15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/1

—

på kommissionens webbplats för konkurrens (http://ec.europa.eu/comm/competition/mergers/cases/). Denna webbplats ger olika möjligheter att hitta enskilda beslut i koncentrationsärenden, även uppgifter om företag, ärendenummer, datum och sektorer,

—

i elektronisk form på EUR-Lex webbplats, under dokument nummer 32008M4920. EUR-Lex ger tillgång till gemenskapsrätten via Internet (http://eur-lex.europa.eu).

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/1

—

på kommissionens webbplats för konkurrens (http://europa.eu.int/comm/competition/mergers/cases/). Denna webbplats ger möjligheter att hitta enskilda beslut i koncentrationsärenden, även uppgifter om företag, ärendenummer, datum och sektorer,

—

i elektronisk form på EUR-Lex webbplats under dokument nummer 32008M5295. EUR-Lex ger tillgång till gemenskapslagstiftningen via Internet (http://eur-lex.europa.eu).

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/2

1.

I kommissionens meddelande Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen av den 13 oktober 2008 (2) (nedan kallat bankmeddelandet) konstateras det att rekapitaliseringsordningar är en av de viktigaste åtgärder medlemsstaterna kan vidta för att upprätthålla stabila och välfungerande finansmarknader.

2.

Under EKOFIN-rådets möte den 7 oktober 2008 och Eurogruppens möte den 12 oktober 2008 förhöll man sig på samma sätt till rekapitalisering och konstaterade att ”regeringarna binder sig för att vid behov tillhandahålla kapital i tillräcklig mängd samtidigt som alla tillgängliga medel tas i anspråk för att uppbringa privatkapital. Finansinstituten bör vara skyldiga att acceptera ytterligare restriktioner, särskilt för att utesluta eventuellt missbruk av sådana arrangemang på icke-förmånstagares bekostnad,” och att ”konkurrenternas legitima intressen måste skyddas, särskilt genom bestämmelserna om statligt stöd”.

3.

Hittills har kommissionen godkänt rekapitaliseringsordningar i tre medlemsstater samt tre individuella rekapitaliseringsåtgärder i linje med principerna i bankmeddelandet (3). Rekapitalisering, framför allt i form av stamaktier och preferensaktier, har godkänts, särskilt förenat med krav på marknadsmässig ersättning, lämpliga beteenderegler och regelbunden översyn. Men eftersom de rekapitaliseringsordningar som övervägs för tillfället uppvisar stora variationer när det gäller art, räckvidd och villkor har såväl medlemsstater som potentiella stödmottagande institut begärt mer detaljerad vägledning om huruvida vissa former av rekapitalisering kan godtas enligt reglerna om statligt stöd. Framför allt finns det medlemsstater som planerar att rekapitalisera banker, inte i första hand för att undsätta dem utan snarare för att säkra utlåningen till realekonomin. Vid EKOFIN-rådets möte den 2 december 2008 noterade man behovet av ytterligare vägledning om rekapitalisering i syfte att upprätthålla kreditgivningen och uppmanade kommissionen att anta sådan vägledning i brådskande ordning. Detta meddelande innehåller vägledning om nya rekapitaliseringsordningar och öppnar för en möjlighet att anpassa befintliga rekapitaliseringsordningar.

4.

I det rådande läget på finansmarknaderna kan rekapitalisering av banker tjäna flera syften. För det första bidrar rekapitaliseringar till att återställa den finansiella stabiliteten och till att återställa det förtroende som behövs för att utlåningen mellan banker (interbankutlåningen) ska återhämta sig. Dessutom utgör ett kapitaltillskott i tider av lågkonjunktur en buffert som absorberar förluster och minskar risken för att banken ska bli insolvent. Under rådande förhållanden, som framför allt orsakats av Lehman Brothers kollaps, kan även banker som är sunda i grunden behöva kapitaltillskott för att uppfylla de högre kapitaltäckningskvoter som många anser vara nödvändiga mot bakgrund av den tidigare underskattningen av riskerna och de ökade finansieringskostnaderna.

5.

För det andra kan rekapitaliseringar bidra till att säkra utlåningen till realekonomin. Banker som är sunda i grunden föredrar kanske att begränsa utlåningen för att undvika risk och upprätthålla en högre kapitaltäckningskvot. Statliga kapitaltillskott kan förhindra kreditåtstramningar och begränsa effekten att finansmarknadernas svårigheter sprider sig till andra branscher.

