28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/1

1.1

Med detta yttrande vill EESK ge sin syn på det förslag från Europaparlamentet och rådet som lagts fram av kommissionen (1) och vars syfte är att reformera CEIES (Europeiska rådgivande kommittén för statistik på det ekonomiska och sociala området).

1.2

Sedan det bildades har CEIES fungerat som rådgivande organ med uppgift att främja dialogen mellan framställare och användare av statistik på gemenskapsnivå.

1.3

I motiveringen till förslaget betonar kommissionen att några gemensamma mål framkommit under det samråd som ägt rum för att reformera CEIES:

2.1

Med kommissionens förslag till beslut upprättas en ny CEIES, som i artikel 1 benämns ”Europeiska rådgivande kommittén för statistik på det ekonomiska och sociala området”. Den skall bistå Europaparlamentet, rådet och kommissionen i samordningen av prioriteringarna och de strategiska målen för gemenskapens politik på det statistiska området.

2.2

Den rådgivande kommittén skall ha en mer betydande roll i utarbetandet av gemenskapens statistikprogram. Kommissionen skall rådfråga kommittén som skall avge ett yttrande om följande:

2.3

CEIES har dessutom till uppgift att göra kommissionen uppmärksam på de sektorer där det anses viktigt att utarbeta nya statistiska uppgifter och ge råd om hur användarnas behov vad gäller informationens kvalitet kan uppfyllas på bättre sätt.

2.4

På begäran av Europaparlamentet, rådet och kommissionen skall CEIES avge yttranden i frågor som gäller

2.5

CEIES kan också till Europaparlamentet, rådet och kommissionen lägga fram rapporter om användarnas krav och de kostnader som belastar tillhandahållare av uppgifter.

2.5.1

Kommissionen skall varje år rapportera om hur den har beaktat kommitténs yttranden.

2.6

Med kommissionens förslag till beslut minskar antalet ledamöter i CEIES från 79 till 25. Enligt artikel 4 skall 14 av kommitténs ledamöter utses av kommissionen efter samråd med Europaparlamentet och rådet. Varje medlemsstat skall meddela namnen på två kandidater med väl styrkta kvalifikationer inom statistik och kommissionen skall vid valet av de 14 ledamöterna sträva efter att sammansättningen på ett balanserat sätt återspeglar det civila samhället, inbegripet vetenskapliga kretsar, och tillräckligt täcker de olika statistikområden som ingår i gemenskapens statistikprogram.

2.6.1

Tio ledamöter skall utses direkt av de organ de tillhör, nämligen

2.6.2

Dessutom skall Eurostats generaldirektör vara ledamot av kommittén i egenskap av sin befattning.

2.7

En av nyheterna i reformen är möjligheten att inrätta tillfälliga arbetsgrupper med en CEIES-ledamot som ordförande, för att utarbeta yttranden i mycket invecklade statistiska frågor.

2.8

I och med förslaget till beslut upphävs rådets tidigare beslut 91/116/EEG.

3.1

Utvidgningen av Europeiska unionen till 27 länder har bland annat medfört att det krävs en reform av CEIES, vilket också erkänns inom dess egen organisation. En sådan organisation måste ha en så representativ bild som möjligt inte bara av de olika nationella förhållandena utan också av användarnas och de europeiska leverantörernas behov.

3.2

Stärkandet av CEIES strategiska roll vad gäller att välja prioriteringar och utvärdera statistiken, med möjlighet att inrätta tillfälliga arbetsgrupper, är ett viktigt steg för att ge organet det ansvar och de resurser som det har rätt till.

3.3

Avsikten att inrätta en ny kommitté som är mindre och effektivare välkomnas, men ledamöternas oberoende, auktoritet och neutralitet måste garanteras. EESK ställer sig därför frågande till CEIES nya sammansättning. Om organet i enlighet med förslaget skall främja en dialog mellan användare och framställare av statistik anser EESK att den institutionella representationen inom CEIES bör vara betydligt mindre framträdande.

3.4

Dessutom kan den föreslagna sammansättningen inte på ett fullgott sätt avspegla synpunkterna hos institutioner som Europaparlamentet eller t.ex. vår egen kommitté, som företräder sinsemellan olika politiska synsätt och intressegrupper.

3.5

EESK är det EU-organ vars roll är att företräda de olika intressena i näringsliv och samhälle och i det civila samhället. Det faktum att EESK liksom övriga EU-institutioner endast skall ha en enda representant i den nya europeiska rådgivande kommittén för gemenskapens politik på det statistiska området skulle antyda att vår betydelse som rådgivande EU-organ skulle minska.

3.6

Just på grund av EESK:s roll och alldeles särskilda sammansättning borde kommittén ha en annan tyngd i samrådet, inte bara med hänsyn till sin institutionella roll utan också till sin förmåga att ge uttryck för det europeiska civila samhällets ståndpunkter.

3.7

Enligt förslaget skall civilsamhället emellertid företrädas av 14 ledamöter som utses av kommissionen, utan specifikation av kriterierna för hur de skall väljas ur de olika europeiska sammanslutningarna. Därtill kommer 10 företrädare för institutionerna, de europeiska arbetsmarknadsparterna och Eurostat.

3.8

Även om EESK stöder en reform av CEIES begär vi att vår rådgivande roll på området statistisk information i gemenskapen skall erkännas och bli mer framträdande i kommissionens förslag.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/3

1.1

Detta direktivförslag är i praktiken ett förslag till ”dotterdirektiv ”till ramdirektivet om vatten (2000/60/EG). I ramdirektivet fastställs en strategi för hantering av kemisk förorening av vatten. Kemisk förorening kan nämligen skada akvatiska ekosystem och därmed leda till att biodiversitet och habitat går förlorade. Dessutom kan föroreningarna ackumuleras i näringskedjan och människan kan drabbas av vattenföroreningar inte bara genom fisk- och skaldjurskonsumtion och dricksvatten, utan också vid utövande av sport- och fritidsaktiviteter.

1.2

Man bör också understryka att en förorening kan finnas kvar i miljön flera år efter det att den har förbjudits, transporteras över långa sträckor och återfinnas i områden som man först inte trodde var berörda av föroreningen.

1.3

Man måste också påpeka att föroreningar kan härröra från många olika källor, t.ex. hushåll, jordbruk, förbränningsanläggningar och industrier.

1.4

Som ett första steg i sin strategi presenterade kommissionen en förteckning över 33 prioriterade ämnen som ansågs utgöra hot på gemenskapsnivå (beslut 2455/2001/EG). Det förslag som lagts fram syftar till att trygga en ”hög skyddsnivå ”mot de risker som dessa 33 prioriterade ämnen och vissa andra föroreningar innebär för vattenmiljön eller mot risker som dessa ämnen kan förorsaka via vattenmiljön.

1.5

För att uppnå detta mål fastställer man i direktivförslaget miljökvalitetsnormer. Det påpekas att ett antal åtgärder för minskning av utsläpp som krävs för att uppnå dessa normer redan har antagits i olika gemenskapsakter under de senaste åren.

1.6

Direktivförslaget innebär också att vissa befintliga dotterdirektiv upphävs, framför allt för att ta hänsyn till de vetenskapliga och tekniska framsteg som har gjorts och för att beakta miljöfarliga ämnen som hittills inte har omfattats av något direktiv.

2.1

Kommissionen föreslår två kriterier för mätning:

2.2

På så sätt fastställs miljökvalitetsnormerna inte bara på basis av en högsta tillåten koncentration i syfte att undvika allvarliga irreversibla konsekvenser på kort sikt för ekosystem till följd av en akut förorening, utan också på basis av ett årligt genomsnitt för att också undvika irreversibla konsekvenser på lång sikt till följd av en ständig, dock inte akut, förorening.

2.3

Kommissionen föreslår att den skyddsnivå som tillämpas för föroreningar som finns i ytvatten bör gälla för de flesta ämnen. Men för vissa ämnen som kan ackumuleras i näringskedjan påpekar kommissionen att de gränser som gäller enbart för ytvatten kan vara otillräckliga för att undvika indirekta verkningar och sekundär förgiftning. Kommissionen föreslår därför att medlemsstaterna upprättar miljökvalitetsnormer för biota för tre av dessa ämnen (hexaklorbensen, hexaklorbutadien och kvicksilver).

3.1

Kommissionen föreslår att miljökvalitetsnormerna för vatten fastställs på gemenskapsnivå för att säkerställa samma miljöskyddsnivå i samtliga medlemsstater och lika villkor för de ekonomiska aktörerna. Kommissionen anser generellt att de befintliga systemen för kontroll av föroreningar räcker för att medlemsstaterna skall kunna uppfylla kvalitetsnormerna. Om ytterligare åtgärder krävs bör man överlåta åt medlemsstaterna att inkludera lämpliga kontrollåtgärder i det åtgärdsprogram som skall utformas för varje avrinningsområde i enlighet med artikel 11 i ramdirektivet.

4.1

Direktivets huvudmål är:

5.1

Att undvika att vatten förorenas av farliga ämnen som medför potentiellt allvarliga risker med irreversibla konsekvenser utgör ett mål som man inte kan annat än att stödja.

5.2

EESK anser det viktigt att kommissionen upprätthåller en solid och vetenskapligt grundad kapacitet att snabbt identifiera alla ämnen som kan orsaka skadliga föroreningar i ytvatten och att med hänsyn tagen till försiktighetskraven upprätta kvalitetsnormer för den högsta tillåtna nivån av sådana ämnen vare sig de förekommer enskilt eller i kombination med andra ämnen. EESK tar del av och stöder den ursprungliga förteckningen över prioriterade ämnen och normer som ingår i det aktuella förslaget. Kommittén föreslår att man under full insyn årligen gör en övergripande och vetenskaplig bedömning av om några nya ämnen skall fogas till förteckningen eller om nya maximinivåer skall tillämpas på något av ämnena. Man bör särskilt undersöka andra ämnen som bedömts som prioriterade i OSPAR eller andra relevanta internationella avtal.

5.3

Kommittén är oroad över att definitiva normer ännu inte upprättats för bly, nickel och deras sammansättningar. Detta arbete bör prioriteras och lämpliga gränser sättas upp, om möjligt i så god tid att de kan inkluderas i det aktuella direktivet innan det antas.

5.4

Det yttersta syftet med att förbättra vattenkvaliteten är att skydda biota och hela näringskedjan, inklusive människan. Om det vore möjligt att mäta nivån på samtliga föroreningar i biota på ett tillförlitligt, konsekvent och effektivt sätt, vore det i princip bättre att upprätta normer och kontrollinstrument på detta sätt. Men detta är i allmänhet fortfarande svårt, och för de flesta prioriterade ämnen är det för närvarande mer praktiskt och vanligen tillräckligt att upprätta normer för den högsta tillåtna koncentrationen i ytvatten. (Förslaget att bygga kontrollen av efterlevnaden på ett årligt genomsnitt och en högsta tillåten koncentration är realistiskt, välgrundat och fullt motiverat).

5.5

Det finns emellertid vissa giftiga ämnen som tenderar att ackumuleras i näringskedjan. För dessa ämnen kan en norm för ytvatten inte ensam ge tillräckligt skydd mot toxiska effekter. För dessa ämnen bör man som kommissionen föreslår upprätta normer som bygger på den högsta koncentration av ämnet som tillåts i villebrådsvävnad hos fisk, mollusker, skaldjur och annan biota. Bland dessa ämnen ingår hexaklorbensen, hexaklorbutadien och metyl -kvicksilver. Andra ämnen kan tillkomma i framtiden. Det finns ännu ingen helt samstämmig metod för att upprätta normer på detta sätt, så kommissionen föreslår endast att medlemsstaterna skall få införa sådana normer för de tre ämnen som hittills identifierats klart och tydligt.

5.6

Med vår nuvarande kunskap kanske detta måste godtas. EESK anmodar ändå kommissionen att fortsätta att stödja vidare vetenskapliga analyser av fenomenet bioackumulering av vissa giftiga ämnen och att vara redo att satsa på en mer utbredd tillämpning av normer för maximinivåer av giftiga ämnen i biota så snart som kunskapen och metoderna för övervakning blir fastare etablerade. Under tiden bör kontrollen också omfatta säkerställande av att föroreningsnivåerna i sediment och biota inte ökar.

5.7

Det är förnuftigt att upprätta ett register över utsläpp och spill från mänsklig verksamhet för att fastställa om målen om att minska eller stoppa föroreningar har uppnåtts eller inte. Vad beträffar naturliga föroreningar är det svårt att upprätta ett komplett register. I vissa fall skulle det ändå kunna vara lämpligt att fastställa kopplingen mellan naturlig förorening och förorening till följd av mänsklig verksamhet.

5.8

När det gäller detta register är det viktigt att man ser till att undvika alla former av bristande enhetlighet eller dubbelarbete genom parallell användning av andra befintliga instrument på området för skydd av ytvatten.

5.9

Frågan om övergångsområden för överskridande av normerna har behandlats på ett realistiskt, dock inte helt tillfredsställande, sätt. Det verkar för övrigt vara svårt att garantera att miljökvaliteten för övrigt vatten inte äventyras. Om konceptet med övergångsområden genomförs kommer det att vara nödvändigt att utveckla exakta metoder för att lyckas definiera dessa områden och för att bestämma var föroreningsmätningar skall genomföras.

5.10

Man bör uppmärksamma fall med tredjeländer som angränsar till EU där floder rinner upp som sedan rinner genom EU-medlemsstaternas territorium eller länder som gränsar till sjöar vars stränder också utgör stränder i ett medlemsland. Faktum är att om stater utanför EU inte skyddar sitt vatten, kan det hända att ett antal EU-medlemsstater anstränger sig förgäves och att målen för 2015 inte uppfylls. Dessa omständigheter bör beaktas när direktivet bedöms och genomförs. För övrigt berör artikel 12 i ramdirektivet denna fråga.

6.1

Tidsplan: I artikel 4.5 i direktivförslaget har man fastställt år 2025 som tidsgräns för upphörande av utsläpp eller tillbakadragande av farliga prioriterade ämnen från marknaden. De mål som fastställts i fråga om miljökvalitet bör däremot uppnås senast 2015 genom tillämpning av ramdirektivet om vatten. Denna tidsgräns kan i vissa fall komma att bli svår att respektera, särskilt som antagandet av detta dotterdirektiv har försenats. Det är icke desto mindre nödvändigt att medlemsstaterna gör allt de kan för att uppnå detta mål med tanke på att det i vissa fall kommer att vara möjligt att tillgripa provisoriska undantagsbestämmelser. Kommittén ser gärna att kommissionen övervakar hur genomförandet framskrider och är beredd att föreslå ytterligare åtgärder för att verka för att direktivet på fastställt datum skall vara genomfört i så stor utsträckning som möjligt och med minsta möjliga undantag.

6.2.1

Kommissionen visar sig emellertid ganska optimistisk i sitt meddelande (punkt 3) när den bedömer de rättsliga instrument som medlemsstaterna förfogar över för att uppnå målen i ramdirektivet om vatten i fråga om prioriterade ämnen, i synnerhet som vissa av de större föroreningskällorna inte omfattas av några lämpliga regler, t.ex. utsläpp från hushållsprodukter eller serviceaktiviteter, vilket gör att det krävs nya direktiv på området.

6.2.2

I väntan på en ny lagstiftning är det orealistiskt att anta att varje enskild medlemsstat kan införa nya, inte nödvändigtvis samstämmiga, bestämmelser, och särskilt inte om de kommer att ersättas av nya regler på EU-nivå.

6.3.1

Ett antagande av detta förslag till direktiv innebär att direktiv 75/440/EG om skydd av ytvatten avsett för framställning av dricksvatten upphävs. Man bör sörja för att bestämmelserna i det nya direktivet stämmer överens med direktivet om dricksvatten (2) i samband med att man ändrar lagstiftningen.

6.4.1

Om man vill uppnå framsteg vad gäller målen i detta direktiv och säkerställa lika villkor över hela EU krävs mer enhetliga och tillförlitliga kontrollnormer. EESK ser fram emot de nya förslagen om ett vatteninformationssystem för Europa som skall läggas fram inom kort, och hoppas att dessa förslag skall kunna användas för att följa upp genomförandet av direktivet om prioriterade ämnen.

7.1

Det är nödvändigt att säkerställa samstämmigheten mellan bestämmelserna i detta direktiv och REACH-förordningen, även om kommissionen i princip hade förutsett att förhandlingarna om REACH-förordningen skulle vara framgångsrika och att förordningen följaktligen skulle genomföras. Införande av nya kemiska ämnen på marknaden bör bedömas med beaktande av miljökvalitetsnormerna för vatten.

8.1

Kommittén ställer sig bakom den ursprungliga förteckningen över föreslagna prioriterade ämnen och de normer som föreslås för dem. Men EESK begär att man kompletterar de normer som saknas för bly och nickel och inför en strikt process för en regelbunden översyn av förteckningen och normerna så att de vid behov kan uppdateras snabbt och effektivt.

8.2

EESK ser positivt på den allmänna inriktningen av direktivförslaget.

8.3

Det kommer att bli en svår uppgift att uppnå miljökvalitetsmålen till 2015. EESK insisterar emellertid på att medlemsstaterna intensifierar sina insatser för att uppnå dessa mål.

8.4

EESK insisterar också på att man skall utarbeta ett system för informationsöverföring och åtgärdskontroll i fråga om medlemsstaternas genomförande av detta direktiv och uppfyllandet av direktivets mål. Kommittén ser positivt på kommissionens initiativ att utveckla ett vatteninformationssystem för Europa (WISE – Water Information System for Europe).

