ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 211

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

51 årgången
19 augusti 2008


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

III   Förberedande rättsakter

 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

 

444:e plenarsession den 22–23 april 2008

2008/C 211/01

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen – Konkurrenskraftiga regioner i Europa genom forskning och innovation – Ett bidrag till högre tillväxt och fler och bättre jobbKOM(2007) 474 slutlig

1

2008/C 211/02

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanterKOM(2007) 560 slutlig – 2007/0201 (COD)

9

2008/C 211/03

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av motorfordon och motorer med avseende på utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordonKOM(2007) 851 slutlig – 2007/0295 (COD)

12

2008/C 211/04

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skyddsbågar för jordbruks- och skogbrukstraktorer med hjul (statisk provning) (kodifierad version) KOM(2008) 25 slutlig – 2008/0008 (COD)

17

2008/C 211/05

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Mot en gemensam energipolitik

17

2008/C 211/06

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

23

2008/C 211/07

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén – En integrerad havspolitik för Europeiska unionenKOM(2007) 575 slutlig

31

2008/C 211/08

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1172/98 om statistikrapportering om varutransporter på väg, med avseende på kommissionens genomförandebefogenheterKOM(2007) 778 slutlig – 2007/0269 (COD)

36

2008/C 211/09

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén – Små, rena och konkurrenskraftiga – Ett program för att hjälpa små och medelstora företag att följa miljölagstiftningenKOM(2007) 379 slutlig {SEK(2007) 906, SEK(2007) 907, SEK(2007) 908}

37

2008/C 211/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén om översynen av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaternaKOM(2007) 707 slutlig

40

2008/C 211/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om specialdestinerade livsmedel (omarbetning)KOM(2008) 3 slutlig – 2008/0003 (COD)

44

2008/C 211/12

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Anpassning till det föreskrivande förfarandet med kontroll – Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem när det gäller kommissionens genomförandebefogenheterKOM(2008) 104 slutlig – 2008/0042 (COD)

45

2008/C 211/13

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Anpassning till det föreskrivande förfarandet med kontroll – Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av kommissionens genomförandebefogenheter enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglarKOM(2008) 105 slutlig – 2008/0038 (COD)

46

2008/C 211/14

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 999/2001 (om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati) med avseende på kommissionens genomförandebefogenheterKOM(2008) 53 slutlig – 2008/0030 (COD)

47

2008/C 211/15

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén – Gemensamma principer för flexicurity: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghetKOM(2007) 359 slutlig

48

2008/C 211/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén: Utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och mänKOM(2007) 424 slutlig

54

2008/C 211/17

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förebyggande av terrorism och radikalisering med ökat våld

61

2008/C 211/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om andra mervärdesskattesatser än standardsatserna för mervärdesskattKOM(2007) 380 slutlig – SEK(2007) 910

67

2008/C 211/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om En strategi för de yttersta randområdena: uppnådda resultat och framtidsutsikterKOM(2007) 507 slutlig

72

2008/C 211/20

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Föreningsfriheten i partnerländerna i Medelhavsområdet

77

2008/C 211/21

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förhandlingar om nya handelsavtal – EESK:s ståndpunkt

82

2008/C 211/22

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén – Samarbete för kommunikation om EuropaKOM(2007) 568 slutlig och bilaga KOM(2007) 569

90

SV

 


III Förberedande rättsakter

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

444:e plenarsession den 22–23 april 2008

19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen – Konkurrenskraftiga regioner i Europa genom forskning och innovation – Ett bidrag till högre tillväxt och fler och bättre jobb”

KOM(2007) 474 slutlig

(2008/C 211/01)

Den 16 augusti 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen – Konkurrenskraftiga regioner i Europa genom forskning och innovation – Ett bidrag till högre tillväxt och fler och bättre jobb”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2008. Föredragande var Antonello Pezzini.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 130 röster för och 2 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Kommittén kan ge sitt fulla stöd till kommissionens initiativ endast om man i detta beaktar inte bara problemen på efterfrågesidan utan också, och framför allt, en optimering av utbudssidan genom att undvika felaktigheter och byråkrati.

1.2

Kommittén är fullständigt övertygad om att främjandet av insatser på lokal och regional nivå och kapaciteten att knyta samman dem i nätverk för att genomföra Lissabonstrategin är avgörande för att gemensamma forsknings- och utvecklingsansträngningar framgångsrikt ska leda till inrättande och utveckling av innovativa företag i hela EU. Men detta är framför allt viktigt för att göra de ekonomiska och sociala aktörerna i området delaktiga i den gemensamma målsättningen att skapa fler och bättre jobb i ett klimat med hållbar utveckling och internationell konkurrens.

1.3

Kommittén upprepar att kunskapstriangeln, det vill säga utbildning, forskning och innovation, är viktig och spelar en avgörande roll för att främja tillväxt och sysselsättning. Man bör prioritera snabbare reformer, främja spetskompetens inom den högre utbildningen och partnerskap mellan universitet, forskningscenter och företag samt säkerställa att alla delar av yrkesutbildning och annan utbildning helt och fullt kan bidra till att främja kreativitet och innovation, särskilt på regional och lokal nivå. Detta inkluderar särskilt de specifika regioner – Euregio – där grannländer och partner går samman i nätverk i områden som sträcker sig över nationella gränser.

1.4

Kommittén anser att de europeiska regionernas konkurrenskraft och ekonomiska, sociala och sysselsättningsrelaterade utveckling är områden där alla bör agera mer aktivt och samordnat än i dag, så att man kan åstadkomma så bra och konkreta resultat som möjligt i arbetet med att uppnå Lissabonstrategins mål.

1.5

Kommittén instämmer helt och fullt i kommissionens diagnos av bristerna i fråga om gemensam och samordnad användning av gemenskapsinstrumenten, men beklagar samtidigt att man efter mer än tio år fortfarande analyserar problemet utan att ta itu med kärnfrågan, som handlar om att utveckla kapacitet för så kallad simultaneous engineering  (1) mellan olika typer av åtgärder på gemenskapsnivå och europeisk nivå.

1.6

EESK anser att det är nödvändigt att påverka efterfrågesidan, men att detta inte räcker. Utöver att påpeka hur viktigt det är att regionerna blir mer aktiva, måste man enligt kommitténs åsikt åstadkomma följande:

En territoriell strategi för forskning och innovativ teknisk utveckling.

Särskilda överväganden vad gäller det gränsöverskridande samarbetet (Euregio).

Samordnad användning av gemenskapsinstrument.

Mer information om de möjligheter som erbjuds på nationell och europeisk nivå.

Kraftigt minskad byråkrati.

1.7

Enligt kommittén bör man göra en långtgående insats på utbudssidan, för att säkerställa att samtliga instrument för konkurrenskraftig utveckling i de europeiska regionerna får en enhetlig ram och blir lättillgängliga, och att man därmed undanröjer rättsliga hinder och tidsförskjutningar för aktivering och tilldelning av finansiellt stöd.

1.8

Kommittén anser att det är nödvändigt att utarbeta en praktisk EU-guide som innehåller en sammanfattning av följande:

De olika tillgängliga gemenskapsinsatserna och alleuropeiska insatserna.

De olika kraven och bedömningskriterierna för stöd.

Synkronisering och brist på synkronisering av förfaranden och förvaltning.

De möjliga insatsernas kompatibilitet och komplementaritet.

1.9

Kommittén anser dessutom att man inte kan vänta längre med en exakt och noga planerad gemenskapsinsats för att säkerställa ny kapacitet för ”simultaneous engineering” av de olika åtgärdstyperna och för att optimera och koncentrera resurserna i området.

1.10

Som kommittén redan tidigare påpekat (2) anser vi att man för att återställa regionernas konkurrenskraft först och främst måste lösa problemen med de många styresnivåerna och uppdelningen av de olika insatserna. Vi föreslår därför ett nytt initiativ ”Jasmine – Joint Assistance Supporting Multiprojects for Innovation Networking in Europe” för att bemöta de befintliga institutionella bristerna såväl på efterfråge- som utbudssidan och kraftigt minska byråkratin.

1.11

Jasmine bör sikta på ökad förståelse för och samordning av de olika aktörernas uppträdande som deltagare i en nätverksbaserad beslutsprocess inom en enda och enhetlig ram för territoriell planering.

2.   Bakgrund

2.1

De europeiska kunskapsregionerna genomgår en förändring med både utmaningar och möjligheter som påverkar deras kapacitet att uppnå målen i den reviderade Lissabonstrategin.

2.2

Man kan erinra om följande förändringsfaktorer:

—   Yttre faktorer: En intensifierad globaliseringsprocess, framväxten av områden med en stark tillväxtdynamik, rejäla höjningar av energi- och råvarupriserna, oförutsägbar utveckling inom forskning och teknik, internationalisering av innovationer, problem som sammanhänger med klimatförändringarna samt ett migrationstryck som ofta inte är under kontroll eller är hanterbart.

—   Inre faktorer: Befolkningens åldrande, miljöskydd och upprätthållande av livskvaliteten, ett föråldrat produktions- och tjänstesystem, ökad samverkan mellan nytt kunnande och tillgängliga mänskliga resurser, kapacitet för utveckling på kulturens och kreativitetens område samt utveckling av såväl fysisk som immateriell gemensam territoriell infrastruktur.

2.3

Kommittén har flera gånger haft tillfälle att yttra sig i dessa frågor, såväl rent allmänt om utvecklingen av Lissabonstrategin och gemenskapens politik på områdena forskning, innovation, miljö och utbildning som mer specifikt.

2.4

Kommittén har i synnerhet haft tillfälle att påpeka hur viktigt det är att ”göra det möjligt för gemenskapens hela territorium att anpassa sig till den utmaning som kunskapssamhällets ekonomi innebär och på så sätt bidra till att alla regioner kan sträva efter målen i Lissabonstrategin” (3).

2.5

Dessutom har kommittén framhållit att den ”nya utformningen av konkurrenskraftiga modeller på den globala marknaden kräver omfattande förändringar. De nya integrerade plattformarna och nätverken måste ta itu med frågor som forskning och innovation, hantering av ny personal, PR och marknadsföring, ekonomi och krediter, logistik och marknadsbevakning samt kundservice” (4).

2.6

Kommittén är övertygad om att främjandet av insatser på lokal nivå och kapaciteten att knyta samman dem i nätverk för att genomföra Lissabonstrategin är avgörande för att uppmuntra människor att starta innovativa företag inom ramen för en hållbar och konkurrenskraftig utveckling. Detta borde i synnerhet också omfatta alla de regioner – Euregio – och verksamheter där grannländer och partner går samman i nätverk i områden som sträcker sig över nationella gränser.

2.7

I sitt yttrande om ”Grönbok – Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter” föreslår kommittén att ”man kompletterar det europeiska området för forskningsverksamhet med ett europeiskt kunskapsområde i syfte att skapa ett europeiskt kunskapssamhälle”. Där påpekas också: ”Samordning från kommissionens sida är … nödvändig för att bygga upp effektiva lednings- och rådgivningsstrukturer liksom en välfungerande arbetsorganisation” (5).

2.8

Slutligen har kommittén framhållit att kunskapstriangeln, det vill säga utbildning, forskning och innovation, är viktig och spelar en avgörande roll för att främja tillväxt och sysselsättning. Därför är det viktigt att skynda på reformerna, främja spetskompetens inom den högre utbildningen och partnerskapen mellan universitet, forskningscentrum och företag samt säkerställa att alla delar av yrkesutbildning och annan utbildning helt och fullt kan bidra till att främja kreativitet och innovation, särskilt på regional och lokal nivå.

2.9

Kommittén anser att de europeiska regionernas konkurrenskraft och ekonomiska, sociala och sysselsättningsrelaterade utveckling är områden där alla bör agera mer aktivt och samordnat. Kommissionen bör försöka överbrygga de hinder som utgörs av olika rättslig grund och kriterier för förfarandena. Syftet är att åstadkomma så bra och konkreta resultat som möjligt i arbetet med att uppnå Lissabonstrategins mål, genom att använda gemenskapsbudgetens olika instrument på det sätt som är bäst för skattebetalarna också när det gäller fungerande gemensam tillgång, samordning samt samverkan och synkronisering mellan åtgärder som kan genomföras på gemenskapsnivå och alleuropeisk nivå, allt detta för att uppnå den kritiska massa som möjliggör en multiplikatoreffekt.

2.10

I enlighet med den förnyade Lissabonagendans riktlinjer för tillväxt och sysselsättning fastställs följande tre prioriteringar (6):

Medlemsstaternas, regionernas och städernas (vetenskapsstäder) (7) attraktionskraft ska öka genom att man förbättrar tillgängligheten, säkerställer tillräckligt hög kvalitet på tjänsterna och värnar om miljön.

Innovation, företagande och utveckling av kunskapsekonomin ska främjas med hjälp av forskning och innovativa tillämpningar, inbegripet informations- och kommunikationsteknik.

Fler och bättre jobb ska skapas genom att göra det attraktivt för fler personer att träda in på arbetsmarknaden och i företagande, samtidigt som företagen och arbetstagarna blir mer benägna att anpassa sig och investeringarna i mänskliga resurser ökar.

2.11

När man på utbudssidan söker säkerställa en hävstångseffekt och samordnad användning av finansiella instrument för att uppnå dessa mål, stöter man på svårigheter som beror på interna faktorer hos dessa instrument. Det gäller följande faktorer:

De olika riktlinjerna och förfarandena för instrumenten.

Instrumentens omfattning, t.ex. lokal, regional eller transnationell.

Den specifika målbeskrivningen för instrumenten.

Olika rättslig grund.

Fördelningen av ansvar och besluts- och förvaltningsbefogenheter på olika enheter och organ.

2.12

På efterfrågesidan har man ofta följande problem:

Det saknas en tydlig och väldefinierad gemensam vision när det gäller den territoriella strategin för forskning och innovativ teknisk utveckling.

Det finns informations- och kommunikationsproblem.

Det finns inte tillräcklig kapacitet för att leda komplexa projekt vars styresformer är strukturerade på olika nivåer och med olika målsättningar.

Klustren och distriktsnäten är inte tillräckligt utvecklade.

Den yrkesmässiga, tekniska och organisatoriska kapacitet som krävs för att man ska kunna utnyttja innovationsstrategin optimalt är inte tillräckligt utvecklad.

2.13

Bristerna bör avhjälpas genom att tekniskt stöd och samordning garanteras ända från början i gemenskapsprogrammen.

2.14

De lovvärda samverkansinitiativ som presenteras i planerna för de olika strukturprogrammen och strukturåtgärderna för perioden 2007–2013 verkar vara en grundförutsättning, men är inte tillräckliga för att åstadkomma så bra och konkreta resultat som möjligt.

2.15

Kommittén har haft tillfälle att yttra sig positivt om kommissionens initiativ, t.ex. Jeremie, och vi har föreslagit att man ska inrätta en kontaktpunkt för Jeremie, avsedd att fungera som enhet för samordning och information om olika insatser, och påpekat att det saknas ”ett projekt som gör det möjligt att samordna och förbättra det stora antal kreditinstrument som redan nu finns” (8).

2.16

Kommittén stöder och instämmer helt i Danuta Hübners uttalanden om Jasper, Jeremie och Jessica (9)”som har skapat en ny dynamik och nya framtidsutsikter för investeringarna, tillväxten och sysselsättningen på nationell och regional nivå och även en ny dynamik mellan arbetsmarknadsparterna i EU:s alla regioner”.

2.17

Kommittén anser att de riktlinjer som antagits av Kommittén för vetenskaplig och teknisk forskning i EU (Crest) (10) och som offentliggjordes i september 2007 utgör ett viktigt vägledande instrument även om det är begränsat till samverkan mellan gemenskapens ramprogram för forskning och teknisk utveckling och de nya strukturfonderna.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Kommissionens förslag visar att det finns potentiella samverkanseffekter i planeringen av den europeiska forsknings-, innovations- och sammanhållningspolitikens finansieringsinstrument, som de berörda aktörerna kan använda för att göra de europeiska regionerna mer konkurrenskraftiga i förhållande till deras upptagningsförmåga.

3.2

De främsta instrument som nämns är sjunde ramprogrammet (FP7), ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och de nya riktlinjerna för struktur- och sammanhållningsfonderna.

3.3

Kommissionen anger att den har använt sig av ett antal rådgivande samordningsgrupper som har rekommenderat att man ska göra följande:

Utveckla en specifik strategi för samordnad användning av ramprogrammet och sammanhållningsprogrammen som en del av deras FoTU-strategi.

Stärka styrningen av FoTU-strategierna genom utbyte och nätverksarbete.

Åstadkomma samverkanseffekter för att stärka och utveckla FoTU-kapaciteten, utveckla spetskompetensen, beakta dimensionen för små och medelstora företag, inleda samarbete på europeisk och internationell nivå och stärka det ekonomiska utnyttjandet av resultaten.

Förbättra kommunikationen och samarbetet mellan de nationella och regionala aktörerna och stödmottagarna.

Använda åtgärder som stöds genom det särskilda programmet ”Kapacitet” för samordnade insatser i sjunde ramprogrammet.

Förstärka samverkanseffekterna mellan sammanhållningspolitiken och sjunde ramprogrammet för forskningsinfrastruktur, med medverkan av medlemsstaterna.

3.4

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att förfina metoderna för samordnad utveckling och användning av gemenskapsinstrumenten, genom att skapa system för att informera aktörerna om de möjligheter som erbjuds. Före utgången av 2007 kommer kommissionen att ta fram en praktisk vägledning som redogör för finansieringsmöjligheterna för forskningsorgan, med bestämmelser som fastställs via nationella och regionala mekanismer, för att främja samordnad tillgång till finansiering.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Kommittén stöder helt kommissionens diagnos vad gäller bristerna i den gemensamma och samordnade användningen av de gemenskapsinstrument som kommissionen anger, men är inte överens om den behandling som föreslås eftersom vi anser den otillräcklig för att uppnå gemenskapspolitikens mål, framför allt på områdena forskning, innovation och utbildning.

4.2

Kommittén håller med kommissionen (11) om att ”ansträngningen att förverkliga kunskapsekonomin, särskilt genom forskning, teknisk utveckling och innovation” är av ”central betydelse för förverkligandet av partnerskapet för tillväxt och sysselsättning”, men vi anser samtidigt att ett sådant partnerskap bygger på att alla aktörer, såväl på EU-nivå som på nationell, regional och lokal nivå, tar gemensamt ansvar.

4.3

Kommittén anser att man måste gå längre än att utveckla en territoriell strategi för forskning och teknisk och innovativ utveckling genom att trycka mer på följande:

Prognos- och analysinstrumenten SWOT (12) för kartläggning av regionernas strategiska möjligheter.

Lämpliga insatser för kapacitetsuppbyggnad och yrkesutbildning.

Göra arbete inom FoU mer attraktivt för att undvika begåvningsflykt såväl inom EU som till resten av världen.

Utbyte av kvalificerade experter och erfarenheter inom innovation.

Stöd till utveckling av och samordning mellan kunskapsbaserade industridistrikt.

Utnyttjande av de europeiska teknikplattformarna och de gemensamma europeiska initiativen.

Samordnad användning av gemenskapsinstrumenten och inrättande av interaktiva system för att informera de aktörer som medverkar om de möjligheter som erbjuds.

Möjlighet till kommunikation och erfarenhetsutbyte, framför allt mellan små och medelstora företag.

4.4

Enligt kommittén krävs långtgående insatser på utbudssidan för att säkerställa att samtliga instrument för konkurrenskraftig utveckling i de europeiska regionerna får en lättillgänglig ram. Detta arbete bör ske i enlighet med målen för ett ”område med socialt ansvar”, inbegripa arbetsmarknadens parter, handelskammare, universitet och det organiserade civila samhället och utgå från strategin för en hållbar europeisk industripolitik (13) både vad gäller produktion och konsumtion.

4.5

Kommittén anser också att uppräkningen av de instrument som genom forskning och innovation bidrar till ökad tillväxt och till en kvantitativt och kvalitativt ökad sysselsättning och konkurrenskraft i EU:s regioner är ofullständig eftersom den inte omfattar EU:s samtliga relevanta insatsinstrument. Den är dessutom bristfällig vad gäller att nämna den rad olika möjligheter som finns tillgängliga för de europeiska regionerna och behovet av att samordna de alleuropeiska och internationella instrument som kan sättas in.

4.6

I meddelandet nämns endast flyktigt (14) möjliga insatser som följande:

Europeiska investeringsbanken med sina många erbjudanden.

i2i – Innovation 2010-initiativet.

Samarbetsinsatser som lanserats på europeisk nivå och gemenskapsnivå, som Europeiska strategiska forumet för forskningsinfrastruktur (ESFRI) eller de europeiska teknikplattformarna.

Möjligheterna på området för mänskliga resurser inom vetenskap och teknik, Eiburs (EIB University Research Sponsorship Programme).

Starebei (STAges de REcherche BEI), EIB:s universitetsnätverk.

Regionala och lokala anslag till FoU och innovation.

Offentliga och privata investeringar i FoU och innovation.

ITK-tjänster och audiovisuella tjänster.

Integrerat handlingsprogram för utbildning och fortbildning 2010, som består av ytterligare sektorsrelaterade program för ”livslångt lärande som grundval för kunskap, kreativitet och innovation” (15) och som utgör en grundkomponent i ”kunskapstriangeln” (utbildning, forskning och innovation).

Gemenskapens insatsinstrument för informationssamhället med program inom initiativet i2010 (16).

Den sociala dialogens bidrag till stärkandet av kunskapssamhället.

Förbättrat livslångt lärande och återkommande vidareutbildning.

Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter (17) som erbjuder ett engångsstöd för att underlätta återanställning av arbetstagare i områden eller sektorer som drabbats av en allvarlig ekonomisk störning (18).

4.7

De alleuropeiska program och initiativ som inte sorterar under EU, men som ändå främjar innovativ utveckling i EU, nämns inte heller. Exempel på dessa är:

Initiativet Eureka, ett alleuropeiskt nätverk för marknadsorienterade industriella FoU-organisationer, som främjar de europeiska företagens konkurrenskraft genom att skapa länkar och nätverk för innovation i 36 olika länder med vilka kommissionen har slutit ett samarbetsavtal.

Eurostarsprogrammet, ett gemensamt initiativ från kommissionen och Eureka för transeuropeiskt stöd till utveckling av nya produkter och marknadstjänster inom små och medelstora företag.

Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), som har slutit ett partnerskapsavtal med kommissionen för att underlätta planeringen av stora projekt som samfinansieras av Sammanhållningsfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) under perioden 2007–2013, särskilt i de nya medlemsstaterna.

OECD:s LEED-program (Local Economic and Employment Development Programme), som identifierar, analyserar och sprider innovativa idéer för lokal utveckling och som syftar till att förbättra ledningen av små och medelstora företag bland annat i samarbete med kommissionen.

Europarådets utvecklingsbank (EB), som har ett partnerskapsavtal med kommissionen och som finansierar samhällsprojekt som syftar till ökad ekonomisk och social sammanhållning och stärkt social integration, miljöskydd och utveckling av humankapital i regionerna.

Olika Euregio-verksamheter och -initiativ.

Initiativen ”Vetenskapsstäder”.

4.8

Med beaktande av artikel 54.5 i rådets förordning (EG) nr 1083/2006 anser kommittén dessutom att de problem och hinder som angetts för en gemensam och samordnad användning av de befintliga instrumenten på nationell, regional och lokal nivå (19) och från de enskilda operatörernas sida måste förtydligas, inte bara vad gäller skillnader i rättslig grund, tematisk specialisering, geografiska områden och genomförandebestämmelser, utan också med avseende på väsentliga skillnader som ibland utgör ett hinder:

Projektens eventuella transnationella karaktär.

Synkronisering av projektstarten.

Synkronisering av tilldelningen av finansiellt stöd.

Synkront genomförande av projekten.

Möjligheter och kapacitet att bryta ner ett övergripande territoriellt projekt i en rad underprojekt som genomförs i enlighet med kraven i de enskilda EU-baserade, alleuropeiska och internationella programmen och instrumenten.

4.9

Kommittén anser att man måste utarbeta en praktisk EU-guide, som sammanfattar de olika gemenskapsinsatser och alleuropeiska insatser som kan sättas in, de olika bedömningskriterierna och de möjliga insatsernas kompatibilitet och komplementaritet.

4.10

Kommittén upprepar kravet på samordnade och gemensamma insatser vad gäller ”sammankopplingen … av strukturpolitiken och EU:s forsknings- och innovationsåtgärder, något som kommittén efterlyst vid flera tillfällen” och understryker ”att en nära samordning av dessa åtgärder är oundgänglig för att uppnå en optimal operativ samverkansnivå och göra det möjligt att helt och fullt möta medborgarnas, företagens och samhällets behov med som övergripande målsättning en hållbar och balanserad tillväxt på medellång sikt, i överensstämmelse med den problemlösningsstrategi för FoTUD och med den centrala utvecklingsfaktor som immateriella investeringar utgör” (20).

4.11

Kommittén framhåller den mängd politikområden i gemenskapen som tillsammans med sammanhållnings- och forskningspolitiken bidrar till att uppnå målet om stärkt konkurrenskraft i de europeiska regionerna och upprepar kravet på en integrerad och samordnad strategi som omfattar följande:

En hållbar industripolitik, vilket framhölls vid Europeiska rådet i december 2007: ”… en integrerad strategi för europeisk konkurrenskraft bör främjas genom en hållbar industripolitik i kombination med innovation och yrkeskunnande, samtidigt som dess externa dimension utvecklas i syfte att garantera jämlika förutsättningar” (21).

En översyn av politiken för inre marknaden för att säkerställa gynnsamma villkor för innovation, skydd av immateriella rättigheter och samarbete mellan universitet, företag och forskningscentrum och en stärkt politik för harmonisering av lagstiftningen.

En social- och sysselsättningspolitik som sörjer för en strukturerad social dialog och överenskomna gemensamma antagna principer för flexicurity (22) och som främjar ett aktivt åldrande och en politik för aktiv integration samt livslångt lärande för samtliga medborgare.

En politik för hållbar utveckling och konsumtion som satsar på forskning och tillämpning av ny ren teknik och som innebär en integrerad politik på områdena miljö, energi, hållbar förvaltning av naturresurser och hållbar produktion och konsumtion.

4.12

I sammanhanget upprepar kommittén sina tidigare synpunkter (23):

”Utforma och använda en övergripande gemenskapsstrategi för att systematisera befintliga mekanismer och för att integrera de olika berörda europeiska politikområdena, ta hänsyn till de olika regionernas särdrag men ge gemenskapsåtgärderna en enhetlig prägel med det europeiska systemets konkurrenskraft och hållbara och balanserade utveckling för ögonen”.

”Finna samlade instrument för att motverka fackindelningen på de lokala, regionala och nationella innovationsmarknaderna …”.

”Fastställa samordningsnivåer och nödvändiga förbindelser däremellan även i syfte att samordna och bättre synkronisera de olika systemen för beslut och genomförande med avseende på struktur- och sammanhållningspolitiken och på FoTU och innovationer, vilka är nödvändiga för en fullständig och effektiv samordning”.

”Finna nya integrerade användningsområden för sammanhållningsinstrumenten och instrumenten för FoTUD genom att använda procedurer och metoder som är förenklade och så långt möjligt enhetliga och självgående, samtidigt som man till fullo utnyttjar möjligheten att anpassa den stödnivå(n) för FoTU till företagen …”.

”Att upprätta ett kontroll- och uppföljningssystem för de samlade FoTUD- och sammanhållningsåtgärderna för att bedöma deras effektivitet i form av uppnådda resultat kontra uppställda mål genom förutbestämda och harmoniserade prestationsindikatorer och genom benchmarking på regional nivå”.

4.12.1

Kommittén förordar dessutom att gemenskapens fortbildningsprogram integreras.

4.13

Kommittén beklagar att denna viktiga fråga efter tio år fortfarande är föremål för analys utan att man når problemets kärna. Därför krävs att EU ingriper för att säkerställa nya möjligheter att utöva ”simultaneous engineering” mellan olika slags verksamhetsområden: teknik, demonstration, innovation, spridning av resultat, utbildning, finansiering osv. i syfte att positivt påverka sysselsättningen och produktionen i de olika regionerna (24).

4.14

EESK anser att en specifik och noga planerad insats från gemenskapens sida inte längre går att skjuta upp om man ska undvika minskad konkurrenskraft och sysselsättning i EU:s regioner.

5.   EESK:s förslag

Initiativet Jasmine Joint Assistance Supporting Multiprojects for Innovation Networking in Europe

5.1

EESK betonar med eftertryck att Jasmine måste vara ett frivilligt instrument för att förenkla och undanröja byråkratiska, förfarandemässiga och begreppsmässiga hinder för en gemensam användning av alleuropeiska program, gemenskapsprogram, nationella och regionala program i enlighet med målet om en påskyndad utveckling av det europeiska området för forskningsverksamhet.

5.2

Kommittén anser att man för att återställa regionernas konkurrenskraft i nuläget först och främst måste lösa problemen med de många styresnivåerna inom de olika insatserna. EESK föreslår därför ett nytt initiativ Jasmine – Joint Assistance Supporting Multiprojects for Innovation Networking in Europe – för att ta itu med de nuvarande institutionella bristerna, såväl på efterfråge- som utbudssidan, när det gäller insatser till stöd för innovation och forskning i regionerna.

5.3

Gemenskapens åtgärder bör bygga på en nätverkspolitik – Policy Networking – och skulle kunna utformas på följande vis:

Inrättande av ett gemenskapsinitiativ som exempelvis skulle kunna kallas Gemenskapsinitiativet Jasmine , som ska fungera parallellt med initiativen Jasper, Jeremie och Jessica för utveckling av teknisk assistans till nationella, regionala och lokala myndigheter samt till andra berörda aktörer, för att uppnå en effektiv samordning mellan gemenskapsinsatser, alleuropeiska och nationella insatser och för att tillgodose behoven av ”simultaneous engineering” mellan olika typer av åtgärder.

Insatserna inriktas på ökad förståelse och samordning vad gäller de olika aktörernas uppträdande som deltagare i en nätverksbaserad beslutsprocess och på deras ömsesidiga beroende vad avser information, förvaltningskapacitet, kompetens och finansiella resurser. Syftet är en synkroniserad lansering av insatser på flera nivåer inom en enda och enhetlig ram för territoriell planering, vare sig det handlar om offentlig-privata partnerskap eller nationella, europeiska eller transnationella projekt.

Vertikal nätverkspolitik som involverar styrande institutioner på olika nivåer: internationell nivå, gemenskapsnivå, nationell och regional nivå i väl definierade och strukturerade samarbetssystem.

Horisontell nätverkspolitik som involverar offentliga och privata aktörer i regionen, såsom lokala administrationer, företag, banker, icke-statliga organisationer, intressegrupper och institutioner inom den sociala dialogen (25).

Inrättande av en Jasmine -kontaktpunkt, som gemenskapsenhet för förbindelser och information mellan de olika nivåerna och de olika typerna av insatser, som är underkastade olika regler och har varierande förvaltningsansvar inom och utanför kommissionens avdelningar, i syfte att uppnå bästa möjliga resultat. Den skulle också kunna ha en egen webbplats, dock utan att detta leder till alltför stor centralisering (26).

Inrättande av ett gemenskapsnätverk för Jasmine -kontaktpunkter i de regioner som så önskar, för att ge överblick över de projekt som är uppdelade i underprojekt; koppling mellan underprojektens regionala och transregionala karaktär; sökande efter transnationella och nationella partner för förslag till fler projekt; synkron inledning av projekten; synkron tilldelning av finansiellt stöd; synkront genomförande av projekten, förbud mot ackumulering.

Frivilligt inrättande av regionala Jasmine-holdingfonder , som måste ackrediteras av kommissionen enligt kriterierna för lönsamhet, effektivitet, opartiskhet, likabehandling och öppenhet i förfarandena och som måste rätta sig efter förutbestämda riktlinjer som upprättats av kommissionen.

Lansering av gemenskapsinitiativet för prognoser, ”Konkurrenskraftiga regioner i Europa” , som ska utnyttja erfarenheterna från GD Forskning och involvera de främst ansvariga vid kommissionens samtliga berörda avdelningar samt politiska företrädare från regionerna, samt representanter för Europaparlamentet, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

Särskild riktmärkning vad gäller framgången (med) ”… nya förvaltningsmetoder som är baserade på öppenhet, enkla förfaranden och äkta samarbete mellan arbetsmarknadens parter och andra intresseorganisationer inom samhälle och näringsliv på lokal och regional nivå” (27).

Insatser för kapacitetsuppbyggnad för lokala administrationer och ekonomiska och sociala aktörer, stöd till utveckling av transnationella nätverk för projektpartnerskap, övervakning av projektens samverkanseffekter och synkrona genomförande, samt stöd till en öppen och interaktiv kommunikations- och informationsstrategi.

5.4

De nya prioriteringarna inom de regionala program som fokuserar på innovation, konkurrenskraft och ömsesidigt livslångt lärande borde möjliggöra aktiva politikinsatser för att stärka och stödja konkurrenskraften i regionerna tack vare finansieringen av regionala och interregionala prognoser, samt kluster och distriktsnät som garanterar en strategisk vision som delas av varje region. Detta kan bilda grund för teknisk hjälp till ett gemensamt optimalt utnyttjande av de lämpligaste instrumenten på nationell nivå, gemenskapsnivå och alleuropeisk nivå samt av de offentlig-privata partnerskapen.

5.5

Jasmine skulle gentemot de olika finansiella organen och programmen kunna tjäna som en garanti för att lättare godkänna direkt kompletterande eller påföljande projekt, tack vare samförståndsavtal eller samarbetsavtal mellan kommissionen och andra gemenskapsorgan eller externa organ – eller med hjälp av kommissionens administrativa regler för de olika avdelningar som ansvarar för de enskilda programmen. Syftet skulle vara att de många organ som finansierar ett projekt och som nu erhåller en samling förslag skulle få ta emot endast en dokumentation per projekt.

5.6

Jasmine ska underlätta mobiliseringen av finansiella resurser som är avsedda för olika förvaltningsansvar och styresnivåer, såväl offentliga som privata, för att nå en optimal kritisk massa av resurser – vilket ökar den totala hävstångseffekten. Syftet är att skapa en enhetlig ram som omfattar flera projekt och som helt och fullt motsvarar den gemensamma strategiska visionen i en EU-region om att utveckla dess starka sidor inom teknik och innovation.

5.7

Jasmine bör bygga på erfarenheterna från Lead Market Initiative, de europeiska teknikplattformarna och de gemensamma tekniska initiativen, på resultaten från Eranet och Eranet Plus, initiativen ”Regioner för ekonomisk förändring” och ”PRO INNO” samt Jeremie, Jaspers och Jessica (28).

5.8

Jasmine skulle bland annat med hjälp av kunskaps- och innovationsgrupperna vid Europeiska tekniska institutet (ETI) på bästa sätt kunna utnyttja de innovations- och forskningsinsatser som görs i regionen och vid de företag, universitet, forskningscentrum och förvaltningar och bland de arbetstagare som är verksamma på området. Man ska dock komma ihåg att innovation företrädesvis är en företagsaktivitet som för att kunna skapa ökad och bättre sysselsättning måste kunna bedrivas under bästa möjliga villkor, särskilt när det gäller beskattning av forskningsverksamhet, behandling och skydd av immateriella rättigheter samt utbildning och fortbildning av högsta klass.

5.9

Jasmine skulle slutligen kunna bidra till att lyfta fram regionernas specifika fördelar och bidra till att främja utbyte av innovationer och forskningsrön.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Som det används i dokument från kommissionen i betydelsen ”samtidig projektplanering”.

(2)  Se EUT C 44, 16.2.2008, s. 1, föredragande: Gerd Wolf. ”Kommittén rekommenderar att man utvecklar tydliga och lättbegripliga regler för det gemensamma FoU-stödets och den gemensamma FoU-samordningens många instrument, inbegripet en sammanfattande översikt över (och ’bruksanvisning’ till) alla stöd- och samordningsinstrument i olika former som står till förfogande i förbindelse med kommissionens FoU-mål”.

(3)  Se EUT C 10, 14.1.2004, s. 88, föredragande: Henri Malosse.

(4)  Se EUT C 255, 14.10.2005, s. 1.

(5)  Se EUT C 44, 16.2.2008.

(6)  Rådets beslut av den 6 oktober 2006.

(7)  Se även initiativet Vetenskapsstäder,

www.sciencecities.eu

(8)  Se EUT C 110, 9.5.2006.

(9)  Jeremie: Gemensamma europeiska resurser för mikroföretag samt små och medelstora företag. Jessica: Gemensamt europeiskt stöd till hållbara investeringar i stadsområden. Jaspers: Gemensamt stöd till projekt i de europeiska regionerna.

(10)  Crest:s riktlinjer, 1.6.2007.

(11)  Se KOM(2007) 474 slutlig.

(12)  SWOT: Strengths, Weaknesses, Opportunities, and Threats Analysis.

(13)  KOM(2007) 374 slutlig, 4.7.2007.

(14)  Se SEK(2007) 1045, 16.8.2007.

(15)  Se KOM(2007) 703 slutlig, 12.11.2007.

(16)  Se KOM(2007) 146 slutlig.

(17)  Se KOM(2006) 91 slutlig.

(18)  Se EUT C 318, 23.12.2006.

(19)  Se EUT C 44, 16.2.2008, s. 1: ”Hittillsvarande instrument för gemensamt stöd och samordning. Kommittén rekommenderar däremot att man utvecklar allmänna, tydliga och lättbegripliga regler för det gemensamma FoU-stödets och den gemensamma FoU-samordningens många instrument. I samband därmed vore en översikt och beskrivning – dvs. en begriplig ’bruksanvisning’ – för alla stöd- och samordningsinstrument samt -former som står till förfogande i förbindelse med kommissionens FoU-mål till mycket stor hjälp. Då skulle det också framgå om instrumenten, trots deras växande antal, fortfarande är tillräckligt tydliga och avgränsade i fråga om uppgifter, och om de fortfarande är överskådliga och hanterbara för potentiella användare och även för kommissionens tjänstemän, eller behöver ses över”.

(20)  Se EGT C 40, 15.2.1999.

(21)  Europeiska rådet i Bryssel den 14 december 2007, ordförandeskapets slutsatser.

(22)  Se Europeiska rådets slutsatser från 13–14 mars 2008 (punkt 16) och olika EESK-yttranden.

(23)  Se EGT C 40, 15.2.1999.

(24)  Se fotnot 23.

(25)  Jfr GD Regionalpolitik, Europeiska kommissionen, januari 2003.

(26)  Se EUT C 44, 16.2.2008, s. 1: ”Därför måste man under alla omständigheter undvika att ge intryck av att kommissionen eftersträvar en central styrning av den europeiska forskningen. Detta kommer annars att bidra ytterligare till den oro som redan finns hos medborgarna i EU:s medlemsstater när det gäller en alltför stark centralisering i Bryssel”.

(27)  Se EUT C 10, 14.1.2004, s. 88.

(28)  Se fotnot 9.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/9


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter”

KOM(2007) 560 slutlig – 2007/0201 (COD)

(2008/C 211/02)

Den 23 oktober 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om skydd av fotgängare och andra oskyddade trafikanter”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2008. Föredragande var Virgilio Ranocchiari.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 155 röster för, inga röster emot och 3 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1

Varje år dödas 44 000 människor och skadas ytterligare 1,7 miljoner i trafikolyckor i EU:s 27 medlemsstater. Av dessa hör fler än 8 000 av de dödade och 300 000 av de skadade till de mest oskyddade trafikanterna, det vill säga fotgängare och cyklister (1).

1.2

För att öka skyddet för dessa grupper antogs 2003 ett ramdirektiv som avsåg omfattande konstruktionsändringar av motorfordonens front och som skulle genomföras i två faser: den första har redan genomförts för fordon som typgodkänts efter den 1 oktober 2005 och den andra skulle träda i kraft i september 2010 efter en bedömning av genomförbarheten, som skulle ha utförts senast 2004.

1.3

Undersökningar av många oberoende experter har visat att denna andra fas är ogenomförbar, åtminstone under de givna förutsättningarna: kommissionen föreslår därför att man ska se över denna fas och införa nya alternativa åtgärder som ska säkerställa eller rentav förbättra säkerheten i förhållande till det gällande direktivets bestämmelser.

1.4

Den undersökning som har beställts av kommissionen (2) innehåller flera lösningsförslag som har tagits med i föreliggande förordningsförslag. Dessa lösningar bygger på en kombination av passiva och aktiva säkerhetsåtgärder som är i linje med rekommendationerna från CARS 21 (3) och med förslaget om enhetliga tekniska föreskrifter (Global Technical Regulation) för skydd av fotgängare från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE).

1.5

EESK konstaterar att förslaget inte hindrar den fria konkurrensen mellan biltillverkarna såtillvida som det inte begränsar utbudet av bilmodeller på marknaden utan syftar till att styra efterfrågan mot modeller med högre säkerhetskrav.

1.6

Med hänsyn till ovanstående stöder EESK oreserverat kommissionens förslag. Kommittén beklagar dock att man har dröjt tre år med att se över de åtgärder som visat sig ogenomförbara och med att utarbeta nya åtgärder, även om fördröjningen delvis sannolikt beror på att det tagits fram data och tekniska lösningar som inte fanns tillgängliga när det gällande direktivet antogs.

1.7

EESK uppmanar Europaparlamentet och rådet att ta igen denna försening – som är särskilt allvarlig eftersom den rör EU-medborgarnas liv och hälsa – genom att snabbt anta förslaget i sin helhet och därmed göra det möjligt att inleda den andra fasen i utsatt tid.

1.8

EESK välkomnar den ökade säkerhetseffekten av de tekniska åtgärderna för motorfordon och uppmanar EU-institutionerna och medlemsstaterna att med större beslutsamhet driva på initiativ som rör de två andra aspekter som bidrar till ökad trafiksäkerhet: dels säkrare infrastrukturer, dels utbildning och information som riktar sig till alla trafikanter. Denna uppmaning gäller också de regionala och lokala myndigheterna, som har fått ett allt större ansvar på detta område.

2.   Inledning

2.1

Varje år dödas 8 000 och skadas 300 000 fotgängare och cyklister, de mest sårbara trafikanterna, i trafikolyckor i EU:s 27 medlemsstater.

2.2

Redan 2001 uppnådde kommissionen ett åtagande från de europeiska biltillverkarnas sida att utveckla nya säkerhetsåtgärder för att öka skyddet för fotgängare och cyklister både aktivt (före kollision) och passivt (vid kollision).

2.3

Biltillverkarna föreslog bland annat att alla bilar skulle förses med låsningsfria bromsar (ABS), att stela viltfångare skulle dras tillbaka från marknaden frivilligt och varselljus införas – ett åtgärdsförslag som senare drogs tillbaka efter kritik från några medlemsstater – samt att avancerade aktiva säkerhetssystem skulle införas i ett senare skede efter utprovning av ny teknik.

2.4

Rådet och Europaparlamentet välkomnade industrins åtaganden men bedömde samtidigt att detta område inte skulle regleras av en frivillig överenskommelse eller en rekommendation utan av en helt ny lagstiftning om fotgängarskydd i form av ett särskilt direktiv.

2.5

Detta utmynnade i ramdirektiv 2003/102/EG (4) om skydd för fotgängare och andra oskyddade trafikanter och, därefter, av direktiv 2005/66/EG (5) om användningen av frontskydd på motorfordon (förbud mot stela viltfångare).

2.6

Ramdirektivet om skydd för fotgängare bygger på provningar och gränsvärden som rekommenderats av Europeiska kommittén för ökad fordonssäkerhet (European Enhanced Vehicle-safety Committee, EEVC) och genomförs i två faser, båda med inriktning på passiv säkerhet. Den första fasen, som införde konstruktionsändringar och lättare motorhuvar och stötfångare för fordon i kategorierna M1 och N1  (6) med en högsta vikt på 2 500 kg, trädde i kraft för fordon som typgodkändes efter den 1 oktober 2005. Den andra fasen, som innebär strängare provningar och gränsvärden, träder i kraft för fordon som typgodkändes efter den 1 september 2010.

2.7

Allvarliga tvivel om testernas genomförbarhet under den andra fasen framfördes redan när förslaget diskuterades i Europaparlamentet, och i direktivets slutversion angavs därför att kommissionen skulle utföra en genomförbarhetsstudie om denna fråga senast den 1 juli 2004. Studien skulle i synnerhet bedöma ”alternativa åtgärder, dvs. antingen passiva eller en kombination av aktiva och passiva åtgärder, som faktiskt har minst samma verkan” (7).

2.8

En rad undersökningar som utförts av oberoende experter, några anlitade av kommissionen, har visat att det inte är tekniskt möjligt att uppfylla kraven i den andra fasen i utsatt tid och med de provningar som fastställts av Europeiska kommittén för ökad fordonssäkerhet (EEVC). Det nya förslaget innehåller därför reviderade parametrar för passiv säkerhet tillsammans med nya aktiva säkerhetsåtgärder, som under tiden har utarbetats av industrin, för att uppfylla eller gå utöver kraven i artikel 5, det vill säga åtgärder ”som faktiskt har minst samma verkan”.

2.9

Dessutom är de provningar som nu föreslås likvärdiga med provningarna i de enhetliga tekniska föreskrifter för fotgängarskydd som föreslagits av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE). En eventuell harmonisering av EU:s lagstiftning med lagstiftningen utanför Europa skulle också medföra klara konkurrensvinster för den europeiska bilindustrin.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Det nya förslaget, som denna gång inte gäller ett direktiv utan en förordning, syftar främst till att kombinera kraven i direktivet om frontskydd med kraven i det tidigare direktivet om fotgängarskydd, som kommer att ändras för att se till att kraven är genomförbara. Om förslaget till förordning antas kommer följaktligen de båda direktiven att upphävas.

3.2

De provningar som personbilar måste klara vid kollision för att typgodkännas enligt förslaget till förordning är följande:

3.2.1

Huvudform för barn/småväxt vuxen mot motorhuvens främre kant; huvudform för vuxen mot motorhuvens ovansida samt lägre och övre benform mot stötfångare, med delvis reviderade parametrar för fas II i gällande direktiv. Man efterfrågar också provningar för bäckenform mot motorhuvens framkant och huvudform för vuxen mot vindrutan, men inte för typgodkännande utan för övervakning i väntan på nya tekniska lösningar i framtiden.

3.2.2

När det gäller frontskydd (tidigare direktiv 2005/66/EG) bekräftas att typgodkännande kräver provning av lägre och övre benform samt huvudform för barn/småväxt vuxen mot frontskyddet. Även andra provningar föreslås för övervakning tillsammans med bindande konstruktions- och installationsbestämmelser för ovannämnda skydd.

3.3

De passiva säkerhetsåtgärderna kompletteras dessutom med installationen av ett aktivt säkerhetssystem för att uppnå samma säkerhetsnivå som i de föregående direktiven. Det handlar om bromsassistanssystem (Brake Assist System – BAS) som griper in när en förare plötsligt men utan tillräcklig kraft bromsar i en nödsituation. I kombination med ABS garanterar systemet ett maximalt tryck på bromsarna och optimerar minskningen av hastigheten, vilket innebär att hastigheten vid kollision med fotgängare minskar betydligt.