6.

För det tredje kan statlig rekapitalisering också vara en lämplig åtgärd för att lösa problemen för finansinstitut som hotas av insolvens på grund av sin affärsmodell eller investeringsstrategi. Krisstöd till en enskild bank i form av ett kapitaltillskott som beviljas med offentliga medel kan också bidra till att undvika de kortsiktiga systemeffekterna av bankens eventuella insolvens. På längre sikt kan rekapitalisering stödja ansträngningarna att återställa bankens lönsamhet på lång sikt eller att avveckla den kontrollerat och i god ordning.

7.

Med dessa gemensamma mål för ögonen måste man vid bedömningen av en rekapitaliseringsordning eller en rekapitaliseringsåtgärd ta hänsyn till möjliga konkurrenssnedvridningar på tre olika nivåer.

8.

När en bank rekapitaliserar sina egna banker bör dessa för det första inte få en oskälig konkurrensfördel i förhållande till banker i andra medlemsstater. Om en bank får tillgång till kapital till betydligt lägre kostnad än konkurrenter i andra medlemsstater utan att det berättigas av bankens riskprofil kan det få betydande konsekvenser för en banks konkurrensposition på EU:s inre marknad som helhet. Alltför stort stöd i en medlemsstat kan också sätta igång en ”stödkapplöpning” mellan olika medlemsstater och skapa svårigheter för ekonomierna i medlemsstater som inte har infört rekapitaliseringsordningar. För att lika konkurrensvillkor ska kunna upprätthållas behövs det en konsekvent och samordnad strategi gentemot ersättningar för kapitaltillskott och övriga villkor i samband med rekapitaliseringar. Ensidiga och osamordnade åtgärder på detta område kan också omintetgöra ansträngningarna att återställa finansiell stabilitet (Säkerställa sund konkurrens mellan medlemsstater).

9.

För det andra kan rekapitaliseringsordningar som står öppna för alla banker i en medlemsstat utan att någon lämplig åtskillnad görs mellan stödmottagande banker på grundval av deras riskprofil ge nödlidande och mindre presterande banker en otillbörlig fördel jämfört med banker som är sunda i grunden och bättre presterande. Sådant snedvrider konkurrensen på marknaden, snedvrider incitament, försämrar riskmedvetandet (moral hazard) och försvagar de europeiska bankernas konkurrenskraft totalt sett (Säkerställa sund konkurrens mellan banker).

10.

För det tredje bör offentlig rekapitalisering, särskilt ersättningen för denna, inte leda till att banker som inte har tillgång till offentlig finansiering men försöker uppbringa extra kapital på marknaden försätts i en betydligt sämre konkurrenssituation. En offentlig ordning som tränger ut marknadsbaserade transaktioner hindrar återgången till en normalt fungerande marknad (Säkerställa en återgång till en normalt fungerande marknad).

11.

Varje föreslagen rekapitalisering har kumulativa konkurrenseffekter på var och en av dessa tre nivåer. En avvägning måste dock göras mellan farhågorna för konkurrensen och målen att återställa den finansiella stabiliteten, säkra utlåningen till realekonomin och hantera risken för insolvens. På ena sidan måste bankerna ha tillgång till kapital på tillräckligt förmånliga villkor för att rekapitaliseringen ska bli så effektiv som möjligt. På andra sidan bör de villkor som en rekapitaliseringsåtgärd är förenad med garantera lika konkurrensvillkor och på längre sikt en återgång till normala marknadsvillkor. Statliga ingripanden bör därför vara proportionerliga och tillfälliga och utformade så att de ger bankerna ett incitament att köpa ut staten så snart marknadsförhållandena tillåter det, för att en konkurrenskraftig och effektiv europeisk banksektor ska kunna uppstå efter finanskrisen. En marknadsmässig ersättning för kapitaltillskott är den bästa garantin mot omotiverade skillnader i tillskottens storlek och mot missbruk. Medlemsstaterna bör i alla lägen se till att rekapitaliseringen av en bank grundar sig på ett reellt behov.

12.

Den balans man vill uppnå mellan finansiell stabilitet och konkurrensrelaterade mål understryker hur viktigt det är att göra en distinktion mellan i grunden sunda, välpresterande banker på ena sidan och nödlidande, mindre presterande banker på andra sidan.

