7.10.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 254/1

(1)

I överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (4) upprättas det genom detta direktiv en gemensam rättslig ram för att få till stånd en hållbar användning av bekämpningsmedel.

(2)

För närvarande bör detta direktiv tillämpas på bekämpningsmedel som är växtskyddsmedel. I framtiden förutses dock en utvidgning av detta direktivs tillämpningsområde så att det även omfattar biocidprodukter.

(3)

De åtgärder som föreskrivs i detta direktiv bör komplettera och inte påverka åtgärder enligt annan närliggande gemenskapslagstiftning, särskilt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (5), rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (6), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (7), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 av den 23 februari 2005 om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung (8) och rådets förordning (EG) nr …/… av den … om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden (9). Dessa åtgärder bör inte heller förhindra frivilliga åtgärder inom ramen för förordningarna om strukturfonderna eller i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1698/2005 av den 20 september 2005 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) (10).

(4)

För att underlätta genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna använda nationella handlingsplaner i syfte att fastställa mål, åtgärder och tidtabeller för att minska de risker och konsekvenser som användningen av bekämpningsmedel innebär för människors hälsa och miljön samt för att främja att integrerat växtskydd och andra alternativa metoder eller tekniker utvecklas och införs för att minska beroendet av bekämpningsmedel. De nationella handlingsplanerna kan samordnas med genomförandeplaner enligt annan tillämplig gemenskapslagstiftning och användas för att gruppera samman mål som ska nås enligt annan gemenskapslagstiftning om bekämpningsmedel.

(5)

Informationsutbytet om de mål och åtgärder som medlemsstaterna fastställer i sina nationella handlingsplaner är en mycket viktig faktor för att nå målen för detta direktiv. Därför bör medlemsstaterna uppmanas att regelbundet lämna rapporter till kommissionen och övriga medlemsstater, särskilt om genomförandet och resultatet av nationella handlingsplaner och gjorda erfarenheter.

(6)

Det bör föreskrivas att utarbetande och ändring av nationella handlingsplaner ska ske i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön (11).

(7)

Det är nödvändigt att medlemsstaterna inrättar system för såväl grundutbildning som vidareutbildning av distributörer, rådgivare och yrkesmässiga användare av bekämpningsmedel samt ett system för utbildningsbevis för detta så att de som använder eller kommer att använda bekämpningsmedel är fullt medvetna om möjliga hälso- och miljörisker och om lämpliga åtgärder för att minska riskerna så mycket som möjligt. Utbildningar för yrkesmässiga användare kan samordnas med utbildningar som anordnas inom ramen för förordning (EG) nr 1698/2005.

(8)

Försäljningen av bekämpningsmedel, inbegripet försäljning via Internet, utgör ett viktigt inslag i distributionskedjan, och det bör vid försäljningstillfället ges särskilda säkerhetsföreskrifter när det gäller människors hälsa och miljön till slutanvändare, särskilt yrkesmässiga användare. För icke yrkesmässiga användare, som i allmänhet inte har samma utbildning, bör det ges rekommendationer särskilt om en säker hantering och lagring av bekämpningsmedel och om bortskaffande av förpackningar.

(9)

Med beaktande av de möjliga risker som är förknippade med användning av bekämpningsmedel bör allmänheten få bättre information om de övergripande följderna av användning av bekämpningsmedel genom medvetandehöjande kampanjer, information som lämnas via detaljhandlare och andra lämpliga åtgärder.

(10)

Det kan bli nödvändigt att fastställa minimikrav för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen i samband med hantering och spridning av bekämpningsmedel, omfattande de risker som uppstår genom arbetstagares exponering för dessa produkter samt allmänna och särskilda förebyggande åtgärder för att minska riskerna. Dessa åtgärder omfattas av rådets direktiv 98/24/EG av den 7 april 1998 om skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet mot risker som har samband med kemiska agenser i arbetet (12) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/37/EG av den 29 april 2004 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener eller mutagena ämnen i arbetet (13).

(11)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG av den 17 maj 2006 om maskiner (14) kommer det att anges regler för utsläppande av utrustning för spridning av bekämpningsmedel på marknaden som säkerställer att miljökrav uppfylls. För att minimera de negativa hälso- och miljöeffekter av bekämpningsmedel som sådan utrustning ger upphov till, bör det därför införas system för regelbunden teknisk kontroll av utrustning för spridning av bekämpningsmedel som redan är i bruk. Medlemsstaterna bör i sina nationella handlingsplaner beskriva hur de kommer att gå till väga för att säkerställa att dessa krav genomförs.

(12)

Flygbesprutning av bekämpningsmedel kan ge betydande negativ påverkan på människors hälsa och på miljön, särskilt genom vindavdrift. Det bör därför införas ett generellt förbud mot flygbesprutning, med möjlighet att medge undantag om det innebär klara fördelar i form av minskad påverkan på människors hälsa och miljön, jämfört med andra spridningsmetoder, eller om fungerande alternativ saknas.

(13)

Vattenmiljön är särskilt känslig för bekämpningsmedel. Det är därför nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt att undvika förorening av ytvatten och grundvatten genom lämpliga åtgärder, exempelvis att skapa buffert- eller säkerhetszoner eller plantera häckar längs ytvatten för att minska vattnets exponering för vindavdrift, dräneringsflöde och avrinning. Storleken på buffertzonerna bör särskilt bero på jordens egenskaper, bekämpningsmedlets egenskaper samt de berörda områdenas jordbruksförhållanden. Användning av bekämpningsmedel i områden som används för uttag av dricksvatten, på eller längs transportleder, t.ex. järnvägslinjer, på hårdgjorda eller mycket genomsläppliga ytor kan leda till högre risker för förorening av vattenmiljön. I sådana områden bör därför användning av bekämpningsmedel begränsas så långt som möjligt eller, där det är lämpligt, undvikas helt.