3.4

Med hänvisning till det ökande antalet tyngre fordon som framförs på stadsgator (framför allt stadsjeepar) rekommenderas slutligen att bestämmelserna ska gälla inte bara fordon i kategorierna M1 och N1 med en största vikt på 2 500 kg, utan också efter en viss övergångsperiod tyngre fordon upp till 3 500 kg, det vill säga den högsta gräns som gäller för dessa båda kategorier.

4.   EESK:s kommentarer

4.1

EESK välkomnar kommissionens beslut att samla de båda föregående direktiven i den föreslagna förordningen. Denna lösning tydliggör och förenklar bestämmelserna på området, något som EESK själv föreslog i sitt yttrande om användningen av frontskydd (8).

4.2

Mot denna bakgrund välkomnar EESK också den regleringsform som valts, det vill säga en förordning, som garanterar att genomförandet sker på samma sätt och vid samma tidpunkt i alla medlemsstater, vilket är särskilt viktigt i samband med bestämmelser av mycket teknisk art.

4.3

EESK beklagar dock att de provningar som fastställts av EEVC för fas II inte har kunnat införas eftersom deras genomförbarhet inte bedömdes i utsatt tid (1 juli 2004), vilket har inneburit mer än tre års försening.

4.4

EESK värdesätter dock den lösning som föreslås efter en lång men fruktbar process som har gjort det möjligt att fullt ut ta hänsyn till rekommendationerna från CARS 21 om ett integrerat tillvägagångssätt och att skapa enhetliga bestämmelser i och utanför EU. Särskilt tillfredsställande är att hela processen bygger på en rigorös konsekvensbedömning, som är den första som har granskats och godkänts av det konsekvensbedömningsorgan som har inrättats av kommissionen.

4.5

Den valda lösningen, som också innefattar aktiva säkerhetsåtgärder, kommer enligt kommissionens och dess experters beräkningar att minska antalet döda och svårt skadade med 80 respektive 44 procent jämfört med det resultat som skulle ha uppnåtts med den ursprungliga andra fasen (9), som visat sig ogenomförbar, vilket innebär att den kommer att rädda ytterligare 1 100 liv och minska antalet svårt skadade med ytterligare 46 000. Till detta ska läggas att de nya åtgärderna medför mycket begränsade kostnader och således kommer att få en obetydlig inverkan på bilarnas pris.

4.6

Med hänsyn till ovannämnda rekommenderar EESK starkt att parlamentet och rådet snabbt antar kommissionens förslag i sin helhet för undvika ytterligare förseningar på grund av bilindustrins ledtid (10).

4.7

EESK hoppas för övrigt att de nya bestämmelserna snabbt också ska tillämpas på tyngre fordon, däribland stadsjeepar, som blir allt fler i stadstrafiken. Det vore därför lämpligt att redan nu fastställa den övergångsperiod som nämns i förslaget.

4.8

Slutligen får man inte glömma bort att dessa skyddsåtgärder självfallet inte gäller för den äldre bilparken, som på denna punkt utgör en av de största farorna för de oskyddade trafikanterna. Man bör också hålla i minnet att ABS-systemet, som nu kombineras på ett effektivt sätt med bromsassistanssystem (BAS), blir obligatoriskt först med den nya lagstiftningen, även om ABS på frivillig grund har fått bred spridning sedan 2004.

4.9

EESK vill dessutom påpeka att de skador som uppkommer vid denna typ av kollisioner kan delas in i två kategorier: dels de skador som uppstår vid själva kollisionen mellan fotgängaren eller cyklisten och bilens front, dels de skador som uppstår när personen slungas mot vägbanan, vilket ofta är fallet. Det är under alla omständigheter orealistiskt att tro att fotgängare kan skyddas om kollisionen inträffar vid en hastighet över 40 km/h.

4.10

Med ovanstående kommentarer vill vi än en gång framhålla att en lösning på detta problem, liksom på många andra problem som rör trafikanternas säkerhet, förutsätter en helhetssyn som – förutom den tekniska förbättringen av personbilarna – bör innefatta de två andra grundläggande aspekterna: trafikanternas beteende och infrastrukturerna. På dessa båda områden måste EU-institutionerna såväl som medlemsstaterna ta på sig ett stort ansvar.

4.11

I detta avseende anser EESK att kommissionen har gjort och gör många insatser genom att föreslå rättsliga och politiska initiativ, tillhandahålla finansiella medel via de europeiska ramforskningsprogrammen och åtgärdsprogrammet för trafiksäkerhet samt, inte minst, genom den europeiska stadgan om trafiksäkerhet.

4.12

De andra institutionerna och medlemsstaterna, som i och för sig är uppmärksamma på problemet, ger emellertid inte alltid kommissionens initiativ det stöd som kan förväntas. Ett aktuellt exempel är kommissionens förslag om samlade åtgärder för säkrare vägar (11). Detta förslag, som EESK betraktar som nödvändigt för att få ner antalet trafikoffer, bedömdes av Europaparlamentet som alltför normativt och har därför, med hänvisning till subsidiaritetsprincipen, tömts på sina mest verkningsfulla bindande bestämmelser. Även i detta fall överlåter Europaparlamentet alla beslut till medlemsstaterna, om inte ändringar skulle införas vid omröstningen under plenarsessionen, vilket knappast är troligt.

4.13

Vad gäller den första av de två ovannämnda aspekterna, om trafikanternas beteende, bör det påpekas att även om olyckorna ofta beror på förarnas oförsiktighet så uppträder lika ofta fotgängare och cyklister oförsiktigt och bryter mot grundläggande trafikregler och visar prov på dåligt trafikvett. Utbildning och information på detta område bör finnas från grundskolan och förmedlas genom regelbundna informationskampanjer om trafiksäkerhet för alla. Det är också viktigt att det finns stränga straff för farligt uppträdande i trafiken.

4.14

Den andra viktiga aspekten för ökad trafiksäkerhet gäller infrastrukturerna, i synnerhet i städerna där 80 % av alla dödsfall bland fotgängare och cyklister sker. Om förhållandena medger det är fysisk separation av trafikanterna det mest effektiva sättet att undvika kontakt mellan fordon, fotgängare och cyklister. Därför skulle fler skyddade övergångsställen, gångbroar, cykelbanor, bra belysning och vägbeläggningar samt tydlig och i möjligaste mån enhetlig skyltning i medlemsstaterna bidra till att minska antalet olyckor och samtidigt skapa en framkomligare stadsmiljö för funktionshindrade.

4.15

Initiativ av detta slag ökar säkerheten och förbättrar livskvaliteten i städerna: De bör därför uppmärksammas i varje förslag från kommissionen, även i de förslag som i likhet med det aktuella förordningsförslaget endast berör personbilarnas tekniska aspekter.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Källa: CARE (Community Road Accident Data base): samlar in och bearbetar uppgifter om trafikolyckor från medlemsstaterna.

(2)  Transport Research Limited UK.

(3)  KOM(2007) 22 slutlig av den 7 februari 2007 – Ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk för tjugohundratalet.

(4)  EUT L 321, 6.12.2003, s. 15.

(5)  EUT L 309, 25.11.2005, s. 37.

(6)  

M1

=

personbilar för 8 passagerare + förare med en totalvikt på högst 3 500 kg.

N1

=

nyttofordon som härletts från M1 med en totalvikt på högst 3 500 kg.

(7)  Artikel 5 i direktiv 2003/102/EG om skydd för fotgängare.

(8)  Yttrande EUT C 118, 30.4.2004.

(9)  SEC(2007) 1244 – Konsekvensbedömning som är bifogad förslaget till förordning (ej på svenska).

(10)  Den tid som behövs för att uppfylla nya krav som medför förändringar på fordonen.

(11)  KOM(2006) 569 slutlig.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/12


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av motorfordon och motorer med avseende på utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon”

KOM(2007) 851 slutlig – 2007/0295 (COD)

(2008/C 211/03)

Den 30 januari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om typgodkännande av motorfordon och motorer med avseende på utsläpp från tunga fordon (Euro 6) och om tillgång till information om reparation och underhåll av fordon”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 april 2008. Föredragande var Virgilio Ranocchiari.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 142 röster för och 3 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Utvecklingen av efterfrågan på rörlighet, andelen persontrafik och trafikstockningsproblem främst – men inte enbart – i storstadsområden har lett till att vägtransporter blivit en av de mänskliga verksamheter där man lägger störst vikt vid miljökonsekvensbedömningar. Det är mot denna bakgrund man ska betrakta kommissionens förslag om att minska utsläpp av luftföroreningar från tunga fordon.

1.2

Kommittén stöder förslaget, som den anser vara lämpligt både från effektivitetssynpunkt och tidssynpunkt, när det gäller tillämpningen av miljökraven och den tid som industrin får för att anpassa sig.

1.3

EESK håller med kommissionen om att den förordning som är föremål för detta yttrande innebär ett framsteg i den successiva globala harmoniseringen av utsläppsnivån.

1.4

EESK anser att förordningen är ett rimligt och särskilt lämpligt lagstiftningsinstrument i detta fall, eftersom den garanterar fasta tidsfrister och former för tillämpning i alla medlemsstater. Denna aspekt är särskilt relevant för bestämmelser av ytterst teknisk art.

1.5

EESK stöder fullt ut oberoende reparatörers rätt till fri tillgång till information om fordonsreparationer. Kommittén noterar emellertid med förvåning att kommissionen även för tunga fordon har valt det standardiserade Oasis-formatet, som är avsett för personbilar, av skäl som anges nedan.

1.6

För att skingra tvivlen hoppas EESK att kommissionen ska göra ytterligare undersökningar och söka alternativa lösningar som kan ge de fördelar man hävdar att Oasis-systemet gör men som blir enklare och billigare för användarna att genomföra.

1.7

Kommittén vill upprepa att det är lämpligt att kommissionen i sin politik för att minska förorenande utsläpp främjar införandet av alternativbränslefordon, som kan ha låga kväveoxid- och partikelutsläpp, och garanterar att begreppet bränslekvalitet också införlivas i den framtida förordningen.

1.8

EESK anser slutligen att det vore olämpligt att införa krav på mätning av koldioxidutsläpp i en förordning som enbart bör omfatta förorenade utsläpp. EESK hyser nämligen farhågor om att en sådan komplicerad och specifik fråga med stora följder för konkurrensen kan leda till en debatt som kan bli till men för lagstiftningsprocessen och innebära att de förväntade resultaten av förordningen försenas. EESK föreslår därför att koldioxidfrågan behandlas i en särskild förordning där det föreligger mer tillförlitliga uppgifter.

2.   Inledning

2.1

Även om luftkvaliteten har förbättrats under det senaste årtiondet är den fortfarande ett stort problem i Europeiska unionen, särskilt i och kring städer och i tättbefolkade regioner.

2.2

År 2020 kommer EU fortfarande att befinna sig långt från att ha uppfyllt målen i sjätte miljöhandlingsprogrammet. Av de olika formerna av förorening är det utsläppen av partiklar som ger upphov till den största oron inom det vetenskapliga samfundet: Syftet med det förslag till förordning som behandlas i detta yttrande är en förbättrad luftkvalitet utan negativa konsekvenser för den industriella konkurrenskraften och den fria rörligheten för varor.

2.3

Den nya standarden Euro 6 utgör också ett steg framåt i fråga om den globala harmoniseringen av lagstiftningen i fråga om utsläpp, något som också kommissionens vice ordförande Günter Verheugen har påpekat, genom att den föreskriver gränsvärden som liknar dem som fastställts i andra länder utanför EU, exempelvis USA.

2.4

De fina partiklar som utgör partikelmassan (PM) har delvis naturligt ursprung men härstammar delvis från mänsklig verksamhet, särskilt förbränningsprocesser. Partiklarna har en komplex och varierad sammansättning både ur kemisk synpunkt och med avseende på storleken.

2.5

Man kan emellertid påminna om att kraftiga föroreningar i form av fina partiklar, även om de oftast kopplas till mänsklig påverkan, har konstaterats även långt innan det fanns tätbefolkade områden, då orsakade av naturfenomen i samband med särskilda meteorologiska omständigheter och topografiska förhållanden. Dessutom kan den procentuella påverkan från olika utsläppskällor variera avsevärt från område till område: Europeiska miljöbyrån bedömer att vägtransporterna i EU-15 står för 26 % av de totala utsläppen från mänsklig verksamhet.

2.6

Detta bekräftar än en gång att problem i samband med utsläpp av föroreningar alltid måste bedömas i sin helhet och i sitt sammanhang genom ett integrerat arbetssätt.

2.7

Mot den bakgrunden uppskattar EESK att kommissionen har utarbetat sitt förslag inom ramen för programmet Ren luft i Europa (1) som utgjort det tekniska underlaget när den tematiska strategin för luftförorening utarbetades.

2.8

EESK uppskattar också att kommissionen använder ett ”förfarande på två nivåer” i denna fråga. I förslaget till förordning fastställs de grundläggande principerna för nya åtgärder som ska antas genom medbeslutandeförfarandet. De tekniska specifikationerna om genomförande av dessa bestämmelser kommer att fastställas i en annan förordning som ska antas av kommissionen med hjälp av en föreskrivande kommitté för att kunna följa den tekniska utvecklingen, i enlighet med kommittéförfarandet.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Kommissionen har velat identifiera de åtgärder som bör vidtas för att uppnå nödvändiga luftkvalitetsnivåer. Euro 6 är en viktig åtgärd för att minska utsläppen av gasformiga föroreningar (som kväveoxider och kolväten) och partikelformiga ämnen.

3.2

Förslaget till förordning ska tillämpas på fordon med en referensvikt på högst 2 610 kg i kategorierna M1, M2, N1 och N2 enligt bilaga II till direktiv 2007/46/EG och alla motorfordon i kategorierna M3 och N3 enligt den bilagan. Den ska, på tillverkarnas begäran, inte tillämpas på fordon i kategori M1, M2, N1 och N2 med en referensvikt som inte överstiger 2 840 kg, för vilka typgodkännande meddelas enligt förordning (EG) nr 715/2007 (2).

3.3

I förhållande till Euro 5 (krav i samband typgodkännande av fordon från den 1 oktober 2008) innebär förslagen till nya gränsvärden för avgasutsläpp (Euro 6) en minskning med 80 % för kväveoxider och 66 % för partiklar. Den tillåtna utsläppsnivån ligger i linje med den som planeras gälla i USA under samma period. Genom förordningen föreskrivs också införandet av ett gränsvärde för antalet partiklar som släpps ut, när lämpliga mätmetoder har utvecklats.

3.4

I förslaget till förordning fastställs gränserna på grundval av de provcykler som finns för tillfället, men användningen av internationella harmoniserade körcykler (WHDC) planeras när korrelationsfaktorer fastställts för de nuvarande cyklerna i förhållande till de harmoniserade cyklerna.

3.5

I förhållande till de nuvarande gällande bestämmelserna förlänger förordningen fordonets livslängd i relation till hållbarheten hos de utsläppsbegränsande anordningarna och överensstämmelsen hos fordon som är i drift.

3.6

Därför utvidgas definitionen av livslängden för de olika fordonskategorierna på följande sätt:

a)

160 000 km eller fem år, beroende på vilket som inträffar först, för motorer monterade i fordon i kategori M1, N1 och M2.

b)

300 000 km eller sex år, beroende på vilket som inträffar först, för motorer monterade i fordon i kategori N2, N3 med en totalvikt som inte överstiger 16 ton och M3 kategori I, kategori II och kategori A, samt kategori B med en totalvikt som inte överstiger 7,5 ton.

c)

700 000 km eller sju år, beroende på vilket som inträffar först, för motorer monterade i fordon i kategori N3 med en totalvikt överstigande 16 ton och M3, kategori III och kategori B med en totalvikt överstigande 7,5 ton.

3.7

I förordningen förutsätts att kommissionen senare utfärdar tillämpningsföreskrifter som ska inbegripa

utsläpp från avgasrör, inbegripet testcykler, utsläpp utanför cyklerna, partikelantal, utsläpp vid tomgång, röktäthet och de utsläppsbegränsande systemens korrekta funktion och regenerering,

utsläpp från vevhuset,

OBD-system och utsläppsbegränsande anordningars funktion efter ibruktagande,

hållbarheten hos utsläppsbegränsande anordningar, ersättande utsläppsbegränsande anordningar, överensstämmelsen hos motorer och fordon i drift, produktionsöverensstämmelse och trafikduglighet,

koldioxidutsläpp och bränsleförbrukning,

beviljande av förlängning av typgodkännande,

provningsutrustning,

referensbränslen,

mätning av motoreffekt,

särskilda bestämmelser för att se till att begränsningen av NOx-utsläpp fungerar korrekt; bestämmelserna ska innebära att fordon som behöver reagens för att följa gränsvärdena för NOx-utsläpp inte kan användas utan sådant reagens.

3.8

Tillverkarna ska enligt förslaget till förordning ge obegränsad och standardiserad tillgång till information om OBD-systemet och information om reparation och underhåll av fordon till oberoende aktörer (3). I förslaget ingår, genom hänvisning till en mer detaljerad förordning, ett krav på att information om OBD-systemet och information om reparation och underhåll av fordon ska finnas tillgänglig på webbplatser i det standardiserade format som utvecklats av de berörda parternas tekniska kommitté (det s.k. Oasis-formatet) (4).

3.9

De gränsvärden som fastställs i förslaget till förordning, Euro 6, ska enligt planerna träda i kraft följande datum:

1 april 2013 för nya typgodkännanden.

1 oktober 2014 för nyregistrering av fordon.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Under de senaste tio åren har luftkvaliteten förbättrats, trots att fordonstrafiken har ökat avsevärt. Vi är emellertid fortfarande långt från en lösning på problemen med luftföroreningar i Europeiska unionen, särskilt i och kring städer och i tättbefolkade regioner. EESK ser därför positivt på kommissionens förslag om att fastställa harmoniserade bestämmelser om konstruktionen av motorfordon för att därigenom trygga den inre marknadens funktion och skapa bättre förutsättningar att skydda miljön.

4.2

Euro 4-normen för tunga lastbilar och bussar tillämpas från och med den 9 november 2006 och Euro 5-normen från och med den 1 oktober 2008 när det gäller typgodkännande av fordon. EESK bedömer därför att de datum som föreslagits för den nya förordningens ikraftträdande är lämpliga.

4.3

Subsidiaritetsprincipen är enligt EESK tillämplig, eftersom förslaget avser ett område där gemenskapen inte är ensam behörig. Kommittén instämmer emellertid i kommissionens ståndpunkt att det är viktigt att undvika att det uppstår hinder på den inre marknaden och att luftföroreningar har gränsöverskridande konsekvenser, och att förslagets syfte därför inte kan uppnås av de enskilda medlemsstaterna utan att det krävs tvingande åtgärder på europeisk nivå.

4.4

EESK uppskattar också det lagstiftningsinstrument som valts, nämligen förordning, eftersom det garanterar att tidsgränser och former för genomförandet är desamma i alla medlemsstater – en särskilt viktig aspekt för bestämmelser av mycket teknisk karaktär.

4.5

EESK instämmer i det som sägs i punkt 5 i inledningen till förslaget till förordning: ”För att EU:s mål för luftkvaliteten ska kunna uppnås krävs fortsatta ansträngningar för att minska fordonsutsläppen. Industrin bör av detta skäl ges tydliga besked om framtida utsläppsgränser”. Kommittén instämmer också i punkt 6: ”Fastställande av gränsvärden för att minska kväveoxidutsläpp på ett tidigt stadium bör ge fordonstillverkarna i hela Europa möjlighet att planera långsiktigt”.

4.6

EESK instämmer också i kommissionen konstaterande att det, när utsläppskraven fastställs, är viktigt att beakta konsekvenserna för marknadernas och tillverkarnas konkurrenskraft, de direkta och indirekta kostnader som drabbar företagen samt de vinster som genereras i form av stimulerad innovation, förbättrad luftkvalitet, lägre hälsorelaterade kostnader och ökad förväntad livslängd.

4.7

EESK stöder fullt ut oberoende reparatörers rätt till fri tillgång till information om fordonsreparationer. Kommittén noterar emellertid med förvåning att kommissionen även för tunga fordon har valt det standardiserade Oasis-formatet, som är avsett för personbilar.

4.7.1

Fordon i storskalig serieproduktion omfattas inte av förordningen, som är tillämplig på nyttofordon med en vikt på över 2 610 kg. Nyttofordon finns i ett mycket stort antal versioner och varianter, och att standardisera informationen skulle därför bli svårt och omåttligt dyrt i förhållande till de egentliga fördelarna, också med tanke på att de företag som reparerar tunga fordon är få och specialiserade på vissa märken. Att tillämpa Oasis-systemet på de företag som reparerar tunga fordon, nästan alltid småföretag, skulle innebära en avsevärd ekonomisk och organisatoriska börda för dessa för installation och förvaltning av det nya systemet. Denna börda skulle vara oproportionerlig i förhållande till den förväntade nyttan för användarna av systemet.

4.7.2

Mot bakgrund av påpekandena ovan föreslår kommittén därför att kommissionen genomför en konsekvensbedömning med en analys av kostnader och fördelar i samband med användningen av Oasis i förhållande till andra möjliga lösningar som är enklare och billigare.

4.8

Kommittén vill upprepa vad som sagts i yttranden om andra förslag från kommissionen, nämligen att det är lämpligt att främja införandet av alternativbränslefordon, som kan ha låga kväveoxid- och partikelutsläpp. Kommittén instämmer därför i att gränsvärden bör införas för kolväten, andra kolväten än metan samt metan.

4.9

EESK hoppas att kommissionen antar internationella harmoniserade körcykler i den provningsmetod som fungerar som underlag för lagstiftningen om EG-typgodkännande med avseende på utsläpp.

4.10

Enligt förordningen ska också mätning av bränsleförbrukningen och koldioxidutsläppen ske, vilket inte helt ligger i linje med det fastställda målet som är att minska luftföroreningarna.

4.10.1

De uppgifter som används för sådana mätningar skulle emellertid komma från avgasprov i samband med bromsprov, som i verkligheten inte är representativa för fordonet. Som konstaterats är fordonets energieffektivitet beroende av olika faktorer, där motorn endast är en viktig faktor bland andra (kraftöverföringssystem, aerodynamik, rullmotstånd, hjälpsystem osv.). Samma motortyp kan användas i fordon med mycket olika kännetecken och uppgifter (långtradare, tunga maskiner, stadsbussar osv.).

4.10.2

EESK vill påminna om att kommissionen i meddelandet om översynen av gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp (KOM(2007) 19 slutlig) ansåg att även lätta kommersiella fordon (kategori N1) skulle omfattas, en tanke som sedan övergavs – eftersom frågan är så specifik och de tillgängliga uppgifterna är så bristfälliga – i den åtföljande förordningen i frågan (KOM(2007) 856 slutlig).

4.10.3

EESK vill också påminna om att minskad bränsleförbrukning (som leder till minskade CO2-utsläpp) för kommersiella fordon är ett starkt krav från marknaden eftersom bränslekostnaderna i många fall utgör en stor del av transportkostnaderna. Konkurrensen stimulerar alltså fordonskonstruktörerna att erbjuda de mest avancerade lösningarna med avseende på förbrukning, och därmed också koldioxid.

4.10.4

EESK vill vidare påpeka, i fråga om mätningar av koldioxidutsläpp, att om mätningarna av enbart motorns förbrukning och koldioxidutsläpp användes för att avgöra eventuella incitament eller skatter skulle detta kunna leda till en orimlig snedvridning av marknaden.

4.10.5

Mot bakgrund av ovanstående håller EESK med om att man snarast bör lagstifta om koldioxidutsläppen från tunga fordon, men anser det lämpligare att denna fråga behandlas utförligt i ett separat förslag, bland annat för att inte riskera en konfliktladdad debatt som skulle kunna försena antagandet av föreliggande förordning.

4.11

Med tanke på marknadens ovilja att skaffa miljömässigt bättre fordon eftersom dessa oundvikligen betingar ett högre pris ser EESK positivt på möjligheterna att ge ekonomiska incitament i samband med inköp, vilket också är förenligt med att medlemsstaterna påskyndar olika system för att stimulera marknadsföringen av fordon som uppfyller de krav som fastställts på gemenskapsnivå.

4.12

EESK stöder självfallet förslaget om att det ska åligga medlemsstaterna att fastställa regler om vilka sanktioner som ska gälla vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen, och att dessa påföljder ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

4.13

Kommittén bedömer att de datum som kommissionen föreslår för ikraftträdandet (den 1 april 2013 för nya typgodkännanden och den 1 oktober 2014 för nyregistrering av fordon) är lämpliga. Fem år mellan förändringarna av utsläppsnivån räcker för att industrin ska hinna få avkastning på sina investeringar för marknadsföringen av nya lösningar.

4.14

Kommittén ställer sig bakom kommissionens förslag om att förordningen, på tillverkarnas begäran, inte ska tillämpas på fordon i kategori M1, M2, N1 och N2 med en referensvikt som inte överstiger 2 840 kg, för vilka typgodkännande meddelas enligt förordning (EG) nr 715/2007. Kommittén ställer sig alltså bakom att det finns en viss flexibilitet för fordon som ligger nära viktgränserna när det gäller typgodkännanden för att tillverkarna på ett effektivt sätt ska kunna uppfylla de olika krav som kunderna ställer med avseende på avvägningen mellan förbrukning, körsträcka och förorenande utsläpp.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

EESK ställer sig bakom de föreslagna utsläppsgränserna. Gränserna är de som används i scenario A (5) som studerats av kommissionen och som mottagits positivt av de flesta berörda aktörer i samrådsprocessen.

5.2

EESK anser emellertid att man än en gång bör diskutera problemet med det omvända förhållandet mellan NOx-utsläpp och CO2-utsläpp. Eftersom det är ett viktigt miljömål att minska båda utsläppstyperna är det mycket viktigt att sätta gränserna för kväveoxid så att de inte främjar utsläppen av koldioxid. I själva verket kommer den förväntade minskningen av kväveoxidutsläppen att medföra en ökning på mellan 2 % och 3 % av koldioxidutsläppen. Med stöd i en amerikansk studie från 2001 anser kommissionen att den förutsedda ökningen kommer att utebli tack vare att den tekniska utvecklingen av motorerna nått så långt vid den tidpunkt när förordningen ska tillämpas. EESK föreslår dock att den ovannämnda studien uppdateras så att man kan förfoga över mer tillförlitliga uppgifter om den effekt som de föreslagna gränsvärdena för kväveoxid skulle ha på bränsleförbrukningen och därmed på utsläppen av koldioxid.

5.3

Som sagts ovan stöder EESK användningen av ett ”förfarande på två nivåer” som begränsar medbeslutandeförfarandet till de beståndsdelar som har störst politiska relevans, och delegerar genomförandebestämmelser och tekniska detaljer till kommittéförfarandet.

5.4

Många av de åtgärder som delegerats till den föreskrivande kommittén (system för omborddiagnos, antalet partiklar, system för att förmå föraren att använda reagens då det behövs osv.) är mycket komplexa och påverkar kraftigt fordonstekniken. Kommittén rekommenderar därför att alla dessa aspekter genomförs tillsammans och samtidigt med gränsvärdena i Euro 6 och att, i likhet med vad som gäller för denna förordning, tillräcklig tid ges mellan ikraftträdande och tillämpning så att industrin får den tid som behövs för utvecklingen.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  CAFE, Clean Air for Europe, är ett program som kommissionen lanserade i meddelandet KOM(2001) 245 slutlig och som syftar till att utveckla en analysstrategi för att utvärdera direktiven om luftkvalitet, effektiviteten i det pågående programmet i medlemsstaterna, fortlöpande övervakning av luftkvaliteten och informationsspridning till allmänheten, översyn och uppdatering av gränsvärdena för utsläpp och utvecklingen av nya system för övervakning och utveckling av modeller.

(2)  Fordon i kategori N är sådana som har minst 4 hjul och som är konstruerade för godsbefordran. Dessa delas in i 3 klasser, N1, N2 och N3, på grundval av största massa: N1 < 3 500 kg; N2 < 12 000 kg; N3 > 12 000 kg. Klass N1 indelas i 3 underklasser, NI, NII och NIII, också på grundval av största massa. Fordon i kategori M är sådana som har minst 4 hjul och som är konstruerade för personbefordran. Dessa delas in i 3 klasser, M1, M2 och M3, på grundval av antalet sittplatser och största massa: M1 < 9 sittplatser; M2 > 9 sittplatser och < 5 000 kg; M3 > 9 sittplatser och > 5 000 kg.

(3)  Med ”all information som krävs” menas uppgifter avseende diagnos, underhåll, kontroll, periodisk övervakning, reparation, omprogrammering eller ominstallation av originaldata när det gäller fordonet, och som tillverkarna tillhandahåller sina auktoriserade återförsäljare eller verkstäder, inklusive alla senare ändringar och tillägg till denna information. Denna information omfattar all information som krävs för att installera delar eller anordningar på fordon.

(4)  Oasis – Organisation for the Advancement of Structured Information Standards.

(5)  Konsekvensbedömningen, punkt 6.6.2: Euro 6 emission limit value sub-options.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/17


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skyddsbågar för jordbruks- och skogbrukstraktorer med hjul (statisk provning)” (kodifierad version)

KOM(2008) 25 slutlig – 2008/0008 (COD)

(2008/C 211/04)

Den 7 mars 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skyddsbågar för jordbruks- och skogbrukstraktorer med hjul(statisk provning)” (kodifierad version).

Eftersom kommittén till fullo stöder förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) med 143 röster för och 6 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/17


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Mot en gemensam energipolitik”

(2008/C 211/05)

Den 27 september 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om

”Mot en gemensam energipolitik”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 april 2008. Föredragande var Stéphane Buffetaut.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 23 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 173 röster för och 13 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Frågan om energiförsörjning, diversifiering av energikällor och utveckling av förnybara energikällor kommer att bli en av de viktigaste frågorna när det gäller Europas framtid, jämvikten i världen och kampen för att begränsa klimatförändringarna.

1.2

EESK anser att EU erbjuder lämpliga ramar för att unionen ska kunna hävda sig i den situation som uppstår genom jakten på energikällor och kampen mot klimatförändringarna, eftersom det finns förutsättningar för den kritiska massa som krävs för ett verkligt politiskt inflytande i internationella förhandlingar.

1.3

Kommittén välkomnar införandet av kapitel XXVI om energi i utkastet till Lissabonfördraget. Det kommer att stärka den rättsliga grunden för gemenskapsåtgärderna på detta område.

1.4

EESK vill framhålla forskningens och utvecklingens stora betydelse på området hållbar energi och miljö, och betonar att det är viktigt att medel tilldelas på ett lämpligt sätt. För att inte slösa offentliga medel på bidrag till tekniska lösningar som inte har någon framtid bör man noga pröva stöd till energikällor och tekniker för att minimera energiförbrukning och utsläpp som man kan utgå ifrån knappast kommer att uppnå ekonomisk balans. I stället bör man avsätta medel för forskning om teknik som forskargemenskapen bedömer ha en lovande framtid, t.ex. teknik för att minimera eller lagra utsläpp av växthusgaser, energieffektivitet, rent kol, eldrift och övriga alternativa kraftkällor för fordon, bränsleceller, solenergi, energi från avfall, kärnfusion, hantering av radioaktivt avfall etc.

1.5

Kommittén vill även framhålla hur viktigt det är att utrustning och byggnader är energieffektiva.

1.6

Kommittén anser att man måste införa en verklig inköpspolitik på gemenskapsnivå, för att klara av trycket från producenter som ofta organiserar sig, och vi rekommenderar att energipolitiken och ståndpunkterna på detta område samordnas på europeisk nivå inom internationella organ såsom WTO, FN, Nato och OECD.

1.7

EESK understryker hur viktigt det är med diversifiering av försörjningskällor, och rekommenderar att man intar en konstruktiv men försiktig attityd vad gäller partnerskapet med Ryssland och republikerna i Kaukasus och Centralasien.

1.8

Kommittén menar att det vore lämpligt att undersöka möjligheterna att nylansera kärnkraftsprogram i de länder där det finns ett samförstånd i frågan, och att satsa mer på forskning på området avfallshantering. ReK stöder också utvecklingen av fusionsforskningen inom sjunde ramprogrammet för forskning (Euratom) genom initiativet ITER.

1.9

Det är nödvändigt att stärka samarbetet inom och samordningen av energipolitiken samt representationen och insatserna i internationella organ, att utveckla grannskapspolitiken på energiområdet och med tiden överväga en gemensam energipolitik som eventuellt grundar sig på egna institutioner. Kommittén anser att det kommersiella genombrottet för förnybara energikällor i samtliga medlemsstater är ett bevis för allmänhetens intresse för dessa energikällor. Detta intresse sammanfaller med gemenskapens nya energipolitik som lagts fast i Lissabonfördraget och kan utgöra ett strategiskt tillfälle att förankra och utveckla den.

2.   Inledning: Argument för en europeisk energipolitik

2.1   En problematisk geostrategisk situation

2.1.1

Det internationella energiorganet räknar med att den globala efterfrågan på energi kommer att öka med 55 % fram till 2030.

2.1.2

I dag ser täckningen av världsbehoven ut enligt följande: EU är själv till stor del beroende av fasta fossila bränslen, oljeprodukter och naturgas, och detta beroende torde öka ytterligare under kommande år. EU är till 80 % beroende av fossila bränslen och importen av energi förväntas öka från 50 % till 70 % fram till 2030.

2.1.3

De kända oljeresurserna kommer förmodligen att minska från och med 2050, men till följd av en ökande efterfrågan och tekniska framsteg kommer andra, i dag outnyttjade resurser i framtiden att kunna utnyttjas ekonomiskt.

2.1.4

Övergången till andra energiformer är ofrånkomlig, men den blir svår. Världen har emellertid redan en gång genomgått liknande förändringar, bland annat på 1800-talet när man gick över från biomassebränslen (främst trä) till kol och sedan olja. Men i dag finns det ännu inte medel för att exploatera de förnybara energikällorna på ett sådant sätt att man kan åstadkomma en omställning jämförbar med den som ägde rum på 1800-talet.

2.1.5

De svårigheter som uppstår förklaras av många faktorer: energidensiteten, behovet av mark för att producera biobränslen (på bekostnad av annan verksamhet, bland annat jordbruk), vissa energikällors oregelbundenhet och svårförutsägbarhet (vind, solenergi, tidvatten) som kräver noggrann planering av lagringskapaciteten, samt de förnybara energikällornas geografiska fördelning. Även om man inleder en mycket ambitiös politik i syfte att renovera och bygga nya kraftverk, skulle den globala kärnkraftsindustrin inte kunna uppfylla efterfrågan.

2.1.6

Europa befinner sig i en situation som kännetecknas av ett stort energiberoende. Vi importerar för närvarande 50 % av energibehovet, och detta beroende kommer förmodligen att uppgå till 70 % år 2030. Europa kommer med andra ord att till 90 % vara beroende av olja och till 70 % av gas!

2.1.7

I mars 2006 utarbetade Europeiska rådet en oroväckande lägesrapport som kännetecknades av följande:

Den svåra situationen på gas- och oljemarknaderna.

Europeiska unionens ökande energiberoende.

Energiprisernas stegring och instabilitet (ytterligare prisstegringar har ägt rum sedan dess).

En ökande global energiefterfrågan.

Riskerna i fråga om försörjningstryggheten.

Hoten till följd av klimatförändringarna.

Långsamma framsteg när det gäller energieffektivitet och utnyttjande av förnybar energi.

Behovet av att öka insynen på energimarknaderna och fortsätta att integrera och sammankoppla de nationella energimarknaderna i anslutning till energimarknadens avreglering.

Den begränsade samordningen mellan åtgärderna på energiområdet, trots att det krävs stora energiinfrastrukturinvesteringar.

Dessa orosmoln ledde till förslagen i det nya energipaketet, som kan betraktas som ett svar på de utmaningar som väntar oss.

2.1.8

De europeiska ledarna måste alltså hantera ett dubbelt problem: bristen på traditionella primära energikällor och resursernas problematiska geografiska lokalisering. De flesta av dem är belägna i politiskt instabila länder som skulle kunna utnyttja sina resurser som påtryckningsmedel gentemot beroende länder, vilket redan skett.

2.2   Utgör Europeiska unionen en lämplig ram?

2.2.1

Alla medlemsstater i EU berörs, men självfallet är individuella insatser en nackdel när man står inför samverkande producenter.

2.2.2

Det ligger därför i medlemsstaternas intresse att agera gemensamt och använda EU som ett effektiviseringsinstrument för att utforma en gemensam energipolitik med en mer kontrollerad konsumtion och en diversifiering av försörjningstillgångarna som utgångspunkt och målsättning.

2.2.3

Europeiska unionen är både stor nog och förfogar över institutionella instrument. EU har kapacitet att utveckla gränsöverskridande politiska strategier, samordna medlemsstaternas politik, få till stånd en större europeisk sammanhållning i fråga om energi och utveckla en energipolitik gentemot tredjeländer.

2.2.4

Slutligen kan tilläggas att efter avvisandet av förslaget till en konstitution för Europa, och i linje med Lissabonfördraget, skulle en europeisk energipolitik kunna fungera som en enande faktor och ge ett konkret bevis på att EU behövs.

2.3   Ett rättsligt ramverk som måste utvecklas

2.3.1

I dag har EU inga befogenheter på energiområdet. Att ge EU sådana befogenheter är en av de viktigaste innovationerna i Lissabonfördraget.

2.3.2

När EEG inrättades svarade Euratom och EKSG för en stor del av dåtidens energifrågor.

2.3.3

Innebär det att EU har avstått från att vidta åtgärder på energiområdet?

2.3.4

Absolut inte, på grundval av artikel 308 i EG-fördraget har EU utvecklat en verklig energipolitik, och på grundval av artikel 154 i EG-fördraget har man utvecklat en politik för transeuropeiska energinät (se beslut 1364/2006/EG). Slutligen har bestämmelserna på inre marknaden för konkurrens fått en tillämpning på energimarknaden (direktiv 2003/55/EG om avregleringen av gasmarknaden, direktiv 2003/54/EG om elmarknaden och direktiv 90/377/EEG ändrat genom direktiv 93/87/EEG om öppenheten beträffande prissättningen på gas och el). De första effekterna av att marknaderna öppnats och de offentliga monopolen upphört har ibland inneburit oro över energipriserna, men i själva verket beror den prisökning som man ibland kunnat konstatera främst på ökad internationell efterfrågan på resurser som är begränsade och i vissa fall håller på att ta slut.

2.3.5

Till detta bör läggas kommissionens texter som inte är lagstiftningsförslag i strikt bemärkelse utan där det snarare rör sig om ”mjuk lagstiftning”: grönboken ”Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning” (28 november 2000), meddelandet ”Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning” (26 juni 2002), grönboken ”Effektivare energiutnyttjande eller hur man kan göra mer med mindre”, handlingsplanen för perioden 2007–2012 (19 oktober 2006) och meddelandet om främjande på internationell nivå av förnybara energikällor och energieffektivitet (6 oktober 2006).

2.3.6

Europeiska unionen har alltså behandlat energifrågorna ingående, men dess insatser byggde på en något oviss rättslig grund, artikel 308 i EG-fördraget eller den s.k. flexibilitetsklausulen, som anger följande: ”Om en åtgärd från gemenskapens sida skulle visa sig nödvändig för att inom den gemensamma marknadens ram förverkliga något av gemenskapens mål och om detta fördrag inte innehåller de nödvändiga befogenheterna, skall rådet genom beslut på förslag från kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet vidta de åtgärder som behövs”. EU har också tagit upp frågan indirekt genom att bland annat tillämpa bestämmelserna rörande inre marknaden, konkurrensen och miljön. Detta tillvägagångssätt var, åtminstone till synes, mer tekniskt och juridiskt än politiskt.

2.3.7

Det är just därför som Lissabonfördraget – mot bakgrund av den stora betydelse som energifrågan nu fått såväl för EU-medborgarnas vardag som för det ekonomiska livet och stabiliteten i världen – innehåller en artikel 176 som ägnas åt energifrågan och fastställer Europeiska unionens målsättningar på energiområdet ”med hänsyn till kravet på att bevara och förbättra miljön” och ”i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna”.

2.3.8

I enlighet med fördraget kommer den europeiska energipolitiken att syfta till följande:

Garantera att energimarknaden fungerar.

Garantera energiförsörjningen i unionen.

Främja energieffektivitet och energibesparingar samt utveckling av nya och förnybara energikällor.

Främja sammankopplade energinät.

2.3.9

Denna politik kommer att tillhöra områdena med delade befogenheter, där regeln är kvalificerad majoritet utom när det gäller skattefrågor som fortfarande kommer att kräva enhällighet. I andra stycket i artikel 176A.2 preciseras att en medlemsstats rätt att bestämma villkoren för utnyttjandet av dess energikällor, dess val mellan olika energikällor eller energiförsörjningens allmänna struktur inte påverkas av de åtgärder som vidtas för att nå de mål som fastställts i första stycket i denna nya artikel.

2.3.10

Detta innebär alltså att Europeiska unionen kommer att ges befogenheter, vilket är grundförutsättningen för kraftigare och konkretare insatser. Är detta verktyg tillräckligt eller bör man gå längre på det institutionella planet? Innan verktyget utformas bör man fastställa politiken, och denna kan komma att utvecklas under inflytande av både yttre omständigheter och utvecklingen av tjänster och teknik.

3.   Vilken politik?

3.1

Den europeiska energipolitiken har hittills styrts av ekonomiska behov eller strävan efter en hållbar utveckling: en vilja att avreglera energimarknaden genom direktiv och politiken för nätverksindustrier, politiken för att främja energieffektiviteten, politiken för att främja och utveckla förnybar energi, kampen mot koldioxidutsläpp osv.

3.2

På sätt och vis har Europeiska unionen, som hittills inte har haft några egna befogenheter på energiområdet, behandlat frågan indirekt, genom att bland annat använda sig av inre marknadens regler, konkurrensreglerna och miljöbestämmelserna. Tillvägagångssättet har åtminstone utåt sett varit mer tekniskt och juridiskt än politiskt.

3.3

Detta har – som vi kunnat konstatera – inte hindrat unionen från att vara mycket aktiv när det gäller lagstiftning och riktlinjer på energiområdet. EU har nyligen (19 september 2007) offentliggjort en rad lagstiftningsförslag om ändring av de befintliga texterna (ändring av förordningen om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel på den inre marknaden, förordningen om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, ändring av förordningen om villkor för tillträde till gasnäten, ändring av direktiven om gemensamma regler för den inre marknaden för gas och el).

3.4

Om Lissabonfördraget ratificeras i dess nuvarande form, kommer unionen att kunna behandla denna stora politiska fråga på ett tydligare och mer direkt sätt. Den rättsliga befogenheten innebär emellertid inte i sig att alla politiska, ekonomiska och sociala problem försvinner. Det är allmänt känt att de nationella alternativen skiljer sig kraftigt åt, bland annat när det gäller kärnkraften. Sedan det informella EU-toppmötet i Hampton Court har Europeiska rådet fastställt grunden för en verklig europeisk energipolitik som tar sig uttryck i det nya energipaketet, som utarbetats av både GD Energi och GD Miljö.

3.5

Som vi har sett har EU först velat använda sig av marknadsmekanismerna, i hopp om att skapa en konkurrenskraftig och effektivare marknad och tack vare de europeiska energinäten lyckas skapa en sammankopplad marknad.

3.6

EU har också velat främja energieffektiviteten, framför allt inom de sektorer där konsumtionen är störst: uppvärmning av och luftkonditionering i byggnader, tillverkningsindustrin och transportsektorn.

3.7

Vi vet att det ambitiösa målet i handlingsplanen för 2007–2012 (oktober 2006) är att lyckas spara 20 % av den årliga energikonsumtionen fram till 2020, dvs. en besparing i energiintensitet på cirka 1,5 % per år fram till 2020.

3.8

EU har också lagt stor vikt vid behovet av att utveckla förnybara energikällor. Även här är EU:s mål mycket ambitiöst: Dessa energiformer ska utgöra 20 % av den totala energikonsumtionen senast 2020, dessutom ska ett bindande minimimål på 10 % biodrivmedel fastställas (färdplanen för förnybar energi, 10 januari 2007).

3.9

Dessa energiformer har emellertid hittills haft många nackdelar jämfört med fossila bränslen: lägre energidensitet, markanspråk (t.ex. solenergifält), oregelbunden produktion och naturligtvis kostnaderna för den teknik som används. Även om de relativa kostnadsnackdelarna stadigt minskar innebär det att övergången till denna teknik troligtvis kommer att ske stegvis och långsamt, om den inte får ett betydligt större politiskt och ekonomiskt stöd, och alla de nya energikällorna kräver ingående konsekvensanalyser (se OECD Observer, december 2006, nr 258/259 om 2000-talets energi, ”21st century energy: Some sobering thoughts” av Vaclav Smil).

3.10

När det gäller energi som används för transporter inriktar sig kommissionen särskilt på att främja biobränsle samt på bränsle- och väteceller. Den planerade expansionen av biobränslen leder dock till vissa problem. Bränsleceller är effektiva energiomvandlare som gör det möjligt att minska utsläppen av växthusgaser och föroreningar avsevärt. Det är dock föga troligt att denna teknik snabbt blir lönsam.

3.11

Därför har kommissionen i linje med sjunde ramprogrammet om forskning och ett gemensamt teknikinitiativ, som syftar till offentlig-privata partnerskap, föreslagit en förordning om bildandet av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas (KOM(2007) 571 slutlig), i syfte att genomföra ett program för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration rörande bränsle- och väteceller.

3.12

För att möjliggöra en utveckling av vätgasdrivna motorfordon har kommissionen föreslagit en förordning om typgodkännande av sådana fordon (KOM(2007) 593 slutlig), för att det inte ska finnas olika bestämmelser i olika medlemsstater, vilket skulle kunna hindra spridningen av denna teknik.

4.   Dessa riktlinjer är nödvändiga, men är de tillräckliga?

4.1

Behovet av fossil energi kommer att förbli omfattande och av grundläggande betydelse. Det bör man redan nu ta hänsyn till i diskussionerna, och man måste vara realistisk när det gäller förnybar energi.

4.2

EU:s medlemsstater måste etablera en samordnad politik gentemot de länder som producerar fossilt bränsle i en ”anda av solidaritet” såsom anges i Lissabonfördraget. En inköpspolitik vore också till stor nytta, men skulle i huvudsak inriktas på de multinationella företagen inom oljesektorn.

4.3

Oljemarknaden organiseras officiellt av Opec. Under dessa förhållanden skulle naturligtvis de 27 medlemsstaterna väga tyngre än varje land för sig, särskilt som de tillhör de mest utvecklade industriländerna och därmed även de största energikonsumenterna. Man bör komma ihåg att Europeiska unionen utgör en integrerad marknad med nära en halv miljard konsumenter.

4.4

Ett sådant inköpsblock skulle kunna utgöra en verklig politisk kraft gentemot en oljeproducentkartell, eftersom situationen är annorlunda på gasområdet där ingen kartellbildning förekommer.

