17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/1

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén stöder grönbokens mål att utveckla den inre marknaden för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, genom att undanröja alla instrumentella och artificiella hinder för EU-medborgarnas möjligheter att direkt och fullständigt utnyttja fördelarna i fråga om kostnader och utbudets kvalitet. Kommittén anser att grönboken endast delvis behandlar förhållandena för de finansiella tjänsterna och produkterna, och försummar distributionen, som är avgörande för konkurrenskraften.

1.2

EESK ser positivt på kommissionens mål att främja utbudet av innovativa kvalitetsprodukter, genom att främja fri rörlighet för bank- och försäkringsprodukter som för närvarande påverkas negativt av nationella bindande bestämmelser eller skatter som begränsar denna möjlighet.

1.3

Den allmänna princip som genomsyrar Grönbok om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på den inre marknaden är att konsumenternas välfärd ska öka. Spridningen och användningen av dessa tjänster ökar allt mer, och initiativen på detta område håller därför på att bli av allmänt intresse. Ytterligare integration av finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag skulle innebära minskade kostnader genom att konkurrensen utvecklades. Fördelarna för konsumenterna kan genomföras om det europeiska finansiella systemet lyckas förbli konkurrenskraftigt inom och utanför EU.

1.4

EESK delar visserligen uppfattningen att det vore lämpligt att marknaden för privatpersoner och mindre företag blev mindre splittrad, men påpekar att det i allmänhet är oundvikligt att denna marknad är mer uppsplittrad än marknaderna för stora företag.

1.5

EESK kan konstatera att marknadsmekanismerna håller på att utvecklas mot andra modeller. Den internationella marknaden byggs upp genom gränsöverskridande konsolideringsprocesser. Multinationella banker och försäkringsföretag fortsätter sina förvärvsstrategier genom att förstärka utbudets rörlighet. De gränsöverskridande konsolideringsprocesserna har dock eller kan få mycket negativa följder för sysselsättningen. Till följd av dessa eventuella förvärv har man aviserat om att tusentals jobb kommer att försvinna, även om dessa nedskärningar inte alltid har genomförts. Denna risk har redan uppmärksammats av EESK, som har föreslagit lämpliga åtgärder för att hantera detta akuta sociala problem genom utbildnings- och omskolningsprogram samt sociala skyddsnät (1) som för övrigt kommer att finnas i många kollektivavtal inom den europeiska banksektorn.

1.6

EESK anser att det är oerhört viktigt att ta alla lämpliga initiativ som krävs och öka konsumenternas kompetens och medvetenhet. Relevant och fullständig information är oundgängliga för konsumentskyddet, samtidigt som man naturligtvis alltid måste beakta att finansiella produkter och tjänster inte kan jämföras med andra produkter och tjänster. Konsumenterna behöver information av hög kvalitet snarare än stor kvantitet.

1.7

EESK anser att det är nödvändigt att skilja mellan information och rådgivning. I det förstnämnda fallet handlar det om en skyldighet gentemot konsumenterna, och informationen bör anpassas till kompetens- och riskprofilen hos kunden, som bör underrättas om eventuella kritiska faktorer. I det andra fallet rör det sig om en professionell tjänst som utförs på begäran och även kan innebära ett ansvar för rådgivaren. I direktivet om marknader för finansiella instrument kartläggs områdena och gränserna för information och rådgivning samt situationer med intressekonflikter.

1.8

EESK anser att det är mycket viktigt att behandla denna fråga genom ett tydligt regelverk på området, och genom att motverka potentiella intressekonflikter som uppstår när man främjar försäljning av produkter och premiesystem för försäljningspersonal som erbjuds av distributionsnät och är knutna till försäljningsmål för särskilda produkter. EESK rekommenderar en särskild dialog mellan företag, konsumenter och arbetstagare inom sektorn. Detta kan innebära ett första steg mot att uppfylla ett grundläggande behov hos konsumenterna som sammanhänger med förtroendet för bankernas och försäkringsföretagens agerande.

1.9

EESK rekommenderar bankerna och försäkringsföretagen att utveckla en särskild yrkesrelaterad utbildning för sina anställda. Ett mer omfattande konsumentskydd kan genomföras om aktören har mer kompetens. Utan att parternas självständighet påverkas kan sådana projekt diskuteras i den sociala dialogen mellan UNI-Europa Finans, som är denna sektors europeiska fackförbund, och de europeiska sammanslutningar som företräder bankerna och försäkringsföretagen.

1.10

Kommittén konstaterar att kommissionen är mer positiv än tidigare till att anta en alternativ ordning, den s.k. ”28:e ordningen”. Vid sidan av en alternativ europeisk ordning vore det önskvärt att anta en europeisk uppförandekod, som aktörerna självständigt bör utarbeta och som bör diskuteras och tillämpas gemensamt med kommissionens behöriga enheter och de sammanslutningar som företräder användarna och arbetstagarna inom sektorn. Uppförandekoden bör särskilt handla om förbindelserna mellan företag och kunder på området finansiella tjänster.

1.11

EESK delar farhågorna rörande insynen i bankernas villkor. Skillnaderna i priser och prismodeller leder ofta till asymmetri och gör det svårt att jämföra priser, samtidigt som det saknas information om vilka avgifter som tillämpas.

1.12

Kommittén stöder Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen med ansvar för konsumentskydd, som när det gäller konsumentstrategin för perioden 2007-2013 har satt upp följande tre viktiga mål:

Kommittén håller på att avge ett särskilt yttrande om detta tema. I maj 2007 lade kommissionen fram ett direktivförslag om konsumentkrediter för rådet.

1.13

Kommittén stöder tanken på att kundrörlighet är en viktig utvecklingsfaktor både för kvaliteten är effektiviteten i sektorn för finansiella tjänster. EESK anser dock att man inte bör sätta upp alltför optimistiska mål för kundrörligheten inom sektorn för finansiella tjänster.

1.14

Inom finanssektorn är förtroendeingivande relationer ytterst viktigt, eftersom de flesta produkterna är specifika och innebär långsiktiga åtaganden mellan säljare och köpare. Det finns många orsaker som kan förklara varför konsumenterna tycker att det är svårare att upprätta förtroendeingivande relationer med mäklare som inte befinner sig i deras egna länder.

1.15

Hur de finansiella tjänsterna uppfattas beror på beskrivningen i informationsmaterialet och avtalsvillkoren. Man får därför inte underskatta språkliga och kulturella problem. I detta sammanhang anser EESK att det varken vore realistiskt eller rätt att tvinga mäklarna att sammanställa material och avtalsvillkor på alla EU:s officiella språk. Språkbarriären är därför ett problem som inte kommer att kunna lösas på medellång sikt utan kommer att bromsa kundrörligheten över gränserna.

1.16

Kommittén håller med om att man noga bör undersöka om hindren för kundrörlighet är lagliga, t.ex. höga avgifter för att avsluta ett konto eller en försäkring, bristande öppenhet, avtalsstrukturer för de finansiella tjänsterna som i alltför hög grad syftar till att hindra byte av produkter eller leverantör, något som förekommer i vissa länder. EESK vill dock framhålla att det förekommer hindrande bestämmelser och tekniska, skattemässiga och rättsliga hinder som gör det svårt att skapa förutsättningar för en kundrörlighet av den omfattning kommissionen angett. Dessutom finns det risk för att en förenkling av bestämmelserna om finansiella tjänster resulterar i ett minskat konsumentskydd. Slopade hinder får varken leda till dyrare produkter eller till en försämring av nuvarande skyddsnivåer.

1.17

Det har bland annat vid översynen av direktivet om konsumentkrediter visat sig att det är svårt att harmonisera skyddsnivåerna, och konsumenterna kan få den uppfattningen att skyddsnivån i hög grad bestäms av den stat i vilken en tjänst säljs.

1.18

Kommittén anser att endast konsumenter som är tillräckligt ekonomiskt medvetna verkligen förstår hur svårt det är att uppfylla finansiella behov och kan bedöma mervärdet i kompetent och oberoende finansiell rådgivning. Det skulle också behövas särskilda åtgärder för konsumenter som inte behärskar den nya tekniken (så väl).

1.19

Kommittén anser att det är mycket viktigt att avståndet mellan finansföretagen och kunderna ”minskar”. Eftersom vissa demokratiska länder med marknadsekonomi har lyckats fastställa vissa minimirättigheter för konsumenterna, t.ex. varaktigt bosatta personers lagliga rätt att ha ett bankkonto om de uppfyller vissa lämplighetskrav, något som uppfattas som en medborgerlig rättighet, kan man tänka sig att dessa välfungerande metoder skulle bli gemensamma för EU genom att man harmoniserar lagstiftningar och nationell praxis (2).

1.20

Inför utarbetandet av detta yttrande ansåg kommittén att det var lämpligt att hålla en hearing med företagens, konsumenternas och arbetstagarnas organisationer. De åsikter som dessa organisationer gav uttryck för sammanfattas i yttrandet. Kommittén instämmer i konsumenternas välmotiverade åsikt att man måste förbättra villkoren för att verkligen kunna öppna den inre marknaden för de finansiella tjänsterna för privatpersoner och mindre företag samtidigt som de konstgjorda hindren för denna verksamhet undanröjs. Grönboken har den förtjänsten att den har lett till en viktig debatt. Å andra sidan måste man noga beakta företagens objektiva synpunkter och kraven från arbetstagarna, så att en allmän förbättring av samarbetet mellan de olika ekonomiska och sociala aktörerna kan bli möjlig. Innan någon bestämmelse antas förefaller det därför nödvändigt att inrätta ett särskilt diskussionsforum med företrädare för ovannämnda intressen, som behöver jämkas samman.

2.1

Genom grönboken definierar kommissionen den politik som planeras för sektorn för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag, som definieras som ”privatkonton, betalningar, personliga lån, hypotekslån, sparkonton, pensions-, investerings- och försäkringsprodukter, som erbjuds enskilda kunder inklusive icke professionella investerare”.

2.2

För att EU-medborgarna ska kunna dra fördel av den inre marknadens fördelar, med beaktande av att det kvarstår hinder och att den gränsöverskridande verksamheten inte är så utvecklad, kartlägger kommissionen de hinder för tillgång till marknaden som beror på skillnader i bestämmelser och skattepolitik och på att marknaden är splittrad.

2.3

Kommissionen har för avsikt att även för dessa tjänster sänka priserna, använda sig av marknadskrafterna och konkurrensen och anstränga sig att anta adekvata initiativ i de fall gemenskapslagstiftningen inte respekteras. I grönboken ger kommissionen även en möjlighet att anta lagstiftningsåtgärder om detta visar sig vara nödvändigt.

2.4

Kommissionen har för avsikt att främja utbudet av innovativa produkter med hög kvalitet, genom att stimulera fri rörlighet för många bank- och försäkringsprodukter som för närvarande missgynnas genom nationella bestämmelser och skatter som begränsar denna möjlighet.

2.5

När det gäller lagstiftningsramen blåser kommissionen nytt liv i debatten om den s.k. ”28:e ordningen” (och rätar därmed tydligen ut alla tidigare frågetecken).

3.1

Där yttrandet för EESK inte för avsikt att besvara de olika frågorna i grönboken, utan bara att göra en helhetsbedömning av de viktigaste punkter som tas upp i dokumentet.

3.2

Kommittén framhåller att det är viktigt att skilja mellan produkter och finansiella tjänster. De förstnämnda förvärvas av personer som blir ”ägare” (t.ex. värdepapper, fonder och försäkringar). Köparen tar risken. När det gäller banktjänster blir man användare i stället för ägare (t.ex. personliga krediter, hypotekslån, checkkrediter). Kommittén anser att grönboken endast delvis behandlar förhållandena för de finansiella tjänsterna och produkterna, och försummar distributionen, som är avgörande för konkurrenskraften. De olika distributionskanalerna och typerna av erbjudanden har egenskaper som inverkar avsevärt både på priserna (ett exempel är ansvarsförsäkringar för motorfordon som säljs över telefon eller Internet) och på de auktoriserade aktörernas tillförlitlighet och kompetens (finansinstitut, större återförsäljare, mellanhänder, postkontor, etc.). Kommittén anser att diskussionen måste vidgas till att även omfatta andra distributionskanaler än de traditionella och bandet mellan produkterna och distributionssystemen.

3.2.1

Segment: För att man ska kunna betrakta de finansiella tjänsternas konsumentdimension måste man dela upp tjänsterna i segment och sedan betrakta försäljningsställena för privatkunderna – det distributionssystem – som ger konsumenterna tillgång till de olika tjänsterna och graden av konkurrens i privathandelssystemet. Personliga finansiella tjänster kan naturligt delas in i tre grupper: privata banktjänster, personliga försäkringar och spar- och investeringsprodukter.

3.2.2.1

Kunder har traditionellt erhållit privata banktjänster genom kontakt med personal på bankkontor, efter att de har styrkt sin identitet och hederlighet. I de flesta länder finns det många konkurrerande banker. När en utländsk bank etablerar sig på ett annat lands marknad är det mer praktiskt att köpa en befintlig bank är att skapa ett nytt nätverk, vilket skulle ta tid och leda till ännu mer konkurrens. (Exempel på detta är Santanders köp av Abbey National, Fortis köp av ABN Amro, RBOS och Santander, etc.). Konsumenternas val beror i själva verket på de nationella marknadernas konkurrenskraft, eftersom kunderna måste välja mellan banker på hemmamarknaden.

3.2.2.2

Internetbanker håller nu på att utvecklas, men det är troligt att de mest kommer att vara nationellt baserade eftersom kunderna måste känna till och ha förtroende för namnet och eftersom bankerna kommer att vara beroende av nationella bestämmelser för att fastställa kundernas identitet och hederlighet.

3.2.2.3

Internet- och telefonbanker erbjuder tjänster dygnet runt sju dagar i veckan, vilket är en stor fördel jämfört med den tid då tillgången var beroende av bankernas öppettider.

3.2.2.4

Endast banker som erbjuder alla typer av tjänster kan konkurrera om kunder som vill ha tillgång till alla typer av tjänster, men det förekommer en del ”cherry picking”, det vill säga att man plockar russinen ur kakan, vilket till exempel American Express och MBNA gör på kreditkortsområdet. Dessa tjänster erbjuds via direkta försäljningskanaler och är tillgängliga i hela EU. Kreditkortskunder erbjuds därefter bankomataccess och utökade konsumentkrediter. På detta sätt kan konsumenter dra fördel av konkurrensen mellan nationella och internationella banker. Man kan dock samtidigt befara att den privata skuldsättningen kommer att öka.

3.2.2.5

Privatbanker är inte begränsade till att erbjuda banktjänster till privatpersoner och företag. Med en strategi som ofta beskrivs som ”bank- och försäkringsverksamhet” erbjuder de nu produkter och tjänster över hela spektrat av finansiella produkter och tjänster för privatpersoner och mindre företag. Deras kontor och kundregister har en potentiell distributionskapacitet med enormt värde. Bankerna har en tendens att sätta märkesnamn på alla de finansiella produkter och tjänster som de erbjuder kunderna, men dessa märkesprodukter är inte alltid billigast eller ger mest valuta för pengarna.

3.2.3.1

Konsumenternas val av personliga försäkringar påverkas av styrkan och omfattningen hos det oberoende distributionssystem som mellanhänder som mäklare och oberoende finansiella rådgivare tillhandahåller. Mäklarnas traditionella roll har varit att ge råd som bäst passar den enskilda kundens situation, där mäklaren lägger vikt både vid värdet och priset.

3.2.3.2

Precis som inom bankverksamheten har det förekommit att försäkringsbolag som säljer direkt plockat russinen ur kakan genom att välja kunder i lågriskgrupper.

3.2.3.3

Direktförsäljningen och mäklarnas verksamhet utmanas nu av webbplatser som erbjuder jämförelse on-line av konkurrerande produkter, framför allt bilförsäkringar. Denna disintermediering fokuserar på priset och har en tendens att reducera alla produkter till handelsvaror.

3.2.3.4

För att konsumenterna ska få ett så bra utbud som möjligt när det gäller personliga försäkringar, även bilförsäkringar, måste det finnas ett alternativ till förmedlingen via bank- och försäkringsverksamhet. Då krävs det att utvecklingen av oberoende nätverk med mellanhänder eller distribution via Internet inte utsätts för några konkurrenshämmande begränsningar.

3.2.4.1

Spar- och investeringsprodukter är ett stort affärssegment för bankerna. De utgör också det segment som erbjuder det största spektrat av konkurrerande produkter och det mest utvecklade systemet för oberoende mäklare. Kommentarerna om personliga försäkringar ovan gäller även konsumenternas val inom detta segment. Bestämmelser kräver att den bankpersonal som tillhandahåller rådgivning om spar- och investeringsprodukter i samband med denna rådgivning måste förklara att de som banktjänstemän enbart kan sälja produkter i bankens namn och att dessa produkter inte alltid är billigast eller ger mest valuta för pengarna.

3.2.4.2

Konsumenterna kan endast utnyttja myndighetsfinansierade sparformer i sitt hemland. Internationella företag kommer att tillhandahålla konkurrerande produkter på de områden där omfattningen är tillräckligt attraktiv och det finns distributionskanaler.

3.2.4.3

Hypotekslån är en viktig produkt för konsumenterna. De nationella marknader som är mest utvecklade präglas av att många andra aktörer än banker tillhandahåller hypotekslån och att det finns ett mycket sofistikerat nätverk av oberoende rådgivare som får stöd från omfattande direktförsäljning. Konkurrensen har skapat en enormt innovativ marknad med ett brett spektrum av olika produkterbjudanden, och många konsumenter växlar mellan olika hypotekslångivare när tidsfristerna och villkoren varierar. När det finns så många alternativ behöver kunderna så bra rådgivning som möjligt.

3.2.4.4

Individuella pensioner, kollektiva investeringar, värdepapper och derivatinstrument är också sofistikerade produkter som kräver bästa möjliga rådgivning på grundval av god förståelse för kundens situation. Därför behöver kunden ha tillgång till kunniga rådgivare och mäklare som i sin tur har tillgång till ett brett utbud av produktalternativ. Som tidigare sagts måste rådgivare som är anställda vid banker vara särskilt angelägna om att ge så bra rådgivning som möjligt.

3.2.5

Grönbokens fokus ligger på att den inre marknadens fördelar ska gynna privatpersoner och mindre företag som köper finansiella tjänster. Kärnfrågan är klyftan mellan privatbankerna och resten av sektorn. Bankerna har en obestridlig ställning i fråga om banktjänster till privatpersoner och mindre företag. Detta innebär att de har ett unikt marknadsinflytande eftersom alla som använder sig av finansiella tjänster redan är deras kunder. Bankpersonalens rådgivning är avgörande för hur marknaden fungerar, eftersom det på området för personliga försäkringar och spar- och investeringsprodukter finns alternativa produkter och alternativa distributionssystem som kunderna bör överväga om de ska få tillgång till allt vad marknaden kan erbjuda.

3.2.6

En väl fungerande marknad är därför beroende av att det finns ett nätverk med kvalificerade och oberoende mäklare och att det uppstår distributionskanaler på Internet för produkterna.

3.3.1

Under en hearing som EESK tog initiativet till uppmärksammades vissa viktiga kritiska faktorer, som redan påtalats i de svar som konsumenternas, företagarnas och arbetstagarnas representativa sammanslutningar redan offentliggjort i de dokument de har skickat till kommissionen.

3.3.2

I debatten uppmärksammades den bristande överensstämmelsen mellan de mål kommissionen föreslår och de konkreta problemen på vissa områden. I grönboken klargörs inte hur de rättsliga och skattemässiga hindren för en fullständig marknadsintegrering kan undanröjas (t.ex. lagen om penningtvätt och finansiering av terrorism, som gör det nödvändigt att identifiera kunden (know your customer) när ett konto ska öppnas eller när vissa finansiella transaktioner ska genomföras), och uppsplittringen av marknaderna för privatpersoner och mindre företag framhålls på ett negativt sätt, nästan som om man önskar ytterligare processer för att förstärka den nationella och framför allt den transnationella marknaden.

3.3.3

Aktörerna varnar för en överskattning av efterfrågan på rörlighet och efterlyser en noggrann och djupgående kontroll av den faktiska efterfrågan på marknaden, eftersom de anser att bestämmelserna om ett europeiskt betalningssystem bör ha bidragit till att konsumentintresset blir mindre viktigt. Kravet på att ändra hela bankkontonummersystemet för att främja överföring av nummer förefaller oproportionerligt, eftersom fördelarna skulle bli blygsamma i förhållande till de höga kostnader som ska fördelas på alla konsumenter.

3.3.4

Det ställdes även krav på att alla lämpliga åtgärder för bättre reglering av sektorn ska utvärderas. Banksektorn kräver en minskning av de obligatoriska åtgärderna, så att marknaden spontant kan anpassa sig till efterfrågan och så att man kan uppnå en balans med en allt mer lyhörd och specialiserad marknad.

3.3.5

På försäkringsområdet är efterfrågan på tjänster för privatpersoner och mindre företag i ännu högre grad än inom banksektorn inriktad på den nationella marknaden, och eftersom en så stor del av kunderna (83 %) är nöjda kan man inte anta att efterfrågan kommer att genomgå en strukturell förändring. Detta gäller i synnerhet återförsäkringsområdet, t.ex. förordning (EG) nr 358/2003 och kommissionens avsikt att inte förnya gruppundantagsförordningen år 2010. Om den inte förnyas innebär det att den rättsliga klarhet som den garanterar inte längre skulle finnas. Det positiva samarbete som gruppundantaget för närvarande säkerställer kan då överges av försäkringsbolagen av försiktighetsskäl, vilket skulle beröva konsumenter och försäkringsbolag de påtagliga fördelar som samarbetet ger, dvs. rörlighet för konsumenterna, jämförbarhet mellan produkterna, möjligheten att försäkra, öppnandet av nya marknader för små och medelstora företag och nya företag

3.3.6

Arbetsmarknadens företrädare inom finanssektorn konstaterade att arbetstagarnas roll inte alls behandlas i grönboken, och begärde en förstärkning av specialutbildning som kan tillgodose en ökande efterfrågan på information och förtydliganden om de olika investeringsalternativ som erbjuds. Men de påtalade också ytterst aggressiva försäljningsmetoder och resultatinriktade premiesystem och bedömningssystem som i flera fall har lett till försäljning av olämpliga produkter som inte överensstämmer med konsumenternas verkliga behov. Denna aspekt framhölls tillsammans med överväganden i samband med den senaste finanskrisen och vissa brister. Dessa brister beror dels på att det inte finns någon verklig och omfattande övervakning som är integrerad i marknaderna och knuten till den alltmer framträdande roll som hedgefonder och högriskkapitalfonder (private equity funds) spelar, dels på det allt större behovet av att noga övervaka ratingföretag som ofta får i uppdrag av emittenterna att bedöma värdet av deras värdepapper vilket leder till en tydlig intressekonflikt.

3.3.7

Konsumentföreträdarna begärde att byråkratin och hindren för de nationella och gränsöverskridande kontonas rörlighet skulle minska, och de efterlyste välgrundad och ansvarsfull rådgivning, fullständig och begriplig information samt gemensamma bestämmelser i de olika länderna. De var dock skeptiska till en gemensam alternativ ordning (den s.k. 28:e ordningen) och en harmonisering av de gällande lagstiftningarna, vilka som bekant ligger till grund för skillnaderna inom EU.

3.3.8

Alla deltagare i hearingen framhöll hur viktigt det är att stärka samarbetet mellan konsumenterna och finansinstituten, genom att erkänna arbetstagarnas konkreta och särskilda betydelse för att förbättra relationen och minska avståndet.

3.3.9

EESK anser att det gjordes betydelsefulla insatser under hearingen och delar de åsikter som framfördes och som visar hur viktigt det är att inrätta ett flerpartsforum efter att resultaten från den offentliga rådgivningen offentliggjorts, för att söka åstadkomma balans mellan de olika instanserna. Kommittén är beredd att samordna och främja denna typ av dialog.

3.4.1

Den allmänna princip som genomsyrar Grönbok om finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag på den inre marknaden är att konsumenternas välfärd ska ökas. Eftersom konsumenterna har många tillfällen att använda sig av finansiella tjänster i sitt dagliga liv, kan en förbättring av sektorn för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag i hög grad bidra till att det allmänna målet uppnås.

3.4.2

EU har antagit ett regelverk och ett övervakningssystem som främjar finansmäklarnas solidaritet och deras frihet att tillhandahålla tjänster. Unionen har därmed tagit ett viktigt steg för att främja konkurrensen inom finanssektorn.

3.4.3

Förutom detta har införandet av den gemensamma valutan och handlingsplanen för finansiella tjänster i hög grad främjat utvecklingen av en gemensam marknad för institutionella kunder och större företag.

3.4.4

Marknaden för privatpersoner och mindre företag har enligt kommissionen däremot förblivit mycket splittrad. Detta har lett till följande:

3.4.5

Kommittén håller visserligen med om att denna marknad bör bli mindre splittrad, men vill framhålla att marknaderna för privatpersoner och mindre företag oundvikligen är mer uppdelade än marknaderna för större företag, av naturliga orsaker som sammanhänger med att efterfrågan är mer splittrad och heterogen. Marknaderna för privatpersoner och mindre företag kan därför inte bedömas utifrån de kriterier som tillämpas på marknaderna för större företag.

3.4.6

EESK kan konstatera att marknadsmekanismerna håller på att utvecklas mot andra modeller. Den internationella marknaden byggs upp genom gränsöverskridande konsolideringsprocesser. Multinationella banker och försäkringsföretag fortsätter sina förvärvsstrategier genom att förstärka utbudets rörlighet. Den europeiska marknaden har blivit hemmamarknad för vissa stora grupper, som inte är så angelägna om att erbjuda sina produkter och tjänster från en medlemsstat till en annan, utan snarare att öka verksamhetens omfattning och möjlighet genom direkt tillgång till de enskilda nationella marknaderna, där de etablerar sig inifrån. Ett exempel på detta är den starka konkurrens som nyligen uppstod i samband med en stor holländsk banks förvärv.

3.4.7

De gränsöverskridande konsolideringsprocesserna har dock eller kan få mycket negativa följder för sysselsättningen. Till följd av dessa eventuella förvärv har man aviserat om att tusentals jobb kommer att försvinna, även om dessa nedskärningar inte alltid har genomförts. Denna risk har redan uppmärksammats av EESK, som har föreslagit lämpliga åtgärder för att hantera detta akuta sociala problem genom utbildnings- och omskolningsprogram samt sociala skyddsnät (6) som för övrigt kommer att finnas i många kollektivavtal inom den europeiska banksektorn. Kostnaderna minskar, men konsumenterna gynnas inte i någon större utsträckning eftersom företagen har en tendens att grunda sitt prissystem på den lokala marknaden, och fördelarna med att nya aktörer dykt upp på marknaden dröjer.