8.5

Kommittén rekommenderar att man ser till att det råder samstämmighet mellan det nya direktivförslaget och gällande lagstiftning, och att man antar en adekvat europeisk lagstiftning för vissa föroreningskällor som inte omfattas av den nuvarande lagstiftningen (t.ex. diffusa utsläpp från hushållsprodukter).

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/6

1.1

EESK och kommissionen är överens om lägesbeskrivningen: Bevarandet av den biologiska mångfalden är en nödvändig och central uppgift som inte bara är en etisk-moralisk plikt. Det finns också tillräckligt med ekonomiska skäl till ett snabbare och effektivare agerande. De ekonomiska förluster som beror på ekosystemtjänsternas tillbakagång beräknas redan i dag till flera hundra miljarder euro. Detta är ett slöseri som våra ekonomier inte kan kosta på sig.

1.2

Artdöden i Europa är resultatet av miljoner enskilda beslut grundade på värderingar under de senaste årtiondena, som till en absolut övervägande del har fattats inom ramen för gällande lagar. De illegala åtgärdernas andel i den biologiska mångfaldens tillbakagång i Europa är marginell.

1.3

Den biologiska mångfaldens utveckling är tyvärr fortfarande negativ trots de politiska utfästelserna, vilket inte beror på att man inte vet hur man skall avvärja artdöden. Hittills har den politiska viljan saknats att verkligen genomföra de åtgärder man sedan länge insett är nödvändiga. Erfarenheterna med nätverket Natura 2000 talar för sig själva.

1.4

I meddelandet pekar kommissionen ut de verkliga orsakerna till detta: ”… misslyckade styrelseformer och den konventionella ekonomins oförmåga att inse det ekonomiska värdet av naturkapital och ekosystemtjänster.” Detta, samt det faktum att de etisk-moraliska skälen att bevara den biologiska mångfalden ges en sekundär roll i planeringsprocesser och politiskt beslutsfattande, har lett till dagens tillspetsade situation.

1.5

Det finns extrema glapp mellan anspråken och verkligheten och de måste bort om man skall undgå hotet om att förlora trovärdigheten.

1.6

EESK välkomnar att kommissionen lägger fram sin handlingsplan. De 160 (!) åtgärder som tas upp där är meningsfulla. De flesta är dock inte nya utan står på dagordningen sedan många år. Framtiden får alltså utvisa om politikerna – nu när handlingsprogrammet lagts fram – verkligen får kraft att genomföra de stora förändringar som man erkänner är nödvändiga, eller om många naturvårdares farhågor kommer att besannas, dvs. att man visserligen återigen uttalar sig om ett politiskt känsligt område, men att det stannar vid läpparnas bekännelse.

1.7

En central punkt där kommittén vill rikta kritik mot kommissionens meddelande är att man inte strategiskt tar upp den fråga som EESK ställer i sitt förberedande yttrande av den 18 maj 2006 (1) om varför det finns sådana uppenbara luckor mellan anspråk, utfästelser och verklighet i fråga om bevarandet av den biologiska mångfalden. Kommittén beklagar att detta problem nästan helt kringgås i kommissionens meddelande och i handlingsplanen.

1.8

Därför anser vi det vara särskilt nödvändigt att man prioriterar handlingsområde 4 ”Att avsevärt stärka kunskapsbasen …”, så att medborgare och politiker blir på det klara med de verkliga konsekvenserna av sitt handlande.

1.9

Något som också bör uppmärksammas är behovet av att hjälpa EU:s grannländer att öka skyddet av den biologiska mångfalden och undvika att EU och enskilda medlemsstater samfinansierar projekt som kan bidra till att påskynda förlusten av den biologiska mångfalden i europeiska länder utanför EU.

1.10

Kommittén stödjer kommissionens uppfattning att EU har ett globalt ansvar. Medan EU och medlemsstaterna satsar mindre än 0,004 % av sina ekonomiska resurser på globala åtgärder för att utveckla och bibehålla den biologiska mångfalden, fortsätter ansvaret för den globala förstörelsen av denna (t.ex. i de tropiska skogarna) att öka. I framtiden kan utvecklingen av marknaden för biobränsle leda till en ytterligare tillspetsning av situationen.

1.11

EESK vill anmärka på att den egentliga handlingsplanen endast finns som ”teknisk bilaga ”och därmed endast på engelska som separat SEK-dokument. Kommittén uppmanar kommissionen att översätta handlingsplanen till alla officiella språk och ge den en vid spridning både via Internet och i tryckt form.

1.12

Förverkligandet av handlingsplanens mål skall övervakas av den befintliga expertgruppen för biologisk mångfald. Vi anser att det är absolut nödvändigt att engagera det civila samhället mycket intensivare i detta.

2.1

Efter det att EU redan 1998 i sin strategi för den biologiska mångfalden påtalat att förändringarna (med kommissionens ordval) ”accelererat dramatiskt ”enades EU:s stats- och regeringschefer år 2001 om målet att stoppa den dramatiska förlusten av biologisk mångfald (i EU) till 2010 (2). Under detta toppmöte lovade man dessutom de europeiska medborgarna att sörja för återställande av livsmiljöer och naturliga system.

2.2

I det meddelande som nu föreligger, med en handlingsplan för att upprätthålla den biologiska mångfalden, gör kommissionen ännu en gång en utförlig och imponerande beskrivning av den nuvarande situationen för bevarandet, eller snarare den pågående minskningen, av den biologiska mångfalden. Denna minskning är fortfarande mycket oroande. Det visar alla undersökningar från Europeiska miljöbyrån liksom de s.k. röda listorna på nationell nivå över hotade djur- och växtarter. Kommissionen konstaterar i sitt meddelande att vi ännu är långt från det utsatta målet att stoppa förlusten av biologisk mångfald till 2010 och att den fortfarande negativa utvecklingen kan vändas ”men det kräver stora förändringar i politik och praktisk handling”.

2.3

Kommissionen skriver vidare att ”genomförandet har gått för långsamt och har inte varit tillräckligt omfattande”. Man kräver ett snabbare genomförande både på EU-nivå och i medlemsstaterna eftersom det annars ”finns en påtaglig risk att det globala målet för 2010 inte kommer att nås”.

2.4

Detta är enligt kommissionen ett problem ur två aspekter. Ty att bevara den biologiska mångfalden är inte bara en etisk-moralisk plikt gentemot skapelsen, utan meningsfull och nödvändig redan av ekonomiska skäl. I meddelandet beskrivs noga att den biologiska mångfalden utgör basen för ekosystemtjänster som ”produktion av livsmedel, bränsle, fibrer och läkemedel, reglering av vatten, luft och klimat, bibehållande av markens bördighet och cirkulering av näringsämnen”. Globalt håller ”ungefär två tredjedelar av världens ekosystemtjänster på att försämras ”och ”uppskattningar tyder på att det handlar om hundratals miljarder euro per år”. Man konstaterar dock att ”det är svårt att sätta exakta ekonomiska värden på dessa tjänster”.

2.5

Kommissionen frågar vidare vad som hittills har gjorts och hur framgångsrikt detta varit. Man riktar då inte bara blicken på EU utan beskriver också den globala situationen och betonar EU:s globala ansvar.

2.6

Den egentliga kärnan i meddelandet är behandlingen av frågan om vad som måste ske i fortsättningen. För detta har man utarbetat en handlingsplan för EU (dock endast i form av en bilaga som SEK-dokument) som är indelad i fyra centrala handlingsområden med tio mål och fyra centrala kompletterande åtgärder.

2.6.1

Det första handlingsområdet är ”biologisk mångfald i EU”. Inom detta anges fem av de sammanlagt tio målen:

2.6.2

Det andra handlingsområdet är ”EU och global biologisk mångfald” eftersom förlusten av biologisk mångfald inte inskränker sig till EU:s territorium, och EU och medlemsstaterna å ena sidan har ingått folkrättsliga avtal för skydd av den biologiska mångfalden, å andra sidan har ett medansvar för den globala utvecklingen genom sina handelsförbindelser. Här anges ytterligare tre mål:

2.6.3

Det tredje handlingsområdet behandlar ”biologisk mångfald och klimatförändring” och innehåller målet:

2.6.4

Det fjärde handlingsområdet i meddelandet och i handlingsplanen handlar om ”kunskapsbasen” och innehåller det tionde och sista målet:

2.6.5

Dessutom finns de fyra centrala kompletterande åtgärderna:

3.1

Kommittén välkomnar meddelandet och handlingsplanen som lades fram den 22 maj 2006, dvs. fyra dagar efter det att EESK antagit sitt förberedande yttrande om ”EU:s kampanj för att bevara den biologiska mångfalden: det civila samhällets ståndpunkt och bidrag”. Vi kan konstatera att analysen av den aktuella situationen och dess orsaker överensstämmer nästan helt i de bägge dokumenten.

3.2

EESK konstaterar att de enskilda orsakerna till arters och biotopers försvinnande – t.ex. intensivare bruk av marken, övergivande av livsmiljöer som hittills utnyttjats extensivt, hårdgörning av mark samt stadsutbredning – är välkända sedan många år och vetenskapligt väldokumenterade. De beror alltid på beslut och åtgärder inom ramen för aktuell lagstiftning från ekonomiska och politiska aktörers sida. Det hot mot den biologiska mångfalden som kan hänföras till illegala åtgärder är relativt litet. Det är alltså legala politiska beslut, sakinriktade beslut eller beslut grundade på värderingar som leder till förlust av den biologiska mångfalden, ofta understödda eller initierade av beslut och stödinstrument inom EU, medlemsstaterna eller kommunerna.

3.3

Överensstämmelserna mellan EESK:s yttrande och kommissionens meddelande beträffande situationen och analysen gäller också skälen till att det behövs bevarad biologisk mångfald. Kommissionen nämner i sitt meddelande etisk-moraliska och ekonomiska skäl, medan EESK i sitt yttrande talar om landskapets och den biologiska mångfaldens nytta och betydelse.

3.4

Det meddelande från kommissionen som yttrandet gäller kan inordnas i en lång rad av politiska dokument som tillkännager att förlusten av biologisk mångfald skall hejdas. Om och om igen har sådana politiska löften givits, senast vid mötet för EU:s miljöministrar i december 2006 där kommissionens meddelande välkomnades.

3.5

Tyvärr måste kommittén dock konstatera att det alltför ofta råder en stor diskrepans mellan anspråken och verkligheten, och detta märker naturligtvis allmänheten. I slutet av december 2006 fastställde ministrarna med ansvar för fisket fångskvoter för torsk som enligt alla (!) marinbiologer är alldeles för höga och med stor sannolikhet kommer att leda till ett sammanbrott för bestånden. Ändå talade man om ”ett gott resultat”. Detta tyder antingen på att man bedömer problematiken och förhållandet mellan orsak och verkan på mycket olika sätt, eller på att man visserligen talar om temat, men i realiteten medvetet fortsätter att driva en politik som leder till förlust av biologisk mångfald.

3.6

Kommittén har i en hel rad av yttranden om detta tema hänvisat till den här problematiken och varnat för en hotande trovärdighetsförlust för politikerna.

3.7

Det finns helt uppenbart skillnader mellan EESK:s och kommissionens bedömning av frågan om hur betydelsen av problemet med den biologiska mångfaldens minskning redan uppfattas och bedöms av den breda allmänheten, de politiskt ansvariga och de viktigaste ekonomiska aktörerna – och framför allt hur man motverkar minskningen. EESK ifrågasätter inte att förlusten av biologisk mångfald uppmärksammas. Samtidigt vill kommittén inte beskylla någon, vare sig medborgare eller politiker, för att medvetet fatta beslut med avsikt att försvaga den biologiska mångfalden. Men det finns tydligen stora svårigheter att verkligen kunna se de långsiktiga följderna av egna beslut och om nödvändigt dra konsekvenserna av detta. Ett annat exempel som illustrerar denna situation är de arbeten med jordförbättring som genomförts i några av de nya medlemsstaterna, däribland Polen, under 2004-2006 och som planeras till 2007-2013 inom ramen för landsbygdsutvecklingsprogrammen. Den EU-finansierade åtgärden ”förvaltning av jordbrukets vattenresurser ”går framför allt ut på en teknisk omgestaltning av flodfåror. Detta leder till en rad negativa effekter, framför allt minskad biologisk mångfald. Sådana åtgärder genomförs och planeras tyvärr också i potentiella Natura 2000-områden.

3.8

Kommissionen nämner att frågor om bevarande av den biologiska mångfalden kommer att spela en viktig roll bl.a. i samband med Lissabonstrategin. I Regionkommitténs yttrande om kommissionens meddelande nämns att ”Kommittén gläder sig över rådets slutsatser av den 23-24 mars 2006, där det står att målen för 2010 skall integreras i all den politik som fastställts i Lissabon-agendan”. EESK hyser dock mycket stora tvivel om att detta kommer att ske. Tvärtom måste vi konstatera att den biologiska mångfaldens roll och betydelse endast beaktas marginellt i samband med den ekonomiska politiken. Om begrepp som ”biologisk mångfald ”och ”naturskydd ”överhuvudtaget nämns i dokumenten om Lissabonstrategin sker det högst perifert, vilket framgår av en undersökning. I de nationella reformprogrammen är det inte mycket annorlunda.

3.9

Kommissionen har helt rätt när den i meddelandet talar om ”… misslyckade styrelseformer och den konventionella ekonomins oförmåga att inse det ekonomiska värdet av naturkapital och ekosystemtjänster.” Om detta värde verkligen erkändes och om de ”externa kostnaderna ”följaktligen internaliserades skulle problemet inte finnas i denna form.

3.10

EESK påpekade redan i sitt ovannämnda förberedande yttrande att konflikterna mellan de olika strategierna för att främja den ekonomiska tillväxten och den biologiska mångfalden vid den tidpunkten snarare tilltog. Ekonomisk tillväxt ses i dag ofta alltför odifferentierat som kvantitativ tillväxt. En sådan tillväxt kan hindras eller försvåras genom åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden. Naturskyddet och den biologiska mångfalden uppfattas därmed i det övervägande antalet fall där det handlar om sak- eller planeringsbeslut inte som en möjlighet till ekonomisk utveckling utan ofta som ett hinder för den. Endast på det sättet kan man förklara det ”tryck ”som fortfarande, och till och med allt starkare, utövas gentemot EU:s livsmiljödirektiv och fågeldirektiv och nätverket Natura 2000 som utvecklats ur dessa. Även om miljökommissionär Dimas för närvarande är emot en ändring av dessa direktiv (3), så framgår det dock tydligt att naturskyddet ofta ses som en konkurrent om utrymmet och en broms för utvecklingen och ytterst sällan som bas för ekonomisk utveckling. De kostnader som har sin grund i genomförandet av Natura 2000-nätverket uppfattas som en belastning och inte som investeringar i framtiden, och medel ställs inte till förfogande.

3.11

Vid sidan av detta ekonomiska synsätt på naturskydd och biologisk mångfald, som står i direkt motsats till kommissionens ekonomiska motivering för bevarande av mångfalden, finns det ett annat problem som de naturskyddsansvariga själva har skapat och som har lett till en skärpt konflikt med markägare och markanvändare. EESK har flera gånger påpekat att det sätt på vilket t.ex. Natura 2000 planerades och nu genomförs är ett paradexempel på hur naturskydd inte kan fungera. Där kritiserar ministrar på nationell nivå och delstatsnivå plötsligt den rättsliga bas som de själva skapade för flera år sedan. Där ställs medel inte till förfogande för de politiskt utlovade ersättningarna till lantbrukarna, och där fattas beslut över huvudet på de berörda markägarna respektive användarna i stället för att involvera dessa. Ett sådant naturskydd förlorar sin trovärdighet och skapar misstroende.

3.12

Och ändå visar många exempel att ett förnuftigt samarbete kan leda till betydande framgångar, om politikerna och förvaltningen också håller sina löften och om man skapar äkta partnerskap.

3.13

Trots alla högstämda deklarationer dokumenterar just besluten vid toppmötet i december 2005 om budgetplanen för 2007-2013 genom neddragningarna av den andra pelaren, som är särskilt viktig för bevarandet av den biologiska mångfalden, att denna offras i de politiska avvägningsprocesserna. När kommissionen ett halvår efter dessa budgetbeslut anger ”säkerställa tillräcklig finansiering ”som en av de fyra centrala kompletterande åtgärderna i handlingsplanen så är detta innehållsligt och formellt sett ett riktigt krav, men det har tyvärr ingenting med den politiska verkligheten att göra. Tvärtom bevisar det diskrepansen mellan ord och handling.

3.14

Kommittén har flera gånger påpekat att den andra pelaren i jordbrukspolitiken är helt underfinansierad sedan man tillfört ytterligare uppgifter som t.ex. finansieringen av Natura 2000-nätverket och genomförandet av vattenramdirektivet. Vad skall medborgarna tänka om en politik som är så uppenbart motsägelsefull och som provocerar fram lokala konflikter?

3.15

Därför har Regionkommittén helt rätt när man skriver i sitt yttrande: ”När budgetplanen för 2007-2013 ses över 2008 bör en avsevärd del av medlen avsättas för hållbart jordbruk och bevarande av landskapet”.

3.16

Detsamma gäller för kommissionens i grunden riktiga krav: ”att gemenskapens finansiering av regional utveckling främjar och inte skadar biologisk mångfald ”och ”att etablera partnerskap mellan planerare, exploatörer och den biologiska mångfaldens intressen”. EESK stöder uttryckligen även detta under åren många gånger uttalade krav. Men även här visar sig tydligt diskrepansen mellan (riktiga) tillkännagivanden och den dagliga politiska praktiken, ty i grunden har ingenting ändrats. Liksom tidigare byggs (delvis av EU medfinansierade) infrastrukturprojekt genom ytterst värdefulla naturskyddsområden och trots de nödvändiga kompensations- och ersättningsåtgärderna för naturskyddet blir konsekvenserna en förlust av biologisk mångfald, vilket framgår av EU:s lägesrapport.