13.

I sin bedömning av rekapitaliseringsåtgärder, oavsett om de vidtas i form av stödordningar eller stöd till enskilda banker, kommer kommissionen därför att fästa särskild uppmärksamhet vid de mottagande bankernas riskprofil (4). I princip bör banker med en högre riskprofil betala mer. När medlemsstaterna utarbetar rekapitaliseringsordningar som är avsedda för olika typer av banker bör de omsorgsfullt överväga tillträdeskriterierna och bankernas riskprofil och behandla bankerna olika i enlighet därmed (se bilaga 1). Hänsyn måste tas till situationen för banker som befinner sig i svårigheter på grund av de rådande exceptionella förhållandena, men som skulle ha betraktats som sunda i grunden före krisen.

14.

Utöver indikatorer som bankens iakttagande av lagstadgade solvenskrav och kapitaltäckningskrav som bekräftats av de nationella tillsynsmyndigheterna bör också t.ex. CDS-spreadar (marknadspris för kreditswappar) och kreditbetyg som gällde före krisen kunna vara ett bra underlag för att differentiera ersättningsnivån för olika banker. De nuvarande spreadarna kan också avspegla inbyggda risker som försvagar konkurrenspositionen för vissa banker när de väl kommer ut ur den allmänna krisen. De aktuella spreadarna och spreadarna före krisen bör i alla händelser motsvara den eventuella bördan av problematiska tillgångar eller svagheter i bankens affärsmodell på grund av faktorer såsom alltför stort beroende av kortfristig finansiering eller onormal belåningsgrad.

15.

I välmotiverade fall kan det vara nödvändigt att på kort sikt acceptera en lägre ersättning för nödlidande banker, utifrån antagandet och på villkor att kostnaderna för det offentliga ingripandet till deras fördel på längre sikt kommer att avspeglas i den omstrukturering som är nödvändig för att återställa bankens livskraft, samt att genom kompenserande åtgärder beakta konkurrenseffekten av det stöd de har fått. Finansiellt sunda banker bör kanske få tillgång till rekapitalisering med relativt låga ersättningsnivåer och motsvarande betydligt strängare villkor för offentligt stöd på längre sikt under förutsättning att de accepterar återbetalning eller omvandling av kapitaltillskottet. På det sättet säkerställs det statliga ingripandets tillfälliga karaktär, målet att återställa den finansiella stabiliteten och utlåningen till realekonomin samt nödvändigheten av att undvika missbruk av medlen för mer övergripande strategiska syften.

16.

I ECB-rådets rekommendationer av den 20 november 2008 föreslog Europeiska centralbanken (ECB) en metod för att fastställa referenssatser för statliga rekapitaliseringsåtgärder för i grunden sunda banker i euroområdet. Det vägledande resonemanget bakom dessa rekommendationer stämmer fullständigt överens med de principer som anges i inledningen till detta meddelande. I linje med sina särskilda uppgifter och sitt särskilda ansvar fäster ECB särskild vikt vid att rekapitaliseringsåtgärder ska vara effektiva för att stärka den finansiella stabiliteten och främja ett obehindrat flöde av kreditgivning till realekonomin. Samtidigt understryker ECB behovet av att ersättningen är marknadsmässig och fastställs med hänsyn tagen till de stödmottagande bankernas specifika riskprofil och behovet av att lika villkor upprätthålls för bankerna i konkurrenshänseende.

17.

Kommissionen välkomnar ECB:s rekommendationer, som innehåller ett förslag om införande av ett prissättningssystem för kapitaltillskott grundat på en korridor för ersättningssatser för stödmottagande banker som är sunda i grunden, oavsett variationer i riskprofilerna. Detta meddelande syftar till att ge vägledning även om andra villkor än ersättningssatser och om de villkor enligt vilka banker som inte är sunda i grunden kan få tillgång till offentligt kapital.

18.

Kommissionen medger att de aktuella exceptionella marknadsräntorna inte är ett rimligt referensvärde för fastställande av rätt ersättningsnivå för kapitaltillskott, men anser samtidigt att medlemsstaterna i sina rekapitaliseringsåtgärder bör ta hänsyn till den undervärdering av risk som förekom före krisen. I annat fall kan nivån på ersättningen för det offentliga kapitaltillskottet ge mottagande banker en otillbörlig konkurrensfördel och i sista hand leda till att privata kapitalplaceringar trängs ut.