3.4.8

Den ekonomiska vinst som utvecklingen av den inre marknaden eventuellt kan ge är lägre än de möjliga fördelarna med direkt tillgång till de nationella marknaderna, både när det gäller samordningsvinster och marknadsposition. Detta innebär att de fördelar systemet kan innebära för företagen är marginella och försumbara. Det är denna utgångspunkt man måste ha när man analyserar vilka konkreta åtgärder som bör vidtas.

3.4.9

EESK stöder målsättningen att undanröja alla instrumentella och oberättigade hinder för den gemensamma marknaden, och önskar därför att alla åtgärder som behövs för att uppnå detta mål vidtas. Kommittén påpekar dock att dessa åtgärder måste vara korrekt riktade och kostnadseffektiva.

4.1

EESK anser att det är oerhört viktigt att ta alla lämpliga initiativ som krävs och öka konsumenternas kompetens och medvetenhet, så att de kan göra medvetna val. Relevant och fullständig information har en avgörande betydelse för konsumentskyddet, samtidigt som man naturligtvis alltid måste beakta att finansiella produkter och tjänster inte kan jämföras med andra produkter och tjänster.

4.2

EESK anser att det är nödvändigt att skilja mellan information och rådgivning. I det förstnämnda fallet handlar det om en skyldighet gentemot konsumenterna, och informationen bör anpassas till kompetens- och riskprofilen hos kunden, som bör underrättas om eventuella kritiska faktorer. I det andra fallet rör det sig om en professionell tjänst som utförs på begäran och även kan innebära ett ansvar för rådgivaren. Människor förstår inte alltid denna skillnad. I vissa länder, t.ex. i Storbritannien, utförs dessa tjänster av egenföretagare, medan de i andra länder utförs av anställda vid finansinstitut. De sistnämnda kan hamna i en tydlig intressekonflikt mellan å ena sidan finansprodukternas försäljningskrav, som eventuellt hänger samman med bonus- och andra premiesystem, och å andra sidan ansvaret för kunderna som förlitar sig på deras yrkeskunnande.

4.3

EESK anser att det är mycket viktigt att behandla denna fråga genom ett tydligt regelverk på området, och genom att motverka potentiella intressekonflikter som uppstår när man främjar försäljning av produkter och premiesystem för försäljningspersonal som erbjuds av distributionsnät och är knutna till försäljningsmål för särskilda produkter. EESK rekommenderar en särskild dialog mellan företag, konsumenter och arbetstagare inom sektorn. Detta kunde innebära ett första steg mot att uppfylla ett grundläggande behov hos konsumenterna som sammanhänger med förtroendet för bankernas och försäkringsföretagens agerande.

4.4

För att informationen till konsumenterna verkligen ska bli effektiv måste man ta hänsyn till kulturella skillnader och det faktum att det inte finns en enda lösning som kan betraktas som den bästa. Informationsskyldigheten måste med andra ord anpassas till förhållandena i de olika länderna. Man kan dock föreställa sig ett gemensamt europeiskt system med en minimiskyddsnivå, vilket kommissionen förbereder sig för att föreslå. Direktivet om marknader för finansiella instrument innebär för övrigt att rådgivning införs bland investeringstjänsterna och därmed blir en särskild verksamhet. Direktivet om marknader för finansiella instrument erbjuder ett omfattande skydd att investera i samband med rådgivning. Rådgivarna är skyldiga att skaffa all information som behövs för att bedöma om rekommendationerna är lämpliga. Det är nödvändigt att fastställa vad rådgivning är, så att man tydligt kan skilja denna verksamhet från allmänna råd som ges genom distributionsnät och slå fast när de mer långtgående skyldigheterna ska tillämpas.

4.5

Mäklarna är skyldiga att vidta alla rimliga åtgärder för att kartlägga intressekonflikter och hantera dem på ett sådant sätt att de inte inverkar negativt på kundernas intressen. Om de åtgärder som vidtas för att lösa intressekonflikterna inte i rimlig utsträckning kan garantera att man kan undvika att skada kundernas intressen, ska mäklarna innan de agerar för kunderna ge dem tydlig information om intressekonflikternas bakgrund och karaktär. I allmänhet är mäklarna skyldiga att tillgodose kundernas intresse på bästa sätt.

4.6

Kommittén rekommenderar att bank- och försäkringsföretagen utvecklar en särskild fortbildning för de bank- och försäkringstjänstemän som har som uppgift att marknadsföra och sälja finansiella tjänster och produkter. Kontakten mellan finansinstitut och konsumenter sker konkret via dessa aktörer, som måste ha förutsättningar att känna till de finansiella produkterna och tjänsterna väl och att i sin tur ge kunderna fullgod rådgivning. På Cypern, där man har inspirerats av den brittiska modellen och aktörerna är skyldiga att fastställa kundens riskprofil och att ge fullständig och korrekt information, har detta visat sig vara effektivt. Kunderna där är mycket nöjda. Ett mer omfattande konsumentskydd kan genomföras om aktören har mer kompetens. Utan att parternas självständighet i den sociala dialogen påverkas bör kommissionen inom ramen för sektorns sociala dialog främja ett särskilt program för fortbildning av dem som säljer finansiella tjänster och produkter, t.ex. genom ett gemensamt projekt med de europeiska bank- och försäkringsföretagen och sektorns europeiska fackförbund UNI-Europa Finans.

4.7

Allt oftare säljs identiska finansiella produkter under olika namn. Kunderna uppmanas ibland att köpa produkter och tjänster som inte är skräddarsydda efter deras verkliga behov, och risken för alltför hög skuldsättning orsakar allt större problem inte bara för familjer, utan även för specialiserade företag. I USA har den så kallade finansialiseringen av ekonomin lett till kris inom den så kallade subprimemarknaden, ett högrisksegment av hypoteksmarknaden. Det har fungerat som ett enormt pyramidspel där inte bara de specialiserade instituten utan även de stora investerarna generöst undertecknat värdepapper för miljarder dollar, med möjlighet till hög avkastning med motsvarande risk. Krisen drabbade alla finansmarknader och har visat att övervakningssystemen har varit ganska otydliga och begränsade, t.ex. i Storbritannien. Därför krävs en översyn och förstärkning av nivå 3 i Lamfalussyprocessen, som gäller samordning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna. I Europa har finansmarknaden inte påverkats i så hög grad, även om några länder som använder liknande bankmetoder, t.ex. kontinuerlig nyfinansiering av lån, börjar få allvarliga problem på grund av höjda räntor. Det största problemet beror på att dollarn har sjunkit i värde och att euron har nått toppnoteringar, till men för den ganska goda konjunkturen i Europa (se yttrandet ECO/202, föredragande: Olivier Derruine).

4.8

Kommittén konstaterar att kommissionen är mer positiv än tidigare till att anta en alternativ ordning, den s.k. ”28:e ordningen”. I detta sammanhang hänvisar vi till de synpunkter som framförts i yttrandet om Vitbok: Politiken på området finansiella tjänster 2005–2010 (7).

4.9

Vid sidan av en alternativ europeisk ordning vore det även önskvärt att anta en europeisk uppförandekod, som aktörerna självständigt bör utarbeta och som bör diskuteras och tillämpas gemensamt med kommissionens behöriga enheter och de sammanslutningar som företräder användarna och arbetstagarna inom sektorn. Uppförandekoden bör särskilt handla om förbindelserna mellan företag och kunder på området finansiella tjänster, förutom eventuella bestämmelser i det direktiv som är under behandling.

4.10

Meglena Kuneva, kommissionsledamot med ansvar för konsumentskydd, höll ett anförande den 18 juli 2007 vid ett sammanträde i EESK:s INT-sektion som hon bjudits in till. Hon förklarade då att hon satt upp följande tre mål för den politiska strategin för konsumenter 2007-2013:

För att genomföra dessa mål lade kommissionen i maj förra året fram ett förslag om konsumentkrediter för rådet, och en politisk överenskommelse uppnåddes om detta förslag.

4.10.1

Förslaget till direktiv innehåller kriterier för fullständig, begriplig och jämförbar information om krediterbjudandena, en fullständigt harmoniserad modell för beräkning av den effektiva räntan, en gemensam europeisk modell för förhandsinformation från kreditgivare, en ny rättighet för kunden att under 14 dagar dra sig ur ett kontrakt och möjlighet att återbetala krediten i förtid.

4.10.2

Kommissionsledamoten framhöll också att hon ville öka ”konsumenternas förmåga att förstå de finansiella mekanismerna”. Det viktigaste är information, men en annan faktor som måste utvecklas är konsumenternas finansiella utbildning, som bör kombineras med och inte ersätta informationsskyldigheten.

4.10.3

EESK:s stöder helt och fullt kommissionsledamot Meglena Kunevas mål och håller på att utarbeta ett yttrande för att granska förslagen.

5.1

Grönbokens operativa mål är att minska uppdelningen av finansmarknaden för privatpersoner och mindre företag, genom att undanröja de rättsliga och ekonomiska hindren för kundrörligheten. I detta sammanhang kan man bekräfta att EU efter att ha fastställt villkor för utbudets rörlighet vill komplettera modellen genom att främja efterfrågans rörlighet.

5.2

Att utarbeta de bestämmelser som krävs för detta är kostsamt både i sig och på grund av den anpassning som krävs av olika aktörer, framför allt av mellanhänderna. EESK stöder avsikten att inleda initiativ endast när fördelarna för medborgarna är avsevärda och möjligheterna att kunna uppnå dem är stora. Kommittén uppskattar också viljan att övervaka följderna av de antagna initiativen, så att man kan se om resultaten motsvarar förväntningarna och inte tveka att avbryta åtgärder som inte fungerar tillfredsställande. Problemet, som dock framhålls, består i att kostnaderna för de initiativ som inte lyckas och därmed bör avbrytas också kan vara mycket höga, och erfarenheten visar att sådana kostnader ofta får bäras av konsumenterna och därmed ökar snarare än minskar deras problem.

5.3

I detta sammanhang framhåller EESK att en liknande process ”ändring av utgångspunkten – konsekvensbedömning – eventuell återgång till utgångspunkten” i många fall kan bli en avsiktsförklaring snarare än en verkligt genomförbar handlingsplan. Inom den finansiella sektorn spelar kulturmönster, förtroendeingivande relationer och den samlade erfarenheten en viktig roll när man kartlägger handelns och konkurrensens dynamik. De flesta åtgärderna påverkar också dessa faktorer genom att oåterkalleligen ändra dem, med den följden att man inte kan återgå till utgångspunkten endast genom att avbryta de åtgärder som inte har visat önskat resultat. Därför hoppas kommittén att kommissionen inte ska vara alltför optimistisk om möjligheten att återgå till utgångspunkten när man konstaterar att resultatet av åtgärderna inte är det förväntade.

6.1

I grönboken påstås att uppdelningen av finansmarknaden för privatpersoner och mindre företag kommer att förbli i grunden oförändrad på medellång sikt om det inte görs några välriktade insatser för att minska hindren för konsumenternas rörlighet: variationer i regelverken och konsumentskyddet, skillnader i skattesystemen, och det faktum att den infrastruktur som de finansiella tjänsterna ingår i är splittrade och inbördes oförenliga.

6.2

Kommittén stöder tanken på att kundrörlighet är en viktig utvecklingsfaktor både för kvaliteten och effektiviteten i sektorn för finansiella tjänster. EESK anser dock att man inte bör sätta upp alltför optimistiska mål för den gränsöverskridande tillgången till finansiella tjänster.

6.3

Konsumentrörligheten kan uppfattas både geografiskt (att kunden köper en produkt på en ort som befinner sig långt från hans eller hennes bostadsort) och relationsmässigt (att kunden lätt kan byta leverantör). Dessa två typer av rörlighet motsvarar helt olika begrepp men är nära förbundna med varandra.

6.4

Jämfört med sektorn för konsumtionsvaror kan tjänstesektorn erbjuda, eller har åtminstone potential att erbjuda, större geografisk rörlighet eftersom man slipper den belastning som varornas fysiska dimension utgör. När man exempelvis köper en personbil utomlands uppstår omfattande transportproblem som inte förekommer när föremålet för transaktionen är en ”immateriell” tjänst som färdas på ”elektroniska motorvägar” i stället för på asfalt.

6.5

Tjänstesektorns relationsmässiga rörlighet hindras dock av det faktum att tjänsternas ”immateriella” karaktär ofta gör att de är svåra att bedöma och förstå till fullo. Följden blir att förtroendefulla relationer mellan säljaren och köparen får stor betydelse. Inom finanssektorn är förtroendefulla relationer ytterst viktigt, eftersom de flesta produkterna är specifika och innebär långsiktiga åtaganden mellan säljare och köpare. Det finns många orsaker som kan förklara varför konsumenterna tycker att det är svårare att upprätta förtroendefulla relationer med mäklare som inte befinner sig i deras egna länder.

6.6

En annan aspekt som inte får underskattas är det sätt på vilket konsumenten får kunskap om produkten. Konkreta varor uppfattas med sinnena, vilka givetvis inte påverkas av språkbarriärer eller kulturskillnader. De finansiella tjänsterna kan man däremot inte se eller röra vid, utan de uppfattas genom beskrivningen i informationsmaterialet och avtalsvillkoren. Man får därför inte underskatta språkliga och kulturella problem. Konsumenterna kan köpa tjänster i utlandet om de har goda kunskaper i språket och den viktigaste finansiella praxisen i det land som fungerar som mellanhand. Det är tänkbart att lösa detta problem genom att informationsmaterialet och avtalsvillkoren blir mångspråkiga. I detta sammanhang anser EESK att det varken vore realistiskt eller rätt att tvinga mäklarna att sammanställa material och avtalsvillkor på alla EU:s officiella språk. Kostnaderna för sådana initiativ, som skulle kompliceras genom den kontinuerliga utvecklingen av produkter, skulle uppvägas av att omfattningen ökar. I grönboken menar kommissionen själv att man inte kan förvänta sig högre gränsöverskridande rörlighet för konsumenter inom sektorn för finansiella tjänster på medellång sikt. Språkbarriären är därför ett problem som inte kommer att kunna lösas på medellång sikt och i hög grad kommer att bromsa den gränsöverskridande tillgången till finansiella tjänster för privatpersoner och mindre företag.

6.7

Kommissionen har gett en högnivågrupp i uppdrag att utvärdera den nuvarande situationen för konsumentrörlighet i förhållande till bankkonton. Den 30 maj 2007 offentliggjordes en intressant rapport som påvisar stora olikheter på många punkter. Konsumentorganisationerna anser att rörligheten är ett verkligt problem, medan de sakkunniga inom banksektorn inte alls ser problemet. Den ena sidan menar att kunderna är mycket nöjda och inte har något behov av större rörlighet, medan den andra sidan menar att man måste ta denna statistik med en nypa salt eftersom kundtillfredsställelsen står i relation till förväntningarna och det är viktigt att konsumenterna får möjlighet att byta bank utan problem. I detta fall skulle även nöjda kunder kunna byta om de hittade bättre erbjudanden på marknaden.

6.8

Å ena sidan framhåller banksektorn att konsumenterna framför allt är inriktade på hemmamarknaden. Å andra sidan klagar konsumentorganisationerna över bristen på gränsöverskridande konkurrens, som beror på hindren för att byta konto och bristen på öppna och jämförbara erbjudanden i kombination med konsumenternas bristande förtroende för utländska företag.

6.9

I expertrapporten behandlas de nuvarande svårigheterna med att öppna ett konto, t.ex. rättsliga hinder och andra bestämmelser. Ett exempel är bankernas skyldighet att identifiera personer i enlighet med lagen om penningtvätt. För konsumenterna ligger svårigheterna i bristande öppenhet när det gäller information om erbjudandena och den dokumentation som krävs, och det är oundgängligt för dem att rätten att öppna ett löpande konto erkänns, vilket den redan gör i lagstiftningarna i vissa europeiska länder, med tanke på att det är omöjligt att delta i näringslivet och samhällslivet utan ett löpande konto. På denna punkt har bankerna framhållit kontraktsfriheten som en grundläggande princip för marknadsekonomin, en princip som garanteras i många konstitutioner.

6.10

EESK vill inte föra en konstitutionell debatt, men anser att det är viktigt att avstånden mellan finansföretagen och kunderna ”minskar”. Vissa demokratiska länder med marknadsekonomi har lyckats göra en medborgerlig rättighet av minimirättigheter för konsumenterna och medborgarna, t.ex. den lagliga rätten för varaktigt bosatta personer att ha ett bankkonto om de uppfyller vissa hederlighetskrav, och man skulle kunna tänka sig att denna nationella praxis kunde bli gemensam för hela unionen, som tidigare ofta har utnyttjat positiva erfarenheter från lokal lagstiftning för att sprida den i alla andra medlemsstater. I ett tidigare yttrande har EESK framfört önskemål om att denna rätt till tillgång skulle bli allmän (8).

7.1

Kommissionen anser att främjande av villkor som möjliggör större rörlighet för konsumenterna kan göra det lättare att åstadkomma en positiv dubbeleffekt, det vill säga erbjuda ett större spektrum av valmöjligheter som kan tillgodose mer varierade behov till konkurrenskraftiga priser.

7.2

Inom sektorn för banktjänster för privatpersoner och mindre företag genomför man nu därför initiativ som i synnerhet går ut på att undersöka möjligheten att främja så kallad överföring av bankkonton. Man undersöker också möjligheterna att lägga fram ett direktiv för att öka överföringsmöjligheterna för tilläggspension.

7.2.1

Kommittén anser att frågan om kontons överförbarhet inte får blandas ihop med frågan om ett gemensamt europeiskt kontonummer. Införandet av ett gemensamt europeiskt kontonummer skulle medföra enorma kostnader som är helt omotiverade och i sista hand skulle drabba konsumenterna. Överförbarheten måste gälla samtliga transaktioner som är knutna till kontot, stående betalningar, autogiro och värdepapperskonton, men absolut inte bibehållande av kontonummer. Införandet av det gemensamma eurobetalningsområdet (SEPA) grundar sig på det nuvarande systemet med IBAN- och CIN-koder som kommer att bibehållas i sin nuvarande form. Bankföretagen bör se till att samarbeta i så stor utsträckning som möjligt för att garantera rörlighet för konton och överförbarhet för kontoarrangemang, eventuellt genom uppförandekoder eller avtal mellan banker, vilket redan förekommer i vissa länder.

7.3

Kommittén håller med om att man noga bör undersöka om hindren för kundrörlighet är lagliga, t.ex. avgifter för att avsluta ett konto eller en försäkring, bristande öppenhet samt avtalsstrukturer för de finansiella tjänsterna som i alltför hög grad syftar till att hindra byte av produkter eller leverantör. EESK vill dock framhålla att det förekommer hindrande bestämmelser och tekniska, rättsliga och skattemässiga hinder som gör det svårt att skapa villkor för en kundrörlighet av den omfattning kommissionen angett. En annan svårighet består i att det vid sidan av euron finns flera olika valutor. Det område där euron inte har införts omfattar fortfarande många medlemsstater, och detta utgör ytterligare ett problem.

7.4

Ansträngningarna att skapa enhetliga villkor inom sektorn för finansiella tjänster påverkas även av hinder som skapas av de nationella myndigheterna i den i och för sig berättigade avsikten att ge konsumenterna största möjliga garantier. Kommissionen vill undvika omotiverade begränsningar av valmöjligheterna. Kommittén anser dock att man bör gå försiktigt till väga när man behandlar frågan om homogenisering av konsumentskyddet, med tanke på att EU-länderna inte är så kulturellt och socialt homogena att man kan motivera en stark centralstyrning.

8.1

Utbyte av finansiella transaktioner och tjänster är möjligt när det finns ett stabilt förtroende mellan motparterna. Kommissionen understryker att det skydd och de garantier som den gränsöverskridande verksamheten kan erbjuda betraktas med viss oro och misstänksamhet av de europeiska konsumenterna. Fullständig rörlighet för konsumenter kommer att uppnås först när konsumenterna verkligen blir övertygade om att skyddet av deras intressen varken beror på den ort där de köper tjänsterna eller den distributionskanal som förmedlar dem.

8.2

Kommissionen anser att detta mål kräver att man gör följande: skyddar konsumenternas intressen, tillhandahåller ett tydligt och säkert regelverk, garanterar tillgång till ett lämpligt system för utomrättslig tvistlösning samt främjar en sund ekonomisk situation för finansmäklarna.

8.3

Frågan om skyddet av konsumentintressena är känslig eftersom det som tidigare påpekats inte är lätt att fastställa ett regelverk som uppfyller kraven och tillgodoser behoven i varje enskild medlemsstat. Eftersom det är svårt att harmonisera detta skydd, vilket till exempel visat sig i samband med översynen av direktivet om konsumentkrediter, kan konsumenterna få den uppfattningen att den stat i vilken tjänsterna tillhandahålls påverkar skyddsnivån i ganska hög grad.

8.4

När det gäller klarheten i det regelverk som reglerar avtal slås det i Romkonventionen från 1980 fast att det i princip är parterna som bestämmer vilken lag som ska tillämpas på kontraktet. För närvarande behandlas en ändring av denna princip som skulle fastställa tillämpningen av lagen i det land där konsumenten är bosatt i de fall säljaren utövar sin verksamhet i detta land. Det är dock inte säkert att tillämpningen av lagen i det land där konsumenten är bosatt skulle främja utbudet av finansiella produkter i andra medlemsländer.

8.5

En tydlig definition av denna princip kan med säkerhet innebära att konsumenternas rättsliga förtroende ökar, även om den endast delvis sammanfaller med den modell för konsumentrörlighet som åberopas i grönboken. Kommissionen anser att man även måste uppmärksamma konsumenternas gränsöverskridande rörlighet, eftersom finansmäklarnas rörlighet inte är tillräcklig. Den nya principen ska bidra till att underlätta utarbetandet av en allmän och enhetlig bestämmelse för de fall då mäklaren utöver sin kommersiella verksamhet i förhållande till kunder i andra stater, men inte när det är konsumenterna som aktivt söker tjänsteleverantörer i andra stater.

9.1

I grönboken konstaterar man att konsumenterna ofta uttrycker oro över att ett alltför omfattande utbud av finansiella produkter kan göra dem förvirrade och gör det svårare att välja det alternativ som bäst motsvarar deras behov. Enbart välinformerade konsumenter med goda finansiella kunskaper kan verkligen dra fördel av möjligheten till större internationell rörlighet på den inre marknaden.

9.2

I grönboken framhålls att konsumenterna i allmänhet har dåliga kunskaper på det finansiella området, och att detta utgör ett stort hinder för deras förmåga att träffa korrekta finansiella val. Dessutom är det en allmän åsikt att den tillgängliga finansiella informationen verkar sammanfalla i två ytterligheter och antingen är alltför enkel eller alltför komplicerad.

9.3

Man kunde åtminstone delvis lösa dessa problem om konsumenterna kunde stödja sig på oberoende rådgivning som hjälpte dem att fatta beslut i sitt eget intresse, vilket redan sker i Cypern och Storbritannien. Direktivet om marknader för finansiella instrument kommer att utvidga sådan rådgivning till att omfatta andra medlemsstater, inte som obligatoriska tjänster men som ett alternativ till de tjänster som erbjuds direkt av mäklarna. För närvarande söker konsumenterna ofta rådgivning hos den som levererar den finansiella tjänsten. Förmodligen beror detta både på att kunderna påverkas av den förtroenderelation som ligger till grund för tillhandahållandet av finansiella tjänster och på att den rådgivning som säljaren erbjuder inte har några explicita kostnader. Man bör dock vara medveten om det faktum att icke oberoende rådgivning kan påverkas av en inneboende intressekonflikt som hindrar konsumenterna från att tydligt se hur användbar den är för honom eller henne.

9.4

Kommittén anser att endast konsumenter som är tillräckligt ekonomiskt medvetna verkligen förstår hur svårt det är att uppfylla finansiella behov och kan bedöma mervärdet i kompetent och oberoende finansiell rådgivning. Därför är det ytterst viktigt att sprida denna finansiella medvetenhet, men också att få spararna att ta ansvar för sina val. Sakkunniga har redan börjat tala om ”finansiell analfabetism”. Många människor tappar därför överblicken och kan inte fatta de väl övervägda beslut som krävs för att de ska kunna trygga sin ekonomi, vilket kan leda till ekonomiska förluster. Skolan skulle kunna hjälpa unga människor att skaffa sig grundläggande finansiella färdigheter så att de kan göra medvetna val när det gäller framtida investeringar. Detta påverkar dock inte det ansvar som fínansmarknadernas aktörer har.

9.5

Mycket uppmärksamhet bör ägnas reklam, framför allt sådan som sprids på nätet. Alltför ofta förekommer det en avsevärd asymmetri mellan de finansiella produkternas verkliga egenskaper och löftena om avkastning, bara för att man vill övertyga konsumenterna om att investera i vissa finansiella produkter. Det bör dock sägas att detta fenomen sällan gäller traditionella mellanhänder som banker och försäkringsföretag, som är måna om sin relation med kunden och därför strikt följer bestämmelser och kontroller. Det inte alltid som de nya konkurrenterna agerar inom ramen för ett tydligt regelverk eller är föremål för noggranna kontroller. Allt detta leder till minskad konsumentmakt.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/11

1.1

EESK stöder förslaget om upphävande av direktiv 84/539/EEG om elektromedicinsk utrustning inom veterinärmedicin. Direktivet har ersatts av annan gemenskapslagstiftning och tycks inte behövas vare sig på inre marknaden eller i handeln med tredje land.

1.2

EESK konstaterar att beslutet om att upphäva direktiv 84/539/EEG har fattats i samförstånd med medlemsstaterna och branschen efter ett brett samråd.

1.3

Kommittén uppmanar kommissionen att genomföra kontroller som säkerställer att motsvarande bestämmelser upphävs på nationell nivå för att förhindra att dessa utgör nya tekniska hinder som kan omintetgöra de förväntade fördelarna.

2.1

I sitt meddelande av den 16 mars 2005 (KOM(2005) 97 slutlig) påpekade kommissionen behovet av att förenkla den nationella och europeiska lagstiftningen i syfte att förbättra företagens konkurrenskraft och undanröja onödiga kostnader.

2.2

Dessa riktlinjer bekräftades 2006 i arbetsdokumentet Första lägesrapporten om strategin för förenkling av lagstiftningen (KOM(2006) 690 slutlig), där man identifierade initiativ med potential för förenkling för perioden 2006–2009. Bland de 43 initiativ som valdes ut fanns direktiv 84/539/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromedicinsk utrustning inom veterinärmedicin.

2.3

Europaparlamentets IMCO-utskott, som redan undersökt frågan, beslutade att stödja kommissionens beslut utan reservationer.

3.1

Samrådet med de berörda parterna (branschen och medlemsstaterna) ledde till slutsatsen att direktiv 84/539/EEG inte längre används i praktiken eftersom direktivets mål och de nödvändiga garantierna i fråga om hälsa och säkerhet uppnås med annan gällande gemenskapslagstiftning, t.ex. 93/42/EEG om medicintekniska produkter (för användning på människor), samt lagstiftningen om maskiner och elektromagnetisk kompatibilitet.

