ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 256

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

50 årgången
27 oktober 2007


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

I   Resolutioner, rekommendationer och yttranden

 

RESOLUTIONER

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
436:e plenarsession den 30-31 maj 2007

2007/C 256/01

Resolution från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Bidrag till Europeiska rådets möte den 21-22 juni 2007 – Färdplanen för den konstitutionella processen

1

 

III   Förberedande rättsakter

 

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

 

437:e plenarsession den 11-12 juli 2007

2007/C 256/02

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheterKOM(2005) 276 slutlig – 2005/0127 (COD)

3

2007/C 256/03

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag (Lissabonstrategin)

8

2007/C 256/04

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Investeringar i kunskap och innovation (Lissabonstrategin)

17

2007/C 256/05

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om översynen av konsumentregelverketKOM(2006) 744 slutlig

27

2007/C 256/06

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om backspeglar på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul (Kodifierad version) KOM(2007) 236 slutlig – 2007/0081 (COD)

31

2007/C 256/07

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Fastställande av en energipolitik för Europa (Lissabonstrategin)

31

2007/C 256/08

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

39

2007/C 256/09

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägarKOM(2006) 852 – 2006/0278 (COD)

44

2007/C 256/10

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om satellitnavigationstillämpningarKOM(2006) 769 slutlig

47

2007/C 256/11

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Vägledande program om kärnenergi – Framlagt enligt artikel 40 i Euratomfördraget för yttrande från Ekonomiska och sociala kommitténKOM(2006) 844 slutlig

51

2007/C 256/12

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Linjekonferenser – Förenta nationernas konventionKOM(2006) 869 slutlig – 2006/0308 (COD)

62

2007/C 256/13

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Radiofrekvensidentifiering (RFID-teknik)

66

2007/C 256/14

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén Galileo vid skiljevägen: Genomförandet av de europeiska programmen för globala system för satellitnavigering (GNSS)KOM(2007) 261 slutlig

73

2007/C 256/15

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Tvåårsrapporten om EU:s strategi för hållbar utveckling

76

2007/C 256/16

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om statistik om växtskyddsmedelKOM(2006) 778 slutlig – 2006/0258 (COD)

86

2007/C 256/17

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Innovation: betydelse för industriell omvandling och EIB:s roll

88

2007/C 256/18

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Sysselsättning för prioriterade kategorier – Lissabonstrategin

93

2007/C 256/19

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Arbetsmarknadsparternas roll när det gäller att förena arbets-, familje- och privatliv

102

2007/C 256/20

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Flexicurity (den interna flexibilitetsdimensionen – kollektiva förhandlingar och den sociala dialogens roll som instrument för reglering och reform av arbetsmarknaden)

108

2007/C 256/21

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Anställbarhet och företagaranda – Ett genusperspektiv på den roll som spelas av det civila samhället och lokala och regionala organ

114

2007/C 256/22

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Hälsa och migration

123

2007/C 256/23

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Euroregioner

131

2007/C 256/24

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förbindelserna mellan EU och Centralamerika

138

2007/C 256/25

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Främjande av kvinnors företagande i Euromed-regionen

144

SV

 


I Resolutioner, rekommendationer och yttranden

RESOLUTIONER

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 436:e plenarsession den 30-31 maj 2007

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/1


Resolution från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Bidrag till Europeiska rådets möte den 21-22 juni 2007 – Färdplanen för den konstitutionella processen”

(2007/C 256/01)

Vid sitt sammanträde den 29 maj 2007 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs presidium att för plenarförsamlingen lägga fram ett utkast till resolution om färdplanen för den konstitutionella processen, som ett bidrag till Europeiska rådets möte den 21-22 juni 2007.

Vid sin plenarsession den 30-31 maj 2007 (sammanträdet den 30 maj 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 171 röster för, 18 röster emot och 16 nedlagda röster:

1.

EESK står fast vid innehållet i sina yttranden om det konstitutionella fördraget av den 24 september 2003 (1), den 28 oktober 2004 (2) respektive den 17 maj 2006 (3) samt resolutionen av den 14 mars 2007 om ”50-årsdagen av Romfördragens undertecknande” (4). I alla dessa yttranden har EESK gett sitt förbehållslösa stöd till den konventionella metoden och denna metods resultat.

2.

EESK stöder fortfarande det konstitutionella fördraget, som på ett grundläggande och positivt sätt skiljer sig från alla institutionella texter som hittills antagits till följd av översyn av Romfördragen vid olika regeringskonferenser. Skillnaderna består i följande: Fördraget har kommit till genom en fri och offentlig debatt med deltagande av nationella parlamentsledamöter och Europaparlamentsledamöter. Fördraget innefattar i en enda text alla politiska och institutionella texter som har utarbetats sedan EG:s grundande. Vidare innehåller det bestämmelser för nödvändiga reformer av institutioner och förfaranden i EU:s beslutssystem, en beskrivning av unionens mål och de värden som den gemensamma politiken skall grunda sig på samt en kodifiering av de grundläggande rättigheter som skall respekteras och skyddas inom EU.

3.

Allt detta gjorde det motiverat att kalla konventets utkast för ”Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa”. På grund av åtskilliga missförstånd i vissa medlemsstater har benämningen ”författning” dock stött på motstånd. Kommittén motsätter sig inte att ett nytt fördrag får ett annat namn. Innehållet är viktigare än namnet.

4.

I sin egenskap av organ som företräder det organiserade civila samhället har kommittén följande avgörande motiv för att stödja det konstitutionella fördraget, motiv som bidrar till att stärka EU:s demokratiska legitimitet:

Europaparlamentet får större befogenheter genom att medbeslutandeförfarandet utökas till flera områden.

De nationella parlamenten blir i högre grad involverade i EU:s arbete i och med att de får rätt att kontrollera att subsidiaritetsprincipen följs.

Insynen i Europeiska rådets överläggningar ökar.

Den fristående sociala dialogen får en viktigare roll och arbetsmarknadsparterna erkänns som aktörer i uppbyggnaden av unionen.

Deltagardemokratins betydelse erkänns, bland annat genom att EU-institutionerna blir skyldiga att föra en öppen och regelbunden dialog med det civila samhällets organisationer och EU-medborgarna.

I samma anda införs en initiativrätt för EU-medborgarna.

5.

EESK erinrar om att alla medlemsstaters stats- eller regeringschefer godkände och högtidligt undertecknade det konstitutionella fördraget när de var församlade i Europeiska rådet i Rom den 29 oktober 2004. Sedan dess har också två tredjedelar av medlemsstaterna, med en befolkning som utgör en klar majoritet av Europeiska unionens medborgare, ratificerat det konstitutionella fördraget. Kommittén insisterar därför på att det konstitutionella fördraget skall utgöra grunden för vidare förhandlingar om en lösning på den nuvarande krisen.

6.

EESK stöder det tyska ordförandeskapets avsikt att i anslutning till Europeiska rådets möte den 21-22 juni i år lägga fram en färdplan för framtida insatser för att lösa krisen, och ser positivt på att man i den så kallade Berlinförklaringen av den 25 mars 2007 anger Europavalet 2009 som tidsfrist för det nya fördragets ikraftträdande.

7.

En kort regeringskonferens måste därför hållas före utgången av 2007, så att man kan besluta om de ändringar i det nuvarande förslaget som är nödvändiga för att återupprätta samförståndet. Mandatet för denna regeringskonferens blir därför just att noga ange de få bestämmelser som kan godtas för nya överläggningar. Slutresultatet måste ratificeras av alla medlemsstater under 2008.

8.

De nya förhandlingarna om fördraget måste leda till att man bevarar det väsentliga innehållet i det som Europeiska konventet beslutat och stats- och regeringscheferna sedan enhälligt godkänt. Hit hör först och främst de institutionella och förfaranderelaterade nyheterna och det faktum att stadgan om grundläggande rättigheter är bindande. Det innebär att del I (mål, institutioner och EU:s struktur), del II (stadgan om de grundläggande rättigheterna) och del IV (allmänna bestämmelser och slutbestämmelser) måste bestå. Del III innehåller i stort sett de bestämmelser i gällande fördrag som rör EU:s politik, och de behöver inte nödvändigtvis ingå i det nya fördraget. De institutionella och förfaranderelaterade bestämmelserna i del III bör införlivas i del I i den mån de går utöver lagstiftning som fortfarande är i kraft.

9.

Kommittén kommer att stödja regeringskonferensen på ett konstruktivt sätt. EESK insisterar dock på att organisationerna i det civila samhället skall få möjlighet att delta i en rådgivande roll, trots att regeringskonferensen blir kort och mandatet begränsat. Kommittén är beredd att i samarbete med rådets ordförandeskap anordna eventuella informations- och samrådsmöten. I detta sammanhang kan den stödja sig på sina goda erfarenheter av samarbetet med det Europeiska konventets presidium och Europaparlamentet under konventets arbete.

10.

Det är ytterst viktigt att den nuvarande krisen åtgärdas snabbt genom att man antar ett fördrag som motsvarar kraven från en union med 27 medlemsstater. De nya utmaningarna gör det nödvändigt för Europeiska unionen att utarbeta en ny politik och fatta omfattande beslut, framför allt när det gäller att vidareutveckla den europeiska samhällsmodellen, i vilken tjänster av allmänt intresse är ett grundläggande inslag, och stärka den europeiska integrationens sociala dimension, att bemästra de negativa effekter som globaliseringen av alla ekonomiska, sociala och kulturella kontakter leder till, att främja ekonomisk tillväxt och stärka konkurrenskraften, att bemästra klimatförändringarna, att trygga energiförsörjningen, att hantera de problem som sammanhänger med invandringen och att bekämpa fattigdom och social marginalisering.

Bryssel den 30 maj 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Yttrande riktat till regeringskonferensen (CESE 1171/2003) (EUT C 10, 14.1.2004).

(2)  Yttrande om ”Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa” (EUT C 120, 20.5.2005).

(3)  Yttrande av den 17 maj 2006 om ”Bidrag till Europeiska rådet den 15-16 juni 2006 – Perioden för eftertanke” (EUT C 195, 18.8.2006).

(4)  EUT C 161, 13.7.2007.


III Förberedande rättsakter

EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

437:e plenarsession den 11-12 juli 2007

27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/3


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter”

KOM(2005) 276 slutlig – 2005/0127 (COD)

(2007/C 256/02)

Den 21 september 2005 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 4 juni 2007. Föredragande var Daniel Retureau.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 12 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 76 röster för och 3 röster emot:

1.   Sammanfattning

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén kommer att fortsätta att övervaka det samordnade genomförandet av direktivet från 2004, det föreliggande ändrade förslaget till direktiv och relevanta kompletterande rambeslut i syfte att på lång sikt kunna utvärdera hur effektiv bekämpningen av varumärkesförfalskning och dess utbredning är på det internationella planet, även utanför EU.

1.2

Kommittén stöder de övergripande bestämmelser som föreslås, men vill uppmana kommissionen att ta hänsyn till de synpunkter som förs fram i föreliggande yttrande, bland annat att i huvudsak fokusera de straffrättsliga åtgärderna och samarbetet på det straffrättsliga området och tullområdet på företag som sysslar med omfattande varumärkesförfalskning och på kriminella organisationers varumärkesförfalskning eller på brott som innebär en risk för människors hälsa eller säkerhet.

1.3

Kommittén vill framför allt att direktivet skall omfatta all industriell äganderätt, och därmed även patenträtten, som är av största betydelse för den europeiska industrin.

1.4

EESK understryker den oklarhet som råder angående vissa rättsliga begrepp, såsom ”kommersiell omfattning” och ”kommersiellt syfte” i de brott som nämns i förslaget till direktiv, vilket strider mot straffrättens grundläggande principer om tydliga och exakta samt objektiva brottsdefinitioner. EESK motsätter sig även det sätt som fastställandet av straff sker på i artikel 2 i förslaget till direktiv, eftersom kommittén anser att man endast bör föreskriva en allmän ram för straff och påföljder (fängelse, bötesstraff eller böter) och att fastställandet av konkreta straff även fortsättningsvis uteslutande skall åligga den nationella lagstiftningen.

2.   Inledning

2.1

I MEMO/05/437 av den 23 november 2005, som sammanfattar meddelandet av samma datum, välkomnar kommissionen den dom där EG-domstolen tillerkänner Europeiska gemenskapen befogenheter att anta avskräckande och proportionella straffrättsliga åtgärder för att säkerställa att de bestämmelser på gemenskapspolitikens område som omfattas av EG-fördraget tillämpas.

2.2

I meddelandet redogör kommissionen för sin tolkning av domen av den 13 september 2005 enligt vilken EG-domstolen upphäver ett rambeslut om straffrättsligt skydd av miljön. Enligt kommissionens ansåg EG-domstolen att gemenskapen hade befogenheter att vidta de straffrättsliga åtgärder som krävs för att säkerställa en effektiv gemenskapslagstiftning. Domen får enligt kommissionen konsekvenser inte bara på miljöområdet utan omfattar all gemenskapspolitik och de grundläggande rättigheter som erkänns i fördraget. Om straffrättsliga sanktioner skall införas i gemenskapsrätten måste de vederbörligen motiveras, och den allmänna strukturen i EU:s strafflagstiftning måste också respekteras.

2.3

Denna vida tolkning av en dom på miljöområdet har inte fått enhälligt stöd bland medlemsstaterna eller vunnit gehör i den rättsliga doktrinen. Många hänvisar till subsidiaritetsprincipen när det gäller åtalsgrunderna och de straffrättsliga sanktionerna, och anser att en eventuell harmonisering på EU-nivå bör ske inom ramen för det mellanstatliga rättsliga samarbetet i enlighet med EG-fördraget.

2.4

Det bör noteras att denna tolkning i stor utsträckning delas av Europaparlamentet, eftersom de frågor som tillhör gemenskapens behörighetsområde inte längre kräver enhällighet bland medlemsstaterna i rådet utan en kvalificerad majoritet i ett medbeslutandeförfarande där Europaparlamentet deltar och har utvidgade befogenheter som medlagstiftare (1).

2.5

Det rör sig emellertid om en omfattande utvidgning av gemenskapsbefogenheterna till följd av ett rättsligt beslut, och riskerna för tolkningsskillnader i de olika institutionerna kan bland annat försena antagandet av lagstiftning med straffrättsliga bestämmelser eller i efterhand begränsa deras räckvidd, exempelvis till följd av nya rättsliga förfaranden eller komprommisser. När det gäller föreliggande förslag till direktiv står frågan om huruvida man skall låta patenträtten omfattas av det straffrättsliga skyddet eller inte öppen, eftersom Europaparlamentet anser att endast gemenskapslagstiftningen omfattas av EG-domstolens beslut medan kommissionen menar att all immaterialrätt omfattas, i både gemenskapsrätten och den nationella lagstiftningen.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Det ändrade förslaget till direktiv (KOM(2006) 168 slutlig) syftar till att fastställa en horisontell och harmoniserad straffrättslig ram för att säkerställa respekten för industriella, litterära och konstnärliga rättigheter samt andra jämförbara immateriella rättigheter (samlade under benämningen ”immateriella rättigheter”). Det avser inre marknaden och motiveras av att det finns ett stort behov av europeiska åtgärder – som respekterar subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen – på detta område. Den rättsliga grunden utgörs av artikel 95 i EG-fördraget.

3.2

I förslaget fastställs en övergripande rättslig ram där man definierar skydd för immateriella rättigheter, brott mot dessa rättigheter och maximala straffrättsliga åtgärder som skall tillämpas med hänsyn till en harmonisering på inre marknaden av repressiva straffrättsliga åtgärder mot förfalskning av materiella varor, tjänster samt intellektuella och konstnärliga produkter som skyddas av den europeiska materialrätten och den nationella lagstiftningen samt av relevanta internationella konventioner, framför allt ”Tripsavtalet” (2), som slöts av WTO 1994 och som innehåller bestämmelser om straffrättsliga åtgärder (3) vid brott mot vissa skyddade rättigheter.

3.3

I ett direktiv som antogs 2004 fastställs redan en ram för skydd mot kopiering, pirattillverkning och förfalskning (4) i kommersiellt syfte. En detaljerad förteckning över de rättigheter som skyddas av artikel 2 i detta direktiv finns i ett uttalande från kommissionen (5). Det rör sig om industriell äganderätt (patenträtt och tilläggsskydd, nyttighetsmodeller, varumärken, ursprungsbeteckningar, mönster och modeller, växtskydd), upphovsrätt och närstående rättigheter samt rätt av sitt eget slag som fastställs i gemenskapsrätten avseende elektroniska kretsar och databaser. Det rör sig om ensamrätt som juridiskt sett betraktas som en del av immaterialrätten. En del av dessa rättigheter omfattas av gemenskapens regelverk eller omfattas av ett materiellt skydd på gemenskapsnivå (mönster och modeller, varumärken och växtskydd) (6). Andra rättigheter, som patenträtten, faller helt och hållet under den nationella lagstiftningen i avvaktan på ett gemenskapspatent, som efterlyses av samtliga sektorer inom industrin. De handlar alltså om ett mycket brokigt område av immateriella rättigheter vars art och rättsliga status skiljer sig kraftigt åt.

3.4

Medlemsstaterna måste följa bestämmelserna i Tripsavtalet, som innebär krav på en adekvat nationell lagstiftning när det gäller straffrättsliga förfaranden och sanktioner med avseende på förfalskning i kommersiellt syfte. De har emellertid viss tolkningsfrihet, och dessutom har vissa länder – däribland även medlemsstater i EU – ännu inte fastställt några skärpta proportionella sanktioner vid brott mot skyddade immateriella rättigheter som begås på deras territorium. Direktivet från 2004 gör det möjligt för dem vars rättigheter kränks att erhålla skadestånd, eftersom medlemsstaternas åläggs krav på utredning, förfarande, beslag (7) och skadestånd i syfte att harmonisera den tillämpliga rätten och bekämpa den organiserade brottsligheten (8), där varumärkesförfalskningen är mycket utbredd. Detta direktiv rör emellertid endast civilrättsliga, kommersiella och administrativa förfaranden och sanktioner, och fokuserar främst på att uppnå skadestånd till dem vars materialrättigheter har blivit kränkta och som har väckt åtal mot varumärkesförfalskning. Vissa medlemsstater har ännu inte införlivat det!

3.5

Skyddet av immateriella rättigheter finns inskrivet i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som antogs i Nice i december 2000. Ett internationellt skydd säkerställs av avtal som slutits inom ramen för FN:s specialiserade och behöriga organisationer (WIPO och Unesco) eller på regional nivå (Münchenkonventionen från 1973 om in rättande av det europeiska patentverket och gemenskapspatentet). Endast Tripsavtalet innehåller för närvarande minimala straffrättsliga åtgärder. Kommissionens förslag syftar till en viss harmonisering inom gemenskapen, eftersom den tvingar medlemsstaterna att införa straffrättsliga sanktioner i sin nationella lagstiftning med gemensamma definitioner av överträdelser samt gemensamma standarder för sanktioner.

3.6

Det ändrade förslaget till direktiv syftar alltså till en tillnärmning av straffnivåerna för brott mot de skyddade immateriella rättigheterna med avseende på fängelsestraff, bötesstraff och förverkande. Målsättningen är att fastställa bestämmelser om rättslig behörighet för att om möjligt samla alla åtal i en enda medlemsstat ifall brottet rör flera medlemsstater samt underlätta utredningarna. Det föreslås att offren eller deras företrädare skall kunna medverka aktivt vid utredningarna.

3.7

Den viktigaste ändringen i förhållande till tidigare förslag består i att fastställa nivåerna för och arten av de straffrättsliga sanktioner som skall användas vid överträdelser av de immateriella rättigheterna, som också definieras i förslaget.

3.8

Fysiska personer som är ansvariga för sådana brott som avses i artikel 3 i direktivet skall kunna bestraffas med en högsta straffsats på minst fyra års fängelse när brotten har begåtts inom ramen för en kriminell organisation eller om brottet innebär en risk för människors hälsa eller säkerhet (artikel 2 första stycket).

3.9

Fysiska och juridiska personer som är ansvariga för sådana brott som avses i artikel 3 i direktivet skall kunna ådömas effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder med högsta bötes- eller vitesnivåer på minst 100 000 euro (300 000 euro i de allvarligaste fallen (artikel 2 första stycket), vilket inte utgör något hinder för strängare straffsatser, särskilt om det finns en risk för dödsfall eller funktionshinder).

3.10

Den nationella lagstiftningen skall föreskriva förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, åtminstone i de allvarligaste fallen (organiserad brottslighet, hot mot hälsa och säkerhet (artikel 3).

3.11

Det ändrade förslaget gör det möjligt för medlemsstaterna att gå längre än de fastställda nivåerna.

3.12

Till följd av att man drog tillbaka rådets förslag till rambeslut som åtföljde det ursprungliga förslaget, har kommissionen för avsikt att använda sig av den övergripande metod inom ramen för de straffrättsliga förfarandena som antogs den 23 december 2005. Målsättningen är att stärka det rättsliga samarbetet och att harmonisera de olika ländernas straffsatser för att kunna använda sig av Eurojust (9).

3.13

Det är medlemsstaternas ansvar att inleda utredningar och förfaranden och det bör inte enbart ske efter anmälan från offren.

4.   Kommitténs allmänna kommentarer

4.1

Kommittén kan konstatera att användningen av det vaga begreppet ”immateriella rättigheter” blir alltmer utbrett. Det rymmer mycket olika rättsliga begrepp och olika skydds- och användningssätt. Icke desto mindre används det i europeisk och internationell rätt. De immateriella rättigheterna skiljer sig kraftigt åt med avseende på art, varaktighet och räckvidd, och de har olika territoriell giltighet och är kopplade till särskilda registrerings- och skyddsinstanser. Dessutom kan kränkningar av dessa rättigheter tolkas olika i de olika länderna, och i vissa fall sker en snabb utveckling på detta område.

4.2

Analyser av läkemedels sammansättning (utan att utnyttja eller publicera resultatet), eller bakåtkompilering av programvara eller elektroniska komponenter i syfte att öka kompatibiliteten, eller utövandet av en laglig rätt, exempelvis rätten att göra privata kopior genom att kringgå ett (i allmänhet ganska svagt) kopieringsskydd kan bedömas som varumärkesförfalskning eller piratkopiering i många medlemsstater, och straffen kan vara mycket stränga, även om syftet inte är kommersiellt eller kriminellt.

4.2.1

Kommittén har redan uttalat sig till förmån för en samordnad kamp på gemenskapsnivå mot olika former av varumärkesförfalskning i affärsmässig omfattning som påverkar den europeiska ekonomin och mot olika brott som skadar den industriella äganderätten och upphovsmannarätten (10), och som innebär stora negativa konsekvenser för den europeiska ekonomin. Förfalskning i stor skala utförs ofta av kriminella organisationer eller i organiserad form, och kan medföra skador på människors hälsa, säkerhet eller liv. I dessa fall bör det betraktas som försvårande omständigheter när straffsatsen fastställs. I utkastet till direktiv bör man behålla principen om hårdare straff vid alla slags försvårande omständigheter.

4.2.2

Kommittén ser, precis som i samband med direktivet från 2004, positivt på att den planerade harmoniseringen endast berör brott i kommersiell skala, alltså brott som kan påverka inre marknaden i hög grad. Det vore lämpligt att ge en bättre definition av begreppet ”kommersiell”, exempelvis genom att ange att de förfalskade produkterna eller tjänsterna är avsedda att säljas i stort antal och därmed kan medföra en avsevärd negativ ekonomisk påverkan, eller att de är farliga för folkhälsan, oberoende av den mängd som säljs, eller i varje fall att brottsförövarna agerar för att göra illegala förtjänster. Införandet av straffrättsliga påföljder förutsätter en tydlig påverkan på allmän ordning, en påverkan som kan variera i intensitet och svårighet: Straffskalan bör vara proportionell mot brottet, men man kan också diskutera distinktionen mellan ”intrång i immateriella rättigheter i kommersiell omfattning” och ”allvarliga intrång” och om den föreslagna straffskalan på ett korrekt sätt motsvarar proportionalitetsprincipen i straffrätten. Privat utbyte av filer via Internet eller reproduktion (eller ”remix” av musik) eller presentation av materiella eller intellektuella verk i hemmet eller i privata sammanhang eller i studie- eller experimentsyfte ingår för övrigt underförstått inte i lagstiftningsförslagets tillämpningsområde. Det vore lämpligt att uttryckligen fastställa dessa undantag.

4.2.3

Kommittén vill påminna om att de immateriella rättigheter som berörs av varumärkesförfalskning inte är några absoluta rättigheter. Var och en av de berörda rättigheterna har sin särart och ger i princip ensamrätt eller tillfälligt monopol på utnyttjandet vars varaktighet och omfattning varierar geografiskt. Skyddet är alltså begränsat i tiden (i stället för offentliggörande av uppfinningar i fråga om patent, eller av ett verk i fråga om upphovsmannarätt). Tillståndsinnehavare och personer som använder produkterna, tjänsterna eller det konstnärliga verket lagligt eller i god tro har emellertid också rättigheter, ibland mycket vidsträckta sådana inom ramen för vissa tillstånd (11). Men den nationella rätten är i flera stater inte enhetlig, utan gynnar ofta ensidigt producenternas, distributörernas och industrins rättigheter framför konsumentens. Detta visas bland annat av att man i många länder vill införa hårda straff i den nationella rätten. Vi kan hamna i den paradoxala situationen att maximistraffet för intrång i kommersiellt syfte enligt direktivförslaget är detsamma som eller lägre än straffet för enskilda personers intrång!

4.2.4

Kommittén skulle gärna se en verklig genomgång av den nationella rätten i förhållande till gemenskapens straffrätt, t.ex. genom en ingående jämförande studie, på initiativ från kommissionen, över den nationella rätten i olika stater efter införlivandet, i syfte att åstadkomma verklig europeisk harmonisering, i synnerhet på området upphovsmannarätt och näraliggande rättigheter för vilka straffskalan ibland skulle drivas upp så att straffet inte står i proportion till brottet utan att det egentligen finns någon anledning till det. Faktum är att de kommersiella metoderna för att sprida verk är i full utveckling (snart kommer kopieringsskyddet DRM att försvinna) och att det ofta är så att beskattning av digitala media i stor utsträckning kompenserar rättighetsinnehavarna för piratkopiering.

4.3   Särskilda kommentarer

4.3.1

Kommittén efterlyser en tydligare definition av brottet anstiftan till varu- eller tjänsteförfalskning vad avser immateriella rättigheter. Ett intrång förutsätter att det finns ett uppsåt hos gärningsmannen eller dennes medbrottslingar. I Trips-avtalet talas därför om ”uppsåtlig förfalskning” och i direktivförslaget talas om en uppsåtlig, avsiktlig handling. Intrånget innehåller också en materiell beståndsdel – genomförandet av den straffbara handlingen, eller åtminstone ett försök till genomförande som kan likställas med att man börjat utföra brottet. De två beståndsdelarna är kumulativa, vilket innebär att det inte räcker med uppsåtet för att intrånget skall vara ett faktum (om man inte inrättar en tankepolis). Man kan anse att det föreligger anstiftan till brott endast om anstiftaren tillhandahåller instrument (i allmänhet olagliga) i syfte att brottet ifråga skall begås. Kommittén anser därför inte att ett enkelt tillhandahållande av allmänt använt material eller programvara eller Internettillgång kan jämställas med medbrottslighet eller anstiftan (som normalt sett i straffrätten förekommer endast i mycket avgränsade situationer och som för övrigt är svårbevisad) om dessa medel används av förfalskare. Det bör räcka att tala om medverkan i gemenskapslagstiftningen och sedan låta frågan regleras i detalj i den nationella rätten. Resultatet kan annars bli anklagelser utan att beståndsdelen uppsåt finns med, vilket skulle skapa stor rättsosäkerhet för många tillhandahållare av material eller tjänster.

4.3.2

Olaglig kopiering av verk, modeller, förfaranden eller uppfinningar som skyddas av ett tillfälligt monopol kallas varumärkesförfalskning. Man bör behålla denna definition och inte utvidga den till piratintrång (som i allmänhet består i bedrägligt intrång i datasystem för att ta kontrollen över det, stjäla uppgifter eller använda bandbredden, i allmänhet i olagliga syften). Piratintrång skiljer sig från förfalskning och brotten bör ha en strikt tolkning. Olovligt intrång i datasystem, stöld av uppgifter eller bandbredd och intrång i privatlivet bör vara straffrättsligt olagligt men bör inte kopplas samman med varumärkesförfalskning. Kampen mot piratintrång bör behandlas för sig även om begreppen används på ett otydligt sätt i många politiska uttalanden där man har en tendens att blanda samman dem och upprätthålla en viss förvirring. Dataintrång används i samband med terrorverksamhet och bör behandlas med särskild uppmärksamhet och med stöd av lämpligt internationellt samarbete.

4.3.3

Begreppet ”kriminell organisation” eller organiserad brottslighet som förekommer i motiveringsdelen bör kompletteras med begreppet ”i organiserad form” som redan används som försvårande omständighet i vissa länders straffrätt. Varumärkesförfalskning i kommersiell omfattning i organiserade form inom ramen för en kriminell organisation bör utgöra en försvårande omständighet som leder till hårdare straff och högre böter.

4.3.4

Enligt kommissionen kan medlemsstaterna själva fastställa hårdare straff eller påföljder för andra handlingar. Detta kan tolkas som en uppmuntran att straffbelägga handlingar som inte har något kommersiellt syfte eller att utvidga begreppet förfalskning till handlingar som inte i egentlig mening utgör återgivande eller kopiering av en produkt, ett förfarande eller ett konstnärligt verk.

4.3.5

Kommittén ställer sig undrande till att man i gemenskapsrätten och i vissa länder likställer kopieringsprogram som kan kringgå eller upphäva DRM (12) (kopieringsskydd, hårdvara eller mjukvara, ofta svagt och icke-krypterat) med en förfalskning av DRM-system då det som på detta sätt betraktas som förfalskning inte utgör en kopia eller en återgivning av originalföreteelsen. Dessutom är DRM-instrumenten inte standard utan avhängiga en plattform eller en leverantör och filformatet kan vara eget, vilket bidrar till att förhindra kompatibiliteten eller syftar till att skapa en företagsintern marknad genom att avlägsna konkurrensen. Att skapa och använda kopieringsmöjligheter så att konsumenter eller företag med tillstånd kan utöva sina rättigheter (privat kopia, säkerhetskopia, användning i olika hårdvarumiljöer) bör inte bestraffas i sig, utan endast om uppsåt finns och brottet utförs i kommersiell skala.

4.3.6

Kommittén stöder principen om att straffrättsliga förfaranden skall vara oberoende av offrets eventuella civilrättsliga eller straffrättsliga anmälan. I maffiasammanhang kan offren tveka innan de inleder ett förfarande för att skydda sina rättigheter. Dessutom påverkar kommersiell varumärkesförfalskning, i synnerhet när den bedrivs av gäng eller organisationer som har anknytning till organiserad brottslighet eller till och med terrorism, ekonomin och den sociala välfärden, och det är statens ansvar att bekämpa den.

4.3.7

Kommittén hoppas att ett effektivt samarbete mellan medlemsstaterna skall göra det möjligt att verksamt bekämpa internationella förfalskningsnätverk, i synnerhet sådana med kopplingar till kriminella organisationer och penningtvätt. Kommittén vill emellertid påminna om att många av dessa nätverk har sin bas i tredje land och att det är nödvändigt att utvidga kampen bortom unionens gränser och använda de medel som den internationella rätten erbjuder.

4.3.8

På gemenskapsnivå anser kommittén att gemensamma polisiära utredningsgrupper bör samarbeta även med tullen liksom med offer för förfalskning eller sakkunniga som har utsetts av dem. Kommittén ser positivt på att offren får delta i utredningsförfarandena, men föreslår att deras roll begränsas till att lämna information till de offentliga myndigheterna. Det vore överdrivet om ett företag efter en anmälan om förfalskning i kommersiell omfattning exempelvis kunde delta i kontroller och beslag hos en konkurrent, som ju skall betraktas som oskyldig ända tills motsatsen har fastställts i domstol. Kommittén menar att det är viktigt att undvika missbruk som privat rättskipning eller inblandning eller intrång från personer som inte företräder de offentliga myndigheterna i de rättsliga förfarandena.

4.3.9

Slutligen hyser kommittén farhågor för den ökade tendensen att kommersiell verksamhet tar över Internetnätverk och kraven på att de straffrättsliga förfaranden som fastställs i Trips-avtalet skall utsträckas till denna sektor, något som uttrycks tydligt i rapporten från 2006 från USA:s handelsministerium om kapitlen 301 och Super 301 (13), genom tillämpning av konventionerna om immaterialrätt (WIPO) på Internet, som skall vara ett fritt instrument för allmänheten och gemensamt allmängods.

Bryssel den 12 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Storbritanniens och Irlands opt in-alternativ och undantaget avseende Danmark skulle inte längre strida mot lagstiftningen, vilket är fallet när det gäller initiativ under den tredje pelaren.

(2)  Avtal om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter.

(3)  Artikel 61 i Tripsavtalet.

(4)  Direktiv 2004/48/EG om skydd av immaterialrätter.

(5)  Kommissionens uttalande 2005/295/EG om tolkningen av artikel 2 i ovannämnda direktiv.

(6)  Med det viktiga undantaget för gemenskapspatentet, som fortfarande befinner sig i ett gränsområde (författarens anmärkning).

(7)  Rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (förfalskning och pirattillverkning) (EUT L 68, 15.3.2005).

(8)  Förslag till rådets rambeslut om bekämpning av den organiserade brottsligheten. Förfalskning kan också bidra till finansieringen av terroristverksamhet. Tvättning av pengar som härrör från varumärkesförfalskning är också en form av kriminell verksamhet som bör bekämpas med alla medel.

(9)  KOM(2005) 696 slutlig.

(10)  Se yttrande i EGT C 221, 7.8.2001, föredragande: Malosse.

(11)  Tillstånd som ”Creative Commons”, ”General Public Licence”, ”BSD”, BBC:s fria audio-visuella licens, etc.

(12)  Digital Rights Management (”hantering av digitala rättigheter”, dvs. kopieringsskydd).

(13)  2006 special 301 report USA.


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/8


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag” (Lissabonstrategin)

(2007/C 256/03)

Den 14 september 2006 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 31 i sin arbetsordning att ge facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion i uppdrag att utarbeta en informationsrapport om ”Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag” (Lissabonstrategin).

Vid plenarsessionen den 14-15 mars 2007 beslutades att informationsrapporten skulle omvandlas till ett yttrande på eget initiativ (artikel 29.2 i arbetsordningen).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 maj 2007. Föredragande var Christine Faes.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 12 juli 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 123 röster för, 1 emot och 3 nedlagda röster:

1.   Förord

1.1

I ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådets möte den 23-24 mars 2006 efterlyser man sammanfattande rapporter från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén till stöd för partnerskapet för tillväxt och sysselsättning till början av 2008.

1.2

Europeiska rådet har dessutom föreslagit följande särskilda områden för prioriterade åtgärder under perioden 2005-2008:

i.

Investeringar i kunskap och innovation.

ii.

Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag.

iii.

Sysselsättningstillfällen för prioriterade kategorier (…).

iv.

Fastställande av en energipolitik för Europa (…).

v.

Övergripande åtgärder för att behålla dynamiken inom samtliga pelare i partnerskapet för tillväxt och sysselsättning (…).

2.   Sammanfattning och rekommendationer

2.1

Trots att Lissabonstrategin har gett positiva resultat har den hittills inte gett fullt utslag, framför allt inte när det gäller att uppnå ekonomisk och industriell tillväxt samt fler och bättre arbetstillfällen. När det gäller den globala konkurrensen står EU inför utmaningar från både traditionella och mer nytillkomna konkurrenter som man har svårt att hantera på rätt sätt.

2.2

Europas företag måste fungera på en inre marknad som inte är fullbordad. Problemen rör framför allt harmoniseringen av skattebestämmelserna, medlemsstaternas alltför långsamma genomförande av olika direktiv, de kvarstående administrativa hindren och avsaknaden av rörlighet bland arbetskraften. I synnerhet små och medelstora företag har svårt att komma över dessa hinder.

2.3

Andra hinder som måste övervinnas är bristen på företagande, den åldrande befolkningen och dess effekter på företagandet, tillgången till arbetskraft samt behovet av att i större utsträckning uppmärksamma företagsöverlåtelser, tillång till finansiering i nyetablerings- och tillväxtfasen samt tillång till forskningsresultat och därmed även till innovationsmöjligheter.

2.4

Små och medelstora företag spelar en central roll om man vill uppnå Lissabonmålsättningarna. Ändå har man under de första årens genomförande förbisett värdet av deras bidrag. Det är viktigt att ytterligare utveckla framför allt de små och medelstora företagsorganisationernas medverkan vid utvärderingen av vilka framsteg som gjorts, liksom deras roll för att främja de små och medelstora företagen på samtliga politiska nivåer. I samband med nästa översyn av de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning 2008-2010 efterlyser EESK mer fokuserade och samordnade riktlinjer för de små och medelstora företagen, framför allt när det gäller kapitlet om mikroekonomiska reformer. För att på ett mer övergripande sätt integrera dem i processen anser EESK att rådet – i enlighet med Europaparlamentets begäran – bör ge stadgan för småföretag en rättslig grund i syfte att stärka basen för fler åtgärder. Följande politiska linjer och åtgärder är avgörande för att man skall kunna utveckla de små och medelstora företagens potential:

2.4.1

EESK anser att det är viktigt att kommissionen och rådet vidtar omfattande insatser för att bidra till att göra principen om att ”först tänka smått” vägledande i all relevant lagstiftning.

2.4.2

EESK efterlyser ett ”företagarår” 2009, både för att understryka den nyckelroll som entreprenörerna spelar för tillväxt och välfärd och i syfte att uppmuntra ungdomarna att överväga eget företagande som en karriärmöjlighet.

2.4.3

EESK efterlyser också insatser för att säkerställa ett effektivt konkurrens- och innovationsprogram som ger ett effektivt stöd och är lättillgängligt för de små och medelstora företagen, ett sjunde ramprogram för forskning och utveckling samt strukturfonder som underlättar tillgången för de små och medelstora företagen. Man bör noga övervaka hur effektiva och tillgängliga dessa program liksom programmet Jeremie är.

2.4.4

Ett företags viktigaste tillgång är dess humankapital. Lämpliga stödstrukturer, skräddarsydda utbildningserbjudanden och välutformade finansiella stimulansåtgärder skulle hjälpa de små och medelstora företagen att öka både arbetstagarnas och entreprenörernas kompetens genom ytterligare investeringar i fortbildning.

2.4.5

EESK uppmanar kommissionen att analysera de små och medelstora företagens medverkan i gemenskapsprogrammen. Om deras medverkan inte betraktas som tillräcklig, bör en minsta procentandel bli obligatorisk.

2.4.6

Offentlig upphandling är ett viktigt instrument för att bidra till att de små och medelstora företagen utvecklar sin verksamhet. De små och medelstora företagens deltagande bör noga övervakas, och åtgärder för att underlätta deras tillträde till offentlig upphandling bör utvecklas. Utbyte av bästa praxis bör uppmuntras.

2.4.7

Inom kommissionen bör det inrättas en samordnande struktur för en konkret och effektiv politik för små och medelstora företag inom samtliga program, åtgärder och lagstiftningsinsatser.

2.4.8

Det behövs skräddarsydda åtgärder för att främja och tillämpa god praxis när det gäller små och medelstora företag samt ökad konkurrenskraft, särskilt i regioner som är eftersatta i ett europeiskt perspektiv. Detta slags initiativ bör genomföras med stöd av organisationerna för små och medelstora företag.

3.   Allmänt

3.1

Lissabonstrategin är mest känd i snäv bemärkelse som ett åtagande att fram till år 2010 göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi. Förutom de allmänna riktlinjerna antog rådet en stadga för småföretag i juni 2000 i Santa Maria da Feira.

3.2

Kommittén erinrar om att man i strategins mandat från den 24 mars 2000

betonade behovet av att i arbetet med strategin aktivt engagera arbetsmarknadens parter och det civila samhället genom olika former av partnerskap,

specificerade att strategins framgång främst är beroende av privata och offentlig-privata partnerskap och av deltagande av såväl medlemsstaterna som unionen,

syftade till en balanserad utveckling av de tre åtgärdsområdena, dvs. ekonomisk tillväxt, social sammanhållning och hållbar miljö, genom att främja den europeiska konkurrenskraften och skapa nya kvalificerade arbetstillfällen samtidigt som man hela tiden verkar för en lämplig miljöpolitik.

3.3

Vid Europeiska rådets vårtoppmöte i mars 2005 inledde rådet halvtidsöversynen av Lissabonstrategin och beslutade att återlansera processen genom att på nytt fästa fokus på tillväxt och sysselsättning som EU:s viktigaste politiska prioriteringar. Man nådde en överenskommelse om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (1). Denna skall främja enhetliga reformåtgärder och leda fram till en färdplan för utformningen av de nationella reformprogrammen.

3.4

I samband med utvecklingen av Lissabonstrategin är strävan efter konkurrenskraft och tillväxt en nyckelfaktor när det gäller att skapa ökad ekonomisk välfärd och sysselsättning, samt att värna om livskvaliteten och att höja den. Bättre livskvalitet, sociala förbättringar och miljömässig hållbarhet kan i sin tur också generera tillväxt. De områden där Lissabonstrategin hittills inte har uppnått resultat är just när det gäller att skapa ekonomisk och industriell tillväxt samt fler och bättre arbetstillfällen. Mot bakgrund av den globala konkurrensen står EU inför ett antal svårigheter. Sedan Lissabonstrategin lanserades har EU genomgått en omfattande utvidgning, och antalet medlemsstater har ökat från 15 till först 25 och sedan 27.

3.5

Kommittén vill dock först och främst påpeka att Lissabonstrategin redan har möjliggjort ett antal positiva utvecklingar. Till dessa hör följande:

Medvetenhet om behovet av reformer som sträcker sig över de traditionella skiljelinjerna.

Ökad utbredning av informationsteknik och innovationsprocesser.

Ökat stöd till företagsetableringar och finansiering av små och medelstora företag.

Ökat intresse för hållbar utveckling inriktad på att sänka det offentliga underskottet, återställa stabiliteten i budgeten för den sociala tryggheten och skydda miljön.

Initiativ till sociala reformer från arbetsmarknadens parter.

Åtgärder för att förenkla rättsliga och administrativa förfaranden, om än med hittills begränsade effekter.

3.6

Trots dessa positiva effekter kan man främst konstatera att EU står inför allt större konkurrensutmaningar. Unionen har hamnat i kläm mellan de stora industrialiserade konkurrenterna och framväxande ekonomier med låga tillverkningskostnader som i allt större utsträckning använder sig av ny teknik. Flera indikatorer ger anledning till oro, däribland följande:

En svagare inhemsk efterfrågan, samt lägre investerings-, produktivitets- och tillväxtnivåer i Europeiska unionen, som gör att man förlorar mot de största konkurrenterna och de nya marknaderna.

Globalisering som leder till att nya länder integreras i det internationella ekonomiska systemet.

Oförmåga att nå sysselsättningsmålen.

Fortsatta offentliga underskott i flera medlemsstater – dock inte alltid desamma.

Mycket varierande beskattningsregler och skattesatser för företag.

Kvarstående administrativa hinder för företagen och ett långsamt genomförande av olika direktiv i medlemsstaterna.

En åldrande befolkning i EU, vilket kommer att medföra enorma påfrestningar på de offentliga finanserna och tillgången på arbetskraft.

Risker för tilltagande resursknapphet, stora och snabba prisförändringar, klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald.

Bristande rörlighet bland arbetskraften, vilket är en mycket viktig faktor för inre marknadens genomförande.

Utlokalisering av EU-företag till framväxande marknader med hög tillväxt.

Ett minskande intresse för EU bland medborgarna.

3.7

Samtidigt släpar Lissabonreformerna efter:

3.7.1

På EU-nivå har medlemsstaterna förbundit sig att fullborda den inre marknaden på flera områden (energi, tjänster, offentlig upphandling, transeuropeiska nätverk, anpassning av offentliga tjänster), men försummar att genomföra nödvändiga åtgärder inom den fastställda tidsgränsen.

3.7.1.1

Kommissionen har sedan 1990-talet vidtagit ett stort antal initiativ på EU-nivå, i första hand för att bättre förstå de små och medelstora företagens behov och sätt att fungera, och för det andra för att stödja deras utveckling och bättre ta tillvara deras möjligheter att skapa arbetstillfällen. Dessa insatser har under de senaste åren stärkts: En företrädare för de små och medelstora företagen har utnämnts, en handlingsplan för entreprenörskap antogs 2004 och ansträngningar har gjorts för bättre lagstiftning, tillgången till finansiering (Europeiska investeringsfonden och Europeiska investeringsbanken) har förbättrats och ett program för konkurrenskraft och innovation har inrättats.

3.7.2

På nationell nivå varierar resultaten. Bristerna avser främst följande områden:

Bestämmelsernas och de administrativa förfarandenas komplicerade strukturella beskaffenhet.

De höga arbetslöshetssiffrorna, framför allt för vissa målgrupper.

Det stora antalet förtidspensioneringar, trots åtagandena.

Avsaknaden av tillräckligt anpassade utbildningssystem, särskilt med avseende på kunskaper i företagande och IT.

Otillräckliga möjligheter till ett livslångt lärande.

Forskningssatsningar som ofta har minskat ytterligare i stället för att öka så att Lissabonmålsättningen om 3 % av BNP kan uppnås.

Bristande innovation, trots att den senaste resultattavlan för innovation visar bättre resultat.

Bristande tillgång till finansiering för de små och medelstora företagen, kombinerat med bristande kunskap om möjligheterna – även på EU-nivå.

Fortsatta budgetunderskott – om än inte alltid i samma medlemsstater.

3.7.3

De nya medlemsstaterna har dessutom ofta ytterligare handikapp att brottas med som beror på att de ligger efter i utvecklingen, t.ex. vad gäller sysselsättning, teknik och miljö. Dessa handikapp uppvägs dock ibland av olika förändringsåtgärder som är mer radikala än de som krävs i länderna i EU-15.

3.8

Vi vill hänvisa till den rapport som EESK utarbetade efter en begäran av Europeiska rådet i mars 2005. I denna beskrivs resultaten av EESK:s samråd med sina samarbetspartner – både i medlemsstaterna och på EU-nivå, Lissabonstrategins genomförande och den roll som arbetsmarknadens parter och andra aktörer i det organiserade civila samhället spelar (2). Kommittén har de senaste åren publicerat flera rapporter om Lissabonstrategin och vissa av dess aspekter (3).

4.   Att förbättra företagens potential, särskilt hos små och medelstora företag

4.1   De små och medelstora företagens betydelse i Europas ekonomi

4.1.1

En mycket stor majoritet av företagen (99,8 %) inom EU är små eller medelstora företag. Det typiska europeiska företaget är ett mikroföretag (91 %) medan 7 % är småföretag. Europeiska företag är inte bara oftast små, utan står också för en mycket stor del av den europeiska sysselsättningen (2/3 av sysselsättningen i den privata sektorn) och den ekonomiska verksamheten (57 % av BNP) (4).

4.1.2

I syfte att förbättra styrningen av små och medelstora företags ekonomiska resultat uppmanar EESK Europeiska kommissionen att nylansera verksamheten inom den europeiska observationsgruppen för små och medelstora företag (Observatory of European SMEs).

4.1.3

Det är främst inom små och medelstora företag som nya arbetstillfällen uppstår. De utgör en av de viktigaste inkomstkällorna i statsbudgeten (skatter, moms osv.) och erbjuder möjligheter till yrkesmässigt och socialt förverkligande för en betydande del av befolkningen, särskilt den mest aktiva och innovativa grupp som driver ekonomin framåt. De utgör den främsta beståndsdelen i förutsättningarna för en marknadsekonomi som karakteriseras av flexibilitet, innovation och dynamik. Vidare utgör de grogrunden för framtida storföretag, särskilt på ekonomins nya områden som stöder sig på komplicerad teknik.

4.2   Konkurrenskraft

4.2.1

Betoningen av konkurrenskraften innebär ett erkännande av behovet att uppnå långsiktig konkurrenskraft i en öppen och global ekonomi genom förbättrad användning av ny teknik och effektivare yrkesutbildning, för att säkerställa att de anställda är väl kvalificerade och för att förbättra produktiviteten. Kvalitetsbegreppet (kvalitet i fråga om varor, tjänster, reglering, styresskick, sysselsättning, miljö och förhållandet mellan arbetsmarknadens parter) är centralt för strategin.

4.2.2

För att säkerställa ekonomisk stabilitet bör medlemsstaterna bibehålla sina medelfristiga budgetmål över hela konjunkturcykeln eller vidta alla nödvändiga korrigerande åtgärder. I anslutning till detta bör de undvika en konjunkturförstärkande finanspolitik. Medlemsstater vars bytesbalansunderskott riskerar att bli ohållbara bör sträva efter att åtgärda dem genom strukturreformer som främjar konkurrenskraften gentemot omvärlden och genom finanspolitiska åtgärder. Dessa åtgärder är ett minimikrav med hänsyn till Europas åldrande befolkning.

4.2.3

EESK anser att det endast genom att förändra den grundläggande inriktningen i den ekonomiska politiken och i synnerhet den makroekonomiska politiken är möjligt att inom Europa eliminera de hinder som står i vägen för en hållbar och långsiktig ekonomisk återhämtning. EU måste agera inifrån om den europeiska ekonomin åter skall kunna styras in på vägen mot tillväxt och full sysselsättning. Detta kommer att kräva en balanserad makroekonomisk politik med det uttalade syftet att uppnå Lissabonstrategins mål, i synnerhet full sysselsättning, stärkt konkurrenskraft och hållbar utveckling i linje med slutsatserna från toppmötet i Göteborg.

4.2.4

EESK påminner om att målet med penningpolitiken bör vara att finna en jämvikt mellan prisstabilitet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Det finns skäl att uppmana ECB att arbeta för stabilitet i vidare bemärkelse, dvs. inte bara prisstabilitet utan också stabilitet i fråga om tillväxt, full sysselsättning och social sammanhållning (5). Om man skall uppnå resultat är det viktigt att de nationella budgetarna ligger i linje med ECB:s politik och respekterar stabilitets- och tillväxtpakten.

