9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/1

1.1

Observationsgruppen för inre marknaden inrättades av EESK för att övervaka framsteg i arbetet med att fullborda inre marknaden. Under årens lopp har ett antal yttranden tillkommit till följd av att andra institutioner, t.ex. rådet, kommissionen och parlamentet samt EU:s ordförandeskap (1), begärt att kommittén utarbetar förberedande yttranden. Det senaste yttrandet behandlade kommissionens rapport om översynen av inre marknaden (2). EESK har under årens gång också utarbetat en rad initiativyttranden.

1.2

Detta initiativyttrande ligger rätt i tiden eftersom Europeiska rådet vid sitt möte den 18–19 oktober 2007 beslutade att EU ska leda den internationella utvecklingen i fråga om reglering och liberalisering. EU kan påverka globaliseringen genom att koppla sin modell för utveckling till hållbar tillväxt, social rättvisa och miljöhänsyn. Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning är en bättre reaktion på globaliseringen än åtgärder som innebär att unionen sluter sig mot omvärlden genom protektionism.

1.3

Både arbetsgivare och fackföreningar anser att ”flexicurity” (3) som förhandlats fram av arbetsmarknadens parter kan skapa situationer som är fördelaktiga för både företag och arbetstagare. Flexicurity är därför den ram som krävs för en modernisering av EU:s arbetsmarknad som omfattar arbetsmarknadslagstiftning, effektiva system för livslångt lärande och fortbildning och bibehållna och förbättrade sociala trygghetssystem. Dessutom kommer en effektiv social dialog (bland annat genom kollektivförhandlingar) att bidra till att arbetsmarknaderna fungerar friktionsfritt.

1.4

Kommittén är medveten om kommissionens meddelande ”Det europeiska intresset – För framgång i en globaliserad värld” (4), som överlämnades till Europeiska rådets informella möte i Lissabon.

1.5

En majoritet av EU:s medborgare har tagit en framgångsrik inre marknad för given på många olika områden. Inre marknaden är inte något fullbordat faktum, utan ”under konstant utveckling” enligt kommissionär Charlie McCreevy (5). Vid sidan om behovet av att fullborda inre marknaden måste EU nu ta sig an de utmaningar som globaliseringen ger upphov till och skapa incitament för de öppna marknadsprinciper som unionen bygger på och där det i en värld utan snedvriden konkurrens inte finns plats för protektionism.

1.6

En del av EU:s globala uppdrag är att skapa harmoniserade normer vid sidan om fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och människor. Detta innebär att tredjeländer som vill göra affärer med EU inte kan kringgå de regler som tillämpas på inre marknaden för konsumentskydd, tekniska normer, sysselsättningsvillkor och miljöskydd.

1.7

En viktig aspekt av globaliseringens utmaningar är den roll som WTO, ILO och världens finansmarknader, som blivit allt mer beroende av varandra, kan spela. Detta ömsesidiga beroende har blivit mycket tydligt i samband med finans- och börskrisen under andra halvåret 2007.

1.8

EU:s inre marknad räcker inte i sig själv. EU måste idka handel och utveckla sina förbindelser med resten av världen. EU:s inre marknad måste också förbli konkurrenskraftig och innebära fördelar för unionens arbetstagare, arbetsgivare och samtliga medborgare. Lissabonstrategin har utvecklats för att uppnå detta och för att göra det möjligt för EU att bli en ännu mer konkurrenskraftig ekonomi på den globala arenan. Europeiska unionen måste själv se till att de återstående hindren på inre marknaden undanröjs.

1.9

Syftet med detta initiativyttrande är att ge EU impulser i arbetet med att bemöta globaliseringen, så att unionen kan ta tillvara globaliseringens möjligheter. EU:s ekonomiska framsteg bygger inte på protektionism utan på de fyra friheter på vilka den ursprungliga europeiska ekonomiska gemenskapen en gång grundades. (EU måste fortfarande avskaffa vissa av sina egna handelsrestriktioner.)

1.10

Unionen måste också akta sig för falla i den amerikanska fällan och subventionera produktionen av biobränslen. Om inte denna politik först godkänns inom ramen för WTO kommer dessa oekonomiska subventioner oundvikligen att leda till högre livsmedelspriser och till förvärrad hungersnöd i utvecklingsländerna och i världens minst utvecklade länder (6).

1.11

EESK anmodar kommissionen och medlemsstaterna att beakta dessa rekommendationer från arbetsmarknadens parter avseende de mest avgörande utmaningar som EU:s arbetsmarknader står inför (7).

1.12

EESK välkomnar kommissionens meddelande till rådets informella möte i Lissabon (8). Kommittén stöder framför allt de fyra strategier som man då kom överens om för både unionen och medlemsstaterna om FoU och innovation, det rätta företagsklimatet, investeringar i människor samt energi och klimatförändringar. På alla dessa fyra områden finns emellertid behov av att fördjupa reformagendan om den verkliga potentialen för tillväxt och sysselsättning ska kunna tillvaratas.

1.13

EESK anmodar kommissionen och rådet att se till att arbetsmarknadens parter involveras i utarbetandet och genomförandet av de politiska åtgärder som ska gälla för flexicurity på nationell nivå.

1.14

EU:s företag och arbetstagare får inte hamna i underläge i förhållande till konkurrenterna från tredjeland bara därför att EU vill gå i bräschen för ett avancerat miljötänkande.

1.15

Lösningen är att EU måste tala med en röst – enträget och regelbundet – i de internationella förhandlingarna om den globala uppvärmningen. Vi måste utöva påtryckningar på de länder som inte lever upp till sina åtaganden.

2.1

I sitt meddelande till stats- och regeringschefernas oktobermöte följer kommissionen upp det informella mötet i oktober 2005 i Hampton Court där man diskuterade utmaningarna med globalisering på områden såsom innovation, energi, migration, utbildning och demografisk utveckling. Under 2007 beslutade unionen att komma till rätta med klimatförändringarna och införa en gemenskapspolitik för en säker, hållbar och konkurrenskraftig energipolitik – och därmed se till att EU tar de främsta stegen mot den tredje industriella revolutionen.

2.2

Allmänhetens medvetenhet om globaliseringen och dess fördelar och svårigheter har ökat. Några välkomnar den, andra fruktar den, men alla är ense om att globaliseringen har lett till ett ifrågasättande av några av efterkrigstidens antaganden i fråga om världsekonomin (framför allt USA:s dominans) och om hur regeringarna kan hjälpa sina medborgare att acceptera förändringar. Globaliseringen är både en möjlighet och en utmaning för EU.

2.3

50 år av europeiskt integrationsarbete har inneburit sociala framsteg utan motstycke. Medlemsstaternas ekonomiska framtidsutsikter är mer ömsesidigt beroende av varandra än någonsin tidigare. Nästa steg bör vara att göra det möjligt för EU att styra utvecklingen inom den globala ekonomin och införa internationella normer som bygger på EU:s värderingar.

2.4

Den monetära unionen och eurons framgång har varit och kommer även fortsättningsvis att vara en katalysator för fördjupad marknadsintegration och förstärkning av inre marknaden. En situation som präglas av låg inflation, låga räntor, billiga och överskådliga transaktioner och fördjupad ekonomisk integration främjar den gränsöverskridande handeln och investeringarna inom EU och hjälper europeiska företag att möta den globala konkurrensen. Externt skyddar euron mot den instabilitet som för närvarande präglar de internationella finansmarknaderna. Eurons styrka lindrar också vissa faktorer såsom höjda globala livsmedelspriser och högre energipriser framför allt på grund av ökad efterfrågan från de stora framväxande ekonomierna. Eurons styrka måste dock avspegla ekonomiska fundament. En snabb och markant appreciering av euron som främjas av en alltför hög styrränta från ECB:s sida tillsammans med en valutapolitik som kännetecknas av devalveringar i konkurrenssyfte i andra delar av världen utgör en fara för EU:s välfärd. En appreciering skulle bli en tung belastning för de europeiska företag som producerar i euro och som säljer i dollar och skapar därför risk för utlokaliseringar.

3.2

Vid sidan om tydliga frihandelsavtal kan EESK tänka sig andra innovativa sätt att hitta lösningar på problem på gräsrotsnivå i bilaterala sammanhang och vill hänvisa till diskussionerna inom det transatlantiska ekonomiska rådet, som inrättades efter toppmötet mellan EU och USA den 30 april. Vid rådets första möte den 9 november gjordes betydande framsteg för att förbättra villkoren för handel med och investeringar i EU:s största ekonomiska samarbetspartner. De frågor som står på spel behöver inte nödvändigtvis intressera andra handelssammanslutningar, vilket förklarar att bilaterala överenskommelser är av stor betydelse. (Det ryktas att de två sidorna sedan april har gjort betydande framsteg när det gäller att undanröja hinder för handel och investeringar och skära ner på byråkratin.)

Följande frågor omfattas av överenskommelsen:

3.3

Europeiska unionen vill dessutom fördjupa och förstärka sitt ekonomiska samarbete med grannländerna, såsom Ukraina och Ryssland. Rysslands WTO-medlemskap, inrättandet av ett ekonomiskt samarbetsområde för EU och Ryssland samt det senaste ramavtalet för EU och Ryssland utgör viktiga milstolpar på vägen mot ett verkligt strategiskt ekonomiskt samarbete. Detta förstärkta samarbete bör bana väg för framtida förhandlingar om ett ekonomiskt samarbetsområde som främjar fri rörlighet för varor och tjänster, kapital och människor, kunskap och teknik.

3.3.1

Eftersom frågan om ett strategiskt ekonomiskt samarbetsområde omfattar många dimensioner kan dessa endast delvis beaktas genom Rysslands WTO-medlemskap. EU och Ryssland bör där så är möjligt bygga sina framtida ekonomiska förbindelser på strukturer vid sidan om WTO i syfte att skapa ett ekonomiskt samarbetsområde för ett större europeiskt område. Detta kräver ett starkt åtagande från EU och Ryssland att behandla mer övergripande och mer djupgående frågor än dem som diskuteras inom ramen för traditionella frihandelsavtal.

3.3.2

Avtalet mellan EU och Ryssland bör bl.a. omfatta gemensamma bestämmelser för den nationella behandlingen av gränsöverskridande investeringar, avskaffande av tullar och icke-tariffära handelshinder, konvergerande lagstiftning, ömsesidigt erkännande av standarder och av förfarandena för bedömning av överensstämmelse, handelsfrämjande åtgärder och tullar, samarbete i konkurrensfrågor, avreglering av tjänster, offentlig upphandling, djurskydds- och växtskyddsföreskrifter, skydd av immaterialrätten, konfliktlösning och användningen av internationella redovisningsnormer. Ett exempel på de frågor som omfattas av en sådan bred överenskommelse är avtalen för ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde.

3.5

Globaliseringen har lett till allt snabbare förändringar, och detta gäller både teknik, idéer och det sätt på vilket vi arbetar och lever. EESK har konsekvent ställt sig bakom dessa målsättningar. Om vi i Europa lyckas släppa loss den totala potentialen för innovation och kreativitet, kan vi påverka i vilken riktning världen förändras och verka för en tydlig förskjutning mot europeiska värden och kulturell mångfald.

1.

Den globala uppvärmningen kan inte stoppas av EU på egen hand och de slutliga effekterna av EU:s åtgärder kommer att motverkas om andra länder inte vidtar åtgärder för att kontrollera energianvändning och utsläpp.

2.

EU bör undvika att bidra till att försämra den globala konkurrensförmågan för tillverkningsindustrin inom EU, som tvingas bära högre kostnader på grund av högre miljöskatter och vars konkurrenskraft därmed försämras på den globala arenan. Detta kommer dessutom att leda till en utlokalisering av investeringar som skulle kunna vara av strategisk betydelse för EU:s inre marknad.

3.

Kommittén är inte övertygad om att hårdare miljökrav leder till ökad efterfrågan på forskning om miljövänligare produkter. Det kommer att dröja oerhört länge innan forskning om sådana produkter inleds och slutprodukterna introduceras på marknaden. Under tiden kommer den övriga energiintensiva tillverkningsindustrin att tvingas bort från marknaden på grund av orättvis konkurrens från producenter i länder som inte är lika entusiastiska när det gäller att vidta åtgärder för att begränsa sina utsläpp.

3.10.1

Lösningen är att EU måste tala med en röst – enträget och regelbundet – i de internationella förhandlingarna om den globala uppvärmningen. Vi måste utöva påtryckningar på de länder som inte lever upp till sina åtaganden. Om EU beslutar att gå vidare på egen hand och införa högre miljökrav måste unionen överväga möjligheten att, i enlighet med WTO:s bestämmelser, införa gränskontroller av varor från länder som är kända för att bryta mot miljöregler, så att den europeiska tillverkningsindustrin inte kännetecknas av komparativa nackdelar.

3.10.2

Ett öppet globalt system med handel av utsläppsrätter ligger i EU:s intresse. Tidigare behövde EU skydda sina medborgare, intressen och värden. I dag kan lösningen inte vara protektionism. I egenskap av världens främsta handelspartner och investerare möjliggör vår öppenhet insatsvaror till lägre kostnad för näringslivet, lägre priser för konsumenterna och en konkurrensstimulans för ekonomin och nya investeringar. Samtidigt är det viktigt för EU att använda sitt inflytande i internationella förhandlingar för att kräva samma öppenhet från övriga parter. Öppenheten fungerar bara om övriga parter agerar i samma positiva riktning.

3.10.3

Kommissionen måste se till att tredjeländer tillåter en proportionell öppenhet för exportföretag och investerare från EU och att dessa länder inför grundläggande bestämmelser som inte undergräver möjligheterna att skydda våra intressen och värna våra högt ställda krav i fråga om hälsa och säkerhet, socialt skydd samt miljö- och konsumentskydd.

4.1

Globaliseringen och den tekniska utvecklingen riskerar att öka orättvisorna genom att klyftan växer mellan välutbildade och lågutbildade samt mellan rika och fattiga nationer. Den bästa lösningen är att hjälpa varje individ och nation att anpassa sig, genom högre kvalitet och bättre tillgång till utbildning för människor i alla åldrar.

4.2

EESK och arbetsmarknadens parter har yttrat sig om hur systemet med ”flexicurity” bör utformas för att hjälpa människor att på ett mer framgångsrikt sätt hantera övergången från en anställning till en annan i en värld som präglas av allt snabbare ekonomiska förändringar.

4.3

Den 5 december antog rådet för sysselsättning och sociala frågor (13) ett antal gemensamma principer för flexicurity som banar vägen för medlemsstaterna att införa flexicurity i de nationella reformprogrammen och därefter nationellt i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.

4.4

EESK skulle vilja se att man i större utsträckning uppmärksammar aktiva politiska åtgärder för ökad integrering och lika möjligheter för grupper som diskrimineras på arbetsmarknaden: personer över 50, kvinnor, etniska minoriteter och lågutbildade personer som lämnar skolan i förtid.

5.1

EU upplever för närvarande effekterna av en global finans- och börskris. Den monetära unionen och ett snabbt agerande från Europeiska centralbankens sida för att stävja oron tycks ha spelat en positiv roll. Genom att i hög grad ha ökat likviditeten på penningmarknaden har ECB först och främst bidragit till att lindra förtroendekrisen inom banksektorn, genom att minska risken för en betydande åtstramning av kreditvillkoren för företag och hushåll. Frånvaron av valutarisker och låga landsspecifika riskpremier har för det andra inneburit att mer utsatta ekonomier inom EU har kunnat möta oron på finansmarknaden utan att påverkas nämnvärt.

5.2

Instabiliteten på de globala finansmarknaderna och en svagare USA-dollar påverkar EU, bl.a. genom en betydande appreciering av euron som orsakas av att ECB upprätthåller en alltför hög styrränta och av att det förs en valutapolitik som kännetecknas av devalveringar i konkurrenssyfte i andra delar av världen, vilket kommer att få negativa konsekvenser för EU:s ekonomi på medellång sikt.

5.3

Den senaste utvecklingen på världens finansmarknader visar att det finns behov av skärpta försiktighetsregler, bättre samordning och kommunikation mellan tillsynsmyndigheter och centralbanker samt ökad insyn och bättre rapportering.

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/9

1.1

I sitt meddelande av den 5 september 2007 om ”En europeisk union som bygger på resultat – tillämpningen av gemenskapsrätten” (KOM(2007) 502 slutlig) framhåller kommissionen att det finns 9 000 rättsakter och att av dessa omkring 2 000 är olika direktiv som vart och ett krävt mellan 40 och 300 genomförandeåtgärder. Man säger också att det med tanke på antalet EU-medborgare som kan komma att tillvarata sina rättigheter enligt gemenskapslagstiftningen och i syfte att förbättra lagstiftningen är nödvändigt att fästa särskilt stort avseende vid hur lagen tillämpas och att identifiera orsakerna till att de problem som uppstår med tillämpning och genomförande fortfar att existera.

Kommissionen föreslår därför att det nuvarande sättet att hantera frågor om tillämpning och genomförande bör förbättras.

1.2

Kommissionen identifierar också fyra möjliga sätt att förbättra tillämpningen av lagstiftningen:

1.3

Kommittén ställer sig bakom kommissionens avsikt att förbättra de styrmedel som gör det möjligt att se till att medlemsstaterna på ett bättre sätt tillämpar gemenskapslagstiftningen.

Kommittén vill i detta sammanhang framföra följande synpunkter:

2.1

Problemen med att gemenskapslagstiftningen tillämpas och genomförs på ett bristfälligt sätt beror till största delen på att direktiven införlivats ofullständigt i nationell lagstiftning. Detta införlivande kan definieras som ett förfarande genom vilket en medlemsstat som är mottagare av ett direktiv vidtar alla de åtgärder som krävs för att effektivt införa direktivet i den nationella rättsordningen genom adekvat formulerade rättsakter.

2.2

Införlivandet förutsätter att medlemsstaterna uppfyller två skyldigheter:

2.3

Samma krav gäller för införlivande av sådana rambeslut som anges i artikel 34 i EU-fördraget, vilka i likhet med de direktiv som nämns i artikel 249 i EG-fördraget ”skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt”.

2.4

Införlivandet av rambeslut kan också medföra svårigheter. Till skillnad från det överträdelseförfarande som anges i artiklarna 226 och 228 i EG-fördraget innehåller EU-fördraget dock inte någon mekanism för kontroll på kommissionens initiativ i de fall då införlivandet är bristfälligt eller inkorrekt. Detta mildrar givetvis inte medlemsstaternas skyldighet att införliva rambesluten.

2.5

Man kan konstatera att medlemsstaterna alltjämt har svårt att anpassa sina förfaranden för utformning av införlivandebestämmelser som, i motsats till vad man skulle kunna tro, ger upphov till komplicerade rättsliga hinder och ibland strider mot de nationella rättsliga traditionerna.

3.1

Medlemsstaterna har exklusiva befogenheter när det gäller att avgöra formen för införlivandet av direktiv, och de bestämmer också, under övervakning av de nationella domstolarna, de domstolar som bevakar tillämpningen av EU-rätten, hur direktivet ska tillämpas i den nationella rätten. Man bör här framhålla att kommissionen i egenskap av fördragens väktare är förpliktad att säkerställa att gemenskapsrätten tillämpas korrekt och att inre marknaden fungerar väl, i förekommande fall bland annat med hjälp av de stegvisa åtgärder den förfogar över i detta syfte gentemot medlemsstaterna (motiverat yttrande, EG-domstolen, böter). Eftersläpning och felaktigt eller ofullständigt genomförande fråntar inte berörda medborgare möjligheten att väcka talan i syfte att uppnå att direktivet får företräde över inhemsk lagstiftning, i enlighet med principen om gemenskapsrättens företräde.

3.2

Korrekt införlivande förutsätter alltså antagandet av nationella normer av tvingande karaktär som ska offentliggöras officiellt (1). EG-domstolen godtar inte en allmän hänvisning till gemenskapsrätten som införlivande (2).

3.3

Det kan hända att allmänna principer i den konstitutionella eller administrativa rätten gör införlivande genom antagande av lagstiftningsåtgärder eller särskilda bestämmelser överflödigt, men dessa allmänna principer måste säkerställa att den nationella förvaltningen tillämpar direktivet fullt ut.

3.4

Införlivandet av direktiv bör alltså vara så troget som möjligt. Direktiv som syftar till tillnärmning av den nationella lagstiftningen bör införlivas så ordagrant som möjligt i syfte att säkerställa enhetlig tolkning och tillämpning av gemenskapsrätten (3).

3.5

Detta kan verka lätt i teorin, men i praktiken inträffar det att begrepp som är klara och tydliga i gemenskapsrätten (4) inte har någon motsvarighet i den nationella juridiska terminologin, eller att denna typ av begrepp inte innehåller någon hänvisning till medlemsländernas rätt när det gäller fastställandet av innehåll och räckvidd (5).

3.6

Det händer också att direktivet innehåller en artikel som föreskriver att de nationella åtgärder som används vid införlivandet av detta ska innehålla en hänvisning till direktivet, eller åtföljas av en sådan hänvisning vid offentliggörandet. Underlåtenhet att respektera denna hänvisningsklausul bestraffas av EG-domstolen, som vägrar att göra undantag för medlemsstater som hävdar att deras nationella rätt redan överensstämmer med direktivet (6).

3.7

Svårigheterna att korrekt införliva direktiv beror också på hur strängt normerande dessa är. När det gäller bestämmelserna i direktiven finns två huvudkategorier:

3.8

När det gäller ”icke-obligatoriska bestämmelser” bör bedömningarna av hur fullständigt, troget och effektivt införlivandet är inte inriktas på utformningen av de nationella åtgärderna, utan på innehållet i de nationella åtgärderna, som bör möjliggöra uppnåendet av direktivets mål.

3.9

Vid ”föreskrivande/ovillkorliga bestämmelser” riktas kommissionens och EG-domstolens uppmärksamhet i första hand mot överensstämmelsen mellan nationella åtgärder och direktivets bestämmelser.

3.10

Vissa medlemsstater upplever emellertid allvarliga svårigheter att hitta en lämplig lydelse för normerna när det gäller att införliva ”föreskrivande/ovillkorliga bestämmelser”, något som kan sammanfattas på följande sätt: ”Fastställande av nya bestämmelser bör, för att lagstiftningen ska förbli tydlig, åtföljas av en systematisk 'rensning' i tidigare texter så att inte överflödiga eller (ännu värre) motstridiga bestämmelser kvarstår. Det gäller alltså att hitta en jämvikt mellan ett alltför begränsat överförande och en onödigt stor revidering av berörda bestämmelser, något som kan utgöra en källa till svårigheter  (7)”.

4.1

Valet av redigeringstekniska åtgärder för införlivandet varierar beroende på om det rör sig om ”icke-obligatoriska bestämmelser” eller ”föreskrivande/ovillkorliga bestämmelser”.

4.2

Medlemsstaterna kan slutligen införliva lagstiftningen genom hänvisning när det handlar om bestämmelser av teknisk karaktär, till exempel bilagorna till ett direktiv som innehåller förteckningar över föremål eller modeller för blanketter, eller när det rör sig om bestämmelser som ändras ofta.

4.3

I Nederländerna, Slovakien, Österrike, Finland och Estland används införlivande genom hänvisning för tekniska bilagor till direktiv som ofta ändras genom direktiv som antas genom kommittéförfarande.

4.4

Man kan lätt konstatera att arbetet med att införliva gemenskapens lagstiftning inte är så enkelt som det kan tyckas, beroende på det varierande normativa innehållet i direktiven. Dessa skillnader leder till skillnader i de nationella förfarandena för införlivandet.

4.5

Storbritannien använder ett påskyndat förfarande som kallas ”negative declaration” för antagandet av lagstiftning som ska införlivas, där regeringen för parlamentet lägger fram den text som ska införlivas i den form den har fått efter samråd mellan ministrarna. Texten diskuteras bara på begäran.

4.6

I Belgien tillämpas ett brådskande förfarande för lagstiftning om tidsgränsen för införlivandet gör det nödvändigt att snabbt anta den lagstiftning som ska införlivas.

4.7

Andra medlemsstater har inte någon sådan påskyndad metod för antagande av lagstiftning som ska införlivas: Bland sådana stater kan nämnas Tyskland, Österrike och Finland.

4.8

I Frankrike förekommer ingen differentierad behandling (förenklad lagstiftning eller särskilda förfaranden) utifrån olika problem med de direktiv som ska införlivas.

—

Den centrala frågan är hur man på gemenskapsnivå ska kunna utarbeta lagstiftning som går lätt att införliva, som är begreppsmässigt sammanhållen och så pass stabil att den kan fungera på avsett sätt för företagens verksamhet och i medborgarnas liv.

—

Det gäller att planera valet av lagstiftningsinstrument som ska införlivas genom att redan när diskussionen om förslaget till direktiv inleds fastställa en detaljerad jämförelsetabell som uppdateras fortlöpande, t.ex. som man gör i Storbritannien.

—

Man bör påskynda genomförandeprocessen redan när direktivet offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning genom att överlåta den interna samordningen till en intern kontaktpunkt som skulle förvalta en databas i detta syfte, som kommissionen förordar i sitt meddelande, och till och med förse den med ett varningssystem som utlöses några månader innan tidsgränsen för införlivandet löper ut. Belgien, Ungern och Nederländerna använder redan ett sådant system.

—

Man bör främja införlivande genom direkt återgivning när det rör sig om precisa och ovillkorliga bestämmelser eller definitioner.

—

Man bör tillåta införlivande i form av hänvisningar till föreskrivande/ovillkorliga bestämmelser i direktiven, exempelvis bilagor med förteckningar, tabeller för produkter, ämnen eller föremål som avser direktivets ändamål eller modeller för blanketter och intyg. Hänvisningarna måste absolut vara specifika eftersom EG-domstolen inte anser att en text i den inhemska lagstiftningen som innehåller en allmän hänvisning till ett direktiv utgör ett giltigt införlivande av bestämmelserna (9). I Nederländerna, Slovakien, Österrike, Finland och Estland används införlivande genom hänvisning för tekniska bilagor till direktiv.

—

Man bör också anpassa de nationella förfarandena för införlivande till direktivets räckvidd genom att använda påskyndade förfaranden, dock utan att försumma de obligatoriska interna samråd som krävs för antagande av normerande texter.

6.1

Att åstadkomma den förbättrade tillämpning av gemenskapsrätten som kommissionen efterlyser är en viktig målsättning, men genomförandet vilar i stor utsträckning hos medlemsstaterna, som emellertid, vilket vi konstaterat, ställs inför problem som är mer komplicerade än vad man kan tro vid första anblicken.

6.2

Medlemsstaterna bör inte använda införlivandet av direktiv som förevändning för en översyn av sådan nationell lagstiftning som inte direkt berörs av gemenskapslagstiftningen (”gold plating”), eller för att sänka kraven i den interna lagstiftningen och därigenom inskränka medborgarnas eller företagens rättigheter – man skulle kunna tala om en ”nedgradering” – och skylla förändringarna på ”Bryssel”.

6.3

Medlemsstaterna bör mer systematiskt använda de möjligheter som primärrätten och fördragen ger att införliva direktiv genom kollektiva förhandlingar, i synnerhet i fråga om direktiv med socialt och ekonomiskt innehåll. Beroende på ämnet bör det civila samhällets organisationer höras under arbetet med att förbereda införlivandet (10) om ändringar eller tillägg till den nationella lagstiftningen i frågan. Dessa förhandlingar och samråd främjar och underlättar tillämpningen av gemenskapsrätten i ett senare skede genom att det civila samhället står bakom den. Samråd med det civila samhället innan nationella genomförandeåtgärder vidtas förbättrar det offentliga beslutsfattandet genom att de nationella förvaltningarna kan samla in åsikter från arbetsmarknadsparterna, sakkunniga eller företrädare för de yrkesverksamma inom den sektor som berörs av genomförandeåtgärderna. Samrådet är pedagogiskt viktigt eftersom det ger aktörerna möjlighet att lära känna innehållet i de reformer som ska komma. I bl.a. Storbritannien, Danmark, Finland och Sverige genomförs samråd med arbetsmarknadsparter och rådgivande organ genom att dessa samtidigt får den text som ska införlivas och en rad detaljerade frågor som berör texten.

