ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 309

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

49 årgången
16 december 2006


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

II   Förberedande rättsakter

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

 

428:e plenarsession den 5–6 juli 2006

2006/C 309/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Bestämmelser som rör konkurrens- och konsumentfrågor

1

2006/C 309/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Mer forskning och innovation – Att investera i tillväxt och sysselsättning: En gemensam strategi KOM(2005) 488 slutlig

10

2006/C 309/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004KOM(2005) 567 slutlig – 2005/0227 (COD)

15

2006/C 309/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: en strategi för förenkling av lagstiftningen KOM(2005) 535 slutlig

18

2006/C 309/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex)KOM(2005) 608 slutlig – 2005/0246 (COD)

22

2006/C 309/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Vitbok: Politiken på området finansiella tjänster 2005–2010KOM(2005) 629 slutlig

26

2006/C 309/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets beslut om godkännande av Europeiska gemenskapens anslutning till Genèveakten till Haagkonventionen om internationell registrering av industriella mönster, antagen i Genève den 2 juli 1999KOM(2005) 687 slutlig – 2005/0273 (CNS) och – Förslag till rådets förordning om ändring av förordningarna (EG) nr 6/2002 och (EG) nr 40/94 för att ge verkan till Europeiska gemenskapens anslutning till Genèveakten inom Haagkonventionen beträffande internationell registrering av industriella mönster KOM(2005) 689 slutlig – 2005/0274 (CNS)

33

2006/C 309/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2013)KOM(2005) 705 slutlig – 2005/0277 (COD)

35

2006/C 309/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning (Euratom) om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i Europeiska atomenergigemenskapens sjunde ramprogram och för spridning av forskningsresultat (2007–2011) KOM(2006) 42 slutlig – 2006/0014 (CNS)

41

2006/C 309/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om upphävande av förordning (EEG) nr 4056/86 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten, och om utvidgning av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1/2003 till att även omfatta cabotage och trampfart KOM(2005) 651 slutlig/2 – 2005/0264 (CNS)

46

2006/C 309/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Flygsäkerhet

51

2006/C 309/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall KOM(2005) 667 slutlig – 2005/0281 (COD)

55

2006/C 309/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Handlingsplan 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitikenKOM(2005) 647 slutlig

60

2006/C 309/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – en temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser KOM(2005) 670 slutlig – [SEK(2005) 1683 + SEK(2005) 1684]

67

2006/C 309/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om bekämpning av San José-sköldlus KOM(2006) 123 slutlig – 2006/0040 (CNS)

71

2006/C 309/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Risker och problem i samband den europeiska industrins råvaruförsörjning

72

2006/C 309/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om det europeiska systemet för integrerad statistik över socialt skydd (Esspros) KOM(2006) 11 slutlig – 2006/0004 (COD)

78

2006/C 309/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förbindelserna mellan EU och Andinska gemenskapen

81

2006/C 309/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den nordliga dimensionens framtid

91

2006/C 309/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Den europeiska grannskapspolitiken

96

2006/C 309/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag tillrådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (//EG, Euratom) KOM(2006) 99 slutlig – 2006/0039 (CNS)

103

2006/C 309/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om befrielse från mervärdesskatt och punktskatt på varor som införs av resande från tredjeländer KOM(2006) 76 slutlig – 2006/0021 (CNS)

107

2006/C 309/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén Genomförandet av gemenskapens Lissabonprogram: Främja entreprenörstänkande genom utbildning och lärande KOM(2006) 33 slutlig

110

2006/C 309/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Vitbok om EU:s kommunikationspolitik KOM(2006) 35 slutlig

115

2006/C 309/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Social sammanhållning: Ge innehåll åt en europeisk social modell

119

2006/C 309/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det organiserade civila samhällets roll i genomförandet av politiken för sammanhållning och regional utveckling

126

2006/C 309/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om bildande av ett gemensamt företag för utveckling av en ny generation av det europeiska systemet för flygledningstjänsten (SESAR) KOM(2005) 602 slutlig – 2005/0235 (CNS)

133

2006/C 309/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Framtiden för tjänster av allmänt intresse

135

SV

 


II Förberedande rättsakter

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

428:e plenarsession den 5–6 juli 2006

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Bestämmelser som rör konkurrens- och konsumentfrågor

(2006/C 309/01)

Den 14 juli 2005 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om Bestämmelser som rör konkurrens- och konsumentfrågor

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var María Candelas Sánchez Miguel.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 134 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Fri konkurrens innebär en vinst för alla som samverkar på marknaden, särskilt för konsumenterna. Överträdelser av de lagar som gäller på detta område har emellertid fått stora konsekvenser för konkurrerande företag och reglerna ger möjlighet att utfärda sanktioner i syfte att mildra de ekonomiska effekterna av den bristande konkurrensen mellan företag.

1.2

Tidigare har konsumenterna inte haft några lämpliga rättsliga instrument baserade på konkurrenslagstiftningen för att vidta åtgärder eller protestera mot skador de har lidit på marknaden till följd av förbjuden praxis på konkurrensområdet. Först efter de stora förändringar som har ägt rum på inre marknaden, särskilt avregleringen av sektorer av allmänt ekonomiskt intresse, har en debatt inletts om behovet av instrument som ger konsumenterna möjlighet att delta i konkurrenspolitiken.

1.3

Det första steget i denna riktning var utnämningen av en kontaktperson för konsumentfrågor vid GD Konkurrens som länk mellan generaldirektoratet och konsumentorganisationer i konkurrensärenden där det är viktigt att dessa organisationer kan göra sin röst hörda. I dag, tre år senare, kan man konstatera att kontaktpersonen på grund av begränsade resurser har haft svårt att fullgöra sina uppgifter.

1.4

Samtidigt har det uppstått en verklig begränsning av den fria konkurrensen i de liberaliserade sektorerna, vilket har lett till att konkurrenter utesluts från marknaden och att konsumenternas rättigheter påtagligt begränsas. En av orsakerna till denna negativa utveckling är att de flesta medlemsstater har betraktat avregleringen ur ett nationellt perspektiv och återigen börjat skydda de inhemska företagen. Kommissionen bör ges de medel som krävs för att förhindra denna utveckling.

1.5

EG-fördragets artikel 153.2 ger den rättsliga grund som kommissionen behöver för att införa ett övergripande konsumentskydd inom ramen för gemenskapens politik, i synnerhet konkurrenspolitiken. Detta kan ske genom att man vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget tar hänsyn inte bara till de konkurrerande företag som drabbas av överträdelser av konkurrensreglerna utan även till konsumenternas intressen. Även medlemsstaterna bör se till att den nationella lagstiftningen tjänar detta syfte.

1.6

Det bör därför införas rättsmedel som ger konsumenterna skadestånd om förbjuden praxis går ut över deras rättigheter, särskilt när det gäller ekonomiska rättigheter.

1.7

Det behövs också en förstärkning av systemen för information till och samråd med konsumenterna. Om GD Konkurrens bibehåller sin kontaktperson bör denna ges de resurser som krävs för att fullgöra sina uppgifter. GD Hälsa och konsumentskydd måste involvera alla relevanta organisationer i syfte att skapa större genomslag i konkurrensärenden som direkt berör konsumenternas intressen. Vi menar att Europeiska konkurrensnätverket kan anpassa sin verksamhet genom att ge utrymme för de uppgifter och synpunkter som nationella och europeiska konsumentorganisationer önskar lämna i syfte att effektivisera konkurrenspolitiken på marknaderna och få sina ekonomiska rättigheter erkända.

