med ett gemensamt förhållningssätt till priser, bränsleskatter, finansiella säkerhetsregler, ekonomisk utveckling och klimatskydd. De nationella offentliga tjänsternas roll i medlemsstaterna i fråga om energi och transporter  (4), med hänsyn till olika bestämmelser, till regionerna och medborgarnas grundläggande rättigheter och sysselsättningen, skulle därmed stärkas.

—	Kvantitativa och kvalitativa mål och mätverktyg avseende effekten av ett åtskiljande av nät- och distributionsverksamheterna samt denna åtgärds inverkan på priserna.

—	Konsumentundersökningar om harmoniseringen av bensinskattesystemen i EU, med en bred spridning av resultaten, samt – när användbara indikatorer har utarbetats – om de nödvändiga transporternas miljömässiga effekter.

—	En verklig dialog om de framtida klimatplanerna för att undvika snedvridning av konkurrensen och social dumpning.

1.2.8   Dessutom anser EESK att man inom företag och organ inom EU bör:

—	Främja en social dialog och förhandlingar om de opåverkbara transport- och energiutgifterna som en del av minimilönen,

—	Förespråka förhandlingar om en plan för hållbar rörlighet för företag och olika organ,

—	Införa företagscertifiering, såsom EMAS (europeisk miljölednings- och miljörevisionsordning),

—	Utvärdera vinsterna av en bekräftad minskning av energiförbrukningen och transporterna i företag och andra organ, enligt kriterier som också ska fastställas genom samråd, i syfte att fördela dessa vinster enligt en modell som förhandlats fram mellan företaget och dess anställda,

—	Genomföra kvalitativa studier av de anställdas hälsa när det gäller deras användning av transporter och exponering för energikällor, i syfte att införa försiktighetsåtgärder.

1.2.9   På EU-nivå anser EESK att en dialog om följande bör föras med medborgarna:

—	Den kulturella dimensionen och den utmaning för människorna som unionen måste möta för att tillgång till transporter och energi för alla till överkomliga priser ska kunna bidra till medborgarnas välstånd och förståelse för unionens mångfald.

—	Främjande av en medborgarutbildning beträffande god förvaltning av transporter och energi redan från första klass i grundskolan.

—	De anställdas allmänna hälsotillstånd, med hjälp av omfattande enkäter, när det gäller de transporter och energikällor som de exponeras för, i syfte att vidta försiktighetsåtgärder.

—

Kommittén anser att unionen skulle kunna införa ett standardiserat märkningssystem jämförbart med det som används för mervärdesskatt (innebär inget nytt märke), i syfte att göra alla medborgare medvetna om vad som står på spel när det gäller transporter, energi och miljö genom att för varje konsumtionsvara på etiketten införa texten”APCO2 – Added Production of CO2 ”.

—

EESK anser att man i förhandlingarna om världshandeln skulle kunna använda denna standardisering som utvecklats i Europa samt att resultaten skulle kunna infogas i befintliga handelsdokument enligt Edifact-modellen (5) och årligen kontrolleras av det civila samhället, i likhet med de redovisningar om läget för Edifact som FN:s ekonomiska kommission för Europa (UNECE) (6) årligen lägger fram för FN:s ekonomiska och sociala råd. Detta skulle unionen kunna dra nytta av på global nivå.

2.   Områden där unionen kan agera

2.1   Diplomati

2.1.1   Unionens energioberoende, den ekonomiska utvecklingen, bevarandet av levnadsstandarden i Europa samt en social och miljömässig hållbarhet hänger nära samman med medlemsstaternas försörjningskapacitet.

2.2   Marknaderna

2.2.1   Efterfrågan på transporter och energi samt produktionen av växthusgaser ökar allt snabbare. När det gäller energi och nätverksamhet är de europeiska marknaderna splittrade, även om det finns en tendens till integration (sammankopplingen år 2006 av marknaderna i Frankrike, Belgien och Nederländerna, som år 2009 förmodligen utvidgas till att omfatta även Tyskland, inrättandet av en europeisk spotmarknad (7), strävan efter sammanslagningar). Liberaliseringslinjen med åtskiljande av näten (gas, elektricitet) kan emellertid innebära risker, exempelvis att utländska fonder gör uppköp inom unionen (nationella placeringsfonder), kriser utan gemensamt styrd reservkapacitet och en okontrollerad prispolitik som får ödesdigra följder för konsumenterna. Kärnkraften blir åter en fråga som unionen inte kan bortse från, och att inte behandla den på gemenskapsnivå skulle vara oansvarigt.

2.2.2   Genom att förflytta sig kan man arbeta och turista i Europa, och lära känna andra européer och Europa. Dessa möjligheter kan inskränkas när energipriserna är för höga, vilket i hög grad påverkar privatpersoner, företag, sysselsättning och näringsliv.

2.2.3   Det krävs en energimix och solidaritet inom Europa för att undvika att marknaden splittras på nytt. Det finns behov av konsekventa regler och organ som kan se till att de efterlevs för ett rörligt och på samma gång inkluderande samhälle. Det civila samhället kan bidra till detta.

2.3   Prisbildningen

2.3.1   Faktorer som inverkar på prisbildningen för slutanvändaren:

—	Avregleringen: Slutanvändarna har inte upplevt hela den förutspådda prissänkningen.

—

Växelverkan mellan priserna: Priserna återverkar på varandra: energipriserna på transportpriserna och oljepriserna på gaspriserna och tillsammans utformar de prispolitiken. Producenternas och distributörernas agerande driver på prishöjningarna, de tjänar mest på dem och halverar priserna när de saknar likvida medel.

—

Valutakursen: Eurons värde i förhållande till dollarn borde verka dämpande på prisuppgången, men den starka efterfrågan och priserna före krisen påverkade Eurogruppen särskilt kraftigt eftersom de nationella bensinskatterna är höga (8). Under krisen sjunker nu värdet på euron i förhållande till dollarn, vilket minskar effekten av de lägre produktionspriserna.

—

Läget på finansmarknaden: Den likviditetsbrist som orsakats av krisen i slutet av 2008 har medfört ett prisfall på råolja. Säljarna anpassar sig till köpförmågan för att inte förlora alltför mycket. Men i början av krisen fick prissänkningarna ingen särskilt positiv inverkan på bensinpriserna, trots att de ekonomiska och sociala följderna av krisen började bli kännbara.

—	Skattesystemens roll bör ses över och harmoniseras inom EU, eftersom skatterna väger tungt inom energisektorn och eftersom skillnaderna är stora mellan länderna.

—	Förnybar energi: De förnybara energikällorna gynnades av den världsomfattande energiprisökningen som överskuggade initialkostnaden, men vinsten för den genomsnittliga konsumenten går ännu knappt att urskilja. Tvärtom kan minskade kostnader göra deras ställning svagare.

—	Yttre faktorer, såsom kostnaden för principen att ”förorenaren betalar”, spelar eller skulle kunna spela in, genom att öppna för verklig konkurrens mellan oljeproduktleverantörer och ett harmoniserat europeiskt dieselpris.

2.3.2   EESK anser att unionens roll bör vara att främja solidaritet, att verka för upprättandet av en översiktsplan för en gemensam näringspolitik som bygger på forskning om hållbar utveckling och en framgångsrik sammodalitet för transporter samt att utnyttja den politiska stabiliteten i EU genom lagstiftning. För utarbetandet av en sådan politik vore det användbart att genomföra en studie av hur priserna påverkas av att nätverksamheten skiljs från distributionen eller utnyttjandet.

2.4   Finansieringen

2.4.1   På samhällsnivå

Här betonas endast några aspekter som rör de sociala följderna (9). När det gäller användningen av offentliga medel bör fördelningen mellan åtgärder som leder till resultat på kort sikt och forskningsinsatser vara väl avvägd på EU-nivå i fråga om klimatskydd, unionens energioberoende och medborgarnas välstånd. Resterande gemenskapsmedel som beviljats men inte utnyttjats bör systematiskt återföras till en stödfond för forskning och innovation. Lagbestämmelserna om statligt stöd skulle kunna säkerställa att nationella stödfonder undantas från konkurrensreglerna, för att garantera rättslig trygghet för investerare som främjar användning av ny teknik samt skapande och bibehållande av arbetstillfällen. De små och medelstora företagen bör stödjas för att de ska kunna nå den tillväxtnivå som fastställdes i Lissabon 2000 samt bibehålla och utveckla sysselsättningen och bevara innovationsförmågan.

2.4.2   På konsumentnivå

Unionen har kraftfulla verktyg (strukturfonderna och regionalpolitiken). Före krisen bedömde världens experter att trenden med ökande priser på energiråvaror skulle hålla i sig. Kommissionen skulle kunna diskutera vilka solidariska insatser EU kan göra om kurserna skulle stiga igen, för att begränsa marginalisering orsakad av energifattigdom och därmed undvika konsekvenser för unionens BNP, och för att stödja efterfrågan vid en eventuell depression (sjunkande priser i kombination med bland annat minskad konsumtion till följd av minskad köpkraft).

En av de sociala effekterna av utvecklingen inom områdena energi och transporter är att alla underkastas prisökningarna när de inträffar, medan det yttre trycket från globaliseringen och den s.k. finansialiseringen av ekonomin, som gett upphov till krisen, belastar arbetstagarnas löner och påverkar hushållens köpkraft samtidigt som EU befinner sig i en situation med brist på sysselsättning. Priserna beror för övrigt till stor del på indirekta skatter som inte är progressiva.

EESK anser att det skulle vara socialt meningsfullt att på EU:s initiativ och efter samråd skapa en differentiering i priset mellan den ”nödvändiga” delen och den ”valfria” delen av de första kilometrarna, de första litrarna bensin, de första kilowatten osv., med utgångspunkt i uppskattad användning och för olika kategorier av mottagare. På så sätt skulle stödsystem kunna inrättas för de minst gynnade avseende den nödvändiga del som inte går att reducera.

EESK anser att genomförbarhetsstudier bör göras om huruvida en energitjänst av allmänt intresse på EU-nivå skulle kunna införas för den gemensamma energipolitiken. Genom en gemensam prisstrategi skulle en sådan tjänst bli ett verktyg för att upprätthålla den ekonomiska utvecklingen, samtidigt som klimatet bevaras och konsumenternas intressen tillvaratas genom en mer rimlig fördelning av kostnaderna

2.5   Skattesystemen

2.5.1   Skattesystemen påverkar prisbildningen (miljömärkningen är det senaste inslaget på området), och medlemsstaterna har här bibehållit ett handlingsutrymme. En mer integrerad marknadspolitik skulle medföra att EU såg över situationen när det gäller skattesystemen och leda till ökad öppenhet och insyn för medborgarna/konsumenterna.

2.5.2   Punktskatten på oljeprodukter, som fastställs av unionen, beräknas på volymen och mervärdesskatten på värdet. Mervärdesskatten är som alla indirekta skatter orättvis, eftersom den inte tar hänsyn till betalningsförmågan – de minst gynnade socioekonomiska grupperna drabbas därför hårdast. Medlemsstaternas medborgare behandlas emellertid inte jämlikt av bensinskattesystemen. Detta bör därför utredas och resultaten av utredningarna offentliggöras för konsumenterna med sikte på att finna de bästa systemen för att uppnå konvergens. Ett ”europeiskt” dieselpris skulle ha direkt effekt på öppenheten och insynen (10).

2.6   Forskningen

2.6.1   Nya produktiva investeringar bör ske på en sådan nivå att de leder till omfattande och snabba framsteg. Annars blir det omöjligt att slå vakt om energioberoendet, unionens ledarskap i kampen mot klimatförändringarna, EU-medborgarnas levnadsstandard och Europas framtid. Ett kostnadsfritt ansökningsförfarande för europeiska patent för förnybar energi och för rena och ekonomiska transporter skulle minska tiden mellan upptäckt och utsläppande på marknaden. En sådan politik skulle inte stå i strid med artikel 194.1.c i Lissabonfördraget. Det är nödvändigt att ta väl avvägda risker. Europeiska investeringsbanken kräver numera för sina investeringar en 20-procentig ökning av energieffektiviteten. Detta skulle kunna inriktas på innovationer (11) och erbjudas många företag.

Genom att små och medelstora företag ges möjlighet att dra fördel av finansieringsfaciliteten med riskdelning (se punkt 1.2.5) skulle man kunna öka innovationerna i de regionala och lokala strukturerna. Till exempel bildas bilpooler som, bl.a. i kommunerna St Brieuc och Rennes (12), dock förblir starkt beroende av lokala bidrag trots att de skapar rörlighet, minskade koldioxidutsläpp, tidsvinster samt sociala projekt, där mindre gynnade personer bereds tillgång genom den blygsamma avgift som tas ut för utnyttjandet.

2.7   Den lokala och regionala nivån

2.7.1   Transporter och energi är helt nödvändigt för regionerna och möjliggör lokal utveckling (jämför t.ex. den betydelse höghastighetslinjerna har haft för de franska regionerna). Men förflyttningar, som traditionellt fungerat som en motor i ekonomin och samhällsplaneringen blir en bromsfaktor vid höga energipriser.

2.7.2   Unionen håller på att inrätta en energi- och klimatpolitik med kvantitativa mål och kommer att behöva mätverktyg. Det skulle vara intressant att på ett harmoniserat sätt mäta de kvalitativa aspekterna, och för en utvärdering av behoven förefaller den lokala och regionala dimensionen vara väl lämpad vad gäller energi och transporter. God kännedom om tendenserna på den lokala nivån möjliggör en bättre resursförvaltning.

2.7.3   Regionerna tar emot stöd via unionens regionalpolitik. Fördelningen av detta stöd kan vara en forskningsindikator när det gäller högre standard för medborgarna i fråga om transporter och energi. Utvecklingen på energi- och transportområdet kan komma att påverka stora delar av ekonomin och få allvarliga sociala följder när denna samlade negativa utveckling slår med full kraft mot en sektor, som t.ex. fiskesektorn vars vinster utplånas på grund av de respektive prisökningarna.

2.7.4   Fördelningen av näringsverksamheten och planeringen av transporterna i städerna  (13) påverkar dagpendlingen. En tvingande bestämmelse om lokal rekrytering skulle kunna stödjas genom strukturfonderna (en viss procentandel arbetstillfällen reserveras för invånarna i området, och skattebefrielse medges företag som tillämpar denna politik). Sysselsättning, bostäder och lika möjligheter – och därmed lika lön – samt den fjärde faktorn, transporter, kan främja social integration.

Lösningar där man undviker en justering av de kollektiva kostnaderna genom försämringar på det sociala området kan i synnerhet noteras i nya prioriteringar och i samordningen av den offentliga stadspolitiken vad gäller bostäder, sysselsättning och rörlighet.

Ett rättsligt säkert nationellt och europeiskt ramverk skulle därför möjliggöra en bättre insatsfördelning mellan de regionala och lokala myndigheterna, företagen och hushållen

2.8   Offentliga tjänster

2.8.1   För energin liknar situationen mera ett oligopol än fullständigt fri konkurrens. Följderna vad gäller nättillgången och prispolitiken är kännbara för medborgarna (exempelvis indragning av små järnvägsstationer och busslinjer som inte anses vara lönsamma, högre konsumentpriser, energikostnader etc.). De offentliga tjänsternas roll är att samtidigt ta hänsyn till regelverk, lokala åtgärder, medborgarnas grundläggande rättigheter och sysselsättningen.

Samhällets roll är att utjämna effekterna av utvecklingen och den osäkerhet den skapar för medborgarna. För att lindra ekonomiska och finansiella kriser bör lokala myndigheter kunna fungera som en drivande kraft i det egna området. Dessa myndigheter söker efter lösningar eftersom de i högsta grad konfronteras med utvecklingen på transport- och energiområdet.

Det finns ett behov av nya styrinstrument på lokal, regional och nationell och på gemenskapsnivå. EU-programmen skulle kunna spridas bättre och vara mer öppna för experiment.

2.8.2   Fördelningen av arbetstillfällen mellan olika delar av arbetsmarknaden skulle förbättras om den knöts samman med organisationen av transporterna i städerna. De lokala offentliga arbetsförmedlingarnas roll är mycket viktig, och de bör ta hänsyn till de nya begränsningar som belastar energi- och transportområdena.

2.8.3   De lokala nätverken är resultatet av politiska val och investeringar. Genom att påverka prisbildningen kan man skapa tillgång och överkomliga kostnader samt inkludera mindre gynnade grupper. Transporter är nödvändiga och dyra och utgör ibland en bristvara. De har blivit den fjärde faktorn för utestängning efter bostad, anställning och lön. Det krävs social vaksamhet när det gäller följderna av de nya åtagandena på transportområdet (energi- och klimatpaketet). Ekonomisk effektivitet kan eftersträvas genom ett systematiskt tillvägagångssätt inom transportpolitiken, komplexa intermodala förbindelser, konkurrenskraftig lönsamhet inom alla geografiska och tidsmässiga nischer (14) samt teknisk och social forskning i syfte att optimera resursanvändningen och minska kostnaderna. Därtill krävs en politisk vilja och en mobilisering av aktörerna.

2.9   Hälsa

Utvecklingen inom områdena transporter och energi får också konsekvenser för medborgarnas hälsa. Detta motiverar åtgärder som uppväger tidigare val i fråga om energi- och klimatpaketet som togs upp redan i kommissionens vitbok om transporter.

2.9.1   Orsaker till försämrad hälsa till följd av upprepad daglig användning av transportmedel på långa sträckor mellan hemmet och arbetsplatsen, med sociala följder: svårigheter att upprätthålla en anställning, stress och orkeslöshet till följd av en rad sjukdomar bland vuxna såsom allergier, muskel- och skelettbesvär samt bland barn såsom allergier, bronkiolit etc.

Användning av icke hållbar energi leder till förorening av luften, söt- och saltvattnet, marken och de livsmedel som den producerar. Kärnkraftens återkomst och de potentiella farorna med denna måste för övrigt övervägas på nytt liksom utbildning av medborgarna på kärnkraftsområdet. Detta kommer att krävas på grund av den ökande efterfrågan på kärnkraftsenergi i de länder som producerar sådan energi och deras åldrande kärnkraftverk.

2.10   Sysselsättning

2.10.1   Tillväxt, sysselsättning (Lissabonstrategin) och hållbar utveckling konfronteras med den dyra energin och de dyra transporterna, och sedan med effekterna av finanskrisen. De sociala frågorna och sysselsättningsfrågorna, med koppling till Lissabonstrategins sociala dimension, måste tas med i beräkningen. Avregleringen har redan fått omfattande konsekvenser för dem som arbetar inom gas- och elektricitetssektorn.

2.10.2   Klimatpolitiken blir i allt större utsträckning en gemenskapsfråga, vilket på makroekonomisk nivå förutsätter att en verklig social dialog inleds, med förhandlingar om EU:s framtida klimatplaner för att undvika snedvridning av konkurrensen och social dumpning. Europeiska kommissionen skulle kunna hjälpa arbetsmarknadens parter genom en mekanism för att ”förutse, förebygga och, vid behov, stödja” ekonomiska och sociala förändringar som följer av den nya klimatpolitiken och som får effekter för områdena transport och energi.

2.10.3   EESK anser att de medel som avsätts för tillämpad forskning bör utökas avsevärt så att utvecklingen av innovativ teknik möjliggör en ökning av antalet sysselsättningstillfällen, särskilt i små och medelstora företag samt mikroföretag.

2.10.4   EESK stöder en utvidgning av europeiska globaliseringsfonden i syfte att begränsa de negativa följder som åtgärderna mot klimatförändringarna får för arbetstagarna. EESK anser att alla utsatta befolkningsgrupper som riskerar fattigdom eller utestängning bör omfattas, och att fondens funktionssätt följaktligen bör ses över med utgångspunkt i en utvidgning av kriterierna för tillgång till fonden.

2.10.5   Kommittén menar att utgiftsbördorna blir allt tyngre för de sämst ställda och äventyrar deras integration i e-samhället, vilket är ytterligare en faktor som bidrar till arbetslöshet och social utestängning. Unionen bör kunna garantera en rimlig prisutveckling för sina medborgare, samtidigt som energisäkerheten stärks.

2.11   Den sociala dialogen i företagen

2.11.1   Utvecklingen inom områdena energi och transporter får effekter på mikroekonomisk nivå i företagen, och detta bör tas upp i den sociala dialogen.

—	Den sociala dialogen skulle kunna inriktas på utbildning av personal och chefer i fråga om ett hållbart, energisparande beteende och icke förorenande transporter.

—	Förhandlingarna skulle kunna omfatta en skyldighet att förhandla fram en plan för hållbar rörlighet för företag och andra verksamhetsformer.

—	Arbetsgivarna skulle kunna uppmuntras att sede anställdas transportutgifter som en beståndsdel i minimilönen, enligt kriterier som fastställs i den sociala dialogen.

—	Införande av företagscertifiering skulle kunna fastställas genom den sociala dialogen (15).

—	Fördelningen av de vinster som erhålls genom lägre energiförbrukning och färre transporter i arbetslivet bör utvärderas enligt kriterier som också fastställs i den sociala dialogen, och bör vara föremål för förhandlingar.

Detta är ett stort nytt område för den sociala dialogen i företagen.

2.12   Kultur och utbildning

2.12.1   Transporter och energi har sedan länge en kulturell dimension som blivit tillgänglig för ett stort antal medborgare tack vare demokratiseringen av dessa områden. Denna dimension är av samma karaktär som den europeiska integrationen. Den bör bevaras och utgör en mänsklig utmaning som man måste möta om man vill skapa förståelse för och kunna förverkliga den europeiska mångfalden.

2.12.2   EESK anser att den pågående utvecklingen kan utgöra en möjlighet att främja medborgarutbildning med början i skolan i syfte att öka kunskaperna om andra européer och om hur transporter och energi kan utnyttjas på bästa sätt. Denna utbildning skulle också avse undervisning om medborgarnas vardagsaktiviteter och ta hänsyn till de befolkningsgrupper som är mest missgynnade på grund av funktionshinder, ålder och utestängning. Den skulle kunna knytas till utbildningen om hälsa, som den skulle komplettera på ett lämpligt sätt (16).

2.13   Det organiserade civila samhällets insatser

2.13.1   Individnivå

Varje medborgare är skyldig att hålla sig informerad och har rätt att förvänta sig att de beslut som fattas av både institutioner och andra organ, t.ex. lagstiftande organ, präglas av öppenhet. EESK anser att det finns behov av en omfattande spridning av information på detta område.

Kommittén upprepar sitt stöd för kommissionens förslag av den 5 juli 2007 (17) om en stadga om energikonsumenters rättigheter, vilka inte kan skyddas enbart genom att man förlitar sig på marknadsmekanismerna (stadgan, punkterna 1.2 och 1.8).

2.13.2   Globalt

För att möta energipolitikens utmaningar krävs en social mobilisering där medborgarna ställer upp frivilligt.

Därför lägger EESK fram ett förslag som skulle kunna medvetandegöra medborgarna och konsumenterna, nämligen en koldioxidmärkning av alla dagligvaror.

Även när medborgarna har möjlighet att göra ansvarsfulla val har de inte tillgång till den information som krävs för detta. Genom åtgärder på två kompletterande nivåer skulle unionen kunna agera, samtidigt som företagens konkurrenskraft bibehålls:

—	Den makroekonomiska nivån, såsom framgår av EESK:s yttrande av den 20 februari 2008 (18).

—

Den mikroekonomiska nivån, där konsumenterna får en valmöjlighet, om företagen – med utgångspunkt i en standardiserad certifiering av EMAS-typ – i varje stadium av mervärdeskedjan på etiketten för varje produkt, vara eller tjänst, anger mängden koldioxidutsläpp. Delförsök i denna riktning pågår redan i Storbritannien och utanför EU, i exempelvis Vancouver i Kanada.

Detta märkningssystem, som kan jämföras med mervärdesskatten, skulle kunna leda till att alla medborgares medvetenhet ökar vid all konsumtion av varor och tjänster. ”APCO2 – Added Production of CO2 ” skulle synas på alla redovisningshandlingar, alltifrån kvittot från mataffären till lönebeskedet, för varje vara eller tjänst. Detta skulle göra att varje person i unionen på objektiva grunder kan få en uppfattning om vad som står på spel. Betalningen av kostnaderna för koldioxidutsläppen skulle inte vara kopplad till detta.

Det angelägna ligger i att inom alla sektorer medvetandegöra alla genom en enkel metod.

EESK anser att man i förhandlingarna om världshandeln skulle kunna använda sig av denna europeiska praxis. Resultaten skulle kunna infogas i de redan standardiserade handelsdokumenten enligt Edifact-modellen, och underställas årliga kontroller från det civila samhällets sida. FN:s ekonomiska kommission för Europa (UNECE) rapporterar t.ex. årligen till FN:s ekonomiska och sociala råd om situationen avseende Edifact. EU har ett stort försprång när det gäller medvetenhet om åtagandet att behandla de

tre områdena transporter, energi och miljö tillsammans som delar av en och samma politik, och unionen skulle kunna dra nytta av detta på global nivå.

---

(1)  RSFF: Finansieringsinstrumentet med riskdelning, samarbetsavtal för forskning, utveckling och innovation i Europa, inrättat av EIB den 5 juni 2007, budget 10 miljarder euro.

(2)  Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.

(3)  Definition av sammodalitet: Sammodalitet ”innebär att transporterna optimeras både inom varje enskilt transportslag och i en hel kedja av transportslag”. (Halvtidsöversyn av EU-kommissionens vitbok från 2010 om den gemensamma transportpolitiken från 2006).

(4)  Artikel 73 i EG-fördraget: ”Stöd är förenligt med detta fördrag, om det tillgodoser behovet av samordning av transporter eller om det innebär ersättning för allmän trafikplikt”. Se även Rådets förordning (EEG) nr 1107/70 av den 4 juni 1970 om stöd till transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar, EGT L 130, 15.6.1970, s. 1–3, samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70.

(5)  Edifact: Förkortning som står för Electronic Data Interchange for Administration, Commerce and Transport, en FN-standard för både form och innehåll som anpassas av nationella och sektoriella standardiseringsorgan med hänsyn till varje verksamhets behov.

(6)  FN:s ekonomiska kommission för Europa, UNECE, består av 56 medlemmar och är en av de fem regionala kommissionerna under FN:s ekonomiska och sociala råd. Den omfattar utöver länderna i Europa Förenta staterna, Kanada, Israel och de centralasiatiska republikerna.

(7)  En s.k. spotmarknad omfattar valutor, värdepapper eller råvaror, för snabb leverans samma eller följande dag.

(8)  Enligt Destatis, det tyska federala statistikorganet, har energipriserna lett till en höjning av produktionspriserna med 3,8 % på ett år. Under samma period har priserna ökat med 7 %, oljeprodukterna med 19 % och elektriciteten med närmare 10 %. Om man bortser från energipriserna skulle priserna bara ha ökat med 2,7 % på ett år (Tidningen Les Echos, Frankrike, den 21/22 mars 2008).

(9)  EESK:s yttranden, särskilt: Karin Alleweldt, ”Framtida transportinfrastruktur”, CESE 93/2004 av den 28 januari 2004, och Marian Krzaklewkski, ”De transeuropeiska näten: mot en samordnad strategi”, EUT C 204, 9.8.2008, s. 25 av den 28 mars 2008.

(10)  ”Bränsleskatten utgör ett komplement till avgiftssystemet för användande av transportinfrastrukturer i syfte att möjliggöra en internalisering av de externa kostnaderna i det pris som betalas av användarna. Bränsleskatten möjliggör i synnerhet en internalisering av den del av de externa kostnaderna som är knuten till utsläpp av växthusgaser. I dag är vägtransportsektorn emellertid fullständigt avreglerad, och det faktum att beskattningen av bränsle inte är harmoniserad upplevs som ett allt större hinder för en väl fungerande inre marknad.” Kommissionens vitbok ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010”, 2001.

(11)  Se EESK:s yttrande, föredragande: Gerd Wolf, ”Möjliga positiva och negativa effekter av ökade miljö- och energipolitiska krav på den europeiska industrins konkurrenskraft”, EUT C 162, 25.6.2008, s. 72 av den 20 februari 2008.

(12)  Kommuner i Bretagne (22) i Frankrike; arbetsgruppen som svarar för utarbetandet av yttrandet har genomfört en hearing i staden Saint Brieuc.

(13)  EESK:s yttrande, Lutz Ribbe, ”Transporter i städer och storstadsområden”, CESE EUT C 168, 20.7.2007, s. 77 av den.

(14)  Kommunen Saint-Brieuc, Bretagne (22), Frankrike, hearing den 6 oktober om inrättandet av ”virtuella” transportlinjer på lokal nivå för vissa resrutter som aktiveras på begäran tack var en datoriserad transportcentral som syftar till att erbjuda en integrerad transportförvaltning för lokala användare samt upplysningar om övriga nät (Intelligent transportsystem).

(15)  Miljöcertifiering (EMAS), Förordning 761/2001 om frivilligt deltagande för organisationer i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning från 1995, ändrad 2002 och 2004.

(16)  EESK:s yttrande, Madi Sharma, ”Problemet med den tilltagande fetman i EU – vilken roll spelar de olika parterna i det civila samhället och vilket ansvar har de?”, CESE EUT C 24, 31.1.2006, s. 63 av den.

(17)  EESK:s yttrande, Edgardo Maria Iozia, ”Mot en europeisk stadga om energikonsumenters rättigheter”, EUT C 151, 17.6.2008, s. 27 av den 16 januari 2008.

(18)  EESK:s yttrande, Gerd Wolf, se ovan.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/50

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Den europeiska flygteknikindustrin: Lägesrapport och framtidsutsikter”

(2009/C 175/09)

Den 27 september 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Den europeiska flygteknikindustrin: Lägesrapport och framtidsutsikter.”

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 november 2008 (föredragande: Marius Eugen OPRAN, medföredragande:Patrick BAUDOUIN).

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 110 röster för, 9 röster emot och 5 nedlagda röster.

FÖRORD

Föreliggande yttrande behandlar den sektor av den europeiska flygteknikindustrin som betjänar marknaden för civil person- och godstrafik med flygplan med fasta vingar. Alla övriga fall (militär luftfart, helikoptrar, underhåll osv.) tas inte upp i detta yttrande.

Första delen – Slutsatser och rekommendationer

Mål: ”Behålla en internationell ledarroll för den europeiska civila flygteknikindustrin inom segmentet flygplan med fasta vingar: Identifiera hot, fastställa prioriteringar och ge förslag till en framgångsrik strategi för perioden 2008–2012”

Rapporten Star 21 har visat att industrin spelar en växande roll i utvecklingen av partnerskap med forskningsvärlden (universitet, högskolor, offentliga laboratorier osv.). Inom flygtekniksektorn samlas grundläggande kunskaper och tekniker, och sektorn fungerar också som en viktig hävstång för innovation. Industrin bygger på både den civila sektorn och försvaret, som är ömsesidigt beroende av varandra och som båda behöver spetsteknik.

1.1   Flygteknikindustrin (både den civila och den militära) står för en avgörande del av den stabila industriella basen, den tekniska utvecklingen och den ekonomiska tillväxten. Den är också viktig på den globala scenen och har inflytande på ekonomiska och politiska beslut.

1.2   Industrin bidrar också till att skapa kvalificerad sysselsättning i Europa, och löneläget är relativt högt i förhållande till andra branscher.

1.3   Sammanfattningsvis är Lissabonstrategin (2000) och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Barcelona (2002) (1) mer aktuella än någonsin.

Kommittén anser att fem huvudfaktorer utgör ett verkligt hot mot den europeiska flygteknikindustrin om inte beslutsfattare inom politik och näringsliv vidtar förebyggande åtgärder.

2.1   Den exponentiella ökningen av kostnaderna för utvecklingen av flygplan, som gör det omöjligt för konstruktörerna att i sina europeiska näringslivsstrategier själva fullt ut finansiera utvecklingen av nya modeller, medför en överföring av finansiering och ekonomiska riskertill utrustningstillverkare och underleverantörer av utrustning, allt längre tidsperspektiv för avkastning på investeringarna samt ökad skuldsättning och otrygghet för utrustningstillverkarna och underleverantörerna.

2.2   Försvagningen av den amerikanska dollarn, som började 2005 och har fortsatt ända till inledningen av dagens globala kris och som nu tar sig uttryck i kraftiga fluktuationer gentemot euron, dvs. en generell och omotiverad appreciering, leder till

—	minskad konkurrenskraft för den europeiska industrin (2),

—	en konstant strävan efter minskade fasta kostnader (lönekostnader),

—	incitament för en utflyttning till dollarzonen,

—	en minskning av antalet underleverantörer i Europa, och

—	incitament för ett ökat antal ”partnerskap” i andra områden, utanför Europa.

2.3   De stora pensionsavgångarna, som kommer att kulminera 2015 (3), innebär att många högkvalificerade anställda försvinner (hälften av de anställda inom den europeiska flygtransportsektorn kommer att gå i pension fram till 2015), vilket kan innebära att strategisk kompetens oåterkalleligen går förlorad.

