1.4.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 82/1

1.

1.1.

1.2.

1.3.

1.3.1.

1.3.2.

1.3.3.

1.3.4.

1.3.5.

1.3.6.

1.4.

1.5.

1.5.1.

1.5.2.

1.5.3.

1.5.4.

1.5.5.

1.5.6.

1.5.7.

1.5.8.

1.5.9.

1.5.10.

1.5.11.

1.5.12.

2.

2.1.

2.2.

3.

3.1.

3.1.1.

3.1.2.

3.1.3.

3.1.4.

3.1.5.

3.1.5.1.

3.1.5.2.

3.1.6.

3.1.6.1.

3.1.6.2.

3.1.7.

3.1.7.1.

3.1.7.2.

3.1.8.

3.1.9.

3.1.10.

3.1.11.

3.1.12.

3.2.

3.3.

4.

5.

5.1.

5.2.

5.2.1.

5.2.1.1.

5.2.1.2.

5.2.1.3.

5.2.1.4.

5.2.2.

5.2.2.1.

5.2.2.2.

5.2.2.3.

5.2.2.4.

5.2.3.

6.

7.

7.1.

7.2.

7.3.

7.4.

7.5.

(1)

Under Europeiska rådets vårmöte 2007 uppmanades medlemsstaterna och EU-institutionerna att vidta åtgärder för att utveckla en hållbar, integrerad klimat- och energipolitik för Europa. Rådet konstaterade bl.a. följande: ”På grund av att energiproduktion och -användning utgör de största källorna till utsläpp av växthusgaser krävs det ett integrerat tillvägagångssätt när det gäller klimat- och energipolitik för att uppnå detta mål. Integrering bör uppnås på ett ömsesidigt stödjande sätt. Mot denna bakgrund kommer energipolitiken för Europa att eftersträva följande tre mål, med full respekt för medlemsstaternas val av energimix och deras överhöghet över primärenergikällorna och i en anda av solidaritet bland medlemsstaterna:

(2)

Som en milstolpe i skapandet av en energipolitik för Europa stödde Europeiska rådet en heltäckande energihandlingsplan för perioden 2007–2009 och uppmanade särskilt kommissionen att så snart som möjligt överlämna de förslag som efterfrågas i handlingsplanen. Ett av förslagen avser översynen av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön.

(3)

Europeiska rådet beslutade att EU ska göra ett fast och oberoende åtagande att uppnå en minskning på minst 20 % av utsläppen av växthusgaser fram till 2020, jämfört med 1990. Rådet betonade också behovet av att öka energieffektiviteten i EU för att uppnå målet att spara 20 % av EU:s energikonsumtion jämfört med beräkningarna för 2020, och godkände ett bindande mål på 20 % för andelen förnybar energi av all energikonsumtion i EU senast 2020 och ett bindande mål på minst 10 % som ska uppnås av alla medlemsstater för andelen biobränslen av all konsumtion av bensin och diesel för transporter i EU senast 2020.

(4)

Dessa nya riktlinjer är ett av instrumenten för att genomföra handlingsplanen och miljöaspekterna av de energi- och klimatförändringsrelaterade mål som Europeiska rådet beslutade om.

(5)

I handlingsplanen för statligt stöd – Mindre men bättre riktat statligt stöd: en plan för reform av det statliga stödet 2005–2009 (1) (nedan kallad handlingsplanen för statligt stöd) konstaterade kommissionen att statliga stödåtgärder ibland kan vara effektiva verktyg för att uppnå mål av gemensamt intresse. Under vissa omständigheter kan statligt stöd rätta till marknadsmisslyckanden och därmed få marknaderna att fungera bättre och öka konkurrenskraften. Det kan också bidra till att främja en hållbar utveckling, oberoende av korrigeringen av marknadsmisslyckandena (2). I handlingsplanen för statligt stöd betonades det också att miljöskydd kan ge möjligheter till innovation, skapa nya marknader och öka konkurrenskraften tack vare resurseffektivitet och nya investeringsmöjligheter. Under vissa förhållanden kan statligt stöd bidra till dessa mål och därmed också främja de viktiga målen för Lissabonstrategin, dvs. hållbarare tillväxt och sysselsättning. Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (3) (nedan kallat sjätte miljöhandlingsprogrammet) anger de prioriterade områdena för miljöskyddsåtgärder (4).

(6)

Det primära syftet med kontrollen av statligt stöd på miljöskyddsområdet är att garantera att statliga stödåtgärder leder till att en högre miljöskyddsnivå uppnås än vad som vore fallet utan stöd och att garantera att stödets positiva effekter är större än de negativa när det gäller snedvridning av konkurrensen, med hänsyn tagen till principen om att förorenaren betalar, som fastställs i artikel 174 i EG-fördraget.

(7)

Ekonomisk verksamhet kan skada miljön, inte minst genom föroreningar. Utan statliga ingripanden kan företag i vissa fall slippa stå för hela kostnaden för den skada på miljön som deras verksamhet orsakar. Resultatet är att marknaden misslyckas med att fördela resurser på ett effektivt sätt, eftersom de (negativa) externa effekterna av produktion inte beaktas av tillverkaren, utan i stället drabbar samhället som helhet.

(8)

Enligt principen om att förorenaren betalar kan dessa negativa externa effekter avhjälpas genom att man ser till att förorenaren betalar för sina föroreningar, vilket innebär att alla miljökostnader läggs på förorenaren. Syftet är att garantera att de privata kostnaderna (som företaget står för) motsvarar de verkliga sociala kostnader som ekonomisk aktivitet orsakar samhället. Ett fullständigt genomförande av principen om att förorenaren betalar skulle således leda till att marknadsmisslyckandet rättas till. Principen om att förorenaren betalar kan genomföras antingen genom att obligatoriska miljönormer införs eller genom marknadsbaserade instrument (5). En del av de marknadsbaserade instrumenten kan innebära att statligt stöd ges till alla eller en del av de företag som omfattas av dem.

(9)

Även om det för närvarande finns gränser för tillämpningen av principen om att förorenaren betalar bör denna brist i lagstiftningen inte få hindra medlemsstaterna från att ställa miljöskyddskrav som är mer långtgående än gemenskapens krav och att minska de negativa externa effekterna i största möjliga utsträckning.

(10)

För att förbättra miljöskyddet kan det hända att medlemsstaterna vill använda statligt stöd för att skapa incitament på individuell nivå (det enskilda företagets nivå) för att nå upp till en högre nivå för miljöskyddet än vad gemenskapsnormerna kräver eller för att förbättra miljöskyddet om det saknas gemenskapsnormer. De kan också införa nationella normer eller miljöskatter som är mer krävande än gemenskapslagstiftningen eller, om det saknas gemenskapslagstiftning, använda miljöskatter för att ensidigt genomföra principen om att förorenaren betalar.

(11)

Kommissionen anser att det är nödvändigt att se över riktlinjerna för statligt stöd till skydd för miljön för att målen i handlingsplanen för statligt stöd ska kunna nås, särskilt att garantera ett bättre riktat statligt stöd, förbättrade ekonomiska analyser och effektivare förfaranden. Dessutom anser kommissionen att hänsyn måste tas till den miljöpolitiska och miljötekniska utvecklingen och att reglerna måste anpassas med beaktande av de erfarenheter som gjorts.

(12)

Kommissionen kommer att tillämpa dessa riktlinjer vid bedömningen av miljöstöd, vilket ökar klarheten om rättsläget och öppenheten i kommissionens beslutsfattande. Den rättsliga grunden för stöd till miljöskydd är i första hand artikel 87.3 c i EG-fördraget. Dessa riktlinjer ersätter gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön (6), som trädde i kraft 2001.

(13)

Riktlinjer fastställs för två olika slag av bedömningar: en standardbedömning för stödåtgärder under ett visst tröskelvärde eller stöd som ges till anläggningar med en produktionskapacitet under ett visst tröskelvärde (kapitel 3) och en detaljerad bedömning för stödåtgärder över det tröskelvärdet eller stöd som ges till anläggningar med en produktionskapacitet över det tröskelvärdet samt för stöd som ges till nya anläggningar som producerar förnybar energi, där stödbeloppet grundar sig på en beräkning av de externa kostnader som undvikits (kapitel 5).

(14)

De här riktlinjerna kommer att tillämpas på alla stöd som anmäls till kommissionen, antingen därför att stödet i fråga inte omfattas av en gruppundantagsförordning, det i en gruppundantagsförordning föreskrivs en skyldighet att anmäla stöd separat eller därför att den berörda medlemsstaten beslutar att anmäla ett stöd som i princip skulle ha kunnat omfattas av en gruppundantagsförordning. De kommer också att tillämpas vid bedömningen av allt oanmält stöd efter offentliggörandet av dessa riktlinjer.

(15)

I denna handlingsplan deklarerade kommissionen följande: ”För att på bästa sätt bidra till den återupplivade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning kommer kommissionen i lämpliga fall att förstärka sitt ekonomiska angreppssätt för granskningen av statligt stöd. Genom ett ekonomiskt angreppssätt fokuseras och inriktas visst statligt stöd på ett bättre sätt på målen i den återupplivade Lissabonstrategin.”

(16)

I bedömningen av huruvida ett stöd kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden väger kommissionen stödets positiva effekter när det gäller att nå ett mål av gemensamt intresse mot dess eventuella negativa bieffekter, såsom snedvridning av handel och konkurrens. I handlingsplanen för statligt stöd, som bygger på befintlig praxis, har denna avvägning formaliserats i vad som numera kallas ett avvägningstest (7). Ett sådant görs i tre steg: i de två första stegen granskas de positiva effekterna av statligt stöd och i det tredje steget de negativa effekterna, och en avvägning görs mellan de positiva och de negativa effekterna. Avvägningstestet är strukturerat på följande sätt:

(17)

Detta avvägningstest kan tillämpas både för att utforma regler för statligt stöd och vid granskningen av ärenden.

(18)

Enligt artikel 2 första strecksatsen i EU-fördraget är en hållbar utveckling ett av målen för Europeiska unionen. En hållbar utveckling ska bygga på ekonomiskt välstånd, social sammanhållning och en hög miljöskyddsnivå. Att främja miljöskyddet är därför ett viktigt mål av gemensamt intresse. Dessutom nämner artikel 6 i EG-fördraget behovet av att miljöskyddet integreras i all gemenskapspolitik, och enligt artikel 174.2 ska miljöpolitiken bygga på försiktighetsprincipen, på att förebyggande åtgärder vidtas, att miljöförstöring (8) hejdas vid källan och att förorenaren betalar.

