3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/1

1.1

EESK stöder innehållet i föreliggande förordning KOM(2007) 593 slutlig och ser positivt på framtagandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon. Kommittén stöder valet av ett gemensamt europeiskt förfarande som gäller i alla medlemsstater eftersom detta tycks enklare och mindre betungande än 27 olika typgodkännandesystem, som dessutom skulle medföra en uppenbar risk för en snedvridning av konkurrensen och en fragmentering av inre marknaden.

1.2

Åtgärdens betydelse är uppenbar: Trots prognoserna om en konstant stigande saluföring av vätgasdrivna fordon finns det inte något förfarande för typgodkännande av sådana fordon på vare sig nationell eller europeisk nivå. I de enskilda medlemsstater där provisoriska bestämmelser har införts skiljer sig dessa bestämmelser mycket från varandra.

1.3

EESK anser att det är nödvändigt att snabbt anta förordningen för att erbjuda en stabil referensram för företagen inom sektorn, och därmed främja de avsevärda investeringar som krävs för utvecklingen av teknik som bygger på användningen av vätgas. När det gäller det strategiska valet att använda vätgas har EESK uttalat sig positivt till detta i yttranden från senare tid, och kommittén har framfört åsikten att vätgas, trots de begränsningar som finns idag, utgör en utmaning för framtiden.

1.4

Framtagandet av harmoniserade gemenskapsnormer utgör också en viktig faktor för att säkerställa säkerheten för användarna. Konsumenternas förtroende är en grundläggande förutsättning för den utveckling som förutses när det gäller motorfordon – kommissionen räknar med att målet på 1 miljon vätgasdrivna fordon kommer att uppnås före 2020.

1.5

Ett viktigt exempel som bekräftar giltigheten och de konkreta möjligheterna att uppnå detta mål är taxibilarna i New York, där antalet hybridbilar ökar konstant, eftersom en positiv stadspolitik ger möjlighet att förena respekten för och skyddet av miljön med marknadens regler. Detta visar att försök att ställa upp konstgjorda hinder för utvecklingen av denna teknik ofta endast döljer ett försvar av särintressen.

1.6

Det tycks nödvändigt att nå detta mål eftersom de fossila bränslena måste ersättas för att kunna uppnå de mål som unionens politik fastställt för hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringarna. Målet kan uppnås genom progressivt ökande användning av vätgas, andra generationens agrodrivmedel och andra drivmedel från förnybara källor.

1.7

Grunden för en sådan långsiktig strategi kan läggas genom konkreta åtaganden på området för teknisk forskning. EESK efterlyser därför genomförandet av särskilda forskningsprogram efter ett snabbt antagande av förordningen KOM(2007) 571 slutlig, som föreskriver inrättandet av teknikinitiativet ”Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas” (1). Kommittén stöder och efterlyser forskningsprogram med inriktning på nya produktionssätt och nya användningsområden för vätgas, och ställer sig bakom önskemålen från de företag och forskare som är aktiva inom sektorn för vätgasanvändning om att rådet och parlamentet ska påskynda antagandet av nödvändiga förslag.

1.8

EESK skulle gärna se att kommissionen börjar granska problemet med hur distributionsnätet ska byggas ut eftersom säker och effektiv teknik för lagring och adekvat distribution utgör nödvändiga förutsättningar för en utbredd användning av fordon som drivs med gasblandningar.

1.9

En första fas bör omfatta åtgärder för att främja distribution över hela gemenskapens territorium av gasol och metan. Detta utgör det första och mest realistiska målet för en utveckling bort från kolbaserade bränslen, men i många av unionens länder är tillgången dålig eller obefintlig. Detta första skede med forskning på ny, säkrare och effektivare teknik i fråga om lagring och distribution syftar till att inom en nära framtid främja övergången till en mellanfas med distribution av gasblandningar och vätgas, och slutligen i den sista fasen till distribution av vätgas.

1.10

EESK ser det som grundläggande att vinna de framtida användarnas förtroende för att eliminera kvarvarande osäkerhet när det gäller användningen av vätgas. Man bör därför utarbeta sammanhängande informationsprogram med ett tydligt och välgrundat budskap som bekräftar att den aktuella säkerhetsnivån för konventionella fordon redan uppnåtts för den nya tekniken.

1.11

EESK:s står bakom valet av förordning som regleringsform i förslaget eftersom detta säkerställer lika villkor för sektorns producenter genom att normerna börjar tillämpas samtidigt i alla medlemsstater.

1.12

Kommittén välkomnar också förslaget om att använda kommittéförfarandet för att utarbeta och genomföra de grundläggande normerna, och instämmer i att det behövs en övergångsperiod i tillämpningen av normerna eftersom tillämpningen medför vissa svårigheter för företagen inom sektorn.

1.13

Enligt kommitténs mening är det viktigt att EU deltar i GCG (Global Coordination Group) och dess arbete med att ta fram standarder för typgodkännande på global nivå, GTR (Global Technological regulation), men EESK understryker också att arbetet med denna överenskommelse inte får utgöra ett hinder för lagstiftningsförfarandet. Ett eget lagstiftningsinstrument och erfarenheter av tillämpningen av gemenskapsnormer ger EU en starkare ställning i alla organ på global nivå, och kan förhindra att de globala bestämmelserna på området vätgasdrivna motorfordon bara beaktar de erfarenheter som finns i dag (från Japan).

1.14

Erfarenheter på gemenskapsnivå som stöds av gemenskapslagstiftning och de viktiga resultaten från ett konstant och långsiktigt åtagande i fråga om teknisk forskning kan utgöra en grundläggande faktor för konkurrenskraften hos de företag som i dag är verksamma inom fordonssektorn, med tanke på att stora marknadsandelar i framtiden kommer att vara avhängiga av ny teknik och nya bränslen inom sektorn.

1.15

Allt detta kräver djärva och snabba beslut och en långsiktig strategisk vision inom ramen för ett framtidsscenario där vätgas så småningom spelar en betydelsefull och avgörande roll.

1.16

EESK uppmanar kommissionen att ompröva förslaget om märkning av vätgasdrivna fordon, som skulle kunna betraktas som en sorts kriminalisering som utpekar sådana fordon som ”farliga”, trots att säkerhetstester har gett resultat som motsvarar fordon med andra drivmedel. I stället för en sådan märkning föreslår EESK en märkning av alla fordon med avseende på bränsle, vilket skulle göra det lättare att se vilket bränsle som används.

1.17

För att underlätta spridningen av vätgasdrivna fordon rekommenderar EESK att kommissionen i frånvaro av distributionsnät godkänner också småskalig produktion (reformer) för eget bruk av vätgas från metan (t.ex. Home energy station eller liknande). Detta skulle kunna vara ett första konkret steg för att tillfredsställda den nya efterfrågan på vätgas, även om målet även fortsättningsvis bör vara produktion av vätgas från förnybara energikällor, som biogas, fotolys eller elektrolys med användning av elektricitet från förnybara energikällor.

2.1

Utgångspunkten för förordningen i fråga KOM(2007) 593 slutlig är konstaterandet att EU i dag saknar normer som reglerar ett system för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon trots att en ökning av sådana fordon på marknaden väntas.

2.2

Inte heller i EU:s medlemsstater finns för närvarande några bestämmelser på området.

I gällande lagstiftning, som rör typgodkännande av motorfordon som helhet, finns inga allmänna normer för vätgasdrivna fordon, bl.a. av det skälet att de skiljer sig åt från fordon som drivs med konventionella bränslen.

2.3

I vissa medlemsstater har provisoriska bestämmelser införts, men dessa bestämmelser skiljer sig mycket mellan länderna. Om denna situation kvarstår kommer det att leda till skilda förfaranden för typgodkännande i olika medlemsstater, vilket oundvikligen kommer att medföra en fragmentering av inre marknaden, en snedvridning av konkurrensen genom olika normer och minskade konkreta möjligheter för denna teknik att bidra på ett avgörande sätt till förbättrad miljö.

2.4

Förslaget till förordning syftar följaktligen till att säkerställa inre marknadens funktion och till att förhindra att det cirkulerar fordon i medlemsstaterna som typgodkänts på grundval av olika normer vilket skulle leda till obalanser mellan enskilda producenter och öka risken för artificiella hinder för handeln inom Europa.

2.5

Sådana framtidsutsikter skulle utgöra ett hinder för utvecklingen av vätgasteknik i Europa, vilket ska ses mot bakgrund av kravet på att påskynda konkreta åtgärder och utveckling av denna teknik, som utgör ett av de viktigaste alternativen till användningen av fossila bränslen, vilka idag står för 98 % inom offentliga och privata transporter och 50 % av de primära energikällorna, en siffra som kommer att stiga till 73 % om inte tydliga beslut om diversifiering fattas.

2.6

Denna förordning innebär, tillsammans med de viktiga forskningsprogrammen för sektorn inom ramen för sjunde forskningsprogrammet, ett betydelsefullt steg för att göra användningen av vätgas lika säker som konventionell teknik, och den kan också bidra till att skapa samförstånd mellan de potentiella användarna.

2.7

Utarbetandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon innebär utan tvekan ett avgörande steg för att uppnå den nödvändiga acceptansen från användarna. Ett ökat förtroende för användningen av vätgas från användarnas sida utgör en nödvändig faktor för att påskynda utsläppandet på marknaden av fordon som drivs med alternativa bränslen, med mycket låga utsläpp av växthusgaser, en process som är nödvändig för ett verkligt och konkret miljöskydd.

3.1

Föreliggande förslag till förordning om vätgasdrivna fordon har till syfte att fastställa normer som är giltiga i hela EU för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon.

3.2

Förslaget innebär en ändring av ramdirektiv 2007/46/EG genom att införa vätgasfordon av kategorierna M1, M2, M3 och N1, N2, N3 (2) i EU:s system för typgodkännande av hela fordon och införa vätgasdrivna motorfordon i samtliga direktiv och förordningar som berör frågan om typgodkännande.

3.3

Förslagets rättsliga grund är artikel 95 i fördraget.

Förslaget respekterar subsidiaritetsprincipen till fullo eftersom de politiska målen som fastställts på gemenskapsnivå inte kan uppnås på medlemsstatsnivå och eftersom ett gemensamt förfarande avvärjer nya hinder på inre marknaden.

Även proportionalitetsprincipen säkerställs eftersom syftet enbart är att se till att inre marknaden fungerar med hög skyddsnivå för miljö och allmän säkerhet.

3.4

Då förslagets innehåll bör genomföras samtidigt föreslår kommissionen en förordning, eftersom man då inte behöver invänta införlivandet i de enskilda medlemsstaternas lagstiftning, vilket hade inneburit att normerna för typgodkännande hade genomförts vid olika tillfällen och eventuellt med avsevärda ändringar i samband med införlivandet.

3.5

Förslaget har varit föremål för ett brett samråd omfattande alla berörda parter. Genom arbetsgruppen för vätgas har undersökningen omfattat nationella myndigheter, fordonstillverkare, komponentleverantörer och branschorganisationer.

3.6

Fyra handlingsalternativ har övervägts:

3.7

Därefter utsågs en konsult som ordnade svaren med utgångspunkt i säkerhet, teknik och åtföljande kostnader för de olika alternativen. Resultaten överlämnades för bedömning till de viktigaste av de biltillverkningsföretag som använder vätgasteknik.

3.8

Detta breda samråd ledde till att det alternativ som ansågs lämpligast var lagstiftning på gemenskapsnivå om typgodkännande för alla vätgasdrivna fordon.

3.9

Till stöd för detta alternativ presenterade kommissionen en studie (3) som visar att införandet av ett europeiskt typgodkännandeförfarande – även ett strikt sådant – utgör det enklaste och billigaste sättet i jämförelse med de teoretiska kostnaderna för 27 olika former av typgodkännande i medlemsstaterna.

3.10

Konsultens bedömningar överlämnades till kommissionen, som på grundval av det föregående samrådet utarbetade föreliggande förslag, som utgör inledningen på den institutionella processen.

3.11

Enligt kommissionen säkerställs genom de normer som fastställs i förordningen de nödvändiga garantierna för användare av vätgasdrivna transportmedel med avseende på säkerhet och miljöskydd.

3.12

Det slutliga målet är att alla system och komponenter som kommer i kontakt med vätgas och andra material som används i sammanhanget senast 36 månader efter förordningens ikraftträdande ska uppfylla alla normer som fastställs i förordningen.

4.1

Under den hearing som genomfördes med deltagande av kommissionen, företrädare för den akademiska världen, biltillverkningsföretag som sysslar med utvecklingen av vätgasdrivna fordon, de europeiska sammanslutningarna, konsumenter och producenter av bränsleceller framfördes viktiga argument och upplysningar om den senaste tekniska utvecklingen.

4.2

Man lyfte fram vikten av att sprida information till allmänheten och betydelsen av initiativ som det som pågår sedan några år i Rom (H2 Roma), som främjar möten mellan producenter och medborgare för att visa den tekniska utvecklingen och låta folk bekanta sig med en teknik som många fortfarande anser som farlig. Deltagarna har funnit EESK:s roll mycket intressant eftersom kommittén skulle kunna fungera som kulturförmedlare.

4.3

Företag och konsumenter har understrukit behovet av fordonssäkerhet och en infrastruktur för säker lagring och distribution, liksom tillgången till väte. Forskningen bör fortsätta och stödjas. Det senaste europeiska initiativet för att främja bränsleceller genom beslutet att finansiera ett gemensamt teknikinitiativ uppskattades.

4.4

Test har visat att en vätedriven bil i dag har en räckvidd på upp till 600 km. Ytterligare test förbereds.

4.5

Den vätgasdrivna bilen är redan en teknisk verklighet, vilket visades vid hearingen, men de nödvändiga ekonomiska och sociala förutsättningarna för utsläppande på marknaden saknas. Genom förordningen om typgodkännande undanröjs det första hindret.

5.1

EESK stöder innehållet i föreliggande förordning och ser positivt på framtagandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon. Detta utgör ett steg framåt i förhållande till den nuvarande situationen utan hänvisning till någon lagstiftning, som innebär en uppenbar risk för en snedvridning av konkurrensen och en fragmentering av inre marknaden. Det är viktigt att förordningen antas snabbt, också av säkerhets- och miljöskyddsskäl.

5.2

EESK menar att bristen på en stabil referensram motverkar de nödvändiga och långsiktiga investeringar som krävs för utvecklingen av teknik som bygger på användningen av vätgas som bränsle för framtidens bilar.

5.3

Förordningen verkar ligga i linje med unionens politik för hållbar utveckling och kampen mot klimatförändringarna som ligger till grund för gemenskapens initiativ och som utgör ett nödvändigt bidrag till uppnåendet av Lissabonstrategins allmänna mål.

5.4

Kommittén är fast övertygade om att en snabb och konsekvent utveckling av vätgasdrivna fordon och ett successivt ersättande av fossila bränslen är nödvändiga förutsättningar för att inte miljöfördelarna ska bli tämligen begränsade och kvantitativt oviktiga. Av detta framgår att man måste främja den miljömässiga hållbarheten och kampen mot klimatförändringarna genom användning av vätgas, andra generationens agrodrivmedel och andra drivmedel från förnybara källor.

5.5

Kommittén menar att den väg som är mest intressant för att bryta den nuvarande trenden när det gäller möjligheterna att tillgodose energibehovet med fossila bränslen, som idag utgör 85–90 % av energiutbudet i världen, går via användningen av väte och forskning på bränsleceller och väteceller. En bedömning av framtidsutsikterna när det gäller de fossila bränslena bör ta hänsyn till att det framtida scenariot innebär brist och ständigt ökande priser.

5.6

I ett yttrande stödde EESK (4) nyligen till fullo initiativet i KOM(2007) 571 slutlig om att avsätta 470 miljoner euro till inrättandet av teknikinitiativet ”Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas”, som genom inrättandet av ett storskaligt forskningsinitiativ ger kommissionen, medlemsstaterna och industrin möjligheter att samla sina resurser i program inriktade mot strategiska sektorer för diversifiering och framtida tillgång till energi.

5.7

I ett senare yttrande om ”Energimix inom transportsektorn” (5) anser kommittén att ”forskningen om produktion och användning av väte (…) måste få kraftigt ökade resurser” och ”stöder den uppmaning till rådet och parlamentet att skynda på förslagets godkännande som kommer från företag och forskare som arbetar med att utveckla användningen av väte”.

5.8

Bränsleceller är energiomvandlare som gör det möjligt att avsevärt minska produktionen av växthusgaser och andra förorenande ämnen. När det gäller behandling av biomassa uppmärksammar EESK i det tidigare citerade yttrandet de senaste framstegen när det gäller nya katalysatorer avsedda för bränsleceller som är en mycket lovande teknik för att tillhandahålla ren energi för fordon.

5.9

EESK vill understryka att användningen av vätgas för att successivt ersätta fossila bränslen är en nödvändig och önskvärd utveckling, men kommittén vill påpeka att målet om att få ut vätgasdrivna fordon på marknaden endast kan uppnås genom fortlöpande investeringar i alla forskningsområden med anknytning till denna process. Av detta skäl stöder EESK och ser positivt på forskningsprogram som syftar till att konsolidera en sådan strategi.

5.10

EESK menar att problemet med de stora kostnaderna för denna process inte får bromsa utvecklingen av tekniken, och kommittén följer uppmärksamt alla program som syftar till forskning på miljöområdet när det gäller miljövänlig produktion av vätgas. I dag produceras vätgas till mer än 90 % från metan, en energikälla som visserligen är riklig, men som ändå måste betraktas som ändlig.

5.11

Liksom när det gäller bedömningen av kostnaderna i samband med all teknisk utveckling vill EESK understryka att den avsevärda storleken på de resurser som krävs inte får bedömas enbart mot bakgrund av privatbilismen, även om denna utgör en viktig del, utan som en del av en strategisk och framtidsinriktad vision, där man måste ta hänsyn till de framtida fördelar som kan uppstå när användningen av vätgas utvecklas ytterligare från offentlig och privat transport till transport av varor och livsmedel, till tåg och fartygsmotorer och slutligen användning av vätgas i elkraftverk, även om denna tillämpning ligger långt bort i framtiden.

5.12

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är djupt övertygad om att om dessa viktiga forskningsprogram får utvecklas på det sätt man kan hoppas och får det politiska och ekonomiska stöd som krävs från alla berörda parter, då kommer vi att se fordon ute på vägarna som helt eller delvis drivs med vätgas inom en relativt snar framtid.

5.13

Ett konkret exempel som visar denna positiva tendens är taxibilarna i New York, där antalet hybridbilar ökar konstant, eftersom en positiv stadspolitik ger möjlighet att förena respekten för och skyddet av miljön med marknadens regler. Detta visar att försök att ställa upp hinder för utvecklingen av denna teknik ofta endast döljer ett försvar av särintressen.

5.14

EESK har i alla yttrande i frågan stött användningen av väte, som trots de begränsningar som finns idag är alternativet för framtiden. Kommittén följer uppmärksamt förslag till initiativ från senare tid som med hjälp av olika produktionstekniker och distributionssätt banar väg för en framtida användning av väte som fordonsbränsle.

5.15

Mot bakgrund av den utvecklingen uppmanar kommittén än en gång kommissionen att granska problemet med distributionsnätet för alternativa bränslen inom EU, med början i en förbättrad distribution av komprimerad naturgas som har ett mycket glest och i vissa medlemsstater praktiskt taget obefintligt distributionsnät, med vissa positiva undantag som Polen.

5.16

Lagring och distribution är konkret exempel på områden som är föremål för forskning inom sektorn. Behovet av innovativ teknik när det gäller distribution av gaser utgör ett grundläggande och avgörande problem för spridningen av nya fordonstyper, både i en mellanfas med distribution av gasblandningar, och för slutmålet – distribution av vätgas.

5.17

På detta område behöver man tidigt förbereda allt mer effektiva och säkra distributionssystem med utgångspunkt i de erfarenheter som vi har från de anläggningar som för närvarande finns i Europa, nämligen i Mantua (Italien) och i München i Bayern (Tyskland), och inrikta forskningen mot tekniskt allt mer avancerade system som uppfyller strikta normer vad avser säkerhet och miljöskydd.

5.18

Av detta skäl anser EESK arbetet med att uppfylla strängare normer vad avser säkerhet och effektivitet på området lagring och distribution av gasformiga bränslen utgör en avgörande faktor i nuläget. Detta kräver ett konsekvent program för gasol- och metandistribution över hela det europeiska territoriet som ett mer näraliggande och realistiskt mål för en utveckling bort från kolbaserade bränslen, och som en övergång till den sista fasen, distribution av vätgas. Den teknik som krävs för lagring och distribution av gas liknar mycket den som krävs för vätgas, och att utveckla det förstnämnda främjar således utvecklingen av vätgasanvändning.

5.19

Kommittén är medveten om att användning av väte fortfarande innebär klara problem när det gäller kostnader och säkerhet, problem som beror på att arbetet förhalats tidigare men som nu, på grundval av de grundliga test som genomförts i olika länder, bör vara helt övervunna så att användningen av vätgas är lika säker som användningen av konventionell teknik. Att uppnå detta mål med stöd av konsekventa och särskilda informationsprogram kan göra det möjligt att återvinna de framtida användarnas förtroende, vilket är ett nödvändigt steg i den slutgiltiga lanseringen av tekniken.

