ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 162

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

51 årgången
25 juni 2008


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

III   Förberedande rättsakter

 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

 

442:a plenarsession den 13–14 februari 2008

2008/C 162/01

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Inrättande av ett system för grupptalan och dess roll inom ramen för gemenskapens konsumentlagstiftning

1

2008/C 162/02

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén: EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 – Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskyddKOM(2007) 99 slutlig

20

2008/C 162/03

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: En europeisk rymdpolitikKOM(2007) 212 slutlig

24

2008/C 162/04

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om införlivandet i nationell lagstiftning av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, med en granskning av möjligheten att införa direkt tillverkaransvarKOM(2007) 210 slutlig

31

2008/C 162/05

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rapport från kommissionen – Rapport om konkurrenspolitiken 2006KOM(2007) 358 slutlig

35

2008/C 162/06

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om typgodkännande av delar för belysnings- och ljussignalanordningar på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) KOM(2007) 840 slutlig – 2007/0284 (COD)

40

2008/C 162/07

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om benämningar på textilier (Omarbetning) KOM(2007) 870 slutlig – 2008/0005 (COD)

40

2008/C 162/08

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (kodifierad version)KOM(2007) 873 slutlig – 2007/0299 (COD)

41

2008/C 162/09

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europaparlamentets och rådets direktiv om färgämnen som får tillsättas läkemedel (omarbetning)KOM(2008) 1 slutlig – 2008/0001 (COD)

41

2008/C 162/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om En oberoende utvärdering av tjänster av allmänt intresse

42

2008/C 162/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Att främja en bred tillgång till det europeiska digitala biblioteket för alla samhällsgrupper

46

2008/C 162/12

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Energimix inom transportsektorn

52

2008/C 162/13

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Energieffektivitet i byggnader – slutanvändarnas bidrag (Förberedande yttrande)

62

2008/C 162/14

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Möjliga positiva och negativa effekter av ökade miljö- och energipolitiska krav på den europeiska industrins konkurrenskraft

72

2008/C 162/15

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 460/2004 om inrättandet av den europeiska byrån för nät- och informationssäkerhetKOM(2007) 861 slutlig – 2007/0291 (COD)

79

2008/C 162/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rättighetsbaserade förvaltningsinstrument för fisket

79

2008/C 162/17

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare när det gäller bomullsstödetKOM(2007) 701 slutlig – 2007/0242 (CNS)

83

2008/C 162/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer (omarbetad version)KOM(2007) 736 slutlig – 2007/0259 (COD)

85

2008/C 162/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av Europeiska miljöbyrån och Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (kodifierad version) KOM(2007) 667 slutlig – 2007/0235 (COD)

86

2008/C 162/20

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr …/… av den […] om allmänna bestämmelser för definition, beskrivning och presentation av aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter (omarbetning)KOM(2007) 848 slutlig – 2007/0287 (COD)

86

2008/C 162/21

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om utvinning och saluförande av naturliga mineralvatten (omarbetning)KOM(2007) 858 slutlig – 2007/0292 (COD)

87

2008/C 162/22

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Framtidsutsikterna för Europas kol- och stålforskning

88

2008/C 162/23

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om upphävande av rådets beslut 85/368/EEG om jämförbarhet av yrkesutbildningsmeriter mellan medlemsstaterna inom EGKOM(2007) 680 slutlig – 2007/0234 (COD)

90

2008/C 162/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (enligt artikel 128 i EG-fördraget)KOM(2007) 803 slutlig/2 del V – 2007/0300 (CNS)

92

2008/C 162/25

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Finansiell integration: EU:s aktiemarknader

96

SV

 


III Förberedande rättsakter

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

442:a plenarsession den 13–14 februari 2008

25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Inrättande av ett system för grupptalan och dess roll inom ramen för gemenskapens konsumentlagstiftning”

(2008/C 162/01)

Den 16 februari 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om

”Inrättande av ett system för grupptalan och dess roll inom ramen för gemenskapens konsumentlagstiftning”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 januari 2008. Föredragande var Jorge PEGADO LIZ.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 14 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 134 röster för, 94 röster emot och 6 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK har beslutat att på nytt diskutera behovet av och nyttan med en fördjupad studie av rättsläget i fråga om möjligheterna att införa bestämmelser för grupptalan på gemenskapsnivå och den roll som ett sådant system skulle kunna spela, i ett första skede på framför allt området för konsumenträtt och konkurrens.

1.2

Kommittén har alltid varit positiv till att det på gemenskapsnivå fastställs regler för grupptalan som syftar till att utdöma skadestånd när kollektiva och allmänna rättigheter inte respekteras. En sådan åtgärd skulle utgöra ett lämpligt komplement till det skydd som redan ges, både genom alternativa lösningar och i domstol, bl.a. det förbudsföreläggande som fastställs i direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998.

1.3

EESK har vid flera tillfällen framhållit att gemenskapsåtgärder på detta område är nödvändiga eftersom de kan

bidra till att på ett avgörande sätt undanröja hinder på inre marknaden, när hindren beror på skillnader i nationell lagstiftning; åtgärderna kan ge konsumenterna nytt förtroende för inre marknadens fördelar och även se till att verklig och lojal konkurrens råder mellan företagen (artikel 3.1c och 3.1g i fördraget),

bidra till att stärka konsumentskyddet genom att konsumenterna på ett enklare och mer effektivt sätt kan ta till vara sina rättigheter i domstol; åtgärderna kan också leda till en mer effektiv tillämpning av gemenskapslagstiftningen (artikel 3.1t i fördraget),

slå vakt om den grundläggande principen att alla har rätt till effektiv handläggning av ärenden i en opartisk domstol; denna rätt garanteras i Europeiska stadgan om grundläggande rättigheter (artikel 47).

1.4

Möjligheten att väcka talan ser inte likadan ut i samtliga medlemsstater. Flera medlemsstater har under de senaste åren infört olika bestämmelser som gör det möjligt för konsumenter att kollektivt ta till vara sina rättigheter, samtidigt som andra medlemsstater inte infört sådana bestämmelser. Detta inverkar negativt på fullbordandet av inre marknaden. EESK beklagar denna situation, eftersom medborgarnas tillfredsställelse och förtroende är ett av målen för den inre marknaden under 2000-talet. Kommittén vill uppmärksamma effekterna av alla åtgärder i fråga om de europeiska företagens konkurrenskraft och de följder som oproportionerliga bördor kan få för arbetstagare och konsumenter.

1.5

EESK föreslår därför att kommittén bidrar till problemanalysen genom att presentera ett antal konkreta förslag om det rättsliga system som skulle kunna införas för grupptalan. Hänsyn tas till de nationella bestämmelser som tillämpas i EU:s länder, men också till erfarenheterna från andra länder som vidtagit dylika åtgärder. Särskilt beaktas principerna i rekommendation C(2007)74 från OECD:s ministerråd om lösning av konsumenttvister och gottgörelse, av den 12 juli 2007.

1.6

I sitt arbete med att fastställa kriterier för ett lagstiftningsinitiativ på gemenskapsnivå har EESK tagit hänsyn till den gemensamma rättsliga tradition som präglar lagstiftningsarbetet inom EU:s institutioner och medlemsstaternas gemensamma grundläggande civilrättsliga principer. EESK har således valt att inte behandla olika aspekter av grupptalan enligt det amerikanska systemet, s.k. class action, eftersom det systemet strider mot våra traditioner och principer. Att investerare som är tredje part eller advokater som inspireras av amerikansk grupptalan tilldelas stora delar av skadestånds- eller bötesbeloppen i förfaranden som inletts i konsumenters intresse är enligt kommitténs åsikt en mycket skadlig praxis.

1.7

Med beaktande av de mål och målsättningar som bör gälla för grupptalan har EESK analyserat de främsta alternativen med avseende på rättsligt förfarande (fördelar och nackdelar med opted-in, opted-out och system där man kan välja mellan opted-in och opted-out), domarens roll, skadestånd, möjligheten att väcka talan och finansiering av kostnaderna för att väcka talan.

1.8

I detta yttrande behandlar och kommenterar kommittén även den rättsliga grunden för ett sådant initiativ, samt frågan om vilket rättsligt instrument som bör väljas.

1.9

EESK vill även understryka att rätten att väcka grupptalan inte står i strid med möjligheten att hitta andra tvistlösningsmetoder, tvärtom. EESK var en av de första instanser som påpekade att det är viktigt att skapa effektiva instrument som gör det möjligt för konsumenterna att ta till vara sina rättigheter, både enskilda och kollektiva, utan att behöva vända sig till domstol. I detta sammanhang förespråkar EESK en större harmonisering av ombudsmanssystemen och liknande inom konsumentsektorns olika områden, framför allt på de områden där den gränsöverskridande handeln är mest utvecklad eller har mest tendens att utvecklas.

1.10

Det finns en hel rad möjligheter till kollektiv talan för drabbade konsumenter, från möjligheten att göra upp enskilt, frivilligt och i godo till kollektiv talan och rättsliga åtgärder. Alla dessa möjligheter att lösa tvister bör fungera optimalt och man bör se till att underlätta ersättning för förluster på den nivå som är mest tillgänglig för de drabbade.

1.11

EESK välkomnar kommissionens avsikt att studera denna fråga i detalj. Kommittén vill dock betona att det samtidigt krävs en verklig politisk vilja att utarbeta lämplig lagstiftning.

1.12

I egenskap av det organiserade civila samhällets språkrör vill EESK också vända sig till Europaparlamentet, rådet och medlemsstaterna. Det är viktigt att denna analys görs med hänsyn till de olika berörda parternas intressen och med respekt för proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna och följs av nödvändiga politiska beslut, så att ett initiativ i föreslagen riktning kan fattas så snart som möjligt.

2.   Inledning

2.1

Syftet med detta initiativyttrande är att verka för en bredare analys av det rättsliga instrument som bör ligga till grund för grupptalan (1) på gemenskapsnivå och dess roll, framför allt på det konsument- och konkurrenspolitiska området, åtminstone i ett inledningsskede (2). Det yttersta syftet är att få det civila samhället och Europeiska unionens behöriga institutioner att studera behoven av ett sådant initiativ och vilka konsekvenser det kan få samt att analysera dess rättsliga art och hur bestämmelserna bör genomföras inom en rättslig ram som omfattar hela gemenskapen.

2.2

I detta hänseende bygger kommitténs metod på en analys av inre marknadens behov i överensstämmelse med EG-rätten. Kommittén studerar också möjligheten att genom ett dylikt instrument kunna lösa gränsöverskrivande tvister snabbt och effektivt, framför allt när det handlar om konsumenters ekonomiska intressen.

3.   Inre marknaden och konsumenternas kollektiva intressen

3.1

Den massiva ökningen av handelsvolymen, till följd av utvecklingen av serieproduktion från mitten av 1900-talet, har inneburit en stor förändring av det sätt på vilket avtal ingås och hur säljare och köpare kommer överens när tjänster säljs och tillhandahålls.

Informationssamhället och alla möjligheter som skapas genom distansförsäljning och e-handel medför nya fördelar för konsumenterna, som dock kan utsättas för nya påtryckningsformer och nya risker i samband med att avtal ingås.

3.2

Erbjudanden till allmänheten kan tillsammans med standardavtal, aggressiv marknadsföring, dåligt anpassad information innan avtal sluts, illojal försäljningsteknik rent generellt och konkurrenshämmande affärsmetoder inverka negativt på stora konsumentgrupper, som i de flesta fall inte är kartlagda och som kan vara svåra identifiera.

3.3

I vårt traditionella rättsväsende som bygger på romersk rätt leder inte alltid förekomsten av likartade intressen hos flera individer, olika gruppers kollektiva intresse eller samtliga medborgares allmänna intresse till lämpliga rättsliga åtgärder som är enkla, snabba, billiga och effektiva (3).

3.4

Runtom i världen, och framför allt i EU:s medlemsstater, ger rättsystemen olika former av rättsligt skydd för kollektiva och allmänna intressen.

3.4.1

Dessa system skiljer sig dock mycket åt och skyddet är utformat på mycket olika sätt. Dessa skillnader skapar en snedvridning av inre marknadens funktion.

3.5

Eftersom det saknas harmoniserade regler på gemenskapsnivå har medlemsstaternas nationella rättsystem på senare tid utvecklas åt helt skilda håll. Skillnaderna ligger inte så mycket i att de grundläggande principerna skiljer sig åt, utan beror snarare på olika processrättsliga traditioner. Tabellerna i bilagan illustrerar de viktigaste skillnaderna på nationell nivå (4).

3.6

Nackdelarna med denna situation påtalades i ett mycket tidigt skede, framför allt av olika konsumentorganisationer, men också av ett stort antal jurister och lärare i EG-rätt, bl.a. det faktum att samtliga EU-medborgare inte har samma möjligheter att väcka talan (5).

3.7

Inom gemenskapens institutioner var det inte förrän 1985, efter ett seminarium som anordnades 1982 av kommissionen i Gent, som en promemoria om konsumenters rätt att väcka talan, ”L'accès des consommateurs à la justice (6), offentliggjordes. I detta dokument behandlade kommissionen bl.a. olika rättsystem för att värna kollektiva intressen för första gången.

3.8

Det var dock inte förrän i det kompletterande meddelandet av den 7 maj 1987 som kommissionen efter en resolution i Europaparlamentet den 13 mars 1987 (7) meddelade sin avsikt att försöka utarbeta ett ramdirektiv som ger organisationer rätt att slå vakt om sina kollektiva intressen i domstol. Kommissionen anmodade rådet att erkänna konsumentorganisationernas framskjutande roll, både såsom representant och direkt berörd part när det gäller att ge konsumenter rätt att väcka talan i domstol.

3.9

I sin resolution av den 25 juni 1987, som uteslutande behandlade konsumenters rätt att väcka talan, betonade rådet konsumentorganisationernas viktiga roll och anmodade kommissionen att undersöka om ett gemenskapsinitiativ skulle vara lämpligt på detta område (8).

3.10

Inom ramen för utarbetandet av sina framtida prioriteringar för att lansera en konsumentskyddspolitik ansåg kommissionen slutligen 1989 i sitt treårsprogram (9) (1990–1992) att möjligheterna att väcka talan och avhjälpa skada var mycket mediokra i ett stort antal medlemsstater eftersom det var dyrt, komplicerat och tidskrävande att väcka talan och att frågan om gränsöverskridande transaktioner kännetecknades av en rad problem. Kommissionen förklarade att man avsåg att analysera vilka åtgärder som borde vidtas och särskilt överväga möjligheten att genom grupptalan avhjälpa den skada som orsakats konsumenter (10).

3.11

Det var dock inte förrän 1993 som kommissionen lanserade en offentlig debatt genom att publicera den mycket viktiga ”Grönboken om konsumenters tillgång till domstolsprövning och tvistlösning inom den inre marknaden” (11).

Detta var första gången som man gjorde en genomgående analys av frågan om ett enhetligt system för förbudsföreläggande ur ett gemenskapsperspektiv. Många trodde då att dessa rön skulle ligga till grund för en verklig möjlighet att väcka grupptalan i syfte att värna konsumenternas intressen (12).

3.12

I sin resolution av den 22 april 1994 (13) drog Europaparlamentet slutsatsen att det vore värdefullt att eftersträva en viss harmonisering av medlemsstaternas processrättsliga förfaranden samtidigt som man överväger möjligheten att införa ett gemenskapsförfarande för mål upp till ett visst belopp, för att på så sätt hitta en snabb lösning på gränsöverskridande tvister. Europaparlamentet framhöll även att man till viss nivå bör harmonisera villkoren för förbudsföreläggande på grund av otillbörliga affärsmetoder.

3.13

I sitt yttrande som antogs enhälligt vid plenarsessionen den 1 juli 1994 (14) hänvisade även EESK till principen om ett allmänt kvalitativt erkännande av konsumentorganisationers rätt att väcka talan i samtliga instanser i alla medlemsstater, oberoende av de berörda parternas eller organisationernas nationalitet eller i vilket land tvisten hade sitt ursprung, för att slå vakt om konsumenternas kollektiva och allmänna intressen. Kommittén anmodade kommissionen uttryckligen att införa ett enhetligt förfarande för grupptalan och kollektiv representation, inte enbart för förbudsföreläggande för otillbörlig affärsverksamhet utan också för skadeståndsärenden (15).

3.14

Redan när kommissionsledamoten Emma Bonino presenterade sina prioriteringar lades stor tonvikt vid införandet av ett gemenskapsförfarande som skulle möjliggöra snabba lösningar av gränsöverskridande tvister och en harmonisering av villkoren för begäran om förbudsföreläggande på grund av otillbörlig affärsverksamhet vid sidan av ett ömsesidigt erkännande av konsumentorganisationers legitima rätt att väcka talan i domstol (16).

3.15

Därefter publicerades ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ansökan om förbud för att skydda konsumenternas intressen (17) den 25 januari 1996.

Genom detta direktiv följde kommissionen upp rekommendationen i Sutherlandrapporten och tog sålunda fasta på det förslag som presenterades i grönboken (18), (19) och som många stod bakom.

3.16

Direktivet i fråga innebar utan tvivel en revolution inom EG-rätten, eftersom gemenskapen för första gången införde generell lagstiftning på det civilrättsliga området (20).

Förslaget om att utvidga tillämpningsområdet till att även omfatta skadeståndsfrågor hörsammades dock inte.

3.17

Parallellt utarbetade kommissionen sin Handlingsplan för utvidgning av konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden, som offentliggjordes den 14 februari 1996. I denna handlingsplan presenterade kommissionen ett antal initiativ efter att ha analyserat problemet med konsumenttvister och studerat olika lösningar på nationell nivå i medlemsstaterna. Bland förslagen bör vi nämna åtagandet att studera möjligheterna att konsumenter som lidit skada av ett visst företag skulle kunna ge konsumentorganisationer i uppdrag att väcka grupptalan ex ante, så att de skulle kunna samla liknande ärenden och väcka gemensam talan inför en och samma domstol (21).

3.18

I samma fråga erkände Europaparlamentet i sin resolution av den 14 november 1996 att det var viktigt att införa möjligheter till tvistlösning utanför domstol, eftersom möjligheten att väcka talan är en grundläggande mänsklig rättighet och en absolut nödvändig förutsättning för att garantera rättsäkerheten, både nationellt och på gemenskapsnivå. Parlamentet betonade också att det var nödvändigt att säkerställa att konsumenterna, när alla möjligheter att nå en uppgörelse utanför domstolen visat sig fruktlösa, skulle ges möjlighet att väcka talan inom det reguljära domstolsväsendet med beaktande av principen om effektivitet och rättssäkerhet. Följaktligen anmodade Europaparlamentet kommissionen att utarbeta ytterligare förslag för att förbättra gemenskapsmedborgarnas möjligheter att väcka talan i domstol i ett annat land än där de är bosatta. Europaparlamentet anmodade medlemsstaterna att underlätta för konsumentorganisationerna att representera de personer som har behörighet att ställa anspråk och att lagligt erkänna att dessa organisationer ges rätten att väcka grupptalan för att värna kollektiva intressen i samband med otillbörliga affärsmetoder (22).

3.19

Därefter tycks frågan ha fallit i glömska inom Europeiska kommissionen (23).

Inom EESK har frågan däremot tagits upp vid ett flertal tillfällen i syfte att understryka att det krävs ett civilrättsligt instrument på gemenskapsnivå som gör det möjligt att slå vakt om allmänna, kollektiva eller likartade enskilda intressen (24).

3.20

Det är först nyligen som kommissionen tagit upp frågan i sin grönbok ”Skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler (25) som innehåller en skrivning som är värd att lyfta fram:

”Av praktiska skäl är det högst osannolikt, för att inte säga omöjligt, att konsumenter och köpare med små skadeståndsanspråk kommer att inleda förfaranden med anledning av brott mot antitrustlagstiftningen. Det bör därför övervägas på vilka sätt dessa intressen kan skyddas bättre genom kollektiv talan. Utöver det särskilda skyddet av konsumenternas intressen kan kollektiv talan även användas för att konsolidera ett stort antal mindre ersättningskrav till en enda talan och därmed spara tid och pengar.”

3.21

I sitt yttrande av den 26 oktober 2006 ställde EESK sig bakom kommissionens initiativ och bekräftade att det krävs möjligheter till grupptalan för att erhålla skadestånd eftersom kollektiv talan är”ett perfekt exempel på vissa centrala målsättningar: a) att det kan utgå verksam kompensation för skada som vållats när det blir lättare för organisationer att yrka skadestånd på drabbade konsumenters vägnar, samtidigt som tillgången till rättsliga förfaranden blir reell, samt b) att antitrustmetoder förebyggs och förhindras genom att denna typ av yrkanden får starkare socialt genomslag (26).

3.22

Samtidigt beställde kommissionen en viktig studie av Centre d'études du droit de la consommation vid Katolska universitetet i Leuven. Studien behandlar alternativa tvistlösningsmetoder. En icke försumbar del av denna studie, som omfattar 400 sidor, ägnas åt att beskriva 28 nationella system där konsumenter kan väcka grupptalan i 25 av EU:s medlemsstater samt USA, Kanada och Australien (27).

3.23

Den nya kommissionsledamoten med ansvar för konsumentpolitiken, Meglena Kuneva, har i flera uttalanden framhållit att denna fråga ska prioriteras under hennes mandatperiod. Frågan tas för övrigt upp i det nyligen offentligjorda meddelandet om ”EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013” (28). Frågan togs även upp av kommissionär Neelie Kroes och kommissionär Meglena Kuneva vid en konferens i Lissabon som nyligen anordnades av det portugisiska ordförandeskapet (29).

3.24

Också OECD:s ministerråd antog nyligen en rekommendation om lösning av konsumenttvister och gottgörelse [C(2007)74 av den 12 juli 2007]. Man erkänner att de flesta system för konsumenttvister och gottgörelse som införts i medlemsstaterna har upprättats för att granska ärenden på nationell nivå och inte alltid är anpassade till att gottgöra konsumenter från andra medlemsstater.

4.   Varför bör man kunna väcka grupptalan på gemenskapsnivå?

4.1

Konsumenternas intressen i medlemsstaterna och på EU-nivå beaktas juridiskt inte enbart genom att den materiella rätten erkänns utan också via lämpliga förfaranden för att värna konsumenternas rättigheter.

Det är också viktigt att framhålla att det ökande antalet gränsöverskridande transaktioner inneburit fler konsumenttvister på EU-nivå.

I många fall har det visat sig att det inte räcker att en enskild person väcker talan. Höga kostnader och långa handläggningstider bidrar i hög grad till att konsumenternas rättigheter inte tas till vara på ett effektivt sätt, framför allt när det handlar om många (flera tusen eller miljoner) konsumenter som lidit skada av samma affärsmetod och när skadeståndsanspråken är relativt blygsamma. Den successiva framväxten av ett europeiskt samhälle skapar också problem när det ska fastställas vilken lagstiftning som ska tillämpas, och det vore därför önskvärt om EU-medborgarna skulle kunna värna sina rättigheter på ett enhetligt sätt. För närvarande leder inte otillbörliga affärsmetoder under identiska förhållanden, med identiska skador som följd i flera medlemsstater, till ersättning förutom i ett fåtal medlemsstater som tillämpar ett system för grupptalan.

4.2

Enligt samtliga medlemsstaters grundlagar och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna har medborgarna rätt att behandlas lika inför lagen. Detta ger dem bland annat rätt att på lämpligt och effektivt sätt väcka talan i domstol.

4.3

För tillfället tillåter inte rättsystemen att samtliga medborgare på ett konkret och effektivt sätt kan bestrida vissa affärsmetoder som skadar dem genom att väcka talan i domstol.

Flera medlemsstater har sedan flera decennier hanterat detta problem på två skilda sätt.

I ett första skede har de erkänt konsumenternas kollektiva intresse och rättigheter att skyddas genom åtgärder som vidtas inom olika förvaltningsorgan eller i domstol. Andra medlemsstater har gjort det möjligt att samla flera individers anspråk i ett och samma mål. Dessa åtgärder grundar sig huvudsakligen på ett slags processrättslig skalfördel, i så måtto att flera mål slås samman till ett.

4.4

Genom att införa regler som gör det möjligt att väcka grupptalan kommer samtliga konsumenter att få möjlighet att väcka talan, oberoende av nationalitet, ekonomisk situation eller skadeståndsbelopp. Detta förfarande skulle även innebära fördelar för svarandesidan eftersom antalet domstolsärenden minskar. Kostnaderna för en sådan process blir lägre än om domstolen måste behandla ett stort antal enskilda ärenden. Förfarandet har även en fördel när det gäller rättssäkerheten eftersom ett mycket stort antal ärenden av liknande karaktär (30) kan avgöras genom ett och samma beslut. Förfarandet skulle även innebära att man kan undvika att rättspraxis skiljer sig åt mellan olika domstolar i EU:s medlemsstater, om dessa måste behandla likartade tvister.

Ett gemensamt system för samtliga medlemsstater skulle således innebära ett bättre konsumentskydd, men också stärka näringslivets förtroende, vilket i sin tur leder till ökad handel inom Europeiska unionen.

4.5

Att införa regler som gör det möjligt att väcka grupptalan påverkar den internationella civilrätten i positiv riktning, eftersom det har varit svårt att tolka och tillämpa reglerna för avtalsbaserade och utomobligatoriska förpliktelser (Rom I och Rom II). Systemet skulle även göra det möjligt att mer exakt definiera frågor som rör domstolars behörighet och erkännandet och verkställigheten av domar på privaträttens område (förordning 44/2001) (31).

4.6

Konsumenträtten kommer således att förstärkas genom att möjligheterna att väcka talan utökas, vilket också möjliggör en korrekt kompensation till konsumenterna och ett effektivt skydd av den ”svaga parten”, vilket är en grundläggande princip i EG-rätten. Det gäller bland annat det nyligen utarbetade direktivet om illojala affärsmetoder. Dessa metoder används ofta samtidigt i flera medlemsstater till skada för ett stort antal konsumenter utan att dessa gemensamt kan begära gottgörelse. Grupptalan är ett nödvändigt processrättsligt komplement för ett effektivt genomförande av detta direktiv.

Samtliga direktiv som berör konsumentskydd och som genomförts av medlemsstaterna kommer på detta sätt att bli effektivare genom att man möjliggör grupptalan på de områden som omfattas av direktiven.

Det vore önskvärt om tillämpningen av dessa bestämmelser även ger små och medelstora företag i liknade situationer rätten att väcka grupptalan.

4.7

Självfallet kommer införandet av möjligheten att väcka grupptalan på gemenskapsnivå, såsom sista utväg i tvistlösningsförfarandet, inte att påverka systemet för lösning av konsumenttvister utanför domstolarna. Detta alternativa system har fått EESK:s reservationslösa stöd. Möjligheterna att lösa tvister måste dock bli fler.

5.   Terminologi

5.1

För att förslagets syfte ska kunna avgränsas på ett korrekt sätt är det viktigt att komma överens om vilken typ av rättslig åtgärd det är frågan om.

Översikten över de system som införts i medlemsstaterna visar att benämningar och innehåll skiljer sig kraftigt åt. Det är därför viktigt att skilja mellan möjligheten att väcka talan genom företrädare, att slå vakt om kollektiva intressen och att väcka grupptalan.

5.2

Det är endast konsumentorganisationer och liknande (t.ex. olika ombudsmän) som kan väcka talan genom företrädare för att förhindra verksamhet som strider mot konsumenternas rättigheter och, i vissa länder, för att upphäva oskäliga villkor i konsumentavtal.

5.3

Möjligheten att väcka talan för att slå vakt om kollektiva intressen gör det möjligt för konsumentorganisationer att väcka talan i domstol eller vända sig till annan instans när det kollektiva allmänintresset hos konsumenterna skadas genom överträdelser, antingen av en viss bestämmelse i den materiella rätten eller av allmänna uppföranderegler. Det kollektiva intresset är inte summan av de enskilda konsumenternas intressen, utan ligger närmare det allmännas intresse.

5.4

Grupptalan är ett domstolsförfarande som möjliggör för ett stort antal personer att hävda sina rättigheter och begära skadestånd. Rent tekniskt handlar det om ett kollektivt förfarande för att skydda enskilda intressen.

5.5

Grupptalan är inte endast förbehållen ärenden som rör konsumentskydd och konkurrensfrågor.

I detta yttrande behandlas dock endast den materiella rätt som gemenskapsrätten erkänner.

5.6

Det föreslås således att vi i detta yttrande använder termen ”grupptalan” (32).

6.   Rättslig grund

6.1

Den rättsliga grunden för gemenskapens konsumentskyddspolitik anges i kapitel XIV i fördraget under rubriken ”Konsumentskydd”.

Artikel 153 utgör klart och tydligt en viktig grund för denna problemställning.

6.2

Som situationen ser ut i dag, och även om konsumenträtten i huvudsak tagit form med utgångspunkt i artikel 95 i fördraget, är politiken för konsumentskydd i den bemärkelse som beskrivs i detta dokument utan tvivel ett exempel på åtgärder som syftar till att slå vakt om konsumenternas ekonomiska intressen.

6.3

Det går inte att ifrågasätta att man genom möjligheten att väcka grupptalan kommer att säkerställa ett kvalitativt konsumentskydd. Konsumentorganisationerna kommer på detta sätt att kunna organisera sig för att värna konsumenternas intresse, dvs. se till att de erhåller skäligt skadestånd om deras rättigheter enligt EG-rätten inte respekteras, vilket även inkluderar konkurrenslagstiftningen.

6.4

Möjligheten att väcka grupptalan på gemenskapsnivå kommer också att bidra till att inre marknaden fungerar bättre ur konsumenternas synvinkel, i linje med målsättningarna för ”översynen av inre marknaden”. Konsumenternas förtroende för gränsöverskridande handel kommer att öka (33).

6.5

Det går även att hävda att artiklarna 65 och 67 kan utgöra rättslig grund, eftersom det handlar om ett rent rättsligt instrument. Det var med denna rättsliga grund som kommissionen föreslog och rådet och parlamentet antog ett antal rättsliga instrument på det civilrättsliga området på gemenskapsnivå (34) från 1996 och framåt.

Denna lösning skulle även kunna vara tänkbar för detta förslag om att väcka grupptalan både för gränsöverskridande och nationella tvister och även på andra områden än konsumenträtt.

6.6

Under alla omständigheter måste bestämmelserna för grupptalan respektera subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna och man får aldrig gå längre än vad som bedöms nödvändigt för att värna målen i fördraget i så måtto att målen inte på ett tillfredsställande sätt kan uppnås av medlemsstaterna utan att det krävs åtgärder på gemenskapsnivå.

6.7

Man måste även beakta de principer och mekanismer som anges i rekommendationen från OECD:s ministerråd (rek. C(2007) 74 av den 12 juli 2007) och som trots skilda rättskulturer presenteras som gemensamma för samtliga medlemsstater.

7.   Definition av grupptalan på gemenskapsnivå

7.1   Vad får grupptalan inte vara?

7.1.1   Grupptalan får inte vara identisk med talan genom företrädare

7.1.1.1

Endast vissa instanser kan väcka talan genom företrädare (konsumentorganisationer, ombudsmän m.m.). Konsumenter kan inte generellt få gottgörelse för skada som drabbat dem som privatpersoner.

7.1.1.2

Dessa förfaranden avser främst förbudsföreläggande för verksamhet som strider mot konsumenternas intresse eller, i vissa länder, åtgärder för att upphäva oskäliga villkor i konsumentavtal för vilka domstolen inte kan besluta om skadestånd.

7.1.1.3

Vissa länder har utformat detta förfarande så att konsumenter kan erhålla skadestånd. Detta skadestånd betalas dock inte ut till varje enskild konsument utan överförs till de företrädande instanserna eller till medlemsstaten för sociala ändamål.

7.1.1.4

Detta förfarande motsvarar således i praktiken inte en grupptalan, där samtliga konsumenter erhåller skadestånd i en och samma instans.

7.1.2   Grupptalan får inte vara s.k. amerikansk grupptalan (class action)

7.1.2.1

Införandet av grupptalan i EU innebär inte att s.k. amerikansk grupptalan (class action) införs inom unionen. Det amerikanska rättssystemet skiljer sig mycket åt från medlemsstaternas rättssystem. Nackdelarna med amerikansk grupptalan, som ofta ger oönskade effekter, beror på det amerikanska systemet och kommer inte att påverka situationen inom EU.

7.1.2.2

I USA sker lagföring i rättegång med jury och valda domare. Denna speciella sammansättning, som skiljer sig från majoriteten av EU:s medlemsstater (yrkesdomare), leder mycket ofta till att vissa domstolar utdömer fantasistraff och att domarna är alltför fördelaktiga för kärandesidan. Detta leder till att konsumenterna väljer att väcka talan i vissa domstolar och inte i andra (s.k. forum shopping).

7.1.2.3

Europeisk grupptalan skulle däremot skydda mot forum shopping, eftersom ett enhetligt förfarande skulle införas i alla medlemsstater. Detta innebär att processen och domen blir likvärdig, oberoende av vilken lagstiftning eller medlemsstat som kärandesidan väljer.

7.1.2.4

Vid sidan om skadestånd kan en amerikansk domstol även utdöma straff. De skadestånd som fastställs av en jury och valda domare uppgår ofta till astronomiska belopp. Straff vid sidan av skadestånd utdöms inte i de flesta av EU:s medlemsstater.

7.1.2.5

Amerikanska advokater avlönas genom ett allmänt system med resultatberoende arvoden, s.k. contingency fees. Man kan här tala om pactum de quota litis (en andel av skadeståndet betalas som arvode) där arvodet till advokaterna, som också kan vara kärande, påverkas av den slutliga domen. Detta system är förbjudet i de flesta av Europeiska unionens medlemsstater, antingen i lag eller med stöd av uppförandekoder för advokater.

7.2   Valet med stort V: opted-in eller opted-out?

Studien av de förfaranden för grupptalan som införts i EU:s medlemsstater gör det möjligt att klassificera dem med utgångspunkt i den faktor som spelar störst roll när man väljer att väcka talan och som berör frågan om konsumenternas deltagande under rättsprocessen. Konsumenten måste antingen själv begära att få delta i processen, och man talar då om opted-in, eller så kan förfarandet innebära att konsumenten automatiskt inbegrips i förfarandet utan att själv begära det, vilket kallas opted-out. I det sistnämnda förfarandet har konsumenten alltid möjlighet att välja att inte delta i förfarandet. När man utarbetar ett förfarande för grupptalan inom EU måste man således välja vilket system som ska ligga till grund för förfarandet.

7.2.1   Opted-in och test cases

7.2.1.1

Opted-in förutsätter att konsumenterna meddelar att de vill delta i förfarandet. De berörda parterna måste således ge sig till känna och uttryckligen ansluta sig till grupptalan innan dom fallit.

Vid sidan om opted-in finns det även ett annat system med s.k. test cases, som bygger på en första fastställelsedom. Dessa processer ligger nära grupptalan enligt opted-in, eftersom de berörda parterna måste ge sig till känna för att delta i rättegången och ställa enskilda anspråk. Det speciella med detta system är att domaren väljer ut ett av de enskilda anspråken och fastställer dom endast för detta anspråk. Domen i ett test case gäller för alla andra enskilda anspråk som inkommit till domstolen.

7.2.1.2   Fördelar med dessa system

7.2.1.2.1

Varje gruppmedlem måste ge sig till känna för att ingå i processen, vilket oftast sker genom att vederbörande skriver in sig i ett register. Det finns således en uttrycklig vilja inbyggd i detta system som gör att det ligger i linje med principen om allas rätt att väcka talan. Kärandesidan agerar endast på uppdrag av dem som gett sitt formella godkännande.

7.2.1.2.2

Med 'opted-in'-metoden kan man på förhand avgöra storleken på det eventuella skadeståndet. Detta är viktigt rent allmänt för de svarande som är direkt berörda av anspråken på skadestånd, och ger dem dessutom möjlighet att teckna försäkringar som täcker en del av de utgifter som förutses. Tillräckliga ekonomiska medel kan därmed reserveras så att legitima skadeståndsanspråk kan tillgodoses.

7.2.1.2.3

I ett test case presenteras endast ett anspråk och dess problemställningar för domaren. Detta innebär en avsevärd tidsvinst och betydande effektivitet för domaren, eftersom han eller hon avkunnar dom om svarandesidans ansvar med utgångspunkt i detta enda fall.

7.2.1.3   Nackdelar med dessa system

7.2.1.3.1

Systemen är tungrodda och kostsamma. De berörda parterna måste ge sig till känna för att kunna delta i processen och inkomma med enskilda anspråk. Handläggningen av enskilda ärenden blir komplicerad när antalet kärande är mycket stort.

7.2.1.3.2

Detta medför mycket långa handläggningstider, eftersom domstolen måste organisera och behandla samtliga enskilda ärenden. När det handlar om tvister med många inblandade, vilket oftast är fallet i fråga om grupptalan, är skadan för den enskilde mer eller mindre identisk och varje enskilt ärende behöver därför inte behandlas var för sig.

7.2.1.3.3

När det är frågan om ett test case fastställer domaren inte alltid skadeståndsbeloppet, utan kan även hänvisa till att enskild talan bör väckas. Detta leder till problem i handläggningen och till att rättsprocessen drar ut på tiden.

7.2.1.3.4

Studien över grupptalan enligt opted-in och test cases visar för övrigt att en stor del av konsumenterna inte inkommer med anspråk till domstolen, eftersom det saknas effektiva system för att informera dem om ärendet. Många berörda parter vägrar också att vända sig till domstol på grund av materiella, ekonomiska eller psykologiska hinder som uppstår i och med en domstolsprocess (tid, pengar och frågor som är mycket svåra att sätta sig in i).

7.2.1.3.5

Det är dock en stor skillnad mellan antalet personer som verkligen agerar och dem som kan vara berörda. De skador som konsumenterna lidit avhjälps således inte till fullo. Den otillåtna vinst som företaget i fråga gjort genom sitt otillbörliga agerande får företaget således till stor del behålla. Processen spelar således inte den avskräckande roll som är meningen med systemet.

7.2.1.3.6

Systemen innebär även problem när man ser till effekterna av det ärende som är föremål för rättegången. Domen i grupptalan gäller endast för dem som anslutit sig till ärendet. Konsumenter som inte gett sig till känna har således fria händer att väcka enskild talan, vilket kan leda till domar som strider mot den dom som avkunnats med anledning av grupptalan.

7.2.2   Opted-out

7.2.2.1

Traditionell grupptalan bygger på opted-out som inkluderar samtliga personer som lidit skada av en viss affärsmetod, med undantag för dem som uttryckligen meddelat att de inte vill inkluderas i gruppen.

Vissa medlemsstater har inspirerats av detta system när de utarbetat ett förfarande sui generis för grupptalan.

7.2.2.2   Fördelar med detta system

7.2.2.2.1

Analysen av de nationella system som tillämpar opted-out visar att detta förfarande är enklare att handlägga än de system som andra medlemsstater valt att införa.

7.2.2.2.2

Opted-out garanterar att de berörda parternas intresse verkligen uppmärksammas i domstol och att domstolen på så sätt kan utdöma ett rättvist och effektivt skadestånd till samtliga konsumenter som lidit skada.

7.2.2.2.3

Opted-out gör det möjligt att undvika handläggningsproblem för kärandesidan och för domstolen (de personer som ingår i gruppen ger sig inte till känna förrän i slutet av processen och inte innan domstolsförhandlingarna inleds).

7.2.2.2.4

Detta system har också en verkligt avskräckande effekt på den ansvariga parten, eftersom de tvingas betala skadestånd till samtliga personer som lidit skada och eventuellt betala tillbaka otillbörlig vinst.

7.2.2.2.5

Det är också nödvändigt att ta hänsyn till fördelarna med detta förfarande för svarandesidan. Möjligheten att väcka grupptalan innebär att man hushållar med personal och ekonomiska resurser och svarandesidans försvar blir mer effektivt. I stället för att behöva hantera många liknande skadeståndsanspråk samtidigt i många olika länder kan svarandesidan förbereda sitt försvar i en enda domstol.

7.2.2.3   Nackdelar med detta system

7.2.2.3.1

Opted-out kan strida mot vissa länders konstitutionella principer och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, framför allt rätten att väcka talan, eftersom opted-out innebär att samtliga berörda parter per automatik inkluderas i grupptalan utan att uttryckligen ha meddelat att detta är vad de vill. Om de inte uttryckligen meddelar att de inte vill ingå i grupptalan kan de påverkas av den dom som avkunnas.

Det är dock fullt möjligt att bevara denna rättighet för individen, antingen genom att berörda personer kontaktas personligen, vilket gör det möjligt att anta att de personer som inte meddelar att de inte vill ingå har gett sitt godkännande till grupptalan, eller att ge personerna som omfattas av grupptalan möjlighet att begära att de utesluts från processen när som helst och även efter det att dom avkunnats, och ge dem möjlighet att väcka enskild talan om grupptalan leder till en dom som de anser vara negativ för dem.

7.2.2.3.2

Systemet innebär även inskränkningar av försvarssidans rättigheter, bl.a. i fråga om den kontradiktoriska principen och principen om att parterna ska vara likställda i processen. Svaranden måste ha rätt att lägga fram sitt försvar personligen mot en av dem som står bakom grupptalan. Denna princip ligger i linje med rätten till rättvis rättegång i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna. Opted-out innebär att samtliga berörda parter inte namnges eller är kända för svarandesidan. Enligt detta system kan det vara omöjligt för svaranden att lägga fram sitt försvar personligen.

Inom ramen för en grupptalan kommer det per definition att handla om olika enskilda situationer som skiljer sig åt, och det är domarens uppgift att se till att domstolen tar hänsyn till detta. Konsumenttvister och tvister som rör konkurrensfrågor bygger i huvudsak på avtal, och de berörda parternas situation är nästan identisk. Det legitima intresset (causa petendi) bedöms vara ett och samma för samtliga parter som står bakom grupptalan. Det är således svårt att se hur svarandesidan skulle kunna välja att framföra särskilda argument mot en viss kärande.

Domaren har rätt att under hela domstolsförhandlingen ställa in densamma om det visar sig att situationen skiljer sig alltför mycket åt för dem som ingår i kärandesidan.

I skadeståndsfrågan har domaren även möjlighet att skapa undergrupper, så att skadeståndet anpassas till den situation som gäller för olika personer och hänsyn tas till förmildrande omständigheter i ansvarsfrågan.

7.2.3   Opted-out eller opted-in beroende på typ av tvist

7.2.3.1

Det system som nyligen införts i Danmark och Norge gör det möjligt att tillämpa opted-in eller opted-out. Domaren kan besluta att tillämpa opted-out om skadeståndet är ringa, anspråken är likartade och om det är svårt att väcka talan enligt opted-in. I många konsumenttvister är det inte effektivt för konsumenterna att väcka enskild talan, eftersom alltför många personer berörs och skadeståndsbeloppen är ringa. Opted-out gör det möjligt att beakta samtliga berörda parter och att fastställa ett skadestånd som ligger på samma nivå som den otillbörliga vinst som svarandesidan gjort. För tvister där kärandesidan lidit betydande skada kan domstolen välja opted-in, vilket innebär att varje konsument måste ge sig till känna för att omfattas av domstolsprocessen.

7.2.3.2   Fördelar med detta system

För tvister som omfattar många personer underlättas handläggningen. Målet om skälig ersättning för skada uppnås om domen publiceras på ett effektivt sätt. Det avskräckande syftet uppnås också.

De eventuella inskränkningarna av olika konstitutionella principer och av Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna uppvägs av denna effektivitet i fråga om skadestånd och påföljd i avskräckande syfte.

7.2.3.3   Nackdelar med detta system

Det är viktigt att peka på gränsdragningsproblematiken avseende opted-in och opted-out. De två länder som infört detta system gjorde detta relativt nyligen, och det finns inga konkreta fall att peka på. Hänvisningen i lagstiftningen gäller endast tvister som omfattar ett stort antal personer, när skadeståndsbeloppen är ringa och man inte kan förvänta sig att berörda partner väcker enskild talan.

Detta gränsdragningsproblem skulle kunna ge upphov till långa diskussioner under domstolsförhandlingarna och till att många personer överklagar, vilket innebär att förfarandet drar ut på tiden.

7.3   Domarens roll

7.3.1

Domarens roll är av central betydelse för denna typ av process där kärandesidan består av många olika personer.

7.3.2

Vid opted-out kommer processen inledningsvis att handla om att domaren prövar om det går att väcka talan. I ett test case har genomgången av det enskilda ärendet samma syfte.

7.3.2.1

Det intressanta med själva prövningen är att man i ett inledningsskede kan avslå alla anspråk som är tydligt ogrundade eller rena fantasier, och som på ett otillbörligt sätt skulle kunna skada svarandesidans varumärke, genom att se till att obefogade anspråk inte leder till att ärendet går vidare till domstol.

7.3.2.2

Det är domaren som garanterar att prövningen sker på ett korrekt sätt. Rent konkret innebär detta att domaren prövar om de villkor som fastställts i lagen för att väcka grupptalan uppfyllts.

7.3.2.3

Det är särskilt viktigt att fastställa

om det verkligen handlar om en tvist (preskriptionstiden får inte ha löpt ut),

om gruppens sammansättning omöjliggör ett gemensamt förfarande eller ett förfarande med fullmakt,

om det verkligen är en rättsfråga och om gruppens medlemmar lidit samma skada (samma causa petendi),

om de anspråk som ställs mot svarandesidan är likartade i fråga om de fakta som åberopas (rättmätiga anspråk fumus boni iuris),

om kärandesidan på ett korrekt sätt kan representera och värna gruppmedlemmarnas intressen.

7.3.3

I ett senare skede är det också viktigt att domaren kan kontrollera att skadeståndet verkligen betalas ut. Domaren kan också besluta att skadestånd inte ska betalas ut, om ett skadestånd inte ligger i gruppmedlemmarnas intresse. I denna egenskap måste domaren ges utvidgade befogenheter i förhållande till den behörighet som domarkåren har för närvarande i medlemsstaternas rättssystem.

7.3.4

Det speciella med detta förfarande är att det krävs bestämmelser i fråga om bevisbördan. Domaren måste ha möjlighet att ålägga svaranden eller tredje part att tillhandahålla dokument. Domaren måste även kunna begära förundersökning i syfte att få fram nya bevis. Den lagstiftning som innebär att möjligheten att väcka grupptalan införs, bör även uttryckligen stipulera att domaren inte kan vägra att vidta åtgärder när anspråk i form av en grupptalan ställs.

7.3.5

För att domarna ska kunna ta på sig detta ansvar på bästa sätt bör man endast kunna väcka grupptalan vid vissa namngivna domstolar. Medlemsstaternas rättsliga struktur måste således anpassas och det är viktigt att anordna särskild fortbildning för domare vid dessa domstolar.