(19)

I dessa riktlinjer anges villkoren för när statligt stöd får ges för att åtgärda sådana marknadsmisslyckanden som orsakar att miljöskyddet inte når upp till en optimal nivå.

(20)

Det vanligaste marknadsmisslyckandet när det gäller miljöskydd avser negativa externa effekter. Företag som agerar i eget intresse har inget incitament att ta hänsyn till de negativa externa effekter som orsakas av produktion, vare sig när de fattar beslut om en viss produktionsteknik eller när de fattar beslut om produktionsnivån. Företagets produktionskostnader är med andra ord lägre än kostnaderna för samhället. Därför har företagen inget incitament att minska sina föroreningar eller vidta åtgärder individuellt för att skydda miljön.

(21)

Regeringar som konfronteras med ett sådant marknadsmisslyckande tillgriper vanligen reglering för att se till att någon svarar för de negativa externa effekter som orsakas av produktion. På grund av införandet av normer, beskattning, ekonomiska instrument och annan reglering måste de företag som alstrar föroreningar betala de kostnader som föroreningarna orsakar samhället i enlighet med principen om att förorenaren betalar. Om de negativa externa effekterna internaliseras ökar följaktligen de privata kostnaderna för dessa företag, och därmed påverkas deras intäkter negativt. Eftersom vissa branscher och företag förorenar mer, andra mindre, varierar kostnaderna för miljövänlig lagstiftning i regel dessutom inte bara mellan olika företag utan också mellan olika medlemsstater. Medlemsstater kan dessutom ha olika uppfattning om behovet av att införa ambitiösa miljömål.

(22)

I avsaknad av gemenskapsnormer och marknadsbaserade styrmedel som till fullo återspeglar nivån på principen att förorenaren betalar (brist i lagstiftningen) kan medlemsstaterna således ensidigt besluta att eftersträva ett bättre miljöskydd. Det kan i sin tur ge upphov till extra kostnader för de företag som är verksamma på deras territorium. Därför kan medlemsstaterna utöver lagstiftningen använda statligt stöd som ett positivt incitament för att nå upp till en högre miljöskyddsnivå. Detta kan göras på två sätt:

(23)

Statliga ingripanden har en roll när det gäller att garantera ett mer adekvat miljöskydd. Reglering och marknadsbaserade styrmedel är de viktigaste verktygen för att uppnå miljömål. ”Mjuka” styrmedel, t.ex. frivillig miljömärkning och spridningen av miljövänlig teknik, kan också ha en viktig roll. Däremot berättigar dock inte förekomsten av marknadsmisslyckanden eller politiska mål automatiskt att statligt stöd används, även om det kan vara svårt att hitta den lämpligaste mixen av policyinstrument.

(24)

Enligt principen om att förorenaren betalar ska den som förorenar betala alla kostnader för sina föroreningar, inklusive de indirekta kostnaderna för samhället. I det avseendet kan miljölagstiftningen vara ett användbart instrument för att öka bördan för förorenaren. Om principen om att förorenaren betalar följs garanterar det i teorin att det marknadsmisslyckande som är förknippat med negativa externa effekter rättas till. Det betyder att om principen följdes konsekvent skulle inga ytterligare statliga ingripanden behövas för att garantera ett effektivt marknadsresultat. Principen om att förorenaren betalar förblir huvudregeln och statligt stöd är i själva verket det näst bästa alternativet. Om statligt stöd användes inom ramen för principen att förorenaren betalar skulle den som förorenar i praktiken slippa bördan att betala för sina föroreningar. Därför kan det hända att statligt stöd inte är ett lämpligt instrument i sådana fall.

(25)

Särskilt på grund av att principen om att förorenaren betalar inte genomförs fullständigt anses miljöskyddets nuvarande nivå dock ofta vara otillfredsställande av följande orsaker:

(26)

I situationer där nivån på miljöskyddet inte är tillfredsställande kan statligt stöd visserligen inte lösa alla de problem som nämnas ovan, men det kan ge positiva incitament till företag att bedriva verksamhet eller göra investeringar som inte är obligatoriska och som annars inte skulle göras av företag som drivs i vinstsyfte. Dessutom kan statligt stöd vara ett lämpligt instrument som gör det möjligt för medlemsstaterna att anta nationell miljölagstiftning som går längre än gemenskapsnormerna genom att lindra bördan för de företag som påverkas mest av lagstiftningen, som därmed blir möjlig att införa.

(27)

Statligt stöd till miljöskydd måste leda till att stödmottagaren ändrar sitt beteende så att miljöskyddet blir bättre än om inget stöd hade beviljats. Investeringar som höjer nivån på miljöskyddet kan samtidigt öka intäkterna (9) och/eller minska kostnaderna (10) och därmed vara ekonomiskt attraktiva i sig. Därför måste man försäkra sig om att den berörda investeringen inte hade gjorts utan statligt stöd.

(28)

Syftet är att säkerställa att företag inte skulle bedriva samma verksamhet utan stöd på grund av dess inneboende fördelar. Stimulanseffekten identifieras genom en kontrafaktisk analys med en jämförelse av planerad verksamhet med respektive utan stöd. En korrekt uppfattning av den kontrafaktiska situationen är avgörande för att fastställa om statligt stöd har en stimulanseffekt eller inte. Det är också viktigt för att kunna beräkna de extra investerings- eller produktionskostnaderna för att åstadkomma ett bättre miljöskydd.

(29)

Investeringar kan vara nödvändiga för att gemenskapsnormerna ska uppfyllas. Att bevilja ett företag statligt stöd för att det ska kunna uppfylla obligatoriska gemenskapsnormer som redan gäller kan inte berättigas, eftersom företaget i alla händelser måste uppfylla dem.

(30)

Ett stöd anses vara proportionellt endast om samma resultat inte hade kunnat nås med mindre stöd. Dessutom kan proportionaliteten också bero på hur selektiv en åtgärd är.

(31)

Stödbeloppet ska framför allt begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att uppnå det önskade miljöskyddet. Därför grundar sig stödberättigande kostnader för investeringsstöd på begreppet extra (netto)kostnad som är nödvändig för att uppnå miljömålen. Detta koncept betyder att alla ekonomiska fördelar som investeringen ger företaget i princip måste dras från de extra investeringskostnaderna för att det ska kunna fastställas hur mycket stöd som kan beviljas.

(32)

Det är dock svårt att ta full hänsyn till alla ekonomiska fördelar som en extra investering ger ett företag. Enligt den metod för beräkning av stödberättigande kostnader som anges i punkterna 80–84 beaktas exempelvis inte driftsfördelar utöver en viss inledande period efter investeringen. I det här sammanhanget beaktas inte heller vissa typer av fördelar som inte alltid är lätta att mäta, t.ex. den ”gröna image” som en miljöinvestering främjar. För att stödet ska vara proportionellt anser kommissionen därför att stödbeloppet normalt sett måste vara mindre än de stödberättigande investeringskostnaderna, se bilagan. Endast i fall där investeringsstödet beviljas genom ett verkligen konkurrensutsatt anbudsförfarande utifrån klara, öppna och icke-diskriminerande kriterier – som faktiskt garanterar att stödet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt för att nå miljömålet – får stödbeloppet uppgå till 100 % av de stödberättigande investeringskostnaderna. Anledningen är att det under sådana förhållanden kan antas att de respektive anbuden återspeglar alla tänkbara fördelar som kan bli följden av den extra investeringen.

(33)

För vissa åtgärder är det dessutom inte möjligt att beräkna stödbeloppet på grundval av extrakostnaderna: detta gäller t.ex. stöd i form av befrielse från eller nedsättning av miljöskatter och stöd i form av handel med utsläppsrätter. I dessa fall måste proportionaliteten garanteras med hjälp av villkor och kriterier för beviljande av befrielser och nedsättningar som garanterar att stödmottagaren inte får alltför stora fördelar, och att åtgärdens selektivitet begränsas till vad som är absolut nödvändigt.

(34)

Kostnaden för att uppnå miljöskydd är ofta relativt sett högre för små och medelstora företag i förhållande till storleken på deras verksamhet. Dessutom begränsas små och medelstora företags möjligheter att betala sådana kostnader ofta av brister på kapitalmarknaden. Därför, och med tanke på den minskade risken för allvarliga snedvridningar av konkurrensen om stödmottagaren är ett litet eller medelstort företag, kan en bonus vara motiverad för sådana företag för vissa typer av stöd.

(35)

Dessutom uppmanas medlemsstaterna att se till att miljöfördelar uppnås kostnadseffektivt, t.ex. genom att välja åtgärder på ett sådant sätt att de externa kostnader som undviks är betydande jämfört med själva stödbeloppet. Eftersom det inte finns någon direkt koppling mellan kostnaden för företaget och de externa kostnader som undvikits, kan externa kostnader som undvikits endast i undantagsfall användas som grund för att fastställa statliga stödbelopp. I vanliga fall måste stödbeloppet stå i direkt relation till kostnaderna för företaget för att detta ska ha ett tillräckligt incitament att ändra sitt beteende.

(36)

Risken för att stödet ska snedvrida konkurrensen oskäligt mycket är vanligtvis ganska liten, om statliga stödåtgärder på miljöområdet är välriktade och enbart avsedda att kompensera för de verkliga extrakostnader som är förknippade med ett bättre miljöskydd. Därför är det avgörande att statliga stödåtgärder på miljöområdet är välriktade. I fall där stöd inte är nödvändigt eller proportionellt för att nå det avsedda syftet skadar det konkurrensen. Det gäller i synnerhet fall där stödet

(37)

I vissa fall är syftet med åtgärden att ingripa i marknadens funktion för att till allmän fördel för miljön främja viss miljövänlig produktion på bekostnad av annan produktion som är mer förorenande. Som resultat av sådana åtgärder kan de som tillverkar de berörda miljövänliga produkterna förbättra sin marknadsposition i förhållande till konkurrenter som erbjuder mindre miljövänliga produkter. I sådana fall beaktar kommissionen åtgärdens totala miljöeffekt när den tittar på dess negativa inverkan på marknadspositionen, och därmed på vinsten, för företag som inte får stöd. Ju mindre den väntade miljöeffekten av åtgärden i fråga är, desto viktigare är det att undersöka hur den påverkar marknadsandelar och vinst för konkurrerande produkter.