3.17

Kommittén anser för övrigt att det krav som ställs beträffande strukturfonderna måste gälla för EU:s samtliga utgifter om vi vill uppfylla våra egna anspråk på att föra en konsekvent politik.

3.18

Därför ser EESK möjligheter i alla de områden där EU har ansvar på grund av sina befogenheter. Jordbrukspolitiken vore ett sådant område att börja med. Situationen visar dock att de nuvarande reglerna inte räcker till för att överallt bevara den biologiska mångfalden. När då jordbruksstödet ”bara ”kopplas till åtlydnad av existerande lagar blir det snabbt uppenbart att detta inte främjar den biologiska mångfalden.

3.19

Nu är direktstödet till lantbrukarna, som utgör största delen av jordbruksbudgeten, inte inriktat på att främja den biologiska mångfalden utan på att förbereda lantbrukarna inför världsmarknadernas utmaningar. Kommittén har dock många gånger betonat att den ”europeiska jordbruksmodellen”, som bl.a. också innebär ett bevarande av den biologiska mångfalden, inte kan upprätthållas på världsmarknadernas villkor. Att förbereda lantbrukarna inför världsmarknadernas krav och samtidigt vänta sig av dem att de skall främja den biologiska mångfalden fungerar inte.

3.20

Därför har kommittén krävt att ”så länge förhållandena på världsmarknaden snarast förhindrar ett heltäckande miljövänligt jordbruk måste man vidta särskilda politiska ansträngningar … ”bl.a. ”bör stödbeloppen till miljöprogram för jordbruket höjas så att alla jordbrukare inom gemenskapen blir motiverade att tillämpa miljövänliga produktionsmetoder” (4). Även här släpar handlingarna efter deklarationerna.

3.21

Det är helt uppenbart att den politiska situationen för skyddet av den biologiska mångfalden skiljer sig totalt från den inom andra politikområden, t.ex. finans- och stabilitetspolitiken. Ändå försöker kommissionen – delvis mot mycket kraftigt motstånd – att genomföra en tydlig politisk linje och det finns även, se Maastrichtkriterierna, instrument för att kräva att man följer den kurs som anses riktig. Bevarandet av den biologiska mångfalden stannar vid tomma politiska deklarationer.

3.22

Just av detta skäl har Ekonomiska och sociala kommittén i sitt förberedande yttrande lagt tonvikten vid frågan om vilket samhälle som skulle kunna möjliggöra en situation där alla talar för den biologiska mångfalden, men där det ändå pågår en dramatisk minskning av denna mångfald. Kommittén kom fram till att för detta samhälle (och många politiker) är både nyttan och värdet av den biologiska mångfalden allt för lite kända. Men om bägge skälen till att bevara mångfalden inte är helt accepterade och förstådda, då blir politiken för detta verkningslös. Därför har kommittén också begärt att politikerna skall lägga stor tyngd på att informera om vikten av att bevara den biologiska mångfalden. Den handlingsplan som föreslås för EU tar visserligen upp denna problematik i det fjärde handlingsområdet och i de ”centrala kompletterande åtgärderna ”men inte så utförligt som vore lämpligt.

3.23

Vi avstår här från att upprepa vad vi sade om detta i vårt yttrande av den 18 maj 2006 och kan bara be kommissionen, rådet och parlamentet att än en gång se på kommitténs synpunkter. Den dramatiska situationen i den biologiska mångfaldens utveckling är bekant och den pågår till stor del inom ramen för agerande som i varje enskild situation är legalt. EU har visserligen påbörjat vissa åtgärder, men de är ineffektiva bl.a. därför att de utförs endast halvhjärtat, om de alls utförs. Dessutom fattas många beslut liksom tidigare trots att de är kontraproduktiva.

4.1

Om man i en handlingsplan presenterar över 160 olika förbättringsförslag så visar det först och främst att det måste finnas brister på många politikområden och på vitt skilda nivåer. Man måste dock också samtidigt ställa frågan om alla åtgärder har samma betydelse och om alla skall påbörjas samtidigt. Vår fråga skall dock inte tolkas så att kommittén anser en enda av de föreslagna åtgärderna felaktig. Vi undrar bara om alla verkligen genomförs seriöst.

4.2

Kommittén anser att det är mycket viktigt att omgående och på ett brett plan ta itu med det fjärde handlingsområdet: Vi måste snarast förbättra kunskapsbasen om den biologiska mångfaldens verkliga betydelse och om de reella konsekvenserna för den på lång sikt av olika beslut. Det är nämligen endast när kunskaperna om detta faktiskt existerar och verkligen är accepterade av politiker och samhälle som den känsla av engagemang kan utvecklas som är politiskt nödvändig för att de ”stora förändringar i politik och praktisk handling ”som kommissionen anser nödvändiga skall kunna genomföras. Det är oerhört svårt att svara på frågan om det för närvarande är kunskaper och idéer som saknas eller om det är den politiska viljan eller förmågan att genomföra åtgärder.

4.3

Unionen kommer utan tvivel att få finna sig i att bedömas med utgångspunkt i om den förverkligar sina utfästelser i handlingsplanen att utforma sin politik i olika sakfrågor och för olika stödformer på ett annat sätt. Budgetbesluten i december väcker skepsis hos många berörda om denna omvändning är allvarligt menad. Denna skepsis förstärks av att man hittills inte ens har kunnat göra några framsteg på sådana områden där inga ekonomiska intressen hindrar ett effektivare skydd för den biologiska mångfalden.

4.4

Som exempel kan man anföra ett problemområde, som över huvud taget inte nämns i kommissionens dokument trots att det är av speciell betydelse för många hotade arter: jakten. I de 27 EU-länderna samt Schweiz och Norge skjuts eller fångas årligen cirka 102 miljoner fåglar, däribland cirka 37 miljoner sångfåglar. Dessa siffror bygger på jaktstatistiken. En sak är säker: de stora förlusterna på grund av jakt är en framträdande dödsorsak för flyttfåglar.

4.5

Fågelarter som tofsvipa, beckasin, årta, sånglärka, vaktel, turturduva och dvärgbeckasin, vilka alla är arter vars bestånd minskar i hela eller delar av Europa, bör och kan därför undantas från jakten. I det sammanhanget finns det skäl att beakta att jakten på flyttande djurarter är en fritidssyssla endast för en minoritet av befolkningen i de flesta av Europas länder. Det finns inga ekonomiska skäl till den. Jakten sker bara för nöjes skull. Och ändå – eller kanske just därför – har det inte skett några framsteg på detta område. Det visar sig om och om igen hur svårt det är att förändra t.o.m. sådana vanor, och ännu svårare är det att genomdriva stora, grundläggande förändringar.

4.6

Den grekiska ön Tilos är ett anmärkningsvärt positivt exempel på vad ett jaktförbud kan leda till. Ingen jakt bedrivs på ön sedan 1993, vilket har lett till en enorm ökning av mängden arter och av deras bestånd. EU har stött denna utveckling bl.a. genom ett Life-projekt.

4.7

Kommittén skulle avslutningsvis vilja betona att den stöder tanken om globalt ansvar som kommissionen nämner. Vi måste dock konstatera att EU inte heller här kan skörda några lagrar. Kommissionen skriver i sitt meddelande att för närvarande ”mindre än en procent av EU:s och medlemsstaternas sammanlagda årliga budgetar för utvecklingsbistånd”, dvs. mindre än 0,004 % av alla utgifter, används till internationella projekt för att bevara den biologiska mångfalden.

4.8

Å andra sidan kan man se det stora medansvaret för förstörelsen av biologisk mångfald i andra delar av världen. I meddelandet nämns som exempel förstörelsen av de tropiska skogarna. Kommittén vill påpeka att dessa skogsröjningar är kontraproduktiva inte bara med hänsyn till skyddet för den biologiska mångfalden utan också för klimatskyddet: 20 % av den globala koldioxidbelastningen beror på skogsförstörelsen!

4.9

EESK vill varna för att den snabba förlusten av genetiska resurser för produktion av livsmedel innebär uppenbara risker för jordbruket och djuruppfödningen.

4.10

EESK vill uttrycka sin djupa oro för att ytterligare omfattande avverkning av tropiska skogar kan ske t.ex. på grund av genomförandet av EU:s strategi för biobränslen, om man utnyttjar billigare importvara i stället för natur- och miljövänligt producerade inhemska produkter. Malaysia producerar för närvarande cirka 5 miljoner ton palmolja per år. De plantager som anlades för detta svarade mellan 1985 och 2000 för 90 % av all avverkning av regnskog i landet. Nu skall man avverka ytterligare 6 miljoner hektar regnskog, och i Indonesien t.o.m. 16,5 miljoner hektar, för att anlägga palmoljeplantager. Oljan är avsedd för export. Ett kraftvärmeverk i den tyska kommunen Schwäbisch-Hall, som gärna nämns som energipolitisk förebild, värms till över 90 % med palmolja!

4.11

Vid sidan av dessa olika innehållsliga och strategiska bedömningar skulle kommittén vilja påtala två viktiga formella punkter:

4.11.1

Det är ytterst irriterande för berörda och intresserade kretsar om man måste söka olika EU-dokument för att få en full överblick över ett och samma politikområde. Av det förvaltningstekniska skälet att hålla kommissionens dokument korta har den egentliga handlingsplanen, som i meddelandets innehållsförteckning anges som bilaga 1, inte bifogats meddelandet. Den finns endast som separat SEK-dokument, där ordet ”handlingsplan ”inte ens nämns på försättsbladet. Där talas endast om ett ”technical annex”. Handlingsplanen finns också bara på engelska (alltså inte på övriga officiella språk) och har en svårläst grafisk form. Allt detta är irriterande. Kommittén uppmanar därför kommissionen att översätta handlingsplanen till alla officiella språk och ge den en vid spridning både via Internet och i tryckt form.

4.11.2

Kommissionen föreslår att förverkligandet av handlingsplanens mål skall övervakas av den befintliga expertgruppen för biologisk mångfald. Här vill Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i stället föreslå att det civila samhället engageras mycket intensivare, just mot bakgrund av det ovan nämnda problemet att kunskapen och det engagemang den leder till är alltför begränsade, vilket också beskrivs detaljerat i det förberedande yttrandet.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/12

1.1

Kommissionens förslag avser en kodifiering av rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar och ett antal senare ändringar av det direktivet.

1.2

Kommittén ställer sig helt bakom en regelmässig kodifiering av EU:s lagstiftning inom alla områden. EESK instämmer i kommissionens och de övriga institutionernas åsikt att en sådan kodifiering gör lagstiftningen tydligare och tillgängligare för dem som behöver använda den, och mer begriplig för allmänheten.

2.1

I föreliggande fall innebär kodifieringen ytterligare fördelar eftersom all EU-lagstiftning om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar samlas i ett enda direktiv i god tid innan nya förslag läggs fram i samband med översynen av åtgärderna för att förebygga och begränsa föroreningar. Därigenom underlättas diskussionerna om eventuella nya förslag från EU-institutionerna och andra berörda parter.

2.2

I detta sammanhang vill kommittén påminna om sitt tidigare yttrande om framstegen i genomförandet av de samordnade åtgärderna för att förebygga och begränsa föroreningar från december 2003 (1). Kommittén uttryckte då farhågor i fråga om ett antal problem som redan hade konstaterats i samband med genomförandet av direktivet. Bland dessa fanns förseningar och förvirring i samband med införlivandet, förseningar och bristande öppenhet i fråga om kraven på kontrollerade anläggningar, svårigheter att säkerställa enhetliga normer för inspektion av anläggningar i drift och tillämpningen av tillståndsvillkoren samt ett antal andra problem.

2.3

Sedan dess har kommissionen tagit fram en handlingsplan för att påskynda framstegen inom unionen, och kommittén konstaterar med glädje att resultaten av aktuella studier som kommissionen genomfört visar att genomförandet av åtgärderna har påskyndats i många delar av unionen.

2.4

Kommittén hyser emellertid fortfarande oro för ett antal aspekter av genomförandet. Detta gäller i synnerhet det faktum att ett antal medlemsstater troligtvis kommer att få stora svårigheter att få kontrollsystemet att omfatta alla anläggningar före slutet av 2007, vilket är ett krav i direktivet. (De flesta av EU:s länder har haft tio år på sig att genomföra direktivet fullt ut, och till och med de nya medlemsstaterna har haft cirka tre år på sig att inrätta åtminstone den grundläggande ramen i fråga om kontroll av anläggningar.) Kommittén hyser också oro för bristen på öppenhet i fråga om orsakerna till att vissa behöriga myndigheter har beviljat driftstillstånd som inte på långt när uppfyller de utsläppsrekommendationer som fastställs i BREF-dokumenten. Den grundläggande tanken bakom den integrerade konsekvensanalysen är att uppnå en vettig kompromiss mellan olika typer av utsläpp, men detta genomförs inte alltid på ett effektivt sätt. Skillnader i praxis vad avser hur ofta och hur noggrant inspektionerna genomförs utgör också en källa till oro.

2.5

EESK ser fram emot att få presentera ytterligare kommentarer i senare skeden av översynen av lagstiftningen om samordnade åtgärder för förebyggande och kontroll av föroreningar. Under tiden vill kommittén uppmana kommissionen och de övriga institutionerna att göra sig redo att överväga nya omfattande åtgärder för att säkerställa effektivare genomförande av lagstiftningen mot bakgrund av de stora variationer i genomförandet som resultaten av de studier som genomförts av kommissionen på senare tid visat.

2.6

Lagstiftningen om samordnade åtgärder för förebyggande och kontroll av föroreningar kan åstadkomma en fortlöpande förbättring av driftsnormerna för företag i hela Europa på ett märkbart sätt som innebär att hänsyn tas till lokala villkor och förutsättningar. Det tar emellertid alltför lång tid innan systemet utgör en avsevärd förändringskraft som kan förbättra miljöprestanda. Om företagen och det övriga civila samhället skall bevara sitt förtroende för systemet måste det genomföras på ett transparent och enhetligt sätt i hela Europa. Risken är att det annars misslyckas med att skapa dynamiska ramar som innebär fortlöpande förbättring av prestanda i takt med att investeringarna erbjuder sådana möjligheter, ett misslyckande som kommer att innebära en snedvridning av konkurrensen och ökande misstro mot hela systemet som ett sätt att förbättra miljöprestanda och bidra till bättre miljö i Europa.

2.7

Kodifieringen av den befintliga lagstiftningen genom föreliggande direktiv är ett lämpligt steg i rätt riktning. Det bör emellertid inte betraktas som något annat än en åtgärd för att jämna vägen för de ytterligare åtgärder som troligtvis kommer att behövas efter den pågående översynen för att förbättra genomförandet.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/13

1.1

Detta förslag avser en kodifiering av rådets direktiv 77/504/EEG av den 25 juli 1977 om renrasiga avelsdjur av nötkreatur. Det nya direktivet ersätter de olika rättsakter som omfattas av kodifieringen. Förslaget följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig därmed till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

2.1

Kommittén anser att det är ytterst värdefullt att samtliga texter samlas i ett enda direktiv. Inom ”Medborgarnas Europa ”fäster kommittén i likhet med kommissionen stor vikt vid att gemenskapsrätten förenklas och förtydligas så att den blir mer tillgänglig och begriplig för medborgarna och därmed ger dem nya möjligheter och tillfällen att utöva de särskilda rättigheter som de kan åberopa.

2.2

Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger därför vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/14

1.1

EESK ställer sig bakom huvuddragen i det aktuella förslaget och uppmanar kommissionen att beakta kommitténs två invändningar och att ändra texten i skälen i enlighet därmed. Kommittén hoppas att förslaget snabbt godkänns av parlamentet och rådet.

2.1.1

Detta förslag avser en kodifiering av rådets direktiv 89/655/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet. Det nya direktivet ersätter de olika rättsakter som omfattas av kodifieringen (1). Enligt kommissionen följer förslaget de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

2.2.1

Efterlevnaden av reglerna för hälsa och säkerhet vid användning av arbetsutrustning är en viktig aspekt när det gäller att vidta förebyggande åtgärder. Sedan 1989 har dessa bestämmelser blivit föremål för en minimiharmonisering. Direktivet från den 30 november 1989 har ändrats vid flera tillfällen så att det skall kunna täcka ett stort antal arbetssituationer (främst arbete på nivåer över mark- eller golvplan) och omfatta en bredare syn på hälsan på arbetsplatsen där också ergonomin beaktas. Dessa olika översyner kan medföra problem för dem som lagstiftningen riktar sig till trots att kommissionen har företagit en halvofficiell samordning av de tillämpliga reglerna.

2.2.2

En kodifiering får inte innebära någon ändring i sak. Efter att ha gått igenom förslaget anser kommittén att texten beaktar denna grundläggande princip, men vill ändå lägga fram följande invändningar:

2.2.3

Med förbehåll för ovannämnda kommentarer anser kommittén att kommissionens förslag på ett rationellt sätt för samman de gällande bestämmelserna, vilket gör dem tydligare och inte medför några problem.

2.2.4

EESK ställer sig bakom huvuddragen i det aktuella förslaget och uppmanar kommissionen att beakta kommitténs två invändningar och att ändra texten i skälen i enlighet därmed. Kommittén hoppas att förslaget snabbt godkänns av parlamentet och rådet.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/15

1.1

Kommittén stöder förslaget och hoppas på ett snabbt antagande av parlamentet och rådet.