2.4   Den ökade konkurrensen från nya, aggressiva aktörer inom sektorn för regionala flygplan (Indien och Brasilien) driver näringslivet till att minska kostnaderna för att öka sin konkurrenskraft och lönsamhet, men också till att upprätta partnerskap med aktörer i de nya ekonomierna, t.ex. Kina, trots riskerna i samband med tekniköverföring och lokala företagsetableringar i syfte att komma in på de nya marknaderna. Konkurrensen leder också till att man återgår till att fokusera på uppdragsgivarnas kärnverksamhet.

2.5   Mot bakgrund av en världsomspännande ekonomisk kris, vars omfattning och varaktighet man ännu inte kan bedöma, räcker inte det just nu fördelaktiga oljepriset för att dölja den ständiga ovissheten vad gäller prisutvecklingen på kort och medellång sikt. Dessa faktorer påverkar efterfrågan, gör flygbolagen sårbara och tvingar konstruktörerna att fundera över hur man ska minska kostnaderna för flygplansanvändningen, bland annat genom alternativa bränslen och motsvarande teknik.

2.6   Ett högt oljepris ansågs tidigare konjunkturrelaterat, men får nu betraktas som ett strukturellt fenomen som tvingar konstruktörerna att överväga alternativa bränslen och motsvarande tekniker. Dessutom blir flygbolagen mer sårbara och efterfrågan påverkas (högre biljettpriser).

3.   Kommittén anser att sektorn framför allt bör inrikta sig på att upprätthålla konkurrenskraften, nyttan för medborgarna och positionen på den internationella scenen.

Mot den bakgrunden lägger kommittén fram ett antal rekommendationer, och önskar att kommissionen och medlemsstaterna understryker den framträdande roll som spelas av flygteknikindustrin inom unionen samt den betydelse industrin har för medborgarna med tanke på de stora återverkningar som den får i många branscher inom hela unionen.

På områdena teknisk utveckling, tillväxt och samarbete bör man skapa en ny ram som uppmuntrar och gör det möjligt för företagen i EU:s medlemsstater att samarbeta mer effektivt för att fastställa och genomföra industriella prioriteringar. Detta kommer att stärka konkurrenskraften och förbättra möjligheterna att reagera på marknadsfluktuationer. Det är viktigt att anta nya normer för kvalitet och effektivitet i syfte att maximera verkansgraden i FoU-finansieringen.

4.1.1   Samordningen mellan Europeiska kommissionen och Europeiska försvarsbyrån bör stärkas för att främja utvecklingen av ny hybridteknik som kan användas i både militära och civila flygtekniksammanhang. Samtidigt måste man se till att Europeiska kommissionen och Europeiska försvarsbyrån har kontroll över den fortsatta spridningen av teknologier som kan användas både i den militära och den civila delen av flygindustrin.

4.1.2   Man bör också stödja näringslivet (med särskilt beaktande av utvecklingen av de utrustningstillverkande småföretagen i leveranskedjan) så att det gemensamma teknikinitiativet Clean Sky kan genomföras snabbt och grundligt. Detta skulle dels bidra till att man uppnår de miljömål som fastställts i Europa, dels ge industrin möjligheter att spela en viktig roll i skapandet av en ny generation av det europeiska flygledningssystemet (SESAR-ATM) som stöd för initiativet för ett gemensamt europeiskt luftrum (SES) (4).

4.2   Kommittén föreslår att man främjar ett aktivt och direkt deltagande från de EU-länder som har erkända intressen inom flygteknikområdet i upprättandet av ett europeiskt nätverk av underleverantörer som på ett effektivt sätt kan stödja tillverkare inom flygtekniksektorn som Airbus, Saab, Alenia, ATR m.fl. Det är viktigt att upprätthålla och öka kompetensen inom dessa företag, särskilt genom en inriktning på ny teknik.

4.3   Den europeiska regionala flygtekniksektorn upplever ett stort uppsving tack vare ATR:s (5) flygplan och de bränslebesparingar som dessa möjliggör. Flygteknikmarknaden utvecklas också mot flygplan av RJ-typ (Regional Jets) (6). Kommittén vill understryka vikten av att stödja företag som har utvecklat innovativa näringslivsstrategier av typen ”Open Innovation”, varav SuperJet International förmodligen är det bästa exemplet för tillfället.

4.4   Kommittén menar att det är nödvändigt att medlemsstaterna främjar ett minskat beroende hos underleverantörerna i förhållande till de nuvarande uppdragsgivarna (stöd till diversifiering av marknaden och internationalisering) och upprättandet av en stadga mellan uppdragsgivarna och underleverantörerna med långsiktiga åtaganden.

4.5   Man bör snabbt ta fram innovativa strategier för underleverantörerna så att de får möjlighet att på ett långsiktigt hållbart sätt erbjuda nya produkter och tjänster med högt mervärde samtidigt som man underlättar kontakter i syfte att uppnå en kritisk massa.

4.6   Trots tvisterna mellan EU och USA inom WTO föreslår kommittén att kommissionen och medlemsstaterna överväger ett finansieringsförfarande som kan säkerställa kontinuiteten i tillverkningsprocessen. Detta förfarande kan exempelvis bestå i att underleverantörerna inom sektorn gemensamt tar ansvar för lånen. Man kan också tänka sig en lånegaranti baserad på förskott som ska återbetalas eller lån med förmånliga räntor som fastställs av Europeiska investeringsbanken (EIB). Det vore också lämpligt att skapa mekanismer för att täcka de ekonomiska risker som orsakas av t.ex. valutafluktuationer.

4.7   Kommittén anser att man utöver företagsaspekterna måste beakta den yrkesmässiga utvecklingen och förändringen genom god framförhållning i fråga om arbetstillfällen och kvalifikationer på de olika nivåerna – inom branschen och på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Observationsgrupper för yrken inom flygteknikbranschen borde göra det möjligt att i samarbete med högskolemyndigheterna identifiera morgondagens yrken och utbildningsbehov.

4.8   Kommittén vill understryka vikten av att ta fram verktyg för ekonomisk övervakning för att kunna följa resultatutvecklingen i företagen och så tidigt som möjligt upptäcka risker. Dessa verktyg bör å ena sidan vara innovativa i fråga om utbildning och å andra sidan skapa kontakter mellan forskning, universitet och näringsliv för att på bästa sätt förbereda ungdomarna, liksom de anställda, på både morgondagens yrken och de tekniska förändringarna som förutses.

4.9   Utveckling av utbyten mellan olika centrum för konkurrenskraft i syfte att uppnå de miljömässiga och tekniska mål som EU fastställt bör göra det möjligt att inrätta nätverk i syfte att bättre fördela roller och EU-medel. Därigenom skulle man kunna undvika konkurrens mellan de europeiska regionerna och i stället öka samverkanseffekterna.

4.10   EU:s del av finansieringen bör ske inom ramen för dessa centrum för konkurrenskraft. De har inrättats för att EU ska behålla sin tätposition i fråga om spetsteknik och bibehålla en industri som är konkurrenskraftig och innovativ och som kan uppfylla stränga miljönormer. Om man till exempel använder kompositmaterial för att de är starka och lätta, bör inte detta leda till att man förbiser (de bristande) möjligheterna att återvinna eller ta hand om dessa material.

4.11   Kommittén understryker vikten av att snabbt anta en uppsättning åtgärder som syftar till följande:

—	Miljövänligare lufttransporter.

—	Passagerarnas tillfredsställelse och säkerhet.

—	Minskade koldioxidutsläpp från flygtransportsektorn (i enlighet med EU:s politik om allmänt minskade koldioxidutsläpp i Europa), minskat buller och lägre bränsleförbrukning.

—	Utveckling av koncept som underlättar demontering av gammal materiel (användning av återvinningsbara material osv.).

4.12   Kommittén anser att kommissionen och medlemsstaterna bör reagera snabbt på behovet av en strategisk politik inom flygtekniksektorn. En sådan politik skulle inbegripa konkreta åtgärder på EU-nivå och i regioner med en tradition på flygteknikområdet, i syfte att bättre kunna förutse kommande förändringar och minimera de sociala konsekvenserna. Kommissionen och medlemsstaterna bör främja inrättandet av en kommitté för social dialog inom den europeiska flygtekniksektorn, i enlighet med arbetsmarknadsparternas rekommendationer.

Andra delen – Motivering

5.   Bakgrund

5.1   År 2007 förutsåg analytikerna att flygtrafiken skulle mer än fördubblas på 20 år, med en genomsnittlig tillväxt på 6% per år (5 miljarder passagerare beräknades till 2025, i jämförelse med 2 miljarder 2006). Med hänsyn till den förutsedda trafikökningen är prognoserna för de kommande 20 åren optimistiska med avseende på beställningar av nya flygplan (med fler än 90 platser) – mellan 22 600 (källa: Airbus) och 23 600 (källa: Boeing).

5.2   Den fortlöpande avregleringen av flygtrafiken, den kraftigt ökade efterfrågan i utvecklingsländerna (Asien och Mellanöstern) och det faktum att flygbolagen 2007 återhämtat sig ekonomiskt bör också understödja processen.

Den 27 september 2007 godkände EESK:s plenarförsamling att Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI) skulle utarbeta ett initiativyttrande om framtiden för flygteknikindustrin Europa (undantaget militär luftfart, helikoptrar, underhåll osv.).

5.3.1   Motivet till att kommittén utarbetar detta dokument är att denna sektor är av stor betydelse för hela det europeiska näringslivet med tanke på denna sektors omfattande produktion, export, sysselsättning och FoU-investeringar. Sektorn fungerar dessutom som motor för en rad andra industrier (underleverantörer och sektorer som ligger längre fram i produktionskedjan, t.ex. underhåll av flygplan) och för hela regioner. Flygteknikindustrin är dessutom en fanbärare för den del av näringslivet som skapar störst mervärde inom EU och utgör beviset på att EU genom samlade ansträngningar kan positionera sig gentemot globala konkurrenter, t.ex. USA.

5.3.2   CCMI:s erfarenheter i samband med beredningen av yttrandet om "Värde- och försörjningskedjans utveckling i ett europeiskt och globalt sammanhang" (7) kan fördjupas vid analysen av flygtekniksektorn, som är en mycket komplicerad bransch i detta hänseende.

Dessutom hotar en ny serie risker tillväxten, vilket kan leda till nya problem:

5.4.1   Om konstruktörerna är kraftigt beroende av de framväxande marknaderna kan en oväntad avmattning i den asiatiska tillväxten (inte bara i Kina och Indien) få omedelbara och olyckliga konsekvenser för hela sektorn.

5.4.2   Djupgående förändringar i förhållandet mellan uppdragsgivare och underleverantörer samt de fortlöpande omstruktureringar som uppdragsgivarna genomfört har rubbat jämvikten inom sektorn. Det är i dag svårt att uppskatta konsekvenserna av de ökade ekonomiska risker som de främsta leverantörerna av utrustning har drabbats av som en följd av påtryckningar från uppdragsgivarna i samband med avtal om riskdelning.

5.4.3   Otillräcklig finansiering, på både nationell och europeisk nivå, för utvecklingen av ny teknik. Det vore också lämpligt att öka tilldelningen av medel till grundforskningen i företagens strategier och i innovationsstrategier.

5.4.4   Ökad användning av kompositmaterial leder till en total omorganisering av produktionskedjan (avyttring av Airbus-anläggningar osv.) innan denna teknik ens har prövats tillräckligt. (Se t.ex. den massiva användningen av kompositmaterial i B 787, som redan beställts i mer än 800 exemplar, trots att flygplanet fortfarande inte är godkänt.)

5.4.5   Mellan 2000 och 2007 ökade euron i värde med 48% (66% om man jämför med den genomsnittliga kursen under de första åtta månaderna 2008) i förhållande till den amerikanska dollarn. Om detta fenomen, som för närvarande upphört, skulle återuppstå eller förstärkas skulle det kunna tvinga Airbus att lägga fram en ny besparingsplan (om värdet på dollarn sjunker 10 cent innebär det kostnader på 1 miljard euro för flygplanstillverkaren, något som flera gånger påpekats av ordföranden för Airbus) och få dramatiska konsekvenser för kedjan av underleverantörer, varav många inte har råd att skaffa försäkringsskydd. Detta skulle leda till utlokalisering av många företag och därmed få katastrofala sociala och politiska konsekvenser.

5.4.6   De tekniska motgångarna för A 380 och A 400M samt för B 787 och den omedelbara följden av dessa visar på ett tydligt sätt de svårigheter som flygplanstillverkarna har för att bemästra den ökade komplexiteten i nya flygplan.

5.4.7   Det är för närvarande svårt att förutse effekterna av dagens internationella kris. Lägre oljepriser skulle, åtminstone på kort sikt, kunna vara positivt för flygbolagen. Den recession vi upplever i dag kan dock få negativa konsekvenser för den internationella turismen och därigenom leda till minskad efterfrågan på resor.

5.5   Oavsett hur luftfarten kommer att utvecklas och trots den nuvarande tillväxten är de ekonomiska och sociala konsekvenserna av den nuvarande och kommande omorganisationen av sektorn i Europa verklig, och det finns ett allvarligt hot om en ökad avindustrialisering av flygtransportsektorn i Europa.

5.6   Denna avindustrialisering kan medföra stora risker, till exempel att nyckelkompetenser försvinner, att Europa förlorar sin ledarposition i världen p.g.a. vår oförmåga att göra de investeringar som krävs för utveckling av ny central teknik och att försörjningskedjan – ett stort antal underleverantörer i Europa – försvinner, liksom ett stort antal arbetstillfällen.

6.   Den europeiska flygteknikindustrins huvudsakliga mål och utmaningar

6.1   EESK anser att de viktigaste frågorna för sektorn är att upprätthålla konkurrenskraften och att förbättra allmänhetens uppfattning av sektorn.

6.2   Det är svårt för nya aktörer att ta sig in i flygtekniksektorn, och det är numera omöjligt att få en framträdande plats. På global nivå kvarstår bara två tillverkare som tillverkar flygplan med mer än hundra platser: Airbus et Boeing. Teknik, kompetens och infrastruktur som försvinner för lång tid eller helt och hållet är mycket svåra att återskapa.

EU bör alltså se till att länder som har erkända intressen inom flygteknikområdet

6.3.1   upprätthåller och ökar sin kompetens, bl.a. genom att koncentrera sig på högteknologi, och att de deltar i upprättandet av ett europeiskt nätverk av underleverantörer som på ett effektivt sätt kan stödja tillverkare inom flygtekniksektorn som Airbus, SAAB, ATR m.fl,

6.3.2   spelar en växande roll i utvecklingen av partnerskap med forskningsvärlden (universitet, högskolor, offentliga laboratorier osv.) på området grundforskning.

6.4   EU kan inte bortse från de nära band som finns i USA mellan militär och civil forskning. Även om B 787-programmet nu ligger efter tidsplaneringen, har Boeing fått ekonomiskt stöd från NASA och Darpa för att ta det tekniksprång som övergången till kompositstrukturer innebär. Kommittén anser därför att man måste stärka samordningen mellan Europeiska kommissionen och Europeiska försvarsbyrån för att främja utvecklingen av ny teknik som kan användas i både militära och civila flygtekniksammanhang.

6.5   Flygteknikindustrin kan inte bortse från Reach-förordningen, (EG) nr 1907/2006, som antogs av parlamentet och rådet den 18 december 2006 och trädde i kraft den 1 juni 2007. Detta förväntades till en början kräva utvärdering, godkännande och eventuellt begränsningar för cirka 30 000 ämnen som förekom i betydande mängder på EU-marknaden. Under de senaste veckorna har det dock rapporterats att samtliga 100 000 existerande ämnen har förregistrerats. Detta kommer att öka risken för störningar i försörjningen i synnerhet när det gäller att bedöma ämnen som används i komplexa eller sammansatta produkter. EU måste alltså stödja företagen i olika centrum för konkurrenskraft på kompositområdet när de bedömer riskerna beträffande de enskilda kompositämnena. Det är i detta sammanhang som kommissionen och medlemsstaterna kan hjälpa den europeiska flygtransportindustrin att uppnå miljömålen.

6.6   EU har åtagit sig att minska koldioxidutsläppen, bullret och bränsleförbrukningen (och att främja biobränslen). Kommissionen måste alltså ge industrin, inbegripet småföretagen, den nödvändiga ramen för ett snabbt och smidigt genomförande av det gemensamma teknikinitiativet ”Clean Sky”.

På området korta transporter bör EU i god tid planera ett FoU-program med inriktning på flygplan av den typen för att underlätta övergången från A320 till NSR (8), och samtidigt hjälpa den europeiska industrin att inte på nytt begå samma misstag som med A350. Detta behöver göras omedelbart eftersom det pågår en djupgående förändring av industrilandskapet i segmentet flygplan med en mittgång och mer än 100 sittplatser.

6.7.1   Under de kommande tio åren kommer vi att se slutet på "duopolet" Boeing-Airbus i detta strategiska segment som står för cirka 65% av de 29 400 nya flygplan som ska byggas fram till 2027 (dvs. omkring 19 160 flygplan) (9), men endast 40% av värdet, något som är ett tecken på ökad konkurrens och större pristryck på denna typ av plan.

6.7.2   Nya aktörer kommer troligtvis att inleda sin verksamhet 2015–2020, t.ex. Avic 1 + 2 (som just gått samman) i Kina, Sukhoi i Ryssland och t.o.m. Bombardier (Kanada) eller Embraer (Brasilien). Europa vinner kanske inte priskriget i detta segment, men kan hålla stånd och framhålla sitt tekniska försprång tack vare innovation.

Den regionala flygtrafiken ökar med 8% per år. Beställningarna nådde en topp under 2007 både vad avser Regional Jets (RJ) och turbopropplan (där beställningarna dubblerats). Med tanke på det nuvarande läget (höga bränslepriser och finanskris) borde turbopropplanen ta större andelar, och marknaden för RJ bör öppnas rejält för turbopropplan. Trots allt borde tillväxten på RJ-marknaden fortsätta, eftersom efterfrågan i denna sektor är stark och troligtvis kommer att spridas till det område som domineras av flygplanstillverkarna Boeing och Airbus, med nya flygplansmodeller som C-serien från Bombardier och nya konkurrenter som Sukhoi eller Avic.

6.8.1   Den europeiska regionala flygtekniksektorn upplever ett stort uppsving tack vare ATR:s flygplan och de bränslebesparingar som dessa möjliggör. Flygteknikmarknaden utvecklas också mot flygplan av RJ-typ, ett segment som – till skillnad från den begränsade konkurrensen i LCA-segmentet (duopolet Airbus-Boeing) – präglas av hård konkurrens mellan de stora konstruktörerna Bombardier (Kanada) och Embraer (Brasilien), och i viss mån av ATR och flera nationella aktörer (t.ex. Japan, Ryssland och Kina).

6.8.2   Inom RJ-segmentet skulle den europeiska dominansen, som nästan helt försvunnit, kunna återkomma med SuperJet International. Detta gemensamma bolag som ägs till 51% av Alenia Aeronautica (Italien) och till 49% av Sukhoi Aircraft (Ryssland) utvecklar ett industriprogram för regionala jetplan med en kapacitet på 75–100 platser. Det är ett konkret exempel på bästa praxis för att återlansera europeisk produktion av regionala jetplan som är väl anpassade för en ekonomisk miljö som präglas av fluktuerande oljepriser.

6.8.3   Detta program stöder sig på den bästa kompetensen på europeisk och global nivå, bl.a. genom partnerskap med stora franska leverantörer (Thales och Safran levererar mer än 30% av planets värde), men också med andra europeiska leverantörer som Liebherr (Tyskland) och Intertechnique (Frankrike), utländska leverantörer som Honeywell (USA) och internationella kompetenscentra i t.ex. Indien.

6.9   Flygteknikindustrin är ett stridsäpple för Europa och USA. Finansieringen av amerikansk civil flygteknik med hjälp av militära kontrakt kan emellertid betraktas som en maskerad offentlig subvention som faktiskt orsakar konkurrenssnedvridning. Till för några månader sedan förstärktes detta ytterligare av den svaga amerikanska dollarn. Stöd från EU-institutioner och nationella institutioner i form av förskott som ska återbetalas eller assimileras är inte enbart förenligt med avtalet mellan Boeing och Airbus om LCA (Large Civil Aircrafts), utan utgör ett instrument som präglas av öppenhet – och som är förenligt med marknadens bestämmelser – för finansieringen av utvecklingen av nya program.

Mot bakgrund av svängningarna i växelkursen dollar/euro vore det konstigt om stora uppdragsgivare (Airbus) skulle föra över kursrisken på sina underleverantörer genom att betala dem i dollar när EADS, moderbolag till Airbus, har mycket större möjligheter att täcka växelrisker än underleverantörerna. Dessa uppdragsgivare försöker överföra de ekonomiska och finansiella riskerna för de nya programmen till underleverantörer i första och andra ledet.

6.10.1   Kan man mot den bakgrunden tänka sig aktivt samarbete mellan uppdragsgivare och underleverantörer? Ett sådant samarbete kan se ut på olika sätt. Riskdelning och arbetsuppgifter måste diskuteras. Deltagandet bör också omfatta FoU-området. Uppdragsgivaren bör ta på sig hela kostnaden för tillämpad forskning på hög nivå, medan småföretagen står för en del av kostnaden för den forskning som rör industriella processer.

6.10.2   Aktivt deltagande bör också prägla företagens råvaruförsörjning. Vi vet att Airbus köper titan och säljer det vidare till självkostnadspris till underleverantörerna. Det vore antagligen lämpligt att uppdragsgivarna deltar i gemensamma inköp av råvaror. Kan man inte tänka sig att småföretag/underleverantörer och uppdragsgivare tillsammans inför ett system som gör det möjligt att gemensamt ansvara för råvaruförsörjningen, vilket skulle leda till lägre kostnader för råvarorna?

I dag kan man konstatera att småföretagen är mycket beroende av en enda uppdragsgivare (till exempel Airbus). I många viktiga fall uppgår detta beroende till ca 70% inom sektorer som allmän maskinteknik, metallurgi och elektroniska komponenter, och närmare 67% inom tjänstesektorn (10).

6.11.1   Det är alltså viktigt, bland annat för att mildra konjunktursvängningarna inom flygtekniksektorn, att småföretagen diversifierar sin verksamhet mot andra sektorer och att man tillvaratar Europas starka sidor. Dessa företag måste dessutom ha mycket stor anpassningsförmåga för att kunna slå sig fram på verksamhetsområden som inte tillhör deras kärnområden. De måste också kunna förvalta olika verksamhetstyper och avsätta ekonomiska medel och personal till dem. Detta betyder dels att småföretagen behöver tillgång till regional, nationell eller europeisk finansiering för att kunna utveckla, förvalta och uppnå industriell skala i sin diversifierade verksamhet, dels att uppdragsgivarna deltar i forskningen på de nya områdena och bistår med nödvändig kompetens inom olika områden.

6.11.2   Här dyker problem med avknoppningar i en eller annan form upp. Det finns till exempel i regionen Aquitaine ett företag från f.d. Aérospatiale som har framställt en teknik för plasmabrännare som saluförs på marknaden av företaget Europlasma.

Alla industriella omvandlingar kräver en stor ekonomisk mobilisering. Därför behöver företagen stöd från de offentliga myndigheterna, på nationell eller europeisk nivå. I linje med detta bör EU i ökad utsträckning uppmärksamma den fluktuerande dollarkursen, samtidigt som man respekterar de regler som fastställts av WTO. Hur kan EU bidra till att minska den finansiella risk som flygtekniksektorn tvingas ta med anledning av växelkursen mellan euron och dollarn? Att överföra kursriskerna till underleverantörerna kan inte betraktas som en helt tillfredsställande lösning eftersom den svaga dollarn fortsätter att utgöra ett handikapp i förhållande till (i synnerhet den amerikanska) konkurrensen.

6.12.1   Intressanta erfarenheter har gjorts i regionen Midi-Pyrénées. Sedan år 2000 och i samband med lanseringen av A380 har regionen genomfört ADER-planen (handlingsplan för utveckling av regionala företag) för att stödja de små företag som är underleverantörer till flygteknikföretag. Detta har gett intressanta resultat och bör följas upp så att man kan stödja småföretagen när det gäller att anpassa sig till Airbus' POWER8-plan.

6.12.2   Det nya instrumentet, ADER II, syftar till att efter bedömning från fall till fall stödja företagsgrupper, öka den tekniska kapaciteten och stödja företag på nya marknader, verka för samarbete i samband med inköp av råvaror osv.

Globaliseringen av flygteknikverksamheten innebär mycket stora konsekvenser för de anställda och för sysselsättningen. För att kunna möta detta bör systemen för forskning och utbildning stärkas och stödjas, i syfte att öka sysselsättningen. En väg är god framförhållning i fråga om arbetstillfällen och kvalifikationer.

6.13.1   Detta arbetssätt bör innebära en tidig anpassning till kommande förändringar. De anställda bör få möjlighet att hantera osäkerheten inför framtiden, bygga upp långsiktiga projekt, skapa mening i sitt arbete, utveckla sin karriär och sitt engagemang i företaget samtidigt som de tar hänsyn till sina egna behov och önskningar. Företagen bör ges möjlighet att anpassa sig till förändringar och till konkurrenssituationen.

6.13.2   Arbetssättet med god framförhållning bör innehålla en prognosverksamhet för yrken och kvalifikationer med mycket långsiktiga mål (30 år). Målet bör vara att inom ramen för grundutbildningen och fortbildningen fastställa vilka utbildnings- och kompetensutvecklingsbehov som finns på medellång sikt, ur såväl näringslivets som utbildarnas och arbetstagarrepresentanternas perspektiv. Detta bör ske inom ramen för en allmän diskussion om den lokala arbetsmarknaden.

Om man ska kunna upprätthålla en struktur på hög teknisk och kunskapsmässig nivå inom flygteknikområdet krävs att denna industri kan rekrytera personal som har en grundutbildning på hög nivå när det gäller t.ex. utveckling av kompositmaterial eller miljö. Man måste också utveckla andra områden som riskhantering inom industrin, nya material, rena motorer osv.

6.14.1   Utbildningssystemen bör inte bara inriktas på kontorspersonal, utan också skapa eller stärka strukturer för arbetare "på verkstadsgolvet”, som alltför länge har haft en dålig image och som inte har beaktats i tillräcklig utsträckning i de flesta europeiska utbildningssystem. De anställda "på verkstadsgolvet” spelar emellertid en viktig roll för konkurrenskraften inom den europeiska flygteknikindustrin.

6.14.2   Grundutbildningen bör också innehålla lärlingskap med en överenskommelse mellan skolor, universitet eller manuella yrken och företagen. När det gäller den yrkesmässiga fortbildningen bör den möjliggöra stora omställningar och omskolning av lågkvalificerade. Fortbildningen är emellertid framför allt ett nödvändigt och konkret verktyg inom ramen för genomförandet av en strategisk plan för att minska de skillnader som kan finnas mellan befintliga resurser och framtida behov. Rent generellt bör varje europeisk arbetstagare garanteras livslångt lärande upp till en viss miniminivå.

6.15   Alla system, oavsett hur de ser ut, behöver bredast möjliga samråd mellan företagsledning och arbetstagarrepresentanter. Detta samråd finns ofta på nationell nivå, men bör utvidgas till europeisk nivå. Ett första steg har tagits med genomförandet av EU-direktivet 94/45/EG om europeiska företagsråd. Då företagsledningarna fastställer sin strategi på europeisk nivå är de europeiska företagsråden det enda lämpliga forumet för att samla ekonomisk information på rätt nivå och göra en granskning av läget innan förhandlingar inleds. Kommissionen och medlemsstaterna bör främja inrättandet av en kommitté för social dialog inom den europeiska flygtekniksektorn.

7.   Förslag till kommande yttranden

7.1   Flygtekniksektorn kännetecknas av så stor komplexitet att det är omöjligt att granska alla aspekter i detta yttrande. CCMI bör därför utan dröjsmål fortsätta sitt arbete på området i kommande yttranden.

7.2   Dessa framtida yttranden skulle kunna beröra följande ämnen:

—	Den militära flygtekniksektorn.

—	Militära och civila helikoptrar.

—	Underhållstjänster för luftfartsindustrin.

—	Militär och civil flygelektronik, inbegripet avancerade vapensystem.

—	Förfaranden, normer och utrustning för nödlandningar som bygger på den modernaste tekniken.

---

(1)  ”För att överbrygga klyftan mellan EU och dess viktigaste konkurrenter måste insatserna över lag för FoU och innovationssträvandena inom unionen förstärkas väsentligt, med särskild tonvikt på spjutspetsteknik.”

(2)  Mellan 2000 och 2007 ökade euron i värde med 48% (66% om man jämför med den genomsnittliga kursen under de första åtta månaderna 2008) i förhållande till den amerikanska dollarn. Om detta fenomen, som för närvarande upphört, skulle återuppstå eller förstärkas kan det leda till att bolaget Airbus måste skrinlägga planerna på omstrukturering, den s.k. ”Power 8” (som utformats med ett förhållande mellan dollar och euro på max. 1,37) och genomföra andra besparingsåtgärder – med katastrofala sociala och politiska konsekvenser.

(3)  Denna ”pensionärsboom” inträffar mellan 2000 och 2020 i de utvecklade länderna som en logisk och förutsägbar följd av efterkrigstidens ”baby boom” och de sjunkande födelsetalen som i dag leder till en åldrande befolkning. Denna process får stort inflytande på ekonomin och kommer att medföra ökade utgifter för sjukvård och pensioner samt en minskning av den aktiva befolkningen.

(4)  Ett gemenskapsinitiativ som organiserar luftrum och flygtrafiktjänster på alleuropeisk nivå för att bättre kunna hantera lufttrafiken och säkerställa en enhetlig och hög säkerhetsnivå i det europeiska luftrummet.

(5)  ATR, som hade registrerat 12 beställningar 2004, hade 113 bindande beställningar 2007 (källa: ATR).

(6)  Regional Jet: civila passagerarplan med mindre än hundra platser (en flygplanstyp som på sikt kommer att tränga in i segmentet för flygplan med en mittgång för korta transporter).

(7)  Yttrande CESE, EUT C 168, 20.7.2007, s. 1.

(8)  New Short Range.

(9)  Källa: Boeing Forecast 2008–2027.

(10)  Källa: Insee, nr 138, mars 2007.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/57

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Utvecklingen av den storskaliga detaljhandeln och dess konsekvenser för leverantörer och konsumenter”

(2009/C 175/10)

Den 27 september 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Utvecklingen av den storskaliga detaljhandeln och dess konsekvenser för leverantörer och konsumenter”.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för beredningen av arbetet, antog sitt yttrande den 18 november 2008. Föredragande var Madi SHARMA.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 136 röster för, 21 röster emot och 20 nedlagda röster.

1.   Slutsatser, rekommendationer och förslag

1.1   Storskalig detaljhandel spelar en viktig roll i Europa genom det finansiella bidraget till ekonomin, möjligheterna att skapa arbetstillfällen och det stora utbudet till konsumenterna. På senaste tiden har det framkommit uppgifter om – och man har ifrågasatt – vilka effekter denna tillväxt får. Vi knyter an till Lissabonstrategin, och med utgångspunkt från konkurrenskraft, tillväxt samt fler och bättre arbetstillfällen fastställer vi i yttrandet specifika områden där det bör råda bättre insyn och finnas bättre kunskaper, både inom branschen och när det gäller skydd för detaljister, leverantörer, anställda och konsumenter.

1.2   Vid kommissionens GD Inre marknaden och GD Näringsliv genomförs för närvarande forskningsstudier av utvecklingen inom den storskaliga detaljhandeln, i synnerhet angående marginaler, försörjningskedjans längd och dess aktörer samt detaljhandelsbranschen i stort. GD Sysselsättning ska utreda vilka krav på yrkeskunskaper detaljhandeln kommer att ha fram till år 2020. Kommittén bistår gärna kommissionen i detta arbete om den har möjlighet.

1.3   Kommittén ger följande rekommendationer genom att föreslå åtgärder som upprätthåller tillväxten och säkerställer en sund konkurrens för detaljister och leverantörer samt skyddar de anställda och som dessutom innebär långsiktiga fördelar för konsumenterna, allt under det att hållbarheten beaktas.

1.4   EESK kommer även i fortsättningen att följa upp utvecklingen av den storskaliga detaljhandeln, bland annat genom att analysera de storskaliga detaljhandlarnas utveckling i mindre europeiska länder och inom sektorer som inte ingår i den pågående studien, t.ex. sektorn för hushållsapparater.

1.5   Efter forskning som utförts på uppdrag av EESK (1) står det klart att den storskaliga detaljhandeln är koncentrerad till Västeuropa, både när det gäller livsmedel, kläder och andra branscher som gör-det-själv-verksamhet, idrott, fritid och kultur. Detta är dock inte huvudsakligen ett resultat av sammanslagningar, uppköp eller förvärv inom sektorn. Även om stora internationella detaljister har växt fram under de senaste åren, förblir detaljhandeln en sektor som framför allt fokuserar på den nationella nivån.