2.   Den europeiska konkurrenspolitikens nuvarande inriktning

2.1

Fri konkurrens är en grundläggande princip i marknadsekonomin, som bygger på föreställningen att de ekonomiska aktörerna, och generellt alla individer som träder in på marknaden, har valfrihet. De i fördraget fastlagda konkurrensbestämmelserna utgår från att det krävs en jämvikt mellan den fria konkurrensen på marknaden och marknadsaktörernas rättigheter. När avregleringarna var som mest aktuella konstaterade Europeiska kommissionen (1), mot bakgrund av nya ekonomiska förhållanden som inte hade beaktats i konkurrenslagstiftningen, att det måste upprättas en balans mellan företagens och konsumenternas intressen. Kommissionen ville också göra de frivilliga instrumenten mer verkningsfulla och främja dialogen mellan konsumenter och företag i syfte att öka konsumenternas förtroende för marknaden, eftersom konkurrens i sig inte kan leda till detta.

2.2

Dagens situation innehåller några nya inslag, som har beskrivits i kommissionens rapport om konkurrenspolitiken 2004 (2) och i kommissionsledamot Neelie Kroes anförande (3). I båda fallen framhöll man att insatserna måste koncentreras till de sektorer som i enlighet med Lissabonagendan är av avgörande betydelse för inre marknaden och för konkurrenskraften. Man måste emellertid särskilt beakta konsumenternas intressen och i synnerhet kartellers och monopols effekter på deras rättigheter. Denna ståndpunkt kan ses som ett första steg i riktning mot att integrera konsumentskyddet i åtgärder för att reglera marknaden utifrån ett efterfrågeperspektiv och inte enbart utifrån ett utbudsperspektiv, vilket hittills har varit fallet.

2.3

Det skall noteras att konkurrenspolitiken utformas av EU i samarbete med medlemsstaterna, inte bara för att den gäller inre marknaden och följaktligen gränsöverskridande transaktioner, utan också för att dess syfte är att harmonisera de nationella reglerna så att protektionistiska politiska åtgärder inte genomförs i avsikt att gynna hemmamarknaden och diskriminera konkurrenter. Här spelar alltså EU-institutionerna och särskilt kommissionen en central roll. Kommissionen har inte bara ansvaret för utarbetandet av konkurrensreglerande lagförslag utan också för tillsynen av företagssammanslagningar och statligt stöd, där allmänintresset har företräde framför de enskilda staternas särintresse.

2.4

Avregleringen av sektorer av allmänt intresse och regleringen av de finansiella tjänsterna har lett till försök att upprätta en koppling mellan konkurrenspolitiken och annan politik som utformas av kommissionen, särskilt konsumentpolitiken. I den senaste rapporten om konkurrenspolitiken från 2004 sägs att ett skäl till en strikt tillämpning av denna politik är att öka konsumenternas intresse och förtroende för inre marknaden.

2.5

En analys av de olika bestämmelser som den europeiska konkurrenspolitiken kommer till uttryck i visar dock att denna principförklaring i praktiken enbart efterlevs i liten utsträckning. Situationen är faktiskt densamma nu som den var tidigare. Under den europeiska konkurrensdagen 2003 (4) tillkännagavs att en ”kontaktperson för konsumentfrågor” skulle utnämnas inom GD Konkurrens med befogenhet att agera på alla de områden som omfattas av denna politik, i syfte att tillvarata konsumenternas intressen. Dessutom publiceras informationsbroschyrer (5) i syfte att vägleda och informera konsumenterna om konkurrenspolitikens innehåll och om hur den kan komma att påverka deras intressen.

2.6

Kontaktpersonens främsta uppgifter är att (6)

fungera som främsta kontaktpunkt för konsumentorganisationer och enskilda konsumenter (7),

upprätta regelbundna och omfattande kontakter med konsumentorganisationer och särskilt med den rådgivande europeiska konsumentgruppen, ”ECCG”,

uppmärksamma konsumentgrupper på konkurrensärenden till vilka de kan ge värdefulla bidrag och ge dem råd om hur de kan uttrycka sina åsikter, och

stå i kontakt med de nationella konkurrensmyndigheterna i frågor som rör konsumenterna.

2.7

Denna inriktning av konkurrenspolitiken mot att även beakta konsumenternas intressen måste vara övergripande och leda till att den strikta befogenhetsfördelningen mellan GD Konkurrens och GD Hälsa och konsumentskydd upphör. För detta krävs en fortlöpande samordning av olika politikområden, inte bara på EU-nivå utan även mellan EU-politiken och den nationella politiken, i syfte att skapa fri konkurrens på marknaden till gagn för båda näringsliv och konsumenterna.

3.   EU:s konkurrenspolitik och dess påverkan på konsumenterna

3.1

Det kan konstateras att konkurrenspolitiken på senare tid har genomgått en omfattande förändring, inte bara på grund av globaliseringen utan även för att liberaliseringen av tjänstesektorn måste vara förenlig med andra mål av allmänt intresse, t.ex. att säkerställa ett brett och tryggat utbud. Konkurrenspolitiken har en viktig roll i genomförandet av de konkurrensmål som anges i Lissabonstrategin. Dessa är fokuserade på en välfungerande marknadsekonomi och framför allt på företagssammanslagningar, som är avgörande för att den europeiska ekonomin skall klara sig väl i förhållande till våra internationella konkurrenter, utan att det går ut över de europeiska konkurrenterna och särskilt konsumenternas rättigheter.

3.2

För att klarlägga de delar av konkurrenspolitiken som påverkar konsumenterna krävs en översyn av de avsnitt som reglerar denna, dvs. de relevanta artiklarna i fördraget och deras tillämpningsföreskrifter. Några av dessa har ändrats på senare tid, medan andra snart kommer att antas.

3.3   Konkurrensbegränsande avtal och affärsmetoder

3.3.1

Avtal mellan företag är ett led i relationerna på marknaden och bidrar till att denna kan fungera som den skall. Dessa avtal sluts dock inte alltid i konkurrenssyfte. Tvärtom gäller ofta motsatsen. Redan när inre marknaden inrättades diskuterades om sådana avtal borde förbjudas, om de syftade till att förhindra, begränsa eller snedvrida den fria konkurrensen. Det samma gäller företagssammanslutningar, som oftast har formen av karteller, dvs. grupper av företag utan någon uppenbar inbördes samordning. Om deras verksamhet begränsar eller förhindrar den fria konkurrensen, omfattas den av förbudet.

3.3.2

Den rättsliga grunden till avtal och beslut mellan företag är av kontraktsrättslig art och medför förpliktelser för parterna. I båda fallen är de giltiga endast om de uppfyller relevanta rättsbestämmelser. Det problem som behandlas här är dessa avtals konsekvenser för tredje part, i synnerhet när det gäller de regler som styr konkurrensen på marknaden.

3.3.3

Lagens syfte är kort sagt att förbjuda resultatet, nämligen begränsningen av konkurrensen, men bestämmelsen går längre än så, eftersom alla avtal och beslut kan ogiltigförklaras, med alla de praktiska konsekvenser som detta får för ersättning av de skador som drabbar konkurrenter och ekonomin generellt genom snedvridningen av marknaden.

3.3.4

De mycket komplicerade situationer på de nationella marknaderna och på EU:s inre marknad som fördragets artikel 81 har tillämpats på, har föranlett kommissionen att utarbeta ett så kallat moderniseringspaket (8), som gör det möjligt att anpassa fördragets bestämmelser till domstolarnas rättspraxis och till de många situationer som har uppstått vid tillämpningen av dessa bestämmelser.

3.3.5

Reglerna om gruppundantag har också uppdaterats (9). Denna förordning innehåller nya regler för undantag i överensstämmelse med marknadens aktuella behov, särskilt för avtal om tekniköverföring. Behovet av tydliga bestämmelser som gör det lättare för företag att ingå avtal utan att bryta mot förbudet, gör det nödvändigt att fastlägga ramar för samarbetet mellan dem, och framför allt att säkerställa att dessa undantag aldrig går ut över konsumenterna.