(38)

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4–7 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (11) tillämpar kommissionen olika presumtioner beroende på vilket slags stöd som anmälts.

(39)

I kapitel 3 i dessa riktlinjer anger kommissionen en rad åtgärder avseende vilka den i förväg utgår från att statligt stöd är inriktat på att komma till rätta med ett marknadsmisslyckande som hämmar miljöskyddet eller på att förbättra miljöskyddet. Kommissionen formulerar också en rad förutsättningar och parametrar som ska säkerställa att statligt stöd faktiskt har en stimulanseffekt, är proportionellt och har en begränsad negativ påverkan på konkurrens och handel. Kapitel 3 innehåller således parametrar när det gäller den verksamhet som får stöd, stödnivåer och villkor kopplade till förenlighet.

(40)

För stödbelopp som överstiger vissa tröskelvärden samt för vissa specifika situationer är en ytterligare granskning nödvändig på grund av den större risken för att konkurrens och handel snedvrids. En sådan ytterligare granskning innebär i allmänhet att åtgärden analyseras mer långtgående och detaljerat i enlighet med kapitel 5. Dessa åtgärder förklaras förenliga om avvägningstestet enligt kapitel 5 utmynnar i en positiv utvärdering totalt sett. I samband med denna analys kommer inga förenlighetskriterier att anses vara uppfyllda på förhand. Befrielse från och nedsättning av miljöskatter omfattas bara av den bedömning som föreskrivs i kapitel 4 (12).

(41)

Till följd av denna detaljerade bedömning kan kommissionen komma att godkänna stödet, förklara det oförenligt med den gemensamma marknaden eller anta ett förenlighetsbeslut på vissa villkor.

(42)

Kommissionen har identifierat ett antal åtgärder där statligt stöd på vissa villkor kan anses vara förenligt med artikel 87.3 c i EG-fördraget.

(43)

Den här typen av stöd ger företag individuella incitament att nå upp till en högre nivå på miljöskyddet. I vanliga fall har ett företag inget incitament att gå längre än de obligatoriska normerna om kostnaderna överskuggar fördelarna. I sådana fall kan statligt stöd beviljas för att ge företag en drivfjäder att förbättra miljöskyddet. I enlighet med gemenskapssyftet att främja miljöinnovation kan en förmånligare behandling godtas för miljöinnovationsprojekt som är inriktade på att åtgärda det dubbla marknadsmisslyckande som sammanhänger med de större risker som innovation är förknippad med i förening med projektets miljöaspekt. Syftet med stöd till miljöinnovation är således att påskynda spridningen av miljöinnovation på marknaden.

(44)

Transporterna orsakar dels en stor del av de totala utsläppen av växthusgaser (cirka 30 %), dels lokala föroreningar i form av damm, partiklar, kväveoxid och svaveloxid. Därför är det viktigt att främja rena transportsätt, både för att bekämpa den globala klimatförändringen och för att minska lokala föroreningar, särskilt i städer. I det här sammanhanget är det särskilt viktigt att främja inköp av rena transportfordon (även rena fartyg).

(45)

Dessa riktlinjer godkänner inte att företag ges stöd för att uppfylla gemenskapsnormer som redan gäller, eftersom sådant stöd inte skulle leda till en högre nivå på miljöskyddet. Statligt stöd kan dock garantera att nyligen antagna gemenskapsnormer som ännu inte gäller genomförs betydligt snabbare och därmed bidrar till att föroreningarna minskar snabbare än om stödet inte hade beviljats. I sådana situationer kan statligt stöd därför skapa individuella incitament för företag att kompensera de negativa externa effekterna av föroreningar.

(46)

Stöd till företag för studier om investeringar med syftet att nå en miljöskyddsnivå som går längre än gemenskapsnormerna eller att höja nivån på miljöskyddet i avsaknad av gemenskapsnormer, samt för studier om energisparande och produktion av förnybar energi, avhjälper det marknadsmisslyckande som sammanhänger med asymmetrisk information. Företag underskattar ofta möjligheterna och fördelarna i samband med energisparande och förnybar energi, vilket leder till underinvestering.

(47)

Den här typen av stöd ska avhjälpa det marknadsmisslyckande som sammanhänger med negativa externa effekter genom att skapa individuella incitament att uppnå miljömål som är inriktade på energisparande och minskade utsläpp av växthusgaser. På gemenskapsnivå, i meddelandet från kommissionen till Europeiska rådet och Europaparlamentet – En energipolitik för Europa (13), har det ställts som mål att utsläppen av växthusgaser år 2020 ska ha minskat med minst 20 % jämfört med 1990, vilket bekräftades vid Europeiska rådets möte den 8–9 mars 2007. Dessutom är medlemsstaterna skyldiga att anta och sträva efter att inom nio år uppnå ett övergripande nationellt vägledande energibesparingsmål på 9 % i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG (14). Statligt stöd kan vara lämpligt också när de investeringar som leder till energibesparingar inte är obligatoriska enligt tillämpliga gemenskapsnormer och när de inte är lönsamma, dvs. när kostnaden för att spara energi är högre än den privata ekonomiska fördelen. När det gäller små och medelstora företag kan det behövas ett förmånligare stöd för att beakta att dessa företag ofta underskattar fördelarna med energisparande under längre perioder, vilket leder till att de investerar för lite i energisparande åtgärder.

(48)

Den här typen av stöd ska avhjälpa det marknadsmisslyckande som sammanhänger med negativa externa effekter genom att skapa individuella incitament att öka de förnybara energikällornas andel av den totala energiproduktionen. En ökad användning av förnybara energikällor är en av gemenskapens miljöprioriteringar och dessutom en ekonomisk och energirelaterad prioritering. Den väntas ha en viktig roll när det gäller att uppnå målen att minska utsläppen av växthusgaser. På gemenskapsnivå, i meddelandet från kommissionen till Europeiska rådet och Europaparlamentet – En energipolitik för Europa, har det ställts som mål att den förnybara energin ska utgöra 20 % av EU:s totala energiförbrukning år 2020. Statligt stöd kan vara berättigat om kostnaden för att producera förnybar energi är högre än kostnaden för produktion som grundar sig på mindre miljövänliga energikällor och om det inte finns någon obligatorisk gemenskapsnorm som föreskriver en viss andel energi från förnybara källor för enskilda företag. Den höga kostnaden för produktion av vissa typer av förnybar energi gör det omöjligt för företagen att ta ut konkurrenskraftiga priser på marknaden, vilket skapar hinder för förnybar energi att komma in på marknaden. På grund av den tekniska utvecklingen på området förnybar energi och en gradvis ökande internalisering av externa miljöeffekter (t.ex. till följd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (15), lagstiftningen om luftkvalitet och systemet för handel med utsläppsrätter), har kostnadsskillnaden minskat de senaste åren, vilket minskar behovet av stöd.

(49)

Dessutom ska satsningen på biobränslen främja både försörjningstryggheten och klimatförändringspolitiken på ett hållbart sätt, vilket betonades i lägesrapporten om biodrivmedel (16). Därför kan det hända att statligt stöd är ett lämpligt instrument bara för sådan användning av förnybara energikällor där miljöfördelarna och miljöhållbarheten är uppenbara. Framför allt kommer biobränslen inte att berättiga till statligt stöd om de inte uppfyller hållbarhetskriterierna i artikel 15 i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av förnybar energi (17). När medlemsstaterna utformar sina stödsystem kan de främja användningen av biobränslen som ger ytterligare fördelar – däribland de diversifieringsfördelar som erbjuds av biobränslen som producerats från avfall, restprodukter, cellulosa och lignocellulosa – genom vederbörligt beaktande av de olika kostnaderna för att producera energi med traditionella biobränslen å ena sidan och av dessa biobränslen som ger extra fördelar å andra sidan.

(50)

När det gäller vattenkraftverk bör det noteras att de kan påverka miljön på två olika sätt. De har med säkerhet potential när det gäller låga utsläpp av växthusgaser. Därför kan de spela en viktig roll för energimixen totalt sett. Å andra sidan kan sådana anläggningar också ha en negativ effekt till exempel på vattensystem och biologisk mångfald (18).

(51)

De här typerna av stöd ska avhjälpa det marknadsmisslyckande som sammanhänger med negativa externa effekter genom att skapa incitament att uppfylla miljömål på området energisparande. Kraftvärme är det effektivaste sättet att producera el och värme samtidigt. När el och värme produceras tillsammans går mindre energimängder till spillo i produktionen. I den gemenskapsstrategi som skisseras i den strategi för kraftvärme som kommissionen lade fram 1997 fastställdes som allmänt vägledande mål att andelen elproduktion från kraftvärme ska fördubblas till 18 % år 2010. Sedan dess har kraftvärmeproduktionens betydelse för EU:s energistrategi framhävts genom antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (19) samt genom införandet av ett kapitel om kraftvärme i kommissionens handlingsplan för energieffektivitet: Att förverkliga möjligheterna (20). I det sistnämnda dokumentet framhålls möjligheten att utnyttja spillvärme, t.ex. från industrin eller försörjningssektorn, för användbara tillämpningar exempelvis inom fjärrvärmesektorn. Dessutom kan fjärrvärme vara mer energieffektivt än individuell uppvärmning och avsevärt förbättra luftkvaliteten i städerna. Därför kan statligt stöd beviljas för att ge incitament att uppnå miljömål, förutsatt att det visas att fjärrvärme är mindre förorenande och mer energieffektivt när det gäller att producera och distribuera värmen men samtidigt dyrare än individuell uppvärmning. Om de externa miljöeffekterna successivt internaliseras i kostnaderna för annan teknik kan det väntas minska behovet av stöd genom att dessa kostnader gradvis närmar sig kostnaderna för kraftvärme och fjärrvärme, precis som i fallet med förnybar energi.

(52)

Den här typen av stöd ska ge individuella incitament att uppnå miljömål som sammanhänger med avfallshantering (21). I gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram anges förebyggande av avfall och avfallshantering som en av de fyra viktigaste prioriteringarna. Det primära syftet är att separera ekonomisk verksamhet från uppkomsten av avfall, så att ekonomisk tillväxt i EU inte leder till allt större mängder avfall. Mot denna bakgrund kan statligt stöd ges både till den som producerar avfallet (se avsnitt 3.1.1) och till företag som hanterar eller återvinner avfall som andra företag skapar (se avsnitt 3.1.9). De gynnsamma effekterna på miljön måste dock garanteras, principen om att förorenaren betalar får inte kringgås och marknaderna för sekundärmaterial måste fungera normalt och får inte snedvridas.