(14)

Användning av bekämpningsmedel kan vara särskilt farlig i mycket känsliga områden, exempelvis Natura 2000-områden som är skyddade enligt direktiven 79/409/EEG och 92/43/EEG. På andra platser, exempelvis allmänna parker, sportanläggningar och lekplatser för barn, är risken stor för att allmänheten exponeras för bekämpningsmedel. Man bör därför förbjuda eller begränsa användningen av bekämpningsmedel i dessa områden eller minimera riskerna av sådan användning.

(15)

Hantering av bekämpningsmedel, inbegripet lagring, utspädning och blandning av bekämpningsmedel samt rengöring av utrustning för spridning av bekämpningsmedel efter användning, och återvinning eller bortskaffande av vätskor som finns kvar i tanken, tomma förpackningar och bekämpningsmedelsrester innebär särskilt stora risker för oönskad exponering av människor och miljön. Det bör därför införas särskilda åtgärder för dessa aktiviteter som komplement till de åtgärder som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/12/EG av den 5 april 2006 om avfall (15) och i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (16). Åtgärderna bör också omfatta icke yrkesmässiga användare, eftersom risken för olämplig hantering är stor i denna grupp på grund av bristande kunskap.

(16)

Om alla jordbrukare tillämpade allmänna principer och gröd- och sektorspecifika riktlinjer för integrerat växtskydd skulle det leda till en mer riktad användning av alla tillgängliga bekämpningsmetoder, däribland bekämpningsmedel. Detta skulle därför bidra till att ytterligare minska riskerna för människors hälsa och för miljön och beroendet av bekämpningsmedel. Medlemsstaterna bör främja bekämpning med liten användning av bekämpningsmedel, särskilt integrerat växtskydd, och skapa nödvändiga förutsättningar och åtgärder för dess genomförande.

(17)

Eftersom genomförandet av principerna för integrerat växtskydd är obligatoriskt enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr …/… och detta ramdirektiv och eftersom subsidiaritetsprincipen är tillämplig på det sätt på vilket principerna för integrerat växtskydd genomförs, bör medlemsstaterna i sina nationella handlingsplaner beskriva hur de ser till att principerna för integrerat växtskydd genomförs.

(18)

Det är nödvändigt att mäta de framsteg som görs när det gäller att minska de risker och negativa effekter som bekämpningsmedelsanvändningen innebär för människors hälsa och för miljön. De harmoniserade riskindikatorer som behövs för detta kommer att fastställas på gemenskapsnivå. Medlemsstaterna bör använda dessa indikatorer för riskhantering på nationell nivå och för rapportering, och kommissionen bör beräkna indikatorer för att utvärdera framsteg på gemenskapsnivå. Statistiska uppgifter insamlade i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr …/… av den … om statistik om växtskyddsmedel (9) bör användas. Medlemsstaterna bör ha rätt att använda nationella indikatorer utöver de harmoniserade gemensamma indikatorerna.

(19)

Medlemsstaterna bör fastställa sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och se till att de tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(20)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att skydda människors hälsa och miljön från möjliga risker förknippade med användningen av bekämpningsmedel, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(21)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som särskilt fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Syftet är framför allt att främja att en hög nivå i fråga om miljöskydd integreras i gemenskapens politik i enlighet med principen om hållbar utveckling i artikel 37 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(22)

De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (17).

(23)

Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att fastställa och uppdatera bilagorna till detta direktiv. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, bland annat genom att komplettera det med nya icke väsentliga delar, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(24)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (18) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så vitt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

1.

yrkesmässig användare: en person som använder bekämpningsmedel i sin yrkesmässiga verksamhet, inbegripet operatörer, tekniker, arbetsgivare och egenföretagare, både på jordbruksområdet och inom andra sektorer,

2.

distributör: en fysisk eller juridisk person som gör ett bekämpningsmedel tillgängligt på marknaden, inbegripet grossister, detaljhandlare, säljare och leverantörer,

3.

rådgivare: en person som ger råd om växtskydd och säker användning av bekämpningsmedel, inom ramen för sin yrkesverksamhet eller en kommersiell tjänst, inbegripet privata rådgivningsföretag, handelsagenter, livsmedelsproducenter och detaljhandlare om tillämpligt,

4.

utrustning för spridning av bekämpningsmedel: en apparat som är särskilt avsedd för spridning av bekämpningsmedel, däribland tillbehör som är nödvändiga för att den ska fungera effektivt, t.ex. munstycken, manometrar, filter, silar och anordningar för tankrengöring,

5.

flygbesprutning: spridning av bekämpningsmedel med luftfartyg (flygplan eller helikopter),

6.

integrerat växtskydd: noggrann genomgång av alla tillgängliga växtskyddsmetoder och därpå följande integrering av lämpliga åtgärder som motverkar utvecklingen av populationer av skadliga organismer och som håller användningen av växtskyddsmedel och andra former av ingrepp på nivåer som är ekonomiskt och ekologiskt försvarbara och minskar eller minimerar riskerna för människors hälsa och miljön. Integrerat växtskydd betonar odlingen av sunda grödor med minsta möjliga ingrepp i jordbruksekosystemen och uppmuntrar naturliga mekanismer för skadedjursbekämpning,

7.

riskindikator: resultatet av en beräkningsmetod som används för att bedöma riskerna med bekämpningsmedel för människors hälsa och/eller miljön,

8.

ytvatten och grundvatten: den mening som avses i direktiv 2000/60/EG,

9.

bekämpningsmedel:

a)

tillämpa olika tidsplaner och intervall mellan kontrollerna för sådan utrustning för spridning av bekämpningsmedel som inte används för besprutning, för handhållen utrustning för spridning av bekämpningsmedel eller för ryggburna sprutor samt för annan utrustning för spridning av bekämpningsmedel som används i mycket liten omfattning, som ska anges i den nationella handlingsplan som avses i artikel 4.