1.6   Tillväxten och framgången för detaljhandeln är ett positivt inslag i den europeiska ekonomin. Många detaljister som en gång varit små eller medelstora företag, har blivit mer effektiva, konkurrenskraftiga och produktiva och de beaktar i högre grad konsumenternas behov för att bli framgångsrika. Både privata modeller samt kooperativ och modeller i den sociala ekonomin har visat på tillväxt. Många europeiska företag är numera framgångsrika internationella företag, som startar ny verksamhet i Kina, USA, Fjärran Östern och Ryssland. Styrkan på den inhemska marknaden har gjort det möjligt för de mest framgångsrika företagen att exportera sina företagsmodeller till några av de mest utmanande detaljhandelsmarknaderna i världen. Detta har lett till stora fördelar för anställda, aktieägare och i synnerhet konsumenter i Europa, eftersom de gynnas av ett större utbud och konkurrenskraftiga priser.

1.7   Detaljhandeln är en dynamisk, innovativ och konkurrenskraftig sektor som i undersökningar utförda av nationella konkurrensmyndigheter konsekvent har visat sig vara livskraftig och konkurrenskraftig (2). Det är viktigt att kommersiell framgång inte bestraffas, förutom om det förekommer praxis som är oförenlig med fullbordandet av den inre marknaden, t.ex. när det finns klara och tydliga bevis på missbruk av marknadskrafterna eller på skada för konsumenter i strid mot artikel 81 i EU-fördraget. En konkurrenskraftig marknad är ett effektivt sätt att skydda konsumenterna och en effektiv verksamhet kan ge ytterligare fördelar. På en fri och rättvis marknad konkurrerar detaljister genom tjänsteleveranser, produktkvalitet och prisvärdhet.

1.8   Även om det är förståeligt att det finns skillnader inom en ekonomisk gemenskap med 27 stater, inser kommittén att det behövs samstämmighet eller till och med samordning på europeisk nivå för att handeln ska kunna fungera som en samhällsomfattande tjänst. Detta skulle kunna ske genom att man inrättar ett mer enhetligt europeiskt mätnings- och spårbarhetssystem som kan tillämpas på handeln och främja dess utveckling.

1.9   För att åstadkomma insynsvänliga verksamhetsförfaranden mellan leverantörer och den storskaliga detaljhandeln rekommenderar EESK ytterligare diskussioner om mervärdet och lagligheten av en frivillig uppförandekod inom ramen för EU:s konkurrenslagstiftning som skulle styra detaljist- och leverantörsrelationerna på medlemsstatsnivå. Dessutom bör det göras en klar och insynsvänlig analys av försörjningskedjan, där det finns en mängd andra berörda parter förutom ursprungsleverantören och den storskaliga detaljhandeln.

1.10   En självreglerande frivillig uppförandekod på grundval av skriftliga avtal mellan detaljist och leverantör och som omfattar transaktioner under hela försörjningskedjan, från jord till bord, skulle kunna införas på nationell nivå.

1.11   Med hjälp av uppförandekoden bör också fler företag av mellanstorlek samt småföretag och hantverksföretag som bedriver tillverkning eller tillhandahåller tjänster få tillgång till storskalig detaljhandel med minimigarantier.

1.12   Uppförandekoden skulle möjliggöra och bibehålla nuvarande flexibilitet i handel och förhandlingar och göra det möjligt att ta hänsyn till plötsliga förändringar av villkoren (t.ex. inflation eller oljepriser), vilket gynnar både leverantörer och detaljister, men skulle förhindra att den storskaliga detaljhandeln eller stora leverantörer kan utöva påtryckningar eller missbruka sin ställning.

1.13   En sådan uppförandekod skulle kunna omfatta:

—	Standardvillkor för affärsrelationerna mellan detaljist och leverantör, med en fastställd tidsfrist för hur långt i förväg ändringar av dessa villkor ska anmälas, inbegripet uppsägning av avtal.

—	Inga påtryckningar i efterhand för att reducera överenskomna priser.

—	Inga påtryckningar om bidrag till marknadsföringskostnader eller detaljisters kostnader, utöver dem man kommit överens om i det ursprungliga avtalet.

—	Ingen kompensation från leverantörer för förlorade detaljhandelsvinster, utom om man kommit överens om detta i förväg eller om leverantören inte har levererat den beställda mängden.

—	Ingen retur av osålda varor, förutom av specificerade orsaker och i enlighet med avtalsvillkoren.

—	Inga ersättningar för svinn, slarv eller fel utom dem som nämns i ursprungsavtalet, där kraven ska vara helt klara och tydliga.

—	Inga utbetalningar av engångsbelopp för att säkra order eller marknadsställning. Alla betalningar måste vara tydliga och medge insyn.

—	Alla erbjudanden måste i förväg godkännas av båda parter, och ha en tydlig ångerperiod och skriftliga insynsvänliga villkor.

—	Felaktiga prognoser från detaljistens sida får inte lastas över på leverantören, och detta gäller även under erbjudandeperioder. Om prognoser görs i samarbete med leverantören måste villkoren vara dokumenterade.

—	För att tillgodose konsumenternas förväntningar ska uppgifter tillhandahållas av tillverkare och leverantörer om varorna och produktionsvillkoren (särskilt när det gäller importerade varor).

—	Ett skriftligt förfarande för kundklagomål ska gälla för leverantören som en del av avtalsvillkoren.

1.14   All inköps- och chefspersonal hos detaljisten ska få information om denna uppförandekod. Dessutom bör detaljisterna internt utse en person som ansvarar för att koden följs och som för register över leverantörskontrakt och automatiskt meddelar leverantörer ändringar av avtalsvillkoren.

1.15   Dessutom rekommenderar EESK att man på nationell nivå utser en medlare som ska medla i tvister samt utvärdera och övervaka genomförandet av koden. Medlaren ska även ha mandat att samla in information från alla berörda parter och i förebyggande syfte undersöka brott mot koden. Detta förslag skulle vara i linje med EESK:s rekommendation avseende rättsakten för småföretag i Europa.

1.16   Gemenskapslagstiftningen om handel måste genomföras på ett effektivt sätt. I synnerhet måste bestämmelserna om betalningsvillkor ändras så att där ingår en maximal tidsfrist för betalning. Även om det för närvarande finns lagstiftning på detta område har den på nationell nivå införlivats med minimal harmonisering eller med undantagsklausuler.

1.17   När det gäller den storskaliga detaljhandelns bygglovsansökningar bör berörda statliga förvaltningar utforma ett ”konkurrenstest”, t.ex. en bedömning av behoven eller policyn att främst gynna stadskärnan, så att lokala myndigheter kan bedöma den reella konkurrensen mellan olika leveransformer, gällande markavtal, infrastruktur och samhällsnytta. Syftet är att på detta sätt garantera att hänsyn tas till den nuvarande och framtida mångfalden i det kommersiella utbudet och den nödvändiga samexistensen mellan närbutiker, storskalig detaljhandel och köpcentrum i tätorten.

1.18   Detaljhandel förekommer främst på nationell nivå, och för att säkerställa ett effektivt genomförande av uppförandekoden bör därför en offentlig myndighet (nationella konkurrensmyndigheter) regelbundet se över alla rapporter från ombudsmannen om metoder som skapar problem, med möjlighet att begära in information direkt från detaljisterna eller leverantörerna, göra en grundanalys och föra ett register över framstegen inom branschen. Om det förekommer upprepade klagomål bör man utarbeta lagstiftning som tar itu med problemet. Denna offentliga myndighet bör också uppmuntras att offentliggöra vilken nytta och vilka fördelar en sådan uppförandekod har för alla berörda parter i kedjan och säkerställa att den efterlevs.

1.19   Avslutningsvis bör medlemsstaterna säkerställa att företagsmiljön ger möjlighet till höggradig konkurrens mellan detaljister, utan att detta påverkar den nödvändiga balansen mellan olika sektorer eller stadsplaneringen, så att man på detta sätt skapar fördelar för konsumenten genom sänkta priser och ökat utbud.

2.   Bakgrund

2.1   CCMI arbetar för samordning och samstämmighet när det gäller gemenskapsåtgärder i samband med den genomgripande industriella omvandlingen i det utvidgade EU, och utskottet verkar för att skapa balans mellan å ena sidan industrins behov av att förbli konkurrenskraftig och å andra sidan kravet på att förändringarna måste vara socialt acceptabla.

2.2   På senaste tiden har det framkommit uppgifter om vilka effekter och vilken påverkan tillväxten inom den storskaliga detaljhandeln har på samhället. Vi knyter an till Lissabonstrategin och med utgångspunkt från konkurrenskraft, tillväxt samt fler och bättre arbetstillfällen fastställer vi i yttrandet specifika områden där det under hela värdekedjan och fram till konsumenten skulle kunna behövas ingripanden eller mekanismer från EU:s sida.

2.3   Till stöd för detta yttrande har EESK låtit utföra en studie som syftar till att ge en definition av storskalig detaljhandel (se bilaga 1 i studien från London Economics). Som noteras i studien leder dock parametrarna för varje prövad definition till olika resultat. På grund av antalet detaljister som inte passar in i definitionen av ett litet eller medelstort företag och på grund av bristen på statistik, i synnerhet i de nya medlemsstaterna, har ackumulerade definitioner använts i detta yttrande. Storskaliga detaljhandlare är företag som har en marknadsandel på över 5 % eller en omsättning som är högre än 200 miljoner euro och som har 250 eller fler anställda. Dessutom är det värdefullt att analysera de fem främsta företagen på varje marknad samt företagsmodellens privata och sociala natur.

2.4   Studien fokuserade på åtta länder i Europa: Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Italien, Rumänien, Polen och Tjeckien, inom både livsmedels- och klädessektorerna. Koncentrationen är tydlig även i andra branscher, inklusive gör-det-själv-verksamhet, elektronik, fritid och kultur, men dessa ingår inte i studien. Den analys som görs i yttrandet är baserad på statistiska uppgifter (3). Många ytterligare undersökningar av olika sektorer längs leveranskedjan har gjorts, som har inkluderat anställda och konsumenter, och dessa har använts för att fästa uppmärksamheten på hur komplicerat det är att finna faktiska bevis och på omfattningen av den forskning som bedrivits fram till i dag (4).

2.5   Stora detaljister inom hela EU drar till sig fler konsumenter på grund av sitt stora utbud. Siffrorna för 2005 visar att Carrefour (Frankrike), Metro Group (Tyskland), Tesco (Storbritannien) och Rewe (Tyskland) har de största marknadsandelarna i västra, centrala och östra Europa. I Tyskland, Frankrike, Irland och Sverige hade de fem främsta detaljisterna mer än 70 % av livsmedelsmarknaden under 2005.

2.6   Många storskaliga detaljhandlare, inklusive kooperativ och detaljister inom den sociala ekonomin, började handla som små eller medelstora företag och man skulle kunna lära mycket av deras imponerande tillväxt. Alla har gett betydande bidrag till Lissabonagendan när det gäller konkurrenskraft, arbetstillfällen och tillväxt. Den storskaliga detaljhandeln stöds av en stark och ofta koncentrerad grossist- och tillverkningssektor. Påtryckningar från dominerande leverantörer påverkar detaljisternas marginaler samt konkurrenskraften hos leverantörerna till små och medelstora företag. Man hoppas att resultaten av kommissionens undersökningar av detaljhandelsmarknaden under de närmaste åren, vilka utförs av GD Inre marknaden och GD Näringsliv, kommer att fokusera på hur lång försörjningskedjan är och hur många parter som ingår i den samt på fördelningen av marginalerna i detaljhandeln som helhet.

2.7   Tillväxten och den nya utvecklingen inom detaljhandeln, inbegripet tillkomsten av specialaffärer inom klädesbranschen, får viktiga konsekvenser för företagen, inklusive små och medelstora företag, egenföretagare, anställda, leverantörer och konsumenter. I detta yttrande från CCMI-utskottet undersöks objektiv statistik om hur den storskaliga detaljhandeln utvecklats under de senaste fem åren, och yttrandet fokuserar särskilt på den europeiska storskaliga detaljhandeln för livsmedel och kläder.

2.8   Sammanfattning av dagens situation när det gäller livsmedel och kläder

—

Livsmedelsdetaljhandeln uppgick till 754 miljarder euro under 2006 (5), vilket innebär en ökning med 3,4 % i reala termer jämfört med 2003. Frankrike, Storbritannien och Tyskland står för mer än 65 % av den totala försäljningen och Italien, Spanien och Polen för ytterligare 30 %. Rumänien, Ungern och Tjeckien stod tillsammans för mindre än 5 % av den totala försäljningen.

—

Det är svårare att få tag på statistik om detaljhandelsförsäljning av kläder. Detaljhandelsförsäljningen uppgick till 120 miljarder euro under 2006, och den hade ökat med 2,5 % i reala termer jämfört med 2003. Nästan all detaljhandelsförsäljning ägde rum i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien, även om detta kan vara en konsekvens av att det finns begränsad statistik att tillgå i de nya medlemsstaterna.

—	De detaljister som har den största omsättningen på nationell nivå är verksamma inom livsmedelssektorn. Den största aktören, Tesco, ligger långt före sina rivaler, med en försäljning som för 2006 översteg andraplacerade Carrefours försäljning med tio miljarder euro.

—	Jämför man livsmedels- och klädesdetaljhandeln kommer den största klädesfirman (Marks & Spencer) först på 25:e plats.

—	Många storskaliga detaljhandlare som är klassificerade som livsmedelshandlare säljer även kläder, hemtextilier och elektriska apparater och man kan inte förutsätta att deras omsättningssiffror bara gäller livsmedel.

—	Sedan 2003 har den storskaliga detaljhandeln ökat med mer än 25 % inom livsmedelssektorn i både Italien och Spanien. Den storskaliga detaljhandeln i Tjeckien och Rumänien har också haft en betydande tillväxt (även om Rumänien startade på en väldigt låg nivå).

—

Inom klädessektorn finns det storskalig detaljhandel bara på tre av de nio marknaderna i studien. Den storskaliga detaljhandeln i både Tyskland och Storbritannien hade en stadig försäljningstillväxt (5 % respektive 3 %). Den enda storskaliga detaljhandeln i Italien (Benetton-gruppen) fick dock se en försäljningsnedgång i faktiska siffror mellan 2003 och 2006 (6).

2.9   Inom mat- och dryckessektorn (livsmedel) sker för närvarande den snabbaste ökningen av kostnadsbasen (råvarorna) på flera generationer. Det är i synnerhet spannmålspriserna, som påverkar basvaror och foder på grund av ett globalt ökat välstånd, dåliga skördar och dålig förvaltning och där tillgången dessutom påverkas av godkända biobränslemål, som kommer att få livsmedelspriserna att skjuta i höjden vilket får konsekvenser för konsumenterna.

2.10   I dag är en genomsnittlig varukorg betydligt dyrare än under de senaste åren och priset varierar mycket mellan medlemsstaterna. Prishöjningarna på råvaror nyligen kan utplåna eventuella vinster för leverantörerna. När det gäller detaljhandlarna arbetar de med ännu mindre vinstmarginalpålägg på utpriset och detta påverkar de statsfinansiella inflationsberäkningarna, vilket i sin tur snabbt leder till krav på höjda löner från arbetstagarnas sida. Inflation i försäljningspriserna i kombination med de för närvarande stigande oljepriserna påverkar både hela försörjningskedjan och konsumenterna och är i dag ett oroande scenario för alla.

2.11   Eftersom det på grund av den stora konkurrensen står konsumenterna fritt att byta detaljhandlare, gör detaljhandlarna allt de kan för att öka effektiviteten och stordriftsfördelarna. Många leverantörsföretag har växt parallellt med detaljhandlarens utveckling och man kan dra värdefulla slutsatser av deras strategier.

Själva försörjningskedjan kan vara lång, och marginaler tillkommer under hela kedjan genom parter som distributörer, förpackningsföretag, tillverkare av sekundärprodukter, förädlingsföretag och grossister både när det gäller livsmedel och kläder.

2.12   Klädessektorn i Europa visar på en relativ prisstabilitet, i synnerhet som ett resultat av den långsamma tillväxten i EU-ekonomin vilket beror på ändrade konsumtionsmönster, liberaliseringen av den internationella handeln, konsolidering av Kinas ställning som en ledande klädesproducent och stärkta europeiska valutor. Dessutom förändras marknadsdynamiken när traditionella livsmedelsstormarknader utökar sitt sortiment utöver livsmedel och i synnerhet när klädaffärer och mindre specialiserade oberoende affärer ersätts av kedjor som Zara och H&M (7).

2.13   Skillnaderna i hur prisindex utvecklas avspeglar inte nödvändigtvis prisskillnaderna, som är skillnaden mellan prisnivåer (8). Dessutom bör man vara försiktig med den typ av slutsatser som dras i en sådan analys. Skillnaden i prisutveckling avspeglar inte nödvändigtvis att vinstmarginalerna ändras för tillverkare och detaljister. Detta beror på att priserna påverkas av många andra faktorer. T.ex. kan ändringar av momsen (9), lönerna, importpriserna eller tekniska förbättringar förklara en nedgång, eller ökning, av konsumentpriserna som inte hör samman med de belopp som tillverkarna får.

2.14   Den europeiska detaljhandelsbranschen instämmer i åsikten att en av huvudutmaningarna inför framtiden är att uppnå hållbar konsumtion och produktion. Detaljister ser dagligen att kundernas efterfrågan förändras, att behoven av lämplig och korrekt information ständigt ökar, att nya ekologiska produkter i snabb takt introduceras och att hanteringen i försörjningskedjan ständigt blir ”grönare”. I detta sammanhang har den europeiska detaljhandeln frivilligt föreslagit ett hållbart konsumtionshandlingsprogram och ett miljöhandlingsprogram för detaljhandeln samtidigt som man arbetar i nära samarbete med kommissionen när det gäller att uppnå EU:s klimatmål för 2020.

3.   Områden som bör övervakas

3.1   För att dämpa det civila samhällets farhågor, som beskrivs nedan, måste framtida diskussioner om de vilka metoder man skulle kunna använda baseras på klara och insynsvänliga rapporteringsförfaranden om dåliga metoder, och i alla fall de bevis som läggs fram till stöd för klagomålen. Detta gäller alla berörda parter.

3.2   Medlemsstaterna bör säkerställa konkurrensnivåer som garanterar tillräcklig utveckling av alla typer av handel, vilket gynnar konsumenten genom sänkta priser och fler valmöjligheter.

3.3   I bestämmelser som främjar rättvis handel och som tillämpas på nationell nivå kan man ta hänsyn till lokala sociala preferenser såsom öppettider eller arbetstagarfrågor. Därför måste EESK:s rekommendation om en frivillig uppförandekod utformas och tillämpas på medlemsstatsnivå, i synnerhet som detaljhandel i hög grad är en lokal marknad.

3.4   I syfte att skapa ”bättre lagstiftning” (10) har det genomförts konkurrensfrämjande reformer på EU-nivå för att få bort restriktiv lagstiftning och där har EESK:s rekommendation om självreglering inom näringslivet sitt ursprung. Skapandet av en uppförandekod som fastställs av detaljister på nationell nivå skulle kunna tolkas som att man bidrar till hemliga överenskommelser mellan detaljisterna, vilket i praktiken skulle motverka konkurrensen. Den offentliga politiken bör dock syfta till att se över sådana koder eftersom ökad insyn och bättre kunskaper hos både detaljister och leverantörer i det långa loppet är till större nytta för konsumenten.

3.5   Metoderna inom detaljhandeln och försörjningskedjan ifrågasätts, därav EESK:s rekommendation om behovet av kontrakt och en uppförandekod på medlemsstatsnivå (se Rekommendationer och slutsatser) för att komma till rätta med situationen genom att göra processen mer insynsvänlig, och skydda både detaljist och leverantör, samtidigt som en medlare har möjlighet att ingripa om så är nödvändigt.

3.6   Konkurrenspolitiken och annan reglerande politik som påverkar detaljhandeln kompletterar handelspolitiken. Det verkar som om en viktig politisk utmaning är att skapa en balans, där detaljister kan ta tillvara stordriftsfördelar i försörjning och verksamhet, utan att missbruka sin marknadsstyrka.

3.7   Ytterligare ett område för övervakning där uppförandekoden skulle kunna tillämpas är importen. I dag spelar både livsmedels- och klädesimporten stor roll för marknadskrafterna. Andelen importerade livsmedel är vanligen högre i västländerna, medan importandelen ökar snabbt när det gäller livsmedelskonsumtionen i de östeuropeiska länderna.

3.8   Västländernas import har ett mycket högt genomslag i klädessektorn (11). I många fall är procentandelen större än 100 %. Detta beror på att totalvärdet på exporten är större än totalvärdet på produktionen, vilket innebär att vissa varor importeras och sedan återexporteras till andra marknader.

4.   Anställda inom detaljhandeln

4.1   Detaljhandelsbranschen har mycket stor betydelse för Lissabonstrategin med anledning av det stora antalet anställda inom sektorn. GD Sysselsättning genomför för närvarande en forskningsstudie om hur man identifierar framväxande kompetens och vilka kunskaper och vilken sysselsättning som kommer att behövas inom detaljhandeln och handeln fram till 2020. En liknande studie utförs inom textil-, klädes- och lädervarusektorn. Dessa två studier ingår i ett projekt som omfattar sexton ekonomiska sektorer som alla tillämpar en gemensam framtidsplaneringsmetodik för att identifiera den framtida utvecklingen av kunskaper och sysselsättning på grundval av analysscenarier.

4.2   Enligt den studie som London Economics har utfört är runt 1,2 miljoner människor anställda inom den storskaliga detaljhandeln i Storbritanniens livsmedelssektor. I de andra länderna är antalet anställda mycket färre, men generellt sysselsätter den storskaliga detaljhandeln i de västeuropeiska länderna ett större antal arbetstagare än vad som är fallet i de östeuropeiska länderna. Antalet anställda har ökat i alla länder sedan 2003, förutom i Frankrike och Tjeckien där det ligger kvar på samma nivå.

4.3   Fördelningen av sysselsättningen inom den storskaliga detaljhandeln skiljer sig mycket åt mellan de europeiska länderna. I Storbritannien och Tyskland är det mer än 75 % respektive 60 % av arbetstagarna inom den storskaliga detaljhandeln som är anställda i livsmedelsaffärer och varuhus, medan det för Polens del är runt 20 % och i Rumänien mindre än 5 %.

4.4   Generellt är andelen anställda kvinnor i grossist- och detaljistbranscherna högre i jämförelse med hela arbetskraften i Europa, men skillnaden är mycket högre i de tio nya medlemsstaterna än i EU-15. Det enda undantaget är Frankrike, som har en lägre andel kvinnor anställda i grossist- och detaljistsektorn jämfört med ekonomin totalt.

4.5   Det finns några intressanta skillnader i åldersfördelningen mellan medlemsstaterna. Storbritannien har t.ex. en mycket större andel unga arbetstagare (under 25 år) än något annat land, men också en högre andel arbetstagare över 65 år (trots att det fortfarande är en mycket liten andel). Italien, Tjeckien och Ungern har ett lägre antal unga arbetstagare, men en större andel som är i åldern 25–49.

4.6   Deltidsarbete förekommer oftare i grossist- och detaljistbranscherna än i hela EU-ekonomin, även om det finns viktiga skillnader inom och mellan länder samt mellan EU-15 och de nya medlemsstaterna.

---

(1)  Utvecklingen av storskalig detaljhandel i Europa under de senaste fem åren, EESK CCMI, utarbetad av London Economics,http://www.eesc.europa.eu/sections/ccmi/externalstudies/documents/HVR_Final_Report_revised_with_annex.doc

(2)  Den brittiska konkurrenskommitténs undersökning av livsmedelsmarknaden:

http://www.competition-commission.org.uk/inquiries/ref2006/grocery/index.htm. Slutversionen förväntas bli publicerad under andra halvåret 2008. Österrikes federala konkurrensmyndighets undersökning om köpkraften på stormarknader:

http://www.bwb.gv.at/BWB/English/groceries_sector_inquiry.htm

(3)  Se fotnot 1.

(4)  I) Impact of Textiles and Clothing Sectors Liberalisation on Prices, The Kiel Institute For The World Economy, Kiel, Tyskland. Europeiska kommissionen, Handel, slutrapport 2007-4-18: http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2007/june/tradoc_134778.pdf.

II) Business relations in the EU Clothing Chain: from industry to retail and distribution. Bocconi University, ESSEC Business School, Baker McKenzie, slutrapport, oktober 2007: http://ec.europa.eu/enterprise/textile/documents/clothing_study_oct_2007.pdf

(5)  Internetförsäljningen inom detaljhandeln är inräknad i de totala försäljningssiffrorna och har inte behandlats separat i detta dokument eftersom uppgifter visar att även om denna försäljning ökar så omfattar den bara 1–2 % av livsmedelsförsäljningen i Storbritannien.

(6)  London Economics Interim Report; The Evolution of the High Volume Retail Sector in Europe over the past 5 years. Februari 2008.

(7)  Bocconi University, ”Business Relations in the EU clothing Chain”, slutrapport, oktober 2007: http://ec.europa.eu/enterprise/textile/documents/clothing_study_oct_2007.pdf

(8)  Om producentpriset är 100 och konsumentpriset 200 innebär till exempel inte en ökning av båda priserna med 10 % att marginalen förblir densamma. På grund av de olika nivåerna skulle marginalen öka från 100 (200–100) till 110 (220–110).

(9)  De priser som mätts är de som konsumenterna faktiskt ställs inför, så de omfattar t.ex. försäljningsskatter på produkter som mervärdesskatt, och de återspeglar försäljningspriserna i slutet av säsongen, Harmoniserade index för konsumentpriser, en kortfattad guide för användare, Eurostat, mars 2004.

(10)  http://ec.europa.eu/governance/better_regulation/index_en.htm

(11)  Klädessektorn definieras som alla produkter som faller inom tillverkning av kläder och pälsberedning.

---

28.7.2009

SV EN EN

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/63

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Industriell omvandling, regional utvecklingsplanering och företagens ansvar”

(2009/C 175/11)

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Industriell omvandling, regional utvecklingsplanering och företagens ansvar”.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 november 2008. Föredragande var Antonello PEZZINI, medföredragande var Bernard GAY.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 168 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Kommittén anser att det är av grundläggande betydelse att inom ramen för Lissabon- och Göteborgsstrategierna återlansera de lokala territoriella systemen, dvs. organiska helheter av strukturer, infrastrukturer och offentliga och privata aktörer som syftar till att utifrån en gemensam utvecklingsvision med lokal förankring kombinera stort välstånd och hög konkurrenskraft med ett vidsträckt socialt och miljömässigt ansvar. Det handlar i grunden om en process som genom en rad interaktioner åstadkommer resultat i varje enskilt lokalområde.

1.2   EESK kräver med eftertryck ett gemenskapsinitiativ för utvecklingen av”regioner med socialt ansvar”. Regioner med socialt ansvar förenar målen om närhetsdemokrati och ansvarsskyldighet för förvaltningarna och alla offentliga och privata aktörer i en helhetsstrategi som syftar till att utnyttja de specifika lokala resurserna i en strävan efter ökad konkurrenskraft.

1.3   Kommittén vill att detta initiativ ska åtföljas av lanseringen av ett europeiskt handlingsprogram som syftar till att

—	främja integreringen av den regionala dimensionen i gemenskapens politik, särskilt inom ramen för Lissabon- och Göteborgsstrategierna,

—	stödja en integrering i nationell, regional och lokal politik av de prioriteringar som fastställts i EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan,

—	uppmuntra och medfinansiera gemensamma regionala framåtblickande åtgärder för att skapa gemensamma visioner av en socialt ansvarstagande regional utveckling,

—	inrätta regionala kompetensnätverk och europeiska grupperingar för samarbete på området.

1.4   EESK har följande önskemål i fråga om uppföljningen av gemenskapsinitiativet om regioner med socialt ansvar (1) och det åtföljande handlingsprogrammet:

—	Gemenskapen bör avsevärt minska de administrativa och byråkratiska bördorna för de regionala ekonomiska och sociala aktörerna genom att förenkla unionens verksamhet och förfaranden och tillämpa den öppna samordningsmetoden.

—	Medlemsstaterna bör på ett enhetligt sätt tillämpa gemenskapens bestämmelser i syfte att bevara inre marknadens enhet.

—	De regionala och lokala myndigheterna bör i full utsträckning involvera de ekonomiska och sociala aktörerna och utveckla strategier för att öka förenligheten i fråga om samarbete, innovation och konkurrens.

—	Den privata sektorn bör utveckla en konstruktiv social dialog som omfattar det civila samhället. Utgångspunkten bör vara gemensamma visioner om hur man kan föregripa den industriella omvandlingen.

1.5   Kommittén stöder med eftertryck utvecklingen av en närhetsdemokrati som bör omfatta de ansvariga på politisk, ekonomisk och social nivå inom regionerna. Arbetet bör inriktas på att förbättra livskvaliteten och stimulera en konkurrenskraftig och hållbar ekonomisk och social utveckling i unionens regioner.

1.6   Kommittén menar att det finns skäl att göra stora investeringar i en gemensam innovativ deltagandekultur: Efterfrågan på demokratiska värderingar bör komma från samhället i sin helhet i regionerna och från ett stort antal aktörer och institutioner som företräder olika branschintressen. I detta sammanhang bör företaget betraktas som en gemenskap som skapar rikedom i syfte att utveckla ett bättre samhälle i regionen.

1.7   I detta sammanhang efterlyser kommittén ett snabbt genomförande av Europeiska rådets förklaringar av den 13–14 mars 2008 om å ena sidan vikten av den lokala och regionala nivåns roll när det gäller att skapa tillväxt och sysselsättning och å andra sidan vikten av att utveckla ledarskapskapaciteten i regionerna bland de politiska, ekonomiska och sociala aktörerna på lokal och regional nivå.

1.8   Kommittén är dessutom övertygad om att Europa måste bli ett kompetenscentrum i fråga om utvecklingen av regioner med socialt ansvar  (2). Man bör utgå ifrån de positiva erfarenheterna av EMAS och företagens sociala ansvar och utvidga referensramen till den territoriella dimensionen. Syftet är att säkerställa att det gemensamma arbetet i fråga om ansvarstagande blir en stabil beståndsdel i företagandet. För detta bör det skapas ett system av nätverk och kluster och företagandet bör beaktas till fullo i den makroekonomiska processen för strategisk regional utveckling.

1.9   Kommittén anser att särskilt de små och medelstora företagen och den sociala ekonomin med dess stora och betydelsefulla erfarenhet bör kunna åtnjuta stöd och sakkunskap och bättre tillgång till krediter och mikrokrediter. Målet är att utveckla en företagsförvaltning som respekterar miljön, regionen och dess invånare.

1.10   EESK menar att ett gemenskapsinitiativ för regioner med socialt ansvar och dess handlingsplan bör främja både en strukturerad social dialog i regionerna och uppmuntra samverkan mellan lokala institutioner, i synnerhet på gränsöverskridande nivå. Målet är att tack vare starka partnerskap uppnå övergripande kapacitetsuppbyggnad, kunskap och resultat i regionerna, som kommer att ta sig uttryck på olika befogenhetsnivåer som ofta kommer att konkurrera med varandra.

1.11   Slutligen understryker kommittén behovet av att ledningssystemen på olika nivåer säkerställer samordning för att inte på lokal nivå splittra det som inre marknaden har förenat, utan undvika en fragmentering och en regional diskriminering som ytterligare skulle försämra den europeiska ekonomins möjligheter på den globala marknaden.

2.   Inledning

2.1   I samband med den konferens som anordnades den 4 mars 2008 av EU-ordförandeskapet om den territoriella dialogen angavs som prioritet de lokala och regionala myndigheternas roll i arbetet med att uppnå den reviderade Lissabonstrategins mål inom ramen för sammanhållningspolitiken.

2.2   Med föreliggande yttrande avser kommittén peka på det ömsesidiga förhållandet mellan regionerna och de politiska, ekonomiska och sociala aktörerna i samband med genomförandet av Lissabonstrategin och utvecklingen av en konkurrenskraftig kunskapsekonomi på inre marknaden och den globala marknaden.

2.3   Som utgångspunkt vill vi fokusera på en förbättring av de framåtblickande visionerna av de ekonomiska, sociala och miljömässiga förändringarna och samordningen hos dem som bidrar till genomförandet av ”regioner med socialt ansvar” (3) och på det ansvar som företagen, förvaltningarna och arbetsmarknadsparterna har, liksom alla aktörer som arbetar för att lyfta fram en europeisk social modell som präglas av solidaritet och sammanhållning (4).

Den regionala ekonomin kan, beroende på dess sammansättning, vara mer eller mindre utsatt för den internationella ekonomiska konkurrensen. Indikatorer som BNP (eller mervärde) återspeglar för övrigt inte välståndet i en region. Detta av två skäl som redovisas nedan. I detta sammanhang välkomnar kommittén kommissionens nyligen offentliggjorda ”Grönbok om territoriell sammanhållning: Att omvandla territoriell mångfald till styrka” (5), som kommer att behandlas i ett annat yttrande.