4.2.5

Kommittén vill också peka på den särskilda betydelsen av företagsrelaterade tjänster från småföretag som bidrar till Lissabonprocessens framgång och EU:s konkurrenskraft. Mot bakgrund av kommissionens meddelande på området (6) vill EESK understryka behovet av att skapa en regelram som gör det möjligt för de berörda småföretagen att uppfylla de samhällskrav de ställs inför.

4.2.6

EESK ställer sig också bakom den breda analys av nödvändiga stödåtgärder inom 27 sektorer av tillverkningsindustrin som finns i kommissionens dokument om en integrerad industripolitik, men menar att det verkliga genomförandet av politiken bör ske i samarbete med medlemsstaterna (7).

4.3   Bättre lagstiftning (8)

4.3.1

EESK ger sitt fulla stöd till det förslag som kommissionen nyligen lade fram om att minska den administrativa bördan för företagen med 25 % senast 2012 (9). Detta kan leda till att EU:s BNP ökar med 1,5 %. EESK uppmanar kommissionen att lägga fram en tydlig strategi för förenkling av lagstiftningen för att undvika ett misslyckande på området (10).

4.3.2

Lättnader vad avser den administrativa bördan kan driva på den ekonomiska dynamiken. Att minska bördan från lagar och bestämmelser kräver ett övergripande arbetssätt med deltagande av lokala, regionala och nationella myndigheter samt av EU. Det är nödvändigt att lagstiftningen är väl utformad och proportionerlig.

4.3.3

Kommissionen aviserade inrättandet av en konsekvensbedömningsnämnd för företagen i sin strategiska översikt om bättre lagstiftning (11) med inriktning på att stärka kvaliteten och effektiviteten i konsekvensanalyserna, något som EESK ställer sig bakom. Dess handlingsutrymme behöver emellertid inte enbart begränsas till samordning, utan kan också omfatta arbetets kvalitet i med avseende på småföretagen och en analys av de ekonomiska och sociala konsekvenserna av lagstiftningsförslag. Ny lagstiftning på nationell nivå och gemenskapsnivå bör utvärderas för att bedöma dess inverkan på små och medelstora företag.

4.3.4

De ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna av ny eller reviderad lagstiftning i syfte att identifiera eventuella avvägningar, som kan behöva göras, och synergier mellan olika policymål måste noggrant utvärderas. Dessutom undersöks om den befintliga lagstiftningen kan förenklas, och dess inverkan på konkurrenskraften bedöms. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot oberoende konsekvensbedömningar för företag, inklusive ev. särskild inriktning mot småföretag, av alla lagstiftningsförslag från kommissionen. Slutligen håller ett gemensamt tillvägagångssätt för bedömning av de administrativa kostnaderna för ny respektive befintlig lagstiftning på att utvecklas. Principen om att ”först tänka smått” bör vara vägledande i all befintlig lagstiftning och i arbetet med ny lagstiftning. Detta innebär att lagstiftningen bör ta hänsyn till småföretagens särskilda situation.

4.3.5

EESK vill påpeka att förbättringar är särskilt viktiga för små och medelstora företag, som vanligtvis har endast begränsade resurser till sitt förfogande för det administrativa arbete som de åläggs genom både gemenskapslagstiftningen och den nationella lagstiftningen.

4.3.6

Nödvändiga åtgärder bör vidtas för att säkerställa att alla medlemsstater genomför alla direktiv i tid och på ett sätt som håller hög nivå för att övertyga de nationella och regionala regeringarna och lagstiftarna att de bör inleda egna projekt för enklare lagstiftning i de fall då EU-lagstiftningen har inneburit ett överdrivet regelverk på nationell nivå (”gold plating”).

4.3.7

De flesta politiska aktörer på regional, nationell och europeisk nivå har inte tillräckliga kunskaper om småföretagen och deras behov. Större deltagande från representativa sammanslutningar (12) för små och medelstora företag på alla nivåer är en förutsättning för att kunna förbättra kvaliteten på politiken för småföretagen i Europa. Stärkandet av småföretagens sammanslutningar är också en central beståndsdel i Europeiska stadgan för småföretag (2000). Representativa sammanslutningar för små och medelstora företag bör få delta som viktiga aktörer i beslutsprocessen på alla nivåer.

4.3.8

EESK ställer sig helt och hållet bakom den europeiska stadgan för småföretag, vilken har visat sig vara ett lämpligt instrument för uppföljning av uppnådda resultat och för identifiering av små och medelstora företags problem samt för att förmå medlemsstaterna att vidta åtgärder för en bättre samordning av företagspolitiken i hela Europa. Det är viktigt att hålla en oförminskad takt inom den process som skall infoga rapporterna om genomförandet av stadgan i årsrapporterna om Lissabonstrategin. Det är också viktigt att stadgan ses över och kompletteras utgående från den reviderade Lissabonstrategin och med hänsyn till EU:s större utvidgningar.

4.4   En företagarvänlig kultur och nyföretagande (13)

4.4.1

Entreprenörskap är en komplex företeelse som innehåller faktorer som initiativförmåga, risktagande och innovation. Små och nya företag skapar innovation, hittar marknadsnischer, skapar sysselsättning och ökar konkurrensen, vilket främjar den ekonomiska effektiviteten.

4.4.2

Som helhet lider EU brist på tidig entreprenörsverksamhet. Enligt den senaste GEM-rapporten (Global Entrepreneurship Monitor) finns ingen EU-medlemsstat bland de tio främsta länderna (14). Däremot återfinns åtta medlemsstater bland de tio som har den lägsta nivån av deltagande (15).

4.4.3

Entreprenörskap är viktigt för samhället som helhet. För att främja och öka medvetenheten om entreprenörstänkandets kultur och för att öka förståelsen för hur viktigt entreprenörskapet är i ett lands allmänna utveckling föreslår kommittén att år 2009 utropas till Europeiska året för företagande. Kommittén noterar att en halvtidsöversyn kommer att ske av flera relevanta gemenskapsprogram under 2010. En positiv allmän inställning till företagande måste skapas. Ett sådant år skulle dessutom ge möjlighet att befästa och förstärka det befintliga utbytet av goda metoder.

4.4.4

Inom EU finns ett stort behov av att ändra läroplanerna – i synnerhet inom den högre utbildningen – så att större tonvikt läggs på avancerad utbildning i företagande, det strategiska värdet av informationshantering, IKT och arbete i nätverk. Skolor och universitet spelar en avgörande roll för att främja företagarandan hos de unga. Aktivt deltagande från företrädare för företag i utbildningen rekommenderas, liksom engagemang från näringslivsorganisationer. Mediernas verksamhet och den bild av näringslivet som förmedlas via media är av stor betydelse.

4.4.5

Politiken till stöd för att starta och utveckla företag bör stärkas, inbegripet möjligheter att starta eget snabbare och billigare, åtgärder för att förbättra tillgången till riskkapital, fler entreprenörsutbildningsprogram, förenklad tillgång till nätverk och allmännyttiga tjänster samt ett tätare nätverk för stödtjänster till småföretag. Dessutom krävs politiska beslut som syftar till att reformera skattesystemet, reglering, marknadstillgång, förfaranden för undsättning och omstrukturering av företag samt arvsskatter. Det krävs också kulturell förändring i fråga om synen på konkurs.

4.4.6

Tillgången till finansiering i ett tidigt skede är en central fråga. I Belgien har regeringen vidtagit åtgärder som syftar till att avhjälpa bristen på eget kapital. Ett exempel är Arkimedes-fonden som har samlat in 110 miljoner euro i form av aktier och obligationer med Flanderns regionala regering som garant.

4.4.7

Det är också viktigt att tillhandahålla information och stödtjänster för företagen, särskilt för unga företagare. Mentorsprogram i Flandern (Belgien) har visat sig värdefulla.

4.4.8

Rädslan för misslyckande har stor avskräckande effekt på potentiella nyföretagare. En lämplig social ram måste skapas för egenföretagare. Det bör också bli lättare för egenföretagare att få en andra chans.

4.5   Inre marknaden (16)

4.5.1

Inre marknadens potential bör utnyttjas fullt ut. EU borde nu kunna dra fördel av en inre marknad som är större än USA:s eller Kinas, men

alltför många direktiv har inte införlivats fullständigt i den nationella lagstiftningen,

otillräckliga framsteg har gjorts för att säkerställa standardisering och ömsesidigt erkännande inom tjänstesektorn,

avregleringen av olika marknader har gått långsamt, bland annat när det gäller den offentliga sektorn,

det har varit svårt att komma överens om fungerande europeiska bestämmelser för den intellektuella äganderätten,

skattemässiga olikheter snedvrider konkurrensen.

4.5.2

Europeiska unionens förmåga att locka till sig investeringar är beroende bland annat av hur stora och öppna dess marknader är, hur dess lagstiftning är utformad och vilken kvalitet dess infrastruktur har. Med ökade investeringar blir Europa mera produktivt, eftersom arbetsproduktiviteten är beroende av att det investeras både i fysiskt kapital och humankapital och i kunskap och infrastruktur.

4.5.3

Europeiska tillverkares förmåga att konkurrera och överleva på den inre marknaden är av avgörande betydelse för deras konkurrenskraft på världsmarknaden. Även om den inre marknaden för varor är relativt väl integrerad, är marknaderna för tjänster fortfarande, rättsligt sett eller i praktiken, ganska fragmenterade. För att tillväxt och sysselsättning skall kunna främjas och konkurrenskraften ökas måste den inre marknaden för tjänster vara fullt fungerande, samtidigt som den europeiska sociala modellen måste bevaras. Undanröjande av skattehinder för gränsöverskridande verksamhet och avlägsnande av de återstående hindren för arbetstagares rörlighet skulle också medföra betydande effektivitetsvinster. En fullständig integrering av finansmarknaderna slutligen skulle öka produktionen och sysselsättningen genom att möjliggöra en effektivare fördelning av kapitalet och skapa bättre förutsättningar för finansiering av företag.

4.5.4

För små och medelstora företag, särskilt inom tjänstesektorn, är inre marknaden fortfarande inte fullbordad. Stora administrativa kostnader för gränsöverskridande verksamhet och EU-normer som inte antagits hindrar småföretagen från att dra nytta av en större marknad.

4.5.5

Standarder spelar en stor roll när det gäller tillgången till marknaden. De nuvarande standardiseringsförfarandena tar inte tillräcklig hänsyn till hantverksföretagens och småföretagens särart. Småföretagen måste delta i större utsträckning i utarbetandet av europeiska och internationella standarder. Trots att kommissionen har ställt sig bakom strukturer som Normapme (17) krävs ytterligare satsningar för att främja småföretagen, i synnerhet i fråga om produktion av små serier och skräddarsydda produkter, lägre kostnader för standarderna, en mer balanserad representation i tekniska kommittéer och förenkling av tillståndssystem.

4.5.6

Metoderna för offentlig upphandling skulle t.ex. kunna förbättras betydligt, vilket skulle leda till att antalet offentligt tillkännagivna upphandlingar ökade. Inriktningen bör ligga på småföretagens möjligheter att delta i förfaranden för offentlig upphandling. Kommittén skulle se positivt på att kommissionen sammanställer ett kompendium med goda metoder på området som konstaterats i EU:s medlemsstater, men även i Förenta staterna och Japan, när det gäller småföretags möjligheter att delta i offentlig upphandling.

4.5.7

Europas småföretag måste hantera 27 olika skattesystem, vilket kan orsaka oöverkomliga kostnader för efterlevnaden och resa allvarliga hinder på inre marknaden. Småföretagens kostnader för att efterleva bestämmelserna är betydligt högre än de stora företagens (18). Vi ser fram emot en förenkling som i synnerhet skulle gynna småföretag.

4.6   Humankapital, kompetensutveckling och social dialog

4.6.1

I en globaliserad och kunskapsbaserad ekonomi måste företagen ständigt anpassa sig till förändringar. Framgångsrika företagare behöver mer än någonsin en solid bas av kunskap och kvalifikationer för att möta den ökande konkurrensen och kunna vinna innovationskapplöpningen. Den tekniska utvecklingen kräver dessutom ständigt ny kompetens, särskilt inom IKT, och uppdaterade färdigheter bland såväl företagare som arbetstagare (19).

4.6.2

I och med Lissabonstrategin har man sedan år 2000 i allt högre grad stärkt fortbildningsmålen och strategierna för livslångt lärande. De behöver dock förbättras ytterligare, vilket framgår av utvärderingsrapporten från 2006 ”Framework of actions for the lifelong development of competencies and qualifications”, som arbetsmarknadens parter i EU (EFS, BusinessEurope, CEEP och UEAPME) antog år 2002. Gemenskapens integrerade handlingsprogram inom livslångt lärande bör också fullt ut ingå i denna strävan eftersom dess officiella mål är att bidra till genomförandet av Lissabonmålen. ”för att genom livslångt lärande bidra till utvecklingen av Europeiska unionen som ett avancerat kunskapssamhälle med hållbar ekonomisk utveckling, fler och bättre arbetstillfällen samt större social sammanhållning”.

4.6.3

Som EESK så riktigt påpekade (20) är ”EU:s utbildningsprogram hittills (…) några av mycket få åtgärder som vänder sig direkt till unionens medborgare. Det nya programmet bör ha som syfte dels att främja en demokratisk utveckling grundad på deltagardemokratiska ideal och aktiva medborgare, dels att främja sysselsättning och en allsidig arbetsmarknad”. Eftersom det också omfattar de stora europeiska mobilitetsprogrammen, nämligen Leonardo da Vinci för lärlingar och ungdomar i grundläggande yrkesutbildning och unga arbetstagare, samt Erasmus för studerande, bör också individens mobilitet underlättas. Att studera och arbeta utomlands under en begränsad tid ger inte bara ökade färdigheter och kunskaper, utan ökar också förståelsen för Europa och unionsmedborgarskapet. Det hjälper också den enskilde individen att bli mer proaktiv och mer benägen att ta ansvar för sin egen anställbarhet.

4.6.4

EESK betonade vidare att det är ”särskilt viktigt att små och medelstora företag får tillgång till de olika programmen” och ”föreslår därför att ett särskilt förfarande tillämpas för små och medelstora företag, med förenklade rutiner som gör att dessa företags deltagande i programmen blir både möjligt och effektivt”. I ett serviceorienterat företag är den viktigaste tillgången dess humankapital. För att företag, särskilt små och medelstora företag, skall kunna bedriva en strategi för kompetensutveckling måste särskilt anpassade stödinitiativ utformas för att hjälpa dem att investera i fortlöpande utbildning, exempelvis skräddarsydda utbildningserbjudanden, finansiellt stöd och skatteincitament.

4.6.5

Den sociala dialogen är ett viktigt verktyg för att tackla ekonomiska och sociala utmaningar. En av dess största landvinningar är en bättre fungerande arbetsmarknad och föregripande av förändringar. Den sociala dialogen bidrar dessutom till att skapa ett klimat av förtroende i företagen. Den kan också ge skräddarsydda svar till små företag i så måtto att den tar hänsyn till arbetsmiljöns och arbetsrelationernas specifika egenskaper och kvalitet liksom till de särskilda förhållanden som kännetecknar verksamheten och utvecklingen inom hantverksföretag och små företag.

4.7   Innovation

4.7.1

Lissabonagendans mål var att satsa 3 % av BNP på FoU, av vilket två tredjedelar måste komma från den privata sektorn. För närvarande bidrar den endast med 56 %. Man måste tyvärr konstatera att EU anslår en mycket mindre andel av sin BNP till FoU än USA och Japan (1,93 % jämfört med 2,59 % i USA och 3,15 % i Japan). Dessutom är Kina på väg att fram till 2010 nå EU:s forskningsintensitet. År 2002 anslog den privata sektorn i USA 100 miljarder mer på forskning och utveckling än den i EU.

4.7.2

Det framtida Europeiska tekniska institutet (ETI), vars mål är att nå högsta möjliga integration av utbildning, forskning och innovation på toppnivå, bör med eftertryck erkänna och lyfta fram de små och medelstora företagens potential. Samarbetet mellan universitet och forskningscentrum och företag, särskilt små företag, bör stärkas. Forskare bör uppmuntras att upprätta kontakter med företag. Vikten av att främja tekniköverföring via teknikcentrum och företagskuvöser kan inte underskattas. Åtgärder för främjande av innovationsstödstjänster, kluster och nätverk bör ingå i det nya ramverket för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (FoUI). Europeiska forskare bör få ökade möjligheter i var och en av de 27 EU-medlemsstaterna. Forskningsresultaten måste uppmärksammas och spridas på ett bättre sätt för att näringslivet lättare skall komma åt dem och för att de skall få större ekonomiska återverkningar.

4.7.3

EU bör sörja för harmoniserade innovationsfrämjande bestämmelser i hela Europa. Det krävs nya initiativ för ett europeiskt gemenskapspatent för att skydda innovation och värna om de europeiska företagens behov. Detta system bör omfatta sänkta avgifter för små och medelstora företag och en lämplig struktur för en rättsskyddsförsäkring avseende patenttvister.

4.7.4

Kommissionen har i sina senaste meddelanden insett behovet av att utvidga definitionen av innovation för att uppmärksamma små och medelstora företag och beakta icke-teknisk innovation i samtliga ekonomiska sektorer. Detta nya angreppssätt måste nu införas på alla politikområden för att bli till nytta för småföretagen.

4.7.5

Det är direkt avgörande för småföretagen att utveckla sitt humankapital och föra in akademisk arbetskraft i produktionen och innovationsarbetet. Det 7:e ramprogrammet bör stödja småföretagen i strävan att införa avancerad teknisk forskning och avancerade produktionsmetoder, men också främja andra former av innovation som är viktiga för små och medelstora företag.

4.7.6

De resurser som krävs på EU-nivå skall hämtas från ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, ramprogrammet för forskning, strukturfonderna och utbildningsprogrammen, för att bara nämna de viktigaste. Att samordna politiken, bland annat med avseende på resurserna, kommer att bli en svår och känslig uppgift, särskilt som EU:s finansiella resurser är relativt begränsade i förhållande till behoven och önskemålen. I syfte att säkerställa användningen av finansiella medel från strukturfonderna för att medfinansiera programmen till förmån för innovativa små och medelstora företag, nya företag och företagsöverlåtelser (via den europeiska investeringsfonden – Jeremie), bör man anta adekvata åtgärder på medlemsstatsnivå och noga övervaka effektiviteten och tillgängligheten.

4.7.7

När det gäller att införa nya avancerade produktionsmetoder och maskiner är det mycket viktigt med fördelaktiga lån, särskilt för små och medelstora företag. EIB och EIF bör vara starkt engagerade i arbetet i planeringsgrupperna på sektors- och flersektorsnivå.

4.7.8

Små och medelstora företag bör styras mer mot IKT-applikationer, som kan sänka deras kostnader, öka deras produktivitet och stärka deras konkurrenskraft.

4.8   Företagsöverlåtelser (21)

4.8.1

Av europeiska studier framgår att ca en tredjedel av företagarna i EU, främst ägare till familjeföretag, kommer att lämna sin verksamhet under de kommande tio åren. Man beräknar att detta kommer att påverka cirka 690 000 företag, som omfattar 2,8 miljoner arbetstillfällen. Överlåtelser bör främjas som ett värdefullt alternativ till nyetablering av företag.

4.8.2

I motsats till tidigare sker allt fler företagsöverlåtelser utanför familjen, alltså till tredje part. Man noterar också ett ökande intresse för att ta över en etablerad rörelse, snarare än att bygga upp ett företag från grunden. Forskning visar att 96 % av företagsöverlåtelser överlever de första fem åren, vilket skall jämföras med 75 % för de nystartade företagen.

4.8.3

Den första utmaningen innebär alltså att upprätta en plattform och att göra det lättare för potentiella företagsköpare och -säljare att mötas. Denna träffpunkt bör präglas av öppenhet för att öka kontaktmöjligheterna och säkerställa kontinuiteten i befintliga livskraftiga företag. Högkvalitativa tjänster som omfattar kontaktskapande, rådgivning och konfidentialitet är ytterst viktiga. I de flesta EU-länderna finns det marknader för företagsöverlåtelser som är offentliga eller har statligt stöd (22). Det är nödvändigt att utveckla dessa initiativ i alla EU-medlemsstater.

4.9   Tillgång till finansiering

4.9.1

Små och medelstora företag, och i synnerhet nyetablerade företag, företagsöverlåtelser och innovativa företag bör få ökad tillgång till finansiering för att fullt ut kunna utnyttja sin kapacitet och skapa ekonomisk tillväxt och högre sysselsättning i Europa. Riskdelningsmodeller som ömsesidiga och offentliga garantiordningar har visat sig vara mycket ändamålsenliga instrument och måste främjas ytterligare såväl på EU-nivå som på medlemsstatsnivå.

4.9.2

Tillgången till kapital till rimliga kostnader för nya företag, små och medelstora företag och snabbväxande företag kräver att räntesatser och riskpremier hålls på en rimlig nivå samt en effektivisering av statliga stödprogram.

4.9.3

Rådgivning till små och medelstora företag via deras sammanslutningar bör stärkas och stödjas. Det är också nödvändigt att upprätta finansiella instrument som är anpassade till småföretagens behov och resurser. EESK uppmanar kommissionen och EIB att finansiera innovation i små företag i form av riskkapital och garantisystem.

4.9.4

Riskkapitalister och affärsänglar är viktiga för småföretagens finansiering. Att stimulera arbete i nätverk mellan riskkapitalister och affärsänglar å ena sidan och (ny)företagare å andra sidan är viktigt om man vill minska bristen på eget kapital.

4.9.5

Garantisystem har visat sig vara mycket effektiva och resurssnåla sätt att stödja småföretagen. Caisse Mutuelle de Garantie de la Mécanique (CMGM) i Frankrike har mer än 45 års erfarenhet på området. Detta organ erbjuder bankgarantier i fråga om nästan alla krediter (investeringskrediter, överlåtelse av företag, säkerhet och kontantlån) som de ger företagen. Företagen tecknar sig för kapital och garantifonder. Detta system gör det möjligt att minska de krav på privata säkerheter som annars ställs på företagarna. Det gör det också möjligt att erbjuda större krediter och utgör ett skyddsnät för företagare i förhållande till banken. Man bör uppmuntra utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna och EU när det gäller möjligheter till finansiering och garantifonder för små och medelstora företag.

4.10   Internationalisering

4.10.1

EU måste utnyttja de möjligheter som öppnandet av de snabbt växande marknaderna i Asien (t.ex. Kina och Indien) medför. Samtidigt måste EU ta itu med den nya internationella arbetsuppdelning som detta leder till, i synnerhet med tanke på att Kina nu i högre grad börjar specialisera sig på varor med högt mervärde och att Indien håller på att utvecklas till ett globalt centrum för utkontraktering (outsourcing). Kommittén vill betona att en gemensam strategi för förbindelserna med tredjeland är nödvändig för att förutsättningarna för marknadstillträde skall kunna förbättras för företag i EU.

4.10.2

Även om inre marknaden har funnits i 14 år är många företag fortfarande verksamma enbart i det egna landet. Språksvårigheter, kvarvarande skillnader i lagstiftning och bestämmelser samt bristande kunskaper om andra marknader är de huvudsakliga hindren. EESK ser positivt på inrättandet av stödtjänster nära företagarna, liknande det brittiska Passport to export-programmet (23). Småföretagens tillgång till offentlig upphandling bör också främjas.

4.10.3

Lämpliga stödsystem bör utvecklas för att stimulera gränsöverskridande verksamhet både inom EU och på andra marknader.

4.10.4

Kommittén betonar att särskild tonvikt bör läggas vid de små och medelstora företagen i kommissionens dokument om handelspolitik (strategi för marknadstillträde, skydd av handeln, Europa i världen).

Bryssel den 12 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Rådets beslut av den 12 juli 2005 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (2005/600/EG), EUT L 205, 6.8.2005, s. 21.

(2)  Genomförandet av Lissabonstrategin Sammanfattande rapport till Europeiska rådet.

(3)  EUT C 185, 8.8.2006 + CCMI/032.

(4)  Uppgifter från 2003. Eurostat's Pocket book 2006.

(5)  EESK har vid flera tillfällen begärt att finanspolitiken också bör arbeta för att uppnå mål i fråga om full sysselsättning och tillväxt.

(6)  ”De företagsrelaterade tjänsternas konkurrenskraft och inverkan på företagsprestanda i EU” (KOM(2003) 747 slutlig, 4.12.2003).

(7)  Meddelande från kommissionen: Genomförandet av gemenskapens Lissabonprogram: En politik till stöd för EU:s tillverkningsindustri – mot en mer integrerad industripolitik KOM(2005) 474 slutlig; En modern industripolitik.

(8)  EESK har nyligen offentliggjort flera yttranden om enklare och bättre lagstiftning:

 

EUT C 24, 31.1.2006: Förberedande yttrande på begäran av det brittiska ordförandeskapet om Bättre lagstiftning, föredragande: Daniel Retureau.

 

EUT C 24, 31.1.2006: Yttrande på eget initiativ om Bättre tillämpning av EU:s lagstiftning, föredragande: Joost van Iersel.

 

EUT C 112, 30.4.2004: Yttrande om Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning, KOM(2003) 71 slutlig, föredragande: Daniel Retureau.

(9)  KOM(2006) 689, 690 och 691 av den 14 november 2006.

(10)  Åtgärdsprogram för minskning av administrativa bördor i Europeiska unionen. KOM(2007) 23 slutlig, 24.1.2007.

(11)  Europeiska kommissionens meddelande av den 14 november 2006.

(12)  Sammanslutningar för småföretag innebär här organisationer som företräder små och medelstora företag (EU:s definition) inom olika sektorer: hantverk, industri, tjänster, handel och fria yrken. Detta inbegriper såväl sektorsinriktade som mer sektors-övergripande organisationer.

(13)  EUT C 309, 12.12.2006: Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen – Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: Främja entreprenörstänkande genom utbildning och lärande, KOM(2006) 33 slutlig.

(14)  Irland ligger på 11:e plats.

(15)  Ungern, Belgien, Sverige, Slovenien, Nederländerna, Danmark, Italien och Finland.

(16)  Förberedande yttrande om ”Översyn av inre marknaden”, EUT C 93, 27.4.2007.

(17)  Normapme: European Office for Crafts, Trades and SMEs for Standardisation

www.normapme.com.

(18)  Syftar på kostnaderna för att efterleva skattebestämmelserna vid gränsöverskridande verksamhet.

(19)  Också traditionella yrken som rörmokare och snickare måste använda sig av energibesparande teknik.

(20)  EUT C 221, 8.9.2005.

(21)  Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram för tillväxt och sysselsättning. Företagsöverlåtelser – Kontinuitet genom en ny start. KOM(2006) 117 slutlig, 14.3.2006.

(22)  Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland och Belgien (som har en separat databas för varje region). Antalet lyckade överlåtelser i dessa länder uppgår till ca 25 %, dvs. ett av fyra företag i databasen har hittat en efterföljare.

(23)  Fler uppgifter om inre marknaden finns i Flash Barometer 180 – TNS Sofres/EOS Gallup Group Europe, Internal Market Opinions and Experiences of Businesses in EU-15, offentliggjord i juni 2006.

Fler detaljer om Passport to Export, ett program från UK Trade and Investment som syftar till att stödja brittiska exportörer och hjälpa dem att komma tillrätta med sina svagheter i den internationella handeln, finns i Stadgan för småföretag, exempel på goda metoder 2006, s. 9.


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/17


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Investeringar i kunskap och innovation (Lissabonstrategin)”

(2007/C 256/04)

Den 14 september 2006 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 31 i arbetsordningen ge facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion i uppdrag att utarbeta en informationsrapport om ”Investeringar i kunskap och innovation”.

Vid plenarsessionen den 14-15 mars 2007 beslutade kommittén att omvandla informationsrapporten till ett initiativyttrande (artikel 29.2 i arbetsordningen).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 maj 2007 Föredragande var Gerd Wolf.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 12 juli 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 120 röster för och 1 nedlagd röst:

INNEHÅLL

1.

Inledning

2.

Sammanfattning och rekommendationer

3.

Allmänna kommentarer

4,

Utbildning, yrkesutbildning och fortbildning

5.

Finansiella frågor och förfaranden

6.

Strukturella aspekter och ramvillkor

7.

Den mänskliga faktorn – forskare, ingenjörer och företagare

1.   Inledning

1.1

Under rubriken ”Den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning” välkomnade Europeiska rådet i slutsatserna från mötet den 23-24 mars 2006 (punkt 12) Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs initiativ för att på gemenskapsnivå stärka egenansvaret för Lissabonstrategin. Kommittén uppmanades att fortsätta sitt arbete, och ombads att utarbeta en sammanfattande rapport som stöd för partnerskapet för tillväxt och sysselsättning till början av år 2008.

1.2

Till att börja med antog kommittén redan den 15 februari 2007 en resolution inför rådets vårtoppmöte 2007 om genomförandet av den reviderade Lissabonstrategin.

1.3

Som bakgrundsdokument till den sammanfattande rapport som Europeiska rådet har bett om kommer fyra informationsrapporter om följande ämnen att användas:

”Investeringar i kunskap och innovation”

”Företagens potential, särskilt de små och medelstora företagen”

”Sysselsättningstillfällen för prioriterade kategorier” och

”Fastställande av en energipolitik för Europa”

Dessa informationsrapporter skall bilda grunden för den sammanfattande rapporten.

1.4

Följande text som tagits fram i samarbete med företrädare för nationella ekonomiska och sociala råd i ett antal medlemsstater behandlar uteslutande ämnet ”Investeringar i kunskap och innovation”.

2.   Sammanfattning och rekommendationer

2.1

Europas styrka ligger i medborgarnas kapacitet.

2.2

Den fria växelverkan mellan hantverksmässig uppfinnaranda och företagarinitiativ å ena sidan och vetenskapliga metoder och system å andra sidan, samt den teknik och de industriella processer som utvecklats ur detta har utgjort det europeiska framgångsreceptet för de framsteg som lett till vår nuvarande levnadsstandard. Samtidigt har den historiska samhällspolitiska utvecklingen gått i riktning mot fria medborgare i en modern stat med maktdelning, demokrati och grundläggande rättigheter.

2.3

En avgörande faktor var utvecklingen och användningen av energiintensiva industriella processer, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus och gett tidigare oanade möjligheter till rörlighet och kommunikation. Energin har blivit näring och drivkraft för de moderna samhällsekonomierna.

2.3.1

Mot bakgrund av de ändliga tillgångarna av fossila bränslen, det starkt ökande globala energibehovet samt de förväntade konsekvenserna av energiförbrukningen på den framtida klimatutvecklingen, stiger kraven på att säkra en hållbar energiförsörjning som är skonsam för klimatet fram i förgrunden i den politiska debatten. En viktig förutsättning för att klara denna mycket svåra uppgift är ett starkt, omfattande och effektivt forsknings- och utvecklingsprogram på energiområdet.

2.4

Dessutom finns det emellertid många andra problem och uppgifter som endast kan lösas genom forskning, utveckling och innovation. Det kan handla om att bekämpa fysiska och mentala sjukdomar, underlätta livet för funktionshindrade och göra dem mer delaktiga i samhället, bemöta effekterna av de demografiska förändringarna (inbegripet forskning om äldre), skydda miljön och rent allmänt säkra och vidareutveckla våra levnadsvillkor, vårt europeiska värdesystem och vår sociala modell. Slutligen har forskning och utveckling emellertid också det grundläggande målet att öka vårt vetande och ta fram nya kunskaper. Ökade kunskaper bidrar inte bara till att lösa problem utan vidgar också vår världsbild, ökar inriktningen på sakfrågor i konfliktsituationer och berikar vår kultur.

2.5

Den europeiska gemenskapen står inför de utmaningar som en ökad global konkurrens innebär, en situation där det handlar om att bibehålla europeiska arbetsplatser, inkomstnivåer samt sociala normer och miljönormer. Detta gäller inte bara mot bakgrund av den ekonomiska styrkan i USA och Japan, utan framför allt den allt starkare industri- och forskningskompetens som utvecklas i länder som Kina, Indien och Brasilien, där lönenivåerna och de sociala normerna och miljönormerna är betydligt lägre.

2.6

Europa kan därför möta framtiden bara om vi fortsätter att ligga steget före på områdena forskning, teknisk utveckling och ständig innovation inom ramen för en sociokulturell miljö som präglas av demokrati, rättstatsprincipen, politisk stabilitet, fri företagsamhet, planeringssäkerhet, motivation, erkänsla för framstående insatser och social säkerhet.

2.7

Vetenskapliga och tekniska topprestationer och företagens omsättning av dessa i en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – och behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen.

2.8

Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för framsteg och innovation, där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning och inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism för att de nödvändiga investeringarna skall göras och nya arbetsplatser skapas i Europa. Till detta hör emellertid också en ökad medvetenhet om den fundamentala betydelsen av grundforskning, som är det som skapar basen för framtida innovation. I synnerhet behövs en företagaranda som inte väjer för innovation och risker, samt politiskt ledarskap, tillförlitlighet och pragmatism.

2.9

För att det i Lissabonstrategin formulerade Barcelonamålet skall kunna förverkligas krävs framför allt att alla de aktörer som omnämns där tar det på allvar, om inte Europa skall släpa efter ytterligare i den globala konkurrensen om FoU-investeringar. Enligt detta mål skall de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka, så att de 2010 uppnår en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta skall till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet.

2.10

I december 2006 fastställde rådet budgeten för det sjunde FoU-ramprogrammet 2007-2013 till ca 50 miljarder euro, en betydande ökning i förhållande till det föregående programmet. Det är en stor framgång för den europeiska politik som kommittén stått bakom. Detta innebär emellertid att gemenskapen via det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling (RP7) bara skulle bidra med sammanlagt runt 2 % (alltså bara en femtiondel!) av de investeringar i forskning och utveckling som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Kommittén har flera gånger påpekat att detta inte räcker för att gemenskapens stöd till fullo skall få den avsedda hävstångseffekten och integrerande effekten på medlemsstaternas stödpolitik och på näringslivets investeringsvilja.

2.11

Därför vill kommittén upprepa sin tidigare rekommendation att höja gemenskapsstödets andel vid 2008 års översyn av EU:s budget i ett första steg med hälften, alltså till runt 3 % av de investeringar som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Detta gäller särskilt med tanke på det planerade inrättandet av Europeiska tekniska institutet samt det akuta behovet av ytterligare forskning och utveckling för att ta fram en hållbar energiförsörjning som skonar miljön.

2.12

På samma sätt måste man med hjälp av lämpliga rättsliga (även ansvarsrättsliga), administrativa, skattemässiga och finansiella ramvillkor främja näringslivets, framför allt också de små och medelstora företagens, beredskap att investera i forskning och utveckling och göra detta mer lockande och lönande. En viktig roll i detta sammanhang spelar gemenskapens stödbestämmelser: De bör utformas på ett sådant sätt att de mer effektivt och mindre byråkratiskt än hittills gör det möjligt att främja universitetens, forskningsorganisationernas och näringslivets forsknings- och utvecklingsprojekt och skapar de band som krävs dem emellan. Man bör härvid noga kontrollera att ”Gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation” verkligen stöder dessa målsättningar.

2.13

Kunskap grundar sig på två lika viktiga pelare, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra: utbildning och forskning. Nya kunskaper kan endast erhållas genom forskning och utveckling. Befintliga kunskaper måste ligga till grund för detta. Dessa måste föras vidare och förankras genom utbildning, yrkesutbildning och fortbildning. Både metoder och innehåll måste granskas så att de tjänar de fastställda målen. Båda pelarna behöver för detta kraftigt ökade ekonomiska investeringar och lämpliga ramvillkor.

2.14

Europas styrka ligger i dess medborgares kapacitet. Det är därför en prioriterad fråga att stärka denna ytterligare och få den att utvecklas. Därför uppmanar kommittén medlemsstaterna att stärka och förbättra utbildningsväsendet och att göra de avsevärda investeringar som krävs för detta. Det är lika viktigt att man ger de breda befolkningslagren en solid utbildning som att man utbildar en vetenskaplig elit. Därför krävs ett brett, tillräckligt stort utbud av gedigna och högkvalificerade utbildningsinrättningar, från grundskolor till universitet. Endast på så sätt kan ett samhälle som befrämjar utbildning och vetenskap uppnås.

2.15

Kommittén bekräftar sin rekommendation att man genom ett mer omfattande samarbete över gränserna inom lärande, innovation och forskning bör utveckla ett gemensamt europeiskt kunskapsområde som kompletterar det europeiska forskningsområdet och gör det fullständigt. Incitament och åtgärder för livslångt lärande har här en viktig roll att spela: Livslångt lärande är nyckeln till kunskapssamhället. Hindren för den inre marknaden, som står i vägen för övergången till det europeiska kunskapssamhället, måste därför undanröjas så snabbt som möjligt.

2.16

Till detta kommer att medlemsstaterna i ännu större utsträckning bör främja rörligheten hos enskilda personer och stärka de verksamma gemenskapsprogrammen för detta (Erasmus, Marie Curie). Rörlighet bidrar till förvärvande och överföring av kompetens. Arbetstagarnas, forskarnas och studenternas fria rörlighet inom EU måste tryggas och stimuleras. Den måste gå hand i hand med godtagbara inkomster, arbetsförhållanden och stöd till familjerna. Därför måste man också förbättra tillgången i hela Europa till information om lediga platser i alla medlemsstater.

2.17

När det gäller betydelsen och främjandet av innovation hänvisar kommittén inte bara till sina utförliga rekommendationer nedan utan framför allt till den utmärkta Aho-rapporten, som kommittén stöder. Denna behandlar i synnerhet de rättsliga och samhälleliga ramvillkoren för att skapa innovationsvänliga företag och en innovationsvänlig marknad. Kommittén hänvisar dessutom till sitt utförliga yttrande om ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”.

2.18

Framsteg och innovation grundar sig på att nya rön omsätts i nya, bättre processer och produkter (inbegripet den redan befintliga permanenta innovationen), i innovativa affärsmodeller och lämpliga ledningsmetoder. Det handlar alltså om innovativ företagaranda och företagarinitiativ. Framgång och innovation grundar sig emellertid också på innovativa tjänster, på att hälso- och sjukvårdsväsendet utvecklas vidare och, rent allmänt, på en bättre lösning av sociala frågor i förhållande till de ekonomiska kraven.

2.19

Innovation handlar alltså om att tänka ut och förverkliga nya teknikformer, förfaranden, organisationssätt, affärsmodeller, utbildningsmodeller osv. som inte tidigare övervägts eller kunnat övervägas. Av denna anledning är det viktigt att de bestämmelser som är relevanta på området ger tillräckligt med spel- och svängrum för att också nya idéer skall få en chans att förverkligas och inte på förhand vissna för att de inte passar in i den mall som alltför detaljerade bestämmelser utgör. Ett övermått av inskränkande bestämmelser lägger en hämsko på innovationen. Kommittén stöder därför alla ansträngningar för att förenkla bestämmelserna och granska dem för att ta bort överflödiga, alltför detaljerade eller onödigt inskränkande föreskrifter.

2.20

Innovation betyder också att man måste acceptera en viss risk för misslyckande eller till och med skada. Som regel ser man inte prestationsförmågan hos, nackdelarna med och bieffekterna av en ny strategi förrän denna visat vad den går för i praktiken och i konkurrensen med de alternativa förfarandena. Ett misslyckande innebär också att man vinner insikt. Möjlighet och risk är två sidor av samma mynt. I princip borde den förväntade nyttan av en innovation överstiga de möjliga riskerna. Eventuella risker för samhället måste dock beaktas särskilt. Dessutom kan man ställa sig frågan om man inte borde inrätta en riskfond, åtminstone för små och medelstora företag – t.ex. hos Europeiska investeringsbanken – som skulle göra det lättare att täcka skador eller förluster.

2.21

Kommittén har redan tidigare flera gånger påpekat att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för kunskaper och innovation. Mot bakgrund av ovanstående är därför de nödvändiga utbildningsanstalterna, som skall vara tillräckligt många, välutrustade och av hög kvalitet, en avgörande förutsättning för att kunna fylla behovet av kompetenta forskare, ingenjörer och lärare.

2.22

Med de investeringar som gjorts av samhället och samtidigt av varje enskild forskare och ingenjör för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas, övertar samhället – genom sin politik – ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste visa sig genom att man sörjer för lämpliga yrkes- och utvecklingsmöjligheter för de kvalificerade forskarna och ingenjörerna, för möjligheter att bilda familj samt för adekvata karriärvägar med attraktiva vägval i olika riktningar utan yrkesmässiga återvändsgränder. Arbetslöshet, underbetalda arbeten eller arbeten inom fel områden (inklusive överdrivet betungande administration och arbete inom olika förvaltningsorgan) för kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer utgör ett slöseri med ekonomiska investeringar och verkar avskräckande på nästa generations kunskapselit, vilket i sin tur resulterar i minskat intresse för vetenskapliga och tekniska yrken eller i en kompetensflykt från Europa!

2.23

Det ligger inte en motsägelse i kravet på att erfarna sakkunniga och vetenskapligt-tekniskt högpresterande forskare mer än tidigare deltar i forskningspolitiska, företagsinriktade och innovationspolitiska beslutsprocesser och förvaltningsåtgärder. Inrättandet av Europeiska forskningsrådet (EFR) är här ett mycket uppmuntrande första steg. Men också för gemenskapens (inberäknat kommissionens!) och medlemsstaternas forsknings- och innovationsstöd måste man tillföra och bibehålla tillräckligt med sakkunskaper på olika fackområden. Endast administration räcker inte.

2.24

Omsättningen av forskning och innovation i industriella produkter och processer är ett särskilt problem. Det är inte för inte som Lissabonmålet kräver att 2/3 av FoU-investeringarna skall komma från näringslivet. Framför allt handlar det därför också om att öka företagarnas anseende och förankra detta bättre i deras avgörande betydelse för innovation, vetenskapliga framsteg och samhällets allmänna välstånd. Kommittén har därför i sin egenskap av bro till det organiserade civila samhället satt temat ”Entreprenörskap med ett mänskligt ansikte” i centrum för sitt kommande arbetsprogram. Endast genom ett ansvarsfullt och handlingskraftigt och idérikt entreprenörskap som får utvecklas under bästa möjliga förhållanden kommer vi till slut att lyckas uppnå Lissabonmålen.

2.25

I fråga om ytterligare synpunkter och detaljer hänvisas till de följande utförligare kommentarerna och dessutom särskilt till kommitténs yttranden ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin” (1) samt ”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation” (2).

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Utveckling av vetenskap och teknik. Europa är vaggan för den moderna vetenskapen och forskningen som kontinueligt utvecklas. Detta gäller också vetenskapen i allmänhet, inbegripet den grekisk-egyptiska kulturen och tidvis också korsbefruktningar med den indisk-arabiska (3) kulturen. Vetenskap och forskning har trots tillfälliga fluktuationer och avbrott till följd av krig präglats av kontakter över nationsgränserna i hela Europa. Vetenskapens och forskningens metodik och tankesätt har varit en avgörande banbrytare för dagens europeiska samhälle. De värderingar, den livsstil och den levnadsstandard som växt fram därigenom har varit ett kännetecken för det europeiska kulturområdet (4). Framgångsreceptet för de innovationer som detta resulterat i har varit en fri växelverkan mellan å ena sidan hantverksmässig uppfinnaranda och ett tänkande inriktat på företagsamhet och initiativ, och å andra sidan vetenskapliga metoder och system samt den teknik och de industriella processer som utvecklats därur.

3.2

Samhällets utveckling. Nästan hand i hand med de vetenskapliga och tekniska framstegen gick den viktiga samhällspolitiska utvecklingen i riktning mot fria medborgare i en modern stat med maktdelning, demokrati, grundläggande rättigheter och sociala lagar.

3.3

Utveckling av levnadsförhållandena. En följd av dessa gemensamma processer är att levnadsvillkoren för de människor och de stater och regioner som berörts av denna utveckling har förändrats och förbättrats mer än någonsin förr i mänsklighetens historia. Under de senaste 135 åren har befolkningens förväntade medellivslängd (5) mer än fördubblats (6). Under de senaste 50 åren har jordbruksproduktionen per hektar nästan tredubblats. I de framgångsrika industriländerna diskuteras i dag övervikt i stället för undernäring, informationsöverflöd i stället för informationsbrist, och en åldrande befolkning i stället för barnadödlighet. De färdigheter och den kapacitet som vi uppnått genom forskning, utveckling och innovation inom det moderna industrisamhället omfattar alla områden som rör människans utveckling och livskvalitet.

3.4

Energianvändning. En avgörande förutsättning för de framsteg som uppnåtts var utvecklingen och användningen av energiintensiva industriella processer, maskiner och transportmedel: Energin har befriat människan från fysiskt betungande arbete och mångfaldigat hennes produktivitet, alstrat värme och ljus och gett tidigare oanade möjligheter till rörlighet, kommunikation och kulturell utveckling. Energin har blivit näring och drivkraft för de moderna samhällsekonomierna.

3.5

Klimatproblem och energiförsörjning. Denna betydande utveckling har emellertid medfört nya problem och utmaningar. Den globala uppvärmningen, dess eventuella konsekvenser och strategin för att avvärja dem står i centrum för omfattande politiska beslut (7) och talrika undersökningar (8). Frågorna är delvis kontroversiella. Dessutom konstaterar man i Stern-rapporten (9) – ”The Economics of Climate Change” – som kom ut i slutet av oktober 2006, att man bara för att hejda den globala uppvärmning som beror på växthusgaser behöver resurser motsvarande cirka 1 % av BNP, vilket också kräver andra FoU-satsningar. Men även utan klimatproblem är frågan om en trygg, hållbar energiförsörjning för Europa (och världen!) en av de centrala politiska utmaningarna, och det krävs intensiv forskning och utveckling för att kunna möta den (10).

3.6

Andra problem och utmaningar  (11) . Klimatförändringarna och energiförsörjningen är emellertid inte de enda problemen. Även kampen mot fysiska och mentala sjukdomar, åtgärder för att underlätta livet för funktionshindrade eller andra missgynnade grupper och göra dem mer delaktiga i yrkeslivet och kunskapssamhället, konsekvenserna av de demografiska förändringarna (inbegripet forskning om äldre), bättre förståelse för komplexa ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang och orsaksmekanismer, miljöskydd och rent allmänt arbete för att säkra och vidareutveckla våra levnadsvillkor, vårt europeiska värdesystem och vår sociala modell – allt detta är exempel på viktiga forskningsområden som kommittén har lämnat utförliga rekommendationer om i tidigare yttranden, t.ex. det om det sjunde FoU-ramprogrammet (12) och de däri ingående specifika programmen (13).

3.7

Den globala konkurrensen. Europeiska gemenskapen står inför de mycket svåra utmaningar som en ökad global konkurrens innebär, en situation där det i synnerhet handlar om att bibehålla europeiska arbetsplatser, inkomstnivåer och sociala och miljömässiga normer. Detta gäller inte bara mot bakgrund av den ekonomiska styrkan i USA och Japan, utan framför allt den avsevärda och allt starkare industri- och forskningskompetens som utvecklas i länder som Kina (vars mål är att år 2050 ha övertagit USA:s plats som världsledande nation inom teknologi (14)!) samt Indien och Brasilien, där lönenivåerna och de sociala normerna och miljönormerna är betydligt lägre. Det är mot bakgrund av just detta, dvs. den globala konkurrensen och den därmed förbundna globala kapplöpningen om ökade investeringar i forskning och utveckling, inbegripet en global konkurrens om de bästa vetenskapsmännen och ingenjörerna, som den europeiska gemenskapen måste optimera sin politik på dessa områden. Det handlar alltså i första hand om den globala konkurrensen, inte om den inomeuropeiska!

3.8

Försprång inom forskning, utveckling och innovation. Europas konkurrenskraftiga ställning kan därför bara bibehållas i framtiden om vi fortsätter att ligga steget före i forskning, teknisk utveckling och ständig innovation inom ramen för en sociokulturell miljö med demokrati, rättstat, politisk stabilitet och tillförlitlighet, fri företagsamhet, planeringssäkerhet, motivation och erkänsla för framstående insatser som grund. Det europeiska forskningsområdet måste stärkas och utökas. Detta är visserligen något som i allmänhet erkänns i politiska avsiktsförklaringar i dag, men när det gäller genomförandet av detta i praktiken, att omsätta det i prioriteringar (t.ex. forskningsbudgeten) och relevanta regelverk, (t.ex. löneavtal (15) och skatterätt (16)) föreligger tyvärr fortfarande stora brister både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna. Dramatiken i denna situation bör inte underskattas, även om vissa tendenser till upphämtning glädjande nog kan observeras i några medlemsstater (17).

3.9

Vetenskapliga och tekniska topprestationer. Vetenskapliga och tekniska topprestationer och företagens omsättning av dessa i innovationer och en konkurrenskraftig ekonomi är avgörande förutsättningar för att vi skall kunna trygga vår framtid – t.ex. när det gäller energi- och klimatproblematiken – och behålla och förbättra vår nuvarande position i den globala miljön och inte äventyra utan bygga ut den europeiska sociala modellen. Slutligen har forskning och utveckling emellertid också det grundläggande målet att öka vårt vetande och ta fram nya kunskaper. Ökade kunskaper bidrar emellertid inte bara till att lösa problem utan vidgar också vår världsbild, ökar inriktningen på sakfrågor i konfliktsituationer och berikar vår kultur.

3.10

Att blåsa nytt liv i traditionen. Europa måste nu alltså bli medvetet om sin tradition som ledande område för forskning och innovation och blåsa liv i denna igen. Europas styrka ligger i dess medborgares kapacitet. Det är därför nödvändigt att främja denna mer än tidigare. En förutsättning för detta är att man investerar betydligt mer i forskning och utveckling, ökar effektiviteten på detta område, stärker näringslivets, handelns och förvaltningens vilja och förmåga till innovation, stimulerar och belönar prestationer, och avvecklar de hinder som står i vägen.

3.11

Att öka investeringarna. Detta innebär att både gemenskapen och medlemsstaterna måste investera betydligt mer i FoU, i utbildning av medborgarna på dessa områden samt i utbildning av de forskare och ingenjörer (av båda könen!) som behövs. Det betyder emellertid framför allt att man med hjälp av lämpliga rättsliga, administrativa, skattemässiga (18) och finansiella ramvillkor måste främja näringslivets, framför allt också de små och medelstora företagens, beredskap att investera i forskning och utveckling och göra detta mer lockande och lönande.