1.2

Kommittén upprepar också sin önskan om att medlemsstaterna ratificerar ILO:s konvention nr 162 om säkerhet vid användning av asbest.

2.1.1

Detta förslag avser en kodifiering av rådets direktiv 83/477/EEG av den 19 september 1983 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för asbest i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 8 i direktiv 80/1107/EEG). Det nya direktivet ersätter de olika rättsakter som omfattas av kodifieringen (1). Enligt kommissionen följer förslaget de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

2.2.1

Exponeringen för asbest fortsätter att utgöra en betydande riskfaktor för olika grupper av arbetstagare, framför allt inom byggnadsindustrin. Den allmänna bedömningen är att det under 1900-talet konsumerades flera tiotals miljoner ton asbest i Europa. Trots att Europeiska unionen år 1999 beslutade att förbjuda asbest kommer exponeringen för asbest att fortsätta under flera decennier, huvudsakligen på grund av det stora antalet byggnader som innehåller asbest. Kasseringen av utrustning av mycket varierande slag som innehåller asbest och avfallshanteringen kan också medföra en risk för exponering för asbest.

2.2.2

Kommittén har vid upprepade tillfällen behandlat frågor i anslutning till skyddet för arbetstagare som exponeras för asbest. Särskilt kan nämnas det yttrande på eget initiativ som kommittén antog den 4 mars 1999 (2).

2.2.3

Det första direktiv som avsåg att skydda arbetstagarna mot de risker som en exponering för asbest medför är från år 1983. Detta direktiv har därefter ändrats flera gånger i syfte att utvidga dess tillämpningsområde, stärka de förebyggande åtgärderna och sänka gränsvärdena för exponering. Dessa omarbetningar kan medföra problem för de målgrupper som rättsakten riktar sig till.

2.2.4

En kodifiering får inte medföra några betydande ändringar. Efter att ha granskat förslaget anser kommittén att texten till fullo respekterar denna grundläggande princip, eftersom den på ett rationellt sätt kombinerar texten i de olika gällande bestämmelserna och gör dem tydligare. Texten innebär således inga problem.

2.2.5

Kommittén önskar att kommissionen utan dröjsmål samråder med arbetsmarknadens parter och med den rådgivande kommittén för arbetarskyddsfrågor.

2.2.6

Kommittén ger således sitt stöd till förslaget och hoppas att parlamentet och rådet antar det så fort som möjligt.

2.3.1

EESK påminner om det yttrande som kommittén antog den 4 mars 1999 och upprepar i synnerhet sin önskan om att medlemsstaterna ratificerar ILO:s konvention nr 162 om säkerhet vid användning av asbest. I dag har endast 10 av unionens 27 medlemsstater ratificerat den. Om unionens medlemsstater ratificerade ILO-konventionen skulle detta bidra till att förbättra dess ställning som ett grundläggande instrument när det gäller skydd för de anställdas säkerhet och hälsa världen över.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/16

1.1

Effektiva transporter utgör en nödvändig förutsättning för att Europa skall kunna bibehålla och stärka sin konkurrenskraft. För att kunna hantera det komplexa transportflödet i ett modernt samhälle krävs högeffektiva transportslag och ett smidigt samarbete mellan de olika transportslagen. Avancerade och integrerade logistiklösningar kan bidra till en optimering av frakttransporterna och därigenom främja tillväxten och stärka Europas globala konkurrenskraft.

1.2

Det finländska ordförandeskapets initiativ och kommissionens meddelande som publicerades i juni i år (1) belyser hur en effektiv logistik kan vara ett verktyg för att stärka och utnyttja samordningsvinsterna mellan miljöskydd och konkurrens. Detta kan uppnås genom att man optimerar den rationella användningen av fordon och infrastruktur för att minska mängden onödiga transporter. Det är därför enligt EESK:s förmenande viktigt att få till stånd ett utvecklingsarbete, där kunskapen från alla aktörer tas till vara: logistikföretagen och deras anställda, kundföretagen och deras anställda samt myndigheter och organisationer.

1.3

Utgångspunkten för ett sådant utvecklingsarbete skall vara en av kommissionen upprättad strategisk plan för tillväxt och konkurrenskraft genom logistik. I planen skall myndigheternas och näringslivets uppgifter klart definieras. Planen skall vara transportövergripande och utgå från ekonomiska, transportpolitiska, sociala och miljömässiga intressen samt regionala förhållanden.

1.4

Transportlogistik är en personalintensiv verksamhet som kräver kunnig och välutbildad personal och ledning. Planen skall därför ingående belysa förutsättningarna för grundutbildning och postgymnasial utbildning inom logistikområdet. Förutsättningarna för stöd till forskning och utveckling av infrastruktur skall analyseras.

1.5

I detta sammanhang skulle arbetsmarknaden kunna spela en viktig roll när det gäller att upprätthålla och utveckla logistiktjänster som fyller konkurrenskraftens och näringslivets behov. Arbetsmarknadsparterna kan genom fortlöpande dialog främja förfaranden och funktionssätt inom arbetsmarknaden för logistik. Att säkerställa arbetstillfällen och välbefinnande på arbetsplatsen och att förbättra produktiviteten kan ses som gemensamma mål.

1.6

Kommissionens tidigare angreppssätt att lösa trängselproblematiken på vissa vägar inom EU genom reglering av transportsättens andelar av trafiken med utgångspunkt från 1998 tycks inte stå i samklang med dagens utveckling av transportmarknaden.

1.7

Den stora uppgiften är nu i stället att få till stånd en samverkan mellan transportslagen där en sådan är möjlig och där det enskilda transportslagets effektivitet och lämplighet till fullo utnyttjas. Detta kommer att ske när de tekniska, praktiska och ekonomiska förutsättningarna föreligger. Utmaningen för unionen är att få till stånd en gemensam politik som skapar eller utvecklar dessa förutsättningar. I detta ligger även att den framtida politiken måste inriktas på att säkerställa säkra, ur miljösynpunkt rena och effektiva transportsystem.

2.1

I sin begäran till EESK om ett förberedande yttrande på temat EU:s politik för logistik pekar Finland på en rad faktorer varför utvecklingen på detta område är så viktig för den europeiska konkurrenskraften. Bland annat framhålls följande:

2.2

Den globala ekonomin är inne i en övergångsfas. Den senaste globaliseringsfasen inleddes under 1990-talet då de växande ekonomierna i Asien ledde till att den internationella marknadsekonomin öppnades. Detta resulterade i en omflyttning av såväl industriproduktion som tjänster. I Europa håller EU:s utvidgning, den ekonomiska tillväxten i EU:s grannländer samt Rysslands ekonomiska återhämtning på att förändra strukturerna inom den europeiska industriproduktionen och tjänstemarknaden. EU måste snabbt och resolut kunna reagera på dessa utmaningar i enlighet med vad som anges i Lissabonstrategin.

2.3

Dessa utvecklingstrender återspeglas också inom den europeiska transportsektorn. För det första måste alla medlemsstaters transportmarknader på ett framgångsrikt sätt integreras med gemenskapens transportmarknad. I förslaget rekommenderar EESK att särskild uppmärksamhet bör ägnas de länder som tekniskt sett fortfarande ingår i det tidigare Sovjetunionens transportsystem. För det andra måste kvarvarande hinder för rörligheten inom EU undanröjas, och transportinsatserna måste organiseras på ett effektivt sätt. För det tredje måste transportförbindelserna till EU:s grannländer utvecklas så att de ekonomiska möjligheterna i dessa länder kan utnyttjas till fullo. De befintliga flaskhalsarna vid gränserna till länderna utanför EU visar att det är viktigt att insatser görs för att lösa dessa problem. Godstransporter innebär i många fall transporter över EU:s gränser, och därför är det ytterst viktigt att uppmärksamma utvecklingen av lämplig infrastruktur och teknik både i EU och utanför EU.

2.4

Ett av Lissabonstrategins mål är att Europa skall bli den konkurrenskraftigaste ekonomin i världen. Ett modernt, välfungerande och effektivt transportsystem är av yttersta vikt för en hållbar ekonomisk utveckling. Förbättrad konkurrenskraft för företagen inom EU förutsätter dock allt högre kvalitet, punktlighet och effektivitet på transportsidan. Samtidigt resulterar en snabb ökning av godstransporterna – i synnerhet på vägarna – i trafiköverbelastning i många delar av Europa. Detta innebär extrakostnader för europeisk industri. En sådan oönskad utveckling får även negativa konsekvenser för miljön.

2.5

Inom EU har man gjort stora insatser för att öppna marknaderna för logistiktjänster och integrera transportnätverken i Europa. Resultaten är dock ännu inte tillfredsställande och det finns fortfarande många hinder för framgång kvar. Inom EU:s transportpolitik har logistiken inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, fastän logistikkostnaderna inom industri och handel är stora. I själva verket utgör de en betydande del av företagens totala omsättning. Den europeiska logistiksektorn är också en viktig arbetsgivare.

2.6

Effektiv logistik är ett verktyg för att stärka och utnyttja samordningsvinsterna mellan miljöskydd och konkurrenskraft. Detta kan uppnås genom att man optimerar den rationella användningen av fordon och infrastruktur för att minska mängden onödiga transporter.

2.7

Bättre logistik kan också få positiva effekter på EU:s regionala utveckling, eftersom det minskar vikten av det geografiska läget och därmed främjar regional ekonomisk utveckling och konkurrenskraft. Transportlogistik kan spela en viktig roll för en långsiktigt hållbar mobilitet.

3.1

De kontakter som förevarit mellan Finland och kommissionen har resulterat i att kommissionen under juni 2006 publicerat ett meddelande om ”Godslogistik i Europa – nyckeln till hållbar rörlighet” (2). Dokumentet behandlar förutsättningarna för att knyta logistiken och transportpolitiken närmare varandra.

3.2

I det samrådsdokument (3) som publicerats i mars 2006 avseende detta meddelande tar kommissionen upp ett antal frågeställningar rörande den framtida utvecklingen av logistik och dess betydelse för en väl fungerande transportsektor i EU med tydlig bäring på intermodalitet eller samverkan mellan transportslagen.

3.3

I dokumentet påpekas att en jämförelse av BNP och utgifter för logistik, inklusive transporter mellan Europa (dvs. EU med 15 medlemsländer) och Nordamerika, ger vid handen att logistikens andel av BNP har vuxit i Europa från 12,2 % 1998 till 13,3 % 2002. Under samma period sjönk logistikutgifterna i Nordamerika från 11 % till 9,9 %.

3.4

Kommissionen hänvisar i sitt samrådsdokument även till tidigare åtgärder som vidtagits från kommissionens sida. Under de senaste åren har ett antal projekt inom forskning och teknisk utveckling (FoTU) rört intermodalitet och logistik. Syftet med dessa projekt är att få ökade kunskaper om kopplingen mellan logistikbeslut och transporttjänster (4).

3.5

Kommissionens vitbok (5) från 2001 innehåller grundläggande fakta avseende transportsystemet i EU samt för fram en rad idéer, tankegångar och förslag till hur situationen skall kunna förbättras på transportområdet fram till 2010. Kvantitativa mål för de olika transportsätten uppställs. Balansen av marknadsandelar för de olika transportsätten skall fram till 2010 återföras till 1998 års nivåer. Betydelsen av intermodalitet betonas starkt, dvs. på vilket sätt de olika transportslagen skall kunna samverka, framför allt avseende längre godstransporter inom Europa. Ambitionen är att föra över mer gods till järnvägs- och sjötransporter. Marco Polo-programmet är ett led i dessa strävanden. Förutsättningen för detta är dock att det skapas gynnsamma tekniska och logistiska lösningar som möjliggör ett fortsatt dörr-till-dörr-koncept. I vitboken nämns att tidsförluster och merkostnader i samband med omlastningar hämmar konkurrensförmågan, och detta gynnar lastbilstrafiken vars finförgrenade vägnät möjliggör godstransporter till i princip vilka destinationer som helst. Ovanstående kommentarer rörande en utvecklad väginfrastruktur gäller huvudsakligen länderna i EU-15. I de nya medlemsstaterna är vägnätet svagt utvecklat och ofta av dålig kvalitet. I dessa länder finns det en enorm potential för att utveckla järnvägstransporterna som man borde utnyttja bland annat genom att stödja investeringar i järnvägsinfrastruktur.

3.6

I kommissionens meddelande (6) om halvtidsöversynen av vitboken bekräftas intermodalitetens betydelse, men kommissionen tycks vara mer pragmatisk när det gäller förhållandena mellan transportslagen.

4.1

I det förberedande arbete som Finland presenterat för kommissionen ingår dels en studie av nya trender inom logistikområdet, dels en redovisning av det s.k. Euloc-projektet. Huvudsyftet med detta projekt var att utarbeta ett diskussionsunderlag där man på ett uttömmande sätt presenterar de främsta internationella kunskaperna när det gäller önskat framtidsscenario för europeisk logistik och transportlogistik och de åtgärder som krävs för att uppnå detta.

4.2

Produktionen kommer att öka framför allt i tillväxtekonomierna Kina, Indien, Brasilien och Ryssland. Mängden varor som transporteras och transportavstånden kommer att öka. Kontrollen av de globala försörjningskedjorna är krävande och det är möjligt att beslutsfattandet förflyttas till Asien. Konkurrensen mellan de ekonomiska områdena kommer att öka och infrastrukturens kapacitet därmed bli en allt viktigare konkurrensfaktor. Tillväxten inom produktion och konsumtion i de östra delarna av Europa gör att man tvingas flytta bort en del av varutransporterna från vägarna. Uppbyggnaden av intermodala godstransportcenter i gränsländerna i denna del av EU har blivit ytterst viktig. Denna situation innebär också en möjlighet att optimera kostnaderna för att EU:s transportsystem skall fungera. EU:s institutioner bör stödja denna positiva trend och främja miljövänliga transportgrenar som ett led i den hållbara utvecklingen.

4.3

Inom produktion och tjänster är det kundorienteringen som avgör försörjningskedjornas struktur. Kedjorna skiljer sig åt inte bara beroende på produktens egenskaper utan även på kundernas behov och förväntningar. Systemintegrationen är både teknisk och organisatorisk och den är kunskapsbaserad. Utformningen av ett distributionsnätverk kräver uppfinningsrikedom både när det gäller produkter och processer. I västvärlden kommer tjänsterna att öka medan produktionen flyttar över till andra delar av nätverket. Det finns en efterfrågan på korrekt information om produkternas och tjänsternas miljöinverkan. Detta kommer att öka vikten av spårning inom effektivitetsutveckling och minskning av avfallsproduktion. Vikten av omvänd logistik kommer att öka när de använda produkterna måste användas eller avskaffas under kontrollerade former.

4.4

Informations- och kommunikationssystem gör det möjligt att kontrollera livsviktiga informationsflöden med avseende på planering, ledning och genomförande av försörjningskedjor. IKT gör det möjligt att förbättra nivån på säkerheten och tjänsterna inom logistiken samtidigt som kostnaderna minskas. Ny intelligent teknik och standardiserade gränssnitt krävs. Medan identifiering av radiofrekvenser blir vanlig ger detta stora möjligheter att förbättra spårning och säkerhet i samband med leveranser.

4.5

Kostnadseffektiviteten är alltid viktig. Transportkostnaderna kommer att öka på grund av att kostnaderna för arbete, och oljepriset ökar och på grund av trängselavgifter, avgifter för nyttjande av infrastruktur och allt högre säkerhetskrav. Den omvända logistiken kommer också att påverka kostnadseffektiviteten. Logistikkostnaderna är inte tillräckligt väl kända, och detta innebär att beslut grundas på ofullständig information. Modeller för beräkning av verkliga kostnader måste utarbetas. Logistikkostnaderna bör ingå i företagens nyckeltal. En modell för kostnadsberäkning där hänsyn tas till bl.a. externa kostnader och kostnader för användning av infrastruktur kommer i detta sammanhang att spela en central roll vid beräkningen av de faktiska logistikkostnaderna. Modellen utarbetas av kommissionen inom ramen för genomförandet av direktivet om den s.k. eurovinjetten.

4.6

Politiska åtgärder syftar till att skapa omständigheter som främjar handelns och industrins konkurrenskraft. Reglering är en nödvändig del av Europas blandekonomier men den måste ske på ett intelligent sätt och främja utveckling och konkurrenskraft. Harmoniseringen av politik och regleringar och investeringarna i infrastruktur är en förutsättning för att man skall kunna avskaffa hindren för den gemensamma marknaden. Även om de regionala myndigheterna kommer att spela en allt viktigare roll inom reglering och investeringar i samband med transporter, måste de också ta hänsyn till utvecklingen av den globala verksamhetsmiljön.

4.7

Myndigheterna kommer att främja innovationer och utnyttjandet av dem. Ur logistisk synvinkel är det försörjningskedjestyrning och nya modeller för ekonomisk verksamhet som är de främsta utvecklingsområdena. Försörjningskedjan behöver utvecklas ytterligare t.ex. med avseende på säkerhet, spårning och verksamhet där flera transportslag sammankopplas. Inom logistikbranschen krävs det nya färdigheter, t.ex. inom samarbete och riskdelning.

5.1

När termen logistik används sker det oftast utan att dess närmare innebörd eller mening anges. Det finns ingen enhetlig definition av begreppet. Logistik är ursprungligen en term som användes i militära sammanhang. Fraktlogistik (eller transportlogistik) kan definieras som en process som omfattar planering, genomförande, kontroll och samordning av smidiga och kostnadseffektiva lösningar för fram- och tillbakaflöden och lagring av råmaterial, komponenter i produktionskedjan, färdiga produkter och relaterad information från utgångspunkten till konsumtionspunkten i syfte att tillmötesgå konsumenternas krav. Denna definition täcker de definitioner som kommissionen använder sig av i sitt samrådsdokument.