4.5

När det gäller försörjningstryggheten krävs det en diversifiering. Därför måste Ryssland som stor europeisk nation ges en minst lika förmånlig behandling som Opec-länderna. På samma sätt borde man fundera över införandet av en försörjningspolitik ved gäller de kaukasiska republikerna och Centralasien.

4.6

I fråga om fossila bränslen vore det i hög grad önskvärt att inrikta sig på andra alternativ, bland annat kolbaserade sådana. Det görs stora framsteg inom forskningen om ”rent kol”, och denna forskning måste påskyndas ytterligare om en ny ökning av kolanvändningen inte ska förvärra den globala uppvärmningen. En omfattande europeisk forsknings- och utvecklingsplan på detta område bör utformas, särskilt som Europa fortfarande har stora koltillgångar och kol är billigare än olja på världsmarknaden. Metoder för kolbrytning fortsätter att vara en mycket känslig fråga. Alla känner till gruvarbetarnas svåra och ibland riskfyllda villkor. Arbetsvillkor, säkerhet och hälsa på arbetsplatsen inom denna sektor bör därför särskilt uppmärksammas.

4.7

Utslitna bildäck skulle också kunna användas som en förnybar resurs under förutsättning att man noga fångar upp utsläppen vid förbränning. Kraftverk som eldas med bildäck har redan varit i gång i årtionden i flera länder.

4.8

Tekniken för att lagra koldioxid går framåt men är fortfarande kostsam och problematisk och det finns risk för läckor, t.ex. vid sprickbildning i klippor eller jordbävningar och risk för förorening av djupa grundvattenlager. I pågående yttranden från EESK behandlas dessa frågor i detalj.

4.9

Förutom fossila bränslen finns det en riklig – eller till och med alltför riklig – lokal resurs: soporna. Miljarder ton avfall produceras i EU. Att återvinna och återanvända avfall anses vanligtvis som det bästa sättet att tillvarata avfall, eftersom det minskar efterfrågan på alla slags råvaror och innebär att växthusgaser, som förknippas med de flesta former av avfallshantering, inte behöver bildas. I de fall detta inte är möjligt bör man överväga att använda avfall som en energikälla. Forskning och utveckling på detta område borde främjas för att uppnå en större energieffektivitet samtidigt som man maximalt minskar utsläppen av växthusgaser och andra förenande utsläpp.

4.10

Lagstiftningen och rättspraxisen på området borde utvecklas, eftersom energiåtervinningen i sig inte erkänns. Det reviderade förslaget till ramdirektiv om avfall som diskuteras i Europaparlamentet är dock ett positivt tecken.

4.11

Slutligen måste frågan om kärnkraft absolut tas upp. Det kommer att bli svårt att minska växthusgaserna med 20 % senast 2020 utan att undersöka möjligheten till en nylansering av programmen för den nya generationens kärnkraftverk i de medlemsstater som har beslutat att utnyttja denna energiform. De övriga medlemsstaterna bör utveckla sin politik på området förnybar energi.

4.12

Vi känner självfallet till de stora utmaningar vad gäller trygghet, säkerhet och avfallshantering som utvecklingen av kärnkraften innebär. Men kan vi verkligen avstå från den?

4.13

Valet av energikällor leder till polemik, men når sällan den nivå som kontroversen mellan dem som är för och emot kärnkraften. I själva verket råder en tydlig uppdelning i EU när det gäller kärnkraften, och det är därför lämpligt att medlemsstaterna själva får fatta beslut om denna energikälla.

4.14

EU förfogar i Euratom över ett effektivt verktyg. Euratom ska bidra till att EU bibehåller sitt tekniska försprång, säkerställa dess konkurrenskraft, minska energiberoendet och öka insatserna och det internationella samarbetet för säkerhet, trygghet och förhindrande av spridning av kärnmaterial. Man kan också överväga nya riktlinjer för Euratom.

4.15

En av de största utmaningarna är fusionsforskningen. Det sjunde ramprogrammet för Euratoms verksamhet har en budget på cirka 2,75 miljarder euro, varav nästan två tredjedelar ägnas åt forskning om fusionsenergi. Denna prioritering bör uppmuntras och bibehållas, eftersom kontrollen av denna teknik i stor utsträckning skulle underlätta avfallshanteringen genom att påtagligt minska avfallets livslängd. Lanseringen av ITER-projektet på EU:s territorium är en betydelsefull händelse.

4.16

När det gäller framdrivning av fordon bör EU intressera sig för hybridbilar, bilar som drivs med solenergi, bränsleceller och tryckluft. Även på detta område går forskningen och utvecklingen framåt, och en fransk ingenjör har utvecklat ett mycket energisnålt fordon som med tryckluftsdrift kan gå i 150 km/h och som antagligen kommer att börja tillverkas under de närmaste månaderna. Det kända indiska företaget Tata har köpt rättigheterna för Indien.

4.17

I detta sammanhang vill kommittén också upprepa sina tidigare rekommendationer i samband problemen med Europeiska unionens energiresurser som ligger till grund för och stöder de ståndpunkter som kommittén framför i föreliggande yttrande.

5.   Vilka instrument?

5.1

Att fastställa politiska strategier och välja prioriteringar är viktigt, men det krävs dock politiska och rättsliga instrument för att genomföra dem. Kommer bestämmelserna i Lissabonfördraget, om det ratificeras, att vara tillräckliga i denna bemärkelse eller måste man gå ännu längre?

5.2

Att hävda behovet av en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna på energiområdet är förvisso mycket bra, och att fastställa fyra riktlinjer för denna politik är ett nytt inslag som måste välkomnas, även om riktlinjerna inte är särskilt innovativa.

5.3

Men man kan tillåta sig att anse att allvaret i energiutmaningarna förtjänar mer än så.

5.4

Har inte Lissabonfördraget varit alltför återhållsamt, även om det för närvarande inte är möjligt att inrätta en gemensam energipolitik som stöds av en särskild institutionell ram i likhet med EKSG tidigare och Euratom i dag?

5.5

I den globala jakten på energi är tävlingsdeltagarna av kontinentala mått. Gemenskapsramen ger större tyngd, men att inrätta en särskild myndighet som svarar för energidiplomatin, inköpspolitiken, definitionen och finansieringen av ramprogram för forskning och utveckling skulle förmodligen kunna göra EU till en viktig aktör, en roll som medlemsstaterna var för sig inte kan spela.

5.6

I dag kännetecknas situationen av en mångfald nationella strategier som utan tvivel beror på att alla har velat trygga den egna energiförsörjningen efter den första oljekrisen 1973. Det finns många exempel som visar att insatserna är splittrade och strategierna skiljer sig åt.

5.7

För att undvika en eventuell oreda som skulle leda till att Europa försvagas måste man utforma en omfattande europeisk energipolitik som fullständigt måste införlivas med den ledande position som EU försöker uppnå i de internationella förhandlingarna om klimatförändringspolitiken. Man bör utgå från en långtgående samordning inom internationella organ såsom WTO, FN, Nato och OECD när energifrågor behandlas. Politiken bör åtföljas av samordning av energipolitiken, och framför allt av en genuin inköpspolitik och en medveten snarare än empiriskt baserad politik för sammankoppling av näten. Denna politik med samordning, samråd och gemensamma projekt skulle så småningom kunna stödja sig på särskilda institutioner för att hjälpa Europa att klara av energiutmaningen. Är vi modiga nog att anta denna politik?

Bryssel den 23 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


BILAGA

till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag avslogs men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Punkt 4.11

Ändra enligt följande:

Slutligen måste frågan om kärnkraft absolut tas upp och medlemsstaterna bör fatta självständiga beslut. Man kan inte hoppas på att minska växthusgaserna med 20 % senast 2020 utan att undersöka möjligheten till en nylansering av programmen för den nya generationens kärnkraftverk.

Motivering

Tyskland, som för närvarande har ett tiotal kärnkraftverk i drift, har utarbetat ett program för att minska koldioxidutsläppen med knappt 40 % senast 2020 och samtidigt avveckla kärnkraften. Ifrågasätter föredraganden (och EESK) att detta program är seriöst?

Resultat av omröstningen

Röster för: 46, röster emot: 103, nedlagda röster: 27


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/23


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/54/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/55/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1228/2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel”

”Förslag till Europarlamentets och rådets förordning om ändring av förordning 1775/2005/EG om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten”

KOM(2007) 528 slutlig – 2007/0195 (COD)

KOM(2007) 529 slutlig – 2007/0196 (COD)

KOM(2007) 530 slutlig – 2007/0197 (COD)

KOM(2007) 531 slutlig – 2007/0198 (COD)

KOM(2007) 532 slutlig – 2007/0199 (COD)

(2008/C 211/06)

Den 18 oktober 2007 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 44.2, 55 och 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/54/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för el”,

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/55/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas”,

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter”,

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1228/2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel”,

”Förslag till Europarlamentets och rådets förordning om ändring av förordning 1775/2005/EG om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 april 2008. Föredragande var Carmelo Cedrone.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 100 röster för, 4 röster emot och 7 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och förslag

1.1   Slutsatser

1.1.1

Generellt ser EESK positivt på de skäl som fått kommissionen att lägga fram det tredje energipaketet. Energifrågan är komplex och svårhanterlig ur både rättslig och ekonomisk synpunkt, och den har gett upphov till motstridiga slutsatser och reaktioner.

1.1.2

EESK anser att den nuvarande situationen inom energisektorn inte kan tillåtas fortsätta. Vi har inlett en integrations- och avregleringsprocess. Vi har nu kommit halvvägs och måste bestämma åt vilket håll vi ska fortsätta. Liberaliseringen av energimarknaderna har plötsligt stannat upp, vilket orsakar höga övergångskostnader som kan uppväga fördelarna, kostnader som beror på avsaknaden av en stabil och enhetlig regelram på europeisk nivå och, i vissa fall, på avsaknad av en verklig liberaliseringsvilja och bristande ansvarsfördelning mellan de olika aktörerna. Denna rådande osäkerhet om regelverken kan leda till låga investeringsnivåer inom sektorn och bristande utveckling av konkurrensen. Detta har skapat en fragmenterad europeisk marknad som i några fall domineras av de gamla monopolen. Det är därför nödvändigt att med eftertryck betona att liberaliseringsprocessen måste fortsätta på den inslagna vägen.

1.1.3   Politiska aspekter: inre marknaden

1.1.3.1

En central beståndsdel i denna strategi är förverkligandet av en inre europeisk energimarknad. EU bör utarbeta en gemensam strategi för att kunna agera snabbt och tala med en röst, och därmed få större tyngd i internationella förhandlingar. Samarbete mellan medlemsstater, tillsynsmyndigheter och systemansvariga för överföringssystem behövs, och därför måste strukturella förändringar som syftar till att integrera drift och utveckling av systemen på regional nivå genomföras. De enskilda staterna måste samordna sina erfarenheter, kunskaper och bestämmelser för att handla tillsammans och föreslå (föreskriva) en egen politik för leverantörskostnaderna i syfte att åstadkomma en optimalt konkurrenspräglad miljö som resulterar i rättvisare priser och motverkar ekonomisk spekulation. Samordningen mellan staterna bör öka och det bör finnas gemensamt överenskomna bestämmelser, i användarnas och konsumenternas intresse, som efter att ha antagits som gemenskapslagstiftning bör tillämpas på nationell nivå.

1.1.4   Ekonomiska aspekter

1.1.4.1

EESK anser att en adekvat reglerad rättvis konkurrens (som det föreliggande förslaget från kommissionen inte skulle medge) skulle främja ökad användning av alternativa energikällor och ökade investeringar i energiinfrastruktur som i sin tur skulle leda till högre produktivitet i företagen (t.ex. småföretagen), vilket skulle göra det möjligt att uppnå rättvisa priser, något som skulle främja öppenheten och minska risken för dominerande marknadspositioner.

1.1.4.2

Ett prioriterat mål för det tredje paketet är att uppmuntra nödvändiga investeringar i energiinfrastruktur och säkerställa en samordning av dessa på europeisk nivå. I detta avseende går kommissionens förslag i rätt riktning. Man måste dock säkerställa att dessa åtgärder gör det möjligt att få fram de energiinvesteringar som krävs och skapa förtroende bland investerarna. Eftersom utbyggnaden av näten är en utpräglat reglerad verksamhet är det inte bara viktigt att det finns en adekvat planering som tar hänsyn till alla berörda parter, utan också att se till att planeringen genomförs på lämplig nivå och att tidsplanen följs. Det behövs också en kontroll av investeringarna på EU-nivå (genom byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter). En föga elastisk marknad, med företag som verkar under oligopolliknande förhållanden och vissa stater som inte gärna delegerar distributionsrättigheter minskar förtroendet bland operatörer och användare, vilket leder till minskad likviditet. Sådana premisser måste undanröjas.

1.1.5   Sociala aspekter

1.1.5.1

De omstruktureringsprocesser som det tredje paketet leder till bör följas upp med en sysselsättningsfrämjande politik, med fullt deltagande av fackföreningar och företag genom instrument som ”corporate social restructuring” (social företagsomstrukturering), och sociala skyddsnät på nationell och europeisk nivå. Man kan notera att i de länder där man separerat ägandet av överföringsnäten har man inte konstaterat negativa effekter på sysselsättningen.

1.1.5.2

Även om omsorgen om svaga grupper och utsatta kunder är och förblir ett rent nationellt ansvar är det av stor betydelse att kommissionen erkänner vikten av dessa åtgärder på internationell nivå. Kommissionen bör också säkerställa övervakningen av genomförandet för att dessa instrument ska överensstämma med kraven på en öppen och konkurrensutsatt marknad. Det är också nödvändigt att införa begreppet ”energifattigdom” på europeisk nivå (lägsta avgiftströskel), och skyldigheter vad avser allmännyttiga tjänster och tjänster av allmänt intresse i enlighet med vad som föreskrivs i de aktuella direktiven.

1.1.6   Användarna (företag och konsumenter)

1.1.6.1

En ny strategi för energipolitiken bör alltså främja verklig konkurrens mellan företagen och öka användarnas valfrihet. Överföringsnäten bör vara tillgängliga för alla som vill använda dem. För de stora energiintensiva företagen behövs ett europeiskt kontrakt för inköp av energi till enhetliga priser (jämförbara priser eller ”lag om ett pris”) och utan offentligt stöd (som snedvrider marknaden). De konsumenträttigheter som EU föreskriver bör också erkännas: Konsumenterna bör ha rätt att välja vilken leverantör de vill ha till lägsta möjliga pris.

1.1.7

EESK anser slutligen att kommissionens förslag bör inriktas mot att förhindra oavsiktliga gemensamma åtgärder från de stora monopolliknande företagen för att behålla status quo, dvs. upprätthålla sin marknadsposition, samt fackföreningarnas verksamhet för att bevara arbetstillfällen.

1.2   EESK:s förslag

1.2.1   Inre marknaden för energi

1.2.1.1

För att öka framstegstakten på vägen mot en inre marknad för energi bör kommissionen införa vissa ändringar i de förslag som läggs fram i det tredje energipaketet så att kommissionen kan agera självständigt på den internationella arenan, i synnerhet i fråga om energikällor. Därför bör paketets förslag om regionalt samarbete betraktas som en övergångslösning på vägen mot slutmålet, som är en gemensam energimarknad. Dessutom bör medlemsstaterna försöka integrera sina elmarknader, och de systemansvariga bör vara verksamma i flera medlemsstater. EESK anser att förslaget i det tredje energipaketet om regionalt samarbete mellan de systemansvariga för överföringssystemen absolut inte får betraktas som en tillfällig ersättning för eller ett alternativ till en inre marknad. Det är nödvändigt att regionalt samarbete grundar sig på ”åtskillnad när det gäller ägandet” bland systemansvariga för överföringssystem, och att dessa verkligen är åtskilda från produktion och försäljning. De regionala initiativ som på senare tid främjats inom ramen för ”Europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter för el och gas” (ERGEG) bör också användas för att säkerställa enhetlighet i regler och marknadsbestämmelser.

1.2.2   Åtskillnad vad avser ägande (unbundling)

1.2.2.1

EESK anser att kommissionen bör prioritera åtskillnad vad avser ägande framför funktionell åtskillnad när det gäller att främja investeringar. Detta skulle öka öppenheten och operatörernas förtroende, förbättra systemsäkerheten och kontrollen vad avser monopol. Det skulle förhindra diskriminerande beteende och optimera användning och underhåll av överföringsnäten.

1.2.2.2

Ytterligare undersökningar och analyser krävs i fråga om de strategiska följder som är kopplade till ägandet av näten och behovet av att säkerställa nätens oberoende i förhållande till tredje länders eventuella intressen, inbegripet i valet av ägandeformer (offentligt eller privat). Kommissionens förslag om åtskillnad vad avser ägandet innebär inte nödvändigtvis en privatisering av de överföringsnät som för närvarande är offentligt ägda.

1.2.2.3

Det finns inga skillnader mellan el- respektive gassektorn som motiverar olikheter i behandlingen när det gäller åtskillnad vad avser ägandet (jfr USA, Danmark, Nederländerna, Portugal, Storbritannien, Spanien och Sverige). Åtskillnad vad avser ägandet i fråga om produktion/försäljning och överföring är nödvändig inom båda sektorerna. De möjligheter till diskriminerande beteende som bristande åtskillnad vad avser ägandet kan leda till är desamma. De företag som säljer gas bör inte intressera sig för vem som distribuerar gasen, utan bör endast se till att arbeta med företag som är tillförlitliga och ekonomiskt starka, som kan uppfylla sina kontraktsåtaganden och sälja deras gas.

1.2.3   Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter

EESK anser att den europeiska byrån för samarbete mellan nationella energitillsynsmyndigheter behöver större befogenheter för att kunna

spela en självständig och oberoende roll som tillsynsmyndighet,

övervaka verksamheten inom nätverket för systemansvariga för överföringssystem (ENTSO) och tillsammans med ENTSO och den permanenta marknadspanelen (Standing Market Panel) bistå kommissionen i arbetet med att fastställa en förteckning över vilka regler som krävs för att utarbeta och godkänna tekniska och marknadsrelaterade riktlinjer och normer,

fastställa kriterier och godkänna tekniska och marknadsrelaterade normer,

bestämma metoder för hur taxor fastställs samt taxorna för mekanismen för kompensation av de kostnader som bärs av de nätansvariga för gränsöverskridande elöverföring,

utarbeta riktlinjer för principerna om utvecklingen av näten och godkänna ENTSO:s förslag till tioårig investeringsplan,

lägga fram rapporter och yttranden för Europaparlamentet, rådet och kommissionen,

samråda med marknadsoperatörerna,

samordna de nationella myndigheternas arbete,

främja öppenhet, bl.a. i förfarandena för utnämning av styrkommittén.

1.2.4   De nationella myndigheterna

1.2.4.1

De nationella tillsynsmyndigheterna spelar en central roll när det gäller att främja konkurrens och säkerställa korrekt genomförande av direktiven på nationell nivå, i synnerhet när det gäller efterlevnaden av bestämmelserna om lika tillgång till infrastrukturen. Deras befogenheter bör därför harmoniseras och deras oberoende av nationella företag och energibolag bör ökas så att de kan övervaka och förebygga missbruk av dominerande ställning. En mer oberoende tillsynsmyndighet kommer att skapa förtroende för marknaden och den kommer att kunna samarbeta mer aktivt med den europeiska byrån för samarbete mellan nationella energitillsynsmyndigheter.

1.2.5   Nätverk för systemansvariga för överföringssystem (European Networks of Transmission System Operators – ENTSO)

1.2.5.1

EESK förespråkar en mer effektiv samordning mellan de nationella nätverksansvariga för att genomföra investeringar och optimera förvaltningen av infrastrukturen, vilket krävs för att utveckla ett integrerat europeiskt nät. Byrån bör få en större roll än vad som planerats hittills när det gäller att föreslå, utarbeta, övervaka och godkänna normer, för att säkerställa att allmänintresset beaktas i tillräcklig utsträckning. ENTSO:s roll bör återspegla dess kompetens och befogenheter. Ansvaret för att utarbeta riktlinjer och normer bör därför överlämnas till den europeiska byrån för samarbete mellan nationella energitillsynsmyndigheter.

1.2.6   Europeiska nätverk och investeringar

1.2.6.1

EESK anser att EU bör föregripa den framtida utvecklingen i fråga om användningen av nätverk genom ett investeringsprogram som syftar till att skapa ett system av offentliga eller privata EU-reglerade europeiska nätverk som är tillgängliga för alla, för både överföring och energianvändning. Det är viktigt att de rutiner för förvaltning av nätkopplingarna som måste införas verkligen är överskådliga och baserade på marknadsekonomiska principer som möjliggör största möjliga marknadseffektivitet. Investeringar bör göras när de medför fördelar i fråga om socioekonomisk välfärd ur ett regionalt perspektiv. Alla marknadens aktörer bör dessutom engageras på vederbörligt sätt i allt beslutsfattande som rör utarbetande av normer och den tioåriga investeringsplanen.

1.2.7   Demokrati och representation

1.2.7.1

EESK anser att det på grundval av befintliga eller planerade bestämmelser finns skäl att göra plats för konsumentintressen i byråns styrelse. Detsamma gäller alla andra berörda parter (fackfolk, fackföreningar, företag, osv.) som utöver att vara företrädda i byråns styrelse kan finnas representerade i ett särskilt tillsynsråd för att uppnå största möjliga deltagande och samförstånd redan vid utformningen av regelverket och inte enbart i slutfasen.

2.   Inledning

2.1

För cirka tio år sedan tog kommissionen (med kraftig försening) de första stegen mot ett europeiskt regelverk för en inre marknad för el och gas. Kommittén har flera gånger haft tillfälle att uttala sig, ofta med helt andra infallsvinklar än kommissionen, om ett ämne som med åren har blivit allt viktigare och allt mer omdiskuterat.

2.2

Med antagandet av tredje lagstiftningspaketet om marknaderna för el och gas avser kommissionen att slutföra de åtgärder som redan påbörjats, nu i ett internationellt sammanhang som har förändrats i grunden och som innebär nya frågeställningar för alla. Inte alla medlemsstater står bakom förslagen vilket riskerar att försena godkännandet och tillämpningen av de nya förslagen, något som äventyrar genomförandet av en europeisk inre marknad för energi.

2.3

EESK har fått det stora ansvaret att utarbeta ett yttrande om ett av de viktigaste (och känsligaste) ärendena under de senaste åren, en fråga som inte bara berör inre marknaden för energi utan också gäller framtiden för de europeiska företagen inom sektorn, för de europeiska konsumenterna samt företag i tredje land.

2.4

EESK ser positivt på kommissionens konsekvensanalys, som ger en god fingervisning om effektiviteten i en avreglering och en rättvis konkurrens (se nedan).

3.   Kommissionens argument

3.1

Att säkerställa att konsumenterna är fria i praktiken att välja sin leverantör utifrån ett brett utbud, och att åtnjuta de ”fördelar” som detta val ”bör” medföra. Dessa förbättrade villkor för användarna bör vara ett gemensamt mål även för företag i tredje land som bedriver verksamhet inom EU.

3.2

Att separera produktion och överföring från ägande och drift i fråga om överföringsnät för el och gas. Dessutom beskrivs ett andra alternativ, nämligen ”oberoende systemoperatör”. Detta alternativ gör det möjligt för vertikalt integrerade företag att behålla ägandet över sina nättillgångar, men kräver att själva överföringsnätet förvaltas av en oberoende systemoperatör. Avsikten är att uppmuntra investeringar i infrastruktur.

3.3

Att konkret bemöta fragmenteringen av marknaden längs nationella gränser, den vertikala integrationen och höga marknadskoncentrationen som hittills förhindrat verklig konkurrens och är roten till att det inte finns någon äkta inre marknad för energi.

3.4

Att underlätta gränsöverskridande handel genom inrättandet av en särskild byrå med uppgift att samordna de nationella tillsynsmyndigheternas verksamhet och erbjuda samma möjligheter för alla europeiska företag inom sektorn i olika länder. Detta borde säkerställa skapandet av ett verkligt europeiskt nät vilket skulle förbättra försörjningstryggheten och ge ett mer varierat utbud. De nationella tillsynsmyndigheterna skulle på detta vis bli mer oberoende.

3.5

Att främja samarbete genom nya bestämmelser för de europeiska nätoperatörerna och säkerställa bättre samarbete mellan de olika nationella marknaderna även vid försörjningsproblem.

3.6

Att öka öppenheten genom en förenkling av marknadsreglerna och bättre information till konsumenterna för att öka användarnas förtroende för marknaden (men har det verkligen funnits tidigare?).

3.7

Att ge konsumenterna möjlighet att nästa år dra nytta av rättigheter för energianvändare i enlighet med en särskild (obligatorisk) ”stadga” som bland annat ska innehålla information om leverantörerna, olika marknadsalternativ, förenkling i administrativ praxis, fattigdom på grund av energikostnader (fuel poverty), osv. (1).

4.   Direktivförslagen (el och gas)

4.1

Effektiv åtskillnad (juridisk och funktionell) av leveransverksamhet från nätdrift i fråga om elenergi och gas genom icke-vertikalt integrerade system i alla medlemsstater. Detta utgör en central beståndsdel för att lösa eventuella intressekonflikter och för att

säkerställa tillräckliga investeringar i mer effektiva försörjnings- och överföringssystem, inklusive bättre förvaltning av gränsöverskridande överföringar,

undvika privilegier för och förmånlig behandling av bolag i vertikalt integrerade distributions- och produktionssystem,

säkerställa korrekt och öppen tillgång till information för alla aktörer på marknaden, inte bara aktörer med koppling till företaget i fråga.

4.2

För vertikalt integrerade företag som inte vill genomföra total åtskillnad vad avser ägandet finns möjligheten att skapa en oberoende systemoperatör. Den lösningen gör det möjligt för företaget att behålla ägandet av sina nättillgångar, dock utan rätt att förvalta dem. Ett sådant oberoende kan endast säkerställas om det finns ett effektivt tillsynssystem.

4.2.1

Nätoperatörens oberoende gäller både offentliga och privata företag, liksom åtskillnaden vad avser ägandet i fråga om distributionsnät och produktionssystem.

4.2.2

Huvudsyftet är att företag som sysslar med leverans- och produktionsverksamhet i fråga om el och gas i alla EU-länder ska drivas helt åtskilt.

4.2.3

I direktivet föreslås tillfälliga undantag från bestämmelserna om åtskillnad vad avser ägandet när det gäller investeringar i energiinfrastruktur.

4.3

Åtskillnaden mellan leverans- och produktionsverksamhet på ena sidan och nätdrift på andra sidan ska gälla inte enbart på nationell nivå utan i hela EU. Ingen energiproducent tillåts förvalta eller äga ett distributionssystem i en annan medlemsstat. Varje operatör som ingår i systemet måste kunna bevisa sitt oberoende i förhållande till leverans- och produktionsverksamhet.

4.4

Åtskillnaden vad avser ägandet bör få marknaden och nätet att fungera korrekt, vilket bör leda till en korrekt prissättning för el och gas och därmed lägre priser, till fördel för konsumenter och investerare inom sektorn.

4.5

För att säkerställa att de oberoende nätoperatörerna agerar korrekt och att åtskillnad verkligen är genomförd vad avser ägandet av leverans- och produktionsverksamheten krävs en oberoende och fungerande tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheterna bör vara rättsligt åtskilda och operativt oberoende av andra offentliga eller privata aktörer, och bör fungera oberoende av marknadsintressen. De bör ha egna befogenheter och kunna samarbeta sinsemellan över nationsgränserna för att

övervaka de olika aktörernas skyldigheter avseende öppenhet,

säkerställa att konsumentskyddsåtgärderna är effektiva,

säkerställa att distributionen av elenergi och gas fungerar väl,

kontrollera nätoperatörernas investeringsplaner och se till att dessa är förenliga sinsemellan,

kontrollera påstådda fall av marknadsmissbruk eller marknadsaktörer som hindrar korrekt prissättning.

De externa organen (Europeiska värdepapperstillsynskommittén, byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter) har till uppgift att ge kommissionen råd om innehållet i de fastställda normerna.

5.   Förslagen till förordning (inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter, tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel, tillträde till naturgasöverföringsnäten)

5.1

En konsolidering av inre marknaden med gemensamma standarder och strategier är nödvändig för utvecklingen av en europeisk energimarknad och för att man ska kunna förverkliga den erforderliga gränsöverskridande handeln. En harmonisering av de befintliga bestämmelserna (t.ex. de tekniska bestämmelser som elbolagen måste följa – anslutningsreglerna, nätkoderna) krävs, något som inte har kunnat uppnås genom ERGEG. En sådan harmonisering av besluten kan genomföras endast av en separat och oberoende instans som, i enlighet med kraven i fördragets artiklar, kan inrättas i form av en byrå.

5.2

Byråns viktigaste uppgifter bör vara att

förbättra hanteringen av situationer som berör fler än ett land,

granska den verksamhet som bedrivs av systemansvariga för överföringssystem för el och gas,

granska effektiviteten i de tioåriga utvecklingsplanerna för nätet,

säkerställa att samarbetet mellan de systemansvariga för överföringssystemen sker på ett effektivt och öppet sätt som gynnar den inre marknaden,

fatta enskilda beslut om tekniska detaljfrågor och framställningar om undantag,

ha en rådgivande roll i frågor som rör marknadsreglering, och utfärda riktlinjer för att sprida god praxis till de nationella tillsynsmyndigheterna.

5.3

Den organisatoriska strukturen återspeglar den typiska organisationsstrukturen för EU:s tillsynsmyndigheter, med särskild hänsyn till att tillsynsfunktionen måste vara oberoende. Utöver styrelsen som utser direktören bör man också inrätta en tillsynsnämnd med ansvar för alla tillsynsfrågor och en överklagandenämnd, som har befogenhet att handlägga överklaganden av beslut som fattats av byrån. Byrån kan bestå av 40–50 personer och ha en budget på 6–7 miljoner euro per år som tas ur gemenskapsbudgeten.

5.4

Kommissionen har rollen som fördragets väktare och ”tillsynsorgan för tillsynsorganet”. Byrån har beslutsbefogenheter och bestämmanderätt endast i specifika tekniska frågor. Beslut för att skydda samarbetet eller marknadens funktion kan fattas av kommissionen som svar på framställningar från byrån eller oberoende av denna.

5.5

Det är viktigt att samarbetet mellan systemansvariga för överföringssystem är effektivt om verklig marknadsintegration ska uppnås. För närvarande är det samarbete som finns frivilligt och har inte åstadkommit tillfredsställande resultat, särskilt inte i samband med nätincidenter och strömavbrott. Integrering av driften av systemen på regional nivå skulle göra det möjligt att

fastställa en enhetlig uppsättning tekniska och marknadsrelaterade normer med internationell giltighet,

definiera tekniska normer för de fall då faktiskt samarbete mellan näten saknas,

garantera icke-diskriminerande beteende med avseende på drift och utveckling av nätverk,

underlätta marknadsintegration och därmed säkerställa priskonvergens, minska risken för marknadskoncentration, stimulera likviditet osv.,

främja finansiering och förvaltning av forskning och innovation.

5.6

Det är viktigt att det erkänns fullt ut på europeisk nivå att samarbetsstrukturerna för systemansvariga för överföringssystemen har befogenhet att utföra ovannämnda uppgifter. Man kan anpassa existerande strukturer såsom GTE och ETSO eller inrätta centrala permanenta strukturer både i form av organisationer och praktiska instrument för planering och förvaltning av näten.

6.   Allmänna kommentarer

6.1

De främsta problemen med näten är inte egentligen avregleringen i sig, särskilt vad gäller elnäten, utan att de måste göras tillgängliga för medborgare och företag. Man kan till exempel överväga offentliga europeiska nät, eller nät som regleras av EU, som är tillgängliga för alla.

6.2

Kommittén skulle gärna se att kommissionen främjade investeringar för att skapa ett innovativt överföringssystem som skulle möjliggöra elanvändning på europeisk nivå genom ett interaktivt, intelligent nät. Ett nät liknande Internet, som tack vare en teknik med intelligenta mätare skulle möjliggöra energiflöde i båda riktningarna.

6.3

Detta skulle i hög grad främja investeringar och leda till nya arbetstillfällen och till ett konkret genomförande av det gamla slagordet power to the people: energihandel i enlighet med vars och ens behov i nät som är öppna för alla, där samma bestämmelser tillämpas i alla unionens länder, utan undantag (som redan är fallet med Internet).

6.4

Av dessa skäl skulle man kunna genomföra en total åtskillnad inom systemet för elöverföring och göra det möjligt att välja mellan åtskillnad eller oberoende systemoperatörer för gasnäten.

6.5

De mål som kommissionen strävar efter (stärka de nationella myndigheterna, stärka samarbetet mellan överföringsoperatörerna (oberoende systemoperatörer, systemansvariga för överföringssystem), öka öppenheten på marknaden osv.) är svåra att uppnå om man inte överskrider den nationella ramen, inte bara för näten utan också för distributionen, investeringarna osv. Dessa är de enda åtgärder som kan säkerställa bättre tjänstekvalitet även om de inte räcker för att hålla nere priserna.

6.6

Koncentrationen av oljereserverna till några få områden i världen (61,8 % i Mellanöstern, 11,7 % i Europa och Ryssland, 9,4 % i Afrika, 8,5 % i Sydamerika, 5,1 % i Nordamerika och 3,5 % i Fjärran Östern (källa: Profumo, Politecnico di Torino)) borde stimulera kommissionen att tillämpa en gemensam, kraftfullare politik både gentemot dessa områden och inom de internationella organ där överenskommelser sluts och beslut fattas. Annars riskerar en ren avreglering att bli ett slag i luften som inte kan hålla nere priserna, som ofta höjs på grund av monopol som dikterar villkoren även för politiken.

6.7

EU bör fortsätta på den inslagna vägen mot reglerad konkurrens och öppenhet för att göra det ekonomiska systemet mer konkurrenskraftigt och öppet. Segrarna mot Microsoft och Volkswagen utgör uppmuntrande precedensfall till förmån för konkurrensen, även om det inte är tillräckligt. Det finns skäl att redan nu ta fram effektiva åtgärder för att minska konsekvenserna för sysselsättningen, åtgärder och investeringar som kan göra det ekonomiska systemet mer dynamiskt, för att skapa större möjligheter för arbetstagare och ungdomar, och därmed minska behovet av ”skydd”. Om de senaste uppgifterna om tillväxten i den europeiska ekonomin inte är särskilt uppmuntrande (se kommissionens meddelande) beror detta inte bara på den starka euron utan också på den dåliga konkurrenskraften i företagen och de ”skydd” som många av dem åtnjuter. Den avveckling av monopolen som inletts efter antagandet av Europeiska enhetsakten måste bli framgångsrik, för om den inte skulle lyckas finns det en risk för att medborgarnas/konsumenternas intressen hotas av marknadsstörningar och för att man eventuellt tvingas återinföra offentligt stöd för att säkerställa nätens överlevnad, som i fallet med det brittiska järnvägsnätet.

6.8

Diskussionen om detta paket får inte begränsas till institutionerna eller dem som direkt arbetar med paketet. Kommissionen och EESK måste föra ut diskussionen, som bör vara öppen och engagera medborgarna/konsumenterna, arbetstagarna och företagen, för att undvika att det enbart är företagen inom sektorn, som ofta är monopol, som har möjlighet att påverka besluten (man skulle till exempel kunna starta en blogg för medborgarna, genomföra öppna hearingar i en stor del av medlemsstaterna och i några europeiska storstäder, och samla in resultaten i samband med en stor offentlig konferens på gemenskapsnivå). Den kontroll som kommissionen gör av de europeiska tillsynsmyndigheterna bör dessutom ges en demokratisk dimension och bekräftas genom Europaparlamentets kontroll.

7.   Särskilda kommentarer

7.1

En uppdelning vad avser ägande av produktionskedjans olika verksamheter: leverans- och produktionsverksamhet på ena sidan och nätdrift på andra sidan. Dessa åtgärder är en nödvändig förutsättning för att avlägsna hindren för inträde på marknaden. Syftet är att undvika att de integrerade företag som bedriver verksamhet inom flera områden i produktionskedjan kan överföra delar av sina kostnader för den avreglerade verksamheten till den reglerade verksamheten, och därmed åtnjuta otillbörliga konkurrensfördelar i förhållande till företag som bedriver verksamhet inom endast ett område. Genomförandet av direktiven om marknaden för naturgas och el i medlemsstaterna har inte varit enhetligt, vilket i vissa fall har lett till skapandet av vertikalt integrerade leverantörs- och produktionsföretag och företag som sysslar med förvaltningen av överföringsnäten.

7.2

En förstärkning av de nationella tillsynsmyndigheternas befogenheter, de myndigheter som för närvarande säkerställer neutraliteten i förvaltningen av näten och generellt infrastruktur som förvaltas via koncessioner. Detta är centralt för avregleringen (överföring, distribution och mätinstrument inom energisektorn; transport, distribution, mätinstrument, lagring och återställande av naturgas inom gassektorn).

7.3

En avgörande roll för byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter för att kontrollera verksamheten i de nationella oberoende tillsynsorganen. Inrättandet av en mellanstatlig tillsynsmyndighet med befogenheter att granska verksamheten i de enskilda berörda länderna skulle leda till en tillsynsverksamhet inom ramen för ett väldefinierat samarbete. Detta skulle minska diskrepansen mellan framtidsutsikterna för EU som helhet respektive i de enskilda medlemsstaterna när det gäller att hitta lösningar som syftar till en integrerad energimarknad.

7.4

Skapande av systemansvariga för överföringssystem som är oberoende av produktionssystemet och som samarbetar inbördes för att kunna hantera problem i distributionen på ett effektivt sätt. Sådana systemansvariga som ingår i vertikalt integrerade företag tenderar i praktiken att gynna närstående företag vilket ger upphov till en allvarlig informationsbrist för nya konkurrenter. Investeringarna i ett kraftigt integrerat företag ger ofta snedvridningar eftersom det dominerande företaget inte har något intresse av att förbättra nätet då detta i huvudsak skulle gynna konkurrerande företag. Ett formellt och totalt avskiljande av de systemansvariga skulle säkerställa samma garantier för tillgång till näten för alla distributionsföretag och möjliggöra de tekniska förbättringar som krävs för att uppnå en effektiv förvaltning och i slutändan lägre energipriser för användarna.

7.5

Öka öppenheten och underlätta marknadstillgången för att öka likviditeten på marknaden för el och gas. Det finns en informationsbrist i fråga om tillförlitlighet och snabbhet på marknaden (mellan parterna i produktionskedjan). Informationsassymmetrin mellan de etablerade aktörerna och deras konkurrenters företag är tydlig. Större öppenhet skulle minimera riskerna för nya marknadsaktörer i samband med inträdet på marknaden och därmed underlätta inträdet och förbättra förtroendet på grossistmarknaden och därigenom prissignalerna. Man måste emellertid säkerställa en viss enhetlighet och överensstämmelse mellan uppgifterna som, utan att undervärdera betydelsen av strategisk eller kommersiell företagssekretess, inte lämnar utrymme för vaga tolkningar som hindrar verklig öppenhet på marknaden.

7.6

Garantera tillgången till information för alla marknadsaktörer för att skapa en tillförsikt som möjliggör en korrekt utveckling. Många operatörer har litet förtroende för prisbildningsmekanismen. Avtal om gasimport utarbetas på grundval av prisindex som bygger på en korg av oljebaserade produkter, och därför följer priserna helt och hållet utvecklingen på oljemarknaden. Detta förhållande får återverkningar på grossistpriserna som alltså inte fastställs på grundval av tillgång och efterfrågan på marknaden, till nackdel för leveranssäkerheten (utbudet). För långsiktiga importavtal finns inga tydliga trender mot marknadsbaserad prissättning.

7.7

Fastställande av mycket detaljerade krav för att säkerställa öppenheten i produktionen av el och gas. Korrekt information bör tillhandahållas om prognoserna för efterfrågan och utbud på kort sikt. Sådana krav bör respekteras av olika elproducenter, vilket kräver att de nationella tillsynsmyndigheterna får ökade befogenheter.

7.8

Institutioner för derivatmarknader. Derivat utgör en effektiv kanal för hanteringen av prisrisker och de utgör också ett naturligt instrument för utvecklingen av marknaden för el och gas. Elmarknaderna handlar sedan en tid direkt eller indirekt med derivatkontrakt, och enhetligheten är i detta avseende redan uppnådd även om den kan förbättras. På den europeiska gasmarknaden finns emellertid stora skillnader. Vissa marknader är i hög grad avreglerade (t.ex. Storbritannien) medan andra inte ens har någon spotmarknad för naturgas (t.ex. Italien).

7.9

Regelverk för lagringsområden (eller gasfält) för att säkerställa att alla lager som är tillgängliga för tredje part saluförs på ett öppet och rättvist sätt för att förhindra kapacitetshamstring.

7.10

Offentliga och entydiga kriterier för när och hur tredjepartstillträde till lagringskapacitet är tillämpligt när det gäller lagringskapacitet som ska bjudas ut på marknaden.

7.11

Fastställande av tydliga och detaljerade normer för tillgången till LNG-terminaler för att fastställa vilken infrastruktur som ska undantas. Det handlar om att fastställa korrekta normer för förfarandena för öppna säsonger. Införandet av en sådan procedur med en mekanism för att ge aktörerna möjlighet att förvärva kapacitet en viss tid före byggandet av infrastrukturen kanske inte räcker till för att säkerställa tillräckliga möjligheter för aktörerna eftersom man inom ramen för denna procedur måste prioritera fördelningen av transportkapaciteten i det nationella transportnätet till det företag som bygger gasledningen eller LNG-terminalen och som är innehavare av undantaget. Ett hinder för konkurrensutvecklingen på försörjningsmarknaden skulle kunna ha sin grund i tilldelningsförfarandet för de kvarvarande 20 % som i första hand ska gå till aktörer som åtar sig att sluta långfristiga avtal, och därigenom missgynnar både spotmarknaden och flexibiliteten i leveranserna.

7.12

Framtagande av långsiktiga bilaterala leveransavtal i senare led som är förenliga med gemenskapens konkurrenslagstiftning. Graden av konkurrens på slutkundsmarknaden är mycket begränsad. De kumulativa effekterna av långfristiga avtal, avtal utan fastställd tidsgräns, avtal med underförstådda klausuler om förnyelse och långa uppsägningstider kan utgöra ett avsevärt hinder för konkurrensen. De avtalsvillkor som binder samman industrikunder och producenter (de etablerade aktörerna) på lång sikt skiljer sig åt mellan olika länder. Kravet på ett mer konkurrensutsatt utbud som tillhandahålls av icke etablerade aktörer växer emellertid stadigt. Bristen på ett alleuropeiskt leveransutbud måste tas på allvar. Den nuvarande konkurrensnivån (ett fåtal leverantörer) är särskilt otillfredsställande i vissa medlemsstater som kännetecknas av hög koncentration (Österrike, Belgien). Restriktionerna för hur konsumenterna får disponera den gas de tilldelas i kombination med restriktiv praxis från leverantören vid leveransställena inger därför stora farhågor med avseende på konkurrensen.

7.13

Stimulera slutkundsmarknaden för el och gas i syfte att genomföra avregleringen effektivt. Endast med en fungerande slutkundsmarknad kan EU-medborgarna dra nytta av konkurrenssystemet. Detta betyder att man förenklar bestämmelserna för tillträde till marknaden så att små producenter och distributörer kan delta, genom att man stimulerar deras likviditet och främjar konkurrenskraftigare priser. Att säkerställa likviditeten är grundläggande för att förbättra operatörernas förtroende för prisbildningen på både elmarknaden och marknadsplatsen för gas för att man särskilt i det sista fallet ska kunna frigöra sig från kopplingen till produkterna.

7.14

En avreglerad el- och gasmarknad spelar en nyckelroll när det gäller för att göra företag och medborgare medvetna om olika former av ”intelligent” förbrukning som kan leda till minskning och kontroll av kostnaderna. Detta innebär att man måste utbilda medborgarna om de energikällor som finns tillgängliga och möjligheterna till utveckling av alternativa energikällor (förnybar energi) för att öka förståelsen för dessa varors betydelse mot bakgrund av den begränsade tillgången. Ett utbud av avtal som är personligt anpassade till slutkunden och baserade på dennes förbrukningsmönster krävs, både med avseende på behovet av att spara energi och med tanke på kostnaden.

7.15

Medborgarna bör i egenskap av slutkunder också informeras om respekten för reglerna från tillsynsmyndigheternas sida och eventuella missbruk för att kunna hävda sina rättigheter, bland annat genom sammanslutningar som försvarar konsumenternas rättigheter.

7.16

Garantier för att efterfrågan tillgodoses även under belastningstoppar. För el gäller det att produktionskapaciteten är tillräcklig och att nätet klarar av att transportera energin. För gas krävs tillräcklig import- och lagringskapacitet. Importkapaciteten begränsas särskilt av att de etablerade aktörerna har fleråriga avtal när det gäller överföringskapaciteten, avtal som kan löpa i ytterligare 20 år. Detta betyder att nya projekt och projekt för omvandling eller utbyggnad av infrastrukturen för el och naturgas (gasledningar) måste utvecklas så snart som möjligt på både europeisk och nationell nivå. Anläggningar för återförgasning är särskilt viktiga eftersom dessa, framför allt i Medelhavsområdet, spelar en central roll för anslutningen till de viktigaste producentländerna för denna naturresurs (Libyen, Algeriet).

7.17

Ökad solidaritet: EU länderna måste både regionalt och bilateralt främja samarbetsavtal och avtal om ömsesidigt bistånd ifall någon av unionens medlemsstater drabbas av energibrist av olika orsaker som ligger utanför statens direkta kontroll.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Se Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om ”Meddelande från kommissionen – Mot en europeisk stadga om energikonsumenters rättigheter”, CESE 71/2008.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/31


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén – En integrerad havspolitik för Europeiska unionen”

KOM(2007) 575 slutlig

(2008/C 211/07)

Den 10 oktober 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En integrerad havspolitik för Europeiska unionen”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 april 2008. Föredragande var Anna Bredima-Savopoulou, medföredragande Eduardo Manuel Chagas.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för och 4 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK uppskattar det unika samråd som skett kring grönboken om Unionens framtida havspolitik: En europeisk vision för oceanerna och haven och har aktivt bidragit till detta med sitt yttrande i frågan och genom att delta i två konferenser (1).

1.2

I meddelandet framhålls den mänskliga faktorns betydelse inom havsklustret. EESK ser positivt på det avtal som slutits mellan arbetsmarknadsparterna (ETF och ECSA (2)) om att införa vissa bestämmelser i ILO-konventionen (3) om arbete till sjöss från 2006 i gemenskapslagstiftningen. Kommittén skulle gärna se ett globalt genomförande av normer för arbete till sjöss så att lika villkor för allt sjöfolk i enlighet med konventionerna kan säkerställas så snart som möjligt. Lika viktigt är att medlemsstaterna ratificerar de internationella instrumenten för fiskerisektorn, inbegripet ILO:s konvention om arbete inom fisket från 2007.