3.12

Ett framstegsvänligt samhällsklimat. Den viktigaste förutsättningen är ett samhällsklimat som står öppet för framsteg, innovation och entreprenörskap, där denna insikt växer fram och får full verkan, så att man på alla politiska nivåer kan skapa de ramvillkor som krävs och fatta beslut som fungerar som vägledning och skapar arbetsplatser, och inom näringslivet bygga upp tillräckligt med förtroende och optimism för de investeringar som krävs. Till detta hör att man i högre grad än tidigare bör göra medborgarna förtrogna med vetenskapens och teknikens landvinningar och betydelse liksom med företagens pionjärarbete. Till detta hör emellertid också en ökad medvetenhet om att särskilt grundforskning (19) skapar basen för framtida innovation.

3.13

Erkännande av landvinningarna. Den avgörande roll som dessa landvinningar har för vårt dagliga liv, förutsättningarna för att de skall komma till stånd, liksom de vetenskapliga, tekniska och kulturella prestationer som hänger samman därmed, måste få erkännande av samhället, finnas i skolornas läroplaner och värderas för sin existentiella betydelse.

3.14

Övriga förutsättningar. Framsteg och permanent innovation grundar sig dock inte bara på vetenskap och teknik utan också på motivationen, prestationsförmågan och prestationsberedskapen hos dem som deltar, på innovativa affärsmodeller, på att man tillämpar rätt ledningsmetoder och på lämpliga rättsliga ramvillkor.

3.15

Risktolerans. För att utveckla nya forskningsstrategier, innovativ teknik, processer eller affärsmodeller måste man acceptera en viss risk för misslyckande eller till och med skada. Som regel ser man nämligen inte fördelarna med en ny strategi och vad den kan åstadkomma, lika lite som nackdelarna, de risker den medför och bieffekterna av den förrän den visat vad den går för i praktiken i konkurrensen med alternativa förfaranden. Ett misslyckande leder också till insikt. Möjlighet och risk är två sidor av samma mynt. I princip borde den förväntade nyttan av en innovation överträffa de möjliga riskerna. Eventuella risker för samhället måste dock beaktas särskilt. Dessutom skulle man kunna överväga om man inte borde inrätta en riskfond, åtminstone för små och medelstora företag – t.ex. hos Europeiska investeringsbanken – som skulle göra det lättare för företagen att täcka skador eller förluster.

4.   Utbildning, yrkesutbildning och fortbildning

4.1

Kunskapsbas. Kunskap grundar sig på två lika viktiga pelare: utbildning och forskning. Nya kunskaper kan endast erhållas genom forskning och utveckling. För detta behövs de befintliga kunskaperna, som måste föras vidare och förankras genom utbildning, yrkesutbildning och fortbildning. Det handlar här om följande mål:

4.1.1

Grundkunskaper. Å ena sidan handlar det om att ge alla medborgare gedigna grundkunskaper om vetenskap, teknik och ekonomi, hur de fungerar och viktiga grundprinciper. Endast härigenom kommer medborgarna att kunna ta ställning till de ofta inte så enkla samband som man måste känna till även för att kunna bilda sig en kvalificerad politisk uppfattning. Läroplanerna och den undervisningstid som finns att tillgå i skolan på alla nivåer måste därför utformas på ett sådant sätt att de stegvis gör våra barn och ungdomar bekanta med vetenskapliga, tekniska och ekonomiska tänkesätt och med befintliga kunskapsresurser genom åskådliga och intressanta förklaringar och läromedel (20). Man måste också göra dem medvetna om den avgörande betydelse som det vetenskapliga arbetet, den tekniska utvecklingen av innovativa ekonomiska och sociala handlingssätt och kunskapssamhället rent allmänt har för deras framtid och möjligheter i livet. Denna del av läroplanerna måste därför tillmätas klart större vikt. Kommittén välkomnar och stöder rekommendationerna i Rochardrapporten (21), som behandlar denna fråga.

4.1.2

Incitament för yrkesval. De som har en viss begåvning bör å andra sidan uppmuntras att välja ett lämpligt yrke och stimuleras till vad man vet är tunga studier och till att skaffa sig solida grundkunskaper för detta. Detta är också en anledning till att skolornas, framför allt gymnasiernas, läroplaner måste utökas och ges ett mer kvalificerat innehåll.

4.1.3

Eftersläpning på bredden och på djupet. Det finns alltså mycket att ta igen i utbildningen inom naturvetenskap och teknik. Oavsett detta måste naturligtvis alla begåvningar erhålla ett brett stöd, alltså också inom samhällsvetenskap, ekonomi och humaniora. Det är lika viktigt att ge de breda befolkningslagren en solid utbildning – vilket också kräver beredskap att satsa och disciplin från elevernas sida – som att utbilda en kunskapselit. För att kunna skapa ett samhälle som i sin helhet befrämjar utbildning och vetenskap krävs det utbildningsanstalter av hög kvalitet, från grundskola till universitet.

4.1.4

Det europeiska kunskapsområdet. Kommittén förnyar sin rekommendation att man genom ett mer omfattande gränsöverskridande samarbete inom lärande, innovation och forskning bör utveckla ett gemensamt europeiskt kunskapsområde som kompletterar Europeiska forskningsområdet och gör det fullständigt. De hinder för inre marknaden som står i vägen för övergången till det europeiska kunskapssamhället måste därför undanröjas så snabbt som möjligt. Kommittén vill i samband med detta också hänvisa till sitt yttrande ”Vägen till det europeiska kunskapsbaserade samhället – det organiserade civila samhällets bidrag till Lissabonstrategin” (22).

4.1.5

Livslångt lärande och rörlighet. Incitament och insatser för livslångt lärande har här en viktig roll att spela: Livslångt lärande är nyckeln till kunskapssamhället. Medlemsstaterna bör dessutom i ännu större utsträckning främja enskilda personers rörlighet och stärka de gemenskapsprogram som lämpar sig för detta (Erasmus, Marie Curie). Rörligheten leder till att det skapas nätverk i Europa, och uppmuntrar förvärvande och överföring av färdigheter. Arbetstagarnas, forskarnas och studenternas fria rörlighet måste tryggas och gå hand i hand med godtagbara inkomster, arbetsförhållanden och stöd till familjerna. Man måste därför också förbättra tillgången i hela Europa till information om lediga platser i alla medlemsstater.

4.2

Norm för yrkesutbildning. Vid universitet och tekniska högskolor måste man dessutom tillhandahålla en teknisk yrkesutbildning som befinner sig på åtminstone bästa internationella nivå: Det viktigaste kapitalet för forskning och innovation är motiverade vetenskapsmän och ingenjörer med bästa möjliga utbildning och av båda könen, som erhåller och utvecklar sin yrkeskompetens genom livslångt lärande under hela sitt yrkesverksamma liv och där ett tillräckligt antal kan ta på sig ledande roller och utföra pionjärinsatser inom svåra områden.

4.3

Chanser för alla. Framsteg och framgång kommer i framtiden mer än någonsin att vara följden av ett strukturerat lagarbete med arbetsdelning, där alla som deltar måste få bästa möjliga chanser till utveckling och egna initiativ i enlighet med sin begåvning, prestationsförmåga och kreativitet. Detta förutsätter också att skolsystemen är så beskaffade att de slussar igenom tillräckligt många elever, så att alla begåvade, t. ex. också sent utvecklade barn, får möjlighet till en optimal utbildning. Dessutom kommer vi inte att klara oss utan lärosäten av hög kvalitet som täcker in hela den bredd av specialister och kvalificerad arbetskraft som kommer att behövas för det omfattande spektrumet av uppgifter inom teknik, vetenskap och ekonomi nu och i framtiden.

4.4

Samarbete i nätverk. Det krävs ännu starkare band mellan utbildning, forskning och industriell tillämpning framför allt för utbildning och fortbildning, och här finns det en tydlig koppling till livslångt lärande och rörlighet (se 4.1.5). Det krävs också starkare gränsöverskridande band mellan universiteten och de tekniska universiteten/högskolorna. Detta är också en anledning till att kommittén ställer sig positiv till planerna på ett europeiskt tekniskt institut (23) (ETI), som skall bidra till att vidareutveckla gemenskapens och medlemsstaternas innovationsförmåga genom att knyta samman utbildnings-, forsknings- och innovationsaktiviteter på högsta nivå. Det senare gäller dock – utöver utbildningen – också industriföretagens gemensamma forskning och utveckling ”före konkurrensstadiet” (24), som t.ex. den gemensamma utvecklingen av förbättrad motorteknik inom bilindustrin.

5.   Finansiella frågor och förfaranden

5.1

Att investera är en uppgift för alla aktörer. Gemenskapen, medlemsstaterna och det privata näringslivet måste efter bästa förmåga, dvs. klart mer än vad som nu är fallet, göra de investeringar i utbildning, forskning och utveckling som krävs.

5.2

Barcelonamålet. För att Barcelonamålet i Lissabonstrategin skall kunna förverkligas krävs det framför allt att alla de aktörer som omnämns där tar det på största allvar och med full styrka verkar för att uppfylla det, för att Europa inte skall hamna sist i den globala konkurrensen om FoU-investeringar. Enligt detta mål skall de sammanlagda FoU-utgifterna i EU öka så att de 2010 når upp till en nivå motsvarande nästan 3 % av BNP. De investeringar som krävs för detta skall till två tredjedelar finansieras av det privata näringslivet.

5.3

Sjunde FoU-ramprogrammets hävstångseffekt. I december 2006 fastställde rådet budgeten för det sjunde FoU-ramprogrammet 2007-2013 till ca 50 miljarder euro, en betydande ökning jämfört med det förra programmet. Detta är ännu en mycket stor framgång för europeisk politik, en framgång som kommittén i hög grad bidragit till. Detta innebär dock att gemenskapen med sin planerade budget på cirka 50 miljarder euro fortfarande bara bidrar med en andel på runt 2 %, alltså bara en femtiondel (!) av de investeringar i forskning och utveckling som bör eftersträvas enligt Barcelonamålet. Som kommittén flera gånger framhållit är detta dock inte tillräckligt för att gemenskapens stöd till fullo skall få den avsedda hävstångseffekten och integrerande effekten på medlemsstaternas stödpolitik och på näringslivets investeringsvilja och utlösa den stora tillväxt som krävs för att Barcelonamålet skall kunna uppnås.

5.4

Förnyad rekommendation. Kommittén förnyar därför, framför allt också med tanke på det europeiska tekniska institut (ETI) som skall inrättas och det akuta behovet av mer FoU-arbeten om en hållbar energiförsörjning som är förenlig med ett stabilt klimat, sin rekommendation (25) att vid den översyn av EU:s budget som planeras till 2008 i ett första steg öka andelen gemenskapsstöd med hälften, dvs. till runt 3 % av de totala investeringar som eftersträvas enligt Barcelonamålet. Från gemenskapens sida vore detta en mycket verksam åtgärd för att snabbare än nu uppnå de allt viktigare Lissabon- och Barcelonamålen och för att lösa ovan nämnda problem snabbare och effektivare.

5.4.1

Konkurrensen med Kina. Forskningsansträngningarna i bl.a. Kina ökar snabbt, och Europa måste göra allt för att inte förlora marknadsandelar i den internationella konkurrensen inom viktig och nödvändig teknik. Så länge gemenskapen och medlemsstaterna inte ens bidragit med sin andel i finansieringen av Barcelonamålet, som de själva formulerat, har de dock knappast den politiska trovärdigheten att kräva att det privata näringslivet skall göra de investeringar som krävs av dem.

5.4.2

Medlemsstaternas grundfinansiering. Medlemsstaterna bör åtminstone se till att deras universitet och forskningsinrättningar har tillgång till en tillräcklig grundfinansiering för att i förväntad utsträckning kunna dra fördel av en medfinansiering genom det sjunde FoU-ramprogrammet.

5.5

Gemenskapens riktlinjer för statliga stöd. Gemenskapens stödbestämmelser bör utformas på ett sådant sätt att de uppmuntrar medlemsstaterna och ger dem det svängrum som krävs för att de i större utsträckning, mer effektivt och mindre byråkratiskt än hittills skall kunna stödja universitetens, forskningsorganisationernas och näringslivets forsknings- och utvecklingsprojekt och skapa de band som krävs dem emellan. I samband med detta bör man noga kontrollera att ”Gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation” (26) verkligen stöder dessa målsättningar.

5.6

Medlemsstaternas budgetbestämmelser. Då stöd ges till FoU-åtgärder bör budgetbestämmelserna i de enskilda medlemsstaterna möjliggöra mer flexibla uttag/tilldelningar av medel som är anpassade till projektet i fråga, t.ex. genom att tilldelade medel kan föras över till nästa kalender- eller budgetår.

5.7

Utbyggnad av forskningsinfrastruktur. Dessutom har kommittén vid flera tillfällen rekommendera (27)att en betydligt större del av de medel som beviljas inom ramen för gemenskapens strukturfonder skall användas för utbyggnad av forskningsinfrastruktur. På detta område skulle också finansiella medel från Europeiska investeringsbanken kunna vara till stor nytta.

5.8

Små och medelstora företags potential. Det gäller också att ytterligare stärka den potential som små och medelstora företag har, särskilt nystartade företag i fråga om innovation och, mer generellt, att skapa starkare incitament för näringslivet att göra investeringar på detta område. Kommittén vill dessutom hänvisa till sina rekommendationer (28) rörande EU-programmet ”Flerårigt program för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag” och till stöd på den kunskapsbaserade ekonomins område, som är särskilt viktigt i detta sammanhang. Det faktum att 98 % av alla företag i EU är små och medelstora företag visar mycket tydligt hur viktigt det är att stärka innovationsförmågan hos företagen inom denna kategori (kommittén ställer sig därför positiv till att man inom det sjunde ramprogrammet satt av 1,3 miljarder euro för forskning och utveckling inom och för små och medelstora företag). De betungande bestämmelser för små och medelstora företag som finns i dag bör ses över och om möjligt ”avbyråkratiseras”. Dessutom skulle myndigheterna genom affärsänglar kunna hjälpa dem att få tillgång till stöd. Europa kan också hämta inspiration från andra länders stödpolitik på detta område.

6.   Strukturella aspekter och ramvillkor

6.1

Hänvisning till andra och tidigare rapporter. Kommittén vill först hänvisa till de båda meddelanden om innovation (29) som kommissionen nyligen offentliggjorde och till den utmärkta Aho-rapporten (30). Kommittén vill dessutom hänvisa till sitt eget yttrande (31)”Att frigöra och stärka Europas potential avseende forskning, utveckling och innovation”, som uppvisar flera likheter med denna text men samtidigt också behandlar flera av de teman som tas upp här mer utförligt.

6.2

Innovation är mer. Kommittén bekräftar och kompletterar det som sagts i ovan nämnda rapporter och upprepar: Framsteg och innovation grundar sig inte bara på vetenskap och teknik utan också på att rön omsätts i nya, bättre processer och produkter, i innovativa affärsmodeller och rätt ledningsmetoder. Det handlar alltså också om innovativ företagaranda och innovativa företagarinitiativ. Framgång och innovation grundar sig också på innovativa tjänster, på att hälso- och sjukvårdsväsendet utvecklas vidare och, rent allmänt, på en bättre lösning av de sociala frågeställningarna – ett exempel är ”flexicurity”-begreppet, som kommittén behandlat (32).

6.3

Innovation, steget in i ett nytt land. Innovation handlar alltså om att tänka ut och förverkliga nya teknikformer, förfaranden, organisationssätt, affärsmodeller, utbildningsmodeller osv. som inte övervägts tidigare. Vad dessa kan åstadkomma visar sig därför för det mesta inte förrän i efterhand, när de visat var de gått för i praktiken i konkurrens med andra.

6.4

Öppen utformning av bestämmelser. Bestämmelser utarbetas däremot på grundval av befintliga kunskaper. Det är därför mycket viktigt att dessa bestämmelser ger tillräckligt spel- och svängrum, att det alltså finns tillräckligt utrymme för mångfald och variation för att också nya idéer skall få en chans att förverkligas och inte på förhand kvävs i sin linda eller långsamt vissnar bort för att de inte passar in i de befintliga bestämmelsernas mall. I alla bestämmelser bör man alltså se till att de grundläggande frågorna tas upp och reds ut men undvika alla alltför detaljerade föreskrifter. Varje form av överreglering, alla överflödiga begränsningar, oavsett hur goda avsikterna än var när de infördes, lägger hämsko på och sätter käppar i hjulet för innovation. Kommittén stöder därför alla ansträngningar för att förenkla bestämmelserna och granska dem för att ta bort överflödiga eller onödigt inskränkande föreskrifter. Detta bidrar dessutom till att specialister befrias (se nedan) från onödig byråkrati. Enstaka personers fel får dessutom inte leda till en överreglering för alla.

6.5

Forskningsfrihet. Än en gång: Innovation förutsätter att det finns tillräckligt med svängrum för företagande. Frihet inom forskningen – också friheten från irrelevanta, inskränkande (33) eller ideologiska riktlinjer – är en grundläggande förutsättning för kreativ vetenskap och nya upptäckter och uppfinningar, bortsett från gränser i form av rättsliga bestämmelser rörande etiska spörsmål och kravet på relevant användning av tilldelade stödmedel.

6.6

Hänvisning till CESE 1566/2006. För ytterligare ett antal viktiga synpunkter vill vi hänvisa till det yttrande som nämns ovan under punkt 5.1 (34). Vi vill uttryckligen framhålla att vi står fast vid vad som sägs i detta. Under punkterna 4.7-4.11 i detta ges rekommendationer angående följande i sammanhanget relevanta teman: Från naturvetenskap till innovativa produkter, innovativa förfaranden och innovativa tjänster; Rörligheten mellan den akademiska världen och näringslivet. Informationssystem; Nära grannskap (”kluster”); ”Start-ups”; Grundforskning; Den innovativa produkten; Offentliga upphandlingar; Immateriell egendom och ett nödvändigt gemenskapspatent; Tidsfrist för förhandsoffentliggörande som inte skadar nyhetsvärdet; Språkproblem; De nya medlemsstaternas särskilda situation.

6.6.1

Skydd av immateriell egendom. I samband med detta betonas återigen att immateriell egendom (35) måste ges tillräckligt skydd: Företagens investeringar i forskning, utveckling och innovation måste löna sig, och både de finansiella och de rättsliga/administrativa kostnaderna för att erhålla skydd får – i jämförelse med de globala konkurrenterna – inte belasta Europas ekonomiska styrka. Detta visar också på det akuta behovet av ett europeiskt gemenskapspatent (med en respittid för nyhetsvärdet).

7.   Den mänskliga faktorn – forskare, ingenjörer och företagare

7.1

Den mest värdefulla resursen. Kommittén vill först hänvisa till det yttrande som vi ägnat just dessa frågor (36). Kommittén står fast vid och framhåller våra slutsatser. I detta yttrande påpekar vi, vilket vi också gjort tidigare, att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för kunskap och innovation. Den viktigaste uppgiften i detta sammanhang är alltså att motivera begåvade unga människor att välja en vetenskaplig eller teknisk utbildning och att därför också ställa bästa möjliga utbildningar till deras förfogande.

7.2

Utbildningsanstalternas kvalitet (se avsnitt 4). En avgörande förutsättning för att man skall kunna fylla behovet av kompetenta vetenskapsmän, ingenjörer och företagare är därför att det finns tillräckligt antal utbildningsanstalter som är välutrustade och av hög kvalitet. Man måste alltså etablera och bevara ett tillräckligt stort antal universitet av hög kvalitet, framför allt tekniska universitet, och se till att dessa är så attraktiva som möjligt, har framstående lärare och att det vid dessa universitet finns en nära koppling mellan forskning och utbildning (37). Dessa universitet måste kunna klara sig i konkurrensen med de bästa universiteten i USA och andra utomeuropeiska länder och vara tillräckligt attraktiva för de bästa studenterna i länder utanför Europa.

7.3

Samhällets ansvar. Med de investeringar som samhället och även enskilda forskare gjort för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas övertar samhället – genom sin politik – ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste också visa sig genom att man sörjer för lämpliga yrkesmöjligheter och utvecklingsmöjligheter och en lämplig karriärväg för de utbildade forskarna med attraktiva vägval i olika riktningar utan återvändsgränder. Om kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer är arbetslösa, underbetalda eller arbetar inom fel områden är detta ett slöseri med samhällsekonomiska investeringar och verkar avskräckande på nästa generations kunskapselit, vilket i sin tur resulterar i att intresset för vetenskapliga och tekniska yrken minskar eller i en kompetensflykt från Europa! Alltför mycket byråkrati (se punkt 7.7) är också en form av felsysselsättning.

7.4

Utveckling av talanger. Det handlar om att ge människor – och det gäller alla medarbetare inom företag, universitet och forskningsinstitut bästa möjliga chanser att utveckla sina talanger och egna initiativ i enlighet med deras begåvning, prestationsförmåga och kreativitet, samt att skapa en social miljö som gör det möjligt att bilda familj och som stimulerar deras kreativitet. Detta innebär å andra sidan också att de ungdomar som får åtnjuta denna utbildning och detta stöd själva måste göra allt de kan för att använda sina färdigheter och talanger med pliktkänsla och engagemang. Detta är mycket viktiga frågor inom socialpolitiken, familjepolitiken, företagsekonomin och, rent allmänt, inom managementkulturen. Inom denna har man också kommit att erkänna vikten av en meningsfull balans mellan arbetsliv och privatliv (work-life balance) för kreativitet och produktivitet (38).

7.5

Identifiering och bedömning av dem som presterar bäst  (39) . Framstående färdigheter och prestationer låter sig knappast fångas i formella bedömningsscheman – dessa kan dessutom missbrukas. Ett problem är t.ex. vetenskapliga författare som föredrar att i sina publikationer citera varandra och på så sätt skapar ett slags citatkarteller och därmed skaffar sig fördelar i samband med formella kvalifikationsbedömningar. Varken antalet publikationer eller antalet citat, patent eller andra sådana indikatorer är i sig tillräckliga eller hållbara som bedömningskriterier. Det är viktigare med kvalitet, nyhetsvärde och betydelse. Dessutom har det ibland hänt att just de banbrytande vetenskapliga upptäckterna eller uppfinningarna först med en viss fördröjning blivit kända, erkänts, använts eller citerats. För att kunna bedöma personlighet och prestation i alla deras former och aspekter behövs därför de samlade erfarenheterna och den personliga bedömningsförmågan hos viktiga företrädare för respektive fackområde där insatserna har gjorts eller förväntas (inte ens detta utesluter dock felbedömningar).

7.6

Medverkan i beslutsprocesserna. Erfarna sakkunniga och framstående vetenskapligt-tekniska forskare måste dessutom mer än tidigare göras delaktiga i viktiga beslutsprocesser och förvaltningsåtgärder inom forskningspolitik, näringsliv och innovationspolitik. Inrättandet av Europeiska forskningsrådet (EFR) är här ett mycket uppmuntrande första steg som kommittén uttryckligen stött (40). Men också för förvaltningen av gemenskapens (dvs. framför allt kommissionens!) och medlemsstaternas forsknings- och innovationsstöd är det viktigt att man tillför och bibehåller tillräckligt med sakkunskaper på olika fackområden. I samband med detta bör man framför allt involvera framgångsrika unga ingenjörer och forskare. Forsknings- och innovationsstödet måste sträcka sig längre än till ren förvaltning.

7.7

Befrielse från överflödiga, irrelevanta arbetsuppgifter. Forskning, utveckling och innovation och även bearbetning och överföring av kunskap är tidskrävande intellektuellt arbete och laboratoriearbete och kräver tidvis ostörd koncentration och eftertanke. Kommittén har sedan år 2000 flera gånger pekat på (41) att många experter numera måste ägna större delen av sin arbetstid åt det alltmer omfattande arbetet i olika organ, med ansökningar, utvärderingar och rapportskrivande, dvs. den allt större byråkratin, och därför inte kan ägna sig så mycket åt sin egentliga uppgift. Detta hämmar innovationskraften och prestationsförmågan just hos dessa framträdande företrädare för fackområdena. Denna utveckling åt fel håll kritiseras nu alltmer också i media (42). Kommittén välkomnar kommissionens förklaring att den tänker ta sig an detta problem och tillsammans med medlemsstaterna söka efter möjligheter att minska denna börda. Kravet på att sakkunniga skall medverka i forskningspolitiska beslutsprocesser behöver dock inte stå i strid med behovet av att minska de byråkratiska bördorna. Det kan till och med tjäna detta syfte. Ett konkret mål borde vara att göra de många ansöknings-, rapporterings- och övervakningsförfarandena för de olika bidragsgivarna, partnerinstitutionerna, nätverken och kontroll- och remissorganen enhetliga och slå ihop dem. Detta skulle dessutom leda till betydligt större öppenhet.

7.8

Kompetensflykt och rörlighet. En ingenjörs eller forskares yrke kräver på goda grunder (se även 4.1.5) rörlighet och flexibilitet. Detta får dock inte gå ut över individernas och familjernas levnadsförhållanden eller den sociala tryggheten (43). Det får inte heller leda till en nettoutvandring av de bästa förmågorna från Europa. Arbetsförhållandena i Europa måste alltså vara tillräckligt attraktiva för att förhindra detta och på det hela taget åtminstone leda till en jämn balans i den globala rörligheten hos högkvalificerade och högpresterande personer. I vissa medlemsstater finns det dock också en oro för en ensidig kompetensflykt inom EU. Som kommittén redan rekommenderat vid flera tillfällen (se även 5.7) bör man därför använda en klart större del av medlen från den gemensamma strukturfonden för att bygga upp forskningsinfrastruktur och skapa attraktiva forskningsanläggningar i alla medlemsstater, som sedan kan fungera som magneter för forskare som vill återvända och samtidigt som partner i olika nätverk.

7.9

Företagarnas anseende. Omsättningen av forskning och utveckling i innovativa produkter och processer är ett särskilt problem. Det är inte för inte som man i Lissabonmålet kräver att 2/3 av det finansiella bidraget till forskningen skall komma från näringslivet. Det handlar därför framför allt också om att öka företagarnas anseende och bättre framhäva deras avgörande betydelse för innovation, vetenskapliga framsteg och samhällets allmänna välstånd. Kommittén har därför i sin egenskap av bro till det organiserade civila samhället satt temat ”Entreprenörskap med ett mänskligt ansikte” i centrum för sitt kommande arbetsprogram. Endast genom ett ansvarsfullt och handlingskraftigt entreprenörskap som får utvecklas under bästa möjliga förhållanden kommer vi till slut att lyckas uppnå Lissabonmålen.

Bryssel den 12 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EUT C 65, 17.3.2006.

(2)  EUT C 325, 30.12.2006.

(3)  Eventuellt även med den kinesiska kulturen.

(4)  Kommitténs Initiativyttrande ”Vetenskap, samhälle och medborgare i Europa” (EUT C 221, 7.8.2001) innehåller en mycket utförlig och differentierad framställning av dessa processer.

(5)  I Tyskland.

(6)  I synnerhet genom minskad barnadödlighet.

(7)  Europeiska rådet (23-24 mars 2007), ordförandeskapets slutsatser: Hållbar energi.

(8)  

T.ex.:

1)

WMO/UNEP IPCC (Mellanstatliga panelen för klimatförändringar) – ”Climate Change 2007: The Physical Science Basis – Summary for Policy Makers”

2)

Öppet brev från 60 forskare till Kanadas premiärminister

(http://www.lavoisier.com.au/papers/articles/canadianPMletter06.html)

(9)  http://www.hm-treasury.gov.uk/independent_reviews/stern_review_economics_climate_change/sternreview_index.cfm.

(10)  EUT C 241, 7.10.2002:”Forskningsbehov för en säker och tillförlitlig energiförsörjning”. Se även den nyligen publicerade ISBN 92-79-02688-7 ”Transition to a sustainable energy system for Europe – The R&D perspective” samt ”Nature” Vol 444, nr. 7119, s. 519 (nov. 2006) ”Our emperors have no clothes”.

(11)  Se även (EUT C 185, 8.8.2006).

(12)  EUT C 65, 17.3.2006.

(13)  EUT C 185, 8.8.2006.

(14)  Bild der Wissenschaft, nr 9/2006, s. 109.

(15)  Detta gäller framför allt inkomst- och avtalssituationen för unga vetenskapsmän och ingenjörer.

(16)  Se kommissionens meddelande KOM(2006) 728 slutlig: ”I riktning mot en effektivare användning av skattelättnader till förmån för forskning och utveckling”.

(17)  FAZ (Frankfurter Allgemeine Zeitung) s. 17, februari 2007: ”Zwischen Fortschritt und Stillstand”.

(18)  Se kommissionens meddelande KOM(2006) 728 slutlig: ”I riktning mot en effektivare användning av skattelättnader till förmån för forskning och utveckling”. Kommittén skall utarbeta ett separat yttrande om detta.

(19)  Se särskilt (EUT C 110, 30.4.2004). Historiskt sett var det just inom grundforskningen de första initiativen till vetenskapligt samarbete i (Väst-)Europa uppstod. De tillkom eftersom det var nödvändigt att inrätta centrum för större apparatur och för att man behövde skapa en kritisk massa, vilket medförde kostnader de enskilda staterna inte kunde eller ville finansiera ensamma.

(20)  Det handlar därvid inte om att lära sig och behärska ett så stort antal formler som möjligt, utan om att skaffa sig baskunskaper i teknik och de grundläggande naturlagarna. Förståelse för betydelsen av kvantitativa samband och nyttan av matematiken är viktig i detta sammanhang.

(21)  A Renewed Pedagogy for the Future of Europe, GD Forskning 2007 Science, EUR 22845, Högnivågrupp om vetenskaplig utbildning, Michel Rocard (ordförande), Peter Csermely, Doris Jorde, Dieter Lenzen, Harriet Walberg-Henriksson, Valerie Hemmo (föredragande).

(22)  EUT C 65, 17.3.2006.

(23)  EUT C 93, 27.4.2007.

(24)  Se även kapitel 7 i (EGT C 204, 18.7.2000).

(25)  EUT C 325, 13.12.2006.

(26)  EUT C 323, 30.12.2006, sid 1.

(27)  Bl.a. i (EUT C 65, 17.3.2006).

(28)  EUT C 234, 22.9.2005.

(29)  KOM(2006) 502 slutlig, 13.9.2006, ”Kunskap i praktiken: en brett upplagd innovationsstrategi för EU”; KOM(2006) 589 slutlig, 12.10.2006, ”Ett innovationsvänligt, modernt Europa”.

(30)  EUR 22005 ”Creating an Innovative Europe” ISBN 92-79-00964-8.

(31)  EUT C 325, 30.12.2006.

(32)  T.ex. ”Flexicurity – den danska modellen” (EUT C 195, 18.8.2006).

(33)  Se även (EUT C 65, 17.3.2006), punkt 4.13.2 om en stadga samt fotnoten.

(34)  EUT C 325, 30.12.2006.

(35)  Se även: Kommissionsledamot Günther Verheugen tal, SPEECH/07/236 ”Geistiges Eigentum – Antrieb für Innovation in Europa.” (Immateriell egendom drivkraft för innovation i Europa) 19 april 2007.

(36)  ”Forskare inom det europeiska området för forskningsverksamhet: ett yrke med många karriärmöjligheter” (EUT C 110, 30.4.2004).

(37)  Bättre nätverk mellan universiteten och utomeuropeiska forskningsinstitut skulle vara till hjälp i detta sammanhang, särskilt för att utnyttja deras teknisk utrustning och infrastruktur i samverkan mellan forskning och utbildning men också för att de senaste rönen skall vinna ingång i undervisningen.

(38)  Se Frankfurter Allgemeine Zeitung nr 257, 4 november 2005, C1.

(39)  Se även (EUT C 110, 30.4.2004).

(40)  Se även (EUT C 110, 30.4.2004).

(41)  Se framför allt punkt 9.8 i (EGT C 204, 18.7.2000). Där står t.ex. under punkt 9.8.2 ”En framgångsrik forskare har därför begränsade möjligheter – och en bråkdel av sin tid till – att knyta och underhålla värdefulla kontakter med andra personer, grupper, organ, kommittéer osv. utan att det inkräktar på hans eller hennes vetenskapliga produktivitet. För många och för krävande ansöknings- och utvärderingsförfaranden – som kanske dessutom är fruktlösa – stjäl kraft från forskningen, som verkligen behöver den. Och det gäller särskilt när det för ett givet projekt finns många stödinstrument och utvärderingsförfaranden som ofta överlappar varandra.”.

(42)  Se t.ex. FAZ (Frankfurter Allgemeine Zeitung) nr 60, 12 mars 2007”Ein Forscher geht”, samt FAZ nr 67, 20.3.2007, intervju med Harald Uhlig.

(43)  Se även (EUT C 110, 30.4.2004).


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/27


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om översynen av konsumentregelverket”

KOM(2006) 744 slutlig

(2007/C 256/05)

Den 8 februari 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om översynen av konsumentregelverket”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 4 juni 2007. Föredragande var Richard Adams.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 12 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 55 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK har tagit del av grönboken, men ställer sig tveksam till om den metod som föreslås kan leda till ett starkt och enhetligt konsumentskydd inom unionen. EESK har i sina yttranden om konsumentskydd upprepat att ett sådant skydd bör säkerställas med hjälp av ett förenklat, enhetligt och genomfört konsumentregelverk, men i denna översyn finns det antydningar om att detta kan vara svårt att uppnå. Översynen av regelverket innebär i själva verket ett reellt försök att genomföra initiativet ”Bättre lagstiftning”. Grunderna och målsättningarna för detta bör vara klara, och beslut bör ha fattats på ett tidigt stadium med deltagande av de berörda parterna.

1.2

Det krävs en äkta, demokratisk legitimitet och en tydlig rättslig och begreppsmässig grund för ett reviderat konsumentregelverk.

1.3

EESK skulle särskilt välkomna att regelverkets principer tillämpades på den snabbt växande och föga kontrollerade digitala miljön.

1.4

Enligt EESK:s uppfattning är konsumentpolitiken inte bara en integrerad del av EU:s interna strategi för inre marknaden, utan även en viktig och grundläggande del av medborgarskapet. EESK stöder genomförandet av bättre regleringsprinciper i konsumentlagstiftningen. En ingående konsekvensanalys bör ligga till grund för alla förslag till harmoniserade regler på detta område, och de nuvarande reglerna bör förenklas och förtydligas.

1.5

Som en viktig prioritering bör bättre genomförandeåtgärder och förstärkta eller nya, tydliga och enkla förfaranden för gottgörelse framhållas.

1.6

Vi uppmanar kommissionen att beakta vårt yttrande från april 2006 om Rättslig ram för konsumentpolitiken  (1) där vi föreslog att det skulle vara möjligt att på ett fristående sätt vidta konsumentpolitiska åtgärder och inte bara som en biprodukt av upprättandet av inre marknaden.

1.7

Vid en harmonisering av konsumentlagstiftningen inom EU måste man utgå ifrån att det är den bästa och högsta konsumentskyddsnivå som tillämpas i någon av medlemsstaterna som skall antas. Alla ”horisontella instrument” bör bygga på de strängaste normerna, medan nödvändig ”vertikal integration” bör koncentreras på att förtydliga tekniska frågor. Ett horisontellt instrument skulle emellertid kunna innehålla helt harmoniserade regler på specifika områden, till exempel ångerrätten och definitionen av en konsument liksom oskäliga klausuler, leverans eller konsumentens rätt till gottgörelse, medan ett minimum av harmonisering skulle tillämpas i övriga fall. Man kan hoppas att detta är den metod som såväl kommissionen som samtliga medlemsstater skulle föredra.

2.   Inledning

2.1

Kommissionen antog sin sedan länge efterfrågade Grönbok om översynen av konsumentregelverket (konsumentlagstiftningen) i början av februari 2007. Detta avslutade vad som betecknas som den ”diagnostiska fasen” av översynen. I denna fas vill kommissionen fastställa vilka alternativa möjligheter det finns att förenkla, modernisera och harmonisera den nuvarande gemenskapslagstiftningen beträffande konsumentskydd. Man hävdar att såväl konsumenterna som näringslivet kan dra nytta av att man gör en analys av den styrka och de svagheter som finns i den nuvarande lagstiftningen, följd av en lämplig översyn. Kommissionen anser också att översynen innebär en möjlighet att skapa enhetlighet mellan medlemsstaterna och att rent generellt förbättra EU:s konsumentskyddslagstiftning, som i vissa fall är mer än tjugo år gammal, framför allt genom att fastställa var lagstiftningen skiljer sig åt och om detta leder till hinder för konsumenter och näringsliv på inre marknaden – samtidigt som man respekterar subsidiaritetsprincipen. I detta yttrande koncentrerar vi oss därför på hur de grundläggande aspekterna av konsumentregelverket uppfattas och presenteras. Hittills har man endast presenterat möjliga förändringar.

2.2

Konsumenternas utgifter utgör 58 % av EU:s BNP, men de är fortfarande i stor utsträckning fördelade på 27 nationella marknader. Inre marknaden skulle kunna vara störst i världen, och kommissionen har beskrivit sin strategi som att väcka ”en sovande jätte, detaljhandeln på inre marknaden” (2) Kommissionen anger att dess konsumentpolitik syftar till att ”säkerställa en hög skyddsnivå för alla konsumenter inom unionen, oavsett var de bor, vart de reser eller varifrån de handlar inom EU, att skydda dem från risker och hot mot deras säkerhet och ekonomiska intressen, samt att förbättra konsumenternas förmåga att tillvarata sina egna intressen” (3).

2.3

Målet att säkerställa en enhetlig tillämpning av en gemensam ram för konsumenternas rättigheter inom EU får ett brett stöd. Ett sådant ramverk skulle medföra tydliga och rättvisa rättigheter och skyddssystem för alla konsumenter, samtidigt som det skapar lika konkurrensvillkor för leverantörer av varor och tjänster. Grönboken om konsumenternas rättigheter medger uttryckligen att de framsteg som gjorts mot detta mål har varit långsamma och inkonsekventa och har stött på en lång rad hinder i form av varierande nationella prioriteringar och undantag. Det välkomna införlivandet av nya medlemsstater har medfört ytterligare svårigheter vad gäller en gemensam syn på konsumentskyddet. I denna översyn av konsumentregelverket presenteras kommissionens syn på en process som skulle kunna medföra förbättrad tydlighet, enhetlighet och tillämpning av befintliga direktiv. Många konsumentorganisationer hävdar emellertid att översynen också väcker frågor om inriktningen av konsumentpolitiken i sin helhet.

2.4

De direktiv som omfattas av denna översyn täcker ett brett fält av avtalsrättsliga frågor på konsumentområdet, inklusive dörrförsäljning, försäljning av nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis, paketresor, distanshandel, försäljning av konsumentvaror och oskäliga avtalsvillkor. Alla direktiv som berör konsumentskyddet beaktas emellertid inte i översynen, eftersom vissa anses vara alltför nya för att tas upp, eller också behandlar kommissionen dem i ett annat sammanhang. Det anses i grönboken att direktivet om nyttjanderätt till fast egendom på tidsdelningsbasis kräver omedelbar översyn, och ett reviderat direktiv väntas inom kort. Ett viktigt, nytt område som bör inkluderas i regelverkets principer är den digitala miljön, som innefattar den elektroniska handelns globala utmaningar.

2.5

Kommissionens översyn av direktiven innefattar följande:

En jämförande analys av hur de genomförs i nationell lagstiftning.

Undersökning av konsumenternas och näringslivets uppfattningar.

Seminarier med sakkunniga från medlemsstaterna och personer som berörs av avtalsrätten.

2.6

Det finns risk för att den väletablerade terminologi som används av dem som är involverade i konsumentskyddsfrågor kan skapa förvirring, och därför ges här en förklaring av några av nyckelbegreppen. Minimiharmonisering innebär att direktivet anger ett antal minimikrav som medlemsstaterna skall genomföra. Detta lämnar utrymme för att strängare krav än de som anges i direktivet kan införas av medlemsstaterna. ”Maximal (eller ’full’) harmonisering” innebär att medlemsstaterna måste tillämpa bestämmelserna i direktivet och att de inte får gå längre (”golv- och takharmonisering”). Därigenom har många konsumentorganisationer kommit att betrakta full harmonisering som synonymt med en miniminivå av konsumentskydd och minimiharmonisering som en möjlighet till en mycket högre skyddsnivå.

2.7

Offentliggörandet av grönboken markerar slutet på kommissionens undersökande fas av översynen. Kommissionen önskade få in synpunkter på grönboken senast den 15 maj 2007. Kommissionen håller nu på att analysera de svar som samrådsprocessen har lett till och kommer därefter att upprätta en sammanfattning av synpunkterna samt besluta om huruvida det finns ett behov av lagstiftning. Detta kommer emellertid att ta några månader. Eventuella lagförslag kommer att åtföljas av en konsekvensbedömning. Översynen bör helst leda till att det blir möjligt att säga till EU:s konsumenter att ”var du än befinner dig och varifrån du än gör dina inköp inom EU, så är dina grundläggande rättigheter desamma”  (4).

3.   Sammanfattning av grönboken

3.1

Grönboken syftar till att skapa förutsättning för insamling av synpunkter från berörda parter om möjliga handlingsstrategier när det gäller konsumentregelverket och om ett antal andra konkreta frågor. Huvudfrågorna definieras på följande sätt:

Ny utveckling på marknaderna: De flesta direktiv som ingår i konsumentregelverket uppfyller inte ”kraven på dagens föränderliga marknader”. Nedladdning av musik från Internet och online-auktioner anförs som exempel på att programvara och data inte omfattas av konsumentköpsdirektivet.

Fragmenteringen av reglerna: Medlemsstaterna får enligt de nuvarande direktiven anta strängare regler i syfte att ge konsumenterna ett bättre skydd. Inom ett flertal frågor, t.ex. ångerfristens längd, saknas samstämmighet mellan de olika nationella reglerna.

Brist på förtroende: Majoriteten av konsumenterna anser att det är större risk att företag i andra medlemsstater inte respekterar konsumentskyddslagstiftningen.

3.2

På grundval av tidigare arbeten redovisar kommissionen två positiva strategier för översynen av konsumentregelverket:

Alternativ I: ett vertikalt tillvägagångssätt, som innebär att de befintliga direktiven ändras vart och ett för sig och att de med tiden bringas i överensstämmelse med varandra.

Alternativ II: det blandade tillvägagångssättet, som innebär att man identifierar och skiljer ut gemensamma frågeställningar i direktiven och reglerar dem på ett systematiskt sätt i ett horisontellt instrument. Det skulle också krävas vissa specifika ”vertikala” justeringar i några direktiv.

3.3

En tredje strategi – nämligen ”inga lagstiftningsåtgärder” – nämns som hastigast, men man påpekar att de nuvarande problemen inte skulle lösas och att den bristande överensstämmelsen medlemsstaterna emellan skulle kunna öka.

3.4

I grönboken diskuteras därefter frågan om vilken omfattning ett horisontellt instrument skulle kunna ha. Tre alternativ föreslås:

I

Ett raminstrument som kan tillämpas på både inhemska och gränsöverskridande transaktioner men som inte ersätter befintliga sektorspecifika regler, vilka skulle fortsätta att gälla. Finansiella tjänster och försäkringar nämns som exempel.

II

Ett instrument som bara omfattar gränsöverskridande avtal. Detta skulle ge konsumenter som köper varor och tjänster utanför sitt eget land större säkerhet och ökat förtroende men skulle kunna leda till olika nivåer när det gäller nationellt respektive gränsöverskridande skydd.

III

Ett horisontellt instrument som endast tillämpas på distanshandel – gränsöverskridande eller nationellt. Detta skulle ersätta direktivet om distansförsäljning men skulle också kunna leda till fragmentering av skyddet mellan distansförsäljning och direkta transaktioner.

3.5

Nästa ämne i grönboken framstår för många som den centrala punkten i översynen av konsumentregelverket – graden av harmonisering. I nuläget kan medlemsstaterna föreskriva ett mer omfattande skydd än det som anges i direktiven. Detta brukar kallas ”minimiharmonisering”. Det föreligger avsevärda skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller var fokus ligger i konsumentskyddsfrågorna och vilka frågor som är prioriterade. Detta medför ibland att konsumenterna förvirras och att företagen avstår från gränsöverskridande handel. Två alternativ läggs fram för diskussion.

1.

Översyn av lagstiftningen och fullständig harmonisering av den. På områden där fullständig harmonisering inte är möjlig skulle en klausul om ömsesidigt erkännande tillämpas ”i fråga om vissa aspekter som omfattas av den föreslagna lagstiftningen men som inte är fullständigt harmoniserade”.

2.

Den ändrade lagstiftningen skulle grundas på minimiharmonisering i kombination med en bestämmelse om ömsesidigt erkännande eller med ursprungslandsprincipen (5).

3.6   Bilaga I: Samråd

Större delen av grönboken innehåller en redogörelse för det ingående och mycket strukturerade samrådet, där de svarande uppmanades att ge uttryck för sina åsikter i en låg rad frågor, t.ex. allmänna policyfrågor, definitionsfrågor, avtalsrättsliga frågor, principfrågor och frågor om omfattning och detaljinnehåll. Samrådet inleds med de tre ”policyområden” som beskrivs ovan:

Den allmänna lagstiftningsmetoden.

Räckvidden för ett horisontellt instrument.

Graden av harmonisering.

För vart och ett av dessa ställer kommissionen nyckelfrågor och skisserar tre eller fyra olika sätt som de kan besvaras på. Därefter följer 27 specifika frågor om de aktuella direktiven. Upplägget är även här att ge en kortfattad introduktion i ärendet och ställa centrala frågor, t.ex.: ”I vilken utsträckning bör reglerna om oskäliga avtalsvillkor även omfatta villkor som varit föremål för individuell förhandling?” eller ”Bör ångerfristens längd harmoniseras i hela konsumentregelverket?” samt därefter ange fyra möjliga alternativ för att besvara dessa frågor.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Under många år har EESK i sitt arbete och sina yttranden givit sitt stöd till det främsta målet för EU:s konsumentpolitik – att alla ges en hög, enhetlig och konsekvent skyddsnivå. Kommittén stöder också det sekundära målet om välinformerade konsumenter som har möjlighet att göra ett upplyst val på en avreglerad marknad. Grönbokens utformning tvingar upp de underliggande spänningarna mellan dessa två mål till ytan.

4.2

Det står redan klart att konsumentregelverket i dess nuvarande utformning inte kan betraktas som ett långsiktigt alternativ. Variationerna mellan olika medlemsstaters lagstiftning, bristande konsekvens i definitionerna, den avsevärda diskrepansen mellan hur den gällande konsumentlagstiftningen tillämpas och verkställs och bristen på klarhet i (eller rentav avsaknad av) förfaranden för klagomål och rättelse – allt detta medför i olika grad att hinder skapas på den inre marknaden.

4.3

Det är också tydligt att kommissionen uppfattar översynen som en möjlighet att titta närmare på vissa aspekter av konsumentpolitiken som hittills ansetts som grundläggande, och att undersöka om dessa är förenliga med en livskraftig inre marknad, särskilt om denna marknad dessutom skall vara konkurrenskraftig i en globaliserad värld. I detta avseende finns likheter med översynen på andra områden som inletts i linje med Lissabonagendan. En hög, enhetlig konsumentskyddsnivå betraktas av många som en central del av den europeiska sociala modellen, och att i stället lägga tonvikten på att ”omdefiniera EU:s konsumentpolitik så att den så effektivt som möjligt bidrar till två centrala EU-mål – att skapa ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt att föra Europa närmare medborgarna” skulle kunna betraktas som en utmaning mot denna princip (6).

4.4

Även om uppgiften är svår välkomnar EESK översynen av konsumentregelverket och stöder kommissionens uttalade avsikt att minska hindren på den inre marknaden samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå bibehålls. Detta initiativ bör dock inte begränsas till endast de åtta direktiv som nu behandlas, utan borde åtminstone omfatta de 22 direktiv som står på kommissionens förteckning från maj 2003.

4.5

EESK skulle aktivt vilja delta i debatten i syfte att stärka den inre marknaden till förmån för samtliga berörda parter – konsumenter, yrkesfolk, företag och medborgare.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Komplicerade policy-, princip- och lagstiftningsfrågor behandlas i grönboken. Medlemsstaterna har själva utformat en konsumentlagstiftning som även om den ofta överensstämmer länderna emellan i sina övergripande principer skiljer sig åt i detaljinnehåll och tillämpning. Det systematiska och omfattande samrådet i bilagan till kommissionsdokumentet är en återspegling av denna komplexitet. Denna finmaskiga väv av bestämmelser framkallar svar från hundratals intresseorganisationer som vill göra sin röst hörd. I detta yttrande begränsar EESK dock sina kommentarer till de grundläggande politiska huvudfrågorna, med tanke på att kommittén allteftersom kommer att få yttra sig över varje enskilt direktiv som skall ses över, något som redan har inletts i och med yttrandet om direktivet om distansförsäljning (yttrande INT/334 om kommissionens meddelande KOM(2006) 514 slutlig av den 21 september 2006).

5.2

Det viktigaste bör vara att åtgärda de brister som finns i de befintliga direktiven och att samordna direktiven med varandra.

5.3

”Minimiharmonisering” i kombination med en positiv hållning från medlemsstaternas sida när det gäller att på ett systematiskt sätt införa ett mer omfattande konsumentskydd kan sannolikt utgöra grundvalen för större delen av konsumentregelverket under överskådlig framtid. Av olika (och varierande) sociala och ekonomiska skäl kommer medlemsstaterna antingen att vilja bibehålla den konsumentskyddsnivå de redan har eller göra måttfulla förändringar i egen takt i riktning mot en annan skyddsnivå. Denna ståndpunkt respekterar subsidiaritetsprincipen och är mycket lättare att förena med denna princip. Den lyfter dock även fram insikten att olika konsumentgrupper i EU är missgynnade på nuvarande skyddsnivå eller när det gäller möjligheter att få rättelse, och åtgärder behövs både på EU-nivå och i medlemsstaterna.

5.3.1

Detta betyder inte att en eventuell maximal harmonisering inte skulle kunna övervägas, kanske även i form av en förordning. Detta skulle ske utifrån en bedömning från fall till fall inom väl avgränsade områden där intresset av en fungerande inre marknad överväger, och under förutsättning att en högre konsumentskyddsnivå garanteras.