Följande annan utrustning för spridning av bekämpningsmedel ska aldrig anses användas i mycket liten omfattning:

b)

undanta handhållen utrustning för spridning av bekämpningsmedel eller ryggburna sprutor från kontroll.

a)

Det får inte finnas några fungerande alternativ, eller också ska det innebära klara fördelar i form av minskad påverkan på människors hälsa och miljön jämfört med markbaserad spridning av bekämpningsmedel.

b)

De bekämpningsmedel som används ska uttryckligen ha godkänts av medlemsstaten för flygbesprutning efter en särskild bedömning av riskerna i samband med flygbesprutning.

c)

Den operatör som utför flygbesprutningen ska ha ett utbildningsbevis enligt artikel 5.2. Under den övergångsperiod då system för utbildningsbevis ännu inte har införts får medlemsstaterna godta andra bevis på kompetens.

d)

Det företag som ansvarar för att tillhandahålla av flygbesprutningsutrustning ska godkännas av en myndighet som är behörig att utfärda tillstånd för utrustning och luftfartyg för flygbesprutning med bekämpningsmedel.

a)

Att ge företräde för bekämpningsmedel som inte är klassificerade som farliga för vattenmiljön enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/45/EG av den 31 maj 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat (24) och som inte innehåller några prioriterade farliga ämnen enligt artikel 16.3 i direktiv 2000/60/EG.

b)

Att ge företräde för den effektivaste spridningstekniken, exempelvis användning av utrustning för spridning av bekämpningsmedel med låg avdrift, särskilt för högväxande grödor som humle och de som återfinns i odlingar av frukt och vin.

c)

Att använda åtgärder som minimerar risken för förorening utanför området till följd av vindavdrift, dräneringsflöde och ytavrinning. Åtgärderna ska vid behov innefatta skapande av buffertzoner av lämplig storlek för att skydda vattenorganismer utanför målgrupperna och säkerhetszoner för ytvatten och grundvatten som används för uttag av dricksvatten, där bekämpningsmedel inte får användas eller lagras.

d)

Att så långt det är möjligt begränsa eller, om så är lämpligt, helt undvika spridning av bekämpningsmedel på och längs vägar, järnvägslinjer, mycket genomsläppliga ytor eller annan infrastruktur nära ytvatten eller grundvatten, eller på hårdgjorda ytor med hög risk för ytavrinning till ytvatten eller avloppssystem.

1)

områden som används av allmänheten eller av sårbara befolkningsgrupper, exempelvis parker, offentliga trädgårdar, sportanläggningar, skolgårdar och lekplatser,

2)

skyddade områden enligt direktiv 2000/60/EG och andra områden för vilka nödvändiga bevarandeåtgärder ska vidtas enligt bestämmelserna i direktiven 79/409/EEG och 92/43/EEG,

3)

nyligen behandlade områden som används av eller är tillgängliga för jordbruksarbetare.

a)

Lagring, hantering, utspädning och blandning av bekämpningsmedel före spridning.

b)

Hantering av förpackningar för och rester av bekämpningsmedel.

c)

Bortskaffande av vätskor som finns kvar i tanken efter spridning.

d)

Rengöring efter spridning av den utrustning som använts.

e)

Återvinning eller bortskaffande av rester av bekämpningsmedel och deras förpackningar i enlighet med gemenskapslagstiftningen om avfall.

a)

beräkna harmoniserade riskindikatorer enligt punkt 1 genom att använda statistiska uppgifter insamlade i enlighet med förordning (EG) nr …/… tillsammans med andra relevanta uppgifter,

b)

identifiera trender för användningen av vissa verksamma ämnen,

c)

identifiera prioriteringar, som verksamma ämnen, grödor, regioner eller praxis, som kräver särskild uppmärksamhet eller god praxis som kan tjäna som exempel för att uppnå direktivets syfte att minska riskerna med och konsekvenserna av användningen av bekämpningsmedel för människors hälsa och miljön och för att uppmuntra utvecklingen och införandet av integrerat växtskydd och alternativa metoder eller tekniker, för att minska beroendet av bekämpningsmedel.

1)

utarbetande av ett harmoniserat system inbegripet en lämplig databas för att samla in och lagra all information om riskindikatorer för bekämpningsmedel och för att göra denna information tillgänglig för behöriga myndigheter, andra berörda parter och allmänheten,

2)

undersökningar som behövs för att förbereda och utveckla lagstiftning, inbegripet att anpassa bilagorna till detta direktiv till den tekniska utvecklingen,

3)

utarbetande av vägledning och bästa praxis för att underlätta genomförandet av detta direktiv.

7.10.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 254/18

(1)

Flygplatsernas huvudsakliga uppgift och kommersiella verksamhet är att säkerställa hanteringen av luftfartyg, från landning till start, samt av passagerare och gods så att lufttrafikföretagen kan tillhandahålla sina lufttransporttjänster. Därför erbjuder flygplatserna ett antal faciliteter och tjänster för luftfartygens drift och hanteringen av passagerare och gods, och kostnaderna för detta täcks i allmänhet genom flygplatsavgifter. De ledningsenheter vid flygplatserna som tillhandahåller faciliteter och tjänster för vilka flygplatsavgifter tas ut bör sträva efter att bedriva verksamheten kostnadseffektivt.