6.4

Det finns skäl att i större utsträckning beakta den interna konstitutionella organisationen i flera medlemsstater (federala stater, regional decentralisering och andra typer av överföring av suveräna befogenheter till nivån under den statliga). Tidsgränserna för införlivandet bör ibland förlängas för gemenskapsbestämmelser som t.ex. påverkar befogenheter som har delegerats till lokala och regionala myndigheter (regionalpolitik, yttersta randområdena och öar osv.).

6.5

De nationella parlamenten och de regionala parlamenten eller församlingarna (t.ex. i Skottland eller Belgien eller de tyska delstaterna) deltar i och ansvarar i särskilt hög utsträckning för införlivandet av gemenskapslagstiftningen på de rättsområden där de har befogenheter och i fråga om vilka samråd måste ske. De utskott eller kommittéer som de inrättar i detta syfte bör genomföra hearingar med sakkunniga och företrädare för de berörda sektorerna i det civila samhället och ges särskilda befogenheter att planera granskningen av de lagförslag som ska införlivas, så att man undviker att tidspressen för den interna lagstiftningen förskjuter tidsplanen för granskning av interna bestämmelser om införlivande bortom tidsgränsen. Brådskande åtgärder (delegering av den lagstiftande makten till den verkställande) skulle emellertid kunna användas för ett antal förslag som är försenade och som inte berör grundläggande ideologiska frågor för partierna, i syfte att drastiskt minska ”lagret” av direktiv som inte införlivats innan tiden löpt ut.

6.6

Vissa har redan inrättat system för att påskynda förfarandena för att anta genomförandeåtgärder, andra har skapat tekniker som syftar till att förbättra kvaliteten i införlivandet, några har ännu inte kommit ur startskedet och behöver anpassa sig ytterligare. Ministrarna och parlamenten skulle exempelvis kunna inrätta en tjänst som studerar införlivandet och kan ge vägledning i arbetet med att införliva gemenskapens lagstiftning. Det handlar här om en möjlighet att modernisera den offentliga verksamheten, inte om att underkasta sig efter krav som gemenskapsinstitutionerna, framför allt kommissionen, har fastställt. Det handlar med andra ord om att till fullo ta på sig den roll och det ansvar som vi alla har för det europeiska projektet (11).

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/13

1.1

Detta förslag från kommissionen till Europaparlamentets och rådets beslut syftar till ändring av rådets direktiv 76/769/EEG genom ytterligare begränsning av utsläppande på marknaden och användning av fem ämnen utan anknytning till varandra. Fyra av dessa fanns med i de ursprungliga prioriteringsförteckningarna som upprättades mellan 1994 och 2000. Åtgärderna syftar endast till att undanröja risker för allmänheten. Det sista ämnet, ammoniumnitrat, har lagts till under denna rubrik för att förbättra säkerheten hos ammoniumnitratgödselmedel vid normal användning av lantbrukare och distributörer och för att bekämpa terrorism genom att begränsa tillgången till sprängämnesprekursorer. I det senare fallet kommer även försäljning till detaljhandeln och allmänheten att påverkas.

1.2

EESK stöder vissa – men inte alla – förslag. En detaljerad diskussion om varje ämne och de beredningar de ingår i återfinns i punkterna 5–9.9.

1.3

EESK konstaterar att detta är (nästan) den sista ändringen av rådets direktiv 76/769/EEG innan det ersätts den 1 juni 2009 av förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach). Kommittén beklagar emellertid, i detta liksom i tidigare fall, att ämnen och beredningar som inte har något samband med varandra har förts samman på detta sätt, och noterar den långa tid som gått sedan ämnena först fördes upp som ”prioriterade” i rådets förordning (EEG) 793/93. Om detta beror på bristande resurser eller kompetens inom kommissionen eller andra berörda organ, inbegripet den nyinrättade kemikaliemyndigheten i Helsingfors, måste dessa brister åtgärdas så snart som möjligt, och framför allt före den 1 juni 2009. Tillverkarna måste också respektera sin skyldighet att tillhandahålla relevant information i god tid under riskbedömningen. Utan disciplin på det området blir resultatet snart meningslöst.

1.4

Slutligen stöder EESK rådets uttalande om bekämpandet av terrorismen och de många enskilda åtgärder som det resulterat i. EESK anser att kommittén har en nyckelroll i denna process, och arbetar för närvarande med ett antal yttranden i frågan. Det är av kritisk betydelse för den långsiktiga säkerheten att man kommer överens om vilka åtgärder som är proportionerliga och hur lagstiftningen ska se ut för att säkerställa snabba och effektiva svar från alla berörda.

2.1

Den 18 december 2006 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), som träder i kraft den 1 juli 2009. Därmed upphävs och ersätts ett antal av rådets och kommissionens förordningar och direktiv, däribland rådets direktiv 76/769/EEG av den 27 juli 1976 om användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och beredningar. Detta direktiv, som det föreliggande dokumentet är ett förslag till ändring av, avser att skydda den inre marknaden och samtidigt säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsa och miljö.

2.2

I bilaga I till rådets direktiv 76/769/EEG fastställs särskilda begränsningar av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och beredningar som man har kommit överens om och genomfört under de senaste 30 åren. Den 1 juni 2009 kommer dessa att utgöra hörnstenen i bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

2.3

Tidigare ändringar av rådets direktiv 76/769/EEG (dvs. ytterligare begränsningar) har skett i form av direktiv som krävt genomförande av medlemsstaterna. Detta förslag från kommissionen är ett förslag till beslut som inte kräver införlivande i den nationella lagstiftningen, och det behöver därför inte upphävas den 1 juni 2009 när förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) träder i kraft.

2.4

Ett slutgiltigt förslag inom ramen för rådets direktiv 76/769/EEG kommer att läggas fram inom några månader, också det i form av ett beslut, om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av diklormetan. Alla därpå följande förslag till begränsning av användning och utsläppande på marknaden av farliga ämnen och beredningar kommer att gälla förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

2.5

De ämnen (och eventuella beredningar där de ingår) för vilka begränsningar med avseende på användning och utsläppande på marknaden har ansetts nödvändiga, har vanligtvis fastställts genom utvärderingar av ”prioriterade ämnen” i enlighet med rådets förordning (EEG) 793/93. Fyra prioriteringsförteckningar för bedömning har upprättats, den senaste daterad den 30 oktober 2000, vilka ska genomföras av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Det finns slutliga riskbedömningsrapporter för 83 av de 141 ämnen som återfinns i förteckningen. Av dessa har 39 utvärderats av behörig vetenskaplig EU-kommitté, och resultaten har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Begränsningsåtgärder har fastställts för 22 av dessa ämnen. Begränsningar för ytterligare fyra ämnen (som identifieras och diskuteras nedan i punkterna 5–9.9 som 2-(2-metoxietoxi)etanol, 2-(2-butoxietoxi)etanol, metylendifenyldiisocyanat och cyklohexan) föreslås i föreliggande kommissionsdokument.

2.6

Den långsamma framstegstakten som förordningen innebar angavs som ett huvudskäl till införandet av ett nytt arbetssätt för alla ”befintliga” ämnen i förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach). Rådets förordning (EEG) 793/93 kommer därför också att upphävas den 1 juni 2009.

2.7

Ett antal ämnen som inte var upptagna på de ursprungliga fyra prioriteringsförteckningarna har också bedömts med avseende på deras påverkan på folkhälsan och miljön, och förslag har lagts om begränsning av deras användning eller utsläppande på marknaden allteftersom nya problem har tagits upp på begäran av medlemsstaterna. Ammoniumnitrat finns med under denna rubrik.

2.8

Ammoniumnitrat är ett specialfall: Dess egenskaper är väl kända och det krävdes därför ingen analys av konsekvenserna för folkhälsa eller miljö. Det har använts under många år i mycket stora mängder i hela världen som kvävebaserat gödningsmedel och medför inga oväntade risker på arbetsplatsen eller för yrkesmässiga användare eller för konsumenter som använder det hemma. Olyckligtvis är det också en effektiv, billig och vanlig beståndsdel i sprängämnen som används lagligt inom industrin eller militären, och olagligt av terrorister. Av detta skäl begränsas användning och utsläppande på marknaden i enlighet med rådets direktiv 76/769/EEG.

2.9

En annan rättslig grund avseende kampen mot terror eller sprängämnesprekursorer kunde ha använts, men enligt det nuvarande EU-fördraget skulle detta ha krävt ett enhälligt beslut från medlemsstaterna. Ett annat förfarande gäller under Lissabonfördraget, men det kommer att dröja ett tag innan det är ratificerat av alla medlemsstater.

2.10

Uppenbarligen kommer andra narkotika- och sprängämnesprekursorer att läggas till i bilaga XVII till förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach), därför ansågs denna åtgärd lämplig nu.

2.11

Allt som sägs ovan gäller ”befintliga” ämnen, dvs. de 100 195 ämnen som beräknas ha funnits på Europeiska gemenskapens marknad mellan den 1 januari 1971 och den 18 september 1981. Dessa finns förtecknade i Einecs (Europeiska inventeringen för befintliga kemiska ämnen) som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning 1990. Ämnen som kommit ut på marknaden efter den 18 september 1981 definieras som ”nya” och för dessa krävs förmärkning i enlighet med EU:s lagstiftning på området.

3.1

Kommissionens förslag syftar till att skydda människors hälsa, i synnerhet konsumenternas hälsa, samtidigt som inre marknaden bevaras för tre ämnen (2-(2-metoxietoxi)etanol, 2-(2-butoxietoxi)etanol och cyklohexan) från den första prioriteringsförteckningen från den 25 maj 1994, och för ett ämne (metylendifenyldiisocyanat) från den tredje prioriteringsförteckningen från den 27 januari 1997, i enlighet med rådets förordning (EEG) 793/93.

3.2

I linje med kommissionens rekommendation 1999/721/EG av den 12 oktober 1999 och därpå följande liknande rekommendationer om resultaten av riskbedömningen och om strategierna för att begränsa riskerna med ett antal ämnen, föreslås ett antal specifika och mycket detaljerade begränsningar som endast gäller försäljning till allmänheten och som inte påverkar arbetsplatsvillkor eller miljö. Kostnaderna för industrin och samhället som helhet bedöms som minimala, och de föreslagna åtgärderna anses därför stå i proportion till de risker som identifierats. Ytterligare hälsodata krävs i fråga om beredningar som innehåller metylendifenyldiisocyanat.

3.3

Ett femte ämne, ammoniumnitrat, som används allmänt som gödselmedel, har lagts till eftersom det kan verka som ett oxidationsmedel och explodera när det blandas med vissa andra ämnen. De föreslagna begränsningarna syftar till att säkerställa att alla ammoniumnitratgödselmedel uppfyller vissa gemensamma säkerhetsstandarder och till att begränsa antalet ammoniumnitratbaserade produkter som säljs till allmänheten så att de mängder som lätt kan avledas till olaglig användning minskas. Begränsningarna kan alltså sägas främja allmänhetens hälsa och säkerhet. Yrkesmässiga användare (lantbrukare och lagliga tillverkare av sprängmedel) kommer inte att påverkas av dessa begränsningar. Även om kostnaderna (och fördelarna) är svåra att mäta, bedöms de stå i proportion till de risker som identifierats (och de åtgärder som föreslås).

3.4

Beslutet ska träda i kraft den tredje dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

3.5

Förslaget åtföljs av en motivering, ett arbetsdokument från kommissionen (en konsekvensbedömningsrapport) och, för de fyra ämnen som bedöms i enlighet med rådets förordning (EEG) 793/93, långa och detaljerade riskbedömningsrapporter som offentliggjorts av den europeiska kemikaliemyndigheten, tillsammans med ytterligare material, både stödjande och kritiskt, från de olika vetenskapliga kommittéer och övriga organ som har hjälpt till att utarbeta eller utvärdera den relevanta informationen.

4.1

Liksom de tidigare ändringarna av rådets direktiv 76/769/EEG handlar detta förslag om ett antal ämnen som inte har något samband med varandra, och de kommer därför för tydlighetens skull att diskuteras separat.

5.1

2-(2-metoxietoxi)etanol är en högkokande, vattenlöslig glykoleter som normalt sett används som mellanprodukt i syntetisk kemi, som medlösningsmedel i olika hushållsprodukter avsedda för dekoration, eller som avisningsmedel vid låga temperaturer, t.ex. i jetbränsle. Enligt den riskbedömningsrapport som togs fram för den holländska regeringen i juli 1999 var den totala produktionen i Europa i början av 1990-talet ca 20 000 ton, varav drygt hälften exporterades.

5.2

Konsumenter exponeras framför allt i samband med ämnets användning i färg och färgborttagningsmedel för icke yrkesmässig användning i hemmet. Som kan förväntas med tanke på dess fysiska egenskaper absorberas 2-(2-metoxietoxi)etanol lätt igenom huden och det bedömdes alltså finnas en risk för konsumentexponering via huden eftersom regelbunden användning av skyddskläder inte kunde säkerställas.

5.3

Enligt färska undersökningar har 2-(2-metoxietoxi)etanol nu ersatts av andra lösningsmedel i alla färger och färgborttagningsmedel som säljs till allmänheten. Det lämpliga är därför att nu se till att läget upprätthålls för produkter som tillverkas i eller importeras till EU. Förslaget föreskriver därför att 2-(2-metoxietoxi)etanol fr.o.m. arton månader efter beslutets ikraftträdande inte får släppas ut på marknaden som en beståndsdel i färger och i färgborttagningsmedel i koncentrationer lika med eller högre än 0,1 viktprocent (dvs. inte högre än vad som kan orsakas av kontamination eller samproduktion med andra tillåtna beståndsdelar). Detta ses av den berörda branschen som en rimlig åtgärd. EESK stöder därför denna begränsning av användning och utsläppande på marknaden av 2-(2-metoxietoxi)etanol.

6.1

2-(2-butoxietoxi)etanol ingår också i glykoleterfamiljen – kokpunkten ligger något högre än för 2-(2-metoxietoxi)etanol, men de fysiska egenskaperna är liknande, inbegripet vattenlösligheten. Ämnet är vanligt i vattenburna färger, där det underlättar bildandet av beläggning och ökar hållbarheten. Detta innebär att ommålning behöver göras mindre ofta, och den totala exponeringen begränsas därmed. Enligt riskbedömningsrapporten beräknades produktionen i Europa till ca 46 000 ton 1994. År 2000 hade den ökat till 58 000 ton, varav 33 000 ton användes i färger.

6.2

I riskbedömningsrapporten identifierades vissa risker för konsumenten i form av irritation i andningsvägarna orsakad av små droppar som inandas i samband med användning av vattenburna sprutlackeringsfärger innehållande 2-(2-butoxietoxi)etanol. Inhalation av ånga i samband med målning med borste eller roller gav inte anledning till toxikologisk oro.

6.3

På grundval av information som lämnades in efter det att riskbedömningsrapporten färdigställdes 1999 och med anledning av svårigheterna att ersätta 2-(2-butoxietoxi)etanol som central beståndsdel i vattenburna färger beslutade man att ett gränsvärde på 3 viktprocent för 2-(2-butoxietoxi)etanol i färger avsedda för sprutlackering skulle vara tillräckligt för att skydda konsumenternas hälsa. Färg med högre koncentrationer av 2-(2-butoxietoxi)etanol får släppas ut på marknaden för försäljning till allmänheten endast om de märks ”Får ej användas i sprutlackeringsutrustning”. Försäljning till yrkesmässiga användare, som förväntas använda lämplig skyddsutrustning, kommer inte att påverkas. Distributionskanalerna anses vara tillräckligt åtskilda för att möjliggöra detta.

6.4

Dessa åtgärder börjar gälla 18–24 månader efter det att beslutet träder i kraft för att ändringar i produktsammansättningen och märkning ska hinna genomföras. Detta ses av branschen som en rimlig åtgärd. EESK stöder därför denna begränsning av användning och utsläppande på marknaden av 2-(2-butoxietoxi)etanol som ett lämpligt sätt att skydda konsumenternas hälsa och bevara inre marknaden.

7.1

Metylendifenyldiisocyanat är benämningen på en grupp liknande produkter (isomerer) som, om de vore oblandade, skulle vara vaxartade, fasta ämnen, men som normalt förekommer i form av en ytterst reaktiv, trögflytande brun vätska. Enligt riskbedömningsrapporten uppgick den globala produktionen 1996 till mer än 2 500 000 ton, varav minst 500 000 ton producerades inom EU. Tillsammans med en lämplig lätt polyol eller glykol (eller t.o.m. vatten) och ett expansionsmedel reagerar metylendifenyldiisocyanat mycket snabbt och bildar polyuretanskum. Detta kan vara antingen styvt eller mjukt och har en mängd olika användningsområden inom byggindustrin och andra sektorer som strukturell komponent, tätningsmedel, fyllnadsmaterial, gjutform och lim.

7.2

Konsumentexponering härrör i första hand från användningen av enkomponentskum som säljs i sprejburkar till hemmasnickare, som använder skummet för att fylla i oregelbundna hål i gips eller tegel eller för att täta runt nyinsatta dörrar eller fönster. Den totala försäljningen inom denna sektor uppgår till ca 10 000 ton metylendifenyldiisocyanat per år. Detta räcker för att framställa omkring 36 miljoner sprejburkar per år till allmänheten och ytterligare 134 miljoner sprejburkar per år till fackfolk. Alternativa produkter – t.ex. glasfiber som tätning runt fönster – är svårare att använda och skulle innebära andra problem.

7.3

Det har visat sig vara svårt att på grundval av information från arbetsplatsexponering mäta risken för konsumenter i fråga om exponering via huden och andningsvägarna och i fråga om allergiframkallande egenskaper. Det är svårt att få tag i rena prov på isomererna. Metylendifenyldiisocyanat reagerar mycket snabbt med vatten och bildar ett inert, olösligt fast ämne, vilket gör det svårt att genomföra standardtester vad avser riskerna. Konsumenterna applicerar skummet via ett böjligt rör från en liten, handhållen burk, vilket begränsar den totala tillgängliga mängden. En normalstor burk töms på 2–4 minuter. Härdningen sker snabbt med hjälp av vattenångan i luften, vilket avlägsnar metylendifenyldiisocyanatet. Den fasta slutprodukten är inert och ofarlig. Normalt sett används produkten vid enstaka tillfällen (för att fylla igen ett enstaka hål eller täta en dörr eller ett fönster) och sällan (för de flesta användare), och motsvarar inte alls den dagliga exponeringen på en arbetsplats. Som alltid i gör-det-själv-sammanhang är det inte säkert att personlig skyddsutrustning alltid används.

7.4

Mot denna bakgrund är det inte överraskande att det, trots att det finns en teoretisk risk, har visat sig svårt och till och med omöjligt att finna exempel på allergiska reaktioner i hud eller andningsvägar från allmänheten (eller ens från arbetsplatser där lämpliga skyddsåtgärder kan vidtas). Detta innebär i sin tur att det blir svårare att vidta proportionerliga, kostnadseffektiva och praktiskt genomförbara åtgärder.

7.5

I konsekvensanalysen påpekas rimligt nog att lätta, billiga och för ändamålet helt tillräckliga polyetylenhandskar kan, och bör, medfölja varje burk som säljs till allmänheten för sporadisk, tillfällig användning, men det går inte att begära kraftiga neopren- eller nitrilhandskar av den typ som krävs för industritillämpningar. En lätt dammfiltermask av bomull skulle visserligen kunna medfölja varje burk, men skulle inte skydda effektivt om det förelåg en verklig risk. En hel gasmask skulle visserligen skydda mot all exponering för gas, men kosta cirka tio gånger mer än själva burken – och utan garantier för att den verkligen användes när så krävdes.

7.6

Kommissionen föreslår därför att alla burkar som säljs till allmänheten ska innehålla polyetylenhandskar (t.ex. hopvikta inuti locket) och att burken ska märkas på lämpligt sätt med avseende på faran för allergiska (ej normala) reaktioner på metylendifenyldiisocyanat hos överkänsliga personer, eller astmaliknande reaktioner (hos personer som lider av astma) eller hudreaktioner (hos personer som lider av hudproblem).

7.7

EESK stöder den första av dessa åtgärder, dvs. tillhandahållandet av polyetylenhandskar som ska bäras i samband med gör det själv-arbete. Eventuella krav på att dessa ska uppfylla striktare krav, vilket skulle förhindra att handskarna tillhandahölls, bör avvisas om denna viktiga och proportionerliga åtgärd ska gå att genomföra.

7.8

EESK ifrågasätter däremot vissa delar av den tilläggsmärkning som föreslagits, även om tillräcklig tid ges för att åtgärden ska kunna införas till en proportionerlig kostnad. Det är till exempel oklart hur den enskilde ska kunna veta om han eller hon ”redan är känslig för andra diisocyanater än metylendifenyldiisocyanat” – eller varför detta är särskilt viktigt. Den som lider av kronisk (långvarig) astma eller hudsjukdom vet att nästan alla hushållsprodukter eller produkter avsedda för hemmasnickeri kan ge akuta (kortvariga) biverkningar. Under dessa omständigheter är god ventilation och användning av skyddskläder (handskar) mycket viktigt, i kombination med rådet att omedelbart upphöra med användningen av produkten om symtom uppstår. Dessa råd är lämpliga för alla användare, oavsett bakgrund, och måste inkluderas i märkningen. Eftersom burkarna, och därmed också etiketterna, är små, måste märkningen vara tydlig, relevant och läsbar under normala användningsförhållanden. Om ytterligare instruktioner avseende hantering eller säkerhet krävs bör dessa återfinnas på ett bifogat informationsblad.

7.9

EESK ifrågasätter också förslagets sjätte strecksats: ”Fysiska eller juridiska personer som för första gången utsläpper preparat som innehåller metylendifenyldiisocyanat på marknaden skall inom tre år (…) insamla uppgifter om eventuella fall av personer som (…) drabbas av allergi i andningsorganen och förse kommissionen med dessa uppgifter. Uppgifterna skall insamlas i enlighet med ett undersökningsprotokoll där specialiserade centra skall medverka (…).” De uppgifter som insamlats ska visa ”att det inte finns behov av ytterligare begränsningsåtgärder än de som redan tillämpas”. Med tanke på att metylendifenyldiisocyanat har använts rutinmässigt sedan 1970-talet och att (som nämnts ovan) försäljningen för närvarande överskrider 36 miljoner burkar per år från befintliga tillverkare som undantas från detta krav, är det svårt att betrakta detta som något annat än ett illa motiverat hinder för tillträde till marknaden.

7.10

Kommissionens konsekvensbedömningsrapport förklarar att detta är ett resultat av den oro som framförs i riskbedömningsrapporten om att vissa risker för allergier i andningsvägarna för arbetstagare eventuellt kan vara relevant även för konsumenter. Senare i samma stycke konstateras att den information som för närvarande finns tillgänglig från giftinformationscentraler tycks visa att det inte finns några eller endast få fall av allergi i andningsorganen hos konsumenter orsakade av produkter som innehåller metylendifenyldiisocyanat. Även om denna rapportering är begränsad är det oklart varför kommissionens förslag skulle innehålla ett mer definitivt ställningstagande. Förslaget tycks därför inte står i proportion till risken, som uppenbarligen är hypotetisk och inte stöds av några bevis trots den nuvarande omfattande användningen av produkten.

7.11

EESK rekommenderar därför att denna begränsning av användningen och utsläppandet på marknaden dras tillbaka. Om det fortfarande finns underbyggda tvivel om säkerheten i dessa produkter, som inte kan ersättas på kort sikt, bör dessa farhågor granskas i samarbete med tillverkarna och lämpligt förfarande för insamlande och utvärdering av uppgifter bör följas.

8.1

Cyklohexan är en färglös vätska som tillverkas i stora kvantiteter genom hydrogenering av bensen. Det används nästan uteslutande (>95 %) för framställning av adipinsyra, som i sin tur används i tillverkningen av nylon. Världens produktionskapacitet ligger för närvarande på mer än 5 000 000 ton, varav 1 500 000 ton produceras inom EU. Processerna sker i slutna system och exponeringsnivåerna är låga. Cyklohexan uppstår också naturligt i förbränningsprodukter, inbegripet tobaksrök, i råolja och tillverkningsanläggningar samt i bensinångor.

8.2

Cyklohexan används också som lösningsmedel för bl.a. neoprenbaserade kontaktlim som används inom läderindustrin (skor), bilindustrin och byggbranschen. Detta inbegriper i sin tur storskalig, yrkesmässig golvläggning och liknande mindre reparationer eller andra hushållstillämpningar för allmänheten. Totalt används inom EU mindre än 10 000 ton lim per år.

8.3

Precis som för andra kolväten är det viktigt att säkerställa god ventilation och användning av lämplig skyddsklädsel eller ansiktsmask. Detta kan säkerställas i rimlig utsträckning för yrkesmässig användning, men inte för allmänheten. Precis som var fallet med beredningar som innehåller metylendifenyldiisocyanat gäller emellertid att de marknadsförda produkternas fysiska utformning avsevärt begränsar riskerna. Snabbverkande kontaktlim är idealiskt för små tillämpningar, men mycket svårt för icke yrkesmän att använda på ett tillfredsställande sätt i stor skala. Den begränsade förpackningsstorleken för de produkter som säljs till allmänheten kan därför betraktas som lämplig och allmänt godtagbar.

8.4

Kommissionen föreslår därför att cyklohexan inte ska släppas ut på marknaden för försäljning till allmänheten som en beståndsdel i neoprenbaserade lim i förpackningar som rymmer mer än 650 g. Alla förpackningar som säljs ska märkas ”Får ej användas vid mattläggning” och med varningstexten ”Får ej användas under dåliga ventilationsförhållanden”.

8.5

Praktiska prov för värsta tänkbara scenario, t.ex. limning av stora korkpaneler på innervägg, visar att detta skulle begränsa konsumentexponeringen i tillräcklig utsträckning, särskilt som användningen precis som i fallen ovan torde ske sällan och under kort tid. Det tycks inte finnas några bevis för faktiska olycksfall som orsakas av användningen av neoprenbaserade lim, trots omfattande spridning och långvarig användning. Åtgärderna kan emellertid införas utan orimliga störningar för tillverkare eller konsumenter. EESK stöder därför denna begränsning av användning och utsläppande på marknaden av cyklohexan, som kan betraktas stå i proportion till den risk som fastställts.

9.1

Ammoniumnitrat är ett vitt, fast ämne som säljs i pelletform och som framställts ur ammoniak från naturgas under mer än hundra år. Världsproduktionen överstiger 20 000 000 ton. Ämnet är viktigt som kvävebaserat gödningsmedel och som råmaterial för sprängämnen. Den sistnämnda egenskapen och den rikliga tillgången och låga kostnaden har gjort ämnet intressant för terrorister. Det krävs även andra beståndsdelar, exempelvis dieselolja, men dessa är lätta att få tag på. Ammoniumnitrat var under många år IRA:s favoritsprängmedel, och det har också använts vid uppmärksammade sprängdåd, t.ex. Oklahoma, World Trade Centre och Bali. Det användes nyligen i attacker av extremistgrupper i London och andra europeiska huvudstäder. Anvisningar för hur man tillverkar sådana bomber finns lätt tillgängliga på Internet. Så lite som 2 kg kan åstadkomma förödande konsekvenser. Större mängder än 500 kg tycks lätt kunna skaffas fram av målmedvetna enskilda personer, vid behov genom många inköp av små mängder i handelsträdgårdar eller detaljhandel. Ämnet är uppenbarligen svårkontrollerat.

9.2

För yrkesmässiga användare (lantbrukare) utövas kontrollen genom att ämnet levereras i stora förpackningsstorlekar (så att en enskild förpackning inte lätt kan transporteras eller avlägsnas olagligt) och genom att noggrann produktomsorg krävs i alla delar av försörjningskedjan. Ammoniumnitrat tillhandahålls normalt sett i instabil form som kan sönderfalla och bli oanvändbar. Ämnet måste därför lagras omsorgsfullt och spridas över jordbruksmarken så snart som möjligt. Detta begränsar den mängd som finns tillgänglig för annan användning.