5.4

Det uttalade målet att ge konsumenterna initiativet – när det gäller kunskap om konsumenternas rättigheter, deras möjligheter att vidta åtgärder mot leverantörer och att erhålla rättelse – får inte ses som ett alternativ till ett tydligt och proaktivt genomfört skydd via en kombination av EU-lagstiftning och nationell lagstiftning. Information är något helt annat än skydd. Maktbalansen i de flesta marknadstransaktioner är normalt till leverantörernas fördel, och större delen av konsumentlagstiftningen syftar till att skydda köparens rättigheter.

Bryssel den 12 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  EUT C 185, 8.8.2006.

(2)  http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/07/320&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en.

(3)  http://ec.europa.eu/consumers/overview/cons_policy/index_sv.htm.

(4)  http://ec.europa.eu/consumers/cons_int/safe_shop/acquis/green-paper_cons_acquis_sv.pdf.

(5)  Ömsesidigt erkännande skulle innebära att medlemsstaterna behåller möjligheten att införa strängare konsumentskyddsregler i sin nationella lagstiftning, men inte har rätt att tillämpa dessa strängare krav på företag etablerade i andra medlemsstater på ett sätt som skapar oberättigade begränsningar av varors fria rörlighet eller friheten att tillhandahålla tjänster. Tillämpning av ursprungslandsprincipen skulle innebära att en medlemsstat behåller möjligheten att införa strängare konsumentskyddsregler i nationell lagstiftning, men att företag som är etablerade i andra länder bara behöver följa gällande bestämmelser i sina hemländer.

(6)  Meglena Kuneva, Commissioner for consumer protection policy:

http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/07/256&format=HTML&aged=0&language=EN&guiLanguage=en.


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/31


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om backspeglar på jordbruks- eller skogsbrukstraktorer med hjul” (Kodifierad version)

KOM(2007) 236 slutlig – 2007/0081 (COD)

(2007/C 256/06)

Den 29 maj 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Eftersom kommittén anser att förslaget är helt och hållet tillfredsställande och inte behöver kommenteras beslutade kommittén vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli) med 145 röster för, 2 emot och 4 nedlagda röster att genom sitt yttrande stödja förslaget.

 

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/31


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Fastställande av en energipolitik för Europa (Lissabonstrategin)”

(2007/C 256/07)

Den 14 september 2006 (vilket bekräftades den 26 oktober 2006) beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 31 i arbetsordningen utarbeta en informationsrapport om ”Fastställande av en energipolitik för Europa”.

Vid plenarsessionen den 14-15 mars 2007 beslutades att informationsrapporten skulle omvandlas till ett yttrande på eget initiativ (artikel 29.2 i arbetsordningen).

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 juni 2007. Föredragande var Ulla Sirkeinen.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 12 juli 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 126 röster för och 4 nedlagda röster:

1.   Rekommendationer

1.1

Energi har blivit en politisk huvudfråga med starka band till Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

Energi är en tillväxtsektor i den europeiska ekonomin. Om vi skall kunna hantera utmaningarna inom energipolitiken – klimatförändringar, försörjningstrygghet och konkurrenskraft – så måste EU omvandlas till en högeffektiv energiekonomi med låga koldioxidutsläpp.

Av denna anledning bör man anlägga ett globalt synsätt och på EU-nivå överväga hur EU:s energiefterfrågan skall hanteras och hur försörjningen skall säkras, med hjälp av källor som är mycket olika, tillgång till nätverk, samordnat agerande i externa förbindelser rörande energi samt andra eventuella åtgärder.

Att skapa och börja använda innovationer som gör denna omvandling möjlig, kräver att vissa villkor uppfylls och att en del särskilda åtgärder vidtas på EU-nivå och medlemsstatsnivå samt på regional och lokal nivå.

1.2

Fler och bättre arbetstillfällen är själva kärnan i Lissabonstrategin. När marknadsvillkoren förändras går en del arbetstillfällen inom energisektorn förlorade. Samtidigt kan nya energilösningar vara starkt pådrivande för att skapa högkvalitativa arbetstillfällen. Detta underlättas framför allt genom utbildning.

1.2.1

Förutom sysselsättning är även andra sociala aspekter av energiproblematiken centrala i Lissabonsammanhanget. Detta inbegriper i synnerhet högkvalitativa offentliga tjänster till överkomliga priser. Det civila samhället, inklusive arbetsmarknadens parter, måste delta aktivt i utvecklingen av energipolitiken.

1.3

EESK och de nationella ekonomiska och sociala råden lägger fram följande rekommendationer om energipolitiken inom ramen för Lissabonstrategin, ”Energipolitik för informationssamhället”:

Noga granska energipolitiken och andra relevanta ramvillkor och väga dem mot EU:s mål om att skapa en effektiv ekonomi med låga koldioxidutsläpp.

Erbjuda en kunnig och välmotiverad arbetskraft genom att se till att det finns ett högkvalitativt utbildningssystem.

Erbjuda tillräckligt med offentlig FoU, som ligger på samma nivå som huvudkonkurrenternas, och stimulera ökad privat finansiering av FoU.

Utveckla det internationella samarbetet på energiteknikområdet, i synnerhet med andra stora aktörer; systematiskt övervaka huvudkonkurrenters och samarbetspartners strategier och åtgärder inom energitekniken.

Se till att riskkapital finns att tillgå under små och medelstora företags utvecklings- och igångsättningsstadier samt för investeringar i ny teknik.

Se till att det finns öppen och sund konkurrens på energimarknaderna i syfte att tvinga företagen att tänka i nya banor. När det gäller förnybar energi kan det vara avgörande med tillgång till nätverk om innovationerna skall bli framgångsrika.

Undanröja hinder för investeringar som behövs för att börja använda ny teknik. Krav på planering och godkännanden fördröjer eller till och med förhindrar investeringar; för att minska riskerna med investeringar måste lagstiftningsramen vara förutsägbar och stabil.

Se till att ny teknik kommer ut på EU-marknaden och den internationella marknaden.

Se till att samma villkor gäller över hela världen, till exempel att det finns ett enda pris på koldioxidutsläpp, samtidigt som man måste se till att koldioxid inte blir vilken handelsvara som helst eftersom en verklig minskning av denna växthusgas är förutsättningen för vår planets överlevnad.

Ambitiösa mål kan bidra till att EU på sikt får en stark ställning på världsmarknaden när det gäller teknik för energieffektivitet och förnybar energi. Målen och tidsfristerna för dem måste dock fastställas med stor omsorg, så att det finns realistiska möjligheter att uppfylla dem.

Om resultaten skall bli kostnadseffektiva måste de åtgärder som aktivt skall stödja innovation efter noggrant övervägande väljas bland följande:

Finansiering av FoU

Utbildning

Allmänhetens medvetenhet

Prismekanismer, beskattning

Subventioner

Bindande mål och åtaganden

Lagstiftning och bindande standarder

Frivilliga standarder, frivilliga avtal

Offentlig upphandling

1.4

För att driva igenom den akuta omvandling av energisektorn som behövs måste innovationstempot öka. Kommittén yrkar på att man ägnar särskild uppmärksamhet åt

åtgärder för att fastställa ett riktigt globalt ekonomiskt pris för kolodioxidutsläpp,

ökad forskning och utveckling inom den offentliga och privata sektorn i syfte att stödja nya former av energi och energieffektivitet,

lagstiftning (eller andra åtgärder om de är mer kostnadseffektiva) för att driva på snabbare framsteg i syfte att förbättra energieffektiviteten hos produkter av alla slag,

en mer proaktiv användning av de offentliga upphandlingarna för att driva på högre energieffektivitetsnormer, framför allt vid anläggningsarbeten.

2.   Inledning

2.1

EESK skall i samarbete med nationella ekonomiska och sociala råd lägga fram en ”sammanfattande rapport” om Lissabonstrategin när det gäller tillväxt- och sysselsättningsprioriteringar i början av 2008. Detta yttrande om energipolitiken är en del av den sammanfattande rapporten. Det har utarbetats i samarbete med nationella ekonomiska och sociala råd, med aktivt deltagande framför allt av de franska, italienska och maltesiska råden.

2.2

Detta yttrande har också betydelse för Avsnitt B – Mikroekonomiska reformer i syfte att öka Europas tillväxtpotential i Integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning (2005-2008). Det hör särskilt ihop med riktlinjerna 8 om stärkt konkurrenskraft, 12 om forskning och utveckling, 13 om innovation och informations- och kommunikationsteknik (IKT) och 14 om hållbar resursanvändning (1).

Europeiska rådets möte i mars 2006

2.3

I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel den 23-24 mars 2006 välkomnades ”Europaparlamentets, Regionkommitténs och Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs initiativ för att öka egenansvaret [i den nylanserade Lissabonstrategin för sysselsättning och tillväxt] på gemenskapsnivå. Det uppmanar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén att fortsätta arbetet och begär att få sammanfattande rapporter till stöd för partnerskapet för tillväxt och sysselsättning i början av 2008” (punkt 12 i ordförandeskapets slutsatser).

2.4

Europeiska rådet noterade att ”Situationen i Europa karakteriseras av ökad konkurrens från utlandet, en åldrande befolkning, högre energipriser och behovet av en tryggad energiförsörjning” (punkt 7 i ordförandeskapets slutsatser). Det bekräftar dessutom att ”de integrerade riktlinjerna 2005-2008 för sysselsättning och tillväxt fortfarande gäller”. Inom denna ram enas Europeiska rådet om specifika områden för prioriterade åtgärder som rör investeringar i kunskap och innovation, företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag, och sysselsättningstillfällen för prioriterade kategorier samt fastställande av en energipolitik för Europa (punkt 16).

2.5

När det gäller energin noterade Europeiska rådet att ”Europa står inför ett antal utmaningar på energiområdet: den fortsatt svåra situationen på olje- och gasmarknaderna, det ökande importberoendet och den begränsade diversifiering som hittills uppnåtts, höga och instabila energipriser, växande global energiefterfrågan, säkerhetsrisker som påverkar producent- och transitländer liksom transportvägar, de ökande hot som klimatförändringarna innebär, långsamma framsteg avseende energieffektivitet och användning av förnybar energi, behovet av större öppenhet på energimarknaderna och ytterligare integrering och sammankoppling av nationella energimarknader med liberaliseringen av energimarknaden som är nära att slutföras (juli 2007), den begränsade samordningen mellan energiaktörerna samtidigt som stora investeringar behövs i infrastrukturen för energi” (punkt 43).

2.6

För att möta dessa utmaningar och med utgångspunkt i kommissionens grönbok ”En europeisk strategi för en hållbar, konkurrenskraftig och trygg energiförsörjning” efterlyste Europeiska rådet ”en energipolitik för Europa som syftade till en effektiv gemenskapspolitik, enhetlighet mellan medlemsstaterna och konsekvens mellan åtgärder på olika politikområden och till att på ett balanserat sätt fullgöra de tre målen försörjningstrygghet, konkurrenskraft och miljöhållbarhet” (punkt 44).

2.7

Europeiska rådet betonade att om man skall nå ”konsekvens mellan EU:s interna och externa politik, måste energipolitiken tillgodose kraven från många politikområden. Som en del av en tillväxtstrategi och genom öppna och konkurrenskraftiga marknader ger den upphov till investeringar, teknisk utveckling samt inrikes- och utrikeshandel. Den är starkt kopplad till miljöpolitiken och har ett nära samband med sysselsättning, regionalpolitik och i synnerhet transportpolitik. Dessutom får utrikes- och utvecklingspolitiken allt större betydelse för att främja de energipolitiska målen tillsammans med andra länder” (punkt 45).

2.8

Energipolitiken för Europa bör därför grundas på gemensamma perspektiv om långsiktig tillgång och efterfrågan och en objektiv, öppen bedömning av fördelarna och nackdelarna med alla energikällor samt på ett väl avvägt sätt bidra till de tre huvudsakliga målen (punkterna 46 och 47):

Öka försörjningstryggheten.

Säkerställa de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft och garantera att energi tillhandahålls till rimliga priser i ett stabilt regelverk till fördel för både företag och konsumenter.

Främja miljöhållbarhet.

2.9

För att uppnå dessa huvudmål bör energipolitiken för Europa

säkerställa öppenhet och icke-diskriminering på marknaderna,

vara konsekvent med konkurrensreglerna,

vara konsekvent med förpliktelserna om allmännyttiga tjänster,

till fullo respektera medlemsstaternas suveränitet över primära energikällor och val av energimix.

”Energipaketet” 2007

2.10

Kommissionens skall regelbundet och med början 2007 göra en strategisk energiöversyn. Den 10 januari 2007 lade kommissionen fram sin första översyn och meddelandet till rådet och Europaparlamentet om en energipolitik för EU – ”Energipaketet”.

2.11

Kommissionens utgångspunkt för en europeisk energipolitik består av tre delar: bekämpa klimatförändringarna, främja sysselsättning och tillväxt samt begränsa EU:s sårbarhet utåt när det gäller gas- och oljeimport.

2.12

Kommissionen anser att huvudmålet för energipolitiken i Europa är att EU skall ha minskat utsläppen av växthusgaser med 20 % senast 2020. Detta EU-mål skall ses i relation till behovet av internationella åtgärder från industriländernas sida när det gäller klimatförändringarna. När ett sådant åtagande väl finns kommer EU att behöva göra mer. Syftet bör därför vara att öka målet till en minskning med 30 % senast 2020 och 60-80 % senast 2050.

2.13

Oron handlar inte bara om klimatförändringarna, utan också om tryggad energiförsörjning för EU, ekonomi och medborgarnas välfärd. Kommissionen anser att om man uppnår målet så kan detta även begränsa EU:s växande exponering för ökade fluktuationer och prisvariationer när det gäller olja och gas, vilket skulle leda till en mer konkurrenskraftig EU-energimarknad, stimulera teknikutvecklingen och skapa fler arbetstillfällen.

2.14

I energispecifika termer innebär detta övergripande mål för växtgasutsläpp att EU skall minska andelen koldioxid i energianvändningen med minst 20 %, antagligen mer, under de kommande 13 åren. Detta skulle innebära att EU går i spetsen för att inleda en ny industriell revolution i världen.

2.15

För att uppnå detta mål föreslår kommissionen även att man skall koncentrera sig på ett antal energirelaterade åtgärder: öka andelen förnybar energi i energimixen kombinerat med nya åtgärder för att se till att nyttan med den inre energimarknaden når alla, stärka solidariteten mellan medlemsstaterna, med en mer långsiktig vision för utvecklingen av energiteknik, ett förnyat fokus på kärnkraftssäkerhet och beslutsamma insatser för att EU skall ”tala samstämmigt” med sina internationella partner, inklusive energiproducenter, energiimportörer och utvecklingsländer.

2.16

Översynen innehåller en handlingsplan i tio punkter med en tidsplan för åtgärderna. Ett första paket med konkreta åtgärder ingår i handlingsplanen. Detta skulle bland annat omfatta

en rapport om medlemsstaternas genomförande av den inre marknaden för gas och elektricitet samt resultaten från en enkät om konkurrenssituationen inom dessa två sektorer,

en plan över prioriterade sammankopplingar i el- och gasnätverken i medlemsstaterna så att ett europeiskt nät blir verklighet,

förslag på att främja hållbar energiproduktion från fossila bränslen,

en färdplan och andra initiativ för att främja förnybara energikällor för transporter, i synnerhet biobränsle,

en lägesanalys för kärnkraften i Europa,

ett arbetsunderlag för en framtida europeisk strategisk plan för energiteknik.

2.17

Den handlingsplan för energieffektivitet som kommissionen antog den 19 oktober 2006 ingår också i översynens handlingsplan. Kommissionens meddelande ”Att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – Vägen framåt mot 2020 och därefter” och den strategiska översynen kompletterar och förstärker varandra.

2.18

Europeiska rådet stödde till fullo kommissionens förslag vid sitt vårtoppmöte den 8-9 mars 2007. Kommissionen skall nu gå vidare och utarbeta detaljerade förslag till lagstiftning och andra relevanta förslag i linje med slutsatserna från toppmötet. I en andra strategisk energiöversyn om två år skall kommissionen rapportera om vilka framsteg som gjorts med anledning av att stats- och regeringscheferna har åtagit sig att regelbundet diskutera energifrågor.

EESK:s tidigare yttranden om energipolitiken

2.19

EESK utarbetade under mandatperioden 2002-2006 ett flertal yttranden om energipolitikfrågor, i synnerhet om olika energikällors och energiteknikers egenskaper och roller. Vid plenarsessionen i september 2006 antog EESK ett förberedande yttrande om ”EU:s energitillgång: en strategi för en optimal energimix”, som till största delen grundade sig på dessa tidigare yttranden. (2) Yttrandet omfattade många av de frågor som togs upp vid Europeiska rådets möte i mars 2006. Huvudslutsatserna i yttrandet var följande:

2.20

EESK bedömde att EU behöver ställa upp ett strategiskt mål för en diversifierad energimix för att på bästa sätt klara målsättningarna med avseende på ekonomi, försörjningssäkerhet och klimatpolitik. Alla energikällor och all energiteknik har fördelar och nackdelar i fråga om dessa mål som man måste ta hänsyn till på ett öppet och välavvägt sätt.

2.21

Ökat utnyttjande av förnybara energislag har en potential som behöver exploateras. Men även om målet med 20 % förnybar energi fram till 2020 skulle uppfyllas ansågs det inte som troligt att den förnybara energin kan ersätta traditionella energikällor helt och hållet under en överskådlig framtid.

2.22

Alla handlingsalternativ måste hållas öppna. De scenarier för EU-25 som framförs i yttrandet är ett tydligt stöd för denna slutsats. Även det scenario som byggde på antaganden om den starkaste utvecklingen för energieffektiviteten och ökningen av förnybara energislag förutsatte att ingen energiteknik blev avvecklingsbar utan några negativa effekter på miljön eller ekonomin.

2.23

Dagens mix bör genom politiska strategier utvecklas mot mindre beroende av externa källor och fler utsläppsfria källor inom EU, med tanke på att marknadsaktörerna fattar beslut om investeringar på olika teknikområden.

2.24

EESK rekommenderade att en strategi för en optimal energimix utvecklas. I detta sammanhang är det viktigt att klarlägga vilka roller som spelas av EU, medlemsstaterna, oberoende myndigheter och marknadsaktörer.

Strategin för en optimal energimix föreslogs innefatta följande element:

Energieffektivitet, inklusive kombinerad produktion av värme och kraft.

Förnybara energikällor, inklusive användning av biobränsle för transporter.

Energieffektivitet vid transporter.

Ännu bättre kärnkraftssäkerhet och en lösning på problemet med utbränt kärnbränsle.

Ren kolteknik och förberedelse för förnyat utnyttjande av EU:s egna kolreserver.

Uppmuntran till investeringar i terminaler för flytande naturgas.

Ett lämpligt ramverk för tillräckliga investeringar i energiproduktion och energiöverföring.

Som en av de starkaste aktörerna på den internationella scenen bör EU tala samstämmigt.

Bedömning av nuvarande och framtida klimat- och miljöpolitikåtgärders påverkan på de andra energipolitikmålen.

En världsomfattande lösning på strategierna efter Kyoto, som bör omfatta åtminstone alla de största utsläpparna.

Ökade insatser inom FoU och EU-stöd till FoU på energiområdet, både på kort och lång sikt.

3.   EESK:s kommentarer om en energipolitik för Europa i relation till Lissabonstrategin

3.1

Energi behövs i ett modernt samhälle. För att tillgodose våra behov av livsmedel, uppvärmning i kallt klimat, belysning, transporter, produkter och konsumentvaror samt – i ökande grad – av telekommunikation och informationsbehandling, behöver vi en tryggad energiförsörjning. Men vårt sätt att fylla dessa behov kan och måste förändras. Med tanke på nuvarande utmaningar, i synnerhet klimatförändringarna, finns det ett akut behov av ett paradigmskifte till en högeffektiv energiekonomi med låga koldioxidutsläpp.

3.2

Energi hör nära samman med Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. För att uppnå Lissabonmålen behöver vi tillräckligt mycket energi till överkomliga och konkurrenskraftiga priser. Samtidigt kan nya energilösningar – i synnerhet om de blir framgångsrika på världsmarknaden – bli starka pådrivare för konkurrenskraften och skapandet av högkvalitativa arbetstillfällen i EU.

3.3

De allmänna målen för energipolitiken – konkurrenskraft, försörjningstrygghet och hållbarhet – gäller och skall fortsätta att gälla. Den allvarliga utmaning som klimatförändringarna innebär kräver att vi bromsar den växande energiefterfrågan genom mycket bättre energieffektivitet och väsentligt ökad andel förnybara energikällor och andra energiteknikformer med låga koldioxidutsläpp, till exempel i framtiden avskiljning och lagring av koldioxid. En trygg energiförsörjning uppnås även genom bättre energieffektivitet och diversifiering av energikällorna samt genom att EU uttalar sig samstämmigt i de externa förbindelserna. Konkurrensen måste stärkas genom en öppen marknad med välfungerande och rättvis konkurrens, inklusive tillgång till nätverk, samtidigt som högkvalitativa offentliga tjänster skall garanteras.

3.4

Att skapa fler och bättre arbetstillfällen är huvudsyftet med Lissabonstrategin. Eftersom marknadskonkurrens i allmänhet kräver bättre produktivitet så måste även företagen på energimarknaden bli effektivare. När arbetstillfällen går förlorade inom energisektorn så måste berörda arbetstagare få lämpligt stöd. Samtidigt kan arbetstillfällena i energianvändande sektorer öka. I synnerhet kommer strävan mot bättre energieffektivitet, förnybar energi och annan teknisk utveckling att skapa en mängd – främst högkvalitativa – arbetstillfällen.

3.4.1

Den sociala dimensionen av energipolitiken måste uppmärksammas i samband med Lissabonramverket. Det innefattar frågor om sysselsättning och arbetstillfällen samt tillgång på energi för alla till överkomliga priser, dvs. högkvalitativa offentliga tjänster. Det civila samhället, inklusive arbetsmarknadens parter, måste delta aktivt i utvecklingen av energipolitiken.

3.5

EESK har på senare tid framfört detaljerade synpunkter på ovan nämnda huvudfrågor inom energipolitiken i olika yttranden och skall i sinom tid utarbeta yttranden om de lagstiftningsförslag och andra detaljerade förslag som kommissionen kommer att lägga fram på grundval av Europeiska rådets slutsatser om energipaketet.

3.6

För att undvika dubbelarbete och erbjuda optimalt mervärde för energidebatten, inriktar sig EESK i detta yttrande på sambandet mellan energipolitiken och Lissabonstrategins underliggande vision om Europa som ett kunskapssamhälle. I detta yttrande kommenterar vi de frågeställningar som tas upp i energipaket i relation till innovationer.

Den roll teknik och innovation kan spela för att möta detta sekels klimatutmaningar

3.7

Politiska mål och åtgärder utgör ramen, men teknik och annan innovation, inklusive förändringar av beteendet, är vägen till verkliga framsteg. Detta gäller för bättre energieffektivitet, både i omvandling och användning. Genom att möjliggöra en diversifiering av energimixen kan innovation spela en viktig roll för att minska beroendet av externa energikällor. Innovation behövs definitivt för att minska utsläppen av växthusgaser genom att ta fram och använda förnybara energikällor, rent kol och andra fossila bränslen samt säker kärnkraft.

3.8

Innovation innebär förnyelse i bred mening. Det handlar om att utveckla nya idéer och använda dem i bred omfattning, genom att omvandla dem till ekonomiskt värde. Det omfattar såväl teknisk innovation som ny förvaltning och andra organisatoriska lösningar. Innovation sker inom näringslivet, men även inom tjänstesektorn och den offentliga sektorn. Forskning är ofta källan till innovation, men absolut inte alltid. Kommittén vill här också hänvisa till sitt yttrande om ”Forskningsbehov för en säker och tillförlitlig energiförsörjning” (3).

3.8.1

Energiteknik står, precis som effektivare förbränning, vindkraftverk och solfångare eller framtida bränsleceller, väteteknik och fusionsteknik, i centrum för intresset. Lika viktigt är det med kompletterande teknik, till exempel materialutveckling eller meteorologi, som erbjuder effektiv optimering genom bättre prognoser.

3.8.2

Listan över relevant teknik för mer effektiv energianvändning är nästan oändlig: bättre isolering, apparater med lägre elförbrukning, lättare material, bättre industriprodukter och processplanering, effektivare maskiner. I detta sammanhang spelar den energiintensiva industrin en viktig roll – om dessa industriföretag inte stimulerar efterfrågan genom att tillhandahålla investeringar och sakkunskap så kommer innovation inom stora delar av den energieffektiva tekniken för industrin att hämmas i EU.

3.8.3

Informations- och kommunikationsteknik har en stor potential. Om IKT tillämpas i produktion, omvandling och distribution av energi kan detta precis som i alla andra processer leda till högre effektivitet och produktivitet. Samma sak gäller för trygg och säker verksamhet, särskilt inbegripet transmissionsnäten. IKT hjälper användare och konsumenter att kontrollera sin energianvändning. Ett exempel med många positiva effekter skulle kunna vara att minska toppbelastningstillfällena genom att underlätta för användarna att reagera omedelbart på prissignaler. I ett vidare sammanhang skulle användning av IKT kunna ersätta transportbehov, till exempel genom distansarbete och videokonferenser.

3.8.4

Vi behöver också nya sätt – innovationer – när det gäller verksamhet och förvaltning av energi och energirelaterade system. Målet här är att se till att det finns högkvalitativa tjänster till ett överkomligt pris. Exempel på detta är förvaltning av säker verksamhet i produktions- och transmissionssystem, underhåll, marknadsoperationer (utbyten), toppbelastningshantering och dagsljusanpassning. Och sist, men inte minst, kan effektiv logistik i hög grad påverka energiefterfrågan och leda till bättre bränsleförvaltning.

3.8.5

Det behövs också nya beteendemönster. Konsumenten är huvudpersonen – ett mer intelligent sätt att använda energi är upp till var och en av oss och detta kräver nya idéer och större kunskaper. Att skapa bättre medvetenhet och utforma lämplig konsumentinformation som stöd i valsituationer är en stor utmaning. Regional planering och stadsplanering samt arkitektoniska lösningar och byggnadskrav kan göra mycket för att bistå medborgarna i deras energival. Det är därför viktigt att främja offentliga informationskampanjer om effektiv energianvändning och energisparande.

3.9

Vi behöver finna radikalt nya lösningar på problem och förändringarna måste ske snabbt. Radikala förändringar tar tid och det är därför viktigt att omgående börja fördela resurserna. Under tiden bör den befintliga bästa tekniken användas i bred omfattning, till exempel för att minska energianvändningen i hushållen.

3.10

För att leda innovation och investeringar i kostnadseffektiv riktning bör kostnadseffektiviteten i ”uppströmsteknik” utvärderas på ett kvantitativt sätt. Ett viktigt exempel är hur mycket olika teknikformer kostar om man skall undvika ett ton koldioxidutsläpp – till exempel kostar vindkraftverk mycket mer än att isolera hus.

Förutsättningar och politiska åtgärder för ökad innovation

3.11

Skapande och användande av innovationer kräver vissa förutsättningar och vissa särskilda politiska åtgärder, både på lokal, regional och nationell nivå samt på EU-nivå. Eftersom EU har ambitionen att bli världsledande när det gäller energieffektivitet och teknik för låga koldioxidutsläpp är det av avgörande betydelse att ingående granska energipolitiken och andra relevanta ramvillkor i relation till detta mål.

3.12

Den främsta förutsättningen för lyckosam innovation är en kunnig och välmotiverad arbetskraft, stödd på ett högkvalitativt utbildningssystem Utveckling av ny teknik kräver tillräcklig FoU samt riskkapital för finansiering under små och medelstora företags utvecklings- och startfaser. Sund och öppen konkurrens tvingar företagen till innovationer. Tillgång till marknaden är nödvändigt, även globalt. När det gäller förnybar energi kan det vara avgörande med tillgång till nätverk om innovationerna skall bli framgångsrika. Den reglerande ramen måste utformas så att den uppmuntrar till innovation, till exempel genom att särskilt belöna innovatörer (till exempel belönar inte gemenskapens system för utsläppshandel dem som på ett tidigt stadium vidtog åtgärder för att minska utsläppen). Överreglering hämmar innovation.

3.12.1

Investeringar behövs för att ta ny teknik i bruk. Företag måste gå med vinst om de skall kunna investera. Detta gäller även för investeringar i bättre energieffektivitet, även om återbetalningstiden kan bli kort. Energiföretagen har gått med stora vinster under de senaste åren, men investeringarna är ändå begränsade. Det är väl bekant att krav på planering och godkännanden samt tillståndsförfaranden fördröjer eller till och med förhindrar investeringar. För att minska riskerna med investeringar måste lagstiftningsramen vara förutsägbar och stabil. Eftersom det ofta dröjer länge innan investeringar i energiinfrastruktur ger någon avkastning så vore det önskvärt om man kunde använda någon form av långsiktiga kontrakt.

3.12.2

För att ett företag skall investera i utveckling eller användning av ny teknik så behöver det kunna få avkastning på investeringen från tillräckligt stora marknader. I de flesta fall är nationella marknader inte tillräckligt stora för detta – ökad tillgång till världsmarknaden är en förutsättning för att göra investeringen. Lika viktigt är global efterfrågan och att lika villkor gäller för alla. Ensidiga EU-åtgärder skapar ingen efterfrågan någon annanstans, även om det kan ske med tiden. Till exempel kan priset på koldioxidutsläpp vara en viktig stimulansåtgärd, men det måste i så fall gälla över hela världen.

3.12.3

EU:s starka ställning på världsmarknaden när det gäller energieffektiv och förnybar energiteknik bör utvecklas ytterligare och stärkas. EU:s ambitioner att vara en föregångare i klimatpolitiken genom att fastställa ambitiösa mål och i energieffektivitet och användning av förnybar energi kan stödja detta mål. Men detta sker dock inte automatiskt. Mål och tidsfrister för dem måste fastställas omsorgsfullt så att det finns realistiska möjligheter att uppfylla dem, annars blir resultatet kanske bara extra kostnader och eventuellt förlorade arbetstillfällen. Till exempel måste relevant teknik vara så pass färdigutvecklad att den kan bli klar i tid för att klara tidsfristerna för målen. Man måste även beakta investeringscyklerna i olika sektorer.

3.12.4

EU verkar lägga tonvikten på marknadsingripanden som ett sätt att främja innovation, vilket kanske inte är tillräckligt effektivt. USA och vissa andra länder litar mer till offentlig finansiering av FoU. EU behöver öka både den offentliga och den privata finansieringen av energi-FoU. Tekniskt samarbete med de andra stora aktörerna bör utvecklas, och deras strategier och åtgärder bör systematiskt övervakas. Vi behöver även mer samordning mellan medlemsstaterna, och dessutom måste de nationella insatserna och EU:s insatser vara bättre samordnade, utan att konkurrensen elimineras. Närmare samarbete mellan den offentliga forskningen och företagen måste uppmuntras, både vid planering och genomförande av forskningsprojekt, i syfte att se till att forskningsinsatserna leder till innovation. Det föreslagna Europeiska tekniska institutet (ETI) skulle kunna spela en roll i detta sammanhang.

3.13

För att aktivt stödja innovation behövs det vanligen en kombination av olika verktyg. Olika utvecklingsfaser och olika marknadssituationer kräver olika åtgärder om de skall kunna bli effektiva. När det gäller åtgärder som syftar till att göra dem till framgångsrika innovationer på marknaden, kan tekniken till exempel grupperas i tre kategorier:

1)

Långt före marknadsintroduktionen, under FoU-fasen: Riktat stöd till FoU och demonstration krävs. Prissignaler, till exempel ett pris på koldioxidutsläpp, är inte tillräckligt.

2)

Strax före marknadsintroduktionen, med fungerande teknik som ännu är för dyr för marknaden: Ett pris på koldioxidutsläpp kan vara rätt stimulansåtgärd, precis som ett särskilt stöd för att se till att efterfrågan snabbt växer och att stora produktionsvolymer därigenom garanteras.

3)

En bra produkt på marknaden, men låg efterfrågan (exempel återfinns inom energieffektiv teknik): Huvudmålet är att öka medvetenheten, vilket kan stödjas av energibesiktningssystem och liknande.

3.14

Ett brett urval av åtgärder och verktyg finns på EU-nivå samt på nationell och regional nivå. Urvalet av åtgärder för givna mål måste ske omsorgsfullt om resultaten skall bli kostnadseffektiva. Man bör göra en kritisk utvärdering av hur snabbt insatserna görs i syfte att undvika resursslöseri och oavsedda konsekvenser. Åtgärder som tydligt tjänar både direkta och indirekta mål – ”no-regrets-åtgärder” – bör genomföras så snart som möjligt. Mer komplicerade, ofta nya former av åtgärder, till exempel hur man kan sätta ett marknadspris på koldioxid, bör först utredas noga. För att undvika komplikationer, oönskade sidoeffekter och icke-optimala lösningar bör man undvika för många åtgärder som syftar till att uppnå ett och samma mål. När man väljer ut vilka åtgärder som skall användas är det också viktigt att beakta att inre marknaden skall fungera på ett effektivt sätt – detta har hittills långt ifrån alltid varit fallet.

3.14.1

Finansiering av FoU: Kommittén vill här framför allt hänvisa till sitt yttrande ”Investeringar i kunskap och innovation (Lissabonstrategin)” INT/325. EU som helhet ligger helt klart på efterkälken i jämförelse med USA och vissa andra stora konkurrenter. Via det sjunde ramprogrammet för FoU fördelas totalt runt 4 miljarder euro under sju år till energi (undantaget byggandet av Iter), samtidigt som man i USA:s energiproposition föreslår att 4,4 miljarder dollar avsätts bara för 2007, och att beloppet senare skall öka. Förutom ökade offentliga medel till FoU bör det även finnas stimulansåtgärder för att uppmuntra till fler privata investeringar i energi-FoU och till samarbete mellan EU-länderna.

3.14.2

Utbildning: Förutom insatserna för att förbättra kvaliteten på utbildningen i Europa, så bör energisektorn göras mer attraktiv för ungdomar som ett yrkesval med positiva framtidsutsikter. Eftersom tekniken förändras allt fortare så är livslångt lärande nödvändigt.

3.14.3

Allmänhetens medvetenhet: Det är en stor utmaning att ändra beteendet hos var och en av oss i riktning mot en intelligentare energianvändning. Skolor och kampanjer spelar sin roll här. Utbildning av framtidens medborgare i frågan skulle kunna börja redan på låg- och mellanstadiet eftersom barn är mycket intresserade av jordens framtid och gärna vill göra något för den. På arbetsplatser och inom företag har energibesiktning som till exempel baserar sig på frivilliga överenskommelser gett goda resultat.

3.14.4

Prismekanismer, beskattning: Om de är väl utformade kan prissignaler på ett effektivt sätt stödja innovation genom att styra användarnas val. Allmänt höga priser som ett verktyg för att minska energianvändningen är inte särskilt effektivt – det är väl bekant att priselasticiteten när det gäller energi vanligen är svag.

3.14.5

Subventioner: Väl utformade subventioner kan på ett effektivt sätt styra val. På ett tidigt stadium i inlärningskurvorna krävs ofta subventioner för att uppväga alltför höga risker. För att inte snedvrida konkurrensen kan de endast användas inom ramen för befintliga EU-bestämmelser, dvs. för att hantera brister i marknadens funktion. Subventioner måste vara tidsbegränsade och successivt fasas ut. För att ge en extra puff åt energieffektiviteten bör lämpliga stimulansåtgärder tas fram i syfte att övervinna de initiala första extra kostnaderna för energieffektiva apparater, som ofta har kort återbetalningstid.

3.14.6

Politiskt fastställda mål och åtaganden: Dessa ger en signal om vilken riktning man vill att utvecklingen skall gå i. Lika viktiga för investeringsbesluten är de faktiska politiska instrument som används för att nå målen. När man fastställer målen måste man komma ihåg att vissa delar av ekonomin vanligen vinner på det medan andra förlorar, och att överambitiösa mål kan göra mer skada än nytta. För närvarande verkar det finnas en tendens till att fastställa övergripande mål och delmål som syftar till samma resultat, till exempel mål om att sänka koldioxidutsläppen, och i syfte att nå dessa mål ställa upp mål om att öka användningen av förnybar energi. Detta kan leda till lösningar som inte är optimala för att nå det övergripande målet. Både målen och de särskilt utvalda verktygen kräver noggranna konsekvensanalyser, i likhet med avtalen med industrin i Tyskland och Finland.

3.14.7

Utsläppshandel, miljöcertifikat/vita certifikat: Dessa är effektiva verktyg som leder till de fastställda målen om de utformas på rätt sätt. Det är dock svårt att bedöma kostnaderna på förhand och de kan variera väldigt mycket. Ju större marknad och antal marknadsaktörer när det gäller utsläppsrättigheter eller certifikat desto bättre. Om systemet skall tillämpas på företag som konkurrerar på världsmarknaden så måste det vara världsomfattande för att inte snedvrida konkurrensen.

3.14.8

Lagstiftning och bindande standarder: Noggrant planerad reglering kan främja innovation. Reglering kan i synnerhet vara ett effektivt sätt att bli av med föråldrad teknik, och även uppmuntra innovation genom att man uppställer ambitiösa mål på medellång sikt för höjda effektivitetsnormer och därmed tvingar fram energieffektivitet i produkter. Risken för att hämma innovation finns dock alltid. I vilket fall som helst måste det säkerställas att regleringarna inte skapar marknadshinder.

3.14.9

Frivilliga standarder, frivilliga överenskommelser, certifiering: Dessa är innovationsvänliga policyinstrument. De kanske inte alltid leder till att exakta mål uppnås, men de underlättar stora steg framåt inom innovation, praktiskt taget utan risk för negativa sidoeffekter.

3.14.10

Offentlig upphandling: Offentlig upphandling kan spela en viktig roll när det gäller att främja energiinnovation. Metoder som verkar för detta syfte bör tas fram och spridas i stor omfattning. Normalt kräver ”grönare” offentlig upphandling att man använder sig av livscykelanalys, och för denna och andra nya metoder behöver förvaltningarna ofta ytterligare utbildning. EU:s regler för offentlig upphandling, som måste respekteras, erbjuder möjligheter att göra upphandlingen ”grönare” genom krav på användning av de senaste lösningarna.

3.14.11

För att driva igenom den akuta omvandling av energisektorn som behövs måste innovationstempot öka. Kommittén yrkar på att man ägnar särskild uppmärksamhet åt

åtgärder för att fastställa ett riktigt globalt ekonomiskt pris för koldioxidutsläpp,

ökad forskning och utveckling inom den offentliga och privata sektorn i syfte att stödja nya former av energi och energieffektivitet,

lagstiftning (eller andra åtgärder om de är mer kostnadseffektiva) för att driva på snabbare framsteg i syfte att förbättra energieffektiviteten hos produkter av alla slag,

en mer proaktiv användning av de offentliga upphandlingarna för att driva på högre energieffektivitetsnormer, framför allt vid anläggningsarbeten.

Bryssel den 12 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  KOM(2005) 141 slutlig, Integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning.

(2)  EUT C 318, 23.12.2006, s. 185.

(3)  EGT C 241, 7.10.2002, s. 13.


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/39


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om driftskompatibiliteten hos gemenskapens järnvägssystem (kodifierad version)”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå”

”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2004/49/EG om säkerhet på gemenskapens järnvägar”

KOM(2006) 783 slutlig – 2006/0273 (COD)

KOM(2006) 785 slutlig – 2006/0274 (COD)

KOM(2006) 784 slutlig – 2006/0272 (COD)

(2007/C 256/08)

Den 16 januari 2007 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 71 och 156 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 juni 2007. Föredragande var Roberto Confalonieri.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli (sammanträdet den 11 juli 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 137 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Förslagen

till ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå,

till ändring av direktiv 49/2004 om säkerhet på gemenskapens järnvägar,

till Europaparlamentets och rådets direktiv om driftskompatibiliteten hos gemenskapens järnvägssystem,

tycks överensstämma med avsikten att underlätta operatörernas tillträde till det europeiska järnvägssystemet.

De syftar till att

förenkla certifieringsförfarandena för rullande materiel i driftskompatibilitetssystemet,

harmonisera merparten av de kontroller som på nationell nivå utförs av rullande materiel underhållsrutiner, trafik- och underhållsoperatörer,

skapa ett system för övergripande jämförelser mellan de nationella certifieringsreglerna däribland för de element som inte ingår i TSD (tekniska specifikatioenr för driftskompatibilitet).

1.2

EESK stöder målet att förenkla förfarandet för ibruktagande.

1.3

EESK anser att dessa förenklingar kommer att öka användningen av gemenskapens järnvägssystem och innebära att en del av belastningen på andra transportmedel överförs till järnvägen. Detta kommer att bidra till en miljöförbättring tack vare användningen av energikällor som förordas i EU:s energiprogram.

1.4

EESK hoppas att en utökad tillämpning av de europeiska normerna för driftskompatibilitet och en uppdelning av certifieringskontrollerna på nationella organ och gemenskapsorgan inte skall medföra några säkerhetsrisker.

1.5

EESK förordar särskilt att behörighetsgränserna mellan de organ som införs i och med det nya systemet skall hanteras omsorgsfullt.

1.6

EESK anser att det för vagnar och personvagnar som tas i bruk efter ikraftträdandet av det aktuella direktivet bör räcka med ett enda tillstånd för ibruktagande som utfärdas av en medlemsstat i gemenskapen. Den nya förordningen om den europeiska byrån kommer att göra det möjligt för järnvägsföretag, infrastrukturförvaltare, fordonsinnehavare och framför allt för nationella certifieringsorgan att

göra certifieringen snabbare,

minska antalet kontroller genom att avskaffa dubbelarbete i medlemsstaterna i fråga om gemensamma normer,

fungera i ett enhetligt regelverk med möjlighet att använda byråns tekniska specifikationer.

1.7

Kommittén noterar att byrån med sina framtida uppgifter kommer att bli styrorganet för upprättandet av det europeiska järnvägssystemet (bestående av höghastighetstågen, TEN-korridorerna och i framtiden av alla de övriga nationella näten), genom samordning och utvidgning av ERTMS-systemet (European Railway Traffic Management System), offentliggörande av systemet för jämförelse mellan de nationella bestämmelserna och med tekniskt stöd till nationella certifieringsorgan.

1.8

Den europeiska byråns gradvis utökade roll som styr- och kontrollorgan för järnvägssystemets driftskompatibilitet och den tekniska utvecklingen kommer samtidigt att innebära att de nationella certifieringsorganens funktion delvis förändras.

1.9

I syfte att skapa en kunskapsbas för att fastställa gemensamma parametrar vill vi uppmana kommissionen att undersöka möjligheten att inrätta ett europeiskt register över trafikrisker i vilket samtliga medlemsstater deltar.

1.10

Målet är att inrätta en europeisk marknad för den rullande materielen, för underhållet av systemen och den rullande materielen och den personal som skall sköta transporttjänsterna.

1.11

Detta skulle innebära ett enastående tillfälle för de europeiska tillverkarna av rullande materiel, framför allt om det i samband med de tekniska valen vad gäller SDI skapar en möjlighet att bevara ett lämpligt antal tillverkare för att säkerställa en konkurrenskraftig europeisk marknad för rullande material (och för dess underhåll).

1.12

EESK vill inskärpa att järnvägsoperatörerna inte får drabbas av ökad byråkrati vid tillämpningen av direktivet om järnvägssäkerheten om den rullande materielen tas i bruk innan direktivet träder i kraft och inte är försedd med EG-kontrollförklaring.

1.13

EESK anser att det bör inrättas nationella certifieringsorgan i länderna inom det europeiska statistiksystemet.

1.14

I analysen över undantagen från TSD bör man med avseende på den ekonomiska balansen i projektet särskilt undersöka den effekt som gemenskapens medfinansiering har på projektets ekonomiska genomförbarhet.

1.15

Kommittén anser att analysen av undantagen inte skall göras för varje enskild TSD utan för hela TSD-systemet.

1.16

De nuvarande språkreglerna bör tillämpas när byrån offentliggör TSD.

EESK anser att man bör begära byråns bedömningar och utlåtanden i samband med samtliga byggnads- och moderniseringsarbeten, även om de inte finansieras av Europeiska gemenskapen, för att rikta in såväl nationella som europeiska åtgärder mot det europeiska säkerhetssystemet.

1.17

Kommittén anser att alla berörda aktörer bör få möjlighet att begära ett utlåtande från den europeiska byrån även om ett sådant skulle strida mot de nationella certifieringsorganens bedömning. Detta är särskilt viktigt när det gäller järnvägsföretagen inom gemenskapen och arbetstagarorganisationerna inom den berörda sektorn.

2.   Argument och kommentarer

2.1   De viktigaste faktorerna och huvudinnehållet i förslaget

2.1.1

För att man successivt skall kunna inrätta ett europeiskt järnvägsområde utan gränser krävs tekniska bestämmelser rörande de rättsliga aspekterna på säkerhet, drift och förfaranden för tillgång till systemet.

2.1.2

I rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 och 95/18/EG av den 19 juni 1995 samt rådets och Europaparlamentets direktiv 2001/14/EG av den 26 februari 2001 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar föreskrivs att alla järnvägsföretag inom gemenskapen som har fått licens utfärdad av en medlemsstat och som vill tillhandahålla godstransporter successivt skall få tillgång till gemenskapens infrastruktur med hjälp av ett nytt regelverk.

2.1.3

En förutsättning för att säkerhet och driftskompatibilitet skall kunna uppnås samtidigt är en teknisk arbetsinsats som bör ske under ledning av ett särskilt organ. Därför har det inrättats en europeisk järnvägsbyrå för säkerhet och driftskompatibilitet.

2.1.4

Byråns viktigaste verksamhetsområden omfattar följande:

Främja inrättandet av ett europeiskt järnvägsområde, bidra till sektorns återhämtning och öka säkerheten.

Utveckla gemensamma indikatorer, mål och metoder för säkerheten.

Förenkla förfarandena för beviljandet av säkerhetsintyg till järnvägsföretag.

Garantera största möjliga öppenhet och effektiv spridning av information.

Se till att den verksamhet som rör de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) blir kontinuerlig och får en bestående teknisk ram, och att specifikationerna utvecklas inom lämpliga tidsfrister.

Öka det transeuropeiska nätets driftskompatibilitet genom antagande av nya investeringsprojekt som stöds av gemenskapen och uppfyller driftskompatibilitetsmålen.

Stödja inrättandet av ett system för certifiering av verkstäder.

Tillhandahålla det tekniska stöd som är nödvändigt för att kraven på tågpersonalens yrkeskompetens skall uppfyllas i tillräcklig grad på europeisk nivå.

Tillhandahålla tekniskt stöd för ett system med register för godkännande av rullande materiel för trafik under angivna förhållanden.

Garantera största möjliga öppenhet och lika tillgång till lämplig information för alla berörda parter.

Uppmuntra främjande av innovation på järnvägssäkerhetens och driftskompatibilitetens områden.

2.1.5

De nationella förfarandena för godkännande av lok betraktas för närvarande som ett av de största hindren för att starta nya järnvägsföretag inom godstransportsektorn, och de utgör även ett stort hinder för det europeiska järnvägssystemets driftskompatibilitet.

2.1.6

Eftersom ingen medlemsstat på egen hand kan bestämma att ett tillstånd för ibruktagande som den utfärdar skall vara giltigt på andra medlemsstaters territorier, behövs ett gemenskapsinitiativ för att harmonisera nationella förfaranden, förenkla dem och få till stånd en systematisk tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande.

2.1.7

Dessutom har kommissionen för avsikt att konsolidera och slå samman direktiven om järnvägssystemets driftskompatibilitet inom ramen för programmet för förenkling av lagstiftningen i syfte att skapa ett enhetligt regelverk för det europeiska järnvägssystemet.

2.1.8

De nuvarande initiativen gör det möjligt att göra transporterna mer konkurrenskraftiga genom att minska kostnaderna för järnvägssektorn.

2.2   Europeiska järnvägsbyrån

2.2.1

Byrån skall underlätta förfarandet för certifiering av befintlig rullande materiel, med hjälp av ett referensdokument som gör det möjligt att jämföra de olika nationella bestämmelserna.

2.2.2

Byrån skall bedöma driftskompatibiliteten i ansökningar om gemenskapsfinansiering av projekt rörande infrastruktur och rullande materiel.

2.2.3

Byrån skall bedöma förhållandet mellan fordonsinnehavare och järnvägsföretag (t.ex. RIV-avtalet; avtalet mellan järnvägsföretagen rörande utbyte och utnyttjande av vagnar), särskilt i fråga om underhåll, och lägga fram rekommendationer för kommissionen om hur detta skall regleras.

2.2.4

Byrån skall utarbeta rekommendationer för fastställandet av gemensamma kriterier för fastställande av yrkeskunskaper och bedömning av den personal som deltar i driften och underhållet.

2.2.5

Byrån skall fungera som behörig myndighet för ERTMS-projektet (det europeiska trafikstyrningssystemet).

2.3   Driftskompatibiliteten

2.3.1

Syftet med förslaget är att förenkla och modernisera det europeiska regelverket. Det är i detta sammanhang som förslaget om en kodifiering och sammanslagning av de aktuella direktiven om driftskompatibilitet åter läggs fram.

2.3.2

Mot bakgrund av tio års erfarenhet av genomförandet av direktiven om driftskompatibilitet föreslår kommissionen även en rad förbättringar i den tekniska delen av regelverket.

2.4   Säkerhet på gemenskapens järnvägar

2.4.1

Ändringen av artikel 14 i järnvägssäkerhetsdirektivet gör det möjligt att precisera vilken del av ett tillstånd som skall erkännas ömsesidigt och vilken del som är direkt knuten till fordonets kompatibilitet med infrastrukturen i fråga.

2.4.2

Ändringarna av regelverket innebär följande:

Varje gång ett fordon tas i drift skall en underhållsansvarig tydligt anges.

Järnvägsföretaget måste visa att de vagnar som företaget använder utnyttjas och underhålls i enlighet med gällande föreskrifter.

Järnvägsföretagen skall förtydliga vilket system och vilka förfaranden de tillämpar för att se till att ett utnyttjande av vagnar från olika innehavare inte utgör någon risk för järnvägssäkerheten.

Järnvägsbyrån skall utvärdera de förfaranden som järnvägsföretagen inför för att administrera sina förbindelser med innehavarna.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   Europeiska järnvägsbyrån

3.1.1

Järnvägssystemet är till sin natur sådant att alla delar bidrar till systemets säkerhet.

