ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 10

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

51 årgången
15 januari 2008


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

I   Resolutioner, rekommendationer och yttranden

 

RESOLUTIONER

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
438:e plenarsession den 26 och 27 september 2007

2008/C 010/01

Resolution från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Naturkatastrofer

1

 

III   Förberedande rättsakter

 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

 

438:e plenarsession den 26–27 september 2007

2008/C 010/02

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska unionen: kvarstad på bankmedelKOM(2006) 618 slutlig

2

2008/C 010/03

Yttrande Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förenkling av regelverket inom maskinsektorn

8

2008/C 010/04

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk för tjugohundratalet – Kommissionens ställningstagande till slutrapporten från högnivågruppen CARS 21 – Ett bidrag till EU:s strategi för tillväxt och sysselsättningKOM(2007) 22 slutlig

15

2008/C 010/05

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skyddsbågar för jordbruks- och skogbrukstraktorer med hjul (konsoliderad version) KOM(2007) 310 slutlig – 2007/0107 (COD)

21

2008/C 010/06

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kopplingsanordningen och backväxeln på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (kodifierad version) KOM(2007) 319 slutlig – 2007/0117 (COD)

21

2008/C 010/07

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om föreskrivna skyltar och märkningar samt deras placering och fastsättningssätt på motorfordon och släpvagnar till dessa fordonKOM(2007) 344 slutlig – 2007/0119 (COD)

22

2008/C 010/08

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen: Handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheternaKOM(2006) 545 slutlig

22

2008/C 010/09

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om flygplatsavgifterKOM(2006) 820 slutlig – 2007/0013 (COD)

35

2008/C 010/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Hållbar kraftproduktion med fossila bränslen: med sikte på nära nollutsläpp från kol efter 2020KOM(2006) 843 slutlig

39

2008/C 010/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler för tillträde till marknaden för busstransporter (omarbetning)KOM(2007) 264 slutlig – 2007/0097 (COD)

44

2008/C 010/12

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga påföljder till skydd för miljönKOM(2007) 51 slutlig – 2007/0022 (COD)

47

2008/C 010/13

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapsförfaranden för att fastställa MRL-värden för farmakologiskt verksamma ämnen i animaliska livsmedel och om upphävande av förordning (EEG) nr 2377/90KOM(2007) 194 slutlig – 2007/0064 (COD)

51

2008/C 010/14

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitikenKOM(2007) 196 slutlig – 2007/0070 (CNS)

53

2008/C 010/15

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 96/22/EG om förbud mot användning av vissa ämnen med hormonell eller tyreostatisk verkan samt av ß-agonister vid animalieproduktionKOM(2007) 292 slutlig – 2007/0102 (COD)

57

2008/C 010/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedelKOM(2007) 368 slutlig – 2007/0128 (COD)

58

2008/C 010/17

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Integrering av den globala handeln och outsourcing: Hur kan vi hantera de nya utmaningarna?

59

2008/C 010/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Patienträttigheter

67

2008/C 010/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Främjande av hållbar produktivitet i det europeiska arbetslivet

72

2008/C 010/20

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Harmonisering av handikappindikatorer som ett verktyg för att övervaka EU:s politik

80

2008/C 010/21

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – I riktning mot en effektivare användning av skattelättnader till förmån för forskning och utvecklingKOM(2006) 728 slutlig

83

2008/C 010/22

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s ekonomi – 2006 års översikt – Stärkande av euroområdet: prioriteringsområdenKOM(2006) 714 slutlig – SEK(2006) 1490

88

2008/C 010/23

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om De ekonomiska och sociala konsekvenserna av trenderna på finansmarknaden

96

2008/C 010/24

Yttrande från facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning om En ekonomisk politik som främjar den europeiska näringslivsstrategin

106

2008/C 010/25

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

113

SV

 


I Resolutioner, rekommendationer och yttranden

RESOLUTIONER

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 438:e plenarsession den 26 och 27 september 2007

15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/1


Resolution från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Naturkatastrofer”

(2008/C 10/01)

Vid presidiesammanträdet den 25 september 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att ge uttryck för sin bestörtning inför de allvarliga bränder som ägde rum i augusti månad i Grekland och visa solidaritet med de drabbade och med det civila samhället.

Vid plenarsessionen den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén föreliggande resolution med 192 röster för, 0 röster emot och 1 nedlagd röst.

I samband med de olika naturkatastrofer som drabbade ett flertal medlemsländer diskuterade kommittén behovet av att förse den befintliga europeiska räddningstjänstmekanismen med tillräckliga resurser för att samordna katastrofinsatser inom och utom Europa.

Mot bakgrund av vad som nu hänt vill vi erinra om de synpunkter som kommittén framförde i sitt yttrande CESE 1491/2005 (NAT/283), och vi vill framför allt uppmana kommissionen att säkerställa effektiva insatser med hjälp av den europeiska räddningstjänstmekanismen tack vare följande konkreta åtgärder:

1.

Det bör ställas krav på att samtliga medlemsstater ska uppfylla gemenskapsnormerna i fråga om räddningstjänst. För detta behövs ett relevant lagstiftningsinstrument.

2.

Gemenskapsmekanismen bör förses med följande:

Ett system för satellitkommunikation.

Egna beredskapsenheter.

Möjligheter att kartlägga den personal och det material som finns att tillgå i EU.

Regionalisering av operativa baser och samordning mellan dessa.

Tillfredsställande utbildning av insatsgrupperna.

3.

Det bör antas europeiska bestämmelser om civil- och straffrättsligt ansvar som gör det möjligt att beivra och bestraffa dem som förorsakar katastrofer av detta slag.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITIRADIS


III Förberedande rättsakter

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

438:e plenarsession den 26–27 september 2007

15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/2


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska unionen: kvarstad på bankmedel”

KOM(2006) 618 slutlig

(2008/C 10/02)

Den 24 oktober 2006 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 juli 2007. Föredragande var Jorge Pegado Liz.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för, 1 röst emot och 6 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning

1.1

Mot bakgrund av en rad initiativ för att skapa ett europeiskt civilrättsligt område inleder kommissionen med denna grönbok ett samråd om möjligheten att inrätta ett rättsligt instrument inom gemenskapslagstiftningen som kan förbättra verkställigheten av penningfordringar och säkerställa spärrning av gäldenärens bankkonton i alla medlemsstater.

1.2

Av grönboken, som inte kan behandlas utan en samtidig genomgång av arbetsdokumentet i bilagan (1) liksom av den studie som ligger till grund för grönboken, framgår att kommissionens målsättning är att lägga fram ett förslag om en reglering av frivillig art med bestämmelser om ett europeiskt system för kvarstad i form av spärrning av bankkonton, oberoende av skuldens art eller de berörda parternas rättsstatus.

1.3

Någon konsekvensanalys av en sådan åtgärd har inte genomförts och den komparativrättsliga studie som ligger till grund för åtgärden behandlar endast 15 av de 27 EU-länderna. Kommittén delar visserligen kommissionens engagemang i frågan men anser inte att denna åtgärd är befogad med hänsyn till subsidiariteten och proportionaliteten. Samma resultat skulle kunna uppnås genom att man helt enkelt ändrar två bestämmelser i Bryssel I-förordningen.

1.4

Kommittén anser inte heller att det finns några logiska skäl till att begränsa räckvidden för ett sådant initiativ till att enbart spärra kapital som är insatt på bankkonton. Initiativet skulle kunna utsträckas till att gälla annan lös egendom i gäldenärens ägo och det skulle med vissa nödvändiga anpassningar även kunna omfatta kvarstad efter det att en exekutionstitel utverkats. Kommittén anser det också vara nödvändigt att man samtidigt med detta initiativ även utarbetar ett förslag om insyn med avseende på bankkonton, informationsskyldighet och regler för sekretess och uppgiftsskydd, eftersom det är en förutsättning för detta initiativ.

1.5

Om en sådan åtgärd bedöms som absolut nödvändig anser kommittén liksom kommissionen att det vore lämpligast att införa ett valfritt instrument som gör det möjligt att frysa en gäldenärs bankkonton i medlemsstater där borgenären inte är bosatt eller har sitt säte.

1.6

Mot bakgrund av detta och för att hörsamma kommissionens begäran om yttrande lägger kommittén fram en rad detaljerade tekniska och juridiska rekommendationer om den lämpligaste utformningen av initiativet, exempelvis när det gäller domstolars behörighet, villkoren för beslut om åtgärd, begränsningar av belopp avseende kvarstad samt undantag, garantier för att skydda gäldenären och andra som innehar gemensamma konton eller konton med solidariskt ansvar, överklaganden och tidsfrister, rättskostnader, den kontoförande bankens skyldigheter och ansvar, liksom inhemska och internationella civilrättsliga regler som eventuellt ska tillämpas.

2.   Sammanfattning av grönboken

2.1

Med föreliggande grönbok avser kommissionen att inleda ett samråd med berörda parter om hur man kan förbättra verkställigheten av penningfordringar och föreslår ett europeiskt system för ”kvarstad på bankmedel”.

2.2

Kommissionen beskriver inledningsvis befintliga problem med verkställigheten i det europeiska civilrättsliga området på grund av fragmentiseringen genom nationella regler och medger att ”förordning nr 44/2001 (Bryssel I) (2) märkligt nog inte ser till att säkerhetsåtgärder, t.ex. kvarstad på bankmedel som beslutats utan att motparten har hörts (ex parte), erkänns och verkställs i en annan medlemsstat än den där beslutet om den fattades”.

2.3

Kommissionen anser att denna svaghet kan snedvrida konkurrensen mellan företag, beroende på hur effektiva rättssystemen är i de länder de är verksamma i, och därför utgöra hinder på inre marknaden, där det är viktigt att effektiviteten och snabbheten vid indrivning av skulder, särskilt penningfodringar, är harmoniserad.

2.4

Kommissionen menar att en lösning vore att skapa ”ett europeiskt kvarstadsbeslut på bankmedel som skulle göra det möjligt för en borgenär att säkra en summa pengar som förfallit till betalning eller som han gör anspråk på genom att hindra flyttning eller överföring av medel som hans gäldenär har till godo på ett eller flera bankkonton inom Europeiska unionens territorium”. En detaljerad analys av ett möjligt rättsligt regelverk följer och dess normer presenteras i form av 23 frågor.

3.   Initiativets bakgrund

3.1

Detta initiativ ingår i en samling åtgärder som kommissionen håller på att utarbeta i det lovvärda syftet att skapa ett europeiskt civilrättsligt område som ska kunna ge inre marknaden en juridisk underbyggnad (3), och innebär nästa steg efter omarbetningen av Brysselkonventionen till gemenskapsförordning (4) och förordningen om en europeisk exekutionstitel (5).

3.2

Det finns fog för kommissionens empiriskt grundade påpekanden om svårigheterna med verkställighet av domar i de olika medlemsstaterna och de olika rättsordningar de omfattas av, vilket beror på bristande harmonisering av verkställighetsförfarandena och får de följder som kommissionen helt riktigt visar på (6). Situationen har säkerligen blivit ännu värre efter de 12 nya medlemsstaternas anslutning. Faktum är att i den här grönboken har kommissionen inte underkastat sitt initiativ den analys som krävs enligt subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

3.3

Det är till exempel inte bevisat att samma resultat, eller ett resultat med snarlik effekt, inte skulle kunna uppnås genom att man bara ändrar en eller två bestämmelser i Bryssel I-förordningen (förslagsvis artiklarna 31 och 47 (7)) och utökar dess räckvidd men behåller hela systemet intakt, vilket skulle ge klara förenklingsvinster.

3.4

Den konsekvensanalys som kommissionen ännu inte genomfört, och som bör omfatta inte bara de 15 medlemsstater vars situation analyserats i studien som låg till grund för grönboken (8) utan alla nuvarande EU-medlemsstater, kan inte utarbetas utan att överväga vilka åtgärder som behövs för ökad insyn i gäldenärens tillgångar och tillgång till oumbärlig information om dennes bankkonton, samtidigt som banksekretessen upprätthålls. En helhetsbedömning av alla faktorer är den metod som bör användas för att göra en korrekt analys av behovet och omfattningen av initiativet samt motiveringen för det.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK har delat upp sina kommentarer i följande två kategorier:

a)

Allmänna kommentarer om grundläggande frågor som rör åtgärdernas art och syfte.

b)

Särskilda kommentarer om frågor som rör formella förfaranden.

4.2   Grundfrågor: termer och begrepp

4.2.1

Eftersom grönboken antagligen kommer att leda till lagstiftning, troligtvis en förordning, kommer de termer som används för att identifiera begrepp senare att ligga till grund för de processrättsliga förfaranden som ska upprättas. Därför är det viktigt att dessa termer och begrepp är väldefinierade och tekniskt och juridiskt korrekta på alla gemenskapsspråk.

4.2.2

Faktum är att åtminstone i fem språkversioner (9) är kommissionens terminologi för att beskriva de åtgärder som övervägs varken entydig eller enhetlig och kan leda till feltolkningar av teknisk-juridisk art med avseende på åtgärdernas rättsliga innebörd. Kommissionen bör med tanke på åtgärdernas rättsliga art se till att översättningarna är korrekta, för att undvika osäkerhet som enbart beror på användning av felaktig termer (10).

4.2.3

Om man analyserar den rättsliga ordning som föreslås (med kravet på ”fumus boni iuris” och ”periculum in mora”) och dess syfte, att frysa eller spärra tillgångar på bankkonton i väntan på ett slutgiltigt beslut och en civilrättslig process för att driva in en skuld (naturligtvis av privaträttslig och kommersiell art – inte sådana som har sitt ursprung i ett straffrättsligt förfarande), framgår det att det handlar om en skyddande åtgärd i form av ett preventivt beslagtagande.

4.3   Åtgärdens räckvidd  (11)

4.3.1

Kommittén ställer sig frågande till att åtgärdens räckvidd begränsas till bankkonton.

4.3.2

När det gäller verkställighet av penningfordringar, som nödvändigtvis är av universell karaktär, bör alla gäldenärens tillgångar ingå upp till det skuldbelopp som ska drivas in. En skyddande åtgärd som den som föreslås skulle kunna omfatta andra tillgångar som gäldenären har, t.ex. skuldebrev, aktier, obligationer, fordringar och skuldförbindelser gentemot andra personer, och inte bara bankmedel som finns på konton i bank eller andra finansinstitut. Det finns ingen anledning att tro att det skulle vara alltför komplicerat att vidga åtgärdens räckvidd till att åtminstone omfatta lös egendom som inte behöver registreras och en gäldenärs utstående fordringar (inklusive aktier, obligationer, intäkter, fordringar gentemot andra personer osv.), det vill säga lös egendom som är direkt knuten till ett bankkonto.

4.3.3

Det förefaller inte heller motiverat att begränsa gemenskapsinstrumentets räckvidd uteslutande till en preventiv spärrning av bankkonton. Efter nödvändiga ändringar skulle det med fördel också kunna omfatta kvarstad av sådana tillgångar efter det att en exekutionstitel utverkats, i och med att det i detta fall kan uppstå samma slags problem med kvarstad och att tillgångar skingras, vilket är motiveringen för den föreslagna åtgärden.

4.3.4

Kommissionen bör alltså noggrant överväga och motivera nyttan och kostnaderna för att en åtgärd av detta slag uteslutande begränsas till preventiv spärrning av gäldenärens bankmedel.

4.4.   Tidpunkt för att utfärda beslut om kvarstad

4.4.1

Frågan om tidpunkt för att utfärda beslut om kvarstad löser sig själv med utgångspunkt i resonemanget ovan. I överensstämmelse med bästa juridiska praxis bör ett beslut av detta slag kunna utfärdas när som helst under det rättegångsförfarande som det är en del av, särskilt före inledningen av förhandlingarna som ett preventivt förfarande. Det är just här som dess praktiska nytta är som störst.

4.4.2

Hänsyn måste naturligtvis tas till uppenbara aspekter av ordningen beroende på om den preventiva åtgärden vidtas innan beslut om huvudförfarande fattats eller efter det att ett beslut som styrker kraven har erhållits, före eller under verkställighetsförfarandet, eller om ett domslut som avgetts i lägre instans överklagats i högre instans, eller slutligen om exekutionstiteln inte utgjordes av ett domslut (växlar, löpande skuldebrev, checkar eller andra dokument med exekutiv verkan).

4.5   Domstols behörighet

4.5.1

Till viss del klargör också resonemanget ovan frågan om domstols behörighet att överväga och besluta om skyddsåtgärder. Behörig domstol är uppenbart den som har ansvar för att behandla huvudärendet från den tidpunkt då talan/verkställighet har inletts.

4.5.2

Domstol i den stat där bankkontot finns bör också ha behörighet om beslutet om kvarstad utfärdats före hemställan om talan/verkställighet. I detta fall behöver man dock också, så snart huvudtalan väckts eller verkställighet förklarats, se till att det fastslagna preventiva förfarandet överförs till den domstol som är behörig i sakfrågan. Även om denna domstol har en annan nationell behörighet bör den acceptera detta utan något medgivandeförfarande (12).

4.6   Villkor för utfärdande

4.6.1

Det finns ett inneboende behov av att garanterat uppfylla de villkor som kommissionen helt korrekt preciserar i punkt 3.2 i grönboken, ”fumus boni iuris” och ”periculum in mora”. Om det redan finns ett domstolsbeslut eller annan exekutionstitel är det bara kravet på ”periculum in mora” som behöver uppfyllas, dvs. det brådskande behovet av ett beslut om kvarstad.

4.6.2

Ett annat skäl till att en begäran om kvarstad ska beviljas är att borgenären kan bevisa att han gjort avsevärda ansträngningar att själv driva in skulden genom förfaranden utanför domstol.

4.6.3

En grundläggande förutsättning för åtgärdens effektivitet är att gäldenären inte ska behöva höras före beslutet. Man skulle dock kunna ställa krav på att domstolen beslutar om att en tillräckligt hög säkerhet ställs för att ersätta de skador som kan bli följden av ett eventuellt upphävande av åtgärden i huvudförfarandet eller vid överklagan, såvida denna inte har upphävande verkan. Detta gäller fall då åtgärden har beviljats innan ett slutgiltigt avgörande föreligger eller har meddelats.

4.7   Belopp som ska säkras och undantag

4.7.1

Det belopp som åtgärden ska säkra ska begränsas till den faktiska fordran som inte återbetalats inklusive ränta (överenskommen eller lagenlig) fram till det datum då begäran om åtgärden inlämnades.

4.7.2

Det kan inte anses legitimt att inom ramen för ett säkerhetsförfarande, som naturligtvis har förebyggande syfte, till den stränga åtgärd som frysning av bankmedel innebär dessutom lägga andra belopp, för att exempelvis täcka framtida räntekostnader, advokatarvoden, rättskostnader, bankkostnader osv.

4.7.3

EESK är medveten om att införandet av ett system av detta slag kan ge upphov till kostnader för bankerna. Det verkar dock inte berättigat att dra dessa kostnader från de belopp som frysts på den berörda gäldenärens eventuella bankkonton. Det blir den nationella lagstiftningen som får definiera reglerna för bankkostnader och hur dessa ska täckas av de borgenärer som använder sig av förfarandet. Dessa kostnader bör läggas till rättskostnaderna, som bestäms vid rättegångens slut.

4.7.4

I gemenskapinstrumentet behöver man också ange över vilken gräns belopp ska undantas från frysning, för att gäldenären, om det är en fysisk person, kan täcka sitt eget och sin familjs grundläggande behov, vilket kan äventyras av ett utfärdande om kvarstad.

4.7.5

Banken bör efter det att åtgärden verkställts informera domstolen om vilka begränsningar som föreligger när det gäller att fullfölja beslutet om kvarstad med tanke på gäldenärens kontotyp (lönekonto, sparkonto, bostadslånekonto), vilket slag av inkomster eller vinster som sätts in där (inkomst av tjänst, inkomst av näringsverksamhet, hyresintäkter, pension, ägarandelar osv.) eller de utgifter som är förbundna med kontot (bostadslån, fordonsleasing, hyra, konsumentkredit, underhåll osv.) i enlighet med lagstiftningen i landet där bankkontot finns och i den mån som banken känner till vilket slag av inkomster och utgifter som kontot omfattar.

4.8.   Konton med annan kontoinnehavare

4.8.1

Det förefaller inte heller rimligt att utvidga räckvidden av säkerhetsåtgärden till konton med annan kontohavare. När det inte är möjligt att med säkerhet fastställa exakt hur stor andel som tillhör gäldenären kan man förutsätta att innehavarna har lika stora andelar.

4.8.2

Det är också oacceptabelt att ett antal olika konton täcker ett och samma belopp, fastän vi är medvetna om att det är problematiskt när kontona finns i olika länder och begäran om kvarstad behandlas av samtliga behöriga domstolar utan att dessa känner till att samma begäran lämnats in i ett annat land. Detta problem kvarstår till dess att alla förfaranden centraliserats till den domstol som är behörig i sakfrågan.

4.8.3

Därför vore det klokt att tillsammans med detta initiativ fastställa tydliga krav på att lämna uppgifter om den person som begär utfärdande av kvarstad och om de banker som berörs, liksom krav på samarbete mellan banker och domstolar i olika medlemsstater, under förutsättning att man respekterar privatlivet, uppgiftsskydd och banksekretess i enlighet med de tankar som framförs i studien som tidigare nämnts och som ligger till grund för grönboken.

4.8.4

Man skulle till exempel kunna bestämma att frysta belopp kan reduceras i efterhand inom en fastställd tidsgräns, efter det att man inhämtat information från olika banker, om det rör sig om fler än en.

4.9   Garantier för skydd av gäldenär

4.9.1

Det är ytterst viktigt att säkerställa skyddet av gäldenären genom att hon eller han ges möjlighet att bestrida beslutet om kvarstad inom en rimlig tidsfrist, som förslagsvis ska vara minst tjugo kalenderdagar, för att påvisa

a)

att skulden helt eller delvis inte existerar,

b)

avsaknad av ”periculum in mora”,

c)

att det beslagtagna beloppet är felaktigt,

d)

att (om det handlar om en enskild individ) gäldenärens eller dennes familjs vitala behov äventyras genom åtgärden.

4.9.2

Därför bör det föreskrivas att gäldenären ska underrättas av behörig domstol så snart som det har bekräftats att det finns tillräckligt med medel på bankkontot för att frysa det belopp som anses utgöra skulden eller motsvarande belopp. Den berörda banken bör likaledes underrätta gäldenären omedelbart efter frysningen av kontot i enlighet med domstolens beslut.

4.9.3

EU-instrumentet bör också innehålla medlen för försvar av gäldenären och grundvalen eller motiven för bestridande/överklagande, som bör harmoniseras på EU-nivå för att säkerställa att fallen bedöms lika i varje behörig domstol och utifrån samma försvarsmedel. En viktig fråga är utformningen av överklagandet (med uppskjutande verkan eller ej) och vilken domstol som i detta fall ska vara behörig när beslutande domstol och den domstol som ska verkställa beslutet inte finns i samma land.

4.9.4

Det är också viktigt att fastställa en tidsfrist för att väcka huvudtalan eller begära exekvaturförfarande från den dag borgenären har meddelats kvarstadsbeslutet. Kommittén bedömer det som rimligt att denna frist sätts till sextio kalenderdagar, oberoende av beslut om skyddande åtgärd.

4.10   Gemenskapsinstrumentet och dess beskaffenhet

4.10.1

I grönboken anger kommissionen inte klart vilken typ av rättsakt som bör användas för att förverkliga initiativet. EESK anser att målsättningarna och strävan att garantera lika behandling i de olika medlemsstaterna och uppnå samordning med andra rättsakter med likartat syfte inom det europeiska civilrättsliga området talar för att rättsakten bör vara en förordning.

4.10.2

En annan men nära förbunden fråga rör tillämpningsområdet. Eftersom åtgärden bedöms som nödvändig kan man anta att kommissionen, som den har gjort för andra identiska instrument, skulle besluta att förfarandet endast ska vara tillämpligt på gränsöverskridande frågor och vara av frivillig art (”28-regimen”), vilket ger borgenärerna möjlighet att välja mellan det harmoniserade gemenskapsinstrumentet och den befintliga möjligheten att utnyttja tillämpliga bestämmelser inom internationell privaträtt.

4.11   Kostnader

EESK föreslår att det system som ska gälla för kostnader i samband med detta förfarande bör bygga på bestämmelserna i artikel 7 i förordning (EG) nr 805/2004, eventuellt med de justeringar som behövs. (13)

5.   Särskilda kommentarer

5.1

När det gäller rent formella frågor anser EESK att ”exekvaturförfarandet” bör avskaffas i samband med beslutet om skyddsåtgärder, oavsett behörig domstol.

5.2

Kommittén anser också att systemet för domstolens delgivning av banken och gäldenären bör vara befriat från onödiga formaliteter, under förutsättning att det garanterar handlingens äkthet och gäldenärens identitet. Här kan förmodligen det redan existerande systemet i förordning (EG) nr 1348/2000 vara lämpligt för ändamålet (14). Granskningen av de konton som ska frysas måste vara ytterst noggrann för att undvika en allmän kvarstad av bankmedlen.

5.3

EESK anser också att den behöriga domstolens beslut måste verkställas av banken i enlighet med domstolens instruktioner. Det måste dock finnas garantier för redan pågående legitima transaktioner i likhet med tidigare avtal garanterade av växlar, värdepapper eller checker samt förpliktelser till privilegierade borgenärer som staten, sociala myndigheter och arbetstagare. Under alla omständigheter är banken ansvarig för de bankmedel som finns vid datumet för kvarstadsdelgivningen och bör planera sin verksamhet på så sätt att frysningen av medlen sker ”ipso facto” på elektronisk väg så snart delgivningen inkommer, även efter stängningstid. Banken måste vara ansvarig för alla former av försummelse om medlen skulle flyttas eller försvinna efter delgivningen.

5.4

EESK instämmer i att bankerna omedelbart måste informera domstolen via varje tänkbar kommunikationskanal, även e-post, om hur de har verkställt beslutet.

5.5

Gemenskapsrätten bör inte fastställa särskilda bestämmelser för rangordning av borgenärer som har fordringar på samma bankkonto, utan det bör regleras av nationell lagstiftning.

5.6

Vad gäller den praktiska verkställigheten av försiktighetsåtgärden anser EESK att den bör regleras av lagstiftningen i det land som har verkställighetsbehörighet i enlighet med gällande allmänna bestämmelser om tvistlösning.

5.7

Slutligen vill EESK fästa kommissionens uppmärksamhet på behovet av en mekanism för översättning av de handlingar som hanteras i samband med denna åtgärd, i likhet med det arrangemang som anges i artikel 21.2 b) i förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  SEK(2006) 1341.

(2)  Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel 1), EGT L 12, 16.1.2001. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Henri Malosse (CESE 233, 1.3.2000), EGT C 117, 26.4.2000.

(3)  Av dessa åtgärder kan följande nämnas:

Meddelande från kommissionen – ”Handlingsplan för utvidgning av konsumenters talerätt och reglering av konsumenttvister inom den inre marknaden” av den 14 februari 1996 (KOM(96) 13 slutlig).

Kommissionens meddelande ”Effektivisering av hur domar meddelas och verkställs inom Europeiska unionen” (KOM(97) 609 slutlig, EGT C 33, 31.1.1998.

Grönboken om konsumenters tillgång till domstolsprövning och tvistlösning inom den inre marknaden (KOM(93) 576 slutlig).

Grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt (KOM(2002) 196 slutlig) av den 19.4.2002.

Kommissionens rekommendation av den 12 maj 1995 om betalningsfrister vid handelstransaktioner och kommissionens meddelande härom, EGT L 127, 10.6.1995 och EGT C 144, 10.6.1995.

Europaparlamentet och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj 1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, EGT L 166, 11.6.1998.

Direktiv 2000/35/EG av den 29 juni 2000 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, EGT L 200, 8.8.2000.

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel 1), EGT L 12, 16.1.2001. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Henri Malosse (CESE 233/2000 av den 1 mars 2000, EGT C 117, 26.4.2000).

Rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar, EUT L 143, 30.4.2004. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Guido Ravoet (CESE 1348/2002 av den 11 december 2002, EUT C 85, 8.4.2003).

Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, EGT L 174, 27.6.2001. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Bernardo Hernández Bataller (CES 228/2001 av den 28 februari 2001, EGT C 139, 11.5.2001).

Utkast till åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (EGT C 12, 15.1.2001).

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden, EGT L 160, 30.6.2000. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Guido Ravoet (CESE 79/2001 av den 26 januari 2001, EGT C 75, 15.3.2000).

Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, idem. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Paolo Braghin (CESE 940/1999 av den 20 oktober 1999, EGT C 368, 20.12.1999).

Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.(se ovan). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Bernardo Hernández Bataller (CES 947/1999 av den 21 oktober 1999, EGT C 368, 20.12.1999).

Rådets beslut av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område, EGT L 174, 27.6.2001. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Daniel Retureau (CESE 227/2001 av den 28 februari 2001, EGT C 139, 11.5.2001).

Rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om insolvensförfaranden, EGT L 399, 30.12.2006. EESK:s yttrande om förslaget till förordning (KOM(2004) 173 slutlig, 19.3.2004) hade Jorge Pegado Liz som föredragande (CESE 133/2005, 22.2.2005, EUT C 221, 8.9.2005).

Rådets förordning (EG) nr 2005/87 av den 15 mars 2005 om insolvensförfaranden (KOM(2005) 87 slutlig). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Jorge Pegado Liz (CESE 243/2006 av den 14 februari 2006).

(4)  Förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Henri Malosse, EGT C 117, 26.4.2000).

(5)  Förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004. Föredragande för EESK:s yttrande om förslaget till förordning (KOM(2002) 159, 27.8.2002) var Guido Ravoet (CESE 1348/2002 av den 11 december 2002, EUT C 85, 8.4.2003).

(6)  Exempelvis i kommissionens meddelande ”Effektivisering av hur domar meddelas och verkställs inom Europeiska unionen”, EGT C 33, 31.1.1998.

(7)  Dessa två artiklar är mycket allmänt formulerade vilket innebär att tolkningen bör göras med utgångspunkt i rättspraxis, särskilt Denilauer-fallet (mål C-125/79, 21.5.1980, s.1553) rörande artikel 31. Frågor som rör tidsgränser, exekvaturförfaranden, villkoren för att driva ett rättsfall vidare (behovet av att styrka anspråken (”fumus bonus iuris”) och att visa att dröjsmål utgör en risk (”periculum in mora”)), rättigheter/möjligheter till försvar eller vilka belopp som kan utmätas/undantas kan omfattas av de två artiklar som nämns ovan genom en utvidgning av åtgärdens räckvidd så att målen i kommissionens förslag uppnås.

(8)  För en fullgod tolkning av innehållet i grönboken är det nödvändigt att beakta både kommissionens arbetsdokument (SEK(2006) 1341) av den 24 oktober 2006 och studien, JAI/A/2002/02 i sin uppdaterade version av den 18 februari 2004, av professor Burkhard Hess, föreståndare för institutionen för internationell civilrätt och komparativ rätt vid universitetet i Heidelberg. Denna text finns tillgänglig på

http://europa.eu.int.comm/justice_home/doc_centr/civil/studies/doc_civil_studies_en.htm.

(9)  Det är de språk som föredraganden kan bäst medan han tyvärr inte förstår de övriga 15 språken.

(10)  Den engelska termen ”attachment” är oklar till och med i sin teknisk-juridiska betydelse och kan på portugisiska motsvaras både av ”penhora” och ”arresto”. Med tanke på den planerade åtgärdens juridiska art hade det varit bättre att på engelska använda termen ”arrestment” eller ”freezing order” för att särskilja detta från begreppet ”garnishment”. Det är bara den italienska översättningen ”sequestro conservativo” som korrekt återger den förebyggande och kvarhållande innebörden av åtgärden. Det franska ”saisie” med det förklarande tillägget ”délivrée par un tribunal siégeant en référé” är godtagbart. Däremot räcker det spanska ”embargo” inte till för att karakterisera åtgärdens syfte. I alla händelser är den portugisiska översättningen ”penhora” helt felaktig och bör ersättas av ”arresto”.

(11)  Kommittén anser att endast privaträttsliga och kommersiella skulder bör omfattas.

(12)  Se EG-domstolens dom av den 17 november 1998, C-391/95 (Van Uden Maritime B.V.) (REG 1998, s. I-07091).

(13)  I artikel 7 anges följande: ”När en dom inbegriper ett verkställbart beslut om rättegångskostnaderna, inklusive räntor, skall domen intygas vara en europeisk exekutionstitel även avseende kostnaderna, såvida inte gäldenären, i enlighet med ursprungs-medlemsstatens lagstiftning, under domstolsförfarandena särskilt bestrider skyldigheten att bära sådana kostnader.”

(14)  Förordning (EG) nr 1348/2000 av 29.05.2000, EGT L 160, 30.6.2000.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/8


Yttrande Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förenkling av regelverket inom maskinsektorn”

(2008/C 10/03)

Den 8 januari 2007 bad Margot Wallström och Günter Verheugen, vice ordförande i Europeiska kommissionen, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om ”Förenkling av regelverket inom maskinsektorn”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 juli 2007. Föredragande var Edgardo Maria Iozia.

Vid sin 438:e plenarsession den 26 september 2007 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röster för, 2 röster emot och 3 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Den europeiska mekaniska industrin är en spetsindustri med stort strategiskt värde för den europeiska ekonomin. År 2006 uppgick omsättningen till flera hundra miljarder euro för de fler än 130 000 företagen, som exporterar 1/3 av sin produktion. Den mekaniska och elektromekaniska industrin sysselsätter mer än fyra miljoner arbetstagare i EU – mervärdet är stort, och kunskapsnivån är hög.

1.2

Den mekaniska och elektromekaniska industrin kan mer än andra branscher bidra till att genomföra Lissabondagordningens mål genom fortbildning, utbyte av erfarenheter och goda metoder, upprätthållande av sin stora konkurrenskraft och penetrationsförmåga på den globala marknaden.

1.3

Kommittén stöder kommissionens initiativ, som syftar till att stärka sektorns konkurrenskraft och förbättra den rättsliga ramen genom bättre och effektivare bestämmelser med beaktande av de konkreta förhållandena inom sektorn, som kännetecknas av tiotusentals små och medelstora företag. Bättre lagstiftning innebär, åtminstone för denna bransch, inte avsaknad av lagstiftning, utan en rättslig ram som är stabil, tydlig och lätt att tillämpa till lägsta möjliga administrativa kostnad.

1.4

Kommittén vill uttrycka sin tillfredsställelse över att ha fått en så grannlaga uppgift, att i största möjliga samförstånd fastställa områden där gemenskapens lagstiftning kan förenklas, med utgångspunkt i de lagstiftande organens verksamhet för att utveckla en bättre och enklare lagstiftning.

1.5

Kommittén konstaterar att flera olika lagstiftningsinitiativ som berör sektorn är under utarbetande. Man måste försöka finna en jämvikt mellan de olika berörda intressena: ekonomiska, sociala och miljömässiga. Fullbordandet av den inre marknaden får inte komma i konflikt med annat som förtjänar uppmärksamhet, exempelvis frågor om hälsa och arbetstagarnas säkerhet, konsumentskydd, miljöskydd, allt inom ramen för Lissabondagordningens mål. Kommittén anser därför att det krävs en integrerad och samordnad strategi för de olika initiativen.

1.6

Kommittén välkomnar kommissionens förslag i meddelandet av den 17 februari 2007 som syftar till att förändra den nya metoden och stärka medlemsstaternas roll i övervakningen av marknaden. Dessa avsätter inte alltid tillräckliga resurser för detta. Kommittén skulle gärna se en förstärkning av de kommissionsorgan som arbetar med samordning och övervakning och i vissa fall även kontroll av förvaltningen av ackreditering, rapporteringsorganens verksamhet och kvaliteten i certifieringen. Inrättandet av en ”kommunikationsplattform” mellan operatörerna och medlemsstaterna bör stödjas. Dess verksamhet bör vara proportionerlig och förenlig med direktivens mål och med gemenskapens politik, och innebära en successiv konvergens mellan system och modeller för marknadsövervakning.

1.7

EESK anser att alla berörda parter bör få påverka och delta i normeringsarbetet från ett tidigt skede genom att man stärker både deltagandet i de tekniska kommittéerna, framför allt på lokal nivå, och konsekvensanalyserna, dock utan att missbruka det elektroniska samrådet, som visserligen är ett värdefullt instrument men som inte får vara det enda instrumentet för att höra aktörerna, särskilt inte på detta område.

1.8

När det gäller den ”harmoniserade” standardiseringen anser kommittén att den bör göras tillgänglig helt kostnadsfritt eller möjligen betinga ett symboliskt pris, i synnerhet för de små och medelstora företagen. Kommittén noterar också skillnaden i behandling av företag som ligger i andra länder än de där man talar det språk som lagstiftningen utformas på (engelska, franska och ibland tyska), och där man alltså måste bekosta översättningen, som kan vara dyr.

1.9

Kommittén vill understryka att man måste undanröja alla icke motiverade administrativa kostnader för att därigenom kraftigt minska bördan för produktionssystemet.

1.10

Kommittén uppmanar kommissionen att allvarligt beakta kraven på att främja stabilitet i lagstiftningen och införliva även sådana förslag som kommer från operatörerna och de viktigaste aktörerna. Vad gäller den rättsliga ramen och grunden rekommenderar kommittén kommissionen att innan lagstiftningen offentliggörs utvärdera om målen inte kan uppnås på annat sätt, exempelvis genom självreglering eller samreglering, under förutsättning att man säkerställer maximal öppenhet och deltagande från alla berörda parter, och ständigt har det viktigaste syftet med lagstiftningen och dess innehåll för ögonen när man fastställer vilka artiklar i fördraget som ska användas som rättslig grund.

1.11

Kommittén anser att de tekniska hindren för genomförandet av inre marknaden bör undanröjas. Omotiverade nationella och lokala bestämmelser utgör ett praktiskt och svårbemästrat hinder för den fria rörligheten på marknaden.

1.12

Kommittén rekommenderar att framtida lagstiftning alltid ska föregås av adekvat konsekvensanalys som tar hänsyn till proportionaliteten, och även sträng övervakning efter genomförandet för att komma till rätta med problem som annars kan orsaka skador som inte går att reparera i framtiden för företagen inom sektorn.

1.13

Den europeiska sektorsvisa sociala dialogen spelar en central roll för att kunna fastställa vilka gemensamma initiativ som är lämpliga för att öka sysselsättningen och konkurrenskraften i sektorn. I samband med detta måste man upprätthålla absolut respekt för principerna om arbetstagarnas och medborgarnas säkerhet samt miljöskydd. Genom företagens sociala ansvar kan denna fortlöpande dialog mellan företag och aktörer underlättas för att förhindra olämpliga metoder, öka medvetenheten och fortbildningen, skapa positiva band med regionen i fråga och slutkonsumenterna.

2.   Innehållet i kommissionens förslag

2.1

Kommissionen har på initiativ från sina vice ordförande Margot Wallström och Günter Verheugen bett Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om den övergripande enhetligheten i regelramen för en industrisektor, i första hand maskinsektorn, för att fastställa vilka marginaler som finns för förenkling. Analysen bör beröra inte bara den särskilda lagstiftningen för sektorn utan hela lagstiftningsramen för ”maskinområdet”.

2.2

I syfte att engagera de berörda parterna i förenklingsarbetet, särskilt när det gäller att identifiera de bestämmelser som skapar särskilda problem, konstaterar kommissionen att kommittén har en bred och omfattande erfarenhet och en verkligt mångsidig sammansättning, och att EESK därför har unika möjligheter att diskutera och sammanställa synpunkter från de ekonomiska operatörerna, arbetstagarna och det civila samhället i Europa.

2.3

Med tanke på de erfarenheter som kommittén har samlat genom sina många yttranden om bättre lagstiftning och förenkling (1) och mot bakgrund av artikel 8 i protokollet om samarbete mellan kommissionen och EESK ger alltså kommissionen kommittén detta viktiga uppdrag. Om kommitténs arbete ger ett givande och positivt resultat ämnar kommissionen upprepa begäran för många andra viktiga områden för kommissionens och kommitténs dagordning för bättre lagstiftning.

2.4

Kommissionen har efter hand förtydligat sin ståndpunkt genom att förklara att bättre lagstiftning inte nödvändigtvis betyder mindre lagstiftning och att åtminstone samma skyddsnivå måste behållas för arbetstagare, konsumenter och miljö. Syftet ska vara att säkerställa en lagstiftningsram som möjliggör bättre konkurrenskraft.

3.   Allmänt

3.1

EESK vill inleda med att förklara sitt stora intresse av att utföra uppgiften att finna en syntes mellan de olika berörda intressena, för att kunna lägga fram ett förslag till förbättring och förenkling av de befintliga bestämmelserna och lagstiftningen. Kommitténs fördel är förmågan att i beslutsprocessen genom samförståndsmetoden engagera företrädare för det civila samhället som ger uttryck för sina skilda intressen. Genom att troget hålla fast vid principerna om gemensamma värden, balans, kvalitet och innovation i yttrandena blir kommittén en viktig och stark samtalspartner för EU-institutionerna. Den impuls – för att inte säga utmaning – som kommissionens begäran utgör, uppmuntrar alla kommitténs beståndsdelar att sträva efter att lyckas och att på ett positivt sätt använda denna möjlighet, och framhäver kommitténs roll som forum för de möten, diskussioner och samtal som enligt fördragen tillerkänns det organiserade civila samhället.

3.2

Den möjlighet som kommittén får att på förhand ange vilka områden man bör sikta in sig på i arbetet med att förbättra lagstiftningsramen öppnar vägen för nya metoder och nya former för samarbetet mellan EU-institutionerna. Det är uppenbart att alla berörda parter redan en och en har framfört sina egna krav och önskemål till kommissionen. Tillverkningsföretag, avnämare, arbetstagare, konsumenter, regleringsorgan och offentliga myndigheter har redan förklarat sig intresserade av att vilja ”förbättra” den befintliga lagstiftningen. De samrådsmetoder som använts hittills har emellertid inte möjliggjort en korrekt syntes av ståndpunkterna från de olika instanserna, vilket innebär att alla parter har en känsla av att inte ha blivit tillräckligt hörda.

3.3

Kommittén kan åstadkomma en sådan syntes, både genom sin mångfacetterade och kvalificerade sakkunskap, och genom de vitt förgrenade och relevanta förbindelser som dess ledamöter normalt kan utnyttja för att ytterligare utöka bidragen och erfarenheterna. Kommittén har redan delvis uttalat sig om denna fråga i initiativyttrandet ”Industriell omvandling i sektorn för verkstadsindustri” (2).

3.4

Kommittén konstaterar att olika initiativ pågår eller har aviserats i fråga om gemenskapslagstiftningen för industriproduktion, särskilt inom maskinsektorn. Dessa initiativ ger upphov till komplexa problem av flera olika slag. Det tycks lämpligt att granska dessa problem med beaktande av de olika intressen som gemenskapslagstiftningen ska skydda: den fria rörligheten för varor, arbetstagarnas hälsa och säkerhet, konsumenterna, miljön samt Lissabonstrategins mål, både ekonomiska och sociala. Bestämmelserna har sitt ursprung i olika lagstiftningsinstrument och en sådan studie har aldrig genomförts. Kommittén anser att tiden nu har kommit för att på ett övergripande och strukturerat sätt granska hela frågan.

3.5

På området produktion och marknadsföring av industriprodukter har gemenskapens lagstiftning utarbetats successivt. I allmänhet har det gått mot en harmonisering av lagstiftningen som avsevärt har förenklat regelmiljön för företagen, även om det bör understrykas att denna process inte är slutförd.

3.6

Gemenskapslagstiftningen, som härstammar från mitten av åttiotalet, bygger på två hörnstenar: Bestämmelser om marknaden och bestämmelser om arbetsplatsen. En effektiv tillämpning av dessa bestämmelser kräver deltagande av ett stort antal olika aktörer: normerings- och tillsynsorgan, designer och tillverkare, importörer och marknadsföringsansvariga, montörer och installatörer, offentliga organ för kontroll och sanktioner (inbegripet tull och domstolar), företagare, arbetstagare och arbetstagarrepresentanter osv. Konsumentorganisationerna har uttryckt sitt intresse för en konkret och aktiv medverkan, något som man menar har förekommit i alltför liten utsträckning tidigare. Samarbetet mellan alla dessa aktörer är centralt, liksom samarbetet mellan de offentliga myndigheterna på nationell respektive europeisk nivå.

3.7

Tillämpningen av dessa bestämmelser tycks inte innebära några större svårigheter, men denna generellt sett positiva bedömning får inte dölja ett visst antal konkreta svårigheter.

4.   Säkerheten har blivit bättre, men är fortfarande otillräcklig

4.1

Varje år orsakar olyckor på arbetsplatsen 6 000–8 000 dödsfall (40 % av dessa är personer som är yngre än 35 år) inom EU, och hundratusentals personer invalidiseras. En del av dessa olyckor orsakas av arbetsredskap. I vissa fall är det bristande personlig skyddsutrustning eller bristande utbildning som ligger bakom. Ungefär 1/4 av EU:s arbetstagare säger sig behöva använda skyddsutrustning av säkerhets- och hälsoskäl. De viktigaste fysiska riskfaktorerna på arbetsplatsen är i allmänhet förknippade med arbetsredskapen: buller, vibrationer, joniserande och icke-joniserande strålning. Ergonomin spelar en viktig roll när det gäller hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. I ett visst antal fall kan arbetsredskapen orsaka stor exponering för kemiska substanser: Skyddsutrustningens effektivitet kan i vissa fall vara av central betydelse.

4.2

Man måste ta särskild hänsyn till produkter som är avsedda för allmän konsumtion i den breda allmänheten som ofta inte är medveten om de potentiella riskerna med de maskiner som köps eller hyrs. Tyvärr inträffar många olyckor där enskilda använder utrustningen på ett icke avsett sätt. Detta kommer inte fram i statistiken.

5.   Samarbetet mellan olika aktörer är ibland svårt

5.1

Man kan konstatera att samarbetet mellan aktörerna på inre marknaden ibland stöter på verkliga svårigheter, inbegripet en stark motvilja mot att agera med fullständig insyn – de privata aktörerna vill skydda sig från konkurrens eller eventuella påföljder, de offentliga aktörerna kan lida av byråkratisk tröghet, ibland mycket svårartad sådan. Det är t.ex. nödvändigt att öka samarbetet mellan produktionsföretag och användare i senare led liksom att öka öppenheten i fråga om hur de centrala kraven i direktiven enligt den s.k. nya metoden tolkas av normeringsorganen, kontroll- och rapporteringsorganen samt de rådgivare som ger tekniskt stöd till företagarna.

5.2

Detta problem har uppmärksammats av kommissionen i det initiativ som nyligen lanserats om en översyn av den nya metoden – det aviserades den 14 februari 2007 under rubriken Nytt paket för rörligheten för varor på inre marknaden (ej officiell titel). Detta består av Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om krav för ackreditering och marknadsövervakning i samband med saluföring av produkter [KOM(2007) 37 slutlig] (3) och Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om en gemensam ram för saluföring av produkter [KOM(2007) 53 slutlig] (4). I paketet föreslås en förstärkning av strukturerna för marknadsövervakning för att utestänga osäkra produkter och avlägsna dem från gemenskapens inre marknad samt att ingripa mot bedrägliga företag. De organ för kontroll, certifiering och inspektion som är berörda i produktkontrollen kommer att underställas sträng kontroll i form av ackreditering för att säkerställa lika villkor för både företag och kontrollorgan. (För närvarande finns inom EU cirka 1 800 rapporteringsorgan, dvs. laboratorier, inspektions- och certifieringscentra. Det är privata företag som är ackrediterade av offentliga myndigheter.) Förvånande nog kan man bland dessa ”oberoende” organ finna sådana som direkt utgår från sammanslutningar av tillverkningsföretag, där det således borde finnas en verklig risk för intressekonflikter. I vissa medlemsstater finns det till exempel enbart inom hiss-sektorn mer än 80 ackrediterade rapporteringsorgan.

5.2.1

22 år efter offentliggörandet av rådets resolution av den 7 maj 1985, vari fastställs principerna för den nya metoden, föreslår kommissionen en uppdatering och en förstärkning av övervakningen av marknaden, för att därmed göra CE-märkningen mer tillförlitlig. Kommittén anser att den nya metoden, som behandlas i 25 direktiv, varav 21 med specifikationer för märkningen och 4 som behandlade andra frågor, har gett goda resultat och främjat utvecklingen av inre marknaden. Samtidigt anser kommittén att den föreslagna översynen vore lämplig. Medlemsstaternas befogenheter och ansvar bör utökas, men även kommissionens, som bör stärka sina instanser för att kunna genomföra fortlöpande kontroll av marknadsövervakningen, av ackrediteringsmetoderna, av rapporteringsorganen och i vissa fall också av dessa organs verksamhet. En stor majoritet av sektorsorganisationerna har inom ramen för kommissionens undersökning uttalat sig för en sådan förstärkning av de nationella – och därmed också de europeiska – myndigheterna.

5.3

Kommittén välkomnar detta initiativ som begränsar skönsmässigheten och olikheten i bedömningarna, något som hindrar utvecklingen av inre marknaden och skapar konkurrensnackdelar för de operatörer som respekterar lagstiftningen. Den snedvridning av konkurrensen som orsakas av skillnader i övervakningen är ett problem av högsta rang som visar på en begränsning i tillämpningen av den nya metoden. Enkelhet och klarhet i den rättsliga ramen är dessutom av grundläggande betydelse i synnerhet för de små och medelstora företagen, liksom behovet av att stärka samarbetet mellan myndigheterna för marknadsövervakning både inom EU/EES-området och på internationell nivå. Inrättandet av en ”kommunikationsplattform” mellan operatörerna och medlemsstaterna bör stödjas. Dess verksamhet bör vara proportionerlig och förenlig med direktivens mål och med gemenskapens politik, och innebära en successiv konvergens mellan system och modeller för marknadsövervakning. Det är av grundläggande betydelse att tullmyndigheterna deltar i denna verksamhet.

5.4

På europeisk nivå vore det lämpligt med större samarbete mellan alla berörda generaldirektorat (t.ex. Näringsliv, Miljö, Sysselsättning, Hälsa och konsumentskydd) för att framställa handledningar för användningen av befintliga direktiv. Dessa handledningar skulle naturligtvis inte ersätta lagstiftningen, utan underlätta användandet och spara pengar för företagen som på så vis skulle slippa anlita rådgivare.

5.5

I fråga om säsongsbetingade produkter, exempelvis trädgårdsredskap, finns det skäl att ta fram enklare och snabbare förfaranden för att inte marknadsmöjligheter ska gå förlorade. I detta syfte föreslår kommittén att man inrättar ett medlingsinstitut dit man skulle kunna vända sig för att få särskilda, välgrundade krav uppfyllda, samtidigt som man måste säkerställa strikt tillämpning av alla bestämmelser, i synnerhet i fråga om säkerhet.

6.   Administrativa krav som inte nödvändigtvis är motiverade

6.1

En annan prioritering som kommissionen har aviserat rör en minskning av onödiga administrativa krav som påverkar konkurrenskraften negativt i stor utsträckning. Kommittén följer med intresse kommissionens satsning på detta område, som konkretiserats genom det handlingsprogram som lades fram den 24 januari 2007 och som syftade till att minska de administrativa kraven på företagen med en fjärdedel fram till 2012.

6.2

Kommissionen skulle kunna bidra till att konkret lösa vissa problem med tillämpningen av direktiv, till exempel genom att centralisera all information som för närvarande ska gå ut till de enskilda medlemsstaterna, med enorma svårigheter bara att hitta rätt mottagare. Detta är fallet med direktiv 2000/14/EG om buller, som föreskriver att ett intyg om överensstämmelse ska skickas dels till medlemsstaterna, dels till kommissionen, eller direktiv 97/68/EG om utsläpp från förbränningsmotorer i arbetsredskapen, där företagen (under förutsättning att de använder det ”flexibla” alternativet) anmäler erhållna typgodkännanden till relevant myndighet i varje medlemsstat, genom rapportering var sjätte månad.

6.3

Företagen stöter på många svårigheter i samband med den praktiska tillämpningen av direktivet om arbetstagares hälsa och säkerhet vid exponering för risker som har samband med fysikaliska agenser. Detta gäller i synnerhet direktivet om vibrationer, 2002/44/EG, eller direktivet om optisk, icke-joniserande strålning, 2006/25/EG, och problemen är särskilt stora för småföretagen. Sådana problem skulle också kunna uppstå i tillämpningen av det kommande direktivet om artificiell optisk strålning. Här krävs handledningar och praktiska tillämpningar, annars kommer dessa direktiv inte att uppnå sina mål. Om det inte går att tillämpa direktiven i praktiken blir det naturligtvis nödvändigt att utarbeta och snabbt genomföra sådana förändringar så att företagen kan uppfylla sina rättsliga skyldigheter.