9.3

Ammoniumnitrat kan tillhandahållas i ett antal olika koncentrationer ( % kväveinnehåll) och med eller utan andra nödvändiga beståndsdelar (i normalfallet fosfor och kaliumderivat). Rent ammoniumnitrat består till cirka 35 % av kväve. Viss utspädning krävs för att inte växterna ska skadas. De olika kvaliteterna kan tillverkas genom inblandning av aktiva beståndsdelar eller inerta utfyllnadsmaterial, t.ex. kalk, eller genom kemiska reaktioner som leder till det önskvärda förhållandet mellan de centrala beståndsdelarna. De produkter som säljs till lantbrukare kan innehålla mer än 28 % kväve. Dessa gödselmedel med hög kvävehalt ska kontrolleras i enlighet med förordning (EG) nr 2003/2003 så att de innehåller de erforderliga mängderna kväve och så att de kan användas på ett säkert sätt utan explosionsrisk. Gödselmedel som uppfyller dessa normer kan märkas ”EG-gödselmedel” och säljas och köpas över nationsgränserna. Gödselmedel som inte uppfyller dessa normer kan inte säljas och köpas över nationsgränserna. De kallas ”nationella gödselmedel”. Konsumentprodukter innehåller normalt sett 20–25 % kväve. Ju lägre kvävehalt desto högre transportkostnader per enhet gödselmedel, och desto större mängder som måste spridas ut över ett givet område. Även om ammoniumnitratgödselmedel betraktas som nödvändiga för kommersiell odling är så inte fallet för de mycket små volymer som säljs via detaljhandel till allmänheten – där kan andra produkter användas som ersättning.

9.4

För den som vill göra olagliga sprängmedel är det bättre ju högre kvävehalten i ammoniumnitratet är. Mekaniskt mixade blandningar kan ges förändrad sammansättning genom lösning och kristallisering. Kemiskt bundna blandningar är svåra eller omöjliga att koncentrera. Danska regeringssakkunniga har lyckats få koncentrationer så låga som 16 % att explodera. Allt är möjligt om tid och resurser finns, även om konkurrerande formler med lika tillgängliga råvaror till slut blir mer attraktiva. Dessa redovisas i Terroristhandboken och andra Internetbaserade resurser som finns tillgängliga för allmänheten.

9.5

Efter Madrid-bombningarna i mars 2004 antog Europeiska rådet ett uttalande om kampen mot terrorism. En arbetsgrupp bestående av sakkunniga på sprängämnesområdet (Explosives Security Experts Task Force, ESETF) inrättades med uppdrag att utveckla en handlingsplan för kampen mot användningen av explosiva anordningar i terrorsyfte. Den låg färdig i juni 2007. En av de 47 specifika åtgärder som fastställdes var inrättandet av en ständig kommitté av experter på sprängämnesprekursorer (SCEEP). Ett antal specialister från den privata och offentliga sektorn är engagerade i detta, underlag tillhandahålls av kemiindustrirådet (CEFIC) och den europeiska branschorganisationen för kemikaliehandlare (FECC) samt av EFMA, som företräder tillverkare av gödselmedel.

9.6

Syftet med det nuvarande förslaget är att se till att alla ammoniumnitratgödselmedel som säljs till lantbrukare (eller distributörer) uppfyller normerna i förordning (EG) nr 2003/2003, och att begränsa kväveinnehållet i produkter som säljs till allmänheten. Om förslaget antas får ammoniumnitrat inte släppas ut på marknaden för försäljning till allmänheten efter arton månader efter beslutets ikraftträdande ”som ett ämne eller preparat som innehåller 20 viktprocent eller mer kväve i förhållande till ammoniumnitratet”.

9.7

EESK stöder fullt ut första delen av förslaget om att gödselmedel med hög kvävehalt till fackfolk inom jordbruket, oavsett om handel sker över nationsgränserna, bör uppfylla kraven i förordning (EG) nr 2003/2003.

9.8

När det gäller den andra begränsningen, avseende försäljning till allmänheten, konstaterar EESK att de volymer som berörs kan vara större än vad man tidigare antagit – mer än 50 000 ton – och att EFMA, som företräder tillverkare av gödselmedel, har godtagit gränsen på 20 % för blandat gödselmedel (som kan koncentreras på nytt utan alltför stora svårigheter) men föreslagit en gräns på 24,5 % för kemiskt bundna produkter (där detta är mycket svårare). Med tanke på att diskussioner pågår inom SCEEP måste denna och andra relaterade möjligheter granskas ingående innan beslutet fattas slutgiltigt. När det gäller kampen mot terrorismen står det klart att det måste finnas fullständig enighet om ett djupt engagemang bland de olika aktörerna, i detta fall inbegripet tillverkarna, distributörerna, detaljhandeln och allmänheten, om verkliga framsteg ska kunna göras när det gäller att begränsa tillgången till sprängämnesprekursorer.

9.9

EESK godtar med viss tvekan att rådets direktiv 76/769/EEG är den enda rättsliga grund som kommissionen kan använda på kort sikt, och att åtgärderna därför måste föreslås och diskuteras på detta sätt. Kommittén hoppas att ett bättre system kan skapas när Lissabonfördraget har ratificerats av alla.

10.1

EESK beklagar, liksom i sina yttranden om tidigare ändringar av rådets direktiv 76/769/EEG, att ämnen som inte har något samband och som måste behandlas i helt separata beslut, tas upp i en och samma text. Detta är inte god praxis och tjänar inget vettigt syfte. Det utgör förvisso inte något exempel på gott styresskick. Man kan bara hoppas att ett förbättrat förfarande kommer att användas från den 1 juni 2009 i samband med förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

10.2

EESK noterar också att dessa förfaranden tar lång tid. Den första prioriteringsförteckningen offentliggjordes i maj 1994. Även om man använder ett påskyndat förfarande för detta förslag, vilket är önskvärt, kommer marknaden knappast att påverkas förrän i slutet av 2010 (och det är svårt att se att någon förbättring av folkhälsan kommer att noteras ens då). Det är också svårt att framställa dröjsmålet som helt och hållet orsakat av tillverkarna, som skulle tillhandahålla de uppgifter som riskbedömningsrapporten grundats på, eftersom dessa uppgifter har funnits tillgängliga länge. Om dröjsmålet beror på bristande resurser inom kommissionen eller dess vetenskapliga kommittéer eller övriga organ eller byråer som ansvarar för allmänhetens säkerhet, måste dessa förhållanden naturligtvis åtgärdas innan en mycket större arbetsbörda, i huvudsak utan prioriteringar, blir uppenbar efter den 1 juni 2009.

10.3

EESK ställer sig helt bakom rådets uttalande om kampen mot terrorism från 2004 och de olika åtgärder som detta har lett till, och menar att det civila samhället har en central roll i detta sammanhang. Kommittén hoppas därför kunna vara till nytta som samtalspartner och aktör i denna process, och noterar att ett antal yttranden håller på att utarbetas i frågan. Det är av kritisk betydelse för den långsiktiga freden och säkerheten inom och utanför EU att man kommer överens om vilka åtgärder som är proportionerliga och hur lagstiftningen ska se ut för att säkerställa snabba och effektiva svar från alla berörda.

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/19

1.1

Kommittén välkomnar beslutet om att bilda det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas. Kommittén anser att den här formen av nysatsning på investeringar i forskning och utveckling kan förse de europeiska företagen med en säker referensram som gör det möjligt att komma till rätta med den nuvarande splittringen av gemenskapsfinansieringen och att samordna den alltför ofta uppsplittrade forskningen så att den blir effektivare.

1.2

EESK välkomnar valet av sektor, som inte enbart ligger i linje med Lissabonstrategin och Barcelonamålen rörande resurser för FoU utan också överensstämmer med andra områden av gemenskapspolitiken, bland annat miljö och hållbar utveckling.

1.3

Genom att stödja förslaget till beslut vill EESK understryka den betydelse som den föreslagna strategin för investeringar och samordning av forskningen har för EU. Kommittén anser att denna strategi utgör en drivkraft för inrättandet av ett europeiskt område för forskning.

1.4

Med tanke på finansieringen, det breda deltagandet och de omfattande resurser som gemenskapen satsar finns det emellertid skäl att bättre fastställa användning och tilldelning av forskningens slutprodukter, bland annat när det gäller frågor om immaterialrätt och patent. Kommittén har redan framhållit denna brist i sina yttranden om upprättandet av det gemensamma företaget för Initiativet för innovativa läkemedel och om bildandet av det gemensamma företaget Clean Sky. I det aktuella gemensamma teknikinitiativet riskerar denna brist att bli ännu mer uppenbar eftersom slutprodukten är av intresse för företag som konkurrerar med varandra på marknaden, bland annat fordonstillverkare.

1.5

Kommittén anser slutligen att följande åtgärder är nödvändiga:

2.1

Genom det aktuella förslaget till förordning vill man inrätta ett av de första europeiska offentlig-privata partnerskapen på forsknings- och utbildningsområdet, och det utgör ett av de sex gemensamma teknikinitiativen. Detta partnerskap, som går under namnet ”Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas”, äger rum inom en sektor som är av strategisk betydelse för den framtida diversifieringen av och tillgången till energi.

2.2

Det allmänna syftet med det gemensamma företaget är att göra det möjligt för industrin, medlemsstaterna och kommissionen att slå samman resurser som de avsatt för särskilda forskningsprogram.

2.3

I motsats till den traditionella strategin, som innebär att offentlig finansiering tilldelas projekt efter prövning från fall till fall, omfattar teknikinitiativen storskaliga forskningsprogram med gemensamma strategiska forskningsmål. Denna nya metod bör kunna skapa en kritisk massa för europeisk forskning och innovation, stärka det vetenskapliga samfundet inom de viktigaste strategiska områdena och harmonisera finansieringen av projekt för att forskningsresultaten ska kunna utnyttjas snabbare. Teknikinitiativen omfattar nyckelsektorer där de nuvarande instrumenten varken är tillräckligt omfattande eller snabba för att EU ska kunna få eller behålla en fördelaktig ställning i den globala konkurrensen. Det handlar om områden där nationell, europeisk och privat forskningsfinansiering kan ge ett stort mervärde, framför allt om man uppmuntrar ökade privata satsningar på forskning och utveckling.

2.4

Bränsleceller är mycket effektiva energiomvandlare som kraftigt kan minska produktionen av växthusgaser och andra förorenande ämnen. De gör dessutom energimixen mer flexibel, eftersom de kan drivas både på vätgas och andra bränslen, såsom naturgas, etanol och metanol, och därigenom på ett avgörande sätt bidra till miljöskyddet och kampen mot föroreningar.

2.5

Det allmänna syftet med teknikinitiativet ”Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas” är att bidra till utvecklingen av nyckelkompetens för sektorn för väte- och bränsleceller och därigenom förstärka EU:s konkurrenskraft. Det aktuella förslaget ger den nödvändiga rättsliga grunden för inrättandet av ett gemensamt företag av detta slag.

2.6

Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas bidrar också till genomförandet av EU:s handlingsplan för miljöteknik i enlighet med meddelandet KOM(2004) 38 slutlig, där denna teknikplattform var en av de prioriterade insatserna i handlingsplanen.

3.1

Energibristen och den ständiga osäkerheten beträffande energikällorna äventyrar medborgarnas livskvalitet och de europeiska företagens konkurrenskraft. Dessa faktorer skulle kunna få allvarliga framtida följder, bland annat i form av bestående instabilitet och en höjning av energipriserna.

3.2

Bränsleceller som utnyttjar väte är därför mycket intressanta med tanke på framtiden. Förutom att de möjliggör en diversifiering av de tillgängliga energikällorna är de också icke-förorenande energiomvandlare eftersom de endast avger vattenånga. Även andra typer av bränsleceller som utnyttjar naturgas eller andra fossila bränslen minskar utsläppen tack vare sin högre verkningsgrad.

3.3

Ibruktagandet av vätgas som en flexibel energibärare kan bidra till en tryggare energiförsörjning och stabilisera energipriserna. Väte kan framställas från alla primära energikällor och kan därför tillföra mångfald i transportmixen, som för närvarande är beroende av olja upp till 98 %.

3.4

Den globala omsättningen inom bränslecellindustrin uppgick år 2005 till cirka 300 miljoner euro, varav Europas andel endast var 12 %. Investeringarna på forskningsområdet har uppskattats till 700 miljoner euro, varav Nordamerikas andel var 78 % och EU:s endast 10 %.

3.5

Strukturen för EU:s bränslecell- och vätgasindustri är följaktligen för närvarande helt otillfredsställande, trots att det redan har avsatts betydande offentliga EU-medel och frågan redan ingår i det sjunde ramprogrammets energi- och transportforskningsportfölj. EU:s forskningsinsatser ligger alltför långt från de åtgärder som vidtas i andra delar av världen. Enligt en gemenskapsstudie (”HyLights”-projektet vid GD Energi och transporter) ligger EU för närvarande minst fem år efter Japan och Nordamerika när det gäller fordon utrustade med bränsleceller.

3.6

Utan nya och konkreta incitament på forsknings- och utvecklingsområdet riskerar den industriella utvecklingen inom en så central industri som bränslecell- och vätgasindustrin att tappa ytterligare mark till globala konkurrenter, vilket kommer att få negativa följder för den industriella utvecklingen och sysselsättningen inom sektorn.

3.7

De största problem som framkommit i analyser och samråd som kommissionen låtit genomföra beror på den komplicerade forskning som krävs inom sektorn och på avsaknaden av ett konkret avtal på gemenskapsnivå om en långsiktig investeringsplan.

3.8

Med tanke på de mycket kostsamma åtgärder som krävs på forskningsområdet förefaller det uppenbart att det inte finns något företag eller någon institution som i detta läge ensam kan bedriva den forskning som behövs.

3.9

De medel som för närvarande är tillgängliga är inte enbart otillräckliga, de används inte heller på bästa sätt, vilket framgår av brister i programmen och/eller onödig överlappning. De räcker inte till finansieringen av ett storskaligt program på EU-nivå.

3.10

Samordningen mellan olika länder och aktivitetsområden (universitet, nya industriföretag, högteknologiska små och medelstora företag osv.) inom den europeiska bränslecellsindustrin är otillräcklig, vilket hindrar en sammanslagning av kunskaper och erfarenheter, tekniska framsteg som krävs för att förbättra materialens prestanda och en sänkning av kostnaderna som skulle göra det möjligt att uppfylla nya potentiella kunders förväntningar.

3.11

Det är nödvändigt att ge forskningen inom bränsleceller och vätgas en europeisk dimension. Det förefaller i själva verket vara det enda alternativet om man ska klara av de utmaningar som sektorn står inför.

3.12

Inrättandet av ett gemensamt offentlig-privat partnerskap bör göra det möjligt för gemenskapens forskning och utveckling på området att ta ett steg mot effektiv forskning, som i dag har svårt att uppnå den kritiska massa som krävs. Detta är mycket viktigt om man ska komma till rätta med den nuvarande uppsplittringen av forskningsprogrammen mellan olika medlemsstater, som är oförmögna att uppnå den nödvändiga kritiska massan eftersom de saknar resurser för att finansiera de program som behövs.

4.1

Forskningsprogrammens referensram är det sjunde ramprogrammet. Om man vill ha en konkurrenskraftig och dynamisk ekonomi är det nödvändigt att göra en nysatsning på investeringar i FoU.

4.2

Den aktuella förordningen förefaller förenlig med gemenskapens forskningspolitik och Lissabonstrategin (konkurrenskraft) samt med Barcelonamålen (anslag för forskning) om investeringar på 3 % av BNP år 2010.

4.3

Den förefaller även förenlig med kommissionens meddelande om initiativet ”En energipolitik för Europa”, som lanserades i januari 2007, samt med den strategiska EU-planen för energiteknik (SET) – som kommittén för närvarande utarbetar ett yttrande om (1) – och som ska ligga till grund för energiteknikens utveckling under nästa årtionde. Den stämmer också överens med andra områden för gemenskapsåtgärder, såsom miljön och hållbar utveckling.

5.1

Förslaget till rådets förordning om bildandet av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas (KOM(2007) 571 slutlig) hänvisar till bestämmelserna i sjunde ramprogrammet (beslut nr 1982/2006/EG) enligt vilka gemenskapen ska bidra till inrättandet av långvariga offentlig-privata partnerskap inom forskningsområdet på EU-nivå.

5.2

Dessa partnerskap i form av gemensamma teknikinitiativ utgör en fortsättning på de tidigare europeiska teknikplattformarna.

5.3

I sitt beslut 2006/971/EG om det särskilda programmet Samarbete underströk rådet behovet av att inrätta offentlig-privata partnerskap och nämnde följande sex områden där inrättandet av gemensamma teknikinitiativ skulle kunna ge ny fart åt den europeiska forskningen:

5.4

Inom ramen för denna allmänna strategi föreskriver det aktuella förslaget till förordning (KOM(2007) 571 slutlig) genomförandet av det gemensamma teknikinitiativet ”Bränsleceller och vätgas” genom att ett gemensamt företag kallat ”det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas” inrättas.

5.5

Det gemensamma företaget ska betraktas som en internationell organisation och en juridisk person enligt artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31 mars 2004 och artikel 15 i direktiv 2004/18/EG. Det ska ha sitt säte i Bryssel. Verksamheten ska avslutas den 31 december 2017, men kan förlängas av rådet genom en ändring av den aktuella förordningen.

5.6

De mål som kommissionen i första hand vill uppnå genom att bilda det gemensamma företaget anges i detalj i artikel I.2 i stadgarna för det gemensamma företaget, som bifogas förslaget till förordning. Dessa är följande:

6.1

Förslaget består av en rådsförordning samt en bilaga med det gemensamma företagets stadgar. Det grundar sig på artikel 171 i fördraget. Det gemensamma företaget kommer att vara ett gemenskapsorgan vars resultat kommer att kontrolleras genom artikel 185 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002. Man bör följaktligen vara uppmärksam på att initiativet till sin natur är sådant att det hör till de offentlig-privata partnerskap som får ett bidrag från den privata sektorn som är minst lika stort som bidraget från den offentliga sektorn.

7.1

Grundande medlemmar i det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas är

7.2

En forskningsgrupp som företräder ideella forskningsorganisationer kan bli medlem efter det att det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas har bildats, under förutsättning att ett organ som företräder forskarsamhället har inrättats.

8.1

De löpande kostnaderna för det gemensamma företaget, som anges i detalj i artikel 5 i förordningen, täcks till lika delar av de grundande medlemmarna.

8.2

Driftskostnaderna för forskning och utveckling ska finansieras gemensamt genom ekonomiska bidrag från gemenskapen och bidrag in natura från privata juridiska personer som deltar i företaget. Bidragen från de privata juridiska personerna ska minst motsvara det belopp som gemenskapen bidrar med.

8.3

Gemenskapens bidrag, vare sig det gäller löpande kostnader eller driftskostnader för det gemensamma företaget, ska uppgå till högst 470 miljoner euro. Kommittén anser att denna summa skulle kunna vara större med hänsyn till hur viktig forskningen inom ramen för detta teknikinitiativ är. De löpande kostnaderna beräknas för övrigt uppgå till högst 20 miljoner euro. Bidragen ska komma från det särskilda programmet Samarbete för genomförande av sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration enligt bestämmelserna i artikel 54.2 b i förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002.

8.4

Om en forskningsgrupp inrättas (se punkt 7.2) ska den stå för 1/12 av de löpande kostnaderna, med en motsvarande minskning av kommissionens bidrag.

8.5

Om ingen finansiering tillhandahålls efter 2013 (när sjunde ramprogrammet avslutas) får endast projekt för vilka ett avtal om bidrag har undertecknats senast den 31 december 2013 fortsätta under åren 2014–2017.

9.1

EESK stöder beslutet om att bilda det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas liksom förslaget till förordning om detta (KOM(2007) 571 slutlig). Kommittén vill framför allt framhålla att den föreslagna strategin för investeringar i och samordning av forskningen är av mycket stor betydelse för Europeiska unionen (6) eftersom det, i fråga om detta teknikinitiativ, syftar till att öka diversifieringen av energimixen i synnerhet inom transportsektorn.

9.2

Såsom EESK redan har konstaterat i sina yttranden om andra förordningar i anslutning till rådets beslut nr 2006/971/EG om det särskilda programmet Samarbete, anser kommittén att nya investeringar i forskning och utveckling utgör ett lämpligt instrument för att förse företagen med en säker referensram som gör det möjligt att komma till rätta med den nuvarande splittringen av gemenskapsfinansieringen och undvika en uppsplittring av programmen.

9.3

EESK har från början i ett flertal yttranden med kraft framhållit att EU i allt högre grad bör engagera sig på området forskning och utveckling. Eftersom vi inte kan citera alla dessa inlägg nöjer vi oss med att påminna om de två senaste, som antogs med stor majoritet under den senaste plenarsessionen den 24–25 oktober 2007 och som handlar om de gemensamma företagen Clean Sky och Eniac.

9.4

På det generella planet: I yttrandet om ”Grönbok – Europeiska området för forskningsverksamhet: Nya utsikter” (7) konstaterade EESK att man ”ställer sig bakom målet att skapa vetenskaplig-teknisk forskningsinfrastruktur av världsklass, vilket kräver ett varaktigt och tillförlitligt stöd” samtidigt som man framhöll följande: ”En grundläggande förutsättning för framgång och för att det ska finns någon mening med investeringar på detta område är att relevanta institut och universitet i medlemsstaterna deltar, och att industrin engagerar sig aktivt i tekniska projekt.”

9.5

På det specifika planet: I yttrandet om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Lägesrapport om biodrivmedel – Rapport om framstegen när det gäller användningen av biodrivmedel och andra förnybara drivmedel i Europeiska unionens medlemsstater” (8) framhöll kommittén med kraft vikten av att utveckla forskningsprogram i anslutning till det ämne som behandlas i den aktuella förordningen.

9.5.1

I yttrandet framhöll kommittén att man ”anser att man måste ägna särskild uppmärksamhet åt forskningen om biodrivmedel, särskilt dem som tillhör den andra generationen, utan att man försummar andra möjligheter, t.ex. möjligheten att utveckla solenergi eller energi som framställs genom behandling av biomassa”.

9.5.2

Kommittén konstaterade därefter följande: ”Trots de senaste forskningsrönen om hur man kan framställa väte ur biomassa, även med hjälp av bioteknik, eller ur förnybar energi, påverkas en potentiell spridning och saluföringen av vätedrivna bilar även av de höga kostnaderna för bränsleceller”. Avslutningsvis noterade kommittén att om ”väte ska kunna bli ett verkligt energialternativ från ekonomisk synpunkt är det nödvändigt att minska produktionskostnaderna”. ”Kommittén anser det vara lämpligt att stödja forskningen om teknik som är kopplad till biobränsleceller, det vill säga celler som använder biokatalysatorer för att omvandla kemisk energi till elenergi.”

10.1

Med tanke på systemet med sammansatt finansiering från flera håll och de stora gemenskapsresurser som satsas, anser kommittén att det finns skäl att på ett bättre sätt definiera användning och tilldelning av forskningens slutprodukter. Frågorna om patent och immaterialrätt, som bara övergripande tas upp i artikel 17 i utkastet till förordning och i artikel I.24 i bilagan om stadgarna för det gemensamma företaget, förtjänar en mer detaljerad och explicit behandling eftersom dessa frågor riskerar att störa ett harmoniskt genomförande av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas. Kommittén har redan framhållit denna brist i sina yttranden om upprättandet av det gemensamma företaget för Initiativet för innovativa läkemedel och om bildandet av det gemensamma företaget Clean Sky. I det aktuella teknikinitiativet riskerar denna brist att bli ännu mer uppenbar eftersom slutprodukten från forskningen intresserar företag som är direkta konkurrenter på marknaden, bland annat fordonstillverkarna som i stor utsträckning kommer att vara delaktiga i det gemensamma företaget. Med tanke på den betydande gemenskapsfinansieringen bör man överväga mekanismer som främjar avkastning på de europeiska investeringarna, eller åtminstone ta upp frågan i dokumentet.

10.2

Såsom anges i punkt 5.2 utgår de gemensamma teknikinitiativen från de tidigare europeiska teknikplattformarna. Dessa uppnådde emellertid inte alltid det uppställda målet om en strategisk nystart för forskningen i Europa. Inrättandet av de gemensamma teknikinitiativen tar sin utgångspunkt bland annat i eventuella svårigheter som mött teknikplattformarna, vars roll huvudsakligen var att i väsentlig grad bidra till branschens konkurrenskraft.

10.2.1

EESK beklagar därför att det i kommissionens förslag saknas en mer detaljerad redovisning av det arbete som uträttats av de europeiska teknikplattformarna. Det finns varken någon redovisning, hänvisning till resultat eller litteraturhänvisningar. Med hjälp av en seriös redovisning i syfte att noggrant fastställa orsakerna till eventuella svårigheter som mött teknikplattformarna skulle man ha kunnat undvika problem i samband med det nya instrumentet.

10.3

För att uppnå målen för det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas och maximera de möjligheter som det nya instrumentet erbjuder, anser kommittén att följande är nödvändigt:

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/24

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/24

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/25

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/25

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) konstaterar att en samordnad strategi när det gäller de transeuropeiska näten utgör en av flera metoder för att skapa hållbar utveckling inom Europeiska unionen.

1.2

Kommittén är övertygad om att användningen av en samordnad strategi för de transeuropeiska näten kan påskynda uppbyggnaden av planerad TEN-infrastruktur och leda till lägre kostnader för att bygga dessa nät i jämförelse med de extra kostnader som uppkommer om man inte tar hänsyn till de möjliga synergieffekterna mellan olika typer av nät.

1.2.1

Av denna anledning vill kommittén uppmana Europeiska kommissionen att lägga fram ett förslag om en utvidgning av det ekonomiska stödet till samordnade strategier i form av en ”fond för en samordnad strategi” rörande TEN (som helhet, dvs. inbegripet förgrenade nät) före den kommande halvtidsöversynen.

1.3

Efter en analys av förutsättningarna för ett effektivt förverkligande av en samordnad strategi för de transeuropeiska näten som helhet, anser EESK att det behövs en konvergensprocess mellan olika sektorer för att samordningseffekter verkligen ska kunna skapas (1). Ett annat viktigt villkor för att uppnå större effektivitet i den samordnade strategin är enligt kommittén att så snabbt som möjligt fullborda grundstrukturen i dessa nät.

1.4

Med direkt hänvisning till innehållet i kommissionens meddelande föreslår EESK att en analys också bör göras av i vilken utsträckning den nyligen genomförda utvidgningen av EU med 12 nya medlemsstater kan påverka förutsättningarna och tillämpningsområdet för en samordnad strategi i dessa länder.

1.5

Kommittén konstaterar att en samordnad strategi för de transeuropeiska näten är särskilt viktig när det gäller följande frågor:

1.6

EESK anser att vetenskaplig forskning och såväl europeiska som nationella initiativ har en särskilt viktig roll för att uppnå optimal effekt i den samordnade strategin för transeuropeiska nät. Kommittén konstaterar att forskningen i nuläget kännetecknas av en tematisk och sektorsrelaterad splittring, och vi uppmanar därför kommissionen och rådet att på alla europeiska vetenskapliga forsknings- och tillämpningsområden utforma och genomföra program för att kartlägga samordningseffekter i alla de former av nät som tillsammans bildar de transeuropeiska näten.

1.7

Med tanke på att det i vissa EU-länder finns en stomme av fiberoptiska nät som byggts upp för de tekniska behoven inom annan landsomfattande infrastruktur (t.ex. elnät eller järnvägsnät) är kommittén övertygad om att man vid genomförandet av en samordnad strategi i större utsträckning bör utnyttja dessa fiberoptiska nät i kommersiellt syfte (telekommunikationstjänster, dataöverföring, mm.).

1.7.1

Samtidigt anser kommittén att man i anslutning till den samordnade strategin bör utnyttja den intensiva utbyggnaden av den lokala (kommunala) infrastrukturen i många EU-länder till ökad utveckling av fiberoptiska accessnät och till uppbyggnad av intelligent kommunal infrastruktur (2). En integrerad GIS-karta bör ingå i den intelligenta kommunala infrastrukturen (3). Därigenom blir det möjligt att skapa en samordnad strategi för lokal nätverksinfrastruktur baserad på ett IT-system (förvaltningssystem för intelligent infrastruktur – IIMS).