5.2

Inledningsvis konstaterar EESK att det finska ordförandeskapet anför en lång rad skäl för betydelsen av en väl fungerande europeisk logistikmarknad och på ett övertygande sätt argumenterar för att logistiken måste få en betydligt mer framträdande plats i den europeiska transportpolitiken. Kommittén inser betydelsen av detta och är därför beredd att ge detta initiativ sitt fulla stöd.

5.3

Den förnyade Lissabonstrategin är en stor utmaning som för sitt förverkligande förutsätter ekonomisk tillväxt i Europa. Ekonomisk tillväxt förutsätter ökad handel, fortlöpande rationaliseringar och innovationer inom näringslivet och påverkas allt mer av internationella influenser och konkurrensfaktorer.

5.4

Inom nästan alla områden i samhället utgör människors resor och transporter av varor en av de grundläggande förutsättningarna för att verksamheter, produktion eller handel skall kunna bedrivas. Tidsfaktorn tillsammans med kostnadsläget är starkt styrande för strategiska lokaliseringsbeslut inom näringslivet, men också för den enskilda människans val. Samtidigt som strukturförändringar i samhället påverkar behovet av transporter, drivs också förändringarna av att nya transportmöjligheter uppkommer – eller uteblir.

5.5

Det är kommitténs uppfattning att i en alltmer internationaliserad ekonomi blir logistik och logistikkostnader ett allt viktigare konkurrens- och rationaliseringsmedel, men samtidigt också ett allt viktigare verktyg för miljöskydd. Tillgängligheten till marknader, arbete, utbildning, service etc. genom ökad rörlighet kan bara uppfyllas av grundförutsättningen fungerande transportsystem.

5.6

EESK delar därför också kommissionens synsätt att transporter utgör en viktig faktor för att Europa skall kunna bibehålla och stärka sin konkurrenskraft. För att kunna hantera det komplexa transportflödet i ett modernt samhälle krävs högeffektiva transportslag och ett smidigt samarbete mellan de olika transportslagen. Avancerade och integrerade logistiklösningar kan bidra till en optimering av frakttransporterna och därigenom främja tillväxten och stärka Europas globala konkurrenskraft.

5.7

Det är viktigt att i detta sammanhang påminna om att logistik är en företagsbaserad och kundefterfrågad verksamhet som det är marknadens uppgift att tillhandahålla. Detta innebär att det är kundens krav på transporten och dess genomförande som i allt väsentligt styr utvecklingen på detta område. Som exempel kan anföras tillverkningsindustrin, som kontinuerligt efterfrågar ökade transporter för att minska lagerhållningen både av tillverkningskomponenter och färdiga produkter. En växande internethandel och en liberaliserad postmarknad i Europa är andra områden där krav på snabba och punktliga transporter och därmed logistik kommer att öka. Det är också viktigt att betona att en sådan utveckling måste ske på ett hållbart sätt, med särskilda bestämmelser för att säkerställa att sociala och miljömässiga krav uppfylls.

5.8

Kundens val av transporter påverkas av ett stort antal faktorer och är givetvis beroende på typ av gods som skall transporteras. Högvärdigt, ömtåligt eller lättförstörbart gods fraktas mestadels med lastbil eller flyg. Lågvärdigt, tungt eller skrymmande gods fraktas många gånger med båt eller järnväg. Tidsaspekten (just in time) och antal omlastningar är andra faktorer som har betydelse i valet av transportslag.

5.9

Detta synsätt genomsyrar även kommissionens meddelande om halvtidsöversyn av vitboken, som EESK ställer sig bakom. Meddelandet kommer att behandlas i ett särskilt yttrande från kommittén. Detta hindrar emellertid inte EESK att redan här göra några kommentarer. I det samrådsdokument som föregick meddelandet var fokus helt inriktat på intermodalitet i linje med vad som föreskrivs i vitboken från 2001, innebärande ett överförande av transportvolymer från vägtransportsektorn till sjöfarten och järnvägssektorn.

5.10

EESK ser med tillfredsställelse på att kommissionen inte längre ser intermodaliteten som ett ändamål i sig, utan som ett medel för samverkan mellan transportslagen.

5.11

I sitt samrådsdokument avseende halvtidsöversynen av vitboken 2001 vidhöll kommissionen sin inställning om att balansen mellan transportsätten skall återställas till 1998 års nivå. I vitboken 2001 betonas att Europeiska unionen måste ingripa mot den ökande snedfördelningen mellan transportsätten. Bilens och flygets växande popularitet medför ökade trafikstockningar på näten. Samtidigt hindras uppkomsten av alternativ till godstransporterna med lastbil av att järnvägens och närsjöfartens utvecklingsmöjligheter inte tas till vara i tillräckligt hög grad. Trafikstockningarna inom vissa delar av unionen bör emellertid inte dölja det faktum att randområdenas tillgång till de centralt belägna marknaderna är otillräcklig.

5.12

Detta har, enligt kommissionen, med tiden gett upphov till en snedfördelning av trafiken med ökade trafikstockningar som följd, särskilt på de transeuropeiska trafiklederna och i städerna. En lösning på detta problem förutsätter enligt kommissionen att två övergripande mål uppnås senast 2010:

5.13

EESK uttalade kritik mot detta synsätt i sitt yttrande 2002 rörande vitboken (7). Kommittén framhöll när det gällde den första strecksatsen följande: ”När problemet med trafikstockningar behandlas, som är en av de viktigaste punkterna i dokumentet, bortses från att detta problem är en realitet bara i en mycket liten del av gemenskapterritoriet. Även om det förvisso gäller områden med hög befolkningstäthet (vilket är en av orsakerna till problemet). Det kunde därför ifrågasättas om det var lämpligt att på dessa grunder utforma en allmän och enhetlig transportpolitik för hela gemenskapsområdet i stället för en särskild politik för vart och ett av dessa berörda områden. ”EESK vidhåller denna inställning.

5.14

En fördelning av marknadsandelar som kvantitativt mål för de olika transportsätten är inte rättvisande. De totala volymerna av godstransporter inom EU med skilda transportsätt utgör inte en relevant marknad på vilken väg, järnväg, närsjöfart, inlandssjöfart och pipelines konkurrerar med varandra. Den statistik som finns tillgänglig i dag, där de enskilda transportslagens marknadsandelar jämförs på grundval av transporttjänsternas kvantitet, återspeglar inte den faktiska situationen på transportmarknaden. Man bör stödja arbetet med att utveckla mer avancerade statistiska metoder där åtskillnad görs mellan fjärr- och närtransporter.

5.15

Den stora uppgiften är i stället att få till stånd en samverkan mellan transportslagen där en sådan är möjlig och där det enskilda transportslagets effektivitet och lämplighet till fullo utnyttjas. Sammantaget kräver detta avancerade logistiska lösningar. Resultatet av dessa ansträngningar kan på sikt medföra ett betydligt mer rationellt och miljövänligt utnyttjande av den totala transportkapaciteten, vilket till viss del kan minska trängseln på vissa vägar. Detta får enligt kommitténs uppfattning inte undanskymma det faktum att en modern och väl fungerande infrastruktur är en nödvändig förutsättning för att uppnå målen.

5.16

EESK konstaterar att kommissionen i sitt meddelande om halvtidsöversynen av vitboken från 2001, som publicerades under arbetet med detta yttrande, nu har ändrat inriktningen till att utifrån en helhetssyn, där varje transportslag har sin givna plats, tillskapa en transportpolitik som siktar till att stärka den internationella konkurrenskraften för kombinerade transporter och erbjuda lösningar som integrerar flera transportslag, med främsta syfte att få bort flaskhalsar och svaga länkar i logistikkedjan.

6.1

Transporten är, oavsett vilket transportsätt som avses, den fysiskt mest synliga delen i logistikkedjan. Transportdelen kommer därmed oundvikligen att stå i fokus när logistik behandlas.

6.2

Logistik styr näringslivets försörjningskedja av varor och information liksom distributionen av färdiga produkter. Denna kedja av aktiviteter skall tillgodose kundens efterfrågan och förväntningar och samtidigt vara miljömässigt och socialt hållbar.

6.3

Samverkan och integration är två nyckelbegrepp för transportsektorn. Fysisk samverkan medför omlastningar som fördyrar transporten samtidigt som det innebär risker för godset. För att en sådan samverkan skall fungera måste det vara enkelt att lasta om lastbärarna. Detta är en teknisk fråga, men också en organisatorisk.

6.4

För att få en samverkan krävs ett arbete inom flera områden. Det behövs en organisatorisk samverkan mellan transportslagen, en helhetssyn på nodernas utveckling, intermodala lastbärare och multimodala system. Denna helhetssyn måste utvecklas för att åstadkomma effektiva, konkurrenskraftiga logistiksystem och hållbara transporter.

6.5

Logistiken är därmed en del av industrins och handelns verksamheter. Utvecklingen går från kapacitetsstyrda till orderstyrda leveranser. Produkterna kundanpassas. Höga krav ställs på korta ledtider och kort framförhållning samt precision och flexibilitet. Handeln globaliseras. Många underleverantörer engageras i försörjningskedjan. Varuvärdena ökar samtidigt som företagen begränsar sina egna lager för att minska kapitalbindningen.

6.6

Detta kräver snabba och punktliga leveranser både under tillverkningsprocessen och vid distributionen ut till slutkunderna samt returflöden. Kraven på en effektiv logistik skärps. Kunskap att optimalt utnyttja och sammanfoga transportkedjorna är nyckelfrågor för framgång vid styrning och hantering av material- och produktflödet.

6.7

Alla transportslag behövs och samspelet mellan dem bör främjas. Sådana intermodala transporter kräver delvis ett nytt tänkande för att knyta samman de olika transportslagen.

6.8

Etablering av terminaler, nätverk, hantering av elektronisk information samt ett bra inbördes förtroende skapar nya möjligheter för samarbete mellan transportmarknadens aktörer.

6.9

Varje transportslag har sin egen historia, men förändringarna i liberaliserande riktning har drivits på utifrån tekniska, ekonomiska och handelsmässiga förutsättningar. EU har haft och har en stor och viktig roll att spela i denna ständigt pågående förändring.

6.10

Företagen inser den stora betydelsen av en fungerande logistik i tillverknings- och transportleden. I många branscher pågår ett intensivt utvecklingsarbete på detta område som bör uppmuntras och stödjas och som även kan ge impulser i större sammanhang när det gäller hållbar rörlighet.

6.11

Detta är bakgrunden till att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ger sitt stöd till det finska ordförandeskapets initiativ att föra upp frågan om en europeisk logistik på dagordningen.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/21

1.1

Kommittén är övertygad om att informationssäkerheten utgör ett växande problem för företag, förvaltningar, offentliga och privata organ och för den enskilda människan.

1.2

Kommittén stöder i stora drag de analyser och argument som ligger till grund för kraven på en ny strategi för att öka nät- och informationssäkerheten mot angrepp och intrång som inte har några geografiska gränser.

1.3

Kommittén anser att kommissionen borde vidta ytterligare åtgärder för att införa en innovativ och strukturerad strategi med tanke på fenomenets omfattning och dess konsekvenser för ekonomin och privatlivet.

1.3.1

EESK vill också påpeka att kommissionen nyligen har offentliggjort ett nytt meddelande om informationssäkerhet och att ett nytt dokument om denna fråga torde presenteras inom kort. Kommittén förbehåller sig rätten att i framtiden utarbeta ett mer utförligt yttrande som beaktar samtliga meddelanden om detta ämne.

1.4

Kommittén understryker att informationssäkerheten på intet sätt kan avskiljas från behovet av ett förstärkt skydd av personuppgifter och skydd av friheter som garanteras av Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

1.5

Som situationen nu är ställer sig EESK frågande till det eventuella mervärdet i förhållande till det förslag om en integrerad strategi som antogs 2001, och som har samma syfte som det aktuella meddelandet (1).

1.5.1

Konsekvensanalysen (2) som bifogas förslaget innehåller några intressanta nyheter jämfört med ståndpunkten från 2001, men är bara offentliggjord på ett enda språk och är alltså inte tillgänglig för många EU-medborgare. Deras bedömning grundas ju på det officiella dokumentet som föreligger på gemenskapsspråken.

1.6

Kommittén hänvisar till slutsatserna från världstoppmötet om informationssamhället i Tunis 2005 som skrevs under av FN:s generalförsamling den 27 mars 2006:

1.7

Kommittén framhåller att en dynamisk och samordnad gemenskapsstrategi förutom dialog, partnerskap och användarinflytande också bör innehålla följande:

1.8

EESK anser slutligen att man för att säkerställa en dynamisk och samordnad gemenskapsstrategi bör sörja för tillräckliga budgetanslag i kombination med intensifierade samordningsinitiativ och -åtgärder på EU-nivå så att Europa kan tala med en röst i internationella sammanhang.

2.1

De utmaningar som informationssäkerheten utgör spelar en avgörande roll när det gäller att säkerställa tillförlitliga nätverk och kommunikationstjänster som utgör kritiska faktorer för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

2.2

Informationsnätverken och -systemen måste skyddas så att de kan behålla sin konkurrens-förmåga och kommersiella kapacitet, samt i syfte att säkerställa den elektroniska kommunikationens integritet och kontinuitet, förebygga bedrägerier och garantera privatlivets rättsliga skydd.

2.3

Den elektroniska kommunikationen och tillhörande tjänster är det största området i hela telekommunikationssektorn: 2004 använde 90 % av de europeiska företagen aktivt Internet och 65 % av dessa hade utformat egna webbplatser, medan man uppskattar att ca hälften av EU:s befolkning regelbundet använder Internet och att 25 % av familjerna fortlöpande använder sig av bredband (5).

2.4

Trots de snabbt växande investeringarna uppgår säkerhetsutgifterna till endast mellan 5 och 13 % av de sammanlagda investeringarna i IT-teknik, en alldeles för låg siffra. Nyligen utförda studier har visat att av i genomsnitt 30 protokoll som delar nyckelstrukturer är 23 känsliga för multiprotokollangrepp (6). Det beräknas också att det i genomsnitt skickas 25 miljoner skräppostmeddelanden (s.k. spam) (7) per dag. Kommittén välkomnar därför kommissionens nyligen framlagda förslag i frågan.

2.5

Vad gäller datavirus (8) har den snabba storskaliga spridningen av ”maskar”  (9) och ”spionprogram”  (10) gått parallellt med utvecklingen av allt fler system och nätverk för elektronisk kommunikation. Dessa system har blivit mer och mer komplexa och samtidigt sårbara, bland annat beroende på konvergensen inom multimedia, mobiltelefoni och GRID Infoware  (11): utpressning i form av DDoS-attacker (Distributed denials of service), stöld av Internetidentitet, nätfiske  (12) , piratnedladdning  (13) osv. utgör också hot mot säkerheten i informationssamhället. EU hade redan behandlat problemet i ett meddelande från 2001 (14) om vilket kommittén yttrade sig (15) och föreslog följande tre handlingslinjer:

2.6

Det är en utmaning att finna lämpliga lösningar på hur man skall kartlägga och förhindra dataattacker inom ett nätverk med tanke på de ständiga konfigurationsändringarna, de många olika nätverksprotokoll och tjänster som erbjuds och utvecklas samt de komplexa, asynkrona attackerna (16).

2.7

På grund av att avkastningen av investeringar i säkerhet syns så dåligt och att användarna inte i tillräcklig grad tar sitt ansvar har riskerna underskattats och utvecklingen av en säkerhetskultur inte fått tillräcklig uppmärksamhet.

3.1

Med meddelandet om en strategi för ett säkert informationssamhälle (17) har kommissionen velat förbättra datasäkerheten genom att genomföra en dynamisk och samordnad strategi som bygger på följande:

3.2

Dessutom förordar meddelandet ett förtroendefullt samarbete om utvecklingen av en lämplig ram för datainsamling om brott mot säkerheten, om användarnas förtroendenivå och utvecklingen inom säkerhetsindustrin mellan ENISA och

Detta skall uppnås genom inrättandet av en flerspråkig EU-portal för information och larm om risker, där syftet är ett strategiskt partnerskap mellan den privata sektorn, medlemsstaterna och forskare.

3.2.1

I meddelandet förutsätts också en ökad delaktighet från de berörda parternas sida vad gäller behov och risker på säkerhetsområdet.

3.2.2

Vad gäller det internationella samarbetet och samarbetet med tredje land innebär ”nät- och informationssäkerhetens globala dimension […] att kommissionen både internationellt och i samordning med medlemsstaterna måste öka sina ansträngningar att främja ett globalt samarbete om nät- och informationssäkerhet” (18), men denna rekommendation tas inte upp i de åtgärder som rör dialog, partnerskap och användarinflytande.

4.1

Vi stöder analysen och argumenten till förmån för en samordnad och dynamisk europeisk strategi för nät- och informationssäkerhet, eftersom vi anser att säkerhetsfrågan är viktig när det gäller att främja en positivare inställning till IT-applikationer och att öka tilltron till dessa. EESK:s synpunkter har för övrigt framförts i flera yttranden (19).

4.1.1

Kommittén understryker än en gång (20) att ”Internet och de nya teknikerna för online-kommunikation (t.ex. mobiltelefoner eller anslutningsbara planeringskalendrar i fickformat med multimediafunktioner som just nu har ett stort uppsving) utgör […] grundläggande element för utvecklingen av kunskapsekonomin, e-ekonomi och e-förvaltning”.