5.20

EESK anser därför att det är nödvändigt att stödja strategin för väte med ett långsiktigt informationsprogram som syftar till att övervinna den skepsis som finns bland de framtida användarna när det gäller väte som en mycket riskabel produkt.

5.21

Ett sådant utbrett informationsprogram bör ha ett tydligt budskap: Redan idag är vätetekniken lika säker som tekniken i konventionella fordon, även vid olyckor. Detta är en viktig beståndsdel i arbetet med att göra kommissionens förutsägelser trovärdiga i fråga om att före 2020 ha minst 1 miljon vätgasdrivna fordon i trafik inom gemenskapen (s. 34 i konsekvensanalysen).

5.22

Utarbetandet av harmoniserade standarder på gemenskapsnivå för typgodkännande av vätgasdrivna motorfordon innebär utan tvekan ett avgörande steg för att uppnå och behålla samförstånd, och arbetet bör stödjas med utgångspunkt i den grundläggande medvetenheten om att användningen av vätgas bidrar på ett avgörande sätt till miljöskyddet eftersom den som bekant inte bidrar till utsläpp av växthusgaser eller kolbaserade föroreningar.

5.23

EESK står bakom valet av förordning som regleringsform i förslaget eftersom detta säkerställer lika villkor för sektorns producenter genom att normerna börjar tillämpas omedelbart i alla medlemsstater.

5.24

Kommittén välkomnar också förslaget om att använda kommittéförfarandet för att utarbeta och genomföra de grundläggande normerna, och instämmer i att producenterna behöver en övergångsperiod eftersom tekniken medför vissa svårigheter som behöver tid för att kunna lösas.

5.25

Enligt kommitténs mening är det viktigt att EU deltar i GCG (Global Coordination Group), tillsammans med Japan och USA, och i dess arbete med att ta fram standarder på global nivå för typgodkännande av vätgasdrivna fordon.

5.26

Strävan efter ett avtal på global nivå får emellertid inte utgöra ett hinder för lagstiftningsarbetet inom gemenskapen, eftersom det kommer att krävas längre tid att uppnå ett sådant avtal än vad föreliggande förordning medger. Ett EU som har ett eget lagstiftningsinstrument och erfarenheter av tillämpningen får däremot en starkare ställning i ett sådant organ, och det kan förhindra att de globala bestämmelserna på området vätgasdrivna motorfordon bara beaktar de erfarenheter som finns i dag (från Japan).

5.27

En stark EU-närvaro i globala beslutande organ utgör också en avgörande beståndsdel i arbetet med att bevara konkurrenskraften hos de stora europeiska bilföretagen. Dessa får inte förlora kontakten med utvecklingen på en marknad där det gäller att vara närvarande, inte halka efter utan ligga i framkant av den tekniska utvecklingen, en central faktor för att kunna erövra större marknadsandelar i framtiden.

5.28

Frågan om typgodkännande är visserligen endast en aspekt av hela processen, men den utgör ett viktigt steg mot att göra alternativa bränslen tillgängligare så att Europa kan lämna de fossila bränslena bakom sig, vilket skulle innebära stora miljöfördelar och göra oss beredda inför den dag då denna naturresurs är uttömd, även om vi i dag inte kan säga exakt när detta kommer att ske.

5.29

Allt detta kräver djärva och snabba beslut och en långsiktig strategisk vision inom ramen för ett framtidsscenario där vätgas spelar en avgörande roll.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/7

1.1

EESK anser att en rättsakt för småföretag i Europa (”Small Business Act”), i linje med vad kommittén har föreslagit ett flertal gånger, bör göra det möjligt att återlansera den europeiska stadgan för småföretag och utgör en unik möjlighet att utveckla småföretagens potential. En sådan rättsakt skulle emellertid också utgöra ett prov på EU-institutionernas och medlemsstaternas vilja att bedriva en aktiv och långsiktig politik till stöd för små och medelstora företag samt mikroföretag.

1.2

Denna politik får inte begränsas till ekonomiskt svåra perioder, då politikerna återupptäcker de små och medelstora företagens och mikroföretagens duglighet när det gäller att dölja sysselsättningsbrist och att få arbetslöshetsstatistiken att se bättre ut, utan utvecklas till en mogen politik som syftar till att långsiktigt stödja företagens konkurrenskraft.

1.3

EESK rekommenderar tio grundläggande åtgärder för att understödja och återlansera de små och medelstora företagens utveckling genom att skapa en miljö som verkligen gynnar dem, samt för en effektiv rättsakt för småföretag i Europa som inte bara är ännu en enkel politisk deklaration:

1.4

EESK anser att rättsakten för småföretag ska genomföras på alla nivåer som tvingande rättsligt instrument.

1.5

Kommittén vill också att den ska stimulera den sociala dialogen mellan arbetsmarknadsparterna i denna sektor med syftet att skapa bästa möjliga arbetsmiljö för att främja kreativitet och innovation, också vad gäller arbetsvillkor. Man bör särskilt se till att förbättra säkerheten och bedöma riskerna på arbetsplatsen.

2.1

De små och medelstora företagens betydelse för EU:s ekonomi är allmänt erkänd som en nyckelfaktor för tillväxt och sysselsättning på EU-nivå och för att klara globaliseringens nya utmaningar. En utvärdering av resultaten av den småföretagspolitik som genomfördes under perioden 2005–2007 har visat att stora framsteg gjordes, både på gemenskapsnivå och på nationell nivå, tack vare att man tillämpade principen om att i första hand tänka småskaligt.

2.2

Kommissionen har understrukit hur viktigt det är frigöra småföretagens fulla potential för tillväxt och sysselsättning, och att dra full nytta av deras innovativa förmåga. Denna inriktning återspeglades i rapporten om den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning som antogs den 11 december 2007. I det sammanhanget lanserades principen bakom en rättsakt för småföretag i Europa (”Small Business Act”), vars huvudsyfte är att fastställa principer och konkreta åtgärder för att förbättra företagsmiljön för europeiska småföretag med beaktande av alla deras skiftande former. Initiativet välkomnades vid Europeiska rådets möte i december 2007, och kommissionens målsättning är att presentera ett förslag i juni 2008.

2.3

Man kan i sammanhanget påminna om att EESK nyligen avgett och för närvarande förbereder flera andra yttranden om politiken för småföretag, till exempel följande:

2.4

Det slovenska ordförandeskapet för rådet har bett EESK om förslag av politisk karaktär för att främja småföretagens tillväxt. EESK ska alltså inte upprätta en ny förteckning över tekniska åtgärder som syftar till de enskilda småföretagens tillväxt, utan föreslå en mer strukturerad politisk ram och nya förslag till förmån för småföretagen.

2.5

Bland ett antal prioriteringar framhöll det slovenska ordförandeskapet framför allt två:

2.6

Det slovenska ordförandeskapet ville också höra EESK:s åsikt i samband med utarbetandet av en rättsakt för småföretag.

3.1

EESK har i tidigare yttranden redovisat de stora framsteg som har gjorts när det gäller att främja småföretagen, i synnerhet i fråga om tillgång till finansiering och administrativ förenkling. Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att EU-institutionernas inställning till småföretagen har blivit mer positiv, och hoppas att detta inte enbart beror på den senaste tidens ekonomiska och sociala svårigheter. Trots dessa odiskutabla framsteg har emellertid de senaste årens politik kännetecknats av många brister.

3.2

Bland annat har den europeiska stadgan för småföretag enligt EESK inte uppnått sina strategiska mål eftersom den inte har någon rättslig status och oftast endast fungerat som en enkel politisk deklaration. Genomförandet av stadgan måste stärkas i medlemsstaterna och på regional nivå, och man bör på nytt lansera tanken om årliga utvärderingar och rekommendationer till medlemsstaterna.

3.3

Man har ofta också påpekat att samrådet med de olika kategorierna av små och medelstora företag skulle kunna förbättras i hög grad. EESK anser att det krävs ett engagemang på europeisk, nationell och regional nivå inom ramen för en ny dialogkultur som gör det möjligt att stärka och institutionalisera samrådet mellan institutionerna och småföretagens olika representativa organisationer.

4.2.1

Att känna till och förmedla villkoren för de olika kategorierna av små och medelstora företag. All gemenskapspolitik bör baseras på tydliga fakta som ger kunskap om situationen. Begreppet små och medelstora företag omfattar mycket skilda verkligheter och kategorier eller former av företag (enskilda firmor eller aktiebolag, utan anställda eller upp till 250 anställda, hantverk, handel, social ekonomi eller fria yrken) som verkar inom mycket skilda sektorer under mycket varierande förhållanden och med olika behov. Uppgifterna om dessa olika kategorier av småföretag är ofta ofullständiga eller obefintliga. Den analys som genomfördes av den tidigare Europeiska observationsgruppen för små och medelstora företag resulterade ofta i värdefulla uppgifter. EESK gläder sig åt GD Näringslivs återlansering av observationsgruppen och uppmanar kommissionen att

4.2.2

Integrera småföretagardimensionen i all gemenskapspolitik. EESK har kunnat konstatera att lagstiftarna på alla nivåer, bortsett från politiska deklarationer till stöd för småföretagen, fortfarande har en stark tendens att av okunskap om verkligheten eller i förenklingssyfte utgå från storföretagens modeller och sedan tillämpa ”bonsai-principen” med tanken att allt som är bra för storföretagen också är bra för småföretagen. Detta teoretiska angreppssätt som bygger på en enda ekonomisk modell står i kontrast mot verkligheten, där det förekommer en mängd olika företagsformer och företagskulturer och det leder i praktiken till att mer än 90 % av företagen i EU känner sig missförstådda och förbisedda med avseende på gemenskapens politik. EESK vill särskilt göra EU-institutionerna och medlemsstaterna uppmärksamma på att småföretagen och mikroföretagen utgör en bärande kraft inom gemenskapens ekonomi och sysselsättning. I stället riskerar de att bli dess svaga länk, inte av egen förskyllan, utan på grund av den bristande uppmärksamhet som de offentliga myndigheterna på alla nivåer ägnar dem. EESK hoppas att rättsakten för småföretagen ger möjlighet att slutligen övergå till konkreta åtgärder, och kommittén förväntar sig att de olika småföretagskategoriernas behov och särart ska beaktas fullt ut i all politik, alla program och överläggningar, inbegripet den sociala dialogen och internationella relationer, på såväl gemenskapsnivå som nationell och regional nivå.

4.2.3

Fullfölja politiken för administrativ förenkling. EESK uppmuntrar starkt kommissionen att öka sina insatser för att förenkla gemenskapslagstiftningen, men framför allt anser vi att det är viktigt att gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna inleder en effektivare förenklingspolitik, baserad på följande fem punkter:

4.2.4

Främja stödåtgärder och rådgivning från branschorganisationerna. De branschorganisationer som företräder olika kategorier av små och medelstora företag spelar en viktig roll för att gemenskapspolitiken ska bli framgångsrik, eftersom de ger tekniskt bistånd till små och medelstora företag som kräver särskild kompetens som inte säkerställs via det nya nätverket EEN (Enterprise Europe Network). Deras roll är central när det gäller informationsförmedling och stöd till företagen, eftersom de bland annat gör det möjligt att anpassa lagstiftningen till varje företags enskilda situation och föra över lagstiftningen till mikroekonomisk och lokal nivå, och så nära det lilla företaget som möjligt. EESK anser att det är viktigt att de offentliga myndigheterna på samtliga nivåer engagerar sig i en aktiv politik till stöd för denna verksamhet, och att de gemenskapsprogram som berör de små och medelstora företagen uttryckligen inbegriper åtgärder till stöd för dessa organisationer. Samtidigt vill vi uppmana kommissionen, medlemsstaterna och regionerna att i praktiken omsätta de slutsatser som drogs på detta område vid den fjärde europeiska konferensen för hantverksföretag och små och medelstora företag i Stuttgart.

4.2.5

Återlansera programmen för samarbete mellan företag och programmen för utbyte mellan organisationerna. EESK uppmanar kommissionen att återlansera de program för mellanregionalt samarbete mellan företag som tidigare visade prov på effektivitet. Det är dessutom nödvändigt att stödja branschorganisationernas insatser, eller att göra det möjligt att inrätta organ för att främja detta samarbete.

4.3.1

Kommittén ställer sig i sammanhanget positiv till att rådet och kommissionen förespråkar en rättsakt för småföretag i Europa (”Small Business Act”), särskilt som kommittén själv vid flera tillfällen har efterlyst en sådan rättsakt (1). För att vara effektiv bör rättsakten uppfylla flera villkor:

4.3.1.1

Den bör syfta till att skapa bästa möjliga miljö för små och medelstora företag och mikroföretag på samtliga nivåer, och den bör ge ett konkret svar på olika utmaningar som de små och medelstora företagen ställs inför under sin livscykel, särskilt när det gäller överlåtelser och övertaganden. I detta hänseende får rättsakten inte leda till försämrade arbetsvillkor för de anställda vid de små och medelstora företagen, utan de initiativ som lanseras bör i stället göra det möjligt att i högre grad beakta deras situation.

4.3.1.2

Den bör ge ett verkligt mervärde och inte bara utgöra en sammanställning av befintliga program eller samordna olika, redan pågående, åtgärder.

4.3.1.3

Den får inte bara vara ytterligare en avsiktsförklaring, vilket tyvärr är fallet när det gäller den europeiska stadgan för småföretag, och den får inte heller begränsas till ett politiskt engagemang från gemenskapsinstitutionernas och medlemsstaterna sida. De europeiska små och medelstora företagen och mikroföretagen förtjänar bättre, och EESK anser att man genom att ge rättsakten för småföretag i Europa ett juridiskt värde förankrar och bevisar EU:s vilja att agera bättre gentemot de små och medelstora företagen och mikroföretagen.

4.3.1.4

Den bör vara till sin helhet tvingande och tillämpas på samtliga beslutsnivåer – på europeisk, nationell och regional nivå – och rikta sig till de offentliga myndigheterna på samtliga nivåer, samtidigt som genomförandet bör överlämnas åt medlemsstaterna (2).

4.3.1.5

Den bör tillämpas på all gemenskapspolitik, och de små och medelstora företagen bör integreras i samtliga politiska insatser. Vidare bör man utveckla en holistisk metod som innebär att alla politiska aspekter liksom konsekvenserna av nya bestämmelser som rör de olika kategorierna av små och medelstora företag beaktas på ett korrekt sätt.

4.3.2

EESK anser att rättsakten för småföretag i Europa bör inbegripa fem större politiska åtgärder som gör det möjligt att säkerställa att lagstiftningen inte begränsar utvecklingen och konkurrenskraften för de olika kategorierna av små och medelstora företag.

4.3.2.1

Se till att lagstiftningen på alla nivåer beaktar de olika småföretagskategoriernas specifika situation och behov. I sammanhanget bör man fastställa en grundläggande bestämmelse som ska tillämpas på samtliga beslutsnivåer och som går ut på att lagstiftningsförslag ska utarbetas med kunskap om de små och medelstora företagens och i synnerhet de allra minsta företagens behov och förväntningar. Vidare bör även principen om att i första hand tänka småskaligt tillämpas, med särskild fokus på egenföretagarna som utgör mer än hälften av företagen i EU. Detta förutsätter framför allt systematiska samråd med de små och medelstora företagens branschorganisationer, samt medverkan på lämplig nivå av sakkunniga från dessa organisationer i samtliga rådgivande kommittéer – på regional, nationell och europeisk nivå – där man behandlar problem som kan komma att påverka de små och medelstora företagen, något som rådet (konkurrenskraft) efterlyste den 13 mars 2006.

Mot denna bakgrund skulle EESK vilja se att man inom kommissionens samtliga generaldirektorat utnämner en ansvarig för små och medelstora företag med uppgift att säkerställa att lagstiftningsåtgärderna och de program som förvaltas av generaldirektoratet verkligen beaktar de små och medelstora företagens och mikroföretagens prioriteringar och förväntningar.

4.3.2.2

Säkerställa att lagstiftningen respekterar grundläggande principer. Effektiviteten när det gäller lagstiftning på olika nivåer, program eller olika gemensamma eller enskilda åtgärder till förmån för små och medelstora företag är enligt EESK:s uppfattning avhängig av fyra principer som kommittén vill ska skrivas in i rättsakten för småföretag i Europa och tillämpas systematiskt på samtliga nivåer – på europeisk, nationell och regional nivå:

EESK understryker för övrigt att det är viktigt att införa och säkerställa en total insyn med avseende på de administrativa förfarandena, och de små och medelstora företagen måste få tillgång till de administrativa uppgifter som rör dem och vid behov kunna rätta till dem.

4.3.2.3

Införa en utvidgad och enhetlig innovationspolitik. EESK uppmanar kommissionen, medlemsstaterna och de regionala och lokala politiska nivåerna att inte inskränka sig till att stödja innovation på det högteknologiska området, utan att i stället anta en aktivare politik som inbegriper uttryckliga åtgärder till stöd för innovation i låg- och mellanteknologiska företag och icke-teknologisk innovation, något som är vanligt förekommande i de små och medelstora företagen och särskilt i de allra minsta företagen.

Nätverket i anslutning till den europeiska rättsakten för småföretag räcker i sig inte till för effektiva insatser för samtliga företag med innovationspotential. EESK efterlyser därför att man fastställer följande prioriteringar inom ramen för den europeiska rättsakten:

4.3.2.4

Utvidga tillträdet till gemenskapsprogram. EESK anser att den administrativa komplexiteten och de olika kraven gör det allt svårare, eller till och med omöjligt, för de små och medelstora företagen att delta i gemenskapsprogrammen. Det leder till paradoxen att branschorganisationerna intresserar sig allt mindre för programmen. De aktuella rättsliga hindren medger inga innovativa åtgärder eller stöd till experimentella pilotprojekt, och EU berövas därmed en rad innovativa förslag. EESK anser att man måste se över principerna och bestämmelserna. Med hänsyn till uppgiftens omfattning faller det inte inom ramen för detta yttrande att ange vilka ändringar som krävs, men EESK vill uppmana kommissionen att inom ramen för den europeiska rättsakten för småföretag inleda ett verkligt samråd med de små och medelstora företagens branschorganisationer för att fastställa nya villkor för utarbetande och deltagande när det gäller programmen på olika territoriella nivåer.

Strukturfonderna måste göra det möjligt att främja de små och medelstora företagens tillgång till offentlig upphandling, i synnerhet i de minst gynnade områdena (3).

4.3.2.5

Förenkla och uppmuntra överlåtelser och övertaganden av företag. EESK vill understryka den utmaning som överlåtelser och övertaganden av företag innebär, framför allt för små tjänsteföretag i städerna och på landsbygden. Om de försvinner, vilket dock inte är oundvikligt, får detta omfattande negativa effekter när det gäller att bevara verksamheten och sysselsättningen i dessa områden. Man bör å ena sidan främja inrättandet av system som för köpare och säljare närmare varandra, liksom finansiella eller skattemässiga incitament, och å andra sidan uppmuntra entreprenörerna till en bättre kapitalisering för att bevara värdet av deras tillgångar.

Den speciella situation som entreprenörer i vissa områden, exempelvis på landsbygden, befinner sig i kräver att det utvecklas nya modeller som offentlig-privata partnerskap.

4.4.1

För att den europeiska rättsakten för småföretag ska vara verkligt effektivt vill EESK se att dessa åtgärder antas av rådet och parlamentet i form av en juridiskt bindande rättsakt som ska tillämpas på europeisk, nationell och regional beslutsnivå.

4.4.2

Mot denna bakgrund vill EESK att man gör en årlig utvärdering av genomförandet av rättsakten liksom av alla politiska insatser på EU-nivå och medlemsstatsnivå som är avsedda för de små och medelstora företagen, och att man årligen redogör för de framsteg som har gjorts. Årsrapporten bör bli föremål för ett specifikt och separat kapitel inom ramen för genomförandet av Lissabonstrategin.

4.4.3

På grundval av dessa rapporter bör kommissionen kunna utfärda rekommendationer för genomförandet, till både medlemsstaterna och regionerna, som EESK har för avsikt att yttra sig om.

4.4.4

EESK vill se att dessa årliga utvärderingar vid behov leder till en justering eller revidering av rättsakten för småföretag och politiken för små och medelstora företag.

4.4.5

EESK rekommenderar starkt kommissionen och rådet att i hög grad involvera branschorganisationerna för de olika småföretagskategorierna vid utformningen och genomförandet av rättsakten.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/12

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens meddelande ”Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism”. Vi ställer oss bakom kommissionens strävan att väsentligt stärka sin strategi och politik på turismområdet under de närmaste åren med hjälp av agendan, som syftar till att omsätta denna strategi och politik i praktiken. Denna nya politik har tidigare också behandlats i kommissionens meddelande ”En ny turistpolitik för EU: Mot ett stärkt partnerskap för turismen i Europa”.

1.2

Kommittén värdesätter kommissionens arbete med att sammanfatta flera viktiga dokument, yttranden och diskussioner. Kommissionen har därmed på ett överskådligt sätt lyckats med uppdraget att till den breda allmänheten förmedla dels resultaten av de arbeten som utförts inom gruppen för hållbar turism och av de sakkunniga som har utarbetat rapporten, dels resultaten av det efterföljande offentliga samrådet.