3.4   Missbruk av dominerande ställning

3.4.1

I fördragets artikel 82 anges att ”ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna” är förbjudet. Denna bestämmelse innebär inte att dominerande ställning inte får förekomma (tendensen har snarare varit att främja företagssammanslagningar, så att europeiska företag kan konkurrera med företag i övriga delar av världen) utan syftar i stället till att förhindra att den dominerande position som ett företag har uppnått gör det möjligt för detta att påtvinga konkurrenterna sina egna villkor och därigenom undanröja konkurrensen. I denna artikel är det inte fråga om hur den dominerande ställningen har uppstått, till skillnad från artikel 81, som behandlar bakgrunden till avtalen eller besluten i syfte att kunna förklara dem ogiltiga.

3.4.2

Den dominerande ställningen får andra konsekvenser än samordnade förfaranden eftersom den inte förefaller påverka konkurrensen, som redan kan vara begränsad på grund av att det inte finns konkurrenter eller för att dessa spelar en obetydlig roll på marknaden. Det anges emellertid att ingripanden till förmån för konsumenterna krävs om de lider skada till följd av villkor som ställs upp av det berörda dominerande företaget (10).

3.4.3

Kommissionen har därför vidtagit åtgärder i de viktigaste sektorerna, där företagen till följd av att sektorerna först nyligen liberaliserats har haft en dominerande ställning i de flesta EU-länder, t.ex. inom telekommunikationssektorn (11), eller i sektorer där de dominerande företagen tack vare viktig teknisk innovation inte har mött någon effektiv konkurrens, som t.ex. Microsoft (12). I båda dessa fall förelåg missbruk av dominerande ställning. I första fallet var det fråga om illegal prissättning vid leverans av telekommunikationstjänster (13). Avgörandet var viktigt också därför att det rörde sig om en statligt reglerad ekonomisk sektor. Kommissionen menade alltså att dess ingripande krävdes även om priserna reglerades sektorsvis.

3.4.4

I det andra fallet var frågan mer komplicerad, eftersom Microsoft är ett nordamerikanskt företag med i det närmaste totalt monopol när det gäller användningen av företagets datasystem. Kommissionen beslutade dock att brott mot artikel 82 hade ägt rum, eftersom Microsoft hade missbrukat sin dominerande ställning på marknaden för operativsystem för datorer genom att vägra lämna information om kompatibilitet och framför allt genom att inte tillåta separat försäljning av Windows Media Player och Windows. Kommissionen utdelade inte bara stora böter för en mycket grov överträdelse, utan krävde också att Microsoft skulle vidta en rad åtgärder för att lämna information om sina operativsystem och tillåta separat försäljning av enskilda komponenter i Windowspaketet.

3.5   Kontroll av företagskoncentrationer

3.5.1

I EG-fördraget infördes inte någon särskild artikel för reglering av företagssammanslagningar, ursprungligen eftersom sådana transaktioner var mycket ovanliga och senare för att medlemsstaternas myndigheter stödde företagssammanslagningar i syfte att göra de nationella företagen mer konkurrenskraftiga. Om dessa sammanslagningar ledde till en dominerande ställning tillämpades emellertid både artikel 81 och artikel 82, dock med ett förbehåll: kontroll av sammanslagningarna gjordes inte i förväg, utan endast om missbruk av dominerande ställning kunde konstateras.

3.5.2

För att fylla detta tomrum och möjliggöra effektiv kontroll har rådet på basis av artiklarna 83 och 308 i EG-fördraget, varigenom gemenskapen kan ge sig de kompletterande befogenheter som krävs för att nå sina mål (i detta fall fri konkurrens), antagit olika förordningar, senast den gällande förordningen 139/2004 (14), som ändrade och förbättrade förordning EG/1310/97 (15) och framför allt inkorporerade den rättspraxis som följde av domen i målet Gencor mot kommissionen (16).

3.5.3

Den nya förordningen ändrar också olika befogenhetsaspekter, genom att hänvisa ärenden som av kommissionen eller minst tre medlemsstater anses vara nationella ärenden till de nationella konkurrensmyndigheterna, så att EU:s konkurrensmyndigheter avlastas. EESK menar dock att ett ärende bör kunna hänvisas till nationell behandling endast om det inte påverkar en avsevärd del av inre marknaden, eftersom det då blir lättare att förhindra en begränsning av konkurrensen och skydda de berörda parterna, särskilt konsumenterna.

3.5.4

Ändringarna av de innehållsliga aspekterna innebär att de kvantitativa gränsvärdena i artikel 1 och de begreppsmässiga aspekterna i artikel 2 definieras tydligare, varigenom det klargörs i vilka situationer en dominerande ställning kan konstateras och särskilt i vilka fall konkurrensen märkbart begränsas.

3.5.5

En annan minst lika viktig aspekt som är föremål för ändring är förfarandeaspekten. Denna – betydande – ändring innebär en förlängning av tidsfristerna för att hänskjuta ärenden till medlemsstaterna, vilket ger de berörda parterna bättre möjlighet att vidta effektiva åtgärder, samtidigt som den nationella lagstiftningen respekteras. Samma sak gäller de ansökande parternas tidsfrist, som här kan anses vara alltför strikt – 15 arbetsdagar i början av förfarandet – eftersom parterna inte ges möjlighet att sätta sig in i de handlingar som kommissionen har erhållit i samband med fallet. Under alla omständigheter skall det understrykas att det inte finns någon bestämmelse i hela förfarandet som ger konsumenterna möjlighet att vidta åtgärder. Tvärtom har bestämmelsen om att man vid utvärderingen av företagssammanslagningar skall beakta arbetstagarnas intressen och sysselsättningen försvunnit ur texten.

3.6   Konkurrensbegränsande förhållanden

3.6.1

I både artikel 81 och artikel 82 i EG-fördraget räknas på ett allmänt sätt upp vad som betraktas som förbjudna metoder, i den första artikeln metoder som rör samordnade förfaranden och i den andra metoder som rör missbruk av dominerande ställning. Det skall direkt understrykas att det inte handlar om uttömmande förteckningar utan om exempel på vanligt förekommande metoder och att det kan förekomma andra metoder med samma effekter och som därmed också kan vara förbjudna.

3.6.2

De olika typer av metoder som räknas upp är mycket snarlika i de båda artiklarna:

oskälig prissättning,

produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,

marknader eller inköpskällor delas upp,

olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner,

det ställs som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser.

3.6.3

Samtliga metoder kan delas in i två grupper, beroende på utgångsläget:

a)

Konkurrensmissbruk, som innefattar ett stort antal konkurrenssnedvridande metoder, däribland leveransvägran, fastställande av låga priser under det verkliga priset, bonussystem och prisdiskriminering. Ett sådant förfarande får den ekonomiska effekten att konkurrensen begränsas eller hindras på hela eller en väsentlig del av marknaden.

b)

Missbruk eller illojal konkurrens gentemot företag som är beroende av ett eller flera företags dominerande ställning vid inköp av varor eller tjänster i form av oskäliga priser, särbehandling, ineffektivitet eller försummelse, eller missbruk av industriell äganderätt.

3.6.4

En av de vanligaste formerna är prissättning i vid mening såsom rabatter, vinstmarginaler, betalningsvillkor och prisnedsättning. Till denna grupp hör också metoder som avsaknad av kostnadsförslag, avvikelser från prislistan och försäljning till priser som avviker från de angivna. I samtliga dessa fall påverkas konsumenterna, som trots de särskilda regler som skyddar deras rättigheter befinner sig i underläge gentemot de företag som har en dominerande ställning på marknaden och som ofta är ensam aktör på denna marknad.

3.7   Konkurrensutvecklingen inom några liberaliserade sektorer

Konkurrenspolitiken i EG-fördraget är anpassad till den traditionella europeiska ekonomin och utvecklingen av dess genomförandebestämmelser har därför löpt parallellt med den nya ekonomiska situationen, som krävde en ökad konkurrens. Förfarandena för en liberalisering av viktiga sektorer har fått negativa konsekvenser för konsumenterna eftersom det i de flesta fall har handlat om tjänster som från att ha varit offentliga har övergått till privata företag med en dominerande ställning på sina respektive marknader, som präglas av ogynnsamma konkurrensvillkor för konkurrenterna.