6.4

På området industriproduktion och i synnerhet inom maskinsektorn finns det skäl att ta hänsyn till skillnaderna i de administrativa kraven. Möjligheterna att spåra de olika aktörernas insatser är viktiga för användarnas fysiska säkerhet och för rättssäkerheten i de avtalsförhållanden som upprättas på marknaden. Man bör alltså ta fram balanserade lösningar som säkerställer öppenhet och spårbarhet utan att i onödan öka de administrativa kostnaderna.

7.   Standardiseringens roll

7.1

Den tekniska standardiseringen spelar en viktig roll för gemenskapens bestämmelser och ger ett konkret innehåll åt de viktiga krav avseende säkerheten som formuleras i lagstiftningen. Respekten för normerna utgör en förutsättning för efterlevnaden av direktiven. De ackrediterade rapporteringsorganens tillstånd, där sådana behövs, kräver en normativ regelram.

7.2

På det hela taget har de europeiska normeringsorganen spelat en mycket betydelsefull roll, på grundval av kommissionens mandat. Utarbetandet av normer borde innebära större delaktighet från berörda parter eftersom detta borde underlätta kommande jämförelser, men detta arbete utförs i praktiken av ett begränsat antal aktörer. Majoriteten av användarindustrin har varken medel eller resurser för att övervaka denna verksamhet regelbundet. Arbetstagarnas och konsumenternas deltagande är ännu mer begränsat. En sådan situation gör det svårt att beakta all sakkunskap som finns. Vissa normer lyckas inte bemöta alla de farhågor som finns ute på fältet. Kommittén skulle gärna se större deltagande från de berörda parterna i de tekniska kommittéerna, i synnerhet på lokal nivå, inom denna sektor, där ett fåtal personer har den verkliga beslutanderätten. Kommittén noterar med oro att den ökande kostnaden för standardiseringen kan bromsa konkurrenskraften och även minska säkerheten i de fall där man till exempel tar risken att använda olämpliga maskiner som inte överensstämmer med normerna. Vissa småföretag i Östeuropa har en tendens att ”chansa” eller att arbeta i gråzonen.

7.3

Kommittén välkomnar det initiativ som aviserades den 15 mars 2007 i handlingsplanen för en europeisk standardisering, där alla medlemsstaterna uppmanas rapportera om läget vid genomförandet och de åtgärder som vidtagits för att säkerställa deltagande från alla berörda parter i den europeiska och internationella standardiseringen. Kommissionen bör å sin sida beakta förslagen om att integrera dessa i den europeiska standardiseringen. De små och medelstora företagens deltagande i standardiseringsförfarandena är centralt, både på europeisk och nationell nivå, och deras bidrag måste få praktiska och konkreta resultat i framtida standardiseringsförfaranden.

7.4

I vissa fall kan det vara svårt för företag att efterleva kraven i lagstiftningen om hälsa och säkerhet. Bedömningen av risker i samband med användningen av maskiner innebär med nödvändighet en komplementaritet mellan producenten och företaget som använder maskinen. Det kan uppstå problem om normerna inte omfattar krav på tillräcklig information om kvarstående risker som företaget måste beakta. Och företagen inte får tillräcklig information om kvarstående risker förknippade med en maskin de köper, får de svårt att uppfylla kravet på riskbedömning som fastställs i ramdirektivet 89/391/EEG, och dess 19 särskilda kompletterande direktiv om aktivt och passivt skydd av arbetstagarna.

7.5

Spridningen av normerna kan vara problematisk för småföretagen på grund av de höga kostnaderna. Om standardiseringen utmynnar i ett certifieringsförfarande blir de administrativa kostnaderna i allmänhet mycket högre än om normeringen utmynnar i lagstiftning direkt.

7.6

Den riskanalys som de sakkunniga vid standardiseringskommittén (CEN) genomför är extremt viktig för företagen som måste integrera den med en särskild analys kopplad till de arbetsförhållanden där maskinen kommer att användas. Kostnaderna för dessa harmoniserade standarder är höga, i synnerhet för de små och medelstora företagen. Kommittén rekommenderar att man ser över förslaget och ser till att de harmoniserade standarderna, som utarbetats av CEN på uppdrag av kommissionen, blir tillgängliga utan kostnad eller för en symbolisk summa för att företagen ska kunna uppfylla sina rättsliga skyldigheter. Gratis spridning via Internet har för övrigt redan provats med framgång inom telekommunikationssektorn i fråga om vissa ETSI-normer (European Telecommunication Standard Institute), som lades ut direkt på Internet.

8.   Att främja stabiliteten i regleringsmiljön

8.1

EESK vill understryka att det inte är nödvändigt att ständigt ändra de direktiv som har visat sig fungera. Arbetet med att genomgripande förändra grunddirektivet 98/37/EG, det s.k. ”maskindirektivet”, var särskilt komplicerat men resultatet blev till slut en mycket god balans mellan de olika intressena. I andra fall vore det kanske bättre att inte lägga för mycket kraft på ”förbättringar”, exempelvis i fråga om ”lågspänningsdirektivet” 73/23/EG. I en PM från sammanslutningarna av maskinproducenter av den 5 november 2004 påpekas olämpligheten i kommissionens förslag om att slå samman direktiv 87/404/EG och direktiv 97/23/EG om tryckbärande anordningar.

8.2

Marknaden har rest krav på en stabil och tydlig regelram för att i lugn och ro kunna planera investeringar och efterleva tydliga regler som inte ändras alltför ofta. Å andra sidan finns en verklig risk för att förenklingen leder till ökade administrativa kostnader och ökade kostnader för mer komplicerade förfaranden för bedömning av överensstämmelse.

8.3

När det gäller möjligheterna att använda artikel 95 i fördraget förstår kommittén producenternas krav, men vi vill understryka att den rättsliga referensram som direktiv ska utgå från måste vara förenliga med fördragets grundläggande principer, i synnerhet i fråga om den rättsliga grunden för olika normer. Målet för och innehållet i rättsakten är naturligtvis de verkliga referenskriterierna för tillämpningen av de olika normerna. Detta har EG-domstolen fastslagit i flera domar, även på senare tid, och man har på så vis uteslutit möjligheterna till en blandad rättslig grund så att referensramarna för normerna står i strid mot eller överlappar varandra på så vis att parlamentets rättigheter begränsas. När det gäller utformningen av produkter, där ett annat mål gäller, är det inte möjligt att alltid uppfylla företagens önskan om en hänvisning till artikel 95.3 i fördraget, som begränsar medlemsstaternas befogenheter och stärker gemenskapens bestämmelser på ett sätt som alla är medvetna om, i enlighet med exempelvis artikel 137 eller artikel 175 (5). För företagen innebär det ökade kostnader (som sedan läggs över på slutkonsumenten) att behöva förändra utformningen av produktionen av maskiner på grundval av en begäran från en enskild medlemsstat. Man kan tänka sig kompletterande lagstiftningsmodeller som inte överlappar varandra men som i största möjliga utsträckning begränsar medlemsstaternas möjligheter att anta olika och divergerande åtgärder, som måste vara rimliga och proportionerliga.

8.4

Den nyligen antagna förordningen ”Reach” utgör en milstolpe i arbetet med att skydda konsumenter och arbetstagare och kommittén ställer sig bakom de godkända tekniska lösningarna och flexibiliteten inför framtiden som samtidigt ger möjligheter till förenkling, men vi noterar med viss oro att småföretagen kan stöta på vissa svårigheter, särskilt om kontrollen av importen inte blir lika strikt som tillämpningen av denna grundläggande förordning kräver. Kommittén uppmanar kommissionen att i detta sammanhang noggrant bevaka medlemsstaternas marknadsövervakning som just inom denna sektor har uppvisat vissa svårigheter att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt, delvis på grund av de bristande resurser som rapporteringsorganen har tilldelats. Mot bakgrund av produktionens betydelse för medlemsstaterna skulle man därför kunna dela upp uppgifterna mellan övervakningsmyndigheterna, exempelvis i produktområden (ventilsystem, utrustning för lyftande och hantering, pumpar och kompressorer, maskinutrustning för tillverkningsindustrin osv.).

8.5

Trots den mekaniska industrins grundläggande bidrag till hela den europeiska ekonomin får man intrycket att medlemsstaterna investerar mycket lite i den institutionella verksamhet som delegeras till dem. Kommissionen skulle kunna kräva in dessa uppgifter för att jämföra dem med de praktiska resultat som erhållits. Ofta beror kontrollernas kvalitet och mängd på den individuella förmåga eller viljan, men mycket beror också på de tillgängliga resurserna.

9.   Att undanröja tekniska hinder för fullbordande av den inre marknaden

9.1

Det finns i medlemsstaternas lagstiftningar en rad tekniska hinder som skapar stora problem för företagen. En sektor som berörs är mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på allmän väg. Eftersom några medlemsstater har olika regelverk med striktare regler måste företagen ha olika typer av maskiner. Det råder också oklarhet om terminologin till exempel när det gäller ”bolag” och ”företag”. Inspektionskraven i vissa medlemsstater medför merkostnader som ofta fördubblas för varje land som kräver att ett särskilt organ utför inspektion i utvecklings-, utprovnings- eller transportfaserna. EESK efterlyser en snabb harmonisering av lagstiftningen, i synnerhet beträffande säkerhetsåtgärder. För till exempel traktorer krävs det, utöver gällande bestämmelser om backspeglar och hastighets–begränsningar, tekniska specifikationer om fram- och bakljus och framför allt om bromssträckor. I dag framförs traktorer som är 40 år gamla på Europas vägar. Ett gradvis utbyte av traktorparken skulle leda till en mycket större aktiv och passiv säkerhet.

9.2

För att reglera användningen av arbetsmaskiner på allmän väg rekommenderar EESK att man

antar ett förslag om att harmonisera gällande nationell lagstiftning om användning av arbetsmaskiner på allmän väg,

använder den nya metoden,

inför referensstandarder som förutsätter att en överensstämmelse med kraven kan uppnås,

inkluderar adekvata bestämmelser för bedömning av överensstämmelse och inför en strängare överensstämmelsebedömning för vissa system (t.ex. styrning och bromsar).

10.   Den framtida lagstiftningen: delaktighet och konsekvensbedömning

10.1

EESK efterlyser ett närmare samarbete i framtiden mellan lagstiftare och berörda parter om framtida lagstiftningsåtgärder genom en effektiv dialog. Man bör i detta sammanhang inte bara förlita sig på samråd på elektronisk väg eftersom de berörda parterna behöver träffas och interagera. I vissa specifika frågor kan ett fortlöpande samråd förhindra att problem uppstår och därmed garantera en lagstiftning av högre kvalitet och bättre efterlevnad av lagarna.

10.2

EESK anser att det för en konsekvensbedömning av de olika alternativen är viktigt att utforma en metod som är gemensam för alla EU-institutioner – Europaparlamentet, rådet och kommissionen – och lämpliga kvalitets- och kontrollsystem.

10.3

Kommissionen bör alltid överväga om de uppställda målen verkligen kräver lagstiftning eller om det räcker med självreglering eller samreglering. Kommittén anser att man bland de olika alternativen måste välja det alternativ som kan garantera att man uppnår målen till en lägre kostnad och med minst administrativa bördor och som garanterar största möjliga insyn och delaktighet för de berörda aktörerna.

10.4

Den sektorsvisa sociala dialogen mellan parterna har en central betydelse. Det gemensamma intresset skulle konkret kunna främjas genom särskilda utbildningsinsatser. Det gäller framför allt i frågor som rör arbetarskydd, bland annat livslångt lärande, som inte bara bör syfta till ökad kompetens utan också till ökad medvetenhet om ledningsfrågor och organisatoriska frågor i en strävan efter en bättre och säkrare användning av maskiner. Frågan om företagens sociala ansvar – kanaliserad via en utökad dialog med företrädare för det civila samhället och lokala myndigheter – skulle kunna bidra till utvecklingen av en säker och produktiv företagskultur, särskilt i små och medelstora företag som har svårare att hantera säkerhetsfrågor.

10.5

Enligt EESK vore det värdefullt att inleda en diskussion som gör det möjligt för alla berörda parter att utvärdera gemenskapslagstiftningens positiva och negativa sidor. En sådan utvärdering skulle möjliggöra en sammanhållen process och säkerställa att de olika planerade initiativen inte utmynnar i ofullständiga eller motstridiga lösningar. Kommissionens beslut att diskutera det nya maskindirektivet med berörda parter är ett steg i rätt riktning. Det behövs fler initiativ av detta slag. EESK vill särskilt framhäva sambanden mellan de olika initiativen, till exempel via handlingsprogrammen för att minska de administrativa bördorna och den nya metoden (kommissionen antog den 14 februari 2007 sitt förslag till rådets och Europaparlamentets förordning och beslut om översyn av den nya metoden, efter ett offentligt samråd om inre marknadens framtid). Kommittén är övertygad om att en effektiv koppling och samordning mellan dessa initiativ kan medföra en påtaglig förbättring av gällande regelverk och en enhetlig tillämpning i de 27 medlemsstaterna.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EUT C 24, 31.1.2006, föredragande: Daniel Retureau, och EUT C 309, 16.12.2006, föredragande: Bryan Cassidy.

(2)  EUT C 267, 27.10.2005, föredragande: Joost van Iersel.

(3)  EESK:s yttrande INT/352, som är under utarbetande (föredragande: Antonello Pezzini).

(4)  Yttrande INT/353, se fotnot 3.

(5)  C-94/03. EG-domstolens dom i målet Europeiska kommissionen – Europeiska unionens råd: Val av rättslig grund.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/15


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk för tjugohundratalet – Kommissionens ställningstagande till slutrapporten från högnivågruppen CARS 21 – Ett bidrag till EU:s strategi för tillväxt och sysselsättning”

KOM(2007) 22 slutlig

(2008/C 10/04)

Den 7 februari 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 juli 2007. Föredragande var Francis Davoust.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 144 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och centrala rekommendationer

1.1

EESK ser positivt på att kommissionen ”med tanke på bättre lagstiftning” vill ”främja ett genomtänkt samspel mellan olika politikområden, skapa förutsägbara villkor, skydda allmänintressen (t.ex. miljö och säkerhet) och samtidigt försöka minska industrins regelbörda”. Kommittén välkomnar också den tydliga viljan att utveckla ett övergripande arbetssätt och att samtidigt integrera olika aspekter av industrins utveckling och konkurrenskraft samt berörda parter.

1.2

Rent allmänt tycks sådana övergripande strategier som initiativet Cars 21 ge uttryck för en vilja till samarbete mellan dem som ansvarar för den offentliga politiken och industrins olika aktörer, något som EESK ställer sig bakom fullt ut. Kommissionens meddelande, som innehåller en genomgång av det lagstiftningsarbete som redan utförts och som fastställer de åtgärder som bör vidtas i framtiden i detta sammanhang, visar på fördelarna med detta arbetssätt och samtidigt de svårigheter som finns.

1.3

Den viktigaste vinsten med arbetssättet består i ett klargörande av riktlinjerna för EU-politiken på bilområdet för alla berörda parter. På alla centrala områden har EU:s politik blivit mer förutsägbar, samtidigt som regelbördan minskar för industrin.

1.4

Mot den bakgrunden framstår den minskning av den administrativa bördan som det innebär att ersätta 38 gemenskapsdirektiv med motsvarande FN/ECE-föreskrifter som en direkt landvinning till följd av metoden. På samma sätt visar det arbete som gjorts på områdena miljö och trafiksäkerhet att en integrerad satsning är genomförbar och gör regleringsmiljön mer acceptabel för berörda parter och mer förutsägbar för industrin. En sådan satsning innebär alltså att man skapar ett samförstånd som alla kan bygga sin verksamhet på.

1.5

Svårigheterna att genomföra detta arbetssätt bör emellertid också påpekas. De är av tre typer:

i)

Strävan efter samförstånd tenderar att senarelägga de slutgiltiga besluten.

ii)

Innehållet i analysen och rekommendationerna beror i stor utsträckning på vilka aktörer som rådfrågas.

iii)

Valet av ett integrerat arbetssätt kan leda till en analys av frågorna som minskar ansvarstagandet.

1.6

Förteckningen över de 39 åtgärder eller åtaganden som diskuteras i kommissionens meddelande är mycket lång, och varje åtgärd tycks försvarbar om man betraktar dem en och en. Att integrera samtliga 39 punkter är troligtvis mer problematiskt och innebär obesvarade frågor vad avser ansvarsfördelning och tidsplan. Miljö- och säkerhetsfrågorna behandlas på grundval av en integrerad strategi, men de båda frågorna behandlas inte själva på ett integrerat sätt. Hade man frågat vilka produktpriser som krävs för att uppfylla samtliga planerade krav (som högnivågruppen gjorde) skulle man antagligen ha kunnat företa en sådan helhetsbetraktelse, men det skulle också ha lett till att kravet på att göra vissa val hade framstått tydligt. Högnivågruppen ville också att dess slutsatser skulle införlivas i en ”färdplan” för den offentliga politikens beslutsfattare. Detta dokument var ett exempel på den integrerade modell som kommissionen hade önskat att Cars 21 skulle främja. EESK kan bara beklaga att kommissionen i sitt meddelande inte har föreslagit en sådan färdplan, inte ens i ändrad form.

1.7

Högnivågruppens analys vilar i stor utsträckning på biltillverkarnas ståndpunkter. Det har lett till att de frågor som man anser behöver lösas till mycket stor del rör produkter och teknik. Kommittén, som är mer öppen för bilanvändarnas intressen, vill understryka att resultatet hade blivit ett annat med en annan utgångspunkt. Det finns följaktligen skäl se till att man i framtiden kan ompröva deltagarförteckningen i samband med utvärderingar och översyner.

1.8

Ett integrerat eller övergripande arbetssätt innebär att det finns en risk för att alla medverkande anser att det är de andra medverkande som ska anpassa sig. I fråga om t.ex. trafiksäkerhet eller miljö skulle biltillverkarna kunna anse att det är de infrastrukturansvariga eller konsumenterna som beter sig på ett sådant sätt att inte alla möjligheter (i synnerhet tekniska) utnyttjas.

1.9

Alla dessa faktorer innebär att kommissionens meddelande inte utgör en uttömmande diskussion av den offentliga politiken på bilområdet och de val som den innebär. EESK stöder den valda metoden mot den bakgrunden att det handlar mer om att hålla den offentliga debatten om bilpolitiken levande och öppen för arbetsmarknadsparterna, och i vidare bemärkelse alla berörda parter, och att klargöra vilka val som måste göras i olika skeden än om att en gång för alla fastställa en lista över alla tänkbara utvecklingsvägar som ska följas och att sedan överlåta åt experterna och åt industrin att avgöra vilka val som ska träffas.

1.10

Kommissionen avslutar sitt meddelande med att konstatera följande: ”Det finns ett unikt tillfälle att utveckla en särskild beslutsfattarkultur inom industripolitiken. Kommissionen anser att bl.a. lagstiftningens kvalitet, förenkling, konsekvensbedömningar, samråd med de berörda parterna, betänketid och val av regleringsform bör vara centrala överväganden när lagförslag utformas.”

EESK ställer sig bakom detta och önskar med detta yttrande hjälpa kommissionen att genomföra detta fullt ut.

Mot den bakgrunden rekommenderar EESK följande:

Ge industrin tid att ta fram den erforderliga tekniken för att kunna möta de allt hårdare kraven utan att detta innebär dyrare produkter och därmed en långsammare förnyelse av fordonsparken.

Begränsa inte miljödiskussionen till koldioxidfrågan och titta inte enbart på tekniska lösningar när det gäller att utveckla ett mer holistiskt arbetssätt med större inriktning på bilens och vägtransporternas roll i det europeiska samhället.

Sammankalla ett forum om omstrukturering med en planerad utvärdering 2009 och konsekvensanalyser som den ska bygga på. Det integrerade arbetssätt som främjas inom ramen för Cars 21 ska bibehållas och ges större legitimitet både i tidigt skede (vid sammanställningen av förteckningen över berörda parter) och senare (genom integrering av de rekommendationer som arbetsgruppens verksamhet utmynnar i).

EESK bör engageras direkt och tidigare, eftersom kommitténs beskaffenhet och sammansättning möjliggör deltagande av det europeiska samhällets olika beståndsdelar i den politik som kommissionen utformar i samhällets tjänst.

2.   Kommissionens förslag

2.1   Kommissionens metod: Cars 21 som nyskapelse och förebild

2.1.1

Inom ramen för sin politik för att förbättra kvaliteten på lagstiftningen och för att möta den allt större globala konkurrensen uppmanade kommissionen år 2004 högnivå-gruppen Cars 21, som omfattade de viktigaste intressenterna (medlemsstater, industrin, icke-statliga organisationer och ledamöter av Europaparlamentet) och dessutom de tre mest berörda generaldirektoraten (Näringsliv, Miljö och Transport), att utarbeta politiska rekommendationer.

2.1.2

Den högnivågrupp som då inrättades hade följande mandat: Utarbeta rekommendationer för den offentliga politiken och en lagstiftningsram för den europeiska bilindustrin på kort, medellång och lång sikt i syfte att förbättra den globala konkurrenskraften, bevara sysselsättningen och samtidigt säkerställa bättre fordonsprestanda i fråga om säkerhet och miljöhänsyn till ett rimligt pris som fortfarande skulle vara överkomligt för hushållen.

2.1.3

Kommissionen ville på så vis göra bilindustrin till ett exempel på moderniseringen av sina industripolitiska åtgärder och uttryckligen integrera dem i Lissabondagordningen: För att säkerställa hållbar utveckling för en ekonomiskt hållbar produktionsverksamhet som samtidigt är socialt ansvarstagande och som respekterar miljön ville kommissionen att dessa åtgärder skulle föregås av en bred samrådsprocess mellan berörda aktörer. Detta skulle göra det möjligt att klargöra läget nu och i framtiden och samtidigt skapa enighet om vad som bör göras. De aktörer som företräddes i högnivågruppen var biltillverkare, oljeproducenter, tillverkare av fordonsdelar, återförsäljare och bilreparatörer, bilanvändare, nationella offentliga myndigheter och de tre generaldirektorat som är mest berörda (Miljö, Energi och transport, samt Näringsliv). Det var GD Näringsliv som samordnade arbetet, som pågick under hela 2005. En offentlig hearing organiserades i april 2005. Rapporten antogs av arbetsgruppen i december 2005. Slutsatserna blev föremål för ett brett offentligt samråd 2006. Kommissionens meddelande bygger på Cars 21-rapporten och de 34 bidrag som lämnades in 2006.

2.1.4

Cars 21-rapporten visar på en lovvärd vilja hos kommissionen att undvika en mängd icke samordnade lagstiftningsinitiativ som följaktligen inte alltid är inbördes förenliga.

2.1.5

I rapporten understryks därför flera gånger att arbetsgruppen förespråkar ett så kallat holistiskt arbetssätt som går ut på att ta hänsyn till hur de olika dimensionerna samverkar med varandra. Medlemmarna i högnivågruppen vill därigenom göra lagstiftningen enklare och mer förutsägbar för att undvika att kommissionens olika generaldirektorat vidtar åtgärder med oönskade konsekvenser eller utan samordning.

2.1.6

I sin slutrapport lägger arbetsgruppen fram 18 rekommendationer indelade i sju avdelningar: bättre lagstiftning, miljö, trafiksäkerhet, handel, forskning och utveckling, skatter och skatteincitament samt immaterialrätt. Sammanfattningsvis presenterades dessutom en färdplan för den offentliga politikens beslutsfattare och för det regelverk som påverkar bilindustrin under de kommande tio åren. Helt i linje med de mål som kommissionen hade fastställt syftade färdplanen till att skapa enhetlighet och förutsägbarhet i den europeiska politiken på bilområdet, något som privata investerare behöver för att sektorns konkurrenskraft ska kunna säkerställas: Genom att staka ut banan för de kommande åren med avseende på lagstiftningen ville man genom denna färdplan säkerställa en sådan förutsägbarhet.

2.1.7

Meddelandet är kommissionens svar på rapporten från Cars 21-gruppen. Det innehåller både kommissionens utvärdering av rekommendationerna och de reaktioner som Cars 21-rapporten väckt inom ramen för samrådet som anordnades 2006. Kommissionen anger i meddelandet riktningen för den framtida politiken för bilindustrin. De huvudsakliga åtgärdsområdena är följande:

Minskning av den administrativa bördan: Kommissionen föreslår att 38 direktiv ersätts med motsvarande internationella FN/ECE-föreskrifter (1), t.ex. vad avser däck, säkerhetsglas, dimstrålkastare och säkerhetsbälten. Industrin kan därigenom stödja sig på en text som är gemensam för och giltig i hela världen. Självprovning och virtuell provning kan införas för 25 direktiv och FN/ECE-föreskrifter i syfte att minska industrins kostnader för att följa reglerna och göra de administrativa förfarandena mindre tidskrävande och billigare.

Minskade CO2-utsläpp: Kommissionens strategi grundar sig på ett integrerat arbetssätt som inte bara omfattar förbättrad fordonsteknik utan också andra tekniska förbättringar (t.ex. minimieffektivitetskrav för luftkonditioneringssystem, gränser för maximalt rullningsmotstånd för däck och användning av växlingsindikatorer) och ökad biobränsleanvändning. Kommissionen betonar också medlemsstaternas kompletterande åtgärder i fråga om till exempel trafikledning, mer ansvarsfullt förarbeteende, infrastruktur samt ytterligare minskningar av koldioxidutsläppen.

Trafiksäkerhet: Kommissionen anser att en effektiv trafiksäkerhetsstrategi bör bygga på samspel mellan förbättrad fordonsteknik, väginfrastruktur, förarbeteende och kontroll av efterlevnaden. Sammanlagt föreslås elva nya åtgärder, bl.a. obligatorisk elektronisk stabilitetskontroll, obligatoriska bältespåminnare, obligatorisk användning av varselljus.

Handelspolitik: Kommissionen vill överväga möjligheterna att använda bilaterala handelsavtal (särskilt i Asien) för att förbättra marknadstillträdet. Dessutom betonas behovet av att skydda immaterialrätter globalt.

Forskning och utveckling: Rena förnybara bränslen och rena fordon samt intelligenta fordon och vägar framhålls som centrala prioriteringar. Med omkring 20 miljarder euro (ca 5 % av branschens omsättning) i investeringar i forskning och produktutveckling är bilindustrin Europas största industriella FoU-investerare i absoluta tal.

3.   Kommitténs synpunkter

Innan vi återkommer till metoden och fördelarna och nackdelarna med detta nya sätt att ta itu med frågan om bilpolitiken och sektorspolitik i allmänhet, kommer kommittén i detta yttrande att granska de fem övergripande områdena och de förslag som kommissionen lägger fram för vart och ett av dessa.

3.1   Inre marknaden, förenkling och internationalisering av regler

3.1.1

EESK stöder förslaget att utvidga ramdirektivet om typgodkännande så att det omfattar samtliga fordonskategorier. Kommittén understryker i synnerhet vikten av denna bestämmelse för märkningen av reservdelar.

3.1.2

Kommittén ställer sig bakom kommissionens vilja att förenkla och internationalisera regelverket, men menar samtidigt att denna harmoniseringsvilja inte får vara en absolut prioritering som väger tyngre än alla andra faktorer.

3.1.3

EESK anser, liksom kommissionen, att multilaterala åtaganden principiellt bör främjas, men stöder samtidigt kommissionen fullt ut när den säger sig vara ”medveten om behovet att bevara EU:s möjligheter att lagstifta oberoende av FN/ECE-systemet om det krävs för att uppfylla EU:s mål för bl.a. hälsa och miljö”. Med tanke på den potentiella faran med bestämmelser i fråga om internationell handel och marknadstillträde bör man göra en sådan reservation, så att den europeiska industrin har möjlighet att reagera på åtgärder som vidtas i andra delar av världen och som kan hämma den europeiska industrins konkurrenskraft.

3.2   Miljövänlig vägtrafik

3.2.1

EESK välkomnar kvaliteten i de åtgärder som vidtagits och som planeras för att göra vägtrafiken miljömässigt hållbar. Kommissionen understryker sin vilja att ”analysera eventuell framtida lagstiftnings inverkan på sysselsättningen och konkurrenskraften”, och i förlängningen av kommissionens åtaganden avser kommittén att påminna kommissionen om behovet av att ge industrin tid att ta fram den erforderliga tekniken för att kunna möta de allt hårdare kraven utan att detta innebär dyrare produkter och därmed en långsammare förnyelse av fordonsparken. I Cars 21-rapporten underströks vikten av detta, men kommissionen tycks endast marginellt ha tagit hänsyn till det i meddelandet.

3.2.2

På samma sätt noterar EESK med intresse kommissionens vilja att i framtiden ägna stor uppmärksamhet åt de faktiska utsläppen från fordonen (punkt 8), och beklagar att kommissionen inte drar konsekvenserna av denna öppning i fråga om kontroll, underhåll och reparationsmöjligheter för fordon.

3.2.3

Kommittén vill understryka att det integrerade arbetssätt som kommissionen förespråkar innebär en fokusering på förorenande utsläpp, särskilt koldioxidutsläpp, från nya fordon som kommer att säljas i Europa under de kommande åren. Faktum är att kommissionen enbart intresserar sig för de tekniska (biobränslen, väte, intelligenta fordon och transportsystem) eller ekonomiska lösningar (eventuell utvidgning till vägtransportsektorn) som den avser att främja. EESK beklagar att kommissionen inte i tillräckligt hög grad utnyttjar de möjligheter som skulle kunna erhållas genom ett holistiskt arbetssätt som är mer inriktat på bilens och vägtransporternas plats i det europeiska samhället.

3.2.4

EESK kan här påpeka att man i Cars 21-rapporten t.ex. uttryckligen oroade sig för den långsamma förnyelsen av fordonsparken, som man framhöll som en central faktor. På samma sätt underströk man trängselproblemen. EESK skulle vilja att dessa handlingsvägar i arbetet med att göra bilen mer miljövänlig granskades i framtiden på samma sätt som de tekniska lösningarna, liksom andra alternativ som t.ex. nya former för att få tillgång till bil.

3.2.5

EESK vill understryka att utbudet av och efterfrågan på säkrare och mindre förorenande fordon bör stimuleras. Kommissionen bör sålunda utforma samordnade, teknikneutrala och i största möjliga utsträckning harmoniserade skatteincitament för att gynna vissa fordon och drivmedel, till exempel på basis av den mängd koldioxidutsläpp som de förorsakar. Detta skulle bidra till att minska de koldioxidutsläpp som orsakas av fordon, genom att direkt påverka konsumenterna och deras efterfrågan.

3.3   Öka den europeiska trafiksäkerheten

3.3.1

EESK stöder det övergripande arbetssätt vad avser trafiksäkerheten som kommissionen förespråkar och som bygger på ”samspel mellan förbättrad fordonsteknik, väginfrastruktur, förarbeteende och efterlevnad”.

3.3.2

Även här kan man göra samma reflexion som när det gällde miljöhänsynen. Således är en av de centrala punkterna i Cars 21-rapporten att man ibland måste välja försämrade fordonsprestanda av miljö- och trafiksäkerhetshänsyn, eftersom det är viktigt att tänka på att priset ska bli rimligt för konsumenten. Denna tanke återkommer inte i meddelandet.

3.3.3

När det handlar om trafiksäkerhet ska kommissionen enligt meddelandet lägga förslag om att (2)

”göra montering av barnfasthållningssystemet Isofix obligatorisk för alla nya M1-fordon,

göra användning av varselljus obligatorisk (ett offentligt samråd om detta inleddes den 1 augusti 2006),

göra montering av elektronisk stabilitetskontroll obligatorisk, med början i tunga fordon och senare i personbilar och lätta lastbilar så snart som en provningsmetod har utvecklats,

göra bältespåminnare obligatoriska i alla nya fordon,

ändra fas II-kraven i direktivet om skydd av fotgängare för att förbättra direktiv 2003/102/EG (3)”.

3.3.4

Kommittén är mån om att dessa förslag bara får innebära måttligt högre priser på nya fordon, och förespråkar därför tydligare fokus på fordonspriserna och det genomslag som dessa får för förnyelsen av fordonsparken, och därmed för trafiksäkerheten. Kommittén vill uppmärksamma att den andra fasen av förslaget till direktiv om skydd av fotgängare är försenad, vilket för tillverkarna innebär att den nödvändiga tidsfristen för genomförandet av direktivet blir kortare. Förseningen ställer också till problem för planeringen av de åtgärder som måste vidtas. EESK understryker dessutom att man snarast möjligt måste klargöra tidsplanen för tillämpningen av direktivet samt de mer detaljerade krav som tillverkarna måste uppfylla. Kommittén uppmanar kommissionen att beakta att trafiksäkerheten också inbegriper att fordonsparken underhålls av ägarna även när fordonen är ålderstigna. Kommittén förordar en utvärdering och en klassificering av åtgärder på grundval av en analys av kostnader/fördelar – bl.a. med hänsyn till kostnaderna för användaren i förhållande till de effekter åtgärden kan få på antalet olyckor och deras följder (dödsfall eller skador) för trafikanterna. På samma sätt uppmanar EESK kommissionen att inte enbart titta på den teknik som finns inbyggd utan att mer uttryckligen inkludera alla sätt som kan användas för att påverka trafikanternas beteende (utbildning, förebyggande åtgärder, skyltning osv.). I detta sammanhang vill EESK understryka att det kan vara lämpligt att man i framtiden är särskilt uppmärksam på de följder som den demografiska utvecklingen kommer att få, och det faktum att äldre eller mycket gamla förare utgör en allt större andel av dem som kör bil på vägarna.

3.3.5

På samma sätt och i enlighet med innehållet i Cars 21-rapporten vill EESK understryka vikten av skatteincitament som syftar till att främja efterfrågan på säkrare fordon. Utbudet av och efterfrågan på säkrare och mindre förorenande fordon bör stimuleras.

3.4   Handel och utomeuropeiska marknader

Kommittén ställer sig bakom kommissionens arbetssätt rörande frågorna om den internationella handeln, och särskilt den uppmärksamhet som riktas mot bilaterala internationella avtal, icke-tariffära handelshinder och frågan om immaterialrätt, i synnerhet i Asien. Man bör vid valet av länder som man önskar sluta frihandelsavtal med i högre grad ta hänsyn till ekonomiska kriterier, såsom storleken på den potentiella marknaden och de framtidsutsikter som den har att erbjuda samt möjligheterna till ett ömsesidigt undanröjande av handelshinder etc. Utöver dessa grundläggande frågor vill EESK rikta kommissionens uppmärksamhet på behovet av att i högre grad integrera frågan om reservdelsmarknaden för att både harmonisera behandlingen av denna i olika EU-länder och ta fram en strategi med avseende på Kina, Indien eller Ryssland.

3.5   Forskning och utveckling

Kommittén ställer sig helt bakom stödet till FoU och kommissionens övertygelse om att den hållbara utvecklingens tre pelare endast kan bli stabila om privata och offentliga forskningssatsningar upprätthålls och fördjupas. EESK vill emellertid, precis som i punkt 3.4 ovan, rikta uppmärksamheten på behovet av att integrera hela kedjan, även senare led, i detta arbete. Frågorna om kostnaderna för de tekniska framstegen, om reparationsmöjligheterna för de produkter som baseras på dem och om den utbildning som krävs för att anpassa reparationer och infrastrukturer bör ställas mycket tidigt, och kommissionen bör bedriva en aktiv politik i denna riktning. Kommissionen bör inrikta en adekvat del av det sjunde ramprogrammet på andra åtgärder för att framför allt få till stånd ett helhetsperspektiv på trafiksäkerhet som också omfattar infrastrukturer, till exempel elektroniska kommunikationssystem.

3.6   Beskattning och skatteincitament

Kommissionen ”uppmanar parlamentet och rådet att anta förslaget så snart som möjligt” (4), något som kommittén ställer sig positiv till. När parlamentet har antagit detta direktivförslag som syftar till skatteharmonisering måste man dessutom övertyga rådet om det lämpliga i att harmonisera bestämmelserna, som i dag orsakar stora snedvridningar på marknaderna för fordon och fordonstjänster inom unionen.

3.7   Eftermarknaden

EESK beklagar att dessa viktiga frågor inte har fått större utrymme i kommissionens diskussion och försvarar förordning nr 1400/2002 (5) och dess avsikt att säkerställa en enhetlig tillämpning inom hela unionen. Kommittén ser positivt på kommissionens stöd till bestämmelser som säkerställer fri tillgång till teknisk information. EESK understryker i detta sammanhang vikten av att noga följa genomförandet av bestämmelserna, som föreskriver antagande av formatet OASIS.

3.8   Cars 21-metoden och kommissionens användning av den

3.8.1

EESK ser positivt på att kommissionen ”med tanke på bättre lagstiftning” vill ”främja ett genomtänkt samspel mellan olika politikområden, skapa förutsägbara villkor, skydda allmänintressen (t.ex. miljö och säkerhet) och samtidigt försöka minska industrins regelbörda”. Kommittén välkomnar också den tydliga viljan att utveckla ett övergripande arbetssätt och att samtidigt integrera olika aspekter av industrins utveckling och konkurrenskraft samt berörda parter.

3.8.2

I likhet med kommissionen skulle EESK gärna se att de sociala och industrirelaterade frågor som behandlas på rapportens första sidor kopplas samman, eftersom sysselsättningen är direkt kopplad dels till den europeiska industrins konkurrenskraft, dels till olika enskilda produktionsanläggningars konkurrenskraft. Ur denna synpunkt ställer sig EESK generellt sett bakom den föreslagna analysen av branschens situation i Europa.

3.8.3

Kommittén ser positivt på kommissionens bedömning att det förefaller ”troligt att fordonsmonteringen för den europeiska marknaden mestadels kommer att ske i Europa”, samtidigt som vi i likhet med kommissionen menar att detta antagligen inte är synonymt med stabilitet på sysselsättningsfronten.

3.8.4

EESK uppmanar kommissionen att stärka dialogen mellan arbetsmarknadsparterna, så att det blir lättare att förutse och hantera utlokalisering och omlokalisering av sysselsättning inom unionen och utanför unionen på det sätt som beskrivs i Cars 21-rapporten. Kommissionen bör även utreda hur underleverantörer i andra ledet och längre ned påverkas av branschens utveckling, eftersom de befinner sig i en särskilt utsatt situation.

3.8.5

På samma sätt stöder EESK fullt ut de stödsystem som presenteras i meddelandet och idén att sammankalla ett forum om omstrukturering i bilindustrin ”för att ta itu med problemen och föregripa och anpassa sig till förändringarna”. EESK uppmanar kommissionen att ta tillfället i akt att ge hela produktionskedjan, i synnerhet aktörerna i senare led i förädlingskedjan, möjlighet att dra nytta av arbetet och de stödsystem som skulle kunna åtfölja det. Sådana initiativ ligger i linje med tanken på samråd eller gemensamma strategiska diskussioner inom förädlingskedjan som alla aktörer har behov av. EESK understryker att dess uppgift är att spela en central roll i detta arbete och denna debatt, där arbetsmarknadsparterna och i vidare bemärkelse alla berörda parter mer tydligt bör ges en plats.

3.8.6

Utbildningsbehoven är t.ex. större och ofta mindre väl täckta i småföretagen och mikroföretagen, och strukturfonderna och andra instrument till stöd för omstrukturering bör kunna utnyttjas också av dessa aktörer i förädlingskedjan.

3.8.7

Avslutningsvis konstaterar kommissionen följande i sitt meddelande:

Kommissionen är besluten att genomföra sin politik för bättre lagstiftning och anser att det finns ett unikt tillfälle att utveckla en särskild beslutsfattarkultur inom industripolitiken. Kommissionen anser att bl.a. lagstiftningens kvalitet, förenkling, konsekvensbedömningar, samråd med de berörda parterna, betänketid och val av regleringsform bör vara centrala överväganden när lagförslag utformas.”

3.8.8

EESK ställer sig bakom detta och önskar med det här yttrandet hjälpa kommissionen att genomföra detta fullt ut. Kommittén vill därför rikta kommissionens uppmärksamhet på att det valda tillvägagångssättet inte alltid är heltäckande. Om man t.ex. ser på konsumenterna och aktörerna i förädlingskedjans senare led är de kanske inte helt bortglömda, men de är i alla fall underrepresenterade i de analyser som gjordes i Cars 21-rapporten och i de slutsatser som kommissionen drar med utgångspunkt i denna. Den behandling av bilismen i allmänhet och miljö- och trafiksäkerhetsfrågorna i synnerhet som detta resulterar i är enligt EESK inte tillräckligt holistisk: Det förklaras av att företrädare för industrin har varit alltför centrerade på produkter och tekniker och inte tillräckligt övergripande behandlat frågan om fordonsparker och bilanvändning.

3.8.9

EESK anser att man vid översynen 2009 bör ta hänsyn till detta yttrande och bättre än hittills integrera ståndpunkter från producenter i senare led av förädlingskedjan och från användare. Det gäller därför att även i fortsättningen genomföra ”samråd med de berörda parterna”, och att organisera det på ett bättre sätt för att bilfrågan inte bara ska bli producenternas och för att konsekvensanalyserna ska kunna utarbetas på ett nytt sätt. Kvaliteten på konsekvensanalyserna måste förbättras. Analyserna måste vara komplexa och grunda sig på uppgifter som är korrekta, öppet tillgängliga, objektiva och neutrala. Det är inte lämpligt att en avdelning inom kommissionen som har till uppgift att formulera ett politiskt ställningstagande i en specifik fråga själv ansvarar för utarbetandet av konsekvensanalysen. Kommittén välkomnar därför initiativet att inrätta en oberoende bedömningsgrupp och uppmanar kommissionen att sammankalla de berörda parter som alltför lätt glöms bort av de privata intressen som skapat den bilbransch som ska regleras.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  FN:s ekonomiska kommission för Europa (UNECE).

(2)  KOM(2007) 22 slutlig, s. 15.

(3)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/102/EG av den 17 november 2003 om skydd för fotgängare och andra oskyddade trafikanter före och vid kollision med ett motorfordon och om ändring av rådets direktiv 70/156/EEG (EUT L 321, 6.12.2003, s. 15-25). EESK:s yttrande i EUT C 234, 30.9.2003, s. 10.

(4)  Förslag till rådets direktiv om beskattning av personbilar (KOM(2005) 261 slutlig). EESK:s yttrande: EUT C 195, 18.8.2006, s. 80.

(5)  Kommissionens förordning (EG) nr 1400/2002 av den 31 juli 2002 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden inom motorfordonssektorn (EGT L 203, 1.8.2002, s. 30).


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/21


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skyddsbågar för jordbruks- och skogbrukstraktorer med hjul” (konsoliderad version)

KOM(2007) 310 slutlig – 2007/0107 (COD)

(2008/C 10/05)

Den 2 juli 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) med 172 röster för och 4 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/21


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om kopplingsanordningen och backväxeln på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul” (kodifierad version)

KOM(2007) 319 slutlig – 2007/0117 (COD)

(2008/C 10/06)

Den 2 juli 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) med 163 röster för, 1 röst mot och 5 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om föreskrivna skyltar och märkningar samt deras placering och fastsättningssätt på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon”

KOM(2007) 344 slutlig – 2007/0119 (COD)

(2008/C 10/07)

Den 13 juli 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget, som inte föranleder några särskilda kommentarer, beslutade EESK vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) med 165 röster för och 8 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget.

 

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen: Handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna”

KOM(2006) 545 slutlig

(2008/C 10/08)

Den 19 oktober 2006 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda meddelande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 september 2007. Föredragande var Edgardo Maria Iozia.

Vid sin 438:e plenarsession den 27 september 2007 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 145 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uppskattar och stöder de målsättningar och åtgärder som Europeiska kommissionen föreslår. Energieffektivitet är det främsta och viktigaste åtgärdsområdet för att uppnå målen som fastställs i den europeiska energipolitiken. Målen omfattar en minskning av utsläppen av växthusgaser, även i syfte att bekämpa den onormala globala uppvärmningen, minskat utlandsberoende och slutligen värnandet om det europeiska systemets konkurrenskraft samtidigt som man garanterar tillgång till energi till rimliga priser.

1.2

Kommittén anser att detta är ett realistiskt mål, även mot bakgrund av den senaste rapporten från den mellanstatliga arbetsgruppen för klimatförändringar (IPCC), trots att det bör vara tekniskt möjligt att minska energiförbrukningen med ännu mer än 20 %. För att kunna genomföra detta bör nationella handlingsplaner upprättas som är anpassade till ländernas finansiella och tekniska grundförutsättningar, i syfte att säkerställa en rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna när det gäller att uppfylla målen, allt efter varje lands potential. Det vore lämpligt att även fastställa delmål till exempelvis 2012 och 2016, för att eventuellt förstärka åtgärderna om det förekommer större avvikelser.

1.3

Kommittén finner det lämpligt att föreslå att kommissionen inleder en särskild debatt om ”livsstilar” och den så kallade ”livskvaliteten”. Vi undrar om kommissionen anser det vara realistiskt att kommande generationer kan ha samma livsstil med ökad konsumtion och förbrukning och med ökade utsläpp. Vetskapen om att detta är omöjligt innebär en utmaning som endast kan mötas med åtgärder som är beslutsamma, djärva och snabba. Ett problem är att se till att energisparande som också följs av en omedelbar höjning av köpkraften hos befolkningen inte leder till finansiering av ytterligare konsumtion, genom en reboundeffekt.

1.4

Kommittén föreslår att ytterligare en prioritering läggs till, nämligen uppbyggnad av distriktsnät för uppvärmning och kylning, något som skulle undvika den förlust på 33 % som sker vid omvandlingen av primärenergin.

1.5

Kommittén rekommenderar att man genomför positiva prioriterade insatser som stimulerar utvecklingen av nya yrkeskategorier inom energieffektivitetssektorn, spridningen av nya helhetslösningar för energi, utnyttjandet av FoU, utvecklingen av återvinning och bortskaffande av kommunalt avfall – något som också erbjuder många arbetsmöjligheter – samt åtgärder inom ramen för företagens sociala ansvar. Av högsta vikt är att uppmuntra till studier på energiområdet inom utbildningen på gymnasie- och universitetsnivå.

1.6

För att kunna genomföra de 75 initiativ som föreslås i handlingsplanen samt övervaka och utvärdera effektiviteten i fråga om alla de föreslagna instrumenten blir det nödvändigt att förstärka de enheter inom kommissionen som ska bevaka utvecklingen av denna verksamhet. Kommittén rekommenderar en noggrann behovsinventering och anpassning av de mänskliga och ekonomiska resurserna.

1.7

Kommittén anser det vara nödvändigt att förbättra unionens förmåga att framföra gemensamma ståndpunkter i sina internationella rapporter om energieffektivitet. Därför rekommenderar vi kommissionen att utröna om fördragen behöver ändras så att unionen får större befogenheter att företräda gemenskapen, samtidigt som medlemsstaternas rätt att självständigt bestämma vilken energimix som passar de egna behoven bevaras.

1.8

När det gäller de skattepolitiska åtgärder som vidtas för att uppfylla handlingsplanens målsättningar rekommenderar kommittén att man tar hänsyn till de svaga grupperna i samhället, som arbetslösa, pensionärer och arbetstagare. Dessa grupper måste skyddas både när det gäller ”energiskatter” och skatteincitament.

1.9

Kommittén beklagar att samordningen mellan transport- och energipolitiken är bristfällig, med tanke på att dessa påverkas av tekniska och industriella villkor och problem som helt klart är komplementära med varandra, liksom med miljö- och industripolitiken, och uttrycker därför sin välgrundade oro för att kommissionens dokument utan en sådan samordning skulle förlora mycket av sin tilltänkta effekt.

1.10

Bostäder är det främsta åtgärdsområdet. De besparingar som kan göras är mycket stora, om man bara har en tydlig linje när man hanterar vissa grundläggande aspekter, som en kraftig skattereduktion i samband med åtgärder för förbättring av energieffektiviteten, slopande av administrativa bördor (tillstånd och godkännanden), förbättring av aktörernas kunskaper och utbildning, även genom offentliga insatser. De bostäder som tilldelas energicertifikat borde ges skattelättnader, eller om ägaren inte har beskattningsbar inkomst, ha rätt till energibonus i form av rabatterad elkostnad. Förmånliga tariffer upp till en viss nivå för den årliga konsumtionen bör inrättas. Byggsektorn och de som arbetar inom denna behöver utbildning om hur betydligt högre nivåer av energieffektivitet kan nås inom byggandet. Det behövs också incitament för att dessa nivåer ska uppnås.

1.11

Kommittén anser att finansieringen av de nödvändiga investeringarna bör fördelas mellan offentliga och privata deltagare. Mot bakgrund av positiva exempel från vissa medlemsstater skulle inrättandet av särskilda fonder, där det avsätts en liten del av den vinst som företagen inom sektorn genererar, kunna bli en allmän regel. Det är dock viktigt att detta inte leder till prishöjningar för slutkonsumenterna eller till en minskning av de betydande investeringar som är nödvändiga på produktionsområdet.

1.12

Kommittén menar att man måste involvera det civila samhället samt företagarorganisationer, fackföreningar och miljöorganisationer i denna stora utmaning. Det är endast genom breda kollektiva insatser och ökad medvetenhet och kunskap om problemen som påtagliga resultat kan uppnås, med tanke på att slutanvändarna ju faktiskt utgör de största energikonsumenterna. Medborgarna är de som berörs direkt när det gäller bostäder, yrkesverksamhet och privata resor. Att uppfostra till en ansvarsfull energiförbrukning är grundläggande, ända från de allra första skolåren. Hela samhället bör engagera sig i detta arbete, vilket också står för och allmänt bör leda till en ny medborgaranda. Alla EU-medborgare måste känna sig involverade i denna besparingsiver, vilket också ska göra det möjligt för kommande generationer att använda de naturtillgångar som i dag är allvarligt hotade av föroreningar och den klimatförändring som är följden.

1.13

Kommittén vill betona de positiva resultat som uppnåtts inom produktionen av hushållsapparater tack vare märkningskraven. Besparingar på upp till 70 % för kylskåp och 60 % för tvättmaskiner visar på denna metods effektivitet. Kommittén föreslår att samma modell som för ekodesign prövas på offentliga byggnader, bostäder, kollektivtrafik och privata resor, dvs. sektorer med en mycket hög energiförbrukning (mer än 70 % av den totala förbrukningen).

1.14

Kommittén rekommenderar att stor uppmärksamhet ägnas åt ineffektivitet vid produktion, överföring och distribution av energi. Över en tredjedel av energin går förlorad, vilket motsvarar 480 Mtoe. Ett exempel är högspänningsledningar för likström som minskar energiförlusten från över 10 % till 3 % per 1 000 km i nätet. Högspänningsledningar för likström är också att föredra med tanke på de elektriska fält och magnetfält som befolkningen utsätts för, och de extremt lågfrekventa elektromagnetiska fält (ELF) som orsakas av växelströmsledningar minskas därmed.

1.15

Med tanke på de utmärkta resultat som hittills har uppnåtts på området solenergiomvandling vill kommittén uppmana kommissionen och rådet att uppmuntra och stödja spridningen av denna teknik.

1.16

Kommittén delar kommissionens målsättning att stödja utvecklingen av kraftvärmeanläggningar, även om standardiseringen av beräkningsmetoderna behöver påskyndas. Kommittén anser det också vara värdefullt att investera i program för att sprida trigeneration, och då även anläggningar som kan drivas med biomassa. Installation av småskalig kraftvärme bör främjas (direktiv 2004/8/EG – Kraftvärmepanna med en maximal kapacitet som understiger 50 kWe) och omfattas av programmen för elbesparing och miljövänlig teknik samt integreras i större omfattning än för närvarande i de nationella näten, inom ramen för utvecklingen av lokala kraftverk. Det är dock nödvändigt att ge stöd åt företagen för att kompensera för de ökade kostnader som det innebär att bygga om befintliga ledningsnät.

1.17

Gas- och elmarknaderna har ännu inte avreglerats fullständigt. Det är också nödvändigt att rättsligt separera de företag som förvaltar de tekniska monopolen och de som bedriver verksamhet i fri konkurrens.