1.3

Kommittén konstaterar att denna nya politik grundar sig på den förnyade Lissabonstrategin och på det övergripande målet att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten samt på de mer specifika målen ekonomiskt välstånd, social rättvisa och sammanhållning samt skydd av miljö och kultur.

1.4

Vi gör bedömningen att kommissionen fokuserar på relevanta utmaningar i meddelandet och att den föreslår adekvata åtgärder för att gripa sig an dem. Den strategi som föreslås är att alla berörda parter ska delta i olika samarbetsarrangemang och i en ”konkurrensinriktad samverkan”, ett deltagande som betraktas som ryggraden i den nya turistpolitiken och i agendan för dess genomförande. De utmaningar som uppmärksammas i meddelandet är tveklöst mycket stora, och en fortlöpande undersökning av växthusgasernas inverkan på hållbarheten bör i framtiden vara ett centralt inslag i agendan.

1.5

EESK ser det som lämpligt att kommissionen tar på sig att genomföra denna nya politik genom dialog, samarbete, stödinsatser och samordning mellan aktörerna. I ”Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism” beskrivs en konkret strategi och föreslås åtgärder som rör samtliga aktörer i den europeiska turistnäringen. Kommissionen kan och bör dock via generaldirektoratet för näringsliv ta på sig en mer aktiv, ledande roll vid genomförandet på europeisk nivå av många initiativ som rör exempelvis social turism, turism för alla och turismutbildning. Mer specifikt bör såväl kommissionen som de övriga institutionerna vinnlägga sig mer om att engagera små och medelstora företag samt mikroföretag i en hållbar turism och i agendan för att uppnå detta mål. Kommittén anser att kommissionens initiativ ”framstående europeiska resmål” är ett exempel på god praxis som kan inspirera till andra initiativ.

1.6

EESK rekommenderar återigen att man stärker det europeiska forumet för turism och undersöker förutsättningarna för att inrätta ett rådgivande EU-organ för turistfrågor och ett europeiskt organ för turism. Båda organen skulle eventuellt kunna utgöra forum där turismmyndigheterna och de olika turismaktörerna skulle kunna mötas för att ta fram och sprida information om en hållbar och konkurrenskraftig turism, övervaka genomförandet av politiken och agendan för den europeiska turismen samt analysera utvecklingstendenser inom turismsektorn och föreslå konkreta åtgärder. Båda organen skulle kunna ha som särskilt mål att uppmärksamma klimatförändringarna och deras inverkan på turismen samt att föreslå möjliga åtgärder.

1.7

EESK ställer sig mycket positiv till att kommissionen visat sig beredd att förbättra utnyttjandet av de finansiella instrument som finns tillgängliga. Mer konkret finns det inom socialt subventionerad turism redan tillräckliga förutsättningar för att inleda ett gränsöverskridande erfarenhetsutbyte i form av pilotprojekt. Exempel på sådana projekt skulle kunna vara socialt subventionerad turism och turism för alla, utveckling av de mänskliga resurserna, produktutveckling och marknadspenetration. Kommittén anser att det på dessa områden finns tillräckligt goda förutsättningar för att samla gränsöverskridande erfarenheter via pilotprojekt.

1.8

EESK konstaterar med tillfredsställelse att arbetet inom ramen för Agenda 21 för turism har slutförts och att resultatet, som redovisas i kommissionens meddelande ”Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism”, fullbordar och konkretiserar den allmänna hållbarhetspolitiken inom europeisk turism. Det tekniska dokument som har utarbetats av den för ändamålet särskilt inrättade arbetsgruppen bildar underlag för och kompletterar kommissionens meddelande, och båda dokumenten bör därför betraktas tillsammans.

1.9

På statistikområdet välkomnar EESK kommissionens inbjudan att lämna förslag – något som EESK tidigare har efterlyst – om inrättandet av ett nätverk av observationscentrum för turism som gör det möjligt att inte bara samla in data om sektorn utan också att utforma en strategisk framtidsvision och planera framtida åtgärder.

1.10

EESK vill fortsätta att arbeta på turismområdet enligt de linjer som utstakas i kommissionens meddelande om agendan. Vi uppmanar de övriga EU-institutionerna, medlemsstaterna, de lokala och regionala myndigheterna, alla aktörer inom turismsektorn (arbetsgivare och arbetstagarorganisationer) och alla medborgare att bidra till att sprida kunskap om och främja turismen som en rättighet för alla och som en strategisk näring för EU:s framtid. Turismaktörerna och konsumenterna måste också ta sitt ansvar för att uppnå en mer hållbar och konkurrenskraftig turism.

1.11

Även om kommissionens meddelande beaktar sociala kriterier och faktorer i behandlingen av turismen saknar ändå EESK hänvisningar till begreppet europeiskt medborgarskap och dess förutsättningar. Turismen kan faktiskt i hög grad utgöra en sammanhållande kraft för alla de kulturer och samhällsgrupper som berörs av detta europeiska medborgarskap, som vi alla måste främja och utveckla. Den variation och mångfald som utmärker de europeiska ländernas kulturer, språk och natur- och kulturarv utgör en stor rikedom som vi kan och bör utnyttja för att lära känna varandra och i syfte att värna våra rättigheter som europeiska medborgare. En annan aspekt som man bör lägga stor vikt vid i diskussioner och dokument som rör europeisk turism är kulturen, eftersom det i många fall finns synergieffekter mellan turism och kultur, något som EESK också framhållit i ett tidigare yttrande.

1.12

I strävan efter en konkurrenskraftigare och mer hållbar turism är det viktigt att ta hänsyn till resmålens särdrag. Kommittén anser att man särskilt bör uppmärksamma de egenskaper som är utmärkande för starkt turismberoende medlemsstater. Det är viktigt att på ett adekvat sätt se till behoven i de olika regionerna när man utformar åtgärder och förslag på turismområdet. Kommissionen bör i sina konsekvensanalyser uppmärksamma att turismen kan ha en oproportionerlig inverkan i vissa regioner och sektorer, till exempel när det gäller resmål som är starkt beroende av flygtransporter och saknar andra transportsätt eller är nästan helt beroende av flyget, däribland öar.

1.13

EESK anser att den uppsättning principer och värden som lyfts fram i meddelandet – hållbarhet, social välfärd, konkurrenskraft, samarbete, partnerskap, lönsamhet, trygghet, jobb med kvalitet – faktiskt utgör en europeisk turismmodell, inte för att de utgör en samling regler utan för att dessa principer och värden är förankrade i hela EU.

1.14

EESK uppmanar kommissionen att i samarbete med andra aktörer främja certifiering på EU-nivå av kunskaper och färdigheter på turismområdet för att skapa fler och bättre arbetstillfällen inom sektorn. Det behövs ökat stöd till Europass, som hjälper arbetssökande personer som är villiga att flytta till andra delar av Europa att göra sina färdigheter och kvalifikationer tydliga och lätta att förstå i hela Europa (EU, Efta/EES-länderna och kandidatländerna).

2.1.1

Den nödvändiga balansen mellan hållbarhet och konkurrenskraft: Kommissionen inleder meddelandet med att konstatera att turismen spelar en central och strategisk roll i EU:s ekonomi, en slutsats som inte bara bygger på kvantitativa uppgifter utan också på turismens kapacitet att skapa arbetstillfällen och därmed uppnå målet för den förnyade Lissabonstrategin. Turismen beräknas växa med över 3 % per år, något som utan tvekan är ett positivt bidrag till sysselsättningsmålet men som i vissa fall och på längre sikt riskerar att överskrida gränsen för en hållbar turism.

2.1.2

Konkurrenskraft och hållbarhet: två förenliga krav: Meddelandet uttrycker klart och tydligt att konkurrenskraften är beroende av hållbarhet och kvaliteten på turisternas upplevelse samt hänvisar uttryckligen till de krav som klimatförändringarna ställer på turistnäringen. Företagen kan genom att ta sitt sociala ansvar på ett avgörande sätt bidra till att genomföra anpassningsåtgärder och bekämpa klimatförändringarna samt till att främja innovation och turismprodukternas värde i en värld med stora globala utmaningar.

2.2

Agendans innehåll: Kommissionen vill med sitt meddelande skapa en ny balans mellan turisternas välbefinnande, miljön och företagens och resmålens konkurrenskraft, och denna balans måste eftersträvas av alla.

2.2.1

Mål och utmaningar: I meddelandet fastställer kommissionen tre huvudmål i agendan som vägledande för alla aktörers insatser: ekonomiskt välstånd, social rättvisa och sammanhållning samt miljöskydd.

I meddelandet beskrivs en rad stora utmaningar som måste mötas för att uppnå dessa mål:

Denna förteckning över utmaningar är öppen för förändringar: den bör fortlöpande uppdateras, prioriteras och förvaltas av turistnäringens aktörer i god samarbetsanda.

2.2.2

En handlingsram: För att nå målen och möta utmaningarna krävs det enligt kommissionen samordnade åtgärder som bygger på samarbete och en ansvarsfull förvaltning av turistmål och företag samt på turisters medvetenhet om hållbarhet. Villkoren för denna samordning behandlas också i meddelandet.

2.2.3

Principerna: Enligt meddelandet måste sammanlagt nio principer iakttas för att uppnå en hållbar och konkurrenskraftig turism. Framför allt tre av dem bör lyftas fram:

2.3

Fortsätta utvecklingen tillsammans: Kommissionen påpekar i detta avsnitt att det krävs samlade insatser och att det handlar om en frivillig och kontinuerlig process som bör stödjas av alla berörda parter i turistnäringen. Den modell som föreslås bygger på respekt för subsidiaritetsprincipen och på gemensamma åtgärder på resmålsnivå, men inom ramen för stödjande åtgärder på nationell nivå och EU-nivå. I meddelandet beskrivs således den roll som de berörda parterna inom turistnäringen respektive kommissionen bör ha i enlighet med fördraget.

2.3.1

De berörda parternas roll: I linje med slutsatserna från gruppen för hållbar turism sätter meddelandet upp en handlingsram med breda ansvarsområden och specifika roller för de tre nyckelområdena – resmål, företag och turister. Det är enligt kommissionen särskilt viktigt att framföra och sprida budskapet till mikroföretagen att det är nödvändigt att uppnå balans mellan hållbarhet och konkurrenskraft.

2.3.2

Europeiska kommissionens roll: Kommissionen erkänner sitt ansvar att vidta åtgärder i enlighet med fördraget och kommer att lansera och främja olika initiativ på EU-nivå inom ramen för och som en utvidgning av agendan. Bland dessa initiativ finns det fyra åtgärdsgrupper som särskilt bör uppmärksammas:

3.1

Turismen och dess strategiska betydelse för den europeiska ekonomin har erkänts av samtliga EU-institutioner såväl formellt som informellt, vilket har inneburit att dess roll stärkts och att detta budskap förmedlats till samtliga aktörer, samtidigt som det gett viktiga impulser till stöd för sektorn. Turismens betydelse är inte enbart ekonomisk. Den har också stor social betydelse när det gäller att bygga medborgarnas Europa. Turistsektorn ges visserligen ökad betydelse i meddelandet, men det återstår ännu mycket att göra både nu och i framtiden innan turismen kan få en nyckelroll i europeisk politik.

3.2

Det är särskilt viktigt att framhålla att det nya Lissabonfördraget erkänner turismens betydelse för Europa och ger EU fler möjligheter att bidra till utvecklingen av denna sektor. Fördraget ger EU såväl befogenhet som skyldighet att stödja, samordna och komplettera medlemsstaternas åtgärder i syfte att skapa bättre förutsättningar för utveckling av företag i denna sektor och utbyte av god praxis.

3.3

Turismens roll har behandlats av de olika institutionerna på följande sätt:

3.4

I detta yttrande har EESK för avsikt att utvärdera meddelandets bidrag till politiken och dess genomförande, samt komma med förslag som, oavsett om de berikar texten eller inte, åtminstone kan berika diskussionen om den.

3.5

I likhet med EESK:s yttrande INT/317 om kommissionens meddelande om den nya turistpolitiken vill vi i detta yttrande ännu en gång framhålla följande:

4.1

I kommissionens meddelande ges en tydlig förklaring av förslaget med avseende på den nödvändiga balansen mellan hållbarhet och konkurrenskraft, samt hur denna ska uppnås i praktiken. Allt detta, som ingår i ett meddelande av ganska litet format, har utan tvivel krävt stora ansträngningar när det gäller att sammanfatta och analysera många olika dokument, yttranden och debatter. Det bör framhållas att resultatet motsvarar uppdraget att ge samhället en tydlig bild av kommissionens grundläggande uppfattning om sektorns framtid och de insatser som bör genomföras inom denna komplexa näring.

4.2

De argument som läggs fram i meddelandet till stöd för agendan förefaller rimliga, eftersom de analyserar dels turismens inverkan på ekonomin och dess förmåga att skapa arbetstillfällen för ungdomar, dels den nödvändiga jämvikten mellan hållbarhet och konkurrenskraft, som påverkar varandra positivt på lång sikt. Konsekvensbedömningar, exempelvis av olika verksamheters och regioners koldioxidutsläpp, eller restriktioner när det gäller transport- och mottagandekapacitet är mycket viktiga aspekter för att uppnå och upprätthålla jämvikten mellan dessa variabler. En generell acceptans för att turismens omfattning och utvecklingstakt har vissa begränsningar är av största betydelse för att uppnå jämvikt mellan hållbarhet och konkurrenskraft.

4.3

Kommissionen borde kanske även ha analyserat det nya Lissabonfördraget mer detaljerat i sitt meddelande för att försöka ta reda på hur det stämmer överens med agendan och vad det innebär för genomförandet av den nya europeiska turistpolitiken. Man får inte glömma att länderna och regionerna flera gånger har visat att de vill behålla sin behörighet på turismens område, utan att detta hindrar att EU fungerar som impulsgivare och samordnare när det gäller vissa gemensamma aspekter som kan förbättra den europeiska turistsektorns konkurrenskraft. Ett exempel är inrättandet och administrerandet av en europeisk Internetportal för att främja Europa som turistmål, vilken redan visat sig vara ett värdefullt redskap för att presentera alla EU:s medlemsstater tillsammans som ett varierat och utomordentligt vackert turistmål.

4.4

De utmaningar som kommissionen tar upp i meddelandet är utan tvivel de viktigaste som turismen kommer att ställas inför under de närmaste årtiondena. De grundläggande utmaningarna i fråga om hållbarhet och förbättrad konkurrenskraft är utan tvekan tillräckligt omfattande för att täcka in andra viktiga utmaningar, t.ex. en förbättring av kvaliteten, en minskning av den säsongsbetonade karaktären och ett ökat yrkeskunnande hos arbetstagarna inom turismsektorn. Dessa utmaningar ingår även i agendan.

4.5

Meddelandet innehåller flera uppmaningar till samarbete, eftersom en förstärkning av samarbetet betraktas som den nya turistpolitikens ryggrad och kännemärke. Det är särskilt viktigt att framhålla den roll som fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna kan spela. De bör inbegripas i samarbetsprocesserna och uppmanas att delta i alla debatter och forum samt i genomförandet av allmänna förbättringsåtgärder inom sektorn. Det vore även lämpligt att bygga upp stabila nätverk med städer och turistorter, med utgångspunkt i den gemensamma viljan att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten. Kommittén ser positivt på att de framstående turistmålen främjas och insisterar på att detta koncept bör förutsätta att arbetsmarknadsrelationerna sköts på ett korrekt sätt och att fackföreningar och arbetsgivarorganisationer på det utvalda turistmålet görs delaktiga, för att på så sätt förbättra turistorternas hållbarhet och konkurrenskraft.

Konsumentorganisationerna har, inom ramen för sina behörighetsområden, en framträdande roll att spela.

4.6

Kommissionen åtar sig att genomföra denna nya politik genom samarbete, införande av särskilda stödinsatser och samordning mellan aktörerna. Av agendan framgår tydligt att alla berörda aktörer inom sektorn bör ta på sig ett större ansvar. Enligt kommittén spelar GD Näringsliv en mycket viktig roll när det gäller att samordna alla EU:s politikområden som påverkar turismen direkt eller indirekt och som också påverkar de olika typerna av resmål, vilka även de har sina speciella särdrag.

4.7

Vi anser även att kommissionen bör genomföra europeiska initiativ på ett mer aktivt sätt, däribland initiativet om gränsöverskridande social turism i Europa. Rent konkret kan nämnas att EESK vid flera tillfällen har föreslagit att man ska främja det europeiska forumet för turism och överväga och, om nödvändigt, studera förutsättningarna för att inrätta ett rådgivande EU-organ för turistfrågor och ett europeiskt organ för turism, och vi föreslår nu detta på nytt. Dessa organ skulle tillhandahålla information och följa upp politik och åtgärder på området för den europeiska turismen. Vi föreslår även att kommissionen ska undersöka om det är möjligt att inrätta teknikplattformar inom turistsektorn i syfte att förbättra marknadsföringen av turismen, särskilt med tanke på möjligheten att främja turismen inom Europa och potentiell turism från nya områden (Kina, Indien, Ryssland osv.).

4.8

Vi anser att kommissionens meddelande inte i tillräcklig grad tar upp informations- och kommunikationsteknikens (IKT) roll inom den nya turistmiljön, vare sig när det gäller användarna eller turistföretagens och turistnäringens aktörer. Investeringar i och utveckling av turism med sikte på att förbättra denna teknik bör prioriteras under de närmaste åren. Detta arbete kommer utan tvivel att leda till förbättrad förvaltning av turistorterna, företagen och turistströmmarna, så att den eftersträvade jämvikten successivt kan uppnås.

4.9

Det är viktigt att det finns en tydlig vilja att anta konkreta åtgärder och särskilt att använda de tillgängliga europeiska finansieringsinstrumenten på ett bättre sätt. Men vi saknar förslag till ett särskilt program med inriktning på de viktiga utmaningar för den europeiska turismen som kommissionen så väl har kartlagt. Man bör säkerställa att de medel som avsätts till turistsektorn används på ett så effektivt och målinriktat sätt som möjligt.

4.10

Kommissionens meddelande måste ses mot bakgrund av rapporten från gruppen för hållbar turism som på ett avgörande sätt bidragit med viktiga synpunkter inför utarbetandet av agendan, särskilt när det gäller vilken roll sektorns olika aktörer bör ha. Det arbete som utförts av namnkunniga experter under flera månader har utan tvivel varit mycket produktivt, och det har tillfört kompletterande och konkreta infallsvinklar i en rad frågor som gäller hållbarhet och konkurrenskraft.

4.11

Turiststatistikens roll framgår inte klart av meddelandet. Det behövs ett nära samarbete när det gäller turiststatistik för att genomförandet av agendan ska kunna övervakas, och framför allt måste man lägga större vikt vid variablerna hållbarhet, konkurrenskraft och sysselsättning.

4.12

Av meddelandet framgår tydligt att strategierna för hållbarhet och konkurrenskraft inom turistpolitiken måste integreras i kommissionens och EU:s samtliga politikområden för att säkra att agendans mål kommer att uppnås.

4.13

Det är också nödvändigt att genomföra informationskampanjer för att utbilda och motivera hela den europeiska befolkningen, och särskilt ungdomarna, något som redan påpekats i EESK:s yttrande om uttalandet från Katowice och yttrandet om ”Turism och kultur: två krafter för tillväxt” samt i yttrandet om den nya turistpolitiken och andra EESK-dokument.

4.14

Kommittén anser att det är av avgörande betydelse att utbildningen, såväl den formella som den man erhåller direkt på arbetsplatserna, motsvarar företagens behov och ökar anställbarheten. Ett europeiskt intyg och erkännande av kunskaper och färdigheter bör göra det lättare att skapa fler arbetstillfällen och bättre arbetsvillkor i den europeiska turistnäringen.

4.15

För att förbättra konkurrenskraften och hållbarheten inom turismen bör man ta hänsyn till resmålens specifika karaktär. Kommittén rekommenderar att man vid utarbetandet av politik och förslag tar hänsyn till speciella särdrag för de medlemsstater som i hög grad är beroende av turismen och att man även tar vederbörlig hänsyn till de olika regionernas behov. Samtidigt bör det noteras att turism till avlägset belägna regioner kan inverka särskilt mycket på klimatförändringarna genom inverkan och utsläppen från långväga resor. I framtiden måste ökad vikt läggas vid fördelarna med att resa till resmål som ligger närmare avreseorten och som kan nås med mindre koldioxidutsläpp.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/18

1.1

Än en gång vill kommissionen höra vår kommittés åsikter om frågan om integreringen av marknaden för hypotekslån i samband med köp av bostadsfastigheter och andra fastigheter. Det handlar denna gång om ”Vitbok om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU”.

1.2

Vanligtvis är en vitbok resultatet av en så gott som definitiv och strukturerad politisk bedömning av vad som bör göras. Så är inte fallet denna gång. Kommissionen tar i stället upp många frågor som fortfarande är osäkra, t.ex.: investeringsfonder, kreditgivare, kopplingsförbehåll (tying) osv. Totalt diskuteras 14 aspekter.

1.3

Vitboken är således ingen avslutad process, utan är på grund av sin uppenbara komplexitet fortfarande öppen. Varför har då kommissionen begärt ytterligare ett yttrande? Vitboken lägger ingenting nytt till det som framfördes i grönboken, som EESK redan uttalat sig om.