3.7.1   Energi

3.7.1.1

De senaste åren har det skett en långtgående liberalisering av Europas energisektor (el och gas), som nyligen ingick i den offentliga sektorn och därmed var underkastad kontroll av distributionsvillkor och priser. Kommissionen hade angett att marknaden skulle vara fri för alla utländska kunder före juli 2004 och för alla nationella kunder inom gemenskapen från och med 2007. Den första målsättningen har inte helt uppfyllts och i dagens läge är en total liberalisering av den nationella konsumtionen i praktiken inte genomförbar.

3.7.1.2

Situationen är komplicerad, och effektiviteten i de privatiserade näten, särskilt inom elsektorn, är låg eftersom företagen investerar lite i underhållet av näten, vilket leder till stora problem för konsumenterna och frekventa elavbrott.

3.7.1.3

Den aktuella elförordningen (17), som syftar till att främja gränsöverskridande elhandel, kan emellertid bidra till att öka konkurrensen på den inre marknaden genom införande av en kompensationsmekanism för dem som är ansvariga för överföringssystem och genom icke diskriminerande och tydliga avgifter som inte är avståndsrelaterade.

3.7.1.4

Kommissionen har därefter tillsatt en arbetsgrupp för energifrågor inom Europeiska konkurrensnätverket med uppgift att utarbeta en överenskommelse om tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler på energimarknaden.

3.7.2   Telekommunikationer

3.7.2.1

Telekommunikationssektorn genomgick en lagstiftningsreform 2002 (18), huvudsakligen för att modernisera regelverket om elektroniska kommunikationer och anpassa utnyttjandet av näten till den nya tekniken. Medlemsstaternas anpassning har gett varierande resultat. Den 9:e rapporten (19) om genomförandet av EU:s regelverk på området för elektronisk kommunikation fokuserade mycket riktigt på införlivandet av dessa regler i medlemsstaternas lagstiftning och på de nationella regleringsmyndigheternas uppgifter.

3.7.2.2

I rapporten noteras att antalet operatörer har varit stabilt, även om flera operatörer har gått tillbaka till att fokusera på sina hemmamarknader. Konkurrenstrycket har dessutom förflyttats från de internationella marknaderna för fjärr- och utlandssamtal till segmentet lokalsamtal, där de traditionella operatörerna har förlorat marknadsandelar. Detta har lett till lägre samtalskostnader för konsumenterna, men också till att operatörerna i vissa fall har missbrukat sin ursprungliga ställning vid tecknandet av nya kontrakt.

3.7.2.3

Övervakningen av konkurrensläget på telekom-marknaden gör det i viss mån möjligt att kontrollera operatörer med dominerande ställning och pålägga dem särskilda förpliktelser som kan förhindra att konsumenterna påtvingas oskäliga villkor och priser. Under alla omständigheter har kommissionen gjort en ingående uppföljning av direktiv 2002/77/EG i samtliga medlemsstater (20) för att korrigera eventuella brister inte bara när det gäller konkurrens utan också konsumenternas intressen.

3.7.3   Transporter

Transportsektorn måste bedömas utifrån de olika transportmedlen. Här skall vi främst behandla luftfart, järnvägar och sjöfart, sektorer som har genomgått omfattande regeländringar, huvudsakligen för att skydda flygpassagerare och förbättra säkerheten till sjöss.

3.7.3.1   Luftfart

3.7.3.1.1

Kommissionen inledde 2003 en dialog med den civila luftfartssektorn med målet att komma fram till en gemensam ståndpunkt om tillämpningen av konkurrenspolitiken i samband med allianser och fusioner inom sektorn. Samma år stod det klart att förordning (EG) 1/2003 måste ändras för att utöka flygtransporterna mellan EU och tredje land i avsikt att skapa en ”öppen himmel” och göra det möjligt att ingripa vid allianser mellan europeiska företag och företag från tredje land, framför allt från USA. Under denna period granskade kommissionen flera avtal mellan företag och bedömde att några var oförenliga med konkurrensbestämmelserna (21) och att andra kräver ändringar av innehåll och löptid.

3.7.3.1.2

Under samma period har man också antagit förordningen om passagerarnas rättigheter (22).

3.7.3.2   Järnvägstransporter

3.7.3.2.1

Genom förordning 1/2003 ges de nationella konkurrensmyndigheterna rätt att tillämpa konkurrensskyddsbestämmelserna inom järnvägssektorn. Gemenskapens och medlemsstaternas myndigheter skall i samarbete med GD Transport och energi definiera frågor av gemensamt intresse med hänsyn till liberaliseringen av sektorn.

3.7.3.2.2

Det första paketet med direktiv för liberalisering av järnvägssektorn syftade till att skapa fri rörlighet för gränsöverskridande godstransporter och införa en referensram för tillträde till såväl gods- och passagerartrafik genom att fastställa linjer, tariffer osv.

3.7.3.2.3

Det andra paketet innebar också liberalisering av de nationella godstransportmarknaderna och av de nationella och internationella passagerarmarknaderna.

3.7.3.2.4

Det övergripande målet är att komma fram till en samsyn på tillämpningen av konkurrensrätten inom järnvägssektorn och på så sätt undvika att nationella myndigheter och kommissionen fattar oförenliga beslut.

3.7.3.3   Sjöfart

3.7.3.3.1

Sjöfartssektorn är en av de sektorer som har flest gruppundantag, särskilt för linjekonferenser och konsortier, vilka omfattas av förordning (EG) 823/2000, som är under översyn (23). Undantagen gäller artikel 81.3 i EG-fördraget och gör det möjligt för konsortier och linjekonferenser att överskrida de gränser som anges i förordningen under förutsättning att de efter anmälan till kommissionen och invändningsförfarandet får tillstånd till det.

3.7.3.3.2

I praktiken har några konsortier utnyttjat denna möjlighet till att använda metoder som inte omfattas av undantaget. Det gäller till exempel prissättning, vilket fick kommissionen att ingripa för att begränsa avtalens innehåll (24). Förstainstansrätten (25) har fattat ett liknande beslut om ett avtal som ingåtts mellan rederier om att inte lämna rabatter till sina kunder på tariffer för offentliggjorda avgifter och tilläggsavgifter.

3.8   Liberaliseringens konsekvenser för konsumenterna

3.8.1

Eftersom förfarandena för en liberalisering av de ovannämnda sektorerna har genomförts på nationell nivå har den fått en negativ effektiv sett ur den inre marknadens perspektiv. Bildandet av oligopol har berövat konsumenterna en effektiv konkurrens som skulle kunna leda till lägre priser och öka konkurrensen mellan företagen. Kommissionen bör dessutom undersöka vilka effekter koncentrationerna har fått i de liberaliserade sektorerna, i synnerhet för konsumenterna.

3.8.2

Generellt sett har bristen på insyn, höga och oskäliga tariffer för företag och enskilda konsumenter samt vertikala företagssammanslutningar fått till följd att det inte har skapats någon verklig konkurrens på de liberaliserade marknaderna. Tvärtom har konsumenternas avtalsvillkor i många fall stridit mot bestämmelserna om standardavtal.

3.8.3

Problemet består i de instrument som konsumenterna förfogar över för att hävda sina rättigheter gentemot dessa företag, främst genom att vidta rättsliga åtgärder i enlighet med konkurrensrätten, särskilt artiklarna 81 och 82 i fördraget. Det stora flertalet klagomål som har behandlats av konkurrensmyndigheterna, det vill säga kommissionen och de nationella myndigheterna, har lämnats in av företag, och EG-domstolen har än så länge inte fattat beslut om ett enda klagomål från en privatperson.