1.8

Kommittén föreslår att kommissionen i sin planering av den samordnade strategin för transeuropeiska nät beaktar integrerade teknikformer för förnybar gas. Tack vare sådan teknik, som för produktionen av elkraft närmare slutanvändaren, kan koldioxidutsläppen minskas.

1.8.1

Inom ramen för denna strategi bör man sträva efter att skapa synergieffekter, samordning och besparingar, något som kan uppnås genom utveckling av bioteknik och gasbaserad energiproduktion.

1.9

Efter en analys av frågan om möjliga samordningseffekter i de transeuropeiska energinäten mot bakgrund av situationen i de Östersjöländer som är nya EU-medlemmar, anser EESK att man inom ramen för den samordnade strategin bör vidta en av de åtgärder som kan leda till ett snabbare genomförande och till att systemen i östersjöländerna integreras i EU-systemet via en energibro. Vid genomförandet av detta projekt får det dock på längre sikt (2020) inte uppstå några icke-återvinningsbara kostnader (4) inom överföringsnäten.

2.1

Att utveckla EU:s infrastruktur för energi, transport och telekommunikation genom bättre sammanlänkning och bättre samordning är ett ambitiöst mål som redan finns inskrivet i fördraget (5) och som tas upp i Lissabonstrategins riktlinjer för tillväxt och sysselsättning (6).

2.2

I artiklarna 154–156 i fördraget och i riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning anges mål för utveckling, sammanlänkning, ökad integration och samordning av de europeiska energi-, transport- och telekommunikationsinfrastrukturerna.

2.3

Fördragets bestämmelser och de ovannämnda riktlinjerna har legat till grund för idén om de transeuropeiska transport-, energi- och telekommunikationsnät, vilka kan sägas vara det europeiska näringslivets blodomlopp.

2.4

I syfte att dra största möjliga fördel av de transeuropeiska näten, särskilt när det gäller att göra EU mer konkurrenskraftigt, gav Europeiska kommissionen i juli 2005 i uppdrag åt en pilotgrupp som särskilt inrättats för detta ändamål att komma fram till ett gemensamt tillvägagångssätt för att bättre samordna EU:s olika insatser för förverkligandet av de transeuropeiska transport-, energi- och telekommunikationsnäten.

2.4.1

Pilotgruppen undersökte särskilt följande frågor:

2.5

EESK:s yttrande nedan behandlar ”Kommissionens meddelande: De transeuropeiska näten: mot en samordnad strategi” (KOM(2007) 135 slutlig), som bygger på resultaten av pilotgruppens arbete.

3.1.1

Sedan EU:s senaste utvidgning 2007 omfattar det transeuropeiska transportnätet 30 prioriterade projekt, som ska vara slutförda senast 2020. Dessutom betonade kommissionen nyligen vikten av att utvidga de transeuropeiska transportnäten till grannländerna (7).

3.1.2

Genomförandet av de främsta projekten ligger efter i förhållande till de ursprungliga planerna. Även om en del av dessa projekt slutförts eller håller på att slutföras (8) går uppbyggnaden av de transportleder som förklarats vara prioriterade fortfarande alltför långsamt. EESK går i sitt initiativyttrande (9) i detalj in på orsakerna till detta.

3.1.3

Av de 30 prioriterade projekten handlar 18 om järnvägar och 2 om transporter på inre vattenvägar och till havs. De transportmedel som är mest skonsamma mot miljön har alltså prioriterats kraftigt. De kartor som finns i den studie som ECORYS (10) gjort åt kommissionen visar hur långt man i dag kommit med de 30 prioriterade projekten och hur långt man kommer att ha nått i slutet av den fleråriga budgetramen 2013. En analys av kartorna visar tydligt att nätet ännu inte är fullbordat.

3.1.4

Kommissionen går i det meddelande som är föremål för detta yttrande igenom de budgetmedel som avsattes för de transeuropeiska transportnäten under finansieringsperioden 2000–2006 och presenterar finansieringsmekanismerna inom ramen för den fleråriga budgetramen 2007–2013. För att utveckla de transeuropeiska transportnäten under denna finansieringsperiod har 8,013 miljarder euro avsatts direkt från EU:s budget.

3.1.5

ERUF och Sammanhållningsfonden fortsätter att vara de viktigaste källorna för EU:s samfinansiering av de transeuropeiska transportprojekten även under programperioden 2007–2013. Generellt bör EU:s bidrag till utbyggnaden av det transeuropeiska transportnätet koncentreras till de gränsöverskridande avsnitten och flaskhalsarna.

3.1.6

Europeiska investeringsbanken kommer att fortsätta finansiera transportinfrastruktur med hjälp av lån och genom ett särskilt garantiinstrument, för vilket 500 miljoner euro avsatts från EIB:s egna medel och ytterligare 500 miljoner euro tillskjutits från budgeten för det transeuropeiska transportnätet (6,25 % av de sammanlagda anslagen i den budgeten).

3.2.1

I januari 2007 gjorde kommissionen i sin prioriterade sammanlänkningsplan en bedömning av de framsteg som gjorts inom projekt som ligger i Europas intresse. I fallet elektricitet är det endast 12 av de 32 projekten som genomförs enligt plan, och endast 5 har i praktiken slutförts (11).

3.2.2

I fråga om gas ser situationen bättre ut: 7 av 10 projekt bör kunna tas i bruk under 2010–2013. Å andra sidan har 29 terminaler för flytande naturgas (LNG) (12) och lagringsutrymmen för gas halkat efter i tiden: Man har avstått från 9, och i 5 fall har arbetet avbrutits.

3.2.2.1

Som främsta orsak till förseningarna och bristerna nämner kommissionen komplikationer i planeringen och andra tillståndsförfaranden. Andra orsaker är bl.a. motstånd från allmänheten, finansieringsproblem och strukturen med vertikalt integrerade energiföretag.

3.2.3

För att fullständigt kunna genomföra de prioriterade projekten måste EU senast 2013 investera minst 30 miljarder euro i infrastruktur (6 miljarder i elnät, 19 miljarder i gasledningar och 5 miljarder i terminaler för flytande naturgas – LNG). Det behövs investeringar inte bara i sammanlänkning över gränserna utan också i energiproduktionen.

3.2.4

Finansiellt stöd ges från EU:s budgetmedel för investeringar i de transeuropeiska energinäten men kan endast beviljas i särskilda och klart motiverade fall. Medlen kommer från en budgetpost avsedd endast för finansiering av transeuropeiska nät eller från strukturfonderna eller Sammanhållningsfonden (fonderna utgör mer än en tredjedel av budgeten och ska användas för att finansiera regional utveckling, bland annat energinät).

3.2.5

Investeringarna finansieras också genom andra finansiella instrument (fonder, lån). Europeiska investeringsbanken är den främsta finansieringskällan för de transeuropeiska näten. Under perioden från 1993 och fram till slutet av 2005 uppgick det sammanlagda beloppet på de kreditavtal som skulle användas för finansiering av alla transeuropeiska nät till 69,3 miljarder euro, varav 9,1 miljarder euro för energinäten.

3.3.1

Bland alla de nät som ingår i de transeuropeiska näten har man kommit längst med att bygga upp infrastruktur för telekommunikationsnät (eTEN). Den stegvisa öppning av telekommunikationsmarknaden för konkurrens som pågått sedan 1988 har fått avsevärda följder. Den ökade konkurrensen har stimulerat till investeringar, innovation och införande av nya tjänster och har medfört avsevärda prisminskningar för konsumenterna.

3.3.2

Investeringarna är i dag främst inriktade på en modernisering av de befintliga näten så att de kan ta emot nästa generation, på spridning av tredje generationens mobiltelefoni och annan trådlös infrastruktur, och på införandet av bredband i EU:s landsbygdsområden.

3.3.2.1

Investeringarna kan avse installation av fiberoptiska nät, där byggnads- och anläggningsarbetena och kabelläggningen i byggnader kan svara för 70 % av kostnaderna. Byggandet av järnvägslinjer, vägar eller energiledningar kan underlätta utvecklingen av dessa nät i isolerade områden.

3.3.3

En viktig uppgift i samband med det europeiska telekommunikationsnätet är att minska skillnaderna i bredbandstillgången. Här finns det skillnader mellan tätortsområden och glesbygd, och medlemsstaterna måste vidta konkreta åtgärder och fastställa mål för att minska dessa senast 2010.

3.3.4

Det krävs bättre samordning och integrering av de olika finansieringskällorna (strukturfonderna, fonden för landsbygdens utveckling, medlen för de transeuropeiska näten och nationella finansieringskällor) för att få till stånd en samstämmig planering och en omfattande bredbandstäckning.

3.4.1

Ett första exempel på synergier i de transeuropeiska näten är den parallella utbyggnaden av järnvägs- och vägnätet (13). Fördelarna med en sådan har förklarats i kommissionens meddelande ”Utvidgning av de viktigaste transeuropeiska transportlederna till grannländerna. Riktlinjer för transporter i Europa och grannregionerna” (14). De viktigaste fördelarna är följande: bättre markanvändning, gemensamma anläggningsarbeten, minskad visuell påverkan och uppstyckning av landskapet, gemensamma åtgärder för att lindra infrastrukturens effekter (bullerskydd, viadukter för små och stora djur). Med en sådan sammanlänkning av infrastrukturen finns det också reella möjligheter att minska kostnaderna och de negativa effekterna på miljön.

3.4.2

När det handlar om att utveckla andra kombinationer, t.ex. att föra högspänningsledningar genom järnvägstunnlar eller placera telekommunikationskablar vid en järnvägslinje, framför allt fiberoptiska kablar, har man undersökt (15) möjligheterna. Man har analyserat den tekniska genomförbarheten, projektens inverkan på kostnaderna och hur komplexa förfarandena blir. Detta har lett till följande slutsatser.

3.4.2.1

Förutom sammanlänkningen av gasledningar och annan infrastruktur, som innebär tekniska svårigheter på grund av de stora säkerhetsavstånd som krävs, kan sammanlänkningen av olika transeuropeiska nät ge konkreta fördelar.

3.4.2.2

Mest lovande tycks synergin mellan telekommunikationsnät och transportnät vara. Varje transportnät kan optimeras genom att det får ett eget kommunikationsnät, som kan användas för nätförvaltningen. I de flesta fall har järnvägs- och vägnäten redan sådana telekommunikationsnät. I vissa fall används överkapaciteten i sådana nät till andra ändamål, exempelvis för dataöverföring.

3.4.2.3

Det är fortfarande sällsynt att man systematiskt försöker uppnå synergier mellan ett nät för förvaltning av en infrastruktur och ett telekommunikationsnät.

3.4.2.4

En lösning som verkar intressant att prova går ut på att man sammanlänkar elnät med infrastruktur för transport och telekommunikationer. Man skulle exempelvis kunna dra högspänningsledningar i kanal- och flodbankar. Kopplingar med begränsad spänning (2 × 25 kV) kan dras längs höghastighetståglinjer och underjordiska högspänningsledningar (300–700 kV) kan i större utsträckning dras i transportnätens korridorer. Dessa förslag innebär inte att det omedelbara behovet av en sammanlänkning av de nationella högspänningsnäten bortfaller utan avser snarare att skapa mer finmaskiga av nationella elnät på längre sikt, parallellt med genomförandet av de stora infrastrukturprojekten.

3.5.1

Enligt Lissabonstrategin för ekonomisk tillväxt och sysselsättning ska de transeuropeiska näten förverkligas i överensstämmelse med principen om hållbar utveckling.

3.5.2

De flesta av de prioriterade projekten för de transeuropeiska transportnäten är projekt för att främja mer miljövänliga och energisnåla transportmedel, som järnväg och vattenvägar. Utbyggnaden av det transeuropeiska transportnätet kommer att ha en positiv inverkan på miljön. Med dagens takt kommer transportsektorns koldioxidutsläpp fram till 2020 att ha ökat med 38 %. Enligt kommissionen kommer arbetet med att färdigställa de trettio prioriterade sträckorna att bromsa denna ökning med cirka 4 %, vilket motsvarar en minskning av koldioxidutsläppen med 6,3 miljoner ton per år.

3.5.3

Sammanlänkningen av de nationella energinäten och anslutningen av förnybara energikällor gör det möjligt att bättre utnyttja möjligheterna i varje medlemsstat och därigenom minska de negativa miljökonsekvenserna.

3.5.4

EU:s miljöskyddslagstiftning sätter tydliga ramar för hur de stora projekten ska genomföras. I EU:s riktlinjer för utbyggnaden av de transeuropeiska näten hänvisas det också uttryckligen till denna lagstiftning (16). Varje nytt TEN-program måste genomgå en strategisk miljöbedömning (17), och varje projekt måste granskas för sig (18). Dessa analyser kan man använda för att fastställa ramar för undersökningar av tänkbara synergier.

3.5.5

Varje enskilt projekt måste följa EU:s lagstiftning om buller, vatten och skydd av djur och växter (19).

3.5.6

Om inget av alternativen till ett projekt som förklarats vara allmännyttigt är en optimal lösning eller överensstämmer med EU:s lagstiftning kan kompensationsåtgärder vidtas så att projektet kan genomföras och de eventuella negativa miljöeffekterna kompenseras.

3.6.1

Frågan om att kombinera olika medel vid genomförandet av de transeuropeiska näten är ett område med stora problem och till och med konflikter. Kommissionen har alltid med oro sett på frågan om kumulering av EU-stöd från olika källor i ett och samma projekt. Revisionsrätten har särskilt betonat denna fråga i sina rapporter om kommissionens genomförande av de transeuropeiska näten.

3.6.2

I det meddelande som detta EESK-yttrande behandlar kommer pilotgruppen fram till att alla möjligheter till kumulering av stöd från olika EU-fonder bör uteslutas. För att garantera öppenhet och insyn i budgeten och för en god finansförvaltning förbjuds i budgetförordningen och de grundläggande rättsakter som antagits eller håller på att antas kumulering av olika EU-finansieringsinstrument för ett och samma projekt.

3.6.3

Enligt en annan viktig punkt i meddelandet med stor inverkan på kombinerade TEN-investeringar får utgifter för ett projekt som ingår i ett operationellt program som erhåller stöd från strukturfonderna eller Sammanhållningsfonden inte finansieras med andra EU-instrument.

3.6.3.1

Det innebär att utgifter för ERTMS-utrustning eller elektrifiering av en järnvägslinje får finansieras med medel avsatta för de transeuropeiska näten, om de inte betalas med medel från strukturfonderna eller Sammanhållningsfonden, Anläggningen av en järnvägslinje kan antingen finansieras genom ERUF eller genom Sammanhållningsfonden. Projekten kan också delas upp i regionala segment som kan samfinansieras av ERUF, Sammanhållningsfonden eller med medel avsatta för de transeuropeiska näten.

4.1.1

Utvecklingen av gasbaserad produktionsteknik (kombicykelteknik (20), kraftvärme (21)) ökar risken vid investeringar i elnät (elöverföring ersätts med transport av naturgas och utveckling av lokal gasbaserad kraftvärme i liten skala, mikrokraftvärme).

4.1.2

Utvecklingen av nya tekniker för transport av gas ökar risken vid investeringar i gasnät (nätöverföringen av naturgas ersätts med transport till sjöss och på väg med hjälp av CNG- (22) och LNG-teknik).

4.1.3

Konvergens mellan el- och gassektorn (företagen inom dessa sektorer), dvs. konvergens i fråga om ägarförhållanden, förvaltning och organisation, är en förutsättning för en samordnad teknisk strategi för användningen av naturgas, el- och värmeproduktion. Man måste därför så snart som möjligt bryta igenom branschgränserna (och bryta isoleringen mellan el- och gassektorn). Det är särskilt viktigt att man påskyndar konvergensen mellan el- och gassektorn i EU:s nya medlemsländer (i Central- och Östeuropa). I samband med detta bör man ta hänsyn till de sociala effekter som detta alltid får i medlemsstaterna, både ”gamla” och ”nya”.

4.2.1

I en del av EU-länderna, däribland ett antal nya medlemsländer, t.ex. Polen, har man byggt upp stora fiberoptiska nät för tekniska ändamål: för elektricitet (23) och järnvägarna (24). Dessa nät används visserligen allt mer för kommersiella ändamål (25), men den stora integrationspotentialen har ännu inte utnyttjats. En sådan outnyttjad potential finns t.ex. fortfarande inom gassektorn. Det handlar dock framför allt om den potential som finns i en integrering av de tekniska fiberoptiska nät som finns i olika typer av infrastruktur (elektricitet, järnvägar) i telekommunikationsnätet så att dessa bildar ett effektivt accessnät.

4.2.2

Många EU-länder, framför allt de nya medlemsländerna, håller just nu intensivt på att bygga upp kommunal infrastruktur, t.ex. vattenledningar och avloppssystem, som samfinansieras med EU-medel, framför allt från de regionala utvecklingsfonderna och Sammanhållningsfonden. De har nu en unik chans att integrera de fiberoptiska accessnäten i denna infrastruktur. För europeiska landsbygdsområden och mindre städer kan detta bli ett enormt steg framåt. Denna integration skulle man i praktiken kunna stödja effektivt genom att skapa incitament för system som ger EU-medel till utveckling av kommunal infrastruktur och t.ex. främjar uppbyggnad av integrerad infrastruktur.

4.2.3

Det fiberoptiska accessnätet skulle kunna ligga till grund för en intelligent kommunal infrastruktur, som omfattar (teknisk) kontroll av de spridda (intelligenta) objekten i denna infrastruktur (vattenledningar, avloppssystem, transport, värmenät och allmän säkerhet) och förvaltning av infrastrukturen (i fråga om teknisk inspektion samt på tjänstemarknaden). En integrerad GIS-karta (en karta som administreras av kommunen eller distriktet och finns tillgänglig för de infrastrukturföretag som verkar på kommunens territorium) skulle kunna ingå i den intelligenta kommunala infrastrukturen. I GIS-kartan finns samtidigt den största potentialen för en integrering av kommunala infrastrukturnät.

4.3.1

Tekniker med förnybar gas (småskaliga tekniker med kraftvärme (26) som bygger på att biomassa från storskaliga jordbruk förvandlas till gas) gör det möjligt att begränsa utbyggnaden av elnätet och nätförlusterna, att använda primärenergi på ett bättre sätt och härigenom begränsa utsläppen av koldioxid.

4.3.2

En mycket viktig kategori bland de integrerade teknikerna är de miljövänliga teknikerna (miljövänlig kraftvärme), som är inriktade på produktion av energi (elektricitet och värme) och tillvaratagande av avfall (från kommunerna, jordbruket och livsmedelsindustrin).

4.4.1

Syftet med en samordnad finansiering av infrastrukturen genom offentlig–privata partnerskap är att öka effektiviteten i användningen av EU:s medel för att utveckla infrastrukturen, framför allt i de nya medlemsländerna.

4.4.2

De gamla medlemsländerna (EU-15) har använt sig av offentlig–privata partnerskap för att finansiera stora investeringar i infrastruktur. I de nya medlemsländerna (länderna i Central- och Östeuropa) behövs offentlig–privata partnerskap för finansiering av små investeringar i infrastruktur i kommunerna. Det blir därför allt viktigare att de gamla medlemsländernas erfarenheter av partnerskapen överförs till de nya länderna (men man får inte glömma att erfarenheterna inte kan överföras direkt, eftersom man inte kan dra några direkta paralleller mellan finansieringen av några enstaka stora infrastrukturprojekt med finansieringen av en mängd mindre projekt).

4.4.3

Tillgången till EU-medel gör att kommunerna i en del medlemsländer (däribland också i länderna i Central- och Östeuropa) ofta godkänner överinvesteringar i sektorsspecifik infrastruktur, framför allt i t.ex. vattenledningar och avloppssystem, medan de å andra sidan inte utnyttjar den potential som finns i sektorsintegrerade investeringar. Detta är mycket riskabelt, eftersom man går miste om möjligheten att sänka kostnaderna för investeringar i infrastruktur (effektiviteten i utnyttjandet av EU-medlen blir lägre) och eftersom bördan ökar för kommunerna som i framtiden måste betala orimligt höga kostnader för driften av den infrastruktur som man överinvesterat i (det ökar de löpande kostnaderna för användningen av infrastrukturen, kostnader som betalas av kommunens invånare). Om privatkapital har en andel i finansieringen av infrastrukturen är detta ett effektivt sätt att utnyttja den potential som en integrering kan ge och minska risken för överinvesteringar.

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/31

1.1

EESK välkomnar med intresse förslaget till förordning om tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg. Kraven från en majoritet av berörda aktörer tillgodoses av att kommissionen i förslaget väljer en harmonisering av förordningens tillämpning, för att göra det möjligt att införa en exakt definition av begreppet cabotage som är enkel att tillämpa och som avsevärt förbättrar reglerna om hur efterlevnaden bör kontrolleras.

1.2

EESK anser dock att man bör lägga större vikt vid den sociala dimensionen av tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg. Både cabotagetrafiken och tredjelandstransporter (1) kan innebära illojal konkurrens och social dumpning inom sektorn, vilket beror på löneskillnaderna mellan chaufförer från de nya och de gamla medlemsstaterna.

1.3

EESK anser att kontrollen underlättas om cabotageuppdrag måste omfatta högst sju dagar. Sådana uppdrag kan bara tillåtas om de följer på en internationell transport.

1.4

Kontrollen av cabotage måste ingå i en nationell strategi för att kontrollera efterlevnad av lagstiftningen för vägtransporter och kommissionen måste samordna detta. EESK motsätter sig en vildvuxen flora av kommittéer på EU-nivå och begär att det endast ska finnas en enda kommitté med företrädare för medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter som observatörer.

1.5

Kommittén skulle vilja uppmana kommissionen att på längre sikt göra ytterligare analyser i syfte att bättre genomföra inre marknaden och dessutom att ytterligare harmonisera kvalitetsstandarder, arbetarskydd samt den skattemässiga och sociala ramen, inklusive att minska löneklyftan.

2.1

I förslaget till förordning om tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg tas grundläggande frågor för den inre marknaden för vägtransporter upp.

2.2

Dessa grundläggande pelare består av en rättslig ram som fastställer EU-bestämmelser, s.k. gemensamma regler, som är tillämpliga på internationella godstransporter på väg och för resenärer inom EU (dvs. transporter som avgår från eller anländer till en EU-medlemsstat, eller går över en eller flera medlemsstaters territorium).

2.3

Denna ram

2.4

I syfte att skapa en väl fungerande inre marknad för transporter har denna rättsliga ram skapats utan att man alltid har tagit hänsyn till dess arbetsmarknadsmässiga följder, dvs. hur den påverkar anställnings- och arbetsförhållanden för yrkeschaufförer av bussar eller lastbilar. Vid den tiden (det första direktivet är från 1962) var den sociala dimensionen av den inre marknaden för vägtransporter eller hållbar transport inte frågor som stod på den politiska dagordningen.

3.1

I kommissionens förslag presenteras fem alternativ som rör sig från ett ”inga ändringar-alternativ” till ett ”liberaliseringsalternativ” som i princip skulle innebära att inga kvantitativa restriktioner skulle gälla för cabotage. Kommittén anser att det för närvarande råder för stora skillnader i standarder mellan EU-medlemsstaterna för att en fullständig liberalisering skulle vara möjlig utan att utarma standarderna och tjänsternas kvalitet samt de normer för hälsa, säkerhet och arbetsvillkor som sedan länge har gällt i branschen. Kommittén föreslår därför ett mer begränsat mellanalternativ – ”harmoniseringsalternativet” – som skulle innefatta en klar och tydlig definition av när cabotagetransporter skulle vara tillåtna, i kombination med förbättrade förfaranden för att garantera att bestämmelserna följs och att detta kontrolleras, samt att det pappersarbete som krävs standardiseras och förenklas.

3.2

Förslaget ingår i ett lagstiftningspaket som innehåller tre förslag till förordningar som syftar till att modernisera, förenkla och förkorta bestämmelserna om tillträde till yrket och till marknaden för vägtransporter av gods och passagerare, och en rapport om tillämpningen av arbetstidsdirektivet för chaufförer som är egna företagare. Det är därför lämpligt att se detta förslag i sitt sammanhang.

3.3

Ur denna synvinkel rättfärdigar kommissionen förslaget till förordning genom att hävda att det är nödvändigt att förbättra gällande reglers klarhet, läsbarhet och tillämpning. Varken tillämpningen av bestämmelserna i den rättsliga ramen eller kontrollen av tillämpningen är enhetlig eftersom bestämmelserna är otydliga eller ofullständiga.

3.4

Följande aspekter utgör ofta problem vid tillämpningen eller vid kontrollen av tillämpningen:

3.5

Syftet med förslaget är att omarbeta och konsolidera förordning (EEG) nr 881/92, förordning (EEG) nr 3118/93 och direktiv 2006/94/EG. Men eftersom förslaget innehåller nya bestämmelser, till exempel när det gäller cabotage, handlar det inte bara om en enkel omarbetning. Förslaget grundar sig på artikel 71 i fördraget, som behandlar gemensamma regler som är tillämpliga på internationella transporter och villkoren för tillträde för transportörer med säte i ett annat land till nationella transporter i en medlemsstat (2).

3.6

Kommissionen anser att förslaget är i överensstämmelse med behovet av en välfungerande inre marknad samt att det bidrar till att genomföra Lissabonmålen, öka säkerheten på vägarna och skapa ”bättre lagstiftning”, och att det dessutom förbättrar respekten för reglerna för socialt skydd.

3.7

Förslaget berör Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och bör därför omfatta detta.

4.1

EESK välkomnar med intresse förslaget till förordning om tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg. EESK anser i princip att det långsiktiga målet bör vara att sträva efter en mer avreglerad marknad för godstransporter på väg inom EU i kombination med korrekt tillämpning av EU-omfattande normer för hälsa, säkerhet och arbetarskydd och ytterligare harmonisering på skatte- och socialområdena, inklusive minskning av löneklyftan, dvs. man bör sträva mot kommissionens alternativ 5. Detta alternativ är i linje med nuvarande förordning (EEG) nr 3118/93 och politiken för inre marknaden. Det skulle kunna göra branschen mer konkurrenskraftig och gynna all företagsverksamhet i EU som använder vägtransporter, och det skulle kunna medföra miljömässiga fördelar genom att antalet tomma eller halvtomma vägtransportfordon på grund av nuvarande restriktioner för cabotage skulle minska.

4.2

Kommittén håller dock med kommissionen om att en fullständig avreglering av cabotagemarknaden i hela EU för närvarande skulle vara ett alltför stort ingrepp och medföra stor risk att urholka de sociala framsteg och försämra de kvalitetsnormer som kännetecknar marknaden. Kommittén anmodar kommissionen att först genomföra den mer djupgående analys som föreslagits inför en framtida fortsatt avreglering. Kommittén håller dock med kommissionen om att harmoniseringsalternativet är den metod man bör välja inom en snar framtid.

4.3

I synnerhet anser EESK att ökad tydlighet och tillämplighet i åtgärderna främjas av

4.4

EESK erinrar om att det samråd som kommissionen anordnade med anledning av lagstiftningspaketet och detta förslag i synnerhet visade att en majoritet av de professionella aktörerna anser att det är nödvändigt att alla medlemsstater har tydliga, enkla, tillämpbara och identiska bestämmelser som är lätta att kontrollera. Dessa aktörers krav tillgodoses av att kommissionen i förslaget väljer en harmonisering som gör det möjligt att införa en exakt definition av begreppet cabotage som är enkel att tillämpa och som avsevärt förbättrar reglerna om hur efterlevnaden bör kontrolleras.

4.5

Även om det i ingressen till förordning 881/92 nämns att alla restriktioner för transportföretaget på grund av nationalitet eller på grund av det faktum att sätet är i en annan medlemsstat än den där uppdraget utförs ska tas bort, så är det tillfälliga bibehållandet av undantaget i överensstämmelse med artikel 71.2 i fördraget helt och hållet berättigat. En total avreglering av marknaden skulle kunna påverka levnadsstandarden och sysselsättningen i vissa regioner och även utnyttjandet av transportfordonen.