3.2

Kommissionen noterade att lagstiftningen inte tycktes nödvändig vare sig för inre marknaden eller för handel med tredje land. Med tillämpning av principen om ”parallella former” föreslog kommissionen således att direktiv 84/539/EEG skall upphävas den 31 december 2008. Efter detta datum kan märkningen om överensstämmelse med mallen enligt bilaga III inte längre användas.

3.3

Kommissionen uppmanar dessutom medlemsstaterna att senast den 31 december 2008 anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

4.1

EESK stöder förslaget att upphäva direktiv 84/539/EEG och ställer sig bakom motiveringen.

4.2

EESK noterar att direktivförslagets titel i de bulgariska, danska, italienska, rumänska och svenska språkversionerna innehåller ordet ”human-”. Det bör strykas.

4.3

EESK uppmanar kommissionen att genomföra nödvändiga kontroller för att se till att de fördelar som kan förväntas av detta beslut verkligen kan utnyttjas vad avser elektromedicinsk utrustning för veterinärmedicinska ändamål och inte motverkas av nya bestämmelser på nationell nivå som skulle kunna utgöra icke motiverade handelshinder.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/12

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/12

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/13

1.1

Allvarliga smittsamma djursjukdomar leder till ökade risker för djur och människor, och EU bör förstärka sitt arbete med att förebygga, kontrollera och bekämpa sådana sjukdomar. EESK stödjer kommissionens förslag till strategi och uppskattar det grundliga förarbetet. Åtgärderna gentemot utvecklingsländerna bör emellertid skärpas och högsta prioritet bör vara att utveckla indikatorer, eftersom dessa är av stor vikt.

1.2

EU:s regler antas fungera som exempel för omvärlden och EG bör sträva efter att bli medlem i Internationella byrån för epizootiska sjukdomar (OIE). Kommissionen bör verka för att en ny EU-lagstiftning förstås klart och tydligt i de tredjeländer som berörs, och bör som en del av den föreslagna exportstrategin utnyttja sin expertkunskap och sina resurser i medlemsländerna i samband med krishantering.

1.3

Den veterinära gränskontrollen bör utgå från en helhetsbedömning av den konkreta risken samtidigt som den bör omfatta stickprov, och då i första hand vid gränsen, för att minska incitamenten till illegal handel.

1.4

Även med hänsyn tagen till en välfungerande inre marknad, bör det vara möjligt att göra en zonindelning och dela upp anläggningar med hjälp av harmoniserade kriterier och krav på tester och/eller karantänsystem som överensstämmer med OIE:s kodex.

1.5

God förvaltning och djurhållning är en viktig faktor för djurens välbefinnande och skydd mot smitta, och man bör fokusera på detta genom att ställa krav på utbildning och rådgivning.

1.6

Man bör lämpligen överväga att begränsa transporter av levande djur för att minska risken för att smittsamma djursjukdomar sprids.

1.7

Veterinärfonden och EU:s ekonomiska ansvar bör bibehållas. För att undvika en snedvridning av konkurrensen bör fasta, harmoniserade ramar för nationell medfinansiering införas. Relevanta parter bör involveras i arbetet med att utforma finansieringssystemet och dess användning inom den rådgivande kommittén för djurhälsa.

1.8

Med hänsyn till bl.a. befolkningens acceptans bör vaccination användas för att förhindra att sjukdomar bryter ut, om en sådan vaccination med fördel kan ersätta eller komplettera att friska djur avlivas. Som kommissionen tidigare påpekat bör det dock ske med beaktande av mer detaljerade kriterier och mot bakgrund av den konkreta situationen.

1.9

Överföring av kunskap är avgörande för att forskningsresultaten ska kunna tillämpas i produktion, rådgivning och kontroll, och kommissionens handlingsplan för forskning bör även fokusera på förebyggande arbete.

2.1

EU:s politik är fastställd i fler än 300 direktiv, och de flesta av dessa direktiv antogs mellan åren 1988 och 1995 i samband med konkreta sjukdomsutbrott. Förekomsten av allvarliga smittsamma djursjukdomar har minskat, men samtidigt har nya sjukdomar, t.ex. mul- och klövsjukan, blue tongue och fågelinfluensan, uppkommit och detta, som har lett till nya allvarliga risker. Dessutom har omsättningen ökat betydligt med den ökade risk för smittospridning som detta innebär.

2.2

Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen samt de institutionella ramarna har samtidigt möjliggjort en ny och mer rationell och ambitiös strategi, en strategi som föreslås genomföras mellan år 2007 och 2013 enligt principen ”Det är bättre att förebygga än att behandla”. Målet är att förbättra folkhälsan och livsmedelssäkerheten, minska förekomsten av sjukdomar, uppnå en säker fri rörlighet för varor samt vidta förebyggande åtgärder bland djurbestånden. Strategin inkluderar en prioritering av EU-åtgärder, en gemensam ram för djurhälsa, åtgärder vad gäller förebyggande arbete, övervakning och beredskap samt att involvera vetenskap, innovation och forskning. De konkreta åtgärderna kommer att utarbetas gemensamt i samarbete med en rådgivande kommitté för djurhälsa med representanter från näringsliv, konsumenter och regeringar som ska ge sina råd för hur den lämpliga/acceptabla graden av skydd och den optimala utformningen av åtgärderna m.m. ska se ut.

2.3

Prioriteringarna utgörs av en kategorisering av biologiska och kemiska risker med tillhörande riskbedömning och riskhantering, fastställande av en ”godtagbar risknivå” samt en tydlig ansvarsfördelning för de olika åtgärderna. Kategoriseringarna kommer dessutom att ligga till grund för fastställande av resursbehov och ett system för ansvars- och utgiftsfördelning.

2.4

”Ramen” för djurhälsa föreslås utformas som ett regelverk med höga normer och gemensamma principer. EU-lagstiftningen grundar sig till stor del på OIE:s/Codex rekommendationer och standarder och uppfyller åtagandena i WTO-avtalet om tillämpning av hälso- och växtskyddsregler (SPS-avtalet), men EU bör enligt kommissionen närma sig dessa normer ännu mer. Under förutsättning att det finns en tillräcklig vetenskaplig grund för det, kan EU i vissa situationer införa eller upprätthålla högre krav, och kommissionen vill se EU-normerna användas i OIE:s/Codex regi. Strategin innebär bättre information till EU:s handelspartner i samband med import till EU samt att EU:s förhandlingsposition i exportfrågor stärks.

2.5

Förebyggande arbete, övervakning och krisberedskap är åtgärder som jordbruksanläggningarna omfattas av, och elektronisk identifikation samt en kombination av dessa delar ingår i systemet för att spåra levande djur. Biosäkerheten vid gränserna måste förbättras och EU bör ge tekniskt bistånd till vissa utvecklingsländer för att bekämpa exotiska sjukdomar. Krissituationer måste hanteras snabbt och effektivt, vilket bl.a. kräver prioriterade insatser för övervakning, fastställande av indikatorer, insamling av statistik, nätverk mellan berörda parter, riskanalyser och information till allmänheten samt utbildning av de deltagande parterna.

2.6

Man strävar efter att stärka vetenskap, innovation och forskning med hjälp av nätverk mellan EU-organ och nationella organ. Kommissionen kommer att utarbeta en handlingsplan i syfte att avslöja brister i de nuvarande verktygen för övervakning, diagnostisering, vaccinering och behandling samt att skaffa fram de ekonomiska resurser som krävs genom offentliga och privata partnerskap. Dessutom räknar man med att stödja forskningsinsatser i tredje land genom internationellt samarbete, särskilt vad gäller svåra exotiska sjukdomar eller zoonoser som medför stora konsekvenser för de berörda länderna.

3.1

Allvarliga smittsamma djursjukdomar leder till ökade risker för djur och människor världen över och beror på en fortsatt befolkningstillväxt och ökande boskapsproduktion, en allt större gemensam handel och fler internationella förbindelser samt klimatförändringar som leder till att den geografiska utbredningen ändras. Zoonoser och andra sjukdomar sprids på detta sätt och kan även komma tillbaka. Det finns fortfarande en risk för att en pandemi kan utbryta i samband med t.ex. fågelinfluensa. EU bör därför prioritera att förebygga och bekämpa sjukdomarna ännu mer både i EU:s och det internationella samfundets regi, inte minst i utvecklingsländerna.

3.2

Som representant för det civila samhället anser EESK det vara nödvändigt att genomföra den bästa möjliga strategin på området för att bemöta risken för allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser, och kommittén åtar sig att aktivt verka för detta så långt det är möjligt. EESK uppskattar kommissionens noggrant utförda arbete och kan i huvudsak ansluta sig till den föreslagna strategin som har bred acceptans bland de berörda parterna. Strategin, som är partnerskapsbaserad, är i hög grad avgörande för att bra och hållbara resultat ska uppnås på det veterinära området, där ansvaret måste fördelas på en rad aktörer. Enligt EESK kan man tänka sig att tillämpa modellen även för andra områden där det är lämpligt att involvera det civila samhället.

3.3

Strategins centrala delar som mål och visioner och med riskbedömningar som centrala verktyg samt fokuseringen på allmän och riskinriktad kommunikation och större fokus på gränskontroll är avgörande för att förhindra att smittsamma djursjukdomar uppkommer och sprids. Kommunikation som riktar sig till särskilda målgrupper, i synnerhet under pågående krissituationer, är viktig, eftersom felaktiga uppfattningar påverkar näringsliv, regleringsmyndigheter och det politiska systemet vilket i sin tur leder till att produkter väljs bort och att omotiverade eller allt för långtgående åtgärder införs. Man bör t.ex. undvika att förhållandena på marknaden påverkas negativt av en obefogad osäkerhet vad gäller kött som kommer från vaccinerade djur.

3.4

För att EU:s regler på området ska respekteras krävs dock att EU:s institutioner och medlemsstater respekterar sina egna beslut och tidsfrister för framläggande, antagande och genomförande av konkreta bestämmelser, vilket långtifrån alltid är fallet.

4.1

Prioritering av EU:s insatser är avgörande för en riskbaserad strategi med fokus på de enskilda sjukdomarnas hot mot människans hälsa och deras ekonomiska konsekvenser. Partnerskapet kommer att möta stora utmaningar i arbetet med att fastställa den acceptabla risknivån och här måste man ställa stora krav på sakkunskap och vetenskap. Det är viktigt och nödvändigt att använda sig av försiktighetsprincipen vid nya och inte fullständigt beskrivna hot för att kunna ingripa snabbt, men lika viktigt är det att fastställa procedurer för en exitstrategi om detta hot inte längre förekommer eller om nya forskningsrön förespråkar detta.

4.2

Indikatorer som används vid mätning, utvärdering och prioritering måste vara tydliga, förståeliga, praktiskt användbara och mätbara och bör föreligga så tidigt som möjligt i processen, eftersom de är av grundläggande betydelse. De utsedda parterna bör därför som första prioritet utveckla dessa indikatorer. Enkla och pålitliga resultatindikatorer kommer dessutom att underlätta mätningen av de framsteg som görs för att strategins mål ska uppnås.

4.3

EESK stöder till fullo förslaget om en gemensam lagstiftningsram i form av ett mer överskådligt och öppet regelverk som definierar gemensamma principer och krav. I och med EU:s ökade betydelse är det dessutom lämpligt att sträva efter att dessa överensstämmer med nuvarande internationella normer samt att påverka OIE:s kommande regler så mycket som möjligt, bl.a. genom att använda försiktighetsprincipen. På längre sikt bör EG bli medlem i OIE för att harmonisera normerna enligt OIE:s normer, riktlinjer och andra regler, vilket tidigare påpekats av kommissionen. EU:s regler antas dessutom tjäna som exempel för omvärlden, något som kommer att leda till att hälsonivån höjs och att olämpliga handelshinder avskaffas. I detta avseende bör EU samtidigt hjälpa vissa utvecklingsländer och medverka till att ny EU-lagstiftning klart och tydligt förstås i de tredjeländer som berörs.

4.4

EU-utvidgningen och den inre marknaden har lett till att risken för att sjukdomar sprids över större avstånd ökat. För många år sedan varnade FN:s jordbruksorganisation FAO för att riskerna skulle öka i och med långa transporter av djur, nya transportvägar till länder utanför EU, ökad kontakt med länder med instabila förhållanden samt fortsatt koncentration av boskapsbeståndet i vissa områden inom EU. Enligt sitt meddelande vill kommissionen säkerställa en balanserad transport av djur, så att den fria rörligheten står i proportion till risken för att sjukdomar införs och sprids samt till djurens välbefinnande vid transport. Med hänsyn till risken för spridning av smitta och djurens välbefinnande anser EESK att det finns behov av att begränsa transporten av levande djur.

4.5

Finansieringen är en grundläggande del av EU:s lagstiftning och det är viktigt att det gemensamma ansvaret för finansieringen av veterinärpolitiken upprätthålls. Veterinärfonden och EU:s ekonomiska ansvar bör därför bibehållas. Incitament till att omedelbart anmäla misstankar om eller konstatera sjukdomsutbrott får inte bli försenade på grund av osäkerhet vad gäller ersättning av direkta och indirekta kostnader. Avsikten med en ”effektiv och ansvarfull kostnadsmodell” reser många frågor och man behöver utarbeta mer konkreta förslag som underlag för utvärderingar, bl.a. en harmoniserad finansieringsmodell.

4.6

För att undvika en snedvridning av konkurrensen bör den nationella medfinansieringen fortsätta med fasta, harmoniserade ramar för medfinansiering från näringslivet. Kostnadsfördelning efter enhetliga principer i medlemsländerna förutsätter att såväl kostnader som ansvarsfördelning och relationen däremellan fastställs. Frågan om huruvida relevanta parter ska involveras genom rådfrågning eller gemensamma beslut samt hur resurserna används i förebyggande arbete och bekämpning tillkommer också. Näringen kommer nödvändigtvis att som hittills behöva stå för en rad kostnader för sjukdomsförebyggande arbete och sjukdomsbekämpning och bör därför bl.a. involveras i frågor om fördelning av ekonomiska medel i den rådgivande kommittén för djurhälsa.

4.7

Förslaget om att införa ”icke-lagstadgade verktyg” omfattar bl.a. krav på smittskyddande åtgärder samt olika former för kollektivt ansvar och försäkringssystem som i sig själv ska motivera bättre riskhantering och minskade ekonomiska konsekvenser. EESK erkänner att det finns ett behov av att överväga detta, men anser det inte vara möjligt att kommentera förslaget utifrån de begränsade uppgifter som ges.

4.8

Möjligheten till regionalisering är viktig för sjukdomsbekämpningen även om en väl fungerande inre marknad också är en tydlig förutsättning vad gäller det veterinära området. En eller flera medlemsstater bör således kunna utrota en sjukdom med den särskilda status som sedan följer genom harmoniserade kriterier och krav på tester och/eller karantänsystem som överensstämmer med OIE:s kodex för att göra en zonindelning och dela upp anläggningarna, under förutsättning att restriktionerna är vetenskapligt grundade och står i rimlig proportion till gällande sjukdomsrisk.

4.9

Akuta kriser i samband med export har hittills lösts mellan det berörda medlemslandet och tredje land. Här behövs det en snabb och effektiv lösning och därför bör det fortfarande finnas möjlighet för individuella förhandlingar. Enligt kommissionens förslag kan lokalt förankrade grupper, vilka sätts samman av kommissionen, ländernas ambassader och organisationer, medverka till att EU:s roll stärks vad gäller förhandling om exportkrav. Även om kommissionen, bl.a. som ett led i den föreslagna exportstrategin, säkerställer att EU:s politik förstås bättre, så att färre fall av tveksamhet uppkommer i praktiken, bör det framkomma av den detaljerade handlingsplanen att kommissionen kommer att använda sig av expertis och resurser från medlemsländerna.

4.10

Erfarenheterna visar på att god förvaltning och djurhållning är en av de viktigaste faktorerna för djurens välbefinnande och för att skydda sig mot smitta, och framtida regler bör ställa krav på utbildning och rådgivning. De grundläggande reglerna för biosäkerhet på de enskilda jordbruksanläggningarna bör utformas genom lagstiftning, bl.a. genom krav på hur nya produktionsanläggningar ska uppföras och med de konsekvenser som då kommer i samband med ersättning vid sjukdomsutbrott. Kompletterande kriterier och mer specifika regler bör däremot genomföras med hjälp av riktlinjer för olika produktionsformer och en informationskampanj i samarbete mellan myndigheter och näringsliv. En målinriktad insats krävs bl.a. vad gäller fritidsdjurhållning, så att man kan främja förståelsen för hur nödvändiga skyddsåtgärder är. De bör dessutom registreras och underställas krav på omsättning av djur och tillgång till djurbestånden.

4.11

I samband med medlemsstaternas upprättande av en välfungerande veterinär gränskontroll bör man göra en helhetsbedömning av den faktiska risken för att en sjukdom kan införas samt konsekvenserna av detta, samtidigt som kontrollen bör omfatta stickprov längs med gränsen för att minska incitamenten till illegal handel. Det är dessutom lämpligt att skapa ett närmare samspel mellan veterinärer och tullmyndigheter samt att göra gränskontrollsystemet smidigare med ett mer riskbaserat synsätt så att man snabbt kan uppmärksamma nya hot.

4.12

Vaccination bör bl.a. med hänsyn till befolkningens acceptans användas för att bekämpa sjukdomsutbrott om en sådan med fördel kan ersätta eller komplettera avlivning av friska djur. Som kommissionen tidigare påpekat bör en vaccination dock göras med hänsyn till den konkreta situationen och utgå från erkända principer och faktorer, bl.a. tillgången till vaccinet och dess effektivitet, tillförlitliga tester, internationella riktlinjer och möjliga handelshinder, kostnadseffektivitet samt eventuella risker vid användningen av vaccinet. Ytterligare forskning och utveckling behövs i detta avseende.

4.13

Vetenskap, innovation och forskning är avgörande för att strategins mål ska uppnås. Det förutsätter att forskningen kan implementeras i produktion, rådgivning och kontroll, varför den i större grad bör inkludera möjligheterna till överföring av kunskap. Detta gäller även för kommissionens handlingsplan för forskning.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/16

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig positiv till att kommissionen har beslutat att reglera rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg i en förordning och på så vis undviker att det utarbetas skilda bestämmelser vid genomförandet i medlemsstaterna. Antagandet av förordningen innebär att direktiv 96/26/EG upphör att gälla.

1.2

EESK välkomnar förslaget eftersom det harmoniserar bestämmelserna om tillstånd att yrkesmässigt bedriva gods- eller persontransporter på väg. Det kommer att bidra till genomförandet av Lissabonstrategins mål med tydligare, enklare och mer kontrollerbara bestämmelser, vilket borde skapa rättvisare konkurrensvillkor inom sektorn.

1.3

Den nya förordningen är i linje med åtgärdsprogrammet för en minskning av de administrativa bördorna i Europeiska unionen och syftar till en modernisering av bestämmelserna om yrkesmässiga vägtransporter genom att det upprättas elektroniska register.

1.4

I förordningen införs begreppet ”transportansvarig”, dvs. en person som reellt och varaktigt driver företagets verksamhet och som ska besitta en högre yrkesmässig kompetens, och det upprättas strängare ramar vad gäller dennes anknytning till företaget. EESK vill att man upphör att hyra in kompetens när det gäller företag vars ansvarige är en fysisk person som saknar behörighetsintyg.

1.5

Kommittén anser att det är nödvändigt att förordningen inbegriper en förteckning över kategorier, typer och grad av allvar i fråga om överträdelser samt vilka frekvenser av upprepade mindre överträdelser som leder till förverkat gott anseende för den transportansvarige när överträdelserna begås inom ramen för den transportverksamhet som denne leder.

1.6

Vad gäller det driftscentrum som det ställs krav på i artikel 5 c i förslaget till förordning, begär EESK att de utmärkande dragen för ett sådant ska specificeras när det gäller små och medelstora företag.

1.7

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på kravet att ett företag ska förfoga över parkeringsplatser för fordon i tillräcklig mängd i syfte att visa att ett företag är reellt och fast etablerat i en medlemsstat. Detta kan innebära ett mycket strängt krav, i synnerhet för små och medelstora företag, och kommittén vill uppmana de lokala och regionala myndigheterna att underlätta tillgången till ett tillräckligt antal platser och/eller att tillsammans med dessa företag förvalta gemensamma parkeringsplatser.

1.8

EESK anser att man för de småskaliga transportföretagen måste inrätta ett system som gör det möjligt att styrka deras ekonomiska kapacitet utan att behöva kräva bankgarantier, eftersom det skulle innebära höga kostnader för företag som inte är skyldiga att föra förenklad bokföring i de berörda länderna.

1.9

Kommittén ställer sig positiv till den obligatoriska grundutbildningen på minst 140 timmar före det examensprov som ger rätt till ett intyg om yrkesmässig kompetens och välkomnar också ackrediteringen av utbildnings- och examinationscentrumen, eftersom det kommer att leda till högre kompetens hos de transportansvariga.

1.10

EESK vill uppmana kommissionen att inrätta ett gemensamt sanktionssystem för samtliga medlemsstater som ska tillämpas vid överträdelse av förordningens bestämmelser.

1.11

EESK ser positivt på att man upprättar elektroniska register över transportföretagen som ett sätt att förbättra det administrativa samarbetet och effektivisera övervakningen av företag som är verksamma i flera medlemsstater.

2.1

Målsättningen med förslaget till förordning är att modernisera befintliga bestämmelser om tillstånd att bedriva yrkesmässiga vägtransporter i syfte att garantera en enhetligare och effektivare tillämpning. I förslaget fastställs minimivillkor för anseende, ekonomiska resurser och yrkesmässig kompetens.

2.2

De nuvarande bestämmelserna som avser rätten att yrkesmässigt bedriva transporter återfinns i rådets direktiv 96/26/EG av den 29 april 1996. Där fastställs de villkor rörande anseende, ekonomiska resurser och yrkesmässig kompetens som företagen minst måste uppfylla för att yrkesmässigt få bedriva transporter på väg, dvs. ha rätt att bedriva person- och godstransporter nationellt och internationellt. Dessa villkor är de enda gemensamma villkor som företagen måste uppfylla för att få tillstånd att utöva sin verksamhet på gemenskapens marknad för vägtransporter. Direktivet innehåller dessutom bestämmelser om ömsesidigt erkännande av vissa dokument som krävs för att dessa tillstånd ska erhållas.

2.3

Direktivets tillämpning skiljer sig emellertid kraftigt åt i de olika medlemsländerna. Dessa skilda tillämpningar leder till problem på den inre marknaden för vägtransporter, vilket skadar den lojala konkurrensen, och därför presenteras förslaget till ändring i form av en förordning.

2.4

De viktigaste nyheterna i förordningen är följande:

2.4.1

När det gäller personer som hyr ut sin yrkeskompetens till ett företag, inför förordningen begreppet ”transportansvarig”, som avser de personer som permanent och i realiteten leder vägtransportföretagens transportverksamhet och som ska identifieras och registreras vid den behöriga myndigheten. Det skapas även strängare ramar vad gäller de transportansvarigas anknytning till företaget. För att styrka den yrkesmässiga kompetensen som transportansvarig krävs en obligatorisk grundutbildning på minst 140 timmar före det examensprov som alla sökande måste genomgå. Utbildnings- och examinationscentrumen kommer likaledes att genomgå ett ackrediteringsförfarande.

2.4.2

Det tillkommer etableringsmedlemsstaten att se till att ett företag utan avbrott uppfyller villkoren enligt förordningen, och därför måste företagen ha ett fast och reellt etableringsställe.

2.4.3

Det skapas nya ekonomiska indikatorer för att bedöma ett företags ekonomiska kapacitet. Dessa indikatorer fastställer ett företags möjligheter att uppfylla sina kortsiktiga skyldigheter på grundval av de årliga räkenskaperna och ersätter den nuvarande metoden med en lägsta kapital- och reservnivå. Dessutom kan de företag som så önskar visa sin ekonomiska kapacitet genom en bankgaranti.

2.4.4

Myndigheterna är skyldiga att kontrollera att villkoren rörande anseende, ekonomisk kapacitet eller yrkesmässig kompetens uppfylls. Om villkoren inte uppfylls ska de underrätta företaget om detta samt, om företaget inte åtgärdar situationen, utdöma administrativa påföljder som kan innebära allt från återkallan av tillståndet till olämplighetsförklaring av företagets transportansvarige.

2.4.5

För att främja företagens etableringsfrihet ska ett gemenskapstillstånd som utfärdats i enlighet med bestämmelserna i förordningen erkännas som tillräckligt bevis av etableringsmedlemsstaten.

2.4.6

Man utgår ifrån att ett mer organiserat administrativt samarbete mellan medlemsstaterna ska förbättra effektiviteten när det gäller kontrollen av företag som är verksamma i flera medlemsstater, och därför upprättas det sammankopplade elektroniska register som ska underlätta medlemsstaternas informationsutbyte. För att informationsutbytet mellan medlemsstaterna ska vara effektivt, ska man utse nationella kontaktpunkter och ange vissa gemensamma förfaranden i fråga om tidsfrister och typ av minimiuppgifter som ska översändas.

2.4.7

Kommissionen kommer att ha befogenhet att upprätta en förteckning över de kategorier, typer och grader av allvar i fråga om överträdelser som innebär att vägtransportföretag förlorar sitt goda anseende. Vidare får den möjlighet att i takt med den tekniska utvecklingen anpassa den bilaga som rör de kunskaper medlemsstaterna ska beakta vid erkännande av yrkesmässig kompetens, samt den bilaga som innehåller förlagan till intyget för yrkesmässig kompetens. Kommissionen får också befogenhet att upprätta en förteckning över de allvarliga överträdelser som medför tillfällig indragning eller återkallan av tillståndet att utöva yrket eller en olämplighetsförklaring. Dessa åtgärder ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll enligt artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

3.1

Den föreslagna förordningen kommer att bidra till att Lissabonstrategins mål uppfylls, eftersom den skapar rättvisare konkurrensvillkor inom sektorn och eftersom kunderna inom vägtransportsektorn får större insyn. Med hänsyn till vägtransporternas centrala ställning inom näringslivets produktions- och distributionssystem samt för personers rörlighet kommer förordningen att stärka unionens konkurrenskraft.

3.2

EESK ser positivt på att kommissionen håller fast vid sin avsikt i programmet ”Bättre lagstiftning” att uppdatera och förenkla gemenskapens regelverk för att göra bestämmelserna enhetligare, enklare, mer kontrollerbara och effektivare.

3.3

Genom att elektroniska register införs är den nya förordningen i linje med åtgärdsprogrammet för en minskning av de administrativa bördorna i Europeiska unionen.

3.4

Kommittén konstaterar med intresse att kommissionen har beslutat att reglera rätten att yrkesmässigt bedriva transporter på väg i en förordning och inte i ett direktiv, vilket innebär att den ska tillämpas direkt i medlemsstaterna och att man på så vis undviker deras godtycke vid tillämpningen.

3.5

I den nya förordningen fastställs samlingsbeteckningen ”yrkesmässigt bedrivande av transporter på väg” som omfattar yrkesmässigt bedrivande av både persontransporter och godstransporter på väg.

