ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 27

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

52 årgången
3 februari 2009


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

III   Förberedande rättsakter

 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

 

446:e plenarsession den 9–10 juli 2008

2009/C 027/01

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon och om ändring av direktiv (2007/46/EG)KOM(2007) 593 slutlig – 2007/0214 (COD)

1

2009/C 027/02

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om De olika politiska åtgärder som, utöver en adekvat finansiering, kan bidra till de små och medelstora företagens tillväxt och utveckling

7

2009/C 027/03

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen – Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turismKOM(2007) 621 slutlig

12

2009/C 027/04

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Vitbok om integreringen av marknaden för hypotekslån i EUKOM(2007) 807 slutlig

18

2009/C 027/05

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Byggnadsindustrins utveckling i Europa

22

2009/C 027/06

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den europeiska företagstjänstesektorns utveckling

26

2009/C 027/07

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kosmetiska produkter (omarbetning)KOM(2008) 49 slutlig – 2008/0035 (COD)

34

2009/C 027/08

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/82/EG och direktiv 2001/83/EG när det gäller ändringar av villkoren för godkännanden för försäljning av läkemedelKOM(2008) 123 slutlig – 2008/0045 (COD)

39

2009/C 027/09

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om enkla tryckkärl (kodifierad version) KOM(2008) 202 slutlig – 2008/0076 (COD)

41

2009/C 027/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Mot ett järnvägsnät för godstrafikKOM(2007) 608 slutlig

41

2009/C 027/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen – Meddelande om en europeisk hamnpolitikKOM(2007) 616 slutlig

45

2009/C 027/12

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Vägtransporter – arbetstidens förläggning för egenföretagande förare

49

2009/C 027/13

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En europeisk strategisk plan för energiteknik (SET-plan) – Mot en framtid med låga koldioxidutsläppKOM(2007) 723 slutlig

53

2009/C 027/14

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Klimatförändringarna och jordbruket i Europa

59

2009/C 027/15

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaserKOM(2008) 16 slutlig – 2008/0013 (COD)

66

2009/C 027/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om medlemsstaternas insatser för att minska sina utsläpp av växthusgaser i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020KOM(2008) 17 slutlig – 2008/0014 (COD)

71

2009/C 027/17

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, 96/61/EG, direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och förordning (EG) nr 1013/2006KOM(2008) 18 slutlig – 2008/0015 (COD)

75

2009/C 027/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer beträffande artikel 6.2 om utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorerKOM(2008) 211 slutlig – 2008/0081 (COD)

81

2009/C 027/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s utvinningsindustri (utom energiproduktion)

82

2009/C 027/20

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Integration av minoriteter – romer

88

2009/C 027/21

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Beståndsdelar i struktur, organisation och funktionssätt för en plattform för ökat deltagande från det civila samhällets sida när det gäller att främja politiken för integrering av tredjelandsmedborgare på EU-nivå

95

2009/C 027/22

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Nytt europeiskt socialt handlingsprogram

99

2009/C 027/23

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställningKOM(2007) 637 slutlig – 2007/0228 (CNS)

108

2009/C 027/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstatKOM(2007) 638 slutlig – 2007/0229 (CNS)

114

2009/C 027/25

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om Europeiska året för kreativitet och innovation (2009)KOM(2008) 159 slutlig – 2008/0064 (COD)

119

2009/C 027/26

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om En bättre integration på inre marknaden som avgörande faktor för ökad sammanhållning och tillväxt på gemenskapens öar

123

2009/C 027/27

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Orsakerna till skillnaden mellan upplevd inflation och faktisk inflation

129

2009/C 027/28

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det civila samhällets roll i EU:s program för föranslutningsstöd till Albanien

140

2009/C 027/29

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Upprättande av nätverk av organisationer i det civila samhället i Svartahavsområdet

144

2009/C 027/30

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förmedla Europa till medborgarna – att göra den nationella dimensionen förenlig med den europeiska

152

SV

 


III Förberedande rättsakter

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

446:e plenarsession den 9–10 juli 2008

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon och om ändring av direktiv (2007/46/EG)”

KOM(2007) 593 slutlig – 2007/0214 (COD)

(2009/C 27/01)

Den 14 november 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon och om ändring av direktiv (2007/46/EG)”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 11 juni 2008. Föredragande var Edgardo Maria Iozia.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 117 röster för och 5 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK stöder innehållet i föreliggande förordning KOM(2007) 593 slutlig och ser positivt på framtagandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon. Kommittén stöder valet av ett gemensamt europeiskt förfarande som gäller i alla medlemsstater eftersom detta tycks enklare och mindre betungande än 27 olika typgodkännandesystem, som dessutom skulle medföra en uppenbar risk för en snedvridning av konkurrensen och en fragmentering av inre marknaden.

1.2

Åtgärdens betydelse är uppenbar: Trots prognoserna om en konstant stigande saluföring av vätgasdrivna fordon finns det inte något förfarande för typgodkännande av sådana fordon på vare sig nationell eller europeisk nivå. I de enskilda medlemsstater där provisoriska bestämmelser har införts skiljer sig dessa bestämmelser mycket från varandra.

1.3

EESK anser att det är nödvändigt att snabbt anta förordningen för att erbjuda en stabil referensram för företagen inom sektorn, och därmed främja de avsevärda investeringar som krävs för utvecklingen av teknik som bygger på användningen av vätgas. När det gäller det strategiska valet att använda vätgas har EESK uttalat sig positivt till detta i yttranden från senare tid, och kommittén har framfört åsikten att vätgas, trots de begränsningar som finns idag, utgör en utmaning för framtiden.

1.4

Framtagandet av harmoniserade gemenskapsnormer utgör också en viktig faktor för att säkerställa säkerheten för användarna. Konsumenternas förtroende är en grundläggande förutsättning för den utveckling som förutses när det gäller motorfordon – kommissionen räknar med att målet på 1 miljon vätgasdrivna fordon kommer att uppnås före 2020.

1.5

Ett viktigt exempel som bekräftar giltigheten och de konkreta möjligheterna att uppnå detta mål är taxibilarna i New York, där antalet hybridbilar ökar konstant, eftersom en positiv stadspolitik ger möjlighet att förena respekten för och skyddet av miljön med marknadens regler. Detta visar att försök att ställa upp konstgjorda hinder för utvecklingen av denna teknik ofta endast döljer ett försvar av särintressen.

1.6

Det tycks nödvändigt att nå detta mål eftersom de fossila bränslena måste ersättas för att kunna uppnå de mål som unionens politik fastställt för hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringarna. Målet kan uppnås genom progressivt ökande användning av vätgas, andra generationens agrodrivmedel och andra drivmedel från förnybara källor.

1.7

Grunden för en sådan långsiktig strategi kan läggas genom konkreta åtaganden på området för teknisk forskning. EESK efterlyser därför genomförandet av särskilda forskningsprogram efter ett snabbt antagande av förordningen KOM(2007) 571 slutlig, som föreskriver inrättandet av teknikinitiativet ”Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas” (1). Kommittén stöder och efterlyser forskningsprogram med inriktning på nya produktionssätt och nya användningsområden för vätgas, och ställer sig bakom önskemålen från de företag och forskare som är aktiva inom sektorn för vätgasanvändning om att rådet och parlamentet ska påskynda antagandet av nödvändiga förslag.

1.8

EESK skulle gärna se att kommissionen börjar granska problemet med hur distributionsnätet ska byggas ut eftersom säker och effektiv teknik för lagring och adekvat distribution utgör nödvändiga förutsättningar för en utbredd användning av fordon som drivs med gasblandningar.

1.9

En första fas bör omfatta åtgärder för att främja distribution över hela gemenskapens territorium av gasol och metan. Detta utgör det första och mest realistiska målet för en utveckling bort från kolbaserade bränslen, men i många av unionens länder är tillgången dålig eller obefintlig. Detta första skede med forskning på ny, säkrare och effektivare teknik i fråga om lagring och distribution syftar till att inom en nära framtid främja övergången till en mellanfas med distribution av gasblandningar och vätgas, och slutligen i den sista fasen till distribution av vätgas.

1.10

EESK ser det som grundläggande att vinna de framtida användarnas förtroende för att eliminera kvarvarande osäkerhet när det gäller användningen av vätgas. Man bör därför utarbeta sammanhängande informationsprogram med ett tydligt och välgrundat budskap som bekräftar att den aktuella säkerhetsnivån för konventionella fordon redan uppnåtts för den nya tekniken.

1.11

EESK:s står bakom valet av förordning som regleringsform i förslaget eftersom detta säkerställer lika villkor för sektorns producenter genom att normerna börjar tillämpas samtidigt i alla medlemsstater.

1.12

Kommittén välkomnar också förslaget om att använda kommittéförfarandet för att utarbeta och genomföra de grundläggande normerna, och instämmer i att det behövs en övergångsperiod i tillämpningen av normerna eftersom tillämpningen medför vissa svårigheter för företagen inom sektorn.

1.13

Enligt kommitténs mening är det viktigt att EU deltar i GCG (Global Coordination Group) och dess arbete med att ta fram standarder för typgodkännande på global nivå, GTR (Global Technological regulation), men EESK understryker också att arbetet med denna överenskommelse inte får utgöra ett hinder för lagstiftningsförfarandet. Ett eget lagstiftningsinstrument och erfarenheter av tillämpningen av gemenskapsnormer ger EU en starkare ställning i alla organ på global nivå, och kan förhindra att de globala bestämmelserna på området vätgasdrivna motorfordon bara beaktar de erfarenheter som finns i dag (från Japan).

1.14

Erfarenheter på gemenskapsnivå som stöds av gemenskapslagstiftning och de viktiga resultaten från ett konstant och långsiktigt åtagande i fråga om teknisk forskning kan utgöra en grundläggande faktor för konkurrenskraften hos de företag som i dag är verksamma inom fordonssektorn, med tanke på att stora marknadsandelar i framtiden kommer att vara avhängiga av ny teknik och nya bränslen inom sektorn.

1.15

Allt detta kräver djärva och snabba beslut och en långsiktig strategisk vision inom ramen för ett framtidsscenario där vätgas så småningom spelar en betydelsefull och avgörande roll.

1.16

EESK uppmanar kommissionen att ompröva förslaget om märkning av vätgasdrivna fordon, som skulle kunna betraktas som en sorts kriminalisering som utpekar sådana fordon som ”farliga”, trots att säkerhetstester har gett resultat som motsvarar fordon med andra drivmedel. I stället för en sådan märkning föreslår EESK en märkning av alla fordon med avseende på bränsle, vilket skulle göra det lättare att se vilket bränsle som används.

1.17

För att underlätta spridningen av vätgasdrivna fordon rekommenderar EESK att kommissionen i frånvaro av distributionsnät godkänner också småskalig produktion (reformer) för eget bruk av vätgas från metan (t.ex. Home energy station eller liknande). Detta skulle kunna vara ett första konkret steg för att tillfredsställda den nya efterfrågan på vätgas, även om målet även fortsättningsvis bör vara produktion av vätgas från förnybara energikällor, som biogas, fotolys eller elektrolys med användning av elektricitet från förnybara energikällor.

2.   Inledning

2.1

Utgångspunkten för förordningen i fråga KOM(2007) 593 slutlig är konstaterandet att EU i dag saknar normer som reglerar ett system för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon trots att en ökning av sådana fordon på marknaden väntas.

2.2

Inte heller i EU:s medlemsstater finns för närvarande några bestämmelser på området.

I gällande lagstiftning, som rör typgodkännande av motorfordon som helhet, finns inga allmänna normer för vätgasdrivna fordon, bl.a. av det skälet att de skiljer sig åt från fordon som drivs med konventionella bränslen.

2.3

I vissa medlemsstater har provisoriska bestämmelser införts, men dessa bestämmelser skiljer sig mycket mellan länderna. Om denna situation kvarstår kommer det att leda till skilda förfaranden för typgodkännande i olika medlemsstater, vilket oundvikligen kommer att medföra en fragmentering av inre marknaden, en snedvridning av konkurrensen genom olika normer och minskade konkreta möjligheter för denna teknik att bidra på ett avgörande sätt till förbättrad miljö.

2.4

Förslaget till förordning syftar följaktligen till att säkerställa inre marknadens funktion och till att förhindra att det cirkulerar fordon i medlemsstaterna som typgodkänts på grundval av olika normer vilket skulle leda till obalanser mellan enskilda producenter och öka risken för artificiella hinder för handeln inom Europa.

2.5

Sådana framtidsutsikter skulle utgöra ett hinder för utvecklingen av vätgasteknik i Europa, vilket ska ses mot bakgrund av kravet på att påskynda konkreta åtgärder och utveckling av denna teknik, som utgör ett av de viktigaste alternativen till användningen av fossila bränslen, vilka idag står för 98 % inom offentliga och privata transporter och 50 % av de primära energikällorna, en siffra som kommer att stiga till 73 % om inte tydliga beslut om diversifiering fattas.

2.6

Denna förordning innebär, tillsammans med de viktiga forskningsprogrammen för sektorn inom ramen för sjunde forskningsprogrammet, ett betydelsefullt steg för att göra användningen av vätgas lika säker som konventionell teknik, och den kan också bidra till att skapa samförstånd mellan de potentiella användarna.

2.7

Utarbetandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon innebär utan tvekan ett avgörande steg för att uppnå den nödvändiga acceptansen från användarna. Ett ökat förtroende för användningen av vätgas från användarnas sida utgör en nödvändig faktor för att påskynda utsläppandet på marknaden av fordon som drivs med alternativa bränslen, med mycket låga utsläpp av växthusgaser, en process som är nödvändig för ett verkligt och konkret miljöskydd.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Föreliggande förslag till förordning om vätgasdrivna fordon har till syfte att fastställa normer som är giltiga i hela EU för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon.

3.2

Förslaget innebär en ändring av ramdirektiv 2007/46/EG genom att införa vätgasfordon av kategorierna M1, M2, M3 och N1, N2, N3 (2) i EU:s system för typgodkännande av hela fordon och införa vätgasdrivna motorfordon i samtliga direktiv och förordningar som berör frågan om typgodkännande.

3.3

Förslagets rättsliga grund är artikel 95 i fördraget.

Förslaget respekterar subsidiaritetsprincipen till fullo eftersom de politiska målen som fastställts på gemenskapsnivå inte kan uppnås på medlemsstatsnivå och eftersom ett gemensamt förfarande avvärjer nya hinder på inre marknaden.

Även proportionalitetsprincipen säkerställs eftersom syftet enbart är att se till att inre marknaden fungerar med hög skyddsnivå för miljö och allmän säkerhet.

3.4

Då förslagets innehåll bör genomföras samtidigt föreslår kommissionen en förordning, eftersom man då inte behöver invänta införlivandet i de enskilda medlemsstaternas lagstiftning, vilket hade inneburit att normerna för typgodkännande hade genomförts vid olika tillfällen och eventuellt med avsevärda ändringar i samband med införlivandet.

3.5

Förslaget har varit föremål för ett brett samråd omfattande alla berörda parter. Genom arbetsgruppen för vätgas har undersökningen omfattat nationella myndigheter, fordonstillverkare, komponentleverantörer och branschorganisationer.

3.6

Fyra handlingsalternativ har övervägts:

ingen ändring av förd politik,

lagstiftning på medlemsstatsnivå,

lagstiftning på EU-nivå,

icke-bindande modell: självreglering.

3.7

Därefter utsågs en konsult som ordnade svaren med utgångspunkt i säkerhet, teknik och åtföljande kostnader för de olika alternativen. Resultaten överlämnades för bedömning till de viktigaste av de biltillverkningsföretag som använder vätgasteknik.

3.8

Detta breda samråd ledde till att det alternativ som ansågs lämpligast var lagstiftning på gemenskapsnivå om typgodkännande för alla vätgasdrivna fordon.

3.9

Till stöd för detta alternativ presenterade kommissionen en studie (3) som visar att införandet av ett europeiskt typgodkännandeförfarande – även ett strikt sådant – utgör det enklaste och billigaste sättet i jämförelse med de teoretiska kostnaderna för 27 olika former av typgodkännande i medlemsstaterna.

3.10

Konsultens bedömningar överlämnades till kommissionen, som på grundval av det föregående samrådet utarbetade föreliggande förslag, som utgör inledningen på den institutionella processen.

3.11

Enligt kommissionen säkerställs genom de normer som fastställs i förordningen de nödvändiga garantierna för användare av vätgasdrivna transportmedel med avseende på säkerhet och miljöskydd.

3.12

Det slutliga målet är att alla system och komponenter som kommer i kontakt med vätgas och andra material som används i sammanhanget senast 36 månader efter förordningens ikraftträdande ska uppfylla alla normer som fastställs i förordningen.

4.   Hearingen

4.1

Under den hearing som genomfördes med deltagande av kommissionen, företrädare för den akademiska världen, biltillverkningsföretag som sysslar med utvecklingen av vätgasdrivna fordon, de europeiska sammanslutningarna, konsumenter och producenter av bränsleceller framfördes viktiga argument och upplysningar om den senaste tekniska utvecklingen.

4.2

Man lyfte fram vikten av att sprida information till allmänheten och betydelsen av initiativ som det som pågår sedan några år i Rom (H2 Roma), som främjar möten mellan producenter och medborgare för att visa den tekniska utvecklingen och låta folk bekanta sig med en teknik som många fortfarande anser som farlig. Deltagarna har funnit EESK:s roll mycket intressant eftersom kommittén skulle kunna fungera som kulturförmedlare.

4.3

Företag och konsumenter har understrukit behovet av fordonssäkerhet och en infrastruktur för säker lagring och distribution, liksom tillgången till väte. Forskningen bör fortsätta och stödjas. Det senaste europeiska initiativet för att främja bränsleceller genom beslutet att finansiera ett gemensamt teknikinitiativ uppskattades.

4.4

Test har visat att en vätedriven bil i dag har en räckvidd på upp till 600 km. Ytterligare test förbereds.

4.5

Den vätgasdrivna bilen är redan en teknisk verklighet, vilket visades vid hearingen, men de nödvändiga ekonomiska och sociala förutsättningarna för utsläppande på marknaden saknas. Genom förordningen om typgodkännande undanröjs det första hindret.

5.   Allmänna kommentarer

5.1

EESK stöder innehållet i föreliggande förordning och ser positivt på framtagandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon. Detta utgör ett steg framåt i förhållande till den nuvarande situationen utan hänvisning till någon lagstiftning, som innebär en uppenbar risk för en snedvridning av konkurrensen och en fragmentering av inre marknaden. Det är viktigt att förordningen antas snabbt, också av säkerhets- och miljöskyddsskäl.

5.2

EESK menar att bristen på en stabil referensram motverkar de nödvändiga och långsiktiga investeringar som krävs för utvecklingen av teknik som bygger på användningen av vätgas som bränsle för framtidens bilar.

5.3

Förordningen verkar ligga i linje med unionens politik för hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringarna som ligger till grund för gemenskapens initiativ och som utgör ett nödvändigt bidrag till uppnåendet av Lissabonstrategins allmänna mål.

5.4

Kommittén är fast övertygade om att en snabb och konsekvent utveckling av vätgasdrivna fordon och ett successivt ersättande av fossila bränslen är nödvändiga förutsättningar för att inte miljöfördelarna ska bli tämligen begränsade och kvantitativt oviktiga. Av detta framgår att man måste främja den miljömässiga hållbarheten och kampen mot klimatförändringarna genom användning av vätgas, andra generationens agrodrivmedel och andra drivmedel från förnybara källor.

5.5

Kommittén menar att den väg som är mest intressant för att bryta den nuvarande trenden när det gäller möjligheterna att tillgodose energibehovet med fossila bränslen, som idag utgör 85–90 % av energiutbudet i världen, går via användningen av väte och forskning på bränsleceller och väteceller. En bedömning av framtidsutsikterna när det gäller de fossila bränslena bör ta hänsyn till att det framtida scenariot innebär brist och ständigt ökande priser.

5.6

I ett yttrande stödde EESK (4) nyligen till fullo initiativet i KOM(2007) 571 slutlig om att avsätta 470 miljoner euro till inrättandet av teknikinitiativet ”Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas”, som genom inrättandet av ett storskaligt forskningsinitiativ ger kommissionen, medlemsstaterna och industrin möjligheter att samla sina resurser i program inriktade mot strategiska sektorer för diversifiering och framtida tillgång till energi.

5.7

I ett senare yttrande om ”Energimix inom transportsektorn” (5) anser kommittén att ”forskningen om produktion och användning av väte (…) måste få kraftigt ökade resurser” och ”stöder den uppmaning till rådet och parlamentet att skynda på förslagets godkännande som kommer från företag och forskare som arbetar med att utveckla användningen av väte”.

5.8

Bränsleceller är energiomvandlare som gör det möjligt att avsevärt minska produktionen av växthusgaser och andra förorenande ämnen. När det gäller behandling av biomassa uppmärksammar EESK i det tidigare citerade yttrandet de senaste framstegen när det gäller nya katalysatorer avsedda för bränsleceller som är en mycket lovande teknik för att tillhandahålla ren energi för fordon.

5.9

EESK vill understryka att användningen av vätgas för att successivt ersätta fossila bränslen är en nödvändig och önskvärd utveckling, men kommittén vill påpeka att målet om att få ut vätgasdrivna fordon på marknaden endast kan uppnås genom fortlöpande investeringar i alla forskningsområden med anknytning till denna process. Av detta skäl stöder EESK och ser positivt på forskningsprogram som syftar till att konsolidera en sådan strategi.

5.10

EESK menar att problemet med de stora kostnaderna för denna process inte får bromsa utvecklingen av tekniken, och kommittén följer uppmärksamt alla program som syftar till forskning på miljöområdet när det gäller miljövänlig produktion av vätgas. I dag produceras vätgas till mer än 90 % från metan, en energikälla som visserligen är riklig, men som ändå måste betraktas som ändlig.

5.11

Liksom när det gäller bedömningen av kostnaderna i samband med all teknisk utveckling vill EESK understryka att den avsevärda storleken på de resurser som krävs inte får bedömas enbart mot bakgrund av privatbilismen, även om denna utgör en viktig del, utan som en del av en strategisk och framtidsinriktad vision, där man måste ta hänsyn till de framtida fördelar som kan uppstå när användningen av vätgas utvecklas ytterligare från offentlig och privat transport till transport av varor och livsmedel, till tåg och fartygsmotorer och slutligen användning av vätgas i elkraftverk, även om denna tillämpning ligger långt bort i framtiden.

5.12

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är djupt övertygad om att om dessa viktiga forskningsprogram får utvecklas på det sätt man kan hoppas och får det politiska och ekonomiska stöd som krävs från alla berörda parter, då kommer vi att se fordon ute på vägarna som helt eller delvis drivs med vätgas inom en relativt snar framtid.

5.13

Ett konkret exempel som visar denna positiva tendens är taxibilarna i New York, där antalet hybridbilar ökar konstant, eftersom en positiv stadspolitik ger möjlighet att förena respekten för och skyddet av miljön med marknadens regler. Detta visar att försök att ställa upp hinder för utvecklingen av denna teknik ofta endast döljer ett försvar av särintressen.

5.14

EESK har i alla yttrande i frågan stött användningen av väte, som trots de begränsningar som finns idag är alternativet för framtiden. Kommittén följer uppmärksamt förslag till initiativ från senare tid som med hjälp av olika produktionstekniker och distributionssätt banar väg för en framtida användning av väte som fordonsbränsle.

5.15

Mot bakgrund av den utvecklingen uppmanar kommittén än en gång kommissionen att granska problemet med distributionsnätet för alternativa bränslen inom EU, med början i en förbättrad distribution av komprimerad naturgas som har ett mycket glest och i vissa medlemsstater praktiskt taget obefintligt distributionsnät, med vissa positiva undantag som Polen.

5.16

Lagring och distribution är konkret exempel på områden som är föremål för forskning inom sektorn. Behovet av innovativ teknik när det gäller distribution av gaser utgör ett grundläggande och avgörande problem för spridningen av nya fordonstyper, både i en mellanfas med distribution av gasblandningar, och för slutmålet – distribution av vätgas.

5.17

På detta område behöver man tidigt förbereda allt mer effektiva och säkra distributionssystem med utgångspunkt i de erfarenheter som vi har från de anläggningar som för närvarande finns i Europa, nämligen i Mantua (Italien) och i München i Bayern (Tyskland), och inrikta forskningen mot tekniskt allt mer avancerade system som uppfyller strikta normer vad avser säkerhet och miljöskydd.

5.18

Av detta skäl anser EESK arbetet med att uppfylla strängare normer vad avser säkerhet och effektivitet på området lagring och distribution av gasformiga bränslen utgör en avgörande faktor i nuläget. Detta kräver ett konsekvent program för gasol- och metandistribution över hela det europeiska territoriet som ett mer näraliggande och realistiskt mål för en utveckling bort från kolbaserade bränslen, och som en övergång till den sista fasen, distribution av vätgas. Den teknik som krävs för lagring och distribution av gas liknar mycket den som krävs för vätgas, och att utveckla det förstnämnda främjar således utvecklingen av vätgasanvändning.

5.19

Kommittén är medveten om att användning av väte fortfarande innebär klara problem när det gäller kostnader och säkerhet, problem som beror på att arbetet förhalats tidigare men som nu, på grundval av de grundliga test som genomförts i olika länder, bör vara helt övervunna så att användningen av vätgas är lika säker som användningen av konventionell teknik. Att uppnå detta mål med stöd av konsekventa och särskilda informationsprogram kan göra det möjligt att återvinna de framtida användarnas förtroende, vilket är ett nödvändigt steg i den slutgiltiga lanseringen av tekniken.

5.20

EESK anser därför att det är nödvändigt att stödja strategin för väte med ett långsiktigt informationsprogram som syftar till att övervinna den skepsis som finns bland de framtida användarna när det gäller väte som en mycket riskabel produkt.

5.21

Ett sådant utbrett informationsprogram bör ha ett tydligt budskap: Redan idag är vätetekniken lika säker som tekniken i konventionella fordon, även vid olyckor. Detta är en viktig beståndsdel i arbetet med att göra kommissionens förutsägelser trovärdiga i fråga om att före 2020 ha minst 1 miljon vätgasdrivna fordon i trafik inom gemenskapen (s. 34 i konsekvensanalysen).

5.22

Utarbetandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon innebär utan tvekan ett avgörande steg för att uppnå och behålla samförstånd, och arbetet bör stödjas med utgångspunkt i den grundläggande medvetenheten om att användningen av vätgas bidrar på ett avgörande sätt till miljöskyddet eftersom den som bekant inte bidrar till utsläpp av växthusgaser eller kolbaserade föroreningar.

5.23

EESK står bakom valet av förordning som regleringsform i förslaget eftersom detta säkerställer lika villkor för sektorns producenter genom att normerna börjar tillämpas omedelbart i alla medlemsstater.

5.24

Kommittén välkomnar också förslaget om att använda kommittéförfarandet för att utarbeta och genomföra de grundläggande normerna, och instämmer i att producenterna behöver en övergångsperiod eftersom tekniken medför vissa svårigheter som behöver tid för att kunna lösas.

5.25

Enligt kommitténs mening är det viktigt att EU deltar i GCG (Global Coordination Group), tillsammans med Japan och USA, och i dess arbete med att ta fram standarder på global nivå för typgodkännande av vätgasdrivna fordon.

5.26

Strävan efter ett avtal på global nivå får emellertid inte utgöra ett hinder för lagstiftningsarbetet inom gemenskapen, eftersom det kommer att krävas längre tid att uppnå ett sådant avtal än vad föreliggande förordning medger. Ett EU som har ett eget lagstiftningsinstrument och erfarenheter av tillämpningen får däremot en starkare ställning i ett sådant organ, och det kan förhindra att de globala bestämmelserna på området vätgasdrivna motorfordon bara beaktar de erfarenheter som finns i dag (från Japan).

5.27

En stark EU-närvaro i globala beslutande organ utgör också en avgörande beståndsdel i arbetet med att bevara konkurrenskraften hos de stora europeiska bilföretagen. Dessa får inte förlora kontakten med utvecklingen på en marknad där det gäller att vara närvarande, inte halka efter utan ligga i framkant av den tekniska utvecklingen, en central faktor för att kunna erövra större marknadsandelar i framtiden.

5.28

Frågan om typgodkännande är visserligen endast en aspekt av hela processen, men den utgör ett viktigt steg mot att göra alternativa bränslen tillgängligare så att Europa kan lämna de fossila bränslena bakom sig, vilket skulle innebära stora miljöfördelar och göra oss beredda inför den dag då denna naturresurs är uttömd, även om vi i dag inte kan säga exakt när detta kommer att ske.

5.29

Allt detta kräver djärva och snabba beslut och en långsiktig strategisk vision inom ramen för ett framtidsscenario där vätgas spelar en avgörande roll.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EUT C 204, 9.8.2008, s. 19.

(2)  

M1: Fordon, som används för personbefordran, med högst åtta säten utöver förarsätet.

M2: Fordon, som används för personbefordran, med mer än åtta säten utöver förarsätet och en sammanlagd vikt som inte överstiger 5 ton.

M3: Fordon, som används för personbefordran, med mer än åtta säten utöver förarsätet och en sammanlagd vikt som överstiger 5 ton.

N1: Fordon, som används för godsbefordran, med en sammanlagd vikt som inte överstiger 3,5 ton.

N2: Fordon, som används för godsbefordran, med en sammanlagd vikt som överstiger 3,5 men inte 12 ton.

N3: Fordon, som används för godsbefordran, med en sammanlagd vikt som överstiger 12 ton.

(3)  Studien utförd av kommissionens vetenskapliga/tekniska konsult, TRL (Transport Research Laboratory).

(4)  EUT C 204, 9.8.2008, s. 19.

(5)  Ännu ej offentliggjord i EUT.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/7


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”De olika politiska åtgärder som, utöver en adekvat finansiering, kan bidra till de små och medelstora företagens tillväxt och utveckling”

(2009/C 27/02)

Den 20 september 2007 bad Andrej Vizjak, Sloveniens ekonomiminister, på det kommande slovenska ordförandeskapets vägnar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”De olika politiska åtgärder som, utöver en adekvat finansiering, kan bidra till de små och medelstora företagens tillväxt och utveckling”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 11 juni 2008. Föredragande var Claudio Cappellini.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 122 röster för och 5 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK anser att en rättsakt för småföretag i Europa (”Small Business Act”), i linje med vad kommittén har föreslagit ett flertal gånger, bör göra det möjligt att återlansera den europeiska stadgan för småföretag och utgör en unik möjlighet att utveckla småföretagens potential. En sådan rättsakt skulle emellertid också utgöra ett prov på EU-institutionernas och medlemsstaternas vilja att bedriva en aktiv och långsiktig politik till stöd för små och medelstora företag samt mikroföretag.

1.2

Denna politik får inte begränsas till ekonomiskt svåra perioder, då politikerna återupptäcker de små och medelstora företagens och mikroföretagens duglighet när det gäller att dölja sysselsättningsbrist och att få arbetslöshetsstatistiken att se bättre ut, utan utvecklas till en mogen politik som syftar till att långsiktigt stödja företagens konkurrenskraft.

1.3

EESK rekommenderar tio grundläggande åtgärder för att understödja och återlansera de små och medelstora företagens utveckling genom att skapa en miljö som verkligen gynnar dem, samt för en effektiv rättsakt för småföretag i Europa som inte bara är ännu en enkel politisk deklaration:

skaffa goda kunskaper om hur den europeiska ekonomin ser ut med avseende på olika kategorier av småföretag, deras utveckling och deras behov på övergripande nivå och sektorsnivå mot bakgrund av inre marknaden och dess interna, externa och gränsöverskridande dimensioner, bl.a. i form av årliga rapporter,

integrera småföretagsdimensionen i gemenskapspolitiken på alla områden och i lagstiftningsförfarandet,

verka på alla nivåer för administrativ förenkling och inrätta en ny samrådsmetod med de olika småföretagskategorierna och deras representativa organisationer,

se till att lagstiftningen på alla nivåer beaktar de olika småföretagskategoriernas situation och behov och tillämpar principen ”småskaligt tänkande i första hand”,

se till att lagstiftningen beaktar de fyra grundläggande principerna: 1) effektiva konsekvensanalyser, 2) proportionalitet, 3) ”engångsprincipen”, 4) skyddsåtgärder, bl.a. utvidgade befogenheter för småföretagsrepresentanten och inrättandet av en ombudsman för småföretagen för inre marknaden,

främja stödåtgärder och rådgivning från småföretagarrepresentanternas sammanslutningar,

återlansera program för samarbete mellan företag, utbyte mellan deras organisationer samt gemensamt utnyttjande av stödtjänster i nätverk,

genomföra en bred och permanent innovationspolitik inriktad på de minsta företagen,

förenkla och främja de små och medelstora företagens tillgång till EU:s program,

föra en politik som främjar överlåtelse av företag.

1.4

EESK anser att rättsakten för småföretag ska genomföras på alla nivåer som tvingande rättsligt instrument.

1.5

Kommittén vill också att den ska stimulera den sociala dialogen mellan arbetsmarknadsparterna i denna sektor med syftet att skapa bästa möjliga arbetsmiljö för att främja kreativitet och innovation, också vad gäller arbetsvillkor. Man bör särskilt se till att förbättra säkerheten och bedöma riskerna på arbetsplatsen.

2.   Presentation av det förberedande yttrandet

2.1

De små och medelstora företagens betydelse för EU:s ekonomi är allmänt erkänd som en nyckelfaktor för tillväxt och sysselsättning på EU-nivå och för att klara globaliseringens nya utmaningar. En utvärdering av resultaten av den småföretagspolitik som genomfördes under perioden 2005–2007 har visat att stora framsteg gjordes, både på gemenskapsnivå och på nationell nivå, tack vare att man tillämpade principen om att i första hand tänka småskaligt.

2.2

Kommissionen har understrukit hur viktigt det är frigöra småföretagens fulla potential för tillväxt och sysselsättning, och att dra full nytta av deras innovativa förmåga. Denna inriktning återspeglades i rapporten om den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning som antogs den 11 december 2007. I det sammanhanget lanserades principen bakom en rättsakt för småföretag i Europa (”Small Business Act”), vars huvudsyfte är att fastställa principer och konkreta åtgärder för att förbättra företagsmiljön för europeiska småföretag med beaktande av alla deras skiftande former. Initiativet välkomnades vid Europeiska rådets möte i december 2007, och kommissionens målsättning är att presentera ett förslag i juni 2008.

2.3

Man kan i sammanhanget påminna om att EESK nyligen avgett och för närvarande förbereder flera andra yttranden om politiken för småföretag, till exempel följande:

”Den europeiska företagstjänstesektorns utveckling” (INT/412 – föredragande: Edwin Calleja) (under utarbetande),

”Forsknings- och utvecklingsprogram till stöd för små och medelstora företag” (INT/379 – föredragande: Claudio Cappellini),

”Halvtidsrapport om den moderna politiken för små och medelstora företag” (INT/392 – föredragande: Brendan Burns) (under utarbetande),

”Internationell offentlig upphandling” (INT/394 – föredragande: Henri Malosse),

”Mikrokrediter” (INT/423 – föredragande: Antonello Pezzini) (under utarbetande).

2.4

Det slovenska ordförandeskapet för rådet har bett EESK om förslag av politisk karaktär för att främja småföretagens tillväxt. EESK ska alltså inte upprätta en ny förteckning över tekniska åtgärder som syftar till de enskilda småföretagens tillväxt, utan föreslå en mer strukturerad politisk ram och nya förslag till förmån för småföretagen.

2.5

Bland ett antal prioriteringar framhöll det slovenska ordförandeskapet framför allt två:

a)

Ge alla småföretag, med beaktande av skillnader i storlek, verksamhet, sektor och produktionssätt, möjlighet att ta itu med de stora utmaningar som de kommer att ställas inför genom de industriella, klimatmässiga och demografiska förändringarna, de sociala utmaningarna samt den omstrukturering av marknaden som globaliseringen ger upphov till, samt förändringar vad avser distribution, standardisering och certifiering av produkter och tjänster.

b)

Ge dem möjlighet att delta i det politiska beslutsfattandet, i fastställandet av operativa prioriteringar och i lagstiftningsförfarandet på alla nivåer som påverkar deras verksamhet.

2.6

Det slovenska ordförandeskapet ville också höra EESK:s åsikt i samband med utarbetandet av en rättsakt för småföretag.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK har i tidigare yttranden redovisat de stora framsteg som har gjorts när det gäller att främja småföretagen, i synnerhet i fråga om tillgång till finansiering och administrativ förenkling. Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att EU-institutionernas inställning till småföretagen har blivit mer positiv, och hoppas att detta inte enbart beror på den senaste tidens ekonomiska och sociala svårigheter. Trots dessa odiskutabla framsteg har emellertid de senaste årens politik kännetecknats av många brister.

3.2

Bland annat har den europeiska stadgan för småföretag enligt EESK inte uppnått sina strategiska mål eftersom den inte har någon rättslig status och oftast endast fungerat som en enkel politisk deklaration. Genomförandet av stadgan måste stärkas i medlemsstaterna och på regional nivå, och man bör på nytt lansera tanken om årliga utvärderingar och rekommendationer till medlemsstaterna.

3.3

Man har ofta också påpekat att samrådet med de olika kategorierna av små och medelstora företag skulle kunna förbättras i hög grad. EESK anser att det krävs ett engagemang på europeisk, nationell och regional nivå inom ramen för en ny dialogkultur som gör det möjligt att stärka och institutionalisera samrådet mellan institutionerna och småföretagens olika representativa organisationer.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Skapa en ny miljö som främjar alla små och medelstora företags utveckling

Mot bakgrund av detta och av de stora utmaningar som småföretagen kommer att ställas inför, men också för att konkretisera den förnyade Lissabonstrategi som antogs vid vårtoppmötet 2008 och stödja kommissionens initiativ för att förbättra småföretagens konkurrenskraft, stöder EESK fullt ut ordförandeskapets initiativ att föra en nyskapande politik med avseende på småföretagen, grundad på rättsakten för småföretag.

4.2   Ett europeiskt projekt för att främja små och medelstora företag och mikroföretag

EESK rekommenderar gemenskapens organ att inte längre enbart inrikta satsningarna på företag med kraftig tillväxt, ställningen på världsmarknaden och olika principer om spetskompetens som leder till att gemenskapsåtgärderna inte blir till någon nytta för de miljontals småföretag som skapar mervärde, innovationer, sysselsättning och stabilitet i regionerna. Kommittén uppmanar institutionerna och de offentliga myndigheterna på alla nivåer att föra en nyskapande politik till förmån för småföretagen genom att skapa ett verkligt europeiskt projekt som samlar alla ekonomiska krafter i medelstora och små företag samt mikroföretag i syfte att bidra till att ytterligare tillföra den tillväxt och sysselsättning som EU behöver. Detta europeiska projekt bör också göra det möjligt att främja och utveckla dialogen med de ekonomiska och sociala partnerna och de organisationer som företräder olika kategorier av småföretag om de nya stora utmaningar inom gemenskapen som småföretagen kommer att ställas inför (klimatförändringar, demografiska förändringar och invandring, miljö, energi osv.). Med satsningar på företag med stark tillväxt, men framför allt även på närhetsekonomin och s.k. traditionell verksamhet bör detta europeiska projekt ge unionen möjlighet att föra en politik som främjar företag med mänskliga dimensioner och en närhetsekonomi för att säkerställa tillväxten i medlemsländerna genom att fokusera på fem prioriterade åtgärder.

4.2.1

Att känna till och förmedla villkoren för de olika kategorierna av små och medelstora företag. All gemenskapspolitik bör baseras på tydliga fakta som ger kunskap om situationen. Begreppet små och medelstora företag omfattar mycket skilda verkligheter och kategorier eller former av företag (enskilda firmor eller aktiebolag, utan anställda eller upp till 250 anställda, hantverk, handel, social ekonomi eller fria yrken) som verkar inom mycket skilda sektorer under mycket varierande förhållanden och med olika behov. Uppgifterna om dessa olika kategorier av småföretag är ofta ofullständiga eller obefintliga. Den analys som genomfördes av den tidigare Europeiska observationsgruppen för små och medelstora företag resulterade ofta i värdefulla uppgifter. EESK gläder sig åt GD Näringslivs återlansering av observationsgruppen och uppmanar kommissionen att

inleda ett omfattande program av ekonomiska studier, också sektorsinriktade, om de olika småföretagskategoriernas respektive situation och behov, också på nationell och regional nivå, samt statistisk analys i samråd med berörda representativa organisationer,

främja och utveckla egen forskningsverksamhet och studier inom företagens organisationer på europeisk, nationell och regional nivå i samråd med forskningscentrum, universitet och medlemsstaterna.

4.2.2

Integrera småföretagardimensionen i all gemenskapspolitik. EESK har kunnat konstatera att lagstiftarna på alla nivåer, bortsett från politiska deklarationer till stöd för småföretagen, fortfarande har en stark tendens att av okunskap om verkligheten eller i förenklingssyfte utgå från storföretagens modeller och sedan tillämpa ”bonsai-principen” med tanken att allt som är bra för storföretagen också är bra för småföretagen. Detta teoretiska angreppssätt som bygger på en enda ekonomisk modell står i kontrast mot verkligheten, där det förekommer en mängd olika företagsformer och företagskulturer och det leder i praktiken till att mer än 90 % av företagen i EU känner sig missförstådda och förbisedda med avseende på gemenskapens politik. EESK vill särskilt göra EU-institutionerna och medlemsstaterna uppmärksamma på att småföretagen och mikroföretagen utgör en bärande kraft inom gemenskapens ekonomi och sysselsättning. I stället riskerar de att bli dess svaga länk, inte av egen förskyllan, utan på grund av den bristande uppmärksamhet som de offentliga myndigheterna på alla nivåer ägnar dem. EESK hoppas att rättsakten för småföretagen ger möjlighet att slutligen övergå till konkreta åtgärder, och kommittén förväntar sig att de olika småföretagskategoriernas behov och särart ska beaktas fullt ut i all politik, alla program och överläggningar, inbegripet den sociala dialogen och internationella relationer, på såväl gemenskapsnivå som nationell och regional nivå.

4.2.3

Fullfölja politiken för administrativ förenkling. EESK uppmuntrar starkt kommissionen att öka sina insatser för att förenkla gemenskapslagstiftningen, men framför allt anser vi att det är viktigt att gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna inleder en effektivare förenklingspolitik, baserad på följande fem punkter:

genomföra en verklig politisk strategi enligt principen om att i första hand tänka småskaligt,

förenkla men inte frånta ansvar: EESK tvivlar på att det är lämpligt och effektivt att systematiskt bevilja småföretagen undantag, och vi förordar proportionalitet vid genomförandet och ett direkt samråd med de berörda småföretagsorganisationerna,

systematiskt inbegripa branschorganisationerna för olika kategorier av små och medelstora företag i lagstiftningsprocessen på europeisk, nationell och regional nivå, och i den sociala dialogen på olika nivåer, samt ett utökat samarbete med EESK och ReK,

systematisera ”engångsprincipen” på samtliga nivåer,

utarbeta praktiska handledningar och dokument med en förklaring av den lagstiftning som har antagits för att den ska bli mer lättförståelig och enklare att överföra.

4.2.4

Främja stödåtgärder och rådgivning från branschorganisationerna. De branschorganisationer som företräder olika kategorier av små och medelstora företag spelar en viktig roll för att gemenskapspolitiken ska bli framgångsrik, eftersom de ger tekniskt bistånd till små och medelstora företag som kräver särskild kompetens som inte säkerställs via det nya nätverket EEN (Enterprise Europe Network). Deras roll är central när det gäller informationsförmedling och stöd till företagen, eftersom de bland annat gör det möjligt att anpassa lagstiftningen till varje företags enskilda situation och föra över lagstiftningen till mikroekonomisk och lokal nivå, och så nära det lilla företaget som möjligt. EESK anser att det är viktigt att de offentliga myndigheterna på samtliga nivåer engagerar sig i en aktiv politik till stöd för denna verksamhet, och att de gemenskapsprogram som berör de små och medelstora företagen uttryckligen inbegriper åtgärder till stöd för dessa organisationer. Samtidigt vill vi uppmana kommissionen, medlemsstaterna och regionerna att i praktiken omsätta de slutsatser som drogs på detta område vid den fjärde europeiska konferensen för hantverksföretag och små och medelstora företag i Stuttgart.

4.2.5

Återlansera programmen för samarbete mellan företag och programmen för utbyte mellan organisationerna. EESK uppmanar kommissionen att återlansera de program för mellanregionalt samarbete mellan företag som tidigare visade prov på effektivitet. Det är dessutom nödvändigt att stödja branschorganisationernas insatser, eller att göra det möjligt att inrätta organ för att främja detta samarbete.

4.3   Anta en rättsakt för småföretag i Europa som verkligen är effektiv

4.3.1

Kommittén ställer sig i sammanhanget positiv till att rådet och kommissionen förespråkar en rättsakt för småföretag i Europa (”Small Business Act”), särskilt som kommittén själv vid flera tillfällen har efterlyst en sådan rättsakt (1). För att vara effektiv bör rättsakten uppfylla flera villkor:

4.3.1.1

Den bör syfta till att skapa bästa möjliga miljö för små och medelstora företag och mikroföretag på samtliga nivåer, och den bör ge ett konkret svar på olika utmaningar som de små och medelstora företagen ställs inför under sin livscykel, särskilt när det gäller överlåtelser och övertaganden. I detta hänseende får rättsakten inte leda till försämrade arbetsvillkor för de anställda vid de små och medelstora företagen, utan de initiativ som lanseras bör i stället göra det möjligt att i högre grad beakta deras situation.

4.3.1.2

Den bör ge ett verkligt mervärde och inte bara utgöra en sammanställning av befintliga program eller samordna olika, redan pågående, åtgärder.

4.3.1.3

Den får inte bara vara ytterligare en avsiktsförklaring, vilket tyvärr är fallet när det gäller den europeiska stadgan för småföretag, och den får inte heller begränsas till ett politiskt engagemang från gemenskapsinstitutionernas och medlemsstaterna sida. De europeiska små och medelstora företagen och mikroföretagen förtjänar bättre, och EESK anser att man genom att ge rättsakten för småföretag i Europa ett juridiskt värde förankrar och bevisar EU:s vilja att agera bättre gentemot de små och medelstora företagen och mikroföretagen.

4.3.1.4

Den bör vara till sin helhet tvingande och tillämpas på samtliga beslutsnivåer – på europeisk, nationell och regional nivå – och rikta sig till de offentliga myndigheterna på samtliga nivåer, samtidigt som genomförandet bör överlämnas åt medlemsstaterna (2).

4.3.1.5

Den bör tillämpas på all gemenskapspolitik, och de små och medelstora företagen bör integreras i samtliga politiska insatser. Vidare bör man utveckla en holistisk metod som innebär att alla politiska aspekter liksom konsekvenserna av nya bestämmelser som rör de olika kategorierna av små och medelstora företag beaktas på ett korrekt sätt.

4.3.2

EESK anser att rättsakten för småföretag i Europa bör inbegripa fem större politiska åtgärder som gör det möjligt att säkerställa att lagstiftningen inte begränsar utvecklingen och konkurrenskraften för de olika kategorierna av små och medelstora företag.

4.3.2.1

Se till att lagstiftningen på alla nivåer beaktar de olika småföretagskategoriernas specifika situation och behov. I sammanhanget bör man fastställa en grundläggande bestämmelse som ska tillämpas på samtliga beslutsnivåer och som går ut på att lagstiftningsförslag ska utarbetas med kunskap om de små och medelstora företagens och i synnerhet de allra minsta företagens behov och förväntningar. Vidare bör även principen om att i första hand tänka småskaligt tillämpas, med särskild fokus på egenföretagarna som utgör mer än hälften av företagen i EU. Detta förutsätter framför allt systematiska samråd med de små och medelstora företagens branschorganisationer, samt medverkan på lämplig nivå av sakkunniga från dessa organisationer i samtliga rådgivande kommittéer – på regional, nationell och europeisk nivå – där man behandlar problem som kan komma att påverka de små och medelstora företagen, något som rådet (konkurrenskraft) efterlyste den 13 mars 2006.