4.2.1

Kommissionen föreslår att man skall basera en sådan samordnad och dynamisk strategi på en öppen dialog mellan alla berörda parter och på partnerskap och inflytande för berörda parter, i synnerhet användarna. Kommittén anser att det arbetssättet kan utvidgas så småningom.

4.2.2

Denna ståndpunkt har redan framförts i tidigare yttranden: ”För att man skall uppnå resultat med dessa insatser bör de direkt beröra alla Internetanvändare. Användarna måste informeras om försiktighetsåtgärder som är nödvändiga att vidta och om medel att ta till för att skydda sig mot farligt eller oönskat innehåll eller mot att utnyttjas som mellanled för sådant innehåll. Enligt kommittén bör man inom ramen för den del av handlingsplanen som rör information och utbildning ge hög prioritet åt mobilisering av användarna” (21).

4.2.3

Användarnas och medborgarnas engagemang bör emellertid enligt kommittén bidra till att se till att behovet av uppgiftsskydd och nätsäkerhet förenas med de medborgerliga friheterna och användarnas rätt till säker tillgång till rimlig kostnad.

4.2.4

Man måste betänka att strävan efter informationssäkerhet innebär en kostnad för konsumenten också med avseende på den tid som går åt för att avlägsna eller komma runt hindren. Kommittén anser att man borde ställa krav på att virusskydd automatiskt skall medfölja datorer. Användaren kan sedan välja att i större eller mindre utsträckning aktivera virusskyddet, men det skall finnas i produkten från början.

4.3.1

Dessutom anser kommittén att unionen bör ställa upp mer ambitiösa mål och lansera en ny innovativ, integrerad och dynamisk strategi när nya initiativ inleds. Detta gäller till exempel följande:

4.3.2

Enligt EESK finns det skäl att inrätta ett gemenskapscentrum för IKT-säkerhet som omfattar flera generaldirektorat (23). Detta gemenskapscentrum skulle kunna verka

4.4.1

EESK anser också att det är mycket viktigt att inrätta ett europeiskt säkerhetsnätverk för nät- och informationssäkerhet. Genom detta skulle man kunna främja undersökningar, studier och workshops om säkerhetsmekanismer och deras kompatibilitet, avancerad kryptografi och skydd av privatlivet.

4.4.2

EESK anser att det i denna så känsliga sektor vore lämpligt att optimera den europeiska forskningens roll genom att på lämpligt sätt sammanställa innehållet i

4.4.3

Till dessa förslag kan man lägga lanseringen av en ”europeisk datorsäkerhetsdag ”som skulle stödjas av nationella utbildningskampanjer i skolorna och information till konsumenterna om uppgiftsskydd när det gäller datorer. Dessutom skulle man naturligtvis informera om tekniska framsteg på det breda och föränderliga datorområdet.

4.4.4

Kommittén har flera gånger understrukit att ”företagens benägenhet att utnyttja IKT är avhängig av hur man uppfattar säkerheten och av tilliten till elektroniska transaktioner. Konsumenternas villighet att uppge kreditkortsnummer på en hemsida påverkas i hög grad av vilken tillit de känner” (26).

4.4.5

Med tanke på den enorma tillväxtpotentialen i sektorn är kommittén övertygad om att det krävs en särskild politik för området, men också att den nuvarande politiken på andra områden måste anpassas till utvecklingen. Det krävs en integrerad strategi för att koppla samman de europeiska initiativen i fråga om IT-säkerhet för att avlägsna sektorsgränser och säkerställa en homogen och säker spridning av IKT i samhället.

4.4.6

Kommittén anser att vissa viktiga strategier, som den föreliggande, genomförs alldeles för långsamt p.g.a. byråkratiska och kulturella hinder i medlemsstaterna för nödvändiga beslut som måste fattas på gemenskapsnivå.

4.4.7

Kommittén anser också att de resurser som gemenskapen anvisat är otillräckliga för att genomföra de många och brådskande projekt som kan ge konkreta svar på globaliseringens nya problem endast om de genomförs på gemenskapsnivå.

4.5.1

Kommittén är medveten om att medlemsstaterna har infört tekniska säkerhetsåtgärder och förfaranden för säkerhetsstyrning i enlighet med nationella krav och med olika inriktning i olika länder. Också av detta skäl är det svårt att hitta ett enda effektivt svar på säkerhetsproblemen. Med undantag av vissa administrativa nätverk saknas systematiskt gränsöverskridande samarbete mellan medlemsstaterna trots att man vet att säkerhetsfrågorna inte kan lösas isolerat av enskilda medlemsstater.

4.5.2

EESK noterar emellertid att rådet genom sitt rambeslut 2005/222/RIF har inrättat ett system för samarbete mellan rättsliga myndigheter och andra behöriga myndigheter i medlems-staterna för att säkerställa ett enhetligt arbetssätt genom tillnärmning av strafflagstiftningen på området för angrepp mot IT-system när det gäller följande:

4.5.3

I beslutet anges dessutom kriterier för att fastställa juridiska personers ansvar och de eventuella påföljder som kan tillämpas när ansvar påvisats.

4.5.4

Inom ramen för dialogen med de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna stöder kommittén kommissionens förslag om att dessa myndigheter skall inleda en jämförande utvärdering av den egna nationella politiken på nätsäkerhets- och IT-säkerhetsområdet, inklusive särskilda åtgärder inom den offentliga sektorn. Detta förslag förekom redan i EESK:s yttrande från 2001 (27).

4.6.1

När det gäller IT-säkerhetsindustrins deltagande bör denna ställa verkliga garantier för skyddet av de egna kundernas rätt till skydd av privatliv och personuppgifter genom att se till att övervakningssystemen för de egna installationerna och krypteringen av kommunikationen följer den tekniska utvecklingen (28).

4.6.2

När det gäller medvetandehöjande åtgärder anser kommittén att det är mycket viktigt att det skapas en sannskyldig ”säkerhetskultur ”som måste vara fullständigt förenlig med informations-, kommunikations- och yttrandefrihet. Kommittén påminner om att många användare är omedvetna om de risker som är förenade med ”hacking ”samtidigt som många operatörer, försäljare och tjänsteleverantörer inte tar itu med att bedöma förekomsten och graden av sårbarhet.

4.6.3

Skyddet av privatlivet och personliga uppgifter är prioriterade målsättningar och konsumenterna har rätt att bli skyddade på ett garanterat effektivt sätt mot missbruk av personliga data genom ”spionprogram ”(spyware och web bugs) eller med andra metoder. Man måste även på ett effektivt sätt försöka hindra spamming (29), som innebär massutskick av oönskad e-post och som ofta är en följd av att personuppgifter missbrukas. Dessa intrång leder till kostnader för offren (30).

4.7.1

Kommittén välkomnar en effektivare och starkare Europeisk byrå för nät- och informationssäkerhet, både när det gäller medvetandehöjande åtgärder och framför allt när det gäller informations- och utbildningsåtgärder för operatörer och användare, något som kommittén för övrigt redan har framfört i ett tidigare yttrande (31) om tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

4.7.2

När det slutligen gäller de åtgärder som föreslagits om de olika berörda parternas delaktighet tycks dessa vara utarbetade med strikt respekt för subsidiaritetsprincipen. De åligger medlemsstaterna och den privata sektorn, med beaktande av deras olika ansvarsområden.

4.7.3

Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet bör kunna få hjälp av det europeiska säkerhetsnätverket för nät- och informationssäkerhet när det gäller att organisera gemensamma initiativ, exempelvis gemenskapens flerspråkiga webbportal för varningar i fråga om informationssäkerhet, eller att tillhandahålla personlig och interaktiv information på ett språk som är anpassat efter enskilda användare i olika åldrar och för små och medelstora företag.

—

EESK:s yttrande om”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om lagring av uppgifter som behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster och om ändring av direktiv 2002/58/EG”, EUT C 69, 21.3.2006, s. 16.

—

EESK:s yttrande om”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning”, EUT C 110, 9.5.2006, s. 83.

—

EESK:s yttrande om”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättandet av ett flerårigt gemenskapsprogram för att främja en säkrare användning av Internet och ny online-teknik”, EUT C 157, 28.6.2005, s. 136.

—

EESK:s yttrande om”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Nät- och informationssäkerhet: förslag till en europeisk strategi”, EUT C 48, 21.2.2002, s. 33.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/27

—

Ett ramdirektiv där huvudprinciperna, målen och förfarandena fastställs för EU:s regleringspolitik för tillhandahållandet av elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät.

—

Ett direktiv om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät som innehåller förfaranden och principer för konkurrensfrämjande krav vad avser tillträde till och trafik mellan elektroniska kommunikationsnät för operatörer med betydande marknadsinflytande.

—

Ett direktiv om godkännande som innebär ett införande av ett system för generellt godkännande i stället för individuella licenser eller kategorilicenser i syfte att underlätta marknadstillträde och minska den administrativa bördan för operatörerna.

—

Ett direktiv om samhällsomfattande tjänster med krav på miniminivåer för tillgänglighet och kostnad när det gäller grundläggande elektroniska kommunikationstjänster samt en uppsättning grundläggande rättigheter för användare och konsumenter av elektroniska kommunikationstjänster.

—

Ett direktiv om integritet och elektronisk kommunikation till skydd för privatlivet och personuppgifter i samband med kommunikation i offentliga kommunikationsnät.

—

Kommissionens konkurrensdirektiv, som är en konsolidering av rättsliga åtgärder grundade på artikel 86 i fördraget som har inneburit en liberalisering av telekommunikationssektorn under de senaste åren. (Omfattas inte av denna granskning.)

—

Kommissionens rekommendation om relevanta marknader, med en förteckning över 18 marknadssegment som skall granskas av de nationella regleringsmyndigheterna.

—

att kommissionens politik för spektrumförvaltning, enligt meddelandet från september 2005 tillämpas på elektronisk kommunikation (13), och

—

att man förenklar förfarandena för översyn av marknader som kan komma i fråga för förhandsreglering.

—

konsolidera den inre marknaden,

—

stärka konsumenternas och användarnas intressen,

—

förbättra säkerheten, och

—

ta bort föråldrade bestämmelser.

2.1

Kommittén stöder i huvudsak kommissionens förslag om en översyn av EU:s regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Kommittén erkänner också kommissionens omfattande arbete i samband med översynen, där man sammanställt expertutlåtanden och resultaten av samråden med alla berörda parter för att komma fram till rekommendationerna i meddelandet KOM(2006) 334 om ”översynen av EU:s regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster” och tillhörande arbetsdokument SEK(2006) 816. Kommittén skulle emellertid gärna se att kommissionen beaktar reservationerna i detta yttrande och nedanstående rekommendationer.

2.2

Regelverket måste anpassas till strategin för utvecklingen av IKT-sektorn och stödja det viktiga bidrag som elektronisk kommunikation lämnar till unionens ekonomiska och sociala liv. Kommittén vill därför uttrycka sitt kraftiga stöd till målsättningarna med översynen av regelverket, att ytterligare främja ”i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning” (15), i vilket fastställdes hur IKT-sektorn kan bidra till Lissabonstrategin och stimulera tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Kommittén vill särskilt peka på vikten av regelverket för att skapa ett gemensamt europeiskt informationsområde som erbjuder säker bredbandskommunikation till ett rimligt pris, med ett rikt och diversifierat innehåll och digitala tjänster, resultat på världsnivå i forskning och innovation i IKT genom att minska klyftan till Europas ledande konkurrenter, och ett informationssamhälle som är integrerat, tillhandahåller högkvalitativa offentliga tjänster och främjar livskvaliteten.

2.3

Kommittén erkänner den framgång regelverket haft sedan det infördes. Vi konstaterar att en alleuropeisk telekommunikationsbransch håller på att växa fram med ökad konkurrens om tjänsterna på många marknader, en hög innovationsnivå och minskade reella kostnaderna för telekommunikationstjänster i EU. Vi noterar också tillväxten i de investeringar som gjorts på marknaden under de senaste åren och konstaterar att investeringsnivån i Europa nu överstiger den i USA och Asien/Stillahavsregionen. Det faktum att investeringsnivån varit som högst i de länder som tillämpat regelverket punktligt och effektivt är ett bevis på dess positiva effekter. Trots dessa kan kommittén också notera att problemet med den digitala klyftan har fortsatt att växa i hela Europa.

2.4

Kommittén vill rikta kommissionens uppmärksamhet på EESK:s tidigare yttranden som stöder regelverket och innehåller rekommendationer om hur politiken för utveckling och tillväxt inom sektorn för elektronisk kommunikation kan förbättras (16) för att främja i2010-strategin.

I det här yttrandet vill kommittén framhäva några områden som är av särskilt stor vikt och komma med ett antal rekommendationer.

3.1

En allmän princip när det gäller reglering är att allmänhetens intressen – det allmänna bästa – bör ha företräde framför privata intressen eller näringslivsintressen. Kommittén anser också att marknaden inte kan reglera sig själv i tillräcklig utsträckning till förmån för det allmänna bästa. Ett starkt regelverk behövs därför för att främja majoritetens intressen, i enlighet med Lissabonstrategin.

3.2

Europa bör, dock med beaktande av vad som sagts i punkt 3.1, röra sig så snabbt som möjligt i riktning mot en mer marknadsbaserad strategi för spektrumförvaltning, med större självbestämmande för marknadsaktörerna och införande av mer omfattande spektrumhandel med färre byråkratiska bestämmelser om fördelning av bandbredder.

3.3

Man bör inrätta en europeisk spektrumbyrå för att skapa ett sammanhängande och heltäckande system för alleuropeisk spektrumförvaltning.

3.4

Samtidigt som kommissionen förenklar anmälningskraven enligt artikel 7-förfarandet bör den öka sin vaksamhet när det gäller de bestämmelser som tillämpas av de nationella regleringsmyndigheterna (NRA) för att öka variationen på utbudet.

3.5

Kommissionen bör respektera skillnaderna i de villkor som gäller på de olika nationella marknaderna och den särskilda kompetens som dessa myndigheter har när det gäller att hantera dessa villkor. Kommittén har därför allvarliga reservationer när det gäller kommissionens föreslagna vetorätt enligt artikel 7-förfarandet, och betonar behovet av mycket stor försiktighet i samband med utövandet av dessa befogenheter.

3.6

Kommittén hyser oro för att regelverket på ett otillbörligt sätt gynnar stora multinationella nätverksoperatörer och tjänsteleverantörer, vilket så småningom skulle kunna leda till oligopol. När regelverket tillämpas bör man beakta dessa farhågor och inte gynna multinationella företag på ett otillbörligt sätt.

3.7

För att föra utvecklingen på den inre marknaden framåt, harmonisera politiken och göra regleringsstrategin enhetlig, bör kommissionen använda sig mer av kommunikationskommittén och radiospektrumkommittén samt den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter och radiospektrumgruppen.

3.8

För att konsumenterna skall ha tillgång till god information om urvalet av tillgängliga tjänster föreslår kommittén att de nationella regleringsmyndigheterna uppmuntras att publicera webbaserade verktyg som ger konsumenterna möjlighet att jämföra erbjudanden om elektronisk kommunikation (tjänster och prissättning) från konkurrerande leverantörer på marknaden.

3.9

I den grönbok om samhällsomfattande tjänster som enligt förslag skall läggas fram 2007 bör man erkänna behovet av att överbrygga det allt större gapet när det gäller infrastruktur och tjänster mellan EU:s mest respektive minst utvecklade regioner. Om man efter en utvärdering baserad på verktyg och fastställa tidsgränser inte tar itu med denna klyfta genom att införa en skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster, måste man finna alternativa sätt, kanske genom nationella investeringsprogram med stöd från EU:s strukturfonder.

3.10

Kommittén anser att bredband bör tas med i definitionen av samhällsomfattande tjänster, eftersom bredband håller på att bli allt viktigare för den ekonomiska och sociala utvecklingen (17).

3.11

Dessutom vill kommittén upprepa de rekommendationer som gjordes i yttrandet om ”Att överbrygga bredbandsklyftan” (18) om att kommissionen bör fastställa miniminivåer för överföringshastighet och tjänstekvalitet i samband med definitionen av ”bredband”.

3.12

Kommittén uppmanar kommissionen att samarbeta med de nationella regleringsmyndigheterna när det gäller att formulera ett gemenskapsomfattande system för påföljder för säkerhetsrelaterade brott i samband med elektronisk kommunikation. Man bör också studera mekanismer som skulle kunna underlätta EU-omfattande rättigheter för konsumenter att enligt ett snabbförfarande vidta åtgärder (både på enskild nivå och i grupp) mot enskilda gärningsmän.

3.13

När det gäller frågor bortom regelverkets räckvidd uppmanar kommittén kommissionen att systematiskt undersöka säkerhetsrelaterade brott – t.ex. skräppost, ”phishing ”och hacking – som utförs av gärningsmän utanför EU, och söka lösa problemen på regeringsnivå.

4.1.1

Skapandet av en enhetlig, europeisk marknad för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster kräver ett välfungerande regelverk som kan knyta samman de komplexa politiska och socioekonomiska faktorer som måste harmoniseras. Det nuvarande regelverket har visat sig vara effektivt när det gäller att skapa en konkurrenskraftig, innovativ marknad med hög tillväxt för kommunikationstjänster i Europa samtidigt som avsikten är att tjänsteleverantörernas behov skall balanseras mot konsumenternas intressen och nationella intressen.

4.1.2

Det nuvarande regelverket trädde i kraft för tre år sedan, och det behöver ses över mot bakgrund av tidigare erfarenheter och med tanke på kommande utmaningar. De expertutlåtanden (19) som kommissionen har studerat och det omfattande samrådet med alla berörda parter har bidragit med riklig information till granskningsprocessen, och kommissionens förslag visar att alla faktorer har beaktats på ett balanserat sätt.