3.6

Tillståndet fokuserar på den nya funktionen som ”transportansvarig”, som avser den person som hittills har haft den yrkesmässiga kompetens som erfordras och säkerställt företagets behörighet. Dessutom skapas strängare ramar vad gäller den transportansvariges anknytning till företaget.

3.7

I syfte att undvika det inhyrande av kompetens som för närvarande pågår, är det enligt kommitténs uppfattning nödvändigt att förtydliga vissa motsägelser avseende den transportansvarige, dennes verksamhet och möjligheten att bruka dennes kompetens i mer än ett företag åt gången. Inför framtiden vore det lämpligt att i större utsträckning utbilda oberoende entreprenörer så att de kan få tillstånd att bedriva transportverksamhet, vilket skulle leda till högre kompetens och större förvaltningsautonomi.

3.8

EESK anser att det är i själva förordningen som kommissionen bör upprätta och harmonisera en förteckning över kategorier, typer och grad av allvar i fråga om överträdelser samt vilka frekvenser av upprepade mindre överträdelser som leder till förverkat gott anseende för den transportansvarige och följaktligen även för företaget.

3.9

I syfte att säkerställa en högre nivå hos de sökande anser EESK att det är lämpligt att ställa krav på obligatoriskt deltagande i en utbildning för att kunna göra det examensprov som ger rätt till ett intyg om yrkesmässig kompetens. Dessutom är det nödvändigt att låta utbildnings- och examinationscentrumen genomgå ett ackrediteringsförfarande.

4.1

EESK ställer sig positiv till att man inför begreppet ”transportansvarig”, ett begrepp som avser de personer som hittills ställt sin kompetens till förfogande för de företag som har haft tillstånd att utöva transportverksamhet.

4.2

Kommittén skulle vilja att kommissionen förtydligar om det bara kommer att finnas ett gemensamt ”tillstånd att yrkesmässigt bedriva transport på väg” eller om det är en definition som endast används i förordningen och om det senare kommer att finnas två olika tillstånd, ett för persontransporter och ett för godstransporter.

4.3

Det vore lämpligt att tillämpa förordningen såväl på alla företag som är etablerade i EU och som yrkesmässigt bedriver transporter på väg som på alla dem som önskar bedriva sådana transporter.

4.4

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på att man ur förordningens tillämpningsområde utesluter företag som uteslutande bedriver vissa typer av persontransporter på väg i icke vinstdrivande syfte och vars huvudverksamhet inte utgörs av persontransporter på väg eftersom de tidigare hörde till de enskilda ländernas befogenheter. De fordon som används i detta syfte framförs av deras egen personal, och det krävs i själva verket kunskaper om vägtransportlagstiftningen och organisationen av tjänsterna för att arbetet ska utföras korrekt.

4.5

I syfte att undvika postboxföretag bör förordningen förutom de krav som redan ställs för att ett företag beviljas tillstånd att yrkesmässigt bedriva transporter på väg även innehålla ett krav på att företaget ska vara reellt och fast etablerat i en medlemsstat.

4.6

Det är inte i helt linje med harmoniseringsavsikten att förordningen, när det gäller villkoren rörande kravet på gott anseende i artikel 6 i förslaget, inte hindrar medlemsstaterna själva att besluta om att införa kompletterande villkor som företagen måste uppfylla för att ha rätt att yrkesmässigt bedriva transporter på väg.

4.7

EESK vill uppmana kommissionen att klargöra hur den transportansvarige reellt och varaktigt ska kunna leda företagets transportverksamhet samtidigt som denne tillåts att leda transportverksamheten i upp till fyra olika företag med en fordonspark på sammanlagt högst tolv fordon. En sådan bestämmelse kan knappast leda till att handeln med titlar upphör.

4.8

EESK anser att den bästa lösningen vore att förteckningen över kategorier, typer och grad av allvar i fråga om överträdelser samt de frekvenser av upprepade mindre överträdelser som leder till förverkat gott anseende ingår i förordningen och att man inte väntar med dessa bestämmelser.

4.9

Kommittén ställer sig bakom kravet på att företaget ska förfoga över ett driftsställe beläget i den medlemsstat som beviljat tillståndet, i enlighet med artikel 5 a där det anges att företaget ska förfoga över ett driftsställe beläget i den medlemsstaten och med lokaler där företagsdokumentationen förvaras. Vi vill emellertid uppmärksamma att kravet på att förfoga över ett driftscentrum i den medlemsstaten med parkeringsplatser för fordon i tillräcklig mängd utgör ett mycket kostsamt krav för små och medelstora företag. Parkeringsproblemet skulle kunna lösas genom att den lokala förvaltningen ställer tillräckligt med parkeringsplatser till förfogande och/eller tillsammans med dessa företag förvaltar gemensamma parkeringsplatser.

4.10

EESK anser att det föreligger en viss motsättning i att förordningen å ena sidan fastställer att medlemsstaterna ska besluta om villkoren rörande ett företags anseende, samtidigt som det å andra sidan anges att medlemsstaterna ska besluta att ett företag uppfyller nämnda krav under förutsättning att det uppfyller förordningens krav.

4.11

EESK kan inte förstå varför kravet på ekonomisk kapacitet ska vara att ett företag utan avbrott kan klara sina faktiska och potentiella skyldigheter under räkenskapsåret. Det tidigare kravet som avsåg kapital- och reservnivån förefaller mer relevant. Kravet ska tillämpas på omsättningstillgångarna, och likviditetskravet kommer den 31 december att uppgå till 80 % eller mer.

4.12

EESK anser att man för de småskaliga transportföretagen måste inrätta ett system som gör det möjligt att styrka deras ekonomiska kapacitet utan att behöva uppvisa bankgarantier, eftersom det skulle innebära höga kostnader för företag som inte är skyldiga att föra förenklad bokföring i de berörda länderna.

4.13

I vilket fall som helst bör kravet på ekonomisk kapacitet innebära att de företag som har rätt att bedriva verksamhet ger en viss marknadsgaranti, men syftet ska inte vara att skydda leverantörer och borgenärer, eftersom det skulle förvränga det riskbegrepp som sammanhänger med all företagsverksamhet.

4.14

Kommittén ställer sig positiv till den obligatoriska grundutbildningen på minst 140 timmar före det examensprov som ger rätt till ett intyg om yrkesmässig kompetens samt till att medlemsstaterna ska ackreditera utbildnings- och examinationscentrumen, eftersom det kommer att leda till en högre kompetens inom sektorn.

4.15

EESK anser att tidsperioden mellan de behöriga myndigheternas kontroller av att företagen alltjämt uppfyller de krav som ställs för att bedriva verksamhet är för lång (fem år i stället för tidigare åtminstone vart femte år). Kommittén ser däremot positivt på att kompletterande kontroller ska utföras av företag som klassificerats som riskföretag.

4.16

När det konstateras att ett företag löper risk att inte längre uppfylla ett av villkoren, förefaller det lämpligt att det fastställs en tidsgräns (sex månader i stället för tidigare ett år) under vilken företaget kan åtgärda situationen.

4.17

Kommittén ser positivt på att varje medlemsstat ska upprätta ett nationellt elektroniskt register över vägtransportföretag, att nödvändiga åtgärder ska vidtas för att dessa register ska sammankopplas på EU-nivå senast den 31 december 2010 och att det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna ska organiseras bättre. Kommittén ställer sig även bakom en reglering av skyddet av personuppgifter som registreras eller kommer att överlämnas till en tredjepart.

4.18

Det är lämpligt att inrätta ett system för erkännande av yrkesbevis som förvärvats innan förordningen trädde i kraft.

4.19

Det finns anledning att fastställa ett gemensamt sanktionssystem för samtliga medlemsstater som ska tillämpas vid överträdelser av bestämmelserna i denna förordning. Påföljderna måste vara effektiva, stå i proportion till överträdelsen och vara avskräckande.

4.20

Kommittén noterar med intresse att kommissionen vartannat år och med utgångspunkt i nationella rapporter ska upprätta en rapport om utövandet av vägtransportyrket som ska överlämnas till parlamentet och rådet.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/20

1.1

Närsjöfarten kan spela en viktig roll i utvecklingen av sammodalitet och logistikkedjor. I detta sammanhang förtjänar alla transportsätt uppmärksamhet. När olika transportsätt kombineras kan närsjöfart framför allt användas för långa avstånd.

1.2

Kommittén bekräftar att den helt och fullt stöder åtgärder för ytterligare utveckling och främjande av närsjöfarten. Vi har dock frågor om och kommentarer till utformningen av dessa åtgärder.

1.3

I detta sammanhang bör man förtydliga definitionen av höghastighetsvattenvägar. Kommittén anser att denna benämning inte uteslutande kan användas om nya tjänster som uppbär stöd, utan om alla effektiva närsjöfartstjänster. Kommittén gläder sig åt att kommissionen klargör definitionen av höghastighetsvattenvägar i arbetsdokumentet ”Motorways of the Sea”, som är knutet till meddelandet om EU:s agenda för godstransporter av den 18 oktober 2007, framför allt klargörandet att befintliga tjänster också faller inom detta område (1).

1.4

Om lasten koncentrerades till ett begränsat antal utvalda hamnar skulle även tillhandahållandet av tjänster påverkas negativt, och utan tvivel skulle detta leda till överbelastning och trafikstockningar både i hamnarna och i deras omgivning (2). Detta bidrar inte till den hållbara transportutvecklingen.

1.5

Utveckling av ytterligare hamnkapacitet och förbättring av inlandsförbindelserna via andra transportsätt måste prioriteras när höghastighetsvattenvägarna utformas. Stödåtgärder bör fokusera på dessa frågor. Det innebär också stöd för sammodalitetspolitiken.

1.6

Stödåtgärder för höghastighetsvattenvägarna bör också inriktas på infrastruktur, framför allt utbredningen av hamnar och inlandsförbindelser, utan att de påverkar de befintliga stödåtgärderna för tjänster, driftskostnader och främjande.

1.7

Frågan om att undvika snedvridning av konkurrensen är känslig och bör på grund av närsjöfartens särskilda marknadsstruktur behandlas ytterst försiktigt. Syftet måste vara att gods förs över från vägtransport till sjötransport. Det kan inte vara meningen att gods som transporteras till sjöss förs över till en annan transportör inom samma transportsätt.

1.8

Kommissionen vill använda kvalitetsnormer som ett av kriterierna för att utvärdera höghastighetsvattenvägprojekten. Beroende på de specifika tjänsterna kan kriterierna vara följande: frekvens, leveranser som passar in i produktionsprocessen, tillförlitlighet, sammodalitet för tjänsterna, i enlighet med kommissionens definition alltså även de olika transportsättens egna förtjänster, inlandsförbindelser, effektiva hamnar och knutpunkter, elektronisk logistik, optimala administrativa förfaranden etc.

1.9

I halvtidsöversynen av programmet för främjande av närsjöfart föreslår kommissionen att man ska undersöka möjligheten att införa kvalitetsmärkning för höghastighetsvattenvägar. Som kommittén redan hävdat i yttrandet om logistik, anser vi att detta inte får leda till mer byråkrati och onödiga kostnader för sektorn.

1.10

Förenkling och minskning av administrativa förfaranden är också en prioritet för närsjöfartstjänsterna. Tullformaliteterna för gods som transporteras till sjöss inom Europa bör inte få vara mer tidskrävande än för vägtransporter. Det förenklade tullförfarandet kräver en ordentlig anpassning med godset och transportören som grundfaktorer.

1.11

Andra flaskhalsar i logistikkedjan måste avhjälpas. Kommittén stöder fullständigt arbetet i samband med kommissionens insatser för godslogistik.

1.12

Såväl närsjöfarten som logistiktjänsterna kräver högkvalificerad personal. I detta sammanhang behöver rekrytering samt vidareutbildning och annan utbildning beaktas mer.

1.13

Att vägtransporter ersätts med sjötransporter är positivt både för miljön och samhället. Ytterligare rening av utsläppen från fartyg bör uppmuntras. Kommittén hoppas på internationella avtal om detta.

2.1

Utvecklingen av höghastighetsvattenvägar utsågs 2004 till ett av trettio högprioriterade projekt inom utvecklingen av det transeuropeiska transportnätet. Artikel 12a i beslut nr 884/2004/EG (3) om riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet innehåller grundelementen för höghastighetsvattenvägar. Konkret framgår det att det transeuropeiska transportnätet med höghastighetsvattenvägar syftar till att koncentrera godstrafiken till logistiska sjörutter, så att regelbundna och frekventa sjöförbindelser som bär sig ekonomiskt införs eller kontinuerligt förbättras, för att minska trafikstockningarna eller förbättra tillgängligheten till öar och avlägset belägna områden och länder. Höghastighetsvattenvägar får inte utesluta kombinerade person- och godstransporter förutsatt att godstransporterna överväger.

2.2

Man kan ansöka om TEN-medel till utgifter för utrustning och infrastruktur i samband med höghastighetsvattenvägarna. Tjänster och driftskostnader kan få stöd från programmet Marco Polo (4).

2.3

Projekt av gemensamt intresse i det transeuropeiska transportnätet med höghastighetsvattenvägar ska föreslås av minst två medlemsstater. De måste omfatta utrustning och infrastruktur som används av minst två hamnar i två olika medlemsstater. De föreslagna projekten genomförs i allmänhet i form av offentlig-privat samarbete. Utgångspunkten är en offentlig upphandling som genomförs gemensamt i de berörda medlemsstaterna och riktar sig till konsortier som omfattar åtminstone rederier och hamnar.

2.4

I beslut nr 884/2004/EG (bilaga II) anges följande höghastighetsvattenvägar som projekt av gemensamt intresse i enlighet med artikel 12a:

2.5

Kommissionen ska utvärdera projekten på grundval av de kriterier som fastställs i artikel 12a i riktlinjerna för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet. Följande punkter är viktiga:

2.6

Formerna för infodran av projektförslag för inrättande av höghastighetsvattenvägar fastställs i anvisningar från kommissionen av den 28 februari 2005.

2.7

Sedan dess har en infodran för följande höghastighetsvattenvägsprojekt offentliggjorts:

Andra projekt undersöks och diskuteras i olika arbetsgrupper.

2.8

I mitten av 2006 gjordes också en halvtidsöversyn av programmet för främjande av närsjöfart (7).

2.9

I september 2007 utsåg kommissionen portugisen Luis Valente de Oliveira till samordnare för höghastighetsvattenvägarna.

2.10

I oktober 2007 lade kommissionen inom ramen för EU:s agenda för godstransporter fram ett arbetsdokument om höghastighetsvattenvägar (8).

3.1

Kommittén har vid flera tillfällen gett uttryck för sitt stöd till åtgärder för att utveckla närsjöfarten, som har en betydande potential och är ett bra alternativ till andra, mindre miljövänliga transportsätt. Närsjöfarten kan nämligen bidra till minskade trafikstockningar, färre olyckor samt mindre buller och luftföroreningar (9). Närsjöfarten passar också väl in i sammodaliteten och logistikkedjorna och erbjuder möjligheter att bryta öars och randområdens isolering.

3.2

Höghastighetsvattenvägarna är därför ett initiativ som förtjänar allt stöd. Begreppet höghastighetsvattenvägar väcker dock frågor och ger anledning till kommentarer, något som vi redan framhållit i det yttrande som nämns i fotnot 9 och som tas upp i följande avsnitt.

4.1

Det råder begripligt nog förvirring över begreppet höghastighetsvattenvägar. I praktiken förekommer det redan effektiv närsjöfart med hög kvalitet som erbjuder goda multimodala tjänster, så att överbelastningen av vägtransporter kan minska och öar och avlägset belägna områden kan få tillgång till tjänster.

4.2

Som framhålls i dokumentet om halvtidsöversyn av programmet för främjande av närsjöfart är detta transportsätt det som har bäst förutsättningar att utmana vägtransporternas snabba tillväxt (10). Mellan 1995 och 2004 ökade antalet tonkilometer för närsjöfarten i EU med 32 %, medan vägtransporterna ökade med 35 %. Närsjöfarten står för 39 % av alla tonkilometer i EU-25, medan vägtransporternas andel är 44 %. Motsvarande andelar för EU-15 var 42 % för närsjöfarten och 44 % för vägtransporterna.

4.3

Närsjöfartens goda resultat beror i stor utsträckning på redarnas stora investeringar i fartyg och i många fall även i intermodala logistiksystem, och på förbättrad effektivitet, tillhandahållande av logistiktjänster, insatser av Short Sea Shipping Focal Points (kontaktpersoner för närsjöfart) för att motverka flaskhalsar, det praktiska arbete som utförs av centrumen för främjande av närsjöfart samt samarbetet mellan näringen och EU-institutionerna.

4.4

Tanken är inte att dessa framsteg ska sättas på spel genom att man inte betraktar befintliga tjänster till följd av privata initiativ som höghastighetsvattenvägar utan reserverar denna benämning för tjänster som uppbär offentligt stöd. Kommittén gläder sig över att kommissionen har förtydligat definitionen av höghastighetsvattenvägar i det arbetsdokument av den 18 oktober 2007 som utgör bilaga till meddelandet av samma datum om EU:s agenda för godstransporter, framför allt klargörandet att befintliga tjänster också faller inom detta område. (11)

5.1

Det finns en grundläggande skillnad mellan motorvägar och höghastighetsvattenvägar. Lastbilstrafik på motorväg förbinder två punkter med en så rät linje som möjligt. När det gäller sjötransporter transporteras i praktiken gods från eller till ett stort upptagningsområde via olika hamnar som konkurrerar med varandra. De hamnar som är mest konkurrenskraftiga och effektiva för en viss rutt införlivas sedan i de olika rederiernas transportrutter.

5.2

Om lasten koncentrerades till ett begränsat antal utvalda hamnar skulle dock även tillhandahållandet av tjänster (12) påverkas negativt, och utan tvivel skulle detta leda till överbelastning både i hamnarna och deras omgivning. Detta bidrar inte till den hållbara transportutvecklingen.

5.3

Om man införlivar vissa hamnar i höghastighetsvattenvägarna och utesluter andra ur detta nätverk skulle det dessutom leda till en snedvridning av konkurrensen i hamnutbudet. Valet av hamnar måste vara öppet för sådana som genom att kontinuerligt öka sin effektivitet kan utvecklas till hamnar längs höghastighetsvattenvägar.

6.1

Närsjöfarten kan spela en viktig roll i den fortsatta utvecklingen av sammodalitet, särskilt när det gäller långa avstånd. Som EESK tidigare sagt i yttrandet om godslogistik anser vi att alla transportsätt måste beaktas (13). Hamnarna har i detta sammanhang en grundläggande funktion som multimodala nav. Olika projekt utvecklas på detta område (14).

6.2

Flaskhalsar i logistikkedjan måste avhjälpas. Vid kommissionen håller man redan nu på att kartlägga flaskhalsar i godslogistiken, och därvid behandlas både administrativa, infrastrukturrelaterade och operativa flaskhalsar.

6.3

Inom såväl närsjöfarten som logistiktjänsterna råder det brist på högkvalificerad personal. Kommittén upprepar sin rekommendation från yttrandet om godslogistik om att rekrytering, utbildning och vidareutbildning bör beaktas mer.

7.1

Det är redan känt att det för närvarande råder problem med överbelastning i flera europeiska hamnar. Det visar hur nödvändigt det är att låta fler hamnar i samma storleksordning komma i fråga för utvecklingen av närsjöfartshamnar.

7.2

Utvecklingen och utvidgningen av hamnar och inlandsförbindelser försvåras och försenas och/eller förhindras ofta i hög grad genom begränsningar och tolkningar av befintlig lagstiftning och miljökrav. I detta sammanhang nämns perioder på mellan två och elva år i ESPO:s (Europeiska hamnorganisationen) rapport för 2006/2007 (15).

7.3

Detta problem är akut, vilket näringen flera gånger framfört i samrådsprocessen för EU:s nya hamnpolitik och grönboken om unionens framtida havspolitik (16). Kommittén konstaterar att kommissionen ägnar problemet den uppmärksamhet det förtjänar i meddelandet om EU:s hamnpolitik av den 18 oktober 2007 (17).

7.4

Det är därför också tydligt att stödåtgärderna för höghastighetsvattenvägar i detta sammanhang även bör gälla infrastruktur, i synnerhet utvidgningen av hamnarna och inlandsförbindelserna. Detta angreppssätt passar också fullständigt in i begreppet ”sammodalitet”, såsom det definieras av kommissionen i halvtidsöversynen av vitboken om den gemensamma transportpolitiken (18) och kommissionens meddelande om godslogistik (19).

7.5

Detta påverkar naturligtvis inte fortsatt genomförande av stödåtgärderna för tjänster, driftskostnader och främjande.

8.1

Som framgår av sista punkten under punkt 2.5, menar kommissionen själv att offentligt stöd inte får leda till att konkurrensen med befintliga tjänster snedvrids. Man bör också, noga och med hänsyn tagen till allmänhetens intresse, undersöka om höghastighetsvattenvägar som uppbär stöd kan snedvrida konkurrensen.

8.2

Detta är emellertid inte lätt. Närsjöfartstjänster tillhandahålls för det inland som ligger i anslutning till de hamnar som anlöps. Detta inland kan omfatta ett ganska stort område för vilket också andra hamnar kan tillhandahålla tjänster, vilket beskrivs i punkt 5.1.

8.3

I analysen av den berörda marknaden bör man därför inte koncentrera sig på en särskild hamn utan på hela inlandsmarknaden för att förebygga överföring av gods från en närsjöfartstjänst till en annan eller från en hamn till en annan.

8.4

Som påpekats i tredje punktsatsen i punkt 2.5, måste de sökande bevisa att ett nytt projekt för en höghastighetsvattenväg är bärkraftigt och trovärdigt. Även här måste man se till att det inte sker någon snedvridning av konkurrensen.

8.5

Det är därför mycket viktigt att tilldelningen av stöd till projekt sker öppet. I de fall man upptäcker att gods på artificiella grunder förs över från en närsjöfartsaktör till en annan eller från en hamn till en annan, bör detta omedelbart rättas till.

8.6

Stödet till höghastighetsvattenvägar är tänkt att leda till en omställning från vägtransporter till sjötransporter. Den miljöbonus som har föreslagits i Italien (20), varigenom vägtransportörer mottar stöd om de tillämpar detta, är ett bra exempel på välriktat stöd utan konkurrenssnedvridning.

9.1

Som nämnts ovan under punkt 2.5 kommer kommissionen att använda kvalitetsnormer som ett av utvärderingskriterierna för projekt för höghastighetsvattenvägar. Beroende på de specifika tjänsterna kan kriterierna vara följande: frekvens, leveranser som passar in i produktionsprocessen, tillförlitlighet, sammodalitet för tjänsterna (i enlighet med kommissionens definition även de olika transportsättens egna förtjänster), inlandsförbindelser, effektiva hamnar och knutpunkter, elektronisk logistik, optimala administrativa förfaranden etc.

9.2

I halvtidsöversynen av programmet för främjande av närsjöfart (21) föreslår kommissionen att man ska undersöka möjligheten att införa kvalitetsmärkning för höghastighetsvattenvägar. Som kommittén redan hävdat i yttrandet om godslogistik, anser vi att detta inte får leda till mer byråkrati och onödiga kostnader för sektorn (22).

10.1

Såväl i grönboken om unionens framtida havspolitik som i den översyn som sedan dess gjorts av vitboken om hållbara transporter refererar kommissionen till ”ett gemensamt europeiskt havsområde”, det vill säga ett europeiskt havsområde utan gränser som kommissionen senare har börjat kalla det. Det är tydligt att avsikten är att förenkla de administrativa förfarandena för närsjöfarten, så att de bringas i överensstämmelse med förfarandena för landtransporter.

10.2

Kommittén har såväl i yttrandet om grönboken som i yttrandet om EU:s gemensamma hamnpolitik uttalat sig om ett gemensamt europeiskt havsområde (23):

”EESK förstår att idén om 'gemensamt europeiskt havsområde' [nu också med den nya benämning som förekommer i punkt 10.1 ovan] endast avser ett virtuellt havsområde med förenklade förvaltnings- och tullformaliteter för sjöfartstjänster inom EU, vilket innebär ett liknande system som för transporter via lastbil, tåg eller inre vattenvägar på den inre marknaden. Om detta verkligen är kommissionens målsättning och om kommissionen klart och tydligt framför detta kan EESK stödja begreppet under förutsättning att Unclos och IMO:s konventioner respekteras i internationella vatten, inbegripet 'rätten att bedriva sjöfart' och 'rätten till oskadlig genomfart' inom den exklusiva ekonomiska zonen.”

10.3

Förenkling av tullförfarandena efterfrågas ofta av sjöfartsindustrin (MIF) och de nationella kontaktpunkterna för främjande av närsjöfart. I detta sammanhang utfärdade kommissionen redan 2002 ett dokument som syftade till att uppmuntra användningen av förenklade tullförfaranden för närsjöfarten (24).

10.4

Men genomförandet av denna vägledning löser inte alla problem. Kärnproblemet är att det behövs en status för regelbundna tjänster (godkänd linje) som är direkt knuten både till fartyget och företaget (transportören) i fråga. Om ett annat fartyg inkluderas måste detta anmälas på nytt. Om ett fartyg med en last som transporteras inom EU anlöper en hamn utanför EU gäller det förenklade förfarandet inte längre denna last (infekterat fartyg).

10.5

En lösning skulle kunna vara att låta det förenklade förfarandet ta sin utgångspunkt i det berörda företaget (transportören) och lasten. Gods/last som transporteras inom EU skulle då under alla omständigheter kunna behandlas med ett förenklat förfarande som skulle vara detsamma som för vägtransporter.

10.6

Man bör undersöka det multimodala ansvaret. Det behandlas i UNCITRAL, FN:s kommission för internationell handelsrätt. Kommittén rekommenderar ett avtal så snart som möjligt.

10.7

Kommittén påpekar att säkerhetsåtgärder inte får innebära att sjötransporter missgynnas i förhållande till landtransporter.

11.1

Sjöfart är fortfarande det miljövänligaste transportsättet. Förutom när det gäller svavel (SOx) har sjöfarten bättre miljöprestanda per tonkilometer än andra transportsätt. Icke desto mindre bör åtgärder vidtas för att kontinuerligt förbättra dess ställning. I detta sammanhang pågår en process inom Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) för att se över den relevanta bilaga VI i MARPOL-konventionen. Detta förfarande förtjänar fullständigt stöd, så att man kan hitta en internationell lösning.

11.2

Under diskussionerna i IMO behandlas en eventuell utvidgning av de områden, så kallade SECA (25), där en lägre utsläppsnivå för svavel ska tillämpas. Närsjöfarten är särskilt sårbar med tanke på att den de facto bedrivs med frekventa turer i kustområden. Man måste därför se till att barnet (främjandet av närsjöfarten) inte kastas ut med badvattnet.

