27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/1

1.1

EESK anser inte att det vore korrekt att genomföra en automatisk inflationsuppräkning utgående från EU-12 1992, eftersom det sedan dess har skett en utvidgning av unionen med 3 länder 1995, ytterligare10 länder den 1 maj 2004 och dessutom 2 länder den 1 januari 2007.

1.2

För att kunna genomföra den önskade tillnärmningen mellan länderna i EU-27 anser kommittén att man också bör överväga att införa maximisatser för punktskatter. Detta är med säkerhet en åtgärd som skulle göra det möjligt att effektivt motverka smuggling och bedrägerier och att åstadkomma en tillnärmning av skattenivåerna, vilket skulle främja utvecklingen av inre marknaden. Konsumenterna, som inte får betraktas som smugglare bara för att de inhandlar alkoholprodukter där det är billigast, gynnas av en progressiv harmonisering.

1.3

Kommittén rekommenderar att man uttryckligen förbjuder medlemsstaterna att lägga andra former av konsumtionsskatter till de normala punktskatterna och mervärdesskatten (vilket ibland sker under benämningen ”gemenskapsskatt”), i enlighet med vad som fastställts av EG-domstolen (1).

1.4

Kommittén anser inte att de hänvisningar till enhetlighet som görs i förslaget är tillräckligt underbyggda för att motivera den rättsliga grund som åberopas, nämligen artikel 93 i fördraget, enligt vilken rådet enhälligt skall anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen i skattefrågor. Förslaget lämnar det öppet för medlemsstaterna att själva fastställa skattesatser på nivåer över miniminivån, och innebär alltså ingen som helst harmonisering.

1.5

Genom att hänvisa till att det rör sig om mindre förändringar kan kommissionen motivera bristen på konsekvensanalys och samråd med de berörda parterna, vilket kommittén anser vara felaktigt. Vid en hearing som kommittén anordnade uttalade sig samtliga deltagare mot kommissionens förslag och begärde att kommissionen i framtiden skulle genomföra en korrekt konsekvensanalys.

1.6

Kommittén önskar att förslaget dras tillbaka och menar att kommissionen i framtiden bör uppdatera hänvisningarna till den kombinerade nomenklaturen i direktiv 92/83 och se över klassificeringsmetoden.

2.1

I förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 92/84/EEG om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker fastställs minimiskattesatser för alkohol och olika kategorier av alkoholhaltiga drycker. Enligt artikel 8 skall kommissionen regelbundet se över situationen och lägga fram rapporter, och i förekommande fall komma med förslag till ändringar.

2.2

I kommissionens rapport, som lades fram den 26 maj 2004, påpekades det att punktskattesatserna i de olika medlemsstaterna behöver samstämmas mer för att den inre marknaden skall kunna fungera korrekt, inte minst för att undvika bedrägerier och smuggling, som främjas av att det råder olika system i olika medlemsstater. Efter den debatt som följde uppmanade rådet kommissionen att ”lägga fram ett förslag i syfte att justera minimipunktskattesatserna för att undvika att realvärdet av gemenskapens minimiskattesatser faller, varvid övergångsperioder och undantag beviljas för de medlemsstater som eventuellt har problem med att öka sina skattesatser; kommissionen bör också ta vederbörlig hänsyn till denna frågas övergripande politiska känslighet”.

2.3

Kommissionen lade därför fram följande förslag till förändring av direktivet:

2.4

Det främsta syftet med förslaget är att återställa skattesatsernas reala värde från 1992, i enlighet med rådets begäran, vilket enligt kommissionen är ”en förutsättning för att den inre marknaden utan skattegränser skulle fungera”.

3.1

Eftersom konsekvensanalys saknas ansåg kommittén att det fanns skäl att direkt inhämta synpunkter från sammanslutningar av producenter, konsumenter och fackföreningar. Vid hearingen ställde sig samtliga deltagare frågande till direktivförslaget. Vissa organisationer noterade också att skillnaderna i behandlingen av olika alkoholdrycker skulle öka, vilket naturligtvis missgynnar de drycker som blir föremål för punktskatterna. Producenter av drycker som inte punktbeskattas begärde å sin sida att man inte skulle ändra den nuvarande ordningen, som för övrigt fastställs i den gemensamma jordbrukspolitikens avtal.

3.2

Deltagarna i hearingen (2) var också överens om att sociala aspekter och folkhälsoaspekter måste beaktas, men att de inte bör utgöra utgångspunkten för beskattningen. Man efterlyste emellertid en kampanj för ”ansvarig konsumtion” för att motverka riskerna för missbruk, något som kommittén ställer sig bakom. Man underströk också att den europeiska industrin är den främsta i världen inom sektorn, och att den bidrar på ett icke försumbart sätt till den europeiska bruttonationalprodukten och sysselsättningen, både direkt och indirekt.

3.3

Förslaget till direktiv tycks vid första ögonkastet vara en rutinåtgärd, en enkel inflationsuppräkning från 1993 till i dag. Frågan är emellertid extremt komplex och känslig och visar att den nationella politiken och de nationella intressena långt ifrån är beredda att anpassa sig till en genomgripande gemenskapsharmonisering av skatterna. Kommittén har flera gånger uttalat sig till förmån för ökad skatteharmonisering, som är ett viktigt instrument för att visa konsumenterna på fördelarna med inre marknaden.

3.4

Vid Ekofins sammanträden den 7 och den 28 november 2006 diskuterades detta förslag, varvid oändliga diskussioner åter utbröt mellan medlemsstaterna. I huvudsak uppstod samma situation som ledde till formuleringen 1992, då direktivet ursprungligen utarbetades. Man lyckades endast fastställa minimisatser, utan möjlighet att ange någon gemensam utveckling präglad av harmonisering och tillnärmning av punktskattesatserna.

3.5

Om man detaljstuderar skattesatserna i de enskilda medlemsstaterna framträder verkligen stora skillnader. Kommissionens rapport från den 26 maj 2004 redovisade i olika dryckeskategorier de åtgärder som tillämpades i de 25 medlemsstaterna och de dåvarande kandidatländerna Rumänien och Bulgarien (som anslöt sig till unionen den 1 januari 2007) (3). Mellan den lägsta och den högsta skattesatsen var skillnaden 1 100 %!

3.6

Exempel på skillnaderna: vin – mellan 0 och 273 euro per hektoliter; mousserande vin – mellan 0 och 546 euro per hektoliter; öl – mellan 0,748 per grad Plato (4) motsvarande 1,87 till 19,87 euro per hektoliter alkohol, icke-mousserande och mousserande mellanprodukter – mellan 45 och 497 euro per hektoliter; ren alkohol mellan 550 och 5 519 euro per hektoliter, vilket för 40-procentiga alkoholdrycker innebär skattesatser på mellan 220 och 2 210 euro per hektoliter.

3.7

Den uppräkning av minimisatserna som kommissionen föreslår skulle få skillnaden mellan de skattesatser som används i de olika länderna att minska från 1 100 % till mellan 800 % och 1 000 %. Det är således ett djärvt påstående när kommissionen hävdar att en sådan åtgärd skulle säkerställa inre marknadens funktion! För att uppnå ett effektivt resultat föreslår kommittén att man vid sidan av minimisatserna också fastställer maximisatser. Det är ett sätt att på lång sikt motverka smuggling och bedrägerier.

3.8

Föga övertygande är också påståendet att anpassningen av minimisatserna för punktskatter till inflationen inte skulle innebära en ökning av det reala värdet. För att göra informationen fullständig borde kommissionen med en dynamisk modell ha presenterat utvecklingen av de skattesatser som används i medlemsstaterna, med början från det år då förslaget om harmoniseringen presenterades, vilket skedde i vitboken från 1985. Den konkreta effekt som uppnåddes var att man i de flesta fall när undantagsperioden i vissa länder upphörde såg en ökning av realvärdet för punktskatter i medlemsstaterna. Kommittén beklagar all nationell praxis som innebär att det vid sidan av dessa skatter införs andra former av beskattning, eventuellt under benämningen ”gemenskapsskatt”.

3.9

Sådana metoder har påvisats i en studie som beställdes av kommissionen själv (5). Där framgick också att alla medlemsstater utom tre hade höjt punktskatterna varje år eller med några få års mellanrum.

3.10

I samma studie visades att en inflationsuppräkning av minimisatserna, med avseende på efterfrågans priselasticitet, skulle ge följande resultat:

3.11

Det vore emellertid intressant att göra en jämförelse mellan effekterna av variationerna i minimisatserna i EU-27 i förhållande till studien, som begränsade sig till EU-15.

3.12

Kommittén undrar om kommissionen i en fråga som uttryckligen förklarats vara så känslig skall fortsätta att spela en rent administrativ roll eller om det inte vore bättre att den, eventuellt i samarbete med medlemsstaterna, lade fram förslag som på ett effektivt sätt kan minska den konkurrenssnedfördelning som upprätthållandet av en så differentierad skattestruktur leder till.

3.13

En annan faktor som kommissionen inte har beaktat i utarbetandet av förslaget till ändring av direktiv 92/84/EEG är att skillnaderna i inkomst per capita i EU-12 1992 inte var så stora att de fastställda skattesatserna verkligen var betungande. I EU-27 är skillnaden mellan länder vad avser löner och pensioner så stora att en fortsatt tillämpning av samma beskattningsåtgärder i de nya medlemsstaterna och i de gamla skulle vara orättfärdigt och enbart drabba låginkomsttagare. För arbetstagare och pensionärer med inkomster som inte överstiger 100-150 euro, och som redan har drabbats av höjda punktskatter på alkohol med 50 %-400 %, skulle ännu en höjning med 31 % med säkerhet få negativa effekter för familjens konsumtion. Mot bakgrund av de senaste utvidgningarna, som har inneburit 12 nya medlemsländer, är det enligt kommitténs mening inte korrekt att tillämpa en automatisk anpassning till inflationstakten för EU-15 efter 1992.

3.14

Dessutom skulle denna automatik med några få undantag motverka hela den anti-inflationspolitik som har genomförts i medlemsstaterna, där man redan sedan länge har övergivit eventuella automatiska mekanismer för inflationsuppräkning av löner och pensioner. Kommissionen ger ingen bra förklaring på varför en sådan mekanism skulle behållas enbart för skatter.

3.15

Kommittén anser tvärtom att det nuvarande systemet är helt otillräckligt och att en inflationsuppräkning (med utgångspunkt i EU-15, EU-25 eller EU-27?) är en onödigt bestraffande åtgärd, i synnerhet för låginkomsttagare, i likhet med alla indirekta skatter som belastar skattebetalarnas nettoinkomster.

3.16

Måttlig konsumtion av vin eller andra alkoholdrycker är en del av de europeiska folkens kultur och historia. Problemet bör behandlas på ett övergripande sätt, även när delarna beaktas.

3.17

Kommittén respekterar de val som gjorts i de länder där man tillämpar höga skatter på alkohol och tobak, eftersom detta troligtvis är en åtgärd för att komma tillrätta med missbruk, särskilt bland unga. I vissa medlemsstater hävdar man att skattepolitiken bör ta hänsyn till folkhälsoaspekter, men dessa oberoende beslut kan inte få påverka val och bevekelsegrunder i andra medlemsstater.

3.18

Kommittén har redan uttalat sig i denna fråga i ett särskilt yttrande (7) där den framhöll följande: ”Missbruk motverkas bäst genom utbildning, information och särskilda program riktade mot dem som missbrukar alkohol”.

3.19

Kommittén anser inte att de villkor som fastställs i artikel 93 i fördraget är uppfyllda. Enligt denna artikel skall rådet enhälligt anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen i skattefrågor, om detta är nödvändigt för att säkerställa att den inre marknaden upprättas och fungerar inom den tid som anges i artikel 14. En höjning av minimisatserna främjar inte en harmonisering, utan lägger endast en grund för skattesatserna som medlemsstaterna kan besluta att öka utan begränsning. Från antagandet av direktiv 92/84 EEG och fram till i dag har skillnaderna mellan de faktiska skattesatserna ökat, vilket visar att detta direktiv inte har lett till någon harmonisering.

4.1

En annan negativ aspekt av de stora skillnaderna i beskattning är att de, förutom att hindra inre marknadens funktion, utgör en stark drivkraft för partiell skatteflykt, genom att skatten betalas i en annan medlemsstat än där slutkonsumtionen sker, eller total skatteflykt, genom att produkter importeras från tredje land eller genom att varorna avleds under transit, när skattebefrielse råder.

4.2

Utvecklingen inom e-handeln innebär ytterligare möjligheter till skattebedrägerier, eftersom det är omöjligt att kontrollera distansförsäljning och eftersom det saknas en samordnad politik mot bedrägerier på alkoholskatteområdet. Detta hänger samman med att vissa medlemsstater inte uppfattar dessa bedrägerier som ett problem, och att de nästan enbart berör de länder som har de högsta skattesatserna.

4.3

I och med utvidgningen gränsar unionen numera till länder där skattenivåerna är mycket lägre än de genomsnittliga nivåerna inom EU, vilket har lett till att möjligheterna till bedrägerier har ökat exponentiellt. I vissa av dessa grannländer är korruptionen stor och berör även tullmyndigheterna. Åtgärderna för att motverka smuggling måste stärkas, och om höjningen av punktskatterna sker enligt förslaget kommer vinstmarginalerna för internationella smugglare att öka ytterligare.

4.4

Som svar på problemet med bedrägerier i samband med punktbeskattade produkter antogs rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor. Som en följd av det magra resultatet ändrades detta 2004 genom rådets direktiv 2004/106/EG av den 16 november 2004 som även ändrar rådets direktiv 77/799/EEG om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om direkt beskattning, vissa punktskatter och skatter på försäkringspremier.

4.5

I detta sammanhang framhöll kommittén i ett yttrande (8) att det för att motverka bedrägerier förefaller ”nödvändigt att modernisera, förstärka, förenkla och effektivisera det administrativa samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna”.

4.6

I samma yttrande påpekar kommittén följande: ”Fördelarna med en effektiv inre marknad och förfaranden som gör det möjligt att upptäcka och bekämpa skatteflykt och skatteundandragande begränsas än en gång av skyddet av nationella intressen”. Vidare: ”Det är utan tvivel så att många slag av bedrägeri står i direkt samband med de ansenliga skillnader som i vissa fall föreligger mellan de punktskattesatser som tillämpas i de olika medlemsstaterna.”

”EESK vill peka på enhällighetsprincipens begränsningar, som för närvarande tillämpas vid de flesta gemenskapsbeslut på skattepolitikens område, och upprepar att det är nödvändigt att överge denna princip till förmån för majoritetsbeslut, om nödvändigt med kvalificerad majoritet, när det rör sig om skatter som påverkar inre marknadens funktion eller som snedvrider konkurrensen.”

4.7

Kommittén har flera gånger framfört och upprepat följande grundsatser på området:

4.8

Om man till exempel ser på ölsektorn i Sverige kan man notera att resenärer och smugglare under 2004 importerade cirka 164 miljoner liter öl, vilket ungefär motsvarade Systembolagets försäljning (173 miljoner liter öl) och innebar förlorade inkomster till svenska statskassan på 190 miljoner euro i punktskatter och mervärdesskatt. Sådana inköp har ökat med 40 % sedan 2002, då undantagsbestämmelserna för införsel från utlandet upphörde att gälla. Smugglingen beräknas ha fördubblats under de senaste två åren. I Danmark beräknar man att 95 miljoner liter öl importeras av privatpersoner från Tyskland. Om man till detta lägger cirka 10 % smugglade varor kommer man fram till att cirka 30 % av den öl som konsumeras i Danmark inte beskattas där. Under 2005 importerade privatpersoner i Finland mer än 42 miljoner liter, 10 % av den totala konsumtionen, vilket innebar skatteförluster på mer än 50 miljoner euro. 30 miljoner liter importerades till Österrike och Tjeckien av resenärer från Tyskland, och mer än 100 miljoner liter importerades till Storbritannien (den storskaliga smugglingen oräknad (9)).

5.1

I sin rapport från 2004 visade kommissionen på vissa problem som hade identifierats under den tid som direktiv 92/84 tillämpats. Man pekade i synnerhet på tre problem:

5.2

I fråga om den första punkten motiverar kommissionen förslaget att ta bort möjligheten att beskatta mousserande och icke-mousserande viner olika med att de skäl som ursprungligen motiverade denna skillnad, nämligen att mousserande viner var lyxprodukter, numera är mindre giltiga (för vissa icke-mousserande viner är förhållandet snarare det omvända!).

5.3

När det gäller den andra punkten föreskrivs i direktiv 92/83 (rörande strukturen på punktskatter), artikel 26, att de punkter i Kombinerade nomenklaturen som hänvisningarna rör är de som var gällande när direktivet antogs (19 oktober 1992). Kommissionen föreslår att man i stället hänvisar till den senast antagna Kombinerade nomenklaturen och att framtida ändringar skall antas enlighet med artikel 24 i direktiv 92/12 EEG (i samråd med punktskattekommittén, som inrättades för energiprodukter).

5.4

När det gäller den tredje punkten föreslår kommissionen att klassificeringen av alkoholdrycker i fråga om punktskatter skall göras mindre beroende av Kombinerade nomenklaturen, för att komma till rätta med det problem som många aktörer pekat på, nämligen de vaga formuleringarna i direktivet: Det anges inte hur stor mängd destillerad alkohol som kan tillföras ”andra jästa drycker”.

5.5

Kommittén anser att de ändringar som aktörerna har begärt är motiverade och konsekventa eftersom de skulle leda till förenkling och skydd av konkurrensen. Kommittén stöder de förslag som kommissionen en gång formulerade på området och undrar varför dessa ändringar inte har skrivits in i förslaget till ändring av direktiv 92/83.

5.6

Kommittén anser att förslaget till direktiv bör dras tillbaka och rekommenderar att kommissionens förslag till ändring av direktiv 92/83 antas.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/8

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig positiv till förslaget om det femåriga statistikprogrammet för perioden 2008-2012 och håller med om att en harmoniserad och jämförbar statistik är oumbärlig för allmänhetens förståelse av Europa, för medborgarnas deltagande i debatten och för de ekonomiska aktörernas verksamhet på i den inre marknaden.

1.2

EESK vill framhålla att både Eurostat och de nationella statistikinstituten bör förses med bästa möjliga mänskliga och materiella resurser utifrån budgetmöjligheterna, eftersom det är en förutsättning för att de skall kunna anta de allt komplexare uppdrag som statistiken ställs inför och en viktig faktor för EU:s betydelse som global aktör.

1.3

EESK anser att man bör lägga större vikt vid aspekter som rör EU-medborgarnas välbefinnande, och därför föreslår kommittén att det statistiska programmet skall utvidgas till att omfatta följande områden:

1.4

Den uppmärksamhet som man i det statistiska programmet för 2008-2012 fäster på bättre statistik över allmän utbildning och yrkesutbildning förefaller otillräcklig med hänsyn till dessa frågors betydelse för Lissabonmålsättningarna.

1.5

Dessutom vore det lämpligt att tillhandahålla statistik över den sociala ekonomin, eftersom det är en sektor som är högt utvecklad i EU.

1.6

Det finns områden där den tillgängliga statistiken som för närvarande är otillräcklig. Femårsprogrammet bör fästa större vikt vid dessa. Det rör sig bland annat om följande områden:

1.7

EESK vill erinra om att fördraget anger följande: ”Framställningen av gemenskapsstatistik […] får inte innebära en alltför stor belastning för de ekonomiska aktörerna” (1). Detta innebär följande:

1.8

Statistik över utrikeshandeln: Man har kunnat konstatera skillnader som bör rättas till mellan exportsiffrorna från ett visst land till ett annat och det sistnämnda landets uppgifter om import från det förstnämnda. Det vill säga att exportsiffrorna från A till B skiljer sig från importsiffrorna från B till A.

1.9

Med tanke på mångfalden i EU-27 anser EESK att det är viktigt att det görs insatser för att få till stånd bästa möjliga samordning i fråga om statistisk terminologi.

1.10

För att garantera en större neutralitet med avseende på de statistiska uppgifterna samt säkerställa att de övriga principerna i uppförandekoden (bland annat insynsskyddet för statistiska uppgifter) beaktas, anser EESK att det är viktigt att man kontrollerar verksamheten inom de privata organ som direkt eller indirekt är verksamma inom det europeiska statistiksystemet.

2.1

I rådets förordning (EG) nr 322/97 (2) framförs krav på att det skall utarbetas ett flerårigt statistiskt program för gemenskapen (3) där inriktning, huvudområden och mål för de åtgärder som planeras för en tid som inte överstiger fem år skall fastställas. Programmet skall också utgöra ramen för framställningen av all gemenskapsstatistik. Gemenskapens statistiska program genomförs via årliga arbetsprogram som tillhandahåller mer detaljerade arbetsmål för varje år och genom en särskild lagstiftning för mer omfattande åtgärder. Gemenskapens statistiska program är föremål för en lägesrapport efter halva tiden om framsteg samt en formell utvärdering efter programperiodens utgång.

2.2

Mot denna bakgrund syftar föreliggande förslag till beslut – som har artikel 285 i fördraget om Europeiska unionen som rättslig grund – till att inrätta ett övergripande strategiskt program för officiell gemenskapsstatistik som bör inbegripa tillverkning och leverans av varor och tjänster till användarna, förbättrad kvalitet på statistiken och en fortsatt utveckling av det europeiska statistiksystemet (4).

2.3

Det huvudsakliga syftet med den officiella gemenskapsstatistiken är att med konkreta tillförlitliga, objektiva, jämförbara och samanvändbara faktauppgifter fortlöpande stödja utveckling, övervakning och utvärdering av gemenskapspolitiken. Inom vissa områden används statistiska uppgifter också direkt vid gemenskapsinstitutionernas hantering av viktiga politikområden.

2.4

Det statistiska programmet för 2008-2012 grundas på följande politiska prioriteringar:

2.5

När kommissionen utarbetade förslaget till beslut höll man samråd med berörda parter, bland annat medlemsstaterna, Efta- och kandidatländerna samt det europeiska statistiksystemets tekniska arbetsgrupper. Europeiska rådgivande kommittén för statistik på det ekonomiska och sociala området (5) och kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik (6) avgav yttranden om förslaget.

2.6

När det gäller programmets strategi har kommissionen av två alternativ, en ”snävare” strategi och en ”heltäckande”, valt det andra med hänsyn till tre faktorer: förmågan och effektiviteten hos gemenskapens statistiska program, de kostnader som tillämpningen innebär för medlemsstaterna och den börda som åläggs hushållen och företagen.

3.1

EESK har under årens lopp vid flera tillfällen yttrat sig om de statistiska programmen (7) och om olika aspekter på EU:s politikområde för statistik. Generellt sett har kommittén ständigt framfört det statistiska systemets betydelse för att uppfylla EU:s ekonomiska och sociala mål och behovet av att stödja och bygga ut Eurostat, hörnstenen för att systemet skall fungera, och de nationella statistiska instituten när det gäller beslutsfattandet inom medlemsstaterna.