1.3

EESK stöder översynen av de bestämmelser som innebär att fiskare och sjöfolk är undantagna från EU:s sociala lagstiftning, en översyn som bör ske i nära samarbete med arbetsmarknadsparterna, och begär förtydliganden i fråga om intyget om maritim kompetens. Man bör beakta möjligheten att införa ett intyg för maritim kompetens för sjöfolk som är obligatoriskt i färjetrafik inom EU och frivilligt för andra tjänster.

1.4

”Floating University” ger de studenter som deltar sjöerfarenhet. Tanken på ett flytande universitet på havet passar in i en bredare trend och bör utforskas ytterligare av kommissionen i strävan att väcka goda studenters intresse för en karriär till sjöss (4). Arbetsmarknadsparterna i EU bör snarast möjligt ta upp och undersöka frågan om sjöfolkets livsstil.

1.5

När man utformar EU:s framtida politik bör man i fråga om hantering av olyckor till sjöss låta sig ledas av följande överväganden:

Kuststater bör ta sitt ansvar i ansvarskedjan för maritim säkerhet och miljöskydd. Detta förutsätter en åtstramning av reglerna för fartygsregister samt ett funktionellt nätverk för övervakning och hjälp med stöd av satellitspårning och välutrustade patruller på vattnet och i luften.

Arbetet med att förebygga allvarliga olyckor till havs bör inte ensidigt riktas in på den mänskliga faktorn genom att sjöfolk åläggs ett orimligt ansvar. Det bör grunda sig på ett integrerat system där risken för mänskliga misstag (av kaptenen och besättningen) minskas med hjälp av moderna elektroniska säkerhetssystem och genom en strävan efter bättre fartyg och bättre utrustning ombord. Det maritima rättssystemet bör dessutom på ett tydligt och rättvist sätt fördela ansvaret mellan sjöfolksyrkena, kustbevakningen, fartygsägarna, sjöfartsregistren och sjöfartsmyndigheterna.

1.6

EESK återupprepar att sjöfartsnäringen använder bunkerolja av dålig kvalitet eftersom raffinaderierna inte tillhandahåller bättre oljekvalitet. Kommittén stöder globala initiativ för att ta itu med frågan om kvaliteten på bunkerolja för att åstadkomma ett genombrott i frågan om luftföroreningar från fartyg.

1.7

I meddelandet och handlingsplanen tar man inte hänsyn till den stora andelen föroreningar i haven som vållas av olja från fritidsbåtar, framför allt med tanke på hur känsliga de kuststater som trafikeras mest av dessa fritidsbåtar är (5). Problemet med miljöföroreningar i havet förvärras dessutom av militära fartygs verksamhet – dessa fartyg omfattas inte av EU:s bestämmelser.

1.8

Nedsmutsningen av floder och hav (Östersjön och Svarta havet) från källor på land är en annan fråga där EU bör öka sina ansträngningar. Ur ett politiskt perspektiv bör man ta itu med problemen på en multilateral snarare än på en bilateral nivå.

1.9

EU bör spela en ledande roll internationellt när det handlar om att ta itu med miljöfrågor. Det finns utrymme för ökat samarbete och ökad samordning av EU-ländernas ståndpunkter inom internationella organisationer utan att man äventyrar deras individuella deltagande. EU:s medlemsländers bidrag av sakkunskap till internationella organisationer har gott anseende, och detta bör förstärkas snarare än undergrävas.

1.10

När det gäller ett ”europeiskt sjötransportområde utan hinder” medger EESK fördelen med att det har bekräftats handla om ett virtuellt havsområde. I linje med EESK:s uppfattning betonas i meddelandet att begreppet endast är tänkt att avse förenklade förvaltnings- och tullformaliteter och handelslättnader inom EU:s inre marknad.

1.11

EESK stöder det symboliska budskapet i meddelandet, nämligen att Europa är och alltid har varit en sjöfartsnation. Kommittén väntar dock fortfarande på konkreta åtgärder för att detta ska omsättas i praktiken.

1.12

Kommittén återupprepar vilken roll den kan spela när det handlar om att genomföra sjöfartspolitiken, inbegripet fysisk planering, att främja EU:s identitet och kulturarv på sjöfartsområdet och att informera allmänheten om den globala uppvärmningen.

1.13

EESK ställer sig bakom förslagen om ett europeiskt nätverk för övervakning av havet och förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas kustbevakningsorgan. Dessa åtgärder kommer att främja sjösäkerhet och sjöfartsskydd, kontroll av fiske, kontroll av yttre gränser och skydd av havsmiljön.

EESK vill upprepa sin ståndpunkt att det är önskvärt med ett samordnat förhållningssätt till bilaterala avtal med tredje land om äntring av fartyg för att uppnå ökad säkerhet. Kommittén uppmanar EU att vidta åtgärder mot det ökade antalet attacker av väpnade rånöverfall och kapningar till sjöss mot handelsfartyg i Sydostasien och Afrika.

2.   Inledning

2.1

I meddelandet om en integrerad havspolitik för EU och den handlingsplan som bifogas talas det om att 29 specifika åtgärder ska vidtas i framtiden, och härigenom tar man hänsyn till de synpunkter på grönboken som uttalats av EU-institutionerna och berörda parter.

2.2

Den aldrig tidigare skådade samrådsrunda som inleddes genom grönboken utmynnade i ett brett samförstånd om behovet av ett holistiskt, integrerat, sektorsövergripande och strategiskt tillvägagångssätt i fråga om världshaven. Målet att en splittrad bild, som ibland får oavsedda konsekvenser, ska ersättas av en bred vision förtjänar allmänt stöd.

2.3

EESK:s stöder det symboliska budskapet i meddelandet, nämligen att Europa är och alltid har varit en sjöfartsnation. De 29 åtgärderna i handlingsplanen får alla stöd (föremål för specifika kommentarer) men är inte tillräckliga.

3.   Allmänna synpunkter

3.1   Miljöaspekter

3.1.1

EESK fäster stor vikt vid att man bevarar havsmiljöns integritet och ser till att hela den rad av mänskliga aktiviteter som påverkar den inte leder till en gradvis försämring.

3.1.2

EESK välkomnar kommissionens planer på att koncentrera sig på att göra det internationella samarbetet mer effektivt, förbättra den politiska samordningen, genomföra befintlig lagstiftning och stimulera miljöteknik (gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram – 6EAP). Man bör framhäva arbetet med att genomföra konventionen om förhindrande av havsföroreningar från landbaserade källor (6).

3.1.3

Ackumuleringen av koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären till följd av alltför stora utsläpp håller redan på att leda till en större absorption av koldioxid i världshaven, och denna process förväntas fortgå. Den försurning av världshaven som detta leder till kommer förmodligen att öka belastningen på havsmiljön. Forskningen kring dessa effekter på havet måste liksom forskningen kring miljövänliga metoder för återabsorbering av koldioxid utökas ytterligare. Energiresurser från havet kommer också att bli viktiga när Europas energiutbud ska diversifieras.

3.1.4

I meddelandet tar man inte hänsyn till den stora andelen föroreningar i hav och floder som vållas av olja från fritidsbåtar, framför allt med tanke på hur känsliga de kuststater som trafikeras mest av dessa fritidsbåtar är (7). Problemet med miljöföroreningar i havet förvärras dessutom av militära fartygs aktiviteter – dessa fartyg omfattas inte av EU:s bestämmelser – som håller på att bli allt mer skadliga för miljön och turismen.

3.1.5

EESK återupprepar att the sjöfartsnäringen använder bunkerolja av dålig kvalitet eftersom raffinaderierna inte tillhandahåller bättre oljekvalitet. Kommittén stöder globalt initiativ för att ta itu med frågan om kvaliteten på bunkerolja (8) för att åstadkomma ett genombrott i frågan om luftföroreningar från fartyg.

3.1.6

Föroreningar i havet och luften från alla källor försämrar havsmiljön och får hälsorelaterade, sociala och ekonomiska återverkningar. Det finns tillräckligt med åtgärder för att kontrollera och mildra utsläppen i haven från fartyg, inklusive böter för förorenarna, och efterlevnaden av dessa bör kontrolleras rigoröst. Det finns dock inte något liknande ramverk för att ta itu med nedsmutsning av hav och floder från andra källor (t.ex. industri, städer, jordbruk och bekämpningsmedel). EESK är rädd för att kust- och havsturismen, Europas största havsrelaterade bransch, kommer att bli lidande om man inte vidtar heltäckande och effektiva åtgärder. Sådana åtgärder skulle också bidra till att vidmakthålla omfattningen av och mångfalden i havsmiljön, inklusive fiskbestånden.

3.1.7

EESK framhåller behovet av ett bilateralt avtal mellan EU och länderna söder om Medelhavet i linje med de årliga handlingsplanerna inom grannskapspolitiken. Avtalet kommer att leda till att de tredjeländer som berörs tillsammans med EU:s medlemsstater delar ansvaret att hålla haven rena genom att kontrollera luftföroreningarna och utsläppen av avfall i floderna (t.ex. i Nilens delta). Det slutliga syftet skulle vara att bevara det gemensamma arvet i Medelhavsområdet.

3.2   Sociala aspekter

3.2.1

I meddelandet framhålls den mänskliga faktorns betydelse inom havsklustret. I strävan efter rätt balans mellan ekonomiska, sociala och miljörelaterade aspekter på en hållbar havspolitik i handlingsplanen bör man ägna den sociala aspekten vederbörlig hänsyn.

3.2.2

EESK ser positivt på det avtal som slutits mellan arbetsmarknadsparterna (ETF och ECSA) om att införa vissa bestämmelser i ILO-konventionen om arbete till sjöss från 2006 i gemenskapslagstiftningen. Kommittén skulle gärna se globalt genomförande av normer för arbete till sjöss för att säkerställa lika villkor för allt sjöfolk genom konventionerna så snart som möjligt. Lika viktigt är att medlemsstaterna ratificerar relevanta internationella instrument för fiskerisektorn, inbegripet ILO:s konvention om arbete inom fisket från 2007.

3.2.3

När det gäller utvecklingen av en handlingsplan om ökade kvalifikationer för EU-sjöfolk vill EESK rikta uppmärksamheten på översynen av IMO:s STCW-konvention (9) om internationella utbildnings- och certifieringskrav. Alla EU-förslag bör vara förenliga med IMO/ILO-systemet.

3.2.4

EESK stöder översynen av de bestämmelser som innebär att fiskare och sjöfolk är undantagna från EU:s sociala lagstiftning, en översyn som bör ske i nära samarbete med arbetsmarknadsparterna, och begär förtydliganden i fråga om intyget om maritim kompetens. Man bör beakta huruvida det är möjligt att införa ett intyg för maritim kompetens för sjöfolk som är obligatoriskt i färjetrafik inom EU och frivilligt för andra tjänster.

3.2.5

Arbetet med att främja en europeisk karriär till sjöss kan endast bli effektivt om resurser läggs på strängare kvalitetsnormer, vilket skulle ge EU:s sjöfolk konkurrensfördelar i form av kvalitet snarare än kostnader.

3.2.6

Den globalt sett ökande bristen på kvalificerat sjöfolk kan få allvarliga konsekvenser för säkerhetsinfrastrukturen inom EU:s sjöfart och läget kommer att förvärras om inte EU och medlemsstaterna gör gemensam sak för att komma till rätta med problemet. Om ingenting görs kommer Europa att sakna det kunnande och den erfarenhet som krävs på viktiga sjösäkerhetsområden (fartygsinspektion, övervakning, lagstiftning, försäkring, fartygstjänster, sjöräddning, kustbevakning och lotsning). Dessutom kan sjöfartskluster komma att flytta till andra regioner. Verksamheten på detta område har inte visat sig tillräckligt effektiv, och EESK beklagar att kommissionen inte avser att behandla frågan förrän i slutet av 2009.

3.2.7

Kommittén är oroad över att så många i förtid lämnar utbildningen vid sjöbefälsskolorna i vissa medlemsstater och att så många som redan påbörjat en yrkeskarriär inom sjöfarten överger denna tidigt. Sjöfartssektorn i EU kan äventyras om inte den nuvarande krisen uppmärksammas omedelbart. Lösningar i form av en övergripande strategi bör tas fram för att göra sjöfartsyrken mer attraktiva. Projektet om karriärvägar som genomförs av arbetsmarknadsparterna (ECSA och ETF) bör utvecklas ytterligare. Åtgärder för att locka folk till sjöfartsyrken bör kompletteras med åtgärder för att få dem att stanna.

3.2.8

”Floating University” ger de studenter som deltar i dess resa sjöerfarenhet. Tanken på ett flytande universitet på havet bör utforskas ytterligare av kommissionen i arbetet med att väcka intresse bland goda studenter för en karriär till sjöss. På samma sätt skulle man i de stora europeiska hamnarna kunna skapa skolor som ”Harbour school” (10) där man undervisar barn i grundskolan – och eventuellt även på högre stadier – i alla havsrelaterade ämnen och ger dem kunskap om den marina miljön, fartygen och navigationens grunder. Denna verksamhet skulle bedrivas på land, vilket är lättare, men ändå nära havet.

3.2.9

EESK uppmanar kommissionen att granska befintlig bästa praxis i medlemsstaterna på gymnasienivå i fråga om att locka ungdomar till en framtida karriär på sjön.

3.2.10

När man utformar den framtida politiken bör man i fråga om hantering av olyckor till sjöss låta sig ledas av följande överväganden:

Kuststater bör bära sin del av ansvaret för sjöfartssäkerhet och miljöskydd. Detta innebär strängare regler vad gäller fartygsregister, fungerande bevakning och understödjande nätverk i kombination med satellitövervakning och välutrustade patruller till sjöss och i luften.

Arbetet med att förebygga olyckor till sjöss bör inte enbart inriktas på den mänskliga faktorn så att otillbörligt ansvar läggs på sjöfolk. Det bör baseras på ett integrerat system som minskar risken för mänskliga misstag (kapten och besättning) genom modern elektronisk säkerhetsutrustning och strävan efter förbättrad utformning och utrustning på fartyget. Det maritima rättssystemet bör tydligt och rättvist fördela ansvaret mellan sjöfolksyrken, kustbevakning, fartygsägare, sjöfartsregister och sjöfartsmyndigheter.

3.2.11

Sjöfolk kan behöva vidta åtgärder som går långt utöver deras normala plikter under mycket svåra väderförhållanden. IMO:s generalsekreterare uttryckte saken på följande sätt: ”Arbetsmiljön är av sådan natur att den ibland placerar sjöfolk i situationer som de inte kan förbereda sig på. Hur de reagerar är ett prov på deras mod – det måste man vara medveten om och erkänna” (11). Kommissionen uppmanas ta hänsyn till ovanstående när den lägger förslag till framtida åtgärder mot olyckor till havs.

3.3   Ekonomiska frågor

3.3.1

Det kommande meddelandet om EU:s sjötransportpolitik (2008–2018) bör skapa en lämplig ram för att locka investeringar till sjöfarten och bidra till att stärka den ledarställning globalt som EU:s sjöfart har, liksom dess roll som katalysator i fråga om maritima kluster.

3.3.2

EESK välkomnar kommissionens erkännande av behovet av globala regler för en global industri, vikten av internationell reglering av sjöfarten och stödet för att finna lösningar på regleringsfrågor i internationella organ (t.ex. IMO). Sjöfartens globala karaktär, den globala arbetsmarknad som sjöfarten verkar på samt den europeiska sjöfartens konkurrensläge på den globala marknaden är faktorer som bör beaktas.

3.3.3

Behovet av att förbättra effektiviteten i den befintliga hamnkapaciteten och hamntjänsterna och av att utöka kapaciteten och skapa bättre förbindelser till inlandet måste påpekas på nytt.

3.3.4

EESK konstaterar att dess förslag har beaktats när det gäller ratificering av IMO:s konventioner i medlemsstaterna och internationellt, liksom förslagen om hamnutveckling, om att minska luftföroreningarna från fartyg, om bildandet av sektorsövergripande kluster och om ett europeiskt nätverk av havskluster. Den europeiska sjöfartens stora betydelse för europeisk och internationell handel och för de europeiska medborgarnas dagliga liv har också erkänts.

3.3.5

När det gäller ett ”europeiskt sjötransportområde utan hinder” i linje med EESK:s (12) åsikter betonas i meddelandet att begreppet endast avser ett virtuellt havsområde med förenklade förvaltnings- och tullformaliteter och handelslättnader för sjöfartstjänster inom EU:s inre marknad. Kommittén konstaterar att kommissionen inlett ett samråd i syfte att ta fram ytterligare förslag för att genomföra konceptet effektivt.

3.3.6

Kommittén anser att det finns utrymme för närmare samarbete/samordning mellan EU:s medlemsstater inom internationella organisationer utan att detta äventyrar deras enskilda deltagande. EU:s medlemsländers bidrag av sakkunskap till internationella organisationer har gott anseende, och detta bör förstärkas snarare än undergrävas.

3.3.7

EESK stöder avsikten att utnyttja EU:s inflytande gentemot tredje länder för att uppmuntra dem till att driva igenom och ratificera viktiga internationella havskonventioner. EU:s hamnstatskontroll bör kontrollera efterlevnaden av internationella miljönormer och sociala normer hos fartyg från både EU och tredje land.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Kustområden och öar

4.1.1

Det är tillfredsställande att EESK:s förslag om främjande av kustturism och en databas för EU-finansiering för kustområden beaktats. EU bör nu koncentrera sig på öarna genom följande åtgärder:

Förbättrad infrastruktur på öar för att uppmuntra havsturism.

Utsträckning av turistsäsongen för öar genom (kulturell verksamhet och sport).

Förbättrade kommunikationer mellan öar och fastland genom ny teknik finansierad av EU.

Uppbyggande av avsaltningsanläggningar, med respekt för den naturliga miljön, för att kunna hantera vattenbrist, som på grund av klimatförändringarna kommer att bli en av de stora utmaningarna i Medelhavsområdet.

4.2   Norra ishavet och förbindelserna med tredje land

4.2.1

EESK välkomnar förslagen om ett utökat samarbete om förvaltningen av Medelhavet och Svarta havet, utvidgningspolitiken, den europeiska grannskapspolitiken och den norra dimensionen.

4.2.2

Cirka 20 %–30 % av världens oupptäckta oljereserver ligger under Norra ishavet. På grund av klimatförändringarna kan sjötransportleder i Norra ishavet ligga öppna en stor del av året fram emot 2015. En öppning av dessa sjötransportleder är lockande med avseende på både avstånd och säkerhet: Till exempel är avståndet mellan Shanghai och Rotterdam via den arktiska rutten 1 600 km kortare än via Suez. Kortare sjötransportleder kan innebära avsevärt lägre bränsleförbrukning och mindre utsläpp. Mot bakgrund av de många rättsliga och miljömässiga problem som omfattar flera länder kommer ett förtydligande av internationell lagstiftning om havsis att bli nödvändigt, anser kommittén. Kommittén ser med intresse fram emot den aviserade rapporten om Norra ishavet, som kommer att behandla de geopolitiska följderna av klimatförändringarna. De eventuella miljökonsekvenserna av användningen av nya sjöfartsleder genom Arktis bör studeras i förväg.

4.3   Övervakning till havs

4.3.1

EESK ställer sig bakom förslagen om ett europeiskt nätverk för övervakning av havet och förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas kustbevakningsorgan. Dessa åtgärder kommer att främja sjösäkerhet och sjöfartsskydd, kontroll av fiske, kontroll av yttre gränser och skydd av havsmiljön.

4.4   Nedsmutsning av hav och floder

4.4.1

Nedsmutsningen av floder och hav (Östersjön och Svarta havet) från källor på land är en fråga där EU bör öka sina ansträngningar i handlingsplanen. Ur ett politiskt perspektiv bör man ta itu med problemen på en multilateral snarare än på en bilateral nivå.

4.5   Fiske

4.5.1

Mot bakgrund av att marina arter minskar oroväckande eller försvinner vill EESK understryka behovet av ett rationellt utnyttjande av fiskeresurserna. Förslagen om fiskeförvaltning är ett steg i rätt riktning. Fiske är ett av de farligaste yrkena, och mer bör göras för att förbättra säkerhetskulturen bland yrkesfiskarna. Detta gäller särskilt säkerhetsåtgärderna för fiskefartyg på mindre än 24 meter (det finns en lucka i befintliga internationella konventioner och EU:s direktiv). EESK erinrar om att kravet på att fiskarter ska bevaras får sociala konsekvenser och detta måste beaktas. Fiskarnas arbete till havs påverkas ofta av deras brist på resurser och det är sina liv de riskerar.

4.5.2

De fysiska och ekonomiska riskerna för yrkesfiskare är mycket stora och förklarar flykten från yrket. Kommittén ser det som angeläget att man inom EU:s projekt och program utvecklar fiskefartygens teknik. Inom ramen för ett utbyte av bästa praxis om metoder för att göra fiskaryrket mer lockande rekommenderar EESK stor spridning av den handbok för förebyggande av olyckor till havs och fiskares säkerhet som nyligen publicerades gemensamt av de europeiska arbetsmarknadsorganisationerna Europêche och ETF. Lika viktigt är det att medlemsstaterna påskyndar ratificeringen av ILO:s konvention om arbete inom fisket (juni 2007). Slutmålet är att fisket ska bli mer långsiktigt hållbart och attraktivt.

4.6   Återvinning av fartyg

4.6.1

I sitt yttrande om ”Grönbok om bättre nedmontering av fartyg” (KOM(2007) 269 slutlig) uttalade EESK nyligen farhågor över att det finns ”en akut brist på nedmonteringsanläggningar som är förenliga med principerna om en hållbar miljö och ett hållbart samhälle”. Denna situation ”kommer att förvärras i och med att antalet fartyg som tas ur bruk kulminerar de närmaste åren på grund av den världsomfattande avvecklingen av enkelskroviga oljetankfartyg” (13). Anläggningarna och arbetsvillkoren i södra Asien (där den absolut största delen av återvinning av fartyg äger rum) bör anpassas till internationellt godtagbara standarder.

4.6.2

EESK stöder det arbete som pågår på internationell nivå om att föråldrade fartyg ska skrotas på ett effektivt, säkert och miljömässigt hållbart sätt. Att ta fram en obligatorisk konvention senast 2008–2009 är en prioritet. Under tiden bör IMO:s riktlinjer främjas. Detta internationellt erkända riktmärke bör ställa tydliga krav på skeppsägare att tillhandahålla information om potentiellt farliga material på deras fartyg, och fastställa miniminormer för återvinningsanläggningar när det gäller hälsa och säkerhet och förvaltning av farliga material.

4.7   Avtal om äntring av fartyg och säkerhet

4.7.1

Ökad säkerhetssträvan har fått flera EU-länder att ingå bilaterala avtal med tredje land om äntring av fartyg. EESK vill upprepa sin ståndpunkt att det är önskvärt med ett samordnat förhållningssätt från EU-medlemsstaternas sida till sådana initiativ samt en samordnad arbetsfördelning mellan medlemsstaterna, inbegripet deras flottor, vid tillämpningen av sådana regler. Ett alternativ kan vara att EU:s medlemsstater tidigarelägger ratificeringen av konventionen om bekämpning av olagliga handlingar mot sjöfartssäkerheten (SUA) och dess protokoll, som inbegriper garantier för att skydda rederiernas legitima handelsintressen och mänskliga rättigheter för sjöfolk.

4.7.2

EESK hyser oro inför det ökade antalet attacker mot handelsfartyg och väpnade rånöverfall och kapningar till sjöss, särskilt i Sydostasien och Afrika. Kommittén uppmanar EU att vidta åtgärder så att handelsfartyg eskorteras av örlogsfartyg i farliga vatten.

4.8   Landström

4.8.1

Som en åtgärd för att minska utsläppen av växthusgaser från fartyg i hamn föreslår kommissionen att man använder landström (handlingsplanen). Genom att använda landström förbrukar fartygen inget bränsle och släpper därför inte ut förorenande ämnen (SOx, NOx, partiklar) eller CO2.

4.8.2

EESK:s stöder detta förslag men vill rikta uppmärksamheten på att en enda lösning kanske inte passar alla typer av fartyg. Dessutom kan landström genereras i kraftverk som drivs av fossila bränslen, t.ex. kol, och som därmed producerar så mycket koldioxid att fördelarna försvinner. Kommittén uppmanar därför kommissionen att beakta detta och att föreslå rimliga åtgärder med utgångspunkt i ett helhetstänkande.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EUT C 168, 20.7.2007, s. 50–56.

(2)  ETF: Europeiska transportarbetarförbundet, ECSA: Europeiska gemenskapens redarförbund.

(3)  ILO: Internationella arbetsorganisationen.

(4)  The Economist, 1 september 2007.

(5)  IMO/FAO/UNESCO-IOC/WMO/WHO/IAEA/FN/UNEP:s expertgrupp för vetenskapliga aspekter på marint miljöskydd – GESAMP.

(6)  Pariskonventionen av den 4 juni 1974, ändrad genom protokollet av den 26 mars 1986 och ersatt av Konventionen för skydd av den marina miljön i nordöstra Atlanten (OSPAR) som antogs i Paris september 1992 och trädde i kraft mars 1998.

(7)  IMO/FAO/UNESCO-IOC/WMO/WHO/IAEA/FN/UNEP:s expertgrupp för vetenskapliga aspekter på marint miljöskydd – GESAMP.

(8)  Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om ”Energimix inom transportsektorn”, CESE 269/2008, 13.2.2008.

(9)  IMO: Internationella sjöfartsorganisationens, STCW: Standards of Training Certification and Watchkeeping of Seafarers (normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning).

(10)  Se ”New York Harbor School”,

http://www.newyorkharborschool.org

(11)  IMO Award for Exceptional Bravery at Sea, 19.11.2007.

(12)  Yttrandet om ”Grönbok – Unionens framtida havspolitik” (KOM(2006) 275 slutlig), EUT C 168, 20.7.2007, s. 50–56, yttrandet om ”EU:s gemensamma hamnpolitik”, EUT C 168, 20.7.2007, s. 57–62, yttrandet om ”Höghastighetsvattenvägar och integreringen av dem i logistikkedjan”, CESE 1204/2007, 18.12.2007.

(13)  Yttrandet om ”Grönbok om bättre nedmontering av fartyg” KOM(2007) 269 slutlig, EUT C 1701, 13.12.2007.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/36


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1172/98 om statistikrapportering om varutransporter på väg, med avseende på kommissionens genomförandebefogenheter”

KOM(2007) 778 slutlig – 2007/0269 (COD)

(2008/C 211/08)

Den 27 februari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 285.1 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 1172/98 om statistikrapportering om varutransporter på väg, med avseende på kommissionens genomförandebefogenheter”.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) med 145 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande (1) om förslaget.

 

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Kommitténs yttrande om det föreskrivande förfarandet med kontroll håller för närvarande på att utarbetas (KOM(2007) 741 slutlig, (KOM(2007) 822 slutlig, KOM(2007) 824 slutlig och KOM(2008) 71 slutlig).


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/37


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén – Små, rena och konkurrenskraftiga – Ett program för att hjälpa små och medelstora företag att följa miljölagstiftningen”

KOM(2007) 379 slutlig {SEK(2007) 906, SEK(2007) 907, SEK(2007) 908}

(2008/C 211/09)

Den 8 oktober 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Små, rena och konkurrenskraftiga – Ett program för att hjälpa små och medelstora företag att följa miljölagstiftningen”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 mars 2008. Föredragande var Franco Chiriaco.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 109 röster för och 7 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ till ett stödprogram som är särskilt avsett att hjälpa små, medelstora företag och mikroföretag att följa miljölagstiftningen, med tanke på att denna är så komplicerad och på att de små och medelstora företagen har stor ekonomisk och social betydelse för den europeiska ekonomin. I sammanhanget vill EESK emellertid framhålla att särskild uppmärksamhet bör ägnas mikroföretagen mot bakgrund av de strukturella problem som gör dem mer sårbara.

1.2

Eftersom EESK är medveten om att små och medelstora företag av den anledningen kan ha svårt att följa miljölagstiftningen ser kommittén positivt på att det utformas instrument som ska göra det lättare att förstå den. Trots att de sociala och framför allt de miljömässiga frågorna har fått ökad uppmärksamhet under de senaste tio åren har företagens sociala ansvar (Corporate Social Responsibility) fortfarande inte av alla företag ansetts som något som kan öka deras konkurrenskraft.

1.3

EESK anser att kommissionens initiativ till ett program för att hjälpa små och medelstora företag att följa miljölagstiftningen utgör ett första mycket viktigt steg.

1.4

Enligt EESK måste kommissionen inta ett proaktivt förhållningssätt gentemot de små och medelstora företagen genom att upprätta ett strukturerat system för samarbete mellan företag på regional och lokal nivå. I sammanhanget bör det gränsöverskridande samarbetet särskilt uppmärksammas.

1.5

Det är särskilt viktigt

att göra miljölagstiftningen mer enhetlig med tanke på att den är ytterst komplicerad och harmonisera den på nationell nivå för att uppnå en större juridisk samstämmighet.

att förenkla och förbättra lagstiftningen bland annat genom att göra texterna enklare och tydligare,

att minska byråkratin och administrationen,

att utveckla skräddarsydda miljöledningssystem på sektorsnivå så att de blir mer lättillgängliga för små och medelstora företag,

att öka kompetensen inom de små och medelstora företagen, framför allt genom deras egna organisationer, via fortbildning av lokala experter som kan ge dem professionellt stöd,

att omstrukturera programmets finansiella resurser för att göra det enklare och mer ändamålsenligt,

att förbättra kommunikation och information, särskilt vad gäller att sprida resultaten från välfungerande metoder.

2.   Sammanfattning av kommissionens meddelande

2.1

Syftet med kommissionens meddelande är att hjälpa de små och medelstora företagen att använda energi och resurser på ett effektivt sätt (1). Det utgör således en rättslig ram och där föreslås åtgärder som ska stärka de befintliga politikinsatserna utifrån de små företagens specifika egenskaper. I detta syfte föreslår kommissionen att det inrättas ett program som ska hjälpa små och medelstora företag att tillämpa miljölagstiftningen. Programmet kommer att göra det möjligt att frigöra ekonomiska resurser och inrikta dem på utvecklingen av stödnätverk, förenkla tillträdet till miljöledningssystem och göra företagen i fråga mer miljömedvetna.

2.2

Även om varje litet eller medelstort företag har mindre än 250 anställda, har de små och medelstora företagen i EU sammanlagt ca 23 miljoner anställda. De utgör ca 99 % av alla företag och skapar 57 % av förädlingsvärdet i EU. Eftersom de små och medelstora företagen svarar för en så viktig del av EU:s omsättning har de en betydande inverkan på miljön.

2.3

Många företag är inte medvetna om den egna verksamhetens miljöeffekter och en majoritet av dem anser att de har ringa eller ingen effekt på miljön. De små och medelstora företagen tenderar dessutom att anse sig till punkt och pricka följa den gällande lagstiftningen om ingen hävdar motsatsen. Under sådana förhållanden kan de små och medelstora företagens verksamhet innebära en ökad risk för arbetstagarnas hälsa och säkerhet och dessutom utgöra ett allvarligt hot mot miljön. Om de små och medelstora företagen inte integrerar miljöaspekterna i sin ekonomiska verksamhet riskerar de att mista de ekonomiska fördelar som en förvaltning som värnar mer om miljöskydd och miljöinnovation ger.

2.4

Det program som kommissionen föreslår för att hjälpa de små och medelstora företagen att följa miljölagstiftningen omfattar åtgärder som dels ska säkerställa att de så mycket som möjligt minskar verksamhetens miljöpåverkan, dels ska göra det lättare att följa gällande lagstiftning. Programmet syftar till att minska den börda som efterlevnaden av reglerna innebär genom att skapa instrument och politikinsatser som ska sätta miljökraven i fokus inom de små och medelstora företagens verksamhet.

2.5

De åtgärder som presenteras i meddelandet omfattar även spridning av information särskilt riktad till små och medelstora företag och främjande av stödnätverk och fortbildningsverksamhet som ska utveckla lokal kompetens på miljöområdet.

2.6

Programmet ska finansieras av anslagen till LIFE+ (5 miljoner euro för perioden 2007–2013) och ytterligare resurser ska frigöras från ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och från strukturfonderna.

2.7

En webbsida för EU:s miljöpolitik till förmån för små och medelstora företag finns redan tillgänglig på sju språk, och praktiska riktlinjer rörande ämnen som energieffektivitet, luftföroreningar, avfallsproduktion och utsläpp av förorenande ämnen i mark eller vatten planeras också. En handbok om nya finansieringsmöjligheter kommer också att ges ut.

2.8

Det nya nätverket för stöd till företagsamhet och innovation kommer att delta i genomförandet av programmet från 2008. Tillsammans med andra stödnätverk för små och medelstora företag kommer detta nätverk att spela en viktig roll vad gäller att hjälpa företagen i fråga att omsätta EU:s miljöpolitik i konkreta åtgärder.

2.9

I kommissionens arbetsdokument som bifogas meddelandet presenteras en rad specifika fall och exempel på goda metoder som antagits av små och medelstora företag i EU och på det internationella planet.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar kommissionens program, framför allt för att det erkänner de små och medelstora företagens betydelse och värde för ekonomin och det europeiska samhället.

3.2

I sammanhanget understryker EESK vikten av beslutet från Europeiska rådet i Feira den 19–20 juni 2000 (2) och den europeiska stadgan för småföretagen (3), där man framhåller: ”Småföretagen utgör ryggraden i den europeiska ekonomin” och ”Det är här sysselsättningen skapas och affärsidéer kläcks”. Ökad tillväxt och stärkning av företagens konkurrenskraft, inte bara på lokal nivå utan på en globaliserad marknad, är några av prioriteringarna i stadgan.

3.3

Bedömningen av miljöpåverkan bör utgöra en integrerad del av företagets förvaltning. Med tanke på att majoriteten av de små och medelstora företagen, särskilt småföretag och mikroföretag, normalt inte för någon miljöpolitik, kommer det således att bli nödvändigt att tillämpa en integrerad miljöledningspolitik samtidigt som man ser till att de administrativa bördorna reduceras till ett minimum.

3.4

Det första steget är att göra företagen medvetna om att en miljöpolitik inte bara innebär ytterligare en kostnad eller ett krav utan är ett instrument som kan öka företagets konkurrenskraft och skapa ett långsiktigt mervärde.

3.5

De företag som klarar av att ständigt övervaka denna verksamhet, exempelvis genom miljöledningssystem, lyckas också öka antalet delar av företagets skötsel som är föremål för kontroller genom att i en enda strategisk plan systematisera uppgifter av ekonomisk och finansiell art och uppgifter som rör företagets sociala och miljömässiga påverkan (4). Förutom de ekonomiska och miljömässiga fördelar som uppnås genom ett effektivt och rationellt resursutnyttjande tryggas på detta sätt också säkerheten på arbetsplatsen genom att organisationen av arbetet ändras.

3.6

EESK ställer sig därför bakom kravet på att anta en långsiktig strategi som snabbt tillämpas av medlemsstaterna.

4.   Särskilda kommentarer

Kommentarer om den verksamhet som föreslås i kommissionens handlingsplan

4.1

Bättre lagstiftning vid utformning och genomförande av politik: I detta sammanhang innebär begreppet ”bättre lagstiftning” att de små och medelstora företagen ytterligare involveras i utformningen av miljöpolitiken och att denna grundas på analyser av bästa metoder, som om de definieras och sprids på lämpligt sätt utgör ett värdefullt stöd till det ekonomiskt mest effektiva genomförandet av miljölagstiftningen. Minskade administrativa och byråkratiska bördor på gemenskapsnivå, nationell och regional nivå samt ökad tydlighet ska inte enbart vägas in i samband med eventuella nya lagstiftningsinstrument, utan också vid en möjlig översyn av den befintliga lagstiftningen.

4.2

Mer lättillgängliga och specialutformade miljöledningssystem: Integration av miljöhänsyn i strategiska beslut som leder till tillväxt och innovation kommer att göra det möjligt för företagen att inte bara följa existerande lagstiftning utan också att pröva ny och välfungerande praxis som tar hänsyn till det fria initiativet och till kodifierade parametrar för att tillgodose småföretagens och mikroföretagens speciella behov. Införandet av miljöledningssystem bör särskilt uppmuntras (t.ex. EMAS och ISO). Vad beträffar EMAS (gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning) kan det målet uppnås genom att man exempelvis i förordningen inför klausuler som är gynnsamma för små och medelstora företag, en tillämpning som är förenlig med de små och medelstora företagens struktur (5) samt en gradvis inskränkning av det nuvarande systemet för inspektioner och kravet på uppgifter som de registrerade företagen ska lämna. Syftet är att uppmuntra de små och medelstora företagen att ansluta sig med tanke på att antalet anslutningar i dag är betydande endast i Italien, Tyskland och Spanien. EESK hoppas att kommissionen ska ta hänsyn till dessa förslag och särskilt EESK:s yttrande om klimatförändringarna och det civila samhället från juli 2006 (6) i den pågående EMAS-översynen. EESK uppmanar slutligen kommissionen att inom de informella och icke kodifierade instrumenten på lokal och regional nivå söka lämpliga inslag som kan användas för att utöka de aktuella miljöledningssystemen, eftersom en direkt medverkan av de små och medelstora företagen och deras sammanslutningar på lokal och regional nivå kan bidra till att ändra den nuvarande situationen.

4.3

Riktat ekonomiskt stöd och ett flerårigt finansiellt program: Den mängd olika finansiella system som finns kan skapa förvirring och göra att dessa system fungerar dåligt. Kommittén hoppas därför att den handbok som kommissionen aviserat ges ut snarast möjligt. I detta sammanhang vore en enda budgetpost för samtliga insatser som rör små och medelstora företag att föredra på lång sikt.

4.4

Uppbyggnad av lokal miljöexpertis för små och medelstora företag: teknisk assistans till små och medelstora företag kräver professionell sakkunskap. För detta ändamål måste de små och medelstora företagens organisationer på lokal nivå och institutionerna medverka. Dessutom måste man se till att kostnaderna för de tjänster som tillhandahålls blir rimliga. De små och medelstora företagen måste också kunna utbilda och ha tillgång till egna rådgivare.

4.5

Bättre kommunikation och riktad information: Upprättande av en flerspråkig webbplats, som kommer att länkas till SMF-portalen (7), och som ska bli den viktigaste informationskällan om EU:s miljöpolitik riktad till stödnätverk för små och medelstora företag. EESK anser det mycket viktigt att säkerställa en omedelbar tillgång till information och en direktkontakt mellan gemenskapsorganen och de små och medelstora företagen.

4.6

EESK stöder kommissionens initiativ att lansera Enterprise Europe Network, ett nytt viktigt nätverk för stöd till företag i EU och utomlands. EESK ser det som mycket viktigt att EU fortsätter att bygga ut tjänsterna till de små och medelstora företagen, särskilt inom handel, gränsöverskridande investeringar, tekniksamarbete mellan små och medelstora företag och stora företag, innovation, kunskap om EU:s finansieringskällor och forskningsprogram för små och medelstora företag.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  KOM(2007) 379 slutlig.

(2)  http://www.consilium.europa.eu/ueDocs/cms_Data/docs/pressData/it/ec/00200-r1. %20ann1.i0.pdf

(3)  http://ec.europa.eu/enterprise/enterprise_policy/charter/docs/charter_sv.pdf

(4)  Se A Comparative Analysis of the Environmental Management, Performance and Innovation of SMEs and Larger Firms based on the OECD database, Julien Labonne, juli 2006.

(5)  ”Riktlinjer för miljökontrollanter vid kontrollen av små och medelstora företag, särskilt småföretag och mikroföretag”, bilaga IV till ”Kommissionens rekommendation av den 7 september 2001 om riktlinjer för genomförandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 761/2001 om frivilligt deltagande för organisationer i gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS)”.

(6)  NAT/310 – ”Att bemöta klimatförändringarna – det civila samhällets roll”.

(7)  http://ec.europa.eu/enterprise/sme/index.htm


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/40


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén om översynen av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna”

KOM(2007) 707 slutlig

(2008/C 211/10)

Den 14 november 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om översynen av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 mars 2008. Föredragande var Josef Zbořil.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för, inga röster emot och 3 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK delar kommissionens uppfattning att den allmänna ramen för medlemsstaternas system för miljötillsyn även i fortsättningen bör vara utformad som en rekommendation. Rekommendationen borde dock ändras så att den tillämpas bättre och får större verkan. Det finns redan rättsliga bestämmelser som gör tillsynen, dess omfattning och dess genomförande rättsligt bindande på viktiga områden i hela gemenskapen.

1.2

En grundläggande förutsättning för att rekommendationen ska kunna tillämpas i praktiken är att den är begriplig och otvetydig. Tillämpningsområdet för miljötillsynen måste därför vara väldefinierat med hänsyn tagen till de problem som konstateras.

1.3

En absolut förutsättning för att man ska kunna harmonisera tillsynen i gemenskapen och skapa lika villkor för företagen är att man tolkar, förtydligar och harmoniserar begreppen. I gemenskapens lagstiftning finner man en rad identiska begrepp som definieras på olika sätt i olika bestämmelser. Man bör alltså generellt ägna definitionen av begreppen större uppmärksamhet.

1.4

En tydligare avgränsning av kriterierna för planering, utövande, uppföljning och rapportering av tillsyn är också absolut nödvändig.

1.5

När det gäller systemet för reglering av tillsynen bör moderna styrningsmetoder rekommenderas. Dessa metoder bidrar till att tillsynen koncentreras till viktiga områden av intresse för miljöskyddet och gör det möjligt att förbättra planeringen. De kan också bidra till en varaktig förbättring av miljöskyddet.

1.6

Tillgången till information måste harmoniseras ytterligare enligt gällande gemenskapsbestämmelser. De upplysningar som ges bör ge en helhetsbild av vad som konstaterats vid tillsynen, av vilka korrigerande åtgärder som ålagts och hur dessa ålägganden fullgjorts.

1.7

För att ytterligare förbättra det internationella samarbetet och säkerställa bättre harmonisering av enhetliga normer för inspektion och av tillämpning måste man stödja nätverket Impel.

2.   Kommissionens dokument

2.1

Miljötillsyn är ett viktigt medel för att säkerställa att gemenskapens miljölagstiftning genomförs och tillämpas. Europaparlamentet och rådet antog år 2001 rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna (1).

2.2

Rekommendationen innehåller icke-bindande kriterier för planering, genomförande, uppföljning av och rapportering om miljötillsyn. Målet är att stärka överensstämmelsen med gemenskapens lagstiftning och bidra till att denna genomförs och tillämpas konsekvent i alla medlemsstater.

2.3

Kommissionen har undersökt genomförandet och tillämpningen av denna rekommendation, och denna undersökning kommer att ligga till grund för det förslag om en vidareutveckling av rekommendationen som kommer att läggas fram år 2008.

2.4

Alla medlemsstater har lämnat in rapporter om genomförandet av rekommendationen och om sina erfarenheter av dess tillämpning. Man måste förstås konstatera att det finns stora skillnader i tillämpningen av rekommendationen mellan de enskilda medlemsstaterna. Man kan se att det, även om nästan alla medlemsstater delvis har genomfört rekommendationen, endast är ett fåtal som har uppnått fullständigt genomförande. Det finns fortfarande stora skillnader inom gemenskapen när det gäller hur miljötillsynen sker. Skillnaderna leder också till en snedvridning av konkurrensen för företagen.

2.5

Viktiga skillnader som kommer att behöva utjämnas finns framför allt på följande områden:

2.5.1   Definition av tillämpningsområdet

2.5.1.1

Det nuvarande tillämpningsområdet fokuserar huvudsakligen på industri- och avfallshanteringsanläggningar och utesluter många typer av verksamhet som regleras av gemenskapens miljölagstiftning. Rekommendationen innehåller t.ex. inga kriterier för tillsyn av transport av avfall. Inom EU regleras gränsöverskridande transporter av avfall genom förordningen om avfallstransporter (2). Genomförandet av den förordningen har hög prioritet för kommissionen.

2.5.1.2

Rekommendationen innehåller inte heller några kriterier för kontroll av Natura 2000-platser. Kommissionen välkomnar därför inrättandet av Green Enforce Network, som ska verka för samarbete och utbyte av erfarenheter mellan medlemsstater i syfte att underlätta genomförandet av naturlagstiftningen. Green Enforce-nätverket överväger för närvarande att bidra till att vidareutveckla miljötillsynen genom att utarbeta kriterier för kontroll av Natura 2000-platser.

2.5.1.3

Annan miljölagstiftning där rekommendationen inte är tillämplig rör registrering och godkännande av kemikalier (Reach (3)), begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i produkter (t.ex. RoHS-direktivet (4)), handel med utrotningshotade arter (5) samt verksamhet knuten till genetiskt modifierade organismer och producentansvarssystem.

2.5.2

Förtydligande av definitioner: Vissa begrepp som används i rekommendationen tolkas olika av medlemsstaterna. Särskilt följande begrepp har tolkats på olika sätt:

Tillsyn, kontroll, revision.

Tillsynsmyndighet.

Tillsynsplan, tillsynsprogram.

Gränsöverskridande tillsyn.

Rutinmässig, icke-rutinmässig tillsyn.

2.5.3

Kriterier för planering, utövande, uppföljning och rapportering av tillsyn: Rekommendationen har till syfte att förbättra de reglerade anläggningarnas efterlevnad av miljölagstiftningen och uppnå en hög miljöskyddsnivå. I rekommendationen fastställs därför kriterier för planering, utförande, uppföljning och rapportering av miljötillsynsåtgärder.

Planering av tillsynsåtgärder: I rekommendationen föreskrivs att det ska upprättas inspektionsplaner, och det fastställs allmänna kriterier för dessa planer och vad planerna minst måste innehålla. I många medlemsstater innehåller tillsynsplanerna dock inga strategiska punkter, utan består snarare av förteckningar över anläggningar eller sektorer och tidsfrister för tillsynsåtgärderna. Här finns det utrymme för ytterligare förbättring av tillsynsplaneringen i medlemsstaterna och för att utnyttja de tillgängliga resurserna på bästa sätt. Vissa medlemsstater har redan upprättat avancerade system för tillsynsplanering med användning av strategier som bygger på riskbedömning (6).

Utövande av tillsyn: I rekommendationen föreskrivs regelbundna inspektioner på plats som en del av myndigheternas rutinmässiga tillsyn samt efter klagomål, olyckor, tillbud eller överträdelser och efter det att ett tillstånd utfärdats, förnyats eller ändrats. Det fastställs kriterier för hur dessa inspektioner ska utföras. Även om det uppenbarligen inte råder några stora skillnader mellan de enskilda medlemsstaterna, förtjänar detta område också harmonisering.

Utvärdering av tillsynsplanerna: En utvärdering av om tillsynsplanen uppfyllt sina mål har visat sig vara ett viktigt verktyg för att förbättra tillsynsplaneringen. Vissa medlemsstater har infört sofistikerade system för att utvärdera om tillsynsplanerna varit framgångsrika. Systemen har varit till hjälp vid utarbetandet av framtida planer.

2.5.4

Rapportering: Den första rapporteringsomgången har gett upphov till en stor mängd information som visar hur rekommendationen genomförs och tillämpas i medlemsstaterna. Uppgifterna är emellertid inte alltid jämförbara. Ett sådant rapporteringssystem bör vara mycket tydligt och enhetligt utformat, så att det blir möjligt att jämföra data.