7.4   Ett effektivt skadestånd

7.4.1

Grupptalan måste möjliggöra ett korrekt skadestånd för materiell (ekonomisk) skada, psykiskt lidande samt ersättning för sveda och värk. Eftersom grupptalan syftar till att utdöma skadestånd till konsumenterna, men också har ett avskräckande syfte, är det viktigt att skadeståndet inbegriper all den skada som förorsakats konsumenten. Det måste också vara möjligt att väcka talan vid domstol genom ett enkelt, billigt och överskådligt förfarande utan att man ger upp principen om skäligt skadestånd.

7.4.2

Kärandesidan i en grupptalan måste också kunna få olika typer av skadestånd utdömda av domaren. Vid sidan om förbudsföreläggande eller beslut om att förklara ett möjligt agerande ogiltigt, måste gottgörelsen kunna vara direkt eller indirekt. Gottgörelsen måste också kunna kompletteras av andra åtgärder för att avhjälpa skada, t.ex. publicering av beslut.

7.4.3

Direkt och enskilt skadestånd får inte vara den enda möjligheten till gottgörelse eftersom det i vissa situationer kan vara svårt, för att inte säga omöjligt, att betala ut skadestånd, t.ex. när gruppens medlemmar inte kan identifieras vid opted-out, när gruppens medlemmar är för många eller när skadeståndet till varje konsument är alltför lågt. Huvudsaken är att drabbade personer alltid gottgörs, även indirekt, så att den avskräckande effekten uppnås.

7.4.3.1

Lämpliga bestämmelser bör utarbetas för situationer där domaren kan beräkna varje enskilt skadeståndsbelopp för identifierade eller identifierbara personer i gruppen (opted-in, test case eller till och med opted-out när svarandesidan t.ex. överlämnat en lista över berörda kunder), men också för situationer när skadeståndet till varje konsument bedöms vara alltför frikostigt med tanke på skadans ringa betydelse.

7.4.3.2

Om skadeståndet inte betalas ut till fullo bör man eftersträva en indirekt gottgörelse till ett värde av den återstående summan, som då utgör en resterande skuld. I sitt domslut måste domaren i detalj ange de åtgärder som ska finansieras genom den resterande skulden. Domaren ska också besluta om kontroll av att åtgärderna vidtagits. Denna kontroll kan delegeras till en tredje part.

7.4.3.3

I de fall då även denna indirekta gottgörelse är omöjlig ska hela den utgående skulden, som fastställts av domaren, betalas ut till en grupptalefond för finansiering av andra ärenden.

7.4.3.4

Om domaren inte kan beräkna det individuella skadeståndet, t.ex. när domaren inte kan identifiera samtliga gruppmedlemmar (endast vid opted-out) bör domaren kunna utarbeta en tabell för olika slags skador. Ansvaret för att fördela dessa belopp kan delegeras till domstolskansliet, till en advokat som representerar gruppen eller till en tredje part (försäkringsbolag, kamrer, m.fl.). Fördelen med detta system är att domstolen slipper att hantera samtliga enskilda anspråk, vilket är en mycket komplicerad och tidskrävande process.

7.4.3.5

I detta andra fall måste domaren kunna utdöma enskild ersättning till de gruppmedlemmar som ger sig till känna efter det att domen offentliggjorts. Den resterande skulden kan användas för att finansiera åtgärder som avhjälper gruppens skador indirekt.

7.4.3.6

Om det inte är möjligt att vidta indirekta åtgärder bör den resterande skulden överföras till ”grupptalefonden”.

7.5   Överklagan

7.5.1

Båda parter måste kunna överklaga domar i mål som väckts genom grupptalan.

7.5.2

Det är viktigt att snabbt ge ersättning till offren. Det är också viktigt att veta att samtliga berörda parters rättigheter har beaktats på ett korrekt sätt. Dessa krav måste ställas mot rätten att överklaga domstolens beslut.

7.5.3

Det tycks därför vara viktigt att rätten till överklagan förpliktar medlemsstaterna att införa ett snabbt överklagandeförfarande, så att man kan undvika ett system där domslut hela tiden förhalas.

7.5.4

Det är också viktigt att se till att de skadestånd som svarandesidan åläggs att betala bokförs på ett korrekt sätt. Detta är också en garanti för gruppmedlemmarna vid eventuell överklagan.

7.6   Hur ska systemet finansieras?

7.6.1

På sikt måste systemet för grupptalan finansiera sig självt.

7.6.2

Det är inte önskvärt, eller möjligt, att införa ett allmänt system med s.k. contigency fees enligt amerikansk förebild, eftersom det systemet strider mot europeisk rättspraxis. Det är därför nödvändigt att fatta ett beslut som gör det möjligt för dem som inte har tillräckliga ekonomiska resurser att väcka grupptalan genom att de erhåller ett förskott för att finansiera de rättsliga kostnaderna (advokatarvoden, ersättning till sakkunniga vid förundersökningar som godkänts av domaren osv.).

7.6.3

Systemet skulle kunna finansieras genom en särskild grupptalefond, vars medel utgörs av de dömda företagens ”otillbörliga vinster”, enligt domarens definitioner under processen och förutsatt att anspråk inte ställts på dessa vinster av identifierade personer som lidit direkt skada (35).

7.6.4

Fonden kan även ha som syfte att centralisera all information om pågående grupptalemål och ansvara för att sprida information om vilka åtgärder som måste vidtas för att ge sig till känna, begära att man inte ska ingå i en grupp eller hur man kan erhålla skadestånd.

7.7   Andra procedurregler

Rent konkret kommer det att införas ett stort antal procedurregler som ska följas och som endast anges ”pro memoria”.

Det handlar bland annat om följande:

System för offentliggörande av beslut om delgivning av berörda parter.

Rättegångskostnader och kostnader för rättshjälp.

Samarbete mellan olika medlemsstaters rättsväsende och förvaltningar.

Tidsgränser för juridiska handlingar och preskriptionstider.

Användning av Internet (e-rätt).

8.   Rättsligt instrument: förordning eller direktiv?

8.1

Möjligheten att väcka grupptalan kan införas på gemenskapsnivå genom ett direktiv eller en förordning. Kommittén anser att det är olämpligt att införa dessa bestämmelser genom en rekommendation, eftersom det är viktigt att skapa effektiva och enhetliga regler som harmoniseras i de 27 medlemsstaterna.

8.2

Det vore önskvärt att införa bestämmelserna i form av en förordning, eftersom systemet kan komma att utvidgas till andra områden än konsumentlagstiftningen och med hänsyn till att den rättsliga grunden är artiklarna 65 och 67 i fördraget, i likhet med förordningarna om insolvensförfaranden, införandet av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar och kvarstad på bankmedel.

8.3

Om gemenskapen i ett inledningsskede beslutar att begränsa tillämpningsområdet till konsumenträtten, tycks det lämpligaste rättsinstrumentet för grupptalan på gemenskapnivå vara ett direktiv. Detta direktiv skulle utgöra en förlängning av direktivet om förbudsföreläggande.

8.4

Det finns fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaternas procedurregler och det kommer att vara viktigt att rent generellt skapa en gemensam grund för möjligheten att väcka grupptalan, samtidigt som medlemsstaterna ansvarar för att genomföra direktivet med beaktande av gängse principer för domstolsförfarandena i det egna landet. Det är inte säkert att en harmonisering är möjlig, eftersom de domstolar som ansvarar för grupptalan kommer att lyda under respektive medlemsstats rättsprocessregler.

Bestämmelserna för hur man väcker talan måste anpassas till varje medlemsstats särdrag.

I detta fall vore det olämpligt med en förordning.

8.5

Det tycks uppenbart att direktivet i detta fall måste vara ett direktiv som föreskriver total harmonisering, så att man undviker att vissa medlemsstater inför strängare bestämmelser till skada för företag som är hemmahörande i dessa länder.

Bryssel den 14 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  I civilrättsligt hänseende och för att slå vakt om konsumenternas kollektiva och allmänna rättigheter, antingen i förebyggande syfte (åtgärder för att förbjuda verksamhet) eller för gottgörelse (skadeståndsanspråk). En annan betydelse av begreppet ”grupptalan” återfinns i framför allt den anglosaxiska juridiska litteraturen där det används för att beskriva associationsrättens sociologiska rötter (jfr ”Collective action in the European Union, interests and the new politics of associability” av Justin Greenwood och Mark Aspinwall, Routledge, London, 1998). Här kan man konstatera ett anmärkningsvärt stort intresse för det sociologiska ursprunget och samhällets behov som rättfärdigande av grupptalan i strikt rättslig bemärkelse.

(2)  Vi får inte utesluta möjligheten att utvidga systemet för grupptalan till samtliga områden där allmänheten har ett kollektivt eller allmänt intresse, t.ex. i fråga om miljö, kulturarv och fysisk planering, oberoende av om motparten är fysisk eller juridisk person, t.ex. en medlemsstat eller offentlig förvaltning. Denna möjlighet finns redan inskriven i flera länders lagstiftning.

(3)  Det är svårt att i den juridiska litteraturen hitta ett så koncist argument som det som framfördes av en portugisisk jurist och parlamentsledamot för att under debatten i plenisalen stödja införandet av grupptalan i Portugal.

Med stöd av ny lagstiftning i andra och tredje generationen, arbetsrätt, konsumenträtt, miljörätt och rätt som reglerar fysisk planering och kulturarvet, ”universella rättigheter som tillhör alla och envar”, frågade parlamentsledamoten Almeida Santos sig:

”Eftersom dessa rättigheter tillhör alla, eller åtminstone många människor, måste vi ifrågasätta om det verkligen är korrekt att dessa rättigheter bara skyddas lite då och då, att kärandesidan måste ställa sig i kö och vänta på att deras ärende ska behandlas i domstol, även om deras ärende är identiskt med många andra medborgares eller grannars ärenden. Är resultatet inte meningslöst om kärandesidan slutligen får rätt i domstol, eftersom ersättningens värde redan ätits upp av inflationen, deras heder återställts när det redan är för sent för att förhindra skilsmässa eller få det där banklånet beviljat, eller när slutmålet för en lång process är sinnebilden av ineffektivitet och lönlöshet? Måste vi under alla omständigheter acceptera Kafka-synen på rättsväsendets skärseld? Plötsligt inser vi att det inte räcker med ett rättsskydd som bara värnar individen, att det finns rättigheter och intressen som ligger på ett ’metaindividuellt’ plan, mellan individens rättigheter och kollektivets intressen, att det inte räcker att endast de som direkt eller indirekt påverkas negativt har rätt att väcka talan i domstol, att slutet närmar sig för en individualistisk syn på rätt och rättvisa, att stunden är inne för en ny pluralism och att ett nytt rättsystem hägrar vid horisonten” (D.A.R I Série nr 46, 21/2/1990, s. 1617).

(4)  Den studie som utförts av Centre du Droit de la Consommation vid katolska universitetet i Leuven på uppdrag av kommissionen (GD Hälsa och konsumentskydd) är också en utmärkt sammanfattning som gör det möjligt att dra slutsatser om vad olika medlemsstaters syn på gränsöverskridande tvistlösning innebär, framför allt när konsumenter i flera medlemsstater påverkas av samma illojala gränsöverskridande affärsmetoder, av samma varors fel och brister eller av avtal som förhandlats på distans och som innehåller samma oskäliga avtalsvillkor.

(5)  På detta område går det inte att bortse från det banbrytande verket av Jacques van Compernolle: ”Le droit d'action en justice des groupements”, Larcier, Bryssel, 1972 och det kollektiva verket ”L'aide juridique au consommateur” av T. Bourgoignie, Guy Delvax, Françoise Domont-Naert och C. Panier, CDC Bruylant, Bryssel, 1981.

(6)  Dokumentet överlämnades till rådet den 4 januari 1985 och kompletterades den 7 maj 1987 av ett kompletterande meddelande om konsumenters rätt att väcka talan. I kommissionens meddelande av den 4 juni 1985 om nya incitament för en konsumentskyddspolitik (KOM(85) 314 slutlig), vars riktlinjer antogs av rådet den 23 juni 1986 (EGT C 167, 5.6.1986) och där man redan betonade att de traditionella rättsliga förfarandena var långsamma och ofta dyra i förhållande till de belopp som det handlar om i konsumenträttsliga mål och att det var nödvändigt att anslå tillräckliga resurser till konsultation och besvär så att konsumenters rättigheter skulle ges vederbörligt skydd.

(7)  Föredragande var den nederländska parlamentsledamoten Boot. En del av texten som förtjänar att omnämnas, till följd av de ändringsförslag som lämnades in av parlamentsledamöterna Squarcialupi och Pegado Liz, var att parlamentet anmodade kommissionen att föreslå ett direktiv för att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning på ett sätt som skulle garantera ett skydd av konsumenternas kollektiva intressen, genom att ge konsumentorganisationer rätt att väcka talan i domstol för att ta till vara den grupps intressen som organisationerna representerar eller enskilda konsumenters intressen. A2-152/86 av den 21 november 1986 (PE 104.304).

(8)  Resolution 87/C, EGT C 176, 4.7.1987.

(9)  Antogs av rådet den 9 mars 1989 (EGT C 99, 13.4.1989).

(10)  KOM(90) 98 slutlig, 3.5.1990. Detta är första gången som grupptalan omnämns i ett officiellt kommissionsdokument.

(11)  KOM(93) 576 slutlig, 16.11.1993. För att förstå detta dokument är det viktigt att påminna läsaren om en rad olika initiativ som togs under 1991 och 1992 för att diskutera frågor som hänger samman med rätten att väcka talan. Vi bör bl.a. omnämna den konferens om olika skadeståndsmekanismer som anordnades av Office of Fair Trading i januari 1991 i London, den tredje konferensen om konsumenters möjligheter att väcka talan i Lissabon den 21–23 maj 1992, i samarbete mellan kommissionen och Instituto do Consumidor, samt det seminarium om gränsöverskridande konsumentskydd som anordnades i Luxemburg i oktober 1993 av finansministeriet och ministeriet för familje- och solidaritetsfrågor, med stöd från kommissionen, och som mynnade ut i ett antal rapporter som fortfarande är av mycket stor betydelse. Det var även vid denna tidpunkt som många framstående universitetslektorer och renommerade lagkunniga uttalade sig i frågan (se framför allt ”Group Actions and Consumer Protection” av Thierry Bourgoignie, éd. Col. Droit et Consommation, Vol. XXVIII, 1992 och ”Group Actions and the Defence of the Consumer Interest in the European Community” av Anne Morin, INC, Frankrike, 1990).

(12)  Det bör dock betonas att denna grönbok bygger på många olika beslut och tidigare arbetsdokument där grunden lades för det politiska stöd som var nödvändigt för att idéerna skulle accepteras. I mars 1992 gav kommissionen en grupp oberoende framstående personer, med Peter Sutherland som ordförande, i uppdrag att utarbeta en rapport om inre marknadens funktion, i syfte att dra slutsatser om hur långt man kommit med det arbete som beskrivs i vitboken om inre marknaden.

Rapporten offentliggjordes den 26 oktober 1992 och behandlade framför allt möjligheten att väcka talan. Författarna framhöll dock att det inte fanns något som bevisade att konsumentskyddet var effektivt. De framförde sin oro över att Brysselkonventionen från 1968 tycktes ineffektiv när det gäller frågan om ömsesidigt erkännande av domstolsbeslut och att det därför var svårt att verkställa domar i en medlemsstat när domstolsbeslutet fattats av en domstol i en annan medlemsstat. Författarna rekommenderade att gemenskapen omedelbart skulle se över denna fråga (rekommendation nr 22). Denna rekommendation genomfördes konkret genom kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 2 december 1992 om inre marknadens funktion efter 1992 – en uppföljning av Sutherlandrapporten (SEK(92) 2277 slutlig). I arbetsdokumentet ”Strategiskt program för inre marknaden” som kommissionen lade fram i juni 1993 erkänner kommissionen att det är nödvändigt att skapa en sammanhängande operationell ram när det gäller möjligheterna att väcka talan genom att vidta en rad åtgärder för att sprida information om och tillämpa EG-rätten (KOM(93) 256 slutlig). I sitt meddelande till rådet av den 22 december 1993 uppmärksammade kommissionen att fullbordandet av inre marknaden skulle kunna leda till ett ökat antal mål där personer bosatta i en medlemsstat begär att deras rättigheter respekteras i en annan medlemsstat (KOM(93) 632 slutlig).

Eftersom kommissionen ansåg att det inte skulle åligga gemenskapen att eftersträva en harmonisering som upphäver särdragen i de olika medlemsstaternas lagstiftning, föreslog kommissionen att åtgärder skulle vidtas för att förbättra informationen om och utbildningen i EG-rätt samt för att verka för ökad insyn, effektivitet och konsekvens när EG-rätten tillämpades. En samordning och ett rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen föreslogs också. Detta skulle underlättas av att Maastrichtfördraget med dess tredje pelare trädde i kraft. Dessa ansträngningar ledde fram till offentliggörandet av grönboken och det omfattande remissarbete som följde därpå. Vid sitt sammanträde den 27 september 1993 (686:e rådssammanträdet, inre marknaden) hade rådet redan kommit fram till att det var av avgörande betydelse att fortsätta arbetet med konsumenters möjligheter att väcka talan, bl.a. i form av en grönbok som kommissionen skulle utarbeta före årets slut och som skulle behandla processrättsliga aspekter, t.ex. frågan om ökad insyn i beslut om straffpåföljder. Det var slutligen vid denna tidpunkt som en viktig studie på uppdrag av kommissionen publicerades: ”A right to group actions for consumer associations throughout the Community” av Eric Balate, Cl. Nerry, J. Bigot, R. Techel, M.A. Munge, L. Dorr och P. Pawlas med stöd av A.M. Pettovich (Contract B5-1000/91/012369). Denna studie är än i dag en viktig informationskälla som det inte går att bortse från.

(13)  PE 207.674 av den 9 mars. Fördragande: Medina Ortega.

(14)  CES 742/94; föredragande: Ataíde Ferreira (EGT C 295, 22.10.1994). Detta var dock inte första gången som ESK visade intresse för denna fråga. I andra dokument, bl.a. två initiativyttranden om fullbordandet av inre marknaden och konsumentskydd av Ataíde Ferreira som antogs den 26 september 1992 (CES 1115/91, EGT C 339, 31.12.1991) och den 24 november 1992 (CES 878/92, EGT C 19, 25.1.1993), framhöll kommittén för kommissionen att det var nödvändigt att analysera möjligheterna till lagstiftning i fråga om gränsöverskridande tvister och att erkänna konsumentorganisationernas befogenheter i fråga om såväl nationella som gränsöverskridande tvister (punkt 5.42 i CES 1115/91; punkt 4.12 i CES 878/92 och kapitel 4 i den intressanta studien som utgjorde bilaga till yttrandet, som utfördes i samarbete med Eric Balate, Pierre Dejemeppe och Monique Goyens och som publicerades av ESK (CES 93-003) s. 103ff).

(15)  Denna fråga togs för övrigt upp i ett senare skede av EESK i flera yttranden. Eftersom yttrandena är av stor betydelse förtjänar de att omnämnas: Initiativyttrandet ”Den inre marknaden och konsumentskyddet: möjligheter och svårigheter på den inre marknaden” (föredragande: Ceballo Herrero), antogs vid plenarsessionen den 22 november 1995, då det konstaterades att någon uppföljning inte skett vid det tillfället av ESK:s förslag i kommitténs tidigare yttrande om grönboken (CES 1309/95). Yttrandet om ”Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – den inre marknaden 1994” (KOM(95) 238 slutlig), (föredragande: Vever). I detta yttrande pekar kommittén på att fullbordandet av en effektiv inre marknad inte följer tidsplanen, bland annat i fråga om konsumentlagstiftningen och framför allt i fråga om gränsöverskridande transaktioner (CES 1310/95, EGT C 39, 12.2.1996). Yttrandet om ”Meddelande från kommissionen: Konsumentpolitiska prioriteringar 1996–1998”, (föredragande: Koopman). I detta yttrande välkomnade kommittén förslaget till direktiv om förbudsföreläggande och den planerade handlingsplanen om konsumenters möjligheter att väcka talan som hade presenterats av kommissionen. Kommittén sade sig invänta utvecklingen på området med stort intresse och konstaterade att inre marknaden var långt ifrån fullbordad. Kommittén sade även att ett ”medvetet vidmakthållande av konsumenternas rättigheter är ett grundvillkor för att man skall kunna vinna konsumenternas förtroende” (CES 889/96, EGT C 295, 7.10.1996). Samma typ av invändningar framfördes även i ESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Den inre marknadens följder och effektivitet”, (föredragande: Pasolli), CES 467/97, EGT C 206, 7.7.1997.

(16)  Redan vid sitt första offentliga anförande, vid en utfrågning i Europaparlamentet den 10 januari 1995, erkände den nya kommissionären med ansvar för konsumentfrågor att konsumentpolitiken skulle ses som en av de främsta frågorna i byggandet av medborgarnas Europa. Hon förpliktade sig uttryckligen att följa upp remissarbetet avseende grönboken om möjligheterna att väcka talan.

På den direkta frågan om hur situationen såg ut i fråga om möjligheterna att väcka talan erkände kommissionären att konsumenternas möjligheter att väcka talan var långt ifrån tillfredsställande och att processerna i vissa medlemsstater drog ut så långt på tiden att det allvarligt hindrade möjligheterna att på ett effektivt sätt slå vakt om konsumenternas rättigheter.

(17)  KOM(95) 712 slutlig.

(18)  Med artikel 100a i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som rättslig grund och med beaktande av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna föreslog kommissionen en harmonisering av de processrättsliga reglerna i de olika medlemsstaterna i fråga om vissa typer av mål, med syftet att införa

ett förfarande för att förbjuda eller meddela föreläggande om upphörande av samtliga överträdelser som skadar konsumenternas intressen i enlighet med de direktiv som anges i bilagan,

de åtgärder som är nödvändiga för att åtgärda överträdelsens verkningar, inbegripet offentliggörande av beslutet, och

bestämmelser om föreläggande från domstolen att den tappande parten ska betala käranden ett visst belopp, såvida inte beslutet följs inom den tidsfrist som anges i beslutet.

Förslaget innehåller också bestämmelser om att samtliga behöriga organ som representerar konsumenternas intressen i en av unionens medlemsstater, vilkas intressen påverkas av en överträdelse som har sitt ursprung i en annan medlemsstat, får göra ansökan hos behörig domstol eller myndighet i den medlemsstaten för att ta till vara rättigheterna hos dem som organisationen representerar.

(19)  Den slutliga texten av detta direktiv antogs av rådet (konsumentfrågor) den 23 april 1998 i Luxemburg med kvalificerad majoritet. Tyskland röstade emot förslaget. Den slutliga versionen, som innehåller många förslag och exempel på kritik som framförts under arbetets gång, offentliggjordes den 11 juni 1998.

(20)  Rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998, EGT L 166, 11.6.1998. Det bör påpekas att Europaparlamentet ställde sig mycket kritiskt till det tillämpningsområde och de begränsningar som stipulerades i förslaget. Europaparlamentet ändrade flera punkter i den ursprungliga texten, bl.a. följande:

Direktivets tillämpningsområde utvidgades till samtliga framtida direktiv om konsumentskydd.

Bestämmelserna om vilka organ som får ansöka om förbud utvidgades till att även omfatta konsumentorganisationer eller företag på gemenskapsnivå, i stället för enbart nationella organisationer.

I ett yttrande med Ramaekers som föredragande uttalade EESK sig mot förslagets rättsliga grund. Kommittén ansåg att den rättsliga grunden borde vara artikel 129a i fördraget, och inte artikel 100a, eftersom dess tillämpningsområde är alltför begränsat. Kommittén motsatte sig också kravet att ansökan först ska göras till ett behörigt organ i den medlemsstat som har territoriell kompetens, eftersom detta krav skulle innebära att handläggningen skulle dra ut avsevärt på tiden utan att detta skulle vara motiverat (CES 1095/96, EGT C 30, 30.1.1997).

(21)  KOM(96) 13 slutlig.

(22)  A–0355/96 (PE 253.833).

(23)  Detta innebär dock inte att hänvisningar till grupptalan som ett lämpligt och effektivt sätt att garantera att gemenskapens bestämmelser respekteras inte dyker upp med jämna mellanrum i vissa direktiv. Detta var till exempel fallet med artikel 11 i direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 (distansförsäljning) och artikel 13 i direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 (distansförsäljning av finansiella tjänster).

(24)  I detta sammanhang är det lämpligt att hänvisa till följande:

Initiativyttrandet om ”Utvidgningens följder för konsumentpolitiken” (punkt 11.6), CESE 141/2005, EUT C 221, 8.9.2005.

Yttrandet om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av ett gemenskapsprogram för hälso- och konsumentskyddsåtgärder 2007–2013” (punkt 3.2.2.2.1), CESE 230/2006, EUT C 88, 11.4.2006.

Yttrandet om ”Rättslig ram för konsumentpolitiken”, CESE 594/2006, EUT C 185, 8.8.2006.

(25)  KOM(2005) 672 slutlig, 19.12.2005.

(26)  Yttrande CESE 1349/2006, EUT C 324, 30.12.2006, föredragande: Sánchez Miguel. Denna fråga hade för övrigt redan behandlats i kommitténs initiativyttrande om ”Bestämmelser som rör konkurrens- och konsumentfrågor” (Yttrandet CESE 949/2006, EUT C 309, 16.12.2006).

(27)  Studien omnämns ovan i fotnot 4. Även om denna studie är mycket omfattande behandlas inte situationen i vare sig Bulgarien eller Rumänien. Den senaste utvecklingen i Finland omnämns inte heller. Studien bortser helt från de mycket avancerade systemen i Brasilien, Israel och Nya Zeeland. Förslag som diskuterats i Frankrike och Italien omnämns inte heller. Beträffande det australiska systemet se ”Consumer Protection Law” av J. Goldring, L.W. Maher, Jill McKeough och G. Pearson, The Federation of Press, Sydney, 1998. Beträffande det nyzeeländska systemet se ”Consumer Law in New Zealand” av Kate Tokeley, Butterworth, Wellington, 2000. För en översikt över utvecklingen i Asien, framför allt i Indien, Filippinerna, Hong Kong, Bangladesh, Thailand och Indonesien, se ”Developing Consumer Law in Asia”, Seminariehandlingar från IACL/IOCU, Kuala Lumpur, Faculty of Law, University of Malaya, 1994.

Kommissionen tycks nyligen ha beställt en ny studie på temat ”Utvärdering av effektiviteten avseende mekanismerna för grupptalan i Europeiska unionen” (Beställning 2007/S 55-067230 av den 20 mars 2007).

(28)  KOM(2007) 99 slutlig, 13.3.2007, punkt 5.3. EESK har just utarbetat sitt yttrande. Föredragande: Anna Maria Darmanin.

(29)  ”Konferens om grupptalan: Steg i riktning mot konsumenters rätt att väcka grupptalan på EU-nivå?” (9–10 november 2007). Under konferensen sade kommissionär Nellie Kroes bland annat att ”konsumenterna har inte enbart rättigheter, utan måste också kunna se till att rättigheterna respekteras på ett effektivt sätt, om nödvändigt genom att väcka talan i domstol. Om varje enskild konsument inte hade möjlighet att på egen hand väcka talan skulle aldrig några ärenden nå våra domstolar.En mekanism för grupptalan är således absolut nödvändig! Det är bara på detta sätt som konsumenterna till fullo kan dra fördel av inre marknaden.’ Kommissionär Meglena Kuneva menade å sin sida att konsumenterna inte kan dra full nytta av inre marknaden om det inte finns effektiva system där deras ärenden kan behandlas och där de kan begära lämpligt skadestånd. Grupptalan skulle kunna vara ett effektivt sätt att förstärka den ram som vi redan skapat för konsumenterna när det gäller att väcka talan i domstol. Detta kan ske genom att det införs alternativa mekanismer för tvistlösning och ett förfarande för gränsöverskridande tvister som rör mindre belopp.

(30)  Detta påpekade också Patrick van Braunmuhl vid seminariet ”Leuven Brainstorming Event on Collective Redress”, som anordnades av kommissionen den 29 juni 2007: ”Möjligheten att väcka grupptalan skulle minska antalet enskilda ärenden. Framför allt i ett system som tillämpar opted-out skulle ett företag kunna reglera ett stort antal skadeståndärenden genom ett enda mål. Företaget kan förhandla med en liten grupp som representerar samtliga berörda konsumenter och koncentrera sina resurser på ett enda mål i stället för att sprida sina resurser på många ärenden. Även när en frivillig uppgörelse visar sig omöjlig och om domstolen måste fastställa dom skyddas rättsäkerheten på ett bättre sätt om beslutet omfattar samtliga fall som är kopplade till samma händelse eller lagöverträdelse.

(31)  Denna punkt förklarades i detalj under seminariet ”Rom I och Rom II”, som anordnades av det portugisiska ordförandeskapet i samarbete med de tyska och slovenska ordförandeskapen samt Europäische Rechtsakademie den 12–13 november 2007 i Lissabon.

(32)  En jämförande analys av terminologin i flertalet medlemsstater och vad termerna verkligen avser i respektive språk återfinns i artikeln ”Class System” av Louis Degos och Geoffrey V. Morson i Los Angeles Lawyer Magazine, november 2006, s. 32ff. I Irland används termen ”Multi-party litigation” (MPL). I England används termerna ”group litigation order” (GLO) eller ”group action”. I Tyskland talar man om ”Gruppenklage”, den svenska termen är ”grupptalan”, i Portugal används termen ”acção popular” och i Ungern ”csoportos kereset”.

(33)  Se ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: En inre marknad för framtidens Europa”, KOM(2007) 724 slutlig, 20.11.2007.

(34)  Av dessa åtgärder kan följande nämnas:

Grönboken om konsumenters tillgång till domstolsprövning och tvistlösning inom den inre marknaden (KOM(93) 576 slutlig).

Kommissionens rekommendation av 12 maj 1995 om betalningsfrister vid handelstransaktioner och kommissionens meddelande härom (EGT L 127, 10.6.1995 och EGT C 144, 10.6.1995).

Meddelande från kommissionen – ”Handlingsplan för utvidgning av konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden” av den 14 februari 1996 (KOM(96) 13 slutlig).

Kommissionens meddelande ”Effektivisering av hur domar meddelas och verkställs inom Europeiska unionen” (KOM(97) 609 slutlig, EGT C 33, 31.1.1998.

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, EGT L 166, 11.6.1998.

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden, EGT L 160, 30.6.2000. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Guido Ravoet (CESE 79/2001 av den 26 januari 2000, EGT C 75, 15.3.2000).

Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av 29 maj 2000 om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (se ovan). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Paolo Braghin (CES 940/1999 av den 20 oktober 1999, EGT C 368, 20.12.1999).

Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (se ovan). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Bernardo Hernández Bataller (CES 947/1999 av den 21 oktober 1999, EGT C 368, 20.12.1999).

Direktiv 2000/35/EG av den 29 juni om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 8.8.2000).

Utkast till åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (EGT C 12, 15.5.2001).

Rådets beslut av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område, EGT L 174, 27.6.2001. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Daniel Retureau (CESE 227/2001 av den 28 februari 2001, EGT C 139, 11.5.2001).

Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 27.6.2001). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Bernardo Hernández Bataller (CES 228/2001 av den 28 februari 2001, EGT C 139, 11.5.2001).

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, 16.1.2001. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Henri Malosse (CESE 233/2000 av den 1 mars 2000, EGT C 117, 26.4.2000).

Grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt (KOM(2002) 196 slutlig) av den 19.4.2002.

Rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar, EUT L 143, 30.4.2004. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Guido Ravoet (CESE 1348/2002 av den 11 december 2002, EUT C 85, 8.4.2003).

Rådets förordning (EG) nr 2005/87 av den 15 mars 2005 om insolvensförfaranden (KOM(2005) 87 slutlig). EESK:s yttrande om förslaget till förordning hade Jorge Pegado Liz som föredragande (CESE 243/2006, 14.2.2006).

Grönbok om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska unionen: kvarstad på bankmedel (KOM(2006) 618 slutlig). EESK:s yttrande om förslaget till förordning hade Jorge Pegado Liz som föredragande (CESE 1237/2007, 26.9.2007).

Rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om insolvensförfaranden (KOM(2004) 173 slutlig, 19.3.2004), EGT L 399, 30.12.2006. EESK:s yttrande om förslaget till förordning hade Jorge Pegado Liz som föredragande (CESE 133/2005, 22.2.2005).

(35)  Ett bra exempel är grupptalefonden i Québec som anses vara absolut nödvändig för möjligheten att väcka grupptalan. Fonden får medel genom återbetalningar av förskotterade belopp till kärande som vunnit sin grupptalan samt de återstående skulder som uppstår när anspråk inte ställs av gruppmedlemmarna. En person som väcker grupptalan ersätts endast av domaren för de kostnader som hänger samman med att grupptalan väcks, mot uppvisande av verifikation.


BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag som fått minst en fjärdedel av rösterna avslogs under debatten:

1.   Punkt 7.2.2.2.4

”Detta system har också en verkligt avskräckande effekt på den ansvariga parten, eftersom de tvingas betala skadestånd till samtliga personer som lidit skada och eventuellt betala tillbaka otillbörlig vinst.

Motivering

Se ändringsförslag till 7.6.3.

Röstresultat

För: 104 Emot: 114 Nedlagda: 13

2.   Punkt 7.6.1

Stryk:

På sikt måste systemet för grupptalan finansiera sig självt.

Motivering

Möjligheten till domstolsprövning är ett ansvar för de offentliga myndigheterna och får inte vara beroende av tidigare mål eller senare domstolsförfaranden. (Se även ändringsförslag till 7.6.3.)

Röstresultat

För: 107 Emot: 116 Nedlagda: 10

3.   Punkt 7.6.3

Stryk:

Systemet skulle kunna finansieras genom en särskild grupptalefond vars medel utgörs av de dömda företagens ’otillbörliga vinster’, enligt domarens definitioner under processen och förutsatt att anspråk inte ställts på dessa vinster av identifierade personer som lidit direkt skada Det är de offentliga myndigheternas ansvar att garantera rätten till domstolsprövning, till exempel genom att finansiera grupptalan med de medel som kommer in i form av böter för brott mot konsumentlagstiftningen.

Motivering

De planerade möjligheterna till grupptalan syftar till att ersätta konsumenterna för de förluster de lidit, inte till ”bötesstraff”. Denna tanke har lånats från amerikansk praxis och blandar på ett olämpligt sätt civilrätt med straffrätt. Att företagen måste ersätta konsumenternas förluster är kraftigt avskräckande och innebär att de drabbade får fullständig gottgörelse för de förluster de lidit.

När det gäller frågan om huruvida en vinst har uppkommit som ett resultat av ett lagbrott eller ett bedrägeri är de eventuella påföljderna något som faller under de offentliga myndigheternas ansvar. Dessa kan använda de pengar som flyter in i form av böter till att underlätta möjligheterna till kollektiv talan. Ansvaret för att garantera möjligheterna att väcka talan faller emellertid på de offentliga myndigheterna som är underställda demokratisk kontroll, inte privata personer eller rättsorganisationer.

Eftersom skadestånd utbetalas till de drabbade konsumenterna är det inte lämpligt att skapa en konstgjord koppling mellan överskottet från ett mål och senare prövningar, i synnerhet eftersom förfarandet då skulle innehålla intressen som inte enbart hade att göra med rättvis gottgörelse för drabbade konsumenter i det enskilda fallet.

Röstresultat

För: 104 Emot: 106 Nedlagda: 18


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/20


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén: EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 – Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskydd”

KOM(2007) 99 slutlig

(2008/C 162/02)

Den 13 mars 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén: EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 – Starkare konsumenter, högre välbefinnande för konsumenterna och ett effektivt konsumentskydd”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 januari 2008. Föredragande var Anna Maria DARMANIN.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 148 röster för, inga röster emot och 5 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommittén välkomnar strategin för 2007–2013 och tror att den kommer att innebära lovande framsteg på konsumentskyddsområdet. EESK konstaterar att kommissionens plan är ambitiös, även om den är vag på vissa områden, och räknar med att målen kommer att kunna uppnås inom den planerade tidsramen.

1.1.1

Kommittén anser emellertid att den budget på i genomsnitt 22,7 miljoner euro per år som avsatts för konsumentstrategiprogrammet dessvärre är otillräcklig för att de åtgärder som anges i strategin ska kunna genomföras. Det finns en tydlig obalans mellan strategins mål och de resurser som avsatts till genomförandet.

1.2

EESK konstaterar att strategin visserligen är positiv och ambitiös, men att de åtgärder som hittills vidtagits på konsumentskyddsområdet har varit en besvikelse och följaktligen inte inger stort hopp om att strategin kommer att bli framgångsrik. Om målen ska kunna uppnås är det nödvändigt att utarbeta ett dynamiskt program för den närmaste framtiden.

1.3

EESK konstaterar också att lagstiftningen spelar en avgörande roll när det gäller konsumentskyddet. Å andra sidan är den existerande lagstiftningen inte flexibel, och en rättvis marknad skulle kunna vara mycket viktig för konsumenter och leverantörer. Om marknaden inte fungerar på ett tillfredsställande sätt krävs det lagstiftning. EESK uppmanar kommissionen att se till att lagstiftningen verkligen genomförs och tillämpas på de områden där det är nödvändigt, samtidigt som den inte får inverka negativt på den gällande konsumentskyddslagstiftningen i medlemsstaterna. Ett redskap för att uppnå detta är bättre övervakning av marknaden, och kommittén uppmanar därför kommissionen att se till att det genomförs effektiva marknadsundersökningar både på mikro- och makroekonomisk nivå. Lagstiftningen måste verkställas och fortlöpande utvärderas. Vidare är det av avgörande betydelse att lagstiftningen är enkel och begriplig, särskilt med tanke på att de flesta aktörerna på den inre marknaden är små och medelstora företag.

1.3.1

Man bör genom konsumentpolitikprogrammet inte bara säkra efterlevnad och utvärdering av skyddet av konsumenternas rättigheter, utan också främja samarbete och samordning mellan olika företag och konsumentskyddsorganisationer i medlemsstaterna. Utöver lagstiftning skyddas konsumenternas rättigheter bäst då dessa båda sektorer arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål.

1.4

Utbildning av konsumenter och varu/tjänsteleverantörer är ett mycket viktigt led i strävandena att säkra efterlevnad av och kunskap om lagstiftningen, men den har också en avgörande betydelse för en ansvarsfull och hållbar konsumtion och produktion.

1.5

EESK anser att det är mycket viktigt att ta itu med följande utmaningar under perioden 2007–2013.

Ökad användning av teknik för att främja sund marknadsföring och ansvarsfull konsumtion av varor och tjänster. E-handel håller på att bli ett allt viktigare redskap vid köp av varor och tjänster, men det finns inte någon form av konsumentskydd inom den nuvarande lagstiftningen, eftersom konsumentskyddslagen inte kan hålla jämna steg med utvecklingen av e-handeln.

Verkställighet av lagstiftningen där det är nödvändigt. Lagstiftningen och dess verkställighet skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna. Medlemsstater med svag verkställighet måste lyftas upp till samma nivå som mer ”högpresterande” länder.

Möjligheter till prövning för konsumenterna, både kollektivt och individuellt. Det bör finnas enkla och effektiva prövningsmekanismer för konsumenterna både i deras eget land och över gränserna. Vidare bör de kollektiva prövningsmöjligheterna harmoniseras inom EU, så att både grupper av enskilda konsumenter och företag (framför allt små och medelstora företag) kan använda sig av detta förfarande.

Skydd av konsumenternas rättigheter på internationella marknader.

Konsumentskyddet bör integreras i EU:s samtliga politikområden och i all lagstiftning.

Effektiv övervakning av vissa marknadssektorer där konsumentskydd är absolut nödvändigt.

2.   Sammanfattning av kommissionens strategi

2.1

Strategin fokuserar på de viktigaste utmaningarna under den kommande perioden. Dessa utmaningar kretsar i huvudsak kring det faktum att varu- och tjänstemarknaden utvecklas och växer på ett sådant sätt att konsumenternas ställning har stärkts. Det ökade inflytandet kan emellertid också öka klyftan mellan konsumenter med kunskap och pengar å ena sidan och sårbara konsumentgrupper å andra sidan. Det innebär emellertid inte att konsumenternas välbefinnande verkligen optimerats, och det är därför mycket viktigt att konsumenternas förtroende inte äventyras. Ytterligare en utmaning utgörs av företagens, särskilt de små och medelstora företagens, förmåga att anpassa sig till de tekniska framstegen, vilket innebär att det sätt på vilket de hittills sålt sina varor/tjänster håller på att förändras, och att de i större utsträckning måste förlita sig till e-handel och skräddarsydda tjänster till konsumenterna.

2.2

I strategin anges följande mål som ska uppnås före 2013:

Starkare konsumenter inom EU, eftersom detta betraktas som den viktigaste faktorn när det gäller att säkra konsumenternas välbefinnande, samtidigt som man stärker konkurrenskraften som grundas på rättvis och relevant information, rättvisa kontrakt och möjligheter till prövning.

Optimering av konsumenternas välbefinnande när det gäller pris, valmöjligheter, kvalitet, prisöverkomlighet och säkerhet.

Effektivt skydd av konsumenterna mot allvarliga risker, särskilt risker som de enskilda medborgarna inte själva direkt kan hantera.

Dessa mål betraktas som de centrala delarna med avseende på den inre marknadens ekonomiska tillväxt.

2.3

Målen ska uppnås med utgångspunkt i de rättsliga ramarna för EU:s utgifter för konsumentpolitiken i syfte att säkra konsumentskyddet och en effektiv tillämpning av lagstiftningen genom verkställighet, samarbete, information, utbildning och möjligheter till prövning.

2.4

Följande områden prioriteras:

Bättre övervakning av konsumentmarknaderna och den nationella konsumentpolitiken.

Bättre konsumentskyddslagstiftning.

Bättre verkställighet av lagstiftningen och bättre möjligheter till prövning.

Bättre informerade och kunniga konsumenter.

En central plats för konsumenterna inom EU:s andra politik- och lagstiftningsområden.

I strategin betonas ett antal åtgärder inom varje prioriterat område. Flera av dessa behandlas under punkten ”Särskilda kommentarer”.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Kommittén välkomnar konsumentstrategin för 2007–2013 och stöder särskilt den modell som tydligt betonas i strategin, nämligen att konsumenternas förtroende och konsumentskyddet är av avgörande betydelse för en sund och välmående inre marknad. Framgångsrika exempel inom EU på självreglering, samreglering och framtagande av uppförandekoder bör emellertid uppmärksammas.

3.1.1

EESK anser emellertid inte att konsumentpolitiken ska begränsas till genomförandet av den inre marknaden, utan att det tvärtom är den inre marknaden som ska tillgodose och tjäna konsumenternas intressen, vilket korrekt anges i kommissionens meddelande. ”En inre marknad för framtidens Europa” (KOM(2007) 724 slutlig).

3.1.2

Enligt kommitténs uppfattning bör kommissionens strategi inriktas mot insyn och öppenhet på marknaderna och mot att stärka den inre marknaden. Man måste sträva efter en konsumentpolitik som främjar effektiva marknader, bidrar till den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen och ökar konsumenternas välbefinnande.

3.2

De utmaningar som kommissionen kartlagt på den inre marknaden är reella utmaningar som man måste ta itu med, vilket tydligt framgår av strategin. Utöver dessa marknadsmässiga utmaningar anser EESK att kommissionen står inför två andra utmaningar, nämligen att uppnå en verklig harmonisering av den nationella politiken och att göra konsumenternas välfärd till ett centralt mål inom kommissionens olika generaldirektorat.

3.3

EESK anser att kommissionens nya meddelande om strategin för 2007–2013 är ett mycket viktigt och lovande steg framåt, och att denna strategi är mycket bättre strukturerad än den förra gemensamma strategin för hälsa och konsumentskydd (KOM(2005) 115 slutlig) som kommittén har lagt fram ett yttrande om (1).

3.4

Kommittén är bekymrad över den bristande samstämmighet som förslaget kan skapa med avseende på andra åtgärder som redan godkänts på gemenskapsnivå. Det måste finnas samstämmighet mellan de strategiska målen och Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av ett program för gemenskapsåtgärder på området konsumentpolitik (2007–2013) (2).

3.5

Trots att strategin är alltför ambitiös, ibland vag och inte särskilt exakt, räknar kommittén med att de mål kommissionen ställt upp kommer att kunna uppnås inom den planerade tidsramen och på det sätt som bäst stämmer överens med den inre marknadens och konsumenternas krav.

3.6

Kommissionen har redan påbörjat flera initiativ för att genomföra strategins mål, exempelvis grönboken om översynen av konsumentregelverket, och kommittén uppmanar kommissionen att omgående ta itu med översynen av vissa direktiv. De nyligen framlagda meddelandena om genomförandet av direktivet om konsumentskydd vid distansavtal (KOM(2006) 514 slutlig) av den 21 september 2006, direktivet om garantier och tillverkaransvar (KOM(2007) 210 slutlig) och om genomförande av ändringar till direktivet om time-sharing 2007 har varit en besvikelse för EESK på så sätt att dessa förslag inte är tillräckligt långtgående när det gäller att lösa de reella problem som finns i samband med dessa tjänster, och inte heller för att de uppställda målen i strategin för konsumentpolitiken ska kunna uppfyllas.

3.6.1

EESK ser fram emot kommissionens förslag till ramdirektiv om konsumenters avtalsmässiga rättigheter i enlighet med lagstiftnings- och arbetsprogrammet för 2008 (KOM(2007) 640 slutlig) och är beredd att yttra sig i denna fråga så snart direktivet antagits, särskilt när det gäller genomförandet av principerna för arbetet med att förenkla EG-rätten.

3.7

Kommittén är beredd att stödja en fullständig harmonisering av konsumentlagstiftningen på vissa villkor och för mycket speciella ändamål, där genomförandet av den inre marknaden är det viktigaste målet. Denna typ av åtgärd bör inte vidtas till priset av att befintliga rättigheter försvagas, utan den bör stärka konsumenternas rättigheter i de olika medlemsstaterna i syfte att uppmuntra gränsöverskridande inköp, något som både konsumenterna och varu- och tjänstemarknaden skulle vinna på. Harmoniseringen bör inte bara genomföras på medlemsstatsnivå, varigenom det blir de enskilda ländernas uppgift att skydda konsumenterna på ett lämpligt sätt, utan även på EU-nivå, varvid ansträngningar måste göras för att uppnå en reell integration av marknaden.

3.8

Kommittén välkomnar de åtgärder som anges inom de prioriterade områdena i konsumentstrategin och ser fram emot genomförandet av åtgärderna. EESK konstaterar att de resurser (både ekonomiska och mänskliga) som GD Hälsa och konsumentfrågor förfogar över i själva verket är begränsade. Detta gör generaldirektoratets uppgift att uppnå målen ännu mödosammare. Dessutom är den budget på i genomsnitt 22,7 miljoner euro per år som avsatts för konsumentstrategiprogrammet olyckligtvis för liten för att de åtgärder som anges i strategin ska kunna genomföras.