3.8.4

Kommissionen grönbok om ”Skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler” (26) måste leda till införandet av ett instrument för konsumenterna, vilket EESK kommer att yttra sig om senare.

4.   Konsumentskyddet och konkurrenspolitiken

4.1

Konsumenterna har givetvis en särskild lagstiftning som reglerar deras rättigheter och skyldigheter (27). I EG-fördragets artikel 153.2 anges att ”konsumentskyddskraven skall beaktas när gemenskapens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs”. Konsumentpolitiken har således en övergripande karaktär och skall därför övervägas vid alla åtgärder som påverkar konsumenterna. I konkurrenspolitikens fall råder det ingen tvekan om att konsumenterna är en del av den marknad som denna politik omfattar och utgör efterfrågesidan på denna marknad.

4.1.1

I följande avsnitt uppmärksammar vi vilka konsumenträttigheter som berörs av konkurrenspolitiken och på vilket sätt, särskilt när det gäller bristande efterlevnad av dessa normer på den inre marknaden. Konsumenterna måste också betraktas som berörd part i denna politik för att kommissionen skall kunna ta hänsyn till deras rättigheter när den ingriper i konkreta fall och fastställer reglerna på marknaden.

4.2   Ekonomiska rättigheter

4.2.1

Begreppet ”konsumenternas ekonomiska rättigheter” innebär att konsumenterna eller användarna inte får lida någon ekonomisk skada som hindrar dem från att använda och åtnjuta de varor och tjänster som de har förvärvat enligt de villkor som överenskommits med ett företag. Den grundprincip som reglerar hela detta område är god tro och rimlig jämvikt mellan parterna, vilket betyder att alla åtgärder eller klausuler som strider mot denna princip kan betraktas som oskäliga eller i strid med konsumentens intresse.

4.2.2

Förhållandet mellan konkurrenspolitiken och konsumentens fria val har varit ett av huvudmålen i gemenskapens lagstiftning. Det erkänns i den tidigare artikel 85.3 och den nuvarande artikel 81 i EG-fördraget, där det anges att avtal eller grupper av avtal mellan företag bara är tillåtna om de gynnar konsumenterna, trots att de minskar konkurrensen. Ett typiskt exempel är uppdelning av geografiska områden mellan konkurrenter för att täcka hela marknaden, trots att vissa områden inte är lönsamma.

4.2.3

Ur konsumentskyddssynpunkt sker övervakningen av marknaden genom att man kontrollerar om det förekommer horisontella avtal, t.ex. frivilliga avtal, priskarteller, inköpscentraler, uppdelning av marknaden, och vertikala avtal som reglerar förbindelserna mellan producenter, importörer osv. Man kontrollerar också om det förekommer missbruk av dominerande ställning genom metoder som försvårar för eller förhindrar konkurrenter från att få tillträde till marknaden, för höga eller låga priser, prissättning som utestänger konkurrenter eller förmånsbehandling av vissa kunder framför andra.

4.2.4

Kommissionen redogör varje år i en rapport för ett stort antal beslut om såväl samordnade förfaranden som missbruk av dominerande ställning och för några av EG-domstolens domar, som i många fall innebär en nytolkning av lagen eller att det krävs en lagändring.

4.2.5

Under de senaste åren har kommissionen behandlat allt färre ärenden, mycket därför att de nationella konkurrensmyndigheterna har agerat med kraft på de nationella marknaderna men framför allt därför att anmälningssystemet har avskaffats. GD Konkurrens har genom formella beslut avgjort 24 ärenden, vilket är mycket få beslut om man jämför med kontroll av koncentrationer, som resulterat i ett stort antal formella beslut (231) (28) utifrån förfarandet i den ändrade förordningen. I fortsättningen kommer antalet beslut att bli färre i och med att de nationella myndigheterna får behörighet i de flesta av dessa fall.

4.2.6

Bland de ärenden som behandlades var det flera som direkt påverkade konsumenterna eller var av särskilt intresse för dem. De enskilda besluten berörde sektorer som mobiltelefoni, radio- och tv-sändningar och luftfart (29), medan de sektorspecifika initiativen omfattade transportsektorn, fria yrken, motorfordon och media (30). I samtliga fall uppmärksammades missförhållanden vid prissättning, som omfattas av artikel 82, eftersom man använt oskäliga priser som utestänger konkurrenter vid försäljning av varor och tjänster (31).

4.3   Rätt till information och medinflytande

4.3.1

En ändamålsenlig konsumentpolitik måste bygga på att konsumenterna är delaktiga i de politikområden som berör dem, och de måste därför kunna påverka all politik som de hittills varit utestängda från. Redan i strategin för konsumentpolitik 2002–2006 (32) fastställdes målet att konsumentorganisationerna skulle kunna delta i EU:s politik. Ett år senare tillsattes en kontaktperson med ansvar för konsumentförbindelser inom GD Konkurrens.

4.3.2

Konsumentorganisationerna har ett forum – konsumentkommittén – där de kan bidra till den egentliga konsumentpolitiken, men det saknas tillräckliga möjligheter att delta på andra politikområden. Konsumentorganisationernas utmaning är i dag att skapa möjligheten och förmågan att under hela beslutsprocessen bidra till olika EU-initiativ. Det krävs minimikrav som gör det möjligt för konsumenterna att delta i rådgivande organ, vilket redan sker inom jordbrukssektorn, och framför allt i de nya rådgivande organ som har inrättats på vissa områden, till exempel transporter, energi och telekommunikationer, eller i andra nya organ som inrättas.

4.3.3

På det område som behandlas här finns det ingen formell kanal för konsumenternas deltagande. Man samråder inte ens med dem om ämnen som enligt fördraget är i deras intresse, däribland om samordnade förfaranden i artikel 81.3 och missbruk som begränsar produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna i artikel 82b. Därför är det såväl GD Konkurrens som konsumentorganisationernas uppgift att utifrån en gemensam utgångspunkt utforma mekanismer för deltagande och samråd i frågor med betydelse för den inre marknaden, vilket också påpekades i vitboken om styrelseformerna i EU (33).

4.3.4

GD Hälsa och konsumentskydd bör också ta sitt ansvar genom den permanenta rådgivande gruppen, som skulle kunna behandla konkurrensfrågor som får återverkningar på konsumenternas rättigheter.

4.3.5

Konsumenternas rätt till information om konkurrensfrågor har stärkts genom tillsättningen av den kontaktperson som står i förbindelse med konsumenterna. De europeiska konsumentorganisationerna hålls fortlöpande informerade och de nationella organisationerna och enskilda konsumenterna har tillgång till en webbplats (34) som även innehåller ett standardformulär för klagomål (35) mot företag som har förorsakat dem skada genom konkurrenssnedvridande metoder.

5.   Organisationer

För att konsumenternas rätt till information och deltagande skall tillgodoses på ett effektivt sätt anser EESK för det första att man bör säkerställa att konsumenterna blir legitimt företrädda genom sina organisationer, och för det andra att man fastställer inom vilket organ som detta deltagande kan verkställas i enlighet med vad som följer nedan.

5.1   Konsumentorganisationer

5.1.1

Konsumentorganisationerna omfattas av nationella lagar som uppställer ett antal minimikrav för att en organisation skall erkännas officiellt och vara legitim. Godkända organisationer har därmed rätt att försvara konsumenternas rättigheter om de skulle kränkas på grund av förbjudna affärsmetoder.

5.1.2

På europeisk nivå är alla fullt erkända och legitima organisationer registrerade av GD Hälsa och konsumentskydd. Det är dessa organisationer som får information och inbjuds till samråd samtidigt som de engageras i alla frågor som hittills har betraktats som deras ansvarsområde.

5.1.3

Det kan uppstå problem vid utövandet av denna något begränsade legitima funktion i samband med konkurrensfrågor eftersom det brukar handla om kränkning av konkreta konsumenträttigheter som är begränsade till vissa territorier och ämnen. Det behövs en bred diskussion om legitimitetsbegreppet innan beslut fattas på detta område.