4.6

EESK anser dock att man bör lägga större vikt vid den sociala dimensionen av tillträde till den internationella marknaden för godstransporter på väg. I skäl 12 finns en hänvisning till att direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster är tillämpligt i de fall då transportföretagen, för tillhandahållande av cabotagetjänster, utstationerar arbetstagare som är anställda av transportföretaget, till en annan medlemsstat än den där de vanligtvis arbetar. Denna strecksats återkommer inte vare sig i artiklarna eller i motiveringen.

4.7

Detta är så mycket mer betydelsefullt eftersom de rättsligt bindande gemenskapsbestämmelserna för vägtransporter, i synnerhet de som avser den sociala aspekten, inte har genomförts på ett fullständigt sätt i alla medlemsstater.

5.1.1

EESK beklagar att förordningen inte är tillämplig på internationella transporter på mindre än 3,5 ton. Med tanke på de ökande express- och hemleveranserna, även i gränsområden, hade det varit berättigat att inkludera de fordon på mindre än 3,5 ton som används av denna sektor i förordningen, för att undvika att illojal konkurrens uppstår.

5.1.2

EESK ser ett problem i att förordningen inte tillämpas på internationella transporter som avgår från en medlemsstat med destination i ett tredje land och vice versa, så länge som avtal mellan EU och berörda tredjeländer inte har ingåtts. Följaktligen begär EESK att kommissionen ska göra sitt yttersta för att ingå dessa avtal, i synnerhet med de länder som delar gräns med Europeiska unionen.

5.2.1

EESK välkomnar att de nya definitionerna av värdmedlemsstat, icke-hemmahörande transportföretag och cabotage klargörs.

5.3.1

Transportföretagen får genomföra upp till tre cabotagetransporter efter en internationell transport så snart det gods som transporteras på utresan har levererats. Den sista cabotagetransporten ska äga rum inom sju dagar.

5.3.2

Fördelen med denna operativa definition är att den klart och tydligt förbjuder icke-hemmahörande transportföretag att komma in med ett tomt fordon. Cabotage kan tillåtas om det föregår eller följer på en internationell transport.

5.3.3

Nackdelen ligger i det faktum att transportföretaget i teorin kan upprepa operationen inom fristen på sju dagar, för samma företag, samma typ av varor och samma transportväg. Hur ska man i detta fall kunna säkerställa den tillfälliga karaktären i cabotagetransporterna?

5.3.4

Av denna anledning begär EESK att man i den nya texten ska ta med och understryka att den ”tillfälliga karaktären” är ett viktigt kännetecken på cabotage (3).

5.3.5

Även om cabotage inte står för mer än 3 % av de internationella godstransporterna (4) så är det viktigt för de mindre medlemsstaterna, där de begränsade nationella vägtransportmarknaderna leder till att transportörerna söker möjligheter att få godstransporter utomlands. Statistiken är eventuellt inte hundraprocentigt tillförlitlig eftersom cabotage rapporteras av det land där åkaren är hemmahörande, men visar ändå att denna form av transport ökat väsentligt (5).

5.3.6

Även om statistiken kan ifrågasättas visar den att cabotage står för en betydelsefull del av de internationella transporterna, i synnerhet i de små länderna bland de gamla medlemsstaterna. De nederländska transportörerna är de mest aktiva på cabotagemarknaden, följda av Luxemburg och Tyskland. Dessa tre länder stod tillsammans för hälften av de totala cabotagetransporter som utfördes av transportörer inom EU-25 under 2005. Marknadsandelen cabotage per land (procentandelen av den nationella marknaden i ett land = nationell transport + cabotage) har sakta men säkert stigit, men den ligger fortfarande på en försumbar nivå. Sedan 1999 har den främsta marknadstillväxten skett i Belgien (2,87 %), Frankrike (2,50 %) och Luxemburg (1,99 %) (6). I de nya medlemsstaterna har cabotagemarknadsandelen i de flesta fall varit mindre än 0,3 % förutom i Lettland (0,8 %).

5.3.7

Kommittén är dock orolig för eventuella negativa följder av cabotage för de små och medelstora företagen i sektorn. Dess följder blir omfattande om cabotage utförs i de gamla medlemsstaterna av operatörer som kommer från de nya medlemsstaterna, som har väsentligt lägre löner än de i värdmedlemsstaten och ger sina förare i uppdrag att utföra cabotagetrafik där (7).

5.3.8

Det är självklart att EESK inte motsätter sig att transportföretag från de nya medlemsstaterna kommer in på marknaden, men kommittén vill ta upp frågan om begränsning och kontroll av cabotage i syfte att undvika illojal konkurrens och social dumpning. Av denna anledning uttalar sig EESK för kommissionens val att inrätta en rättslig ram som gynnar en reglerad konkurrens och inte en total avreglering av cabotagetrafiken.

5.3.9

Utvärderingen av de åtgärder som kommissionen föreslår visar även på en tillväxt av trafiken på tredje land (vissa talar om ”storcabotage”) (8). Dessutom är det fler och fler transportföretag som öppnar filialer i de nya medlemsstaterna och som från dessa stater utstationerar förare för att utföra internationella transporter mellan gamla medlemsstater, till priser som hindrar all konkurrens på grund av de stora löneskillnader som finns mellan förare från de gamla och nya medlemsstaterna. Denna andra aspekt av illojal konkurrens och social dumping tar man inte hänsyn till i förslaget till förordning.

5.3.10

Detta är även orsaken till att EESK beklagar att det saknas en social dimension i lagstiftningspaketet och i synnerhet i detta förslag. Man tar inte hänsyn till de stora löneskillnader som finns mellan nya och gamla medlemsstater i sektorn, och inte heller till de negativa effekterna för små och medelstora företag när det gäller förarnas anställning och löner.

5.3.11

När det gäller kontrollen av cabotage (artikel 8) kan tillsynsmyndigheterna enligt kommissionen lättare kontrollera om en cabotagetransport är laglig eller inte om de får tillgång till de uppgifter på CMR-fraktsedlarna som anger lastnings- och lossningsdatum för internationella transporter. Med andra ord måste man för varje cabotagetransport ange uppgifter om avsändare, transportör och mottagare, man måste ange platsen och datumet för godsets ankomst och platsen för leveransen, gällande benämning på godset och emballeringssätt, samt för farligt gods den allmänt kända benämningen och antalet kollin, deras särskilda märkning och numrering, bruttovikt eller på annat sätt angiven kvantitet samt fordonets och släpfordonets registreringsnummer. Dessa uppgifter gör det möjligt att bättre kontrollera en cabotagetransport som förväntas ta mindre än sju dagar.

EESK anser dock att kontrollen underlättas om ett cabotageuppdrag omfattar högst sju dagar.

6.1

Direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster är tillämpligt i de fall då transportföretagen i syfte att tillhandahålla cabotagetjänster utstationerar arbetstagare, som är anställda av transportföretaget, till en annan medlemsstat än den där de vanligtvis arbetar.

6.2

Problemet ligger i det sätt på vilket detta direktiv har införlivats i nationell lagstiftning, vilket i detta konkreta fall har lett till skillnader i tillämpning mellan sektorerna och i tjänstens varaktighet. Vissa länder tillämpar direktivet endast på byggnadsbranschen, medan andra kräver att direktivet tillämpas från den första dagen för tillhandahållandet av tjänsten (9). Dessutom tillåter direktivet att medlemsstaterna avviker från tillämpningen genom kollektivavtal, om utstationeringen inte överstiger en månad (10).

6.3

Eftersom tillämpningen av direktivet i dag varierar mellan medlemsstaterna, även om det i praktiken är genomfört, så kommer det inte att lösa problemen med illojal konkurrens och social dumpning när det gäller cabotagetrafik.

6.4

Dessutom görs det inga kontroller av tillämpningen av direktivet om utstationering (11). Detta är ett häpnadsväckande förbiseende med tanke på att varje medlemsstat är tvungen att se till att det finns samarbete mellan de offentliga myndigheter som är ansvariga enligt arbetsmarknadslagstiftningen, vilket anges i detta direktiv (12).

6.5

Av denna anledning kommer EESK att notera resultaten av den europeiska sociala dialogen inom vägsektorn i detta ämne.

7.1

EESK begär att förartillståndet för en förare som kommer från ett tredjeland även ska innehålla en bekräftelse på att han eller hon omfattas av socialförsäkringssystemet.

8.1

Förslaget till förordning ålägger medlemsstaterna att utbyta information via nationella kontaktpunkter, vars inrättande föreskrivs i förordningen om rätt att yrkesmässigt bedriva person- och godstransporter på väg. De nationella kontaktpunkterna är för ändamålet utsedda organ eller myndigheter som ansvarar för informationsutbytet med motsvarande organ eller myndigheter i andra medlemsstater.

8.2

Det föreskrivs också att medlemsstaterna i sina nationella register över transportföretag som bedriver godstransporter på väg ska registrera alla allvarliga överträdelser och upprepade mindre överträdelser som begåtts av inhemska transportföretag och för vilka det utdömts påföljder.

8.3

Genom förslaget till förordning införs ett nytt förfarande som medlemsstaterna ska använda för att fastställa att en överträdelse har begåtts av ett icke-hemmahörande transportföretag. Medlemsstaterna har en månad på sig att överföra information om överträdelsen med hjälp av en standardiserad förlaga. Medlemsstaterna kan uppmana den medlemsstat där transportföretaget är etablerat att utfärda påföljder. Den medlemsstaten har tre månader på sig att underrätta den andra medlemsstaten om vilka åtgärder som har vidtagits.

8.4

EESK anser att dessa nya bestämmelser är ett framsteg. Vi beklagar dock fragmenteringen och spridningen av principer och förfaranden i kontrollen och genomförandet av gemenskapslagstiftningen om vägtransporter. Vi anser att den extraterritorialprincip som tillämpas i när det gäller lagstiftning om vilotid och körtid (förordning 561/2006) även bör tillämpas i fall av brott mot lagstiftningen om cabotage. Detta skulle vara ett starkare incitament för att respektera lagstiftningen.

8.5

Direktiv 2006/22 kräver en enhetlig nationell tillsynsstrategi och kräver att medlemsstaterna ska utse en organisation som ska samordna kontrollen av lagstiftningen om kör- och vilotid. EESK anser att kontrollen av cabotage bör ingå i denna strategi.

8.6

Samma sak gäller för den kommitté som ska bistå kommissionen. EESK motsätter sig den vildvuxna floran av kommittéer och förespråkar en enda kommitté sammansatt av företrädare för medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter som observatörer, vilka ska ha i uppdrag att bistå kommissionen i kontrollen och tillämpningen av gemenskapslagstiftningen om vägtransporter.

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/39

—

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppmanar flygplatserna att anta förvaltningsstrategier för att minska koldioxidutsläppen från flygplatsen genom att införa en luftkvalitetsmodell som beaktar alla kväveoxidkällor och som innehåller fastställda mål för koldioxidminskningen. Denna modell bör kalibreras mot övervakningspunkter för luftkvaliteten på platsen. Centrala områden som bör omfattas av modellen är flygfältet, flygplatsbyggnader (terminalen och tillhörande tjänsteinrättningar), bilparkeringar och infrastrukturer för anslutning till och från flygplatsen.

—

Man bör uppmuntra användandet av erkända byggnormer och internationell bästa praxis vid konstruktion och drift av flygplatsinfrastruktur för att minimera koldioxidutsläppen. Viktiga exempel är isolering, maximal användning av naturligt ljus och solvärme, regnvattenanvändning, solenergi, kombinerad värme- och kraftproduktion, intelligenta system för fastighetsdrift samt värmeväxlare.

—

Flygplatserna bör uppmuntras att använda energikällor som utnyttjar förnybar energi.

—

Miljövänliga flygplatsfordon bör användas på flygplatser där koncentrationen av servicefordon är stor i samband med att flygplan servas mellan flygningar. Man kunde också uppmuntra passagerarna att använda miljövänliga fordon genom att erbjuda differentierade parkeringsavgifter och förmånsparkeringar.

—

Flygplatserna kan uppmuntras att minimera genereringen av avfall genom förbättrade möjligheter till återvinning Att fastställa mängden avfall per passagerare skulle med fördel kunna vara en central miljöindikator.

—

Konsekvenserna av biltrafiken till flygplatserna skulle kunna minimeras genom tillhandahållande av hållbara transportalternativ för både passagerare och personal, t.ex. tågförbindelser, bussförbindelser och initiativ för samåkning och cykling.

—

Flygplatserna kan uppmuntras att förbättra flygledningsförfarandena på och i närheten av flygplatsen för att minska flygbränsleförbrukningen.

—

Hjälpmotorer bör om möjligt inte lämnas igång på marken. Fast markström och förkonditionerad luft bör finnas tillgängliga från terminalbyggnaden.

—

Man bör motverka eller förbjuda användningen av flygplan med äldre motortyper (med låg bränsleeffektivitet) genom att höja start- och landningsavgifterna för dessa flygplan och använda differentierade avgifter.

—

Man bör motverka användningen av bullersamma flygplan genom att anta system för klassificering av flygplansbuller och därmed sammanhängande system för bullerkvoter på flygplatser.

—

Utsläppsminskningar bör uppnås genom användningen av olika system: Säkerheten måste även fortsättningsvis vara den högsta prioriteringen, samtidigt som alla faktorer måste beaktas, inbegripet utformningen av och funktioner hos flygplansskrov och motorer, avvägningar mellan för- och nackdelar, alternativa bränslen, marktjänster, flygplatskapacitet och flygledning.

—

Vid inflygningen bör jämn inflygning användas, vilket innebär att flygplanet från hög höjd inleder en konstant nedstigning mot marken, i stället för stegvis inflygning, som kräver att planet flyger på samma höjd under längre perioder och därmed behöver större kraft för att upprätthålla hastigheten vilket innebär större bränsleförbrukning. Den jämna inflygningen innebär att flygplanen håller en mer effektiv hastighet vilket minskar bränsleförbrukningen. Konsekvenserna av denna teknik väntas påverka luftkvaliteten upp till 25–30 km från flygplatsen.

—

Turbopropplan bör användas på alla resor kortare än 500 kilometer och där passagerarunderlaget är färre än 70 passagerare och om räckvidden tillåter det.

—

Bränsleförbrukningen kan minskas genom att man stänger av 1–2 motorer när planen taxar till och från landningsbanan.

2.1

Luftfarten bidrar väsentligt till utsläppen av växthusgaser. Utsläppen står för närvarande för cirka 3 % (1) av EU:s totala utsläpp av växthusgaser, och siffran har ökat med 87 % sedan 1990. Den snabba ökningen inom luftfarten står i kontrast till de framsteg som man gjort i många andra ekonomiska sektorer i fråga om att minska utsläppen. Om inga åtgärder vidtas kommer de ökade utsläppen från flygningar från EU:s flygplatser år 2012 att omintetgöra mer än en fjärdedel av den utsläppsminskning på 8 % som EU-15 måste uppnå för att uppfylla Kyotoprotokollets mål. År 2020 riskerar utsläppen från flyget att vara mer än dubbelt så stora som i dag.

2.2

Luftfarten stimulerar ekonomin, handeln och turismen, den skapar affärsmöjligheter och ökar möjligheterna att förbättra livskvaliteten i både utvecklade områden och utvecklingsområden.

2.3

Luftfarten transporterar årligen 2 miljarder passagerare och 40 % av exportvarorna (mätt i varornas värde) mellan regioner. 40 % av den internationella turismen sker via flyg. Luftfarten står för 29 miljoner arbetstillfällen i världen. Dess globala ekonomiska inverkan beräknas till 2 960 miljarder dollar, vilket motsvarar 8 % av världens BNP.

2.4

Flygplatsen bör ingå som en del i den lokala infrastrukturen och spela en ledande roll i skyddet av den lokala miljön.

2.5

Det beror i hög grad på flygledningen om flygplatsstrukturen kan användas effektivt och maximalt. Att införa och fokusera på effektiva flygledningsförfaranden både på och i närheten av flygplatsen kan begränsa mängden bränsle som går åt i samband med att planen lyfter, landar och taxar på flygplatsen.

2.6

Många flygplatser, t.ex. Gatwick, Paris Orly och Milan Linate, lider redan av svår kapacitetsbrist. År 2010 kommer ytterligare cirka 15 europeiska flygplatser att ha anslutit sig till den skaran. Bl.a. den brittiska myndigheten för den civila luftfarten (Civil Aviation Authority) anser att man för att bättre utnyttja de knappa resurserna skulle kunna auktionera ut ankomst- och avgångstider (slots) till flygbolagen, som sedan kan köpa och sälja dem på en öppen andrahandsmarknad.

2.7

Flygplatsinfrastruktur och därmed sammanhängande markhjälpmedel skulle kunna utnyttjas effektivare om man använde större flygplan där så är möjligt. Även om många avgångar är fullsatta är det genomsnittliga antalet passagerare på varje flygplan som går till många flygplatser endast 68. Flygplanen är för små och det finns inte tillräckliga incitament för att få flygbolagen att ta in större, modernare plan eftersom flygplatsernas prissättning inte uppmuntrar denna typ av effektivitet. En kombination av marknadsmekanismer och effektiva bestämmelser skulle kunna införas för att förbättra situationen, t.ex. att lufttrafikföretagen antingen måste använda sina utgångar till flygplanen minst en gång varje timme (beroende på vilken typ av flygplan som används), eller låta ett annat lufttrafikföretag använda dem.

2.8

Kommissionens förslag (Sesar) att inrätta ett gemensamt europeiskt öppet luftrum som harmoniserar de olika nu gällande nationella bestämmelserna för flygkontrolltjänst gör det möjligt att väsentligt öka effektiviteten när det gäller användningen av luftrummet i samband med start och landning, vilket innebär att man minskar den tid planen tillbringar med att vänta i luften och på marken på ankomst- eller avgångstid. IATA (International Air Transport Association) beräknar att 12 % av de totala koldioxidutsläppen från flygplan skulle kunna sparas in om flygledningssystemen blir effektivare. Kommittén uppmanar alla berörda till snabba framsteg i förhandlingarna för att upprätta denna nya ordning och att inte låta den hindras av förhalningstaktik från olika särintressens sida.

3.1

Luftfartens miljöpåverkan beräknas bidra med cirka 2 % av de globala utsläppen av växthusgaser, en andel som kan fördubblas fram till 2050.

3.2

Luftfartssektorn har överträffat de flesta andra näringslivssektorer när det gäller att minska buller och utsläpp per produktionsenhet genom åren. Bränsleeffektiviteten förbättras för närvarande med cirka 1–2 % per år, och utsläppen står för 2 % av den totala mängden. Tillväxten inom luftfarten ligger på 5 % per år, medan energieffektiviteten medför besparingar på mindre än 1,5 %. Luftfarten förväntas emellertid växa snabbare än så, vilket innebär att enbart tekniska förbättringar inte kommer att räcka för att lösa problemet.

4.1

Luftfartssektorn har åtagit sig att genomföra Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) åtgärder för bullerbekämpningen som syftar till att minska allmänhetens exponering på det mest kostnadseffektiva sättet.

4.2

Att minska bullret vid källan genom tekniska framsteg är mycket viktigt i detta avseende. Imponerande framsteg har gjorts under de senaste årtiondena och mål har satts upp för ytterligare framsteg under de kommande 15 åren. Gemenskapen har utfärdat ett direktiv (2) där man fastställer principerna för hanteringen av flygplansbuller och inför driftsbegränsningar, inbegripet bestämmelser för utfasning av de bullrigaste flygplanen i kategori 3 vid gemenskapens flygfält. Resultaten av detta direktiv ska nu ses över.

4.3

Flygplatser och leverantörer av flygtrafiktjänster har åtagit sig att genomföra jämn inflygning och andra förfaranden för att minska flygbullret vid behov, samtidigt som bankapaciteten upprätthålls. Detta har setts som ett viktigt område där man ytterligare kan minska koldioxidutsläppen på och runt flygplatserna.

4.4

Regeringarna måste se till att förebyggande fysisk planering och resursförvaltning sker runt flygplatserna.

4.5

Farhågor i fråga om den lokala luftkvaliteten måste mötas med övergripande åtgärder inriktade på alla utsläppskällor i luften och på marken, inbegripet verksamhet (t.ex. industriverksamhet och vägtrafik) som inte är direkt kopplad till lufttransport men som är en biprodukt av flygplatstjänsterna. Man bör uppmuntra anslutning av flygplatserna till tågnätet för att skapa miljömässigt hållbara transportalternativ för resor till flygplatsen. Bättre buss- och tågnät är också en viktig faktor i detta avseende. Man kunde också på parkeringarna uppmuntra passagerarna att använda miljövänliga bilar genom att erbjuda differentierade parkeringsavgifter och förmånsparkeringar. Ett lägsta krav för flygplatstjänstfordon är att de använder rena energikällor som gas och el. Ett antal fordonstyper använder redan batterier, något som bör uppmuntras där så är möjligt med tanke på de speciella driftvillkoren. Personalens resor till och från flygplatsen kan skapa mycket bilresande. Alternativ bör uppmuntras, t.ex. personalbussar, samåkning, skift som läggs så att man undviker rusningstrafiken samt om möjligt cykling för de flygplatsanställda.

4.6

Tekniska framsteg har praktiskt taget eliminerat synlig rök och kolväten, och kväveoxidutsläpp från flygplansmotorer har successivt minskats med 50 % under de senaste 15 åren. Målet för den nya motortekniken är ytterligare 80 % lägre kväveutsläpp fram till 2020.

4.7

Bränslecellsystem är under utveckling. De skulle kunna ersätta hjälpkraftaggregat ombord och på så vis minska utsläppen med upp till 75 % per enhet.

4.8

Flygplatser och flygbolag har åtagit sig att använda renare och effektivare marktjänstutrustning och -fordon och att verka för att regeringar och lokala myndigheter tillhandahåller renare infrastrukturer för anslutning till och från flygplatsen – t.ex. tåg eller tunnelbana.

4.9

Normalt sett går en av flygplansmotorerna när planet är parkerat på marken för att generera elström till planet.

5.1

Luftfarten står för 2–4 % av de europeiska koldioxidutsläpp som orsakas av användningen av fossilt bränsle. Andelen kan vara 5 % eller mer år 2050 enligt FN:s klimatpanels (IPCC) prognoser. Man kan också notera att ökningen av utsläppen från luftfarten 2012 skulle kunna tillintetgöra mer än en fjärdedel av EU:s miljöbidrag enligt Kyotoprotokollet. Det visar sig vara svårt att nå internationell enighet, men direktivförslaget är tänkt att skapa en modell för åtgärder på global nivå och är det enda initiativ som ger denna möjlighet.

5.2

80 % av luftfartens utsläpp av växthusgaser är relaterade till passagerarflygningar på sträckor över 1 500 kilometer, där det i praktiken saknas alternativ.

5.3

Luftfartssektorn har åtagit sig att aktivt undersöka möjligheterna till successiv övergång till alternativa bränslen, som flytande bränslen av biomassa (BTL), för att ytterligare minska koldioxidutsläppen.

5.4

Tekniska framsteg, förbättrad infrastruktur och god operativ praxis på flygplatserna betraktas för närvarande som de mest effektiva och kostnadseffektiva sätten att hantera frågan om klimatförändringarna, vid sidan av lämpliga marknadsbaserade åtgärder.

5.5

Flygplatserna behöver internationella normer och övergripande politiska åtgärder, inte isolerade åtgärder eller kortsiktiga snabblösningar.

5.6

Utformningen av flygplatserna kan också spela en positiv roll för att minska utsläppen, framför allt utformningen av taxibanor och passagerarbryggor, som bör konstrueras så att trängsel undviks på flygfältet. Terminalbyggnader bör utformas så energisnålt som möjligt med avseende på uppvärmning och kylning. Solpaneler bör användas där det är möjligt så att man maximalt utnyttjar naturligt ljus och solvärme. Kombinerad värme- och kraftproduktion bör användas liksom värmeöverföringssystem. Regnvattenanvändning bör säkerställas genom byggnadens utformning för användning till toaletter, flygplanstvätt osv. Temperaturen i terminalbyggnaderna bör kontrolleras effektivt för att minimera energislöseri i form av överdriven uppvärmning eller kylning.

5.7

Flygplatsförvaltningen bör sträva efter att minska avfallet i förhållande till passagerarvolymen genom förbättrad återvinning både inom flygplatsens direkta kontroll och genom att låta återvinning omfattas av servicenivåavtal med flygbolag och andra centrala servicepartner.

5.8

Direktivet syftar till att låta luftfarten ingå i EU:s system för handel med utsläppsrätter (3) och kan leda till en positiv ökning av allmänhetens medvetenhet, frigöra stora nya resurser för en minskning av koldioxidutsläppen och utgöra ett verktyg för att internalisera de externa miljökostnader som luftfartssektorn hittills kunnat ignorera. Med tanke på koldioxidprisernas nivå och variation kommer det sannolikt inte att ha någon större effekt på den fortsatta ökningen av flygtrafik och utsläpp.

6.1

Om man vill ta itu med flygplatsernas miljöpåverkan på ett föregripande och kostnadseffektivt sätt och i ett tidigt skede krävs fullständig samverkan och överenskommelser mellan internationella organ, regeringar och industriaktörer.

6.2

Utsläppsminskningar bör uppnås genom användningen av olika system: Säkerheten måste även fortsättningsvis vara den högsta prioriteringen, samtidigt som alla faktorer måste beaktas, inbegripet utformningen av och funktioner hos flygplansskrov och motorer, avvägningar mellan för- och nackdelar, alternativa bränslen, marktjänster, flygplatskapacitet och flygledning.

6.3

Att fastställa långsiktiga miljömål för flygplatser på grundval av tillförlitliga och kontrollerbara uppgifter och krav är en brådskande prioritering. Alla aspekter av flygplatsprocessen (flygtrafik, byggnader, infrastrukturer för anslutning till och från flygplatsen osv.) bör omfattas av dessa mål.

6.4

Skapandet av ny flygplatsinfrastruktur som minskar bränsleåtgången före start och efter landning bör vara en central faktor i utformningen av framtida flygplatser. Initiativ som väntplatser vid större flygplatser bör undersökas ytterligare och tillhandahållas när det är möjligt: Flygplan i kommersiell trafik bogseras till väntplatsen med avstängda motorer före start, och startar motorerna endast cirka tio minuter före starten.

6.5

Vid inflygningen bör jämn inflygning användas, vilket innebär att flygplanet från hög höjd inleder en jämn nedstigning mot marken, i stället för stegvis inflygning som innebär större bränsleförbrukning. Den jämna inflygningen innebär att flygplanen håller en mer effektiv hastighet vilket minskar bränsleförbrukningen.

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/43

1.1

EESK anser att strukturen och ordalydelsen i utkastet till riktlinjer överlag är godtagbar. Kommittén noterar dock att kapitlen om linjesjöfart och trampfart (pooler) inte är lika detaljerat utformade. Avsnittet om informationsutbyte i kapitlet om linjesjöfart är relativt detaljerat och förefaller användbart genom att det beskriver och tolkar tillämplig rätts- och beslutspraxis på området. Utkastet till riktlinjer för linjesjöfartstjänster är överlag tydligt och har baserats på existerande rättspraxis och grundliga diskussioner med näringslivet. Avsnitten om trampsjöfart, framförallt om pooler inom trampsjöfarten, är däremot mindre detaljerade. EESK antar att denna bristande detaljinformation till stor del beror på avsaknaden av rättspraxis och erfarenhet av trampsjöfart och pooler inom trampsjöfarten inom de behöriga (konkurrens)myndigheterna, inklusive Europeiska kommissionen, på grund av att det hittills inte inkommit några formella klagomål från befraktare.