1.4

Det rör sig om ett problem som under många år har dykt upp i olika sammanhang utan att kommissionen har kunnat hitta en utväg och utan att något beslut har kunnat fattas som skulle kunna undanröja de bl.a. kulturella, rättsliga, administrativa hinder som enligt EESK:s mening utgör de verkliga hindren för att uppnå kommissionens mål.

1.5

Det yttrande om grönboken som EESK (1) antog vid plenarsessionen i december 2005 med endast en nedlagd röst är fortfarande giltigt.

1.6

I dagens vitbok presenteras en bild av situationen som präglas av stor fragmentering inom sektorn, till följd av de kulturella, rättsliga, lagstiftningsmässiga och etiskt-sociala faktorer som kännetecknar fastighetsköp, i synnerhet bostadsköp, i unionens olika stater.

1.7

Kommittén är visserligen skeptisk till de konkreta möjligheter att integrera och harmonisera marknaden för hypotekslån i ett EU där varje land har sin särart och där skillnaderna är så djupgående (jfr Umberto Buranis yttrande från december 2005 (2)), men stöder ändå kommissionens försök att fastställa ”regler”, vare sig det rör sig om förslag till uppförandekoder (dvs. god praxis) eller tvingande bestämmelser.

1.8

Åtgärderna skulle emellertid kunna bedömas som för långtgående om de skulle ifrågasätta de likaledes positiva möjligheter som redan finns i dag i den regleringsmässiga automatiken på hypotekslånemarknaden.

1.9

EESK föreslår att kommissionen under tiden fördjupar granskningen av de frågor (t.ex. kreditregister, fastighetsutmätning, finansieringskultur osv.) som inte innebär några större svårigheter, under förutsättning att det finns vinster att göra.

1.10

Kommittén anser att det i kommissionens inriktning finns en överdriven fokusering på insatser mot möjliga kortsiktiga vinster som skulle kunna göras om man inför nya regler på grundval av en tämligen ensidig tolkning avseende marknaden för hypotekslån. Med ett arbetssätt som är inriktat på kortsiktiga resultat siktar man på att minska finansieringskostnaderna för hypotekslån utan att intressera sig för den faktiska nytta som EU-medborgarna skulle kunna dra av det nuvarande utbudet av finansieringsmöjligheter och av relevanta innovationer.

1.11

EESK anser (i linje med Umberto Buranis yttrande) att det förslag som kommissionen lägger fram inte ligger i linje med den fortlöpande utvecklingen på marknaden, och kommittén känner därför oro för de långsiktiga konsekvenserna för de svagaste aktörerna: de konsumenter som är i störst behov av skydd.

1.12

EESK konstaterar att de nuvarande bestämmelserna för hypotekslån kopplas till behovet av att skydda konsumenten. Dessa intentioner välkomnas och uppmuntras om de syftar till att öka de finansiella kunskaperna inom området hypotekslån. Kommissionens vilja att stärka bestämmelserna om öppenhet för att bättre skydda konsumenterna förtjänar således en eloge.

1.13

Samtidigt tycks det svårgenomförbart och godtyckligt att till varje pris genomdriva allmänna bestämmelser för bedömningen av den risk som låntagaren utgör.

1.14

EESK menar att man visserligen bör skydda konsumenter som förhandlar om hypotekslån, men att den som tar ett lån också måste vara medveten om sitt ansvar i förhållande till långivaren.

2.1

Den 18 december 2007 offentliggjordes dokumentet ”Konsekvensbedömning” (SEK(2007) 1683) som åtföljer vitboken om integreringen av marknaden för hypotekslån i EU. Till dokumentet fogades tre bilagor: i) särskilda kännetecken för hypotekslånemarknaden, ii) förfaranden och processer och iii) konsekvensbedömning för särskilda aspekter.

2.2

SEK(2007) 1684 innehåller en utmärkt sammanfattning av dokumenten, men det finns skäl att i korthet understryka vissa centrala punkter i det dokument som förorsakat en ny remiss till EESK:

2.3

I kommissionsdokumentet tas alltså upp punkter som redan analyserats i den tidigare grönboken om hypotekslån. Inget annat vore möjligt, eftersom det nya dokumentet behandlar integreringen på hypotekslånemarknaden och de konsekvensbedömningar som nämnts ovan.

2.4

EESK har emellertid redan avgett ett yttrande om grönboken (den 15 december 2005, föredragande: Umberto Burani). I dokumentet återges helt och fullt EESK:s ståndpunkt i frågan. I föreliggande yttrande kommer uppmärksamheten att fokuseras på två punkter som kommissionen har lagt till:

3.1

I vitboken tar kommissionen upp en lång rad problem som EESK förväntas uttala sig om. Elva temaområden behandlas:

3.2.1

Information som ska lämnas innan ett avtal ingås: För att förbättra den ojämlika tillgången till information innan avtalet ingås, anser EESK att det är viktigt att information sprids och görs tillgänglig, liksom de särskilda kunskaper som krävs på området hypotekslån. Detta bör inte innebära extrakostnader för medborgarna.

3.2.1.1

Ökad information och spridning av kunskaper om finansiering är en förutsättning för att kunna göra en effektiv bedömning av förhållandet mellan kostnad och nytta i en situation som innehåller risker. Det bästa sättet att förebygga eventuella alltför stora risker är att göra de båda parterna medvetna om dessa risker.

3.2.1.2

EESK anser att det är viktigt att understryka att lagar och bestämmelser bör fastställa hur information ska cirkulera och föreskriva eventuella påföljder om detta inte respekteras. Kommittén anser emellertid att om man utan vidare inför ett krav på bara en av parterna skulle detta enbart leda till försök att skjuta över ansvaret på den andra parten.

3.2.2

Uppförandekoder: Kommittén anser att man bör skapa incitament för frivillig uppslutning kring uppförandekoder.

3.2.2.1

Detta skulle ge låntagaren större möjligheter att bli medveten om eventuella risker och möjligheter att erhålla förmånliga finansieringsvillkor.

3.2.2.2

De skulle kunna handla om att låntagaren får svara på en rad standardfrågor som ger möjlighet att bedöma dennes förmåga att uppfylla sina ekonomiska åtaganden på medellång till lång sikt.

3.2.3

Lånekostnad: EESK menar att det finns skäl att kräva att den långivande instansen anger den totala kostnaden i samband med lånet, och redovisar fördelningen på enskilda poster, inklusive skattevariabeln.

3.2.4

Rådgivning: När det gäller rådgivning anser EESK att rådgivningstjänster med strikt koppling till fastighetsfinansiering bör värderas enligt mekanismer för självständig prissättning även om de framgår i beräkningen av de totala lånekostnaderna.

3.2.5.1

Tillämpning: När man talar om problemet med förtida återbetalning bör man skilja mellan i) förtida återbetalning av hela eller delar av hypotekslånet, och ii) återbetalning som en följd av möjligheterna att förhandla fram förmånligare villkor hos ett annat finansieringsinstitut.

3.2.5.2

Kostnad: När det gäller förtida återbetalning anser kommittén att kostnaderna bör beräknas på grundval av lämpliga matematiska formler och att det ska vara ett krav att villkoren för detta redovisas i avtalet. Kostnaden bör debiteras kunden enbart i samband med frivillig inlösning av lånet. Vid överlåtelse av avtalet bör inlösningskostnaden betalas av det efterträdande finansieringsinstitutet.

3.2.6

Kopplingsförbehåll: Kopplingsförbehåll bör endast vara giltiga om den effektiva nyttan av produktbindningen kan visas. EESK anser att det är möjligt att lösa detta problem genom att kräva att bolåneinstitutet ska tillhandahålla en beräkning av förhållandet mellan kostnad och nytta, och ge låntagaren tillräcklig tid för att besluta om huruvida förslaget är acceptabelt, eventuellt även efter det att finansieringsavtalet har slutits.

3.2.7

Kreditregister: Kommittén står bakom kravet på ett alleuropeiskt register där tillgången ska regleras genom särskilda bestämmelser om integritetsskydd. Inrättandet av ett Europatäckande kreditregister kan utgöra en positiv faktor för att öka konkurrensen i Europa mellan olika hypotekslåneinstitut. I vilket fall som helst bör man underlätta den gränsöverskridande tillgången till varje medlemsstats register för att på det sättet påskynda förfarandena för information.

3.2.8

Värdering av fastigheter: Utgångspunkten är att fastighetsvärdering är en mer komplex fråga än vanlig ekonomisk värdering. Fastighetens specifika egenskaper (i synnerhet det faktum att den inte kan flyttas) är avgörande för dess användningsmöjligheter. Dessutom påverkar externa, lägesbetingade faktorer värderingen, till exempel:

Det vore alltså utopiskt att försöka sammanställa en formel för värdering av fastigheter där alla faktorer beaktas.

3.2.8.1

Fastighetsvärderingskriterier: Med tanke på det komplexa i fastighetsvärdering kan man alltså av ovannämnda skäl inte använda en universell formel. Kommittén föreslår i stället att man utvecklar bästa praxis på lokal basis, och stärker kravet på att värderingen utförs av professionella värderingsmän som är auktoriserade av branschorganisationer i sektorn och som ansvarar för att förslaget är rimligt.

3.2.8.2

Riskbedömning: EESK anser vidare att man vid sidan av en värdering av fastigheterna också bör bedöma risken för värdefluktuationer för att kunna göra en bättre utvärdering av fastighetens värde som säkerhet. I det sammanhanget föreslår kommittén att man använder redan befintliga instrument på finansmarknaden, som i de flesta fall ingår i annan gemenskapslagstiftning, t.ex. riskpotential (value-at-risk) (5).

3.2.9

Utmätning av fastigheter: När hypotekslånet består av en del som är knuten till fastigheten och en annan del som är knuten till låntagaren bör man också skilja på den person som drar ekonomisk nytta av fastigheten och ägaren, som lämnar den formella säkerheten.

3.2.10

Tillämpliga bestämmelser: EESK anser att möjligheten att finna goda lösningar i utbudet av civilrättsliga och skatterättsliga bestämmelser i EU-länderna kan utgöra en drivkraft för marknadsintegration som annars inte är genomförbar.

3.2.10.1

Följaktligen är kommittén i princip positiv till att behålla de olika befintliga bestämmelserna i medlemsländerna och till att ge parterna möjlighet att välja den lösning som minskar totalkostnaden för finansieringen så mycket som möjligt, vilket redan fastställs i Romkonventionen (6).

3.2.11

Ockerräntor: I denna fråga vill kommittén upprepa sin ståndpunkt från tidigare yttranden, i synnerhet när det gäller den mycket stora svårigheten att ge en korrekt definition av vad som är en ockerränta med utgångspunkt i lagstiftningen om konsumentkrediter. Kommittén vill emellertid understryka att det bästa försvaret mot ocker är och förblir information. EESK föreslår därför att man skapar kommunikationsinstrument i stor skala om vilken bandbredd för riskpremier som tillämpas för de olika riskklasserna av låntagare.

3.2.12

Refinansiering av hypotekslån: EESK menar att det förslag som framförs i vitboken och som syftar till att differentiera bestämmelserna om refinansiering på grundval av mäklarnas subjektivitet (med åtskillnad mellan banker och andra institut) är för lätt att kringgå.

3.2.12.1

Andra institut än banker och tillhandahållare av tjänster: Endast reglerade och kontrollerade finansieringsinstitut bör få tillhandahålla hypotekslån. Främjande och stöd från förmedlingstjänster (t.ex. rådgivning) kan tillåtas om de tillhandahålls av en kvalificerad instans, även om det inte är något kreditinstitut.

4.1

Den senaste tidens amerikanska bolånekris (subprime-krisen) har visat hur fluktuationer i fastighetspriserna, i kombination med bristfälliga riskvärderingsmetoder med avseende på låntagarnas möjlighet att betala tillbaka på lån som är för höga i förhållande till den fastighet som lämnats som säkerhet, kan generera ekonomiska kriser av sådan omfattning att hela systemet kan rubbas. Eventuella gemenskapsåtgärder bör bygga på dessa erfarenheter, och på ovanstående kommentarer.

4.2

Vitbokens förslag att införa ett 28:e regleringssystem för hypotekslån, vid sidan av de system som redan finns i medlemsländerna, skulle kunna bidra till en bättre integrering av gemenskapsmarknaden för hypotekslån, och på så vis öka valmöjligheterna för parterna utan att skapa de förutsättningar för instabilitet i finansieringssystemet som blev tydliga i samband med subprime-krisen.

4.3

Det händer att fastighetsköp, framför allt i fråga om bostäder, delvis påverkas av känslomässiga (subjektiva) faktorer som inte har något att göra med en korrekt och rationell bedömning av objektets (objektiva) värde. En eventuell åtgärd från kommissionen i syfte att reglera hypotekslånen måste emellertid för att vara effektiv utgå från referensramen (objektiv eller subjektiv).

4.4

Det vore intressant att ta fram ett förslag, som EESK skulle kunna arbeta vidare med, där man använder en tolkningsmodell för hypotekslån som innebär en indelning av varje lånetransaktion i två passiva komponenter:

4.5

Antagandet av ett sådant system med två beståndsdelar (twin-mortgage) skulle kunna ha vissa fördelar som måste prövas, t.ex. följande:

4.6

EESK hoppas att kommissionen så snart som möjligt ska slutföra arbetet med denna fråga och visa mer beslutsamhet, och samtidigt skapa förutsättningar för att avskiljandet av de institutionella aspekterna ska kunna utgöra grundvalen för ett eventuellt 28:e system.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/22

1.1

Tvärtemot vad man skulle kunna tro beror byggnadsindustrins framtid mindre på vilka offentliga medel som anslås (även om hög kontinuitet i planeringen fortfarande är en klar fördel) än på de behöriga myndigheternas förmåga att utveckla de regelverk som gäller för alla i syfte att säkerställa största möjliga öppenhet i konkurrensen och maximalt utnyttjande av alla företags potential och kunskap, oavsett hur stora dessa företag är.

1.2

I detta sammanhang rekommenderar vi huvudsakligen följande:

1.3

Det är bara under dessa villkor som sektorn kan förbereda sig på de externa konkurrenter som sannolikt snart kommer att etablera sig på den europeiska marknaden.

2.1

I ett brev av den 6 december 2007 begärde kommissionsledamöterna Margot Wallström och Günter Verheugen i förlängningen av Lissabonagendan att EESK skulle utarbeta ett förberedande yttrande för att utreda om de rättsakter som berör byggnadssektorn och sektorn för företagstjänster är enhetliga och i fas med de omvandlingar som pågår samt huruvida man behöver inleda en process för att förenkla, rationalisera och modernisera lagstiftningen på dessa områden. Arbetet skulle inte begränsas endast till bestämmelser som särskilt berör dessa sektorer, utan utökas till all annan lagstiftning som påverkar deras utveckling (hälsa, säkerhet på arbetet, miljöskydd etc.) och även behandla sektorernas legitima intressen.

2.2

Vi måste sålunda strikt och metodiskt behandla alla punkter som togs upp i begäran om yttrande, eftersom området är mycket omfattande och tidigare har gett upphov till ett flertal studier som gjorts av externa konsulter på uppdrag av kommissionen.

2.3

I detta yttrande kommer vi alltså att behandla de aspekter som kommissionen angett, dvs. ändringar eller förenklingar av lagstiftning eller bestämmelser rörande byggnadssektorn, vilka strategiskt och objektivt skulle kunna medföra förbättringar som skapar bättre villkor för sektorns funktionssätt och utvecklingen.

2.4

Yttrandet innehåller ett antal nyttiga påminnelser om byggnadssektorns betydelse, i syfte att placera yrkena inom byggnadsbranschen i deras rätta sammanhang och peka på deras särskilda problem.

3.1

Med över 2,7 miljoner företag uppvisade byggnadssektorn år 2006 följande statistik inom EU27:

3.2.1

Byggnadsindustrin är en verksamhet som inte kan utlokaliseras och är därför viktig för den framtida utvecklingen av tillväxten och industristrukturen i Europa.

3.2.2

Byggnadsindustrins själva produktionsstruktur och behov av geografiskt fasta platser som återfinns över hela de nationella territorierna och är djupt förankrade i det lokala livet, innebär att byggnadssektorn spelar en social och medborgerlig roll som man inte bör glömma, utan i stället främja.

3.2.3

Byggnadssektorn bör spela en viktig roll i alla insatser för hållbar utveckling

3.2.4

Beskrivningen av miljön i denna verksamhetssektor skulle inte vara komplett om man underlät att nämna att man fortfarande har en delvis negativ bild av yrkena inom byggnadssektorn, trots de avsevärda insatser som denna yrkesgrupp har gjort i över 30 år. Detta konstaterande är inte oviktigt för innehållet i detta yttrande, eftersom det ligger till grund för

3.2.5

Dessa yrkens själva natur, både när det gäller kundernas behov och de olika tekniska inslagen, gör att man befinner sig – och även framöver kommer att befinna sig – på en extremt fragmentariserad marknad som gör att hantverkare, små, medelstora och stora företag alltid kommer att verka sida vid sida.

I detta sammanhang vill vi påpeka att uppfattningen om att stora företag bara åtar sig stora uppdrag motsägs av det faktum att volymen för uppdrag som uppgår till över 20 miljoner euro i Europa inte står för mer än 2–5 % av byggnadssektorns totala marknad.

3.2.6

I de flesta fall är de europeiska industrikoncerner som ofta är verksamma på världsmarknaden i själva verket ”sammanslutningar” av små och medelstora företag, som är mycket lokalt förankrade och konkurrerar i samma miljö som de lokala små och medelstora fristående företagen.

3.2.7

De stora europeiska aktörerna inom sektorn har i allmänhet utvecklats enligt en annan modell än vad man skulle kunna kalla den amerikanska. Genom att satsa på kunskap och deltagande i projektutvecklingen har de skaffat sig redskap för att själva bevara och utveckla sina kunskaper.

3.2.8

Det är tack vare detta angreppssätt som de europeiska företagen har kunnat få den plats på världsmarknaden som de har. Denna modell, som bygger på integrering av projektering och genomförande, är inte nödvändigtvis ett privilegium för industrikoncernerna, utan den kan tillämpas på företag av alla storlekar.

4.1

Målet med detta förberedande yttrande som kommissionen begärt, bör förutom förenklad lagstiftning vara att föreslå att det följs av insatser som möjliggör

4.2

Om dessa olika faktorer beaktas i lagtexterna och om man bortser ifrån variationerna i volym på marknaderna (som inte tas upp i detta yttrande), kan det ske en normal utveckling för aktörerna inom byggnadssektorn. Samtidigt garanteras en sammanhållen socialpolitik (sysselsättning – trygghet – lön) och sektorn framstår som attraktivare för de olika berörda aktörerna (ungdomar, föräldrar, lärare m.fl.).

5.1

Vi föreslår att de behöriga myndigheterna ska lägga sin kraft på följande nyckelfaktorer:

5.2.1

Insatserna skulle kunna inriktas på följande:

I detta sammanhang bör man klargöra att när man begär att lagstiftningen ska modifieras handlar det inte om att införa färdiga lösningar utan även om att ge byggherrarna en komplett ”verktygslåda” som de kan använda sig av i olika sammanhang.

5.2.2

Dessa modifieringar eller anpassningar bör främja insyn och lika möjligheter mellan privata, offentliga och halvoffentliga företagsstrukturer, och det måste tydligt slås fast att alla ekonomiska prestationer kräver konkurrensutsättning och ett formellt avtal.

5.3.1

Ett särdrag inom byggnadssektorn är att byggnadsverken alltid är ”prototyper”. Detta gör att det krävs en EU-lagstiftning som skyddar immateriella rättigheter och tar hänsyn till särdragen vad gäller de idéer som ska skyddas. För det mesta utvecklas de till en bestämd anbudsinfordran och omsätts inte nödvändigtvis i praktiken. Man bör skapa en särskild lagstiftning på EU-nivå i syfte att skydda de tekniska idéerna under det konkurrensutsatta skedet och i denna bör det finnas rättigheter till förmån för dem som deltar i anbudsinfordran.

5.4.1

I de flesta EU-länderna har aktörer inom byggnadssektorn konstaterat att de nationella utbildningssystemen generellt sett långt ifrån svarar mot sektorns behov, och detta gäller alla nivåer av utbildningen. Man bör därför förbättra förbindelserna mellan branschen och de nationella utbildningssystemen, och göra en kraftfull insats på EU-nivå genom bland annat följande åtgärder:

5.5.1

De gällande reglerna har haft en mycket positiv och påtaglig påverkan på för arbetsmetoderna inom byggbranschen. Det är trots allt lämpligt att

5.6.1

Som ovan nämnts har aktörerna inom byggnadssektorn en viktig roll att spela med hänsyn till klimatförändringarna och andra globala utmaningar. De är i dag redo att axla denna roll och, om lagstiftningen och incitament tillåter det, bidra med sitt mervärde på den europeiska marknaden och sprida sina kunskaper på området i de andra delar av världen där man vet att det krävs enorma ansträngningar för att alla ska kunna dra fördel av företagens insatser.

5.6.2

För att göra detta måste man

5.6.3

Både när det gäller byggnader och transporter kan byggföretagen, om man ger dem möjlighet att delta i hela kedjan ”utformning-genomförande-underhåll”, bidra på ett avgörande sätt – i synnerhet för att säkerställa finansiering av nödvändiga insatser – genom sin kapacitet att hantera de övergripande kostnaderna och finansiera investeringar genom framtida energibesparing.