3.8.1

Erfarenheterna från det föregående programmet visar att alltför många aspekter av planerna inte kunde genomföras, delvis beroende på personalbrist. Dessutom var anslagen per år högre än för innevarande period och målen mindre ambitiösa.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Bättre övervakning av marknaden: EESK anser att man måste skaffa sig bättre kunskap om marknaden och stöder de åtgärder som föreslås i samband med denna prioritering. Kommittén uppmanar emellertid med kraft kommissionen att finna nya sätt att verkligen identifiera konsumenternas erfarenheter och synpunkter. Kommissionen kommer dessutom eventuellt att vilja genomföra en undersökning på makroekonomisk nivå för att få kunskap om konsumenternas erfarenheter i medlemsstaterna genom en analys av verkliga fall och hur de löstes. Kommittén understryker att insamlandet av kunskap om marknaden inte får bli ytterligare en krävande uppgift som de enskilda företagen, särskilt de små och medelstora företagen, måste genomföra.

4.2

Bättre konsumentskyddslagstiftning: Då initiativ genomförs inom detta prioriterade område bör de konsekvenser e-handel och den digitala världen får med avseende på konsumenternas rättigheter noggrant övervägas och rättigheter och skyldigheter i den digitala miljön klart fastställas. Dessutom bör man vidta åtgärder för att enskilda konsumentgrupper inte ska utestängas från möjligheten att utnyttja vissa tjänster på grund av den digitala klyftan, eftersom detta skulle resultera i ännu en sårbar konsumentgrupp.

4.3

Bättre tillämpning av konsumentskyddslagstiftningen och möjligheter till prövning: Det är absolut nödvändigt att konsumentskyddslagstiftningen verkställs för att säkra att strategins mål verkligen uppnås, och det behövs ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen. Kommissionens åtgärder när det gäller kollektiva prövningsmöjligheter välkomnas och får stöd av EESK. En sådan möjlighet till prövning säkrar att konsumentproblem som en enskild person inte kan komma till rätta med blir åtgärdade.

4.4

Informerade och upplysta kunder: Kommittén är övertygad om att utbildning och information är av avgörande betydelse för konsumentskyddet. Nätverket för europeiska informationscentrum för konsumenter har inneburit ett stort steg framåt när det gäller information till konsumenterna. EESK anser emellertid att kommissionen också bör hitta mer innovativa och kreativa metoder för att verkligen kommunicera med konsumenterna i allmänhet och på ett språk som går hem hos allmänheten.

4.5

Ansvarsfull och hållbar konsumtion: Målet bör vara välinformerade konsumenter, men det är också viktigt att framhålla betydelsen av ansvarsfull konsumtion. I strategin fastställs att det inte ska finna någon plats för oseriösa detaljhandlare/tjänsteleverantörer, men det måste också fastställas att företag och näringsidkare förväntar sig att konsumenterna ska agera på ett ansvarsfullt sätt. Vidare bör en hållbar konsumtion bli ett viktigt område på den internationella marknaden och både tjänsteleverantörer/detaljhandlare och konsumenter bör få mer kunskap om vad hållbar konsumtion verkligen innebär och själva anamma denna strategi.

4.6

Vissa delar av konsumentskyddslagstiftningen måste införlivas med EU:s alla övriga politik- och lagstiftningsområden: De åtgärder som kommissionen föreslagit, till exempel sambandsmän för konsumentfrågor inom generaldirektoraten, är positiva och åtgärderna bör vara tillräckliga för att detta prioriterade mål ska uppnås. EESK ställer sig bakom åsikten att varje generaldirektorat bör lämna en årlig rapport om hur konsumentpolitiken integrerats i deras speciella område. Kommittén välkomnar följaktligen införlivandet av artikel 153.2 i de allmänna bestämmelserna (den nya artikeln 12 i utkastet till reviderat reformfördrag).

4.7

Bättre skydd av EU:s konsumenter på internationella marknader: Det är nödvändigt att konsumenterna skyddas även på den internationella marknaden. Ett sådant skydd bör inte endast vara förbundet med produktsäkerhet, ett område som får allt större betydelse för EU:s konsumenter, utan även med skydd när det gäller tjänster/produkter som framför allt säljs via e-handeln, vilket resulterar i problem för konsumenterna.

4.8

Av strategin framgår att kommissionen har som mål att säkra att de politiska riktlinjerna på området tjänster i allmänhetens intresse sammanfaller med de adekvata åtgärderna på konsumentområdet. Kommittén förväntar sig att kommissionen delar dess åsikter, vilka kommit till uttryck i flera yttranden om tjänster i allmänhetens intresse och samhällsomfattande tjänster, i linje med det nya protokollet om tjänster i allmänhetens intresse som fogats till Lissabonfördraget.

4.9

Samarbete mellan industrin och konsumentskyddsorganisationerna: Förutom lagstiftningen och dess tillämpning är det samarbetet mellan dessa båda sektorer som kan åstadkomma ett reellt konsumentskydd. Ansträngningar måste göras för att underlätta detta samarbete, och exempel på bästa praxis från medlemsstater som tillämpar ett sådant synsätt och som även har uppförandekoder bör användas i hela EU.

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EUT C 88, 11.4.2006, INT/271 – Föredragande: Jorge Pegado Liz.

(2)  Beslut nr 1926/2006/EG av den 18 december 2006 – EUT L 404, 30.12.2006, s. 39.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/24


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: En europeisk rymdpolitik”

KOM(2007) 212 slutlig

(2008/C 162/03)

Den 26 april 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: En europeisk rymdpolitik”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som berett ärendet, antog sitt yttrande den 31 januari 2008. Föredragande var Joost VAN IERSEL.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 145 röster för, 1 emot och 4 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Av strategiska, politiska och ekonomiska skäl förespråkar EESK uttryckligen att EU bör ha oberoende tillgång till rymden. Därför ställer vi oss bakom den politik som beskrivs i de dokument som det gemensamma rymdrådet, kommissionen och ESA (1) utarbetade i april och maj 2007.

1.2

En europeisk rymdpolitik bör syfta till fredliga mål samt till att säkerställa den gemensamma säkerheten.

1.3

EESK menar att EU:s rymdverksamhet – antingen den bedrivs på nationell nivå, inom EU eller inom ramen för ESA – påtagligt kommer att gynna olika områden, exempelvis när det gäller vetenskaplig forskning, ett önskvärt tillskott i form av infrastruktur och data samt många ekonomiska tillämpningar till följd av integrerade rymd- och landbaserade system.

1.4

ESA-konceptet har visat sig vara utomordentligt framgångsrikt när det gäller att ge Europa en viktig roll inom den internationella rymdsektorn. Kopplingen till kommissionens verksamhet bör och kommer att frigöra en avsevärd potential. Därför måste man utarbeta förfaranden för samarbete och avgränsning av behörighet. Att som planerat göra en samordning och en tydlig ansvarsfördelning mellan kommissionen och ESA vore därför till stor nytta.

1.5

Den globala utvecklingen – i USA, Ryssland, Japan, Kina och Indien och andra rymdnationer – tvingar EU att i ännu högre grad agera som både konkurrent och samarbetspartner på rymdområdet. Därför måste det på begränsad tid utarbetas konkreta program och inledas beslutsförfaranden, så att EU kan hålla samma takt som övriga världsaktörer.

1.6

Ett snabbare samordnat beslutsförfarande skulle samtidigt förbättra möjligheterna att fastställa och följaktligen även utföra uppdrag som är i linje med användarnas behov.

1.7

Galileo och GMES är EU:s ”flaggskepp”. Galileo-programmen bör genomföras utan dröjsmål.

1.8

Att man låter rymdområdet ingå i det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration och i gemenskapspolitiken måste leda till ett samordnat agerande från samtliga generaldirektorat. Denna breddade bas för strategiskt tänkande inom kommissionen kommer att få positiva effekter för samordningen på nationell nivå, något som ofta saknas. En samordnad insats skulle i detta avseende vara det bästa

1.9

Alla medlemsstater, inklusive de mindre och de nya medlemsstaterna, måste gynnas av den europeiska rymdpolitiken genom att det skapas tillräckligt utrymme för vetenskaplig kompetens och högkvalificerad industriell kapacitet i hela EU, inom sektorerna på både högre och lägre nivå.

1.10

Enligt ESA:s industripolitik (2) innebär principen om ”rättvist återflöde” att varje land får tillbaka de egna investeringarna genom kontrakt och koncessioner. Förbindelserna mellan de statliga myndigheterna, ESA, privata företag och forskningsinstitut återspeglar djuprotade mönster.

1.11

Hittills har principen om ”rättvist återflöde” varit framgångsrik i arbetet med att utveckla europeisk rymdkapacitet. Marknaden har emellertid mognat och kräver nu större flexibilitet eftersom fasta förbindelser i regel inte främjar industriellt nyskapande. Till följd av marknadstrycket, användarnas behov och tjänsternas utveckling förväntas emellertid småföretag svara mot den europeiska rymdpolitikens nya krav och alternativ.

1.12

Plötsliga förändringar av fasta förfaranden och förbindelser kan å andra sidan vara kontraproduktivt, även om man tar hänsyn till de stora skillnaderna när det gäller bidragen till ESA.

1.13

Därför efterlyser EESK en öppen och transparent analys och dialog om vad EU bör uppnå om tio år: Vilka mål och motsvarande institutionella redskap – vad angår ESA, kommissionen och medlemsstaterna – krävs för att ett gemensamt samstämmigt europeiskt uppdrag ska kunna genomföras? Dialogen bör bland annat inbegripa finansieringen av ESA, hur de medelstora företagen aktivt kan medverka och hur konkurrenskraften kan bevaras på högsta nivå.

1.14

Kommissionens ansvar när det gäller tillämpningar och främjande av användarnas behov är av avgörande betydelse. EESK hoppas att kommissionen kommer att föra öppna diskussioner och involvera den privata sektorn, och då främst de små och medelstora företagen.

1.15

EESK håller med rådet om rymdområdets betydelse för försvaret och säkerheten. Man bör arbeta aktivare vad gäller planeringen av framtida system som sammanför de europeiska länderna.

1.16

Eftersom gränserna mellan civila och militära tillämpningar är otydliga, bör man fullt ut utnyttja möjligheterna till en dubbel användning.

1.17

Slutligen är kommunikation mycket viktigt. EESK menar att det krävs bättre information om de positiva effekterna av rymdforskningen i vardagen.

1.18

Välriktad information om den europeiska rymdpolitiken skulle innebära positiva incitament till undomar inom denna sektor och generellt sett göra det attraktivare för dem att studera vetenskap och teknik.

2.   En ny strategi för en europeisk rymdpolitik

2.1

Det senaste årtiondet har EU-institutionerna och nationella arbetsgrupper i allt större omfattning diskuterat nya steg vad gäller den europeiska rymdpolitikens framtid.

2.2

I april 2007 offentliggjorde kommissionen i nära samarbete med ESA (3) ett meddelande om rymdpolitiken (4), en åtföljande konsekvensanalys och ett utförligt program över åtgärder som planeras av ESA, kommissionen och medlemsstaterna.

2.3

Den 22 maj 2007 antog rymdrådet (5) en resolution om den europeiska rymdpolitiken, baserad på kommissionens meddelande.

2.4

Som framgår av ovannämnda dokument har intresset för denna fråga ökat, och detta främjas av den globala utvecklingen på olika områden och olika strategiska EU-mål:

De möjligheter som användningen av rymdbaserade tjänster ger på alla områden och som ett verktyg för en stor del av EU-politiken på områden som utöver forskning även rör miljö, säkerhet, transporter, forskning, utvecklingsbistånd, sammanhållning och utbildning.

Europas behov av en oberoende tillgång till rymden, vilket utgör grundförutsättningen för en europeisk rymdpolitik.

Ett ökande antal (framväxande) världsaktörer på detta område och Europas behov av att vara en fullvärdig aktör, både som samarbetspartner och som konkurrent.

Rymden som en källa till innovation, industriell konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt.

En stärkt vetenskaplig infrastruktur. Ett kunskapsbaserat samhälle och Lissabonmålen.

Behovet av att sammankoppla den europeiska forskningen med tillämpningar.

Rymdteknikens bidrag och kompletterande roll när det gäller jordbaserad teknik och jordbaserade tillämpningar.

Rymdens betydelse för Europas försvar och säkerhet.

Utsuddningen av gränserna mellan rymdteknikens civila och militära tillämpningar.

Medvetenheten om att de enskilda medlemsstaterna inte kan uppfylla de krav som ställs på en trovärdig rymdpolitik.

Behovet av att tydligt fastställa EU-institutionernas uppdrag och mandat på rymdområdet.

2.5

År 2003 och 2004 lade Europeiska kommissionen fram en grönbok och en vitbok om rymdpolitiken. I båda dessa dokument skisseras riktlinjerna för en framtida rymdpolitik. De innehöll många – ibland långtgående – förslag, som har utvecklats i det tidigare nämnda meddelandet.

2.6

I sin resolution av den 22 maj bekräftade rådet att rymdsektorn är en strategisk tillgång, som bidrar till Europas oberoende, säkerhet och välstånd samt till Europas roll i världen. Att intensifiera det europeiska samarbetet för rymdbaserade tjänster till förmån för medborgarna är en central fråga. Rådet kopplar rymdpolitiken till Lissabonstrategin, och understryker dess relevans för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

2.7

I rådets resolution framhålls målet för ett europeiskt forskningsområde, och samarbetet mellan ESA och kommissionen bekräftas. Det kommer att leda till större effektivitet, högre anslag till finansieringen av europeiska program och ett starkare samband mellan teknik och tillämpning. Förbindelserna mellan ESA och kommissionen kommer att utvecklas på grundval av de erfarenheter som görs. Frågan om medfinansieringen av existerande basinfrastrukturer (Kourou, Darmstadt) har dock inte lösts.

2.8

En central fråga är samarbetet och arbetsfördelningen mellan ESA och kommissionen. ESA intar en ledande ställning när det gäller forskning och teknik, och kommissionen kommer att svara för tillämpningar som är kopplade till dess egen politik, exempelvis transporter, miljö, säkerhet och förbindelser med tredjeländer, samt för kartläggningen av icke-statliga användares behov av bättre tjänster.

2.9

Kostnadseffektivitet inom den offentliga sektorns program kommer att bidra till konkurrenskraften hos privata industri- och handelsföretag. De små och medelstora företagen och underleverantörerna är särskilt viktiga. Samtidigt erkänner rådet ESA:s industripolitik, särskilt principen om ”rättvist återflöde”, som ett instrument för att stimulera investeringar och främja den europeiska konkurrenskraften.

2.10

Tveklöst innebär resolutionen från i maj 2007 ett nytt steg, vilket var mer än välkommet bland de ledande aktörerna (6).

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Det sker snabba förändringar på rymdområdet. Det senaste årtiondet har EESK välkomnat kommissionens grön- och vitböcker om rymdpolitik (7). Som tidigare framhållits stöder EESK de nya steg som togs av rådet, kommissionen och ESA i maj 2007. Det ligger ett symbolvärde i att genombrotten i rymdpolitiken äger rum i början på 2000-talet. Detta är början på en ny era.

3.2

Den globala utvecklingen på rymdområdet får en allt större strategisk och teknisk betydelse.

3.2.1

Uppenbarligen blir rymdpolitiken allt viktigare, för att inte säga nödvändig, för att uppnå våra mål på jorden. Med andra ord är rymdtillämpningar av grundläggande betydelse för att ekonomiska och samhälleliga mål för ett sammanväxande Europa ska kunna uppfyllas.

3.2.2

Inom vetenskap och forskning är framstegen inom astronomi och planetforskning uppenbara. ESA har tillgång till de nätverk som redan finns och bidrar med riktade program och expertgranskningar. I motsats till den vetenskapliga världen är den militära sektorn fortfarande nationsbaserad.

3.2.3

Strategiskt sett måste Europa skydda sitt oberoende mot USA och Ryssland och i allt större utsträckning även mot Kina och Indien och andra rymdnationer, som alla samtidigt är både konkurrenter och samarbetsparter i rymden. Europas ställning i världen bör generellt sett utgöra utgångspunkten för all rymdpolitik.

3.3

Rymdrådets resolution av den 22 maj 2007 och åtföljande dokument, exempelvis kommissionens meddelande från 2007, dess konsekvensanalys, uttalandet av ESA:s generaldirektör och de preliminära byggstenarna i ett gemensamt europeiskt program som omfattar ESA, kommissionen och medlemsstaterna, är stora steg framåt, särskilt mot bakgrund av följande:

Från början tillämpades inte inre marknadens regler på rymdområdet på grund av nationella strategiska principer, program och militära behov.

Det fanns stora skillnader mellan nationella intressen, finansiella åtaganden, tekniska mål och industriella resultat.

Enskilda nationella industriella strukturer dominerar därför ofta.

3.4

Ramavtalet från 2003 (8) mellan ESA och EU lade grunden för en samordnad planering och gemensamma insatser. För närvarande håller rådet på att utarbeta en övergripande strategi som syftar till en bättre samordning och främjar effektiviteten i individuella projekt, antingen de är nationella, mellanstatliga eller europeiska.

3.5

Till de viktigaste inslagen hör enligt EESK:s uppfattning det växande samförståndet och den ökande samsynen mellan medlemsstaterna, det bekräftade samarbetet mellan kommissionen och ESA samt det delade ansvaret mellan dessa båda organ (som är grunden för en ökad EU-finansiering), en bättre balans mellan forskning och utveckling å ena sidan och tillämpning å den andra och – viktigast av allt – den uttalade avsikten att sätta användarnas behov i första rummet. Andra viktiga inslag är partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn samt flaggskeppen Galileo och GMES (9), som prioriteras inom ramen för den europeiska rymdpolitiken.

3.6

Det bör emellertid noteras att de planerade åtgärderna ingår i en långvarig process som säkert ännu inte har gått in i sin slutfas. Konkreta projekt och finansieringsflöden måste fortfarande utarbetas.

3.7

ESA:s, Eumetsats och medlemsstaternas totala budget för rymdverksamheten uppgick 2005 till 4,8 miljarder euro (EU undantaget) (10). Under 2007–2013 kommer Europeiska kommissionen att anslå en garanterad summa på 1,4 miljarder euro till rymdtillämpningar och rymdverksamhet via det sjunde ramprogrammet. Anslagen till rymdområdet uppgår världen över till 50 miljarder euro. USA:s rymdbudget uppgår till cirka 40 miljarder euro, och det militära svarar för mer än 50 %. Till grund för de amerikanska utgifterna ligger en allamerikansk strategi som påverkar samarbetet mellan olika institutioner och företag (11). Framför allt är USA en stängd marknad som är tillräckligt stor för att stödja USA:s rymdindustri utan att denna behöver konkurrera på den internationella kommersiella marknaden.

3.8

Den europeiska rymdverksamheten är en blandning av europeiska (mellanstatliga eller gemensamma) och nationella program. ESA samordnar inte bara projekt, och har hittills visat sig vara mycket framgångsrikt. Det är en organisation för forskning och utveckling som utvecklar en omfattande och lyckad infrastruktur på gemenskapsnivå. Det finns stora europeiska ESA-operatörer i rymden: Arianespace, Eumetsat och Eutelsat. Förutom dessa program har vissa medlemsstater egna program, baserade på nationella politiska och tekniska traditioner och målsättningar och likaledes på den kapacitet, de nätverk och de tillämpningar som finns på nationell nivå. Ett komplicerat system med gemensamma och nationella program ligger bakom den europeiska modellen.

3.9

Sannolikt kommer de nya medlemsstaterna att gå med i ESA, vilket skulle innebära att antalet medlemsländer i ESA ökar från 17 till 22 (12). Man bör dra nytta av befintlig vetenskaplig kompetens och möjligheterna att stärka de ekonomiska klustren.

3.10

Det är möjligt att det kommer att ske överlappningar mellan de nationella programmen och ESA. De försvarsbaserade projekten har hittills övervägande varit nationella. Detta kan också leda till ineffektivitet på grund av de otydliga gränserna mellan teknik i militära respektive civila syften. Den nya övergripande metoden kan främja konvergens.

3.11

Budgetarna är kopplade till infrastruktur och insamling av data. Ju bättre kontakterna med företagen och marknadskrafterna är organiserade, desto större blir multiplikatoreffekterna i form av tillämpningar och tjänster. Eumetsat (operatören för meteorologiska satelliter) är i sammanhanget ett belysande exempel och kan utgöra en förebild för andra sektorer.

3.12

Med hänsyn till budgetbegränsningarna vore det klokt om EU fokuserar på prioriterade frågor och ställer sig öppet till internationellt samarbete. Internationellt samarbete har ett stort mervärde och i vissa fall imponerande multiplikatoreffekter. För att kunna agera som likvärdig part i förhållande till tredjeländer måste EU:s kapacitet uppfylla de grundläggande krav som ställs vid sidan av de prioriterade frågorna. Det vore önskvärt att man gemensamt kommer överens om dessa krav, och att man därefter gör tillräckligt stora investeringar.

3.13

I ett nyligen offentliggjort yttrande ställer sig EESK bakom det övergripande europeiska navigationsprogrammet Galileo (13). Galileo kommer att säkerställa korrektare tids- och positionsbestämningar världen över för civila tillämpningar på ett stort antal områden. Det går att jämföra med det amerikanska GPS-systemet, men tillför även vissa saker.

3.13.1

Galileo kommer att bekräfta EU:s ställning som en oberoende aktör i rymden.

3.13.2

Effekterna för företagen i tidigare led har inte varit tillfredsställande. EESK välkomnar rådets beslut att finansiera Galileo, liksom den definition som programmen getts. Dessa program bör införas snarast i syfte att skapa gynnsamma villkor för sektorerna i senare led (14).

3.13.3

Förutom hindren för ett hållbart offentlig-privat partnerskap, som i vilket fall som helst ofta är komplicerat, finns det ett antal andra problem som inte lösts och som det är viktigt att snabbt komma till rätta med för att få de privata aktörerna att medverka aktivt.

3.14

Förutom redan befintliga tjänster kommer GMES att ge tillgång till en enhetlig och allt nödvändigare uppsättning tjänster baserade på jordobservationer. Det kommer att ”öka Europas kapacitet för miljöpolitisk övervakning och analys och bidra till de säkerhetspolitiska behoven” (15). En dynamisk global utveckling visar i vilken utsträckning det är önskvärt med nya verktyg för att anta nya utmaningar som rör miljön, klimatförändringarna, hälsan och den individuella och kollektiva säkerheten.

3.14.1

Dessa utmaningar avser ett stort antal områden – från naturkatastrofer och kriser till klimatförändringseffekter till följd av utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar samt civilskydd och gränskontroller.

3.14.2

De relevanta tillämpningarna på detta område är användardrivna – av användare från många olika grupper som företräder politiker, offentliga myndigheter, företag och medborgarna – vilket understryker att det finns behov av en ökad samordning mellan ESA, kommissionen och medlemsstaterna och en sammanställning av behoven från EU.

3.14.3

GMES-tjänsterna kommer att gynna utvecklingen och genomförandet av EU:s politik på olika områden. Med hänsyn till det förväntade mervärdet av GMES, måste budgetförvaltningen (2009) inbegripa kontinuerlig finansiering av tjänster och rymdtillämpningar till stöd för EU:s politik.

3.14.4

Även när det gäller GMES-infrastrukturen är det regeringarnas ansvar att på ett tillförlitligt och hållbart sätt samla in data. Därefter måste det skapas villkor för deltagande av privata företag.

3.15

Galileo, GMES och de andra programmen visar alla att rymdpolitiken håller på att bli operativ och att den stöder pågående tekniska framsteg och tillämpningar som kommer att bidra till användningen av nya metoder när det gäller analys, förebyggande åtgärder och lösningar på samhällsfrågor.

3.16

Det är viktigt att alla medlemsstater, inklusive de mindre och de nya medlemsstaterna, gynnas av den europeiska rymdpolitiken. Ett åtagande från samtliga medlemsstaters sida ligger också i EU:s gemensamma intresse.

3.17

De nya medlemsstaterna kommer säkert att dra nytta av tillämpningarna. Dessutom bör det skapas möjligheter för dem att bidra med den vetenskapliga kompetens de redan besitter och med sin höga industriella kapacitet så att de kan stärka sin potential.

4.   Styrning

4.1

Rymdrådet sammanträdde för första gången i november 2004 för att diskutera och främja en europeisk samsyn och EU-baserade program. EESK hoppas och tror att de riktlinjer som rådet gav i maj 2007 skapar de förutsättningar som krävs för en rymdpolitik och som stämmer överens med EU:s målsättningar.

4.2

Bättre institutionella bestämmelser är alltid en förutsättning för framsteg. Mot denna bakgrund välkomnar EESK rådets och kommissionens växande engagemang i rymdfrågor, liksom det planerade och väldefinierade samarbetet och ansvarsuppdelningen mellan ESA och kommissionen.

4.3

Rymdrådet utgör den önskvärda plattformen för en diskussion om de mellanstatliga och gemenskapsrelaterade metoderna, vilka måste kopplas samman på ett effektivt sätt.

4.4

Att man har fört in ”rymden” i gemenskapspolitiken och ett särskilt avsnitt om rymdpolitiken i det sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration måste synliggöras genom den planerade medverkan av samtliga generaldirektorat. Detta integrerade engagemang kommer även att bredda basen för strategiskt tänkande. Den särskilda befogenhet som det nya fördraget tilldelar EU på rymdområdet blir säkerligen till hjälp.

4.5

Särskilt uppmärksamhet bör fästas vid lagstiftningen, som dock ofta förbises. När det som i USA:s fall rör sig om ett enda land, är den befintliga lagstiftningen den naturliga ramen för konkreta åtgärder och åtföljande regler. I den komplicerade situation som råder i EU – med ESA, kommissionen och de suveräna medlemsstaterna – saknas det en välstrukturerad rättslig ordning, vilket är kontraproduktivt. Allt eftersom EU:s rymdrelaterade verksamhet byggs ut blir det allt viktigare med ett enhetligt och logiskt rättsligt och institutionellt ramverk.

4.6

Kommissionens ansvar för tillämpningarna kommer liksom olika generaldirektorats medverkan att inverka positivt på diskussionerna och samarbetet med den privata sektorn. Detta kommer att öppna nya möjligheter för användardrivna projekt.

4.7

En särskilt viktig aspekt som bör nämnas är det nya föredragets bestämmelser avseende sambandet mellan rådets höga representant för den gemensamma utrikespolitiken och kommissionens vice ordförande, som kommer att vara en och samma person.

4.8

Centralt för den europeiska rymdpolitiken är att det strategiska tänkandet inom kommissionen även får en positiv inverkan vad gäller enhetliga strategier på nationell nivå, något som ofta saknas. Nätverk med (potentiella) användare inom de nationella myndigheterna kommer också att främjas genom medverkan av kommissionens generaldirektorat.

4.9

Därför är det även mycket positivt att det inrättats ett GMES-kontor inom GD Näringsliv.

4.10

Kommissionens medverkan ger rymdpolitiken en plats bland övrig gemenskapspolitik. Detta kommer att bidra till att förbättra bilden av hur ”rymden” kan gynna medborgarna.

4.11

Hittills har rymdområdet varit alltför isolerat och informationen har brustit. Effektiv information från kommissionen och rådet bör framhålla rymdområdets samhällseffekter. Välriktad information ska också inbegripa positiva incitament till ungdomar när det gäller rymdområdet, och mer allmänt, incitament till studier i vetenskap och teknik.

4.12

EESK vill understryka att det är mycket viktigt med en systematisk och övergripande transparent utvärdering och ett korrekt genomförande. Det komplexa förhållandet mellan forskningscentrum, EU:s och medlemsstaternas offentliga myndigheter och de privata företagen samt komplicerade finansiella och organisatoriska arrangemang kräver övervakning. I en dynamisk interaktion kan en effektiv övervakning bidra till insyn och förmodligen till förenkling och nya synsätt och projekt samt deras finansiering.

5.   ”Rättvist återflöde” och den privata sektorn

5.1

Strategiska koncept och program i medlemsstaterna, särskilda nationella förbindelser med privata företag, mellanstatligt samarbete inom och utom EU och ett teknikdrivet ESA som ett mellanstatligt organ ligger bakom principen om ”rättvist återflöde”: Varje land får tillbaka sina egna investeringar i ESA-verksamhet i form av avtal med landets företag enligt ett komplicerat system med kontrakt och koncessioner. För närvarande är ESA:s näringslivspolitik framgångsrik.

5.2

Förbindelserna mellan de statliga myndigheterna, forskningsinstituten, ESA och de privata företagen återspeglar djuprotade strukturer, vilket även beror på att rymdsegmentet är en avgränsad och specialiserad marknad.

5.3

Hänsyn bör tas till följande exempel på avgörande utveckling:

Behovet av att stärka EU:s närvaro i världen.

Användningen av ”universum” för civila behov och fredliga mål samt för att säkerställa den gemensamma säkerheten.

EU:s och kommissionens politiska och finansiella deltagande på en rad områden.

Den ökade tonvikten på tillämpningen och på användarnas behov, övergången från tekniken som drivkraft till ett ökat marknadstryck.

De privata företagens förändrade roll.

5.4

Rådet förespråkar att man behåller principen om ”rättvist återflöde” när det gäller ESA. I det avseendet sammanfaller inte de olika ESA-medlemsländernas intressen helt och hållet. Det bör även noteras att principen om ”rättvist återflöde” redan har vidareutvecklats. Metoden är smidigare än tidigare och moderniseras successivt. EESK är av uppfattningen att principen om ”rättvist återflöde” kommer att visa sig tillräckligt flexibel för att involvera (alltjämt) i huvudsak nationellt baserade högkvalificerade medelstora företag på ett lämpligt sätt.

5.5

I fråga om kommissionens deltagande och finansiering gäller EU:s regler (t.ex. de konkurrenspolitiska reglerna och reglerna om offentlig upphandling). Kommittén förordar att kommissionen utvecklar lämpliga instrument och finansieringsregler för gemenskapsåtgärder på rymdområdet som tar hänsyn till rymdsektorns särdrag och möjliggör en balanserad rymdindustri i medlemsstaterna.

5.6

Något som särskilt måste uppmärksammas är de små och medelstora företagens roll vid utvecklingen av tjänster. En åtskillnad måste göras mellan stora, ofta internationellt verksamma företag och ett stort antal specialiserade, och i huvudsak nationellt baserade, medelstora företag som letar efter möjligheter i anslutning till det europeiska rymdprojektet. Konsortier av små och medelstora företag inom rymdsektorn behöver stöd.

5.6.1

De små och medelstora företagens roll växer (16). Det kommer förmodligen alltmera att bli så inom denna sektor på grund av marknadstryckets betydelse och användarnas behov och den dynamiska medverkan av mindre företag i tjänsteutvecklingen. Effektiv planering och projekt i samarbete med medelstora företag kommer att bli allt vanligare.

5.6.2

Hittills har rymdpolitiken till stor del varit åtskild från andra delar av ekonomin. Att fokus nu flyttats och ligger på en mer övergripande metod och samarbetet mellan ESA och kommissionen kommer att bidra till att teknik, privata investeringar och privata företag länkas samman. Erfarenheterna från Eumetsat och dess utveckling av operativa tjänster kan vara av praktiskt värde för GMES.

5.6.3

När det gäller affärsplaneringen med avseende på satelliter, kan marknadsföring och kommersialisering ge upphov till fördelaktiga metoder. Nätverk bestående av medelstora företag kommer att bli allt vanligare.

5.7

Rymdbaserade och markbaserade system ska integreras enligt GMES planer. Intelligenta sensornätverk kan utvecklas ytterligare.

5.8

Näringslivets involvering kräver att EU:s efterfrågan noga definieras. Att man vid sidan av forskning, uppgiftsinsamling och infrastruktur i större utsträckning betonar tjänster och användarnas behov innebär att det ständigt krävs en finjustering mellan vetenskap och tillämpning i hela EU (17).

5.9

Som påpekats tidigare måste tillämpningarna backas upp av den tekniska utvecklingen. Bland annat är ESTP (18), som sammanför vetenskapliga och industriella aktörer, en mycket lovande plattform för identifieringen av önskad teknik. ESTP förväntas ange en långsiktig strategisk forskningsagenda. ESTP kan även tillhandahålla kopplingar till andra industriområden.

5.10

Hittills har principen om ”rättvist återflöde” varit framgångsrik i arbetet med att utveckla europeisk rymdkapacitet. Marknaden har emellertid mognat och kräver nu större flexibilitet eftersom fasta förbindelser i regel inte främjar industriellt nyskapande. Till följd av marknadstrycket, användarnas behov och tjänsternas utveckling förväntas emellertid småföretag svara mot den europeiska rymdpolitikens nya krav och alternativ.

5.10.1

Därför måste de stora skillnaderna mellan de nationella bidragen till ESA, framför allt när det gäller de nya medlemsstaterna och de mindre länderna samt länder som inte är med i EU (men som är med i ESA), också beaktas.

5.11

EESK förordar en öppen och transparent analys och dialog om vad EU förväntas uppnå om tio år för att bevara och förbättra sin ställning i världen: vilka mål och motsvarande institutionella verktyg – vad angår ESA, kommissionen och medlemsstaterna – krävs för att utföra ett gemensamt samordnat europeiskt uppdrag, inklusive ett dynamiskt deltagande av medelstora företag och garantier om största möjliga konkurrens?

5.12

En sådan analys och dialog skulle också inbegripa ESA:s finansiering, särskilt effekterna av frivilliga insatser, och hur förfaranden samt en fortlöpande integration av utnyttjandet av rymdbaserade tjänster på EU:s inre marknad kan planeras. För de områden där kommissionens generaldirektorat ska delta bör särskilda finansieringsregler och motsvarande kostnadsnycklar utarbetas.

5.13

Modern sektorsbaserad industripolitik såsom den utformats av kommissionen inom olika sektorer kan också vara till hjälp, men rymdområdets särdrag måste beaktas. Till dessa hör behovet av offentligt finansierad teknik och infrastruktur, utvecklingen av prototyper, avsaknaden av en reell marknad med olika segment och en aktiv rymdrelaterad industripolitik i USA och i andra länder som styrs och finansieras av myndigheterna.

5.14

Till att börja med är det mycket angeläget att konkretisera politikernas ståndpunkter när det gäller EU:s industriella mål.

6.   Försvar och säkerhet

6.1

I rådets resolution understryks rymdområdets betydelse för försvaret och säkerheten. En gemensam strategi för EU:s militära kapacitet diskuteras allt oftare.

6.2

Denna diskussion är ett led i den önskvärda utvecklingen av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. EESK välkomnar den slutsats som successivt accepterats att säkerheten inte längre ska utgöra ett enda politikområde, utan att den ska omfattas av flera olika politikområden inom EU-institutionerna (19).

6.3

Man bör även komma ihåg att gränserna mellan civila och militära tillämpningar är otydliga. Det rekommenderas att man belyser potentiella ömsesidiga möjligheter när det gäller kravuppsättningen inom bägge sektorerna. Tack vare den dubbla användningen av civila och militära tillämpningar kan de militära systemen dra nytta av civila europeiska uppdrag.

6.4

På rymdområdet är ägande, styrelseformer och budget för tillfället strikt nationella frågor. Samverkan mellan olika länder är sällsynt, även om vissa insatser inom försvarssektorn samordnas i ett europeiskt nätverk. Det finns flera framtidsalternativ, från en ”lätt” grad av europeisk samordning till en fullfjädrad gemensam europeisk modell.

6.5

I fråga om säkerhet, teknik och budget anser EESK att man bör arbeta aktivare vad gäller planeringen av framtida system som sammanför de europeiska länderna.

6.6

De nationella tankemönstren är djuprotade när det gäller säkerhet. Med utgångspunkt i en gemensam framtidssyn, som även inbegriper viktig global utveckling, kan emellertid konkreta projekt inledas, och nya framsteg kan göras på grundval av gjorda erfarenheter.

6.7

För att undvika onödiga överlappningar skulle planeringen kunna inbegripa en specialisering och uppdelning av arbetet (20). Forskningsprogram skulle kunna inrättas för att bidra till att utveckla den tekniska kompetensen.

6.8

EDA (21) är en av de aktörer som skulle kunna ges möjlighet att utveckla särskild kompetens, fastställa kapacitet, föreslå utvecklingsprogram och samordna de nationella försvars- och rymdorganisationerna och ESA.

6.9

Det nya fördraget skapar också utsikter för bredare initiativ från kommissionen och rådet i syfte att främja säkerhetsforskningen, varvid eventuellt överlappande arbete och dubbelarbete bör undvikas.

6.10

Denna sorts beslut kräver förberedelser och följaktligen även åtaganden av rymdrådet och det allmänna rådet. De institutionella förbättringar som införts i det nya fördraget kommer här att utgöra ett stöd.

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Europeiska rymdorganisationen.

(2)  ESA för en självständig industripolitik. Till form och innehåll får den inte förväxlas med kommissionens sektorsbaserade industripolitik.

(3)  Europeiska rymdorganisationen (ESA) är en fullständigt oberoende organisation. Den har 17 medlemsstater. Alla ESA-medlemsstater är inte EU-medlemmar och alla EU-länder är inte medlemmar i ESA. ESA finansieras gemensamt av medlemsstaterna, dels genom ett obligatoriskt program, dels genom frivilliga program.

(4)  KOM(2007) 212 slutlig.

(5)  Rymdrådet är det gemensamma rymdrådet, en sammanslagning av rådet (konkurrenskraft) och det mellanstatliga rymdrådet för beslut om ESA-politiken.

(6)  I pressmeddelandena från bland andra Europeiska kommissionen och ESA med anledning av resultaten från rymdrådet den 22 maj 2007 sägs att ”Rymdrådet välkomnar en historisk ekonomisk rymdpolitik” och ”Europas rymdpolitik blir i dag verklighet”.

(7)  EESK:s yttrande om kommissionens meddelande om ”Europeisk flyg- och rymdindustri. Den globala utmaningen”, (föredragande: Mario Sepi), EGT C 95, 30.3.1998, s. 11.

EESK:s yttrande om ”Grönbok om EU:s rymdpolitik” (föredragande: Stéphane Buffetaut), EUT C 220, 16.9.2003, s. 19.

EESK:s yttrande om vitboken ”Handlingsplan för genomförande av den europeiska rymdpolitiken” (föredragande: Stéphane Buffetaut), EUT C 112, 30.4.2004, s. 9.

(8)  I ramavtalet mellan EU och ESA från oktober 2003 införs en ny arbetsmetod och närmare förbindelser mellan ESA och kommissionen.

(9)  Global övervakning av miljö och säkerhet.

(10)  ESA 2 485 miljoner euro, Eumetsat 330 miljoner euro, medlemsstaterna (Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien) 1 190 miljoner (civilt) och 790 miljoner euro (militärt).

(11)  De positiva effekterna av ett gemensamt amerikanskt synsätt och en central organisation får emellertid inte överdrivas. De enskilda staterna och företagen, som har sina egna företrädare på Capitol Hill och sina egna lobbygrupper och nätverk, påverkar mönstren vad gäller kontrakt och målsättningar. NASA lider av byråkrati och av sin monopolställning.

(12)  Inklusive Schweiz och Norge, som inte är EU-länder.

(13)  EESK:s yttrande om ”Grönbok om satellitnavigationstillämpningar” (föredragande: Stéphane Buffetaut), CESE 989/2007 (ännu inte publicerat i EUT). I yttrandet diskuteras bland annat ett antal aspekter som enligt EESK borde ha behandlats i grönboken.

(14)  I det sammanhanget kan det ses som en ytterligare utveckling att den europeiska industrin – i senare led – samordnar sina ståndpunkter i sammanslutningen för Galileotjänster (GS) och i den europeiska sammanslutningen för fjärranalysföretag (EARSC).

(15)  Meddelande om en europeisk rymdpolitik, s. 6.

(16)  Se EESK:s yttrande om ”Värde- och försörjningskedjans utveckling i ett europeiskt och globalt sammanhang”, (föredragande: Joost van Iersel), CESE 599/2007.

(17)  ”… vi kan inte längre fortsätta den dubbla monolog där näringslivet uppmanar institutionerna att fastställa sina behov och institutionerna uppmanar näringslivet att föreslå tjänster som uppfyller deras behov”, ASD-Europspaces brev av den 20 juli 2007 till kommissionär G. Verheugen och J.J. Dordain, ESA.

(18)  European Space Technology Platform, den europeiska teknikplattformen på rymdområdet, är en kombinerad plattform bestående av de viktigaste aktörerna inklusive medlemsländerna i EU, ESA, den europeiska rymdindustrin (över 100 företag) och Eurospace, forskningslaboratorier och universitet samt nationella rymdorganisationer och 21 organisationer.

(19)  ”I dag utgör den rymdpolitik som syftar till säkerhet inte ett enda politikområde, utan omfattas av flera politiska strategier som medlemsstaterna, rymdrådet, kommissionen och möjligen den europeiska försvarsbyrån svarar för. Detta komplexa perspektiv kräver bättre samordning i syfte att rationalisera styrningen och undvika överlappningar”, se ”The Cost of Non Europe in the field of satellite based systems” FRS-IAI Report, Fondation Pour la Recherche Stratégique, Paris och Istituto Affari Internazionali, Rom, 24 maj 2007.

(20)  Banbrytande på detta område är det avtal som slutits av sex länder inom ramen för MUSIS, Multinational Space-based Imaging system for Surveillance, reconnaissance and observation.

(21)  Europeiska försvarsbyrån.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/31


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om införlivandet i nationell lagstiftning av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, med en granskning av möjligheten att införa direkt tillverkaransvar”

KOM(2007) 210 slutlig

(2008/C 162/04)

Den 24 april 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om införlivandet i nationell lagstiftning av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, med en granskning av möjligheten att införa direkt tillverkaransvar”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som berett ärendet, antog sitt yttrande den 31 januari 2008. Föredragande var Bryan CASSIDY.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 145 röster för, 3 röster emot och 6 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommissionens kontroll av införlivandet av rättsakten har visat på väsentliga skillnader mellan hur direktiv 1999/44/EG har införlivats i nationell lagstiftning. Några av dessa skillnader kan bero på brister i direktivet, medan andra kan betraktas som felaktigt införlivande av direktivet. Det är ännu oklart i vilken utsträckning skillnaderna påverkar den inre marknadens funktion och konsumenternas förtroende. EESK rekommenderar att kommissionen så snart som möjligt studerar konsekvenserna både för den inre marknaden och konsumentförtroendet (1).

1.2

EESK uppmanar alltså kommissionen att vidta åtgärder mot de medlemsstater som ännu inte har införlivat direktiv 1999/44/EG på ett korrekt sätt.

1.3

Grönboken om konsumentregelverket innehåller flera övergripande frågor. Vid översynen har kommissionen funnit vissa problem som har uppstått i samband med införlivandet av konsumentköpsdirektivet, i synnerhet vad gäller frågan om direkt tillverkaransvar.

1.4

EESK anser att konsumentköpsdirektivet även innehåller felaktigheter när det gäller lagstiftningen om tillverkar- och återförsäljargarantier, t.ex. överensstämmelsekravet i artikel 2 i direktivet.

1.5

Det finns inte tillräckligt med övertygande uppgifter som talar för att man ska ändra direktiv 1999/44/EG enkom för att införa direkt tillverkaransvar i det. I grönboken om översynen av konsumentregelverket (2) inleddes offentliga samråd om ovannämnda och andra frågor, vilka identifierades av kommissionen vid översynen av EU:s konsumentskyddslagstiftning (de åtta konsumentdirektiven (3)). Kommittén rekommenderar därför att kommissionen överväger om det är lämpligt att införa direkt tillverkaransvar vid en eventuell lagstiftningsmässig uppföljning av grönboken (t.ex. ett ”horisontellt” direktiv), vilket förespråkas av organ som UGAL (4) och BEUC (the European Consumers' Organisation). EESK betonar dock i likhet med Eurocommerce att detta initiativ inte får leda till en för tung börda för företagen.

1.6

Innan kommissionen inför ett horisontellt direktiv, anser EESK att en konsekvensanalys är nödvändig.

1.6.1

Angående direktivets innehåll instämmer EESK i att det ska inkludera flera typer av kontrakt för kunders varor (t.ex. biluthyrning) och kontrakt för digitala tjänster till kunder (t.ex. musik på Internet). Det gäller även andrahandsvaror som säljs på auktion där kunden själv är närvarande vid köpet. Inom ramen för en sammansatt metod för översynen av konsumentregelverket bör även andra aspekter anses vara del av ett horisontellt instrument, t.ex. definitionen av leveransvillkor, riskens övergång, konceptet för och förlängningen av tidsgränserna för varors avtalsenlighet, försäkring för återkommande defekter, systemet för bevisbörda samt även viss kompensation. Detaljer angående dessa aspekter bör diskuteras när ett förslag om ett sådant instrument läggs fram för rådgivning och offentliga samråd.

1.7

De berörda parterna och medlemsstaterna har skilda uppfattningar om hur ett direkt tillverkaransvar påverkar konsumentskyddet och den inre marknaden. De flesta medlemsstater och några berörda parter anser att ett direkt tillverkaransvar potentiellt ökar konsumentskyddet. Vissa anser att tillverkaren ligger närmare till hands än säljaren när det gäller att se till att varor är avtalsenliga. Andra anser att direkt tillverkaransvar inte skulle öka konsumentskyddet utan snarare orsaka juridisk osäkerhet och en betydande börda för företagen. Kommittén menar att det behövs mer information i dessa frågor (5).

2.   Inledning

2.1

Den 24 april 2007 antog Europeiska kommissionen meddelandet om införlivandet av direktiv 1999/44/EG (”konsumentköpsdirektivet”) om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, med en granskning av möjligheten att införa direkt tillverkaransvar, enligt artikel 12 i direktivet.

2.2

Den 8 februari 2007 antog Europeiska kommissionen sin grönbok om översynen av konsumentregelverket. Direktiv 1999/44/EG är ett av de åtta konsumentdirektiv som finns uppräknade i bilaga 2 i grönboken.

2.2.1

I bilaga 1 i grönboken ställs även ett flertal frågor om särskilda bestämmelser för konsumentköp. Detta yttrande har som syfte att ge vägledning till kommissionen som svar på meddelandet KOM(2007) 210 slutlig om ”vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, med en granskning av möjligheten att införa direkt tillverkaransvar”. EESK antog sitt yttrande om grönboken (6) vid plenarsessionen den 11–12 juli 2007 och beslutade då att inte avge ett yttrande om de frågor ställda av kommissionen beträffande konsumentköpsdirektivet, vilka kommer att täckas av kommissionens förslag till ramdirektiv om konsumenters avtalsmässiga rättigheter.

2.2.2

I grönboken presenterar kommissionen några övergripande frågor för offentligt samråd. Bland dessa ingår frågor som rör de luckor och brister i lagstiftningen som kommissionen konstaterade vid översynen av konsumentregelverket och även de brister som följer av direktiv 1999/44/EG.