1.2

EESK rekommenderar, liksom i tidigare yttranden (2004, 2006, 2007), att EU bör inleda meningsfulla samråd med andra jurisdiktioner i syfte att fastställa förenligheten mellan existerande lagstiftningssystem för internationella linjesjötransporter. EESK rekommenderar även åter (samma yttranden) att Europeiska kommissionen utöver konkurrensfaktorerna bör ta hänsyn till de mänskliga resurserna (t.ex. sysselsättningseffekterna för europeiska sjömän) när den behandlar frågor som rör konkurrensbestämmelser för sjötransporter.

1.3

EESK föreslår att illustrerande exempel används för att specificera innehållet i (utkastet till) riktlinjerna för linjesjötransporter, framförallt då informationen bedöms vara ”historisk”.

1.4

Eftersom avsnitten om trampsjöfart och pooler inom trampsjöfarten, av de skäl som anges ovan, är mindre detaljerade ställer sig EESK frågan om operatörerna inom trampsjöfarten (pooler) därigenom kommer att få tillräcklig vägledning för att själva kunna utvärdera sina samarbetsavtal. Vissa avsnitt om trampsjöfart (pooler) i utkastet till riktlinjer kan eventuellt behöva förtydligas. Det kan även vara värt att överväga att utvidga konsortieförordningen som i dagsläget har begränsats till containertransport, till att även omfatta andra relevanta segment på den internationella sjöfartsmarknaden.

1.5

EESK vill betona att den största delen av trampsjöfartsmarknaderna inte utgörs av pooler. Den stora merparten av trampfartstjänsterna erbjuds av små och medelstora företag som konkurrerar om fraktuppdrag. Därför vidhåller EESK att det är nödvändigt att särskilt förtydliga detta förhållande i riktlinjerna. Europeiska kommissionen borde även ha gett mer vägledning om tillämpningen av de minimis-reglerna på pooler som är för små för att ha någon märkbar effekt på sina respektive marknader.

1.6

Det är en besvikelse att vägledningen om pooler inom trampsjöfarten inte till fullo besvarar de frågor som skapar osäkerhet och t.o.m. bekymmer för fartygspoolsoperatörerna inom trampfarten. EESK stöder uppfattningen i utkastet till riktlinjer att fartygspooler inom trampfarten inte i sig är oförenliga med gemenskapens konkurrensregler. Samtidigt uppmanar kommittén Europeiska kommissionen att i den slutliga versionen av riktlinjerna om tillämpningen av artikel 81.3 på pooler inom trampsjöfarten ge mer detaljerad vägledning och därmed de verktyg som behövs för att genomföra egenutvärderingar.

1.7

Det är värt att notera att man i utkastet till riktlinjer inte definierar vad som avses med ”trampsjöfart”. Det är därför inte klart om riktlinjerna även gäller för sjötransport av passagerare och/eller specialiserade sjötransporter. Även i detta hänseende kan ett förtydligande behöva övervägas.

1.8

EESK föreslår vidare att man i riktlinjerna om trampsjöfarten bör förtydliga att fraktmäklares och poolansvarigas arbete inte i större utsträckning skiljer sig åt vad gäller prissättning. Trampfartsmarknaderna, även de där pooler förekommer, är anbudsmarknader vilket innebär att priserna fastställs i förhandlingar mellan parterna och baseras på utbud och efterfrågan. Att en poolansvarig kommer överens om ett pris med en befraktare vad gäller användningen av ett av poolens fartyg innebär därför inte ett fastställande av hårt bundna priser.

2.1

Den 13 september 2007 offentliggjorde Europeiska kommissionen sitt länge väntade utkast till riktlinjer om tillämpningen av gemenskapens konkurrenslagstiftning på sjötransporttjänster. Riktlinjerna är tillämpliga på samarbetsavtal inom sjötransportsektorn som direkt påverkas av de ändringar som införs genom förordning 1419/2006 om cabotage, linjetrafik och trampfart. Syftet med riktlinjerna är att ge rederier vägledning när de gör egenutvärderingar av sina samarbetsavtal och de ska således göra det möjligt för de berörda företagen att fastställa om samarbetsavtalen är förenliga med artikel 81 i EG-fördraget. Riktlinjerna kommer inledningsvis att gälla under en femårsperiod.

2.2

Utkastet till riktlinjer syftar framförallt till att belysa villkoren för lagligt utbyte av godsinformation mellan linjetrafikoperatörer samt för ingående av poolavtal mellan operatörer inom trampfarten. Riktlinjerna innehåller därför en komplicerad uppsättning parametrar. Det verkliga mervärdet av riktlinjerna (utkastet) i praktiken kommer att behöva utvärderas i framtiden, t.ex. för att se om de ger den vägledning som krävs för att operatörer ska kunna fastställa om deras planerade marknadsagerande är förenligt med lagstiftningen.

3.1

Utöver konstaterandet av det redan kända avskaffandet av linjekonferenser för handel till och från EU fr.o.m. den 18 oktober 2008, behandlar utkastets riktlinjer om linjesjöfart tillåtna sätt för linjefartsoperatörer att dela marknadsinformation. Även om man kanske behöver finslipa vissa detaljer kommer riktlinjerna, i sin nuvarande lydelse, troligen mer eller mindre att möjliggöra den typ av informationsutbyte linjesjöfarten behöver för att fungera på ett tillfredställande sätt.

3.2

Fr.o.m. den 18 oktober 2008 måste linjeoperatörer som bedriver trafik till eller från en EU-hamn upphöra med all konkurrensbegränsande linjekonferensverksamhet, oberoende av om sådan verksamhet tillåts inom andra jurisdiktioner i världen. EESK vidhåller att det kommer att bli svårt för operatörer med världstäckande verksamhet att garantera att linjekonferensverksamhet som är otillåten i EU inte märkbart påverkar EU:s marknader.

3.3

Vad linjesjöfarten beträffar ligger betoningen på system för informationsutbyte. Linjefartsoperatörer ges viss frihet att utbyta information. Viktiga aspekter är marknadsstrukturen, den utbytta informationens art, hur aktuell informationen är samt hur regelbundet datautbytet sker. Fokus ligger helt riktigt på utbytet av framtidsrelaterad information, i synnerhet kapacitetsprognoser och prisindex. Det förefaller finnas stor risk att kapacitetsprognoser a priori strider mot lagstiftningen. Kommittén är medveten om att informationsutbytets effekter måste bedömas från fall till fall.

3.4

Vad gäller prisindex är det inte troligt att ett kombinerat prisindex bryter mot bestämmelserna, om inte informationen kan brytas ner i segment för att ge företag möjlighet att direkt eller indirekt identifiera sina konkurrenters konkurrensstrategier. Man bör bedöma aggregeringsnivån, huruvida informationen är ny eller historisk samt hur ofta den offentliggörs men utkastet till riktlinjer anger dock inte hur mycket vikt man bör fästa vid dessa faktorer.

3.5

Vad linjesjöfarten beträffar innehåller riktlinjerna inte något verkligt nytt inslag utan förefaller upprepa de allmänna kriterier som tidigare utarbetats av Europeiska kommissionen och europeiska domstolar.

3.6

Liksom i tidigare yttranden (1) uppmanar EESK EU att inleda meningsfulla samråd med andra jurisdiktioner för att fastställa förenligheten mellan existerande lagstiftningssystem för internationella linjesjötransporter. EESK vill dessutom upprepa sin rekommendation till kommissionen i samma yttranden att, utöver de rent konkurrensmässiga faktorerna, ta hänsyn till de mänskliga resurserna (t.ex. sysselsättningseffekterna för europeiska sjömän) när frågor som rör konkurrensbestämmelser för sjötransporter behandlas.

3.7

Trampfartstjänsterna utgörs av ytterst konkurrensutsatta internationella tjänster som har många av de egenskaper som kännetecknar en perfekt konkurrensmodell. Handelsvarorna är homogena och kostnaderna för marknadsinträde generellt mycket låga. Många företag konkurrerar om uppdragen, och fartygens storlek och typ anpassas efter förhållandena på marknaden. Informationsflödet sörjer även för öppenhet och insyn på marknaden. Verksamheten bedrivs främst utifrån resebefraktningsavtal (tur och returresa eller flera resor), fraktavtal mellan rederierna eller time charter-avtal. Fraktsatserna på dessa marknader är mycket rörliga och styrs av marknadsförhållandena. Trampsjöfarten kan snabbt anpassa sig till marknadsutvecklingen och rederiernas behov (2).

3.8

Fartygspoolerna verkar inom alla delar av trampsjöfarten. En ”pool” består av en samling liknande fartyg med olika ägare men gemensam förvaltning. Den poolansvarige förvaltar fartygen som en sammanhållen flottenhet och samlar in och fördelar intäkterna enligt ett i förväg överenskommet viktningssystem. De enskilda ägarna behöver endast ombesörja den nautiska/tekniska driften av fartyget. Pooler skapas främst av två anledningar. För det första bildas de för att göra det möjligt för de deltagande parterna att erbjuda den tjänstenivå som alltmer efterfrågas bland större kunder. För det andra är syftet att effektivisera transporterna genom särskilda investeringar och ökad användning av fartygen. Poolerna verkar i en miljö som styrs av utbud och efterfrågan där anbud ligger till grund för avtalen, fraktsatserna till stor del styrs av en spotmarknad, köparna är stora och kunniga och fraktmäklarna när som helst klart kan redogöra för tonnage och villkor.

3.9

EESK vill dock betona att den största delen av trampsjöfarten inte utgörs av pooler. Merparten av trampfartstjänsterna erbjuds av små och medelstora företag som konkurrerar om fraktuppdragen. Därför vidhåller EESK att detta förhållande särskilt bör förtydligas i riktlinjerna.

3.10

EESK noterar att trampfartens tjänster och pooler alltid har omfattats av gemenskapens konkurrenslagstiftning, dvs. långt innan antagandet av förordning 1419/2006 som ger Europeiska kommissionen tillsynsbefogenheter för dessa tjänster. Under denna period har det dock inte inkommit några formella klagomål som rör sektorn från befraktarna och rättspraxis saknas. EESK antar att förklaringen till att avsnitten om trampsjöfart (pooler) i utkastet till riktlinjer är mindre utförliga än avsnitten om linjesjöfart står att finna i denna brist på rättspraxis och således erfarenhet bland de behöriga (konkurrens)myndigheterna, inklusive Europeiska kommissionen. Det är också anmärkningsvärt att man i utkastet till riktlinjer inte definierar vad som avses med ”trampsjöfart”. Det är därför inte klart om riktlinjerna även gäller för sjötransport av passagerare och/eller specialiserade sjötransporter. Även i detta hänseende kan ett förtydligande behöva övervägas.

3.11

Utkastet till riktlinjer beaktar inte trampfartens särdrag i tillräckligt stor utsträckning och förefaller följa de övergripande riktlinjerna för horisontellt samarbete. Poolerna inom sjöfarten måste följa de riktlinjer som tillämpas på andra industrisektorer för att säkerställa att de inte hindrar den fria konkurrensen eller bildar karteller.

3.12

Utkastet till riktlinjer är ganska allmänt hållet och skapar inte rättslig säkerhet. Riktlinjerna anger inte uttryckligen att poolerna inom sjöfarten skulle vara oförenliga med gemenskapens konkurrenslagstiftning men ger inte heller någon vägledning om när detta skulle vara fallet.

3.13

Det viktigaste avsnittet i utkastet till riktlinjer är det som behandlar utvärderingen och klassificeringen av fartygspooler. Utgångspunkten är slutsatsen att fartygspooler överlag har gemensam marknadsföring samt i olika utsträckning gemensamma produktionsförutsättningar.

3.14

EESK vidhåller att man i riktlinjerna bör ta större hänsyn till ett viktigt inslag både vad gäller utbud och efterfrågan på trampsjöfartsmarknaden, nämligen utbytbarheten (t.ex. fartygets storlek och typ, fraktavtalstyp och geografiska marknader). Om en pool måste genomföra en egenutvärdering kan marknadsandelen inte fastställas för vart och ett av avtalen utan över en viss tidsperiod.

3.15

EESK anser att förbättringar krävs vad gäller definitionen av fartygspoolernas marknadsandelar samt betydelsen av poolernas trafik- och fartygsbyten. Kommittén konstaterar att det inte ges någon praktisk vägledning för hur relevant marknad ska definieras. Marknadsandelar kan bedömas relativt olika beroende på vilken metod som används.

3.16

I bedömningen av poolavtal inom trampsjöfarten inom ramen för artikel 81 bör man betona att den poolansvarige både verksamhetsmässigt och kommersiellt ”förvaltar” poolens fartyg och att poolenheten således kan erbjuda en kombinerad produkt. Upphandlingen av fartyg på marknaden utgör i praktiken en extra arbetsuppgift, vid sidan om den poolansvariges arbete med att förvalta de tjänster poolen erbjuder. Enskilda ägare behåller å sin sida ansvaret för den rent nautiska/tekniska driften av fartygen. Poolerna erbjuder en gemensamt ”producerad” tjänst som är resultatet av en betydande samordning av parternas verksamhet (3). Poolavtal bör följaktligen bedömas på samma sätt som andra gemensamma produktions- eller specialiseringsavtal.

3.17

EESK vidhåller att eventuella hänvisningar i riktlinjerna till ”prisbindning”, som ett kännetecknande drag för fartygspooler (och därmed en allvarlig konkurrensbegränsning), inte kan godtas eftersom det pris som den poolansvarige och kunden har överenskommit ingår i den erbjudna tjänsten samt är resultatet av en anbudsförhandling om priset för att använda ett av poolens fartyg.

3.18

Med tanke på poolavtalens syfte och kännetecken anser EESK att de fyra villkor som anges i artikel 81.3 i EG-fördraget normalt sett uppfylls och att poolerna därmed undantas från bestämmelsen. Denna uppfattning stöds av det faktum att pooler har skapats för att svara mot befraktarnas behov och att verksamheten i åratal har bedrivits utan klagomål.

3.19

EESK hoppas att Europeiska kommissionen fortlöpande kommer att granska riktlinjerna i ljuset av de erfarenheter som görs och, om nödvändigt, presentera ytterligare eller förtydligande vägledning när sådan finns att tillgå och inte vänta tills femårsperiodens slut.

3.20

Kommissionen bör så snart som möjligt börja se över omfattningen av gruppundantaget för linjefartkonsortier samt behovet av att även täcka in andra relevanta segment på den internationella sjöfartsmarknaden, framförallt de delar av trampfarten som regelbundet trafikerar reguljära rutter. Detta är kännetecknande för flera specialiserade branscher (t.ex. traditionella kylfartyg, timmertransporter, specialiserade biltransportfartyg och roro-fartyg).

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/47

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/47

1.1

FN har på sina medlemsstaters vägnar föreslagit ett globalt harmoniserat system (GHS) för vilka kriterier och förfaranden som ska användas vid klassificering, förpackning och märkning av kemikalier. Systemet syftar till att stödja världshandeln och bistå mindre utvecklade ekonomier i deras ansträngningar att skydda arbetstagares och konsumenters säkerhet och hälsa.

1.2

EESK stöder till fullo denna strävan efter global harmonisering, den form och rättsliga grund för lagstiftningen som kommissionen föreslår och den föreslagna tidtabellen, som innebär att tillverkarnas och leverantörernas tillämpning av systemet ska sammanfalla med den första viktiga tidsfristen för registrering av ämnen enligt förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

1.3

Även om ändringarna av det system som växt fram i EU under de senaste 40 åren är både oundvikliga och har ett brett stöd så instämmer EESK i kommissionens bedömning att de kortvariga fördelarna inom EU antagligen kommer att vara försumbara och att kostnaderna kan bli höga. EESK anser därför att man borde ha lagt större vikt vid dessa tämligen ovanliga förhållanden under den första konsekvensbedömningen. Eftersom det inte finns någon större övergripande fördel bör alla tillägg eller ändringar av befintlig lagstiftning som inte är absolut nödvändiga för att genomföra FN:s förslag åtföljas av en separat motivering som grundar sig på hälso- eller säkerhetsskäl eller ekonomiska skäl. I synnerhet bör man göra allt för att se till att nuvarande standarder inte äventyras under den långa övergångsperiod som oundvikligen blir följden då man byter mellan dessa två i hög grad likvärdiga system. Utbildning på försäljningsställena kommer att vara ett huvudkrav.

1.4

EESK anser också att det finns utrymme för flexibilitet i förslaget och den omgående tillämpningen av det, med tanke på den mycket pressade tidsramen och behovet av att begränsa initialkostnaderna. Det har tagit många år att utveckla nuvarande system så att det på ett korrekt sätt skyddar arbetstagares och konsumenters säkerhet och hälsa i hela EU, och det är troligt att samma sak kommer att gälla för det nya globalt harmoniserade systemet. En nyckelfråga är dock att både FN och kommissionen avsätter tillräckliga och långsiktiga resurser för att harmoniseringsprocessen ska kunna fortsätta – och att denna till slut verkligen omfattar klassificering och märkning av ofta sålda och köpta varor, i stället för bara de kriterier på vilka klassificeringen baserar sig.

1.5

EESK anser att det är oroande att förslaget är mycket långt, både i sig själv och i jämförelse med tidigare förslag som Reach, att många andra delar av gemenskapslagstiftningen berörs och att antalet vägledande anvisningar som anses nödvändiga ständigt ökar. Ett nytt synsätt är nödvändigt om inte EU:s näringsliv (för att inte tala om förfarandena för att övervaka efterlevnaden av lagstiftningen och ändra den) ska lida irreparabla skador. Det är helt enkelt inte rimligt att förutsätta att alla – från ägaren av minsta företag till stora grupper av ansvariga tjänstemän på nationella behöriga myndigheter – rutinmässigt ska konsultera mer än 20 000 sidor sammanlänkad dokumentation bara i dessa frågor. Man måste finna en bättre lösning.

1.6

I detta sammanhang beklagar också EESK att viktiga definitioner saknas, och i synnerhet att man valt att byta ut ordet ”beredningar”, som har en särskild toxikologisk betydelse, till ”blandningar” som inte har det. Att det fortfarande saknas en EU-definition av substantivet ”kemikalie” och adjektivet ”kemisk” (”chemical”) fortsätter att skapa förvirring för arbetstagare, konsumenter, företagsledare och lagstiftare. Förslaget är avsett att vara neutralt och oomtvistligt till innehållet. Det ger ett gyllene tillfälle till att korrigera misstag på detaljnivå. Detta är vad som sker i de tekniska bilagorna. Man bör omgående ta itu med frågan om att finna en standarduppsättning definitioner som är tillämpliga i all berörd lagstiftning, och målet bör vara att skapa en ordlista över de viktigaste orden på alla språk, med angivande av vilka som betyder samma sak (troligen ”kemikalie”, ”kemiskt ämne” och ”ämne”), vilka som har olika betydelse och vilka som inte hör samman (t.ex. ”vara” och ”produkt”). Kulturella sammanblandningar eller associationer på vissa språk när det gäller orden ”ämnen” (engelskans ”substances” i betydelsen substans, dvs. droger, alkohol eller tobak) och ”kemikalier” (engelskans ”chemicals” som tecken på terroristverksamhet eller annan illegal verksamhet) måste också utrönas och undvikas.

1.7

EESK noterar att det finns en dubbel risk för överklassificering och övermärkning, vilket kommer att minska effekterna av de absolut nödvändiga varningarna, och göra att både arbetstagare och konsumenter litar till märkning som den enda källan till information. Huvudinformationen måste förstås finnas med. Att det finns länkar till andra lättillgängliga källor är också viktigt. Den ökande näthandeln och sökandet efter information på nätet, både efter fördelar och risker med specifika produkter, visar att det är nödvändigt att arbeta vidare på detta område. Räddningstjänstens och giftcentralernas behov uppfylls inte på bästa sätt genom långa listor med standardiserade och okända namn på beståndsdelarna i komplicerade blandningar. Angivande av hur faror och säkerhet hanteras på ett övergripande sätt, kombinerat med kontaktuppgifter för uppföljning dygnet runt, erbjuder det bästa skyddet för den som berörs. Under särskilda omständigheter som innebär att patentskyddade beredningar används skyddas även tillverkaren av detta synsätt, precis som i befintlig lagstiftning.

1.8

EESK noterar att det inte föreslås någon märkning av de ofta mycket små kvantiteter som överförs mellan laboratorier, avsedda för akademiska studier eller företagens FoU. En sådan märkning skulle utan svårighet kunna läggas till den rad märkningar som FN föreslår, och den är att föredra framför det oerhört restriktiva, oproportionerliga och dyra undantag som nu föreslås.

1.9

Slutligen noterar EESK att det kommer att finnas ett växande behov av att se över kvaliteten på de data som används och de beslut som fattas inom olika rättssystem över hela världen. Pressen att komma överens om resultaten av klassificeringen, och inte bara vilka kriterier och förfaranden som ska leda fram till den, kommer säkerligen att fortsätta. De globala behoven och fördelarna med detta är tämligen lätta att förstå.

2.1

Förslaget syftar till att anpassa befintlig gemenskapslagstiftning till FN:s nyligen antagna globala harmoniserade system för klassificering, märkning och förpackning av råvaror, intermediärer och slutprodukter som definieras som ”farliga” (”dangerous” och ”hazardous”) och omväxlande beskrivs som ”kemikalier”, ”ämnen”, ”blandningar” eller ”beredningar”. Gemenskapslagstiftning ända tillbaka till 1967 kommer att ersättas. Många andra direktiv och förordningar, inklusive förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach), som för närvarande håller på att genomföras, kommer att behöva ändras. Syftet är att de långsiktiga effekterna inom EU ska bli positiva, förutsatt att kostnaderna kan begränsas och en del mindre fördelar bli verklighet. Huvudsyftet med förslaget är att det ska underlätta världshandeln, samtidigt som en hög standard på skyddet av människans hälsa och miljön upprätthålls.

2.2

Det fyrtio år gamla direktiv som nu ska ersättas är direktivet om farliga ämnen 67/548/EEG. Detta direktiv anses allmänt vara det första steget mot den EU-täckande kemikalielagstiftningen och det syftade i synnerhet till att skydda arbetstagarnas säkerhet. Detta direktiv i kombination med de många ändringsdirektiven och anpassningarna till de tekniska framstegen, erbjuder i dag tillverkare och saluförare, arbetstagare, distributörer och konsumenter inom och utom EU ett harmoniserat system för klassificering av ”farliga ämnen” genom särskilda test för överenskomna resultatmått och farlighetskriterier, för korrekt märkning av dem, genom ett begränsat antal symboler och standardiserade fraser i syfte att identifiera eventuella risker och rekommendera hur man säkert ska hantera dem, och för förpackning av dem, i syfte att skydda regelbundna användare och sårbara grupper, i synnerhet små barn.

2.3

Tjuguett år efter det att direktiv 67/548/EEG antogs, utvidgades förfarandet genom direktivet om farliga preparat 88/379/EEG från att omfatta ”ämnen” (en relativt fullständig lista över ”grundämnen och deras föreningar”) till den teoretiskt oändliga listan över ”preparat” (blandningar av två eller fler ämnen). Då man insåg att djurförsök inte var önskvärda, eller omöjliga att utföra i en sådan omfattning, infördes genom detta direktiv en teoretisk relation mellan de ingående ämnenas kända eller fastställbara faror och de troligaste farorna med slutblandningen för första gången i gemenskapslagstiftningen. Detta kunde sedan användas för att klassificera, märka och förpacka preparatet utan att ytterligare tester behövdes.

2.4

Med tanke på att de flesta produkter som säljs till konsumenter verkligen är ”preparat” (eller t.o.m. ”varor”) var detta ett viktigt steg mot att säkerställa konsumentsäkerheten för produkter som inte redan omfattades av särskilda och mer restriktiva direktiv, t.ex. de som gäller försäljning av bekämpningsmedel, tvättmedel och kosmetika. Direktivet från 1988 ändrades väsentligen 1999 genom direktiv 1999/45/EG.

2.5

Ovannämnda direktiv i kombination med stöddirektivet om säkerhetsdatablad 91/55/EEG, som även det senare har ändrats, har under många år utgjort hörnstenarna för arbetstagar- och konsumentskyddet inom EU. De samverkar med och påverkar i princip all annan gemenskapslagstiftning som syftar till att skydda människans hälsa och säkerhet samt miljön. En ständig uppdatering krävs för att avspegla förändringar i räckvidd, tillverkningsteknik och testmetoder, produkttillgänglighet och möjliga användningar, och även för att avspegla de senaste vetenskapliga rönen om konsekvenserna av dessa förändringar och om hur man kan begränsa eventuella oönskade effekter.

2.6

Lika viktigt är att dessa direktiv följer målen för den inre marknaden genom att de syftar till att skapa en inre marknad i EU för de olika produkter som berörs. Produkter – råvaror, naturliga eller syntetiska produkter, intermediärer eller avfallsströmmar, slutprodukter eller varor – kan på ett säkert sätt importeras till eller handlas med inom och mellan medlemsstater, under förutsättning att de uppfyller dessa och andra relevanta delar av gemenskapslagstiftningen.

2.7

Europeiska kommissionen lade 2001 fram en vitbok vid namn ”Strategi för den framtida kemikaliepolitiken”. Detta arbete kulminerade förra året i antagandet av förordning (EG) 1907/2006, även kallad Reach, för ”registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier”. Ett följddirektiv, direktiv 2006/121/EG, som offentliggjordes och antogs vid samma tillfälle, innehöll ytterligare ändringar av direktiv 67/548/EEG i syfte att jämka samman de båda direktiven. Denna process kommer antagligen att fortsätta i takt med att nya data blir tillgängliga eller med att lagstiftningsbehoven förändras.

2.8

Allt det ovanstående handlar om och påverkar tillverkning, distribution och saluförande av specificerade produkter inom EU och handeln mellan EU och dess import- och exportpartner. Under samma tidsperiod har liknande, men inte identiska system, oundvikligen utvecklats i ett antal andra ekonomiska områden världen över, och med dessa handlar EU regelbundet via den mängd stora, medelstora och små företag som finns etablerade inom och utom dess gränser.

2.9

Ett antal andra länder, vanligen mindre välutvecklade när det gäller ekonomi och/eller lagstiftningsstruktur, har medgett att det finns behov av ett system för klassificering, märkning och förpackning av ”farliga ämnen”, men väntat på överenskommelser om en globalt erkänd modell som man kan genomföra på lokal nivå.

2.10

FN insåg på tidigt 90-tal att dessa logiskt framvuxna nationella eller regionala system – även om de var viktiga för skyddet av människans hälsa och säkerhet samt miljön – också kunde utgöra hinder för världshandeln, och man begärde då mandat för att ta fram ett förslag till ett globalt harmoniserat system (GHS) för klassificering, förpackning och märkning av kemikalier och tillhandahållande av säkerhetsdatablad. Modeller för denna harmonisering fanns redan i transportsektorn, i synnerhet för fysiska faror och akut förgiftning.

2.11

Godkännandet till att gå vidare med detta bredare angreppssätt gavs i kapitel 19 i Agenda 21, som antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED) 1992. Tekniska uppgifter skulle insamlas från OECD, ILO och FN:s underkommitté för experter på transporter av farligt gods (UNSCETDG).

2.12

Efter nära ett årtiondes arbete, nådde företrädare för de runt 160 medverkande FN-medlemsstaterna en överenskommelse om det tekniska innehållet i det nya globalt harmoniserade systemet i december 2002. Vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg i september samma år uppmuntrades alla undertecknande länder att genomföra det globalt harmoniserade systemet så snart som möjligt i syfte att systemet skulle vara i full användning senast 2008. FN:s globalt harmoniserade system, som nu angav 2008 som mål för genomförandet, antogs av FN:s ekonomiska och sociala råd i juli 2003. Dessa överenskommelser har undertecknats av företrädare för alla de nu 27 EU-medlemsstaterna.

2.13

Ett antal ändringar av det ursprungliga FN-förslaget antogs 2004 och inbegreps i rekommendationerna till ett globalt harmoniserat system för klassificering och märkning av kemikalier (GHS), offentliggjort av FN 2005. Detta 540-sidiga dokument, och senare revideringar av det, har blivit allmänt känt som ”Purple Book” – Purpurboken, efter färgen på omslaget. Detaljerade uppgifter om vilka framsteg mot det satta målet 2008 som gjorts i 65 länder, inklusive de 27 EU-länderna, finns på FN:s webbplats.