3.2

EESK bekräftar dessa kriterier och vill dessutom när det gäller föreliggande beslut lyfta fram tre aspekter som visar på behovet av att kunna räkna med en så effektiv statistikmekanism som möjligt: EU:s roll som global aktör, uppfyllandet av Lissabonstrategins målsättningar och utvidgningen. Samordningen av de 27 medlemsstaternas statistik är en utmaning av hittills aldrig skådat slag. Kort sagt: Ett framgångsrikt EU kräver bland annat att dess statistiska system fungerar effektivt.

3.3

I fråga om resurser kan femårsprogrammet för 2008-2012 räkna med ett budgetanslag på 274,2 miljoner euro (vilket innebär en ökning med 24,3 % jämfört med resurserna för verksamheten i programmet för 2003-2007). Man bör dock uppmärksamma andra aspekter som inte ingår i detta belopp (8). Om man i förslaget inbegriper administrativa kostnader och samfinansiering med medlemsstaterna eller med andra organ, uppgår de sammanlagda åtagande- och betalningsbemyndigandena till 739,34 miljoner euro.

3.4

Styrning på statistikområdet. De nationella myndigheterna och gemenskapens statistikmyndighet skall i enlighet med uppförandekoden avseende statistik (9) uppfylla följande:

3.5

I gemenskapens statistiska program 2008-2012 föreslås att man skall uppfylla 32 övergripande mål (som anges i bilaga I) och det finns planer på cirka 90 konkreta målsättningar och åtgärder (i bilaga II), som rör både den allmänna politiken och arton särskilda politikområden inom EU.

3.5.1

I programmet fastställs åtgärder på följande huvudområden:

4.1

Med hänsyn till de ambitiösa målen i programmet för 2008-2012, som också inbegriper ett nära samarbete mellan Eurostat och de statistiska instituten i de 27 medlemsstaterna, bör man framhålla behovet av att prioritera det statistiska arbetet och maximalt utnyttja de begränsade resurser som för närvarande finns.

4.2

Artikel 4 i förslaget till beslut avser fastställande av prioriteringar på det statistiska området med tanke på behovet av att så effektivt som möjligt utnyttja de begränsade resurser som finns. Det fastställs emellertid varken kriterier eller regler för att fastställa sådana prioriteringar. Dessutom förefaller det svårt att fastställa sådana samtidigt som man påpekar att det finns behov av att stärka vissa arbetsområden som redan finns eller skapa nya.

4.3

EESK instämmer i påståendet att ”Den snabba utvecklingen när det gäller kapaciteten hos och tillgängligheten till Internet kommer att göra detta till det främsta instrumentet för att sprida statistiska uppgifter i framtiden. Det kommer att påtagligt öka den tänkbara användarkretsen och sålunda skapa nya spridningsmöjligheter” (10). För att uppnå detta mål – och med hänsyn till att Eurostats webbplatser är ett av EU:s ansikten utåt – måste presentationen av uppgifterna vara så enkel och tilltalande som de tekniska medlen tillåter.

4.4

EESK instämmer i att samarbetet mellan Eurostat och de nationella statistikinstituten bör fördjupas (11). EESK vill emellertid fästa uppmärksamheten på att förslaget till beslut varken preciserar eller fastställer regler för att stärka detta samarbete.

4.5

Den europeiska statistikens område och prioriteringar. EESK vill betona att – såsom framgår av förteckningen av de planerade åtgärder som återges i punkt 3.5.1 i detta yttrande – fokuserar det statistiska systemet på ekonomiska aspekter, medan informationen om de sociala aspekterna som inverkar direkt på EU-medborgarnas liv är otillräcklig. EESK vill även påpeka att till skillnad från andra områden tillhör socialpolitiken samma område som utbildnings- och ungdomsfrågorna.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/11

1.1

Tillgänglig och tillförlitlig statistik med hög kvalitet är ett nödvändigt instrument för de institutionella, ekonomiska och sociala aktörerna när det gäller att övervaka och utvärdera vissa lagstiftningsåtgärder och verkställa framtida beslut.

1.2

För att bästa möjliga politik skall kunna utformas är det nödvändigt att man har en så exakt och verklighetstrogen uppfattning som möjligt om de nuvarande förhållandena.

1.3

Detta gäller i synnerhet statistiken över sysselsättningen i Europa, så att man kan analysera medlemsstaternas framsteg i förhållande till Lissabonstrategins mål.

1.4

För att man skall kunna förstå utvecklingen på EU:s arbetsmarknad är det mycket viktigt att känna till inom vilka sektorer och regioner arbetstillfällena finns och hur många de är. De lediga platserna återspeglar de kortsiktiga förändringarna inom de olika näringssektorerna och kan utgöra en användbar ram när man undersöker var den största efterfrågan på arbetskraft finns eller – tvärtom – var det förekommer en betydande tillväxt i fråga om ekonomi och sysselsättning.

1.5

Lediga platser är en av de europeiska ekonomiska huvudindikatorerna, och om denna indikator snabbt blir tillgänglig kan Europeiska centralbanken och kommissionen använda den för att mäta den ekonomiska utvecklingen inom vissa sektorer och fatta balanserade beslut om den monetära politiken.

1.6

Lissabonstrategins nystart, som har sin utgångspunkt i Europeiska rådets möte i mars 2005, fokuserar bland annat på nya och bättre arbetstillfällen. Detta medför oundvikligen att kraven på bättre information om behovet av arbetskraft ökar.

1.7

Inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin behöver de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (2005-2008) och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken strukturella uppgifter på europeisk nivå om lediga platser, och uppgifterna behöver vara uppdelade på olika näringar så att man kan analysera arbetskraftsefterfrågans nivå och struktur.

1.8

Om de enskilda medlemsstaterna får tillgång till tillförlitlig och regelbundet uppdaterad statistik blir det också möjligt för dem att bedöma arbetsmarknaden och fatta sysselsättningspolitiska beslut i enlighet med denna bedömning, även på regional nivå.

2.1

Nationella uppgifter om lediga platser och tillsatta tjänster har samlats in sedan 2003 genom en informell överenskommelse. Trots att denna överenskommelse har garanterat flexibilitet och oberoende för medlemsstaterna, har den inte helt och hållet tillgodosett uppgiftsanvändarnas behov.

2.2

För närvarande har fyra medlemsstater inte lämnat uppgifter till Eurostat, och de uppgifter som lämnats in är inte alltid fullständigt jämförbara. När det gäller kvartalsstatistiken har Europeiska centralbankens och kommissionens krav i fråga om täckning och aktuella och harmoniserade uppgifter inte uppfyllts till fullo.

2.3

Med förslaget till förordning KOM(2007) 76 slutlig, som tillkommit på sysselsättningskommitténs initiativ, har kommissionen för avsikt att införa regler som gör det möjligt att erhålla jämförbar statistik om lediga platser inom en fastställd tidsfrist.

2.4

I förslagets förberedelsearbete, som också har omfattat samråd med sakkunniga och kommittén för det statistiska programmet, har man diskuterat olika alternativ. Den lösning som till sist valts för förslaget till förordning innebär att insamlingen av årliga strukturella uppgifter på kort sikt skall fortsätta inom ramen för den informella överenskommelsen.

2.5

Förslaget fokuserar därför främst på bestämmelser för insamling av kvartalsstatistik över lediga platser. Med utgångspunkt i erfarenheterna av denna förordning finns det möjlighet att anta en ny förordning för att tillgodose behovet av årlig statistik.

2.6

För att bestämma den detaljnivå som krävs per näringsgren förlitar man sig på den gällande versionen av Europeiska gemenskapens näringsgrensindelning (NACE).

2.7

I det fall det är möjligt kan medlemsstaterna, under förutsättning att kvalitativa standarder upprätthålls, använda administrativa källor eller begränsa omfattningen av de näringsgrenar som täcks in, för att underlätta företagens arbete (art. 5).

2.8

Möjligheten att göra genomförbarhetsstudier (art. 8) erbjuds de medlemsstater som har svårt att tillhandahålla uppgifter rörande följande:

2.9

Inledningsfasen (de första tre åren) innefattar finansiellt gemenskapsstöd till medlemsstaterna. Finansieringen kommer under de första tre åren att ske via gemenskapsprogrammet för sysselsättning och social solidaritet (Progress) (1) (art. 9). På så vis kommer man att kunna ta initiativ till innovation och förbättring när det gäller insamlingen av uppgifter, förutom att fasen med den informella överenskommelsen slutförs.

3.1

Kommittén vill framhålla hur viktigt det är att den tillgängliga statistiken över den europeiska sysselsättningen är så konsekvent och tillförlitlig som möjligt. EESK uppskattar och stöder därför kommissionens insats för att införa en rättslig ram som möjliggör mer uppdaterad, jämförbar och relevant europeisk statistik över lediga platser.

3.2

För att Lissabonstrategins ekonomiska och framför allt sysselsättningsrelaterade mål skall kunna uppnås behövs kontinuerlig och effektiv statistik som är tillgänglig för alla statistikanvändare och alla ekonomiska, sociala och institutionella aktörer både på europeisk och nationell nivå.

3.3

EESK anser också att en europeisk förordning är rätt sorts instrument, eftersom förslagets räckvidd liksom de flesta statistikinitiativen kräver detaljerad och enhetlig tillämpning inom hela EU.

3.4

Förslaget till förordning gäller alltså bara kvartalsstatistik, och insamlingen av årliga strukturella uppgifter sker även fortsättningsvis med utgångspunkt i en informell överenskommelse, en lösning som valts därför att man på goda grunder eftersträvar en gradvis övergång från statistik som grundar sig på en informell överenskommelse till statistik som grundar sig på en EU-förordning. Under denna övergångsperiod måste man kontinuerligt övervaka de resultat som uppnås, och EESK hoppas att man inom en nära framtid kan åstadkomma en mer fullständig och tillförlitlig ram både för de årliga uppgifterna och kvartalsstatistiken över den europeiska arbetsmarknadens potential.

EESK beklagar att det ännu inte gjorts någon konsekvensbedömning, men förväntar sig att kommissionen presenterar en sådan innan ytterligare en tillämpningsförordning antas, eftersom de europeiska företagen i princip kommer att drabbas av ökade kostnader utan att de kompenseras genom minskade kostnader för andra undersökningsaktiviteter.

3.5

EESK anser dock att kravet på att förenkla insamlingen av statistik och minska kostnaderna har lett till en inte helt välgrundad lösning: att insamlingen av uppgifter är frivillig inom sektorer som definieras som ”säsongsbetonade”, särskilt de sektorer som är knutna till jordbruk, fiske och skogsbruk.

3.6

Problemet med ”säsongsjustering” leder dock till en rad frågor om denna statistiks tillförlitlighet, eftersom olika former av säsongskontrakt i åratal har varit praxis inom andra näringsgrenar och/eller offentlig administration (textil, livsmedelsindustrin, turism etc.).

3.7

Utformningen av anställningskontrakt i alla de olika EU-länderna inbegriper för närvarande dussintals olika anställningsformer. Därför är det viktigt att veta vilken typ av lediga platser det handlar om (fast anställning, tidsbegränsade kontrakt, deltid, projektanställning, samarbete etc.).

3.8

Statistik som ger en tydligare bild av arbetsmarknadens potential och utveckling samt svagheter inom vissa sektorer eller regioner skulle göra det möjligt att bättre fokusera på strategierna för att uppnå Lissabonmålen.

3.9

Även mot bakgrund av detta anser kommittén att det framför allt på detta område är nödvändigt att rådfråga och direkt involvera arbetsmarknadsparterna.

EESK välkomnar att parlamentet har behörighet att granska förslaget, som kommer att antas genom medbeslutandeförfarandet med Europaparlamentet. Tillämpningsförordningar kommer att bli föremål för kommittéförfarandet, dvs. det föreskrivande förfarandet med kontroll, i enlighet med förfarandena i rådets beslut 1999/468/EG och 2006/512/EG.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/13

1.1

Med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 inrättades en gemensam nomenklatur för statistiska territoriella enheter (NUTS) i medlemsstaterna.

1.2

En första ändring gjordes 2005 efter anslutningen av tio nya medlemsstater. Efter Bulgariens och Rumäniens anslutning behövs en ny ändring som innebär att det i bilagan till förordningen infogas tabeller som rör dessa nya medlemsstater.

2.1

EESK tar del av kommissionens förslag, och eftersom det till följd av anslutningen av nya medlemsstater visat sig nödvändigt och dessutom är av rent teknisk art, kan vi inte annat än stödja det.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/14

1.1

Direktivet om tjänster på den inre marknaden (1) skall, i linje med Lissabonstrategin, främja konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Det har också utlöst en intensiv debatt om utformningen av friheten att tillhandahålla tjänster. En tvistefråga var och är fortfarande konsekvenserna för de nationella arbetsmarknaderna, de sociala villkoren och konsumentskyddet. I sitt yttrande från februari 2005 (2) diskuterade EESK utförligt kommissionsförslaget. Det som skall diskuteras här är således inte rättsaktens innehåll utan de följder för sysselsättning och konsumentintressen som kan förväntas av ett fullbordande av inre marknaden för tjänster.

1.2

Friheten att tillhandahålla tjänster är en av de fyra friheter på inre marknaden som fastställs i fördraget, och som sådan en politisk verklighet sedan länge. Kommissionens strategi, såsom den presenteras i tjänstedirektivet, syftar till att avveckla alla hinder för tillhandahållandet av tjänster. Delvis medför detta att arbetsmarknads- eller konsumentskyddsaspekter inte berörs direkt. Eftersom friheten att tillhandahålla tjänster emellertid skall genomföras praktiskt i större utsträckning kommer skillnaderna mellan de olika nationella systemen att synas och märkas tydligare. Samtidigt finns det få EU-omfattande bestämmelser som i motsvarande grad reglerar skyddet av arbetstagarnas och konsumenternas intressen. På dessa områden dominerar nationella bestämmelser, ofta mycket olika rättsliga och sociala villkor och anställningsvillkor. Till detta kommer den parallella eller delade giltighet som planeras i tjänstedirektivet för särskilda nationella bestämmelser i ursprungs- och leveransland. Effekterna av detta kommer att visas först av framtida praxis.

1.3

Social stabilitet och konsumentförtroende är en väsentlig beståndsdel i den europeiska integrationen och dessutom en förutsättning för ett framgångsrikt genomförande av en inre marknad för tjänster. Det är en stor brist i debatten om tjänstedirektivet att det inte finns någon ordentlig analys av konsekvenserna för de nationella sociala villkoren, sysselsättningen och konsumentintressena. Det bristande statistiska underlaget för en kvantifiering av den gränsöverskridande handeln med tjänster och av etableringar i andra medlemsländer var en av de punkter som EESK tog upp i sin kritik (3). När det gäller de förväntade strukturella förändringarna av arbetsmarknaden i medlemsstaterna finns knappast heller några tillförlitliga uppgifter. Å ena sidan finns således ett fåtal, mycket allmänt hållna statistiska konsekvensanalyser, å andra sidan enskilda fall, ofta illegala eller i gråzonen. Ingetdera är tillräckligt för en saklig konsekvensanalys.

1.4

Fullbordandet av den inre marknaden för tjänster är en viktig beståndsdel i Lissabonstrategin. Tillväxtmöjligheterna i denna sektor är ett viktigt incitament för ökad sysselsättning. Liberaliseringen av marknaden för tjänster innebär ökad konkurrens, vilket i sin tur medför positiva effekter eftersom utbudet av tjänster blir större och priset på tjänsterna sjunker. Detta måste åtföljas av en fortlöpande förbättring av de anställdas sociala skydd och en adekvat konsumentskyddsnivå. Detsamma gäller för de kvalitets- och säkerhetsnormer, inklusive miljöskydd, som gäller i medlemsstaterna. Konsekvenserna för sysselsättningen kommer att bli olika i olika sektorer och medlemsstater. Följderna för de små och medelstora företagen är här en avgörande faktor.

1.5

Syftet med detta initiativyttrande är att lyfta fram konsekvenserna av den nuvarande strategin för inre marknaden för tjänster i fråga om arbetsmarknad, sysselsättningsvillkor och konsumentskydd, så att strategin blir till praktisk nytta för de berörda och EU-institutionerna. Dessa aspekter har inte diskuterats i större utsträckning vid EESK:s två tidigare hearingar om inre marknaden för tjänster (4).

1.5.1

Med utgångspunkt i unionens rättsliga ram i fråga om friheten att tillhandahålla tjänster, som omfattar tjänster som tillhandahålls från en ekonomisk aktör i ett medlemsland till en ekonomisk aktör i ett annat medlemsland (5), finns det tre frågekomplex:

1.6

Yttrandet skall ses dels som en första diskussion, dels som ett bidrag till kommissionens slutgiltiga rapport om översynen av inre marknaden (6) och diskussionerna om Rådgivande kommittén för inre marknaden (7). Det grundar sig på de uppgifter som finns i dag och på de sakkunnigas och berördas praktiska erfarenheter och förväntningar. Sådana uppgifter samlades in vid en hearing i april 2006 i Wien och genom en enkät som spreds bland nästan 6 000 sakkunniga från näringsliv, fackföreningar och andra intressegrupper samt vetenskapsmän och ministerier under hösten 2006. Mer än 150 personer svarade på enkäten. Kartläggningen har inga anspråk på att vara en vetenskaplig studie och kan inte ersätta en sådan. Den kan i stället betraktas som underlag dels för diskussionen om befintliga problem och den kommande utvecklingen, frågor som EESK:s observationsgrupp för inre marknaden kan behandla mer ingående genom en långsiktig observationsinsats, dels för EU-institutioner och andra organ i det politiska beslutsfattandet, och för vetenskapliga undersökningar.

2.1

Kommissionen motiverar sin strategi för inre marknaden med den svaga utvecklingen i fråga om gränsöverskridande tjänstehandel i EU. Man förväntar sig att en mer dynamisk inre marknad för tjänster skulle påverka sysselsättningen, konsumenterna och företagen positivt. Hur skulle denna dynamik konkret ta sig uttryck?

2.2

Ett fortfarande olöst problem är den statistiska bilden av den gränsöverskridande tjänsteekonomin. Hittills har Eurostat och de nationella statistikorganen används s.k. betalningsflödesstatistik, vilket innebär att export eller import av tjänster anses äga rum endast när de ger upphov till motsvarande gränsöverskridande betalning. Eftersom det på tjänsteekonomins område förekommer mycket samarbete, kunskapsöverföring och utbyte av tjänster finns det omfattande clearingmekanismer mellan enskilda företagsdelar, nätverkspartner eller långsiktigt samverkande men rättsligt självständiga ekonomiska aktörer i de olika länderna. I sådana nätverksstrukturer räknar de olika parterna alltid kunskapsöverföring, tidsöverföring och tjänsteöverföring i det egna landet som en tjänst som tillhandahållits avnämaren, trots att denna tjänst inte utlöst någon gränsöverskridande betalning.

2.3

Detta leder till att tjänsteekonomin enligt kommitténs mening har en väsentligt större volym och därmed större påverkan på inre marknaden än vad som syns i den offentliga statistiken. EESK anser därför att EU bör låta genomföra en vetenskapligt orienterad kartläggning av hur samarbetet med företag i andra länder ser ut för de enskilda delarna av tjänsteekonomin i de europeiska medlemsländerna. Med utgångspunkt i detta bör man sedan genom extrapolering ta fram en mer gedigen bild av tjänstemarknadens verkliga volym inom EU. Detta skulle kunna understödjas genom att europeiska statistikorgan utarbetar och inför prisindex för alla tjänster och i alla stater.

2.4

Som belysande exempel kan nämnas att kommissionen med utgångspunkt i nuvarande uppgifter anger att tjänstesektorn står för 56 % av BNP i EU och 70 % av den sammanlagda sysselsättningen, men endast 20 % av handelsvolymen inom EU. I jämförelse med USA är produktivitetsutvecklingen för tjänsteekonomin inom EU betydligt lägre (8).

2.5

På världsmarknaden märks inte denna svaghet: Här är EU den starkaste kraften i tjänstehandeln med tydligt stigande tendens. År 2003 var EU:s andel 26 % medan USA stod för knappt 20 %. Indien och Kina, handelspartner på uppgång, står trots sin stora dynamik tillsammans inte mer än för cirka 5 %. Mellan 1997 och 2003 steg EU:s andel med 1,8 % och låg därmed också i detta avseende främst.

2.6

Man kan konstatera att svagheten framför allt gäller handeln inom EU. Siffrorna leder emellertid inte heller här med säkerhet till den slutsatsen. Mellan år 2000 och 2003 växte tjänstehandeln inom gemenskapen med 10,8 % medan handeln med handelspartner utanför EU endast ökade med 6,4 %. Dynamiken på inre marknaden var således mycket tydlig, särskilt som 2003 måste betraktas som ett år av ekonomisk tillbakagång. Dessutom måste man ta hänsyn till prisfallet på tjänster.

2.7

EESK uppmanar kommissionen att öka insatserna vad gäller konsekvensanalysen av ett fortsatt genomförande av inre marknaden för tjänster. En så kallad SWOT-analys (Strengths, Weaknesses, Opportunities, Threats) skulle kunna vara till nytta i detta sammanhang.

3.1

Bedömningarna av följderna för sysselsättningen hänger samman med tillväxtprognosen. En av de första analyserna av följderna av tjänstedirektivet kom i oktober 2004 från det nederländska kontoret för analys av ekonomisk politik (9). Den utgår från det sedvanliga OECD-antagandet att minskad reglering ger ökad tillväxt och därmed ökad sysselsättning. Intressant nog kommer denna studie fram till slutsatsen att det inte är regleringen i sig som verkar hämmande, utan heterogeniteten i lagstiftningen. Enligt studien kan man förvänta sig att tjänstedirektivet möjliggör en tillväxt inom tjänstehandeln med 15-30 % och en ökning av utländska direktinvesteringar i handelssektorn med 20-35 %.

3.2

Våren 2005 offentliggjorde Köpenhamns ekonomiska institut på uppdrag av kommissionen en studie (10) som uttryckligen behandlade sysselsättningseffekterna. Vid en förväntad ökning av konsumtionen med 0,6 % av BNP bör nettotillväxten i EU:s alla 25 medlemsstater i fråga om arbetstillfällen uppgå till cirka 600 000 enligt denna studie. Man förutsåg också en produktivitetsökning och löneökningar med i genomsnitt 0,4 %.

3.3

Slutsatserna av Köpenhamns-studien diskuterades häftigt, framförallt eftersom argumenten endast rörde utbudssidan och byggde på effekten av stigande efterfrågan vid sjunkande priser genom avreglering. I studien tas inte hänsyn till några faktorer som skulle kunna motverka efterfrågeökningen, t.ex. minskad köpkraft eller andra konsumentbeteenden. Dessutom var urvalet av sektorer kontroversiellt. Andra bedömningar av sysselsättningseffekterna saknas eller har utgått från Köpenhamns-studien och kommer därför till samma slutsatser (11). Man bör också beakta vilken inverkan forskning och innovation, ökade kvalifikationer och användning av kommunikationsteknik har när det gäller att göra inre marknaden för tjänster mer effektiv.