(53)

Den här typen av stöd ska skapa ett individuellt incitament att kompensera negativa externa effekter, om det inte är möjligt att identifiera det förorenande företaget och låta detta betala kostnaderna för att reparera de miljöskador det har orsakat. I sådana fall kan statligt stöd vara motiverat om kostnaden för att sanera området är högre än den åtföljande värdestegringen.

(54)

Syftet med den här typen av investeringsstöd är att skapa individuella incitament att minska de negativa externa effekterna genom att omlokalisera företag som producerar mycket avfall till områden där sådana föroreningar har en mindre skadlig effekt, dvs. ger upphov till lägre externa kostnader. I överensstämmelse med försiktighetsprincipen inför dessa riktlinjer en möjlighet att ge stöd för en omlokalisering av farliga anläggningar med hög riskfaktor i enlighet med rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (22) (Seveso II-direktivet). Tidigare olyckor har visat att lokaliseringen av en anläggning som omfattas av Seveso II-direktivet har avgörande betydelse både för att förebygga olyckor och begränsa konsekvenserna för människor och miljö om en olycka inträffar. Statligt stöd kan därför vara motiverat om omlokaliseringen görs av miljöskäl. För att försäkra sig om att stöd till omlokalisering inte ges för andra ändamål, bör det krävas ett administrativt eller rättsligt beslut av en behörig myndighet eller ett avtal mellan den behöriga myndigheten och företaget om att företaget ska omlokaliseras. De stödberättigande kostnaderna måste beakta eventuella fördelar som företaget får tack vare omlokaliseringen.

(55)

System för handel med utsläppsrätter kan omfatta statligt stöd på olika sätt, t.ex. när medlemsstater beviljar utsläppsrätter och tillstånd under deras marknadsvärde och detta kan tillskrivas medlemsstaterna. Den här typen av stöd kan användas för att komma till rätta med negativa externa effekter genom att tillåta att marknadsbaserade styrmedel som är inriktade på miljömål införs. Om den totala mängden utsläppsrätter som en medlemsstat beviljar är mindre än företagens väntade totala behov, blir den totala effekten på miljöskyddet positiv. Om de beviljade utsläppsrätterna inte täcker de enskilda företagens totala behov, måste de antingen minska sina föroreningar (varvid de bidrar till att förbättra miljöskyddet) eller köpa fler utsläppsrätter på marknaden (och därmed betala en kompensation för sina föroreningar). För att begränsa snedvridningen av konkurrensen kan ingen övertilldelning av utsläppsrätter tillåtas, och åtgärder måste vidtas för att undvika onödiga inträdeshinder.

(56)

Kriterierna i punkt 55 utgör grunden för kommissionens bedömning av situationer som uppstår under den handelsperiod som upphör den 31 december 2012. När det gäller situationer som uppstår under handelsperioden efter det datumet kommer kommissionen att bedöma åtgärderna mot bakgrund av om de är både nödvändiga och proportionella. Detta kommer slutligen att prägla översynen av de här riktlinjerna med särskild hänsyn till det nya direktivet om EU:s system för handel med utsläppsrätter för handelsperioden efter den 31 december 2012.

(57)

Nedsättningar och befrielser från miljöskatter avseende vissa sektorer eller kategorier av företag kan göra det möjligt att införa högre skatter för andra företag, vilket totalt sett leder till att internaliseringen av kostnader förbättras, och att skapa ytterligare incitament att förbättra miljöskyddet. Den här typen av stöd kan därför vara nödvändig för att indirekt komma till rätta med negativa externa effekter genom att göra det lättare att införa eller upprätthålla en relativt sträng miljöbeskattning på nationell nivå. För att stöd ska vara förenligt med den gemensamma marknaden måste det visas att undantagen eller nedsättningarna är nödvändiga för samtliga tilltänkta kategorier av stödmottagare och att de är proportionella. Detta antas vara fallet om stödmottagarna betalar en skatt som åtminstone motsvarar den lägsta skattenivå i gemenskapen som fastställs i det direktiv som är tillämpligt, om det finns ett sådant direktiv. Annars beror nödvändigheten på i vilken utsträckning den nationella skatten påverkar produktionskostnaderna och på möjligheten att föra över skatten på konsumenterna och minska vinstmarginalerna. Proportionaliteten beror på i vilken utsträckning stödmottagarna ytterligare kan minska sin förbrukning eller sina utsläpp, betala en del av den nationella skatten eller ingå miljöavtal för att minska föroreningarna (23).

(58)

Dessa riktlinjer är tillämpliga på statligt stöd till miljöskydd. De ska tillämpas i enlighet med övrig gemenskapspolitik på området statligt stöd, andra bestämmelser i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och i fördraget om Europeiska unionen samt i enlighet med den lagstiftning som antagits i enlighet med dessa fördrag.

(59)

Dessa riktlinjer är tillämpliga på stöd (24) för att främja miljöskydd inom alla sektorer som regleras av EG-fördraget. De är också tillämpliga på sådana sektorer som omfattas av särskilda gemenskapsregler om statligt stöd (stålindustri, varvsindustri, bilindustri, syntetfiber, transporter, kol, jordbruk och fiske), om inget annat sägs i sådana särskilda regler.

(60)

Utveckling och tillverkning av miljövänliga produkter, maskiner eller transportmedel för att kunna driva dem med mindre förbrukning av naturresurser, och åtgärder som vidtas i fabriker eller andra produktionsanläggningar i syfte att förbättra säkerhet eller hygien omfattas inte av dessa riktlinjer.

(61)

När det gäller jordbruk och fiske är dessa riktlinjer tillämpliga på stöd till miljöskydd till företag som är verksamma inom förädling och saluföring av produkter. För företag som är verksamma inom förädling och saluföring av fiskeprodukter är den högsta tillåtna stödnivån den högre av stödnivån enligt dessa riktlinjer och stödnivån enligt den förordningen, om stödet avser utgifter som är stödberättigande enligt rådets förordning (EG) nr 1198/2006 av den 27 juli om Europeiska fiskerifonden (25). På området jordbrukets primärproduktion är dessa riktlinjer endast tillämpliga på åtgärder som inte redan regleras av gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbruk och skogsbruk 2007–2013 (26) och på området primärproduktion inom fiske och vattenbruk är de tillämpliga endast om det inte finns några särskilda bestämmelser om miljöstöd.

(62)

Finansieringen av miljöskyddsåtgärder som avser infrastrukturer för luft-, väg- och järnvägstransporter samt för sjötransporter och transporter på inre vattenvägar, inklusive eventuella projekt av gemensamt intresse enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (27) omfattas inte av dessa riktlinjer.

(63)

Statligt stöd till forskning, utveckling och innovation på miljöområdet regleras av gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (28). Ledet när miljöinnovation sprids på marknaden (förvärv av en tillgång i form av en miljöinnovation) omfattas dock av dessa riktlinjer.

(64)

Stöd till utbildningsverksamhet på miljöområdet är inte av så specifik karaktär att det motiverar andra regler än de som gäller för utbildningsverksamhet i allmänhet, och därför kommer kommissionen att granska sådana stöd i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 68/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på stöd till utbildning (29).

(65)

Konsulttjänster har en viktig uppgift att fylla för att hjälpa små och medelstora företag att göra framsteg inom miljöskyddet. De kan framför allt användas till att utföra miljörevisioner eller bedöma de ekonomiska fördelarna med en miljövänlig investering för ett företag och därmed sporra små och medelstora företag att göra en sådan miljöskyddsfrämjande investering. Små och medelstora företag kan få stöd för rådgivning på miljöområdet enligt kommissionens förordning (EG) nr 70/2001 av 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd till små och medelstora företag (30).

(66)

Dessa riktlinjer är inte tillämpliga på icke återvinningsbara kostnader enligt definitionen på sådana kostnader i kommissionens meddelande om en analysmetod för statligt stöd i samband med icke återvinningsbara kostnader (31).

(67)

Dessutom gäller att om bestämmelserna avseende energisparande i avsnitt 3.1.5 inte är tillämpliga omfattar dessa riktlinjer inte statligt stöd till investeringar i infrastruktur för fjärrvärme, utan de ska bedömas mot bakgrund av artikel 87.3 c i EG-fördraget.

(68)

I vissa medlemsstater kan företag omfattas av miljöskatter och samtidigt delta i system för handel med utsläppsrätter. Kommissionen har inte samlat tillräckligt med erfarenhet när det gäller att bedöma om nedsättningar av miljöskatter är förenliga med den gemensamma marknaden i sådana situationer. Därför är det för tidigt för kommissionen att ge allmän vägledning om detta. I stället kommer sådana fall att bedömas på grundval av artikel 87.3 c i EG-fördraget, i den mån de utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(69)

En del av de sätt att stödja kraftverk som drivs med fossila bränslen eller andra industriella anläggningar som är utrustade med anläggningar för avskiljning, transport och lagring av koldioxid, eller enskilda delar av denna kedja för avskiljning och lagring av koldioxid som medlemsstaterna har planerat, skulle slutligen kunna utgöra statligt stöd, men med hänsyn till bristen på erfarenhet är det för tidigt att utarbeta riktlinjer för att godkänna sådant stöd. Med tanke på den strategiska betydelse den här tekniken har för gemenskapen när det gäller att trygga energiförsörjningen, minska utsläppen av växthusgaser och nå det överenskomna långsiktiga målet att begränsa uppvärmningseffekten av klimatförändringarna till 2 °C över den förindustriella nivån och med tanke på kommissionens uttalade stöd för byggandet av demonstrationsanläggningar i industriell skala senast 2015 under förutsättning att de är säkra ur miljösynpunkt och bidrar till miljöskyddet, kommer kommissionen i allmänhet att ha en positiv inställning till statligt stöd för sådana projekt (32). Projekt skulle kunna bedömas mot bakgrund av artikel 87.3 c i EG-fördraget eller vara stödberättigande i egenskap av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse på de villkor som anges i artikel 87.3 b i fördraget och i punkt 147 i dessa riktlinjer.