5.7.1

Problemen för små och medelstora företag inom byggnadsindustrin handlar inte om tillgång till den ena eller den andra typen av marknad, vilket ofta kan vara fallet när det gäller annan verksamhet (se punkt 3.2.5).

5.7.2

Av denna anledning betraktar sektorns företrädare med all rätt argumenten för de ”kvoter” som vissa förespråkar, men som förkastas av de europeiska myndigheterna, som ogrundade, och de siffror som man hänvisar till visar sig dessutom i praktiken ha överskridits i alla de europeiska länderna.

5.7.3

Förutom de frågor som behandlas i rättsakten för småföretag bör de små och medelstora företagens problem lösas

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/26

1.1

Margot Wallström, vice ordförande för Europeiska kommissionen och kommissionsledamot med ansvar för kontakter mellan institutionerna och kommunikationsstrategin, och Günter Verheugen, vice ordförande för Europeiska kommissionen och kommissionsledamot med ansvar för näringsliv och industri, uppmanade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om företagstjänster genom att göra en uppföljning och en ytterligare analys av ett tidigare yttrande (1) som handlar om företagstjänster och industrin.

1.1.1

Inom ramen för denna analys bör man framför allt ta hänsyn till den stora vikt som Europeiska kommissionen fäster vid Lissabonstrategin för att bevara och öka den europeiska industrins konkurrenskraft genom att styra förändringsprocessen, i linje med EU:s strategi för hållbar utveckling, och på den sociala nivån genom att se till att representativa arbetsmarknadsparter identifieras i syfte att föra förhandlingar på lämplig nivå.

1.1.2

Parallellt med insatserna för att nå dessa mål är det nödvändigt att förenkla regelverket för industrin – en politisk prioritering som utgör ett centralt inslag i kommissionens industripolitik.

1.1.3

Denna industripolitik kännetecknas dessutom av ett integrerat synsätt, där de olika sektorernas behov beaktas.

—

åtgärder inom ramen för politiken för företagstjänster och inrättande av en högnivågrupp. Kommittén rekommenderar att en högnivågrupp för företagstjänster inrättas. Högnivågruppen bör genomföra en djupare analys av sektorn och en systematisk granskning av befintlig politik för att fastställa och utvärdera vilken politik som skulle vara mest effektiv och framgångsrik inom sektorn samt utforma konkreta politiska åtgärder för att täppa till de största luckorna och tillgodose de viktigaste behoven. De olika undersektorerna är mycket heterogena och särskild uppmärksamhet bör därför ägnas åt att fastställa vilken sektor som behöver störst politisk uppmärksamhet och på vilken nivå (regional och nationell nivå, EU-nivå) politiska åtgärder är motiverade,

—

företagstjänster i arbetsmarknadspolitiken. Från ett socialt perspektiv krävs en djupgående analys på sektorsnivå av de utmaningar som uppkommer i och med de nya anställningsformer som har uppstått genom den ömsesidiga påverkan mellan företagstjänsterna och tillverkningsindustrin. Denna analys måste omfatta utbildning, fortbildning och livslångt lärande samt arbetstagarnas anställningsvillkor, inklusive de tjänster som läggs ut externt (outsourcing). För att nå detta mål bör dialog mellan arbetsmarknadens parter på sektoriell nivå uppmuntras. I detta sammanhang bör en dagordning utarbetas för att diskutera de specifika förändringar som har skett av arbetsvillkor och arbetstillfällen till följd av de strukturella förändringar som påverkar företagstjänstesektorn,

—

företagstjänster i innovationspolitiken. Program för forskning och utveckling (FoU) och innovation samt innovativa åtgärder inom tjänstesektorn bör ges starkt stöd. Områden som organisatorisk innovation, kunskapsintensiva företagstjänster och innovationsstyrning förtjänar ökad uppmärksamhet,

—

utformning av standarder för företagstjänster. Företagen bör uppmuntras att bidra till utformningen av standarder genom självreglering efter ingående samråd med användarna av företagstjänster. Stödet från Europeiska standardiseringskommittén (CEN) och dess anslutna standardiseringsorganisationer (öppen plattform) är viktigt för att man ska kunna sprida resultaten av framgångsrika innovativa koncept, framför allt genom snabbt informellt samförståndsbyggande,

—

främjande av ”tjänstevetenskap” som en ny disciplin i utbildning och fortbildning,

—

den inre marknaden och lagstiftning som berör företagstjänster. Kommittén har tagit fram en förteckning över områden som man behöver ta itu med för att åstadkomma förenklingar, klargöranden och en minskning av de byråkratiska bördorna, givetvis utan att inskränka befintliga krav på hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och arbetstagarrepresentation. Det påpekas bland annat att ingen konsekvensanalys av tjänstedirektivet har genomförts när det gäller företagstjänster och att stora insatser krävs på detta område, särskilt efter det att direktivet har införlivats i de nationella lagstiftningarna. Inom ramen för dessa insatser bör man identifiera ytterligare möjliga åtgärder för öppnare handel och konkurrens på EU:s utvidgade inre marknad,

—

ytterligare förbättringar av statistiken om företagstjänster. Ökat samarbete från medlemsstaternas sida rekommenderas för att förbättra statistiken om företagstjänster. Det krävs i synnerhet bättre information om företagstjänsternas resultat och inverkan på medlemsstaternas ekonomi – detta är ett nödvändigt verktyg för regeringarna för att hjälpa sektorn att utveckla sin potential. De senaste ändringarna av kapitel 74 i klassificeringssystemet NACE är fortfarande inte tillräckliga för att man ska kunna få fram de detaljerade uppgifter som behövs för att statistiken om företagsrelaterade tjänster ska bli meningsfull.

3.1

Bakgrund. I EESK:s initiativyttrande som antogs i september 2006 – CCMI/035 – föreslås att man ägnar ökad uppmärksamhet åt företagstjänster på grund av deras bidrag till prestationsnivån för EU:s tillverkningsindustrier. I yttrandet förklaras den ömsesidiga påverkan mellan tjänster och tillverkning, och tjänsternas inverkan på den sociala och ekonomiska prestationsnivån när det gäller sysselsättning, produktivitet och konkurrenskraft. Detta utgör utgångspunkten för denna uppföljning och ytterligare analys av företagstjänster. Det är lämpligt att inleda detta yttrande genom att definiera företagstjänster som tjänsteverksamhet som – genom sin funktion som mellanprodukter – påverkar produktionsverksamhetens kvalitet och effektivitet genom att komplettera eller ersätta interna tjänstefunktioner (Rubalcaba och Kox, 2007). Denna definition överensstämmer i viss mån med NACE rev. 1 (koderna 72–74) och den nya versionen av NACE (koderna 69–74, 77–78, 80–82) samt med klassificeringen av olika tjänstekategorier. Företagstjänster indelas i två huvudkategorier:

Målsättningen med detta yttrande är att ge sektorn ett större erkännande, att göra det möjligt för den att utvecklas utan hinder och att bistå de europeiska ekonomierna i deras insatser för att blir mer konkurrenskraftiga på den globala marknaden.

3.2

Vikten av tjänster och företagstjänster. Tjänstesektorn får en allt större betydelse för medborgare, yrkesverksamma, företag, regioner och länder. Tjänster dominerar i stor utsträckning den nya tillgången och efterfrågan i de ekonomiska och sociala systemen. Även om de är närvarande i de flesta aspekterna av det ekonomiska och sociala livet fångas många av dessa verksamheter inte upp av statistiken. Även om den traditionella uppdelningen mellan de produktiva sektorerna är ofullständig och döljer den starka ömsesidiga påverkan inom den ekonomiska sektorn, möjliggör den en uppskattning av vikten av de största ekonomiska verksamheterna. Tjänster som en ekonomisk sektor blir allt viktigare i Europa, och tjänsternas andel av den totala sysselsättningen är mindre (70 %) än i Förenta staterna (80 %) men större än i Japan (67 %). Inom alla dessa tre områden har särskilt undersektorn för företagstjänster ökat i en mycket dynamisk takt, vilket har lett till liknande ökningar av andelen av den totala sysselsättningen. Företag vars huvudverksamhet består i att tillhandahålla företagstjänster står för 10–12 % av den totala sysselsättningen och mervärdet. Om man även beaktar företagstjänster som produceras som bisyssla är procentandelen för sysselsättningen mycket högre. De länder som var ledande inom ekonomin för företagstjänster i Europa 2004 var Beneluxområdet samt Storbritannien, Frankrike och Tyskland. Under perioden 1995–2004 har sektorn för företagstjänster ökat avsevärt i vissa länder, bland annat Ungern, Polen, Österrike, Lettland och Malta. Detta tyder på en viss konvergens mellan några av EU-länderna. Siffrorna för dessa länder omfattar endast sysselsättningsgraden inom företag vars huvudverksamhet är företagsrelaterade tjänster. De flesta av dessa är små och medelstora företag.

3.3

Analys av utvecklingen. EESK har nu omvärderat situationen mot bakgrund av den utveckling som skett sedan kommitténs föregående yttrande från september 2006 (CCMI/035) och konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen nu fäster större vikt vid företagstjänsterna inom tillverkningssektorn i sina beslut:

3.4

Stödåtgärder som främjar företagstjänster. Utöver de viktigaste pågående EU-åtgärderna för att främja företagstjänster inom ramen för industri- och innovationspolitiken och de eventuella bieffekterna av tjänstedirektivet på den inre marknaden vidtar kommissionen andra åtgärder som indirekt stöder företagstjänsternas roll inom tillverkningen:

3.5

De största behoven inom företagstjänstesektorn. Trots de framsteg som för närvarande görs när det gäller åtgärder inom tjänstesektorn finns det stora luckor och behov som måste beaktas. EU:s befintliga politiska ram är starkt inriktad på tillverkningsindustrin, trots att tjänster är det absolut största segmentet av ekonomin och bidrar till tillväxten i alla aspekter av näringslivet och det sociala livet.

3.5.1

De flesta av de övergripande och sektorsinriktade initiativen inom ramen för EU:s industripolitik både på nationell nivå och på EU-nivå inriktas på tillverkningsindustrin, trots företagstjänsternas naturligt stödjande roll. Det finns därför ett brådskande behov av att utforma en välavvägd EU-politik som inte underskattar vikten av företagstjänster för EU:s tillverkningsindustris globala konkurrenskraft och ekonomin som helhet. En övergripande politik som riktar sig till alla ekonomiska sektorer måste verkligen vara övergripande och vara anpassad till företagens och arbetstagarnas behov i den nya tjänstekonomin där industri- och tjänstesektorerna är oupplösligt sammankopplade för att på så sätt skapa nya möjligheter för EU-ekonomin på den globala marknaden som ett direkt resultat av synergierna mellan dem. Många av EU:s politiska initiativ som rör industripolitiken måste anpassas och tillämpas på tjänstesektorn. Detta omfattar frågor som en fullständigt effektiv inre marknad för tjänster, internationell handel, regler för statligt stöd, arbetsmarknadsfrågor, sociala åtgärder, fortbildning och regionalpolitik, forskning och utveckling, innovation, standardisering, företagaranda samt bättre statistik och information. Man måste också beakta tjänstesektorns särskilda behov. Detta ska inte tolkas som att all politik ska vara vertikalt specifik för tjänster, utan snarare som att alla dessa politikområdens inverkan på tjänster bör kartläggas och särskilda åtgärder vidtas vid behov.

3.5.2

Vissa större behov kan identifieras inom följande områden:

3.6

Ömsesidig påverkan mellan företagstjänster och målinriktad politik. Erfarenheterna har visat hur omfattande åtgärder på olika områden skulle kunna samspela och möjliggöra en stark utveckling av företagstjänster för att möta framtidens utmaningar. Synergier och ömsesidig växelverkan mellan olika politiska områden bör beaktas i detta sammanhang.

3.7

En logisk ekonomisk grund krävs när särskild EU-politik utformas för att främja verksamheten inom företagstjänstesektorn. Kox och Rubalcaba har nyligen visat detta (”Business services in European Economic Growth”, 2007). Till stöd för sina argument anför de huvudsakligen marknads- och systemmisslyckanden, såsom informationsasymmetri och externa aspekter.

3.8

Lissabonstrategin 2008–2010. Politiken för företagstjänster kan bidra positivt till förslaget till gemenskapens Lissabonprogram 2008–2010 (KOM(2007) 804 slutlig). De flesta av de tio centrala mål som ska nås senast 2010 påverkar tjänstesektorn direkt eller indirekt.

3.8.1

Kommissionen kommer att lägga fram förslag om en förnyad social agenda i mitten av 2008, som ska bidra till att lösa problemen med kompetensbrist. Viktiga brister och behov kan identifieras inom de flesta företagstjänster som är mycket arbetsintensiva. I sitt yttrande om ”Sysselsättning för prioriterade kategorier – Lissabonstrategin” (9) konstaterar EESK att de ambitiösa Lissabonmålen endast hade uppnåtts i begränsad utsträckning och att många av de nya arbetstillfällen som skapats under de senaste åren är halvtidsarbeten, i synnerhet för kvinnor. För äldre arbetstagare finns fortfarande en tydlig brist på lämpliga arbetsplatser och för ungdomar kan man notera en kraftig ökning av atypiska (icke-standardiserade) anställningsformer, ibland utan tillräckligt rättsligt skydd och social trygghet. I sitt yttrande betonar kommittén att det är viktigt att det inom ramen för flexicurity-konceptet finns ett stort mått av social trygghet, aktiv arbetsmarknadspolitik, utbildning och fortbildning.

3.8.2

Kommissionen lade tidigare i år fram förslag om en gemensam invandringspolitik. Detta kan påverka invandringen av högkvalificerade arbetstagare inom områden som kunskapsintensiva företagstjänster och lägre kvalificerade arbetstagare inom verksamheter som städning eller vakttjänster.

3.8.3

Gemenskapen kommer att anta en rättsakt för småföretag för att frigöra de små och medelstora företagens tillväxtpotential under deras livscykel. Sektorn för företagstjänster är den sektor som har det största antalet nystarter och nedläggningar av företag, och särskild uppmärksamhet bör därför ägnas de små och medelstora företagen. I sitt yttrande om ”Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag” (10) förespråkar kommittén mer fokuserade och samordnade riktlinjer för små och medelstora företag för att främja tillväxt och arbetstillfällen 2008–2010. De små och medelstora företagen kommer också att dra nytta av att de administrativa bördorna inom EU kommer att minska med 25 % fram till år 2012.

3.8.4

Gemenskapen kommer att stärka den inre marknaden och öka konkurrensen inom tjänstesektorn. I samma yttrande (INT/324) som citeras ovan kritiserar EESK den ofullständiga inre marknaden, särskilt medlemsstaternas långsamma införlivande av direktiven, de administrativa bördorna och arbetskraftens bristande rörlighet. För de små och medelstora företagen utgör detta enorma hinder att övervinna.

3.8.5

Gemenskapen kommer att förverkliga den femte friheten (fri rörlighet för kunskap) och inrätta ett verkligt europeiskt forskningsområde. De kunskapsintensiva företagstjänsterna har en funktion att fylla i denna Lissabonprioritering.

3.8.6

Gemenskapen kommer att förbättra ramvillkoren för innovation. EESK har också utarbetat ett yttrande om ”Investeringar i kunskap och innovation” (11). Huvudtemat är att EU måste ligga i ledningen inom forskning, teknisk utveckling och innovation. Ytterligare mål är ökad finansiering från EU-budgeten, förbättrade utbildningsmöjligheter och en allmän höjning av standarden, samt en social miljö som är öppen för framsteg och innovation. Man bör också skapa nödvändiga förutsättningar och fatta de beslut som krävs för att inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism så att investerarna vågar satsa sitt kapital på nya initiativ i Europa. Man bör slutligen skapa ökad medvetenhet om den fundamentala betydelsen av grundforskning och främja en företagaranda som inte väjer för innovation och risker, vilket innebär att man måste acceptera en viss risk för misslyckande och förluster som oundvikligen hör samman med riskerna. EESK har även granskat den rättsliga och samhälleliga miljön för att skapa innovationsvänliga företag och en innovationsvänlig marknad.

3.8.7

Gemenskapen kommer att främja en industripolitik som inriktas mot mer hållbar produktion och konsumtion. De miljörelaterade tjänsternas roll inom industripolitiken kan inordnas under denna prioritering.

3.8.8

Gemenskapen kommer att förhandla bilateralt med viktiga handelspartner för att öppna för nya möjligheter för internationell handel och investeringar och skapa ett gemensamt område för reglerande bestämmelser och standarder.

4.1

Prioritering 1: En högnivågrupp för företagstjänster bör inrättas av kommissionen inom ramen för företags- och industripolitiken för att säkerställa att man i politiska åtgärder i högre grad beaktar dessa tjänster i samspelet med industrin och all ekonomisk verksamhet. Högnivågruppen bör ha följande målsättningar:

4.2

Prioritering 2: En social dialog som särskilt ägnas företagstjänster bör uppmuntras för att diskutera och ta fram rekommendationer om

En förutsättning för att en sådan sektorsdialog mellan arbetsmarknadsparterna (bl.a. erkännande av överenskommelser och organisatoriskt stöd) ska kunna genomföras och bli verksam i praktiken är dock att man identifierar och erkänner de representativa europeiska sammanslutningarna för arbetstagare och arbetsgivare.

4.3

Prioritering 3: Forskning och utveckling (FoU) och innovation inom tjänstesektorn:

4.4

Prioritering 4: Utveckla standarder. Standardiseringen av tjänster har utvecklats långsamt och är ofta efterfrågedriven. Det finns även strukturella problem bland leverantörerna av företagstjänster. Det stora flertalet av dem är små företag som inte är anslutna till representativa organisationer i sitt land och detta avspeglas även på EU-nivå där denna kategori inte är välrepresenterad inom någon av de europeiska organisationerna. Den enda lösningen för att förbättra situationen för användarna är att de går samman och framför sina krav. Marknaden för företagsrelaterade tjänster har oerhört mycket att vinna på tydliga standarder på detta område. Utveckling av standarder kan vara användbart för att

4.5

Prioritering 5: Ytterligare förbättringar av statistiken om företagstjänster. De politiska åtgärderna utformas på grundval av analyser av rådande tendenser, vilka endast kan mätas med hjälp av tydlig och meningsfull statistik. Det står klart att produktivitetsökningen inte är tillfredsställande jämfört med nivåerna i Förenta staterna, vilket delvis kan bero på otillförlitlig statistik som bygger på en metod som används för att mäta tillverkningssektorns prestationer. Ytterligare förbättringar av statistiken för företagstjänster kräver inte bara ett beslut från Eurostat, utan även samarbete från medlemsstaterna för att de ska ändra sina metoder för insamlande av statistiken. Det är särskilt viktigt att man mäter företagstjänsternas roll inom andra industri- och tjänstesektorer.

4.6

Prioritering 6: ”Tjänstevetenskap”

Tjänstevetenskapen (eller SSME – Service Science, Management and Engineering) är en ny snabbt expanderande vetenskap som omfattar de skilda och splittrade synsätten på tjänster: tjänsteekonomin, managementtjänster, tjänstemarknadsföring, tjänstesystemutveckling m.m. Forskare och företag inom tjänstesektorn erkänner att det finns ett behov av att främja och förbättra integrationen av alla dessa områden. Inom ramen för tjänstevetenskapen utgör tjänstesystemutveckling ett bra exempel. Detta är en särskild teknisk disciplin som rör den systematiska utvecklingen och utformningen av tjänsteprodukter genom tillämpning av passande modeller, metoder och redskap. Även om tjänstesystemutveckling även innefattar vissa organisations- och ledningsaspekter inom tjänsteverksamhet ligger huvudfokus bland annat på framtagning av nya tjänsteprodukter. Samtidigt handlar tjänstesystemutveckling även om utformningen av utvecklingssystem, dvs. om tjänsterelaterade frågor inom allmän FoU- och innovationsstyrning. Integrerade metoder för gemensam produktutveckling för fysiska varor, mjukvara och tjänster kommer att bli ett etablerat inslag.

Grundläggande forskning om nya affärsmodeller, metoder och redskap kommer att ge tjänstevetenskapen ett värdefullt uppsving. Slutligen kommer den ökade harmoniseringen av tjänstestandarder att uppmuntra till identifiering och effektiv framtagning av nya tjänster (12).

Tjänstesystemutveckling är ett av få områden inom tjänstesektorn som till stor del har utformats av europeisk forskning. Ökad integration i internationella nätverk och systematisk utveckling av en oberoende tjänstesystemutvecklingsgemenskap är viktiga förutsättningar för att en ledande roll på detta område ska kunna upprätthållas i framtiden (13).

4.7

Prioritering 7: Den inre marknaden och reglering av företagstjänster

Minska och förenkla lagstiftningsbördorna. Det finns flera begränsande faktorer som försvårar för företag som arbetar med företagstjänster och som motverkar deras insatser för att öka produktiviteten och försöka etablera sig i andra medlemsstater. Det handlar bland annat om problem med fri rörlighet för arbetskraft och erkännande av utbildningskvalifikationer. Lagstiftningen har ökat i omfång och blivit alltmer komplex under de senaste åren, vilket i sin tur har lett till ökade bördor för de små tjänsteleverantörerna. Följande områden är viktiga att uppmärksamma:

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/34

1.1

Kommittén stöder målsättningarna och syftet med förslaget till förordning och omarbetningen av direktiv 76/768/EEG till en förordning.