3.4

En ökning med 600 000 arbetstillfällen är naturligtvis positiv, men är betydligt mindre än vad man kunnat förvänta sig (12). Mycket viktigare är emellertid att tillväxten i enskilda branscher, länder och yrkesgrupper kan variera högst avsevärt. Om detta vet vi hittills ingenting. EESK skulle genom observationsgruppen för inre marknaden och föreliggande initiativyttrande vilja ge en klarare bild av dessa strukturella förändringar på arbetsmarknaden.

3.5

Att det finns stort intresse av sådana rön visar EESK:s enkät tydligt. 90 % ansåg att de befintliga uppgifterna om sysselsättningseffekterna på inre marknaden för tjänster var otillräckliga. Våra frågor behandlade först och främst de branscher som är särskilt berörda av ökningar eller minskningar av antalet arbetstillfällen. 60 % räknar med positiva sysselsättningseffekter generellt eller för vissa branscher. Oftast nämndes företagsrådgivning och eller juridisk rådgivning, men också handel, hantverk, små och medelstora företag, transporter, sjukvårdstjänster, jord- och skogsbruk, industriella tjänster, utbildning, turism, persontjänster, byggnation och fastighetsförvaltning. På frågan om man förväntade sig arbetsplatsförluster svarade 44 % ja. Här tycks industrin oftast anses vara förloraren. Bland övriga förlustbranscher nämndes offentliga tjänster, byggnation och fastighetsförvaltning, persontjänster, handel/detaljhandel, turism, textilindustri.

3.6

Frågan om vilka fördelarna blir med denna process leder till intressanta jämförelser. Man kan förvänta sig att den avgörande faktorn är marknadsanpassning, och att alla de företag förlorar som inte lyckas anpassa sig till de nya avreglerade förutsättningarna och den gränsöverskridande marknaden. Det kvalificerade arbetet kommer att erbjuda bättre möjligheter än det okvalificerade, och unga, specialiserade och mobila arbetstagare kommer att ha bättre möjligheter än äldre och mindre flexibla människor. Arbetsplatser med strikta normer på det sociala området anses bli förlorare, medan otrygg anställning eller egenföretagande får större betydelse i framtiden. Kvalitet i förhållande till pris, liksom strikta normer för yrkescertifiering och länder med höga sociala kostnader skulle bli lidande. De nya medlemsstaterna anses vara de som skulle vinna mest på denna situation, medan de gamla skulle ha minst att vinna. Små eller lokala leverantörer kommer att utsättas för tryck från stora multinationella företag. När det gäller konsumenterna är bilden oklar.

3.7

Utvecklingen för de små och medelstora företagen är särskilt intressant: Kommer ökningen i den gränsöverskridande handeln med tjänster att leda till ökad sysselsättning eller kommer pris- och konkurrenstryck att påverka de små och medelstora företagen negativt och därmed leda till minskad sysselsättning? En majoritet på 2/3 (66 %) ser positiva sysselsättningsmöjligheter. Samtidigt tror 55 % att konkurrensen utifrån kommer att få negativa effekter. En tydlig majoritet (69 %) anser emellertid att liberaliseringen av inre marknaden för tjänster inte har någon väsentlig påverkan på utvecklingen för de små och medelstora företagen, som är starkare beroende av andra faktorer. Facit blir att de positiva förväntningarna överväger, men att dessa sammanlagt inte är så stora. Vad man emellertid förväntar sig är att ökade kvalifikationer bland de anställda, innovationsförmåga och tjänsternas kvalitet kommer att bli avgörande faktorer för framgång och överlevnad. Kraven ökar också när det gäller ökad harmonisering (utbildningsbevis och yrkesexamina, krav på förvaltningen, priser och löner, sociala avgifter, företagsbeskattning, anpassning till europeiska och internationella standarder i allmänhet). En försämring förväntas när det gäller sociala standarder och i fråga om konsument- och miljöskydd. Man fruktar också att lokala och kulturella specialiteter kan bli lidande när stora leverantörer erövrar marknaden.

3.8

På frågan om egenföretagare i framtiden kommer att ha större möjligheter till gränsöverskridande verksamhet svarar 84 % ja.

4.1

Gränsöverskridande tjänster är nästan alltid förknippade med mobilitet för de anställda. Inom EU är villkoren harmoniserade endast i ringa utsträckning, vilket innebär att olika sociala bestämmelser överlappar varandra på den nationella arbetsmarknaden eller inom ett företag. Genom EU:s utstationeringsdirektiv fastställs minimivillkor i fråga om likabehandling av utstationerad arbetskraft och lokalanställda. Dessutom är arbets- och socialrättsliga frågor i princip undantagna från EU:s tjänstedirektiv. Det innebär emellertid inte att en växande gränsöverskridande marknad för tjänster inte får några följder. Trots utstationeringsdirektivet finns fortfarande bestämmelser som är fastställda genom kollektivavtal, på områden som inte är harmoniserade. Att arbetsrätten är undantagen från tjänstedirektivet innebär inte att det finns en ”arbetsplatsprincip” för de anställda. De rättsliga formuleringar som valdes var mycket kontroversiella och kan inte betraktas som helt entydiga. Här måste man invänta det kommande införlivandet i den nationella rätten. Om fördjupningen av den inre marknaden för tjänster skall lyckas kommer det faktum att utstationering sker allt oftare och troligtvis på allt längre perioder att ge företeelsen nya drag.

4.2

Här kan och bör emellertid inte debatten om genomförandet av utstationeringsdirektivet föras. Den centrala frågan är i stället vilka nya problem som uppstår och vilka tidigare kända problem som förstärks genom att anställda från olika medlemsstater inom ramen för tillhandahållandet av tjänster i framtiden allt oftare och (under vissa omständigheter) under allt längre perioder än hittills kommer att arbeta på en och samma arbetsplats under delvis skilda villkor. Det kan innebära vissa möjligheter om man betänker Köpenhamnstudiens prognos om stigande löner. Det handlar här absolut inte om att tillskriva marknadsaktörer och politiskt ansvariga en allmän avsikt att bidra till social dumpning, utan om att förutsättningslöst titta på vilken praxis som utvecklar sig.

4.3

82 % anser att en ökning av de gränsöverskridande tjänsterna och därmed ökad utstationering av arbetstagare i andra länder också kommer att leda till förändringar i de nationella anställningsvillkoren i det egna landet. 20 % menar att anställningsvillkoren kommer att förbättras, medan 17 % räknar med en försämring. Endast 7 % tror på ökad anställningstrygghet. 56 % anser att ökad flexibilitet och tidsbegränsade anställningar kommer att öka.

4.4

Den ökade flexibiliteten omnämns också i svaren på den därpå följande öppna frågan. Många förväntar sig en minskning av antalet fast anställda till förmån för deltidsanställda, entreprenadavtal och falskt egenföretagande. Vissa positiva förväntningar finns emellertid också: ökade språkkunskaper, nya synsätt och motivation för ökad kvalificering, högre löner och fler erbjudanden om arbete. Farhågorna överväger dock: ökad konkurrens, sämre arbetsvillkor, längre och mer oreglerad arbetstid, ökade sociala konflikter och olagliga metoder samt sjunkande löner. Det sociala systemet belastas ytterligare. Arbetstagare som inte är så rörliga, i synnerhet kvinnor, kommer att få det svårare i framtiden, och familjestrukturen kommer att drabbas av den ökande rörligheten. På frågan om vilken påverkan den kommande avregleringen av inre marknaden för tjänster får på löneutvecklingen svarar 50 % att de förväntar sig sjunkande löner, 43 % väntar sig stigande löner och 7 % ser ingen särskild effekt eller betonar att det beror på vilken sektor det rör sig om.

4.5

På frågan om huruvida utstationeringsdirektivet räcker vad avser socialt skydd svarar 48 % ja, 52 % nej. Om det vore nödvändigt med nya bestämmelser skulle de flesta föredra en EU-omfattande strategi (65 %) medan 1/3 anser att problemet bäst kan regleras på nationell nivå och 2 % menar att båda delar är nödvändiga. De fritt formulerade svaren på den öppna frågan om vilka problem som särskilt åsyftas kan sammanfattas på följande sätt: Den bristande harmoniseringen på det sociala området (inbegripet yrkes- och småföretagscertifiering) och den olikhet i behandlingen som därmed uppstår var det problem som nämndes oftast. Några ville också att utstationeringsdirektivets räckvidd skulle utvidgas med avseende på branscher och bestämmelser. Stort utrymme ägnades också åt felaktig tillämpning av bestämmelserna om utstationering, rättsosäkerhet och ökad användning av olagliga metoder samt bristande kontroll och brottsbekämpning på området. Till detta kommer problem i fråga om säkerhet och hälsoskydd på arbetsplatsen, de sociala trygghetssystemen och kampen mot falskt egenföretagande. Slutligen kritiseras den alltför omfattande byråkratin, kvarvarande nationella hinder och tendensen till nationell isolering. Man anser också att problem kan uppstå om man inte i tillräcklig utsträckning beaktar de språkliga och kulturella skillnaderna.

4.6

Vilket uttryck tar sig dessa förhållanden på företagsnivå när arbetstagare från andra länder arbetar inom ramen för tillhandahållande av tjänster, delvis under olika nationella villkor? 6 % ser inga särskilda effekter, 23 % anser sig ännu inte kunna bedöma följderna. 24 % förväntar sig att skillnaderna i arbetsvillkor inom företaget kommer att tillta, 34 % ser nya svårigheter när det gäller att iaktta sociala och arbetsrelaterade bestämmelser och 13 % bekräftar att den nationella medbestämmandelagstiftningen inte omfattar utstationerade arbetstagare fullt ut. I de därpå följande fria svaren tillkommer nya aspekter. Det dyker upp nya lönerelaterade och sociala problem, både i form av olika lön för lika arbete och genom att sociala tjänster som företagen frivilligt tillhandahåller kommer att minska. Lika ofta framkommer förväntningar på att kännedom om bättre metoder kan vara en chans att förbättra arbetsvillkoren och arbetets kvalitet. Man måste därför utveckla ”större intelligens” i den sociala dialogen på företagsnivå. Kommunikationshinder skulle kunna försämra arbetets kvalitet och försvåra lagarbete, och solidariteten skulle kunna minska mellan de anställda. Kunskap och medvetenhet om de egna rättigheterna blir för enskilda anställda under vissa omständigheter svårare att inhämta. Alltför stora olikheter kan också hindra företaget från att lyckas (konflikter, förvaltningskostnader, arbetets kvalitet) och respekten för lagstiftningen kan leda till alltför stora påfrestningar och större missbruk. Slutligen anser man att en ökad frihet på tjänsteområdet också kan vara en möjlighet att lösa problem med brist på kvalificerad personal.

4.7

De enskilda konkreta exempel som redovisas är svåra att sammanfatta eftersom deras värde är att genom sin specifika natur bidra till bättre förståelse. Här skall endast tas upp enskilda exempel som belyser problemområden som hittills inte diskuterats. Så finns det bl.a. exempel på oklara bestämmelser och förfaranden i samband med olyckor på arbetsplatsen, särskilda problem i samband med utstationering inom en och samma koncern, omvandling av kollektivavtal, lagstridig användning av kollektivavtal från andra länder och behandling av invandrade arbetstagare.

5.1

Inre marknaden för tjänster bör också gynna konsumenterna. Det handlar om tillgänglighet (pris, tillgång, utbud), kvalitet, öppenhet (information, förtroende) och rättssäkerhet (ansvar, konsumentskydd). Hur ser det ut när det gäller dessa aspekter? Kommer de att främjas genom förslagen om hur inre marknaden för tjänster skall genomföras eller är utvecklingen problematisk ur konsumentperspektiv? Den tredje delen av enkäten syftar till att kasta ljus på dessa praktiska erfarenheter av den gränsöverskridande tjänstehandeln från konsumenternas horisont.

5.2

Bedömningen tjänstedirektivet är inte entydig från konsumentsynpunkt. Det fanns kritiska röster vid EESK:s hearing i april 2006 som menade att konsumentskyddet drabbas på ett närmast kriminellt sätt. Det fanns också positiva bedömningar som framför allt rörde förbättringen på utbudssidan. Generellt sett framträder inte konsumentskyddsfrågorna tillräckligt, utan effekterna blir troligtvis synliga först när man betraktar följderna på nationell nivå. Konsumentförtroendet är emellertid av största betydelse för att inre marknaden för tjänster skall bli en framgång.

5.3

De kriterier på en konsumentvänlig inre marknad för tjänster som redovisas i punkt 5.1 (tillgänglighet, kvalitet, öppenhet och rättssäkerhet) skulle rangordnas i enkäten. Först skulle de ordnas efter vilken betydelse de tillfrågade ansåg att de har, därefter skulle de bedömas med avseende på i vilken mån de främjas av tjänstedirektivet. Kvalitet och rättssäkerhet ansågs viktigast (första och andra plats), men när det gällde bedömningen tjänstedirektivets positiva påverkan hamnade tillgängligheten på första plats och rättssäkerheten på sista plats. Endast 23 % var nöjda med det aktuella tillståndet i fråga om genomförandet av denna aspekt medan 77 % ansåg att det fanns utrymme för förbättringar.

5.4

Trots att tjänstedirektivet i princip inte påverkar konsumentskyddslagstiftningen i det land där tjänsten tillhandahålls framkom i debatten ständigt farhågor för att luckor skulle kunna utnyttjas. På frågan om man ansåg att den nationella konsumentskyddslagstiftningen äventyrades i framtiden svarade 52 % ja. Oftast nämndes en försämring av tillsynen över att lagen följs, särskilt i fråga om klagomål och anspråk på ersättning för skador. Detta överensstämmer med svaren på en annan fråga där 76 % av de tillfrågade såg problem i samband med ansvarsfrågor och verkställighetsåtgärder. 51 % fruktade en generell sänkning av konsumentskyddsnivån. Speciellt ansågs alla strängare nationella normer (som ligger över EU:s miniminivåer) ligga i riskzonen. Denna risk gäller också administrativa bestämmelser om vem som får utöva ett visst yrke, något som är direkt relevant för konsumenterna, eftersom detta i framtiden kommer att regleras i enlighet med principen om ursprungsland, liksom skyddet mot bedrägeri eller underlag för anspråk på ersättning för skador. Det finns de som fruktar försämrade garantivillkor och sämre kvalitet på tjänsterna. Slutligen är många rädda för att rätten till information skall försämras, exempelvis i fråga om produktinformation (miljöfarlighet, ansvarsinformation, allmän öppenhet), prisangivelser, leverantör (integritet, kvalifikationer, vederbörligt skydd), garantier, ansvar osv.

5.5

En fråga handlade om önskvärd och nödvändig konsumentinformation i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna. Som viktigast angavs uppgifter om rättsliga garantier, ersättning vid skada och rätten att klaga, därefter kommer tillhandahållarens identitet och ursprung, transparent prissättning och detaljerade uppgifter om tjänsternas kvalitet samt produktsäkerhet och garantivillkor. Uppenbarligen har debatten om principen om ursprungsland skapat osäkerhet och många kräver att det anges vilken rätt som gäller och vilka tillsynsmyndigheter och besvärsinstanser som är behöriga.

5.6

Endast 25 % av de tillfrågade hade erfarenhet av europeiska rådgivningskontor eller EU-omfattande samarbete i fråga om konsumentskydd. Deras bedömning var mestadels positiv även om vissa brister nämndes, exempelvis i fråga om gränsöverskridande möjligheter till verkställighet eller möjligheter att få tag i rätt samtalspartner på nationell nivå. Det hördes också kritiska röster om byråkratiska och dyra förfaranden. Dessutom ansågs samarbetet om konsumentskydd vara för litet och för ineffektivt, i synnerhet i fråga om komplicerade fall. Sammanlagt skapas intrycket att information om EU:s rådgivningskontor och möjligheterna till samarbete inte är särskilt spridd.

5.7

För att värna bättre tjänstekvalitet rekommenderas i tjänstedirektivet frivilliga standarder och certifieringar. Detta förslag hälsas positivt av 54 % av de tillfrågade, medan 46 % känner tveksamhet. De som förordar frivilliga kvalitetsstandarder anser att dessa är ett effektivt medel som måste föras fram på marknaden och i förhållande till kunderna. Kritikerna menar så gott som enhälligt att efterlevnaden av dessa standarder inte kan garanteras utan statlig kontroll. Därför föredrar man en tydlig lagstiftning. Frivilliga standarder skulle respekteras av ärliga företag men hjälper inte mot de ”svarta fåren” menar man. Detta är emellertid särskilt viktigt för den gränsöverskridande tjänstehandeln.

5.8

Genom EU:s tjänstedirektiv införs ett system med delat kontrollansvar mellan organ i ursprungsland och det land där tjänsten tillhandahålls. Vi ville veta om detta skapar större förtroende hos konsumenterna. 82 % svarade ja, medan 18 % kände minskat förtroende. En väsentlig reservation gäller naturligtvis omsättningen i praktiken.

5.9

Avslutningsvis gavs åter möjligheten att i fritt formulerade svar behandla frågan om konsumentskyddet på den framtida inre marknaden för tjänster. De största farhågorna visade sig på nytt gälla den bristande rättsliga klarheten och rättssäkerheten på konsumentskyddsområdet när det gäller garantivillkor, ansvar (till exempel i samband med konkurs), garantianspråk (bristande harmonisering, problem med var bevisbördan skall ligga) verkställighet i fråga om skadeståndsanspråk (fördröjning, komplexa förfaranden, många önskar mer harmonisering). På andra plats kommer säkerställandet av tillräcklig information om tjänster och leverantörer. En annan brist anses avsaknaden av gemensamma kvalitetsstandarder vara, liksom de bristande möjligheterna att jämföra kompetens och yrkesexamina. Konsumentskyddsbestämmelser anses ofta vara otillräckligt genomförda eller saknas på vissa områden (till exempel i fråga om privata pensionsförsäkringar och hälsovårdstjänster). Sociala frågor spelar en viss roll (löner som ligger under minimilönen, svartarbete, migration) och man är rädd att förlora miljö- och säkerhetsnormer. Man anser att det bör fastställas en miniminivå för allmänt tillgängliga tjänster som säkerställer socialt deltagande. Andra farhågor är fruktan för snedvridning av konkurrensen för lokala leverantörer (t.ex. olika sociala avgifter) och valutakursproblem.

6.1

Återkopplingen på enkäten visar att det finns ett stort intresse för att ta itu med de nya utmaningarna i fråga om arbetsmarknaden, sysselsättningen och konsumentskyddet på inre marknaden för tjänster. Man har sett många tecken på en problematisk utveckling, men också framtida möjligheter. Båda dessa aspekter förtjänar rent generellt större beaktande och bör inspirera även det nu förestående genomförandet av tjänstedirektivet.

6.2

Ett fortfarande olöst problem är den statistiska bilden av den gränsöverskridande tjänsteekonomin. En realistisk kartläggning är en förutsättning för bedömningen av vilken sysselsättningsdynamik som kan utveckla sig. EESK återupprepar därför sitt krav på en ordentlig kartläggning för att lösa detta problem.

6.3

Informationen om de möjliga sysselsättningseffekterna av den nya strategin för inre marknaden är otillräcklig, säger 90 % av de tillfrågade. 60 % förväntar sig positiva sysselsättningseffekter. 44 % räknar med förlorade arbetstillfällen. Framför allt förväntar man sig rent allmänt en ”sysselsättningsförskjutning”. Observationsgruppen för inre marknaden kan lämpligen använda sig av en sektorspecifik och differentierad strategi för sin granskning, t.ex. av industrinära tjänster, utbildning, vissa avreglerade offentliga tjänster, persontjänster och hantverk. Särskilt upplysande är diskussionerna om vilka som drar störst fördel. Här bör man särskilt granska aspekten kvalificerat/okvalificerat arbete och möjligheterna för specialiserad mobil arbetskraft i förhållande till mindre mobila arbetstagare. Det förstnämnda är en fråga som säker kommer att diskuteras såväl mellan medlemsstater som inom branscherna. Det sistnämnda innebär en särskild utmaning för arbetsmarknad och socialsystem.

6.4

Utvecklingen för små och medelstora företag uppfattas mestadels positivt, liksom sysselsättningsutvecklingen, även om påverkan från EU:s tjänstedirektiv bedöms som ganska ringa. Vad man emellertid förväntar sig är att ökade kvalifikationer bland de anställda, innovationsförmåga och tjänsternas kvalitet kommer att bli avgörande för att kunna möta de nya utmaningarna. För att kunna möta det nya konkurrenstrycket vill vissa ha större harmonisering av ramvillkoren. Man fruktar också att den lokala och kulturella särarten kan bli lidande när stora leverantörer erövrar marknaden.

6.5

Av den kommande fördjupningen av inre marknaden för tjänster väntar sig de flesta förändringar i de nationella arbets- och anställningsvillkoren (82 %). Detta sker inte på grund av bristande kunskaper om tjänstedirektivet utan som ett resultat av bristen på harmonisering av villkoren och av ny marknadspåverkan. De flesta förväntar sig en ökning av tidsbegränsade anställningar och ökad flexibilitet i anställningsvillkoren. Positiva förväntningar knyts till utbudet av arbete, språkutbildning och generellt ökande kvalifikationer.

6.6

I detta sammanhang spelar de gällande bestämmelserna för utstationering en viktig roll. Det bristfälliga genomförandet av bestämmelserna har ofta framställts som ett stort problem. Inför de nya utmaningarna anser hälften av de tillfrågade att de nuvarande bestämmelserna inte räcker till för att garantera socialt skydd. Detta visar sig tydligt vid närmare betraktelse på företagsnivå. Ju större det icke-harmoniserade området är, desto större möjligheter finns det för ojämlik behandling vid likvärdigt arbete. Detta upplevs delvis också som en möjlighet – kontakten med bättre metoder kan bli ett incitament för bättre arbetsvillkor i ursprungslandet. Generellt kan man säga att olika arbetsvillkor eller skillnader i lagstiftning inom ett företag utgör en utmaning även för företaget. Diskussionen om utstationeringsdirektivet förs på annan plats. Viktigt i detta sammanhang är konstaterandet att olikheterna och därmed också konflikterna kommer att tillta. Detta är en uppgift för EU och den nationella lagstiftaren, i synnerhet i samband med genomförandet av det nu aktuella tjänstedirektivet, men också en utmaning för den sociala dialogen i EU.

6.7

Större rörlighet för arbetstagarna i samband med gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster och större svårigheter att få överblick över den rättsliga situationen leder till större behov av rådgivningstjänster. Denna rådgivning måste säkerställas på EU-nivå. Ett viktigt informationsunderlag är det arbete som utförs i Euroinfocenter och uppbyggandet av en databas över arbetstagarfrågor, något som också EESK förespråkar.

6.8

Bedömningen av tjänstedirektivet är inte entydig från konsumentsynpunkt. Det finns både kritiska röster och positiva bedömningar. Utvärderingen av enkäten visar att kvalitet och rättssäkerhet värderas högt, men att dessa aspekter enligt de tillfrågade inte främjas i tillräcklig utsträckning genom tjänstedirektivet. Endast 23 % var nöjda med det aktuella tillståndet i fråga om konsumentskyddet.