Mot denna bakgrund skulle EESK vilja se att man inom kommissionens samtliga generaldirektorat utnämner en ansvarig för små och medelstora företag med uppgift att säkerställa att lagstiftningsåtgärderna och de program som förvaltas av generaldirektoratet verkligen beaktar de små och medelstora företagens och mikroföretagens prioriteringar och förväntningar.

4.3.2.2

Säkerställa att lagstiftningen respekterar grundläggande principer. Effektiviteten när det gäller lagstiftning på olika nivåer, program eller olika gemensamma eller enskilda åtgärder till förmån för små och medelstora företag är enligt EESK:s uppfattning avhängig av fyra principer som kommittén vill ska skrivas in i rättsakten för småföretag i Europa och tillämpas systematiskt på samtliga nivåer – på europeisk, nationell och regional nivå:

en systematisk konsekvensanalys för små och medelstora företag : Ingen lagtext bör kunna antas utan att först ha varit föremål för en systematisk konsekvensanalys med avseende på de olika företagskategorierna inom den berörda verksamhetssektorn. Dessa ska mäta de direkta och indirekta ekonomiska och sociala effekterna, dvs. den administrativa bördan och de informations- och investeringskostnader samt potentiella vinster som lagstiftningen kommer att medföra,

proportionalitetsprincipen : Lagstiftningen får inte belasta de små och medelstora företagen med onödiga åtgärder, utan bör begränsas till det strikt nödvändiga. Villkoren för tillämpningen av lagstiftningen bör anpassas till verkligheten och de olika förhållandena vid de berörda företagen och till deras möjligheter att genomföra lagstiftningen,

engångsprincipen ( ”only once” ): De små och medelstora företagen har till uppgift att producera, inte att fungera som administrativa tjänster. De ska inte mer än en gång uppmanas att avlägga deklarationer och följa administrativa förfaranden i en och samma fråga, och det är de berörda administrativa myndigheternas uppgift att överföra informationen sinsemellan. Principen om ”only once” skulle kunna utformas som gemensamma kontaktpunkter där man tillämpar principen om ”en entreprenör – en enda samtalspart”, med stöd av branschorganisationerna som redan spelar denna roll på nationell nivå,

försiktighetsprincipen : Lagstiftning ska inte kunna antas om den strider mot de små och medelstora företagens utveckling och riskerar att försvaga deras konkurrenskraft. Nya lagstiftningsförslag som inte har varit föremål för en komplett konsekvensanalys eller där det har visat sig att de föreslagna åtgärderna strider mot de små och medelstora företagens socioekonomiska utveckling bör kunna blockeras.

EESK understryker för övrigt att det är viktigt att införa och säkerställa en total insyn med avseende på de administrativa förfarandena, och de små och medelstora företagen måste få tillgång till de administrativa uppgifter som rör dem och vid behov kunna rätta till dem.

4.3.2.3

Införa en utvidgad och enhetlig innovationspolitik. EESK uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de regionala och lokala politiska nivåerna att inte inskränka sig till att stödja innovation på det högteknologiska området, utan att i stället anta en aktivare politik som inbegriper uttryckliga åtgärder till stöd för innovation i låg- och mellanteknologiska företag och icke-teknologisk innovation, något som är vanligt förekommande i de små och medelstora företagen och särskilt i de allra minsta företagen.

Nätverket i anslutning till den europeiska rättsakten för småföretag räcker i sig inte till för effektiva insatser för samtliga företag med innovationspotential. EESK efterlyser därför att man fastställer följande prioriteringar inom ramen för den europeiska rättsakten:

uppmuntra arbetsmarknadens parter inom små och medelstora företag att inleda en dialog med målet att skapa en god arbetsmiljö som utgör en gynnsam grogrund för kreativitet och innovation,

stödja inrättandet av rådgivare i de små och medelstora företagens, småföretagens och mikroföretagens branschorganisationer, på den nivå som befinner sig närmast företagen, samt en skräddarsydd utbildning av företagare och anställda om hur man kan effektivisera innovationen med hjälp av de nya möjligheterna på en marknad i förändring,

skapa finansinstrument som är anpassade till de allra minsta företagens situationer och säkerställa att de också stöder åtgärder för de anställda,

uppmuntra medlemsstaterna och regionerna att tillsammans med de små och medelstora företagens organisationer inleda en kampanj för att upptäcka teknisk och icke-teknisk innovation i de små och medelstora företagen och framför allt i mikroföretagen.

4.3.2.4

Utvidga tillträdet till gemenskapsprogram. EESK anser att den administrativa komplexiteten och de olika kraven gör det allt svårare, eller till och med omöjligt, för de små och medelstora företagen att delta i gemenskapsprogrammen. Det leder till paradoxen att branschorganisationerna intresserar sig allt mindre för programmen. De aktuella rättsliga hindren medger inga innovativa åtgärder eller stöd till experimentella pilotprojekt, och EU berövas därmed en rad innovativa förslag. EESK anser att man måste se över principerna och bestämmelserna. Med hänsyn till uppgiftens omfattning faller det inte inom ramen för detta yttrande att ange vilka ändringar som krävs, men EESK vill uppmana kommissionen att inom ramen för den europeiska rättsakten för småföretag inleda ett verkligt samråd med de små och medelstora företagens branschorganisationer för att fastställa nya villkor för utarbetande och deltagande när det gäller programmen på olika territoriella nivåer.

Strukturfonderna måste göra det möjligt att främja de små och medelstora företagens tillgång till offentlig upphandling, i synnerhet i de minst gynnade områdena (3).

4.3.2.5

Förenkla och uppmuntra överlåtelser och övertaganden av företag. EESK vill understryka den utmaning som överlåtelser och övertaganden av företag innebär, framför allt för små tjänsteföretag i städerna och på landsbygden. Om de försvinner, vilket dock inte är oundvikligt, får detta omfattande negativa effekter när det gäller att bevara verksamheten och sysselsättningen i dessa områden. Man bör å ena sidan främja inrättandet av system som för köpare och säljare närmare varandra, liksom finansiella eller skattemässiga incitament, och å andra sidan uppmuntra entreprenörerna till en bättre kapitalisering för att bevara värdet av deras tillgångar.

Den speciella situation som entreprenörer i vissa områden, exempelvis på landsbygden, befinner sig i kräver att det utvecklas nya modeller som offentlig-privata partnerskap.

4.4   Ett instrument med bindande juridiskt värde bör stå i centrum för den europeiska rättsakten för småföretag

4.4.1

För att den europeiska rättsakten för småföretag ska vara verkligt effektivt vill EESK se att dessa åtgärder antas av rådet och parlamentet i form av en juridiskt bindande rättsakt som ska tillämpas på europeisk, nationell och regional beslutsnivå.

4.4.2

Mot denna bakgrund vill EESK att man gör en årlig utvärdering av genomförandet av rättsakten liksom av alla politiska insatser på EU-nivå och medlemsstatsnivå som är avsedda för de små och medelstora företagen, och att man årligen redogör för de framsteg som har gjorts. Årsrapporten bör bli föremål för ett specifikt och separat kapitel inom ramen för genomförandet av Lissabonstrategin.

4.4.3

På grundval av dessa rapporter bör kommissionen kunna utfärda rekommendationer för genomförandet, till både medlemsstaterna och regionerna, som EESK har för avsikt att yttra sig om.

4.4.4

EESK vill se att dessa årliga utvärderingar vid behov leder till en justering eller revidering av rättsakten för småföretag och politiken för små och medelstora företag.

4.4.5

EESK rekommenderar starkt kommissionen och rådet att i hög grad involvera branschorganisationerna för de olika småföretagskategorierna vid utformningen och genomförandet av rättsakten.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Se EESK:s yttrande om ”Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag (Lissabonstrategin)” (EUT C 256, 27.10.2007, s. 8).

(2)  Se EESK:s yttrande EUT C 224, 30.8.2008, s. 32 om ”Internationell offentlig upphandling” (ännu ej offentliggjort i EUT), där kommittén anför följande: ”EESK anser inte att man med USA:s Small Business Act som modell bör införa ett kvotsystem för små och medelstora företag i EU”.

(3)  Se EESK:s yttrande 979/2008 om ”Internationell offentlig upphandling” (ännu ej offentliggjort i EUT).


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/12


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen – Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism”

KOM(2007) 621 slutlig

(2009/C 27/03)

Den 19 oktober 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen – Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 juni 2008. Föredragande var Juan Mendoza Castro.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 10 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 108 röster för och 5 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens meddelande ”Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism”. Vi ställer oss bakom kommissionens strävan att väsentligt stärka sin strategi och politik på turismområdet under de närmaste åren med hjälp av agendan, som syftar till att omsätta denna strategi och politik i praktiken. Denna nya politik har tidigare också behandlats i kommissionens meddelande ”En ny turistpolitik för EU: Mot ett stärkt partnerskap för turismen i Europa”.

1.2

Kommittén värdesätter kommissionens arbete med att sammanfatta flera viktiga dokument, yttranden och diskussioner. Kommissionen har därmed på ett överskådligt sätt lyckats med uppdraget att till den breda allmänheten förmedla dels resultaten av de arbeten som utförts inom gruppen för hållbar turism och av de sakkunniga som har utarbetat rapporten, dels resultaten av det efterföljande offentliga samrådet.

1.3

Kommittén konstaterar att denna nya politik grundar sig på den förnyade Lissabonstrategin och på det övergripande målet att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten samt på de mer specifika målen ekonomiskt välstånd, social rättvisa och sammanhållning samt skydd av miljö och kultur.

1.4

Vi gör bedömningen att kommissionen fokuserar på relevanta utmaningar i meddelandet och att den föreslår adekvata åtgärder för att gripa sig an dem. Den strategi som föreslås är att alla berörda parter ska delta i olika samarbetsarrangemang och i en ”konkurrensinriktad samverkan”, ett deltagande som betraktas som ryggraden i den nya turistpolitiken och i agendan för dess genomförande. De utmaningar som uppmärksammas i meddelandet är tveklöst mycket stora, och en fortlöpande undersökning av växthusgasernas inverkan på hållbarheten bör i framtiden vara ett centralt inslag i agendan.

1.5

EESK ser det som lämpligt att kommissionen tar på sig att genomföra denna nya politik genom dialog, samarbete, stödinsatser och samordning mellan aktörerna. I ”Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism” beskrivs en konkret strategi och föreslås åtgärder som rör samtliga aktörer i den europeiska turistnäringen. Kommissionen kan och bör dock via generaldirektoratet för näringsliv ta på sig en mer aktiv, ledande roll vid genomförandet på europeisk nivå av många initiativ som rör exempelvis social turism, turism för alla och turismutbildning. Mer specifikt bör såväl kommissionen som de övriga institutionerna vinnlägga sig mer om att engagera små och medelstora företag samt mikroföretag i en hållbar turism och i agendan för att uppnå detta mål. Kommittén anser att kommissionens initiativ ”framstående europeiska resmål” är ett exempel på god praxis som kan inspirera till andra initiativ.

1.6

EESK rekommenderar återigen att man stärker det europeiska forumet för turism och undersöker förutsättningarna för att inrätta ett rådgivande EU-organ för turistfrågor och ett europeiskt organ för turism. Båda organen skulle eventuellt kunna utgöra forum där turismmyndigheterna och de olika turismaktörerna skulle kunna mötas för att ta fram och sprida information om en hållbar och konkurrenskraftig turism, övervaka genomförandet av politiken och agendan för den europeiska turismen samt analysera utvecklingstendenser inom turismsektorn och föreslå konkreta åtgärder. Båda organen skulle kunna ha som särskilt mål att uppmärksamma klimatförändringarna och deras inverkan på turismen samt att föreslå möjliga åtgärder.

1.7

EESK ställer sig mycket positiv till att kommissionen visat sig beredd att förbättra utnyttjandet av de finansiella instrument som finns tillgängliga. Mer konkret finns det inom socialt subventionerad turism redan tillräckliga förutsättningar för att inleda ett gränsöverskridande erfarenhetsutbyte i form av pilotprojekt. Exempel på sådana projekt skulle kunna vara socialt subventionerad turism och turism för alla, utveckling av de mänskliga resurserna, produktutveckling och marknadspenetration. Kommittén anser att det på dessa områden finns tillräckligt goda förutsättningar för att samla gränsöverskridande erfarenheter via pilotprojekt.

1.8

EESK konstaterar med tillfredsställelse att arbetet inom ramen för Agenda 21 för turism har slutförts och att resultatet, som redovisas i kommissionens meddelande ”Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism”, fullbordar och konkretiserar den allmänna hållbarhetspolitiken inom europeisk turism. Det tekniska dokument som har utarbetats av den för ändamålet särskilt inrättade arbetsgruppen bildar underlag för och kompletterar kommissionens meddelande, och båda dokumenten bör därför betraktas tillsammans.

1.9

På statistikområdet välkomnar EESK kommissionens inbjudan att lämna förslag – något som EESK tidigare har efterlyst – om inrättandet av ett nätverk av observationscentrum för turism som gör det möjligt att inte bara samla in data om sektorn utan också att utforma en strategisk framtidsvision och planera framtida åtgärder.

1.10

EESK vill fortsätta att arbeta på turismområdet enligt de linjer som utstakas i kommissionens meddelande om agendan. Vi uppmanar de övriga EU-institutionerna, medlemsstaterna, de lokala och regionala myndigheterna, alla aktörer inom turismsektorn (arbetsgivare och arbetstagarorganisationer) och alla medborgare att bidra till att sprida kunskap om och främja turismen som en rättighet för alla och som en strategisk näring för EU:s framtid. Turismaktörerna och konsumenterna måste också ta sitt ansvar för att uppnå en mer hållbar och konkurrenskraftig turism.

1.11

Även om kommissionens meddelande beaktar sociala kriterier och faktorer i behandlingen av turismen saknar ändå EESK hänvisningar till begreppet europeiskt medborgarskap och dess förutsättningar. Turismen kan faktiskt i hög grad utgöra en sammanhållande kraft för alla de kulturer och samhällsgrupper som berörs av detta europeiska medborgarskap, som vi alla måste främja och utveckla. Den variation och mångfald som utmärker de europeiska ländernas kulturer, språk och natur- och kulturarv utgör en stor rikedom som vi kan och bör utnyttja för att lära känna varandra och i syfte att värna våra rättigheter som europeiska medborgare. En annan aspekt som man bör lägga stor vikt vid i diskussioner och dokument som rör europeisk turism är kulturen, eftersom det i många fall finns synergieffekter mellan turism och kultur, något som EESK också framhållit i ett tidigare yttrande.

1.12

I strävan efter en konkurrenskraftigare och mer hållbar turism är det viktigt att ta hänsyn till resmålens särdrag. Kommittén anser att man särskilt bör uppmärksamma de egenskaper som är utmärkande för starkt turismberoende medlemsstater. Det är viktigt att på ett adekvat sätt se till behoven i de olika regionerna när man utformar åtgärder och förslag på turismområdet. Kommissionen bör i sina konsekvensanalyser uppmärksamma att turismen kan ha en oproportionerlig inverkan i vissa regioner och sektorer, till exempel när det gäller resmål som är starkt beroende av flygtransporter och saknar andra transportsätt eller är nästan helt beroende av flyget, däribland öar.

1.13

EESK anser att den uppsättning principer och värden som lyfts fram i meddelandet – hållbarhet, social välfärd, konkurrenskraft, samarbete, partnerskap, lönsamhet, trygghet, jobb med kvalitet – faktiskt utgör en europeisk turismmodell, inte för att de utgör en samling regler utan för att dessa principer och värden är förankrade i hela EU.

1.14

EESK uppmanar kommissionen att i samarbete med andra aktörer främja certifiering på EU-nivå av kunskaper och färdigheter på turismområdet för att skapa fler och bättre arbetstillfällen inom sektorn. Det behövs ökat stöd till Europass, som hjälper arbetssökande personer som är villiga att flytta till andra delar av Europa att göra sina färdigheter och kvalifikationer tydliga och lätta att förstå i hela Europa (EU, Efta/EES-länderna och kandidatländerna).

2.   Kommissionens meddelande

För att öka kunskapen om och förståelsen av kommissionen budskap till alla europeiska aktörer och institutioner följer nedan en kort genomgång av meddelandet och en sammanfattning av de viktigaste punkterna.

2.1   Meddelandets inledning

2.1.1

Den nödvändiga balansen mellan hållbarhet och konkurrenskraft: Kommissionen inleder meddelandet med att konstatera att turismen spelar en central och strategisk roll i EU:s ekonomi, en slutsats som inte bara bygger på kvantitativa uppgifter utan också på turismens kapacitet att skapa arbetstillfällen och därmed uppnå målet för den förnyade Lissabonstrategin. Turismen beräknas växa med över 3 % per år, något som utan tvekan är ett positivt bidrag till sysselsättningsmålet men som i vissa fall och på längre sikt riskerar att överskrida gränsen för en hållbar turism.

2.1.2

Konkurrenskraft och hållbarhet: två förenliga krav: Meddelandet uttrycker klart och tydligt att konkurrenskraften är beroende av hållbarhet och kvaliteten på turisternas upplevelse samt hänvisar uttryckligen till de krav som klimatförändringarna ställer på turistnäringen. Företagen kan genom att ta sitt sociala ansvar på ett avgörande sätt bidra till att genomföra anpassningsåtgärder och bekämpa klimatförändringarna samt till att främja innovation och turismprodukternas värde i en värld med stora globala utmaningar.

2.2

Agendans innehåll: Kommissionen vill med sitt meddelande skapa en ny balans mellan turisternas välbefinnande, miljön och företagens och resmålens konkurrenskraft, och denna balans måste eftersträvas av alla.

2.2.1

Mål och utmaningar: I meddelandet fastställer kommissionen tre huvudmål i agendan som vägledande för alla aktörers insatser: ekonomiskt välstånd, social rättvisa och sammanhållning samt miljöskydd.

I meddelandet beskrivs en rad stora utmaningar som måste mötas för att uppnå dessa mål:

hållbar förvaltning av natur- och kulturtillgångar,

minimering av föroreningar och resursanvändning,

hantering av förändringar på bästa sätt för samhällets välbefinnande,

minskning av den säsongsbetingade variationen i efterfrågan,

minskning av miljöpåverkan från transporter,

turistupplevelser tillgängliga för alla,

kvaliteten på arbetstillfällena i turistnäringen,

säkerhet för turisterna och lokalbefolkningen på turistorter.

Denna förteckning över utmaningar är öppen för förändringar: den bör fortlöpande uppdateras, prioriteras och förvaltas av turistnäringens aktörer i god samarbetsanda.

2.2.2

En handlingsram: För att nå målen och möta utmaningarna krävs det enligt kommissionen samordnade åtgärder som bygger på samarbete och en ansvarsfull förvaltning av turistmål och företag samt på turisters medvetenhet om hållbarhet. Villkoren för denna samordning behandlas också i meddelandet.

2.2.3

Principerna: Enligt meddelandet måste sammanlagt nio principer iakttas för att uppnå en hållbar och konkurrenskraftig turism. Framför allt tre av dem bör lyftas fram:

man bör sätta och iaktta gränser för mottagningskapacitet, anläggningar och storleken på turistströmmarna,

takten på turismutvecklingen bör ta hänsyn till natur- och kulturtillgångarna och värdsamhället,

långsiktig planering är en förutsättning för balans mellan hållbarhet och konkurrenskraft.

2.3

Fortsätta utvecklingen tillsammans: Kommissionen påpekar i detta avsnitt att det krävs samlade insatser och att det handlar om en frivillig och kontinuerlig process som bör stödjas av alla berörda parter i turistnäringen. Den modell som föreslås bygger på respekt för subsidiaritetsprincipen och på gemensamma åtgärder på resmålsnivå, men inom ramen för stödjande åtgärder på nationell nivå och EU-nivå. I meddelandet beskrivs således den roll som de berörda parterna inom turistnäringen respektive kommissionen bör ha i enlighet med fördraget.

2.3.1

De berörda parternas roll: I linje med slutsatserna från gruppen för hållbar turism sätter meddelandet upp en handlingsram med breda ansvarsområden och specifika roller för de tre nyckelområdena – resmål, företag och turister. Det är enligt kommissionen särskilt viktigt att framföra och sprida budskapet till mikroföretagen att det är nödvändigt att uppnå balans mellan hållbarhet och konkurrenskraft.

2.3.2

Europeiska kommissionens roll: Kommissionen erkänner sitt ansvar att vidta åtgärder i enlighet med fördraget och kommer att lansera och främja olika initiativ på EU-nivå inom ramen för och som en utvidgning av agendan. Bland dessa initiativ finns det fyra åtgärdsgrupper som särskilt bör uppmärksammas:

mobilisering av aktörer för att skapa och sprida kunskap i syfte att finna en balans mellan turistnäringens hållbarhet och dess konkurrenskraft. Det europeiska forumet för turism är ett bra exempel på utbyte av idéer och erfarenheter,

att främja och stödja de mest framstående europeiska resmålen som exempel på god praxis och främja nätverk mellan turistmål där man engagerat sig för hållbarhet och konkurrenskraft,

att använda EU:s många olika finansieringsinstrument. Kommissionen åtar sig att sprida information om hur de kan användas på ett bättre sätt på turismens område,

att införliva hållbarhet och konkurrenskraft i kommissionens politik och att sedan tillämpa den på ett stort antal regioner med mycket varierande förhållanden och behov, exempelvis kust- och bergsregioner samt landsbygd och städer.

2.4   Meddelandets slutsats

Kommissionen avslutar sitt meddelande med att konstatera att det krävs ett totalt samarbete mellan alla offentliga och privata aktörer när det gäller att anta och genomföra agendan i praktiken. Rekommendationen att inrätta ett samarbete på alla nivåer är en förutsättning för att konkurrenskraften ska kunna förbättras och för att en attraktiv och hållbar europeisk turism ska kunna garanteras på lång sikt. Kommissionen rekommenderar att handlingsplanen i agendan utvärderas 2011. Kommissionens målsättning med meddelandet är följaktligen mycket tydlig.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Turismen och dess strategiska betydelse för den europeiska ekonomin har erkänts av samtliga EU-institutioner såväl formellt som informellt, vilket har inneburit att dess roll stärkts och att detta budskap förmedlats till samtliga aktörer, samtidigt som det gett viktiga impulser till stöd för sektorn. Turismens betydelse är inte enbart ekonomisk. Den har också stor social betydelse när det gäller att bygga medborgarnas Europa. Turistsektorn ges visserligen ökad betydelse i meddelandet, men det återstår ännu mycket att göra både nu och i framtiden innan turismen kan få en nyckelroll i europeisk politik.

3.2

Det är särskilt viktigt att framhålla att det nya Lissabonfördraget erkänner turismens betydelse för Europa och ger EU fler möjligheter att bidra till utvecklingen av denna sektor. Fördraget ger EU såväl befogenhet som skyldighet att stödja, samordna och komplettera medlemsstaternas åtgärder i syfte att skapa bättre förutsättningar för utveckling av företag i denna sektor och utbyte av god praxis.

3.3

Turismens roll har behandlats av de olika institutionerna på följande sätt:

Europaparlamentet har vid flera tillfällen antagit resolutioner av mycket olika slag om turismen och dess följdverkningar för sysselsättningen och ekonomin. I detta sammanhang räcker det att nämna resolutionerna om ”Turism och utveckling” samt om ”Nya utsikter och utmaningar för en hållbar europeisk turism”,

Europeiska unionens råd har vid flera tillfällen behandlat turismen i slutsatser och handlingsplaner, framför allt när det gäller att stärka turismens hållbarhet, konkurrenskraft och förmåga att skapa sysselsättning. Speciellt bör nämnas rådets slutsatser av den 7 juli 2006 om kommissionens meddelande om EU:s nya turistpolitik. Rådet välkomnar denna nya politik och uppmanar kommissionen att spela en aktiv roll när det gäller samordningen av olika politikområden,

kommissionen har offentliggjort flera meddelanden, särskilt meddelandet från mars 2006 där huvuddragen i EU:s nya turistpolitik anges. Vidare har kommissionen inrättat, byggt upp och administrerat europeiska forum för turism, samt anordnat konferenser på olika teman, t.ex. social turism och Agenda 21 för turism och många andra aktiviteter, exempelvis pilotprojektet ”European Destinations of Excellence”, där god praxis i medlemsstaterna och kandidatländerna erkänns och främjas,

Regionkommittén har bland annat avgett yttranden om kommissionens meddelanden ”En samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid” och ”Grundläggande riktlinjer för en hållbar europeisk turism”,

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har alltid haft och har fortfarande ett särskilt intresse för turism, vilket man kan se av de minst elva yttranden i ämnet som antagits sedan 1999, kommitténs aktiva medverkan i de olika europeiska turismforum som kommissionen anordnat samt medverkan i och anordnande av temadagar för olika aspekter på turismen. Man bör särskilt uppmärksamma EESK:s samarbete med andra institutioner rörande turisminitiativ som någon av dem inlett.

3.4

I detta yttrande har EESK för avsikt att utvärdera meddelandets bidrag till politiken och dess genomförande, samt komma med förslag som, oavsett om de berikar texten eller inte, åtminstone kan berika diskussionen om den.

3.5

I likhet med EESK:s yttrande INT/317 om kommissionens meddelande om den nya turistpolitiken vill vi i detta yttrande ännu en gång framhålla följande:

turismen är en rättighet för alla medborgare, i enlighet med de etiska turismriktlinjerna och innebär en skyldighet att följa god praxis,

den är en rättighet som dessutom skapar rikedom och lönsamhet både direkt och indirekt, framför allt för mikroföretag samt små och medelstora företag, och som utgör en stabil näring med strategisk betydelse för Europa,

hög tjänstekvalitet inom turistsektorn och ansvarstagande bland användarna visavi de lokalsamhällen som berörs är värden som vi bör slå vakt om som utgångspunkt för sektorns fortlevnad,

turismen har eller bör få positiva lokal- och regionalekonomiska samt sociala och miljömässiga effekter, också i städerna, och är i det avseendet ett instrument för kunskap om andra kulturer och olika sätt att vara och handla på, samtidigt som den är ett instrument för interregionalt samarbete,

turistnäringen är och kommer att förbli en dynamisk sektor som i stor omfattning skapar sysselsättning och kan generera varaktiga jobb med kvalitet och sociala rättigheter,

turismen går inte fri från problem som rör exempelvis överbeläggning och den säsongsbetonade karaktären, vilket leder till förlorad konkurrrenskraft,

vi tror på den praktiska betydelsen av ”Agendan för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism” som är klarsynt och har ambitiösa mål,

den europeiska turistmodellen är en intern nödvändighet och kan bli en internationell referens, om den inte bara baseras på fler bestämmelser utan snarare på värden som kvalitet, hållbarhet, tillgänglighet osv., värden som turistdestinationerna och alla aktörer på området gärna tar till sig,

den europeiska turismen bygger på och berikas av mångfalden med avseende på destinationer, synsätt på turismen och olika typer av turism,

den europeiska turistmodell som vi förespråkar är ett effektivt instrument för fred och förståelse mellan folken.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

I kommissionens meddelande ges en tydlig förklaring av förslaget med avseende på den nödvändiga balansen mellan hållbarhet och konkurrenskraft, samt hur denna ska uppnås i praktiken. Allt detta, som ingår i ett meddelande av ganska litet format, har utan tvivel krävt stora ansträngningar när det gäller att sammanfatta och analysera många olika dokument, yttranden och debatter. Det bör framhållas att resultatet motsvarar uppdraget att ge samhället en tydlig bild av kommissionens grundläggande uppfattning om sektorns framtid och de insatser som bör genomföras inom denna komplexa näring.

4.2

De argument som läggs fram i meddelandet till stöd för agendan förefaller rimliga, eftersom de analyserar dels turismens inverkan på ekonomin och dess förmåga att skapa arbetstillfällen för ungdomar, dels den nödvändiga jämvikten mellan hållbarhet och konkurrenskraft, som påverkar varandra positivt på lång sikt. Konsekvensbedömningar, exempelvis av olika verksamheters och regioners koldioxidutsläpp, eller restriktioner när det gäller transport- och mottagandekapacitet är mycket viktiga aspekter för att uppnå och upprätthålla jämvikten mellan dessa variabler. En generell acceptans för att turismens omfattning och utvecklingstakt har vissa begränsningar är av största betydelse för att uppnå jämvikt mellan hållbarhet och konkurrenskraft.

4.3

Kommissionen borde kanske även ha analyserat det nya Lissabonfördraget mer detaljerat i sitt meddelande för att försöka ta reda på hur det stämmer överens med agendan och vad det innebär för genomförandet av den nya europeiska turistpolitiken. Man får inte glömma att länderna och regionerna flera gånger har visat att de vill behålla sin behörighet på turismens område, utan att detta hindrar att EU fungerar som impulsgivare och samordnare när det gäller vissa gemensamma aspekter som kan förbättra den europeiska turistsektorns konkurrenskraft. Ett exempel är inrättandet och administrerandet av en europeisk Internetportal för att främja Europa som turistmål, vilken redan visat sig vara ett värdefullt redskap för att presentera alla EU:s medlemsstater tillsammans som ett varierat och utomordentligt vackert turistmål.

4.4

De utmaningar som kommissionen tar upp i meddelandet är utan tvivel de viktigaste som turismen kommer att ställas inför under de närmaste årtiondena. De grundläggande utmaningarna i fråga om hållbarhet och förbättrad konkurrenskraft är utan tvekan tillräckligt omfattande för att täcka in andra viktiga utmaningar, t.ex. en förbättring av kvaliteten, en minskning av den säsongsbetonade karaktären och ett ökat yrkeskunnande hos arbetstagarna inom turismsektorn. Dessa utmaningar ingår även i agendan.

4.5

Meddelandet innehåller flera uppmaningar till samarbete, eftersom en förstärkning av samarbetet betraktas som den nya turistpolitikens ryggrad och kännemärke. Det är särskilt viktigt att framhålla den roll som fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna kan spela. De bör inbegripas i samarbetsprocesserna och uppmanas att delta i alla debatter och forum samt i genomförandet av allmänna förbättringsåtgärder inom sektorn. Det vore även lämpligt att bygga upp stabila nätverk med städer och turistorter, med utgångspunkt i den gemensamma viljan att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten. Kommittén ser positivt på att de framstående turistmålen främjas och insisterar på att detta koncept bör förutsätta att arbetsmarknadsrelationerna sköts på ett korrekt sätt och att fackföreningar och arbetsgivarorganisationer på det utvalda turistmålet görs delaktiga, för att på så sätt förbättra turistorternas hållbarhet och konkurrenskraft.

Konsumentorganisationerna har, inom ramen för sina behörighetsområden, en framträdande roll att spela.

4.6

Kommissionen åtar sig att genomföra denna nya politik genom samarbete, införande av särskilda stödinsatser och samordning mellan aktörerna. Av agendan framgår tydligt att alla berörda aktörer inom sektorn bör ta på sig ett större ansvar. Enligt kommittén spelar GD Näringsliv en mycket viktig roll när det gäller att samordna alla EU:s politikområden som påverkar turismen direkt eller indirekt och som också påverkar de olika typerna av resmål, vilka även de har sina speciella särdrag.

4.7

Vi anser även att kommissionen bör genomföra europeiska initiativ på ett mer aktivt sätt, däribland initiativet om gränsöverskridande social turism i Europa. Rent konkret kan nämnas att EESK vid flera tillfällen har föreslagit att man ska främja det europeiska forumet för turism och överväga och, om nödvändigt, studera förutsättningarna för att inrätta ett rådgivande EU-organ för turistfrågor och ett europeiskt organ för turism, och vi föreslår nu detta på nytt. Dessa organ skulle tillhandahålla information och följa upp politik och åtgärder på området för den europeiska turismen. Vi föreslår även att kommissionen ska undersöka om det är möjligt att inrätta teknikplattformar inom turistsektorn i syfte att förbättra marknadsföringen av turismen, särskilt med tanke på möjligheten att främja turismen inom Europa och potentiell turism från nya områden (Kina, Indien, Ryssland osv.).

4.8

Vi anser att kommissionens meddelande inte i tillräcklig grad tar upp informations- och kommunikationsteknikens (IKT) roll inom den nya turistmiljön, vare sig när det gäller användarna eller turistföretagens och turistnäringens aktörer. Investeringar i och utveckling av turism med sikte på att förbättra denna teknik bör prioriteras under de närmaste åren. Detta arbete kommer utan tvivel att leda till förbättrad förvaltning av turistorterna, företagen och turistströmmarna, så att den eftersträvade jämvikten successivt kan uppnås.

4.9

Det är viktigt att det finns en tydlig vilja att anta konkreta åtgärder och särskilt att använda de tillgängliga europeiska finansieringsinstrumenten på ett bättre sätt. Men vi saknar förslag till ett särskilt program med inriktning på de viktiga utmaningar för den europeiska turismen som kommissionen så väl har kartlagt. Man bör säkerställa att de medel som avsätts till turistsektorn används på ett så effektivt och målinriktat sätt som möjligt.

4.10

Kommissionens meddelande måste ses mot bakgrund av rapporten från gruppen för hållbar turism som på ett avgörande sätt bidragit med viktiga synpunkter inför utarbetandet av agendan, särskilt när det gäller vilken roll sektorns olika aktörer bör ha. Det arbete som utförts av namnkunniga experter under flera månader har utan tvivel varit mycket produktivt, och det har tillfört kompletterande och konkreta infallsvinklar i en rad frågor som gäller hållbarhet och konkurrenskraft.

4.11

Turiststatistikens roll framgår inte klart av meddelandet. Det behövs ett nära samarbete när det gäller turiststatistik för att genomförandet av agendan ska kunna övervakas, och framför allt måste man lägga större vikt vid variablerna hållbarhet, konkurrenskraft och sysselsättning.

4.12

Av meddelandet framgår tydligt att strategierna för hållbarhet och konkurrenskraft inom turistpolitiken måste integreras i kommissionens och EU:s samtliga politikområden för att säkra att agendans mål kommer att uppnås.

4.13

Det är också nödvändigt att genomföra informationskampanjer för att utbilda och motivera hela den europeiska befolkningen, och särskilt ungdomarna, något som redan påpekats i EESK:s yttrande om uttalandet från Katowice och yttrandet om ”Turism och kultur: två krafter för tillväxt” samt i yttrandet om den nya turistpolitiken och andra EESK-dokument.

4.14

Kommittén anser att det är av avgörande betydelse att utbildningen, såväl den formella som den man erhåller direkt på arbetsplatserna, motsvarar företagens behov och ökar anställbarheten. Ett europeiskt intyg och erkännande av kunskaper och färdigheter bör göra det lättare att skapa fler arbetstillfällen och bättre arbetsvillkor i den europeiska turistnäringen.

4.15

För att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten inom turismen bör man ta hänsyn till resmålens specifika karaktär. Kommittén rekommenderar att man vid utarbetandet av politik och förslag tar hänsyn till speciella särdrag för de medlemsstater som i hög grad är beroende av turismen och att man även tar vederbörlig hänsyn till de olika regionernas behov. Samtidigt bör det noteras att turism till avlägset belägna regioner kan inverka särskilt mycket på klimatförändringarna genom inverkan och utsläppen från långväga resor. I framtiden måste ökad vikt läggas vid fördelarna med att resa till resmål som ligger närmare avreseorten och som kan nås med mindre koldioxidutsläpp.

Bryssel den 10 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande punkt 4.15 i facksektionens yttrande fick mer än en fjärdedel av rösterna men ändrades i ändringsförslaget godkänt av plenarsessionen:

Punkt 4.15

”För att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten inom turismen bör man ta hänsyn till resmålens specifika karaktär. Kommittén rekommenderar att man vid utarbetandet av politik och förslag tar hänsyn till speciella särdrag för de medlemsstater som i hög grad är beroende av turismen och att man även tar vederbörlig hänsyn till de olika regionernas behov.”.

Röstresultat

För att lägga till två nya meningar: 48 Emot: 43 Nedlagda: 16.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/18


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Vitbok om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU”

KOM(2007) 807 slutlig

(2009/C 27/04)

Den 18 december 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Vitbok om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 11 juni 2008. Föredragande var Angelo Grasso.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 123 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Än en gång vill kommissionen höra vår kommittés åsikter om frågan om integreringen av marknaden för hypotekslån i samband med köp av bostadsfastigheter och andra fastigheter. Det handlar denna gång om ”Vitbok om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU”.

1.2

Vanligtvis är en vitbok resultatet av en så gott som definitiv och strukturerad politisk bedömning av vad som bör göras. Så är inte fallet denna gång. Kommissionen tar i stället upp många frågor som fortfarande är osäkra, t.ex.: investeringsfonder, kreditgivare, kopplingsförbehåll (tying) osv. Totalt diskuteras 14 aspekter.

1.3

Vitboken är således ingen avslutad process, utan är på grund av sin uppenbara komplexitet fortfarande öppen. Varför har då kommissionen begärt ytterligare ett yttrande? Vitboken lägger ingenting nytt till det som framfördes i grönboken, som EESK redan uttalat sig om.

1.4

Det rör sig om ett problem som under många år har dykt upp i olika sammanhang utan att kommissionen har kunnat hitta en utväg och utan att något beslut har kunnat fattas som skulle kunna undanröja de bl.a. kulturella, rättsliga, administrativa hinder som enligt EESK:s mening utgör de verkliga hindren för att uppnå kommissionens mål.

1.5

Det yttrande om grönboken som EESK (1) antog vid plenarsessionen i december 2005 med endast en nedlagd röst är fortfarande giltigt.

1.6

I dagens vitbok presenteras en bild av situationen som präglas av stor fragmentering inom sektorn, till följd av de kulturella, rättsliga, lagstiftningsmässiga och etiskt-sociala faktorer som kännetecknar fastighetsköp, i synnerhet bostadsköp, i unionens olika stater.

1.7

Kommittén är visserligen skeptisk till de konkreta möjligheter att integrera och harmonisera marknaden för hypotekslån i ett EU där varje land har sin särart och där skillnaderna är så djupgående (jfr Umberto Buranis yttrande från december 2005 (2)), men stöder ändå kommissionens försök att fastställa ”regler”, vare sig det rör sig om förslag till uppförandekoder (dvs. god praxis) eller tvingande bestämmelser.

1.8

Åtgärderna skulle emellertid kunna bedömas som för långtgående om de skulle ifrågasätta de likaledes positiva möjligheter som redan finns i dag i den regleringsmässiga automatiken på hypotekslånemarknaden.

1.9

EESK föreslår att kommissionen under tiden fördjupar granskningen av de frågor (t.ex. kreditregister, fastighetsutmätning, finansieringskultur osv.) som inte innebär några större svårigheter, under förutsättning att det finns vinster att göra.

1.10

Kommittén anser att det i kommissionens inriktning finns en överdriven fokusering på insatser mot möjliga kortsiktiga vinster som skulle kunna göras om man inför nya regler på grundval av en tämligen ensidig tolkning avseende marknaden för hypotekslån. Med ett arbetssätt som är inriktat på kortsiktiga resultat siktar man på att minska finansieringskostnaderna för hypotekslån utan att intressera sig för den faktiska nytta som EU-medborgarna skulle kunna dra av det nuvarande utbudet av finansieringsmöjligheter och av relevanta innovationer.

1.11

EESK anser (i linje med Umberto Buranis yttrande) att det förslag som kommissionen lägger fram inte ligger i linje med den fortlöpande utvecklingen på marknaden, och kommittén känner därför oro för de långsiktiga konsekvenserna för de svagaste aktörerna: de konsumenter som är i störst behov av skydd.

1.12

EESK konstaterar att de nuvarande bestämmelserna för hypotekslån kopplas till behovet av att skydda konsumenten. Dessa intentioner välkomnas och uppmuntras om de syftar till att öka de finansiella kunskaperna inom området hypotekslån. Kommissionens vilja att stärka bestämmelserna om öppenhet för att bättre skydda konsumenterna förtjänar således en eloge.

1.13

Samtidigt tycks det svårgenomförbart och godtyckligt att till varje pris genomdriva allmänna bestämmelser för bedömningen av den risk som låntagaren utgör.

1.14

EESK menar att man visserligen bör skydda konsumenter som förhandlar om hypotekslån, men att den som tar ett lån också måste vara medveten om sitt ansvar i förhållande till långivaren.

2.   Sammanfattning av kommissionens dokument

2.1

Den 18 december 2007 offentliggjordes dokumentet ”Konsekvensbedömning” (SEK(2007) 1683) som åtföljer vitboken om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU. Till dokumentet fogades tre bilagor: i) särskilda kännetecken för hypotekslånemarknaden, ii) förfaranden och processer och iii) konsekvensbedömning för särskilda aspekter.

2.2

SEK(2007) 1684 innehåller en utmärkt sammanfattning av dokumenten, men det finns skäl att i korthet understryka vissa centrala punkter i det dokument som förorsakat en ny remiss till EESK:

i dokumentet presenteras en situation som präglas av stor fragmentering, till följd av de kulturella, rättsliga, lagstiftningsmässiga och – framför allt – etiskt-sociala faktorer som kännetecknar bostadsköp i unionens olika stater,

problemets alla känsliga aspekter tas åter upp men ur ekonomisk-finansiell synpunkt med tanke på fastighetsmarknadens stora betydelse i medlemsländernas ekonomier och de bidrag som hypoteksåtagandena lämnar till banksektorns lönsamhet,

kommissionen understryker att det på grund av dagens fragmentering skulle kunna krävas ny lagstiftning för att öka integreringen på marknaden.

2.3

I kommissionsdokumentet tas alltså upp punkter som redan analyserats i den tidigare grönboken om hypotekslån. Inget annat vore möjligt, eftersom det nya dokumentet behandlar integreringen på hypotekslånemarknaden och de konsekvensbedömningar som nämnts ovan.

2.4

EESK har emellertid redan avgett ett yttrande om grönboken (den 15 december 2005, föredragande: Umberto Burani). I dokumentet återges helt och fullt EESK:s ståndpunkt i frågan. I föreliggande yttrande kommer uppmärksamheten att fokuseras på två punkter som kommissionen har lagt till:

kommitténs ståndpunkt med avseende på kommissionens avsikt att vidta åtgärder mot bakgrund av konsekvensbedömningen i samband med vitboken (3),

förslag som inlämnas på kommissionens begäran – sedan den konstaterat att ett omfattande övervaknings- och utvärderingsprogram kan utvecklas först med utgångspunkt i detaljerade förslag (4).

3.   EESK:s kommentarer till vitboken

3.1

I vitboken tar kommissionen upp en lång rad problem som EESK förväntas uttala sig om. Elva temaområden behandlas:

1.

Val av produkt.

2.

Förtida återbetalning.

3.

Produktutbud.

4.

Kreditregister.

5.

Värdering av fastigheter.

6.

Utmätningsförfaranden.

7.

Nationella register.

8.

Tillämpliga bestämmelser.

9.

Regler för räntevariationer och bestämmelser mot ockerräntor.

10.

Finansiering av hypotekslån.

11.

Andra institut än kreditinstitut och tillhandahållare av tjänster.

3.2   Kommentarer till enskilda punkter i konsekvensbedömningen

3.2.1

Information som ska lämnas innan ett avtal ingås: För att förbättra den ojämlika tillgången till information innan avtalet ingås, anser EESK att det är viktigt att information sprids och görs tillgänglig, liksom de särskilda kunskaper som krävs på området hypotekslån. Detta bör inte innebära extrakostnader för medborgarna.

3.2.1.1

Ökad information och spridning av kunskaper om finansiering är en förutsättning för att kunna göra en effektiv bedömning av förhållandet mellan kostnad och nytta i en situation som innehåller risker. Det bästa sättet att förebygga eventuella alltför stora risker är att göra de båda parterna medvetna om dessa risker.

3.2.1.2

EESK anser att det är viktigt att understryka att lagar och bestämmelser bör fastställa hur information ska cirkulera och föreskriva eventuella påföljder om detta inte respekteras. Kommittén anser emellertid att om man utan vidare inför ett krav på bara en av parterna skulle detta enbart leda till försök att skjuta över ansvaret på den andra parten.

3.2.2

Uppförandekoder: Kommittén anser att man bör skapa incitament för frivillig uppslutning kring uppförandekoder.

3.2.2.1

Detta skulle ge låntagaren större möjligheter att bli medveten om eventuella risker och möjligheter att erhålla förmånliga finansieringsvillkor.

3.2.2.2

De skulle kunna handla om att låntagaren får svara på en rad standardfrågor som ger möjlighet att bedöma dennes förmåga att uppfylla sina ekonomiska åtaganden på medellång till lång sikt.

3.2.3

Lånekostnad: EESK menar att det finns skäl att kräva att den långivande instansen anger den totala kostnaden i samband med lånet, och redovisar fördelningen på enskilda poster, inklusive skattevariabeln.

3.2.4

Rådgivning: När det gäller rådgivning anser EESK att rådgivningstjänster med strikt koppling till fastighetsfinansiering bör värderas enligt mekanismer för självständig prissättning även om de framgår i beräkningen av de totala lånekostnaderna.

3.2.5   Förtida återbetalning

3.2.5.1

Tillämpning: När man talar om problemet med förtida återbetalning bör man skilja mellan i) förtida återbetalning av hela eller delar av hypotekslånet, och ii) återbetalning som en följd av möjligheterna att förhandla fram förmånligare villkor hos ett annat finansieringsinstitut.

i det första fallet anser EESK att det är viktigt att alltid tillåta förtida återbetalning även av en del av lånet,

i det andra fallet bör låneavtalet kunna överföras till ett annat finansieringsinstitut.

3.2.5.2

Kostnad: När det gäller förtida återbetalning anser kommittén att kostnaderna bör beräknas på grundval av lämpliga matematiska formler och att det ska vara ett krav att villkoren för detta redovisas i avtalet. Kostnaden bör debiteras kunden enbart i samband med frivillig inlösning av lånet. Vid överlåtelse av avtalet bör inlösningskostnaden betalas av det efterträdande finansieringsinstitutet.

3.2.6

Kopplingsförbehåll: Kopplingsförbehåll bör endast vara giltiga om den effektiva nyttan av produktbindningen kan visas. EESK anser att det är möjligt att lösa detta problem genom att kräva att bolåneinstitutet ska tillhandahålla en beräkning av förhållandet mellan kostnad och nytta, och ge låntagaren tillräcklig tid för att besluta om huruvida förslaget är acceptabelt, eventuellt även efter det att finansieringsavtalet har slutits.

3.2.7

Kreditregister: Kommittén står bakom kravet på ett alleuropeiskt register där tillgången ska regleras genom särskilda bestämmelser om integritetsskydd. Inrättandet av ett Europatäckande kreditregister kan utgöra en positiv faktor för att öka konkurrensen i Europa mellan olika hypotekslåneinstitut. I vilket fall som helst bör man underlätta den gränsöverskridande tillgången till varje medlemsstats register för att på det sättet påskynda förfarandena för information.

3.2.8

Värdering av fastigheter: Utgångspunkten är att fastighetsvärdering är en mer komplex fråga än vanlig ekonomisk värdering. Fastighetens specifika egenskaper (i synnerhet det faktum att den inte kan flyttas) är avgörande för dess användningsmöjligheter. Dessutom påverkar externa, lägesbetingade faktorer värderingen, till exempel:

omgivning,

transportinfrastruktur,

befolkningstäthet osv.

Det vore alltså utopiskt att försöka sammanställa en formel för värdering av fastigheter där alla faktorer beaktas.

3.2.8.1

Fastighetsvärderingskriterier: Med tanke på det komplexa i fastighetsvärdering kan man alltså av ovannämnda skäl inte använda en universell formel. Kommittén föreslår i stället att man utvecklar bästa praxis på lokal basis, och stärker kravet på att värderingen utförs av professionella värderingsmän som är auktoriserade av branschorganisationer i sektorn och som ansvarar för att förslaget är rimligt.