3.1.2

Om byråns verksamhetsområde utökas från driftskompatibilitetssystemet till säkerhetssystemet kommer dess befogenheter med tiden att omfatta systemets alla delar.

3.1.3

Det är tänkbart att det i slutet av processen endast finns ett gemensamt system och en enda järnvägsbyrå.

3.1.4

Jämförelser mellan regelverken bör betraktas som ett nödvändigt steg i denna riktning.

3.1.5

Det är nödvändigt att bedöma de olika följder som valet av TSD och de nya certifieringsförfarandena får för de olika medlemsländerna, infrastrukturförvaltarna, järnvägsföretagen, fordonsinnehavarna och slutkonsumenterna.

3.1.6

Framför allt i samband med harmonisering av de tekniska normerna och certifieringsförfarandena bör man se till att den ekonomiska balansen mellan de olika nationella näten och aktörerna på marknaden upprätthålls.

3.1.7

Byrån bör få i uppgift att styra de tekniska valen mot ett nät som är öppet för driftskompatibilitet nu och i framtiden, inte bara med hjälp av ekonomiska incitament.

3.1.8

Man bör beakta att byråns befogenheter kommer att utvidgas till att omfatta hela gemenskapens järnvägsnät, i enlighet med förslaget till direktiv om driftskompatibilitet.

3.2   Driftskompatibiliteten

3.2.1

I förslaget till direktiv föreskrivs en förenkling av de tekniska specifikationerna för systemet för höghastighetståg och det traditionella järnvägssystemet när dessa är jämförbara.

3.2.2

I förslaget till direktiv föreskrivs att TSD skall utvidgas till att omfatta inte bara höghastighetstågen och TEN-korridorerna (transeuropeiska vägnätet) utan även alla nationella nät, med förbehåll för vissa undantag.

3.2.3

Denna utvidgning innebär en vändpunkt i politiken för teknisk utveckling av det europeiska järnvägssystemet, mot ett enda europeiskt nät. Utökningens ekonomiska och strategiska effekter är större än vad som anges i inledningen till förslaget.

3.2.4

Besluten om vilka TSD som skall tillämpas på nya projekt och större modifieringar av befintlig infrastruktur kommer till stor del att vara gemenskapens ansvarsområde.

3.2.5

Gemenskapsbesluten om fastställande och utveckling av TSD i förhållande till den nuvarande situationen i medlemsländerna får stora ekonomiska följdverkningar för de olika medlemsländernas planering av investeringar i teknik och infrastruktur.

3.2.6

Kommittén anser att det krävs en ekonomisk bedömning av effekterna av nya TSD i varje medlemsstat som underlag för att bedöma om ett antagande är lämpligt.

3.2.7

Denna bedömning bör utformas på olika sätt för TSD med effekter på medlemsstaternas offentliga investeringar och TSD med effekter på järnvägsföretagens och de privata aktörernas investeringar.

3.2.8

I och med att tillämpningsområdet för TSD utsträcks till hela det europeiska järnvägnätet, med vissa undantag, kan man även tänka sig ett nytt system för relationerna mellan Europeiska järnvägsbyrån och certifieringsorganen i de olika medlemsstaterna.

3.2.9

Det är sannolikt att de sistnämnda organen kommer att koncentrera sin verksamhet på certifiering av företag och aktörer i stället för på utvecklingen av tekniska standarder.

3.2.10

Ändringen av säkerhetsdirektivet är en av de tekniska ändringarna för att uppnå målet att underlätta rörligheten för driftskompatibel rullande materiel.

3.2.11

Samtidigt införs det nya begreppet ”innehavare” av järnvägsvagnar.

3.2.12

Certifieringsprocessen för rullande materiel organiseras på så sätt att materielen bedöms av olika organ beroende på vilken teknisk aspekt det gäller.

3.2.13

De aspekter som ingår i TSD skall kunna kontrolleras av vilket nationellt certifieringsföretag som helst.

3.2.14

Ytterligare nationella aspekter skall kontrolleras av det nationella certifieringsorganet för nätet i fråga. Det nationella certifieringsorganet skall ta del av gemenskapens certifieringar, kontrollera de nationella specifikationerna och utfärda säkerhetsintyg. Det har befogenhet att avslå en ansökan om certifiering och har därför ansvar för överensstämmelsen mellan alla certifierade delar.

3.2.15

Europeiska järnvägsbyrån fungerar som en oberoende överklagningsinstans för ansökningar om certifiering.

3.2.16

Kommittén har inga fler kommentarer, förutom de allmänna kommentarer som återfinns i tidigare avsnitt (Driftskompatibilitet och Järnvägsbyrån).

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Europeiska järnvägsbyrån

4.1.1

Artikel 8a: Byrån skall sammanställa och uppdatera ett dokument där överensstämmelsen med den nationella lagstiftningen bedöms för varje parameter (punkt 2) och skall endast lämna tekniska utlåtanden om följande:

Föreskrifternas likvärdighet.

Begärda kompletterande upplysningar.

Skälen för ett avslag.

Byråns arbete skulle bli effektivare om utlåtandena vore bindande och skulle kunna begäras också av de berörda aktörerna: infrastrukturförvaltarna, järnvägsföretag, innehavarna av den rullande materielen.

4.1.2

Artikel 15: Byråns uppdrag borde utvidgas till att omfatta samtliga moderniserings-, ombyggnads- eller byggnadsprojekt som berör de delar av infrastrukturen som är underkastade befintliga eller framtida TSD.

4.1.3

Artikel 16a: Byrån måste få bedömningsparametrar för valet mellan ”frivilligt eller obligatoriskt” system för certifiering som bygger på följande:

Säkerhetsnivåer.

Klara förhållandena mellan olika företag.

En marknad och förordningar som präglas av insyn.

De eventuella effekter som certifieringssystemet kommer att innebära för de järnvägsföretag som är fordonsinnehavare måste framhållas.

4.1.4

Artikel 18: Det måste understrykas att byrån vid utformningen av mallarna för ansökan om registrering skall sträva efter att minimera de specifikationer som inte ingår i de gemensamma delarna.

4.1.5

Artikel 21b: Byråns mandat tycks överensstämma med dess mål. Man slår inte vakt om subsidiaritetsprincipen.

4.2   Driftskompatibiliteten

4.2.1

Artikel 1: Om TSD skall utsträckas till EES-området måste de nationella certifieringsorganen också erkännas.

4.2.2

Artikel 6: Den frihet byrån ges vad gäller reglerna för vilka språk som TSD:s tekniska bilagor skall offentliggöras på ligger inte i linje med ett enkelt och gemensamt tillträde till gemenskapslagstiftningen rörande driftskompatibiliteten.

4.2.3

Artikel 7: Begreppet undantag förefaller mycket brett framför allt vad gäller de ekonomiska skälen, eftersom gemenskapsfinansieringens effekter på analysen över den ekonomiska genomförbarheten inte behöver beaktas. Det vore bättre att tillämpa undantagssystemet på samtliga TSD för det projekt som skall behandlas än på en enskild TSD.

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/44


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar”

KOM(2006) 852 – 2006/0278 (COD)

(2007/C 256/09)

Den 19 januari 2007 beslutade rådet i enlighet med artiklarna 71 och 251 i EG-fördraget att rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 juni 2007. Föredragande var Krzysztof Ostrowski.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 136 röster för, och 4 nedlagda röster.

1.   EESK:s ståndpunkt

1.1

Kommittén välkomnar kommissionens förslag till direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Det strategiska målet med detta är att harmonisera EU:s lagstiftning rörande transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar. Detta skall leda till förbättrad säkerhet vid transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar.

1.2

Förslaget innebär en uppdatering av de fyra befintliga direktiven och de fyra befintliga kommissionsbesluten om transport av farligt gods. Rättsakterna sammanförs i en enda rättsakt, och tillämpningsområdet för EU:s regler utvidgas till att inte bara omfatta väg- och järnvägstransport utan även transport på inre vattenvägar.

1.3

Kommittén delar kommissionens uppfattning att det är svårt att tala om att skapa så säkra förhållanden som möjligt vid transport av farligt gods om inte alla typer av inlandstransporter (på väg, järnväg och inre vattenvägar) omfattas av en enhetlig gemenskapslagstiftning.

1.4

Kommittén instämmer i kommissionens påstående att en harmonisering av den tvingande lagstiftningen om transporter av farligt gods på väg och järnväg, som inte kräver någon grundläggande ändring av de nuvarande bestämmelserna men medför en utvidgning av gemenskapsrättens tillämpningsområde till att omfatta även transporter på inre vattenvägar, innebär en betydande förenkling av lagstiftningen och de administrativa förfarandena både för myndigheter och privata aktörer.

1.5

Genom att samtliga tre transportslag omfattas av en och samma rättsakt och genom att man skapar en möjlighet till att bara hänvisa till internationella avtal och överenskommelser om transport av farligt gods i bilagorna till direktivet (som inte skulle ingå i direktivet, vilket är fallet i dag) minskar gemenskapens regelverk betydligt i omfattning.

1.6

Kommittén anser att den rättsliga form som föreslås för de nya bestämmelserna, dvs. ett direktiv, är en bra lösning. Med tanke på den stora mängd undantag och friheter som medlemsstaterna har på detta område vill kommittén dock uppmana alla medlemsstater att i så stor utsträckning som möjligt samarbeta med kommissionen på detta område, så att lagstiftningen verkligen harmoniseras.

1.7

Kommittén vill understryka att den med tanke på förslagets detaljerade formuleringar rörande de tekniska villkoren för transport av farligt gods och själva godstyperna bara kan ta ställning till de mer allmänna frågorna i förslaget.

1.8

Kommittén uppskattar kommissionens information om att medlemsstaterna och de berörda parterna, dvs. branschorganisationer som representerar företag som sysslar med transport av farligt gods, haft ett grundläggande inflytande på innehållet i förslaget och att man under samrådets gång försökt nå en så gemensam ståndpunkt som möjligt.

1.9

Kommittén ställer sig positiv till att kommissionen fortsättningsvis kommer att få stöd av en särskild föreskrivande kommitté för frågor rörande transport av farligt gods som kommer att hjälpa till under kommittéförfarandena.

1.10

Kommittén ställer sig också positiv till att näringslivsorganisationerna genom möjligheten att delta i den föreskrivande kommitténs sammanträden på löpande basis kunnat framföra sina synpunkter under arbetet med förslaget, att samråd genomförts också med Eftaländerna och att Europaparlamentet erhållit löpande information.

1.11

Kommittén uppskattar att man också genomfört samråd med Centralkommissionen för Rhensjöfarten med tanke på att 80 % av transporterna av farligt gods i Europa sker på denna flod.

1.12

Kommittén har också noterat kommissionens uppgift om att externa konsulter under 2004-2005 genomförde en utvärdering av detta politikområde:”Evaluation of the EU policy on the transport of dangerous goods since 1994”. Denna visade att det alternativ som föreslås är lämpligast samt att en klar majoritet av de tillfrågade i det offentliga samrådet uttalat sig för den politik som kommissionen föreslår.

1.13

Kommittén anser det vara mycket önskvärt att kommissionen, när uppgiften att översätta och offentliggöra de tekniska bilagorna till direktivet överförs till medlemsstaterna, ger medlemsstaterna finansiellt stöd för detta.

1.14

Med tanke på vad som nämns ovan är kommittén övertygad om att förslaget, som utarbetats av högklassiga specialister inom transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar från olika medlemsstater, bör stödjas.

1.15

Kommittén önskar icke desto mindre peka på ett antal punkter som måste preciseras eller förklaras ytterligare: Det handlar här om bristen på en definition av själva termen farligt gods för direktivets vidkommande, om att medlemsstaterna endast skall ha rätt att förbjuda transport av farligt gods inom sina territorier av andra skäl än säkerhetsskäl och om bristen på information i bilagorna III.2 och III.3.

Kommitténs kommentarer i dessa frågor återfinns i avsnittet Särskilda kommentarer.

2.   Förslagets innehåll i stora drag

2.1

Transport av farligt gods (kemiska material, rengöringsmaterial, bensin, explosiva ämnen, patroner till små vapen, aerosolbehållare, radioaktiva material, bekämpningsmedel m.m.) på väg, järnväg och inre vattenvägar innebär en betydande olycksrisk. Detta gäller alla transportslag: på väg, järnväg och inre vattenvägar. Detta utgör en fara för hälsan och livet inte bara för de personer som är involverade i transporten av godset utan också för många invånare i städer och byar.

2.2

Åtgärder har redan vidtagits för att transport av sådant gods skall ske under så säkra förhållanden som möjligt. I dag regleras de internationella transporterna av farligt gods i internationella avtal och överenskommelser som grundar sig på rekommendationer från Förenta nationerna. Denna organisation har, i syfte att sörja för säkra transporter av farligt gods och för fri och multimodal rörlighet för internationella transporttjänster, utfärdat och regelbundet uppdaterat dokumentet ”Recommendations on the Transport of Dangerous Goods Model Regulations”.

2.3

Vikten av en reglering av transporterna av farligt gods har inte bara att göra med själva godsets egenskaper utan också med volymen. Transporterna av farligt gods i EU uppgår redan till sammanlagt 110 miljarder tonkilometer per år, vilket motsvarar cirka 8 % av alla godstransporter i EU. Av denna mängd står vägtransporterna för 58 %, järnvägstransporterna för 25 % och transporterna på de inre vattenvägarna för 17 %. Om man bortser från järnvägstransporterna kan man konstatera en uppåtgående trend.

2.4

I Europa har internationella avtal införts i sektorn för transport på väg, järnväg och inre vattenvägar genom följande tre instrument:

a)

ADR: Europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg, som ingicks i Genève den 30 september 1957, i dess ändrade lydelse.

b)

RID: Reglementet för internationell transport av farligt gods på järnväg, som ingår i tillägg C till fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF), som ingicks i Vilnius den 3 juni 1999, i dess ändrade lydelse.

c)

ADN: Europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på inre vattenvägar, som ingicks i Genève den 26 maj 2000, i dess ändrade lydelse.

2.5

EU:s lagstiftning om inlandstransport av farligt gods omfattar dock endast transporter på väg och järnväg. För dessa båda transportsätt innebär lagstiftningen en hög transportsäkerhetsnivå, ett fritt tillhandahållande av transporttjänster och fri rörlighet för fordon och transportutrustning på EU:s territorium. Gemenskapslagstiftningen på området består av följande fyra rättsakter:

a)

Rådets direktiv 94/55/EG av den 21 november 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på väg.

b)

Rådets direktiv 96/49/EG av den 23 juli 1996 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på järnväg.

c)

Rådets direktiv 96/35/EG av den 3 juni 1996 om utnämning av och kompetens hos säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar.

d)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/18/EG av den 17 april 2000 om minimikrav vid examinering av säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods på väg, järnväg eller inre vattenvägar.

2.6

Det finns däremot inga EU-regler för transport av farligt gods på inre vattenvägar. För transport av farligt gods på inre vattenvägar finns det visserligen två system av bestämmelser som reglerar transporterna i områdena kring Rhen och Donau (ADN-R och ADN-D). Det handlar dock om regionala bestämmelser. Dessutom finns det nationella bestämmelser för nationella transporter. Bristen på lagstiftning på detta område beror bland annat på att ADN inte undertecknats. Kommissionens förslag från 1997 till ett direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om transport av farligt gods på inre vattenvägar antogs aldrig och drogs tillbaka 2004.

2.7

Avtalet om transport på inre vattenvägar håller för närvarande dock på att ratificeras och man förväntar sig att det skall träda i kraft senast 2009. Kommittén instämmer därför i kommissionens påstående att det är logiskt att ta med transporterna på de inre vattenvägarna i gemenskapens lagstiftning, åtminstone för harmoniseringens skull. Detta ger också en möjlighet att uppdatera och harmonisera den lagstiftning som finns. Dessutom bör man inte låta två olika rättssystem uppstå: ett för internationella och ett annat för nationella transporter. En annan orsak till lagändringen är att EU:s nuvarande lagstiftning om transport av farligt gods är ganska invecklad. Rättsakterna rörande vissa transportslag innehåller vissa inkonsekvenser, och några av bestämmelserna är eller kommer inom kort att bli föråldrade. Detta gäller till exempel två nuvarande direktiv som kan anses som överflödiga, eftersom de bestämmelser som de innehåller redan har införlivats med ADR, RID och ADN. Det finns också ett tekniskt problem med direktivens nuvarande struktur. En gång vartannat år, varje gång de internationella avtalen och överenskommelserna ändras, måste man enligt direktiven nämligen göra en fullständig översättning av de omfattande tekniska bilagorna. Detta är ovanligt svårt och kostsamt att genomföra.

2.8

Enligt uppgifter från kommissionen kommer de problem som nämns ovan inte bara att finnas kvar utan till och med förvärras om man inte gör något åt saken. De nuvarande, invecklade bestämmelserna kommer förmodligen att bli ännu mer invecklade till följd av ändringar i de internationella avtalen och överenskommelserna. Föråldrade bestämmelser kommer att bibehållas och vilseleda användarna, och risken för överträdelser av de tvingande bestämmelserna kommer att öka. EU:s bestämmelser kan i stället för att bli mer användarvänliga bli helt användarovänliga. I takt med den ökande användningen av multimodala koncept kommer det faktum att olika regler gäller för olika transportsätt att skapa dagliga praktiska svårigheter vid multimodal transport, och kostnaderna kommer att öka helt i onödan. Det faktum att det inte är samma regler som gäller för internationell och nationell transport kommer att hämma utvecklingen av transport på inre vattenvägar, trots att just detta transportsätt, på grundval av statistiken, är att föredra i många fall.

2.9

Därför föreslår man ett nytt direktiv som innebär en uppdatering av de fyra direktiv och de fyra kommissionsbeslut som finns om transport av farligt gods. Rättsakterna sammanförs i en enda rättsakt (alla tre transportslagen omfattas då av en enda rättsakt) och tillämpningsområdet för EU:s regler utvidgas till att även omfatta transport på inre vattenvägar.

2.10

Genom det nya direktivet upphävs de befintliga direktiven 94/55/EG och 96/49/EG om transport av farligt gods, i deras ändrade lydelser, direktiven 96/35/EG och 2000/18/EG om säkerhetsrådgivare för transport av farligt gods samt kommissionens beslut 2005/263/EG och 2005/180/EG om nationella undantag från direktiven 94/55/EG och 96/49/EG, i deras ändrade lydelser. Här bör man tillägga att bestämmelserna i direktiven 96/35/EG och 2000/18/EG för närvarande ingår i bilagorna till direktiven 94/55/EG och 96/49/EG. Detta innebär att de förstnämnda blir överflödiga när det gäller transport på väg och järnväg.

2.11

Förslaget går ut på att befintliga bestämmelser i internationell rätt skall införlivas i gemenskapens lagstiftning och att de internationella bestämmelserna skall göras tillämpliga på nationella transporter. Förslaget innebär alltså en klar förenkling av gemenskaps–lagstiftningen rörande transport av farligt gods, och detta trots att lagstiftningens tillämpningsområde utvidgas.

2.12

Förslaget innebär också att ansvaret för den obligatoriska översättningen och publiceringen av de tekniska bilagorna till direktivet som hittills vilat på gemenskapen, och i praktiken på kommissionen, skall flyttas över till medlemsstaterna. Ett av de främsta skälen till detta är att de översättningar som görs vid gemenskapen inte alltid varit av högsta kvalitet och att medlemsstaterna i praktiken tvingats göra egna översättningar och eventuellt rättelser. Bilagorna uppdateras vartannat år. Kommissionen bör därför finansiellt stödja de nationella översättningarna. Kommissionen är dock medveten om att gemenskapen sparar så mycket på att inte längre ansvara för översättningen och publiceringen att detta uppväger kostnaderna för stöd till medlemsstaterna.

2.13

Förslaget går ut på att man skapar ett system där de internationella överenskommelserna om transport av farligt gods endast nämns i bilagorna till direktivet och inte ingår i direktivet, vilket nu är fallet. Detta förutses leda till att gemenskapens regelverk minskar i omfattning med upp till 2 000 sidor.

2.14

I och med att gemenskapslagstiftningen förenklas kommer också införlivandet av gemenskapslagstiftningen i den nationella lagstiftningen att förenklas. Myndigheternas arbete med att se till att lagstiftningen efterlevs och deras rapportering kommer att bli enklare och effektivare genom att reglerna för transport av farligt gods harmoniseras.

2.15

En förenkling och harmonisering av bestämmelserna skulle underlätta de administrativa förfarandena för alla som är verksamma inom transport av farligt gods, från avsändare till mottagare.

2.16

En harmonisering av bestämmelserna skulle också leda till att dokumentationen kring transporter och fordon förenklades. Det skulle också göra det lättare att utbilda berörda personer och underlätta rådgivningen i säkerhetsfrågor vid transport av farligt gods.

2.17

Förslaget ingår i kommissionens löpande program för uppdatering och förenkling av EU-lagstiftningen och i kommissionens arbets- och lagstiftningsprogram.

3.   Särskilda kommentarer

Kommittén vill här rikta uppmärksamheten på ett antal frågor där den har vissa förbehåll:

3.1

För det första: Förslaget till ”Europaparlamentets och rådets direktiv om transport av farligt gods på väg, järnväg och inre vattenvägar” innehåller ett avsnitt med definitioner av vissa ord och beteckningar (t.ex. ADR, RID, ADN, fordon, vagn och fartyg). Det finns dock ingen information om vad som menas med själva begreppet ”farligt gods”. Om man tänker på antalet varor som redan finns och de tekniska framstegen, som leder till att listan hela tiden blir längre, är detta utan tvivel allt annat än en enkel uppgift. Kommittén anser icke desto mindre att förslaget måste innehålla information om vad som avses med ”farligt gods” i direktivet.

3.2

För det andra: Enligt utkastet till direktiv skall medlemsstaterna ha rätt att reglera och förbjuda transport av farligt gods inom sina territorier, men endast av andra skäl än transportsäkerhetsskäl. Kommittén förstår de överväganden som legat till grund för tanken att ge medlemsstaterna rätt att reglera och förbjuda transport av farligt gods men förstår inte varför detta endast gäller vid ”andra skäl än säkerhetsskäl”. Enligt kommittén innebär den formulering som föreslås i detta förslag, som har till syfte att öka säkerheten vid transport av farligt gods, att en medlemsstat inte kommer att kunna förbjuda transport av farligt gods just med hänvisning till transportsäkerheten, vilket framstår som ologiskt. För kommittén står det dessutom inte klart hur samordningen av dessa förbud mot gränsöverskridande transporter skall ske om medlemsstater inför olika förbud.

3.3

För det tredje: Under punkterna III:2 och III:3 i bilaga III (Transport på inre vattenvägar) finns det ingen information om vilka ytterligare övergångsbestämmelser eller nationella tilläggsbestämmelser som planeras. Kommittén anser av denna anledning att man bör specificera huruvida man verkligen inte planerar några sådana bestämmelser eller om de håller på att utarbetas.

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/47


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om satellitnavigationstillämpningar”

KOM(2006) 769 slutlig

(2007/C 256/10)

Den 8 december 2006 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om satellitnavigationstillämpningar”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 juni 2007. Föredragande var Stéphane Buffetaut.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 134 röster för och 5 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Galileo är den europeiska rymdpolitikens flaggskepp. Projektets omfattning och strategiska karaktär har lett till ett samarbete mellan Europeiska rymdorganisationen och Europeiska unionen. Mellanstatliga inslag och gemenskapsinslag skall tillsammans bidra till att projektet lyckas. I samma samarbetsanda skall projektet genomföras i form av ett offentlig-privat partnerskap.

1.2

Den första försökssatelliten, som var föregångare till de kommande satellitkonstellationerna med trettio satelliter, placerades i omloppsbana i slutet av 2005, och projektet förlöper alltså normalt, men inte utan problem och förseningar.

1.3

Galileo kommer att bli ett världsomspännande satellitnavigeringssystem med en uppsättning tjänster för lägesbestämning, navigering och tidsbestämning.

1.4

Med sina trettio satelliter och markstationer kommer Galileo att ge användare inom olika sektorer information om det geografiska läget. Det gäller bland annat transportsektorn (lokalisering av fordon, fartyg och luftfartyg, ledningssystem, körvägledning osv.), rättsväsende, polis och tull (gränskontroller), byggentreprenader (topografi, geodesi och system för geografisk information), fritidssektorn (orientering till sjöss och i bergsområden), sociala tjänster (assistans till personer med funktionshinder och äldre), statliga säkerhets-myndigheter och slutligen, tack vare lokaliseringstjänster med hjälp av radiofyrar, räddning av personer i sjönöd och av personer som befinner sig i isolerade områden på olika ställen i världen.

1.5

Enligt vissa prognoser kommer marknaden för varor och tjänster i anslutning till tillämpningen av satellitnavigering att uppgå till 400 miljarder euro 2025.

1.6

Förhandlingarna om koncessionsavtal har nu hamnat i ett dödläge på grund av den stora oenighet som råder mellan de olika aktörerna i fråga om den ekonomiska modellen för Galileo och industrikonsortiets förvaltning. Situationen är så allvarlig att förseningarna och avsaknaden av framsteg i förhandlingarna utgör en risk för projektet i sig.

1.7

Med hänsyn till detta bad rådet (transport) i mars kommissionen att sammanfatta läget när det gäller förhandlingarna om koncessionsavtalet och undersöka eventuella alternativa lösningar. I sitt meddelande om ”Galileo vid ett vägskäl” uppmanar kommissionen, mot bakgrund av att situationen har låst sig, rådet och Europaparlamentet att begrunda att de pågående förhandlingarna om koncessionsavtalet har misslyckats och att fatta ett beslut om att avsluta dem. Samtidigt ber kommissionen dem emellertid att bekräfta sin vilja att genomföra och fullfölja Galileoprogrammet. Kommissionen föreslår en alternativ modell i vilken utvecklings- och utbyggnadsfasen stöds och finansieras av de offentliga myndigheterna och där koncessionsavtalet endast avser driften. Europeiska rymdorganisationen skulle fungera som arbetsledare och upphandlande myndighet för Europeiska unionen.

2.   Grönbokens innehåll

2.1

Kommissionstexten innehåller dels en kortfattad beskrivning av systemet och dess förutsägbara utveckling, dels en beskrivning av nya applikationer som blir möjliga. Fem olika typer av tjänster kommer att erbjudas (allmänt tillgängliga tjänster, kommersiella tjänster, livräddande tjänster, sök- och räddningstjänster samt reglerade offentliga tjänster som är behörighetsskyddade). I grönboken behandlas inte tillämpningar som hör till de sistnämnda tjänsterna, vilka det står medlemsstaterna fritt att använda eller inte. Varje medlemsstat konsulteras direkt av kommissionen, som sammanställer svaren och gör en sammanfattning.

2.2

Kommissionen räknar upp följande aktiviteter som berörs eller kan komma att beröras:

Lokalisering (för allmänheten) och SOS-samtal.

Vägar.

Järnväg.

Sjötrafik, fiske, inre vattenvägar.

Luftfart.

Räddningstjänst, katastrofinsatser och humanitär hjälp.

Farligt gods.

Djurtransporter.

Jordbruk, ytmätning, geodesi- och lantmäteritillämpningar,

Energi, olja och gas.

Sök- och räddningssystem.

Logistik.

Miljö.

Sport och turism.

Allmän ordning.

2.3

Den långa listan över möjliga tillämpningar understryker i själva verket deras omfattning och mångfald.

2.4

Grönboken avslutas som vanligt med ett antal frågor till de berörda aktörerna. Det är inte EESK:s uppgift att besvara dem i detalj, utan snarare att framhålla särskilt viktiga frågor och ställa de frågor som borde ha ställts, men som inte blev ställda.

2.5

Kommissionen analyserar de svar på grönboken som den har mottagit från de berörda aktörerna. Dessa är ganska få och i vissa fall alltför övergripande för att kunna användas. Kommissionen skall därför komplettera med mer djupgående samråd för att kunna offentliggöra en handlingsplan i oktober 2007. Hittills har ingen av de större ekonomiska sektorerna visat något egentligt intresse för betaltjänster. Däri ligger svårigheten i att konkurrera med en tjänst som allmänheten har gratis tillgång till, även om det inte finns några garantier. Detta väcker frågan om det europeiska systemets ekonomiska och finansiella jämvikt. Det är en civil tjänst och den har inte samma offentliga (militära) stöd som det amerikanska GPS-systemet.

3.   Viktiga frågor

3.1

Fråga 2 (1), om skydd för privatlivet, är särskilt viktig. EESK har redan tidigare uppmärksammat den och understrukit att principen om respekt för privatlivet bör vara föremål för ett starkt skydd. Det gäller att finna en balans mellan rätten till skydd för privatlivet och de möjligheter som tekniken ger. Det bör emellertid understrykas att satellitnavigerings- och lägesbestämningssystemen gör det möjligt för användarna att bestämma sin position, men att endast de själva och inga andra har information om denna, om de inte beslutar att förmedla den, till exempel via telekommunikationsmedel som GSM. Antingen det handlar om GPS, Galileo eller det ryska systemet GLONASS, rör det sig om envägssystem, och navigeringssystemets operatör har inte någon information om användarna och kan inte veta vem det är som använder navigationssignalerna och ännu mindre var de befinner sig. Därför bör frågan om skyddet för privatlivet analyseras på den nivå där de enskilda tillämpningarna erbjuds användarna. Många tjänster kräver i själva verket att användarens position omedelbart skickas till en server, som därefter kan tillhandahålla den information som användaren begärt (exempelvis trafikupplysningar).

3.2

Fråga 5 (2) om internationellt samarbete väcker ett antal frågor. EU har tecknat samarbetsavtal med Kina, Israel, Sydkorea, Marocko och Ukraina, och det finns planer på avtal med Indien, Brasilien, Argentina och Australien. Självklart är samarbetsavtal önskvärt för att man skall kunna utvidga Galileos bas på det internationella planet, framför allt när det gäller frågor som standardisering, öppnande av marknaderna, certifiering och frekvenser samt immateriella rättigheter, men man bör vara på sin vakt eftersom vissa aktörer har som främsta mål att ta till sig europeisk kunskap och know-how för att tjäna tid och utveckla egen teknik som sedan kan konkurrera med Galileo. Det står i dag helt klart att detta var anledningen till att Kina 2003 undertecknade samarbetsavtalet med EU om Galileo. Det är för övrigt förvånande att konstatera att vare sig Norge eller Schweiz ännu inte har något avtal med EU för samarbetet om Galileo, trots att de finansierar programmets utvecklings- och valideringsfas via sitt medlemskap i Europeiska rymdorganisationen. Frågan om deras eventuella tillgång till Galileos behörighetsskyddade tjänster är därmed ännu inte avgjord.

3.3

I vilket fall som helst har de samarbeten som inletts allmänt sett inte avsett de behörighetsskyddade offentliga tjänsterna. Dessutom har förhandlingarna om internationellt samarbete tappat farten, då prioriteringen har varit att effektivt genomföra det europeiska satellitnavigeringssystemet, något som är symptomatiskt med hänsyn till de problem man har mött.

3.4

Frågorna 6 och 7 (3) om standarder och certifiering avser problemet med certifiering av utrustningen, av själva systemet och av navigeringsterminaler ombord. Denna fråga är särskilt känslig när det gäller luftfart och järnväg, två sektorer där säkerhets- och signalutrustningen är föremål för ett rigoröst certifieringsförfarande som måste erkännas på internationell nivå. En certifiering av Galileo-systemet självt är endast meningsfull om man ser till ett specifikt tillämpningsområde åt gången, exempelvis den civila luftfarten, och fastställer tillämpbara standarder och certifieringsförfaranden. Certifieringen av terminaler och utrustning ombord på rörliga fordon som använder Galileos tjänster förutsätter inte bara en terminal för lägesbestämning utan även all annan utrustning som krävs för lägesbestämning och som slutligen förser piloten eller kaptenen med detaljerade uppgifter. De vanliga certifierings-förfarandena som hör till tillämpningen skall i dessa fall användas. Det innebär att frågan skall behandlas för varje enskild tillämpning.

3.5

Ansvaret är en annan aspekt av frågan, som endast tas upp kortfattat trots att den är av stor betydelse. Det måste tillstås att denna aspekt är synnerligen komplicerad. Man bör även ta upp frågan om avtalsrättsligt ansvar, som är ganska enkel, men också den om icke-avtalsrättsligt ansvar, som är mycket svårare. Dessutom bör man beakta att ansvarsnivån kan variera beroende på om det rör sig om allmänt tillgängliga tjänster, kommersiella tjänster eller offentliga tjänster. Europeiska kommissionen överväger en modell liknande den som finns inom den civila luftfarten, dvs. täckning upp till ett visst belopp genom försäkringar, och därefter av de offentliga myndigheterna. Den grundläggande frågan i det fallet är att fastställa tröskeln för när det offentliga skall svara för risktäckningen. Den tröskel som i dag diskuteras är hög, cirka en miljard euro.

3.6

I vilken utsträckning kan en signalleverantör garantera tjänstens prestanda? Frågan är särskilt viktig när det gäller luftfart, järnväg och sjöfart.

3.7

Vem bär exempelvis ansvaret – och i vilken omfattning – om den dåliga kvaliteten på en signal förorsakar en flygkatastrof eller ett skeppsbrott, som kanske leder till oljeutsläpp? Det är i sammanhanget viktigt att skilja mellan avtalsrättsligt ansvar å ena sidan och icke-avtalsrättsligt ansvar å den andra.

3.8

Skall Galileo-systemets operatör stå för hela ansvaret eller dela det med olika länder? Och i så fall med vilka länder? Det land som lanserade det, Europeiska unionen eller de länder som deltar i projektet? Dessa frågor bör diskuteras så att den kommersiella användningen av Galileo kan utvecklas inom en tillfredsställande och säker rättslig ram.

3.9

Det finns prejudikat, till exempel Ariane. Risken för att en utomstående skall skadas vid uppskjutningen täcks av Arianespace upp till ett belopp på 100 miljoner euro. Franska staten står för kostnader som överstiger detta belopp. På det civila luftfartsområdet finns det exempel på liknande riskdelning mellan kommersiella operatörer och staten, som skulle kunna tillämpas när det gäller Galileo. Svårigheten är emellertid att komma överens om var gränsen skall dras: Vilken fördelning är lämplig mellan staten och operatören, framför allt när det gäller en ny tjänst?

3.10

Ett sådant system för Galileoprogrammet förutsätter naturligtvis att man tydligt definierar vilken offentlig myndighet som skall dela ansvaret med Galileos operatör.

3.11

Fråga 9 (4) om immateriella rättigheter är viktig. Även om offentliga institutioner finansierar den inledande forskningen är det viktigt att de immateriella rättigheterna avseende produktutvecklingen tillfaller företagen, i synnerhet de små och medelstora företagen, som utvecklar och genomför dem.

3.12

Slutligen bör man diskutera den militära användningen av Galileo. Till skillnad från GPS-systemet, som är ett militärt system som utan inskränkningar öppnats upp för det civila, är Galileo ett civilt system. Precis som när det gäller GPS-systemets civila signal finns det inget som hindrar väpnade styrkor i vilket land som helst från att använda Galileos allmänna tjänster militärt. Däremot står de behörighetsskyddade offentliga tjänsterna, vars tillträde regleras av medlemsstaterna och EU, bättre emot störningar, och de är i större utsträckning oberoende jämfört med Galileos övriga tjänster (de frekvenser som används är inte desamma).

3.13

Utan att vilja väcka debatt om de olika typerna av militär användning av Galileos behörighetsskyddade tjänster, som faller långt utanför ramen för detta yttrande och inte behandlas i grönboken, kvarstår det dock att den ekonomiska balansen när det gäller användningen av Galileo delvis är beroende av detta. Det råder ingen tvekan om att Galileos nya konfiguration i kommissionens förslag kommer att bli föremål för ytterligare diskussioner. Som det nu ser ut påpekar kommissionen i sitt meddelande att utan att så tvivel om systemets civila karaktär måste man erkänna att ett militärt bruk kan ge stora intäkter.

4.   Slutsatser

4.1

I grönboken om satellitnavigationstillämpningar beskrivs många verksamhetssektorer som verkligen berörs av satellitnavigationen. Den bör dock kompletteras med ett par mycket viktiga frågor, t.ex. immaterialrätt till metoder som kan leda till nya tillämpningsområden samt certifiering och ansvarsfördelning.

4.2

Frågan om EU:s medlemsstaters statliga eller till och med militära användning av Galileo, som behandlas i en direkt dialog mellan kommissionen och medlemsstaterna samt inbördes mellan medlemsstaterna i Galileos säkerhetsråd, är viktig eftersom den har stor betydelse för Galileos ekonomiska modell. Det är tydligt att denna fråga åter bör tas upp, särskilt som det offentliga bidraget kommer att öka betydligt eftersom den första modellen med offentlig-privat partnerskap misslyckades.

4.3

Det är förvisso nyttigt och intressant att diskutera satellitnavigeringens tillämpning, men man måste vara säker på att konstellationen verkligen slutförs. Kommissionens nya förslag är en sista chans för Galileoprojektet. Kommittén är medveten om de finansiella insatser som detta innebär för medlemsstaterna, men att lägga ner Galileoprojektet vid en tidpunkt då Europeiska unionen utsätts för en viss skepsis från befolkningen, ett avståndstagande som blivit tydligt i diskussionerna om förslaget till konstitutionellt fördrag, skulle få katastrofala effekter både i och utanför EU. Ett sådant misslyckande skulle visa världen att Europeiska unionen inte kan ena sig om ett projekt av stor vetenskaplig, teknisk och ekonomisk betydelse. Det är viktigt att slutföra Galileo och visa prov på EU:s förmåga att ta nya tag och att genomföra stora framtidsprojekt.

4.4

Galileoprojektet genomgår i själva verket en svår fas av ovanstående orsaker. Vi kan inte annat än hålla med om att ett eventuellt misslyckande när det gäller detta projekt, som är EU:s flaggskepp, skulle bidra till att EU-medborgarna förlorar förtroendet för EU – och allt bör göras för att undvika detta.

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  KOM(2006) 769, punkt 4.

(2)  KOM(2006) 769, punkt 5.3.

(3)  KOM(2006) 769, punkt 5.4.

(4)  KOM(2006) 769, punkt 5.6.


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/51


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Vägledande program om kärnenergi – Framlagt enligt artikel 40 i Euratomfördraget för yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén”

KOM(2006) 844 slutlig

(2007/C 256/11)

Den 10 januari 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 40 i Euratomfördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 juni 2007. Föredragande var Ulla Sirkeinen.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 12 juli 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 81 röster för, 28 röster emot och 15 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning

1.1

I sitt yttrande från 2004 ”Kärnkraftens betydelse för elproduktionen” ansåg EESK att man borde anstränga sig att ”informera om vad kärnindustrin verkligen kan bidra med: försörjningssäkerhet, inga koldioxidutsläpp, konkurrenskraftiga priser, säkerhet och hantering av avfallet. Detta skulle göra det möjligt för det organiserade civila samhället att på ett kritiskt sätt analysera innehållet i de debatter som pågår om dessa frågor”. Det nya vägledande programmet för kärnenergin tillhandahåller sådan information. EESK ställer sig i huvudsak bakom den analys och beskrivning som presenteras i kommissionens meddelande. De flesta av kärnenergins centrala aspekter tas upp, och beskrivs enligt kommitténs mening på ett korrekt sätt. Kommittén tar nedan upp vissa andra aspekter av kärnkraften som måste beaktas.

1.2

Kärnenergin, som svarade för 31 % av elektriciteten och 15 % av den totala primärenergikonsumtionen inom EU 2004, spelar en central roll på energimarknaden. Kärnenergin uppfyller också till fullo de energipolitiska målen. Priset på kärnkraften är i dag klart konkurrenskraftigt. Det yttre beroendet är litet och bränslekällorna är diversifierade och säkra, vilket ligger i linje med kraven på försörjningstrygghet. Kärnkraften är för närvarande den största koldioxidfria energikällan i Europa.

1.3

Mot bakgrund av Europeiska rådets beslut om utsläppsmål för växthusgaser fram till 2020 och därefter är det uppenbart att ytterligare energiproduktionskapacitet med låga koldioxidutsläpp – vare sig det rör sig om förnybara energikällor, kärnenergi eller potentiellt ren kolenergi – bör ersätta produktionskapacitet med höga koldioxidutsläpp för att öka mängden el som produceras med låga koldioxidutsläpp. Rent praktiskt innebär detta att målen för klimat- och energipolitiken inte kan uppnås om man inte upprätthåller åtminstone den nuvarande andelen kärnkraftsproducerad energi fram till dess att helt nya lösningar för ren energi finns tillgängliga.

1.4

EESK vill understryka EU:s fortsatt viktiga roll i arbetet med att utveckla de mest avancerade ramarna för kärnenergin i de medlemsstater som har kärnkraft, i enlighet med de strängaste standarderna i fråga om säkerhet, skydd och icke-spridning, i enlighet med Euratomfördraget.

1.5

Den viktigaste uppgiften är att finna en lösning på frågan om hanteringen av det radioaktiva avfallet, särskilt slutförvaring av använt kärnbränsle, där tekniken finns men de politiska besluten saknas. Kommittén ställer sig också bakom kommissionen när det gäller de andra frågor som måste bevakas på EU-nivå: kärnsäkerhet och strålskydd, där erfarenheterna är mycket goda i Europa, samt säkerställd långsiktig finansiering av avveckling.

1.6

EESK vill rikta uppmärksamheten på några ytterligare aspekter av kärnenergin som inte behandlas i utkastet till vägledande program för kärnenergin. Det rör sig om hotet från terrorismen och, i vissa anläggningar, frågan om tillräcklig tillgång till kylvatten.

1.7

För de medlemsstater som fortfarande vill satsa på kärnenergi kan sektorns attraktionskraft som arbetsgivare och forskningsområde vara problematisk. EESK instämmer i kommissionens åsikt att sakkunskap i fråga om strålskydd och kärnteknik är av grundläggande betydelse för EU, och därför måste uppmärksamhet riktas på utbildning och forskning inom dessa områden.

1.8

Slutligen understryker EESK varje medlemsstats rättighet att välja sin egen energimix, inklusive kärnkraft, i enlighet med det vägledande programmet.

2.   Inledning

2.1

Enligt artikel 40 i Euratomfördraget skall kommissionen ”regelbundet i vägledande syfte offentliggöra program som särskilt skall behandla målen för kärnenergiproduktionen och de investeringar av alla slag som krävs för att uppnå dessa mål. Kommissionen skall begära in ett yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén över programmen innan dessa offentliggörs.” Sedan 1958 har fyra sådana vägledande program och en uppdatering offentliggjorts, den senaste 1997.

2.2

Det föreliggande utkastet till vägledande program för kärnenergin offentliggjordes av kommissionen i samband med energi- och klimatpaketet, ”En energipolitik för Europa”, den 10 januari 2007. Den slutgiltiga versionen kommer att utarbetas och offentliggöras så snart kommissionen har tagit emot EESK:s yttrande.

2.3

De övriga delarna av paketet omfattar för det första ett förslag till klimatmål – en minskning med 30 % av utsläppen av växthusgaser i förhållande till 1990 års nivåer för de utvecklade länderna fram till 2020, eller åtminstone 20 % för EU. I paketet behandlas också den inre marknaden för gas och el, sammankoppling av nätverken för el och gas, förslag för att främja produktion av hållbar energi från fossila bränslen, en färdplan för att främja förnybar energi inbegripet en bindande målsättning om en andel förnybar energi på 20 % senast år 2020 i EU:s totala energimix och energibesparingar med ett mål på 20 % större effektivitet senast 2020 samt en kommande europeisk strategisk plan för energiteknik. Den 9 mars 2007 uttalade Europeiska rådet sitt stöd för paketets mål och centrala politiska innehåll.

2.4

EESK har i enlighet med fördragets krav utarbetat yttranden om varje vägledande program för kärnenergi. Kommittén har också berört kärnkraftsfrågan i flera av sina övriga yttranden, på senare tid, särskilt i initiativyttrandet om kärnkraftens betydelse 2004, där EESK i slutsatserna menade att ”kärnkraften bör utgöra en av de faktorer som kan främja en mångsidig, balanserad och billig hållbar energipolitik i EU. Med hänsyn tagen till de problem som kärnkraften ger upphov till är det inte möjligt att satsa allt på kärnkraft, men kommittén anser ändå att en delvis eller fullständig avveckling av kärnkraften skulle äventyra möjligheterna att uppfylla unionens åtaganden vad gäller klimatfrågan.”

3.   Kommissionsdokumentet

3.1

I kommissionens dokument görs en sammanställning av investeringarna i kärnenergin under de senaste tio åren, och kärnkraftsproduktionens ekonomi beskrivs, liksom dess påverkan på energimixen samt villkoren för social acceptans. Innehållet redovisas nedan mer i detalj.

3.2

Varje medlemsstat har själv rätt att välja om man vill använda kärnkraft för elproduktion. Beslut om ökad användning av kärnenergi har nyligen fattats i Finland och Frankrike. I Nederländerna, Polen, Sverige, Tjeckien, Litauen, Estland, Lettland, Slovakien, Storbritannien, Bulgarien och Rumänien har man inlett nya diskussioner om kärnkraftspolitiken. Tyskland, Spanien och Belgien fortsätter trots pågående debatt sin politik att fasa ut kärnkraften. 12 av 27 EU-länder avstår helt från kärnenergi.

3.3

Med 152 reaktorer utspridda över EU-27 svarar kärnkraften i dag för 30 % av Europas el. Denna andel kommer emellertid att minska avsevärt om utfasningspolitiken i några av EU:s medlemsländer fortsätter. För att möta den förväntade efterfrågan på energi och för att minska EU:s importberoende kan beslut tas om nya investeringar eller förlängning av livstiden för några anläggningar.

3.4

Att öka kärnkraftsproduktionen kan enligt kommissionen vara ett alternativ om man vill minska koldioxidutsläppen och ta itu med de globala klimatförändringarna. Kärnkraften är i huvudsak koldioxidfri och ingår i kommissionens scenario för minskade koldioxidutsläpp. Detta kan också vara en viktig punkt i diskussionerna om det framtida systemet för handel med utsläppsrätter.

3.5

Den viktigaste faktorn som påverkar kärnkraftens möjligheter till tillväxt är de ekonomiska övervägandena, eftersom ett kärnkraftverk innebär en inledande investering på 2-3,5 miljarder euro. Kärnenergiproduktion medför större anläggningsskostnader i jämförelse med fossila bränslen, men driftskostnaderna är avsevärt lägre efter de inledande investeringarna. Konkret hävdar kommissionen följande:

3.5.1

”De ekonomiska riskerna med ett kärnkraftverk hänger samman med de stora kapitalinvesteringarna i början och kräver en nästan felfri drift under de första 15-20 åren av anläggningens livstid på 40-60 år för att betala tillbaka den ursprungliga investeringen. Avveckling och avfallshantering innebär dessutom att finansiella tillgångar måste finnas tillgängliga i 50-100 år efter reaktorns stängning.”

3.5.2

”Inom EU-27 (1) finns totalt 152 kärnreaktorer i drift i 15 medlemsstater. Den genomsnittliga åldern för kärnkraftverk närmar sig 25 år (2). I Frankrike som har det största beståndet kärnreaktorer (59), vilka svarar för nästan 80 % av elproduktionen, och i Litauen som bara har ett kärnkraftverk, vilket ändå svarar för 70 % av elproduktionen, är den genomsnittliga åldern ungefär 20 år. Storbritanniens 23 kärnkraftverk har en genomsnittlig ålder på närmare 30 år, och den genomsnittliga åldern på Tysklands 17 kärnkraftverk i drift är 25 år.”

3.5.3

”Kärnkraft har traditionellt uppvisat en kombination av högre byggnadskostnader och lägre driftskostnader än fossilbränslebaserad energiproduktion, som har lägre kapitalkostnader men högre och potentiellt fluktuerande bränslekostnader, vilket innebär högre driftskostnader.”

3.6

Kärnenergiproduktion är i stort sett immun mot förändringar i råvarukostnader, eftersom en blygsam mängd uran, som i huvudsak kan hämtas från stabila regioner i världen, räcker för att hålla en reaktor i gång under årtionden. I rimlig utsträckning tryggade och återvinningsbara kända urantillgångar till konkurrenskraftiga priser kan med nuvarande förbrukningsnivåer tillgodose den kärntekniska industrins behov under åtminstone de närmaste 85 åren. Nya kärnkraftverk erbjuder därför ett ekonomiskt sätt att producera el för grundbelastningen i de flesta industrialiserade länder.

3.7

Kärnkraftsindustrin har gjort avsevärda investeringar sedan 1997. Kommissionen erkänner vikten av att upprätthålla en ledarposition vad avser kärnkraftsteknik och stöder ytterligare utveckling av avancerade ramar för kärnenergi inbegripet icke-spridning, avfallshantering och avveckling. Sedan upprättandet av Euratomfördraget har kärnsäkerhet och strålskydd för allmänheten varit av central betydelse för Europeiska gemenskapen, frågor som har blivit allt viktigare mot bakgrund av tidigare och nuvarande utvidgningar.

3.8

EU:s roll bör vara att utveckla de mest avancerade ramarna för kärnenergin i de medlems stater som har kärnkraft, i enlighet med de strängaste standarderna i fråga om säkerhet, skydd och icke-spridning såsom Euratomfördraget föreskriver. Detta bör inbegripa avfallshantering och avveckling.

3.9

Kommissionen föreslår att diskussionen om framtiden bör inriktas på att

”fastställa gemensamma referensnivåer för kärnsäkerhet för införande i EU, baserade på den omfattande sakkunskap som finns vid medlemsstaternas nationella kärnsäkerhetsmyndigheter,

inrätta en högnivågrupp för kärnsäkerhet och fysiskt skydd med uppdraget att successivt utveckla en gemensam förståelse och på sikt ytterligare europeiska regler för kärnsäkerhet och fysiskt skydd,

säkerställa att medlemsstaterna upprättar nationella planer för hantering av radioaktivt avfall,

under den tidiga fasen av FP7 inrätta teknikplattformar för att få en närmare samordning av forskningen inom nationella och industriella program samt gemenskapsprogram på områdena för hållbart utnyttjande av fissionsteknik och geologisk slutförvaring,

följa upp rekommendationen om harmonisering av nationella modeller för förvaltning av avvecklingsfonder, för att se till att tillräckliga resurser görs tillgängliga,

förenkla och harmonisera tillståndsförfarandena, baserat på en närmare samordning mellan nationella tillsynsmyndigheter, i syfte att upprätthålla högsta säkerhetsnormer,

säkerställa en större tillgång till Euratomlån, förutsatt att lånetaken uppdateras i linje med marknadens behov som redan föreslagits av kommissionen,

utarbeta ett harmoniserat system för skadeståndsansvar samt mekanismer för att säkerställa tillgången till medel i händelse av skada orsakad av en nukleär olycka,

ge ny kraft åt det internationella samarbetet, särskilt genom närmare samarbete med Internationella energiorganet (IAEA), Kärnenergibyrån (NEA), bilaterala avtal med länder utanför EU och förnyat bistånd till grannländer.”