6.9

Farhågorna gäller först och främst rättssäkerheten och kontrollen av efterlevnaden. Trots att tjänstedirektivet i princip inte påverkar det nationella konsumentskyddet anser 52 % att de nationella bestämmelserna kommer att äventyras i framtiden. Man önskar klara bestämmelser när det gäller garanti och ansvar, och snabb verkställighet i fråga om skadeståndsanspråk. Här tycks de gällande bestämmelserna inte räcka till. Nationella strängare normer befaras hamna i riskzonen i samband med den framtida konkurrensen. Lika viktigt är säkerställandet av tillräcklig information om tjänster och leverantörer. En annan brist anses avsaknaden av gemensamma kvalitetsstandarder vara (det råder delade meningar om frivillig certifiering), liksom de bristande möjligheterna att jämföra kompetens och yrkesexamina. Konsumentskyddsbestämmelser anses ofta vara otillräckligt genomförda eller saknas på vissa områden (till exempel i fråga om privata pensionsförsäkringar och hälsovårdstjänster).

6.10

Endast ett fåtal har erfarenhet av europeiska rådgivningskontor eller gränsöverskridande samarbete i fråga om konsumentskydd. De arbetssätt som finns bedöms i allmänhet positivt, men anses inte vara tillräckliga. De anses vara för svaga och föga verksamma när det gäller att hävda lagstiftningen i komplexa fall.

6.11

Konsumentskyddsfrågorna måste spela större roll i diskussionen om inre marknaden för tjänster. Den osäkerhet som kan konstateras i fråga om det rättsliga läget vid tillhandahållandet gränsöverskridande tjänster måste mötas med en informationsstrategi på nationell nivå och EU-nivå. Kraven på säkra uppgifter om tjänster och leverantörer bör inte underskattas. Detta måste också beaktas vid genomförandet av tjänstedirektivet.

6.12

EESK:s observationsgrupp för inre marknaden kommer att i nära samarbete med facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna arbeta vidare med granskningen av följderna av inre marknaden för tjänster på handeln med tjänster mellan medlemsstaterna och på sysselsättning och konsumentskydd. På grundval av resultaten av föreliggande yttrande kan det finnas skäl att närmare granska utvecklingen av enskilda sektorer eller branscher och i samband med detta använda relevanta resultat från enkäten.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/21

2.2.1

Helt följdriktigt tar GD Utbildning och kultur och GD Sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter upp sociala aspekter i sina konsekvensanalyser. ”Proportionalitetsprincipen” (6) innebär att sociala faktorer ingår i varierande grad i andra områden. Detta väcker frågan om huruvida man bör beakta de sociala aspekterna (inklusive de punkter som rör den europeiska sociala agendan) som ett avgörande kriterium (bottom line), dvs. också för de förslag som inte rör sociala frågor eller vars sociala återverkningar troligen kommer att bli begränsade. Empiriskt sett framgår det av den studie som utförts av Istituto per la ricerca sociale (se fotnot 5) att ”de konsekvensanalyser som inte beaktar sociala aspekter främst berör den ekonomiska sektorn. En tredjedel av konsekvensanalyserna innehåller inga sociala aspekter eller berör dem endast flyktigt” (7).

2.2.2

”När en åtgärds samhällseffekter är uppenbar (…) beaktas de sociala aspekterna i hög grad och behandlas tämligen utförligt i hela konsekvensanalysen” (8). ”Det framgår tydligt att sysselsättningsfrågan är den vanligaste och mest framhållna sociala effekten” (9).

2.2.3

Enligt Istituto per la ricerca sociale står graden av hänsyn till de sociala aspekterna inte nödvändigtvis ”i proportion” (…) till det politiska innehållet och dess eventuella effekter. (…) I många fall beskrivs dessa effekter endast i allmänna ordalag (…) och ”bygger på (…) generella antaganden (…). Dessa förhållanden diskuteras sällan när man beaktar åtgärdens specifika innehåll, målgrupp och de berörda geografiska områdena, det specifika valet av politiska instrument och genomförandeprocessens effekter” (10). Institutets studie visar också att ”flera konsekvensanalyser inte har räknat med något samband med andra insatsområden eller annan gemenskapspolitik”. Konsekvensanalyserna är mycket arbetskrävande, men de får inte vara ofullständiga eller summariska, eftersom bristfälliga analyser skulle äventyra lagstiftningens värde.

2.3.1

Bedömningen av effekterna av ett lagförslag handlar inte enbart om att kryssa i ett antal rutor. Den måste också följas upp, helst av eller i nära samarbete med dem som skall tillämpa lagen, särskilt de som är direkt berörda. Eftersom den sociala dimensionen är en av de tre utvärderingskriterierna för EU:s politik, bör man upprätta ett standardförfarande – som är både öppet och lättfattligt – för att samla in de specifika bidragen i samband med konsekvensanalyserna. Låt oss nämna några alternativ:

3.1

Många frågor måste besvaras för att avgöra vilken metodik som är att rekommendera:

4.1

Med tanke på hur komplicerad och viktig bedömningen av de sociala konsekvenserna av lagstiftningsförslagen är bör samtliga berörda parter, såväl arbetsmarknadens parter som företrädare för organisationerna i det civila samhället, fundera över följande metodikfrågor:

4.2

Vid en offentlig hearing vid kommittén fick icke-statliga sociala organisationer, arbetsmarknadens parter och andra aktörer i det organiserade civila samhället samt sakkunniga en möjlighet att lägga fram sina synpunkter, debattera utkastet till yttrande och på så sätt förmedla ett tydligt budskap till EU-institutionerna i allmänhet och Europeiska kommissionen i synnerhet.

4.3

Eftersom sociala konsekvensanalyser är av avgörande betydelse för EU:s beslutsprocess bör kommittén utforma förslag om hur förbättringar kan göras och hur organisationerna i det civila samhället kan involveras bättre i denna process.

5.1

Det finns flera system för sociala indikatorer på nationell och internationell nivå, men man måste undersöka om de är användbara och om de lämpar sig för de specifika behoven i samband med konsekvensanalyser.

5.2

Dessa indikatorer har utvecklas i flera länder under de senaste 30 åren för att bedöma lämpligheten och följderna av den ekonomiska politiken utöver rent kvantitativa uppgifter. Syftet är att ”styra” den sociala utvecklingen parallellt med den ekonomiska och att få möjlighet att bedöma den sociala välfärden och dess utveckling.

5.3

Detta har resulterat i en kraftigt ökad social statistik, främst på de viktigaste kollektiva insatsområdena som utbildning, hälsa, social trygghet, miljö, bostäder, transporter, forskning, arbetslöshet, etc. Men det ger inte automatiskt upphov till sociala indikatorer, utan det kräver att uppgifterna struktureras, sammanställs och tolkas.

5.4

En indikator är ”bara en statistisk uppgift som tillmäts en särskild betydelse för ökad kunskap, bedömning och/eller handling” (11). När det gäller konsekvensanalyser handlar det inte bara om att sammanställa social statistik som härrör från olika källor för varje land, utan om att strukturera dessa uppgifter för att bedöma den aktuella situationen inom utvalda ämnesområden utifrån deras betydelse för konsekvensanalysen.

5.5

Det händer att man på vissa områden bara har tillgång till fragmenterade studier och undersökningar och att man därför inte kan genomföra någon kostnads-nyttoanalys. Man vet exempelvis att vissa kategorier av bekämpningsmedel är hälsovådliga och att koncentrationer över en viss tröskel orsakar allvarliga sjukdomar. Ett beslut om minskad användning av kemiska bekämpningsmedel får positiva effekter på folkhälsan och på dem som arbetar med dessa medel. Emellertid kan man inom ramen för en proportionell konsekvensanalys inte få fram exakta siffror rörande de långsiktiga fördelarna med en sådan åtgärd.

5.6

Det står dock klart att den sociala aspekten och hälsoaspekten motiverar den föreslagna åtgärden och avsevärt stärker de ekonomiska argumenten (som de sänkta produktionskostnaderna för jordbruket och därmed ökad konkurrenskraft). Dessutom kan den grundläggande rätten till en sund miljö anföras till stöd för förslaget.

5.7

I praktiken har man nu emellertid tillgång till ett stort antal sociala statistiska uppgifter, som varierar med de olika ämnen som är aktuella i den offentliga debatten i olika länder (t.ex. arbetsvillkor, ungdomars, äldres och kvinnors sysselsättning, brottslighet, inkomstklyftor, diskriminering i arbetet och utlokaliseringar). Hittills har dock få sociala indikatorer kunnat hämtas från denna statistiska massa. Lyckligtvis har de fått förnyad aktualitet i de senaste tio årens socioekonomiska klimat, där medlemsstaternas roll i den sociala politiken och regleringen av ekonomin åter har betonats.

5.8

Fristående har de sociala indikatorerna emellertid inte alltid något större värde, utan de gör större nytta om de ingår i ett bredare sammanhang, t.ex. social och ekonomisk utveckling eller hållbar utveckling. De härrör numera från en rad olika källor, inte bara från centralstaten utan också från icke-statliga organisationer och från stora stiftelsers tankesmedjor. Dessa indikatorer presenteras också på högst varierande sätt, alltifrån urval av statistik eller tematiska undersökningar till sammanställning av data för att bilda sammansatta tematiska eller generella indikatorer.

5.9

Ett antal internationella organ offentliggör indikatorer och social statistik och gör jämförelser mellan sina medlemsländer. De viktigaste organen för EU-länderna är (utan specifik ordning) OECD, PNUD, Europeiska kommissionen – särskilt Eurostat – Unesco, Världsbanken och ILO.

5.10

De många olika källorna vållar problem vad gäller statistikens kvalitet – alla länder har inte sofistikerade statistiska byråer –, deras jämförbarhet och harmoniseringen av begrepp. ”Valet av indikatorer för att mäta den sociala konvergensen i EU:s medlemsstater har stor politisk betydelse. De indikatorer som används för jämförelser är inte neutrala. De speglar prioriteringar och ibland föreställningar om hur samhället bör se ut, vilka med rätta kan skilja sig från land till land. Exemplet arbetslöshet visar att vissa indikatorer kan ha faktiska effekter, också negativa, på politikens inriktning (12). Som det nu är har utformningen av indikatorsystem helt överlåtits åt fackmän” (13).

5.11

Användningen av BNP och tillväxt som indikatorer för välfärden i samhället har särskilt kritiserats av PNUD, som har utvecklat sin egen HDI (human development index, index för mänsklig utveckling), särskilt under inflytande av Amartya Sens arbete om fattigdom, svält, demokrati och hans kritik mot rent ekonomiska, kvantitativa indikatorer, ett arbete som förlänade honom Nobelpriset i ekonomi.

5.12

Uppgifterna om tillgången till dricksvatten, analfabetismen bland kvinnor och män, hälsosystemet och resultaten av kampen mot pandemier, deltagande i demokratiprocessen, den könsrelaterade medellivslängden, spädbarns- och barnadödligheten, m.m. är lika viktiga för att utvärdera välfärden i ett samhälle och miljösituationen. Dessa uppgifter har emellertid ingen direkt koppling till BNP.

5.13

PNUD:s första sammanställda HDI-indikatorer väckte livliga debatter och tvister, eftersom de ”rika” länderna ibland hamnade långt från topplaceringen i klassificeringen över ”bruttonationallyckan”. Men dessa indikatorer har blivit det mest obestridda alternativet till de rent ekonomiska indikatorerna på grund av deras soliditet (utbildning, medellivslängd, justerade inkomster med tanke på fattigdom).

5.14

Den sociala statistiken är ett nödvändigt komplement till den ekonomiska. Eftersom den allmänna opinionen fäster stor vikt vid de centrala sociala frågorna har denna statistik också en politisk betydelse som alltid måste beaktas av regeringarna.

5.15

Utöver de snäva ekonomiska tankegångarna eller de kort- eller medelfristiga fördelarna måste det rent objektivt framhållas att ett av hindren för att detta skall ske är den stora mängden sociala frågor och svårigheten att knyta samman och kvantifiera dem för att integrera dem i riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

5.16

Man skulle intuitivt kunna komma fram till samma slutsats när det gäller att upprätta miljöindikatorer som syftar till att återinföra externa faktorer i den ekonomiska tillväxten. En tillväxt som är förknippad med skövlingen av urskog borde på sin höjd leda till att detta tillväxtsätt förkastas om konsekvensstudien skulle innehålla samtliga sociala och miljömässiga faktorer som – det vet vi numera – mer än väl uppväger de ekonomiska och monetära faktorerna. Men det är ytterst svårt att i ekonomiska termer uppskatta vilket belopp dessa externa faktorer skulle uppgå till: t.ex. klimatförändringen, förlusten av biologisk mångfald, belägenheten för dem som levde på att plocka eller använda medicinalväxter, den snabba utarmningen av jorden med erosion som följd. En utvärdering på kort sikt skulle kunna vara högst positiv, medan den, om de yttre faktorerna skulle beaktas, på längre sikt skulle vara mycket negativ, inte bara för det berörda området eller landet utan för hela världen.

5.17

Av det arbete som ligger till grund för ett stort antal utvärderingar av den ”bästa lagstiftningen” i form av en kostnads-nyttoanalys, och som används i EU:s konsekvensanalyser, framgår tydligt de objektiva begränsningarna vad gäller användningen av de sociala och miljömässiga aspekterna i konsekvensanalysen (14). Även om de sociala konsekvenserna utvärderas utifrån relevanta indikatorer (antalet förlorade arbetstillfällen, inga möjligheter till omplacering), är de inte nödvändigtvis avgörande i den politiska beslutsprocessen. De innehåller ofta element som är omöjliga att kvantifiera, framför allt om konsekvensanalyserna bygger på en kortsiktig, eller i bästa fall långsiktig ekonomisk avvägning. Det långsiktiga perspektivet är svårare att bedöma, och hur skall man uppskatta den förväntade ekonomiska nyttan av en minskad dödlighet till följd av minskade bränsleföroreningar till havs? (15)

5.18

I samhällsdebatten används ibland något svävande begrepp. En indikator som rör t.ex. ”flexicurity” skulle få varierande utformning i olika länder beroende på om det finns viss erfarenhet på området, eller om man vill införa konceptet i den europeiska (16) eller nationella debatten med hänvisning till nationella ”modeller” som utformats i ett specifikt sammanhang och som är svåra att överföra till andra sociala förhållanden. Vilka element skall beaktas och, framför allt, vilka värden – positiva eller negativa – skall tilldelas dem? ”Beslutet att ta med eller utelämna vissa indikatorer kan avslöja underförstådda värderingar och ideologier” (17). Problemet blir ännu mer omfattande när man skall bilda sammansatta indikatorer: Vilka skall tas med, vilken koefficient skall de ha, vilken faktisk betydelse har den sammansatta indikator som man skapat?

5.19

De sammansatta indikatorerna kan under alla omständigheter innehålla såväl kvantitativa som kvalitativa faktorer, vara uppdelade på ålder, kön och andra viktiga kriterier, men de måste förbli lättförståeliga. Hur skall man t.ex. utforma en indikator för livskvaliteten i Europa? Den skulle kunna innehålla inkomst, medellivslängd, synen på hälsovårdssystemets effektivitet, ålderspensioner, den genomsnittliga utbildningsnivån, trivsel i arbetet, etc. Men varför inte också ta med arbetslöshetsgraden, graden av undersysselsättning eller boendeförhållanden? Och vilken betydelse skall varje komponent tillmätas?

5.20

Denna konstruktion är alltså inte enbart en rent teknisk fråga utan har att göra med ett system av gemensamma värden eller levande traditioner i ett givet samhälle. Den kräver samråd med olika samhällsorgan och kommer slutligen att avspegla ett ideologiskt eller politiskt val. Det är i dag ”sällsynt att metoderna för sociala indikatorer verkligen omfattar samhälleliga mål som belyser sociala värderingar och normer … Ett centralt element i (…) metoden är definitionen och klassificeringen av riktmärken på olika sociala områden via samråd och samförståndslösningar. Uppgifter och resultat, liksom sambandet dem mellan, fastställs också i denna process (…). För att de sociala indikatorerna skall påverka politiken bör processen med andra ord ingå i produkten.” (Associés Ekos inc. 1998).

5.21

En annan fråga är valet av ämne för de statistiska analyserna: Skall man beakta individerna, samhällena eller den lilla ekonomiska och sociala enhet som ett hushåll utgör? Uppgifter om etniska grupper skapar problem mot bakgrund av kravet på icke-diskriminering, men skulle vara värdefulla för att precisera diskrimineringens art och omfattning i syfte att föreslå politiska åtgärder för att minska diskrimineringen och på längre sikt avskaffa den.

5.22

Urvalet av statistiken och utformningen av indikatorerna kan göras med sikte på att utvärdera redan pågående politikinsatser eller klargöra de olika valmöjligheterna på ett tidigt stadium. Det behövs antagligen ett bredare spektrum av statistiska uppgifter för att fastställa en politik (mål och medel för att uppnå dem) som därefter kan begränsas när man ringat in de viktigaste statistiska uppgifterna och indikatorerna. Dessa urval är trots allt starkt empiriskt betingade. Det handlar inte om en exakt vetenskap, och samma statistiska data som innehåller både ekonomiska och icke-ekonomiska uppgifter kan tolkas på olika sätt.

5.23

Ett exempel: För varje indikator i ”Society at a Glance”, 2005 (se kort bibliografi) samlade OECD in obearbetade uppgifter om följande:

5.24

Eurostat använder följande sociala indikatorer:

5.25

I vilken grad kan dessa icke uttömmande exempel på indikatorer på ett effektivt sätt ingå i nedanstående allmänna mål i den öppna samordningsmetoden från mars 2006?

5.26

De begrepp och metoder som används för vissa indikatorer måste också vara precisa. Vad gäller exempelvis fattigdomen har Conseil de l'emploi, des revenus et de la cohésion sociale (CERC)  (18) (Rådet för sysselsättning, inkomster och social sammanhållning) framhållit det ”multidimensionella” i begreppet.

5.26.1

Fattigdom har flera dimensioner: otillräckliga ekonomiska resurser, försämrade levnadsvillkor, otillräckliga kognitiva, sociala och kulturella resurser. För var och en av dessa dimensioner används två ansatser för att fastställa fattigdomssituationen.

5.27

Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att de sociala indikatorerna har som mål att göra den allmänna opinionen och beslutsfattarna uppmärksamma på de sociala utmaningar som riskerar att underskattas eller missförstås. Att fästa beslutsfattarnas uppmärksamhet på de mest grundläggande frågorna är desto viktigare eftersom de i allmänhet erhåller alldeles för mycket information. Som Herbert Simon så tydligt uttryckte det: För mycket information dödar informationen.

5.27.1

Ur funktionell synpunkt är avsikten med systemet med indikatorer att uppnå en ”optimal sammanställning av information”.

5.28

En indikator är mer än en statistikuppgift:

Ett system med indikatorer är inte bara en insamling av uppgifter. Det för med sig en rad konsekvenser:

5.29

I praktiken har en indikator följande egenskaper:

5.30

Ett system för indikatorer har följande egenskaper:

6.

EESK kräver att utvärderingen av den sociala genomslagskraften av EU:s lagstiftningsinitiativ och politiska initiativ inkluderas i samtliga politikområden. Kommissionen bör med andra ord noggrant bedöma de sociala effekterna av samtliga berörda initiativ, oavsett vilket GD som är ansvarigt eller vilket ämne det handlar om. Detta är viktigt om EU verkligen vill skapa ett ”socialt Europa” och vinna medborgarnas stöd. Initiativet ”bättre lagstiftning” erbjuder en lämplig plattform för vidare arbete i denna riktning.

6.1

Inom ramen för denna utvärdering bör man var och en för sig undersöka specifika grupper som på olika sätt kan komma att påverkas av den nya lagstiftningen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas missgynnade grupper, som kvinnor, funktionshindrade eller etniska minoriteter. Beroende på ämnet för initiativet i fråga kan det i vissa fall bli nödvändigt att undersöka specifika undergrupper, t.ex. blinda.

7.1

Av ovanstående och av den offentliga hearing som anordnades av EESK den 28 mars 2007 framgår att det på grund av den multidimensionella dimensionen hos vissa begrepp är omöjligt att använda en social indikator som bygger på ett enda kriterium. Den sociala debatten präglas av att den använder sig av vaga begrepp som med nödvändighet växlar alltefter land och sociala förhållanden. Man skall heller inte glömma att beslutet att ta med eller utesluta olika indikatorer är ett utslag av mer eller mindre explicita värden eller ideologier. Valet av indikatorer är dessutom ofta empiriskt betingat, vilket i princip borde utesluta ett strikt förhållningssätt.

7.2

Att göra de politiska beslutsfattarna uppmärksamma på de sociala konsekvenserna av en planerad lagstiftning är visserligen lovvärt och nödvändigt, för att inte säga oundgängligt. Detta skapar emellertid ett metodikproblem, eftersom ”för mycket information dödar informationen”. EESK anser att man måste lägga särskilt vikt vid metodiken, som ännu inte fastställts.

7.3

Kommittén anser också att det på detta stadium är viktigt att göra kommissionen uppmärksam på de kvalitetskriterier som en indikator bör uppfylla, nämligen:

7.4

EESK kräver också att kommissionen låter studier av den sociala genomslagskraften av EU:s lagstiftningsförslag och politiska initiativ ingå i all gemenskapspolitik, oavsett vilket GD som avgör om en sådan studie behövs eller ej. Detta är av central betydelse om EU verkligen vill skapa ett ”socialt Europa” och vinna medborgarnas stöd.

7.5

EESK bör till fullo beakta färdplanen och konsekvensanalysen på samma gång som det lagförslag om vilket kommittén skall yttra sig. Arbetet bör inledas så snart det meddelande som åtföljer lagförslaget offentliggjorts.

7.6

Det är viktigt att företa regelbundna analyser och göra eventuella justeringar vid genomförandet av alla de förslag som föregåtts av konsekvensanalyser och att knyta arbetsmarknadens parter och i förekommande fall berörda icke-statliga organisationer till denna process. Detta är nödvändigt för att undersöka om de indikatorer som använts och kombinationen av dem har varit till nytta för konsekvensanalysen, för att dra lärdom av dem och vid behov uppmana lagstiftaren att eventuellt överväga ändringar.

7.7

I speciella fall av mycket stor social betydelse (t.ex. arbetsrätt) måste samråd med arbetsmarknadens parter ske ännu tidigare för att man skall hitta de lämpligaste indikatorerna för en så komplett och objektiv analys som möjligt.