(2)

Det är nödvändigt att upprätta en gemensam ram för att reglera de viktigaste aspekterna av flygplatsavgifterna och sättet för att fastställa dessa, eftersom det i avsaknad av en sådan ram finns risk för att grundläggande krav i förhållandet mellan flygplatsernas ledningsenheter och flygplatsanvändarna inte uppfylls. En sådan ram bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att avgöra i vilken omfattning inkomster från flygplatsens kommersiella verksamhet får beaktas när flygplatsavgifterna fastställs.

(3)

Detta direktiv bör tillämpas på flygplatser som är belägna i gemenskapen och överstiger en viss minimistorlek, eftersom det inte är nödvändigt att tillämpa någon gemenskapsram på förvaltningen och finansieringen av mindre flygplatser, och på den flygplats i varje medlemsstat som har det högsta antalet passagerarrörelser.

(4)

För att främja den territoriella sammanhållningen bör medlemsstaterna ha möjlighet att tillämpa ett gemensamt avgiftssystem som omfattar ett flygplatsnät. Ekonomiska överföringar som görs mellan olika flygplatser inom sådana nät bör vara förenliga med gemenskapslagstiftningen.

(5)

För fördelning av trafik bör medlemsstaterna kunna tillåta en ledningsenhet för flygplatser som betjänar samma ort eller storstadsregion att tillämpa samma avgiftsnivå. Ekonomiska överföringar som görs mellan dessa flygplatser bör vara förenliga med gemenskapslagstiftningen.

(6)

Incitament för att upprätta nya rutter för att främja bland annat utvecklingen av missgynnade regioner och de yttersta randområdena bör beviljas endast i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

(7)

Uttag av avgifter i samband med tillhandahållandet av flygtrafiktjänster och marktjänster har redan behandlats i kommissionens förordning (EG) nr 1794/2006 av den 6 december 2006 om ett gemensamt avgiftssystem för flygtrafiktjänster (4) och rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen (5). De avgifter som tas ut för att finansiera assistans till passagerare med funktionshinder och passagerare med nedsatt rörlighet regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet (6).

(8)

Internationella civila luftfartsorganisationens råd (ICAO:s råd) antog under 2004 en strategi för flygplatsavgifter, i vilken bland annat principerna om avgifternas kostnadssamband, icke-diskriminering och en oberoende mekanism för den ekonomiska regleringen av flygplatser ingår.

(9)

ICAO:s råd har ansett att en flygplatsavgift är en pålaga som specifikt är utformad och tillämpas för att täcka kostnaderna för tillhandahållandet av faciliteter och tjänster för civil luftfart, medan en skatt är en pålaga som är utformad för att öka de nationella eller lokala offentliga inkomsterna, som i allmänhet inte används till den civila luftfarten vare sig i sin helhet eller på grundval av specifika kostnader.

(10)

Flygplatsavgifter bör vara icke-diskriminerande. Ett obligatoriskt förfarande bör införas för regelbundna samråd mellan flygplatsernas ledningsenheter och flygplatsanvändarna, och varje part bör ha möjlighet att hänskjuta frågor till ett oberoende tillsynsorgan när flygplatsanvändarna har invändningar mot ett beslut om flygplatsavgifter eller om ändring av avgiftssystemet.

(11)

För att säkerställa opartiska beslut och en korrekt och effektiv tillämpning av detta direktiv bör ett oberoende tillsynsorgan inrättas i varje medlemsstat. Detta organ bör ha de resurser i fråga om personal, sakkunskap och ekonomiska medel som krävs för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter.

(12)

Det är av avgörande betydelse att flygplatsanvändarna regelbundet erhåller information från flygplatsens ledningsenhet om hur och utifrån vilket underlag som flygplatsavgifterna beräknas. En sådan öppenhet skulle ge lufttrafikföretagen insikt i flygplatsens egna kostnader och hur produktiva en flygplats investeringar är. För att flygplatsens ledningsenhet ska kunna göra en korrekt bedömning av vad som krävs i fråga om framtida investeringar bör flygplatsanvändarna åläggas att i god tid underrätta ledningsenheten om alla sina operativa prognoser, utvecklingsprojekt och särskilda behov och önskemål.

(13)

Flygplatsernas ledningsenheter bör underrätta flygplatsanvändarna om betydande infrastrukturprojekt, eftersom sådana i hög grad påverkar systemet eller nivån på flygplatsavgifterna. Denna information bör tillhandahållas för att möjliggöra övervakningen av infrastrukturkostnaderna och tillhandahållande av ändamålsenliga och kostnadseffektiva faciliteter vid den berörda flygplatsen.

(14)

Flygplatsernas ledningsenheter bör få möjlighet att tillämpa flygplatsavgifter som motsvarar den infrastruktur och/eller den tjänstenivå som tillhandahålls, eftersom lufttrafikföretagen har ett legitimt intresse av att kräva att kvaliteten på de tjänster som flygplatsens ledningsenhet tillhandahåller avspeglas i priset. Alla lufttrafikföretag som så önskar bör dock kunna få tillgång till en differentierad infrastruktur eller tjänstenivå på icke-diskriminerande grund. Om efterfrågan överstiger tillgången bör tillträdet fastställas på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier, som utarbetas av en ledningsenhet vid flygplatsen. All differentiering av flygplatsavgifterna bör vara öppen, objektiv och grundad på klara och tydliga kriterier.

(15)

Flygplatsanvändare och flygplatsens ledningsenhet bör kunna ingå ett servicenivåavtal som gäller kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls i utbyte mot flygplatsavgifterna. Förhandlingar om kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls i utbyte mot flygplatsavgifterna kan ingå i samrådet.