2.3

Alla medlemsstater har införlivat direktivet (7). Syftet med kommissionens meddelande är att undersöka hur medlemsstaterna har genomfört det. Meddelandet är en del av översynen av konsumentregelverket, vilken är i linje med de mål om bättre lagstiftning som kommissionen, Europaparlamentet och EESK eftersträvar genom att verka för en förenkling av den.

2.4

Syftet med direktivet är att harmonisera de delar av konsumentavtalsrätten som rör rättsliga garantier och, till en mindre del, kommersiella garantier.

2.5

Alla medlemsstater var ålagda att införliva direktivet i sina nationella lagstiftningar senast den 1 januari 2002, och de hade möjlighet att anta striktare bestämmelser om de var till konsumentens fördel.

2.6

Kommissionen konstaterar de brister några medlemsstater har visat vid införlivandet av direktivet.

3.   Sammanfattning av kommissionens meddelande

3.1

Meddelandet rör införlivandet i alla medlemsstater av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (”konsumentköpsdirektivet”). I meddelandet undersöks även möjligheten att på gemenskapsnivå införa direkt tillverkaransvar, såsom föreskrivs i artikel 12 i direktivet.

3.2

I kommissionens meddelande lyfter man fram de svårigheter en del medlemsstater har upplevt vid införlivandet av direktivet. Problem har uppstått i de fall där det finns andra definitioner av ”konsument” och ”säljare” i andra rättsakter.

3.3

På samma sätt fastställer definitionen av ”konsumentvaror” i artikel 1.2 b i direktivet dess tillämpningsområde. Medlemsstaterna har tolkat definitionen på olika sätt. I vissa medlemsstater gäller de relevanta lagarna även enskildas köp av fastighet.

3.4

Några medlemsstater utesluter ”begagnade varor som säljs på offentlig auktion där konsumenterna har möjlighet att personligen närvara vid försäljningen”, medan en del inkluderar detta alternativ. Andra har valt att begränsa säljaransvaret för sådana slags varor.

3.5

Alla medlemsstater har infört nationell lagstiftning där kraven i direktivet har införlivats. Enligt artikel 12 ska kommissionen (inom en viss period) lägga fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv i alla medlemsstater. I rapporten ska också möjligheten att införa direkt tillverkaransvar utredas, och om lämpligt, förslag läggas fram. Genom meddelandet upphävs detta åtagande.

3.6

I del I i meddelandet presenteras genomförandet av konsumentköpsdirektivet i varje medlemsstat och i del II granskas möjligheten att införa direkt tillverkaransvar gentemot konsumenterna i gemenskapslagstiftningen.

3.7

Införlivandet av direktivet har gett upphov till ett flertal problem. Några av dem kan bero på brister i direktivet, medan andra kan betraktas som felaktigt införlivande av direktivet. Kommissionens granskning har visat på betydande skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning till följd av hur man har utnyttjat minimiklausulen och vilka olika regleringsmöjligheter som ges genom direktivet. Det är ännu oklart i vilken utsträckning skillnaderna kommer att påverka den inre marknadens funktion och konsumenternas förtroende.

3.7.1

I grönboken inför det offentliga samrådet lade kommissionen fram ett flertal övergripande frågor angående de luckor och brister i lagstiftningen som konstaterades vid översynen av konsumentregelverket, däribland de som rör genomförandet av direktivet. Av dessa skäl har kommissionen beslutat att för tillfället inte lägga fram något förslag angående detta direktiv.

3.7.2

Vad gäller frågan om direkt tillverkaransvar har kommissionen konstaterat att den inte har tillräckligt underlag för att fastställa huruvida avsaknaden av EU-lagstiftning har en negativ effekt på konsumenternas förtroende för den inre marknaden. Frågan diskuteras vidare i samband med grönboken.

3.8

I sitt yttrande om grönboken om översynen av konsumentregelverket (8) drar EESK slutsatsen att det är tveksamt om den föreslagna metoden kan bidra till en hög och enhetlig konsumentskyddsnivå inom hela EU. Det krävs en äkta, demokratisk legitimitet och en tydlig rättslig och begreppsmässig grund för ett reviderat konsumentregelverk. EESK vill rikta uppmärksamheten på den föga kontrollerade digitala miljön. En ingående konsekvensanalys bör ligga till grund för alla förslag till harmoniserade regler på området och de nuvarande reglerna bör förenklas och förtydligas. Som en viktig prioritering bör bättre genomförandeåtgärder och förstärkta eller nya, tydliga och enkla förfaranden för gottgörelse framhållas. Vid en harmonisering av konsumentlagstiftningen inom EU måste man utgå ifrån att det är den bästa och högsta konsumentskyddsnivå som tillämpas i någon av medlemsstaterna som ska antas.

4.   Problem vid införlivandet

4.1

Kommissionens kontroll av införlivandet av rättsakten har visat på väsentliga skillnader mellan hur direktiv 1999/44/EG har införlivats i nationell lagstiftning. Några av dessa skillnader kan bero på brister i direktivet, medan andra kan betraktas som felaktigt införlivande av direktivet. Det är ännu oklart i vilken utsträckning skillnaderna kommer att påverka den inre marknadens funktion och konsumenternas förtroende. EESK rekommenderar att kommissionen så snart som möjligt studerar konsekvenserna både för den inre marknaden och konsumentförtroendet, och att den vidtar åtgärder mot de medlemsstater som är försumliga (9).

5.   Direkt tillverkaransvar

5.1

Några medlemsstater har infört olika former av direkt tillverkaransvar. Dessa varierar väsentligt när det kommer till regler och funktion. Enligt direktivet från 1999 ska kommissionen granska möjligheten att införa direkt ansvar för tillverkaren och om så är lämpligt lägga fram ett förslag. Av de 17 medlemsstater som besvarade kommissionens enkät har sju infört någon form av direkt tillverkaransvar, men villkoren för att ställa krav på tillverkarna varierar avsevärt. Vissa medlemsstater och berörda parter har även starka invändningar mot konceptet och en del menar att det är för tidigt att utvärdera vilka effekter det har för behovet av en separat ändring av direktiv 1999/44/EG (10).

5.2

Berörda parter och medlemsstaterna har skilda uppfattningar om hur ett direkt tillverkaransvar påverkar konsumentskyddet och den inre marknaden. De flesta medlemsstater och vissa berörda parter anser att ett direkt tillverkaransvar potentiellt ökar konsumentskyddet. Medlemsstaternas åsikter om direkt tillverkaransvar går dock isär då vissa anser att tillverkaren står närmare till hands än säljaren när det gäller att se till att varor är i enlighet med kontraktet. Andra anser att direkt tillverkaransvar inte skulle öka konsumentskyddet utan snarare orsaka juridisk osäkerhet. Kommittén menar att det behövs mer information i dessa frågor.

5.3

En del berörda parter och några medlemsstater anser att direkt tillverkaransvar skulle leda till en betydande börda för företagen, eftersom tillverkarna skulle behöva utforma system för att hantera klagomål och finansiera detta ansvar. Det finns dock ingen enhällighet. Andra medlemsstater och andra parter är inte överens om detta.

5.4

Det faktum att olika regelverk gäller i fråga om direkt tillverkaransvar kan bli ett problem för den inre marknaden. För närvarande har kommissionen inte kunnat dra de sista slutsatserna. Det finns inte tillräckligt med uppgifter för att fastställa huruvida avsaknaden av EU-regler om direkt tillverkaransvar påverkar konsumenternas förtroende för den inre marknaden på ett negativt sätt.

5.5

Skälen att göra direkt tillverkaransvar obligatoriskt i alla medlemsstater är långt ifrån självklara. Direkt tillverkaransvar skulle införa ett ökat antal ansvariga i jämförelse med krav på säljaren. Det beror på produkten eller tjänsten ifråga. Dyrare inköp över gränserna, t.ex. av bilar, påverkar tillverkarna direkt. Tack vare EU:s regelverk måste dock försäljningsagenter eller distributörer av bilar respektera tillverkargarantin oavsett var fordonet är inköpt. Handel med vin och sprit över gränserna, som håller på att bli en allt viktigare del av den inre marknaden, är svår att lagstifta om – antingen gentemot säljaren eller ”tillverkaren” – såvida inte köparen ofta reser till det medlemsland där varan inhandlades. För konsumentvaror i allmänhet skulle införandet av ett direkt tillverkaransvar öka konsumentskyddet och konsumenternas förtroende för den inre marknaden.

5.6

Frågan om direkt tillverkansvar kräver en mycket noggrannare analys åtföljd av en detaljerad konsekvensanalys.

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Bielefelds universitet (i Tyskland) har utarbetat en komparativ analys av de olika nationella lagstiftningarna, vilken innehåller de eventuella handelshinder eller konkurrenssnedvridningar som uppstått på grund av de åtta direktiv som är uppräknade under fotnot nr 3 (den komparativa studien återfinns på: http://ec.europa.eu/consumers/cons_int/safe_shop/acquis/comp_analysis_en.pdf ).

(2)  KOM(2006) 744 slutlig (”grönboken”).

(3)  Rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler, EGT L 372, 31.12.1985, s. 31.

Rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang, EGT L 158, 23.6.1990, s. 59.

Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, EGT L 95, 21.4.1993, s. 29.

Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis, EGT L 280, 29.10.1994, s. 83.

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal, EGT L 44, 4.6.1997, s. 19.

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter, EGT L 80, 18.3.1998, s. 27.

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, EGT L 166, 11.6.1998, s. 51.

Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier, EGT L 171, 7.7.1999, s. 12.

(4)  UGAL – the Union of Groups of Independent Retailers of Europe.

(5)  Se fotnot 1.

(6)  CESE 984/2007, föredragande Richard Adams, EUT C 256, 27.10.2007.

(7)  EGT L 171, 7.7.1999, s. 12.

(8)  CESE 984/2007, EUT C 256, 27.10.2007.

(9)  Se fotnot 1.

(10)  Se fotnot 3.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/35


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Rapport från kommissionen – Rapport om konkurrenspolitiken 2006”

KOM(2007) 358 slutlig

(2008/C 162/05)

Den 25 juni 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Rapport från kommissionen – Rapport om konkurrenspolitiken 2006”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 januari 2008. Föredragande var Franco CHIRIACO.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 141 röster för, 3 röster emot och 5 nedlagda röster:

1.   Bakgrund

1.1

Syftet med 2006 års rapport om konkurrenspolitiken är att återspegla förändringarna i kommissionens interna organisation och arbetsmetoder och att visa hur kommissionen bidrar till att samordna den ekonomiska styrningen i Europa i samband med insatserna för att uppnå Lissabonstrategins mål.

2.   Instrument

2.1   Antitrust  (1) – artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget  (2)

2.1.1

Böter är enligt kommissionens åsikt en avgörande faktor för att avskräcka företagen från överträdelser mot bestämmelserna.

Man har antagit en ny gräns för immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden. Enligt de nya riktlinjerna ska grundbeloppet för böter motsvara en andel av det årliga försäljningsvärdet av produkten (upp till 30 %) multiplicerat med det antal år som företaget har gjort sig skyldigt till överträdelse (när det gäller upprepade överträdelser kan böterna nå upp till 100 %).

2.1.2

För att kontrollmetoden skulle bli mer effektiv antogs grönboken om skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler, vilka återfinns i artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget. Grönboken orsakade en livlig debatt i Europa, och de enstaka medlemsländerna lade fram mer än 150 kommentarer från regeringar, konkurrensmyndigheter, företag, konsumentorganisationer, advokater och universitet.

Även kommittén välkomnade efter en omfattande diskussion kommissionens initiativ i yttrandet om grönboken (3).

2.1.3

När det gäller åtgärder mot karteller offentliggjorde kommissionen sju slutliga beslut, i vilka 41 företag dömts till böter uppgående till sammanlagt 1 846 miljoner euro (jämfört med 33 företag och sammanlagt 683 miljoner euro i böter 2005).

2.2   Koncentrationskontroll  (4)

2.2.1

Genom ett offentligt samråd åtog sig kommissionen att ge bättre vägledning i behörighetsfrågor  (5) som kan uppstå i samband med koncentrationskontroll inom ramen för koncentrationsförordningen (6).

Det nya meddelandet, som ursprungligen var planerat att antas 2007, kommer att ersätta de befintliga meddelandena på detta område.

2.2.2

Tillämpningen av regler ledde till att antalet koncentrationer som anmäldes till kommissionen 2006 uppgick till 356. Sammanlagt antog kommissionen 352 slutliga beslut, varav 207 fattades på grundval av det förenklade förfarandet.

2.3   Kontroll av statligt stöd

2.3.1

Kommissionen förenklade godkännandet av regionalstöd genom att anta en gruppundantagsförordning  (7), av statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (FoUI) genom att anta en ny rambestämmelse (8), av direktstöd för främjande av investeringar i små och medelstora företag genom att underlätta småföretagens tillgång till kapital (9), samt av stöd till miljöskyddet.

Slutligen antog kommissionen en ny förordning om stöd av mindre betydelse  (10), enligt vilken stöd på upp till 200 000 euro (11) som beviljas över tre räkenskapsår inte betraktas som statligt stöd.

2.3.2

Under 2006 behandlade kommissionen i enlighet med reglerna 921 fall av statsstöd, det vill säga en ökning med 36 % jämfört med 2005. I en stor del av de 710 slutliga besluten, 91 % av fallen, godkände kommissionen stödet utan några formella undersökningar, eftersom den ansåg det vara förenligt med den fria konkurrensen.

2.3.3

I detta sammanhang har kommissionen ansett att stöd till utbildning är förenligt med de europeiska intressena, samtidigt som den har gjort en sträng bedömning av undsättnings- och omstruktureringsstöd till företag i svårigheter, vilket har bedömts som lagligt endast under stränga villkor (12).

3.   Utvecklingen i olika sektorer

3.1   Energi

3.1.1

I den slutrapport om energi som kommissionen antog den 10 januari 2007 (13) beskrivs ett Europa där grossistpriserna på gas och el kontinuerligt höjs, och där konsumenterna har en relativt begränsad valfrihet på grund av inträdeshindren för energiprodukter.

3.1.2

Kommissionen har inlett vissa antitrustutredningar rörande hamstring av nätverks- och lagringskapacitet, långtidskapacitetsreserveringar samt uppdelning av marknader och långfristiga kontrakt mellan grossister/återförsäljare och slutkunder.

3.1.3

När det gäller koncentrationer inom energisektorn har kommissionen vidtagit många åtgärder och fattat därtill relaterade beslut. De viktigaste fallen har varit DONG/Elsam/Energi E2  (14) och Gaz de France/Suez  (15).

3.1.4

Kontrollen av statligt stöd har visat hur avtal mellan offentliga nätoperatörer och producenter i Ungern och Polen har utestängt betydande delar av grossistmarknaden, och hur förmånliga tariffer för vissa industriföretag har snedvridit konkurrensen i Italien. Ett annat viktigt beslut rör statsstöd inom sektorn för förnybar energi och innebär att offentlig finansiering ska begränsas till exceptionella fall, utan att företag eller verksamheter som inte följer bestämmelserna gynnas.

3.2   Finansiella tjänster

3.2.1

Kommissionen inledde 2005 en utredning av banktjänster till privatpersoner  (16), och i synnerhet den gränsöverskridande konkurrensen. Den slutliga rapporten offentliggjordes den 31 januari 2007, och i den påvisades hinder för inträde, marknadsfragmentering och hög grad av koncentration bland utgivare och inlösare av betalkort.

3.2.2

Kommissionen offentliggjorde en preliminär rapport om den omfattande branschutredningen av företagsförsäkringar den 24 januari 2007.

3.2.3

Dessutom godkände kommissionen ett stort antal koncentrationer inom sektorn för finansiella tjänster, t.ex. i fallet Talanx Aktiengesellschaft  (17).

3.2.4

Kontrollen av statligt stöd har medfört garantier för de finansiella tjänsternas konkurrensvillkor, särskilt när det gäller nya konkurrenter och utländska banker, och har även inneburit att Luxemburgs förtäckta stöd till holdingbolag avskaffats.

3.3   Elektronisk kommunikation

3.3.1

Eftersom den stora majoriteten leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster bedriver sin verksamhet i enlighet med EU:s rambestämmelser för elektroniska nät och tjänster, utfärdade kommissionen en rekommendation om att 18 specifika marknader för produkter och tjänster på både grossist- och återförsäljarnivå bör förhandsregleras av de nationella regleringsmyndigheterna (18). Tillämpningen av sektorsspecifik förhandsreglering och efterhandstillämpning av konkurrenslagstiftningen kan studeras på marknaderna för bredbandtillträde.

3.4   Informationsteknik

3.4.1

Inom IT-sektorn har kommissionen fortsatt att motverka snedvridning av konkurrensen på en marknad som för närvarande kännetecknas av digital konvergens och allt större driftskompatibilitet.

Ytterst viktigt i detta sammanhang är fallet med Microsoft , som dömdes till böter för att inte ha lämnat begärd information till kommissionen i tid. Microsofts överklagande av kommissionens beslut (19) avvisades av förstainstansrätten i en dom av den 17 september 2007 (20).

3.4.2

Kontrollen av koncentrationer har lett till att kommissionen har godkänt transaktionen mellan Nokia och nätutrustningsverksamheten i Siemens AG, och på samma sätt, sammanslagningen av Alcatel och Lucent Technologies, eftersom kommissionen ansåg att konkurrensen inte minskat när det gällde försörjning av utrustning för optiska nät och lösningar för bredbandstillträde.

3.5   Medier

3.5.1

Det konkurrenspolitiska målet inom mediesektorn är att garantera konkurrens på lika villkor såväl mellan olika privata operatörer som mellan privata och offentligt finansierade operatörer.

3.5.2

Inom området digitala sändningar inledde kommissionen ett överträdelseförfarande mot Italien för att undersöka om det under övergången till digitala sändningar förekom begränsningar för programföretag och konkurrensfördelar för de befintliga analoga operatörerna, vilket klart strider mot konkurrensdirektivet.

3.5.3

Kommissionen ingrep dessutom flera gånger för att se till att det verkligen förekom konkurrens i fråga om viktiga evenemang (”premium content”), statsstöd för film och andra audiovisuella verk samt förvaltning av rättigheter.

3.6   Transporter

3.6.1

De största problemen rör skyddade nationella vägtransportmarknader, dålig driftskompatibilitet i fråga om järnvägstransporter och brist på öppet tillträde till hamntjänster.

3.6.2

Inom vägtransportsektorn har kommissionen fortsatt att godkänna både statligt stöd till spridning av miljövänlig teknik och statligt stöd till obligatoriska allmännyttiga tjänster.

3.6.3

järnvägstransporternas område fattade kommissionen ett annat viktigt beslut om statligt stöd till järnvägsinfrastruktur, i vilket man ansåg att det föll inom ramen för den offentliga sektorns ansvarsområde och inte skulle betraktas som statligt stöd (21).

3.6.4

Inom sjötransportsektorn har kommissionen åtagit sig att offentliggöra riktlinjer för tillämpning av konkurrenslagstiftningen för att underlätta övergången till ett system med full konkurrens. När det gäller statsstöd har kommissionen insisterat på att alla nationalitetsklausuler som undantar fartygsägare från att betala socialförsäkringsavgifter för sitt sjöfolk ska avskaffas.

3.6.5

Inom området för lufttransporter upphävdes den 1 januari 2007, genom förordning (EG) nr 1459/2006, undantaget från förbudet i artikel 81.1 i EG-fördraget för IATA-konferenser om passagerartaxor på linjer inom EU och undantaget från slottider och tidtabeller.

3.7   Posttjänster

3.7.1

Den kraftiga utvecklingen av marknaden för posttjänster har fått kommissionen att dels minska de tjänster för vilka leverantörer av allmännyttiga tjänster beviljats monopolrättigheter, dels försvara konkurrensen inom de avreglerade sektorerna för att undvika faktiska monopol.

3.7.2

Ett viktigt kommissionsbeslut slår fast att ersättning för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska anses förenlig med reglerna för statligt stöd endast om den inte överstiger kostnaderna för att uppfylla skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och under förutsättning att de övriga skyldigheterna också uppfylls.

Kommissionen har senare kontrollerat att postaktörer inte åtnjutit ytterligare fördelar, som i Frankrikes (22) fall, där kommissionen rekommenderade att den obegränsade statliga garanti som den franska posten beviljas i egenskap av offentligt organ skulle avskaffas vid utgången av 2008.

4.   Europeiska konkurrensnätverket och nationella domstolar

4.1

2006 var ett viktigt år, när den förbättring av systemet som inletts genom förordning (EG) nr 1/2003 konsoliderades samtidigt som man förstärkte samarbetet mellan å ena sidan medlemmarna i Europeiska konkurrensnätverket, dvs. de nationella konkurrensmyndigheterna, och kommissionen och å andra sidan de nationella domstolarna och kommissionen.

4.2

Samarbetet mellan medlemmarna i Europeiska konkurrensnätverket grundar sig på viktiga skyldigheter för de nationella konkurrensmyndigheterna: att informera kommissionen när nya förfaranden inleds och, under alla omständigheter, innan det slutliga beslutet fattas. De nationella myndigheterna anmälde 150 utredningar till kommissionen, som utfärdat yttranden och råd till de nationella konkurrensmyndigheterna i 125 av dessa ärenden.

4.3

Samarbetet inom Europeiska konkurrensnätverket medförde bland annat ett möte mellan generaldirektören för GD Konkurrens och de behöriga nationella myndigheterna, och under detta antogs konkurrensnätverkets modell för förmånlig behandling. Kommissionen och de nationella myndigheterna har även diskuterat allmänna frågor rörande antitrust, branschutredningar och särskilda branscher.

4.4   Tillämpning av EU:s konkurrenslagstiftning vid de nationella domstolarna i EU

4.4.1

Enligt artikel 15.1 i förordning (EG) nr 1/2003 får medlemsstaternas domstolar från kommissionen begära yttranden eller upplysningar som den förfogar över. Dessutom åläggs medlemsstaterna i samma artikel att till kommissionen översända en kopia på alla avgöranden som utfärdats av nationella domstolar.

4.4.2

Fortbildning av nationella domare är mycket viktigt för att utveckla kunskapen om gemenskapens konkurrenslagstiftning. För detta ändamål medfinansierar kommissionen varje år utbildningsprojekt i alla medlemsstater.

5.   Internationell verksamhet

5.1

Inför Rumäniens och Bulgariens EU-anslutning bidrog kommissionen till att främja tillämpning av konkurrensbestämmelserna i dessa länder, och samma sak sker nu i Kroatien och Turkiet.

5.2

Den bilaterala dialogen mellan kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter i många länder har liksom kontakterna med USA, Kanada och Japan förstärkts. GD Konkurrens har dessutom bistått Kina och Ryssland under utarbetandet av deras konkurrenslagstiftningar.

5.3

När det gäller det multilaterala samarbetet spelar GD Konkurrens en mycket viktig roll inom det internationella konkurrensnätverket och deltar i OECD:s konkurrenskommitté.

6.   Interinstitutionellt samarbete

6.1

Europaparlamentet antar varje år ett initiativbetänkande om kommissionens årliga rapport om konkurrenspolitiken. Kommissionsledamoten med ansvar för konkurrenspolitiken diskuterar regelbundet pågående offentliggjorda ärenden med rådet och de berörda parlamentsutskotten.

6.2

Slutligen bör man understryka att kommissionen informerar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om viktiga initiativ, och framför allt deltar i arbetet med EESK:s årliga yttrande om kommissionens årliga rapport om konkurrenspolitiken.

7.   Slutsatser och kommentarer

7.1   Förhållandet mellan konkurrenspolitiken och politiken för ekonomisk utveckling

Genom att konkurrenspolitiken har återfört hela ekonomiska sektorer till marknadens funktion och dynamik har den konkret bidragit till att skapa en sammanhållen europeisk inre marknad med färre regler och mindre lagstiftning.

7.1.1

Konkurrenspolitiken spelar en allt viktigare roll i Europas ekonomiska politik. Tidigare har både kommissionen (23) och EESK (24) framhållit vikten av att införa nya ekonomiskpolitiska instrument, för att konkurrenspolitiken och näringslivspolitiken i samverkan ska eftersträva större ekonomisk och social sammanhållning, slå vakt om sysselsättningen – bl. a. genom kontrollsystem för statsstödet och för olika former av utlokalisering – samt värna om miljön och främja omfattande och ambitiösa forsknings- och utvecklingsprogram.

För närvarande samordnas konkurrenspolitiken i hög grad med annan politik, till exempel den inre marknaden och konsumentpolitiken, för att skapa marknader som fungerar bättre och gynnar konsumenterna och den europeiska konkurrenskraften.

7.1.2

Med utgångspunkt i utvecklingen i EU:s sju största medlemsländer förutspår kommissionen att den ekonomiska tillväxten under 2007 blir 2,8 % i EU och 2,5 % i hela euroområdet (25). Trots att dessa förutsägelser har reviderats av IMF, som nu räknar med att euroområdets tillväxt inte kommer att öka med 2,1 utan med 1,6 %, anser EESK att den europeiska tillväxten bör fortsätta, med stöd av en stabil grund och ett gynnsamt internationellt klimat.

7.1.3

EESK anser att det är viktigt för EU att uppnå en balanserad ekonomisk tillväxt och prisstabilitet, en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där utbildning, full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas, samt en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö.

7.1.4

På en marknad där konkurrenspolitiken får allt större tyngd blir ekonomiska, sociala och miljörelaterade indikatorer viktiga för att mäta konkurrenskraften inte bara för slutkonsumenterna utan framför allt för företagen.

7.1.5

EESK anser att man bör slå vakt om de europeiska företagens och tjänsternas konkurrenskraft genom ett system med tydliga regler som bygger på korrekt genomförande av konkurrenspolitiken i nära samklang med handelspolitiken.

I dag är EU internationellt sett den aktör som är mest öppen för utländska marknader. Om det grundläggande europeiska skyddet mot dumpning och subventioner avskaffades, skulle detta medföra diskriminering av alla producenter inom EU som respekterar konkurrensbestämmelserna och laglig handel samt EU:s bestämmelser rörande statligt stöd.

I detta sammanhang uppmanar EESK kommissionen att i större utsträckning anmäla fall av illojal internationell konkurrens till WTO, och att i de bilaterala handelsavtalen införa en klausul enligt vilken handelspartnerna blir skyldiga att följa konkurrensreglerna och verkligen kontrollera de statliga stöden.

7.2   Kontroll av statligt stöd

7.2.1

EESK uppskattar kommissionens strategi för att modernisera handlingsplanen för statligt stöd, som grundar sig på riktat statsstöd, ekonomisk analys, effektiva förfaranden samt delat ansvar mellan kommissionen och medlemsländerna. Kommittén anser också att kommissionen gör rätt i att behandla statligt stöd till tekniköverföring, innovativ verksamhet och sektorsövergripande ramar för stora investeringsprojekt annorlunda och mer förmånligt än annat stöd.

7.2.2

I sin behandling av fall av statligt stöd bör kommissionen motivera den särskilda beskattning som länderna tillämpar på ömsesidiga företag, exempelvis kooperativ och företag med avsevärd social påverkan.

7.3   Bankerna och finansmarknaden

7.3.1

Kommittén är positiv till kommissionens insatser för att kontrollera korsägande av aktier och förvaltning av finansiella produkter. I särskilda fall har det hänt att kreditinstitut har haft aktiemajoriteten (aktieägaravtal) i företag, med det resultatet att krediter som beviljades av bankerna använts till att finansiera samma banks kapitalförvärv.

7.4   Energi

7.4.1

EESK framhåller att energi inte bara handlar om en marknad, utan även utveckling, sysselsättning och miljö. I dag måste EU konkurrera med nya internationella aktörer (26), och ofta måste de nya marknadsstrukturerna ta hänsyn till styrkeförhållandena.

7.4.2

EESK anser att frågan om åtskillnad mellan produktion och distribution (s.k. unbundling) inom gassektorn måste hanteras med hänsyn tagen till denna sektors särdrag (27).

7.5   Informationsmångfald och konkurrensregler

7.5.1

EESK rekommenderar att man inom mediesektorn skiljer mellan särskilda bestämmelser för att försvara informationsmångfalden och allmänna antitrustbestämmelser, och påpekar att konkurrensbestämmelserna är en grundförutsättning för mångfald men inte ensamma kan garantera denna mångfald.

7.5.2

Om man inte förstår detta finns det en risk för att konkurrensreglerna blir mindre effektiva och principen om mångfald försvagas.

7.6   Telekommunikation

7.6.1

Kommittén anser att en generell åtskillnad inom telekommunikationsnäten och inrättande av en europeisk byrå för denna sektor bör utvärderas på lämpligt sätt i förhållande till andra sektorer, eftersom investeringarna i en sektor som är viktig för den europeiska konkurrenskraften är avgörande för en konkurrenskraftig utveckling av denna sektor, särskilt med tanke på den snabba tekniska utvecklingen.

7.7   Tillämpning av EU:s konkurrenslagstiftning vid de nationella domstolarna i EU

7.7.1

För att garantera att bestämmelserna tillämpas på ett effektivt sätt är det nödvändigt att säkerställa kontinuerlig utbildning och fortbildning av nationella domare och alla rättsliga aktörer i konkurrenslagstiftning.

I detta sammanhang uppmanar EESK kommissionen att så snart som möjligt utfärda riktlinjer för tillämpning av artikel 82 i EG-fördraget, särskilt rörande utestängning.

7.7.2

Även om kommittén ser positivt på kommissionens medfinansiering av projekt, anser vi att man förutom de 15 utbildningsprojekt som inleddes i 25 medlemsstater 2006, kan och bör göra mer för att klara av de konkurrenspolitiska utmaningarna och de problem som rör förbindelserna mellan kommissionen, företagen, organisationerna och konsumenterna.

7.7.3

Förbindelserna mellan EESK och kommissionen förstärktes nyligen när tillägget till samarbetsavtalet från november 2005 undertecknades under plenarsessionen den 30-31 maj 2007 (28). Avtalet innebär att EESK står i centrum i kommunikationsprocessen genom sin unika ställning när det gäller att främja dialogen med medborgarna.

7.7.4

Kommittén uppmanar kommissionen och Europaparlamentet att utveckla en interinstitutionell samarbetspolitik som syftar till att göra gemenskapslagstiftningen förenlig med de olika nationella ordningarna.

EESK stöder processen för antagande av ett nytt fördrag (det vill säga Lissabonfördraget) som förenklar lagstiftningsramen och uppfyller kraven på en union med 27 medlemsländer, så att EU kan enas om ny politik och fatta de beslut som behövs för att anta nya utmaningar.

7.7.5

Slutligen framhåller kommittén att konkurrenspolitiken inte endast får förknippas med fristående mål, utan fortsätta att vara en fullvärdig uppgift för Europeiska kommissionen (29).

För att bidra till insyn i arbetet anordnade EESK i sina egna lokaler en konferens på temat Regeringskonferensen 2007: Det organiserade civila samhället redovisar sin syn på Europas framtid. Konferensen hölls den 27-28 september och samlade ett stort antal deltagare.

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Mot följande beslut från kommissionen har talan väckts inför EG-domstolen. Hittills har det inte vidtagits någon definitiv åtgärd, med undantag för De Beers-målet, i vilket kommissionens beslut upphävdes av domstolen: målet COMP/38.638 Syntetiskt gummi, kommissionens beslut av den 29 november 2006, målet COMP/39.234 Legeringspåslag (nytt beslut), kommissionens beslut av den 20 december 2006, målet COMP/38.907 Stålbalkar (nytt beslut), kommissionens beslut av den 8 november 2006, målet COMP/38.121 Rördelar (Rördelar), kommissionens beslut av den 20 september 2006, målet COMP/38.456 Bitumen Nederländerna, kommissionens beslut av den 13 september 2006, målet COMP/38.645 Metakrylater (Akrylglas), kommissionens beslut av den 31 maj 2006, målet COMP/38.620 Väteperoxid och perborat (Blekningskemikalier), kommissionens beslut av den 3 maj 2006, målet COMP/38.113 Prokent/Tomra, målet COMP/38.348 Repsol CPP, kommissionens beslut av den 12 april 2006 och målet COMP/38.381 De Beers, kommissionens beslut av den 22 juni 2006.

(2)  EUT C 321, 29.12.2006.

(3)  INT/306. Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande finns att läsa på

http://eescopinions.eesc.europa.eu/EESCopinionDocument.aspx?identifier=ces\int\int306\ces1349-2006_ac.doc&language=SV.

(4)  Endast mot följande kommissionsbeslut har talan väckts vid EG-domstolen: målet COMP/M.3796 Omya/J. M. Huber PCC.

(5)  Den finns tillgänglig på

http://ec.europa.eu/comm/competition/mergers/legislation/jn_fr.pdf.

(6)  Förordning (EG) nr 139/2004.

(7)  Förordning (EG) nr 1628/2006.

(8)  EUT C 323, 30.12.2006, s. 1.

(9)  EUT C 194, 18.8.2006, s. 2.

(10)  Förordning (EG) nr 1998/2006.

(11)  Beloppet har fördubblats jämfört med den tidigare förordningen (se förordning (EG) nr. 69/2001, EGT L 10, 13.1.2001, s. 30).

(12)  Se ärendet Northern Rock (IP/07/1859). Det likviditetsstöd som den brittiska centralbanken Bank of England beviljade Northern Rock tillsammans med tillräckliga bankgarantier och räntor den 14 september 2007 betraktades inte som statsstöd av kommissionen. Som statsstöd betraktas däremot den insättningsgaranti som finansdepartementet beviljade den 17 september och de åtgärder som beviljades den 9 oktober och som innebar att Northern Rock fick tillgång till ytterligare likviditet och garantier som täcktes av finansdepartementet. Dessa åtgärder kan beviljas i form av undsättnings- och omstruktureringsstöd, i enlighet med gemenskapens riktlinjer för statligt undsättnings- och omstruktureringsstöd till företag i svårigheter. På grundval av dessa riktlinjer bör den här sortens statsstöd beviljas i form av lån och garantier som inte överstiger sex månader, men för banksektorn förekommer vissa undantag som omgärdas av försiktighetsregler och har tillämpats i detta fall. På grundval av dessa riktlinjer har de brittiska myndigheterna åtagit sig att senast den 17 mars 2008 för kommissionen lägga fram en omstruktureringsplan för Northern Rock vilken går längre än kortsiktig undsättning. Om denna plan ska betraktas som statsstöd måste avgöras i förhållande till dess särdrag och bestämmelserna för omstruktureringsstöd.

(13)  KOM(2006) 851 slutlig.

(14)  Ärende COMP/M.3868 DONG/Elsam/Energi E2, kommissionens beslut av den 14 mars 2006.

(15)  Ärende COMP/M.4180 Gaz de France/Suez, kommissionens beslut av den 14 november 2006.

(16)  Kommissionens beslut av den 13 juni 2005 (EUT C 144, 14.6.2005, s. 13).

(17)  Ärende COMP/M.4055 Talanx/Gerling, kommissionens beslut av den 5 april 2006.

(18)  Kommissionens rekommendation 2003/311/EG av den 11 februari 2003 om relevanta produkt- och tjänstemarknader inom området elektronisk kommunikation vilka kan komma i fråga för förhandsreglering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EUT L 114, 8.5.2003, s. 45). Kommissionen antog en ny rekommendation den 17 december 2007 (EUT L 344, 28.12.2007, s. 65) som i detta sammanhang endast hänvisar till åtta marknader.

(19)  Texten finns tillgänglig på http://ec.europa.eu/comm/competition/antitrust/cases/decisions/37792/art24_2_decision.pdf.

(20)  Mål T-201/04 (EUT C 269, 10.11.2007, s. 45).

(21)  Kommissionens beslut i ärende N 478/2004 av den 7 juni 2006 (EUT C 209, 31.8.2006).

(22)  Ärende E 15/2005 Rekommendation med förslag till lämpliga åtgärder i fråga om den obegränsade statliga garantin för Posten (ännu ej offentliggjort i EUT).

(23)  Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU, KOM(2004) 274 slutlig.

(24)  Yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU (KOM(2004) 274 slutlig), EUT C 157, 28.6.2005.

(25)  Se IP/07/1295. Mer information finns tillgänglig på följande Internetadress:

http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/07/1295&format=HTML&aged=1&language=SW&guiLanguage=en

(26)  Framför allt Gazprom och Sonatrach.

(27)  Neelie Kroes, ”More competitive energy markets: building on the findings of the sector inquiry to shape the right policy solution”, Bryssel, 19 september 2007.

(28)  En sammanfattning av de yttranden som antogs under ovannämnda plenarsession finns tillgängliga på följande Internetadress:

http://www.eesc.europa.eu/activities/press/summaries_plenaries/2007/grf_ces83-2007_d_sv.pdf.

(29)  Lissabonfördraget, som antogs i Bryssel den 3 december 2007 av konferensen mellan företrädarna för medlemsstaternas regeringar, finns tillgängligt på följande Internetadress:

http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cmsUpload/cg00014.sv07.pdf.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/40


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om typgodkännande av delar för belysnings- och ljussignalanordningar på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul” (kodifierad version)

KOM(2007) 840 slutlig – 2007/0284 (COD)

(2008/C 162/06)

Den 25 januari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om typgodkännande av delar för belysnings- och ljussignalanordningar på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul” (kodifierad version)

Eftersom kommittén till fullo stöder förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari 2008) med 147 röster för, 1 röst emot och 7 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 13 februari 2008,

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/40


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om benämningar på textilier” (Omarbetning)

KOM(2007) 870 slutlig – 2008/0005 (COD)

(2008/C 162/07)

Den 8 februari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om benämningar på textilier” (Omarbetning)

Eftersom kommittén till fullo stöder förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari 2008) med 128 röster för och 2 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 13 februari 2008,

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/41


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (kodifierad version)”

KOM(2007) 873 slutlig – 2007/0299 (COD)

(2008/C 162/08)

Den 8 februari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium (kodifierad version)”

Eftersom kommittén till fullo stöder förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari) med 141 röster för, 1 röst emot och 1 nedlagd röst att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/41


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Europaparlamentets och rådets direktiv om färgämnen som får tillsättas läkemedel (omarbetning)”

KOM(2008) 1 slutlig – 2008/0001 (COD)

(2008/C 162/09)

Den 31 januari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Europaparlamentets och rådets direktiv om färgämnen som får tillsättas läkemedel (omarbetning)”

Eftersom kommittén till fullo stöder förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari 2008) med 122 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 13 februari 2008,

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/42


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”En oberoende utvärdering av tjänster av allmänt intresse”

(2008/C 162/10)

Den 16 februari 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om

”En oberoende utvärdering av tjänster av allmänt intresse”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 januari 2008. Föredragande var Raymond HENCKS.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 14 februari 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 162 röster för, 24 röster emot och 11 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Den reform av fördragen som antogs av Europeiska rådet den 17–18 oktober 2007 utgör ytterligare ett framsteg bland annat när det gäller tjänster av allmänt intresse. I bestämmelserna om unionens funktionssätt införs en allmän tillämpningsklausul om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (artikel 14) som ska gälla på EU:s samtliga politikområden, däribland på den inre marknaden och inom konkurrenspolitiken. Ett protokoll som berör samtliga tjänster av allmänt intresse, inklusive icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse, fogas till de båda fördragen.

1.2

Tjänster av allmänt intresse, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse bidrar alla till samtliga medborgares välbefinnande och till att de effektivt kan utnyttja sina grundläggande rättigheter. Tillhandahållandet av tjänster av allmänt intresse kräver politiska beslut och är därför lagstiftarens ansvar.

1.3

Detta medför inte bara en starkare förpliktelse för unionen och medlemsstaterna att sörja för att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utförs på ett välfungerande sätt, som bland annat förutsätter att man fortlöpande utvärderar dessa tjänsters effektivitet, utan också att de beslutande institutionerna tydligt måste definiera vilka begrepp, mål och uppdrag som de förknippar med dessa tre benämningar. Så länge detta inte har skett kommer utvärderingen av tjänsternas effektivitet inte att kunna bidra till att ge medborgarna den rättssäkerhet som de har rätt att förvänta från sina institutioner, såväl på nationell nivå som EU-nivå.

1.4

Syftet med utvärderingen måste vara att öka dessa tjänsters effektivitet och anpassa dem till medborgarnas och företagens skiftande behov samt att ge de offentliga myndigheterna underlag för att fatta bästa möjliga beslut. Utvärderingen har en grundläggande betydelse för att uppnå en balanserad avvägning mellan marknaden och allmänintresset samt mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga mål.

1.5

Den stora betydelse som tjänster av allmänt intresse har i kampen mot social utestängning och för främjande av social rättvisa och socialt skydd, som hör till unionens mål enligt fördraget, kräver att man på medlemsstatsnivå gör en regelbunden utvärdering inte bara av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, som redan omfattas av gemenskapsregler, utan också av icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse.

1.6

Utvärderingen av tjänster av allmänt intresse (ekonomiska och icke-ekonomiska) på nationell, regional och lokal nivå i medlemsstaterna måste vara oberoende och ge utrymme för en mångfald perspektiv och synpunkter, täcka in Lissabonstrategins tre pelare, bygga på en mångfald kriterier och utföras i samråd med alla berörda aktörer.

1.7

Man bör på EU-nivå fastställa förfaranden för utbyte, sammanförande, jämförelse och samordning och driva på utvecklingen av en oberoende utvärdering med beaktande av subsidiaritetsprincipen genom att i dialog med företrädarna för de berörda aktörerna utarbeta en harmoniserad utvärderingsmetod på europeisk nivå utifrån gemensamma indikatorer.

1.8

För att säkerställa utvärderingens relevans och värde bör man inrätta en partssammansatt styrkommitté som är helt oberoende i sitt arbete och består av företrädare för Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, medlemsstaternas ständiga representationer i EU, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

2.   Bakgrund

2.1

Enligt fördragen hör tjänster av allmänt ekonomiskt intresse till unionens gemensamma värderingar, bland annat på grund av deras betydelse för att främja den sociala och territoriella sammanhållningen. Detta bekräftas i det reformfördrag som Europeiska rådet antog den 17–18 oktober 2007. Där anges det att Europaparlamentet och rådet via förordningar ska fastställa principer och villkor för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, utan att det påverkar medlemsstaternas befogenheter att tillhandahålla, beställa och finansiera sådana tjänster, samtidigt som det betonas att medlemsstaterna och gemenskapen har ett delat ansvar.

2.2

Således ska unionen och medlemsstaterna, var och en inom ramen för sina respektive befogenheter och inom det reformerade fördragets tillämpningsområde, sörja för att sådana tjänster utförs effektivt på grundval av principer och villkor, särskilt ekonomiska och finansiella, som gör det möjligt för dem att fullgöra sina uppgifter.

2.3

När det reformerade fördraget träder i kraft ska Europaparlamentet och rådet genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och med hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna fastställa dessa principer och villkor.

2.4

I ett protokoll om tjänster av allmänt intresse som bifogats de reformerade fördragen framhåller man de nationella, regionala och lokala myndigheternas avgörande roll och stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som i största möjliga mån tillgodoser användarnas behov samt en hög nivå av kvalitet, säkerhet, överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarrättigheter.

2.5

I samma protokoll nämns för första gången i en text i gemenskapens primärrätt ”tjänster av allmänt intresse som inte är av ekonomisk art”. Det konstateras att det är medlemsstaternas behörighet att tillhandahålla, beställa och organisera sådana tjänster och att bestämmelserna i fördragen inte på något sätt ska påverka medlemsstaternas behörighet på detta område, vilket innebär att tjänster av allmänt intresse som inte är av ekonomisk art i princip fortfarande inte omfattas av de bestämmelser som rör inre marknaden, konkurrenspolitiken och statligt stöd, samtidigt som gemenskapsrättens allmänna principer gäller för medlemsstaternas utövande av sin behörighet.

2.6

Det finns ingen definition av skillnaden mellan ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster i det reformerade fördraget, vilket innebär att eventuella tolkningar även i fortsättningen måste avgöras av EG-domstolen och att den nuvarande rättsliga osäkerheten därmed består. Medborgarna förväntar sig mycket av EU. Unionen bör sörja för ökad välfärd, respekt för grundläggande rättigheter och för att dess beslut inte leder till försämringar i medlemsstaterna.

3.   Skälen till att utvärdera tjänster av allmänt intresse

3.1

Den förpliktelse som unionen och medlemsstaterna har enligt artikel 14 att sörja för att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utförs på ett välfungerande sätt förutsätter bland annat att man fortlöpande utvärderar dessa tjänsters effektivitet.

3.2

För att en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse ska betecknas som välfungerande måste den enligt EESK:

Uppfylla principerna om likabehandling, allmän tillgång, överkomlighet och tillgänglighet, tillförlitlighet och kontinuitet, kvalitet och effektivitet, garanterade användarrättigheter och ekonomisk och social lönsamhet.

Ta i beaktande särskilda behov hos vissa grupper, t.ex. hos personer med handikapp, minderåriga eller missgynnade grupper.

3.3

Även om det inte explicit nämns i det reformerade fördraget kan utvärderingen förväntas bli det kontrollinstrument som implicit efterlyses i fördraget.

3.4

Medlemsstaterna eller EU ska inom ramen för sina respektive befogenheter på ett öppet sätt och utan diskriminering fastställa och anpassa uppgifterna och målen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. De ska därvid beakta proportionalitetsprincipen och användarnas intresse och det allmänna bästa.

3.5

Berörd myndighet ska inrätta ett system för utvärdering av tjänsternas resultat, effektivitet och kvalitet som inte bara bygger på vanliga enkäter och opinionsundersökningar. Syftet ska vara att kontrollera att de särskilda uppgifterna av allmänt intresse utförs korrekt och effektivt och att målen – som kan skifta beroende på om det gäller ekonomiska eller icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse eller tjänstens själva natur – uppnås eller kommer att uppnås.

3.6

Utvärderingen utgör således en systematisk analys och granskning av villkoren för att på ett effektivt sätt utföra en särskild uppgift av allmänt intresse när det gäller förmågan dels att tillgodose konsumenternas, företagens, medborgarnas och samhällets behov, dels att uppnå EU:s mål om social, ekonomisk och territoriell sammanhållning, social marknadsekonomi, Lissabonstrategin och respekt för de grundläggande rättigheterna.

3.7

Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utmärks av att de kräver ett antal avvägningar:

Mellan marknaden och allmänintresset.

Mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga mål.

Mellan användare (enskilda, utsatta grupper, företag, myndigheter osv.) som inte alltid har samma behov eller intressen.

Mellan områden som hör till de enskilda medlemsstaternas behörighet och EU:s integration.

3.8

Dessa avvägningar måste förändras i takt med de ekonomiska och tekniska omvandlingarna och de förändrade individuella och kollektiva behoven och förväntningarna i en strävan efter en balanserad avvägning mellan de många olika nationella villkoren, geografiska särdragen och sektorernas egenskaper.

3.9

Resultatutvärderingen är visserligen en annan verksamhet än regleringen, men den är också ett led i den. Regleringen bör hämta stöd i och främja väl underbyggda utvärderingar. Samtidigt måste utvärderingen göra det möjligt att uppdaga brister och skillnader i fråga om kvalitet och/eller typ av tjänst mellan olika länder. Utgångspunkten måste vara att kraven ska anpassas till användarnas och konsumenternas behov och förväntningar samt till förändringar av den ekonomiska, tekniska och sociala miljön.