1.18

Kommittén anser att användningen av elektroniska mätare är mycket intressant, eftersom den möjliggör fjärrstyrd energidistribution och hjälper till att reglera belastningen på näten. Dessa mätare är erkänt lämpliga anordningar och uppfyller kraven i EU:s direktiv om energieffektivitet.

1.19

Inom transportsektorn har man lagt mycket energi på att minska förbrukningen och utsläppen. Men den ständiga ökning av koldioxidutsläppen som främst beror på ökade privata transporter (men som även alla övriga typer av transporter bidrar till) kräver ännu större insatser (mellan 1990 och 2004 ökade utsläppen från transporter med 26 %). Kommissionen håller nu på att noggrant studera konsekvensanalysen för att fastställa hur man genom lagstiftningsåtgärder kan uppnå målet på 120 g CO2/km. Kommittén rekommenderar att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att uppnå denna målsättning samtidigt som man tar hänsyn till att åtgärderna måste vara rimliga samt tekniskt och produktionsmässigt genomförbara.

1.20

Kommittén vill peka på en risk med att i stor utsträckning ersätta fossila bränslen med biobränslen, nämligen att livsmedelsproduktionen och bränsleproduktionen kan komma att konkurrera om de odlingsbara ytorna, och att livsmedelspriserna kan skjuta i höjden och närma sig priserna för energiproduktion, som i sin tur kan närma sig priserna för fossila bränslen. Det kan därmed uppstå en konkurrenssituation (1) där svältande människor i Syd ställs mot bilister i Nord.

1.21

Kommittén vill ge sitt fulla stöd åt de finans- och skattetekniska stimulansåtgärder och strategier som kommissionen föreslår och uppskattar särskilt EIB:s och EBRD:s deltagande men även påpekandena om att ekonomiskt stöd från banksystemet i EU behövs för att genomföra de nationella energiplanerna. Kommittén efterlyser en särskild europeisk konferens om hur energieffektivitet ska finansieras, i syfte att öka aktörernas medvetenhet och uppmuntra den europeiska banksektorn att delta i genomförandet av en omfattande modernisering av den europeiska ekonomin.

1.22

Kommittén stöder inrättandet av en ”borgmästarförsamling”, men anser att målet att samla endast de 20 främsta europeiska städerna är alltför blygsamt. Man bör sätta upp mycket ambitiösare mål och de lokala erfarenheterna bör utnyttjas mer. En särskild portal eller andra kommunikationsformer för utbyte av goda erfarenheter mellan stora, medelstora och små städer inom EU, där över 80 % av den europeiska befolkningen bor, skulle ge utmärkta möjligheter till kontakter mellan lokala administratörer med ansvar för stadstrafikpolitiken och dem som ansvarar för närtjänster som direkt påverkar allmänheten.

1.23

Kommittén beklagar att handlingsplanen inte beaktar den viktiga roll som arbetsmarknadsparterna och den sociala dialogen kan spela på alla nivåer när det gäller att utvärdera, främja och utveckla politik för energisparande. Kommittén önskar att kommissionen aktivt ska verka för att hållbarhetstemat införs i den sociala dialogens nuvarande strukturer på olika nivåer, framför allt i de sektorsrelaterade strukturerna och de europeiska företagsråden. Fackföreningarna kan dessutom ha en viktig roll för kunskap och medvetenhet, både på EU-nivå och nationell nivå, genom att bidra till spridningen av välfungerande metoder.

1.24

Det är viktigt att insatser på området energibesparing knyts till väl fungerande metoder för företagens sociala ansvar, särskilt i multinationella företag. För att detta ska fungera behövs en förstärkt social dialog där samtliga frågor som rör energieffektivitet tas upp.

1.25

Att frågan om förbättrad energiintensitet har en internationell dimension framhålls mycket tydligt av kommissionen. Kommittén stöder förslagen till partnerskap och genomförandet av ett internationellt ramavtal. När det gäller den aviserade internationella konferensen om energieffektivitet påpekar kommittén att man inte bör underskatta möjligheten att få länderna i AVS-, Euromed- och grannskapspolitikprogrammen att delta. Internationellt samarbete är nödvändigt för att uppnå en hållbar utveckling och de diplomatiska ansträngningarna måste öka för att man före 2009 ska kunna enas om ett nytt internationellt protokoll när Kyoto-protokollet löpt ut. Detta blir ämnet för den konferens som kommer att hållas i år på Bali.

2.   Kommissionens förslag

2.1

Meddelandet Handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna har utarbetats med utgångspunkt i det mandat som Europeiska rådet våren 2006 förelade kommissionen efter att ha godkänt rekommendationerna i grönboken En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning.

2.2

I korthet syftar förslagen i meddelandet till att uppnå målet att senast 2020 minska energiförbrukningen med mer än 20 % i förhållande till den beräknade förbrukningen, under förutsättning att ökningen av BNP ligger på en fastställd nivå och inga nya åtgärder vidtas. Om planen genomförs bör man kunna spara upp till 390 Mtoe (miljoner ton oljeekvivalenter) per år och minska koldioxidutsläppen med 780 miljoner ton per år. I termer av totala förbrukningsnivåer bör de föreslagna åtgärderna säkerställa en minskning med 1 % per år vid en BNP-ökning på 2,3 %, vilket om inga nya satsningar görs ändå skulle innebära en ökning av förbrukningen med 0,5 % per år. De investeringar som krävs bör kompenseras genom bränslebesparingar motsvarande ca 100 miljarder euro per år.

2.3

Grönboken om effektivare energiutnyttjande eller hur man kan göra mer med mindre ledde till de förslag som i det aktuella meddelandet utformats till ett komplext ”paket” med 75 åtgärder på alla områden som berörs av eventuella energibesparingar. De sektorer som i första hand kräver åtgärder är byggnads- och transportsektorerna, där transportsektorn bland annat står för den högsta konsumtionen av oljeprodukter, men man bör också söka åstadkomma besparingar när det gäller produktion, överföring och omvandling av energi samt inom industrin.

2.4

Kommissionens plan innehåller både omedelbara och långsiktiga åtgärder över en sexårsperiod. Det står redan klart att det krävs ytterligare en handlingsplan för att man ska kunna uppnå målet att spara 20 % av energin senast 2020.

2.5

Undersökningen av möjliga energibesparingar uppvisar intressanta resultat inom slutanvändarnas sektor: Man skulle kunna spara 25 % av energin inom tillverkningsindustrin, framför allt inom perifer utrustning (motorer, fläktar och belysning), 26 % inom transportsektorn, genom att öka sammodaliteten och övergången till andra transportsätt som fastställts vid halvtidsöversynen av vitboken om transporter, 27 % inom bostadssektorn, exempelvis genom isolering av väggar och tak, bättre belysning och effektivare hushållsapparater, samt upp till 30 % i kommersiella byggnader, genom en genomgripande förbättring av energisystemen.

2.6

Strukturomvandling, tidigare politiska åtgärder och införandet av ny teknik förväntas leda till att energiförbrukningen minskar med 1,8 % (470 Mtoe) per år. Detta innebär att den totala minskningen, inbegripet den minskning med 20 % som de nya åtgärderna ska leda till (1,5 % per år för perioden 2005–2020 vilket motsvarar 390 Mtoe) bör bli 3,3 % per år. Under förutsättning av en väntad BNP-ökning med 2,3 % per år skulle energibesparingen totalt bli 1 % per år.

2.7

Handlingsplanens positiva effekter innefattar miljöskydd, minskad import av fossila bränslen, minskat beroende av tredjeland samt ökad lönsamhet och konkurrenskraft för den europeiska industrin, något som också beror på att teknisk innovation främjas av de processer som inleds och att den bidrar till ökad sysselsättning.

2.8

Handlingsplanen är indelad i tio prioriterade och brådskande åtgärder men kommissionen uppmanar medlemsstaterna, de lokala och regionala myndigheterna och alla berörda parter att vidta ytterligare åtgärder för att uppnå ett ännu bättre resultat. Det finns både sektorsrelaterade och övergripande åtgärder.

2.9

Bland de förstnämnda åtgärderna återfinns dynamiska krav på energiprestanda för olika produkter och tjänster, främjande av insatser inom energiomvandlingssektorn för att öka effektiviteten hos både ny och befintlig produktionskapacitet och drastiskt minska förlusterna i samband med överföring och distribution av energi. För transportsektorn krävs ett övergripande angreppssätt som omfattar alla berörda parter.

2.10

Den kommande strategiska planen för energiteknik, som förväntas antas under 2007, kommer att bidra till ökad effektivitet.

2.11

Man bör fästa stor uppmärksamhet vid ”prissignaler” som kan bidra till ökad medvetenhet. Det är dessutom av yttersta vikt att införa lämpliga finansieringsinstrument på alla nivåer, inom skattepolitik och annan politik, som fungerar som incitament för producenter och konsumenter.

2.12

Energieffektivitet är en global utmaning som alltså kräver internationella avtal och partnerskap.

2.13

De fastställda målen kan uppnås bland annat genom noggrann tillämpning av gällande direktiv och förordningar, t.ex. direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster, direktivet om märkning av hushållsapparater och dess åtta tillämpningsdirektiv, direktivet om byggnaders energiprestanda, ekodesigndirektivet och förordningen om märkning.

2.14   De prioriterade åtgärderna

2.14.1

Märkning av apparater och utrustning samt minimistandarder för energiprestanda. Uppdatering av ramdirektivet 92/75/EEG med nya och dynamiska krav på apparater. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas åt förluster i stand by-läge. Man kommer att börja med 14 olika produktgrupper. Målet är att den största delen av de produkter som förbrukar mycket energi senast 2010 ska uppfylla de minimikrav som föreskrivs i direktivet om ekodesign och märkningssystemen.

2.14.2

Krav på byggnaders prestanda och byggnader med mycket låg energiförbrukning (”passiva hus”). Tillämpningsområdet för direktivet om byggnaders energiprestanda utvidgas (för närvarande gäller det endast för byggnader med en yta större än 1 000 m2), och under 2009 utarbetas ett nytt direktiv med minimikrav på EU-nivå för nya och renoverade byggnader (kWh/m2). Tillsammans med byggnadssektorn ska man studera strategier för hus med mycket låg energiförbrukning.

2.14.3

Att effektivisera elproduktion och -distribution. Sektorn för energiomvandling förbrukar cirka en tredjedel av all primärenergi, den genomsnittliga omvandlingseffektiviteten för elproduktion är för närvarande cirka 40 %. Med ny elproduktionskapacitet kan man uppnå en effektivitetsgrad på 60 %. Även förluster vid överföring och distribution av el, som uppgår till cirka 10 %, kan minskas ordentligt. Man kommer att fastställa minimikrav på effektivitet för ny el-, värme- och kylkapacitet lägre än 20 MW. Genomförandet av direktivet om främjande av kraftvärme (2004/8/EG) förväntas innebära nya framsteg. Minimikrav och regler för fjärrvärme kommer att införas.

2.14.4

Att göra bilar bränsleeffektivare. För att minska koldioxidutsläppen från bilar kommer kommissionen, om nödvändigt, att under 2007 föreslå bestämmelser som ska garantera att målet 120 g CO2/km uppnås senast 2012. Särskilt skattepolitiska instrument med koppling till koldioxidutsläpp är under utvärdering. Även däcktillverkarna är intresserade av att bidra till energieffektiviteten (som kan uppgå till 5 %), genom bestämmelser som rör rullmotstånd och korrekt luftpåfyllning. Kommissionen kommer att utarbeta en grönbok om stadstransporter för att främja användningen av kollektivtrafik och föreslå andra lämpliga instrument för att tackla problemet på ett mer radikalt sätt, framför allt i områden med hög trafikbelastning.

2.14.5

Att underlätta lämplig finansiering av investeringar i energieffektivitet för små och medelstora företag och energitjänstföretag. Kommissionen kommer att uppmana banksektorn att erbjuda särskilda finansieringspaket för energisparande. För att främja ekologiska innovationer bör gemenskapsfinansiering i form av de gröna investeringsfonderna och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation framför allt rikta sig till små och medelstora företag.

2.14.6

Att förbättra energieffektiviteten i de nya medlemsstaterna. Kommissionen kommer att uppmuntra staterna att i större utsträckning använda de medel som är avsedda för sammanhållningspolitik så att framsteg kan göras på energieffektivitetens område.

2.14.7

Enhetlig beskattning. I den kommande grönboken om indirekt beskattning och i samband med översynen av direktivet om energiskatter kommer överväganden om energieffektivitet och miljöskydd att integreras. Möjligheten att använda skattelättnader som incitament för företag och för konsumenter i samband med produktion och inköp av energisnåla apparater och utrustning kommer att undersökas.

2.14.8

Att öka medvetenheten om energieffektivitet. Kompetensutveckling samt utbildnings- och informationssatsningar för energiansvariga inom industrin och offentliga försörjningsföretag kommer att främjas. Skolorna kommer att få särskilda läromedel på detta område.

2.14.9

Energieffektivitet i tätbebyggda områden. Under 2007 kommer kommissionen att inrätta en ”borgmästarförsamling” genom vilken de 20 största och mest innovativa städerna på området energieffektivitet i Europa kan utbyta bästa praxis.

2.14.10

Globalt främjande av energieffektivitet. Syftet är att tillsammans med de viktigaste partnerländerna på handelsområdet och de främsta internationella organisationerna ingå ett ramavtal om att förbättra energieffektiviteten i slutanvändarsektorn och i fråga om energiomvandling.

Slutsatser

Kommissionen avslutar sitt dokument med att avisera en halvtidsöversyn av handlingsplanen 2009 och med att be rådet, Europaparlamentet samt beslutsfattare på nationell och regional nivå om ett starkt stöd vid genomförandet.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Kommissionens handlingsplan syftar till att utifrån ett helhetsperspektiv ta de initiativ som behövs för att uppnå det ambitiösa mål som föreskrivs, att senast 2020 minska energiförbrukningen med 20 %, så att koldioxidutsläppen minskar med 780 Mtoe per år. Kommittén anser att detta är ett realistiskt mål, även mot bakgrund av den senaste rapporten från den mellanstatliga arbetsgruppen för klimatförändringar (IPCC), trots att det bör vara tekniskt möjligt att minska energiförbrukningen med ännu mer än 20 %. För att kunna genomföra detta bör nationella handlingsplaner upprättas som tillsammans gör det möjligt att åstadkomma önskat resultat och som är anpassade till ländernas finansiella och tekniska grundförutsättningar, i syfte att säkerställa en rättvis ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna när det gäller att uppfylla målen, allt efter varje lands potential.

3.2

Det vore lämpligt att även fastställa delmål till exempelvis 2012 och 2016, för att eventuellt förstärka åtgärderna om det förekommer större avvikelser. Översynen 2009 ligger dock alltför nära i tiden för att tillåta ett välgrundat omdöme. Kommittén rekommenderar även ett långsiktigt mål (2040/2050), för att man inte ska förlora energibesparingarna ur sikte. Inom loppet av några år kommer investeringar i energiproduktion baserad på fossila bränslen, som uppgår till flera miljarder euro, att ha spelat ut sin roll. Det är nödvändigt att ersätta dessa anläggningar så smidigt och så snart som möjligt. Detta blir en epokgörande utmaning, rakt motsatt till dagens trend med till exempel skyskrapor av glas på upp till 120 våningar som är upplysta dygnet runt eller med all mark som används till transportinfrastruktur. Myndigheterna måste snarast bli medvetna om storleksordningen på problemet med att finna nya energikällor.

3.3

Kommissionen lägger fram en plan som borde minska energiförbrukningen samtidigt som livskvaliteten bibehålls. På grundval av denna målsättning räknar man med att energiintensiteten ska minska med 3,3 % per år senast 2020 om BNP konstant ökar med 2,3 %, vilket innebär att den reella ökningen av energiförbrukningen blir 1 % per år, vilket motsvarar en total minskning av förbrukningen med 14 % mellan 2005 och 2020. Kommittén finner det lämpligt att föreslå att kommissionen inleder en särskild debatt om ”livsstilar” och den så kallade ”livskvaliteten”. För en del människor handlar högre livskvalitet om antalet hushållsapparater, mobiltelefoner och bilar per person, medan andra mäter kvaliteten i utsläpp av koldioxid och partiklar, trafikstockningar, restider och kvaliteten på de allmänna tjänsterna. Om man enbart talar om energieffektivitet och energisparande är det självklart att även den mest blygsamma förändring, i livsstilsbegreppets mest miljörelaterade mening, kan bidra till att målen uppnås snabbare. Vi undrar om kommissionen anser det vara realistiskt att kommande generationer kan ha samma livsstil med ökad konsumtion och förbrukning och med ökade utsläpp. Problemet består i att acceptera att energisparande inte får användas för att finansiera ännu mer konsumtion till följd av en reboundeffekt. Man måste i tid inse att det är nödvändigt att reformera det ekonomiska systemet i syfte att bygga upp lämplig infrastruktur och förse de nya generationerna med ett adekvat värderingssystem, som kan omfatta följande: (2)

Minska resursanvändningen och energiförbrukningen.

Förebygga luft-, vatten- och markföroreningar.

Minska avfall redan vid källan.

Minimera riskerna för människor och miljö.

3.3.1

Det är nödvändigt att sprida ansvaret för energieffektiviteten på alla nivåer genom att vid sidan av de nationella planerna också utarbeta regionala och lokala sådana. De offentliga myndigheterna i regioner och kommuner måste delta i denna stora utmaning. Handlingsplanens omfattning och betydelse utgör en verklig utmaning. Vissa livsstilsaspekter som förknippas med framstegen under 1900-talet kommer att överges och det estetiska begreppet bör ge plats för etiska värderingar som omfattar acceptans ur energieffektivitetssynpunkt, något som redan gäller för pälsar från sällsynta djur eller föremål av elfenben. En skyskrapa med glasade väggar eller en stadsjeep bör anses vara oacceptabelt. En sådan djupgående förändring av det rådande värderingssystemet kräver samverkan även med det privata näringslivet, som borde ta tillfället i akt att inleda sin omvandling för att uppnå energieffektivitet och därmed skapa fördelar på global nivå. Dessa nya värderingar bör också användas i reklamen, i stället för de ofta motsägande budskap som upphöjer vikt och onödig motorstyrka till statussymboler.

3.4

Handlingsplanen innehåller tio prioriterade åtgärder som är indelade i fyra prioriterade åtgärdsområden: omvandling, överföring och distribution av energi; bostadshus och kommersiella byggnader; transporter samt industri och jordbruk. Tillsammans står dessa sektorer för mer än 90 % av förbrukningen. Andra initiativ kommer att röra internationella avtal, partnerskap för utarbetande av normer för utbildning, information och kommunikation, i syfte att åstadkomma största möjliga samverkan och göra alla berörda aktörer ansvarsmedvetna.

3.5

Kommittén föreslår att ytterligare en prioritering läggs till, nämligen införandet av åtgärder för att minska användningen av fossila bränslen för uppvärmning och kylning. I förslaget utvecklas inte heller möjligheterna att upprätta distriktsnät för uppvärmning och kylning, något som skulle undvika den förlust på 33 % som sker vid omvandlingen av primärenergin. Potentialen skulle rentav kunna fördubblas om distriktsnäten kopplades ihop med användningen av förnybar energi eller avfallshantering, vilket skulle innebära besparingar på upp till 50,7 Mtoe/år. Kommittén föreslår att man vid sidan av de prioriterade åtgärderna inleder konkreta prioriterade initiativ, särskilt utveckling av nya yrkeskategorier inom energieffektivitetssektorn, spridning av nya helhetslösningar för energi, främjande av nya produkter som sparar energi och minskar nedsmutsningen, uppvärdering av FoU på både nationell och europeisk nivå, med en avsevärd ökning av de tilldelade budgetmedlen samt utnyttjande av alla de tekniska resurser som redan finns tillgängliga. Ytterligare åtgärdsområden skulle kunna vara att utveckla återvinning och bortskaffande av kommunalt avfall, något som erbjuder många möjligheter, och åtgärder inom ramen för företagens sociala ansvar eller frivilliga överenskommelser inom företagen, med aktivt deltagande från arbetstagarna och användning av EMAS-förfarandena.

3.6

I kommissionsdokument aviseras många lagstiftningsåtgärder, exempelvis nya direktiv och förordningar och en översyn av de befintliga instrumenten, i syfte att skärpa de befintliga standarderna (den 7 februari 2007 aviserades ett utsläppstak för koldioxid för bilindustrin). Kommittén noterar kommissionens förslag och rådets beslut från vårtoppmötet i mars, men anser att man måste understryka att ett mycket stort antal begagnade bilar har förts in i de länder som anslöt sig vid utvidgningarna i maj 2004 och januari 2007 och att denna införsel fortsätter och takten snarare har ökat. Kommittén menar att det krävs många år för att byta ut hela bilparken i dessa medlemsstater, och tror inte att detta kan ske som en följd av en tvingande norm för den befintliga fordonsparken.

3.7

I dokumentet beaktas inte möjligheter att stärka gemenskapens ansvar och befogenheter för att säkerställa att man uppnår målen och för att kunna tala med en gemensam röst i internationella sammanhang. Kommittén ser positivt på Europeiska rådets dokument och antagandet av den nya europeiska energipolitiken, som innebär att energipolitiken blir en av prioriteringarna i framtiden för unionen och som stärker unionens samarbete och yttre politik. De rättsliga begränsningarna i de gällande fördragen, som innebär att medlemsstaterna har exklusiva befogenheter i fråga om energipolitik, uppvägs på sätt och vis genom en verklig förstärkning av unionens befogenheter som företrädare i diskussioner med tredje land, även om befogenheterna enligt artikel 174.4 betraktas som delade och unionen ges en särskild roll i samarbetet med internationella organisationer. Det är uppenbart att ju större samordningen mellan politikområdena blir, desto bättre blir unionens förhandlingskapacitet. Kommittén skulle gärna se att parlamentet, rådet och kommissionen beaktade möjligheten att ändra fördragen så att unionen får större befogenheter än i dag att företräda gemenskapen i samtal med externa parter.

3.8

I direktiv 2006/32/EG om energieffektivitet hänvisas dels till strategin som grundas på bredare användning av så kallade vita certifikat, dels till nationella handlingsplaner, som ska utvärderas av kommissionen. I denna handlingsplan föreskrivs en avsevärd ökning av kommissionens aktivitet vad avser både lagstiftnings- och regleringsinitiativ och utvärderingsåtaganden. Kommittén anser att erfarenheten hittills är positiv, även om vissa brister kunnat konstateras i samband med inrättandet av marknaden för vita certifikat, också beroende på att bestämmelserna i medlemsstaterna inte varit enhetliga. För att genomföra direktivets mål och för att göra kommissionens verksamhet i frågan effektiv krävs en ökning av antalet personer inom kommissionen som arbetar med dessa frågor. Kommissionen uppskattar behovet till cirka 20 personer. Kommittén rekommenderar en noggrann resursinventering och föreslår en förstärkning av de befintliga resurserna.

3.9

Genomförandet av dessa åtgärder skulle innebära besparingar och en minskning av mervärdesskatteintäkterna, något som skulle kunna påverka gemenskapsbudgeten. Inkomstbortfallet kommer dock att mildras genom ökningen av nya aktiviteter i samband med politiken för energieffektivitet. Kommittén uppmanar kommissionen att göra en bedömning i frågan eftersom EESK anser att detta scenario inte beaktas i konsekvensanalyserna. Kommittén anser att unionens nuvarande resurser är helt otillräckliga för att kunna täcka samtliga gemenskapsprogram, vilket innebär att resursbrist kan uppstå i projekt av mycket stort intresse, även sådana som syftar till energisparande. Införandet av en eventuell energiskatt får utgöra en del i en skattepolitik som tar hänsyn till socialt svaga befolkningsskikt och inte får negativa konsekvenser på de nuvarande nivåerna vad avser social trygghet och offentliga tjänster.

3.10

Handlingsplanen präglas av svårigheterna att genomföra de mål som fastställdes i vitboken om transporter. I halvtidsöversynen erkänner kommissionen att de svårigheter och problem som funnits hittills har förhindrat ett fullständigt genomförande av förstärkningen av järnvägs- och sjötransporterna, som skulle innebära en avsevärd energibesparing. En sådan förstärkning bör absolut prioriteras, med tanke på den tid det tar att dels bygga ut infrastrukturen, dels förändra människors levnadsvanor. Större vikt bör läggas vid att förbättra resandet till och från arbetet för de anställda, ett område som i dag är kraftigt eftersatt på grund av en strategi som är mer inriktad på snabba ekonomiska resultat än på att tillgodose behoven av kollektivtrafik, exempelvis den prioritet som förbehållits investering i höghastighetsförbindelser. Att förbättra resandet från och till arbetet innebär inte bara en besparing utan också en betydligt högre livskvalitet för människor. De offentliga investeringar som krävs för att förstärka kollektivtrafiken konfronterades under en femårsperiod också av den ekonomiska kris som negativt påverkade statsbudgeten i många medlemsstater. Det bristande genomförandet av planerna för nödvändig infrastruktur, gemenskapens minskade finansiering av de strategiska planerna för TEN-korridorerna (från 20 till 7,5 miljarder euro) och de största europeiska biltillverkarnas strategier har bidragit till att planen inte längre är aktuell. Kommittén kommer inom kort att anta ett viktigt yttrande om transporter i stadsområden som visar att kollektivtrafiksystemen används allt mindre och där kommittén föreslår lösningar för att minska privatbilismen (3). Kommittén beklagar att samordningen mellan transport- och energipolitiken är bristfällig, med tanke på att dessa påverkas av tekniska och industriella villkor och problem som helt klart är komplementära, liksom med miljö- och industripolitken, och uttrycker därför sin välgrundade oro för att kommissionens dokument utan en sådan samordning skulle förlora mycket av sin tilltänkta effekt.

3.11

Dessa svårigheter återfinns i kommissionens lagstiftning, meddelanden och rekommendationer. På EU-nivå är problemen desamma som på nationell nivå, med den försvårande omständigheten att det är på EU-nivå som den nationella politiken bör samordnas (och inte tvärtom).

3.12

En europeisk energipolitik bör vara hållbar i alla sociala skikt, utan att skapa skillnader i behandling vad avser tillgången till energitjänster som erbjuds av företagen, effektiva hushållsapparater eller lägenheter. En sådan politik bör öka sysselsättningsgraden, vilket säkerligen är möjligt på kort sikt inom bostadsområdet. För varje slags insats som ska öka energieffektiviteten bör man klargöra vilken nytta den får för användarna, så att man relativt snabbt och lätt kan beräkna hur lång tid det tar att amortera kostnaderna.

3.13

Finansieringen bör inte enbart belasta de offentliga finanserna: Med tanke på de mycket stora vinster som energi- och elindustrin gör skulle man kunna inrätta en fond med en liten del av dessa vinster, något som för övrigt redan prövats i några medlemsstater. Man bör dock se till att detta inte leder till ökade priser för slutkonsumenterna och minskade strategiska investeringar från företagens sida. Man bör naturligtvis ta hänsyn till att varuproducerande näringar måste göra betydande investeringar för att tillgodose den ökade efterfrågan samtidigt som kostnaderna hela tiden ökar. När det gäller andra fossila resurser är priset kopplat till oljans prisutveckling men kostnaderna för forskning är mycket lägre, liksom för distributionsnäringen. Bidragen till fonden bör därför ta hänsyn till dessa stora skillnader i forskningskostnader. En differentiering mellan de olika medlemsstaterna är tänkbar, med tanke på att de olika ländernas lagstiftning skiljer sig åt när det gäller kraven på energiföretagens investeringar i forskning om energieffektivitet och kontroll av prisnivån. Detta skulle kunna vara en lösning som gör det möjligt för småhusägare utan finansiella resurser att öka energieffektiviteten i sina bostäder och därmed inleda en ”god cirkel” som leder till ökad sysselsättning.

3.14

Skattelättnader, som bör användas med yttersta försiktighet, bör ta hänsyn till dem med de lägsta inkomsterna som, eftersom de inte betalar skatt, skulle utestängas från åtgärder som syftar till att stimulera en effektiv energipolitik. Effektivitetsrabatt borde utgå även till låginkomsttagare som inte betalar direkt skatt.

3.15

Kommittén menar att man måste genomföra medvetandehöjande kampanjer på europeisk, nationell och regional nivå, samordnade om ett ämne i taget (en månad kan man t.ex. i Europa tala om belysning, nästa månad om kollektivtrafik, en annan gång om miljövänlig och effektiv uppvärmning eller kylning osv.). Man skulle kunna lansera en kampanj som syftar till att ta fram idéer och förslag och därmed fortlöpande sprida medvetenheten om de krav som måste uppfyllas. Endast om den breda allmänheten blir medveten om problemen är det möjligt att uppnå konkreta resultat. Den demokratiska debatten, medverkan från företrädare för de olika berörda intressegrupperna och de offentliga myndigheterna kommer att spela en väsentlig roll för att förvaltningen av de planerade åtgärderna ska kunna ske effektivt. De medlemsstater som har större tillgång till tekniska rådgivare på området för energieffektivitet bör ta hand om utbildningen av rådgivare i de andra medlemsstaterna i syfte att få till stånd en jämn spridning av den kunskap som är nödvändig för att genomföra planen. I alla medlemsstater bör man uppmuntra till universitets- och gymnasiestudier på energiområdet och uppmuntra till mellanregionalt samarbete. Kommissionen bör kunna spela en effektiv samordnande roll.

3.16

Det gäller att försöka hitta den nödvändiga jämvikten mellan behovet av att förse alla med nödvändiga förbättringar och det ekonomiska och produktiva systemets kapacitet att hantera alltför plötsliga förändringar. Om kostnaderna upplevs som alltför höga finns det en konkret risk för att den energiintensiva industrin flyttar till mindre ”krävande” områden. Snabbheten i förändringarna bör stå i nära korrelation till möjligheterna till anpassning och styrning av kostnaderna. Man bör studera åtgärder som gör det möjligt att ingå långsiktiga avtal som garanterar stabila och varaktiga energipriser i utbyte mot åtaganden som leder till investeringar när det gäller innovation och teknik samt infrastrukturer för produktion, transport och distribution. Sådana investeringar borde bedömas ur ett energieffektivitetsperspektiv. Användningen av frivilliga avtal ska ses som något positivt men det kräver också konkreta och snabba kontrollinsatser från de regionala organens sida samt en vilja att ersätta dem med bindande avtal om de bedömts vara ineffektiva.

3.17

De åtgärder som utformas bör alltid ta hänsyn till marknaden, som blir allt mer global. En eventuell höjning av energipriserna skulle kunna vålla stora problem för de sektorer som är stora energiförbrukare, som till exempel aluminium- och cementindustrin. Man bör alltid vägledas av Lissabonmålen och säkerställa att det europeiska systemet upprätthåller sin konkurrenskraft och kan räkna med energipriser som ligger i linje med det globala ekonomiska systemet. Det är emellertid svårt för Europa att leva med de återkommande signaler om omlokalisering som vissa sektorer och företag fortsätter att hota med. De företag som omlokaliserar enbart för att öka sina vinster borde bestraffas, eftersom detta förutom de sociala, och ibland grava, problem som blir följden och som samhället får ta hand om, även orsakar snedvridning av konkurrensen på inre marknaden när de säljer produkter som producerats utan några restriktioner i mer toleranta tredjeländer.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

EESK har inte för avsikt att analysera varje enskild åtgärd som föreslås (cirka 75) av uppenbara metod- och sakskäl, men kommittén anser det nödvändigt att redovisa sina ståndpunkter om de viktigaste åtgärderna och förslagen i dokumentet och bilagorna. EESK har anordnat en hearing med många värdefulla inlägg från de medverkandes sida som bidragit till ny kunskap och kompletterar kommitténs synpunkter på ett avgörande sätt.

4.2

Kommittén vill först notera att de åtgärder som hittills antagits i fråga om dynamiska krav på energiprestanda för produkter som förbrukar energi, för byggnadssektorn och energitjänster har gett goda resultat. Producenter och konsumenter har varit mycket intresserade och villiga att utöka utbud och efterfrågan på nya, allt effektivare produkter. De omedelbara besparingarna, de ökade kunskaperna och den ökade miljömedvetenheten gör att man kan säga att denna politik är omedelbart genomförbar och att den kan åstadkomma de önskvärda resultaten. Ekodesign är en framgångsfaktor och något som den breda allmänheten uppskattar, och uppmärksamheten riktas alltmer mot produktinnehåll. Man bör uppmuntra den ambition som redan finns hos vissa producenter att betona hur viktigt det är med energieffektivitet och att ge konsumenterna detaljerade instruktioner för en energieffektiv användning av deras produkter. Den amerikanska modellen med specifika stimulansåtgärder för företag som utvecklar ekodesign har gett mycket uppmuntrande resultat och är också något som man kunde ta efter. Kommittén anser att stöd till företagen i form av skattekrediter till företag som utvecklar och tillverkar energieffektiva produkter kan vara avgörande för att uppnå ett positivt resultat. En förutsättning är dock att man samtidigt övervakar både marknad och produkter, i likhet med vad som skett inom den mekaniska sektorn. Denna övervakning ska uppfattas som en garanti för att skickliga producenter ska slippa se sina investeringar i energieffektivitet gå om intet och den bör hanteras av behöriga regionala myndigheter.

4.2.1

Märkning är ett lämpligt alternativ som bör uppmuntras och spridas till så många produkter som möjligt och även omfatta fordons- och byggsektorn. EESK stöder förslaget och uppmanar kommissionen att fastställa minimikrav för energieffektiviteten för de 14 fastställda produkterna. Kommittén menar dock att man bör fästa särskild uppmärksamhet på specifika marknadssegment för att korrigera konkurrenssnedvridning som orsakas av nya bestämmelser. Minimikrav bör också fastställas för andra produkter avsedda för slutlig förbrukning. Prioriteringen av arbetet på att minska förbrukningen genom stand by- och vilolägen stöds av kommittén som vill framhäva vikten av denna åtgärd som skulle kunna bidra till minskad förbrukning med upp till 70 % genom successivt ersättande av de apparater som används. Kommittén anser dessutom att ”Energy Star”-överenskommelsen också i EU bör innebära att det krävs registrering (något som redan är fallet i USA) i samband med offentlig upphandling av kontorsutrustning, och EESK ”förväntar sig att kommissionen själv föregår med gott exempel”. (4) Ett sådant avtal bör förhandlas fram också med de stora producenterna i Ostasien, som numera har en avsevärd andel av hemelektronikmarknaden.

4.2.2

När det gäller hushållsapparater saknas det metoder för snabb kontroll av att märkningen är sanningsenlig och för sanktioner vid missbruk, vilket riskerar att allvarligt skada seriösa företag som investerar i energieffektivitet samt att olämpliga produkter släpps ut på marknaden. Det som framför allt bör uppmuntras är att man byter ut de äldsta hushållsapparaterna (200 miljoner apparater som är äldre än 10 år beräknas vara i bruk i Europa), vilket ger en större besparing, och man bör också förhindra att föråldrade hushållsapparater hamnar på andrahandsmarknaden i utvecklingsländerna. Man bör också kontrollera att de initiativ som syftar till att finansiera köp av hushållsapparater endast avser de mest energieffektiva apparaterna.

4.2.2.1

Här finns det anledning att påpeka att tillverkare av hushållsapparater som vägrar att ställa upp på en frivillig självreglering underförstått deklarerar att det behövs obligatoriska åtgärder för att reglera marknaden. Avsaknaden av sanktioner mot skrupelfria producenter och importörer som sätter A-klassmärkning på produkter som inte uppfyller fastställda krav på energieffektivitet har helt klart lett till att ”falska” energisnåla hushållsapparater sprids på marknaden. Dessa brister, som påtalats av de europeiska företag som kräver en ”bestämmelse”, ger återigen anledning att fundera över hur effektiva frivilliga avtal överhuvudtaget kan bli.

4.2.3

Inom byggbranschen kan avsevärda besparingar göras, och redan i dag finns material, konstruktionsmetoder och alternativ uppvärmning (t.ex. kondensationspannor) med 6 % – 11 % lägre bränsleförbrukning genom återanvändning av värme som annars försvinner. Energiförbrukningen för luftkylning borde kunna minskas genom att solskydd monteras på byggnadernas fasad, i och med att invändiga solskydd avskärmar ljuset men till stor del håller kvar värmen. Man bör framför allt uppmuntra till att antalet s.k. passiva hus ökar (byggnader med mycket låg energiförbrukning). Till denna kategori hör sådana hus som förbrukar högst 15 kWh/m2 per år (sommar som vinter) när det gäller den grundläggande energiåtgången i samband med kylning och uppvärmning. Man behöver också ange totalförbrukningen (sufficiency) och begränsningen av primärkonsumtionen där allt ingår (belysning, hushållsmaskiner), inbegripet torkning av kläder (att torka ett kilo tvätt kan förbruka 3–4 gånger så mycket energi som tvättningen). Om man beräknar att energiförbrukningen genom de besparingar som kan göras kan gå ner från i genomsnitt 180 kWh/m2 per år till cirka 15 kWh/m2 per år kan vi åstadkomma en besparing (efficiency+sufficiency) på upp till 90 %! (Ett exempel är orten PH Wiesbaden 1997 med 22 hus och en genomsnittsförbrukning på 13,4 kWh/m2 per år eller Kronsberg 1998 med 32 passiva hus och en genomsnittsförbrukning på 14,9 kWh/m2 per år). Att släppa ut detta slags produkter på den europeiska marknaden bör uppmuntras för att främja en allmän tillgång till denna teknik till rimliga kostnader.

4.2.4

Kommittén menar att det krävs offentliga investeringar för energieffektivitet i sociala bostäder och offentliga byggnader, i kombination med förnybara energikällor, i synnerhet i de nya medlemsstaterna där möjligheterna att uppnå betydande resultat i fråga om energisparande är stora. Vid sidan av de program som finns för att harmonisera standarderna och för att utveckla utbildningen av tekniker med specialinriktning anser kommittén att en del av strukturfonderna bör användas i detta syfte, och EESK uppmanar de europeiska finansinstituten att uppmuntra investeringar på området förbättring av byggnaders energieffektivitet.

4.2.4.1

Passiva hus i egentlig mening kräver en viss typ av konstruktion (superisolering av väggar och golv, rör för förcirkulationering av inluften under själva huset) som gör det svårt och dyrt att helt anpassa befintliga hus till denna standard. Detta innebär att man bör göra de största satsningarna på att införa den passiva standarden för största möjliga antal nybyggnationer, framför allt offentliga byggnader, där denna standard så småningom borde bli obligatorisk. Vid sidan av detta bör man i samband med restaurering och underhåll av privata byggnader, som även kan stödjas genom roterande fonder med mycket låga räntesatser, se till att använda de passiva husens energieffektiva lösningar. Man bör vara medveten om att nu befintliga byggnader till stor del kommer att vara i bruk 2020. För hus som hyrs ut måste det bli ekonomiskt lönsamt för ägaren att göra en omfattande investering i energibesparingssyfte i lägenheterna trots att det är hyresgästerna som kommer i åtnjutande av de direkta fördelarna.

4.2.4.2

I sin konsekvensanalys (SEK(2006) 1175) förväntar sig kommissionen att man genom en ändring av direktiv 2002/91/EG om byggnaders energiprestanda skulle kunna uppnå besparingar på upp till 140 Mtoe genom en sänkning av tröskelvärdet på 1 000 m2 för minimikrav på energiprestanda (vilket innebär en ökning för offentliga byggnader) och en bredare användning av energicertifikat (vita certifikat). EESK hyser vissa tvivel om möjligheterna att genomföra detta mål på kort tid (5). Kommittén anser att medlemsstaterna bör skaffa enhetliga instrument för att mäta konsekvenserna av regleringen (exempelvis kvaliteten i värmeisoleringen) och vara tvungna att anta effektivare kontrollåtgärder (jfr t.ex. skillnaderna mellan Frankrike, där kontrollerna är få, och Flandern, där de är mycket strikta). På detta område bör rådet och parlamentet utreda vilken rättslig grund som finns för att ge kommissionen befogenheter att ta fram en förordning som kan ersätta förslaget till nytt direktiv genom att helt enkelt avskaffa direktiv 2002/91 efter 2009.

4.2.4.3

I en universitetsuppsats (6) som nyligen publicerats betonas följande:

1.

”När man tar itu med att bygga om energisystemet i ett befintligt hus, vare sig det är ett bostadshus, en affärslokal eller en skola, är det inte alltid möjligt att nå de energimål som gäller för hus med låg förbrukning eller för passiva hus…

2.

För att genomföra en renovering krävs en investering som kan vara betungande för den enskilde. En potentiellt mer lönsam investering kanske inte kommer i fråga på grund av bristande ekonomiska tillgångar.

3.

För att få en energiförbrukningsnivå som motsvarar ett passivt hus genom bättre isolering krävs specifika tekniska kunskaper som inte är omöjliga att tillägna sig. Dessa kunskaper ska inte enbart utnyttjas under projektskedet utan särskilt också under det operativa skedet.

4.

Energianvändningen täcker användarens basbehov på olika områden och är inte anpassningsbar: plötsliga förändringar av energipriserna medför inte en lika plötslig förändring av vanorna på kort sikt. Minskad konsumtion och forskning kring alternativa energikällor är en naturlig följd av människors anpassning till en ny långsiktig jämvikt, men därmed uppnås endast en obetydlig förbättring av flexibiliteten i efterfrågan på energi.”

4.2.4.4

Denna analys visar att ett riktigt tjockt lager isolering (minst 16 cm) medför besparingar som alltid berättigar en investering i syfte att uppnå det energimål som gäller för passiva hus, särskilt om man jämför med traditionella hus. Ur operativ synvinkel är det alltså tydligt att isolering av ytterväggar är den åtgärd som jämförelsevis lönar sig bäst, medan man genom en analys av samtliga ombyggnadsinsatser kan få fram ett optimalt avkastningsvärde för investeringen.

4.2.5

När det gäller de vita certifikaten motverkas de positiva erfarenheterna, som dock ännu är begränsade, i de länder där dessa används i viss mån av den svaga industriella innovationen i vissa av unionens länder. Ett effektivt system för energicertifikat kräver realistiska mål i förhållande till den teknisk-ekonomiska potentialen, en rad olika alternativ för genomförandet (sektorer, projekt, aktörer, kostnader) ett säkerställande av marknadens funktion (strukturen för utbud och efterfrågan, konkurrensvillkor), tydliga, enkla och icke-diskriminerande bestämmelser (villkor för marknadstillträde, marknadsbestämmelser) samt trovärdiga sanktioner. Finns dessa förutsättningar på den eventuella europeiska marknaden för energicertifikat? En eventuell spridning bör därför genomföras med erforderlig försiktighet.

4.3

Förlusterna vid energiomvandlingen är lika stora som hela primärkonsumtionen av energi i bostäder och industri: 33 %, vilket är lika med 580 Mtoe. Kommittén anser att detta bör vara ett primärt åtgärdsområde. Förlusterna vid energiomvandlingen är en viktig faktor när avstånden är stora. En sektor där utveckling säkert kommer att ske är moderna högspänningsledningar för likström, där cirka 3 % av energin förloras per 1 000 km i nätet. En sådan teknik skulle inte bara ge avsevärda besparingar utan också eliminera de elektromagnetiska effekter som uppstår vid överföring av växelström, som den emission av elektromagnetisk strålning som är förknippad med växelströmsöverföring. Med aktuell teknik är denna typ av överföring redan ekonomiskt möjligt på långa avstånd (den används sedan årtionden i Sverige och USA och ökar i hela världen), medan kostnaderna för anläggningar för omvandling till växelström med låg spänning för lokal användning fortfarande anses vara för höga när det gäller korta avstånd. Särskilda forskningsprojekt bör uppmuntras för att minska dessa kostnader. (7)

4.3.1

Ett annat åtgärdsområde är stöd till användning av solvärmekraftverk som skulle kunna genomföras i partnerskap med Euromed-länderna, där det finns vidsträckta ökenområden med konstant och stark solinstrålning. I en färsk rapport som beställts av Tysklands miljöministerium framhålls den strategiska betydelsen av sådan teknik av den italienska Nobelpristagaren Carlo Rubbia. Experiment pågår redan i Granada. Enel har i samarbete med Enea inlett ett projekt där man för första gången i världen integrerar ett gaseldat kombikraftvärmeverk och en solvärmeanläggning. Genom att använda en innovativ och exklusiv teknik som utarbetats av Enea producerar Archimede (Arkimedes) kontinuerligt elkraft från solen. Detta projekt är unikt i världen även med tanke på att det utnyttjar fem nya patent, bl. a. ett som rör värmealstrande vätskor dvs. vätskor som hettas upp och avger värme som alstrar energi. De vätskor som använts hittills har kunnat hettas upp till 300 grader. I Archimede-projektet har man nått temperaturer på upp till 550 grader, samma temperatur som för fossil ånga, vilket gör en integrering med traditionella kraftverk möjlig och bidrar till ett stabilare energisystem.

4.3.2

Kommittén rekommenderar EU-institutionerna att göra stora satsningar i denna riktning och vidta särskilda åtgärder för att stödja utvecklingen av solvärmeanläggningar.

4.3.3

Kraftvärmeproducerad elkraft och värme skulle, både genom att man använder den överskjutande värmen i samband med elproduktion för uppvärmning och genom att man använder spillvärme för att producera el (t.ex. från ugnar), kunna innebära en enorm ökning av effektiviteten i utnyttjandet av bränslet – från 35 % till 70 %. För de systemansvariga bör man ta hänsyn till merkostnaden för distribuerad generering och aktiv distribution och uppmuntra till att nödvändiga investeringar görs, men samtidigt måste man vara medveten om att grundförutsättningarna ser helt olika ut i medlemsstaterna. Kommittén delar kommissionens vilja att utveckla energieffektiva kraftvärmeanläggningar, även om standardiseringen av beräkningsmetoderna har uppskjutits till 2010 och ursprungsgarantier utfärdas för vilka det inte alltid kan verifieras om de motsvarar minimikraven. Kommittén undrar om det inte vore möjligt att minska tiden för att harmonisera beräkningsmetoderna, något som skulle möjliggöra utvecklingen av en inre marknad för kraftvärmeproducerande utrustning. Skillnader i bestämmelserna i olika länder lägger i dag hinder för detta. I dag har varje medlemsstat möjlighet att anta egna beräkningsmetoder för att bedöma effektiviteten i anläggningarna och ge dem tillgång till gemenskapsystemet, vilket borde överensstämma med direktivets föreskrifter. I praktiken är det inte så och anläggningarna företer mycket skilda resultat om de underställs beräkningsmetoder från olika länder. Harmoniseringen är ett effektivt instrument också för att motverka bedrägerier. EU:s insatser bör förstärkas eftersom resultaten av den första kontrollen den 21 februari 2007 inte ligger i linje med de strategiska målen, vilket framgår av medlemsstaternas utvärderingsdokument om framstegen i utvecklingen av kraftvärmeproduktion i syfte att öka den andel el som produceras genom kraftvärme.

4.3.4

Kommittén vill uppmana kommissionen och rådet att öka sina ansträngningar att stödja programmen för ”trigeneration”, som använder överskottsvärme även till avkylning. I dessa anläggningar är effektivitetskoefficienten, alltså förhållandet mellan kylan som avges och värmen som tillförs särskilt hög. Medan koefficienten för traditionella anläggningar är 2,0 uppnår man i dessa anläggningar en koefficient på 0,7–1,3, beroende på vilken värme som används (8). I handeln finns redan regeneratorer för träavfall som kan använda produkter från beredning av frukt (kärnor och skal) eller jordbruksprodukter (olivavfall och majskolvar), sågspån och annat avfall från träindustri, kvistar, bark, kaffebönsskal, palmavfall, industriavfall och använda förpackningar. 100 kilo av sådant avfall ger en kontinuerlig effekt på 70 kW (med en topp på 80 kW) och 130 kW i form av värme och avkylning. Ett ton träavfall som kostar 70 euro ersätter 160 liter bensin som kostar 175 euro.

4.3.5

Kommittén anser att det är lämpligt att genomföra en kampanj och åtgärder för att begränsa materialanvändningen i förpackningar, och öka återvinningsmöjligheterna. Det går åt oerhört mycket energi för att producera och göra sig kvitt förpackningar eftersom de flesta inte är biologiskt nedbrytbara utan en stor källa till föroreningar.

4.4   Marknadens funktion

4.4.1

Energimarknaden utnyttjar inte i dag den möjliga potentialen och det krävs större öppenhet i fråga om den verkliga effektiviteten i anläggningarna och förlusterna i ledningsnäten. Gas- och elmarknaderna har inte avreglerats fullständigt. Bristen på öppenhet i fråga om prisbildningen och själva liberaliseringsprocessen är ett hinder för en effektiv energieffektivitetspolitik. Prispolitiken inom sektorn bör uppmana till besparingar och energieffektivitet, särskilt i fråga om fossila bränslen, och uppmuntra användningen av förnybar energi. Det verkar i detta sammanhang lämpligt att juridiskt sett göra en tydligare åtskillnad mellan de företag som har tekniskt monopol och dem som verkar i fri konkurrens, en åtskillnad som föreskrivs i direktiven om avreglering av elmarknaden respektive gasmarknaden (direktiven 2003/54/EG och 2003/55/EG), samtidigt som ägandet separeras på ett striktare sätt.

4.4.2

Prispolitiken inom sektorn bör uppmuntra till besparingar och energieffektivitet, särskilt i fråga om fossila bränslen, och uppmuntra användningen av förnybar energi. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot svaga konsumentgrupper, i enlighet med den princip som garanterar att de ska ha tillgång till den energi som motsvarar grundläggande elbehov, samtidigt som energisparande ska vara intressant ur ekonomisk synpunkt. Exempelvis kan det vara lämpligt att använda ett avgiftssystem som innebär reduktioner för de fattigaste grupperna, men bara upp till en viss förbrukningsnivå, eller ekonomiskt stöd till familjer.

4.4.3

Ett intressant experiment för att främja energisparande är användningen av elektroniska mätare, som möjliggör fjärrstyrd energidistribution och hjälper till att reglera belastningen på näten. Enel har gett sina 30 miljoner kunder kostnadsfria elektroniska mätare, och enligt denna italienska eloperatör innebär rationaliseringen av elanvändningen, som även sker med hjälp av en målgruppsinriktad prispolitik, att produktionen kan utnyttjas bättre, särskilt när belastningen på nätet är låg. ”Elektroniska mätare bidrar till att öka slutanvändarens medvetenhet, genom att ett mer rationellt utnyttjande av resurserna främjas.” Den har fått erkännande som ett instrument för energieffektivitet i enlighet med direktiven om energitjänster och försörjningssäkerhet.

4.4.4

Modellen med så kallad distribuerad generering, det vill säga en mångfald olika, även små producenter, medför en rad nya problem när det gäller nät med medelhög och låg spänning som endast är avsedda för ström i en riktning. Det krävs omfattande investeringar för att näten ska kunna förnyas, så att man kan börja tillämpa nya produktionsmetoder. Decentraliserad produktion innebär naturligtvis mindre förluster i samband med överföringen, men de investeringar som krävs är mycket stora och motståndet är stort ute i regionerna även mot små centraler.

4.5

Inom transportsektorn har man lagt mycket energi på att minska förbrukningen och utsläppen, men det finns ändå skäl att begära ytterligare satsningar eftersom detta är den sektor där förbrukningen ökar mest och en av de sektorer som ger upphov till mest växthusgaser. (Utsläppen av koldioxid från vägtransporter ökade med 26 % mellan 1990 och 2004.) Beroendet av tredjeland för bränslen som används för transporter (som till 98 % består av fossila bränslen) ökar den europeiska industrins ansvar för att bidra till energieffektivitet, minskade utsläpp och minskad import av oljeprodukter och gas.

4.5.1

Kommissionen har nyligen gett marknaden en tydlig signal genom beslutet att genom lagstiftning uppnå målet på 120 g CO2/km, märkning av fordonsdäck med särskilda gränser för högsta tillåtna rullmotstånd och ändring av kraven på bränsle, bensinblandningar som innehåller mycket etanol, biobränslen samt bränslen som innehåller små mängder kol och diesel samt mycket små mängder svavel. Under årtiondet 2011-2020 ska de europeiska leverantörerna minska utsläppen av de växthusgaser som bildas vid raffinering, transport och förbrukning av bränslen, och efter denna period ska koldioxidutsläppen ha minskat med 500 miljoner ton. Bakgrunden till denna lösning är att utsläppen minskade från 186 g CO2 km till 163 g CO2 km mellan 1995 och 2004, en minskning med bara 12,4 %, samtidigt som den genomsnittliga motorstyrkan ökade avsevärt, vilket innebär att det är svårt att minska de skadliga utsläppen. Med tanke på detta motsägelsefulla förhållande vore det lämpligt att höja skatten på lyxfordon som inte är energisnåla, något som gjorts i vissa medlemsstater. Kommissionen uppskattar att koldioxidutsläppen kommer att ha minskats med ytterligare 400 miljoner ton 2020.