(70)

I dessa riktlinjer gäller följande definitioner:

(71)

Statligt stöd till miljöskydd är förenligt med den gemensamma marknaden enligt innebörden i artikel 87.3 c i EG-fördraget, om det mot bakgrund av avvägningstestet leder till ökad verksamhet inom miljöskydd och inte påverkar handelsvillkoren på ett sätt som strider mot det gemensamma intresset. I detta sammanhang är det viktigt att stödordningar har en rimlig varaktighet, utan att det påverkar möjligheten för en medlemsstat att anmäla en åtgärd på nytt när den tidsfrist som fastställts i kommissionens beslut har löpt ut. Medlemsstaterna får stödja anmälningar av stödåtgärder genom noggranna utvärderingar av tidigare liknande stödåtgärder som visar stödets stimulanseffekt.

(72)

De åtgärder som beskrivs i punkterna 73–146 kan konstateras vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget.

(73)

Investeringsstöd som gör det möjligt för företag att gå längre än gemenskapsnormerna för miljöskydd eller förbättra miljöskyddet även i avsaknad av gemenskapsnormer anses förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget, om villkoren i punkterna 74–84 och avsnitt 3.2 är uppfyllda.

(74)

Den stödbeviljade investeringen ska uppfylla ett av följande två villkor:

(75)

Stöd får inte beviljas om förbättringarna endast innebär att företagen rättar sig efter gemenskapsnormer som redan antagits och ännu inte trätt i kraft (40).

(76)

Stödnivån får inte överstiga 50 % av den stödberättigande kostnaden enligt definitionen i punkterna 80–84.

(77)

Om investeringsstödet beviljas genom ett verkligen konkurrensutsatt anbudsförfarande utifrån klara, öppna och icke-diskriminerande kriterier – som faktiskt garanterar att stödet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt för att nå miljömålet – får stödnivån uppgå till 100 % av de stödberättigande investeringskostnaderna enligt definitionen i punkterna 80–84. Ett sådant anbudsförfarande måste vara icke-diskriminerande och förutsätta att tillräckligt många företag deltar. Dessutom måste budgeten i samband med anbudsförfarandet vara strikt begränsad i det avseendet att alla deltagare inte kan få stöd. Slutligen måste stödet beviljas på grundval av anbudsgivarens ursprungliga anbud, dvs. utan hänsyn till senare förhandlingar.

(78)

Om investeringen avser förvärv av en tillgång i form av en miljöinnovation eller lanseringen av ett miljöinnovationsprojekt får stödnivån höjas med 10 procentenheter, under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:

(79)

När investeringsstödet till företag som går längre än gemenskapsnormerna eller höjer nivån på miljöskyddet där det inte finns några sådana gemenskapsnormer går till små och medelstora företag, får den högsta stödnivån ökas med 10 procentenheter för medelstora företag och 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(80)

Stödberättigande kostnader måste vara begränsade till de extra investeringskostnader som är nödvändiga för att nå upp till en högre miljöskyddsnivå än vad gemenskapsnormerna kräver och de beräknas i två steg. För det första fastställs kostnaden för den investering som direkt sammanhänger med miljöskydd genom att den jämförs med den kontrafaktiska situationen. För det andra dras driftsfördelarna av medan driftskostnaderna läggs till.

(81)

Fastställande av den del av investeringen som direkt sammanhänger med miljöskydd:

(82)

Fastställande av driftsfördelar/driftskostnader: Stödberättigande kostnader ska, om inte något annat anges i detta kapitel, beräknas med avdrag för eventuella driftsfördelar och driftskostnader som sammanhänger med den extra investeringen i miljöskyddssyfte och som uppkommit under de fem första åren av investeringens varaktighet. Det betyder att sådana driftsfördelar måste dras av och att sådana driftskostnader måste läggas till de extra investeringskostnaderna.

(83)

Den stödberättigande investeringen kan bestå av en investering i materiella tillgångar eller i immateriella tillgångar.

(84)

När det gäller investeringar som har till syfte att nå upp till en miljöskyddsnivå som går längre än gemenskapsnormerna ska den kontrafaktiska situationen väljas på följande sätt:

(85)

De allmänna bestämmelserna i punkterna 73–84 är tillämpliga på stöd till företag som går längre än gemenskapsnormerna eller förbättrar miljöskyddet inom transportsektorn, i fall där det inte finns några gemenskapsnormer. Med avvikelse från punkt 75 är stöd till anskaffning av nya transportfordon för väg-, järnvägs- och sjötransporter samt transporter på inre vattenvägar som uppfyller antagna gemenskapsnormer tillåtet, om anskaffningen sker innan normerna träder i kraft och om de nya obligatoriska gemenskapsnormerna inte kommer att gälla retroaktivt för redan köpta fordon efter att det har trätt i kraft.

(86)

När det gäller eftermontering i miljöskyddssyfte inom transportsektorn är de stödberättigande kostnaderna de totala berörda nettokostnaderna enligt den metod för beräkning av stödberättigande kostnader som anges i punkterna 80–84, om de befintliga transportmedlen uppgraderas så att de uppfyller miljönormer som ännu inte gällde när de togs i bruk eller om de inte omfattas av några miljönormer.

(87)

Stöd för att uppfylla nya gemenskapsnormer som höjer nivån på miljöskyddet och som ännu inte trätt i kraft kommer att anses vara förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget om gemenskapsnormerna har antagits, förutsatt att investeringen genomförs och fullbordas minst ett år innan normen träder i kraft.

(88)

De högsta tillåtna stödnivåerna är 25 % för små företag, 20 % för medelstora företag och 15 % för stora företag, om investeringen genomförs och slutförs mer än tre år innan tidsfristen för införlivande löper ut eller innan dagen för ikraftträdande. Stödnivån är 20 % för små företag, 15 % för medelstora företag och 10 % för stora företag om finansieringen genomförs och slutförs mellan ett och tre år innan tidsfristen för införlivande löper ut eller innan dagen för ikraftträdande.

(89)

De stödberättigande kostnaderna måste begränsas till de extra investeringskostnader som krävs för att uppnå den miljöskyddsnivå som gemenskapsnormerna kräver jämfört med den miljöskyddsnivå som krävdes innan normerna trädde i kraft.

(90)

Stödberättigande kostnader ska beräknas med avdrag för eventuella driftsfördelar och driftskostnader som sammanhänger med den extra investeringen och som uppkommit under de fem första åren av investeringens varaktighet i enlighet med punkterna 81, 82 och 83.

(91)

Stöd till företag för studier som är direkt kopplade till investeringar för att uppfylla normer enligt villkoren i avsnitt 3.1.1, för att uppnå energisparande enligt villkoren i avsnitt 3.1.5 och för att producera energi från förnybara energikällor enligt villkoren i avsnitt 3.1.6 kommer att anses vara förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget om villkoren i detta kapitel uppfylls. Detta kommer att gälla även fall där den investering som är föremål för granskning inte genomförs på grund av resultaten av en preliminär studie.

(92)

Stödnivån får inte överstiga 50 % av kostnaderna för studien.

(93)

Om studien genomförs åt ett litet eller medelstort företag får stödnivån höjas med 10 procentenheter för medelstora företag och med 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(94)

Investerings- eller driftstöd som gör det möjligt för företag att uppnå energibesparingar kommer att anses vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget, om följande villkor är uppfyllda:

(95)

Stödnivån får inte överstiga 60 % av de stödberättigande investeringskostnaderna.

(96)

När investeringsstöd för energisparande ges till små och medelstora företag får den högsta stödnivån ökas med 10 procentenheter för medelstora företag och 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(97)

Om investeringsstödet beviljas genom ett verkligen konkurrensutsatt anbudsförfarande utifrån klara, öppna och icke-diskriminerande kriterier – som faktiskt garanterar att stödet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt för att få maximalt energisparande – får stödnivån uppgå till 100 % av de stödberättigande investeringskostnaderna enligt definitionen i punkt 98. Ett sådant anbudsförfarande måste vara icke-diskriminerande och måste förutsätta att tillräckligt många företag deltar. Dessutom måste budgeten i samband med anbudsförfarandet vara strikt begränsad i det avseendet att alla deltagare inte kan få stöd. Slutligen måste stödet beviljas på grundval av anbudsgivarens ursprungliga anbud, dvs. utan hänsyn till senare förhandlingar.

(98)

De stödberättigande kostnaderna måste begränsas till de extra investeringskostnader som är nödvändiga för att uppnå energibesparingar utöver den nivå som gemenskapsnormerna kräver.

Beräkningen av extra kostnader måste följa följande regler:

(99)

Driftstöd för energisparande bör bara beviljas om följande villkor uppfylls:

(100)

När det gäller stöd som gradvis minskas får stödnivån inte överstiga 100 % av merkostnaderna under det första året, och det ska ha minskat linjärt till noll vid utgången av det femte året. I fråga om stöd som inte minskar gradvis får stödnivån inte överstiga 50 % av extrakostnaderna.

(101)

Miljöinvesteringar eller driftstöd för att främja energi från förnybara energikällor kommer att anses vara förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget, om villkoren i punkterna 102–111 är uppfyllda. Statligt stöd kan vara berättigat om det inte finns obligatoriska gemenskapsnormer som gäller andelen energi från förnybara energikällor för enskilda företag. Stöd till investerings- eller driftstöd för produktion av biobränslen bör tillåtas endast när det gäller hållbara biobränslen.

(102)

Stödnivån får inte överstiga 60 % av de stödberättigande investeringskostnaderna.

(103)

När investeringsstöd för förnybara energikällor ges till små och medelstora företag får den högsta stödnivån ökas med 10 procentenheter för medelstora företag och 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(104)

Om investeringsstödet beviljas genom ett verkligen konkurrensutsatt anbudsförfarande utifrån klara, öppna och icke-diskriminerande kriterier – som faktiskt garanterar att stödet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt för att producera största möjliga mängd förnybar energi – får stödnivån uppgå till 100 % av de stödberättigande investeringskostnaderna enligt definitionen i punkterna 105 och 106. Ett sådant anbudsförfarande måste vara icke-diskriminerande och måste förutsätta att tillräckligt många företag deltar. Dessutom måste budgeten i samband med anbudsförfarandet vara strikt begränsad i det avseendet att alla deltagare inte kan få stöd. Slutligen måste stödet beviljas på grundval av anbudsgivarens ursprungliga anbud, dvs. utan hänsyn till senare förhandlingar.