3.2.8.2

Riskbedömning: EESK anser vidare att man vid sidan av en värdering av fastigheterna också bör bedöma risken för värdefluktuationer för att kunna göra en bättre utvärdering av fastighetens värde som säkerhet. I det sammanhanget föreslår kommittén att man använder redan befintliga instrument på finansmarknaden, som i de flesta fall ingår i annan gemenskapslagstiftning, t.ex. riskpotential (value-at-risk) (5).

3.2.9

Utmätning av fastigheter: När hypotekslånet består av en del som är knuten till fastigheten och en annan del som är knuten till låntagaren bör man också skilja på den person som drar ekonomisk nytta av fastigheten och ägaren, som lämnar den formella säkerheten.

3.2.10

Tillämpliga bestämmelser: EESK anser att möjligheten att finna goda lösningar i utbudet av civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser i EU-länderna kan utgöra en drivkraft för marknadsintegration som annars inte är genomförbar.

3.2.10.1

Följaktligen är kommittén i princip positiv till att behålla de olika befintliga bestämmelserna i medlemsländerna och till att ge parterna möjlighet att välja den lösning som minskar totalkostnaden för finansieringen så mycket som möjligt, vilket redan fastställs i Romkonventionen (6).

3.2.11

Ockerräntor: I denna fråga vill kommittén upprepa sin ståndpunkt från tidigare yttranden, i synnerhet när det gäller den mycket stora svårigheten att ge en korrekt definition av vad som är en ockerränta med utgångspunkt i lagstiftningen om konsumentkrediter. Kommittén vill emellertid understryka att det bästa försvaret mot ocker är och förblir information. EESK föreslår därför att man skapar kommunikationsinstrument i stor skala om vilken bandbredd för riskpremier som tillämpas för de olika riskklasserna av låntagare.

3.2.12

Refinansiering av hypotekslån: EESK menar att det förslag som framförs i vitboken och som syftar till att differentiera bestämmelserna om refinansiering på grundval av mäklarnas subjektivitet (med åtskillnad mellan banker och andra institut) är för lätt att kringgå.

3.2.12.1

Andra institut än banker och tillhandahållare av tjänster: Endast reglerade och kontrollerade finansieringsinstitut bör få tillhandahålla hypotekslån. Främjande och stöd från förmedlingstjänster (t.ex. rådgivning) kan tillåtas om de tillhandahålls av en kvalificerad instans, även om det inte är något kreditinstitut.

4.   Förslag från EESK

4.1

Den senaste tidens amerikanska bolånekris (subprime-krisen) har visat hur fluktuationer i fastighetspriserna, i kombination med bristfälliga riskvärderingsmetoder med avseende på låntagarnas möjlighet att betala tillbaka på lån som är för höga i förhållande till den fastighet som lämnats som säkerhet, kan generera ekonomiska kriser av sådan omfattning att hela systemet kan rubbas. Eventuella gemenskapsåtgärder bör bygga på dessa erfarenheter, och på ovanstående kommentarer.

4.2

Vitbokens förslag att införa ett 28:e regleringssystem för hypotekslån, vid sidan av de system som redan finns i medlemsländerna, skulle kunna bidra till en bättre integrering av gemenskapsmarknaden för hypotekslån, och på så vis öka valmöjligheterna för parterna utan att skapa de förutsättningar för instabilitet i finansieringssystemet som blev tydliga i samband med subprime-krisen.

4.3

Det händer att fastighetsköp, framför allt i fråga om bostäder, delvis påverkas av känslomässiga (subjektiva) faktorer som inte har något att göra med en korrekt och rationell bedömning av objektets (objektiva) värde. En eventuell åtgärd från kommissionen i syfte att reglera hypotekslånen måste emellertid för att vara effektiv utgå från referensramen (objektiv eller subjektiv).

4.4

Det vore intressant att ta fram ett förslag, som EESK skulle kunna arbeta vidare med, där man använder en tolkningsmodell för hypotekslån som innebär en indelning av varje lånetransaktion i två passiva komponenter:

dels ett lån med säkerhet i tillgångar (asset-backed), vars värde bestäms av marknaden och riskerna för fluktuationer i fastighetsvärdet,

dels ett målinriktat lån (personligt lån), vars värde bestäms av motpartens ekonomisk-finansiella kapacitet och framtidsutsikter.

4.5

Antagandet av ett sådant system med två beståndsdelar (twin-mortgage) skulle kunna ha vissa fördelar som måste prövas, t.ex. följande:

förenkling av värderingen av risker kopplade till den rationella delen av transaktionen (lån med säkerhet i tillgångar (asset-backed)) i förhållande till risker kopplade till låntagarens solvens (personligt lån),

möjligheten att tillämpa en transparent prissättning med avseende på de olika risker som kännetecknar finansieringens båda beståndsdelar (objektivt lån på fast egendom och subjektivt personligt lån),

minskade negativa effekter på finansieringssystemet om ett stort antal personer inte kan betala sina amorteringar, till skillnad från de följder som nyligen drabbade finansmarknaden (subprime-krisen).

4.6

EESK hoppas att kommissionen så snart som möjligt ska slutföra arbetet med denna fråga och visa mer beslutsamhet, och samtidigt skapa förutsättningar för att avskiljandet av de institutionella aspekterna ska kunna utgöra grundvalen för ett eventuellt 28:e system.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EGT C 65, 17.3.2006, s. 113, föredragande: Umberto Burani.

(2)  EGT C 65, 17.3.2006, s. 113, föredragande: Umberto Burani.

(3)  Se bilaga 2 till vitboken, friskrivningsklausulen på s. 5 i den engelska versionen.

(4)  Jfr bilaga 2 till vitboken, punkt 8.

(5)  Jfr direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument, som offentliggjordes i EUT och trädde i kraft den 30 april 2004.

(6)  Jfr KOM(2005) 650 slutlig av den 15 december 2005.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Byggnadsindustrins utveckling i Europa”

(2009/C 27/05)

Den 6 december 2007 uppmanade Margot Wallström, kommissionens vice ordförande och ansvarig för mellaninstitutionella förbindelser och kommunikationsstrategin, och Günter Verheugen, kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och industri, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Byggnadsindustrins utveckling i Europa”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för beredningen av arbetet, antog sitt yttrande den 13 juni 2008. Föredragande var Bernard Huvelin.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 10 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 57 röster för och 2 nedlagda röster.

1.   Slutsats

1.1

Tvärtemot vad man skulle kunna tro beror byggnadsindustrins framtid mindre på vilka offentliga medel som anslås (även om hög kontinuitet i planeringen fortfarande är en klar fördel) än på de behöriga myndigheternas förmåga att utveckla de regelverk som gäller för alla i syfte att säkerställa största möjliga öppenhet i konkurrensen och maximalt utnyttjande av alla företags potential och kunskap, oavsett hur stora dessa företag är.

1.2

I detta sammanhang rekommenderar vi huvudsakligen följande:

att så snart som möjligt inrätta enhetliga anbudsförfaranden genom bestämmelser som ger kunderna, framför allt inom den offentliga sektorn, ett så brett och överskådligt utbud som möjligt, där de som ansvariga kan välja det avtal som bäst motsvarar deras behov,

att lätta på vissa regleringar för byggsektorns aktörer för att de i högre grad ska bidra till en hållbar utveckling. Både små och stora företag är i dag redo att anta denna utmaning och klara av den genom beaktande av totalkostnaden, offentlig-privata partnerskap av alla storlekar och finansiering baserad på förväntade resultat,

att förbättra byggnadssektorns image för att locka till sig skolungdomar och råda bot på deras bristande intresse för denna bransc,

att göra en omfattande utbildningssatsning inom de yrken som står för en hög andel sysselsättning i EU som inte går att utlokaliser,

att främja hållbar byggverksamhet i EU,

att bevara en sund ekonomisk miljö och skapa anställningsvillkor som respekterar människornas behov i de länder där de arbetar,

att främja den europeiska konkurrenskraften.

1.3

Det är bara under dessa villkor som sektorn kan förbereda sig på de externa konkurrenter som sannolikt snart kommer att etablera sig på den europeiska marknaden.

2.   Inledning (bakgrund)

2.1

I ett brev av den 6 december 2007 begärde kommissionsledamöterna Margot Wallström och Günter Verheugen i förlängningen av Lissabonagendan att EESK skulle utarbeta ett förberedande yttrande för att utreda om de rättsakter som berör byggnadssektorn och sektorn för företagstjänster är enhetliga och i fas med de omvandlingar som pågår samt huruvida man behöver inleda en process för att förenkla, rationalisera och modernisera lagstiftningen på dessa områden. Arbetet skulle inte begränsas endast till bestämmelser som särskilt berör dessa sektorer, utan utökas till all annan lagstiftning som påverkar deras utveckling (hälsa, säkerhet på arbetet, miljöskydd etc.) och även behandla sektorernas legitima intressen.

2.2

Vi måste sålunda strikt och metodiskt behandla alla punkter som togs upp i begäran om yttrande, eftersom området är mycket omfattande och tidigare har gett upphov till ett flertal studier som gjorts av externa konsulter på uppdrag av kommissionen.

2.3

I detta yttrande kommer vi alltså att behandla de aspekter som kommissionen angett, dvs. ändringar eller förenklingar av lagstiftning eller bestämmelser rörande byggnadssektorn, vilka strategiskt och objektivt skulle kunna medföra förbättringar som skapar bättre villkor för sektorns funktionssätt och utvecklingen.

2.4

Yttrandet innehåller ett antal nyttiga påminnelser om byggnadssektorns betydelse, i syfte att placera yrkena inom byggnadsbranschen i deras rätta sammanhang och peka på deras särskilda problem.

3.   Byggnadsindustrins ställning i den europeiska ekonomin

3.1

Med över 2,7 miljoner företag uppvisade byggnadssektorn år 2006 följande statistik inom EU27:

 

2006

Byggnadssektorns bruttoförädlingsvärde i andel av BNP

10,5 %

Andel löner till anställda i byggnadssektorn i procent av bruttoförädlingsvärde

54,5 %

Byggnadssektorns fasta bruttoinvesteringar i andel av totala fasta bruttoinvesteringar

50,5 %

Andelen arbetstillfällen totalt i byggnadssektorn i procent av det totala antalet arbetstillfällen i alla sektorer (1)

7,2 %

3.2   Några anmärkningar om byggnadssektorn

3.2.1

Byggnadsindustrin är en verksamhet som inte kan utlokaliseras och är därför viktig för den framtida utvecklingen av tillväxten och industristrukturen i Europa.

3.2.2

Byggnadsindustrins själva produktionsstruktur och behov av geografiskt fasta platser som återfinns över hela de nationella territorierna och är djupt förankrade i det lokala livet, innebär att byggnadssektorn spelar en social och medborgerlig roll som man inte bör glömma, utan i stället främja.

3.2.3

Byggnadssektorn bör spela en viktig roll i alla insatser för hållbar utveckling

dels som en nödvändig aktör för de investeringar som görs i detta sammanhang (bostäder, byggnader i allmänhet, transporter, energiproduktion etc.),

dels genom att anpassa arbetsmetoderna, även vad gäller materialsektorn, till den hållbara utvecklingens behov och krav.

3.2.4

Beskrivningen av miljön i denna verksamhetssektor skulle inte vara komplett om man underlät att nämna att man fortfarande har en delvis negativ bild av yrkena inom byggnadssektorn, trots de avsevärda insatser som denna yrkesgrupp har gjort i över 30 år. Detta konstaterande är inte oviktigt för innehållet i detta yttrande, eftersom det ligger till grund för

inställningen i de bestämmelser som reglerar upphandlingsvillkoren och hanteringen av illegalt arbete i vissa länder,

svårigheten att rekrytera ungdomar (direkt attraktionskraft) och att utbilda dem (det allmänna utbildningssystemets misstro mot byggnadssektorn).

3.2.5

Dessa yrkens själva natur, både när det gäller kundernas behov och de olika tekniska inslagen, gör att man befinner sig – och även framöver kommer att befinna sig – på en extremt fragmentariserad marknad som gör att hantverkare, små, medelstora och stora företag alltid kommer att verka sida vid sida.

I detta sammanhang vill vi påpeka att uppfattningen om att stora företag bara åtar sig stora uppdrag motsägs av det faktum att volymen för uppdrag som uppgår till över 20 miljoner euro i Europa inte står för mer än 2–5 % av byggnadssektorns totala marknad.

3.2.6

I de flesta fall är de europeiska industrikoncerner som ofta är verksamma på världsmarknaden i själva verket ”sammanslutningar” av små och medelstora företag, som är mycket lokalt förankrade och konkurrerar i samma miljö som de lokala små och medelstora fristående företagen.

3.2.7

De stora europeiska aktörerna inom sektorn har i allmänhet utvecklats enligt en annan modell än vad man skulle kunna kalla den amerikanska. Genom att satsa på kunskap och deltagande i projektutvecklingen har de skaffat sig redskap för att själva bevara och utveckla sina kunskaper.

3.2.8

Det är tack vare detta angreppssätt som de europeiska företagen har kunnat få den plats på världsmarknaden som de har. Denna modell, som bygger på integrering av projektering och genomförande, är inte nödvändigtvis ett privilegium för industrikoncernerna, utan den kan tillämpas på företag av alla storlekar.

4.   Några grundprinciper

4.1

Målet med detta förberedande yttrande som kommissionen begärt, bör förutom förenklad lagstiftning vara att föreslå att det följs av insatser som möjliggör

verklig insyn och lika möjligheter i samband med anbudsförfaranden,

övergång från en föråldrad kultur präglad av misstroende – till en kultur av förtroende och partnerskap,

införlivande av principerna om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet (enligt kriterier) och totalkostnaden för byggnadsverkens livstid,

garantier för de immateriella rättigheterna,

fastställande av minimikrav för arbetsvillkor i samband med tilldelning av kontrakt samt kontroller och påföljder vid överträdelser,

minskning av de administrativa bördorna genom att man i så stor utsträckning som möjligt begränsar regler och administrativa rutiner men ändå slår vakt om säkerhetsaspekterna samt avtalsparternas viktigaste rättigheter och förpliktelser.

4.2

Om dessa olika faktorer beaktas i lagtexterna och om man bortser ifrån variationerna i volym på marknaderna (som inte tas upp i detta yttrande), kan det ske en normal utveckling för aktörerna inom byggnadssektorn. Samtidigt garanteras en sammanhållen socialpolitik (sysselsättning – trygghet – lön) och sektorn framstår som attraktivare för de olika berörda aktörerna (ungdomar, föräldrar, lärare m.fl.).

5.   Huvudsakliga förslag

5.1

Vi föreslår att de behöriga myndigheterna ska lägga sin kraft på följande nyckelfaktorer:

sammanslagning och förenkling av anbudsförfarandena i syfte att garantera både insyn och optimering av resurser och kompetens,

uppmuntran till innovation genom att i synnerhet åtgärda problemet med immateriella rättigheter till idéer och varianter,

utbildning, både i den inledande fasen och kontinuerligt under arbetstagarnas yrkeskarriär,

bidrag till att förbättra imagen för denna bransch som erbjuder anställningsmöjligheter för ungdomar,

arbetsmarknadsreglerna, som både omfattar arbetsvillkor och bra metoder för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen,

hållbar utveckling, i vid bemärkelse, ett område på vilket byggföretagen har en viktig roll att spela och nytt ansvar att ta på sig.

5.2   Sammanslagning och förenkling av anbudsförfarandena

5.2.1

Insatserna skulle kunna inriktas på följande:

att omvandla lagstiftningen för offentlig upphandling till förordningar och ersätta de befintliga direktiven, i syfte att i praktiken standardisera förfarandena på europeisk nivå och garantera enhetliga konkurrensvillkor,

att systematiskt prioritera det bästa anbudet i stället för det lägsta,

att ge den konkurrenspräglade dialogen en ram som är mer strikt för upphandlarna i syfte att skapa ett förfarande som ger optimala resultat och inte till en systematisk plundring av idéer och immateriella rättigheter,

att uppmuntra en projekterings- och genomförandemetod som innebär att man redan i projekteringsfasen förenar företagens kunskaper med innovatörernas talang,

att skapa fler heltäckande avtal (byggnation/underhåll eller offentlig-privata partnerskap) för att bemöta den hållbara utvecklingens krav samt planera och organisera motåtgärder mot dumpning i vissa länder på den europeiska marknade,

att skapa en verklig harmonisering av normer och tekniker för att undanröja de nationella tekniska hindren och göra den europeiska marknaden enhetlig,

att beakta de små och medelstora företagens behov i syfte att göra det möjligt för dem att finnas kvar och bevara sina arbetstillfällen, och på så vis undvika en alltför stor tudelning av sektorn.

I detta sammanhang bör man klargöra att när man begär att lagstiftningen ska modifieras handlar det inte om att införa färdiga lösningar utan även om att ge byggherrarna en komplett ”verktygslåda” som de kan använda sig av i olika sammanhang.

5.2.2

Dessa modifieringar eller anpassningar bör främja insyn och lika möjligheter mellan privata, offentliga och halvoffentliga företagsstrukturer, och det måste tydligt slås fast att alla ekonomiska prestationer kräver konkurrensutsättning och ett formellt avtal.

5.3   Innovation och immateriella rättigheter

5.3.1

Ett särdrag inom byggnadssektorn är att byggnadsverken alltid är ”prototyper”. Detta gör att det krävs en EU-lagstiftning som skyddar immateriella rättigheter och tar hänsyn till särdragen vad gäller de idéer som ska skyddas. För det mesta utvecklas de till en bestämd anbudsinfordran och omsätts inte nödvändigtvis i praktiken. Man bör skapa en särskild lagstiftning på EU-nivå i syfte att skydda de tekniska idéerna under det konkurrensutsatta skedet och i denna bör det finnas rättigheter till förmån för dem som deltar i anbudsinfordran.

5.4   Utbildning

5.4.1

I de flesta EU-länderna har aktörer inom byggnadssektorn konstaterat att de nationella utbildningssystemen generellt sett långt ifrån svarar mot sektorns behov, och detta gäller alla nivåer av utbildningen. Man bör därför förbättra förbindelserna mellan branschen och de nationella utbildningssystemen, och göra en kraftfull insats på EU-nivå genom bland annat följande åtgärder:

främja en lagstiftning om utbildning som är inriktad på byggnation och offentliga arbeten i Europa (erkännande och certifiering av utbildning på alla nivåer),

bidra till att bättre tillvarata de mänskliga resurserna genom främjande av fortbildning: Byggnadssektorn står som bekant under tryck, har problem med sin image i förhållande till unga och kan inte erbjuda en fullständig karriärstege. Sektorn är i stort behov av kompetens eftersom byggnadsarbetet idag är kvalificerat, t.o.m. mycket kvalificerat, och kräver solida grundkunskaper. Företagen bör värdesätta dessa kunskaper genom att erbjuda sina anställda fortbildning och därmed förenade karriärmöjligheter,

skapa ett allmänt Erasmus-system för utbildning i yrken för byggnader och offentliga arbeten i Europa på olika utbildningsnivåer genom att utnyttja de erfarenheter som redan gjorts men i mycket liten skala (med hjälp av ESF och inom tre sektorer: målning, stenhuggning och renovering av äldre byggnader),

utveckla europeiska universitet med inriktning på yrken som rör byggnation och offentliga arbeten och skapa ett europeiskt gesällbrev,

utveckla skolor för projektledning i Europa så att företagens offentliga och privata kunder får bättre kunskap om avtalen och om hur företagen arbetar,

utveckla europeiska branschövergripande fortbildningsinrättningar,

främja europeiska kvalifikationer (t.ex. språk).

5.5   Sociala bestämmelser och bestämmelser om hälsa och säkerhet

5.5.1

De gällande reglerna har haft en mycket positiv och påtaglig påverkan på för arbetsmetoderna inom byggbranschen. Det är trots allt lämpligt att

främja utbyte av bästa metoder när det gäller hälsa och säkerhet,

bekämpa illegalt arbete genom att skapa europeiska sanktionsverktyg (konsultera och sammankoppla databaser, passerkort och identifikationssystem för arbetstagare) och ett anpassat skatteuttag (lägre moms t.ex.),

underlätta genomförandet av Reach-förordningen,

underlätta flödet av arbetstagare utan social dumpning (acceptera de formaliteter som tidigare inrättats i medlemsstaterna inom ramen för utstationering) och tillåta att de europeiska arbetstagarna återvänder till sitt ursprungsland,

göra det möjligt att kräva in böter för överträdelser i alla EU-länder,

fastställa att utgångspunkten för varje form av rörlighet för arbetstagare måste vara att de villkor som gäller i den stat där arbetet utförs godkänns.

5.6   Hållbar utveckling

5.6.1

Som ovan nämnts har aktörerna inom byggnadssektorn en viktig roll att spela med hänsyn till klimatförändringarna och andra globala utmaningar. De är i dag redo att axla denna roll och, om lagstiftningen och incitament tillåter det, bidra med sitt mervärde på den europeiska marknaden och sprida sina kunskaper på området i de andra delar av världen där man vet att det krävs enorma ansträngningar för att alla ska kunna dra fördel av företagens insatser.

5.6.2

För att göra detta måste man

införa begreppet totalkostnad (dvs. kostnaden under en investerings livstid) i reglerna för europeisk offentlig upphandling; hållbar utveckling och bästa anbud är begrepp som kan ingå i definitionen; på så sätt kan byggprojektledarna fullt ut beakta dimensionen ”hållbar utveckling” i sina val,

främja offentlig-privata partnerskap, som genom att integrera utformning, byggnation och underhåll kan visa sig vara det bästa sättet att optimera begreppet totalkostnad,

omfördela visst ekonomiskt stöd genom att i alla medlemsländer koncentrera det till energirenovering, som utgör ett mycket stort område,

uppmuntra omfattande renovering av hela projekt och offentliga byggnader,

främja utveckling och erkännande av ekologiska områden (skapa en gemenskapsmärkning, införa ekonomiska stimulansåtgärder etc.).

5.6.3

Både när det gäller byggnader och transporter kan byggföretagen, om man ger dem möjlighet att delta i hela kedjan ”utformning-genomförande-underhåll”, bidra på ett avgörande sätt – i synnerhet för att säkerställa finansiering av nödvändiga insatser – genom sin kapacitet att hantera de övergripande kostnaderna och finansiera investeringar genom framtida energibesparing.

5.7   Små och medelstora företag inom byggnadsindustrin

5.7.1

Problemen för små och medelstora företag inom byggnadsindustrin handlar inte om tillgång till den ena eller den andra typen av marknad, vilket ofta kan vara fallet när det gäller annan verksamhet (se punkt 3.2.5).

5.7.2

Av denna anledning betraktar sektorns företrädare med all rätt argumenten för de ”kvoter” som vissa förespråkar, men som förkastas av de europeiska myndigheterna, som ogrundade, och de siffror som man hänvisar till visar sig dessutom i praktiken ha överskridits i alla de europeiska länderna.

5.7.3

Förutom de frågor som behandlas i rättsakten för småföretag bör de små och medelstora företagens problem lösas

genom intelligenta lösningar för företagsöverlåtelser,

genom stödlösningar eller delade tjänster eller finansieringssätt som utan att snedvrida konkurrensen tillåter att man skapar lika möjligheter, särskilt när det gäller små och medelstora företags tillgång till komplexa projekt (offentlig-privata partnerskap och hållbar utveckling),

genom lösningar som syftar till att underlätta små och medelstora företags tillgång till standardisering och normer.

Bryssel den 10 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Arbetstillfällena inom byggnadssektorn står för 30,4 % av det totala antalet arbetstillfällen inom industrin. Källor: Eurostat och den europeiska byggentreprenörsorganisationen FIEC.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/26


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Den europeiska företagstjänstesektorns utveckling”

(2009/C 27/06)

Den 6 december 2007 uppmanade Margot Wallström, vice ordförande för Europeiska kommissionen och kommissionsledamot med ansvar för kontakter mellan institutionerna och kommunikationsstrategin, och Günter Verheugen, vice ordförande för Europeiska kommissionen och kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och industri, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Den europeiska företagstjänstesektorns utveckling”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som berett ärendet, antog sitt yttrande den 11 juni 2008. Föredragande var Edwin Calleja.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 135 röster för, 2 röster emot och 12 nedlagda röster.

1.   Inledning

1.1

Margot Wallström, vice ordförande för Europeiska kommissionen och kommissionsledamot med ansvar för kontakter mellan institutionerna och kommunikationsstrategin, och Günter Verheugen, vice ordförande för Europeiska kommissionen och kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och industri, uppmanade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om företagstjänster genom att göra en uppföljning och en ytterligare analys av ett tidigare yttrande (1) som handlar om företagstjänster och industrin.

1.1.1

Inom ramen för denna analys bör man framför allt ta hänsyn till den stora vikt som Europeiska kommissionen fäster vid Lissabonstrategin för att bevara och öka den europeiska industrins konkurrenskraft genom att styra förändringsprocessen, i linje med EU:s strategi för hållbar utveckling, och på den sociala nivån genom att se till att representativa arbetsmarknadsparter identifieras i syfte att föra förhandlingar på lämplig nivå.

1.1.2

Parallellt med insatserna för att nå dessa mål är det nödvändigt att förenkla regelverket för industrin – en politisk prioritering som utgör ett centralt inslag i kommissionens industripolitik.

1.1.3

Denna industripolitik kännetecknas dessutom av ett integrerat synsätt, där de olika sektorernas behov beaktas.

2.   Slutsatser och rekommendationer

2.1   Tjänstesektorns betydelse för den ekonomiska och sociala utvecklingen

EESK anser att det skyndsamt krävs en reell förändring så att större tonvikt läggs på tjänsterna, som inte längre får ses enbart som ett bihang till tillverkningsindustrin. Samhället genomgår stora förändringar och tjänsterna står i centrum för dessa förändringar. Europeiska kommissionen måste därför beakta denna utveckling och fästa större uppmärksamhet vid den.

2.2   Prioriterade åtgärder

Med tanke på att det finns en lång rad möjliga åtgärder som kan vidtas inom de politikområden som berörs av företagstjänster är det oerhört viktigt att fastställa en prioritetsordning för åtgärderna. Det är också viktigt att snabbt göra framsteg i fråga om de tio centrala mål som fastställs i gemenskapens Lissabonprogram 2008–2010. Dessa målsättningar påverkar den framtida utvecklingen av tjänster på ett direkt eller indirekt sätt. EESK anser att prioriteringarna bör ha följande ordning:

åtgärder inom ramen för politiken för företagstjänster och inrättande av en högnivågrupp. Kommittén rekommenderar att en högnivågrupp för företagstjänster inrättas. Högnivågruppen bör genomföra en djupare analys av sektorn och en systematisk granskning av befintlig politik för att fastställa och utvärdera vilken politik som skulle vara mest effektiv och framgångsrik inom sektorn samt utforma konkreta politiska åtgärder för att täppa till de största luckorna och tillgodose de viktigaste behoven. De olika undersektorerna är mycket heterogena och särskild uppmärksamhet bör därför ägnas åt att fastställa vilken sektor som behöver störst politisk uppmärksamhet och på vilken nivå (regional och nationell nivå, EU-nivå) politiska åtgärder är motiverade,

företagstjänster i arbetsmarknadspolitiken. Från ett socialt perspektiv krävs en djupgående analys på sektorsnivå av de utmaningar som uppkommer i och med de nya anställningsformer som har uppstått genom den ömsesidiga påverkan mellan företagstjänsterna och tillverkningsindustrin. Denna analys måste omfatta utbildning, fortbildning och livslångt lärande samt arbetstagarnas anställningsvillkor, inklusive de tjänster som läggs ut externt (outsourcing). För att nå detta mål bör dialog mellan arbetsmarknadens parter på sektoriell nivå uppmuntras. I detta sammanhang bör en dagordning utarbetas för att diskutera de specifika förändringar som har skett av arbetsvillkor och arbetstillfällen till följd av de strukturella förändringar som påverkar företagstjänstesektorn,

företagstjänster i innovationspolitiken. Program för forskning och utveckling (FoU) och innovation samt innovativa åtgärder inom tjänstesektorn bör ges starkt stöd. Områden som organisatorisk innovation, kunskapsintensiva företagstjänster och innovationsstyrning förtjänar ökad uppmärksamhet,

utformning av standarder för företagstjänster. Företagen bör uppmuntras att bidra till utformningen av standarder genom självreglering efter ingående samråd med användarna av företagstjänster. Stödet från Europeiska standardiseringskommittén (CEN) och dess anslutna standardiseringsorganisationer (öppen plattform) är viktigt för att man ska kunna sprida resultaten av framgångsrika innovativa koncept, framför allt genom snabbt informellt samförståndsbyggande,

främjande av ”tjänstevetenskap” som en ny disciplin i utbildning och fortbildning,

den inre marknaden och lagstiftning som berör företagstjänster. Kommittén har tagit fram en förteckning över områden som man behöver ta itu med för att åstadkomma förenklingar, klargöranden och en minskning av de byråkratiska bördorna, givetvis utan att inskränka befintliga krav på hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och arbetstagarrepresentation. Det påpekas bland annat att ingen konsekvensanalys av tjänstedirektivet har genomförts när det gäller företagstjänster och att stora insatser krävs på detta område, särskilt efter det att direktivet har införlivats i de nationella lagstiftningarna. Inom ramen för dessa insatser bör man identifiera ytterligare möjliga åtgärder för öppnare handel och konkurrens på EU:s utvidgade inre marknad,

ytterligare förbättringar av statistiken om företagstjänster. Ökat samarbete från medlemsstaternas sida rekommenderas för att förbättra statistiken om företagstjänster. Det krävs i synnerhet bättre information om företagstjänsternas resultat och inverkan på medlemsstaternas ekonomi – detta är ett nödvändigt verktyg för regeringarna för att hjälpa sektorn att utveckla sin potential. De senaste ändringarna av kapitel 74 i klassificeringssystemet NACE är fortfarande inte tillräckliga för att man ska kunna få fram de detaljerade uppgifter som behövs för att statistiken om företagsrelaterade tjänster ska bli meningsfull.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Bakgrund. I EESK:s initiativyttrande som antogs i september 2006 – CCMI/035 – föreslås att man ägnar ökad uppmärksamhet åt företagstjänster på grund av deras bidrag till prestationsnivån för EU:s tillverkningsindustrier. I yttrandet förklaras den ömsesidiga påverkan mellan tjänster och tillverkning, och tjänsternas inverkan på den sociala och ekonomiska prestationsnivån när det gäller sysselsättning, produktivitet och konkurrenskraft. Detta utgör utgångspunkten för denna uppföljning och ytterligare analys av företagstjänster. Det är lämpligt att inleda detta yttrande genom att definiera företagstjänster som tjänsteverksamhet som – genom sin funktion som mellanprodukter – påverkar produktionsverksamhetens kvalitet och effektivitet genom att komplettera eller ersätta interna tjänstefunktioner (Rubalcaba och Kox, 2007). Denna definition överensstämmer i viss mån med NACE rev. 1 (koderna 72–74) och den nya versionen av NACE (koderna 69–74, 77–78, 80–82) samt med klassificeringen av olika tjänstekategorier. Företagstjänster indelas i två huvudkategorier:

kunskapsintensiva företagstjänster (t.ex. dator- och IT-tjänster, managementkonsulttjänster, redovisning, skatterådgivning och rättshjälp, marknadsföring och opinionsundersökningar, tekniska tjänster och ingenjörstjänster samt yrkesutbildning och rekrytering),

operativa företagstjänster (t.ex. vakttjänster, städning, administration, bokföring, tillfällig rekrytering av arbetskraft, teletjänstcentraler, översättning och tolkning).

Målsättningen med detta yttrande är att ge sektorn ett större erkännande, att göra det möjligt för den att utvecklas utan hinder och att bistå de europeiska ekonomierna i deras insatser för att blir mer konkurrenskraftiga på den globala marknaden.

3.2

Vikten av tjänster och företagstjänster. Tjänstesektorn får en allt större betydelse för medborgare, yrkesverksamma, företag, regioner och länder. Tjänster dominerar i stor utsträckning den nya tillgången och efterfrågan i de ekonomiska och sociala systemen. Även om de är närvarande i de flesta aspekterna av det ekonomiska och sociala livet fångas många av dessa verksamheter inte upp av statistiken. Även om den traditionella uppdelningen mellan de produktiva sektorerna är ofullständig och döljer den starka ömsesidiga påverkan inom den ekonomiska sektorn, möjliggör den en uppskattning av vikten av de största ekonomiska verksamheterna. Tjänster som en ekonomisk sektor blir allt viktigare i Europa, och tjänsternas andel av den totala sysselsättningen är mindre (70 %) än i Förenta staterna (80 %) men större än i Japan (67 %). Inom alla dessa tre områden har särskilt undersektorn för företagstjänster ökat i en mycket dynamisk takt, vilket har lett till liknande ökningar av andelen av den totala sysselsättningen. Företag vars huvudverksamhet består i att tillhandahålla företagstjänster står för 10–12 % av den totala sysselsättningen och mervärdet. Om man även beaktar företagstjänster som produceras som bisyssla är procentandelen för sysselsättningen mycket högre. De länder som var ledande inom ekonomin för företagstjänster i Europa 2004 var Beneluxområdet samt Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Under perioden 1995–2004 har sektorn för företagstjänster ökat avsevärt i vissa länder, bland annat Ungern, Polen, Österrike, Lettland och Malta. Detta tyder på en viss konvergens mellan några av EU-länderna. Siffrorna för dessa länder omfattar endast sysselsättningsgraden inom företag vars huvudverksamhet är företagsrelaterade tjänster. De flesta av dessa är små och medelstora företag.

3.3

Analys av utvecklingen. EESK har nu omvärderat situationen mot bakgrund av den utveckling som skett sedan kommitténs föregående yttrande från september 2006 (CCMI/035) och konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen nu fäster större vikt vid företagstjänsterna inom tillverkningssektorn i sina beslut:

i meddelandet ”Översyn av industripolitiken efter halva tiden – Ett bidrag till EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi” (2), som offentliggjordes efter EESK:s ovannämnda yttrande, förespråkas åtgärder för kartläggning och konkurrenskraftsanalys av tjänstebranscherna och deras betydelse för industrins konkurrenskraft. Vid behov bör fler kontroller göras av de olika branscherna. Därigenom kan alla hinder för bättre konkurrenskraft identifieras och eventuella marknadsmisslyckanden avlägsnas, vilket i sin tur kan motivera insatser för att lösa specifika problem i enskilda industri- eller tjänstebranscher. Kommissionen genomför denna djupgående analys under innevarande år och resultaten kan förväntas till årsslutet,

kommissionens arbetsdokument ”Mot en europeisk strategi till stöd för innovation inom tjänstesektorn: utmaningar och nyckelfrågor för framtida åtgärder” (3) [ej officiell titel] från juli 2007, inrättandet av en europeisk plattform för företagsrelaterade tjänster i februari 2008 och det kommande meddelandet om innovation inom tjänstesektorn (förväntas i slutet av 2008) kan samtliga utgöra ett stort steg mot en verklig integration av tjänstesektorn i EU:s innovationspolitik,

antagandet av direktivet om tjänster på den inre marknaden (4), som ska genomföras senast den 28 december 2009, kommer att utgöra en viktig vändpunkt i inrättandet av en verklig inre marknad för tjänster, förutsatt att bestämmelserna i direktivet införlivas i medlemsstaternas nationella lagstiftningar och att man i samband med detta ser till att de arbetsrättliga bestämmelser och de kollektivavtal som ska tillämpas är de som gäller i det land där tjänsten tillhandahålls. Både företagen och konsumenterna kommer att kunna dra full fördel av de möjligheter som öppnas genom direktivet. Direktivet bör också främja företagstjänstemarknadens funktion genom att underlätta handel och investeringar mellan EU-länderna och öppna nya möjligheter för tillverkningsföretagen att välja fler, bättre eller billigare tjänster. Nya konkurrensfördelar i användningen av företagstjänster bör leda till ökad sysselsättning, förbättrad produktivitet och starkare ekonomisk prestationsförmåga.

3.4

Stödåtgärder som främjar företagstjänster. Utöver de viktigaste pågående EU-åtgärderna för att främja företagstjänster inom ramen för industri- och innovationspolitiken och de eventuella bieffekterna av tjänstedirektivet på den inre marknaden vidtar kommissionen andra åtgärder som indirekt stöder företagstjänsternas roll inom tillverkningen:

Eurostat har nu genomfört en revision av klassificeringssystemet NACE för att utöka insamlingen av uppgifter om tjänster,

det europeiska nätverket Enterprise Europe Network för främjande av företagsanda och tillväxt för EU:s företag inrättades genom att man integrerade nätverken Euro Info Centre och Innovation Relay Centre, vilket ger företagarna över 500 kontaktpunkter att vända sig till (5). Detta kommer att vara till hjälp för de små och medelstora företagen och därmed för det stora flertalet leverantörer av företagstjänster,

sedan år 2005 har kommissionen lagt fram förslag om förenklingar och en minskning av den administrativa bördan. De senaste förslagen från år 2008 avser ett påskyndat förfarande (6). Detta är goda nyheter för de små och medelstora företagen, som just på grund av att de är små tyngs mer av de stora administrativa bördorna,

kommissionens meddelande ”Gemensamma principer för ’flexicurity’: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghet” (7) diskuterades i dialogen mellan arbetsmarknadens parter som var mycket konstruktiv. Detta bör underlätta för ett EU-omfattande genomförande av flexicurity-konceptet med justeringar efter de olika förhållanden som råder i varje medlemsstat. I dynamiska företagstjänster kan flexicurity, framförhandlad av arbetsmarknadsparterna, vara användbart när bättre arbetstillfällen av högre kvalitet samtidigt ska främjas. Arbetsmarknadens parter bör involveras om EU på ett framgångsrikt sätt ska lyckas möta den press som globaliseringen medför,

offentliggörandet av kommissionens meddelande ”Ökat bidrag från standardiseringen till innovation i EU” (8), som bland andra initiativ främjar ett påskyndat samarbete mellan industrin och andra aktörer i utvecklingen, genomförandet och användningen av standarder till stöd för innovation inom ramen för en hållbar industripolitik.

3.5

De största behoven inom företagstjänstesektorn. Trots de framsteg som för närvarande görs när det gäller åtgärder inom tjänstesektorn finns det stora luckor och behov som måste beaktas. EU:s befintliga politiska ram är starkt inriktad på tillverkningsindustrin, trots att tjänster är det absolut största segmentet av ekonomin och bidrar till tillväxten i alla aspekter av näringslivet och det sociala livet.

3.5.1

De flesta av de övergripande och sektorsinriktade initiativen inom ramen för EU:s industripolitik både på nationell nivå och på EU-nivå inriktas på tillverkningsindustrin, trots företagstjänsternas naturligt stödjande roll. Det finns därför ett brådskande behov av att utforma en välavvägd EU-politik som inte underskattar vikten av företagstjänster för EU:s tillverkningsindustris globala konkurrenskraft och ekonomin som helhet. En övergripande politik som riktar sig till alla ekonomiska sektorer måste verkligen vara övergripande och vara anpassad till företagens och arbetstagarnas behov i den nya tjänstekonomin där industri- och tjänstesektorerna är oupplösligt sammankopplade för att på så sätt skapa nya möjligheter för EU-ekonomin på den globala marknaden som ett direkt resultat av synergierna mellan dem. Många av EU:s politiska initiativ som rör industripolitiken måste anpassas och tillämpas på tjänstesektorn. Detta omfattar frågor som en fullständigt effektiv inre marknad för tjänster, internationell handel, regler för statligt stöd, arbetsmarknadsfrågor, sociala åtgärder, fortbildning och regionalpolitik, forskning och utveckling, innovation, standardisering, företagaranda samt bättre statistik och information. Man måste också beakta tjänstesektorns särskilda behov. Detta ska inte tolkas som att all politik ska vara vertikalt specifik för tjänster, utan snarare som att alla dessa politikområdens inverkan på tjänster bör kartläggas och särskilda åtgärder vidtas vid behov.

3.5.2

Vissa större behov kan identifieras inom följande områden:

företagstjänster i industripolitiken. Efter det att företagstjänsterna nyligen integrerades i industripolitiken och inom ramen för den pågående kartläggningen bör ökad uppmärksamhet ägnas åt de särskilda områden där tjänsterna kan bidra till industrins prestationsförmåga, t.ex. tjänsternas roll för industrins konkurrenskraft och produktivitet från ett ekonomiskt perspektiv. För att möta den globala konkurrensen måste EU investera i innovation, kunskap, formgivning, logistik, marknadsföring och andra företagsrelaterade tjänster, med andra ord hela den globala värdekedjan,

företagstjänster i sysselsättnings- och utbildningspolitiken. De flesta yrken är tjänsteyrken och så kommer det att förbli. (De politiskt ansvariga får inte glömma att 20 % av mellanprodukterna i förädlingskedjan inom tillverkningsindustrin härrör från tjänster.) De potentiella effekterna av att företagen lägger ut tjänster på entreprenad till andra länder (upp till 30 % enligt en OECD-studie från 2006) leder till att medlemsstaterna nu måste börja tänka på att förstärka nödvändiga kompetenser och kvalifikationer för att deras industrier ska kunna möta den globala konkurrensen,

företagstjänster i innovations- och produktivitetspolitiken. Man bör främja innovation inom tjänstesektorn för att förstärka den industriella konkurrenskraften genom kvalitetsfaktorer. Innovation inom tjänstesektorn har stor och positiv effekt på kvalitet, sysselsättning och kundrelationer. Samtidigt kan företagstjänster erbjuda arbetstillfällen av god kvalitet med goda arbetsförhållanden i en kunskapsintensiv miljö. I dessa fall bidrar arbetstagarna till att göra innovation inom tjänstesektorn möjlig och framgångsrik. Detta bidrar till att företagen kan förstärka sin konkurrensposition och skapar nya arbetsmöjligheter för arbetstagarna. De fördelar som innovationen inom tjänstesektorn medför bör därför kanaliseras för att hantera den stagnerande produktivitetstillväxten för företagstjänster. Låg produktivitetstillväxt är fortfarande dominerande i de flesta länder, även om företagstjänsternas bidrag till produktivitetsvinsterna totalt sett är underskattat på grund av statistiska mätproblem,

företagstjänster och den inre marknaden. Målsättningen är att inrätta en europeisk marknad för tjänster för att EU ska kunna spela en avgörande roll i globaliseringsprocessen genom att ta hänsyn till alla de faktorer som påverkar marknaderna och konkurrenskraften. En särskild uppföljning av införlivandet av tjänstedirektivet i medlemsstaterna och följderna av detta för företagstjänster skulle därför vara lämpligt,

företagstjänster och regionerna. Många regioner har en låg förekomst av företagstjänster eftersom dessa tenderar att koncentreras till storstads- och höginkomstområden. På regional nivå är det därför viktigt att främja och stimulera både tillgång och efterfrågan på företagstjänster och att utnyttja befintliga nätverk som kan öka synergieffekterna mellan de olika regionala aktörerna,

företagstjänster och annan relaterad politik. Det finns två typer av politik som inriktas på företagstjänster: huvudsakligen reglerande politik (inre marknaden, konkurrens, bättre lagstiftning, offentlig upphandling) och huvudsakligen icke reglerande politik (innovation, kompetens, kvalitet och sysselsättning, standardisering, företagande och små och medelstora företag, regionalpolitik, kunskap och statistik). Vikten av standardisering, den nya ”tjänstevetenskapen” och statistik bör uppmärksammas särskilt.

3.6

Ömsesidig påverkan mellan företagstjänster och målinriktad politik. Erfarenheterna har visat hur omfattande åtgärder på olika områden skulle kunna samspela och möjliggöra en stark utveckling av företagstjänster för att möta framtidens utmaningar. Synergier och ömsesidig växelverkan mellan olika politiska områden bör beaktas i detta sammanhang.

3.7

En logisk ekonomisk grund krävs när särskild EU-politik utformas för att främja verksamheten inom företagstjänstesektorn. Kox och Rubalcaba har nyligen visat detta (”Business services in European Economic Growth”, 2007). Till stöd för sina argument anför de huvudsakligen marknads- och systemmisslyckanden, såsom informationsasymmetri och externa aspekter.

3.8

Lissabonstrategin 2008–2010. Politiken för företagstjänster kan bidra positivt till förslaget till gemenskapens Lissabonprogram 2008–2010 (KOM(2007) 804 slutlig). De flesta av de tio centrala mål som ska nås senast 2010 påverkar tjänstesektorn direkt eller indirekt.

3.8.1

Kommissionen kommer att lägga fram förslag om en förnyad social agenda i mitten av 2008, som ska bidra till att lösa problemen med kompetensbrist. Viktiga brister och behov kan identifieras inom de flesta företagstjänster som är mycket arbetsintensiva. I sitt yttrande om ”Sysselsättning för prioriterade kategorier – Lissabonstrategin” (9) konstaterar EESK att de ambitiösa Lissabonmålen endast hade uppnåtts i begränsad utsträckning och att många av de nya arbetstillfällen som skapats under de senaste åren är halvtidsarbeten, i synnerhet för kvinnor. För äldre arbetstagare finns fortfarande en tydlig brist på lämpliga arbetsplatser och för ungdomar kan man notera en kraftig ökning av atypiska (icke-standardiserade) anställningsformer, ibland utan tillräckligt rättsligt skydd och social trygghet. I sitt yttrande betonar kommittén att det är viktigt att det inom ramen för flexicurity-konceptet finns ett stort mått av social trygghet, aktiv arbetsmarknadspolitik, utbildning och fortbildning.

3.8.2

Kommissionen lade tidigare i år fram förslag om en gemensam invandringspolitik. Detta kan påverka invandringen av högkvalificerade arbetstagare inom områden som kunskapsintensiva företagstjänster och lägre kvalificerade arbetstagare inom verksamheter som städning eller vakttjänster.

3.8.3

Gemenskapen kommer att anta en rättsakt för småföretag för att frigöra de små och medelstora företagens tillväxtpotential under deras livscykel. Sektorn för företagstjänster är den sektor som har det största antalet nystarter och nedläggningar av företag, och särskild uppmärksamhet bör därför ägnas de små och medelstora företagen. I sitt yttrande om ”Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag” (10) förespråkar kommittén mer fokuserade och samordnade riktlinjer för små och medelstora företag för att främja tillväxt och arbetstillfällen 2008–2010. De små och medelstora företagen kommer också att dra nytta av att de administrativa bördorna inom EU kommer att minska med 25 % fram till år 2012.

3.8.4

Gemenskapen kommer att stärka den inre marknaden och öka konkurrensen inom tjänstesektorn. I samma yttrande (INT/324) som citeras ovan kritiserar EESK den ofullständiga inre marknaden, särskilt medlemsstaternas långsamma införlivande av direktiven, de administrativa bördorna och arbetskraftens bristande rörlighet. För de små och medelstora företagen utgör detta enorma hinder att övervinna.

3.8.5

Gemenskapen kommer att förverkliga den femte friheten (fri rörlighet för kunskap) och inrätta ett verkligt europeiskt forskningsområde. De kunskapsintensiva företagstjänsterna har en funktion att fylla i denna Lissabonprioritering.

3.8.6

Gemenskapen kommer att förbättra ramvillkoren för innovation. EESK har också utarbetat ett yttrande om ”Investeringar i kunskap och innovation” (11). Huvudtemat är att EU måste ligga i ledningen inom forskning, teknisk utveckling och innovation. Ytterligare mål är ökad finansiering från EU-budgeten, förbättrade utbildningsmöjligheter och en allmän höjning av standarden, samt en social miljö som är öppen för framsteg och innovation. Man bör också skapa nödvändiga förutsättningar och fatta de beslut som krävs för att inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism så att investerarna vågar satsa sitt kapital på nya initiativ i Europa. Man bör slutligen skapa ökad medvetenhet om den fundamentala betydelsen av grundforskning och främja en företagaranda som inte väjer för innovation och risker, vilket innebär att man måste acceptera en viss risk för misslyckande och förluster som oundvikligen hör samman med riskerna. EESK har även granskat den rättsliga och samhälleliga miljön för att skapa innovationsvänliga företag och en innovationsvänlig marknad.