2.5.5

Tillgång till information: I rekommendationen föreskrivs att tillsynsplanerna och tillsynsrapporterna bör göras tillgängliga för allmänheten i enlighet med gemenskapens gällande direktiv. Rapporterna har visat att flera medlemsstater inte gör tillsynsplanerna och rapporterna tillgängliga. Information knuten till miljötillsynsåtgärder täcks av direktiv 2003/4/EG, så det finns redan en lagstadgad skyldighet att tillgängliggöra sådan information. Direktivet innehåller också tillräckliga grunder för att man genom undantag ska kunna neka tillgång till denna information, när andra överskuggande intressen behöver skyddas. För att göra det möjligt att utöva denna rätt måste man finna lämpliga mekanismer.

2.6   Förslag för det fortsatta arbetet

Enligt kommissionen innebär det bristande genomförandet av rekommendationen att det blivit nödvändigt att överväga att upprätta fullt bindande krav för miljötillsyn. Det är dessutom nödvändigt att förtydliga de allmänna kriterierna för miljötillsyn och att ge ytterligare riktlinjer för hur de ska genomföras samt föreskriva utbyte av information om genomförandet. Följande åtgärder föreslås:

2.6.1

Översyn av rekommendationen: Rekommendationen bör betraktas som en allmän ram för medlemsstaternas system för miljötillsyn. Kriterierna är allmänt hållna. På grund av kriteriernas mycket allmänna och beskrivande karaktär, förefaller det inte lämpligt att omvandla dem till rättsligt bindande krav. För att förbättra genomförandet och stärka effektiviteten, bör rekommendationen emellertid ändras.

2.6.2

Sektorsanknutna tillsynskrav: Förutom rekommendationens allmänna kriterier för miljötillsyn, bör det i sektorsanknutna rättsakter införas särskilda rättsligt bindande tillsynskrav för vissa anläggningar eller viss verksamhet. Rättsligt bindande krav är nödvändiga för att säkerställa att tillsynen får hög politisk prioritet och att miljölagstiftningen efterlevs bättre i hela gemenskapen. De sektorsanknutna tillsynskraven kan antingen komplettera rekommendationen eller röra anläggningar eller verksamheter som inte täcks av rekommendationen.

2.6.2.1

Som en del av översynen av IPPC-direktivet (7), som tas upp i kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2007, och med utgångspunkt i analysen av genomförandet av denna lagstiftning, kommer kommissionen att beakta olika sätt att säkra en ram som bättre främjar efterlevnad och på så sätt skapa större konsekvens och ett större förtroende för medlemsstaternas tillsyn av IPPC-anläggningar.

2.6.2.2

Kommissionen överväger att föreslå särskilda bindande bestämmelser för tillsyn av avfallstransporter. Särskilda kriterier bör utarbetas för att säkerställa att inspektionerna håller tillräckligt hög kvalitet och sker tillräckligt ofta, och det bör föreskrivas lämplig utbildning och samarbetskrav för myndigheter.

2.6.3

Utveckling av riktlinjer och samarbete mellan medlemsstater: Impel har genomfört en lång rad projekt i syfte att stärka samarbetet och uppmuntra utbytet av information om miljötillsyn mellan medlemsstater (8). Kommissionen har aktivt understött och deltagit i dessa projekt. Alla dessa initiativ har haft ett positivt inflytande när det gäller att skärpa tillsynen inom gemenskapen och Impel bör uppmuntras till att fortsätta sådana projekt.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande om översynen av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna och uppskattar de insatser (9) som gjorts för att undersöka genomförandet av denna rekommendation.

3.2

Miljötillsynen är ett viktigt led i den verkställande makten på miljöområdet i varje stat, och på detta område bör man tillämpa både den nationella miljöpolitiken och de gemensamma principerna för gemenskapens miljöpolitik. Detta bör ske på ett så enhetligt sätt som möjligt och utan hänsyn till vilket rättssubjekt som fått i uppdrag att utöva tillsyn i medlemsstaten i fråga.

3.3

EESK är medveten om betydelsen av att man stärker överensstämmelsen med gemenskapens lagstiftning på miljöskyddsområdet och bidrar till att denna genomförs och tillämpas konsekvent i alla medlemsstater, så att de minimikriterier som man kommit överens om och tillämpar leder till lika konkurrensvillkor för företagen i framtiden.

3.4

EESK tror att en fortsatt diskussion med berörda parter kring meddelandet kommer att ge de kunskaper som krävs för att man ska kunna skapa en optimal ram för tillsynsverksamheten, en ram som är tydlig och kan tillämpas i hela gemenskapen.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

En grundläggande förutsättning för att rekommendationen ska kunna tillämpas i praktiken är att den är begriplig och otvetydig. Kommittén ställer sig därför mycket positiv till kommissionens intention att uppmärksamma detta.

4.1.1

EESK anser att tillämpningsområdet för miljötillsynen måste vara väldefinierat och att hänsyn måste tas till viktiga problemområden, utan att man härvid stör flexibiliteten i tillsynssystemen och de särskilda tillvägagångssätt som finns i olika medlemsstater. Dessa borde dock endast tillämpas i de fall där särskilda nationella miljömål kräver detta.

4.1.2

I de fall där specifika gemenskapsbestämmelser kräver tillsyn bör denna verksamhet grunda sig på endast en specifik rättslig bestämmelse, så att inte flera tolkningsmöjligheter uppstår.

4.1.3

Av meddelandet framgår att tolkning, förtydligande och harmonisering av begreppen är av grundläggande betydelse för att tillsynen i gemenskapen ska kunna harmoniseras och lika villkor skapas. För en enhetlig tillämpning av rekommendationen är det absolut nödvändigt att man preciserar definitionen av grundläggande begrepp på ett sådant sätt att de å ena sidan möjliggör en harmonisering och å andra sidan knyter an till andra rättsliga bestämmelser.

4.1.4

EESK vill i samband med detta peka på att man i gemenskapens rättsliga bestämmelser finner en rad identiska begrepp som definieras på olika sätt i olika bestämmelser. Man måste således generellt ägna definitionen av begreppen större uppmärksamhet.

4.2

EESK anser att man också måste göra en mer otvetydig avgränsning av kriterierna för planering, utövande, uppföljning och rapportering av tillsyn, återigen dock utan att den flexibilitet som krävs för den egna tillsynsverksamheten går förlorad. Rapporteringssystemet bör vara mycket tydligt och enhetligt utformat så att man kan få fram jämförbara uppgifter om hur tillsynssystemen fungerar och utläsa om de klarar att uppfylla målet att förbättra efterlevnaden av miljölagstiftningen.

4.3

När det gäller systemet för reglering av tillsynen bör man rekommendera att moderna styrningsmetoder används, metoder som vissa medlemsstater bevisligen har goda erfarenheter av. Dessa metoder bidrar till att tillsynen koncentreras till viktiga områden av intresse för miljöskyddet och gör det möjligt att förbättra planeringen. De kan också bidra till en varaktig förbättring av miljöskyddet.

4.4

EESK rekommenderar att man harmoniserar tillgången till information ytterligare enligt gällande gemenskapsbestämmelser men med respekt för den specifika offentlighetsnivån i medlemsstaterna. Informationsverksamheten bör inte begränsa tillsynsverksamheten, och de upplysningar som ges bör ge en helhetsbild av vad som konstaterats vid tillsynen, av vilka korrigerande åtgärder som ålagts och hur dessa ålägganden fullgjorts.

4.5

EESK delar kommissionens uppfattning att den allmänna ramen för medlemsstaternas system för miljötillsyn även i fortsättningen bör vara utformad som en rekommendation, eftersom det med tanke på kriteriernas allmänna och beskrivande karaktär inte förefaller lämpligt att omvandla dem till rättsligt bindande krav. Rekommendationen borde dock ändras så att den tillämpas bättre och får större verkan.

4.6

Denna uppfattning finner också stöd i det faktum att många av gemenskapens bestämmelser, antagna eller under utarbetande, innehåller villkor och kriterier för tillsynsverksamheten i specifika sektorer. Genom dessa rättsliga bestämmelser är tillsynen, dess omfattning och dess genomförande rättsligt bindande i hela gemenskapen.

4.7

EESK anser att man för att ytterligare förbättra det internationella samarbetet måste stödja nätverket Impel, som utarbetat en rad dokument med riktlinjer för planering och genomförande av tillsyn. Utbyte av information och erfarenheter mellan inspektörer har anordnats, och Impels verksamhet på området kan vara ett viktigt bidrag också genom specifika projekt, på samma sätt som skett tidigare. Impel skulle kunna spela en viktig roll för gemensam utbildning och yrkesmässig utveckling. Det kunde också vara nyttigt att inrätta en central enhet för insamling av uppgifter från hela EU och andra instrument för information om EU:s verksamhet inom inspektion och tillämpning.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EGT L 118, 27.4.2001, s. 41.

(2)  Förordning (EG) nr 1013/2006 om transport av avfall, EUT L 190, 12.7.2006, s. 1.

(3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG, EUT L 396, 30.12.2006, s. 1.

(4)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/95/EG om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter, EUT L 37, 13.2.2003, s. 19.

(5)  Rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem, EGT L 61, 3.3.1997, s. 1.

(6)  Ett exempel på en sådan strategi är det brittiska systemet OPRA (Operator and Pollution Risk Appraisal).

(7)  Direktiv 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar.

(8)  För mer utförlig information se Impels webbplats:

http://ec.europa.eu/environment/impel/index.htm

(9)  Kommissionens arbetsdokument om genomförandet av rekommendation 2001/331/EG om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna SEK(2007) 1493.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/44


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om specialdestinerade livsmedel (omarbetning)”

KOM(2008) 3 slutlig – 2008/0003 (COD)

(2008/C 211/11)

Den 30 januari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om specialdestinerade livsmedel (omarbetning)”.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget och redan har framfört sin ståndpunkt i denna fråga i ett tidigare yttrande av den 17 september 1986 (1), och i yttrandet CESE 848/2004, som antogs den 2 juni 2004 (2), beslutade EESK vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) med 148 röster för och 3 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget och hänvisa till ståndpunkterna i ovannämnda dokument.

Ett yttrande från kommittén om det föreskrivande förfarandet med kontroll är för närvarande under utarbetande (KOM(2007) 741 slutlig, KOM(2007) 822 slutlig, KOM(2007) 824 slutlig och KOM(2008) 71 slutlig).

 

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om förslag till rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om specialdestinerade livsmedel (EGT C 328, 22.12.1986, s. 9).

(2)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om specialdestinerade livsmedel (kodifierad version) – KOM(2004) 290 slutlig (EUT C 241, 28.9.2004, s. 23).


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/45


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Anpassning till det föreskrivande förfarandet med kontroll – Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem när det gäller kommissionens genomförandebefogenheter”

KOM(2008) 104 slutlig – 2008/0042 (COD)

(2008/C 211/12)

Den 17 mars 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175.1 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Anpassning till det föreskrivande förfarandet med kontroll/Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem när det gäller kommissionens genomförandebefogenheter”.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget och redan har framfört sin ståndpunkt i denna fråga i sitt yttrande som antogs den 26 maj 1992 (1), beslutade EESK under sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) med 146 röster för och 2 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget och hänvisa till ståndpunkterna i ovannämnda dokument.

Ett yttrande från kommittén om det föreskrivande förfarandet med kontroll är för närvarande under utarbetande (KOM(2007) 741 slutlig, KOM(2007) 822 slutlig, KOM(2007) 824 slutlig och KOM(2008) 71 slutlig).

 

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Yttrande om ”Förslag till rådets förordning (EEG) om bestämmelser avseende innehav av och handel med arter av vilda djur och växter” – EGT C 223, 31.8.1992, s. 19.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/46


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Anpassning till det föreskrivande förfarandet med kontroll – Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av kommissionens genomförandebefogenheter enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar”

KOM(2008) 105 slutlig – 2008/0038 (COD)

(2008/C 211/13)

Den 10 mars 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175.1 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Anpassning till det föreskrivande förfarandet med kontroll/Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av kommissionens genomförandebefogenheter enligt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar”.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget och redan har framfört sin ståndpunkt i denna fråga i ett tidigare yttrande av den 25 maj 1977 (1) och i ett yttrande som antogs den 14 september 1994 (2), beslutade EESK under sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) med 143 röster för, inga röster emot och 5 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget och hänvisa till ståndpunkterna i ovannämnda dokument.

Ett yttrande från kommittén om det föreskrivande förfarandet med kontroll är för närvarande under utarbetande (KOM(2007) 741 slutlig, KOM(2007) 822 slutlig, KOM(2007) 824 slutlig och KOM(2008) 71 slutlig).

 

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets direktiv om bevarande av fåglar”, EGT C 152, 29.6.1977, s. 3.

(2)  Yttrande om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar” (94/C 393/19) – EGT C 393, 31.12.1994, s. 93.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/47


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 999/2001 (om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati) med avseende på kommissionens genomförandebefogenheter”

KOM(2008) 53 slutlig – 2008/0030 (COD)

(2008/C 211/14)

Den 22 februari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 152.4 b i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 999/2001 (om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati) med avseende på kommissionens genomförandebefogenheter”.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget och redan har framfört sin ståndpunkt i denna fråga i ett tidigare yttrande av den 7 juli 1999 (1), och i yttrandet CESE 249/2005, som antogs den 9 mars 2005 (2), beslutade EESK under sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) med 154 röster för och 2 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget och hänvisa till ståndpunkterna i ovannämnda dokument.

Ett yttrande från kommittén om det föreskrivande förfarandet med kontroll är för närvarande under utarbetande (KOM(2007) 741 slutlig, KOM(2007) 822 slutlig, KOM(2007) 824 slutlig och KOM(2008) 71 slutlig).

 

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av bestämmelser för förebyggande och kontroll av viss transmissibel spongiform encefalopati”, EGT C 258, 10.9.1999, s. 19.

(2)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 999/2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati”, KOM(2004) 775 slutlig, EUT C 234, 22.9.2005, s. 26–27.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/48


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén – Gemensamma principer för ’flexicurity’: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghet”

KOM(2007) 359 slutlig

(2008/C 211/15)

Den 27 juni 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Gemensamma principer för ’flexicurity’: Fler och bättre arbetstillfällen med en kombination av flexibilitet och trygghet”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 april 2008. Föredragande var Thomas Janson och medföredragande Christian Ardhe.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 147 röster för, 1 röst emot och 8 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar de inlägg som Europaparlamentet, rådet och de europeiska arbetsmarknadsparterna har gjort i debatten om flexicurity. I en värld i förändring är det viktigt att diskutera på vilket sätt en jämvikt mellan flexibilitet och trygghet på EU-nivå och i medlemsstaterna kan bidra till att det skapas fler och bättre arbetstillfällen.

1.1.1

EESK har redan betonat att flexicurity är ett begrepp som inte innebär en ensidig och illegitim inskränkning av arbetstagarnas rättigheter. EU:s arbetsmarknadsparter har tidigare uppmanat medlemsstaterna att se över och vid behov ändra utformningen av arbetslagstiftningen, systemen för anställningsskydd, och tillsammans med arbetsmarknadsparterna även kollektivförhandlingspraxis. Syftet är bland annat att säkerställa en optimal balans mellan flexibilitet och trygghet inom alla anställningsförhållanden och att erbjuda lämplig trygghet för arbetstagare inom alla anställningsformer för att ta itu med de segmenterade arbetsmarknaderna.

1.2

Diskussionen om flexicurity har också lett till debatter i medlemsstaterna och till gemensamma åtgärder i några av dem. Detta visar på att det är viktigt för arbetsmarknadens parter att delta aktivt i debatten och beslutsprocessen.

1.3

EESK betonar att flexicurity inte kan ses som något separat från de utmaningar som EU står inför. Globaliseringen, den snabba utvecklingen av ny teknik och den demografiska utmaningen samt miljöutmaningarna förändrar den europeiska arbetsmarknaden. Flexicurity bör ingå i metoderna för att hantera dessa externa och interna tendenser och påfrestningar, i strävan efter att uppnå en rättvis balans mellan arbetstagare och arbetsgivare.

1.4

EESK anser att EU bör fokusera på sin innovationsförmåga, den höga kvaliteten på de varor och tjänster man producerar samt på sin välutbildade arbetskraft och sin sociala modell, och att kvaliteten bör vara konkurrensfördelen gentemot de globala konkurrenterna. Detta bör avspeglas i sysselsättningsriktlinjerna. Med anledning av diskussionerna om flexicurity skulle EESK vilja se förändringar av riktlinjerna, i synnerhet när det gäller kvaliteten på arbetstillfällena.

1.5

Kommittén vill slutligen göra några rekommendationer om tillämpningen av flexicurity. Kommittén

rekommenderar att kommissionen beaktar de olika reaktionerna och synpunkterna på sitt meddelande och att den rådfrågar arbetsmarknadsparterna i medlemsstaterna på alla nivåer,

uppmanar kommissionen att övervaka genomförandeprocessen och att skapa en plattform för utbyte av välfungerande metoder, där också arbetsmarknadens parter deltar, stöder arbetsmarknadsparternas aktiva deltagande i utformandet och genomförandet av flexicuritypolitiken i medlemsstaterna under alla stadier av processen,

betonar att det är mycket viktigt att det råder ömsesidigt förtroende mellan de inblandade aktörerna,

understryker att en sund makroekonomisk politik som främjar sysselsättningstillväxt och en gynnsam företagsmiljö som kan förverkliga och stödja en fullödig tillväxtpotential är viktiga förutsättningar för att flexicurity ska fungera, uppmanar medlemsstaterna och EU att vid tillämpningen av flexicurity inrätta och upprätthålla en enkel, öppen och förutsägbar rättslig ram som gagnar anpassningsförmågan och att stärka löntagarnas rättigheter samt respekten för dem och möjligheterna att pröva dem rättsligt, samt att inom hela unionen verka för en stabil rättslig ram för kollektivförhandlingarna och den sociala dialogen,

påpekar att allmänna välfärdssystem kan förbättra mobiliteten så till vida att de kan säkerställa att arbetstagarna inte drar det kortaste strået när förändringar påverkar deras arbetsplats; det är viktigt att följa nationella regler och EU-regler om information och samråd för att kunna föregripa förändringar och begränsa följderna av dem, understryker att det är viktigt att avsätta ekonomiska resurser till flexicurity, däribland offentligt och privat stöd till löntagare i övergången till ett nytt arbete,

betonar att all relevant politik bör vara ömsesidigt förstärkande,

vill se ett integrerat angreppssätt som verkar på flera nivåer; med tanke på den flerdimensionella naturen i flexicurity är det viktigt att sträva efter en integrering av olika policynivåer,

hävdar att nya risker bör beaktas och övergångar belönas vid tillämpningen av flexicurity, men även att man inte systematiskt bör frångå fasta anställningsavtal,

anser att kommissionen om fem år bör planera in en utvärdering av flexicurity och att man då ska bedöma hur det fungerat i medlemsstaterna och särskilt hur det påverkat sysselsättningsgraden både i medlemsstaterna och på EU-nivå.

2.   Bakgrund

2.1

Flexicurity har varit en aktuell fråga ända sedan de första sysselsättningsriktlinjerna antogs. Den nu pågående diskussionen inleddes emellertid i januari 2006 med ett informellt rådsmöte om flexicurity. Vid sitt toppmöte våren 2006 bad Europeiska rådet medlemsstaterna att ägna särskild uppmärksamhet åt flexicurity, som är en stor utmaning. Flexicurity diskuterades vid två sociala trepartstoppmöten i samband med de europeiska toppmötena i december 2006 och mars 2007. Kommissionen offentliggjorde ett meddelande om flexicurity i juni 2007 och detta har diskuterats och behandlats i Europaparlamentet och rådet. Rådets beslut fattades enhälligt. Dessutom slutförde arbetsmarknadens parter i oktober 2007 en gemensam analys av vilka huvudutmaningar de europeiska arbetsmarknaderna står inför, och där ingick rekommendationer om flexicurity. EESK välkomnar alla dessa bidrag och särskilt arbetsmarknadens parters gemensamma analys (1).

2.2

Diskussionen om flexicurity har också lett till debatter i medlemsstaterna och nyligen till gemensamt överenskomna åtgärder i några av dem. EESK välkomnar dessa diskussioner och aktiviteter, men understryker att det är av avgörande betydelse att arbetsmarknadens parter deltar aktivt i debatten och beslutsprocessen.

2.3

Med utgångspunkt i EESK:s fortfarande aktuella yttrande om flexicurity, som antogs i juli 2007 (2), vill vi med detta yttrande

lägga fram EESK:s synpunkter på viktiga huvudpunkter för att underlätta tillämpningen av flexicurity i medlemsstaterna och för att utreda konsekvenserna för EU-politiken,

hålla fast vid EESK:s inställning att arbetsmarknadsparternas roll har en avgörande betydelse och ytterligare uppmärksamma det civila samhällets roll i denna process.

3.   Tillämpning av flexicurity

3.1

EESK välkomnar de olika inläggen i debatten om flexicurity. I en värld i förändring är det viktigt att diskutera på vilket sätt en jämvikt mellan flexibilitet och trygghet på EU-nivå och i medlemsstaterna kan bidra till att det skapas fler och bättre arbetstillfällen.

3.2   Utmaningar för arbetsmarknaden

3.2.1

Flexicurity kan inte ses som något separat från andra utmaningar som EU står inför. Globaliseringen, den snabba utvecklingen av ny teknik och den demografiska utmaningen förändrar den europeiska arbetsmarknaden. EESK skulle emellertid vilja tillägga att även miljöfrågorna kan få konsekvenser för arbetsmarknaderna. Flexicurity bör vara ett sätt att bemöta dessa externa och interna tendenser och påfrestningar, i strävan efter att uppnå en rättvis balans mellan ekonomisk utveckling, social utveckling och miljöskydd.

3.2.2

EESK menar att utmaningarna på miljöområdet kommer att påverka arbetsmarknaderna i EU. Detta kommer att leda till ökade påtryckningar för att spara energi och till att det införs strategier för en hållbarare miljö. Men de kan även främja teknisk innovation som kan bidra till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning.

3.2.3

Kommittén har påpekat att klimatförändringarna kan komma att öka de befintliga sociala orättvisorna och klyftorna (3) både i EU och i andra delar av världen. Målet måste vara att hantera anpassningen och klara av att införa begränsningar utan att förorsaka arbetslöshet och sociala orättvisor (4).

3.2.4

Globaliseringen och den därmed följande marknadsintegrationen påverkar arbetsmarknaderna i EU. Konsumtions-, produktions- och investeringsmönstren håller på att ändras. Denna utveckling är inte oundviklig, och inte heller omöjlig att påverka eller utforma. Lagstiftning om hälsa och säkerhet och arbetstagarnas rättigheter skapar ett bättre arbetsliv och hjälper till att utforma världstäckande normer. Produktstandarder kan förbättra konkurrenskraften, med hänsyn tagen till företagens anpassningsförmåga. I vilket fall som helst kommer EU:s arbetsmarknader att behöva anpassa sig för att möta utmaningarna i en globaliserad värld. EU har i många avseenden gynnats av globaliseringen. Inre marknaden har bidragit till att det skapats internationellt konkurrenskraftiga företag i EU. Följaktligen har EU kunnat sälja varor och tjänster på toppen av värdekedjan.

3.2.5

Globaliseringen och de tekniska förändringarna har inte undergrävt sysselsättningstillväxten i EU. Under perioden 1995–2005 ökade sysselsättningen inom EU och 18,5 miljoner arbetstillfällen skapades. Antalet förlorade arbetstillfällen till följd av handelsrelaterade anpassningar är litet i jämförelse med det totala antalet nya arbetstillfällen i ekonomin. I själva verket kan öppenhet i fråga om handel öka sysselsättningsmöjligheterna, vilket den senaste tidens utveckling i EU också har visat.

3.2.6

Men globaliseringen kan även öka sårbarheten. Företagen utsätts för ökad konkurrens. Arbetstillfällen som tidigare ansågs som skyddade utsätts nu för internationell konkurrens. Tjänster som under lång tid betraktades som lokala kan nu utföras över gränserna. Omstruktureringar sker allt oftare och i snabbare takt. När arbetstagare som blivit arbetslösa till följd av utvecklingen inom handeln återanställs, får de oftast lägre lön. För många handlar globaliseringen därför om förlorade inkomster när de får ett nytt jobb. I verkligheten har löneandelen av ekonomin minskat. Arbetsmarknadens parter har också noterat att EU i jämförelse med USA har skapat fler jobb i sektorer i den lägre delen av produktivitetstillväxtskalan, medan sysselsättningen i sektorer som har höga produktivitetsvinster har minskat (5).

3.2.7

Arbetsmarknadsförändringarna har lett till en ökad andel deltids- och visstidsanställningar. Dessa typer av sysselsättning kan ha bidragit till att göra det lättare att komma in på arbetsmarknaden och ökat sysselsättningsgraden i Europa. Men visstidsanställda arbetstagare tenderar att inte vara lika produktiva, arbetsgivarna bekostar i mindre utsträckning deras fortbildning (6) och de råkar oftare ut för arbetsrelaterade olyckor (7). Det finns även en risk för att de fastnar i visstidsanställningar. Endast strax över hälften av dem som från början hade visstidskontrakt är efter sex år fast anställda, jämfört med över tre fjärdedelar av dem som började med en fast anställning (8).

3.2.8

För att kunna möta de demografiska utmaningarna måste nya tjänster och arbetstillfällen skapas inom t.ex. barn- och äldreomsorg. I detta sammanhang måste EU också förbättra arbetets organisation, jämställdheten mellan könen och balansen mellan arbets- och privatliv.

3.2.9

I många EU-länder har det funnits en tendens till att bedriva en mindre hård skattepolitik under goda tider och att skärpa den under lågkonjunkturer. Detta är till exempel fallet med de större länderna i euroområdet. Dessutom är statsskulden fortfarande hög i ett antal EU-länder med tanke på den åldrande befolkningen (9).

3.3   Sysselsättningsstrategin och flexicurity

3.3.1

När flexicuritypolitiken genomförs i medlemsstaterna kommer sysselsättningsriktlinjerna att ge medlemsstaterna en indikation på vilken sorts arbetsmarknad och ekonomi som EU ska eftersträva. EESK:s ståndpunkt i denna fråga är klar: Europa bör satsa på sina starka sidor, som består i innovationsförmåga, högkvalitativa produkter och tjänster, välutbildad arbetskraft och den europeiska sociala modellen, och konkurrera om kvalitet i stället för om lägsta löner och lägsta sociala standard, där Europa ändå inte kan bli en vinnare (10).

3.3.2

Flera av de sysselsättningspolitiska riktlinjerna skulle kunna ligga till grund för en diskussion om flexicurity. EESK skulle vilja att riktlinjerna ändras så att de återspeglar rekommendationerna i kommitténs yttrande om sysselsättningsriktlinjerna, särskilt när det gäller kvaliteten på arbetstillfällena (11).

3.3.3

Vid flera tillfällen har EESK kommenterat den reviderade Lissabonprocessen och de nya sysselsättningsriktlinjerna (12). Vi har välkomnat det nya integrerade angreppssättet, liksom den fleråriga cykeln, men har bland annat noterat följande:

Det finns i några avseenden en diskrepans mellan de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och de sysselsättningspolitiska riktlinjerna.

Ett lyckat genomförande är bland annat avhängigt av att medlemsstaterna tar sina förpliktelser på allvar och faktiskt genomför de överenskomna prioriteringarna på nationell nivå.

I detta sammanhang måste man verkligen se till att de nationella parlamenten, arbetsmarknadsparterna och det civila samhället får medverka i samtliga faser av den sysselsättningspolitiska samordningen.

3.3.4

EESK har också redan påpekat att en avgörande faktor för att de nationella reformplanerna ska lyckas är att de berörda aktörerna i samhället – särskilt arbetsmarknadsparterna – engageras i så hög grad som möjligt i processens alla faser samt att arbetsmarknadsparternas roll stärks (13). Kommittén vill också understryka att det i detta sammanhang är viktigt att rådfråga de nationella ekonomiska och sociala råden.

3.4   Flexicuritykonceptet

3.4.1

Flexicurity kan spela en viktig roll när det gäller att uppnå målen i den förnyade Lissabonstrategin, genom att foga samman nationella reformer och politiska alternativ. Varken begreppet flexicurity eller dess komponenter är emellertid något nytt. Redan i de första sysselsättningsriktlinjerna, som antogs inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin 1998, uppmanades arbetsmarknadsparterna att förhandla för att uppnå balans mellan flexibilitet och trygghet.

3.4.2

EESK vill understryka att det inte finns en enda lösning för alla och att den lämpliga mixen kommer att variera mellan medlemsstaterna. EESK har redan påpekat att debatten om flexicurity framför allt har begränsats till att handla om en ökad extern flexibilitet och hur man kan kompensera en sådan ökning genom att stärka arbetsmarknadspolitiken eller bestämmelserna om social trygghet. Målet bör i stället vara att fokusera på andra aspekter för att på ett effektivare sätt skapa förhållanden som är fördelaktiga för alla (14). Flexicurity är även förenat med beslut om hur maktfördelningen mellan arbetsgivare och anställda ska se ut, och välavvägda och rättvisa ”paket” måste förhandlas fram (15).

3.4.3

Flexicurity används bland annat av kommissionen när den utvärderar de nationella reformplanerna och av ordförandeskapet när det diskuterar arbetsmarknadsförändringar. Det har blivit en ram för att bedöma medlemsstaternas arbetsmarknader. Kommissionen måste beakta all utveckling som skett på senaste tiden och alla bidrag. Om man ska kunna bedöma medlemsstaternas olika och ofta mycket komplicerade förutsättningar måste man ha ett nära samarbete med relevanta aktörer. Arbetsmarknadens parter måste rådfrågas innan regeringarna lägger fram sina nationella reformplaner.

3.5   Komponenter i tillämpningen av flexicurity

3.5.1

EESK har redan betonat att flexicurity är ett begrepp som inte innebär en ensidig och illegitim inskränkning av arbetstagarnas rättigheter, något som EESK tar avstånd från (16). EU:s arbetsmarknadsparter (17) har uppmanat medlemsstaterna att se över och om nödvändigt ändra utformningen av arbetslagstiftningen, systemen för anställningsskydd, och tillsammans med arbetsmarknadsparterna även kollektivförhandlingspraxis, i syfte att uppnå följande målsättningar:

Säkerställa en optimal balans mellan flexibilitet och trygghet för alla anställningsförhållanden.

Erbjuda lämplig trygghet för arbetstagare i alla former av kontraktsanställningar i syfte att ta itu med de segmenterade arbetsmarknaderna.

Utveckla kompletterande anställningstrygghetsåtgärder genom att främja övergång till produktiva och givande arbetstillfällen.

Stärka rättssäkerheten och insynen för både arbetsgivare och arbetstagare när det gäller räckvidden, omfattningen och kontrollen av efterlevnaden av arbetslagstiftningen.

På nationell nivå genomföra och respektera principerna och bestämmelserna i EU:s sociala direktiv, inklusive de som härrör från ramavtal hos de europeiska arbetsmarknadsparterna, samt de grundläggande principerna om lika behandling och icke-diskriminering.

Främja stabila anställningsförhållanden och hållbar arbetsmarknadspraxis.

Inrätta ett ramverk för att utveckla arbetsplatsmetoder i syfte att förbättra balansen mellan arbets- och privatliv och på detta sätt främja full användning av den europeiska arbetskraftens produktiva potential.

3.5.2

Kommittén håller med om att övergripande strategier för livslångt lärande och bättre investeringar i mänskliga resurser är av grundläggande betydelse för att målen i Lissabonstrategin ska kunna uppnås. Uppgifter från Eurostat visar dock att få eller inga framsteg har gjorts när det gäller att öka arbetstagarnas deltagande i livslångt lärande. Betydelsen av livslångt lärande för de anställdas kompetensutveckling, karriärmöjligheter och produktivitet har understrukits i flera yttranden från EESK på senare tid. Ett flertal åtaganden som rör livslångt lärande har tidigare gjorts, men i praktiken återstår mycket att uppnå för såväl medlemsstaterna som övriga aktörer. De europeiska arbetsmarknadsparterna kom 2002 överens om en ram för insatser till förmån för livslång utveckling av färdigheter och kvalifikationer.

3.5.3

EESK vill påstå att integrerade välfärdssystem kombinerat med en aktiv arbetsmarknadspolitik förbättrar matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft och stimulerar till innovation och högre produktivitet i sårbara industrier som är av avgörande betydelse för EU:s framtida konkurrenskraft. En viktig del av flexicurity är arbetslöshetsersättningssystem med höga ersättningsnivåer som är effektiva och sysselsättningsorienterade. Detta ger ytterligare möjligheter när det gäller att matcha utbud och efterfrågan på arbetskraft mot högkvalitativa arbetstillfällen och ökar samtidigt sysselsättningstryggheten. Det handlar därför inte bara om att erbjuda ”rimliga” ersättningsnivåer utan även om att se till att ersättningen möjliggör en skälig levnadsstandard och samtidigt är hållbar i längden, och att koppla den till aktiveringsstrategier och sysselsättningstjänster av hög kvalitet.

3.5.4

EESK har tidigare understrukit hur viktigt det är med jämställdhet mellan könen (18). Politiken bör sträva mot att man ska kunna förena yrkes-, privat- och familjeliv samt mot åtgärder som gör det möjligt både för kvinnor och män att förverkliga sin yrkespotential och bli självförsörjande. EESK uppmanar Europeiska jämställdhetsinstitutet att övervaka flexicurity ur ett jämställdhetsperspektiv.

3.5.5

Geografisk och yrkesmässig rörlighet för arbetstagare är nödvändiga verktyg för att man ska kunna säkerställa effektiva arbetsmarknader och överbrygga klyftan mellan utbud av och efterfrågan på arbetskraft, eftersom flaskhalsarna inom vissa branscher och yrken därigenom minskar. Geografisk rörlighet kan bidra till en uppåtgående konvergens när det gäller arbets- och levnadsförhållanden. Vidare påverkar den geografiska och yrkesmässiga rörligheten även tillväxt- och sysselsättningsnivåerna i betydlig utsträckning. De senaste åren har de medlemsstater som har de högsta övergripande rörlighetsnivåerna även haft en stark ekonomisk tillväxt och låg – eller kraftigt minskad – arbetslöshet. Detta visar att det finns en koppling mellan rörlighetsnivåerna å ena sidan och en stark ekonomisk utveckling och en väl fungerande arbetsmarknad å andra sidan.

3.6   Flexicurity och berörda parter

3.6.1

EESK understryker att det är viktigt med social dialog och att arbetsmarknadens parter är aktivt engagerade på alla relevanta nivåer när det gäller utformningen och genomförandet av flexicuritystrategierna (19). Som EESK påpekade i sitt tidigare yttrande får man emellertid inte glömma att starkare relationer mellan arbetsmarknadens parter på europeisk och nationell nivå är en förutsättning för varje diskussion om flexicurity.

3.6.2

Flexicurity kräver ett klimat av förtroende och en bred dialog mellan alla berörda, där alla är beredda att ta ansvar för förändringar för att skapa en socialt balanserad politik. Detta innefattar också möjligheterna att övervaka och utvärdera genomförandet och resultaten av politiken.

3.6.3

Det civila samhället har också en roll att spela i tillämpningen av flexicurity. Ideella icke-statliga organisationer erbjuder viktiga tjänster till dem som är i riskzonen eller redan marginaliserade, och bidrar till förenandet av familje- och yrkesliv. Utbildningsorganisationer uppmuntrar och erbjuder livslångt lärande för vuxna. Det organiserade civila samhället kan hjälpa till att öka kvaliteten på sysselsättningen och begränsar de utmaningar som de mest sårbara grupperna ställs inför, dvs. de som utsätts för diskriminering på den europeiska arbetsmarknaden, t.ex. ungdomar och äldre, kvinnor, invandrare och funktionshindrade.

4.   Rekommendationer

4.1

EESK uppmanar kommissionen att beakta de olika reaktionerna och synpunkterna på sitt meddelande, och annan utveckling som skett på senare tid. Medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna på alla nivåer medverkar också i utformningen av flexicuritykonceptet när det tillämpas. Detta är av avgörande betydelse eftersom flexicurity används i utvärderingen av medlemsstaternas nationella reformprogram.

4.2

Medlemsstaterna införlivar de allmänna principerna i sina nationella reformprogram, vilket ger en mix av nationell politik i enlighet med deras förutsättningar och praxis. EESK uppmanar kommissionen att övervaka hela processen och att skapa en plattform för utbyte av bra metoder och jämförande av resultat, i synnerhet med deltagande av arbetsmarknadsparterna, men även av det organiserade civila samhället. EESK välkomnar därför den arbetsgrupp för flexicurity som kommissionen har inrättat (”Mission for Flexicurity”).

4.3

EESK stöder arbetsmarknadsparternas aktiva deltagande i utformningen och genomförandet av flexicuritypolitiken under alla stadier av processen. EESK har tidigare understrukit behovet av ”en stark och livskraftig social dialog där arbetsmarknadens parter deltar aktivt och kan förhandla, påverka och ta ansvar för hur flexicurity definieras samt för dess beståndsdelar och även delta i utvärderingen av dess resultat” (20).

4.4

Det är mycket viktigt att det råder ömsesidigt förtroende mellan de aktörer som är inblandade. Det organiserade civila samhället kan spela en mycket viktig roll när det gäller att skapa ökat förtroende, men även genom att erbjuda språngbrädor för dem som står längst bort från arbetsmarknaden.

4.5

Viktiga förutsättningar för att flexicurity ska fungera är en sund makroekonomisk politik som främjar sysselsättningstillväxt samt en gynnsam företagsmiljö som kan förverkliga och stödja en fullödig tillväxtpotential.

4.6

EESK uppmanar medlemsstaterna och EU att vid tillämpningen av flexicurity inrätta och upprätthålla en enkel, öppen och förutsägbar rättslig ram som gagnar anpassningsförmågan och att stärka löntagarnas rättigheter samt respekten för dem och möjligheterna att pröva dem rättsligt, och att inom hela unionen verka för en stabil rättslig ram för kollektivförhandlingarna och den sociala dialogen. Alla flexicuritymodeller bygger på en politik som kan garantera en hög nivå av social trygghet, offentliga myndigheter som har tillräckliga resurser och kan ta ansvar samt en stabil rättslig ram för kollektivförhandlingar och social dialog. I detta sammanhang utgör ILO-arbetsnormerna och gemenskapslagstiftningen en viktig grund, eftersom de är insynsvänliga och förutsägbara.

4.7

Allmänna välfärdssystem kan förbättra mobiliteten så till vida att de kan säkerställa att arbetstagarna inte drar det kortaste strået när förändringar påverkar deras arbetsplats. Att följa nationella regler och EU-regler om information och samråd är viktigt för att kunna föregripa förändringar och begränsa följderna av dem. EESK har i ett tidigare yttrande föreslagit att direktivet om Europeiska företagsråd ska ses över (21), och kommissionen har nyligen inlett en andra samrådsfas där arbetsmarknadsparterna ges möjlighet att inleda förhandlingar i syfte att revidera befintlig lagstiftning. Kommittén uppmanar också rådet och kommissionen att försöka finna lösningar avseende den sociallagstiftning som det ännu inte fattats beslut om.

4.8

EESK understryker att det är viktigt att avsätta ekonomiska resurser till flexicurity. Att genomföra flexicurity utan att investera i stärkta institutioner, aktiv arbetsmarknadspolitik och livslångt lärande kommer inte att leda till en högkvalitativ arbetsmarknad. Detta skulle inkludera att tryggheten utvidgas till att omfatta osäkra anställningar. De politiska insatserna bör inriktas på att integrera kvinnor, ungdomar och äldre på arbetsmarknaden. Flexicurity bör användas med ett holistiskt och konsekvent synsätt. Det är därför nödvändigt att avsätta lämpliga resurser till EU-fonder som Europeiska socialfonden (ESF) och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf).

4.9

EESK understryker att all relevant politik bör vara ömsesidigt förstärkande. Tillväxt, arbetstillfällen, social sammanhållning och miljö är lika viktiga och ömsesidigt förstärkande faktorer. Hållbar tillväxt är en del av högre välfärdsaspirationer och förbättrad miljö.

4.10

EESK vill se ett integrerat angreppssätt som verkar på flera nivåer. Med tanke på den flerdimensionella naturen i flexicurity är det viktigt att sträva efter en integrering av olika policynivåer. Det behövs en mer sammanhållen politik för att ta itu med frågan samt ökad interaktion mellan de olika aktörerna och nivåerna om man ska kunna förbättra den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

4.11

EESK anser att nya risker bör beaktas och att övergångar bör belönas vid tillämpningen av flexicurity. Globaliseringen kommer att öka riskerna för arbetstagarna och företagen. Att beakta dessa nya risker kommer att vara nödvändigt för att hantera globaliseringens utmaningar. Att främja rörlighet i arbetslivet på ett positivt och högkvalitativt sätt genom att investera i människor och förbättra möjligheterna att ta med sig rättigheter är av avgörande betydelse.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  ”Huvudutmaningar för EU-arbetsmarknaderna: En gemensam analys utförd av arbetsmarknadens parter i EU”, oktober 2007.

URL: http://www.ceep.eu/media/right/publications/key_market_challenges_facing_european_labour_markets

(2)  EESK:s yttrande av den 11 juli 2007 om ”Flexicurity (kollektiva förhandlingar och den sociala dialogens roll)”, föredragande: Thomas Janson (EUT C 256, 27.10.2007).

(3)  Se http://www.etuc.org/a/3356 angående klimatförändringarnas påverkan på sysselsättningen.

(4)  EESK:s yttrande av den 24 oktober 2007 om ”Klimatförändringarna och Lissabonstrategin”, föredragande: Ernst Erik Ehnmark (NAT/362, EUT C 44, 16.2.2008), punkt 1.11.

(5)  Se fotnot 1.

(6)  ”Assessing the impact of labour market policies on productivity: a difference-in-differences approach”. OECD Social, Employment and Migration Working Papers No. 54, 2007.

URL: http://www.oecd.org/dataoecd/27/20/38797288.pdf

(7)  European Working Conditions Survey (Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor).

(8)  Den gemensamma analysen (se fotnot 1).

(9)  Se ovan.

(10)  EESK:s yttrande av den 13 september 2006 om ”Yrkeslivskvalitet, produktivitet och sysselsättning inför globaliseringen och de demografiska utmaningarna”, föredragande: Ursula Engelen-Kefer (EUT C 318, 23.12.2006), punkt 1.1.

(11)  ”Riktlinjer för sysselsättningen” (SOC/303), föredragande Wolfgang Greif (planerat antagande i mars 2008). Den nya uppsättningen riktlinjer för sysselsättningen 2008–2010, som lades fram av kommissionen i december 2007, är identisk med det tidigare paketet (2005–2008).

(12)  EESK:s yttrande av den 31 maj 2005 om ”Riktlinjer för sysselsättningen 2005–2008”, föredragande: Henri Malosse (EUT C 286, 17.11.2005), EESK:s yttrande av den 17 maj 2006 om sysselsättningsriktlinjerna, föredragande: Wolfgang Greif, (EUT C 195, 18.8.2006) och EESK:s yttrande av den 24 april 2007 om ”Förslag till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik”, föredragande: Maureen O'Neill (EUT C 168, 20.7.2007).

(13)  EESK:s yttrande av den 17 maj 2006 om sysselsättningsriktlinjerna, föredragande: Wolfgang Greif (EUT C 195, 18.8.2006).

(14)  EESK:s yttrande av den 11 juli 2007 om ”Flexicurity (kollektiva förhandlingar och den sociala dialogens roll)”, föredragande: Thomas Janson (EUT C 256, 27.10.2007), punkt 1.1.

(15)  Se föregående fotnot, punkt 4.1.

(16)  Se föregående fotnot, punkt 1.4.

(17)  Se fotnot 1.

(18)  EESK:s yttrande av den 11 juli 2007 om ”Flexicurity (kollektiva förhandlingar och den sociala dialogens roll)”, föredragande: Thomas Janson (EUT C 256, 27.10.2007).

(19)  Se föregående fotnot, punkt 4.1.

(20)  EESK:s yttrande av den 11 juli 2007 om ”Flexicurity (kollektiva förhandlingar och den sociala dialogens roll)”, föredragande: Thomas Janson (EUT C 256, 27.10.2007), punkt 1.3.

(21)  EESK:s yttrande av den 13 september 2006 om ”Europeiska företagsråd: En ny roll för att främja den europeiska integrationen”, föredragande: Edgardo Maria Iozia (EUT C 318, 23.12.2006).


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/54


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén: Utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män”

KOM(2007) 424 slutlig

(2008/C 211/16)

Den 18 juli 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 april 2008. Föredragande var Ingrid Kössler.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 128 röster för, inga röster emot och 3 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar kommissionens politiska vilja att fortsätta att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män. EESK ser liksom kommissionen mycket allvarligt på det faktum att löneskillnaderna inte visar några tecken på att minska. De kvarstår trots de åtgärder som genomförts och de resurser som tidigare ställts till förfogande. Det är därför viktigt att alla berörda parter involveras i strävandena och visar vilja att få verkliga förändringar till stånd. Europeiska unionens tillväxt- och sysselsättningsstrategi, som är förankrad i Lissabonstrategin, är ett viktigt instrument för att öka jämställdheten på arbetsmarknaden och för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. För att Lissabonmålen ska kunna uppnås, medborgarnas välstånd garanteras och Europas världsomspännande konkurrenskraft tryggas måste jämställdhet i lönefrågan genomföras. Det är värdefullt med tanke på både kvinnors och mäns framtid.

1.2

EESK lyfter fram följande rekommendationer i kampen för löneutjämning och riktar sig till EU-institutioner, nationella regeringar, nationella jämställdhetsorgan och arbetsmarknadens parter.

1.2.1

EESK anser att varje medlemsstat ska se till att principen om lika lön för kvinnor och män för lika och likvärdigt arbete, såsom den uttrycks i direktiv 75/117/EEG, tillämpas i medlemsländernas lagstiftning och kollektivavtal.

1.2.2

EESK menar att medlemsstaterna måste inrikta sina insatser mot att bekämpa orsakerna till löneskillnaderna som har att göra med att kvinnors och mäns arbete värderas olika, att det finns en könsarbetsdelning på arbetsmarknaden och att kvinnors och mäns anknytning till arbetslivet skiljer sig liksom deras makt- och statuspositioner.

1.2.3

I fråga om gällande lagstiftning krävs

att den verkligen används i kampen mot lönediskriminering,

att de lagliga möjligheterna till positiv särbehandling enligt EG-fördragets artikel 141.4 kvarstår och tillämpas effektivt för att göra det lättare för det underrepresenterade könet att bedriva en yrkesverksamhet,

att arbetsgivare gör årliga översikter och översyner av löner och löneutveckling för att identifiera problemen i fråga om könsdiskriminering i arbetsklassificeringssystemen, samt genomföra lämpliga lösningar genom att upprätta en jämställdhetsplan som inbegriper transparenta lönesystem,

Medlemsstaterna måste se till att det är enkelt att överklaga beslut och anmäla fall av diskriminering samt att det ska åligga svaranden att inför domstol eller annan behörig instans bevisa att det inte föreligger något brott mot principen om likabehandling enligt rådets direktiv 97/80/EG om bevisbörda vid mål om könsdiskriminering (1).