2.14

FN antog ytterligare tekniska ändringar 2006 och inkluderade dem i en reviderad utgåva av Purpurboken som kom 2007. Förslagen innefattar en blandning av gamla och nya testkriterier och resultatmått, symboler, godkända fraser och märkningsutformning, vilket är oundvikligt för en så omfattande och komplicerad process av global harmonisering av befintliga system. Ett system med ”byggstenar” infördes i syfte att tillåta att olika synpunkter förekom sida vid sida och för att göra det möjligt att nå en överenskommelse mellan de deltagande länderna (trots att en överanvändning av detta förstås skulle undanröja många av de avsedda fördelarna).

2.15

FN:s föreslagna modell är dock inte rättsligt bindande, och det krävs tillämpningslagstiftning för de länder som vill följa FN:s rekommendationer. För EU-medlemsstaternas del kräver detta ett förslag från kommissionen.

2.16

Kommissionen inledde 2004 utarbetandet av ett förslag till genomförande, och 2006 publicerades ett första utkast till ett EU-system som var i linje med det globalt harmoniserade systemet. En konsekvensstudie utfördes och publicerades vid samma tid. Ett samråd med berörda parter på Internet under tredje kvartalet 2006 i kombination med en rad farhågor som framfördes av kommissionens rättstjänst, ledde till en omfattande omarbetning av det ursprungliga förslaget. Detta antogs och offentliggjordes slutligen av kommissionen i juni 2007. En arbetsgrupp i rådet har redan börjat arbeta med tekniska revideringar. Yttranden väntas nu från Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

2.17

Det finns en vitt spridd önskan att nuvarande översyn varken ska försena eller väsentligen förändra förslagen till harmonisering. Det är allmänt accepterat att fördelarna är otydliga, att de främst berör världshandeln och att de kommer att bli färre om inte harmonisering uppnås. Om tidtabellen för genomförandet kommer att skilja sig från den man redan kommit överens om när det gäller Reach så kommer kostnaderna inom EU (eller för dem som handlar med EU) att öka kraftigt. Eventuella fördelar för hälsa, säkerhet eller miljö kommer i hög grad att märkas utanför EU, i de länder som för närvarande inte har några egna effektiva system.

2.18

Genomförandet av det globalt harmoniserade systemet kommer att få effekter för EU:s transportlagstiftning och för en mängd relaterad följdlagstiftning som berör konsumentprodukter, hantering av kemikalier för särskild användning, kontroll av farliga kemikalier, hälsa och säkerhet på arbetet, avfall och uttjänta produkter. Ytterligare förslag kommer att läggas fram under de närmaste åren för att omfatta dessa områden där så behövs. En komplett lista över lagstiftning som troligen kommer att påverkas offentliggjordes av kommissionen i augusti 2006. Ändringar av förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) ingår i det nu aktuella förslaget.

3.1

Förslaget består av tre delar och sju bilagor. I den engelska versionen är dokumentet över 2 100 sidor. Trots att huvuddelarna av förslaget återfinns i den relativt korta del 1 (64 sidor) så förekommer nytt material – och nya eller reviderade tolkningar av gammalt material – i hela dokumentet. Förslaget måste därför behandlas i sin helhet som en del av viktig primärrätt både i EU och i nationell lagstiftning eftersom det påverkar tillsynsmyndigheter, tillverkare, leverantörer, distributörer, handlare, arbetstagare och konsumenter både inom och utom EU.

3.2

I del II, som innehåller bilaga I, fastställs de detaljerade klassificerings- och märkningskraven för farliga ämnen och blandningar (154 sidor).

3.3

I del III, som innehåller bilagorna II till VII, finns ett antal särskilda regler för vissa ämnen och blandningar, listor över nya faro- och skyddsangivelser, nya farosymboler, detaljerad harmoniserad klassificering och märkning av vissa farliga ämnen, och en jämförelsetabell avsedd att hjälpa användarna att se vilka ändringar som gjorts i förhållande till klassificerings- och märkningskraven i direktiv 67/548/EEG jämfört med de nya kraven och faroangivelserna i förslaget till förordning (430 sidor). En finansieringsöversikt för förslaget i sin helhet, vilket krävs för en korrekt bedömning av förslaget, men har litet varaktigt värde eller intresse ur primärrättssynpunkt, finns i slutet av denna del – eller är kanske snarare begravd i slutet av denna del.

3.4

Del IIIa och IIIb innehåller tabellerna 3.1 och 3.2 som ingår i bilaga VI, vilket anges i del III ovan. Dessa tillsammans innehåller en överföring till den nya reglerande ramen i bilaga 1 i det befintliga direktivet 67/548/EEG – närmare 1 500 sidor av nedtecknade beslut om klassificering och märkning av vissa särskilda farliga ämnen som fattats under 40 år av produktbedömning i EU.

3.5

Kommissionens konsekvensbedömning, som måste läsas i relation till ovanstående, grundar sig på rapporter som tagits fram av konsultfirmorna RPA och London Economics, och den är relativt kort (34 sidor).

3.6

Förslaget läggs fram som en förordning enligt artikel 95 i EG-fördraget i syfte ”att åstadkomma rättvisa villkor för alla leverantörer av ämnen och blandningar på den inre marknaden samtidigt som man säkerställer ett gott skydd när det gäller hälsa, säkerhet, miljö och konsumenter”.

3.7

I förslaget medges att räckvidden för befintlig EU-lagstiftning och räckvidden för FN:s förslag till ett globalt harmoniserat system inte överensstämmer. Båda skiljer sig i detalj åt från de redan i hög grad harmoniserade transportbestämmelserna om klassificering och märkning. Förändringar av detta förslag har i högsta möjliga grad begränsats till ett minimum. I vissa fall kommer ytterligare förslag att krävas, i synnerhet under genomförandefaserna av Reach.

3.8

I förslaget antas ett antal nya termer och definitioner från FN:s globalt harmoniserade system, framför allt användningen av ”blandning” i stället för ”beredning”.

3.9

I förslaget medges att alla nya klassificeringssystem skulle kunna leda till en omfattande användning av försöksdjur. Alternativa metoder bör användas så snart detta är möjligt. Tester på människor eller andra däggdjur i syfte att göra denna klassificering tycks vara uttryckligen förbjudna (beroende på det olösta rättsliga och språkliga problemet i EU med skillnaden mellan EU:s olika officiella språk när det gäller ”bör inte” och ”ska inte”) i kommissionens förslag (trots att sådana tester är tillåtna i FN:s globalt harmoniserade system).

3.10

Det medges att det finns problem när det gäller att klassificera ”blandningar”. ”Härledningsprinciper” anges i syfte att underlätta interpolering från produkter som troligen har liknande effekter.

3.11

Förslaget erbjuder möjlighet att ge trivialnamn åt enskilda ämnen eller ämnen som ingår som beståndsdelar i blandningar, då de formella namnen enligt sammanslutningen IUPAC:s (The International Union of Pure and Applied Chemistry) definition består av mer än 100 tecken. Användningen av den produktidentifiering (nummer och namn) som tillhandahålls av CAS (Chemical Abstracts Service of the American Chemical Society) ska också fortsätta. Från befintlig lagstiftning behålls den kontrollerade användningen av generiska namn som på ett korrekt sätt identifierar den troliga faran, utan att några därtill relaterade immateriella rättigheter som har att göra med den exakta sammansättningen av en blandning riskeras.

3.12

Den nödvändiga övergångsperioden mellan de två systemen gås igenom i detalj. Det sägs klart och tydligt att de nya kriterierna först måste tillämpas på ”ämnen” och sedan på ”blandningar”. För att undvika onödiga bördor för företagen kommer det inte att vara obligatoriskt för ett företag att återkalla eller märka om produkter (varken ”ämnen” eller ”blandningar”) som redan finns i distributionskedjan vid den tid då relevant lagstiftning träder i kraft.

3.13

Medlemsstaterna kommer att bli tvungna att utse myndigheter som tar hand om tillämpningen av och tillsynen över förordningen – och att fastställa lämpliga påföljder för bristande efterlevnad. Det kan noteras att ”det är viktigt att alla behöriga myndigheter samarbetar med varandra”.

3.14

Förordningen kommer i princip att gälla för alla ämnen och blandningar, förutom då det i annan gemenskapslagstiftning fastställs mer detaljerade bestämmelser. Kosmetika, aromer, livsmedelstillsatser, djurfoder och veterinärprodukter, vissa medicintekniska produkter, produkter som styrs av bestämmelser som har att göra med civilflyg, väg- eller järnvägstransporter och ammunition (men inte explosiva produkter som saluförs för dekorativa effekter, dvs. fyrverkeripjäser) undantas alla från denna förordnings följder.

3.15

Avfall enligt definitionen i direktiv 2006/12/EG kan inte enligt detta förslag klassificeras vare sig som ett ”ämne”, en ”blandning” eller en ”vara” enligt definitionerna i denna förordning och det undantas därför från dess tillämpningsområde.

3.16

Legeringar betraktas dock som ”blandningar” i enlighet med artikel 3.41 i förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) och de omfattas därför av denna förordning, vilket antagligen även gäller äkta ”blandningar” (men inte, i någon användbar bemärkelse, ”beredningar”) av naturligt förekommande ämnen som metallmalm, mineraler och växtextrakt.

3.17

Märkningskraven ändras jämfört med nuvarande EU-system, både när det gäller utseende och innehåll. En del befintliga symboler ersätts och andra tillkommer för första gången. Befintliga tillåtna standardiserade uttryck om ”risker” och ”säkerhet” ersätts med nya ”signalord”, ”faroangivelser” och ”skyddsangivelser”.

3.18

Dessa ord och angivelser anges på alla officiella EU-språk och användningen av dem är obligatorisk på varje märkning, beroende på i vilket land varan slutligen ska säljas. Man får använda flera språk, men det utrymme som står till buds blir allt mindre. (I vissa särskilda fall kan ytterligare översättning av märkning och dokumentation förstås krävas till rättsligt sett nödvändiga, men inte ”officiella” språk som walesiska, eller andra nödvändiga språk, t.ex. ryska, turkiska, arabiska och hindi, för att uppfylla kraven från särskilda ursprungsbefolkningar eller invandrargrupper.)

3.19

I förslaget anges att klassificeringsförfarandet, och därigenom märkningen och förpackningen, ständigt uppdateras inom EU allteftersom ny information eller nya rön blir tillgängliga, eller allteftersom testmetoder eller lagstiftningskrav förändras. Förändringar som kräver agerande och de förfaranden man då ska följa fastställs i texten.

3.20

Det är meningen att förordningen ska träda i kraft 20 dagar efter offentliggörandet i EUT. Ämnen får klassificeras, märkas och förpackas enligt befintlig lagstiftning fram till den 1 december 2010 (vilket sammanfaller med Reach:s registreringstidsfrister). Blandningar får klassificeras, märkas och förpackas enligt befintlig lagstiftning fram till den 1 juni 2015. Efter detta ska endast den nya lagstiftningen gälla.

4.1

FN har på sina medlemsstaters vägnar föreslagit ett globalt harmoniserat system för vilka kriterier och förfaranden som ska användas vid klassificering, förpackning och märkning av kemikalier. EU:s medlemsstater har gått med på att systemet ska genomföras, helst under 2008. Kommissionen har föreslagit genomförandelagstiftning i form av föreliggande förordning.

4.2

EESK stöder till fullo denna strävan efter global harmonisering, den form och rättsliga grund för lagstiftningen som föreslås, och den tidtabell som föreslås i syfte att genomförandet ska sammanfalla med den första viktiga tidsfristen för registreringen av ämnen enligt förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach).

4.3

EESK noterar att det måste finnas flexibilitet för att kunna använda de två systemen parallellt, i synnerhet när det gäller ”blandningar”, som i många fall själva är ”blandningar” av ”blandningar”, var och en med en definierbar och ibland långvarig hållbarhetstid som mäts i månader eller till och med år. Det är inte troligt att övergången kan genomföras till fullo under den föreslagna tidsfristen – men lyckligtvis betyder detta inte att processen blir ineffektiv. Om sådan flexibilitet saknas kommer initialkostnaderna att öka och de avsedda långsiktiga fördelarna kanske inte bli verklighet.

4.4

EESK noterar också och instämmer i de inledande kommentarerna i kommissionens konsekvensananlys, dvs. att det på lång sikt verkar mödan värt att införa det globalt harmoniserade systemet eftersom kostnadsbesparingarna i slutändan kommer att bli större än de engångskostnader som genomförandet medför, men genomförandekostnaderna måste hållas under uppsikt så att de blir nettofördelar i den överblickbara framtiden och för att undvika onödiga kostnader och administrativa bördor för små och medelstora företag.

4.5

EESK noterar också de synpunkter kommissionen ger uttryck åt i sin finansieringsöversikt, dvs. att lagstiftningsförslaget är relaterat till genomförandet av en internationell överenskommelse. Även om resultatet av utvärderingen hade varit negativt skulle detta inte ha lett till att kommissionen avstod från att lägga fram ett förslag, eftersom det inte finns några andra politiska möjligheter. En utvärdering med negativa resultat skulle inte ha fått kommissionen att dra tillbaka sitt åtagande att genomföra det internationellt överenskomna systemet för klassificering och märkning.

4.6

Enkelt uttryckt ansåg kommissionen inte att den hade något alternativ till att lägga fram förslaget, vilket än det beräknade eller faktiska nettot av kostnader och slutgiltiga fördelar skulle bli. EESK håller med om att detta är realistiskt under rådande förhållanden, men beklagar att konsekvensanalysen, även om den inte är någon nyckel till beslutsfattandet, inte i högre grad utredde de troliga kostnaderna för genomförandet, i syfte att begränsa dessa effekter under utarbetandet. Det faktum att samma konsulter (RPA) har utarbetat en detaljerad (och motstridande) analys för bara en berörd sektor (vissa konsumentprodukter) tyder på att detta hade kunnat göras i vidare omfattning, och säkerligen på ett mer effektivt sätt, om pengar, tid och vilja hade funnits. Som i alla harmoniseringsförfaranden är riskerna för ständigt ökande kostnader och minskade fördelar allt för uppenbara.

4.7

Det är till exempel svårt att se varför det skulle uppstå några fördelar alls för hälsa, säkerhet och miljö inom EU som en direkt konsekvens av denna övergång från ett system som funnits länge och fungerat utmärkt till ett annat likvärdigt men obekant system. På kort sikt kan konsumentskyddet till och med bli lidande, eftersom de två systemen med olika ord, uttryck och symboler kommer att användas parallellt. Ett koordinerat program av utbildning som är inriktat på detaljhandelssektorn skulle i viss mån kunna minska denna risk.

4.8

Det finns också definitionsproblem när det gäller att förstå hur fördelarna för världshandeln kommer att förverkligas med länder som genomför FN:s förslag inom olika tidsplaner och med olika tolkningar av de grundläggande kraven. Ett tidigt genomförande i Japan och Nya Zeeland har redan gett upphov till oro i Europa. Genomförandet i USA, som för närvarande har fyra eller fem olika system som används parallellt, är långt ifrån färdigt. Olika språkversioner kommer förstås även fortsättningsvis att krävas för varor som det handlas med globalt, även om de obligatoriska märkningarna och säkerhetsdatabladen harmoniseras.

4.9

Det bästa som kan sägas är därför att detta är inledningen på en process av global harmonisering som avspeglar vad som redan har skett i EU-medlemsstaterna och som nu kommer att kräva samma nivå på resurser, stödsystem och förfaranden om det ska kunna upprätthållas på global basis. Detta är en ovan roll för kommissionen och det kommer att vara viktigt att den avsätter tillräckligt med resurser för att tillåta att de oundvikliga förändringarna, uppdateringarna och anpassningarna av detta förslag till tekniska framsteg kan göras på ett effektivt sätt och i god tid. Det är oklart huruvida finansieringsöversikten och förslagen till kommittéförfarande och åtföljande kontroll är adekvata ur denna synvinkel.

4.10

Liknande kommentarer bör riktas till FN i syfte att se till att man så snart som möjligt uppnår en fullständig harmonisering inte bara av klassificeringskriterierna, utan även av de nuvarande klassificeringar som fastställts och används som grund för påföljande märkning och förpackning av baskemikalier som det handlas med över världen (och i slutänden för majoriteten av de konsumentvaror som saluförs globalt). I båda fallen krävs det ett nära och kontinuerligt samarbete mellan produkternas tillverkare och relevanta lagstiftare.

4.11

I EU måste kommissionen fortfarande ta upp dubbelproblemet med att dels ta itu med de många och endast delvis definierade interaktionerna med den egna följdlagstiftningen – och med att fastställa och ta hand om särskilda sektorers problem, i synnerhet för konsumentvaror. Med tanke på att båda systemen ska vara lika effektiva, bör det finnas viss flexibilitet för att se till att man kan komma överens om den bredare ramen för förslaget så snart som möjligt.

4.12

Dessutom bör ”arbetstagare” (på arbetsplatsen) och ”konsumenter” (hos detaljister, eller då de handlar på nätet eller hemifrån) förstås även fortsättningsvis få högsta möjliga skydd när det gäller hälsa och säkerhet. Men de två miljöerna samt informationsbehovet och tillgängliga stödtjänster för de berörda är tämligen olika. Detta medges bara till viss del i förslaget till förordning. Det finns ingen anledning att se det som att alla har samma behov. Den nya utvecklingen av konsumentinköpsmönstren, i synnerhet då man handlar på nätet, bör erkännas. De yrkesmässiga behoven inom räddningstjänst, akutsjukvård och giftcentraler bör också beaktas i samband med märkningens innehåll och hur relevant den specificerade informationen är.

4.13

Man bör också ta hänsyn till tillgången till och värdet på andra informationskällor, förutom märkningen, i synnerhet för konsumenter, som kan göra informerade val genom att använda råd från konsumentorganisationer eller de råd de flesta tillverkare eller leverantörer lämnar på nätet. Kommissionens kategoriska konstaterande att ”märkningen är det enda sättet för att informera konsumenterna” är därför en förenkling. För dem som endast litar till märkningen, kanske länge efter det att inköpet skedde, är behovet av klart inriktad, förståelig och relevant information av avgörande betydelse. För andra finns kompletterande information lätt tillgänglig i befintlig gemenskapslagstiftning eller god handelspraxis för den som vill utforska saken närmare. De många enskilda inköpsval som görs endast på grundval av märkeslojalitet verkar åt båda hållen – en produkt kan uppfattas som säker bara på grund av att den är gjord av företaget X – och värdet på denna konsumentlojalitet till företag X säkerställer att dess produkter verkligen fortsätter att vara säkra, eller görs om eller dras tillbaka om detta inte är fallet. (En del nyare och otvivelaktigt dyra världsomfattande tillbakadraganden från marknaden av leksaker och andra konsumentvaror på grund av underkännanden i internationella kvalitetskontroller illustrerar denna punkt ganska tydligt.)

4.14

För arbetstagare och för alla som träder in på en arbetsplats där exponeringen oftast är större och/eller mer långvarig, och där behovet att behålla högsta standard på hälsa och säkerhet är en vardagsprioritering för alla berörda, så är förpackningarna och kvantiteterna som finns där vanligen större och märkningen kan vara mer detaljerad. Ännu en gång råder det ingen brist på tilläggsinformation, men mycket måste göras tillgängligt inom ramen för gemenskapslagstiftningen eller annan lagstiftning, vid eller före leverans av råvaror eller intermediärer för ytterligare bearbetning. En amerikansk webbplats som i en tidigare informationsrapport från EESK om Reach (februari 2005) angavs ha 1,4 miljoner materialsäkerhetsdatablad tillgängliga, har nu över 3,5 miljoner – och de hävdar att det tillkommer runt 10 000 per dag. Säkerhetsdatablad som är utformade för EU och på lämpliga nationella språk för både ämnen och beredningar finns att få från de flesta tillverkare och leverantörer och från några centraliserade källor – och de måste förstås erbjudas till konsumenter i Europa innan någon leverans av en vara kan ske. Alla dessa måste finnas på alla relevanta språk och hos alla tillverkare och leverantörer för alla deras produkter, så det är ett mycket stort antal enskilda datablad som krävs – och de måste uppdateras regelbundet eller då ny lagstiftning, som den här, så kräver.

4.15

Som ett komplement till ovanstående ger OECD:s nyligen (juni 2007) lanserade webbplats eChemPortal lätt tillgång till en rad databaser som underhålls av medlemsländernas regeringar och organ, inklusive EU:s kemikaliemyndighet för EU:s del. Dessa databaser innehåller data om många tiotusentals enskilda ämnen som tillverkas och saluförs i EU och en rad förkortningar inklusive ESIS (EU), CHRIP (Japan), OECD HPV (OECD), SIDS HVPC (UNEP), HPVIS (US EPA), INCHEM (IPCS), samt mer välkända och regelbundet använda EU-resurser som IUCLID, ORATS, HPVCS, LPVCS, ELINCS och EINECS, tillsammans med sektorspecifika webbplatser som SEED, EUROPHYT, PHYSAN and CAT. Globalt samordnade stödprogram som pharmacovigilence och cosmetovigilance ser till att alla negativa effekter av särskilda produkter snabbt registreras centralt. Det bör uppmuntras att dessa för industrin och lagstiftarna gemensamma tidiga varningsprogram utvidgas till att omfatta andra produkter i vidare konsumentanvändning.

4.16

Det är förstås goda nyheter att dessa datakällor existerar och finns lätt tillgängliga – och ännu bättre vore det om alla de ovanstående skulle kunna bli uppdaterade, säkerhetsblad för säkerhetsblad, produktförteckning för produktförteckning, för att avspegla vilka detaljerade förändringar som krävts vid olika nationella och regionala genomföranden av det globalt harmoniserade systemet, utan att det medför några oacceptabla kostnader för alla berörda – även om det återigen är oklart huruvida detta har till fullo beaktats i konsekvensanalysen.

4.17

Den stora mängden information på nätet, kombinerad med längden på de rättsakter som innehåller lagstiftningen, håller dock på att bli en börda, men också en rättslig och intellektuell utmaning för både lagstiftare och användare. Förordning (EG) nr 1907/2006 (Reach) offentliggjordes i sin slutgiltiga form på engelska och var 850 sidor lång. Genomförandeprojekten för Reach (RIPs) och riktlinjerna, som ännu inte är klara, sägs omfatta mer än 10 000 sidor. Deras slutgiltiga form och rättsliga status är ännu inte kända. Förslaget till globalt harmoniserat system omfattar mer än 2 000 sidor. Riktlinjer kommer återigen att behövas – både till denna förordning och för att bidra till genomförandet i de runt tjugo huvudsakliga följdrättsakterna, inklusive direktiv 1996/82/EG (Seveso II), som kommer att påverkas. Sålunda kommer ansvariga institutioner och organ inom EU inom kort att ha producerat eller gått igenom närmare 20 000 sidor lagstiftning eller kringmaterial bara på detta område. Det är svårt att se detta som en modell för bättre lagstiftning – eller som det ideala sättet att stödja Lissabonmålen – eller som ett sätt att vårda tanken på ett centralt administrerat EU som lyssnar till och stöder de europeiska medborgarna.

4.18

Men om man kan komma över dessa viktiga kommunikationsproblem i god tid (troligen genom att man bryter ner lagstiftningen till de viktiga beståndsdelarna av klart fastställda definitioner som man kommit överens om, testmetoder, resultatmått, resultat, nödvändiga processer och förfaranden osv., alla separat publicerade och uppdaterade enligt lämpliga, men olika tidtabeller, och utan att alla kräver samtidigt offentliggörande med primärrätten), då skulle större fördelar onekligen uppnås. Det databaserade och generellt tillämpbara globalt harmoniserade systemet skulle slutligen påverka och ge vägledning till alla dem som har åsikter om de bästa sätten att skydda människans hälsa och säkerhet samt miljön – och fördelarna med detta kan bli väsentligt större än de ganska små ökningarna av världshandeln eller i lokal sysselsättning som för närvarande används för att ekonomiskt motivera förslaget.

5.1

EESK konstaterar att tidtabellen för antagande av den föreslagna förordningen är pressad och att anledningen är att genomförandet ska kunna följa samma tidsfrister som de som fastställs i Reach, i syfte att begränsa initialkostnaderna. EESK noterar också att detta bara är början på en global process som kommer att kräva fortsatta förändringar av alla deltagande reglerande organ och av företagen och andra som direkt berörs. Det finns därför ett tydligt behov av att inse och rätta till så många av de upplevda problemen som möjligt – och att genomföra kärnan i förslaget på ett så flexibelt sätt som möjligt. Med tanke på att ett bra och välfungerande system ersätts av ett annat, förhoppningsvis lika bra, system är riskerna ringa med att ha särskilda undantag för att ge tid för att lösa problemen.

5.2

Som ett exempel på detta har man i kommissionstjänstemännens och de nationella experternas utarbetande och införlivande av en ”överföringstabell”, som överför bilaga 1 i det befintliga direktivet till bilaga VI i den nya förordningen – även om den är användbar som en vägledning till överföringen från de gamla till de nya kraven – bortsett från alla vederbörliga processer för översyn och samtycke som de ursprungligen mer än 1 000 sidorna med beslut byggdes på. Om detta ska bli lagstiftning med omedelbar effekt måste resurser ägnas åt att kontrollera detta i detalj samtidigt som majoriteten av företagen är fullt sysselsatta med att uppfylla registreringskraven enligt Reach. Ofta antas gemenskapslagstiftning med vissa eller alla bilagor tomma och en liknande väg skulle kunna följas här i syfte att hålla den övergripande tidtabellen. Detta undanröjer också problemen med ansvaret för icke-korrekta ”översättningar” eller ”överföringar” av kraven, vilket för tillfället på ett otillfredsställande sätt skulle vila på de ansvariga enheterna på kommissionen. Det faktum att processen anses fästa uppmärksamheten på många fel i nuvarande lagstiftning, i synnerhet genom införandet av många nya språk, där ”översättning” i dess normala lingvistiska mening är helt avgörande, är bara i viss grad lugnande. Med tanke på mängden data måste man anta att nya fel samtidigt kommer att uppstå, vilket först tillverkaren eller leverantören av denna vara kommer att upptäcka så småningom.

5.3

Liknande kommentarer gäller alla instanser där det nya globalt harmoniserade systemet – om inte korrekta bedömningar görs – kommer att öka skärpan hos nuvarande klassificeringar, och därigenom märkning, förpackning och eventuella andra effekter vid relaterade transporter eller följdlagstiftning. Detta skulle till exempel kunna vara fallet för en del vitt använda konsumentvaror som tvättmedel, där det nya systemet verkar kräva ganska meningslös övermärkning. Ett exempel som ofta citeras är att om man spiller ett vanligt tvättmedel på sig så ska användaren ta av sig alla kläder – och sedan tvätta dem i samma tvättmedel. Detta skulle bara få systemet, och dem som använder det, i vanrykte. Det skulle absolut inte leda till de högsta standarderna för skyddet av människans hälsa, säkerheten och miljön. Det verkar viktigt med en försiktig användning av det undantag som finns i artikel 30.1, där det stadgas att klart onödiga angivelser kan utelämnas från märkningen.

5.4

Även kraven på att överklassificera ger upphov till oro – en praxis i vissa rättsområden för att begränsa tillverkarnas ansvar, men återigen inte riktigt främjande för ett korrekt skydd av arbetstagare eller konsumenter. I synnerhet misslyckas man i förslaget att på ett lämpligt sätt skilja mellan produkter som eventuellt är ”retande” (dvs. i vissa fall förorsakar tillfällig och snabbt övergående rodnad eller svullnad av huden) och de som är ”frätande” (dvs. de förorsakar troligen en permanent och icke övergående skada på huden, till exempel genom en stark syra eller basiskt ämne eller på grund av syrets effekter). Risken för ögonskador är förstås vanligare och i vissa fall allvarligare, med risk för att förorsaka blindhet, och den bör därför fastställas så snart den finns genom en lämplig och lätt igenkännbar symbol. Allt detta förvärras av ålagda eller frivilliga begränsningar av djurförsök för att testa produkter som nu befinner sig nära ett reviderat resultatmått, och där både märkningen och förpackningen för försäljning till konsumenterna beror på vilken klassificering som antagits. Eftersom de produkter som påverkas på detta sätt antagligen är undantag snarare än regel, så kommer kortvariga undantag att möjliggöra att förslaget i sin helhet kan införas utan förseningar.