3.8.7

Gemenskapen kommer att främja en industripolitik som inriktas mot mer hållbar produktion och konsumtion. De miljörelaterade tjänsternas roll inom industripolitiken kan inordnas under denna prioritering.

3.8.8

Gemenskapen kommer att förhandla bilateralt med viktiga handelspartner för att öppna för nya möjligheter för internationell handel och investeringar och skapa ett gemensamt område för reglerande bestämmelser och standarder.

4.   Prioritering av åtgärder som gynnar företagstjänster

Företagstjänsterna berör många olika politikområden och det är därför nödvändigt att göra prioriteringar. EESK anser att följande åtgärder bör prioriteras:

4.1

Prioritering 1: En högnivågrupp för företagstjänster bör inrättas av kommissionen inom ramen för företags- och industripolitiken för att säkerställa att man i politiska åtgärder i högre grad beaktar dessa tjänster i samspelet med industrin och all ekonomisk verksamhet. Högnivågruppen bör ha följande målsättningar:

genomföra en fördjupad analys av företagstjänsternas behov, bland annat behoven hos de mycket varierande undersektorerna inom denna tjänstesektor,

kartlägga befintlig politik som påverkar företagstjänster och utforma konkreta politiska åtgärder på lämplig nivå (regional nivå, nationell nivå eller EU-nivå),

rekommendera strategiska mål som bör nås inom ramen för WTO-förhandlingarna om det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS), med betoning på nödvändiga åtgärder för att främja export bland de små och medelstora tjänsteföretagen,

identifiera och samla de politiska intressenterna inom områden där representationen är mycket begränsad och splittrad,

inrätta ett europeiskt observationsorgan för företagstjänster för att övervaka resultaten av de politiska åtgärder som har vidtagits på EU-nivå och sprida bästa praxis. Medlemmarna i observationsorganet bör omfatta företrädare för EESK, fackliga organisationer, näringslivsorganisationer och sakkunniga inom området för företagstjänster.

4.2

Prioritering 2: En social dialog som särskilt ägnas företagstjänster bör uppmuntras för att diskutera och ta fram rekommendationer om

nya sysselsättningsmöjligheter,

”livslångt lärande”,

utmaningar när det gäller utläggning av tjänster på entreprenad till andra länder,

identifiering av kompetensluckor,

deltidsarbete och distansarbete,

tillämpningen av flexicurity-principen inom företagstjänstesektorn (denna fråga har redan behandlats allmänt av EESK i ett nyligen offentliggjort yttrande – SOC/283),

personalbrist inom kunskapsintensiva företagstjänster och invandringens roll,

rörlighet.

En förutsättning för att en sådan sektorsdialog mellan arbetsmarknadsparterna (bl.a. erkännande av överenskommelser och organisatoriskt stöd) ska kunna genomföras och bli verksam i praktiken är dock att man identifierar och erkänner de representativa europeiska sammanslutningarna för arbetstagare och arbetsgivare.

4.3

Prioritering 3: Forskning och utveckling (FoU) och innovation inom tjänstesektorn:

analys av innovationsmetoder när det gäller företagstjänster och deras inverkan på produktiviteten och den sociala och ekonomiska tillväxten,

kunskapsintensiva företagstjänsters roll för innovationsutvecklingen inom tjänstesektorn,

förhållandet mellan utveckling av informations- och kommunikationstekniken (IKT) och innovativa tjänster,

kartläggning av FoU- och innovationsprogram för att utvärdera hur företagstjänsterna behandlas inom dessa program,

tillämpning av teknik för resurssnåla framställningsmetoder (”lean production”) inom tjänstesektorn,

innovationens roll inom tjänstesektorn och andra möjliga politiska åtgärder för kunskapsintensiva tjänster på regional nivå. Vikten av innovationspolitiska åtgärder för att främja tillgång och efterfrågan på företagstjänster.

4.4

Prioritering 4: Utveckla standarder. Standardiseringen av tjänster har utvecklats långsamt och är ofta efterfrågedriven. Det finns även strukturella problem bland leverantörerna av företagstjänster. Det stora flertalet av dem är små företag som inte är anslutna till representativa organisationer i sitt land och detta avspeglas även på EU-nivå där denna kategori inte är välrepresenterad inom någon av de europeiska organisationerna. Den enda lösningen för att förbättra situationen för användarna är att de går samman och framför sina krav. Marknaden för företagsrelaterade tjänster har oerhört mycket att vinna på tydliga standarder på detta område. Utveckling av standarder kan vara användbart för att

komplettera eller till och med ersätta reglering,

förbättra kvaliteten och stimulera konkurrenskraften,

minska asymmetrisk information till fördel för både leverantörer och användare, på en marknad som saknar insyn,

garantera jämförbarhet när användaren tar ställning till och beslutar om olika anbud,

säkra en bredare spridning av resultaten av FoU- och innovationsprogram med målsättningen att främja innovation för att öka tjänsternas kvalitet,

minska antalet tvister genom att klargöra rättigheter och skyldigheter mellan tjänsteleverantörer och användare,

förebygga konflikter mellan arbetsmarknadens parter genom att tjänsteleverantörerna och användarna respekterar de arbetsrättsliga bestämmelserna och vid behov genom kollektiva förhandlingar på lämplig nivå,

underlätta stordriftsfördelar bland små företag som tillhandahåller liknande tjänster i olika EU-medlemsstater och på så vis minska hindren för marknadsintegration,

utveckla en sund exportsektor och bistå vid offentliga upphandlingar och utläggning av tjänster på underleverantörer.

4.5

Prioritering 5: Ytterligare förbättringar av statistiken om företagstjänster. De politiska åtgärderna utformas på grundval av analyser av rådande tendenser, vilka endast kan mätas med hjälp av tydlig och meningsfull statistik. Det står klart att produktivitetsökningen inte är tillfredsställande jämfört med nivåerna i Förenta staterna, vilket delvis kan bero på otillförlitlig statistik som bygger på en metod som används för att mäta tillverkningssektorns prestationer. Ytterligare förbättringar av statistiken för företagstjänster kräver inte bara ett beslut från Eurostat, utan även samarbete från medlemsstaterna för att de ska ändra sina metoder för insamlande av statistiken. Det är särskilt viktigt att man mäter företagstjänsternas roll inom andra industri- och tjänstesektorer.

4.6

Prioritering 6: ”Tjänstevetenskap”

Tjänstevetenskapen (eller SSME – Service Science, Management and Engineering) är en ny snabbt expanderande vetenskap som omfattar de skilda och splittrade synsätten på tjänster: tjänsteekonomin, managementtjänster, tjänstemarknadsföring, tjänstesystemutveckling m.m. Forskare och företag inom tjänstesektorn erkänner att det finns ett behov av att främja och förbättra integrationen av alla dessa områden. Inom ramen för tjänstevetenskapen utgör tjänstesystemutveckling ett bra exempel. Detta är en särskild teknisk disciplin som rör den systematiska utvecklingen och utformningen av tjänsteprodukter genom tillämpning av passande modeller, metoder och redskap. Även om tjänstesystemutveckling även innefattar vissa organisations- och ledningsaspekter inom tjänsteverksamhet ligger huvudfokus bland annat på framtagning av nya tjänsteprodukter. Samtidigt handlar tjänstesystemutveckling även om utformningen av utvecklingssystem, dvs. om tjänsterelaterade frågor inom allmän FoU- och innovationsstyrning. Integrerade metoder för gemensam produktutveckling för fysiska varor, mjukvara och tjänster kommer att bli ett etablerat inslag.

Grundläggande forskning om nya affärsmodeller, metoder och redskap kommer att ge tjänstevetenskapen ett värdefullt uppsving. Slutligen kommer den ökade harmoniseringen av tjänstestandarder att uppmuntra till identifiering och effektiv framtagning av nya tjänster (12).

Tjänstesystemutveckling är ett av få områden inom tjänstesektorn som till stor del har utformats av europeisk forskning. Ökad integration i internationella nätverk och systematisk utveckling av en oberoende tjänstesystemutvecklingsgemenskap är viktiga förutsättningar för att en ledande roll på detta område ska kunna upprätthållas i framtiden (13).

4.7

Prioritering 7: Den inre marknaden och reglering av företagstjänster

Minska och förenkla lagstiftningsbördorna. Det finns flera begränsande faktorer som försvårar för företag som arbetar med företagstjänster och som motverkar deras insatser för att öka produktiviteten och försöka etablera sig i andra medlemsstater. Det handlar bland annat om problem med fri rörlighet för arbetskraft och erkännande av utbildningskvalifikationer. Lagstiftningen har ökat i omfång och blivit alltmer komplex under de senaste åren, vilket i sin tur har lett till ökade bördor för de små tjänsteleverantörerna. Följande områden är viktiga att uppmärksamma:

starta och överlåta företag. De pengar och den tid det kostar att starta ett nytt företag eller överlåta en befintlig rörelse är ett nästan oöverkomligt problem för små och medelstora företag,

hinder för export av tjänster. Små och medelstora företag som är intresserade av att exportera sina tjänster har svårt att sätta sig in i de relevanta bestämmelserna och saknar ofta nödvändiga resurser för att kunna söka rådgivning. Det behövs en uppföljning av internationella handelsavtal för att avlägsna onödiga hinder för europeiska tjänsteleverantörer på de externa marknaderna för företagstjänster. Den databas för marknadstillträde som kommissionen låtit upprätta bör bidra till att identifiera sådana hinder,

begränsningar för samarbetet mellan olika yrkessektorer. Det finns hinder för professionella tjänsteleverantörers tillträde som kan avlägsnas i och med att det nya tjänstedirektivet träder i kraft,

bristande införlivande av EU-lagstiftningen samt olika lagar i medlemsstaterna. Även om bestämmelserna inte direkt strider mot den inre marknaden är de stora olikheterna mellan EU-länderna ett hinder för marknadsintegration,

offentlig upphandling och konkurrensbestämmelser mellan privata och statsägda företag för tilldelning av offentliga kontrakt,

hinder för tillhandahållandet av tjänster mellan medlemsstaterna. Yrkesorganisationernas försvarsattityd verkar avskräckande på yrkesverksamma som vill etablera sig i andra medlemsstater,

utstationering av högt kvalificerade arbetstagare. Det finns svårigheter när det gäller utstationering av arbetstagare till andra medlemsstater, även när det rör sig om högkvalificerade tjänster. EESK:s yttrande om ”Utstationering av arbetstagare” kan ligga till grund för möjliga åtgärder på detta område (14),

erkännande av kvalifikationer. Direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer skulle vara införlivat senast den 20 oktober 2007. Det nya direktivet ersätter femton tidigare direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer. Det utgör en verkligt omfattande modernisering av gemenskapens system som främjar EU:s marknad för företagstjänster genom ett mer flexibelt och automatiskt erkännande av kvalifikationer. Samtidigt ger också kommissionens initiativ när det gäller tjänster och administrativt samarbete (IMI) praktiska möjligheter för myndigheter och arbetsgivare i medlemsstaterna att via en central databas få information från den utsedda myndighet (på regional eller nationell nivå i varje medlemsstat) som har tillstånd att utfärda certifikat om kompetens och kvalifikationer och kontrollera giltigheten av sådana certifikat,

införlivande av tjänstedirektivet. En sektorsanalys skulle kunna hjälpa sektorn för företagstjänster att utnyttja den nya rättsliga ramen till fullo, särskilt för att identifiera kvarstående hinder under och efter införlivandet av direktivet. En kartläggning kommer att inledas 2010 i syfte att utvärdera framstegen och nära övervaka hur införlivandet genomförs. Särskild uppmärksamhet bör ägnas följderna för ekonomin för företagstjänster. Den inre marknadens informationssystem kan ge användbar information för uppföljning och framtida förenklingar i syfte att komma till rätta med nationella skillnader.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EUT C 318, 23.12.2006, s. 4 (CCMI/035).

(2)  KOM(2007) 374 slutlig av den 4.7.2007.

(3)  SEK(2007) 1059 av den 27.7.2007.

(4)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12.12.2007.

(5)  Pressmeddelande IP/08/192 av den 7.2.2008.

(6)  PM/08/152 av den 10.3.2008.

(7)  KOM(2007) 359 slutlig.

(8)  KOM(2008) 133 av den 11.3.2008.

(9)  EUT C 256, 27.10.2007, s. 93 (SOC/251).

(10)  EUT C 256, 27.10.2007, s. 8 (INT/324).

(11)  EUT C 256, 27.10.2007, s. 17 (INT/325).

(12)  ”Service engineering – methodical development of new service products”, av Hans-Jorg Bullinger, Klaus-Peter Fahnrich och Thomas Meiren.

(13)  Thomas Meiren, Fraunhofer Institute for Industrial Engineering, Stuttgart, Tyskland.

(14)  Se EUT C 224, 30.8.2008, s. 95.


BILAGA

till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Texten i facksektionens yttrande ändrades genom ett ändringsförslag som antogs av plenarförsamlingen och fick minst en fjärdedel av de avgivna rösterna:

Punkt 2.2 andra punktsatsen:

”–

Arbetsmarknadspolitiken inom företagstjänstesektorn. Ur ett socialt perspektiv krävs en djupgående sektoriell granskning av de utmaningar som skapas av nya anställningsformer som uppstår till följd av samverkan mellan företagstjänstesektorn och tillverkningssektorn. Denna analys måste omfatta utbildning, fortbildning och livslångt lärande samt arbetstagarnas anställningsvillkor, inklusive de tjänster som läggs ut externt (outsourcing). För att nå denna målsättning föreslås att dagordningen för dialogen mellan arbetsmarknadens parter utvidgas i syfte att studera specifika förändringar ifråga om arbetsvillkor och jobbmöjligheter, som härrör från strukturella förändringar som påverkar företagstjänsterna.”.

Röstningsresultat:

87 röster för, 35 röster emot och 13 nedlagda röster.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/34


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kosmetiska produkter (omarbetning)”

KOM(2008) 49 slutlig – 2008/0035 (COD)

(2009/C 27/07)

Den 13 maj 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om kosmetiska produkter (omarbetning)”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som berett ärendet, antog sitt yttrande den 11 juni 2008. Föredragande var Jacek Krawczyk.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 126 röster för och 4 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Kommittén stöder målsättningarna och syftet med förslaget till förordning och omarbetningen av direktiv 76/768/EEG till en förordning.

1.2

EESK vill framhålla att man särskilt för de små och medelstora företagens del kan förvänta sig en avsevärd kostnadsökning för att uppfylla de nya kraven när det gäller god tillverkningssed, säkerhetsbedömningar och utarbetande av produktinformation, för att inte nämna kostnaderna för att genomföra alla relevanta tester.

1.3

Kommittén anser att det vore lämpligt att minimera dessa negativa ekonomiska konsekvenser för småföretagen, exempelvis genom att specificera att produktinformationen och säkerhetsbedömningen ska utarbetas i enlighet med de nya kraven när det gäller produkter som för första gången släpps ut på marknaden.

1.3.1

Kommittén ställer sig bakom att förordningen träder i kraft efter en period på 36 månader. När det gäller uppdateringen av produktinformationen och säkerhetsbedömningen i fråga om kosmetiska produkter som redan är ute på marknaden, rekommenderar kommittén en ytterligare övergångsperiod på 24 månader efter det att förordningen trätt i kraft.

1.4

EESK välkomnar att det införs ett differentierat system baserat på en riskbedömning av ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska. Förbudet mot användande av sådana ämnen bör upprätthållas.

2.   Förord

2.1

Det främsta syftet med direktivet (direktiv 76/768/EEG) är att skydda konsumenternas hälsa genom att harmonisera den lagstiftning avseende kosmetiska produkter som gäller på inre marknaden. En bedömning av den aktuella situationen på marknaden visar att ändringarna till direktiv 76/768/EEG och deras inkonsekventa införlivande i medlemsstaterna har lett till omfattande rättslig osäkerhet och skillnader i lagstiftningen. Detta har resulterat i en ökad administrativ börda och onödiga kostnader för både de behöriga myndigheterna och industrin, utan att bidra till säkrare kosmetiska produkter.

2.2

En förenkling av rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (kosmetikadirektivet) aviserades i kommissionens meddelande om genomförande av gemenskapens Lissabonprogram – En strategi för förenkling av lagstiftningen, liksom i kommissionens årliga politiska strategi för 2007 och i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2007. Kommissionen föreslog att kosmetikadirektivet skulle förenklas i form av en omarbetning, dvs. ett lagstiftningstekniskt förfarande som gör det möjligt att kodifiera en lagtext och dess ändringar och införa väsentliga förbättringar.

2.3

På grundval av svaren i det offentliga samrådet 2006 och flera kommissionsstudier, gjorde kommissionen en konsekvensanalys innan den utarbetade förslaget till förordning (omarbetning) (1).

2.4

EU:s kosmetikasektor domineras av små och medelstora företag. 97 % av alla kosmetikaföretag inom EU är små och medelstora företag och 80 % av dem har färre än 19 anställda. Små och medelstora företag sysselsätter två tredjedelar av alla personer som är direkt sysselsatta inom EU:s kosmetiksektor.

2.5

Cirka 150 000 personer är anställda inom den europeiska kosmetikaindustrin. Sedan 1999 har den europeiska sektorn skapat nya jobb i stadig takt (en ökning med 1,2 % per år).

2.6

Förutom genom att den direkt sysselsätter människor påverkar kosmetikasektorn indirekt sysselsättningen inom detaljhandel, distribution och transporter. Uppskattningsvis skapas 350 000 jobb indirekt genom kosmetikaindustrin.

2.7

Det är orsaken till att man bör låta de små och medelstora företagen inom EU:s kosmetikasektor få intressen och synpunkter beaktade när man analyserar effekterna av föreliggande förslag.

2.8

Sedan 1999 har den gemenskapsinterna kosmetikaexporten årligen ökat i genomsnitt med 5 % per år i volym och 6,5 % per år i värde.

2.9

Kosmetikaindustrin är en internationell näring i vilken Europa är en mycket viktig aktör. Denna sektors globala karaktär är mycket viktig för EU som nettoexportör. År 2005 motsvarade exporten av kosmetika till länder utanför EU 16 miljarder euro och importen 4,4 miljarder euro.

2.10

Situationen varierar kraftigt mellan de olika medlemsstaterna. Polen är ett exempel på detta. En avsevärd del av kosmetikasektorn i Polen är fortfarande oberoende och mer än 400 företag, mest små och medelstora dito, är verksamma. Den polska kosmetikamarknaden som ökade med 8,2 % år 2006 och 7,2 % år 2007, har fortfarande en stor tillväxtpotential och är därmed ett gott exempel på en stabil tillväxt som inte längre förekommer i de fem största ekonomierna i EU (Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien).

3.   Inledning

Kosmetikadirektivet är en normativ och mycket detaljerad rättsakt. Sedan 1976 har detta direktiv ändrats 56 gånger, vilket har lett till rättslig osäkerhet och inkonsekvens och till att det helt har saknats en uppsättning definitioner.

3.1

Den föreslagna översynen av rådets direktiv 76/68/EEG har följande viktiga mål:

avhjälpa den rättsliga osäkerhet och inkonsekvens som de många ändringarna har lett till,

undvika skiljaktiga nationella införlivanden som inte bidrar till produktsäkerheten utan gör regelverket mer betungande och ökar de administrativa kostnaderna,

förenkla och föra samman vissa administrativa förfaranden, t.ex. anmälan, ”kosmetikaövervakning” och administrativt samarbete under marknadsövervakningen,

se till att kosmetiska produkter som släppts ut på EU-marknaden är säkra, framför allt mot bakgrund av innovationen inom sektorn,

bibehålla de bestämmelser om djurförsök som lades till kosmetikadirektivet genom den sjunde ändringen 2003,

införa tydliga minimikrav för säkerhetsbedömningen av kosmetika,

införa möjligheten att i exceptionella fall reglera ämnen i kategori 1 och 2 med utgångspunkt i hur stor risk de utgör.

De viktigaste elementen i utkastet till förordning är följande:

3.2

Kommissionens förslag behåller räckvidden för direktiv 76/768/EEG och definitionen av de ”kosmetiska produkterna” förblir oförändrad. Under det offentliga samråd som genomfördes av kommissionen var de flesta deltagarna positiva till att omarbeta direktiv 76/768/EEG till en förordning.

3.3

En uppsättning nya definitioner har föreslagits för olika begrepp, t.ex. tillverkare, importör, tillhandahållande på marknaden, utsläppande på marknaden, harmoniserade standarder, spår, konserveringsmedel, färgämnen, UV-filter, biverkningar, allvarliga biverkningar, tillbakadragande och återkallelse. Man föreslår dock inte någon ny definition av begreppet ”kosmetisk produkt”.

3.4

Man har infört begreppet ansvarig person som är etablerad inom gemenskapen; det beskriver vem som har ansvaret för produkter som levererats till konsumenten från ett land utanför EU, t.ex. vid Internetbeställning.

3.5

”Den nya metoden” har införts: hänvisning till harmoniserade normer i rättsakterna, god tillverkningssed, provtagning och analys samt produktspecifika påståenden.

3.6

Minimikrav för säkerhetsbedömning och produktinformation (produktdokumentation) har införts. En säkerhetsrapport om kosmetiska produkter har föreslagits som bilaga I till förslaget till förordning. Säkerhetsbedömningen av kosmetiska produkter grundar sig på beståndsdelarnas toxikologiska profil.

3.7

Ett differentierat system baserat på en riskbedömning (men inte en farobedömning) för ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska har föreslagits i stället för det nuvarande systemet som är baserat på farobedömning. Förbudet mot ämnen i kategori 1 eller 2 har normalt bibehållits. Det nya angreppssättet gör det möjligt att under strikta villkor använda ämnen i kategori 1 och 2 om det har visat sig att de kan användas i kosmetika på ett säkert sätt.

3.8

Man har bibehållit den övergripande strategin att förbjuda att slutprodukter testas på djur och att fastställa tidsplaner med tidsfrister för förbud mot utsläppande på marknaden av kosmetiska produkter med beståndsdelar eller kombinationer av beståndsdelar som har testats på djur.

3.9

Ett enhetligt angreppssätt för hantering av biverkningar och allvarliga biverkningar har fastställts. Uppgifter om biverkningar och allvarliga biverkningar ska bli en del av säkerhetsrapporten om kosmetiska produkter och förmedlas till allmänheten. Dessutom ska allvarliga biverkningar aktivt rapporteras till behöriga myndigheter.

3.10

Ett samlat förenklat, centraliserat och elektroniskt anmälningsförfarande (one-stop-shop) har föreslagits. Innan de kosmetiska produkterna släpps ut på marknaden har man hittills varit tvungen att göra separata anmälningar i medlemsstaterna. Informationens omfattning varierar mellan olika medlemsstater. Dessutom krävs för närvarande separata anmälningar till giftinformationscentraler i många medlemsstater.

3.11

Det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter har stärkts, liksom tillämpningen av framgångsrik administrativ praxis.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Kommittén ställer sig bakom förordningsförslagets syfte och mål – att förenkla och föra samman vissa administrativa förfaranden samtidigt som man säkerställer en hög nivå av konsumentsäkerhet. Den föreslagna förordningen präglas av en tydlig öppenhet. De rättsliga bestämmelserna i förordningen förtydligar rättsliga oklarheter som lett till skillnader med avseende på tolkning och tillämpning.

4.2

Genom att omvandla direktiv 76/768/EEG till en förordning säkerställer man en enhetlig tillämpning av de rättsregler som syftar till att förbättra den fria rörligheten för varor på den gemensamma marknaden och förenkla administrativa procedurer på EU:s marknader.

4.3

Medan en förenkling av administrativa förfaranden kan minska vissa kostnader (dvs. för anmälning av produkter och för anmälning till giftinformationscentraler), förväntas avsevärda kostnader uppstå för små och medelstora företag för att de ska kunna uppfylla nya krav på information om produktinnehåll och på överensstämmelse med den harmoniserade standarden EN ISO 22716 (GMP – god tillverkningssed). Det bör framhållas att nuvarande rättsregler inte kräver detaljerad toxikologisk information i samma utsträckning som förslaget till förordning.

4.4

Man kan förvänta sig att de merkostnader som uppstår till följd av kraven i förordningen i hög grad kommer att bero på företagets storlek. Kostnader för att utarbeta produktinformation och säkerhetsbedömningar kommer i första hand att bäras av små och medelstora företag, som tidigare brukade ta fram rudimentära uppgifter i enlighet med befintliga rättsregler.

I fråga om stora internationella företag kan man inte förvänta sig några avsevärt ökade kostnader, med anledning av deras mångåriga erfarenheter, sakkunskap, mänskliga resurser, tekniska bakgrund och tillgången till externt kunnande. När det gäller stora företag som tillverkar produkter för flera olika EU-marknader, kommer det centraliserade europeiska anmälningssystemet helt klart att förenkla de administrativa förfarandena. Detta kommer delvis att minska kostnaderna för anmälningar. Dessutom har internationella företag redan infört anmälningssystem för sina ramformuleringar (produktsammansättningar).

4.5

För de små och medelstora företagens del kan man förvänta sig en avsevärd kostnadsökning kopplad till god tillverkningssed, säkerhetsbedömningar och utarbetande av produktinformation, för att inte nämna kostnaderna för att genomföra relevanta tester.

Enbart för forskning, produktdossierer och säkerhetsbedömningar kan småföretagens kostnader komma att öka med så mycket som 100 % för varje ny produktsammansättning som släpps ut på marknaden. Detta kommer att leda till en avsevärd ökning av småföretagens produktionskostnader och påverka produkternas detaljhandelspris, vilket inverkar på konsumenternas intressen.

Man måste komma ihåg att volymen för produkternas tillverkningsserier är betydligt mindre för små och medelstora företag än för stora internationella koncerner som säljer stora produktkvantiteter. Detta resulterar i att kostnaderna per produkt för forskning, produktdossier och säkerhetsbedömning blir betydligt högre för småföretagen.

Enligt kommissionens konsekvensanalys kan detta visa sig vara ett problem för medlemsstater med ett stort antal små och medelstora företag, t.ex. Spanien, Italien, Polen och Bulgarien.

4.6

Det förefaller tillrådligt att minimera de negativa ekonomiska konsekvenserna för småföretagen, exempelvis genom att specificera att produktinformationen och säkerhetsbedömningen ska utarbetas i enlighet med de nya kraven för produkter som för första gången släpps ut på marknaden. Det är förmodligen nödvändigt att förlänga övergångsperioden för uppdatering av produktinformation och säkerhetsbedömning för produkter som redan är ute på marknaden.

4.6.1

Kommittén ställer sig bakom att förordningen träder i kraft efter en period på 36 månader. När det gäller uppdateringen av produktinformationen och säkerhetsbedömningen i fråga om kosmetiska produkter som redan är ute på marknaden, rekommenderar kommittén en ytterligare övergångsperiod på 24 månader efter det att förordningen trätt i kraft.

4.7

Kommittén välkomnar att man inför en uppsättning definitioner. Detta kommer att underlätta tolkningen av bestämmelserna i förordningen och samtidigt bidra till att eliminera rättsosäkerhet och inkonsekvenser. Det har dock inte föreslagits någon ny definition av kosmetiska produkter. Kosmetikaindustrin är mycket innovativ, och produkter med nya effekter samt nya produktkategorier introduceras på marknaden varje år. Detta kan leda till problem när det gäller produktkategorisering (kosmetika, farmaceutiska produkter, osv.) och ”gränsfallsprodukter”. På detta område måste därför utbildnings- och informationskampanjer genomföras och marknadsövervakningen förstärkas.

4.8

Vi välkomnar också att man inför begreppet ”ansvarig person”. Den ansvariga personen kan t.ex. vara en annan företagare än tillverkaren. Det är fördelaktigt att kunna utse en ansvarig person och det ligger också i linje med befintlig marknadspraxis såsom utläggning på entreprenad och egna varumärken. Bestämmelserna om ansvarig person klargör ansvarsförhållandena i fråga om produkter som bjuds ut på marknaden från länder utanför EU, t.ex. vid Internetbeställning.

4.9

Kommittén anser dessutom att det finns fler begrepp som bör definieras för att garantera rättssäkerhet, i synnerhet eftersom det handlar om ett sådant instrument som en förordning. Det gäller exempelvis begrepp som ”doftämne” och ”aktiv beståndsdel”.

4.10

Kommittén ser positivt på att man inför elektronisk anmälan av kosmetiska produkter och produktsammansättning till giftinformationscentraler. Detta kommer helt klart att förenkla de administrativa förfarandena på EU-marknaden.

4.11

Vi stöder också planerna på att börja tillämpa den nya metodens principer på lagstiftning om kosmetiska produkter. Om man tillämpar harmoniserade standarder, vilket på frivillig basis kan göras av tillverkare och berörda myndigheter, blir det också möjligt att göra de metoder som används mer enhetliga. Harmoniserade standarder är ett bra exempel på lämpliga självregleringsverktyg som gärna används av den kosmetiska industrin. Kommittén ställer sig däremot frågande inför en okritisk tillämpning av den nya metodens principer. Frågor som rör konsumenternas hälsa och säkerhet måste regleras i relevanta bestämmelser.

4.12

Kommittén välkomnar hänvisningen till harmoniserade standarder rörande produktspecifika påståenden. De harmoniserade standarderna bör dock tillämpas på metoder för att mäta produkternas verkan, och inte på de produktspecifika påståendena. Påstådd verkan kan mätas med hjälp av tillförlitliga och reproducerbara metoder. Vidare bör de harmoniserade standarderna beakta vetenskapliga och tekniska framsteg samt ämnets enorma omfattning.

4.13

Kommittén välkomnar introduktionen av ett differentierat system baserat på en riskbedömning av ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska enligt direktiv 67/548/EEG (artikel 12.2). Förbudet mot användande av sådana ämnen bör upprätthållas. Det nuvarande systemet baseras emellertid på ”fara” (dvs. ämnets inneboende egenskaper) och tar inte hänsyn till dos och exponeringsväg. Det skulle kunna leda till ett automatiskt förbud för t.ex. etanol (dvs. alkohol) om detta ämne skulle klassificeras om och hänföras till kategori 1 eller 2 av cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen, trots att användningen av ämnet i kosmetiska produkter är säker. Enligt förslaget till förordning kan ämnen från kategori 1 eller 2 användas i kosmetiska produkter endast om tre villkor samtidigt uppfylls (artikel 12.2). Ett av dessa villkor är emellertid att ämnet lagligen kan användas i livsmedel. Det kan dock mycket väl finnas fall då ett ämne i kategori 1 och 2 som anses säkert för användning i kosmetiska produkter inte tillåts i livsmedel (t.ex. formaldehyd, borsyra). I förslaget till förordning utesluts all användning av sådana ämnen i kosmetikaindustrin.

4.14

Kommittén noterar övergångsperioden för att anpassa produktdossier och säkerhetsbedömning i fråga om produkter som redan marknadsförts (artikel 34). I förslaget anges inte om övergångsperioden är tillämplig endast på produkter som håller på att introduceras på marknaden eller även på produkter som redan finns på marknaden. Om samma övergångsperiod (36 månader) anges för alla produkter – även för sådana som redan finns på marknaden – kan det leda till en situation där produkter som lagligen marknadsförs måste dras tillbaka på grund av att märkningen eller produktinformationen inte uppdaterats. Kommittén ställer sig bakom att förordningen träder i kraft efter en period på 36 månader. När det gäller uppdateringen av produktinformationen och säkerhetsbedömningen i fråga om kosmetiska produkter som redan är ute på marknaden, rekommenderar kommittén en ytterligare övergångsperiod på 24 månader efter det att förordningen trätt i kraft.

I dokumentet SEK(2008) 117, som innehåller konsekvensanalysen, konstaterar kommissionen att all tillgänglig statistik visar att antalet negativa reaktioner på kosmetiska produkter är mycket lågt, och att kosmetikaindustrin sedan kosmetikadirektivet trädde i kraft inte har haft någon stor säkerhetskris som t.ex. livsmedelssektorn.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Kommittén noterar vissa krav i kommissionens förslag som skulle kunna vara svåra att uppfylla. Detta gäller i första hand den mängd uppgifter som krävs för produktinformationen och säkerhetsbedömningen (artikel 7 och bilaga I).

5.2

Säkerhetsbedömningen i artikel 7 av en kosmetisk produkt bör utföras av en oberoende tredje part, dvs. någon som inte tillhör det egna företaget.

5.3

I artikel 7.3 är uttrycket ”icke-kliniska säkerhetsundersökningar” oklart. Enligt tillgänglig information tolkas detta uttryck olika av olika medlemsstater. Enligt den tolkning som används av behöriga myndigheter i Polen avses med ”kliniska tester” endast tester av läkemedel. De studier på frivilliga som används vid bedömningen av kosmetiska produkter (dermatologiska tester, kompatibilitetstester, instrumentella tester) kan då inte betraktas som kliniska tester. Å andra sidan kan de inte heller betraktas som ”icke-kliniska” undersökningar enligt artikel 7 i förslaget till förordning. Enligt direktiv 2004/10/EG är principerna för god laboratoriesed inte tillämpliga för tester där människor deltar.

5.4

Kravet att alla toxikologiska tester och analyser som krävs för säkerhetsbedömningen ska utföras i enlighet med principerna för god laboratoriesed gör det dessutom omöjligt att utnyttja majoriteten av uppgifterna i toxikologiska databaser och vetenskapliga publikationer, trots att dessa utgör en värdefull källa till information. Även i nyligen utgivna vetenskapliga publikationer kan man mycket sällan finna någon deklaration om uppfyllelse (eller icke uppfyllelse) av principerna för god laboratoriesed av de laboratorier som utför tester som är aktuella i sammanhanget.

5.5

Kraven i artiklarna 2 och 4 i bilaga 1 – om beskrivning av förpackningsmaterialets renhet och stabilitet, utvärdering av interaktionen mellan ämnena och av inflytandet av produktens stabilitet på dess säkerhet, samt specificering av hållbarhet för öppnad förpackning – kan vara svåra att uppfylla eftersom det inte finns någon allmänt tillgänglig och erkänd metodik, t.ex. i form av internationella eller europeiska normer eller vetenskapliga publikationer. Därför är dessa uppgifter svåra att få fram.

5.5.1

Kommittén välkomnar bilaga 1 (Säkerhetsrapport om kosmetiska produkter), som innehåller minimikrav på uppgifter i produktdossiern och på tester som ska genomföras när produktinformationen tas fram. Detta kommer att förbättra produktinformationens kvalitet, underlätta marknadsövervakningen och därigenom bidra till ökad konsumentsäkerhet.

5.6

NOAEL-värdet (No observed adverse effect level) som krävs för att beräkna säkerhetsmarginalen finns inte tillgängligt för många ämnen. Kravet att fastställa NOAEL-värdet kommer att leda till djurtester, vilket står i strid med EU:s politik att främja alternativa metoder. Det bryter också mot artikel 14 (djurförsök).

5.6.1

Därför bör man i de nya föreskrifterna tydligt definiera vilka tester en producent ska göra av ämnen som används i kosmetika i syfte att identifiera potentiella faror för konsumenten.

5.7

Kommittén godtar inte att informationen med förteckningen över beståndsdelar endast behöver anges på förpackningen (artikel 15 g). Denna information borde anges på själva produkten (behållaren), om det är möjligt.

5.8

Kommittén anser att kosmetiska produkter bör innehålla särskilda påpekanden avseende användning för barn, att det tydligt och väl synligt ska anges lägsta ålder för användande och att produkterna ska förvaras utom räckhåll för barn.

5.9

Kommittén anser att det i förordningen tydligt ska framgå att den information som ska finnas på etiketter och förpackningar vid försäljning i handeln också ska finnas i precis samma tydliga form vid distansförsäljning av kosmetiska produkter.

5.10

Kommittén välkomnar de ökade kraven på administrativt samarbete mellan behöriga myndigheter och tillämpningen av god administrativ praxis.

5.11

Kommittén välkomnar att de tidigare bilagorna – med förteckningar över förbjudna ämnen och ämnen tillåtna för bruk i kosmetiska produkter med vissa restriktioner – har korrigerats genom tillägg av CAS- och EINECS-nummer och INCI-namn samt genom upprättandet av en elektronisk förteckning över ingredienser i kosmetiska produkter.

5.12

Det verkar vara skäligt att bilaga I i direktiv 76/768/EEG strukits. Kategoriindelning i den tidigare förteckningen var tämligen osystematisk, och det fanns otaliga upprepningar av kategorier, t.ex. makeup-puder, produkter för sminkning och avlägsnande av smink. Den tidigare förteckningen är dessutom redan föråldrad. Det finns nya produktkategorier på marknaden som anticellulitplåster och servetter med aktiva ämnen för avlägsnande av smink.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  KOM(2008) 49 slutlig – 2008/0025 (COD).


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/39


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/82/EG och direktiv 2001/83/EG när det gäller ändringar av villkoren för godkännanden för försäljning av läkemedel”

KOM(2008) 123 slutlig – 2008/0045 (COD)

(2009/C 27/08)

Den 3 april 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/82/EG och direktiv 2001/83/EG när det gäller ändringar av villkoren för godkännanden för försäljning av läkemedel”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 11 juni 2008. Föredragande var Carmelo Cedrone.

Vid sin 446:e plenarsession den 9 juli 2008 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 127 röster för och 7 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK stöder förslaget till direktiv, KOM(2008) 123 slutlig, om ändring av direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG och är medveten om att ändringarna säkerställer en harmonisering av reglerna för samtliga läkemedel oavsett vilket förfarande som använts för godkännandet för försäljningen.

1.2

Tillämpning av samma kriterier för alla läkemedel gör det möjligt att vid sidan av samma kriterier för kvalitet, säkerhet och effektivitet, garantera en hög skyddsnivå för folkhälsan och ett effektivare funktionssätt på inre marknaden, och gör att företagen slipper onödig byråkrati och extrakostnader.

1.3

EESK har alltid stött och stöder alltjämt kommissionens strävan att öka läkemedelssäkerheten, som är en ytterst viktig faktor för skyddet av människors och djurs hälsa.

1.4

EESK är därför positiv till att bemyndiga kommissionen att utsträcka förordning (EG) nr 1084/2003 till de ändringar som sker efter godkännandet, oavsett vilket förfarande som använts, för att undvika eventuella hinder för den fria rörligheten för läkemedel. Vi understryker dock vikten av de framtida åtgärder som kommissionen ska vidta.

1.5

Också i detta sammanhang bekräftar EESK med eftertryck sin övertygelse att man måste påskynda genomförandet av inre marknaden i de sektorer där detta ännu inte har skett fullt ut eller bara delvis.

2.   Bakgrund

2.1

I november 2001 lade kommissionen fram en omfattande reform av regelverket på läkemedelsområdet genom två specifika bestämmelser: direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel och direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (1).

2.2

Denna lagstiftning utgjorde fortsättningen på en djupgående reform som inleddes 1993 med inrättandet av Europeiska läkemedelsmyndigheten (Emea) i enlighet med förordning (EG) nr 2309/93 och införandet av nya godkännandeförfaranden för försäljning av läkemedel (2).

2.3

I enlighet med principen om fri rörlighet för varor fastställdes från den 1 januari 1995 med denna förordning två godkännandeförfaranden för försäljning av alla typer av läkemedel:

a)

Ett för hela gemenskapen giltigt ”centraliserat” förfarande för godkännande som är utfärdat av Emea och som är obligatoriskt för bioteknologiska läkemedel och frivilligt för läkemedel med ny formulering.

b)

Bibehållande av ett nationellt ”decentraliserat” förfarande, som medgav ett godkännande av en nationell myndighet. Detta förfarande möjliggör också användningen av särskilda regler för ”ömsesidigt erkännande” för en eventuell försäljning i andra gemenskapsländer av läkemedel som godkänts i en enskild medlemsstat.

2.4

Syftet med dessa förfaranden för godkännande för försäljning var att säkerställa en korrekt bedömning av risk-/nyttoförhållandet, att fastställa strikta kriterier för kvalitet, säkerhet och effektivitet, med det tydliga målet att skydda EU-medborgarnas och djurens hälsa.

2.5

Direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG innebar en stärkning av dessa viktiga garantier och innehåller klara bestämmelser om säkerhetsövervakning för att uppnå en hög skyddsnivå vad gäller folkhälsan genom ett ökat antal kontroller och konkretare och klarare kriterier för anmälan av biverkningar.

2.6

I samband med regelbundna kontroller av hur systemet för godkännande för läkemedel fungerar har kommissionen konstaterat problem rörande de ändringar som kan förekomma efter de godkännanden som skett på nationell nivå och som utgör över 80 % av de sammanlagda godkännandena för läkemedel.

2.7

Dessa ändringar som sker efter nationella godkännanden regleras av förordningarna (EG) nr 1084/2003 och (EG) nr 1085/2003, som dock uteslutande omfattar aspekter som produktionsprocess, läkemedlens förpackning och immaterialrätt men inte viktiga aspekter som t.ex. införande av en ny terapeutisk indikation eller ändrade administreringssätt.

2.8

Därav följer att de förfaranden som tillämpas efter godkännandet i vissa fall skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, vilket leder till olika regler och klassificeringar för samma produkt. Detta kan medföra att varierande hälsoskyddsnivåer tillämpas till följd av skilda terapeutiska klassificeringar eller användningar av samma läkemedel. Dessutom kan detta skapa ett ibland konstgjort hinder för den fria rörlighet för läkemedel i EU som man vill uppnå.

3.   Kommissionens förslag

3.1

För att det inte ska hända att olika villkor gäller för ett och samma läkemedel har kommissionen beslutat att föreslå en ändring av direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG genom att begära att tillämpningen av förordning (EG) nr 1084/2003, som för närvarande gäller endast för läkemedel inom det centraliserade förfarandet, utsträcks till att omfatta alla läkemedel oberoende av enligt vilket förfarande de har godkänts.

3.2

Det aktuella förslaget ingår i de förenklingsinitiativ som föreslås i bilaga 2 i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008 och innebär endast en lagstiftningsåtgärd rörande anpassning av några artiklar i direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG till bestämmelserna i förordning (EG) nr 1084/2003, som därmed kommer att omfatta alla läkemedel.

3.3

Om den nuvarande lagstiftningen skulle fortsätta att gälla skulle det innebära en onödig administrativ och ekonomisk börda för de företag som ämnar saluföra sina produkter i flera gemenskapsländer. De kommer att mötas av olika bestämmelser i de enskilda länderna med sina respektive krav på skilda administrativa rutiner, vilket faktiskt också kan utgöra ett konstgjort hinder för principen om fri rörlighet.

3.4

Förslaget är uteslutande av rättslig art och syftar till en ändring av den rättsliga grunden för förordning (EG) nr 1084/2003 genom att kommissionen bemyndigas att ändra tillämpningsområdet för förordningen och därmed säkerställa en verklig harmonisering av godkännandebestämmelserna.

3.5

Kommissionen understryker att förslaget om ändring har varit föremål för ett brett samråd mellan samtliga berörda parter och att valet att ändra lagstiftningen, som var ett av flera alternativ, har visat sig vara det lämpligaste för att uppnå harmoniserade regler i fasen efter det att produkterna har införts på marknaden, samtidigt som det värnar om en hög hälsoskyddsnivå och rättslig enhetlighet.

3.6

De ändringar som föreslås i en rad artiklar grundar sig på artikel 95 i EG-fördraget som föreskriver användning av medbeslutandeförfarandet och är förenlig med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK stöder förslaget till ändring av direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG eftersom ändringarna säkerställer en harmonisering av reglerna för godkännande för alla läkemedel och gör det möjligt att behålla en hög hälsoskyddsnivå och en mer effektivt fungerande inre marknad, samtidigt som företagen slipper onödiga administrativa och finansiella bördor.

4.2

Liksom i tidigare yttranden i ämnet stöder EESK, ja, rentav uppmuntrar kommissionen i dess strävan att öka säkerheten hos läkemedel, som är en ytterst viktig faktor för skyddet av människors och djurs hälsa.

4.3

Vi är därför positiva till att man genom en enkel lagändring uppnår en harmonisering av reglerna för alla läkemedel, även om de har godkänts enligt skilda förfaranden, och samtidigt undanröjer ytterligare potentiella hinder för deras fria rörlighet.

4.4

EESK välkomnar ändringen av den rättsliga grunden och ser fram emot det lagförslag som håller på att utarbetas som bedöms vara ännu viktigare för läkemedelssektorns framtid.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EGT L 311, 28.11.2001.

(2)  EGT L 214, 24.8.1993.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/41


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om enkla tryckkärl” (kodifierad version)

KOM(2008) 202 slutlig – 2008/0076 (COD)

(2009/C 27/09)

Den 26 maj 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om enkla tryckkärl” (kodifierad version).

Eftersom kommittén till fullo stöder förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) med 142 röster för och 6 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/41


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Mot ett järnvägsnät för godstrafik”

KOM(2007) 608 slutlig

(2009/C 27/10)

Den 18 oktober 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Mot ett järnvägsnät för godstrafik”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 juni 2008. Föredragande var Stéphane Buffetaut.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 10 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 111 röster för och 1 nedlagd röst.

1.   Slutsatser

1.1

EESK delar kommissionens bedömning av hur situation ser ut för godstrafiken på järnväg i EU och anser att kommissionens förslag är ett steg på rätt väg, även om de är blygsamma i jämförelse med hur stora utmaningarna är.

1.2

Kommittén anser att man för att förbättra situationen behöver:

ett utbud av logistiktjänster snarare än enbart av transporter,

lägre kostnader för att kunna erbjuda konkurrenskraftigare priser,

tillförlitligare tjänster,

rimligt kort tid för transporter ”dörr till dörr”,

flexibilitet både i utbudet och i de fall störningar i trafiken uppstår.

1.3   En verklig logistiktjänst

Grundtanken är att gentemot kunden förenkla det som av naturliga skäl är svårt inom järnvägstrafiken. Detta förutsätter att man verkligen följer upp kunderna, att det finns tydlig och tillförlitlig information, att utbudet av privata godsvagnar utvecklas och att det finns dörr-till-dörr-tjänster som inkluderar lastning och lossning.

1.4   Sänkta kostnader

1.4.1

För att sänka kostnaderna bör man fullfölja de insatser för interoperabilitet och harmonisering som görs i Europa. Tidigare har varje järnvägsnät skapat sina egna regler och sina egna reglerings- och säkerhetssystem. Det är nödvändigt att alla system successivt anpassas till varandra, och man måste prioritera att så snart som möjligt inrätta det europeiska tågledningssystemet (ERTMS, European Rail Traffic Management System).

1.4.2

Då man gör de investeringar som behövs bör man även när det är möjligt successivt förändra järnvägsinfrastrukturen när det gäller lastprofil och tåglängd, stigningar, lutningar och axeltryck för att anpassa dem till godstransportkraven, vilket är fallet t.ex. i USA.

1.4.3

Om man ska kunna skapa verklig konkurrens och öppna marknaden kräver detta ökad effektivitet och produktivitet. Detta aktualiserar frågan om utbildning av tågpersonalen. Nya operatörer som träder in på marknaden kan i praktiken ställas inför en brist på kvalificerad arbetskraft. Lämpliga kurser bör därför genomföras så att man kan klara denna efterfrågan och göra det möjligt att skapa nya högt kvalificerade arbetstillfällen.

1.4.4

Den kostnadsberäkning som görs av infrastrukturförvaltarna vid jämförelse mellan olika operatörer måste ses över, liksom man bör fördela de externa kostnaderna bättre på de konkurrerande transportslagen för att skapa de villkor som krävs för en fri och äkta konkurrens.

1.4.5

Initiativ som Betuwelinjen, projektet New Opera och FERRMED bör studeras och stödjas i syfte att dra lärdomar av gjorda erfarenheter och välfungerande metoder.

1.5   Tillförlitligare tjänster

1.5.1

Man bör skapa kontraktsbundna regler som innebär att kunderna får ersättning om tjänsterna som tillhandahålls inte är av god kvalitet. Detta skulle bli en drivkraft för att förbättra tjänstekvaliteten.