Biltillverkarorganisationen ACEA har begärt att tidsfristen ska förlängas från 2012 till tidigast 2015, och att alla berörda aktörer ska involveras, vilket expertgruppen CARS 21 har rekommenderat. Om dessa åtgärder inte kombineras med långsiktiga planer för ändring av modellerna kommer de enligt de europeiska tillverkarna att medföra orimliga kostnader för de europeiska företagen.

4.5.2

Kommittén vill peka på en risk med att i stor utsträckning ersätta fossila bränslen med biobränslen, nämligen att livsmedelsproduktionen och bränsleproduktionen kan komma att konkurrera om de odlingsbara ytorna, och att livsmedelspriserna kan skjuta i höjden och närma sig priserna för energiproduktion, som i sin tur kan närma sig priserna för fossila bränslen. Det kan därmed uppstå en konkurrenssituation (9) där svältande människor i Syd ställs mot bilister i Nord. Det är helt klart ett etiskt problem att länderna i Nord tillverkar bränsle med hjälp av jordbruksresurser som skulle kunna rädda miljontals liv i det underutvecklade Syd. Hela majsproduktionen i Iowa skulle kunna användas till etanolproduktion. Om man tänker på att bränslemängden i en fulltankad stadsjeep, 25 gallons, dvs. 94,5 liter, motsvarar en persons årliga livsmedelskonsumtion, blir problemet tydligt och kräver någon sorts lösning. Kommittén håller på att utarbeta ett särskilt yttrande på detta tema (10).

4.5.3

EESK konstaterar att kommissionen å ena sidan uppmuntrar frivilliga avtal och å andra sidan annonserar obligatoriska åtgärder. Kommissionen inser att självregleringen har en viktig roll när den ”gör det möjligt att uppnå målen snabbare och på ett mer ekonomiskt sätt än vad lagreglerade skyldigheter kan åstadkomma. Frivilliga avtal kan vara fördelaktigare än lagstiftning. De kan ge snabba framsteg som beror på det snabba och ekonomiska genomförandet. Och de möjliggör flexibla lösningar som är förenliga med tekniken och inriktningen på marknaden”. Kommittén uppmanar kommissionen att noga undersöka orsakerna till att den europeiska bilindustrin, som investerar mer i forskning och utveckling än andra industrier, inte gör större framsteg i fråga om koldioxidutsläppen. EESK instämmer i kommissionens påstående att en strikt lagstiftning inte alltid gör det möjligt att utnyttja forskningspotentialen fullt ut eller att göra framsteg i de lösningar som krävs.

4.5.4

Byggsektorn spelar en avgörande roll när det gäller införande av energieffektivitet både i fråga om nya byggnader och när det gäller renovering av befintliga byggnader. I en rad länder uppvisar sektorn dock eftersläpningar när det gäller förbättrade metoder, och har motarbetat införandet av högre standarder. Det behövs kraftfullare insatser för att samtliga berörda inom sektorn ska få upplysning om behovet av högre standarder och om hur dessa kan uppnås. De behöver även övertygas om att ständigt eftersträva en ledarposition till förmån för högre effektivitetsstandarder i stället för att motarbeta förändringar. Planerare, ledare och hantverkare inom samtliga delar av byggsektorn behöver ny utbildning om vad som kan uppnås med energieffektivitet, och nya incitament behövs för att högre nivåer ska uppnås

4.6

Kommittén vill ge sitt fulla stöd åt de finans- och skattetekniska stimulansåtgärder och strategier som kommissionen föreslår och uppskattar särskilt EIB:s och EBRD:s deltagande men även påpekandena om att ekonomiskt stöd från banksystemet i EU behövs för att genomföra de nationella energiplanerna. För detta ändamål är det särskilt viktigt att undanröja de kvarstående hindren för att garantera de så kallade energitjänstföretagens rättssäkerhet.

4.6.1

Kommittén efterlyser en särskild konferens om hur energieffektivitet ska finansieras, i syfte att öka aktörernas medvetenhet och uppmuntra den europeiska banksektorn att delta i genomförandet av en omfattande modernisering av den europeiska ekonomin. Bankerna skulle kunna lansera en sorts ”millennietävling”, där man premierar de banker som hittat bäst lösningar för att finansiera energieffektiviteten.

4.7

Enligt kommitténs uppfattning är det ytterst viktigt att den allmänna medvetenheten ökar, något som nationella och lokala myndigheter, tillverkningsindustrin och energitjänstföretagen kan bidra till. De regionala myndigheternas roll som ”neutral” informatör i allmänhetens tjänst bör stärkas. De positiva resultaten av energibesparingsinitiativ bör framhållas. I reklam bör energieffektivitet och miljövänlighet framhållas som de faktorer som ger produkterna verklig kvalitet. Begreppet statussymbol, som i dag alltför ofta förknippas med energislukande produkter, skulle då kunna förändras i positiv riktning. Kommittén stöder inrättandet av en ”borgmästarförsamling”, men anser att målet att samla endast de 20 främsta europeiska städerna är alltför blygsamt. Man bör sätta upp mycket ambitiösare mål och de lokala erfarenheterna bör utnyttjas. En särskild portal för utbyte av goda erfarenheter mellan stora, medelstora och små städer inom EU, där över 80 % av den europeiska befolkningen bor, skulle ge utmärkta möjligheter till kontakter mellan lokala administratörer med ansvar för den grundläggande stadstrafikpolitiken, t.ex. inom alla närtjänster som direkt påverkar allmänheten. Att certifiera kommuner med hög energieffektivitet (den lilla italienska kommunen Varese Ligure fick det första certifikatet) är säkert ett viktigt incitament för att lokala myndigheter ska vidta åtgärder för att förbättra energieffektiviteten. Kommissionen skulle kunna utlysa en ”europeisk energieffektivitetstävling” i europeiska skolor och belöna lösningar som förenar besparingar och kvalitet samt ger bäst resultat.

4.7.1

Kommittén beklagar att handlingsplanen inte beaktar den viktiga roll som arbetsmarknadsparterna och den sociala dialogen kan spela på alla viktiga nivåer, när det gäller att utvärdera, främja och utveckla politik för energisparande. Kommittén önskar att kommissionen aktivt ska verka för att hållbarhetstemat införs i den sociala dialogens nuvarande strukturer på olika nivåer, framför allt i de sektorsrelaterade strukturerna och de europeiska företagsråden. En arbetsplatsorienterad satsning som innebär högre kvalitet på informationen till samt rådfrågningen och medverkan av arbetstagarna kan bli en ren guldgruva för energibesparingar. Industrins produktionsprocesser och nya teknik, arbetstagarnas mobilitetsproblem, återanvändning och distansarbete är bara några av de områden som kan nämnas i detta sammanhang. Det är därför absolut nödvändigt att involvera arbetstagarna i strategierna för energieffektivitet. Ett område som arbetsmarknadsparterna skulle kunna undersöka är kollektivöverenskommelser som ger arbetstagarna en del av de besparingar som företaget genomfört, genom ett verkligt partnerskap. Fackföreningarna kan ha en viktig roll för kunskap och medvetenhet, både på EU-nivå och nationell nivå, genom att bidra till spridningen av välfungerande metoder.

4.7.2

Det är viktigt att insatser på området energibesparing knyts till välfungerande metoder för företagens sociala ansvar, särskilt i multinationella företag. För att detta ska fungera behövs en förstärkt social dialog där samtliga frågor som rör energieffektivitet tas upp, för att vi ska kunna gå vidare i utformningen av en förnuftig europeisk strategi för kolförbrukning, och därvid beakta alla negativa hälsoeffekter, t.ex. fina partiklar, som nu utgör ett akut problem i många europeiska städer. Spridning av välfungerande metoder, t.ex. införande av kolfria skrivare och andra initiativ bidrar till att människor blir medvetna om och positiva till hållbarhetspolitiken.

4.8

Att frågan om förbättrad energiintensitet har en internationell dimension framhålls tydligt av kommissionen. Kommittén stöder förslagen till partnerskap och genomförandet av ett internationellt ramavtal. När det gäller den aviserade internationella konferensen om energieffektivitet påpekar kommittén att man inte bör underskatta hur viktigt det är att länderna i AVS-, Euromed- och grannskapspolitikprogrammen får delta. Internationellt samarbete är nödvändigt för att uppnå en hållbar utveckling och de diplomatiska ansträngningarna måste öka för att man före 2009 ska kunna enas om ett nytt internationellt protokoll när Kyoto-protokollet löpt ut. Detta blir ämnet för den konferens som kommer att hållas i år på Bali.

4.9

Den europeiska industrin, som håller på att utveckla betydande energibesparande teknik, kan genom industrisamarbete i hög grad hjälpa andra länder att förbättra elproduktionens kvalitet, energiförbrukningen och de utsläpp av växthusgaser som den leder till, och bidra till att minska den globala konsumtionen.

Bryssel den 27 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  L. Brown, www.earthpolicy.org och FAO:s rapport 2005.

(2)  Faktor 4. Fördubbla tillgångarna genom att halvera resursförbrukningen (U. Weizsäcker, A. Lovins m.fl.).

(3)  ”Transporter i städer och storstadsområden”, TEN/276, föredragande: Ribbe.

(4)  ”Energieffektivitetsmärkning av kontorsutrustning”, föredragande: Voles.

(5)  I direktivets artikel 15.2 föreskrivs ett moratorium på tre år innan genomförandet ska verkställas om medlemsstaten kan visa att det finns en brist på kvalificerade och ackrediterade sakkunniga. Detta innebär att medlemsstaterna får möjlighet att senarelägga införandet av energicertifikat och att uppskjuta inspektioner av värmepannor och luftkonditioneringssystem. Detta innebär, i enlighet med kommissionen, att det är föga troligt att rådet kommer att vilja öppna detta kapitel före 2009. Men innan de åtgärder som man väntar ska ge önskat resultat kan genomföras i praktiken kommer det att ta flera år innan ett nytt direktiv på området kan antas.

(6)  ”Confronto tra modelli di valutazione per la stima dell'impatto energetico e macroeconomico dello standard Passivhaus – Giulio Scapin – Universitetet i Padova – [2005-06]”30.5.2007 – Tesi on-line.it.

(7)  Det finns också skäl att beakta att många av de transformatorer som används i dag innehåller ämnen som anses vara bland de mest skadliga för människan: PCB (polyklorerade bifenyler). Det beräknas till exempel att cirka 200 000 av de cirka 600 000 transformatorer som finns enbart i Italien innehåller PCB. Det handlar om ett ämne som har mycket goda värmeisolerande egenskaper, vars skadlighet i samband med brand inte var känd vid den tid när materialet användes i stor omfattning. Det kan därför vara lämpligt att ersätta dessa transformatorer.

(8)  Ur italienska Wikipedia: ”Ett särskilt område inom kraftvärmesystemen är trigeneration, som inte bara går att använda för elproduktion, utan även gör det möjligt att utnyttja värmen från transformationen till att framställa kylenergi, det vill säga kylvatten till luftkonditionering eller industriprocesser. Värme kan omvandlas till kylenergi genom en absorptionskylprocess som grundar sig på förändring av kylmedlets konsistens i kombination med det ämne som används som absorptionsmedel.”

(9)  L. Brown, www.earthpolicy.org och FAO:s rapport 2005.

(10)  TEN/286 – Lägesrapport om biodrivmedel (föredragande: Edgardo Maria Iozia).


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/35


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om flygplatsavgifter”

KOM(2006) 820 slutlig – 2007/0013 (COD)

(2008/C 10/09)

Den 1 mars 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 80.2 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämde yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 september 2007. Föredragande var Thomas McDonogh.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 143 röster för, 2 emot och 2 nedlagda röster:

1.   Rekommendationer

1.1

Kommissionen bör fastställa specifika kriterier för olika typer av flygplatser i syfte att säkerställa en praktisk och funktionell verksamhet. Kriterierna ska beakta lönsamheten, varvid flygplatsavgifter ska täcka kostnaderna.

1.2

Staterna bör åta sig kostnaderna för säkerheten på flygplatser. Det är en nationell säkerhetsfråga.

1.3

Uppbyggnad och drift av regionala flygplatser bör uppmuntras. De spelar en avgörande roll i regionernas ekonomi. De avlastar dessutom större, överbelastade flygplatser och kan i många fall erbjuda viktig hjälp vid sök- och räddningsoperationer.

1.4

Flygplatserna måste betraktas som grundläggande allmännyttiga företag som inte nödvändigtvis måste gå med vinst, och som möjligen kan behöva ekonomiskt stöd beroende på omständigheterna. Ekonomiskt stöd är allmänt förekommande inom kollektivtrafiken.

1.5

Kommissionen bör fastställa kriterier för marktjänsten vid flygplatser (t.ex. incheckning och passagerarkontroll) och därefter undersöka hur de ändrade bestämmelserna påverkar dynamiken i denna viktiga hantering och operatörernas resurser och omkostnader för att fortsätta uppfylla servicenivåavtalen och i synnerhet flygbolagens tidskrav.

1.6

Kommissionen bör erkänna att uppfyllandet av kraven leder till höjda avgifter på de minsta flygplatserna där passagerarmängden inte alltid är tillräcklig för att verksamheten ska vara lönsam.

1.7

Flygplatserna måste uppfylla vissa rättsliga minimikrav. Önskemål från lågprisflyg som begär en lägre servicenivå mot sänkta avgifter kan inte alltid tillgodoses på grund av kostnaderna för att efterleva bestämmelserna. Därför bör flygplatserna ha rätt att låta kostnaderna slå igenom och täckas inom deras avgiftsstruktur oberoende av vilken servicenivå flygbolaget kräver.

1.8

Större statliga subventioner till flygplatser kan snedvrida konkurrensen.

1.9

Godstransporterna bör ha tillgång till lämpliga faciliteter.

1.10

Biometriska säkerhetsanordningar bör införas för att påskynda formaliteterna för passagerare som reser ofta. I detta syfte kan en avgift införas om det anses nödvändigt.

1.11

Flygplatserna ska sörja för att utrustningen och servicefunktionerna tillgodoser de särskilda behoven för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet i enlighet med gällande EU-lagstiftning på området.

2.   Inledning

2.1

Flygplatsers huvudsakliga uppgift och kommersiella verksamhet utgörs av hantering av luftfartyg, från landning till start, samt av passagerare och last så att lufttrafikföretagen kan tillhandahålla sina lufttransporttjänster. Därför erbjuder flygplatserna ett antal hjälpmedel och tjänster som behövs för luftfartygens drift och hanteringen av passagerare och frakt. Kostnaderna för detta täcks i allmänhet genom flygplatsavgifter.

2.2

Det är nödvändigt att anta en gemensam ram för att reglera de väsentliga aspekterna av flygplatsavgifter och sättet att fastställa dessa, eftersom det finns risk för att de grundläggande kraven annars inte uppfylls i relationen mellan flygplatsernas ledningsenheter och tillhandahållare av flygplatstjänster (flygbolag, marktjänstföretag och andra tjänsteleverantörer).

2.3

Det här direktivet ska tillämpas på flygplatser som är belägna på gemenskapens territorium och som betjänar mer än en miljon passagerare per år.

2.4

Flygplatsavgifter får inte medföra särbehandling när det gäller tjänster eller tjänsteleverantörer.

2.5

En tillsynsmyndighet ska inrättas i varje medlemsstat. Den ska vara oberoende så att det säkerställs att dess beslut är opartiska och den ska ha till uppgift att kontrollera att direktivet tillämpas på ett korrekt och effektivt sätt. Det är mycket viktigt att flygplatsanvändarna regelbundet får fullständig information från flygplatsens ledning om hur och utifrån vilket underlag som flygplatsavgifterna beräknas.

2.6

Flygplatserna ska underrätta tjänsteleverantörerna om större infrastrukturprojekt, eftersom sådana i hög grad påverkar nivån på flygplatsavgifterna.

2.7

Till följd av uppkomsten av lågprisflygbolag ska de flygplatser som dessa flygbolag trafikerar få möjlighet att tillämpa avgifter som motsvarar nivån på den infrastruktur eller de tjänster som tillhandahålls, eftersom dessa flygbolag har ett legitimt intresse av att kräva att kvaliteten på flygplatstjänsterna ska avspeglas i priset. Alla lufttrafikföretag som så önskar bör dock kunna få tillgång till en sådan sänkt infrastrukturs- eller tjänstenivå på icke-diskriminerande villkor.

2.8

Metoderna för fastställande och uppbörd av de belopp som krävs för att täcka säkerhetskostnaderna varierar i gemenskapen, och det är det nödvändigt att harmonisera grunden för uttag av kostnaderna för luftfartsskyddet vid gemenskapens flygplatser där dessa kostnader avspeglas i flygplatsavgifterna.

2.9

Tjänsteleverantörerna vid flygplatsen ska ha rätt till en lägsta servicenivå i utbyte mot de avgifter som de betalar. Därför ska servicenivån regleras i avtal mellan flygplatsens ledning och de sammanslutningar (en eller flera) som företräder tjänsteleverantörerna vid flygplatsen. Dessa avtal ska slutas med regelbundna intervall.

2.10

Målen för den föreslagna åtgärden kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna, och kan därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre uppnås på gemenskapsnivå.

2.11

Medlemsstaterna ska se till att flygplatsens ledning samråder med tjänsteleverantörerna innan planerna för nya infrastrukturprojekt slutgiltigt fastställs.

2.12

För att säkerställa att verksamheten på flygplatsen fungerar smidigt och effektivt ska medlemsstaterna se till att flygplatsens ledning och de sammanslutningar (en eller flera) som företräder tjänsteleverantörerna vid flygplatsen inleder förhandlingar som ska utmynna i ett servicenivåavtal som omfattar kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls vid flygplatsterminalen eller terminalerna. Sådana avtal ska slutas minst en gång vartannat år och anmälas till den oberoende tillsynsmyndigheten i varje medlemsstat.

2.13

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att flygplatsens ledning ska kunna variera kvaliteten på och omfattningen av enskilda flygplatstjänster, terminaler eller delar av terminaler i avsikt att tillhandahålla skräddarsydda tjänster eller avsätta en terminal eller del av terminal för särskilt ändamål. Nivån på flygplatsavgifterna får differentieras utifrån kvaliteten på och omfattningen av sådana tjänster.

2.14

Medlemsstaterna ska utse eller inrätta ett oberoende organ som sin oberoende nationella tillsynsmyndighet för att säkerställa att de åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet genomförs på ett korrekt sätt.

2.15

Medlemsstaterna ska garantera tillsynsmyndighetens oberoende genom att säkerställa att den är rättsligt åtskild och verksamhetsmässigt oberoende från varje flygplatsledning och lufttrafikföretag.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar kommissionens föresats att fastställa grundläggande bestämmelser och kriterier för ledning och drift av flygplatser i gemenskapen.

3.2

Det är viktigt att flygplatsavgifterna är tydliga och tillåter insyn eftersom flygplatserna ofta är monopolföretag.

3.3

Tilldelningen av parkeringsplatser för flygplanen vid terminaler måste ske på ett rationellt och icke-diskriminerande sätt om avsikten är att erbjuda samtliga flygbolag likvärdiga marknadsvillkor. Om värdefull slottid för parkering vid terminalen inte utnyttjas under en längre tid bör rättigheterna dras in.

3.4

Genom böter och straffpåföljder bör man stävja flygbolags fortlöpande missbruk av slottiderna för parkering samt kontinuerliga förseningar, som med tiden kan innebära allvarliga avbrott i trafikflödet på flygplatsen,

3.5

Så kallade ”hävdvunna rättigheter” på flygplatserna bör slopas, och dessa avgångs- och ankomsttider bör auktioneras ut regelbundet.

3.6

Alla flygplatser i EU bör – då det är möjligt – uppbära avgifter för landning, parkering o.d. enligt samma prissättningskriterier. Landningsavgifterna bör alltid återspegla de bästa avgångs- och ankomsttiderna vid de mest eftertraktade tidpunkterna i syfte att gynna en bättre fördelning av användningstiden av flygplatsinfrastrukturen.

3.7

I syfte att snabba upp trafiken och höja kapaciteten bör flygplatserna uppmuntras att installera de senaste navigationssystemen. Man bör eftersträva en kapacitet för landning eller start på banorna med 35 sekunders mellanrum. Ökad effektivitet i detta avseende skulle minska väntetiderna under rusningstid och därmed minska avgasutsläppen.

3.8

De nationella luftfartsmyndigheterna bör övervakas och granskas av kommissionen i syfte att följa upp att åliggandena fullföljs på ett målmedvetet och opartiskt sätt.

3.9

Kostnaderna för ändrade säkerhetsbestämmelser och andra utgifter bör betalas av staten, liksom fallet är inom t.ex. järnvägstrafiken. Dessa bör övervakas noggrant eftersom installeringen av avancerad utrustning kan bli dyr för små och medelstora flygplatser. Det kanske inte är ekonomiskt motiverat.

3.10

Luftfartsmyndigheten bör se till att handelns priser på flygplatserna inte märkbart avviker från dem som gäller i näraliggande städer.

3.11

Det är svårt att fastställa en gemensam ram för reglering av de vad de huvudsakliga flygplatsavgifterna får omfatta och hur de fastställs. Det är inte heller lätt att besluta om en gemensam ram eftersom arbetskraft, byggverksamhet och infrastruktur kostar olika mycket i olika medlemsstater. Även planeringen och regleringen varierar från en stat till en annan.

3.12

Eftersom det föreslås att direktivet ska gälla flygplatser som är belägna på gemenskapens territorium och överstiger en minimistorlek bör man förtydliga begreppet ”minimistorlek”.

3.13

Flygplatser bör kunna ta ut avgifter för att garantera rimliga vinster så att de fortlöpande kan investera i infrastruktur och andra faciliteter.

3.14

Om ett dominerande lågprisbolag inte vill betala något till flygplatsen blir det svårt att betala kostnaderna för att uppfylla t.ex. säkerhetskraven på flygplatsen!

3.15

I syfte att säkerställa en smidig och effektiv verksamhet på flygplatsen bör flygbolag åläggas att underteckna ett servicenivåavtal med flygplatsen.

3.16

Flygplatsen har ett antal potentiella kunder bland flygbolagen, som inte alltid är lågprisföretag. En varierande passagerarmix är ibland av yttersta vikt i syfte att säkerställa löpande intäkter, vilket är beroende av passagerarprofilen. Dessa intäkter äventyras om lågprisoperatörer får en dominerande roll på mindre flygplatser.

3.17

Utrustningen vid säkerhetskontrollerna bör definieras och standardiseras. Allmänheten kommer snabbt att förlora förtroende för säkerhetsåtgärderna om systemen inte är standardiserade. På vissa flygplatser kan säkerhetskontrollen passeras utan alarm, medan det på andra flygplatser inträffar att alarmet utlöses. Det finns ett företag som driver ett program för registrerade passagerare på ett allt större antal flygplatser i Förenta staterna. För en årlig avgift på 99,95 dollar utfärdar företaget ett biometriskt ID-kort till personer som går igenom myndighetskontroller, och ger kortinnehavarna möjlighet att använda snabblinjer vid säkerhetskontrollerna. Detta är ett exempel på hur tekniska framsteg kan leda till angenämare resor för passagerarna och kortare kötider.

3.18

Markområden omkring och nära flygplatser har ett högt marknadsvärde och bör planläggas i syfte att förebygga och motverka markspekulation.

3.19

Även om säkerheten på flygplatserna ter sig sträng, förekommer det fortfarande stölder från passagerarnas bagage. Detta måste åtgärdas snarast.

3.20

Vad som menas med ”inköp som är befriade från skatter” bör tydligt definieras och visas synligt för att göra kunderna uppmärksamma på kostnaderna.

3.21

Kommissionen bör bygga upp en webbplats riktad till allmänheten så att den tydligt kan ta del av vilka de relevanta avgifterna på olika flygplatser är, t.ex. landningskostnader, etc. som visas på biljetten och som betalas av allmänheten.

4.   Flygplatsernas uppbyggnad

4.1

Flygplatserna bör vara användaranpassade och bör utformas i samråd med användarna, det vill säga flygbolagen och passagerarna.

4.2

Kommissionen bör fastställa minimikriterier för det utrymme som är avsett för bagageutlämning samt för säkerhets- och passkontroller.

4.3

Strukturen bör göra passagerarnas in- och utpassage vid flygplatsen smidig, och säkerställa att flygplatsen är användarvänlig.

4.4

Det är motiverat att erbjuda mer högklassiga tjänster till flygbolag som önskar komma i åtnjutande av dem och som är beredda att betala för dem.

4.5

Skyltningen är ytterst viktig på flygplatser, men den är för närvarande synnerligen förvirrande på de många europeiska flygplatserna. Därför bör den standardiseras då det är möjligt.

4.6

Passagerarna bör ha tillgång till lämpliga sittmöjligheter och väntutrymmen. Tillträdet till terminalerna bör vara så användarvänligt som möjligt, framförallt för passagerare med funktionshinder och personer med särskilda behov som t.ex. passagerare med små barn.

4.7

Utformningen av flygplatsterminalen utgår från passagerarströmmarna under högtrafik. Därför bör kriterier för viktig passagerarrelaterad hantering såsom incheckning och säkerhetskontroll under denna tid undersökas och publiceras i en handbok för näringen.

4.8

Operativa minimikrav bör förstärkas i enlighet med lämpliga utformningsstandarder. Man bör undvika situationer då flygbolag anger minimikrav som är högre ställda än standarderna på flygplatsen.

4.9

Flygplatserna ska se till att utrustningen och servicefunktionerna, som de på egen hand eller i samarbete med flygoperatörer har ansvar för, tillgodoser de särskilda behoven för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. I enlighet med EESK:s tidigare synpunkter (TEN/215 ”Funktionshindrade personers rättigheter i samband med flygresor”) anser facksektionen att flygplatser uppfyller dessa förpliktelser genom att efterleva kraven i Förordning (EG) nr 1107/2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet, särskilt dess artikel 9 och bilaga 1.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/39


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Hållbar kraftproduktion med fossila bränslen: med sikte på nära nollutsläpp från kol efter 2020”

KOM(2006) 843 slutlig

(2008/C 10/10)

Den 10 januari 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 september 2007. Föredragande var Josef Zbořil.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 27 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 135 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande och ställer sig bakom den analys och beskrivning som presenteras i det. Att hantera riskerna för global klimatförändring på ett effektivt sätt och samtidigt möta den stora energiefterfrågan är en enorm utmaning för hela världen.

1.2

Koldioxidutsläppen från koleldade kraftverk i EU står för 24 % av unionens totala koldioxidutsläpp. Denna typ av kraftverk är sålunda mest lämpade för installation av CCS-anläggningar, vilket innebär att man inför ett system för att avskilja och permanent lagra koldioxid.

1.3

Kol kommer med största sannolikhet att ingå i EU:s energimix även under de kommande årtiondena. Kolets särskilda egenskaper – tillgängligheten, det låga priset och dess roll när det gäller att stabilisera energimarknaden – innebär att det även fortsättningsvis kommer att vara en primär bränslekälla för ekonomiskt hållbar elproduktion. Kolreserverna är ojämnt fördelade i världen och i EU. Kolbaserad teknik har potential att åstadkomma en betydande minskning av koldioxidutsläppen (1). På kort och medellång sikt krävs det då en marknadsreglering och en lagstiftningsram för att uppmuntra till investeringar i den senaste tekniken som förbättrar effektiviteten i den koleldade kraftproduktionen och därmed minskar koldioxidutsläppen.

1.4

Det finns för närvarande inte några kostnadseffektiva kommersiella metoder för att avskilja och binda större delen av koldioxidutsläppen från koleldade kraftverk. Detta är fortfarande en teknik under utveckling. Utsikterna till att en teknik för nära nollutsläpp från kol ska kunna utvecklas och saluföras under de kommande två årtiondena är emellertid lovande.

1.5

EESK bekräftar sin ståndpunkt att den enorma utmaning som begränsningen av utsläppen innebär, betyder att alla potentiellt livskraftiga energikällor och tekniska metoder måste utvecklas till sin fulla praktiska och kommersiella potential. Under övergången till hållbar energi kommer kol, andra fossila bränslen och kärnenergi att spela en stor roll tillsammans med teknik för förnybar energi och energihushållning – alla energislag kommer att bidra under den period och i den utsträckning som dikteras av vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

1.6

EESK gör bedömningen att avskiljning och lagring av koldioxid på lång sikt, dvs. efter 2020, skulle kunna ha potential att erbjuda nära nollutsläpp från koleldade kraftverk. Det behövs runt 350 GW ny elproduktionskapacitet från koldrivna anläggningar senast 2020 och runt 500 GW senast 2030. Investeringskostnaderna uppskattas till 600–800 miljarder euro. Om detta ska kunna uppnås krävs det att forskning, utveckling och demonstration (FoUD) samordnas redan i dag.

1.7

Med fortsatta förbättringar av kraftverkens effektivitet och utvecklingen av teknik för nära nollutsläpp kommer kol att bidra till att uppfylla kraven i fråga om förebyggande klimatskydd. De lovande erfarenheterna av CCS-tekniken får dock inte leda till att strategier och mål för energipolitiken redan nu antas som ”en bindande åtgärd” som bygger på en omfattande användning av CCS-teknik.

1.8

En förenkling av tillståndsförfarandet samt en gradvis harmonisering genom samarbete mellan de nationella lagstiftande myndigheterna krävs för att uppnå maximal minskning av de långa ledtiderna för byggprojekt, dock utan att äventyra respekten för bästa möjliga säkerhetsnormer.

1.9

Kommittén fäster också uppmärksamheten vid att man måste vara beredd på att kol, som är det viktigaste bränslet för elproduktion och en central beståndsdel i stålproduktion och andra industriprocesser, kommer att ha en huvudroll när det gäller att uppfylla det framtida energibehovet och jämna vägen mot väteekonomin. Kolförvätskning gör det möjligt att ersätta råolja med kol, och man kan också producera syntetisk gas av kol.

1.10

Utvinningen av brunkol och stenkol kräver fortfarande en lämplig politisk och ekonomisk ram. Kolutvinningen och omvandlingen till energi kan i stor utsträckning bidra till välstånd och sysselsättning lokalt. Det är också synnerligen viktigt att (den kolbaserade) kraftproduktionen med fossila bränslen behåller sin nuvarande nivå med tanke på den sociala situationen i de nya medlemsstaterna. Av de totalt 286 500 anställda i EU:s kolgruveindustri är det 212 100 som arbetar i de nya medlemsländerna. Inom hela EU:s kolindustri måste gruvoperatörerna fokusera på en väsentlig förbättring av de mycket hårda arbetsförhållandena för gruvarbetare, deras yrkeskunnande, säkerhet och arbetsmiljö.

1.11

EESK anser också att kommissionen i meddelandet och den tidtabell som ingår i det är väl optimistisk i fråga om CCS och dess ledtid. Kommissionen borde i nuläget fokusera på åtgärder för att sätta 10–12 demonstrationsanläggningar i drift före 2015 och skapa en ram för CCS som täcker de huvudsakliga riskerna och är tillförlitlig utan att vara alltför restriktiv. En övergångslösning med större effektivitet i produktionen är mycket önskvärd, och alltför stor brådska eller alltför restriktiva lagar kan allvarligt skada detta globalt viktiga koncept.

1.12

EESK efterlyser också intensiv forskning och utveckling när det gäller förnybara och alternativa energikällor som kan bidra till en säker energimix för EU. Samtidigt bör den integrerade EU-energimarknaden tas i bruk fullt ut utan några onödiga förseningar.

2.   Inledning

2.1

Kommittén har redan behandlat frågan om fossila bränslen i ett flertal yttranden, senast i det förberedande yttrandet ”EU:s energitillgång: en strategi för en optimal energimix” (2), där kommittén menar att det krävs seriösa satsningar på ren kolteknik – ökad effektivitet i kraftverken och kommersiella tillämpningar på avskiljning och lagring av koldioxid. Utnyttjandet av gas har ökat och fortsätter att öka, även som ett resultat av politiska val. Det står numera klart att denna trend inte kan fortsätta. Gas kan knappast fortsätta att ersätta kol, och den kan inte heller ersätta kärnkraft på grund av utsläppen, eftersom den i likhet med oljan är ett värdefullt råmaterial för industriella tillämpningar med högt mervärde.

2.2

Meddelandet om hållbar kraftproduktion med fossila bränslen offentliggjordes av kommissionen den 10 januari 2007 inom ramen för energi- och klimatpaketet ”En energipolitik för Europa – behovet av åtgärder”.

2.3

De övriga delarna av paketet omfattar för det första ett förslag till klimatmål – en minskning med 30 % av utsläppen av växthusgaser för de utvecklade länderna, eller åtminstone 20 % för EU. Paketet rör dessutom inre marknaden för gas och el, sammankopplingen av el- och gasnäten, kärnenergins framtida roll i förslaget ”Vägledande program om kärnenergi”, en färdplan för att främja förnybara energikällor, särskilt biobränsle för transporter, och en kommande strategisk EU-plan för energiteknik. Den 9 mars 2007 uttalade Europeiska rådet sitt stöd för paketets mål och centrala politiska innehåll.

2.4

I meddelandet ges en övergripande bild av de åtgärder som behövs för att fossila bränslen, och särskilt kol, ska kunna fortsätta att bidra till en trygg och diversifierad energiförsörjning för Europa och världen på ett sätt som är förenligt med strategin för hållbar utveckling och de klimatpolitiska målen. I meddelandet beaktas det arbete som gjorts och de synpunkter som mottagits under 2006 inom det andra europeiska klimatförändringsprogrammet (ECCPII), högnivågruppen för konkurrenskraft, energi och miljö, förberedelserna inför det sjunde ramprogrammet för forskning (FP7) och teknikplattformen för kraftverk för fossila bränslen med nollutsläpp.

3.   Kommissionens meddelande

3.1

I kommissionens meddelande granskas de fossila bränslenas ställning i energiproduktionen. Det fastslås att fossila bränslen utgör ett viktigt inslag i såväl Europeiska unionens som många andra ekonomiers energimix. De är särskilt viktiga för elproduktionen – över 50 % av EU:s el kommer för närvarande från fossila bränslen (huvudsakligen kol och naturgas) och i vissa länder är andelen t.o.m. 80 % (Polen och Grekland). Kol är – och kommer även fortsättningsvis att vara – ett centralt bidrag till EU:s energiförsörjningstrygghet. Kol är det bränsle vars globala tillgångar är absolut störst och mest spridda: man räknar med att brunkoltillgångarna kommer att räcka i 130 år och stenkoltillgångarna i 200 år.

3.2

En förutsättning för att kol ska kunna fortsätta att vara ett värdefullt bidrag till en trygg energiförsörjning, och till både EU:s ekonomi och den samlade världsekonomin, är dock att det finns teknik som gör det möjligt att drastiskt minska de koldioxidföroreningar som förbränningen lämnar efter sig. Om sådan teknik utvecklas i tillräcklig omfattning kan den även tillhandahålla lösningar för förbränningsprocesser där andra fossila bränslen används, inklusive gaseldad kraftproduktion. EU behöver därför utveckla tekniska lösningar för hållbar kolanvändning, inte bara för att behålla kolet i den europeiska energimixen utan även för att se till att den globala kolanvändningen kan öka utan att det leder till oåterkalleliga skador på det globala klimatet.

3.3

I dag har så kallad ren kolteknik utvecklats och den används i stor omfattning inom kraftproduktionssektorn, vilket avsevärt minskar utsläppen av svaveldioxid, kväveoxid, partiklar och stoft från koleldade kraftverk. Ren kolteknik har dessutom medfört en stadigt ökande energieffektivitet vid omvandling av kol till el. Prestationer som dem som beskrivs ovan är viktiga steg mot ytterligare framsteg i riktning mot nya tekniska lösningar (nedan kallade teknik för ”hållbart kol” eller ”hållbar kolteknik”), där avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) införlivas i den kolbaserade kraftproduktionen.

3.4

Europa har enligt kommissionen goda utsikter att uppnå kommersiell lönsamhet för hållbar kolteknik under de kommande 10–15 åren. Detta kommer dock att kräva djärva industriella investeringar i en rad demonstrationsanläggningar, både inom och utanför EU, samt politiska initiativ under en relativt lång tidsperiod med början praktiskt taget nu och eventuellt ända fram till 2020, eller till och med längre.

3.5

För att främja en sådan utveckling kommer kommissionen att väsentligt öka finansieringen för FoU på energiområdet genom att införa demonstration av hållbar teknik för fossila bränslen som en av prioriteringarna för 2007–2013. En strategisk EU-plan för energiteknik kommer att bli ett lämpligt instrument för övergripande samordning av sådana FoU- och demonstrationsinsatser och för en maximering av synergierna på både EU-nivå och nationell nivå. Kommissionen kommer på grundval av lyckosamma resultat av FoU-projekten att avgöra vilket som är det bästa sättet att stödja konstruktion, uppförande och drift av upp till tolv storskaliga demonstrationsanläggningar för hållbar teknik för fossila bränslen vid kommersiell kraftproduktion senast 2015.

3.6

Kommissionen kommer på grundval av nyligen genomförda och planerade investeringar att bedöma om nya kraftverk för fossila bränslen som byggts och ska byggas i EU använder bästa tillgängliga teknik när det gäller effektivitet och om nya kol- och gaseldade anläggningar som inte är utrustade med CCS, är förberedda för senare tillägg av CCS-teknik (”färdiga för avskiljning”). Kommissionen kommer i annat fall att snarast möjligt överväga juridiskt bindande instrument, efter en lämplig konsekvensbedömning.

3.7

Kommissionen kommer under 2007 att bedöma de potentiella riskerna med CCS och fastställa krav för tillstånd till CCS-verksamhet och för tillräckligt god förvaltning av identifierade risker och konsekvenser. När en sund förvaltningsram väl har inrättats kan den kombineras med ändringar i den befintliga rättsliga ramen på miljöområdet på EU-nivå för att avskaffa omotiverade hinder för CCS-tekniken. Kommissionen kommer även att bedöma om de befintliga instrumenten (t.ex. direktivet om miljökonsekvensbedömning och direktivet om integrerat förebyggande och minskning av föroreningar) behöver ändras eller föreslå en fristående rättslig ram. Kommissionen kommer även att bedöma vilka aspekter av den rättsliga ramen som bör behandlas på EU-nivå respektive på nationell nivå.

3.8

Kommissionen anser att det behövs en tydlig och förutsägbar långsiktig ram för att underlätta en snabb och smidig övergång till CCS-utrustad kraftproduktion från kol. Detta är nödvändigt för att kraftbolagen ska kunna göra nödvändiga investeringar och forskningssatsningar i full förvissning om att konkurrenterna gör på liknande sätt. Kommissionen anser utifrån den tillgängliga informationen att alla nya koleldade kraftverk fr.o.m. 2020 bör byggas med CCS-anläggningar. Befintliga anläggningar bör sedan successivt modifieras enligt samma princip. Kommissionen kommer att bedöma vilken tidsplan för eftermodifiering av elkraftverk som drivs med fossila bränslen som är lämpligast för perioden efter det att kommersiell lönsamhet har demonstrerats för hållbar kolteknik.

3.9

De uppskattade kostnaderna för avskiljning av koldioxid från kraftproduktion och efterföljande lagring vid nuvarande tekniska utvecklingsnivå ligger på upp till 70 euro per ton koldioxid, vilket än så länge gör en storskalig användning av denna teknik oöverkomligt kostsam. Enligt tillgängliga modeller och studier med ett medel- till långsiktigt perspektiv beräknas alltså kostnaderna för CCS till 2020 uppgå till ungefär 20–30 euro per ton koldioxid. Enligt modellerna innebär detta att kostnaderna för koleldad kraftproduktion med CCS till 2020 eller strax därefter kommer att ligga bara 10 % över – eller till och med gå jämnt upp med – nuvarande nivå.

3.10

De potentiellt negativa miljöeffekterna av hållbar användning av fossila bränslen och genomförandet av CCS beror huvudsakligen på potentiella läckage från koldioxidlagring. Läckageeffekterna kan vara både lokala (på den lokala biosfären) och globala (på klimatet). En rapport från FN:s klimatpanel visar dock att den andel koldioxid som lagras på noggrant utvalda och förvaltade lagringsplatser mycket sannolikt kommer att överstiga 99 % under en 100-årsperiod. Val och förvaltning av lagringsplatser är alltså avgörande faktorer när det gäller att minimera riskerna. Kommissionen kommer i sin konsekvensanalys om en rättslig ram att fastställa alla potentiella risker och föreslå lämpliga skyddsåtgärder.

3.11

Hållbar teknik för fossila bränslen, i synnerhet CCS, förväntas kunna ge betydande goda resultat. Man kan med hjälp av denna teknik minska koldioxidutsläppen från kraftverk för fossila bränslen med upp till 90 %. Detta skulle till 2030 kunna innebära en total minskning av koldioxidutsläppen i EU-27 med 25–30 % jämfört med 2000. Ett tidigt engagerande av tredjeländer i utvecklingen och användning av hållbar kolteknik, särskilt CCS-tekniken, är oundgängligt för en hållbar global ekonomisk utveckling och för att kunna ta itu med klimatförändringen i ett scenario med ökad global användning av koltillgångarna. Framgången för hållbart kol och särskilt den storskaliga kommersialiseringen av CCS-tekniken kommer även att innebära möjligheter att förbättra tillgången till energi i de fattigaste delarna av världen, som fortfarande är missgynnade vad avser energianvändning.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande och ställer sig bakom den analys och beskrivning som presenteras i det. Att agera effektivt mot riskerna med de globala klimatförändringarna och samtidigt tillfredsställa de stora energibehoven i de utvecklade ekonomierna och de snabbt ökande energibehoven i utvecklingsekonomierna är en avsevärd internationell utmaning.

4.2

Koldioxidutsläppen från koleldade kraftverk i EU utgör 24 % av de totala koldioxidutsläppen i unionen. Utsläppen från kraftproduktion i kraftverk för fossila bränslen har mycket hög koncentration på grund av en hög bränslekonsumtion i stora förbränningsenheter, varför denna typ av kraftverk är bäst lämpade för installation av CCS-teknik, vilket innebär att man inför ett system för att avskilja och permanent lagra koldioxid. Dessa system består av tre förhållandevis fristående skeden:

a.

Avskiljning av koldioxid från rökgaser på utsläppsplatsen (vanligen bakom en panna).

b.

Transport av koldioxid till den plats där den permanenta lagringen ska ske (vanligen via pipelines).

c.

Slutlig och permanent lagring av koldioxid (i lämpliga geologiska formationer eller i havet under mycket strikta lagringssäkerhetskrav).

4.3

Kol kommer med största sannolikhet att ingå i den europeiska energimixen även under de kommande årtiondena. Kolets särskilda egenskaper – tillgängligheten, det låga priset och dess roll när det gäller att stabilisera energimarknaden – innebär att kol även fortsättningsvis kommer att vara en primär bränslekälla för ekonomiskt hållbar elproduktion. Kolreserverna är ojämnt fördelade i världen och i EU. Globalt sett är det uppmuntrande att de största kolreserverna finns i ekonomiskt utvecklade och politiskt stabila länder. Reserverna i de utvecklade EU-länderna har i hög grad blivit uttömda till följd av långvarig gruvdrift under senare tid, och flera EU-länder har valt att gradvis minska och till eller med helt upphöra med kolutvinningen.

4.4

Endast en tredjedel av EU-länderna kan förlita sig på inhemska kolfyndigheter medan de andra två tredjedelarna huvudsakligen är beroende av importerad stenkol. År 2006 uppgick stenkolsutvinningen i EU till 161,6 miljoner ton, medan 235,3 miljoner ton importerades. Brunkolskonsumtionen uppgick till 373,8 miljoner ton samma år och bestod helt och hållet av inhemska resurser. Därför måste ekonomiskt hållbara åtgärder för en avsevärd minskning av koldioxidutsläppen från kolbaserad produktion utvecklas och få bred användning.

4.5

Kolteknik har potential att åstadkomma en betydande minskning av koldioxidutsläppen (3). På kort och medellång sikt krävs det en marknadsreglering och en lagstiftningsram för att uppmuntra till investeringar i den senaste tekniken som förbättrar effektiviteten i den koleldade kraftproduktionen och därmed minskar koldioxidutsläppen. Nu krävs också gemensamma åtgärder från kommissionen, medlemsstaternas regeringar och industrin för att uppmuntra en världsomspännande samordning av forskning, utveckling och demonstration av ren kolteknik, t.ex. avskiljning och lagring av koldioxid, vilket på lång sikt kommer att minska koldioxidutsläppen från kolanvändning till nära noll.

4.6

Det finns för närvarande inte några metoder som har visat sig vara kostnadseffektiva när det gäller att avskilja och binda större delen av koldioxidutsläppen från koleldade kraftverk. Detta är fortfarande en teknik under utveckling. Utsikterna för att en teknik för nära nollutsläpp från kol ska kunna utvecklas och marknadsföras under de kommande två årtiondena är emellertid lovande. Installation av CCS-teknik i kraftverken förväntas minska effektiviteten i kraftproduktionen på grund av teknikens egen energiförbrukning. Den totala effektiviteten varierar beroende på vilken teknik som används. Den rekommenderade så kallade oxyfuel-tekniken behöver till exempel 8–10 % av den energi som produceras, medan övrig teknik behöver ännu mer. Detta innebär att mer bränsle behövs per MWh energi i kraftledningsnäten och att en högre produktionseffektivitet är nödvändig. Framtida retroaktiv anpassning av CCS kommer att visa på ännu större egen energiförbrukning för att tekniken ska fungera.

4.7

Under tiden är det kostnadseffektivt att begränsa ökningen av koldioxidutsläpp genom att förbättra effektiviteten i befintliga och nya koleldade kraftverk. Användning av bästa tillgängliga kommersiella teknik bör vara ett mål för planerarna i samband med den avsevärda utbyggnad av den koleldade kapaciteten som krävs på kort sikt. Om det är praktiskt möjligt är det i hög grad önskvärt att dessa kraftverk utformas så att det är möjligt att i efterhand installera kostnadseffektiv CCS-teknik när den blir kommersiellt tillgänglig.

4.8

EESK bekräftar sin ståndpunkt att den enorma utmaning som begränsningen av utsläppen innebär, betyder att alla potentiellt livskraftiga energikällor och tekniska metoder måste utvecklas till sin fulla praktiska och kommersiella potential. Under övergången till hållbar energi kommer kol, andra fossila bränslen och kärnenergi att spela en viktig roll tillsammans med förnybar teknik och energihushållning – alla energislag kommer att bidra under den period och i den utsträckning som dikteras av vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

4.9

De rimliga förväntningar som CCS-tekniken utlovar får dock inte leda till att man inom ramen för strategier och mål beträffande energipolitiken redan nu antar ”en bindande åtgärd” som om den bygger på en omfattande användning av CCS-teknik.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Kol spelar en mycket viktig roll i Europas energiproduktion, men 70 % av den el som framställs från kol genereras i kraftverk som är mer än 20 år gamla. En liten ökning i energiförbrukningen – och det faktum att mycket av den befintliga kraftverkskapaciteten är nära slutet av sitt tekniska eller ekonomiska liv – kommer att innebära ett behov av cirka 350 GW ny elproduktionskapacitet år 2020 och cirka 500 GW år 2030. Kostnadsberäkningarna för koleldade kraftverk med CCS-teknik i EU bygger på en optimistisk kostnadsstruktur enligt vilken ett nytt kraftverk på 300 MW kostar 500 miljoner euro (cirka 1,7 miljoner euro per installerad MW). Kostnaderna för att i efterhand utrusta ett modernt kraftverk (som byggs fram till år 2020) med denna teknik uppgår till 500 000–700 000 euro per installerad MW, medan kostnaderna för en eftermodifiering av redan existerande anläggningar uppgår till så mycket som 1 miljon euro per installerad MW. Man uppskattar att investeringarna för att senast år 2030 ha en elproduktionskapacitet på 500 GW med den mest avancerade CCS-tekniken uppgår till 600–800 miljarder euro.

5.2

EESK uppskattar att avskiljning och lagring av koldioxid på lång sikt, efter 2020, skulle kunna ha potential att erbjuda nära nollutsläpp från koleldade kraftverk. Om detta ska kunna uppnås krävs en samordning av forskning, utveckling och demonstration (FoUD) i dag.

5.2.1

Under nästa årtionde kan en kostnadseffektiv minskning av koldioxidutsläppen åstadkommas genom ökad förbränningseffektivitet om modern teknik i koleldade kraftverk får bred spridning.

5.2.2

Dessa strategier kompletterar varandra och grundar sig på tekniska lösningar som måste beläggas. Spridning av modern, effektiv koleldad elproduktion på kort till medellång sikt kan möjliggöra avskiljning av koldioxid till lägre kostnad på längre sikt om kraftverken utformas för att i efterhand kunna utrustas med kostnadseffektiv teknik för koldioxidavskiljning när den blir tillgänglig för kommersiell tillämpning.

5.2.3

I det sjunde ramprogrammet förutspås att en radikal omvandling av energisystemet till ett system med låga eller inga koldioxidustsläpp som är tillförlitligt, konkurrenskraftigt och hållbart kräver ny teknik och nya material, med risker som är för höga och vinster som är för osäkra för att privata företag ska stå för alla investeringar som krävs för forskning, utveckling, demonstration och användning. I sjunde ramprogrammets budget uppgår anslagen till CCS och rent kol till 2 350 miljoner euro under perioden 2007–2013.

5.2.4

Begreppet ”redo för avskiljning” måste definieras på ett korrekt sätt. Ett framgångsrikt genomförande kräver att lagstiftare och näringslivet arbetar tillsammans – den kommersiella marknaden kommer inte att klara uppgiften utan en lämplig och stabil politisk ram.

5.2.5

EESK ser ett akut behov av en ökning och modernisering av kraftverkskapaciteten. Mot bakgrund av att energiimporten bedöms öka med 69 % fram till 2030 krävs det av försörjningstrygghetsskäl en mycket diversifierad energimix. Att stabilisera användningen av kol i elproduktionen kan innebära ett avsevärt bidrag till en tryggad energiförsörjning i EU.

5.2.6

Med fortsatta förbättringar av effektiviteten i kraftverken och utvecklingen av teknik för nära nollutsläpp kommer kol att bidra till att uppfylla kraven i fråga om förebyggande klimatskydd. När bestämmelserna för handeln med utsläppsrätter fastställs i EU:s medlemsstater bör inriktningen vara att förbättra effektiviteten för att uppnå en reduktion av utsläppen av växthusgaser.

5.2.7

En förenkling av tillståndsförfarandet samt en gradvis harmonisering genom samarbete mellan de nationella lagstiftande myndigheterna krävs för att uppnå maximal minskning av de långa ledtiderna för byggprojekt, dock utan att äventyra respekten för högsta möjliga säkerhetsnormer.

5.3

Kommittén fäster också uppmärksamheten vid att man måste vara beredd på att kol, som är det viktigaste bränslet för elproduktion och en central beståndsdel i stålproduktion och andra industriprocesser, kommer att spela en huvudroll när det gäller att uppfylla det framtida energibehovet och jämna vägen mot väteekonomin. Kolförvätskning gör det möjligt att ersätta råolja med kol, och syntetisk gas kan också produceras av kol. Sådana teknikformer och tillämpningar kan i slutändan också spela en viktig roll i den hållbara energimixen. Kommissionens meddelande omfattar inte dessa viktiga aspekter på dagens och morgondagens kolanvändning.

5.4

Den intensiva diskussion som nu förs om kolanvändningens potential under de kommande årtiondena har lett till att frågan om utvinning av kol har hamnat i bakgrunden. Utvinningen av brunkol och stenkol kräver emellertid fortfarande en lämplig politisk och ekonomisk ram. Utvinningen och omvandlingen till energi kan i stor utsträckning bidra till välstånd och sysselsättning lokalt. Vid förbränning av inhemskt kol stannar det mervärde som produceras i samband med utvinning, omvandling och distribution inom EU. Om olja eller gas används står importkostnaderna för ungefär 75 % av priset.

5.5

Det är också synnerligen viktigt att (den kolbaserade) kraftproduktionen med fossila bränslen behåller sin nuvarande nivå med tanke på den sociala situationen i de nya medlemsstaterna. Av de totalt 286 500 anställda i EU:s kolgruveindustri är det 212 100 som arbetar i de nya medlemsländerna. Ansvarstagande omsorg måste ägnas de mycket hårda arbetsförhållandena för gruvarbetare inom hela EU.