2.4.1   För det första fördelas inte inkomsterna av arbete och kapital och de skatteintäkter som skapas av produktionskrafterna på marknaden uteslutande i det område där de skapas – det finns alltid en viss ”export” av resurser.

2.4.2   För det andra, och framför allt, är regionerna beroende av andra resurser än de som produktionskrafterna skapar (lönerna inom den offentliga sektorn, livräntor, pensioner, inkomster av turism, inkomster för personer som arbetar på annan ort, andra sociala överföringar än pensioner osv.).

Utbudet av instrument för förvaltning av och stöd till politik och program för hållbar utveckling inom myndigheter och företag ökar ständigt i omfång och precision och grundar sig på följande:

2.5.1   Bestämmelser

—	Direktiv och förordningar avseende miljö.

—	Miljöstyrningssystem.

—	Certifieringen ISO 14000 och riktlinjerna ISO 26000.

—	BS OHSAS 18001/2007, dvs. arbetsmiljöbestämmelser.

—	EMAS-förordningen.

—	Revision på det sociala området (SA8000).

—	Grön upphandling.

—	Livscykelanalys för produkter.

—	Den integrerade produktpolitiken.

2.5.2   Strukturer

—	Kluster, kunskapsdistrikt, centrum för konkurrenskraft och kompetens samt teknikparker.

—	Lokala Agenda 21-handlingsplaner.

—	Regionala och lokala observationsgrupper för regionala konsekvenser av utvecklingen.

—	Lokala företagarföreningar.

—	Stöd till det regionala styret från europeiska socialfonden.

—	”Europeiska grupperingar för territoriellt samarbete” (EGTS), det nya instrument som genomförs genom förordning (EG) nr 1082/2006 av den 5 juli 2006 (6).

—	Plattformar för analys och framåtblickande (foresight).

—	Offentlig-privata partnerskap.

2.5.3   Avtal

—	Flexicurity-initiativ (7).

—	Företagens sociala ansvar.

—	Den strukturerade territoriella dialogen.

—	Miljöbokföring.

—	Rapportering om hållbarhet.

—	Instrument för regional planering och programplanering.

—	Regional miljöredovisning.

—	Socio-ekonomiska regionala avtal (territoriella pakter, ramavtal osv.).

—	Särskilda ekonomiska zoner, inom ramen för vad som tillåts av konkurrenspolitiken (8).

2.6   Kommittén anser att man bättre måste befästa, integrera och samordna tillämpningen av dessa instrument som fastställs i normer, förordningar och frivilliga avtal för att kunna samordna de olika mål och olika deltagandenivåer som finns, i syfte att uppnå konkreta resultat som präglas av ett brett deltagande.

2.7   Mot bakgrund av Leipzigstadgan (9) och EU:s territoriella agenda från 2007, som kommittén redan uttalat sig om (10), har den territoriella sammanhållningen med tiden ökat i betydelse. Målen är följande:

—	Involvera representativa företrädare för de lokala myndigheterna i ökad utsträckning.

—	Förena en balanserad och hållbar utveckling med kravet på ökad konkurrenskraft i Europa genom investeringar på områden med hög tillväxtpotential.

—	Skapa samverkanseffekter och komplementaritet i gemenskapens politik på olika områden.

—	Utveckla bättre styresformer (11).

2.8   Den territoriella agendan utgör en strategisk ram för den territoriella utvecklingspolitikens inriktning med utgångspunkt i genomförandet av Lissabon- och Göteborgsstrategierna.

2.9   I sitt yttrande om hanteringen av industriell omvandling på lokal och regional nivå (12) hävdade EESK följande: ”En uppvärdering av den lokala och regionala identiteten grundar sig på att man ställer upp bakom, erkänner och engagerar sig i en uppsättning gemensamma värden inom ramen för en gemensam framtidsvision.” Vi efterlyste också en integrerad områdesbaserad strategi och en styresformsstrategi som främjar utvecklingen av regioner med socialt ansvar. Strategin bör framför allt fungera med hjälp av följande:

—	Fortlöpande förbättringar av kvalitet och kapacitet i fråga om kunskaper, kompetens och förnyelse av det regionala produktionssystemet.

—	Utveckling av regionala strukturer och nätverk för den offentliga respektive privata sektorn.

—	Verkligt hållbar utveckling i miljöhänseende och socialt hänseende.

—	Effektiva och förstärkta processer för skapande och spridning av kunskap, information och kontinuerlig utbildning.

—	Utformning av ”lokala och regionala sociala bokslut”.

—	Jämförande analyser utförda av de sociala aktörerna själva av hållbara regionala system.

Sådana initiativ kräver hög grad av samordning mellan lokala, regionala, nationella och europeiska myndigheter för att säkerställa samverkanseffekter och undvika överlappningar eller inkonsekvens. Följande krävs:

—	Avancerade utbildningsstrukturer som strävar efter att uppfylla kraven från den kunskapsbaserade och konkurrenskraftsrelaterade ekonomiska utvecklingen.

—	Åtgärder för kapacitetsuppbyggnad inom institutioner och organisationer samt social dialog.

—	En integrerad lokal- och regionalpolitik som kan utnyttja den lokala utvecklingspotentialen genom att öka förmågan till anpassning till innovation och prognosverksamhet.

—	En förstärkt social dialog på regional och lokal nivå (13), som ett viktigt instrument för att maximera fördelarna med att föregripa förändringar inom industrin och på marknaden och tillströmningen till yrkesutbildning och annan utbildning.

—	Främjande av företagens sociala uppgifter, genom frivilligt antagande av företagens sociala ansvar som företagens bidrag till en hållbar utveckling.

—	Förbättra de integrerade styresformerna på flera nivåer i ”regioner med socialt ansvar” (14), som definieras som regioner som lyckas kombinera en tillräcklig välfärdsnivå och de plikter som det sociala ansvaret innebär.

2.10.1   I denna process stöds också de politiska och administrativa beslutsfattarnas kompetens och kapacitet för att garantera förutsättningarna för att locka hållbara investeringar till lokalområdet och för att få mikroföretag och småföretag att växa fram i en miljö av ständig utveckling.

Kommittén fäster stor vikt vid den process som bidrar till att en region eller stad ska kunna betecknas som ”region med socialt ansvar” (15).

2.11.1   Detta sker då regioner i en process som präglas av deltagandedemokrati lyckas integrera de ekonomiska beslutens sociala och miljömässiga hänsyn, modeller och värden för ökad konkurrenskraft, goda metoder och ständiga jämförelser mellan intressenter i syfte att öka innovation och konkurrenskraft.

3.   Närdemokrati för en konkurrenskraftig och hållbar utveckling

3.1   För att öka livskvaliteten och skapa en konkurrenskraftig och hållbar ekonomisk och social utveckling inom unionen anser EESK man bör utveckla en närdemokrati som kan engagera politiskt, ekonomiskt och socialt ansvariga i regionen. Offentliga och privata aktörer måste samverka för att bygga upp en verksamhet med utgångspunkt i regionernas svaga och starka punkter samt prognoser om företagstillväxt och sysselsättning.

3.2   Närdemokratin, som är en hörnsten i det europeiska styresskicket, ser mycket olika ut i de olika länderna, men bör innehålla följande grundläggande beståndsdelar:

—

Samordning mellan aktörer, sociala grupper och institutioner för att uppnå mål som har diskuterats och samordnats inom ramen för en strukturerad dialog, individuellt och gemensamt ansvarstagande hos arbetsmarknadsparterna och i synnerhet med deltagande av företrädare för arbetstagare och företagarföreningar.

—	Tillämpning av subsidiaritetsprincipen och principerna om territoriell sammanhållning och deltagandedemokrati, i enlighet med Lissabonfördraget.

—

Välfungerande samarbete mellan ledningsstrukturer på flera nivåer så att beslutsnivåer som befinner sig närmast medborgarna ligger i linje med de politiska, ekonomiska, sociala och miljömässiga ansvarsnivåer som bäst företräder regionens befogenheter och identitet, med respekt för de nationella och europeiska samarbetsramarna och med användning av ett arbetssätt som präglas av öppenhet, samarbete och samordning och som syftar till samverkanseffekter mellan de olika nivåerna.

—	Utveckling av ett regionalt lärande samhälle som grundar sig på förmågan till självutvärdering och fortlöpande anpassning av mål och strategier för den lokala utvecklingen och stärkandet av en spridd och djupgående innovationskultur.

—

Utveckling av en framåtblickande, gemensam och delad vision i fråga om ekonomi och samhälle för — att kunna identifiera regionens ”specifika resurser”, — att kunna bedöma utmaningar och konkurrenshot från andra regioner, — att kunna utforska möjligheterna till introduktion på den nationella respektive internationella marknaden, — att finna metoder och sätt att lösa regionens särskilda problem med utnyttjande av lokal yrkeskapacitet, — att lyfta fram val som är avsedda att främja åtgärder för en konkurrenskraftig ekonomi.

—

Främjande av inrättande och utnyttjande av ekonomiska och sociala regionala råd och liknande organ (16) (något som redan finns i vissa medlemsstater) som institutionella samtalspartner i beslutsprocessen och genomförandet på regional nivå, med initiativrätt och rätt att kontrollera genomförda åtgärder.

—

Antagande av avancerade regionala förvaltningsinstrument som bygger på deltagande, t.ex. e-förvaltning, gemensamma SWOT-analyser (17), gemensamma framåtblickande analyser (18), spridning av EMAS-mekanismerna (19) inom både den offentliga och den privata sektorn, antagande av normer för företagens sociala ansvar, tekniker för benchmarking, en resultattavla för öppen samordning, system med nätverk inom och mellan distrikt (20), spridda system för internetbaserad inlärning.

—	En aktiv roll för handels-, industri-, hantverks- och jordbrukskammare samt yrkesorganisationer och konsumentorganisationer.

—	Kulturell stimulans från kompetent akademisk utbildning och förbättrad samverkan näringsliv–universitet.

3.3   Regional utveckling förutsätter fullständig tillämpning av närdemokrati, men också ett strukturerat lokalt styre för att kunna hantera utvecklingen (21).

3.4   Gott territoriellt styre bör framför allt främja utvecklingen av alla former av samarbete, alla partnerskapsprocesser som alla kan vinna på, både mellan företag och på nivån företag–kollektiva aktörer.

3.5   Demokratiskt regionalt styre är en inkluderande och decentraliserad beslutsprocess som, enligt EESK:s mening, bör grunda sig på principerna om öppenhet och ansvar och på ett deltagande arbetssätt som syftar till analys, utarbetande, tillämpning och förvaltning av en gemensam strategisk vision för utvecklingen på medellång till lång sikt.

3.6   I ett partnerskapssystem på flera nivåer anser kommittén att man på bästa sätt bör kombinera ett arbetssätt nedifrån och upp med ett arbetssätt uppifrån och ned: en kompromiss mellan dessa två processer utgör en nödvändig förutsättning för framgång.

3.7   Kommittén menar att det finns skäl att göra stora investeringar i en innovativ deltagandekultur: Efterfrågan på demokratiska värderingar bör komma från samhället i sin helhet i regionerna och från ett stort antal aktörer och institutioner som företräder olika branschintressen.

Kommittén är övertygad om att en vidareutveckling av unionens regioner går via en optimering av deras specifika potential genom effektiva och hållbara utvecklingsstrategier som är baserade på begreppet ”regioner med socialt ansvar”.

3.8.1   Kommittén vill i detta avseende upprepa den åsikt som den framfört i tidigare yttranden i frågan (22).

4.   Åtagandet på gemenskapsnivå: att förverkliga ”regioner med socialt ansvar”

EESK kräver med eftertryck ett gemenskapsinitiativ för utvecklingen av”Regioner med socialt ansvar” som förenar de mål man enats om i fråga om närdemokrati, ökad spridning av en kultur som präglas av deltagande och innovation samt ett effektivt regionalt styre som ligger i linje med Lissabondagordningens nationella ram och gemenskapsram, ett partnerskap mellan flera aktörer och flera sektorer som kan öka regionens konkurrenskraft på den globala marknaden, föregripa industriell omvandling och ta vara på det lokala sociala kapitalet.

4.1.1   Initiativets främsta uppgift skulle vara att säkerställa samordning och konsekvens mellan åtgärder på de olika nivåerna: europeisk, nationell, regional och lokal nivå.

4.2   Kommittén vill att detta initiativ ska åtföljas av lanseringen av ett verkligt europeiskt handlingsprogram som syftar till att

—	främja integreringen av den regionala dimensionen i gemenskapens politik,

—	stödja en integrering av de prioriteringar som fastställs i EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan,

—	uppmuntra och medfinansiera gemensamma regionala framåtblickande åtgärder präglade av brett deltagande,

—	successivt införa den öppna samordningsmetoden och stödja genomförandet av instrumenten för närdemokrati,

—	enhetligt övervaka och samordna ett inbördes konsekvent genomförande av gemenskapens olika instrument för territoriellt samarbete, i synnerhet EGTS (23),

—	inom kommissionen inrätta en enhet för samordning mellan avdelningarna i fråga om den regionala utvecklingen, med uppgift att utforma och genomföra en informations- och kommunikationsstrategi om ”regioner med socialt ansvar”,

—	utveckla användningen av instrument för utvärdering av konsekvenserna på regional nivå före och efter antagandet av åtgärder som ska tillämpas inom regionen, i synnerhet för småföretagen,

—	medfinansiera åtgärder för utbildning och kapacitetsuppbyggnad bland offentliga och privata aktörer inom regionen för utveckling av åtgärder inom ramen för ”regioner med socialt ansvar”,

—	främja en strukturerad social dialog i regionen, en ”kvalitetsmärkning för regioner med socialt ansvar”,

—	uppmuntra och stödja inrättandet och utvecklingen av euroregioner (24),

—	Stödja utvecklingen av distrikt (och ”metadistrikt” (25)) och nätverk av distrikt i syfte att öka möjligheterna för de små och medelstora företagen på den europeiska och globala marknaden.

4.3   EU:s åtagande i samband med initiativet för ”regioner med socialt ansvar” – och det åtföljande handlingsprogrammet – bör enligt EESK förena och samordna frivilliga och icke-frivilliga instrument (se punkt 2.7) i ett sammanhängande system, där företagens och övriga sektorers ansvar (inbegripet finanssektorn och den lokala offentliga sektorn) är av största betydelse för att uppnå de lokala målen för tillväxt- och sysselsättningsstrategin inom ramen för de nationella och europeiska strategierna.

Företagens sociala ansvar  (26) bör enligt kommittén integreras i sammanhanget som en frivillig del inom ramen för en öppen samordningsmetod. Detta arbetssätt ska underlättas och stimuleras, i synnerhet vad avser mikroföretag och småföretag, som utgör de bärande delarna i den lokala utvecklingen. Detta bör ske på ett sätt som präglas av deltagande och en gemensam vision.

4.4.1   Initiativet för regioner med socialt ansvar bör kunna sprida etiska och personliga värderingar som präglas av en deltagarkultur som främjar innovation och av en gemensam identitet, inte enbart inom företagen utan också i alla offentliga och privata delar av det regionala systemet samt i nätverk och kluster/regionala och mellanregionala referensdistrikt.

4.5   Ett regionalt lärande samhälle bör kunna bidra till interaktiva och interoperativa datoriserade strukturer och infrastrukturer, med utgångspunkt i e-förvaltning och IDABC-plattformen (27), som syftar till att tillhandahålla administrativa alleuropeiska tjänster via internet till offentliga myndigheter, företag och medborgare i syfte att förbättra effektiviteten i den europeiska offentliga administrationen och samarbetet administrationerna emellan och med det organiserade civila samhället.

Kommittén är övertygad om att Europa måste bli ett kompetenscentrum i fråga om utvecklingen av regioner med socialt ansvar. Man bör utgå ifrån de positiva erfarenheterna av EMAS och företagens sociala ansvar och utvidga referensramen till den territoriella dimensionen.

4.6.1   Om processen för strategisk regional utveckling ska vara effektiv måste den vara fristående från politiska faktorer som maktskifte i samband med val i regionerna och ingå i ett samspel med alla politiska partier, både i maktställning och opposition inom regionen, och skapa ett arv av kontinuitet i fråga om det gemensamma ansvaret bland medborgare – väljare och valda.

Särskilt de små och medelstora företagen bör kunna åtnjuta stöd i form av sakkunskap, med ett enkelt språk och enklare förfarande, och bättre tillgång till krediter och mikrokrediter så att företagen drivs på ett sätt som respekterar miljön, regionen och det sociala kapitalet.

4.7.1   Företagen i den sociala ekonomin bör också bidra till utvecklingen av regioner med socialt ansvar eftersom dessa främjar social sammanhållning och hållbarhet och fördelar vinsten bland de egna medlemmarna och tillämpar en förvaltning som präglas av deltagande och demokrati.

4.8   Det lokala systemet för utbildning, högre utbildning och forskning bör integreras i regionala och europeiska mellanregionala kompetensnätverk – på det sätt som föreskrivs också i programmet ”Kapacitet” i det sjunde ramprogrammet för FoU och i programmet ”Utbildning 2010” – så att man i det lokala systemet kan säkerställa lämplig kompetens och kvalifikationer så att den regionala utvecklingsstrategin kan bli framgångsrik. Dessa resurser är svåra för små företag att finna.

4.9   EESK menar att ett gemenskapsinitiativ för regioner med socialt ansvar och dess handlingsplan bör främja både en strukturerad social dialog i regionerna och uppmuntra samverkan mellan lokala institutioner, för att främja starkare partnerskap för kapacitetsuppbyggnad mellan lokala och regionala myndigheter på olika resultatnivåer liksom en ny ”stadga för regioner med socialt ansvar 21”, ett instrument som skulle syfta till att stärka harmonisering och effektivitet inom initiativet.

4.10   Slutligen begär EESK att gemenskapsinitiativet ska kombineras med åtgärder för utvärdering, jämförelse och övervakning samt inrättandet av en databas över inkomst per capita på regional nivå och utarbetandet av tvåårsrapporter som ska läggas fram för parlamentet, rådet och kommittén.

5.   De offentliga nationella myndigheternas åtagande

5.1   Medlemsstaterna bör på ett enhetligt sätt tillämpa bestämmelser i syfte att bevara inre marknadens enhet, med användning av stödåtgärder och avskräckande åtgärder. Offentliga nationella myndigheter bör bland annat göra följande:

—	Se till att onödig byråkrati undanröjs, förenkla strukturer och förfaranden så att resurser frigörs för sysselsättning och hållbar och konkurrenskraftig utveckling.

—	Med metoder som präglas av deltagande och samförstånd och med direkt deltagande av arbetsmarknadsparterna och företrädare för det organiserade civila samhället fastställa en allmän strategisk referensram för den nationella utformningen av en regionalpolitik som är socialt ansvarstagande.

—	Befästa en ram för samordning och decentralisering av den offentliga sektorn som fastställer roll och ansvar för styret på central, regional respektive lokal nivå.

—	Fastställa politiska riktlinjer för skattemässig decentralisering som omfattar metoder för överföringar av medel mellan de olika styresnivåerna, i enlighet med tidigare förslag från kommittén (28).

—	Förbättra och förstärka verksamheten inom organ för förvaltning och samordning av decentraliseringsprocessen och styret på lokal nivå.

—	Fastställa budgetrubriker för utvecklingen av särskilda mänskliga resurser och samfinansiering av program för utbildning och skapande av nätverk samt kompatibla datanätverk på nationell och europeisk nivå.

—	Säkerställa enhetlighet i den nationella tillämpningen av instrumenten i Interreg IV och EGTS-förordningen, som gränsöverskridande organ, som möjliggör deltagande för stater, vid sidan av lokala och regionala myndigheter, i territoriella samarbetetsenheter som är juridiska personer.

—	Utveckla nya partnerskap mellan stad och land där man främjar integrerade arbetssätt på regional nivå och lika tillgång till infrastrukturer och kunskaper.

—	Främja regionala gränsöverskridande konkurrenskraftiga och innovativa kluster, stärka transeuropeiska tekniknätverk, transeuropeisk riskhantering, stärka en polycentrisk stadsutveckling, utveckla ekologiska strukturer och kulturresurser.

—

Säkerställa enhetlighet och samordning av den territoriella dimensionen i sektorspolitiken, och därmed undvika motstridiga åtgärder inom sektorn som kan minska effektiviteten och visa sig helt ineffektiva och hindrande i regionen. Utveckla användningen av instrument för utvärdering av konsekvenserna på regional nivå (Territorial Impact Assessment – TIA) med lämplig användning av miljökonsekvensbedömning (Environmental Impact Assessment, EIA) (29) och strategisk miljöbedömning (Strategic Environmental Assessment, SEA) (30).

5.2   De regionala och lokala offentliga myndigheterna bör göra följande:

—	Engagera de ekonomiska och sociala krafterna tidigt i arbetet med att utarbeta strategiska projekt för regional utveckling.

—	Utveckla system för grundutbildning, universitet och specialistutbildning, något som är nödvändigt för den ekonomiska och sociala utvecklingen av regioner med socialt ansvar.

—	Allt oftare inbegripa kriterier som kostnadseffektivitet, kvalitet och hållbar utveckling i samband med valet av offentliga investeringar och förvaltningen av tjänster av allmänt intresse.

—	Utföra regelbundna utvärderingar av planerna för offentliga investeringar.

—	Innan offentliga investeringsprojekt inleds säkerställa att finansieringsprogrammen är garanterade i sin helhet, både vad avser medel och tidsfrister.

—	Se till att externt stöd för finansieringen av offentliga investeringsprojekt utnyttjas effektivt inom de fastställda tidsgränserna.

—	Säkerställa att det i regionen finns ett vitalt nät av småföretag, en typ av företag som kan garantera förbindelserna mellan stadsområden, stadsnära områden och landsbygdsområden, samt i de senare bevara sysselsättning, inkomster, befolkning och skatteresurser.

—	Främja återinvestering av kapital och vinster på lokal nivå för att skapa fonder för projekt och förvärv av lokala företag och regionala finansieringsinstrument för utvecklingen av kapital och riskkapital utan att detta skadar inre marknaden.

—	Undvika att alltför mycket av de skatteinkomster som företagen genererar försvinner från regionen (till högre styresnivåer) utan att de omfördelningssystem som solidariteten kräver blir lidande.

—	Hålla lokala politiska representanter informerade om gällande mekanismer för regional planering med inriktning på tjänster av allmänt intresse och infrastrukturer till stöd för ekonomin, för en modern förvaltning av hållbar utveckling inom företagen.

5.3   Utbyte av goda metoder och mellan regionala nätverk bör prioriteras av de regionala och lokala myndigheterna, tillsammans med genomförandet av mekanismer för framåtblickande åtgärder i syfte att fastställa en gemensam och delad vision.

6.   Företagens åtagande: Företag som är ansvarstagande i förhållande till regionen

6.1   EESK anser att företagen bör bidra till en nystart i regionen, både som drivkraft och deltagare, samtidigt som man undviker att skapa nya hinder i form av nya byråkratiska bördor och förfaranden:

—	Rapportera goda metoder inom företagen på det sociala, miljömässiga och regionala (eller samhälleliga) området och skapa instrument som kan mäta företagens sociala ansvarstagande.

—	Uppmuntra mänsklig kompetensutveckling inom och utom företag och därmed skapa arbetstillfällen och utbilda personalen eller framtida anställda.

—	Kommunicera med de egna anställda så att de är informerade om företagets strategi och projekt, i synnerhet i fråga om sysselsättning och utbildning.

—	Samarbeta med det lokala näringslivet för att skapa hållbar tillväxtpotential i regionen, grundad på sunda handelsförbindelser mellan företagen som bygger på ömsesidigt förtroende.

—	Om möjligt säkerställa tekniköverföringen till lokala företag, i synnerhet småföretag, för att säkerställa förnyelse inom området ifråga om tekniska framsteg och kvalifikationer på hög nivå bland personalen.

—	Aktivt arbeta med vetenskaplig och teknisk utveckling inom regionerna i syfte att tillföra kunskaper och kompetens, i samarbete med forskningsinstitut och universitet, samt andra företag och lokala yrkesorganisationer.

—	Uppmuntra leverantörer och underentreprenörer att anta samma principer för samarbetet med de lokala myndigheterna och att respektera samma bestämmelser i fråga om social, miljömässig och regional förvaltning i deras företag.

—	Upprätta förbindelser (gäller särskilt större företag) med berörda parter (lokala organ och allmänheten) för att diskutera och ta fram lösningar på utmaningar och problem som finns inom företagen, vad avser tekniska, handelsmässiga och sociala aspekter.

7.   Framsteg på fältet: goda exempel

7.1   Olika EU-initiativ och EU-politik på olika områden har lanserats för att möta utmaningen med en utveckling mot socialt ansvarstagande inom EU:s territorium och för att öka den positiva uppmärksamheten kring den territoriella dimensionen i gemenskapens politik. Flera exempel på sådana initiativ återfinns på CCMI:s webbsida (http://www.eesc.europa.eu/sections/ccmi/index_en.asp), som också innehåller information om den hearing som ägde rum i Lille den 25 september 2008 i samband med arbetet med detta yttrande (se motsvarande rubrik i föreliggande yttrande).

---

(1)  Se punkt 1.2.

(2)  Se föregående fotnot.

(3)  Se punkt 1.2.

(4)  ”Den europeiska sociala modellen bör ge en föreställning om ett demokratiskt, grönt, konkurrenskraftigt, solidariskt och socialt integrerande välfärdsområde för alla medborgare i Europa.” (EESK:s yttrande om ”Social sammanhållning: Ge innehåll åt en europeisk social modell”, EUT C 309, 16.12.2006, s. 119.)

(5)  KOM(2008) 616 slutlig.

(6)  Förteckningen över medlemsstater som har anpassat den nationella lagstiftningen inför genomförandet av EGTS finns på Regionkommitténs hemsida (under rubriken Aktiviteter och evenemang).

(7)  För att, med arbetsmarknadsparternas stöd, ta fram och konkretisera nya möjligheter till sysselsättning.

(8)  Se EUT L 145, 4.6.2008, förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008.

(9)  Se Leipzigstadgan om hållbara städer i Europa av den 25 maj 2007.

(10)  Se yttrandet om den territoriella dagordningen, EUT C 168, 20.7.2007, s. 16-21.

(11)  EESK:s yttrande om ”Hanteringen av industriell omvandling på lokal och regional nivå: arbetsmarknadens parters roll och bidraget från ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation”, EUT C 318, 23.12.2006, s. 12-19.

(12)  Se föregående fotnot.

(13)  Se yttrandet om ”Omstruktureringar och sysselsättning – Att förutse omstruktureringar och ge stöd i samband med dem i syfte att utveckla sysselsättningen”, KOM(2005) 120 slutlig, EUT C 65, 17.3.2006, s. 58-62.

(14)  Se yttrandet om ”Den temainriktade strategin för stadsmiljön”, KOM(2005) 718 slutlig – SEK(2006) 16, EUT C 318, 23.12.2006, s. 86-92.

(15)  Jfr rådets nya strategi (dok. 10117/06 av den 9 juni 2006, punkterna 29 och 30). Se också punkt 1.2 i detta yttrande.

(16)  Se t.ex. de regionala utskotten för social dialog i Polen.

(17)  Strengths, Weaknesses, Opportunities, and Threats Analysis (analys av styrka, svagheter, möjligheter och risker).

(18)  Dvs. systematiskt, gemensamt arbete med att samla information om framtiden och skapa visioner för medellång till lång sikt (Se Foren: Foresight for regional development).

(19)  EMAS = Eco-Management and Audit Scheme, gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning.

(20)  Se yttrandet om ”De europeiska industridistrikten och de nya kunskapsnäten”, EUT C 255, 14.10.2005, s. 1-13.

(21)  Se OECD Territorial Outlook – 2001 års utgåva.

(22)  Se yttrandet om hanteringen av industriell omvandling på lokal och regional nivå (jfr fotnot 11).

(23)  EGTS: instrument på gemenskapsnivå som gör det möjligt för samarbetsgrupperingar att genomföra territoriella samarbetsprojekt som medfinansieras av gemenskapen, eller vidta territoriella samarbetsåtgärder på initiativ av medlemsstaterna. Förordning (EG) nr 1082/2006. (EUT L 210, 31.7.2006.)

(24)  Euroregioner: Strukturer för gränsöverskridande samarbete mellan två eller flera regioner i olika EU medlemsstater eller grannländer med syfte att försvara gemensamma intressen över gränserna och samarbeta för grannfolkens gemensamma bästa.

(25)  Se EESK:s yttrande av om ”De europeiska industridistrikten och de nya kunskapsnäten”, EUT C 255, 14.10.2005.

(26)  Se yttrandena om ”Genomförande av partnerskapet för tillväxt och sysselsättning: Göra Europa till ett kompetenscentrum för företagens sociala ansvar” (KOM(2006) 136 slutlig), EUT C 325, 30.12.2006, s. 53-60, och ”Grönbok – Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar” (KOM(2001) 366 slutlig), EGT C 125, 27.5.2002, s. 44-55.

(27)  IDABC = Interoperable Delivery of Pan-European e-Government Services to Public Administrations, Business and Citizens; se även EESK:s yttrande i EUT C 80, 30.3.2004, s. 83.

(28)  Se yttrandet om ”De olika nationella skattelagstiftningarnas inverkan på den industriella omvandlingen”, EUT C 120, 16.5.2008, s. 51-57.

(29)  Direktiv 85/337/EEG, ändrat genom rådets direktiv 97/11/EG, 3.3.1997 och direktiv 2003/35/EG, 26.05.2003.

(30)  Direktiv 2001/42/EG: Syftet med SEA-direktivet är att säkerställa att miljökonsekvenserna av vissa planer och program tas fram och bedöms, i synnerhet i territoriellt avseende, under utarbetandet och innan de antas.

---

---

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/73

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok – Effektiv verkställighet av domar i Europeiska unionen: Insyn i gäldenärers tillgångar”

KOM(2008) 128 slutlig

(2009/C 175/12)

Den 6 mars 2008 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Grönbok – Effektiv verkställighet av domar i Europeiska unionen: Insyn i gäldenärers tillgångar”

KOM(2008) 128 slutlig.

Facksektionen för inre marknad, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 november 2008. Föredragande var Jorge Pegado Liz.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 161 röster för, 2 röster emot och 7 nedlagda röster.

1.   Slutsatser

1.1   ”Grönbok: Effektiv verkställighet av domar i Europeiska unionen: Insyn i gäldenärers tillgångar” (KOM(2008) 128 slutlig av den 6 mars 2008) ansluter till grönboken om kvarstad på bankmedel (KOM(2006) 618 slutlig) och ligger i linje med mängden av åtgärder som kommissionen beslutar om för att skapa ett gemensamt rättsligt område som stöd, med avseende på rättsliga aspekter, åt förverkligandet av den inre marknaden.

1.2   EESK stöder rent allmänt dessa initiativ men har samtidigt understrukit att de måste vara välmotiverade med hänsyn till subsidiaritet och proportionalitet. Initiativen bör alltså vara förenliga med de gemensamma grundprinciperna för medlemsstaternas processrätt och bör beakta människors grundläggande rättigheter helt och fullt.

1.3   Både i yttrandet om den föregående grönboken om kvarstad på bankmedel och i detta yttrande vidhåller EESK att initiativen inte är anpassade på ett lämpligt sätt till de specifika situationer som de är avsedda för. Några av de åtgärder som föreslås går med tanke på proportionaliteten också betydligt längre än vad som behövs i förhållande till vad man kan uppnå med befintliga nationella åtgärder. I vissa fall skulle de till och med kunna leda till brott mot de grundläggande rättigheterna, såsom rätten till integritet eller till objektiva möjligheter att försvara sig.

1.4   Enligt EESK finns det mycket som kan och måste förbättras inom de aktuella områdena. Det bör ske genom bättre samarbete mellan de nationella myndigheterna, större effektivitet och smidighet i de befintliga nationella systemen, bättre tillgång till befintliga register och uppgifter, ett utökat utbyte av information samt bättre ömsesidig förståelse för hur de nationella systemen fungerar och hur de kan göras smidigare.

1.5   EESK motsätter sig därför bestämt att införa ett centralt register över EU-medborgare, att ge alla borgenärer full och urskillningslös tillgång till socialförsäkrings- och skatteregister, och att införa ett gemensamt standardformulär för deklaration av en gäldenärs alla tillgångar.

1.6   Kommittén anser att en jämförande rättsdatabas, som är sammanställd av kompetenta och behöriga personer och uppdateras kontinuerligt, skulle kunna hjälpa till att ge en tydligare bild av de nationella verkställighetssystemen och hur de fungerar rent praktiskt.

1.7   Till sist föreslår EESK att man särskilt överväger ett antal alternativa initiativ (punkt 5.8) med samma mål som grönboken men som inte kräver någon ytterligare gemenskapslagstiftning.

2.   Sammanfattning av grönboken

2.1   Kommissionen inleder med den här grönboken ett andra samråd med berörda parter (1) om hur man ska förbättra verkställigheten av domar, i detta fall om hur man ska övervinna de problem som föranleds av svårigheten att få tillgång till tillförlitliga uppgifter om var gäldenärer och deras tillgångar finns.