19.

Det bästa garantin för att konkurrenssnedvridningarna begränsas är att ersättningen ligger nära marknadspriserna (5). Härav följer att rekapitaliseringen bör utformas så att hänsyn tas till varje finansinstituts marknadsställning, inklusive nuvarande riskprofil och solvensgrad, samtidigt som man ser till att upprätthålla lika konkurrensvillkor genom att inte ge för stort stöd i förhållande till aktuella marknadsalternativ. Dessutom bör ersättningsvillkoren vara sådana att banken har ett incitament att köpa ut staten så snart krisen är över.

20.

Med dessa principer som utgångspunkt bör bedömningen av den övergripande utformningen av rekapitaliseringsåtgärderna omfatta följande faktorer: syftet med rekapitaliseringen, den mottagande bankens soliditet, ersättningen, incitament till utträde ur stödordningen, särskilt i syfte att ersätta statligt kapital med privat investeringskapital (6) för att därmed säkerställa att statens deltagande i bankens kapital är av tillfällig karaktär, skyddsåtgärder mot stödmissbruk och konkurrenssnedvridningar samt en utvärdering av effekterna av rekapitaliseringsordningen och mottagarnas situation genom regelbundna rapporter eller omstruktureringsplaner när så är lämpligt.

21.

Om statliga kapitaltillskott görs på samma villkor som stora tillskott (30 % eller mer) från privata investerare kommer kommissionen att godta den ersättning som fastställts i avtalet (7). En sådan transaktion orsakar endast begränsade konkurrensproblem, om inte avtalsvillkoren är sådana att de betydligt ändrar incitamenten för privata investerare. Därför förefaller det i princip inte finnas något behov av utträdesincitament eller förhandsåtgärder till skydd för konkurrensen.

22.

Vid bedömningen av hur banker inom denna kategori ska behandlas kommer kommissionen att fästa stor vikt vid distinktionen mellan banker som är sunda i grunden och andra banker (se punkterna 12–15).

23.

Vid fastställandet av ersättningen måste följande faktorer beaktas:

24.

Ersättningen för statliga rekapitaliseringar kan inte vara lika hög som rådande marknadsnivåer (cirka 15 %) (9), eftersom dessa inte nödvändigtvis avspeglar vad som kan betraktas som normala marknadsvillkor (10). Kommissionen är därför beredd att acceptera att banker som är sunda i grunden rekapitaliseras under aktuella marknadsräntor för att underlätta för bankerna att använda sig av sådana instrument och därmed främja ett återställande av den finansiella stabiliteten och säkra utlåningen till realekonomin.

25.

Samtidigt bör statens förväntade totala ersättning för rekapitaliseringen inte ligga alltför långt från marknadsnivåerna, eftersom i) den undervärdering av risk som förekom före krisen bör undvikas, ii) ersättningen måste avspegla osäkerheten om när en ny prisjämvikt kan uppnås och på vilken nivå den kommer att ligga, iii) ersättningen måste ge incitament till ett utträde ur stödordningen och iv) risken för konkurrenssnedvridningar mellan medlemsstater och mellan de banker som i dagens läge anskaffar kapital på marknaden utan statligt stöd måste minimeras. Att ersättningsnivån inte ligger alltför långt från de aktuella marknadsnivåerna är viktigt för att man ska kunna undvika att tränga ut privata kapitalplacerare och för att underlätta en återgång till normala marknadsförhållanden.

26.

Kommissionen anser att en lämplig metod för fastställande av ersättningen för rekapitaliseringar ges i Eurosystem-rekommendationerna av den 20 november 2008. De ersättningar man kommer fram till med denna metod utgör ur Eurosystemets synvinkel en lämplig grund (ingångsnivå) för den nominella ersättningsnivån för rekapitalisering av banker som är sunda i grunden. Denna ersättning kan justeras uppåt om det är nödvändigt för att främja återbetalningen av statligt kapital (11). Kommissionen anser att sådana anpassningar också tjänar syftet att skydda konkurrensen från snedvridningar.

27.