11.3

Även när det gäller koldioxidutsläpp per tonkilometer kan man konstatera att sjöfarten ligger ganska bra till. Oberoende källor (26) bedömer att sjöfarten totalt står för endast mellan 1,75 och 2 % av de totala utsläppen av växthusgaser. Också på detta område undersöker man åtgärder för att kontinuerligt förbättra sjöfartens miljöprestanda.

11.4

Kommittén rekommenderar forskning och utveckling samt finansiellt stöd för att ytterligare rena utsläppen från fartyg, inbegripet högre kvalitet på bränsle.

11.5

Förutom utsläppsaspekterna bör man även ägna uppmärksamhet åt kontroller av föroreningar av havsmiljön som orsakas av ökande närsjöfart.

11.6

Huvudsyftet med höghastighetsvattenvägar är en förskjutning från vägtransporter till sjötransporter. Detta kommer både att ge positiva effekter för miljön och direkt påverka samhället i fråga om trafikstockningar, buller och vägolyckor. Man måste erinra sig detta utan att förglömma att det krävs kontinuerliga framsteg när det gäller utsläppen från fartyg.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/25

1.1

EESK stöder kommissionens förslag, som främjar innovation och konkurrenskraft, stärker konkurrensen på telekommunikationsmarknaden och ökar konsumenternas valmöjligheter.

2.1

Rådets förordning 87/372/EEG av den 25 juni 1987 (1), kompletterat med rådets rekommendation 87/371/EEG av den 25 juni 1987 (2) och med rådets resolution av den 14 december 1990 (3) innebar att frekvensbanden 890–915 och 935–960 MHz (900 MHz-bandet) reserverades och skulle användas för den allmänt tillgängliga, alleuropeiska, cellulära och digitala mobilkommunikationstjänst som tillhandahålls i varje medlemsstat och uppfyller en gemensam specifikation.

2.2

Till följd av marknadsutvecklingen finns det ett allmänt stöd för att ta bort reservationen av 900 MHz-bandet för GSM, så att nya och andra digitala teknikformer som förmedlar innovativa tjänster kan användas på dessa frekvensband.

2.3

I Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG (4) av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen fastställs en rättslig ram för att säkerställa harmoniserad tillgång till och effektiv användning av radiospektrum, när så krävs för att genomföra gemenskapens politik på sådana områden som kommunikationer, transporter, radio- och TV-sändningar samt forskning och teknisk utveckling (FoU).

EESK stödde förslaget till detta beslut (5), som vi ansåg skulle kunna garantera ett rationellt, likvärdigt, effektivt och ekonomiskt utnyttjande av frekvenser för alla radiokommunikationstjänster.

2.4

Beslutet har följande syfte:

2.5

Enligt beslutet får kommissionen anta tekniska genomförandeåtgärder för att säkerställa harmoniserade villkor för tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. När harmonisering krävs för att skydda rättssäkerheten och garantera gemenskapens politik ger kommissionen därför CEPT i uppdrag att utveckla tekniska kriterier på europeisk nivå med utgångspunkt i spektrumharmoniseringsåtgärder som utformas och antas av RSC.

3.1

För att ta bort reservationen av 900 MHz-bandet för GSM i medlemsstaterna, införd genom rådets direktiv 87/372/EEG av den 25 juni 1987, om vilka frekvensband som ska reserveras för det samordnade införandet av allmänt tillgänglig, alleuropeisk, cellulär, digital, landbaserad mobilkommunikation inom gemenskapen, bör det direktivet upphävas genom att Europaparlamentet och rådet antar ett särskilt direktiv i detta syfte.

3.2

Detta krävs för att skapa goda förutsättningar för i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning  (7) och även för att öka konkurrensen genom att frekvensbandet 900 MHz används till andra teknikformer som ger användarna så stor frihet som möjligt vid valet av tjänster och teknik.

3.3

I enlighet med bestämmelserna i beslut nr 676/2002/EG gav kommissionen CEPT i uppdrag att utforma mindre restriktiva tekniska villkor. Inom ramen för detta uppdrag har man utformat villkor som bygger på principen att frekvensbandet 900 MHz kan samexistera med GSM och UMTS och vara fullt kompatibelt med dem. Uppdrag kan komma att ges i framtiden i syfte att undersöka andra teknikformers kompatibilitet med GSM och därigenom öppna detta frekvensband ytterligare.

4.1

EESK välkomnar utformningen av kommissionens direktivförslag och anser att det är lämpligt ur rättsligt perspektiv. Förslaget är en del av den uppdatering och förenkling av gemenskapens regelverk som EESK har givit sitt stöd i tidigare yttranden.

4.1.1

I EG-domstolens omfattande rättspraxis fastställs att bindande akter inom EU-lagstiftningen endast kan ändras eller upphävas genom senare rättsakter av samma typ. Därför är det motiverat med ett särskilt direktiv för att upphäva direktiv 87/372/EEG.

4.2

Den rättsliga bakgrunden till förslaget tillhandahåller också flera uppenbara skäl till att anta det.

4.3

Marknadsutvecklingen inom telekommunikationsbranschen talar för att det införs nya digitala teknikformer som skulle kunna samexistera med GSM och använda frekvensbandet 900 MHZ samt leda till att fördelar skapas i landsbygdsområden och glesbefolkade områden genom en utbredd användning av tal-, data- och multimedietjänster.

4.4

Kommittén välkomnar de låga miljökostnader som användningen av denna teknik ger tack vare att den kräver färre basstationer.

4.5

De nya teknikformerna, t.ex. UMTS, har också skapat en alleuropeisk marknad för relaterade tjänster.

4.6

Den grundlighet kommissionen visar förtjänar också att nämnas: Förslaget åtföljs av andra åtgärder, t.ex. planer på att utforma åtgärder för teknisk harmonisering för att se till att frekvensbandet 900 MHz även fortsättningsvis ska kunna användas för GSM-tjänster samt användning av ett kommittéförfarande i enlighet med radiospektrumbeslutet i syfte att snabbt kunna reagera på tekniska framsteg och införa ny harmoniserad lagstiftning på EU-nivå.

4.7

Såväl det nödvändiga upphävandet av det ovannämnda direktivet som det framtida införandet av nya användningsvillkor för radiospektrum i medlemsstaterna ligger i linje med subsidiaritetsprincipen, eftersom åtgärderna är begränsade till det specifika målet att garantera en tillfredsställande användning av frekvensbandet 900 MHz och inte får några negativa konsekvenser för de nationella beslutsbefogenheterna när det gäller detta frekvensbands användning för andra, kompletterande tjänster eller medlemsstaternas beviljande av rättigheter att använda spektrum.

4.8

De åtgärder som föreslås eller planeras av kommissionen är neutrala med avseende på den teknik och de tjänster som används i spektrumet och gör därigenom att det kan användas på ett mer flexibelt och effektivt sätt.

4.9

Spektrumförvaltningen måste styras av de allmänna principerna för teknisk neutralitet i kombination med tjänsteneutralitet, flexibilitet och öppenhet. Den måste säkerställa kulturell och språklig mångfald, yttrandefrihet och mediepluralism samt återspegla medlemsstaternas tekniska, sociala, kulturella och politiska behov.

4.10

EESK anser att det är mycket viktigt att radiospektrum används på ett effektivt sätt så att olika potentiella tjänsteleverantörer kan garanteras tillgång. En effektiv användning är också en central faktor för tillväxt, produktivitet och utveckling av den europeiska industrin i linje med Lissabonstrategin. Den ökar även konsumenternas valmöjligheter.

4.11

Förslaget skulle kunna gynna EU:s medborgare, bl.a. genom att hindren för utbyggnad av avancerad mobilkommunikationsteknik minskas och den geografiska digitala klyftan övervinns, social och territoriell sammanhållning främjas, tjänsternas kvalitet höjs och kostnaderna sänks, och även genom att färre basstationer skulle krävas tack vare användningen av lägre frekvenser (vilket också ger miljöfördelar) samt att ett kontinuerligt skydd av hälsan mot elektromagnetisk strålning skulle säkerställas.

4.12

EESK anser dock att de gemenskapsåtgärder som kommissionen planerar skulle kunna kompletteras med en rad åtgärder av olika art och omfattning.

4.12.1

För det första: Ur ett generellt lagstiftningsperspektiv bör man, när lagförslaget väl har antagits, anslå budgetmedel i linje med bestämmelserna i kommissionens meddelande KOM(2006) 129 i syfte att vid behov underlätta uppbyggnaden av nödvändig infrastruktur i de medlemsstater som saknar ett adekvat nätverk av basstationer. Detta måste dock ske utan negativa konsekvenser för den särskilda omtanke som bör ägnas miljöskyddet, så att åtgärderna inte ger upphov till några miljökostnader.

4.12.2

För det andra: Gällande gemenskapslagstiftning om offentlig upphandling och koncessioner måste anpassas för att säkerställa att koncessioner som beviljas av medlemsstaterna för användning av radiospektrum uppfyller villkoren för öppenhet och insyn, icke-diskriminering och skydd av allmänintresset.

4.12.3

För det tredje: De beslut som fattas inom ramen för kommittéförfarandet och som kompletterar den rättsliga aspekten av det alleuropeiska radiospektrumet, måste omfatta särskilda bestämmelser som syftar till att säkerställa att gällande gemenskapslagstiftning om elektronisk tillgång tillämpas fullt ut. Dessa beslut måste särskilt beakta olika gruppers möjligheter att fullt ut utöva sina rättigheter, t.ex. funktionshindrade, äldre och personer med små eller inga IT-kunskaper, om framstegen på det digitala området ska kunna utnyttjas på bästa sätt i linje med bestämmelserna i kommissionens meddelande KOM(2007) 694.

4.12.4

I detta syfte skulle en rad incitament – som man kan fatta beslut om vid lämpligt tillfälle – kunna utformas för att uppmuntra telekommunikationssektorn och medlemsstaternas myndigheter, särskilt på regional och lokal nivå, att bidra till att ge medborgarna generell tillgång till alla tekniska framsteg.

4.13

De nya tekniska villkoren kommer sannolikt inte att leda till några onödiga extrakostnader eller administrativa bördor på europeisk, nationell eller regional nivå.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/27

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ser positivt på kommissionens initiativ till en europeisk stadga om energikonsumenters rättigheter.

1.2

Kommittén anser att stadgan är ett första steg mot förstärkning och förverkligande av konsumenträttigheterna, som inte kan garanteras om man enbart förlitar sig på marknadsmekanismerna, vilket kommissionen med rätta påpekar.

1.3

Enligt EESK bör man i möjligaste mån undvika att icke-bindande akter utfärdas. Kommittén håller med om det som framhålls i Europaparlamentets resolution och menar att det krävs bindande rättsliga instrument för att garantera medborgarnas rättigheter och att icke-bindande regler inte uppfyller målen helt och fullt. När det gäller passagerares rättigheter ansåg kommissionen att det var nödvändigt att utfärda en förordning, nämligen (EG) nr 261/2004 av den 11 februari. Det är oklart varför energikundernas rättigheter i stället ska behandlas i ett dokument som inte är bindande.

1.4

Förutom de föreslagna ändringarna av de direktiv som håller på att antas rekommenderar EESK kommissionen att genast undersöka om stadgan kan omvandlas till en förordning om de europeiska energikonsumenternas rättigheter.

1.5

Kommittén menar att de rättigheter som slås fast i direktiven bör tillämpas på alla slutanvändare, i synnerhet privatpersoner samt små och medelstora företag. ”Eldirektivet” 2003/54/EG ger medlemsstaterna möjlighet att garantera småföretagen (med färre än 50 anställda och en total omsättning som inte överstiger tio miljoner euro) samhällsomfattande tjänster, det vill säga rätt till elleveranser av en viss kvalitet till rimliga och lätt och tydligt jämförbara priser av ett slag som medger insyn.

1.6

Kommittén anser att skillnaderna i behandling inte alls är motiverade och att rätten till samhällsomfattande tjänster åtminstone bör tillkomma de små och medelstora företagen i hela EU. För att åstadkomma detta och mot bakgrund av att det tredje energipaketet, som kommittén nu behandlar, ändrar ”eldirektivet” 2003/54/EG, rekommenderar EESK kommissionen att ändra artikel 2 på detta sätt eller låta icke-hushållskunder omfattas av stadgan om rättigheter.

1.7

EESK anser att det är mycket viktigt att man med ”konsument” avser slutkonsumenten, företagets kund. Det faktum att det i meddelandet ”En energipolitik för Europa” talas om en stadga för energikunder, medan man i det meddelande som nu är under behandling har bytt term till europeisk stadga om energikonsumenters rättigheter, leder till oklarhet och obegriplighet. En annan fråga som förtjänar uppmärksamhet är småföretagens och handelns intresse av att få garantier för en kontinuerlig energiförsörjning som räcker till för deras produktionsverksamhet, framför allt i konvergens- och sammanhållningsregioner.

1.8

Garantier för samhällsomfattande tjänster som även omfattar små och medelstora företag, uppfyllande av kraven för tjänster av allmänt intresse, skydd för ekonomiskt missgynnade grupper, risken för ”energifattigdom”, ekonomisk, social och geografisk sammanhållning, avtalsfrihet och rätten till information, snabb anslutning, tydliga kontrakt samt rimliga och jämförbara priser som medger insyn, garantier för kontinuerlig försörjning, kunskap om vilka energikällor som används – alla dessa frågor är mycket viktiga, och kommissionen har med rätta framhållit att marknaden i sig inte kan skapa en hög social, miljömässig och ekonomisk medvetenhet. Kommittén stöder helt och fullt alla enkla och effektiva initiativ i denna riktning, och vi uppmanar kommissionen att använda de lämpligaste medlen för detta.

1.9

EESK rekommenderar att man undersöker möjligheten att ändra det tredje energilagstiftningspaket genom ytterligare ändringar förutom de tre som redan planeras för bilaga A i eldirektivet.

1.10

Kommittén har ända sedan 2001 föreslagit att Europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter för el och gas (ERGEG) ska omvandlas till en byrå. Kommittén gläder sig över att kommissionen har lagt fram detta förslag i tredje energipaketet, och hoppas att den framtida byrån även kommer att få i uppgift att se till att konsumenträttigheterna respekteras och framför allt att utsatta konsumenter skyddas. EESK framhåller att konsumentorganisationer, små och medelstora företag, aktörer inom branschen och fackföreningar bör göras delaktiga, så att man kan öka samarbetet och det gemensamma ansvaret på samma sätt som redan har gjorts inom transportsektorn. Genom ett europeiskt samrådsforum som ger byrån befogenheter att ingripa i och reglera förbindelserna mellan producenter och slutanvändare kan man bidra avsevärt till att målen uppnås. De nationella tillsynsmyndigheterna bör övervaka marknaderna inom ramen för sina befogenheter.

1.11

Kommissionens förslag i bilagan till meddelandet är förtjänstfulla och kommer att stärka konsumenternas rättigheter om de tillämpas på ett effektivt sätt. Kommittén framhåller i synnerhet att rätten till tjänster av allmänt intresse och samhällsomfattande tjänster bör garanteras, genom att man fastställer vem som är elleverantör i sista hand och kan träda i den ordinarie leverantörens ställe i en kritisk leveranssituation.

1.12

Enhetliga bestämmelser för den inre marknaden på avtalsområdet: insyn, tydliga genomförandebestämmelser, tydlig och kostnadsfri tvistlösning samt enhetlig ersättning, för att man ska kunna främja konsumenternas gränsöverskridande rörlighet och öppna den europeiska marknaden också för slutkonsumenterna.

1.13

Rimliga och jämförbara priser som medger insyn; fakturor som är begripliga och fullständiga och innehåller information som är användbar för konsumenterna, rörande vilka energikällor som används för elproduktionen, koldioxidutsläpp och andra växthusgaser samt förslag på energibesparingar som är förenliga med gemenskapens politik.

1.14

Friheten att välja samt snabbt och kostnadsfritt byta leverantör är liksom fastställande av en gräns för ett kontrakts kortaste löptid rättigheter som sammanhänger med fullbordandet av den inre marknaden.

1.15

Sanningsenlig, fullständig och begriplig information om villkoren för tillgång, användning, tariffer och priser och ändringar av dessa.

1.16

När det gäller klagomål bör man tydligt välja utomrättslig tvistlösning, genom att tillämpa kommissionens rekommendationer 98/257 och 2001/310/EG.

1.17

Rätten att bli representerad genom konsumentorganisationer bör förstärkas och förverkligas. Ett samrådsforum som inrättas vid den framtida byrån skulle kunna vara rätt plats för att sammanföra alla berörda parter och hitta de bästa lösningarna för att förverkliga konsumenträttigheterna.

1.18

Energifattigdom innebär att man förnekas ett värdigt liv. Man bör fastställa en enhetlig definition av utsatt konsument och enhetliga åtgärder för att stödja dessa konsumenter, både genom att undvika avstängning från leverans med hjälp av en basgaranti för leverans och genom gratis energileverans. Man bör under alla förhållanden slå vakt om principen om ansvar.

1.19

Otillbörliga affärsmetoder bör bekämpas på ett effektivt sätt, genom att bestämmelserna i bilaga 1 till direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 uppdateras. Andra otillbörliga metoder kan fastställas genom reglering snarare än genom ändring av direktivet.

1.20

Kommittén föreslår att man förutom de nio frågor som kommissionen behandlar även ska beakta vissa aspekter i stadgor som redan undertecknats av leveransindustrin och konsumentorganisationerna i några EU-länder: konsumentens rättighet i fråga om tid, rätten till medverkan och representation, rätten till kvalitet och säkerhet, rätten till bästa möjliga tariff i förhållande till konsumentens profil samt rätten till skadestånd och ett snabbt och slutgiltigt förlikningsförfarande.

2.1

I meddelandena av den 10 januari 2007 (1)  (2)förklarade kommissionen att den tänkte utfärda en europeisk stadga med rättigheter för gas- och energibolagens ”kunder”. Denna fick stöd av rådet som vid sitt vårmöte den 8–9 mars begärde ”bättre konsumentskydd, t.ex. genom utarbetande av en energikonsumentstadga”.

2.2

Kommissionen erkänner att enbart marknadsmekanismerna inte räcker för att garantera respekten för konsumentintressena, och den visar att det redan i de befintliga direktiven finns krav på tjänster av allmänt intresse och garantier för konsumenternas rättigheter. Man aviserar åtgärder för att övervaka att konsumenternas rättigheter verkligen genomförs i praktiken på nationell nivå och för att stärka och utvidga dessa rättigheter.

2.3

Fullbordandet av de europeiska el- och gasmarknadernas avreglering den 1 juli 2007 är ett lämpligt tillfälle att inleda en kampanj som konsumentorganisationerna deltar i, för att informera konsumenterna om fördelarna med att kunna välja leverantör och samtidigt fortsätta att åtnjuta samma rättigheter.

2.4

Alla människor i Europa behöver energi. Förbättrat konsumentskydd och förstärkning av konsumentintressena så att de blir jämbördiga med bolagsintressena är en grundförutsättning för en fungerande inre marknad.

2.5

Redan den nuvarande lagstiftningen innehåller krav för tjänster av allmänt intresse som utgör en grundförutsättning för energilagstiftningen. Hållbar utveckling, miljöskydd, konsumentskydd och skydd av de mest utsatta grupperna i samhället, det vill säga tjänster av allmänt intresse, prioriteras och utgör ett nödvändigt komplement till konkurrensen. ”Välriktade och övergripande skyldigheter att erbjuda energikonsumenterna allmännyttiga tjänster måste stå i centrum i processen mot att öppna marknaderna för konkurrens.”

2.6

EU behöver gå ett steg längre för att bekämpa energifattigdom. De höjda bränslepriserna på de internationella marknaderna återspeglas i energipriserna, vilket medför allt större problem för de svagaste samhällsgrupperna Europa. Medlemsstaterna har inte tagit tillräcklig hänsyn till denna aspekt, och bara fem av dem har särskilda tariffer för ekonomiskt missgynnade användare. Den framtida stadgan bör innehålla lämpliga bestämmelser till skydd för de mest utsatta konsumenterna.

2.7

Centrala mål. Här framhålls följande fyra målsättningar som redan tidigare föreslagits av kommissionen (3):

2.8

Den framtida europeiska stadgan om energikonsumenters rättigheter kommer inte att bli ett bindande rättsligt dokument. Den ska omfatta följande:

2.9

Man tar upp följande nio frågor som är avgörande och utgör stadgans teman:

2.10

I enlighet med principen om ”delat ansvar” ska alla berörda parter: gemenskapen, medlemsstaterna och energiindustrin, representerad av arbetsmarknadsparterna och konsumentorganisationerna, bidra till en framgångsrik energipolitik som gynnar medborgarna.

2.11

För varje viktig punkt i bilagan anges vilka bestämmelser som nu gäller och vilka initiativ som kan antas av kommissionen och medlemsstaterna eller genom avtal mellan de berörda parterna eller självregleringskoder.

3.1

EESK har för avsikt att beakta den rättsliga ramen, de aktörer som omfattas av stadgan, frågan om hur effektivt och proportionerligt kommissionens förslag är och hur lämpligt det är med eventuella andra instrument, byråns och de nationella tillsynsmyndigheternas roll samt ytterligare förslag eller initiativ av allmänt eller särskilt slag.

3.2

I artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna slås följande fast rörande konsumentskydd: ”En hög nivå i fråga om konsumentskydd skall tryggas i unionens politik”. Denna artikel upprepar innehållet i artikel 153 i fördraget, som ger gemenskapen i uppdrag att garantera en hög konsumentskyddsnivå samt att främja konsumenternas rätt till information och till att organisera sig för att slå vakt om sina intressen. Konsumentskyddskraven bör dessutom beaktas även vid utformningen och genomförandet av annan gemensam politik eller gemenskapsverksamhet.

3.2.1

Genom Amsterdamfördraget, som innebär att den gamla artikel 129a i fördragen omformuleras genom ett tillägg till artikel 153, slås gemenskapens behörighet på konsumentskyddsområdet slutgiltigt fast (4).

3.2.2

Kommittén ser positivt på att kommissionen valt att stärka konsumenternas rättigheter och att införliva båda de åtgärder som föreskrivs i den nuvarande gemenskapsordningen (5) och förslagen till framtida initiativ på olika nivåer i en stadga om konsumenternas rättigheter.

3.2.2.1

Kommittén påpekar dock att de olika formerna av konsumentskydd i de enskilda medlemsstaterna för närvarande inte gör det möjligt att betrakta bestämmelserna i de gällande direktiven som fastslagna och allmänt erkända rättigheter. Det faktum att stadgan inte är bindande, och att den förenar skyldigheter på vissa områden med självregleringsalternativ och insatser för att övertyga medlemsstaterna och leverantörerna moraliskt, riskerar att leda till förvirring.

3.2.2.2

I Europaparlamentets resolution av den 4 september 2007 om institutionella och rättsliga konsekvenser av användningen av icke-bindande instrument står följande i skäl X: ”När gemenskapen har lagstiftande behörighet men den politiska viljan tycks saknas för att lagstifta kan användningen av icke-bindande instrument leda till att de lagstiftande organ som egentligen är behöriga kringgås, att demokrati- och rättsstatsprinciperna enligt artikel 6 i EU-fördraget och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna enligt artikel 5 i EG-fördraget åsidosätts och att kommissionen överskrider sina befogenheter”.

3.2.2.3

I punkt 1 i denna resolution, som lagts fram av Europaparlamentsledamoten Manuel Medina Ortega (6), anser Europaparlamentet att ”i gemenskapen utgör icke-bindande rättsakter alltför ofta ett tvetydigt och ineffektivt instrument som kan ha en skadlig effekt på gemenskapslagstiftningen och den institutionella jämvikten och som bör användas försiktigt även när de är tillåtna enligt fördraget”, och i punkt 8 uppmanar parlamentet kommissionen ”att särskilt överväga de konsekvenser som icke-bindande instrument får för konsumenterna och deras möjligheter till rättelse, innan den föreslår någon åtgärd som omfattar sådana icke-bindande instrument”.

3.2.3

Kommittén föreslår att man skiljer mellan rättigheter som kan åberopas och utkrävas och andra former av skydd, och att man i den framtida stadgan gör en klar åtskillnad mellan de nuvarande rättigheterna och förslag på andra initiativ som kommer eller kan komma att tas på olika nivåer och som betraktas som önskvärda men inte obligatoriska.

3.2.3.1

Kommittén undrar om man inte borde utfärda ett fåtal nya och tydliga bestämmelser för att stärka konsumentskyddet, i synnerhet skyddet av de mest utsatta konsumenterna, mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts och som enligt kommissionen är otillfredsställande samt de befogenheter som kommissionen tilldelas i fördragen. Subsidiaritetsprincipen, som slås fast i artikel 5 i fördraget och som så ofta på ett olämpligt sätt åberopas för att motverka gemenskapsinitiativ, bör i detta fall bidra till beslut till konsumenternas fördel när det saknas effektiva nationella lagar.

3.3

Kommittén påpekar att den rättsliga ramen är oklar när det gäller vem som omfattas av stadgan och vilka rättigheter som finns inom de olika europeiska lagstiftningarna. I meddelandet ”En energipolitik för Europa” (7) bekräftas att: ”kommissionen kommer att utarbeta en stadga för energikunder (…).”

3.3.1

I direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003, definieras ”kunder” i artikel 2.7 som grossister eller slutförbrukare av el, medan ”slutförbrukare” definieras som kunder som köper el för eget bruk och ”hushållskunder” som kunder som köper el för sin egen hushållsförbrukning. ”Icke-hushållskunder” definieras som kunder som köper el som inte är avsedd för egen hushållsförbrukning, och begreppet omfattar producenter och grossister.

3.3.2

Direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden åberopas av kommissionen som rättslig källa för den del av stadgan som rör konsumenternas rätt till rimliga och insynspräglade förbindelser med en leverantör. I artikel 2 a i direktivet definieras ”konsument” som en fysisk person som, med avseende på affärsmetoder som omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger utanför dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke.

3.3.3

Kommittén menar att de rättigheter som slås fast i direktiven bör tillämpas på alla slutanvändare, i synnerhet privatpersoner samt små och medelstora företag. ”Eldirektivet” ger medlemsstaterna möjlighet att garantera småföretagen (med färre än 50 anställda och en total omsättning som inte överstiger tio miljoner euro) samhällsomfattande tjänster, det vill säga rätt till elleveranser av en viss kvalitet till rimliga och lätt och tydligt jämförbara priser av ett slag som medger insyn.

3.3.4

Kommittén anser att skillnaderna i behandling inte alls är motiverade och att rätten till samhällsomfattande tjänster åtminstone bör tillkomma de små och medelstora företagen i hela EU. För att åstadkomma detta och mot bakgrund av att det tredje energipaketet, som kommittén nu behandlar, ändrar ”eldirektivet” 2003/54/EG, rekommenderar EESK kommissionen att ändra artikel 2 på detta sätt eller låta icke-hushållskunder omfattas av stadgan om rättigheter.