1.5.2

Det måste göras insatser för att se till att de olika faktorer som krävs för att erbjuda tjänster är av god kvalitet och tillförlitliga. Detta gäller i lika hög grad den rullande materielen som signalsystemen, järnvägsspåren och informationssystemen.

1.5.3

Ett annat sätt att göra tjänsten så tillförlitlig som möjligt är att tilldela godstrafiken bra tåglägen, t.ex. genom bestämmelser om att godstrafik ska prioriteras om det råder konflikter om trafiken på dessa spår – naturligtvis i samtliga användares intresse. Man skulle till exempel kunna laborera med trafikperioder och tidtabeller.

1.6   Rimligt kort tid för transporter ”dörr till dörr”

1.6.1

Ett av de klagomål som ofta framförs när det gäller järnvägstransporter är att de tar lång tid och går långsamt. För att råda bot på detta bör godståglägena ha ett begränsat antal uppehåll (helst inget) och utformas så att konflikterna med andra tåg blir så få som möjligt. Från den operativa förvaltningens sida bör man också ge godstågen företräde så ofta det är möjligt om det råder konflikt i trafiken. Höghastighetståg för godstrafik på natten måste också utvecklas.

1.6.2

Det är även nödvändigt att investera i anpassning av infrastrukturen till högre hastigheter, även om man bör hålla i minnet att ökad hastighet på ett järnvägsspår innebär att det tillåtna axeltrycket måste minskas. Men även om det är nödvändigt att råda bot på nuvarande långsamma hastighet för godtransporter på järnväg, måste man understryka att den viktigaste faktorn är att tågsätten kan hålla en jämn hastighet. Det är bättre med en konstant medelhög hastighet än ett antal stopp och starter som i slutändan innebär att man samlar på sig en försening.

1.7   Införa flexibilitet

1.7.1

De principer och förvaltningssätt som tidigare gällt för trafiken, och som systematiskt ger företräde för passagerartrafik i de teoretiska tåglägen som fastställs i förväg, får som ofrivillig men faktisk konsekvens att en liten försening på 10–20 minuter för ett godståg i början av sträckan nästan alltid leder till en stor försening på några timmar, kanske en hel dag, vid ankomsten.

1.7.2

På grund av utvecklingen kommer det på medellång eller lång sikt att bli möjligt att få godstågstrafiken att flyta jämnare i realtid, utan att bara ha ett teoretiskt tågläge som fastställts i förväg som enda referenspunkt. Genom konceptet med rörliga blocksträckor, som ingår i den sista fasen av ERTMS, kommer man att kunna låta fler tåg passera i samma infrastruktur och reagera snabbare om det blir störningar i trafiken. Det är därför nödvändigt att alla medlemsstater investerar i ERTMS-systemet så att man så snart som möjligt uppnår interoperabilitet och kontinuitet i utnyttjandet av de olika nationella järnvägsnäten.

1.7.3

Man måste öka kapaciteten när det gäller flaskhalsar i trafiken och plattformar för lastning och lossning så att interoperabilitet i transportsystemen blir möjlig.

1.7.4

Frågan om rangerbangårdar och lastning och lossning är viktig, men också oupplösligt förbunden med frågan om de mindre järnvägsnät som täcker unionen. För att bli verkligt konkurrenskraftiga måste godtransporter på järnväg tillåta att godset kan transporteras så nära kunden som möjligt.

1.8   Ett nät avsett för godstransporter

1.8.1

Även om det i dag är föga realistiskt att rekommendera uppbyggnad av ett europatäckande järnvägsnät bara för godstransporter så är det ändå uppenbart att ett separat järnvägsnät skulle vara det bästa sättet att främja godstransporter på järnväg genom att göra dem mer tillförlitliga och punktliga samt billigare och snabbare. Alternativet med godskorridorer är i dagsläget mer realistiskt, men i avsaknad av stora transkontinentala järnvägsnät som är avsedda för godstrafik innebär detta att man måste inkludera ett växande antal järnvägsavsnitt som är särskilt avsedda för godstrafik i godskorridorerna i syfte att förbinda särskilt aktiva handelscentra, vilket visats av framgången för Betuwelinjen mellan hamnen i Rotterdam och Tyskland. Det krävs att alla medlemsstater verkligen engagerar sig för att genomdriva en politik och bestämmelser som gör det möjligt att öka järnvägens konkurrenskraft.

2.   Lägesrapport

2.1   Ett oroande faktum

2.1.1

Även om godstransporterna har ökat med 2,8 % mellan 1995 och 2005 så har den del som skett per järnväg ständigt minskat, för att stabilisera sig på runt 10 % sedan 2005, vilket är den lägsta nivån sedan 1945.

2.1.2

Enligt kommissionen är orsaken till detta dåliga resultat bristen på tillförlitlighet, den otillräckliga kapaciteten, en bristfällig informationshantering, långsamheten och bristen på flexibilitet. Men trots dessa nackdelar kan nya möjligheter visa sig i nuvarande ekonomiska läge, som karaktäriseras av ett ökat handelsutbyte, trafikstockningar på vägarna, höjda bränslepriser och den ständigt ökande miljömedvetenheten.

2.1.3

Hittills har kommissionen försökt att utveckla järnvägstransporterna genom att fastställa tre politiska handlingslinjer:

öppna marknaden för godstransporter på järnväg, åtföljt av omstrukturering av gamla företag,

utveckla den tekniska driftskompatibiliteten och de gemensamma säkerhetsreglerna,

fastställa ett järnvägsnät inom ramen för det transeuropeiska transportnätet.

2.1.4

Man måste tyvärr konstatera att de resultat som uppnåtts är otillräckliga, särskilt när det gäller den gränsöverskridande trafiken.

2.2   En gemensam transportpolitik i utveckling

2.2.1

I vitboken om den europeiska transportpolitiken 2010 hade man som ambition att vägtransporter skulle föras över till järnväg och redan där planerade man att inrätta ”multimodala korridorer med prioritet för godstransporter”. Som vi vet drog man av praktiska orsaker i viss mån ner på ambitionerna att föra över transporter från väg till järnväg vid översynen av vitboken 2006. I stället framfördes tanken på sammodalitet, men inte utan att man ändå påminde om att det snarast bör skapas ett järnvägsnät med prioritet för godstransporter.

2.2.2

Det är denna tanke som vidareutvecklas i kommissionens meddelande genom att man fastställer ett tredelat mål som innebär att förbättra snabbheten, tillförlitligheten och kapaciteten för trafik på ett nät byggt på de existerande transeuropeiska järnvägsnäten.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Kommissionen erinrar om de initiativ som redan tagits för att stödja, förbättra och gynna järnvägstransporter: utveckling av interoperabilitet och information (Europtirails), konstruktion av infrastruktur (Betuwelinjen) och skapande av korridorstrukturer. Men dessa har ändock visat sig otillräckliga.

3.2

Tre alternativ finns: att behålla status quo, att vidta nya åtgärder för att inrätta godsnät eller att inrätta ett särskilt program för att skapa ett europeiskt järnvägsnät för godstransporter.

3.3

Trogen antikens filosofiska principer väljer kommissionen den gyllene medelvägen och förkastar det första och det tredje alternativet; det första för att det inte är tillräckligt ambitiöst och det tredje för att det är orealistiskt.

3.4   De föreslagna åtgärderna

3.4.1

Kommissionen vill inrätta transnationella korridorer för att genomföra ett europeiskt godsnät. Det skulle innebära att fastställa korridorer försedda med en anpassad infrastruktur samtidigt som man inrättar ett effektivt system för förvaltning och användning. Men detta kan inte bli verklighet utan att medlemsstaterna, som förvaltar infrastrukturen, ansluter sig till projektet.

3.4.2

För att uppnå detta föreskriver kommissionen en rad lagstiftande åtgärder som skulle ingå i omarbetningen av det första järnvägspaketet (vilket ska ske under 2008), åtgärder för att skapa incitament och finansiering samt finansiering som ska frigöras inom befintliga budgetar.

3.4.3

Kommissionen föreslår även att man ska göra en rättsligt bindande definition av korridorerna för järnvägsgodstransporter, uppmuntra medlemsstaterna och infrastrukturförvaltarna att skapa transnationella korridorer för godstrafiken på järnväg och försöka finna finansiering för dessa strukturer, men inom ramen för befintlig finansiering.

3.4.4

En av de invändningar som görs mot godstransporter på järnväg är att tjänsten brister i kvalitet och att kunderna inte får tillräcklig information. Av denna anledning vill kommissionen skapa en strategi som verkligen syftar till kvalitet och insyn och föreslår lagstiftning som innebär att kvalitetsindikatorer ska offentliggöras. Kommissionen kommer även att lägga fram en rapport om vilka åtgärder som operatörerna vidtagit för att förbättra järnvägstjänsterna.

3.4.5

Vissa avsnitt av järnvägsnätet är överbelastade, i synnerhet i unionens centrala delar. Denna situation riskerar att bli ännu värre under kommande år. Situationen kräver alltså investeringar när det gäller kapaciteten att ta emot längre tåg, tåg med större lastprofil samt tåg med högre axeltryck och högre hastigheter. Allt detta förutsätter att man ringar in vilka investeringar som måste göras och samordnar dem. Kommissionen förordar att förvaltarna av korridorerna ska utarbeta investeringsprogram vilket väcker frågan om att finansieringen måste inkluderas i befintliga program.

3.4.6

Frågan om smidigheten och effektiviteten i godstransport på järnväg leder även till frågan om fördelningen av tåglägen till godstrafiken. I dag bestämmer varje förvaltare hur tåglägena ska fördelas, men varje medlemsstat har sina egna regler. Om reglerna om tilldelning av tåglägen harmoniseras så kommer detta att vara till nytta för att skapa tåglägen som är tillförlitliga och fungerar väl.

3.4.7

För att komma dithän föreslår kommissionen lagstiftningsbestämmelser om den internationella tilldelningen av tåglägen och om den prioritering som godstrafiken bör få vid störningar på nätet.

3.4.8

Men även om godstrafiken kommer i gång behöver den sedan terminaler och rangerbangårdar, eftersom tendensen under de senaste åren snarare har varit att minska antalet sådana bangårdar och terminaler i stadsområdena på grund av nedgången i trafiken.

3.4.9

Då man läser kommissionens förslag inser man att det, för att de föreslagna åtgärderna ska lyckas, behövs initiativ och mobilisering i medlemsstaterna och bland aktörerna inom järnvägssektorn.

3.5   Allmänna kommentarer

3.5.1

Kommissionens slutsatser om situationen för godstransporter på järnväg kräver inga särskilda kommentarer och bekräftar egentligen bara det som vi redan visste om sektorns svagheter. En ändring av situationen kräver att man mobiliserar ansvariga offentliga myndigheter och berörda aktörer i näringslivet, inte bara när det gäller politisk vilja och ekonomisk dynamik, utan även vad gäller finansieringen.

3.5.2

Det är där svårigheten finns. Kommissionen föreslår ett antal lagstiftningsåtgärder, men nämner ingenting om någon ny tilldelning av resurser. Lagstiftningsåtgärder är utan tvivel till nytta, men det räcker absolut inte med det. De krediter som behövs för att genomföra planen måste hittas inom ramen för befintliga program. Detta innebär känsliga avvägningar och kommer att innebära ett fenomen med kommunicerande kärl som är svårt att hantera.

3.5.3

En framgångsrik plan förutsätter slutligen ett omfattande engagemang från medlemsstaternas och förvaltningsföretagens sida, eftersom de förstnämnda ofta lider brist på ekonomiska medel och kan ha andra prioriteringar när det gäller järnvägarna och de sistnämnda inte alltid har god ekonomi trots att de har dragit fördel av uppdelningen mellan infrastrukturen – med dess kostsamma underhåll – och tågtrafiken.

3.6   Särskilda kommentarer

3.6.1

Att skapa transnationella korridorer för godstrafik på järnväg är bevisligen den första förutsättningen för att utveckla godstrafiken, men vi vet också att godstrafiken hittills alltid har offrats till förmån för passagerartrafiken. Det handlar alltså om en sorts kulturrevolution som utan tvivel kräver bindande mål som medlemsstaterna accepterar samt egen finansiering, även om man vet att prioriteringen av passagerartrafiken i allmänhetens ögon är en regel som det inte går att ifrågasätta i generella termer. Frågan är sålunda i högre grad hur man ska kunna uppnå en optimal förvaltning av järnvägsnäten och fastställa vilka nät som ska vara avsedda för godstrafik, utan att för den sakens skull minska kvaliteten och punktligheten i passagerartrafiken. När det gäller inrättandet av transnationella korridorer bör man ta hänsyn till spårvidden i EU:s nya och gamla medlemsstater, existerande rullande materiel, varuflödena från EU:s kandidatländer och från tredjeländer samt till det faktum att Kaliningradregionen utgör en rysk enklav.

3.6.2

Frågorna om information och insyn är visserligen viktiga, men det är tydligt att kunden huvudsakligen grundar sina beslut på pris, tillförlitlighet, hur snabbt transporten går, hur lätt man kan nå terminalen samt lastningen och lossningen av godset. Nyckelfaktorn är sålunda tjänstens kvalitet, och den beror i sin tur å ena sidan på hur järnvägstrafiken är organiserad, å andra sidan på hur viktiga investeringar genomförs.

3.6.3

När det gäller järnvägsgodstransporternas konkurrenskraft verkar det allmänt accepterat att denna typ av transport är reserverad för vissa typer av gods, i synnerhet tungt och skrymmande som transporteras i stora mängder. Man måste satsa på att diversifiera kundkretsen, framför allt genom att använda container, vilket gör det möjligt att vidga marknaden och bli mer konkurrenskraftig i ett läge med ökande bränslepriser och växande oro över den hållbara utvecklingen.

3.6.4

När det gäller finansieringen kan man se en viss svaghet i kommissionens meddelande, eftersom det inte finns något angivet om särskild finansiering och eftersom den föreslagna lösningen vilar på avvägningar inom ramen för redan befintlig finansiering.

Bryssel den 10 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/45


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen – Meddelande om en europeisk hamnpolitik”

KOM(2007) 616 slutlig

(2009/C 27/11)

Den 18 oktober 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen – Meddelande om en europeisk hamnpolitik”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 maj 2008. Föredragande var Jan Simons.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 122 röster för och 5 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning

1.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande om den nya hamnpolitiken, som framförallt innehåller förslag om icke-bindande åtgärder (”mjuk lagstiftning”). EESK stöder vidare betoningen på att skapa ett stabilt investeringsklimat, en hållbar utveckling av hamnarna, ett gott socialt klimat i hamnarna och en konsekvent tillämpning av bestämmelserna i fördraget.

1.2

De europeiska hamnarna håller på att bli mer diversifierade vad gäller antalet berörda hamnar och omfattningen av hamnarnas verksamhet och tjänsteutbud. EESK rekommenderar att man i EU:s hamnpolitik stöder denna marknadsdrivna process genom att se till att alla europeiska hamnar kan utnyttja sin fulla potential på ett hållbart sätt.

1.3

EESK välkomnar kommissionens initiativ att utveckla ett europeiskt järnvägsnät för godstransporter och uppmanar medlemsländerna att prioritera större infrastrukturprojekt för gränsöverskridande järnvägstrafik med koppling till hamnarna, dock utan att detta blir till skada för persontrafiken via järnväg.

1.4

EESK välkomnar kommissionens initiativ att ta fram riktlinjer för att lösa tvetydigheterna i samband med tillämpningen av gemenskapens miljölagstiftning för hamnutvecklingen, och rekommenderar att dessa publiceras före utgången av 2008.

1.5

Europeiska kommissionen bör öka sina insatser för att se till att de administrativa förfarandena i hamnarna förenklas. EESK välkomnar därför kommissionens avsikt att under 2008 lägga fram ett förslag om inrättande av ett europeiskt område för sjötransporter utan hinder. Kommissionen – och framför allt medlemsstaterna – bör arbeta vidare med att modernisera tullverksamheten och ge denna fråga högre politisk prioritet.

1.6

EESK stöder kommissionens åsikt att man kan bidra till lika villkor för hamnarna genom att utforma riktlinjer angående statligt stöd och insyn i redovisningen. EESK anser även att den vägledning som ges i meddelandet angående koncessioner, teknisk-nautiska tjänster och gemensam arbetskraft överlag är tydlig och användbar. Slutligen bör kommissionen ta ytterligare initiativ för att se till att lika konkurrensvillkor råder för hamnar inom EU och hamnar i angränsande tredje land.

1.7

EESK välkomnar kommissionens mål att främja och stärka samarbetet mellan städerna och deras hamnar. Kommittén uppmanar i synnerhet kommissionen att genomföra en ordentlig studie om hamnarnas socioekonomiska påverkan.

1.8

EESK välkomnar kommissionens beslut att verka för att arbetsmarknadens parter ska inrätta en branschanknuten dialogkommitté i hamnsektorn.

2.   Inledning

2.1

EESK har under de senaste tio åren aktivt deltagit i debatten om en gemensam hamnpolitik för EU. En sådan gemensam politik har ett betydande mervärde sett mot den centrala roll hamnarna spelar för den socioekonomiska utvecklingen, välfärden och sammanhållningen inom EU.

2.2

EESK har antagit yttranden både om Grönboken om hamnar och sjötransportens infrastruktur, KOM (1997) 678 (1), och om två lagförslag från kommissionen om att öppna upp marknaden för hamntjänster inom EU (2). Den 26 april 2007 antog EESK ett initiativyttrande om EU:s gemensamma hamnpolitik (3). Mot bakgrund av det konfliktfyllda klimat som präglade debatten om hamntjänstdirektivet lades betoningen i yttrandet på de aspekter av den gemensamma hamnpolitiken där sektorns aktörer skulle kunna nå en samsyn.

3.   Kommissionens meddelande om en europeisk hamnpolitik

3.1

Europeiska kommissionen publicerade den 18 oktober 2007 sitt meddelande om en europeisk hamnpolitik. Meddelandet är resultatet av en samrådsprocess med berörda parter som pågått i ett år. Den har bestått av två konferenser och sex temainriktade seminarier. Meddelandet är ett led i kommissionens övergripande havspolitiska strategi och kommissionens nya agenda för godstransporter.

3.2

Syftet med den nya gemensamma hamnpolitiken är att verka för ett väl fungerande hamnsystem inom EU som kan hantera framtida utmaningar på transportområdet. Enligt kommissionen handlar det om efterfrågan på internationella transporter, teknologiska förändringar, utsläpp och klimatförändringar, dialogen mellan hamnar, städer och intressenter samt slutligen en sammanjämkning mellan öppenhet, konkurrens och gemenskapens bestämmelser.

3.3

Rent allmänt innehåller de politiska förslagen i meddelandet blandade tolkningar av bestämmelserna i fördraget med en handlingsplan för ytterligare åtgärder, som till största delen rör ”mjuk lagstiftning”.

3.4

Det handlar om följande faktorer:

hamnarnas effektivitet och förbindelserna med inlandet,

kapacitetsutbyggnad med miljöhänsyn,

modernisering,

lika spelregler – tydlighet för investerare, operatörer och användare,

en strukturerad dialog mellan hamnar och städer,

arbete i hamnar.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande, eftersom det bekräftar att EU:s hamnar är strategiskt viktiga för den interna och externa handeln samt att de bidrar till den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen.

4.2

Kommittén ställer sig särskilt positiv till att kommissionen inte föreslår några regleringsåtgärder utan inom ramen för bestämmelserna i EU-fördraget i stället framhåller vikten av att skapa ett stabilt investeringsklimat, en hållbar utveckling av hamnarna och ett gott socialt klimat.

4.3

EESK ser också positivt på att kommissionen valt att använda ”mjuk lagstiftning” som ett alternativ till å ena sidan lagstiftning och å andra sidan skräddarsydda lösningar.

4.4

EESK har dock ett antal särskilda kommentarer och rekommendationer till de olika kapitlen i kommissionens meddelande.

5.   Särskilda kommentarer

5.1   Det europeiska hamnsystemet – den ekonomiska bakgrunden och olika utmaningar

5.1.1

EESK noterar kommissionens slutsats att containertrafiken i dagsläget är koncentrerad till en handfull hamnar i nordvästra Europa. Man bör dock även medge att trenden går mot att alltfler hamnar blir verksamma på den europeiska containermarknaden, istället för att trafiken kanaliseras över endast några få hamnar. De containerhamnar som växte snabbast under 2006 var i de flesta fall små och medelstora hamnar i olika delar av Europa. Hamnar som ligger på betydande avstånd från varandra konkurrerar således i allt högre grad (4). EU:s hamnpolitik kan stödja denna process genom att se till att alla europeiska hamnar kan utnyttja sin fulla potential på ett hållbart sätt.

5.1.2

Förutom kommissionens lista över utmaningar vill EESK understryka globaliseringen och konsolideringen, som är karaktäristiska för den europeiska hamn- och sjöfartssektorn. Denna företeelse framträder särskilt tydligt på containermarknaden men förekommer även på andra marknader, t.ex. roromarknaden, styckegods- och bulktrafik. De europeiska hamnarna har kontakter med internationella rederigrupper, och stora sammanslutningar av terminaloperatörer har växt fram som nu tillhandahåller tjänster i flera europeiska hamnar. Utmaningen för en hamnmyndighet är att skapa ett engagemang bland dessa globala operatörer och se till att hamnens utvecklingsmål uppfylls i samklang med relevant gemenskapspolitik.

5.2   Hamnarnas effektivitet och förbindelserna med inlandet

5.2.1

EESK håller med kommissionen om att en optimering av användningen av befintliga hamnanläggningar och tillfartsleder bör vara det första alternativet när det gäller att klara den stigande efterfrågan på hamnkapacitet och annan därtill kopplad kapacitet. EESK instämmer också i att en fullständig samhällsekonomisk kostnads-nyttoanalys bör göras innan ny infrastrukturutbyggnad planeras. I denna bör man ta hänsyn till ekonomiska, sociala och miljörelaterade aspekter eftersom de utgör pelarna i EU:s Lissabonagenda.

5.2.2

Som vi förklarade ovan går marknadsprocesserna redan i riktning mot en mer diversifierad europeisk hamnsektor. Nedifrån-och-upp-principen bör främjas så att projektförslag utformas av en hamnmyndighet, i tillämpliga fall i samarbete med regionala och nationella myndigheter. Detta ändrar självfallet inte det faktum att EU bör fortsätta att sätta upp mål och föreskriva riktlinjer.

5.2.3

Kommissionen kan dock utnyttja den halvtidsöversyn som 2010 ska göras av de transeuropeiska transportnäten för att komma till rätta med flaskhalsar när det gäller hamnarnas inlandsförbindelser. Detta bör dock göras på grundval av objektiva kriterier.

5.2.4

EESK upprepar dessutom sin uppmaning till kommissionen att öka satsningarna på att komma till rätta med återstående flaskhalsar i inlandet med hjälp av de allmänna transportpolitiska styrmedlen, framförallt vad gäller inre vattenvägar och godstrafik på järnväg. Framförallt järnvägstrafiken utgör ett allvarligt hinder för att hamnarna ska fungera optimalt och integreras i transportkedjorna. I detta sammanhang välkomnar EESK kommissionens initiativ att utveckla ett europeiskt järnvägsnät för godstransporter och uppmanar medlemsländerna att prioritera större infrastrukturprojekt för gränsöverskridande järnvägstrafik med koppling till hamnarna, dock utan att detta blir till skada för persontrafiken via järnväg.

5.3   Kapacitetsutbyggnad med miljöhänsyn

5.3.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ att utfärda riktlinjer för hur gemenskapens miljölagstiftning ska tillämpas i fråga om utveckling av hamnar. Detta innebär ett viktigt steg framåt när det gäller att lösa några av de oklarheter som uppstått genom EU-lagstiftningen, t.ex. direktiven om livsmiljöer och vilda fåglar och ramdirektivet om vatten. Med tanke på frågans brådskande karaktär rekommenderar EESK att dessa riktlinjer offentliggörs före slutet av 2008.

5.3.2

I linje med den mer detaljerade behandlingen av frågan i kommitténs initiativyttrande uppmanar EESK även kommissionen att överväga kompletterande åtgärder för att stärka hamnutvecklingsprojektens rättsliga status och förenkla den gällande lagstiftningen (5).

5.3.3

EESK anser helt klart att förorenat sediment måste tas om hand på rätt sätt och rekommenderar vidare att man i de lagstiftningsförslag som nu är under behandling och som påverkar förvaltningen av vattenförekomster och sediment, t.ex. avfallsdirektivet och dotterdirektivet till ramdirektivet för vatten (6), beaktar att icke-förorenat sediment inte bör betraktas som avfall och inte behöver samma behandling som förorenat sediment, eftersom muddring inte tillför några nya föroreningar till en vattenförekomst.

5.3.4

Avslutningsvis ställer sig EESK bakom kommissionens förslag om att införa mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg och om att minska utsläppen i luften. EESK rekommenderar att man låter eventuella ekonomiska incitament via hamnavgifter bestämmas av det enskilda förvaltningsorganet för hamnen, eftersom sådana åtgärder kommer att påverka hamnarnas ekonomiska struktur, som varierar stort över Europa.

5.4   Modernisering

5.4.1

EESK välkomnar avsikten att under 2008 lägga fram ett lagstiftningsförslag om inrättande av ett europeiskt område för sjötransporter utan hinder och hänvisar till de särskilda kommentarer som kommittén redan har lämnat i ett flertal tidigare yttranden (7).

5.4.2

EESK upprepar också sin rekommendation att EU bör göra större framsteg när det gäller att modernisera tullsystemet och se till att politiken rörande tullar, sjösäkerhet, säkerhet, folkhälsa och miljökvalitet samordnas och harmoniseras på ett lämpligt sätt utan orättmätig ansvarsöverföring från myndigheterna till hamnarna.

5.4.3

EESK stöder uppbyggnaden av en enda administrativ instans (”single windows”) och ”e-sjöfart”-, ”e-frakt”- och ”e-tull”-initiativen. Samtidigt anser kommittén att IKT-baserade lösningar måste vara kostnadseffektiva, även för små och medelstora hamnar.

5.4.4

När det gäller förbättrad effektivitet stöder slutligen EESK kommissionens förslag att under 2009 utarbeta en uppsättning EU-indikatorer, förutsatt att dessa tar hänsyn till kommersiellt känsliga uppgifter. Dessa EU-indikatorer, som baseras på befintliga indikatorer för luftfart, kustnära trafik och kombinerade järnvägstransporter, bör utarbetas med hänsyn till de aspekter som är av betydelse för hamnar, såsom hamnanläggningars effektivitet, samarbete mellan hamnar och pooling av inlandsverksamhet.

5.5   Lika spelregler – tydlighet för investerare, operatörer och användare

5.5.1

EESK ställer sig bakom kommissionens uppfattning om hamnmyndigheternas roll och om mångfalden bland hamnförvaltningssystemen i Europa. Vi håller särskilt med om att hamnmyndigheterna kan klara sin viktiga uppgift bättre om de har en tillräcklig grad av självbestämmande och framför allt fullständig ekonomisk frihet.

5.5.2

EESK välkomnar också kommissionens förklaring att man år 2008 tänker anta riktlinjer rörande statligt stöd. I detta sammanhang vill EESK hänvisa till de grundprinciper om användningen av offentligt stöd i hamnar som kommittén utvecklade i sitt initiativyttrande av den 26 april 2007.

5.5.3

EESK ser också positivt på att kommissionen har antagit kommitténs rekommendation att bestämmelserna om öppenhet i direktiv 2006/111/EG bör utvidgas till alla handelshamnar, oavsett årsomsättning.

5.5.4

I sitt initiativyttrande rekommenderade EESK att vägledning ges om användningen av urvalsförfaranden, t.ex. offentlig upphandling och andra godtagbara instrument, villkor för koncessioner och hyresavtal för mark, samt om den rättsliga statusen för de hamntjänster som utgör allmännyttiga tjänster, t.ex. den övergripande säkerheten i hamnarna.

5.5.5

Kommissionen har svarat på denna begäran genom att i sitt meddelande om hamnpolitiken tillhandahålla riktlinjer för användningen av koncessioner och teknisk-nautiska tjänster. EESK anser att kommissionens tolkning av fördragsbestämmelserna och rättspraxis generellt sett är användbar och tydlig. Kommittén framhåller dock att teknisk-nautiska tjänster, genom sin gemensamma koppling till säkerhet och sjöfart, bör klassificeras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

5.5.6

En klok koncessionspolitik bör säkerställa både konkurrensen i hamnen och optimalt resultat och engagemang från terminaloperatörerna. EESK rekommenderar att kommissionen regelbundet ser över sina riktlinjer för koncessioner så att de ligger i linje med ovanstående mål och har tillräckligt mycket gemensamt innehåll för att se till att lika spelregler gäller för alla hamnmyndigheter. Det senare är särskilt viktigt med tanke på den pågående konsolideringsprocess på godshanteringsmarknaden som nämndes ovan.

5.5.7

EESK välkomnar kommissionens förslag att sprida god praxis avseende öppet redovisade hamnavgifter. Kommittén är helt övertygad om att hamnavgifter bör fastställas på lokal nivå i hamnen så att de kan anpassas på ett optimalt sätt till hamnanvändarnas krav och hamnens övergripande intresse.

5.5.8

Slutligen noterar EESK med tillfredsställelse att kommissionen har beaktat kommitténs rekommendation att ta upp fall av illojal konkurrens från angränsande hamnar utanför EU. Kommissionen bör också i utvidgningspolitiken och politiken för yttre förbindelser öka insatserna för att ta itu med snedvridning av politiska skäl, exempelvis det turkiska embargot mot fartyg under cypriotisk flagg och fartyg som kommer från cypriotiska hamnar, de turkisk-grekiska problemen i Egeiska havet och problemen på gränsövergångarna mellan Ryssland och de baltiska länderna.

5.6   En strukturerad dialog mellan hamnar och städer

5.6.1

EESK välkomnar kommissionens mål att främja och stärka samarbetet mellan städerna och deras hamnar. En integrering av hamnarna i städerna och stadslivet i kombination med medborgare som i hög grad är medvetna om, intresserade av och stolta över hamnens verksamhet är vitala faktorer för hamnarnas hållbara utveckling. I detta sammanhang stöder EESK särskilt samverkan med turism, rekreation, kulturarv och kultur i största allmänhet.

5.6.2

EESK vill även betona bristen på tillförlitliga uppgifter om den direkta och indirekta sysselsättningen i de europeiska hamnarna och det mervärde hamnarna tillför. Kommittén har till exempel intrycket att de sysselsättningsrelaterade uppgifterna i meddelandet ger en underskattning av det aktuella läget. EESK uppmanar därför kommissionen att genomföra en ordentlig studie på området.

5.6.3

Slutligen stöder EESK kommissionens avsikt att bedöma konsekvenserna av säkerhetsåtgärder för hamnarnas tillgänglighet och att ge riktlinjer för hur de båda kan förenas.

5.7   Arbete i hamnar

5.7.1

EESK betonar behovet av att främja goda och säkra arbetsvillkor, en god arbetsmiljö och konstruktiva arbetsrelationer i hamnarna. Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen ägnar stor uppmärksamhet åt detta ämne i sitt meddelande om hamnpolitiken.

5.7.2

EESK vill upprepa sin ståndpunkt att hamnarnas drifteffektivitet är avhängig av en tillförlitlighets- och säkerhetskomponent som, trots tekniska framsteg, i stor utsträckning är beroende av den mänskliga faktorn. Det förklarar behovet av en kompetent och välutbildad arbetskraft i hamnar, både på land och ombord på fartyg. EESK har rekommenderat att arbetsmarknadens parter bör spela en viktig roll i utvecklingen och upprätthållandet av dessa villkor. På EU-nivå bör kommissionen stödja deras medverkan genom att underlätta den sociala dialogen.

5.7.3

Kommittén noterar därför med tillfredsställelse att kommissionen har beslutat att verka för att de europeiska arbetsmarknadsparterna inrättar en europeisk branschanknuten dialogkommitté för arbetsmarknadens parter i hamnsektorn enligt kommissionens beslut 98/500/EG.

5.7.4

EESK står bakom kommissionens avsikt att fastställa en ram för utbildningen av hamnarbetare som kan erkännas ömsesidigt, men föreslår att man först gör en jämförelse av de olika befintliga systemen för hamnarbetares yrkesmässiga kvalifikationer. Det är lämpligt att göra detta inom ramen för den europeiska sociala dialogen.

5.7.5

Slutligen instämmer EESK i kommissionens åsikt att tillämpningen av arbetarskyddsbestämmelser i hamnarna, vare sig dessa är gemenskapsbestämmelser eller bestämmelser fastställda av Internationella arbetsorganisationen, bör följas upp noggrant samt att olycksfallsstatistiken måste förbättras. EESK yrkar dock även på att man på samtliga nivåer inom lämpliga forum tar initiativ för att ytterligare förbättra säkerhet och hälsa.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EGT C 407, 28.12.1998.

(2)  EESK:s yttranden om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillträde till marknaden för hamntjänster, KOM(2001) 35 slutlig, EGT C 48, 21.2.2001, s. 122, och KOM(2004) 654 slutlig, EUT C 294, 25.11.2005, s. 25.

(3)  EUT C 168, 20.7.2007, s. 57.

(4)  Sett över en längre period minskade den genomsnittliga marknadsandelen för containertrafiken i EU längs linjen Hamburg–Le Havre från 61 % 1975 till 48 % 2003, medan marknadsandelen för hamnarna i Medelhavet fördubblades från 18 % 1975 till 36 % 2003. Dessutom har hamnkoncentrationen för containertrafik i Europa (mätt med Gini-koefficienten) konstant minskat sedan 1990, vilket därigenom pekar på en ökning av antalet inkörsportar till den europeiska marknaden. De snabbast växande containerhamnarna under 2006 (i relativa termer) var framför allt medelstora eller små hamnar belägna i olika europeiska regioner (Amsterdam, Sines, Raumo, Constanța, Kotka, Tallinn, Bremerhaven, Zeebrugge och Gdynia) (källa: Institute of Transport and Maritime Management Antwerp (ITMMA)/Antwerpens universitet). Detta står t.ex. i stark kontrast till situationen i USA där hamnkoncentrationen har ökat dramatiskt under samma period (källa: Notteboom, T., 2007, ”Market report on the European seaport industry”, som baserar sig på uppgifter från Eurostat och enskilda hamnar).

(5)  Se avsnitt 4 i EUT C 168, 20.7.2007, s. 57, ”Yttrande om EU:s gemensamma hamnpolitik”.

(6)  Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall (KOM(2005) 667) och Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om miljökvalitetsnormer inom vattenpolitikens område och ändring av direktiv 2000/60/EG (KOM(2006) 397).

(7)  EUT C 168, 20.7.2007, s. 50, Yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Unionens framtida havspolitik: En europeisk vision för oceanerna och haven”, KOM(2006) 275 slutlig.

EUT C 168, 20.7.2007, s. 57, Yttrande om ”EU:s gemensamma hamnpolitik” (initiativyttrande).

EUT C 168, 20.7.2007, s. 20, Yttrande om ”Höghastighetsvattenvägar och integreringen av dem i logistikkedjan” (förberedande yttrande).

EUT C 168, 20.7.2007, s. 68, Yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Halvtidsöversyn av programmet för främjande av närsjöfart [KOM(2003) 155 slutlig]”, KOM(2006) 380 slutlig.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/49


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Vägtransporter – arbetstidens förläggning för egenföretagande förare”

(2009/C 27/12)

Den 20 november 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs presidium att i enlighet med artikel 29 a i arbetsordningens tillämpningsföreskrifter utarbeta ett tilläggsyttrande om

”Vägtransporter – arbetstidens förläggning för egenföretagande förare”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 juni 2008. Föredragande var Eduardo Chagas  (1), ersatt av Brian Curtis.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 121 röster för, 14 röster emot och 6 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning

1.1

EESK anser att samtliga förare som är egenföretagare bör omfattas av direktiv 2002/15/EG (fr.o.m. den 23 mars 2009) i enlighet med artikel 2 i direktivet.

1.2

Detta förutsätter ett korrekt införlivande av direktivet i medlemsstaterna, framförallt av definitionen av förare som är egenföretagare.

1.3

EESK anser att det är nödvändigt att inbegripa dessa förare för att främja vägtrafiksäkerheten, bidra till rättvisa konkurrensvillkor och förbättra arbetsvillkoren för mobila arbetstagare med egen verksamhet, framförallt ifråga om arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa. De allmänna administrativa uppgifterna såsom de fastställs i direktivet (artikel 3 a 2) ingår inte i definitionen på arbetstiden.

1.4

Enligt EESK:s mening förutsätter en inre marknad för vägtransporter upprättandet av rättvisa konkurrensvillkor, något som uppnås genom en effektiv och verklig tillämpning av den sociallagstiftning som rör sektorn. Genom att införa en åtskillnad mellan tillämpningen av lagstiftningen på arbetstiden för mobila och för egenföretagande arbetstagare bidrar man till att skapa illojal konkurrens. Av denna anledning kan EESK inte godta möjligheten att endast inbegripa förare som är s.k. falska egenföretagare i direktivets tillämpningsområde.

1.5

För att motverka eventuella problem med en sådan utvidgning av tillämpningsområdet förespråkar EESK att de olika aktörerna i transportkedjan tilldelas ett medansvar, vilket föreskrivs i förordningen om kör- och vilotider.

1.6

EESK framhåller att främjandet av samarbete mellan de nationella myndigheterna på EU-nivå utgör ett grundläggande villkor för att tillämpningen av direktivet ska fungera effektivt.

1.7

Kommittén anser att utvidgningen av direktivets tillämpningsområde till egenföretagande förare bör ske med beaktande av att dessa inte bör åläggas alltför tunga, onödiga administrativa uppgifter.

2.   Inledning

2.1

EESK har redan vid ett flertal tillfällen behandlat EU:s trafiksäkerhetspolitik och förvärvat stor kompetens på området. I det senaste initiativyttrandet om Europeisk trafiksäkerhetspolitik och yrkesförare – säkra och bevakade parkeringsplatser (TEN/290) (2) behandlar kommittén, inom ramen för politiken om väginfrastruktur, den viktiga frågan om rastplatser för yrkesförare. Ett annat mycket viktigt område, som utgör ett komplement till yttrandet om säkra och bevakade parkeringsplatser, är de egenföretagande förarnas arbetstid. De olika ekonomiska, sociala och säkerhetsmässiga aspekterna har hittills inte behandlats i tillräcklig mån på EU-nivå. Utarbetandet av tilläggsyttrandet motiveras dessutom av kommissionens rapport till rådet och Europaparlamentet om vilka konsekvenserna blir av att förare som är egenföretagare utesluts från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, KOM(2007) 266 slutlig.

2.2

Syftet med direktiv 2002/15/EG är att införa minimiregler för arbetstidens förläggning för att förbättra skyddet för hälsa och säkerhet för personer som utför mobilt arbete inom vägtransporter samt för att förbättra vägtrafiksäkerheten och åstadkomma en tillnärmning av konkurrensvillkoren. Direktivet trädde i kraft den 23 mars 2002 och medlemsstaterna hade en tidsfrist på tre år, senast den 23 mars 2005, att införa dessa bestämmelser för mobila arbetstagare. Enligt artikel 2.1 i direktivet ska bestämmelserna från den 23 mars 2009 också omfatta förare som är egenföretagare, efter det att kommissionen lagt fram en rapport för Europaparlamentet och rådet och därefter ett lagförslag med rapporten som underlag.

2.3

I den slutliga förlikningen mellan Europaparlamentet och rådet om detta direktiv beslutades att kommissionen senast två år före detta datum, det vill säga den 23 mars 2007, skulle lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet med en analys av konsekvenserna för vägtrafiksäkerheten, konkurrensvillkoren, yrkets struktur och de sociala aspekterna av att förare som är egenföretagare utesluts från direktivets tillämpningsområde. Rapporten skulle ta hänsyn till förhållandena i varje medlemsstat när det gäller transportnäringens struktur och arbetsmiljön inom vägtransportyrket.

2.4

Med rapporten som underlag skulle kommissionen lägga fram ett förslag som syftar till att antingen a) fastställa villkoren för inkludering av egenföretagare som uteslutande sysslar med inhemska transporter och som omfattas av särskilda förbehåll eller b) inte inkludera förare som är egenföretagare i direktivets tillämpningsområde.

2.5

I artikel 7.2 i direktivet anges också att kommissionen senast den 23 mars 2007 ska utvärdera följderna av bestämmelserna för nattarbete inom ramen för den rapport som kommissionen vartannat år ska upprätta om införandet av direktivet.

3.   Kommissionens rapport

3.1

Enligt kommissionen ger rapporten en allmän bild av den aktuella situationen vad gäller direktivets genomförande i medlemsstaterna, behandlar de eventuella konsekvenserna av att förare som är egenföretagare utesluts från direktivets tillämpningsområde samt utvärderar konsekvenserna av direktivets bestämmelser om nattarbete.

3.2

Den första slutsats som dras är att majoriteten av medlemsstaterna inte har lyckats införliva direktivet under den fastställda treårsperioden. Kommissionen anser sig därför inte vara i stånd att offentliggöra sin första tvåårsrapport som skulle ha presenterats i mars 2007.

3.3

Vad gäller konsekvenserna av att utesluta egenföretagande förare från tillämpningsområdet påminner kommissionen om skälen till varför den föreslog att de skulle inkluderas: Dels görs ingen åtskillnad mellan förare i förordningen om kör- och vilotider, dels ville man undvika risken för fragmentering genom att förarna uppmuntras att bli s.k. falska egenföretagare, dels säkerställa att mål som lojal konkurrens, bättre trafiksäkerhet och bättre arbetsvillkor tillämpas på hela vägtransportsektorn.

3.4

På grundval av slutsatserna i en rapport som utarbetats av externa konsulter inser kommissionen att trötthet, och dess följder för vägtrafiksäkerheten kan påverka alla förare oberoende av om det rör sig om egenföretagande förare eller mobila arbetstagare. Dessutom bekräftade rapporten att förare som är egenföretagare har längre arbetstid än mobila arbetstagare inom vägtransportsektorn och att arbetstiden för dessa två kategorier är längre än för arbetstagare inom andra sektorer.

3.5

Samtidigt som kommissionen är medveten om att en minskning av arbetstiden utan tvivel skulle kunna bidra till att minska tröttheten drar man även slutsatsen i den externa rapporten att en sådan åtgärd skulle kunna skapa ytterligare stress eftersom egenföretagande förare för att upprätthålla lönsamheten anstränger sig för att utföra mer arbete på kortare tid, vilket kan resultera i ytterligare trötthet och olyckor. Kommissionen förefaller dela denna uppfattning.

3.6

Vad konkurrensvillkoren anbelangar tar kommissionen fasta på slutsatserna i rapporten om att uteslutandet av egenföretagarna från direktivets tillämpningsområde skulle driva på den nuvarande splittringstendensen och inte få någon betydande effekt på konkurrensen inom sektorn. En utvidgning till egenföretagande förare skulle däremot innebära ökade kostnader och minskad arbetstid, vilket märkbart skulle försämra deras konkurrensfördelar inom vägtransportsektorn. Kommissionen förefaller således föredra det alternativ som innebär att endast arbetstagare som är s.k. falska egenföretagare skulle omfattas av direktivets tillämpningsområde.

3.7

Kommissionen menar dessutom att ”även om en fortsatt uteslutning kan vara att föredra av ekonomiska skäl så är situationen när det gäller de eventuella sociala konsekvenserna av att utvidga eller ej mindre överskådlig. En uteslutning avhjälper inte de hälso- och säkerhetsrelaterade problemen men en utvidgning kan å andra sidan skapa stress och en större administrativ arbetsbörda bland egenföretagarna, samtidigt som deras intäkter minskar”.

3.8

Kommissionen drar slutsatsen att en utvidgning till förare som är egenföretagare riskerar att skapa ytterligare stress och ekonomiska problem för denna grupp och kan bli svår att tillämpa och därmed ineffektiv.

3.9

I fråga om utvärderingen av konsekvenserna av direktivets bestämmelser om nattarbete drar kommissionen slutsatsen att kontrollen av tillämpningen av reglerna förtjänar en fördjupad granskning.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Kommittén tar del av kommissionens rapport om konsekvenserna av att utesluta förare som är egenföretagare från direktivet om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete inom vägtransporter.

4.2

Flera arbetsmarknadsparter anser att det faktum att egenföretagare har uteslutits från direktivets tillämpningsområde har lett till konkurrenssnedvridning inom vägtransportsektorn. Kommittén framförde därför nyligen följande begäran i sitt yttrande om halvtidsutvärderingen av vitboken om transporter (TEN 257, föredragande: Rafael Barbadillo López) (3):

”Regelverket för vägtransporter måste säkerställa att alla som arbetar inom sektorn behandlas lika oavsett om de är anställda eller egenföretagare. Därför bör direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002, om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, omedelbart också gälla egenföretagare utan någon övergångperiod, eftersom direktivets syfte är att förbättra vägtrafiksäkerheten, undvika konkurrenssnedvridning och främja bättre arbetsvillkor” (punkt 4.3.1.2).

4.3

Mot denna bakgrund betvivlar EESK starkt de slutsatser som dragits av studien i fråga om trafiksäkerhet, konkurrensvillkor och sociala aspekter.

4.4

Om man vill öka vägtrafiksäkerheten, bidra till rättvis konkurrens och bättre arbetsvillkor för mobila arbetstagare och egenföretagare, särskilt vad gäller deras fysiska och psykiska hälsa, anser EESK att man måste utvidga tillämpningsområdet för direktiv 2002/15/EG till att även omfatta förare som är egenföretagare.

4.5

Alltför långa arbetsdagar är en starkt bidragande orsak till trötthet, kan leda till att en förare somnar vid ratten och därmed blir en fara för trafiksäkerheten. Rättvis konkurrens uppstår när större företag, som svarar för alla led i distributionen och transporten av gods, i sin prissättning gentemot underleverantörerna tar hänsyn till tillämpningen av den för sektorn relevanta sociala lagstiftningen på både mobila arbetstagare och egenföretagare.

4.6

Man kan inte utesluta att undantaget av egenföretagare från direktiv 2002/15/EG inte kommer att skapa ökad stress, eftersom uppdragsgivarna kommer att pressa egenföretagarna till att sänka priserna. De kommer därför på bekostnad av trafiksäkerheten, sin hälsa och den redan sköra balansen mellan privatliv och arbetsliv att behöva arbeta mer för att säkerställa samma intäktsnivå.

4.7

Enligt EESK förutsätter dock en utvidgning av tillämpningsområdet av direktiv 2002/15/EG till egenföretagare ett korrekt införlivande av direktivet och i synnerhet av definitionen av förare som är egenföretagare.

4.8

Kommissionen ska i egenskap av fördragets väktare säkerställa att medlemsstaterna korrekt tillämpar den i artikel 3 e (4) i direktivet fastställda definitionen av förare som är egenföretagare. Ett korrekt införlivande av direktivet utgör det viktigaste villkoret för att komma tillrätta med företeelsen ”falska egenföretagare”.

4.9

En utvidgning bör dessutom åtföljas av en ändring i direktivet som rör transportkedjans olika aktörers medansvar. I artikel 10.4 i förordningen om kör- och vilotider (5) föreskrivs att ”företag, befraktare, speditörer, researrangörer, huvudentreprenörer, underentreprenörer och uthyrningsföretag för förare skall se till att avtalade transporttidsscheman är förenliga med denna förordning”. Detta medansvar bör utvidgas till tillämpningen av arbetstidslagstiftningen. Detta torde göra det möjligt att behandla mobila arbetstagare och förare som är egenföretagare likvärdigt. När de sistnämnda agerar underleverantörer pressas de till att sänka sina priser och till långa arbetsdagar. Illojal konkurrens till nackdel för de mobila arbetstagarna kan således undvikas.