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK välkomnar kommissionens nya utkast till vägledande program för kärnenergin. Energiområdet har utvecklats mycket under de tio år som gått sedan den senaste publikationen. I synnerhet under de senaste åren har utvecklingen varit dramatisk och riktat uppmärksamheten på energipolitikens samtliga tre aspekter: försörjningstrygghet, konkurrenskraft och rimliga priser samt miljö, i synnerhet klimatförändringarna. EU har reagerat på de uppenbara problemen och utmaningarna med förslag till en europeisk energipolitik. Mot den bakgrunden behövs analys och förslag på kärnenergiområdet. Kärnenergin placeras in i ett generellt energisammanhang, och nödvändig information tillhandahålls för diskussion och utformning av en energipolitik för Europa.

4.2

I sitt yttrande ”Kärnkraftens betydelse för elproduktionen” från 2004 ansåg EESK att man borde anstränga sig att ”informera om vad kärnindustrin verkligen kan bidra med: försörjningssäkerhet, inga koldioxidutsläpp, konkurrenskraftiga priser, säkerhet och hantering av avfallet. Detta skulle göra det möjligt för det organiserade civila samhället att på ett kritiskt sätt analysera innehållet i de debatter som pågår om dessa frågor”. Det nya vägledande programmet tillhandahåller sådan information, och EESK ställer sig i huvudsak bakom den analys och beskrivning som presenteras i kommissionens meddelande. De flesta av kärnenergins centrala aspekter tas upp, och beskrivs enligt kommitténs mening på ett korrekt sätt. Kommittén tar nedan upp vissa andra aspekter av kärnkraften som måste beaktas.

4.3

Kärnenergin, som svarade för 31 % av elektriciteten och 15 % av den totala primärenergikonsumtionen inom EU 2004, spelar en central roll på energimarknaden. Kärnenergin uppfyller också till fullo de energipolitiska målen. Priset på kärnkraft är i dag klart konkurrenskraftigt, i synnerhet när den används för att producera el för grundbelastningen. Det yttre beroendet är litet och bränslekällorna är diversifierade och säkra, vilket ligger i linje med kraven på försörjningstrygghet. Kärnkraften är för närvarande den största koldioxidfria energikällan i Europa (se punkt 4.8 nedan).

4.4

Bättre energieffektivitet, inbegripet kombinerad värme- och kraftproduktion, och därmed minskad efterfrågan är det första och viktigaste målet på energipolitikens dagordning. Fortfarande krävs stora investeringar i energiproduktion för att ersätta gamla anläggningar och eventuellt också möta en ökad efterfrågan, eftersom den marknadsmässiga och tekniska utvecklingen kan leda till att elektricitetens andel av det totala energibehovet blir större.

4.4.1

På medellång och lång sikt är det möjligt att ny energiteknik, till exempel väteteknik, värmepumpar och elbilar, kommer att medföra en snabbare ökning av efterfrågan på el som andel av den totala energiefterfrågan än vad man räknar med i dagens scenarier. En sådan utveckling skulle kunna göra kärnenergins roll i EU:s energimix mycket viktigare än i dag.

4.5

Kommittén noterar planerna på att låta de kraftverk som nått slutet på den 30-40-åriga perioden av kommersiell drift fortsätta sin verksamhet. Kommissionen går i sitt dokument inte närmare in på problemet med de europeiska kraftverkens ålder, och här behövs det därför mer information. Bestämmelser behöver utarbetas i framtiden, med tanke på att det enligt kommissionen i ”några medlemsstater (…) fortfarande [är] regeringarna som står för vissa finansiella och miljömässiga risker, till exempel ansvaret för anläggningar för avfallets slutförvaring och hantering.”

4.6

Dessa nya investeringar bör i idealfallet uppfylla målen i fråga om försörjningstrygghet, konkurrenskraft och kampen mot klimatförändringarna. Mot bakgrund av de nya inslagen och potentialen i andra typer av energiproduktion kan man förvänta sig förlängning av livstiden för befintliga kärnkraftverk samt nya investeringar. Kommittén ställer sig i detta avseende bakom kommissionens åsikter.

4.7

Enligt kommissionen räcker urantillgångarna ytterligare 85 år med nuvarande förbrukningsnivåer. Olika källor ger skilda uppgifter om detta, men huvudsakligen varierar bedömningarna mellan 85 och 500 år. Eftersom bränsletillgången är en viktig del av energiförsörjningstryggheten bör kommissionen ge mer detaljerad information om tillgången till kärnbränsle.

4.8

När man jämför miljökonsekvenserna av olika energikällor är det viktigt att bedöma de totala miljökonsekvenserna från hela processen, från tillgång till råmaterial, produktion, transporter och energiproduktion till återvinning och avfallshantering. Världsenergirådet har publicerat en sammanfattande rapport (Comparison of Energy Systems Using Life Cycle Assessment, WEC, juli 2004) där ett antal befintliga studier om livscykelanalyser redovisades och granskades. Av rapporten framgick att koldioxidutsläppen per kWh kärnkraftsproducerad el är låga och i nivå med vind, biomassa och vattenkraft: 1-5 % av utsläppen från kolkraftverk.

4.9

Det är alltså viktigt att beakta kärnenergins värdefulla bidrag när det gäller att undvika utsläpp av växthusgaser. Användningen av kärnenergi i EU innebär i dag att man undviker utsläpp på 600 miljoner ton CO2 varje år mot bakgrund av den nuvarande energimixen. Globalt sett innebär användningen av kärnkraft att man undviker att släppa ut ungefär två miljarder ton CO2. Detta motsvarar de nuvarande koldioxidutsläppen från Frankrike, Tyskland och Storbritannien tillsammans. Om den planerade utfasningen i vissa av medlemsländerna fullföljs måste en stor del av de befintliga europeiska kärnkraftsanläggningarna ersättas av andra utsläppsfria energikällor. Om dessutom de övriga befintliga kärnkraftsanläggningarna inte ersätts av nya när de har tjänat ut, måste all kärnkraft ersättas av andra utsläppsfria energikällor på medellång sikt.

4.10

Mot bakgrund av Europeiska rådets beslut om utsläppsmål för växthusgaser fram till 2020 och därefter är det uppenbart att ytterligare energiproduktionskapacitet med låga koldioxidutsläpp, vare sig det rör sig om förnybara energikällor, kärnenergi eller potentiellt ren kolenergi, bör ersätta produktionskapacitet med höga koldioxidutsläpp för att öka mängden el som produceras med låga koldioxidutsläpp. Rent praktiskt innebär detta att målen för klimat- och energipolitiken inte kan uppnås på ett ekonomiskt godtagbart sätt om man inte upprätthåller åtminstone den nuvarande andelen kärnkraftsproducerad energi fram till dess att helt nya energilösningar finns tillgängliga. Å andra sidan är det uppenbart att en ökad andel kärnkraft i kombination med förnybar energi skulle innebära bättre kostnadseffektivitet i kampen mot klimatförändringarna.

4.11

EESK stöder målet att internalisera externa kostnader i priset på all energi och andra marknadsaktiviteter. Enligt kommissionens studie om externa kostnader (ExternE) (3) uppgår de externa kostnaderna för kärnenergi till cirka 0,4 eurocent/kWh. Motsvarande externa kostnader för koleldad energiproduktion beräknas till mer än tio gånger mer. För biomassa ligger de externa kostnaderna några gånger högre, för vindkraft lägre och för vattenkraft på samma nivå som för kärnkraft.

4.12

Kommissionen noterar att en central fråga är om kärnenergi kräver politiska insatser. Alla teknikformer för ren energi bör behandlas lika. Man bör söka efter sätt att uppmuntra forskning om kommande generationer av reaktorer och deras kärnbränslecykel. Man kan tänka sig bidrag till pilotprojekt för utveckling av ny teknik. Konventionell kärnenergi behöver inga subventioner och bör inte subventioneras.

4.13

Allmänhetens inställning till kärnkraften och hur den uppfattas är av största vikt för den framtida politiken på kärnkraftsområdet, konstaterar kommissionen. Kommittén instämmer i detta, men påminner om att acceptansen varierar mycket mellan olika medlemsstater. Allmänhetens tillgång till information bör förbättras och beslutsprocesserna bör i högre grad präglas av insyn, eftersom undersökningar visar att allmänheten i EU inte är välinformerad i fråga om kärnkraft. Här kan kommissionen spela en viktig roll. Konkreta åtgärder för att möta allmänhetens oro behövs emellertid också, vilket EESK har påpekat många gånger tidigare.

4.14

EESK vill understryka EU:s fortsatt viktiga roll i arbetet med att utveckla de mest avancerade ramarna för kärnenergi i de medlemsstater som har kärnkraft, i enlighet med de strängaste standarderna i fråga om säkerhet, skydd och icke-spridning såsom Euratomfördraget föreskriver.

4.15

Den viktigaste uppgiften är att finna en lösning på frågan om hanteringen av det radioaktiva avfallet, särskilt slutförvaring av använt kärnbränsle, där tekniken finns men de politiska besluten saknas. Detta är en stor fråga med konsekvenser för miljö och folkhälsa och allmänhetens inställning till kärnkraft. I det vägledande programmet konstateras att inget land ännu har genomfört den föreslagna slutlösningen. I Finland sker emellertid framsteg – en slutförvaringsplats har valts ut – liksom i Sverige och Frankrike, där stora framsteg mot ett val av plats har gjorts.

4.16

Kommittén ställer sig också bakom kommissionen när det gäller de andra frågor som måste bevakas på EU-nivå: kärnsäkerhet och strålskydd, där erfarenheterna är mycket goda i Europa, samt säkerställandet av en långsiktig finansiering av avvecklingen.

4.17

Det nya hotet från terrorismen tas inte upp i det vägledande programmet om kärnenergi. Det är ett allvarligt hot mot kärnkraftverk och mot många andra industrianläggningar och offentliga byggnader i hela världen. Alla nybyggda kärnkraftverk bör utformas så att de står emot en direktträff från ett stort passagerarplan som störtar, utan att radioaktiv strålning läcker ut. Tekniska och mänskliga säkerhetssystem måste också utarbetas och införas så att man förhindrar alla typer av terrorattacker inne i ett kärnkraftverk. Kommissionen bör vidta åtgärder i samarbete med berörda myndigheter och aktörer för att säkerställa att det finns lämpliga terrorismförebyggande arrangemang i alla kärnkraftverk.

4.18

De heta och torra somrarna på senare tid har också väckt frågan om tillräcklig tillgång till kylvatten från floder till kondenskraftverk. Problemet har hittills varit mycket lokalt och både sällsynt och kortvarigt, men det kan förvärras med tiden i vissa fall. Detta måste beaktas vid utformning och val av plats för kraftverk.

4.19

Ytterligare en fråga är kärnenergisektorns attraktionskraft som arbetsgivare och forskningsområde efter nära 20 års moratorium i Europa. Resultatet är ett bristande intresse hos studenter och yrkesverksamma, något som utgör en flaskhals för den allmänna utvecklingen av kärnenergin och som också kan utgöra en säkerhetsrisk. EESK instämmer i kommissionens åsikt att sakkunskap i fråga om strålskydd och kärnteknik är av grundläggande betydelse för EU, och därför måste uppmärksamhet riktas på utbildning och forskning inom dessa områden. Detsamma gäller bevarande och överföring av kunskap från den generation forskare och ingenjörer som byggde de befintliga anläggningarna i Europa – i många länder har det under många år inte kommit in några unga experter i sektorn.

4.20

Kommissionen påminner om att varje medlemsstat själv har rätt att välja om man vill använda kärnkraft. EESK stöder varje medlemsstats rättighet att välja sin egen energimix, inbegripet kärnkraft. Detta bör emellertid respekteras inte bara av EU, utan också av övriga medlemsstater. De beslut som fattas i en medlemsstat påverkar emellertid situationen i de övriga på många sätt, och det ömsesidiga beroendet kommer att öka i takt med att inre marknaden öppnas allt mer.

5.   Kommentarer till åtgärdsförslagen

5.1

I punkt 6.5 i det vägledande programmet ”Vägen framåt” föreslår kommissionen åtgärder (huvudsakligen på EU-nivå) att diskutera (se punkt 2.8). EESK har följande synpunkter på dessa förslag:

5.1.1

EESK delar kommissionens åsikt att gemensamma referensnivåer för kärnsäkerhet och deras genomförande i EU bör baseras på den omfattande sakkunskap som finns vid medlemsstaternas nationella kärnsäkerhetsmyndigheter, i samarbete med WENRA (4). Alla andra tillvägagångssätt skulle innebära att man äventyrar den nuvarande höga säkerhetsnivån i vissa medlemsstater.

5.1.2

En högnivågrupp för kärnsäkerhet och fysiskt skydd som består av företrädare för behöriga nationella myndigheter skulle kunna bidra till harmoniseringsprocessen och förbättrade kopplingar till internationella kärnsäkerhetskonventioner.

5.1.3

EESK menar att de medlemsstater som använder kärnkraft snarast möjligt bör upprätta nationella planer för hantering av kärnbränslet och det radioaktiva avfallet. De nationella planerna kan innehålla en rent nationell strategi, en multinationell strategi eller en strategi med två nivåer. Att inte göra detta måste betraktas som ett oansvarigt försök att lämna över den nuvarande generationens åtaganden till nästa generation.

5.1.4

Teknikplattformar har visat sig vara välfungerande instrument för att skapa offentlig-privata partnerskap i syfte att utveckla dagordningar för europeisk strategisk forskning. EESK stöder kommissionens tanke att använda detta instrument på områdena för hållbart utnyttjande av fissionsteknik och geologisk slutförvaring. Det kan bli en viktig faktor för att locka unga forskare till sektorn.

5.1.5

För att säkerställa full täckning av driftskostnaderna under hela livslängden och för att skapa lika konkurrensvillkor är det nödvändigt att aktörerna gör tillräckliga resurser tillgängliga genom avvecklingsfonder både inom EU och globalt. Kommittén ser emellertid inget behov av fullständig harmonisering av förvaltningen av dessa fonder, bara principerna om fullständig och säker täckning och öppenhet respekteras.

5.1.6

Det krävs respekt för de strängaste säkerhetsstandarderna och samtidigt en förenkling av tillståndsförfarandena samt en successiv harmonisering av dessa genom samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna för, att skapa mer förutsägbara ledtider för byggprojekt och därmed en mer korrekt planering och kostnadsberäkning. Säkerheten får aldrig åsidosättas.

5.1.7

EESK stöder kommissionens förslag att uppdatera lånetaken för Euratomlån och säkerställa större tillgång till dessa lån. I princip bör investeringar i alla typer av energi ha samma tillgång på samma villkor till finansieringsinstrument som annars tillhandahålls av EIB.

5.1.8

Ett harmoniserat system för skadeståndsansvar samt mekanismer för att säkerställa tillgången till medel i händelse av skada orsakad av en nukleär olycka, utan att ta offentliga medel i anspråk, är enligt EESK:s åsikt också av central betydelse för att vinna ökad acceptans för kärnkraft. Det nuvarande systemet (med ett skadeståndsansvar motsvarande 700 miljoner USD) är otillräckligt för detta ändamål. De försäkringstekniska problem som uppstår på grund av den extremt låga sannolikheten för en olycka i kombination med potentiellt mycket allvarliga och kostsamma skador måste tas upp till behandling på ett öppet, konstruktivt och pragmatiskt sätt. Ett system med en gemensam försäkringsreserv kan vara en möjlighet.

5.1.9

EESK välkomnar förslaget att ge ny näring åt det internationella samarbetet med Internationella energiorganet (IAEA), Kärnenergibyrån (NEA) samt bilaterala avtal. Stor vikt bör läggas på bistånd till grannländer.

5.2

Utöver kommissionens förslag menar EESK att följande frågor bör granskas när kommissionen förbereder nästa skede:

5.2.1

Medlemsstaternas uppmärksamhet bör riktas mot att utbildningssatsningarna troligtvis på ny måste ökas på det omfattande området kärnenergi och kärnteknik, inklusive särskild utbildning i kärnsäkerhet. Utbildning är inte bara ett sätt att få fram ny kvalificerad personal på kärnenergiområdet utan också ett sätt att öka allmänhetens medvetenhet på området. Detta är av avgörande betydelse för opinionsbildningen.

5.2.2

Man bör undersöka vilka ytterligare eventuella problem som finns i samband med investeringar i kärnkraft på en öppen energimarknad, mot bakgrund av omfattningen och de långa ledtiderna, och eventuella marknadsbaserade lösningar på dessa problem.

5.2.3

Den europeiska kärnteknikindustrin har skaffat sig en ledande ställning, vilket innebär arbetstillfällen av hög kvalitet och utgör en fördel för kärnsäkerheten globalt sett, med tanke på det utmärkta resultatet vad avser säkerhet. För att kunna behålla denna ledande ställning mot bakgrund av att investeringarna i kärnenergin förväntas öka mycket i världen bör denna sektor, inbegripet komponentindustrin, utgöra ett särskilt mål för kommissionens nya sektorsinriktade arbetssätt.

5.3

Slutligen välkomnar EESK kommissionens avsikt att publicera vägledande program för kärnenergin oftare, vilket kommer att ge en mer uppdaterad bild av situationen EU.

Bryssel den 12 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Bilaga 2: Landsvis information om nuvarande verksamhet avseende kärnbränslecykel.

(2)  Bilaga 1: Se figurerna 6 och 7 som visar kärnkraftverkens ålder och åldersfördelning per land.

(3)  External Costs – Research results on socio-environmental damages due to electricity and transport, Europeiska kommissionen, 2003.

(4)  Western European Nuclear Regulatory Authorities.


BILAGA

till yttrandet från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag avslogs, men fick minst en fjärdedel av rösterna

Punkt 1.1

Ändra enligt följande:

”I sitt yttrande från 2004 ’Kärnkraftens betydelse för elproduktionen’ ansåg EESK att man borde anstränga sig att ’informera om vad kärnindustrin verkligen kan bidra med: försörjningssäkerhet, inga koldioxidutsläpp, konkurrenskraftiga priser, säkerhet och hantering av avfallet. Detta skulle göra det möjligt för det organiserade civila samhället att på ett kritiskt sätt analysera innehållet i de debatter som pågår om dessa frågor’. Det nya vägledande programmet om kärnenergin tillhandahåller viss sådan information. EESK ställer sig i huvudsak delvis bakom den analys och beskrivning som presenteras i kommissionens meddelande, men konstaterar att viktiga teman inte behandlas (se punkt 1.6). De flesta av kärnenergins centrala aspekter tas upp, och beskrivs enligt kommitténs mening på ett korrekt sätt. Kommittén tar nedan upp vissa andra aspekter av kärnkraften som måste beaktas.”

Motivering

Detta framgår både av andra ändringsförslag och av punkt 1.6 i utkastet till yttrande, i vilken det hänvisas till att viktiga aspekter (terror, kylvatten) inte behandlas tillräckligt.

Omröstningsresultat

Röster för: 49

Röster emot: 52

Nedlagda röster: 11

Punkt 1.2

Ändra enligt följande:

”Kärnenergin, som tillhandahöll 31 % av elektriciteten och 15 % av den totala primärenergikonsumtionen inom EU 2004, spelar en central roll på energimarknaden. Kärnenergin uppfyller också till fullo de energipolitiska målen. Priset på kärnkraften är i dag klart konkurrenskraftigt. Det yttre beroendet är litet och bränslekällorna är diversifierade och säkra, vilket ligger i linje med kraven på försörjningstrygghet. Kärnkraften är för närvarande den en av de största i stort sett koldioxidfria energikällan orna i Europa. De övriga miljökonsekvenser är begränsade och väl avgränsade

Motivering

I kommissionsdokumentet talar man inte om ”den största” utan ”en av de största” i stort sett koldioxidfria energikällorna. Vi bör citera korrekt.

När det gäller de övriga miljökonsekvenserna, se andra ändringsförslag.

Omröstningsresultat (OBS! Ändringsförslagets sista del, strykningen av en mening, antogs av samtliga ledamöter.)

Röster för: 57

Röster emot: 60

Nedlagda röster: 3

Punkt 1.3

Ändra enligt följande:

”Mot bakgrund av Europeiska rådets beslut om utsläppsmål för växthusgaser fram till 2020 och därefter är det uppenbart att ytterligare energiproduktionskapacitet med låga koldioxidutsläpp, vare sig det rör sig om förnybara energikällor, kärnenergi eller potentiellt ren kolenergi, bör ersätta produktionskapacitet med höga koldioxidutsläpp för att öka mängden el som produceras med låga koldioxidutsläpp. Rent praktiskt innebär detta att målen för klimat- och energipolitiken inte kan uppnås om man inte upprätthåller åtminstone den nuvarande andelen kärnkraftsproducerad energi fram till dess helt nya lösningar för ren energi finns tillgängliga. Kommittén har tagit del av kommissionens konstaterande att ’(…) mer än 110 kärntekniska anläggningar inom EU [för närvarande är] i olika stadier av avveckling. Åtminstone en tredjedel av de 152 kärnkraftverk som i dag är i drift i den utvidgade Europeiska unionen kommer att behöva avvecklas till 2025 (med förbehåll för en möjlig förlängning av deras livstid)’. Eftersom kommissionen hittills endast har fått information om byggandet av en ny reaktor, kommer kärnenergins andel i energiproduktionen sannolikt att minska kraftigt. Visserligen kan klimatmålen uppnås, vilket en studie rörande Tyskland från förbundskanslerns kansli visar, men detta kräver ytterligare ansträngningar för att minska energiförbrukningen, göra den förnybara energin effektivare och öka användningen av sådan energi.

Motivering

Detta framgår både av kommissionsdokumentet och den ovannämnda studien.

Omröstningsresultat

Röster för: 49

Röster emot: 65

Nedlagda röster: 6

Punkt 1.7

Ändra enligt följande:

Ytterligare en fråga är För de medlemsstater som fortfarande vill satsa på kärnenergi kan sektorns attraktionskraft som arbetsgivare och forskningsområde efter nära 20 års moratorium i Europa vara problematisk. EESK instämmer i kommissionens åsikt att sakkunskap i fråga om strålskydd och kärnteknik är av grundläggande betydelse för EU, och därför måste uppmärksamhet riktas på utbildning och forskning inom dessa områden. Detta är främst en uppgift för de företag som driver kraftverken.

Motivering

Det är inte fråga om något moratorium, och ansvaret för utbildning etc. ligger främst på företagen och inte på staterna eller gemenskapen.

Omröstningsresultat (omröstningen gällde bara ändringsförslagets andra del, den första godkändes)

Röster för: 45

Röster emot: 71

Nedlagda röster: 2

Punkt 3.6.1

Lägg till en ny punkt 3.6.1 enligt följande:

”Kommittén konstaterar att urantillgångarna beskrivs på olika sätt i kommissionens meddelande och sammanfattningen i IAEA:s senaste s.k. Red Data Books. I det sistnämnda dokumentet står det att utsikterna är goda för det naturliga uranets försörjningskapacitet – inbegripet befintliga, fastställda, planerade och möjliga produktionsanläggningar som grundar sig på de kartlagda tillgångarna – och att det beräknade internationella uranbehovet kommer att täckas efter 2010, under förutsättning att produktionsökningen och öppnandet av nya gruvor sker enligt planerna och produktionen fortsätter på full kapacitet i alla skeden. Eftersom de sekundära källorna förväntas minska i betydelse, framför allt efter 2015, behöver reaktorbehovet i allt högre grad täckas genom utbyggnad av befintliga och inrättande av nya anläggningar eller utnyttjande av alternativa kärnbränslecykler, det vill säga kostsamma och långvariga processer. I en nära framtid kommer det att krävas en ihållande och stark efterfrågan på uran för att man skall kunna stimulera utnyttjandet av de kartlagda tillgångarna inom rimlig tid. Eftersom kartläggning och utnyttjande av nya tillgångar kan ta lång tid (normalt sett tio år eller mer) kan det uppstå brist på uran och uranpriserna kan komma att stiga kontinuerligt på grund av både detta och minskningen av de sekundära källorna. EESK förväntar sig ett klargörande från kommissionen i denna fråga.”

Motivering

Vi bör nämna de tydliga skillnaderna i beskrivning i stället för att förtiga dem.

Omröstningsresultat

Röster för: 49

Röster emot: 65

Nedlagda röster: 5

Punkt 4.1

Ändra enligt följande:

”EESK välkomnar har tagit del av kommissionens nya utkast till vägledande program om kärnenergin. Energiområdet har utvecklats mycket under de tio år som gått sedan den senaste publikationen. I synnerhet under de senaste åren har utvecklingen varit dramatisk och riktat uppmärksamheten på energipolitikens samtliga tre aspekter: försörjningstrygghet, konkurrenskraft och rimliga priser samt miljö, i synnerhet klimatförändringarna. EU har reagerat på de uppenbara problemen och utmaningarna med förslag till en europeisk energipolitik. Mot den bakgrunden behövs analys och förslag på området kärnenergi. Kärnenergin placeras in i det generella sammanhanget och en del av den nödvändiga informationen tillhandahålls för diskussion och utformning av en energipolitik för Europa.”

Motivering

Föredraganden skriver själv att inte alla aspekter diskuteras (t.ex. terrorism).

Omröstningsresultat

Röster för: 50

Röster emot: 69

Nedlagda röster: 2

Punkt 4.5

Ändra enligt följande:

”Dessa nya investeringar bör i idealfallet uppfylla målen i fråga om försörjningstrygghet, konkurrenskraft och kampen mot klimatförändringarna. Mot bakgrund av de nya inslagen och potentialen i andra typer av energiproduktion kan man förvänta sig noterar kommissionen att det pågår en diskussion i några medlemsstater om förlängning av livstiden för befintliga kärnkraftverk samt nya investeringar. Kommittén ställer sig i detta avseende bakom kommissionens åsikter.

Motivering

Ändringsförslagets författare kan inte hitta något ställe där kommissionen hävdar att man kan ”förvänta sig” att livstiden skall förlängas. Detta är ren spekulation.

Se även punkt 1.5 som ändrades under sektionssammanträdet, när vi uttryckte vår oro över en eventuell förlängning av kärnkraftverkens livstid.

Omröstningsresultat

Röster för: 50

Röster emot: 67

Nedlagda röster: 6

Punkt 4.6

Ändra enligt följande:

”Enligt kommissionen räcker urantillgångarna ytterligare 85 år med nuvarande förbrukningsnivåer. Olika källor ger skilda uppgifter om detta, men huvudsakligen varierar bedömningarna mellan 85 och 500 år. Eftersom bränsletillgången är en viktig del av energiförsörjningstryggheten bör kommissionen ge mer detaljerad information om tillgången till kärnbränsle. Samtidigt vill vi återigen påpeka att det råder delade meningar om uranets tillgänglighet.

Motivering

Detta säger sig självt.

Omröstningsresultat

Röster för: 55

Röster emot: 68

Nedlagda röster: 0

Punkt 4.8

Ändra enligt följande:

”Det är alltså viktigt att beakta kärnenergins värdefulla bidrag när det gäller att undvika utsläpp av växthusgaser. Användningen av kärnenergi i EU innebär i dag att man undviker utsläpp på 600 miljoner ton CO2 varje år mot bakgrund av den nuvarande energimixen. Globalt sett innebär användningen av kärnkraft att man undviker att släppa ut ungefär två miljarder ton CO2. Detta motsvarar de nuvarande koldioxidutsläppen från Frankrike, Tyskland och Storbritannien tillsammans. Om den planerade utfasningen i vissa av medlemsländerna fullföljs måste en stor del av de befintliga europeiska kärnkraftsanläggningarna ersättas av andra utsläppsfria energikällor samt åtgärder vidtas för att åstadkomma energieffektivitet och minska energiförbrukningen. Om dessutom de övriga befintliga kärnkraftsanläggningarna inte ersätts av nya när de har tjänat ut måste all kärnkraft på medellång sikt ersättas av andra utsläppsfria energikällor på medellång sikt, samt åtgärder vidtas för att åstadkomma energieffektivitet och minska energiförbrukningen.”

Motivering

Vi måste överväga mer långtgående insatser än att bara ersätta en energiproducent med en annan. Detta har EESK påpekat ett flertal gånger.

Vidare vill ändringsförslagets författare påpeka att han bett föredraganden komma med belägg för de siffror som gäller minskningen av koldioxid, efter det att siffran 300 miljoner nämnts i arbetsdokumentet (med källhänvisning). Detta har dock tyvärr inte gjorts!

Omröstningsresultat

Röster för: 61

Röster emot: 61

Nedlagda röster: 2

Punkt 4.9

Lägg till följande:

”Mot bakgrund av Europeiska rådets beslut om utsläppsmål för växthusgaser fram till 2020 och därefter är det uppenbart att ytterligare energiproduktionskapacitet med låga koldioxidutsläpp, vare sig det rör sig om förnybara energikällor, kärnenergi eller potentiellt ren kolenergi, bör ersätta produktionskapacitet med höga koldioxidutsläpp för att öka mängden el som produceras med låga koldioxidutsläpp. Rent praktiskt innebär detta att målen för klimat- och energipolitiken inte kan uppnås på ett ekonomiskt godtagbart sätt om man inte upprätthåller åtminstone den nuvarande andelen kärnkraftsproducerad energi fram till dess helt nya energilösningar finns tillgängliga. Å andra sidan är det uppenbart att en ökad andel kärnkraft i kombination med förnybar energi skulle innebära bättre kostnadseffektivitet i kampen mot klimatförändringarna. Samtidigt visar studier (från förbundskanslerns kansli rörande Tyskland) att klimatmålen kan uppnås, men detta kräver ytterligare ansträngningar för att minska energiförbrukningen, göra den förnybara energin effektivare och öka användningen av sådan energi.

Motivering

Självförklarande.

Omröstningsresultat

Röster för: 58

Röster emot: 65

Nedlagda röster: 1

Ny punkt 4.11.1

Lägg till följande nya punkt 4.11.1:

Kommissionen hävdar följande: ’Skadeståndsansvaret vid nukleära olyckor i medlemsstaterna inom EU-15 regleras av Pariskonventionen från 1960, som skapade ett harmoniserat internationellt system för skadeståndsansvar vid nukleära olyckor, vilket för närvarande begränsar operatörernas skadeståndsansvar till omkring 700 miljoner USD.’ Kommittén anser att detta innebär ett indirekt stöd till kärnenergin och begär därför att operatören även skall vara skyldig att ha en omfattande försäkring för alla eventuella skador.”

Motivering

Under studiegruppens sammanträde hävdade föredraganden att man måste och kunde hitta en lösning. Detta framgår inte tydligt av texten. Ändringsförslaget är tänkt att åtgärda detta.

Man kan påpeka att bilar försäkras med ett skadeståndsansvar på 100 miljoner euro i Tyskland, medan kärnkraftverk försäkras med det löjliga beloppet 700 miljoner USD!!

Omröstningsresultat

Röster för: 41

Röster emot: 44

Nedlagda röster: 3

Punkt 4.14

Stryk text enligt följande:

”Den viktigaste uppgiften är att finna en lösning på frågan om hanteringen av det radioaktiva avfallet, särskilt slutförvaring av använt kärnbränsle, där tekniken finns men de politiska besluten saknas. Detta är en stor fråga med konsekvenser för miljö och folkhälsa och allmänhetens inställning till kärnkraft. I det vägledande programmet konstateras att inget land ännu har genomfört den föreslagna slutlösningen. I Finland sker emellertid framsteg – en slutförvaringsplats har valts ut – liksom i Sverige och Frankrike, där stora framsteg mot ett val av plats har gjorts.”

Motivering

Det är felaktigt att påstå att tekniken finns för att finna en lösning på denna fråga.

Omröstningsresultat

Röster för: 55

Röster emot: 69

Nedlagda röster: 4


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/62


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Linjekonferenser – Förenta nationernas konvention”

KOM(2006) 869 slutlig – 2006/0308 (COD)

(2007/C 256/12)

Den 20 mars 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 80 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs presidium beslutade den 14 februari 2007 att ge facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället i uppdrag att bereda ärendet.

Med tanke på ärendets brådskande karaktär utnämnde Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Anna Bredima-Savopoulou till huvudföredragande vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli) och antog följande yttrande med 86 röster för och 3 nedlagda röster.

1.   Slutsatser

1.1

EESK stöder förslaget att upphäva förordning 954/79, eftersom detta är en oundviklig konsekvens av upphävandet av förordning 4056/86 om gruppundantag för linjekonferenser. EESK noterar att dessa två förordningar har utgjort ett lagstiftningspaket.

1.2

I rådets förordning nr 954/79 behandlas medlemsstaternas ratifikation av eller anslutning till Förenta nationernas konvention om en uppförandekod för linjekonferenser, nedan kallad UNCTAD:s linjekod eller koden. Man kan notera att UNCTAD:s linjekod har ratificerats av 81 länder, inklusive de nya motorerna i världshandeln (dvs. Kina, Indien, Ryssland och Brasilien) samt Australien, Kanada, Japan, Nigeria, Mexiko, Indonesien, Saudiarabien och Singapore. Koden har också ratificerats av 16 av EU:s medlemsstater. Dessutom sker 60 % av det totala värdet av den internationella handeln via linjesjöfart, i huvudsak med container. Ett upphävande av förordning 954/79 (och förordning 4056/86) kommer därför utan tvekan att få konsekvenser som inte skall underskattas.

1.3

EESK uppmanar särskilt kommissionen att klargöra det rättsliga läget för EU:s linjefartyg internationellt efter upphävandet av förordning 954/79. Med tanke på hur viktig en integrerad europeisk sjöfartspolitik är för EU:s roll i världsekonomin och mot bakgrund av sjöfartens betydelse, inbegripet EU:s sjöfart, i den europeiska och globala handeln, anser EESK att man måste vara extra vaksam i samband med upphävandet. Man måste noga överväga konsekvenserna på både europeisk och internationell nivå. När det gäller kommissionens föregående förslag att upphäva förordning 954/79 menar kommittén att kommissionen inte har tagit tillräcklig hänsyn till följande två faktorer: a) Den diskriminering av EU:s linjefartyg som kan bli följden av upphävandet och som bör undvikas (i linje med artikel 12 i EG-fördraget), och b) De europeiska linjefartygens konkurrenskraft (inbegripet aktörer inom närsjöfarten), som måste säkerställas (i linje med den reviderade Lissabonstrategin).

1.4

Mot bakgrund av föregående yttranden från EESK och betänkanden från Europaparlamentet uppmanar EESK kommissionen att ta itu med de (politiska, rättsliga och praktiska) konsekvenser som skulle kunna bli följden av ett upphävande av förordningarna 4056/86 och 954/79 i syfte att undvika negativa följder för europeiska sjöfartsintressen på internationell nivå.

1.5

Uppenbarligen innebär de riktlinjer för tillämpningen av EU:s konkurrenslagstiftning på sjöfarten som kommer att vara tillämpliga på linjefarttjänster efter det att linjekonferenserna till och från EU avskaffats den 18 oktober 2008 i huvudsak att linjeoperatörer ges möjlighet att göra en egenutvärdering med avseende på avtalens förenlighet med EU:s konkurrenslagstiftning. Följaktligen anser EESK att det är föga sannolikt att dessa riktlinjer kommer att vara tillräckliga för att hantera de internationella (politiska, rättsliga och praktiska) följderna av ett upphävande av förordningarna 4056/86 och 954/79. EESK har i likhet med Europaparlamentet upprepade gånger i sina yttranden uppmanat kommissionen att analysera dessa konsekvenser och beakta dem i samband med upprättandet av ett nytt system i framtiden. Kommittén vill därför så småningom höras i fråga om utkastet till riktlinjer för tillämpningen av EU:s konkurrenslagstiftning på sjöfarten och få tillfälle att utarbeta ett yttrande i frågan.

1.6

Samtidigt som EESK ställer sig bakom upphävandet av förordning 954/79 har kommittén svårt att förstå varför det är så bråttom att upphäva den att man måste göra det innan de internationella följderna av EU:s politik för linjefart på senare år har analyserats och behandlats på ett korrekt sätt.

2.   Inledning

2.1

Den containerbaserade linjefarten är en central faktor för den europeiska ekonomin. Containertransport till sjöss står för runt 40 % av EU:s (EU-25) externa handel med avseende på värdet. De tre största linjeoperatörerna i världen är europeiska, och traderna mellan Asien och Europa är tillsammans med traderna mellan Asien och USA utan tvekan de viktigaste handelsvägarna (1). Dessutom finns det i världen 150 internationella linjekonferenser varav 28 har en verksamhet som berör EU. Bland de medlemsstater som har reguljär linjetrafik finns Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien, de baltiska länderna och Cypern. Enligt de senaste uppgifterna (2) står reguljär sjöfart, inbegripet linjekonferenserna, för 60 % av det totala värdet av den internationella handeln och 25 % av de 5,9 miljarder ton som transporteras sjövägen.

2.2

Det aktuella förslaget syftar till att upphäva rådets förordning (EEG) nr 954/79 av den 15 maj 1979 om medlemsstaternas ratifikation av eller anslutning till Förenta nationernas konvention om en uppförandekod för linjekonferenser. Förslaget är ett resultat av upphävandet av förordning (EEG) nr 4056/86 som avser gruppundantaget för linjekonferenser i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1419/2006 av den 25 september 2006. Genom förordning 1419/2006 utvidgas också tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1/2003 till att även omfatta cabotage och internationell trampfart.

2.3

FN:s konvention om en uppförandekod för linjekonferenser (Genève den 6 april 1974) formulerades under beskydd av Förenta nationernas konferens för handel och utveckling (UNCTAD) i syfte att dra upp riktlinjer för en harmoniserad internationell ram för linjekonferenser. UNCTAD:s uppförandekod för linjekonferenser antogs som ett svar på utvecklingsländernas rimliga önskan om större delaktighet för deras transportörer inom linjefarttransportområdet. Koden var resultatet av utdragna multilaterala förhandlingar mellan utvecklade länder och utvecklingsländer (3). Dess metoder för uppdelning av last mellan operatörer i länder i tradens ändpunkter och operatörer i tredje länder syftade till att undvika protektionism. Förordning 954/79 syftade till att göra kodens mekanismer förenliga med principerna i fördraget.

2.4

Följande medlemsstater har ratificerat eller anslutit sig till UNCTAD:s linjekod: Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Malta, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Slovakien, Spanien, Sverige och Storbritannien. Norge, som ingår i EES-området, har också anslutit sig till koden.

2.5

I diskussionen om upphävandet av linjekonferenssystemet i EU underströk Europaparlamentet i två betänkanden (2005 och 2006) följande: ”Eftersom tillämpningen av denna förordning (4) (upphävande av förordning 4056/86) kommer att skapa en lagkonflikt när det gäller vissa medlemsstaters anslutning till UNCTAD:s uppförandekod för linjekonferenser, rekommenderas medlemsstaterna att säga upp koden, även om de inte kan tvingas till detta. På grund av dessa omständigheter behövs det ett entydigt förfarande för att hantera de internationella lagkonflikter som skulle kunna uppstå”. Kommissionen skall inför Europaparlamentet lägga fram ”en överskådlig översikt över tredjeländers ståndpunkter (Kina, Förenta staterna, Kanada, Japan, Singapore och Indien) när det gäller EU:s nya politik för linjetjänster (accepterande, anpassning, protester, negativa effekter, etc.) och deras beredskap att anpassa sina egna system.” Kommissionen bör emellertid ”noggrant undersöka vilka handelsmässiga och politiska konsekvenser” en uppsägning av UNCTAD:s linjekod skulle innebära. Kommissionen bör undersöka om det är nödvändigt att ändra eller upphäva annan EU-lagstiftning, såsom rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (5). Europaparlamentet ”uppmanar kommissionen (6) att inte driva förslaget om att slopa artikel 9 i förordning (EEG) nr 4056/86 enligt vilken förhandlingar skall föras om en konflikt uppstår mellan gemenskapsrätten och rätten i tredje länder, detta i synnerhet med tanke på att kommissionen avser att revidera konkurrenslagen om sjötransporter”. I strid mot Europaparlamentets rekommendationer har emellertid artikel 9 slopas helt och hållet tillsammans med förordning 4056/86 samtidigt som den efterfrågade grundliga genomgången av rättsliga och politiska konsekvenser av upphävandet av linjekonferenssystemet i EU ännu inte har genomförts.

2.6

EESK har också diskuterat upphävandet av förordning 4056/86, och antagit två yttranden i denna fråga (2004 och 2006). År 2006 framförde EESK sina reservationer och menade att man måste undersöka om det föreslagna upphävandet av förordning 4056/86 skulle få hållbara effekter. Kommittén påpekade att konferenssystemet fortfarande bygger på ”multilaterala och bilaterala avtal där EU:s medlemsstater och/eller gemenskapen är avtalsslutande parter”. EESK noterade också att ”kommissionen konstaterar att dessa avtal leder till att upphävandet av vissa bestämmelser i förordning 4056/86 (artiklarna 1.3.b-c, 3-8 samt 26) bör uppskjutas i två år för att gemenskapen skall hinna säga upp eller omförhandla dessa avtal med tredje länder”. EESK ansåg att kommissionen också borde ”ta hänsyn till de små och medelstora företagens intressen i samband med upphävandet av förordning 4056/86. De små och medelstora företagen utgör ryggraden i EU:s ekonomi och de spelar en viktig roll i den reviderade Lissabonstrategin. Marknaderna bör förbli öppna för den nuvarande och potentiella konkurrensen, inklusive små och medelstora rederier”. EESK menade slutligen att ”en konsolidering visserligen kan få positiva effekter för EU:s näringsliv (effektivitetsvinster, skalfördelar, besparingar), men att försiktighet bör iakttas så att inte den konsolidering som upphävandet av förordning 4056/86 kan leda till resulterar i färre aktörer på de relevanta marknaderna, dvs. mindre konkurrens”.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Förslaget till förordning innehåller endast två artiklar: Artikel 1 om upphävande av förordning 954/79, och artikel 2 om den nya förordningens ikraftträdande den 18 oktober 2008.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK har noga bevakat konkurrensbestämmelserna för sjöfarten, och särskilt frågan om linjekonferenserna, under mer än två årtionden, och i samband med detta uttryckt olika åsikter vad gäller upphävandet av gruppundantaget för linjekonferenserna. Genom upphävandet av förordning 4056/86 i enlighet med förordning 1419/2006 kommer emellertid linjekonferenser till och från EU nu att förbjudas från den 18 oktober 2008.

4.2

Förordning 4056/86 och förordning 954/79 utgör ett lagstiftningspaket där den senare förordningen antogs som en följd av ratificeringen av UNCTAD:s linjekod i vissa medlemsstater. Följaktligen innebär upphävandet av förordning 4056/86 också att förordning 954/79 måste upphävas. Därmed måste EESK, som ursprungligen hade invändningar mot upphävandet av förordning 4056/86, men som senare tvingades acceptera upphävandet samtidigt som kommittén varnade för följderna, stödja förslaget till upphävande av förordning 954/79 eftersom detta skulle innebära en förenkling av EU-lagstiftningen. Trots detta skulle kommittén, precis som i samband med upphävandet av förordning 4056/86, ännu en gång vilja betona att man allvarligt måste begrunda de eventuella rättsliga och politiska återverkningarna (och potentiellt negativa effekterna) av det föreslagna upphävandet av förordning 954/79. EESK noterar emellertid att förslaget till upphävande av förordning 954/79 ännu en gång tycks sakna en utvärdering av de potentiella politiska, rättsliga och praktiska problem som kan bli följden av upphävandet. Samtidigt som behovet av ett upphävande inte ifrågasätts eftersom det är en logisk konsekvens av upphävandet av förordning 4056/86 vill EESK än en gång framhålla att de eventuella återverkningarna, politiska, rättsliga och praktiska, bör tas upp till behandling av EU.

4.3

UNCTAD:s linjekod och linjekonferenskonceptet omnämns i gemenskapslagstiftningen och andra rättsliga instrument som antagits av EU. Det är till exempel grundvalen för förordningarna 4055/86, 4058/86 (7) samt 823/2000 om linjefartkonsortier. Koden nämns också särskilt i vissa bilaterala avtal, t.ex. mellan EU och Ryssland (art. 39.1 a) och associationsavtalet mellan EU och Algeriet från 2005 (art. 34.3).

4.4

I samband med upphävandet av förordning 4056/86 angav kommissionen att den skulle utfärda riktlinjer om tillämpningen av EU:s konkurrenslagstiftning på sjöfarten, inbegripet linjefarttjänster. Med avseende på dessa tjänster skulle riktlinjerna fungera som grundval för linjefartsoperatörerna efter den 18 oktober 2008 (dvs. efter det att linjekonferenserna till och från EU avskaffats) i egenutvärderingen av avtalens förenlighet med EU:s konkurrensbestämmelser (t.ex. art. 81-82 i EG-fördraget). Huruvida dessa riktlinjer kommer att erbjuda några lösningar på potentiella rättsliga problem som skulle kunna uppstå på internationell nivå med anledning av upphävandet av förordning 954/79 återstår emellertid att se. Uppenbarligen är utkastet till riktlinjer av mycket allmän natur och kan därför inte garantera den rättssäkerhet som krävs för en sjöfartsnäring som förväntas genomföra egenutvärderingar. Utkastet till riktlinjer tycks inte heller ta upp de internationella konsekvenserna av upphävandet av förordningarna 4056/86 och 954/79. EESK vill därför uttrycka en önskan om att så småningom höras så att kommittén noga kan följa den vidare utvecklingen och vid behov bistå med stöd eller sakkunskap i utarbetandet av de slutgiltiga riktlinjerna.

4.5

EESK menar att den centrala frågan är om förslaget till upphävande av förordning 954/79 också innebär en rättslig skyldighet att säga upp anslutningen till UNCTAD:s linjekod. Kommittén noterar att kommissionen inte tagit upp denna fråga i motiveringen till förslaget om upphävande av förordning 954/79. Man kan emellertid dra slutsatsen att kommissionen anser att medlemsstaterna, som är kodens avtalsslutande parter, inte har någon rättslig skyldighet att säga upp anslutningen till koden. I så fall skulle det rättsliga läget efter upphävandet av förordning 954/79 vara följande: EU:s medlemsstater behöver inte säga upp koden, men de får inte längre tillämpa den på trader till och från EU. Koden kommer emellertid att fortsätta att gälla på andra kontinenter. Samtidigt kommer de EU-medlemsstater som ännu inte har ratificerat koden att efter den 18 oktober 2008 inte längre kunna göra det, något som förklaras i motiveringen och som föreskrivs i det femte skälet till förslaget om upphävande av förordning 954/79. Om följaktligen en medlemsstat som inte är en avtalsslutande part till UNCTAD:s linjekod skulle vilja ansluta sig till den i syfte att säkra sina linjefartsoperatörers intressen på trader utanför EU, skulle detta vara omöjligt.

4.6

Mot den bakgrunden skulle följande rättsliga paradox kunna uppstå efter den 18 oktober 2008: Operatörer från medlemsstater som är avtalsslutande parter till linjekoden men som inte avsagt sig anslutning till koden skulle fortfarande kunna hänvisa till dess bestämmelser med avseende på rättigheter för crosstraders, oberoende parter i enlighet med artikel 2.4 a och b samt resolution 2. Å andra sidan skulle operatörer från medlemsstater som inte är avtalsslutande parter till linjekoden och som inte längre har möjligheter att ratificera eller ansluta sig till koden efter den 18 oktober 2008 inte längre kunna hänvisa till dess bestämmelser. Följande frågor kommer då att uppstå: Är det möjligt att anta ett förslag som skulle innebära en särbehandling mellan EU-operatörer, i strid mot artikel 12 i EG-fördraget? Skulle inte en sådan situation dessutom påverka konkurrenskraften i europeiska företag inom EU och globalt, i strid mot den förnyade Lissabonstrategin? Skulle inte en sådan situation visa på behovet av ett övergripande arbetssätt i EU:s politik, i synnerhet på områdena transportpolitik och konkurrenspolitik med avseende på sjöfarten, i linje med grönboken om unionens framtida havspolitik?

4.7

EESK vill kraftigt understryka vikten av att inte underskatta de internationella följderna av upphävandet av linjekonferenssystemet. EESK noterar att man på andra rättsområden för närvarande bibehåller systemen för kartellförbud. Vissa länder utanför EU har uttryckt oro för upphävandet av linjekonferenssystemet inom EU. Vi kan här hänvisa till ett uttalande som nyligen gjordes av Asian Shipowners Forum (Bussan, Korea 29.5.2007):

”Medlemmarna tog del av den senaste tidens utveckling i Australien, Kina, Hongkong, Japan och Singapore, och noterade med oro EU:s beslut att häva gruppundantaget för linjekonferenser. Delegaterna bekräftade den ståndpunkt som ASF sedan länge intagit och som innebär att kartellförbudet är nödvändigt för sjöfartsnäringen och för dess förmåga att stimulera till de investeringar som krävs för att möta det ökade behovet av internationell handel, och att systemet främjar hela handelsnäringen. Parterna kom överens om att operatörerna skall fortsätta sträva efter förståelse hos relevanta aktörer som befraktare och regeringar för den viktiga roll som överenskommelser mellan operatörerna spelar när det gäller att stödja handeln. ASF noterade att dess medlemmar, särskilt sammanslutningarna KSA, JSA och SSA, lämnat in skriftliga inlagor till Europeiska kommissionen och andra relevanta organ där de uttryckte sitt motstånd mot upphävandet av kartellimmuniteten. KSA hade också fått svar från kommissionen med innebörden att förordning 4056/86 skulle upphävas, men att man planerade andra alternativ samtidigt som man skulle upprätthålla konsortieförordningen, som är en av de två grundpelarna i antikartellsystemet.” EESK noterar uttalandet från Asian Shipowners' Forum som ett tecken på behovet av att utvärdera, eller åtminstone ordentligt granska, de internationella konsekvenserna av att upphäva linjekonferenssystemet i EU på global bas och med avseende på den globaliserade ekonomin, i enlighet med flera tidigare framställningar i samma riktning från EESK och Europaparlamentet.