I Eurosystemets rekommendationer anses det att statens krav på ersättning för rekapitaliseringsinstrument som riktas till banker som är sunda i grunden – preferensaktier och andra hybridinstrument – kan fastställas på grundval av en ”ersättningskorridor”, där i) ersättningskravet för efterställd skuld utgör den nedre gränsen och ii) ersättningskravet för stamaktier utgör den övre gränsen. Denna metod innebär en beräkning av en priskorridor på grundval av olika faktorer, som också bör avspegla särförhållandena hos enskilda finansinstitut (eller flera liknande finansinstitut) och i olika medlemsstater. Med denna metod kan man genom att använda genomsnittsvärden (medel- eller medianvärden) för de relevanta parametrarna (avkastning på statsobligationer, CDS-spreadar, aktieriskpremier) beräkna en korridor med ett genomsnittligt avkastningskrav på 7 % på preferensaktier med liknande egenskaper som efterställd skuld och ett genomsnittligt avkastningskrav på 9,3 % på stamaktier i banker i euroområdet. Denna genomsnittliga priskorridor är i sig ett vägledande intervall.

28.

För banker som är sunda i grunden kommer kommissionen att godta en minimiersättning beräknad enligt ovannämnda metod (12). Denna ersättning anpassas till de enskilda bankerna på grundval av följande parametrar:

29.

Medlemsstaterna kan välja en beräkningsformel som också innehåller klausuler om gradvis höjning eller klausuler om återbetalning. Sådana klausuler bör väljas på ett lämpligt sätt så att de främjar ett tidigt slut på det statliga kapitalstödet till banker utan att kapitalkostnaderna ökar alltför mycket för den skull.

30.

Kommissionen kommer också att godta alternativa beräkningsmetoder under förutsättning att de leder till högre ersättningar än ovannämnda metod kan ge.

31.

Rekapitaliseringsåtgärder måste omfatta lämpliga incitament att återbetala statliga kapitaltillskott när marknaden tillåter det (14). Det enklaste sättet för medlemsstaterna att motivera bankerna att försöka uppbringa alternativt kapital är att kräva en tillräckligt hög ersättning för det statliga kapitaltillskottet. Kommissionen finner det därför nyttigt att den fastställda ingångsersättningen höjs med ett påslag (15) för att uppmuntra till utträde. En struktur där ersättningen ökar med tiden samt klausuler om en gradvis höjning av ersättningen förstärker incitamentet till utträde.

32.

Om en medlemsstat föredrar att inte höja den nominella ersättningsgraden kan den överväga att höja den samlade ersättningen genom köpoptioner eller andra återbetalningsklausuler, eller mekanismer som uppmuntrar till att uppbringa privat kapital, till exempel genom att koppla utbetalningen av utdelning till en obligatorisk ersättning till staten som höjs med tiden.

33.

Medlemsstaterna kan också överväga att begränsa utbetalningen av utdelning för att garantera att det statliga ingripandet är av tillfällig karaktär. En restriktiv utdelningspolicy är förenlig med målet att säkerställa utlåningen till realekonomin och stärka kapitalbasen för de mottagande bankerna. Samtidigt kommer det att vara viktigt att tillåta utbetalning av utdelning om det kan motivera privata investerare att skjuta till nytt kapital till banker som är sunda i grunden (16).

34.

Kommissionen kommer att bedöma föreslagna utträdesmekanismer från fall till fall. I allmänhet gäller att ju större rekapitaliseringen är och ju högre riskprofil den mottagande banken har, desto nödvändigare blir det att fastställa en tydlig utträdesmekanism. Kombinationen av ersättningens typ och nivå och en restriktiv utdelningspolicy, om och i den utsträckning en sådan behövs, måste tillsammans utgöra ett tillräckligt incitament för de mottagande bankerna att utträda. Kommissionen anser särskilt att restriktioner som avser utbetalningen av utdelning inte behövs om ersättningsnivån korrekt återspeglar bankens riskprofil, om klausuler om gradvis höjning av ersättningen eller motsvarande bestämmelser ger tillräckliga utträdesincitament och om rekapitaliseringen är av begränsad storlek.

35.

I punkt 35 i bankmeddelandet framhålls behovet av skyddsåtgärder mot missbruk och konkurrenssnedvridningar som eventuellt kan förekomma i samband med rekapitaliseringsordningar. Enligt punkt 38 i bankmeddelandet måste kapitaltillskott begränsas till vad som är absolut nödvändigt och får inte göra det möjligt för mottagaren att bedriva en expansiv affärsstrategi som är oförenlig med det bakomliggande syftet med rekapitaliseringen (17).