4.10

EESK är inte övertygad om studiens slutsatser vad gäller den ökade stress som utvidgningen av direktivet till egenföretagande förare skulle innebära. Den definition av arbetstid som konsulterna har använt är otydlig. Om de egenföretagande förarna måste hantera all administration kring transportverksamheten på samma arbetstid – ett arbete som de mobila arbetstagarna inte behöver utföra – skapar detta ytterligare stress. Om förare som är egenföretagare utför samma aktiviteter som mobila arbetstagare på samma arbetstid borde de inte bli mer stressade än de mobila arbetstagarna. De allmänna administrativa uppgifterna såsom de fastställs i direktivet (artikel 3 a 2) ingår inte i definitionen på arbetstiden.

4.11

Om en minskning av arbetstiden dessutom bidrar till minskad trötthet men ger ökad stress tvingas förare som är egenföretagare alltså att välja mellan pest och kolera. Enligt EESK:s uppfattning kan tröttheten efter en lång arbetsdag, inklusive körtid, orsaka trafikolyckor oberoende av om det rör sig om en mobil arbetstagare eller en egenföretagande förare.

4.12

Studien (liksom kommissionen) underlåter för övrigt att påpeka att förarnas stress kan bestå eller förvärras, även om de utesluts från direktivets tillämpningsområde, eftersom uppdragsgivarna kommer att utnyttja denna möjlighet för att ytterligare pressa förarnas priser.

4.13

Kommissionen betonar att rådet inte har kommit överens om något minsta krav på systematisk kontroll av arbetstidsreglerna. Detta är något som EESK i likhet med kommissionen beklagar, men kommittén har inte för avsikt att använda det som ett argument mot att anpassa lagstiftningen till förare som är egenföretagare. Egenföretagare bör inte undantas därför att det är svårt att kontrollera deras arbetstid. Av denna anledning kan medansvaret för aktörerna inom transportkedjan för tillämpningen av lagstiftningen utgöra en intressant aspekt. Om det visar sig att avtalen mellan olika aktörer i transportkedjan är av ett sådant slag att en genomsnittlig arbetstid på 48 timmar inte går att tillämpa kan det ändå vara ett sätt att skydda egenföretagande förare mot alltför lång kör- och arbetstid.

4.14

Enligt EESK:s mening förutsätter en inre marknad för vägtransporter upprättandet av rättvisa konkurrensvillkor, något som uppnås genom en effektiv och verklig tillämpning av den sociallagstiftning som rör sektorn. Genom att införa en åtskillnad mellan tillämpningen av lagstiftningen på arbetstiden för mobila och egenföretagande arbetstagare bidrar man till att skapa illojal konkurrens. Av denna anledning kan EESK inte godta möjligheten att endast inbegripa förare som är s.k. falska egenföretagare i direktivets tillämpningsområde.

4.15

EESK vill dessutom gärna påpeka att flera medlemsstater med olika marknadsstrukturer i fråga om vägtransportoperatörer, t.ex. Estland (med få egna företagare) och Slovakien (med 70 % egna företagare) har valt att inkludera förare som är egenföretagare i direktiv 2002/15/EG. Om detta redan är fallet i dag kan EESK inte förstå varför kommissionen till varje pris vill undanta de egenföretagande förarna från tillämpningsområdet för direktiv 2002/15/EG av ekonomiska skäl.

4.16

I begreppet ”sociala aspekter” inbegriper kommissionen helt riktigt inte bara mobila arbetstagares och egenföretagande förares hälsa, säkerhet och arbetsvillkor utan även avlöning och förhållandet mellan arbetsliv och privatliv.

4.17

Enligt kommissionen ger uteslutandet av förare med egen verksamhet ”mer kontroll över arbetet och högre inkomster samtidigt som de måste investera mer tid och energi för att verksamheten ska bli lönsam”.

4.18

EESK erinrar om att definitionen av arbetstid för arbetstagare som är egenföretagare är oklar och att den förutsätter att allmänna administrativa uppgifter inte ska räknas in i arbetstiden. I detta sammanhang ställer sig EESK oförstående till varför högre inkomster bland egenföretagande förare ska tillskrivas undantaget från arbetstidsdirektivets tillämpningsområde.

4.19

EESK framhåller att främjandet av samarbete mellan de nationella myndigheterna på EU-nivå utgör ett grundläggande villkor för att tillämpningen av direktivet ska fungera effektivt.

4.20

Kommittén anser att utvidgningen av direktivets tillämpningsområde till egenföretagande förare inte får leda till att de betungas av onödiga administrativa uppgifter.

4.21

Efter denna studie har kommissionen för avsikt att göra en ännu mer djuplodande konsekvensbedömning, innan lagförslaget utarbetas. I bedömningen bör hänsyn tas till nya aspekter såsom den nya förordningen om kör- och vilotider. I denna konsekvensbedömning ämnar kommissionen dessutom hålla fast vid att äkta egenföretagare ska uteslutas från tillämpningen av arbetstidsreglerna inom sektorn. Kommittén är inte övertygad om att en ny konsekvensbedömning har något mervärde.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Avgående ledamot.

(2)  EUT C 175, 27.7.2007, s. 88–90.

(3)  EUT C 161, 13.7.2007, s. 89.

(4)  Artikel 3 e – Förare som är egenföretagare: person vars huvudsakliga yrkesverksamhet består i att utföra person- eller varutransporter på väg mot ersättning, i den mening som avses i gemenskapslagstiftningen, i enlighet med ett gemenskapstillstånd eller annan yrkesmässig behörighet att utföra sådana transporter, som har rätt att arbeta för egen räkning och som inte är knuten till en arbetsgivare genom ett anställningsavtal eller någon annan form av hierarkiskt arbetsförhållande, som är fri att organisera den aktuella verksamheten, vars inkomster är direkt beroende av den förtjänst som görs och som är fri att, självständigt eller i samarbete mellan egenföretagare, ha affärsförbindelser med flera kunder.

Enligt detta direktiv har de förare som inte uppfyller dessa kriterier samma skyldigheter och rättigheter som de som fastställs för mobila arbetstagare i detta direktiv.

(5)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/53


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En europeisk strategisk plan för energiteknik (SET-plan) – ’Mot en framtid med låga koldioxidutsläpp’”

KOM(2007) 723 slutlig

(2009/C 27/13)

Den 22 november 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En europeisk strategisk plan för energiteknik (SET-plan) – ’Mot en framtid med låga koldioxidutsläpp’”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 juni 2008. Föredragande var Josef Zbořil.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 127 röster för och 5 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar kommissionens meddelande samt arbetsdokumenten och stöder analysen och beskrivningen av den nuvarande situationen på området för energiteknik. I avsaknad av en väl underbyggd strategi för utveckling av energitekniken är det mycket svårt att föra en diskussion om en begränsning av klimatförändringarna. Kommittén är följaktligen positiv till att SET-planen antas.

1.2

Meddelandet ger ökad tyngd åt ett centralt inslag i energipolitiken, nämligen en tryggad energiförsörjning som är såväl bärkraftig som socialt och miljömässigt hållbar. En tryggad energiförsörjning innebär inte endast fysisk tillgång till energi utan även möjlighet att köpa energi till priser som samhället kan acceptera.

1.3

I sitt meddelande placerar kommissionen med rätta utvecklingen av energitekniken främst bland de satsningar som ska medverka till att begränsa omfattningen av klimatförändringarna. Denna ståndpunkt stämmer för övrigt överens med slutsatserna från den 13:e partskonferensen på Bali (COP 13) i december 2007 (1).

1.4

I kommissionens meddelande framhålls med all rätt att tidsfaktorn spelar en avgörande roll för genomförandet av den föreslagna strategin (SET-planen), om EU ska lyckas minska utsläppen av växthusgaser senast 2020 i enlighet med sitt åtagande från mars 2007.

1.5

I syfte att påskynda utvecklingen och den konkreta användningen av ny energiteknik behöver EU fler målinriktade och effektiva mekanismer som kan utnyttja den potential som finns inom offentlig finansiering, industrin, universiteten och forskningen och som förmår förstärka deras samverkanseffekter. Ett utvidgat samarbete och åtgärder som kan förhindra en uppsplittring av forskningsverksamheten bör också genomföras på internationell nivå.

1.6

EESK välkomnar varmt kommissionens infallsvinkel, då den i sitt meddelande förespråkar att man inte endast ska mobilisera ekonomiska resurser utan framför allt mänskliga resurser på fyra nivåer, dels på privat nivå, dels på nationell, europeisk och global nivå. EESK framhåller att en av huvudförutsättningarna för att kunna mobilisera mänskliga resurser består i att säkra ett lämpligt stöd över hela linjen när det gäller naturvetenskapliga och tekniska studier.

1.7

Strategiplanen bör inte endast inbegripa prioriteringar på EU-nivå utan även de specifika målen på medlemsstatsnivå med hänsyn till dessas kapacitet och erfarenheter. Vidare bör den omfatta tillräckliga ekonomiska medel till medlemsstaternas och EU:s budgetar, bästa möjliga utnyttjande av kapaciteten när det gäller forskning och utveckling, medverkan från den privata sektorn som motiveras av tendenserna på energimarknaden, samt andra rättsliga och skattemässiga instrument.

1.8

EESK konstaterar att det vore ödesdigert om det instrument som är allra viktigast för att klimatförändringarna ska kunna begränsas, nämligen strategin för utveckling och genomförande av energiteknik, skulle hamna i skymundan av andra frågor som i och för sig bör utgöra en stimulerande och stödjande ram till denna utveckling (bland annat systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgas, stöd till användning av förnybara energikällor, det tredje energipaketet, etc.). Endast en konkret teknisk utveckling som leder till effektivare teknik, vare sig det handlar om produktion eller konsumtion av alla olika former av energi, kan leda till en reell minskning av utsläppen av växthusgaser.

1.9

Analysen av den nuvarande, mycket otillfredsställande situationen är ytterst relevant och saklig. Tonvikten ligger med all rätt på de organisatoriska och förvaltningsmässiga problem som samhället nu måste ta tag i, utöver de tekniska och vetenskapliga utmaningarna.

1.10

På gemenskapsnivå rekommenderas det att man riktar blickarna mot teknik som använder förnybara energikällor och mot miljövänlig värmeproduktion och den allra senaste infrastrukturen för transport och lagring av energi, samt att dessa erhåller ett adekvat stöd. Ur ekonomisk synpunkt medför dock vissa av de förnybara energikällorna fortfarande mycket höga omkostnader som kommer att bestå under lång tid framöver. Teknik som sparar energi vid slutförbrukningen, ren teknik som bygger på fossila bränslen eller använder atomkraft (fissions- eller fusionsteknik) samt lagring av kärnavfall har inte uppmärksammats. Kommittén anser att man bör ta hänsyn till det faktum att många länder är beroende av fossila bränslen och atomenergi och att situationen inte kommer att förändras under en nära framtid.

1.11

EESK anser att det är helt avgörande att den privata sektorn involveras i mycket stor utsträckning. EU och medlemsstaternas regeringar bör skapa gynnsamma förutsättningar för detta, inte enbart genom att fastställa principer, prioriteringar och mål för energipolitiken, utan även genom att inrätta de instrument som krävs för genomförandet.

1.12

Den viktigaste punkten är införande av marknadsregler inom energisektorn och att vederbörlig hänsyn därvid tas till de externa effekterna i priserna på alla energikällor, däribland kostnaderna för samhället. EU och medlemsstaterna kommer förmodligen att tvingas införa rättsliga och skattemässiga villkor som gör det möjligt för offentliga och privata finansieringsinstrument som ägnas energiforskning och energiutveckling att involveras på ett fördelaktigare sätt.

1.13

De faktiska naturliga förutsättningarna och den fysiska tillgången till energikällor bör vara ett grundläggande kriterium då möjligheten att utnyttja förnybara energikällor i de olika medlemsstaterna utvärderas och då länderna deltar i program för utveckling av energiteknik.

1.14

Den snabba utvecklingen av modern energiteknik avsedd för allmänheten bör främja en hållbar utveckling. Den rekommenderade strategiska samordningen av energiforskningen och energiutvecklingen, däribland de prioriteringar (såväl med avseende på innehåll som när det gäller tidsfrister) som bör tillämpas i EU och medlemsstaterna, och de nödvändiga praktiska mekanismerna, såsom förvaltnings-, kontroll- och informationsflödessystem, kommer att bidra märkbart till uppnåendet av de fastställda målen.

1.15

När det gäller en utvidgning av samarbetet om forskning i och utveckling av ny energiteknik utanför EU bör man, innan nya avtal ingås, prioritera en optimal användning av redan befintliga institutioner, fördrag och avtal, särskilt sådana som redan tidigare visat sig vara effektiva.

1.16

SET-planen är en viktig strategisk tillgång för den europeiska ekonomin när det gäller utveckling och användning av teknik för att begränsa klimatförändringarna genom minskade utsläpp av växthusgaser fram till 2020 och därefter 2050.

2.   Inledning

2.1

Den 22 november 2007 offentliggjorde kommissionen ett förslag till en europeisk strategisk plan för energiteknik (SET-plan), ”Mot en framtid med låga koldioxidutsläpp” (KOM(2007) 723) tillsammans med följande arbetsdokument: ”Full impact assessment” SEC(2007) 1508, ”Summary Impact Assessment” SEC(2007) 1509, ”Technology Map” (”teknikkartläggning”) SEC(2007) 1510 och ”Capacities Map” (”kartläggning av kapaciteterna”) SEC(2007) 1511. Dessa dokument innehåller en översikt över vilka möjliga lösningar och medel som måste mobiliseras om SET-planens mål ska kunna uppnås. I dokumenten betonas starkt behovet av ett närmare och bättre samordnat samarbete när det gäller forskning och utveckling på alla nivåer (2).

2.2

Det är alltså fråga om en strategisk hållning på ett mycket viktigt, för att inte säga centralt område, som syftar till att begränsa klimatförändringarna genom att minska utsläppen av växthusgaser. Rent konkret ska EU minska utsläppen av växthusgaser med 20 % före 2020 eller med 30 % om det internationella samfundet ansluter sig till EU i detta initiativ på global nivå. De grundläggande målen när det gäller att bekämpa klimatförändringarna och det politiska huvudinnehållet i initiativet ”En energipolitik för Europa” fastställdes av Europeiska rådet den 9 mars 2007.

2.3

Det krävs enorma framsteg inom energitekniken om koldioxidkoncentrationen i atmosfären ska kunna stabiliseras på en acceptabel nivå. Frågan är inte om teknisk innovation verkligen är nödvändig – det är den. Frågan är i hur hög grad politiken direkt ska fokuseras på att främja sådan innovation (3)? Att slå sig till ro med redan tillgänglig teknik är oerhört farligt och SET-planen är det grundläggande adekvata valet för att uppnå de nödvändiga reduktionsmålen, om den utformas och genomförs på ett förebildligt sätt.

3.   Kommissionens dokument

3.1

Europa måste agera nu och samstämmigt för att trygga försörjningen av en energi som är hållbar och konkurrenskraftig. Att utnyttja tekniken är avgörande för att uppnå de mål för Europas energipolitik som Europeiska rådet antog den 9 mars 2007. För att uppnå de fastställda målen behöver vi sänka kostnaden för ren energi, och EU:s företag måste ligga i framkanten av den snabbt växande sektorn för teknik med låga koldioxidutsläpp. På längre sikt krävs det forskningsgenombrott som gör att vi kan utveckla nya generationer teknik om vi ska kunna nå det ambitiösa målet att minska våra utsläpp av växthusgaser med 60–80 % till år 2050.

3.2

De nuvarande tendenserna och framtidsprognoserna visar att vi inte är på väg att nå våra energimål. Det faktum att resurserna har varit så lättillgängliga har inte bara medfört att vi blivit beroende av fossila bränslen utan också gjort att intresset för innovation och investering i ny energiteknik minskat. De offentliga och privata energiforskningsbudgetarna i EU har minskat kraftigt sedan de nådde en topp under 1980-talet som svar på energiprischockerna. Detta har lett till en ackumulerad underinvestering i energiforskningskapacitet och infrastruktur. Om EU:s regeringar idag skulle investera i samma takt som de gjorde 1980 skulle EU:s sammanlagda offentliga utgifter för utveckling av energiteknik vara fyra gånger den nuvarande investeringsnivån på ca 2,5 miljarder euro per år.

3.3

Energiteknikens spridning på marknaden hindras dessutom av att energi har karaktären av en vara. Rättsliga och administrativa hinder fullbordar denna innovationsfientliga miljö. Det är således både nödvändigt och berättigat med ett offentligt ingripande för att stödja energiinnovation.

3.4

De huvudsakliga globala aktörerna, USA och Japan, samt tillväxtekonomier som Kina, Indien och Brasilien står inför samma utmaningar och de flerdubblar sina satsningar på ny energiteknik. Dessa länders marknadsstorlek samt investerings- och forskningskapacitet överstiger vida de flesta medlemsstaters. Uppsplittring, ett oöverskådligt antal olika forskningsstrategier och bristande kapacitet är fortfarande utmärkande för EU:s forskningsbas. Om vi emellertid halkar efter i den alltmer intensiva globala kapplöpningen för att vinna energiteknikmarknader med låga koldioxidutsläpp, kan vi tvingas förlita oss på importerad teknik för att nå våra mål och missar enorma kommersiella möjligheter för EU:s företag.

3.5

Övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp kommer att ta flera årtionden och berör varje sektor i ekonomin, men vi har inte råd att skjuta upp åtgärderna. Beslut som fattas under de följande 10–15 åren kommer att få långtgående konsekvenser för en tryggad energiförsörjning, klimatförändringar och tillväxt och sysselsättning i Europa.

3.6

Först och främst behöver vi en radikal förändring av energiomställningen, leveranser och slutanvändning. Inom transport-, byggnads- och industrisektorerna måste de tillgängliga teknikmöjligheterna vändas till företagsmöjligheter. Vi måste fullt ut dra nytta av potentialen för informations- och kommunikationsteknik och organisatoriska innovationer samt använda politiska beslut och marknadsbaserade instrument (4) för att hantera efterfrågan och främja nya marknader.

3.7

I sitt dokument konstaterar kommissionen att många av de tekniker som kan medverka till att målen för 2020 uppnås finns tillgängliga redan i dag eller är så gott som färdigutvecklade. Inte ens optimister kan dock neka till att det är viktigt att i tid mobilisera den teknik som finns tillgänglig, samt att teknik med låga koldioxidutsläpp rent generellt är dyr och har svårt att ta sig in på marknaderna. Insatserna bör därför sättas in på två fronter: För det första krävs det en förstärkning av forskningen i syfte att minska kostnaderna och förbättra prestandan. För det andra bör man införa proaktiva stödåtgärder som kan skapa nya marknadsmöjligheter, stimulera utvecklingen av marknaden och undanröja icke-tekniska hinder som bromsar innovation och förhindrar att effektiv teknik med låga koldioxidutsläpp vinner tillträde till marknaden.

Visionen för 2050 som syftar till användning av teknik helt utan koldioxid kan endast förverkligas om vi i kraft av betydande forskningsframsteg lyckas utveckla en ny generation av denna teknik. Även om en viss del av denna teknik knappast kommer att få några större effekter före 2020 är det ändå mycket viktigt att vi redan nu fördubblar ansträngningarna för att den så snart som möjligt ska löna sig.

3.8

De befintliga åtgärder som antagits under de senaste åren skulle kunna utgöra grunden för ytterligare åtgärder från EU:s sida: (i) skapande av europeiska teknikplattformar, (ii) användande av Europeiska forskningsområdesnätet (ERA-NET) i syfte att bereda marken för en gemensam planering för forskning mellan medlemsstaterna, (iii) samarbete mellan forskningscentrum inom specifika områden tack vare spetsforskningsnätverk. Med hjälp av SET-planen ska den samlade europeiska insatsen fokuseras, förstärkas och samordnas i syfte att påskynda innovation inom avancerad teknik med låga koldioxidutsläpp i Europa. SET-planen har följande mål: (i) en ny gemensam strategisk planering, (ii) ett effektivare genomförande, (iii) ökade resurser och (iv) en ny och mera komplex strategi för det internationella samarbetet.

3.9

Ett nytt sätt att arbeta på gemenskapsnivå kräver ett inkluderande, dynamiskt och flexibelt verktyg för att styra denna process genom att definiera prioriteringar och föreslå åtgärder – ett gemensamt tillvägagångssätt för strategisk planering. Aktörerna måste börja samarbeta och fatta beslut på ett mycket mer strukturerat och målinriktat sätt samt formulera och genomföra åtgärder tillsammans med EU inom en samarbetsram. För att styra genomförandet av SET-planen och förstärka enhetligheten mellan de nationella, europeiska och internationella ansträngningarna kommer kommissionen att inrätta en styrgrupp för strategisk energiteknik under år 2008. Kommissionen kommer att anordna ett EU-toppmöte om energiteknik under det första halvåret 2009.

3.10

En effektiv strategisk planering i styrgruppen kräver regelbunden och tillförlitlig information och tillförlitliga data. Kommissionen kommer att inrätta ett informations- och kunskapshanteringssystem med öppen åtkomst. Systemet ska omfatta ”teknikkartläggning” och ”kartläggning av kapaciteterna” som är utvecklade av kommissionens gemensamma forskningscenter (5).

3.11

För att påskynda utvecklingen och marknadsintroduktionen behöver vi mer fokuserade och kraftfulla mekanismer som bättre kan ta tillvara potentialen hos de offentliga myndigheterna, det europeiska näringslivet och de europeiska forskarna. Mekanismerna är följande: (i) europeiska näringslivsinitiativ, (ii) en europeisk allians för energiforskning, (iii) transeuropeiska energinät och framtidens system.

3.12

Att främja en ökad fokusering på och samordning mellan olika finansieringssystem och -källor kommer att bidra till att optimera investeringarna, bygga kapacitet och säkerställa den fortsatta finansieringen av teknik i olika utvecklingsfaser. Följande två utmaningar måste tas upp: mobilisering av ytterligare finansiella resurser för forskning och närbesläktad infrastruktur, demonstrations- och marknadsintroduktionsprojekt i industriell skala, samt utbildning för att tillhandahålla tillräckligt många människor med adekvat utbildning som behövs för att man ska kunna dra fullständig nytta av de tekniska möjligheter som den europeiska energipolitiken kommer att skapa.

3.13

Kommissionen har för avsikt att lägga fram ett meddelande om finansiering av teknik med låga koldioxidutsläpp vid utgången av 2008. Medlemsstaternas egna åtgärder för att utvidga basen för mänskliga resurser bör samordnas på ett bättre sätt för att maximera synergieffekterna och öka rörligheten i denna sektor.

3.14

De åtgärder som föreslås i SET-planen bör leda till en förstärkt internationell samarbetsstrategi. Vi måste också säkerställa att EU i ökad grad talar med en röst i internationella fora, för att uppnå en mer enhetlig och starkare partnerskapseffekt.

3.15

Idag baseras innovationsprocessen för energiteknik på nationella program och incitament, med användning av nationella resurser för att uppfylla nationella mål. Denna modell passar en svunnen tid då det fanns billig energi och inga begränsningar av koldioxidutsläpp. För att få till stånd de dramatiska förändringar inom energisektorn som kommer att bli nödvändiga under det 21:a århundradet måste vi följa en ny strategi.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande samt arbetsdokumenten och stöder analysen och beskrivningen av den nuvarande situationen på området för energiteknik. Att reagera på de risker som klimatförändringarna utgör för vår planet och fortsätta att tillgodose den stora energiförbrukningen i industriländerna och den stadigt stigande efterfrågan från utvecklingsländerna utgör mycket viktiga internationella utmaningar. I avsaknad av en noggrant utarbetad strategi och användande av en energisnålare och effektivare energiteknik förefaller diskussionen om en begränsning av klimatförändringarna mycket tvivelaktig.

4.2

Meddelandet förstärker vidare på ett avgörande sätt energipolitikens kärna, nämligen en tryggad energiförsörjning som är såväl bärkraftig som socialt och miljömässigt hållbar. En tryggad energiförsörjning innebär inte endast fysisk tillgång till energi utan även möjlighet att köpa energi till priser som samhället kan acceptera.

4.3

I sitt meddelande placerar kommissionen med rätta utvecklingen av energitekniken främst bland de satsningar som ska medverka till att begränsa omfattningen av klimatförändringarna. Denna ståndpunkt stämmer för övrigt överens med slutsatserna från den 13:e partskonferensen på Bali (COP 13) i december 2007 (6). Det nuvarande och framtida internationella samarbetet på detta område bör också prioriteras av EU, eftersom det innebär möjligheter för EU:s näringsliv när det gäller att sprida nödvändig teknik.

4.4

I kommissionens meddelande framhålls med all rätt tidsfaktorn, som spelar en avgörande roll för genomförandet av den föreslagna strategin (SET-planen) och huruvida EU ska lyckas minska utsläppen av växthusgaser senast 2020 i enlighet med sitt åtagande från mars 2007. Om man inte skyndar på planeringen och den avslutande analysen av de grundläggande strategiska riktlinjerna för teknikutveckling (i likhet med de grundläggande strategiska riktlinjerna för forskning och utveckling i USA och Japan) kommer det knappast att vara möjligt att effektivt mobilisera nödvändiga krafter och medel för att framgångsrikt genomföra den första etappen till 2020, och ännu mindre den andra etappen till 2050.

4.5

I syfte att påskynda utvecklingen och den konkreta användningen av ny energiteknik behöver EU fler målinriktade och effektiva mekanismer som kan utnyttja den potential som finns inom det offentliga stödet, industrin och forskningen och som förmår förstärka deras samverkanseffekter. I Europa finns det på energiområdet flera mycket framgångsrika forskningsinstitut på nationell nivå och mycket framstående forskarteam vid universitet och specialiserade centra. Tyvärr samordnas inte deras insatser, och de försök till samordning som hittills gjorts har visat sig vara otillräckliga. Den avgörande faktorn för att den föreslagna planen ska lyckas är att denna potential kan utnyttjas optimalt. Det behövs även ett bredare internationellt samarbete.

4.6

EESK välkomnar kommissionens infallsvinkel, då den i sitt meddelande förespråkar att man inte endast ska mobilisera ekonomiska resurser utan framför allt mänskliga resurser på fyra nivåer, dels på privat nivå, dels på nationell, europeisk och global nivå. Fram tills i dag har man vid mobiliseringen av finansiella resurser stött på problem som beror på motstridiga prioriteringar och utdragna förfaranden. SET-planförslaget bör främja en attitydförändring och skynda på beslutsprocesserna. Mobiliseringen av mänskliga resurser, som alltid är en långsiktig process, ingår också i Lissabonstrategin, men trots detta har ansträngningarna för att finna de resurser som krävs för att genomföra de föreslagna strategierna varit otillräckliga och för långsamma. Huvudförutsättningen när det gäller att mobilisera mänskliga resurser består i att säkra ett lämpligt stöd över hela linjen när det gäller naturvetenskapliga och tekniska studier.

4.7

Kommittén anser att det är avgörande att man kan nå enighet om visioner, prioriteringar och energipolitikens mål, men även om en strategisk plan för energiteknik.

4.8

EESK konstaterar att det vore ödesdigert om det instrument som är allra viktigast för att minska klimatförändringarna, nämligen strategin för utveckling och genomförande av energiteknik, skulle hamna i skymundan av andra frågor som i själva verket bör utgöra en stimulerande och stödjande ram till denna utveckling (bland annat systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgas, stöd till användning av förnybara energikällor, det tredje energipaketet, etc.). Endast en konkret teknisk utveckling som leder till effektivare teknik, vare sig det handlar om produktion eller konsumtion av alla olika energiformer, kan leda till en reell minskning av utsläppen av växthusgaser. Finansieringen av den tekniska utvecklingen skulle kunna säkras bland annat genom inkomsterna från handeln med utsläppsrätter enligt gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgas, men endast på villkor att förslaget om att införa ett sådant förfarande antas. Denna finansieringskälla får under inga omständigheter vara den enda, särskilt inte om den träder i kraft först 2013.

5.   Särskilda synpunkter

5.1

Analysen av den nuvarande, mycket otillfredsställande situationen är ytterst relevant och saklig. Tonvikten ligger med all rätt på de organisatoriska och förvaltningsmässiga problem som samhället nu måste ta tag i, utöver de tekniska och vetenskapliga utmaningarna.

5.2

I EU:s dokument utgår man ifrån att det finns en mängd olika energitekniker som alla i hög grad kan påverka framstegen på energiområdet och bidra till att de fastställda målen uppnås. Eftersom de är så många, måste de alla finnas med för att man ska kunna uppnå resultat. Inte ens de minst lovande kan utan vidare förkastas innan det företagits en grundlig analys. Man bör emellertid utesluta de minst lovande så tidigt som möjligt i processen för att undvika ett onödigt slöseri med resurser. Med utgångspunkt i den fastställda strategiska ramen bör varje medlemsstat eller eventuellt varje region ha möjlighet att fastställa sina egna prioriteringar, i förhållande till sina egna kompetensområden och sin genomförandekapacitet och erfarenhet.

5.3

I de dokument som behandlar denna fråga på gemenskapsnivå rekommenderas det att man riktar blickarna mot teknik som använder förnybara energikällor och mot miljövänlig värmeproduktion (inbegripet värme i samband med elproduktion) och den allra senaste infrastrukturen för transport och lagring av energi. EESK stöder dessa prioriteringar. Ren teknik, som bygger på fossila bränslen, kommer även på lång sikt att fortsätta att utgöra den huvudsakliga energikällan, och man kan inte heller bortse från atomkraft (fissions- eller fusionsteknik) och säker lagring av kärnavfall. Alla dessa bör fortsätta att vara en självklar del av EU:s FoU-verksamhet.

5.4

EESK instämmer i att energimarknaden för närvarande inte klargör vare sig för de energipolitiska aktörerna eller för regeringarna och de privata investerarna att det brådskar med att utveckla ny energiteknik, eftersom priserna på olika energikällor och drivmedel inte i tillräckligt hög grad täcker samtliga externa kostnader, däribland samhällets kostnader. Detta är även orsaken till att EU ännu inte kunnat enas vare sig om prioriteringarna när det gäller energiforskning och -utveckling eller tilldelning av finansiella resurser och andra instrument som är nödvändiga för dessa prioriteringar.

5.5

EESK anser att strategiplanen inte endast bör inbegripa prioriteringar på EU-nivå utan att man även snarast måste fastställa de specifika målen på medlemsstatsnivå på ett koordinerat sätt. Vidare bör den innehålla tillräckliga ekonomiska medel till medlemsstaternas och EU:s budgetar, bästa möjliga utnyttjande av kapaciteten när det gäller forskning och utveckling, medverkan från den privata sektorn som motiveras av tendenserna på energimarknaden, samt andra rättsliga och skattemässiga instrument. Det är helt avgörande att den privata sektorn involveras i mycket stor utsträckning. EU och medlemsstaternas regeringar bör skapa gynnsamma förutsättningar för detta, inte enbart genom att fastställa principer, prioriteringar och mål för energipolitiken, utan även genom att inrätta de instrument som krävs för genomförandet.

5.6

Den viktigaste punkten är att införa marknadsregler inom energisektorn och därvid ta vederbörlig hänsyn till de externa effekterna, däribland samhällets kostnader, då man fastställer energipriset. Marknaden kan då i tid sända signaler till investerare och privata operatörer om att tekniken måste utvecklas, så att de olika energikällornas andel ändras och så att de utnyttjas så effektivt som möjligt. EU och medlemsstaterna kommer förmodligen att tvingas införa rättsliga och skattemässiga villkor som gör det möjligt för offentliga och privata finansieringsinstrument som ägnas energiforskning och energiutveckling, däribland frivilliga mekanismer, att involveras på ett fördelaktigare sätt, då detta kan leda till ett bättre resursutnyttjande.

5.7

Medlemsstater med gynnsamma naturliga förutsättningar sätter stort hopp till snabbare framsteg när det gäller ökad användning av förnybara energikällor. Men det finns andra länder som inte har sådana naturliga förutsättningar eller som inte kan utnyttja dem till ett ekonomiskt acceptabelt pris. De faktiska naturliga förutsättningarna och den fysiska tillgången till energikällor bör vara ett grundläggande kriterium då möjligheten att utnyttja förnybara energikällor i de olika medlemsstaterna utvärderas, och då länderna deltar i program för utveckling av energiteknik.

5.8

EESK anser att prioriteringarna i kommissionens meddelande om SET-planen är aningen begränsade, framför allt i fråga om förnybara energikällor. Deras betydelse är obestridlig, inte bara när det gäller att öka energiförsörjningstryggheten, utan även för att minska medlemsstaternas beroende av importerad energi, samt slutligen för den hållbara utvecklingen. Ur ekonomisk synpunkt medför dock vissa av de förnybara energikällorna fortfarande mycket höga omkostnader som kommer att bestå under lång tid framöver. Vidare väcker integrationen av energimarknaderna inte bara politiska och organisatoriska frågor utan det handlar även om att utforma forsknings- och utvecklingsprogram om exempelvis intelligenta nät.

5.9

Kommittén anser att man bör ta hänsyn till det faktum att många länder är beroende av fossila bränslen och atomenergi och att situationen inte kommer att förändras under en nära framtid. Detta gäller även de tredjeländer med vilka EU bör samordna ansträngningarna för att påskynda forskningen och utvecklingen när det gäller energiteknik. Kommittén anser därför att EU inte i alltför hög grad bör satsa på teknik för användning av förnybar energi, och att lika stor vikt bör läggas vid teknik som gör det möjligt att spara energi vid slutförbrukningen, samt ren teknik baserad på fossila bränslen (däribland teknik för koldioxidbindning och koldioxidlagring). För forskningen och utvecklingen på området för kärnteknik gäller en speciell tidsplan och samordning. Det är emellertid viktigt att framhålla betydelsen av forskning och utveckling på området för atomenergi, för närvarande i form av fission men i framtiden kanske i form av fusion, samt atomkraftverkens livstid och säkerhet, eftersom dessa kraftverk spelar en avgörande roll för EU:s energiförsörjningstrygghet och för att minska utsläppen av växthusgaser i EU.

5.10

Det är självklart att ansträngningar för att spara energi både vid dess omvandling och vid slutförbrukningen i mycket stor utsträckning kan bidra till en hållbar utveckling, liksom framväxten av ny teknik. På gemenskapsnivå kan användandet av tillgängliga mänskliga och finansiella resurser på detta mycket stora område förbättras genom en väl genomtänkt strategisk samordning av forskningen och utvecklingen på energiområdet. Genom denna samordning fastställs på förhand de prioriteringar (innehåll och tidsfrister) som ska tillämpas såväl på gemenskapsnivå som i medlemsstaterna, liksom de nödvändiga praktiska mekanismerna, exempelvis system för förvaltning, kontroll och informationsflöde. En harmonisering av förfaranden och anläggningar är också mycket viktigt i detta sammanhang.

5.11

När det gäller en utvidgning av samarbetet om forskning i och utveckling av ny energiteknik utanför EU bör man, innan nya avtal ingås, prioritera en optimal användning av redan befintliga institutioner, fördrag och avtal, särskilt sådana som redan tidigare visat sig vara effektiva.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Beslut vid den 13:e konferensen mellan parterna till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen – Balihandlingsplanen.

(2)  EESK har redan offentliggjort flera viktiga yttranden i denna fråga, exempelvis yttrandet i EGT C 241, 7.10.2002, s. 13, ”Forskning och energi” och flera andra som är högst aktuella.

(3)  R. Pielke Jr. m.fl., Dangerous Assumptions, Nature, Vol. 452/3, s. 531–532, 3 april 2008.

(4)  Grönbok om marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken och näraliggande politikområden, KOM(2007) 140 slutlig av den 28 mars 2007.

(5)  Se kommissionens arbetsdokument ”Technology Map” SEC(2007) 1510 och ”Capacities map” SEC(2007) 1511.

(6)  Beslut vid den 13:e konferensen mellan parterna till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringen – Balihandlingsplanen.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/59


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Klimatförändringarna och jordbruket i Europa”

(2009/C 27/14)

I ett brev av den 25 oktober 2007 bad det franska ordförandeskapet för rådet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett förberedande yttrande om

”Klimatförändringarna och jordbruket i Europa”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 juni 2008. Föredragande var Lutz Ribbe och medföredragande Hans-Joachim Wilms.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 94 röster för, 30 röster emot och 13 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

I ett brev av den 25 oktober 2007 bad det franska ordförandeskapet för rådet EESK att utarbeta ett förberedande yttrande om klimatförändringarna och jordbruket i Europa. Kommittén ombads i detta sammanhang särskilt att ta upp biobränsleproblematiken.

1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är i högsta grad bekymrad över de negativa konsekvenser som klimatförändringarna kan få för det europeiska jordbruket och därmed för många landsbygdsregioners ekonomi. De allvarligaste konsekvenserna torde drabba Sydeuropa, särskilt på grund av de längre torrperioder och den därmed sammanhängande vattenbrist som kan förväntas där, och som i värsta fall kan leda till ett fullständigt sammanbrott i jordbruksverksamheten. Även i andra regioner i Europa kommer lantbrukarna att ställas inför svåra problem i samband med klimatförändringarna, till exempel på grund av stora förändringar i nederbördsmönstren. Till detta kommer eventuellt problem med nya eller mer utbredda växtsjukdomar eller skadedjursangrepp.

1.3

Det finns därför skäl att handla snabbt och integrera klimatskyddspolitiken i alla politikområden.

1.4

Jordbruket är inte enbart ett offer för klimatförändringarna, utan bidrar också till utsläppen av växthusgaser. I första hand handlar det då inte om koldioxidutsläpp, utan om metan och dikväveoxid som uppstår i samband med ändrad markanvändning och egentlig jordbruksproduktion. EESK uppmanar kommissionen att göra en noggrann analys av hur olika jordbruksmetoder skiljer sig åt med avseende på klimatpåverkan för att kunna ställa upp olika handlingsalternativ, till exempel inom ramen för stödpolitiken. I det sammanhanget välkomnar kommittén kommissionens intentioner att i större utsträckning integrera klimatskyddet i den gemensamma jordbrukspolitiken i framtiden.

1.5

Jordbruket kan lämna viktiga bidrag till kampen mot klimatförändringarna, bland annat genom att se till att inte bara bevara de kolsänkor som redan finns, utan utöka dem genom en målinriktad uppbyggnad av humuslagret, genom att minska energianvändningen och genom att producera biomassa för energiändamål med natur- och miljövänliga metoder.

1.6

Den EU-strategi för biobränslen som kan börja urskiljas och som enligt kommissionen inbegriper en avsevärd import av jordbruksprodukter tycks enligt EESK:s mening inte lämpad att på ett ekonomiskt effektivt sätt både uppfylla klimatmålen och skapa nya arbetsplatser och därmed ytterligare inkomster inom jordbruket. I stället för denna strategi för biobränslen borde en ny biomassastrategi läggas fram, som inte är inriktad på import utan som syftar till att i ökad utsträckning omvandla biprodukter och avfall från jordbruksverksamheten till användbar energi, och som erbjuder jordbrukarna en aktiv roll i de nya, decentraliserade energikretslopp som bör upprättas.

2.   Huvuddragen i och bakgrunden till yttrandet

2.1

Jordbruket är troligtvis den ekonomiska sektor som är mest beroende av naturförhållanden (inbegripet klimatförhållanden), och som genom sin verksamhet mest använder, påverkar och förändrar dessa förhållanden.

2.2

I princip handlar det om ett systematiskt utnyttjande av solenergi som genom växternas fotosyntes omvandlas till energi som människan kan dra nytta av i form av livsmedel och foder. Den energi som binds genom fotosyntesen kan också användas som värmekälla (t.ex. biomassa i form av trä).

2.3

Klimatförhållandena, som i Europa hittills i stort sett har varit lämpliga för jordbruk, är en avgörande faktor för jordbruket i alla dess skilda strukturer och former. Detta betyder också att förändrade förutsättningar med nödvändighet påverkar jordbruket och de därmed förbundna ekologiska, ekonomiska och sociala regionala strukturerna.

3.   Allmänna kommentarer

Jordbruket som offer för klimatförändringarna

3.1

Klimatförändringarna, i synnerhet de förväntade temperaturökningarna och de ännu större förändringarna i nederbördsmängd, kommer att drabba jordbruket i vissa europeiska regioner på ett förödande sätt. Speciellt i Sydeuropa kommer långvariga perioder av torka och vattenbrist, som möjligen kan resultera i ökenspridning, eventuellt att omöjliggöra all jordbruksproduktion. Dessutom kan skogsbränder drabba jordbruksmark i massiv utsträckning (1). Enligt alla vetenskapliga studier över klimatförändringarna kommer dessa att påverka skadedjur och sjukdomar, som i hög grad kommer att minska avkastningen av de odlingar som är viktigast för livsmedelsproduktionen. Förändringen i patogenernas livscykel kommer att leda till följande:

förändringar i patogenernas geografiska spridning,

förändringar i sjukdomarnas effekter och art,

förändringar i den strategi som används för att kontrollera sjukdomarna.

3.2

EESK vill i detta sammanhang hänvisa till kommissionens olika publikationer och initiativ i ämnet, bl.a. meddelandet om ”Problemet med vattenbrist och torka i Europeiska unionen”  (2) och de koncept och planer som där läggs fram, och ”Grönboken om anpassning till klimatförändringarna”. Kommissionen har ofta understrukit nödvändigheten i att utveckla kloka strategier för markanvändning. Sådan verksamhet pågår också i många länder.

3.3

Det överstiger förmodligen de flesta medborgares – och politiska beslutsfattares – föreställningsförmåga vad det kommer innebära när stora arealer t.ex. i Sydeuropa inte längre kan användas som jordbruksmark eftersom vattentillgången inte räcker till eller på grund av perioder med extremt höga temperaturer. Detta kommer också att få negativa effekter på sysselsättningen i de berörda regionerna till följd av förändringar när det gäller markanvändningen.

3.4

EESK uppmanar därför alla beslutsfattare att vidta alla tänkbara åtgärder för att i största möjliga utsträckning minska de negativa konsekvenserna för lantbruket genom ett omfattande och heltäckande klimatskyddsprogram. Dessutom är det nödvändigt att göra insatser för att anpassa jordbruket till klimatförändringarna. Jordbrukssektorn måste på ett effektivt och snabbt sätt anpassa sig till förändringar och störningar i klimatet, eftersom jordbruksverksamhetens kontinuitet hänger samman med huruvida man lyckas eller inte med detta.

3.4.1

Enligt OECD:s och FAO:s senaste rapporter bör forskning och innovation vara avgörande faktorer i kampen mot klimatförändringar. Man bör överväga att i anpassningsinsatserna införliva främjande av nya växtsorter som är bättre anpassade till klimatförändringarna. Särskilt viktiga i detta sammanhang är de framsteg som gjorts inom förbättring av växtmaterial och animaliskt material.

Jordbrukets bidrag till klimatförändringarna

3.5

Enligt kommittén är det nödvändigt att inte bara diskutera de negativa konsekvenserna av klimatförändringarna för jordbruket, utan också se på jordbrukets bidrag till klimatförändringarna och vidta åtgärder för att minska jordbrukets negativa effekter på klimatet. Det är också viktigt att beakta de olika bidrag som jordbruket kan lämna i kampen mot klimatförändringen.

3.6

Kommittén välkomnar därför att kommissionen i sitt meddelande ”Förberedelser inför 'hälsokontrollen' av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken”  (3) lyfter fram klimatpolitiken som en av fyra nya utmaningar för GJP.

3.7

Enligt IPCC-definitionen uppgår de utsläpp som direkt härrör från jordbruket till 10–12 %. Jordbrukets samlade bidrag till de globala utsläppen av växthusgaser uppskattas till 8,5–16,5 miljarder ton CO2e (4), vilket motsvarar en andel på 17 %–32 % av totalutsläppen (5).

3.8

För Europas del beräknas jordbrukets andel av växthusgasutsläppen vara betydligt mindre än det globala genomsnittet för jordbruket. Enligt kommissionen rör det sig om 9 % om man använder samma beräkningsmetod som IPCC. Sedan 1990 har jordbruket i EU-27 minskat utsläppen med 20 % (11 % i EU-15) (6). IPPC:s beräkningsmetod tar emellertid inte hänsyn till vare sig utsläpp som uppstår i samband med ändrad markanvändning eller energikostnaderna för framställning av gödningsmedel och växtskyddsmedel eller traktorbränsle. Av detta skäl beräknar kommissionen jordbrukets andel av utsläppen i Tyskland till 6 %, medan den tyska förbundsregeringen uppskattar andelen till 11 %–15 %, eftersom den i sin bedömning tar hänsyn till alla de utsläpp som jordbruket förorsakar.

Konsekvenserna av jordbrukets utsläpp av växthusgaser

3.9

Jordbruket svarar endast för en liten del av nettoutsläppen av CO2. Detta beror framför allt på att växter i första hand tar upp koldioxid och omvandlar det till biomassa. När biomassan sedan använts frigörs det bundna kolet åter som koldioxid. Det föreligger alltså ett slutet kolkretslopp.

3.10

Enligt IPCC:s fjärde bedömningsrapport (7) är det framför allt utsläppen av metan och dikväveoxid som måste beaktas inom ramen för jordbrukets klimatpolitik. Jordbruket står för cirka 40 % av Europas sammanlagda utsläpp av CH4 och N2O, som är av stor betydelse för klimatet: Dikväveoxidens uppvärmningspotential är cirka 296 gånger högre än koldioxidens, och metanets uppvärmningspotential är ungefär 23 gånger så stor som koldioxidens.

3.11

Det är i huvudsak fyra förhållanden inom jordbruket som är särskilt relevanta för klimatet:

a)

Omvandlingen av skogar, mossar, våtmarker eller ängsmarker till åkermark.

b)

De växthusgaser som jordbruksmark och husdjur förorsakar.

c)

Energianvändningen i jordbruksverksamheten samt i de led i kedjan som ligger före och efter jordbruket, t.ex. i form av drivmedel och bränsle, mineralgödsel och bekämpningsmedel och andra former av processenergi (8).

d)

Produktionen av biomassa för energiändamål.

3.12

Totalt sett är omvandlingen till jordbruksmark av sådan mark som tidigare inte utnyttjats för jordbruksändamål av enorm betydelse. Omvandlingen är en mycket viktigare källa till växthusgaser än själva jordbruksproduktionen eller energianvändningen inom jordbruket. All omvandling till åkermark leder till frisättande av växthusgaser eftersom åkermark i genomsnitt binder mindre kol än andra marktyper (med undantag av öknar, halvöknar och bebyggd mark) (9).

3.13

Debatten om avverkningen av regnskogen i Amazonas eller Indonesien är därför av grundläggande betydelse. EESK vill peka på att den massiva avverkning som där äger rum har betydelse för Europa och det europeiska lantbruket (10).

Förändringar i markanvändningen/kolsänkor

3.14

Ett stort problem är att stora arealer i Europa dagligen hårdgörs och därmed går förlorade för jordbruksproduktion och som kolsänkor. EESK beklagar att det planerade direktivet om markskydd, som skulle kunna lämna viktiga bidrag på detta område, ännu inte har antagits.

3.15

Det finns sex stora typer av kolsänkor (11) som bör beaktas i klimatpolitiken. För jordbruket är det framför allt biomassan ovan jord och marken som är relevanta. Eftersom jordbruket bygger på principen att man varje år skördar den producerade biomassan binder jordbruket ingen relevant mängd kol i ny biomassa ovan jord.

3.16

Omvandlingen av skogar, mossar och ängsmarker till åkermark leder till att man frigör kol som tidigare varit bundet i marken. För det europeiska lantbruket gäller det därför att bevara de områden som fortfarande innehåller stora mängder kol. Incitament genom lämpliga stödinstrument bör därför inrättas för att se till att goda bruksmetoder används.

3.17

Med utgångspunkt i de kunskaper som vi har i dag måste man av klimatskyddsskäl omedelbart införa förbud mot omvandling av mossar och skogar.

3.18

I Europa har under de senaste årtiondena en massiv omställning av ängsmark till åkermark genomförts, en utveckling som trots olika begränsningar (12) inte har kunnat hindras, utan som i vissa regioner tvärtom ökar i omfattning mot bakgrund av den tilltagande odlingen av energigrödor.