7.8

Initiativet ”Bättre lagstiftning” är onekligen en lämplig plattform för vidare arbete i denna riktning, nämligen att föreslå en nödvändig, effektiv lagstiftning, vars konsekvenser är förutsägbara och varaktiga för dem den riktar sig till. Dessa målgrupper är nära involverade i analysprocessen och kontrollen av genomslagskraften via gemenskapens rådgivande organ (EESK och ReK) och, beroende på lagstiftningens art, via arbetsmarknadens parter och de icke-statliga organisationer som är behöriga på det berörda området.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/28

1.1

Med föreliggande meddelande om genomförande av direktiv 1997/7/EG vill kommissionen informera rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om resultaten av införlivandet och genomförandet av direktivet, och inleder dessutom ett offentligt samråd med berörda parter i avsikt att samla in deras synpunkter. Kommissionen lägger dock inte fram något förslag till revidering av direktivet utan väntar tills den mer omfattande reformen av regelverket på konsumentskyddsområdet skall genomföras.

1.2

EESK noterar att meddelandet är försenat i förhållande till den fastställda tidsfristen i direktivet, men ser positivt på detta initiativ och instämmer i en stor del av kommissionens kommentarer, varav många redan tidigare har framförts i kommitténs yttranden, särskilt yttrandena om förslag till direktiv om distansförsäljning generellt och distansförsäljning av finansiella tjänster i synnerhet. Kommittén instämmer också i att det är nödvändigt att anpassa regelverket på detta område med andra rättsliga instrument som ibland antagits utan tillbörlig samordning och sammanlänkning.

1.3

EESK anser dock att det vore bättre att omedelbart genomföra en samtidig översyn av detta rättsliga regelverk och av bestämmelserna för distansförsäljning av finansiella tjänster och vissa slag av elektronisk handel, utan att vänta på att arbetet med översynen av gemenskapen regelverk på området för konsumentkontrakt skall slutföras. Målsättningen bör vara att göra hela samlingen av utspridda bestämmelser mer lättillgänglig och begriplig.

1.4

Mot bakgrund av detta uppmanar EESK kommissionen att noga analysera svaren som kommer in under det offentliga samrådet och att komplettera dessa med tillförlitliga statistiska data om omfattningen av distansförsäljning på inre marknaden samt att sedan anordna en offentlig hearing med berörda parter.

1.5

EESK godtar merparten av kommissionens förslag till textförbättringar och bättre struktur på direktivet men vidhåller sin ståndpunkt, som redan framförts i tidigare yttranden, att direktivets målsättning inte skall begränsas till relationerna mellan näringsidkare och konsumenter och att man skulle tjäna på att omvärdera dess räckvidd så att den i väsentliga delar överensstämmer med den målsättning som gäller för elektronisk handel.

1.6

EESK håller inte med om kommissionens bedömning när det gäller konsekvenserna av användningen av minimiklausulen, som vi inte anser vara orsaken till de svårigheter med genomförandet av direktivet som med rätta har påpekats. Men vi avvisar inte möjligheten att företa en fullständig harmonisering genom en förordning, så länge en höjning av konsumentskyddsnivån kan garanteras.

1.7

Med målsättningen att bidra till en fördjupad granskning av regelverket för distansförsäljning framför EESK en rad särskilda rekommendationer som vi anser att kommissionen bör studera mot bakgrund av den aktuella situationen på inre marknaden, i syfte att främja konsumenternas säkerhet och förtroende och därigenom garantera ett lika gott skydd vid dessa transaktioner som vid ingående och genomförande av avtal som sluts vid direkt kontakt mellan två parter.

1.8

EESK betonar också vikten av effektiv information till de avtalsslutande parterna, särskilt när det gäller mindre välinformerade avtalsparter, samt vikten av ett effektivt system för sanktioner mot sådana affärsmetoder som bryter mot rådande rättsliga bestämmelser.

2.1

Genom sitt meddelande om genomförandet av rådets direktiv 1997/7/EG av den 20 maj 1997 (KOM(2006) 514 slutlig av den 21 september 2006) avser kommissionen informera rådet Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om hur direktivet har införlivats och tillämpats under de 10 år som förflutit sedan det offentliggjordes. Därigenom uppfylls det krav som anges i artikel 15.4 i direktivet, om än med en försening på cirka 6 år.

2.2

Kommissionen kommenterar sådant som uppfattas som problem vid tillämpningen av direktivet (1), framför allt ”formuleringen” av direktivet och ”översättningsproblem” i vissa språkversioner. I andra kommentarer påpekas att ”kontrollen av införlivandet avslöjat betydande skillnader mellan medlemsstaterna, på grund av att minimiklausulen använts” och att direktivet eventuellt skulle kunna vara för omodernt för att kunna ”täcka ny teknik och nya marknadsföringsmetoder”.

2.3

Slutligen presenterar kommissionen ett ”frågeformulär” som skulle besvaras senast den 21 november 2006. Det var avsett att fungera som ett ”offentligt samråd” med berörda parter där dessa kan bekräfta eller göra invändningar mot kommissionens slutsatser. Kommissionen kommer också att bedöma behovet av en öppen utfrågning.

2.4

Trots att kommissionen erkänner att det inrättade regelverket är behäftat med brister i sin utformning och ger upphov till tolkningssvårigheter, vilket är orsaken till svårigheterna vid dess tillämpning, anser inte kommissionen att det är ”lämpligt” att lägga fram något förslag för att se över direktivet förrän den diagnostiska fasen av ”översynen av gemenskapens regelverk på konsumentskyddsområdet” är avslutad. Någon tidsgräns för detta har ännu inte angivits.

2.5

Redan under utarbetandet av detta yttrande lade kommissionen på nätet ut 84 svar som kommit in i samband med det tidigare nämnda samrådet och presenterade ett arbetsdokument som sammanfattar en stor del av de erhållna svaren. Kommissionen lovade att inom kort komplettera analysen med resterande svar och att genomföra en mer djupgående konsekvensanalys.

3.1.1

EESK ser positivt på kommissionens initiativ men beklagar att det är så försenat i förhållande till den planerade tidpunkten (juni 2001) eller högst 4 år efter tidsgränsen för dess införlivande (juni 2004), med tanke på att man skulle ha kunnat ta itu med och lösa större delen av de problem som nu förs fram redan för 3 år sedan, vilket skulle ha haft sina uppenbara fördelar.

3.1.2

EESK vill också påpeka att många av de frågeställningar som kommissionen nu tar upp redan har behandlats i kommitténs yttranden under den tid då direktivet utarbetades.

Faktum är att EESK redan i sitt yttrande om rådets direktiv om konsumentskydd vid distansavtal (2) pekade på behovet av att se över vissa begrepp som definieras i artikel 2 i direktivet, till exempel vilka slags avtal som direktivets bestämmelser skall gälla för och själva definitionen av begreppet konsument.

Å andra sidan har EESK redan påpekat att direktivet borde vara tydligare när det gäller ångerrätten, som enligt kommittén borde utgå ifrån rätten till betänketid och inte förväxlas med eller ifrågasätta konsumentens möjlighet att häva avtalet när det inte genomförts eller om ohederliga affärsmetoder uppdagats.

EESK påpekade även att ångerrättens tidsfrist på 7 dagar var kortare än vad som förekommer i andra direktiv och i gällande lagstiftning i vissa medlemsstater samt rekommenderade kommissionen att göra tidsfristerna för att utöva denna rättighet enhetliga. EESK:s uppmaning att förtydliga reglerna för rätt till betänketid fördes sedan fram igen i yttrandet om förslaget avseende distansförsäljning av finansiella tjänster (3).

I den mest ansedda juridiska facklitteraturen har sådan kritik redan framförts sedan länge (4).

3.1.3

Kommittén vill uttrycka sin förvåning över att kommissionen anger att uppgifter saknas om ikraftträdandedatum för de införlivade bestämmelserna i flera medlemsstater (5) samt över att det med tanke på de konstaterade allvarliga bristerna vid vissa medlemsstaters införlivande inte ges någon information om överträdelseförfaranden mot dessa medlemsstater och resultaten av sådana.

3.1.4

Dessutom anser EESK att man kunde ha uppnått ett verkligt deltagande om meddelandet hade föregåtts och inte följts av ett offentligt samråd. Därigenom hade man kunnat undvika att många av kommissionens observationer och kommentarer bara grundar sig på subjektiva ”föreställningar” eller ”synpunkter” (6).

Kommittén vill för övrigt påminna om rapporten från den 10 mars 2000 om reklamationer från konsumenterna med avseende på distansförsäljning (KOM(2000) 127 slutlig) och rekommenderar att ett liknande arbete genomförs. Denna gång bör utgångspunkten vara en objektiv analys av alla svaren från det offentliga samrådet samt en uppdatering och jämförelse av uppgifterna, vilket skulle skapa en objektiv grund för reflektion.

3.1.5

Som situationen nu ser ut stöder EESK kommissionens förslag och är angelägen om att ett offentligt samråd genomförs med alla berörda parter, utan att detta för den skull hamnar i skuggan av den bredare debatten om gemenskapens konsumenträtt, som behandlas i en nyligen utgiven fackinriktad studie på cirka 800 sidor (7) och i kommissionens grönbok (8).

3.1.6

Om man betänker hur arbetet inom CFR-nätverket (9) har löpt, hyser EESK tvivel om huruvida det är klokt att låta översynen av detta direktiv vara beroende av att allt arbete och samråd samt de beslut som så småningom kommer att fattas med avseende på hela gemenskapslagstiftningen i fråga om konsumenträtt, till och med i den senaste nedbantade version som kommissionen presenterat (10).

3.1.7

EESK rekommenderar även att man vid en framtida översyn av direktivet eventuellt överväger vilket rättsligt gemenskapsinstrument som skall användas, i och med att det finns skäl att tro att förutsättningarna finns för att med fördel reglera de viktigaste aspekterna på området genom en förordning (11), varvid de väsentliga målsättningarna bibehålls, nämligen upprättande av jämvikt och lika rättigheter mellan parterna, på samma sätt som vid handelstransaktioner mellan parter som möts direkt i en affärslokal.

3.2.1

Kommissionens kommentarer om direktivet kan indelas i två kategorier:

3.2.2

När det gäller direktivets formulering/struktur håller EESK med kommissionen om följande aspekter:

3.2.3

Däremot delar inte EESK kommissionens synpunkter när det gäller följande aspekter:

3.2.4

EESK rekommenderar också kommissionen att se till att hela den samling av bestämmelser om avser distansförsäljning och som ligger utspridd i olika lagstiftningsinstrument förenklas och görs mer lättillgänglig och begriplig.

3.2.5

När det gäller införlivandet av direktivet och utifrån de erfarenheter som vi känner till från några av medlemsstaterna kan EESK generellt ge sitt stöd åt kommissionens observationer, men vi anser att man behöver genomföra en mer djupgående granskning för att få en total överblick, och inte bara se på enstaka fall av avvikelser/oförenlighet i samband med införlivandet/tolkningen av direktivet i samtliga medlemsstater.

Kommittén uppmanar därför kommissionen att efter att ha analyserat svaren på frågeformuläret inleda en sådan studie och informera om resultaten av denna.

EESK vill också påpeka att kommissionen ännu inte har presenterat några statistiska uppgifter som gör det möjligt att bedöma omfattningen av distansförsäljning till konsumenter i förhållande till samtliga gränsöverskridande transaktioner, och inte heller vilken omfattning den har i varje medlemsstat i förhållande till andra transaktioner med konsumenter. Faktum är att de senaste uppgifterna i Eurobarometern (20) inte är så objektiva som krävs. Sådana uppgifter är nödvändiga för att kunna bedöma vilka kriterier för införa undantag som skall gälla enligt direktivet.

3.2.6

EESK är bekymrad över att kommissionen å ena sidan identifierar olika problem i samband med införlivandet av direktivet, och å andra sidan uttalar tvivel när det gäller dess betydelse för konsumenternas förtroende och framhåller att man inte har för avsikt att genomföra ändringar eller vidta kraftfullare åtgärder för att komma till rätta med problemen med införlivandet.

3.2.7

När det gäller räckvidden för tillämpningen av direktiv 1997/7/EG erkänner kommissionen själv att de undantag som fastställs där har införlivats på olika sätt i medlemsstaterna och att det är nödvändigt att se över vissa av dessa undantag. EESK uppmanar därför kommissionen att ta initiativ till mer konkreta åtgärder på detta område.

3.2.8

EESK stöder inte kommissionens uppfattning i fråga om användningen av minimiklausulen, dvs. att en felaktig tillämpning av klausulen i artikel 14 skulle ligga till grund för alla de fall som kommissionen undersökt.

3.2.8.1

EESK menar tvärtom att de flesta konkreta avvikelser som upptäckts inte är en följd av felaktig användning av minimiklausulen, utan snarare beror på påtalade brister i direktivets utformning, formuleringar och dess införlivande/översättning.

3.2.8.2

EESK anser dock att minimiklausulen, som tillåter medlemsstaterna att gå längre än vad som fastställs i gemenskapsbestämmelserna i direktiv med minimiharmonisering så länge detta är förenligt med fördraget, i enilighet med artikel 153, utgör ett positivt instrument för ett högt konsumentskydd där hänsyn kan tas till kulturella, sociala och rättsliga skillnader i varje nationellt system.

3.2.8.3

Detta hindrar inte att EESK förespråkar att, under förutsättning att högre konsumentskydd kan garanteras, vissa rättsliga områden blir föremål för en fullständig harmonisering, helst i form av en förordning, vilket garanterar enhetlighet. Detta skulle kunna gälla för direktivet som behandlas här.

3.2.9

EESK anser att det finns ytterligare frågor som eventuellt behöver tas upp vid en omarbetning av direktivet, men som inte nämns i meddelandet.

3.2.10

Följande kan komma i fråga:

3.2.11

EESK anser att en grundlig genomgång av dessa frågor är en förutsättning för att uppnå det mål som man har avsett att uppnå med direktivet, nämligen att garantera att konsumenter av varor och tjänster som köps genom distansavtal har ett lika gott skydd som vid avtal som sluts vid direktkontakt mellan två parter.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/33

1.1

Kommissionens förslag om ändring av bestämmelserna för fusioner och delningar av aktiebolag är ett led i handlingsplanen för en modernare bolagsrätt och effektivare företagsstyrning i EU (1). Denna plan syftar till att på kort, medellång och lång sikt göra en genomgripande ändring av regelverket som går längre än att avsluta arbetet med de direktiv som väntar på beslut.

1.2

På ett mer allmänt plan finns det dessutom i bilaga III till ”Åtgärdsprogram för minskning av administrativa bördor i Europeiska unionen” (2) tio konkreta förslag om ”omedelbara åtgärder” för att göra smärre ändringar av kraven som inte minskar det rättsliga skyddet. Detta är uppenbarligen syftet med föreliggande förslag eftersom det inskränker sig till att avskaffa kravet på ett sakkunnigutlåtande om planen för en fusion eller delning om ”alla” aktieägare är eniga om detta.

1.3

Det bör för sammanhangets skull påpekas att det i artikel 8.4 i direktiv 2005/56/EG om gränsöverskridande fusioner av bolag med begränsat ansvar (3) anges att det inte krävs ett sakkunnigutlåtande om fusionsplanen om alla delägare i bolagen är eniga om detta. Genom den senaste ändringen av direktiv 77/91/EEG när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital (4) införs det också två nya artiklar, 10a och 10b, som beviljar undantag från kravet på sakkunnigutlåtande för apportegendom under en rad villkor som garanterar det reala värdet på den egendom som tillförts.

2.1

Syftet med denna ändring av direktiven om fusion och delning av aktiebolag är att skapa överensstämmelse med villkoren för gränsöverskridande fusioner när det gäller kravet på ett skriftligt utlåtande från sakkunniga om planen om fusion eller delning, om alla aktieägare och innehavare av andra värdepapper med rösträtt i de berörda bolagen är eniga om detta.

3.1

EESK följer med intresse den pågående förenklingsprocessen och i synnerhet minskningen av de administrativa bördorna för de europeiska företagen. Detta förslag är uppenbarligen i linje med denna strävan och det ger ett särskilt skydd till aktieägarna genom kravet att alla aktieägare skall vara eniga om att det inte behövs ett sakkunnigutlåtande om planen om fusion eller delning.

3.2

Vi vill dock påpeka att det finns ett antal problem framför allt i samband med fusioner mellan storföretag som berör en mängd olika aktieägare och där merparten består av investerare. Avsaknaden av en direkt förvaltning av aktierna kan försämra skyddet för minoritetsaktieägare som tvingas acceptera fondförvaltarnas avtal. Gällande regler garanterar visserligen rätten att invända och sälja sin andel om man har en avvikande mening om de ekonomiska resultaten av dessa överenskommelser, särskilt vid utbyte av aktier, men det försvåras i hög grad när det inte finns ett sakkunnigutlåtande om fusionsplanen.

3.3

Vi anser också att skyddet för borgenärer och de anställda i företagen försämras på grund av den bristfälliga kunskap som avsaknaden av en objektiv värdering utförd av sakkunniga kan ge upphov till. Borgenärerna tillerkänns rätten att motsätta sig fusionen när meddelandet om fusionen har offentliggjorts, under förutsättning av deras krediter inte är garanterade. Det bör dock noteras att det varken i fusionsdirektivet eller delningsdirektivet fastställs någon rätt för arbetstagarna, medan direktivet om gränsöverskridande fusioner (artikel 16) ger dem en möjlighet till medinflytande som gör det lättare att uppnå ett bättre resultat via adekvata informationskanaler.

3.4

En lags effektivitet beror på om den kan garantera alla berörda parters rättigheter i juridiskt reglerade operationer, i detta fall vid fusioner och delningar av aktiebolag. Eftersom det handlar om komplicerade operationer måste man främja instrument som ökar insynen och inte skapar konflikter mellan de berörda parterna. Undantaget från kravet på sakkunnigutlåtande vid enighet bland aktieägarna bör ske på de villkor som anges i artikel 10a i direktiv 2006/68/EG, det vill säga om aktierna utgörs av överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument eller nyligen har värderats av oberoende sakkunniga, så att deras verkliga värde kan verifieras i enlighet med vedertagna värderingsmetoder.

4.1

EESK konstaterar att förslaget om ändringar i direktiven om fusion och delning av aktiebolag är i linje med strävan att minska de administrativa bördorna för företagen i EU. Det är dock viktigt att ha i åtanke att denna typ av juridiska operationer oftast förekommer i bolag med begränsat ansvar där aktieägarna omfattar både förvaltare och investerare, som har olika intressen. Investerarna eftersträvar högsta möjliga lönsamhet vid utbytet av sina aktier.

4.2

Ändringen bör syfta till att tillgodose alla berörda parters intressen i samband med dessa juridiska operationer. Utifrån denna utgångspunkt garanterar de sakkunnigas värderingar en större insyn och tillförlitlighet i villkoren i fusions- eller delningsplanerna, eftersom det är deras ansvar att fastställa objektiva kriterier för planernas innehåll.

4.3

EESK anser också att grundbestämmelserna för de sakkunnigas arbete finns i artiklarna 10, 10a och 10b i det andra direktivet, där villkoret för att inte utarbeta ett sakkunnigutlåtande är att det föreligger verifierbara värderingar av sent datum.

4.4

EESK anser å andra sidan att man bör ta hänsyn till innehållet i det tionde bolagsdirektivet, inte bara för att det nyligen har offentliggjorts utan också för att det lättare kan anpassas till de nya kriterierna för intressen som skyddas av bolagsrätten, eftersom det inte bara omfattar aktieägare och borgenärer utan också de arbetstagare som ingår i företagsstrukturen. Kommittén anser därför att det är nödvändigt att komplettera det föreliggande förslaget i enlighet med artikel 16 i ovannämnda direktiv, som på ett bättre sätt svarar mot strävan att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning om fusioner och delningar.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/37

1.1

Det förslag som EESK mottagit rör ändring av två förordningar. Dessa är förordning nr 11 om avskaffande av diskriminering såvitt avser fraktsatser och befordringsvillkor enligt artikel 79.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien.

1.2

När det gäller gemenskapens politik för att förbättra lagstiftningen anser EESK att det är särskilt viktigt och nödvändigt att minska de administrativa bördor som drabbar företagen på grund av befintlig lagstiftning, eftersom detta är ett avgörande inslag för att förbättra konkurrenskraften och uppnå Lissabonmålen. Till detta medverkar förstås även kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – ”En strategisk översyn av programmet ’Bättre lagstiftning’” och kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – ”Åtgärdsprogram för minskning av administrativa bördor i Europeiska unionen”.

1.3

Den första ändringen avser förordning nr 11, som är mycket gammal och rör avskaffande av diskriminering såvitt avser fraktsatser och befordringsvillkor enligt artikel 79.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. EESK stöder förslaget om att avskaffa kravet på att lämna upplysningar om färdväg, färdlängd, priser och andra transportvillkor och möjligheten att använda fraktsedlar för att tillhandahålla de upplysningar som krävs angående transporten, eftersom det minskar onödiga administrativa bördor och samtidigt garanterar att samma information tillhandahålls även i framtiden.

1.4

EESK har sålunda inga invändningar mot ändringen av förordning nr 11, i synnerhet inte mot att artikel 5 utgår och att artikel 6 ändras genom att femte och sjätte strecksatserna i punkt 1 utgår. Detsamma gäller för ändringen av artikel 6.2, där den tredje meningen skall utgå, och för punkt 3 i denna artikel, som skall ersättas med följande text: ”Om det är möjligt att få alla de uppgifter som anges i punkt 1 genom befintliga handlingar, såsom fraktsedlar eller andra transporthandlingar, och att genom dessa, tillsammans med transportörens färdskrivar- och redovisningssystem, få fullständig information om fraktsatser och befordringsvillkor, så att de i artikel 75.1 av fördraget avsedda formerna av diskriminering därigenom kan fås att upphöra eller undvikas, skall transportörerna inte åläggas att införa nya handlingar.”

1.5

EESK har inga invändningar mot ändringen av förordning (EG) nr 852/2004 som görs för att företag skall undantas från kraven i artikel 5.1 i förordning (EG) nr 852/2004, förutsatt att de rättar sig efter alla övriga krav i förordningen. Enligt artikel 5.1 i förordning (EG) nr 852/2004 skall alla företag – huvudsakligen små företag som säljer sina produkter direkt till slutkonsumenten, t.ex. bagerier, köttaffärer, speceriaffärer, marknadsstånd, restauranger och barer, som definieras som mikroföretag enligt rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikrolivsmedelsföretag samt små och medelstora livsmedelsföretag – inrätta, genomföra och upprätthålla förfaranden grundande på principerna för riskanalys och kritiska styrpunkter (HACCP-principerna).

1.6

EESK anser dock att undantaget för ovannämnda företag som säljer sina produkter direkt till slutkonsumenten, t.ex. bagerier, köttaffärer, speceriaffärer, restauranger och barer, bör utsträckas till att omfatta även små företag såsom de definieras i rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag, små och medelstora livsmedelsföretag.

1.7

För att göra denna ändring av artikel 5 i förordning 852 bör följaktligen två parametrar tas med i beräkningen för att även små företag skall kunna läggas till (där antalet anställda är begränsat till 50, vilket är för många för att få undantag från HACCP-principerna), eller, om vi innefattar dem i förordningen, genom att en särskild referens till och särskilda begränsningar för utskänkningsföretagen införs.