4.   Tjänster som bör utvärderas

4.1

Målen för tjänster av allmänt intresse och deras betydelse för att förverkliga gemenskapens olika politiska målsättningar gör det nödvändigt att regelbundet utvärdera inte bara tjänster av allmänt ekonomiskt intresse – för vilka det finns gemenskapsregler – utan även icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse. De sistnämnda bidrar till efterlevnad av de grundläggande rättigheterna och bygger på principen om solidaritet och respekt för den mänskliga värdigheten – gemensamma värden som är knutna till den europeiska sociala modellen.

4.2

Eftersom det i protokollet som fogats till de reformerade fördragen anges att tjänster av allmänt intresse som inte är av ekonomisk art är medlemsstaternas exklusiva behörighet, bör utvärderingen endast utföras på nationell, regional och lokal nivå.

4.3

Men i och med att tjänster av allmänt intresse som inte är av ekonomisk art också berörs av en rad EU-mål (respekt för de grundläggande rättigheterna, främjande av medborgarnas välfärd, social rättvisa, social sammanhållning osv.) och unionen har ett ansvar för att uppnå dessa mål, måste EU således åtminstone säkerställa att medlemsstaterna gör regelbundna utvärderingar av dessa tjänsters funktionssätt.

5.   EU-institutionernas arbetsmetod

5.1

Vid Europeiska rådets möten i Nice (2000) respektive Laeken (2001) enades man om att det på gemenskapsnivå behövs en effektiv och dynamisk utvärdering av tjänster av allmänt intresse med avseende på deras resultat och inverkan på konkurrensen, samtidigt som man måste beakta de nationella, regionala och lokala befogenheterna och särdragen.

5.2

Man bedömde också att denna utvärdering skulle göras inom befintliga strukturer, i synnerhet genom horisontell och sektorsvis rapportering och utifrån kommissionens Cardiff-rapport om den ekonomiska reformen, och innefatta marknadens strukturer och resultat samt aspekter som rör sysselsättningen, en ekonomisk och social analys av skyldigheter att tillhandahålla offentliga tjänster och en undersökning av konsumenternas åsikter om hur dessa tjänster fungerar och om avregleringens inverkan på tjänsterna.

5.3

Sedan 2001 har kommissionen årligen (utom år 2003) genomfört en horisontell utvärdering av endast nätindustrierna (elektricitet, gas, elektroniska kommunikationer, posttjänster, luft- och järnvägstransporter) utifrån en metod som kommissionen har utformat i ett meddelande (1). Det råder dock inte allmän enighet bland alla aktörer om denna metod, som vissa anser utvärderar gemenskapens åtgärder för nätindustrier snarare än dessa industriers effektivitet.

5.4

År 2003, i anslutning till grönboken om tjänster av allmänt intresse, lanserade kommissionen ett offentligt samråd i syfte att fastställa organiseringen av utvärderingen, dess kriterier, medborgarnas deltagande och ett bättre informationsunderlag. De viktigaste slutsatserna från detta samråd var att utvärderingen bör vara flerdimensionell och att utvärderingsmekanismerna bör ses över. Enligt kommissionen fanns det dock ingen samsyn om vem som bör göra utvärderingen.

5.5

I vitboken om tjänster av allmänt intresse (2) beskrivs den utvärderingsprocess som ska föregå alla ändringar av gemenskapslagstiftningen, framför allt i samband med avreglering av tjänster.

5.6

Kommissionen tillstår i vitboken att gemenskapens institutioner har ett särskilt ansvar för att på grundval av nationella uppgifter utvärdera tjänster som omfattas av sektorsspecifika gemenskapsramar. Kommissionen utesluter inte att en utvärdering på gemenskapsnivå skulle kunna övervägas även på andra områden, om det i enskilda fall kan konstateras att en sådan skulle tillföra ett mervärde.

5.7

Slutligen har kommissionen beställt en ingående utvärderingsrapport från en extern konsult om utvärderingsmetoden. De viktigaste slutsatserna av denna rapport kommer att redovisas i ett nytt meddelande 2008.

5.8

Enligt kommissionen ska denna externa undersökning bedöma behovet av en utvärdering av effektiviteten inom nätindustrier som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse på EU-nivå, ge rekommendationer om hur de horisontella utvärderingarna kan förbättras och granska kommissionens roll som producent av horisontella utvärderingar.

5.9

I kommissionens meddelande om tjänster av allmänt intresse (3) anger kommissionen ”att det för kvaliteten och insynen i beslutsprocessen är viktigt att regelbundet göra djupstudier och att lägga ut metoderna och resultaten för öppen debatt”.

6.   Principer och kriterier för utvärderingen

6.1

I sitt meddelande KOM(2002) 331 gjorde kommissionen åtagandet att det civila samhället skulle engageras i den horisontella utvärderingen av hur tjänster av allmänt intresse utförs, bland annat genom att det inrättas ”en permanent mekanism för uppföljning av medborgarnas åsikter och av hur dessa ändras” och att ”samtliga berörda parter, inklusive arbetsmarknadens parter, kommer att konsulteras från fall till fall för speciella frågor”.

6.2

Samhällets utveckling avspeglas i allmänhetens och i det här fallet konsumenternas ökade förväntningar om att deras rättigheter ska erkännas och deras speciella villkor beaktas. Hur tjänster av allmänt intresse utförs beror i stor utsträckning på de samhällen där de tillhandahålls.

6.3

Mångfalden strukturer och bolagsformer (offentliga, privata eller offentlig-privata operatörer) som de nationella, regionala och lokala myndigheterna utnyttjar för att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse gör det nödvändigt med en flerdimensionell utvärdering.

6.4

Utvärderingen på medlemsstatsnivå måste dessutom vara pluralistisk och involvera alla berörda aktörer och personer: myndigheter som ansvarar för att fastställa och tillhandahålla tjänster av allmänt intresse, tillsynsmyndigheter, tjänsteoperatörer/tjänsteleverantörer, företrädare för konsumenter, fackföreningar och det civila samhället osv.

6.5

Förutom att ha en pluralistisk karaktär bör utvärderingen vara oberoende och öppen för diskussion eftersom inte alla aktörer har samma intressen. Aktörerna kan i vissa fall till och med ha motstridiga intressen och vara präglade av olika tillgång till information och sakkunskap.

6.6

Det är med andra ord inte möjligt att bedöma tjänster av allmänt intresse och deras ekonomiska och sociala inverkan, verksamhet och resultat utifrån ett enda kriterium, till exempel konkurrensbestämmelserna, utan det krävs en mångfald kriterier.

6.7

CIRIEC och CEEP betonar i en studie från 2000 (4), som beställts av Europeiska kommissionen, att utvärderingen bara är meningsfull i relation till de fastställda målen och uppdragen, som har definierats utifrån tre källor – konsumenterna, medborgarna och samhället – och har tre komponenter – garanti om grundläggande rättigheter för individen, social och territoriell sammanhållning samt utformning och genomförande av den offentliga politiken.

6.8

Utvärderingen måste täcka in Lissabonstrategins tre pelare (ekonomisk, social och miljömässig utveckling) och samtidigt omfatta politiken för inre marknaden, konkurrens, konsumentskydd, sysselsättning samt alla berörda sektorspolitiska områden.

6.9

Utvärderingen bör alltså bygga på flera kriterier och särskilt gälla följande:

Fastställande av villkoren för skyldigheter att tillhandahålla offentliga tjänster och av uppdragsbeskrivningen.

Att operatörerna uppfyller kraven eller skyldigheterna inom ramen för de offentliga tjänsterna och uppdragsbeskrivningen.

Tjänsternas pris, kvalitet och tillgänglighet för personer med handikapp samt användartillfredsställelse.

Positiva och negativa externa effekter.

Uppnåendet av offentliga mål.

Att nya regelverk överensstämmer med gällande lag.

6.10

Syftet är således att ta fram informations- och bedömningsmaterial om faktiska tjänsteuppdrag och verksamheternas inverkan på de olika typerna av användare, och därmed åtgärda den strukturella informationsobalans som präglar relationerna mellan operatörer/ tjänsteleverantörer, tillsynsmyndigheter och konsumenter.

7.   Genomförande av utvärderingen

7.1

Utvärderingssystemet bör bygga på regelbundna rapporter som utarbetas på nationell eller lokal nivå av utvärderingsorgan som inrättats av medlemsstaterna i enlighet med ovannämnda principer.

7.2

Man måste på EU-nivå fastställa förfarandena för utbyte, sammanförande, jämförelse och samordning och driva på utvecklingen av en oberoende utvärdering – i linje med subsidiaritetsprincipen och de principer som anges i det protokoll som fogats till de reformerade fördragen – genom att i dialog med företrädarna för de berörda aktörerna utarbeta en harmoniserad utvärderingsmetod på europeisk nivå utifrån gemensamma kriterier och anvisningar om hur metoden ska tillämpas.

7.3

För att säkerställa utvärderingens relevans och värde bör man inrätta en pluralistisk styrkommitté som företräder alla berörda parter (offentliga myndigheter, arbetsmarknadens parter, operatörer, tillsynsmyndigheter, användare på enskild konsumentnivå och företagsnivå, fackföreningar). Denna styrkommitté skulle på gemenskapsnivå kunna vara sammansatt av företrädare för Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, medlemsstaternas ständiga representationer i EU, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

7.4

Styrkommittén bör ha ansvaret för

utvärderingsmetoden,

fastställandet av indikatorer,

utformningen av kravspecifikationer för studier,

beställningen av dessa studier utifrån flera expertutlåtanden,

en kritisk granskning av rapporterna,

rekommendationerna,

spridningen av resultaten.

7.5

Diskussionen av utvärderingsrapporterna med alla berörda parter skulle kunna organiseras i form av en årlig konferens om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, i likhet med de konferenser om nätindustrierna som Europeiska ekonomiska och sociala kommittén anordnar sedan några år tillbaka, eller i anslutning till vårtoppmötet om socialfrågor.

Bryssel den 14 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  KOM(2002) 331 slutlig, 18.6.2002. Meddelande från kommissionen – En metod för horisontell utvärdering av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

(2)  KOM(2004) 374 slutlig, 12.5.2004. Meddelande från kommissionen – vitbok om tjänster av allmänt intresse.

(3)  KOM(2007) 725 slutlig, 20.11.2007. Meddelande från kommissionen med anknytning till meddelandet ”En inre marknad för framtidens Europa” Tjänster av allmänt intresse, däribland sociala tjänster av allmänt intresse – ett nytt europeiskt åtagande.

(4)  Studie från CIRIEC/CEEP ”Les services d'intérêt économique général en Europe: régulation, financement, évaluation, bonnes pratiques” http://www.ulg.ac.be/ciriec/intl_fr/research/publications.htm.

CIRIEC: Centre International de Recherches et d'Information sur l'Économie Publique, Sociale et Coopérative (International Center of Research and Information on the Public, Social and Cooperative Economy).

CEEP: Centre européen des entreprises à participation publique et des entreprises d'intérêt économique général (European Centre of Enterprises with Public Participation and of Enterprises of General Economic Interest).


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/46


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Att främja en bred tillgång till det europeiska digitala biblioteket för alla samhällsgrupper”

(2008/C 162/11)

Den 16 februari 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om

”Att främja en bred tillgång till det europeiska digitala biblioteket för alla samhällsgrupper”

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 januari 2008. Föredragande var Evelyne PICHENOT.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari 2008) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 153 röster för, 4 röster emot och 5 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Inför lanseringen av det europeiska digitala biblioteket (1) under 2008 vill kommittén genom sitt yttrande stödja projektet som syftar till att skapa elektronisk tillgång till en del av vårt kulturella, vetenskapliga och tekniska arv. Kommittén vill på så sätt stödja de europeiska institutionerna vad gäller att skapa en portal avsedd för allmänheten som ett redskap för spridning av strukturerad kunskap i den digitala tidsåldern.

1.2

Kommittén är medveten om vilka ansträngningar som gjorts av kommissionen och medlemsländerna, och ser positivt på den samverkan mellan kulturinstitutionerna som de europeiska nationalbibliotekens centralorganisation (CENL) tagit initiativ till för att bilda en stiftelse där de institutioner som är villiga att upplåta sitt digitaliserade kulturarv ingår. Kommittén uppmanar det civila samhällets organisationer på regional, nationell och EU-nivå att ansluta sig till detta omfattande EU-projekt för att därigenom säkerställa god information till medborgarna.

1.3

Det civila samhällets delaktighet i utformningen av ett europeiskt digitalt bibliotek är av avgörande betydelse av följande fyra anledningar, vilka samtidigt förklarar EESK:s engagemang. Det rör sig om följande:

Fastställandet av lämpliga kriterier för urval av innehåll som ska digitaliseras.

Allmänhetens stöd när det krävs finansiering.

Främjandet av metoder för deltagande och innovation bland aktörerna i bokkedjan samt bland andra kulturorgan.

Främjandet av alla människors deltagande i informationssamhället.

1.4

Kommittén känner till det arbete som redan har utförts i medlemsländerna under olika ordförandeskap samt av kommissionen med berörda parters medverkan. Kommittén stöder Europaparlamentets nyligen presenterade betänkande (2), som innehåller en välformulerad sammanfattning av framstegen och de kommande etapperna. Kommittén har i det här yttrandet valt att lägga tonvikten på behovet av det civila samhällets bidrag, genom att uppmana dess aktörer att delta i lanseringen av det europeiska digitala biblioteket och dess vidareutveckling, samt på användarnas förväntningar och behov för att nå målsättningen om bred tillgång för allmänheten.

1.4.1

EESK rekommenderar det civila samhällets organisationer att

fr.o.m. år 2008 medverka i kommunikationen med medborgarna,

uppmärksamma uppföljningen av de testpaneler som prövar den gemensamma portalens innehåll och användarvänlighet samt e-tillgänglighet (3) för personer med handikapp,

organisera en omfattande debatt om innehåll tillsammans med lokala bibliotek,

skapa en debatt i informationssamhället kring en rättslig ram som är anpassad till digitaliseringen av samtida intellektuell produktion av konstnärlig eller vetenskaplig art.

1.4.2

EESK uppmanar medlemsländerna och kommissionen att

inrätta en styrkommitté som är öppen för dialog med det civila samhället,

komma överens om ekonomiska satsningar från medlemsländernas sida för att till år 2010 genomföra en storskalig digitalisering av den stora mängden material och källor,

i samråd samt med stöd från kompetenscentrum utarbeta nationella digitaliseringsplaner på grundval av en gemensam dokumentationsöversikt,

bibehålla ett program på EU-nivå för forskning kring lösningar på tekniska problem som rör flerspråkighet och driftskompabilitet samt för utveckling av gemensamma riktlinjer som säkerställer handikappades e-tillgänglighet,

genomföra studier om användarnas förväntningar, behov och vanor (i synnerhet vad gäller personer med funktionshinder) och involvera EESK i detta arbete,

dra slutsatser av analysen av nationell praxis vad gäller undantag från direktiv 2001/39/EG (4)samt bredda sitt sökande efter lösningar på det rättsliga vakuumet (t.ex. verk av okända upphovsmän, utgångna verk och sådana som har digitalt ursprung).

1.4.3

EESK uppmanar de ekonomiska aktörerna och kulturella institutionerna att

verka för en bred tillgång till aktuellt eller nyare digitalt innehåll genom det europeiska digitala bibliotekets portal,

utarbeta modeller för att mot ett överkomligt pris tillhandahålla verk som omfattas av immaterialrätten via Internet,

medverka till digitaliseringen av egen produktion genom offentlig-privata partnerskap,

vara öppna för åtgärder för att stödja digitaliseringen,

främja folkbibliotekens roll vad gäller tillgång till digitalt innehåll, som antingen tillhandahålls lokalt eller genom slutna nätverk (intranät).

2.   Att förbättra informationen till medborgarna samt öka det civila samhällets medverkan i utformningen av det framtida europeiska digitala biblioteket

2.1   Att förbättra informationen till medborgarna om det framtida europeiska digitala biblioteket

2.1.1

Under år 2010 kommer befolkningen i Europa och i världen, att via Internet få tillgång till det kulturarv som finns i bibliotek, arkiv och museer i Europa – sex miljoner digitaliserade handlingar – för rekreations-, utbildnings-, yrkes- eller forskningsändamål. Denna kvantitativa målsättning utgör den första delen av en mer storskalig digitalisering.

2.1.2

Detta projekt som provisoriskt döpts till European Digital Library (EDL) betecknas för enkelhetens skull som ett ”bibliotek”. Kommissionen har dock redan i sitt meddelande (5) fastställt en allmän ram för digitaliseringen, där alla institutioner inbjuds att medverka, som täcker in allt slags kulturellt, vetenskapligt och tekniskt vetande och omfattar alla slags handskrivna dokument, böcker, partiturer, kort, ljudupptagningar, audiovisuella upptagningar, tidskrifter, fotografier osv.

2.1.3

För EESK och för medlemsländerna, enligt de enhälligt antagna slutsatserna från rådets möte i november 2006, utgör projektet ”Ett europeiskt digitalt bibliotek” ett viktigt projekt för att främja alla parters deltagande i informationssamhället och för att utveckla medborgarnas förståelse av den europeiska identiteten.

2.1.4

En andra angiven målsättning med projektet är att genom en gemensam portal göra det framtida europeiska digitala biblioteket till en gemensam flerspråkig kontaktpunkt och att därigenom vända sig till alla målgrupper, och inte enbart till grupper inom forskning och kultur. Mot bakgrund av detta uppmanar EESK kommissionen att förbättra informationen till medborgarna, framförallt genom dokumentation på flera språk, för att involvera dem i det digitala biblioteket redan från starten. Redan vid lanseringen i november 2008 bör man fastställa en kommunikationsplan för EU:s institutioner och medlemsländerna.

2.1.5

Den enorma digitaliseringsvågen kommer att innebära ett unikt ögonblick i mänsklighetens historia, och därför bör debatten även omfatta urval och strukturering av innehåll och kunskap på EU-nivå. EESK anser att man i en omfattande diskussion om villkoren för en storskalig digitalisering bör behandla följande ekonomiska, tekniska och juridiska aspekter som är nödvändiga för att skapa ett kunskapssamhälle som är öppet för alla:

Finansiella behov vid digitaliseringen av offentlig egendom, dvs. hur balans kan uppnås mellan digitalisering av sällsynta eller ömtåliga handlingar och den storskaliga digitalisering som allmänheten förväntar sig.

Ekonomiskt stöd till förläggare som digitaliserar sin samtida produktion och godtar att denna läggs ut på Internet.

Finansiering från den privata sektorn samt stöd till digitalisering och spridning.

Oförändrade immateriella rättigheter i sjuttio år efter upphovsmannens död.

Öppenhet och kollegialitet vad beträffar urvalet för digitalisering av olika slags offentligt kulturmaterial som inte omfattas av upphovsrätten (texter, audiovisuellt material, museiföremål, arkiv osv.).

Behovet av en ”europeisk dokumentationsöversikt”, med en förteckning över de större kunskapsområden som bör digitaliseras; det förutsätter en inventering av tillgängligheten till redan digitaliserat material på EU-nivå.

Möjlighet för författare till verk som utgått och inte getts ut i ny upplaga att välja en mindre omfattande licens (6) för digital spridning.

Fördelar med att skapa ett interaktivt register för att underlätta sökandet efter rättighetsinnehavare till verk av okända upphovsmän (7).

Behandling av vetenskapliga uppgifter (8).

Frågor kring funktionshindrades, särskilt personer med synnedsättning, tillgång till Internetportaler och digitaliserat material.

2.2   Det civila samhällets delaktighet i den europeiska agendan för en kultur i en alltmer globaliserad värld

2.2.1

Hittills har projektet enbart varit föremål för diskussioner specialister emellan, vilket visar på den starka mobiliseringen bland berörda parter (kulturinstitutioner, författare, förläggare, bokhandlar osv.) och deras deltagande i den högnivågrupp som inrättats av kommissionen. I den rådfrågning som kommissionen inledde år 2005, ”i2010: Digitala bibliotek” (9), inskränkte sig allmänhetens deltagande i enkäten till endast 7 % och universitetens till 14 %. Detta svaga deltagande från allmänhetens sida är inte förvånande om man beaktar att denna debatt startade plötsligt i slutet av år 2004, efter att Google aviserat en storskalig digitalisering, och att enkäten riktade sig till ekonomiska intressegrupper som berörs av digitaliseringen.

2.2.2

Den allt mer utbredda kostnadsfria tillgången till information på Internet, dold bakom den betydande reklamfinansieringen, skapar förvirring bland allmänheten i fråga om det digitala bibliotekets utbud. Det civila samhället har således ett stort ansvar, framför allt gentemot yngre generationer, att medverka i en informations- och utbildningskampanj om värdet av intellektuellt och konstnärligt skapande och behovet av respekt för detta skapande.

2.2.3

EESK uppmanar kommissionen och medlemsländerna att vidta de åtgärder som behövs för att förbättra det civila samhällets deltagande i digitaliseringen av kulturarvet i framtiden. Det civila samhällets deltagande är särskilt viktigt i fyra stora frågor: att definiera gemensamma kriterier för innehållsurval, att stödja krav på finansiering, att uppmuntra alla berörda parter i denna innovationssatsning samt att verka för alla människors delaktighet i informationssamhället.

2.2.4

Därför förordar EESK att ett offentligt debattforum inrättas i samband med lanseringen av prototypen i mars 2008, där sammanslutningar inom utbildning, kultur, familj, samhälle och näringsliv som representerar de framtida användarna bör få komma till tals. Det civila samhällets bidrag kommer att vara användbara under lanseringsfasen i november 2008 och senare under vidareutvecklingen.

2.2.5

Debatten bör komplettera och leda till en förlängning av den färdplan (2007–2010) som finns upptagen i bilagan till rådets slutsatser (2007–2010) för att fortsätta digitaliseringsutvecklingen och berika användningen. EESK noterar med intresse en inbjudan om att kontakta ”det civila samhällets plattform för interkulturell dialog”, ett medborgarnas nätverk i fråga om digitala bibliotek.

2.2.6

Debatten skulle kunna förlängas efter Europeiska året för interkulturell dialog 2008 och utmynna i en ny rådfrågning under 2009. På så vis borde det civila samhället kunna delta i arbetet med att fastställa ett mer långsiktigt upplägg i ljuset av den europeiska kulturdagordningen i globaliseringens tidsålder (10).

2.3   Att främja utvecklingen av det framtida biblioteket

2.3.1

EESK stöder förslaget i Europaparlamentets betänkande (11) att inrätta en styrelse för det framtida biblioteket bestående av de kulturella institutioner som medverkar i EDL net. Styrelsen skulle bland annat övervaka projektet och dess förhållande till de nationella digitaliseringsplanerna. Styrelsen bör inleda en dialog med de organisationer som företräder användarna och i synnerhet med EESK.

2.3.2

Kommittén är medveten om det viktiga pådrivande arbete som de europeiska nationalbibliotekens centralorganisation (CENL) bedriver på grundval av en internationell standard för kodifiering (katalogposter) samt de framsteg som har gjorts i fråga om digitaliseringen av skrivna handlingar. Kommittén uppmanar andra kulturella institutioner, både på regional, nationell och EU-nivå, att delta i EDL net:s samordning av samlingar tillhörande arkiv, nationella museer och audiovisuella centra, framför allt genom den stiftelse som inrättades i november 2007.

2.3.3

I denna viktiga fråga stöder EESK tillämpningen av direktiv 2001/29/EG, som omfattar upphovsrättsskydd och närstående rättigheter i informationssamhället, i synnerhet vad gäller mångfaldigande och distribution av verk. Mot bakgrund av den allt mer globaliserade världen har direktivet dock brister i fråga om verk av okända upphovsmän, villkoren för digitalt bevarande, ställningen för verk som skapats på Internet (digital born) och avsaknaden av lösningar för utgångna verk som inte ges ut i ny upplaga.

2.3.4

Direktivet omfattar även undantag, framför allt för den reproduktion som biblioteken erbjuder allmänheten, utbildningsanstalter, museer och arkiv samt för användning till förmån för personer med funktionsnedsättning. Eftersom undantagen inte är obligatoriska varierar tillämpningen i medlemsländerna.

2.3.5

Kommittén är medveten om att det utöver denna juridiska situation finns andra problem av teknisk art som bidrar till projektets komplexitet. Kommittén välkomnar därför särskilt det arbete som kommissionen sedan flera år tillbaka bedrivit för att komma till rätta med de tekniska aspekterna. Kommittén stöder de initiativ som tagits inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling och programmet ”eContentplus”, och framförallt forskningen kring driftskompatibilitet och kompetenscentrum för digitalisering. Driftskompatibilitet och flerspråkighet – dvs. de mekanismer genom vilka man, via en gemensam webbplats, kan få tillgång till innehåll i museer, bibliotek eller arkiv – är viktiga faktorer för projektets framgång.

2.3.6

Det civila samhällets organisationer på regional och nationell nivå, och framför allt de nationella ekonomiska och sociala råden, uppmanas stödja de investeringar som krävs för att uppnå en kritisk massa vad gäller digitaliseringen av innehåll i medlemsländerna samt garantera innehållets mångfald. Kommittén uppmanar medlemsländerna att även begära stöd från strukturfonderna, i likhet med vad som gjorts i ett framgångsrikt fall i Litauen.

3.   Att främja bred tillgång till det europeiska digitala biblioteket genom att erbjuda strukturerat kulturarvs- och nutidsinnehåll

3.1   Att beakta användarnas förväntningar och behov  (12)

3.1.1

EESK anser att det är viktigt att utnyttja detta unika tillfälle och göra digitaliseringen till en viktig faktor för social och territoriell sammanhållning (13). För att underlätta förbindelserna och överföringen rekommenderar kommittén framför allt att man, vad beträffar de elektroniska tjänsterna och olika sorters tillgång till dem, beaktar olika generationers förväntningar. Det är ovanligt att personer som inte har för vana att läsa börjar läsa efter tonåren. Nyttjandet av tillgången till det digitala biblioteket bland dessa personer och personer som läser då och då utgör en utmaning för informationssamhället.

3.1.2

Vad gäller begreppet livslångt lärande (14) innebär digitaliseringen av kulturella verk och framför allt av vetenskaplig information (15) stora möjligheter i fråga om tillgång till kunskap. Detta mål förutsätter bl.a. en anpassning av lärares grundläggande utbildning och vidareutbildning (16) till den nya verkligheten för att kunna hantera de nya förhållandena i fråga om överföring av kunskap.

3.1.3

Mot bakgrund av de förväntade effekterna krävs en granskning av användarnas förväntningar och behov. I den nuvarande fasen har man prioriterat skriftliga handlingar (manuskript, böcker, tidskrifter och referenslitteratur) och identifierat tre huvudsakliga typer av användning av dessa: textsökning, konsultation on-line och läsning off-line (det personliga virtuella biblioteket). Nya användningar bör testas, t.ex. samarbetsverktyg, observationsplattformar, berikande av textinnehåll med hjälp av hypertext och till och med multimediaanvändning (ljud, video, animering). Dessa nya funktioner utgör hjälpmedel inte bara för spridning utan främst som en god grund för tankearbetet.

3.1.4

För övriga icke-skriftliga handlingar ger portalen Michael (flerspråkig kartläggning av det europeiska kulturarvet) sedan år 2007 tillgång till olika digitala samlingar av konstnärligt material som tidigare varit utspridda i Europa. Beskrivningar av samlingarna tillhandahålls av ett flertal kulturella institutioner på lokal, regional och nationell nivå. Inledningsvis omfattar initiativet Storbritannien, Frankrike och Italien men kommer att utvidgas till femton andra medlemsländer och medföra nya tjänster för kulturturismen. Portalen ”Michael Culture” hör till den ideella stiftelse som sedan november 2007 samlar de deltagande kulturinstitutionerna och förvaltar projektet.

3.1.5

EESK föreslår att man inrättar en ”observationsgrupp för användningsfunktioner” i syfte att granska alla olika möjligheter samt praxis. Det europeiska digitala biblioteket är intressant både p.g.a. sitt rika innehåll, spridningen av nya metoder för kunskapsutbyte och de nya möjligheterna till temainriktad forskning. Kommittén önskar delta i arbetet i arbetsgruppen ”användare” inom EDL net.

3.2   Att främja ett integrerat digitalt samhälle för alla som i synnerhet erbjuder lösningar för personer med funktionshinder  (17)

3.2.1

Enligt förklaringen från ministerkonferensen i Riga i juni 2006 om ny teknik i ett öppet informationssamhälle bör det europeiska digitala biblioteket inte bidra till att öka skillnaderna mellan personer som är vana att använda Internet och äldre, funktionshindrade eller svaga grupper. Kommittén har i förberedande yttranden den senaste tiden identifierat åtgärder som bör kunna garantera e-tillgängligheten för dessa personer och har däri även inbegripit Europeiska socialfonden.

3.2.2

Digitaliseringen av handlingar som tillhör bibliotek, arkiv och museer runt om i Europa och tillgången till dessa på Internet utgör unika redskap för integreringen av funktionshindrade personer. Denna tillgång kan dock hindras av komplicerad design, olämpliga format eller icke anpassade skyddsåtgärder.

3.2.3

Direktivet från 2001 föreskriver uttryckligen att undantag från upphovsrätten kan göras till förmån för personer med funktionsnedsättning (personer med synnedsättning, blinda samt personer med fysiska och psykiska funktionshinder).

3.2.4

Det är mycket viktigt för tillgången till detta kulturarv att det framtida europeiska digitala bibliotekets Internetportal, och de därtill anslutna nationella portalerna, redan från början utformas så att personer med funktionshinder bereds tillgång med hjälp av särskilda tekniska hjälpmedel.

3.2.5

Medan kunniga användare ofta kringgår de tekniska skydden mot piratkopiering medför dessa fortfarande begränsningar för den vanlige användaren. EESK rekommenderar därför att man redan från början beaktar aspekterna tillgänglighet och interoperabilitet i utformningen av tekniska skyddsåtgärder, för att de avläsningsinstrument som funktionshindrade använder, t.ex. talsyntes, ska kunna läsa av digitaliserad text.

3.3   Att utvidga innehållsutbudet till aktuella eller nyare handlingar

3.3.1

Portalen kommer att bli tillgänglig under hösten 2008 och innehålla två miljoner verk, fotografier och kartor som inte omfattas av upphovsrätten och kan konsulteras och laddas ner från nätet utan kostnad. Detta innebär ett ovärderligt tillskott, främst vad gäller sällsynta, dyrbara eller utgångna handlingar. Men tillgången kan i slutändan inte begränsas till sådana historiska handlingar som saknar samtida relevans.

3.3.2

Det europeiska digitala biblioteket har även redan från början syftat till att erbjuda användarna aktuella eller nyare handlingar som fortfarande omfattas av upphovsrätten via samma portal som handlingar som utgör offentlig egendom och en del av kulturarvet.

3.3.3

Kommissionen har inrättat en högnivågrupp med experter för att främja sökandet efter lösningar i fråga om tillgång till nyare verk. Gruppen, som består av representanter för förläggare, nationalbibliotek, personer som arbetar i arkiv eller inom den audiovisuella sektorn, ska begränsa ”1900- och 2000-talens svarta hål” (18). Frågan rör immaterialrätten, och i april 2007 presenterade gruppen därför förslag för att underlätta tillgången till verk av okända upphovsmän, utgångna verk samt underlätta digitalt bevarande.

3.3.4

För att kunna nå målet med en storskalig digitalisering som är tillgänglig för allmänheten krävs att man hittar en ny ekonomisk modell för att säkerställa en rättvis fördelning mellan författare, förläggare och leverantörer. Internetanvändare har rätt att förvänta sig tillgång till betaltjänster med rimlig prissättning. EESK uppmanar de ekonomiska aktörerna i bokkedjan att aktivt söka gemensamma lösningar (19). Förläggare, författare och bokhandlare har ett ansvar att, samtidigt som de respekterar olika aktörers ståndpunkter, erbjuda konsumenterna attraktiva paket för att uppmuntra denna nya marknad och undanröja riskerna för piratkopiering och förfalskningar.

3.3.5

Enligt deras rekommendationer skulle användarna, med rättighetsinnehavarnas samtycke, kunna beredas möjlighet att få tillgång till kortare utdrag ur upphovsrättsskyddade verk via portalen samt även virtuellt kunna bläddra i verken via särskilda sajter. För att få tillgång till den fullständiga upphovsrättsskyddade handlingen skulle Internetanvändaren omdirigeras till privata operatörer, däribland nätverken för traditionella bokhandlare, eller erbjudas olika alternativ mot ett överkomligt pris som inkluderar ersättning till rättighetsinnehavaren. Kommittén uppmanar rättighetsinnehavare att stödja dessa nya lösningar.

3.3.6

För att uppmuntra betaltjänster med rimlig prissättning är det viktigt att medlemsländerna utvidgar möjligheten att införa sänkta momssatser för böcker och andra publikationer till att omfatta publikationer i elektronisk form.

3.3.7

För att främja öppna licenser och därigenom berika tillgängligt samtida innehåll, rekommenderar kommittén i ett nyligen utarbetat yttrande (20) att man på EU-nivå ska bevilja ett lämpligt skydd för författare/upphovsmän som väljer en mindre omfattande licens. Då de kostnadsfritt upplåter sin produktion bör dessa parter erhålla garantier för sina ideella rättigheter och skyddas mot kommersiellt missbruk.

3.3.8

Kommittén uppmanar kommissionen att ta initiativ till nya licenser för att skilja rättigheterna till digital spridning från de rättigheter som förbehålls för tryckta upplagor.

3.3.9

Kommissionen genomförde under 2007 en djupgående jämförande studie (21) av den nationella lagstiftningen och införlivandet av direktivet om upphovsrättsskydd och närstående rättigheter (22). Kommittén kommer att fästa mycket stor vikt vid slutsatserna av rapporten för att förbättra harmoniseringen inom EU.

3.4   Att svara mot kravet på strukturerad kunskap

3.4.1

I den kraftfulla strömmen av information på Internet i dag i början av 2000-talet, bristfälligt granskad och utan tydliga källhänvisningar, kommer det europeiska projektets styrka att ligga i urvalet av innehåll, för att kunna garantera objektiviteten och mångfalden, i struktureringen och klassificeringen av kunskapen och i standardiseringen av formaten, för att därigenom bibehålla läsbarheten i det omfattande informationsflödet. För att garantera att användarnas sökningar och frågor besvaras med exakthet, relevans och kvalitet är det nödvändigt att vidareutveckla sökmotorer samt bättre samordna kunskap i elektronisk form på EU-nivå.

3.4.2

Vad gäller tillgång till strukturerade samlingar betonar EESK det intressanta experimentet med prototypen som lanserades i mars 2007 genom samarbete mellan institutioner i Frankrike, Ungern och Portugal. Denna av experter godkända europeiska matris ligger till grund för en europeisk digitaliserad samling och ingår i nästa fas av det europeiska digitala biblioteket. Prototypsystemet är dessutom öppet för alla slags sökmotorer och torde underlätta sökandet efter standardiserade enkätmodeller för att identifiera och fokusera på Internetanvändarnas behov.

3.5   Att garantera kulturell och språklig mångfald

3.5.1

EESK understryker den unika roll det flerspråkiga biblioteket (23) kommer att spela på webben i egenskap av verktyg för att bevara och förbättra den kulturella mångfalden. Med sin exceptionella kulturrikedom och betydande innehållsproduktion bör Europa spela en avgörande roll för digitaliseringen av kunskap på det internationella planet, i enlighet med Unesco:s konvention om kulturell mångfald. Tack vare spridningen av europeiska språk i världen kommer tillgängligheten både att gagna européer och icke-européer som vill få tillgång till världskulturarvet och den egna kulturens ursprung i Europa.

3.5.2

Under det europeiska digitala bibliotekets utvecklingsfas efter år 2010 uppmanar kommittén samtliga medlemsländer att på olika språk erbjuda ett omfattande utbud av landets litteratur och således bidra till spridningen av en europeisk kulturell identitet och till mångfalden.

4.   Att främja och modernisera folkbibliotekens ställning i ett online-system

4.1

EESK rekommenderar att folkbibliotekens ställning stärks för att garantera lokal tillgång till det globala systemet. Spridningen av kulturföremål har fått en internationell och multimodal dimension som fungerar väl om allmänheten har de materiella medel som krävs för att få tillgång till det ansenliga utbudet. Bibliotek utgör lokala kulturinrättningar som erbjuder möjligheten att garantera att så många som möjligt bereds rättvis tillgång till systemet. Mot bakgrund av den sociala integrationen bör biblioteken fortsätta att spela en roll i tillhandahållandet av digitalt innehåll.

4.2

I kedjan från författare till läsare, via bokhandlarledet, har lånebiblioteken och mediateken visat sig vara värdefulla för överföringen av strukturerad kunskap samt för människors tillgång till kulturprodukter. Dessa lokala kulturinrättningar bör fortsätta sitt uppdrag även vad gäller digitalt innehåll. Det är därför lämpligt att uppmuntra särskilda kontrakt eller licenser som på ett balanserat sätt främjar dessa inrättningar och deras syften vad avser spridningsändamål (24).

4.3

Det är viktigt att digitaliseringen av offentlig egendom i de nationella kulturinrättningarna sker i samråd med lokala bibliotek och arkiv. Då bibliotekens kunder överlag inte är specialister bör deras förväntningar beaktas vid urvalet av innehåll som inte omfattas av upphovsrätten, i syfte att respektera mångfalden bland målgrupperna.

4.4   Ekonomiska modeller måste tas fram för inköp och tillhandahållande av samtida verk till allmänheten i digital form.

4.4.1

Bibliotek köper in material (böcker, CD-skivor, noter, språkinlärningsmaterial osv.) som sedan erbjuds användarna kostnadsfritt, eller mot en låg kostnad, under en viss period. Därigenom blir den ekonomiska aspekten inte ett systematiskt hinder för tillgången till materialet. En ny ekonomisk modell för digitalt innehåll måste beakta biblioteks- och mediateksanvändarnas förväntningar och skräddarsys utifrån dessas vanor. För övrigt har biblioteken stark potential som köpare av aktuellt digitalt innehåll och arbetar direkt med aktuell information, kulturprodukter och teknik. Biblioteken bör således involveras i utarbetandet av en ny ekonomisk modell.

4.4.2

Den allmänna spridningen av icke-materiellt innehåll, i synnerhet digitaliserat material, får dock inte tillåtas hindra lånebiblioteken från att fortsätta bedriva sitt utbildningsuppdrag. De ekonomiska och tekniska modellerna för spridning av digitaliserat innehåll måste därför ta hänsyn till bibliotekens roll och uppdrag och göra det möjligt för dem att fortsätta garantera denna verksamhet, som bör bedrivas inom bibliotekens slutna nätverk (intranät) och avse utlåning till registrerade användare.

4.5   Att garantera tjänsteanvändarna lokal tillgång

4.5.1

Vad gäller slutna nätverk (intranät) måste biblioteken, på samma sätt som för materiella samlingar kunna erbjuda sina kunder lokal tillgång till digitalt innehåll t.ex. genom dataterminaler, skrivare, mjukvara, bredbandsuppkoppling, gränssnitt och assistans. Från och med nu måste man inkludera digitalt material både i den grundläggande utbildningen och fortbildningen av bibliotekspersonal samt i upplägget av personalens arbete.

4.6   Evenemang och instruktionstillfällen för allmänheten om hur man får tillgång till digitaliserade samlingar och digitalt innehåll

4.6.1

Utan utbildning och information har allmänheten en tendens att se persondatorn, som nu finns i alltfler hushåll, som en multimedial fritidsaktivitet och sväva i okunskap om de kulturella, utbildningsmässiga, pedagogiska och informationsmässiga resurser som finns att tillgå på nätet. På samma sätt som biblioteken garanterar en aktiv förmedling av böcker och läsning till alla grupper genom olika evenemang måste de även ta ansvar för förmedling och evenemang i fråga om digitalt material.

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  ”Ett europeiskt digitalt bibliotek”, provisorisk benämning på det europeiska projektet för digitalisering av handlingar från museer, arkiv, audiovisuella center, bibliotek m.m.

(2)  Betänkande om ”i2010: mot ett europeiskt digitalt bibliotek” (2006/2040(INI) av Europaparlamentsledamot Marie-Hélène Descamps, juli 2007).

(3)  EESK:s yttrande om ”Framtida lagstiftning om e-tillgänglighet” (föredragande Bernardo Hernández Bataller), EUT C 175, 27.7.2007. EESK:s yttrande om ”Lika möjligheter för personer med funktionshinder” (föredragande Meelis Joost), EUT C 93/08, 27.4.2007.

(4)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.

(5)  Meddelande av den 30 september 2005”i2010: Digitala bibliotek”, KOM(2005) 465 slutlig.

(6)  Mindre omfattande licens som t.ex. Creative Commons (www.creativecommons.org).

(7)  Rapport från högnivågruppen för upphovsrättsfrågor, elektroniskt bevarande och verk av okända upphovsmän samt utgångna verk av den 18 april 2007.

(8)  Meddelande av den 14 februari 2007”Vetenskapliga uppgifter i den digitala tidsåldern: tillgång, spridning och bevarande”, KOM(2007) 56.

(9)  Meddelande av den 30 september 2005”i2010: Digitala bibliotek”, KOM(2005) 465 slutlig.

(10)  Meddelande av den 10 maj 2007”En europeisk agenda för en kultur i en alltmer globaliserad värld”, KOM (2007) 242 slutlig.

(11)  Betänkande om ”i2010: mot ett europeiskt digitalt bibliotek” (2006/2040(INI) av Europaparlamentsledamot Marie-Hélène Descamps, juli 2007).

(12)  Användaren är inte en passiv kund utan ser sig själv som en aktiv användare som har en roll att spela i utformningen av den service han eller hon kan förvänta sig samt i utvärderingen av denna.

(13)  EESK:s yttrande om ”Framtida lagstiftningen om e-tillgänglighet”, EUT C 175, 27.7.2007, s. 91.

(14)  EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets rekommendation om nyckelkompetenser för livslångt lärande” (föredragande Maria Herczog), EUT C 195, 18.8.2006.

(15)  Europeiska rådets slutsatser om vetenskaplig information.

(16)  EESK:s yttrande om ”Bättre utbildning för lärare” (föredragande Mário Soares) antaget den 16 januari 2008 (CESE 1526/2007 slutlig).

(17)  Informationskampanj om integrering i informationssamhället ”E-integration: Kom med”: under 2008 som kommissionen lagt fram för rådet.

(18)  Den formulering som kommissionär Vivianne Reding använde vid EESK den 12 december 2007.

(19)  Studie genomförd av Denis Zwirn, Numilog (april 2007) i syfte att utarbeta en ekonomisk modell för förläggares deltagande i det europeiska digitala biblioteket.

(20)  EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (kodifierad version)”, EUT C 324, 30.12.2006, s. 7–8.

(21)  Studie av medlemsländernas införlivande av direktiv 2001/29/EG om harmoniseringen av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället samt dess inverkan på den nationella lagstiftningen (ETD/2005/IM/D1/91).

(22)  Skyddstiden för upphovsrätten utökades till 70 år efter författarens död och till 50 år för närstående rättigheter.

(23)  EESK:s yttrande om ”Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: En ny ramstrategi för flerspråkighet”, EUT C 324, 30.12.2006, s. 68.

(24)  Beaktandesats 40 i direktivet från 2001 om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/52


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Energimix inom transportsektorn”

(2008/C 162/12)

I en skrivelse av den 19 mars 2007 uppmanade kommissionen i enlighet med artikel 262 i

EG-fördraget Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om ”Energimix inom transportsektorn”

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 december 2007. Föredragande var Edgardo Maria IOZIA.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 130 röster för, 11 röster emot och 8 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK hörsammar villigt begäran från Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande och kommissionsledamot med ansvar för transportfrågor, att utarbeta ett yttrande om ”Energimix inom transportsektorn” eftersom kommittén är övertygad om att det behövs en fortgående dialog mellan kommissionen och kommittén som företrädare för det organiserade civila samhället.

1.2

EESK ställer sig bakom slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte, där följande prioriteringsområden definierades:

Ökad försörjningstrygghet.

Säkerställande av de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft och tillgången till energi till rimligt pris.

Främjande av miljömässig hållbarhet och kamp mot klimatförändringar.

1.3

Politiska riktlinjer rörande den lämpligaste energimixen bör därför bygga på dessa prioriteringar, vilket kommissionen också omsatt i praktiken med meddelandet ”Bränslemål 2001–2020”.

1.4

Även om EESK tror att oljan ännu under många år kommer att vara det vanligaste transportbränslet, och att naturgas, som också är en icke-förnybar energikälla, kommer att användas parallellt med och delvis ersätta oljebaserade drivmedel, anser kommittén att forskningen om produktion och användning av väte och andra generationens agrodrivmedel måste få kraftigt ökade resurser. I sammanhanget välkomnar EESK kommissionens beslut av den 9 oktober 2007 att finansiera ett gemensamt teknikinitiativ till ett värde av 1 miljard euro för perioden 2007–2013, och stöder den uppmaning till rådet och parlamentet att skynda på förslagets godkännande som kommer från företag och forskare som arbetar med att utveckla användningen av väte.

1.5

Allmänhetens växande oro för klimatförändringarna och de risker som den stigande medeltemperaturen på jorden innebär, som utan specifika insatser skulle kunna öka med mellan 2 och 6,3 °C, gör att man med alla lämpliga medel måste motverka de negativa effekterna av utsläppen av växthusgaser i atmosfären. EESK värdesätter Europeiska miljöbyråns arbete och dess viktiga bidrag vad gäller att sprida uppgifter och informera om hur kampen mot nedsmutsning av atmosfären framskrider.

1.6

EESK ställer sig bakom slutsatserna från rådets möte med miljöministrarna den 28 juni 2007 och stöder förslaget att kommissionen ska revidera det sjätte miljöhandlingsprogrammet med utgångspunkt från följande prioriteringar:

Att ta itu med klimatförändringarna.

Att hejda förlusten av biologisk mångfald.

Att minska föroreningarnas negativa hälsoeffekter.

Att främja hållbar användning av naturresurser och hållbar avfallshantering.

1.7

Inom alla transportsektorer studerar man lämpliga metoder för att nå dessa mål, och de viktigaste europeiska organen inriktar sina ansträngningar på att uppnå konkreta resultat inom de närmaste åren. Beslutet att låta flygtrafiken, som alltmer bidrar till utsläppen av växthusgaser, omfattas av systemet för utsläppsrätter kommer att göra det möjligt att påskynda utvecklingen av nya bränslen. Några företag överväger redan möjligheten att använda sig av agrobränslen, medan resultaten med vätgas än så länge är mycket magra och detta alternativ kommer att ta lång tid att utveckla. Stora fartygsmotorer är lättare att ställa om till blandbränslen med en lägre kolhalt. När det gäller järnvägstransporterna kan en kombination av el och utveckling av förnybara energikällor däremot säkerligen öka järnvägens redan utmärkta miljöprestanda.