5.2   Europeiska konkurrensnätverket

5.2.1

Genom förordning (EG) 1/2003 (36) och det så kallade moderniseringspaketet inrättades samarbetsformerna mellan kommissionen och konkurrensmyndigheterna i Europeiska konkurrensnätverket (ECN) (37). Nätverket inledde sin verksamhet 2003 genom en arbetsgrupp som studerade de mest allmänna frågorna, däribland nätverkets funktionssätt och kommunikationen mellan nätverksdeltagarna. I dag är nätverket i full verksamhet och består av 14 undergrupper som behandlar olika sektorsproblem (38).

5.2.2

Genom förordning 1/2003 ges nätverket resurser för ömsesidigt stöd och rätt att agera i enlighet med den behöriga myndighetens instruktioner samt, mer allmänt, att samla in alla uppgifter som krävs för att lösa olika ärenden. Nätverket har också till uppgift att utföra inspektioner som begärs av de nationella myndigheterna, och resultatet meddelas därefter enligt det fastställda förfarandet för att alla berörda parter skall ha tillgång till det.

5.2.3

Europeiska konkurrensnätverket har en mycket viktig roll inom programmet för förmånlig behandling, eftersom medlemsstaterna har undertecknat en förklaring där de förbinder sig att respektera de regler som fastställs i ovannämnda meddelande. Nätverket fungerar på så sätt som ett praktiskt instrument för de nationella domstolar som är kompetenta i konkurrensmål, samtidigt som domstolarna har till uppgift att hålla sig à jour med EG-domstolens rättspraxis (39).

5.2.4

Kommunikationen mellan nätverket, konkurrensmyndigheterna och domstolarna gör det möjligt att få kännedom om klagomål i fråga om avtal och missbruk av dominerande ställning samt om tillämpligt förfarande. På så sätt kan man snabbare fatta beslut än tidigare om vilken myndighet som skall utreda ärendet.

5.2.5

Europeiska konkurrensnätverkets verksamhet bidrar också till att upptäcka överträdelser, och denna närmast förebyggande roll minskar de negativa konsekvenserna för konkurrenterna och konsumenterna. En annan viktig uppgift är nätverkets roll vid begäran om undantag, där kräver att man bedömer om undantaget gynnar konsumenterna och om avtalet bör innehålla ett omnämnande av de konkreta vinster som kan förväntas för konsumenterna.

Bryssel den 5 juli 2006

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Handlingsplan för konsumentpolitiken 1999–2001.

(2)  SEK(2005) 805 slutlig, 17.6.2005. EESK:s yttrande: EUT C 110, 9.5.2006, s. 8.

(3)  London den 15 september 2005 under europeiska konsument- och konkurrensdagen.

(4)  Kommissionsledamot Mario Monti tillkännagav utnämningen av Juan Antonio Rivière y Martí i Rom den 6 december 2003.

(5)  EU:s konkurrenspolitik och konsumenterna. Publikationsbyrån i Luxemburg.

(6)  Se ”XXXIII:e rapporten om konkurrenspolitiken – 2003”, s. 6 ff., SEK(2004) 658 slutlig, 4.6.2004. EESK:s yttrande – EUT C 221, 8.9.2005.

(7)  Kontaktpersonen kan kontaktas via e-post: comp-consumer-officer@cec.eu.int.

(8)  Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, senare ändrad genom rådets förordning (EG) nr 411/2004 (EUT L 68, 6.3.2004); kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT L 123, 27.4.2004, s. 18). Dessutom har det publicerats en rad meddelanden och riktlinjer om de förfaranden som skall följas i kontakterna mellan konkurrensmyndigheterna och kommissionen, och mellan kommissionen och rättsmyndigheterna.

(9)  Kommissionens förordning (EG) nr 772/2004 av den 27 april 2004 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av avtal om tekniköverföring (EUT L 123, 27.4.2004, s. 11).

(10)  EG-domstolen har i rättspraxis tvingats definiera begreppet dominerande ställning eftersom detta inte definieras i fördraget. Enligt denna rättspraxis är det fråga om dominerande ställning om ett eller flera företag har en ekonomisk position som gör det möjligt för dem att förhindra reell konkurrens på marknaden genom att agera oberoende av konkurrenter, kunder och konsumenter.

(11)  Ärende COMP/C-1/37.451, 37.578, 37.579 – Deutsche Telekom AG, EUT L 263, 14.10.2003, s. 9.

(12)  Ärende Microsoft COMP/37/792.

(13)  Deutsche Telekom sänkte avsevärt sina paketavgifter för tillgång till Internet via bredband på sina fasta telenät.

(14)  Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer, EUT L 24, 29.1.2004; Kommissionens förordning (EG) nr 802/2004 av den 7 april 2004 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 139/2004, EUT L 133, 30.4.2004, s.1.

(15)  Förordning EEG/4064/89 (EGT L 395, 30.12.1989, s. 1), och de ändringar som har gjorts i den förordningen genom Österrikes, Finlands och Sveriges anslutningsakt, ändrades genom den nämnda förordningen. Den nya förordningen är alltså en omarbetning av alla relevanta rättsakter och av ändringen av de artiklar som har getts en tolkning genom domstolens rättspraxis.

(16)  Ärende T-102/96, där domstolen definierade begreppen ”dominerande ställning” och ”märkbar begränsning av konkurrensen” i syfte att ta med tidigare oklara situationer, t.ex. när det gäller oligopol.

(17)  Förordning (EG) nr 1228/2003 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel; EUT L 176, 15.7.2003, s. 1.

(18)  Direktiv 2002/77/EG (EGT L 249, 17.9.2002, s. 21).

(19)  KOM(2003) 715 slutlig.

(20)  Det finns en utförlig sammanfattning av åtgärderna i kommissionens XXXIII:e rapport om konkurrenspolitiken – 2003, s. 41 ff.

(21)  Kommissionen godkände inte den första versionen av avtalet mellan Air France och Alitalia utan begärde att andra berörda parter skulle framföra sina synpunkter. Kommissionen ändrade också löptiden på avtalet mellan British Airways och Iberia till sex år.

(22)  Förordning (EG) nr 261/2004 (EUT L 46, 17.2.2004, s. 1).

(23)  EUT C 233, 30.9.2003. s. 8.

(24)  Mål Wallenius/Wilhelmsen/Hyundai, 2002.

(25)  Mål IV/34.018, EGT L 268, 20.10.2000, s. 1.

(26)  KOM(2005) 672 slutlig; 19.12.2005.

(27)  Se EESK:s yttrande – INT/263 – AS 1038/2005; föredragande Jorge Pegado Liz.

(28)  Se kommissionens årsrapport – 2003, s. 191 ff.

(29)  Se ruta 3 i årsrapporten för 2003, s. 29, om missbruk i telekommunikationssektorn; ruta 2 i årsrapporten för 2004, s. 28; utnyttjande av näten för tv-sändning och försäljning av sporträttigheter i årsrapporten för 2004, s. 43.

(30)  Se årsrapport 2004, transporter, s. 52; fria yrken i årsrapport för 2003, s. 60; distribution av motorfordon i årsrapport för 2004, s. 44.

(31)  Målet British Telecommunications, EGT L 360, var särskilt betydelsefullt eftersom det gällde ett statligt monopol.

(32)  Meddelande från kommissionen om ”Strategi för konsumentpolitik 2002–2006”; KOM(2002) 208 slutlig.

(33)  KOM(2001) 248 slutlig.

(34)  Internetadress:

http://europa.eu.int/comm/consumers/redress/compl/index_en.htm

(35)  Finns som bilaga.

(36)  Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, ändrad genom förordning (EG) nr 411/2004; EUT L68, 6.3.2004.