5.6

En minskning av de områden där kolutvinning får ske med hänvisning till regional planering eller miljöskyddsbestämmelser har i det förflutna ofta resulterat i onödiga förseningar och ytterligare kostnader för gruvorna. Tillgångarnas placering och rörligheten i gruvdriften i samband med utvinning av råmaterial innebär särskilda utmaningar i förhållande till andra industrisektorer. Denna särskilda situation måste beaktas, i synnerhet när man stiftar miljölagar, exempelvis om avfallshantering, markskydd eller vatten.

5.7

EESK vill också peka på att kommissionen i meddelandet och den tidtabell som ingår är väl optimistisk i fråga om CCS och dess ledtid. Även om principen är känd kan de tekniska lösningarna låta vänta på sig, och det förväntas heller inte några genombrott som skulle kunna förkorta det ihärdiga och intensiva arbete som krävs för att genomföra dessa koncept. Kommissionen bör nu fokusera på åtgärder för att sätta 10–12 demonstrationsanläggningar i drift fram till år 2015 och för att skapa en ram för CCS som täcker de huvudsakliga riskerna och är tillförlitlig utan att vara alltför restriktiv. En övergångslösning med större effektivitet i produktionen är mycket önskvärd, och alltför stor brådska eller alltför restriktiva lagar kan allvarligt skada detta viktiga koncept.

5.8

EESK efterlyser också intensiv forskning och utveckling när det gäller förnybara och alternativa energikällor som kan bidra till en säker energimix för EU. Samtidigt bör den integrerade EU-energimarknaden tas i bruk fullt ut utan några onödiga förseningar.

Bryssel den 27 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  FN:s klimatpanel (IPCC), 2005: IPCC:s särskilda rapport om avskiljning och lagring av koldioxid. Utarbetad av klimatpanelens arbetsgrupp III [Metz, B., O. Davidson, H. C. de Coninck, M. Loos, and L. A. Meyer (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA, 442 sid.

(2)  EUT C 318, 23.12.2006, s. 185–194.

(3)  FN:s klimatpanel (IPCC), 2005: IPCC:s särskilda rapport om avskiljning och lagring av koldioxid. Utarbetad av klimatpanelens arbetsgrupp III [Metz, B., O. Davidson, H. C. de Coninck, M. Loos, and L. A. Meyer (eds.)]. Cambridge University Press, Cambridge, United Kingdom and New York, NY, USA, 442 sid.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/44


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma regler för tillträde till marknaden för busstransporter (omarbetning)”

KOM(2007) 264 slutlig – 2007/0097 (COD)

(2008/C 10/11)

Den 16 juli 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175.1 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 september 2007. Föredragande var Frank Allen.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 150 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommittén välkomnar förslaget till förordning. Genom detta förslag kommer förordning nr 684/92 och förordning nr 12/98 att upphävas.

1.2

Passagerarnas säkerhet måste vara den främsta prioriteringen också i fråga om busstransporter. Alla andra frågor måste anses vara mindre viktiga.

1.3

Den nya förordningen bidrar till att förbättra trafiksäkerheten tack vare en striktare kontroll av företag som utför internationella busstransporter i flera medlemsstater.

1.4

Kommittén ser mycket positivt på detta förslag, eftersom det presenterats inom ramen för programmet ”Bättre lagstiftning” och ligger i linje med utfästelsen att förenkla och uppdatera gemenskapens regelverk.

1.5

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén rekommenderar följande:

1.5.1

Det krävs ytterligare förtydliganden av ”allvarlig överträdelse eller upprepade mindre överträdelser av gemenskapens vägtransportbestämmelser”. Vad menas med en mindre överträdelse? Hur många mindre överträdelser krävs det för en administrativ påföljd?

1.5.2

En förteckning över allvarliga överträdelser måste också utarbetas.

1.5.3

Subsidiaritetsprincipen får inte användas som ett sätt att diskriminera transportföretag med hemvist i en annan medlemsstat och förslaget bör innehålla ytterligare skyddsklausuler i detta hänseende.

1.5.4

En prioritering måste vara att inrätta en databas för hela EU, så att gemenskapstillstånd och liknande information kan kontrolleras och för att underlätta utbyte av information.

1.5.5

Enligt artikel 23.3 har transportföretagen rätt att överklaga varje administrativ påföljd som värdlandet ålägger dem i samband med cabotagetrafik, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna för brottmål.

2.   Inledning

2.1

Direktiv 96/26/EG om rätt att yrkesmässigt bedriva person- och godstransporter på väg utgjorde ursprungligen tillsammans med förordningarna (EEG) nr 684/92 och (EG) nr 12/98 om marknadstillträde för busstjänster grunden för inre marknaden för internationell persontrafik på väg.

2.2

Genom direktivet infördes minimikvalitetsnormer som måste uppfyllas innan man får utöva yrket, och de två förordningarna innebar en liberalisering av den tillfälliga internationella persontrafiken, inrättade ett särskilt tillståndsförfarande för reguljär internationell persontrafik samt tillät cabotagetjänster inom ramen för sådana internationella tjänster.

2.3

Dessa bestämmelser måste nu samordnas med den nya rättsliga ram som fastställs i förordningen om kollektivtrafik på järnväg och väg, som snart kommer att antas av parlamentet och rådet. Bestämmelserna måste också förtydligas och i vissa fall förenklas eftersom erfarenheten visar att vissa rättsliga krav innebär omotiverade administrativa bördor.

2.4

Transportföretag som bedriver internationell busstrafik måste ha tillstånd att bedriva internationella persontransporter. Detta tillstånd utfärdas av behörig myndighet i den medlemsstat där transportföretaget har sin hemvist, förutsatt att verksamheten inte undantas från kravet på tillstånd.

2.5

I förordning nr 684/92 öppnas marknaden för internationella busstransporter och förordning nr 12/1998 innehåller villkoren för transportföretag att bedriva verksamhet i andra medlemsstater.

3.   Sammanfattning av förslaget

3.1

Förslaget syftar till att se över och konsolidera förordningarna nr 684/92 och 12/98 om tillträde till marknaden för busstransporter. Genom förordningen förtydligas och anpassas dagens regelverk i vissa hänseenden, så att bestämmelserna stämmer bättre överens och byråkratin minskar.

3.2

I förordningen gäller följande definitioner:

3.2.1

Med linjetrafik avses persontransporter vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid passagerarna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser. Denna trafik måste ha tillstånd från den medlemsstat där företaget har sin hemvist och där företagets fordon är registrerade. Tillståndet ger innehaven eller innehavarna rätt att bedriva linjetrafik i samtliga medlemsstater inom vilka färdvägen sträcker sig.

3.2.2

Med speciell reguljär trafik avses linjetrafik som befordrar särskilda kategorier av passagerare, med uteslutande av andra passagerare. Speciell reguljär trafik inbegriper bl.a.

a)

transport av anställda mellan hemmet och arbetsplatsen,

b)

transport av elever och studerande till och från utbildningsanstalter.

Tillstånd krävs inte för speciell reguljär trafik om den omfattas av ett avtal som har träffats mellan arrangören och transportföretaget.

3.2.3

Med tillfällig trafik avses sådan trafik som inte utgör linjetrafik, inbegripet speciell reguljär trafik, och som särskilt är inriktad på befordran av grupper som har bildats av arrangören eller av transportföretaget. Tillstånd krävs inte för tillfällig trafik.

3.2.4

Med transporter för egen räkning avses transporter som ett företag bedriver för den egna personalen eller av en icke-vinstdrivande organisation för transport av organisationens medlemmar i samband med sociala aktiviteter, förutsatt att

a)

transportverksamheten endast är en sidoverksamhet för den fysiska eller juridiska personen,

b)

de fordon som används, ägs eller har köpts på avbetalning eller hyrts med långtidskontrakt av den fysiska eller juridiska personen samt framförs av en anställd hos den fysiska eller juridiska personen eller av den fysiska personen själv.

Dessa transporter kräver inte tillstånd, men lyder under ett system för certifikat som utfärdas av den behöriga myndigheten i den medlemsstat där fordonet är registrerat.

3.2.5

Med cabotagetrafik avses yrkesmässigt utförda, tillfälliga, nationella persontransporter på väg i andra medlemsstater än den där transportföretaget är etablerat.

3.2.6

Cabotagetrafik ska vara tillåten i följande fall:

a)

Speciell reguljär trafik, om den omfattas av ett avtal som har träffats mellan arrangören och transportföretaget.

b)

Tillfällig trafik.

c)

Linjetrafik, som utförs av ett transportföretag som inte har sin hemvist i värdlandet och som bedriver internationell linjetrafik i enlighet med denna förordning, med undantag av stads- och förortstrafik. Cabotagetrafik får inte bedrivas annat än i samband med sådana internationella transporter.

Medlemsstaten ska tillämpa nationella lagar och förordningar på transportföretag från andra länder under samma villkor som på transportföretag som har hemvist i medlemsstaten i fråga.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Genom artikel 8 förenklas förfarandet vid tillståndsprövning. Det kommer endast att finnas ett skäl för att vägra tillträde till marknaden: att trafiken i fråga allvarligt skulle påverka livsdugligheten hos jämförbar trafik på de berörda avsnitten vilken äger rum inom ramen för ett kontrakt om samhällsomfattande tjänster. Kommittén anser att detta är rimligt.

4.2

Transitländer där inga passagerare stiger på eller av kommer inte att rådfrågas, utan kommer endast att informeras när transportföretaget beviljats tillstånd. Detta kommer att förbättra systemets effektivitet.

4.3

Subsidiaritetsprincipen är tillämplig eftersom gemenskapen inte har ensam behörighet på detta område. Det krävs dock särskilda skyddsklausuler så att företag som inte är hemmahörande i landet i fråga inte diskrimineras.

4.4

Artikel 18.2 om färdbiljetter måste förtydligas ytterligare.

4.5

Transportföretaget måste utfärda individuella eller kollektiva färdbiljetter. Om det vid en kontroll av auktoriserad kontrollant visar sig att passagerare inte har giltig färdbiljett (och transportföretaget utfärdat färdbiljetter) kan inte transportföretaget hållas ansvarigt för detta. När färdbiljetter har utfärdats är det passagerarens ansvar att kunna visa upp giltig färdbiljett för behörig kontrollant.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Rent generellt uppfylls kommissionens målsättningar av detta förslag.

5.2

Det krävs ytterligare förtydligande av frågor som rör överträdelser, både allvarliga och mindre, samt av de administrativa påföljder som kan komma att tillämpas. Olika typer av överträdelser måste definieras tydligt, och samma bestämmelser måste gälla i hela gemenskapen.

5.3

Vid allvarliga överträdelser eller upprepade mindre överträdelser kan värdmedlemsstaten begära att det i den medlemsstat som utfärdade transporttillståndet utmäts administrativa påföljder (t.ex. tillfälligt eller permanent återkallande av vissa eller samtliga certifierade kopior av tillståndet eller tillfälligt eller permanent återkallande av tillståndet), utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna för brottmål i värdmedlemsstaten.

5.4

Det är viktigt att samtliga berörda parter anser att systemen för överklagande av påföljder eller överklagande när tillstånd inte beviljas är rättvisa och icke-diskrimerande.

5.5

En databas för hela EU måste inrättas för att underlätta ett snabbt och effektivt informationsutbyte mellan medlemsstaterna i fråga om busstransporter. När ett fordon kontrolleras av en godkänd kontrollant bör det dessutom vara möjligt att söka på det internationella transporttillståndets nummer och omedelbart få all relevant information som krävs för att kontrollera att tillståndet är giltigt.

Bryssel 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/47


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön”

KOM(2007) 51 slutlig – 2007/0022 (COD)

(2008/C 10/12)

Den 28 februari 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 174 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannæmda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 september 2007. Föredragande var Daniel Retureau.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 149 röster för, 3 röster emot och 10 nedlagda röster:

1.   Slutsatser

1.1

Kommittén välkomnar än en gång att allvarliga skador på miljön kan leda till straffrättsliga påföljder. Kommittén vidhåller åsikten att kommissionen bör ha befogenhet att tvinga medlemsstaterna att tillgripa proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder när så krävs för att säkerställa att gemenskapspolitiken tillämpas, särskilt när det gäller att skydda miljön mot allvarliga skador. Påföljderna ska tillämpas inom ramen för det straffrättsliga systemet i varje medlemsstat. Kommissionen bör också ha befogenhet att kontrollera att den strafflagstiftning som tillämpas på det berörda området är effektiv, samt aktivt utöva denna befogenhet.

1.2

Förslaget till direktiv omfattar bland annat brott som begås av kriminella organisationer (vilket enligt förslaget utgör en försvårande omständighet). Kommittén är övertygad om att sådana överträdelser bör bestraffas, och att det även bör ske en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser, men fördraget och rättspraxis är mycket tydliga vad gäller bekämpande av brott som begås av kriminella organisationer: En tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser kan i princip bara ske inom ramen för ett polissamarbete och straffrättsligt samarbete i enlighet med avdelning VI i EU-fördraget och inte, som kommissionen föreslår, i enlighet med EG-fördraget.

1.3

Kommittén undrar också om kravet på att vissa överträdelser ska leda till fängelsestraff inte överskrider befogenheterna under första pelaren, eftersom detta innebär en inblandning i valet av de lämpligaste påföljderna, något som i princip bör fortsätta att falla under medlems-staternas behörighet.

1.4

Enligt kommittén bör gemenskapen endast ha befogenhet att fastställa vilka förpliktelser som ska uppfyllas och att föreskriva straffrättsliga påföljder. Att gå längre, och exempelvis fast-ställa regler om påföljder, skulle kräva ett rambeslut grundat på avdelning VI i EU-fördraget.

1.5

I sammanhanget frågar sig kommittén också om gemenskapsrätten kan gå så långt som att påbjuda en högsta straffnivå.

1.6

Kommittén hoppas att de klara politiska aspekter som följer av behörighetsfördelningen och den roll som kommittén önskar att parlamentet ska spela inom all lagstiftning som innehåller en straffrättslig del kan bli föremål för en mer exakt rättspraxis vid domstolen, ett mellan-institutionellt avtal eller en reform som skulle kunna ingå i den reform av fördragen som behandlas av den pågående regeringskonferensen. EESK skulle föredra det sista alternativet eftersom effektiva påföljder till skydd för miljön behöver antas snarast.

2.   Inledning

2.1

1998 lade Europarådet fram en konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön för undertecknande. Den innebar ett viktigt framsteg eftersom den var den första internationella konvention som kriminaliserade handlingar som skadar eller som kan skada miljön. Tyskland, följt av Frankrike och Storbritannien, ställde sig emellertid tveksamma till att ratificera konventionen. Följden blev att Danmark och kommissionen lade fram separata initiativ om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser.

2.2

I rådets rambeslut, som antogs på förslag av Danmark i strid med kommissionens synpunkter och förslag, definierades ett antal miljöbrott för vilka medlemsstaterna uppmanades att anta straffrättsliga påföljder. Dessa bestämmelser byggde i stor utsträckning på bestämmelserna i Europarådets konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön av den 4 november 1998, som hittills undertecknats av tio medlemsstater.

2.3

Kommissionen uttalade sig inför olika rådskonstellationer mot den antagna rättsliga grunden. Kommissionen ansåg att artikel 175.1 i EG-fördraget var den korrekta rättsliga grunden, och lade den 15 mars 2001 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning som bygger på denna artikel (1), trots att gemenskapen i artikel 174 i EG-fördraget inte tilldelas någon som helst straffrättslig behörighet.

2.4

Den 9 april 2002 yttrade sig Europaparlamentet om såväl förslaget till direktiv som utkastet till rambeslut. Parlamentet gick på kommissionens linje vid denna tidpunkt (direktiv och rambeslut).

2.5

Trots detta antog rådet inte det direktiv och rambeslut som kommissionen föreslog, utan i stället ett modifierat utkast till rambeslut som byggde på artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, som man ansåg vara ett lämpligt instrument för att ålägga medlems-staterna att föreskriva straffrättsliga påföljder. Rådet betonade att en majoritet av medlems-staterna var emot att tillerkänna gemenskapen straffrättslig behörighet och var övertygade om att dessa frågor sorterade under polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet i avdelning VI i EU-fördraget.

2.6

Frågan hänsköts till domstolen, som avkunnade sin dom den 13 september 2005 (2).

2.7

I likhet med domstolen och generaladvokaten anser parlamentet att det inte finns någon allmän gemenskapsbehörighet för harmonisering av straffrätten. Inom vissa väl fastställda områden som exempelvis miljöskydd skulle gemenskapen däremot kunna ålägga medlems-staterna att införa straffrättsliga påföljder.

Kommissionen har för sin del gjort en mycket vid tolkning av domen, och gett sig själv mycket omfattande befogenheter på ett flertal av gemenskapens politikområden utöver miljöområdet.

2.8

Sedan EG-domstolen i och med domen hade ogiltigförklarat rambeslutet lade kommissionen fram ett nytt förslag till direktiv. Domstolen ansåg att även om de straffrättsliga bestämmelserna och bestämmelserna om brottmålsförfarandet inte omfattas av gemenskapens behörighet, hindrar emellertid inte detta gemenskapslagstiftaren från att, då de behöriga myndigheternas tillämpning av effektiva, proportionerliga och avskräckande åtgärder utgör en åtgärd som är absolut nödvändig för att bekämpa allvarliga hot mot miljön, ”vidta åtgärder som har ett samband med medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser” då dessa anses vara nödvändiga för att säkerställa att de bestämmelser som denne utfärdar i fråga om miljöskydd får full verkan (3). Kommittén påpekar att domstolen framhöll att gemenskapen i princip inte har behörighet på det straffrättsliga området, där medlemsstaterna enligt EU-fördraget anses ha suveränitet. Den citerade formuleringen ”åtgärder som har ett samband med medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser” är så vag att den lämnar plats för allehanda ofta motstridiga tolkningar.

2.9

Det är mot bakgrund av denna dom som kommissionen lägger fram ett modifierat förslag till direktiv (4) som innefattar grunder för åtal och påföljder, eftersom man anser att enbart administrativa påföljder eller vissa straffrättsliga påföljder i några länder är alltför olikartade eller lindriga för att vara tillräckligt avskräckande, särskilt när det gäller den organiserade brottsligheten. Det bör därför ske åtminstone ett minimum av harmonisering av de straffrättsliga bestämmelser som tillämpas i samband med allvarliga miljöbrott, vare sig de har begåtts i kriminellt syfte eller av grov vårdslöshet.

2.10

I ett tidigare yttrande (5) stödde kommittén kommissionens första förslag till direktiv och rambeslutet, där det föreskrevs att medlemsstaterna skulle införa effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder för miljöbrott. När kommissionen väckte talan om ogiltigförklaring av rådets rambeslut, som parlamentet ställde sig bakom, fick den också stöd av kommittén, trots att domstolen i ett tidigare preliminärt procedurbeslut hade avvisat kommitténs inblandning.

2.11

Man bör därför bedöma

huruvida de nya förslagen ryms inom den ram som domstolen upprättat,

huruvida de föreslagna påföljderna står i proportion till målet att göra miljölagstiftningen effektiv och öka harmoniseringen av de olika ländernas lagstiftning (skyldighet att föreskriva tillräckligt avskräckande straffrättsliga påföljder för att garantera den gällande lagstiftningens effektivitet).

2.12

Den breda debatt som efter domen på politisk nivå och inom rättsdoktrinen förts om huruvida en utökad straffrättslig behörighet för gemenskapen vad gäller genomförandet av gemenskapens politik är förenlig med fördragen samt debatten om EG-fördragets företräde framför EU-fördraget i dessa frågor måste emellertid beaktas av kommittén (6) i samband med de många lagstiftningsförslag som kommissionen överväger att revidera, precis som i fallet med exempelvis immateriella rättigheter (7).

2.13

Flera medlemsstater ifrågasätter kommissionens något breda tolkning av domen, både vad gäller innehållet i de nya miljöförslagen och inrättandet av en straffrättslig ”minimidel” för ett effektivt genomförande av all gemenskapspolitik (och inte enbart ett uppenbart övergripande politikområde som miljön), eftersom EG-fördraget ju inte uttryckligen innehåller någon sådan bestämmelse. Enligt medlemsstaterna i fråga bör användning av domstolens rättspraxis begränsas till miljöpolitiken, beroende på miljöns övergripande och gränsöverskridande natur, och till lydelsen i den avkunnade domen, och ska inte ses om en blankofullmakt till kommissionen för samtliga områden inom gemenskapspolitiken.

2.14

Kommittén kommer i det speciella fallet endast att yttra sig om förslagen på miljöområdet, som är det enda område som uttryckligen behandlas i domen.

2.15

Sammanfattningsvis har kommissionen beslutat att föreslå grunder för åtal och straffrättsliga påföljder i form av ett lägsta strafftak för ”miljöbrott” för alla fysiska och juridiska personer som begår, är medhjälpare eller anstiftare till allvarliga skador på miljön, eller som begår sådana brott av grov vårdslöshet. Fängelsestraff och/eller böter – samt kompletterande straff (artikel 5) – kan utdömas eller utsträckas till eller kompletteras av grunder för åtal och ytterligare påföljder inom nationell lagstiftning.

3.   Kommitténs synpunkter

3.1

Kommittén uttrycker sin besvikelse över att beslutet om straffrättsliga påföljder för skador på miljön – vars grundprincip och nivåer vi stöder, precis som kommissionens förslag till direktiv och förslag till rambeslut 2005 – har skjutits på framtiden i åratal och kanske fortfarande kan komma att försenas beroende på att institutionerna inte kan enas om behörighetsfördelningen i EG- och EU-fördragen. EESK hoppas att en politisk lösning snabbt kan nås institutionerna emellan också vad gäller parlamentets medverkan och att fördragen kan förtydligas med hjälp av den regeringskonferens som just har inlett sitt arbete, eller i annat fall av domstolen i dess kommande rättspraxis.

3.2

Definitionen på miljöskador som kan leda till straffrättsliga påföljder, som en ”väsentlig skada”, måste tolkas i samband med införlivandet i de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning och straffrättsliga rättspraxis.

3.3

Kommittén noterar att direktivet främst fokuserar på ”allvarliga skador”, särskilt sådana som orsakas av kriminella organisationer, eller i stor skala av juridiska personer, och att det syftar till en tillnärmning av de påföljder som tillämpas på gemenskapsnivå, för att undvika rättsliga vakuum som utnyttjas av brottslingar. Frågor som rör den organiserade brottsligheten hör till avdelning VI i EU-fördraget som omfattar polissamarbete och straffrättsligt samarbete, och måste därför regleras genom ett lämpligt rättsligt instrument, som exempelvis ett rambeslut.

3.4

De många åtalsgrunderna har fått en brittisk tabloid att fråga sig om privatpersoner kan hamna i fängelse för att de plockat vilda blommor om buketten skulle innehålla fridlysta arter. Det måste understrykas att endast ”allvarliga” brott leder till straffrättsliga påföljder och att dessa måste vara effektiva, proportionella och avskräckande. För att rättsväsendets oberoende ska respekteras måste den ansvariga nationella domstolen ha full frihet att i varje enskilt fall bedöma brottets allvar och att avpassa straffet därefter.

3.5

Kommittén välkomnar att man i förslaget till direktiv (artikel 3) i detalj redogör för vilka olagliga handlingar som det rör sig om, vilket överensstämmer med den allmänna rätts-principen ”nulla poena sine lege” (inget straff utan lag) (8), som föreskriver att straff-lagstiftningen ska vara klar och tydlig så att berörda personer inte ska hysa tvivel om vilka rättigheter och skyldigheter som den medför. Med andra ord: inga påföljder utan en tydlig rättslig grund.

3.6

Det framgår tydligt att det är överträdelser av all miljölagstiftning på nationell nivå, gemenskapsnivå och internationell nivå som omfattas av det av kommissionen föreslagna systemet för straffrättsliga påföljder. Detta synnerligen vida tillämpningsområde skulle kunna innebära en rättslig svårighet när det gäller den allmänna lagstiftningens nationella grund eller den internationella lagstiftningens egna kontrollverktyg. De ”allvarliga skador” som beivras är såväl nationella som gränsöverskridande. Kommittén godkänner icke desto mindre detta materiella och territoriella tillämpningsområde som har sin grund i själva miljöskyddet, där skador i de flesta fall drabbar den globala miljön oberoende av nationella gränser.

3.7

För juridiska personer föreskrivs såväl straffrättsliga som icke-straffrättsliga påföljder, men det framgår inte klart om det är möjligt att ålägga de tillämpliga straffrättsliga påföljderna för fysiska personer, t.ex. ledare för de berörda företagen. Påföljderna gäller endast de personer som hör till den juridiska personen och som är direkta gärningsmän eller anstiftare till de handlingar som beivras. Kommittén anser att direktivet borde beakta de företagsledare som helt enkelt har underlåtit att kontrollera sina underordnades handlingar, om inte annat så i form av kompletterande påföljder.

3.7.1

Kommittén noterar att minimibelopp för maximala böter inrättas genom artikel 7 i förslaget, men att medlemsstaterna i förekommande fall kan utdöma strängare straff i samband med införandet av lagstiftningen. Detta ger garantier för ett gemensamt lägsta straff, men riskerar att skapa skiljaktiga nationella straffsystem. Kommittén skulle föredra en effektivare harmonisering av påföljderna för att undvika att man frestas tillgripa s.k. forum shopping (val av den mildaste domstolen), även om detta skulle innebära en höjning av minimi-beloppen för maximala böter.

3.8

Enligt kommissionens konsekvensanalys får medlemsstaterna stor frihet vad gäller genomförandet. Kommittén menar att det måste ske en regelbunden uppföljning av den nationella praxisen eftersom skiljaktigheter vad gäller införandet kan hindra en effektiv harmonisering av strafflagstiftningen på miljöområdet. Medlemsstaternas normala handlings-utrymme borde generellt sett förhindra att det skapas ”billigare” förorenings-områden. Mot denna bakgrund ställer sig kommittén bakom den föreslagna rättsliga grunden (art. 175 i EG-fördraget).

3.9

Vad gäller fängelsestraff noterar kommittén att tillnärmningen föreslås enligt en trestegsskala, i överensstämmelse med rådets (rättsliga och inrikes frågor) slutsatser av den 25–26 april 2002. Utöver återställande av miljön till dess tidigare skick förutses dessutom alternativa påföljder såsom yrkesförbud. De flesta allvarliga miljöbrott faller redan under tillämpningsområdet för rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott eller överträdelse.

3.10

Dessutom är fastställandet av ett maximistraff på mellan två och fem år ett förvirrande alternativ. Det vore bättre att välja en enda minimigräns för maximistraffet i syfte att uppnå en större harmonisering eftersom detta inte på något sätt inkräktar på domstolens manöverutrymme.

3.11

Kommissionen anser emellertid att en begränsning av medlemsstaternas handlingsmarginal vad gäller införandet strider mot direktivets mål. Här finns en konflikt mellan kommitténs och kommissionens straffrättsliga syn. Mot bakgrund av de olika tillämpningsförhållandena måste man utan tvekan välja en metod framför en annan för att uppnå målen i förslaget.

3.12

EESK är medveten om att en förordning om denna fråga är omöjlig under det nuvarande skedet i gemenskapens integrationsprocess. Två områden väcker däremot farhågor: 1) behovet av en tydlig distinktion mellan administrativa påföljder och brott och 2) kravet på att införandet i nationell lagstiftning inte får leda till omfattande skiljaktigheter i medlemsstaternas lagstiftning. Det vore inte logiskt om ett handlande skulle vara straffbart i en medlemsstat och inte i en annan.

3.13

Också EESK bör få ta del av utvärderingsrapporten om direktivet (artikel 8).

3.14

De synpunkter som EESK tidigare uttryckt (9) om bl.a. nedanstående bör beaktas:

Jus standi (rätt att handla för att inleda en straffrättslig lagföring) så att organisationer och icke-statliga organisationer kan väcka talan inför domstol på grundval av direktivet. Århuskonventionens system skulle bättre än alla andra system för grupptalan kunna utgöra en modell för godkända icke-statliga organisationers utövande av denna rätt.

Stärkande av de rättsliga myndigheternas redskap för samarbete och forskning i syfte att väcka åtal för miljöbrott. Här bör man uppmuntra inrättandet av allmänna åklagarmyndigheter som är specialiserade på miljöbrott.

Utnyttjande av de europeiska rättsliga nätverken i syfte att skapa ett samarbete för gränsöverskridande brott.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EGT C 180, s. 238.

(2)  Dom av den 13 september 2005, C-176/03.

(3)  Punkt 48 i domen.

(4)  Direktiv (förslag) KOM(2007) 51 slutlig, 9.2.2007.

(5)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor” (KOM(2003) 624 slutlig) (EUT C 117, 30.4.2004, s. 55) med avseende på genomförandet av Århuskonventionen.

(6)  Det bör noteras att den planerade fördragsreformen medför att EG- och EU-fördragen blir likställda.

(7)  EESK 981/2007 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(8)  Domstolens dom av den 8 februari 2007 C-3/06 P Groupe Danone.

(9)  Se ESK 463/2001 av den 31 juli 2001 (NAT/114).


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/51


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapsförfaranden för att fastställa MRL-värden för farmakologiskt verksamma ämnen i animaliska livsmedel och om upphävande av förordning (EEG) nr 2377/90”

KOM(2007) 194 slutlig – 2007/0064 (COD)

(2008/C 10/13)

Den 22 maj 2007 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 37 och 152.4 b i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 juli 2007. Föredragande var Hervé Coupeau.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för och 6 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har tagit del av de bestämmelser som Europeiska kommissionen har fastställt.

1.2

Kommittén skulle gärna se att alla farmakologiskt verksamma ämnen som är avsedda att användas för livsmedelsproducerande djur läggs fram för Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA) och att gränsvärdena för rester (MRL) utvärderas av Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel.

1.3

Samtliga företag som lägger fram förslag på farmakologiska ämnen för djur måste erhålla EMEA:s godkännande och låta Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel utvärdera gränsvärdena.

1.4

För att undvika alla hinder för rörligheten för varor inom Europeiska unionen kommer dessa tillstånd att vara giltiga inom hela unionen.

1.5

Förfarandet för saluföring av varor bör förenklas under förutsättning att ett högt konsumentskydd kan garanteras.

1.6

Att förenkla alla EU-handlingar och göra dem mer lättförståeliga skulle gynna alla medborgare. Genom att kunna ta del av dessa handlingar blir det lättare för medborgarna att förstå EU:s bidrag till det dagliga livet.

2.   Målet med förslaget

2.1

Målet är att fortsätta att begränsa konsumenternas exponering för farmakologiskt verksamma ämnen.

2.2

Förslaget bör bidra till att förenkla lagstiftningen, samtidigt som man måste säkerställa ett fullgott konsumentskydd.

2.3

För att uppnå detta måste följande särskilda mål beaktas:

a)

Att förbättra tillgången på veterinärmedicinska läkemedel för livsmedelsproducerande djur för att säkerställa djurhälsa och djurskydd och för att förhindra olaglig användning av ämnena.

b)

Att förenkla den befintliga lagstiftningen genom att göra det lättare för slutkonsumenten att läsa bestämmelserna om gränsvärden för resthalter.

c)

Att fastställa tydliga referensnivåer för kontroll av resthalter av farmakologiskt verksamma ämnen i livsmedel för att förbättra konsumenthälsoskyddet och den inre marknadens funktion.

d)

Att förtydliga gemenskapens förfaranden för att fastställa MRL-värden genom att säkerställa överensstämmelsen med internationella standarder.

3.   Allmän bakgrund

3.1

Gällande regelverk för MRL-värden har medfört vissa problem:

a)

Tillgången på veterinärmedicinska läkemedel har minskat så mycket att det får negativa effekter för folkhälsan, djurhälsan och djurskyddet.

b)

Internationella standarder som EU stöder kan inte införas i gemenskapslagstiftningen utan en ny vetenskaplig bedömning av Europeiska läkemedelsmyndigheten.

c)

Medlemsstaternas kontrollorgan har inga särskilda referensvärden för ämnen som påvisas i livsmedel från tredjeländer.

d)

Den nuvarande lagstiftningen är svår att förstå.

4.   Föreslagna bestämmelser

4.1

De viktigaste föreslagna ändringarna är följande:

a)

Att göra bedömningen av möjligheten till extrapolering till ett obligatoriskt inslag i den allmänna vetenskapliga bedömningen och skapa en rättslig grund för kommissionen att fastställa principer för extrapoleringen.

b)

Att införa en skyldighet att ändra gemenskapslagstiftningen så att den omfattar de gränsvärden som med EU:s stöd fastställts i Codex Alimentarius,

c)

Att inrätta särskilda bestämmelser för att fastställa den högsta resthalt av ett farmakologiskt verksamt ämne som kan tillåtas i animaliska livsmedel, som inte är avsedda att godkännas som veterinärläkemedel, särskilt för kontrollsyften och för importerade livsmedel.

4.2

Kommissionen har tagit initiativet att rådfråga berörda parter för att utvärdera de ändringar som måste göras.

5.   Rekommendationer

5.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har tagit del av de bestämmelser som Europeiska kommissionen har fastställt.

5.2

Kommittén skulle gärna se att alla farmakologiskt verksamma ämnen som är avsedda att användas för livsmedelsproducerande djur läggs fram för godkännande av Europeiska läkemedelsmyndigheten och att gränsvärdena för rester utvärderas av Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel.

5.3

Samtliga företag som lägger fram förslag på farmakologiska ämnen för djur måste erhålla EMEA:s godkännande och måste låta Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel utvärdera gränsvärdena.

5.4

För att undvika alla hinder för rörligheten för varor inom Europeiska unionen kommer dessa tillstånd att vara giltiga inom hela unionen.

5.5

Förfarandet för saluföring av varor bör förenklas under förutsättning att konsumentskyddet kan garanteras.

5.6

På basis av den vetenskapliga utvecklingen kan man bedöma den hälsorisk som är kopplad till ett visst ämne och väntetiden mellan djurets intag av medicin och slakt.

5.7

Med utgångspunkt i den vetenskapliga forskningen bör rådet kunna fastställa ett högsta gränsvärde för restsubstanser.

5.8

Begäran om förfaranden: Nuvarande förfarande har visat sig fungera väl och hantering av tillståndsansökningar bör ingå även i fortsättningen.

5.9

Vid klassificering av verksamma farmakologiska ämnen bör man således beakta följande:

a)

MRL-värde.

b)

Avsaknad av MRL-värde.

c)

Förbud mot att administrera ämnet.

5.10

EMEA bör samråda med referenslaboratorierna och fastställa lämpliga analysmetoder för restsubstanser.

5.11

Rörligheten för animaliska livsmedel får inte hindras inom Europeiska unionen.

5.12

Att förenkla alla EU-handlingar och göra dem mer lättförståeliga skulle gynna alla medborgare. Genom att kunna ta del av dessa handlingar blir det lättare för medborgarna att förstå på vilka sätt och i vilken utsträckning EU bidrar till det dagliga livet.

5.13

Köttprodukter från tredje land som behandlats med läkemedel som inte är godkänt i EU bör genomgå vetenskapliga undersökningar för att undanröja alla tvivel om eventuella hälsorisker, läggas fram för EMEA och sedan MRL-godkännas av Kommittén för veterinärmedicinska läkemedel för att säkerställa högsta konsumentskydd.

5.14

Kommissionen bör undersöka problematiken kring tillgången på farmakologiska ämnen för vissa arter (getter, kaniner etc.) som laboratorier väljer att inte utveckla eftersom de inte anses vara vinstgivande.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/53


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitiken”

KOM(2007) 196 slutlig – 2007/0070 (CNS)

(2008/C 10/14)

Den 1 juni 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 37 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 september 2007. Föredragande var Gabriel Sarró Iparraguirre.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 150 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommittén är i huvudsak positiv till förslaget till förordning.

1.2

Kommittén hyser vissa tvivel om att förslaget till förordning verkligen innebär en sådan ”förenkling” av den gällande förordningen som kan bidra till att minska den administrativa bördan både för medlemsstaterna och dem som är föremål för administrationen.

1.3

Kommittén anser att kommissionens definition av ”slutanvändare” är oprecis, eftersom den innebär att vem som helst kan betraktas som slutanvändare. Därför föreslår EESK att kommissionen ändrar definitionen så att den blir mycket tydligare.

1.4

EESK anser att insamlingen av miljöuppgifter främst bör ske genom de studier till havs som medlemsstaterna genomför inom ramen för den fiskerelaterade forskningen.

1.5

Kommittén anser att kommissionen tydligare bör ange orsakerna till den underlåtenhet som leder till påföljder för medlemsstaterna, och justera de finansiella korrigeringarna.

1.6

EESK uppmanar kommissionen att stryka den text i vilken det står att de provtagnings-ansvariga som samlar in ekonomiska uppgifter ska få tillträde till affärslokaler, eftersom detta skulle kunna leda till juridiska problem.

1.7

Kommittén menar att kommissionen uttryckligen bör föreskriva att programmen med observatörer till havs ska finansieras av medlemsstaterna och att programmen för egen provtagning som utförs av besättningen ska minskas till en nödvändig miniminivå för att inte leda till en alltför stor arbetsbörda.

1.8

När det handlar om att bedöma fiskeverksamhetens påverkan på miljön anser kommittén att kommissionen tydligt måste definiera vilka uppgifter som kommer att krävas och vem som ska samla in dem.

1.9

Kommittén anser att det är svårt att samla in uppgifter för att utvärdera graden av samspel mellan arterna, varför denna bestämmelse bör utgå.

1.10

När det gäller förvaltningen och utnyttjandet av de insamlade uppgifterna vill kommittén framhålla hur viktigt det är att alla som i enlighet med förslaget till förordning har tillgång till dessa uppgifter behandlar dem konfidentiellt.

1.11

Kommittén anser att det praktiskt taget kommer att bli omöjligt att påbörja gemenskapsprogrammen och de nationella programmen 2008, och rekommenderar därför kommissionen att börja genomföra programmen 2009.

2.   Motivering

2.1

Systematisk insamling av tillförlitliga grundläggande uppgifter om fisket är avgörande för bedömningen av bestånden och vetenskapliga utlåtanden, och är sålunda avgörande för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP).

2.2

Kommissionen har granskat det nuvarande systemet för insamling av uppgifter (1) som har varit i kraft i många år, och anser att det behöver ses över, så att man kan beakta en strategi för flottbaserad fiskeriförvaltning liksom behovet av att utarbeta en ekosystembaserad strategi, behovet av att förbättra fiskeriuppgifternas kvalitet och fullständighet och att göra tillgången till uppgifterna allmän samt behovet av att effektivisera stödet till vetenskaplig rådgivning och främjandet av samarbetet mellan medlemsstater.

2.3

Därför har kommissionen lagt fram det förslag till rådets förordning ”om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitiken” (2) som är föremål för detta yttrande. Syftet är att utarbeta långsiktiga och väl integrerade regionala provtagningsprogram med biologiska, miljörelaterade, ekonomiska och sociala uppgifter som uppfyller de nya krav som uppstått i och med behovet av en mer avancerad fiskeriförvaltning och en ekosystembaserad strategi för fiskeriförvaltningen.

2.4

I förslaget förklarar man att det nya systemet för insamling av uppgifter kommer att täcka hela processen, från insamlingen av uppgifter till havs till slutandvändarnas utnyttjande av dem. Innovativa inslag i förslaget är att integrera insamlingen av miljöuppgifter, i syfte att övervaka fiskeverksamhetens inverkan på det marina ekosystemet, att bötfälla de medlems-stater som inte uppfyller normerna, att förbättra tillträdet till och utnyttjandet av uppgifter samt att minska den administrativa bördan för alla berörda parter (förenkling).

3.   Allmänna kommentarer

3.1

För att de vetenskapliga utlåtandena ska förbättras innehåller förslaget till förordning normer för insamling och förvaltning (inom ramen för fleråriga program) av biologiska, ekonomiska, miljörelaterade och sociala uppgifter rörande fiskerinäringen och utnyttjande av dessa uppgifter inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken.

3.2

Dessa grundläggande fiskeriuppgifter bör göra det möjligt att utvärdera de olika fiskeflottornas verksamhet, utarbeta sammanfattningar av uppgifter insamlade inom ramen för andra delar av gemenskapens fiskerilagstiftning, uppskatta den totala fångstvolymen per bestånd och fartygsgrupp, inklusive fångst som kastas över bord, klassificera fångster per geografiskt område och tidsperiod, beräkna beståndens storlek och utbredning, utvärdera verksamhetens miljöeffekter och den socioekonomiska situationen inom fiskerisektorn, genomföra prisbevakning vid gemenskapsfartygens landningar och vid import samt bedöma den ekonomiska och sociala situationen inom näringen.

3.3

Finansieringen av denna verksamhet föreskrivs i förordning (EG) nr 861/2006 av den 22 maj 2006 om gemenskapens finansieringsåtgärder för genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken och havsrättsligt arbete (3), en förordning som kommittén redan har yttrat sig över (4).

3.4

I förslaget till förordning tillmäts kvalitetskontrollen och valideringen av insamlade uppgifter särskild vikt, och det föreskrivs att gemenskapens ekonomiska bidrag ska ges på villkor av kvalitetskontroll och efterlevnad av överenskomna kvalitetsnormer.

3.5

Det finns en rad andra gemenskapsförordningar på området insamling och förvaltning av uppgifter om fiskeresurserna, vilka innehåller bestämmelser om insamling och förvaltning av uppgifter om fiskefartyg och deras verksamhet och fångster samt bestämmelser om prisbevakning, oavsiktlig fångst av valar och villkor som gäller vid djuphavsfiske. Dessa bestämmelser bör beaktas i förslaget till förordning om man vill åstadkomma ett fullständigt och konsekvent system för insamling av uppgifter.

3.6

Kommittén är i huvudsak positiv till förslaget till förordning. Det är dock oroväckande att gemenskapslagstiftningen ständigt ökar, vilket medför ökad administration. I detta fall hyser EESK vissa tvivel om att förslaget till förordning verkligen innebär en förenkling som bidrar till minskad administration både för medlemsstaterna och dem som är föremål för administrationen.

3.7

Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att förslaget lägger stor tonvikt på fiskeverksamhetens miljöaspekter och kan bidra till att man erhåller de uppgifter som är nödvändiga för att tillämpa en ekosystembaserad strategi på fiskeriförvaltningen.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Förslaget till förordning inleds med att vissa nyckelbegrepp definieras, till exempel fiskerisektorn, fritidsfiske, marina regioner, primäruppgifter, detaljerade uppgifter, aggregerade uppgifter, provtagning inriktad på flottan, gemenskapens fiskefartyg och slutanvändare. EESK anser att definitionen av denna term är oprecis, eftersom man talar om ”fysiska eller juridiska personer eller organisationer som har intresse av vetenskaplig analys av uppgifter rörande fiskerinäringen”. Det är vår uppfattning att vem som helst kan betraktas som slutanvändare enligt denna definition. Därför föreslår EESK att kommissionen ändrar definitionen, så att de verkliga slutanvändarna definieras på ett mycket tydligare sätt.

4.2

Kommissionen kommer att utarbeta ett flerårigt gemenskapsprogram för insamling av uppgifter som kommer att omfatta följande:

Kommersiellt fiske som bedrivs av gemenskapens fiskefartyg inom och utanför gemenskapens vatten.

Fritidsfiske som bedrivs i gemenskapens vatten,

Vattenbruk som bedrivs inom medlemsstaternas territorier och i gemenskapens vatten.

Industrier som bereder fiskeriprodukter.

4.3

Medlemsstaterna ska utarbeta ett nationellt program för insamling av uppgifter i enlighet med gemenskapsprogrammet. De nationella programmen ska innefatta de förfaranden och metoder som ska användas vid insamling och analys av uppgifter samt vid bedömningen av uppgifternas riktighet och exakthet. De nationella programmen ska i synnerhet innehålla följande:

Nationella provtagningsprogram.

Ett system med observatörer till havs, när så är nödvändigt.

Ett system för studier till havs.

4.4

I sitt förslag föreskriver kommissionen att gemenskapsprogrammen och de nationella programmen ska utarbetas för perioder om tre år. De första programmen ska löpa från år 2008 till och med år 2010. Kommittén anser att det praktiskt taget kommer att bli omöjligt att påbörja programmen 2008, och rekommenderar därför kommissionen att börja tillämpa denna bestämmelse 2009.

4.5

Medlemsstaterna ska samordna sina nationella program med andra medlemsstater i samma marina region och söka samordna sina åtgärder med tredjeländer med överhöghet eller jurisdiktion i vatten i samma marina region, vilket de regionala fiskeriorganisationerna redan gör.

4.6

Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerisektorn (STECF) ska utvärdera de nationella programmen, deras eventuella ändringar och den vetenskapliga relevansen hos de uppgifter som ska samlas in. Kommissionen ska godkänna de nationella programmen på grundval av STECF:s utvärdering.

4.7

Kommittén stöder planen för insamling och förvaltning av uppgifter inom ramen för fleråriga program. Kommittén vill dock göra kommissionen uppmärksam på att behandlingen av förslaget till förordning inte ger vid handen hur insamlingen av uppgifter om fiskeresurserna, särskilt uppgifterna om fiskeverksamhetens inverkan på miljön, påverkar det normala arbetet på ett fartyg. I detta sammanhang anser EESK att insamlingen av miljöuppgifter främst bör ske genom de studier till havs som medlemsstaterna genomför inom ramen för den fiskerelaterade forskningen.

4.8

En nyhet är att kommissionen ska kunna besluta om påföljder för medlemsstater som inte efterlever bestämmelserna i förslaget till förordning, genom att minska eller helt dra in det finansiella stödet till dessa länders nationella program. Kommittén anser att detta förslag är lämpligt och litar på att medlemsstaterna kommer att uppfylla kraven för att undvika påföljder. Kommittén anser dock att kommissionen tydligare bör ange orsakerna till den underlåtenhet som leder till påföljder, och justera de finansiella korrigeringarna.

4.9

Enligt vad som anges i punkt 4.3 ovan ska de fleråriga nationella provtagningsprogrammen innehålla följande:

En provtagningsplan för biologiska uppgifter grundad på provtagning inriktad på flottan som, när så är lämpligt, även omfattar fritidsfiske.

En provtagningsplan för ekosystembaserade uppgifter som gör det möjligt att uppskatta graden av arternas samspel och fiskerisektorns påverkan på miljön.

En provtagningsplan för ekonomiska och sociala uppgifter som gör det möjligt att bedöma den ekonomiska situationen inom fiskerisektorn.

4.10

Kommittén upprepar något vi tidigare framhållit i yttrandet om förordning (EG) nr 861/2006, att man för att förbättra den vetenskapliga rådgivningen borde kunna gå via medlemsstaterna för att finansiera fiskerisektorns utgifter i samband med de studier som krävs för att utvärdera verksamhetens miljöeffekter och den socioekonomiska situationen inom sektorn.

4.11

Kommissionen föreskriver att medlemsstaterna ska se till att provtagningsansvariga, för att kunna utföra sina uppdrag, har tillträde till

alla landningar samt, i förekommande fall, omlastningar och överföringar till vattenbruk, och

affärslokaler, för insamling av ekonomiska uppgifter.

4.12

EESK vill göra kommissionen uppmärksam på svårigheten att ge de provtagningsansvariga som samlar in ekonomiska uppgifter lagligt tillträde till affärslokaler. Därför uppmanas kommissionen att låta denna bestämmelse utgå.

4.13

Slutligen innefattar insamlingen av uppgifter inom de nationella programmen dels utsändande av observatörer till havs, när detta är nödvändigt för att samla in uppgifter, dels vetenskapliga studier till havs för att utvärdera beståndsrikedomen och beståndens utbredning oberoende av utvärderingen av det kommersiella fisket, samt för att bedöma fiskeverksamhetens påverkan på miljön.

4.14

EESK anser att de båda systemen är nödvändiga för att insamlingen av uppgifter om fiskeresurserna ska bli fullständig, och menar att kommissionen uttryckligen bör föreskriva att programmen med observatörer till havs ska finansieras av medlemsstaterna. I de fall då man inte kan ta med observatörer på fiskefartyg, på grund av verklig utrymmesbrist eller av säkerhetsskäl, vill kommittén påpeka att programmen för egen provtagning som utförs av besättningen kan innebära en alltför stor ökning av arbetsbördan.

4.15

När det handlar om att bedöma fiskeverksamhetens påverkan på miljön anser kommittén att kommissionen tydligt måste definiera vilka uppgifter som kommer att krävas och vem som ska samla in dem.

4.16

I förslaget till förordning föreskrivs att primäruppgifterna ska lagras i databaser på ett säkert och konfidentiellt sätt och att medlemsstaterna ska ansvara för detta. Medlemsstaterna ska även ansvara för att både de primäruppgifter som samlas in och de detaljerade och aggregerade uppgifter som tas fram ur primäruppgifterna håller hög kvalitet och är fullständiga.

4.17

Kommittén anser att det är lämpligt att detta ansvar faller på medlemsstaterna, eftersom det är mycket viktigt för fiskeriföretagen att uppgifterna är konfidentiella.

4.18

Att uppgifterna är konfidentiella är mycket viktigt, eftersom de nationella databaserna kommer att innehålla alla primäruppgifter som motsvarar följande förordningar:

Förordning (EEG) nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken.

Förordning (EG) nr 779/97 om upprättande av ett förvaltningssystem för fiske-ansträngningar i Östersjön.

Förordning (EG) nr 104/2000 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruksprodukter.

Förordning (EG) nr 2347/2002 om särskilda tillträdeskrav och därmed förbundna villkor vid fiske efter djuphavsbestånd.

Förordning (EG) nr 812/2004 om åtgärder när det gäller oavsiktlig fångst av valar vid fiske.

Detsamma gäller följande uppgifter som föreskrivs i förordningen:

Fartygsverksamhet baserad på information från satellitövervakning och andra över-vakningssystem.

Uppgifter om den totala fångstvolymen per bestånd per kommersiellt fartygssegment, inklusive fångst som kastas över bord, och, när så är lämpligt, uppgifter om fångster inom fritidsfisket.

Biologiska uppgifter som krävs för att övervaka beståndens tillstånd.

Uppgifter om ekosystemet som behövs för att utvärdera fiskets och vattenbrukets inverkan på miljön.

Uppgifter för att utvärdera graden av samspel mellan arterna.

Ekonomiska och sociala uppgifter från flottsektorn och beredningsindustrin.

4.19

När det gäller uppgifterna för att utvärdera graden av samspel mellan arterna anser kommittén att samspelet är så tvetydigt och oprecist att det inte kan utvärderas, och att denna bestämmelse därför bör utgå.

4.20

Medlemsstaterna ska omvandla primäruppgifter till uppsättningar av detaljerade eller aggregerade uppgifter i enlighet med relevanta internationella standarder och protokoll som ingåtts på regional nivå, och genom avtal med kommissionen ska de göra uppgifterna tillgängliga för kommissionen och relevanta vetenskapliga organisationer.

4.21

Medlemsstaterna ska överföra detaljerade och aggregerade uppgifter i ett säkert elektroniskt format.

4.22

Medlemsstaterna kan endast vägra att överföra relevanta detaljerade och aggregerade uppgifter om det finns risk för att fysiska eller juridiska personer identifieras eller om slutanvändarna inte uppfyller kraven i förslaget till förordning.

4.23

När det gäller förvaltningen och utnyttjandet av de insamlade uppgifterna vill kommittén framhålla hur viktigt det är att primäruppgifterna är konfidentiella, och i synnerhet de uppgifter om fartygsverksamhet som grundar sig på information från satellitövervakning. Därför uppmanar vi kommissionen att behandla de olika uppgifterna separat.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Rådets förordning (EG) nr 1543/2000 av den 29 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsram för insamling och förvaltning av uppgifter av grundläggande betydelse för den gemensamma fiskeripolitiken (EGT L 176, 15.7.2000) samt de övriga förordningarna rörande insamling och förvaltning av uppgifter om fiskeresurserna.

(2)  KOM(2007) 196 slutlig, 18.4.2007.

(3)  EUT L 160, 14.6.2006.

(4)  NAT/280 – CESE 1490/2005 – EUT C 65, 17.3.2006.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/57


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 96/22/EG om förbud mot användning av vissa ämnen med hormonell eller tyreostatisk verkan samt av ß-agonister vid animalieproduktion”

KOM(2007) 292 slutlig – 2007/0102 (COD)

(2008/C 10/15)

Den 2 juli 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 152.4 b i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 september 2007. Föredragande var Ludvík Jírovec.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster:

1.   Slutsatser

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén noterar de åtgärder som Europeiska kommissionen föreslagit.