1.8

Den första parametern skulle kunna vara ett åtagande att strikt iaktta hygienbestämmelserna och de särskilda hygienkrav som fastställs i artikel 4 i förordning 852/2004 samt att utbilda personalen. Detta skulle vara tillräckligt för att garantera hygienen för de tillhandahållna livsmedlen och samtidigt underlätta för företagen att uppfylla sina rättsliga åtaganden.

1.9

Den andra parametern för att på samma sätt skapa undantag för små utskänkningsföretag (som enligt definitionen har mindre än femtio anställda) skulle som ett komplement kunna vara att särskilt för dessa företag fastställa att antalet personer som arbetar med tillverkning av produkterna (beredning-kök) inte skulle överstiga tio personer per arbetsskift. Företaget skulle i så fall i förväg ange namnen på de anställda som arbetar i produktionen på en tavla.

1.10

Med ovanstående distinktion, men också klargörande, uppfyller vi kraven i rekommendation 2003/361/EG, genom att särskilt för livsmedelsföretagen, t.ex. bagerier, köttaffärer, speceriaffärer, restauranger och barer, fastställa begränsningarna av produktionen och arbetsskiften på ett sådant sätt att även kraven på förhållanden som skyddar och garanterar folkhälsan uppfylls.

2.1

Kommissionen har uppmanat EESK att yttra sig om ändringarna av två förordningar. Dessa är förordning nr 11 om avskaffande av diskriminering såvitt avser fraktsatser och befordringsvillkor enligt artikel 79.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien.

2.2

När det gäller förordning nr 11 om avskaffande av diskriminering såvitt avser fraktsatser och befordringsvillkor enligt artikel 79.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen utreds möjligheten att låta de föråldrade kraven utgå och att ändra vissa andra krav för att minska de administrativa bördorna för företagen. Konkret krävdes det enligt artikel 5 att transportföretag (och medlemsstaternas regeringar) skulle lämna upplysningar om tariffer, prisöverenskommelser och befordringsvillkor senast den 1 juli 1961. Enligt artikel 6.1 i förordningen skall det finnas en transporthandling med uppgifter om bl.a. avsändare, varuslag, ort för godsets mottagande för transport, lossningsplats, färdväg eller färdlängd samt eventuella gränspassager. Eftersom de sistnämnda uppgifterna inte längre är nödvändiga för förordningens mål kan de strykas. Enligt artikel 6.2 tredje meningen i förordningen skall transportören behålla ett exemplar av transporthandlingen med uppgifter om fullständiga transportkostnader och om andra debiteringar och eventuella rabatter eller andra faktorer som påverkar fraktsatser och befordringsvillkor. Denna mening kan strykas eftersom dessa uppgifter nuförtiden ändå finns tillgängliga i transportörernas redovisningssystem. I artikel 6.3 måste det införas en uttrycklig hänvisning till fraktsedlar, som är välkända och används utbrett inom fraktsektorn. Hänvisningen ökar transportföretagens rättsäkerhet genom att det görs klart att det räcker med en fraktsedel om den innehåller alla uppgifter som krävs enligt artikel 6.1.

2.3

En annan omedelbar åtgärd rör Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien. Tanken är att mikrolivsmedelsföretag som kan kontrollera sin livsmedelshygien genom att uppfylla de övriga kraven i förordning (EG) nr 852/2004 skall undantas från kravet att inrätta, genomföra och upprätthålla förfaranden grundade på HACCP-principerna. Detta undantag gäller för mikroföretag som säljer livsmedel direkt till slutkonsumenten.

3.1

EESK har inga invändningar mot ändringen av förordning nr 11 om avskaffande av diskriminering såvitt avser fraktsatser och befordringsvillkor enligt artikel 79.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, där möjligheten att stryka föråldrade krav och ändra vissa andra krav för att minska de administrativa bördorna för företagen utreds.

3.2

EESK anser att det vid ändringen av förordning (EG) nr 852/2004 är nödvändigt att man även beaktar de små företagen, enligt definitionen av dem i rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003. Som det har visat sig i praktiken är det nödvändigt att tillämpa stor flexibilitet när det gäller dessa företag.

3.3

Det bör medges att precis som i mikroföretag är det också i vissa små företag inte möjligt att fastställa HACCP-kriterier, utan endast kritiska styrpunkter (CCP), just på grund av att dessa företag har svårt att spara sin dokumentation och att detta krav därför i hög grad blir en administrativ börda för dem.

3.4

Enligt rekommendation 2003/361/EG definieras företag som mikroföretag om de sysselsätter färre anställda än tio och har en omsättning på mindre än två miljoner euro. Denna definition kan förstås vara korrekt när det gäller antalet anställda i företag i vissa medlemsstater. Likväl är en omsättning på 2 miljoner euro utan jämförelse i övrigt alltför hög för motsvarande antal anställda i andra EU-medlemsstater.

3.5

Dessutom görs det i definitionen i rekommendation 2003/361/EG ingen skillnad mellan företagen, dvs. om de är utskänkningsföretag eller handelsföretag, åtminstone inte när det gäller antalet anställda, men för handelsföretagen har kriteriet om två miljoner euro lagts till, eftersom omsättningen i ett handelsföretag med bara tre anställda åtminstone i vissa medlemsstater kan överstiga 1,5 miljoner euro. Detta förbiseende har bara rättats till för en viss typ av företag. Det är sålunda logiskt – åtminstone i detta yttrande – att beakta att vi inte kan hävda att utskänkningsföretag i olika medlemsstater är mikroföretag bara när de har under tio anställda och inte har mer än två miljoner euro i omsättning. Det finns medlemsstater där man i utskänkningsföretag arbetar i dubbla skift, vilket gör att personalen kan överstiga tio personer, medan omsättningen understiger 500 000 euro.

4.1

EESK anser att hänvisningen i texten till rekommendation 2003/361/EG för definition av företagen, särskilt när det gäller tillämpningen av HACCP-principerna, måste göras på ett annat sätt.

4.2

För att göra denna ändring av artikel 5 i förordning 852 bör följaktligen två parametrar tas med i beräkningen för att även små företag skall kunna läggas till (där antalet anställda är begränsat till 50, vilket är för många för att få undantag från HACCP-principerna), eller, om vi innefattar dem i förordningen, genom att en särskild referens till och särskilda begränsningar för utskänkningsföretagen införs.

4.3

Den första parametern skulle kunna vara ett åtagande att strikt iaktta hygienbestämmelserna och de särskilda hygienkrav som fastställs i artikel 4 i förordning 852/2004 samt att utbilda personalen. Detta skulle vara tillräckligt för att garantera hygienen för de tillhandahållna livsmedlen och samtidigt underlätta för företagen att uppfylla sina rättsliga åtaganden.

4.4

Den andra parametern för att på samma sätt skapa undantag för små utskänkningsföretag (som enligt definitionen har mindre än femtio anställda) skulle som ett komplement kunna vara att särskilt för dessa företag fastställa att antalet personer som arbetar med framställning av produkterna (beredning-kök) inte skulle överstiga tio personer per arbetsskift. Företaget skulle i så fall i förväg ange namnen på de anställda som arbetar i produktionen på en tavla.

4.5

Med ovanstående distinktion, men också klargörande, uppfyller vi kraven i 2003/361/EG, genom att särskilt för livsmedelsföretagen, t.ex. bagerier, köttaffärer, speceriaffärer, restauranger och barer, fastställa begränsningarna av produktionen och arbetsskiften på ett sådant sätt att även kraven på förhållanden som skyddar och garanterar folkhälsan uppfylls.

4.6

Enligt EESK:s åsikt bör följande text läggas till i artikel 5.3 i förordning (EG) nr 852/2004:

4.6.1

”Om inte annat följer av de andra bestämmelserna i förordningen kan punkt 1 ändras så att även små utskänkningsföretag, bagerier, köttaffärer, speceriaffärer, marknadsstånd, restauranger och barer, enligt definitionen i rekommendationen 2003/361/EG, införlivas i undantaget från att tillämpa HACCP-principerna under förutsättning att hygienbestämmelserna tillämpas strikt, att de särskilda hygienkraven enligt artikel 4 i förordning 852/2004 uppfylls och att personalen utbildas. Detta är tillräckligt för att garantera hygienen för de framställda livsmedlen och underlättar samtidigt för företagen att uppfylla sina rättsliga åtaganden. En nödvändig förutsättning är att folkhälsan garanteras.”

4.6.2

”Dessutom bör förutsättningen för att små utskänkningsföretag, bagerier, köttaffärer, speceriaffärer, marknadsstånd, restauranger och barer, som enligt definitionen har färre än 50 anställda, skall kunna undantas även kompletteras med följande parameter: särskilt för dessa företag får antalet anställda som arbetar med framställning av produkterna (beredning-kök) inte överstiga tio personer per arbetsskift.”

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/40

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/40

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har alltid sett positivt på kommissionens aktiva roll när det gäller att genomföra Rotterdamkonventionen om PIC-förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel liksom Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar.

1.2

Kommittén håller med om att kommissionen måste anta ett enhetligt angreppssätt för att förbättra skyddet för människors hälsa och miljön i importerande länder, särskilt utvecklingsländer, och använda snabba, tydliga och transparenta mekanismer som grundar sig på smidiga och homogena förfaranden, för att kunna garantera tillräcklig information till länder som importerar farliga kemikalier utan att detta medför ökad byråkrati och förseningar.

1.3

Kommittén anser att de strängaste bestämmelserna i förordning (EG) nr 304/2003, vilka återupptagits i det nya förslaget till förordning efter det att den förra förordningen upphävdes av EG-domstolen på grund av felaktig rättslig grund, är en ytterst viktig faktor för den globala säkerheten och hanteringen av farliga kemikalier.

1.4

Kommittén stöder kommissionens avsikt att utnyttja ändringen av förordningens rättsliga grund för att öka gemenskapsinstrumentets effektivitet och rättssäkerheten, i nära anknytning till förordning (EG) nr 1907/2006 om kemikalielagstiftningen (Reach) som träder i kraft i juni 2007.

1.5

Enligt kommitténs åsikt bör det nya regelverket reglera dels utarbetandet av handledningar och informationsdokument, dels anordnandet av utbildning med utgångspunkt i gemenskapsstandarder. Utbildningen bör främst rikta sig till tulltjänstemän, och ansvariga från kommissionens enheter och i synnerhet från Gemensamma forskningscentret bör delta.

1.5.1

Kommittén vill understryka hur viktigt det är att använda det importerande landets språk i märkningen och säkerhetsföreskrifterna.

1.6

EESK stöder helt och fullt ett tillfälligt införande av exportmöjligheter i kombination med ytterligare ansträngningar för att åstadkomma ett uttryckligt medgivande.

1.7

Kommittén anser att systemen för tullkontroll och fullständigt samarbete med de utsedda nationella myndigheterna är grundläggande förutsättningar för att de föreslagna mekanismerna skall fungera effektivt och på ett korrekt och öppet sätt.

1.8

Kommittén framhåller att de förbättringar som föreslås för Kombinerade nomenklaturen och utvecklandet av en särskild version av databanken Edexim för tullmyndigheterna måste kompletteras med systematiska och enhetliga utbildningsinsatser på gemenskapsnivå.

1.8.1

I detta sammanhang anser kommittén att kommissionen och i synnerhet Gemensamma forskningscentret inte alls förfogar över tillräckliga ekonomiska anslag och personalresurser för att kunna garantera följande:

2.1

Kommittén har tidigare (1) uttryckt sig positivt om de målsättningar och mekanismer som föreskrivs i Rotterdamkonventionen (2), vari ett förfarande med förhandsgodkännande för export och import av farliga kemikalier föreskrivs samtidigt som tillgången till information och det tekniska stödet till utvecklingsländer förbättras.

2.2

Kommittén har uttryckt stöd för medlemsstaternas uppfattning om att ”man bör gå längre än bestämmelserna i konventionen, för att man på alla sätt skall hjälpa utvecklingsländerna” (3).

2.3

Förordning (EG) nr 304/2003 om export och import av farliga kemikalier, vilken antogs den 18 januari 2003 och trädde i kraft den 7 mars samma år, syftade huvudsakligen till genomförande av Rotterdamskonventionens förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel.

2.3.1

Denna förordning innehöll dock vissa bestämmelser som gick längre än konventionens bestämmelser.

2.4

I förordningen föreskrivs framför allt att den som exporterar en kemikalie som omfattas av förordningen skall anmäla den första exporten till den utsedda nationella myndigheten. När man har kontrollerat att anmälan är fullständig vidarebefordras den till kommissionen, som registrerar den i Edexim-databasen som gemenskapsexportanmälan med kemikalien och det importerande landet angivna.

2.5

När en kemikalie importeras från ett tredjeland till gemenskapen tar kommissionen på samma sätt emot en exportanmälan, bekräftar att den mottagits och registrerar den i Edexim-databasen.

2.6

Kommissionen har rent allmänt i uppgift att se till att förordningen verkligen genomförs, vilket innebär att den skall ta hand om exportanmälningarna och importanmälningarna.

2.7

För närvarande tillämpas EU-förfarandet för exportanmälan på cirka 130 kemikalier och grupper av kemikalier/ämnen som återfinns i förteckningen i del 1 i bilaga I till förordning (EG) nr 304/2003 (4).

2.8

Det finns också tydliga krav rörande förpackning och märkning.

2.9

Förordning (EG) nr 304/2003 innehåller också påföljder för överträdelser, och det anges att påföljderna skall vara ”effektiva, proportionella och avskräckande” och bestämmas av medlemsstaterna.

2.9.1

Den 18 december 2006 antogs dessutom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), som träder i kraft den 1 juli 2007 (5).

2.10

EG-domstolen fastslog i domstolsbesluten rörande målen C-94/03 och C-178/03 (båda av den 10 januari 2006) att den rättsliga grunden för förordning (EG) nr 304/2003 skall bestå av artiklarna 133 och 175 i EG-fördraget och inte enbart av artikel 175. Därmed upphävdes förordningen. Domstolen beslutade dock att förordningens verkningar skulle kvarstå till dess att en ny förordning hade antagits med stöd av de korrekta rättsliga grunderna, vilket skulle ske inom rimlig tid.

2.11

I rapporten för perioden 2003-2005 (6), som lades fram den 30 november 2006 i enlighet med artikel 21 i förordning (EG) nr 304/2003 behandlas följande aspekter:

2.12

För närvarande förfogar alla medlemsstater över de bestämmelser och administrativa system som krävs för att tillämpa förordningen och se till att den respekteras. Hittills har 2 273 exportanmälningar gjorts (varav cirka 80 % kommer från Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Frankrike och Spanien), och antalet importerande länder har ökat från 70 stycken 2003 till 101 stycken 2005.

2.13

Systemets kritiska punkt utgörs av tullkontrollsystemen. Ett mer intensivt samarbete mellan de utsedda nationella myndigheterna och tullmyndigheterna är nödvändigt, med regelbundet informationsutbyte och tydligare bestämmelser, framför allt när det gäller exportörernas särskilda skyldigheter och tillämpningen av bättre kontrollinstrument för Kombinerade nomenklaturen och gemenskapens tulltaxa (TARIC).

2.14

Kommittén håller med om att kommissionen måste anta ett enhetligt angreppssätt för att förbättra skyddet för människors hälsa och miljön i importerande länder, särskilt utvecklingsländer, och använda snabba, tydliga och transparenta mekanismer. Dessa bör grunda sig på smidiga och homogena förfaranden som gör det möjligt att garantera att importerande länder får tillräcklig information om EU-exporten av farliga kemikalier och ämnen utan att detta medför ökad byråkrati och förseningar.

3.1

Förutom att frågan om rättslig grund har lösts genom att förordning (EG) nr 304/2003 upphävs, innehåller kommissionens förslag till ny förordning ändringar som gäller följande aspekter:

4.1

EESK bekräftar sitt stöd för gemenskapsstrategierna för hållbar utveckling, däribland den frivilliga globala kemikaliestrategin SAIC (8) och framhåller vikten av att arbeta förebyggande i kemikaliehanteringen, så att man kan förebygga negativa effekter på människors hälsa eller miljön, något som kommittén vid flera tillfällen haft tillfälle att framhålla i samband med antagandet av Reach-lagstiftningen (9).

4.2

Det är i detta sammanhang kommittén har varit positiv till införandet av Reach-systemet och framför allt till att de företag som tillverkar, importerar respektive använder kemiska ämnen skall ha ansvar för att ta fram dokumentation i registreringssyfte och göra en första riskbedömning. Därför har kommittén välkomnat införandet av ett europeiskt registreringssystem och ett gemenskapsorgan som skall sköta detta (10).

4.2.1

Kommittén uppmanar kommissionen att i de meddelanden som föreskrivs i regelverken för farliga kemikalier se över förteckningen över hälso- och miljöfarliga kemikalier och ersätta dem med mindre farliga kemikalier och preparat i de fall konkreta alternativ har framställts och testats genom forskning och teknisk innovation.

4.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har alltid sett positivt på kommissionens aktiva roll i genomförandet av Rotterdamkonventionen om förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats (PIC-förfarandet) för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel liksom av Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar, vilken syftar till att avskaffa produktionen och användningen av vissa kemikalier, däribland 9 typer av bekämpningsmedel. Kommittén har för övrigt nyligen haft tillfälle att yttra sig i dessa frågor (11).

4.4

Kommittén anser att de strängaste bestämmelserna i förordning (EG) nr 304/2003, vilka återupptagits i det nya förslaget till förordning (12) efter det att den förra förordningen upphävdes av EG-domstolen på grund av felaktig rättslig grund, är en ytterst viktig faktor för den globala säkerheten och hanteringen av farliga kemikalier.

4.5

Kommittén anser även att det är lämpligt att ändra förordningen för att åtgärda de operativa brister och svårigheter i genomförandet som framhålls i rapporten för perioden 2003-2005.

4.6

Kommittén stöder kommissionens avsikt att utnyttja ändringen av förordningens rättsliga grund i enlighet med domstolens beslut (en fråga som kommittén redan haft tillfälle att yttra sig om (13)) för att öka gemenskapsinstrumentets effektivitet och garantera större tydlighet, öppenhet och rättslig säkerhet för både exportörerna och importörerna.

4.7

EESK anser att man bör garantera rättslig säkerhet, enhetlighet och öppenhet i den nya förordningen genom att förbättra definitionerna av begreppen ”exportör”, ”preparat” och ”kemikalie som omfattas av PIC-förfarandet”.

4.8

När det gäller att bidra till processen med att förenkla och påskynda de administrativa förfarandena instämmer kommittén fullständigt i att man bör införa tillfälliga exportmöjligheter samtidigt som ansträngningarna för att åstadkomma ett uttryckligt medgivande fortsätter, och det bör bli möjligt att upphäva kravet för kemikalier som exporteras till OECD-länder.

4.9

Kommittén framhåller även vikten av att begäran om medgivande och regelbunden översyn av detta bör gå via kommissionen, så att man kan undvika överlappningar och onödigt dubbelarbete samt missförstånd och osäkerhet i de importerande länderna. Vi anser att de ekonomiska anslag och personalresurser som kommissionens enheter och i synnerhet Gemensamma forskningscentret får till sitt förfogande för detta ändamål skall vara tillräckliga för att även garantera enhetliga informationspaket och utbildningspaket samt handledningar och säkerhetsföreskrifter för de olika användarkategorierna och slutligen dialog med de importerande länderna, framför allt utvecklingsländerna, för att kartlägga och klargöra de problem som uppstår i samband med import- och exportanmälningar.

4.9.1

Mot bakgrund av att farliga kemikalier ibland orsakar mycket allvarliga arbetsplatsolyckor och med hänsyn till ILO:s internationella konventioner (14) vill kommittén framhålla hur viktigt det är att märkning och säkerhetsföreskrifter utformas på det importerande landets språk, till fördel för konsumenterna både i mellanledet och slutledet och framför allt för dem som arbetar inom jordbruket och småföretagen.

4.10

Kommittén anser att systemen för tullkontroll och ett nära samarbete med de utsedda nationella myndigheterna är grundläggande förutsättningar för att de mekanismer som införs genom den föreslagna förordningen skall fungera effektivt och på ett korrekt och öppet sätt. De förbättringar som föreslås när det gäller att komplettera Kombinerade nomenklaturen med ”varningsflagg” och utveckla en särskild version av databanken Edexim för tullmyndigheterna måste kompletteras med systematiska och enhetliga utbildningsinsatser på gemenskapsnivå.

4.11

Enligt kommitténs åsikt bör såväl utarbetandet av handledningar och informationsdokument som utbildningsåtgärder med utgångspunkt i gemenskapsstandarder regleras i de nya bestämmelserna, särskilt när det gäller de nya medlemsländerna.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/44

1.1

Kommittén ställer sig positiv till kommissionens förslag om en ny förordning om utsläppande av växtskyddsmedel (fungicider, insekticider, herbicider o.dyl. för jordbruk och trädgårdsskötsel) på marknaden.

1.2

Det är inte bara utsläppandet på marknaden av bra och säkra växtskyddsmedel utan också en hållbar och säker användning av dessa medel som har högsta prioritet. Kommittén ställer sig därför positiv till att kommissionen samtidigt med förslaget till förordning lagt fram ett förslag till ett direktiv för att reglera den hållbara användningen av växtskyddsmedel.

1.3

EESK konstaterar att kommissionen i sina överväganden i förslaget lägger stor tonvikt på förebyggande och begränsning av växtskyddsmedlens negativa effekter på människor och på miljön. EESK anser att det är av avgörande vikt att man förebygger negativa effekter på miljön och på människor. Kommittén vill framhålla att man ur ett hållbarhetsperspektiv också måste ta vederbörlig hänsyn till de ekonomiska intressena. Vid sidan om ett allt större intresse för produkter från det ekologiska jordbruket (organic farming) är en överväldigande majoritet av dagens konsumenter framför allt intresserade av en produkt av hög kvalitet som också finns tillgänglig året runt till ett godtagbart pris. Att produkten är säker för konsumenten är härvid ett absolut krav. Detta kräver stora ansträngningar i jordbrukets värdekedja. Att det finns tillräckligt med bra och säkra växtskyddsmedel är i samband med detta en nödvändighet.

1.4

EESK vill uttrycka sin oro över planerna på att införa kriterier för godkännande av växtskyddsmedel på grundval av egenskaper hos de enskilda verksamma ämnena och över de konsekvenser för skapandet av nya och bättre medel som detta kan leda till. En rigid tillämpning kan leda till att ett ämne som inte uppfyller ett visst kriterium men som innebär en förbättring med avseende på alla andra kriterier inte godkänns. Kommittén förespråkar en riskbedömning där den faktiska användningen och exponeringen tillmäts större vikt.

1.5

EESK anser att förslaget om godkännandezoner och ömsesidigt erkännande är ett första steg på vägen mot en fullständig harmonisering av godkännandena på EU-nivå. Kommittén föreslår att man möjliggör ett ömsesidigt erkännande av godkännanden också över zongränserna när det handlar om (grann)länder med liknande förhållanden inom klimat och jordbruk.