2.2   Att känna till en gäldenärs rätta adress och ha tillgång till riktiga uppgifter om dennes tillgångar är enligt kommissionen en förutsättning för att verkställighetsförfarandena ska bli mer effektiva. Kommissionen medger att de nationella registersystemen och gäldenärernas deklaration av tillgångar visserligen är jämförbara men skiljer sig åt väsentligt när det gäller villkor för tillgång, förfaranden för att få information och innehållet i själva informationen, vilket sammantaget undergräver tillförlitligheten och effektiviteten i sådana system.

2.3   Kommissionen konstaterar att gränsöverskridande indrivning av fordringar hämmas av skillnader mellan de nationella rättssystemen och av borgenärernas bristande kunskap om informationsstrukturerna i andra medlemsstater. Grönboken är därför ett steg mot att eventuellt anta en rad gemensamma åtgärder, som dels ska förbättra insynen i gäldenärers tillgångar, dels ska stärka borgenärers och nationella verkställande myndigheters rätt att erhålla uppgifter som gör det möjligt att på ett effektivt sätt verkställa domar om betalning av skulder inom det privaträttsliga området, utan att för den skull bortse från principen om skydd av personuppgifter i enlighet med direktiv 95/46/EG.

2.4   För detta ändamål granskar kommissionen noggrant de olika aspekter av de åtgärder som övervägs och sammanfattar dessa i tio frågor.

3.   Initiativets bakgrund

3.1   Det här initiativet ligger med rätta i linje med mängden av de åtgärder som kommissionen beslutar om med det lovvärda syftet att införa ett gemensamt rättsligt område som stöd, med avseende på rättsliga aspekter, åt förverkligandet av den inre marknaden (2). Fokus ligger på att förenkla verkställandet av domar i Europeiska unionen med hjälp av åtgärder som gör det lättare att dels ta reda på gäldenärens bostadsadress eller företagssäte, där denne kan bli delgiven verkställighetsordern, dels få korrekta uppgifter om gäldenärens tillgångar som skulle kunna täcka den kvarstående skulden, oavsett var och i vilken medlemsstat de skulle finnas.

3.2   Det är berömvärt att kommissionen den här gången har bemödat sig om att be om synpunkter inte bara från de femton medlemsstater som ingick i den undersökning som låg till grund för denna grönbok (3), utan även från de tolv medlemsstater som tillkommit som medlemmari Europeiska unionen. Likväl är de uppgifter som samlats in inte alltid korrekta eller rätt tolkade.

3.3   Det bör även påpekas att man i det här initiativet verkar ha accepterat EESK:s rekommendation i yttrandet om grönboken om kvarstad på bankmedel, när det gäller det ofrånkomliga behovet av att ”… överväga vilka åtgärder som behövs för ökad insyni gäldenärens tillgångar …”.

3.4   Dessvärre tillhandahåller kommissionen inte några statistiska uppgifter om vilka proportioner det aktuella problemet har. Kommissionen reder inte heller ut problemets karaktär på ett tydligt sätt och preciserar inte vem som skulle kunna dra nytta av de åtgärder som föreslås.

4.   Allmänna kommentarer

4.1   Den här grönboken ansluter till och kompletterar grönboken om kvarstad på bankmedel (KOM(2006) 618 slutlig), som EESK yttrade sig om den 31 juli 2007 (4). Läsaren hänvisas till detta yttrande.

4.2   I detta yttrande påpekas att frågeställningen i denna grönbok helt logiskt föregår den om kvarstad på bankmedel och helt riktigt återger behovet av tillräckliga uppgifter om gäldenärers tillgångar, så att borgenärerna kan få en verksam allmän garanti, vilket är en grundläggande och obestridlig princip i civil processrätt. För att förstå denna fråga måste man emellertid ta upp harmonisering på gemenskapsnivå av en hel rad grundläggande civilrättsliga områden som helt logiskt föregår den här frågan.

4.3   EESK medger således att de myndigheter som ansvarar för verkställandet i medlemsstaterna behöver få tillgång till korrekta uppgifter om var en gäldenär befinner sig, först och främst adressen till dennes företagssäte eller hemadressen, och om den egendom, både lös och fast, som utgör gäldenärens tillgångar, oavsett var den finns.

4.4   Liksom i det yttrande som det hänvisas till ovan, hyser dock EESK betänkligheter och välgrundade tvivel när det gäller det egentliga behovet av särskilda åtgärder för att samordna lagstiftningen på gemenskapsnivå inom detta område, även om Europeiska unionens behörighet på området är tydlig och det finns en rättslig grund för sådana åtgärder.

4.5   Alla de krav på bättre information, bättre uppgifter och bättre tillgång som tas upp i grönboken är verkligen inte skäl nog för att införa nya register eller skyldigheter för en gäldenär att deklarera sina tillgångar på gemenskapsnivå. Det är dessutom tveksamt om denna åtgärd uppfyller villkoret om proportionalitet, och den skulle kunna leda till oacceptabla brott mot de grundläggande rättigheterna.

4.6   EESK anser att snarare än att upprätta centralt administrerade register i Bryssel över befolkningen i allmänhet, handlare eller konsumenter, lös eller fast egendom, skatteregister eller socialförsäkringsregister borde man förbättra utbytet av information mellan nationella myndigheter och få enklare och snabbare tillgång till befintliga uppgifter. Detta skulle på ett fullgott sätt garantera lika möjligheter och lika behandling när man kartlägger en gäldenärs tillgångar, oavsett typ av gäldenär eller nationalitet.

4.7   Detta utesluter inte att gemenskapen kommer med incitament och riktlinjer om vad som behöver förbättras när det gäller såväl registrens innehåll och funktioner som tillgången till de ovannämnda offentliga registren och till andra databaser med personuppgifter. Uppgifterna måste dock skyddas på vederbörligt sätt i linje med tillämpliga gemenskapsdirektiv samt begränsas till endast det ändamål som förfrågan avser och till den omfattning som behövs för återbetalningen av kvarvarande skulder.

4.8   Man bör inte skilja mellan privata och offentliga borgenärers tillgång till uppgifter, och de senare bör inte kunna utnyttja sin privilegierade ställning för att snabbare och enklare få tillgång till offentliga register, oavsett om dessa härrör från skatte- eller socialförsäkrings-system eller utgör offentliga register över tillgångar.

4.9   Man bör också se till att samarbeta med tredjeländer, särskilt Andorra, Schweiz, Liechtenstein och alla andra länder med nära anknytning till skatteparadis eller finansiella marknader i Europa.

5.   Särskilda kommentarer om de åtta frågorna

5.1   Behovet av åtgärder på gemenskapsnivå

5.1.1   De tio frågor som ställs i grönboken är egentligen åtta till antalet, och varje fråga behandlas utförligt.

5.1.2   När det gäller frågan om huruvida man bör införa åtgärder på gemenskapsnivå eller inte för att förbättra insynen i gäldenärers tillgångar, anser EESK i linje med reservationerna under ”Allmänna kommentarer” ovan att man enbart bör genomföra initiativ på gemenskapsnivå för att förbättra samordning och samarbete mellan nationella myndigheter samt för att förbättra innehållet i och tillgången till befintliga nationella register. Detta skulle göra det möjligt att identifiera och lokalisera gäldenärer och de tillgångar som behövs för återbetalning av kvarvarande lån.

5.2   Bör man utarbeta en handbok över nationella verkställighetssystem?

5.2.1   EESK anser att man bör stödja och främja alla åtgärder som kan medverka till att förbättra kunskap och information om nationella bestämmelser och förfaranden. Kommittén tror emellertid inte att det är ändamålsenligt att utarbeta en enkel ”handbok”, detta med hänsyn till frågans komplexitet. Det går inte att förenkla detta ämne så att det passar allmänheten; det skulle förlora i kvalitet och korrekthet.

5.2.2   EESK föreslår därför att kommissionen i stället överväger alternativet att upprätta en databas med komparativ rätt om verkställighetsförfarandet i de 27 medlemsstaterna, och garanterar att databasen ska uppdateras kontinuerligt, innefatta förklarande anmärkningar och vara tillgänglig elektroniskt på alla medlemsländernas språk. Denna databas bör sammanställas av behöriga och kvalificerade personer från respektive medlemsstat.

5.3   Bör man erbjuda bättre information i handelsregistren och förbättrad tillgång till dessa?

5.3.1   Den samordningsnivå som redan finns inom detta område ser ut att räcka till för de ändamål som uppges. Enligt EESK:s bedömning är det varken nödvändigt eller lämpligt att gå längre och införa centrala handelsregister på gemenskapsnivå, men vissa gemensamma delar kan eventuellt harmoniseras.

5.3.2   Detta hindrar emellertid inte att man vidtar åtgärder för att förbättra innehållet i informationen i sådana register, särskilt när det gäller enskilda affärsmän, och uppdaterar denna information samt gör det lättare att nå den, särskilt på elektronisk väg.

5.3.3   Samma sak gäller fastighetsregister, vilket framgår av EULIS (European Land Information Service), ett europeiskt konsortium av fastighetsregistermyndigheter (5).

5.4   Bör man ge bättre tillgång till befolkningsregister?

5.4.1   Av samma anledning är det inte ändamålsenligt med ett centralt register över hela Europas befolkning, eftersom det är varje medlemsstats sak att hålla centrala eller lokala personregister över sin befolkning, att fastställa villkoren för tillgång till dessa register och att se till att det inte förekommer någon otillbörlig diskriminering.

5.4.2   De verkställande myndigheterna i varje land bör emellertid ändå få tillgång till sådana register på ett enkelt sätt, så att de kan få uppgifter om enskilda gäldenärers adress, särskilt på elektronisk väg.

5.5   Bör man ge bättre tillgång till skatteregister och socialförsäkringsregister?

5.5.1   EESK motsätter sig bestämt idén om att bevilja utbredd och urskillningslös tillgång till skatteregister och socialförsäkringsregister.

5.5.2   Kommittén anser att endast rättsliga myndigheter bör få tillgång till sådana uppgifter, och endast i tydligt definierade situationer samt under förutsättning att personuppgifterna i registren skyddas på vederbörligt sätt.

5.5.3   Om en verkställande myndighet vill ha tillgång till denna typ av uppgifter i ett annat land, bör det hur som helst alltid ske på så vis att den verkställande myndigheten samarbetar med en rättslig myndighet i landet där registret finns.

5.6   Hur kan utbytet av information mellan verkställande myndigheter förbättras?

5.6.1   Som EESK påpekar i de allmänna kommentarerna är det just inom området förbättrat samarbete för utbyte av information mellan nationella verkställande myndigheter som man bör genomföra gemensamma initiativ. Det kan ske genom att man upprättar ett system för direkt utbyte av information på elektronisk väg i syfte att identifiera och lokalisera gäldenärer och fastställa deras tillgångar.

5.6.2   I medlemsstater där de verkställande myndigheterna inte är offentliga organ är det emellertid viktigt att se till att behöriga rättsliga myndigheter övervakar den information som inhämtats och har uppsikt över verkställighetsförfarandena.

5.6.3   Med vissa nödvändiga anpassningsåtgärder skulle det kunna vara lämpligt att använda sig av sådana system som föreskrivs i förordning nr 1206/2001 (6) om samarbete mellan medlems-staternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, eller i direktiv 76/308/EEG (7).

5.6.4   Ett alternativ som måste anses grundläggande är att använda elektroniska hjälpmedel eller till och med upprätta ett internt nätverk som sammanbinder alla nationella myndigheter med varandra.

5.6.5   Den information som passerar genom detta samarbetsnätverk ska endast vara tillgänglig för de myndigheter som ansvarar för verkställande, såsom verkställande tjänstemän, parter som begär verkställande, domstolar och konkursförvaltare. Dessutom bör gäldenärer alltid få information om resultaten.

5.6.6   Man bör heller inte bortse från möjligheten att använda informationssystemet för den inre marknaden (IMI) för utbyte av information mellan nationella verkställande myndigheter.

5.7   Bör en europeisk tillgångsdeklaration införas?

5.7.1   EESK motsätter sig bestämt att på gemenskapsnivå införa ett standardformulär för deklaration, där en gäldenärs samtliga tillgångar skulle tas upp för verkställighetsändamål, och EESK avvisar bestämt idén om att den som inte fullgör denna skyldighet ska riskera fängelsestraff.

5.7.2   Det främsta skälet är att inte alla gäldenärens tillgångar kan tas i mät, och det åligger medlemsstaterna att kartlägga vilka tillgångar som inte kan beslagtas, helt och hållet, delvis eller på proportionell basis.

5.7.3   Det bör tilläggas att en gäldenärs skyldighet att deklarera sina tillgångar bör avse de tillgångar som behövs för att återbetala skulden. Vidare är det de nationella rättssystemen som ska se till att deklarationen av en gäldenärs tillgångar sker korrekt och i annat fall utfärda bötesstraff.

5.7.4   Kommittén anser dessutom att ett standardformulär för en enhetlig europeisk tillgångs-deklaration ligger långt utanför de syften som den här typen av åtgärd bör ha. EESK anser i stället att man just på ett område som detta bör ha ett närmare samarbete mellan verkställande organ. Dessa organ bör använda sig av tillgängliga berättigade metoder för att ta reda på vilka av en gäldenärs tillgångar som behövs för återbetalning av en skuld och ge verkställande tjänstemän behörighet att genomföra officiösa undersökningar om en gäldenärs tillgångar.

5.7.5   Gäldenären bör alltid ha rätt att slippa deklarera de tillgångar som kan beslagtas om han/hon redan har betalat den kvarvarande skulden, visar att han/hon har tillräckliga tillgångar för att återbetala skulden eller kan uppvisa en säkerhet/pant eller likvärdig betalningsgaranti, såsom banklöften eller liknande säkerhet. Gäldenären ska alltså ha rätt att motsätta sig att tillgångar beslagtas som inte behövs för återbetalning av den kvarvarande skulden eller andra extrabelopp som lagen föreskriver.

5.7.6   En annan åtgärd som måste avvisas helt och hållet, eftersom den bryter mot grundläggande principer om skydd av gäldenärens privatliv, är att offentliggöra någon som helst deklaration av en gäldenärs tillgångar i ett offentligt register (ett ”gäldenärsregister”).

5.8   Vilka övriga åtgärder kan förbättra insynen?

5.8.1   Följande förslag framförs, i form av rena reflexioner:

a)	Att ge tillgång till register som innehåller en gäldenärs aktier och andelar i bolag.

b)	Att på rättmätiga villkor ge tillgång till konsumentdataregister om konsumentlån eller hypotekslån.

c)	Att upprätta ett enhetligt europeiskt fordonsregister (8).

d)	Att upprätta ett register över alla pågående verkställighetsförfaranden, vilket skulle kunna nås elektroniskt från alla medlemsstater.

e)	Tillgång till register över investeringar på börsen som överskrider en viss gräns.

f)	Tillgång till fastighetsregister med uppgifter om ägare till fast egendom.

---

(1)  Det första var grönboken om kvarstad på bankmedel (KOM(2006) 618 slutlig), se EESK:s yttrande INT/342 ”Grönbok om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska unionen: kvarstad på bankmedel” av den 31 juli 2007,EUT C 10, 15.1.2008, s. 2.

(2)  En komplett förteckning över sådana åtgärder återfinns i EESK:s yttrande, EUT C 10, 15.1.2008, s. 2 om grönboken om kvarstad på bankmedel som nämns under fotnot 1 i detta yttrande.

(3)  För att kunna nå full insikt om innehållet i den här grönboken måste man beakta både kommissionens arbetsdokument SEK(2006) 1341 av den 24 oktober 2006 och undersökning RIF/A3/2002/02 i versionen från den 18 februari 2004 av professor Burkhard Hess, föreståndare för institutionen för internationell civilrätt och komparativ rätt vid universitetet i Heidelberg. Denna text finns tillgänglig på internet: http://europa.eu.int.comm/justice_home/doc_centr/civil/studies/doc_civil_studies_en.htm.

(4)  EUT C 10, 15.1.2008, s. 2.

(5)  Detta konsortium är en sammanslutning av fastighetsrgistermyndigheter som bildades 2006 och utgör ett första steg mot att göra medlemmarnas fastighetsregister tillgängliga (England, Irland, Litauen, Norge, Wales, Nederländerna och Sverige). www.eulis.org.

(6)  Rådets förordning nr 1206/2001 av den 28 maj 2001, EGT L 174, 27.6.2001. På detta område är en särskilt viktig fråga den om kommunikationen mellan de olika myndigheterna med tanke på språksvårigheter, vilket inte behandlas tillräckligt väl i bestämmelserna i artikel 5 i denna förordning.

(7)  Rådets direktiv (EEG) nr 308/76 av den 15 mars 1976, EGT L 73, 19.3.1976.

(8)  Enligt förslag i EESK:s initiativyttrande 1630/2004 om ”Europeiska trafikregler och regler för bilregister”, föredragande: Jorge Pegado Liz (EUT C 157, 28.6.2005, s. 34).

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/78

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 98/26/EG om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper och direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet med avseende på sammanlänkade system och kreditfordringar”

KOM(2008) 213 slutlig – 2008/0082 (COD)

(2009/C 175/13)

Den 22 maj 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 98/26/EG om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper och direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet med avseende på sammanlänkade system och kreditfordringar”

KOM(2008) 213 slutlig – 2008/0082 (COD).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 november 2008. Föredragande var Umberto BURANI.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 172 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1   Kommissionens initiativ rörande betalningssystem, som begärts av rådet och som uppfattas positivt av marknaden, syftar till att bestämmelserna om slutgiltig avveckling och ställande av finansiell säkerhet ska uppdateras och bli säkrare. Därför förtjänar det även EESK:s stöd. På ett så specialiserat område som detta är det oundvikligt att det uppstår tvivel eller frågor om förslagens tekniska aspekter, som specialister och beslutsfattande organ har tolkat under de olika faserna i behandlingen av kommissionens förslag. Kommittén går bara in på dessa frågor i förbigående och föredrar att koncentrera sig på reflektioner om den gemensamma politiken för betalningssystem.

1.2   Initiativet inleddes för över ett år sedan, före den amerikanska subprime-krisen som sedan spred sig och som bekant fick följder för hela den internationella finansvärlden. De första krissymptomen som visade sig vid enskilda institut gällde likviditetsproblem som snart omvandlades till solvensproblem. Situationen blev så allvarlig att de offentliga myndigheterna varit tvungna att ingripa både i USA och i Europa. Det är tydligt att den nuvarande situationen kräver tillräcklig finansiell säkerhet på marknaden och nya typer av säkerhet är välkomna, men en grundförutsättning är att säkerhetens kvalitet inte sjunker.

1.3   Man kan undra om bestämmelsen om att kreditfordringar ska kunna användas vid ställande av finansiell säkerhet skulle ha ingått i förslaget om frågan behandlats för ett år sedan i stället för i dag. Bankkrediter accepteras redan i flera länder, bidrar väsentligt till likviditeten och förtjänar därför att ses som något positivt. I den nuvarande situationen med utsatta och instabila marknader bör man dock gå försiktigt till väga när krediterna utvidgas till att omfatta alla medlemsstater utan att de regelverk som styr dem först har harmoniserats. Varje centralbank bör därvid få fortsatt ”kontroll” över den egna marknaden i enlighet med sina egna bedömningar och behov.

1.4   En sak som bör påpekas gäller inte så mycket rättssäkerheten, vilken förslaget på ett lovvärt sätt syftar till att stärka, utan varaktigheten för bestämmelserna i förslaget. Gruppen för rättslig säkerhet har ännu inte avslutat sitt arbete, Unidroits initiativ befinner sig i slutfasen men har ännu inte undertecknats – än mindre ratificerats, harmoniseringen av nettningsreglerna ingår i framtida program och harmoniseringen av konkursförfaranden är ett långsiktigt mål. Kommittén vill därmed inte ha sagt att kommissionens förslag inte är förtjänstfullt och bör stödjas, men vi påpekar att marknaden behöver regler som inte bara är säkra utan även varaktiga. Därför måste lagstiftnings- och regleringsarbetet gå snabbare.

1.5   Slutligen vill vi nämna försiktighetsaspekterna, som dock inte är minst viktiga. EESK undrar om tillsynsmyndigheterna har gjort en ordentlig bedömning av de olika aspekterna på systemrisken i de kompatibla systemen, i ett system som deltar i ett annat och i kvaliteten på kontrollerna av alla deltagande aktörer, och om de har tillfrågats om att medverka direkt i utarbetandet av förslag. Som EESK visar i yttrandet är marknadernas stabilitet viktigare än alla andra faktorer.

1.6   I sitt yttrande har kommittén inte tagit fasta på den nuvarande situationen. Under ”normala” förhållanden bör bestämmelserna om deltagare och system samt säkerhetens kvalitet vara strikta, men i nödsituationer bör de vara flexibla utan att för den skull förlora i pregnans. Direktivet bör innehålla bestämmelser som gör det möjligt för systemen att under ansvar av tillsynsmyndigheterna anta exceptionella åtgärder för att komma till rätta med nödsituationer.

2.   Inledning

2.1   Syftet med kommissionens initiativ är att direktivet om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper och direktivet om ställande av finansiell säkerhet ska anpassas till den senaste tidens utveckling på marknaderna. De befintliga och de nya bestämmelserna utvidgas till att även omfatta avveckling under natten och avveckling mellan sammanlänkade system.

2.2   Det är länge sedan marknaderna började knytas tätare till varandra och utvecklingen går allt längre. Genom direktiv 2004/39/EG och den europeiska uppförandekoden för clearing och avveckling (”uppförandekoden”) har det införts tydliga regler som gynnar denna sammankoppling. Förutom att kommissionens förslag innehåller nya typer av avveckling utvidgas förteckningen över tillgångar som kan användas som finansiell säkerhet: krediter godtas som säkerhet vid centralbankernas kredittransaktioner (”bankkrediter”). Från och med januari 2007 inbegriper ECB bankkrediter i de säkerheter som kan ställas vid kredittransaktioner i eurosystemet. Initiativet har redan antagits genom självständiga beslut av centralbanker, men det har saknats en rättslig ram som möjliggör gränsöverskridande användning.

2.3   Den rättsliga ram som direktivet syftar till att ändra återfinns i de två direktiven 98/26/EG om slutgiltig avveckling (SFD, Settlement Finality Directive) och 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet (FCD, Financial Collateral Directive).

2.4   Som brukligt är i direktiv om ändring passar kommissionen dessutom på att införa en rad förenklingar och förtydliganden. Det slutliga målet är att anpassa regelverket till marknadsutvecklingen, något som är särskilt nödvändigt med tanke på den senaste tidens marknadsturbulens och dess följder som på grund av globaliseringen kan bli mycket omfattande.

2.5   Förberedelserna för kommissionens initiativ pågick i över ett år. I utvärderingsrapporten om genomförandet av direktivet om slutgiltig avveckling hävdar man att systemet fungerar på ett korrekt sätt, samtidigt som det påpekas att det vore lämpligt med ytterligare analyser. Förslaget har utarbetats på grundval av en rad samråd med ECB, de nationella centralbankerna och ett brett spektrum av aktörer och organisationer inom sektorn. Framför allt behandlas konsumenträttigheterna, och man drar den slutsatsen att bestämmelserna om bankkrediter inte syftar till att begränsa konsumenträttigheterna, något som framför allt gäller konsumentkrediter eftersom denna typ av krediter är lämpliga som säkerhet vid centralbankers kredittransaktioner, ”vilket i enlighet med principen utesluter enstaka konsumenters krediter”.

2.6   I en normal situation förefaller de nya gemenskapsbestämmelserna med rätta syfta till att komma till rätta med en nödsituation. Marknadens stabilitet bör garanteras genom allt fler kopplingar mellan de system för ställande av finansiell säkerhet respektive överföring av betalningar som redan finns och som alla är stabila, har tillräcklig likviditet och uppenbarligen är väl kontrollerade. Genom uppförandekoden (som antogs i slutet av 2006) infördes dessutom en konkurrensfaktor – och därmed högre effektivitet – i kompensations- och avvecklingssystemen, vilket gynnar användarna.

3.   Allmänna synpunkter

3.1   Aktörerna anser att initiativet innebär ett avgörande framsteg i genomförandet av ett europeiskt finansiellt område med harmoniserade bestämmelser. Det nya direktivet skulle göra det möjligt att stödja framtida åtgärder som bör antas till följd av rekommendationerna från den expertgrupp som kommissionen inrättat (gruppen för rättslig säkerhet) för att undanröja de rättsliga hindren för integration av marknaderna i EU. Dessutom skulle direktivet bidra väsentligt till genomförandet av initiativet Unidroit, som syftar till att fastställa enhetliga bestämmelser för värdepapper som innehas av en mellanhand, bland annat bestämmelser om ställande av finansiell säkerhet.

3.2   Å andra sidan kan en harmonisering på såväl europeisk som internationell nivå inte betraktas som avslutad utan en rad tilläggsåtgärder eller kompletterande åtgärder som troligen kommer att ingå i kommissionens framtida program. En tilläggsåtgärd bör bestå i att harmonisera de bestämmelser som reglerar nettningsavtalen, det vill säga avräkning av nettobelopp som inbegriper nettningsöverenskommelser i vilka båda parternas förpliktelser omedelbart kan utkrävas (close-out netting).

3.3   Kompletterande och långsiktiga åtgärder bör bl.a. inbegripa optimal integrering av finansmarknaderna, i syfte att göra de nationella systemen för konkursförfaranden mer enhetliga. De nuvarande skillnaderna mellan nationella förhållanden kan få negativa följder för ställandet av finansiell säkerhet och kompensations- och avvecklingstransaktionerna, vilket skulle leda till ökad systemrisk för instabilitet.

4.   Synpunkter på de förslag som rör direktiv 98/26/EG (SFD)

Genom artikel 2 införs en rad förtydliganden och klargöranden. Vissa gäller den normala administrationen, medan andra är mer framträdande. Framför allt i led b klargörs ställningen för institut för elektroniska pengar, och det slås på ett otvetydigt sätt fast att dessa för direktivets ändamål på alla sätt ska likställas med kreditinstitut.

4.1.1   Även om EESK erkänner att dessa institut när de deltar i betalningssystem kan liknas vid verkliga kreditinstitut, vill vi framhålla att övervakningsbestämmelserna inte eller bara delvis är desamma. Det återstår att se om detta kan påverka tilliten till institut för elektroniska pengar i situationer med stor turbulens på marknaderna. EESK har tidigare uttryckt förbehåll när det gäller att acceptera dessa institut som deltagare i betalningssystem. Kommittén skulle i vilket fall som helst vilja upprepa en tidigare rekommendation: Att politik för konkurrens på lika villkor ska underordnas den – viktigare – politiken för att i första hand garantera stabila marknader och i förlängningen skydda konsumenterna (slutinvesterarna).

4.1.2   Ovanstående synpunkter får ännu mer tyngd om man betänker att de kompatibla systemen (som definieras i det nya ledet n i artikel 2) underlättar deltagarnas tillgång till kompensations- och avvecklingssystem genom de kopplingar som skapas mellan systemen, något som oundvikligen leder till en potentiell ökning av systemrisken. Detta sker framför allt i systemen för avveckling av värdepapper till följd av de band som upprättats mellan å ena sidan värdepapperscentralerna, som är ansvariga för centraliserat och dematerialiserat innehav (1) av finansiella instrument som är föremål för handel, och å andra sidan centrala motparter som är de enda motparterna till institutioner som deltar i ett system, när det gäller deras respektive överföringsuppdrag för finansiella instrument som är föremål för handel. Det vore dessutom lämpligt att i direktivet förtydliga att målet att införa en definition av ”kompatibla system” inte är tänkt att möjliggöra ett lagligt inrättande av ett ”supersystem”, utan snarare ska leda till att det rättsliga skydd som är typiskt för slutavveckling utvidgas till att även omfatta avvecklade transaktioner mellan system.

4.2   En annan oroväckande faktor är att förslaget föreskriver att system ska kunna bli deltagare i andra system. Det behövs ett förtydligande: Enligt definitionen i direktiv 98/26/EG är ett system ett arrangemang eller en uppsättning gemensamma regler. Det är inte en juridisk person, vilket systemets deltagare däremot är. Det är lämpligt att göra denna distinktion för att uppnå större rättslig säkerhet och fastställa de olika parternas ansvar, i synnerhet när det gäller konkursbestämmelserna.

4.3   I artikel 3 införs en ändring ”för att avlägsna eventuell osäkerhet om ställningen för avvecklingstjänster under natten”. Till ”dag”, som nu används löpande, läggs förtydligandet ” bankdag”, för att ta hänsyn till det faktum att den största delen av marknaderna även fungerar kontinuerligt under natten. Den åtgärd som vidtagits är nödvändig, men den bör kompletteras med harmonisering av nettningsavtalen. Den skillnad mellan konkursförfarandena som tidigare nämnts bör avhjälpas, något som kan avspeglas i bestämmelserna om ställande av finansiell säkerhet och kompensation. Harmonisering på detta område, vilket är önskvärt men svårt att uppnå, har en internationell karaktär och går längre än enbart överväganden som gäller betalningssystem.

5.   Synpunkter på de förslag som rör direktiv 2002/47/EG (FCD)

5.1   Utvidgningen av direktiv 2002/47/EG till att omfatta bankkrediter (ändring av artikel 1.4 a) är positiv, eftersom den möjliggör större tillgång till säkerhet och därmed kan förbättra marknadens likviditet. Formuleringen ”kreditfordringar som godtas som säkerhet för centralbankers kredittransaktioner” ger orsak till vissa tvivel. När man skriver att kreditfordringar ”godtas” som säkerhet lämnar man stort utrymme för varje enskild centralbanks beslut och det är oklart vem som är kvalificerad och vem som inte är det. En lösning på problemet vore att i artikel 2.4 a stryka texten ”eller kreditfordringar som godtas som säkerhet för centralbankers kredittransaktioner”.

---

(1)  Nästan alla centraliserade värdepapper hanteras i dag i dematerialiserad form. De värdepapper som fortfarande har pappersform samlas i omfattande certifikat vid värdepapperscentralerna i medlemsstaterna.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/81

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Bättre karriärer och ökad rörlighet: Ett europeiskt partnerskap för forskare”

KOM(2008) 317 slutlig

(2009/C 175/14)

Den 23 maj 2008 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Bättre karriärer och ökad rörlighet: Ett europeiskt partnerskap för forskare”

KOM(2008) 317 slutlig.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 november 2008. Föredragande var VALERIO SALVATORE.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 176 röster för, och 2 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder till fullo kommissionens meddelande, vars principer tydliggör den strategiska roll som ett europeiskt område för forskningsverksamhet spelar för den ekonomiska konkurrenskraften och utvecklingen av kunskaper. Genom ett europeiskt partnerskap för bättre karriärer och större incitament till rörlighet bland forskare kan målet uppnås. På så vis kommer det att gå att begränsa kompetensflykten och locka de bästa forskarna till EU.

Kommittén instämmer i att det är viktigt att medlemsstaterna tar avgörande steg mot öppen, transparent och meritbaserad rekrytering av forskare och mot att avlägsna alla hinder för den fria rörligheten för forskare inom EU. Därför utgör informationssystemet Euraxess ett viktigt instrument. Det är ett nätverk för utannonsering av lediga tjänster för forskare inom EU och för finansieringsmöjligheter för forskning. För att genomföra detta system måste de berörda aktörerna fås att använda det på ett effektivt sätt.

1.2.1   Från rekryteringen av forskare fram till karriärens slut bör meriterna inte enbart bedömas med utgångspunkt i antalet publikationer eller kvaliteten på dessa, utan också med hänsyn till forskningsresultaten. Man måste bedöma den innovativa kapaciteten, framför allt i inledningsfasen, och, med beaktande av de uppgifter forskaren haft, den organisatoriska och förvaltningsmässiga förmågan senare i karriären. Erfarenhet från internationella partnerskap bör alltid premieras.

1.3   För sin karriärutveckling behöver forskarna alla möjligheter till rörlighet, något som för närvarande är svårt att åstadkomma av rättsliga och administrativa skäl. Rörlighet, i betydelsen vistelse i ett annat land eller en annan region eller vid ett annat forskningsinstitut (offentligt eller privat), eller arbete inom ett annat ämnesområde eller en annan sektor, bör betraktas som ett värdefullt bidrag till forskarens yrkesmässiga utveckling och därför stimuleras genom lön och sociala förmåner samt möjligheter att förena arbete och familjeliv.

1.4   Framför allt måste man undanröja de osäkra villkor som ofta hört till arbetet som forskare. Man bör alltså ge kraftigt stöd till möjligheten att vidta åtgärder för att säkerställa långsiktiga avtal, främja den sociala tryggheten och rätten till olika former av socialförsäkringar samt möjligheterna att överföra dessa i samband med rörlighet. Den senaste aspekten kan medföra särskilda svårigheter för kvinnliga forskare som sällan når toppositioner.

1.5   Kommittén hoppas på aktivt deltagande i behöriga organ från arbetsmarknadsparterna, vilket skulle göra det lättare att fullständigt uppnå de här beskrivna, önskvärda målen.