4.1.3

Förslagen i meddelandet och det tillhörande arbetsdokumentet innebär väl avvägda och lämpliga förändringar av det nuvarande regelverket.

4.1.4

Kommittén noterar förslagen om att avlägsna vissa föråldrade bestämmelser ur regelverket.

4.2.1

Radiospektrumets betydelse som produktionsfaktor för elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät (t.ex. mobil, trådlös och satellitburen kommunikation, TV- och radioutsändningar) och andra tillämpningar (kortdistansutrustning, försvarsutrustning, transporter, radiopejling och GPS/Galileo satellitsystem) har ökat dramatiskt under det senaste årtiondet. Man uppskattar att det totala värdet av tjänster som behöver använda radiospektrum överstiger 200 miljarder euro i EU, vilket motsvarar mellan 2 % och 2,5 % av EU:s BNP per år.

4.2.2

Eftersom det mesta av spektrumet inom EU redan har tilldelats något användningsområde eller vissa användare, kan nya tilldelningar endast göras på bekostnad av redan befintliga användare. Spektrumpolitiken måste ta hänsyn till inte bara den elektroniska kommunikationens behov, utan också andra typer av spektrumanvändning, t.ex. för forskning, luftfart, sjöfart, rymdsektorn, den audiovisuella sektorn (innehåll), försvarsindustrin, jordobservation, medicin, integration, trafiksäkerhet, vetenskap osv. Politik som rör radiospektrumet utvecklas och beslutas i ökande utsträckning på EU-nivå.

4.2.3

Snabb teknisk utveckling i kombination med digitalisering av utsändningar samt konvergensen när det gäller kommunikationstjänster har gjort kopplingen diffus mellan radiobaserade accessplattformar och de tjänster som frekvensförvaltningen traditionellt baserades på.

4.2.4

Den tekniska innovationen minskar avsevärt risken för störningar mellan olika spektrumanvändare och minskar behovet av att tillhandahålla exklusiv tillgång till spektrumresurser. Den ger också större möjlighet till en bredare tillämpning av allmänna godkännanden som omfattar mindre tekniska begränsningar av spektrumanvändningen. Om dessa innovativa tekniker används kan man därigenom öka tillgången till spektrumet och få en effektivare användning av det.

4.2.5

Det kritiska behovet av att tillfredsställa den enorma efterfrågan på alleuropeiska frekvenser från de framväxande teknikerna för elektroniska kommunikationstjänster och det lika stora behovet av att slå vakt om frekvenser för andra kritiska tillämpningar nödvändiggör en övergripande översyn av mekanismerna för spektrumförvaltning inom EU.

4.2.6

Av praktiska skäl kan man inte förvänta sig att alla de olika regleringsmyndigheter i Europa som för närvarande förvaltar frekvenstilldelningen skall kunna enas om ett gemensamt system för spektrumförvaltningen i Europa. Det finns goda skäl att ge en central myndighet – en europeisk spektrumbyrå – befogenheter att samordna, styra och övervaka förvaltningen av denna kritiska resurs. Eftersom denna myndighet skulle verka i nära anslutning till de grundläggande allmänna friheterna bör den rapportera om sin verksamhet till Europaparlamentet och rådet.

4.2.7

Kommersiella intressen bör ges större frihet att handla med frekvenser på ett reglerat sätt så att kommersiella frekvenser på området för elektronisk kommunikation används effektivt för syften som är så ekonomiskt produktiva som möjligt.

4.3.1

Inrättandet av inre marknaden är en av de huvudsakliga drivkrafterna bakom det ökade välståndet och den förbättrade livskvaliteten i Europa. Genom en blandning av riktlinjer, styrning och kontroll av efterlevnaden har regelverket tillhandahållit den politiska stommen för framstegen på inre marknaden för elektroniska kommunikationsnät och tjänster. Detta har uppnåtts samtidigt som hänsyn har tagits till de olika staternas varierande förhållanden och problem, och man har uppmuntrat ökad konkurrens och investeringar i nät och tjänster.

4.3.2

I samband med att en inre marknad inrättas bör man alltid säkerställa att allmänhetens intressen – det allmänna bästa – har företräde framför privata intressen eller näringslivsintressen. Marknaden kan inte reglera sig själv i tillräcklig utsträckning till förmån för det allmänna bästa. Detta gäller särskilt för tjänstekvaliteten och under förhållanden där konkurrensen är svag. Ett starkt regelverk behövs därför för att i enlighet med Lissabonstrategin främja majoritetens intressen genom att tillhandahålla bästa möjliga teknik till bästa pris.

4.3.3

Majoriteten av tjänsteleverantörer och nätverksoperatörer verkar på en nationell marknad. Kommittén hyser emellertid oro för att regelverket på ett otillbörligt sätt gynnar stora multinationella nätverksoperatörer och tjänsteleverantörer, vilket så småningom skulle kunna leda till oligopol där ett fåtal stora företag dominerar EU-marknaden. När regelverket tillämpas bör man beakta dessa farhågor och inte gynna multinationella företag på bekostnad av nationella operatörer.

4.3.4

En centraliserad europeisk regleringsmyndighet liknande den som finns inom banksektorn skulle kunna vara ett snabbare och direktare sätt att fullborda inre marknaden för elektronisk kommunikation. Det är emellertid också möjligt att förlusten av den sakkunskap och de befogenheter som de nationella regleringsmyndigheterna för närvarande har skulle missgynna vissa länder, och nationellt motstånd skulle kunna hindra framsteg i arbetet med att fullborda inre marknaden.

4.3.5

För ögonblicket är det bäst om det nuvarande systemet med decentraliserad reglering stärks genom att kommissionen i större utsträckning använder de strukturer med kommittéer och politiska rådgivare som för närvarande finns. Det är bättre att vara överens om ett gemensamt arbetssätt än att försöka genomdriva en universallösning överallt.

4.3.6

En fråga som inte omfattas av regelverket men som kommittén hyser oro för är att den snabbt ökande tillgången till internationella mediatjänster genom elektroniska kommunikationsnät skulle kunna leda till oönskad spridning av mediainnehåll av låg kvalitet. Kommissionen bör studera hur EU:s politik kan stödja produktion och spridning av mediainnehåll av hög kvalitet, särskilt innehåll som beaktar EU:s stora kulturella mångfald.

4.4.1

I takt med att komplexiteten i de tillgängliga tjänsterna ökar och nya alleuropeiska tjänster växer fram är det viktigt att konsumenterna informeras i tillräcklig utsträckning om sina val. God information om utbudet måste finnas tillgänglig för konsumenterna så att tjänsternas kvalitet och pris lätt kan jämföras. Lagstiftningen om konsumenternas rättigheter måste också uppdateras så att den ligger i fas med marknadsdynamiken. Kommittén föreslår att de nationella regleringsmyndigheterna uppmuntras att publicera webbaserade verktyg med standardiserade referenskriterier som ger konsumenterna möjlighet att jämföra erbjudanden om elektronisk kommunikation (tjänster och prissättning) från konkurrerande leverantörer på marknaden.

4.4.2

Det är allmänt erkänt att direktivet om samhällsomfattande tjänster måste uppdateras, och kommissionens förslag att lägga fram en grönbok i frågan nästa år välkomnas. Det är emellertid viktigt att medborgare som bor i mindre utvecklade områden inte missgynnas ytterligare genom att dominerande tjänsteleverantörer slipper skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Den digitala klyftan riskerar att öka ytterligare när nya affärsmodeller driver på utvecklingen av webb-TV-tjänster till medborgare som har höghastighetsbredband.

4.4.3

Om man slår fast att skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inte längre utgör ett rättvist eller praktiskt sätt att säkerställa tillhandahållandet av centrala, elektroniska kommunikationstjänster för det tjugoförsta århundradet, exempelvis bredband, måste man finna alternativa finansieringsmekanismer för att överbrygga den digitala klyftan – kanske genom EU:s strukturfonder.

4.5.1

Kommittén hänvisar till sitt yttrande om KOM(2006) 251 om en strategi för ett säkert informationssamhälle och en integrerad strategi för informationssäkerhet som kopplar samman olika europeiska initiativ.

4.5.2

Brister i fråga om säkerhet i elektroniska kommunikationsnät underminerar i stor utsträckning konsumenternas förtroende för och användning av tjänsterna. Dessutom kan säkerhetsbrister leda till brott mot EU-medborgarnas rätt till skydd av privatlivet. Det är av central betydelse att kommissionen agerar kraftigt för att skydda nätsäkerheten och medborgarnas rättigheter. Vi välkomnar de åtgärder som föreslås i översynen av regelverket i samband med dessa frågor.

4.5.3

Säkerheten i den elektroniska kommunikationen är av största betydelse om informationstekniken och dess tjänster skall accepteras och växa. Kraftiga påföljder behövs i hela EU för att undvika att denna typ av brott underminerar konsumenternas förtroende och därmed försenar utvecklingen av informationssamhället. Kommittén uppmanar kommissionen att samarbeta med de nationella regleringsmyndigheterna när det gäller att formulera ett gemenskapsomfattande system för påföljder för säkerhetsrelaterade brott i samband med elektronisk kommunikation. Man bör också studera mekanismer som skulle kunna underlätta för konsumenter att vidta åtgärder mot enskilda gärningsmän.

4.5.4

Förutom de säkerhetsproblem som kan orsakas av personer inom EU attackeras de europeiska näten och medborgarna dagligen av personer utanför unionen. Alla upptänkliga åtgärder bör vidtas för att spåra upp dem som utför dessa attacker, och man bör också hålla de stater från vilka attackerna härrör ansvariga för den skada attackerna medför.

—

Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Anpassning av politiken för e-affärer i en föränderlig miljö: Lärdomar från Go Digital-initiativet samt kommande utmaningar – EUT C 108, 30.4.2004, s. 23.

—

Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättandet av ett flerårigt gemenskapsprogram för att främja en säkrare användning av Internet och ny online-teknik – EUT C 157, 28.6.2005, s. 136.

—

Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Höghastighetsförbindelser i Europa – den senaste utvecklingen inom sektorn för elektronisk kommunikation – EUT C 120, 20.5.2005, s. 22.

—

Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: ”i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning ”– EUT C 110, 9.5.2006, s. 83.

—

Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: E-tillgänglighet – EUT C 110, 9.5.2006, s. 26.

—

Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Att överbrygga bredbandsklyftan – CESE 1181/2006.

—

Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – En strategi för ett säkert informationssamhälle – ”Dialog, partnerskap och användarinflytande ”– R/CESE 1474/2006, pågående arbete.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/33

1.1

2006 års konsoliderade konvention om standarder för arbete till sjöss är ett nytt centralt instrument från Internationella arbetsorganisationens (ILO) som kombinerar skyddet av sjöfolks rätt till anständiga arbetsvillkor med fastställandet av villkor för rättvis konkurrens mellan redare.

1.2

Konventionen har betecknats som den fjärde pelaren i det internationella regelverket för kvalitetssjöfart vid sidan av Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) tre stora konventioner: Den internationella konventionen om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS), den internationella konventionen om normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (STCW-konventionen) samt den internationella konventionen om förhindrande av förorening från fartyg (MARPOL)

1.3

Den nya konventionen ersätter 68 befintliga sjöfartsinstrument från ILO. Den träder i kraft när 30 av ILO:s medlemsstater (motsvarande minst 33 % av världens tonnage) har ratificerat den.

2.1

Genom de normer som fastställs i konventionen regleras arbetsrätten för personal som arbetar ombord på havsgående fartyg med ett bruttoregistertonnage på 500 registerton eller mer och som går i internationell trafik eller mellan utländska hamnar. Normerna berör följande:

2.2

EESK ger kommissionen en eloge för det stöd som den har gett ILO – och som har resulterat i den nya konventionen – och för det goda samarbetet med regeringarna och medlemsstaternas arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer inom ramen för ILO:s trepartsstruktur. Detta har skapat en stadig grundval för det arbete som måste göras nu när det nya instrumentet har inrättats: Det skall ratificeras i medlemsstaterna och gemenskapens regelverk skall, om så behövs, anpassas.

2.3

EESK noterar att konventionen är resultatet av en känslig avvägning i beslutsfattandet på internationell nivå och inom ramen för trepartsstrukturen. Kommissionens åtgärder bör stärka och främja resultatet och man bör undvika åtgärder som kan äventyra ett framgångsrikt genomförande.

2.4

EESK uttrycker sitt stöd för kommissionens vilja att uppmuntra en snabb ratificering i medlemsstaterna. Om EU:s 27 medlemsstater, som står för 28 % av världsflottan, ratificerar konventionen skulle det innebära ett stort steg framåt.

2.5

Ratificeringen faller under medlemsstaternas exklusiva befogenheter eftersom EU inte är medlem av ILO. EESK noterar och uttrycker intresse för kommissionens beslut att uppmana arbetsmarknadsparterna på europeisk nivå att inleda förhandlingar i syfte att sluta avtal. Om ett sådant avtal kan slutas skulle det underlätta medlemsstaternas ratificering. Kommittén förväntar sig att medlemsstaterna genomför en ratificering så snart som möjligt, förhoppningsvis under 2008.

2.6

Förhandlingarna mellan arbetsmarknadspartnerna har nu inletts. Under de omständigheterna anser EESK att det finns skäl att för närvarande inte presentera sin ståndpunkt rörande de tre huvudfrågor som kommissionen har fört fram i sitt meddelande, nämligen följande:

Detsamma gäller frågan om huruvida man skall göra konventionens del B (riktlinjerna) tvingande.

Om arbetsmarknadsparterna inte når en överenskommelse kommer EESK att ta upp dessa frågor på nytt.

2.7

När det gäller upprättandet av den trepartsstruktur som konventionen föreskriver noterar EESK att sådana mekanismer på europeisk nivå inte omfattas av fördraget. Mot den bakgrunden vill kommittén påpeka att man aldrig bör försvaga ILO:s trepartsbestämmelser på nationell nivå, oavsett vilken lösning kommissionen väljer för att säkerställa gemenskapssamordning i beslutsprocessen inom ramen för en trepartsstruktur.

2.8

EESK rekommenderar kommissionen att stödja ILO:s expertmöten för utveckling av operativa riktlinjer för flaggstats- och hamnstatskontroll.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/34

1.1

Europeiska kommissionen har uppmanat kommittén att granska utvecklingen i det japanska civila samhället och undersöka hur Europeiska unionen (EU) skulle kunna samarbeta med detta för att ytterligare stärka förbindelserna mellan EU och Japan.

1.2

EU och Japan har många gemensamma värderingar och intressen. På många områden finns ett väletablerat och väl fungerande samarbete på officiell nivå.

1.3

Det japanska intresset för regionalt samarbete enligt modellen ”funktionell integration ”ökar i betydelse.

1.4

Det civila samhällets roll i Japan blir allt större även om fokus fortfarande ligger på lokala och regionala frågor.

1.5

Det finns för närvarande tämligen få områden med intensiva kontakter mellan EU och det japanska civila samhället, även om den ökade insikten om att det finns gemensamma utmaningar visar att tiden är mogen för närmare förbindelser.

1.6

Det kommer att ta avsevärd tid att etablera tätare och intensivare kontakter, och det kommer att visa sig vara av central betydelse att hitta rätt partner.

1.7

Ett viktigt första steg skulle kunna vara att arrangera ett seminarium för att ta fram gemensamma problem och undersöka hur man kan ta itu med dessa problem.

1.8

Man bör regelmässigt undersöka vilka organisationer i det civila samhället från båda parter som skall delta i relevanta seminarier och liknande evenemang.

1.9

Efterhand kan man börja planera en mer strukturerad dialog av typen rundabordssamtal.

1.10

De två EU-institut (nedan EU-centrum) som redan finns i Japan kan utgöra grundval för nätverk och partnerskap.

1.11

Finansieringskraven bör minskas genom ökad användning av teknik, till exempel videokonferenser och IP-telefoni.

2.1

Efter en period av ökat samarbete beslutade EU och Japan 2001 att lansera ett decennium av samarbete under rubriken ”Att utforma en gemensam framtid” (1). Denna handlingsplan innehöll fyra avsnitt (mål). Det sista målet (Mål IV) hade rubriken ”Att föra folk och kulturer närmare varandra ”och omfattade en utveckling av förbindelserna mellan civila samhället i EU respektive Japan och en uppmaning till utbyte mellan regionerna. Mål III (Att hantera globala och samhälleliga förändringar) är också relevant.

2.2

Bland de senaste årens evenemang med deltagande från det civila samhället kan nämnas det mycket framgångsrika EU-Japan-året med utbyten mellan folken 2005, inrättandet av två EU-centrum i Japan (2) i Tokyo (3) och Kansai (4) samt ett gemensamt symposium i Bryssel i april 2006 för att diskutera framstegen hittills i samband med handlingsplanen för vår gemensamma framtid och eventuella förändringar som behövs p.g.a. förändringar i Japan, EU och på andra platser.

2.3

Syftet med detta yttrande är att granska utvecklingen i det japanska civila samhället och utforska hur det civila samhället i EU, och inte minst EESK, skulle kunna samarbeta med det japanska för att ytterligare kunna stärka EU:s förbindelser med Japan (5).

2.4

EESK definierar det civila samhället som ”samtliga organisationsstrukturer vars medlemmar via en demokratisk process som bygger på dialog och samförstånd tjänar det allmänna bästa och samtidigt agerar medlare mellan den politiska makten och medborgarna” (6).