1.2.4

I arbetsmarknadsparternas överenskommelser bör man se till

att man stärker dialogen mellan arbetsmarknadens parter och kollektivförhandlingarna på alla nivåer som ett av de främsta instrumenten för att utjämna löneskillnaderna mellan könen,

att noggrant studera aktuella kriterier för yrkesklassificering – deras uttryckliga och implicita konsekvenser, arbetets utveckling mot bakgrund av tid, tillgänglighet och ansvar för hemarbetet,

att det finns öppenhet när det gäller bestämmelserna om information till och samråd med arbetstagarna och deras representanter om löneläget och löneutvecklingen för kvinnor och män inom samma organisation,

att vidta åtgärder för att motverka könsstereotyp lönesättning,

att ge möjlighet till flexibel arbetstid.

1.2.5

Eftersom en jämställd arbetsmarknad är en nyckel i kampen mot löneskillnader mellan kvinnor och män är det viktigt

att satsa på åtgärder för att ge ett jämställt tillträde till och öka deltagandet för båda könen inom hela arbetsmarknaden samt att utnyttja stödet från strukturfonderna för detta,

att ge barn och ungdomar av båda könen goda förebilder som stimulerar till otraditionella yrkesval,

att jämställdhet förverkligas när det gäller delaktighet och inflytande i arbetslivet,

att vidta kombinerade, sammanhängande och samstämmiga åtgärder som möjliggör ett jämviktsläge mellan privatliv och yrkesliv så att det blir möjligt att förena familjeansvar med yrkesarbete,

att i de länder där det i dag inte finns betald föräldraledighet införa sådan, t.ex. genom antagande av de bestämmelser som gäller inom EU-institutionerna, och ge möjlighet till föräldraledighet med ersättning under längre tid. Medlemsstaterna bör vidta effektiva åtgärder för att göra det enklare för män och kvinnor att dela på föräldraledigheten (2),

att erbjuda en väl utbyggd och subventionerad barnomsorg, som möjliggör för föräldrar att fortsätta sin yrkesverksamhet med kortare karriäravbrott, och vidga utbudet av högkvalitativa och överkomliga tjänster för beroende personer och deras familjer (3),

att erbjuda äldre och andra vårdbehövande heltäckande tjänster som får offentliga bidrag.

1.2.6

Medlemsstaterna måste dessutom ta ansvar för

att kunskapen sprids till alla berörda om orsakerna till könsmässiga löneskillnader och könsdiskriminering,

att det sker ett utbyte av välfungerande metoder och en förstärkt dialog mellan länderna,

att såväl allmänhet som representanter för arbetstagare och arbetsgivare och jurister blir upplysta om vilka rättigheter den har som utsätts för diskriminering.

1.2.7

Kommittén uppmanar Europeiska jämställdhetsinstitutet att prioritera frågan om löneklyftan mellan kvinnor och män i sin verksamhet.

1.2.8

EESK oroas av resultaten i kommissionens rapport om jämställdhet mellan kvinnor och män 2008 (4). I rapporten anges att kvinnor är underrepresenterade i sektorer som är av central betydelse för den ekonomiska utvecklingen och där lönerna vanligtvis är höga. En stor utmaning bör alltså vara att främja kvalitetsaspekten av jämlikheten.

1.2.9

Kommittén stöder också plattformen för kvinnliga forskare (European Platform for Women Scientists (5)) och uppmanar alla aktörer på europeisk och nationell nivå att fokusera särskilt på kvinnor inom vetenskap och forskning. Endast 29 % av forskare och ingenjörer i EU är kvinnor.

1.3

Kommittén förväntar sig att regeringsorganen och ledande politiker i medlemsstaterna ska utgöra en förebild genom det sätt på vilket de tillämpar de principer som behandlas i detta yttrande.

1.4

EESK anser att man bör ägna särskild uppmärksamhet åt massmedias inflytande när det gäller att undanröja stereotypa bilder av män och kvinnor och att främja en framställning av de båda könen som på ett mer korrekt sätt återspeglar deras bidrag till samhället på alla områden.

2.   Introduktion

2.1

I kommissionens meddelande framgår att kvinnor i EU fortfarande tjänar i genomsnitt 15 % mindre än män. Att utjämna löneskillnaderna mellan könen är en av huvudfrågorna i ”En färdplan för jämställdhet 2006–2010” (6). Löneskillnaderna mellan könen handlar om så mycket mer än bara lika lön för lika arbete. En av de främsta orsakerna till dessa skillnader sammanhänger med hur kvinnornas kompetens värderas jämfört med männens. Yrken som kräver liknande kvalifikationer eller erfarenheter tenderar att ge lägre lön om de är kvinnodominerade.

2.1.1

Löneskillnaderna visar också på bristande jämställdhet på arbetsmarknaden som i första hand drabbar kvinnorna – t.ex. svårigheterna att förena yrkesliv och privatliv. Kvinnor arbetar oftare deltid och gör fler uppehåll i karriären, vilket innebär begränsad möjlighet att delta i det livslånga lärandet och påverkar deras yrkesutveckling negativt. De är mer sällan chefer, och de stöter på fler hinder och mer motstånd på karriärstegen. Kvinnornas karriärutveckling kännetecknas alltså av fler avbrott och av att den är långsammare och kortare än männens, vilket leder till att kvinnorna får mindre betalt. Statistiken visar att löneskillnaderna ökar med ålder, utbildning och antal tjänsteår – skillnaderna är över 30 % i åldersgruppen 50–59 år mot 7 % i åldersgruppen under 30 år. De är över 30 % för högskoleutbildade, och 13 % för dem med grundskoleutbildning.

2.1.2

I meddelandet anges fyra insatsområden:

Se till att befintlig lagstiftning tillämpas i högre grad (genom att man analyserar hur gällande lagstiftning skulle kunna anpassas och tillämpas på ett bättre sätt och genom att göra människor medvetna om problemet).

Integrera kampen mot löneskillnaderna i medlemsstaternas sysselsättningspolitik (med hjälp av EU-medel, i synnerhet Europeiska socialfonden) (7).

Arbeta för att arbetsgivare tillämpar likalönsprincipen, bl.a. genom socialt ansvar.

Främja utbyte av goda lösningar i hela EU och engagera arbetsmarknadens parter.

2.1.3

Syftet med kommissionens meddelande är att analysera vad som ligger bakom löneskillnaderna och vad EU kan göra. I meddelandet betonas att alla inblandade måste engagera sig på alla nivåer för att komma till rätta med löneskillnaderna, och att man måste inrikta sig på alla bakomliggande orsaker.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Kommittén instämmer i att det är viktigt att alla parter involveras i ansträngningarna för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

3.1.1

De framsteg som kvinnorna gjort inom utbildning, forskning och företagande avspeglas inte i deras ställning på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden för kvinnor är lägre än den för män (55,7 % jämfört med 70 %) och mycket lägre för kvinnor i åldern 55–64 år (31,7 %). Arbetslösheten är dessutom högre bland kvinnor än bland män (9,7 % mot 7,8 %).

3.1.2

EESK anser att nationella regeringar, nationella jämställdhetsorgan och i synnerhet arbetsmarknadsparter i alla medlemsländer har en klar skyldighet att se till att minska de strukturella skillnaderna som finns i form av segregering inom olika branscher, yrken och arbetsmönster samt att de lönesystem som upprättas minskar de existerande löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

3.1.3

De framsteg som kvinnorna gjort, inte minst på viktiga områden som utbildning och forskning, avspeglas inte i deras lönesättning och inkomstförhållanden. En viktig orsak till att kvinnor har lägre inkomst än män är att kvinnor har karriäravbrott för vård av barn och familj. Det är kvinnan som föder barn och också ägnar oproportionerligt mycket mer tid åt att ta hand om barnen än vad mannen gör. Barnledighet innebär kortare perioder av yrkesarbete, mindre samlad yrkeserfarenhet och sämre fortbildningsmöjligheter. Ju längre tid man stannar borta från arbetsmarknaden desto sämre löneutveckling har man. Kvinnorna bär även huvudansvaret för vården av äldre och andra vårdbehövande.

3.1.4

Kvinnors ogynnsamma ställning på arbetsmarknaden och löneklyftan som blir följden får konsekvenser för deras pensionsrättigheter. Därför bör pensionssystemen anpassas så att kvinnor, som gör uppehåll i karriären på grund av barnafödande och föräldraledighet inte missgynnas och så att pensionssystemen garanterar jämlikhet mellan könen vid sidan av det långsiktiga målet att de ska vara individuella (8). Män och kvinnor bör dela på ansvaret för familjen och föräldraansvar får inte innebära sämre pensionsvillkor.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Redan 1957 skrevs principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete in i Romfördragets artikel 119. Enligt denna artikel, som sedan dess blivit artikel 141, ska varje medlemsstat se till att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete tillämpas.

4.1.1

I punkt 4 i artikeln fastställs därför att medlemsstaterna för att ”i praktiken säkerställa full jämställdhet i arbetslivet mellan kvinnor och män” får behålla eller besluta om åtgärder om positiv särbehandling ”för att göra det lättare för det underrepresenterade könet att bedriva en yrkesverksamhet”.

4.1.2

De lagliga möjligheterna till åtgärder för positiv särbehandling bör kvarstå och i förekommande fall utökas, eftersom det fortfarande finns stora skillnader mellan kvinnor och män i ledande ställning. År 2000 innehades endast 31 % av de högre befattningarna av kvinnor och detta tal ökade fram till år 2006 endast med 1 % till totalt 32 % (9).

4.1.3

I direktiv 75/117/EEG som antogs av rådet år 1975 fastställdes bl.a. att principen om lika lön för kvinnor och män innebär att det inte får förekomma någon diskriminering p.g.a. kön vid ersättning för lika arbete eller för arbete av lika värde. Detta regelverk har legat till grund för de flesta medlemsstaternas lagstiftning i fråga om likalönsprincipen samt för kollektivavtal och har därigenom stärkt kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.

4.1.4

Enligt artikel 141 i EG-fördraget ska man med ”lön” förstå ”den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställningen”.

4.1.5

Det bör finnas en större samstämmighet i nationella bestämmelser i fråga om lika rättigheter avseende anställnings- och lönevillkor för att undvika direkt och indirekt diskriminering av kvinnor.

4.1.6

Den nuvarande lagstiftningen har tydligtvis inte tillämpats i tillräckligt hög grad när det gäller att garantera att principen om lika lön för likvärdigt arbete tillämpas. Denna typ av diskriminering är svår att upptäcka. De berörda är inte alltid medvetna om att de utsatts för diskriminering och/eller har svårt att lägga fram bevis för det. Kommittén anser att arbetstagarna eller deras företrädare bör få tillgång till effektiva medel för att kontrollera om de får lika lön för lika arbete eller arbete med samma värde.

4.1.7

Ett verksamt instrument för att övervaka och åstadkomma rättvis lönesättning är att arbetsgivare i stora och medelstora företag gör årliga översikter och översyner av löner och löneutveckling för att identifiera problemen i fråga om könsdiskriminering i arbetsklassificeringssystemen, samt genomföra lämpliga lösningar genom att upprätta en jämställdhetsplan som inbegriper transparenta lönesystem för att säkerställa att alla anställdas kunskaper, erfarenhet och potential belönas rättvist. Likalönsplaner med konkreta mål, t.ex. att minska löneskillnaderna med 1 % per år, bör upprättas. Arbetsgivare i alla medlemsstater bör årligen förse arbetstagarna och deras företrädare med lönestatistik med könsindelning.

4.1.8

Ett hinder för att tillämpa lagstiftningen fullt ut är att människor saknar information och kunskap om gällande bestämmelser. Endast en tredjedel av medborgarna säger sig känna till vilka rättigheter de har om de utsätts för diskriminering (10). Kommittén anser att det är viktigt att fortsätta att upplysa såväl allmänhet som representanter för arbetstagare och arbetsgivare och jurister om dessa rättigheter.

4.1.9

Medlemsstaterna måste se till att det är enkelt att överklaga beslut och anmäla fall av diskriminering samt att det ska åligga svaranden att inför domstol eller annan behörig instans bevisa att det inte föreligger något brott mot principen om likabehandling (direktiv 97/80/EG).

4.1.10

Trots lagstiftning och kollektivavtal har skillnaderna mellan kvinnors och mäns löner inte utjämnats. Detta tyder på att det finns andra underliggande faktorer (psykologiska, sociala och kulturella) bakom löneskillnaderna, t.ex. svårigheter att förena familjeansvar med yrkesarbete. Det är viktigt att upprätta ett jämviktsläge mellan privatliv och yrkesliv. Kommittén anser därför att kampen för lika löner måste bedrivas på ett stort antal områden.

4.1.11

Den lagstadgade möjligheten att beakta sociala klausuler vid offentlig upphandling och därmed gynna aktörer som satser på jämställdhet och rättvis lönesättning för kvinnor och män måste utnyttjas.

4.1.12

Kommittén anser att regeringsorganen i medlemsstaterna måste utgöra en förebild för alla andra arbetsgivare, inte bara i frågor som direkt rör jämställdheten mellan kvinnor och män eller karriärutveckling utan också när det gäller dels organisationsrelaterade lösningar (t.ex. flexibla arbetstider) som gör det möjligt att förena arbete och fritid, dels en utbildningspolitik som säkerställer lika möjligheter i yrkeslivet.

4.1.13

Offentliga personer, inbegripet politiker, kan utöva ett stort inflytande när det gäller att öka medvetenheten i samhället. Som goda förebilder i yrkesliv och privatliv kan de ofta få ett större genomslag än kostnadskrävande reklamkampanjer.

4.2   Integrera kampen mot löneskillnaderna i medlemsstaternas sysselsättningspolitik

4.2.1

EU:s tillväxt- och sysselsättningsstrategi, som är förankrad i Lissabonstrategin, är ett viktigt verktyg för att öka jämställdheten på arbetsmarknaden och minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Kommittén anser att det är viktigt att satsa på åtgärder för att ge tillträde till och öka deltagandet på alla nivåer på arbetsmarknaden samt att utnyttja möjligheten till stöd ur strukturfonderna för detta.

4.2.2

Kommittén föreslår följande åtgärder:

Säkerställa öppenhet i arbetsklassificeringssystemen genom en uppsättning helt könsneutrala kriterier.

Säkerställa olika bedömningskriterier kopplade till arbetets art, inte till personen, som inte innehåller möjligheter till olika typer av diskriminering.

Stimulera till otraditionella yrkesval för att påverka och minska obalanser på arbetsmarknaden. Målet ska vara att kvinnor väljer och söker sig till yrken inom vetenskap och teknik samt att män väljer och söker sig till yrken som i huvudsak innehas av kvinnor.

Stimulera arbetsgivare att utveckla, implementera och följa upp jämställdhetsplaner som innehåller en kartläggning av lönerna.

Stimulera arbetsgivare och arbetstagare att bidra till kompetensutveckling.

Stimulera arbetsgivare och fackliga organisationer att ta fram inspektionsmekanismer för att övervaka lönesättningen. I det arbetet bör man använda arbetsnomenklatur, rättsfall, rättspraxis och klassificering av yrken.

Stimulera och främja utvecklingen så att kvinnor söker sig till och får högre och ledande tjänster och styrelseposter inom forskning och utveckling, teknologi och innovation.

Stimulera och främja utvecklingen mot en högre andel kvinnor på alla yrkesnivåer inom tillväxtbranscher som turism, miljö- och kretsloppssektorn, telekommunikation och bioteknik.

Främja en företagsledningspraxis där jämställdhetsfrågor uppmärksammas.

En uppföljningsindikator bör utformas och ingå i sysselsättningsstrategin i syfte att följa upp frågan om lika löner på EU-nivå.

4.3   Kommittén föreslår följande åtgärder för att öka jämställdheten inom utbildning och yrkesutbildning:

Stimulera inträdet av kvinnor och öka andelen kvinnor som deltar i yrkes- och arbetsmarknadsutbildning inom teknik samt datautbildningar, särskilt på högre nivåer inom IT-området.

Stimulera och främja utvecklingen genom utbildning, praktik och andra arbetsmarknadsåtgärder så att män i högre grad söker sig till yrken inom service- och vårdsektorn.

Stimulera till ökad flexibilitet i utbudet av utbildning och arbetsmarknadsutbildning för att nå ut till kvinnor i landsbygd och glesbygd.

Kvinnors möjligheter att förbättra sin yrkeskunnighet genom personalutbildning under föräldraledigheten och i anslutning till återgång till arbetet bör främjas.

4.4   Kommittén föreslår följande åtgärder för att skapa och öka kvinnors möjlighet att starta och utveckla egna företag:

Utnyttja strukturfonderna för att få att fler kvinnor att starta företag (11).

Stimulera till och skapa medvetenhet om jämställdhet för chefer, styrelser och rådgivare för starta-eget-projekt.

Nyorientering och design av SME support services (finansiella och tekniska) för att bättre möta och tillgodose behoven hos de kvinnor som vill starta och utveckla ett eget företag.

Ge finansiellt stöd/lån till kvinnor som startar och utvecklar företag.

Ge stöd till nätverk och organisationer för kvinnliga företagare och mentorskap av kvinnor för kvinnor.

Ge särskilt stöd till kvinnor för att etablera och utveckla företag inom telekommunikation och high tech-branscher.

Ge stöd till kvinnor som främjar och leder initiativ inom fältet social ekonomi.

4.5   Kvinnors rätt till yrkesarbete och försörjning behöver stärkas. Både kvinnor och män ska genom sin lön ha möjlighet att leva på en rimlig levnadsnivå. Kommittén föreslår följande åtgärder för att göra det lättare att förena yrkesverksamhet med ansvar för familjen:

Subventionerad barnomsorg möjliggör för föräldrar att fortsätta sin yrkesverksamhet även sedan de fått barn och kan leda till kortare karriäravbrott.

Ge stöd till utbildning för barnomsorgs- och vårdpersonal.

Genom att i de länder där det idag inte finns betald föräldraledighet införa sådan, t.ex. genom antagande av de bestämmelser som gäller inom EU-institutionerna, och ge möjlighet till föräldraledighet under längre tid med ersättning. Föräldraledigheten måste kunna delas upp mellan mamman och pappan; det är ett viktigt framsteg i strävandena att få pappor att ta större ansvar i familjen att en del av föräldraledigheten reserveras för pappan. Ekonomiska incitament som kompensation för inkomstbortfall bör utnyttjas i strävan att få fler män att vara föräldralediga. (denna fråga finns på EU-arbetsmarknadsparternas dagordning efter förslag vid det andra samrådet med EU-arbetsmarknadsparterna om möjligheterna att förena arbetsliv, privatliv och familjeliv) (12).

Möjligheterna bör ökas för dem som av olika skäl inte kan pendla att delta i utbildning och ta anställning genom stöd till distansarbete eller arbete via telekommunikation.

Skapa möjligheter till reaktiveringsutbildning genom att utnyttja t.ex. skattesystemet. Utbildningen bör riktas till kvinnor som varit borta från arbetsmarknaden under längre tid p.g.a. föräldraledighet och vård av barn.

Tjänster för äldre och andra vårdbehövande som finansieras med offentliga bidrag gör det lättare särskilt för kvinnor att delta i arbetslivet.

4.6   Kommittén föreslår följande åtgärder för att öka kvinnors delaktighet och inflytande:

Skapa balans mellan kvinnor och män i kommittéer och beslutande organ.

Involvera representativa jämställdhetsorganisationer och kvinnoorganisationer i övervakningskommittéer, partnerskap och andra fora.

Utnyttja möjligheten att befordra kvinnor till ledande och beslutande ställning i strukturer som ansvarar för ledning och implementering.

Man måste se till att kvinnor blir varaktigt och hållbart jämställda i arbetslivet så att de inte bara efterfrågas vid högkonjunktur och drabbas först och hårdast vid lågkonjunktur.

Föra regelbundna överläggningar med organisationer verksamma på jämställdhetsområdet.

4.7   Arbeta för att arbetsgivare tillämpar likalönsprincipen och tar socialt ansvar

4.7.1

Lika lön för lika arbete har blivit mer och mer accepterat i Europa även om det inte är en självklarhet i samtliga 27 EU-länder. ILO:s konvention 100 är mer än 50 år gammal (den antogs 1951), och den har ratificerats av alla medlemsstater. I den stipuleras att varje konventionsstat bör, i enlighet med gällande metoder för lönesättning, främja och, om det är förenligt med lönesättningsmetoderna, säkerställa att principen om lika lön för män och kvinnor för lika arbete tillämpas för alla arbetstagare. Trots detta finns det ett underförstått antagande att kvinnor kan falla tillbaka på en mans inkomst, ett antagande som saknar verklighetsförankring i dagens samhälle. Det är inte lika självklart och accepterat att även likvärdiga arbeten ska lönesättas med lika lön. Det finns en inbyggd svårighet att värdera arbeten och yrken i syfte att fastställa om de är likvärdiga. Det finns ett antal rättsfall som kan ge vägledning på detta område.

4.7.2

Kommittén anser att arbetsgivare genom följande åtgärder kan minska löneklyftan:

Genom flexibel arbetstid gynnas jämställdheten på arbetsmarknaden. För föräldrar är självvald deltid en av möjligheterna att kombinera arbete med ansvar för och omsorg om familjen. Det är dock viktigt att de har en möjlighet att återgå till heltidsarbete. Genom att erbjuda de som ofrivilligt arbetar deltid heltidsarbete får de möjlighet att bli ekonomiskt självförsörjande. Detta är särskilt viktigt för dem som har ett försörjningsansvar.

Arbetstidsscheman måste göras förenliga med familjeansvar. Den könsbundna fördelningen av hemsysslor och omvårdnad måste förändras för att skapa jämvikt mellan män och kvinnor. Männens vårdarroll i familjen och hushållet måste förstärkas.

Modeller för att jämföra yrken och arbetsuppgifter skapar ett underlag för hur lönevärderingar kan ske och därmed ett instrument för tillämpning av likalönsprincipen. Man bör utforma sådana utvärderingssystem för kravnivån på arbetet som kan tillämpas även på likvärdiga arbeten inom olika personalkategorier. På detta sätt säkerställer man att lönen enligt en viss kravnivå är densamma oberoende av kön.

Genom att se föräldraledighet som meriterande och premiera sådan erfarenhet vid befordran och lönesättning kan man minska löneklyftan mellan kvinnor och män. Detta får dock inte innebära att barnlösa hamnar i en ojämlik situation när det gäller lönesättning och karriär.

Genom att erbjuda barnomsorg kan samhället och arbetsgivare bidra till att öka kvinnors möjlighet till anställning och avancemang.

Genom att erbjuda ledighet vid skolferier och då barnen är sjuka kan arbetsgivare underlätta och öka möjligheterna att förena familjansvar med yrkesliv.

I länder där det inte finns lagstadgad rätt för män att vara lediga i samband med barns födelse och vid adoption kan arbetsgivare visa vägen och vara föredöme genom att ta socialt ansvar och erbjuda sådan ledighet (13).

Genom att arbetsgivare erbjuder ledighet för vård av nära anhörig vid sjukdom.

Genom att ge vidareutbildning för kvinnor och satsa på karriärutvecklingsprogram för kvinnor.

Genom att lära män och kvinnor själva att se, förstå och känna igen och ta tillvara kvinnors kompetens.

4.8   Främja utbyte av goda lösningar i hela EU och engagera arbetsmarknadens parter

4.8.1

Kommittén anser att ett konkret sätt att göra framsteg är utbyte och främjande av välfungerande metoder och en förstärkt dialog mellan medlemsstaterna. Verklig jämställdhet och rättvis lönesättning kan endast uppnås om samtliga medlemsstater vidtar konstruktiva åtgärder och arbetar för att eliminera löneklyftan mellan kvinnor och män. Arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer liksom EU:s Institut för jämställdhet har en viktig roll att spela i samband med förverkligandet av denna målsättning.

4.8.2

Arbetsmarknadens parter måste engageras att verka för att minska löneskillnaderna genom riktade satsningar vid löneförhandlingar. Ett konkret exempel på ett framgångsrikt sådant initiativ är den ramöverenskommelse om jämställdhet som antogs av arbetsmarknadsparterna på EU-nivå 2005 där en av fyra prioriterade frågor just är löneskillnader mellan kvinnor och män (14).

4.8.3

Förändringar av olika slag behövs i lönestatistiken så att uppgifterna om löneskillnader kan utgöra en bättre beslutsbas. Orsakerna till löneskillnader behöver studeras närmare, och resultaten av granskningen kan användas för att avslöja, korrigera och förebygga diskriminering.

4.8.4

Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor i Dublin och EU:s Institut för jämställdhet bör i detta syfte ta fram jämförbar statistik från medlemsstaterna om kvinnorepresentationen i styrelser och på ledande poster inom både offentlig sektor och privat sektor, samt ta fram statistik vad avser framstegen på området lika lön för lika arbete i de olika medlemsstaterna.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Artikel 4: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:1998:014:0006:0008:SV:PDF

(2)  Denna fråga finns på EU-arbetsmarknadsparternas dagordning efter förslag vid det andra samrådet med EU-arbetsmarknadsparterna om möjligheterna att förena arbetsliv, privatliv och familjeliv.

(3)  Kommittén hänvisar till de rekommendationer som den framfört i tidigare yttranden, senast i EESK:s yttrande av den 13 februari 2008 om ”Förslag till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (enligt artikel 128 i EG-fördraget)”, föredragande: Wolfgang Greif, CESE 282/2008 (SOC/303), mer specifikt punkt 2.3.

(4)  KOM(2008) 10 av den 23.1.2008.

(5)  Se www.epws.org

(6)  EESK:s yttrande av den 13 september 2006 om ”Jämställdhet mellan kvinnor och män 2006–2010”, föredragande: Grace Attard, (EUT C 318, 23.12.2006). Av andra yttranden kan i detta sammanhang nämnas följande: EESK:s yttrande av den 28 september 2005 om ”Inrättande av ett europeiskt jämställdhetsinstitut”, föredragande: Dana Štechová, (EUT C 24, 31.1.2006) samt EESK:s yttrande av den 29 september 2005 om ”Kvinnofattigdom i Europa”, föredragande: Brenda King, (EUT C 24, 31.1.2006). Se även EFS stadga om integrering av jämställdhetsperspektivet i fackföreningarna som antogs vid EFS-kongressen i Sevilla den 23 maj 2007 och Europeiska kommissionens handbok för integrering av jämställdhetsperspektivet i sysselsättningsåtgärderna, juli 2007.

(7)  Se fotnot 3.

(8)  EESK:s yttrande av den 29 november 2001 om ”Den ekonomiska tillväxten, skattesystemen och hållbarheten i pensionssystemen i Europeiska unionen” (EGT C 48, 21.2.2002). Föredragande: Harry Byme. Medföredragande: Jan Jacob van Dijk.

(9)  Eurostat, Labour force Survey Managers in the EU – Distribution by sex 2000 and 2006.

(10)  Eurobarometer.

(11)  Se EESK:s yttrande av den 25 oktober 2007 om ”Entreprenörsanda och Lissabonagendan”, föredragande: Madi Sharma och medföredragande: Jan Olsson (EUT C 44, 16.2.2008).

(12)  I Danmark betalar alla företag sedan 1 oktober 2006 enligt lag till en central utjämningsfond för föräldraledighet. Detta innebär att inga företag missgynnas p.g.a. löneutgifter i samband med föräldraledighet och att föräldrar på ledighet inte riskerar att bli en ekonomisk börda för den enskilda arbetsgivaren. Ett motsvarande system finns på Island där alla arbetsgivare och arbetstagare betalar till en statlig föräldraledighetskassa. Här har man dessutom infört en tredelad modell, där mamman och pappan vardera får en tredjedel av föräldraledigheten på nio månader medan den sista tredjedelen kan delas. Efter lagen trätt i kraft är nästan 90 % av de isländska papporna pappalediga.

(13)  Den 1 juli 2006 fick Sverige en ny föräldraledighetslag. Av lagen framgår att en arbetsgivare inte får missgynna en arbetstagare av skäl som har samband med föräldraledighet. Den nya lagen innebär att man inte får göra skillnad på dem som är föräldralediga och dem som inte är det. Enligt JämO ska föräldralediga behandlas som om de varit på jobbet. Kvinnor tar i genomsnitt ut betydligt längre tid i föräldraledighet än männen. Det innebär att utebliven bonus eller gratifikation i större utsträckning drabbar kvinnor än män.

(14)  Framework of Actions on Gender Equality:

http://ec.europa.eu/employment_social/news/2005/mar/gender_equality_en.pdf


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/61


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förebyggande av terrorism och radikalisering med ökat våld”

(2008/C 211/17)

I ett brev från Europeiska kommissionens vice ordförande Margot Wallström av den 17 december 2007 uppmanade kommissionen i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Förebyggande av terrorism och radikalisering med ökat våld”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 april 2008. Föredragande var Daniel Retureau med Miguel Ángel Cabra de Luna som medföredragande.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 147 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster.

1.   Inledning

1.1

Kommissionen har bett kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om förebyggande av terrorism, och framför allt om strategier för att förhindra en ”radikalisering med ökat våld”. Avsikten är att kommissionen ska anta ett meddelande om detta i juli 2008. Det främsta syftet med det meddelandet är att identifiera god praxis i fråga om politik, åtgärder och initiativ för att motverka en radikalisering med ökat våld. I nuläget räknar man med att ta upp sådana frågor som radikalisering med ökat våld i fängelser och andra utsatta platser där rekrytering kan ske, retoriken och ideologin hos våldsamma radikala element och frågan om hur det civila samhället kan involveras och stärkas.

1.2

Efter det kalla kriget – och mot bakgrund av den ekonomiska globaliseringen – har styrkeförhållandena i världen förändrats på ett genomgripande sätt. Detta har fått återverkningar på internationella organisationer, bl.a. FN, som har bevittnat uppkomsten av (och erkänt) en rad nya suveräna stater, dvs. länder som också har bekänt sig till den internationella folkrätten.

1.3

I vissa av dessa nya länder har konflikter uppstått; delar av deras territorium ockuperas fortfarande av väpnade rörelser, och kränkningar av de mänskliga rättigheterna är ofta förekommande.

1.4

Dessa ockuperade områden utanför statlig kontroll – eller under bristfällig kontroll – utgör en fristad för ledarna för de viktigaste terroristgrupperna, som tenderar att installera sina baser där rättsstaten och de grundläggande friheterna inte längre existerar.

1.5

Klassisk krigföring har visat sig tämligen ineffektiv mot ett diffust hot som kan anta många olika former och strukturer, och som på basis av fundamentalistiska principer och en antidemokratisk ideologi förmår manipulera informella organisationer och grupper beredda att använda politiskt våld.

1.6

Avsaknaden av en fredlig lösning på Palestinafrågan och andra väpnade konflikter är en annan politisk faktor som ger näring åt extremistiska idéer och internationell terrorism. Men det bör samtidigt noteras att det stora flertalet terroristdåd begås inom ramen för interna konflikter.

1.7

Helt klart har man gjort otillräckliga insatser för att studera sådana motivationsfaktorer och rekryteringsmetoder som – i likhet med vad som skedde den 11 september 2001 – kan få högre tjänstemän, ingenjörer och intellektuella att planera och genomföra samordnade självmordsattentat vars omfattning vittnar om en hög grad av såväl beslutsamhet som intelligens samt om kapacitet att infiltrera de demokratiska samhällena. För att man ska kunna utforma en anpassad motstrategi på samma nivå krävs det geopolitiska analyser samt att man utnyttjar samtliga underrättelsekanaler och möjligheter till informationsutbyte, men det krävs också att man på djupast tänkbara plan förstår de ideologiska och psykologiska drivkrafter som spelar in.

1.8

I en situation där kommunikationsmöjligheterna och globaliseringen har skapat en mer ”global” värld, och där det i många fall inte går att finna lösningar enbart på nationell nivå, har nationalstaternas kris åtföljts av en kris inom internationell rätt, som inte förmår erbjuda några avskräckande kontrollredskap – och i än mindre utsträckning adekvata rättsmedel för ingripanden. Det är bara FN:s säkerhetsråd som har tillräckliga befogenheter, men dessa försvagas av den vetorätt som fem länder förfogar över.

1.9

Lika fullt skulle ett konsekvent och ”renoverat” multilateralt system i gynnsamma fall kunna ta itu med globala, ekonomiska, klimatrelaterade och sociala problem. Den internationella terrorismen kan bekämpas mest effektivt inom en multinationell ram som borgar för samordning och samarbete mellan regeringarna och internationella organ (t.ex. Interpol), under medverkan av frivilligorganisationer som håller ett vakande öka på demokrati och försvar av procedurella rättigheter och medborgerliga fri- och rättigheter.

2.   EU:s ansvarsområden – pågående och planerade insatser

2.1

En effektiv bekämpning av terrorismen på EU-nivå förutsätter att medlemsstaterna antar en gemensam definition av terroristbrott och gör sina straffrättsliga bestämmelser mer enhetliga även med avseende på åtalsgrunder och sanktioner. Denna procedur, liksom antagandet av en europeisk arresteringsorder inleddes tidigt, och rådet har med tiden antagit ett antal rambeslut i den riktningen, i synnerhet sedan 1990-talet.

2.2

Alltsedan de dödliga attentaten i USA den 11 september 2001 har nödvändiga samordningsåtgärder vidtagits såväl på internationell nivå som på europeisk nivå och inom EU – av exempelvis FN:s säkerhetsråd i samarbete med Interpol och av Nato i fråga om militära operationer, av Europarådet i form av en europeisk konvention mot terrorism, av OSSE samt slutligen av EU och Europol. Man har byggt upp ett samarbete med USA, Maghrebländerna och Afrikanska unionen parallellt med tillfälliga stödinsatser till vissa länder i militärt, polisiärt och finansiellt hänseende.

2.3

Man har också nått fram till ett samförstånd inom EU-institutionerna och i medlemsstaterna bland beslutsfattarna och majoriteten av medborgarna om definitionen av terrorism samt om de former av laglig och olaglig verksamhet som faller utanför denna definition. I själva verket måste man noga ringa in hotbilden och dess utveckling, för att undvika alltför utspridda insatser och onödiga inskränkningar i individuella och kollektiva fri- och rättigheter.

2.4

Samtidigt kan man konstatera en tendens i framför allt vissa länder i Afrika och Mellanöstern med auktoritära regeringar att bekämpa varje form av politisk opposition under förevändning att det rör sig om en kamp mot terrorismen. Denna tendens borde oroa unionen och dess medlemsstater, som har ekonomiska och politiska relationer samt ett militärt samarbete med de styrande i dessa länder – och som borde använda sitt inflytande för att begränsa den formen av missbruk.

2.5

Det svåraste problemet på det internationella planet tycks vara att utforma ett välavvägt svar på de hot som ständigt svävar över hela världen från diverse terroriströrelser och som riktas mot ambassader eller diverse ”mål”, framför allt civilbefolkningen. Av geografiska skäl är Europa fortfarande det område som är mest utsatt för terroristhot.

2.6

Terroristverksamhet syftar till att skapa ett klimat som präglas av fruktan och osäkerhet och till att undergräva de demokratiska institutionerna. Det gäller därför att undvika fällan att i säkerhetens namn införa oberättigade inskränkningar i mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter. De mest hotutsatta länderna har på senare år upplevt extrema situationer av större eller mindre intensitet, och vissa åtgärder kan överskrida gränsen för vad som är nödvändigt och hanterbart. Exempel på detta är ett överflöd av detaljer i personuppgifter om transatlantiska passagerare samt att uppgifterna sparas alltför länge.

2.7

Övervakning av nätverken, generell videoövervakning på offentliga platser och på privata platser som är tillgängliga för allmänheten, gränskontrollpolicy, hantering av demonstrationer samt noggrann visitering på flygplatserna kan om det går till överdrift inkräkta på privatlivet, på rörelsefriheten och på de medborgerliga friheterna i allmänhet. Detta kan inverka negativt på allmänhetens stöd för politiska åtgärder för bekämpning av terrorism, eftersom åtgärderna kan upplevas som riktade i första hand mot medborgarna själva.

2.8

Ingrepp i medborgarnas liv och förstärkta kontroller medför också en risk (vilket redan påpekats på bred front) för en betydande ökning av antalet kontroller riktade mot vissa ”väl synliga minoriteter”, som i allt högre grad känner sig brännmärkta och upplever sig som offer för etnisk eller rasistisk diskriminering. Toleranströskeln är till stor del redan överskriden, vilket bidrar till ett visst mått av ”radikalisering med ökat våld” i en situation som utmärks av konflikter och konfrontationer mellan polis- eller militärstyrkor och ungdomar i gettobetonade stadsområden, där man också kan konstatera förstörelse av byggnader och annan offentlig eller privat egendom.

2.9

”Radikalisering med ökat våld” anses vara en förelöpare till terrorism eller rent av en form av terrorism i sig. Om ovannämnda våldsaktioner i städerna omfattas av det begreppet, kan det leda till en alltför bred definition av brott som terroristverksamhet, försök till terroristverksamhet eller medverkan till terroristverksamhet, genom att begreppet utvidgas till olika former av våld som trots sin allvarliga karaktär inte nödvändigtvis innefattar ett uppsåt att begå terroristbrott. Det sistnämnda gäller även om våldet i fråga medför betydande materiell skada och ibland allvarliga personskador.

2.10

Motivet bakom ett dåd eller försök till dåd är grundläggande för att man ska kunna klassificera det som ett terroristdåd.

2.11

Terroristnätverk har gjort sig påminda på senare tid, och är även i dag närvarande på vår kontinent. Det politiska våldet kan inte rättfärdigas i demokratiska länder där det är möjligt att bilda politiska partier och delta i regelrätta och rättvisa val på alla lokala och nationella nivåer – och i vårt fall även val till Europaparlamentet.

3.   Allmänna överväganden

3.1

Även om det råder samförstånd kring definitionen av terrorism, kan vissa nya begrepp ställa till problem. Det gäller exempelvis ”radikalisering med ökat våld”, som av kommissionen definieras som ”det fenomen som innebär att människor antar åsikter, synpunkter och idéer som skulle kunna leda till terroristhandlingar i enlighet med definitionen i artikel 1 i rambeslutet” från 2002.

3.2

Detta underströks i Burgess rapport till Europaparlamentet om det nya begreppet ”radikalisering med ökat våld”, som är kopplat till stöd och rekrytering för terrorism. Även där är uppsåtet den största utmaningen när det gäller att definiera ”radikalisering med ökat våld” och förebyggande av detta. På samma sätt är radikalisering ofta en process som kan sträcka sig över en längre tid, t.ex. över flera år, vilket gör att det finns tid för dialog, utbildning, information och andra förebyggande åtgärder.

3.3

Terrorism är i och för sig en politisk företeelse med gamla anor, men i syfte att etablera baser och träningsläger använder man sig av globala kommunikationsmöjligheter, skatteparadis eller olika möjligheter som erbjuds av länder med svagt styre eller vars statsapparat har störtat samman. Ändå handlar det mer om en diffus struktur än om ett homogent och välstrukturerat internationellt nätverk.

3.4

Den nyaste dimensionen i terrorismens effekter hänger helt klart samman med medias globala direktrapportering. Det gör att attentat kan behandlas på ett detaljerat och väl synligt sätt: i bild och praktiskt taget i direktsändning – och med en genomslagskraft utan motstycke i historien. Men pressfriheten gör det omöjligt att bromsa denna ökade sensationsinriktning, som i hög grad de facto förstärker effekter som fruktan och osäkerhet bland civilbefolkningen i och med den publicitet som terroristattackerna får.

3.5

Internet är en kommunikationskanal som utnyttjas för att sprida våldspräglade ideologier och rekrytera stöd och till och med kandidater till självmordsattacker. Det används också som ett sätt för förövarna av attentaten och deras ledare att kommunicera med varandra och sprida tekniska instruktioner för exempelvis hemtillverkning av bomber.

3.6

Men vid sidan av jakten på webbplatser som glorifierar terrorism blir det svårt att kontrollera kommunikationen mellan vissa grupper, mot bakgrund av den moderna kodningstekniken och de tekniska möjligheterna att dölja kodad skriftlig eller muntlig information.

3.7

Kommittén hyser också vissa tvivel när det gäller den förväntade effektiviteten i de förstärkta åtgärder som är på väg att antas i syfte att övervaka Internet och privatpersoners kommunikation.

3.8

Man kan också tillåta sig att betvivla att terroristernas rörlighet verkligen hindras av identitetskontroller, genomsökning av bagage och bilar vid gränsövergångar längs bilvägar samt vid flygplatser, hamnar – och mera sällan busstationer och järnvägsstationer, även om säkrare identitetshandlingar utgör ett bra motmedel mor falska sådana. Om dessa åtgärder i någon mån verkligen försvårar de kriminellas rörlighet, så komplicerar de också livet för alla medborgare och tenderar alltmer att bygga upp barriärer för enskilda personers rörelsefrihet. Det gäller framför allt om man även beaktar det ökade antalet videoövervakningssystem och privata säkerhetsvakter, samt de alltmer allmänt förekommande elektroniska passerkorten till offentliga och privata inrättningar, signalerna från mobiltelefoner och andra verktyg för att lokalisera privatpersoner i realtid. Men dessa åtgärder förmår inte sätta stopp för självmordsattacker. De skapar en känsla av polisstat om man inte vidtar demokratiska åtgärder för att visa att användningen av dessa teknikformer inte överskrider vad som krävs för att uppnå målsättningarna. Nationella organ för ”övervakning av övervakarna” – samt en europeisk reflexionsgrupp på detta område och i fråga om dossierer om presumtiva terrorister – kan vara en lösning på problemet.

3.9

I princip försvåras inte medborgarnas dagliga liv av övervakning av illegala finansflöden, och en sådan gör det möjligt att övervaka olaglig verksamhet (människosmuggling, vapensmuggling, narkotikasmuggling …) som möjliggör uppbyggnad av olagligt kapital. Detta skulle dels bidra till att försvåra insamling av pengar som går till terrorverksamhet, dels till att lära känna de miljöer där sådan verksamhet kan gro (1). Men det är ytterst svårt att hindra kontantöverföringar, överföringar via ett system med betalningar till en mellanhand i ett annat land eller transaktioner som utförs eller bekräftas via krypterade brev eller meddelanden. Det är framför allt när det gäller insamling av pengar till välgörenhetsorganisationer eller andra hjälporganisationer med dolda förbindelser med terroristgrupper som övervakningsinsatser och utredningar kan visa sig effektiva. I ett klimat av allmän misstänksamhet som besvärar medborgarna och komplicerar verksamheten i deras organisationer – ibland till den grad att det utgör ett hinder för deras normala programverksamhet – bör man dock undvika att övervaka alla icke-statliga organisationer och att försvåra deras humanitära eller solidaritetsinriktade verksamhet och deras bidragsinsamlingar.

3.10

Informationsutbytet mellan polismyndigheter och underrättelsetjänster avser sådana särskilt känsliga uppgifter som foto, namn, adress, fingeravtryck, genetisk kod och viss organisationstillhörighet. Det råder dock fortfarande osäkerhet i fråga om en reell garanti för skydd av privatlivet mot fel i registrering eller bedömning av akter i Informationssystemet för viseringar (VIS), Schengens informationssystem (SIS), polisens register och andra register, och kring möjligheten för registrerade personer att få sina uppgifter korrigerade.

3.11

När allt kommer omkring utgörs EU-nivåns viktigaste bidrag av harmonisering, samarbete och erfarenhetsspridning. Det gäller att förbättra detta bidrag ytterligare och samtidigt undvika att uppmuntra att rader av rättsakter och särskilda åtgärder staplas på varandra i de fall då befintliga lagar och organ för bekämpning av storskalig brottslighet och ekonomisk brottslighet kan utvidgas till att innefatta bekämpning av terrorismen.

3.12

Det finns gott om belägg i litteraturen för att exceptionella situationer, även av svag eller medelhög intensitet, i allmänhet bidrar till en begränsning av medborgerliga friheter och till en urholkning av de garantier som rättsstaten utgör, till misstänksamhet mot utlänningar, legala och illegala invandrare samt asylsökande. Man kan lägga märke till detta i merparten av medlemsstaterna. En atmosfär präglad av rasism och främlingsfientlighet tenderar att breda ut sig, och det gäller att i ord och handling motsätta sig denna allt starkare tidvattenvåg.

3.13

De roller som spelas av medlemsstaterna, EU-institutionerna, Europol, Eurojust osv. är väl definierade, men i synnerhet samarbetets operativa karaktär vid underrättelsetjänsterna och i samband med utredningar måste ständigt förbättras.

3.14

Förebyggande av radikalt våld och terrorism förutsätter kunskap om de miljöer och ideologier som visat sig fungera som en gynnsam grogrund. På så vis kan man avfärda idéer som inte har kunnat bekräftas.

3.15

Kampen kan endast bedrivas på lång sikt, eftersom det krävs att demokrati och respekt för de medborgerliga fri- och rättigheterna får eller återfår sitt fotfäste i svagare nationer eller i stater som inte har kontroll över hela sitt territorium samt i auktoritärt eller diktatoriskt styrda länder.

3.16

EESK anser att den i allmänhet diskreta verksamhet som bedrivs av underrättelsetjänsten och inom ramen för polisutredningar inte nödvändigtvis måste åtföljas av ett systematiskt politiskt hemlighetsmakeri gentemot medborgarna och deras företrädare på nationell nivå och EU-nivå. Information som främjar medborgardeltagande och demokratisk kontroll måste trots sitt sammanhang kunna utvinnas under rimliga former, i synnerhet i syfte att undvika varje form av urholkning av rättsstaten.

4.   Det civila samhällets roll när det gäller att förebygga terrorism och radikalisering som leder till våld

4.1   Det civila samhällets huvuduppgift

4.1.1

Det civila samhället är det främsta offret för internationell terrorism (antingen den härrör från gryende nationalism, instrumentalisering av religiös fundamentalism eller helt enkelt ser våldet som ett mål i sig). Mot det civila samhället vänder sig en terrorism som har intresse av kollektiva och urskillningslösa bestraffningar, och som vill uppnå ett allmänt terrorklimat och få staten att vika sig för dess krav. I linje med vad som sades i EESK:s yttrande om ”Det civila samhällets deltagande i kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen” (2) är civilsamhällets medverkan samtidigt ett mycket viktigt inslag i varje strategi för att bekämpa detta hot. Det gäller såväl mekanismer för att hantera terrorismens mest uppenbara effekter som dess underliggande orsaker. Man får heller inte glömma bort det avgörande arbete som utförs av det civila samhället när det gäller att ta hand om terrorismens offer.