2.   Inledning

2.1   Kommissionens meddelande KOM(2008) 317 slutlig har inspirerats av principerna i Lissabonstrategin och syftar till att upprätta ett europeiskt partnerskap för att förbättra forskarnas karriärmöjligheter, vilket ses som den grundläggande och främsta förutsättningen för en kunskapsekonomi och ett kunskapssamhälle.

2.2   De historiska förändringar som sker i samhället tycks allt mer komplexa, oväntade och helt nydanande, och därför krävs en politik som är mer inriktad på att skapa och överföra kunskap.

2.3   Dessa förändringar hör samman med framväxten av nya former för kunskapsutveckling som går utöver det egna landets gränser. Kunskapsutbytet behöver, liksom handelsutbytet, nya regleringsformer som kan hantera dessa förändringar inom ett gemensamt kulturellt sammanhang: den bördiga europeiska myllan.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   Arbetet med att uppnå målet att göra Europa mer lockande för forskningsverksamhet bör genomföras inom en integrerad politisk ram för stöd till forskare. Denna process bör innehålla medvetet och samstämmigt deltagande från medlemsstaterna och inte grundas uteslutande på frivillighet (vilket den nuvarande rättsliga ramen förutsätter).

3.2   Kommittén välkomnar detta nya arbetssätt som, i ett försök att återspegla dagsläget och undvika alltför djärva steg på den redan inslagna vägen, kräver att medlemsstaterna vidtar snabba och mätbara initiativ för att se till

—	att rekryteringsförfarandet präglas av öppenhet,

—	att de rörliga forskarnas behov vad gäller social trygghet och tilläggspensioner uppfylls,

—	att attraktiva arbetsvillkor tillhandahålls,

—	att forskarnas utbildning, kompetens och erfarenhet ökar.

Denna verksamhet bör utföras med arbetsmarknadsparternas deltagande.

3.3   Under årens lopp har EU-institutionerna gjort enorma ansträngningar. Man kan nämna inrättandet av ett europeiskt område för forskningsverksamhet genom KOM(2000) 6 av den 18 januari 2000, det mål som Europeiska rådet fastställde i Lissabon om att Europeiska unionen senast 2010 ska vara världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, de första åtgärderna för forskare fram till den europeiska stadgan för forskare och riktlinjer för rekrytering av forskare. Dessa satsningar visar på hur centralt forskningssystemet är när det gäller att främja innovation, och på den framträdande roll som tillskrivs forskarna.

3.4   Under dessa förhållanden bör ett europeiskt område för forskningsverksamhet ha de bästa förhållanden för att skapa en miljö som är mycket konkurrenskraftig och dynamisk och där de mänskliga resurserna kan få karriärmöjligheter som är bättre och mer långsiktiga under hela arbetslivet.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Definitionen i den europeiska stadgan för forskare (som fördes fram 2004 av EESK), (”Yrkesmän som arbetar med idéer om eller skapande av nya kunskaper, produkter, processer, metoder och system och med ledning av projekt i samband därmed”) har kommissionen utvidgat med uppgiften att överföra ny kunskap. Mot den bakgrunden bör forskarna uppmuntras av institutionerna att sprida resultaten av sin forskning som tillförlitlig källa för kommunikationsexperter så att även medborgare utan specialistkunskap bättre kan förstå vetenskapliga argument, särskilt när dessa kan få stort inflytande på den allmänna opinionen (hälsofrågor, livsmedelsrisker, miljökatastrofer osv.).

4.2   Det gäller alltså att fastställa särskilda prioriteringar för att kunna organisera en gynnsam och attraktiv europeisk miljö för dem som arbetar i forskningsvärlden.

4.3   För det första vill kommittén understryka att det är viktigt att medlemsstaterna tar avgörande steg mot öppen, transparent och meritbaserad rekrytering av forskare. Om man inte säkerställer så fullständig information som möjligt i rekrytering och urval av personal skulle det innebära att man riskerar att få ett system som är långt ifrån öppet. All information måste vara fullständigt tillgänglig. Därför stöder kommittén till fullo och välkomnar utvecklingen av informationssystemet Euraxess som gör det möjligt att via ett nätverk matcha tillgång och efterfrågan på forskare i olika organ och på olika platser inom skilda europeiska projekt. För att komplettera detta informationssystem krävs fullt stöd från medlemsstaterna och olika forskningsorganisationer, och ett åtagande från dessa att via nätverket offentliggöra alla meddelanden om lediga tjänster för forskare och om forskningsprojekt.

4.4   Därefter måste man kunna premiera meriter och främja bättre arbets- och utbildningsvillkor i den inledande fasen av forskarkarriären: Man bör ändra väg. Att under lång tid leva under osäkra villkor efter ansträngande och krävande studier för att bli forskare leder till att många överger denna bana, vilket leder till att goda talanger inte uppmuntras utan går förlorade. Talangen bör utnyttjas genom innovativa utbildningsvägar så att forskningskvaliteten säkerställs och så att forskarna får utveckla den kompetens de behöver för att kunna fungera i ledande ställning.

4.5   Meriterna bör inte enbart bedömas med utgångspunkt i antalet publikationer och kvaliteten på dessa, utan också utifrån verksamhetsansvar samt på grundval av följande färdigheter:

—	Förvaltning av forskningen.

—	Innovationsgrad.

—	Undervisning och handledning.

—	Lagarbete.

—	Internationella partnerskap.

—	Kunskapsöverföring.

—	Möjligheter att locka finansiering till forskningen.

—	Verksamhet för kunskapsspridning och kommunikation i fråga om vetenskapliga ämnen.

—	Erfarenhet från näringslivet och möjligheter att omsätta forskningsresultaten på det ekonomiska området.

—	Patent, utvecklingsverksamhet eller uppfinningar.

—	Kreativitet och självständighet.

Slutligen bör hänsyn tas till de atypiska anställningsavtal som ofta gäller för forskare – man bör inte bestraffa eventuella avbrott i verksamheten.

4.6   Det otypiska i forskarrollen, som kan sammanfattas i de osäkra arbetsförhållandena, bör inte få påverka forskarnas arbets- och familjeliv negativt. I synnerhet bör man underlätta alla former av rörlighet, särskilt geografisk rörlighet, som gynnar den yrkesmässiga utvecklingen. Rörlighet utgör en avgörande utvecklingsfaktor i ett system som präglas av kunskapens frihet, och utgör en stimulans till utbildning och kulturell utveckling hos arbetstagarna och i forskningssystemet.

4.7   Kommittén föreslår därför att åtgärder vidtas för att underlätta förbindelserna mellan forskare från olika miljöer: Endast på detta sätt kan man öka fördelarna med de jämförande erfarenheterna och se till att rörlighet blir en kunskapsfaktor. Det vore därför lämpligt att ta fram de tydligaste skillnaderna mellan det europeiska forskningssystemet och det amerikanska, som är bättre på att locka till sig och uppmuntra talanger, för att kunna ta ut de positiva aspekterna av denna modell och använda dem i anpassad form i Europa. Man skulle till exempel kunna börja med rekryteringsförfarande, bedömningssystem och stimulansåtgärder i fråga om forskarkarriären.

4.8   För att kunna bygga upp ett europeiskt område för forskningsverksamhet, dvs. inte bara göra det möjligt för en enskild forskare att överföra finansiering från en medlemsstat (eller forskningsinstitut) till en annan, måste man sätta igång en positiv process som skulle göra det möjligt för olika instanser att rekrytera de personer som är vetenskapligt mest kvalificerade. Forskarna bör få stöd på EU-nivå, liksom andra kategorier som man förväntar sig rörlighet av, genom konkreta stimulansåtgärder (ekonomisk ersättning och resurser) när de flyttar – de bör inte mötas av hinder, vilket ofta händer i dag (något som orsakar kompetensflykt). En sådan mekanism som används i stor utsträckning på angloamerikanska universitet är att den instans som finansierar forskningen avsätter en bonus som är proportionell till själva forskningsfinansieringen till den institution som tar emot forskare.

4.9   En negativ faktor för den forskare som vill flytta på sig är ofta osäkra avtalsförhållanden: Denna följd (rörlighet leder till osäkra arbetsförhållanden) medför ytterligare negativa konsekvenser i fråga om social trygghet. Vi välkomnar därför kommissionens satsning på att se till att forskarna och deras arbetsgivare har tillgång till lättillgänglig och fullständig information om de olika medlemsstaternas bestämmelser om social trygghet. Det sociala skyddet måste garanteras, och man bör underlätta intjänande och överförande av alla former av socialförsäkringsskydd, inbegripet tilläggspensioner. Man bör dessutom stödja möjligheterna att anpassa åtgärder som syftar till att säkerställa avtalsmässig kontinuitet för forskare. Osäkra anställningsvillkor kan betraktas som naturligt i början av karriären, men blir en svår belastning för den som är över 40 år eftersom det innebär minskad självständighet och mindre möjligheter att få en ledande ställning.

4.10   Man bör också främja en differentiering av karriärmöjligheterna för forskare genom att skapa icke-traditionella kanaler för att lämna forskarvärlden, som skulle göra det möjligt för enskilda forskare att utnyttja de resurser som de egna kunskaperna utgör på ett mer givande sätt. Tanken på att skapa starkare band med andra sektorer i den offentliga förvaltningen och forskarvärlden strider inte mot detta. Att skapa förbindelser mellan utbildningsvärlden och forskningsvärlden skulle ge skolor och läroanstalter möjlighet att dra nytta av utmärkta resurser, till exempel forskare i kursutbud av hög kvalitet på många områden. På samma sätt skulle lärare på gymnasienivå, som ligger närmare forskarvärlden, kunna samarbeta i denna strategiska sektor och ge ett bidrag i fråga om kultur, samtidigt som de skulle öka de egna kunskaperna, vilket sedan kommer eleverna till godo.

4.11   Det är sant att forskning utgör utvecklingens motor, och kopplingen mellan forskning och näringsliv blir allt starkare. Forskningen inom industri och teknologiskt avancerade och innovativa företag bör driva på den ekonomiska utvecklingen. Man bör därför bygga upp ett integrerat system omfattande forskning, innovation och företag. Det är av denna anledning nödvändigt att bygga upp ett omfattande utbyte mellan arbetsplatser i den offentliga och den privata sektorn. Utbytet försvåras ofta av skillnader i personalförvaltning. Kommittén hoppas att de enskilda staterna i lagstiftning och nationella anställningsavtal snabbt försöker minska dessa skillnader genom särskilda åtgärder (skatteincitament, praktik, rörlighet, gemenskapsprogram osv.).

4.12   Man bör också uppmuntra företagsformer (nystartade företag, avknoppningsföretag) som låter forskare med stor erfarenhet engagera sig i innovativ affärsverksamhet. Stödet kan omfatta gynnsamma villkor från bankvärlden och andra instanser (mer lättillgänglig offentlig finansiering), eller skattemässiga och sociala förmåner.

4.13   Slutligen vill kommittén uttrycka sitt stöd för den arbetsplan som kommissionen antagit i dokumentet KOM(2008) 317 slutlig: Den nationella planen för 2009 som utarbetas av medlemsstaterna bör omedelbart, efter samråd med berörda aktörer, inriktas på de mål som fastställts med beaktande av gemenskapens gällande rättsliga ram, befintliga goda metoder samt sådana som är gemensamma för medlemsstaterna.

4.14   Till slut vill kommittén peka på den avgörande konferensen 2009, där arbetsmarknadsparterna kommer att delta, och där läget kommer att utvärderas och ett gemensamt yttrande kommer att läggas fram om eventuella förändringar eller förbättringar.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/84

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av rådets beslut 2001/470/EG om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område”

KOM(2008) 380 slutlig – 2008/0122 (COD)

(2009/C 175/15)

Den 12 november 2008 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 61 c och 67.5 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ändring av rådets beslut 2001/470/EG om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område”

KOM(2008) 380 slutlig – 2008/0122 (COD).

Den 8 juli 2008 gav kommitténs presidium facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

Med tanke på ärendets brådskande karaktär beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utse MARÍA CANDELAS SÁNCHEZ MIGUEL till huvudföredragande vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december). Kommittén antog följande yttrande med 124 röster för, 2 röster mot och 1 nedlagd röst.

1.   Slutsatser

1.1   EESK välkomnar förslaget om ändring av rådets beslut 2001/470/EG om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område, inte bara därför att det ändringsmandat som anges i dokumentet fullgörs, utan även därför att man utgår från information om hur nätverket har fungerat under denna period och försöker åstadkomma bättre resultat när det gäller målet att informera Europamedborgarna.

1.2   Man bör framhålla den förbättrade samordningen mellan de myndigheter som ingår i det europeiska rättsliga nätverket och de nationella kontaktpunkterna, som är avgörande för nätets uppbyggnad och funktion, och även framhålla den förenkling av informationen som sker med hjälp av lämplig teknik. Detta bidrar till att rättstillämpare och berörda medborgare lättare får kännedom om sina möjligheter att lösa gränsöverskridande konflikter på privaträttens område.

1.3   I och med att inte endast rättsliga myndigheter utan även rättstillämpare deltar, kommer man att få reda på vilka instrument som är lämpliga för att slå vakt om Europamedborgarnas rättigheter och skyldigheter inom både yrkeslivet och privatlivet. På så sätt kan harmoniseringen av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i EU bli effektivare. EESK förespråkar största möjliga öppenhet och tillgång till nätverket för alla berörda personer, som ett sätt att stärka öppenheten och den europeiska integrationen.

2.   Inledning

2.1   Europeiska unionen började efter Europeiska rådets möte i Tammerfors den 1515–16 oktober 1999 harmonisera och införa lagstiftning som gör det möjligt att utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, för att garantera fri rörlighet för personer i EU. Ett av de instrument som kan framhållas är förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (1), som bland annat inneburit en förenkling av verkställighetsförfarandet, anpassningar av säkerhetsmekanismerna för verkställigheten av domar och införandet av en europeisk säkerhetsmekanism.

2.2   I samma anda lade kommissionen fram beslut 2001/470/EG (2) om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område. Huvudsyftet var att införa ett europeiskt instrument för rättsligt samarbete som skulle användas till att informera rättstillämpare, institutioner, myndigheter och medborgare i allmänhet om de rättigheter som är tillämpliga i EU:s olika medlemsstater samt förfarandena för att lösa gränsöverskridande tvister i samband med en rättslig förbindelse.

2.3   Nätverket bör också främja medborgarnas tillgång till rättsväsendet. Som påpekats ovan gäller detta i synnerhet gränsöverskridande tvister, där både innehåll och förfaranden kan skilja sig åt, och det är därför särskilt viktigt med kontaktpunkter som är lättillgängliga för alla berörda, såväl yrkespersoner som privatpersoner. Kommissionen informerade om situationen i början av 2008 och angav då att det finns 102 kontaktpunkter, 140 centrala myndigheter, 12 sambandspersoner och 181 andra rättsliga myndigheter vars verksamhet omfattar rättsligt samarbete.

2.4   Det kan tilläggas att man i direktiv 2008/52/EG (3) om aspekter på medling på privaträttens område inom ramen för det rättsliga förfarandet redan beskriver nätverket som ett nödvändigt instrument för att genomföra medling i gränsöverskridande rättsliga tvister.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   I enlighet med artikel 19 i beslut 2001/470/EG ska kommissionen vart femte år lägga fram en rapport om nätverkets resultat under denna period, med utgångspunkt i information från medlemsstaternas kontaktpunkter. Informationen ska ligga till grund för eventuella ändringar. Detta är syftet med det ändrade beslutet, så att målen uppnås med artikel 61 c i EG-fördraget som rättslig grund och med respekt för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

3.2   Hittills har nätverket lyckats stärka samarbetet och informationen mellan domare och övriga rättstillämpare i EU. Kommittén anser att kontaktpunkterna bör fungera som verkliga informationskontor för information om nationella bestämmelser och förfaranden som är tillämpliga vid gränsöverskridande tvister. Det är önskvärt att medborgarna får tillgång till nätverket.

3.3   Den föreslagna reformen syftar i sin helhet till att förbättra nätverket, den mekanism som ska göra det möjligt att uppnå de fastställda målen, särskilt när det gäller materiella resurser och personalresurser.

Kommittén ser positivt på förslaget till reform, inte bara insatserna för att förbättra nätverket utan även de terminologiska förtydliganden som gör det möjligt att använda nätverket med större rättslig precision.

3.4.1   Ändringen i artikel 2 innebär därmed att nätverkets syfte definieras som ”rättsligt samarbete på privaträttens område” i stället för den tidigare, mer allmänna formuleringen ”samarbete på privaträttens område”.

3.4.2   Frågan om samordning mellan kontaktpunkter, när det finns flera i ett och samma land, löses genom kravet på att utse en huvudsaklig kontaktpunkt.

3.4.3   Den huvudsakliga kontaktpunkten ska kunna bistås av en domare, som inte bara ingår i nätverket utan fungerar som en länk till de lokala rättsliga myndigheterna.

3.5   I linje med det viktigaste målet för denna reform ändras artikel 5 för att utvidga informationssamarbetet inom nätverket och de rättsliga myndigheterna, så att man kan underlätta tillämpningen av lagstiftning i varje enskilt fall, även när det rör sig om en annan medlemsstats lagstiftning eller ett internationellt rättsligt instrument. EESK anser att det skulle innebära ett mervärde om nätverket tillhandahöll allmänheten information om det nuvarande rättsliga samarbetet och de olika rättssystemen. En sådan utvidgning skulle syfta till att öka medvetenheten om och garantera medborgarnas rättigheter i privaträttsliga förbindelser inom EU.

3.6   Det är viktigt att framhålla ändringen av informationsförfarandet, den nya formuleringen i artikel 8 som innebär ett erkännande av det elektroniska register som kommissionen ska förvalta. EESK vill bara påpeka en sak: Registret måste förses med tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser för att snabbt bli effektivt.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Kommittén är positiv både till innehållet i den föreslagna reformen och till den metod som används. Man kan se nätverket som en framgång i fråga om samarbete mellan rättsliga myndigheter och rättstillämpare i medlemsstaterna.

4.2   Men även om kommittén inser det positiva med nätverket, måste vi peka på det faktum att Danmarks ställning som observatör i nätverket innebär att en del av gemenskapsterritoriet saknar rättslig samordning trots att detta land också omfattas av gemenskapslagstiftningen. I den nya artikeln 11a föreskrivs dock att observatörer kan delta i nätverket, liksom nya medlemsländer och tredjeländer som är parter i den nya Luganokonventionen (4) och får delta i vissa av nätverkets möten.

4.3   En aspekt som vi anser bör bli mer flexibel är den korta tidsfristen för svar på framställningar om rättsligt samarbete. Även om vi uppskattar den nuvarande effektiviteten får man räkna med att mer information och medverkan av ett större antal länder kommer att göra denna tidsfrist omöjlig att respektera. Man måste beakta att de organisatoriska och tekniska förhållandena skiljer sig åt, mellan både länder och regioner. Vi måste vänta och se vilket resultat den nya reformen får, i synnerhet när det gäller de tekniska resurser som ställs till kontaktpunkternas och nätverkets förfogande och särskilt då registret.

---

(1)  Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000, EGT L 12, 16.1.2001.

EESK:s yttrande, EGT C 117, 26.4.2000, s. 6.

(2)  EESK:s yttrande, EGT C 139, 11.5.2001, s. 6.

(3)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008, EUT L 136, 24.5.2008.

EESK:s yttrande, EUT C 286, 17.11.2005, s. 1.

(4)  Antagen den 30 oktober 2007.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/87

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Hur informations- och kommunikationstekniken kan bidra till ökad energieffektivitet”

(KOM(2008) 241 slutlig)

(2009/C 175/16)

Den 13 maj 2008 beslutade Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget att rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Hur informations- och kommunikationstekniken kan bidra till ökad energieffektivitet”

KOM(2008) 241 slutlig.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2008. Föredragande var Bernardo HERNÁNDEZ BATALLER.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 4 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 123 röster för, 3 röster emot och 21 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anser att en hållbar utveckling bör prioriteras i EU:s politik. Den bör bland annat uppnås genom energieffektivitet, utveckling av nya alternativa energikällor (”förnybara”, ”rena” eller ”gröna”) och åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna genom minskade koldioxidutsläpp.

1.2   Kommissionens meddelande är ett steg i denna riktning, dels genom att det innehåller förslag i syfte att främja nationella och regionala program när det gäller forskning och teknisk utveckling, dels genom att informations- och kommunikationstekniken (IKT) betraktas som en drivkraft för energieffektivitet.

1.3   Kommittén instämmer med kommissionen i att IKT kan bidra till att uppnå målen för en hållbar utveckling på två sätt. För det första kommer forskning, utveckling och innovation med avseende på komponenter, utrustning och tjänster att ge möjligheter till energibesparing vid användandet. För det andra kommer användningen av IKT på olika ekonomiska områden, såväl i produktions- som i konsumtionsledet, att göra det möjligt att ”dematerialisera” många rutiner och processer och att ersätta en rad fysiska och materiella transaktioner med onlinetjänster och därigenom spara energi. Kommittén anser emellertid att det även är viktigt att eftersträva energibesparing i hela framställningsprocessen och vid användandet av teknisk utrustning, och att inte enbart fokusera på energieffektiviteten under apparatens livstid.

1.4   I enlighet med dessa mål är avsikten med kommissionens meddelande att till en början samla in och analysera information som ska ligga till grund för ytterligare ett meddelande i vilket de viktigaste åtgärdsområdena ska fastställas (1). Kommittén anser under alla omständigheter att det är oerhört viktigt att stödja åtgärder som syftar till att främja energieffektiviteten på kort och medellång sikt.

1.5   En viktig faktor för att uppnå energieffektivitet på utbudssidan är att byta ut utrustning som förbrukar mycket energi på grund av att den är tekniskt föråldrad eller helt enkelt utsliten. I Europa är över 50 % av de elektriska hushållsapparaterna över tio år gamla och kan anses vara energimässigt ineffektiva. Som ett inledande eller alternativt steg till att utarbeta direktiv på detta område kan kommissionen lyfta fram kriterier för industrin som, med stöd av de nationella regeringarna och under medverkan av konsument- och användarorganisationer, kan bidra med förslag till hur man kan ersätta sådana produkter.

1.6   Kommittén anser till exempel att införandet av markbaserad digital-TV i de olika medlemsstaterna bör utnyttjas till att förnya beståndet av TV-apparater, genom att den traditionella tekniken med katodstrålerör (CRT) byts ut mot bildskärmar med flytande kristaller, s.k. LCD-bildskärmar. Detta kan till exempel uppnås genom att man med hjälp av avtal med fabrikanter och konsumentorganisationer uppmuntrar tillverkning och inköp av integrerad utrustning som garanterar interaktivitet i stället för separata dekodrar och digitalboxar som ansluts till de analoga TV-apparaterna. Tekniska undersökningar visar att TV-apparater med bildrör (CRT) förbrukar 30 % mer energi än LCD-apparater och att energiförbrukningen i standby-läge är upp till 60 % högre.

1.7   Kommissionen kan ta liknande initiativ på andra områden, som exempelvis elförsörjning (produktion och distribution), intelligenta byggnader och intelligent belysning. Detta innebär att man måste utveckla den elektroniska handeln med el och ny teknik i samband med elproduktion och -distribution, liksom energistyrningssystem och system för mätning och åskådliggörande av energibesparingen i byggnader. Vidare måste man vidareutveckla en intelligent belysning såväl inomhus som utomhus och på offentliga platser med hjälp av ljuskällor som kan interagera med omgivningen genom elektronisk anpassning till belysningsbehovet.

Man vet till exempel att det går åt tre gånger så mycket energi till framställning och utveckling av datorer som dessa förbrukar under hela sin livstid. Man måste även ta hänsyn till den höga energiförbrukningen hos internetservrar och sökmaskiner och utveckla specifika lösningar på detta område, särskilt mot bakgrund av den exponentiella ökningen av Internetanvändningen, liksom den ökande energiförbrukning som tycks vara förknippad med den tekniska konvergensen. Det är dessutom mycket viktigt att utvärdera den energibesparing som kan uppnås genom användande av kompatibel utrustning som är tekniskt standardiserad, vilket kommer att resultera i en minskning av antalet apparater och ett bättre utnyttjande av dem, i linje med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/32/EG av den 6 juli 2005 om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter (2).

Konsumenterna kan i hög grad bidra till denna besparing genom att använda ny teknik på ett lämpligt sätt. Även i detta fall kan utveckling av datorprogram och teknisk utrustning göra det möjligt för förbrukarna att på ett snabbt och enkelt sätt överblicka den information som är nödvändig för att dels kunna använda utrustningen på ett lämpligt sätt, dels mäta energibesparingen. Man kan till exempel se till att datorer och kringutrustning endast är påslagna när de verkligen används, samt undvika skärmsläckare och off modeläge med låg energiförbrukning. Vidare kan man optimera användningen av skrivare, etc. Generellt räknar man med att den ”spökförbrukning” som apparater i off mode- eller standby-läge står för utgör cirka 12 % av ett hushålls årliga elräkning. Om man dessutom lägger till olämplig teknikanvändning och föråldrad utrustning stiger elförbrukningen markant. Givetvis medför behovet av att byta utrustning avsevärda kostnader för konsumenterna, vilket i vissa fall innebär att de bör ha rätt till socialt bistånd.

1.8   Hela denna insats bör kompletteras med kvalitetscertifiering och med en klar och tydlig märkning med information till konsumenterna om olika apparaters energieffektivitet och deras ”miljöavtryck” eller ”koldioxidavtryck” etc., för att därigenom öka medborgarnas medvetande och vägleda dem när det gäller en effektiv och hållbar användning ur energisynpunkt. De erfarenheter som kan göras med hjälp av informations- och kommunikationsteknik på områden som den audiovisuella sektorn, elektronisk kommunikation, elsektorn, intelligenta byggnader och intelligent belysning kan vara till hjälp när det gäller energibesparingsåtgärder på andra viktiga områden där kommissionen har lanserat program, exempelvis bilindustrin samt tillverknings- och transportsektorn.

Kommittén uppmanar kommissionen att vidta aktiva åtgärder när det gäller att informera konsumenter, företag, förvaltningar etc., genom upplysningskampanjer i olika medier.

1.9   Kommissionen bör även driva på utvecklingen av standardiserade och tillförlitliga indikatorer för att mäta och utvärdera den energibesparing som kan uppnås genom användande av informations- och kommunikationsteknik. Detta skulle bidra till att begränsa det växande olagliga eller vilseledande missbruket av begreppen ”grön” och ”ren” energi som enbart en marknadsstrategi, utan någon reell, påvisbar eller mätbar effekt när det gäller besparingar och minskade utsläpp. Att införa sådana indikatorer skulle vara till hjälp för att klargöra huruvida det rör sig om illojal handelspraxis eller ej, i synnerhet i fråga om reklam där man använder sig av denna typ av miljöargument.

I samband med privatiseringen och liberaliseringen av energimarknaden är det viktigt att uppmuntra företagen att främja energisparande och hållbarhet, och att hjälpa dem att betrakta dessa investeringar som en affärsmöjlighet och ett stabilt och kvalificerat sysselsättningsområde.

1.10   Kommittén anser att det krävs en starkare politisk strävan i EU att säkra de resurser som behövs för att uppnå de föreslagna energibesparingsmålen genom tvingande åtgärder beträffande utrustning som ett komplement till bristerna i de nationella programmen. En EU-insats på detta område med utgångspunkt i antagandet av ett direktiv skulle tillföra medlemsstaternas åtgärder ett mervärde utan att påverka kommissionens stöd till införandet av riktlinjer för god praxis på nationell nivå och genomförandet av komparativa studier om energioptimering. Dessa skulle i sin tur kunna bli en sporre för EU och uppmuntra företagen att utarbeta energisparrapporter.

2.   Motivering

2.1   Bakgrund

2.1.1   Kommissionens meddelande bygger på följande omständigheter:

—

De prioriteringar som fastställdes av stats- och regeringscheferna på Europeiska rådets möte våren 2007, där man underströk nödvändigheten av att ta itu med klimatförändringarna, att kunna förlita sig på en tillräcklig, säker och konkurrenskraftig energiförsörjning och att säkra en hållbar utvecklingsmodell i det 21:a århundradet. På detta möte uppnåddes samförstånd om behovet av att sätta den kombinerade klimat- och energipolitiken i centrum för EU:s politiska program genom att fastställa vissa precisa och juridiskt bindande mål som avspeglar beslutsamheten inom EU. Kommissionen anser att den fortsatta tillväxten av den europeiska ekonomin, som är nödvändig för att uppnå full sysselsättning och integration, i framtiden måste frikopplas från energiförbrukningen. Informations- och kommunikationstekniken (IKT) (3) har en viktig roll att spela när det gäller att minska energiintensiteten och öka energieffektiviteten i samhällsekonomin.

—	Den 23 januari 2008 antog kommissionen ett åtgärdspaket som visar att de överenskomna klimatförändringsmålen inte bara är tekniskt och ekonomiskt genomförbara utan även innebär en affärsmöjlighet för tusentals europeiska företag.

—	Den europeiska strategiska planen för energiteknik och en rad andra åtgärder som lanserats av Europeiska kommissionen inom olika områden. Alla dessa åtgärder syftar till att ta itu med de utmaningar som klimatförändringarna utgör.

2.2   Allmänna kommentarer

2.2.1   Mot bakgrund av ovanstående är syftet med ifrågavarande meddelande att stimulera till en öppen debatt bland de berörda aktörerna på ett antal utvalda områden, exempelvis IKT-sektorn, elsektorn, intelligenta byggnader och intelligent belysning. Detta kräver att man inleder ett förfarande för informationsinsamling och analys, men även ett samråds- och partnerskapsförfarande tillsammans med så många aktörer som möjligt, bland annat EU-institutionerna (Europaparlamentet, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén), medlemsstaterna, industrin, forskningscentrum och konsumenter. Dessa kommer att spela en viktig roll vid utprovningen av ny utrustning och nya komponenter.

Kommissionen bör i högre grad engagera konsumenterna och användarna när det gäller att uppfylla målen för energibesparing med hjälp av IKT. Det är inte tillräckligt att systemen för energibesparing är intelligenta, utan medborgarna måste också använda dem på ett intelligent sätt. Det finns olika förfaranden för att förverkliga detta engagemang i forsknings-, utvecklings- och innovationsprocesserna, exempelvis det europeiska nätverket ”Living Labs”, som gör det möjligt att få omedelbar kännedom om användarnas åsikter, attityder och beteenden genom mekanisk observation med hjälp av IKT-teknik.

2.2.2   De synergier och avtal om god praxis som kan utvecklas under denna process kan användas till att främja pilotprojekt samt stärka forskningen och den tekniska utvecklingen. På IKT-området kommer forskning om energieffektivitet att ske inom ramen för nationella och regionala program, EU:s program för konkurrenskraft och innovation och verksamhetsprogram som får stöd av sammanhållningspolitiken. Därigenom kan man stimulera företagen att bedöma sitt ”miljöavtryck” och med utgångspunkt i denna analys fatta beslut som grundar sig på en kombination av avancerade kommunikationsnät och förnybar energi för att på så sätt spara energi (uttryckt i ”negawatt”).

2.2.3   EESK har redan vid en rad tillfällen uttalat sig om IKT:s betydelse för att uppnå en strukturell förändring och dess viktiga bidrag när det gäller innovation, bland annat i sina yttranden om nanoteknik (4), bioteknik (5) och forskningen på hälsoområdet, men framför allt i yttrandet om informationsteknik (6). Dessa frågor behandlas på ett klart och övergripande sätt i det sjunde ramprogrammet. I fråga om FoU-åtgärder är det ur såväl ekonomisk som miljömässig synvinkel av avgörande betydelse att den modernaste tekniken används och att mer budgetmedel avsätts för att främja forskning och innovation (7).

2.3   Särskilda kommentarer

Kommissionen analyserar särskilt elsektorn, som för närvarande genomgår stora förändringar i form av en liberalisering av energimarknaden, en kraftig ökning av lokala energinät, integrering av förnybara energikällor, spridning av kraftvärmegenerering och småskalig energiproduktion (mikronät, virtuella kraftverk), färre led mellan produktion och förbrukning, energikompensation mellan förbrukarna samt nya användarkrav.

2.3.1.1   Förbättringen av elnätet från produktion till distribution och den ökade effektiviteten hos elnäten i syfte att undvika energiförluster ingår i utvärderingen av handlingsplanen om energieffektivitet som kommittén nyligen har yttrat sig om (8).

2.3.1.2   Kommissionen ser också närmare på de möjligheter till energisparande som intelligenta byggnader ger möjlighet till, såväl då de används till bostäder som för kommersiella ändamål. I detta sammanhang nämns särskilt utvecklandet av system för styrning, mätning och åskådliggörande av energiförbrukningen, vilka dessutom har den fördelen att de ökar användarnas medvetenhet om sin förbrukning. Man får inte glömma att över 40 % av energiförbrukningen i Europa är förknippad med byggnader.