(105)

När det gäller förnybar energi ska de stödberättigande kostnaderna begränsas till de extra investeringskostnader som ska betalas av stödmottagaren jämfört med ett konventionellt kraftverk eller ett konventionellt uppvärmningssystem med samma kapacitet när det gäller faktisk energiproduktion.

(106)

Stödberättigande kostnader ska beräknas med avdrag för eventuella driftsfördelar och driftskostnader som sammanhänger med den extra investeringen för förnybara energikällor och som uppkommit under de fem första åren av investeringens varaktighet i enlighet med punkterna 81, 82 och 83.

(107)

Driftstöd för produktion av förnybar energi kan vara berättigat för att täcka skillnaden mellan kostnaden för att producera energi från förnybara energikällor och marknadspriset på den berörda energiformen. Detta är tillämpligt på produktion av förnybar energi där syftet är att senare sälja den på marknaden eller att tillgodose företagets eget energibehov.

(108)

Medlemsstaterna har följande möjligheter att bevilja stöd för förnybar energi:

(109)

Alternativ 1:

(110)

Alternativ 2:

(111)

Alternativ 3:

Dessutom får medlemsstaterna ge driftstöd i enlighet med bestämmelserna i punkt 100.

(112)

Stöd till miljöinvesteringar eller driftstöd för kraftvärme kommer att anses förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget, under förutsättning att kraftvärmepannan motsvarar definitionen på högeffektiv kraftvärme i punkt 70(11), och under förutsättning att för investeringsstöd:

(113)

När det gäller driftstöd måste en befintlig kraftvärmepanna uppfylla både definitionen på högeffektiv kraftvärme i punkt 70(11) och kravet att den totalt sett leder till primärenergibesparingar jämfört med separat produktion enligt definitionen i direktiv 2004/8/EG och beslut 2007/7/74.

(114)

Stödnivån får inte överstiga 60 % av de stödberättigande investeringskostnaderna.

(115)

När investeringsstöd för kraftvärmeproduktion ska ges till små och medelstora företag får den högsta stödnivån ökas med 10 procentenheter för medelstora företag och 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(116)

Om investeringsstödet beviljas genom ett verkligen konkurrensutsatt anbudsförfarande utifrån klara, öppna och icke-diskriminerande kriterier – som faktiskt garanterar att stödet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt för att få maximalt energisparande – får stödnivån uppgå till 100 % av de stödberättigande investeringskostnaderna enligt definitionen i punkterna 117 och 118. Ett sådant anbudsförfarande måste vara icke-diskriminerande och måste förutsätta att tillräckligt många företag deltar. Dessutom måste budgeten i samband med anbudsförfarandet vara strikt begränsad i det avseendet att alla deltagare inte kan få stöd. Slutligen måste stödet beviljas på grundval av anbudsgivarens ursprungliga anbud, dvs. utan hänsyn till senare förhandlingar.

(117)

De stödberättigande kostnaderna måste begränsas till de extra investeringskostnader som krävs för att bygga ett högeffektivt kraftvärmeverk jämfört med referensinvesteringen.

(118)

Stödberättigande kostnader ska beräknas med avdrag för eventuella driftsfördelar och driftskostnader som sammanhänger med den extra investeringen och som uppkommit under de fem första åren av investeringens varaktighet i enlighet med punkterna 81–83.

(119)

Driftstöd för högeffektiv kraftvärmeproduktion kan beviljas i enlighet med bestämmelserna om driftstöd för förnybar energi i avsnitt 3.1.6.2:

(120)

Stöd till miljöinvesteringar i energieffektiva fjärrvärmeanläggningar (44) kommer att anses förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget, under förutsättning att det leder till primärenergibesparingar och att den fjärrvärmeanläggning som får stöd motsvarar definitionen på energieffektiv fjärrvärme i punkt 70(13) och att

(121)

Stödnivån för fjärrvärmeanläggningar får inte överstiga 50 % av de stödberättigande investeringskostnaderna. Om stödet enbart är avsett för produktionsdelen av en fjärrvärmeanläggning, omfattas energieffektiva fjärrvärmeanläggningar som drivs med förnybara energikällor eller kraftvärme av reglerna i avsnitt 3.1.6 respektive 3.1.7.

(122)

När investeringsstöd för energieffektiv fjärrvärme ges till små och medelstora företag får den högsta stödnivån ökas med 10 procentenheter för medelstora företag och 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(123)

Om investeringsstödet beviljas genom ett verkligen konkurrensutsatt anbudsförfarande utifrån klara, öppna och icke-diskriminerande kriterier – som faktiskt garanterar att stödet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt för att få maximalt energisparande – får stödnivån uppgå till 100 % av de stödberättigande investeringskostnaderna enligt definitionen i punkterna 124 och 125. Ett sådant anbudsförfarande måste vara icke-diskriminerande och måste förutsätta att tillräckligt många företag deltar. Dessutom måste budgeten i samband med anbudsförfarandet vara strikt begränsad i det avseendet att alla deltagare inte kan få stöd. Slutligen måste stödet beviljas på grundval av anbudsgivarens ursprungliga anbud, dvs. utan hänsyn till senare förhandlingar.

(124)

De stödberättigande kostnaderna måste begränsas till de extra kostnader som krävs för investeringar som leder till energieffektiv fjärrvärme jämfört med referensinvesteringen.

(125)

Stödberättigande kostnader ska beräknas med avdrag för eventuella driftsfördelar och driftskostnader som sammanhänger med den extra investeringen och som uppkommit under de fem första åren av investeringens varaktighet i enlighet med punkterna 81–83.

(126)

Stöd till miljöinvesteringar för hantering av avfall från andra företag, vilket omfattar återanvändning, återvinning och tillvaratagande av energi, kommer att anses förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget, under förutsättning att hanteringen är förenlig med principhierarkin vid avfallshantering (45) och uppfyller villkoren i punkt 127.

(127)

Investeringsstöd för avfallshantering ska bara beviljas om följande villkor uppfylls:

(128)

Stödnivån får inte överstiga 50 % av de stödberättigande investeringskostnaderna.

(129)

När investeringsstöd för avfallshantering ges till små och medelstora företag får den högsta stödnivån ökas med 10 procentenheter för medelstora företag och 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(130)

De stödberättigande kostnaderna måste begränsas till de extra investeringskostnader som är nödvändiga för att genomföra en investering som leder till avfallshantering och som betalas av stödmottagaren jämfört med referensinvesteringen, dvs. konventionell produktion som inte omfattar avfallshantering med samma kapacitet. Kostnaden för en sådan referensinvestering ska dras av från den stödberättigande kostnaden.

(131)

Stödberättigande kostnader ska beräknas med avdrag för eventuella driftsfördelar och driftskostnader som sammanhänger med den extra investeringen för avfallshantering och som uppkommit under de fem första åren av investeringens varaktighet (47) i enlighet med punkterna 81–83.

(132)

Investeringsstöd till företag som reparerar miljöskador genom att sanera förorenade områden kommer att anses förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget (48), under förutsättning att det leder till en förbättring av miljöskyddet. Den berörda miljöskadan omfattar skador på mark, ytvatten eller grundvatten.

Om det klart kan fastställas vem förorenaren är, ska denne i enlighet med principen om att förorenaren betalar finansiera saneringen av marken, och något statligt stöd får inte beviljas. I detta sammanhang avses med ”förorenaren” den person som är ansvarig enligt den tillämpliga lagstiftningen i de enskilda medlemsstaterna, utan att detta påverkar antagandet av gemenskapsregler på detta område.

Om förorenaren inte kan identifieras eller inte kan fås att betala kostnaderna, kan den som är ansvarig för arbetet få stöd för detta arbete.

(133)

Stödet för att sanera förorenade områden kan uppgå till 100 % av de stödberättigande kostnaderna.

Det totala stödbeloppet får under inga förhållanden överstiga företagets verkliga kostnader.

(134)

De stödberättigande kostnaderna är lika med kostnaderna för saneringsarbetet efter det att värdestegringen för marken dragits av. Som investeringar vid sanering av förorenade områden betraktas alla utgifter som företaget haft för att sanera marken, oavsett om utgifterna kan föras upp som anläggningstillgångar i balansräkningen eller inte.

(135)

Investeringsstöd till omlokalisering av företag av miljöskyddsskäl kommer att anses förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget om följande villkor är uppfyllda:

(136)

Följande kan vara stödmottagare:

(137)

Stödnivån får inte överstiga 50 % av de stödberättigande investeringskostnaderna. Den högsta tillåtna stödnivån kan höjas med 10 procentenheter för medelstora företag och med 20 procentenheter för små företag enligt följande tabell.

(138)

Vid beräkningen av de stödberättigande kostnaderna för stöd till omlokalisering kommer kommissionen särskilt att beakta

(139)

System för handel med utsläppsrätter kan omfatta statligt stöd på olika sätt, t.ex. om utsläppsrätter och tillstånd beviljas för mindre än deras marknadsvärde, och detta beviljande kan tillskrivas medlemsstaterna.

(140)

Statligt stöd som ingår i system för handel med utsläppsrätter kan förklaras förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget under förutsättning att villkoren i led a–d i denna punkt och i punkt 141 är uppfyllda. Undantagsvis gäller punkt 141 inte den handelsperiod som löper ut den 31 december 2012 för system för handel med utsläppsrätter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (50) (nedan kallat EU:s system för handel med utsläppsrätter) (51):

(141)

Kommissionen kommer att bedöma om det statliga stödet i ett system för handel med utsläppsrätter är nödvändigt och proportionellt utifrån följande kriterier:

(142)

Statligt stöd måste ha en stimulanseffekt. Statligt stöd till miljöskydd måste leda till att stödmottagaren ändrar sitt beteende så att nivån på miljöskyddet höjs.

(143)

Kommissionen anser att stödet inte har någon stimulanseffekt för mottagaren i de fall där projektet redan har inletts innan stödmottagaren ansöker om stöd hos de nationella myndigheterna.

(144)

Om det stödmottagande projektet inte har inletts innan stödansökan lämnas, antas en stimulanseffekt föreligga automatiskt för alla kategorier av stöd som beviljas små och medelstora företag, utom i fall där stödet måste bedömas i enlighet med den detaljerade bedömningen i kapitel 5.

(145)

För alla andra stödmottagande projekt kommer kommissionen att kräva att den anmälande medlemsstaten påvisar en stimulanseffekt.