1.8

Det bästa bränslet är det bränsle man sparar. Enligt EESK måste man vid det avgörande valet av den lämpligaste energimixen – ett val som i allt högre grad bör bli en del av gemenskapspolitiken – beakta alla dessa faktorer, och framför allt ha EU-medborgarnas och vår planets hälsa och välbefinnande för ögonen. Skattepolitiska åtgärder, incitament, rekommendationer och bestämmelser måste alltid beakta dessa prioriteringsområden genom att främja den miljömässigt mest kompatibla och ekonomiskt mest hållbara lösningen. Vi måste spara energi till förmån för kollektivtrafiken, alternativa transportmedel och en ekonomisk och social politik som ökar individens rörlighet och minskar antalet onödiga varutransporter.

1.9

Kommittén är övertygad om att framtidens transporter måste bygga på en gradvis dekarbonering av bränslen tills målet om nollutsläpp har uppnåtts. Produktion av H2 med hjälp av förnybar energi, som biomassa, fotolys, termodynamisk solenergi och solceller, vindkraft och vattenkraft är det enda alternativ som inte är en ekologisk villfarelse. Som energilagrande ämne gör väte det nämligen möjligt att synkronisera energiutbudet, som är periodiskt till sin natur (natt och dag, årscykler, etc.), och den varierande och frikopplade efterfrågan på energi.

1.10

Utvecklingen av förbrännings- och drivtekniken har lett till en snabb spridning av hybridfordon. Den lämpligaste lösningen för att begränsa utsläppen förefaller vara helt eldrivna fordon, vilket kräver att man utvecklar produktionen av el från förnybara energikällor, eller fordon som går på en blandning av naturgas och väte, åtminstone så länge dessa ämnen finns i tillräcklig omfattning. En annan tillfällig lösning vore användning av en blandning av väte och metan, med en låg andel väte. Denna metod utgör första steget mot användning av väte för mobilitetsändamål.

1.11

Trots de begränsningar som noterats för närvarande utgör användningen av väte som en för transportändamål anpassad energibärare en utmaning för framtiden, och möjligheten att få se fordon i trafiken som delvis eller helt drivs med väte kan bli verklighet inom en relativt snar framtid, förutsatt att forskningen fortgår och stöds av nationella och europeiska myndigheter. I detta avseende är resultaten från projektet CUTE (Clean Urban Transport for Europe) uppmuntrande.

1.12

Som redan föreslagits vad gäller energieffektivitet, anser EESK att det vore ytterst värdefullt att få tillgång till en webbportal där information om akademisk forskning och experiment som utförts i de olika medlemsstaterna, regionerna och städerna kan spridas till en bredare allmänhet och framför allt till lokal förvaltningspersonal. EESK anser att det för att uppnå en optimal energimix behövs en lämplig transportmix, vilket kräver en effektivisering av kolvätena och en prioritering inom transportsektorn. I väntan på en tillförlitlig och effektiv produktion av kolväten är användning av el från förnybara energikällor ett måste. Utmaningen inom transportsektorn ligger i att snarast uppnå en ökad användning av el överallt där det är möjligt.

1.13

EESK framhåller vikten av att väcka det civila samhällets medvetenhet och engagemang på detta område, eftersom det genom sitt beteendemönster bidrar till att förverkliga målen om minskad förbrukning och stöd till forskning och innovation vad gäller rena och hållbara bränslen. Dessa ambitioner bör prägla såväl EU-politiken som den nationella politiken, och det mervärde som ligger i samarbetet och sammanhållningen mellan medlemsstaterna bör framhållas. Detta innebär också att man försvarar gemensamma värden och en europeisk social modell som värnar om skyddet av våra miljövärden, om medborgarnas och alla EU-invånares och EU-arbetstagares hälsa och säkerhet och som också värnar om hela mänsklighetens levnadsvillkor.

2.   Inledning

2.1

Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande och kommissionär med ansvar för transportfrågor, har uppmanat Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om ”Energimix inom transportsektorn”.

2.2

Kommittén delar Jacques Barrots oro för bränsleförsörjningen och håller med om att det brådskar med analyser och studier rörande möjliga lösningar för såväl transportpolitikens utveckling som behovet av åtgärder vad gäller de aktuella bränsletyperna.

2.3

De utmaningar som EU står inför vad gäller att helt uppfylla målen i Kyotoprotokollet, den hotande klimatförändringen, ett minskat energiberoende av tredje land, det fortsatta arbetet med besluten inom Lissabonagendan, målen i vitboken om transporter och utvecklingen av sammodalitet samt besluten rörande energieffektivitet gör att detta ämne intar en central plats i unionens energistrategi.

2.4

Kommissionen påpekade redan 2001 behovet av att lösa frågan om bränslemix i sitt meddelande om bränslemålen för perioden 2001–2020. I meddelandet definierades några mål för andra bränslen än olja, och där bedömdes följande scenario som möjligt och godtagbart:

Naturgasen skulle kunna öka sin marknadsandel med ca 10 % till år 2020.

Väte är framtidens viktigaste potentiella energibärare, och skulle kunna stå för en liten andel av bränsleförbrukningen.

BTL-bränslen (Biomass-to-liquids), som framställs av biomassa, skulle gott och väl kunna nå samma kvot som agrobränslena, dvs. över 6 % år 2010, vilket skulle innebära en potential för biomassabränslen på ca 15 %.

Gasol är ett erkänt alternativt motorfordonsbränsle som skulle kunna nå en marknadsandel på hela 5 % år 2020.

Alternativa bränslen har kort sagt möjlighet att öka sina marknadsandelar under de närmaste decennierna och på lång sikt överträffa målen som fastställts för 2020.

2.5

EESK stöder detta meddelande, och i ett initiativyttrande (1) såg kommittén utvecklingen av naturgasen (2), forskningen kring agrobränslen och förbättrad energiverkningsgrad hos de bränslen som nu finns på marknaden som den bästa vägen mot en diversifierad bränsleförsörjning och en samtidig minskning av utsläppen av växthusgaser.

3.   Klimatförändringen

3.1

Allt fler forskare håller numera med om att klimatet påverkas direkt av utsläppen av växthusgaser. Medeltemperaturen under nittonhundratalet har stigit med ca 1 °C, och utifrån de nuvarande klimatmodellerna som återspeglar trenderna när det gäller utsläpp av växthusgaser presenteras ett antal scenarier där den globala medeltemperaturen skulle kunna öka med mellan 2 °C – 6,3 °C, med förödande effekter på vädret, havsnivån, jordbruksproduktionen och annan ekonomisk verksamhet.

3.2

Vid sammanträdet i rådet (miljö) i Luxemburg den 28 juni 2007 bekräftades att sjätte miljöhandlingsprogrammet och den halvtidsöversyn som kommissionen föreslagit alltjämt är relevant. Man underströk de fyra prioriterade områdena i programmet: få bukt med klimatförändringen, stoppa minskningen av biologisk mångfald, minska föroreningarnas negativa hälsoeffekter, främja hållbar användning av naturresurser och hållbar avfallshantering.

3.3

Rådet (miljö) stöder strategin för en integrerad miljö- och energipolitik och framhåller behovet av att inleda förhandlingar om ett internationellt avtal (3) för tiden efter 2012, vilka ska vara avslutade senast 2009. I ett uttalande under högnivåmötet i New York den 27 september 2007 sade ordföranden i Europeiska rådet José Socrates att ”FN:s klimatkonferens på Bali är ett lämpligt forum för förhandlingar om framtida insatser. Toppmötet på Bali i slutet av detta år blir en milstolpe där vi förväntar oss att världssamfundet ska fastställa en ambitiös färdplan för förhandlingar om ett globalt klimatförändringsavtal”. Det faktum att USA, som så sent som i mitten av oktober drog tillbaka sitt förbehåll, kommer att delta efter att ha ställt sig bakom den slutliga resolutionen, stärker avsevärt de beslut som kommer att antas. Detta mot bakgrund av tyngden i den amerikanska ekonomin och USA:s ansvar för utsläppen av växthusgaser.

3.4

Rådet (miljö) underströk vikten av att miljökostnaderna liksom kostnaderna för energiförbrukning internaliseras för att man ska kunna uppnå en långsiktig hållbar politik. Lika viktigt är att i ökad omfattning använda marknadsekonomiska instrument i miljöpolitiken, såsom beskattning, avgifter eller utsläppsrätter, för att på så sätt bidra till en bättre miljö. Miljöinnovation bör snarast integreras i stor skala i konsekvensanalysen av alla relevanta politikinsatser i EU, och användningen av ekonomiska instrument bör få större och effektivare spridning, särskilt i samband med bränsle- och energiförbrukning.

3.5

Den 29 juni 2007 lade kommissionen fram grönboken om anpassning till klimatförändringar. Under presentationen av grönboken föreslog kommissionsledamoten med ansvar för miljö, Stavros Dimas, konkreta och omedelbara åtgärder för en anpassning till de redan pågående klimatförändringarna. Höjda temperaturer, översvämningar och skyfall i Nordeuropa, torka och tryckande hetta i Sydeuropa, hotade ekosystem och nya sjukdomar är några av de problem som berörs i dokumentet.

3.6

”Anpassa sig eller dö – det är valet som några sektorer i Europa står inför”, menar Stavros Dimas. ”Jordbruket, turismen och energin kommer att drabbas av förödande skador, och vi måste agera nu för att minska de framtida ekonomiska, sociala och mänskliga kostnaderna.”

3.7

I dokumentet föreslås några konkreta lösningar: minskat slöseri med vatten, nya fördämningar och översvämningshinder, utveckling av ny teknik till skydd för skördarna, skydd av de befolkningsgrupper som drabbas hårdast av klimatförändringen, åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden. Att minska koldioxidutsläppen är och förblir emellertid det viktigaste målet för alla EU-länder.

4.   Europeiska rådet

4.1

Vid Europeiska rådets vårtoppmöte 2007 behandlade man energi- och klimatfrågorna och föreslog ”en integrerad klimat- och energipolitik”, som definierades som en absolut prioritet. Där framhölls ”det strategiska målet att begränsa ökningen av världens medeltemperatur till högst 2 °C i förhållande till förindustriell tid”.

4.2

I energipolitiken för Europa stakas en tydlig strategi ut som bygger på tre huvudlinjer:

Ökad försörjningstrygghet.

Säkerställande av de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft och tillgången till energi till rimligt pris.

Främjande av miljömässig hållbarhet och kamp mot klimatförändringar.

4.3

Vad gäller transportpolitiken betonar Europeiska rådet ”nödvändigheten av en effektiv, säker och hållbar europeisk transportpolitik. I detta sammanhang är det viktigt att gå vidare med åtgärder för att öka det europeiska transportsystemets miljöprestanda. Europeiska rådet noterar Europeiska kommissionens pågående arbete avseende uppskattningen av externa kostnader för transporter och deras internalisering”. Vid Europeiska rådet den 21–22 juni noterades kommissionens avsikt att senast i juni 2008 föreslå en modell för bedömning av en sådan internalisering för alla transportsätt och att presentera ytterligare initiativ i linje med Eurovinjettdirektivet, och att till exempel utsträcka tillämpningsområdet till städerna och låta vägavgifter omfatta alla slag av fordon och infrastruktur.

5.   Utsläpp av växthusgaser

5.1

Vad gäller utsläpp står transportsektorn för närvarande för 32 % av den sammanlagda energiförbrukningen i EU och för 28 % av de sammanlagda koldioxidutsläppen (4). Sektorn anses svara för en 90-procentig ökning av utsläppen mellan 1990 och 2010, vilket skulle kunna vara ett av de främsta skälen till att man inte kommer att uppnå Kyotomålen. Enligt kommissionens beräkningar förväntas persontransporter på väg öka med 19 %, medan godstransporter på väg torde öka med över 50 %.

5.2

En annan sektor med en exponentiell ökning är lufttransporterna, där det noterats en utsläppsökning på 86 % mellan 1990 och 2004. De svarar i dag för lite mer än 2 % av de globala utsläppen.

5.3

I TERM-rapporten 2006 (Transport and Environment Reporting Mechanism  (5) – transport- och miljörapporteringsmekanismen) hävdas att de framsteg som gjorts inom transportsektorn under 2006 alltjämt är otillfredsställande. I rapporten granskas halvtidsöversynen av vitboken om transporter från 2001 som skulle kunna medföra förbättringar eller negativa effekter, beroende på hur den tolkas på nationell och regional nivå. Miljöbyrån anser att halvtidsöversynen ur miljösynpunkt förskjuter tyngdpunkten från hanteringen av transportefterfrågan till dämpning av de befintliga negativa effekterna, dvs. att tillväxten inom transportefterfrågan inte längre ses som en av de viktigaste miljöfrågorna inom transportsektorn. Nyckelfrågor som klimatförändringen, buller och uppstyckning av landskapet som beror på en alltför omfattande infrastruktur för transporttjänsternas räkning, gör det ännu viktigare att hantera transportefterfrågan på rätt sätt. Här tycks vitboken ha misslyckats.

5.4

En annan viktig aspekt som framhålls i rapporten är transportstödet, som i EU uppgår till mellan 270 och 290 miljarder euro. Nära hälften av detta belopp är avsedd för vägtransporter, ett av de minst miljövänliga transportsätten. Transporterna är orsak till flera miljöproblem som klimatförändringen, luftföroreningar och buller, men erhåller samtidigt ett omfattande stöd. Vägtransporterna erhåller 125 miljarder i årligt stöd, varav merparten går till infrastruktur, eftersom man förutsätter att skatter på vägtransporter inte betraktas som bidrag till finansiering av infrastruktur. Flyget, som är det transportsätt som har störst specifik klimatinverkan, får omfattande stöd i form av förmånsbehandling i skattehänseende, särskilt befrielse från bränsleskatt och mervärdesskatt, vilket uppgår till mellan 27 och 35 miljarder euro per år. Stödet till järnvägstransporter belöper sig till 73 miljarder årligen och gagnas mest av andra former av budgeterat stöd. Sjötransporter uppges ta emot mellan 14 och 30 miljarder i stöd (Europeiska miljöbyråns rapport ”Size, structure and distribution of transport subsidies in Europe” EEA).

5.5

I rapporten ”Annual European Community Greenhouse gas inventory 1990–2005 and inventory report 2007” fastslås följande:

EU-15: Utsläppen av växthusgaser minskade med 0,8 % (35,2 miljoner ton CO2-ekvivalenter) mellan 2004 och 2005.

EU-15: Utsläppen av växthusgaser minskade med 2,0 % 2005 jämfört med basåren i Kyotoprotokollet.

EU-15: Utsläppen av växthusgaser minskade med 1,5 % mellan 1990 och 2005.

EU-27: Utsläppen av växthusgaser minskade med 0,7 % (37,9 miljoner ton CO2-ekvivalenter) mellan 2004 och 2005.

EU-27: Utsläppen av växthusgaser minskade med 7,9 % jämfört med 1990 års nivå.

Koldioxidutsläppen från vägtransporter minskade med 0,8 % (6 miljoner ton CO2-ekvivalenter) mellan 2004 och 2005.

6.   Säkerheten i den primära energiförsörjningen

6.1

EU är till över 50 % beroende av import av energi (varav oljan utgör 91 %). Om inget drastiskt sker kommer detta beroende att öka till 73 % år 2030. Både rådet, och ett flertal gånger Europaparlamentet (EP) och kommissionen, har uppehållit sig vid denna centrala fråga och understrukit behovet av att anta en politik som syftar till största möjliga oberoende på energiområdet.

6.2

I sitt betänkande om de makroekonomiska följderna av energiprisökningen (6) av den 15 februari 2007 konstaterar EP att transportsektorn står för 56 % av EU:s oljeförbrukning och efterlyser en heltäckande EU-strategi för att fasa ut fossila bränslen. Man antar att ”tillgången till drivmedel kan utvidgas genom att man underlättar produktionen av icke-konventionella oljor och flytande bränslen baserade på naturgas eller kol, när det är ekonomiskt lämpligt”. EP efterlyser också ett ramdirektiv för energieffektivitet inom transportsektorn, harmonisering av personbilslagstiftningen och harmoniserad koldioxidbaserad fordonsbeskattning för hela EU med förfaranden för certifiering och märkning och med skatteförmåner för att diversifiera energikällorna. EP uppmanar också till utveckling av fordon med låga koldioxidutsläpp och användning av andra generationens biobränslen eller biovätedrivna fordon (väte framställt av biomassa).

6.3

Den kris som kulminerade med Rysslands beslut den 1 januari 2006 att minska leveranserna till Kiev, och den interna politiska instabiliteten i Mellanöstern ställer EU inför oerhört stora utmaningar. Unionen måste lyckas trygga en säker och hållbar försörjning i ett framtidsperspektiv med ett ökat efterfrågetryck på fossila bränslen.

6.4

Den europeiska produktionen av alternativ och förnybar energi för transportsektorn gäller i dag nästan enbart biobränslen, som för närvarande täcker 1 % av energibehovet inom EU:s transportsektor. I sitt yttrande (7) om framstegen vad gäller användningen av biobränslen, framhöll EESK behovet av att den politik man dittills fört borde omprövas. Kommittén pekade särskilt på andra generationens agrobränslen. Samtidigt bör man främja och stödja utvecklingen av ”andra generationens” omvandlingsteknik som kan använda råvaror från s.k. snabbväxande grödor och skördar som främst bygger på gräsodling och skogsbruk, eller från biprodukter från jordbruket, och på så sätt undvika användning av mer värdefullt jorbruksutsäde. Särskilt bioetanol och därav avledda produkter, som i dag framställs genom jäsning (och efterföljande destillering) av säd, sockerrör och sockerbetor, kan i framtiden produceras genom ett bredare spektrum av råvaror, inklusive biomassaavfall från jordbruksgrödor, avfall från trä- och pappersindustrin och andra specifika grödor.

7.   Transportmixen

7.1

Energimixen inom transportsektorn avgörs i stor utsträckning av de transportsätt som väljs för att tillgodose olika behov inom gods- och persontrafiken. Detta är viktigt eftersom de olika transportsätten är mer eller mindre beroende av kolväten. Varje strategi för att uppnå en optimal energimix inom transportsektorn måste därför syfta till att minska gods- och persontrafikens beroende av fossila bränslen.

7.2

Det finns två huvudmöjligheter att åstadkomma detta: För det första krävs det förändringar vad gäller kolvätenas effektivitet och prioriteringarna med avseende på transport, vilket påpekas i yttrandet. För det andra blir det nödvändigt att prioritera el. Med befintliga kärnenergikällor och en framtida potential för förnybar energi kan vi se optimistiskt på tillgången på ren el i framtiden. Utmaningen ligger i ökad användning av el inom transportsektorn.

7.3

Det transportsätt som har den största elpotentialen är järnvägen, vare sig det gäller person- eller godstrafik, internationell, nationell eller regional trafik eller stadstrafik. En ökad användning av eldrivna järnvägstransporter kan minska de korta lufttransporterna, långdistanstransporterna av gods på väg och användningen av bussar och bilar i allmänhet.

7.4

European Rail Research Advisory Council (ERRAC), det konsultativa rådet för forskning på järnvägsområdet i Europa, framhåller i sin agenda de problem som måste lösas för att järnvägstransporterna ska kunna tredubbla gods- och passagerartrafiken fram till 2020. Utvecklingen av energieffektiviteten och miljöfrågorna är de centrala frågorna i initiativet. Inom ramen för olika projekt rörande transeuropeiska transportnät håller man på att utforska möjliga tillämpningar med vätgasdrivna bränsleceller som skulle kunna komplettera dragfordonens elsystem och gradvis ersätta de nuvarande loken som drivs med fossila bränslen.

7.5

Inom en överskådlig framtid kommer lufttransporterna att fortsätta att vara beroende av kolvätebränslen, men införandet av höghastighetståg borde avsevärt minska antalet reguljära flygningar på distanser under 500 kilometer. Lufttransportsektorn, som använder sig av särskilda transportflygplan, växer snabbare än passagerartrafiken. En del av lufttransporterna, särskilt de kommersiella posttjänsterna, skulle i framtiden kunna omdirigeras till höghastighetstågnätet. En sådan förändring inom transportmixen skulle kunna påskyndas genom en ökning av antalet höghastighetstågförbindelser till flygplatserna

7.6

Konsultativa rådet för flygteknisk forskning i Europa (ACARE) är sysselsatt med att upprätthålla sin strategiska forskningsagenda, som behandlar den övergripande frågan om klimatförändringen, buller och luftkvalitet. Inom projektet Clean Sky, som är ett gemensamt tekniskt initiativ, kommer de bästa lösningarna för hållbara lufttransporter att behandlas med avseende på design, motorer och bränslen. Förverkligandet av SESAR-projektet bör möjliggöra kraftiga besparingar genom rationaliseringar av flygledningstjänsten (se EESK:s yttrande).

7.7

Den nationella och internationella godstransporttrafiken på väg hör till de största förbrukarna av kolvätebränslen. Ett höghastighetsnätverk för godstransporter från tjugohundratalet, som förbinder större intermodala knutpunkter, skulle kunna leda till en väsentlig minskning av godstransporterna på väg. Allteftersom höghastighetstågnäten utvecklas skulle de kunna användas för godstrafik nattetid. En sådan förändring inom transportmixen skulle påskyndas av en prisstrategi för vägar, bränslen och fordonstillstånd.

7.8

Europeiska rådgivande nämnden för forskning på vägtransportområdet (European Road Transport Research Advisory Council – ERTRAC), har också antagit en strategisk forskningsagenda. Huvudpunkter är miljö, energi och resurser. En minskning av de specifika koldioxidutsläppen (per kilometer) med upp till 40 % för personbilar och upp till 10 % för tunga kommersiella fordon senast 2020 är ett av de främsta målen i agendan. Där finns också ett särskilt kapitel som ägnas åt bränslen.

7.9

Sjötransporter har generellt allmänhetens stöd, vare sig det rör sig om flod-, kanal-, kust-eller havstransporter. Flod-, kanal- och kusttransporter är energieffektiva alternativ till vägtransporter och bör uppmuntras inom energimixen.

7.10

Den interkontinentala sjöfarten använder faktiskt mer kolväten än flyget och växer också snabbare. Den står för ca 95 % av världshandelns volym och är relativt effektiv. Den svarar dock för en betydande del av utsläppen av svavel och kväveoxid.

7.11

I och med globaliseringen av försörjningskedjan och de asiatiska ekonomiernas utveckling väntas den interkontinentala sjöfarten till volymen öka med 75 % de närmaste 15 åren. Följden blir ökade utsläpp eftersom denna trafik är dieseldriven. Kommer vi med ökade utsläpp och en minskande tillgång på kolvätebränslen till sist att få uppleva en tid då långdistanstransporter av gods mellan större hamnar på samtliga fem kontinenter fraktas i jättelika bulkfartyg som drivs med alternativa bränslen i likhet med moderna ubåtar, hangarfartyg och isbrytare? Det skulle i sanning förändra energimixen inom transportsektorn.

7.12

Inom sjöfartssektorn utvecklas inom ramen för teknikplattformen WATERBORNE forskning för att uppnå en förbättring av fartygsmotorernas prestanda över lag och minska friktionen. Dessutom testas möjliga bränslealternativ, däribland väte.

7.13

Personbilar är multifunktionella och oumbärliga fordon för de flesta av oss i vårt dagliga liv. En strategi för att förändra transportmixen rymmer emellertid också möjligheter att ersätta resor med innerstads- och förortsbussar, och personbilar med eldrivna tåg och spårvagnar.

7.14

Vid valet av de lämpligaste och mest effektiva bränslena måste man väga in de olika drivmedlens relativa energidensitet. Det gäller alltså att inrikta sig på användning av bränslen med den högsta densiteten. I nedanstående tabell ges några exempel på densitetsvärden uttryckta i MJ/Kg. I nedanstående tabell ges några exempel på densitetsvärden uttryckta i MJ/Kg.

Bränslen

Energiinnehåll

(MJ/Kg)

Spillvatten i en damm på 100 meters höjd

0,001

Bagass (8)

10

Trä

15

Socker

17

Metanol

22

Kol (antracit, brunkol)

23–29

Etanol (bioalkohol)

30

Gasol

34

Butanol

36

Biodiesel

38

Olja

42

Gasohol eller E10 (90 % bensin och 10 % alkohol)

44

Bensin

45

Diesel

48

Metan (gasformigt bränsle som måste komprimeras)

55

Väte (gasformigt bränsle som måste komprimeras)

120

Kärnklyvning (uran, U 235)

85 000 000

Kärnklyvning (väte, H)

300 000 000

Bindningsenergi från helium (He)

675 000 000

Massa-energi-relation (Einstein-relationen)

90 000 000 000

Källa: J.L. Cordeiro, baserat på uppgifter från IEA och USA:s energiministerium

7.15

Sammanfattningsvis finns helt klart möjligheter att ändra transportmixen på ett sätt som avsevärt skulle påverka beroendet av kolväten i EU:s transportsektor. Lösningen på detta är en ökad elproduktion som kommer att möjliggöra en vidareutveckling av eldrivna transporter och också utgöra en energikälla för en eventuell ytterligare utveckling av vattenkraften

8.   Vätesamhället

8.1

Miljöskador orsakas främst av ämnen som härrör från förbränningen av fossila bränslen, men också av tekniska metoder för att utvinna, transportera och förädla dem. De största skadorna är emellertid förknippade med bränslenas slutanvändning. Utöver koldioxid släpps vid förbränningen också ut partiklar i luften som tillkommer under raffineringen (exempelvis blyhaltiga ämnen).

8.2

År 2020 förutspås en global efterfrågan på 15 miljarder ton oljeekvivalenter med en årlig ökning på över 2 %. Denna efterfrågan måste fortsätta att täckas främst av fossila bränslen, som i dag utgör mellan 85 % och 90 % av världens energiutbud. Man kan emellertid redan notera ett stigande intresse för bränslen med lågt kol/väteförhållande (C/H), där man går från kol till olja och till metan för att gradvis nå fram till en fullständig dekarbonering, dvs. till användning av väte som energibärare.

8.3

Under en hearing i Portugal presenterades intressant information från ett experiment med tekniken med vätedrivna bränsleceller som utförts på en kollektivtrafikbuss i Porto. Det har varit ytterst intressant att notera allmänhetens skiftande inställning till vätet. Informationen om experimentet bidrog till att väsentligt minska misstron mot och rädslan för detta bränsle. Man ska komma ihåg att väte inte är en fritt tillgänglig primär energibärare. Väte måste produceras genom användning av följande:

Kolväten som olja och gas, resurser som än så länge är rikliga men inte förnybara.

Elektrolys från vatten genom användning av el.

Årsproduktionen av väte i världen ligger på 500 miljarder kubikmeter, motsvarande 44 miljoner ton. Den utvinns till 90 % genom en kemisk process för reformering av lätta kolväten (främst metan) eller genom krackning av tyngre kolväten (olja) och till 7 % genom förgasning av kol. Endast 3 % produceras genom elektrolys.

8.4

Med avseende på Portugals energimix, som redan innehåller en betydande andel förnybara bränslen, visade beräkningar enligt livscykelmetoden att mängden utsläpp av växthusgaser vid användning av väte som framställts med traditionella metoder, dvs. elektrolys, är 4,6 gånger högre än utsläppen från motorer som drivs med diesel eller naturgas, och tre gånger högre än utsläppen från bensinmotorer. Det betyder att möjligheten till en allmän användning av väte är avhängig av utvecklingen av förnybara energikällor med mycket låga utsläpp av växthusgaser.

8.5

Förbrukningskurvan har visat att det för att hålla motorerna effektiva, också när de går på tomgång, krävs en väteförbrukning som är betydligt högre än den för traditionella bränslen. För kollektivtrafiken, som tvingas till frekventa stopp på grund av trafiken eller vid hållplatserna, innebär detta uppenbarligen att det krävs fortsatta reflexioner beträffande en framtida användning av väte.

8.6

Man måste dock beakta att experimenten i Porto ingick i ett mycket bredare sammanhang än CUTE-projekten (Clean Urban Transport for Europe). De övergripande resultaten av projektet avviker från de resultat som diskuterades under hearingen beroende på olika geografiska förhållanden, på trafiken och de metoder som användes. På det hela taget var resultaten positiva och belyste även problem som rörde projektets utveckling. Det största problemet är enligt kommissionen den bristande förmågan bland ledande politiker att i grunden inse den potential och de fördelar som en avsevärt ökad användning av väte i stadstransporterna skulle medföra.

8.7

Den lämpligaste lösningen för att begränsa utsläppen förefaller vara helt eldrivna fordon, vilket kräver att man utvecklar produktionen av el från förnybara energikällor, eller fordon som går på en blandning av naturgas och väte, åtminstone så länge dessa ämnen finns i tillräcklig omfattning. Det har ännu inte gjorts några detaljerade studier om detta alternativ, men enligt vissa parametrar för effektivitet och energipotential verkar denna lösning mest effektiv.

8.8

En annan tillfällig lösning vore användning av en blandning av väte och metan, med en låg andel väte. Denna metod utgör första steget mot användning av väte för mobilitetsändamål. Den innebär få nackdelar eftersom systemen för distribution och lagring i fordonen är desamma. Blandningen kan användas i nu existerande fordon, den har samma prestanda som metan men ger mindre utsläpp och har snabbare förbränning, vilket innebär färre partiklar och lägre kväveoxidhalter.

8.9

Studier som nyligen genomförts av Denver Hithane Project, Colorado State University och i Kalifornien med stöd av USA:s energiministerium och National Renewable Energy Laboratories visar att en blandning av 15 % H2 med CH4 minskar den totala mängden kolväten med 34,7 %, mängden kolmonoxid med 55,4 %, kväveoxider med 92,1 % och koldioxid med 11,3 %, vilket framgår av en studie från ENEA (9).

8.10

Produktion av H2 med hjälp av förnybar energi är det enda alternativ som inte är en ekologisk villfarelse. Som ämne för att lagra energi gör väte det nämligen möjligt att synkronisera energiutbudet, som är periodiskt till sin natur (natt och dag, årscykler, etc.), och den varierande och frikopplade efterfrågan på energi. Väte måste produceras genom användning av den minst energikrävande tekniken, med en fullständig analys av produktionscykeln och dess koppling till den energitjänst som krävs. Alla förnybara energikällor som går att använda i form av värme, el eller bränsle måste utnyttjas direkt, utan omväg via den längre vätecykeln.

8.11

En annan viktig aspekt är att produktionen måste ligga nära konsumtionen, vilket sänker de kostnader och utsläpp som förorsakas av transporterna. Detta argument gäller generellt och är ännu mer relevant om man ser till energieffektiviteten, med tanke på spridningskostnaderna i samband med överföring och distribution. Den andra aspekten som måste beaktas är därför produktionens geografiska spridning.

8.12

Möjligheten att använda väte är också beroende av hur distributionsnätet är fördelat geografiskt. Liksom i fallet med komprimerad naturgas, som har ett mycket glest och i vissa medlemsstater praktiskt taget obefintligt distributionsnät, saknas också helt distributionsställen för fordon med vätedrivna bränsleceller. Användningen av komprimerad naturgas, och i framtiden av vätgas, måste stödjas av politikinsatser som syftar till massdistribution.

8.13

Kommissionen har anslagit 470 miljoner euro för inrättandet av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas (KOM(2007) 571 slutlig), EESK håller för övrigt på att utarbeta ett yttrande i ämnet vilket borde påskynda utvecklingen av väteanvändningen. Detta är säkert av intresse också för transportsektorn. Till EU-finansieringen kommer ett lika stort anslag från det privata näringslivet, sammanlagt en miljard euro, för att påskynda utvecklingen mot väte i EU. Medlen ska finansiera teknikinitiativ som rör framställning av vätedrivna bränsleceller och ett program för forskning kring denna teknik och införandet av den. Forskningen, som ska pågå i sex år ska bedrivas av både privata och offentliga partner inom näringslivet och den akademiska världen i EU. Den har ett tydligt syfte: marknadslansering av vätedrivna fordon under perioden 2010–2020, dvs. med start om tre år.

8.14

Redan i dag skulle många vätedrivna fordon kunna släppas ut på marknaden. Det saknas emellertid ett gemensamt, standardiserat och förenklat förfarande för typgodkännande av dessa fordon. Vätedrivna fordon omfattas för närvarande inte av gemenskapens system för typgodkännande. Fastställda EU-normer skulle minska biltillverkarnas riskmarginal vad gäller forskning, eftersom tillverkarna skulle kunna bedöma vilka prototyper som skulle få verkliga avsättningsmöjligheter.

8.15

Projektet ”Zero Regio”, som samfinansieras av Europeiska kommissionen, omfattar konstruktion och test av två innovativa infrastrukturer för flerbränsle- och väteförsörjning, en i Mantua och en i Frankfurt. De ska driva fordon med bränsleceller med hjälp av olika teknikalternativ för produktion och distribution av väte. I Mantua produceras vätgas på själva servicestationen, via en reformer på 20 mc/h som drivs med naturgas. Tekniken bygger på en katalytisk högtemperaturprocess med ett förblandat flöde av ånga och naturgas som omformas till vätgas under en rad olika steg. Fordonsparken består för närvarande av tre Fiat Panda som är försedda med bränsleceller. Man planerar också att distribuera en blandning av väte och metan för att bidra till en minskning av koldioxidutsläppen. Servicestationerna i Mantua och Frankfurt kallas också för ”gröna servicestationer”, eftersom de är utrustade med solceller på 8 respektive 20 kWp som kan generera el från förnybara energikällor motsvarande ca 30 000 kWh/år, vilket innebär en minskning av koldioxidutsläppen med ca 16 ton/år.

8.16

Tekniken för att binda och avskilja koldioxid är mycket kostsam och påverkar den slutliga produktionseffektiviteten. Den medför nämligen stora problem vad gäller eventuella framtida risker för förorening av grundvattnet eller plötsliga utsläpp av väldiga mängder koldioxid. Tanken att producera väte genom att använda kol förefaller problematisk (10).

8.17

Nyligen utförda studier (11) har pekat på ett hittills förbisett problem, nämligen den potentiella vattenförbrukningen om vätesamhället skulle utvecklas snabbt. Studien bygger på dagens vattenförbrukning både vad gäller produktionen via elektrolys och kylningen av kraftverken. Uppgifterna i studien är mycket oroande. Man räknar med att det bara för kylningen går åt 5 000 liter vatten per 1 kg väte och enligt dagens effektivitetsstandarder över 65 kW/kg.

8.18

Trots de begränsningar som påpekats utgör användningen av väte som en för transportändamål anpassad energibärare en utmaning för framtiden, och möjligheten att få se fordon i trafiken som delvis eller helt drivs med väte kan bli verklighet inom en relativt snar framtid, förutsatt att forskningen fortgår och stöds av nationella och europeiska myndigheter.

8.19

Som redan föreslagits vad gäller energieffektivitet (TEN/274) anser EESK att det vore ytterst värdefullt att få tillgång till en webbportal där information om akademisk forskning och experiment som utförts i de olika regionerna och städerna kan spridas till en bredare allmänhet och framför allt till lokal förvaltningspersonal. Utbytet av bästa praxis är viktigt när det gäller politikinsatser som i stor utsträckning omfattas av subsidiaritetsprincipen, dvs. som beslutas på lokal nivå.

8.20

På denna portal bör man tillhandahålla följande uppgifter om genomsnittliga koldioxidutsläpp i atmosfären i Europa

vid produktion av en kilowattimme elektricitet,

inom jordbruket och dieselproduktionen vid produktion av en liter substitut för dieselbränsle, och

inom jordbruket och bioetanolproduktionen vid produktion av en liter bioetanol.

Detta är en förutsättning för att vi ska kunna se hur mycket koldioxid vi släpper ut och hur mycket vi koldioxid vi sparar och för att vi korrekt ska kunna uttrycka sparade kilowattimmar i mängd koldioxid.

9.   EESK:s allmänna kommentarer och rekommendationer

9.1

I enlighet med Jacques Barrots begäran har EESK utarbetat detta yttrande för att till kommissionen och de övriga gemenskapsinstitutionerna framföra de förslag som det civila samhället anser nödvändiga för att kunna möta de utmaningar som Kyotoprotokollet innehåller.

9.1.1

EESK anser att man måste knyta debatten om framtidens bränslemix till en omfattande förändring av dagens transportslag som innebär att man prioriterar kommunala transporter inom och utanför ständerna. Detta medför att man måste modernisera bilparken och förbättra infrastrukturen. Man måste höja järnvägens kvalitet och göra den effektivare genom investeringar i infrastruktur och rullande materiel. Den elproduktion som krävs för att främja järnvägens utveckling måste därför i allt högre grad inriktas på förnybara energikällor och bränslen med allt lägre kolhalt.

9.2

I ett tidigare yttrande (TEN/274, föredragande: Edgardo Maria Iozia) framhöll EESK klart och tydligt att man inom transportsektorn har ”lagt mycket energi på att minska förbrukningen och utsläppen, men det finns ändå skäl att begära ytterligare satsningar eftersom detta är den sektor där förbrukningen ökar mest och en av de sektorer som ger upphov till mest växthusgaser” och att ”beroendet av tredje land för bränslen som används för transporter (…) ökar den europeiska industrins ansvar för att bidra till energieffektivitet, minskade utsläpp och minskad import av oljeprodukter och gas”.

9.3

EESK delar och stöder åsikten att effektivitet, säkerhet och hållbarhet bör vara de riktlinjer som ska ligga till grund för EU-institutionernas bedömning av vilken politik som ska föras och vilka åtgärder som ska vidtas för en renare energianvändning, en renare och mer välbalanserad transportsektor och ett större ansvarstagande från de europeiska företagens sida utan att äventyra deras konkurrenskraft samt för att skapa en ram som främjar forskning och innovation.

9.4

Framtidens bränslemix inom transportsektorn måste således kännetecknas av följande: en övergripande minskning av växthusgaserna, i möjligaste mån minskat försörjningsberoende av tredje land och diversifiering av energikällorna, samt kostnader som är förenliga med det europeiska ekonomiska systemets konkurrenskraft.

10.   Utmaningar i samband med de framtida bränslevalen inom EU:s transportsektor: satsning på forskning

10.1

Om det allra viktigaste är att respektera Kyotomålen, måste merparten av de tillgängliga offentliga och privata resurserna inriktas på forskning om sådana bränslen som till fullo uppfyller de krav på energieffektivitet, miljömässig hållbarhet och låga utsläpp som miljövänliga transporter innebär.

10.2

Samarbetet mellan universitet, forskningscentrum, bränsleindustrin och tillverkningsindustrin, särskilt bilindustrin, måste utvecklas väsentligt. I sjunde ramprogrammet, FP7, som inrättades med rådets beslut nr 971/2006/EEG om det särskilda programmet Samarbete, fastställs målet om en ledande ställning inom centrala områden inom forskning och teknik. I prioriteringarna ingår miljö och transporter.

10.2.1

Ett bortglömt område tycks vara att förbättra effekten i de traditionella batterierna. Utvecklingen av elbilar hänger särskilt på om det går att minska vikten på de traditionella batterierna och öka deras räckvidd och prestanda. EESK hoppas att kommissionen gör ett särskilt åtagande i denna riktning.

10.3

I sitt yttrande (12) om sjunde ramprogrammet uttryckte EESK oro över såväl den förväntade bristen på fossila bränslen och de ständigt stigande priserna som effekterna på klimatet. Kommittén förordade ytterligare medel till forskning inom energisektorn i stort, men framhöll att de medel som avsatts för att klara av problemen inom transportsektorn torde kunna räcka: 4,1 miljarder euro för perioden 2007–2013.

11.   Säkerställande av de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft och tillgången till energi till rimligt pris

11.1

EESK framhåller det grundläggande inslaget i strategin för att upprätthålla EU:s konkurrenskraft, som utan tvekan bygger på rimliga och stabila priser. Transporterna har alltid varit ett oundgängligt instrument för att förflytta varor, passagerare och djur till marknaderna. I dag är de också av vital betydelse för en annan viktig europeisk näringsgren, nämligen turismen. Den tredje aspekten av hållbarhet, priserna, utgör den svåraste utmaningen. I dag finns inga alternativ till de fossila bränslena som kan konkurrera med priset på olja eller naturgas. Trots de senaste årens prishöjningar är dessa bränslen fortfarande de mest konkurrenskraftiga.

11.2

Samtidigt som EESK hoppas på en stadigt ökad användning av biobränslen och andra förnybara bränslen anser kommittén det nödvändigt att utveckla den tillämpade forskningen kring andra generationens agrobränslen, där man använder biomassaavfall eller biomassa som inte kommer från livsmedel, och som inte har de nackdelar som kännetecknar första generationens bränslen, dvs. bränslen främst från spannmål, betor och sockerrör eller oljeväxtfröer för användning i livsmedel och foder (13). För att kunna göra en verklig jämförelse med priset på fossila bränslen måste man ta hänsyn till internaliseringen av samtliga externa kostnader (skador på miljön, lokalisering av produktionskällorna, omvandlingskostnader, vattenförbrukning, markanvändning, etc.).

11.3

Parallellt med en gradvis övergång till biobränslen måste det, när det inte går att blanda olika komponenter, ske en successiv anpassning eller översyn av distributionssystemen där de nya produkternas fysiska egenskaper beaktas.

11.4

EESK stöder de positiva aspekterna i denna strategi, men är medveten om att strategin, framför allt i inledningsskedet, kommer att bli kostnadskrävande och kan komma att minska det europeiska systemets konkurrenskraft. Vi vill därför understryka att EU för att undvika denna risk, och för att inte begränsa de globala resultaten, måste bli drivande i en utveckling som kommer att leda också andra delar av vår planet i samma riktning.

11.5

De nödvändiga investeringarna på området alternativa energikällor som härrör från biomassa måste omgärdas av en stabil rättslig ram. Detta kräver en anpassning av bränsledirektiven till de nya produktionsmetoderna och ett strukturerat samarbete med tillverkningsindustrin så att innovationsprocesserna är i takt med industrins verkliga potential. Innovation och forskning på detta område måste vid sidan av programmen inom sjunde ramprogrammet ägnas särskild uppmärksamhet såväl på central som lokal nivå.

11.6

För att de insatser och investeringar som görs för att utveckla nya effektiva och hållbara bränslen inte ska vara förgäves måste dessa processer åtföljas av initiativ för att höja fordonens genomsnittliga reshastighet, sänka bränsleförbrukningen och sätta in insatser vid exempelvis europeiska knutpunkter som utgör ”flaskhalsar” i den nationella trafiken eller stadstrafiken. Det kommunala transportbolaget Carris i Lissabon, som kompletterar de traditionella spårvagnarna (den legendariska nr 28) med en busspark bestående av miljövänliga bussar, har minskat koldioxidutsläppen med 1,5 % tack vare åtgärder som har gjort det möjligt att öka reshastigheten, t.ex. en fördubbling av antalet separata körfält.

11.7

Transportföretaget i Coimbra i Portugal, SMTUC, har för sin del gjort försök med en blå linje, eldrivna bussar som trafikerar stadens centrum. De har separata körfält men inga fasta hållplatser, eftersom passagerarna kan stiga på bussarna var som helst. Rutten markeras med ett blått streck i gatan, vilket också är till hjälp för besökare utifrån och för de många turister som uppskattar detta effektiva och rena transportsätt. I Coimbra är dessutom trådbussar särskilt uppskattade. De kan tack vare sina extrabatterier ta sig ur en trafikstockning genom att avvika från sitt vanliga ”spår”. Detta transportsätt kombinerar mycket låga förorenings- och bullernivåer med en medellivslängd som är mycket högre än för andra transportmedel, vilket gör det möjligt att klara av de höga initiala inköpskostnaderna.

11.8

EESK rekommenderar att man stöder dessa stadstransporter genom lämpliga skatteincitament (minskade kvoter för förvärv av miljövänliga transportmedel, alternativt särskilda resurser till lokala myndigheter och lägre priser på miljöbussar) och informationskampanjer som uppmuntrar till resor med miljöbussar. Kampanjerna ska samordnas på EU-nivå genom förbättring och utbyggnad av infartsparkeringarna, där säkerheten vid behov måste öka och priserna hållas nere genom att de integreras i biljettpriset för kollektivtrafiken, ett system som redan tillämpas i flera europeiska städer.

11.8.1

Grönboken ”Mot en ny kultur för rörlighet i städer” KOM(2007) 551, som lades fram av kommissionen den 25 september 2007, tar upp dessa problem och föreslår lösningar som rör stöd till projekt för upprustning av stadstransporterna via initiativ som finansieras av ERUF och Civitas-programmet. I grönboken propagerar kommissionen kraftigt för miljövänliga stadstransporter och EESK stöder denna ansats. Kommittén föreslår också att man undersöker ytterligare konkreta initiativ på grundval av dessa positiva erfarenheter och utökar samarbetet med Europeiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD).

11.9

Som EESK redan har påpekat (14) är det i kollektivtrafiken som stadstrafiken definitivt har sin framtid. Vid de hearingar som hållits under arbetet med detta yttrande presenterades två forskningsprojekt som redan befinner sig på experimentstadiet: en eldriven småbil, som inte kräver något körkort, och en cybernetisk bil som styrs genom ett komplext fjärrkontrollsystem och som får framföras på förutbestämda vägsträckor. Dessa bilar skulle kunna hyras för transporter inne i städerna, och skulle kanske kunna ersätta de vägavgifter som stora och förorenande fordon måste erlägga.

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Utveckling och främjande av alternativa bränslen för vägtransport i EU (EUT C 195, 18.8.2006, s. 75–79).

(2)  Se föregående fotnot.

(3)  FN:s klimatkonferens på Bali i december 2007.

(4)  Europeiska miljöbyrån offentliggjorde nyligen sin årliga rapport Transport and Environment: on the way to a new common transport policy (”Transport och miljö: på väg mot en ny gemensam transportpolitik”), som utvärderar framsteg och effektivitet när det gäller integreringsstrategierna för transport och miljö.

(5)  Rapporten finns publicerad på webbplatsen: Annual European Community GHG inventory 1990–2005 and inventory report 2007, European Environment Agency, Technical Report No 7/2007.

(6)  Betänkande om de makroekonomiska följderna av energiprisökningen, Manuel António dos Santos (PSE–PT).

(7)  ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Lägesrapport om biodrivmedel – Rapport om framstegen när det gäller användningen av biodrivmedel och andra förnybara drivmedel i Europeiska unionens medlemsstater” (KOM(2006) 845 slutlig), föredragande: Edgardo Maria Iozia.

(8)  Wikipedia: Bagass: Biomassa som blir över sedan sockret utvunnits ur sockerröret

Källa: J.L. Cordeiro, baserat på uppgifter från IEA och USA:s energiministerium

(9)  Ecomondo – Rimini november 2006 – Ing. Giuseppe Nigliaccio, ENEA.