36.

Som allmän princip gäller att ju högre ersättning, desto mindre behov av skyddsåtgärder, eftersom själva ersättningsnivån begränsar konkurrenssnedvridningar. Banker som rekapitaliseras av staten bör också undvika att göra reklam för detta i affärssyfte.

37.

Skyddsåtgärder kan bli nödvändiga för att hindra att en expansiv affärsstrategi finansieras med statligt stöd. I princip kan företagskoncentrationer och företagsförvärv på ett värdefullt sätt bidra till konsolideringen av banksektorn, och till att nå målet att stabilisera finansmarknaderna och säkra ett jämnt kreditflöde till realekonomin. För att inte gynna de institut som får offentligt stöd på bekostnad av konkurrenter som inte får sådant stöd bör företagskoncentrationer och företagsförvärv generellt genomföras på grundval av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande.

38.

Beteendereglernas omfattning kommer att baseras på en proportionalitetsbedömning, med hänsyn tagen till alla relevanta omständigheter, särskilt den mottagande bankens riskprofil. Medan behovet av beteenderegler är mycket litet för banker med mycket låg riskprofil är behovet större ju högre riskprofilen är. Proportionalitetsbedömningen påverkas vidare av det statliga kapitaltillskottets relativa storlek och den kapitalbas som uppnås.

39.

När medlemsstater använder rekapitalisering i syfte att finansiera realekonomin måste de se till att stödet verkligen bidrar till detta syfte. Med detta för ögonen bör de i enlighet med sin nationella lagstiftning införa effektiva och genomförbara skyddsåtgärder som garanterar att det tillskjutna kapitalet används till att upprätthålla utlåningen till realekonomin.

40.

Som anges i bankmeddelandet (18) bör rekapitaliseringar dessutom ses över regelbundet. Sex månader efter införandet av åtgärderna bör medlemsstaterna lämna en rapport till kommissionen om hur de genomförts. Rapporten måste innehålla fullständig information om följande:

41.

I samband med översynen kommer kommissionen bland annat att bedöma behovet av fortsatta skyddsåtgärder. Beroende på hur marknadsförhållandena utvecklas kan den också begära en översyn av de skyddsåtgärder som kompletterar åtgärderna för att garantera att stödet är begränsat till den storlek och varaktighet som är absolut nödvändig för att övervinna den aktuella krisen.

42.

Kommissionen påminner om att om en bank som ursprungligen ansågs vara sund i grunden råkar i svårigheter efter rekapitaliseringen måste en omstruktureringsplan för den banken anmälas.

43.

Strängare krav bör ställas på rekapitalisering av banker som inte är sunda i grunden.

44.

Som anges ovan bör ersättningen i princip avspegla mottagarens riskprofil och vara större än för banker som är sunda i grunden (20). Detta påverkar inte tillsynsmyndigheternas möjligheter att vid behov vidta skyndsamma åtgärder i samband med omstruktureringar. Om ersättningen inte fastställs på en nivå som motsvarar bankens riskprofil måste den under alla omständigheter ligga nära det som krävs för en motsvarande bank under normala marknadsförhållanden. Oavsett behovet av att säkerställa finansiell stabilitet kan tillskjutandet av statligt kapital till dessa banker godtas endast på villkor att banken antingen avvecklas eller blir föremål för en grundlig och långtgående omstrukturering, som vid behov även omfattar att ledningen byts ut och att ägarkontroll införs. För sådana banker måste det därför antingen läggas fram en genomgripande omstruktureringsplan eller en likvidationsplan inom sex månader efter rekapitaliseringen. Som anges i bankmeddelandet kommer en sådan plan att bedömas på grundval av principerna i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter, och den måste också omfatta kompenserande åtgärder.

45.

Till dess att statens tillskott har återbetalats bör beteenderegler för nödlidande banker i undsättnings- och omstruktureringsfasen i princip omfatta en restriktiv utdelningspolicy (inklusive förbud mot utbetalning av utdelning åtminstone under omstruktureringsperioden), begränsning av ledningens arvoden eller utdelningen av bonusar, en skyldighet att återupprätta och upprätthålla en högre kapitaltäckningsgrad som är förenlig med målet att återställa den finansiella stabiliteten samt en tidsplan för återbetalning av det statliga kapitalet.