1.2

EESK stöder en förenkling och ett förtydligande av den lagstiftning som tillämpas på såväl privatpersoner på som företag som framställer läkemedel för djur.

1.3

Förslaget till direktiv respekterar proportionalitetsprincipen eftersom det endast föreskriver begränsade ändringar som grundar sig på de senaste vetenskapliga uppgifterna och expertuttalandena.

1.4

Det föreslagna direktivets tillämpningsområde omfattar också import av livsmedels-producerande djurarter från tredjeländer.

1.5

Förslaget till direktiv strider inte mot de åtaganden som gjorts inom ramen för WTO.

1.6

Det faktum att östradiol 17–ß och dess esterliknande derivat inte kommer att finnas tillgängliga i framtiden kommer inte att ha någon större betydelse för jordbruket och djurskyddet.

1.7

Det är inte nödvändigt att fastställa några gränsvärden för förekomsten av restsubstanser.

1.8

Även återverkningarna på små och medelstora företag är i det närmaste obefintliga.

2.   Förslagets syfte

2.1

Det aktuella förslaget syftar till en ändring av direktiv 96/22/EG av den 29 april 1996, ändrat genom direktiv 2003/74/EG. I det föreslagna direktivet förbjuds försäljning av vissa ämnen för tillförsel till djur vars kött och produkter är avsedda att användas som livsmedel, i andra syften än de som avses i artikel 4.2.

Förteckning över förbjudna ämnen:

Förteckning A:

Tyreostatika

Stilbener, stilbenderivat, deras salter och estrar

Östradiol 17–ß och dess esterliknande derivat

Förteckning B:

ß-agonister

2.2

Följande ändringar föreslås:

a)

Sällskapsdjur bör uteslutas från lagstiftningens tillämpningsområde.

b)

Användningen av östradiol 17–ß för livsmedelsproducerande djur bör förbjudas helt.

2.3

Kommissionen föreslår att det endast införs mycket begränsade ändringar som är nödvändiga för att undvika ytterligare lidande för sällskapsdjur på grund av bristande tillgång till lämplig behandling och så att vetenskapliga och sakkunniga yttranden beträffande östradiol 17–ß beaktas (1).

3.   Allmän bakgrund

3.1

I artikel 2 a i rådets direktiv 96/22/EG förbjuds uttryckligen försäljning av de ämnen som anges i bilaga II, när syftet är att de skall tillföras djur av ”alla arter”.

3.2

En jämförelse av priserna på produkter med tyreostatisk verkan visar att det inte är ekonomiskt attraktivt att använda dessa ämnen när det gäller livsmedelsproducerande djur.

3.3

Illegal användning kan snarare hänföras till illegal produktion eller import av dessa ämnen. Under de senaste fem åren har man inte kunnat påvisa någon illegal användning av stilbener, stilbenderivat, deras salter och estrar.

3.4

Enligt det aktuella direktivet kan försäljningstillstånd inte beviljas för produkter som innehåller ämnen med vilka hypertyreos hos sällskapsdjur behandlas.

3.5

År 1981 förbjöds inom EU genom direktiv 81/602/EEG användning av ämnen med hormonell verkan i syfte att öka tillväxten hos husdjur, bland annat östradiol 17–ß.

3.6

Även om det ursprungliga syftet med direktiv 96/22/EG var att förbjuda all användning av östradiol 17–ß och dess esterliknande derivat, begränsade man slutligen förslaget till att endast inskränka de omständigheter under vilka östradiol 17–ß får tillföras för andra än tillväxtbefrämjande syften. Ämnet måste anses som cancerframkallande, eftersom det både kan ge upphov till tumörer och stimulera tillväxt hos befintliga tumörer.

3.7

I den rapport som lades fram för rådet och parlamentet den 11 oktober 2005 dras slutsatsen att det är möjligt att sluta använda ovannämnda produkt för livsmedelsproducerande djur eftersom alternativa ämnen, t.ex. prostaglandiner, redan används allmänt.

3.8

Sällskapsdjur som drabbats av hypertyreos får ofta lida på grund av att det för närvarande råder ständig brist på lämplig behandling.

4.   Synpunkter

4.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén noterar de åtgärder som Europeiska kommissionen föreslagit.

4.2

De ändringar som föreslås beträffande östradiol 17–ß följer direktiv av de åtgärder som krävs i artikel 11a i direktiv 2003/74/EG.

4.3

De ändringar som föreslås är mycket begränsade och nödvändiga för att undvika ytterligare lidande för sällskapsdjur på grund av bristande tillgång till lämplig behandling.

4.4

Djurägare, praktiserande veterinärer, veterinärläkemedelsindustrin och medlemsstaternas tillståndsorgan kommer att påverkas av förslaget.

4.5

Förslaget kommer att bidra till att säkerställa en hög skyddsnivå när det gäller människors hälsa.

4.6

När nya tillstånd beviljas måste man dock beakta eventuell felaktig användning av produkterna. Ansökan om tillstånd för läkemedel som sannolikt kommer att användas felaktigt kan därför komma att avslås.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  ”Prevention and Control of Animal Diseases” (Förebyggande och kontroll av djursjukdomar)

(http://ec.europa.eu/food/animal/resources/publications_en.htm).


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/58


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1924/2006 om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel”

KOM(2007) 368 slutlig – 2007/0128 (COD)

(2008/C 10/16)

Den 26 juli 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Eftersom kommittén till fullo står bakom förslaget och redan yttrat sig om denna fråga genom yttrandena CESE 308/2004 och CESE 1571/2006, som antogs den 26 februari 2004 och den 13 december 2006 (1), beslutade EESK vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 med 163 röster för, 1 röst emot och 7 nedlagda röster att avge ett positivt yttrande om förslaget och samtidigt hänvisa till sina kommentarer i ovannämnda yttranden.

 

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EESK:s yttranden om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel” – KOM(2003) 424 slutlig – 2003/0165 (COD) (EUT C 110, 30.4.2004) och ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr …/… om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel” – KOM(2006) 607 slutlig – 2006/0195 (COD) (EUT C 325, 30.12.2006).


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/59


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Integrering av den globala handeln och outsourcing: Hur kan vi hantera de nya utmaningarna?”

(2008/C 10/17)

Den 16 februari 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om ”Integrering av den globala handeln och outsourcing: Hur kan vi hantera de nya utmaningarna?”.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 september 2007. Föredragande var Gustav Zöhrer och medföredragande Göran Lagerholm.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för, 1 röst emot och 8 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning

1.1

Förskjutningar i handelsmönstren och de nationella ekonomiernas tilltagande integrering i det internationella handelssystemet beror på en lång rad faktorer. En av de viktigaste faktorerna har varit den internationella produktionsdelningens framväxt, som lett till att allt större mängder insatsvaror (både varor och tjänster) utväxlas i olika faser av produktionsprocessen. Handeln med insatsvaror är en av de största drivkrafterna bakom den industriella omvandlingen och är en specifik form av internationell arbetsdelning.

1.2

Outsourcing mäts här med utgångspunkt i de externa handelsströmmarna för insatsvaror, vilket avviker från den normala definitionen och innebär en viss överlappning med så kallad offshoring. Man skulle därför, för att kunna särskilja begreppet, kalla detta ”offshore–outsourcing”.

1.3

Det finns en rad skäl till denna offshore–outsourcing. De låga arbetskostnaderna (lägre löner och/eller sämre socialt skydd) är väl ett av de främsta i denna diskussion. Dessutom spelar också råvarupriset och närheten till nya tillväxtmarknader en väsentlig roll. Det finns emellertid också kostnadsfördelar i form av mindre sträng miljölagstiftning eller skattemässiga fördelar.

1.3.1

Företeelsen offshore–outsourcing innebär ingen ny utveckling, utan är en annan aspekt av den arbetsfördelning i samband med organisationen av produktionen som är en följd av företagens specialisering på det som de kan göra bäst och mest kostnadseffektivt. Informationstekniken och billiga kommunikationer påskyndar denna utveckling och möjliggör handel över gränserna inom många nya områden, framför allt inom tjänstesektorn.

1.3.2

Ett effektivt transportsystem till rimliga kostnader är en grundförutsättning för offshore–outsourcing.

1.4

Volymen varor som man handlar med världen över är i dag 15 gånger större än vad den var 1950, och dess andel av den globala bruttonationalprodukten har tredubblats. Den globala handeln med tjänster har i dag en tillväxt som är ungefär lika stor som den globala varuhandelns tillväxt och ökar snabbare än BNP. Den del av den internationella handeln som utgörs av handel med tjänster uppgår till knappt 20 %.

1.5

Under perioden mellan 1992 och 2003 ökade andelen insatsvaror (från 52,9 % till 54,1 %) och kapitalvaror (från 14,9 % till 16,6 %) av den totala importen, medan andelen konsumentvaror minskade något. Hos insatsvarorna kan man se en tydlig förskjutning mot kategorin delar och komponenter.

1.6

Även på det regionala planet skiljer sig utvecklingen åt. Medan andelen insatsvaror i EU:s (EU-15), Japans och USA:s import har sjunkit, har den ökat i Kina, Sydostasien och de nya EU-medlemsstaterna (EU-10).

1.7

Den snabba tillväxten inom handeln med tjänster har framför allt kommit att hamna på området ”övriga tjänster”. Denna kategori omfattar företagsinriktade tjänster. På detta område är finans-, data-, och informationstjänster särskilt dynamiska. USA, EU-15 och Indien är mest framgångsrika när det gäller outsourcing av tjänster. Indien är det land som relativt sett har dragit mest fördel av denna situation.

1.8

Totalt sett har EU behållit sin tätposition när det gäller global handel, såväl i varu- som i tjänstesektorn. Den europeiska ekonomin har en världsledande position i en rad industrigrenar med varor av medelhög tekniknivå och kapitalintensiva varor. Viss oro föranleds av att EU:s handel med Asien minskar allt mer, och EU har inte uppvisat några lysande resultat på IKT-området.

1.9

Genom offshore–outsourcing ökar handeln, vilket innebär att välståndet stiger totalt sett. Kommittén är emellertid också medveten om att det i detta sammanhang inte bara finns vinnare, utan också förlorare, och att förlorarna ofta är lättare att identifiera eftersom de berörs direkt (t.ex. de arbetstagare som förlorar sin arbetsplats).

1.10

Mot bakgrund av den för EU positiva utvecklingen i fråga om handel med insatsvaror rekommenderar kommittén att EU intar en positiv och aktiv hållning till fri världshandel på lika villkor och en aktiv globaliseringsstrategi. Man bör ägna största uppmärksamhet åt fördelningen av de eftersträvade fördelarna inom EU.

1.11

EU måste verka för rättvisa villkor och hållbar utveckling (ekonomiskt, socialt och ekologiskt) inom världshandeln.

1.12

Europeiska unionen bör vara medveten om sina starka sidor och sträva efter att utveckla dem. Just de ovannämnda områdena med medelhög tekniknivå präglas ofta av högre innovationsförmåga. Dessutom måste emellertid både materiella och idémässiga investeringar göras inom nya områden.

1.13

Vad gäller utvecklingen av offshore–outsourcing finns ett stort behov av fler och differentierade analyser. Kommittén rekommenderar kommissionen att inleda sådana analyser, som även bör innehålla möjliga scenarier för medellång och kort sikt. Berörda aktörer bör engageras i detta arbete. Dessa analyser kan också utgöra en del av sektorsundersökningarna inom ramen för den nya industripolitiken, och fungera som grundval för diskussioner inom den sektorsmässiga sociala dialogen.

1.14

De viktigaste svaren på utmaningarna för Europa i fråga om integreringen av den globala handeln och den ökande utlokaliseringen av europeisk produktion ligger i Lissabonstrategin. Kommittén vill i samband med detta understryka följande punkter, som den anser vara avgörande för Europas anpassnings- och konkurrensmöjligheter i globaliseringsprocessen:

Inre marknaden bör fullbordas och stärkas.

Innovationsförmågan bör ökas.

Sysselsättningen bör stimuleras.

2.   Motivering och bakgrund till yttrandet

2.1

Förskjutningar i handelsmönstren och de nationella ekonomiernas tilltagande integrering i det internationella handelssystemet beror på en lång rad faktorer (liberaliseringen av handeln, de allt lägre transport- och kommunikationskostnaderna, de allt högre inkomstnivåerna, accelerationen i den internationella arbetsfördelningen m.m.). En av de viktigaste faktorerna har varit den internationella produktionsdelningens framväxt, som lett till att allt större mängder insatsvaror (både varor och tjänster) utväxlas i olika faser av produktionsprocessen. Denna ökning i handeln med insatsvaror, eller ”outsourcing”, är ett tecken på att det håller på att ske en omorganisation av många produktionsprocesser internationellt och regionalt, och denna sprider sig till allt fler områden inom tjänsteekonomin.

2.2

Trycket på den utvecklade världens traditionella komparativa fördelar om man ser till produkternas innehåll i form av färdigheter och teknik verkar bli allt större från ett antal håll. EU står inför denna snabbt föränderliga miljö med nya konkurrenter som dykt upp i ett stort antal industrisektorer och i en tjänstesektor med högt mervärde. Företagen i EU står alltså inför mycket snabbt ökande utmaningar.

2.3

Handeln med insatsvaror är en av de största drivkrafterna bakom den industriella omvandlingen och är en specifik form av internationell arbetsdelning som snabbt håller på att ersätta mer traditionella former av internationalisering. Det är uppenbart att globaliseringen av marknaderna tillsammans med de tekniska framstegen gjort det möjligt att dela upp produktionsprocessen för en viss produkt i flera, på varandra följande faser uppåt och nedåt, som ofta är spridda över ett antal olika länder.

2.4

Med detta yttrande vill vi å ena sidan undersöka hur det globala fenomenet outsourcing av varor och tjänster drivs på av framför allt utvecklingen i länder i Asien, särskilt Kina och Indien, och integreringen av EU:s nya medlemsstater, och å andra sidan om och i vilken mån EU är känsligt för framväxten av nya globala handelsmakter och den förskjutning i de internationella komparativa fördelarna som hänger samman med detta. Det gäller framför allt på de marknader där EU för närvarande är världsledande, dvs. på marknader för medelhög tekniknivå och kapitalintensiva varor, som till exempel fordonsindustrin, läkemedelsindustrin och industrin för specialiserad utrustning.

2.5

Fenomenet omlokalisering behandlas inte i föreliggande yttrande eftersom kommittén redan har behandlat detta tema i ett annat yttrande.

2.6

För att sammanfatta läget står vi nu inför ett intressant industrifenomen som kommer att tvinga företagen i EU att förbättra de komparativa fördelar som de hittills haft men som inte längre är säkra, inte ens på helt nya områden, som t.ex. tjänsteekonomin. Genom att undersöka dessa pågående processer skulle vi kunna identifiera sektorer som är eller kan bli svaga, och göra EU:s näringsliv uppmärksamt på detta så att det kan fatta rätt beslut i förväg.

3.   Den globala handelns utveckling

3.1

Utgångspunkten för vår analys utgörs av en undersökning som Europeiska kommissionens GD Ekonomi och finans offentliggjorde i ”Economic Papers” nr 259 i oktober 2006 (1).

3.1.1

I den undersökningen granskas perioden 1990–2003. Den är av intresse eftersom det i början av 1990-talet inträffade för Europa avgörande förändringar i världshandeln. Kina ökade sitt deltagande i den internationella handeln, vilket slutligen ledde till att landet anslöt sig till Världshandelsorganisationen. Utvecklingen mot ett fullbordande av inre marknaden ledde till en mer djupgående integration inom EU. Det politiska och ekonomiska öppnandet av länderna i Central- och Östeuropa och deras integration i EU ledde till en utvidgning av inre marknaden. I början av denna period omfattade EU tolv medlemsstater, i dag är det 27.

3.1.2

Samtidigt har väsentliga förändringar inträffat även i Indien, Ryssland och Latinamerika (framför allt Brasilien), som har lett till en starkare position i världshandeln.

3.1.3

Eftersom det inte finns några tillförlitliga uppgifter efter 2003, slutår för undersökningen, kan vi inte göra några välgrundade påståenden om utvecklingen därefter. Man kan emellertid utgå från att de tendenser som tas upp beträffande EU-10 i studien även gäller för Bulgarien och Rumänien. Dessutom visar textilindustriexemplet att tempot i den påvisade utvecklingen snarast tilltagit.

3.2

Volymen varor som man handlar med världen över är i dag 15 gånger större än vad den var 1950, och dess andel av den globala bruttonationalprodukten har tredubblats. Den globala handeln med tjänster har i dag en tillväxt som är ungefär lika stor som den globala varuhandelns tillväxt (uppgår sedan 1990 till i genomsnitt ungefär 6 % per år) och ökar snabbare än BNP. Den del av den internationella handeln som utgörs av handel med tjänster uppgår till knappt 20 %.

3.2.1

Samtidigt som utvecklingen totalt sett visar sig vara stabil kan man konstatera att det föreligger tydliga tillväxtskillnader mellan olika produkt- och tjänstekategorier.

3.2.2

Som redan påpekats i inledningen är den internationella arbetsfördelningen en av de viktigaste drivkrafterna bakom den globala handelns utveckling. Denna arbetsfördelning leder till att tillväxten hos handeln med insatsvaror (för varor och tjänster) ständigt ökar. Den ökade handeln med insatsvaror (t.ex. halvfabrikat, delar och komponenter), eller ”outsourcing”, återspeglar den omorganisation som har ägt rum inom många produktionsprocesser på global och regional nivå, till skillnad från den nationella nivån, och återspeglar också den mycket starka ökningen av utländska direktinvesteringar, från mindre än 5 % av den globala bruttonationalprodukten 1980 till mer än 15 % i slutet av 1990-talet. Alla utländska direktinvesteringar är emellertid inte automatiskt förbundna med outsourcing.

3.2.3

Världsomfattande produktionssystem i kombination med utvecklingen av effektiv informations- och kommunikationsteknik som leder till outsourcing eller ”vertikal specialisering” påverkar också många områden inom tjänstesektorn.

3.2.4

Internationaliseringen av olika produktionsprocesser på regional och global nivå leder till ökad handel inom branscher och företag. Ett lands export inom en särskild bransch blir i allt högre grad beroende av import av insatsvaror som tillverkas inom samma bransch eller av ett dotterföretag till ett multinationellt företag.

3.3   Överblick över handeln uppdelad efter produktionsfas:

3.3.1

I enlighet med FN:s ”Broad Economic Categories Classification” kan man skilja mellan olika varor efter deras slutliga användning (t.ex. insatsvaror, konsumentvaror eller kapitalvaror).

3.3.2

Under perioden mellan 1992 och 2003 ökade andelen insatsvaror (från 52,9 % till 54,1 %) och kapitalvaror (från 14,9 % till 16,6 %) av den totala importen, medan andelen konsumentvaror minskade något. Hos insatsvarorna kan man se en tydlig förskjutning mot kategorin delar och komponenter. Detta är symtomatiskt för framför allt IKT-sektorn och bilindustrin.

3.3.3

Även på det regionala planet skiljer sig utvecklingen åt. Medan andelen insatsvaror i EU:s (EU-15), Japans och USA:s import har sjunkit, har den ökat i Kina, Sydostasien och de nya EU-medlemsstaterna (EU-10).

3.4

Dessa betraktelser tar inte hänsyn till handeln och utvecklingen inom EU-15. Man måste dock påpeka att just handeln med insatsvaror faktiskt utgör större delen av de enskilda EU-medlemsstaternas handel (2/3–80 %). Outsourcing mäts alltså här enbart med utgångspunkt i de externa handelsströmmarna för insatsvaror, vilket avviker från den normala definitionen och innebär en viss överlappning med så kallad offshoring. Man skulle därför för att kunna särskilja begreppet kalla detta ”offshore–outsourcing”.

4.   Orsakerna till ökningen i offshore–outsourcing

4.1

Det finns många olika skäl till att ett företag beslutar att flytta hela eller delar av sin produktion utomlands. Låga arbetskostnader tycks vara det främsta skälet för tillfället. Faktorer som låga råvarupriser och närhet till tillväxtmarknader spelar också en viktig roll. Låg produktivitet, osäkra rättssystem, brister i infrastrukturen, ofördelaktiga handelsvillkor (t.ex. tullar och normer) samt bristande möjligheter att kontrollera och agera i samband med problem kan emellertid väga mot ett sådant beslut.

4.2

Att flytta produktion eller att börja köpa in sådana varor från underleverantörer som tidigare tillverkades inom företaget är inte någon ny utveckling. Att ersätta inhemsk arbetskraft med utländsk har under många år varit sedvanlig praxis i alla industrialiserade länder. Outsourcing är i praktiken detsamma som arbetsdelning och innebär att företag förblir konkurrenskraftiga och kostnadsmedvetna samtidigt som de specialiserar sig på det som de gör bäst. Vad som däremot är nytt är att informations- och kommunikationstekniken (IKT) under senare år har möjliggjort outsourcing av helt nya typer av tjänster och produktion av varor. IT och billiga kommunikationer gör det i dag lättare för företagen att lägga ut på underleverantörer det mesta som kan produceras eller genomföras digitalt, t.ex. IT-stöd, intern verksamhet (back office), callcenter, mjukvaruprogrammering och viss FoU.

4.2.1

På samma sätt har IKT möjliggjort ytterligare outsourcing av varuproduktionen eftersom insatsvaror smidigt kan hämtas från flera olika leverantörer. Just-in-time-baserade produktionstekniker är kraftigt beroende av IKT för att tidsmässigt kunna samordna färdigställande och leverans av enskilda delar och komponenter från olika producenter på olika avstånd.

4.3

Där man kan använda outsourcing, kan man i allmänhet också använda offshoring. Offshoring kan innebära att man överför särskilda uppgifter inom en organisation till en plats i ett annat land eller till en oberoende leverantör.

Det är som nämnts inte något nytt fenomen, men den snabba utvecklingen inom IKT och de därmed sammanhängande sjunkande kommunikationskostnaderna har gjort det möjligt att handla nya insatsvaror, särskilt tjänster, över gränserna. I dag kan till exempel konstruktionsritningar för byggarbeten, bedömningar av röntgenbilder eller vissa rättsliga tjänster utföras av personer i andra länder. Utvecklingen inom IKT har således utvidgat den internationella handeln genom sänkta transaktionskostnader och genom att helt nya produkter nu kan köpas och säljas. Detta liknar genombrottet för det internationella containersystemet på 1950-talet, som också medförde en stor uppgång i den internationella handeln (2).

4.4

I detta yttrande ska vi koncentrera oss på offshore–outsourcing. I den allmänna politiska debatten blandar man emellertid ofta ihop detta begrepp med utländska direktinvesteringar. En utveckling som exempelvis presenteras som offshore–outsourcing kan i själva verket vara en expansion av produktionen utomlands för att tillfredsställa den lokala marknaden där. För att kunna avgöra om en viss utlokalisering av produktionsanläggningar är ett exempel på offshoring måste man först fastställa vilken marknad produktionen är inriktad på. En expansion av företagets verksamhet utomlands enbart i syfte att betjäna utländska marknader (horisontella utländska direktinvesteringar) har inte nödvändigtvis (inte heller på kort sikt) några negativa effekter på sysselsättningen i hemlandet. Det kan tvärtom få positiva effekter både på lönsamheten och på sysselsättningen på företagets huvudkontor.

4.5

Naturligtvis är det inte bara de låga arbetskostnaderna (låga löner och/eller sämre socialt skydd) och behovet av att komma närmare andra marknader som får företag att flytta produktionen. En drivkraft kan också vara lägre kostnader, exempelvis på grund av mindre strikt miljölagstiftning eller skattefördelar. Ett intressant och belysande exempel på offshoring som ägt rum på senare tid är det som hände inom den europeiska cementindustrin. På grund av de mycket kraftiga energiprisökningarna i Europa – delvis orsakade av EU:s system med handel med utsläppsrätter för koldioxid – och de direkta begränsningarna av koldioxidutsläppen för industrin har vissa europeiska cementtillverkare utlokaliserat produktionen av klinker till Kina.

4.6

Sist men inte minst är ett med hänsyn till kostnader och kapacitet effektivt transportsystem en förutsättning för offshore–outsourcing.

5.   Outsourcing inom varuproduktion

5.1

Outsourcing, som i studien definieras som utläggning av delar av en produktion på entreprenad eller på egen verksamhet som etablerats utanför EU, återspeglas i följande faktorer:

De globala handelsströmmarna drivs på av internationaliseringen av produktionsstrukturerna och av de ökade globala utländska direktinvesteringarna.

Den andel som insatsvaror (framför allt delar och komponenter) och kapitalvaror utgör av den globala importen växer, vilket medför att även handeln mellan olika branscher och företag ökar.

Man kan se en tydlig ökning i de ömsesidiga handelsströmmar som kompletterar varandra mellan industriländerna och utvecklings- och tillväxtekonomierna. Andelen insatsvaror av importen till EU-15, USA och Japan minskar, samtidigt som den ökar hos dessa länders mindre utvecklade regionala partner.

Outsourcing av delar av produktionen är ett särskilt kännetecken för IKT-sektorn och bilindustrin med sina globalt agerande företag.

6.   Outsourcing av tjänster

6.1

Sedan mitten av 1990-talet har den globala handeln med tjänster ökat i snabb takt. Den har nått samma tillväxtnivå som handeln med varor och ökar därmed snabbare än BNP. Tjänstesektorns andel av den totala bruttonationalprodukten steg från 3,8 % 1992 till 5,7 % 2003.

6.2

Medan kategorierna transporter och turism har en tillväxt som ligger i nivå med BNP-tillväxten, har den snabba tillväxten inom handeln med tjänster kommit att hamna på tillväxtnivån för ”övriga tjänster”. Denna kategori omfattar företagsinriktade tjänster. På detta område är finans-, data-, och informationstjänster särskilt dynamiska.

6.3

Om man jämför nettoresultaten (export minus import) är USA, EU-15 och Indien de mest framgångsrika länderna när det gäller outsourcing av tjänster. Indien är det land som relativt sett har dragit mest fördel av denna situation.

7.   EU:s starka och svaga sidor

7.1

Sedan 1990 har EU totalt sett legat i täten när det gäller global handel, såväl i varu- som i tjänstesektorn. Detta är delvis ett resultat av att den investeringsintensiva fasen av den globala återhämtningsprocessen i början av 1990-talet framför allt ledde till produktion av kapitalintensiva varor, där EU har en relativt stark position. EU har en världsledande position i en rad industrigrenar med varor av medelhög tekniknivå och kapitalintensiva varor. EU är särskilt framgångsrikt inom bilindustrin, läkemedelsindustrin och industrin för specialiserad utrustning, liksom på området för finansiella och ekonomiska tjänster.

7.1.1

EU:s utrikeshandelsöverskott har mellan 1992 och 2003 ökat från 0,5 % till 1,5 % av BNP, och bidrar också avsevärt till dess tillväxt.

7.1.2

En av EU:s främsta styrkor ligger utan tvivel också i unionens egna inre marknad, som inte bara erbjuder en stabil rättslig ram utan också utgör en stor hemmamarknad. Genom utvidgningen har en del av outsourcingen skett i de nya medlemsstaterna.

7.1.3

Undersökningen visar att trenden mot offshore–outsourcing har lett till en regional koncentration inom vissa produktionsområden, exempelvis bilindustrin (från EU-15 till de nya medlemsstaterna, från USA till Mexiko och Brasilien samt från Japan till Sydostasien och Kina). Detta förklaras framför allt av den kostnad som de geografiska avstånden medför (t.ex. transportkostnader). På områdena ny teknik och tjänster spelar emellertid dessa kostnader endast liten roll.

7.2

Av studien framgår dock samtidigt att det finns några områden som ger upphov till oro. Geografiskt sett orsakas den av att EU:s handel med Asien minskar allt mer, och teknologiskt sett av att EU inte har uppvisat några lysande resultat på IKT-området. Vad man särskilt kan notera i detta sammanhang är att vissa utvecklingsländer strävar efter att snabbt klättra uppåt i förädlingskedjan, och de investerar därför mycket i FoU och utbildning.

7.2.1

De framgångar som Asien hittills haft i den globala handeln har framför allt legat på produktområden som IKT, som från europeisk synpunkt varit förhållandevis mindre viktiga än t.ex. tillverkningen av bilar, läkemedel eller kemiska produkter. Under de senaste 15 åren har många asiatiska länder specialiserat sig på export av produkter inom IKT-området (3). Man kan anta att dessa länder i sin framtida utveckling också kommer att vända sig mot sektorer som hittills dominerats av EU (vilket visas av exemplet textilindustrin).

7.2.2

EU och Kina kompletterar varandra med avseende på handelsstrukturerna: EU specialiserar sig på medelhög teknik och kapitalvaror medan Kina fokuserar på lågteknologiska, arbetskraftsintensiva och IKT-relaterade produktområden. Denna komplementaritet leder direkt till gynnsamma förutsättningar för utvecklingen av EU:s handel. Många EU-medlemsstater får för närvarande starkt ökande prissättningskraft i förhållande till framväxande marknader som Kina. Detta visar att upphämtningsprocessen i stora framväxande ekonomier som Kina kan utgöra en ömsesidigt gynnsam process med kraftigt ökande per capita-inkomster i både den utvecklade världen och utvecklingsländerna.

7.2.3

Utläggningen av tjänster på entreprenad i Indien är för närvarande (än så länge) mindre relevant makroekonomiskt sett.

7.3

På medellång och lång sikt kan EU komma att få följande problem med sin utrikeshandel:

7.3.1

EU:s framgångar på 1990-talet berodde till stor del på att unionen kunde dra nytta av de fördelar som den första investeringsintensiva fasen av liberaliseringen av världshandeln innebar. Denna fas varar dock inte för evigt.

7.3.2

Europeiska unionen har svagheter på en rad högteknologiska områden, särskilt inom IKT-sektorn.

7.3.3

Asien håller på att utvecklas till en potentiell konkurrent inom några av EU:s viktigaste verksamhetssektorer. Kinas lågkostnadsproducenter kommer med största sannolikhet att behärska en stor del av den arbetskraftsintensiva industrin för lågteknologiska produkter. Detta kommer att få större konsekvenser för EU än för USA och Japan.

8.   Offshore–outsourcing – vinnare och förlorare

8.1

Offshore–outsourcing genererar ökad handel, ofta med nya typer av insatsvaror och i nya sektorer. Vi vet från teorier och empiriska studier att handel genererar välstånd, och man kan därför anta att offshore–outsourcing ökar välståndet i världen. En komplicerande faktor är naturligtvis att de kostnadsfördelar som orsakar offshoring av viss produktion kan bero på mindre strikt lagstiftning i miljöfrågor som är globala till sin natur. Men där detta inte är fallet kan vi anta att offshoring ökar välfärden i världen. Vi vet emellertid också att handeln ofta skapar både vinnare och förlorare, och frågan är vem som kommer att vinna och vem som kommer att förlora i Europa med ökande offshoring.

8.1.1

Naturligtvis kan ett företags beslut att lägga ut en viss uppgift på outsourcing visa sig vara ett dåligt beslut från företagets synpunkt. Det kan finnas många orsaker till det. Kunderna kanske inte tycker om att bli betjänade från ett callcenter i ett annat land, företagen kanske inte får insatsvaror av tillräckligt hög kvalitet vid rätt tidpunkt, kulturrelaterade missförstånd kan uppstå mellan företag och kunder över gränserna, och företagens interninformation kan läcka ut till konkurrenter.

8.1.2

Här måste vi emellertid utgå från att ett företags (eller en regerings) beslut att använda offshoring eller offshore–outsourcing för en viss uppgift genomförs framgångsrikt. Vilka är då vinnarna respektive förlorarna?

8.2   Vinnare

8.2.1

Europeiska företag som använder sig av offshoring och offshore–outsourcing.

Dessa företag kan potentiellt göra stora besparingar, till största delen beroende på lägre arbetskostnader. På längre sikt kommer dessa företag också att få tillgång till nya reserver av högkvalificerad arbetskraft, både direkt i offshoreproduktionen och indirekt genom offshore–outsourcing från lokala leverantörer. För företag i europeiska länder med strikt reglerade arbetsmarknader kommer offshoreverksamheten dessutom i allmänhet att möjliggöra en mer flexibel hantering av arbetskraftsnivån. Utvecklingen av nya marknader kan också inledas genom utlokalisering av produktionsanläggningar dit. Sådana lokala produktionsanläggningar kan ge europeiska företag möjlighet att producera varor och tjänster till priser som möjliggör försäljning i låglöneländer.

8.2.2

Europeiska länder som tillhandahåller varor och tjänster som produceras genom offshoring eller offshore–outsourcing.

Genom utvidgningen med 12 nya medlemsstater 2004 och 2007 finns det nu inom EU flera stora leverantörer av varor och tjänster som produceras genom offshoring eller offshore–outsourcing. Vissa EU-15-länder, särskilt Irland, har emellertid också främjats av offshore-produktion. Fördelarna för leverantörsländerna är tydliga: Kortsiktiga fördelar är ökad sysselsättning och investeringar, långsiktiga fördelar är den teknik- och kunskapsöverföring till den lokala befolkningen som sker i samband med offshoring och offshore–outsourcing.

8.2.3

Konsumenter av varor och tjänster som producerats genom offshoring eller offshore–outsourcing.

Slutkonsumenter av varor och tjänster som producerats genom offshoring eller offshore–outsourcing kan gynnas av lägre priser på varor och tjänster. Man har t.ex. beräknat att 10–30 % av prisminskningen på halvledare och minneskretsar under 1990-talet berodde på globaliseringen av hårdvaruindustrin. Konsumenterna kan också dra nytta av längre öppettider inom många tjänstenäringar, t.ex. möjligheten att ringa ett företags callcenter i Bangalore efter klockan 17 GMT/CET. Prissänkningarna kommer, i en utsträckning som beror på andelen offshoring och offshore–outsourcing i förhållande till den totala produktionen, att sänka inflationen och därmed leda till större köpkraft.

8.3   Förlorare

8.3.1

Europeiska arbetstagare som förlorar sina jobb på grund av offshoring och offshore–outsourcing.

Europeiska arbetstagare som förlorar sina jobb som en följd av offshoring och offshore–outsourcing är de uppenbara och omedelbara förlorarna. De som förlorar sina jobb är en liten och homogen grupp som emellertid drabbas hårt. Detta ska jämföras med den mycket större och heterogena grupp som vinner på offshoring och offshore–outsourcing, där (möjligen med undantag för företagen) varje enskild person endast kommer att gynnas i liten utsträckning. Denna bristande symmetri mellan vinnare och förlorare gör att den politiska ekonomin när det gäller offshoring kommer att likna andra diskussioner om frihandel och importkonkurrens. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, som rådet inrättat på kommissionens inrådan, utgör ett instrument som EU kan använda för att hjälpa denna grupp (även om medlen är begränsade).

8.3.2

Europeiska företag som inte kan anpassa sig och använda sig av offshoring och offshore–outsourcing.

Det grundläggande problemet för Europa i dag är låg produktivitetstillväxt. I takt med att globaliseringen ökar blir offshoring och offshore–outsourcing-strategier nödvändiga av konkurrensskäl för företagen, och de företag som inte klarar att omstrukturera sin verksamhet genom användning av offshoring och offshore–outsourcing för vissa insatsvaror eller uppgifter kommer att lida konkurrensnackdelar i förhållande till konkurrenter både inom och utanför EU som klarar denna omvandling. Detta innebär att de riskerar långsammare tillväxt och att de till slut måste lämna marknaden helt eller välja att utlokalisera hela produktionen utanför ursprungslandet. I båda fallen kommer förlusten av arbetsplatser troligtvis att bli större än om man hade använt sig av offshoring och offshore–outsourcing i ett tidigare skede.

9.   Behov av åtgärder och rekommendationer

9.1

Kommittén har flera gånger tidigare uttalat sig generellt om världshandel och globalisering (4). Senast skedde detta med yttrandet ”Globaliseringen – utmaningar och möjligheter för EU” (REX/228 – föredragande: Henri Malosse). Där förordar kommittén bland annat en gemensam globaliseringsstrategi, en global rättsstat, en balanserad och ansvarskännande handelsöppning, en snabbare integration samt en globalisering med ett mänskligt ansikte.

9.1.1

Också mot bakgrund av den för EU totalt sett positiva utvecklingen i fråga om handel med insatsvaror rekommenderar kommittén att EU intar en positiv och aktiv hållning till fri världshandel och en aktiv globaliseringsstrategi. Man bör ägna största uppmärksamhet åt fördelningen av de eftersträvade fördelarna inom EU samt åt den politiska diskussionen. EU måste verka för rättvisa villkor och hållbar utveckling (ekonomiskt, socialt och ekologiskt) inom världshandeln.

9.1.2

EU:s handelspolitik måste i högre grad inriktas på att förbättra de sociala och miljömässiga standarderna globalt och att finna en politisk strategi som kombinerar solidaritet med egenintresse och som alla kan dra nytta av. Icke-tariffära handelshinder måste undanröjas, framför allt i de fall då europeiska företag diskrimineras. I samband med offshore–outsourcing vill kommittén understryka sitt krav på förbättrat skydd inom området immateriella rättigheter.

9.1.3

Den aktuella debatten om klimatförändringarna, utsläppen av växthusgaser och hållbar utveckling kommer i ökande utsträckning att leda till en omvärdering av många aspekter av globaliseringen, inbegripet handeln. Utvecklingsländerna söker redan större stöd, eller kapacitetsuppbyggnad, när det gäller användningen av renare teknik. Större uppmärksamhet kommer att ägnas åt användning av renare, mer energieffektiva transporter, särskilt sjövägen där så är lämpligt. Miljöhänsyn kommer att väga tyngre i beslut om var tillverkningsanläggningar ska placeras och i samband med varudistribution. Kommittén uppmanar därför kommissionen att genomföra separata studier om handelsrelaterade aspekter av den bredare debatten om klimatförändringarna på sådana områden där studier inte redan genomförs.

9.2

Europeiska unionen bör först och främst vara medveten om sina starka sidor och sträva efter att utveckla dem. Just de ovannämnda områdena med medelhög tekniknivå präglas ofta av högre innovationsförmåga. Dessutom måste emellertid både materiella och idémässiga investeringar göras inom nya områden. Det sjunde ramprogrammet (2007 – 2012) innehåller vissa möjligheter i detta avseende. Arbetet i denna riktning bör fortsätta och intensifieras (5).

9.3

Vad gäller den snabba utvecklingen, i synnerhet på området offshore–outsourcing, finns ett stort behov av fler och differentierade analyser (med utgångspunkt i sektorer och regioner). Den studie som omnämns i detta yttrande ger emellertid endast en mycket allmän överblick, och den omfattar inte den senaste tidens utveckling.

9.3.1

EU:s senaste utvidgningar har skapat nya möjligheter till outsourcing till de nya medlemsstaterna i Östeuropa. Detta kräver en noggrann analys eftersom både vinnare och förlorare finns inom gemenskapen. Om vi antar att offshore–outsourcing till de nya medlemsländerna och till framtida sådana ska få en positiv effekt på sammanhållningsstrategin är det logiskt att undersöka hur den påverkar den framtida inriktningen av EU:s finansiella instrument.

9.3.2

Det finns inte heller några detaljerade undersökningar om outsourcingens bredare påverkan på sysselsättning och kvalifikationer.

9.3.3.

Kommittén rekommenderar kommissionen att inleda sådana analyser, som även bör innehålla möjliga scenarier för medellång och kort sikt. Berörda aktörer bör engageras i detta arbete. Enkäter bland beslutsfattare i företag ger delvis en annan bild än den man kan utläsa ur handelsstatistiken.

9.3.4

Dessa analyser kan också utgöra en del av sektorsundersökningarna inom ramen för den nya industripolitiken. De kan också fungera som grundval för diskussioner inom den sektorsmässiga sociala dialogen, som därmed får ytterligare ett instrument för att kunna hantera och förutse omvandlingen. (Se yttranden från CCMI och EESK.)

9.4

De viktigaste svaren på utmaningarna för Europa i fråga om integreringen av den globala handeln och den ökande utlokaliseringen av europeisk produktion ligger i Lissabonstrategin. CCMI vill i samband med detta understryka följande punkter, som CCMI anser vara avgörande för Europas anpassnings- och konkurrensmöjligheter i globaliseringsprocessen:

Inre marknaden bör fullbordas och stärkas.

Innovationsförmågan bör ökas.

Sysselsättningen bör stimuleras.

9.4.1

En vidareutveckling och utvidgning av inre marknaden i syfte att optimera den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital kommer att utgöra ett betydande bidrag till stärkandet av konkurrensen och därmed av företag, innovationer och tillväxt.

9.4.2

Inre marknaden kan genomföras fullständigt först när lagstiftningen verkligen har genomförts och trätt i kraft. Kommissionen och rådet måste säkerställa att medlemsstaterna inte fördröjer detta arbete.

9.4.3

För att säkerställa Europas konkurrenskraft på den globala marknaden är det av central betydelse att tekniken utvecklas och att man tar tillvara innovationer. Detta kommer att få till följd att antalet högkvalificerade arbetstillfällen i EU ökar, vilket kommer att göra EU till ett mer attraktivt område för företag och investeringar.

9.4.4

Ett bidrag till att främja innovation är att göra patentförfarandena kostnadseffektiva och enkla. Ett patent som skyddar en uppfinning inom hela EU är idag avsevärt dyrare och mer komplicerat att erhålla än ett patent i USA. Ett kostnadseffektivt gemenskapspatent måste införas.

9.4.5

En samordnad insats måste göras för att nå Lissabonmålet på 3 % av BNP för nationella investeringar i forskning och utveckling på kortast möjliga sikt. Enligt de nyckeltal för vetenskap, teknik och innovation som kommissionen offentliggjorde den 11 juni 2007 kan 85 % av eftersläpningen i förhållande till målen återföras på företagens bristande investeringar. Samtidigt kan emellertid hög FoU-intensitet uppnås när ett starkt engagemang från den privata sektorn kombineras med stora offentliga investeringar. Den offentliga sektorn i EU (medlemsstaterna) måste alltså investera mer i FoU för att FoU-aktiviteten ska vidareutvecklas i den privata sektorn. Regeringarna måste också genomföra en innovativ finansieringspolitik för att säkerställa investeringar i forskning och utveckling.

9.4.6

Investeringar i informations- och kommunikationsteknik skulle främja effektiviteten i förvaltningen och påskynda förbindelserna mellan konsumenterna och marknaderna i Europa. Utvecklingen av ett omfattande nätverk av bredbandsförbindelser måste prioriteras.

9.5

I detta sammanhang har sysselsättningspolitiken särskild betydelse. Det handlar dels om att skaffa fram nya arbetsplatser åt dem som förlorar sina jobb på grund av offshore–outsourcing, dels om att bibehålla kraven på arbetstagarnas kvalifikationer och anpassningsbarhet. Arbetstagare som förlorar sitt jobb genom utlokalisering har allt svårare att finna ett nytt arbete. För några år sedan var det i regel möjligt att finna ett nytt arbete inom 3–4 månader. I dag kan det dröja flera år, eftersom allt mer arbetsintensiv produktion utlokaliseras och det knappast erbjuds passande ersättningsjobb. Flexibla, välutbildade och motiverade arbetstagare är nyckeln till Europas ekonomiska konkurrenskraft.

9.5.1

Kommittén vill i detta sammanhang lyfta fram slutsatserna från Kok-rapporten (6):

Ökad anpassningsförmåga hos arbetstagare och företag ökar chanserna att föregripa omvandlingen.

Fler bör delta på arbetsmarknaden.

Mer och effektivare investeringar i mänskligt kapital.

9.5.2

I en värld som präglas av snabb förändring kommer ständigt ny teknik som sedan snabbt blir inaktuell. Europas regeringar måste säkerställa att deras medborgare kan anpassa sig till denna nya miljö och se till att det finns möjligheter för alla. Det finns ett akut behov av modern socialpolitik och arbetsmarknadspolitik med inriktning mot att främja möjligheter och anställbarhet genom att tillhandahålla färdigheter och åtgärder för att främja arbetskraftens anpassnings- och omskolningsförmåga samt geografiska rörlighet. Av central betydelse för detta ambitiösa mål är behovet av en nationell politik för utbildning och färdigheter som utformas och genomförs i medlemsstaterna och som bygger på en grundval av investeringar i utbildning och livslångt lärande för att ge människor möjlighet att anpassa sig och förändras och satsa på nya områden där det finns komparativa fördelar. I Lissabondagordningen betonas att man bör definiera ”nya grundläggande färdigheter”: ”IT-kunskaper, främmande språk, teknisk kultur, entreprenörskap och sociala färdigheter”.

9.6

Vid sidan av arbetstagarnas kvalifikationer är det viktigt att offshore–outsourcing inte leder till ytterligare kompetensflykt. Det gäller att upprätthålla en miljö som innebär att Europa är en attraktiv plats för forskning och utveckling. Mot den bakgrunden måste universitetens roll (framför allt de naturvetenskapliga och tekniska inriktningarna), utvecklingen av deras arbete i nätverk och samarbetet med näringslivet granskas på nytt.

9.7

Europas konkurrenskraft måste i första hand baseras på en kunskapsbaserad innovativ ekonomi och en solidarisk samhällsmodell med god sammanhållning. Europa kan aldrig konkurrera genom att sänka de sociala eller miljömässiga kraven.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  ”Economic Papers” nr. 259: ”Global trade integration and outsourcing: How well is the EU coping with the new challenges?” av Karel Havik och Kierian McMorrow.

(2)  Containertransport är ett intermodalt system för transport av styckegods eller produktpartier i ISO-standardiserade containrar. Varorna kan lätt flyttas från en plats till en annan i dessa containrar som kan lastas hela på fartyg, lastbilar, tåg, bilar och flygplan. Containeridén betraktas som en central innovation på logistikområdet som revolutionerade hanteringen av fraktgods under 1900-talet och som dramatiskt minskade fraktkostnaderna.

(3)  Billiga produktionsanläggningar, där ofta dyra högteknologiska produkter och kunskaper från USA eller Europa har utnyttjats, har lett till att produkter som datorer och mobiltelefoner har kommit ut på marknaden till ett överkomligt pris och blivit tillgängliga för stora konsumentgrupper.

(4)  

REX/182 – ”Globaliseringens sociala dimension”, mars 2005.

REX/198 – ”Planeringen av WTO:s sjätte ministerkonferens – EESK:s ståndpunkt”, oktober 2005.

SOC/232 – ”Yrkeslivskvalitet, produktivitet och sysselsättning inför globaliseringen och de demografiska utmaningarna”, september 2006.

REX/228 – ”Globaliseringen – utmaningar och möjligheter för EU”, maj 2007.

(5)  Se EESK:s yttrande INT/269 om ”Sjunde ramprogrammet för FoTUD”, december 2005.

(6)  Rapport från sysselsättningsgruppen med Wim Kok som ordförande, november 2003.

Arbetsgruppen inledde sin verksamhet i april 2003 och överlämnade rapporten till kommissionen den 26 november 2003. Kommissionen och rådet inlemmande rapportens slutsatser i sin gemensamma sysselsättningsrapport för vårtoppmötet 2004. I rapporten fastställs nödvändigheten av beslutsamma åtgärder från medlemsstaternas sida i linje med de riktlinjer som arbetsgruppen föreslagit.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/67


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Patienträttigheter”

(2008/C 10/18)

Den 14 juli 2005 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om rättigheterna ”Patienträttigheter”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 juli 2007. Föredragande var Lucien Bouis.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 108 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster.

1.   Motivering och rekommendation

1.1

Under många år har Europas länder och gemenskapen dryftat frågan om vilka rättigheter de människor har som använder sig av hälso- och sjukvårdssystemets tjänster. Stadgor har skrivits och lagar har stiftats för att fastställa dessa rättigheter (1). Dessa är naturligtvis beroende av hälso- och sjukvårdssystemets kvalitet och hur vården är organiserad. Men respekten för dem är också beroende av hur vårdpersonal och patienter själva uppträder och samarbetar, vilket gör det möjligt att snabbt förbättra situationen.

1.1.1

Nätverket för ett aktivt medborgarskap lade 2002 fram ett förslag till en europeisk stadga om patienters rättigheter. Dessa rättigheter, som grundar sig på EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 35), är viktiga i de kontakter som EU-medborgarna har med hälso- och sjukvårdssystemen. Trots det visar en studie som utförts av medborgarorganisationer i 14 EU-medlemsländer att nivån på skyddet av dessa rättigheter skiljer sig mycket åt mellan staterna. Detta faktum gör att man kan tvivla på om kommissionen uppfyller sitt åtagande att garantera att alla EU-medborgare får effektiv tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster på grundval av solidaritetsprincipen.

1.1.2

I dag ser vi en utveckling av den offentliga politiken som går i riktning mot större medborgardeltagande med användning av olika metoder i olika länder: de danska konsensuskonferenserna, de medborgarjuryer som har införts i många europeiska stater, generalförsamlingar osv. Europarådet och parlamentet främjar också åtgärder för att öka deltagandet.

1.1.3

Mot bakgrund av den europeiska stadgan om grundläggande rättigheter, kommissionens meddelande om samråd om gemenskapsåtgärder för hälso- och sjukvården, rådets (hälso- och sjukvård) uttalande av den 1 juni 2006 om gemensamma värderingar och principer som ligger till grund för hälso- och sjukvårdssystemen i Europeiska unionens medlemsstater, EG-domstolens rättspraxis när det gäller patienters rörlighet, Europaparlamentets betänkande om patientrörlighet och utvecklingen av hälso- och sjukvården i EU och parlamentets resolution av den 15 mars 2007, uppmanar EESK kommissionen att ta initiativ som möjliggör genomförandet av en hälso- och sjukvårdspolitik som respekterar patienternas rättigheter, vilket innebär följande:

Att i jämförbar form samla in de reglerande och etiska bestämmelser som tillämpas i varje medlemsstat och analysera dem.

Att i lämpligaste form utarbeta ett genomförbart gemensamt tillvägagångssätt för EU.

Att planlägga en utvärdering av tillämpningen av offentliggjorda texter och beslutad politik.

Att sprida resultaten av detta arbete till nationella ansvariga organ, företrädare för olika socioprofessionella kategorier och berörda användargrupper.

Att inrätta en europeisk dag för patientens rättigheter.

1.1.4

EESK tar alltså upp frågan om patienternas rättigheter för att fästa EU-institutionernas uppmärksamhet på att man måste respektera dem, i synnerhet med tanke på medborgarnas rätt till rörlighet mellan de 27 medlemsstaterna och att de ska ha lika stor möjlighet att åtnjuta högkvalitativa tjänster i sitt ursprungsland och i sitt värdland, och framför allt för att stimulera till ett konkret genomförande av dem i alla EU-medlemsstater. Ett bekräftande av dessa rättigheter skulle även innebära förändringar i kontakterna mellan all vårdpersonal inom hela vårdstrukturen i deras dagliga kontakt med patienterna.

1.1.5

Dessa frågor kräver ofta en etikdiskussion, och de åtgärder som vidtas präglas av det berörda landets politiska och sociala system. Trots skillnaderna i hur sjukvårdssystemen organiseras och trots den mångfasetterade debatten kan man konstatera en liknande utveckling för sjukvårdsfrågorna i alla Europas länder och en allmän och oundviklig tendens mot en bekräftelse av de vårdbehövandes rättigheter.

1.2

Man kan också konstatera en utveckling i fråga om vårdbehov och befolkningens förväntningar och (utanför vårdsystemen) en politisk utveckling som i allt högre grad strävar efter att lägga vikten vid den enskildes rätt till inflytande.

1.3

Den medicinska utvecklingen och inrättandet av sociala skyddssystem har rent allmänt inneburit en epidemiologisk övergång där fokus flyttas från kortvarig vård till kroniska sjukdomar. Till detta bidrar den åldrande befolkningen. Omhändertagande av personer med kroniska sjukdomar innebär automatiskt långa vårdtider. Dessa patienter får alltså ökade kunskaper genom sina erfarenheter av vårdsystemen och av sin sjukdom.

1.4

Framväxten av ny informationsteknik, bl.a. Internet, har bidragit ytterligare till ökade kunskaper hos patienterna, så att de i större utsträckning kan diskutera med och ställa frågor till vårdpersonalen. I fråga om vissa sjukdomar har de drabbade personerna ibland stora kunskaper som vårdpersonalen måste ta hänsyn till.