(10)  Dagens etablerade teknik utgörs av s.k. kraftverk för pulvriserat kol med en konventionell ångcykel och hantering av de förbränningsprodukter som avges under processen. I praktiken produceras ånga vid ”konventionella” tryck och temperaturer för att sedan driva turbiner i anläggningar som fortfarande är mycket vanliga. Det finns för närvarande fyra olika slags anläggningar. I fallande ordning i förhållande till hur tekniskt avancerade de är och deras miljöpåverkan rör det sig om superkritiska och ultrasuperkritiska anläggningar för pulvriserat kol, förbränning i fluidiserad bädd, förgasning med kombinerad cykel och till sist anläggningar som bygger på syreförbränning. I dag finns två alternativ som under alla omständigheter innebär geologisk inkapsling av koldioxid. Det rör sig om förbränning av kol i pannor där man använder syre för att få en hög koncentration av koldioxid vid utsläppen och på så vis sänker kostnaderna för bindning och avskiljning, samt användning av IGCC-tekniken, dvs. förgasning med kombicykel, som generar en syntetisk gas som successivt renas och där den högvärdiga brännbara delen skiljs från koldioxiden.

(11)  Webber, Michael E. ”The water intensity of the transitional hydrogen economy”. Environmental Research Letters, 2 (2007) 03400.

(12)  EUT C 185, 8.8.2006, s. 10 (föredragande: Gerd Wolf, medföredragande Antonello Pezzini).

(13)  Se EESK:s yttrande TEN/286 från plenarsessionen den 24–25 oktober 2007.

(14)  EUT C 168, 20.7.2007, s. 77–86.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/62


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Energieffektivitet i byggnader – slutanvändarnas bidrag” (Förberedande yttrande)

(2008/C 162/13)

Den 16 maj 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Energieffektivitet i byggnader – slutanvändarnas bidrag”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 januari 2008. Föredragande var Antonello PEZZINI.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 14 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 195 röster för, inga röster emot och 1 nedlagd röst:

1.   Slutsatser

1.1

Kommittén inser att energieffektivitet bidrar till klimatskyddet, fullgörandet av EU:s åtaganden från Kyoto och de nya bestämmelserna om utsläppsminskning som Europeiska rådet antog i mars 2007, och rekommenderar en förstärkning av de insatser som riktar sig till konsumenterna.

1.2

Kommittén är övertygad om att det finns en enorm potential för energibesparingar i byggnader, särskilt när det gäller den förbrukning som krävs för uppvärmning, avkylning, drivkraft, belysning och isolering, både under byggnadsfasen och när byggnaderna tagits i bruk.

1.3

När man utformar åtgärder för att öka energieffektiviteten bör man beakta fördelarna med att kostnadseffektiva tekniska innovationer blir allmänt spridda och gör det möjligt för slutanvändarna att göra välgrundade val för sin individuella energiförbrukning.

1.4

Det är viktigt för slutförbrukarna att informations- och finansieringsproblemen angrips mer direkt genom utveckling av innovativa metoder. Det är nödvändigt att fastighetsägare och hyresgäster inte uppfattar dessa nya gemenskapsåtgärder som en ny skatt på den primära tillgång som en bostad är.

1.5

Enligt EESK:s åsikt behövs nya kulturella impulser och nya incitament, både för att kompensera högre kostnader och för att öka intresset för följande:

Forskningsprojekt.

Översyn av byggnadsmetoder.

Användning av bättre material inom byggnadssektorn.

Nya strukturella lösningar.

1.6

Kommittén anser att man bör påskynda det arbete som CEN utför på uppdrag av kommissionen, det vill säga utformning av harmoniserade standarder för mätning av energiförbrukning i befintliga byggnader och nybyggnader, förutom enhetliga standarder för certifiering och inspektionsförfaranden.

1.7

Kommittén framhåller hur viktigt det är att undvika begränsningar som blir ohållbara för medlemsstaterna på grund av den internationella konkurrensen, och att fastighetsägare som hyr ut eller själva bor i en fastighet inte bör belastas med kostnader som de inte klarar av.

1.8

Skyldigheterna och avgifterna i samband med certifieringen bör enligt EESK:s åsikt kombineras med offentliga stödprogram för att ökad energieffektivitet ska bli tillgänglig för alla, framför allt när det gäller bostäder som byggts eller förvaltas inom ramen för socialpolitiken samt flervånings- och flerfamiljshus, särskilt i de nya medlemsstaterna där de flesta flerbostadshusen är byggda enligt en viss mall. För sådana byggnader kan typcertifiering användas.

1.9

Kommittén anser att det är viktigt att utveckla gemenskapsinitiativ för att harmonisera medlemsstaternas insatser på energieffektivitetsområdet, som ett steg framåt mot större europeisk sammanhållning med respekt för lokala förhållanden.

1.10

Kommittén rekommenderar följande åtgärder som kan få slutanvändarna att öka energieffektiviteten i allmänhet och i byggnader i synnerhet:

Kostnadsfri energirådgivning och offentlig finansiering av genomförbarhetsstudier.

Beviljande av skattekrediter och/eller subventioner som möjliggör så kallade energirevision.

Skattelättnader för bränsleförbrukning för uppvärmning, elektricitet och drivkraft, samt ekonomiska incitament och avdrag/återbetalning vid köp av energieffektiv och miljövänlig teknik eller vid bättre isolering av befintliga byggnader.

Lån med låg ränta vid köp av energieffektiva apparater och anläggningar (t.ex. kondensorpannor och individuell termostat) och åtgärder via energitjänstföretag (ESCO) (1).

Stöd eller skatteavdrag för investeringar i FoU-verksamhet eller pilotprojekt, i syfte att främja spridning av ny teknik för byggnaders energieffektivitet. Man bör därvid utnyttja de möjligheter som erbjuds via sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration, ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation 2007–2013, Life+-programmet och struktur- och sammanhållningsfonderna.

Lån från EIB, framför allt för hållbar ombyggnad av stora offentliga byggnader eller sådana byggnader som används för offentlig förvaltning och som har blivit föråldrade, samt för sociala bostäder.

Stöd till familjer med låga inkomster och pensionärer för att de ska kunna göra sina bostäder mer energieffektiva, och långfristiga och förmånliga lån för att förbättra byggnaders energieffektivitet.

Standardpaket för regelbundet underhåll av värmepannor och centrala luftkonditioneringsanläggningar av kvalificerad personal och till ett fast pris.

Upprättande av en gemensam webbplats som är knuten till nationella webbplatser och är lättillgänglig för slutanvändarna.

Utarbetande av läromedel som ska finnas på alla EU-språk, vända sig till olika yrkesgrupper och behandla utfärdandet av ett europeiskt bostadscertifikat (2).

Införande av prioriterade utbildningsrelaterade teman inom relevanta gemenskapsprogram: EU:s utbildningsprogram, sjunde ramprogrammet för forskning, teknisk utveckling och demonstration, Marie Curie, EIB och universitet.

Införande av informationsmaterial och läromedel för alla stadier och årskurser inom skolan samt för branschorganisationer, fackföreningar och konsumenter och deras organisationer.

1.11

Från slutanvändarens synpunkt är det enligt vår åsikt nödvändigt att beakta hindren för främjande och genomförande av energieffektivitet i byggnader i EU: tekniska, ekonomiska, finansiella, juridiska, administrativa, institutionella, förvaltningsmässiga, sociala och beteenderelaterade hinder samt hinder som beror på bristande helhetssyn (obalans mellan uppvärmning och avkylning, bristande hänsyn till lokalt klimat etc.).

2.   Inledning

2.1

I sina slutsatser från toppmötet i Bryssel den 8-9 mars 2007 betonar rådet ”behovet av att öka energieffektiviteten i EU för att uppnå besparingsmålet på 20 % av EU:s energikonsumtion jämfört med beräkningarna för 2020” och fastställer som viktiga prioriteringar ”energiförbrukarnas beteende i fråga om energieffektivitet och energibesparing, energiteknik och energiinnovationer samt energibesparingar i byggnader”.

2.1.1

De problem som rör energieffektivitet i byggnader omfattas av gemenskapens initiativ rörande klimatförändringarna (de åtaganden som gjorts i Kyotoprotokollet) och försörjningstrygghet, framför allt inom ramen för de grönböcker om trygg energiförsörjning och energieffektivitet som kommittén flera gånger haft tillfälle att yttra sig över (3).

2.1.2

Energiförbrukningen för tjänster som är knutna till byggnader uppgår till cirka 40 % (4) av EU:s totala energiförbrukning.

2.1.3

I många av Europas regioner uppgår den genomsnittliga förbrukningen enbart för uppvärmning av bostäder till 180 kWh per m2 och år. Detta visar att bostadsstandarden i många europeiska länder är låg i energieffektivitetshänseende.

2.1.4

Orsakerna till detta är många. Dels är konsumenterna inte särskilt medvetna om de allt större svårigheterna med att få energi till rimliga priser. Dels har arkitekter, byggföretag och de många småföretagare som arbetar för byggbranschen (5) en tendens att bygga utan större hänsyn till energieffektivitet och miljövänlig konstruktion och att fokusera på estetiska och modebetonade aspekter, t.ex. golvens egenskaper, exklusiv sanitetsutrustning, glasade fasader samt fönstrens och dörrarnas utseende, material och storlek.

2.1.4.1

Dessutom bör det påpekas att myndigheterna, framför allt kommunernas tekniska kontor och hälsovårdsorganen, inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt energiförbrukningen som en faktor i kontrollerna av bostäders kvalitet eller har otillräckliga kunskaper.

2.1.4.2

Tvärtom mot vad folk i allmänhet tror finns det ett stort utrymme för ökad energieffektivitet, inte bara i nya utan även i befintliga byggnader, särskilt i bostadshus i storstäder (6).

2.1.5

När det gäller renovering av befintlig infrastruktur är en viktig faktor de kontrakt som kan ingås med energitjänstföretag (ESCO – Economy Service Companies), och som gör det möjligt att uppdra åt dessa företag att förbättra befintliga byggnader så att energikostnaderna kan minska betydligt. Företagen kan betalas tack vara de besparingar som minskad förbrukning innebär (7).

2.1.6

Dessutom kan många åtgärder vidtas inom ramen för småskaliga ombyggnader, t.ex. montering av externa jalusier och införande av realtidsmätare (smarta mätare), som gör det möjligt för konsumenterna att kontinuerligt kontrollera sin förbrukning, eller gasdrivna vattenuppvärmningssystem (top box) som gör det möjligt att minska kostnaderna och utsläppen av skadliga gaser med 40 %. Även små ventilationssystem i lägenheter har visat sig effektiva, och beroende på materialet i exempelvis genomskinliga väggar (fönster) kan man minska värmeläckaget från en lägenhet med minst 20 % (8). Vattensnål VVS-utrustning minskar också energiförbrukningen. I samband med energiräkningen bör energileverantören tydligt och kostnadsfritt informera konsumenterna om konsumtionen av motsvarande period året innan för att konsumenterna ska kunna få perspektiv på den nuvarande konsumtionen.

2.1.7

Kommittén är övertygad om att det är möjligt att genomföra betydande besparingar genom initiativ inom denna sektor, och därmed bidra till att uppfylla de mål som är knutna till klimatförändringarna och tryggad energiförsörjning. Eftersom det bara finns ett begränsat handlingsutrymme för att påverka villkoren för energiförsörjningen på kort eller medellång sikt, är det nödvändigt att vända sig till slutanvändarna och göra följande:

Förbättra slutanvändningens energieffektivitet.

Kontrollera efterfrågan på energi.

Främja produktionen av förnybar energi (9).

Åstadkomma en bättre energiförvaltning på grundval av självkontroll.

2.1.8

Följande faktorer av olika slag hindrar besparingar och en annorlunda användning av energiresurserna:

Användarkulturen.

Svårigheter att hantera förändringarna.

Bristfälliga kunskaper.

Inadekvat skattepolitik.

Otillräckliga partnerskap inom företagsvärlden.

Brist på information.

2.1.9

Inom byggbranschen finns det en enorm potential för energibesparingar, särskilt när det gäller förbrukning för uppvärmning, drivkraft och belysning när byggnaderna har tagits i bruk. Detta visar exemplet med så kallade passiva byggnader (10) som gör det möjligt att utnyttja de enorma besparingsmöjligheterna och främja gemenskapens innovation och konkurrenskraft, genom att man i allt högre grad fokuserar på utveckling och användning av ny, mer energieffektiv teknik.

2.1.10

Energipolitikens strategiska mål syftar till följande:

Minska de förorenande och klimatförändrande utsläppen samtidigt som hänsyn tas till miljöns och det geografiska områdets särdrag.

Främja konkurrenskraftig tillväxt inom byggsektorn, industrin och den nya energitekniken.

Uppmärksamma energipolitikens sociala aspekter och hälsoskyddsaspekter.

2.1.11

När man utformar åtgärder för att öka energieffektiviteten bör man även beakta fördelarna med att kostnadseffektiva tekniska innovationer blir allmänt spridda och gör det möjligt för slutanvändarna att göra välgrundade val för sin individuella energiförbrukning genom att de får tillgång till tillräcklig information, det vill säga information om åtgärderna för att förbättra energieffektiviteten, jämförbara slutanvändarprofiler och särskild teknik för energiförbrukande utrustning (11).

2.1.12

All sorts information rörande energieffektivitet och framför allt den som rör kostnader bör få en omfattande spridning i lämplig form bland de berörda mottagarna. Informationen bör även gälla de finansiella och rättsliga ramarna, backas upp genom upplysningskampanjer och möjliggöra en god översikt över bästa praxis på alla nivåer.

2.1.13

Åtgärder som endast begränsas till de tekniska aspekterna är nödvändiga men inte tillräckliga för att minska energiförbrukningen inom byggsektorn. Det är nödvändigt att behandla den tämligen invecklade interaktionen mellan den omfattande och varierande användargruppen och tekniken som ständigt utvecklas.

2.1.14

Inom ramen för det tidigare programmet för intelligent energi 2003-2006 togs initiativet till byggplattformen EPDB (12), som tillhandahåller tjänster för att underlätta tillämpningen av direktiv 2002/91/EG om byggnaders energiprestanda, vilket började tillämpas helt och fullt i början av 2006. Direktivet innehåller följande bestämmelser som gäller för medlemsstaterna:

Krav och beräkningsmetod för byggnaders totala energiprestanda.

Gemensamma krav för nya byggnader i EU.

Minimikrav på energiprestanda i befintliga stora byggnader som genomgår större renoveringar

Obligatorisk energicertifiering för nya byggnader, byggnader som genomgår större renoveringar och alla lägenheter där nyttjandet ändras (13).

Regelbundna inspektioner av värmepannor och luftkonditioneringssystem i byggnader och bedömning av värmesystem med värmepannor som har använts i över 15 år.

2.1.15

Från teknisk synpunkt är det avgörande att medborgarna och konsumenterna inser att det är nödvändigt att använda ett integrerat angreppssätt och därvid ta hänsyn till följande faktorer:

Isoleringens kvalitet.

Typer av installationer för uppvärmning och luftkonditionering.

Användning av förnybara energikällor.

Byggnadens läge.

Förhindrande av fukt och mögelbildning.

2.1.15.1

Kort sagt är följande två indikatorer avgörande:

Den specifika energiåtgången för klimatskalet: Genom denna indikator kan man bedöma klimatskalets prestanda, som gör det möjligt att minimera värmeförlusterna under vinterhalvåret och begränsa överhettningen under sommarhalvåret.

Den totala specifika åtgången av primärenergi: Denna indikator gör det även möjligt att bedöma effektiviteten hos de installationer som tjänar till att omvandla primärenergi till bostadskomfort och olika tjänster.

2.1.16

Målen för minskning av energiförbrukningen och de förorenande och klimatförändrande utsläppen bör även uppnås med hjälp av politik som syftar till följande:

1.

Kombinera isolering (passiva energibesparingar) med avsevärda förbättringar av tekniska installationer (aktiva energibesparingar).

2.

Utöka omfattningen och utbudet av energibesparande åtgärder.

3.

Integrera förnybara källor i högeffektiva ”hybridsystem”.

4.

Fokusera på innovativa system: kylning med solenergi, småskalig kraftvärme, trigeneration, värmepumpar och hybridkraftverk  (14).

2.1.17

Gemenskapsprogrammen för innovation och forskning spelar en viktig roll för utvecklingen av byggnaders energieffektivitet, i samband med det tekniska målet att utveckla intelligenta så kallade nollenergihus, det vill säga byggnader med ”positiv energi”, som producerar mer energi än de förbrukar, genom att man använder de vanligaste alternativa energikällorna, det vill säga solkraft, vindkraft och geotermisk energi.

2.1.18

Ett program som på gemenskapsnivå har spelat en stor roll för att stödja utvecklingen av ren energi är, vid sidan av det tidigare nämnda ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, sjunde ramprogrammet för FoTU, som innefattar en särskild tematisk prioritering inom ramen för programmet Samarbete.

2.1.19

Den europeiska tekniska standardiseringen rörande byggnaders energieffektivitet spelar en viktig roll. Europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) har fått i uppdrag av kommissionen att utarbeta de tekniska standarder som behövs för att tillämpa det ovannämnda direktivet om byggnaders energiprestanda (15). Uppdraget innebär följande:

Harmoniserade standarder för mätning av bränsleförbrukning i befintliga byggnader.

Harmoniserade standarder för nya byggnader.

Harmoniserade standarder för certifiering.

Gemensamma standarder för inspektionsförfaranden.

2.1.20

Nästan 30 europeiska standarder (CEN) har utarbetats (16). Medlemsstaterna har redan bekräftat att de tänker tillämpa dessa standarder frivilligt. Om man kan konstatera att den frivilliga efterlevnaden av standarden inte fungerar, vore det lämpligt att göra dem obligatoriska genom lagstiftningsåtgärder.

2.1.21

Under alla omständigheter åligger det kommissionen att ge medlemsstaterna de instrument de behöver för att utveckla integrerade och enhetliga metoder för att mäta byggnaders energiprestanda. När medlemsstaterna har fastställt minimikrav för energieffektivitet bör dessa återspeglas i ”energieffektivitetscertifikat”. Sådana certifikat består i huvudsak av en märkning av byggnader som liknar märkningen av hushållsapparater. Certifikaten för byggnader är dock mer detaljerade och komplexa och kombineras med rekommendationer för ökad prestanda.

2.1.22

Forskningsprojekt har tydligt visat att beteendet hos personer som använder byggnader (antingen som bostad eller arbetsplats på dagtid) och deras skiftande insatser för energibesparingar är avgörande för energiförbrukningen, vid sidan av byggnadernas tekniska installationer.

2.1.22.1

I detta sammanhang kan en klädkultur som innebär att man anpassar sig till höga temperaturer ge positivt resultat, t.ex. att man inte har kavaj och slips under sommaren (17), och att man på vintern klär sig på ett sätt som gör det möjligt att hålla temperaturen i lägenheter och på kontor runt 20–21 °C (18).

2.1.23

Byggnadens läge i förhållande till väderstrecken påverkar också den värmemängd som krävs för att det ska vara behagligt för dem som bor där. Energiförbrukningen per capita för uppvärmning av radhus kan variera med faktor 2,5 (och faktor 3 för fristående hus), medan elförbrukningen kan variera med faktor 4–5.

2.1.23.1

Även mot bakgrund av ovanstående vore det lämpligt att utvidga den nuvarande lagstiftningen med vissa bestämmelser om energieffektivitet som inte bara gäller byggnader utan även stadsdelar.

2.1.24

Medborgarna bör redan i skolåldern (19) bli alltmer medvetna om att deras bostäder behöver en avsevärd mängd primärenergi till följande:

Uppvärmning under vintern.

Avkylning under sommaren.

Varmvatten.

Hissdrift.

Belysning.

Hushållsapparater.

De bör också bli medvetna om att en stor del av denna energi kan sparas (20) om man bara visar lite uppmärksamhet och god vilja.

2.1.25

Slutanvändarna måste ofta fatta viktiga beslut om investeringar, t.ex. i samband med husrenovering eller när större ändringar görs i hus som håller på att planeras eller byggas. Byggnaders energiprestanda påverkas också i hög grad av beslut om investeringar i ny teknik som möjliggör avsevärda energibesparingar, t.ex. följande:

Material som ökar isoleringen.

Dörrar och fönster med bättre transmission (21).

Solskydd, t.ex. i form av enkla jalusier.

Val eller anpassning av uppvärmningssystem (22).

Införande av kompletterande system med exempelvis solceller, termisk solenergi eller horisontell eller vertikal geotermi (23).

Förhindrande av fukt och mögelbildning.

2.1.26

Om man ändrar den referensram som hittills använts behövs det naturligtvis nya kulturella impulser och nya incitament, både för att kompensera högre kostnader och för att öka intresset för följande:

Forskningsprojekt.

Översyn av byggnadsmetoder.

Användning av bättre material inom byggnadssektorn.

Nya strukturella lösningar för att installera utrustning som behövs för termisk solenergi (24).

Kartläggning av de lämpligaste platserna för att installera solpaneler.

Förhandsbedömning för användning av horisontell eller vertikal geotermi.

2.1.27

Man bör bland annat överväga följande incitament:

Utöka de ytor som kan bebyggas.

Minska skatterna på sekundär bebyggelse.

Förenkla bygglovsförfarandena.

Inte räkna in isoleringsmaterialet vid mätning av en väggs tjocklek.

Införa kvalitetsmärkning för energibesparingar.

2.1.28

Alla åtgärder som vidtas för att åstadkomma avsevärda energibesparingar bör utformas med hänsyn till det faktum att de flesta européer bor i befintliga byggnader och att nya byggnader endast utgör en liten andel.

2.1.29

Ett problem rörande hyresfastigheter är att det vanligtvis är hyresvärden som får betala de åtgärder som ska öka energieffektiviteten (t.ex. nya fönster, högeffektiva värmepannor och anläggningar för framställning av ren energi), medan användarna gynnas av den kostnadsminskning de leder till.

2.1.30

Detta problem kan undvikas om man använder sig av ”tredjepartsfinansiering (25). Detta innebär att man främjar energibesparingsåtgärder i fastigheter som genomförs av företag som är knutna till kreditinstitut, och att de belopp som investeras i besparingsåtgärder kan återvinnas genom att kostnaderna på grund av dessa åtgärder blir mycket mindre än de annars skulle ha varit.

2.1.31

Ett förtjänstfullt finansieringssystem som används i industriländerna och som skulle kunna bibehållas och utvidgas är så kallad efterfrågestyrning (Demand Side Management – DSM). De företag som producerar eller levererar energi investerar i energirelaterad renovering av de byggnader som de ansvarar för. De besparingar som kan göras till följd av åtgärderna täcker utgifterna.

2.1.32

Det står klart att systemet kan förbättras genom en lämplig rättslig ram som uppmuntrar energileverantörerna att investera i renovering av värmesystemen i de byggnader där de står för uppvärmningen.

2.1.33

De komplicerade problem som rör energibesparingar i bostadshus förekommer i de flesta av EU:s nya medlemsstater, och kostnaderna och problemen får inte lastas över på slutanvändarna och medborgarna. I Tjeckien har man exempelvis använt en del av de medel som avsatts för sammanhållningspolitiken till renovering av bostäder.

2.1.34

Renovering som genomförs med beaktande av energiaspekterna är därför det område man främst bör fokusera på. Målen för minskning av energiförbrukningen och de förorenande utsläppen bör uppnås med hjälp av politik som syftar till följande:

Kombinera isolering (passiva energibesparingar) med nödvändiga förbättringar av tekniska installationer (aktiva energibesparingar).

Utöka omfattningen och utbudet av energibesparande åtgärder, även med hjälp av finansiella och stadsplaneringsrelaterade lättnader.

Sprida ”hybridsystem”, det vill säga integrera traditionell energi med alternativ eller ren energi för att minska användningen av fossila bränslen.

2.1.35

För att politiken för energibesparingar i byggnader ska få genomslag bör inte bara de enskilda medborgarna, utan även olika branschorganisationer och företagare inom olika sektorer involveras, det vill säga följande:

Branschorganisationer.

Aktörer som verkar för miljövänlig och bioklimatisk stadsplanering.

Projektledare.

Energiförvaltare (energy managers).

Energitjänstföretag.

Byggföretag.

Fastighetsföretag.

Tillverkningsindustri som arbetar för byggnadssektorn.

Tjänste- och underhållsleverantörer.

3.   Den nuvarande situationen

3.1   Den nuvarande situationen i EU

3.1.1

Målet att öka energieffektiviteten i byggnader är föremål för åtskilliga gemenskapsåtgärder, bland annat direktivet om byggprodukter (26) från 1989 och när det gäller byggnadssektorn SAVE-direktivet (27) från 1993, ett direktiv om energicertifiering av byggnader (28) från 1993, direktivet om byggnaders energiprestanda (29) från 2002, direktiv 2005/32/EG om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energianvändande produkter (30) från 2005, direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster från 2006 (31), samtidigt som det finns många andra lagstiftningsåtgärder för produkter, t.ex. direktivet om värmepannor (32), beslutet om kontorsutrustning (33), direktivet om märkning som anger hushållsapparaters förbrukning av energi (34), direktivet om energieffektivitetskrav för elektriska kylskåp och frysar (35) och direktivet om förkopplingsdon till lysrör (36). Direktivet om byggnaders energiprestanda från 2002 handlar specifikt om förbättring av energieffektiviteten i bostadshus och andra byggnader, både nybyggda och befintliga.

3.1.2

Tidsfristen för att införliva detta direktiv var den 4 januari 2006, men flera medlemsstater har begärt och fått den förlängd (37), medan kommissionen har inlett ett överträdelseförfarande för underlåtet eller inkorrekt införlivande mot andra medlemsstater (38). Alla medlemsstater bör dock ha fastställt kriterier för energicertifiering före utgången av 2007.

3.2   Den nuvarande situationen med avseende på olika typer av bostäder och klimat

3.2.1

För att man ska kunna ta itu med hela problematiken runt slutanvändarnas bidrag till byggnaders energieffektivitet anser vi att man måste titta på särdragen hos de stora områden inom EU som berörs, och framför allt följande:

De olika byggnadsbestånden.

De olika klimatförhållandena.

3.2.2

Olika typer av byggnader. I de nya medlemsstaterna och de fem delstaterna i östra Tyskland har byggnadsbeståndet en mycket stor energibesparingspotential jämfört med de befintliga byggnaderna i EU med 15 medlemsstater.

3.2.2.1

Byggnadsbeståndet i dessa områden är till stor del resultatet av en stadsplanering under efterkrigstiden som grundade sig på monteringsfärdiga höghus för många hushåll och skedde genom snabb massproduktion och enhetliga och centralt beslutade tekniska lösningar. Under långa perioder blev detta byggnadsbestånd dessutom inte underhållet eller renoverat (39).

3.2.2.2

I Rumänien fanns det 2002 enligt statistiska uppgifter 4 819 104 bostadshus. De stora hyreshusen var 83 799 stycken, med 2 984 577 lägenheter, ungefär 60 % av alla befintliga lägenheter. Dessutom är 53 % av bostäderna över 40 år gamla, 37 % mer än 20 år gamla och endast 10 % mindre än 10 år gamla.

3.2.2.3

När det gäller de stora hyreshus som vanligen återfinns i alla länder i det gamla Sovjetblocket, kommer största delen av den energi (mer än 95 %) som används till uppvärmning, ventilation och varmvatten från centraliserade system. De studier av denna fastighetstyp som genomfördes 2005 visade att man skulle kunna spara 38–40 % av energin.

3.2.2.4

Dessa stora energiförluster kan å ena sidan tillskrivas slutanvändarna: material med dålig kvalitet, otillräcklig isolering, gammal teknik med hög strömförbrukning, föråldrade värmesystem, lampor med hög strömförbrukning, förbränningsanläggningar med låg prestanda, pumpar av dålig kvalitet etc. De stora förlusterna beror å andra sidan på en ineffektiv energiförvaltning med ett stort svinn (40) som i slutändan betalas av konsumenterna. Av alla möjligheter är energieffektivitet den som är mest tillgänglig, minst förorenade och billigast.

3.2.3   Klimatområden

3.2.3.1

I de viktigaste klimatområdena i Nordeuropa och Sydeuropa är den genomsnittliga förbrukningen i bostäder 4 343 kWh per år (41), och den största delen av denna energi används till uppvärmningen, som står för totalt 21,3 % av energiefterfrågan trots att den främst begränsas till Europas nordligaste och mellersta delar. De näst största andelarna av energiförbrukningen går till kylskåp och frysar (14,5 %) samt belysning (10,8 %).

3.2.3.2

I Sydeuropa (Italien, Spanien, Portugal, Slovenien, Malta, Grekland, Cypern och södra Frankrike) är en av de viktigaste orsakerna till ökad elförbrukning att luftkonditioneringsapparater för bostäder, med låg strömförbrukning (42) och låg prestanda (en uteffekt (kyleffekt) som är lägre än 12 kW), har fått stor spridning och används mycket under sommarhalvåret.

3.2.3.3

Den elförbrukning i bostäder som går till luftkonditionering – och som omfattas av direktiv 2002/31/EG – beräknades 2005 till cirka 7–10 TWh per år i EU med 25 medlemsstater (43). Det bör för övrigt påpekas att den nya moderna multimediautrustningen i Europa, det vill säga datorer, skrivare, skannrar, modem och mobilladdare som alltid är inkopplade står för 20 % av hushållens elförbrukning.

3.3   Några internationella jämförelser

3.3.1

I Japan uppgår energiförbrukningen till cirka 6 % av den internationella förbrukningen, och man har länge vidtagit åtgärder, särskilt inom transportsektorn och byggnadssektorn, för att minska denna förbrukning och de koldioxidutsläpp den leder till, eftersom bostadssektorn står för cirka 15 % av den totala förbrukningen.

3.3.2

Inom bostadssektorn beräknar man att energieffektivitetsåtgärder i byggnader leder till primärenergibesparingar, minskning av koldioxidutsläpp och minskning av energikostnader motsvarande 28 %, 34 % respektive 41 % (44). De japanska standarderna för energieffektivitet i bostadshus (45) sågs över 1999 och omfattar både normer för prestanda och bindande normer. Målet är att åstadkomma fullständigt tillämpning av dessa normer i mer än 50 % av de nya byggnaderna.

3.3.3

Den japanska metoden för att göra en totalbedömning av de byggnader och de hushållsapparater som används har följande egenskaper:

a)

En bedömning av byggnadernas och hushållsapparaternas energieffektivitet.

b)

Bedömning av hela byggnadens energieffektivitet, genom att man ser till den totala energiförbrukningen och delar in den i luftkonditionering, varmvatten, belysning och ventilation under byggnadsfasen.

c)

Bedömning av effektiviteten i fråga om luftkonditionering, varmvatten, belysning och ventilation efter det att byggnaden har tagits i bruk.

d)

Genomförande av detaljerade effektivitetsåtgärder när de nya bostäderna har tagits i bruk, för att uppnå de fastställda besparingsmålen senast 2010.

3.3.4

I USA har man i enlighet med kapitlen om bostadshus i energilagstiftningen International Energy Conservation Code (IECC (46)) ända sedan 1987 (47) miniminormer för effektivitet för tio olika typer hushållsapparater. Dessa normer ligger till grund för många av delstaternas energilagar.

3.3.5

Övervakningen av energieffektiviteten i byggnader åligger de enskilda delstaterna och i många fall counties, även efter antagandet av Energy Policy Act (EPACT) 2005, en rättsakt som med hjälp av snabbare skatteavdrag uppmuntrar ägare till kommersiella byggnader att tillämpa energieffektivitetssystem för att minska beroendet av fossila bränslen.

3.3.6

Energilagsmodellen (MEC) (48) utvecklades på grundval av IECC under 1980-talet, uppdateras regelbundet (senast 2006) och åtföljs av programmet DOE's Building Energy Codes Program från det federala energidepartementet, som syftar till att främja allt bättre energinormer för byggnader och hjälpa delstaterna att anta och tillämpa dessa normer, som regelbundet ses över i fråga om följande:

Indelning i klimatzoner.

Förenkling av bindande normer.

Avskaffande av definitioner som inte används eller är överflödiga eller motstridiga.

3.3.7

2007 lades ett förslag till federal lag fram, Energy Efficient Buildings Act, som syftar till följande:

Att införa ett pilotprojekt för subventioner till företag och organisationer för nybyggnad och renovering med effektiv energiteknik.

Att överväga förslag till byggnader avsedda för låginkomsttagare.

Att utarbeta tydliga definitioner av ”energieffektiv byggnad”, det vill säga byggnader som antingen i nybyggt eller renoverat skick har system för uppvärmning, ventilation och luftkonditionering som uppfyller Energy Star-standardernas krav eller, i de fall dessa standarder inte kan tillämpas, använder produkter för uppvärmning, ventilation och luftkonditionering som rekommenderas av Federal Energy Management Program.

3.3.8

Enligt det federala energidepartementet DOE kan utformning av nya, bekvämare och mer effektiva byggnader medföra en minskning med 50 % av avkylnings- och uppvärmningskostnaderna, och åtgärderna för att tillämpa de nya energieffektivitetsnormerna i byggnader kan skapa nya arbetstillfällen i samband med byggnation, renovering och tekniska installationer.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Kommittén har flera gånger haft tillfälle att påpeka hur viktigt det är att genomföra omfattande och hållbara energibesparingar, genom att utveckla teknik, produkter och tjänster med låg energiförbrukning, och hur viktigt det är att ändra beteenden, så att energiförbrukningen minskar samtidigt som livskvaliteten bibehålls.

4.2

Kommittén inser att energieffektivitet i hög grad bidrar till klimatskyddet och fullgörandet av EU:s åtaganden från Kyoto om utsläppsminskning, och vi rekommenderar fortsatta och förstärkta insatser på konsumentnivå.

4.3

Kommittén anser att man för att främja energibesparingar i byggnader grundligt bör undersöka hindren för fullständigt genomförande av direktivet om byggnaders energiprestanda och välja en övergångsperiod på exempelvis tio år för införande av obligatorisk certifiering av alla befintliga byggnader som omfattas av direktivet.

4.4

Redan 2001 utfärdade kommittén ett yttrande om direktivet om byggnaders energiprestanda, i vilket den framhöll sitt stöd för kommissionens initiativ och vilja att utveckla gemensamma metoder för energikalkyl och kontinuerlig kontroll av fastigheters energiprestanda, och framhöll då bland annat att det gäller att ”inte skapa oacceptabla begränsningar för medlemsstaterna i den internationella konkurrensen” och ”att hyresvärdarna eller egnahemsägarna inte belastas med kostnader som inte står i proportion till deras resurser, vilket skulle motverka direktivets mål och göra att medborgarna tar avstånd från Europeiska unionen (49).

4.5

EESK anser att det är viktigt att en eventuell utvidgning av direktivet om byggnaders prestanda innebär att man införlivar en livscykelsanalys för byggnader, för att visa deras påverkan på kolcykeln, och på så sätt göra det möjligt för konsumenterna och regleringsmyndigheter att få en tydligare bild av byggprodukters effekter på kolutsläppen.

4.5.1

En eventuell utvidgning av gemenskapslagstiftningen på detta område får följder för marknaderna och kostnaderna för slutkonsumenterna – oavsett om dessa är ägare eller hyresgäster – och bör under alla omständigheter bli föremål för en tillräcklig konsekvensbedömning.

4.5.2

Man bör också se till att åtgärderna för att förbättra isoleringen garanterar tillräcklig ventilation av luft och kondens och förhindrar fukt och skador på byggnaden, till exempel mögelbildning.

4.6

Kommittén har redan haft tillfälle att påpeka att de (50)”åtgärder som är lämpliga för att öka energieffektiviteten varierar mycket på grund av skilda lokala förhållanden och de åtgärder som redan vidtagits. Åtgärdernas effekter på inre marknaden förefaller begränsade. Mot bakgrund av detta är det, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, viktigt att kompletterande åtgärder på EU-nivå bidrar med ett verkligt mervärde.”

4.7

Certifieringsprocessen bör kombineras med offentliga program för främjande, så att man kan garantera att alla får samma tillgång till förbättrad energiprestanda, framför allt när det gäller bostäder som byggts eller förvaltas inom ramen för social bostadspolitik.

4.8

Regelbundet underhåll som utförs av kvalificerad personal på värmepannor, luftkonditioneringsanläggningar och andra anläggningar för alternativ energi bidrar till att garantera att de fungerar korrekt på grundval av produktspecifikationer och garanterar därmed optimal prestanda.

4.9

Mot bakgrund av de positiva erfarenheter som gjorts i vissa medlemsstater och som en uppföljning av resultat som åstadkommits på senare år i genomförandet av viktig gemenskapspolitik, föreslår kommittén följande åtgärder som kan tjäna till att främja energieffektivitet i allmänhet och byggnaders energieffektivitet i synnerhet:

Gratis energirådgivning.

Beviljande av skattekrediter och/eller subventioner som möjliggör så kallade energirevisioner.

Skattelättnader för förbrukning av bränslen för uppvärmning, elektricitet och drivkraft.

Skattelättnader vid köp av energieffektiv och miljövänlig teknik.

Lån med låg ränta vid köp av energieffektiva apparater och anläggningar (t.ex. kondensorpannor och individuell termostat).

Lån med låg ränta vid åtgärder via energitjänstföretag.

Stöd eller skatteavdrag för investeringar i FoU-verksamhet eller pilotprojekt, i syfte att främja spridning av ny teknik för byggnaders energieffektivitet.

Stöd till familjer med låga inkomster och pensionärer för att de ska kunna göra sina bostäder mer energieffektiva.

Långfristiga och förmånliga lån för att förbättra byggnaders energieffektivitet.

4.10

Det är viktigt för slutanvändarna att informations- och finansieringsproblemen angrips mer direkt genom utveckling av innovativa metoder. Det är nödvändigt att hyresvärdar och hyresgäster inte uppfattar dessa nya gemenskapsåtgärder som en ny skatt på den primära tillgång som en bostad är.

4.11

Det får inte framstå som att efterlevnaden av Kyotoprotokollet och energibesparingarna endast innebär att de energiproducerade företagen för över huvudkostnaderna på slutanvändarna och Europamedborgarna.

4.12

Kommittén anser att man för att begränsa kostnaderna och bördorna för de enskilda fastighetsägarna bör certifiera hela byggnader när detta är möjligt, på så sätt att stickprovsbedömningar görs i vissa lägenheter och certifieringen får gälla för hela byggnaden.

4.13

Införandet av en webbplats som lanseras av kommissionen och knyts till nationella webbplatser kan tjäna till att undanröja rättsliga, institutionella, förvaltningsrelaterade och tekniska hinder för slutanvändarnas användarvänliga tillgång.

4.14

Kommittén anser att det är viktigt att föregå med gott exempel när det gäller energieffektiviteten i de egna byggnaderna. EESK har tagit fasta på ett utmärkt exempel i kommitténs omedelbara närhet, byggnaden ”Renewable Energy House”, som visar att betydande förbättringar kan åstadkommas på ett kostnadseffektivt sätt. Vissa förbättringar har redan gjorts i kommitténs byggnader och genom insatser för att uppnå EMAS-certifiering. Kommittén uppdrar nu åt sin administration att se över de framsteg som gjorts och undersöka vilka förbättringar som eventuellt kan göras i framtiden.

Bryssel den 14 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  ESCO = Energy Service Company.

(2)  Certifikatet ska visa att innehavaren utnyttjar resurser på ett medvetet och effektivt sätt. Man kan jämföra med förslaget till europeiskt datakörkort.

(3)  Yttrandet om ”Grönbok – Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning”, föredragande: Ulla Sirkeinen, EGT C 221. 7.8.2001, s. 45; det förberedande yttrandet om ”EU:s energitillgång: en strategi för en optimal energimix”, föredragande: Ulla Sirkeinen, EUT C 318, 23.12.2006, s. 185; det förberedande yttrandet om ”Energieffektivitet”, föredragande: Stéphane Buffetaut, EUT C 88/53, 11.4.2006; yttrandet om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster”, föredragande: Ulla Sirkeinen, EUT C 120, 20.5.2005, s. 115; och yttrandet om ”Handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna”, föredragande: Edgardo Maria Iozia, EUT C 10/22, 15.1.2008.

(4)  Den övriga förbrukningen består av 32 % för transporter och 28 % för industrin. Källa: Europeiska kommissionen, GD Näringsliv.

(5)  Byggbranschens BNP utgör mer än 5 % av EU:s totala BNP.

(6)  Om den genomsnittliga förbrukningen i byggnader i europeiska regioner skulle sjunka till 80 kWh per m2 och år, det vill säga energiklass D, skulle man kunna göra en rejäl minskning av energiförbrukningen i byggnader. Detta är klart i linje med direktiv 2002/91/EG.

(7)  För närvarande finns det tre sorters kontrakt: de som gäller övergripande begränsad leverans, de som gäller delade besparingar och de som gäller delade besparingar med garantikvot.

(8)  När man använder ett lågutsläppsfönster som har två glasrutor med ädelgas (krypton, xenon eller argon) emellan.

(9)  Solkraft som förnybar energikälla har följande potential: Den solstrålning som når vår planet är på 177 000 TW och den som når marken 117 000 TW, medan den totala primärenergiförbrukningen är 12 TW (källa: Bergamos universitet, tekniska fakulteten).

(10)  De byggnader som definieras som ”passiva” har en energiförbrukning som är lägre än 15 kWh per m2 och år.

(11)  En del av denna användbara information bör redan tillhandahållas slutanvändarna i enlighet med artikel 3.6 i direktiv 2003/54/EG.

(12)  EPDB – European Energy Performance of Buildings Directive, direktivet om byggnaders energiprestanda.

(13)  I samband med köp, försäljning, uthyrning eller arv.

(14)  Genomsnittlig energikoncentration: solpaneler: ~ 0,2 kW/m2, vindturbin: ~ 1–2 kW/m2, hydraulisk motor: ~ 5 000 kW/m2, värmemotor: ~ 10 000 kW/m2 (källa: Bergamos universitet, tekniska fakulteten).

(15)  Se fotnot 16 för de UN-CEN/CENELEC-standarder som hittills utarbetats.

www.cen.eu/cenorm/businessdomains/sectors/utilitiesandenergy/news.asp.

(16)  EN ISO 6946 Byggkomponenter och byggnadsdelar, EN 10339 Luftkonditioneringsanläggningar för komfort, EN 10347 Uppvärmning och avkylning av byggnader, EN 10348 Uppvärmning av byggnader, EN 10349 Uppvärmning och avkylning av byggnader, EN 13465 Luftbehandling, EN 13779 Luftbehandling, EN 13789 Byggnaders termiska egenskaper, EN 13790 Byggnaders termiska egenskaper, EN ISO 10077-1 Termiska egenskaper hos fönster, dörrar och jalusier, EN ISO 10077-2 Termiska egenskaper hos fönster, dörrar och jalusier, EN 13370 Byggnaders termiska egenskaper, EN ISO 10211-1 Köldbryggor i byggnadskonstruktioner, EN ISO 10211-2 Köldbryggor i byggnadskonstruktioner, EN ISO 14683 Köldbryggor i byggnadskonstruktioner, EN ISO 13788 Fukt- och värmeteknisk funktion hos byggkomponenter och byggnadsdelar, EN ISO 15927-1 Fukt- och värmetekniska egenskaper hos byggnader, EN ISO 13786 Byggkomponenters termiska egenskaper EN 10351 Byggnadsmaterial, EN 10355 Väggar och golv, EN 410 Byggnadsglas – Bestämning av egenskaper rörande sol och ljus, EN 673 Byggnadsglas – Bestämning av värmegenomgångskoefficient (U-värde), EN-ISO 7345 Värmeisolering – Fysikaliska storheter och definitioner.

(17)  Se den japanske premiärministerns beslut.

(18)  Temperaturen i ”Renewable Energy House” i Bryssel överstiger inte 21°C under vintern.

(19)  Joule som måttenhet för energi, och watt (1 joule per sekund) som måttenhet för elektrisk effekt bör användas i undervisningen sida vid sida med enheterna meter, liter och kilo.

(20)  Av alla sorters energi är den mest ekonomiska den man sparar!

(21)  Transmission är en aspekt som håller på att bli lika viktig som eller viktigare än byggkomponenternas estetiska aspekter.

(22)  En kondensorpannas prestanda är 120 % av en traditionell värmepannas prestanda, som ligger på 80 %.

(23)  Vertikal geotermi grundar sig på principen om att jordens temperatur är högre ju djupare man kommer. Vatten förs därför ned till ett visst djup genom en ledning och stiger upp med en högre temperatur, så att det krävs en mindre värmemängd för att nå de temperaturer som krävs för att värma upp lokaler. Horisontell geotermi gör det möjligt att utnyttja jordens konstanta temperatur på 4–5 meters djup, och vattnet kan därmed ha en högre temperatur än omgivningen, i en ledning som placeras på detta djup. Delta T blir därmed lägre. Det är stor skillnad på den värmemängd som krävs för att öka temperaturen i en vattenmängd från 6 °C till 30 °C jämfört med den som krävs för att öka temperaturen från 14 °C till 30 °C.

(24)  Kylning med solenergi: från termisk solenergi kan man gå över till att kyla ner luft och därmed spara mycket energi. Denna process grundar sig på en kylanläggning som absorberar värme. Om man använder solfångare för att generera kraft som kan driva kylanläggningar, blir det möjligt att utnyttja solpanelerna under de soligaste perioderna.

(25)  Detta är föremål för en EU-rekommendation i artikel 4 i direktiv 93/76/EEG (EGT L 237, 22.9.1993, s. 28). I detta fall handlar det om en teknisk och finansiell lösning i form av ett kontrakt med ett externt företag, vanligtvis kallat energitjänstföretag (ESCO – Economy Service Companies) som tillhandahåller revision, finansiering, installation, förvaltning och underhåll av tekniska anläggningar och som förväntas investera i nya anläggningar genom att inteckna en del av de belopp som kunnat sparas genom energibesparingsåtgärderna. Se bilaga.

(26)  Direktiv 89/106/EEG.

(27)  Direktiv 93/76/EEG.

(28)  Direktiv 93/76/EEG, som upphävts genom direktiv 2006/32/EG.

(29)  Direktiv 2002/91/EG.

(30)  Direktiv 2005/32/EG.

(31)  Direktiv 2006/32/EG.

(32)  Direktiv 92/42/EEG.

(33)  Beslut nr 2006/1005/EG.

(34)  Direktiv 92/75/EEG.

(35)  Direktiv 96/57/EEG.

(36)  Direktiv 2000/55/EG.

(37)  Bl.a. Italien.

(38)  Se det motiverande yttrande som överlämnades till Frankrike och Lettland den 16 oktober 2007.

(39)  Overview on Energy Consumption and Saving PotentialsCarsten Petersdorff, Ecofys ECOFYS GmbH, Eupener Straße 59, 50933 Köln, Tyskland, maj 2006.

(40)  När det gäller energinivån för det bränsle som används, uppgår de totala energiförlusterna till 35 % för de system som har bäst prestanda och 77 % för dem som har lägre prestanda.