3.19

Orsaken till den ökande omvandlingen från ängsmark till åkermark är att åkermark innebär betydligt större bruttomarginal för lantbrukaren. Omställning till betesmark är mer arbetskrävande, och dagens högpresterande kor når inte längre de ”önskade” målen enbart med vanligt gräs. De måste ha ”kraftfoder”, som emellertid endast kan framställas med väsentligt högre energiinsats.

3.20

EESK kommer att noga följa hur miljö- och jordbrukspolitiken beaktar detta, till exempel inom ramen för lagstiftningsförslagen om en ”hälsokontroll” för den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommittén anser att det behövs en intensiv debatt om hur ett markutnyttjande som är förenligt med naturskydd och klimatskydd åter ska kunna göras ekonomiskt attraktivt för lantbrukarna.

Växthusgaser orsakade av jordbruksproduktion

3.20.1

Användningen av kvävegödsel, både syntetisk och organisk, utgör den främsta källan till dikväveoxidutsläpp. I samband med större kvävegivor finns det alltid en risk för att kvävet inte tas upp snabbt nog eller inte tas upp fullständigt av växterna, utan frisätts i form av dikväveoxid i miljön. Hittills har de miljöpolitiska farhågorna framför allt gällt belastningen på ytvatten och grundvatten, men genom klimatfrågan kommer ett nytt skäl att kritiskt granska kretsloppet av näringsämnen in i diskussionen.

3.20.2

Klimatforskaren professor Crutzen har granskat dikväveutsläppen i produktionskedjan från raps till biodiesel (13) och kommit till slutsatsen att klimateffekterna av rapsmetylester just på grund av de höga utsläppen av dikväveoxid i samband med mineralgödsling under vissa omständigheter rentav kan vara skadligare än klimateffekterna av diesel från petroleum.

3.20.3

En annan (kvantitativt mindre betydelsefull) källa till utsläpp av dikväveoxid är nedbrytningen av biomassa i marken, i synnerhet i samband med åkerbruk.

3.20.4

Den metan som bildas till följd av jordbruk kommer i Europa främst från idisslare, framför allt nötkreatur. Kommittén är medveten om att idisslarnas omfattande metanutsläpp håller på att få ökad betydelse (14) och att allt större djurbesättningar kommer att bli ett problem i hela världen. Visserligen har de europeiska nötkreatursbestånden minskat på senare år (15), men Europa är ändå en nettoimportör på detta område.

3.21

Köttkonsumtionen är i sin helhet relevant för klimatet. Cirka tio vegetabiliska kalorier behövs för att framställa en kalori med animaliskt ursprung. Om köttkonsumtionen ökar måste man odla mer foder, vilket kräver energi och ökar avkastningstrycket på jordbruksmarken. Europa har en relativt hög köttkonsumtion och importerar en stor andel av sitt foder, och dessa odlingar (t.ex. soja i Amazonas) förorsakar ofta ytterst stora problem. Därför förespråkar EESK även att en europeisk proteinstrategi utarbetas och genomförs.

3.22

Inte bara köttproduktionens omfattning utan även typen av djurhållning har betydelse. Kött och mjölk kan till exempel framställas genom energiextensiv betesdrift där korna betar på ängsmark – vars betydelse för klimatskyddet har underskattats – under odlingssäsongerna. Kött och mjölk kan dock också komma från jordbruk där man använder mycket energi, avstår från bete och främst utfordrar djuren med majsensilage eller andra energirika jordbruksgrödor.

Energiförbrukningen inom jordbruket

3.23

Jordbrukets fördel består i att solenergi omvandlas direkt till användbar växtenergi. Ju större mängd energi från fossila energikällor som används i produktionsprocessen och ju färre vegetabiliska produkter som konsumeras direkt av människor och i stället ”förädlas” till animaliska produkter, desto mindre blir emellertid denna fördel.

3.24

Medan man exempelvis inom ekologiskt jordbruk avstår från industriellt framställd, vattenlöslig mineralgödsel och dito växtskyddsmedel, används de inom det konventionella jordbruket som därmed får mycket negativa energi- och klimateffekter.

3.24.1

Vissa jämförande studier över material- och energiförbrukningen i jordbruket, men också över kolbindningen, visar tydligt att man inom det ekologiska jordbruket i genomsnitt använder mindre energi och kväve än inom det konventionella jordbruket. Även om man tar med i beräkningen att det konventionella jordbruket i genomsnitt ger högre avkastning är det ekologiska jordbrukets uppvärmningspotential mindre (16). Därför anser exempelvis Tysklands förbundsregering att främjande av ekologiskt jordbruk bidrar till klimatskyddet (17).

3.24.2

Andra studier leder delvis till olikartade resultat.

3.25

De uppgifter som föreligger är därför på flera områden för få och motstridiga. Det är en av anledningarna till att EESK uppmanar kommissionen att analysera skillnaderna mellan olika typer av markanvändning både inom och utom jordbruket och deras klimatpåverkan, så att man kan utarbeta politiska åtgärder t.ex. inom ramen för jordbruksstödspolitiken.

Hur jordbruket kan bidra till att lösa problemen med klimatförändringarna

3.26

Jordbruket kan följaktligen på flera sätt bidra till att minska de nuvarande utsläppen av växthusgaser. Ett sätt är att avstå från att omvandla skogar, mossar, våtmarker eller ängsmarker till åkermark och att minska utsläppen av dikväveoxid och metan genom miljövänliga odlingsmetoder och mesta möjliga marktäckning (mellanradsgrödor), växelbruk (t.ex. för att minimera problemen med skadeinsekter), lämplig gödselanvändning etc.

3.27

Energianvändningen sågs länge inte som något problem, eftersom man hade tillgång till mycket billig energi. Kommittén anser att man i framtiden måste uppmärksamma och främja särskilt energieffektiva jordbruksmetoder mer. I detta sammanhang kan det ekologiska jordbruket och s.k. lågenergiproduktion (t.ex. extensivt bete) ge ett bidrag.

3.28

Försök med s.k. blandodling har gett mycket goda resultat. Det innebär t.ex. att spannmål odlas på samma åkermark som baljväxter och oljeväxter. Användningen av gödsel och bekämpningsmedel kan minska avsevärt samtidigt som den biologiska mångfalden ökar och uppbygganden av humuslagret främjas.

3.29

Behandlingen av humuslagret har stor betydelse för klimatskyddet. Framför allt på åkermark måste man i framtiden i högre grad se till att humushalten blir så stabil och hög som möjligt, vilket ofta kräver en ändring av växtföljden. Kommittén uppmanar kommissionen att tillsammans med medlemsstaternas forskningsinstitut utvärdera de undersökningar som gjorts och eventuellt genomföra nya, för att kartlägga och stödja bästa möjliga metoder.

3.30

Här bör man också uppmärksamma frågan om vilken betydelse den traditionella användningen av fastgödsel har. Vidare måste det klargöras huruvida användning av hela växter, något som planeras för andra generationens biobränslen, motverkar uppbyggnaden av humuslagret.

4.   Bioenergi/biobränslen från jordbruket

4.1

Det franska ordförandeskapet har bett EESK att även ta upp frågan om biobränslen i detta yttrande. Kommittén vill naturligtvis gärna tillmötesgå detta önskemål, men hänvisar även till sina yttranden (18) på detta tema, i vilka kommitténs kritiska hållning till den nuvarande strategin för biobränslen tydligt framkommer.

4.2

På grund av de höga koldioxidutsläppen av kol, olja och naturgas börjar man med rätta överväga att i högre grad använda energi med växtursprung. Kommittén har flera gånger uttryckt sig i grunden positivt om användningen av bioenergi, men vi vill återigen framhålla vissa grundläggande principer som vi tycker är oundgängliga.

4.2.1

EESK understryker att rätten till tillräcklig föda uttryckligen erkänns som en viktig del av de mänskliga rättigheterna i vid bemärkelse. Produktionen av baslivsmedel måste få företräde framför energiproduktionen.

4.2.2

Dessutom är det viktigt att odling av energigrödor inte sker på mark som antingen fungerar som kolsänka eller har avgörande betydelse för den biologiska mångfalden. EESK ser positivt på att kommissionen inser att det är nödvändigt att odlingen av energigrödor uppfyller hållbarhetskriterier. I sitt yttrande om förslaget till direktiv om förnybar energi kommer EESK ingående att gå in på frågan om huruvida hållbarhetskriterierna i detta direktiv bör betraktas som tillräckliga. Kommittén förespråkar därför att tillräckliga hållbarhetskriterier ska fastställas för alla bränslen, oavsett ursprung, och även för foder.

4.2.3

Användning av jordbruksavfall och t.ex. biomassa som härrör från naturvård har i Europa en hög energipotential som för närvarande endast utnyttjas till en liten del, eftersom (mer energikrävande) odling av energigrödor är lönsammare. Här ger stödpolitiken fel signaler.

4.2.4

När man använder bioenergi måste man se till att effektiviteten blir så hög som möjligt. Det är meningslöst att t.ex. framställa biogas med majs som odlats på ett energiintensivt sätt när den värme som alstras genom elproduktion inte kan säljas. Cirka två tredjedelar av energivinsten går då förlorad.

4.2.5

I dag är odling av energigrödor ofta mycket energikrävande och de växter eller den olja som framställs måste bearbetas i industriella processer som också innebär energiförbrukning. Detta leder till att många biobränslen har ringa eller till och med negativa energi- och klimateffekter, vilket kan vara katastrofalt.

4.2.6

Gemensamma forskningscentret (GFC) vid kommissionen uttrycker därför i sin studie Biofuels in the European Context tvivel om att kommissionens mål att minska utsläppen av växthusgaser genom att se till att 10 % av bränslet utgörs av biobränsle över huvud taget går att uppnå. Andra studier (19) har gett liknande resultat.

4.2.7

GFC:s studie tar upp en viktig fråga som enligt kommitténs åsikt bör fungera som en politisk princip. Den biomassa som framställs bör användas där den gör störst nytta. Nyckelordet är effektivitet (20). Varför ska energiintensiva grödors molekylstruktur förändras industriellt när de kan producera energi direkt? GFC hävdar att stationära värme- och elverk i EU förbrukar lika mycket olja som dieselfordon. Om man använde energigrödor i stället skulle man kunna ersätta cirka 0,95 megajoule (MJ) fossil olja med 1 MJ biomassa. Men 1 MJ biomassa ersätter bara cirka 0,35–0,45 MJ råolja när den används inom transportsektorn.

4.2.8

Transportsektorns utsläpp av växthusgaser kan emellertid minskas genom en satsning på eldrivna fordon som använder energi framställd vid bränning av biomassa.

4.3

I sitt yttrande om ”Energimix inom transportsektorn” (21) konstaterar kommittén att förbränningsmotorer kommer att ersättas med elektriska motorer inom transportsektorn. Det är meningslöst att hantera energi från växter på ett så ineffektivt sätt som man gör när det gäller biobränslen.

4.4

I en jämförande studie från Empa (22) har följande beräkning gjorts: För att en Volkswagen Golf ska kunna köra 1 000 mil behövs rapsodlingar på 2 062 m2 för biodiesel. Solceller skulle dock kunna ge den energi som krävs för 1 000 mils körning på en yta av 37 m2, det vill säga cirka en sextiondedel av rapsodlingens yta.

4.5

Man måste också ifrågasätta om det är meningsfullt att ”förädla” vegetabiliska oljor för användning i förbränningsmotorer. Varför anpassar man inte motorerna till växternas molekylstrukturer? För traktorer och lastbilar har man redan utvecklat motorer som kan drivas med ren vegetabilisk olja och uppfyller alla de gränsvärden för avgaser som EU har infört och planerar att införa. Sådana innovationer bör få mer stöd.

4.6

Den olja som behövs till sådana motorer kan framställas av växter som odlas tillsammans med andra grödor, bearbetas i regionen och används lokalt. Detta innebär att jordbrukare genom miljövänliga, klimatvänliga och energisnåla metoder inte bara kan framställa den energi för drivkraft som de själva behöver, utan även skapa nya regionala energicykler. Energiintensiva industriella bearbetningsprocesser blir då överflödiga!

4.7

Kommittén anser därför att Europa inte behöver rena biobränslen, utan en mer genomtänkt europeisk biomassastrategi som påverkar klimatet mer positivt och leder till fler arbetstillfällen än den nuvarande strategin för biobränslen, vilken i hög grad bygger på import av energigrödor.

5.   Arbetstillfällen som skapas genom ett jordbruk och en jordbrukspolitik med positiv klimatpåverkan

5.1

Klimatförändringarna utgör visserligen ett hot mot jordbruket i delar av Europa, men de kan även medföra nya möjligheter för jordbruket och arbetstagarna om man inom denna sektor inser att man spelar en viktig roll för klimatpolitikens nya inriktning och lyfter fram denna roll.

5.2

Jordbruket är fortfarande en viktig källa till sysselsättning i Europa. Kommissionen har i ett meddelande utförligt resonerat runt sysselsättningstrenderna i landsbygdsområden (23). Man framhåller här att jordbruket trots sin totalt sett ganska ringa andel av de yrkesverksamma på landsbygden är en viktig sektor. Sysselsättningen inom jordbruket förväntas minska (räknat i heltidsekvivalenter) först från och med 2014, från 10 miljoner till 4–6 miljoner arbetstagare.

5.3

Samtidigt förutspår man brist på kvalificerad arbetskraft i många europeiska länder, särskilt när det gäller företagsledning och avancerad teknik. Bristen på kvalificerad arbetskraft förstärks genom att befintliga jobb är oattraktiva. Denna utveckling har redan behandlats ingående av kommittén, som tydligt har gjort klart att man måste föra en diskussion om kvaliteten i arbetet (24).

Bioenergins potential för att skapa arbetstillfällen

5.4

Den miljövänligt producerade biomassans energipotential undersöktes 2006 i en studie från Europeiska miljöbyrån. Om biomassa från avfall (t.ex. hushållsavfall) och skogsbruk tas med i beräkningen kan man 2030 tillgodose 15–16 % av det förväntade primärenergibehovet i EU med 25 medlemsstater. Därigenom skulle mellan 500 000 och 600 000 jobb kunna bibehållas eller skapas på landsbygden.

5.5

Huruvida och i vilken utsträckning nya jobb kan skapas genom bioenergiproduktion avgörs av den strategi man väljer. Det tyska federala jordbruksministeriets forskningsråd förväntar sig att de mest positiva effekterna i fråga om arbetstillfällen och klimatskydd kommer att visa sig när man fokuserar på ”framställning av bioenergi genom värmekraftgenerering, t.ex. i uppvärmningssystem som drivs med flis eller biogas från naturgödsel och restmaterial”. Om främjande av bioenergi leder till att man upphör med animalieproduktion eller, vilket man för närvarande kan se, förlitar sig på import av biobränslen, påverkas sysselsättningen på landsbygden negativt.

5.6

Exempel på lyckad omställning till slutna bioenenergisystem visar att framställning av vissa former av bioenergi kan löna sig också för jordbruket och den regionala arbetsmarknaden i både ekonomiskt, ekologiskt och socialt hänseende. (Kommunerna Mureck och Güssing (båda i Österrike) eller Jühnde (Tyskland), där försörjningsgraden för förnybar energi uppgår till 170 %). Detta imponerande miljöresultat åtföljs av positiva effekter för den lokala arbetsmarknaden (lokalt hantverk), och då är inte ens de jordbrukare som levererar råvaror medräknade (25).

5.7

Eftersom man kan vänta sig att skillnaderna i inkomster och välfärd mellan stadsområden och landsbygd ökar, är det viktigt att landsbygden uppmärksammas i sysselsättningspolitiskt hänseende. Hållbar produktion av energigrödor och deras omvandling till energi kan leda till att arbetstillfällen bibehålls och uppstår om mervärdet stannar i regionen.

Att säkra en högkvalitativ sysselsättning inom jordbruket

5.8

Klimatskyddsmålet kan endast uppnås med hjälp av kvalificerad arbetskraft. För detta ändamål måste företagen erbjuda sina anställda tillräcklig fortbildning.

Att fastställa och säkerställa sociala standarder

5.9

Den allmänna uppfattningen är att efterfrågan på importerad biomassa från utvecklingsländer och tillväxtekonomier kommer att öka ännu mer. I detta sammanhang får man inte använda eventuella kostnadsfördelar om de påverkar de miljömässiga och sociala livsvillkoren i producentländerna negativt. Därför måste ILO:s grundläggande arbetsnormer och arbetsmiljöstandarder respekteras i produktionen av bioenergi (26).

Arbetstagarnas och fackföreningarnas deltagande

5.10

De strukturella förändringarna inom jordbruket kommer i hög grad att påverka jobbens kvalitet och inkomsterna. Därför måste arbetstagarna och fackföreningarna involveras i dessa förändringsprocesser. Eftersom medbestämmandemodellerna i Europa varierar stort, måste man ägna större uppmärksamhet åt frågor som rör jordbruksanställdas medverkan i europeiska och nationella strukturer. Det är särskilt viktigt att detta sker på så sätt att kommunikationen och diskussionerna leder till att jobb får vara kvar och att nya jobb skapas.

5.11

Den europeiska kommitté för social dialog inom jordbruket som inrättades 1999 är en representativ sammanslutning av arbetsmarknadsparter för frågor om sysselsättning och framtida utveckling av jordbrukets nya uppgifter, och den fungerar som ett kvalificerat rådgivande organ med sakkunniga. Kommittén rekommenderar kommissionen att stärka detta organs roll, också i förhållande till klimatpolitiken. I egenskap av sakkunniga i klimatrelaterade jordbruksfrågor bör arbetsmarknadsparterna få mer att säga till om i kommittéerna för landsbygdsutveckling.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Jfr skogsbränderna i Grekland 2007 som förintade t.ex. olivodlingar.

(2)  KOM(2007) 414 av den 18.7.2007, EESK:s yttrande CESE 988/2008 av den 29 maj 2008.

(3)  KOM(2007) 722 slutlig

(4)  CO2e = kolekvivalenter.

(5)  Cool Farming: Climate impacts of agriculture and mitigation potential, Greenpeace-studie, december 2007.

(6)  Källa: Europeiska miljöbyrån, rapport 5/2007.

(7)  IPCC WG III kapitel 8 (2007), jordbruk.

(8)  Till detta kommer foderproblematiken.

(9)  Mark utgör den största kolsänkan efter haven. Några siffror (vi är medvetna om att avvikelser i detta sammanhang kan förekomma): Åkermark innehåller cirka 60 ton kol per hektar, ängsmark eller skogsmark dubbelt så mycket (när det gäller skogen måste dessutom det kol som finns lagrat i träden beaktas), och i ett hektar mossmark finns upp till 1600 ton kol lagrat.

(10)  Nyckelord: sojaproduktion som foder för europeisk boskap, framställning av palmolja eller jatrophaolja för energiändamål (”biobränsle”).

(11)  Olje-, kol- och gasfyndigheter, biomassan ovan jord, kol lagrat i marken samt i haven.

(12)  Se t.ex. tvärvillkoren.

(13)  ”N2O release from agro-biofuel production negates global warming reduction by replacing fossil fuels”, i: Atmos. Chem. Phys. Discuss., 7, 11191–11205, 2007.

(14)  Cirka 3,3 miljarder ton CO2e per år.

(15)  Nötkreatursbeståndens omfattning i hela världen: 1 297 miljoner djur (1990), 1 339 miljoner djur (2004), i EU med 25 medlemsstater: 111,2 miljoner djur (1990), 86,4 miljoner djur (2004) och i Kina: 79,5 miljoner djur (1990), 106,5 miljoner djur (2004).

(16)  Se bl.a. avsnittet om klimatskydd och ekologiskt jordbruk ”Klimaschutz und Öko-Landbau” i Ökologie & Landbau, 1/2008.

(17)  Förbundsregeringens svar på en fråga från den parlamentariska gruppen BÜNDNIS 90/Die Grünen om jordbruk och klimatskydd, dokumenterat i Drucksache 16/5346, punkt 13.

(18)  EUT C 44, 16.2.2008, s. 34 och yttrandet TEN/338 om förslaget till direktiv om förnybar energi, KOM(2008) 019, som är under utarbetande.

(19)  T.ex. från det tyska federala jordbruksministeriets forskningsråd.

(20)  EUT C 162, 25.6.2008, s. 72.

(21)  EUT C 162, 25.6.2008, s. 52.

(22)  Empa är ett forskningsinstitut för materialvetenskap och teknik. Det är en del av den tekniska högskolan Eidgenössischen Technischen Hochschule (ETH) i Zürich.

(23)  KOM(2006) 857 ”Sysselsättning i landsbygdsområden: att överbrygga sysselsättningsklyftan”.

(24)  EUT C 120, 16.5.2008, s. 25.

(25)  Se vidare på www.seeg.at

(26)  http://www.ilo.org/global/What_we_do/InternationalLabourStandards/lang--en/index.htm


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/66


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser”

KOM(2008) 16 slutlig – 2008/0013 (COD)

(2009/C 27/15)

Den 13 februari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser”.

Faksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 4 juni 2008. Föredragande var Richard Adams.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 124 röster för, 2 röster emot och 8 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Gemenskapens system för handel med utsläppsrätter kommer att bedömas med utgångspunkt i hur det påverkar utsläppen av växthusgaser och vilken betydelse det får för främjandet av globala insatser och/eller vidareutveckling till ett världsomfattande system. I detta sammanhang kan man framhålla följande:

att fler utsläppsrätter auktioneras ut är ett steg i rätt riktning eftersom det är i linje med principen om att förorenaren betalar och man därmed kan undvika oförtjänta vinster, främja och finansiera anläggningar och produkter med låga koldioxidutsläpp samt uppmuntra innovation,

åtgärder för att skydda särskilt energiintensiva sektorer och undersektorer som är speciellt utsatta för internationell konkurrens bör övervägas när det saknas effektiva internationella överenskommelser om klimatförändringarna som ställer krav på minskade utsläpp med avseende på respektive industri internationellt, så att man kan undvika koldioxidläckage. EU:s system för handel med utsläppsrätter får inte påverka EU-industrins konkurrenskraft negativt,

en förordning om auktionerna bör utarbetas och antas så snart som möjligt i syfte att undvika onödiga osäkerhetsfaktorer,

kommissionen bör lägga fram förslag om hur man ska kunna ändra minskningsmålet från 20 % till 30 % i händelse av ett internationellt avtal,

alla ansträngningar som behövs bör göras för att påverka och bidra till lagstiftning för ett handelssystem med tak (cap-and-trade system) i USA och andra OECD-länder,

sjötransporter bör införlivas i gemenskapens system för handel med utsläppsrätter om den internationella sjöfartsorganisationen IMO inte snarast lägger fram konkreta förslag.

1.2

EU:s system för handel med utsläppsrätter måste ses som ett sätt att bidra till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och främja klimatskydd samt minska följderna av klimatförändringarna och underlätta en anpassning till dessa förändringar.

om tilldelningen blir gratis bör detta ske i samband med strikt benchmarking och resultatbaserade mål,

minst 50 % av inkomsterna från utauktioneringen av utsläppsrätter bör öronmärkas för de åtgärder som fastställs i artikel 10.3 a–f,

man bör undanröja eventuella avskräckande faktorer som kan begränsa ökningen av kraftvärme och effektiva fjärrvärmesystem,

skogsbruksrelaterade åtgärder, t.ex. kolsänkor, skogsavverkning och markanvändning, måste få större utrymme än i kommissionens nuvarande paket.

1.3

Gemenskapens system för handel med utsläppsrätter bör bidra till minimal byråkrati samt tydlighet och öppenhet.

de åtgärder i förslaget vars utveckling för närvarande överlåts på kommittésystemet behöver snarast uppmärksammas och klargöras,

kommissionen bör överväga att höja gränsen – från 10 000 till 25 000 ton – för undantag av små förbränningsanläggningar, under förutsättning att likvärdiga kompensationsåtgärder föreligger.

1.4

Gemenskapens system för handel med utsläppsrätter bör betraktas som rättvist inom EU, samtidigt som man inser att det finns ett akut behov av att åstadkomma hållbar tillväxt och minska fattigdomen i nyligen industrialiserade och mindre utvecklade länder.

man måste överväga att rätta till balansen i fördelningen av bördan mellan de sektorer som omfattas av handelssystemet och dem som inte gör det,

man bör undersöka följderna av att man begränsar användningen av tillgodohavanden från mekanismer för gemensamt genomförande och ren utveckling (JI/CDM-systemen) i brist på ett internationellt avtal,

man måste hitta en lösning på de problem som kan uppstå i de östeuropeiska medlemsstater som till största delen får sin elförsörjning från Ryssland och inte från EU.

2.   Inledning

2.1

EU:s system för handel med utsläppsrätter infördes genom direktiv 2003/87/EG i oktober 2003. Syftet är att kontrollera orsaker som bidrar till klimatförändringarna, särskilt antropogena växthusgaser, genom att ge ekonomiska incitament till utsläppsminskning. Det är ett system med maximigränser, där man sätter ett tak för hur mycket förorenande utsläpp (av främst koldioxid) som tillåts. Handelssystemet är EU:s främsta mekanism för begränsning av växthusgaser, och det är att föredra framför skatt på kol eller direktbeskattning.

3.   Allmänna principer

3.1

Det nuvarande systemet för handel med utsläppsrätter är tillämpligt på över 10 000 anläggningar inom energi- och industrisektorerna som tillsammans står för 40 % av EU:s växthusgaser. Anläggningarna får förhandstillstånd för utsläpp och anmodas att överlämna ett antal utsläppsrätter (eller tillgodohavanden) som representerar rätten att släppa ut en mängd växthusgaser motsvarande deras nuvarande utsläpp. Den totala mängden utsläppsrätter och tillgodohavanden får inte överstiga taket, som begränsar de totala utsläppen till denna nivå. Företag som släpper ut mer växthusgaser än vad som medges av den mängd utsläppsrätter som de erhållit måste köpa tillgodohavanden antingen från dem som förorenar mindre eller på auktionerna för ytterligare utsläppsrätter.

3.2

Överföringen av utsläppsrätter kallas för handel. Alla utsläppsorsakande aktörer i detta system betalar en avgift för föroreningar, medan anläggningarna belönas för att ha minskat utsläppen mer än nödvändigt. I teorin kommer de som lätt kan minska utsläppen på billigaste sätt att göra det, och åstadkomma utsläppsminskning till lägsta möjliga samhällskostnader. I handelssystemet motsvarar en ”utsläppsrätt” rätten att släppa ut ett ton koldioxid under en viss period. Andra växthusgaser omvandlas till koldioxidekvivalenter.

3.3

Medlemsstaterna kan också tillåta att tillgodohavanden från projekt för utsläppsminskning i tredje land används på samma sätt som utsläppsrätter. Dessa projekt har erkänts under Kyotos mekanismer för gemensamt genomförande och ren utveckling (JI/CDM-systemen).

4.   Systemets handelsperioder

4.1   Den första handelsperioden – 1.1.2005–31.12.2007

4.1.1

Under den inledande fasen inrättades ett system för handel med utsläppsrätter, men effektiviteten blev rejält begränsad på grund av att medlemsstaterna utfärdade alltför många utsläppsrätter. (För andra och tredje fasen har medlemsstaterna utarbetat nationella fördelningsplaner som anger den totala nivån för utsläppen och hur många utsläppsrätter varje anläggning tilldelas.) Priserna för utsläppsrätter varierade stort under denna period, och priset på kol kollapsade i slutet av den första handelsperioden.

4.1.2

Systemet för handel med utsläppsrätter fick mycket kritik som främst rörde de ursprungliga tilldelningsmetoderna och förfarandena, nivån på taken, problem rörande rättvisa, komplexitet, övervakning och efterlevnad, risken att de företag som orsakar mest utsläpp uppmuntras att förlägga sin verksamhet till oreglerade länder samt frågan om hur värdefulla, trovärdiga och tillförlitliga tillgodohavanden från JI/CDM-systemen är och frågan om framtida ofördelaktiga produktionskostnader. Det stod klart att man måste behandla dessa frågor i samband med en översyn av handelssystemet för att både industrin och de icke-statliga organisationerna skulle bli trovärdiga.

4.2   Den andra handelsperioden – 1.1.2008–31.12.2012

4.2.1

Denna fas ska tillämpas i alla 27 medlemsstaterna och sammanfaller med den första åtagandeperioden för Kyotoprotokollet och kravet på att minska utsläppen av växthusgaser. Hittills har priset för utsläppsrätter stadigt ökat till en nivå som innebär ett starkt incitament för minskningsåtgärder. Det nuvarande priset (maj 2008) är cirka 25 euro per ton. För denna period har kommissionen genomfört en systematisk bedömning av de tak som medlemsstaterna föreslagit på grundval av verifierade utsläpp. Resultatet har blivit att taken för utsläppen från de sektorer som omfattas av handelssystemet i genomsnitt har satts 6,5 % lägre än taket för 2005. Det har inte funnits mycket utrymme för förändringar i systemet under den andra handelsperioden, trots att de som orsakar utsläppen aktivt fortsätter att reagera och anpassa sig. De verifierade uppgifterna och erfarenheterna av handeln blir alltmer omfattande, och till stor del bekräftas de element som ligger till grund för systemet.

4.3   Systemets tredje handelsperiod 2013–2020

4.3.1

Kommissionen föreslår betydande ändringar av handelssystemet som ska genomföras under denna period. Detta är syftet med att ändra direktiv 2003/87/EG.

5.   Sammanfattning av förslaget till ändringsdirektiv

5.1

Även om det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter har skapat världens största enskilda koldioxidmarknad (1), var den ursprungliga överdrivna tilldelningen av (fria) utsläppsrätter i de nationella fördelningsplanerna ett steg tillbaka, och helt klart inte i linje med en EU-omfattande effektiv minskning av utsläppen inom de sektorer som ingår i systemet för utsläppshandel. Mot bakgrund av de absoluta åtagandena om att minska utsläppen av växthusgaser ses EU:s reviderade system för handel med utsläppsrätter som ett viktigt instrument för att ge långsiktiga signaler när det gäller koldioxidpriserna, möjliggöra incitament till koldioxidfattiga investeringsbeslut och omvandla EU till en ekonomi med låga utsläpp av växthusgaser.

5.2

Ändringen ska leda till följande:

det införs en gemensam övre gräns inom EU (EU-omfattande ”tak”) för utsläppsrätter i stället för 27 nationella tak – några nationella fördelningsplaner kommer inte längre att finnas,

andelen utsläppsrätter som auktioneras ut utökas kraftigt och bestämmelserna om gratisfördelning i syfte att främja koldioxidfattig teknik harmoniseras,

en del av de rättigheter som auktioneras ut kommer att fastställas på grundval av inkomst per capita,

centrala definitioner blir mer enhetliga och den rättsliga och tekniska klarheten förbättras,

nya sektorer (den petrokemiska industrin, ammoniakindustrin och aluminiumindustrin) inbegrips liksom nya växthusgaser (dikväveoxid och perfluorkolväten), och täckningen ökar med 6 %,

det ska bli möjligt för små förbränningsanläggningar som omfattas av likvärdiga åtgärder att undantas från det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter,

regler ska ställas upp för användning av tillgodohavanden som härrör från JI/CDM-projekt.

5.3

Med början 2013 kommer utsläppsrätterna att minskas årligen (2), vilket år 2020 ska ha lett till en minskning på 21 % jämfört med 2005 års utsläpp. Denna process för att minska utsläppen kommer att fortsätta i samma takt under den fjärde fasen (2021–2028). Samtidigt kommer andelen utsläppsrätter som auktioneras ut att utökas; utgångspunkten är en andel på 60 % år 2013. Enligt förslaget ska elproduktionssektor inte få någon gratis tilldelning av utsläppsrätter, och kommer därmed från och med 2013 att tvingas köpa alla utsläppsrätter på auktioner eller på andrahandsmarknaden. Inom andra sektorer kommer en allmän utfasning av den fria tilldelningen att ske fram till 2020. Undantag kommer att göras för sektorer där man bedömer att det finns en stor risk för ”koldioxidläckage”, dvs. att växthusgasutsläpp förläggs till länder utan motsvarande utsläppsbegränsningar och att de globala utsläppen därmed ökar. Inom sådana sektorer kommer den fria tilldelningen att uppgå till 100 %. Beslut ska fattas 2011. Medlemsstaterna ska svara för utauktioneringen av utsläppsrätter och uppmuntras – inte tvingas – att använda inkomsterna till att investera i klimatvänlig politik.

5.4

Garantier ges att tillgodohavanden från JI/CDM-systemen (från tredjeländer), som nu kan köpas av EU-aktörer, kommer att kunna användas fram till 2020. Det totala antalet tillgodohavanden som får användas under denna period är likvärdigt med den totala kvantitet som har tilldelats för den andra handelsperioden, dvs. 1 400 miljoner ton, vilket motsvarar en tredjedel av den övergripande minskningsinsatsen. När EU ökar sina ansträngningar inom ramen för en internationell klimatpakt, kan 50 % av den ytterligare ansträngning som krävs uppnås genom tillgodohavanden från JI/CDM-systemen.

5.5

Även om tillgodohavanden från markanvändning (kolsänkor i form av skogar) inte tillåts, kan inhemska tillgodohavanden till följd av projekt för utsläppsminskning som inte omfattas av det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter tillåtas under förutsättning att enkla regler utformas.

5.6

Åtgärder har vidtagits för att koppla det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter till andra handelssystem i syfte att uppmuntra utvecklingen av ett världsomfattande system.

5.7

Till följd av en internationell överenskommelse kommer utsläppsrätterna i EU:s handelssystem att minskas i linje med denna, och möjligheterna att utnyttja mekanismen för ren utveckling (CDM) kommer att utökas.

5.8

Fem procent av mängden utsläppsrätter ska avsättas för nya deltagare som ansluter sig till systemet efter 2013. Troligtvis kommer utsläpp från luftfarten att ingå i EU:s utsläppssystem fram emot slutet av den andra perioden, men de behandlas i ett separat förslag (3).

5.9

Det finns inga planer på att inbegripa sjöfarten i EU:s utsläppssystem.

6.   Allmänna kommentarer

6.1

EU-systemet är inte en akademisk övning eller en sorts miljöbeskattningssystem. Det kombinerar en fri marknadsstrategi med reglering och allmänna riktlinjer som förmedlas och anpassas genom en politisk process. Enskilda företag kan välja hur och om de vill minska sina utsläpp, och ska åstadkomma en utsläppsminskning till lägsta möjliga kostnader i enlighet med regelverket för bekämpning av luftföroreningar. Huvudsyftet med EU:s utsläppssystem är följaktligen att ge incitament som minskar kostnaderna för att uppnå målet om utsläppsminskning. EESK ställer sig bakom och stöder denna strategi.

6.2

Att uppnå det befintliga utsläppsminskningsmålet – att stabilisera växthusgasutsläppen i atmosfären till 450–550 ppm år 2050 – beräknas uppgå till en kostnad motsvarande cirka 1 % av världens totala BNP. Om man inte agerar effektivt kan den totala BNP:n komma att minskas med 20 % (4). Undersökningar och forskning (5) tyder emellertid på att mängden växthusgas som produceras ökar samt att jordens absorptionsförmåga minskar, och det ifrågasätts huruvida minskningsmålen är adekvata.

6.3

EU:s utsläppssystem syftar i själva verket till att unionen ska inta en ledande roll i vad som måste bli en världsomspännande insats. Processen äger rum i en global kontext, och atmosfären tillhör våra gemensamma tillgångar. Vid en utvärdering av systemet kan man därför inte förbise samverkan med och påverkan av globala förorenare.

6.4

Det bör noteras att planerad lagstiftning i USA, som förmodligen kommer att träda i kraft vid regeringsskiftet, baseras på ett handelssystem med tak (cap-and-trade system) med liknande inslag. Ett eventuellt gemensamt program för USA och EU vore ett mycket positivt steg i riktning mot ett globalt system. Även kopplingar till andra förslag till system i OECD-länderna vore ett steg i rätt riktning.

6.5

EESK har därför fokuserat på den roll som det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter kan spela för att på ett rättvist och hållbart sätt påverka minskningen av växthusgasutsläpp. Visar det att EU:s åtgärder är trovärdiga och effektiva? I sammanhanget bör det påpekas att EU:s mål att minska växthusgasutsläppen med 20 % till 2020 i jämförelse med 1990-talets nivåer (som utgör grunden för EU:s utsläppssystem och förslagen till ansvarsfördelning) är lägre än industriländernas mål om 25–40 %, som stöddes av EU vid klimatkonferensen på Bali i december 2007. Kommissionen tar utgångspunkt i de mål som fastställdes vid Europeiska rådets vårmöte 2007 och diskuterar inte om denna minskningsnivå verkligen är tillräcklig för att uppfylla de allmänna målen, eller om det endast är den maximala minskning som kan tänkas accepteras, med hänsyn till medlemsstaternas kortsiktiga politiskt och ekonomiskt motiverade intressen. EESK drar slutsatserna att målen bör omdefinieras efterhand som vi får fler uppgifter om klimatförändringar i syfte att uppnå en kraftigare minskning av utsläppen av växthusgaser.

6.6

EESK stöder en mer omfattande utauktionering av utsläppsrätter. Auktionering ligger i linje med principen om att förorenaren betalar och gör att man kan undvika oförtjänta vinster. Vidare utgör det ett incitament och skapar resurser som kan investeras i anläggningar och produkter med låga koldioxidutsläpp; på så sätt främjas innovation.

6.7

Det finns för närvarande många olösta problem som rör de europeiska företagen i allmänhet. Dessa problem har koppling till ett reviderat europeiskt system för handel med utsläppsrätter som medför konkurrensnackdelar för industrin, särskilt vad gäller nyligen industrialiserade länder utanför EU. Dessa länder anser, delvis med rätta, att två sekler av industrialisering i västländerna och därtill hörande växthusgasutsläpp måste tas i beaktande liksom de nyligen industrialiserade ländernas strävan att rädda en stor del av befolkningen från fattigdom. Man måste kunna vara säker på att ett globalt avtal som löser dylika frågor leder till större stöd och förståelse för dessa faktorer bland konsumenterna och industrin i OECD-länderna.

7.   Särskilda kommentarer

7.1

Om det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter ska kunna bli en global norm för handeln med koldioxidutsläpp måste systemet vara så pålitligt och effektivt som möjligt. EESK rekommenderar därför följande:

7.1.1

Gratis tilldelning av utsläppsrätter till vissa stora, energiintensiva sektorer och undersektorer som är sårbara när det gäller den internationella konkurrensen bör endast komma i fråga om det inte ingås ett effektivt internationellt avtal om klimatförändringar som ställer krav på minskade utsläpp med avseende på respektive industri internationellt. EU:s system för handel med utsläppsrätter får inte påverka EU-industrins konkurrenskraft negativt.

7.1.2

Om möjligt bör det fattas ett tidigare beslut beträffande de sektorer som, på grund av risken för koldioxidläckage, kommer att tilldelas gratis utsläppsrätter. Dessa sektorer kommer att fastställas senast i juni 2010, men beslutet bör fattas tidigare, redan i samband med direktivet, i syfte att undvika osäkerhet i investeringsförhållandena. Därmed skulle dessa sektorer kunna utforma nödvändiga långsiktiga planer.

7.1.3

Även om auktion ska vara den viktigaste tilldelningsmetoden finns det i princip ingen instruktion om hur en sådan auktion ska organiseras. Hänvisningen till att en förordning om auktionerna ska införas först den 31 december 2010 är ytterligare en osäkerhetsfaktor för alla deltagare i EU:s system för handel med utsläppsrätter, med tanke på de enorma investeringar i energisektorn som då blir nödvändiga.

7.1.4

Man måste överväga att rätta till balansen i fördelningen av bördan mellan de sektorer som omfattas av handelssystemet och de som inte gör det. EESK är tveksam till om fördelningen av reduktionsåtaganden mellan sektorer som omfattas av handelssystemen (– 21 % jämfört med nivåerna år 2005) och övriga sektorer (– 10 % jämfört med nivåerna år 2005) är berättigad. Forskning (6) visar att det inom vissa sektorer som inte omfattas av handelssystemet, framför allt de två största, nämligen byggnader och transporter, finns potential att minska utsläppen utan kostnader eller till och med till negativa kostnader. Vidare finns det sektorer där risken för koldioxidläckage är relativt liten eller där den inte existerar. Dessutom har byggnadssektorn stor potential att skapa nya arbetstillfällen inom EU.

7.1.5

Alla utsläppsrätter som tilldelas lufttrafiken när den ansluter sig till systemet ska auktioneras ut (7).

7.1.6

Med tanke på de ökande växthusgasutsläppen från sjötransporter (1,12 miljarder ton globalt sett, vilket är dubbelt så mycket som utsläppen från luftfarten (8)) bör kommissionen vidta åtgärder för att införliva sjötransporterna i systemet för handel med utsläppsrätter om den internationella sjöfartsorganisationen IMO inte snarast lägger fram effektiva förslag.

7.1.7

Intäkterna från utauktioneringen av utsläppsrätter, vilka för närvarande årligen beräknas uppgå till 50 miljarder euro fram till år 2020, bör i mycket högre omfattning användas till att finansiera klimatskydd samt till en minskning av följderna av klimatförändringarna och en anpassning till dessa förändringar, med särskilt fokus på sårbara, mindre utvecklade länder samt på forskning och utveckling. Förslaget (artikel 10.3) om en tilldelning på 20 % är otillräckligt och försummar en möjlighet att stimulera en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. EESK rekommenderar att andelen höjs till minst 50 % av intäkterna. Det är viktigt att stödja skogsbrukets roll och återbeskogningen samt att förhindra avskogning inom och utanför EU på platser där det har visat sig att skogen utgör en effektiv kolsänka.

7.1.8

Klarheten och öppenheten i fråga om de åtgärder i förslaget som för närvarande ska utformas enligt kommittéförfarandet bör bli större.

7.1.9

Kommissionen bör överväga att höja undantagsgränsen – från 10 000 till 25 000 ton – för små förbränningsanläggningar, under förutsättning att likvärdiga kompensationsåtgärder föreligger.

7.1.10

Det bör tydligare framgå av förslaget på vilket sätt EU, då ett internationellt avtal har ingåtts, kommer att fullgöra sitt åtagande att ytterligare öka koldioxidminskningen från 20 % till 30 %.

7.1.11

För att förhindra negativa konsekvenser samt ökningen av och bidragen från kraftvärmesystem uppmanas medlemsstaterna att se över sina inmatningstariffer.

7.1.12

När det gäller fjärrvärmesystem bör åtgärder vidtas så att inte effektiva exempel på sådana system hindras.

7.1.13

Man måste hitta en lösning på de problem som kan uppstå i de östeuropeiska medlemsstater där den största delen av elförsörjningen kommer från Ryssland och inte från EU.

7.1.14

Det aktuella förslaget om att begränsa möjligheten att använda tillgodohavanden från JI/CDM-systemen i väntan på ett internationellt avtal bör hållas under uppsikt, särskilt med tanke på de negativa konsekvenserna för den internationella marknad för kapitalfinansiering av sådana program som håller på att utvecklas.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  The World Bank, State and Trends of the Carbon Market, maj 2007.

(2)  Från 1 974 miljoner ton till 1 720 miljoner ton koldioxid.

(3)  EESK:s yttrande: EUT C 175, 27.7.2007, s. 47.

(4)  The Stern Review 2006.

(5)  Enligt Mauna Loa-observatoriet i Hawaii ligger koldioxidnivåerna i atmosfären redan på 387 ppm, det högsta värdet för de senaste 650 000 åren.

(6)  Vattenfall/McKinsey, The Climate Map

http://www.vattenfall.com/www/ccc/ccc/Gemeinsame_Inhalte/DOCUMENT/567263vattenfall/P0271636.pdf

(7)  I enlighet med kommitténs tidigare rekommendation i CES 801/2007.

(8)  IMO-rapport, februari 2008.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/71


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om medlemsstaternas insatser för att minska sina utsläpp av växthusgaser i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020”

KOM(2008) 17 slutlig – 2008/0014 (COD)

(2009/C 27/16)

Den 11 februari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om medlemsstaternas insatser för att minska sina utsläpp av växthusgaser i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 4 juni 2008. Föredragande var Gintaras Morkis.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 116 röster för, 2 röster emot och 8 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning av EESK:s synpunkter och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar Europeiska kommissionens förslag om att medlemsstaterna med gemensamma insatser ska uppnå gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG (källor som inte ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter – EU ETS) från 2013 till 2020.

1.2

Kommittén erkänner och stöder EU:s ledande roll i de internationella förhandlingarna om miljö- och klimatskydd. EU utgör med sina egna åtaganden ett gott exempel och kan sporra andra länder att vidta liknande åtgärder.

1.3

Kommittén anser att det civila samhället har en nyckelroll att spela när det gäller att tillämpa beslutet och uppfylla de olika ländernas åtaganden. Medlemsstaterna bör i högre grad främja samhällsinitiativ som syftar till att minska utsläpp av växthusgaser och försöka hitta nya former för att stödja sådana initiativ:

det civila samhället i sin helhet skulle kunna spela en nyckelroll vid genomförandet av beslutet. Kraven i beslutet och metoderna för att genomföra det i de enskilda medlemsstaterna bör därför förmedlas till fler aktörer,

man bör också lägga större vikt vid upplysningskampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet om och förståelse för behovet av insatser för att minska utsläppen av växthusgaser,

det är också viktigt att utbilda experter och öka allmänhetens medvetenhet när det gäller energisparande, miljöskydd och klimatförändringar.

1.4

Enligt EESK bör åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser genomföras på så sätt att de skyddar och till och med förstärker Europas ekonomiska konkurrenskraft på lång sikt. Utveckling av förnybar energi kommer liksom energieffektiva produkter och produktionsmetoder att efterfrågas mer runt om i världen, och Europa har möjlighet att få ett konkurrensövertag genom att bli världsledande på flera av dessa områden. EU och medlemsstaterna måste stödja sådan forskning och utveckling.

1.5

Enligt artikel 3.3 i förslaget till beslut ska varje medlemsstat ha rätt att från påföljande år årligen föra över 2 % av den mängd växthusgaser som den medlemsstaten får släppa ut, och de medlemsstater vars utsläpp ligger under gränsen enligt punkt 2 ska få föra över överskjutande mängd till påföljande år. Denna bestämmelse är för rigid eftersom den ettåriga tidsramen saknar den flexibilitet som krävs för att genomföra storskaliga projekt och uppnå effektiva resultat. Detta är särskilt viktigt för mindre medlemsstater som genomför storskaliga projekt för att begränsa växthusgasutsläpp.

Kommissionen föreslår att varje enskild medlemsstat ska förbereda en plan för att uppnå sina nationella mål De genomsnittliga årliga utsläppen av växthusgaser under perioden 2013–2020 bör dock inte överstiga genomsnittet för de årliga utsläppen mellan 2005 och 2020. Enligt kommitténs åsikt är det för genomförandet av dessa planer viktigt att de regelbundet övervakas på nationell och europeisk nivå, för att göra det möjligt att snabbt upptäcka skillnader och kunna vidta korrigerande åtgärder.

1.6

För att öka den övergripande kostnadseffektiviteten i gemenskapens samlade insatser och till lägsta möjliga kostnad uppnå de gemensamma målen, anser EESK att man i beslutet bör fastställa att en medlemsstat har möjlighet att på grundval av bilaterala överenskommelser mellan stater föra över en del av sina utsläppsrätter för växthusgaser till en annan medlemsstat.

1.7

Kommittén anser att man, genom att använda flexibla verktyg i projekt som syftar till att säkerställa det gemensamma genomförandet av mekanismen för ren utveckling, måste skapa en lämplig balans mellan å ena sidan åtgärder som vidtas inom EU för att minska utsläppen av växthusgaser och å andra sidan solidaritet inför införandet av åtgärder för utsläppsminskning i utvecklingsländerna. Flexibla verktyg bör dock användas enbart när de verkligen minskar de globala utsläppen av växthusgaser. De får inte stimulera en överföring av växthusgasutsläpp inom EU till länder utanför unionen.