3.3.5

EESK anser att det är mycket viktigt att man med ”konsument” avser slutkonsumenten, det levererande företagets kund. Det faktum att det i meddelandet ”En energipolitik för Europa” talas om en stadga för energikunder, medan man i det meddelande som nu är under behandling har bytt term till europeisk stadga om energikonsumenters rättigheter, leder till oklarhet och obegriplighet. En annan fråga som förtjänar uppmärksamhet är småföretagens och handelns intresse av att få garantier för en kontinuerlig energiförsörjning som räcker till för deras produktionsverksamhet, framför allt i konvergens- och sammanhållningsregioner.

3.4

EESK anser att det är viktigt att utfärda en stadga om energikonsumenters rättigheter, eftersom det kan få effekt på den allmänna opinionen genom att det inleds en diskussion direkt efter det att den inre marknaden verkligen börjar fungera och medvetenheten ökar hos användarna på energimarknaden. Detta instrument verkar dock svagt, eftersom det i kommissionens förslag till stadga inte blir bindande förutom i de delar som redan ingår i tidigare direktiv. Situationen är alltså annorlunda än inom transportsektorn, där stadgan om passagerares rättigheter innehåller tydliga hänvisningar till rättigheter och lika tydliga hänvisningar till rätt till ersättning. Det handlar mer om en översikt än om en förstärkning. De förväntningar som väcktes av kommissionsledamöterna Piebalgs och Kunevas uttalanden i samband med att dokumentet lades fram kan komma på skam.

3.4.1

”Konsumenterna i EU kräver att vi hittar en europeisk lösning på energi- och klimatutmaningarna”, förklarade Andris Piebalgs, kommissionsledamot med ansvar för energifrågor. ”Förutom garantier för en hållbar, säker och konkurrenskraftig energiförsörjning väntar sig de europeiska medborgarna att EU ska slå vakt om deras konsumenträttigheter på de avreglerade marknaderna som erbjuder ett större utbud av leverantörer. Och i detta sammanhang är stadgan om energikonsumenter relevant.”

3.4.2

”Avregleringen av dessa marknader innebär både en utmaning och en möjlighet för de europeiska konsumenterna”, förklarade Meglena Kuneva, kommissionsledamot med ansvar för konsumentskydd. ”Först när vi har lyckats skapa en öppen och effektiv marknad där konsumenträttigheterna garanteras helt och fullt och där välinformerade konsumenter använder sin kunskap till att utnyttja de möjligheter som erbjuds, kan vi säga att vi har nått vårt mål.”

3.4.3

Kommittén håller med om det som framhålls i Europaparlamentets resolution och menar att det krävs bindande rättsliga instrument för att garantera medborgarnas rättigheter och att icke-bindande regler inte uppfyller målen helt och fullt. När det gäller passagerares rättigheter ansåg kommissionen att det var nödvändigt att utfärda en förordning, nämligen (EG) nr 261/2004 av den 11 februari. Det är oklart varför energikundernas rättigheter i stället ska behandlas i ett dokument som inte är bindande. Kommissionen utfärdar en stadga därför att de befintliga rättigheterna faktiskt inte respekteras och de nationella lagstiftningarna för införlivande förutom i vissa lovvärda fall är bristfälliga. Även om kommissionen har befogenheter och ansvar att ingripa föredrar den ett icke-bindande instrument, trots medvetenheten om att marknaden ensam inte erbjuder fullgoda lösningar.

3.4.4

Man bör reflektera över kommissionens meddelande (8) om genomförandet av förordningen om passagerares rättigheter, där följande hävdas: ”Efter över två års tillämpning av förordningen har det visserligen gjorts framsteg, men det krävs en avsevärd förbättring för att säkerställa att reglerna tillämpas mer konsekvent av flygbolagen och att de efterlevs mer konsekvent av medlemsstaterna. Till skillnad från tidigare har strandsatta passagerare nu särskilda rättigheter, men alltför ofta har de en alldeles för svag position gentemot flygbolagen.” Det är tydligt att flygbolagen inte ens när det finns bindande bestämmelser följer det som föreskrivs i direktivet. Varför skulle gas- och elbolagen göra det om det inte finns en bindande stadga?

3.4.5

Mot bakgrund av de erfarenheter som har gjorts både inom denna sektor och andra näringslivssektorer, anser EESK att man bör rekommendera lagstiftningsåtgärder som helt och fullt garanterar konsumenternas rättigheter. Hur proportionerligt ett förslag är beror på i vilken grad det uppnår de fastställda målen och på hur nödvändiga rättsakterna är. I detta fall föredrar kommissionen ett annat angreppssätt, trots att den har befogenhet att ta till rättsakter. Kommittén anser att valet av instrument objektivt sätt är otillräckligt för att uppnå de fastställda målen. Stadgan kan endast vara ett första steg, men lagstiftarens åtagande består i att eftersträva en verklig förstärkning av rättigheterna.

3.4.6

Garantier för samhällsomfattande tjänster som även omfattar små och medelstora företag, uppfyllande av kraven för tjänster av allmänt intresse, skydd för ekonomiskt missgynnade grupper, risken för ”energifattigdom”, ekonomisk, social och geografisk sammanhållning, avtalsfrihet och rätten till information, snabb anslutning, tydliga kontrakt samt rimliga och jämförbara priser som medger insyn, garantier för kontinuerlig försörjning, kunskap om vilka energikällor som används – alla dessa frågor är mycket viktiga, och kommissionen har med rätta framhållit att marknaden i sig inte kan skapa en hög social, miljömässig och ekonomisk medvetenhet. Kommittén stöder helt och fullt alla enkla och effektiva initiativ i denna riktning, och vi uppmanar kommissionen att använda de lämpligaste medlen för detta.

3.5

Kommittén är positiv till det förslag till förordning om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (9) som ingår i det tredje energipaketet. I sitt yttrande av den 17 oktober 2001 om det andra energipaketet (10) uppmanade EESK kommissionen att ”i framtiden och med utgångspunkt i de erfarenheter som görs omvandla detta råd till ett Europakontor eller en liknande enhet, med befogenheter rörande internationell överföring av el och naturgas”. Det är tillfredsställande för kommittén att redan då ha föregripit inrättandet av byrån.

3.5.1

I kommissionens meddelande ”Utsikterna för den inre el- och gasmarknaden” (11) anges att de direktiv som rör de nationella tillsynsmyndigheternas befogenheter ska stärkas. I punkt 2.2.1 förklarar kommissionen att ”tillsynsmyndigheterna behöver omfattande befogenheter i fasen före lagstiftning på följande områden: […] vii) konsumentskydd, inklusive kontroller av slutanvändarpriser”. Men i texten om det tredje energipaketet finns inte ett spår av en sådan ”förstärkning”! Vissa av tillsynsmyndigheternas befogenheter förstärks faktiskt i det nya kapitel VII a i det nya energidirektivet, och tillsynsmyndigheterna uppmanas att ”säkerställa en hög standard på de samhällsomfattande och allmännyttiga tjänsterna på elområdet [och gasområdet], skydd för utsatta kunder, samt se till att de åtgärder för konsumentskydd som avses i bilaga A är effektiva”, men dessa uppgifter hade redan tilldelats nästan alla tillsynsmyndigheter.

3.5.2

I det nya energidirektivet föreslår kommissionen dessutom att bilaga A ändras genom tillägg av tre punkter. Den första rör rätten att få tillgång till förbrukningsuppgifter, den andra rör den månatliga elförbrukningen och faktiska elkostnader och den tredje rör möjligheten att byta leverantör när som helst. Kommittén uppskattar förslaget, men eftersom det finns möjlighet att ta mer kärnfulla initiativ undrar vi varför kommissionen inte har använt det kraftfulla instrument som en översyn av direktivet är till att stärka konsumenternas rättigheter på det sätt den önskar.

3.5.2.1

Kommissionens förslag om ändring av artikel 3, som innebär att en ny punkt 10 läggs till och att en del av föreskrifterna antas i enlighet med kommittéförfarandet, skulle kunna vara ett lämpligt instrument för att stärka konsumenternas rättigheter, eftersom de beslut som kommittéerna fattar inom ramen för sina befogenheter genast börjar verkställas. EESK rekommenderar EU-institutionerna att godkänna denna punkt i kommissionens förslag.

3.5.2.2

Bilagan till meddelandet ”Mot en europeisk stadga om energikonsumenters rättigheter” innehåller förutom de befintliga rättigheterna (som är svåra att göra gällande) även idéer om framtida, nya rättigheter. Om dessa förslag införs i bilaga A kommer de att bli obligatoriska och bereda marken för ett särskilt regelverk till skydd för slutkonsumenternas rättigheter.

3.5.3

EESK anser att en av den europeiska byråns uppgifter bör vara att se till att konsumenträttigheterna respekteras. För detta ändamål bör konsumentorganisationer, små och medelstora företag, aktörer inom branschen och fackföreningar göras delaktiga, så att man kan öka samarbetet och det gemensamma ansvaret på samma sätt som redan har gjorts inom transportsektorn. Ett europeiskt samrådsforum ska ge byrån befogenheter att ingripa i och reglera förbindelserna mellan producenter och slutanvändare.

3.5.3.1

Byråns funktion inom det institutionella systemet kommer att innebära bindande befogenheter inom ramen för dess behörighet. Byrån kommer att bestå av företrädare för de nationella tillsynsmyndigheterna och kommer att tillsätta tekniska kommittéer i vilka alla nationella tillsynsmyndigheter ska medverka. EESK hoppas att konsumentskydd också kommer att ingå i byråns behörighet, och att den på detta område kan rådfråga samrådsforumet (12). Därmed skulle det bli möjligt att ingripa mer effektivt för att uppnå de mål som kommissionen satt upp i stadgan om rättigheter. Redan 2001 framhöll EESK vikten av att ”dessa myndigheter måste kännetecknas av större öppenhet och demokrati, och att berörda aktörer på marknaderna för el och naturgas (konsumenter, anställda och företag) skall kunna delta i beslutsprocessen”.

3.5.3.2

Å andra sidan kan den nationella tillsynsmyndigheten aktivt bidra till utarbetandet av en allmän skyddsstrategi och bli kraftfullare i tillämpningen av bestämmelserna i ordningen.

4.1

I sitt yttrande om energidirektivet från 2001 (13) förklarade EESK att det är glädjande att en av de saker som kommissionen betraktar som grundförutsättningar är att vissa mål för samhällsomfattande tjänster uppnås, och att detta bör innebära att det antas bestämmelser för att garantera ett höggradigt konsumentskydd med särskilda åtgärder för de mest sårbara grupperna, t.ex. sociala åtgärder så att vissa grupper kan få tillgång till försörjning till ett rimligt pris. Tyvärr har erfarenheterna på detta område inte varit positiva.

4.2

”Alltsedan marknaden öppnades har det gränsöverskridande flödet av el ökat långsamt inom Europa för varje år som gått. Men i genomsnitt passerar bara 10 % av elen som förbrukas i EU medlemsstaternas gränser.” (14)

4.3

Strömavbrottet i Italien år 2003 och i UCTE (15) år 2006 visade hur kostsamma störningar av det europeiska elnätet kan vara. Därför är det viktigt att den ökande handeln åtföljs av en mer samordnad användning av elnätet och av nya investeringar i infrastrukturen där det behövs – däribland uppgraderingar av nuvarande ledningar, dragning av nya ledningar och investeringar i annan nätutrustning. Den europeiska marknaden får en allt starkare regional karaktär. Denna utveckling skedde till en början naturligt till följd av elnätets fysiska belägenhet. Det regionala synsättet har fått en allmänt accepterad status både genom att regionerna infördes via de ändrade riktlinjerna för hantering av flaskhalsar och genom de regionala elektricitetsinitiativ som har utarbetats av Europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter för el och gas (ERGEG). (16)

4.4

Slutkonsumenterna har ett särskilt intresse av att få en tryggad energiförsörjning. Regionernas allt större roll på energiområdet bör medföra fördelar i fråga om distribution och tätare förbindelser, framför allt mellan gränsregioner, som kan innebära att trafiken och flödena ökar samtidigt som risken för flaskhalsar minskar.

4.5

Åtgärderna till skydd för slutkonsumenten bör innefatta rätten till regelbunden information om energihandelns omfattning, energikällan och det geografiska ursprunget, utsläppen av växthusgaser per kWh samt gemenskapliga och utomeuropeiska samarbetsavtal. Det är till exempel känt att länder som har beslutat att inte använda kärnkraft använder energi som produceras vid kärnkraftverk. Konsumenten bör få ta del av denna information, för att kunna byta leverantör om det levererande företaget har en energimix som han inte ställer upp på. I dag kastas inget ljus över leverantörernas produktionsval.

4.6

Sammankoppling. Tjänster av allmänt intresse, kontinuerlig energiförsörjning och kort väntetid för anslutning ska garanteras. Dessa rättigheter gäller för närvarande, men är svåra att upprätthålla. Man borde fastställa en ”sistahandsleverantör” som garanterar fortsatt energiförsörjning när leverantören är oförmögen att tillhandahålla tjänsten.

4.7

Avtal. Insyn, genomförandebestämmelser, skyldigheter, ersättning, rättvisa, avsaknad av missledande eller orättvisa klausuler är liksom tydlig och kostnadsfri tvistlösning hävdvunna rättigheter som varje medlemsstat bör skriva in i den lagstiftning som införlivar direktiven. Verkligheten ser annorlunda ut. Kommissionen har i det tredje paketet infört ändringar i bilaga A som innebär ökade skyldigheter för företagen, men det finns en risk att det bara blir tomma ord eftersom det saknas ett effektivt påföljdssystem både på gemenskapsnivå och nationell nivå, förutom några enstaka undantag. Framför allt på detta område behöver EU enhetliga bestämmelser som samlas i en förordning, som i fallet med passagerares rättigheter.

4.8

Priser, tariffer och övervakning. Viktiga faktorer är öppenhet, rimlighet, jämförbarhet, olika betalningsmetoder, spridning av smarta mätare samt tydliga och begripliga fakturor som visar den faktiska förbrukningen. Kommittén anser att det är mycket viktigt att följande anges på elräkningarna: kostnadsfaktorer för energiproduktionen (köp av bränslen, distribution, underhåll, amorteringar, avgift och skatter, personal och allmänna faktorer), källorna (fossila källor, vattenkraft, förnybara källor, kärnkraft, kombinerad cykel), koldioxidutsläppen, de energibesparingar som gjorts, jämförelser med tidigare förbrukning och den genomsnittliga förbrukningen för andra konsumenter med liknande egenskaper. Genom denna information uppmanas konsumenterna att beakta hur viktigt det är att bete sig på ett sätt som leder till energibesparingar. Elräkningen är ett redskap för kommunikation (enligt kommissionens nyligen utfärdade förslag bör den komma varje månad) mellan det levererande företaget och konsumenten, och den kan förmedla en rad ”positiva” budskap som framhåller gemenskapspolitiken.

4.9

Fritt val av leverantör. Möjlighet att byta leverantör när som helst under året och kostnadsfritt, utan att rättigheterna påverkas. Det bör införas en garanti för att bytet genomförs inom en bestämd tid. Ibland ingås avtal med en minilöptid. EESK anser att man när en sådan klausul förekommer bör införa en gräns för kortaste löptid för avtalet, så att rätten att välja leverantör inte undergrävs genom att den kortaste löptiden är alltför lång och att straffavgifterna är höga.

4.10

Sanningsenlig, fullständig och begriplig information om villkoren för tillgång, användning, tariffer och priser och ändringar av dessa. Spridning av information om de konsumenträttigheter som rör kraven för tjänster av allmänt intresse och de bestämmelser som garanterar samhällsomfattande tjänster, i synnerhet el- och gasleveransernas kvalitet och kontinuitet, ersättning i de fall rättigheterna inte respekteras samt bestämmelser rörande tillgång till tvistlösning utan kostnad eller till mycket låg kostnad, för att alla ska kunna åtnjuta samma rättigheter. Alla leverantörer bör årligen eller när nya leverantörer uppträder på marknaden tillhandahålla en förteckning över de aktiva aktörerna i regionen. De levererande företagen bör även informera kunderna om sina finansiella och skattemässiga åtgärder samt bestämmelser som syftar till att stödja initiativ för att öka energieffektiviteten, och lägga fram konkreta förslag för att åstadkomma besparingar inom el- och gasförbrukningen.

4.11

Klagomål. Kommissionsledamot Emma Bonino engagerade sig starkt för konsumenträttigheterna 1998, och kommissionen utfärdade en rekommendation (17) om organen för utomrättslig tvistlösning på konsumentområdet. 2001 (18) införlivades rekommendationen i en annan rekommendation för att utvidga tillämpningsområdet. När det gäller konsumenträttigheter på energiområdet bör klagomål i första hand behandlas genom utomrättslig tvistlösning som kan skydda konsumenterna effektivt, till mycket låga kostnader och med korta tidsfrister, under förutsättning att man kan garantera att organet är oberoende och förfarandet effektivt samt att det råder öppenhet och insyn. Tvister rörande energileveranser har en omfattning som gör att tidsfristerna och kostnaderna för en rättslig tvist förefaller oproportionerliga.

4.12

Representation. Trots att konsumentorganisationernas rätt till representation erkänns i EU-lagstiftning har det varit svårt att genomföra den. Det faktum att det saknas en gemensam rättslig ram för kollektiva åtgärder, även när det gäller gränsöverskridande ekonomiska tjänster och verksamheter, innebär en ytterligare begränsning av rätten att väcka talan om förbudsföreläggande. Inrättandet av en europeisk byrå skulle kunna ge tillfälle att förverkliga denna rättighet och att göra det möjligt att inrätta ett permanent samrådsforum för alla berörda parter, vilket man t.ex. har gjort när man har tillämpat ”bildirektivet” inom transportsektorn, med företrädare för arbetsmarknadsparterna och konsumenterna som kan stödja gemenskapsorganen i analysen av förslagen. I medlemsstaterna bör man på samma sätt inrätta ett permanent forum som hörs av den nationella tillsynsmyndigheten.

4.13

Sociala åtgärder. Kommittén är mycket lyhörd för problemen med energifattigdom. Det borde inte vara möjligt att stänga av el och gas när räkningen inte har betalats. I ett nyligen utfärdat yttrande (19) hävdar EESK följande: ”En europeisk energipolitik bör vara hållbar i alla sociala skikt, utan att skapa skillnader i behandling vad avser tillgången till energitjänster som erbjuds av företagen”. Kommittén förespråkar inte gratis energileveranser, eftersom detta inte uppmuntrar positivt beteende i fråga om energibesparingar, utan anser att detta system bör lösas genom det allmänna skattesystemet. Avtalet om tjänster av allmänt intresse bör innefatta leveranser av en viss mängd el och gas till självkostnadspris, för att tillgodose behoven hos de mest utsatta konsumenterna, som bör få el och gas i tillräcklig utsträckning och till överkomliga priser. Man bör under alla förhållanden slå vakt om principen om ansvar. Under alla omständigheter bör definitionen av utsatta konsumenter och de åtgärder som antas för dessa konsumenter vara enhetliga i hela EU, så att ingen diskrimineras och så att man kan undvika att konkurrensen snedvrids.

4.14

Otillbörliga affärsmetoder. Konsumenterna ska skyddas från vilseledande affärsmetoder som innebär att de får falsk information eller inte får sådan relevant information som behövs för att de ska kunna göra ett medvetet val och att de avskräcks från att byta leverantör genom hinder och omotiverade avgifter. EESK anser att konsumenträttigheterna bör stärkas i förhållande till dessa metoder. I direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005, artikel 3.5, hänvisar man till bilaga 1 som innehåller en förteckning över de affärsmetoder som under alla omständigheter anses vara otillbörliga, men man tillägger att denna förteckning endast kan ändras genom en översyn av direktivet. Eftersom tidsfristerna för att uppdatera denna förteckning verkar oproportionerligt långa, är det lämpligt att den förordning som bör innehålla konsumentskyddsåtgärder på energiområdet även omfattar särskilda rättigheter för energikonsumenterna med avseende på otillbörliga affärsmetoder.

5.1

EESK rekommenderar kommissionen att studera vissa stadgor med konsumenträttigheter som har undertecknats av konsumentorganisationer och energileverantörer i medlemsstaterna och som ger kunder mer pregnanta rättigheter än de som återfinns i den föreslagna stadgan. I Italien har exempelvis konsumentorganisationen ADOC och La 220 S.p.A., en grossist på elmarknaden som i åratal varit aktiv på området för socialt ansvar, undertecknat en stadga med konsumenträttigheter som går längre än kommissionens förslag. I denna stadga behandlas t.ex. konsumentens rättighet i fråga om tid, rätten till medverkan och representation, rätten till kvalitet och säkerhet, rätten till bästa möjliga tariff, rätten till skadestånd och ett snabbt och slutgiltigt förlikningsförfarande. Övervakning sker kontinuerligt genom att halvårsvisa kontroller av företagens tillämpning av stadgan föreskrivs i kontrakten med kunderna.

5.2

När det gäller tvistlösning har vissa nationella tillsynsmyndigheter agerat genom att införa system med skyldigheter, kontroller och påföljder för att reglera kontinuiteten i energiförsörjningen (20). När det gäller spänningsfall och större eller mindre strömavbrott har leverantören utan tvivel brustit i fullgörandet av de skyldigheter som ingår i kontraktet, och bör därför gottgöra skadorna om han inte kan bevisa att störningen eller avbrottet inte beror på honom (21).

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/35

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/35

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/36

1.1

EESK rekommenderar att medlemsstaterna fastställer gemenskapens prioriteringar bland de verksamheter som beskrivs i allmänna termer i vitboken och den handlingsplan som den innehåller. Detta bör ske i enlighet med Lissabonfördraget, som förhoppningsvis kommer att träda i kraft 2009, där framför allt artikel 149 behandlar idrottens roll i förhållande till utbildnings- och ungdomsfrågor.

1.2

Europas framtid är beroende av befolkningens hälsa och produktivitet. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är djupt oroad av att övervikt och en stillasittande livsstil orsakar ohälsa hos hela befolkningen, inbegripet unga människor.

1.3

EESK rekommenderar att både gemenskapsaspekter och övergripande aspekter beaktas i samband med planeringen av nya program som syftar till att främja idrott som medel att förbättra hälsan. Ett arbetssätt som är gemensamt för flera instanser på gemenskapsnivå skulle kunna ha en positiv effekt på de olikartade åtgärder som genomförs av statliga strukturer på nationell nivå.

1.4

Kommittén vill rikta uppmärksamheten på behovet av att genomföra åtgärder som är både nödvändiga och förenliga med subsidiaritetsprincipen. EESK uppmanar kommissionen att fortsätta att spela en aktiv roll genom att samordna och stimulera det arbete som krävs på området.

1.5

Den obligatoriska idrottsundervisningen bör utökas till minst tre timmar per vecka i både grundskola och gymnasium. Kommittén rekommenderar att postgymnasial utbildning också innehåller möjligheter att utöva idrott, och att detta ska vara ett obligatoriskt inslag i utbildningen. Idrottsundervisningen ska både i grundskolan och i högre utbildning utformas på så sätt att alla barn och ungdomar omfattas, däribland barn och ungdomar med funktionshinder, och antingen vara individanpassad eller kollektiv. Dessutom måste förhållandena kring idrottsundervisningen uppmärksammas, framför allt duschutrymmena, som ofta verkar avskräckande och inte uppmuntrar ungdomarna att bedriva idrott.

1.6

Arbetsmarknadsparterna på alla nivåer bör uppmuntra en sund livsstil. Det bör skapas incitament för arbetsgivarna att vidta hälsofrämjande åtgärder på arbetsplatsen, till vilka också fysisk aktivitet hör.

1.7

Vi föreslår att man inrättar en arbetsgrupp som granskar medlemsstaternas erfarenheter och undersöker olika alternativ, bland annat alternativ för personer med funktionshinder.

1.8

Kommittén anser att det finns skäl att inleda informationskampanjer om nya möjligheter att ansöka om finansiering, eftersom de olika programmen hittills har erbjudit begränsade möjligheter med avseende på idrott. EESK skulle gärna se att initiativ för att öka medvetenheten ingår som ett led i en övergripande, integrerad strategi. Informationen bör inte enbart riktas till ungdomar, utan grunda sig på insikten att idrott kan gynna alla åldersgrupper och även funktionshindrade.

1.9

Kommittén rekommenderar att särskilda anslag skapas inom strukturfonderna för anläggningar för idrott och fritidsaktiviteter av olika slag i lokalsamhället. Kommittén vill dock påpeka att lokala och regionala myndigheter ofta har en benägenhet att bygga stora idrottsarenor i stället för idrottsplatser och andra slags anläggningar avsedda för att invånarna ska kunna bedriva sport. Strukturfonderna bör därför i första hand stimulera till att just sådana anläggningar byggs.

1.10

EESK välkomnar förslaget att återuppliva det europeiska idrottsforumet, med tanke på dess potential att utgöra en värdefull plattform för dialog mellan alla centrala aktörer och dess möjligheter att utveckla konkreta åtgärder för att förbättra insatserna på idrottsområdet.

1.11

Kommittén skulle gärna delta i idrottsforumet som observatör och därmed öka det civila samhällets möjligheter att påverka.

1.12

EESK rekommenderar att verksamheten inom arbetsgruppen för idrottsfinansiering utökas till att omfatta granskning av nationell beskattning och socialförsäkringsregler i samband med idrott, och till att sammanställa goda metoder.

1.13

EESK anser att det finns ett behov av att bekämpa brottslighet runt och på idrottsarenor som används vid stora internationella idrottsevenemang, i synnerhet med tanke på skyddet för kvinnor och barn.

1.14

Kommittén menar att ledare/verkställande direktörer för idrottsorganisationer som uppbär direkt eller indirekt gemenskapsstöd, deltar i tävlingar med professionella lag och idrottsmän och har en årlig omsättning på mer än fem miljoner euro bör årligen redogöra för var deras inkomster och tillgångar kommer ifrån, i likhet med vad som krävs av personer som har offentliga eller politiska uppdrag.

1.15

Den sociala dialogen bör breddas till att omfatta inte bara professionella idrottsmän utan också gym och icke-vinstdrivande organisationer. Den bör också omfatta följande yrken: idrottslärare och tränare, idrottsvetare, idrottsläkare, sjukgymnaster, massörer m.m. Dessutom bör man även involvera de yrkesgrupper som skaffar sig nämnvärda inkomster inom sporten i egenskap av tränare, manager, arrangörer, agenturer, promotorer, marknadsförare m.m. Medlemsstaterna bör uppmanas att se till att den sociala dialogen på nationell nivå också omfattar idrottens alla områden.

2.1

Idrott har kopplingar till olika aspekter av samhället: utbildning, kultur, ekonomisk verksamhet och fri konkurrens, fri rörlighet för personer och varor, mänskliga rättigheter och hälsovård. Vid sidan av dess ekonomiska betydelse finns många andra skäl till att idrotten är av stor betydelse för samhället.

2.2

Under de senaste årtiondena har idrottsföreningarna genomgått avsevärda förändringar: De har blivit allt mindre nationella och allt mindre inriktade på amatörer (frivilliga), och många drivs nu som företag, vilket innebär att de lyder under bestämmelserna för inre marknaden.