(146)

För att visa att stödet har en stimulanseffekt måste de berörda medlemsstaterna bevisa att det miljövänligare alternativet inte hade varit möjligt i den kontrafaktiska situationen, dvs. utan stöd. För detta ändamål ska de berörda medlemsstaterna ge information som visar

(147)

Stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse som är en prioritering ur miljösynpunkt kan anses vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 b i EG-fördraget om följande villkor är uppfyllda.

(148)

För att kommissionen ska kunna göra en ordentlig utvärdering av sådana projekt måste det gemensamma europeiska intresset påvisas genom praktiska exempel. Det måste t.ex. visas att projektet möjliggör betydande framsteg i arbetet med att nå specifika miljömål på gemenskapsnivå.

(149)

Kommissionen kommer att vara mer positivt inställd till anmälda projekt om stödmottagaren ger ett eget betydande bidrag till projektet. Den kommer också att ha en positivare inställning till anmälda projekt som omfattar företag från ett stort antal medlemsstater.

(150)

Om stödet anses vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 b i EG-fördraget, kan kommissionen godkänna större stödbelopp än vad som tillåts i dessa riktlinjer.

(151)

Stöd i form av nedsättningar av eller befrielser från miljöskatter kommer att anses vara förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget, om det åtminstone indirekt bidrar till en höjning av nivån på miljöskyddet och att skattenedsättningarna och skattebefrielserna inte motverkar det övergripande mål som eftersträvas med skatten.

(152)

För att kunna godkännas på grundval av artikel 87 i EG-fördraget ska nedsättningar av eller befrielser från harmoniserade skatter, särskilt sådana som har harmoniserats genom direktiv 2003/96/EG, vara förenliga med den relevanta tillämpliga gemenskapslagstiftningen samt med begränsningarna och villkoren i den.

(153)

Stöd i form av nedsättning av eller befrielse från harmoniserade miljöskatter anses vara förenligt med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget för en tioårsperiod under förutsättning att stödmottagarna betalar en skatt som minst motsvarar gemenskapens lägsta skattenivå enligt det direktiv som är tillämpligt (52).

(154)

Stöd i form av nedsättningar eller befrielser från andra miljöskatter än de som avses i punkt 153 (53) anses vara förenliga med den gemensamma marknaden i den mening som avses i artikel 87.3 c i EG-fördraget för en tioårsperiod under förutsättning att villkoren i punkterna 155–159 är uppfyllda.

(155)

När kommissionen analyserar skatteordningar som omfattar inslag av statligt stöd i form av nedsättningar av eller befrielser från sådan skatt kommer den särskilt att granska om stödet är nödvändigt och proportionellt och vilka verkningar det har inom de berörda ekonomiska sektorerna.

(156)

För detta ändamål förlitar sig kommissionen på information från medlemsstaterna. Informationen ska å ena sidan omfatta respektive sektorer eller kategorier av stödmottagare som omfattas av befrielserna eller nedsättningarna och å andra sidan situationen för de viktigaste stödmottagarna inom varje berörd sektor och hur beskattningen kan bidra till miljöskyddet. De sektorer som beviljats undantag ska beskrivas väl och en förteckning över de största stödmottagarna inom varje sektor ska lämnas (med särskild hänsyn till omsättning, marknadsandelar och skatteunderlagets storlek). För varje sektor ska information ges om den bästa tekniken inom EES när det gäller att minska den miljöskada som skatten är inriktad på.

(157)

Dessutom måste stöd i form av nedsättningar av eller befrielser från miljöskatter vara nödvändigt och proportionellt.

(158)

Kommissionen kommer att anse att stödet är nödvändigt om följande villkor uppfylls samtidigt:

(159)

Kommissionen kommer att anse att stödet är proportionellt om ett av följande villkor är uppfyllt:

(160)

För att kommissionen ska kunna göra en ingående utvärdering av hur större stödbelopp beviljas inom ramen för godkända stödordningar och avgöra om sådant stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, ska medlemsstaterna förhandsanmäla varje enskilt investerings- eller driftstöd som beviljats enligt en godkänd stödordning eller individuellt om stödet uppfyller följande villkor (58).

(161)

Medlemsstaterna får bevilja driftstöd för nya anläggningar som producerar förnybar energi, utifrån en beräkning av de externa kostnader som undvikits. När denna metod används för att fastställa stödbeloppet ska åtgärden anmälas och detaljgranskas, oberoende av tröskelvärdena i punkt 160 b iii. De externa kostnader som undvikits är en kostnadsuppskattning av de ytterligare sociala och miljömässiga skador som samhället skulle utsättas för om samma mängd energi producerades vid en anläggning som drivs med konventionella energiformer. Dessa kostnader ska beräknas på grundval av skillnaden mellan de externa kostnader som åsamkats och inte betalats av producenterna av förnybar energi å ena sidan och de externa kostnader som åsamkats och inte betalats av producenterna av icke förnybar energi å andra sidan. För att utföra dessa beräkningar måste medlemsstaten använda en internationellt erkänd beräkningsmetod som kommissionen har godkänt. Medlemsstaten ska bland annat översända en motiverad och kvantifierad jämförande kostnadsanalys tillsammans med en utvärdering av konkurrerande energiproducenters externa kostnader för att visa att stödet verkligen utgör en kompensation för de externa kostnader som undvikits.

(162)

I alla händelser måste det stödbelopp som beviljas producenter och som överstiger det stödbelopp som är resultatet av alternativ 1 (se punkt 109) för driftstöd för förnybara energikällor återinvesteras i förnybara energikällor av företagen i enlighet med avsnitt 3.1.6.1.

(163)

Under förutsättning att medlemsstaterna samarbetar fullt ut och inom rimlig tid tillhandahåller adekvat information, kommer kommissionen att anstränga sig för att undersökningen ska genomföras inom rimlig tid. Medlemsstaterna uppmanas lämna all information de anser vara till nytta för en bedömning av ärendet. Medlemsstaterna kan i synnerhet stödja sig på utvärderingar av tidigare statliga stödordningar eller stödåtgärder, konsekvensbedömningar som gjorts av den beviljande myndigheten och andra miljöskyddsrelaterade studier.

(164)

Den utförliga bedömningen är en proportionerlig bedömning beroende på fallets potential att snedvrida konkurrensen. Att en utförlig bedömning görs behöver inte betyda att ett formellt granskningsförfarande måste inledas, även om det kan vara fallet för vissa åtgärder.

(165)

Detaljgranskningen kommer att göras på grundval av de positiva och negativa faktorer som anges i avsnitt 5.2.1 och 5.2.2, vilka kommer att användas utöver de kriterier som anges i kapitel 3. De stödnivåer som anges där får i alla händelser inte överskridas. Vidare kommer detaljgranskningen att utföras med de särskilda positiva och negativa faktorerna som underlag, när de är relevanta för denna stödtyp eller stödform.

(166)

Att stödet sporrar företag till miljöskydd som de annars inte skulle ha bedrivit är den viktigaste positiva faktorn vid en bedömning av stödets förenlighet.

(167)

Kommissionen ifrågasätter i regel inte att det förekommer negativa externa effekter i samband med vissa typer av beteenden eller i samband med användningen av vissa varor som har en skadlig inverkan på miljön. Kommissionen kommer dock att kontrollera om det statliga stödet är inriktat på detta marknadsmisslyckande genom att det har en betydande inverkan på miljöskyddet. I det här sammanhanget kommer kommissionen att fästa särskild uppmärksamhet vid åtgärdens (mätbara) förväntade bidrag till miljöskyddet och den miljöskyddsnivå som eftersträvas jämfört med befintliga gemenskapsnormer eller normer i andra medlemsstater.

(168)

Kommissionen kommer också att undersöka de faktorer som kan motivera stöd för anpassning till nationella normer som går längre än gemenskapsnormerna. Kommissionen kommer främst att beakta var stödmottagarens viktigaste konkurrenter finns och av vilket slag de är, vilka kostnader genomförandet av de nationella normerna (eller systemen för handel med utsläppsrätter) inneburit för stödmottagaren om inget stöd getts, och en jämförelse av kostnaderna för att genomföra dessa normer för de viktigaste konkurrenterna till stödmottagaren.

(169)

Det kommer att beaktas huruvida statligt stöd är ett lämpligt instrument för att nå miljöskyddsmålet, eftersom samma resultat kanske kan nås med medel som är mindre konkurrenssnedvridande och eftersom statligt stöd kan bryta mot principen om att förorenaren betalar.

(170)

När kommissionen analyserar om stödet är förenligt med gemenskapsreglerna kommer den att ta särskild hänsyn till en eventuell konsekvensbedömning av den föreslagna åtgärden som medlemsstaten eventuellt har gjort, också om andra alternativ än statligt stöd har övervägts, och att ta hänsyn till bevis för att principen om att förorenaren betalar kommer att följas.

(171)

Statligt stöd måste alltid ha en stimulanseffekt om det ges för miljöändamål, dvs. det måste leda till att mottagaren ändrar sitt agerande för att höja nivån på miljöskyddet. Stöd kan inte anses vara nödvändigt enbart därför att miljöskyddsnivån höjs. Fördelarna med nya investeringar eller produktionsmetoder är i regel inte begränsade till deras miljöeffekter.

(172)

Förutom den beräkning av extra kostnader som skisseras i kapitel 3 tar kommissionen hänsyn till följande faktorer i sin analys:

(173)

Om ett företag anpassar sig till en nationell norm som går längre än gemenskapsnormerna eller som antagits i avsaknad av gemenskapsnormer, kommer kommissionen att kontrollera om stödmottagaren skulle ha påverkats väsentligt när det gäller ökade kostnader och inte kunnat betala kostnaderna för att omedelbart genomföra nationella normer.

(174)

Medlemsstaten ska bevisa att stödet är nödvändigt, att stödbeloppet begränsas till det minsta möjliga och att urvalsprocessen är proportionerlig. I sin analys kommer kommissionen främst att beakta följande:

(175)

När kommissionen bedömer de negativa effekterna av stödet kommer den att fokusera sin analys av snedvridningen av konkurrensen på miljöstödets förutsebara effekter på konkurrensen mellan företag på de produktmarknader som påverkas (60).