2.3.1.3   Enligt EESK:s åsikt (9) behövs det nya kulturella impulser och nya incitament, både för att kompensera de stigande kostnaderna och för att öka intresset för följande:

—	Forskningsprojekt.

—	Översyn av byggnadsmetoder.

—	Användning av bättre material inom byggnadssektorn.

—	Nya strukturella lösningar.

2.3.1.4   EESK understryker (10) att från slutanvändarens synpunkt är det nödvändigt att beakta hindren för främjande och genomförande av energieffektivitet i byggnader i EU: tekniska, ekonomiska, finansiella, juridiska, administrativa, institutionella, förvaltningsmässiga, sociala och beteenderelaterade hinder samt hinder som beror på bristande helhetssyn (obalans mellan uppvärmning och avkylning, bristande hänsyn till lokalt klimat etc.).

De intelligenta bostäderna bidrar både till de boendes livskvalitet, komfort och säkerhet och till ekonomiska och energimässiga besparingar. Uppkopplingsbarheten medför tillgång till kommunikationstjänster (mottagning, anpassning och distribution av mark- och satellitbaserade tv- och radiosignaler, ADSL, kabel, elnät), men också till andra tjänster som kan innebära stora energibesparingar, exempelvis upptäckt av gas- och vattenläckor, orimligt hög elförbrukning på grund av skador, automatisk kontroll av bevattning samt luftkonditionering.

Införlivande av såväl aktiva som passiva metoder för att förbättra bostädernas miljöförhållanden kan reducera energiförbrukningen med upp till 50 %, och enligt vissa studier kan man vid en kombination av ren energi och mekaniska system för miljökontroll uppnå en minskning på upp till 70 %.

Framstegen på området intelligent belysning såväl inomhus som utomhus och på offentliga platser har möjliggjorts genom ljuskällor som kan interagera med omgivningen genom elektronisk anpassning till behovet av belysning. Teknik som lysdioder (LED) och de nyare organiska lysdioderna (OLED-lamporna) finns redan tillgänglig på marknaden, och de erbjuder stora möjligheter till energibesparing. Ungefär en femtedel av världens elförbrukning används till belysning.

2.3.2.1   EESK instämmer i att man bör uppmuntra och främja ingåendet av frivilliga avtal om införande av gradvis mer intelligent och energieffektiv belysning på offentliga platser, såväl inomhus som utomhus.

2.3.2.2   Ett sätt att orientera och testa den strukturella förändringen vore att främja miljövänlig upphandling inom IKT-sektorn för att göra näringslivet koldioxidneutralt på basis av frivilliga avtal i form av pilotprojekt.

Kommissionen bör bidra till att ge konsumenterna en mer positiv bild av de företag som investerar i att minska sitt miljöavtryck, utöver att företagen drar nytta av den kostnadsminskning som energisparandet innebär. Givetvis bör företagen som ett led i sin miljöstyrning även sörja för att elektroniska komponenter, avfall och överskottsprodukter återvinns på ett lämpligt sätt. Återvinningen bör planeras redan vid tillverkningen av utrustning för att en hög andel av använt material och använda komponenter ska kunna återvinnas. Med tanke på denna frågas stora betydelse håller kommittén på att utarbeta ett initiativyttrande, där den kommer att framföra sin syn på systemen för hantering av avfall från elektriska och elektroniska produkter.

2.3.2.3   EESK har redan rekommenderat (11)att utvecklingen av miljövänlig offentlig upphandling bör främjas genom följande åtgärder: fastställande av tekniska specifikationer för ”gröna” produkter, där man börjar med dem som har bäst miljöpåverkan, inkludering av kostnaden för produktens eller tjänstens livscykel i specifikationerna, uppläggning av en databas för ändamålet på internet, uppdatering av EG-direktiv om offentlig upphandling genom inkludering av hänvisningar till standarder, miljöledningssystem, miljömärkning och ekodesign, samt slutligen offentliggörande av nationella handlingsplaner för införande av miljövänlig upphandling. Stödet bör särskilt inriktas mot de små och medelstora företagen på grund av deras betydelse för produktionsvolymen och sysselsättningen i linje med kommissionens föresats att stödja dessa företag.

Informations- och kommunikationstekniken har en nyckelposition när det gäller att medverka till att begränsa effekterna av klimatförändringarna (12), eftersom IKT-produkter och -tjänster kan bidra till att ersätta varor och minska resandet (till exempel genom att främja användandet av videokonferenser). Även användningen av primärenergi och följaktligen koldioxidutsläppen skulle kunna reduceras betydligt genom införande av nya arbetsformer (exempelvis distansarbete), elektronisk fakturering, distansutbildning och användande av online-formulär.

2.3.3.1   Företagen kan hitta nya inkomstkällor genom att erbjuda IKT-lösningar i samband med tjänster som kan medverka till att andra sektorer blir mer effektiva, till exempel:

—	Underlätta sökande och utnyttjande av möjligheter när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser.

—	Utarbeta förteckningar över möjligheter att reducera utsläppen av växthusgaser i fråga om företag och branscher.

—	Underlätta utvecklingen av projekt för energieffektivitet inom företagen.

—	Identifiera möjligheter till minskade utsläpp inom tjänstesektorn.

—	Betrakta växthusgasutsläppen som en indikator på ”omkostnader/intäkter” vid utvärdering av nya projekt.

2.3.3.2   Det kan vara positivt att IKT-relaterade företag inrättar ”klimatförändringskontor”. Dessa kontor kan bland annat ha följande uppgifter:

—	Öka utnyttjandet av förnybar energi och överskottsenergi.

—	Säkra att processerna är förenliga med företagets energipolitik genom att förbättra energieffektiviteten hos processerna i fråga.

—	Identifiera de bästa åtgärderna i samband med olika projekt som genomförts och främja dessa åtgärder i framtiden.

—	Fastställa mål i syfte att reducera koldioxidutsläppen.

—	Söka certifiering av energiförvaltningssystemen via ett externt organ.

—	Genomföra en energidiagnos i syfte att fastställa var förbrukningen är störst.

---

(1)  Ett exempel på detta arbete med att samla in och analysera information är kommissionens nya studie ”The implications of ICT for Energy Consumption” (e-Business Watch, Study report no 09/2008, http://www.ebusiness-watch.org/studies/special_topics/2007/documents/Study_09–2008_Energy.pdf).

(2)  EUT L 191, 22.7.2005, s. 29.

(3)  Med IKT avses inte bara komponenter och system för mikro- och nanoelektronik, utan även framtida teknik som fotonik som både lovar mycket större datorkraft till en bråkdel av dagens elförbrukning samt enkelt kontrollerbara och el-effektiva belysningstillämpningar med hög klarhet.

(4)  EUT C 157, 28.6.2005, s. 22.

(5)  EUT C 234, 30.9.2003, s. 13, EUT C 61, 14.3.2003, s. 22 och EGT C 94, 18.4.2002, s. 23.

(6)  EUT C 74, 23.3.2005, s. 44.

(7)  EUT C 65, 17.3.2006, s. 9, ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om Europeiska gemenskapens sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013)” och ”Förslag till rådets beslut om sjunde ramprogrammet (2007–2011) för Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) verksamhet inom området forskning och utbildning på kärnenergiområdet” (föredragande: Gerd Wolf, medföredragande: Antonello Pezzini).

(8)  EESK:s yttrande CESE 1513/2008 föredragande: Edgardo Maria Iozia, ”En första granskning av de nationella energieffektivitetsplanerna”.

(9)  EESK:s yttrande CESE föredragande: Antonello Pezzini, EUT C 162, 25.6.2008, s. 62: ”Energieffektivitet i byggnader – slutanvändarnas bidrag” (förberedande yttrande).

(10)  EUT C 162, 25.6.2008, s. 62, punkt 1.11.

(11)  EUT C 224, 30.8.2008, s. 1, ”Miljövänlig produktion”, föredragande: Anna Maria Darmanin.

(12)  Enligt uppgifter från International Telecommunications Union skulle denna sektor kunna bidra till en minskning på över 48,4 miljoner ton koldioxid i andra, angränsande sektorer, om man finner lämpliga lösningar grundade på telekommunikation (hälsovårdssektorn, rörligheten i städerna, offentlig förvaltning, etc.).

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/92

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Vidareutveckling av internet – Handlingsplan för införandet av version 6 av internetprotokollet (IPv6) i Europa”

KOM(2008) 313 slutlig

(2009/C 175/17)

Den 27 maj 2008 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Vidareutveckling av internet – Handlingsplan för införandet av version 6 av internetprotokollet (IPv6) i Europa”

KOM(2008) 313 slutlig.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs presidium beslutade den 8 juli 2008 att ge facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället i uppdrag att bereda ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Thomas McDONOGH till huvudföredragande vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december). Kommittén antog följande yttrande enhälligt.

1.   Sammanfattning

1.1   Kommittén välkomnar kommissionens meddelande om en handlingsplan för införandet av version 6 av internetprotokollet (IPv6) i Europa. EESK delar kommissionens oro beträffade det långsamma införandet av IPv6 i Europa och håller med om att det krävs brådskande åtgärder för att stödja ett allmänt införande av nästa version av internetprotokollet.

1.2   Det långsamma införandet av IPv6 hotar Lissabonstrategin, så som den genomförts genom initiativet i2010 (1). Internetanvändningens och innovationens ekonomiska multiplikatoreffekter är mycket viktiga för Europas konkurrenskraft. I likhet med bredbandstillgången kommer IPv6-tillgången att utgöra en stark drivkraft i internetekonomin, och vi har redan halkat efter andra regioner vad gäller införandet av IPv6 (t.ex. Kinas användning av IPv6 i projektet ”Nästa generations internet” (2) (CGNI)). Vi kan inte tillåta oss att halka ännu mer efter våra största handelspartners när det gäller övergången till IPv6.

1.3   Kommittén välkomnar många av de åtgärder som rekommenderas i meddelandet men uppmanar dock kommissionen att inta en mer bestämd hållning när det gäller den ledande roll som EU nu bör ta på sig för att påskynda införandet av IPv6. Utan detta ledarskap menar kommittén att kommissionens målsättning, om att år 2010 erbjuda 25 % av internetanvändarna i EU en IPv6-uppkoppling, är alltför optimistisk.

1.4   EESK anser att man i meddelandet inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt de privatlivs- och säkerhetsrelaterade problemen kring införandet av IPv6 för att möjliggöra ”sakernas internet” (3). Dessa frågor är mycket viktiga för EU:s medborgare och måste behandlas på vederbörligt sätt för att skydda medborgarnas rättigheter och underlätta accepterandet av IPv6-normen.

1.5   Det redan allvarliga problemet med den geografiska digitala klyftan i Europa kommer att förvärras genom övergången till IPv6, om inte kommissionen vidtar särskilda åtgärder för att hantera problemet och borgar för att de mindre gynnade regionerna särskilt uppmärksammas. Det behövs åtgärder på gemenskapsnivå för att säkerställa att IPv6 så snart som möjligt kan utnyttjas i samma utsträckning i samtliga medlemsstater.

1.6   Genom IPv6 kommer man att kunna införa en rad nya internetbaserade teknologier och tjänster som kommer att förbättra livet för samtliga medborgare, framförallt för mindre gynnade grupper (äldre, funktionshindrade och lågutbildade). Kommittén menar att införandet av IPv6 i EU kräver ett kraftfullt agerande på nationell nivå och inte bör överlåtas åt de kommersiella intressenas minsta gemensamma nämnare.

1.7   EESK vill uppmärksamma kommissionen på kommitténs tidigare yttranden i vilka man berört främjandet av internetanvändningen, dataskyddsfrågor, problem kring säkerheten på internet samt den geografiska digitala klyftan (4).

1.8   I det här yttrandet vill kommittén framhäva några områden som är av särskilt stor vikt och framföra ett antal rekommendationer.

2.   Rekommendationer

2.1   Kommissionen bör ta på sig en ledande roll på EU-nivå och stödja ett snabbt införande av IPv6 i hela EU.

2.2   Detta ledarskap måste baseras på en övertygande vision av internets framtid efter införandet av IPv6 och de många fördelar detta kommer att medföra för alla berörda parter.

2.3   Kommissionen bör bedriva ett närmare samarbete med internetorganisationerna för att säkerställa att man på EU-nivå kan vägleda industrin genom en integrerad strategi för ett snabbt införande av IPv6.

2.4   Omfattande utbildningsprogram bör erbjudas i hela gemenskapen för att säkerställa så god kunskap om IPv6-tekniken som möjligt samt ett framgångsrikt införande.

2.5   Ramprogrammet för konkurrens och innovation (5) bör användas för att hålla nere de mindre innehålls- och internetleverantörernas omkostnader i samband med övergången från IPv4 till IPv6.

2.6   Ramprogrammet för konkurrens och innovation bör även användas till att främja utvecklingen av applikationer och tjänster som kan befästa den nya standarden.

2.7   För att råda bot på den bristande balansen mellan aktieägarnas intressen i företag som tillhandahåller internettjänster och medborgarnas intressen bör en skyldighet skapas för större internetleverantör att verka för att IPv6 införs i hela gemenskapen. Förnyandet av tillstånd för internetleverantörer bör kopplas till en förpliktelse om att till år 2010 erbjuda kunderna full och obegränsad IPv6-uppkoppling och omfattande utbildning om IPv6.

2.8   Kommissionen måste inta en ledande roll inom EU och på det internationella planet för att genom samlade insatser hantera de allvarliga problem kring säkerheten och skyddet av privatlivet som införandet av IPv6 medför.

2.9   Kommittén rekommenderar att man hanterar det problem som kan komma uppstå i form av en digital klyfta, mellan dem som har respektive inte har IPv6, genom de nationella bredbandsstrategierna (6) eller liknande instrument. Vidare bör man använda Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) för att vid behov stödja införandet av IPv6.

3.   Bakgrund

3.1   Sammanfattning av handlingsplanen

I den handlingsplan som utarbetats för att stödja ett allmänt införande av nästa version av internetprotokollet (IPv6) till år 2010 framhålls att

—	ett snabbt införande av IPv6 är nödvändigt eftersom det nuvarande protokollets (IPv4) uppsättning av IP-adresser nästan har uttömts,

—	IPv6 erbjuder en plattform för innovation inom IP-baserade tjänster och applikationer som är mycket viktig för att Europa ska förbli ledande på området teknikbaserad tillväxt.

3.2   Internetprotokollet

Internetprotokollet (IP) innebär att varje enhet som kopplas upp till internet förses med ett nummer, en internetadress, som möjliggör kommunikation med andra uppkopplade enheter. Den nuvarande versionen (IPv4) erbjuder mer än 4 miljarder sådana adresser (7). Detta kommer dock inte att räcka för att hålla jämna steg med internets fortsatta tillväxt.

Ett uppgraderat protokoll, IPv6, har gradvis införts sedan slutet av 90-talet (8) men införandet har gått mycket långsamt. IPv6-trafiken utgör fortfarande endast en liten andel (>1 %) av den totala internettrafiken (9).

Man beräknar att IPv4-adresserna kommer att ta slut någon gång mellan 2010–2012 (10). internets tillväxt samt möjligheterna till innovation inom IP-baserade nätverk kommer att påverkas negativt om man inte hittar en lämplig lösning på adressproblemet i IPv4.

3.3   Behovet av IPv6

IPv6 erbjuder en långsiktig lösning på adressproblemet genom att erbjuda ett enormt stort antal adresser (3,4 × 1038).

IPv6 kommer att göra det möjligt för alla medborgare, nätverksoperatörer och organisationer i världen att använda så många IP-adresser de behöver för att koppla upp alla tänkbara apparater och produkter direkt mot internet. Kommissionär Viviane Reding har förklarat att ”Om vi i Europa börjar använda de senaste Internet-tillämpningarna som RFID-etiketter i affärer, i fabriker och på flygplatser, intelligenta och energibesparande uppvärmnings- och belysningssystem och nät och navigationssystem för bilar, står vi redan inför en tusenfaldig ökning av behovet av IP-adresser” (11).

En av kommissionen finansierad studie (12) har visat på potentialen för en rad marknadssektorer som t.ex. hemmanät, fastighetsdrift, mobilkommunikation, försvar och säkerhet samt bilindustrin.

3.4   IPv6 och den internationella konkurrenskraften

Andra regioner, framförallt Asien, har redan visat stort intresse för IPv6.

3.5   Övergången till IPv6

Det kommer att komma en övergångsperiod (som beräknas ta över 20 år) då apparaterna kommer att ha IPv4 och IPv6 installerade parallellt och trafiken gå över samma nät. Under denna övergångsfas kommer kostsamma anpassningsmekanismer att användas för att hantera det kvarvarande beroendet av IPv4, exempelvis övergångsteknik såsom dubbla stackar och tunnlar samt kringgående strategier som subadressering (NAT) och utauktionering av IPv4-adresser.

3.6   Berörda parter

Många aktörer runt om i världen kommer att behöva delta i införandet av IPv6:

—	Internetorganisationer (t.ex. ICANN, regionala internetregister och IETF) som ska förvalta de gemensamma resurserna och tjänsterna inom IPv6.

—	Internetleverantörer (ISP), som på sikt måste erbjuda sina kunder uppkoppling och tjänster via IPv6.

—	Infrastrukturleverantörer som behöver integrera IPv6 i sina produkter.

—	Innehålls- och tjänsteleverantörer (webbplatser, snabbmeddelanden, e-post osv.) som måste anpassa sina servrar till IPv6.

—	Försäljare av företags- och konsumenttillämpningar som måste säkerställa att deras lösningar är IPv6-kompatibla samt utveckla produkter och tjänster som tillvaratar den sjätte versionens funktioner.

—	Slutanvändare (konsumenter, företag, den akademiska världen och offentliga myndigheter) som behöver köpa IPv6-kompatibla produkter och tjänster samt anpassa sina nätverk till IPv6.

3.7   Kostnaden för införandet av IPv6

Det är omöjligt att göra en tillförlitlig uppskattning av de kostnader som är förenade med det globala införandet av IPv6. Om de olika aktörerna gradvis kan införa IPv6 torde det bidra till att begränsa kostnaderna.

3.8   Behovet av politisk styrning på EU-nivå

De flesta av aktörerna har idag svårt att se fördelarna med att införa IPv6. Fördelarna kommer först på sikt och många aktörer har därför valt en avvaktande hållning.

Resultatet blir att det allmänna införandet av IPv6 försenas; om man inte vidtar aktiva åtgärder nu, ”… skulle Europa ha ett dåligt utgångsläge när det gäller att utnyttja den senaste Internettekniken och skulle kanske hamna i en kris när det gamla systemets adresser inte längre räcker till …” (13). Lämpliga politiska åtgärder på EU-nivå skulle kunna stimulera marknaden genom att uppmuntra enskilda och organisationer att agera aktivt.

3.9   Åtgärder som föreslås av kommissionen

3.9.1   Allmänt införande av IPv6 i EU till år 2010.

3.9.2   Att främja tillgång till innehåll, tjänster och applikationer via IPv6

—	Medlemsstaterna ska använda IPv6 på offentliga webbsidor och för e-förvaltningstjänster.

—	Industriaktörer ska överväga att införa IPv6 som sin främsta plattform för utveckling av applikationer eller apparater.

—	Ekonomiskt stöd ska ges till åtgärder till stöd för standardisering i syfte att förbättra nätens driftskompatibilitet.

—	Främjande av användandet av IPv6 närhelst detta är möjligt inom forskningsprojekt som finansieras genom det sjunde ramprogrammet.

3.9.3   Att stimulera efterfrågan på IPv6-baserade produkter och uppkoppling genom offentlig upphandling

—	Medlemsstaterna ska förbereda införandet av IPv6 i sina egna nätverk.

3.9.4   Att säkerställa ett snabbt införande av IPv6

—	Riktade informationskampanjer för olika användargrupper.

—	Stöd till ”specifika stödåtgärder” (inom det sjunde ramprogrammet) för att sprida praktiskt kunskap om införandet.

—	Uppmuntra internetleverantörer att erbjuda sina kunder full IPv6-uppkoppling till år 2010.

3.9.5   Att lösa frågor som rör säkerhet och skydd av privatlivet

—	Kommissionen kommer genom samråd med berörda parter, t.ex. dataskydds- och brottsbekämpande myndigheter, att övervaka följderna av ett allmänt införande av IPv6 för skyddet av privatlivet och säkerheten.

Farhågor om IPv6 och skyddet av privatlivet har även framförts, i synnerhet av artikel 29-gruppen för dataskydd (14).

3.10   Genomförandet av handlingsplanen

—	Tanken är att handlingsplanen ska genomföras under de kommande tre åren.

—	Kommissionen kommer att fortsätta följa internetorganisationernas verksamhet samt, vid behov, bidra till debatten.

—	Kommissionen kommer regelbundet att informera högnivågruppen för i2010 om utvecklingen.

4.   Allmänna kommentarer

4.1   Övergången till IPv6 är av mycket viktig eftersom mängden lediga adresser snabbt håller på att ta slut i det nuvarande internetprotokollet, IPv4. Enligt prognoserna kommer detta att ske före år 2012. Om inte antagandet av IPv6 starkt påskyndas kommer utbredningen av internet kraftigt att bromsas och kostnaderna för internetanvändningen öka p.g.a. att IPv4 fortfarande används i näten inom EU. Denna försening kommer att resultera i högre kostnader inom alla delar av e-handeln, långsammare takt vad gäller IP-baserad innovation samt lägre ekonomisk tillväxt.

4.2   I meddelandet konstateras att övergången till IPv6 har gått långsamt p.g.a. att det inte finns en myndighet som ansvarar för införandet. Kommittén är medveten om att vissa länder och aktörer på nationell nivå har startat upp program för införandet av IPv6 men är dock missnöjd med det stöd till införandet av IPv6 som har getts hittills på EU-nivå.

Kommittén är bekymrad över att man har förlitat sig alltför mycket på kommersiella intressen, och särskilt på internetleverantörer, när det gäller att främja införandet av IPv6. Detta har misslyckats fullständigt. De ekonomiska och sociala följderna av ett försenat införande av IPv6 är alltför omfattande för att kunna överlåtas till snäva kommersiella intressen och införandet bör därför hanteras av regeringarna. Kommissionen bör i dagsläget förespråka en mer ledande roll för EU, i kombination med lämpliga politiska styrmedel och stödinstrument, och utan dröjsmål påta sig denna roll.

4.3   Bristen på effektiva åtgärder vad gäller införandet av IPv6 hotar Lissabonstrategin, i dess genomförande inom ramen för initiativet i2010 (1). Internetanvändningens och innovationens ekonomiska multiplikatoreffekter är mycket viktiga för Europas konkurrenskraft. Vi har inte råd att halka efter våra största handelspartners när det gäller införandet av IPv6. Även om vissa EU-medlemsstater har gjort särskilda ansträngningar för att säkerställa att de är redo för IPv6 ligger EU som helhet efter i jämförelse med andra regioner.

4.4   Kommissionen måste, inom ramen för förvaltningen av internet, inta en ledande roll inom EU och på det internationella planet för att genom samlade insatser hantera de allvarliga problem kring säkerheten och skyddet av privatlivet som införandet av IPv6 skapar. I kombination med teknik som t.ex. radiofrekvensidentifiering (RFID-etiketter) kommer IPv6 att göra det möjligt att ansluta miljarder enheter till nätverk på ”Sakernas internet”. Detta ger upphov till allvarliga och komplexa frågor kring skyddet av privatlivet och säkerheten.

Kommittén noterar att kommissionen i början av 2009 kommer att presentera förslag om skydd av kritiska informationsinfrastrukturer i syfte att förbättra förmågan att hantera problemen kring säkerheten på internet (15). EESK förordar därför att dessa förslag ska innehålla kraftfulla metoder för att hantera de nya utmaningar som följer med införandet av IPv6.

4.5   Vi inväntar kommissionens rekommendation om de privatlivsrelaterade aspekterna av radiofrekvensidentifieringen och om förvaltningen av ”Sakernas internet” (16). Det nya protokollet, IPv6, kommer att bana väg för en massiv ökning av uppkopplingsmöjligheterna, genom vilket miljarder vardagsföremål (bilar, klädesplagg, verktyg osv.) på sikt kommer att kunna anslutas till nätet via en egen IP-adress. För att citera Viviane Reding ”…Vi måste hantera dessa risker för att, Sakernas Internet, fullt ut ska kunna bidra till den ekonomiska tillväxten. Om vi vill att denna nya teknik ska accepteras måste vi i synnerhet bemöta medborgarnas tvivel genom att erbjuda lösningar …” (15).

4.6   Kommissionen bör visa prov på ledarskap när det gäller ett snabbt införande av IPv6 i hela EU. Detta ledarskap måste baseras på en övertygande vision av internets framtid efter införandet av IPv6 – ”Sakernas internet”, den ”intelligenta miljön” (17) osv. – och de många fördelar detta kommer att medföra för alla berörda parter.

4.7   Visionen måste förmedlas med hjälp av ett flertal kanaler och genom ett välavvägt budskap till varje målgrupp (internetleverantörer, innehållsleverantörer, applikationsleverantörer och slutanvändare) inom ramen för en informationskampanj för hela EU.

4.8   Införandet av IPv6 skulle i hög grad underlättas om utbildningsprogram skapades. Tekniken är mycket bättre än i IPv4 men för ett korrekt införande krävs ordentlig utbildning. Kommissionen, medlemsstaternas regeringar, internetleverantörer och andra ledande instanser bör säkerställa att samtliga målgrupper utan svårighet bereds tillgång till utbildning om IPv6.

4.9   Kommissionen bör bedriva ett närmare samarbete med internetorganisationerna, t.ex. Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN), den europeiska IP-registreringsmyndigheten (RIPE), regionala internetregister (RIR), Internet Engineering Task Force (IETF) m.fl. – för att säkerställa att man på EU-nivå kan vägleda IT-sektorn genom att erbjuda en integrerad strategi för ett snabbt införande av IPv6.

4.10   Internetleverantörerna spelar en avgörande roll för införandet och accepterandet av IPv6. Eftersom internettelefonin (VoIP) hotar internetleverantörernas nuvarande intäktsmodeller är de leverantörer som även erbjuder mobiltelefoni och fast telefoni tyvärr ovilligt inställda till IPv6 och den revolution som protokollet kommer att innebära för kommunikationerna inom EU. Snäva kommersiella intressen bland internetleverantörernas aktieägare bör dock inte tillåtas skada EU-medborgarnas intressen. Med hjälp av sanktioner, bötesstraff och licensbestämmelser bör större internetleverantörer på EU-nivå åläggas att gå i bräschen för införandet av IPv6 inom unionen. Dessa leverantörer har tillräckligt inflytande och resurser för att verkligen kunna påverka problemet.

4.11   Ramprogrammet för konkurrens och innovation (5) bör användas för att hålla nere de mindre innehålls- och internetleverantörernas omkostnader i samband med övergången från IPv4 till IPv6. Ramprogrammet för konkurrens och innovation bör även användas till att främja utvecklingen av applikationer och tjänster som kan befästa den nya standarden.

4.12   Kommittén anser inte att meddelandet i tillräcklig utsträckning uppmärksammar de säkerhets- och privatlivsrelaterade problem som skapas genom införandet av IPv6. Dessa frågor är av mycket stor betydelse för EU:s medborgare och måste behandlas på vederbörligt sätt för att skydda medborgarnas rättigheter och underlätta accepterandet av IPv6.

4.13   Den geografiska digitala klyftan i Europa (18) kommer att förvärras av övergången till IPv6 om inte kommissionen vidtar särskilda åtgärder för att hantera problemet. Vissa länder inom unionen har startat program på nationell nivå för att säkerställa att alla deras internet-användare ska kunna koppla upp sig via IPv6 år 2010. Det behövs åtgärder på gemenskapsnivå för att säkerställa att IPv6 så snart som möjligt kan användas i samma utsträckning i samtliga medlemsstater.

4.14   Kommittén rekommenderar att man hanterar det problem som kan komma uppstå i form av en digital klyfta, mellan dem som har respektive inte har IPv6, genom de nationella bredbandsstrategierna (6) eller liknande instrument. Vidare bör man använda Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) för att vid behov stödja införandet av IPv6.

---

(1)  KOM(2005) 229 slutlig ”i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning”.

(2)  http://www.ipv6.com/articles/general/IPv6-Olympics-2008.htm

(3)  Se yttrandena CESE ”Radiofrekvensidentifiering (RFID-teknik)”EUT C 256, 27.10.2007 samt CESE ”Sakernas Internet”EUT C 77, 31.3.2009, s. 60.

(4)  Se t.ex. EESK:s yttranden: CESE ”Informationssamhället – datorrelaterad brottslighet”, EGT C 311, 7.11.2001, s. 12; ”Nät- och informationssäkerhet”, EGT C 48, 21.2.2002, s. 33; ”Program för säkrare användning av Internet”, EUT C 157, 28.6.2005, s. 136; ”E-affärer/GoDigital”, EUT C 108, 30.4.2004, s. 23; ”En strategi för ett säkert informationssamhälle”, EUT C 97, 28.4.2007, s. 21, osv.

(5)  Europaparlamentets och rådets beslut nr 1639/2006/EG av den 24 oktober 2006 om upprättande av ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (2007–2013).

(6)  ”Höghastighetsförbindelser i Europa: nationella bredbandsstrategier”, KOM(2004) 369.

(7)  IPv4 definieras i RFC 791, 1981. RFC står för ”Request for Comments”, se ”Internet Engineering Task Force” (IETF), http://www.ietf.org.

(8)  RFC 2460, 1998. http://www.ietf.org/html.charters/OLD/ipv6-charter.html och http://www.ietf.org/html.charters/6man-charter.html.

(9)  ”Tracking the Ipv6 Migration”, augusti 2008, forskningsrapport från Arbor Networks, http://www.arbornetworks.com/en/ipv6-report.html.

(10)  http://www.potaroo.net/tools/ipv4/index.html, http://www.tndh.net/~tony/ietf/ipv4-pool-combined-view.pdf. För en tidigare bedömning som innehåller en beskrivning av den analytiska bakgrunden v.g. se

http://www.cisco.com/web/about/ac123/ac147/archived_issues/ipj_8–3/ipv4.html.

(11)  IP/08/803, Bryssel, 27/5/2008.

(12)  ”Impact of IPv6 on Vertical Markets”, oktober 2007 (http://ec.europa.eu/information_society/policy/ipv6/docs/short-report_en.pdf).

(13)  IP/08/803, Bryssel, 27 maj 2008.

(14)  Exemplet om IPv6 i yttrande 2/2002 om användningen av unika identifikatorer i terminalutrustning avsedd för telekommunikation, http://ec.europa.eu/justice_home/fsj/privacy/docs/wpdocs/2002/wp58_en.pdf.

(15)  I Speach/08/336, 17.6.2008, ”Seizing the Opportunities of the Global Internet Economy”, ministermöte inom OECD om internetekonomin i framtiden, Seoul, Korea, 17–18 juni 2008.

(16)  http://en.wikipedia.org/wiki/Internet_of_Things http://www.itu.int/osg/spu/publications/internetofthings/InternetofThings_summary.pdf.

(17)  http://en.wikipedia.org/wiki/Ambient_intelligence.

(18)  KOM(2003) 65, KOM(2003) 673, KOM(2004) 61, KOM(2004) 369, KOM(2004) 380.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/97

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning (EG) nr. .../…. om ändring av rådets förordning (EG) nr 219/2007 om bildande av ett gemensamt företag för utveckling av en ny generation av det europeiska systemet för flygledningstjänsten (SESAR)”

KOM(2008) 483 slutlig – 2008/0159 (CNS)

(2009/C 175/18)

Den 4 september 2008 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 171 och 172 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till rådets förordning (EG) nr..../….om ändring av rådets förordning (EG) nr 219/2007 om bildande av ett gemensamt företag för utveckling av en ny generation av det europeiska systemet för flygledningstjänsten (SESAR)”

KOM(2008) 483 slutlig – 2008/0159 CNS.

Den 16 september 2008 gav kommitténs presidium i uppdrag åt facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället att förbereda ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsågs An Le Nouail-Marlière till huvudföredragande vid Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december 2008). Yttrandet antogs med 99 röster för, 16 röster emot och 10 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Kommittén stöder förslaget om att anpassa förordningen och stadgarna för det gemensamma företaget SESAR.

1.2   Kommittén rekommenderar att kommissionen ser till att föregå med gott exempel i fråga om likabehandling av utstationerad respektive rekryterad personal till SESAR med avseende på den anställningstid som avtalas och omklassificering efter utvecklingen av en ny generation av det europeiska systemet för flygledningstjänsten.

2.   Kommissionens förslag

2.1   Kommittén har ombetts yttra sig om förslaget om att anpassa förordningen och stadgarna för det gemensamma företaget SESAR (1) med avseende på den nya strategi som EU har antagit för bildandet av andra gemensamma företag inom sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling: Clean Sky (2), Eniac (3), initiativet för innovativa läkemedel (4), Artemis (5) och det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas (6). Kommittén har uttalat sig om alla dessa förslag utom ett.