4.8

Mot bakgrund av ovanstående vill EESK framhålla att denna fråga inte kan granskas enbart ur ett konkurrenslagstiftningsperspektiv. De politiska och sjöfartspolitiska dimensionerna av att upphäva linjekonferenssystemet i EU och därmed också förordning 954/79 får inte underskattas. EESK kan därför inte förstå kommissionens brådska att lägga fram ett förslag om att upphäva förordning 954/79 eftersom de internationella återverkningarna av att tillämpa EU:s konkurrenslagstiftning på sjöfarten, och i synnerhet upphävandet av linjekonferenssystemet, ännu inte har granskats ordentligt, trots ett flertal framställningar om detta, även från EESK.

5.   Särskilda synpunkter

5.1

När det gäller det nuvarande läget i fråga om ratificering av linjekoden noterar EESK att kommissionen i sin motivering till förslaget om att upphäva förordning 954/79 hänvisar till att 13 av EU:s medlemsstater är avtalsslutande parter till UNCTAD:s linjekod. I själva verket är det 16 medlemsstater som har ratificerat koden, senast Rumänien, Bulgarien och Malta.

I förordning 954/79 har vissa förbehåll funnits för att värna vissa operatörers intressen bl.a. rederier som transporterar gods mellan utländska hamnar (crosstraders). Förslaget om upphävande av denna förordning innehåller emellertid inga sådana garantier. Man bör i detta sammanhang inte underskatta intresset hos de europeiska linjefartaktörer vars verksamhet äger rum mellan andra kontinenter (där linjekoden tillämpas). Man kan också notera att UNCTAD:s linjekod har ratificerats av 81 länder, inklusive de nya motorerna i världshandeln (dvs. Kina, Indien, Ryssland och Brasilien) samt Indonesien, Mexiko, Nigeria, Saudiarabien, Australien, Kanada, Japan och Singapore.

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Global Insight – slutrapport om tillämpningen av konkurrensreglerna på linjesjöfarten, oktober 2005.

(2)  UNCTAD – 2003, Clarksons – 2003.

(3)  EUT C 157, 28.6.2005.

(4)  Europaparlamentets betänkande A6-0217/2006 av den 22 juni 2006.

(5)  EGT L 378, 31.12.1986, s. 1.

(6)  Europaparlamentets betänkande A6-0314/2005 of 24/10/05.

(7)  Förordning 4055/86 (”tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land”) bygger på UNCTAD:s linjekod. I artikel 4.1 a) b) anges en utfasning av befintlig uppdelning av linjefartlast med direkt hänvisning till linjekoden. Förordning 4058/86 av den 22 december 1986 (”samordnade åtgärder för att säkerställa fri tillgång till last på oceantrader” bygger på linjekoden. I artikel 1 anges åtgärder beträffande linjetrafik som regleras och inte regleras av koder – EGT L 378, 31.12.1986, s. 4.


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/66


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Radiofrekvensidentifiering (RFID-teknik)”

(2007/C 256/13)

I en skrivelse av den 26 februari 2007 uppmanade Europeiska kommissionen Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett yttrande om ”Radiofrekvensidentifiering (RFID-teknik)”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 19 juni 2007. Föredragande var Peter Morgan.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli 2007) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röster för, 1 röst emot och 6 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Radiofrekvensidentifiering (RFID, Radio Frequency Identification) är en viktig teknik som kommer att bli mycket betydelsefull i framtiden. De tillämpningar som finns och som kommer att utvecklas innebär möjligheter att förbättra ett brett spektrum av förfaranden inom näringslivet i både den offentliga och den privata sektorn och ge avsevärda fördelar till både enskilda och företag. RFID har potential att stimulera massiv utveckling av Internettillämpningar, och möjliggöra vad ett FN-organ har beskrivit som ”Internet of Things”, sakernas Internet. Om RFID emellertid inte kontrolleras noggrant har det också potentialen att kränka den personliga integriteten, kränka de mänskliga friheterna och hota de enskildas och företagens säkerhet.

1.2

Meddelandets fullständiga titel är ”Radiofrekvensidentifiering (RFID) i Europa: på väg mot en strategi”. Kommissionen har redan genomfört ett brett samråd som har utgjort grunden för meddelandet. EESK har nu ombetts utarbeta ett förberedande yttrande. På grundval av reaktionerna på meddelandet kommer kommissionen att lägga fram en rekommendation till medlemsstaterna i slutet på året. Eventuell lagstiftning, som kan ta längre tid, kommer senare. Detta yttrande bör således fokusera på innehållet i rekommendationen.

1.3

För att bidra till utformningen av rekommendationerna har kommissionen beslutat att inrätta en grupp av intressenter som skall fungera som bollplank. EESK skulle välkomna en möjlighet att presentera detta yttrande i intressentgruppen.

1.4

EESK stöder kommissionens förslag till åtgärder inom områdena radiospektrum, normer, folkhälsa, säkerhet och miljö. Vi vill påpeka att det snarast krävs ett effektivt bidrag från industrin till forumet för normfrågor.

1.5

Eftersom kommissionen kommer att offentliggöra sina rekommendationer till medlemsstaterna vid slutet av året är det rimligt att anta att den kommer att godta dagens infrastruktur för datasäkerhet och personlig integritet. Detta innebär i synnerhet att det är de tillsynsmyndigheter för uppgiftsskydd som redan finns i medlemsstaterna som kommer att ansvara för frågor om RFID och personlig integritet och uppgiftsskydd. Dessa frågor står i centrum för detta yttrande.

1.6

De hot mot privatlivets helgd och de mänskliga friheterna som RFID kan innebära är stora:

RFID-taggar kan placeras i eller på föremål och dokument utan att den person som förvärvar dessa föremål vet om det. Eftersom radiovågor lätt och ljudlöst passerar genom tyg, plast och andra material är det möjligt att avläsa RFID-taggar som har sytts in i kläder eller satts fast på objekt som förvaras i plånböcker, kassar, väskor och annat.

Genom användning av elektroniska produktkoder skulle vartenda föremål i världen kunna få sitt eget unika ”ID-kort”. Användningen av unika ID-nummer skulle kunna leda till inrättandet av ett globalt registreringssystem för ting, där varje fysiskt föremål identifieras vid försäljnings- eller överlåtelsestället och kopplas till den som köper eller äger föremålet.

Användning av radiofrekvensidentifiering kräver att man skapar enorma databaser som innehåller uppgifter om de enskilda taggarna. Dessa uppgifter skulle kunna kopplas till data som medger personlig identifiering, särskilt som datorernas minnen och databehandlingskapacitet utvidgas.

Taggarna kan avläsas på håll, även om sikten är skymd, av läsare som kan sitta osynligt placerade i nästan alla miljöer där människor samlas. Läsare kan döljas i golvplattor, vävas in i mattor, gömmas i dörröppningar och hyllor så att det är praktiskt taget omöjligt för den enskilde att veta när avläsning sker.

Om den personliga identiteten kopplas till unika nummer på RFID-taggar kan individer spåras och övervakas utan att de vet om det eller har gett sitt samtycke.

Man kan tänka sig att RFID-avläsarna så småningom utgör ett allestädes närvarande globalt nätverk. För ett sådant nätverk skulle det inte krävas läsare överallt. Vägtullsystemet i London kan spåra alla bilar som kör in i centrala London med relativt få, strategiskt placerade kameror. Ett nätverk av strategiskt placerade RFID-läsare skulle kunna konstrueras på samma sätt. Detta får inte hända.

1.7

För att avvärja dessa hot måste följande ske:

RFID-användare måste offentliggöra sin strategi och praxis och det får inte finnas några hemliga databaser med personuppgifter.

De enskilda har rätt att få reda på när föremål i detaljhandeln innehåller RFID-taggar eller läsare. All avläsning av RFID-taggar som sker i detaljhandeln måste vara öppen för insyn för alla.

De som använder radiofrekvensidentifiering måste anmäla syftet med märkningen och läsarna. Insamlingen av uppgifter bör begränsas till det som är nödvändigt för det aktuella syftet.

RFID-användare är ansvariga för att genomförandet och användningen av tekniken sker inom ramarna för lagstiftningen och riktlinjerna för uppgiftsskydd. De är också ansvariga för systemens och databasernas säkerhet och integritet.

1.8

Hur dessa principer skall omsättas i praktiken är en omdiskuterad fråga. I idealfallet skall varje företag som är inblandat i transaktioner mellan företag och kunder, exempelvis detaljhandel, biljettförsäljning, tillträdeskontroller och transportjänster, ge kunderna någon form av garanti för att dessa principer följs, ett slags kundstadga. En sådan stadga skulle kunna innehålla alla de principer för god praxis beträffande dataskydd som anges i punkt 4.5. EESK föreslår dessutom följande riktlinjer:

a)

Man bör förbjuda handlarna att tvinga eller förmå kunder att acceptera aktiva eller icke-aktiva taggar i de produkter de köper. Andra alternativ kan vara att fästa taggarna på förpackningen eller använda taggar som går att ta bort, i likhet med prislappar.

b)

Kunderna bör ha rätt att avlägsna eller avaktivera taggar på föremål de äger.

c)

Användning av RFID för att spåra enskilda personer bör i princip förbjudas. Att spåra personer är olämpligt, oavsett om detta sker till exempel via kläder, varor, biljetter eller andra föremål.

d)

RFID bör aldrig användas på ett sådant sätt att anonymiteten kan röjas eller minskas.

e)

De ansvariga myndigheterna bör tillhandahålla tydliga bestämmelser om att c) och d) endast kan tillåtas i särskilda fall och då endast efter ett formellt förhandsmeddelande till myndigheten.

1.9

Vissa undantag till ovanstående riktlinjer kan tänkas i följande fall:

Den enskilde väljer att låta taggarna vara aktiva för sin egen bekvämlighets skull.

Den enskilde ger sitt samtycke till övervakning i kritiska miljöer, exempelvis offentliga och privata inrättningar och institutioner med höga säkerhetskrav.

Enskilda personer kan välja att använda tillämpningar som gör det möjligt att spåra och identifiera dem på samma sätt som användningen av mobiltelefoner, bankkort, Internetadresser osv. redan möjliggör spårning och identifiering.

Alla sådana undantag bör anmälas till behörig myndighet.

1.10

RFID-tekniken har ännu inte uppnått full mognad, och vi förstår ännu inte dess fulla potential. Den skulle kunna erbjuda oerhörda fördelar för vårt tekniska samhälle, men samtidigt kan det vara det största tekniska hotet hittills mot privatlivet och friheten. EESK anser att RFID-tillämpningar bör utvecklas i enlighet med stränga etiska regler och med respekt för uppgiftsskydd, privatliv och säkerhet, men att utvecklingen av tillämpningar bör fortsätta, med nödvändiga garantier.

1.11

Sammanfattningsvis: När RFID-tillämpningar tillåts bör användningen präglas av insyn för alla berörda parter. Tillämpningar i syfte att förbättra hanteringen av varor är allmänt sett godtagbara. Tillämpningar som innebär märkning av personer kan i regel bara accepteras tillfälligt. Tillämpningar som kopplar personer till varor kan godtas i marknadsföringssyfte. Tillämpningar som identifierar personer med hjälp av de varor de har köpt är i princip inte godtagbara. Vissa tillämpningar är dessutom olämpliga i ett fritt samhälle och bör aldrig tillåtas. Det absoluta kravet på att den personliga integriteten och anonymiteten bevaras måste vara kärnpunkten i kommissionens rekommendationer till medlemsstaterna.

2.   Var är radiofrekvensidentifiering (RFID) och varför är det viktigt?

2.1

Radiofrekvensidentifiering (RFID) är en teknik som möjliggör automatisk identifiering och insamling av data genom användning av radiofrekvenser. Dess främsta kännetecken är att den gör det möjligt att med hjälp av elektronisk märkning förse alla föremål, djur eller till och med personer med en unik referens och andra uppgifter samt att läsa av denna information med hjälp av en trådlös anordning.

2.2

Själva taggarna består av en elektronisk krets som lagrar uppgifter och en antenn som överför uppgifterna via radiovågor. En RFID-läsare hämtar den lagrade informationen från taggarna. När läsaren sänder ut radiovågor kommunicerar den med alla taggar inom räckhåll. Det krävs mjukvara för att kontrollera läsaren och för att samla in och filtrera informationen.

2.3

Det finns olika typer av RFID-system. Taggarna kan antingen vara aktiva eller passiva. Aktiva taggar innehåller ett inbyggt batteri som driver den interna kretsen och genererar radiovågor, och de kan sända även om ingen RFID-läsare finns i närheten. Passiva taggar drivs med energin i de radiovågor som sänds ut av läsaren och har ingen egen kraftkälla. Taggarna kan vara utrustade med enbart läsminne (”read-only”) eller medge både avläsning och registrering (”read-write”). Taggar som enbart kan avläsas är billigare att producera och används i de flesta av dagens tillämpningar.

2.4

Räckvidden i ett RFID-system beror på radiofrekvensen, läsarens styrka och materialet mellan tagg och läsare. Det kan röra sig om några få meter för passiva system men över hundra meter för aktiva system.

2.5

RFID är det lägsta steget i den trådlösa tekniktrappan. Om man ser till det avstånd som signalen färdas innehas förstaplatsen av satellitkommunikationssystem som GPS. Därefter kommer mobiltelefonteknik för långa avstånd, t.ex. GSM och GPRS, följt av kortdistanssignaler inom byggnader som Wi-Fi, och sedan följer nätverk som Bluetooth och sist RFID. Var och en av dessa tekniker är avskild från och oberoende av övriga, vilket innebär att det till exempel inte finns någon risk för att satellitsystem avläser RFID-taggar. Däremot kan uppgifter överföras mellan de olika systemen genom apparater som mobiltelefoner.

2.6

Här följer några exempel på de potentiella fördelarna med RFID-tillämpningar:

För den enskilde kan tekniken innebära större säkerhet (t.ex. livsmedelssäkerhet, inom sjuk- och hälsovården och för att bekämpa läkemedelsförfalskningar), bekvämlighet (t.ex. kortare köer i snabbköpet, förbättrad baggagehantering på flygplatser, automatiserade betalningar), och förbättrad vård (särskilt för patienter som lider av kroniska sjukdomar som demens).

Inom transportområdet förväntas radiofrekvensidentifiering bidra till förbättrad effektivitet och ökad säkerhet och kvalitet när det gäller människor och varor.

Inom sjuk- och hälsovården kan radiofrekvensidentifiering användas för att öka vårdkvaliteten och patienternas säkerhet men också för att säkra att medicinering sker som den skall och för att förbättra logistiken. Arbete pågår med RFID-märkning av enskilda piller.

Inom detaljhandeln skulle RFID kunna bidra till att minska varubristen, lagernivåerna och stölderna.

Inom många branscher där varumärkesförfalskning är vanligt förekommande, kan radiofrekvensidentifiering bidra till att fastställa var olagliga varor kommer in i leveranskedjan.

RFID-märkning förväntas förbättra sortering och återanvändning av produktdelar och material, vilket i sin tur kan leda till bättre avfallshantering och en mer hållbar utveckling.

2.7

Många aspekter av RFID kan illustreras genom tillämpningar för böckers livscykel. Det enorma antalet böcker som finns i tryck är en logistisk mardröm för förlag, distributörer, bibliotek och bokhandlar. Bortsett från logistiken i leveranskedjan finns det ett behov av att spåra böcker som finns på hyllorna för att kunna finna och ersätta dem. Dessutom måste biblioteken kontrollera lånecykeln, och den enskilde kan ha svårigheter att hålla ordning på sina egna böcker. RFID-taggar på böcker erbjuder en lösning på alla dessa problem. Kontrollen av bibliotekslån har sin motsvarighet på många andra områden där föremål återvinns eller lånas ut.

2.8

För att illustrera vilka hot som denna teknik kan ge upphov till återges här ett sammandrag av en patentansökan från IBM (20020615758) från november 2002. Den rör identifiering och spårning av personer med hjälp av RFID-märkta föremål.

”En metod och ett system för att identifiera och spåra personer med hjälp av RFID-märkta föremål som personerna bär på sig. Uppgifter om tidigare köp för varje person som handlar i en affär samlas in i kassan och lagras i en databas över transaktioner. När en person som bär eller har med sig föremål med RFID-märkning går in i affären eller avläsningsområdet avläser en RFID-läsare de RFID-taggar som finns på den personen och registrerar informationen. Avläsningen av informationen i RFID-taggarna samkörs med registret för transaktioner med användning av kända korrelationsalgoritmer. På grundval av resultatet av samkörningen kan man fastställa personens exakta identitet eller vissa kännetecken för den personen. Informationen kan användas för att övervaka personens rörelser i affären eller inom andra områden.”

Patentansökan nummer 20050038718 från American Express har ett liknande innehåll.

2.9

Det är tydligt att RFID är mycket mer än en elektronisk streckkod. Av sammanfattningen av patentansökan ovan framgår att de centrala skillnaderna är följande:

(a)

Märkningen innehåller inte bara en beskrivning av föremålet utan identifierar det enskilda föremålet, något som i sin tur kan användas för att identifiera köparen.

(b)

Taggen behöver inte vara ett fysiskt mikrochips. Kretsen kan tryckas direkt på de flesta material, exempelvis klädesplagg.

(c)

Taggen kan förbli aktiv efter försäljningen och fortlöpande avläsas om och om igen.

(d)

Läsutrustningen finns inte bara i försäljningsstället utan kan finnas överallt, inte bara i affärslokalerna.

(e)

Samordning i en databas innebär nya dimensioner i fråga om datainsamling, personlig integritet och uppgiftsskydd.

2.10

Om en tagg skall förbli aktiv bortom kassan är en diskussionsfråga. Å ena sidan finns hotet mot privatlivet. Å andra sidan kan det finnas fördelar för köparen. Möjligheten att ha en RFID-läsare i hemmet skulle göra det lättare att skapa ordning i vinkällare, kylskåp, garderober och bokhyllor. Valet bör därför logiskt sett göras av individen, men tekniken och tillämpningarna måste låta honom eller henne göra detta val.

2.11

RFID har många fler tillämpningar än produktidentifiering i detaljhandeln. EESK:s identitetskort använder RFID-teknik. I Londons tunnelbanesystem används RFID-kort i stor omfattning för betalning och tillträde. Kreditkort kommer snart att innehålla RFID-teknik för hantering av små transaktioner utan pinkod. RFID-brickor används i samband med vägtullar och föraridentifiering. Användningen av skidliftar kontrolleras vid vissa europeiska skidorter via en RFID-bricka som placeras i en ficka på skiddräkten. Föredraganden för detta yttrande bär tre RFID-kort och en RFID-bricka dagligen. Hans hund kan identifieras via ett subkutant RFID-chips. Sådana chips används alltmer för märkning av djur i syfte att skapa spårbarhet i livsmedelskedjan. Det är bara ett litet steg till att börja märka brottslingar och problempatienter på samma sätt som hundar.

2.12

Det ID-kort som används av EESK är en ofarlig RFID-tillämpning. Identifieringen blir emellertid en mycket svår fråga när RFID-märkning placeras i arbetskläder eller uniformer så att den uniformerade personalens rörelser fortlöpande kan spåras via avläsare som placeras på centrala punkter i lokalerna. Trots det måste man tillstå att detta i vissa fall kan vara önskvärt av exempelvis säkerhetsskäl. Att spåra en enskild individ kan i vilket fall som helst, om det inte sker i enlighet med relevanta säkerhetsföreskrifter, innebära en stor kränkning av den personliga integriteten som kräver tungt vägande skäl och mycket noggrann övervakning.

2.13

Ett märkligt förebud om framtida tillämpningar redovisas i tidskriften The Economist, som meddelar att inträdesbiljetten till VIP-området i Baja Beach Club i Barcelona är ett mikrochip som sätts in i gästens arm. Chipet är något större än ett riskorn, det är överdraget med glas och silikon och används för att identifiera enskilda individer vid inträdet och i samband med betalning för drycker. Det injiceras med lokalbedövning av en sköterska. I huvudsak är detta en RFID-tagg.

3.   Meddelandets innehåll

3.1

Radiofrekvensidentifiering är en politiskt viktig fråga, eftersom den kan bli en ny drivkraft för tillväxt och sysselsättning och därmed ett viktigt bidrag till Lissabonstrategin. Förutsättningen är dock att hindren för nyskapande röjs ur vägen.

3.2

Kommissionen genomförde under 2006 ett offentligt samråd om radiofrekvensidentifiering. Av samrådet framkom vilka förväntningar som finns på tekniken med utgångspunkt i RFID-pionjärernas resultat, men även de betänkligheter medborgarna har beträffande RFID-tillämpningar som innebär identifiering och spårning av personer.

3.3

Fortsatt utveckling och en omfattande användning av radiofrekvensidentifiering skulle kunna göra informations- och kommunikationstekniken till en ännu viktigare drivkraft för nyskapande och tillväxt.

3.4

Det behövs en tydlig och förutsägbar rättslig och politisk ram för att användarna skall acceptera denna nya teknik. Eftersom RFID-tekniken till sin natur är gränsöverskridande bör detta ramverk dessutom se till att bestämmelserna är i överensstämmelse med reglerna för den inre marknaden.

3.5   Säkerhet, privatliv och etik

3.5.1

Det finns allvarliga farhågor om att denna teknik med stor genomslagskraft som kan skapa många möjligheter kan komma att utgöra ett hot mot privatlivet. RFID-teknik kan användas för att samla in uppgifter som är direkt eller indirekt kopplade till en person som är identifierad eller kan identifieras och som därför anses vara personuppgifter. RFID-taggar kan lagra personuppgifter. RFID-teknik skulle kunna användas för att spåra och följa människors rörelser eller lägga upp en profil över deras beteenden. RFID-tekniken erbjuder stora möjligheter att inkräkta på privatlivet. Berörda parter har uttryckt sin oro för eventuella kränkningar av grundläggande värden, intrång i privatlivet och ökad övervakning, i synnerhet på arbetsplatser, något som i sin tur kan leda till diskriminering, uteslutning, bestraffning och kanske förlust av arbetet.

3.5.2

Det är helt klart att tillämpningen av radiofrekvensidentifiering måste vara både socialt och politiskt acceptabel samt etiskt och rättsligt tillåten. De många ekonomiska och samhälleliga fördelarna med radiofrekvensidentifiering kommer bara att kunna bli verklighet om det finns ett effektivt skydd när det gäller personuppgifter, privatlivet och de därmed förbundna etiska aspekterna som är det centrala i debatten om allmänhetens godtagande av radiofrekvensidentifiering.

3.5.3

Gemenskapens rättsliga ram när det gäller skydd av personuppgifter och privatliv i Europa har utformats för att inte bli föråldrad när utvecklingen går framåt. Skyddet av personuppgifter täcks av det allmänna direktivet om skydd av personuppgifter (1) som är tillämpligt på alla tekniker, inklusive RFID. Det allmänna direktivet om skydd av personuppgifter kompletteras av direktivet om integritet och elektronisk kommunikation (2). Enligt dessa direktiv måste medlemsstaternas offentliga myndigheter se till att införandet av RFID-tillämpningar sker i överensstämmelse med lagstiftning avseende skydd av privatliv och personuppgifter. Det kan därför bli nödvändigt att ge detaljerade riktlinjer för den praktiska tillämpningen av radiofrekvensidentifiering, och att anta tillämpliga uppförandekodexar.

3.5.4

När det gäller säkerhet skall branschen, medlemsstaterna och kommissionen gemensamt göra en insats för att fördjupa förståelsen för systemfrågor och därmed relaterade hot mot säkerheten som kan uppstå i samband med användning av RFID-teknik och RFID-system i stor skala. Ett sätt att ta sig an dessa viktiga frågor är att utarbeta specifikationer och anta konstruktionskriterier som förhindrar risker för privatlivet och säkerheten, inte bara på teknisk nivå, utan även på organisatorisk nivå och när det gäller affärsverksamhet. Det krävs därför en grundlig undersökning av kostnader och nytta beträffande de specifika säkerhets- och privatlivsrelaterade riskerna innan man väljer RFID-system och börjar använda RFID-tillämpningar.

3.5.5

Det finns även farhågor när det gäller öppenhet och neutralitet i de databaser som skall registrera de unika referenser som utgör grunden för RFID-systemet, lagring och hantering av de insamlade uppgifterna och tredjeparts användning av dessa. Detta är viktiga frågor eftersom RFID kommer att skapa en våg av Internettillämpningar som med tiden kommer att binda samman miljarder av smarta anordningar och sofistikerad sensorteknik i en världsomspännande nätbaserad kommunikationsinfrastruktur. Denna nya fas av utvecklingen av Internet benämns ofta ”sakernas Internet”.

3.5.6

Systemet för att registrera och namnge identiteter i det framtida ”sakernas Internet” måste innehålla skydd mot sammanbrott och oavsedd användning som skulle kunna vara förödande. Det får inte falla i händerna på särskilda intressegrupper som skulle kunna använda databaserna och benämningssystemen för egna ändamål. Skyddet av säkerhet, etik och privatliv måste garanteras för alla berörda parter, från privatpersoner till företag, som har känsliga kommersiella uppgifter i RFID-baserad affärsverksamhet.

3.5.7

Vid utformningen av RFID-informationssystem är det viktigt att beakta behoven hos både de parter som aktivt deltar i utvecklingen av systemet (exempelvis företagsorganisationer, offentliga förvaltningar och sjukhus) och slutanvändarna av systemet (medborgare, konsumenter, patienter och anställda). Eftersom slutanvändarna vanligtvis inte inbegrips i utvecklingsstadiet kommer kommissionen att stödja att tillämpningsspecifika riktlinjer (uppförandekod, god praxis) utarbetas av en kärngrupp av experter som företräder alla parter. Senast vid utgången av 2007 kommer kommissionen att utfärda en rekommendation för att fastställa de principer som myndigheterna och andra intressenter bör tillämpa när det gäller RFID-användning.

3.5.8

Kommissionen kommer att överväga att inbegripa lämpliga bestämmelser i det kommande förslaget till ändring av direktivet om integritet och elektronisk kommunikation och kommer samtidigt att beakta synpunkterna från den kommande RFID-intressegruppen, ”den arbetsgrupp för skydd av personuppgifter som avses i artikel 29” och andra relevanta initiativ såsom Europeiska gruppen för etik inom vetenskap och ny teknik. På grundval av detta kommer kommissionen att bedöma behovet av ytterligare lagstiftning för att garantera skyddet av personuppgifter och privatlivet.

3.5.9

Kommissionen kommer att nära följa övergången till ”sakernas Internet” där RFID förväntas spela en viktig roll. I slutet av 2008 kommer kommissionen att offentliggöra ett meddelande i vilket denna utveckling analyseras, särskilt med hänsyn till skyddet av privatliv, förtroende och förvaltning. Kommissionen kommer att bedöma de olika strategiska alternativen, bl.a. huruvida nya lagstiftningsåtgärder krävs för att både garantera uppgiftsskyddet och skyddet av privatliv och behandla andra offentliga politikmål.

3.5.10

Kommentarer till frågorna om säkerhet, privatliv och etik ges i punkt 4 i detta yttrande.

3.6   Andra strategiska frågor i samband med RFID

3.6.1

Vid sidan av områdena säkerhet, privatliv och etik ger RFID-tekniken upphov till andra politiska frågor, till exempel om radiospektrum, normer, folkhälsa, säkerhet och miljö.

3.6.2

Det är viktigt att harmonisera villkoren för spektrumanvändning i syfte att möjliggöra enkel rörlighet och låga kostnader. Kommissionen antog nyligen ett beslut om RFID-frekvenser i UHF-bandet (2006/808/EG). Denna tilldelning ansågs vara tillräcklig för de kommande tre till tio åren, men om behovet av ytterligare spektrum skulle uppkomma kan kommissionen använda sina befogenheter enligt radiospektrumbeslutet (672/2002/EG). EESK ställer sig bakom detta.

3.6.3

Ett effektivt antagande av internationella standarder och harmonisering av regionala standarder är nödvändigt för att tjänsterna skall kunna tas i bruk utan problem. De relevanta europeiska standardiseringsorganen – CEN och ETSI – deltar fullt ut i arbetet. Kommissionen uppmanar dessa organ att i samarbete med näringslivet se till att de standarder som utvecklas uppfyller de europeiska kraven, särskilt när det gäller skyddet av privatliv, säkerhet, immateriella rättigheter och tillstånd. Eftersom industristandarder och äganderättsskyddade patent ofta förs fram tillsammans uppmanar EESK kommissionen att göra vad den kan för att få industrin och standardiseringsorganen att arbeta snabbt för att förhindra att europeiska RFID-tillämpningar i alltför hög grad blir beroende av dyra immateriella rättigheter med ägare utanför EU.

3.6.4

När det gäller miljön överensstämmer radiofrekvensidentifieringen med definitionen av elektrisk och elektronisk utrustning i direktiv 2002/96/EG om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) och direktiv 2002/95/EG om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter. I fråga om folkhälsa rör frågorna den elektromagnetiska strålning som är förknippad med RFID-utrustning. Elektromagnetiska fält i samband med RFID-tillämpningar är vanligtvis svaga, och därför förväntas allmänhetens och arbetstagarnas RFID-relaterade exponering för elektromagnetiska fält hålla sig inom gällande gränsvärden med god marginal. Med tanke på den allmänna ökningen av trådlösa tillämpningar har emellertid kommissionen för avsikt att regelbundet se över de rättsliga ramarna. EESK godtar denna ståndpunkt.

4.   Anmärkningar

4.1

Eftersom kommissionen kommer att offentliggöra sina rekommendationer till medlemsstaterna vid slutet av året är det rimligt att anta att den kommer att godta dagens infrastruktur för datasäkerhet och personlig integritet. Detta innebär i synnerhet att det är de tillsynsmyndigheter för uppgiftsskydd som redan finns i medlemsstaterna som kommer att ansvara för frågor om RFID och personlig integritet och uppgiftsskydd.

4.2

I sitt meddelande anger kommissionen att den bland annat kommer att inrätta och samråda med en grupp av intressenter. EESK skulle vilja presentera detta yttrande för intressentgruppen.

4.3

De hot mot privatlivets helgd och de mänskliga friheterna som RFID kan innebära är stora:

(a)

RFID-taggar kan placeras i eller på föremål och dokument utan att den person som förvärvar dessa föremål vet om det. Eftersom radiovågor lätt och ljudlöst passerar genom tyg, plast och andra material är det möjligt att avläsa RFID-taggar som har sytts in i kläder eller satts fast på objekt som förvaras i plånböcker, kassar, väskor och annat.

(b)

Genom användning av elektroniska produktkoder skulle vartenda föremål i världen kunna få sitt eget unika ”ID-kort”. Användningen av unika ID-nummer skulle kunna leda till inrättandet av ett globalt registreringssystem för ting, där varje fysiskt föremål identifieras vid försäljnings- eller överlåtelsestället och kopplas till den som köper eller äger föremålet.

(c)

Användning av radiofrekvensidentifiering kräver att man skapar enorma databaser som innehåller uppgifter om de enskilda taggarna. Dessa uppgifter skulle kunna kopplas till data som medger personlig identifiering, särskilt som datorernas minnen och databehandlingskapacitet utvidgas.

(d)

Taggarna kan avläsas på håll, även om sikten är skymd, av läsare som kan sitta osynligt placerade i nästan alla miljöer där människor samlas. Läsare kan döljas i golvplattor, vävas in i mattor, gömmas i dörröppningar och hyllor så att det är praktiskt taget omöjligt för den enskilde att veta när avläsning sker.

(e)

Om den personliga identiteten kopplas till unika nummer på RFID-taggar kan individer spåras och övervakas utan att de vet om det eller har givit sitt samtycke.

(f)

Man kan tänka sig att RFID-avläsarna så småningom utgör ett allestädes närvarande globalt nätverk. För ett sådant nätverk skulle det inte krävas läsare överallt. Vägtullssystemet i London kan spåra alla bilar som kör in i centrala London med relativt få, strategiskt placerade kameror. Ett nätverk av strategiskt placerade RFID-läsare skulle kunna konstrueras på samma sätt. Detta får inte hända.

4.4

I det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling har kommissionen redan tillhandahållit vägledning för etisk användning av teknik som påverkar datasäkerhet och privatliv (handledningen för sökande, för samarbetsprojekt, s. 54) (3). RFID är ett typiskt exempel på teknik och lagliga rättigheter som utvecklas tillsammans, och på allmänhetens förväntningar på respekt för privatlivet i samband med insamling och gemensamt utnyttjande av information. Problem som rör den personliga integriteten uppstår överallt där unika uppgifter som möjliggör en identifiering av personer samlas in och lagras, vare sig detta sker i digital form eller inte. Felaktig eller obefintlig kontroll av tillgången till uppgifterna kan orsaka problem i fråga om den personliga integriteten. De datakällor som oftast påverkas av problemen rörande uppgiftsskydd finns inom hälsovård, straffrätt, ekonomi, genetik och lokalisering. Lokalisering är den centrala frågan för RFID.

4.5

I sina riktlinjer (4) för hur man hanterar dataskydd och privatliv har kommissionen fastställt åtta principer som skall genomföras för att säkerställa god praxis. Dessa innebär att uppgifter

skall behandlas på ett korrekt och lagligt sätt,

skall samlas in endast för särskilda ändamål,

skall vara adekvata och relevanta och inte får omfatta mer än vad som är nödvändigt,

skall vara riktiga,

skall inte bevaras under en längre tid än vad som är nödvändigt,

skall behandlas i enlighet med den registrerades rättigheter,

skall förvaras säkert,

skall inte överföras till länder utan tillräckligt skydd.

Dessa riktlinjer är mycket lämpliga för att skydda privatlivet och för uppgiftsskyddet i samband med RFID-tillämpningar.

4.6

Enligt EESK är de grundläggande principerna för god praxis följande:

RFID-användare måste offentliggöra sin strategi och praxis och det får inte finnas några hemliga databaser med personuppgifter.

Enskilda personer har rätt att få reda på när föremål i detaljhandeln innehåller RFID-taggar eller läsare. All avläsning av RFID-taggar som sker i detaljhandeln måste vara öppen för insyn för alla.

De som använder radiofrekvensidentifiering måste anmäla syftet med märkningen och läsarna. Insamlingen av uppgifter bör begränsas till det som är nödvändigt för det aktuella syftet.

RFID-användare är ansvariga för att genomförandet och användningen av tekniken sker inom ramarna för lagstiftningen och riktlinjerna för uppgiftsskydd. De är också ansvariga för systemens och databasernas säkerhet och integritet.

4.7

Hur dessa principer skall omsättas i praktiken är en omdiskuterad fråga. I idealfallet skall varje företag som är inblandat i transaktioner mellan företag och kunder, exempelvis detaljhandel, biljettförsäljning, tillträdeskontroller och transportjänster, ge kunderna någon form av garanti för att dessa principer följs, ett slags kundstadga. EESK föreslår dessutom följande riktlinjer:

a)

Man bör förbjuda handlarna att tvinga eller förmå kunder att acceptera aktiva eller icke-aktiva taggar i de produkter de köper. Andra alternativ kan vara att fästa taggarna på förpackningen eller använda taggar som går att ta bort, i likhet med prislappar.

b)

Kunderna bör ha rätt att avlägsna eller avaktivera taggar på föremål de äger.

c)

Användning av RFID för att spåra enskilda personer bör i princip förbjudas. Att spåra enskilda personer är olämpligt, oavsett om detta sker till exempel via kläder, varor, biljetter eller andra föremål.

d)

RFID bör aldrig användas på ett sådant sätt att anonymiteten kan röjas eller minskas.

e)

De ansvariga myndigheterna bör tillhandahålla tydliga bestämmelser om att c) och d) endast kan tillåtas i särskilda fall och efter ett formellt förhandsmeddelande till myndigheten.

4.8

Vissa undantag till ovanstående riktlinjer kan tänkas i följande fall:

Den enskilde väljer att låta taggarna vara aktiva för sin egen bekvämlighets skull.

Den enskilde ger sitt samtycke till övervakning i kritiska miljöer, exempelvis offentliga och privata inrättningar och institutioner med höga säkerhetskrav.

Den enskilde kan välja att använda tillämpningar som gör det möjligt att spåra och identifiera dem på samma sätt som användningen av mobiltelefoner, bankkort, Internetadresser osv. redan möjliggör spårning och identifiering.

Alla sådana undantag bör anmälas till behörig myndighet.

4.9

En typ av tillämpningar som skulle kunna undantas generellt är tillfällig spårning av människor och varor. I samband med lufttransporter skulle bagaget kunna märkas vid incheckningen för att förbättra säkerheten och tillförlitligheten i bagagehanteringen, medan passagerarna skulle kunna märkas för att förbättra och påskynda påstigningen på planet och säkerhetskontrollerna. En annan tillämpning skulle kunna vara att spåra patienter som tagits in på sjukhus för operation. Centralt för att denna typ av tillämpningar skall accepteras är att märkningen säkert raderas när den tillfälliga situationen upphör.

4.10

RFID-tekniken har ännu inte uppnått full mognad, och vi förstår ännu inte dess fulla potential. Den skulle kunna erbjuda oerhörda fördelar för vårt tekniska samhälle, men samtidigt kan det vara det största tekniska hotet hittills mot privatlivet och friheten. EESK anser att RFID-tillämpningar bör utvecklas i enlighet med stränga etiska regler och med respekt för uppgiftsskydd, privatliv och säkerhet, men att utvecklingen av tillämpningar bör fortsätta, med nödvändiga garantier.

4.11

Sammanfattningsvis: När RFID-tillämpningar tillåts bör användningen präglas av insyn för alla berörda parter. Tillämpningar i syfte att förbättra hanteringen av varor är allmänt sett godtagbara. Tillämpningar som innebär märkning av personer kan i regel bara accepteras tillfälligt. Tillämpningar som kopplar personer till varor kan godtas i marknadsföringssyfte. Tillämpningar som identifierar personer med hjälp av de varor de har köpt är i princip inte godtagbara. Vissa tillämpningar är dessutom olämpliga i ett fritt samhälle och bör aldrig tillåtas. Det absoluta kravet på att den personliga integriteten och anonymiteten bevaras måste vara kärnpunkten i kommissionens rekommendationer till medlemsstaterna.

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  Direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.

(2)  Direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation.

(3)  http://cordis.europa.eu/fp7/dc/index.cfm?fuseaction=UserSite.CooperationDetailsCallPage&call_id=11.

(4)  Direktiv om dataskydd, 95/46/EG, artikel 6.


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/73


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén ”Galileo vid skiljevägen: Genomförandet av de europeiska programmen för globala system för satellitnavigering (GNSS)”

KOM(2007) 261 slutlig

(2007/C 256/14)

Den 16 maj 2007 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Den 29 maj 2007 gav kommitténs presidium i uppdrag åt facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället att förbereda ärendet.

Mot bakgrund av ärendets brådskande natur utsåg EESK Stéphane Buffetaut till huvudföredragande vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli 2007) och antog yttrandet med 95 röster för, inga röster emot och 1 nedlagd röst.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar den realistiska hållning och det mod kommissionen visat i sitt meddelande ”Galileo vid skiljevägen: Genomförandet av de europeiska programmen för globala system för satellitnavigering (GNSS)” (KOM(2007) 261), genom att dra konsekvenserna av svårigheterna i koncessionsförhandlingarna kring Galileosystemet.

1.2

EESK stödjer helt att de låsta förhandlingarna bryts och att en alternativ strategi utformas.

1.3

Kommittén stöder fullt ut rådets, Europaparlamentets och kommissionens vilja att slutföra Galileoprojektet med dess ursprungliga definition och omfattning.

1.4

Kommittén anser att Galileoprojektet är ett strategiskt projekt för EU som gör det möjligt att visa att Europa är i stånd att samverka kring ett mycket stort mänskligt, vetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt projekt.

1.5

Kommittén anser att det vore förödande för EU att överge projektet.

1.6

Kommittén framhåller att det scenario som kommissionen presenterat utgör ett intressant och realistiskt förslag som syftar till att slutföra projektet och anser att det faktum att ansvaret för och finansieringen av utvecklings- och installationsfasen läggs på den offentliga sektorn speglar en realistisk bedömning av situationen.

1.7

Eftersom detta scenario får betydande ekonomiska följdverkningar och kräver särskilda ansträngningar från den offentliga sektorns sida, framhåller EESK att det är nödvändigt att på ett öppet sätt fundera över möjligheten för EU:s medlemsstater att använda Galileosystemet för militära, främst defensiva, syften samt över möjligheten att införa en smärre avgift för utrustningen i systemet för att bidra till ekonomisk balans i projektet.

1.8

EESK rekommenderar att man så snabbt som möjligt förtydligar villkoren och formerna för koncessionen för Egnossystemet, som är ett regionalt europeiskt komplement till det amerikanska GPS-systemet, och att man på ett bra sätt samordnar genomförandet av Egnos- och Galileoprogrammen.

1.9

Kommittén stöder valet av Europeiska rymdorganisationen ESA som ansvarig för den offentliga upphandlingen och utnämningsbesluten i projektet.

1.10

Kommittén varnar för frestelsen att tillämpa kraven för principen om rättvist återflöde på Galileoprojektet, även om kommittén har förståelse för medlemsländernas farhågor beträffande den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska utvecklingen.

1.11

Kommittén erinrar om att frågorna om styrning samt teknisk och ekonomisk ansvarsfördelning, när de inte förvaltas väl, visat sig kunna innebära stora faror, vilket den senaste tidens utveckling hos Airbus visat.

1.12

Kommittén uppmanar medlemsländerna att göra allt som står i deras makt för att slutföra Galileoprojektet.

2.   Bakgrunden till meddelandet

2.1

Fem månader efter offentliggörandet av Grönboken om satellitnavigationstillämpningar offentliggjorde kommissionen ett nytt meddelande med den oroande titeln ”Galileo vid skiljevägen: Genomförandet av de europeiska programmen för globala system för satellitnavigering (GNSS)”.

2.2

En slagkraft titel till följd av att förhandlingarna kring koncessionsavtalet gått i stå. Det visade sig inte möjligt att träffa ett avtal med det industrikonsortium som visat intresse för denna koncession. Detta berodde på att det förelåg grundläggande meningsskiljaktigheter kring den ekonomiska modellen för projektet.

2.3

Kommissionen kunde följaktligen inte göra annat än att, efter en rad förseningar igenomförandet av Galileoprogrammet, konstatera att förhandlingarna misslyckats och att en omfattande ekonomisk och juridisk omläggning av projektet var nödvändig.

2.4

Vid transportministrarnas möte den 22 mars i år uppmanade rådet för övrigt kommissionen att utvärdera situationen och föreslå detaljerade alternativa scenarier för koncessionsavtalet samt ett scenario för att snabbt kunna tillhandahålla satellitnavigeringssystemet Egnos, ett regionalt komplement till det amerikanska GPS-systemet, som förelöpare till Galileo.

2.5

Europaparlamentet har ånyo uttryckt sitt stöd för Galileoprojektet samtidigt som man även uttryck oro över de upprepade förseningarna kring utvecklingen av projektet och har bett kommissionen att presentera förslag på hur situationen kan åtgärdas.

2.6

Kommissionens meddelande tillmötesgår denna dubbla begäran från de lagstiftande EU-institutionerna.

3.   Innehållet i meddelandet

3.1

Den första viktiga aspekten är att kommissionen uppmanar rådet och Europaparlamentet att konstatera att de nuvarande förhandlingarna om koncessionsavtalet misslyckats och följaktligen avsluta dem. I det låsta förhandlingsläget hade kommissionen egentligen ingen annan lösning till hands.

3.2

Kommissionen ber dock samtidigt rådet och parlamentet att åter bekräfta sitt åtagande om att inrätta ett självständigt satellitnavigeringssystem och att stödja det fortsatta genomförande av Galileoprogrammet. De misslyckade aktuella förhandlingarna om koncessionsavtalet torde således inte innebära att Galileoprogrammet överges. Kommissionen önskar tvärtom att projektets strategiska betydelse för den europeiska unionen bekräftas liksom dess betydelse på det ekonomiska planet.

3.3

Det fortsatta genomförandet av Galileoprogrammet måste enligt kommissionen förlöpa helt enligt den aktuella planeringen. De tekniska kännetecknen bör förbli desamma, dvs. en konstellation av trettio satelliter med fem olika tjänster och en högkvalitativ signal i rymden.

3.4

Det kan således inte bli fråga om att nöja sig med ett nedbantat Galileo-program.

3.5

Kommissionen föreslår följande två scenarier:

a.

Scenario A: Enligt detta scenario finansieras och upphandlas ett driftssystem med begränsade prestanda av den offentliga sektorn. Den grundläggande infrastrukturen omfattar 18 satelliter med tillhörande marksegment. Både exaktheten i positioneringen och täckningen räcker för att erbjuda tjänsterna på marknaden, men utan att dra fördel av Galileos tekniska mervärde.

De återstående tolv satelliterna kommer därefter att utplaceras av den privata sektorn inom ramen för ett koncessionsavtal.

b.

Scenario B: Enligt detta scenario finansieras och upphandlas ett komplett driftssystem med fullständiga prestanda av den offentliga sektorn. Infrastrukturen består av 30 satelliter med tillhörande marksegment. Den kommer att göra det möjligt att tillhandahålla samtliga Galileotjänster till alla användare i målgruppen och ge en garanti om gedigen konstruktion till den framtida koncessionshavaren. Det offentlig-privata partnerskapet, i form av ett koncessionsavtal för tjänster, omfattar drift, utnyttjande av systemet och underhåll av de 30 satelliterna. Installationen skall vara slutförd i slutet av 2012 och koncessionsavtalet skall täcka perioden 2010-2030.

3.6

Kommissionen rekommenderar att det andra scenariot antas i två steg:

Omedelbart genomföra Egnos, som en förelöpare till Galileo, genom en särskild koncession år 2008: Driften planeras vara i gång i slutet av år 2012 efter att hela Galileokonstellationen installerats.

Samtidigt förhandla fram och inrätta ett offentlig-privat partnerskap, i form av en koncession, för den efterföljande utnyttjandefasen av Egnos och Galileo 2010-2030.

3.7

Kommissionen har uttryckt en önskan om att rådet och parlamentet skall ge sitt stöd till dessa två program genom att bekräfta ett antal principer:

Att göra Egnossystemet funktionsdugligt år 2008.

Att man beslutar att utforma, fastställa, styra och granska de europeiska GNSS-programmen på EU-nivå i samtliga medlemsstaters intresse.

Att man erkänner Galileoprogrammets strategiska natur.

Att man utser Europeiska rymdorganisationen (ESA) som offentlig upphandlare och utnämningsmyndighet på Europeiska unionens vägnar, och att ESA bör agera enligt EU:s regler och riktlinjer,

Att man, då det är möjligt, tillämpar rättvis konkurrens i programmet.

Att man förstärker och omstrukturerar den offentliga styrningen av programmen genom att tilldela Europeiska kommissionen det politiska ansvaret och ledarskapet.

Att man skapar förtroende bland investerarna.

3.8

Ett sådant program kräver inte bara att betydande ekonomiska resurser ställs till förfogande för att anslagen i budgetplanen för det nu föreslagna programmet ska kunna användas utan även garantier om ytterligare finansiering.

3.9

Enligt budgetramarna för 2007-2013 skulle det krävas 2,4 miljarder euro för det fortsatta genomförandet enligt den nuvarande planen samt för nya åtgärder för att minska riskerna. Om man utgår från upphandling av den första kompletta konstellationen, följt av ett offentlig-privat partnerskap för driftsfasen 2010-2013, skulle det bli nödvändigt att mobilisera 3,4 miljarder euro.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Det är sunt att kommissionen har konstaterat att de aktuella koncessionsförhandlingarna har gått i stå och rekommenderat att dessa bör avbrytas. Falska förespeglingar skulle endast ha bidragit till att förlänga den olustiga situationen och ytterligare ha försenat programmets genomförande.

4.2

Rådet drog i det här avseendet samma slutsats som kommissionen och beslöt att avbryta förhandlingarna för att inleda förhandlingar på ny basis. Rådet har även på nytt bekräftat Galileoprojektets prioritet, vilket EESK välkomnar.

4.3

En färsk Eurobarometerstudie (maj/juni 2007) om Galileoprogrammet beställd av GD Energi och transport visar att 80 procent av EU:s befolkning stödjer idén med ett självständigt satellitnavigeringssystem och att 63 procent av befolkningen är positiv till kompletterande finansiering för att projektet skall kunna slutföras. Bedömningen av vilka följderna för bilden av EU skulle bli om Galileoprojektet övergavs går dock isär. 44 procent av de tillfrågade anser att det skulle ha skadlig inverkan och 41 procent anser att det inte skulle få några följder.

4.4

EESK välkomnar rådets och allmänhetens stöd för Galileoprojektet, men anser att det vore förödande för bilden av EU och för förtroendet för EU:s projekt om projektet övergavs. EU skulle därigenom visa prov på oförmåga att slutföra ett vetenskapligt och tekniskt framtidsprojekt av ett slag som skulle involvera vårt främsta forsknings- och innovationscentrum och med en teknik som skulle skapa stora marknadsmöjligheter.

4.5

Meddelandet innehåller, trots dessa påminnelser, flera öppna frågor. Kommissionen lägger en stark betoning på Egnossystemet och behovet av att så snart som möjligt kunna utnyttja detta system men skjuter fram frågan om vem som ska ha hand om driften. Kommissionen begränsar sig till att ange att driften kommer att bli föremål för en koncession men ger inga uppgifter om formen för denna eller om eventuella partner (företag, konsortier, organ eller företag som ansvarar för flygtrafikförvaltningen osv.). Kommer det att bli en operatör från den offentliga eller privata sektorn? Vilka genomförandeförfaranden och tidsfrister kommer att tillämpas?

4.6

Utbyggnadssystemen som gör det möjligt att förbättra kvaliteten på GPS-tjänsterna är regionala (förutom Egnos finns det ett system i Nordamerika, WAAS, och ett annat i Indien). Vilka kopplingar finns mellan dessa regionala system och vilka internationella avtal krävs?