1.8

Kommittén ställer sig bakom de åtaganden som gjorts och medlemsstaternas gemensamma insatser. Allmänheten måste dock bli bättre informerad om principerna bakom dessa insatser. Innan man fastställer hur insatserna ska fördelas måste man göra en bedömning av de särskilda villkoren i varje enskilt land, kostnaderna för att minska utsläppen och inverkan på landets konkurrenskraft och utveckling. Beslutet om gemensamma insatser bör leda till lika stora relativa kostnader för utsläppsminskningen i förhållande till de enskilda ländernas BNP.

1.9

EESK uppmanar kommissionen att införa ett automatiskt sanktionssystem med t.ex. böter för de medlemsstater som överskrider det utsläppstak som fastställts.

2.   Inledning – kommissionens dokument

2.1

Europeiska kommissionen offentliggjorde den 23 januari 2008 ett paket med förslag i syfte att bekämpa klimatförändringar och främja förnybara energikällor.

2.2

Syftet med kommissionens förslag är att genomföra den överenskommelse som uppnåddes vid Europeiska rådets möte den 8–9 mars 2007 och som innebär att EU förbinder sig att minska sina utsläpp av växthusgaser med 20 % fram till 2020 jämfört med 1990 och att, även det till 2020, öka den förnybara energins andel av den totala energikonsumtionen till 20 %.

2.3

Den sammanlagda insatsen för minskning av växthusgaser delas mellan sektorer i och utanför EU ETS. Kommissionen föreslår följande fördelning: De sektorer som omfattas av EU ETS ska minska sina utsläpp med 21 % fram till 2020 i förhållande till 2005, och de sektorer som inte ingår i EU:s system ska minska sina utsläpp med cirka 10 % i förhållande till 2005. Sammantaget kommer dessa minskningar att innebära en total minskning med 14 % jämfört med 2005, vilket motsvarar en minskning med 20 % jämfört med 1990.

2.4

Europeiska rådet har aviserat ännu mer långtgående mål, förutsatt att ett globalt och omfattande avtal undertecknas för perioden efter 2012 och att andra industriländer också åtar sig att göra jämförbara utsläppsminskningar, och ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer i rimlig utsträckning bidrar alltefter ansvar och förmåga. Utifrån dessa förutsättningar skulle gemenskapen vara förpliktigad att försöka minska sina utsläpp av växthusgaser med 30 % fram till år 2020.

2.5

I kommissionens beslut fastställs medlemsstaternas bidrag till att uppnå EU:s åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen mellan 2013 och 2020 för växthusgasutsläpp från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG (källor som inte ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter).

2.6

I beslutsförslaget fastställs bestämmelser som rör medlemsstaternas bidrag för att uppfylla gemenskapens åtagande att minska växthusgasutsläppen från 2013 till 2020.

2.7

Kommissionen anser också att insatserna för att minska växthusgasutsläppen måste fördelas mellan medlemsstaterna med hänsyn till ekonomiska skillnader och varje lands BNP per capita. Därför bör medlemsstater som i dag har en relativt låg BNP per capita, och därmed stor potential för BNP-tillväxt i framtiden, ha rätt att ha högre växthusgasutsläpp 2020 jämfört med 2005 års nivåer.

2.8

Mot bakgrund av denna differentiering rekommenderar kommissionen att man fastställer vissa gränser för enskilda länder, även om ingen medlemsstat bör åläggas att till 2020 minska sina växthusgasutsläpp med mer än 20 % jämfört med 2005 års nivåer och ingen medlemsstat till 2020 får öka sina växthusgasutsläpp med mer än 20 % jämfört med 2005 års nivåer.

2.9

Kommissionen anger att var och en av medlemsstaterna senast 2020 ska minska sina utsläpp av växthusgaser från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG med de procentsatser för de olika medlemsstaterna i förhållande till utsläppen 2005 som anges i bilagan till beslutet.

2.10

Kommissionen anser att minskningarna av växthusgasutsläpp måste genomföras varje år mellan 2013 och 2020. Det finns dock ett visst utrymme för flexibilitet i och med att medlemsstaterna ges möjlighet att föra över upp till 2 % av sin maximimängd av växthusgasutsläpp från påföljande år. Förslaget ger också medlemsstater vars utsläpp inte når upp till maximigränsen möjlighet att överföra sina överskridande utsläppsminskningar till påföljande år.

2.11

Var och en av medlemsstaterna ska årligen begränsa utsläppen av växthusgaser på ett linjärt sätt för att säkra att de inte överskrider de maximinivåer för 2020 för de olika medlemsstaterna som anges i bilagan till beslutet.

2.12

Kommissionen anser att medlemsstaterna även i framtiden ska ha möjlighet att använda tillgodohavanden från mekanismen för ren utveckling för att säkerställa en marknad för dessa tillgodohavanden även efter år 2012. Det skulle ge medlemsstaterna större spelrum för att uppfylla sina åtaganden, främja hållbar utveckling i tredjeländer, särskilt i utvecklingsländer, och ge ökad säkerhet för investerare.

2.13

För att bidra till en sådan marknad och se till att EU:s växthusgasutsläpp fortsätter att minska och att gemenskapen kan uppnå sina mål när det gäller förnybar energi, energiförsörjning, innovation och konkurrenskraft, föreslås det att medlemsstaterna årligen ska kunna använda tillgodohavanden från projekt för att minska växthusgasutsläppen i tredjeländer upp till 3 % av varje enskild medlemsstats utsläpp från källor som inte omfattas av EU-systemet år 2005. Detta bör gälla fram till dess att ett framtida internationellt klimatavtal slutits. Denna totala mängd motsvarar ungefär en tredjedel av medlemsstaternas minskningsinsatser 2020. Medlemsstaterna bör få rätt att överföra outnyttjade tillgodohavanden till andra medlemsstater.

2.14

Kommissionen anser att medlemsstaterna så snart ett internationellt klimatavtal har slutits endast bör godta tillgodohavanden för utsläppsminskningar från länder som har ratificerat avtalet, och endast i enlighet med en gemensam metod.

2.15

Kommissionen anser också att så snart gemenskapen har slutit ett framtida internationellt klimatavtal bör medlemsstaternas utsläppsgränser anpassas på grundval av gemenskapens nya åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen i det avtalet.

2.16

I de årsrapporter som medlemsstaterna ska utarbeta enligt artikel 3 i beslut 280/2004/EG ska dessa ange sina årliga utsläpp till följd av tillämpningen av artikel 3 och användningen av tillgodohavanden enligt artikel 4. Medlemsstaterna ska också senast den 1 juli 2016 lämna in en uppdaterad redogörelse för sina planerade minskningsinsatser.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Europeiska kommissionens förslag om att medlemsstaterna med gemensamma insatser ska uppnå gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG (källor som inte ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter) från 2013 till 2020, utgör en viktig länk i en kedja av beslut som fattats i syfte att bekämpa klimatförändringarna.

3.2

Kommittén är övertygad om att detta beslut kommer att bidra till att gemenskapen kan utföra sina åligganden i fråga om miljöskydd och klimatförändringar. Gemenskapspolitiken på detta område måste säkerställa en omfattande minskning av växthusgasutsläppen genom att införa bindande krav på medlemsstaterna tillsammans med strikta kontroller av att dessa uppfylls.

3.3

Samtidigt vill kommittén framhålla det faktum att verkningsgraden hos parlamentets och rådets beslut om gemensamma insatser för att minska utsläppen av växthusgaser är helt beroende av de andra två delarna i paketet för energi och klimatförändringar, nämligen direktivet om förnybara energikällor och direktivet om EU:s system för handel med utsläppsrätter. Detta innebär att det råder direkt samverkan mellan dem: Ändringar som införs i någon del av paketet kommer att påverka de övriga delarna.

3.4

Om ett internationellt avtal ingås bör gemenskapens åtaganden anpassas till detta. Det ställs stora förhoppningar på de förhandlingar som inleddes på Bali, Indonesien, i december 2007, vilka kan komma att få mycket stor betydelse för åtgärder över hela världen fram till år 2020. Det skulle vara till stor hjälp om man lyckades slutföra dessa förhandlingar och enas om ett klimatskyddsavtal under klimatförändringskonferensen i Köpenhamn år 2009. Man förväntar sig också framsteg på detta område under ytterligare ett klimattoppmöte i Poznań, Polen, som ska hållas före konferensen i Köpenhamn.

3.5

Det är bra att EU har tagit en ledande roll i dessa förhandlingar. EU utgör med sina egna åtaganden ett gott exempel och kan sporra andra länder att vidta liknande åtgärder. Även om tillväxtländer, såsom Kina, Indien och Brasilien, förståeligt nog inte kommer att minska sina utsläpp, har de möjlighet att hejda eventuella ökningar till följd av ekonomisk tillväxt. EESK uppmanar kommissionen att göra allt för att nå ett internationellt (post-Kyoto) avtal, som förpliktar de utvecklade länderna att minska utsläppen av växthusgaser med 30 % fram till år 2020 jämfört med nivån år 1990. Detta skulle ligga i linje med beräkningarna i den fjärde rapporten från den mellanstatliga klimatpanelen, enligt vilka det krävs en minskning på 25–40 % fram till år 2020 jämfört med nivån år 1990 om man ska kunna begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C över den förindustriella nivån. Om det går att nå ett internationellt avtal blir det förstås nödvändigt att återkomma till detta och de andra förslagen i kommissionens energi- och klimatförändringspaket i syfte att anpassa målen till de strängare kraven. Det är därför viktigt att alla berörda parter är införstådda med och planerar för att de mål som för närvarande föreslås för 2020 bara är ett första steg och att strängare krav i sinom tid kommer att behövas, eventuellt så snart som 2020 och definitivt någon gång under åren därefter.

3.6

Enligt EESK bör åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser genomföras på ett sådant sätt att de skyddar och t.o.m. stärker Europas ekonomiska konkurrenskraft på lång sikt. Utvecklingen av förnybar energi samt energieffektiva produkter och produktionssätt kommer att få allt större efterfrågan i världen, och EU ligger väl till för att skaffa sig en konkurrensfördel genom att vara världsledande på många av dessa områden. EU och medlemsstaterna bör stödja forskning och utveckling på detta område. Annars blir det svårt att uppnå de mål som satts. Det är också viktigt att utbilda experter och öka allmänhetens medvetenhet när det gäller energisparande, miljöskydd och klimatförändringar.

3.7

Det civila samhället spelar en nyckelroll när det gäller att tillämpa beslutet och uppfylla de berörda ländernas åtaganden. Medlemsstaterna bör i högre grad främja initiativ som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser och försöka hitta nya former för att stödja sådana initiativ:

det civila samhället i sin helhet skulle kunna spela en nyckelroll vid genomförandet av beslutet. Kraven i beslutet och metoderna för att genomföra det i de enskilda medlemsstaterna bör därför få större spridning,

man bör också öka tonvikten på upplysningskampanjer för att öka allmänhetens medvetenhet om och förståelse för behovet av insatser för att minska utsläppen av växthusgaser,

det är också viktigt att utbilda experter och öka allmänhetens medvetenhet när det gäller energisparande, miljöskydd och klimatförändringar.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Kommittén anser att man måste skapa en lämplig balans mellan å ena sidan åtgärder som vidtas inom EU för att minska utsläppen av växthusgaser och å andra sidan solidaritet inför införandet av åtgärder för utsläppsminskning i utvecklingsländerna. Detta bör ske genom att man använder flexibla verktyg i projekt som syftar till att säkerställa det gemensamma genomförandet av mekanismen för ren utveckling. Flexibla verktyg bör dock användas enbart när de verkligen minskar de globala utsläppen av växthusgaser. De får inte stimulera en överföring av växthusgasutsläpp inom EU till länder utanför unionen.

4.2

Kommissionen föreslår att medlemsstaterna även i fortsättningen ska ha möjlighet att använda tillgodohavanden från mekanismen för ren utveckling, för att säkerställa en marknad för dessa tillgodohavanden även efter år 2012. Kommittén ställer sig tveksam till kvaliteten på de certifierade utsläppsminskningar (CER) som är ett resultat av mekanismen för ren utveckling. För att de länder som investerar i projekt som inletts före år 2013 även framdeles ska kunna dra nytta av certifierade utsläppsminskningar föreslår kommittén att man ser över och kontrollerar utgångsläget i syfte att fastställa huruvida det fortfarande är fråga om ett kompletterande projekt. När det gäller nya projekt för mekanismen för ren utveckling vars syfte är att få en medlemsstat att bidra till de gemensamma insatserna för minskade växthusgasutsläpp, bör endast projekt där bästa tillgängliga teknik utgör utgångsläge komma i fråga.

4.3

Kommissionen nämner endast den allmänna principen att länder som har hög BNP per capita bör göra större åtaganden om utsläppsminskning, medan länder med en lägre BNP per capita inte bör omfattas av lika strikta åtaganden. Det är dock möjligt att det i olika länder med – relativt sett – lika hög BNP per capita kan krävas olika omfattande insatser för att de ska nå samma resultat i fråga om utsläppsminskning. Innan man fastställer hur insatserna ska fördelas måste man göra en bedömning av de särskilda villkoren i varje enskilt land, kostnaderna för att minska utsläppen och inverkan på landets konkurrenskraft och utveckling. Beslutet om gemensamma insatser bör leda till lika stora relativa kostnader för utsläppsminskningen i förhållande till de enskilda ländernas BNP.

4.4

Kommittén vill också påpeka en slående inkonsekvens i beslutet. Kommissionen föreslår att år 2005 ska utgöra referensår då man bedömer medlemsstaternas insatser för att minska utsläppen av växthusgaser, och att perioden ska upphöra år 2020. Enligt andra stycket i artikel 3.2 ska var och en av medlemsstaterna årligen begränsa utsläppen av växthusgaser på ett linjärt sätt. Samtidigt ska var och en av medlemsstaterna i enlighet med första stycket i samma artikel se till att de egna totala utsläppen av växthusgaser från källor som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG under 2013 inte överskrider medlemsstatens genomsnittliga årliga utsläpp av växthusgaser under åren 2008, 2009 och 2010 enligt de rapporter och kontroller som görs i enlighet med direktiv 2003/87/EG och beslut 280/2004/EG. Detta innebär att åren 2008, 2009 och 2010 utgör referensår vid bedömningen av situationen år 2013.

4.5

Enligt artikel 3.3 i förslaget till beslut ska varje medlemsstat ha rätt att årligen föra över överskott på 2 % av den tillåtna mängden utsläpp från påföljande år och de medlemsstater vars utsläpp ligger under gränsen enligt punkt 2 ska få föra över underskottet till påföljande år. Denna bestämmelse är för rigid eftersom den ettåriga tidsramen saknar den flexibilitet som krävs för att genomföra storskaliga projekt och uppnå effektiva resultat. Detta är särskilt viktigt för små medlemsstater som genomför storskaliga projekt för att begränsa växthusgasutsläpp.

Kommissionen föreslår att samtliga medlemsstater ska fastställa en plan för att uppnå sitt nationella mål. De genomsnittliga årliga utsläppen av växthusgaser under perioden 2013–2020 bör dock inte överstiga genomsnittet för de årliga utsläppen mellan 2005 och 2020. Enligt kommitténs åsikt är det viktigt för genomförandet av dessa planer att de regelbundet kontrolleras på nationell nivå och EU-nivå så att skillnader omgående kan noteras och korrigerande åtgärder vidtas.

4.6

För att öka den övergripande kostnadseffektiviteten i gemenskapens samlade insatser och till lägsta möjliga kostnad uppnå de gemensamma mål som fastställs, anser EESK att man i beslutet bör nämna att en medlemsstat bör ha rätt att på grundval av bilaterala överenskommelser mellan stater föra över en del av sina utsläppsrätter för växthusgaser till en annan medlemsstat.

4.7

EESK uppmanar kommissionen att införa ett automatiskt sanktionssystem med t.ex. böter för de medlemsstater som överskrider det utsläppstak som fastställts.

4.8

När det gäller en rättvis geografisk fördelning av projekten är artikel 4.1 c inte heller tillräckligt specifik i fråga om genomförandet av åtgärder för köp av tillgodohavanden.

4.9

För att detta beslut ska kunna genomföras bör kommissionen förse medlemsstaterna med riktlinjer, instrument och övriga åtgärder. Ett lämpligt första steg kunde vara att ge ut en handbok med exempel på goda resultat som redan nåtts inom EU.

4.10

För att man ska lyckas nå det mål som fastställs i beslutet rekommenderar kommittén att medlemsstaterna utnyttjar strukturfonderna och sammanhållningsfonden för projekt som inte producerar växthusgaser, eller som till och med minskar utsläppen av dessa.

4.11

Eftersom man planerar att nästa fördelning av utsläppsrätter (2013–2020) till anläggningar som deltar i EU:s system för handel med utsläppsrätter ska ske genom auktion, kommer man att få in de medel som behövs för att minska utsläppen av växthusgaser från sektorer som inte omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter. En del av de medel som fås in på detta sätt bör riktas till ekonomiska sektorer som anstränger sig för att minska sina utsläpp av växthusgaser. De återstående medlen bör kanaliseras till en solidaritetsfond för utvecklingsländerna och användas för projekt för anpassning till klimatförändringarna i dessa länder.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/75


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, 96/61/EG, direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och förordning (EG) nr 1013/2006”

KOM(2008) 18 slutlig – 2008/0015 (COD)

(2009/C 27/17)

Den 8 februari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om geologisk lagring av koldioxid och ändring av rådets direktiv 85/337/EEG, 96/61/EG, direktiv 2000/60/EG, 2001/80/EG, 2004/35/EG, 2006/12/EG och förordning (EG) nr 1013/2006”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 juni 2008. Föredragande var Gerd Wolf.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog kommittén följande yttrande med 138 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

Innehåll:

1.

Sammanfattning och slutsatser

2.

Inledning

3.

Kommissionens förslag

4.

Allmänna synpunkter

5.

Särskilda kommentarer

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1

Avskiljning och långtidslagring av koldioxid (CCS) som bildas i samband med användning (förbränning) av fossila bränslen skulle kunna utgöra ett mycket viktigt bidrag till klimatskyddet. Därför bör man påskynda utvecklingen av denna teknik och sträva efter att börja använda den så snart som möjligt.

1.2

Kommissionens direktivförslag välkomnas och dess innehåll stöds av kommittén, som ser det som en nödvändig förutsättning för utveckling och användning av CCS.

1.3

I direktivet behandlas de viktigaste aspekterna på detta område, och bestämmelser föreslås. Detta gäller i synnerhet frågan om säkerhet för människor och miljö samt ansvarsfrågan i detta sammanhang. Därigenom verkar direktivet också för ökad acceptans bland medborgarna, och det tar hänsyn till deras behov av trygghet.

1.4

Utvecklingen av hela värdekedjan i samband med CCS, med avskiljning, transport och lagring av koldioxid, CO2, befinner sig i en tidig, bitvis endast förberedande fas. Direktivets bestämmelser måste ta hänsyn till detta, och behöver därför anpassas på vissa punkter.

1.5

För att de första projekten snabbt ska kunna förverkligas bör vissa punkter i direktivet ändras så att bestämmelserna blir lättare att hantera för berörda nationella myndigheter och för investeringsberedda företag, och så att planeringssäkerhet och incitament för åtgärder erbjuds. Bland annat måste ansvarsfrågan klargöras, liksom hurdana och hur stora finansiella säkerheter som ska tillhandahållas.

2.   Inledning

2.1

Som en följd av rådets beslut från mars 2007 om klimatskydd och energiförsörjningstrygghet har kommissionen i olika dokument föreslagit en rad åtgärder i syfte att uppnå de mål som formulerats i rådets beslut. Tyngdpunkten i åtgärderna ligger på energieffektivitet, utbyggnad av förnybara energikällor samt utveckling och användning av motsvarande innovativ teknik. Kommittén har redan utarbetat yttranden i vissa av dessa frågor (1).

2.2

I detta sammanhang spelar också varje åtgärd för att långsiktigt minska utsläppen av växthusgaser i samband med användning av fossil energi en viktig roll. Det är detta som föreliggande yttrande handlar om. Det behandlar kommissionens förslag till direktiv om geologisk lagring av koldioxid (CO2).

2.3

Detta yttrande kommer att kompletteras med ett annat yttrande från kommittén om en besläktad teknik som behandlas i kommissionens meddelande (2) om ”Stöd till tidig demonstration av hållbar energiutvinning från fossila bränslen”.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Med utgångspunkt i dels det faktum att den internationella efterfrågan på energi kommer att öka kraftigt och troligen mötas till stor del med fossila bränslen, dels målet om att senast 2050 minska koldioxidutsläppen globalt med 50 % och i industristaterna med 60 %–80 %, menar kommissionen att alla möjligheter till minskning av utsläppen måste tas i bruk. Mot den bakgrunden kan avskiljning och lagring av CO2 (CCS (3)) få avsevärd betydelse.

3.2

Som en följd av Europeiska rådets uppmaning vid sitt möte i Bryssel i mars 2007 är föreliggande förslag från kommissionen ett steg i riktning mot målet att utveckla den tekniska, ekonomiska och rättsliga ram som krävs för att utveckla miljömässigt säker avskiljning och lagring av koldioxid. Det handlar här i första hand om lagstiftningsramen, i synnerhet den rättsliga grunden i artikel 175.1 i EG-fördraget. Förslaget innebär en förenkling av lagstiftningen och en förenkling av de administrativa förfarandena för offentliga myndigheter (på EU-nivå eller nationell nivå).

3.3

Redan befintliga bestämmelser, t.ex. direktiv 96/61/EG, 85/337/EEG, 2004/35/EG och 2003/87/EG, kommer att beaktas eller ändras.

3.4

Sammanfattning av kommissionens förslag:

3.4.1

Kapitel 1 behandlar ämnet, syftet och räckvidden. Dessutom ges ett antal definitioner.

3.4.2

Kapitel 2 rör val av lagringsplats och undersökningstillstånd. Medlemsstaterna ska bestämma vilka områden som kan göras tillgängliga för lagring och fastställa bestämmelser om undersökningar.

3.4.3

I kapitel 3 behandlas lagringstillstånd och villkoren för dessa, samt kommissionens befogenheter i sammanhanget. Viktig är bedömningen av inverkan på miljön samt konsekvensbeskrivningen och det offentliga samrådet.

3.4.4

Kapitel 4 behandlar skyldigheter vid drift och stängning och efter stängning. Här ingår kriterier för mottagande av koldioxid, skyldigheter i fråga om övervakning och rapportering, inspektioner, åtgärder i händelse av oegentligheter och/eller läckage, skyldigheter vid stängning och efter stängning samt bestämmelser om finansiell säkerhet.

3.4.5

I kapitel 5 fastställs bestämmelser om tillträde till transport och lagring.

3.4.6

Kapitel 6 behandlar allmänna bestämmelser om behöriga myndigheter, gränsöverskridande samarbete, sanktioner, rapportering till kommissionen, ändringar och de relevanta kommittéförfarandena.

3.4.7

Kapitel 7 omfattar de ändringar som måste göras i annan lagstiftning, bland annat de nödvändiga anpassningarna av lagstiftningen om vatten och avfall. Dessutom fastställs ytterligare villkor för tillståndsgivning till nya kraftverk.

3.4.8

I bilaga I fastställs detaljerade kriterier för kraven på beskrivning av lagringsplatser och riskbedömning. I bilaga II fastställs detaljerade kriterier för övervakningskraven. Kommissionen kan göra ändringar i dessa bilagor efter godkännande från parlamentet.

4.   Allmänna synpunkter

4.1

Kommittén har flera gånger pekat på (4) att överkomlig energi är ett nödvändigt ”livselixir” för de moderna samhällsekonomierna och en förutsättning för all grundläggande försörjning i samhället. Mot den bakgrunden är utvecklingen av ny teknik särskilt betydelsefull (5).

4.2

Kommissionens direktivförslag välkomnas därför och dess innehåll stöds av kommittén, som ser det som en viktig förutsättning för utveckling och användning av ändamålsenliga åtgärder som CCS.

4.3

Kommittén har i detta sammanhang understrukit (6) att de fossila bränslena kol, petroleum och naturgas i dagens läge utgör ryggraden (7) i den europeiska och globala energiförsörjningen och kanske kommer att fortsätta att göra det under de kommande årtiondena.

4.4

Detta står inte i strid med de mål som har fastställts om en drastisk ökning av andelen förnybar energi. Även om målet för den förnybara energins andel av den totala energiförbrukningen i EU (8) är 20 % fram till 2020 kommer det under flera årtionden att finnas ett avsevärt behov av energi från andra källor för att täcka de kvarvarande 80 %, eller till 2050 50 % av energiförbrukningen.

4.5

Bland de förnybara energislagen kan när det gäller elproduktion hittills endast vattenkraft och biomassa (9) användas efterfrågestyrt, medan tillgången på vind- och solenergi är begränsad eftersom dessa energislag är väderberoende. Utvecklingen och användningen av dessa energislag måste emellertid med all kraft drivas vidare, och adekvata och prisvärda lagringsmöjligheter måste utvecklas. Dessa ämnen kommer emellertid att behandlas i separata yttranden från kommittén.

4.6

Av detta följer att en säker basförsörjning även fortsättningsvis i avsevärd omfattning kommer att vara beroende av kraftverk som drivs med fossil energi, som komplement till eller ersättning av kärnkraft (10). För att balansera en växlande elproduktion från vindkraftverk krävs dessutom en allt större andel snabbt reglerbara kraftverk för att säkerställa tillräcklig (positiv och negativ) reservkraft.

4.7

För att klara efterfrågetoppar och reservkraftbehov är det framför allt gaskraftverk och vattenkraftverk med pumpmagasin som kommer i fråga. Utbyggnadspotentialen för vattenkraftverk med pumpmagasin är emellertid begränsad, eftersom de områden där de naturliga förutsättningarna är lämpliga för detta redan i stor utsträckning är exploaterade.

4.8

För basförsörjning och medelhög belastning utnyttjas vid sidan av kärnkraftverk framför allt kolkraftverk. I de medlemsstater som avstår från egna kärnkraftverk ökar kolets betydelse ytterligare i elproduktionen som ersättning för kärnkraften.

4.9

När kol används gäller det att i största möjliga utsträckning begränsa koldioxidutsläppen. I detta syfte följer man två utvecklingslinjer som har kommit olika långt tekniskt sett och som medför olika konsekvenser: Å ena sidan kraftverk med högre effektivitet, å andra sidan kraftverk med CCS (11), där den absolut största delen av den koldioxid som uppstår inte släpps ut i atmosfären. Effektiviteten i CCS-kraftverken är naturligtvis märkbart mindre vilket beror på att CCS-tekniken också kräver energi. Dessutom måste man också utveckla förfaranden för att avskilja koldioxid i samband med industriella produktionsprocesser.

4.10

Utvecklingen av CCS, med avskiljning, transport och lagring av CO2, befinner sig i en tidig, bitvis endast förberedande fas. Däremot går arbetet med att öka verkningsgraden i den konventionella kraftverkstekniken successivt framåt, men man har nästan nått gränsen för det fysiskt möjliga. Med tanke på det trängande behovet av att ersätta kraftverkskapacitet under det kommande årtiondet rekommenderar kommittén ett pragmatiskt tillvägagångssätt som går ut på att vidareutveckla båda teknikerna. Ökad effektivitet kan uppnås genom marknadskrafterna, men CCS-tekniken (både kraftverk och infrastruktur) behöver ytterligare stöd i samband med demonstrationsfasen och utsläppandet på marknaden.

4.11

CCS-tekniken utvecklas på flera fronter: Som en integrerad kraftverksteknik som innebär att koldioxiden avskiljs före förbränningsprocessen (i samband med kolförgasningen), eller, om oxyfuel-tekniken används, genom att koldioxiden anrikas i processen och därefter avskiljs. Man kan också använda ”post-combustion”-tekniken, som innebär att koldioxiden tvättas ut ur rökgasen efter förbränningen (CO2-tvätt). Den sistnämnda metoden kan, om den vidareutvecklas för detta ändamål, redan användas i de högeffektiva nya kraftverk som byggs idag, om de konstrueras med tanke på detta (”Capture Ready”). Gemensamt för dessa tekniker är att den avskilda koldioxiden måste transporteras från kraftverket till en särskild lagringsplats.

4.12

Lagring av koldioxid kan endast ske i för ändamålet lämpade, säkra geologiska formationer. Enligt den senaste forskningen innebär detta i första hand djupt liggande saltvattensakviferer och tömda olje- och gasfyndighetsutrymmen, medan övergivna kolgruvor tycks mindre lämpade. För att undvika läckage krävs ett i största möjliga mån orört jordlager ovanför (så få förbindelsekanaler till ytan som möjligt).

4.13

Om valet av lagringsplats sker i enlighet med bestämmelserna i direktivet och under professionell ledning tycks farorna i samband med lagringen vara mycket ringa. Om lagringsplatsen är lämplig torde ett plötsligt ”utbrott” med utsläpp av stora mängder koldioxid vara näst intill omöjligt (12). Man kan i stort sett utesluta risk i samband med en inducerad jordstöt, eftersom det maximala lagringstrycket ska väljas så att lagerberg och ovanliggande jordlager inte spricker (13) i samband med lagringen.

4.14

Frågan om säker och långsiktig lagring av koldioxid är av avgörande betydelse för den samhälleliga och politiska acceptansen.

4.15

Kommittén anser därför att det är mycket viktigt att medborgarna blir fullständigt informerade om alla aspekter av denna nya teknik, både från kommissionen och – i all synnerhet – från medlemsstaterna och de potentiella operatörerna, och att de i en dialogprocess med full insyn engageras i beslutsfattandet. För detta måste lämpliga förfaranden utvecklas.

4.16

I slutet av detta kapitel skulle kommittén vilja föreslå ytterligare en försiktighetsåtgärd. Det gäller möjligheten av att det i en avlägsen framtid uppstår ett behov av koldioxid, antingen för ett utnyttjande som kemisk grundsubstans som vi för närvarande inte kan förutse eller som reglerstorhet i samband med de ”naturliga” långsiktiga klimatcyklerna (14). Därför rekommenderar kommittén att man som en ytterligare försiktighetsåtgärd för hållbarhet genomför lagringen av koldioxid på ett säkert sätt men beaktar möjligheten av att åtminstone delvis återvinna den inom ramen för nedläggningsplanen eller ser till att det görs upp dokumentation över potentiella återvinningsmöjligheter från de enskilda lagringskomplexen. Det som måste prioriteras är självfallet att lagringsplatsen är absolut säker och tät.

4.17

Kommittén välkomnar sammantaget kommissionens förslag till direktiv och tar ställning till vissa enskilda detaljer i följande kapitel.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Utkastet till direktiv innehåller de väsentliga regler som krävs för att ge operatörerna av lagringsplatser den nödvändiga rättsliga ramen. På vissa ställen går man dock utöver vad som är nödvändigt.

5.2

På vissa punkter finns ett behov av förtydliganden för att möjliggöra tillämpningen och säkerställa rättssäkerheten.

5.3

Enligt kommissionens förslag ska avskild och lagrad koldioxid behandlas som inte utsläppt koldioxid under systemet för handel med utsläppsrätter. Därför behövs inga utsläppsrätter för denna (skäl 23, med hänvisning till direktiv 2003/87/EG). Detta leder till nyttiga – fast under demonstrationsfasen otillräckliga – marknadsbaserade incitament till investeringar i lagringsplatser.

5.3.1

Därför välkomnar kommittén att lagringen ska omfattas av systemet för handel med utsläppsrätter, ty en marknadsbaserad ansats är att föredra framför en lagringsplikt, särskilt som en sådan plikt skulle vara förhastad med tanke på lagringsteknikens nuvarande utvecklingsstadium.

5.3.2

Däremot är det riktigt att ålägga alla nya kraftverk att reservera tillräckligt med utrymme för den utrustning som krävs för att avskilja och komprimera koldioxid (artikel 32, tillägg av artikel 9a i direktiv 2001/80/EG). Då måste dock dessa principiellt kostnadshöjande åtgärder sammankopplas med motsvarande marknadsekonomiska incitament (15) (t.ex. förmånliga utsläppsrätter, utnyttjande av en del av auktionsintäkterna från systemet för med handel av utsläppsrätter till lagring av koldioxid).

5.4

För att undvika att lagringsmöjligheterna inskränks i onödan bör förbudet i artikel 2.3 gälla ”lagringsplatser” och inte ”lagring i geologiska formationer”. Geologiska formationer enligt definitionen i artikel 3.4 kan ju lätt sträcka sig utanför det område som definieras i artikel 2.1, medan en lagringsplats har en betydligt mer begränsad utsträckning. Ytterligare lagringsmöjligheter skulle uppstå genom en öppningsklausul som möjliggör tillförlitliga avtal med länder utanför EU.

5.5

Definitionen av en ”lagringsplats” enligt artikel 3.3 bör endast hänföra sig till den ”del av en specifik geologisk formation som används för geologisk lagring av koldioxid”. (En geologisk formation kan ha en utsträckning – betraktat i ytprojektion – på upp till flera miljoner km2. Därför kan bara en del av den betecknas som ”lagringsplats”.) Det är fullt möjligt, ja till och med troligt, att det kan och förmodligen också kommer att finnas flera lagringsplatser i en geologisk formation.

5.6

Enligt kommissionens förslag, artikel 4.1, ligger rätten att bestämma vilka områden som kan komma i fråga för val av lagringsplatser kvar hos medlemsstaterna. I detta sammanhang borde det klargöras att områden som principiellt lämpar sig för lagring av koldioxid också verkligen pekas ut av medlemsstaterna, såvida det inte finns starka skäl emot.

5.7

Kommittén välkomnar att det föreslagna regelverket ställer krav på maximal säkerhet. Detta krävs både för skyddet av människor, miljö och klimat (16) och för att garantera utsläppshandelns integritet.

5.7.1

Detta måste säkerställas genom övervakningssystem som bygger på den senaste tillgängliga tekniken. Detta måste beaktas när medlemsstaterna beviljar lagringstillstånd (17).

5.7.2

För övervakningssystemen krävs, och de måste också i sin tur säkerställa, att förloppen i lagringsplatsen förstås och modelleras på bästa sätt. (Mätningar endast på eller nära markytan ger inte tillräckligt med information för detta.) Därför bör de modeller som tillämpas om möjligt beskrivas och certifieras med hjälp av två av varandra oberoende simulerings- respektive modelleringssystem.

5.7.3

Definition av ”läckage” bör formuleras enligt följande: ”Utsläpp av koldioxid från lagringskomplexet, som kan beläggas genom övervakningssystem på senaste tekniska utvecklingsnivå”. Ty det finns ingen absolut (100 %-ig) täthet. Den skulle dessutom inte kunna påvisas på grund av markens naturliga frisättande av koldioxid. Sådan täthet krävs inte heller, vare sig av säkerhetstekniska eller miljömässiga (18) skäl. Denna definition tillsammans med riktlinjer som ligger i fas med den tekniska utvecklingen skulle leda till att övervakningssystemet, också på grund av CCS-teknikens utveckling, ständigt förbättras och bidrar dynamiskt till ökad säkerhet.

5.7.4

Om man i samband med den senare rutinmässiga verksamheten skulle definiera tillförlitliga gränsvärden för läckage kan man välja vilken nivå som är lämplig med avseende på säkerheten och klimateffekterna och som inte påverkar handeln med utsläppsrätter, t.ex. ett läckage på 0,1 %/100a.

5.8

Den giltighetstid för undersökningstillstånd som kommissionen föreslår i artikel 5.3 är för kort. Erfarenheten visar att det även i optimala fall behövs minst fyra år för att genomföra undersökningens arbetsprogram. Det får inte bli fallet att en undersökning måste avbrytas, trots att endast ett fåtal uppgifter saknas, enbart för att den föreskrivna tidsfristen inklusive förlängning har löpt ut. Bestämmelserna bör därför göras mer flexibla och ta hänsyn till förutsättningarna på platsen. Man bör emellertid också avkräva det ansvariga företaget ett målinriktat arbetssätt i samband med undersökningen för att förhindra en blockering av potentiella lagringsplatser på grund av utdragna undersökningar.

5.9

Undersökningen av en potentiell lagringsplats kräver kunskap, kvalificerad personal, tid och pengar, och resultatet kan vara negativt. Ett avgörande incitamentet för att genomföra undersökningen skulle bortfalla om inte det företag som genomför den får förtur att utnyttja lagringsplatsen. De bestämmelser som kommissionen föreslår i artikel 5.4 bör därför kompletteras med sådan förtur till nyttjanderätten för lagringsplatsen, t.ex. genom följande formulering (som redan funnits med i diskussionen): ”När tiden löpt ut ska undersökningstillståndet avseende lagring av CO2 antingen omvandlas till ett lagringstillstånd eller upphävas för hela det område som avses”.

5.10

Kommittén ser positivt på att en plan för avhjälpande åtgärder ska upprättas. Bestämmelserna rörande denna plan (art. 9.6 och art. 16.1) bör emellertid anpassas till den ändrade definitionen av läckage (art.3.5).

5.11

I artiklarna 6–9 regleras i kommissionens förslag ansökningar om lagringstillstånd samt lagringstillståndets innehåll. Det framgår tydligt att flera företag kan vara verksamma i en och samma geologiska formation.

5.11.1

Principen om icke-diskriminerande tillgång välkomnas i princip av kommittén. När det gäller ansvaret i samband med läckage och överlämnandet av ansvaret till staten kan svåra gränsfall uppkomma.

5.11.2

Av det skälet bör man begränsa tillgången så att endast ett företag kan få lagringstillstånd i ett och samma lagringskomplex. Då skulle ansvarsförhållandena bli tydliga. Icke-diskriminerande tillgång till lagringsplatsen skulle ändå säkerställas genom artikel 20.

5.12

Enligt kommissionens förslag ska den nationella myndighet som beslutar om tillståndsgivning (artiklarna 10 och 18) meddela kommissionen sitt beslut och därefter vänta på kommissionens yttrande i upp till sex månader. Kommissionens yttrande ska beaktas vid tillståndsgivningen, och eventuella avvikelser från kommissionens yttrande ska motiveras.

5.12.1

Det föreslagna förfarandet skulle leda till förseningar och ökade administrativa kostnader. Förslaget är dessutom inte förenligt med subsidiaritetsprincipen.

5.12.2

Kommittén rekommenderar därför att bestämmelserna i direktivet ändras så att man å ena sidan uppnår tillräcklig enhetlighet i tillvägagångssättet i medlemsstaterna, men å andra sidan ser till att onödiga förseningar inte uppstår och att subsidiaritetsprincipen respekteras i tillräcklig omfattning. En möjlighet vore att inskränka tillståndsgivningen till en rapporteringsplikt för de nationella myndigheterna till kommissionen i fråga om tillståndsgivningen. I händelse av överträdelser kan kommissionen utnyttja instrumentet i EG-fördragets artikel 226 (förfarande i samband med underlåtelse att uppfylla fördragets bestämmelser). Artikel 10 skulle kunna formuleras på följande sätt: ”Den behöriga nationella myndigheten ska meddela kommissionen beslutet om lagringstillstånd för granskning”.

5.13

Enligt kommittén behöver de nationella myndigheterna effektiva instrument och regelbundna kontroller för att kunna garantera säkerheten på lagringsplatsen. EESK betvivlar emellertid att kommissionens förslag om en omprövning av lagringstillståndet vart femte år bidrar till detta. Detta skulle inte höja säkerheten, utan endast öka de administrativa kostnaderna för alla berörda.

5.14

I artikel 18 i kommissionens förslag fastställs stränga villkor för ansvarsöverföring för lagringsplatsen till berörd medlemsstat. Detta anser kommittén vara riktigt, och vi välkomnar därför förslaget.

5.14.1

I artikel 18.1 föreskrivs att alla tillgängliga uppgifter ska visa att den lagrade koldioxiden kommer att förbli ”helt” innesluten under en obegränsad framtid. Fullständig täthet kan emellertid inte finnas, och bör därmed inte krävas. Se vidare ovan, punkterna 5.7.3 och 5.7.4.

5.14.2

För att inte hindren för ansvarsöverföring ska bli oöverstigliga bör passagen ges följande formulering: ”… förvaras på så vis att läckage inte förväntas inom överskådlig tid” (19) (Jfr definitionen av begreppet i punkt 5.7.3).

5.15

Enligt kommissionens förslag krävs en ekonomisk säkerhet från företagen när en lagringsplats tas i bruk och lagringsverksamheten inleds (artikel 19). Kommittén stöder detta och välkomnar att utformningen av den ekonomiska säkerheten överlämnas åt medlemsstaterna.

5.15.1

Kommittén anser emellertid inte att det är rimligt att denna säkerhet ska betalas redan i samband med ansökan. Den ekonomiska säkerheten bör i princip fastställas med hänsyn till säkerhetskraven i projektets utveckling. Annars minskar det redan otillräckliga ekonomiska incitamentet för företagen att investera i denna nya teknik.

5.15.2

Om ett läckage som kan påverka klimatet skulle uppstå krävs köp av utsläppsrätter i efterhand. Ett sådant läckage är emellertid inte troligt med tanke på de omfattande undersökningar som gjorts för att erhålla lagringstillståndet. Man bör därför kunna visa att det finns en tillräcklig finansiell säkerhet bestående av rimliga anläggningstillgångar som kan realiseras även vid insolvens. Krav som går utöver detta skulle på ett orimligt sätt belasta investeringsmöjligheterna hos företagen med tanke på den ringa sannolikheten för läckage.

5.16

Det arbete som krävs i samband med beskrivning och bedömning av lagringsplatser enligt bilaga I berör delvis också FoU-skedet. För att praktiskt kunna hantera detta bör även här den senaste tekniska utvecklingen gälla som referens för de handlingar som utarbetas i samband med ansökan.

5.17

I bilaga 1 och i samband med en riskbedömning av potentiella lagringsplatser bör begreppet biosfär preciseras. Den biosfär som inte får påverkas negativt bör inte bara omfatta biosfären vid markytan, utan också biosfärer inom området för dricksvattentag (sötvattenakviferer).

5.18

Den löpande översynen av bilagan ska skötas av en expertgrupp. Dess sammansättning och arbetssätt bör klargöras.

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EESK 1201/2008, EESK 1202/2008, EESK 1203/2008 av den 9.7.2008 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(2)  KOM(2008) 13 slutlig.

(3)  CCS: Carbon Capture and Storage (avskiljning och lagring av kol, normalt i form av CO2). I TEN/340 – EESK 562/2008 föreslås att man istället använder termen CCTS: Carbon Capture, Transport and Storage (avskiljning, transport och lagring av CO2). I föreliggande yttrande kommer CCS att användas.

(4)  Se t.ex. EUT C 162, 25.6.2008, s. 72.

(5)  Se EESK 1199/2008 av den 9.7.2008 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(6)  Se t.ex. EESK 6437/2005 och det senare yttrandet EESK 1246/2007.

(7)  Användning av CCS planeras framför allt i samband med produktion av el från fossila bränslen. I EU produceras för närvarande cirka 30 % av elenergin med kärnkraft som praktiskt taget inte släpper ut någon koldioxid alls.

(8)  Europeiska rådets beslut, mars 2007.

(9)  Biomassa har positiva effekter när det gäller koldioxidutsläpp endast om energiförbrukningen för produktion, transport och distribution inte överstiger den eftersträvade energiavkastningen. Om ett biomassakraftverk utrustas med CCS kan kraftverket erhålla stöd i enlighet med artikel 24 a i ETS-direktivet.

(10)  I de medlemsstater där man har beslutat att inte använda eller inte bygga ut kärnkraften.

(11)  Se även EESK 1246/2007 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(12)  Risken skulle i vilket fall endast gälla människor i omedelbar närhet – i motsats till koloxid är koldioxid är inte giftig. Först när koncentrationen av koldioxid i inandningsluften överstiger cirka 8 % föreligger i livsfara (den genomsnittliga mängden koldioxid i luften ligger på cirka 380 ppm (ppm: parts per million)).

(13)  I motsats till användningen av geotermisk energi.

(14)  Genom borrkärnor i isen har man fått vittnesmål om den globala klimatutvecklingen under 600 000 år. Av detta framgår att istider och värmeperioder i det förflutna har omväxlat i perioder med ett genomsnittligt avstånd av 100 000 år med en sågtandsliknande temperaturkurva och, i korrelation med denna, en kurva för koldioxidkoncentrationen i atmosfären. Eftersom vi sen länge befinner oss i en värmeperiod, dvs. i den övre delen av den sågtandade kurvan, och då det redan är mer än 100 000 år sen slutet av den förra värmeperioden vore det därför tänkbart med en gradvis sänkning av den globala temperaturen och koldioxidkoncentrationen inom överskådlig framtid, om de nuvarande antropogena utsläppen av växthusgaser inte i stället ledde just till motsatsen.

(15)  Se beträffande detta de generella rekommendationerna i EUT C 162, 25.6.2008, s. 72, punkt 3.3.

(16)  Detta krävs ofta också för ”hälsa, säkerhet och miljö” (health, security, environment – HSE).

(17)  Se artikel 13.2 samt bilaga II i förslaget till direktiv.

(18)  I annat fall kan man utnyttja systemet med handel med utsläppsrätter.

(19)  Kommittén vill peka på att ordet ”unabsehbar” används i den tyska versionen av kommissionens förslag, vilket är vilseledande och kan leda till motstridiga tolkningar.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/81


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer beträffande artikel 6.2 om utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorer”

KOM(2008) 211 slutlig – 2008/0081 (COD)

(2009/C 27/18)

Den 22 maj 2008 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 95.1 och 251 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer beträffande artikel 6.2 om utsläppande på marknaden av batterier och ackumulatorer”.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget och redan har framfört sin ståndpunkt i denna fråga i yttrande CESE 655/2004 som antogs den 28 april 2004 (1), beslutade EESK under sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) med 138 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget och hänvisa till ståndpunkterna i ovannämnda dokument.

 

Bryssel den 9 juli 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer”, EUT C 117, 30.4.2004.


3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/82


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”EU:s utvinningsindustri (utom energiproduktion)”

(2009/C 27/19)

Den 17 januari 2008 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”EU:s utvinningsindustri (utom energiproduktion)”.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för beredningen av arbetet, antog sitt yttrande den 24 juni 2008. Föredragande var Dumitru Fornea och medföredragande var Ion Pop.

Vid sin 446:e plenarsession den 9–10 juli 2008 (sammanträdet den 9 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 135 röster för, 1 röst emot och 10 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

De viktigaste beståndsdelarna i en tryggad råvaruförsörjning i framtiden Europa är följande: inhemska tillgångar, internationella tillgångar, kapacitetsuppbyggnad och effektivt utnyttjande av resurserna.

när det gäller den inhemska tillgången till råvaror bör politiken i ett integrerat arbetssätt ta hänsyn till industrin, miljöpolitiken och fysisk planering. Bästa praxis på området bör utvidgas till nya potentiella områden. Tillgången till inhemska resurser i medlemsstaterna bör uppmuntras genom att tillhandahålla den nödvändiga jämvikten mellan miljöhänsyn och industriell utveckling, samt harmoniserade stimulansåtgärder för utveckling och skydd i samband med utvidgad användning av befintliga utvinningsplatser och öppnandet av nya, där dessa är dels ekonomiskt och socialt försvarbara och önskvärda, dels miljömässigt hållbara,

globaliseringens konsekvenser för den internationella tillgången till mineraler bör utredas grundligt av EU och medlemsstaterna i de fall då import av råvaror från länder utanför EU dominerar. EU:s miljönormer och sociala normer bör också beaktas när investeringspolitiken utarbetas och i samband med industriell omlokalisering. Tillgången till råvaror bör säkerställas för europeiska användare och EU:s strategiska beroende minskas,

kapacitetsutbyggnaden inom den europeiska icke-energirelaterade utvinningsindustrin står inför en lång rad utmaningar, t.ex. administrativa hinder, behovet av att förbättra sektorns image, behovet av kvalificerad arbetskraft, förvaltningsteknik, utbildning och fortbildning,