(37)  Meddelande från kommissionen om samarbete inom nätverket för konkurrensmyndigheter; EUT C 101, 27.4.2004.

(38)  Under 2004 behandlades 298 ärenden, varav 99 överlämnades av kommissionen och 199 av de nationella konkurrensmyndigheterna.

(39)  Kommissionens meddelande om samarbete mellan kommissionen och medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget; EUT C 101 27.4.2004, s. 54.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/10


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Mer forskning och innovation – Att investera i tillväxt och sysselsättning: En gemensam strategi

KOM(2005) 488 slutlig

(2006/C 309/02)

Den 12 oktober 2005 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén omovannmda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Lucia Fusco.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för och 3 nedlagda röster:

1.   Bakgrund och sammanfattning av kommissionens meddelande

1.1

Kommissionens meddelande syftar till att presentera en gemensam strategi  (1) för forskning och innovation inom ramen för genomförandet av Lissabonprogrammet som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000, enligt vilket unionen senast 2010 skall bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Rådet ställde sig bakom kommissionens förslag i meddelandet ”Mot ett europeiskt forskningsområde” (2).

1.2

Vid sitt möte i Barcelona 2002 fastställde Europeiska rådet i en resolution målet att FoU-investeringarna i Europa skall uppgå till 3 % av BNP senast år 2010 samt att de privata investeringarna skall uppgå till 2/3. Vid sitt möte i Bryssel i mars 2003 efterlyste Europeiska rådet konkreta åtgärder.

1.3

I kommissionens meddelande ”Investering i forskning: en handlingsplan för Europa” av den 30 april 2003 fastställs de åtgärder som krävs på nationell och europeisk nivå i enlighet med ett första meddelande från september 2002, ”Mer forskning för Europa: mot 3 % av BNP” (3). De första officiella siffrorna avseende forskning och utveckling visar att FoU-intensiteten 2003 nästan låg helt stilla på 1,93 % av BNP i EU-25. Endast Finland och Sverige hade uppfyllt målsättningarna.

1.4

Europeiska rådet återlanserade (4) Lissabonstrategin i mars 2005. Den gemensamma politiska viljan bekräftades på nytt i oktober 2005 i Hampton Court vid det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer som ett svar på det starka behovet av ökad konkurrenskraft på den globala marknaden.

1.5

Kommissionens första initiativ efter återlanseringen av Lissabonstrategin rörde ett europeiskt informationssamhälle senast 2010 (i2010) (5) där kommissionen uppmanade medlemsstaterna att fastställa nationella prioriteringar för informationssamhället i nationella reformprogram som skulle läggas fram senast i mitten av oktober 2005 för att kunna bidra till de mål som fastställts i meddelandet om i2010.

1.6

Motiveringen till de alternativ och åtgärder som föreslogs hade sitt ursprung i både inre och yttre faktorer: Dels hård global konkurrens, dels stelhet och fragmentering på de nationella marknaderna som innebar ett behov av att skapa ett gemensamt europeiskt område och att öka högkvalificerade arbetstagares rörlighet. Kommissionen konstaterar att dess befogenheter på området är begränsade, men strävar efter en roll som ”katalysator”.

1.7

Kommissionen vill i meddelandet stärka banden mellan forskning och innovation genom en forskningspolitik som är inriktad på att få fram nya kunskaper och deras tillämpningar samt en forskningsstruktur och en innovationspolitik som fokuserar på att omvandla kunskap till ekonomiskt mervärde och kommersiella framgångar. Inom ramen för arbetet för bättre lagstiftning skall alla åtgärder som kan påverka konkurrenskraften underställas en konsekvensanalys.

1.8

I utvärderingen som åtföljer meddelandet diskuteras tre politiska alternativ varav det sista väljs (6):

Att inte göra något alls.

En integrationspolitik.

En gemensam strategi.

1.9

Den handlingsplan som föreslås i meddelandet innehåller fyra delar:

Forskning och innovation centrala för EU:s politik.

Forskning och innovation centrala för EU:s finansiering.

Forskning och innovation centrala för näringslivet.

Förbättrade strategier för forskning och innovation.

1.10

19 åtgärder föreslås inom tre huvudområden: offentlig politik och lagstiftning, finans och beskattning (7) samt de privata aktörernas roll (8).

1.11

Detta meddelande ligger visserligen i linje med föregående meddelande från 2003, men kommissionen har lagt till förslaget om att de nationella reformprogrammen skall innehålla kraftfulla insatser för forskning och utveckling. De nationella reformprogrammen kommer att stödjas av gemenskapsfinansiering inriktad på verksamhet av europeiskt intresse, stöd för utvecklingen av samordnad politik och förbättrade plattformar för ömsesidigt lärande på alla områden där samarbete över gränserna ger ett stort mervärde. FoU-satsningarna har en särskild ställning i stabilitetspakten: utgifter på detta område tillåts överskrida 3 % av underskottet.

1.12

EESK har också beslutat beakta Esko Aho-rapporten, som visserligen inte omfattas av detta samråd, eftersom kommissionen i punkt 3.1 (”Investera mer i kunskap och innovation”) i sitt meddelande till Europeiska rådet inför vårtoppmötet 2006 inte hänvisar till KOM(2005) 488 slutlig, utan till Esko Aho-rapporten. EESK beklagar att denna rapport inte har varit föremål för föregående samråd och utvärdering, men kommer hädanefter att inkludera den i diskussionen.

1.13

I oktober 2005 utsågs i Hampton Court en grupp på fyra personer med Esko Aho som sammankallande. I rapporten, som kommissionen fick i januari 2006 och som skall läggas fram för Europeiska rådets vårtoppmöte 2006, presenteras rekommendationer för att påskynda genomförandet av initiativ som tagits på europeisk och nationell nivå för forskning och innovation. Denna rapport har föreliggande meddelande som utgångspunkt, men föreslår ytterligare integrering (alternativ 2, SEK(2005) 1289). Rapporten lades fram för rådet (konkurrenskraft) samt vid Europeiska rådets möte i Bryssel i mars 2006. Europeiska rådet noterade betydelsen av Aho-rapporten och uppmanade kommissionen att utvärdera denna till i september 2006 (9).

2.   Allmänna kommentarer

2.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande vars utgångspunkt är partnerskapet för tillväxt och sysselsättning, som syftar till att täcka hela spektrumet i fråga om forskning och innovation, inbegripet icke-teknisk innovation. I meddelandet skisseras åtgärder som skulle gå utöver Barcelonamålet (10) på 3 %, och gemenskapens åtaganden beskrivs i allmänna termer. Mer i detalj redovisas befintliga och kommande åtgärder till stöd för forskning och innovation (11).

2.2

Precis som det står i meddelandet ökar den globala konkurrensen om investeringar i forskning och innovation, även i tillväxtländer som Kina, Indien och Brasilien. ”Klyftan mellan Europeiska unionen och USA när det gäller forskningsinvesteringar ligger redan på över 120 miljarder euro/år och den växer snabbt (12)”. För Europas del är konkurrensen så hård att ingen medlemsstat kan lyckas på egen hand. Gränsöverskridande samverkanseffekter är det enda sättet att främja forskning och innovation och att omvandla dessa i tillväxt och sysselsättning. Dessutom behövs forskning och innovation för att göra EU:s ekonomi mer hållbar, hitta lösningar för ekonomisk tillväxt och främja social utveckling och miljöskydd.

2.3

Med handlingsplanen har en majoritet av medlemsstaterna börjat införa nationella åtgärder för att stimulera FoU inom den privata sektorn med målsättningar som innebär att forskningsinvesteringarna skulle uppgå till 2,6 % av BNP år 2010. Det skattemässiga incitamentet har här särskild betydelse (13). Trots det tycks emellertid forskningsintensiteten inom EU mer eller mindre ha stagnerat, också inom den privata sektorn. Situationen är oroväckande.