5.5

Övermärkning har också en oönskad dominoeffekt när det gäller förpackningar, om det skapar barnsäkra förslutningar som är lika svåra att öppna för äldre eller svagare användare. Råd om försiktig hantering och förvaring av produkter i vardagslivet är vanligen mer värdefullt än attiraljer som gör dem omöjliga att komma åt för användarna, eller leder till att behållare står öppna eller att innehållet flyttas över till mindre säkra alternativ. Med hjälp av vägledande märkning och normalt omdöme och dagliga observationer förstår konsumenter att produkter som ugns- och avloppsrengöringsmedel måste hanteras med största respekt. De är också för det mesta tämligen kapabla att hantera tvättmedel eller diskmedelstabletter utan att skada sig. Att märka dem alla som ”frätande” med nyckelordet ”FARA” är inte till någon nytta, och äventyrar återigen hela processen.

5.6

Ovanstående exempel ifrågasätter också i vilken grad de olika nya (och gamla) symbolerna, nyckelorden och uttrycken har testats i förhållande till olika människors uppfattning över världen. Även om det är för sent att ändra FN:s förslag om det globalt harmoniserade systemet så skulle några ytterligare ord eller föreslagna ändringar kunna vara till hjälp för att förbättra tydligheten. Det är särskilt beklagligt att den vitt kända symbolen ”St. Andrews kors”, med ett svart kors på orange bakgrund, har försvunnit. Det kommer att ta avsevärd tid att ersätta symboler så att de blir igenkända på ett korrekt sätt och riskerna för konsumenterna kommer att öka, särskilt tills de nya symbolerna är till fullo etablerade. Informationsprogram hos detaljisterna för att hjälpa alla dem som gör rutininköp bör därför genomföras (med central finansiering) så snart som möjligt. Behoven för alla dem som köper konsumentvaror på nätet, där en märkning sällan syns vid inköpstillfället, kräver ytterligare studier.

5.7

I syfte att fastställa beståndsdelarna i en beredning eller en blandning, krävs i förslaget förnuftigt nog användning av CAS-nummer (som för närvarande omfattar mer än 32 miljoner organiska och icke-organiska ämnen med delvis eller helt definierade strukturer, av vilka runt 13 miljoner klassificeras som kommersiellt tillgängliga, ofta i mycket små kvantiteter) och användningen av IUPAC- eller CAS-namn eller andra namn för att komplettera identifikationen. Det är dock riktigt att notera att dessa namn är utformade för att definiera strukturer, inte för att identifiera faror eller risker. De används sällan av räddningstjänst eller giftcentraler eftersom något särskilt motgift oftast inte finns. Valet mellan att framkalla kräkning eller neutralisera i magsäcken kan dock vara av avgörande betydelse vid första hjälpen till en drabbad användare. Påföljande kontakt med tillverkaren, vilken tid som helst och dygnet runt, för mer specifika råd är antagligen också av avgörande betydelse. Det är denna information, snarare än det formella kemiska namnet och den molekylära strukturen av en eller fler beståndsdelar i en komplex blandning, som bör anges på märkningen för användning i en akutsituation.

5.8

Av detta följer att de säkerhetsbestämmelser som finns i det befintliga allmänna direktivet om preparat/beredningar bör behållas, då namnet på en särskild beståndsdel, när det gäller att definiera dess exakta kemiska struktur, har ett värde bara för en konkurrent, med påföljande förlust av immateriella rättigheter för den ursprunglige tillverkaren. I allmänhet är detta ett problem bara för högpresterande vätskor som smörjoljor och andra högteknologiska preparat där exponeringen för konsumenterna oftast är begränsad och de allmänna riskerna tydliga, oavsett vilka särskilda beståndsdelar som ingår.

5.9

Ovanstående leder också till problemet med den föreslagna användningen av ordet ”blandning”, som endast borde handla om ett system av ämnen som kan separeras genom fysiska metoder, för att skilja det från att vara en ”förening” eller ett ”ämne” (som inte kan separeras på detta sätt). Definitionen verkar här klumpa ihop ett antal tämligen olika materialsystem (naturligt förekommande malmer, metaller, koncentrat och växtextrakt) med ”beredningar”, som utgör en avsiktligt konstruerad blandning av kända beståndsdelar utifrån vilka riskerna med den slutgiltiga produkten någorlunda väl kan fastställas. Legeringar (och glas) omfattas förstås inte av någon av dessa och bör regleras separat och på ett mer lämpligt sätt, både här och i Reach. Det är likaledes oklart varför avfallsströmmar undantas som kategori, även om de i vissa fall inkluderas i EINECS förteckning som ”ämnen” under ”slam” och ”dy”. Detta verkar tyda på att en blandad malm i sitt naturliga stadium måste klassificeras (till ingen verklig nytta, eftersom det inte är troligt att den kommer i kontakt med konsumenter och ingen möjlighet finns att finna någon ersättning), medan stålskrot eller blandat pappersavfall, som alla måste hanteras ”som om” i en kontinuerlig process och återvinningsoperation, inte omfattas. Allt det ovannämnda måste hanteras på ett säkert sätt på arbetsplatsen, men detta är inte huvudsyftet med klassificeringen, och dessutom är dessa produkter mycket sällan märkta eller förpackade. Särskild sektorsinriktad eller arbetsplatsspecifik lagstiftning erbjuder normalt ett bättre skydd.

5.10

Vilka än definitionerna är, så måste de till fullo inkluderas i detta förslag, inte bara tas från det globalt harmoniserade systemet eller kräva hänvisningar till andra dokument. Detta skulle vara ett gyllene tillfälle till att för första gången definiera substantivet ”kemikalie” och adjektivet ”kemisk” (”chemical”). Om det är jämförbart med ”ämne”, vilket antagligen är fallet, så bör detta klargöras. Detta skulle också i hög grad klargöra syftet med denna förordning och andra direktiv och förordningar som omfattar mycket mer än produkterna i den mer exakt definierade ”kemiska” industrin. Det skulle också klargöra att översättningen av ordet ”chemical” som substantiv till ”kemisk substans” i språk som saknar ett enda motsvarande ord, inte betyder att det finns alternativa (och förmodligen icke-toxiska?) ”icke-kemiska ämnen”. Detta skulle också förhoppningsvis minska användningen av välmenande men meningslösa uttalanden som ”de flesta artiklar innehåller kemikalier” (1) (vad innehåller de andra?), eller ”kemikalier används på nästan alla arbetsplatser” (2) (vad använder de på de andra arbetsplatserna?). EESK inser förstås att alla definitioner som används måste vara konsekventa i all lagstiftning. Men EESK kan inte acceptera att en rättsakt är mer ”grundläggande” än någon annan (eller om den nu är det, så gäller det i så fall definitivt det här förslaget) och kommittén accepterar verkligen inte att all relaterad lagstiftning måste läsas i sin helhet av alla inblandade, för att de ska kunna fastställa vad ett ord betyder eller inte betyder. Detta är viktigt eftersom översättning till olika språk skapar skillnader som inte fanns i originalet – eller utraderar distinktioner som var betydelsefulla. Till exempel används ordet ”produkt” här i en neutral betydelse för allt som kan tänkas inköpas eller användas på arbetsplatsen eller av en konsument. Det är absolut inte avsett att vara synonymt med ordet ”vara” som har en särskild betydelse i gemenskapslagstiftningen och annan lagstiftning. Det här är tydligt och klart på engelska, men kanske inte lika tydligt på andra språk. Hur än situationen ser ut så måste distinktionen upprätthållas. Andra språkliga och kulturella sammanblandningar bör också identifieras och undvikas. Till exempel skulle en ”substansfri miljö” (”substance-free”) i Europa kunna uppfattas som att den rörde yttre världsrymden. I USA betyder det en skola där man inte får dricka eller röka. I kvällspressen i många länder är en person som har spår av ”kemikalier” på sina händer eller kläder en misstänkt terrorist.

5.11

I vilket fall som helst måste det klargöras för alla, allmänheten inberäknad, vilka särskilda betydelser de olika ord som används är tänkta att förmedla. Att förbjuda användning av ordet ”fara” i kombination med ordet ”varning” kan kanske vara av intresse för experter på märkning, men de två orden används ofta tillsammans i andra meddelanden som syftar till att minska risker. Om ordet ”farlig” (dangerous) betyder något annat än ordet ”farlig” (hazardous) på alla EU-språk (och dess handelspartners) så måste detta klargöras. Det är helt klart att det är svårt att skilja mellan dem på engelska. Användningar av förkortningar som ”m-faktorer”, som är meningsfulla endast i de fall då de lokala översättningarna av ”multiplikation” faktiskt börjar med bokstaven ”m”, bör undvikas. (Det faktum att det enligt befintlig lagstiftning ständigt refereras till ”R”- och ”S-”uttryck, för risk och säkerhet, visar bara på att lagstiftningen har utarbetats på engelska, med liten hänsyn tagen till behoven hos andra språkanvändare.)

5.12

Med hänsyn tagen till det övergripande syftet med detta förslag, och för att undvika att dränka processen i data om de många miljoner ämnen som överförs i små eller till och med minimala kvantiteter, så skulle en brytpunkt baserad på årsförsäljning, förpackningsstorlek eller känd giftighet, vara till hjälp. Likaledes skulle en märkning som är lämplig för överföring, vanligen mellan laboratorier, av mycket små kvantiteter som prover för FoU för att visa att produkten inte har testats eller klassificerats och att den endast är till för yrkesmässig användning, vara ett användbart tillägg till den rad av märkningar som för närvarande finns. (Det alternativa nya förslaget att utelämna ”ämnen och blandningar som används för forskning och utveckling”, men bara om de används under förhållanden där det antas att de är ”cancerframkallande, könscellsmutagena eller reproduktionstoxiska” är olämpligt och bör tas bort. Det finns inga framlagda bevis för att laboratoriefaror kräver särskild behandling, eller – i motsats till normalfallet – för att någon som arbetar i ett laboratorium löper risk att sakna kunskap. Om detta skulle vara fallet, så vore ändringar av gemenskapslagstiftningen om god laboratoriepraxis en bättre väg att gå.).

5.13

Man bör också lägga vikt vid att se till att det klassificerings- och märkningsförfarande som föreslås som nu till fullo avspeglar de inneboende farorna hos de enskilda ämnen och beredningar eller blandningar som saluförs på marknaden. Allt utvidgande till informella eller oreglerade miniriskbedömningar gjorda av tillverkare eller leverantörer för att täcka eventuell eller förväntad framtida användning bör tas bort, eftersom det strider både mot befintlig gemenskapslagstiftning och FN:s förslag om det globalt harmoniserade systemet.

5.14

När det gäller kontrollen, rapporteringen och påföljderna i fall lagstiftningen inte följs, så läggs enligt förslaget helt korrekt ansvaret på medlemsstaterna, med kravet att bestämmelserna måste vara ”effektiva, proportionella och avskräckande” och att de ska meddelas kommissionen inom 18 månader efter det att förordningen trätt i kraft. ESSK noterar dock att detta förslag är utformat för att, liksom i befintlig lagstiftning, harmonisera de kriterier och förfaranden som används vid alla former av klassificering, men inte för att harmonisera resultaten av denna klassificering. Därför kommer påföljderna antagligen att bli begränsade till sin omfattning, effekt och genomförbarhet i jämförelse med tillverkarnas önskan att till fullo och på ett korrekt sätt skydda arbetstagarna och konsumenterna på vilka deras affärsverksamhet vilar. Av denna anledning är det av avgörande betydelse hur väl det övergripande förslaget fungerar i kombination med annan lagstiftning t.ex. Reach.

5.15

Slutligen är det nödvändigt att utvärdera kvaliteten på de uppgifter som inkommit från olika rättsområden, för att se till att dessa är jämförbara och relevanta när det gäller att fastställa reella faror som hör till nya och komplexa ämnen, inklusive de som är av okänd eller varierande komposition. Rankningssystem för detta syfte finns, t.ex. från Society of Chemical Hazard Communications. Data bedömda av sakkunniga finns också i Register of Toxic Effects of Chemical Substances. Det korrekta förfarandet för detta, troligen vid FN, verkar inte vara till fullo definierat och inte heller verkar resurser och budget ha ställts till förfogande.

9.8.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 204/57

1.1

EESK anser att det är mycket viktigt att fördjupa och gjuta nytt liv i debatten om EU:s kvalitetspolitik i dess helhet, och åstadkomma samverkan mellan de rättsliga krav som rör livsmedelssäkerhet, miljö och sociala frågor – också med tanke på målet att eventuellt införa en kvalitetsmärkning för EU – och de bestämmelser som slår vakt om särdragen hos produkter och livsmedel från vissa EU-regioner där man håller en högre standard.

1.1.1

För att systemet med geografiska beteckningar och benämningar ska vara effektivt, anser kommittén att följande krävs:

EESK anser att dessa kritiska faktorer endast delvis beaktades vid den översyn som ledde till förordning (EG) nr 510/2006, och att man måste komma till rätta med dem eftersom de kan få ännu större betydelse när systemet utvidgas till länder utanför EU.

1.1.2

När det gäller effektivitet föreslår kommittén åtgärder för att i tillräckligt hög grad slå vakt om produktens anseende på marknaden, genom förstärkning av de organisationer som har hand om geografiska beteckningar och benämningar och utformning av klara och trovärdiga krav som åtföljs av verkligt oberoende och effektiva kontroller.

1.1.3

Därför rekommenderar kommittén att man uppnår samförstånd om kraven i samband med registreringsansökningar, genom fastställda kriterier för den ansökande organisationens representativitet, så att man kan garantera samstämmighet också när det gäller komplicerade och kontroversiella aspekter.

1.1.4

När det gäller effektivitet vill kommittén också framhålla att de geografiska beteckningarna och benämningarna i ännu högre grad bör tas med bland de viktiga verktyg för landsbygdsutvecklingen i medlemsstaterna, genom att man i största möjliga utsträckning kopplar dem till åtgärder under andra pelaren, särskilt när det gäller nya medlemsstater och missgynnade områden i allmänhet.

1.1.5

När det gäller effektivitet anser kommittén slutligen att systemet med geografiska beteckningar och benämningar – om man betraktar det som en möjlighet till landsbygdsutveckling – bör uppfylla konsumenternas ökade förväntningar som även gäller etik, sociala frågor och miljö. Om detta angreppssätt omsätts i en strategi för partnerskap med andra delar av världen, även genom en ordentligt reglerad och kontrollerad öppning för import av produkter med geografiska beteckningar och benämningar från utvecklingsländer, skulle man kunna åstadkomma ökat samförstånd om ursprungsbeteckningar och uppmuntra multilaterala förhandlingar.

1.1.6

När det gäller uppvärdering av produkter med geografiska beteckningar och benämningar anser kommittén att man bör intensifiera stödet till åtgärder för att främja gemenskapsmärken genom bättre information till aktörerna och bättre kommunikation med konsumenterna, framför allt i de länder där detta är minst utvecklat, så att de geografiska beteckningarna och benämningarna kan bli fler, få en jämnare spridning inom EU och bli mer efterfrågade på marknaden.

1.1.7

När det gäller forskning och spridning av kunskap om systemets effekter på EU:s territorier och marknader, rekommenderar kommittén att positiva forskningsresultat från olika enheter inom kommissionen ges tillräcklig och enhetlig spridning i alla medlemsstater och bland alla berörda aktörer.

1.1.8

Kommittén rekommenderar att internationella handelsförhandlingar rörande geografiska beteckningar och benämningar behandlas i ett större perspektiv, inom den internationella samarbetspolitiken. I detta sammanhang är det nödvändigt att med större kraft och övertygelse lansera det multilaterala förhandlingspaketet (utvidgning av artikel 23 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS-avtalet) till alla geografiska beteckningar och benämningar, internationell registrering samt tekniskt stöd till utvecklingsländer) samtidigt som kompletterande bilaterala förhandlingar genomförs effektivt.

1.2

I detta sammanhang hänvisar vi särskilt till följande sex teman som kommissionen har angett ska bli föremål för en framtida politisk översyn (se rådets 2720:e sammanträde den 20 mars 2006):

1.2.1

Första temat: ”Kartläggning av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för ingredienser”. EESK anser att det är nödvändigt att kriterierna och parametrarna för innehållet i ingredienser med geografiska beteckningar och benämningar fastställs i samförstånd med alla berörda aktörer från de ansökande organisationerna (skyddskonsortier etc.), så att man kan använda de geografiska beteckningarna och benämningarna på slutprodukten.

1.2.2

Andra temat: ”Användning av alternativa instrument, t.ex. märken, för att skydda geografiska beteckningar och benämningar”. EESK anser att användningen av märken som registrerats för att skydda geografiska beteckningar och benämningar utanför EU förvisso är en möjlighet, men att den ändå inte innebär en lösning på problemet med internationellt skydd av beteckningarna eftersom detta instrument är komplicerat (med tanke på hur många länder som kan komma att beröras), kostsamt (och därför bara kan användas av stora handelsorganisationer med tillräckliga finansiella medel) och inte ger heltäckande skydd.

1.2.3

Tredje temat: ”Tillämpningsområde för produkter som behandlas i förordningen, med särskilt fokus på salt, örtblandningar, videprodukter och kryddor”. Kommittén ser positivt på att gemenskapsordningen blir öppnare för ansökningar om ursprungscertifiering och av produkter som inte är rena jordbruksprodukter (salt, örtblandningar, videprodukter, kryddor etc.) för att uppvärdera landsbygdskulturen i ett område. Samtidigt förordas en utsträckning till alla jordbruksprodukter som ännu inte beaktats.

1.2.4

Fjärde temat: ”Kartläggning av råvarors ursprung”. Mot bakgrund av de frivilliga branschöverenskommelser mellan alla berörda parter som föreskrivs i det nuvarande ansökningsförfarandet rekommenderar kommittén att man i fråga om skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) noggrannare studerar råvaruaspekterna och även ställer krav på att alla råvaror kommer från det område som omfattas av ursprungsbeteckningen.

1.2.5

Femte temat: ”Kriterier för att bedöma om beteckningens namn”. Också med tanke på de tvister som förekommit hittills rekommenderar EESK mer detaljerade instrument som gör det lättare att bedöma en betecknings historiska bakgrund eller dess anseende. Man skulle till exempel kunna inrätta en myndighet (eller bedömningskommitté) som kunde fungera som filtrerings- eller övervakningsinstans för de potentiella ursprungsbeteckningar som redan finns i flera europeiska länder, eller andra organ för utomrättslig tvistlösning.

1.2.6

Sjätte temat: ”Utformning av gemenskapssymboler för skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) eller skyddade geografiska beteckningar (SGB)”. Kommittén menar att sammanslagningen av SUB och SGB till ett enda märke skulle kunna innebära en risk för obalans mellan två likvärdiga koncept som redan finns och är förankrade i områdena. Eftersom det är viktigt att informationen till konsumenterna blir effektivare, bör man dock göra en tydligare visuell åtskillnad mellan SUB och SGB än nu (t.ex. olika färger), samtidigt som skillnaden gentemot andra europeiska märken (garanterade traditionella specialiteter (GTS) och ekologisk märkning) markeras ännu tydligare (också genom olika symboler).

1.3

När diskussionerna om den gemensamma jordbrukspolitikens utveckling återupptas 2013 hoppas EESK därför att man kommer att inrikta EU:s övergripande strategi på en helhetssyn som innefattar den europeiska jordbruks- och livsmedelssektorns alla utmaningar: En marknadspolitik som bör förbli gemensam och även syfta till att hantera inkomstriskerna, vilka ökar till följd av alltmer öppna, globaliserade och därmed sårbara jordbruksmarknader; en stabil och tydlig politik för landsbygdsutvecklingen; en kvalitetspolitik som utgör grunden för framtidens europeiska jordbruk; samt en balanserad och hållbar politik för naturresurser och energi.

1.4

EESK uppmanar medlemsstaterna till egna initiativ för att maximalt utnyttja de europeiska SUB- och SGB-systemen för att bättre främja såväl jordbruksprodukterna i deras regioner som den europeiska jordbruksmodellen.

2.1

I det europeiska civila samhället har man länge kunnat konstatera att konsumenterna successivt och kontinuerligt blir mer medvetna. De jämför jordbruksprodukters särdrag, och detta leder till att de väljer kvalitetsprodukter. EU reagerar på deras efterfrågan med en politik för att reglera och främja högkvalitativa livsmedelsprodukter från jordbruket, och därvid ta hänsyn både till aspekter som rör livsmedelssäkerheten ( ”hygienpaketet”, spårbarhet etc.) och aspekter som rör viss produktion (kvalitetsmärkning, ekologiskt jordbruk, geografiska beteckningar och benämningar). Det är denna uppfattning av kvalitet som vi utgår från i yttrandet.

2.2

I detta sammanhang har man inom gemenskapspolitiken utvecklat ett särskilt regelverk för erkännande av lokala specialiteter som är knutna till en ursprungsort. Ett exempel på detta är lokala produkter vars kvalitet eller anseende är knutet till ett särskilt produktionsområde eller en särskild produktionsregion eller råvaror eller produktionsmetoder som används inom ett begränsat geografiskt område.

2.3

I europeiska länder i Medelhavsområdet finns det en tradition av ursprungsbeteckningar för livsmedelsprodukter sedan början av 1900-talet. I början användes de inom vinsektorn och sedan kom de att användas för andra livsmedelsprodukter från jordbruket.

2.4

1992 inrättade kommissionen för första gången en gemensam lagstiftningsram för beteckningar för jordbruksprodukter, vilken var tillämplig i alla EU-länder. Den nya lagstiftningen lånade definitioner, krav och förfaranden från tidigare gällande nationell lagstiftning, vilket man bl.a. kan se på det starka sambandet mellan termerna för ursprungsbeteckning, såsom franska appellation d'origine contrôlée, spanska denominación de origen, och italienska denominazione di origine controllata.

2.5

Det handlar om rådets förordningar (EEG) nr 2081/92 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel och (EEG) nr 2082/92 om särartsskydd för jordbruksprodukter och livsmedel. Båda förordningarna har nyligen ändrats, genom förordningarna (EG) nr 510/2006 respektive 509/2006 från mars 2006.

2.6

Förordning (EG) nr 510/2006 gäller skydd av beteckningar för produkter vars särskilda karaktär beror på det geografiska ursprunget, dvs. skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) eller skyddade geografiska beteckningar (SGB).

2.6.1

Produkter med SUB-märkning har särdrag som uteslutande beror på den naturliga omgivningen och färdigheter hos producenterna i den region där de framställs. När det gäller SUB är det alltså nödvändigt att alla skeden i produktionsprocessen – produktion av råvaror, bearbetning och beredning – sker i det berörda området och att det finns ett nära samband mellan produktens särdrag och dess geografiska ursprung. Huile d'olive de Nyons, parmigiano reggiano och Shetland lamb är exempel på SUB.

2.6.2

Produkter med SGB-logotyp har också vissa särdrag som knyter dem till en bestämd region, men det räcker att endast en del av produktionsprocessen äger rum i detta område, medan exempelvis råvarorna kan komma från en annan region. Exempel på SGB är Clare Island salmon, l'arancia rossa di Sicilia och Dortmund bier.

2.7

Förordning (EG) nr 509/2006 om garanterade traditionella specialiteter, vars logotyp används på produkter med särdrag som beror på traditionella ingredienser eller produktionsmetoder och inte på geografiskt ursprung. Exempel på GTS är jamón serrano, ölet kriek och brödet kalakukko.

2.8

Förordningarna (EG) nr 509/2006 och 510/2006 antogs av rådet den 20 mars 2006. Under samma sammanträde lade kommissionen fram en förklaring om den framtida politiska översynen av funktionen av förordning (EG) nr 510/2006 och dess framtida utveckling (3).

2.9

Den nya lagstiftningen om kvalitetsbeteckningar har inneburit en långtgående förenkling av systemet. Exempelvis lämnades registreringsansökan tidigare in till behöriga myndigheter i det egna landet, vilka efter att ha behandlat den hänsköt hela ärendet till kommissionen, som genomförde en helt ny behandling. Nu åligger det i stället medlemsstaterna att behandla ansökningar inom ramen för de regelverk och riktlinjer som fastställts på gemenskapsnivå. Kommissionens roll begränsas till en analys av de viktigaste faktorerna, som sammanfattas i ett enda dokument som sedan offentliggörs i EUT. En annan nyhet är att producenter från tredje land kan lämna in en registreringsansökan direkt till kommissionen. Tidigare måste ansökningarna passera de nationella myndigheterna, som inte alltid var villiga eller beredda att behandla dem.

2.10

Den 5 februari 2007 anordnade kommissionen en konferens om certifiering av livsmedelskvaliteten, under vilken spektrat av frågor som togs upp (certifieringssystem och märkningssystem) breddades avsevärt och man även behandlade den grundläggande frågan om livsmedelshygien. Med kvalitet avsågs alltså EU:s system för livsmedelssäkerhet. Det är ingen slump att den första slutsatsen från konferensen lyder som följer: ”Alla (europeiska) livsmedel som producerats i eller importerats till EU håller en hög produktstandard i fråga om säkerhet och hygien” (4).

2.10.1

Det bör dock framhållas att Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, som tillsatts av kommissionen och medlemsstaterna, den 20 december 2004 slog fast att spårbarhet inte är ett relevant krav för importerade livsmedel. Kommittén håller inte med om detta.

2.11

Mot bakgrund av resultaten och slutsatserna från konferensen i februari 2007 beslutade kommissionen att utarbeta en grönbok om kvalitetspolitik för jordbruksprodukter som är planerad till oktober 2008 och som ska ägna stort utrymme åt geografiska beteckningar och benämningar. Grönboken kan följas av lagstiftningsförslag.

2.12

Samtidigt håller kommissionen (just GD Jordbruk och landsbygdsutveckling) på att göra en intern bedömning av det nuvarande systemet för skydd av geografiska benämningar. Den planeras bli klar i juli 2008.

2.13

EESK ansluter sig till denna allmänna process med detta initiativyttrande, dock utan någon ambition att analysera politikens många komplicerade aspekter och problem som nämnts ovan. Syftet är i stället att koncentrera sig på effektiviteten hos det europeiska systemet för geografiska beteckningar och benämningar samt på frågan om multilaterala och bilaterala handelsförhandlingar på detta område.

2.14

Det arbete som hittills utförts och EESK:s ståndpunkt i denna fråga återspeglas i initiativyttrandet Utnyttjande av typiska kvalitetsjordbruksprodukter som utvecklingsverktyg inom den nya gemensamma jordbrukspolitiken (föredragande: Luísa Santiago) (5). I yttrandet om Framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken  (6) (föredragande: Lutz Ribbe) insisterar kommittén dessutom på vikten av att rikta in det europeiska jordbruket på säkerhet och högkvalitativ produktion.

3.1.1

Det system som infördes genom förordning (EEG) nr 2081/92 har på det stora hela visat sig vara effektivt. Men från funktionell synpunkt vill kommittén fästa kommissionens uppmärksamhet på vissa kritiska faktorer som blivit tydliga med tiden. Det gäller särskilt följande tre områden:

3.1.2

I stort sett är systemet effektivt. De berörda produkterna kommer från praktiskt taget alla varukategorier: vegetabiliska och animaliska, färska och bearbetade, drycker, fiskeriprodukter, kryddor etc. Detta framgår av efterföljande tabell med uppgifter från december 2007, i vilken anges att det totala antalet SUB och SGB nu uppgår till 772. Om man särskilt analyserar antalet registrerade produkter, t.ex. under perioden 2000–2006 har SUB ökat med 22 % och SGB med 40 %, och den genomsnittliga totala ökningen uppgår till 29 % på bara 5 år.

TABELL I – Beteckningar och benämningar som registrerats av GD Jordbruk t.o.m. 15.12.2007 (http://ec.europa.eu/agriculture/qual/it/1bbaa_it.htm)