4.1.2

Framför allt på områden som säkerhet, försvar, rättsliga frågor och finansiering spelar regeringarna och EU-institutionerna en ledande roll i kampen mot de mest uppenbara symtomen och effekterna i anslutning till det hot som terrorismen utgör (genom att förebygga terrordåd; övervaka och nysta upp terroristgrupper; häkta, åtala och döma de ansvariga; blockera deras finansieringskanaler osv.). Men det civila samhället har också en mycket viktig uppgift på det området i följande avseenden:

4.1.2.1

Att aktivt vaka över att kampen mot terrorismen aldrig överskrider gränserna för vad som utmärker en rättstat, och se till att man upprätthåller respekten för de mänskliga rättigheter, värderingar, principer och friheter som kännetecknar ett öppet och demokratiskt samhälle.

4.1.2.2

Att samarbeta med EU-organ och nationella myndigheter på alla nivåer i en strävan efter att identifiera verksamheter och aktörer som ingår i terrornätverk (särskilt betydelsefullt i det avseendet är det arbete som utförs av finansinstitut och telekommunikationsföretag). Detta samarbete måste bygga på ett ömsesidigt åtagande från alla parter att dela information, kapacitet och arbetsinsatser till fromma för det gemensamma målet att besegra terrorismen.

4.1.2.3

Att etablera kanaler för dialog med ledare och sociala aktörer i terroristgruppernas referenssamhällen för att lättare kunna göra en gemensam satsning på att kritisera och avlegitimera våldspräglade handlingar och retorik.

4.1.2.4

Att utbyta erfarenheter och metoder mellan olika sociala aktörer och myndigheter på nationell nivå och EU-nivå för att kunna isolera och kontrollera individer och grupper som riskerar att hamna i utanförskap och i radikalism som leder till våld. Detta måste hela tiden ske med full uppmärksamhet på att garantera grundläggande fri- och rättigheter och med största möjliga respekt för rättsstatens normer.

4.1.2.5

Att bidra med sitt synsätt (på integrationsprocesser och på de viktigaste gruppernas visioner, attityder och funktionssätt) i utbildningsprogram för sådan personal inom polisen, säkerhetstjänsten och underrättelsetjänsten som måste dra det tyngsta lasset i kampen mot hotet från terrorismen.

4.1.2.6

Att sätta igång pilotprojekt som koncentrerar insatserna på de platser som löper störst risk att bli en grogrund för missnöje, radikalisering och rekrytering (fängelser, platser för religionsutövning, skolor, förstäder, telefon- och telekommunikationsinrättningar osv.) med inriktning på att undvika utslagning, radikalisering och demonisering av individer eller grupper på grund av social klasstillhörighet, kön, etnisk tillhörighet eller religion.

4.2   Integration som förebyggande arbetssätt – konkreta förslag

4.2.1

Det civila samhällets har i alla händelser sin nyckeluppgift i uppmärksamheten på de underliggande orsaker som utgör en grogrund för terroristiskt våld. Även om ingen av de tänkbara orsaker som har identifierats i det här sammanhanget kan rättfärdiga någon form av våld, går det absolut att förklara många av terrorismens avarter som en slutpunkt i missnöjes-, radikaliserings- och rekryteringsprocesser som härrör från ojämlikhet mellan olika grupper inom samma geografiska område, från utanförskap och diskriminering (i socialt, politiskt eller ekonomiskt hänseende) och från dubbla måttstockar när det gäller att döma olika aktörers gärningar. Integration står följaktligen i centrum för varje strategi med bred räckvidd. Och dessa strategier måste – med företrädesvis preventiv inriktning – sträva efter följande:

4.2.2

Att stärka vissa (formella och informella) utbildningssystem som är inriktade på att få bukt med negativa stereotyper och främja tolerans och sämja mellan olika samhällsgrupper på basis av gemensamma värderingar, med de mänskliga rättigheterna som viktigaste referensgrund (detta kräver bland annat att man ser över de nuvarande skolbokstexterna i syfte att formulera om konfrontationsinriktade stereotyper och göra dem till redskap för tolerans och mångkulturell pedagogik).

4.2.3

Att nå fram till överenskommelser (inklusive uppförandekoder) mellan olika kommunikationsmedia för att undvika att lämna utrymme för sådana kommunikationsmedia och strategier som kan ge näring åt utanförskap, rasism och främlingsfientlighet: Med utgångspunkt i en otvetydig respekt för press- och yttrandefriheten är det värdefullt att främja medieprodukter och arbetssätt som kan sprida de värderingar som man delat under historiens lopp och de fördelar som det mångkulturella arvet erbjuder i en globaliserad värld.

4.2.4

Att med hjälp av offentliga kampanjer sprida integrationsinriktade budskap och synsätt som hjälper till att belysa och byta ut sådana felaktiga begrepp (islamisk terrorism mot internationell terrorism, assimilering mot integration) och inadekvata föreställningar (invandrare mot medborgare) som förstärker tendenser till uppdelning och konfrontation.

4.2.5

Att bidra till ökad medvetenhet om vikten av att betrakta de mänskliga rättigheterna som den viktigaste basen för samlevnad mellan olika grupper i ett mångkulturellt samhälle: I linje med detta måste det civila samhället fungera som en viktig drivande kraft när det gäller att skapa ett samhälle vars samtliga medlemmar har samma rättigheter (sociala, politiska och ekonomiska) och skyldigheter.

4.2.6

Att främja skapandet av sociala plattformar som omfattar aktörer från olika samhällsgrupper i alla landsdelar och som engagerar sig för att sätta igång olika integrationsmekanismer och mekanismer för fredlig konfliktlösning.

4.2.7

Att identifiera och stärka ledare och organisationer som företräder andra samhällsgrupper inom EU:s territorium i deras roll som samtalspartner när det gäller att närma sig personer från andra kulturer – allt med en övergripande inriktning på dialog och samarbete i syfte att eliminera orsaker till missnöje och radikalisering hos vissa samhällsgruppmedlemmar.

4.2.8

Att utveckla särskilda program som syftar till att avradikalisera potentiella anhängare av idéer och verksamheter med terroristisk anknytning på gängse rekryteringsplatser (fängelser, platser för religionsutövning m.m.). Programmen bör vara inriktade på social integration och skapande av arbetstillfällen.

4.2.9

Att i det avseendet fokusera på decentraliserat samarbete, såväl på nationell nivå som på EU-nivå (och utnyttja befintliga ramar såsom partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet, den europeiska grannskapspolitiken eller samarbetsramen med AVS-länderna). Detta innebär att man för att utnyttja den enorma potentialen i medlemsstaternas och EU:s politik för samarbete och utveckling bör inleda samarbetsprojekt på fältet med aktörer som öppet tar avstånd från våldsmetoder, även om de utsetts på religiös eller nationalistisk grund.

4.2.10

Att inom EU och i anslutning till förbindelser med länder utanför EU avsevärt utöka antalet program för utbyte mellan utbildare, elever, journalister, företagarorganisationer, fackliga organisationer, försvarare av mänskliga rättigheter, medlemmar i icke-statliga organisationer osv. och även utöka budgeten för programmen. Allt detta måste ske med särskild uppmärksamhet på behovet av att förbättra jämställdheten mellan könen. Personliga bekantskaper och utbyte av erfarenheter och visioner är prioriterade metoder för att montera ned negativa stereotyper och bygga en gemensam framtid i ett århundrade som med säkerhet kommer att ha en mångkulturell prägel. (3) I linje med detta är det i högsta grad rekommendabelt att utnyttja och förstärka EESK:s särdrag, för att – via kommitténs öppna kanaler för kontakt och samarbete med organ utanför EU – utforska nya spår för arbetet i syfte att undvika radikalisering av vissa individer eller grupper.

4.2.11

Att främja uppkomst och konsolidering av plattformar för (den inhemska och den invandrade) befolkningens aktiva medverkan på en bred bas av medborgarrepresentation, i stället för plattformar med nationalistisk eller religiös profil.

4.2.12

Att driva på forskningsarbetet i specialiserade forskningscentrum och forskningsinstitut, både inom EU och i samarbete med institut i länder av särskilt intresse i det här sammanhanget. Mest relevant är stödet till projekt som syftar till att bättre lära känna de processer som kan leda till missnöje, rekrytering och våldsbenägen radikalisering samt de ömsesidiga relationerna mellan de olika variabler som spelar in.

4.3   Uppmärksamhet på offren

4.3.1

Sist men inte minst måste uppmärksamhet på de direkta offren för terrordåd betraktas som en grundläggande beståndsdel i en global strategi där det civila samhället själv spelar en viktig roll i kampen mot hotet från terrorismen. I syfte att undvika att offren ska falla i glömska och marginaliseras blir följande prioriteringar viktiga:

4.3.2

Att kämpa för att offren ska tillerkännas alla sina rättigheter fullt ut (inbegripet vederbörlig ekonomisk ersättning) i egenskap av skadelidande vid alla typer av terrorverksamhet, både inom det egna landets territorium och på annat håll.

4.3.3

Att utveckla sociala stödmekanismer (av fysisk, psykologisk eller ekonomisk art) för att hjälpa de drabbade att komma över sina trauman och undvika demoniserande eller öppet rasistiska eller främlingsfientliga uttalanden.

4.3.4

Att mobilisera politisk vilja från de nationella regeringarnas och EU:s sida att i samförstånd lägga grunden för erkänsla för de drabbade och för assistans och skydd i deras dagliga liv.

4.4   Enskilda personer som främsta aktörer för säkerhet och prevention: kompletterande strategier

4.4.1

Om man utgår ifrån att enskilda personer är den främsta tillgången för alla stater – och för EU som helhet, blir följande åtgärder tillrådliga med avseende på fredsskapande uppgifter och förebyggande av konflikter:

4.4.2

Att utforma multidimensionella strategier och insatser för att garantera en värdig nivå av välbefinnande och säkerhet för dem som lever i samma geografiska område och för deras grannar. Om man främjar deras utveckling och säkerhet garanterar man samtidigt sin egen utveckling och säkerhet.

4.4.3

Att minska och slutligen eliminera ojämlikhet mellan olika grupper och mellan länder som det viktigaste sättet att främja allas säkerhet. Den gemensamma grunden för samlevnad mellan grupper och för en försvagning av terroristhotet utgörs återigen av en strikt respekt för mänskliga rättigheter och en konsolidering av den demokratiska miljön, samtidigt som fri religionsutövning skild från statliga angelägenheter säkerställs. Detta innebär också ett avståndstagande från sociala miljöer som befinner sig i lagens utmarker (med juridiska krumbukter eller gettobildningar baserade på sedvanor som är oacceptabla ur den synvinkeln).

4.4.4

Att inse att säkerheten inte får upprätthållas på bekostnad av friheten eller av en inskränkning av de rättigheter som utmärker ett öppet demokratiskt samhälle – och inte heller med hjälp av sådana metoder för bekämpning av terrorism som liknar dem som används av terroristerna själva.

4.4.5

Att inse att den av nödvändighet breda, tvärvetenskapliga och multidimensionella inriktning som kampen mot terrorismen kräver bara kan bära frukt om man kan räkna med en tillräcklig egen budget – och under förutsättning att nationella insatser och insatser på EU-nivå kompletterar varandra.

4.5   Offentlig-privata partnerskap

4.5.1

Hotet från terrorismen är diffust, permanent och globalt. Det finns ingen som inte löper risk att drabbas av dess konsekvenser, och dess profil och utvecklingslinjer förändras hela tiden. Detta – tillsammans med uppfattningen att man ännu inte har lyckats utforma en adekvat strategi för att bemöta terrorismen – gör det nödvändigt att ständigt ompröva analyserna, utvärderingarna och de metoder som används för att bekämpa den. Det handlar om ett arbete som inbegriper alla, såväl regeringarna och EU-institutionerna som det civila samhället i dess helhet. I detta arbete måste man per definition också utforska de möjligheter som offentlig-privata partnerskap erbjuder till fromma för ett gemensamt mål, nämligen allas välbefinnande och säkerhet (4). Följande faktorer bör i första hand nämnas som bas för denna satsning:

4.5.2

Behovet av att utarbeta en ordlista med termer som gör det möjligt att både i diskussioner och på operativ nivå enas om ett antal begrepp till vägledning för det arbete som ska utföras av alla aktörer och andra berörda parter.

4.5.3

Den demokratiska kontrollen av strategin för kampen mot terrorismen på alla nivåer och i alla former.

4.5.4

Medvetenheten om vikten av medlemsstaternas utrikespolitik, av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), av den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) på EU-nivå samt av nationell politik och EU-politik för samarbete och utveckling när det gäller att förebygga terrorism och avradikalisera potentiella terrorister.

4.5.5

Det absolut nödvändiga i att få till stånd en tillräcklig och långsiktig tilldelning av budgetmedel för alla program och åtgärder som nämns i det här yttrandet.

4.5.6

Behovet av att öppna eller upprätthålla kanaler för dialog och samarbete med organisationer och andra aktörer med social, politisk och ekonomisk profil, både innanför och utanför EU:s gränser, i vetskap om det omöjliga i att på egen hand nå framgång i kampen mot detta hot samt om fördelarna med samordnade ansträngningar för att utforma visioner och strategier för konsekventa och långsiktiga insatser.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EESK:s yttrande av den 11 maj 2005 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt, inbegripet finansiering av terrorism”, föredragande: John Simpson, (EUT C 267, 27.10.2005), punkterna 3.1.8 och 3.2.1.

(2)  EESK:s förberedande yttrande av den 13 september 2006 om ”Det civila samhällets deltagande i kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen”, föredragande: José Isaías Rodríguez García-Caro, Luis Miguel Pariza Castaños och Miguel Angel Cabra de Luna (EUT C 318, 23.12.2006), punkt 13.

(3)  EESK:s yttrande av den 20 april 2006 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om Europeiska året för interkulturell dialog (2008)”, föredragande: Ágnes Cser (EUT C 185, 8.8.2006).

(4)  I linje med EESK:s förberedande yttrande av den 13 september 2006 om ”Det civila samhällets deltagande i kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen”, föredragande: José Isaías Rodríguez García Caro, Luis Miguel Pariza Castaños och Miguel Angel Cabra de Luna (EUT C 318, 23.12.2006), punkt 13.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/67


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om andra mervärdesskattesatser än standardsatserna för mervärdesskatt”

KOM(2007) 380 slutlig – SEK(2007) 910

(2008/C 211/18)

Den 5 juli 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om andra mervärdesskattesatser än standardsatserna för mervärdesskatt”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 28 mars 2008. Föredragande var Umberto Burani.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 112 röster för och 5 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ att lägga grunden till en politisk debatt i Europaparlamentet och rådet som kan leda till gemensamt godtagbara principer för beviljande av undantag från mervärdesskattesystemet. Eftersom det rör sig om en klart politisk process är den tidsfrist som satts för antagande av de nya reglerna – slutet av 2010 – fullt realistisk.

1.2

Det ursprungliga syftet med mervärdesskattesystemet var att skapa förutsättningar för en skatteharmonisering som skulle säkerställa en väl fungerande inre marknad. De många ändringar som skett sedan dess, framför allt undantag och avvikelser, har emellertid haft en motsatt effekt, och försöket att harmonisera undantagen måste anses som den bästa lösningen under nuvarande omständigheter.

1.3

Undantagen tillämpas i varje medlemsstat på grundval av skattekriterier i kombination med politiska och sociala överväganden. Undantag tillåts när de inte har någon gränsöverskridande inverkan, eller om de uppfyller befästa gemenskapspolitiska kriterier. EESK anser att dessa kriterier måste respekteras, men att undantagen bör granskas framför allt – om än inte enbart – utifrån i vilken mån som de bidrar till en politik för omfördelning av inkomster.

1.4

Under diskussionerna bör man särskilt uppmärksamma lokala tjänster som inte kan tillhandahållas på distans och som därför inte har någon direkt påverkan på inre marknaden: en kategori som omfattar många verksamheter, som förutom att de har en otvivelaktig ekonomisk och social nytta, i vissa avseenden är omstridda eller där andra överväganden spelar in: hantverk, restaurangtjänster, offentliga och privata hälsotjänster, arbetsintensiva sektorer med icke-kvalificerad arbetskraft, böcker och tidningar.

1.5

EESK påpekar att undantag måste beviljas utifrån en differentiering av kostnader för låg- och höginkomsttagargrupper, en distinktion som är svår att göra. Kommittén påminner om att undantagen bör präglas av insyn och beakta de kostnader som inexakta och vaga bestämmelser medför för skattemyndigheter och företag – kostnader som i slutänden får bäras av slutkonsumenterna.

1.6

Särskild uppmärksamhet bör ägnas direkta subventioner som alternativ till en reducerad momssats, en lösning som kommissionen presenterar utan att för den skull ta ställning. EESK anser att detta alternativ måste övervägas med stor försiktighet eller väljas med återhållsamhet och endast då det inte går att finna andra lösningar. Subventioner bör under alla omständigheter aldrig ta form av statligt stöd.

2.   Bakgrund

2.1

Det hör till sakens natur att mervärdesskattesystemet bygger på ett komplicerat system. Det inrättades 1977 som ett ”provisoriskt” system (1), och kallas alltjämt så – efter 30 år! Systemet har undergått ett otal ändringar som ett resultat av anpassningar till tillfälliga eller mer långvariga omständigheter, överväganden av politisk art, inre marknadens utveckling och utvidgningen.

2.2

Den nödvändiga insatsen för att förenkla myndigheternas och de ekonomiska aktörernas arbete gjordes av kommissionen med ”momsdirektivet” från 2006  (2), som bringade ordning i lagstiftningen och i praktiken utgör den ”enda rättsakten” på området. De principer som ligger till grund för detta nya direktiv är de ursprungliga från 1977, och som delvis reviderades 1992. I huvudsak gäller att den lägsta normalskattesatsen är på 15 % (3) och att skatten normalt uppbärs i ursprungslandet. Det medges dock undantag och avvikelser. Normalskattesatsen kan sänkas och beskattningen av några varor och tjänster kan ske på destinationsorten.

2.3

Enligt bestämmelserna kan medlemsstaterna tillämpa en eller två reducerade skattesatser, men endast på de varor och tjänster som anges i bilagan till momsdirektivet (4). Samtliga medlemsstater, delvis med undantag av Danmark, utnyttjar denna möjlighet, men i olika omfattning och på varierande varor och tjänster som väljs ut bland dem som är tillåtna. Med sådan varierande praxis är det långt till den samordning som krävs för en väl fungerande inre marknad. Kommissionen vill nu komma med en ”inbjudan till politisk debatt” till rådet och Europaparlamentet – med deltagande av EESK, som ombetts utarbeta ett yttrande – i syfte att nå fram till en överenskommelse mellan medlemsstaterna om en ny struktur för reducerade mervärdesskattesatser.

2.3.1

I praktiken handlar det om att se över hela strukturen av de specifika och tillfälliga undantag som redan beviljats – de första till äldre medlemsstater, de andra till gruppen av ”nya” medlemsstater – och att göra om en struktur som beaktar mål som är förenliga med tanken bakom inre marknaden. Det är inte någon enkel process, man måste hitta en av alla accepterad jämvikt mellan alla behov, både politiska, ekonomiska och sociala, som över tiden har motiverat de undantag och avvikelser som tillämpats av varje medlemsstat enligt egna specifika krav. Kommissionen är fullt medveten om att detta är en svår uppgift. Man beräknar att samrådsprocessen inte kommer att kunna leda fram till en ny lagstiftning före slutet av 2010.

2.4

Ett första steg, som är nödvändigt för att alla medlemsstater ska få likvärdiga villkor vad gäller undantag, togs med det förslag till direktiv som till den 31 december 2010 förlänger de tillfälliga undantag som beviljats de nya medlemsstaterna  (5). Skälet till förslaget, som antogs den 20 december 2007, är de olika gällande systemen för undantag. De äldre medlemsstaterna har tidsmässigt obegränsade undantag, medan de nya medlemsstaternas tidsfrister löpte ut i slutet av 2007. Den förlängning som beviljades de nya medlemsstaterna den 20 december 2007 skapar lika villkor för samtliga, åtminstone fram till 2010. Så dags hoppas kommissionen att rådet och parlamentet ska ha nått en överenskommelse om antagandet av ett varaktigt och enhetligt system för andra mervärdesskattesatser än standardsatserna.

2.5

Meddelandet som detta yttrande bygger på syftar till att lägga grunden till en ”politisk debatt” i Europaparlamentet och rådet som kan leda till gemensamt godtagbara principer som gör det möjligt att utarbeta lagstiftningsförslag som har stor chans att vinna gehör. Mot bakgrund av tidigare och nuvarande erfarenheter är kommissionen med rätta försiktig i sina uttalanden och lämnar alla möjligheter öppna vad gäller de beslut som ska fattas, och avvaktar signaler. Med meddelandet nöjer man sig därför med att på ett avvägt sätt lägga fram alla faktorer som ska övervägas och bedömas med utgångspunkt i inre marknadens och Lissabonsstrategins principer, men utan att ta definitiv ställning. EESK anser att detta initiativ är avgörande för inre marknadens framtid på skatteområdet. Det är ett enastående tillfälle, vars framgång hänger på beslutsfattarnas ansvarskänsla och goda vilja.

3.   Innehållet i meddelandet

3.1

I meddelandet återges i sammandrag en studie från Copenhagen Economics , som för kommissionens räkning och i enlighet med uppdraget från rådet och Europaparlamentet har undersökt effekten av reducerade mervärdesskattesatser och tillhörande undantag, med särskild tonvikt på de sociala aspekterna (inkomstfördelning) och kostnaderna för systemet. EESK vill ge kommissionen en särskild eloge för kvaliteten i det dokument som utarbetats på grundval av studien. Där finns inga förbisedda eller oklara aspekter. Den debatt som det kommer att föranleda kan bygga på alla nödvändiga bedömningsfaktorer.

3.2

Inledningsvis redogör kommissionen för sin målsättning, nämligen att ”garantera alla medlemsstater samma möjligheter och samtidigt uppnå mer öppenhet och insyn. Men framför allt vill den se till att den inre marknaden kan fungera friktionsfritt, genom att undanröja hindren för gränsöverskridande ekonomisk verksamhet och minska de fullgörandekostnader som uppstår genom mervärdesbeskattningen” (6).

3.3

Med hänvisning till studien från Copenhagen Economics påpekar kommissionen specifikt att en enda mervärdesskattesats vore den mest rationella lösningen rent ekonomiskt betraktat. En sådan skulle göra det möjligt att minska kostnaderna för myndigheternas och företagens hantering, och teoretiskt sett också minska snedvridningen av konkurrensen. Precis som när det gäller varje strikt regel kan det hända att en enda skattesats inte alltid passar i alla sammanhang och därför behövs en viss dos av flexibilitet. Detta är den princip som ligger till grund för de reducerade skattesatserna.

3.4

Tillämpningen av reducerade skattesatser uppfyller ekonomiska kriterier, men också sociala och politiska kriterier. Exempel på dessa är arbetsintensiva tjänster (särskilt med okvalificerad arbetskraft) och tjänster som tillhandahålls lokalt när de inte nämnvärt påverkar den transnationella handeln. Dessa kriterier bygger på antagandet att lägre skattesatser (och således lägre priser) skulle öka produktiviteten och sysselsättningen. Allmänheten skulle i högre grad utnyttja professionella tjänster och på så sätt minska ”gör-det-själv-verksamheten” och bidra mindre till den svarta ekonomin.

3.5

Den fullständiga förteckningen över varor och tjänster med reducerade skattesatser (artikel 98 i momsdirektivet) återfinns i bilaga III till direktivet. Arbetsintensiva tjänster måste uppfylla tre kriterier (artikel 107). Utöver det som nämnts i punkten ovan ska de till stor del tillhandahållas slutkonsumenten direkt och vara lokala och inte kunna leda till snedvridning av konkurrensen. För varor och ”normala” tjänster är kriterierna mindre explicita men förteckningen över dem visar tydligt de underliggande ”sociala” motiven. Det rör sig nämligen om livsmedel, farmaceutiska produkter, vatten, publikationer, telesändningstjänster, etc. Kommittén återkommer längre fram med kommentarer om dessa aspekter (se punkt 4.12).

3.6

Kommissionen kommenterar ett av de vanligaste argumenten för reducerade skattesatser, dvs. att de skulle öka den sociala jämlikheten, eftersom de skulle förbättra inkomstfördelningen till förmån för de sämst ställda grupperna i samhället. I studien accepteras detta argument med vissa förbehåll, och det tycks även kommissionen göra. De reducerade skattesatserna har en verklig fördelningseffekt endast om andelen utgifter för konsumtion av ”gynnade” varor är tidsmässigt stabil och skapar en verklig differentiering mellan låginkomst- och höginkomsttagargrupper. I meddelandet påpekas också att det råder stora skillnader mellan länderna och att den största och minsta effekten av de reducerade skattesatserna står i relation till hur stora inkomstskillnaderna är mellan socialklasserna.

3.7

En icke obetydlig aspekt är kostnaderna för systemet. Skattesatser andra än standardskattsatserna medför höga administrativa kostnader för företagen och skattemyndigheterna, särskilt när deras tillämpning lämnar plats för tolkningar, vilket nästan alltid är fallet.

3.8

Med hänvisning till studien ifrågasätter kommissionen inte uttryckligen systemet med reducerade skattesatser, men frågar sig om alternativa strategiska instrument inte vore lämpligare vad gäller de mål som medlemsstaterna sätter upp. Som ett alternativ, eller som ett i raden av alternativ, nämns ett system med direkta subventioner, som skulle göra det möjligt att uppnå samma mål men till lägre kostnad. Detta system skulle kunna utformas så att man undviker negativa följder på EU-nivå, garanterar ökad insyn, samtidigt som det skulle bli mindre kostsamt för medlemsstaternas budget. Kommissionen påpekar emellertid att direkta subventioner skulle kunna vara till nackdel för företagen. De skulle kunna tilldelas slumpmässigt eller tillfälligt och vara avhängiga av medlemsstatens budgetkrav eller av den aktuella politiska inriktningen.

3.9

Kommissionen tycks lägga stor vikt vid detta senare alternativ eller vid vilket som helst alternativ till systemet med reducerade skattesatser och rekommenderar att medlemsstaterna noga undersöker alla tänkbara möjligheter. Utan att verka ta ställning påpekar kommissionen att ”ofta finns det instrument som är effektivare och mindre kostsamma för den offentliga budgeten än reducerade mervärdesskattesatser. Detta bör beaktas i beslutsprocessen”.

4.   Anmärkningar och kommentarer

4.1

Kommissionen bör lyckönskas till ett stringent och balanserat meddelande. EESK gläder sig särskilt åt att få bekräftat att några av de ståndpunkter som kommittén tidigare har uttryckt visar sig välgrundade och de kommer att tas upp på nytt i nedanstående kommentarer. Med hänvisning till punkt 3.9 ovan erinrar EESK för det första om att kommittén ställt sig tveksam till systemet med undantag i sitt yttrande om momsdirektivet (7). Där framfördes följande: ”Det tycks inte finnas någon ambition [från medlemsstaternas sida] att se över avvikelserna … och därmed avskaffa dem”. Denna ståndpunkt bekräftas nu och stärks av den vederhäftiga studien från Copenhagen Economics. Kommissionen tycks också dela denna ståndpunkt. Man inser emellertid att eventuella alternativa lösningar för ögonblicket stannar vid tanken, såvida medlemsstaterna inte ändrar hållning.

4.2

Mervärdesskatten är i sig själv en komplicerad skatt som är svår att tillämpa och i hög grad utsatt för skatteflykt. Den medför höga kostnader för medlemsstaterna och näringslivet (8). Men framför allt uppnår den inte det ursprungliga syftet, nämligen att skapa ett slutgiltigt system för skatteharmonisering. Man måste emellertid påpeka att skatteharmoniseringen inte är ett mål i sig utan en nödvändig förutsättning för att inre marknaden ska fungera friktionsfritt. Detta var i alla fall avsikten hos dem som inrättade mervärdesskatten, vilket kommissionen erinrade om i sitt meddelande från januari 1993. Kommittén betraktar detta dokument som en milstolpe i mervärdesskattens historia och beklagar att det inte har fått någon uppföljning (annat än att den lägsta skatten på 15 % godkändes) på grund av motståndet från några medlemsstater. I dag råder samma situation. Kommissionens försök att bringa ordning åtminstone bland undantagen ska välkomnas, men samtidigt är det ett bevis på oförmågan att göra mer på vägen mot en skatteharmonisering på EU-nivå. Objektivt sett är kommissionen inte ansvarig för denna situation, och inte heller medlemsstaterna, i alla fall inte enbart. Det grundläggande problemet återfinns hos mervärdesskattens själva struktur som ett ”tillfälligt system”, vilket kommer att utredas nedan.

4.3

Man måste definitivt inse, och ännu under lång tid acceptera, att mervärdesskatten i sin nuvarande utformning för varje medlemsstat uppfyller företrädesvis skattemässiga mål, tillsammans med politiska och sociala hänsyn som resulterar i en tillämpning av skattesatser som ligger under eller över den lägsta skattesatsen. På gemenskapsnivå är harmoniseringen således en strävan som är orealistisk och det aktuella meddelandet utgör ett försök att till en del råda bot på detta, dvs. en harmonisering av den reducerade mervärdesskatten, åtminstone för de verksamheter som har en gränsöverskridande effekt eller uppfyller godtagna gemenskapspolitiska kriterier. EESK understryker att beslutsfattarna alltid borde tänka på att om ett av syftena med en reducerad mervärdesskatt är att uppnå en omfördelning av inkomsterna så måste en sådan verkligen avspegla sig i praktiken. Med andra ord måste varje sänkning av skatten noggrant analyseras för att man ska försäkra sig om att den verkligen uppfyller ett socialt kriterium och inte döljer andra, mindre ädla syften. Andra krav att beakta är förenklingen av fullgöranden och insyn i reglerna, två krav som gör livet enklare för företagen, men också gör kontrollerna lättare och billigare för skattemyndigheterna.

4.4

Bilaga III till momsdirektivet innehåller en förteckning över 18 kategorier på vilka den reducerade skattesatsen tillämpas. Varje medlemsstat har möjlighet att välja kategorier, lyfta ur varor och tjänster ur dessa kategorier och bestämma hur mycket skatten ska sänkas. I föreliggande meddelande uppmanas medlemsstaterna att ”granska de olika kandidaterna för ytterligare reducerade satser för att se i vilken mån de skulle kunna snedvrida konkurrensen om de blev tillåtna på frivillig basis, och huruvida en sådan snedvridning är godtagbar” (9). Av det allmänna innehållet i meddelandet tycks detta budskap inte kunna tolkas som en uppmaning att förlänga förteckningen över dessa varor och tjänster, utan snarare det motsatta. EESK är emellertid uttryckligen emot en utökning av de olika kategorierna av varor och tjänster på vilka reducerade skattesatser tillämpas. Om man – än så länge bara i tanken – vill fortsätta harmoniseringen borde medlemsstaterna i stället krympa, och inte utöka, förteckningen i bilaga III.

4.5

Vi är dock överlag eniga med kommissionen. Eftersom illusionen om ett ”slutgiltigt” system är glömd – eller ställd på framtiden – är en av prioriteringarna att ge medlemsstaterna större frihet när det gäller reducerade skattessatser för lokala tjänster som inte kan levereras på distans. Kommissionen påpekar att dessa tjänster inte påverkar den inre marknaden. Det handlar inte så mycket om pragmatism som om ett erkännande av de politiska eller sociala krav som ligger till grund för tilldelningen av undantag.

4.6

Man måste också noga analysera de påståenden som kan leda till enkla generaliseringar. Om beskattningen av lokal verksamhet inte påverkar inre marknadens funktion borde varje vara eller tjänst som produceras eller konsumeras lokalt bli föremål för en beskattning som fastställs lokalt – en princip som helt skulle underminera själva grunden till momsdirektivet. Kommissionen har helt säkert inte för avsikt att fastställa eller godta en sådan princip.

4.7

Om vi går in mer i detalj på de aspekter som kommissionen tar upp vill vi kommentera påståendet att det kan finnas fördelar med reducerade skattesatser i noga utvalda sektorer genom att de kan öka den allmänna produktiviteten, och därmed BNP. Till denna kategori hör tjänster som tillhandahålls lokalt. En sänkning av mervärdesskatten skulle förmå konsumenterna att minska sin gör-det-själv-verksamhet och på så sätt ägna mer tid åt sitt egentliga arbete. Man måste dock beakta fakta. Gör-det-själv-verksamheten är en fritidssyssla som inte bara har ett socialt värde utan också ett ekonomiskt värde för familjerna, och bör alltså uppmuntras. Å andra sidan är det möjligt att en sänkt skatt skulle kunna ge ökade skatteintäkter, dock endast för den del av gör-det-själv-verksamheten som kan utföras av skattepliktiga företag. Det är okänt hur stor del som i stället skulle tillfalla sektorn för svartarbete. Den svarta eller gråa ekonomin – liksom skatteflykten – skulle inte bli synlig bara för att den skulle få en lägre momssats. För detta krävs helt andra åtgärder.

4.8

En särskild hänvisning görs till restaurangtjänster, som enligt kommissionen ligger i en gråzon, eller snarare är kontroversiella. Det påpekas att dessa tjänster främst riktar sig till inhemsk konsumtion, men det erkänns också att de har en stor betydelse inom turismpolitiken i vissa länder, och i alla länder i gränsregionerna. Som tidigare erfarenheter visat kommer det inte att bli lätt att nå enighet på denna punkt, som enligt EESK kommer att kräva ett rent politiskt beslut. Alla övriga ekonomiska eller skattemässiga överväganden riskerar att förlänga diskussionerna i det oändliga. Var och en kommer att hålla fast vid sin egen ståndpunkt och hänvisa till starka inrikespolitiska skäl.

4.9

Vad gäller tjänster som tillhandahålls lokalt vill kommittén peka på en sektor som riskerar att väcka en omfattande debatt, nämligen offentliga och privata hälso- och sjukvårdstjänster, som redan i dag under vissa omständigheter kan åtnjuta reducerade momsskattesatser (10). EESK noterar den ökande tendensen bland invånarna i några medlemsstater att utnyttja de offentliga läkar- och kirurgitjänsterna i andra länder, som med rätta eller felaktigt anses effektivare. Detta har föga att göra med skatter. Däremot är valet att i andra länder utnyttja tjänster som tillhandahålls av privata kliniker och privat sjukvårdspersonal relevantare ur skattesynpunkt. Särskilt inom vissa sjukvårdssektorer leder den stora skillnaden mellan avgifterna i olika medlemsstater till att man överger den egna marknaden till förmån för andra länder. Dessa tjänster håller således på att bli mindre och mindre ”lokala” och håller snarare, när det gäller vissa tjänster i några länder, på att bli gränsöverskridande. Det är inte lätt att göra distinktioner på detta område och det är inte heller möjligt att generalisera. Risken för oenighet är alltså stor.

4.9.1

En överenskommelse är avhängig av den balans som man lyckas finna mellan skilda och motstridiga krav. Hälsoskyddets utpräglat sociala natur skulle å ena sidan göra det tillrådligt att inkludera dessa tjänster i dem som har en reducerad skattesats, men å den andra sidan skulle detta kunna väcka frågor som rör konkurrensen. Vid det slutgiltiga beslutet måste man ta hänsyn till medborgarnas rätt att låta sig behandlas så billigt som möjligt med tanke på familjebudgeten. Med andra ord – medborgarnas/konsumenternas intresse bör vara viktigare än respekten för konkurrensprinciperna.

4.10

Tillämpningen av reducerad mervärdesskatt i arbetsintensiva sektorer med icke-kvalificerad arbetskraft är omstridd. I studien som kommissionen citerar noteras att detta kan leda till permanenta sysselsättningsvinster, men ”förmodligen i begränsad” omfattning, vilket troligen är korrekt. Också i detta fall blir det svårt att komma fram till ett beslut. Sektorer av detta slag (byggnadssektorn, vägarbeten, städföretag, marknader, etc.) har i allmänhet en stabil efterfrågan, och en lägre mervärdesskatt skulle här endast få en mycket begränsad effekt på sysselsättningen. Å andra sidan är detta sektorer där lågkvalificerad svart arbetskraft är mest förekommande. En reducerad mervärdesskattesats skulle säkert sänka företagens kostnader, men frågan kvarstår huruvida detta skulle motsvaras av sänkta priser och en ”verkligt” ökad sysselsättning.

4.11

Mer allmänt noterar kommissionen att lägre skattesatser är effektiva endast om utgifterna för varor och tjänster är tidsmässigt stabila och skiljer sig avsevärt mellan hög- och låginkomsttagargrupper. Dessa skillnader är mer påtagliga i livsmedels-, klädes- och byggnadssektorn. Det råder stora skillnader mellan länderna, men de tydligaste skillnaderna – och de mest orättvisa från social synpunkt – återfinns ofta inom medlemsstaterna själva. Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att man i olika medlemsstater tillämpar den reducerade skattesatsen per kategori, utan att ta hänsyn till det i många av dessa kategorier finns produkter som är avsedda för den stora massan av konsumenter medan andra är avgjort exklusiva och kostar mångdubbelt mer än de förstnämnda. Frågan om hur, och enligt vilka kriterier, man ska skilja på beskattningen av varor och tjänster som har samma beteckning, men som alltefter pris och kvalitet är avsedda för olika socialklasser, kvarstår dock. Ett annat problem är hur man ska fastställa varaktiga distinktioner som inte påverkas av modets växlingar, och hur de ska respekteras utan att man ska behöva införa kostsamma och komplicerade kontroller. Slutligen måste man behandla de bedrägerier som är möjliga i alla sektorer, men i synnerhet inom de två som det rör sig om här. Noggranna och detaljerade beteckningar kan underlätta bedrägerier, och att kontrollera dem är allt annat än lätt. EESK vill peka på behovet av att tillämpa skilda kriterier utifrån sociala hänsyn. De reducerade skattesatserna borde med andra ord bidra till en socialpolitik för omfördelning av inkomsterna eller till omfattande sociala program, när de alternativ som nämns i punkt 4.15 inte är möjliga. Öppenheten gentemot de egna medborgarna och de övriga medlemsstaterna måste under alla omständigheter garanteras.

4.11.1

Samma påpekande skulle kunna gälla böcker och tidningar. I en enda kategori förs ibland ihop socialt försvarbara publikationer med andra som helt saknar utbildnings- eller förströelsevärde och vad värre är ligger utanför eller på gränsen för det lagliga eller bortom vanlig anständighet. Hur svåra de än är tycks distinktioner behövas. De kan i varje fall motiveras med avseende på den demokratiska insynen.

4.12

Kommissionen påpekar slutligen att många olika skattesatser medför betydande kostnader för näringslivet och skatteförvaltningen, vilket är uppenbart. Kommittén skulle snarare vilja tala om ökade kostnader, med tanke på att mervärdesskatten på skatteområdet redan i sig är den pålaga som är ojämförligt dyrast att tillämpa och uppbära. Detta har EESK redan konstaterat (11), men det upprepas härmed, samtidigt som kommittén uppmanar medlemsstaterna att upplysa om hur stor andel av budgeten som utgörs av nettointäkterna från mervärdesskatten, när den del som är avsedd för gemenskapsbudgeten och kostnaderna för administration, uppbörd, kontroll och bedrägeribekämpning har dragits av. Vi rekommenderar kommissionen att själv i öppenhetens namn komma med denna uppmaning, och att också undersöka om det inte vore lämpligt med ett alternativt beskattningssystem  (12). Man kan hoppas att en eventuell omprövning av hela frågan också ska innehålla resultaten – som skulle kunna vara förvånande – rörande fördelarna för skattemyndigheterna. När de ”verkliga” resultaten väl blir kända är det inte omöjligt att det blir skattemyndigheterna själva som tar initiativet.

4.13

Den enda hithörande fråga som nu måste besvaras är emellertid de ökade kostnaderna ”för näringslivet och skatteförvaltningen” och som rör de administrations- och bokföringskostnader som hör ihop med tillämpningen – och tolkningen – av regler som avviker från standardreglerna. Kommittén påpekar att varje kostnadsökning för företagen överförs på slutkonsumenterna. Därför bör man från fall till fall bedöma om och i vilken omfattning tillämpningen av en lägre skattesats verkligen blir till fördel för medborgarna. I dag beror det stora flertalet av de – otaliga – tvisterna på den vaga klassificeringen, och på de motstridiga tolkningar som de ger upphov till, anlitande av konsulter, inspektioner och överklaganden. De nya reglerna borde därför också utformas så att de blir billiga att tillämpa.

4.14

För ögonblicket är systemet med reducerade skattesatser, även om det är kostsamt, det enda fungerande. Med beaktande av att kommissionen själv har definierat det som inflexibelt och inkonsekvent (13) hoppas kommittén att de politiska diskussionerna mellan rådet och Europarlamentet ska leda till gemensamma beslut som bygger på principerna för den inre marknaden, men som ändå respekterar medborgarnas/konsumenternas, företagens och skattemyndigheternas behov.

4.15

Vad gäller alternativ till de reducerade skattesatserna undrar kommissionen om dessa inte kan ersättas av direkta subventioner – ett politiskt instrument som är effektivare, öppnare och billigare. Kommittén anser att alternativa nationella lösningar är en tillfällig och framkomlig väg i särskilda fall, under förutsättning av man undviker alla åtgärder som liknar statligt stöd. Varje alternativ nationell lösning på momsundantagen bör beslutas utifrån öppenhetskriterier med beaktande av att den under alla omständigheter skulle innebära att vi fjärmade oss ännu mer från inre marknadens mål.

4.16

Som ytterligare ett komplement till de många yttrandena i ämnet upprepar kommittén ett förslag i öppenhetens namn som bygger på sunt förnuft, nämligen att man borde sluta att kalla det nuvarande mervärdesskattesystemet ”provisoriskt”. Denna benämning, som efter trettio år fortfarande används och inte har några utsikter att på medellång sikt bli definitiv, är bedräglig och skadar EU-bestämmelsernas trovärdighet. Den bekräftar också, om det nu skulle behövas, det gamla talesättet att inget är mer definitivt än ett provisorium.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  I ett ”slutgiltigt” system bör logiskt sett beskattningen ske på destinationsorten, eller snarare på konsumtionsorten. Tidigare, och även i dag, har hinder av olika slag omöjliggjort en generell tillämpning.

(2)  Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006).

(3)  Artikel 96 och 97 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 11.12.2006). Något högsta tak har aldrig fastställts.

(4)  Se artiklarna 98–101 och bilaga III till direktivet.

(5)  Förslag till direktiv KOM(2007) 381 slutlig, och EESK:s yttrande om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 2006/112/EG med hänsyn till tillfälliga bestämmelser om mervärdesskattesatser” (EUT C 44, 16.2.2008, s. 120).

(6)  Meddelandet KOM(2007) 380 slutlig, avsnittet ”Inledning”.

(7)  Se EESK:s yttrande om ”Förslag till rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt (omarbetad version)” (EUT C 74, 23.3.2005, s. 21).

(8)  Se yttrande från EESK om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet” och ”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1798/2003 i syfte att införa regler för administrativt samarbete i samband med ordningen med en enda kontaktpunkt och förfarandet för återbetalning av mervärdesskatt” (EUT C 267, 27.10.2005, s. 45).

(9)  Se meddelandet KOM(2007) 380 slutlig, punkt 3.3 ”Den inre marknadens krav”, andra stycket.

(10)  Punkterna 15 och 17 i bilaga III i momsdirektivet.

(11)  EESK tog först upp denna fråga i yttrandet om ”Bekämpning av skattebedrägerier på inre marknaden” (EGT C 268, 19.9.2000, s. 45) och vid flera tillfällen därefter, det senaste i yttrandet om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet” och ”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1798/2003 i syfte att införa regler för administrativt samarbete i samband med ordningen med en enda kontaktpunkt och förfarandet för återbetalning av mervärdesskatt” (EUT C 267, 27.10.2005, s. 45), naturligtvis utan resultat.

(12)  Också denna punkt uppmärksammade EESK år 2000 i yttrandet i föregående fotnot, och har också tagit upp frågan i en rad efterföljande yttranden, t.ex. i yttrandet om ”Förslag till rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt (omarbetad version)”, (EUT C 74, 23.3.2006, s. 21).

(13)  Se yttrande från EESK om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet” och ”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1798/2003 i syfte att införa regler för administrativt samarbete i samband med ordningen med en enda kontaktpunkt och förfarandet för återbetalning av mervärdesskatt” (EUT C 267, 27.10.2005, s. 45).


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/72


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”En strategi för de yttersta randområdena: uppnådda resultat och framtidsutsikter”

KOM(2007) 507 slutlig

(2008/C 211/19)

Den 21 september 2007 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Strategi för Europeiska unionens yttersta randområden: uppnådda resultat och framtidsutsikter”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 28 mars 2008. Föredragande var Hervé Coupeau.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 128 röster för, 3 röster emot och 5 nedlagda röster.

1.   Inledning

1.1

Genom EG-fördragets artikel 299.2 kan de yttersta randområdenas särskilda karaktär erkännas, vilket skapar förutsättningar för att bevara deras särdrag och mildra de besvärliga förhållandena.

1.2

De sju regioner som utgör de yttersta randområdena är den spanska autonoma regionen Kanarieöarna, de autonoma portugisiska regionerna Azorerna och Madeira och de franska utomeuropeiska departementen (Guadeloupe, Guyana, Martinique och Réunion).

1.3

Sedan 1989 finns det ett särskilt program för dessa regioner som syftar till att ge stöd till socioekonomisk utveckling i riktning mot en bättre konvergens med övriga delar av Europeiska unionen.

1.4

I sitt meddelande av den 12 september 2007 om ”Strategi för Europeiska unionens yttersta randområden: uppnådda resultat och framtidsutsikter” inleder kommissionen ett offentligt samråd i syfte att samla in synpunkter från alla berörda parter om politiken för de yttersta randområdena mot bakgrund av de omfattande problem som dessa områden kommer att stå inför under kommande år. Detta EESK-yttrande är ett bidrag till detta samråd.

1.5

EESK anser att den ekonomiska politiken för de yttersta randområdena har gett vissa positiva resultat men att det fortfarande föreligger strukturella problem som måste lösas. Kommittén menar också att denna politik måste förstärkas i framtiden.

1.6

EESK konstaterar att territoriets tillgänglighet och tillträdet till den europeiska marknaden är ett bestående problem på grund av att dessa områden ligger mycket långt bort, att de är öar (utom Guyana) och att de har andra geografiska och strukturella förutsättningar.

1.7

EESK konstaterar att de yttersta randområdenas belägenhet nära Mercosurs, västra och södra Afrikas samt Västindiens intressesfärer ger Europa en världsomspännande dimension. Kommittén konstaterar att de yttersta randområdenas belägenhet i olika världshav ger Europa en exklusiv ekonomisk zon på 25 miljoner km2 med rikedomar och resurser som man ännu inte har uppskattat värdet på.

1.8

EESK konstaterar också att dessa områdens mycket avlägsna karaktär är negativ för konkurrenskraften:

Det är omöjligt att uppnå skalfördelar på grund av marknadens begränsade storlek.

Det finns inga omfattande naturresurser, t.ex. petroleum, gas och mineraler.

De yttersta randområdenas ekonomiska utveckling är inte särskilt diversifierad, eftersom den till stor del är beroende av turism, jordbruk och fiske.