1.2

EESK vill framhålla att man särskilt för de små och medelstora företagens del kan förvänta sig en avsevärd kostnadsökning för att uppfylla de nya kraven när det gäller god tillverkningssed, säkerhetsbedömningar och utarbetande av produktinformation, för att inte nämna kostnaderna för att genomföra alla relevanta tester.

1.3

Kommittén anser att det vore lämpligt att minimera dessa negativa ekonomiska konsekvenser för småföretagen, exempelvis genom att specificera att produktinformationen och säkerhetsbedömningen ska utarbetas i enlighet med de nya kraven när det gäller produkter som för första gången släpps ut på marknaden.

1.3.1

Kommittén ställer sig bakom att förordningen träder i kraft efter en period på 36 månader. När det gäller uppdateringen av produktinformationen och säkerhetsbedömningen i fråga om kosmetiska produkter som redan är ute på marknaden, rekommenderar kommittén en ytterligare övergångsperiod på 24 månader efter det att förordningen trätt i kraft.

1.4

EESK välkomnar att det införs ett differentierat system baserat på en riskbedömning av ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska. Förbudet mot användande av sådana ämnen bör upprätthållas.

2.1

Det främsta syftet med direktivet (direktiv 76/768/EEG) är att skydda konsumenternas hälsa genom att harmonisera den lagstiftning avseende kosmetiska produkter som gäller på inre marknaden. En bedömning av den aktuella situationen på marknaden visar att ändringarna till direktiv 76/768/EEG och deras inkonsekventa införlivande i medlemsstaterna har lett till omfattande rättslig osäkerhet och skillnader i lagstiftningen. Detta har resulterat i en ökad administrativ börda och onödiga kostnader för både de behöriga myndigheterna och industrin, utan att bidra till säkrare kosmetiska produkter.

2.2

En förenkling av rådets direktiv 76/768/EEG av den 27 juli 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter (kosmetikadirektivet) aviserades i kommissionens meddelande om genomförande av gemenskapens Lissabonprogram – En strategi för förenkling av lagstiftningen, liksom i kommissionens årliga politiska strategi för 2007 och i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2007. Kommissionen föreslog att kosmetikadirektivet skulle förenklas i form av en omarbetning, dvs. ett lagstiftningstekniskt förfarande som gör det möjligt att kodifiera en lagtext och dess ändringar och införa väsentliga förbättringar.

2.3

På grundval av svaren i det offentliga samrådet 2006 och flera kommissionsstudier, gjorde kommissionen en konsekvensanalys innan den utarbetade förslaget till förordning (omarbetning) (1).

2.4

EU:s kosmetikasektor domineras av små och medelstora företag. 97 % av alla kosmetikaföretag inom EU är små och medelstora företag och 80 % av dem har färre än 19 anställda. Små och medelstora företag sysselsätter två tredjedelar av alla personer som är direkt sysselsatta inom EU:s kosmetiksektor.

2.5

Cirka 150 000 personer är anställda inom den europeiska kosmetikaindustrin. Sedan 1999 har den europeiska sektorn skapat nya jobb i stadig takt (en ökning med 1,2 % per år).

2.6

Förutom genom att den direkt sysselsätter människor påverkar kosmetikasektorn indirekt sysselsättningen inom detaljhandel, distribution och transporter. Uppskattningsvis skapas 350 000 jobb indirekt genom kosmetikaindustrin.

2.7

Det är orsaken till att man bör låta de små och medelstora företagen inom EU:s kosmetikasektor få intressen och synpunkter beaktade när man analyserar effekterna av föreliggande förslag.

2.8

Sedan 1999 har den gemenskapsinterna kosmetikaexporten årligen ökat i genomsnitt med 5 % per år i volym och 6,5 % per år i värde.

2.9

Kosmetikaindustrin är en internationell näring i vilken Europa är en mycket viktig aktör. Denna sektors globala karaktär är mycket viktig för EU som nettoexportör. År 2005 motsvarade exporten av kosmetika till länder utanför EU 16 miljarder euro och importen 4,4 miljarder euro.

2.10

Situationen varierar kraftigt mellan de olika medlemsstaterna. Polen är ett exempel på detta. En avsevärd del av kosmetikasektorn i Polen är fortfarande oberoende och mer än 400 företag, mest små och medelstora dito, är verksamma. Den polska kosmetikamarknaden som ökade med 8,2 % år 2006 och 7,2 % år 2007, har fortfarande en stor tillväxtpotential och är därmed ett gott exempel på en stabil tillväxt som inte längre förekommer i de fem största ekonomierna i EU (Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien).

3.1

Den föreslagna översynen av rådets direktiv 76/68/EEG har följande viktiga mål:

3.2

Kommissionens förslag behåller räckvidden för direktiv 76/768/EEG och definitionen av de ”kosmetiska produkterna” förblir oförändrad. Under det offentliga samråd som genomfördes av kommissionen var de flesta deltagarna positiva till att omarbeta direktiv 76/768/EEG till en förordning.

3.3

En uppsättning nya definitioner har föreslagits för olika begrepp, t.ex. tillverkare, importör, tillhandahållande på marknaden, utsläppande på marknaden, harmoniserade standarder, spår, konserveringsmedel, färgämnen, UV-filter, biverkningar, allvarliga biverkningar, tillbakadragande och återkallelse. Man föreslår dock inte någon ny definition av begreppet ”kosmetisk produkt”.

3.4

Man har infört begreppet ansvarig person som är etablerad inom gemenskapen; det beskriver vem som har ansvaret för produkter som levererats till konsumenten från ett land utanför EU, t.ex. vid Internetbeställning.

3.5

”Den nya metoden” har införts: hänvisning till harmoniserade normer i rättsakterna, god tillverkningssed, provtagning och analys samt produktspecifika påståenden.

3.6

Minimikrav för säkerhetsbedömning och produktinformation (produktdokumentation) har införts. En säkerhetsrapport om kosmetiska produkter har föreslagits som bilaga I till förslaget till förordning. Säkerhetsbedömningen av kosmetiska produkter grundar sig på beståndsdelarnas toxikologiska profil.

3.7

Ett differentierat system baserat på en riskbedömning (men inte en farobedömning) för ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska har föreslagits i stället för det nuvarande systemet som är baserat på farobedömning. Förbudet mot ämnen i kategori 1 eller 2 har normalt bibehållits. Det nya angreppssättet gör det möjligt att under strikta villkor använda ämnen i kategori 1 och 2 om det har visat sig att de kan användas i kosmetika på ett säkert sätt.

3.8

Man har bibehållit den övergripande strategin att förbjuda att slutprodukter testas på djur och att fastställa tidsplaner med tidsfrister för förbud mot utsläppande på marknaden av kosmetiska produkter med beståndsdelar eller kombinationer av beståndsdelar som har testats på djur.

3.9

Ett enhetligt angreppssätt för hantering av biverkningar och allvarliga biverkningar har fastställts. Uppgifter om biverkningar och allvarliga biverkningar ska bli en del av säkerhetsrapporten om kosmetiska produkter och förmedlas till allmänheten. Dessutom ska allvarliga biverkningar aktivt rapporteras till behöriga myndigheter.

3.10

Ett samlat förenklat, centraliserat och elektroniskt anmälningsförfarande (one-stop-shop) har föreslagits. Innan de kosmetiska produkterna släpps ut på marknaden har man hittills varit tvungen att göra separata anmälningar i medlemsstaterna. Informationens omfattning varierar mellan olika medlemsstater. Dessutom krävs för närvarande separata anmälningar till giftinformationscentraler i många medlemsstater.

3.11

Det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter har stärkts, liksom tillämpningen av framgångsrik administrativ praxis.

4.1

Kommittén ställer sig bakom förordningsförslagets syfte och mål – att förenkla och föra samman vissa administrativa förfaranden samtidigt som man säkerställer en hög nivå av konsumentsäkerhet. Den föreslagna förordningen präglas av en tydlig öppenhet. De rättsliga bestämmelserna i förordningen förtydligar rättsliga oklarheter som lett till skillnader med avseende på tolkning och tillämpning.

4.2

Genom att omvandla direktiv 76/768/EEG till en förordning säkerställer man en enhetlig tillämpning av de rättsregler som syftar till att förbättra den fria rörligheten för varor på den gemensamma marknaden och förenkla administrativa procedurer på EU:s marknader.

4.3

Medan en förenkling av administrativa förfaranden kan minska vissa kostnader (dvs. för anmälning av produkter och för anmälning till giftinformationscentraler), förväntas avsevärda kostnader uppstå för små och medelstora företag för att de ska kunna uppfylla nya krav på information om produktinnehåll och på överensstämmelse med den harmoniserade standarden EN ISO 22716 (GMP – god tillverkningssed). Det bör framhållas att nuvarande rättsregler inte kräver detaljerad toxikologisk information i samma utsträckning som förslaget till förordning.

4.4

Man kan förvänta sig att de merkostnader som uppstår till följd av kraven i förordningen i hög grad kommer att bero på företagets storlek. Kostnader för att utarbeta produktinformation och säkerhetsbedömningar kommer i första hand att bäras av små och medelstora företag, som tidigare brukade ta fram rudimentära uppgifter i enlighet med befintliga rättsregler.

I fråga om stora internationella företag kan man inte förvänta sig några avsevärt ökade kostnader, med anledning av deras mångåriga erfarenheter, sakkunskap, mänskliga resurser, tekniska bakgrund och tillgången till externt kunnande. När det gäller stora företag som tillverkar produkter för flera olika EU-marknader, kommer det centraliserade europeiska anmälningssystemet helt klart att förenkla de administrativa förfarandena. Detta kommer delvis att minska kostnaderna för anmälningar. Dessutom har internationella företag redan infört anmälningssystem för sina ramformuleringar (produktsammansättningar).

4.5

För de små och medelstora företagens del kan man förvänta sig en avsevärd kostnadsökning kopplad till god tillverkningssed, säkerhetsbedömningar och utarbetande av produktinformation, för att inte nämna kostnaderna för att genomföra relevanta tester.

Enbart för forskning, produktdossierer och säkerhetsbedömningar kan småföretagens kostnader komma att öka med så mycket som 100 % för varje ny produktsammansättning som släpps ut på marknaden. Detta kommer att leda till en avsevärd ökning av småföretagens produktionskostnader och påverka produkternas detaljhandelspris, vilket inverkar på konsumenternas intressen.

Man måste komma ihåg att volymen för produkternas tillverkningsserier är betydligt mindre för små och medelstora företag än för stora internationella koncerner som säljer stora produktkvantiteter. Detta resulterar i att kostnaderna per produkt för forskning, produktdossier och säkerhetsbedömning blir betydligt högre för småföretagen.

Enligt kommissionens konsekvensanalys kan detta visa sig vara ett problem för medlemsstater med ett stort antal små och medelstora företag, t.ex. Spanien, Italien, Polen och Bulgarien.

4.6

Det förefaller tillrådligt att minimera de negativa ekonomiska konsekvenserna för småföretagen, exempelvis genom att specificera att produktinformationen och säkerhetsbedömningen ska utarbetas i enlighet med de nya kraven för produkter som för första gången släpps ut på marknaden. Det är förmodligen nödvändigt att förlänga övergångsperioden för uppdatering av produktinformation och säkerhetsbedömning för produkter som redan är ute på marknaden.

4.6.1

Kommittén ställer sig bakom att förordningen träder i kraft efter en period på 36 månader. När det gäller uppdateringen av produktinformationen och säkerhetsbedömningen i fråga om kosmetiska produkter som redan är ute på marknaden, rekommenderar kommittén en ytterligare övergångsperiod på 24 månader efter det att förordningen trätt i kraft.

4.7

Kommittén välkomnar att man inför en uppsättning definitioner. Detta kommer att underlätta tolkningen av bestämmelserna i förordningen och samtidigt bidra till att eliminera rättsosäkerhet och inkonsekvenser. Det har dock inte föreslagits någon ny definition av kosmetiska produkter. Kosmetikaindustrin är mycket innovativ, och produkter med nya effekter samt nya produktkategorier introduceras på marknaden varje år. Detta kan leda till problem när det gäller produktkategorisering (kosmetika, farmaceutiska produkter, osv.) och ”gränsfallsprodukter”. På detta område måste därför utbildnings- och informationskampanjer genomföras och marknadsövervakningen förstärkas.

4.8

Vi välkomnar också att man inför begreppet ”ansvarig person”. Den ansvariga personen kan t.ex. vara en annan företagare än tillverkaren. Det är fördelaktigt att kunna utse en ansvarig person och det ligger också i linje med befintlig marknadspraxis såsom utläggning på entreprenad och egna varumärken. Bestämmelserna om ansvarig person klargör ansvarsförhållandena i fråga om produkter som bjuds ut på marknaden från länder utanför EU, t.ex. vid Internetbeställning.

4.9

Kommittén anser dessutom att det finns fler begrepp som bör definieras för att garantera rättssäkerhet, i synnerhet eftersom det handlar om ett sådant instrument som en förordning. Det gäller exempelvis begrepp som ”doftämne” och ”aktiv beståndsdel”.

4.10

Kommittén ser positivt på att man inför elektronisk anmälan av kosmetiska produkter och produktsammansättning till giftinformationscentraler. Detta kommer helt klart att förenkla de administrativa förfarandena på EU-marknaden.

4.11

Vi stöder också planerna på att börja tillämpa den nya metodens principer på lagstiftning om kosmetiska produkter. Om man tillämpar harmoniserade standarder, vilket på frivillig basis kan göras av tillverkare och berörda myndigheter, blir det också möjligt att göra de metoder som används mer enhetliga. Harmoniserade standarder är ett bra exempel på lämpliga självregleringsverktyg som gärna används av den kosmetiska industrin. Kommittén ställer sig däremot frågande inför en okritisk tillämpning av den nya metodens principer. Frågor som rör konsumenternas hälsa och säkerhet måste regleras i relevanta bestämmelser.

4.12

Kommittén välkomnar hänvisningen till harmoniserade standarder rörande produktspecifika påståenden. De harmoniserade standarderna bör dock tillämpas på metoder för att mäta produkternas verkan, och inte på de produktspecifika påståendena. Påstådd verkan kan mätas med hjälp av tillförlitliga och reproducerbara metoder. Vidare bör de harmoniserade standarderna beakta vetenskapliga och tekniska framsteg samt ämnets enorma omfattning.

4.13

Kommittén välkomnar introduktionen av ett differentierat system baserat på en riskbedömning av ämnen som klassificeras som cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska enligt direktiv 67/548/EEG (artikel 12.2). Förbudet mot användande av sådana ämnen bör upprätthållas. Det nuvarande systemet baseras emellertid på ”fara” (dvs. ämnets inneboende egenskaper) och tar inte hänsyn till dos och exponeringsväg. Det skulle kunna leda till ett automatiskt förbud för t.ex. etanol (dvs. alkohol) om detta ämne skulle klassificeras om och hänföras till kategori 1 eller 2 av cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen, trots att användningen av ämnet i kosmetiska produkter är säker. Enligt förslaget till förordning kan ämnen från kategori 1 eller 2 användas i kosmetiska produkter endast om tre villkor samtidigt uppfylls (artikel 12.2). Ett av dessa villkor är emellertid att ämnet lagligen kan användas i livsmedel. Det kan dock mycket väl finnas fall då ett ämne i kategori 1 och 2 som anses säkert för användning i kosmetiska produkter inte tillåts i livsmedel (t.ex. formaldehyd, borsyra). I förslaget till förordning utesluts all användning av sådana ämnen i kosmetikaindustrin.

4.14

Kommittén noterar övergångsperioden för att anpassa produktdossier och säkerhetsbedömning i fråga om produkter som redan marknadsförts (artikel 34). I förslaget anges inte om övergångsperioden är tillämplig endast på produkter som håller på att introduceras på marknaden eller även på produkter som redan finns på marknaden. Om samma övergångsperiod (36 månader) anges för alla produkter – även för sådana som redan finns på marknaden – kan det leda till en situation där produkter som lagligen marknadsförs måste dras tillbaka på grund av att märkningen eller produktinformationen inte uppdaterats. Kommittén ställer sig bakom att förordningen träder i kraft efter en period på 36 månader. När det gäller uppdateringen av produktinformationen och säkerhetsbedömningen i fråga om kosmetiska produkter som redan är ute på marknaden, rekommenderar kommittén en ytterligare övergångsperiod på 24 månader efter det att förordningen trätt i kraft.

I dokumentet SEK(2008) 117, som innehåller konsekvensanalysen, konstaterar kommissionen att all tillgänglig statistik visar att antalet negativa reaktioner på kosmetiska produkter är mycket lågt, och att kosmetikaindustrin sedan kosmetikadirektivet trädde i kraft inte har haft någon stor säkerhetskris som t.ex. livsmedelssektorn.

5.1

Kommittén noterar vissa krav i kommissionens förslag som skulle kunna vara svåra att uppfylla. Detta gäller i första hand den mängd uppgifter som krävs för produktinformationen och säkerhetsbedömningen (artikel 7 och bilaga I).

5.2

Säkerhetsbedömningen i artikel 7 av en kosmetisk produkt bör utföras av en oberoende tredje part, dvs. någon som inte tillhör det egna företaget.

5.3

I artikel 7.3 är uttrycket ”icke-kliniska säkerhetsundersökningar” oklart. Enligt tillgänglig information tolkas detta uttryck olika av olika medlemsstater. Enligt den tolkning som används av behöriga myndigheter i Polen avses med ”kliniska tester” endast tester av läkemedel. De studier på frivilliga som används vid bedömningen av kosmetiska produkter (dermatologiska tester, kompatibilitetstester, instrumentella tester) kan då inte betraktas som kliniska tester. Å andra sidan kan de inte heller betraktas som ”icke-kliniska” undersökningar enligt artikel 7 i förslaget till förordning. Enligt direktiv 2004/10/EG är principerna för god laboratoriesed inte tillämpliga för tester där människor deltar.

5.4

Kravet att alla toxikologiska tester och analyser som krävs för säkerhetsbedömningen ska utföras i enlighet med principerna för god laboratoriesed gör det dessutom omöjligt att utnyttja majoriteten av uppgifterna i toxikologiska databaser och vetenskapliga publikationer, trots att dessa utgör en värdefull källa till information. Även i nyligen utgivna vetenskapliga publikationer kan man mycket sällan finna någon deklaration om uppfyllelse (eller icke uppfyllelse) av principerna för god laboratoriesed av de laboratorier som utför tester som är aktuella i sammanhanget.

5.5

Kraven i artiklarna 2 och 4 i bilaga 1 – om beskrivning av förpackningsmaterialets renhet och stabilitet, utvärdering av interaktionen mellan ämnena och av inflytandet av produktens stabilitet på dess säkerhet, samt specificering av hållbarhet för öppnad förpackning – kan vara svåra att uppfylla eftersom det inte finns någon allmänt tillgänglig och erkänd metodik, t.ex. i form av internationella eller europeiska normer eller vetenskapliga publikationer. Därför är dessa uppgifter svåra att få fram.

5.5.1

Kommittén välkomnar bilaga 1 (Säkerhetsrapport om kosmetiska produkter), som innehåller minimikrav på uppgifter i produktdossiern och på tester som ska genomföras när produktinformationen tas fram. Detta kommer att förbättra produktinformationens kvalitet, underlätta marknadsövervakningen och därigenom bidra till ökad konsumentsäkerhet.

5.6

NOAEL-värdet (No observed adverse effect level) som krävs för att beräkna säkerhetsmarginalen finns inte tillgängligt för många ämnen. Kravet att fastställa NOAEL-värdet kommer att leda till djurtester, vilket står i strid med EU:s politik att främja alternativa metoder. Det bryter också mot artikel 14 (djurförsök).

5.6.1

Därför bör man i de nya föreskrifterna tydligt definiera vilka tester en producent ska göra av ämnen som används i kosmetika i syfte att identifiera potentiella faror för konsumenten.

5.7

Kommittén godtar inte att informationen med förteckningen över beståndsdelar endast behöver anges på förpackningen (artikel 15 g). Denna information borde anges på själva produkten (behållaren), om det är möjligt.

5.8

Kommittén anser att kosmetiska produkter bör innehålla särskilda påpekanden avseende användning för barn, att det tydligt och väl synligt ska anges lägsta ålder för användande och att produkterna ska förvaras utom räckhåll för barn.

5.9

Kommittén anser att det i förordningen tydligt ska framgå att den information som ska finnas på etiketter och förpackningar vid försäljning i handeln också ska finnas i precis samma tydliga form vid distansförsäljning av kosmetiska produkter.

5.10

Kommittén välkomnar de ökade kraven på administrativt samarbete mellan behöriga myndigheter och tillämpningen av god administrativ praxis.

5.11

Kommittén välkomnar att de tidigare bilagorna – med förteckningar över förbjudna ämnen och ämnen tillåtna för bruk i kosmetiska produkter med vissa restriktioner – har korrigerats genom tillägg av CAS- och EINECS-nummer och INCI-namn samt genom upprättandet av en elektronisk förteckning över ingredienser i kosmetiska produkter.