1.5

Men patienternas förväntningar på vårdpersonalen begränsar sig rent allmänt inte till tekniska aspekter på vården, utan de handlar också om mänskliga relationer och humanitära aspekter.

1.6

Att leva med en långvarig sjukdom eller ett funktionshinder leder slutligen till nya behov och förväntningar hos de drabbade. Utmaningarna för omhändertagandet har förändrats: Det handlar inte längre om att bota till varje pris, utan om att lära sig leva med sjukdomen, och att ständigt kämpa mot smärtan.

Detta leder till att de sjuka i allt större utsträckning ser sig som aktörer i behandlingen, med nya förväntningar och behov.

1.7

Denna utveckling av de sjukas behov och förväntningar i förhållande till omhändertagandet är en del i en mer djupgående förändring av samhället i riktning mot personlig självständighet och hävdande av den enskildes rättigheter.

1.8

Tillsammans innebär dessa faktorer ett slut för den paternalistiska modellen i samspelet mellan läkare och patient och ett krav på nytänkande i fråga om patientens roll i samspelet med systemet. Detta medför ett behov av nya rättigheter och skyldigheter.

1.9

I detta yttrande riktar vi in oss på patienternas rättigheter, dvs. rättigheterna för de personer som använder sig av vårdsystemet oavsett om de är friska eller sjuka, i enlighet med Världshälsoorganisationens definition.

2.   Bakgrund

2.1

Den medicinska utvecklingen och utvecklingen vad avser vårdbehov och människors förväntningar leder till att man alltmer ser personen i sitt livssammanhang, vilket innebär att man inte bara intresserar sig för den enskilde, utan att man också tar hänsyn till familjen, yrkessituationen och det sociala livet. Att leva med en sjukdom innebär att hänsyn måste tas till livskvaliteten, vilket medför att insatser krävs från många olika yrkesgrupper, inte bara inom den somatiska vården.

2.2

Läkaren har även fortsättningsvis den viktigaste rollen i omhändertagandet, men förhållandet mellan läkare och patient måste integreras i systemets funktion, dvs. ingå i samspelet med samtliga yrkesverksamma inom hälsovårdsområdet och det medicinsk-sociala området.

2.2.1

Patienten litar på vårdpersonalen, och läkaren och den övriga personalen måste vara mycket uppmärksamma på patienten för att kunna anpassa samtalet, behandlingen och förklaringarna till detta. Kontakterna måste präglas av att personalen lyssnar, diskuterar och vårdar. På så vis kan en stabil relation byggas upp, något som är nödvändigt i kampen mot sjukdomen.

2.2.2

Därför bör läkarvetenskapen när den arbetar med dessa frågor utarbeta en social praxis som går utöver den nödvändiga och rigorösa tekniska verksamheten, och tillmötesgå befolkningens förväntningar på en individualiserad helhetssyn i omhändertagandet.

2.2.2.1

Den medicinska och sociala personalen bör fungera som rådgivare till patienten utan att lämna ifrån sig ansvaret. Personalen finns där för att vårda, informera och stödja. Den utarbetar en behandlingsstrategi baserad på en analys av symptomen och förhållandet till patienten. Vårdpersonalen ska alltså göra en individualiserad bedömning av patienten i syfte att föreslå den behandling som är bäst på både det tekniska och det psykologiska planet.

2.2.3

Kampen för att övervinna sjukdomen och för att kunna ge en så god behandling som möjligt beror mycket på de band som knyts mellan patienten och vårdpersonalen – vården är lika mycket en utmaning för personalen som för de sjuka. Detta innebär att det måste finnas utrymme för medling, så att man kan ta hänsyn till sociala begränsningar (yrkesliv, ekonomiska begränsningar, erkännande av rättigheter osv.) liksom till känslolivet och familjelivet. Mot den bakgrunden är de anhörigas och patientorganisationernas roll grundläggande.

2.3

Det kan alltså finnas alla skäl att anordna ett möte mellan en patientgrupp och en vårdpersonalgrupp.

2.3.1

Det finns de som beklagar förtroendeförlusten i samband med att läkar-patientrelationen i sin traditionella bemärkelse försvinner. Denna utveckling är emellertid ett tecken på en övergång från blind tillit till underbyggt förtroende som skapas genom en process som präglas av möten och diskussioner mellan den enskilde, dennes närstående och personalen.

3.   Oförytterliga rättigheter

3.1

Patienternas rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna. De syftar till att på sikt främja patienternas självständighet i hälsovårdssystemet. Dessa rättigheter är alltså ofta inflätade i varandra. I den europeiska stadgan om patienträttigheter, som utarbetades 2002 av nätverket för ett aktivt medborgarskap, fastställs14 rättigheter som EESK välkomnar och erkänner. EESK anser att tre rättigheter är övergripande eller utgör en förutsättning för andra rättigheter:

3.2   Rätten till information

3.2.1

Informationen berör i första hand den patient som genomgår behandling. Informationen bör beröra sjukdomen, dess eventuella förlopp, möjliga behandlingar med fördelar och risker, uppgifter om inrättningar eller vårdpersonal samt sjukdomens och behandlingarnas konsekvenser för den sjukes vardagsliv. Detta gäller i ännu större utsträckning när det är fråga om kroniska sjukdomar, beroendeställning, funktionshinder och långvariga behandlingar som innebär att patienten och personer i hans eller hennes omgivning behöver förändra sitt dagliga liv.

3.2.1.1

I arbetet för att förbättra befolkningens hälsotillstånd intar den preventiva vården en central plats. Samtidigt som man skapar strukturer som kan göra undersökningar och en lämplig vårdstruktur bör man därför utarbeta informationskampanjer.

3.2.2

Information är inte ett självändamål utan ett medel för att göra det möjligt för den enskilde att välja fritt och med utgångspunkt i kunskap. Därför är sättet på vilket informationen tillhandahålls lika viktigt som informationen själv. I informationsöverföringen mobiliseras olika informationskällor, till exempel Internet och sammanslutningarnas hjälptelefonlinjer, där patienten ska kunna samspela med en mängd personer verksamma inom vården som alla har sin roll att spela. Muntlig information är grundläggande. Läkaren bör regelbundet säkerställa att patienten förstår och är tillfredsställd med informationen.

3.2.3

Omgivningen bör också beaktas i informationsprocessen, oberoende av den berörda personen, särskilt när patienten är ett barn eller en äldre person i beroendeställning. Självklart beror omfattningen av informationen till de närstående på patientens hälsotillstånd och huruvida han eller hon själv kan fatta beslut.

3.2.3.1

Varje patient måste erhålla information på sitt eget språk, och man bör ta hänsyn till specifika funktionsnedsättningar.

3.2.4

Information är en förutsättning för samtycket, och ett godtagande av riskerna måste vara välgrundat. Information är syftet med det enskilda samtalet mellan läkare och patient, och den ska lämnas av omsorg om patientens bästa och om hans eller hennes välbefinnande.

3.2.5

Tillgången till individanpassad information är nödvändig om man vill minska ojämlikheten inför hälsobesvär, sjukdom och omhändertagande, och om man vill förbättra medborgarnas tillgång till sjukvårdssystemet.

Det är önskvärt att uppgifter om en persons hälsotillstånd, ställda diagnoser, genomförda behandlingar och resultaten av dem kan följas i en patientjournal. Att patienten själv ska ha tillgång till denna journal direkt, eller via en mellanhand i form av en läkare som patienten själv valt, ingår också i informations- och oberoendemetoden. Samtidigt som man strävar efter mer information och öppenhet måste man dock genom en lämplig rättslig ram säkerställa att uppgifterna om patientens hälsa inte används för andra ändamål än det avsedda. Man måste framför allt se till att elektroniskt lagrade uppgifter och delvis också uppgifter som sprids över gränserna hanteras med stor varsamhet.

3.2.6

Man måste utveckla informationen om hälso- och sjukvårdssystemet för att göra det mer begripligt och öka insynen. Mångfalden av aktörer kan nämligen stärka de enskildas självständighet eller också göra dem fullständigt beroende av läkaren, som en funktion av deras kunskaper om och förståelse för systemet. Risken är då att användarna börjar ställa missriktade krav.

3.3   Rätten till fritt och informerat samtycke

3.3.1

Här handlar det om patientens rätt att delta i beslut som berör honom eller henne. Detta innebär inte att läkaren avhänder sig ansvaret för patienten. I stället strävar man efter ett samspel mellan dem i syfte att uppnå en behandlingsallians, där var och en har sin roll med sina rättigheter och ansvarsområden.

3.3.1.1

Patientens samtycke ges inte automatiskt för alla framtida medicinska behandlingar. Patientens samtycke bör förnyas inför varje viktig medicinsk åtgärd eller kirurgiskt ingrepp.

Patientens informerade samtycke bör vara uttryckligt, dvs. objektivt uttryckt. Efter att ha blivit informerad kan patienten godta eller avvisa det föreslagna förfarandet.

När det gäller organdonationer från levande donatorer bör man vara särskilt vaksam på att ge information om riskerna.

3.3.1.2

I fråga om utprovning av nya behandlingsmetoder är de principer som forskningen vilar på om patientens samtycke till vården och till forskningen desamma: Det handlar om att respektera patientens frihet och de principer som syftar till delat ansvarstagande och ömsesidigt förtroende.

3.3.1.3

När det gäller kliniska försök krävs en särskild pedagogik, för såväl friska personer som andra. Detta arbetssätt bör uppfylla fastställda kriterier och kan endast komma i fråga om det finns en uttalad önskan att samarbeta och bevis på absolut samtycke.

3.3.1.4

I brådskande fall kan man tänka sig vissa undantag från denna regel – samtycket kan förutsättas och bekräftas av patienten när denne har återfått sin omdömesförmåga.

3.3.1.5

Patienten måste ha en möjlighet att utse en representant för det fall att han inte är i stånd att meddela sina preferenser efteråt.

3.3.1.6

Barn och minderåriga bör tillfrågas om mindre omfattande medicinska åtgärder om de bedöms ha tillräcklig personlig självständighet och omdömesförmåga. Detta är ett led i hälsovårdsutbildningen som kan genomföras från unga år, och som bidrar till att avdramatisera vissa situationer och öka viljan till samarbete hos unga patienter.

3.4   Rätten till värdighet

3.4.1

Under denna rubrik ryms rätten till personlig integritet, rätten till smärtlindring, rätten till en värdig död, rätten till skydd av kroppens integritet, respekt för privatlivet och principen om icke-diskriminering.

3.4.1.1

Varje medborgare har rätt till sekretesskydd för information som berör hans eller hennes hälsotillstånd, diagnos och behandling, men också rätt till personlig integritet i samband med undersökningar, konsultationer och medicinsk och kirurgisk behandling. Denna grundläggande rättighet innebär att patienten måste behandlas hänsynsfullt och inte ska behöva tolerera förakt i tilltal eller attityd hos vårdpersonalen.

3.4.1.2

Sjukdom, funktionshinder och beroende försvagar människor. Ju mindervärdigare man känner sig, desto mindre känner man att man kan ställa krav på att respekten upprätthålls. Det åligger alltså vårdpersonalen att vara uppmärksam på att respekten upprätthålls i förhållande till alla personer, framför allt om de är särskilt sårbara på grund av sjukdom eller funktionshinder.

3.4.1.3

Att känna respekt för människor innebär att man inser betydelsen av den tid som ägnas åt konsultation samt åt att lyssna på patienten och förklara diagnosen och behandlingen, både i ambulatorisk vård och på sjukhus. Denna investering i tid bidrar till att stärka behandlingsalliansen och att tjäna tid vid andra tillfällen. Att ta sig tid är att vårda.

3.4.1.4

Detta gäller i ännu större utsträckning i förhållande till personer som är socialt utsatta: äldre personer, personer i svåra sociala situationer, personer med fysiska, psykiska eller mentala funktionshinder osv.

3.4.1.5

Det är extra viktigt att vara vaksam när det gäller vård vid livets slut eller särskilt vårdkrävande patienter. Respekten för personen och hans eller hennes rätt att dö på ett värdigt sätt upprätthålls genom att ge alla tillgång till palliativ vård som finns för att lindra smärtan och bevara en viss livskvalitet genom patientens rätt att få sina val respekterade ända till slutet. Detta kan bland annat ske genom att man vidtar åtgärder, som till exempel att utse ombud för att garantera att patienten får möjlighet att ge uttryck för sin vilja.

3.4.1.6

Smärtbehandling genom effektiva metoder och tillgång till specialiserade strukturer, information till och utbildning av vårdpersonal samt information till patienter och deras närstående bör utvecklas, eftersom det handlar om allas rätt att få sådan vård som kan lindra smärtan.

3.4.1.7

Respekten för den enskilde upphör inte efter döden. Detta innebär att alla dödsfall på sjukhus ska åtföljas av psykologiskt stöd till personens närstående och till vårdpersonal som följt personen under den sista tiden samt att den avlidnes vilja och övertygelser strikt ska respekteras.

3.5

Ett visst antal andra personliga rättigheter som vårdsystemets organisation måste reagera på bör genomföras genom ett initiativ för folkhälsan.

3.5.1

Allas rätt till tillgång till vård, det vill säga inte enbart tillgång till rättigheter och socialt skydd, utan också direkt tillgång till samtliga vårdtjänster och vårdpersonal utan diskriminering med avseende på personens sociala eller ekonomiska situation. Detta är inte en fråga om öppnande av marknaden för vårdtjänster utan om en medveten folkhälsopolitik, eftersom denna rätt i praktiken skiljer sig väldigt mycket från land till land beroende på hur ansvarsfördelningen och finansieringen ser ut.

3.5.2

Rätt till högkvalitativ vård. Alla personer har med beaktande av hälsotillståndet rätt att få den lämpligaste vården och de bästa behandlingarna samt att få de läkemedel som ger bästa effekt i förhållande till priset (främjande av generiska läkemedel). Rätten till högkvalitativ vård innebär även rätt till provtagningar och behandlingsrelaterad utbildning, vilket kräver investeringar i resurser och finansiering samt förutsätter att det finns tillräckligt stor tillgång på välutbildad vårdpersonal.

3.5.3

Rätten till förebyggande vård och säker vård. Medborgarna vill att vårdsystemet ska vara organiserat runt människor och i människors tjänst. De vill få bättre kunskap om de behandlingsstrategier som föreslås, de vill delta i personliga och kollektiva förebyggande åtgärder och se till att samhällsval, beteende och konsumtion inte skadar hälsan.

4.   Rekommendationer för genomförande av patienträttigheter

4.1

Erkännande och genomförande av dessa rättigheter kräver mycket av vårdpersonalen, patienterna, de ansvariga för vårdpolitiken och användarsammanslutningarna. Det är viktigt att inte hamna i ett läge där den ena gruppens rättigheter ställs mot den andra gruppens skyldigheter. Respekt för patientens rättigheter leder till en uppdelning och en balansering av vårdpersonalens skyldigheter och ansvar.

4.1.1

Läkarna behöver inte längre ensamma fatta beslut som är avgörande för människors framtid och behöver därför inte längre ensamma ta på sig ansvaret.

4.2

För allas bästa bör vi erkänna att det är ett kollektivt ansvar att hjälpa vårdpersonalen att uppfylla förväntningarna. Följande åtgärder kan vidtas:

Man bör i vårdpersonalens utbildning integrera den etiska dimensionen, respekten för människan och hennes rättigheter, så att vårdgivarna förstår dynamiken och alla relevanta aspekter och inte tolkar respekten för patientens rättigheter som ytterligare en begränsning.

Forum för debatter och möten mellan yrkesverksamma och mellan vårdpersonal och användare bör inrättas.

Nya sätt att informera de sjuka bör skapas som mobiliserar samtliga aktörer i sjukvårdssystemet.

Nya sätt att förklara vad samtycket står för bör utvecklas i syfte att skapa en behandlingsallians.

Man bör skapa och sprida nya organisatoriska och pedagogiska lösningar i syfte att minimera den stress som barnen känner i samband med behandlingen, framför allt vid sjukhusvistelse.

Klinisk-etiska kommittéer bör skapas i sjukvårdsinrättningar för att stödja sjukvårdspersonalen och öka respekten för de sjukas rättigheter.

Skydd och främjande av patienters rättigheter bör införlivas i vårdpersonalens etiska regler och uppföranderegler.

Systemen bör göras öppnare för användarna samtidigt som man tar vara på de anställdas plats och roll.

Nya kollektiva former för utövande som inbegriper läkare och annan vårdpersonal bör tas fram:

Gruppsamverkan, sjukvårdscentrum.

Samarbete mellan medicinsk, medicinsk-social och social personal.

Man bör ompröva den roll som sammanslutningarna av sjuka, användare, konsumenter, familjer och medborgare har:

Företrädare för användarna bör ingå i representativa instanser.

Vissa organisationers roll bör erkännas i sjukvårdsutbildningen, den förebyggande verksamheten, verksamheten för att informera de sjuka osv.

Samverkan bör skapas mellan sammanslutningar och yrkesverksamma.

Sammanslutningarna bör få medel för att kunna genomföra åtgärder och framföra sina åsikter (utbildning, möjlighet till ledighet för företrädare).

I sjukhusen bör man inrätta neutrala och trevliga utrymmen där patienter kan ställa frågor och med stöd av användarsammanslutningarna förbereda samtal med vårdpersonalen.

På samma sätt som sker med personalen involvera organisationerna i analysen av klagomålen och i arbetet med att ta fram åtgärder som kan vidtas för att förbättra kvaliteten.

5.   Sammanfattning: mot ett erkännande av kollektiva rättigheter

5.1

Om de personliga rättigheterna ska kunna genomföras i praktiken beror till stor del på om det finns kollektivt stöd för detta. Av den anledningen är det nödvändigt att arbeta mot en sjukvårdsdemokrati som innebär en kollektiv mobilisering av användarna och deras företrädare på olika platser i systemet.

5.2

Patienträttigheterna är bland annat ett uttryck för de mänskliga rättigheterna – det innebär inte att patienterna är en särskild kategori. Patienterna vill inte betraktas som särskilda, och i synnerhet inte särskilda från samhället.

5.2.1

De som använder vårdsystemet uttrycker allt tydligare sina synpunkter på villkoren för omsorgen med utgångspunkt i de egna erfarenheterna, bland annat därför att de erhåller allt mer information.

5.3

Det gäller alltså att fundera över patientens plats i beslutssystem som berör honom eller henne i syfte att skapa öppenhet i förfarandena och respekt för individen.

5.4

Det handlar inte om att anlägga ett konsumenträttsligt perspektiv utan om att erkänna att patienten är tillräckligt omdömesgill för att delta i de beslut som berör honom eller henne på grundval av respekten för patientens rättigheter.

5.5

Att låta användarna och deras företrädare höras är än mer nödvändigt med tanke på att hälsoproblemen har koppling till andra områden: produktionssätt, levnadssätt, arbetsvillkor, miljöskydd osv. Detta innebär sålunda sociala, ekonomiska och etiska val som sträcker sig längre än vårdpersonalens ansvar.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Stadgan om EU:s grundläggande rättigheter; texter antagna av Europarådet; den franska lagen nr 2002–303 av den 4 mars 2002.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/72


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Främjande av hållbar produktivitet i det europeiska arbetslivet”

(2008/C 10/19)

Den 16 februari 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Främjande av hållbar produktivitet i det europeiska arbetslivet”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 juli 2007. Föredragande var Leila Kurki.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 26 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 155 röster för, inga emot och 9 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Det är nödvändigt att utöver de traditionella ekonomiska tillväxtfaktorerna (ökad arbetskraft, investeringar i produktionsmedel, högre utbildningsnivå) skapa nya faktorer som ger en hållbar tillväxt. För det första måste produktivitetstillväxten ökas ytterligare. För det andra måste man se till att minskningen av arbetskraftsutbudet åtminstone sker långsammare. För det tredje måste arbetslivet göras mer attraktivt.

1.2

Kommittén anser att det är Europeiska unionens uppgift att stödja alla medlemsstater och företag i deras strävan att öka den hållbara produktiviteten, vilket utgör en väsentlig del av Lissabonstrategin. Man bör aktivt främja insikten att kvalitativa och sociala innovationer på arbetsplatserna på ett betydande sätt påverkar företagens framgång. Kommittén föreslår att denna aspekt inkluderas i bedömningen och reformen av de ekonomiska riktlinjerna och sysselsättningsriktlinjerna.

1.3

Kommittén upprepar sitt förslag om att skapa ett europeiskt index som beskriver kvaliteten på arbetslivet. Indexet skulle bygga på de forskningsbaserade kriterierna för ”bra arbete” (good work) och det skulle mätas och offentliggöras regelbundet. Med hjälp av ett sådant index skulle man kunna lyfta fram förändringar och framsteg beträffande kvaliteten på arbetslivet i Europa samt inverkan på produktiviteten. Samtidigt skulle nya initiativ för att förbättra kvaliteten på arbetslivet kunna grunda sig på detta index.

1.4

Ett europeiskt index för arbetslivskvalitet förutsätter att ett brett forum inrättas. Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs gedigna och mångsidiga sakkunskap om kraven på förändringar i arbetslivet och om hur man kan reagera på dessa vore en god grund för ett sådant forum. Uppföljningsgruppen för sysselsättning kunde med hänsyn till sitt arbetsprogram även behandla denna fråga.

1.5

EESK uppmanar kommissionen att låta utföra ytterligare studier om förhållandet mellan kvaliteten på arbetslivet och produktiviteten. De faktorer som bidrar till hållbar produktivitet bör analyseras mer ingående än hittills. I detta arbete kan unionens olika institutioner och medlemsstaterna i större utsträckning än tidigare utnyttja de undersökningar och analyser som gjorts av Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor (Dublin) och Europeiska arbetsmiljöbyrån (Bilbao).

1.6

Kommittén anser att man i EU-initiativ beträffande innovation och utbildning (t.ex. ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, strukturfondsprogrammen och det integrerade handlingsprogrammet för livslångt lärande) bör betona innovationsverksamhet på arbetsplatserna samt nya yrkesfärdigheter och ledningsstilar. I detta sammanhang har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar när det gäller att förbereda, genomföra och bedöma olika projekt.

1.7

Kommittén föreslår att medlemsstaterna som en del av sina sysselsättningsprogram och sin innovationspolitik genomför utvecklingsprogram som främjar arbetets kvalitet och produktivitet. I flera medlemsstater finns nationella produktivitetscentrum och forskningsanstalter för arbetslivet som skulle kunna delta i projekt av detta slag. Arbetsmarknadens parter spelar här en viktig roll när det gäller att planera projekten och delta i det konkreta genomförandet av dem.

1.8

Det är mycket viktigt att man i EU:s olika forum, medlemsstater och företag fortsätter att diskutera hållbar produktivitet och tar konkreta initiativ på området. Kommittén kan bidra till denna process på ett betydande sätt genom att föra fram det civila samhällets ståndpunkt i frågan, i synnerhet som en del av kommitténs yttranden om näringslivs-, sysselsättnings- och innovationspolitiken.

2.   Inledning

2.1

Välfärden i Europa förutsätter en hållbar ekonomisk tillväxt och en hög sysselsättningsgrad. Unionens målsättning är hållbar utveckling, som bygger på en stabil ekonomisk tillväxt och stabila priser, full sysselsättning och en konkurrenskraftig social marknadsekonomi som främjar sociala framsteg, samt på en hög nivå av miljöskydd och förbättring av miljökvaliteten (1). Detta mål kan nås genom att man skapar en större produktivitetstillväxt än i dag, och detta gäller inom alla sektorer (2). Ökad produktivitet leder till att medborgarnas välbefinnande ökar då den grundar sig på förbättrad kvalitet i arbetslivet och en ökning av antalet lämpliga arbetstillfällen. Hållbar produktivitetstillväxt kan trygga en balans i de offentliga finanserna samt hållbara sociala tjänster och hälsovårdstjänster för den åldrande befolkningen. Samtidigt skapas nya arbetstillfällen av hög kvalitet. På detta sätt stöder produktivitetstillväxten Lissabonmålen i ekonomiskt, socialt och miljömässigt hänseende.

2.2

Arbetsproduktiviteten i Europa har ökat oavbrutet efter världskrigen. Ännu i slutet av 1960-talet var den genomsnittliga tillväxten av arbetsproduktiviteten mätt i arbetstimmar ungefär 5 % per år. Tillväxten började mattas av från 1980-talet och i början av 2000-talet nådde den årliga tillväxten upp till bara cirka 1–2 %. Förändringarna i de genomsnittliga produktivitetstalen under de senaste åren i EU-länderna kan förklaras med en rad faktorer som verkat i olika riktningar. Den genomsnittliga produktivitetstillväxten har förbättrats tack vare de nya medlemsstaterna där produktiviteten i utgångsläget har varit lägre än i de gamla medlemsstaterna. Sedan 1995 har antalet arbetstillfällen med låg produktivitet dock ökat i hela EU. Detta gäller bl.a. lågavlönade arbeten inom servicesektorn med låga krav på yrkeskunskap, samt en rad uppgifter i atypiska anställningsförhållanden. Denna tendens har bidragit till att produktivitetstillväxten har minskat (3).

2.3

Inom industrin har produktivitetstillväxten varit snabbast inom de teknikintensiva sektorerna. Dessa sektorers andel av den totala industrin är liten, vilket enligt kommissionens bedömning kan förebåda framtida problem. Ju större deras andel av mervärdet är, i desto högre grad bidrar de till ökad produktivitet och ökade realinkomster i hela ekonomin. Dessa sektorer har en ledande ställning när det gäller innovation och modernisering och spridning av det tekniska kunnandet, även över gränserna (4).

2.4

De senaste årens svaga produktivitetstillväxt inom den privata och den offentliga tjänstesektorn utgör ett allvarligt problem. I mätningar bör man dock beakta att det på dessa områden är svårare – för att inte säga omöjligt – att mäta produktiviteten med samma mått som inom industrin. Även om en rad innovationer, till exempel ITK-tillämpningar, används i allt högre grad i tjänsterna, har detta inte avspeglats i produktivitetsstatistiken i form av en ökning. Innovationer i denna sektor introduceras med hjälp av förvärvad teknik (IKT, organisationsförändringar och humankapital) snarare än genom direkta FoU-utgifter från tjänsteföretagen själva (5). Därför kan mekaniska beräkningar vid produktivitetsjämförelser leda till felaktiga slutsatser såvida det egentliga innehållet i verksamhetsområdena inte beaktas. Detta gäller också de offentliga tjänsterna. I tillväxtmålen för produktiviteten inom dessa tjänster måste man dessutom beakta de samhällspolitiska målen samt kravet på att trygga ett klimat som gynnar innovation och produktivitetstillväxt.

2.5

En förbättring av sysselsättningsläget och en ökning av produktiviteten utesluter inte varandra. De kan tvärtom stödja Lissabonstrategins målsättningar om en ökning av antalet arbetsplatser av högre kvalitet. Internationella arbetsorganisationen ILO anser att produktiv sysselsättning är grunden för anständigt arbete (6). Produktivitetstillväxt som står på en fast grund kan tillsammans med en ökad sysselsättningsgrad minska svartjobbens andel av ekonomin på ett sunt sätt.

2.6

Näringslivsstrukturen i EU:s medlemsstater håller på att förändras och produktionsfaktorernas tyngdpunkt förskjuts i allt högre grad från materiella tillgångar till humankapital. Enligt kommissionens bedömning har efterfrågan på arbetskraft i EU redan förskjutits från en efterfrågan på traditionella färdigheter till en efterfrågan på högt utbildad arbetskraft. Detta avspeglar ändringar i själva arbetet snarare än ändringar i fördelningen av arbetena i de olika sysselsättningssektorerna. Åren 1995–2000 utgjorde de nya arbetstillfällena i snabbt växande kunskapsintensiva sektorer mer än två tredjedelar av de nya arbetstillfällena på hög eller medelhög kvalifikationsnivå. Till följd av denna utveckling uppstod det dessutom ett mycket stort antal arbetstillfällen med låga utbildningskrav. (7) Arbetskraften har framför allt ökat inom företagstjänsterna (8), som kommer att ha en avgörande roll när det gäller att skapa nya arbetstillfällen i framtiden och kompensera för den minskade sysselsättningen inom tillverkningsindustrin till följd av rationaliseringar.

2.7

För den enskilda individen innebär en produktivitetstillväxt att arbetstillfällena blir stabilare och att arbetstagarna får bättre möjlighet att utveckla sig i sitt arbete och nå en högre inkomstnivå. Detta ökar deras yrkeskompetens och anställbarhet då förändringar inträffar.

2.8

För företagen är en ökning av den företagsspecifika produktiviteten en nödvändighet och en garanti för den egna konkurrenskraften. Då det till stor del är den globala marknaden som styr priserna och då man inte i det oändliga kan höja produktiviteten med hjälp av traditionella investeringar i maskiner och anläggningar, måste man kunna påverka produktiviteten på andra sätt. För företagen innebär produktivitetstillväxten att kostnadsutvecklingen mattas av, den prismässiga konkurrenskraften och lönebetalningsförmågan förbättras, arbetsplatserna blir tryggare (och därmed också mer eftertraktade), arbetsuppgifterna och organisationen utvecklas, det krävs mindre resurser för att erbjuda kunderna ett större mervärde, lönsamheten ökar, det blir möjligt att klara sig på marknaden och öka marknadsandelarna och det skapas förutsättningar för investeringar och för att utveckla verksamheten.

2.9

Den ekonomiska tillväxten i Europa har traditionellt varit beroende av en ökning av arbetskraften, av storleken på det kapital som investeras i produktionsmedlen samt av en allt högre utbildningsnivå. Den här modellen fungerar dock inte längre på önskvärt sätt. Arbetskraften ökar inte längre, den minskar. Företagens benägenhet att investera i fysiskt kapital har avtagit. Arbetet har ändrats från att ha varit arbetsintensivt till att vara kapitalintensivt, och humankapitalets betydelse blir allt större. Från arbeten med låga utbildningskrav har man i allt högre grad gått över till expertarbeten som kräver specialutbildning. Investeringar enbart i grundutbildning ger inte längre lika stora produktivitetsvinster som förut.

2.10

I vissa medlemsstater har den ekonomiska tillväxten även påskyndats med hjälp av beskattningsåtgärder (t.ex. en sänkning av företags- och inkomstskatten) och en ökning av den privata konsumtionen (t.ex. räntepolitik, beskattning). Dessa tillväxtfaktorer är dock begränsade, och de bör bedömas med beaktande av såväl skattekonkurrensen som upprätthållandet av den offentliga infrastrukturen.

2.11

Utöver ovannämnda ekonomiska tillväxtfaktorer är det nödvändigt att skapa nya faktorer som ger tillväxt. Utöver de materiella framgångsfaktorerna har det även uppstått immateriella framgångsfaktorer, särskilt ledningens förmåga att motivera personalen och att dra nytta av de anställdas kunnande.

2.11.1

För det första måste företagens produktivitetstillväxt ökas ytterligare. Detta förutsätter en politik med vilken man skapar en miljö som främjar hållbar tillväxt och innovation i företagen och garanterar en sund konkurrens. Detta är enda sättet att öka den totala ekonomin.

2.11.2

För det andra måste man se till att minskningen av arbetskraftsutbudet åtminstone sker långsammare. Många medlemsstater kommer att förlora cirka 15 procent av sin arbetskraft under de kommande tio åren. Sysselsättningsgraden måste hållas på en hög nivå bl.a. genom en effektivare arbetskraftspolitik, arbetskraftsinvandring och integrering, åtgärder för att underlätta samverkan mellan arbete och familj, åtgärder för större jämlikhet samt förnyade pensionssystem. Förbättrad kvalitet i arbetslivet, t.ex. att de yrkesverksamma orkar arbeta och har arbetsmotivation, är en grundförutsättning för att man skall kunna höja den faktiska pensionsåldern.

2.11.3

För det tredje måste arbetslivet göras mer attraktivt. Av dem som arbetar utgör 40–54-åringarna en stor grupp, vilket innebär en betydande politisk utmaning. Dessutom är det av största vikt att hindra unga från att falla ur utbildningssystemet och att integrera dem i arbetslivet. Kvaliteten på arbetet och utbudet av kvalificerad arbetskraft måste förbättras så att ny teknik, innovation samt forskning och utveckling kan utnyttjas bättre.

2.12

Europeiska rådet har konsekvent betonat investeringar i en förbättring av arbetets kvalitet, bland annat med hjälp av kvalitetsindikatorer (9). Under Finlands ordförandeskap inleddes en diskussion om produktivitetens betydelse för Lissabonstrategin. Finland bad Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om ”Yrkeslivskvalitet, produktivitet och sysselsättning inför globaliseringen och de demografiska utmaningarna” (10). Kommittén antog yttrandet i september 2006.

2.13

Det tyska ordförandeskapet har fortsatt diskussionen om yrkeslivskvaliteten. Temat ”bra arbete” åskådliggjorde Lissabonstrategins mål att skapa fler och bättre arbetstillfällen (11). Under ett inofficiellt möte mellan arbets- och socialministrarna i Berlin i januari 2007 betonade Tyskland, Portugal och Slovenien gemensamt i sina slutsatser att det är mycket viktigt att betona främjandet av bra arbete (good work) (12). I sina slutsatser den 8–9 mars betonade Europeiska rådet betydelsen av bra arbete för sysselsättningsutvecklingen i medlemsstaterna och för en förstärkt europeisk social modell. Principerna för bra arbete är enligt rådet arbetstagarnas rättigheter och deltagande, lika möjligheter, arbetssäkerhet och arbetshälsa samt en familjevänlig organisation av arbetet (13).

2.14

I programmen på europeisk nivå beaktas på olika sätt utvecklingen av arbetslivet och arbetsplatsernas möjligheter att klara av förändringskraven. Tyvärr är det vanligen enbart fråga om enskilda förslag, inte en central utgångspunkt som styr olika åtgärder. Dessutom är samordningen mellan de olika programmen dålig, vilket innebär att eventuella framsteg eller en stagnation vad gäller den hållbara produktiviteten inte observeras.

2.15

En central fråga är hur man ska kunna påskynda företagens produktivitetstillväxt på ett sätt som stöder arbetstagarnas individuella och kollektiva resurser samtidigt som de får hjälp att upprätthålla arbetsförmågan och arbetsmotivationen då de drabbas av olika förändringar.

3.   Hållbar produktivitetstillväxt – en framgångsfaktor

3.1

Vid en analys av produktiviteten och sysselsättningen är det viktigt att skilja mellan kort- och långsiktig inverkan. På kort sikt kan korrelationen mellan produktivitetstillväxt och sysselsättning vara negativ. De industriella omstruktureringarna förefaller att öka arbetsproduktivitetens genomsnittliga tillväxt men sänka sysselsättningsgraden (14). I denna situation krävs det kraftiga sysselsättningspolitiska åtgärder, eftersom vissa arbetstagare har föråldrade yrkeskunskaper och blir arbetslösa i denna process. För att på ett flexibelt sätt kunna utnyttja kunnandet och färdigheterna hos så många arbetstagare som möjligt behövs det en ny form av skydd i händelse av förändringar. I sitt yttrande om riktlinjer för sysselsättningspolitiken har kommittén lagt fram flera förslag till hur de politiska åtgärderna kan göras effektivare (15).

3.2

På längre sikt kan ökad arbetsproduktivitet höja sysselsättningsgraden. Framför allt skapar samverkan mellan teknologin och vissa komponenter i arbetskvaliteten en tillväxt som ökar antalet arbetstillfällen och höjer sysselsättningsgraden. Detta sker dock inte automatiskt utan är beroende av näringslivets förmåga att höja tillväxtens sysselsättningsintensitet och påskynda den långsiktiga produktivitetstillväxten, som är kopplad till såväl arbetskvaliteten som trivseln i arbetet (16).

3.3

Produktivitetstillväxt kan uppnås på många olika sätt. I synnerhet vissa börsnoterade företag gör en utvärdering av konkurrenskraften på kort sikt på basis av kvartalsvisa resultat och kostnader. Strategin med ”snabba vinster” märks genom att det inte görs några produktionsinvesteringar på arbetsplatserna och att man inte månar om personalens yrkeskunskaper eller arbetsförmåga. I vissa fall har företag inga ekonomiska möjligheter att göra detta. Ofta uppfyller också arbets- och lönevillkoren endast minimikraven. En sådan strategi får allvarliga och långsiktiga sociala följder. En utveckling av detta slag innebär en riskfaktor för EU:s globala konkurrenskraft. EU kan inte hävda sig i konkurrensen med lågproduktiva arbeten, dåliga arbetsförhållanden och låga löner.

3.4

Traditionellt har man ökat produktionskapaciteten genom att förnya produktionsförhållandena och utveckla produktionsorganisationen så att den bättre motsvarar efterfrågan. Man har investerat i maskiner och anläggningar. På detta sätt har den samlade produktiviteten ökat. Produktiviteten kan höjas stegvis genom att man rationaliserar och finslipar verksamhetsmodellerna och utvecklar produkter och tjänster med intelligentare produktionsmetoder. Detta är dock inte tillräckligt om samarbetet på arbetsplatsen inte fungerar, arbetstagarna inte är motiverade att utföra sina arbetsuppgifter eller om det finns brister i arbetsmiljön som försvårar arbetet.

3.5

Ett upprätthållande av den ekonomiska tillväxten kräver mer djupgående strukturreformer. Produktiviteten kan snabbt höjas med hjälp av en språngvis strategisk förändring, där företaget förnyar sina verksamhetsformer grundligt och på så sätt övergår till en ny tillväxtbana. I detta fall försvinner oundvikligen arbetsplatser som förutsätter gamla yrkeskunskaper, men samtidigt uppstår också nya arbetsplatser, som ofta är av bättre kvalitet. Företag som genomgår en förnyelse skapar nya produkter och nya värdekedjor. Avgörande faktorer i denna process är snabbhet, nyskaparanda, förmåga till förändring och personalens delaktighet i processen. EESK och dess uppföljningsgrupp för industriell omvandling, CCMI, har i sina arbeten aktivt analyserat strukturella förändringar, uppkomsten av innovation och utnyttjandet av teknik (17). Kommittén har betonat betydelsen av den inre funktionella flexibiliteten som en innovationsbefrämjande faktor. (18)

3.6

Det är intressant att undersöka produktiviteten som en del av företagets prestationer. Prestationerna kan indelas i externa och interna prestationer. De externa prestationerna beskriver företagets förmåga att åstadkomma resultat i det omgivande samhället. Tydligast framgår produktiviteten dock som en intern egenskap inom ett företag och är ofta knuten till en enskild individ, maskin eller produktionscell (19).

3.7

Innovation och produktivitet är delområden inom företagens prestationsförmåga. Förutsättningarna för dessa är kunnande, personalens trivsel och inställning till förändring samt teknik. Följderna av dem är kvalitet och kostnadseffektivitet. Externa delområden är konkurrenskraft, kundtillfredsställelse och marknadsandelar, som sammanhänger med betalningsförmåga, lönsamhet och solvens (se figur 1).

Figur 1: Sambandet mellan olika element i företagsprestationsförmågan

Image

3.8

De olika delområdena påverkar varandra i ett cirkelmönster. Exempelvis ger ökad produktivitet sänkt enhetspris, varvid även konkurrenskraften ökar. Detta leder till framgång på marknaden och ökad lönsamhet. Därmed samlar företaget tillgångar som kan användas exempelvis för fortbildning, produktionsmaterial och hjälpmedel för ledningen, det vill säga för förbättring av förutsättningarna för ökad produktivitet. Man kan i detta sammanhang tala om en stigande produktionsspiral. På motsvarande sätt kan man även beskriva en sjunkande produktionsspiral.

3.9

Hållbar produktivitet är alltså ett bredare begrepp än endast mätning av lönsamhet eller en begränsning till granskning endast av arbetets produktivitet. På företagsnivå är produktiviteten ett mått på hur företaget lyckas kombinera olika produktionsfaktorer för att förbättra effektiviteten och för att bli konkurrenskraftigt på marknaden. Hållbar produktivitet omfattar förutom den fysiska miljön även en psykosocial miljö, ur vilken effektivitet, skapande och innovation springer fram (20).

3.10

Innovationen inom företaget och bland personalen återspeglas i förmågan att utveckla och förnya produktions- och tjänstekoncepten på ett sätt som ger ett mervärde för kunden. Innovation är även förmågan att kontinuerligt förbättra verksamhets-, produktions- och distributionsprocesserna i samarbete med personal och partners. Innovation kan alltså vara ett medel, en apparat, en maskin, en kombination av dessa, en form av tjänster, ett nytt sätt att sköta en gammal uppgift eller en annorlunda lösning på problem. Förmågan att förändras är ofta ett centralt element inom produktiviteten.

3.11

Organisationen kan klassificeras i olika utvecklingsnivåer utgående från sin innovationsförmåga. Organisationerna kan medvetet utveckla sin innovationsförmåga och gå från en nivå till en annan genom inlärning. Ju mer utvecklade förfaranden organisationen tillämpar inom sin innovationsverksamhet, desto större är förmågan att nyskapa (21).

3.12

Att höja den hållbara produktiviteten innebär att företag och olika organisationer vidtar förebyggande åtgärder inför framtida risker genom att förutse förändringar och anpassa sig till förändringarna på ett snabbt och flexibelt sätt. I sådana företag förbinder sig alla till att kontinuerligt utveckla kunnandet, personalens välbefinnande beaktas och arbetstagarna deltar aktivt i beslutsfattandet, särskilt då det berör deras egna arbete. Personalen är redo och villig att ge sitt bidrag och ställa sitt kunnande till förfogande för främjandet av företagets framgång. Ledningen grundar sig på ömsesidig erkänsla och på samarbete i stället för på en maktställning gentemot personalen. Ledningen klarar av samarbete med kunderna, med företagsnätverk inom den egna sektorn och med forskningsinstitut.

3.13

I fortsättningen är nyckelfrågan för tillväxt och ökad produktivitet att arbetsplatsen kan utveckla och ta i bruk teknik och andra affärsmässiga, organisationsmässiga och övriga arbetslivsrelaterade sociala innovationer som kompletterar tekniken. Den produktivitet som växer fram på detta sätt är hållbar. Den påverkar den ekonomiska tillväxten genom en förbättrad produktivitet inom arbetsgemenskapen/företaget på lång sikt och ökar antalet anställda då arbetstagarnas möjligheter och vilja att stanna kvar i arbetslivet under en längre tid ökar.

4.   Hållbar produktivitet i arbetslivet

4.1

I en studie från Europeiska byrån för säkerhet och hälsa (22) i arbetet gör man en närmare undersökning av sambandet mellan arbetskvalitet och produktivitet. Ett centralt resultat av undersökningen är att ett företags framgång inte längre kan mätas enbart med företagsekonomiska siffror under dagens skärpta konkurrensvillkor.

4.2

Enligt nämnda studie spelar i stället faktorer som kundernas tillfredsställelse, optimala interna relationer inom företaget, innovationsförmåga och flexibla organisationer en allt större roll. Forskningsresultat bekräftar att det finns ett nära samband mellan goda arbetsförhållanden och ett företags ekonomiska framgång. Arbetskvaliteten har starkt inflytande på produktiviteten och lönsamheten.

4.3

Produktivitetsutvecklingen i Europa under de senaste åren kan inte sägas ha varit kvalitativt hållbar på något sätt. Det finns fortfarande för lite kunskap och praktiska former i företagen för att förbättra kvaliteten på arbetslivet och erkänna kvalitetens positiva återverkningar. Enligt en studie från Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor har det inte skett några större övergripande förändringar i arbetslivskvaliteten, varken till det bättre eller till det sämre (23). Enligt analyser och jämförelser som gjorts i medlemsstaterna sammanhänger arbetstillfredsställelsen med arbetssäkerhet, positiv stämning på arbetsplatsen och goda möjligheter till inlärning och personlig utveckling. Själva arbetet har förändrats i snabbare takt än förväntat och grundar sig numera mer på kunskap och teknik. Utvecklingen går även kraftigt mot en större inriktning på kunden.

4.4

Enligt ovan nämnda studie har möjligheterna att kombinera arbetsliv och familjeliv inte nämnvärt förbättrats. De individuella flexibla arbetstidsarrangemangen har inte blivit vanligare. Arbetshälsovården har förbättrats, men trots detta anser fortfarande 35 % av arbetstagarna att deras hälsa och säkerhet äventyras i arbetet. Arbetsintensiteten har ökat och allt fler arbetar i snabb takt under stor tidspress. Arbetsuppgifterna kräver självständighet samtidigt som autonomin i arbetet inte har ökat. De flesta anser att deras arbete är intressant och erbjuder nya utmaningar. Personalutbildningen har inte blivit mer lättillgänglig. Det är särskilt svårt för äldre och för lågutbildad personal att få tillgång till fortbildning. En av de viktigaste förändringarna på arbetsplatserna är en ökad användning av IT (24).

4.5

Bristen på arbetskraft kommer i framtiden eventuellt att leda till sämre förutsättningar för tillväxt inom produktionen. I detta sammanhang måste man dock beakta att framtidens arbeten och det kunnande som krävs kommer att vara annorlunda än i dag. Dessutom leder nya sätt att organisera arbetet och en effektivare användning av teknik till att arbetskraftsbehovet minskar. Många företag bildar nätverk över hela Europa och arbetstagarnas rörlighet mellan medlemsstaterna ökar. Kommittén har därför föreslagit att medlemsstaterna trots skillnader i utbildningssystemen ska uppfatta EU som ”ett enda utbildningsområde” och få upp ögonen för den europeiska dimensionen i arbetslivsutvecklingen. (25)

4.6

Det är motiverat att tänka på vilket kunnande som behövs i arbetslivet i framtiden, såväl inom den privata som inom den offentliga sektorn. Man bör också överväga hur frågor i anslutning till arbetslivskvalitet och produktivitet ska ingå i studierna. Utgående från detta bör man planera och genomföra examensstrukturerna inom yrkesutbildning och högskoleutbildning, kursernas innehåll och undervisningsmetoder samt målen för livslångt lärande. Det är viktigt att säkerställa ekonomiska möjligheter att delta i utbildningen. I diskussionerna om och genomförandet av åtgärderna bör arbetsmarknadens parter spela en central roll. De europeiska arbetsmarknadsparterna har skapat en god grund genom att utvärdera de viktigaste faktorerna och nationella förfarandena i fråga om livslångt lärande (26).

4.7

Bristerna i kompetens finns i många fall inte på områden med mätbar kunskap. I framtidens arbetsliv kommer även andra kunskaper än de grundläggande att vara viktiga, till exempel förmåga till samverkan, självledning, förmåga att ta till sig och skaffa ny kunskap, förmåga att urskilja det viktigaste i ett komplicerat informationsflöde, förmåga att arbeta i en mångkulturell arbetsgemenskap och i nätverk. I ett sådant sammanhang utgör unga som avbrutit sin skolgång eller som utexaminerats med svaga kunskaper en särskild utmaning.

4.8

När det gäller bristen på kompetens inom ledningen kan man särskilt nämna strategisk affärsverksamhet och innovationsledning. Ledningen av personal bör ses som ett strategiskt delområde av ledning. Sådant kunnande kan utgöra nya katalysatorer för den ekonomiska utvecklingen.

5.   Att främja hållbar produktivitet

5.1   Politiska och praktiska åtgärder

5.1.1

De möjligheter till framgång som hållbar produktivitetstillväxt erbjuder kan utnyttjas inom små och medelstora företag samt inom storföretag och deras nätverk av underleverantörer. Vidare kan tjänsteleverantörerna inom den offentliga och tredje sektorn dra nytta av detta eftersom de har behov av och vilja att förbättra sin produktivitet på ett hållbart och högkvalitativt sätt samt att säkerställa tillgången på välutbildad yrkeskunnig arbetskraft även i framtiden.

5.1.2

En hållbar produktivitetstillväxt kan gynnas genom politiska åtgärder som inriktas på samhället som helhet, på företag och offentliga organisationer samt på arbetsplatser och individer. Samhälleliga förändringar som till exempel hänger samman med utbildning, arbetslivsförhållanden, åtgärder för att kombinera arbetsliv och familjeliv, arbetsskydd, arbetshälsovård, yrkesutbildning, pensionsförmåner eller möjligheterna att gå i pension är viktiga aspekter på lång sikt eftersom de är mångomfattande. Med hjälp av lagstiftningen kan man främja lämpliga projekt. Förbättringar i välbefinnandet på arbetet på individnivå når visserligen snabba resultat men räcker inte ensamma till och deras totala återverkningar på arbetsgemenskapen kan bli blygsamma.

5.1.3

Hållbar produktivitetsökning kan på ett effektivare sätt uppnås genom att gynna sådana förfaranden inom företag och på arbetsplatser som bättre än tidigare förstärker arbetstagarnas individuella och arbetsgemenskapsrelaterade resurser och förmåga till innovation. I detta sammanhang spelar arbetsmarknadens parter en särskilt viktig roll.

5.1.3.1

På europeisk nivå har arbetsmarknadens parter i sitt arbetsprogram för åren 2006–2008 kommit överens om att gemensamt analysera de centrala utmaningar som den europeiska arbetsmarknaden står inför (bland annat främjande av livslångt lärande, konkurrenskraft och innovation) (27). På det nationella planet införde till exempel arbetsmarknadens centralorganisationer i Finland i början av 2007 rundabordssamtal om produktivitet i syfte att främja produktivitet, arbetslivskvalitet och samarbete för produktivitet. I rundabordssamtalen ingår företrädare för den högsta ledningen inom samtliga centralorganisationer på arbetsmarknaden. I vissa medlemsstater har arbetsmarknadens parter även deltagit aktivt i utvecklingsprogrammen för nationella företag. Goda företagsexempel finns i alla medlemsstater (28).

5.1.4

I vissa fall har lagändringar på området miljöskydd skapat ett innovationsbehov. Till exempel har förbudet att använda asbest gjort det nödvändigt att ta fram ersättande tekniker. De skärpta bullerbestämmelserna har lett till utvecklingen av tystare teknisk apparatur. Energiteknikens behov har lett till framväxten av ny apparatur och nya isolationsmaterial som behövs i byggnader. På detta sätt har lagstiftningen stött näringslivets egna åtgärder och uppmuntrat innovationer.

5.1.5

Olika ekonomiska åtgärder har vidtagits i medlemsstaterna i syfte att höja kvaliteten på arbetsförhållandena eller för att stödja företag som satsar på innovativa modeller för arbetsorganisation. Bland annat har offentliga stöd och bidrag satts in, samt finansiering (förmånliga banklån). Som exempel kan nämnas den nationella arbetsplatsstrategin i Irland, INQA-initiativet beträffande arbetskvaliteten i Tyskland och arbetslivets utvecklingsstrategi i Finland. Inom alla dessa spelar statliga initiativ och finansiering med offentliga medel en stor roll (29). Den stora fördelen med program av detta slag är att utvecklingsarbetet sker på arbetsplatserna. Det centrala i programmen är den politiska nivåns starka engagemang i programmen samt företagens och arbetstagarnas motivation att genomföra utvecklingsprojekten.

5.2   Ett europeiskt index för arbetskvalitet

5.2.1

För att EU ska kunna möta de utmaningar som globaliseringen innebär och lyckas uppnå målen i Lissabonstrategin är det viktigt att följa upp hur kvaliteten på arbetet förbättras i medlemsstaterna och på EU-nivå och vilken koppling detta har till en ökning av produktiviteten. Kommittén har redan tidigare framhållit att man för detta ändamål behöver ett europeiskt index för arbetskvalitet. Indexet skulle bygga på de forskningsbaserade kriterierna för ”bra arbete” (good work) och det skulle mätas och offentliggöras regelbundet (30). Med hjälp av ett sådant index skulle man kunna lyfta fram förändringar och framsteg beträffande kvaliteten på arbetslivet i Europa samt inverkan på produktiviteten. Samtidigt skulle nya initiativ för att förbättra kvaliteten på arbetslivet kunna grunda sig på detta index. För närvarande granskas arbetskvaliteten och produktiviteten på många olika sätt, och olika organ utvecklar egna indikatorer oberoende av varandra. En ny europeisk indikator skulle kunna innehålla element från de mätinstrument som redan är under utveckling.

5.2.1.1

I linje med rådets beslut gjorde man år 2003 en bedömning av de framsteg som medlemsstaterna hade gjort inom de tio olika dimensioner som indikatorerna för arbetskvalitet mäter. Trots vissa framsteg behövs det fortfarande en kraftig förbättring av resultaten i medlemsstaterna. Framför allt var produktivitetsutvecklingen en besvikelse. Slutsatsen blev att det behövs en mer målinriktad politik, framför allt i fråga om hur företagen ska sporras att investera i utbildning och gynna den åldrande arbetskraftens arbetsförmåga (31).