3.1

Japan är en central aktör i Ostasien, en region som växer i betydelse ekonomiskt och där det regionala samarbetet förbättras snabbt samtidigt som det finns växande farhågor vad avser säkerheten. Efter hand som Ostasien, inklusive Kina, blir allt viktigare för EU kommer närmare förbindelser med Japan att öka jämvikten och omfatta ett ökat samarbete i regionala frågor (7).

3.2

Japan är också en av EU:s strategiska partner. Även om Europa och Japan befinner sig på motsatta sidor av jordklotet och trots att båda områdena har kulturer som är komplexa och skiljer sig mycket från varandra, så har vi ändå mycket gemensamt. Båda är stora ekonomiska områden som önskar spela en större roll internationellt. Vi delar många grundläggande värderingar och har många gemensamma intressen och problem. Båda områdena utgörs av demokratiska samhällen. Det ligger i vårt gemensamma intresse att befästa och fördjupa vårt förhållande och vår ömsesidiga förståelse.

3.3

I ekonomiskt avseende är Japan EU:s femte största exportmarknad med 6,6 %, och EU är Japans näst största exportmarknad. Japans BNP-tillväxt ligger för närvarande på ca 2,7 % per år, och arbetslösheten är ungefär 4,5 %. Japan står för cirka 14 % av världens BNP (Kina står för 3,4 %), och den genomsnittliga inkomsten per capita är 32 230 dollar (i Kina är den 780 dollar).

3.4

Under tidigare skeden av samarbetet har de största gemensamma frågorna handlat om handel och andra ekonomiska faktorer, inbegripet avsevärda utländska investeringar i båda riktningarna. Ekonomiska reformer är viktiga för båda parterna för att åstadkomma förbättrad konkurrenskraft i en globaliserad värld samtidigt som den egna sociala modellen bibehålls och hållbar tillväxt beaktas.

3.5

På många områden finns ett väletablerat samarbete mellan EU och Japan. Det finns till exempel permanenta forum för diskussioner om näringslivspolitik, vetenskap och teknik, informationsteknik, sysselsättning, sociala frågor, elektronisk handel, forskning, utvecklingsstöd och miljöskydd. Under 2006 visade arbetsmarknadens parter i Japan ökande intresse för företagens sociala ansvar. Den dialog om en lagstiftningsreform mellan EU och Japan som inrättades för cirka tolv år sedan sysslar på ett samlat sätt med lagstiftningsfrågor. Vissa program redovisas mer i detalj i bilaga I. Många av kommissionens generaldirektorat är liksom EU:s medlemsstater engagerade i denna dialog.

3.6

I Japan ökar känslan av närhet till Europa successivt. Många av de medlemsstater som nyligen anslutit sig till EU är emellertid föga kända i Japan.

4.1

Som nämnts ovan har Japan en kultur som skiljer sig mycket från EU:s (8), liksom annorlunda sociala villkor. Det är därför inte överraskande att organisationerna i det japanska civila samhället ser annorlunda ut. Den tydligaste skillnaden är att staten fram tills helt nyligen spelat en ganska dominerande roll för utformningen av det civila samhället. Alla organisationer, med undantag för arbetsmarknadsparterna, måste tidigare godkännas av myndigheterna, som sedan utövade tillsyn över dem.

4.2

Allmänheten accepterade detta eftersom kombinationen av en centralbyråkratielit och stora näringslivsintressen (som stöddes av parlamentsledamöterna) möjliggjorde snabba och effektiva politiska beslut och ett snabbt genomförande. Detta bidrog till ekonomisk tillväxt (9). Under dessa omständigheter var det civila samhällets roll i styresskicket mycket begränsad. Begrepp som det civila samhället, styresskick och ansvarsutkrävande ingick inte ens i det allmänna ordförrådet.

4.3

I slutet av 1980-talet brast den så kallade ekonomiska bubblan, vilket ledde till en period av deflation och ekonomisk stagnation som övervunnits först på senare tid. Under 1990-talet avslöjades flera skandaler som inbegrep högt uppsatta personer i förvaltningen, vilket var inledningen till att allmänhetens förtroende för staten och de stora näringslivsintressena underminerades. Detta, och det illa skötta räddnings- och återuppbyggnadsarbetet efter den stora jordbävningen i Kobe 1995, visade på effektiviteten (och potentialen) i vissa organisationer ur det civila samhället. Detta ledde till att man 1998 antog en ny lag om ”icke-vinstdrivande organisationer ”som innebar ett erkännande av att det civila samhällets organisationer kunde spela en viktig roll i ett sunt styresskick (10). Genom denna lag avlägsnades många av hindren för att icke-vinstdrivande organisationer skulle kunna utvecklas, och det mesta av den mycket tunga byråkratiska tillsynen undanröjdes. Det var en av de förändringar som innebar mindre reglering och centralisering för det japanska samhället och dess politik.

4.4

Efter dessa händelser har det civila samhället börjat förändras: Det finns allt fler organisationer, och snabbast växer de grupper som betonar sitt oberoende från myndigheterna. Den fråga som nu diskuteras i Japan är hur man på ett bättre sätt kan använda det japanska samhällets alla tillgångar. Detta kommer att leda till en ökning av betydelsen och inflytandet hos det civila samhällets organisationer. Det demokratiska deltagandet möter ökad förståelse och alla förslag till lagstiftning finns nu tillgängliga för kommentarer på Internet. Det civila samhällets organisationer (med undantag av arbetsmarknadsparterna) anser emellertid fortfarande att de inte i tillräcklig utsträckning har något inflytande på de slutgiltiga besluten.

4.5

I diskussioner om det japanska civila samhället delar man normalt in organisationerna under två rubriker: För det första de icke-statliga organisationerna (NGO) som i huvudsak opererar utanför Japan i samband med utvecklingsarbete och humanitära insatser. Dessa finansieras i stor utsträckning av staten (utrikesdepartementet), de har ett nära samarbete med myndigheterna inom ramen för de officiella programmen för utvecklingsstöd, och de sammanträder regelbundet med myndigheterna i syfte att främja dialog och samarbete. Deras ekonomiska resurser och personal är emellertid begränsade.

4.6

Sedan finns de icke-vinstdrivande organisationerna (NPO), som täcker ett brett spektrum av aktiviteter: Här ingår arbetsmarknadsparterna, handels- och branschorganisationer samt organisationer för miljö, konsumentfrågor, jordbruk, kultursektorn och andra sektorer. Dessa aktörer kommer att ha en allt större funktion i den dialog som förs inom japanska företag och företag med utländskt kapital om företagens sociala ansvar på frivillig basis. Organisationer inom hälsosektorn spelar också en mycket stor roll. Ibland får de ekonomiskt stöd från myndigheterna. En mycket stor andel av dem sysslar i huvudsak med att hitta lokala och regionala lösningar på lokala och regionala frågor – arbetet sker till förmån för lokalsamhällena. Detta innebär att det finns ganska få nationella icke-vinstdrivande organisationer.

4.7

Ungdomen är väl representerad i studentorganisationer och andra organisationer

5.1

Kontakterna mellan europeiska och japanska myndigheter är både många och regelbundna (se punkt 3.5 ovan samt bilagorna) och deras betydelse betonas ofta av politiska ledare från båda parter, medan kontakterna mellan organisationer i det civila samhället oftast är mycket mer begränsade. På vissa områden finns emellertid redan starka och aktiva förbindelser.

5.3

Rundabordsdialogen mellan arbetsgivare i EU och Japan om företagsfrågor (EU-Japan Business Dialogue Round Table) har ägt rum i form av årliga möten under de senaste tio åren i syfte att försöka förbättra de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna samt i ökande utsträckning diskutera globala frågor, exempelvis energifrågan. Deras rekommendationer presenteras vid det årliga bilaterala toppmötet mellan EU:s och Japans politiska ledare, som är beredda att ta hänsyn till dem. Dessutom har europeiska och japanska näringslivsorganisationer länge fört en dialog om en lång rad ämnen.

5.4

Mot bakgrund av globala utmaningar som livsmedelssäkerhet och livsmedelsmärkning har europeiska och japanska konsumentorganisationer sammanträtt under de senaste sex åren. Andra exempel på samarbete är den årliga dialogen mellan journalister, medborgarrörelser, icke-statliga organisationer och miljöorganisationer. Det finns också ett samarbete på akademisk nivå mellan universitet, högskolor och forskningsinstitut, och detta samarbete kommer att förstärkas genom de två nyligen inrättade EU-instituten i Japan. De akademiska institutionerna har särskilt nära förbindelse med varandra inom Japan och med andra akademiska institutioner i EU.

5.5

Mot bakgrund av behovet av personliga kontakter för bättre förståelse kom EU och Japan överens om att utropa 2005 till EU-Japan-året för utbyten mellan folken. Programmet blev en stor framgång med ca 1 900 evenemang, och ett uppföljningsprogram håller nu på att diskuteras. Det gäller att upprätthålla och bygga vidare på det som uppnåddes.

5.6

De nuvarande kontakterna är mycket användbara och visar att det är möjligt att etablera långsiktiga kontakter där det finns tydliga, gemensamma utmaningar i en föränderlig värld med globaliserade normer och praxis och ett ökat behov av konkurrenskraft. Sådana utmaningar är till exempel hållbar utveckling (i synnerhet energiförsörjningstrygghet, ”grön upphandling” (12) och naturresurser), utvecklingsstöd (där EU och Japan är de största bidragsgivarna i världen), en åldrande befolkning (med därmed sammanhängande effekter på pensioner, hälsovård och social trygghet), invandring, arbete i mångkulturella samhällen, möjligheterna att förena arbete och familj samt sysselsättningen. Företagens sociala ansvar är ett område där de gemensamma intressena framstår allt tydligare, liksom jämställdhetsfrågorna. Det vore nyttigt att diskutera dessa frågor.

5.7

EESK har vissa informella kontakter med EU-centrumet i Kansai. Detta är för närvarande de enda kontakterna, även om många av EESK:s ledamöter har vissa erfarenheter av att arbeta med japanska organisationer.

6.1

När det gäller att hantera gemensamma utmaningar står det klart att det civila samhället spelar en viktig roll i både EU och Japan, i fråga om såväl gemensamma insatser som ömsesidiga kontakter. Genom bilaterala diskussioner och klara ståndpunkter kan det civila samhällets organisationer bidra till den pågående politiska processen mellan EU och Japan. Det är uppenbart att det finns stora möjligheter att utveckla de delar av handlingsplanen EU-Japan (13) som är relevanta för det civila samhället, och att ett sådant arbete även kan innebära ett viktigt bidrag när det gäller att ge förbindelserna mellan EU och Japan ett ökat mervärde.

6.2

Att lära känna och förstå varandra måste vara den främsta målsättningen när man bygger upp förbindelserna mellan det organiserade civila samhället i Japan och EU, och detta kommer att leda till att det bildas nätverk. Först då kan ett ordentligt samarbete ta fart, och först då kan vi bidra till de starka band som redan finns mellan våra respektive myndigheter. Det rör sig inte om någon snabb process, men det vore värdefullt att få kommissionens och de japanska myndigheternas stöd för att kunna hålla ett inledande seminarium i syfte att identifiera gemensamma problem och diskutera hur vi skall gå vidare samt vilka organisationer som på bästa sätt kan företräda de båda parterna (14). Mötet skulle följas upp av ett målinriktat arbete med gemensamma insatser. Mötesdeltagarna bör företräda det civila samhället i EU och Japan och skulle senare kunna ingå i ytterligare nätverkssamarbete, och när det gäller EU bör mötesdelegaterna i huvudsak komma från EESK och arbetsmarknadsparterna på EU-nivå.

6.3

Kommissionen bör överväga att inbegripa både EU:s och Japans civilsamhällesorganisationer i samtliga relevanta seminarier och liknande evenemang, och även uppmuntra de japanska myndigheterna att göra detsamma. På sikt kan detta bygga upp förståelsen mellan parterna och leda till att det bildas ett nätverk som kan användas för alla sorters kontakter. Att identifiera sådana evenemang bör vara en stående punkt på dagordningen för sammanträdena mellan kommissionen och dess japanska samtalsparter.

6.4

Att välja ut lämpliga frågor för diskussioner med det civila samhällets organisationer är mycket viktigt. När man vid officiella möten diskuterar frågor där det skulle kunna vara värdefullt med ett bidrag från det civila samhällets organisationer bör Europeiska kommissionen och de japanska myndigheterna överväga att be EESK svara för detta bidrag i samarbete med dess japanska motsvarigheter. Under sådana gemensamma möten skulle fackföreningarna till exempel kunna diskutera ILO:s grundläggande normer. Till en början kan detta arbete utföras av tillfälligt bildade grupper, och vid behov kan man överväga att inrätta mindre rådgivande grupper (15).

6.5

Eftersom regionalt samarbete får allt större betydelse för Japan, skulle det civila samhällets organisationer i EU även kunna stå till tjänst med sin erfarenhet och hjälpa till att på olika utvecklingsnivåer uppnå en större integration i enlighet med doktrinen om ”funktionell integration”. Den erfarenhet som finns i vissa av de nyare medlemsstaterna av att inrätta fungerande civilsamhällesorganisationer och att uppmuntra myndigheterna att låta dessa delta i samråd och beslut skulle kunna utgöra ett värdefullt inslag. EU:s framgångar när det gäller att förhindra och minska riskerna för rivaliteter och konflikter skulle också kunna utgöra ett exempel som skulle kunna vara till hjälp när det gäller regionala säkerhetsfrågor.

6.6

Det finns redan två EU-centrum i Japan (EU-centrumet i Tokyo och EU-centrumet i Kansai), vilket innebär möjligheter till nätverkssamarbete och ökad förståelse:

EU-centrumet i Kansai överväger redan möjligheten att stå som medarrangör för en rad seminarier och workshopar med fokus på särskilda frågor. Livsmedelsmärkning, miljöskydd och ett åldrande samhälle kommer troligtvis redan på ett tidigt stadium att betraktas som centrala frågor.

6.7

Det är även viktigt att notera att universitet (och institut) är av stor betydelse i det japanska samhället och kan öppna ytterligare en väg för att öka förståelsen mellan civilsamhällesorganisationerna. De kan även bidra till att väcka engagemang bland ungdomar, vilket är viktigt när långsiktiga kontakter byggs upp.

6.8

EESK bör även överväga att inrätta en mindre kontaktgrupp som kan hålla sig à jour med utvecklingen och utgöra kontaktpunkt för de japanska samarbetsparterna. Efter hand som det civila samhällets organisationer på längre sikt når ökad ömsesidig förståelse bör man överväga att inrätta en form av ständigt organ enligt en rundabordsmodell.

6.9

Kontakter bör upprätthållas med den gemensamma parlamentarikerkommittén EU-Japan för att försäkra sig om att man har insett och vid behov utnyttjar det civila samhällets roll och potential för båda sidors bästa.

6.10

Finansieringen är som alltid en viktig fråga. Kostnaderna för sådana arrangemang bör emellertid inte bli höga, och ny teknik i form av videokonferenser och rösttjänster som Voice-Over Internet Protocol (VoIP) kan i många fall bidra till att hålla kostnaderna nere, framför allt när det gäller kontakter mellan de mindre, tillfälliga grupper som kan komma att tillsättas.

28.4.2007   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 97/39

1.

1.1

EESK anser att den nuvarande bedömningsmetoden bör kompletteras med en överskådlig jämförelse av läget i medlemsstaterna vad gäller genomförandet av strategin. Skräddarsydda rekommendationer för de olika medlemsstaterna bör leda till en ingående diskussion och en eventuell översyn i rådet, så att man kan fastställa de viktigaste områdena för framtida åtgärder.

1.2

EESK anser att man vid fastställandet och genomförandet av de nationella reformprogrammen i god tid på nationell nivå måste samråda med det organiserade civila samhället, så att alla berörda parter tar ansvar för processen, i strävan efter ett äkta partnerskap och engagemang. I de länder där det finns ekonomiska och sociala råd eller motsvarande organ bör dessa spela en viktig roll.

1.3

EESK stöder helt och fullt en större fokusering på den förnyade strategin. I sommar kommer EESK att lägga fram fyra informationsrapporter om Investeringar i kunskap och innovation, Företagens potential, särskilt när det gäller små och medelstora företag, Sysselsättningen inom prioriterade kategorier och En energipolitik för Europa, som kommer att ligga till grund för den sammanfattande rapport som kommittén skall lägga fram för Europeiska rådet år 2008. Dessa rapporter kommer att utarbetas i nära samarbete med de nationella ekonomiska och sociala råden och andra motsvarande organ som företräder det civila samhället.

1.4

EESK framhåller att ett fullständigt genomförande av den förnyade Lissabonstrategin förutsätter en samordnad makroekonomisk politik som aktivt främjar tillväxt och sysselsättning. De nuvarande positiva ekonomiska utsikterna bör inte undergräva rådets ambitioner vad gäller genomförandet av strategin. Det ömsesidiga beroendet mellan de nationella ekonomierna innebär att strukturella reformer bör genomföras med beaktande av ett europeiskt perspektiv. Därför bör de nationella reformprogrammen införlivas i en alleuropeisk makroekonomisk politisk ram, som alla berörda parter bör bidra till. Det globala sammanhanget måste ständigt tas i beaktande.

1.5

EESK betonar att såväl en fortsatt industriell omvandling som arbets- och livskvaliteten måste säkerställas. Målet bör vara en symbios mellan konkurrenskraft, social sammanhållning och hållbar utveckling. I sin strävan att nå detta mål måste EU och medlemsstaterna förklara den förnyade Lissabonstrategins budskap på ett sådant sätt att man på gräsrotsnivå förstår målens innebörd. Detta kräver effektiv kommunikation, vilket hittills har saknats.

2.

2.1

2.2

2.3

3.