1.6

EESK stöder principen om en jämförande bedömning av växtskyddsmedel som innehåller ämnen som kan bytas ut. Kommittén anser dock att det bör gå längre tid mellan bedömningarna och att man bör behålla den normala dataskyddsperioden för dessa ämnen, så att beredskapen inom branschen att investera i sådana ämnen bevaras och flaskhalsar inom jordbruket kan förebyggas.

1.7

Förslaget innehåller enligt EESK alltför få incitament för godkännande av växtskyddsmedel för mindre användningsområden (minor uses). Kommittén föreslår två åtgärder för att råda bot på denna situation: För det första ett system där den första sökanden får ett längre dataskydd ju fler mindre användningsområden som finns med, och för det andra vill kommittén att kommissionen underlättar arbetet med att upprätta en aktuell förteckning till medlemsstaternas hjälp där alla tillåtna (mindre) tillämpningar står upptagna.

2.1.1

Växtskyddsmedel används för växternas skydd och hälsa. De ger jordbrukare möjlighet till ökad avkastning och mer flexibel odling. Detta garanterar en tillförlitlig produktion av ekonomiskt överkomliga, säkra livsmedel i den egna regionen.

2.1.2

Den övervägande majoriteten av konsumenterna i EU ställer allt högre krav på livsmedelskvalitet och på att livsmedlen skall finnas tillgängliga året runt. Livsmedelssäkerheten är i samband med detta ett absolut krav och en självklarhet. Detta är en stor utmaning för produktionskedjan för jordbruksprodukter. Det måste finnas ett tillräckligt omfattande paket av bra och säkra växtskyddsmedel för att de höga kraven hos denna stora grupp konsumenter skall kunna tillgodoses.

2.1.3

Å andra sidan kan användningen av växtskyddsmedel få effekter på agro-ekosystemen, medföra risker för användarnas hälsa, påverka kvaliteten på livsmedlen och få negativa följder för konsumenternas hälsa, särskilt till följd av att skadliga rester av växtskyddsmedlen blir kvar i livsmedlen om växtskyddsmedel används på olämpligt sätt (i strid med god praxis).

2.2.1

Förslaget till förordning skall ersätta det nuvarande direktivet 91/414/EEG om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Direktivförslagets syfte är att avvärja risker vid källan genom att en mycket omfattande riskbedömning görs för varje verksamt ämne och de produkter som innehåller ämnet, innan de kan godkännas för utsläppande på marknaden och användning.

2.2.2

Förslaget innebär också att man upphäver nuvarande direktiv 79/117/EEG om förbud mot att växtskyddsprodukter som innehåller vissa verksamma ämnen släpps ut på marknaden och används.

2.2.3

Gemenskapens lagstiftning om växtskyddsmedel innefattar vidare Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung och om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG, som innehåller maximala resthalter för verksamma ämnen i jordbruksprodukter.

2.2.4

Förslaget till förordning presenteras tillsammans med ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel (KOM(2006) 373 slutlig). Direktivet skall omfatta användnings- och distributionsfasen i den mån de inte behandlas i förslaget till förordning.

2.3.1

Europaparlamentet och rådet begärde 2001, med anledning av kommissionens utvärdering av direktiv 91/414/EEG, en översyn av direktivet i syfte att

2.3.2

Efter ett ingående samråd (som pågått i fem år) med alla berörda parter och efter en konsekvensbedömning presenterade kommissionen i juli 2006 sitt förslag om översyn av direktiv 91/414/EEG. Kommissionen har beslutat att byta ut direktivet mot en förordning i syfte att förenkla och ytterligare harmonisera lagstiftningen i EU:s medlemsstater.

2.4.1

På EU-nivå upprättas en förteckning över godkända verksamma ämnen. Detta görs av Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa. Godkännandet av verksamma ämnen sker på basis av ett antal tydliga kriterier, som syftar till en hög skyddsnivå för människor, djur och miljö.

2.4.2

Vid bedömningen av det verksamma ämnet måste det finnas minst en användning som är säker för användaren och konsumenten och det får inte förekomma några oacceptabla effekter på miljön. För de olika faserna i bedömningen och beslutsfattandet om godkännande av verksamma ämnen fastställs tydliga tidsfrister.

2.4.3

Medlemsstaterna fortsätter att bära ansvaret för det nationella godkännandet av växtbekämpningsmedlen och skall i samband med detta utgå från förteckningen över godkända verksamma ämnen.

2.4.4

När medlemsstaterna fattar beslut om godkännande av ett ämne skall de använda sig av harmoniserade kriterier i den mån sådana finns och ta hänsyn till nationella bestämmelser.

2.4.5

För ämnen med en låg eller normal riskprofil inför kommissionen ett system med ”godkännandezoner” där obligatoriskt ömsesidigt erkännande av godkännanden av växtskyddsmedel gäller. Dessa ”godkännandezoner” innebär att det inom var och en av de tre klimatzoner som föreslås (kommissionen delar in EU i tre zoner) är en medlemsstat som bedömer huruvida ett medel skall tillåtas och att medlet endast får tillåtas i de medlemsstater där tillverkaren av ett medel också lämnat in en begäran om ömsesidigt erkännande av godkännandet.

3.1.1

Ingressen till direktivet innehåller en uppräkning av de överväganden som lett fram till förslaget om en förordning. Vikten av att det finns tillräckligt med växtskyddsmedel för en trygg, högkvalitativ och säker livsmedelsförsörjning för Europas krävande konsumenter bör uttryckligen tas med i denna.

3.2.1

Enligt direktivet får tillfälliga godkännanden inte beviljas på nationell nivå. Detta kan leda till att förnyande ämnen som innebär en förbättring släpps ut på marknaden senare än vad som nu är fallet. Kommissionen försöker att kompensera detta genom att tillämpa kortare tidsfrister, som skall leda till att nya ämnen snabbare förs in på listan över godkända ämnen.

3.2.2

EESK föreslår att man redan i förordningen inför en möjlighet att på nationell nivå bevilja tillfälliga godkännanden i situationer där fastställda tidsfrister överskridits på grund av administrativa förseningar och där man fullgjort den skyldighet som följer av förordning (EG) nr 396/2005 om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester.

4.1.1

I artikel 4 i förslaget behandlas med hänvisning till Bilaga II kriterierna för godkännande av verksamma ämnen. En strikt tillämpning av dessa kriterier leder till att verksamma ämnen redan på grund av en enda egenskap inte kan godkännas eftersom de alltid måste uppfylla alla krav.

4.1.2

Sådana kriterier för godkännande av växtskyddsmedel som endast grundar sig på de verksamma ämnenas egenskaper utan att hänsyn tas till den faktiska användningen och exponeringen undergräver principen om att beslut skall fattas på grundval av riskbedömningar. Det kommer att resultera i att ett antal existerande produkter/användningar, som mycket väl kan behövas om man vill ha tillgång till ett brett paket av medel, successivt försvinner från marknaden.

4.1.3

På så sätt innebär artikel 4 ett hinder mot att man på marknaden släpper ut förnyande produkter som innebär en förbättring med avseende på alla kriterier utom ett som inte är uppfyllt. EESK kan inte finna sig i detta eftersom det leder till ett onödigt hämmande av nya, bättre produkter. EESK anser att de egenskapsbaserade kriterierna för godkännande endast bör användas för att identifiera möjliga substitut, inte för att på förhand avvisa produkter utan en ingående bedömning.

4.2.1

EESK anser att systemet med godkännandezoner och ömsesidigt erkännande är ett viktigt steg på vägen mot ett fullständigt harmoniserat europeiskt system för utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden.

4.2.2

Genom att man vid sidan om det ordinarie förfarandet för nationella godkännanden gör det ömsesidiga erkännandet av godkännanden i medlemsstater inom samma zon obligatoriskt förebyggs dubbelarbete i medlemsstaterna, och detta leder till att förnyande och miljövänliga växtskyddsmedel snabbare kommer ut på marknaden.

4.2.3

EESK föreslår att det ömsesidiga erkännandet av godkännanden också skall kunna ske över zongränserna när det handlar om grannländer med jämförbara produktionsförhållanden.

4.2.4

För användning i drivhus eller behandling efter skörd föreslår kommissionen att det ömsesidiga godkännandet skall vara obligatoriskt i alla medlemsstater i alla zoner (artikel 39). EESK anser att utsädesbehandlingen, som en viktig beståndsdel i det integrerade växtskyddet (integrated plant protection, IPS), också bör omfattas av detta system.

4.3.1

För växtskyddsmedel som grundar sig på mer kritiska ämnen (som eventuellt skulle kunna bytas ut) måste medlemsstaten inom fyra år efter godkännandet utföra ett test av olika alternativ (en jämförande bedömning) (artikel 48). Detta i syfte att hitta ett alternativ till det mer skadliga medlet, utom i sådana fall då det senare även i fortsättningen behövs för att skydda växten om det uppstår resistens.

4.3.2

En bedömning vart fjärde år och en sekretessperiod på sju år för mer kritiska ämnen som eventuellt kan bytas ut ger inte enligt EESK:s mening branschen tillräcklig säkerhet och kommer att resultera i att sådana medel dras tillbaka från marknaden för tidigt, vilket kan få negativa konsekvenser genom att tillgången till medel vid resistens och mindre användningsområden begränsas.

4.3.3

EESK anser att det bör gå längre tid mellan bedömningarna och att den normala perioden för dataskydd bör tillämpas på ämnen som eventuellt kan bytas ut, så att beredskapen inom branschen att investera i sådana ämnen bevaras och flaskhalsar inom jordbruket och längre upp i värdekedjan, närmare konsumenten, förebyggs.

4.4.1

Artikel 49 ger bland annat yrkesmässiga användare och branschorganisationer möjlighet att begära en utsträckning av ett godkännande för ett växtskyddsmedel till att gälla mindre användningsområden. I denna artikel åläggs också medlemsstaterna att upprätta och regelbundet uppdatera en förteckning över de mindre användningsområdena.

4.4.2

Kommittén ställer sig positiv till denna artikel men konstaterar att den inte ger dem som själva innehar godkännanden tillräckliga incitament att verka för att godkännandena utsträcks till mindre användningsområden.

4.4.3

EESK föreslår att innehavarna av godkännanden ges en bonus i form av en förlängning av dataskyddsperioden om de som första sökande efter godkännandet ansöker om utsträckning till flera mindre användningsområden.

4.4.4

EESK föreslår att kommissionen underlättar arbetet med en central europeisk förteckning över mindre användningsområden och ger medlemsstaterna insyn i denna i stället för den förteckning per medlemsstat som omnämns i artikel 49.6.

4.5.1

Enligt förordningen kan man införa en skyldighet att innan produkten används informera personer i omgivningen som kan utsättas för vindavdriften och som har bett att bli informerade (artikel 30).

4.5.2

EESK anser att det är mycket bra med öppenhet kring användningen av växtskyddsmedel men att den informationsplikt som föreslås undergräver förtroendet för den lagstiftning som ligger till grund för utsläppandet av växtskyddsmedel på marknaden. Det handlar ju om användningen av medel som befunnits vara säkra och det kan hända att informationsplikten får människor att tro att så inte är fallet.

4.5.3

EESK anser att ett genomförande av denna artikel inte kommer att leda till ömsesidig förståelse mellan användarna och de kringboende utan just kan förstöra den sociala sammanhållningen i landsbygdssamhällena, eftersom informationsplikten kan ge intryck av att man arbetar med medel som inte är säkra. Denna bestämmelse får därigenom motsatt verkan.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/47

1.1

Kommittén välkomnar direktivförslaget, som innehåller en noga övervägd och pragmatisk strategi för att mildra och kompensera den snabba ökningen av mängden växthusgaser från flygindustrin.

1.2

Om luftfarten integreras i det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter (ETS) kommer detta att stärka systemet och göra det mer robust som den mest framstående modellen för att ta itu med koldioxidutsläppen på global nivå.

1.3

Förslaget är realistiskt. Det medger vikten av politiska och ekonomiska kretsar och påtryckningar från konsumenterna för luftfartens fortsatta utveckling och att man använder marknadsmekanismen i ETS för att kompensera en av flygindustrins mest skadliga externa effekter.

1.4

Förslaget är dock ändå sårbart. Det står och faller med ETS – ett system som fått kritik från många berörda aktörer och först måste visa vad det går för och som bygger på en rättvis tilldelning av koldioxidutsläppsrätter, kreativa och innovativa investeringar i minskade koldioxidutsläpp och att medlemsstaterna driver igenom sina nationella fördelningsplaner.

1.5

Kommittén ställer sig positiv till förslaget att inkludera alla flygningar till och från Europa i systemet från och med 2012, men anser att startdatum bör vara 2011 för operatörer i Europa.

1.6

Vi noterar att systemet enligt direktivet får omfatta ”externa”, flexibla projektcertifikat som genereras i den mekanism för gemensamt genomförande (Joint Implementation Mechanism, JI) och den mekanism för ren utveckling (Clean Development Mechamism, CDM) som infördes i Kyoto. Det är positivt med stöd till en minskning av koldioxid och till system för certifierad förnybar energi/energieffektivitet i utvecklingsländerna, under förutsättning att strikt revision upprätthålls.

1.7

Kommittén medger att detta är en komplicerad fråga, men anser att förslaget är något vagt och att fördelarna med det inte framställs på ett tillräckligt tydligt sätt. Förslaget riktar sig på olika sätt och på olika nivåer till EU som helhet, till de enskilda medlemsstaterna, till olika industrisektorer och till allmänheten. Man bör framför allt understryka direktivets positiva potential för att stödja och stärka ETS. Vi noterar också att det kommer att behövas ett aktivt och kompletterande stöd från andra delar av kommissionen, framför allt från GD Energi och transport och GD Forskning.

1.8

EESK rekommenderar därför följande:

1.8.1

Genom att ta med luftfarten i ETS får man tillfälle att se över systemet, rätta till de misstag som gjorts och stärka svaga områden, så att systemet möjliggör en verklig marknad för handel med koldioxid. Detta är avgörande för att EU skall kunna infria sitt löfte att minska utsläppen med 20 % före 2020.

1.8.2

Det utsläppstak som föreslås bör sänkas så att anpassningen inom luftfarten blir mer jämförbar med andra sektorer som redan ingår i ETS.

1.8.3

Den fria tilldelning av utsläppsrätter till olika operatörer som föreslås bör strykas eller avsevärt minskas, så att alla eller de flesta av utsläppsrätterna auktioneras ut.

1.8.4

Man bör tillämpa en gemensam gräns för köp av certifikat från JI/CDM-systemen för att försäkra sig om att en stor del av utsläppsminskningarna sker inom EU.

1.8.5

Det krävs förhandsplanering för hur man skall presentera direktivets effekter för allmänheten. Detta kommer inte bara att öka medvetenheten om luftfartens effekter på klimatet. Det skulle också stimulera ökad öppenhet i fråga om systemets finansiella konsekvenser för kunderna och operatörerna och minimera risken för otillbörliga vinster.

1.8.6

Man bör be medlemsstaterna att frivilligt kompensera utsläppen för flygningar med statschefer, regeringschefer och ministrar som för närvarande, av administrativa skäl (flygningarna handhas huvudsakligen av militära enheter), är undantagna. Detta för att föregå med gott exempel.

1.8.7

Det kompletterande arbetet för att minska koldioxidutsläppen utanför ETS bör också ges mycket hög prioritet. Det handlar bland annat om att avskaffa rättsliga hinder för skatter och regleringsåtgärder – framför allt i fråga om flygbränsle, minskade utsläpp av kväveoxid, bättre flygledning samt forskning i mer effektiva motorer och flygplansskrov.

2.1

Luftfarten har varit och är en nödvändig och viktig del av den växande globala ekonomin. Luftfarten är på många sätt en framgångssaga. Sedan 1960 har den varje år ökat med i genomsnitt 9 %, 2,4 gånger mer än den globala BNP-tillväxten. Denna tillväxt fortsätter, och om den nuvarande trenden håller i sig kommer luftfarten att ha fördubblats till 2020.

2.2

Denna framgång har oundvikligen skapat sådana problem som att flygplatserna växt med de lokala effekter som detta fått, men mot bakgrund av klimatförändringen fästs uppmärksamheten alltmer på hur växthusgaserna och andra utsläpp från luftfarten bidrar till den globala uppvärmningen. Flygindustrin i sin egenskap av servicesektor står för cirka 0,6 % av EU:s ekonomiska mervärde men för 3,4 % av dess utsläpp av växthusgaser. Utsläppen från luftfarten i EU har ökat med 87 % sedan 1990, medan EU:s sammanlagda utsläpp av växthusgaser minskade med 3 % under samma period.

2.3

Utrikesflyget har historiskt sett inte varit belagt med bränsleskatter och omfattas inte av målen i Kyotoprotokollet. Om man ser till flygplanens långa livslängd och möjligheterna till ytterligare förbättringar av den tekniska och operativa effektiviteten, innebär tillväxten inom luftfarten att utsläppen av växthusgaser kommer att öka och undergräva de ansträngningar som görs på andra områden där utsläppen håller på att minska. Även om det skett stora förbättringar inom luftfarten när det gäller reglering, samordning och efterlevnad av säkerhetsbestämmelser, har det varit svårt att nå internationell enighet i miljöfrågor som också kan påverka affärsintressen.

2.4

Kommissionen har under en tid försökt hitta ett sätt att stimulera eller tvinga fram en minskning i utsläppen av växthusgaser. Kommissionen antog 2005 ett meddelande ”Att minska luftfartens påverkan på klimatförändringen”  (1). I april 2006 drog EESK i sitt yttrande om detta meddelande (2) slutsatsen att det krävdes ytterligare politiska åtgärder för att hantera luftfartens effekter på klimatförändringarna. Kommittén rekommenderade bland annat att man borde låta luftfarten ingå i ETS. Miljöministrarnas råd, Europeiska rådet och Europaparlamentet har intagit liknande ståndpunkter. Kommissionen har nu föreslagit ett direktiv – föremålet för detta yttrande – där luftfarten integreras i gemenskapens system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser.

3.1

I inledningen till direktivförslaget noterar man att ökningen av utsläppen från luftfarten 2012 skulle kunna tillintetgöra mer än en fjärdedel av EU:s miljöbidrag enligt Kyotoprotokollet. Det visar sig vara svårt att nå internationell enighet, men direktivförslaget är tänkt att skapa en modell för åtgärder på global nivå och är det enda initiativ som ger denna möjlighet.

3.2

Detta förslag innebär en ändring av direktiv 2003/87/EG om handel med utsläppsrätter för växthusgaser så att luftfarten integreras i gemenskapens system. I en konsekvensanalys som bifogas förslaget dras slutsatsen att åtgärderna, även om handeln med utsläppsrätter är den mest effektiva lösningen för att minska luftfartens inverkan på klimatet, endast ”skulle (…) få en liten effekt på den förväntade ökningen av efterfrågan” och därmed också på utsläppsmängden (3). Man måste därför förstå att detta förslag inte är tänkt att begränsa luftfartens tillväxt som sådan utan i stället att se till att en del av dess miljöskadliga effekter kompenseras genom åtgärder, framför allt inom andra sektorer av ekonomin.

3.3

ETS omfattar som det ser ut i dag (4) ungefär 12 000 energiintensiva industrianläggningar, som står för 50 % av all koldioxid i EU. Enligt förslaget skulle flygbolagen tilldelas överlåtbara rättigheter att släppa ut en viss mängd koldioxid varje år. Det sammanlagda taket skulle vara lika med de genomsnittliga årliga utsläppen från flygindustrin under de tre åren 2004-2006. Operatörerna kan sälja överblivna rättigheter eller köpa ytterligare rättigheter på ETS-marknaden, dvs. från industrianläggningar som minskat sina utsläpp eller från projekt för ren energi i tredjeland enligt Kyotoprotokollets mekanismer.

3.4

Det direktiv som föreslås kommer att omfatta utsläpp från flygningar inom EU från och med 2011 och alla flygningar till och från flygplatser i EU från och med 2012. Både operatörer inom och utanför EU skulle omfattas. Man räknar med att förslaget kan leda till att priset på en tur- och returbiljett inom Europa fram till 2020 ökar med mellan 1,80 och 9 euro. Ökningen skulle vara större för långdistansflygningar, t.ex. 8-40 euro för en tur- och returbiljett till New York. Den mycket blygsamma effekt som en sådan avgift skulle få på den priselastiska flygbranschen är anledningen till att systemet inte anses ha någon större effekt på tillväxten.

3.5

Kommissionen medger att integreringen av luftfarten i ETS bara är en av flera möjliga åtgärder som man behöver vidta på internationell nivå för att hantera de allt större miljöeffekterna av utsläppen från luftfarten. Kommissionen föreslår att man lägger fram förslag rörande utsläpp av kväveoxid efter en konsekvensanalys 2008. Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) planerar också att lägga fram ytterligare förslag vid sitt möte i september 2007, även om det finns tecken som tyder på att trycket för att försvaga och undergräva EU:s initiativ blir allt större.

4.1

Kommittén ställer sig positiv till att luftfartens integrering i ETS är det första steget på internationell nivå för att få luftfarten att betala en del av de kostnader för miljön som den tidigare kunnat externalisera. Att även operatörer utanför EU inkluderas är också positivt. I det system som föreslås måste man dessutom använda fler rättigheter för mindre bränsleeffektiva flygplan. Detta är åtminstone ett litet incitament för att öka den tekniska och operativa effektiviteten. Eftersom lastfaktorn hos lågprisbolagen i genomsnitt ligger 10 % högre än hos de traditionella flygbolagen, kommer förslaget också att ha en något mindre inverkan på lågprisbolagen samtidigt som man uppmuntrar alla flygbolag att sälja lediga platser till rabatterat pris.

4.2

Kommittén erkänner att alla åtgärder rörande effektiviteten i flygmönstren, alternativa bränslen, bättre formgivning och högre lastfaktorer på något sätt kommer att bidra till att ökningen av växthusgasutsläppen minskar. De flesta av dessa åtgärder har icke desto mindre tillämpats aktivt inom luftfarten sedan 1990, och ändå har utsläppen under denna period ökat med över 85 % – en siffra som fortsätter att stiga till följd av de stora ökningarna i antalet passagerare och mängden fraktgods.

4.3

Med detta direktiv försöker man minska luftfartens bidrag till klimatförändringen genom att inkludera den i EU:s ETS. EU:s ETS är den enda internationella, marknadsrelaterade mekanismen för att reglera och kompensera koldioxidutsläppen i stor skala. Ändå har man haft stora startproblem under försöksperioden, som går ut 2007. Anledningen till detta har till stor del varit att medlemmarna delat ut för många rättigheter. För att EU:s ETS skall kunna uppnå sitt mål att vara ett marknadsinstrument för att minska koldioxidutsläppen är det av avgörande vikt att kommissionen, med stöd från alla medlemsstaterna, är beslutsam när den fastställer och tillämpar koldioxidkvoterna och säkerställer efterlevnaden.