5.12

Det verkar vara skäligt att bilaga I i direktiv 76/768/EEG strukits. Kategoriindelning i den tidigare förteckningen var tämligen osystematisk, och det fanns otaliga upprepningar av kategorier, t.ex. makeup-puder, produkter för sminkning och avlägsnande av smink. Den tidigare förteckningen är dessutom redan föråldrad. Det finns nya produktkategorier på marknaden som anticellulitplåster och servetter med aktiva ämnen för avlägsnande av smink.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/39

1.1

EESK stöder förslaget till direktiv, KOM(2008) 123 slutlig, om ändring av direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG och är medveten om att ändringarna säkerställer en harmonisering av reglerna för samtliga läkemedel oavsett vilket förfarande som använts för godkännandet för försäljningen.

1.2

Tillämpning av samma kriterier för alla läkemedel gör det möjligt att vid sidan av samma kriterier för kvalitet, säkerhet och effektivitet, garantera en hög skyddsnivå för folkhälsan och ett effektivare funktionssätt på inre marknaden, och gör att företagen slipper onödig byråkrati och extrakostnader.

1.3

EESK har alltid stött och stöder alltjämt kommissionens strävan att öka läkemedelssäkerheten, som är en ytterst viktig faktor för skyddet av människors och djurs hälsa.

1.4

EESK är därför positiv till att bemyndiga kommissionen att utsträcka förordning (EG) nr 1084/2003 till de ändringar som sker efter godkännandet, oavsett vilket förfarande som använts, för att undvika eventuella hinder för den fria rörligheten för läkemedel. Vi understryker dock vikten av de framtida åtgärder som kommissionen ska vidta.

1.5

Också i detta sammanhang bekräftar EESK med eftertryck sin övertygelse att man måste påskynda genomförandet av inre marknaden i de sektorer där detta ännu inte har skett fullt ut eller bara delvis.

2.1

I november 2001 lade kommissionen fram en omfattande reform av regelverket på läkemedelsområdet genom två specifika bestämmelser: direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel och direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (1).

2.2

Denna lagstiftning utgjorde fortsättningen på en djupgående reform som inleddes 1993 med inrättandet av Europeiska läkemedelsmyndigheten (Emea) i enlighet med förordning (EG) nr 2309/93 och införandet av nya godkännandeförfaranden för försäljning av läkemedel (2).

2.3

I enlighet med principen om fri rörlighet för varor fastställdes från den 1 januari 1995 med denna förordning två godkännandeförfaranden för försäljning av alla typer av läkemedel:

2.4

Syftet med dessa förfaranden för godkännande för försäljning var att säkerställa en korrekt bedömning av risk-/nyttoförhållandet, att fastställa strikta kriterier för kvalitet, säkerhet och effektivitet, med det tydliga målet att skydda EU-medborgarnas och djurens hälsa.

2.5

Direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG innebar en stärkning av dessa viktiga garantier och innehåller klara bestämmelser om säkerhetsövervakning för att uppnå en hög skyddsnivå vad gäller folkhälsan genom ett ökat antal kontroller och konkretare och klarare kriterier för anmälan av biverkningar.

2.6

I samband med regelbundna kontroller av hur systemet för godkännande för läkemedel fungerar har kommissionen konstaterat problem rörande de ändringar som kan förekomma efter de godkännanden som skett på nationell nivå och som utgör över 80 % av de sammanlagda godkännandena för läkemedel.

2.7

Dessa ändringar som sker efter nationella godkännanden regleras av förordningarna (EG) nr 1084/2003 och (EG) nr 1085/2003, som dock uteslutande omfattar aspekter som produktionsprocess, läkemedlens förpackning och immaterialrätt men inte viktiga aspekter som t.ex. införande av en ny terapeutisk indikation eller ändrade administreringssätt.

2.8

Därav följer att de förfaranden som tillämpas efter godkännandet i vissa fall skiljer sig åt mellan medlemsstaterna, vilket leder till olika regler och klassificeringar för samma produkt. Detta kan medföra att varierande hälsoskyddsnivåer tillämpas till följd av skilda terapeutiska klassificeringar eller användningar av samma läkemedel. Dessutom kan detta skapa ett ibland konstgjort hinder för den fria rörlighet för läkemedel i EU som man vill uppnå.

3.1

För att det inte ska hända att olika villkor gäller för ett och samma läkemedel har kommissionen beslutat att föreslå en ändring av direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG genom att begära att tillämpningen av förordning (EG) nr 1084/2003, som för närvarande gäller endast för läkemedel inom det centraliserade förfarandet, utsträcks till att omfatta alla läkemedel oberoende av enligt vilket förfarande de har godkänts.

3.2

Det aktuella förslaget ingår i de förenklingsinitiativ som föreslås i bilaga 2 i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008 och innebär endast en lagstiftningsåtgärd rörande anpassning av några artiklar i direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG till bestämmelserna i förordning (EG) nr 1084/2003, som därmed kommer att omfatta alla läkemedel.

3.3

Om den nuvarande lagstiftningen skulle fortsätta att gälla skulle det innebära en onödig administrativ och ekonomisk börda för de företag som ämnar saluföra sina produkter i flera gemenskapsländer. De kommer att mötas av olika bestämmelser i de enskilda länderna med sina respektive krav på skilda administrativa rutiner, vilket faktiskt också kan utgöra ett konstgjort hinder för principen om fri rörlighet.

3.4

Förslaget är uteslutande av rättslig art och syftar till en ändring av den rättsliga grunden för förordning (EG) nr 1084/2003 genom att kommissionen bemyndigas att ändra tillämpningsområdet för förordningen och därmed säkerställa en verklig harmonisering av godkännandebestämmelserna.

3.5

Kommissionen understryker att förslaget om ändring har varit föremål för ett brett samråd mellan samtliga berörda parter och att valet att ändra lagstiftningen, som var ett av flera alternativ, har visat sig vara det lämpligaste för att uppnå harmoniserade regler i fasen efter det att produkterna har införts på marknaden, samtidigt som det värnar om en hög hälsoskyddsnivå och rättslig enhetlighet.

3.6

De ändringar som föreslås i en rad artiklar grundar sig på artikel 95 i EG-fördraget som föreskriver användning av medbeslutandeförfarandet och är förenlig med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

4.1

EESK stöder förslaget till ändring av direktiven 2001/82/EG och 2001/83/EG eftersom ändringarna säkerställer en harmonisering av reglerna för godkännande för alla läkemedel och gör det möjligt att behålla en hög hälsoskyddsnivå och en mer effektivt fungerande inre marknad, samtidigt som företagen slipper onödiga administrativa och finansiella bördor.

4.2

Liksom i tidigare yttranden i ämnet stöder EESK, ja, rentav uppmuntrar kommissionen i dess strävan att öka säkerheten hos läkemedel, som är en ytterst viktig faktor för skyddet av människors och djurs hälsa.

4.3

Vi är därför positiva till att man genom en enkel lagändring uppnår en harmonisering av reglerna för alla läkemedel, även om de har godkänts enligt skilda förfaranden, och samtidigt undanröjer ytterligare potentiella hinder för deras fria rörlighet.

4.4

EESK välkomnar ändringen av den rättsliga grunden och ser fram emot det lagförslag som håller på att utarbetas som bedöms vara ännu viktigare för läkemedelssektorns framtid.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/41

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/41

1.1

EESK delar kommissionens bedömning av hur situation ser ut för godstrafiken på järnväg i EU och anser att kommissionens förslag är ett steg på rätt väg, även om de är blygsamma i jämförelse med hur stora utmaningarna är.

1.2

Kommittén anser att man för att förbättra situationen behöver:

1.4.1

För att sänka kostnaderna bör man fullfölja de insatser för interoperabilitet och harmonisering som görs i Europa. Tidigare har varje järnvägsnät skapat sina egna regler och sina egna reglerings- och säkerhetssystem. Det är nödvändigt att alla system successivt anpassas till varandra, och man måste prioritera att så snart som möjligt inrätta det europeiska tågledningssystemet (ERTMS, European Rail Traffic Management System).

1.4.2

Då man gör de investeringar som behövs bör man även när det är möjligt successivt förändra järnvägsinfrastrukturen när det gäller lastprofil och tåglängd, stigningar, lutningar och axeltryck för att anpassa dem till godstransportkraven, vilket är fallet t.ex. i USA.

1.4.3

Om man ska kunna skapa verklig konkurrens och öppna marknaden kräver detta ökad effektivitet och produktivitet. Detta aktualiserar frågan om utbildning av tågpersonalen. Nya operatörer som träder in på marknaden kan i praktiken ställas inför en brist på kvalificerad arbetskraft. Lämpliga kurser bör därför genomföras så att man kan klara denna efterfrågan och göra det möjligt att skapa nya högt kvalificerade arbetstillfällen.

1.4.4

Den kostnadsberäkning som görs av infrastrukturförvaltarna vid jämförelse mellan olika operatörer måste ses över, liksom man bör fördela de externa kostnaderna bättre på de konkurrerande transportslagen för att skapa de villkor som krävs för en fri och äkta konkurrens.

1.4.5

Initiativ som Betuwelinjen, projektet New Opera och FERRMED bör studeras och stödjas i syfte att dra lärdomar av gjorda erfarenheter och välfungerande metoder.

1.5.1

Man bör skapa kontraktsbundna regler som innebär att kunderna får ersättning om tjänsterna som tillhandahålls inte är av god kvalitet. Detta skulle bli en drivkraft för att förbättra tjänstekvaliteten.

1.5.2

Det måste göras insatser för att se till att de olika faktorer som krävs för att erbjuda tjänster är av god kvalitet och tillförlitliga. Detta gäller i lika hög grad den rullande materielen som signalsystemen, järnvägsspåren och informationssystemen.

1.5.3

Ett annat sätt att göra tjänsten så tillförlitlig som möjligt är att tilldela godstrafiken bra tåglägen, t.ex. genom bestämmelser om att godstrafik ska prioriteras om det råder konflikter om trafiken på dessa spår – naturligtvis i samtliga användares intresse. Man skulle till exempel kunna laborera med trafikperioder och tidtabeller.

1.6.1

Ett av de klagomål som ofta framförs när det gäller järnvägstransporter är att de tar lång tid och går långsamt. För att råda bot på detta bör godståglägena ha ett begränsat antal uppehåll (helst inget) och utformas så att konflikterna med andra tåg blir så få som möjligt. Från den operativa förvaltningens sida bör man också ge godstågen företräde så ofta det är möjligt om det råder konflikt i trafiken. Höghastighetståg för godstrafik på natten måste också utvecklas.

1.6.2

Det är även nödvändigt att investera i anpassning av infrastrukturen till högre hastigheter, även om man bör hålla i minnet att ökad hastighet på ett järnvägsspår innebär att det tillåtna axeltrycket måste minskas. Men även om det är nödvändigt att råda bot på nuvarande långsamma hastighet för godtransporter på järnväg, måste man understryka att den viktigaste faktorn är att tågsätten kan hålla en jämn hastighet. Det är bättre med en konstant medelhög hastighet än ett antal stopp och starter som i slutändan innebär att man samlar på sig en försening.

1.7.1

De principer och förvaltningssätt som tidigare gällt för trafiken, och som systematiskt ger företräde för passagerartrafik i de teoretiska tåglägen som fastställs i förväg, får som ofrivillig men faktisk konsekvens att en liten försening på 10–20 minuter för ett godståg i början av sträckan nästan alltid leder till en stor försening på några timmar, kanske en hel dag, vid ankomsten.

1.7.2

På grund av utvecklingen kommer det på medellång eller lång sikt att bli möjligt att få godstågstrafiken att flyta jämnare i realtid, utan att bara ha ett teoretiskt tågläge som fastställts i förväg som enda referenspunkt. Genom konceptet med rörliga blocksträckor, som ingår i den sista fasen av ERTMS, kommer man att kunna låta fler tåg passera i samma infrastruktur och reagera snabbare om det blir störningar i trafiken. Det är därför nödvändigt att alla medlemsstater investerar i ERTMS-systemet så att man så snart som möjligt uppnår interoperabilitet och kontinuitet i utnyttjandet av de olika nationella järnvägsnäten.

1.7.3

Man måste öka kapaciteten när det gäller flaskhalsar i trafiken och plattformar för lastning och lossning så att interoperabilitet i transportsystemen blir möjlig.

1.7.4

Frågan om rangerbangårdar och lastning och lossning är viktig, men också oupplösligt förbunden med frågan om de mindre järnvägsnät som täcker unionen. För att bli verkligt konkurrenskraftiga måste godtransporter på järnväg tillåta att godset kan transporteras så nära kunden som möjligt.

1.8.1

Även om det i dag är föga realistiskt att rekommendera uppbyggnad av ett europatäckande järnvägsnät bara för godstransporter så är det ändå uppenbart att ett separat järnvägsnät skulle vara det bästa sättet att främja godstransporter på järnväg genom att göra dem mer tillförlitliga och punktliga samt billigare och snabbare. Alternativet med godskorridorer är i dagsläget mer realistiskt, men i avsaknad av stora transkontinentala järnvägsnät som är avsedda för godstrafik innebär detta att man måste inkludera ett växande antal järnvägsavsnitt som är särskilt avsedda för godstrafik i godskorridorerna i syfte att förbinda särskilt aktiva handelscentra, vilket visats av framgången för Betuwelinjen mellan hamnen i Rotterdam och Tyskland. Det krävs att alla medlemsstater verkligen engagerar sig för att genomdriva en politik och bestämmelser som gör det möjligt att öka järnvägens konkurrenskraft.

2.1.1

Även om godstransporterna har ökat med 2,8 % mellan 1995 och 2005 så har den del som skett per järnväg ständigt minskat, för att stabilisera sig på runt 10 % sedan 2005, vilket är den lägsta nivån sedan 1945.

2.1.2

Enligt kommissionen är orsaken till detta dåliga resultat bristen på tillförlitlighet, den otillräckliga kapaciteten, en bristfällig informationshantering, långsamheten och bristen på flexibilitet. Men trots dessa nackdelar kan nya möjligheter visa sig i nuvarande ekonomiska läge, som karaktäriseras av ett ökat handelsutbyte, trafikstockningar på vägarna, höjda bränslepriser och den ständigt ökande miljömedvetenheten.

2.1.3

Hittills har kommissionen försökt att utveckla järnvägstransporterna genom att fastställa tre politiska handlingslinjer:

2.1.4

Man måste tyvärr konstatera att de resultat som uppnåtts är otillräckliga, särskilt när det gäller den gränsöverskridande trafiken.

2.2.1

I vitboken om den europeiska transportpolitiken 2010 hade man som ambition att vägtransporter skulle föras över till järnväg och redan där planerade man att inrätta ”multimodala korridorer med prioritet för godstransporter”. Som vi vet drog man av praktiska orsaker i viss mån ner på ambitionerna att föra över transporter från väg till järnväg vid översynen av vitboken 2006. I stället framfördes tanken på sammodalitet, men inte utan att man ändå påminde om att det snarast bör skapas ett järnvägsnät med prioritet för godstransporter.

2.2.2

Det är denna tanke som vidareutvecklas i kommissionens meddelande genom att man fastställer ett tredelat mål som innebär att förbättra snabbheten, tillförlitligheten och kapaciteten för trafik på ett nät byggt på de existerande transeuropeiska järnvägsnäten.

3.1

Kommissionen erinrar om de initiativ som redan tagits för att stödja, förbättra och gynna järnvägstransporter: utveckling av interoperabilitet och information (Europtirails), konstruktion av infrastruktur (Betuwelinjen) och skapande av korridorstrukturer. Men dessa har ändock visat sig otillräckliga.

3.2

Tre alternativ finns: att behålla status quo, att vidta nya åtgärder för att inrätta godsnät eller att inrätta ett särskilt program för att skapa ett europeiskt järnvägsnät för godstransporter.

3.3

Trogen antikens filosofiska principer väljer kommissionen den gyllene medelvägen och förkastar det första och det tredje alternativet; det första för att det inte är tillräckligt ambitiöst och det tredje för att det är orealistiskt.

3.4.1

Kommissionen vill inrätta transnationella korridorer för att genomföra ett europeiskt godsnät. Det skulle innebära att fastställa korridorer försedda med en anpassad infrastruktur samtidigt som man inrättar ett effektivt system för förvaltning och användning. Men detta kan inte bli verklighet utan att medlemsstaterna, som förvaltar infrastrukturen, ansluter sig till projektet.

3.4.2

För att uppnå detta föreskriver kommissionen en rad lagstiftande åtgärder som skulle ingå i omarbetningen av det första järnvägspaketet (vilket ska ske under 2008), åtgärder för att skapa incitament och finansiering samt finansiering som ska frigöras inom befintliga budgetar.

3.4.3

Kommissionen föreslår även att man ska göra en rättsligt bindande definition av korridorerna för järnvägsgodstransporter, uppmuntra medlemsstaterna och infrastrukturförvaltarna att skapa transnationella korridorer för godstrafiken på järnväg och försöka finna finansiering för dessa strukturer, men inom ramen för befintlig finansiering.

3.4.4

En av de invändningar som görs mot godstransporter på järnväg är att tjänsten brister i kvalitet och att kunderna inte får tillräcklig information. Av denna anledning vill kommissionen skapa en strategi som verkligen syftar till kvalitet och insyn och föreslår lagstiftning som innebär att kvalitetsindikatorer ska offentliggöras. Kommissionen kommer även att lägga fram en rapport om vilka åtgärder som operatörerna vidtagit för att förbättra järnvägstjänsterna.

3.4.5

Vissa avsnitt av järnvägsnätet är överbelastade, i synnerhet i unionens centrala delar. Denna situation riskerar att bli ännu värre under kommande år. Situationen kräver alltså investeringar när det gäller kapaciteten att ta emot längre tåg, tåg med större lastprofil samt tåg med högre axeltryck och högre hastigheter. Allt detta förutsätter att man ringar in vilka investeringar som måste göras och samordnar dem. Kommissionen förordar att förvaltarna av korridorerna ska utarbeta investeringsprogram vilket väcker frågan om att finansieringen måste inkluderas i befintliga program.

3.4.6

Frågan om smidigheten och effektiviteten i godstransport på järnväg leder även till frågan om fördelningen av tåglägen till godstrafiken. I dag bestämmer varje förvaltare hur tåglägena ska fördelas, men varje medlemsstat har sina egna regler. Om reglerna om tilldelning av tåglägen harmoniseras så kommer detta att vara till nytta för att skapa tåglägen som är tillförlitliga och fungerar väl.

3.4.7

För att komma dithän föreslår kommissionen lagstiftningsbestämmelser om den internationella tilldelningen av tåglägen och om den prioritering som godstrafiken bör få vid störningar på nätet.

3.4.8

Men även om godstrafiken kommer i gång behöver den sedan terminaler och rangerbangårdar, eftersom tendensen under de senaste åren snarare har varit att minska antalet sådana bangårdar och terminaler i stadsområdena på grund av nedgången i trafiken.

3.4.9

Då man läser kommissionens förslag inser man att det, för att de föreslagna åtgärderna ska lyckas, behövs initiativ och mobilisering i medlemsstaterna och bland aktörerna inom järnvägssektorn.

3.5.1

Kommissionens slutsatser om situationen för godstransporter på järnväg kräver inga särskilda kommentarer och bekräftar egentligen bara det som vi redan visste om sektorns svagheter. En ändring av situationen kräver att man mobiliserar ansvariga offentliga myndigheter och berörda aktörer i näringslivet, inte bara när det gäller politisk vilja och ekonomisk dynamik, utan även vad gäller finansieringen.

3.5.2

Det är där svårigheten finns. Kommissionen föreslår ett antal lagstiftningsåtgärder, men nämner ingenting om någon ny tilldelning av resurser. Lagstiftningsåtgärder är utan tvivel till nytta, men det räcker absolut inte med det. De krediter som behövs för att genomföra planen måste hittas inom ramen för befintliga program. Detta innebär känsliga avvägningar och kommer att innebära ett fenomen med kommunicerande kärl som är svårt att hantera.

3.5.3

En framgångsrik plan förutsätter slutligen ett omfattande engagemang från medlemsstaternas och förvaltningsföretagens sida, eftersom de förstnämnda ofta lider brist på ekonomiska medel och kan ha andra prioriteringar när det gäller järnvägarna och de sistnämnda inte alltid har god ekonomi trots att de har dragit fördel av uppdelningen mellan infrastrukturen – med dess kostsamma underhåll – och tågtrafiken.

3.6.1

Att skapa transnationella korridorer för godstrafik på järnväg är bevisligen den första förutsättningen för att utveckla godstrafiken, men vi vet också att godstrafiken hittills alltid har offrats till förmån för passagerartrafiken. Det handlar alltså om en sorts kulturrevolution som utan tvivel kräver bindande mål som medlemsstaterna accepterar samt egen finansiering, även om man vet att prioriteringen av passagerartrafiken i allmänhetens ögon är en regel som det inte går att ifrågasätta i generella termer. Frågan är sålunda i högre grad hur man ska kunna uppnå en optimal förvaltning av järnvägsnäten och fastställa vilka nät som ska vara avsedda för godstrafik, utan att för den sakens skull minska kvaliteten och punktligheten i passagerartrafiken. När det gäller inrättandet av transnationella korridorer bör man ta hänsyn till spårvidden i EU:s nya och gamla medlemsstater, existerande rullande materiel, varuflödena från EU:s kandidatländer och från tredjeländer samt till det faktum att Kaliningradregionen utgör en rysk enklav.