4.7

Mot bakgrund av de svårigheter man haft med det konsortium som intresserat sig för Galileokoncessionen bör man se upp så att inte liknande problem uppstår med de nya föreslagna scenarierna. Bakom konsortiets medlemmar kunde man ju faktiskt ofta skönja de nationella direktiven. Många av de berörda företagen är beroende av den offentliga upphandlingen eller är statliga bolag, och det vore naivt att tro att det skulle röra sig om ett klassiskt ”privat” konsortium. Dessa omständigheter kan även uppkomma i de nya scenarierna. Mot bakgrund av ovanstående bör man organisera anbudsförfaranden som borgar för verklig konkurrens.

4.8

EESK välkomnar att projektets upplägg över lag inte har ändrats och i synnerhet inte det föreslagna tjänsteutbudet. Kommissionens förslag är det mest förnuftiga. Ändringar i projektets upplägg skulle medföra ytterligare förseningar, ökade kostnader och onödiga risker.

4.9

Kommittén anser även att kommissionen gör rätt i att påpeka att man ”utan att så tvivel om systemets civila karaktär måste erkänna att ett militärt bruk kan ge stora intäkter”. Vi är medvetna om att denna fråga är känslig och anser att medlemsländerna bör fortsätta att diskutera den sinsemellan. Vi anser att EU:s medlemsländer, om de så önskar, fritt bör kunna besluta om att använda systemet med offentligt reglerade tjänster med begränsad tillgång för defensiva militära syften om lämplig finansiering erbjuds.

4.10

Eftersom om finansieringen av projektet är av central betydelse, ställer sig EESK frågan om man inte bör överväga att införa smärre avgift för försäljningen av systemutrustningen för att bidra till finansieringen av Galileoprogrammet.

4.11

EESK stöder valet av Europeiska rymdorganisationen ESA som projektets offentliga upphandlare och utnämningsmyndighet, men betonar att ESA inte bör tillämpa den så kallade principen om rättvist återflöde på Galileoprojektet, trots att kommittén är medveten om att avtalen mellan staterna i det föregående scenariot var resultatet av en känslig ekonomisk balansgång medlemsländerna emellan. Kommittén understryker behovet av att inte äventyra ett både så viktigt och symboliskt projekt för EU på grund av oro kring projektets ekonomiska följder för de viktigaste deltagarländerna. Kommittén påminner om att de svårigheter som EADS i dag ställs inför är en följd av samma slags farhågor. Parternas strävan efter ekonomisk balans är befogad, men om den resulterar i en situation av handlingsförlamning eller i förseningar i genomförandet av projekten, äventyras hela detta europeiska flaggskeppsprojekt med sina industriella och vetenskapliga dimensioner och sina ekonomiska återverkningar.

4.12

EESK antar slutligen att det är kommissionens vilja att bibehålla principerna för gemenskapens styrelseformer som föranlett den att, på ett kanske något odiplomatiskt sätt, insistera på att tilldelas den politiska ledningen för projektet, och att man därmed underskattat Europeiska rymdorganisationens viktiga roll.

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/76


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Tvåårsrapporten om EU:s strategi för hållbar utveckling”

(2007/C 256/15)

I ett brev av den 11 december 2006 till Dimitris Dimitriadis bad Europeiska kommissionen Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett yttrande om ”Tvåårsrapport om EU:s strategi för hållbar utveckling”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö (observationsgruppen för hållbar utveckling), som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 juni 2007. Föredragande var Lutz Ribbe.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 70 röster för, 21 röster mot och 10 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av slutsatserna och kommitténs rekommendationer

1.1

EESK välkomnar den ”nya” hållbarhetsstrategi som antogs vid EU-toppmötet i juni 2006 och som har gett nytt liv åt debatten. Det bindande kravet på lägesrapporter vartannat år kommer särskilt att bidra till att politiker och allmänhet får mer konkret information om vilken positiv utveckling som sker och vilka problem som finns i genomförandet.

1.2

EESK har i tidigare yttranden om hållbar utveckling i princip välkomnat de dokument som lagts fram av kommissionen, rådet och Europeiska rådet, men också ställt kritiska frågor och utarbetat ibland vittgående förslag, som ofta inte beaktats av institutionerna. Också denna gång framför EESK kritik mot att målen är för vagt formulerade inom de flesta av de områden som betecknas som prioriterade. Särskilt stor är oklarheten i fråga om instrumenten.

1.3

EESK välkomnar i synnerhet de målsättningar och riktlinjer för politiken som fastställs i den nya strategin, och uppmanar kommissionen, rådet och Europaparlamentet att ta dessa på allvar och beakta dem till fullo.

1.4

Kommittén förväntar sig att den första lägesrapporten, som offentliggörs i september 2007, bland annat skall innehålla mer detaljerad information om följande:

Med vilka ekonomiska instrument tänker kommissionen ”främja insyn på marknaden och priser som återspeglar de verkliga ekonomiska, sociala och miljömässiga kostnaderna för produkter och tjänster (’sätta rätt pris’)”?

Hur tänker man konkret omsätta Europeiska rådets krav på att ”överväga ytterligare åtgärder för skatteväxling från arbete till förbrukning av resurser och energi och/eller förorening, bidra till EU:s mål att öka sysselsättningen och minska negativ miljöpåverkan på ett kostnadseffektivt sätt”?

Vilken konkret tidsplan har kommissionen tänkt sig för att omsätta Europeiska rådets mål att gradvis avskaffa subventioner med negativ miljöpåverkan? Kan man beakta EESK:s idé om att överföra åtminstone en del av dessa medel till en ”EU-fond för hållbarhet”?

Hur tänker kommissionen i framtiden försöka undvika den uppenbara och fortbestående motsägelse mellan anspråk och verklighet i hållbarhetspolitiken som t.ex. visar sig tydligt inom transportsektorn (se punkterna 4.15 och 4.16)?

Hur skall man hantera de medlemsstater som inte lagt fram några nationella hållbarhetsstrategier som uppfyller kraven?

1.5

Det är naturligt att områdena klimat och energi får särskild prioritet med tanke på den dramatiska utvecklingen när det gäller klimatförändringarna. EESK anser emellertid

att detta är bra, men att det inte får leda till att man försummar andra centrala beståndsdelar i strategin,

att alla beslut, trots det akuta behovet av politisk handling, fattas i enlighet med de ”huvudprinciper för politiken” som fastställs i den nya strategin. Detta innebär att de skall fattas i samråd med medborgarna, företagen och arbetsmarknadsparterna, på grundval av bästa tillgängliga kunskap, osv. Beslutet om att 10 % av det europeiska bränslet i framtiden skall framställas av biomassa (i stället för det tidigare beslutet om 5,75 %), som fattades inom ramen för ”energipaketet”, följde inte denna princip. EESK ser här potentiellt stora problem, som man kommer att behandla i ett separat yttrande om kommissionens lägesrapport i frågan (1).

2.   Huvuddragen i och bakgrunden till yttrandet

2.1

År 2001 antog Europeiska rådet i Göteborg EU:s strategi för hållbar utveckling. I december 2005 lade kommissionen fram ett meddelande till parlamentet och rådet med titeln ”Om översyn av strategin för en hållbar utveckling – Handlingsram”  (2) där ”ytterligare konkreta åtgärder för de kommande åren” fastställs.

2.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har under de senaste åren i flera yttranden behandlat strategin för hållbar utveckling. Kommittén har i samband med detta alltid påpekat vikten av hållbar utveckling för vårt samhälle. EESK har i princip stött kommissionens insatser och ställt sig bakom Europeiska rådets uttalanden om att strategin för hållbar utveckling är en överordnad strategi för unionen – även Lissabonstrategins mål bör fastställas i linje med strategin för hållbar utveckling.

2.3

I sina yttranden om hållbar utveckling har EESK också ofta formulerat kritiska kommentarer och konstruktiva frågor, som hittills inte helt och hållet besvarats av kommissionen och rådet.

2.4

I sitt senaste yttrande om ämnet diskuterade EESK det ovannämnda meddelandet från kommissionen från december 2005. Kommittén kritiserade då kommissionen för att handlingsramen, som kommissionen beskriver som ”ambitiös”, inte hade beaktat vare sig EESK:s rekommendationer från april 2004 eller kommissionens egna löften från juni 2005. Kommissionen hade inte heller denna gång fastställt de utlovade klara målen för strategin för hållbar utveckling.

2.4.1

EESK påminde i yttrandet om att en strategi också måste innehålla en beskrivning av hur målen skall uppnås. Bristen på konkreta mål leder med automatik till problem när man fastställer instrumenten. Om man inte riktigt vet vart man vill, kan man inte heller bestämma hur man skall ta sig dit. Enligt EESK:s mening innebar meddelandet fler obesvarade frågor än svar och riktlinjer.

2.4.2

Om man inte talar om för vare sig allmänheten eller arbetsmarknadsparterna vilka målen och instrumenten är, leder det till ”stor oklarhet om vad en hållbar utveckling rent konkret egentligen innebär, och hur utvecklingen i framtiden kommer att skilja sig från dagens situation, vilket leder till motstånd – som bottnar i rädsla – från potentiellt berörda sektorer”, menade EESK i sitt yttrande från 2004 (3). EESK måste tyvärr konstatera att de senaste tre åren knappast har lett till större klarhet, vilket kommer att påverka hållbarhetspolitikens trovärdighet negativt.

2.5

Österrike, som innehade ordförandeskapet för rådet under första halvåret 2006, såg troligtvis saken på samma sätt. Man lade kommissionens meddelande från 2005 mer eller mindre åt sidan, och utarbetade ett eget, nytt dokument inför stats- och regeringschefernas toppmöte i juni 2006. Detta dokument antogs som den ”nya strategin” (4).

2.6

I denna nya strategi tilldelas EESK, troligen på grund av sitt hittills starka engagemang på området, en viktig roll. Enligt punkt 39 bör EESK ”spela en aktiv roll för att skapa egenansvar bl.a. genom att fungera som katalysator för att stimulera debatten inom EU”, och kommittén ”uppmanas att förbereda ett underlag” för kommissionens tvåårsrapport.

2.7

Med detta yttrande vill EESK ta sitt ansvar och uppfylla rådets önskan. Inledningsvis kommer några grundläggande generella kommentarer om den nya strategin att presenteras (punkt 3), därefter kommer de ämnesområden som tas upp i den nya strategin kort att diskuteras (punkt 4), och slutligen presenteras kommitténs ståndpunkter i fråga om vissa delar av innehållet i den rapport som skall utarbetas före september 2007 (punkt 5).

3.   Generella kommentarer om den nya strategin

3.1

När EU:s viktigaste politiska institution granskar och förnyar sin politik som Europeiska rådet har gjort med EU:s strategi för hållbar utveckling väntar sig det civila samhället att dokumentet också tar upp följande:

Varför granskningen över huvud taget var nödvändig.

Vad resultatet av analysen av bristerna var, dvs. var problemen finns.

Vad kommer att förändras konkret i framtiden? Vilka områden skall man inte längre arbeta med, eller arbeta med på ett annat sätt och vilka områden skall läggas till och varför?

Hur man t.ex. tänker uppnå det nödvändiga målet att integrera hållbarhetstanken i alla generaldirektorats verksamhet.

3.2

Sådan bakgrundsinformation och resultat av en sådan granskning söker man emellertid förgäves efter i dokumentet. Det läggs helt enkelt fram som en ”ny” strategi.

3.3

I Göteborgsstrategin, som grundades på ett meddelande från kommissionen, låg tyngdpunkten på fyra tematiska områden, nämligen

Klimatförändringar.

Transporter.

Folkhälsa.

Naturtillgångar.

3.4

Två andra teman som kommissionen hade föreslagit, nämligen ”bekämpning av fattigdomen” och ”den åldrande befolkningen”, togs inte in i Göteborgsstrategin, ett beslut som Europeiska rådet inte motiverade. EESK kritiserade detta i ett yttrande från april 2004 (5) och ansåg att detta gav en ”felaktig signal”. Från många håll kom också kritik mot att strategin inte presenterades i ett enda dokument som kunde diskuteras och föras fram offentligt och att den externa dimensionen behandlades i en separat process som ledde till ett separat dokument.

3.5

I den ”nya strategin” beskrivs nu sju centrala utmaningar, och operativa mål och uppgifter fastställs. Det handlar då om följande områden:

Klimatförändringar och ren energi.

Hållbara transporter.

Hållbar produktion och konsumtion.

Bevarande och förvaltning av naturresurser.

Folkhälsa.

Social integration, demografi och invandring.

Globala utmaningar när det gäller fattigdom och hållbar utveckling.

3.6

Denna överensstämmelse mellan den ursprungliga och den nya strategin visar att den centrala inriktningen inte har förändrats i den ”nya strategin”. De tematiska områdena från Göteborgsstrategin kompletteras bara med de områden som betecknades som nödvändiga i kommissionens meddelande från 2001 (”bekämpning av fattigdomen” och ”den åldrande befolkningen”) samt med temat ”Hållbar produktion och konsumtion”.

3.7

EESK förstår skälen till detta eftersom varken de problem som togs upp 2001 eller de frågor som då utelämnades har fått sin lösning, vilket gör att det krävs en konsekvent politisk behandling. Just med tanke på de hittills otillräckliga politiska åtgärderna är emellertid den intressanta frågan vad som egentligen skiljer den nya strategin från den gamla och hur man skall värdera den gamla strategins framgångar hittills. Denna fråga är viktig framför allt för att kunna möta kritik som går ut på att det bara skapar större förvirring att lägga fram nya dokument, det bidrar inte till att stärka politiken. EESK har flera gånger pekat på att politiken för hållbar utveckling inte kan mätas i mängden dokument som produceras av förvaltningar och politiker, utan i konkret verksamma åtgärder.

3.8

Den nya strategin grundar sig på en utmärkt uppsättning principer för hållbar utveckling och syftar till att inarbeta dessa i en uppsättning mål och åtgärder för vart och ett av de sju utvalda prioriterade områdena. Därtill planeras åtgärder i temaövergripande frågor och utveckling av processer för genomförande och övervakning av framstegen. I dessa avseenden är den nya strategin förvisso en förbättring i förhållande till föregångarna.

3.9

Det finns tecken på att de delar av strategin som behandlar klimatförändringarna och energifrågorna får stor uppmärksamhet. Detta är bra, men får inte leda till att man försummar andra centrala beståndsdelar i strategin. Den föreliggande översynen av genomförandet är ett viktigt tillfälle att utforska denna fråga och att försöka ge strategin större tyngd och drivkraft på alla de områden den behandlar. Kommittén vill åter betona att hållbar utveckling är en övergripande fråga som kräver integrering, inte en meny med olika alternativ som man kan välja efter behag. Inriktning och målsättningar i fråga om klimatförändringarna börjar nu framstå med tillräcklig tydlighet, precision och angelägenhet för att kunna driva fram åtgärder. Vad gäller de övriga frågorna i strategin är målsättningarna för hållbar utveckling alltför vaga och oprecisa för att kunna åstadkomma någon betydande förändring.

3.10

Strategins räckvidd: De sju temaområdena i den nya strategin är en förbättring i förhållande till de otillräckliga fyra områdena i den föregående strategin. Fortfarande finns emellertid avsevärda brister. Redan i sitt förberedande yttrande från april 2004 (6) efterlyste EESK ett eget kapitel för jordbruket. Kommittén upprepar denna begäran mot bakgrund av att den flera gånger har uttryckt stora tvivel på att ett hållbart jordbruk, som ”den europeiska jordbruksmodellen” vill vara, över huvud taget är möjligt med de förutsättningar som råder på världsmarknaden. Detta tvivel på att den gemensamma jordbrukspolitiken verkligen rör sig i rätt riktning förstärks genom stats- och regeringschefernas beslut om budgetplanen 2007-2013, som innebär att medlen för utvecklingen av ett hållbart jordbruk i den särskilt viktiga andra pelaren i GJP har skurits ner dramatiskt. EESK har flera gånger uttalat sig kritiskt mot detta och frågar sig hur detta beslut kan överensstämma med politiken för hållbar utveckling. En diskussion av jordbruksfrågorna under punkten ”naturresurser” i den nya strategin gör inte problematiken rättvisa.

3.11

Om man tar upp frågan om huruvida en europeisk jordbrukspolitik som är inriktad på globala, öppna marknader verkligen kan vara hållbar, kommer man automatiskt in på den generella frågan om de globala spelreglerna för produktion och handel. WTO är en organisation som grundar sig på överenskommelser som syftar till att främja fri världshandel. En fri, avreglerad handel behöver emellertid inte med automatik vara hållbar, vilket EESK flera gånger påpekat. Den nya strategin innehåller emellertid ingenting som visar på hur frihandel kan förenas med hållbarhetsprincipen. Detta är en stor brist. Även här måste EESK tyvärr konstatera att de ansvariga inom EU hittills har underlåtit att besvara denna fråga (7) som EESK ställde redan för tre år sedan, även om EESK med glädje konstaterar att EU under de senaste åren faktiskt ansträngt sig för att förhandla fram nya regler för den globaliserade handeln och detta även hos IMF och Världsbanken.

3.11.1

Den globala dimensionen är för en europeisk hållbarhetsstrategi naturligtvis av stor betydelse, eftersom den europeiska ekonomin naturligtvis också påverkas av utvecklingen utanför det egna ekonomiska området. Varje EU-strategi måste därför vara förenlig med och aktivt stödja ett globalt perspektiv på hållbar utveckling. I den förnyade strategin erkänner man detta genom hänvisningar till stöd för millennieutvecklingsmålen, Kyoto, UNEP och andra världsomfattande initiativ. I strategin erkänner man också behovet av att ”ställa globaliseringen i den hållbara utvecklingens tjänst”. Man noterar att kommissionen under 2007 håller på att utarbeta en handlingsplan för hållbar konsumtion och produktion, men EESK anser att det krävs en mer långtgående analys för att man överhuvudtaget skall kunna hoppas på att lösa problemen med de globala orättvisorna. ”Strävan efter tillväxt” i de länder som nyligen industrialiserats och som med rätta eftersträvar en mycket högre levnadsstandard kommer med största säkerhet att få katastrofala följder för de globala resurserna och systemen. Strategin är därför rätt ställe för att ta upp begränsningarna i planetens kapacitet, som redan är hårt ansträngd under en ojämnt fördelad industrialisering som pågått i 200 år.

3.11.2

EESK föreslår därför att kommissionen utarbetar ett meddelande om metoder för att ta itu med förvaltningen och fördelningen av de gemensamma globala resurserna. I detta skulle man rikta in sig på en långsiktig ram för att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären på en ”säker” nivå genom en bindande gemensam internationell budget av utsläppsrättigheter. Efter en överenskommen tidsfrist, då utsläppen per invånare skall ha konvergerat, skulle dessa rättigheter vara desamma. Med ett sådant tillvägagångssätt, som redan varit föremål för omfattande debatt och är känt under namnet ”kontraktion och konvergens”, kan man ta hänsyn till följderna av både befolkningstillväxt, industriell kapacitet, globalisering och kraven på en rättvis och praktisk omfördelning av jordens atmosfär som en delad resurs.

3.12

Tydliga mål: Hållbar utveckling är allmänt accepterad som ett övergripande samhällsmål. För att en strategi för hållbar utveckling skall kunna fungera pådrivande behöver den emellertid omsättas i specifika, mätbara mål, på grundval av noggrann analys. Den nya strategin innehåller förvisso ett stort antal mål och åtgärder, men dessa relateras inte till någon kvantitativ analys av data och tendenser eller någon kvalitativ analys av frågor och problem. Ofta är det därmed oklart varför just dessa mål och åtgärder har valts, hur framstegen skall utvärderas och i vilken utsträckning de kan bidra till den totala hållbarheten om de nu uppnås. Den föreliggande översynen bör utgöra en möjlighet till förtydligande av dessa punkter så att det i framtiden kommer att vara möjligt att bedöma framstegen mer systematiskt.

3.13

Efter dessa i huvudsak kritiska kommentarer vill emellertid EESK också framföra några positiva synpunkter. Den ”nya strategin” innehåller i jämförelse med kommissionens handlingsprogram från december 2005 helt klart mer konkreta målsättningar, bl.a. när det gäller klimatpåverkande utsläpp och energieffektivitet. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i mars 2007 anges emellertid ännu tydligare mål i fråga om klimatpolitik och delvis också energipolitik.

3.14

Verktyg för genomförandet: Även i den nya strategin (liksom i slutsatserna från Europeiska rådets möte i mars 2007) är det emellertid alltför otydligt vilka instrument som skall användas för att uppnå dessa konkret formulerade mål och därmed också vilken strategi som slutligen skall följas. Det är emellertid intressant att man nu – mest mellan raderna – åtminstone kan finna antydningar om möjliga instrument. EESK anser visserligen inte att detta är tillräckligt konkret, och lägesrapporten kan och bör därför användas som grundval för konkreta förslag och som stöd och riktlinjer (se punkt 5).

4.   Särskilda kommentarer om den nya strategin

4.1

I den reviderade strategin beskrivs vikten av att integrera dynamiken i Lissabonstrategin i de bredare målen för hållbar utveckling. Översikten följs emellertid inte upp av någon vederhäftig analys av hur tillväxt- och utvecklingsmönster i världen måste förändras för att uppnå hållbarhet i framtiden. Följderna av en icke hållbar utveckling blir allt uppenbarare. Det kommer till särskilt tydligt uttryck i de fatala konsekvenserna av klimatförändringarna, men också i den ständigt fortsatta globala minskningen av den biologiska mångfalden, den allt större klyftan mellan fattiga och rika, den brist på råvaror som kan förutses osv.

4.2

Konsekvenserna kommer också att få dramatiska ekonomiska följder. I vissa regioner hotar den nuvarande ekonomiska basen att kollapsa fullständigt. I Schweiz får exempelvis investerare som vill satsa på vintersportinfrastruktur inte längre några lån av bankerna för anläggningar som ligger lägre än 1 500 meter över havet. Osäkerheten blir också allt större om vad som kommer att hända med lantbruket och turismen i Medelhavsområdet om det blir ännu varmare och torrare där.

4.3

De offentliga utgifter som används inom EU för skydd av kustlinjen mot erosion och översvämningar uppgår uppskattningsvis till 3,2 miljarder euro i dag, vilket kan jämföras med 2,5 miljarder euro 1986. Enligt studier kommer kusterosionen under perioden 1990-2020 att orsaka kostnader på i genomsnitt 5,4 miljarder euro årligen. Trots denna stora summa kan emellertid endast en del av de negativa konsekvenserna förhindras eller mildras.

4.4

Läget är allvarligt: Vi lever i ett ekonomiskt system där t.ex. sjukvårdskostnader och kostnader för miljöskador, exempelvis de miljardutgifter som stormen Kyrill orsakade i början av 2007, samhällsekonomiskt värderas positivt eftersom de ökar BNP. EESK ser positivt på att Europeiska rådet i sin nya strategi äntligen – om än tyvärr också perifert – börjar ta itu med detta motsägelsefulla förhållande. Europeiska rådet har fullständigt rätt när det i punkt 20 av sin nya strategi kräver att ”det centrala systemet för redovisning av nationalinkomster [skall] utvidgas, bland annat genom att integrera begreppen lager och flöden och arbete utanför marknaden, och utvecklas vidare genom satelliträkenskaper, t.ex. miljöutgifter och materialflöden”.

4.5

Kommittén vill här påminna om att den i ett yttrande från 2004 påpekade att ”det absolut finns anledning att inom ramen för hållbarhetsstrategin diskutera frågor som hittills i det närmaste varit tabubelagda. En av dessa är frågan om ständig ekonomisk tillväxt som överordnad målsättning och huvudfråga i alla former av politik”  (8). Kommittén har därigenom förklarat att det inte kan handla om en rent kvantitativ tillväxt utan att man måste ge plats åt ett ”nytt tillväxttänkande” där kvalitativa mål som grundar sig på hållbarhetskriterier står i förgrunden. Kommissionen och rådet bör använda den kommande lägesrapporten för att

klargöra om det inte just i fråga om indikatorn ”bruttonationalprodukt” som mått på samhällets välstånd och ekonomiska välmåga finns en hittills inte erkänd eller uttalad konflikt mellan hållbarhets- och Lissabonstrategierna,

redovisa hur en ”välståndsindikator”, anpassad efter hållbarhetsprincipen, konkret skall se ut.

4.6

Av många exempel framgår tydligt att ekonomiska och miljöpolitiska framsteg inte alltid måste leda till en BNP-ökning men mycket väl kan skapa arbetstillfällen och minska bördan för miljön. När normala glödlampor byts ut mot energisparlampor förbrukas mindre ström, och BNP kommer härigenom – även om man räknar med de investeringar som måste göras – snarare att minska. EESK önskar ändå mer ”tillväxt” på detta område liksom också i fråga om isolering av byggnader, bensinsnåla motorer, energieffektiva apparater osv.

4.7

Kommittén välkomnar därför kommissionens arbete för att utforska alternativ till BNP som mått på välfärden och kommer att följa denna utveckling noga.

4.8

Hållbar utveckling får man inte gratis, vilket EESK redan många gånger påpekat. Kommittén har dessutom flera gånger betonat att det måste komma genomgripande strukturella förändringar på det makroekonomiska planet, och detta kommer att ske vare sig vi vill det eller inte. Politikens uppgift är att varsamt inleda den nödvändiga förändringen för att förhindra större problem och mildra de värsta negativa följderna.

4.9

Vad gäller ansvaret för att klara av dessa problem påminner utskottet om att det på den mikroekonomiska nivån inte bara krävs politiskt fastställda korrekta ramvillkor. Det ställs krav också på näringslivet och de enskilda medborgarna. Kommissionen har sedan många år med rätta pekat på företagens sociala ansvar, som inom ramen för den sociala dialogen behandlar områdena ekonomi, sociala frågor och miljö.

4.10

Europeiska rådet anger i sin nya strategi (9) att denna ”bildar den övergripande ram inom vilken … de ekonomiska och sociala målen samt miljömålen kan förstärka varandra”. Rådet anser vidare att ”de sociala, miljörelaterade och ekonomiska dimensionerna av hållbar utveckling” i samband med alla politiska beslut skall bedömas ”på ett välavvägt sätt med beaktande av den yttre dimensionen av hållbar utveckling och kostnaden för passivitet”. Så snart som det emellertid i den nya strategin handlar om medel talas det inte längre om den sociala dialogen, utan om en institutionaliserad dialog mellan å ena sidan kommissionen och medlemsstaterna och å andra sidan näringslivet i syfte att lägga fast riktlinjer för produkter och processer.

4.11

EESK vill betona hur viktigt det att föra en bred diskussion med alla samhällskrafter när det gäller de politiska åtgärder som skall vidtas och att ständigt ha de ”viktiga mål” och ”huvudprinciper” som fastställs i den nya strategin för ögonen och verkligen ta dem på allvar. Endast så kan en felaktig utveckling undvikas, bred samhällelig acceptans åstadkommas och hållbarheten utvecklas till en verklig princip för agerandet.

4.11.1

Ett exempel på hur förfarandet inte bör se ut är Europeiska rådets beslut inom ramen för energipaketet om att 10 % av bränslet skall vara biobränsle (i stället för det tidigare beslutet om 5,75 %). EESK stöder uttryckligen det mål som Europeiska rådet har fastställt om att reducera koldioxidutsläppen med 20 eller 30 % (beroende på de utomeuropeiska parternas åtaganden) fram till 2020, samt de därefter följande målen (en minskning med 60-80 % fram till 2050). Inblandning av biobränslen bör inte endast stödja detta mål utan ligga i linje även med de övriga huvudprinciperna.

4.11.2

Man bör följaktligen beakta både energi- och natur- och miljöresultaten samt konsekvenserna av en eventuell konkurrens om arealen (inom det egna landet och globalt). Den allt intensivare diskussionen exempelvis om den mycket stora användningen av fossila bränslen vid produktionen av så kallade koldioxidfria biobränslen (10), om deras verkliga betydelse för klimatet (11) eller om påverkan på livsmedelsproduktionen (12) visar att långt ifrån alla frågor om hållbarhet har fått ett tillfredsställande svar. EESK kommer att behandla detta mycket viktiga ämne i ett särskilt yttrande.

4.12

Kommittén ser positivt på att diskussionen om de näringslivspolitiska och ekonomiska konsekvenserna av hållbarhetsdebatten har blivit mer saklig bl.a. genom Stern-rapporten. I denna rapport räknas som bekant ut att ”endast” 1 % av BNP krävs för att undvika omfattande klimatkonsekvenser. En studie från Vattenfall som lades fram vid det ekonomiska toppmötet i Davos kom till slutsatsen att det skulle kunna bli ännu ”billigare”. Även om 1 % av BNP uttryckt konkret i kronor ser ut som en oerhört stor summa, måste den ses i förhållande till andra politikområden som också kostar mycket pengar. Genomförandet av det s.k. Tina-projektet (13) på transportområdet kommer exempelvis att fram till 2015 kräva årliga investeringar på cirka 1,5 % av BNP endast i de fastställda transportkorridorerna, vilket alltså är mer än vad som enligt Stern-rapporten krävs för att mildra klimateffekterna.

4.13

Men det handlar som sagt inte bara om pengar, utan i stor utsträckning också om strukturella förändringar. I den ”nya strategin” ställs t.ex. också krav på ”att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och efterfrågan på transport för att minska miljökonsekvenserna”. EESK välkomnar detta. Detta innebär dock också att man t.ex. måste ställa sig kritisk till den s.k. just in time-produktionen, där företagen upphör med sin lagerhållning och sparar in de kostnader som hänger samman med detta och omvandlar lastbilar och godståg till rullande lagerhallar.

4.14

Kommittén måste emellertid tyvärr konstatera att det förvånansvärt snabbt uppstår en diskrepans mellan anspråken och verkligheten. Endast 13 dagar efter det att Europeiska rådet hade beslutat om dessa operativa mål och uppgifter lade kommissionen fram sin ”Halvtidsöversyn av EU-kommissionens vitbok från 2001 om den gemensamma transportpolitiken” (14). För perioden 2000-2020 talas där om en trolig BNP-tillväxt på 52 %, en ökning av vägtransporterna med 55 % och av luftfarten med 108 %. Den minskade efterfrågan på transporter som man önskade återfinns framför allt i fråga om godstransporter på järnväg (+ 13 %) och persontrafik på järnväg (+ 19 %).

4.15

EESK kan endast med stor förvåning konstatera att det inte ser ut att finnas någon avstämning mellan framställningen i halvtidsöversynen av vitboken om transportpolitiken och den nya hållbarhetsstrategin – i alla fall problematiseras inte den uppenbara motsägelsen mellan anspråk och verklighet. Inom transportsektorn tycks kommissionen praktiskt taget ha övergivit det första specifika målet i strategin för hållbar utveckling om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och efterfrågan på transporter. Kommissionen måste i fort-sättningen vidta alla steg för att inte låta sådana motsägelser uppstå. I transportsektorn krävs dessutom nya satsningar på att finna sätt att utforma våra städer och samhällen och verksamheter som förkortar kommunikationsrutter och resor i stället för att hela tiden öka de avstånd som människor och varor måste färdas för att uppfylla behov och önskningar. Detta förutsätter att man anpassar skattepolitiken, politiken för fysisk planering och sörjer för lämplig samordning på alla förvaltningsnivåer, från EU till lokala organ.

4.16

När det gäller att finna en lösning på den allt svårare transportproblematiken är den nya strategin snarast en besvikelse. Kommittén måste konstatera att EU:s energipolitik samtidigt har blivit avsevärd konkretare i fråga om lösningar än politiken på transportområdet, vars negativa påverkan på klimat och miljö samt miljöskydd kommer att tillta.

4.17

Slutsatserna från Europeiska rådets möte i mars 2007 (15), som kan leda till en utvidgning av systemet med handel med utsläppsrätter till land- och sjötransporter, bör behandlas och utvärderas i lägesrapporten om hållbarhetsstrategin med avseende på miljökonsekvenser, också i jämförelse med andra instrument.

5.   Lägesrapportens innehåll

5.1

EESK ser positivt på att kommissionen i punkt 33 av den nya strategin anger att en lägesrapport skall utarbetas vartannat år (första gången i september 2007) om genomförandet av strategin för hållbar utveckling i EU och i medlemsstaterna. Strategin skall också innehålla information om framtida prioriteringar, riktlinjer och åtgärder. Kommittén hoppas att frågor som hittills förblivit obesvarade därigenom kan besvaras.

5.2

Detta är särskilt viktigt i fråga om de tämligen vagt nämnda styrinstrumenten och ekonomiska instrumenten. Till exempel nämns följande i punkt 22: ”De lämpligaste ekonomiska instrumenten bör användas för att främja insyn på marknaden och priser som återspeglar de verkliga ekonomiska, sociala och miljömässiga kostnaderna för produkter och tjänster (’sätta rätt pris’)”. Därmed är man inne på det krav som bl.a. EESK många gånger framfört om att internalisera externa kostnader och ta fram nödvändiga instrument för detta. Kommittén påminner om att denna debatt har förts under flera år, mer eller mindre utan resultat. Med tre års försening lade kommissionen i slutet av mars 2007 fram sin grönbok ”Marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken och näraliggande politikområden”, som gav diskussionen en ny knuff framåt. Kommittén kommer att kontrollera att arbetet inleds inom ramen för lägesrapporten i denna för hållbarheten så centrala fråga.

5.3

I punkt 23 framför Europeiska rådet, dvs. stats- och regeringscheferna, följande begäran till medlemsstaterna: ”Medlemsstaterna bör överväga ytterligare åtgärder för skatteväxling från arbete till förbrukning av resurser och energi och/eller förorening, bidra till EU:s mål att öka sysselsättningen och minska negativ miljöpåverkan på ett kostnadseffektivt sätt”. EESK välkomnar detta och uppmanar kommissionen att ägna större utrymme åt detta kapitel i lägesrapporten samt att lägga fram konkreta förslag på hur det skall göras. I samband med detta måste man noggrant undersöka både de miljöpolitiska effekterna och fördelningen av bördorna, så att inte just de socialt svaga drabbas särskilt hårt av skatteomfördelningen.

5.4

Kommittén välkomnar också följande tillkännagivande: ”Senast 2008 bör kommissionen lägga fram en färdplan för reformen, sektor för sektor, av subventioner som har betydande negativa effekter på miljön och som är oförenliga med hållbar utveckling”. Kommittén stöder också målet om att ”gradvis avskaffa” dessa subventioner. Det vore i detta sammanhang lämpligt om det fanns en konkret tidsplan för detta gradvisa avskaffande. Man borde också utvärdera om de medel som på detta sätt sparas in skulle kunna överföras till en ”EU-fond för hållbarhet” som de nya medlemsstaterna skulle kunna utnyttja i samband med miljöskyddsåtgärder som innebär oproportionerliga kostnader i förhållande till deras budget (Artikel 175.5 och 174.1 i Nicefördraget).

5.5

EESK har redan i tidigare yttranden konstaterat att det är viktigt för medborgare, företag och övriga berörda aktörer att ha en klar överblick över de konkreta politiska planerna och motiven bakom dem. Endast då kommer människor att vara beredda att aktivt följa och stödja denna nödvändiga process. Därför är rådets uppdrag till kommissionen riktigt: ”I det sammanhanget bör kommissionen ta fram en guide för allmänheten om denna strategi, med bland annat god praxis och god politik i medlemsstaterna” (punkt 26). Tyvärr saknas även här en konkret tidtabell, något som bör tas upp i lägesrapporten.

5.6

Ett syfte med strategin är bättre utformning av politiken genom ökad användning av konsekvensanalyser och ökat deltagande från aktörerna. Kommittén välkomnar detta och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se över sina erfarenheter av konsekvensanalyser rörande hållbar utveckling, och säkerställa effektiv tillämpning på alla politikområden och i alla åtgärder.

5.7

Kommittén anser att initiativet att ”utveckla en konkret och realistisk vision av EU på dess väg till hållbar utveckling under de kommande 50 åren” (punkt 27) är mycket viktigt. Även här inställer sig emellertid frågan om vad som skall göras när i konkreta termer. Kommittén menar också att man redan nu i en sådan vision bör rikta blicken bortom år 2060. I fråga om de krav och viktiga mål (16) som introduceras i dokumentet om den nya strategin bör de samhälleliga valen också för långa perspektiv presenteras så tidigt som möjligt. Vid sitt möte i början av mars 2007 inledde Europeiska rådet processen genom att förklara att man skulle ”kollektivt minska sina utsläpp med 60-80 % fram till 2050, jämfört med 1990” (17). Vissa fossila eller icke-förnybara råvaror finns säkert tillgängliga mer än 50 år framåt, men det är ändå ändliga resurser, och därför är det korrekt att redan i dag fundera över vilken politik som skall föras efter de kommande 50 åren, om man menar allvar när man talar om rättvisa mellan generationerna.

5.8

Kommittén skulle gärna se att man beaktar dessa övergripande aspekter, som påverkar alla politiska nivåer (i både unionen och medlemsstaterna), också i strategins alla beståndsdelar för att den skall bli effektiv. Samtidigt anges inte hur detta skall säkerställas – förmodligen eftersom texterna i sin nuvarande lydelse (bekräftade genom utkastet till europeisk konstitution) innebär att unionen på detta område har delade befogenheter, medan medlemsstaterna ansvarar för finansiering och genomförande av miljöpolitik (artikel 175.4 i Nicefördraget). Det preciseras således inte vilka aktörerna är.

5.9

I den nya strategin anges att varje medlemsstat skall utse en företrädare som skall fungera som kontaktpunkt. EESK utgår ifrån att det i lägesrapporten kommer att redovisas om denna nominering redan har skett och hur samarbetet har utvecklats.

5.10

Rapporten bör också ge information om huruvida medlemsstaterna har färdigställt sin (första) nationella strategi, något som skall ske före juni 2007. EESK undrar vem som skall granska dessa nationella strategier och efter vilka kriterier, och vilka konsekvenser det får om medlemsstaternas strategier inte är färdiga i tid eller inte uppfyller kraven.

5.11

I punkt 41 talar rådet om de ”frivilliga inbördes utvärderingarna” av de nationella strategierna som skulle inledas 2006 av en första grupp medlemsstater. Lägesrapporten bör ge information om resultaten av dessa utvärderingar och konsekvenserna för den europeiska strategin.

5.12

Samtidigt som medlemsstaternas och de regionala och lokala myndigheternas befogenheter bör respekteras till fullo när det gäller många aspekter av hållbar utveckling och utvecklingen av egna arbetssätt och åtaganden i fråga om många av problemen anser kommittén att det också, för att hålla takten uppe i arbetet för hållbar utveckling, krävs en förstärkning av kommissionens kapacitet att övervaka de övergripande framstegen och initiera nya åtgärder när genomförandet tycks släpa efter och ett kollektivt europeiskt arbetssätt krävs. Kommittén tvivlar på att det räcker med att samordna och utbyta god praxis. Kommittén skulle gärna se en årlig sammanställning av resultaten i de medlemsstater som skall kontrolleras.

5.13

Genom strategin rekommenderas att man inrättar nationella råd för hållbar utveckling eller ger dem en starkare ställning. Nationella råd spelar en viktig roll i utarbetandet av de nationella strategierna för hållbar utveckling och kan också bidra till att stimulera åtgärder i medlemsstaterna och involvera det civila samhället i fråga om hållbar utveckling och övervakning av framstegen. De kan också ha i uppgift att tillämpa principen om hållbar utveckling samtidigt som dynamisk balans upprätthålls mellan de ekonomiska, sociala och miljörelaterade aspekterna. Kommittén har inte sett några framsteg vad avser denna rekommendation. EESK har för avsikt att granska frågan senare i år, och rekommenderar under tiden att man i översynen av genomförandet också tar upp denna fråga med medlemsstaterna.

5.14

Det är också viktigt att medlemsstaterna och kommissionen tar ställning till hur samordningen av frågorna rörande hållbar utveckling skall skötas i fortsättningen inom de egna strukturerna. Hållbar utveckling är ett övergripande och integrerande begrepp, som går utöver och ibland måste ändra enskilda avdelningars och byråers mer specifika frågor. Erfarenhet framgår att detta förmodligen bara kan ske operativt om det finns en stark central enhet för att främja hållbar utveckling i en regering med kunskap och auktoritet nog för att ifrågasätta olika organs särintressen. Lägesrapporten borde innehålla information om var kommissionen ser ett behov av förbättring inom de egna avdelningarna. Kommittén är säker på att det finns ett sådant (jfr punkterna 4.15 och 4.16).

5.15

Strategin pekar med rätta på att den hållbara utvecklingen måste integreras ordentligt i de lokala och regionala myndigheternas uppgifter och verksamhet på alla nivåer. Vissa lokala och regionala myndigheter i Europa har varit ledande när det gäller att ta hänsyn till hållbar utveckling i sitt arbete och utveckla uppfinningsrika lösningar på klimatförändringar och andra hållbarhetsproblem. Översynen efter genomförandet är ett bra tillfälle att inventera framstegen i den hållbara utvecklingen på lokal och regional nivå och ta ställning till hur de bästa aktörernas metoder kan ges större spridning.

5.16

I punkt 45 anges att ett beslut skall fattas 2011 om när en översyn av strategin för hållbar utveckling är nödvändig. EESK kan inte ställa sig bakom detta förfarande. Om det inom ramen för lägesrapporten framgår att det finns problem i Europa i arbetet för hållbarhet, då stämmer inte strategin (vägen mot att uppnå målen). Det innebär att en översyn är nödvändig snarast, inte först 2011.

Bryssel den 11 juli 2007

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Dimitris DIMITRIADIS


(1)  KOM(2006) 845 slutlig.

(2)  KOM(2005) 658 slutlig av den 13 december 2005.

(3)  EUT C 117, 30.4.2004, s. 22, punkt 2.2.1.

(4)  Europeiska unionens råd, dokument 10917/06 av den 26 juni 2006: ”Översyn av EU:s strategi för hållbar utveckling: Förnyad strategi”.

(5)  EUT C 117, 30.4.2004.

(6)  EUT C 117, 30.4.2004.

(7)  EUT C 117, 30.4.2004, s. 22, bl.a. punkt 0.8 och 6.4 ff.

(8)  EUT C 117, 30.4.2004, s. 22, punkt 2.3.9.

(9)  Se punkt 8.

(10)  83 % av energiinnehållet i sådan etanol som framställs av majs härstammar från fossil energi.

(11)  Hög halt av dikväveoxid vid rapsproduktion (en studie läggs fram före sommaruppehållet, alltså före plenarsessionen).

(12)  Jfr Mexiko: Oro på grund av stigande priser på tortillas eftersom allt mer majs används till bränsleframställning.

(13)  TINA = Transport Infrastructure Needs Assessment, nätverk för bedömning av transportinfrastrukturbehoven.

(14)  KOM(2006) 314 slutlig.

(15)  Se punkt 35.

(16)  Nämligen att ge ”framtida generationer” möjlighet ”att tillgodose sina behov”, värna ”social rättvisa och sammanhållning”, ”hög levnadsstandard”, ”full sysselsättning”, och genomföra de tidigare nämnda huvudprinciperna ”att sätta människor i centrum för Europeiska unionens politik genom att främja grundläggande rättigheter, bekämpa alla former av diskriminering, bidra till minskad fattigdom och att undanröja social utslagning”.

(17)  Se slutsatserna, punkt 30.


BILAGA

till kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag som fick en fjärdedel av de avgivna rösterna avslogs:

Punkt 2.4

Stryk enligt följande:

”2.4.

I sin senaste yttrande om ämnet diskuterade EESK det ovannämnda meddelandet från kommissionen från december 2005. Kommittén kritiserade då kommissionen för att handlingsramen, som kommissionen beskriver som ’ambitiös’, inte hade beaktat vare sig EESK:s rekommendationer från april 2004 eller kommissionens egna löften från juni 2005. Kommissionen hade inte heller denna gång fastställd de utlovade om att den skulle fastställa klara mål för hållbar utveckling.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 35

Emot: 61

Nedlagda: 4

Punkt 2.4.1

Ändra enligt följande:

”2.4.1

EESK påminde i yttrandet om att en strategi också måste innehålla en beskrivning av hur målen skall uppnås. Bristen på konkreta mål, som svårligen kan ställas upp med hänsyn till hållbarhetens olika aspekter, leder med automatik till problem när man fastställer instrumenten. Om man inte riktigt vet vart man vill, kan man inte heller bestämma hur man skall ta sig dit. Enligt EESK:s mening innebar meddelandet fler obesvarade frågor än svar och riktlinjer.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 34

Emot: 63

Nedlagda: 3

Punkt 3.11

Ändra enligt följande:

3.11

Om man tar upp frågan om huruvida en europeisk jordbrukspolitik som är inriktad på globala, öppna marknader verkligen kan vara hållbar, kommer man automatiskt in på den generella frågan om de globala spelreglerna för produktion och handel. WTO är en organisation som grundar sig på överenskommelser som syftar till att främja fri världshandel. En fri, avreglerad handel behöver emellertid inte med automatik vara hållbar, vilket EESK flera gånger påpekat. Den nya strategin innehåller emellertid ingenting som visar på hur frihandel kan förenas blir mer förenligt med hållbarhetsprincipen. Detta är en stor brist. Även här måste EESK tyvärr konstatera att de ansvariga inom EU hittills har försummat att besvara denna fråga som EESK ställde redan för tre år sedan, även om EESK med glädje konstaterar att EU under de senaste åren faktiskt ansträngt sig för att förhandla fram nya regler för den globaliserade handeln och detta även hos IMF och Världsbanken.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 35

Emot: 63

Nedlagda: 8

Punkt 3.11.2

Stryk

Resultat av omröstningen:

Röster för: 38

Emot: 63

Nedlagda: 3

Punkt 4.2

Stryk text enligt följande:

”4.2

Konsekvenserna kommer Denna utveckling kan också att få dramatiska ekonomiska följder. I vissa regioner hotar hotas den nuvarande ekonomiska basen att kollapsa fullständigt. I Schweiz får exempelvis investerare som vill satsa på vintersportinfrastruktur inte längre några lån av bankerna för anläggningar som ligger lägre än 1 500 meter över havet. Osäkerheten blir också allt större om vad som kommer att hända med lantbruket och turismen i Medelhavsområdet om det blir ännu varmare och torrare där.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 41

Emot: 57

Nedlagda: 3

Punkt 4.4

Ändra som följer:

”4.4

Läget är allvarligt: Vi lever i ett ekonomiskt system där t.ex. Det är ett välkänt problem att sjukvårdskostnader och i vissa fall kostnader för miljöskador, exempelvis de miljardutgifter som stormen Kyrill i början av 2007 orsakade, samhällsekonomiskt värderas positivt eftersom de ökar BNP, medan vissa viktiga aktiviteter inte är medräknade. EESK ser positivt på att Europeiska rådet i sin nya strategi äntligen – om än tyvärr också perifert – börjar ta itu med detta motsägelsefulla förhållande. Europeiska rådet har fullständigt rätt när det i punkt 20 av sin nya strategi kräver att ’det centrala systemet för redovisning av nationalinkomster [skall] utvidgas, bland annat genom att integrera begreppen lager och flöden och arbete utanför marknaden, och utvecklas vidare genom satelliträkenskaper, t.ex. miljöutgifter och materialflöden’.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 35

Emot: 56

Nedlagda: 8

Punkt 4.10

Ändra som följer:

”4.10

Europeiska rådet anger i sin nya strategi att denna 'bildar den övergripande ram inom vilken … de ekonomiska och sociala målen samt miljömålen kan förstärka varandra'. Rådet anser vidare att 'de sociala, miljörelaterade och ekonomiska dimensionerna av hållbar utveckling' i samband med alla politiska beslut skall bedömas 'på ett välavvägt sätt med beaktande av den yttre dimensionen av hållbar utveckling och kostnaden för passivitet'. Så snart som det emellertid i I den nya strategin handlar om medel talas det emellertid inte längre om den sociala dialogen, utan om en institutionaliserad dialog mellan å ena sidan kommissionen och medlemsstaterna och å andra sidan näringslivet i syfte att lägga fast riktlinjer för produkter och processer.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 41

Emot: 55

Nedlagda: 3

Punkt 4.14

Ändra som följer:

”4.14

Men det handlar som sagt inte bara om pengar, utan i stor utsträckning också om strukturella förändringar. I den ’nya strategin’ ställs t.ex. också krav på ’att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och efterfrågan på transport för att minska miljökonsekvenserna’. EESK välkomnar detta. Detta innebär dock också att man t.ex. måste ställa sig kritisk till den s.k. just in time-produktionen, där företagen upphör med sin lagerhållning och sparar in de kostnader som hänger samman med detta och omvandlar lastbilar och godståg till rullande lagerhallar.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 39

Emot: 56

Nedlagda: 6

Punkt 4.16

Ändra som följer:

”4.16

EESK kan endast med stor förvåning konstatera att det inte ser ut att finnas någon avstämning mellan framställningen i halvtidsöversynen av vitboken om transportpolitiken och den nya hållbarhetsstrategin – i alla fall problematiseras inte den uppenbara motsägelsen mellan anspråk och verklighet. Inom transportsektorn tycks kommissionen praktiskt taget ha övergivit det första specifika målet i strategin för hållbar utveckling om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och efterfrågan på transporter. Kommissionen måste i fortsättningen vidta alla steg för att inte låta sådana motsägelser uppstå. I transportsektorn krävs dessutom nya satsningar på att finna sätt att utforma våra städer och samhällen och verksamheter som förkortar kommunikationsrutter och resor i stället för att hela tiden öka de avstånd som människor och varor måste färdas för att uppfylla behov och önskningar. Detta förutsätter att man anpassar skattepolitiken, politiken för fysisk planering och sörjer för lämplig samordning på alla förvaltningsnivåer, från EU till lokala organ.

Resultat av omröstningen:

Röster för: 36

Emot: 63

Nedlagda: 4


27.10.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 256/86


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om statistik om växtskyddsmedel”

KOM(2006) 778 slutlig – 2006/0258 (COD)

(2007/C 256/16)

Den 16 maj 2007 beslutade rådet att i enlighet med artikel 285.1 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 8 juni 2007. Föredragande var Frank van Oorschot.

Vid sin 437:e plenarsession den 11-12 juli 2007 (sammanträdet den 11 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röst för, 1 röster emot och 3 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar förordningen om statistik om växtskyddsmedel som instrument för att mäta framstegen när det gäller att uppnå målen i ramdirektivet (1) om en hållbar användning av bekämpningsmedel.

1.2

Vi beklagar att statistikförordningen enbart omfattar yrkesmässig användning inom jordbruket, och att den potentiellt miljöfarliga användningen av växtskyddsmedel på hårdgjorda ytor inte tas upp till diskussion.