5.2.1.2

Enligt Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor (Dublinfonden) kännetecknas innovativa företag och arbetsgemenskaper av utbildningsmöjligheter och en känsla av självständighet på arbetsplatsen samt av lagarbete, möjligheten att rotera arbetsuppgifterna och mångkunnighet. En central faktor är alltså en förstärkning av arbetstagarnas kunnande och deras möjlighet att delta aktivt i utvecklingen av produktionsprocessen. Våren 2007 inledde fonden dessutom en ny omfattande undersökning av kopplingarna mellan innovation, produktivitet och sysselsättning som kommer att pågå i tre år. I inledningsskedet kommer man att kartlägga de forskningsresultat som redan finns på området inför tillägget av ett avsnitt om produktivitet och resultat i fondens europeiska företagsundersökning under 2008. Fonden arbetar även aktivt med att ta fram ett nytt index för arbetskvalitet. (32).

5.2.1.3

De undersökningar av arbetskvalitetens betydelse för produktiviteten som gjorts av Europeiska arbetsmiljöbyrån visar tydligt att det finns en nära koppling mellan kvaliteten på arbetsmiljön, produktiviteten och effektiviteten. Enligt arbetsmiljöbyråns slutsatser är det omöjligt att uppnå produktivitetsmålen om man på arbetsplatserna inte gör en detaljerad analys av riskerna i samband med arbetsskyddet och arbetshälsan eller om man låter bli att åtgärda dessa risker. Årets europeiska informationskampanj handlar om att förebygga muskel- och skelettsjukdomar. Samtidigt ska man också peka på exempel på god praxis för hur människor med sådana sjukdomar kan integreras i arbetslivet. Man har också gjort förberedelser för den europeiska veckan 2008, som kommer att handla om bedömning av risker på arbetsplatsen. (33).

5.2.1.4

Det utvecklingsprogram för arbetslivet som inletts av ordförandelandet Tyskland innehåller ett forskningsprojekt där man noggrannare fastställer vad som avses med ”bra arbete”. Programmet omfattar också ett index för arbetsplatsernas kvalitet som utarbetats av det tyska fackförbundet DGB. Indexet bygger på arbetstagarnas bedömningar, där det egna arbetet beskrivs utgående från 15 kriterier. Avsikten är att utarbeta indexet årligen, och de första resultaten läggas fram under hösten 2007 (34).

5.2.2

Ett europeiskt index för arbetslivskvalitet förutsätter att ett brett forum inrättas. Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs gedigna och mångsidiga sakkunskap om kraven på förändringar i arbetslivet och om hur man kan hantera dessa vore en god grund för ett sådant forum. Uppföljningsgruppen för sysselsättning kunde med hänsyn till sitt arbetsprogram även behandla denna fråga.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Det konstitutionella fördraget för unionen, 1–3 artikel 3.

(2)  Produktiviteten kan mätas på olika nivåer, t.ex. på samhällsekonomisk nivå (makronivå) eller inom en sektor (industrin, IKT) ett företag, en arbetsorganisation, en arbetsenhet, en personal-/yrkesgrupp eller en enhet. Den samlade produktiviteten är den del av produktionstillväxten som inte kan förklaras med en ökning av de traditionella produktionsinsatserna (arbetsinsats, kapital, råvaror, energi). Den ökade produktiviteten är ett resultat av bland annat en utveckling av teknologin, utbildning av arbetstagarna, utveckling av organisationen eller en förbättring av lednings- och produktionsmetoderna.

(3)  Rapport från sysselsättningskommitténs arbetsgrupp: ”Enhancing higher productivity and more and better jobs, including for people at the margins of the labour market”, EMCO/18/171006/EN-final, 2006.

URL: http://ec.europa.eu/employment_social/employment_strategy/pdf/emco_workgroupprod06_en.pdf.

(4)  Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet – Produktivitet: nyckeln till konkurrenskraft för medlemsstaternas ekonomier och företag, KOM(2002) 262 slutlig.

(5)  Se ovan.

(6)  ILO:s årsrapport om sysselsättningen i världen 2004–2005, ”Word Employment Report 2004–2005”.

URL: http://www.ilo.org/public/english/employment/strat/wer2004.htm.

(7)  Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet – Produktivitet: nyckeln till konkurrenskraft för medlemsstaternas ekonomier och företag, KOM(2002) 262 slutlig.

(8)  EESK:s yttrande av den 13 september 2006 om ”Ömsesidig påverkan mellan tjänstesektorn och EU:s tillverkningsindustri”, föredragande: Edwin Calleja (EUT C 318, 23.12.2006, s. 26).

URL: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2006:318:0026:0037:SV:PDF.

(9)  Europeiska rådet ställde vid sitt möte i Lissabon den 23–24 upp ett övergripande mål om full sysselsättning som ska uppnås genom såväl fler som bättre arbetstillfällen.

Vid Europeiska rådets möte i Nice 2000 noterades ett behov av att främja kvalitetsfaktorerna inom alla delar av socialpolitiken.

Vid sitt möte i Stockholm 2001 ansåg Europeiska rådet att full sysselsättning kan uppnås på nytt endast under förutsättning att målet är såväl fler som bättre arbetstillfällen. Rådet förespråkade att arbetskvalitet upphöjs till ett övergripande mål i sysselsättningsriktlinjerna 2002 med angivande av noggranna kvantitativa indikatorer.

Vid Europeiska rådets möte i Laeken 2001 konstaterades att arbetskvalitet är ett mångfacetterat begrepp och att de indikatorer som rekommenderats av kommittén för sysselsättning bygger på delområden som ingår i kommissionens meddelande. Rådet föreslog att dessa skrivs in i sysselsättningsstrategin från och med år 2002. Jfr meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Förbättring av kvaliteten i arbetet: översikt av de framsteg som gjorts under den senaste tiden, KOM(2003) 728 slutlig.

(10)  EESK:s yttrande av den 13 september 2006 om ”Yrkeslivskvalitet, produktivitet och sysselsättning inför globaliseringen och de demografiska utmaningarna” (EUT C 318, 23.12.2006, s. 157).

URL: http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2006:318:0157:0162:SV:PDF.

(11)  Det tyska arbets- och socialministeriets politiska prioriteringar under det tyska ordförandeskapet under första halvåret 2007.

URL: http://www.london.diplo.de/Vertretung/london/en/03/News__and__features/EU__Presidency/Political__priorities__FULL__DownloadDatei,property=Daten.pdf.

(12)  Ordförandeskapets slutsatser, som utarbetades i samarbete med de kommande portugisiska och slovenska rådsordförandeskapen.

URL: http://www.eu2007.de/en/News/Press_Releases/January/0119BMAS1.html.

(13)  Europeiska rådet i Bryssel den 8–9 mars 2007 – Ordförandens slutsatser. Europeiska rådet 7224/07.

URL: http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=DOC/07/1&format=HTML&aged=1&language=EN&guiLanguage=en.

(14)  Rapport från sysselsättningskommitténs arbetsgrupp: ”Enhancing higher productivity and more and better jobs, including for people at the margins of the labour market”, EMCO/18/171006/EN-final, 2006.

(15)  EESK:s yttrande av den 25 april 2007 om ”Förslag till rådets beslut om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik”. Föredragande var Maureen O'Neill. (EUVL C 168, 20.7.2007, s. 47).

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2007:168:0047:0049:FI:PDF.

(16)  Se ovan.

(17)  EESK:s yttrande av den 25 september 2003 om ”Industriella förändringar i Europa: Sammanfattning och prognoser – ett helhetsperspektiv”. Föredragande var Joost van Iersel och medföredragande Rafael Varea Nieto (EUT C 10, 14.1.2004, s. 105).

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/site/sv/oj/2004/c_010/c_01020040114sv01050113.pdf.

EESK:s yttrande av den 29 september 2005 om ”Den sociala dialogen och arbetstagarnas delaktighet – Lösningar för att förutse och hantera industriell omvandling”. Föredragande var Gustav Zöhrer (EUT C 24, 31.1.2006, s. 90).

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/site/sv/oj/2006/c_024/c_02420060131sv00900094.pdf.

EESK:s yttrande av den 14 december 2005 om ”Meddelande från kommissionen – Omstruktureringar och sysselsättning – 'Att förutse omstruktureringar och ge stöd i samband med dem i syfte att utveckla sysselsättningen: Europeiska unionens roll'”. Föredragande var Gustav Zöhrer och medföredragande Daniel Soury-Lavergne (EUT C 65, 17.3.2006, s. 58).

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/site/sv/oj/2006/c_065/c_06520060317sv00580062.pdf.

EESK:s yttrande av den 14 september 2006 om ”Hållbar utveckling som drivkraft för industriell omvandling”. Föredragande var Martin Siecker och medföredragande Pavel Činčera (EUT C 318, 23.12.2006, s. 1).

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/site/sv/oj/2006/c_318/c_31820061223sv00010011.pdf.

(18)  EESK:s yttrande av den 11 juli 2007 om ”'Flexicurity' (den interna flexibilitetsdimensionen – kollektiva förhandlingar och den sociala dialogens roll som instrument för reglering och reform av arbetsmarknaden)”. Föredragande var Thomas Janson.

http://eescopinions.eesc.europa.eu/viewdoc.aspx?doc=//esppub1/esp_public/ces/soc/soc272/fi/ces999-2007_ac_fi.doc.

(19)  Hannu Rantanen: Tuottavuus suorituskyvyn analysoinnin kentässä. Tekniska högskolan i Villmanstrand, Lahtisenheten, 2005.

(20)  Professor Mika Hannula, Tekniska högskolan i Tammerfors, föredrag 29.1.2004.

(21)  Bessant, John (2003): High-Involvement Innovation (översatt till finska av Tuomo Alasoini). Innovationsförmågan består av åtta dimensioner:

inom organisationen förstår man den strategiska betydelsen av innovationsverksamhet som bygger på människors deltagande och även på små steg (understanding)

inom organisationen finns det förfaranden som gör det möjligt för människor att delta i organisationens innovationsverksamhet (getting the habit)

inom organisationen är innovationsverksamheten inriktad på organisationens strategiska målsättningar (focusing)

organisationens ledning vägleder och stöder innovationsverksamheten i tillräcklig mån (leading)

strukturerna, förfarandena och processerna inom organisationerna är planerade för att de tillsammans med innovationsverksamheten och styrande värderingar sinsemellan ska uppnå en så god samverkan som möjligt (aligning)

problem löses inom organisationen genom nätverksbildning över enhetsgränserna och utåt (shared problem-solving)

effektiviteten inom produktionen av innovation följs upp, utvärderas och utvecklas kontinuerligt inom organisationen (continuous improvement of the system)

organisationen kan kontinuerligt och övergripande lära sig av sina erfarenheter (the learning organization).

(22)  Europeiska byrån för säkerhet och hälsa i arbetet: Quality of the Working Environment and ProductivityWorking Paper (2004).

URL: http://osha.eu.int/publications/reports/211/quality_productivity_en.pdf.

(23)  Europeiska fonden för förbättring av arbets- och levnadsvillkor: Fourth European Working Conditions Survey (2005).

URL: http://www.eurofound.europa.eu/publications/htmlfiles/ef0698.htm.

(24)  Se ovan.

(25)  EESK:s yttrande av den 28 oktober 2004 om ”Vidareutbildning och produktivitet”. Föredragande var Christóforos Koryfídis. (EUT C 120, 20.5.2005, s. 64).

http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/site/sv/oj/2005/c_120/c_12020050520sv00640075.pdf.

(26)  Framework of actions for the lifelong learning – Evaluation report 2006 [Ramåtgärder som stöder livslångt lärande, analys från 2006], ett gemensamt dokument från den europeiska fackliga samorganisationen EFS, Europeiska samarbetsorganisationen för nationella arbetsgivarföreningar och industriförbund (Unice) samt Europeiskt centrum för offentliga företag (ECPE).

(27)  Work programme of the European Social Partners 2006-2008.

URL: http://www.etuc.org/IMG/pdf/Depliant_EN_HD2006-2008.pdf.

(28)  Till exempel har det maltesiska företaget STMicroelectronics (ekonomichef Santo Portera), som hördes av arbetsgruppen den 10 maj 2007, lyckats svara på de globala utmaningarna genom att i sin verksamhet lyfta fram höga etiska normer, säkerställa och förbättra personalens kunnande, välbefinnandet på arbetsplatsen och organiseringen av arbetet samt genom att uppmuntra till nya innovationer.

(29)  Irland: www.workplacestrategy.ie, Cathal O'Reagan, hearing den 10 maj 2007.

http://inqa.de, Kai Schäfer, företrädare för regeringen i Tyskland (ordförandeland), hearing 10.5.2007.

http://www.mol.fi/mol/en/01_ministry/05_tykes/index.jsp

(30)  Se fotnot 10.

(31)  Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Förbättring av kvaliteten i arbetet: översikt av de framsteg som gjorts under den senaste tiden, KOM(2003) 728 slutlig.

(32)  www.eurofound.europa.eu; Radoslaw Owczarzak, EMCC, hearing 10.5.2007.

(33)  www.osha.europa.eu; Brenda O'Brien, hearing 10.5.2007.

(34)  http://inqa.de; Kai Schäfer, företrädare för Tysklands regering och ordförandeskap, hearing 10.5.2007.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/80


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Harmonisering av handikappindikatorer som ett verktyg för att övervaka EU:s politik”

(2008/C 10/20)

I en skrivelse av den 13 februari 2007 från det framtida portugisiska ordförandeskapet uppmanades Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett yttrande om ”Harmonisering av handikappindikatorer som ett verktyg för att övervaka EU:s politik”

SOC-sektionen, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 juli 2007. Föredragande var Meelis Joost.

Vid sin 438:e plenarsession den 26-27 september 2007 (sammanträdet den 26 september) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 160 röster för, inga röster emot och 6 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

EESK anser att utvecklingen mot lika möjligheter för funktionshindrade bör bygga på att man antar en liknande färdplan som den som antogs för jämställdhet mellan män och kvinnor och att man utarbetar en serie indikatorer och kvantitativa mål för medlemsländerna på en rad prioriterade områden.

1.2

EESK uppmanar kommissionen och medlemsländerna att fokusera på att ta fram en uppsättning tillförlitliga och sammanhängande indikatorer samt kvantitativa mål som medlemsländerna ska uppnå inom en angiven tidsfrist inom vart och ett av de identifierade statistik- och politikområdena. De tidigare statistiska försök som nämnts i dokumentet har man inte tagit fasta på EU-nivå och de utgör inte permanenta indikatorer som kan kontrolleras regelbundet, exempelvis indikatorer för social integrering. Denna typ av stöd och systematiska mätningar behövs i en sammanhållen politisk strategi.

1.3

EESK uppmanar Högnivågruppen för handikappfrågor att godkänna en förteckning över prioriteringar för datainsamling baserad på en serie centrala indikatorer som redan finns i ISTAT:s förteckning (1). Förteckningen behöver uppdateras.

1.4

Medlemsstaterna bör fortsätta att samla in data om funktionshinder genom undersökningar som offentliggörs regelbundet, t.ex. vartannat år. Arbetet med internationella definitioner i Washington-gruppen måste fortsätta.

1.5

En mer regelbunden mätning av framstegen bör göras inom ramen för EU:s arbetskraftsundersökning. Kommittén för socialt skydd och sysselsättningskommittén skulle i framtiden kunna använda ett antal indikatorer som, i motsats till enstaka fristående initiativ, skulle vara föremål för systematiska undersökningar.

1.6

Därför uppmanar EESK kommissionen att i Eurostats undersökningar inkludera en modul för funktionshinder som omfattar de ovan nämnda aspekterna samt en regelbunden rapportering för att möjliggöra en korrekt utvärdering av de politiska strategierna och identifiering av prioriteringar.

1.7

Handikapporganisationer i medlemsstaterna bör göras delaktiga i arbetet med att utarbeta indikatorer som medlemsstaten i fråga prioriterar. Ett godkännande av harmoniserade indikatorer och datainsamling kommer att göra det möjligt att utbyta bästa praxis medlemsländerna emellan tack vare att initiativens effektivitet kan mätas.

2.   Inledning

2.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar det portugisiska ordförandeskapets begäran om utarbetande av ett yttrande om Harmonisering av handikappindikatorer. Det portugisiska ordförandeskapet är fast beslutet att skapa möjligheter för EU att samla in tillförlitliga och jämförbara uppgifter för att kunna bedöma hur integrationen av funktionshindrade i samhället har utvecklats.

2.2

Personer med funktionshinder utgör mer än 15 % av den totala befolkningen och deras antal ökar i och med att befolkningen blir äldre. Detta innebär att mer än 50 miljoner människor i det utvidgade EU har funktionshinder (2) SILC-undersökningen från 2005 omfattar inte barn med funktionshinder, äldre eller funktionshindrade som bor på sjukvårdsinrättningar.

2.3

För att de sociala rättigheterna, inklusive den fria rörligheten för personer, som erkänns i fördragen och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska bli verklighet för funktionshindrade måste politiska strategier och situationer bedömas och jämföras på ett enhetligt sätt i hela EU. Det är det första steget mot att utforma och genomföra en politik som gör det möjligt för personer med funktionshinder att åtnjuta samma rättigheter som personer utan funktionshinder.

2.4

Det finns många olika indikatorer på medlemsstaternas framsteg när det gäller att integrera funktionshindrade i samhället: byggnaders tillgänglighet, deltagande på arbetsmarknaden, tillgång till utbildning, kultur och e-tillgänglighet för att bara nämna några. Det är av avgörande betydelse att medlemsländernas åtgärder på området och deras effekt kan utvärderas.

3.   Bristen på överensstämmelse mellan existerande rättsliga och politiska instrument

3.1

I den nyligen antagna FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter kartläggs ett stort antal fall där det finns ett brådskande behov av att främja integreringen av handikappfrågor. EU:s medlemsstater bör godkänna dessa principer genom att omgående ratificera konventionen. EU måste anta lämpliga politiska åtgärder för att följa målsättningarna och principerna i FN-konventionen, som EU har undertecknat. Vidare bör alla medlemsländer och EU underteckna det frivilliga tilläggsprotokoll som ingår i FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter.

3.2

I EU:s handlingsplan på handikappområdet (3) återfinns de ambitiösa målsättningarna att fullt ut tillämpa direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG), förbättra integreringen av handikappfrågor på de berörda gemenskapspolitiska områdena och förbättra tillgängligheten för alla och envar. För att dessa målsättningar ska nås måste framstegen mätas med hjälp av indikatorer som, för varje politisk prioritering, utvärderar framstegen i vart och ett av medlemsländerna och gör det möjligt att fastställa mätbara mål.

3.3

Direktiv 2000/78/EG som antogs i november 2000 förbjuder diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Utvärderingen av direktivets tillämpning i medlemsländerna, utöver det rättsliga införlivandet, är dock svårhanterlig eftersom det saknas tillgängliga jämförbara uppgifter för att kunna jämföra ökningen i sysselsättningsgraden bland funktionshindrade i samband med tillämpningen i medlemsländerna.

3.4

I Europarådets handlingsplan om funktionshindrades möjligheter att delta fullt ut i samhället fastställs en rad konkreta mål på flera samhällsanknutna och politiska områden. Dessa är tillämpliga på alla 46 medlemsländer och måste följas upp. En studiegrupp har inrättats för att ta fram indikatorer för att mäta framstegen.

3.5

Inom Lissabonstrategin har ambitiösa målsättningar fastställts för EU, såsom högre sysselsättningsnivåer och förbättrad social sammanhållning. Dessa målsättningar kan inte uppnås utan konkreta åtgärder för att undanröja de hinder som funktionshindrade ställs inför vad gäller tillträde till arbetslivet och tillgången till tjänster för att fullt ut integrera dem i samhället.

3.6

Inom alla politikområden som får följder för personer med funktionshinder och kan förbättra deras integrering i samhället och åtnjutande av rättigheter behövs indikatorer för att mäta framsteg och säkerställa en helhetsbild av resultaten av de olika åtgärder som vidtagits på EU-nivå. Den existerande lagstiftningen måste utvärderas för att kunna ändras eller förbättras.

4.   Behovet av tillförlitlig och jämförbar statistik

4.1   Existerande datautvärderingssystem

4.1.1

EESK beklagar bristen på indikatorer på handikappområdet, i synnerhet avsaknaden av politiska åtaganden på EU-nivå om att enas om gemensamma indikatorer för stöd till och utvärdering av de politiska strategierna.

4.1.2

EESK noterar att Eurostat har startat flera intressanta projekt och initiativ som syftar till att skapa en regelbunden och samordnad insamling av information om handikappaspekter inom EU: hälsomodulen i Europeiska gemenskapens hushållsundersökning (ECHP) för perioden 1994-1996 innehöll ett mindre modul om funktionshinder som publicerades i en pocketbok år 2002, Europeiska arbetskraftsundersökningen (LFS) innehöll en modul om sysselsättning för funktionshindrade i syfte att samordna och harmonisera informationen till UNSD-mötet i Washington-gruppen. Eurostat har även startat det Europeiska handikapprojektet (EDM).

Under 2002 kom de europeiska direktörerna för social statistik överens om ett ramverk för regelbunden insamling av harmoniserade uppgifter, genom undersökningar och/eller hälsoundersökningsmoduler, kallat Europeiska hälsoundersökningssystemet (EHSS). Inom ramen för detta kom medlemsstaterna i slutet av 2006 överens om den slutliga versionen av den europeiska hälsoenkäten (EHIS), vars första etapp kommer att genomföras under 2007–2009. Den europeiska hälsoenkäten innehåller frågor om flera funktionsnedsättningsaspekter. Funktionshinder har även lagts in som en variabel i statistiken om inkomster och levnadsförhållanden (SILC) (4).

Eurostats årliga arbetsprogram för 2007 omfattar aktiviteter i det Europeiska statistiksystemet (ESS) (5) för att vidareutveckla gemenskapsstatistiken i frågor rörande funktionshinder och social integrering i syfte att tillhandahålla relevant och jämförbar statistik för att, i samarbete med internationella organisationer, kartlägga funktionshindrades situation. I mitten av 2008 bör en ny undersökningsmodul om funktionshinder och social integrering, som Eurostat bidragit till att finansiera, vara klar att användas på prov i medlemsländerna.

Som bas för detta utvecklingsarbete används den internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF) som fastställts av Världshälsoorganisationen (WHO).

4.1.3

På internationell nivå har Eurostat, inom Washington-gruppen om handikappstatistik (6), deltagit i utvecklandet av internationella mätningar av funktionsnedsättning baserade på WHO:s klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa (ICF). Europarådet har publicerat metodiska riktlinjer för hur sociala indikatorer rörande social sammanhållning (7) kan utarbetas.

4.1.4

Förslaget till förordning om gemenskapens statistik om folkhälsa och hälsa och säkerhet i arbetet kommer att utgöra ett ramverk för det framtida arbetet på området. Förordningen kan användas för insamling av data om funktionshinder, vilket innebär en förändring gentemot att medlemsländerna samlar in uppgifter utan relevant rättslig grund.

4.2   Behovet av fler EU-indikatorer

4.2.1

I artikel 31 i FN-konventionen står det att länderna ska samla in lämplig information, inbegripet statistiska uppgifter och forskningsdata, så att de kan utarbeta och genomföra strategier för att tillämpa konventionen. EESK uppmanar EU:s medlemsstater att noggrant iaktta denna princip.

4.2.2

EESK välkomnar ovannämnda initiativ men beklagar bristen på samordning och på överenskomna politiska indikatorer för att samla dessa initiativ i syfte att analysera situationen för personer med funktionshinder, utvärdera effekterna av de politiska strategierna och lagstiftningen samt utvärdera de funktionshindrades behov.

4.2.3

Indikatorer för att mäta sysselsättningsnivåerna måste tas fram för att skapa bättre förståelse för vilka frågor som måste behandlas och för att kunna utforma lämpliga politiska strategier. Vid rådets möte under våren 2006 tog man åter upp behovet av att vidta lämpliga åtgärder för att höja sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning.

4.2.4

En utvärdering av effekterna av det Europeiska anti-diskrimineringsdirektivet och av medlemsländernas lagstiftning behövs för att bättre kunna utforma politiska och lagstiftningsmässiga åtgärder i framtiden.

4.2.5

Uppgifter om diskriminering måste inhämtas tillsammans med indikatorer på tillgång till varor och tjänster, sysselsättning, social integrering osv. på andra områden för att säkerställa en samlad bild av de frågor som påverkar personer med funktionshinder och av samspelet däremellan.

4.2.6

Social integrering utgör även det ett område där ytterliga utvärderingar behövs för en bättre förståelse av den sammansatta problematik som leder till social marginalisering av funktionshindrade. Aspekter såsom inkomst måste mätas, men även deltagandet i det sociala livet (representation, tillgång till föreningslivet, frivilligarbete, politik osv.) samt tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning, kultur, kommunikationsmedel och sociala tjänster.

4.2.7

De lösningar som visat sig fungera bäst, till exempel det europeiska parkeringskortet, bör användas som inspirationskälla för att införa nya, liknande lösningar. Dessa kan emellertid inte genomföras utan en uppsättning indikatorer som gör det möjligt att utifrån relevanta och jämförbara data mäta den sociala integreringen bland funktionshindrade.

4.3   Utmaningar i samband med utarbetandet av EU-indikatorer

4.3.1

Medlemsländerna tillhandahåller idag uppgifter för att bedöma graden av integrering av funktionshindrade utan att det finns någon överenskommelse på EU-nivå om gemensamma indikatorer, förutom insamlingen av uppgifter inom ramen för den öppna samordningsmetoden (8) och systemet för hälsoövervakning (9). Man borde förklara mer ingående för medlemsstaterna varför det är så viktigt att samla in data som rör funktionshinder.

4.3.2

SILC-undersökningen innehåller en beräkning av antalet personer med funktionshinder i EU men undersökningen omfattar inte funktionshindrade som bor på vårdinrättningar och inte heller barn och äldre med funktionshinder, vilket gör siffran mindre relevant.

4.3.3

Definitionerna av funktionsnedsättning varierar i medlemsländerna och bör breddas till att omfatta till exempel personer med psykiska problem. Dessa personer tas ofta inte med i den nationella statistiken. Definitionen av kategorin ”funktionshindrade” bör utgå från artikel 1 andra stycket i FN:s konvention, så att en allmängiltig grund fastställs för vilka grupper som omfattas av begreppet 'personer med funktionshinder'.

4.3.4

De funktionshindrade utgör en heterogen grupp och det är svårt att utarbeta mätningskriterier. Indikatorerna bör därför utformas så att hänsyn tas till de många olika formerna av funktionsnedsättning och de politikområden som har inverkan på de funktionshindrades liv samt identifiera hindren för dessa personers fulla deltagande i samhället.

Bryssel den 26 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  ISTAT – National Institute of Statistics – Italien, Projekt ”Indicators on integration of disabled people into social life”, slutlig rapport, juni 2001, publicerad av Eurostat.

(2)  Enligt Eurostats SILC-undersökning (Statistics on Income and Living Conditions) från år 2005.

(3)  Se: http://europa.eu.int/comm/employment_social/disability/index_en.html.

(4)  http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1913,47567825,1913_58814988&_dad=portal&_schema=PORTAL#B.

(5)  För ESS se:

http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page?_pageid=1153,47169267,1153_47183518&_dad=portal&_schema=PORTAL.

(6)  För Washington-gruppen se:

http://www.cdc.gov/nchs/citygroup.htm.

(7)  ”Concerted development of social cohesion indicators – Methodological guide”, Council of Europe Publishing.

(8)  Open Method of Coordination.

(9)  European Community Health Indicators Monitoring.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/83


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – I riktning mot en effektivare användning av skattelättnader till förmån för forskning och utveckling”

KOM(2006) 728 slutlig

(2008/C 10/21)

Den 22 november 2006 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda meddelande.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 juni 2007. Föredragande var Peter Morgan.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007 (sammanträdet den 27 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 134 röster för, 2 emot och 5 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Detta meddelande utgör en del av kommissionens program till stöd för Lissabonstrategins mål att EU:s utgifter för forskning och utveckling (FoU) ska motsvara 3 % av BNP år 2010, varav 2 % bör komma från den privata sektorn. I meddelandet fokuseras på de metoder som tillämpas i medlemsstaterna för att via skattesystemet uppmuntra företagen att investera i FoU. Syftet med meddelandet är att klargöra huruvida skattelättnader för FoU är lagenliga i förhållande till EU-lagstiftningen och att ge medlemsstaterna råd i fråga om bästa praxis. Meddelandet är ett välkommet svar på EESK:s begäran att ”man från gemenskapens sida bör arbeta för att även medlemsstaternas skattelagstiftning och ansvarsrättsliga lagstiftning i så hög grad som möjligt anpassas till målet att skapa incitament för att få näringslivet att investera mer i forskning och utveckling” (1).

1.2

I avsnitt 3 i yttrandet redogörs för några exempel på bästa praxis. Det måste emellertid erkännas att det finns gränser för de skattelättnader som medges via skattesystemet. Ju högre nivåerna är på bolagsskatterna, desto större blir skattelättnaderna, medan lägre nivåer ger mindre skattelättnader. Ju högre de sociala avgifterna är, desto större är incitamentet att bevilja skattelättnader för dem. Om företagen inte är lönsamma är utrymmet mindre eftersom tanken är att ge skattelättnader på vinsten. Slutligen är det självklart att skattelättnaden måste grundas på FoU-investeringar som faktiskt blivit av och inte på framtidsplaner.

1.3

Rekommendationerna att upprätta ett system för skattelättnader innehåller ett krav på att effektiviteten i varje system ska mätas. Detta är särskilt viktigt när det gäller stora, lönsamma företag som mycket väl skulle kunna använda skattelättnaden för att justera sin resultatredovisning i stället för att låta den tillfalla FoU-budgeten. För att undvika denna moraliska risk beviljar vissa länder skattelättnader på extrautgifterna för FoU, men detta kan vara kontraproduktivt eftersom ett viktigt syfte med dessa incitament är att hålla kvar FoU-aktiviteterna i EU och hindra dem från att utlokaliseras. Ett effektivt mätsystem för stora bolag kommer sannolikt att göra större nytta än en begränsning av skattelättnaderna till särskilda utgifter.

1.4

Den överlägset viktigaste effekten av dessa program är det sätt på vilket de kan stödja utvecklingen av de FoU-inriktade små och medelstora företagen under deras första år. Rekommendationerna innehåller en lång rad incitament som medger extra skattelättnader som en multipel av FoU-investeringarna, ersättningar för utebliven vinst och skattelättnader vad gäller sociala avgifter. Med tanke på de små och medelstora företagens strategiska roll i EU:s ekonomi föreslår EESK att varje medlemsstat använder sig av en så stor mångfald som möjligt av upptänkliga skatteincitament för att underlätta dessa företags överlevnad och tillväxt inom ramen för landets ekonomi.

1.5

I sammanhanget är kommittén förvånad över att meddelandet inte innehåller någon hänvisning till skattelättnader som är avsedda att bidra till kapitalbildning i nya företag. Denna fråga utvecklas ytterligare i punkterna 4.9–4.12. EESK föreslår att meddelandet utsträcks till att omfatta kapitalbildning.

1.6

En annan mycket viktig fråga för små och medelstora företag är behandlingen av patent och licenser. Lagen är inte tydlig på denna punkt och det finns ett inslag av konkurrens mellan medlemsstaterna i fråga om skattebehandling. EESK föreslår att meddelandet kompletteras så att det omfattar patent och licensiering.

1.7

I meddelandet väcks frågor om en rad besläktade områden där insatser kan göras. EESK vill framföra följande rekommendationer:

1.7.1

Medlemsstaterna bör förbättra användning av skattelättnader för FoU för företag som deltar i forskningsprojekt över landsgränserna.

1.7.2

Medlemsstaterna bör utforska hur de kostnader som staten lägger på företagen kan sänkas för nystartade FoU-företag, i linje med det framgångsrika franska systemet för stöd till nystartade innovativa företag.

1.7.3

Vad beträffar allmännyttiga forskningsorganisationer i den privata sektorn bör medlemsstaterna utveckla en gemensam strategi så att både donationer och forskningsfinansiering kan flöda fritt inom EU.

1.7.4

Rörligheten över gränserna för forskare bör uppmuntras genom avtal mellan medlemsstaterna som förhindrar dubbelbeskattning i samband med kortvariga uppdrag.

1.7.5

Kommissionen uppmanas att utveckla en gemensam struktur för ömsesidigt erkännande av FoU-dokument för de länder där sådana används. Samtidigt skulle kommissionen kunna överväga om sådana intyg verkligen behövs på inre marknaden.

1.7.6

Kommittén välkomnar kommissionens förslag om att förenkla och modernisera reglerna för återbetalning av mervärdesskatt för FoU-utgifter som privata företag haft i samband med offentlig-privata projekt.

1.7.7

Det är en grundläggande förutsättning för diskussionen om skattelättnader och FoU att hitta en skattemässig definition av forskning, utveckling och innovation för hela EU. Detta kommer att utgöra ytterligare ett steg mot fullbordandet av inre marknaden.

1.8

Lissabonstrategins mål på 3 % fastställdes på grundval av FoU-investeringar som gjorts i konkurrerande regioner. Ett utmärkande drag för EU-ekonomin på makrosektornivån är att den inte är lika engagerad i mycket FoU-intensiva industrisektorer som konkurrerande länder som Japan och USA. Utöver att stimulera FoU inom den privata sektorn vore det därför klokt att öka de offentliga investeringarna i universitet och statligt finansierade forskningsinstitut. Miljöprojekt skulle här kunna utgöra en drivfjäder (2).

2.   Inledning

2.1

Bakgrunden till detta meddelande är Lissabonstrategins krav på att investeringar i EU till förmån för forskning och utveckling (FoU) ska utgöra 3 % av BNP år 2010, varav 2 % bör komma från den privata sektorn. År 2005 klargjorde kommissionen att den avser att främja ett mer enhetligt och fördelaktigt skatteklimat för forskning och utveckling, samtidigt som den erkänner medlemsstaternas behörighet rörande nationell skattepolitik. (KOM(2005) 488 och KOM(2005) 532).

2.2

Inom ramen för Lissabonstrategin återfinns en rad kommissionsinitiativ som syftar till att öka EU:s utgifter för forskning och utveckling till målet 3 % av BNP, parallellt med utvecklingen av det europeiska forskningsområdet. Det har funnits en stark önskan om att frigöra EU:s potential för forskning, utveckling och innovation, vilket kulminerat i sjunde ramprogrammet. I sina yttranden har EESK gång på gång uppmanat kommissionen och medlemsstaterna att undanröja de hinder som står i vägen för FoU i EU såväl kvantitativt som kvalitativt, samtidigt som kommittén har tagit organisatoriska, institutionella och finansiella initiativ för att främja en tillräckligt stor kritisk massa av FoU-aktiviteter i Europa.

2.3

Meddelandet är därför en vägledning som ska hjälpa medlemsstaterna att förbättra sin skattemässiga behandling av FoU samt att utveckla enhetliga lösningar på gemensamma problem. Det handlar således inte om ett EU-program som är inriktat på specifika FoU-projekt eller mål, utan om ett program som ska främja FoU inom den privata sektorn i medlemsstaterna och som ska stimulera den privata sektorn, företag för företag, att investera i FoU. Syftet med meddelandet är att hjälpa medlemsstaterna på tre sätt:

Klargöra juridiska villkor för medlemsstaternas skattelättnader för FoU till följd av EU:s lagstiftning.

Lyfta fram allmänna utformningsprinciper, baserade på expertanalyser av god praxis, för behandling i skattehänseende och skattelättnader rörande FoU.

Lägga fram och väcka debatt kring ett antal möjliga framtida initiativ som syftar till att behandla ärenden av gemensamt intresse på ett enhetligt sätt.

2.4

Den öppna samordningsmetoden är tillämplig på detta politikområde, och det är medlemsstaterna som beslutar om den ska användas. Riktlinjerna i meddelandet bygger på bästa metoder i medlemsstaterna. Avsikten med yttrandet är inte att kritisera medlemsstaternas politik. Yttrandet innehåller därför endast kommentarer till riktlinjerna och de möjliga framtida initiativ som nämns i punkt 2.3.

3.   Sammanfattning av kommissionens meddelande

3.1

Alla skattelättnader rörande FoU som införs av medlemsstaterna måste vara förenliga med de grundläggande friheterna i fördraget och principen om icke-diskriminering. Kommissionen anser att både implicita och explicita territoriella begränsningar är oförenliga med friheterna i fördraget. Det finns omfattande och entydiga bevis på att territoriella begränsningar av tillämpningen av incitament för FoU med stor sannolikhet inte kommer att godkännas av EG-domstolen.

3.2

I princip gäller reglerna för statligt stöd oavsett stödets form, varför skattelättnader för FoU skulle kunna utgöra statligt stöd. Skattelättnader för FoU som inte är selektiva, dvs. som beviljas företag i alla sektorer oavsett form och storlek, ska emellertid inte ses som selektiva och därför behandlas som en del av den allmänna företagsbeskattningen.

3.3

I artikel 87.3 c i fördraget anges att följande kan anses förenligt med den gemensamma marknaden: ”stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter …, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset”. Kommissionen har antagit ett ramverk för forskning, utveckling och innovation för selektiva skattelättnader som kan omfattas av denna artikel. Ramverket har utformats för det allmänna bästa för att rätta till vad som kan uppfattas som marknadsmässiga misslyckanden på FoU-området.

3.4

Vid tillämpningen av ramverket kommer kommissionen att beakta följande aspekter:

FoU-kategorier, vare sig det handlar om grundforskning, industriell eller experimentell forskning.

Användningen av incitamentet på stödberättigande kostnader.

Begränsning av stödnivån till den högsta nivån.

På grundval av uppgifter från medlemsstaten kommer kommissionen dessutom att utgå ifrån att skattelättnaden syftar till att råda bot på marknadsmässiga misslyckanden genom att företagen uppmuntras till ökade FoU-satsningar.

3.5

Europeiska rådet har förespråkat användningen av den öppna samordningsmetoden till stöd för utformningen av forskningspolitiken, och rådet uppmanade därefter Kommittén för vetenskaplig och teknisk forskning (Crest) att övervaka denna stödmetod. I det aktuella meddelandet har kommissionen till stor del utgått från Crests rapport från mars 2006 ”Evaluation and design of R&D tax incentives”.

3.6

Beroende på de olika ekonomiska och industriella strukturerna varierar FoU-kapaciteten, nivån på FoU-utgifterna och den allmänna skattepolitiken samt sammansättningen på instrumenten för FoU och innovation kraftigt mellan de olika medlemsstaterna. Större delen av de befintliga systemen är allmänt hållna och ungefär hälften har en övre gräns eller ett tak. Detta är till fördel för små och medelstora företag eftersom deras utgifter normalt inte når upp till detta tak. Cirka en tredjedel av skattelättnaderna innebär särskilda fördelar för små och medelstora företag och ett växande antal system är speciellt riktade till nystartade innovativa små och medelstora företag.

3.7

De tre grundtyperna av skattelättnader är skatteanstånd, skatteavdrag och skattekredit. Effekten av de skattelättnader som tillämpas av varje medlemsstat är avhängig av det allmänna skattesystemet. Beroende på avsikten med skattelättnaden omfattar vissa system de totala FoU-utgifterna medan andra bara omfattar de ytterligare utgifter som härrör från systemet. I andra fall medges lättnader för båda utgiftstyperna, men enligt olika nivåer. Omfattningen på skattelättnaderna varierar kraftigt i de olika medlemsstaterna. Skattelättnaderna påverkas också av den rådande bolagsskatten.

3.8

Skatteanstånd innebär i allmänhet att 100 % av FoU-kostnaderna dras av från den beskattningsbara vinsten. Med detta system kan varenda krona av FoU-utgifterna befrias från beskattning. Om inte FoU-utgifterna är avdragsgilla till 100 % kan de vanligtvis användas som kapital och avskrivas i ett senare skede. Detta gäller i synnerhet kapitalkostnader.

3.9

Skatteavdrag används för att undanta mer än 100 % av FoU-kostnaderna från beskattning. Med skatteavdrag blir effekten vanligtvis mellan 125 % och 300 %. Om exempelvis den vanliga företagsskatten är 30 % skulle ett företag kunna göra anspråk på skattelättnader på 3 000 euro för FoU-utgifter på 10 000 euro. Med en hävstångseffekt på 50 % skulle företaget kunna göra anspråk på skattelättnader på 4 500 euro för FoU-utgifter på 10 000 euro.

3.10

När incitament ges i form av skattekredit sker det i form av skatteåterbäring eller kontant återbetalning. Kreditens storlek beror i allmänhet på hur mycket skatt som ska betalas, men om ingen skatt ska betalas kan krediten beräknas som en procentandel av FoU-utgifterna. Ett kontant lån som betalas ut till ett företag som inte går med vinst kan utgöra ett mycket välkommet tillskott av medel i nystartade företag

3.11

Som beskrivs ovan är de flesta system kopplade till företagsbeskattning, men det finns system som är inriktade på löneskatt och sociala avgifter eller de enskildas inkomstskatt. Genom dessa alternativ minskar kostnaderna för forskningspersonal omedelbart, och därmed minskar också den viktigaste beståndsdelen i FoU-utgifterna. Dessa alternativ får störst effekt där de sociala avgifterna är höga.

3.12

För företag som går med förlust, till exempel nystartade innovativa små och medelstora företag, finns en rad alternativ från befrielse från löneskatt till bolagsskatteåterbäring och FoU-skattekrediter och obegränsade möjligheter till överföring av förlustavdrag till kommande räkenskapsår.

3.13

År 2004 införde Frankrike som första EU-land skatteincitament med särskild inriktning på stöd till unga innovativa företag. Syftet är att stimulera forskning inom den privata sektorn och att skapa verklig tillväxt genom att minska kostnaderna för nyetablering av företag med inriktning på forskning och innovation. Bland stimulansåtgärderna finns befrielse från företagsbeskattning under de första tre vinstgivande åren och därefter en skattebefrielse på 50 % för de därpå följande två åren. Dessutom beviljas befrielse från sociala avgifter för högkvalificerad personal under åtta år. Stödkriterierna gäller inom systemet för stöd till unga innovativa företag.

3.14

På grundval av erfarenheterna av skatteincitament för FoU i 15 medlemsstater dras i meddelandet slutsatsen att medlemsstaterna bör göra följande:

I största möjliga utsträckning använda generella åtgärder eftersom dessa når fler företag. Därmed maximeras ökningen i FoU-investeringar och minimeras snedvridningarna på marknaden.

Ge möjlighet till fullt avdrag för alla FoU-utgifter (ingen kapitalisering eller forcerad avskrivning av dessa utgifter) med lämpliga möjligheter till förlustutjämning framåt och bakåt.

3.15

När det gäller utformningen av systemen bör medlemsstaterna tydligt definiera målen:

Fokus på hur mycket FoU-utgifterna planeras öka.

Fokus på ändrat beteende i företagen.

Utvärdering av de bredare samhälleliga effekterna av förändringarna.

Beaktande av utvärderingskriterier redan vid utformningen.

Utvärdering av huruvida målen med skattelättnaden uppnåtts.

3.16

Förutom stimulansåtgärder för FoU i företagen behandlas i meddelandet också ett antal frågor under rubriken ”Inriktning för åtgärder av gemensamt intresse och till ömsesidig nytta”. EESK:s ståndpunkt i dessa frågor redovisas under punkt 5 nedan.

4.   Kommentarer till riktlinjerna

4.1

Riktlinjerna innehåller en rad alternativ för främjandet av FoU via skattemässiga incitament. EESK uppmanar alla medlemsstater att anpassa dessa riktlinjer till de särskilda förhållanden som gäller i landet i syfte att skapa ett FoU-vänligt system. Den öppna samordningsmetoden bör, med bistånd av Crest och på grundval av Lissabondagordningen, ge alla medlemsstater möjlighet att tillämpa bästa praxis.

4.2

Hur stor stimulans som skatteincitamenten för FoU ger kommer att bero på företagens storlek, huruvida det är storföretag, små och medelstora företag eller nystartade företag.

4.3

I många medlemsstater är skatteincitament för FoU-investeringar en relativt ny företeelse, och effekten för de stora företagen kan ännu inte urskiljas exakt. Det är möjligt att de lägre skatterna kommer att märkas mer i resultaträkningen än på FoU-avdelningen. Vissa medlemsstater är därför mer intresserade av att ökad stimulansåtgärderna för ytterligare investeringar. Samtidigt har medlemsstaterna ett intresse av att behålla FoU inom landet, och enkla stimulansåtgärder kommer att uppmuntra företag att behålla FoU-verksamhet där den är.

4.4

Stora företag har en större kritisk massa av ingenjörer och forskare, och de har därför större möjligheter att utlokalisera verksamhet. Om medlemsstaterna till exempel beslutar sig för att använda FoU-incitament för att behålla programvaruutvecklingen inom landet skulle den kraftigaste stimulansåtgärden vara att ge avdragsmöjligheter för 100 % av relaterade kostnader i enlighet med punkt 3.8 ovan.

4.5

Småföretagen har inte de större företagens resurser, och deras finanser kan vara mer pressade. Att som i vissa medlemsstater ge småföretagen större utrymme och fastställa en övre gräns inom systemen som ligger över småföretagens möjligheter ger relativt sett småföretagen större ekonomisk flexibilitet i samband med FoU-investeringar.

4.6

Det är för nystartade företag som skatteincitamenten har den största potentiella effekten och det är viktigt, eftersom sådana företag är en central beståndsdel i främjandet av företagande och innovation. Innovationer inom tjänsteekonomin och inom forskning och utveckling sker ofta i nystartade företag. FoU-avdelningarna inom etablerade företag tycks bättre lämpade att ta fram ersättningsprodukter och förbättringar av produkter än nyskapande uppfinningar. Nya företag som utnyttjar uppfinningar inom vetenskap och teknik är viktiga eftersom de, om de överlever det svåra inledningsskedet (de flesta små företag överlever olyckligtvis inte) antingen kan utvecklas till välståndsskapande småföretag eller köpas upp och bli en värdefull del av ett större företag. Budgeten för sammanslagningar och förvärv är i många teknikföretag lika viktigt som FoU-budgeten. Många stora teknikföretag betraktar investeringar på samma sätt som riskkapital.

4.7

Eftersom stora företags förvärv av småföretag är en del av näringslivsekonomin är det logiskt att transaktionerna skattemässigt bör vara så transparenta och neutrala som möjligt. Detta innebär att utflyttningsskatter för företagsgrundare och entreprenörer bör minimeras och att snedvridande sanktioner inte bör tillämpas på företagsköp.

4.8

Incitament för FoU kan vara lämpligt när det gäller unga innovativa företag inom tekniksektorn, men allmänna stimulansåtgärder för nystartade företag är lika viktiga eftersom sådana incitament uppmuntrar framväxten av nya företag inom alla industrigrenar, och bidrar därmed till den allmänna ekonomiska tillväxten i medlemsstaterna.

4.9

När det gäller allmänna skatteincitament i syfte att uppmuntra framväxten av nya företag står det ingenting om kapitalbeskattning i meddelandet. Problemet för ett nystartat företag är att säkra finansieringen för den första tiden. Så kallat riskkapital vill man i allmänhet inte använda i det första skedet, så såddkapitalet måste vanligtvis komma från privata investerare, företagsänglar och vänner och släktingar till grundarna. Det kapitalskattesystem som tillämpas för dessa investerare är en grundläggande faktor för skapandet av företag.

4.10

I Storbritannien finns ett ganska väl utvecklat system för skatteincitament på detta område, vilket kan fungera som förebild. Investeringar kan göras direkt via investeringssystemet Enterprise Investment Scheme (EIS) eller via en riskkapitalfond, Venture Capital Trust (VCT), som är ett kollektivt investeringsinstrument som är börsnoterat på den alternativa investeringsmarknaden (AIM). För att komma ifråga i dessa system måste företagen uppfylla de relevanta stödkriterierna.

4.11

Inom de olika systemen ges inkomstskattelättnader på 20 % (EIS) eller 30 % (VCT) på den summa som investeras. Inga kapitalskatter tas ut på vinsten efter kvalifikationstiden. Ingen inkomstskatt betalas på utdelning från VCT och ingen arvsskatt betalas på VCT-innehav i investerarens dödsbo. Skattelättnader bör visserligen inte vara det centrala skälet till att investera, men dessa system minskar i hög grad riskerna med att investera i nystartade företag. Målet med systemen, att göra det lättare för brittiska entreprenörer att skaffa fram pengar, har uppnåtts.

4.12

En stor brist i meddelandet är frånvaron av riktlinjer i fråga om behandlingen av patent och licensiering. Det råder förvirring när det gäller lagstiftningen, och det finns tecken på konkurrens mellan medlemsstaterna i fråga om beskattningen av patent. EESK föreslår att meddelandet kompletteras så att det omfattar patent och licensiering.

5.   Inriktning för åtgärder av gemensamt intresse och till ömsesidig nytta

5.1

Kommittén stöder förslaget att medlemsstaterna ska ta itu med hindren för forskningsprojekt över landsgränserna, till exempel genom att förbättra användning av skattelättnader för deltagare från industrin i storskaliga FoU-projekt.

5.2

Kommittén uppmuntrar medlemsstaterna att utforska hur de kostnader som staten lägger på företagen kan minskas för nystartade FoU-företag, i linje med det framgångsrika franska systemet för stöd till unga innovativa företag.

5.3

I meddelande noteras att det inom EU finns ett fåtal allmännyttiga forskningsstiftelser i den privata sektorn som syftar till att öka den vetenskapliga kunskapen genom att finansiera forskning, normalt sett inom universiteten. I andra länder, i synnerhet i USA, finns mycket fler sådana. Formella och informella hinder tycks ligga i vägen för både donationer från individer eller företag (som borde komma i åtnjutande av skattelättnader på inkomstskatter och bolagsskatter) å ena sidan och finansieringsflödet till forskning å andra sidan. Kommittén stöder förslaget att medlemsstaterna utvecklar en gemensam strategi så att både donationer och forskningsfinansiering kan flöda fritt inom EU.

5.4

Rörligheten över gränserna för forskare bör uppmuntras genom avtal mellan medlemsstaterna som förhindrar dubbelbeskattning i samband med kortvariga uppdrag. Medlemsstaterna uppmanas också att utvidga dessa avtal till länder i EU:s grannskap, till exempel Ukraina, Israel och Turkiet, som har betydande FoU-utbyte med EU.

5.5

Vissa medlemsstater tillåter företag att begära ett dokument som intygar deras förmåga att bedriva FoU. I vissa medlemsstater erhåller officiella enheter som utför FoU automatiskt sådana dokument. För att underlätta det ömsesidiga erkännandet av dessa intyg kommer kommissionen att föreslå en gemensam struktur. Detta tycks vara en klok åtgärd för medlemsstater som använder dessa intyg.

5.6

Kommissionen har noterat farhågor i fråga om återbetalning till privata företag av mervärdesskatt på utgifter för FoU i samband med att offentliga och privata företag samarbetar på området forskning och utveckling. Kommissionens förslag till förenkling och modernisering av bestämmelserna och deras tillämpning välkomnas.

5.7

Slutligen noteras i meddelandet att det på längre sikt är önskvärt att hitta en gemensam skattemässig definition av forskning, utveckling och innovation för hela EU och att ge denna typ av utgifter en fördelaktig behandling i den gemensamma konsoliderade bolagsskattebasen. Detta skulle utgöra ytterligare ett steg mot fullbordandet av inre marknaden.

Bryssel den 27 september 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Se EESK:s yttrande ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”, EUT C 325, 30.12.2006, s. 5, punkt 3.5.

(2)  Se även EESK:s yttrande ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”, EUT C 325, 30.12.2006, s. 5, punkterna 14.2–14.4.


15.1.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 10/88


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”EU:s ekonomi – 2006 års översikt – Stärkande av euroområdet: prioriteringsområden”

KOM(2006) 714 slutlig – SEK(2006) 1490

(2008/C 10/22)

Den 11 januari 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”EU:s ekonomi – 2006 års översikt – Stärkande av euroområdet: prioriteringsområden”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 september 2007. Föredragande var Umberto Burani, medföredragande var Olivier Derruine.

Vid sin 438:e plenarsession den 26–27 september 2007. (sammanträdet den 26 september 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 133 röster för, 2 röster emot och 5 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK stöder i många avseenden kommissionens dokument. Kommittén vill dock framföra några kommentarer, varav några framfördes redan innan euron infördes. Kommissionen uttrycker en underförstådd kritik mot några asp