(16)

Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av fördraget, särskilt artiklarna 81–89.

(17)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma principer för uttag av flygplatsavgifter vid gemenskapens flygplatser, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, då system för flygplatsavgifter inte kan införas på nationell nivå på ett enhetligt sätt i hela gemenskapen, och det därför på grund av dess omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

1)

flygplats: varje markområde som är särskilt inrättat för landning, start och manövrering av luftfartyg, inbegripet de närliggande anläggningar som kan behövas för flygtrafiken och för service till luftfartygen, samt de anläggningar som behövs för de kommersiella luftfartstjänsterna,

2)

flygplatsens ledningsenhet: den enhet som, tillsammans med annan verksamhet eller självständigt, i kraft av nationella lagar och andra författningar eller avtal har i uppdrag att administrera och förvalta flygplatsens eller flygplatsnätets infrastrukturer och samordna och kontrollera den verksamhet som bedrivs av de olika aktörer som befinner sig på berörd flygplats eller inom berört flygplatsnät,

3)

flygplatsanvändare: varje fysisk eller juridisk person som med flyg transporterar passagerare, post och/eller gods, till eller från den berörda flygplatsen,

4)

flygplatsavgift: en avgift som tas ut till förmån för flygplatsens ledningsenhet och som betalas av flygplatsanvändarna för utnyttjandet av sådana faciliteter och tjänster som uteslutande tillhandahålls av flygplatsens ledningsenhet och som avser landning, start, belysning och parkering av luftfartyg samt hantering av passagerare och gods,

5)

flygplatsnät: en sammanslutning av flygplatser som vederbörligen utsetts som sådan av medlemsstaten och som drivs av samma ledningsenhet.

a)

en förteckning över de olika tjänster och infrastrukturer som tillhandahålls i utbyte mot de flygplatsavgifter som tas ut,

b)

den metod som används för att fastställa flygplatsavgifterna,

c)

den övergripande kostnadsstrukturen för de faciliteter och tjänster som flygplatsavgifterna avser,

d)

inkomsterna av de olika avgifterna och den sammanlagda kostnaden för de tjänster som de omfattar,

e)

prognoser över situationen vid flygplatsen såvitt avser avgifter, flygtrafikens utveckling och planerade investeringar,

f)

den faktiska användningen av flygplatsens infrastruktur och utrustning under viss tid.

a)

trafikprognoser,

b)

prognoser om sammansättningen och den planerade användningen av sin flotta,

c)

sina utvecklingsprojekt som avser den berörda flygplatsen,

d)

sina behov såvitt avser den berörda flygplatsen.

a)

fastställa ett förfarande för att lösa tvister mellan flygplatsens ledningsenhet och flygplatsanvändarna,

b)

fastställa på vilka villkor en tvist får föreläggas det oberoende tillsynsorganet; detta får särskilt avvisa klagomål som inte är vederbörligen motiverade eller tillräckligt dokumenterade,

c)

fastställa de kriterier mot vars bakgrund tvister ska bedömas för att det ska vara möjligt att nå en lösning.

7.10.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 254/26

(1)

I artikel 137 i fördraget föreskrivs att gemenskapen ska understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet för att förbättra arbetsmiljön för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet. I direktiv som antas på grundval av denna artikel bör sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden undvikas som skulle motverka tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag.

(2)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG (4) fastställs minimivillkor för hälsa och säkerhet när det gäller arbetstidens förläggning, vilka är tillämpliga på bland annat dygnsvila, raster, veckovila, begränsning av veckoarbetstiden, årlig semester, samt på vissa aspekter av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.

(3)

Enligt artikel 19 tredje stycket och artikel 22.1 andra stycket i direktiv 2003/88/EG ska dessa artiklar granskas på nytt före den 23 november 2003.

(4)

Mer än tio år efter antagandet av rådets direktiv 93/104/EG (5), det första direktivet om arbetstidens förläggning, har det visat sig nödvändigt att bättre beakta såväl arbetsgivarnas som arbetstagarnas ändrade förhållanden och krav och att skapa möjligheter att uppfylla de mål för tillväxt och sysselsättning som Europeiska rådet fastställde den 22–23 mars 2005 inom ramen för Lissabonstrategin.

(5)

Möjligheten att kombinera arbete och familjeliv är också en central förutsättning för att uppnå de mål som Europeiska unionen satt upp för sig i Lissabonstrategin, bland annat för att öka kvinnors förvärvsfrekvens. Detta torde inte bara skapa en mer tillfredsställande arbetsmiljö utan även möjliggöra en bättre anpassning till arbetstagarnas behov, särskilt de arbetstagare som har ett familjeansvar. Flera av ändringarna i detta direktiv syftar till att göra det lättare att kombinera arbete och familjeliv.

(6)

I detta sammanhang är det medlemsstaternas ansvar att uppmana arbetsmarknadens parter att på lämplig nivå ingå avtal som syftar till att förbättra möjligheterna att kombinera arbete och familjeliv.

(7)

Det finns ett behov av att förbättra skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och medge större flexibilitet i arbetstidens förläggning, bland annat när det gäller jourtid och i synnerhet inaktiv del av jourtid, samt finna en ny avvägning mellan dels behovet av att kunna kombinera arbete och familjeliv, dels behovet av en flexiblare arbetstidsförläggning.

(8)

Arbetstagare bör ges kompensationsledighet när förhållandena inte medger viloperioder. Medlemsstaterna bör ha ansvar för att fastställa längden på den rimliga tid inom vilken arbetstagare ges motsvarande kompensationsledighet med beaktande av behovet att säkerställa de berörda arbetstagarnas hälsa och säkerhet samt proportionalitetsprincipen.