2.3

EU har ännu inte direkta rättsliga befogenheter i idrottsfrågor. EU:s rättsliga påverkan på idrotten härrör från sekundär EU-lagstiftning (dvs. rättspraxis) eller direkt tillämpning av primär lagstiftning som berör även idrott.

2.4

Innan vitboken offentliggjordes fanns det ingen idrottsstrategi på EU-nivå, men idrotten har ändå alltid varit en del av EU-politiken på olika fackområden. Redan i Amsterdamfördraget från 1997 fanns en hänvisning till idrotten, och 1999 publicerades Helsingforsrapporten om idrott, där Europeiska kommissionen presenterade åtgärder i syfte att stärka sportens sociala och fostrande roll. Både dessa dokument framhöll idrottens sociala, samhälleliga och pedagogiska värde.

2.5

År 2000 behandlades idrotten i Niceförklaringen, och 2004 beslutade regeringskonferensen att idrotten skulle skrivas in i fördraget.

2.6

Även Europaparlamentet har antagit två betänkanden om idrott (1). Ytterligare en rapport om den europeiska idrotten har lagts fram utan kommissionens medverkan: ”Independent European Sport Review”  (2), vars första del handlar om europeisk sport i allmänhet, medan andra delen analyserar europeisk sport med utgångspunkt i fotbollen.

2.7

Lissabonfördraget, som förhoppningsvis antas under 2009, ägnar ett särskilt avsnitt åt idrott, som därmed äntligen inkorporeras i EU:s behörighetsområde.

2.8

Själva utarbetandet av vitboken föregicks av ett omfattande samråd med medlemsstaternas offentliga organ, icke-statliga organisationer och organisationer i det civila samhället, olympiska kommittéer och ansvariga beslutsfattare samt av konferenser och informella ministermöten, parallellt med ett online-samråd som pågick i flera månader och som resulterade i 777 svar. De olika generaldirektoraten inom EU ägnade ett flertal sammanträden åt idrottsrelaterade aspekter inom sina respektive områden. I vitboken redovisas omfattande initiativ avseende idrott på både professionell nivå och amatörnivå, samtidigt som kommissionen konstaterar att idrott är ett nationellt ansvarsområde.

2.9

Efter en analys av detta samråd stod det klart att nyckelproblemen i fråga om idrotten kan sammanfattas i följande tre huvudpunkter:

2.10

Utöver dessa tre områden identifierades följande sex separata problem som är inbördes oberoende men ytterst betydelsefulla:

2.11

Som ett resultat av dessa analyser har kommissionen konstaterat att man bör ägna större uppmärksamhet åt idrottens utmärkande drag, och hitta lösningar på problemen. Det har blivit uppenbart att befintliga och planerade EU-program och -åtgärder måste fästa större vikt vid idrott, och beslut måste fattas i fråga om hur EU-finansiering kan användas för att stödja idrottsrelaterade projekt. Det har också framkommit att det behövs mer dialog och bättre politiskt samarbete om idrott på EU-nivå.

3.1

I vitboken fastslås följande: ”Det överordnade målet är att tillhandahålla en strategisk orientering för idrottens roll i EU, att inleda en debatt om specifika frågor, att göra idrotten synligare i EU:s beslutsprocess och att öka befolkningens medvetande om de behov och särskilda förhållanden som kännetecknar sektorn. Initiativet ska också belysa viktiga frågor såsom EU-rättens tillämpning på idrottsområdet och ange ytterligare idrottsrelaterade insatser på EU-nivå.” (3).

3.2

Vitboken innehåller 53 särskilda åtgärder samt en diskussion om den positiva roll som idrotten spelar inom många delar av samhället. Förteckningen över planerade åtgärder kallas handlingsplan ”Pierre de Coubertin” och bifogas som bilaga till vitboken. Handlingsplanen har två grundläggande mål:

4.1

EESK:s särskilda kommentarer nedan följer vitbokens disposition.

4.2

Kommittén instämmer helt med analysen av den viktiga och positiva roll som idrotten spelar i samhället.

4.3

EESK noterar med tillfredsställelse att kommissionen kommer att göra hälsofrämjande fysisk aktivitet till en av hörnstenarna i sina insatser på idrottsområdet, och stöder därför riktlinjerna för fysisk aktivitet liksom inrättandet av ett EU-nätverk för hälsofrämjande fysisk aktivitet (Health-Enhancing Physical Activity – HEPA). Det är vetenskapligt bevisat att en stillasittande och fysiskt inaktiv livsstil ökar förekomsten av fetma och ett antal kroniska tillstånd. Kostnaderna för att behandla dessa sjukdomar och för den förlorade arbetstiden väger tungt i ekonomin och budgeten. Det är billigare att avsätta pengar till förebyggande åtgärder i form av fysisk aktivitet. Genom att bygga ut ett ålders- och könsspecifikt idrottsutbud och genom att främja idrottsutbudet för pensionärer kan man på ett verksamt sätt förebygga olycksfall och härigenom minska risken för vårdbehov. För att detta ska ske behövs emellertid en förändrad inställning i samhället.

4.4

EESK instämmer också i att sektorsövergripande samarbete är viktigt, och att befintliga gemenskapsprogram (forskning och utveckling, folkhälsa, ungdom, medborgarskap och livslångt lärande) från och med nu bör beakta idrotten.

4.5

Kommittén ser positivt på att vitboken tar upp behovet av att samordna insatserna mot dopning, och anser att medlemsstaterna bör samordna sin verksamhet mot dopning med de insatser som görs av befintliga internationella organisationer, i synnerhet i syfte att undvika dubbelarbete så att resurserna kan användas effektivare. Insatserna mot dopning är för närvarande otillräckliga och verkar inte avskräckande på ungdomarna. EESK föreslår att man för detta ändamål utarbetar en studie om lagstiftningssituationen i medlemsstaterna och gör en jämförande analys av brister och luckor i lagstiftningen.

4.6

EESK noterar att upprättandet av register för att förebygga dopning leder till frågor om skyddet av personuppgifter, som garanteras i gemenskapslagstiftningen.

4.7

Kommittén noterar med tillfredsställelse att kommissionen i vitboken tar upp möjligheterna att stödja idrott och fysisk aktivitet genom befintliga gemenskapsprogram som rör utbildning (Comenius, Leonardo, Erasmus, Grundtvig, EQF och ECVET).

4.8

EESK välkomnar studien om träning för unga idrottsutövare. Kommittén föreslår att det också görs en studie om idrottsklubbarnas ansvar gentemot idrottande ungdomar på toppnivå så att de efter sin idrottskarriär får en yrkesutbildning och hjälp att komma in på arbetsmarknaden.

4.9

Kommittén betonar att utbildningssystemen för begåvade unga idrottsutövare bör vara öppna för alla, och säkerställa arbetskraftens fria rörlighet. Frågan om lokalt tränade spelare kräver emellertid noggrann analys med tanke på att idrottsföreningarna spelar en nyckelroll när det gäller att hitta och träna begåvade ungdomar, en verksamhet som de investerar avsevärda resurser i och som är till nytta för samhället. Idrottsföreningarna måste uppmuntras att fortsätta med denna verksamhet.

4.10

EESK noterar med tillfredsställelse att en stor del av vitboken ägnas åt ideella idrottsorganisationer, frivilligarbete och idrott på gräsrotsnivå, med tanke på att en stor del av den europeiska idrotten äger rum inom denna ram.

4.11

Samtidigt vill kommittén påpeka att de ideella organisationernas situation på grund av skillnaderna i tradition på detta område varierar från land till land med avseende på finansiering, ekonomisk verksamhet och stöd från centrala eller lokala myndigheter. EESK hoppas att den planerade studien i detta ämne kommer att granska dessa skillnader.

4.12

EESK ser positivt på kommissionens konstaterande att EU:s åtgärder och program på ett bättre sätt skulle kunna använda idrottens potential som instrument för social integration i syfte att uppmuntra ett nära samarbete mellan socialt utestängda eller missgynnade samhällsgrupper och samhället som helhet.

4.13

I vitboken diskuteras också frågan om idrotten och de funktionshindrade. Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen i dokumentet diskuterar anläggningarnas tillgänglighet samt utbildning av personal och frivilliga som hjälper funktionshindrade.

4.14

EESK ser också positivt på att frågan om kvinnors ökade deltagande i idrott och mer aktiva roll tas upp, liksom främjandet av jämställdhet mellan män och kvinnor inom idrotten. Kvinnors idrottsutövande kan få positiv effekt på familjernas och barnens idrottsutövande, vilket innebär positiva effekter för samhället.

4.15

EESK:s ser positivt på idén om samarbete med befintliga nationella och internationella organisationer för att förebygga våld på idrottsarenor, och anser att det är av central betydelse att se till att resurserna används effektivare genom att man undviker dubbelarbete.

4.16

EESK vill påpeka att det förekommer samarbete mellan EU-medlemsstater i fråga om att förebygga våld i samband med idrottsevenemang inom ramen för samarbetet i inrikes frågor i arbetsgruppen för polissamarbete (PCWP).

4.17

EESK noterar med tillfredsställelse dokumentets erkännande av idrottens ekonomiska betydelse och dess potential för sysselsättningen, men beklagar att man inte diskuterar möjligheterna att i framtiden göra befintlig EU-finansiering tillgänglig för anläggningar för idrott, fritidsaktiviteter och annan verksamhet som gynnar lokalsamhället och som uppfyller fastställda kriterier.

4.18

EESK anser att beslutsprocessen skulle underlättas om man inrättade ett system för standardiserad idrottsstatistik på EU-nivå.

4.19

Kommittén vill också påpeka att det finns skillnader mellan nationella idrottsstrukturer och statistiska system, och att många av idrottens ekonomiska fördelar hänför sig till indikatorer som inte på ett enkelt sätt kan mätas (t.ex. minskad sjukfrånvaro och minskade läkemedelskostnader samt ökad social sammanhållning).

4.20

EESK menar att de undersökningar som Eurobarometern genomför är till nytta, och välkomnar den planerade studien om kopplingarna mellan idrottssektorn och Lissabonprocessen samt erfarenhetsutbyte om stora idrottsevenemang.

4.21

Med tanke på mångfalden av europeiska idrottsstrukturer som påpekades ovan välkomnar EESK kommissionens idé om en studie om finansieringen av idrotten i medlemsstaterna och tillhörande skattelättnader eller stimulansåtgärder.

4.22

EESK menar att kopplingen mellan idrottens särskilda förhållanden och EU-lagstiftningen är en fråga av stor betydelse och att det finns starka skäl att tydliggöra situationen för idrottsorganisationerna.

4.23

EESK anser att arbetet med att söka efter en lämplig lösning måste fortsätta. På lång sikt säkerställer inte tillämpningen av rättspraxis tillräcklig rättssäkerhet för idrottsaktörerna.

4.24

Behovet av att harmonisera idrottsorganisationernas bestämmelser och intressen med den europeiska lagstiftningen har kopplingar till flera andra frågor: den planerade konsekvensanalysen för spelaragenternas verksamhet, den planerade dialogen om licenssystem för klubbar samt den gemensamma försäljningen av sändningsrättigheterna för idrottsevenemang. EESK stöder dessa förslag.

4.25

EESK instämmer i att det finns ett behov av att skydda minderåriga idrottsutövare och välkomnar de insatser som redovisas i vitboken: övervakningen av direktivet om skydd av minderåriga i arbetslivet, undersökningen om barnarbete samt informationsspridning till medlemsstaterna om gällande lagstiftning.

4.26

EESK stöder fullt ut alla insatser för att bekämpa brott i samband med idrott (korruption, penningtvätt) och utarbeta europeiska strategier i frågan.

4.27

Kommittén instämmer i att det behövs stabila licenssystem för professionella klubbar i EU i syfte att främja insynen i klubbarnas verksamhet.

4.28

EESK vill peka på vikten av att fördela medieinkomsterna genom solidariska system och därmed stödja amatöridrotten.

4.29

Med tanke på de många verksamhetsområden som behandlas i detta yttrande välkomnar EESK ytterligare dialog och överenskommelser, dels mellan kommissionen, medlemsstaterna och icke-statliga organisationer, dels mellan EU-institutionerna.

4.30

EESK förespråkar i hög grad inrättandet av kommittéer för social dialog på EU-nivå (4) i syfte att säkerställa att en sådan dialog stärker den inre marknaden med avseende på idrott. Social dialog på europeisk nivå bör inte bara inbegripa arbetsgivare (idrottsföreningar) och arbetstagare (idrottsmän, tränare och annan personal), utan också tillverkare av idrottsutrustning samt internationella organisationer som är aktiva inom olika idrottssektorer.

4.31

Pensionsfonder för idrottsmän, sändningsavgifter, reklam och bildrättigheter, arbetsmiljö, frågor som rör egna spelarprodukter, anställningsavtal samt hjälp till inträde på arbetsmarknaden efter avslutad idrottskarriär är ämnen som kan tas upp i den europeiska sociala dialogen.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/41

1.1

Utbildning har alltid ansetts som en viktig faktor inte bara för personlig utveckling och trivsel, utan också för att våra samhällen ska kunna utvecklas. Mot bakgrund av globaliseringen och den allt starkare konkurrensen är utbildningens betydelse ännu större och mer central för framtiden för både den enskilde och samhället. I dag krävs allt större kunskaper och kompetens.

1.2

EESK anser att det viktigaste målet för vidareutbildningen är att fostra fria medborgare med kritiskt sinnelag, som är självständiga och som kan bidra till utvecklingen av det samhälle där de ingår och som har tillräckliga kunskaper för att kunna ta itu med nya utmaningar samtidigt som de är medvetna om sitt kulturella arv och de värderingar de delar, och som vet att världen de bor i också är till för andra och att de därför måste bevara den för framtida generationer. Utbildningen bör också bidra till den enskildes frigörelse.

1.3

Mot den bakgrunden har lärarna en nyckelroll i arbetet med att uppnå målet, eftersom det är de som ska förmedla kunskaperna men också samspela med barn och ungdomar i ett samhälle där familjestrukturen har förändrats och fungerar på nya sätt.

1.4

EESK stöder kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om hur man förbättrar utbildningen för lärare, och kommittén ställer sig på det hela taget bakom det arbetssätt som använts.

1.5

EESK anser emellertid att kommissionen, trots sina begränsade befogenheter på området, kunde ha gått lite längre och tagit upp frågor som på grund av den betydelse de tillmäts i dag förtjänar särskild uppmärksamhet.

1.6

Konkret gäller detta bl.a. följande: Vilka nya strategier kan och bör utvecklas för undervisning i en miljö som kännetecknas av förändringar på global nivå? Hur ska man tackla de nya utmaningar som är resultatet av en förändrad familjestruktur med nya organisationsformer? Hur infogar man lärarnas fortbildning inom ramen för det livslånga lärandet? Hur gör man läraryrket mer attraktivt för ungdomar, framför allt med avseende på löner och sociala förmåner?

1.7

EESK ställer sig bakom det som kommissionen hävdar i meddelandet, nämligen att ett samhälle som blir allt mer komplext och krävande måste se läraryrket som en nyckelfaktor i arbetet med att skapa en utbildning av hög kvalitet, som kan anpassa sig till vår tids krav. Lärarnas universitets- och yrkesutbildning måste därför förbättras, och de måste erbjudas arbetsvillkor som är adekvata med avseende på lön och karriärmöjligheter om vi vill uppnå målet.

2.1

I meddelandet betecknas kvaliteten på lärarutbildningen som ett väsentligt inslag för att säkerställa skolutbildningens kvalitet och förbättra unga människors utbildningsresultat. En serie åtgärder som skulle kunna vidtas på området redovisas, och handlingsvägar skisseras för hur kommissionen skulle kunna stödja dessa insatser.

2.2

Enligt kommissionen kommer dessa förslag tillsammans bidra till att lärarutbildning och yrkesutveckling för lärare samordnas bättre, blir konsekventare och får lämpliga resurser; att alla lärare har de kunskaper, attityder och resurser som de behöver för att vara effektiva; att professionaliseringen av läraryrket stöds; och att det finns en kultur som omfattar reflexion över det praktiska arbetet och forskning bland lärare. På samma sätt måste yrkets status höjas, liksom erkänslan.

2.3

Om man lyckas med detta blir det möjligt att bidra till att förbättra utbildningens kvalitet i allmänhet och att få medlemsstaterna att på nationell nivå genomföra Lissabonmålen i fråga om social sammanhållning, konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt.

3.1

Läraryrket har förändrats med tiden, inte bara till de yttre formerna, utan också med avseende på innehållet, på grund av samhällets utveckling och de nya krav som ställs på skolan. Läraren, som tidigare ”förmedlade kunskaper” och som skulle besitta en kunskap som inte kunde ifrågasättas, har nu blivit en ”handledare” som stimulerar inlärning och som kan strukturera de kunskaper som de unga skaffar sig från olika källor, kunskaper som ibland är mer aktuella än lärarens egna.

3.1.1

Ett särskilt problem är de kunskaper som de unga skaffar sig via Internet och ny kommunikationsteknik och som de tillägnar sig utan tillräcklig eftertanke. Denna fråga bör tas upp antingen i lärarnas grundutbildning eller i samband med fortbildningen, så att lärarna kan ta hänsyn till dessa nya kunskaper i sin egen undervisning.

3.2

Skolan har för sin del demokratiserats och blivit alltmer heterogen, ett resultat av att samhället har blivit alltmer diversifierat, krävande och komplext. Demokrati, jämlikhet och mångfald har till följd av denna utveckling i dagens skola blivit grundläggande begrepp som utgör en förutsättning för att skapa en inkluderande skola, som även innefattar barn och ungdomar med handikapp. I samband med detta har lärarna fått nya ansvarsområden, bl.a. att hitta lösningar som är mer individuellt anpassade.

3.3

Företeelser som invandring, social diskriminering, fattigdom, ungdomsvåld (framför allt i stadsmiljö) samt osäker arbetsmarknad och långtidsarbetslöshet har trängt in i skolan och gjort läraryrket komplexare och svårare, men också osäkrare och otryggare. Ofta står lärarna inför nya företeelser som de inte vet hur de ska bemöta och utan den hjälp som behövs för att kunna hantera situationen.

3.4

På samma sätt ställer nya sätt att organisera familjelivet (till följd av ökad sysselsättning bland kvinnor, ökat antal ensamstående föräldrar eller andra former för att organisera livet tillsammans) nya krav på lärarna, framför allt med avseende på hur de olika familjerna ser på föräldraansvaret.

3.5

Lärarnas grundutbildning har inte alltid följt med i utvecklingen. Från en utbildning som alltför länge var alltför akademisk har man ofta övergått till en utbildning som i alltför hög grad är inriktad på de pedagogiska och didaktiska aspekterna, med en avsevärd försvagning av ämneskunskaperna under grundutbildningen. Det som krävs nu är en ny balans mellan dessa två delar i lärarutbildningen.

3.6

Lärarnas grundutbildning består i själva verket av en jämvikt mellan ämneskunskaper och pedagogik, en välavvägd blandning som utgör läraryrkets särart. Grundutbildningen bör också behandla socialpsykologiska och till och med antropologiska aspekter som gör det möjligt att inhämta de kunskaper och tekniker som krävs för att kunna undervisa i mångkulturella miljöer, samtidigt som man tar vara på det mellankulturella utbytet, miljöer där man måste kunna hantera och lösa konfliktfyllda och svåra situationer. De blivande lärarna måste också få lära sig att lyssna på de unga på ett sådant sätt att dessa involveras i sökandet efter de bästa lösningarna. I detta sammanhang är det viktigt att inkludera de rättigheter som barn och ungdomar har enligt artikel 12 i FN:s barnkonvention, enligt vilken barn och ungdomar har rätt till utbildning, fritid, god behandling och inflytande på sin egen tillvaro.

3.7

Kommissionen menar, och EESK instämmer i denna åsikt, att ingen grundutbildning kan ge alla de kunskaper och all den kompetens som krävs för ett helt arbetsliv, men det är också sant att ju längre och mer kvalificerad grundutbildningen är, desto större nytta kommer läraren att kunna dra av sin fortbildning. Denna aspekt har inte beaktats i tillräcklig utsträckning i politiken för utbildning av lärare.

3.8

Lärarnas grundutbildning bör för övrigt omfatta mål som sträcker sig bortom frågan om vilka kunskaper som ska förmedlas och hur det ska ske. Den bör också innehålla idén om läraren som yrkesman som reflekterar över sitt arbete, som kan bedöma den kontext i vilken han eller hon utövar sitt yrke och som kan lägga upp de strategier som krävs och utvärdera resultaten. Grundutbildningen bör också föra fram idén att utbildning kan och bör vara ett instrument för att uppnå social sammanhållning, social och ekonomisk utveckling och utbildning av aktiva medborgare som engagerar sig och respekterar den kulturella och miljömässiga mångfalden – medborgare som kan bygga en bättre värld. Lärarna är en viktig länk i den sociala sammanhållningen.

3.9

Vad gäller fortbildningen bör den läggas upp inte bara med tanke på lärarens individuella behov som yrkesman som erkänner gränserna för sina kunskaper och tar hänsyn till den sociala och tekniska utveckling som har skett, utan också med tanke på skolans kollektiva behov som del i en större gemenskap med andra aktörer och deltagare.

3.10

I många länder är fortbildning en ny företeelse som man bör fortsätta att uppmuntra som en väsentlig del i läraryrkets utveckling. Fortbildningen är en plikt för lärare och bör erkännas som nödvändig för yrkesutövningen. Fortbildningen bör också ges den tid, det utrymme och de resurser den kräver för att kunna genomföras.

3.11

Fortbildningen av lärare i ämneskunskaper och teknik bör ligga i fas med den tekniska utvecklingen. Man bör skapa partnerskap med företag så att lärarna kan få lära känna och hålla sig à jour med ny teknisk utveckling.

3.12

Ett av de allvarligaste felen med politiken för fortbildning består i tanken att fortbildningen kan göras enhetlig för ett visst ämne. Denna aspekt bör visserligen inte glömmas bort, men det är också sant att fortbildningen motsvarar behoven i det lokalsamhälle där skolan befinner sig, och sker inom ramen för skolans egna pedagogiska projekt. Bara på detta sätt kan man ta itu med de utmaningar som den sociala och ekonomiska utvecklingen i varje land eller region utgör, och ta hänsyn till nya tendenser i samhällslivet.

3.13

Intagningen till lärarutbildningen och karriärutvecklingen, särskilt stöd i yrkesutövandet, en lön som motsvarar yrkets samhällsbetydelse och social erkänsla för yrket är några faktorer som, förutom utbildningen av lärare, bidrar till att locka de mest lämpade till yrket, som man vet är svårt och krävande, och till att på så vis förbättra utbildningen genom att höja kraven och kvaliteten.

4.1

Kommissionen understryker i meddelandet att lärarnas grund- och fortbildning är nära kopplad till andra politikområden, t.ex. Europeiska pakten för ungdomsfrågor (1), politiken för innovation, forskning och företagande (2) samt politiken för flerspråkighet (3) och erkännande av yrkeskvalifikationer (4).

4.2

Kommittén konstaterar att dessa politikområden kan förknippas med ämnet i fråga, men menar också att man måste lyfta fram andra aspekter som bör beaktas i samband med lärarnas utbildning:

4.2.1

Millenniemålen, som alla EU:s medlemsstater åtagit sig att genomföra inom ramen för FN och som kräver högkvalificerade lärare med en utbildning som det finns en gemensam strategi för.

4.2.2

Lissabonmålen, som betonar vikten av kunskaper och därmed utbildning och som utgår från principen att människor är Europas främsta kapital. Att göra de unga medvetna om en hållbar utveckling och social marknadsekonomi är en uppgift som har sin utgångspunkt i Lissabonstrategin och som bör ingå i de ungas utbildning.

4.2.3

Könsaspekten, inte bara för att majoriteten av lärarna är kvinnor, utan också för att det är en central fråga för den europeiska politiken för socioekonomisk utveckling och social sammanhållning.

4.2.4

Det krävs ett helhetsgrepp för utbildningen av de unga som omfattar fysiska, intellektuella och skapande aspekter, liksom innovation, deltagande och samhällsnytta. Ett helhetstänkande när det gäller utbildningen av barn och ungdomar kräver kognitiv kapacitet, didaktiska och pedagogiska förberedelser och en vilja till lagarbete, något som i sin tur fordrar en krävande grundutbildning och lämplig fortbildning.

4.3

I meddelandet skisseras en profil för lärare i unionen med utgångspunkt i tre centrala faktorer: kön, ålder och lön, dock utan att mer ingående studera relationerna mellan dessa tre faktorer.

4.3.1

Det är visserligen sant att kvinnorna är i majoritet inom alla utbildningssektorer, men det är också sant att andelen kvinnor är omvänt proportionell mot den sociala betydelsen eller löneförhållandena i de olika sektorerna. Från förskolan upp till den högre utbildningen minskar andelen kvinnor.

4.3.2

Läraryrkets sociala status är i dag lägre, och det råder konkurrens med mer lockande arbeten med samma utbildningsnivå, vilket har inneburit att de yngre inte lockas av yrket i samma utsträckning. Man kan konstatera att yrket har blivit mer krävande, både med avseende på grundutbildningen och med avseende på det sociala ansvaret, men att arbetsförhållandena, karriärmöjligheterna och lönerna inte har följt med i denna utveckling.

4.3.2.1

Naturvetenskapliga ämnen och kommunikation och information känner i särskilt hög grad av denna konkurrens, som har inneburit en allmän brist på lärare i dessa ämnen.

4.3.3

EESK vill för övrigt rikta uppmärksamheten på att vissa påståenden i meddelandet inte styrks av någon ingående analys, vilket innebär en risk att man döljer vissa, mer komplexa förhållanden. Det gäller till exempel jämförelsen mellan lärarlönerna och medelinkomsten i landet, där man måste beakta lönen i förhållande till BNP och förhållandet mellan lönen och arbetslivets längd och göra en jämförelse med andra yrken med lika lång universitetsutbildning.

4.3.4

I Europa har lärarkåren i dag åldrats betydligt, och det finns skäl att hysa farhågor för kapaciteten till förnyelse med tanke på den mycket stora andelen lärare mellan 50 och 64 år. EU bör genomföra en framåtblickande studie om ålderspyramidens framtidskonsekvenser.

4.3.5

Det är följaktligen av största vikt att man gör läraryrket mer lockande för de unga, vilket naturligtvis förutsätter större investeringar, men också (vilket är minst lika viktigt) förändringar av social och kulturell natur som syftar till en uppvärdering av lärarrollen i samhället.

4.4

I meddelandet redovisas vissa parametrar inom det utbildningspolitiska området som skulle kunna bidra till bättre universitetsutbildning och fortbildning för lärare, bland annat i fråga om livslångt lärande, nödvändiga färdigheter, reflexion över det pedagogiska arbetet och forskningen, kvalifikationerna, lärarutbildningen inom den högre utbildningen och utbildningen i samhället.