Det gemensamma företaget SESAR:s rättsliga ställning

2.2.1   Det gemensamma företaget SESAR fick rättslig status den 3 mars 2007 och har sitt säte i Bryssel. Det har två grundare: gemenskapen, representerad av Europeiska kommissionen, och Eurocontrol, representerad av dess verkställande organ.

2.2.2   Det gemensamma företaget SESAR började bildas omedelbart efter ikraftträdandet av förordning (EG) nr 219/2007. Under 2007 inrättades förvaltningen (som bestod av styrelsen och den verkställande direktören) och en inledande administrativ struktur.

2.2.3   I juni 2007 offentliggjorde det gemensamma företaget SESAR en inbjudan till intresseanmälan för medlemskap. Intresseanmälan resulterade i ett preliminärt urval av 15 kandidater för inrättandet av en kraftfull första kärngrupp av medlemmar som ska inleda utvecklingen av SESAR. De 15 kandidaterna företräder stora aktörer inom flygledningssektorn (industrin): leverantörer av flygtrafiktjänster, flygplatser och utrustningstillverkare. De första erbjudandena om bidrag till det gemensamma företaget SESAR uppgick sammanlagt till mer än 1,4 miljarder euro.

2.2.4   Industrin har bekräftat ett åtagande med avseende på programmet som ligger i linje med det intresse man visade under utformningsfasen. Industrin har arbetat tillsammans med det gemensamma företaget för att skapa ett samförstånd om hur man kan arbeta i partnerskap inom ramen för det gemensamma företaget SESAR. Man har anpassat sin forskning och utveckling på flygledningsområdet till SESAR, och tilldelningen av de nödvändiga resurserna är en betydande landvinning. Medlemskapsprocessen kommer enligt planerna att slutföras i slutet av 2008 för att utvecklingsverksamheten ska kunna inledas tidigt under 2009.

2.2.5   Grundförordningen ligger visserligen i linje med artikel 2.2 i förordning (EG) nr 219/2007 (”Medlemsstaterna ska vidta alla tänkbara åtgärder för att bevilja det gemensamma företaget största möjliga undantag från beskattning vad gäller mervärdesskatt och andra skatter och punktskatter”), men utgör inte någon rättslig grund för att undanta det gemensamma företaget från mervärdesskatt och punktskatter, eller för att tillerkänna det privilegier enligt protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier. I förordningen föreskrivs inte heller att det gemensamma företagets personal ska omfattas av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna. Följaktligen omfattas det gemensamma företaget och dess personal av belgisk skatte- och arbetsrätt.

2.2.6   De beräknade kostnaderna för administrativa utgifter till följd av dess speciella status har beräknats till 300 miljoner euro under det gemensamma företagets livslängd. 290 miljoner euro utgör kostnaden för mervärdesskatt och andra skatter som det gemensamma företaget SESAR kommer att behöva betala. Återstående 10 miljoner euro för kostnader för personal.

2.2.7   Pengarna ska betalas med deltagarnas bidrag till det gemensamma företaget SESAR, i synnerhet från gemenskapens forsknings- och utvecklingsfonder, och måste därför räknas av från finansieringen av utvecklingsverksamheten.

De föreslagna ändringarna

2.3.1   De ändringar av förordning 219/2007 som föreslås beaktar att det gemensamma företaget SESAR redan har inlett sin verksamhet med en annan rättslig ställning. Ändringarna kan sammanfattas enligt nedan:

—	Erkännande av det gemensamma företaget SESAR som ett gemenskapsorgan (artikel 2 i förordningen).

—

Tillämpning av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna och de bestämmelser som antagits gemensamt av Europeiska gemenskapens institutioner för tillämpningen av dem på det gemensamma företaget SESAR:s personal (artikel 2a i förordningen).

—	Tillämpning av protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier på det gemensamma företaget SESAR, dess personal och den verkställande direktören (artikel 2b i förordningen).

—	Anpassning av bestämmelserna om ansvar (artikel 2c i förordningen).

—	Anpassning av bestämmelserna om domstolens behörighet och tillämplig lagstiftning (artikel 2d i förordningen).

—	Kvantifiering av gemenskapens bidrag och praktiska regler om överförandet av dem till det gemensamma företaget SESAR (artikel 4.2 i förordningen).

—

Ändring av bestämmelserna om ändringarna av det gemensamma företaget SESAR:s stadgar (artiklarna 3.2 och 5.4 i förordningen och 24.2 i stadgarna). Denna ändring har inte att göra med anpassningen av företagets rättsliga ställning. Det är en rättelse av förfarandet för att anta ändringar av stadgarna. Avsikten med den ursprungliga bestämmelsen var att göra det möjligt att anta ändringar av stadgarna genom ett föreskrivande kommittéförfarande tillsammans med Single Sky-kommittén. Denna avsikt är dock inte särskilt tydligt formulerad i den ursprungliga bestämmelsen som därför behöver anpassas.

—

Tillämpning av artikel 185 i budgetförordningen, särskilt med avseende på antagande av finansiella regler enligt rambudgetförordningen för de organ som avses i artikel 185 i budgetförordningen (artikel 4a i förordningen) samt ansvarsfrihet (artikel 4b i förordningen) och presentation av budgeten (artikel 15.2 och 15.4 i stadgarna).

—	Anpassning av förfarandet för att utse den verkställande direktören (artikel 7.5 i stadgarna).

—	Anpassning av bestämmelserna om skydd av gemenskapens ekonomiska intressen (artikel 17.3 i stadgarna).

—	Övergångsbestämmelser för övergången för det gemensamma företaget SESAR:s personal till EU:s tjänsteföreskrifter (artikel 2 i förslaget).

3.   Allmänna kommentarer

3.1   EESK ställer sig bakom kommissionens allmänna mål att dra lärdomar av förvaltningen av det gemensamma företaget Galileo och inrättandet av det gemensamma företaget SESAR (7), att uppmana rådet att tydliggöra företagets rättsliga ställning samt att mot bakgrund av det ökande antalet gemensamma teknikinitiativ inom sjunde ramprogrammet för FoU säkerställa enhetlighet i den övergripande strategin med avseende på gemensamma företag.

3.2   Kommittén stöder satsningen på att fördela de finansiella resurserna inom SESAR så att huvuddelen av verksamheten ägnas åt forskning och utveckling i syfte att harmonisera luftfartssäkerheten. Genom att ändra företagets rättsliga ställning räknar kommissionen med att spara 290 miljoner euro genom att företaget undantas från mervärdesskatt, övriga skatter och punktskatter. Att personalen övergår till att bli EU-tjänstemän utgör en förbättring, och man kommer att ha möjlighet att tillämpa tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, men måste inte göra det. Denna övergång kommer också att få positiva konsekvenser på de administrativa kostnaderna (10 miljoner euro) utan att nivån på löner, förmåner och tilläggspensioner försämras, eftersom kommissionen i samband med bildandet av det gemensamma företaget SESAR föreskrev att anställningsvillkoren enligt stadgarna skulle ”bygga på anställningsvillkoren för anställda i Europeiska gemenskaperna”.

3.3   Kommittén ser med tillfredsställelse att gemenskapens kontroll över SESAR kommer att stärkas genom att gemenskapsregler kommer att tillämpas på den finansiella förvaltningen, beviljandet av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten, strategisk planering och personalförvaltning. Detta förslag ligger i linje med vad kommittén framhöll i sitt tidigare yttrande om SESAR, nämligen att det är ”nödvändigt att en juridisk person samordnar förvaltningen av de medel som avsätts för SESAR under genomförandefasen”. Konsekvenserna för övervakningen av projektet kan förväntas bli positiva. Kommittén noterar att kommissionens ansvar ökar, vilket innebär att programmet finansieras av EU med 700 miljoner euro, av Eurocontrol med 700 miljoner euro och av ”industrin” med 700 miljoner euro. Bidraget från de två sistnämnda betalas främst in natura. De besparingar som mervärdesskattebefrielsen innebär ska anslås till forskning och utveckling.

3.4   Utvecklingsfasen för det gemensamma företaget SESAR ska inledas i början av 2009 för att säkerställa industrins deltagande och ge industrin möjlighet att planera sin verksamhet på grundval av målen för SESAR. Av den anledningen efterlyser kommittén, liksom kommissionen, ett snabbt antagande av förordningen så att avtalen med medlemmarna i SESAR ska kunna anpassas till de nya bestämmelserna. Förseningar i genomförandet av SESAR är inte önskvärda med tanke på det konkurrerande initiativet NextGen i USA.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Eftersom livslängden för det gemensamma företaget SESAR redan har fastställts till åtta år kommer när programmet är slut de personer som utstationerats att återvända till Eurocontrol eller till sin ursprungliga avdelning inom kommissionen. Kontrakt med personer som rekryteras externt kommer att löpa ut enligt de villkor som fastställdes i samband med rekryteringen. Kommittén noterar att man härigenom skapar ett precedensfall (ett gemensamt företag med begränsad livslängd) och att detta kommer att få konsekvenser med avseende på de osäkra arbetsförhållanden som kommer att prägla vissa tjänster. Kommittén rekommenderar att kommissionen ser till att föregå med gott exempel i fråga om likabehandling av utstationerad respektive rekryterad personal till SESAR.

4.2   Med tanke på de särskilda förhållanden som präglar sektorn (medlemsstaternas suveränitet när det gäller luftrummet, offentlig-privata partnerskap, allmännyttiga tjänster) och det faktum att det gemensamma företaget SESAR:s mål är harmonisering och forskning i syfte att säkerställa optimal flygtrafiksäkerhet i Europa, anser kommittén att det är av största vikt att säkerheten inte enbart definieras rent tekniskt (utrustning) eller kommersiellt (rutter), utan att man också tar hänsyn till att den ska genomföras av människor (män och kvinnor, som också bidrar och som i större utsträckning bör inbegripas och beaktas).

4.3   Kommittén noterar det beslut som styrelsen för det gemensamma företaget SESAR fattade den 24 april 2008 med deltagande av företrädare för kommissionen, Eurocontrol, militären, luftrummets användare, leverantörer av flygtrafiktjänster, utrustningstillverkare, flygplatser, företrädare för personal inom flygledningssektorn, det vetenskapliga samfundet, verkställande direktören, tillförordnade direktören för administration och ekonomi samt sekretariatet, om att styrelsen godkänner principerna för den planerade ändringen av stadgarna och förfarandet i samband med detta.

---

(1)  Inrättat genom rådets förordning (EG) nr 219/2007 av den 27 februari 2007, CESE EUT C 309, 16.12.2006, s. 133.

(2)  Rådets förordning (EG) nr 71/2008 av den 20 december 2007, EUT L 30, 4.2.2008, s. 1.

(3)  Rådets förordning (EG) nr 72/2008 av den 20 december 2007, EUT L 30, 4.2.2008, s. 21.

(4)  Rådets förordning (EG) nr 73/2008 av den 20 december 2007, EUT L 30, 4.2.2008, s. 38.

(5)  Rådets förordning (EG) nr 74/2008 av den 20 december 2007, EUT L 30, 4.2.2008, s. 52.

(6)  Rådets förordning (EG) nr 521/2008 av den 30 maj 2008, EUT L 153, 12.6.2008, s. 1.

(7)  Det gemensamma företaget SESAR var det andra företag av denna typ som inrättades i enlighet med artikel 171 i fördraget. Det första var det gemensamma företaget Galileo.

---

28.7.2009

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/100

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om metallindustrins konkurrenskraft – Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi”

KOM(2008) 108 slutlig – SEK(2008) 246

(2009/C 175/19)

Den 22 februari 2008 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om metallindustrins konkurrenskraft – Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi”

KOM(2008) 108 slutlig.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 november 2008. Föredragande var Gustav ZÖHRER och medföredragande Tomasz CHRUSZCZOW.

Vid sin 449:e plenarsession den 3–4 december 2008 (sammanträdet den 3 december 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 160 röster för, 6 röster mot och 7 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Det enorma reella värdeskapande som metallindustrin och senare produktionsled står för är ett nödvändigt bidrag till utvecklingen av hela den europeiska ekonomin. Metallindustrin är utsatt för global konkurrens och har under de gångna åren gång på gång fått genomgå omfattande förändringar och omstruktureringar.

1.2   Det kommer att finnas ett nära samband mellan framtida omstruktureringar och den växande globaliseringen av metallindustrins värdekedjor (från råvaror till förädling). Detta kräver en ny ansats i industripolitiken med inriktning på innovation, kunskaper och rättvisa globala konkurrensvillkor.

I huvudsak instämmer kommittén i den analys av sektorns kännetecken som beskrivs i kommissionens meddelande. Här måste man tänka på att metallindustrin inte är en homogen sektor och att det är svårt att uttala sig generellt. Många av de åtgärder som kommissionen föreslår är lite för allmänt hållna. Som en uppföljning av meddelandet uppmanar kommittén kommissionen att ställa upp en tidsplan med en konkret åtgärdskatalog där även de enskilda delsektorerna tas upp.

1.3.1   Kommittén föreslår att man genomför separata studier om de enskilda sektorerna i kombination med en övervakning och en social dialog som grundar sig på Europeiska kol- och stålgemenskapens (EKSG) erfarenheter.

1.4   I energipolitiken efterlyser kommittén åtgärder som genom insyn i fråga om marknad och priser möjliggör en trygg distribution som grundar sig på mer långsiktiga avtal. Luckor i distributionsnäten måste fyllas upp. Dessutom pekar kommittén på betydelsen av förnybara energikällor och branschens eget bidrag till el- och värmeproduktionen.

I miljöpolitiken handlar det framför allt om att finna lösningar som jämkar samman målen för klimatskyddet med sysselsättning, tillväxt och global konkurrenskraft. För att undvika konkurrensnackdelar för den europeiska metallindustrin kräver kommittén att man

—	prioriterar internationella avtal,

—	främjar spridning av de bästa och mest energieffektiva teknikformerna,

—	tar hänsyn till de investeringar som redan gjorts,

—	beaktar de enskilda sektorernas förmåga att minska utsläppen mot bakgrund av tekniska normer,

—	snabbt fattar beslut om att erkänna risken för att källor till koldioxidutsläpp förflyttas (”koldioxidläckage”).

1.5.1   Kommittén stöder kommissionens planer i fråga om direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, avfallslagstiftning, Reach och standardisering, men förväntar sig att de enskilda förslagen är konkreta.

1.6   Återanvändning av råvaror och minskad materialanvändning samt forskning om substitut kommer att få allt större betydelse i framtiden (både om man ser till miljöskyddet och av handelspolitiska skäl).

1.7   Kommittén stöder kommissionens åtagande för ökad innovation, forskning och utveckling och förbättrade kunskaper. Förebilden här är Ulcos-projektet (Ultra Low CO2 Steelmaking) inom ramen för den europeiska stålteknikplattformen (ESTEP). För den andra delen av det sjunde ramprogrammet föreslår kommittén en översyn av effektiviteten i de program som redan finns, och kommittén förväntar sig bättre avstämning och stöd. På området utbildning och vidareutbildning behövs det stora investeringar i kunskapsbasen.

1.8   Handelspolitiska frågor är av största betydelse för metallindustrin i den globala konkurrensen. Kommittén instämmer i kommissionens uppfattning att man bör värna om en nära dialog med tredjeland i handelspolitiska frågor. Man måste dock kunna fortsätta använda WTO-konforma handelspolitiska instrument mot metoder som missgynnar eller diskriminerar EU:s metallindustri.

1.9   Metallindustrin står inför långtgående sociala utmaningar, t.ex. följande:

—	Fortsatta omstruktureringar.

—	Personal som åldras.

—	Växande kunskapskrav.

—	Säkerhet och hälsoskydd.

Det förvånar kommittén att kommissionen i sitt meddelande inte anför några konkreta åtgärder eller rekommendationer beträffande de sociala aspekterna. Kommittén uppmanar kommissionen att (fortsätta) främja den sociala dialogen i de berörda sektorerna, eftersom detta är den rätta platsen för att diskutera dessa frågor.

2.   Motivering/Meddelandets innehåll

2.1   Meddelandet innehåller en bedömning av metallindustrins konkurrenskraft och rekommendationer för hur man bör gå vidare. Det utgör en uppföljning till kommissionens meddelande från 2005 om EU:s industripolitik, där flera branschspecifika initiativ presenterades, bl.a. ett meddelande om hur råvaror och energiförsörjning påverkar konkurrenskraften hos EU:s metallindustri (1). Även 2007 års översyn av industripolitiken efter halva tiden beaktas (2).

2.2   Eftersom metallindustrin är en synnerligen energikrävande bransch, påverkas den direkt av gemenskapens politik för energi och klimatförändring. Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 underströks ”den energiintensiva sektorns stora betydelse”, och rådet betonade vidare ”att kostnadseffektiva åtgärder behövs för att förbättra både sådana europeiska industriers konkurrenskraft och miljökonsekvenser”. I detta sammanhang kan nämnas kommissionens åtgärdspaket för klimat och förnybar energi från den 23 januari 2008, som tar upp den särskilda situation som gäller för energiintensiva industrier som är direkt utsatta för global konkurrens.

2.3   Kommissionen föreslår ett paket som består av 16 åtgärder på områdena energi, miljö, standardisering, innovation, forskning och utveckling, kunskaper, externa relationer och handelspolitik.

3.   Allmänna synpunkter

3.1   Kommittén ställer sig, liksom i sitt tidigare yttrande om kommissionens meddelande ”Genomförandet av gemenskapens Lissabonprogram: En politik till stöd för EU:s tillverkningsindustri – mot en mer integrerad industripolitik” (KOM(2005) 474 slutlig) av den 20 april 2006, generellt positiv till kommissionens sektorsspecifika aktiviteter för att öka konkurrenskraften och trygga sysselsättningen.

Metallindustrin i EU hör till de viktigaste sektorerna i värdekedjan för många näringsgrenar. Industrin utgår i sina beräkningar från att t.ex. de branscher som befinner sig i ett senare led i kedjan har en omsättning på 3 157 miljarder euro och sysselsätter 23 miljoner arbetstagare (se bilaga 1). För metallindustrins övriga grenar har det tyvärr inte gjorts några beräkningar. Stålprodukter används i stor utsträckning som ett viktigt byggnadsmaterial, framför allt för energieffektiv infrastruktur. Europas förmåga till vidareutveckling och anpassning till klimatförändringarna är därför framför allt beroende av att det finns ett stabilt utbud av stål på EU-marknaden.

3.2.1   Med tanke på den rådande krisen på finansmarknaderna anser kommittén att det är särskilt viktigt att betona att det enorma reella värdeskapande som metallindustrin och senare produktionsled står för är ett nödvändigt bidrag till utvecklingen av hela den europeiska ekonomin. Den ledande roll som den europeiska metallindustrin har på många områden ligger också till grund för andra näringsgrenars konkurrensförmåga. Denna know-how måste hållas kvar i Europa och vidareutvecklas.

Metallindustrin är utsatt för global konkurrens och har under de gångna åren gång på gång fått genomgå omfattande förändringar och omstruktureringar. Dessa har bidragit till ökad konkurrensförmåga men också till massiva förluster av arbetstillfällen. Dessa omstruktureringar kan dock inte motiveras enbart med tekniska skäl eller med att produktiviteten förbättras. En del kan förklaras med att viss produktion flyttats ut från Europa (t.ex. produktionen av obearbetat aluminium), och här har energikostnader, miljöpålagor och närheten till råvaror spelat en roll. Denna process är inte avslutad, och man måste räkna med ytterligare omstruktureringar. Det kommer här att finnas ett nära samband mellan framtida omstruktureringar och den växande globaliseringen av metallindustrins värdekedjor (från råvaror till förädling).

3.3   Dessa branscher berörs på grund av sin höga energiintensitet i särskilt hög grad av den aktuella debatten om klimatskyddet. Det handlar inte bara om att behålla konkurrenskraften utan också om att trygga sysselsättningen i de berörda branscherna. Rådet (konkurrenskraft) uppmanar därför i sina slutsatser av den 3 juni 2008 kommissionen och medlemsstaterna ”att även i fortsättningen aktivt föra diskussioner med industrin och med tredjeländer om sektorsvisa strategier, i syfte att uppmuntra att effektiva åtgärder vidtas för att minska utsläppen av växthusgaser och på detta sätt även ta itu med koldioxidläckage”.

I övrigt instämmer kommittén i kommissionens analys av sektorns kännetecken. Här måste man beakta att meddelandet bygger på förarbeten som inleddes redan 2004 och att metallindustrin inte är en homogen sektor.

3.4.1   Det råder dock fortfarande oklarhet i fråga om avgränsningen av de sektorer det handlar om. Kommissionen hänvisar i sin definition till Nace-kod 27, medan uppgifterna i dokumenten (meddelandet och bilagan) endast avser vissa delsektorer (råvaruindustrin och halvbearbetning). Kommissionen borde sträva efter en mer exakt beskrivning, allra helst som de många delsektorerna (26 industrisektorer i 5 grupper enligt Nace 27) och de strukturella skillnaderna (i råvaruindustrin huvudsakligen stora företag och i förädlingen många små och medelstora företag) gör det svårt att uttala sig generellt.

Kommissionen föreslår i meddelandet en rad åtgärder som syftar till att förbättra omgivningen för de branscher som berörs. Dessa måste också ses mot bakgrund av andra, till synes motstridiga politiska målsättningar som gemenskapen har och som behandlas samtidigt. Kommittén beklagar därför att många av förslagen är lite för allmänt hållna, och uppmanar kommissionen att i en uppföljning av meddelandet ställa upp en tidsplan med en mer konkret åtgärdskatalog där även de enskilda delsektorerna tas upp. Detta krävs framför allt eftersom investeringsbeslut i metallindustrin fattas på medellång till lång sikt och påverkas av åtgärderna.

3.5.1   Kommittén föreslår att man i samarbete med berörda parter genomför separata studier om hur efterfrågan, produktion och teknik utvecklas i de enskilda sektorerna, studier som i kombination med ständig övervakning och en social dialog grundar sig på Europeiska kol- och stålgemenskapens (EKSG) erfarenheter. Stålindustrin fungerar här som exempel. Enligt EKSG-fördraget skulle man för järn- och stålindustrins del samla in fakta som sträckte sig mycket längre än den allmänna industristatistiken. Sedan EKSG-fördraget löpte ut 2002 har den europeiska stålindustrin med framgång verkat för att åtminstone under en övergångsperiod fortsätta med ett antal viktiga specialinsamlingar av statistiska uppgifter som inte omfattas av den ”allmänna industristatistiken”. På europeisk nivå har detta omsatts i förordning (EG) nr 48/2004. Kommittén uttalar sig för en förlängning av den tidsbegränsade förordningen och föreslår att man också för andra områden inom metallindustrin genomför datainsamlingar av liknande omfång, eftersom det allt oftare visar sig att den allmänna industristatistiken inte ger tillräckligt med information för att man ska kunna utläsa ett konkret politiskt handlingsbehov.

4.   Särskilda kommentarer till kommissionens förslag

4.1   Energipolitik

4.1.1   Som kommissionen mycket riktigt konstaterar påverkas metallindustrins konkurrenskraft av svängningar, t.ex. den snabba ökning av gas- och elpriserna som skett på sistone, samt av de alltmer begränsade möjligheterna att säkra långsiktiga leverantörsavtal.

4.1.2   Man måste vidta åtgärder för att bättre kunna förutsäga prisutvecklingen, för att garantera ökad öppenhet på marknaden och för att göra det möjligt att själv välja elleverantör. Både lagstiftningen och erkännandet av att praxis överensstämmer med gemenskapsrätten måste bidra till detta.

4.1.3   En av de viktigaste åtgärderna för att göra försörjningsförhållandena mer förutsebara är att man undersöker möjligheterna till långsiktiga leverantörsavtal. Här måste man också överväga huruvida de energidistributörer som berörs kan delta i systemet med utsläppsrätter.

4.1.4   Det behövs lösningar för att fylla luckor i infrastrukturen för energitransporter (transeuropeiska nät) för att garantera fri tillgång till energimarknaden för alla berörda företag.

4.1.5   De förnybara energikällorna måste på längre sikt utvecklas vidare för att industrin i EU ska bli självständig i sin energiförsörjning. Metallindustrin bidrar till framgången för EU:s politik för ökad energiproduktion (elektricitet och värme) från förnybara energikällor. Ståltillverkningsprocessen är tillsammans med koksugnarna en källa till värdefulla gaser – masugnsgas, konvertergas och koksugnsgas. Gaserna innehåller olika proportioner av koloxid (upp till 65 % i konvertergas), koldioxid, kväve och väte (upp till 60 % i koksugnsgas). I stället för att leda bort eller bränna upp dem skulle man kunna använda dessa gaser för att generera elektricitet eller värme. Detta sker redan till en stor del i dag, men det krävs ansträngningar för att vidareutveckla denna teknik.

4.1.6   För övrigt har kommittén yttrat sig om energipolitiken i flera tidigare yttranden (senast CCMI/052 och olika TEN-yttranden).

4.2   Miljöpolitik

4.2.1   Metallindustrin berörs redan av ett stort antal miljöpolitiska EU-föreskrifter, vilkas genomförande och efterlevnad hela tiden ställer branschen inför utmaningen att göra de olika målsättningarna förenliga (det krävs delvis mycket energi för att undvika utsläpp av skadliga ämnen, vilket i sin tur påverkar energieffektiviteten negativt). Det råder inga tvivel om att delar av metallindustrin hör till de energiintensiva branscher som är utsatta för en stark internationell kostnadskonkurrens. De industrigrenar det handlar om släpper ut stora mängder koldioxid. Om de åtgärder mot klimatförändringarna som kommissionen planerar, framför allt utvidgningen av systemet med utsläppsrätter, tillämpades på metallindustrin utan ytterligare begränsningar, skulle detta kunna leda till att investeringar utlokaliserades (något som kan konstateras också i dag) och att arbetstillfällen gick förlorade (”risk för koldioxidläckage”). Den avsedda effekten på klimatförändringarna uteblir dock så länge inte alla länder underkastar sig dessa målsättningar.

4.2.2   Högsta prioritet måste därför vara att ingå bindande internationella avtal med klara kriterier för vilka effekter de ska ha och hur de ska kontrolleras, detta med syftet att den europeiska industrin inte ska drabbas av konkurrensnackdelar och att klimatförändringarna på global nivå ska motarbetas.

Stora delar av metallindustrin har redan i det förflutna gjort betydande investeringar i energieffektiv teknik. Den europeiska stålindustrin är till exempel ledande i fråga om minskade koldioxidutsläpp. Detta innebär att man i många företag nått gränsen för hur stora utsläppsminskningar man kan uppnå i produktionen med teknikens hjälp. Målet att minska utsläppen av växthusgaser med 21 % fram till 2020 (jämfört med 2005 års värden) bör därför rikta sig till alla de sektorer som omfattas av EU:s system med utsläppsrätter som helhet (energisektorn och energiintensiva branscher). Fördelningen av de enskilda branschernas insatser bör återspegla deras förmåga att minska utsläppen inom ramen för de tekniska begränsningarna, utan att produktionskapaciteten påverkas.

4.2.3.1   Rådet har fastslagit att man genom de internationella avtal som planeras ska uppnå ett betydligt mer ambitiöst mål, upp till 30 % mindre koldioxidutsläpp. Kommittén betonar att man bör förtydliga inom vilka områden dessa minskningar ska ske. Det råder inga tvivel om att detta inte bara kan ske i de sektorer som just nu berörs av systemet med utsläppsrätter. Kommittén anser att man i samband med detta också måsta rikta in sig på åtgärder på sådana områden som byggnadsisolering, transport- och trafikväsendets organisation eller allmän energieffektivitet.

4.2.4   Kommittén anser att man därför först bör prioritera åtgärder för att sprida den bästa och mest energieffektiva tekniken, och därefter forskning och utveckling för att förbättra denna teknik och nya material. Både vid åtgärderna på EU-nivå och i förhandlingarna om ett internationellt klimatskyddsavtal måste man ta hänsyn till den tekniska standarden.

Kommissionen bör så snart som möjligt utarbeta en plan för detta som innehåller alla planerade åtgärder och steg för att se till att osäkerheten inom industrin inte ökar ytterligare. Kommittén hänvisar i detta sammanhang till artikel 10b i kommissionens förslag om systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (3).

4.2.5   När det gäller direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar stöder kommittén kommissionens harmoniseringsprojekt, som inte minst kommer att bidra till förenkling och bättre lagstiftning. Som bas för certifiering och drift av industrianläggningar måste det kodifierade direktivet dock beakta den tekniska utvecklingen i de enskilda anläggningarna. Den europeiska metallindustrins konkurrensförmåga får inte äventyras genom pålagor som inte är avpassade till de tekniska möjligheterna.

4.2.6   När det gäller förslagen om avfallslagstiftning, Reach och standardisering instämmer kommittén i princip i kommissionens uppfattning men förväntar sig en mer konkret formulering av de enskilda förslagen.

4.3   Innovation, forskning och utveckling, kunskaper

4.3.1   Kommittén stöder kommissionens åtagande för ökad innovation, forskning och utveckling och förbättrade kunskaper.

4.3.2   Den europeiska stålteknikplattformen (ESTEP) bidrar till att forma framtiden genom att föreslå ambitiösa FoU-program (inom ramen för den strategiska forskningsagendan SRA) för en hållbar konkurrensförmåga. Det främsta syftet med SPA är att minska den miljöbelastning som processerna leder till och att utveckla moderna produkter med ytterligare mervärde och mer effektivitet under hela livscykeln. Ulcos-projektet (Ultra Low CO2 Steelmaking) är till exempel ESTEP:s första stora projekt för att drastiskt minska koldioxidutsläppen. Det är för närvarande det mest ambitiösa i hela världen och det har redan blivit en stor framgång, eftersom man valt ut fyra lovande förfaranden som nu måste testas i industriell skala och kombineras med teknik för avskiljning och lagring av koldioxid. ESTEP bidrar också indirekt till klimatskyddet och energifrågorna genom att utveckla helt återanvändbara lösningar med lättstål, t.ex. för bilindustrin och byggnadsindustrin, och genom nya effektiva lösningar för att utveckla energikällor för framtiden (t.ex. vindenergi).

4.3.3   Eftersom personalen måste utbildas för att man ska kunna skapa en hållbar industri i Europa krävs det å andra sidan betydande investeringar för att öka kunskapsbasen. Detta kan exempelvis ske genom att man anlitar begåvade personer från universiteten och utvecklar livslångt lärande, framför allt e-lärande. Det krävs stöd från både EU och den akademiska världen för att uppnå detta samhällsmål (4).

4.3.4   Kommissionen föreslår dock också en översyn av effektiviteten i de pågående programmen. Resultaten av ESTEP:s strategiska forskningsagenda har t.ex. i vissa fall varit till besvikelse efter det sjunde ramprogrammets första anbudsinfordringar (en framgångsgrad på mindre än 10 %), eftersom dessa infordringar inte verkar täcka prioriteringarna inom agendan. Bättre avstämning och stöd förväntas under den andra delen av det sjunde ramprogrammet.

4.4   Externa relationer och handelspolitik

4.4.1   Kommittén ställer sig positiv till kommissionens strategi att ge hög prioritet åt industrins råvaruförsörjning. Här måste man dock påpeka att det inte bara är en fråga om externa relationer och utrikeshandel, något som kom till uttryck i yttrandet (CCMI/056) om ”EU:s utvinningsindustri (utom energiproduktion)”. Det är viktigt att påpeka att återanvändning av råvaror och minskad materialanvändning samt forskning om substitut kommer att få allt större betydelse i framtiden (inte bara av handelspolitiska skäl utan också om man ser till miljöskyddet).

4.4.2   Man bör framför allt uppmärksamma den koncentration som finns på många råvaruområden i form av ett fåtal globalt verksamma koncerner som kan diktera priserna.

4.4.3   Kommittén instämmer i kommissionens uppfattning att man i handelspolitiska frågor bör värna om en nära ekonomisk dialog med tredjeland. Man måste dock kunna fortsätta använda WTO-konforma handelspolitiska instrument mot metoder som missgynnar eller diskriminerar EU:s metallindustri, och man måste sända ut tydliga signaler om att dessa också kommer att tillämpas om dialogen inte leder till några resultat.

4.5   Sociala aspekter

4.5.1   Med tanke på utmaningarna, t.ex. arbetskraftens åldrande (framför allt inom stålindustrin), kunskapskraven och den fortgående strukturomvandlingen förundrar sig kommittén över att kommissionen inte vidtar några åtgärder eller framför några förslag till industrin angående de sociala aspekter som tas upp i meddelandet.

4.5.2   Man bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande säkerhet och hälsoskydd, eftersom metallindustrin hör till de industrier där riskerna är särskilt stora.

4.5.3   Kommittén vill i samband med detta återigen peka på den sociala dialogens betydelse.

---

(1)  KOM(2005) 474 slutlig, bilaga II.

(2)  KOM(2007) 374 slutlig av den 4 juli 2007.

(3)  KOM(2008) 16 slutlig av den 23 januari 2008.

(4)  Här måste påpekas att det redan finns initiativ i metallindustrin för att främja/öka rörligheten hos arbetstagarna på metallområdet i Europa, t.ex. ”EMU-passet” (www.emu-pass.com).

---