(9)

Bestämmelserna om beräkningsperioden för den maximala veckoarbetstiden bör också ses över i syfte att anpassa dem till företagens och arbetstagarnas behov, under förutsättning att skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet garanteras.

(10)

I de fall då anställningsavtalet varar mindre än ett år bör beräkningsperioden inte överskrida anställningsavtalets längd.

(11)

Erfarenheterna av tillämpningen av artikel 22.1 i direktiv 2003/88/EG visar att ett rent individuellt beslut om att artikel 6 i direktivet inte ska tillämpas kan medföra problem när det gäller skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och även när det gäller arbetstagarens fria val.

(12)

Den möjlighet som ges i artikel 22.1 är en avvikelse från principen om en längsta genomsnittlig veckoarbetstid på 48 timmar under en beräkningsperiod. Den är avhängig av ett effektivt skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet, och av den berörda arbetstagarens uttryckliga, fria och informerade samtycke. Användningen av denna möjlighet måste vara avhängig av vederbörliga garantier för att dessa villkor uppfylls och av noggrann övervakning.

(13)

Innan den möjlighet som ges i artikel 22.1 tillämpas bör hänsyn tas till om inte den längsta beräkningsperioden eller andra flexibilitetsbestämmelser i direktiv 2003/88/EG garanterar den nödvändiga flexibiliteten.

(14)

För att undvika risker för arbetstagarnas hälsa och säkerhet är det inte möjligt att i en medlemsstat kumulativt använda både den flexibla beräkningsmetoden enligt artikel 19 första stycket b och möjligheten enligt artikel 22.1.

(15)

I enlighet med artikel 138.2 i fördraget har kommissionen samrått med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om den möjliga inriktningen av gemenskapsåtgärder på detta område.

(16)

Efter detta samråd fann kommissionen att gemenskapsåtgärder var tillrådliga och samrådde vidare med arbetsmarknadens parter om innehållet i det planerade förslaget, i enlighet med artikel 138.3 i fördraget.

(17)

Efter denna andra fas av samrådet meddelade arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå inte kommissionen att de önskade inleda det förfarande som kan leda till ingående av avtal i enlighet med artikel 139 i fördraget.

(18)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att modernisera gemenskapslagstiftningen om arbetstidens förläggning, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(19)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (6). Särskilt syftar detta direktiv till att garantera en fullständig respekt för rätten till rättvisa arbetsförhållanden i enlighet med artikel 31 i stadgan, i synnerhet punkt 2 i den artikeln, som föreskriver att ”Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester”.

(20)

Vid genomförandet av detta direktiv bör den allmänna skyddsnivå som ges arbetstagare avseende hälsa och säkerhet i arbetet bibehållas.

1.

I artikel 2 ska följande punkter läggas till:

2.

Följande artiklar ska läggas till:

”Artikel 2a

Jourtid

Den inaktiva delen av jourtid får inte betraktas som arbetstid, om inte annat sägs i nationell lagstiftning eller kollektivavtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis.

Den inaktiva delen av jourtiden kan beräknas med utgångspunkt i medelvärdet av antalet timmar eller en andel av jourtiden, med beaktande av erfarenheten i den berörda sektorn, enligt kollektivavtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter eller enligt nationell lagstiftning efter samråd med arbetsmarknadens parter.

Den inaktiva delen av jourtiden får inte tas med i beräkningen av den dygns- eller veckovila som avses i artikel 3 respektive artikel 5 om inte annat föreskrivs

Den tid då arbetstagaren faktiskt utför sina aktiviteter eller uppgifter under jourtiden ska alltid betraktas som arbetstid.

Artikel 2b

Möjligheten att kombinera arbete och familjeliv

Medlemsstaterna ska uppmuntra arbetsmarknadens parter på lämplig nivå, utan att inkräkta på deras oberoende, att ingå avtal om förbättrade möjligheter att kombinera arbetsliv och familjeliv.

Utan att det påverkar Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/14/EG av den 11 mars 2002 om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen (7) och i samråd med arbetsmarknadens parter ska medlemsstaterna säkerställa att arbetsgivare informerar arbetstagare i tid om viktigare ändringar av deras arbetsscheman och förläggningen av deras arbetstid.

Med beaktande av arbetstagares behov av flexibilitet i sina arbetstider och arbetsscheman ska medlemsstaterna i enlighet med nationell praxis även uppmuntra arbetsgivare att behandla önskemål om ändring av sådana arbetstider och arbetsscheman, om inte annat följer av företagets behov liksom av såväl arbetsgivares som arbetstagares behov av flexibilitet.

3.

Artikel 17 ska ändras på följande sätt:

4.

I artikel 18 tredje stycket ska orden ”på villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna” ersättas med orden ”på villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna inom rimlig tid i enlighet med nationell lagstiftning eller kollektivavtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter”.

5.

Artikel 19 ska ersättas med följande:

”Artikel 19

Begränsningar av undantag från beräkningsperioder

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 22a b ska medlemsstaterna genom undantag från artikel 16 b, under iakttagande av de allmänna principerna om skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, ha möjlighet att på objektiva grunder eller av tekniska skäl, eller av skäl som har att göra med arbetets organisation tillåta beräkningsperioder avseende den maximala veckoarbetstiden på högst tolv månader

När medlemsstaterna använder sig av möjligheten enligt första stycket led b ska de säkerställa att arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter enligt avsnitt II i direktiv 89/391/EEG.”.

6.