Till följd av marknadernas begränsade storlek föreligger en tendens till företagskoncentration, vilket gör att företagen får en monopol- eller oligopolställning som är skadlig för konkurrenskraften.

1.9

EESK anser att kommissionens avdelningsövergripande arbetsgrupp för de yttersta randområdena bör bibehållas och rentav förstärkas för att ge EU-politiken större genomslagskraft.

2.   Analys av de yttersta randområdenas ekonomiska branscher, samt rekommendationer

2.1   Turism

2.1.1

Turistnäringen är ett viktigt segment i de yttersta randområdenas ekonomi och kanske den enda som bidrar till ekonomisk tillväxt.

2.2

Kanarieöarna har utvecklat en attraktiv och diversifierad turistnäring som tar emot mer än tio miljoner turister per år. Även Madeira har utvecklat sin turistnäring genom betydligt ökad mottagningskapacitet. När det gäller Antillerna och Réunion är denna bransch viktig men svagt utvecklad. Tack vare enastående miljö och anmärkningsvärda klimatförhållanden har de yttersta randområdena kunnat bygga upp en kvalitetsturism. Detta har dock lett till ökat ekonomiskt beroende, vilket medför en icke försumbar risk, eftersom efterfrågan på turism varierar mycket beroende på klimat, eurons växelkurs, hälsoläget, osv.

2.3

EESK anser att man skyndsamt bör utforma och sprida en logotyp för de yttersta randområdena och att göra reklam för dessa regioner i alla europeiska länder – och kanske även i andra länder som ligger nära de yttersta randområdena – i syfte att diversifiera och höja turismens kvalitet och livskraft.

2.4

De som är verksamma inom turistnäringen måste öka sin användning av miljömässigt hållbara metoder och försöka bevara naturresurserna. De bör söka ett samförstånd med alla lokala aktörer för att fastställa goda utvecklingskriterier. Det finns visserligen en tydlig miljömedvetenhet i de yttersta randområdena, men denna måste kompletteras med en hållbarhetspolitik utformad av lokala aktörer med ekonomiskt stöd från EU.

2.5   Jordbruk

2.5.1

EESK konstaterar att jordbruket är en traditionell bransch och utgör en viktig ekonomisk stöttepelare i de yttersta randområdena, även om dess bidrag till BNP håller på att minska. Jordbruket har en stor och grundläggande sysselsättningspotential som absolut måste bibehållas och utvecklas.

Bland de yttersta randområdena är Azorerna den mest utpräglade jordbruksregionen, med 24 % av sysselsättningen (boskapsuppfödning, samt odling av betor, tobak, osv.). Fisket är en strategisk exportsektor, framför allt när det gäller tonfisk, men har minskat under senare tid.

Det ska noteras att man i de yttersta randområdena också producerar följande:

Bananer (Kanarieöarna, Madeira, Martinique, Guadeloupe).

Sockerrör (Réunion, Guadeloupe, Martinique).

Tropiska frukter (Réunion, Guyana).

Tropiska blommor (Antillerna).

Drycker (Madeira, Kanarieöarna, Martinique, Guadeloupe).

2.5.2

Det ska noteras att det inom dessa branscher föreligger stark konkurrens från tredjeländer, vilket delvis kan förklara det minskade mervärdet.

2.5.3

Man kan urskilja två slags jordbruk, det ena inriktat på den lokala marknaden och det andra på exportmarknaden. Dessa båda typer är ofta i konflikt med varandra, men kan också visa sig vara komplementära. EESK anser att de lokala distributörerna absolut måste anstränga sig för att främja det jordbruk som är inriktat på den lokala marknaden.

2.5.4

När det gäller exportjordbruket efterlyser EESK insatser för att främja produkter från de yttersta randområdena. Dessa produkter bör ges särskild märkning, eftersom de uppfyller de stränga europeiska normer som rör sociala, miljö- och hälsovårdsrelaterade aspekter.

2.5.5

EESK anser att Europa för att skydda jordbruket skyndsamt bör förstärka sin kontroll av produkter som kommer från tredjeländer i syfte att undvika epizootiska sjukdomar och växtsjukdomar.

2.5.6

EESK föreslår en viss grad av komplementaritet mellan produkter från tredjeländer och produkter från de yttersta randområdena, under förutsättning

att detta inte utgör ett hot mot de lokala jordbruksföretagen,

att det möjliggör ökad levnadsstandard för befolkningen i tredjeländerna,

att det finns ett forum för samråd i syfte att skapa en ram för hållbar utveckling.

2.5.7

EESK noterar de ovannämnda naturliga handikappen i de yttersta randområdena och skulle önska att de ersättningar som ges för dessa handikapp bibehålls.

2.5.8

EESK vill uttrycka sin oro för markförvaltningen i vissa av de yttersta randområdena, eftersom det är viktigt att jordbruksområdena bevaras. Europas myndigheter bör stimulera de lokala myndigheterna att göra en indelning av områden som ska bevaras och områden som kan bebyggas inom ramen för en hållbar utveckling.

2.5.9

De yttersta randområdenas biologiska mångfald är omfattande och utgör en given ekonomisk tillgång som möjliggör ett mycket varierat jordbruk med jordbruksmetoder som respekterar ekosystemet. Politiken på detta område måste vara ambitiös och ges adekvata anslag.

2.6   Fiskeri

2.6.1

Fisket är en viktig bransch för de yttersta randområdena, men problem kommer här att uppstå när det gäller förvaltningen av fiskeresurserna. En annan metod för att tillhandahålla fisk måste utformas, t.ex. vattenbruk i havet.

2.6.2

På detta område bör anpassad politik och forskning kunna leda till lösningar på problemet med att upprätthålla leveranserna av fisk. De experiment som genomförts hittills har varit mer eller mindre positiva och gjort det möjligt att bevara fiskesektorn.

2.6.3

Fiskodlingssektorn är ännu i sin linda, men är väl etablerad på Kanarieöarna och Réunion. EESK vill framhålla de positiva erfarenheterna av räkodling på Guyana.

2.6.4

De yttersta randområdenas belägenhet gör att Europeiska unionen har tillgång till stora havsområden (Indiska oceanen, Atlanten, Karibiska havet) och därigenom även till en enastående marin biologisk mångfald. EESK anser att förvaltningen av havsområdena måste utgå från vilket hav det är fråga om, eftersom situationen i Indiska oceanen inte är identisk med den i Atlanten. En differentierad förvaltning bör också beakta de marina sakförhållandena.

2.7   Handel och distribution

2.7.1

Handelssektorn är viktig för de yttersta randområdena. Men den är beroende av importen från medlemsstaterna. Konsumtionen upprätthålls av den lokala befolkningen, men varierar också med turismen.

2.7.2

EESK menar att man skulle behöva utveckla en närhandel som kan erbjuda ett produkt- och tjänsteutbud anpassat till lokalbefolkning och turister.

2.8   Konkurrens och företag

2.8.1

Ett litet företag i de yttersta randområdena kan snabbt hamna i en monopolsituation på grund av den lokala marknadens begränsade storlek. Det centrala begreppet storföretag är därför i de yttersta randområdena ett företag som på Europas fastland skulle vara ett tämligen litet företag, vilket innebär att det är svårt att uppnå skalfördelar i dessa regioner.

2.8.2

EESK anser att man behöver stärka öppenheten på marknaden och främja konkurrensen mellan företag.

2.8.3

Begreppet merkostnad är ofta svårt att definiera när det gäller de yttersta randområdena. En icke uttömmande förteckning över merkostnader skulle kunna omfatta följande:

Merkostnad på grund av transport per båt eller flyg av varor och material.

Affärsresor mellan det europeiska fastlandet och de yttersta randområdena blir tämligen komplicerade på grund av bristen på direkta förbindelser, de få avgångarna och de höga kostnader som avståndet och den ”dubbla ökaraktären” medför.

Högre lagerkostnader på grund av bristen på båt- och flygförbindelser.

Högre rekryteringskostnader eftersom personal som saknar tillräcklig utbildning är mindre produktiv, vilket kräver utbildning inom företaget.

Högre transportkostnader, personal som ska utbildas, krav på större lager än hos motsvarande företag på det europeiska fastlandet – allt detta innebär att det krävs större finansieringskapacitet, och därmed minskar konkurrenskraften.

Högre installationskostnader eftersom allt material måste importeras.

2.8.4

EESK anser att EU:s politik bör ta hänsyn till dessa merkostnader och försöka kompensera dem.

2.9   Energi

2.9.1

Bristen på eller avsaknaden av klassiska energikällor samt beroendet av energi utifrån utgör en strukturell svaghet i de yttersta randområdenas ekonomi. Ändå har de yttersta randområdena ett brett spektrum av möjligheter när det gäller utvecklingen av förnybar energi.

2.9.2

EESK konstaterar att energiproblem är vanliga i dessa regioner, men att det finns många möjligheter i form av solenergi, geotermisk energi, energi från havet och vindkraft.

2.9.3

I dessa regioner finns också vissa svårigheter att hantera avfall, som eventuellt kan utgöra en energikälla. Med en politik för diversifierad energiförsörjning skulle man samtidigt lösa ett folkhälsoproblem:

De flesta av dessa regioner har tropiskt klimat och därmed möjligheter att tillvarata solenergin.

Vissa regioner ligger i vulkaniska områden och skulle kunna utnyttja geotermisk energi.

Närheten till havet ger möjligheter att utnyttja energi från havet.

Avfall kan utgöra en energikälla.

2.9.4

EESK menar att diversifieringen av energikällor bör vara långsiktig och stimuleras med ekonomiska incitament.

2.10   Forskning och utveckling

2.10.1

Den nya kommunikationstekniken bör utvecklas för att bryta isoleringen och ge ekonomiska utvecklingsmöjligheter till företagen i de yttersta randområdena.

2.10.2

Det är viktigt att utveckla forskningen inom både traditionella och icke-traditionella sektorer för att finna lösningar på de yttersta randområdenas problem.

2.10.3

Att i större utsträckning ta emot forskningscentrum i dessa regioner skulle ge positiva följder anser EESK. Det skulle dessutom innebära en inte försumbar diversifiering av ekonomin i de yttersta randområdena.

2.11   Vikten av att utveckla och diversifiera de regionala ekonomierna

2.11.1

Man kan konstatera stora olikheter vad avser utvecklingen mellan de yttersta randområdena. De nya sektorerna har fått svagt fotfäste i de yttersta randområdena med undantag för några enstaka initiativ, och utgör inte i något fall ett alternativ till den traditionella sektorn.

2.11.2

Man bör understryka den offentliga sektorns mycket viktiga roll (europeisk, central och regional förvaltning, offentliga företag, universitet och forskningscentrum) som verksamhetsmotor. Man kan också konstatera att universiteten är viktiga i de yttersta randområdena, och det är alltså av central betydelse att de upprätthålls. EESK föreslår att man inrättar ett europeiskt studiebidrag som kan locka studenter av alla nationaliteter.

2.11.3

De lokala företagen saknar investeringskapacitet. Följaktligen kan man konstatera ett stort beroende av gemenskapsstöd när det gäller genomförandet av projekt inom andra sektorer än de traditionella.

2.11.4

Företagens finansieringskapacitet begränsas av merkostnaderna. EESK menar att det krävs en finansieringspolitik som hjälper företagen att utveckla sin verksamhet. Kommittén skulle också gärna se att man stimulerar en politik för att främja företagsetableringar genom att underlätta tillgången till riskkapital för genomförandet av projekt som skulle innebära ett mervärde för de yttersta randområdena.

2.12   Levnadsvillkor

2.12.1

EESK anser att man bör beakta de yttersta randområdenas särart för att kunna anta en enhetlig och långsiktig politik. Man bör förbättra regionernas och städernas dragningskraft genom att förbättra tillgängligheten och främja forskning och innovation, inbegripet i informations- och kommunikationsteknik.

2.12.2

EESK anser att den sociala dialogen bör främjas i dessa regioner, och att EU-politiken bör ta hänsyn till denna dialog i framtidsmålen för de yttersta randområdena.

2.12.3

Man bör skapa fler och bättre arbetstillfällen genom att locka fler människor ut på arbetsmarknaden eller främja bildandet av företag genom att förbättra arbetstagares och företags anpassningsförmåga och öka investeringarna.

2.12.4

De regionala och lokala regeringarna, som ansvarar för genomförandet av politiken i fråga om de yttersta randområdena, tenderar ibland att glömma den sociala sammanhållningen. EESK anser att social och territoriell sammanhållning är en prioritering som bör beaktas.

2.12.5

EU-politiken bör ta hänsyn till dessa mål och utarbeta en handlingskraftig politik som syftar till ekonomisk utveckling. I ett första skede anser EESK att man bör förbättra de yttersta randområdenas tillgänglighet

genom bättre förbindelser till attraktivare priser, en öppning av transportmarknaden, en förbättring av transitplatserna (hamnar och flygplatser), en rationalisering av transportlogistiken och en kompensation för det avlägsna läget,

genom en utveckling av de traditionella sektorerna, genom främjande åtgärder och utbildning av arbetstagarna.

2.12.6

Kommittén är medveten om de särskilda villkoren i de yttersta randområdena och önskar en förbättring av arbetsvillkoren och en förbättring av levnadsvillkoren genom en ambitiös politik som undanröjer handikappen och lämnar plats för skapandet av mervärde.

2.12.7

Man kan notera att tjänster av allmänt intresse är ett av de största problem som invånarna i de yttersta randområdena ställs inför. Kommittén menar att gemenskapens politik för främjande av de yttersta randområdena måste ta hänsyn till att man måste förbättra kvaliteten på de offentliga tjänsterna för att kunna stärka den sociala sammanhållningen och åstadkomma större konvergens.

2.13   Gränsöverskridande samarbete

2.13.1

EESK menar att det krävs ett dynamiskt gränsöverskridande samarbete med andra regionala sammanslutningar utanför EU för att finna gemensamma samverkanseffekter i syfte att öka utvecklingen i dessa zoner och på villkor att de lokala myndigheterna i de yttersta randområdena får delta.

2.13.2

Kommittén önskar fullständig information om dessa gränsöverskridande samarbeten eftersom vi anser att lösningar kan tas fram. Försiktighet måste emellertid iakttas så att inte nya problem skapas.

2.14   Skattesystem

2.14.1

De yttersta randområdena har särskilda ekonomiska system och skattesystem som är godkända av EU. EESK anser att upprätthållandet av dessa särskilda ekonomiska och skattemässiga system är en förutsättning för att de yttersta randområdena ska kunna övervinna de strukturella svårigheter som de står inför.

2.15   Sammanhållningspolitiken

2.15.1

Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning är ett av EU:s huvudmål, och detta kommer att stärkas i framtiden. EESK anser att EU:s politik när det gäller de yttersta randområdena bör syfta till att stärka sammanhållningen så att hela befolkningen uppnår större livskvalitet.

2.15.2

Sammanhållningspolitiken bör möjliggöra en modernisering och en utveckling av företagen samt skapandet av nya företag för ungdomar. Av detta skäl är innovation en prioritering för att skapa nya möjligheter och främja forskning och utbildningsmöjligheter i samarbete med näringslivet.

2.15.3

För att stärka sammanhållningen måste man uppmuntra den ekonomiska utvecklingen och förbättra kvaliteten på arbetstillfällen, löner och offentliga tjänster.

2.15.4

De yttersta randområdena kan spela en avsevärd roll i den regionala utvecklingen eftersom de är mycket viktiga europeiska plattformar för företagen. De yttersta randområdena kan också fungera som regional modell för att utveckla det civila samhällets deltagande, och utgöra en global referenspunkt som social modell.

2.16   Stärka handlingsplanen för ett utvidgat grannskap

2.16.1

De yttersta randområdenas geografiska läge gör det möjligt att skapa privilegierade partnerskap med andra regioner i närområdet. Politiken bör emellertid stärkas i detta avseende eftersom den är otillräckligt genomförd och brister i konsekvens. EESK påminner om att detta partnerskap endast kan genomföras i samarbete med de europeiska områdena och på deras initiativ, och stimulansåtgärder för ökade kontakter inom dessa områden bör finnas.

2.17   Avtal om ekonomiskt samarbete

2.17.1

Avtal om ekonomiskt samarbete kan utgöra en utvecklingsmöjlighet för de yttersta randområdena, men för detta krävs studier av och tillförlitlig sakkunskap om de framtida avtalen. Avtalen om ekonomiskt samarbete bör ta hänsyn till samtliga berörda parters intressen.

2.17.2

EESK anser att avtalen bör främja arbetsmarknadsparternas och det civila samhällets deltagande både i de yttersta randområdena och i tredjeland.

2.17.3

EESK förordar dialog och utbyte mellan de yttersta randområdena och AVS i syfte att fastställa var man kan uppnå samordningsvinster med en ekonomisk utveckling för samtliga parter.

2.18   Migrationsströmmar

2.18.1

EU utarbetar för närvarande en gemensam invandringspolitik som ska ta hänsyn till den demografiska situationen, arbetsmarknaden och samarbetet med ursprungsländerna. Migrationsströmmarna är ett akut problem i de yttersta randområdena. De yttersta randområdena behöver ett instrument för att minska de olagliga eller regelstridiga migrationsströmmarna. En europeisk migrationspolitik måste därför ta vederbörlig hänsyn till de yttersta randområdenas särskilda behov och erbjuda långsiktigt hållbara lösningar på deras problem.

2.18.2

En konsekvensstudie borde genomföras för att öka kunskapen i denna fråga och finna lösningar på invandringsfrågan.

2.18.3

EESK anser att EU:s invandringspolitik borde vara ambitiösare för att klara av att hantera invandringen genom gemensam lagstiftning och förfaranden som präglas av öppenhet. När det gäller de yttersta randområdena bör EU kunna underlätta för invandring med tanke på den demografiska utvecklingen på arbetsmarknaden.

2.18.4

På grund av den demografiska utvecklingen i Europa kommer migrationsströmmarna att öka. De yttersta randområdena tvingas genom sitt läge att ta itu med problem i samband med olaglig invandring, och behöver i det avseendet solidaritet från EU. Den europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser bör stärka sin verksamhet i de yttersta randområdena.

2.19   Utökat antal yttersta randområden

2.19.1

Vissa medlemsstater diskuterar för närvarande en utökning av antalet yttersta randområden, i synnerhet Frankrike och Nederländerna. En ökning av antalet yttersta randområden kräver ett beslut från rådet. EESK understryker att man i så fall måste öka de ekonomiska anslagen för att säkerställa en bättre integration av de befintliga och nya yttersta randområdena.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/77


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Föreningsfriheten i partnerländerna i Medelhavsområdet”

(2008/C 211/20)

Den 17 januari 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Föreningsfriheten i partnerländerna i Medelhavsområdet”.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 februari 2008. Föredragande var Juan Moreno Preciado.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 99 röster för och 1 nedlagd röst.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Respekt för föreningsfriheten nämns uttryckligen bland de åtaganden som gjordes av de regeringar som undertecknade Barcelonaförklaringen i november 1995, som innebar starten på partnerskapet mellan EU och Medelhavsländerna.

I de associeringsavtal som ingåtts mellan EU och vart och ett av partnerländerna i Medelhavsområdet (1) finns en klausul som anger att respekt för de demokratiska principerna och de grundläggande rättigheterna är en grundsats i associeringsavtalen.

I de handlingsplaner som EU genomför med partnerländerna i Medelhavsområdet inom den europeiska grannskapspolitiken, som lanserades 2004, finns också hänvisningar till goda styrelseformer och främjande av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

1.2

Föreningsfriheten i partnerländerna i Medelhavsområdet är dock (om än i varierande grad) inte garanterad, och det civila samhällets utveckling hämmas av politiska och administrativa hinder i form av allt från avslag på begäran om att bilda föreningar till förbud mot eller upphävande av föreningar.

Godkända organisationer möter också hinder i sin löpande verksamhet. Särskilt allvarliga är de förbud och inskränkningar som myndigheterna använder för att försvåra tillgången till ekonomiskt stöd via internationellt samarbete.

1.3

Uppkomsten av fria sammanslutningar av samhällsgrupper i det civila samhällets olika sektorer (t.ex. arbetstagare, arbetsgivare, jordbrukare, den sociala ekonomin, kvinnor, ungdomar, konsumenter) är en nödvändig förutsättning för demokratiseringsprocessen i partnerländerna i Medelhavsområdet. Europa-Medelhavspartnerskapet är ekonomiskt väl förankrat genom EU:s associeringsavtal med partnerländerna, men det måste kompletteras med en social och demokratisk dimension. Detta kräver det organiserade civila samhällets deltagande.

1.4

Fackföreningarna drabbas på sina olika organisationsnivåer av den politiska maktens ingrepp, vilket begränsar de fackliga företrädarnas möjlighet att försvara arbetstagarnas rättigheter, däribland strejkrätten.

1.5

En brist i arbetsmarknadsorganisationernas verksamhet är den svagt utvecklade sociala dialogen och samrådsprocessen. Denna tvåparts- eller trepartsdialog är mindre utvecklad i Mellanösternländerna än i Maghrebländerna.

1.6

EESK ber Europeiska kommissionen att respektera demokratiseringsåtagandena i Europa-Medelhavspartnerskapet, associeringsavtalen och handlingsplanerna inom grannskapspolitiken. Den måste klargöra för de berörda regeringarna att föreningar inte får upplösas eller upphävas av myndigheterna, om det inte sker genom en korrekt rättsprocess.

1.7

EESK ber också kommissionen att uppmana regeringarna i partnerländerna i Medelhavsområdet att garantera att organisationernas medlemmar och ledande företrädare inte frihetsberövas därför att de utför sin legitima föreningsverksamhet.

1.8

EESK anmodar Europeiska kommissionen att – i de strategiska landrapporter som anger villkoren för samarbetet inom ramen för handlingsplanerna – ta hänsyn till i vilken utsträckning regeringarna i partnerländerna respekterar föreningsfriheten och de mänskliga rättigheterna.

Denna begäran bygger också på artikel 1 i gemenskapens handlingsprogram 2005–2010 för Medelhavsområdet (politiskt partnerskap och säkerhet), där huvudmålen är att främja medborgardeltagande, öka kvinnornas delaktighet, garantera yttrande- och föreningsfrihet, främja det civila samhällets roll och följa internationella konventioner.

1.9

Enligt EESK bör Europeiska kommissionen kräva att det civila samhället i partnerländerna i Medelhavsområdet ska delta i uppföljningen av associeringsavtalen och handlingsplanerna.

1.10

EESK kommer att föreslå att Europa-Medelhavsområdets parlamentariska församling, där kommittén ingår som observatör, ska förmedla budskapet till parlamenten i partnerländerna att det är nödvändigt att undanröja alla rättsliga hinder för föreningsfriheten.

1.11

EESK kommer (i samarbete med Euromednätverken för arbetsgivare och fackföreningar inom den sociala ekonomin och andra aktörer) regelbundet att utarbeta en detaljerad lägesrapport för varje partnerland i Medelhavsområdet om föreningsfriheten och de mänskliga rättigheterna och översända den till Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Föreliggande yttrande kommer att diskuteras under nästa toppmöte för de ekonomiska och sociala råden och liknande institutioner i Marocko 2008, och deras synpunkter och uppgifter kommer att ligga till grund för uppföljningen.

1.12

EESK kommer att fortsätta att verka för att det ska inrättas samrådsinstitutioner för det civila samhället i partnerländerna i Medelhavsområdet (ekonomiska och sociala råd eller liknande organ) och gjuta nytt liv i de samrådsinstitutioner som redan finns i Libanon och Jordanien. Dessa organ bör vara sammansatta av organisationer som är representativa för civilsamhällets olika sektorer och ha de resurser som behövs för att säkerställa en oberoende och effektiv verksamhet.

1.13

EESK framhåller på nytt att kvinnans ställning måste stärkas i samhället och särskilt i organisationslivet i partnerländerna i enlighet med de viktiga rekommendationerna i yttrandet ”Främjande av kvinnors företagande i Euromed-regionen” (2).

Kommittén framhåller också de viktiga slutsatserna från ministerkonferensen inom Europa-Medelhavspartnerskapet (3), där det anges att man ska främja kvinnors representation och deltagande i beslutsfattande ställning i ekonomin, i synnerhet i företagarorganisationer, fackföreningar och andra socioekonomiska organisationer.

1.14

EESK kommer att främja möten och dialog mellan arbetsgivarorganisationer (UMCE) och fackföreningar (fackföreningsforum) och stödja deras utveckling samt utvecklingen av andra civilsamhälleliga nätverk och organisationer inom EU-Medelhavsområdet, däribland Euromed-ländernas nätverk för den sociala ekonomin (ESMED), samt kvinnoorganisationer.

2.   Föreningsfriheten: en grundförutsättning för att uppnå demokratiseringsmålen i ”Barcelonaprocessen”

2.1

Bakgrunden till detta yttrande är de brister som uppmärksammades i slutsatserna från toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i EU och Medelhavsområdet (november 2005) när det gäller det civila samhällets roll. Det är också en följd av slutdeklarationerna från de senaste toppmötena för ekonomiska och sociala råd och liknande institutioner i EU och Medelhavsländerna (Amman i november 2005, Ljubljana i november 2006, Aten i oktober 2007). Syftet med detta yttrande på eget initiativ är att bidra till att föreningsrätten kan åtnjutas fullt ut i partnerländerna i södra Medelhavsområdet.

2.2

Bland de åtaganden som gjordes av de länder som undertecknade Barcelonaförklaringen bör särskilt följande nämnas:

Parterna förbinder sig att handla i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga och allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna liksom andra förpliktelser enligt internationell rätt, särskilt sådana som härrör från regionala och internationella deklarationer och avtal.

Parterna förbinder sig att utveckla rättssäkerheten och demokratin inom sitt politiska system och samtidigt inom denna ram erkänna vars och ens rätt att välja och fritt utveckla sitt eget politiska, socio-kulturella, ekonomiska och rättsliga system.

Parterna förbinder sig att respektera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och att garantera att dessa rättigheter och friheter kan utövas konkret i enlighet med lagen, däribland yttrandefriheten, föreningsfriheten för fredliga ändamål och tanke-, samvets- och religionsfriheten, både individuellt och tillsammans med andra medlemmar i samma grupp, utan diskriminering på grund av ras, nationalitet, språk eller kön.

2.3

Det första Europa-Medelhavstoppmötet för stats- och regeringschefer i Barcelona 2005, som anordnades för att utvärdera de första tio åren i Euromed-processen, bedömdes allmänt som en framgång eftersom det resulterade i ett antal framsteg i förhållande till förklaringen från 1995 och i nya riktlinjer för att stärka det civila samhällets roll. Frågan om demokrati och de mänskliga rättigheterna ansågs fortfarande vara ett allvarligt problem som också togs upp under toppmötet.

2.4

Mot denna bakgrund beslutade man under toppmötet 2005 att utvidga den politiska pluralismen och deltagandet till alla medborgare, särskilt kvinnor och unga, genom att främja ett öppet politiskt system som bygger på fria och rättvisa val och en utveckling mot decentralisering och bättre offentlig förvaltning.

2.5

Europeiska kommissionen erkände implicit att de mänskliga rättigheterna hade gjort små framsteg när den i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet (4) uppgav att dessa rättigheter är en av de tre prioriterade frågorna för Medelhavsområdet som samtidigt är viktiga för att stärka förbindelserna mellan EU och partnerländerna. Meddelandet förde dessutom fram som första mål ”att främja mänskliga rättigheter och demokrati”. EESK delar kommissionens uppfattning och anser att det är mycket viktigt att demokratiseringsprocessen inleds och konsolideras i partnerländerna i Medelhavsområdet.

2.6

Bland de rekommendationer som framfördes i rapporten 2004 (5) från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) ingick en gradvis övergång till ett mer representativt styre, vars första etapp skulle bestå i att man frigör det civila samhällets krafter och tillåter att de tre grundläggande friheterna att kommer till uttryck: åsiktsfriheten, yttrandefriheten och föreningsfriheten.

För att uppnå detta och underlätta kvinnors deltagande i alla aspekter av det offentliga livet i partnerländerna i Medelhavsområdet är det viktigt att ändra lagstiftningen, i synnerhet lagarna om ”enskilda personers ställning” så att kvinnor ges möjlighet att fritt fatta beslut i enlighet med sina grundläggande friheter.

2.7

Slutdeklarationerna från de två senaste toppmötena för de ekonomiska och sociala råden och liknande institutioner har tagit upp aspekter som berör huvudämnet i detta initiativyttrande.

2.8

Vid mötet 2006 i Ljubljana betonades behovet av att stärka dialogen och samarbetet mellan regeringar och icke-statliga aktörer i Medelhavsområdet, framför allt kvinno- och ungdomsorganisationer och arbetsmarknadsorganisationer. I slutdeklarationen föreslogs således att det slovenska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd (första halvåret 2008) skulle anordna en trepartskonferens om den sociala dialogens utveckling.

2.9

I slutdeklarationen från det senaste toppmötet för de ekonomiska och sociala råden och liknande institutioner (Aten den 15–16 oktober 2007) fanns flera viktiga punkter: Man a) begärde att det civila samhället via de ekonomiska och sociala råden (och liknande institutioner) regelbundet skulle göra en uppföljning av de nationella handlingsplanernas utformning och genomförande, b) krävde att de ekonomiska och sociala råden skulle få resurser och stöd för att kunna agera självständigt och öppna sig för nya företrädare för det civila samhället, c) krävde uttryckligen i punkt 12 respekt för föreningsfriheten för att främja dialogen i det civila samhället.

3.   Föreningsfrihetens utveckling i partnerländerna i Medelhavsområdet

3.1

Säkerhet och fred är grundläggande för att skapa ett klimat som är gynnsamt för att starta en demokratiseringsprocess i partnerländerna i Medelhavsområdet.

Den dramatiska situationen i de palestinska områdena, kriget i Irak och den tilltagande extremismen och terrorismen har haft en mycket negativ inverkan på fri- och rättigheternas utveckling. Vissa regeringar har utnyttjat dessa risker eller yttre hot för att rättfärdiga avsaknaden av demokratiska reformer. Denna situation har i vissa länder fört med sig en försvagning av de individuella friheterna och föreningsfriheten.

3.2

Respekt för de mänskliga rättigheterna är tveklöst ett oundgängligt villkor för att förverkliga dessa proklamerade demokratiseringsmål. Föreningsfriheten är tillsammans med främjande och utveckling av organisationslivet en angelägenhet för alla sektorer och en central faktor för att utveckla partnerskapet EU-Medelhavsländerna och i synnerhet det civila samhällets och dess olika intressegruppers deltagande i detta partnerskap.

3.3

Det är viktigt att påpeka att föreningsfriheten också omfattar rätten att bilda, ansluta sig till eller bli medlem i och lämna grupper, föreningar och sammanslutningar av olika slag. Staten får inte blanda sig i bildandet av organisationer som bedriver en lagenlig verksamhet. Det förutsätter dessutom att staten främjar och upprätthåller ett klimat som är gynnsamt för att utöva föreningsfriheten.

3.4

Rätten att ansluta sig till föreningar får inte separeras från de andra medborgerliga och politiska rättigheterna, däribland yttrande- och åsiktsfriheten samt rätten till fri rörlighet och asylrätten. Det civila samhällets utveckling kommer i sin tur att bidra till politiska system som präglas av större mångfald.

3.5

I de flesta partnerländer i Medelhavsområdet finns det en motsättning mellan de internationella konventioner (som garanterar föreningsfriheten) som undertecknats av ländernas regeringar och den nationella lagstiftningen, och mellan dessa båda rättsordningar och den verklighet som de är avsedda att reglera. Med undantag för ett fåtal länder omfattas bildandet av föreningar och föreningsverksamheten av olika inskränkningar som syftar till eller fungerar som förevändning för att slå vakt om säkerheten och den nationella enigheten.

3.6

Denna förevändning används således för att i lag begränsa (och ibland förbjuda) rätten att strejka, anordna möten, demonstrera eller bilda föreningar. Den starkt centraliserade verkställande makten, som allmänt kännetecknar de politiska systemen i partnerländerna, leder till en överdriven kontroll av organisationslivet.

3.7

Tolerans, kontroll och repression (ibland i kombination) är tre strategier som makten använder i sina förbindelser med organisationslivet. I några länder är graden av föreningsfrihet acceptabel och endast begränsad i enstaka, specifika fall. I andra länder är självständig föreningsverksamhet tillåten, men organisationslivet befinner sig under press genom administrativa och finansiella kontroller. Det finns också länder som enbart tillåter regeringsvänliga organisationer.

3.8

Statens ingrepp och kontroll får negativ inverkan på organisationernas olika utvecklingsfaser, från deras bildande till deras upphörande. När bildandet av föreningar är selektivt eller beroende av maktens gottfinnande är organisationslivet ofta reserverat för personer som står nära makten och en källa till korruption. När befogenheten att upplösa en förening är godtycklig agerar organisationerna med försiktighet och utvecklar inte hela sin potential.

3.9

Tre typer av organisationer är, av olika skäl, särskilt övervakade. Det gäller dels fundamentalistiska islamistiska organisationer på grund av fruktan att de ska uppmuntra en extremistisk politisk islamism, som i några länder har blivit den viktigaste legala eller underjordiska oppositionen, dels människorättsorganisationer eftersom de ibland står nära alternativa politiska grupperingar. Men även fackföreningar är utsatta, eftersom de i vissa fall är massorganisationer som kan ifrågasätta den ekonomiska och sociala politiken i ett land och har nära förbindelser med internationella organisationer och institutioner.

3.10

Trots dessa inskränkningar är det viktigt att påpeka att möjligheterna att utöva föreningsfriheten varierar i partnerländerna. Och i många av dessa länder är det, om än med vissa svårigheter, möjligt att på ett självständigt sätt organisera löntagare, företagare, arbetsgivare, kvinnor, ungdomar, jordbrukare osv.

4.   Beskrivning av de viktigaste organisationerna i partnerländerna i Medelhavsområdet

4.1

Traditionella organisationer som företräder arbetstagare, jordbrukare, arbetsgivare inom den sociala ekonomin och andra grupper förekommer i alla länder, även om de är relativt svaga och omfattas av ovannämnda restriktioner.

4.2

En annan typ av organisationer arbetar med välgörenhet och socialt understöd bland de fattigare befolkningsskikten, och deras verksamhet är huvudsakligen inriktad på olika etniska, religiösa och regionala grupper samt stammar eller släkter. I vissa fall fungerar dessa organisationer i realiteten som organiserade socialtjänster.

4.3

Senare, under 1990-talet, har det vuxit fram andra former av miljö- och kulturinriktade organisationer som har försökt engagera sig i den offentliga eller statliga verksamheten genom att framföra konstruktiva idéer eller åtgärdsförslag, och inte bara försöker mildra statens tillkortakommanden. Dessa nya organisationer betraktas ofta med misstro av de administrativa och politiska myndigheterna, som motarbetar dem aktivt.

4.4

Andra viktiga organisationer är engagerade i frågor som rör de mänskliga rättigheterna, kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter och demokratins utveckling i allmänhet.

4.5

Situationen när det gäller arbetsmarknaden och arbetsrelationerna i partnerländerna i Medelhavsområdet diskuterades ingående under det senaste toppmötet för de ekonomiska och sociala råden utifrån den gemensamma rapport som presenterades av Spaniens ekonomiska och sociala råd. Några av synpunkterna i denna rapport ingår i de följande fyra punkterna.

4.6

Principen om fackföreningsfrihet är inskriven i partnerländernas författningar. De senaste åren har också framsteg gjorts i ratificeringen av ILO:s grundläggande arbetskonventioner. Arbetet med att införliva konventionerna i nationell lagstiftning har dock inte gått framåt. ILO:s kommitté för föreningsfrihet, som ansvarar för granskningen av klagomål från fackföreningar eller arbetsgivarorganisationer mot deras regeringar om kränkningar av föreningsfriheten, har mottagit flera klagomål från partnerländerna i Medelhavsområdet, främst från Marocko och Turkiet (6).

4.7

Fackföreningarnas organisationssätt varierar från land till land. I några länder finns det ett enda, obligatoriskt fackförbund (monopol). I andra länder är denna enighet frivillig samtidigt som några länder har flera fackliga centralförbund. De fackliga organisationernas verksamhet är också starkt beroende av den politiska makten.

4.8

Dessutom är varken fackföreningarnas eller arbetsgivarföreningarnas representativitet klart och tydligt reglerad i lag, vilket ger stort manöverutrymme för den politiska makten.

4.9

De flesta fackliga centralförbunden i partnerländerna är anslutna till internationella fackliga organisationer och samordnar sitt arbete med europeiska fackförbund via Euromeds fackföreningsforum. Detta forum är sammansatt av Europeiska fackliga samorganisationen (EFS), Internationella fackliga samorganisationen (ITUC), Internationella arabiska fackliga samorganisationen (ICATU) och Union Syndicale des Travailleurs du Maghreb Arabe (USTMA). Deras arbete syftar bland annat till att utveckla samarbetet mellan nord och syd och främja arbetstagarnas intressen inom ramen för Barcelonaprocessen.

4.10

Företagarorganisationerna har en stor utbredning i samtliga partnerländer, och deras representativa funktion omfattas i regel inte av så många rättsliga, administrativa eller politiska restriktioner. Sektorsbaserade arbetsgivarorganisationer är allmänt förekommande och det har efter hand bildats branschförbund i de flesta länderna. Förutom företagarorganisationerna spelar också handelskamrarna i partnerländerna i Medelhavsområdet en viktig roll.

Arbetsgivarorganisationerna präglas av större mångfald än fackföreningsrörelsen. Organisationerna i de enskilda länderna kan sluta sig samman i ett enda företagarförbund. Det gäller till exempel Tunisien, där UTICA (7) omfattar samtliga branscher förutom jordbrukssektorn. I andra länder finns det dock flera organisationer, däribland i Marocko som har tre arbetsgivarorganisationer (8).

4.11

Företagarorganisationerna i elva partnerländer (9) (och Malta) bildar Union of Mediterranean Confederations of Enterprises (UMCE), med säte i Tunisien. UMCE har bland annat som mål att etablera ett institutionaliserat samråd mellan arbetsmarknadsorganisationerna och bidra till skapandet av ett frihandelsområde i Europa-Medelhavsområdet.

4.12

Den sociala ekonomin i dess olika former (kooperativ, ömsesidiga företag, utvecklingsorganisationer) sysselsätter en mycket stor andel av befolkningen i partnerländerna i Medelhavsområdet. Den har en stor betydelse för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, särskilt inom små och medelstora företag samt mikroföretag, och tillhandahåller också många viktiga sociala tjänster.

4.13

Föreningsverksamheten i den sociala ekonomins olika sektorer omfattas i princip inte av några politiska restriktioner, men är däremot utsatt för några av de administrativa kontroller som också gäller andra sammanslutningar. Denna föreningsverksamhet är särskilt vanligt förekommande inom jordbrukskooperativ i Marocko, Palestina, Turkiet, Egypten och Israel.

4.14

De olika kollektiven – arbetsmarknadens parter och branschorganisationerna, miljöorganisationerna, familjeorganisationerna och konsumentföreningarna, den sociala ekonomin osv. – försöker spela en aktiv roll i genomförandet av partnerskaps- och grannskapspolitiken, vilket EESK nyligen också framhöll i en informationsrapport (10).

4.15

År 2000 bildades i Madrid Euromedländernas nätverk för den sociala ekonomin (ESMED), som för närvarande består av organisationer från Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Spanien, Marocko och Tunisien. ESMED har bidragit till olika arbeten och sammankomster inom EESK och Europa-Medelhavspartnerskapet.

4.16

De icke-statliga organisationerna och andra sociala organisationer har också en viktig roll framför allt i försvaret av de mänskliga rättigheterna, och de möter samma svårigheter som ovannämnda grupperingar. De bidrar också på ett väsentligt sätt till strävan att uppnå målen i Barcelonaprocessen. Euromeds icke-statliga plattform inrättades 2005 och består av många nätverk och icke-statliga organisationer, däribland Euromednätverket för de mänskliga rättigheterna.

Bryssel den 22 april 2008.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Marocko, Algeriet, Tunisien, Egypten, Jordanien, Israel, de palestinska områdena, Libanon, Syrien, Turkiet, Mauretanien och Albanien (Mauretanien och Albanien har deltagit i Barcelonaprocessen sedan december 2007).

(2)  REX/233 – CESE 1004/2007.

(3)  Istanbul den 14–15 december 2006.

(4)  Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 12 april 2005, med titeln ”Europa – Medelhavspartnerskapet tio år – Ett arbetsprogram för att möta utmaningarna under de fem kommande åren”, KOM(2005) 139 slutlig.

(5)  Arab Human Development Report 2004. UNDP (april 2005).

(6)  Frågan om de fackliga rättigheterna i Turkiet behandlas för närvarande av det blandade parlamentariska utskottet EU-Turkiet.

(7)  Union Tunisienne de l'Industrie, du Commerce et de l'Artisanat.

(8)  Unión Marocaine de l'Agriculture, Union Générale de l'Industrie et du Commerce och Confédération Générale des Entreprises du Maroc.

(9)  CGEA-Algeriet, OEB-Cypern, FEI-Egypten, MAI-Israel, JCI-Jordanien, ALI-Libanon, MFOI-Malta, CGEM-Marocko, PFI-Palestina, FSCC-CCI-Syrien, UTICA-Tunisien, TUSIAD-TISK-Turkiet.

(10)  Se REX/223 – CESE 504/2007 ”Det civila samhällets deltagande på lokal nivå i genomförandet av handlingsplanerna för EU:s grannskapspolitik med sikte på en välavvägd och hållbar utveckling”.


19.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 211/82


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förhandlingar om nya handelsavtal – EESK:s ståndpunkt”

(2008/C 211/21)

Vid plenarsessionen den 26 september 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”Förhandlingar om nya handelsavtal – EESK:s ståndpunkt”.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 1 april 2008. Föredragande var Jonathan Peel och medföredragande var Evelyne Pichenot.

Vid sin 444:e plenarsession den 22–23 april 2008 (sammanträdet den 22 april 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 101 röster för, 6 emot och 7 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och allmänna rekommendationer

1.1

Kommittén välkomnar att kommissionen på nytt bekräftar sitt övergripande engagemang för en multilateral avreglering av världshandeln. Kommittén inser att kommissionens omsvängning till en bilateral agenda beror på att man inte gjort tillräckliga framsteg på multilateral nivå.

1.2

Kommittén anser att bilaterala avtal måste anses vara förenliga med och faktiskt på längre sikt stärka ett multilateralt agerande. Eventuella vinster på bilateral nivå kan stimulera den multilaterala processen. Vårt välstånd är beroende av handel, vilket kommissionen också konstaterar.

1.3

Kommittén betonar dock att det måste ske kvalitativa framsteg under dessa nya förhandlingar. Det räcker inte att på bilateral nivå försöka upprepa den politik som inte lyckats på multilateral nivå.

1.4

Bilaterala förhandlingar kan innebära att större hänsyn tas till regionala och nationella särdrag jämfört med multilaterala avtal som per definition utformas utifrån ett bredare perspektiv.

1.5

Kommittén ser därför positivt på att GD Handel vill ta del av kommitténs synpunkter avseende EU:s förhandlingar om nya handelsavtal i linje med kommissionens meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” från oktober 2006.

1.6

EESK:s främsta målsättning är att som jämbördig partner till kommissionen fullfölja och utveckla det samarbete och det engagemang som kommittén manifesterar såsom språkrör för Europas civila samhälle i sitt framtida arbete med kommissionen och andra viktiga EU-institutioner.

1.7

Kommittén ser positivt på denna möjlighet att stödja kommissionen i dess arbete med att verka för ökad uppföljning av och bättre insyn i förhandlingarna. Kommittén vill utvidga och fördjupa sitt samarbete med det civila samhället i de länder och regioner i världen som berörs av förhandlingarna.

1.8

EESK anser att kommittén tack vare sin struktur skulle kunna spela en aktiv roll inom uppföljningen. Kommitténs erfarenheter kan bidra till att underlätta arbetet med att hitta potentiella samarbetsparter i andra länder.

1.9

Kommittén noterar att kommissionen i dagsläget efterlyser kommentarer och samarbete i fråga om de föreslagna förhandlingarna som helhet, men noterar också att dessa förhandlingar kommer att spänna över ett brett spektrum. Många av dessa frågor tas upp i detta yttrande. EESK anser att kommittén dessutom bör titta närmare på ett antal konkreta frågor i separata yttranden inom den närmaste framtiden, t.ex. frågan om värdigt arbete och tillträde till marknaden.

1.10

Kommittén välkomnar framför allt att kommissionen på nytt tar sociala och miljömässiga hänsyn inför dessa förhandlingar. I detta sammanhang noterar kommissionen att begreppet hållbar utveckling innefattar ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsynstaganden. Kommittén noterar också att många frågor som främst är av ekonomisk art också berör det civila samhället, inte minst de frågor som påverkar den fria rörligheten för människor.

1.11

I fråga om dessa bilaterala förhandlingar anser kommittén att det är viktigt att grundläggande och universella rättigheter i enlighet med ILO:s normer utgör grunden för förhandlingarna. Kommittén anser också att man bör använda sig av dessa normer för att främja ömsesidigt godtagbara och praktiska definitioner av begreppet ”värdigt arbete”.

2.   Bakgrund – handelns betydelse

2.1

I centrum för världens internationella relationer står handeln. Länder interagerar med varandra på en rad nivåer, framför allt genom följande:

Geopolitisk och militär interaktion.

Handel och ekonomiska förbindelser.

”Mjuka” regeringsorgan: permanent samarbete inom t.ex. Världshandelsorganisationen (WTO), Förenta Nationerna och dess organ, inkl. Internationella arbetsorganisationen (ILO), IMF och Världsbanken, och tillfälligt samarbete, framför allt tack vare en gemensam syn på frågor som rör miljö, hållbar utveckling och klimatförändringarna (Rio, Kyoto) med utgångspunkt i globala intressen som vi alla delar.

Idrott, kulturella och/eller historiska band.

Kontakter inom det civila samhället – av särskild betydelse för denna kommitté.

Det mest effektiva, djupgående och varaktiga sättet att bygga kontakter mellan länder och globala regioner är genom handel. Handel leder ofta till ytterligare kontakter och fördjupade förbindelser.

2.2

Internationella handelsförbindelser och investeringar är i själva verket den främsta drivkraften bakom EU:s ekonomiska tillväxt och den externa dimensionen av EU:s konkurrenskraft. I sitt meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” framhåller kommissionen att ”vårt välstånd är beroende av handel”. Av betydelse är också att kommissionen har fullständiga befogenheter i handelsfrågor, medan kommissionen endast kan ha politiska ambitioner på många andra områden som gäller EU:s internationella relationer. Kommissionens ansvarsskyldighet utgör dock ett problemområde som måste bevakas när förhandlingarna fortskrider.

2.3

Många anser att incitament för handel, lägre tullar och undanröjande av andra handels- och investeringshinder är av avgörande betydelse om man ska kunna nå bred acceptans för de mer positiva och fördelaktiga aspekterna av globaliseringen. De största tillväxtekonomierna såsom Kina, Brasilien och Indien – som samtliga omfattas av kommissionens nya strategi – håller på att införa mindre restriktiva regler för utrikeshandeln. Detta är