(176)

Om stödet är proportionellt är det sannolikt att stödets negativa effekt är begränsad, särskilt om alla fördelar för företaget har beaktats i beräkningen av de extra investerings- eller driftskostnaderna. Såsom nämns i avsnitt 1.3.6 kan ett stöd emellertid leda till att stödmottagaren ändrar sitt beteende på ett sätt som snedvrider konkurrensen, trots att stödet är nödvändigt och proportionellt för att det berörda företaget ska kunna förbättra miljöskyddet. Ett företag som drivs i vinstsyfte höjer i regel nivån på miljöskyddet utöver de obligatoriska kraven endast om det anser att det åtminstone marginellt ger företaget en fördel av något slag.

(177)

Kommissionen har som utgångspunkt att bedöma sannolikheten för att stödmottagaren kommer att kunna öka eller upprätthålla sin försäljning tack vare stödet. Kommissionen kommer framför allt att beakta följande omständigheter:

(178)

Statligt stöd till miljöskydd kan användas strategiskt för att främja innovativ miljövänlig teknik i syfte att ge inhemska tillverkare fördelen av att vara först. Därför kan stödet snedvrida dynamiska incitament och tränga undan investeringar i den aktuella tekniken i andra medlemsstater och leda till att denna teknik koncentreras till en medlemsstat. Denna effekt är starkare ju fler konkurrenter som minskar sin satsning på innovation jämfört med en kontrafaktisk situation utan stöd.

(179)

I sin analys kommer kommissionen främst att beakta följande:

(180)

Statligt stöd till miljöskydd kan motiveras som en övergångsmekanism på väg mot en fullständig tilldelning av negativa externa miljöeffekter. Det bör inte användas till att i onödan ge stöd till företag som på grund av sin låga effektivitet inte kan anpassa sig till miljövänligare normer och teknik. I sin analys kommer kommissionen främst att beakta följande:

(181)

Stöd till miljöskydd som ges till en stödmottagare kan användas till att stärka eller upprätthålla stödmottagarens marknadsstyrka på den givna produktmarknaden. Innan kommissionen beviljar stödet kommer den att bedöma den berörda stödmottagarens marknadsstyrka och den förändring av marknadsstyrkan som stödet kan väntas leda till. Stöd till miljöskydd som ges till en stödmottagare med betydande marknadsstyrka kan denne stödmottagare använda till att stärka eller upprätthålla sin marknadsstyrka genom att differentiera sina produkter ytterligare eller utestänga konkurrenter. Kommissionen konstaterar sannolikt inga konkurrensproblem som sammanhänger med marknadsstyrka på marknader där varje enskild stödmottagare har en marknadsandel på mindre än 25 % och på marknader där marknadskoncentrationen ligger under 2 000 mätt med Herfindahl-Hirschman-indexet.

(182)

I sin analys kommer kommissionen främst att beakta följande:

(183)

Statligt stöd till miljöskydd kan leda till att vissa områden drar nytta av förmånligare produktionsvillkor, särskilt på grund av relativt sett lägre produktionskostnader tack vare stödet eller på grund av att högre produktionsnormer uppnås tack vare stödet. Det kan leda till att företag förlägger verksamhet till stödområdena eller att handelsflöden förskjuts mot stödområdet.

(184)

Därför kommer stödet att flytta över vinsten till medlemsstaten på den produktmarknad som berörs av stödet samt på råvarumarknaderna.

(185)

I sin analys kommer kommissionen att ta hänsyn till om det finns bevis för att stödmottagaren har övervägt andra platser för sin investering. Om så är fallet är det mer sannolikt att stödet väsentligt snedvrider konkurrensen.

(186)

Mot bakgrund av dessa positiva och negativa faktorer kommer kommissionen att göra en avvägning av åtgärdens effekter och fastställa om de snedvridningar som blir följden påverkar handelsvillkoren negativt i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Under idealiska förhållanden bör de positiva effekterna och de negativa effekterna uttryckas med samma referens (t.ex. extern kostnad som undvikits jämfört med konkurrentens förlorade vinst uttryckt i valutaenhet).

(187)

Huvudregeln är att ju större miljöfördelen är och ju tydligare det fastställs att stödbeloppet är begränsat till vad som är absolut nödvändigt, desto större är sannolikheten för en positiv bedömning. Å andra sidan gäller att ju tydligare indikationerna är att stödet kommer att snedvrida konkurrensen väsentligt, desto mindre är sannolikheten för en positiv bedömning. Om de förväntade positiva effekterna är omfattande och snedvridningen sannolikt kommer att vara betydande beror bedömningen på i vilken utsträckning de positiva effekterna anses uppväga de negativa effekterna.

(188)

Kommissionen kan välja att inte göra några invändningar mot den anmälda stödåtgärden utan att inleda det formella granskningsförfarandet eller, i enlighet med det formella granskningsförfarandet i artikel 6 i förordning (EG) nr 659/1999, besluta att avsluta förfarandet med ett beslut enligt artikel 7 i den förordningen. Om kommissionen fattar ett villkorligt beslut i den mening som avses i artikel 7.4 i den förordningen, kan den t.ex. överväga att ställa följande villkor, som måste vara proportionella och dämpa de snedvridningar eller den påverkan på handeln som blir följden:

(189)

De stödtak som anges i dessa riktlinjer bör gälla oberoende av om stödet till ett visst projekt finansieras direkt med statliga medel eller delfinansieras av gemenskapen.

(190)

De stöd som godkänts genom tillämpning av dessa riktlinjer får varken kumuleras med annat statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget eller med andra former av gemenskapsfinansiering, om en sådan överlappning leder till en stödnivå som är högre än den som föreskrivs i dessa riktlinjer. Om den utgift som är berättigad till stöd för miljöskydd helt eller delvis även berättigar till stöd för andra syften ska den gemensamma delen dock omfattas av det förmånligaste stödtaket enligt de regler som är tillämpliga.

(191)

Stöd till miljöskydd får inte kumuleras med stöd av mindre betydelse avseende samma stödberättigande kostnader, om en sådan kumulering skulle medföra en stödnivå som överstiger den högsta tillåtna stödnivån enligt dessa riktlinjer.

(192)

I enlighet med rådets förordning (EG) nr 659/1999 och kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (63), ska medlemsstaterna lämna in årliga rapporter till kommissionen.

(193)

Utöver det som krävs i de bestämmelserna ska de årliga rapporterna om stöd till miljöskydd innehålla följande information om stora företag för varje stödordning:

(194)

När det gäller skattebefrielser eller skattenedsättningar behöver medlemsstaterna endast ange genom vilka lagstiftningstexter eller bestämmelser stödet införs, vilka kategorier av företag som omfattas av nedsättning eller befrielse från skatt och vilka sektorer av ekonomin som berörs mest av dessa skatteförmåner.

(195)

Årsrapporterna offentliggörs på kommissionens webbplats.

(196)

Kommissionen anser att det behövs ytterligare åtgärder för att förbättra öppenheten kring statligt stöd i gemenskapen. Framför allt är det nödvändigt att se till att medlemsstaterna, de ekonomiska aktörerna, de berörda parterna och kommissionen på ett enkelt sätt kan få tillgång till den fullständiga texten till samtliga tillämpliga miljöstödsordningar.

(197)

Detta kan lätt uppnås genom att länkade webbplatser införs. När kommissionen granskar miljöstödsordningar kommer den därför alltid att kräva att den berörda medlemsstaten offentliggör den fullständiga texten till slutliga stödordningar på Internet och att kommissionen underrättas om Internetadressen. Stödordningen får inte tillämpas innan uppgifterna har offentliggjorts på Internet.

(198)

Medlemsstaterna ska se till att detaljerade register förs över allt stöd som ges för miljöåtgärder. Sådana register, som ska innehålla alla uppgifter som krävs för att fastställa att de stödberättigande kostnaderna och den högsta tillåtna stödnivån iakttagits, ska bevaras i tio år från den dag då stödet beviljas och ges till kommissionen på begäran.

(199)

Kommissionen kommer att begära att medlemsstaterna lämnar denna information så att den kan göra en utvärdering av de här riktlinjerna fyra år efter deras offentliggörande (64).

(200)

Kommissionen lämnar härmed, mot bakgrund av artikel 88.1 i EG-fördraget, medlemsstaterna förslag till följande lämpliga åtgärder när det gäller deras respektive befintliga miljöstödsordningar:

Medlemsstaterna bör vid behov ändra stödordningarna i enlighet med dessa riktlinjer inom 18 månader efter det att de har offentliggjorts. Detta gäller dock inte följande undantag:

(201)

Medlemsstaterna uppmanas ge sitt uttryckliga och ovillkorliga samtycke till de föreslagna åtgärderna inom två månader efter offentliggörandet av dessa riktlinjer i Europeiska unionens officiella tidning. Om svaret uteblir kommer kommissionen att anta att medlemsstaten i fråga inte samtycker till de föreslagna åtgärderna.

(202)

Dessa riktlinjer ska tillämpas från den första dagen efter deras offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning och de ersätter gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön av den 3 februari 2001 (65).

(203)

Dessa riktlinjer ska tillämpas till och med den 31 december 2014. Kommissionen kan, efter samråd med medlemsstaterna, ändra riktlinjerna före den 31 december 2007, om det finns väsentliga skäl som sammanhänger med konkurrens- eller miljöpolitiken, eller för att beakta gemenskapens politik på andra områden eller internationella åtaganden. Sådana ändringar kan vara nödvändiga särskilt med tanke på framtida internationella avtal på klimatförändringsområdet och framtida EU-lagstiftning om klimatförändringar. Fyra år efter offentliggörandet av dessa riktlinjer kommer kommissionen att göra en utvärdering av dem utifrån information om de faktiska förhållandena och resultatet av ett omfattande samråd som kommissionen genomfört framför allt på grundval av uppgifter från medlemsstaterna. Resultaten av utvärderingen kommer att göras tillgängliga för Europaparlamentet, Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt för medlemsstaterna.

(204)

Från och med att dessa riktlinjer offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning kommer kommissionen att tillämpa dem på alla anmälda stödåtgärder den har att fatta beslut om, även om projekten anmälts före offentliggörandet. Detta omfattar individuella stöd som beviljats enligt godkända stödordningar och meddelats kommissionen i enlighet med ett krav på individuell anmälan av sådant stöd.

(205)

I enlighet med kommissionens tillkännagivande om vilka regler som är tillämpliga för att avgöra om ett statligt stöd är olagligt (66) kommer kommissionen vid oanmält stöd att tillämpa