46.

Slutligen kommer kommissionen att beakta möjligheten att rekapitaliseringstransaktioner står öppna för alla eller en stor del av bankerna i en viss medlemsstat, också på mindre differentierad grund, med syftet att uppnå en lämplig total ersättning över tiden. Vissa medlemsstater föredrar kanske t.ex. av praktiska administrativa skäl att använda mindre raffinerade metoder. Utan att det påverkar medlemsstaternas möjligheter att fastställa ersättningen på grundval av ovannämnda metod kommer kommissionen också att godta metoder som för alla banker som deltar i en viss ordning leder till en förväntad årlig total ersättning som är tillräckligt hög för att tillgodose bankernas mångfald och behovet av ett utträdesincitament. Denna nivå bör i normala fall ligga högre än den övre gräns som i punkt 27 anges för klass 1-kapitalinstrument (21). Detta kan omfatta en lägre ingångsersättning och en lämplig gradvis höjning samt andra differentierande faktorer och skyddsåtgärder som beskrivs ovan (22).

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/11

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/15

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/16

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/17

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/20

Monsieur le Président du Conseil général de la Moselle

Direction de l'Environnement et de l'Aménagement du Territoire

Division de l'Environnement et de l'Espace Rural (SAEN)

Hôtel du Département

1, rue du Pont Moreau

BP 11096

F-57036 Metz cedex 1

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/21

1.

Kommissionen mottog den 5 januari 2009 en anmälan om en föreslagen koncentration enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1), genom vilken företaget Blackfriars Corporation (Blackfriars, Förenade kungariket, en del av koncernen Blackfriars Group, Förenta staterna), på det sätt som avses i artikel 3.1 b i rådets förordning, förvärvar fullständig kontroll över företaget Vink Holding B.V. (Nederländerna), Vink Nordic Holding AS (Danmark) och Vink Kunststoffe GmbH (Tyskland), gemensamt kallade Vink Holding, genom förvärv av aktier.

2.

De berörda företagen bedriver följande affärsverksamhet:

3.

Kommissionen har vid en preliminär granskning kommit fram till att den anmälda koncentrationen kan omfattas av förordning (EG) nr 139/2004, dock med det förbehållet att ett slutligt beslut i denna fråga fattas senare. Det bör noteras att detta ärende kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (2).

4.

Kommissionen uppmanar berörda tredje parter att till den lämna eventuella synpunkter på den föreslagna koncentrationen.

Synpunkterna ska ha kommit in till kommissionen senast tio dagar efter detta offentliggörande. Synpunkterna kan sändas till kommissionen per fax ((32-2) 296 43 01 eller 296 72 44) eller per post, med angivande av referens COMP/M.5418 – Blackfriars/Vink Holding, till

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/22

1.

Kommissionen mottog den 6 januari 2009 en anmälan om en föreslagen koncentration enligt artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1), genom vilken företagen Costa Crociere S.p.A. (Costa, Italien), kontrollerat av Carnival Corporation & plc (Förenta staterna), och MSC CROCIERE S.A. (MSC, Schweiz), kontrollerat av Mediterranean Shipping Company Holding S.A., på det sätt som avses i artikel 3.1 b i rådets förordning, förvärvar gemensam kontroll över företaget Marseille Provence Cruise terminal S.A.S. (MPCT, Frankrike), ett nyskapat företag som utgör ett gemensamt företag.

2.

De berörda företagen bedriver följande affärsverksamhet:

3.

Kommissionen har vid en preliminär granskning kommit fram till att den anmälda koncentrationen kan omfattas av förordning (EG) nr 139/2004, dock med det förbehållet att ett slutligt beslut i denna fråga fattas senare. Det bör noteras att detta ärende kan komma att handläggas enligt ett förenklat förfarande, i enlighet med kommissionens tillkännagivande om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (2).

4.

Kommissionen uppmanar berörda tredje parter att till den lämna eventuella synpunkter på den föreslagna koncentrationen.

Synpunkterna ska ha kommit in till kommissionen senast tio dagar efter detta offentliggörande. Synpunkterna kan sändas till kommissionen per fax ((32-2) 296 43 01 eller 296 72 44) eller per post, med angivande av referens COMP/M.5423 – Costa/MSC/MPCT, till

15.1.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/s3