Artikel 22 ska ändras på följande sätt:

”Artikel 22

Övriga bestämmelser

1.   Även om den allmänna principen ska vara att veckoarbetstiden i Europeiska unionen är begränsad till högst 48 timmar och att det i praktiken ska vara ett undantag att arbetstagare i unionen arbetar längre, får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa artikel 6 under förutsättning att de vidtar de åtgärder som krävs för att garantera ett effektivt skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Tillämpningen av denna möjlighet ska dock vara uttryckligen angiven i ett kollektivavtal eller ett avtal mellan arbetsmarknadens parter på relevant nivå eller, efter det att man på relevant nivå samrått med arbetsmarknadens parter, i nationell lagstiftning.

2.   Under alla omständigheter ska de medlemsstater som använder denna möjlighet vidta de åtgärder som behövs för att se till att följande gäller:

3.   Förutsatt att de allmänna principerna om skyddet för arbetstagarnas hälsa och säkerhet iakttas ska, då en arbetstagare som är anställd av samma arbetsgivare under en period eller perioder som inte överstiger tio veckor totalt under en period av tolv månader, punkt 2 c ii och 2 d inte tillämpas.”.

7.

Följande artikel ska läggas till:

”Artikel 22a

Särskilda bestämmelser

Om en medlemsstat använder den möjlighet som anges i artikel 22

8.

Artikel 24 ska ersättas med följande:

”Artikel 24

Rapportering

1.   Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som redan antagits eller ska antas inom det område som omfattas av detta direktiv.

2.   Medlemsstaterna ska inge en rapport till kommissionen vart femte år om det praktiska genomförandet av detta direktiv med angivande av synpunkter från arbetsmarknadens parter.

Kommissionen ska informera Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och rådgivande kommittén för arbetsmiljöfrågor om detta.

3.   Vart femte år från och med den 23 november 1996 ska kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén avge en rapport om tillämpningen av detta direktiv med hänsyn till punkterna 1 och 2.”.

9.

Följande artikel ska läggas till:

”Artikel 24a

Utvärderingsrapport

1.   Senast den … (8) gäller följande:

2.   Senast den … (9) ska kommissionen, efter att ha samrått med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå, förelägga Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén en rapport om

Rapporten kan åtföljas av lämpliga förslag till att minska alltför långa arbetstider, inbegripet genom att använda möjligheten enligt artikel 22.1, med hänsyn till hälso- och säkerhetseffekterna för arbetstagare som omfattas av denna möjlighet.

3.   Rådet ska på grundval av den rapport som avses i punkt 2 utvärdera användningen av möjligheterna i detta direktiv, närmare bestämt de som fastställs i artikel 19 första stycket b och artikel 22.1.

Med beaktande av denna utvärdering får kommissionen senast den … (10) i förekommande fall för Europaparlamentet och rådet lägga fram ett förslag till ändring av direktivet, inbegripet den möjlighet som föreskrivs i artikel 22.1.”.

7.10.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 254/36

(1)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (3). Det är särskilt utformat för att fullt ut garantera efterlevnad av artikel 31 i stadgan, som föreskriver att varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden, till begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.

(2)

I punkt 7 i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter föreskrivs bland annat att förverkligandet av den inre marknaden måste leda till att levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagarna inom Europeiska gemenskapen förbättras. Detta ska ske genom en harmonisering av dessa villkor, i huvudsak avseende sådana arbetsformer som visstidsanställning, deltidsarbete, arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och säsongsarbete.

(3)

Kommissionen samrådde den 27 september 1995 i enlighet med artikel 138.2 i fördraget med arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå om åtgärder som skulle kunna antas på gemenskapsnivå i fråga om flexibel arbetstid och trygghet för arbetstagarna.

(4)

Kommissionen ansåg efter detta samråd att gemenskapsåtgärder var lämpliga och samrådde den 9 april 1996 vidare, i enlighet med artikel 138.3 i fördraget med arbetsmarknadens parter om det planerade förslagets innehåll.

(5)

De avtalsslutande parterna förklarade i ingressen till det ramavtal om visstidsarbete som slöts den 18 mars 1999 att de hade för avsikt att utreda behovet av liknande avtal för arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och beslutade att inte inkludera arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i direktivet om visstidsarbete.

(6)

De allmänna sektorsövergripande organisationerna, dvs. Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (UNICE) (4), Europeiska centrumet för offentliga företag (CEEP) och Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) informerade i en gemensam skrivelse av den 29 maj 2000 kommissionen om att de ville inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 139 i fördraget. I ytterligare en gemensam skrivelse av den 28 februari 2001 bad de kommissionen att förlänga den tidsfrist som avses i artikel 138.4 med en månad. Kommissionen biföll denna begäran och förlängde förhandlingstiden till och med den 15 mars 2001.

(7)

Den 21 maj 2001 meddelade arbetsmarknadens parter att deras förhandlingar om arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte hade lett fram till något avtal.

(8)

Europeiska rådet ansåg i mars 2005 att det var av avgörande betydelse att ge ny stimulans åt Lissabonstrategin och lägga om prioriteringarna till tillväxt och sysselsättning. Rådet godkände de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning 2005–2008 som bland annat syftar till att främja flexibilitet i kombination med anställningstrygghet och minska segmenteringen av arbetsmarknaden, med vederbörlig hänsyn till den roll som arbetsmarknadens parter har.

(9)

I enlighet med kommissionens meddelande om den sociala agendan omfattande perioden fram till 2010 som välkomnades av Europeiska rådet i mars 2005 som ett bidrag för att uppnå målen för Lissabonstrategin genom att stärka den europeiska sociala modellen ansåg Europeiska rådet att nya arbetsorganisationsformer och ökad mångfald i fråga om anställningsvillkoren för arbetstagare och företag som bättre kombinerar flexibilitet och trygghet skulle bidra till anpassningsförmågan. Vidare godkände Europeiska rådet i december 2007 de överenskomna principerna om flexicurity som innebär jämvikt mellan flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden och bidrar till att både arbetstagare och arbetsgivare kan ta vara på de möjligheter som globaliseringen erbjuder.