4.4.1

EESK ställer sig bakom kommissionens diskussion, men menar att idéerna inte kan tolkas lösryckta utan måste ses i sitt sammanhang. Diskussionen är naturligtvis viktigt men kräver att samhället ser noggrant på lärarrollen i dag mot bakgrund av överflödet av information, tekniker och metoder för att inhämta kunskaper.

5.1

Läraryrket bör uppvärderas i samhället på grund av dess särskilda betydelse för att uppnå Lissabonstrategins mål och eftersom det är lärarna som har ansvar för att förädla EU:s viktigaste kapital: de mänskliga resurserna.

5.2

En ny erkänsla för yrket kräver en uppvärdering av löner, lagarbete och fortbildning samt av villkoren för tillträde till yrket och karriärens utveckling. Dessutom behöver arbetsvillkoren förbättras och särskilt stöd ges till de sektorer och miljöer där det behövs, så att yrket lockar entusiastiska och kompetenta ungdomar.

5.2.1

Denna uppvärdering bör kompletteras med kravspecifikationer där det anges vilka färdigheter som man förväntar sig av lärarna både i fråga om fackkunskaper, sociologiska kunskaper om de grupper de möter och pedagogiska metoder.

5.3

Även om utbildning inte faller inom EU:s befogenheter bör unionen genom den öppna samordningsmetoden, insamling och spridning av information, utbyte av bästa praxis och lansering av särskilda program som syftar till uppvärdering av yrket sträva efter att hjälpa medlemsstaterna att genomföra en aktiv politik i riktning mot dessa mål.

5.4

Undervisning är ett stort ansvar. Det gäller alltså att utveckla strategier för att erbjuda de yngsta lärarna i början av karriären hjälp i form av handledning från mer erfarna lärare, som med tanke på de yrkesmässiga påfrestningarna (fysiska och psykiska) å sin sida inte ska behöva utföra samma uppgifter ända fram till pensionen.

5.5

Ämnesövergripande pedagogiska arbetslag, som ibland samordnas av lärare, är i dag ett viktigt instrument i varje pedagogiskt projekt som tar hänsyn till den nya sociala verkligheten (familjens struktur och organisation, arbetstiden och organisationen av arbetet, långtidsarbetslöshet, invandring och i synnerhet bristande kunskaper i mottagarlandets språk och kultur) eller särskilda permanenta behov (barn och ungdomar med särskilda utbildningsbehov på grund av funktionshinder samt kampen mot sexism och för jämställdhet mellan män och kvinnor). Därför är det viktigt att man ger tillräckligt utrymme åt dessa frågor i den grundläggande lärarutbildningen. Dessutom måste speciallärare utbildas som kan undervisa barn och ungdomar med särskilda utbildningsbehov. En sådan kompetens kan också uppnås genom fortbildningar i form av masters- och doktorandutbildningar.

5.6

En annan social företeelse som sprider sig i skolvärlden är ungdomsvåldet, som bör angripas på ett övergripande sätt så att man skapar bättre insikt i fenomenet, som i synnerhet förekommer i stadsmiljö.

5.7

Investeringar i personal med stödfunktioner är också viktiga som komplement till de pedagogiska uppgifter som är skolans ansvar och som sträcker sig utöver lärarnas undervisning.

5.8

Grundutbildningen bör ta hänsyn till alla dessa bakgrundsfaktorer och därmed uppnå hög kvalitet både vad avser ämneskunskaper, pedagogik och didaktik, och även när det gäller de färdigheter som förmågan att arbeta i lag, samspela med andra sociala aktörer, t.ex. familjer, och förmågan att stimulera lusten att lära. Den bör också omfatta arbetsmetoder och kunskaper i gruppdynamik som gör det möjligt att förebygga och neutralisera potentiella konflikter i samhället.

5.9

EESK rekommenderar också att läraryrket betraktas som ett yrke som kräver en längre grundutbildning och där det behövs höga krav och goda kunskaper om förhållandet mellan skola och samhälle, inbegripet arbetslivet.

5.10

När det gäller fortbildningen bör den anses som en självklar del i karriären, varför medlemsstaterna bör ta fram program för genomförande av ett system som ligger i linje med lärarnas och skolornas behov.

5.11

För att fortbildningen ska bli framgångsrik och effektiv i förhållande till målen krävs att lärarna deltar aktivt, från utformning och planering fram till genomförandet, och att fortbildningen i huvudsak fokuserar på de enskilda skolorna och de särskilda pedagogiska mål som de har ställt upp.

5.12

De socioekonomiska aktörerna, särskilt de fackföreningar som företräder lärarna, bör betraktas som värdefulla samtalspartner i utformningen av mål och utvärderingen av systemen för lärarnas grundutbildning och fortbildning.

5.13

Fortbildningen skulle kunna innehålla ett inslag av ”deltagande från föräldrar och andra personer som svarar för barnens fostran” för att ge dem möjlighet att delta i skolans pedagogiska projekt, bli medvetna om de många faktorer som påverkar deras barns inlärning och därmed delta i barnens utbildning utanför familjesfären.

5.14

Fortbildningen skulle också kunna fungera som diskussionsforum inom sektorn. Det skulle då vara önskvärt att andra utbildningsaktörer deltog i den pedagogiska processen och att man skapar möjligheter att engagera olika skolor i en mer övergripande process.

5.15

Slutligen skulle EU-program kunna användas för att stimulera utbyte av erfarenheter och information mellan skolor i olika länder med liknande skolsituation. Utbyte av erfarenheter mellan skolor i invandrarnas mottagarländer och ursprungsländer skulle till exempel vara en god idé för att öka förståelsen för de svårigheter som barn och ungdomar i denna befolkningsgrupp möter, och finna strategier som gör det möjligt att övervinna svårigheterna.

5.16

Lissabonstrategin ger för övrigt möjligheter att uppmuntra lärarnas rörlighet mellan unionens länder, bland annat med hjälp av tjänstledighet för egna studier, för att skapa (och förmedla) erfarenheter och innovation i syfte att förbättra det livslånga lärandet.

5.17

Slutligen gäller det att ta fram lämpliga och erkända indikatorer för utbildning inom unionens länder för att kunna utvärdera det som uppnåtts och göra framsteg inom utbildningssystemen mot det gemensamma målet att förbättra kvalifikationerna och den sociala sammanhållningen.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/45

1.1

EESK instämmer i att det är nödvändigt att utarbeta en reell europeisk ungdomsstrategi, och kommittén är beredd att bidra till denna process med de medel den har till förfogande, exempelvis genom sin direktkontakt med gräsrotsorganisationer och genom att göra EU-institutionerna uppmärksamma på problem och lösningar på gräsrotsnivå.

1.2

EESK anser att arbetet med att utforma en framgångsrik och hållbar övergripande barn- och ungdomsstrategi skulle underlättas genom en permanent struktur i kommissionens regi (som skulle samordna arbetet inom de olika generaldirektorat som berörs) eller en interinstitutionell grupp. Arbetet bör baseras på inrättandet av en övervakningsmekanism med klara mål och tidsfrister.

1.3

EESK anser att sysselsättningsgraden inom EU bör öka innan man gör allt för att aktivera äldre arbetstagare, och att man därvid bör göra allt man kan för att i stor utsträckning sätta unga i sysselsättning. Detta skulle nämligen få mer långsiktiga följder socialt (när det gäller ungdomars oberoende, sociala aspekter, barnafödande, familj etc.) och ekonomiskt, i fråga om tillväxt, finansiering av sociala tjänster, konsumtion, sparande och investeringar (byggande etc.). Kommittén uppmanar medlemsstaterna och EU-institutionerna att vidta nödvändiga åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten i Europa, främst genom ett snabbare och mera effektivt genomförande av den europeiska ungdomspakten och medlemsstaternas nationella reformprogram inom ramen för Lissabonstrategin.

1.4

EESK anser att situationen för ungdomar i landsbygdsområden och i fattiga områden i städerna måste uppmärksammas i högre grad. EESK uppmanar medlemsstaterna att ta sig an utmaningen att utrota barnfattigdomen och begär ytterligare åtgärder i syfte att underlätta för ungdomar med funktionshinder att delta i samhället på lika villkor.

1.5

EESK rekommenderar kommissionen att fortsätta arbeta för att ungdomars volontärarbete erkänns genom samarbete med arbetsgivar- och löntagarorganisationer, företrädare för det formella utbildningssystemet och lämpliga icke-statliga organisationer.

1.6

EESK upprepar huvudpunkterna när det gäller ungdomars volontärarbete, nämligen:

1.7

Kommittén avråder från lösningar när det gäller integration på arbetsmarknaden som präglas av instabilitet och som saknar framtidsperspektiv. Tillfälliga anställningar och allt osäkrare arbetstider och kontrakt bör inte längre framhållas som en lösning, eftersom de har visat vilka effekter de har på allt fler ungdomar med varierande social bakgrund. De osäkra anställningar som erbjuds som en tillfällig lösning i perioden mellan avslutade studier och inträdet i arbetslivet försenar karriären och ett varaktigt ansvarstagande i det sociala livet och familjelivet, vilket dessvärre framgår av de undersökningar och observationer som Dublinfonden, ILO och Europeiska observationsorganet för sysselsättning har genomfört.

1.8

EESK stöder utvecklingen av en strukturerad dialog mellan beslutsfattarna och ungdomarna. En sådan dialog skulle bidra till utvecklingen av den övergripande europeiska ungdomsstrategi som kommissionen föreslår i sitt meddelande. EESK välkomnar kommissionens förslag om att utarbeta en EU-rapport om ungdomsfrågor vart tredje år och rekommenderar att man bör säkerställa att det unga civila samhället och särskilt de nationella ungdomsråden verkligen deltar i utarbetandet av en sådan rapport.

1.9

EESK stöder utvecklingen av ett starkt partnerskap mellan EU och unga människor i form av en förklaring som ska undertecknas av EU:s institutioner och deras partner å ungdomarnas vägnar, det europeiska ungdomsforumet.

2.1

EESK har uppmärksammat ungdomsproblematiken i över tio år redan. De flesta av de senaste yttrandena är fortfarande relevanta och återfinns i urval nedan (1).

2.2

Den 5 september 2007 antog kommissionen sitt meddelande ”Att främja unga människors fulla deltagande i utbildning, arbetsliv och samhälle” som utarbetats gemensamt av GD Utbildning och kultur och GD Sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter. Även andra generaldirektorat deltog i utarbetandet. I meddelandet behandlas frågor som utbildning, sysselsättning, hälsa och medborgarskap med avseende på ungdomar och syftet är att behandla dessa områden på ett sektorsövergripande sätt. Meddelandet åtföljs av två arbetsdokument från kommissionen – ett om volontärarbete och ett om ungdomars sysselsättning.

2.3

I meddelandet återfinns synpunkter på några av de intressanta resultaten i rapporten ”Investing in youth: an empowerment strategy”, som offentliggjordes i april 2007 av Rådgivarbyrån för Europapolitik (BEPA).

2.4

Generellt välkomnar EESK kommissionens strategi både när det gäller processen bakom och innehållet i meddelandet. Kommittén uppskattar att flera generaldirektorat medverkat vid utarbetandet.

2.5

Kommittén är emellertid bekymrad över genomförandet av planerna för utarbetandet av den övergripande ungdomsstrategin. Kommissionen ger inte några rekommendationer om hur målet ska uppnås. Enligt rådets första uttalande har ingen av medlemsstaterna ännu några planer i denna riktning.

3.1

Detta kapitel handlar nästan uteslutande om formell utbildning, men om processen för livslångt lärande ska lyckas, gör även den icke-formella utbildningen det möjligt att skaffa sig de nödvändiga färdigheterna och kunskaperna genom att den utgör ett komplement till skolsystemen. Därför bör även denna ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

3.2

EESK instämmer i stort sett med förslagen om förbättringar av utbildningskvaliteten, eftersom de överensstämmer med nuvarande strategier och dokument.

3.3

EESK instämmer också i att en ungdomsspecifik del av Europass bör utvecklas som ett komplement till ungdomspasset, eftersom ungdomspasset endast fokuserar på ungdomsverksamhet inom ramen för programmet Aktiv ungdom. Det finns emellertid ett mycket bredare spektrum av ungdomsverksamhet som måste erkännas.

3.4

EESK rekommenderar att kommissionen fortsätter att arbeta för att frivilligt ungdomsarbete ska erkännas genom samarbete med arbetsgivar- och löntagarorganisationerna, företrädare för det formella utbildningssystemet och lämpliga icke-statliga organisationer.

3.5

Unga människor som avbryter sin skolgång bör ha möjlighet att delta i icke-formella utbildningsprogram som kan rusta dem för vuxenlivet och ett aktivt deltagande på arbetsmarknaden antingen som anställda eller som egna företagare.

4.1

EESK betonar att ungdomsarbetslösheten i Europa utgör ett hot mot Europas framtid och uppmanar medlemsstaterna och EU:s institutioner att vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra denna situation. Dessa åtgärder bör framför allt grundas på ett snabbare och mer effektivt genomförande av den europeiska ungdomspakten, där många medlemsstater släpar efter. För närvarande är den europeiska ungdomspakten i högre grad en avsiktsförklaring än en verklig arbetsplan.

4.2

I ett tidigare yttrande (2) begärde EESK att följande mål borde inkluderas i medlemsstaternas nationella reformprogram inom ramen för Lissabonstrategin:

4.3

EESK har nyligen antagit ett förberedande yttrande om flexicurity (3) som kan utgöra en bra grund för det framtida arbetet på detta område. I yttrandet noteras bland annat att ”unga personer i många medlemsländer möter en osäker arbetsmarknad med hög arbetslöshet, kontraktsanställningar, otillräcklig socialförsäkring och uppgifter ämnade för personer med lägre kvalifikationer.”

4.4

Den sociala otrygghet som hittills varit oupplösligt förenad med och utmärkande för den period i livet som kallas ungdom har ökat för många unga människor i Europa och i hela världen. De har fått erfara vad osäkra anställningar och materiella försakelser innebär, vilket de senaste rapporterna från ILO tydligt visar. Äldre generationer bör fråga sig vilken framtid de överlämnar till de yngre.

4.5

EESK har redan framfört krav på att främja ungdomars entreprenörskap genom finansiellt och tekniskt stöd och genom att minimera byråkratin i samband med övertagande, överlåtelse och nystart av företag. Därför är kommittén intresserad av det föreslagna pilotprojektet i syfte att främja unga företagares rörlighet.

4.6

När det gäller kommissionens initiativ beträffande praktikplatser instämmer EESK i att det bör införas en europeisk kvalitetsstadga för praktikperioder som kan erbjudas företag, vilka därigenom kan följa principerna för tydliga kontraktsförhållanden med ungdomar. I dag händer det ofta att unga människor utnyttjas som billig arbetskraft under sina praktikperioder i stället för att lära och förberedas för ett framtida arbete.

4.7

I linje med kommissionens förslag, i vilket medlemsstaterna uppmuntras att använda sig av nationell politik och EU-medel för att stödja unga människors övergång från utbildning till arbete, uppmanar EESK medlemsstaterna att minska de administrativa bördorna i samband med ansökningar om EU-finansiering, eftersom de minskar chanserna för icke-statliga ungdomsorganisationer som verkar på frivillig basis att få tillgång till denna typ av finansiering. Förhandsfinansiering av de icke-statliga organisationernas projekt skulle också bidra till att förbättra chanserna för dessa projekt.

5.1

EESK anser att situationen för ungdomar i landsbygdsområden och i fattiga områden i städerna måste uppmärksammas i högre grad. I många landsbygdsområden och fattiga områden i städerna har ungdomar inte tillgång till högkvalitativ utbildning, rörlighet, hälso- och sjukvård, fritidsaktiviteter och arbetstillfällen eller möjlighet att delta i det civila samhället.

5.2

EESK uppmanar medlemsstaterna att anta utmaningen att utrota fattigdomen bland barn och ungdomar som får allvarliga följder för dessa på en hel rad olika områden, t.ex. när det gäller hälsa och utbildning, och även för barnets framtida möjligheter att någonsin ta sig ut ur fattigdomsfällan.

5.3

I meddelandet behandlas inte den grundläggande kopplingen mellan omfattningen av och kvaliteten på barnomsorg dagtid å ena sidan, och senare skolresultat och framgångar i yrkeslivet å den andra. EESK rekommenderar att man i enlighet med Lissabonstrategins mål understryker den roll som barnomsorg spelar när det gäller att förbereda barnen inför skolan och ett självständigt liv, liksom att barnomsorgen är ett viktigt instrument för att främja den sociala integrationen och komma till rätta med förseningar i barnens utveckling.

5.4

EESK efterlyser ytterligare åtgärder i syfte att förbättra möjligheterna för barn och ungdomar som har särskilda behov, befinner sig i en utsatt situation eller lider av funktionshinder att delta i samhället på lika villkor: Lika deltagande i programmet Ungdoms verksamhet, lika tillgång till information om ungdomspolitik och ungdomsprojekt samt olika upplysningsåtgärder.

5.5

EESK instämmer i stort med kommissionens analys av jämställdhetsfrågorna. EESK beklagar emellertid att meddelandet inte innehåller några nya förslag för att bekämpa stereotypa könsroller.

5.6

Kommittén har redan uppmanat kommissionen att föreslå insatser som rör barns och ungdomars hälsa och särskilt en balanserad livsföring som främjar en god hälsa:

5.7

I enlighet med kommitténs senaste yttranden om solidaritet mellan generationerna (4) bör solidaritet med ungdomar även beaktas i utformningen av den övergripande politiken i en anda av samarbete och solidaritet med övriga åldersgrupper i det civila samhället, det vill säga barn, vuxna och äldre.

5.8

EESK välkomnar därför kommissionens antagande av en ny hälsostrategi.

6.1

EESK har ställt sig bakom unga människors aktiva deltagande både i sina yttranden och genom att ställa sina resurser till förfogande inför den Europeiska ungdomsveckan 2007.

6.2

I ett tidigare yttrande framhöll EESK vikten av ett aktivt deltagande i samhället generellt från ungdomarnas sida och deras oberoende. EESK rekommenderar därför följande:

6.3

EESK skulle uppskatta om den del av meddelandet som handlar om ungdomars volontärarbete (punkt 5.2) kunde formuleras på ett starkare och mindre generellt sätt. EESK beklagar att inte en enda av de rekommendationer kommittén framförde i sitt förberedande yttrande (5) återfinns i meddelandet.

6.4

Kommittén upprepar därför huvudpunkterna i denna fråga:

6.5

EESK stöder utvecklingen av ett starkt partnerskap mellan EU och unga människor i form av en förklaring som kommer att undertecknas senare i år av EU:s institutioner och deras partner å ungdomarnas vägnar, det europeiska ungdomsforumet. Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att det europeiska ungdomsforumet är redo att undersöka lämpliga åtgärder och verktyg tillsammans med sina partner för att säkra att särskilt ungdomar med sämre förutsättningar får komma till tals och räknas i denna process (6).

6.6

Vidare stöder EESK utvecklingen av en strukturerad dialog mellan beslutsfattarna och ungdomarna. En sådan dialog skulle bidra till utvecklingen av den övergripande europeiska ungdomsstrategi som kommissionen föreslår i sitt meddelande. För att uppnå detta föreslår EESK att det sammankallas ett dialogmöte mellan kommissionens samtliga relevanta generaldirektorat och företrädare för rådet och Europaparlamentet samt det unga civila samhället i syfte att utarbeta en gemensam färdplan om hur man ska ta itu med ungdomsfrågorna på ett sektorsövergripande sätt. EESK anser att en sådan gemensam färdplan skulle utgöra ett konkret steg när det gäller att tillmötesgå de krav som ungdomarna och det unga civila samhället framställde vid ungdomstoppmötet i Rom i mars 2007.

6.7

En strukturerad dialog med unga människor bör också använda sig av redan existerande medel, bland annat ordförandeskapens ungdomsarrangemang och de Europeiska ungdomsveckorna. Dessa arrangemang bör emellertid användas för diskussioner om framstegen när det gäller den övergripande europeiska ungdomsstrategin och de skrivna resultaten bör kopplas till dessa framsteg. Det är inte nödvändigt att utarbeta ytterligare yttranden – man behöver inte uppfinna hjulet om och om igen.

6.8

EESK välkomnar kommissionens förslag att utarbeta en EU-rapport om unga människor vart tredje år. En sådan rapport bör kopplas till den övergripande ungdomsstrategin och dess mål, med väldefinierade indikatorer för framgång eller misslyckande. Man bör säkerställa att det unga civila samhället och särskilt de nationella ungdomsråden verkligen deltar i utarbetandet av en sådan rapport.

17.6.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 151/50

1.1

Kommittén är positiv till förslaget till förordning om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr […] om tillämpning av den förstnämnda förordningen till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser. Detta förslag innebär nämligen ett framsteg mot likabehandling av EU-medborgare och tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i EU.

1.2

I detta sammanhang hoppas och önskar kommittén att hänsyn tas till följande kommentarer, som är en sammanfattning av yttrandet:

1.2.1

Att det inte bör uppstå någon situation som gör det nödvändigt att låta förordning (EG) nr 859/2003 och därmed förordning (EG) nr 1408/71 och dess tillämpningsförordning fortsätta gälla.

1.2.2

Att den text som ska ersätta förordning (EG) nr 859/2003 inte ska innehålla någon bilaga med särskilda bestämmelser som omfattar undantag från tillämpningen av förordning (EG) nr 883/2004.

1.2.3

Att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i sin egenskap av företrädare för EU:s organiserade civila samhälle alltid ska få yttra sig när bestämmelser av detta slag behandlas.

2.1

I april 1991 utfärdade Ekonomiska och sociala kommittén ett initiativyttrande om ställningen för migrerande arbetstagare från tredje land (1), i vilket kommittén gav uttryck för sitt stöd för likabehandling av EU-medborgare och tredjelandsmedborgare på det sociala området.

2.2

I oktober 1999 förespråkade Europeiska rådet i Tammerfors rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i medlemsstaterna, genom att de skulle tillskrivas samma rättigheter och skyldigheter som EU:s egna medborgare. Bland dessa rättigheter är det logiskt att fri rörlighet ingår, med de följder denna rörlighet får i samhällslivet och arbetslivet.

2.3

I artikel 63 i EG-fördraget fastställs att rådet från och med det datum då Amsterdamfördraget träder i kraft ska vidta åtgärder ”som fastställer de rättigheter och villkor enligt vilka medborgare i tredje land som är lagligen bosatta i en medlemsstat får bosätta sig i andra medlemsstater” (2). Dessa åtgärder påverkar dessa personers rätt att uppehålla sig och röra sig.

2.4

I maj 2003 offentliggjordes förordning (EG) nr 859/2003 (3) om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser (4). Därmed genomfördes bestämmelsen i artikel 63 i EG-fördraget och det skedde en utvidgning av bestämmelserna i förordningarna om social säkerhet när tredjelandsmedborgare och deras familjemedlemmar samt efterlevande till EU-medborgare som är medborgare i tredje land lagligen vistas i EU.

2.5

År 2004, när förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen antogs, fastställde man att förordning (EG) nr 1408/71 skulle upphävas samtidigt som den ovannämnda tillämpningsförordningen godkändes och offentliggjordes. Om det förslag till förordning som är föremål för yttrandet inte skulle antas, skulle tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i EU fortsätta att omfattas av förordning (EG) nr 1408/71. De skulle inte gynnas av den förenkling och de förbättringar som införts i förordning (EG) nr 883/2004, och dessutom skulle man befinna sig i en paradoxal situation med två förordningar om social trygghet, varav endast en skulle vara tillämplig på tredjelandsmedborgare.

3.1

Förslaget till förordning består av tre artiklar och kommer antagligen att liksom den tidigare förordningen omfatta en bilaga som inte finns med i detta förslag. I artiklarna upprepas nästan ordagrant innehållet i den förordning som ersätts.

3.2

I den första artikeln anges tillämpningsområdet, det vill säga tredjelandsmedborgare samt deras familjemedlemmar och efterlevande som lagligen vistas i en medlemsstat och inte omfattas av förordning (EG) nr 883/2004.

3.3

Den andra artikeln innehåller samma undantag som den nu gällande förordning (EG) nr 859/2003, rörande rättigheter som beviljats före den 1 juni 2003, det datum då den nuvarande förordningen trädde i kraft.

3.4

I den tredje artikeln fastställs datum för förordningens ikraftträdande och det föreskrivs att förordning (EG) nr 859/2003 ska upphöra att gälla samma dag.

4.1

Kommittén ser positivt på förslaget till förordning och förklarar återigen att den ovillkorligen stöder en utvidgning av likabehandlingen på det sociala området till att gälla både EU-medborgare och tredjelandsmedborgare. Kommittén är övertygad om att likabehandling kommer att bidra till successiv integration av de tredjelandsmedborgare som invandrar till EU-länder.

4.2

Det är glädjande att rådet har bett kommittén att utarbeta ett yttrande i samband med behandlingen av det förslag till förordning som utvidgar bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 och dess tillämpningsförordning till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser. I detta sammanhang förstår EESK inte varför man inte gjorde samma sak under behandlingen av förordning (EG) nr 859/2003 och lät kommittén yttra sig i denna viktiga fråga.

4.3

Oavsett vilka frågor som EESK obligatoriskt ska yttra sig om, anser kommittén att dess åsikt alltid bör beaktas när frågor med sociala följdverkningar diskuteras, framför allt när det gäller tillämpningsområdet för bestämmelser om sociala förmåner inom ramen för social trygghet.

4.4

I ett av skälen i förordning (EG) nr 859/2003 anges att Irland och Förenade kungariket önskar delta i beslutet om och tillämpningen av denna förordning, i enlighet med artikel 3 i det protokoll om dessa två länders ställning som är fogat till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

4.5

I det förslag till förordning som ska ersätta förordning (EG) nr 859/2003 nämns detta ännu inte i något av skälen. Kommittén tror att detta beror på att inget meddelande har inkommit från dessa två länder. I detta sammanhang hoppas kommittén att dessa länder fattar beslut i frågan i samband med antagandet av den nya förordningen, så att man kan undvika det som redan nämnts i punkt 2.5 i detta yttrande, det vill säga att förordning (EG) nr 1408/71 fortsätter att gälla endast i en eller två medlemsstater och endast tillämpas på tredjelandsmedborgare.

4.6

I förordning (EG) nr 859/2003 ingår en bilaga med undantag från tillämpningen av förordningen i två medlemsstater när det gäller mycket konkreta förmåner. I det förslag som kommittén har i uppgift att yttra sig över återfinns denna bilaga inte. Detta kan bero på att ingen medlemsstat har velat införa undantag i förslaget, eller att de ännu inte har yttrat sig i frågan.

4.7

Oavsett orsaken till att bilagan inte återfinns vill kommittén, i enlighet med den åsikt vi framförde för över 15 år sedan i initiativyttrandet om ställningen för migrerande arbetstagare från tredje land (5), återigen förespråka likabehandling av EU-medborgare och tredjelandsmedborgare på det sociala området. Kommittén anser därför att det inte bör ingå någon bilaga i den nya förordningen.