3.6.2

Frågorna om information och insyn är visserligen viktiga, men det är tydligt att kunden huvudsakligen grundar sina beslut på pris, tillförlitlighet, hur snabbt transporten går, hur lätt man kan nå terminalen samt lastningen och lossningen av godset. Nyckelfaktorn är sålunda tjänstens kvalitet, och den beror i sin tur å ena sidan på hur järnvägstrafiken är organiserad, å andra sidan på hur viktiga investeringar genomförs.

3.6.3

När det gäller järnvägsgodstransporternas konkurrenskraft verkar det allmänt accepterat att denna typ av transport är reserverad för vissa typer av gods, i synnerhet tungt och skrymmande som transporteras i stora mängder. Man måste satsa på att diversifiera kundkretsen, framför allt genom att använda container, vilket gör det möjligt att vidga marknaden och bli mer konkurrenskraftig i ett läge med ökande bränslepriser och växande oro över den hållbara utvecklingen.

3.6.4

När det gäller finansieringen kan man se en viss svaghet i kommissionens meddelande, eftersom det inte finns något angivet om särskild finansiering och eftersom den föreslagna lösningen vilar på avvägningar inom ramen för redan befintlig finansiering.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/45

1.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande om den nya hamnpolitiken, som framförallt innehåller förslag om icke-bindande åtgärder (”mjuk lagstiftning”). EESK stöder vidare betoningen på att skapa ett stabilt investeringsklimat, en hållbar utveckling av hamnarna, ett gott socialt klimat i hamnarna och en konsekvent tillämpning av bestämmelserna i fördraget.

1.2

De europeiska hamnarna håller på att bli mer diversifierade vad gäller antalet berörda hamnar och omfattningen av hamnarnas verksamhet och tjänsteutbud. EESK rekommenderar att man i EU:s hamnpolitik stöder denna marknadsdrivna process genom att se till att alla europeiska hamnar kan utnyttja sin fulla potential på ett hållbart sätt.

1.3

EESK välkomnar kommissionens initiativ att utveckla ett europeiskt järnvägsnät för godstransporter och uppmanar medlemsländerna att prioritera större infrastrukturprojekt för gränsöverskridande järnvägstrafik med koppling till hamnarna, dock utan att detta blir till skada för persontrafiken via järnväg.

1.4

EESK välkomnar kommissionens initiativ att ta fram riktlinjer för att lösa tvetydigheterna i samband med tillämpningen av gemenskapens miljölagstiftning för hamnutvecklingen, och rekommenderar att dessa publiceras före utgången av 2008.

1.5

Europeiska kommissionen bör öka sina insatser för att se till att de administrativa förfarandena i hamnarna förenklas. EESK välkomnar därför kommissionens avsikt att under 2008 lägga fram ett förslag om inrättande av ett europeiskt område för sjötransporter utan hinder. Kommissionen – och framför allt medlemsstaterna – bör arbeta vidare med att modernisera tullverksamheten och ge denna fråga högre politisk prioritet.

1.6

EESK stöder kommissionens åsikt att man kan bidra till lika villkor för hamnarna genom att utforma riktlinjer angående statligt stöd och insyn i redovisningen. EESK anser även att den vägledning som ges i meddelandet angående koncessioner, teknisk-nautiska tjänster och gemensam arbetskraft överlag är tydlig och användbar. Slutligen bör kommissionen ta ytterligare initiativ för att se till att lika konkurrensvillkor råder för hamnar inom EU och hamnar i angränsande tredje land.

1.7

EESK välkomnar kommissionens mål att främja och stärka samarbetet mellan städerna och deras hamnar. Kommittén uppmanar i synnerhet kommissionen att genomföra en ordentlig studie om hamnarnas socioekonomiska påverkan.

1.8

EESK välkomnar kommissionens beslut att verka för att arbetsmarknadens parter ska inrätta en branschanknuten dialogkommitté i hamnsektorn.

2.1

EESK har under de senaste tio åren aktivt deltagit i debatten om en gemensam hamnpolitik för EU. En sådan gemensam politik har ett betydande mervärde sett mot den centrala roll hamnarna spelar för den socioekonomiska utvecklingen, välfärden och sammanhållningen inom EU.

2.2

EESK har antagit yttranden både om Grönboken om hamnar och sjötransportens infrastruktur, KOM (1997) 678 (1), och om två lagförslag från kommissionen om att öppna upp marknaden för hamntjänster inom EU (2). Den 26 april 2007 antog EESK ett initiativyttrande om EU:s gemensamma hamnpolitik (3). Mot bakgrund av det konfliktfyllda klimat som präglade debatten om hamntjänstdirektivet lades betoningen i yttrandet på de aspekter av den gemensamma hamnpolitiken där sektorns aktörer skulle kunna nå en samsyn.

3.1

Europeiska kommissionen publicerade den 18 oktober 2007 sitt meddelande om en europeisk hamnpolitik. Meddelandet är resultatet av en samrådsprocess med berörda parter som pågått i ett år. Den har bestått av två konferenser och sex temainriktade seminarier. Meddelandet är ett led i kommissionens övergripande havspolitiska strategi och kommissionens nya agenda för godstransporter.

3.2

Syftet med den nya gemensamma hamnpolitiken är att verka för ett väl fungerande hamnsystem inom EU som kan hantera framtida utmaningar på transportområdet. Enligt kommissionen handlar det om efterfrågan på internationella transporter, teknologiska förändringar, utsläpp och klimatförändringar, dialogen mellan hamnar, städer och intressenter samt slutligen en sammanjämkning mellan öppenhet, konkurrens och gemenskapens bestämmelser.

3.3

Rent allmänt innehåller de politiska förslagen i meddelandet blandade tolkningar av bestämmelserna i fördraget med en handlingsplan för ytterligare åtgärder, som till största delen rör ”mjuk lagstiftning”.

3.4

Det handlar om följande faktorer:

4.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande, eftersom det bekräftar att EU:s hamnar är strategiskt viktiga för den interna och externa handeln samt att de bidrar till den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen.

4.2

Kommittén ställer sig särskilt positiv till att kommissionen inte föreslår några regleringsåtgärder utan inom ramen för bestämmelserna i EU-fördraget i stället framhåller vikten av att skapa ett stabilt investeringsklimat, en hållbar utveckling av hamnarna och ett gott socialt klimat.

4.3

EESK ser också positivt på att kommissionen valt att använda ”mjuk lagstiftning” som ett alternativ till å ena sidan lagstiftning och å andra sidan skräddarsydda lösningar.

4.4

EESK har dock ett antal särskilda kommentarer och rekommendationer till de olika kapitlen i kommissionens meddelande.

5.1.1

EESK noterar kommissionens slutsats att containertrafiken i dagsläget är koncentrerad till en handfull hamnar i nordvästra Europa. Man bör dock även medge att trenden går mot att alltfler hamnar blir verksamma på den europeiska containermarknaden, istället för att trafiken kanaliseras över endast några få hamnar. De containerhamnar som växte snabbast under 2006 var i de flesta fall små och medelstora hamnar i olika delar av Europa. Hamnar som ligger på betydande avstånd från varandra konkurrerar således i allt högre grad (4). EU:s hamnpolitik kan stödja denna process genom att se till att alla europeiska hamnar kan utnyttja sin fulla potential på ett hållbart sätt.

5.1.2

Förutom kommissionens lista över utmaningar vill EESK understryka globaliseringen och konsolideringen, som är karaktäristiska för den europeiska hamn- och sjöfartssektorn. Denna företeelse framträder särskilt tydligt på containermarknaden men förekommer även på andra marknader, t.ex. roromarknaden, styckegods- och bulktrafik. De europeiska hamnarna har kontakter med internationella rederigrupper, och stora sammanslutningar av terminaloperatörer har växt fram som nu tillhandahåller tjänster i flera europeiska hamnar. Utmaningen för en hamnmyndighet är att skapa ett engagemang bland dessa globala operatörer och se till att hamnens utvecklingsmål uppfylls i samklang med relevant gemenskapspolitik.

5.2.1

EESK håller med kommissionen om att en optimering av användningen av befintliga hamnanläggningar och tillfartsleder bör vara det första alternativet när det gäller att klara den stigande efterfrågan på hamnkapacitet och annan därtill kopplad kapacitet. EESK instämmer också i att en fullständig samhällsekonomisk kostnads-nyttoanalys bör göras innan ny infrastrukturutbyggnad planeras. I denna bör man ta hänsyn till ekonomiska, sociala och miljörelaterade aspekter eftersom de utgör pelarna i EU:s Lissabonagenda.

5.2.2

Som vi förklarade ovan går marknadsprocesserna redan i riktning mot en mer diversifierad europeisk hamnsektor. Nedifrån-och-upp-principen bör främjas så att projektförslag utformas av en hamnmyndighet, i tillämpliga fall i samarbete med regionala och nationella myndigheter. Detta ändrar självfallet inte det faktum att EU bör fortsätta att sätta upp mål och föreskriva riktlinjer.

5.2.3

Kommissionen kan dock utnyttja den halvtidsöversyn som 2010 ska göras av de transeuropeiska transportnäten för att komma till rätta med flaskhalsar när det gäller hamnarnas inlandsförbindelser. Detta bör dock göras på grundval av objektiva kriterier.

5.2.4

EESK upprepar dessutom sin uppmaning till kommissionen att öka satsningarna på att komma till rätta med återstående flaskhalsar i inlandet med hjälp av de allmänna transportpolitiska styrmedlen, framförallt vad gäller inre vattenvägar och godstrafik på järnväg. Framförallt järnvägstrafiken utgör ett allvarligt hinder för att hamnarna ska fungera optimalt och integreras i transportkedjorna. I detta sammanhang välkomnar EESK kommissionens initiativ att utveckla ett europeiskt järnvägsnät för godstransporter och uppmanar medlemsländerna att prioritera större infrastrukturprojekt för gränsöverskridande järnvägstrafik med koppling till hamnarna, dock utan att detta blir till skada för persontrafiken via järnväg.

5.3.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ att utfärda riktlinjer för hur gemenskapens miljölagstiftning ska tillämpas i fråga om utveckling av hamnar. Detta innebär ett viktigt steg framåt när det gäller att lösa några av de oklarheter som uppstått genom EU-lagstiftningen, t.ex. direktiven om livsmiljöer och vilda fåglar och ramdirektivet om vatten. Med tanke på frågans brådskande karaktär rekommenderar EESK att dessa riktlinjer offentliggörs före slutet av 2008.

5.3.2

I linje med den mer detaljerade behandlingen av frågan i kommitténs initiativyttrande uppmanar EESK även kommissionen att överväga kompletterande åtgärder för att stärka hamnutvecklingsprojektens rättsliga status och förenkla den gällande lagstiftningen (5).

5.3.3

EESK anser helt klart att förorenat sediment måste tas om hand på rätt sätt och rekommenderar vidare att man i de lagstiftningsförslag som nu är under behandling och som påverkar förvaltningen av vattenförekomster och sediment, t.ex. avfallsdirektivet och dotterdirektivet till ramdirektivet för vatten (6), beaktar att icke-förorenat sediment inte bör betraktas som avfall och inte behöver samma behandling som förorenat sediment, eftersom muddring inte tillför några nya föroreningar till en vattenförekomst.

5.3.4

Avslutningsvis ställer sig EESK bakom kommissionens förslag om att införa mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg och om att minska utsläppen i luften. EESK rekommenderar att man låter eventuella ekonomiska incitament via hamnavgifter bestämmas av det enskilda förvaltningsorganet för hamnen, eftersom sådana åtgärder kommer att påverka hamnarnas ekonomiska struktur, som varierar stort över Europa.

5.4.1

EESK välkomnar avsikten att under 2008 lägga fram ett lagstiftningsförslag om inrättande av ett europeiskt område för sjötransporter utan hinder och hänvisar till de särskilda kommentarer som kommittén redan har lämnat i ett flertal tidigare yttranden (7).

5.4.2

EESK upprepar också sin rekommendation att EU bör göra större framsteg när det gäller att modernisera tullsystemet och se till att politiken rörande tullar, sjösäkerhet, säkerhet, folkhälsa och miljökvalitet samordnas och harmoniseras på ett lämpligt sätt utan orättmätig ansvarsöverföring från myndigheterna till hamnarna.

5.4.3

EESK stöder uppbyggnaden av en enda administrativ instans (”single windows”) och ”e-sjöfart”-, ”e-frakt”- och ”e-tull”-initiativen. Samtidigt anser kommittén att IKT-baserade lösningar måste vara kostnadseffektiva, även för små och medelstora hamnar.

5.4.4

När det gäller förbättrad effektivitet stöder slutligen EESK kommissionens förslag att under 2009 utarbeta en uppsättning EU-indikatorer, förutsatt att dessa tar hänsyn till kommersiellt känsliga uppgifter. Dessa EU-indikatorer, som baseras på befintliga indikatorer för luftfart, kustnära trafik och kombinerade järnvägstransporter, bör utarbetas med hänsyn till de aspekter som är av betydelse för hamnar, såsom hamnanläggningars effektivitet, samarbete mellan hamnar och pooling av inlandsverksamhet.

5.5.1

EESK ställer sig bakom kommissionens uppfattning om hamnmyndigheternas roll och om mångfalden bland hamnförvaltningssystemen i Europa. Vi håller särskilt med om att hamnmyndigheterna kan klara sin viktiga uppgift bättre om de har en tillräcklig grad av självbestämmande och framför allt fullständig ekonomisk frihet.

5.5.2

EESK välkomnar också kommissionens förklaring att man år 2008 tänker anta riktlinjer rörande statligt stöd. I detta sammanhang vill EESK hänvisa till de grundprinciper om användningen av offentligt stöd i hamnar som kommittén utvecklade i sitt initiativyttrande av den 26 april 2007.

5.5.3

EESK ser också positivt på att kommissionen har antagit kommitténs rekommendation att bestämmelserna om öppenhet i direktiv 2006/111/EG bör utvidgas till alla handelshamnar, oavsett årsomsättning.

5.5.4

I sitt initiativyttrande rekommenderade EESK att vägledning ges om användningen av urvalsförfaranden, t.ex. offentlig upphandling och andra godtagbara instrument, villkor för koncessioner och hyresavtal för mark, samt om den rättsliga statusen för de hamntjänster som utgör allmännyttiga tjänster, t.ex. den övergripande säkerheten i hamnarna.

5.5.5

Kommissionen har svarat på denna begäran genom att i sitt meddelande om hamnpolitiken tillhandahålla riktlinjer för användningen av koncessioner och teknisk-nautiska tjänster. EESK anser att kommissionens tolkning av fördragsbestämmelserna och rättspraxis generellt sett är användbar och tydlig. Kommittén framhåller dock att teknisk-nautiska tjänster, genom sin gemensamma koppling till säkerhet och sjöfart, bör klassificeras som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

5.5.6

En klok koncessionspolitik bör säkerställa både konkurrensen i hamnen och optimalt resultat och engagemang från terminaloperatörerna. EESK rekommenderar att kommissionen regelbundet ser över sina riktlinjer för koncessioner så att de ligger i linje med ovanstående mål och har tillräckligt mycket gemensamt innehåll för att se till att lika spelregler gäller för alla hamnmyndigheter. Det senare är särskilt viktigt med tanke på den pågående konsolideringsprocess på godshanteringsmarknaden som nämndes ovan.

5.5.7

EESK välkomnar kommissionens förslag att sprida god praxis avseende öppet redovisade hamnavgifter. Kommittén är helt övertygad om att hamnavgifter bör fastställas på lokal nivå i hamnen så att de kan anpassas på ett optimalt sätt till hamnanvändarnas krav och hamnens övergripande intresse.

5.5.8

Slutligen noterar EESK med tillfredsställelse att kommissionen har beaktat kommitténs rekommendation att ta upp fall av illojal konkurrens från angränsande hamnar utanför EU. Kommissionen bör också i utvidgningspolitiken och politiken för yttre förbindelser öka insatserna för att ta itu med snedvridning av politiska skäl, exempelvis det turkiska embargot mot fartyg under cypriotisk flagg och fartyg som kommer från cypriotiska hamnar, de turkisk-grekiska problemen i Egeiska havet och problemen på gränsövergångarna mellan Ryssland och de baltiska länderna.

5.6.1

EESK välkomnar kommissionens mål att främja och stärka samarbetet mellan städerna och deras hamnar. En integrering av hamnarna i städerna och stadslivet i kombination med medborgare som i hög grad är medvetna om, intresserade av och stolta över hamnens verksamhet är vitala faktorer för hamnarnas hållbara utveckling. I detta sammanhang stöder EESK särskilt samverkan med turism, rekreation, kulturarv och kultur i största allmänhet.

5.6.2

EESK vill även betona bristen på tillförlitliga uppgifter om den direkta och indirekta sysselsättningen i de europeiska hamnarna och det mervärde hamnarna tillför. Kommittén har till exempel intrycket att de sysselsättningsrelaterade uppgifterna i meddelandet ger en underskattning av det aktuella läget. EESK uppmanar därför kommissionen att genomföra en ordentlig studie på området.

5.6.3

Slutligen stöder EESK kommissionens avsikt att bedöma konsekvenserna av säkerhetsåtgärder för hamnarnas tillgänglighet och att ge riktlinjer för hur de båda kan förenas.

5.7.1

EESK betonar behovet av att främja goda och säkra arbetsvillkor, en god arbetsmiljö och konstruktiva arbetsrelationer i hamnarna. Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen ägnar stor uppmärksamhet åt detta ämne i sitt meddelande om hamnpolitiken.

5.7.2

EESK vill upprepa sin ståndpunkt att hamnarnas drifteffektivitet är avhängig av en tillförlitlighets- och säkerhetskomponent som, trots tekniska framsteg, i stor utsträckning är beroende av den mänskliga faktorn. Det förklarar behovet av en kompetent och välutbildad arbetskraft i hamnar, både på land och ombord på fartyg. EESK har rekommenderat att arbetsmarknadens parter bör spela en viktig roll i utvecklingen och upprätthållandet av dessa villkor. På EU-nivå bör kommissionen stödja deras medverkan genom att underlätta den sociala dialogen.

5.7.3

Kommittén noterar därför med tillfredsställelse att kommissionen har beslutat att verka för att de europeiska arbetsmarknadsparterna inrättar en europeisk branschanknuten dialogkommitté för arbetsmarknadens parter i hamnsektorn enligt kommissionens beslut 98/500/EG.

5.7.4

EESK står bakom kommissionens avsikt att fastställa en ram för utbildningen av hamnarbetare som kan erkännas ömsesidigt, men föreslår att man först gör en jämförelse av de olika befintliga systemen för hamnarbetares yrkesmässiga kvalifikationer. Det är lämpligt att göra detta inom ramen för den europeiska sociala dialogen.

5.7.5

Slutligen instämmer EESK i kommissionens åsikt att tillämpningen av arbetarskyddsbestämmelser i hamnarna, vare sig dessa är gemenskapsbestämmelser eller bestämmelser fastställda av Internationella arbetsorganisationen, bör följas upp noggrant samt att olycksfallsstatistiken måste förbättras. EESK yrkar dock även på att man på samtliga nivåer inom lämpliga forum tar initiativ för att ytterligare förbättra säkerhet och hälsa.

3.2.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 27/49

1.1

EESK anser att samtliga förare som är egenföretagare bör omfattas av direktiv 2002/15/EG (fr.o.m. den 23 mars 2009) i enlighet med artikel 2 i direktivet.

1.2

Detta förutsätter ett korrekt införlivande av direktivet i medlemsstaterna, framförallt av definitionen av förare som är egenföretagare.

1.3

EESK anser att det är nödvändigt att inbegripa dessa förare för att främja vägtrafiksäkerheten, bidra till rättvisa konkurrensvillkor och förbättra arbetsvillkoren för mobila arbetstagare med egen verksamhet, framförallt ifråga om arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa. De allmänna administrativa uppgifterna såsom de fastställs i direktivet (artikel 3 a 2) ingår inte i definitionen på arbetstiden.

1.4

Enligt EESK:s mening förutsätter en inre marknad för vägtransporter upprättandet av rättvisa konkurrensvillkor, något som uppnås genom en effektiv och verklig tillämpning av den sociallagstiftning som rör sektorn. Genom att införa en åtskillnad mellan tillämpningen av lagstiftningen på arbetstiden för mobila och för egenföretagande arbetstagare bidrar man till att skapa illojal konkurrens. Av denna anledning kan EESK inte godta möjligheten att endast inbegripa förare som är s.k. falska egenföretagare i direktivets tillämpningsområde.

1.5

För att motverka eventuella problem med en sådan utvidgning av tillämpningsområdet förespråkar EESK att de olika aktörerna i transportkedjan tilldelas ett medansvar, vilket föreskrivs i förordningen om kör- och vilotider.

1.6

EESK framhåller att främjandet av samarbete mellan de nationella myndigheterna på EU-nivå utgör ett grundläggande villkor för att tillämpningen av direktivet ska fungera effektivt.