(10)

Det råder avsevärda skillnader inom Europeiska unionen när det gäller att anlita arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och i fråga om rättsläge, rättslig ställning och arbetsvillkor för dessa arbetstagare.

(11)

Arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag tillgodoser både företagens behov av flexibilitet och arbetstagarnas behov av att förena privatliv och yrkesliv. Det bidrar således till att skapa arbetstillfällen och till deltagande och integration på arbetsmarknaden.

(12)

Genom detta direktiv fastställs en skyddsram för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som är icke-diskriminerande, öppen och proportionerlig samtidigt som den respekterar arbetsmarknadernas mångfald och de skilda förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter.

(13)

I rådets direktiv 91/383/EEG av den 25 juni 1991 om komplettering av åtgärderna för att främja förbättringar av säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare med tidsbegränsat anställningsförhållande eller tillfälligt anställningsförhållande (5), fastställs de bestämmelser om säkerhet och hälsa i arbetet som ska tillämpas på arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

(14)

Grundläggande arbets- och anställningsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bör minst motsvara de villkor som skulle gälla för dem om de hade anställts av kundföretaget för att utföra samma arbete.

(15)

Anställningskontrakt i form av tillsvidareanställning är det vanliga anställningsförhållandet. För arbetstagare som har ett kontrakt om tillsvidareanställning med bemanningsföretaget och med hänsyn till det särskilda skydd som ett sådant kontrakt ger, bör följaktligen en möjlighet föreskrivas att göra undantag från de bestämmelser som gäller i kundföretaget.

(16)

För att på ett flexibelt sätt kunna klara av arbetsmarknadernas mångfald och de skilda förbindelserna mellan arbetsmarknadens parter kan medlemsstaterna låta arbetsmarknadens parter fastställa arbets- och anställningsvillkor under förutsättning att den övergripande skyddsnivån för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag respekteras.

(17)

Under vissa begränsade omständigheter och på grundval av ett avtal som ingåtts av arbetsmarknadens parter på nationell nivå bör medlemsstaterna dessutom, i begränsad utsträckning, kunna avvika från principen om lika behandling så länge som en tillräcklig skyddsnivå ges.

(18)

Den förbättring av det grundläggande skyddet för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag bör åtföljas av en översyn av eventuella begränsningar eller förbud som kan ha införts när det gäller arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Dessa kan endast motiveras av allmänintresset, särskilt skyddet av arbetstagarna, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet och behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

(19)

Detta direktiv påverkar inte arbetsmarknadens parters självbestämmanderätt och bör inte heller påverka relationerna dem emellan, t. ex. rätten att förhandla och sluta kollektivavtal i enlighet med nationell lagstiftning och praxis med iakttagande av rådande gemenskapslagstiftning.

(20)

Bestämmelserna i detta direktiv om begränsningar av eller förbud mot arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag påverkar inte tillämpningen av nationell lagstiftning eller praxis om förbud mot att ersätta arbetstagare som strejkar med arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

(21)

Medlemsstaterna bör föreskriva administrativa eller rättsliga förfaranden för att garantera rättigheterna för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och bör föreskriva effektiva, avskräckande och proportionella sanktioner vid överträdelse av de skyldigheter som fastställs i detta direktiv.

(22)

Detta direktiv bör genomföras med iakttagande av fördragets bestämmelser om fritt tillhandahållande av tjänster och fri etableringsrätt, och utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (6).

(23)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa en harmoniserad ram på gemenskapsnivå som skyddar arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, inte i tillräcklig utsträckning kan nås av medlemsstaterna och det därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går direktivet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

a)

arbetstagare: en person som i den berörda medlemsstaten i egenskap av arbetstagare är skyddad enligt nationell arbetsrätt,

b)

bemanningsföretag: varje fysisk eller juridisk person som i enlighet med nationell lagstiftning ingår anställningskontrakt eller inleder anställningsförhållanden med arbetstagare i syfte att hyra ut dessa till kundföretag för tillfälligt arbete i dessa företag under deras kontroll och ledning,

c)

arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag: en arbetstagare som har ett anställningskontrakt med eller anställningsförhållande hos ett bemanningsföretag, i syfte att hyras ut till ett kundföretag för att tillfälligt arbeta under dess kontroll och ledning,

d)

kundföretag: varje fysisk eller juridisk person för vilken och under vars kontroll och ledning arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag tillfälligt arbetar,

e)

uppdrag: den period då en arbetstagare från ett bemanningsföretag är uthyrd till kundföretaget för att tillfälligt arbeta under dess kontroll och ledning,

f)

grundläggande arbets- och anställningsvillkor: arbets- och anställningsvillkor som fastställs i lagar och andra författningar, kollektivavtal och/eller andra bindande generella bestämmelser som gäller i kundföretaget och som avser

a)

skydd av gravida och ammande kvinnor och skydd av barn och ungdomar, och

b)

likabehandling av kvinnor och män samt åtgärder för att motverka all diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning

a)

förbättra tillgången till utbildning och till barnomsorg i bemanningsföretagen för de arbetstagare som hyrs ut, även under perioder mellan uppdragen, för att främja deras karriärutveckling och anställbarhet,

b)

förbättra de inhyrda arbetstagarnas tillgång till kundföretagens personalutbildning.

7.10.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 254/s3