(41)  Den totala energiförbrukningen dividerad med antalet hushåll.

(42)  För denna typ av apparater antog kommissionen i mars 2002 ett direktiv (2002/31/EG). Tidsfristen för fullständig tillämpning var juni 2003, men den sköts upp till sommaren 2004 med tanke på att det skulle införas mer effektiva apparater. Energieffektivitetsindikatorerna för små luftkonditioneringsapparater i energiklass A fastställdes till 3,2. Det finns dock redan modeller med en högre energieffektivitetsindikator, mellan 4 och 5,5, för bättre modeller. Detta innebär att en allmän spridning av energiklass A inte längre är ett ambitiöst mål, men betyder också att det finns ett stort utrymme för energibesparingar eftersom modeller i energiklasserna D och E, med en energieffektivitetsindikator på cirka 2,5, fortfarande är mycket vanliga på den europeiska marknaden.

(43)  Se fotnot 37.

(44)  Energieffektivitetsstandard som beräknas med hjälp av Japans CASBEE-system. Källa: From Red Lights to Green Lights: Town Planning Incentives for Green Building, föredrag vid en internationell konferens på temat ”Talking and walking sustainability” i februari 2007, Auckland. Författare: Matthew D. Paetz, Planning Manager, BA, BPlan (Hons), MNZPI, medförfattare: Knut Pinto-Delas, stadsplanerare (urban designer), masterexamen i stadsplanering (urban design) (EIVP, Paris).

(45)  Japan: Lag om rationellt utnyttjande av energi, lag nr 49, 22 juni 1979.

(46)  USA: Residential Energy Code Compliance – IECC 2006 on the residential requirements of the 2006 International EnergyConservation Code., http://www.energycodes.gov/.

(47)  USA: energilagen National Energy Policy and Conservation Act, (NEPCA) 1987.

(48)  I USA har 63 % av delstaten antagit MEC-modellen för bostadsnormer och 84 % har antagit standarden ASHRAE/IES 90.1-2001 för kommersiella byggnader, en teknisk standard som utvecklats av American Society of Heating, Refrigerating and Air-Conditioning Engineers – ASHRAE och Illuminating Engineering Society of North America – IES/IESNA. CFR. http://www.ashrae.org/ e

http://www.greenhouse.gov.au/buildings/publications/pubs/international_survey.pdf.

(49)  Yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda”, EGT C 36/20, 8.2.2002.

(50)  Yttrandet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster, föredragande: Ulla Sirkeinen, EUT C 120, 20.5.2005, s. 115.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/72


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Möjliga positiva och negativa effekter av ökade miljö- och energipolitiska krav på den europeiska industrins konkurrenskraft”

(2008/C 162/14)

Den 20 september 2007 bad det slovenska EU-ordförandeskapet kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om

”Möjliga positiva och negativa effekter av ökade miljö- och energipolitiska krav på den europeiska industrins konkurrenskraft”.

TEN-sektionen, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 januari 2008. Föredragande var Gerd WOLF.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 128 röster för och 1 nedlagd röst:

Innehåll:

1.

Sammanfattning och slutsatser

2.

Utgångsläge och allmänna kommentarer

3.

Särskilda kommentarer – analys och slutsatser

4.

Enskilda frågor och rekommendationer

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1

Kommittén har koncentrerat sig i föreliggande yttrande på ämnesområdena energipolitik och klimatförändringar. Kommittén behandlar frågan om vilka omständigheter som leder till för- eller nackdelar för EU:s konkurrenskraft när energiförbrukningen och utsläppen av växthusgaser reduceras avsevärt. I samband med detta diskuteras här framför allt ekonomiska aspekter.

1.2

På grund av det ömsesidiga beroendet mellan konkurrenskraft, ekonomisk styrka, sysselsättning och social trygghet för medborgarna har frågan också betydelse för Europas sociala framtid.

1.3

EESK kommer fram till att utmaningarna innehåller möjligheter att frigöra en innovations- och investeringsvåg som skulle stärka samhällsekonomin och den europeiska industrins (regionala) konkurrenskraft. Om detta lyckas överväger fördelarna, också med avseende på sysselsättningen och en starkare ställning för den europeiska sociala modellen.

1.4

En avgörande förutsättning för detta är att de rätta energi-, finans- och forskningspolitiska åtgärderna vidtas med utgångspunkt i de rätta principerna, och att överreglering undviks. Om inte så sker finns anledning till oro för att nackdelarna (för hög förbrukning av för dyr energi, minskad ekonomisk konkurrenskraft, företagsutflyttning, den europeiska sociala modellen äventyras) överväger och kan leda till en utveckling som präglas av kriser. Energi till rimligt pris är en nödvändig förutsättning för moderna industri- och tjänstesamhällen med alla deras sociala och kulturella landvinningar. Därför får energikostnaderna inte fördyras mer genom offentliga åtgärder än vad klimatskyddet eller den oundvikliga resursminskningen kräver.

1.5

Ledmotivet för de energi- och klimatpolitiska åtagandena och instrumenten måste därför vara en ekonomisk förvaltning som är så sund som möjligt. Endast på så sätt kan de samhällsekonomiska kostnaderna och den sociala belastningen på medborgarna minimeras. Måttstocken för klimatskyddets ekonomiska effektivitet är kostnaderna för att undvika en fastställd mängd utsläpp av växthusgaser (t.ex. CO2). För energiförbrukning och försörjningstrygghet är måttstocken energieffektivitet. (Det är här viktigt att hitta en meningsfull definition av dessa värden.) De europeiska instrumenten för energi- och klimatpolitiken bör därför fokusera på ekonomiska åtgärder för energieffektivitet och användning av ekonomiskt och miljömässigt hållbar energiteknik.

1.6

Det centrala för EU:s politiska åtgärder bör vara en klimat- och energipolitik som främjar ett samarbete med partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn, och där den enskilda medlemsstatens ekonomiska, geografiska och resursrelaterade fördelar används optimalt och i samverkan. Till exempel bör teknik för utnyttjande av förnybar energi inom Europa användas där de bästa (i synnerhet klimatmässiga) förutsättningarna finns, inbegripet lämpliga distributionskanaler, och inte där de nationella stöden just då är störst. Dessutom bör man också sträva efter internationell samverkan för utveckling och användning av teknik som sparar energi och undviker utsläpp av växthusgaser.

1.7

Trots att klimatfrågan är brådskande bör tempot i de erforderliga förändringarna och omställningarna av energiförsörjningen och energiförbrukningen inte ske snabbare än vad näringslivet och samhället klarar av. Som parametrar kan man använda t.ex. avkastningscykler, utbildningstider, utvecklingstid för ny teknik, samt i synnerhet socialt acceptabla anpassningar, utbildningsåtgärder och andra samhälleliga förändringar. Forskning och utveckling måste lämna viktiga bidrag till detta.

1.8

Ett arbetssätt nedifrån och upp bör användas som möjliggör och främjar egna initiativ från alla aktörer samt mångfald, diversifiering och flexibilitet när det gäller teknik och ekonomiska metoder – det är nämligen bara genom mångfald och konkurrens mellan olika strategier, innovationer och metoder som man kan skapa den nödvändiga stabiliteten inför enstaka kriser och de nödvändiga förutsättningarna för särskilt effektiv teknik. Därför krävs också en bredare energimix för att inte lovande teknik (1) ska elimineras alltför tidigt.

1.9

När man fastställer de energipolitiska målen, bestämmelserna och instrumenten bör gränserna för vad som är tekniskt möjligt beaktas, och överreglering och motstridiga överlappande bestämmelser absolut undvikas. Dessa leder till felaktiga allokeringar och därmed till onödiga kostnadsökningar som påverkar välstånd och konkurrenskraft negativt. Dessa mål och instrument måste också vara långsiktigt tillförlitliga eftersom de utgör grundvalen för mycket kostsamma investeringar och nyutvecklingar som först på längre sikt kommer samhällsekonomin, sysselsättningen och välståndet till godo.

1.10

Där det är möjligt bör man använda marknadsekonomiska styrmedel, t.ex. en förnuftig tilldelning av utsläppsrätter, och undvika detaljbestämmelser. Liksom tidigare är rimliga energikostnader en förutsättning för global konkurrenskraft, det sociala grundskyddet samt för den kapitalbildning som krävs för nyinvesteringar och FoU-satsningar inom den europeiska industrin.

1.11

Dessutom behövs en avsevärt starkare och bredare forskning och utveckling av klimatanpassad och resurssnål energiteknik liksom utbildning av de ingenjörer, forskare och tekniker som krävs för detta. Man bör göra stora satsningar på att vidareutveckla nya metoder att utnyttja förnybar energi, som ännu befinner sig långt från ekonomisk lönsamhet, men inte tvinga in sådana metoder för tidigt på marknaden genom stora stöd (eller framtvingade inköpspriser). Satsningar bör i stället göras på förstärkt forskning och utveckling av hållbar energiteknik med låga koldioxidutsläpp tills man befinner sig närmare marknadsmässighet. Tyngdpunkten i alla åtgärder för innovativ utveckling bör därför läggas på effektiv användning av energisparande, klimatneutral och konkurrenskraftig energiteknik.

1.12

Särskilt krävs emellertid globala klimatskyddsmål som är bindande för alla större utsläppskällor för att skapa lika konkurrensvillkor på global nivå. Endast på detta sätt kan man undvika att de annars högre energikostnaderna inom EU leder till en global snedvridning av konkurrensen som inledningsvis leder till en successiv utflyttning av den energiintensiva industrin utan att klimatskyddet har främjats på något sätt (”carbon leakage”). Kommittén stöder alla europeiska aktörers strävanden i denna riktning (t.ex. Balikonferensen). Innan detta mål har uppnåtts måste en snedvridning av konkurrensen för dessa branscher undvikas. Utan dessa branscher kan inte Europa förbli långsiktigt konkurrenskraftigt.

2.   Utgångsläge och allmänna kommentarer

2.1

Energins betydelse. En avgörande förutsättning för vår levnadsstandard i dag har varit utvecklingen och användningen av energiintensiva industriprocesser, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus, revolutionerat jordbruksavkastningen och inneburit tidigare oanade möjligheter till rörlighet och kommunikation. Energi har blivit ett ”livselixir” för de moderna samhällsekonomierna och är en förutsättning för all grundläggande försörjning i samhället.

2.2

Problemställning. De flesta prognoser visar att energibehovet i världen kommer att öka till det dubbla (eller tredubbla) fram till 2060 genom att folkmängden ökar liksom utvecklingsbehovet i många länder. Mot denna utveckling står som bekant två tungt vägande faktorer som utgör en uppmaning till globalt politiskt handlande i syfte att undvika konflikter och ekonomiska kriser: resursutarmning och miljöskydd. Även om människans bidrag till klimatförändringarna i detta sammanhang (växthusgaser, i synnerhet CO2, metan och dikväveoxid) utgör det viktigaste miljöproblemet måste man också beakta konsekvenserna av alla åtgärder med avseende på biologisk mångfald, folkhälsa och långsiktigt hållbar förvaltning av resurser och avfall.

2.3

Europeiska rådet. I slutsatserna från vårtoppmötet 2007 fastställde Europeiska rådet i fråga om energipolitik följande prioriteringar:

Ökad försörjningstrygghet.

Säkerställande av de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft och tillgången till energi till rimligt pris.

Främjande av miljömässig hållbarhet och kamp mot klimatförändringar.

2.3.1

Kommittén har i dessa frågor avgett vägledande viktiga yttranden som redovisas i bilagan (2).

2.4

Begäran från det slovenska ordförandeskapet. I en skrivelse från den slovenska ekonomiministern Andrej Vizjak informerades kommittén om det slovenska ordförandeskapets prioriteringar på det industripolitiska området, vars mål är en mycket energieffektiv europeisk ekonomi som släpper ut så lite växthusgaser som möjligt. För detta är stimulansåtgärder för innovation och användning av miljövänlig teknik och miljövänliga produkter särskilt viktiga. En handlingsplan för en hållbar industripolitik håller på att utarbetas, och Europeiska rådet kommer att behandla denna vid sitt vårtoppmöte 2008. Mot den bakgrunden framställdes en begäran till kommittén om att utarbeta ett yttrande om möjliga positiva och negativa effekter av ökade miljö- och energipolitiska krav på den europeiska industrins konkurrenskraft.

2.5

Konkurrenskraft, ekonomisk styrka och social trygghet. Det framgår av de senaste publikationerna (3) från Rådgivande utskottet för industriell omvandling (CCMI) (4) (t.ex. ”58 concrete measures to ensure the success of the Lisbon strategy”) att det finns ett nära samband mellan konkurrenskraft, ekonomisk styrka och spelrummet för nödvändiga sociala tjänster. Därför inriktas diskussionen i detta yttrande på de relevanta ekonomiska aspekterna (5) av denna begäran.

2.6

Industristater. De högt utvecklade industristaterna har särskilt stora skyldigheter på detta område, dels för att de står för en större andel av utsläppen av dessa gaser, dels för att de fortfarande har ett försprång i utvecklingen av ny teknik. Dessa skyldigheter omfattar allt från energisparande, högre energieffektivitet och införande av utsläppsfri (eller utsläppsbegränsad) energiproduktion (6) till utveckling av lämpliga tekniska förfaranden. Mot den bakgrunden gäller det att välja rätt alternativ i spänningsfältet mellan behov, önsketänkande och ekonomisk realitet, och att med omdöme och beslutsamhet arbeta för detta.

2.7

Kostnader  (7). Användningen av klimatvänliga energiformer är emellertid för den vanliga användaren och för näringslivet (oftast) förknippat med betydligt högre kostnader (8). Exempel är vind- och solenergi (9) (endast i Tyskland utbetalades 2007 ca 4 miljarder euro för det konsumentsubventionerade användandet av förnybar energi (10)) eller utvecklingen av kolkraftverk med avskiljning och lagring av koldioxid (CCS). Också värmepumpar eller fordon med mindre eller inga utsläpp av koldioxid fordrar dyrare teknik med högre kostnader.

2.8

Risker. Om inte dessa avsevärda kostnader motsvaras av besparingar i form av minskad resursförbrukning och om inte konkurrerande utomeuropeiska ekonomier drabbas av jämförbara kostnader påverkas den europeiska konkurrenskraften negativt. ”Europa är gärna en förebild i kampen mot klimatförändringarna, men Europa kan inte acceptera illojal konkurrens från länder som inte inför några miljörestriktioner överhuvudtaget (11). Redan arbetskraftskostnaderna (löner, sociala avgifter) ligger betydligt högre i Europa än i tillväxtekonomierna, till exempel Kina och Indien, och medför redan i sig själva stora utmaningar för Europas konkurrenskraft – alla ytterligare, ensidiga kostnadsökningar som drabbar produktiviteten till följd av klimatskyddsmål är särskilt allvarliga och farliga.

2.9

Möjligheter. Om en övervägande majoritet av icke-europeiska stater som Kina, Indien och USA vidtar liknande åtgärder vad gäller klimatskyddet finns emellertid möjligheten att exportera miljövänlig energiteknik som utvecklats i Europa och på så vis inte bara främja den europeiska samhällsekonomin utan också bidra till minskad förbrukning och lägre koldioxidutsläpp globalt. Dessutom visar den ekonomiska historien att krisperioder ofta följs av en ökad investeringsvilja samt utveckling och användning av ny teknik som på längre sikt leder till tillväxt och uppsving (hittills emellertid också med ökad energianvändning!). Tyngdpunkten i alla åtgärder inom EU för innovativ utveckling bör därför läggas på effektiv användning av energisparande, klimatneutral och konkurrenskraftig energiteknik medan de utrikespolitiska ansträngningarna för att uppnå lämpliga globala överenskommelser bör fortsätta oförtrutet – resultaten från Balikonferensen visar att förhandlingarna åtminstone fortgår (se punkt 2.11).

2.10

Problem. Om förhandlingarna inte skulle ge resultat kommer allvarliga problem att uppstå. Först kommer industrisektorer vilkas produktionskostnader i hög grad beror på kostnaderna för energi och koldioxid inte längre att vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden. De kommer att lägga ner produktionen här, avveckla arbetsplatserna här och flytta till länder med lägre energikostnader och utan koldioxidavgifter. För vissa branscher som aluminium- eller cementindustrin (12) har en sådan process redan inletts. Kommissionen är visserligen helt klart medveten om den nämnda problematiken vad gäller ”impact assessment” (13), men EESK anser att man i denna fråga måste hitta en snabb lösning för att undvika negativa ekonomiska konsekvenser. Förutom att existerande industrier flyttas ut kommer det internationella kapitalflödet inte längre att rikta sina framtida investeringar mot nya anläggningar i Europa, utan mot regioner med lägre energi- och koldioxidkostnader.

2.10.1

Utflyttning och kolutsläpp. En sådan utflyttning innebär dessutom att det visserligen släpps ut mindre koldioxid i EU, men att lika mycket eller rent av mer koldioxid hamnar i atmosfären – om den utflyttade produktionen sker med billigare teknik än den som kommer att användas här kommer ännu mer växthusgaser att frisättas (Norge utgör ett undantag med sin vattenkraft). Till detta kommer en ökning av de transportrelaterade koldioxidutsläppen.

2.10.2

Samhällsekonomisk energiintensitet. I detta fall skulle den europeiska samhällsekonomin förlora viktig industriproduktion och arbetsplatser utan att det gynnar klimatskyddet. Samtidigt skulle EU i konkurrensen om att åstadkomma samhällsekonomisk energieffektivitet, s.k. energiintensitet, (energiförbrukning/bruttonationalprodukt) tillfälligt (14) ha uppnått en (skenbar) framgång, eftersom den energiintensiva industrin har flyttat ut.

2.10.3

Tjänstesektorn. Även tjänstesektorn, som utgör en stor del av Europas ekonomiska styrka, kan endast blomstra på lång sikt om den europeiska industrin är konkurrenskraftig, och berörs således också av (globalt sett) alltför höga energikostnader.

2.11

Globala överenskommelser. Bindande och balanserade globala överenskommelser som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser måste alltså vara ett prioriterat mål för alla internationella ansträngningar på området, inte bara av hänsyn till klimatskyddet utan också eftersom märkbara effekter endast kan förväntas om även stora koldioxidproducenter som Kina, Indien och USA ansluter sig till skyddsåtgärderna. Kommittén välkomnar därför alla insatser som gemenskapen, medlemsstaterna och organisationer som G8, FN, Unesco, OECD, IEA osv. gör i denna riktning, t.ex. den nyss genomförda Balikonferensen.

3.   Särskilda kommentarer – analys och slutsatser

3.1

Energi- och klimatskyddspolitik. En framgångsrik energi- och klimatskyddspolitik måste, för att uppnå en märkbar sänkning av energiförbrukningen och växthusgasutsläppen, förbereda samhället och dess olika aktörer på de nödvändiga förändringarna (t.ex. arkitekter, investerare, företagare, lärare, elever, medborgare, konsumenter o.s.v. eftersom det handlar om en angelägenhet som berör alla längs hela kedjan), men denna förändringsprocess måste samtidigt utformas så att den europeiska ekonomins globala konkurrenskraft beaktas och så att målen i punkt 2.3 balanseras. Detta ger upphov till både utmaningar och möjligheter.

3.2

Utmaningar. Både den globala energiefterfrågans utveckling och den europeiska energi- och klimatpolitiken under de senaste åren har lett till avsevärt dyrare energi och produkter framställda därav. För att uppnå de tre målen i punkt 2.3 och ta fram det kapital som krävs för kommande investeringar i innovativ teknik bör den europeiska samhällsekonomin emellertid tillhandahålla energi så fördelaktigt som möjligt, trots den ökande globala efterfrågan och respekten för det nödvändiga klimatskyddet. Därför får energikostnaderna inte fördyras mer genom statliga åtgärder än vad klimatskyddet eller den oundvikliga resursminskningen kräver.

När det gäller vilka enskilda åtgärder som krävs och konsekvenserna av dessa kan det därför uppstå intressekonflikter mellan energidistributörer och energikonsumenter.

3.3

Stimulansåtgärder och handel med utsläppsrätter. För detta krävs tillräckliga marknadsekonomiska stimulansåtgärder för att energieffektiv teknik ska användas inom ramen för investeringscykeln, även om det innebär högre investeringskostnader. Om sådana investeringar trots ekonomisk lönsamhet uteblir måste man undersöka vilka hinder som finns och undanröja dessa. Investeringar i energieffektivitet (se även punkt 4.1) är oftast det billigaste sättet att undvika koldioxidutsläpp. I princip skulle handel med utsläppsrätter kunna vara ett av dessa marknadsekonomiska instrument. För att den ska fungera krävs emellertid avsevärda förbättringar av det nuvarande användningssättet (se även 4.3) om man ska kunna minska utsläppen av en bestämd mängd koldioxid till lägsta kostnad. Genom överlappningar med instrument för att främja förnybar energi samt felaktiga stimulansåtgärder i samband med utgivningen av certifikat (i synnerhet den bristande kopplingen mellan tilldelning och faktisk produktion vilket gör att handeln med utsläppsrätter uppmuntrar nedläggning), uppstår t.ex. de s.k. ”Windfall Profits” (extraförtjänster), som har lett till kraftigt höjda kostnader (storleksordningen miljarder euro) för elenergi. Det fullständiga auktionsförfarande som kommissionen föreslår skulle troligtvis leda till ytterligare ökningar.

3.4

Verkliga möjligheter. Om det skulle lyckas att under de kommande 15–25 åren koncentrera de många åter- och nyinvesteringar som måste göras under denna period på ekonomiskt lönsam, energibesparande och utsläppsminskande teknik kan klimatskyddet få positiva följder för den europeiska industrins konkurrenskraft, och trots höjda energipriser leda till större generellt välstånd.

3.5

Förutsättningar och rekommendationer. Nedan diskuteras några av de förutsättningar som måste föreligga för att möjligheterna ska kunna förverkligas, och några rekommendationer lämnas. En avgörande förutsättning är att de rätta energi-, finans- och forskningspolitiska åtgärderna vidtas med användning av de rätta principerna och att överreglering undviks. De politiska instrumenten måste stimulera och möjliggöra de ekonomiskt lönsammaste lösningarna. De kvantitativa målen måste beakta tempot i de erforderliga omställningarna, som måste anpassas till vad en sund samhällsekonomi klarar av. Som parametrar för förändringstakten kan man använda t.ex. avkastningscykler, utbildningstider, utvecklingstid för ny teknik, samt i synnerhet socialt acceptabla anpassningar, utbildningsåtgärder och andra samhälleliga förändringar. Forskning och utveckling måste lämna viktiga bidrag till detta.

3.6

Breda arbetssätt – mångfald, diversifiering, flexibilitet och ömsesidighet. Ett arbetssätt nedifrån och upp bör användas som möjliggör och främjar egna initiativ från alla aktörer samt mångfald, diversifiering och flexibilitet när det gäller tekniska och ekonomiska metoder, utan att särskilt gynna enskilda områden – det är nämligen bara genom en bred ansats och konkurrens mellan olika alternativ, innovationer och metoder som man kan skapa den nödvändiga stabiliteten inför enstaka kriser och de nödvändiga förutsättningarna för särskilt effektiva metoder, teknik och kopplingen dem emellan. Därför krävs också en bredare energimix för att inte lovande teknik (15) ska elimineras alltför tidigt. För att säkra vår energiförsörjning bör det finna ett lämpligt nätverk mellan producenter, leverantörer och kunder genom försörjningskedjan från borrhål till kund. För detta behövs ömsesidiga ekonomiska förbindelser, dvs. säkra investeringsvillkor för utländskt kapital i EU, och omvänt säkra villkor för EU-investeringar i leverantörsländerna.

3.7

EU-politiska åtgärder och globalt samarbete. EU:s klimat- och energipolitik bör främja ett samarbete med partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn, och där den enskilda medlemsstatens ekonomiska, geografiska och resursrelaterade fördelar används optimalt och i samverkan. Till exempel bör teknik för utnyttjande av förnybar energi inom Europa användas där de bästa (i synnerhet klimatmässiga) förutsättningarna finns, inbegripet lämpliga distributionskanaler, och inte där de nationella stöden just då är störst. Dessutom bör man också sträva efter global samverkan för utveckling och användning av teknik som sparar energi och undviker utsläpp av växthusgaser.

3.8

Motstridiga  (16) och överlappande kvantitativa mål. Genom bästa möjliga lönsamhet i samhällsekonomin kan den sociala belastningen på medborgarna minimeras.

Överlappande energi- och klimatpolitiska mål leder emellertid till ett överreglerat system och lösningar som inte är ekonomiskt gynnsamma, och sådana överlappningar bör därför undvikas. Följande exempel kan ges:

EU:s överordnade klimatskyddsmål på en tjugoprocentig koldioxidminskning mellan 1990 och 2020 i enlighet med rådets beslut i mars 2007 leder till en BNP-förlust (17) på mellan 480 (Europeiska kommissionens bedömning från den 23 januari 2008) till 560 miljarder (GWS/Prognos) (18) euro för perioden 2013–2020. Denna förlust måste accepteras och bör därför fungera som riktpunkt för framtida agerande.

Att dessutom fastställa ett ambitiöst mål om en andel på 20 % förnybar energi ökar emellertid dessa kostnader ytterligare eftersom kostnaderna for CO2-utsläppsminskning i detta fall ligger avsevärt högre än andra åtgärder för att minska koldioxidutsläppen.

Ytterligare nackdelar och komplikationer uppstår när man dessutom för den samhällsekonomiska energieffektiviteten (se punkt 2.10.2) fastställer ytterligare ett explicit mål (20 %). Detta uppnås nämligen lättast om industrin lämnar landet eller (beroende på definitionen av energieffektivitet) om energimixen läggs om från kärnkraft och kol till (de betydligt dyrare energislagen) gas och förnybar energi (19). Dessa oönskade bieffekter visar att energieffektiviteten inte bör vara ett mål i sig själv, utan ett (visserligen mycket viktigt) medel för att uppnå de tre grundläggande målen i punkt 2.3 på ett långsiktigt hållbart sätt.

Kommittén rekommenderar därför att alla klimatskyddsåtaganden först noggrant och objektivt analyseras med avseende på deras konsekvenser för BNP för att säkerställa den europeiska industrins konkurrenskraft i samband med den nödvändiga reduktionen av växthusgaser och för att uppnå en optimal resursallokering.

3.8.1

Studier. Studier visar följande (20):

Ett mål för minskningen av koldioxidutsläppen i EU på mindre än 20 % (21) är ekonomiskt genomförbart om beslutsfattare och samhälle konsekvent lyckas genomföra de kostnadseffektivaste åtgärderna (en gräsrotsstudie från McKinsey, där de nödvändiga och möjliga åtgärderna för att uppnå detta mål anges). Det finns också studier som menar att det finns högre reduktionsmål som är ekonomiskt lönsamma, men det rör sig om toppstyrda studier som egentligen inte visar hur detta ska gå till.

Kostnaderna för varje ytterligare procentenhet minskade koldioxidutsläpp stiger emellertid kraftigt (total BNP-förlust på 480–560 miljarder euro, se punkt 3.8). Redan ett reduktionsmål på 20 % medför en kostnadskrävande omläggning av energimixen från kol till gas och förnybar energi.

Att dessutom fastställa ett mål på 20 % förnybar energi kostar ytterligare flera miljarder euro, eftersom detta mål endast kan uppnås genom massiva subventioner till (åtminstone i nuvarande utvecklingsstadium) ekonomiskt olönsam teknik.

3.8.2

Balans mellan målen i punkt 2.3. För att uppnå jämvikt mellan de tre energi- och miljöpolitiska målen i punkt 2.3 bör de politiska instrumenten syfta till ekonomiskt lockande åtgärder för minskade koldioxidutsläpp som verkligen kan genomföras utan negativa konsekvenser för miljön. Om man emellertid dessutom kräver en kostnadsintensiv och ur teknisk synpunkt för tidigt genomförd omställning av energimixen till en högre andel förnybar energi och därtill satsar på ett överreglerat samhällsekonomiskt energieffektivitetsmål kommer samhällsekonomiska felallokeringar (22) att bli resultatet, och dessutom ökar risken för att efterfrågan på särskilt effektiv miljöteknik inte längre kan täckas av europeisk produktion. En undersökning som kommissionen genomförde (23) visade att redan koldioxidpriser på 20–25 euro/ton påverkar konkurrenskraften avsevärt i vissa branscher.

3.9   Forskning och utveckling, utbildning

3.9.1

Ökad forskning och utveckling längs hela energikedjan är en förutsättning för den nödvändiga teknikutvecklingen mot nya alternativ, lägre kostnader samt större effektivitet i resursutnyttjande/-utvinning, energiomvandling, energilagring och slutlig användning av energi i industri, transporter, hushåll och hos privata konsumenter. Kommittén vill upprepa sin uppmaning till kraftigt ökade insatser på FoU-området. Stödet kan i detta sammanhang dra nytta av en minskning av de stora marknadssubventionerna till teknik som ännu inte är kommersiellt gångbar på egen hand.

3.9.2

Offentligt stöd till energiforskningen bör koncentreras till den mycket viktiga grundforskningen (t.ex. katalys, vit/grön bioteknik, materialforskning, kärnfusion, omhändertagande av kärnavfall), samtidigt som FoU i samband med tillämpningar i första hand bör skötas av näringslivet (inbegripet småföretagen). Dessutom krävs intensiv utbildning av alla nödvändiga sakkunniga, från tekniker till ingenjörer och forskare, samt utbildning av alla aktörer som indirekt berörs av energifrågorna, inbegripet konsumenterna.

4.   Enskilda frågor och rekommendationer

4.1   Energieffektivitet: ett val man inte ångrar (”No-regret-Option”)

Energieffektiviteten ökar försörjningstryggheten, minskar miljöbelastningen och stabiliserar energipriserna.

Ökad energieffektivitet kan med negativa kostnader ge en besparing på 6 Gt (miljarder ton) koldioxid fram till 2030 (24).

Energieffektivitet är en avgörande faktor för att kunna integrera stater utanför Europa i ett globalt klimatskyddsavtal.

För optimal energieffektivitet måste lagstiftningsmässiga målkonflikter undanröjas: hyreslagstiftning, återvinningskvoter.

Ländernas energieffektivitet måste mätas med utgångspunkt i den slutliga användningen av varorna, inte enbart i energianvändning i förhållande till BNP.

För energiförbrukande produkter bör vid målkonflikt fokus läggas på användningsfasen.

Energieffektivitet bör framför allt främjas där det finns hög sparpotential: framför allt inom byggsektorn och i kraftverk.

Investeringscykler och återbetalningstider bestämmer den ekonomiska lönsamheten.

Dessa måste också få spela en avgörande roll i samband med förnybar energi (mer om detta nedan).

Industrianläggningar som redan uppfyller kraven i fråga om energieffektivitet bör inte belastas med ytterligare kostnader genom politiska instrument, som handeln med utsläppsrätter (auktioner).

Man bör sträva efter att utnyttja energieffektivitetspotentialen sektorsvis (25).

4.2   Om förnybar energi

4.2.1

Förnybar energi främjar hållbar energiförsörjning (ökad försörjningstrygghet, nästan koldioxidneutral eller koldioxidfri energiutvinning). Förnybar energi måste på lång sikt klara sig utan stöd, och därmed bli betydligt effektivare.

4.2.2

Därför bör det framtida stödet till och utvecklingen av förnybar energi beakta följande synpunkter, som framför allt syftar till att öka effektiviteten i stödet:

Stödet bör inriktas på största möjliga ekonomiska lönsamhet.

Ledande marknader bör utvecklas framför allt genom lämpliga ramvillkor och inte missgynna utan att vara förenliga med värdefulla befintliga industrier.

Stödinstrumenten bör gynna de platser som är lämpligast för industrierna. Biomassa bör användas för energiproduktion där den produceras. (Transportkostnader).

Teknik som bygger på förnybar energi men som ännu är långt ifrån kommersiellt gångbar bör först vidareutvecklas med hjälp av FoU-stöd i stället för att stödjas med mycket kostnadskrävande för tidig massanvändning.

Stöd till energieffektivitet och förnybar energi bör kombineras på lämpligt sätt: Först bör man ge prioritet åt energieffektivitetsåtgärder, därefter i ett senare skede stödja förnybar energi. Exempel: I samband med det planerade direktivet om värme från förnybar energi bör sådan uppvärmning endast främjas för sådana byggnader som först isolerats så att behovet av uppvärmning har minskat.

4.3   Ytterligare rekommendationer till åtgärder

Innan framtida mål fastställs bör man analysera de tekniska möjligheterna att uppfylla målen samt de ekonomiska och sociala konsekvenserna. Målen bör därefter fastställas med utgångspunkt i europeisk och i bästa fall även global samordning.

Användningen av de politiska instrumenten bör leda till önskade styrningseffekter (t.ex. stimulansåtgärder för investeringar i ekonomiska åtgärder, utveckling av nya marknader), men undvika oönskade styrningseffekter (t.ex. utflyttning av investeringar, höga kostnader för näringsliv och konsumenter).

De politiska instrumenten bör på ett mer konsekvent sätt än för närvarande inriktas mot klimat-, energi- och kapitaleffektivitet, helst med angivande av mätbara värden. Den bästa måttstocken för detta är kostnaderna for CO2-utsläppsminskning.

EU bör rensa i den överreglerade instrumentmixen (handel med utsläppsrätter, stöd till förnybar energi, stöd till kraftvärmeproduktion, energiskatter, rättsregler med många direktiv om enskilda frågor). I samband med detta måste också målkonflikter rensas bort. Ekonomiskt lönsamma åtgärder bör prioriteras framför ekonomiskt olönsamma (normalt sett bör alltså energieffektivitet prioriteras framför ytterligare utbyggnad av förnybar energi).

Handeln med utsläppsrätter bör ändras så att energieffektiviteten främjas och nedläggningar undviks. För att företag ska få det kapital som krävs för investeringar i energieffektivitet bör inte certifikat fördelas genom auktion utan på grundval av effektivitetskriterier som kopplas till den faktiska produktionsmängden. I linje med den styrning man önskar (ökad energieffektivitet) fungerar då handeln med utsläppsrätter lika bra som med fullständig utauktionering, men man undviker de negativa konsekvenserna (cementering av onödiga elprisökningar – windfall-profits – och högre belastning för den energiintensiva industrin). Överlappning av stödinstrument för förnybar energi och felaktig stimulans i samband med tilldelning av certifikatet bör undvikas – i stället bör sambandet mellan tilldelning och faktisk produktion beaktas (så att handeln med utsläppsrätter inte blir en avvecklingspremie!). Med utauktionering kommer i vissa branscher enbart de rena produktionskostnaderna att stiga med mer än 10 % och därmed blockera önskade löneökningar.

Stödet till förnybar energi bör harmoniseras inom EU så att vindkraftverk och solcellsteknik placeras på de lämpligaste ställena inom EU. Brett stöd till förnybar energi för produktion av värme, el och bränsle bör inte ges mot bakgrund av de regionala behoven, utan de bästa förhållandena med avseende på klimat (och distributionsmöjligheter).

Energi som produktionsfaktor bör så långt möjligt skyddas från ytterligare statliga energi- och klimatkostnader – utöver de kostnader som redan drabbar energidistributörer och som påverkar energipriset – (utsläppshandel, stöd till förnybar energi, stöd till kärnkraftverk, energibeskattning osv.) för att inte den globala konkurrenssituationen ska försämras samt för att undvika företagsutflyttning. Endast ekonomiskt sunda företag har möjlighet att genomföra de erforderliga effektivitetsförbättringarna, att utveckla ny teknik och samla det nödvändiga kapitalet.

I globala överenskommelser bör man fokusera på relativa mål (energieffektivitet, utsläpp av växthusgaser/BNP) för att länder med hög tillväxtpotential (och därmed stor ökning av utsläppen av växthusgaser) stimuleras att delta. Man bör framför allt stimulera tekniköverföring, vilket är målet för AP-6-forumet (26) bestående av sex stater i Asien/Stillahavsregionen, så att effektiv teknik snabbt når ut till de regioner som har det största behovet av att komma ikapp.

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Utan att det påverkar de enskilda medlemsstaternas beslut om kärnenergi.

(2)  I bilagan förtecknas relevanta yttranden från EESK från de senaste fyra åren.

(3)  Initiativyttrande från Rådgivande utskottet för industriell omvandling om ”De europeiska miljöbestämmelsernas inverkan på den industriella omvandlingen”, CESE 696/2007, föredragande Pezzini och Novicki.

(4)  CESE-2007-09, förord: Sepi.

(5)  Några sociala aspekter som är relevanta också för föreliggande yttrande kommer att behandlas i ett kommande initiativyttrande om ”De sociala effekterna av utvecklingen inom områdena energi och transport”.

(6)  Även här har en tillnyktring skett, senast i fråga om förhoppningarna i samband med biobränslen, se TEN/286.

(7)  Se kommissionens bedömning av kostnaderna för EU:s klimatpaket av den 23 januari 2008: 0,45 % av BNP eller 60 miljarder euro per år eller ca 3 euro per invånare och vecka (mer än 600 euro per familj med fyra familjemedlemmar och år).

(8)  Vattenkraft och kärnenergi undantagna.

(9)  Den lagringsteknik som krävs för större utbud kommer att leda till ytterligare drastiska kostnadsökningar.

(10)  Därtill kommer de arbetsplatser som skapats i samband med detta.

(11)  Ur ett anförande av Frankrikes president Sarkozy den 13 november 2007 inför Europaparlamentet i Strasbourg.

(12)  Se CCMI/040 om den europeiska cementindustrins utveckling.

(13)  ”Commission eyes end to free pollution credits”, EurActiv, 10.1.2008, http://www.euractiv.com/en/climate-change/commission-eyes-free-pollution-credits/article-169434.

(14)  Nämligen så länge ingen allmän recession uppstår.

(15)  Utan att det påverkar de enskilda medlemsstaternas beslut om kärnenergi.

(16)  Ett särskilt effektivt sätt att sänka utsläppen av koldioxid kan vara utvecklingen av den befintliga tekniken för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS). Denna metod innebär emellertid att energieffektiviteten sjunker i jämförelse med en liknande anläggning utan CCS. Här finns alltså ett tydligt motsatsförhållande mellan sänkningen av koldioxidutsläppen och energieffektiviteten. Med tanke på de fortfarande stora koltillgångarna bör denna förlust av energieffektivitet accepteras. Då får man emellertid inte dessutom kräva att kvantitativa mål ska uppfyllas vad avser energieffektivitet.

(17)  Anförande av kommissionens ordförande José Manuel Barroso den 23 januari 2008.

(18)  GWS/Prognos-studie från oktober 2007, på uppdrag av det tyska ekonomiministeriet.

(19)  En anledning är definitionen av energieffektivitet som förhållandet mellan primär energiförbrukning och BNP. Elproducenterna beräknar i sin tur den primära energiförbrukningen enligt den så kallade verkningsgradsmetoden. Därigenom stiger energieffektiviteten till exempel till det tredubbla när ett kärnkraftverk ersätt med vind- eller solenergi, utan att en enda kWh ström sparas. Också att ersätta kärnkraft med naturgas skulle innebära ökad energieffektivitet, trots att koldioxidutsläppen därmed skulle öka.

(20)  McKinsey, den tyska kostnadskurvan for CO2-utsläppsminskning, sept. 2007; EEFA, Studie av energiintensiva industribranscher, sept. 2007.

(21)  Mer exakt: för Tyskland 26 %, extrapolerat till hela EU ca 15-20 %.

(22)  Detta har redan skett i samband med kortsiktiga politiska åtaganden om (ofta nationella) kvoter för förnybar energi och koldioxidallokeringar i femårsplaner.

(23)  ”EU ETS Review. Report on International Competitiveness”, Europeiska kommissionen/McKinsey/Ecofys, december 2006.

(24)  McKinsey-kurvan.

(25)  Enligt IEA:s arbetssätt.

(26)  ”Asia-Pacific Partnership on Clean Development and Climate” är ett nytt forum som syftar till att påskynda utveckling och användning av ren energiteknik. Följande länder deltar: Australien, Kanada, Kina, Indien, Japan, Korea, USA. Målet är att tillsammans med näringslivet uppnå energi- och klimatmål så att hållbar ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning främjas. Tyngdpunkten ligger på investeringar, handel och tekniköverföring.


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/79


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 460/2004 om inrättandet av den europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet”

KOM(2007) 861 slutlig – 2007/0291 (COD)

(2008/C 162/15)

Den 24 januari 2008 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 460/2004 om inrättandet av den europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet”

Eftersom kommittén till fullo stöder förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari) med 134 röster för, 3 röster emot och 2 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 13 februari 2008

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


25.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 162/79


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Rättighetsbaserade förvaltningsinstrument för fisket”

(2008/C 162/16)

Den 27 september 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om

”Rättighetsbaserade förvaltningsinstrument för fisket”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 januari 2008. Föredragande var Gabriel SARRÓ IPARRAGUIRRE.

Vid sin 442:a plenarsession den 13–14 februari 2008 (sammanträdet den 13 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 110 röster för, 2 röster emot och 5 nedlagda röster:

1.   Slutsatser

1.1

EESK anser det nödvändigt att kommissionen, när diskussionsperioden väl är över, gör en undersökning av EU-fiskeflottans nuvarande kapacitet och vilka kvoter den behöver för att vara konkurrenskraftig, samtidigt som man slår vakt om gemenskapens fiskevattens hållbarhet.

1.2

Eftersom 24 år har förflutit sedan 1983, bör undersökningen innefatta en uppdatering av uppgifterna om de fiskerättigheter som medlemsstaterna har förvärvat enligt principen om relativ stabilitet.

1.3

Denna uppdatering bör medge en regelbunden tilldelning av kvoter, till exempel under fem år, så att kvoterna kan omfördelas om det skulle uppstå nya obalanser.

1.4

I uppdateringen bör man analysera de bästa lösningarna för att i framtiden undvika de obalanser som i dag finns i kvoterna för ett antal pelagiska och bottenlevande arter i vissa fiskezoner, vilket medför att de flesta medlemsstater har ”överskottskvoter” och ”underskottkvoter”.

1.5

I vilket fall som helst bör det röra sig om verkliga kvoter som grundar sig på jämförelser av vetenskapliga uppgifter. EESK anser att man bör göra en insats för att få vederhäftig kunskap om bestånden, med tanke på att de flesta kvoterna i dag grundar sig på ett försiktighetskriterium eftersom man saknar tillräckliga vetenskapliga uppgifter.

1.6

Å andra sidan anser EESK att kriteriet om relativ stabilitet för med sig att medlemsstaterna har förvärvade rättigheter. Dessa rättigheter får inte utan vidare försvinna, utan de bör uppdateras i enlighet med de krav på hållbara resurser och EU-fiskeflottans konkurrenskraft som den gemensamma fiskeripolitiken i dag ställer.

1.7

EESK anser att om kommissionen skulle bedöma att det behövs ett rättighetsbaserat förvaltningssystem för fisket så bör detta ligga på gemenskapsnivå.

1.8

Enligt EESK kan de uppdaterade fiskerättigheterna motverka att fångst kastas över bord och leda till en betydande minskning av överfiskningen.

1.9

Kommittén anser dock att man bör ge företräde åt det småskaliga fisket, som är särskilt betydelsefullt i medlemsstater med många öar och i öregioner, och att det småskaliga fisket, definierat som fiske med fartyg vars totala längd understiger tolv meter (1), bör vara undantaget från ett rättighetsbaserat förvaltningssystem för fisket på gemenskapsnivå.

1.10

Om kommissionen skulle införa en rättighetsbaserad resursförvaltning bör den börja med de fisken där det på grund av en obalans mellan överskottskvoter och underskottskvoter finns ett brett samförstånd mellan de berörda medlemsstaterna.

1.11

I så fall bör det vara kommissionens uppgift att bestämma nivån för handel med fiskerättigheter – på EU-nivå, nationell nivå, producent- eller företagsnivå – och att kontrollera transaktionerna.

1.12

Om vi kan komma till rätta med de nuvarande obalanserna och samtidigt efterleva kriteriet om relativ stabilitet har vi tagit ett stort steg i riktning mot ett rättighetsbaserat förvaltningssystem för fisket.

2.   Inledning

2.1

Kommissionen har med sitt Meddelande om rättighetsbaserade förvaltningsinstrument för fisket  (2) velat lansera en debatt, som ska pågå under ungefär ett år (till den 27 februari 2008), om effektivare lösningar för att uppnå den nya gemensamma fiskeripolitikens mål om hållbara resurser och en konkurrenskraftig EU-fiskeflotta.

2.2

Med Grönbok om den framtida gemensamma fiskeripolitiken  (3) inledde kommissionen en kartläggning av nya förvaltningsmetoder, däribland ”marknadsbaserade system för tilldelning av kvoter, dels individuella överförbara kvoter, dels auktioner, som skapar en marknad för fiskerättigheter och kan öka rättighetsinnehavarnas intresse för fiskets långsiktiga hållbarhet”.

2.3

I den vägledande tidsplanen för reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (4) bedömde kommissionen att ”fiskesektorn fortfarande kännetecknas av särskilda egenskaper som gör det svårt att tillämpa sedvanliga ekonomiska villkor, såsom fri konkurrens mellan producenter och investeringsfrihet på kort sikt”. Till dessa egenskaper hör den strukturella obalansen mellan knappa fiskeresurser och EU-fiskeflottornas storlek samt vissa kustsamhällens beroende av fiske. Kommissionen fastställde i denna tidsplan ett antal åtgärder som skulle inledas 2002 med seminarier om ekonomisk förvaltning för att diskutera ett system med fiskerättigheter (individuella eller kollektiva) som man kan handla med. Kommissionen skulle under 2003 rapportera till rådet om resultaten av dessa diskussioner. Med viss försening i förhållande till tidsplanen anordnades därefter 2007 ett seminarium om fiskets ekonomiska dimension där man bland annat diskuterade fiskerättigheter (5).

2.4

EESK vill med föreliggande initiativyttrande ge sitt bidrag till den debatt som kommissionen har lanserat om en bättre resursförvaltning, som bör kunna utgöra en grundpelare i den gemensamma fiskeripolitiken när det gäller att uppnå såväl långsiktigt hållbara resurser som en konkurrenskraftig EU-fiskeflotta.

2.5

Syftet med yttrandet är således att lyfta fram de nuvarande svårigheterna med att uppnå en effektiv rättighetsbaserad ekonomisk förvaltning av fiskeresurser, samt att föreslå möjliga lösningar för att komma till rätta med dessa svårigheter.

2.6

EESK håller med kommissionen om att man måste skapa ett klimat ”som gör det lättare att införa mer sedvanliga ekonomiska villkor och undanröja sådana hinder för normal ekonomisk aktivitet som nationella tilldelningar av fiskemöjligheter och principen om relativ stabilitet” (6).

2.7

Detta yttrande syftar därför, för det första, till att fördjupa analysen av kriteriet om relativ stabilitet, som både enligt de viktigaste branschorganisationerna (