4.4

I praktiken skulle integreringen av luftfarten kunna vara till stor nytta för ETS. Luftfarten är mindre priskänslig än de flesta av de industriella processer och energialstrande sektorer som för närvarande står för de mesta av koldioxidutsläppen. Allt eftersom koldioxidandelen från luftfarten (ofrånkomligen) ökar, kommer betydande nya medel att strömma in i ETS, medel som kan användas för investeringar i ytterligare minskningar av koldioxidutsläppen i andra sektorer. Medan luftfarten själv kanske bara har begränsad kapacitet att göra sådana besparingar, kan systemet fungera som en kanal för medel som gör det möjligt för andra sektorer att göra det.

4.5

Enligt kommissionens uppskattning kommer direktivet exempelvis att leda till en nettominskning av utsläppen av växthusgaser med 183 miljoner ton koldioxid fram till 2020 jämfört med ett scenario där situationen förblir densamma. Det är svårt att uppskatta priset på kol under den perioden – det beror också på hur sträng tilldelningen är – men om flygindustrin under perioden köper 100 miljoner ton till ett genomsnittligt pris av 30 euro kommer i princip 3 miljarder euro att pumpas in i minskade koldioxidutsläpp.

4.6

EESK inledde 2007 ett omfattande program för att i det civila samhället stimulera åtgärder och bästa praxis i fråga om klimatförändringar. En viktig del i detta är att minimera ytterligare bidrag till växthusgasutsläpp. Kommittén medger att detta förslag rent pragmatiskt är det bästa sättet att ta itu med strategin för att integrera luftfarten i arbetet med att minska koldioxidutsläppen, men måste samtidigt påpeka att det direktiv som föreslås i praktiken inte kommer att göra någonting för att minska de allt större utsläppen av växthusgaser från luftfartssektorn. Detta gör det svårt att förklara problemet för allmänheten. Luftfartssektorn är redan den snabbast växande källan till växthusgasutsläpp i Europa, och detta direktiv ger efter för en bransch som tillåts växa utan några krav på att utsläppen begränsas. Allmänheten måste kunna förstå att direktivet kan stimulera betydande resurser som kommer att användas för kompenserande minskningar av koldioxidutsläppen.

5.1

När det handlar om att uppnå det mål som uppges, en betydande minskning av utsläppen från branschen, brister direktivförslaget i terminologisk exakthet. Eftersom flygbolagen kan köpa rättigheter till ”marknadspris” för utsläpp utöver taket, kommer effekten i form av minskade växthusgaser från luftfartsindustrin att bli minimal. Man räknar med en möjlig nettominskning på 3 % fram till 2020, vilket motsvarar mindre än ett års ökning av utsläppen av växthusgaser från luftfarten. Av kommissionens egna siffror framgår att den marginella ökningen av biljettpriserna kommer att få föga inverkan på efterfrågan på flygresor.

5.2

Genom att dela ut den övervägande delen av de ursprungliga rättigheterna kostnadsfritt till flygbolagen och genom att möjliggöra köp av ”påfyllning” inom ramen för ETS allmänna system (ett öppet system för luftfartssektorn – eller möjligtvis för transportsektorn som helhet – till skillnad från ett slutet) godtar kommissionen situationen som den är och gör mycket litet för att påverka den fortsatta och snabba tillväxten inom en luftfartssektor som släpper ut växthusgaser. Problemets kärna består dock i att en sådan begränsning för närvarande är politiskt och ekonomiskt oacceptabel. För att göra några framsteg har kommissionen räknat ut att integreringen av luftfarten i ETS inte bara kommer att leda till viss effektivitet i minskningen av koldioxidutsläppen internt. Den kommer också, genom att den kompenserar ökade koldioxidutsläpp från luftfarten med minskningar inom andra sektorer, att utgöra ett verkligt incitament för marknaden och finansiera ny forskning och nya tillämpningar för minskning av koldioxidutsläppen på andra håll.

5.3

Kommissionen noterar att priset på rättigheterna i ett ”slutet” system för handelsrätter, dvs. som är begränsat till luftfartssektorn, skulle bli 114-325 euro, att jämföra med 30 euro per ton som antagits. Ett sådant slutet system skulle förmodligen öka biljettpriserna för kortdistansflygningar med 8-30 euro. Man kan tänka sig att detta är ett mer realistiskt sätt att både påverka efterfrågan och stödja bränsleeffektiviteten och forskningen om utsläppsminskning, men det skulle förmodligen inte få stöd på EU-nivå där det finns tecken på divergerande prioriteringar i transportpolitiken. Ett slutet system, ”transport only”, skulle göra en global överenskommelse ännu mer osannolik.

5.4

I direktivförslaget har kommissionen erkänt men beslutat att inte ta hänsyn till de välbelagda forskningsslutsatserna att utsläppen från flygplan är mellan två och fyra gånger mer skadliga för klimatet än utsläppen från andra sektorer (5). (Detta beror framför allt på att de flesta utsläppen sker i den övre atmosfären och på effekterna av andra utsläpp än koldioxid, t.ex. kondensationsslingor och kväveoxider). Ytterligare åtgärder måste vidtas för att minska eller kompensera kväveoxidutsläppen.

5.5

Flygbolagen åtnjuter redan skattebefrielse för flygbränsle, och den kostnadsfria utdelningen av de första utsläppsrättigheterna kommer ytterligare att öka deras fördelar i form av statligt stöd i jämförelse med andra transportsektorer. Det finns en risk för att operatörerna tar införandet av ETS-systemet som en förevändning för att öka priserna över lag. Om kommissionen kan ge allmänheten en tydlig redogörelse för systemets verkliga finansiella konsekvenser för kostnaderna inom sektorn, kan detta minska de otillbörliga vinsterna.

5.6

Man bör fundera mer på de ”undantag” som föreslås i direktivet. Förslaget att statschefers, regeringschefers och ministrars flygningar skall undantas är särskilt olämpligt. Denna grupp bör föregå med gott exempel. Även om det finns administrativa skäl för ett undantag (flygningarna handhas huvudsakligen av militära enheter) bör man be medlemsstaterna att frivilligt kompensera dessa utsläpp, vilket vissa redan har beslutat att göra.

5.7

Eftersom kommissionen valt ett öppet system med möjlighet till påfyllning verkar det inte finnas någon större anledning att anpassa basåret för systemet till EU:s nuvarande åtagande inom ramen för Kyotoprotokollets första etapp (en minskning på 8 % mellan 2008 och 2012 jämfört med 1990 års nivåer) och framtida åtaganden (t.ex. 30 % senast 2020 jämfört med 1990 års nivåer). Valet av 2005 som basår ger sektorn en ”startpunkt” som redan ligger ungefär 100 % över Kyoto. Med hänsyn till att luftfartsverksamheten är den första sektorn som infördes i EU:s ETS är det rimligt att den inledande tilldelningen görs enligt samma principer som de som infördes i EU:s ETS- regler.

5.8

Detta direktiv kommer förmodligen inte att få någon större effekt när det gäller att minska de sammanlagda utsläppen från luftfarten. Det faktum att det kan stabilisera nettoutsläppen av koldioxid genom ETS och härigenom frigöra resurser för ytterligare minskningar motiverar i hög grad kostnaderna och den administrativa komplexiteten i genomförandet. Det föreslagna direktivet gör mer än att ge luftfartssektorn ett miljöpolitiskt fikonlöv – det kan leda till en positiv ökning av allmänhetens medvetenhet, frigöra stora nya resurser för en minskning av koldioxidutsläppen och utgöra ett verktyg för att internalisera de externa miljökostnader som luftfartssektorn hittills kunnat ignorera.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/53

1.1

EESK anser att reformens målsättningar, om de till fullo uppnås, kan bilda en konsekvent politik för utveckling av denna viktiga sektor inom EU:s jordbruks-, industri- och livsmedelsnäringar.

1.2

EESK ser positivt på att man bekräftar producentorganisationernas centrala roll för den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker.

1.3

Kommittén anser att de finansiella anslagen är en viktig faktor i en konsekvent politik som skall kunna garantera den europeiska frukt- och grönsakssektorns konkurrenskraft. Därför uppmanar vi kommissionen att reflektera mer ingående över de ekonomiska konsekvenserna av de nyordningar som införts, hur positiva och förtjänstfulla dessa än är.

1.4

Kommittén vill påpeka att införandet av nya och viktiga åtgärder i verksamhetsprogrammen faktiskt leder till att de tillgängliga medlen för investeringar och sysselsättning minskar.

1.5

Kommittén stöder kommissionens strategi när det gäller att ge hela första pelaren en enhetlig och balanserad utformning senast 2013. Därför uppmanar vi kommissionen att även inom frukt- och grönsakssektorn skapa en lämplig övergångsmodell för att alla aktörer inom sektorn skall kunna anpassa sig till det nya systemet, samtidigt som de europeiska konsumenterna ges ett lämpligt utbud från både kvalitets- och kvantitetssynpunkt.

1.6

Kommittén är positiv till kommissionens politik för att bibehålla ett aktivt miljöskydd. I detta sammanhang rekommenderar kommittén flexibla åtgärder som premierar olika aktörers praxis och inriktning. När det gäller främjande av vissa konsumentgruppers konsumtion av frukt och grönsaker rekommenderar vi en skärpt strategi för den övergripande främjandepolitiken.

1.7

EESK rekommenderar att saluföringsreglerna blir bestående, som en garanti för konsumenterna och särskilt när det gäller livsmedelssäkerhet och produkternas ursprung.

2.1

Kommissionen har formulerat följande mål:

2.2

Reformen tar sin utgångspunkt i följande tre grundläggande alternativ:

2.2.1

Kommissionen förklarar att dessa reformmål har tagits fram med tanke på förenligheten med WTO, konsekvens i förhållande till den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken samt förenligheten med gällande budgetplan.

2.2.2

Kommissionen erinrar om att produktionen av frukt och grönsaker i EU-27 står för 3,1 % av gemenskapens budget och för 17 % av EU:s totala jordbruksproduktion.

2.2.3

De medel som i reformförslaget avsätts för frukt och grönsaker fortsätter att motsvara 4,1 % av värdet av producentorganisationernas saluförda produktion, medan de nationella taken för bearbetade produkter förs över till det samlade gårdsstödet i enlighet med landets historiska värden och, för de nya medlemsstaterna, i enlighet med anslutningsfördragen.

2.2.4

I områden där produktionen är svagt organiserad tillåts extra nationellt finansiellt stöd.

2.2.5

Den gemensamma finansieringen av verksamhetsprogrammen understöds med upp till 50 %, med undantag för vissa särskilda fall i vilka stödet uppgår till 60 % (gränsöverskridande verksamhet, verksamhet som bedrivs över branschgränserna, ekologisk produktion, producenter från de nya medlemsstaterna, sammanslagning av producentorganisationer, de yttersta randområdena och områden där den organiserade produktionen understiger 20 %).

2.2.6

5 % av produktionen kan bli föremål för återtag från marknaden som finansieras till 100 % av kommissionen, när det gäller välgörenhetsorganisationer, välgörenhetsstiftelser, kriminalvårdsanstalter, skolor, feriekolonier samt sjukhus och ålderdomshem.

2.2.7

Artikel 51 i förordning (EG) nr 1782/2003 skall utgå, och det blir därmed möjligt att tillämpa samlat gårdsstöd på arealer odlade med frukt och grönsaker.

2.2.8

Medlemsstaterna skall fastställa referensbelopp och stödberättigande hektar inom ramen för systemet med samlat gårdsstöd på grundval av en representativ period som är lämplig för marknaden för frukt och grönsaker samt på grundval av lämpliga objektiva och icke-diskriminerande kriterier.

2.2.9

Kommissionen har slagit fast att minst 20 % av de totala utgifterna för varje verksamhetsprogram skall avsättas för miljöåtgärder i jordbruket.

2.2.10

Förslaget rör inte den nuvarande rättsliga ramen för utrikeshandel. Däremot föreslås det att exportbidragen skall avskaffas.

2.2.11

En del av de bestämmelser för frukt och grönsaker som ingår i föreliggande förslag förekommer redan i förslaget till förordning om en övergripande gemensam organisation av marknaden (som för närvarande behandlas av rådet).

2.2.12

I sitt reformförslag planerar kommissionen även en successiv översyn av saluföringsreglerna, i synnerhet när det gäller kvalitet, klassificering, tyngd, förpackningsstorlekar, förpackning, lagring, transport, presentation, utsläppande på marknaden och märkning. I kommissionens förslag bekräftas producentorganisationernas avgörande roll för frukt- och grönsakssektorn på följande sätt:

2.2.13

I förslaget erkänner man branschorganisationerna och föreskriver att de bestämmelser som gäller för producentorganisationerna även skall gälla för icke-organiserade odlare, under förutsättning att producentorganisationen kontrollerar minst 60 % av utbudet i det ekonomiska område som berörs.

2.2.14

Kommissionen föreskriver att medlemsstaterna skall utarbeta en nationell strategi för att möjliggöra producentorganisationernas utvärdering av verksamhetsprogrammen.

2.2.15

Inom de enskilda verksamhetsprogrammen föreslås obligatoriska åtgärder för att främja konsumtionen i gruppen ungdomar under 18 år.

3.1

EESK anser att reformens målsättningar, om de till fullo uppnås, kan bilda en konsekvent politik för utveckling av denna viktiga sektor inom EU:s jordbruks-, industri- och livsmedelsnäringar. Under rubriken ”Skälen till reformen” framhåller kommissionen följande: ”Av 9,7 miljoner jordbruksföretag i Europeiska unionen (EU) med 25 medlemsstater, producerar 1,4 miljoner frukt och grönsaker. Sektorn står för 3 % av den odlade arealen och producerar 17 % av värdet av hela EU:s jordbruksproduktion. Sektorn står inför ett stort tryck från de starkt koncentrerade återförsäljningskedjorna och från den ökade konkurrensen från produkter från tredjeländer. (…) Frukt och grönsakssektorn tar emot ca 3,1 % av den gemensamma jordbruksbudgeten (…).” (1) EESK framhåller å sin sida att frukt- och grönsakssektorn – i förhållande till den areal som används – är den jordbrukssektor som står för mest sysselsättning. Dessutom befinner sig frukt- och grönsakssektorn i en internationell konkurrenssituation (med WTO-förhandlingar och ett frihandelsområde mellan EU och Medelhavsländerna före 2010) som kommer att påverka den europeiska frukt- och grönsaksproduktionen i allt högre grad.

3.2

Revisionsrätten gör i sin särskilda rapport nr 8/2006 ”Växa med framgång? Ändamålsenligheten i Europeiska unionens stöd till verksamhetsprogram som genomförs av frukt- och grönsaksproducenter” en kritisk analys av producentorganisationernas insatser och påvisar även ”väsentliga framsteg (…) jämfört med producentorganisationens utgångsläge”. Man uppmanar kommissionen att förbättra sin övervakning av stödets ändamålsenlighet och menar att ”politiken bör riktas bättre” för att stärka producentorganisationernas ställning.

3.3

Kommittén vill uppmärksamma klyftan mellan de fastställda målen och de finansiella medlen – en viktig komponent i en konsekvent politik – för att uppnå dessa mål, något som visar att det råder en obalans inom den gemensamma jordbrukspolitiken i fråga om produktionen i Medelhavsområdet.

Kommittén konstaterar att kommissionen har utformat sina förslag inom ramen för en budget som inte har ökat. Genom att avskaffa återtagen från marknaden och exportbidragen åstadkommer kommissionen en ökning av de potentiella resurser som är tillgängliga för de framtida verksamhetsprogrammen. Det finns dock en risk att dessa resurser förblir outnyttjade och inte kan bli föremål för de mest effektiva producentorganisationernas investeringar.

3.4

Dessutom konstaterar EESK att förslaget dels innebär att nya åtgärder med stor politisk och ekonomisk betydelse införs i verksamhetsprogrammen (hantering av marknadskriser, miljöpolitik och konsumentfrämjande), dels innebär ökad samfinansiering (upp till 60 %) av vissa åtgärder som anses vara strategiskt viktiga.

I och med att denna innovativa politik kombineras med bibehållet tak för gemenskapens finansiering av verksamhetsprogram – motsvarande 4,1 % av värdet av den enskilda producentorganisationens saluförda produktion – minskar faktiskt de tillgängliga resurserna för investering.

3.5

EESK anser för övrigt att en total frikoppling av stödet till bearbetade produkter sannolikt skulle leda till en minskning av värdet av den saluförda produktionen, och följaktligen till total minskning av de finansiella resurserna jämfört med idag.

3.6

Mot bakgrund av detta och i enlighet med principen om ”verklig” budgetneutralitet menar kommittén att det är nödvändigt att införa åtminstone följande tre ändringar:

3.7

För övrigt har kommittén tagit del av kommissionens förslag om att anförtro krishanteringen åt producentorganisationerna. Kommissionen uppmanas att utarbeta tydliga kriterier för krishantering och att se till att de instrument som är avsedda för detta ändamål kan utnyttjas av alla producenter så att ett eventuellt ingripande i krissituationer blir effektivt och gör det möjligt för marknaderna att återhämta sig.

3.8

Kommittén är medveten om att kommissionen flera gånger redogjort för sin långsiktiga strategi som syftar till att låta alla gemensamma marknadsorganisationer omfattas av systemet med samlat gårdsstöd senast 2013. EESK anser att man även i linje med de hittills antagna reformerna kan överväga en lämplig övergångsperiod, med hänsyn till de enskilda medlemsstaternas och de olika produkternas särdrag. Kommittén är klar över följderna av att gå alltför snabbt till väga, vilket kan bli förödande för sysselsättningen och för bearbetningsindustrin, som måste underkasta sig en komplicerad omstruktureringsstrategi – som kan innebära att anläggningar läggs ner – för vilken reformförslaget inte anger särskilda kompletterande åtgärder.

3.9

Med tanke på kommissionens krav på förenligheten med WTO anser kommittén dessutom att artikel 51 i förordning (EG) nr 1782/2003 måste ersättas. Detta skulle medföra ny konkurrens inom sektorn, mellan befintliga och eventuella nya odlare. För att undvika en artificiell snedvridning av sektorns inkomstdynamik anser kommittén det nödvändigt – för en övergångsperiod – att medlemsstaterna får möjlighet att tillämpa artikel 51, eller att bevilja nya rättigheter för de odlare vars tidigare produktion inte leder till sådana rättigheter.

3.10

Kommittén konstaterar att kommissionen när det gäller handel med tredje land föreslår att exportbidragen inom sektorn skall avskaffas, något som ingår i en allmän EU-politik som är heterogen och inkonsekvent i förhållande till de olika jordbrukssektorerna. Vidare anmodar vi kommissionen att undvika alla handelseftergifter som kan skada principen om gemenskapspreferens och rekommenderar den att garantera en strikt tillämpning av tullkvoter och att behålla den särskilda skyddsklausulen. Detta är också viktigt med tanke på att EU är världens största importör av frukt och grönsaker, att 70 % av importen härrör från länder som har preferensavtal och att så kallade känsliga produkter förekommer inom sektorn.

3.11

Visserligen stöder EESK förenklingssträvandena, men kommittén anser att bibehållna handelsbestämmelser är en avgörande faktor på grund av att de innebär en garanti för konsumenterna, när det gäller produktsäkerhet och produkternas ursprung och när det gäller deras viktiga roll i samband med marknadsregleringen. I detta sammanhang vill kommittén framhålla hur viktigt det är att spårbarhet införs i EU- bestämmelserna rörande internationell handel, eftersom detta är en grundläggande åtgärd för att kunna hantera sanitära och fytosanitära risker.

3.12

Dessutom påpekar kommittén att det är nödvändigt att EU på internationell nivå främjar införande och erkännande av miljöstandarder och sociala normer för de arbetstagare som medverkar i produktionsprocesserna.

3.13

Kommittén är positiv till kommissionens politik för att bibehålla ett aktivt miljöskydd. I detta sammanhang anser EESK att det vore mer effektivt att använda sig av progressiv samfinansiering än av fasta parametrar och procentsatser, med utgångspunkt i ett obligatoriskt minimibelopp för verksamhetsprogram som omfattar dessa målsättningar.

3.14

När det gäller att främja frukt- och grönsakskonsumtion inom vissa konsumentgrupper håller EESK med kommissionen om att denna målsättning är viktig, och uppmanar därför kommissionen att utarbeta en särskild främjandestrategi inom den övergripande främjandepolitiken. Kommittén betvivlar dock att det är effektivt att låta främjandeåtgärder bli en obligatorisk del av verksamhetsprogrammen, när dessa oundvikligen måste bli begränsade.

4.1

Kommittén pekar på att kommissionens förslag inte leder till någon lösning av problemet för producenter av ”röd frukt” för bearbetning. EESK anser att man måste skapa ett system för direkt stöd till sektorn för ”röd frukt” för bearbetning, på samma sätt som för annan frukt och andra grönsaker för bearbetning (t.ex. torr frukt).

4.2

Kommittén är positiv till att kryddväxter införlivas bland de produkter för vilka man kan bilda en producentorganisation och uppmanar kommissionen att kontrollera att den förteckning som återfinns i förslaget motsvarar behoven i alla delar av EU.

4.3

Med utgångspunkt i tidigare erfarenheter av utdelning till välgörenhetsorganisationer vill vi uppmärksamma kommissionen på hur viktigt det är se till att formerna för detta blir snabba och effektiva.

4.4

EESK uppmanar kommissionen att låta gratis utdelning även innefatta sådana produkter som inte är avsedda för förtäring.

4.5

Kommissionen uppmanas ta hänsyn till att odlarna i de nya medlemsländerna har särskilda svårigheter när det gäller att bidra till finansieringen av krishanteringen.

4.6

Kommittén anser att en miniminivå på odlarnas direktförsäljning strider mot reformens målsättningar och föreslår att formuleringen i den tidigare förordningen bibehålls.

4.7

Kommittén motsätter sig inte att medlemsstaterna utarbetar en nationell strategi för verksamhetsprogrammen, även i fråga om användning och uppvärdering av befintliga strukturer. Vi anser dock att de nationella strategierna bör vara frivilliga för de berörda medlemsstaterna och inte leda till nya förteckningar över positiva åtgärder på nationell nivå.

4.8

Dessutom konstaterar EESK att det i vissa fall förekommer motsättningar mellan den gemenskapspolitik som syftar till att främja koncentration av utbudet, även genom sammanslagning av producentorganisationer, och de nationella myndigheternas eller gemenskapsmyndigheternas åtgärder för att främja konkurrens. Därför begär vi att konkurrensbestämmelserna tillämpas med hänsyn till den europeiska frukt- och grönsaksmarknadens dimension.

4.9

Kommittén föreslår att kommissionen inrättar ett europeiskt övervakningscentrum för priser och handelspraxis, för att göra marknaden öppnare och därmed gynna alla aktörer.

4.10

Eftersom den föreslagna reformen innebär en konsolidering av en fristående gemensam marknadsorganisation för frukt- och grönsakssektorn, uppmanar EESK kommissionen att inte införa särskilda bestämmelser för denna sektor i förordningen om en gemensam organisation av marknaden.

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/57

27.7.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 175/57