2.4

Motiveringen till åtgärderna öppnar diskussionen om jämförelserna mellan produktiviteten i EU-länderna och övriga länder.

2.4.1

För det första finns det flera olika definitioner av vad produktivitet är (mängd av producerade varor och tjänster per enhet av produktionsfaktorerna). Det mått som oftast används tar hänsyn till en enda faktor – arbetskraften – med produktionen per timme och person inom industrisektorn som indikator. Dessa uppgifter är lätta att få fram men mäter inte allt, och kapitalet tas inte med i produktionsprocessen.

2.4.2

För det andra bör man inte dra några generella slutsatser vid en jämförelse mellan Europa och USA, utan i stället urskilja viktiga skillnader per sektor och stat, även inom ett land som USA. Det finns konkurrenskraftiga sektorer och länder inom EU med kraftig produktivitetsökning. Ser man till hela EU menar O'Mahony och van Ark (2003) att beräkningen av kostnaden per arbetsenhet inom tillverkningsindustrin tyder på att Europeiska unionen inte är konkurrenskraftig i förhållande till USA inom högteknologisektorerna, men däremot på andra områden. Emellertid är det de låga lönerna i tredjeländer – inte USA – som utgör den främsta konkurrenten inom den traditionella industrin, vilket innebär svåra påtryckningar på EU. Dosi, Llerena och Labini (2005) ställer sig mer kritiska och anser inte att frågan som rör behovet av en europeisk industripolitik bör beläggas med tabu.

2.4.3

För det tredje vore total faktorproduktivitet eller total factor productivity (TFP) det bästa måttet, med en justering av BNP:n till följd av skillnaderna i input (Calderon, 2001). På så vis skulle man även kunna göra en bättre jämförelse mellan länderna. För att förklara produktivitetsskillnaderna mellan länderna har man i empiriska studier delat in faktorerna för produktivitetsökning (arbetskraft och/eller total faktorproduktivitet) i tre grupper. Med hänsyn till att de olika länderna är beroende av varandra pekar dock Calderon på att skillnaderna när det gäller den totala faktorproduktiviteten mellan länderna kan bero på hur snabbt ny teknik sprids (via handeln, direktinvesteringar i utlandet eller migration) (14).

2.4.4

Om skillnaden verkligen ligger i spridningstakten innebär det att innovativa små och medelstora företag spelar en viktig roll för spridningen och för skapandet av nya marknader. Av samma anledning skulle även valet av strategiska prioriteringar avseende forskning och innovation kunna bidra till en snabbare kunskapsspridning.

2.4.5

Att få fram kvalificerad personal och att få ut investeringarna till företagen är också ett problem både i USA och i Europa, i synnerhet med konkurrensen från Kina, som behöver ytterligare 75 000 högkvalificerade arbetstagare för att kunna bli en tjänsteekonomi.

2.5

Mot denna bakgrund präglas valet av politik av två makrofaktorer. Å ena sidan skulle det behövas organisatorisk innovation, en förutsättning för teknisk innovation (Lam 2005 och OECD 2005), något som också gäller för EU-institutionerna (Sachwald 2005, Sapir m.fl. 2003, Esko Aho 2006). Å andra sidan skulle skälet till att företagen inte investerar tillräckligt mycket i FoU och innovation vara att det saknas en innovationsvänlig marknad för nya produkter och tjänster (Esko Aho 2006). EESK noterar emellertid att företagaranda och risktagande fortfarande är mycket viktiga faktorer.

2.6

Marknadens oförmåga att fungera som drivkraft för innovation är allmänt erkänd i litteraturen, från Arrow (1962) till Dasgupta och Stiglitz (1980). Kommissionens ramprogram bygger i huvudsak på aktivt stöd på mikronivå till företagens FoU, på en stödmix till FoU och på att främja samarbete för att övervinna de största hindren (underlätta sökandet efter partner och främja gemensam dynamik genom att åstadkomma fördelar i samband med marknadsintroduktion, vertikal integration och skalfördelar). Dessa initiativ har emellertid inte varit tillräckliga för att skapa en hållbar dynamik för innovation inom hela EU.

2.7

EESK välkomnar kommissionens tonvikt vid mellannivån, sektorsnivån och den gränsöverskridande nivån. Partnerskap, nätverk, kompetenskluster, företagskluster, forum och dialog är instrument som visar på betydelsen av förbindelser, yttre påverkan och kunskapsspridning såväl mellan företag och organisationer som geografiskt för att underlätta innovation. Dessa samordningsområden gör det lättare att fastställa vilka faktorer som påverkar investeringsnivån i fråga om innovation samt flaskhalsar.

2.8

Tillvägagångssättet och de föreslagna åtgärderna åtföljs emellertid inte av några budgetindikationer trots att avsevärda resurser och stor samordningskapacitet kommer att krävas för att lyckas. Dessutom påminner kommissionen, på samma sida i meddelandet till Europeiska rådets vårtoppmöte 2006 som innehåller den enda hänvisningen till föreliggande meddelande, om följande: ”Lagstiftningsförslag har dock ingen praktisk effekt förrän de har antagits av rådet och Europaparlamentet. Många av finansieringsåtgärderna är dessutom beroende av slutförhandlingarna om och genomförandet av budgetplanen för 2007–2013”. De åtgärder som föreslås har endast vägledande karaktär.

2.9

EESK uppmanar kommissionen att så snart som möjligt tillhandahålla budgetindikationer och ett tydligt system för uppföljning och utvärdering av detta meddelande, med angivande av tidsgräns (t.ex. 2008). EESK anser dessutom att det behövs en rapport från kommissionen som sammanfattar alla rapporter från expertgrupper som har en direkt koppling till meddelandet, samt en utvärdering av de rekommendationer som lagts fram. Indikationerna måste ligga i linje med de alternativ och åtgärder som har fastställts. När det slutligen gäller insatserna för att få bukt med den nuvarande fragmenteringen finns det skäl att kartlägga vilka personer som ansvarar för samordning av de åtgärder som anges i KOM(2005) 488 på alla nivåer, i regioner, medlemsstater och EU-institutioner. Kommissionen har gjort utomordentliga insatser när det gäller resultattavlorna per land där institutionerna för forskning och innovation beskrivs. Detta arbete skulle kunna ligga till grund för en kartläggning. Det vore också intressant med en diskussion om erfarenheterna från den ”virtuella byrå” som USA har när det gäller forskning och innovation.

2.10

EESK noterar också att centrala begrepp (forskning, innovation, kunskap och teknik) inte är definierade i meddelandet. Kommissionen har dock stött mellaneuropeiska forskningsinsatser för att nå fram till dessa definitioner. Eurostat och OECD har definierat innovation. Den senaste europeiska resultattavlan för innovation avseende kvoten mellan input och output för innovation utvecklar begreppet innovationseffektivitet och betraktar FoU som input för innovation. Dessutom finns det skäl att bättre särskilja åtgärder avsedda för forskning och innovation som sådana, och politik för att främja villkor som leder till innovation (till exempel utbildning, åtgärder för att ta emot och tillhandahålla en struktur för rörliga arbetstagare, stöd till småföretag och mindre gynnade regioner i samband med IKT-penetration där kostnaderna proportionellt sett är högre än för andra aktörer), det vill säga mellan innovation i betydelsen nya produkter och tjänster på marknaden och innovation som process. Det förstnämnda är ett nödvändigt villkor, men inte tillräckligt för att skapa dynamisk inhemsk tillväxt.

2.11

EESK bedriver ett mycket aktivt uppföljningsarbete på området, och har avgett flera yttranden om de frågor som tas upp i föreliggande meddelande. Av utrymmesskäl vill vi endast kortfattat nämna några av dem. I yttrandet om ett europeiskt forskningsområde (CESE 595/2000) behandlas redan samliga de frågor som tas upp i föreliggande meddelande, framför allt i punkt 7 ”Forskning och teknisk innovation” och punkt 8 om behovet av ”personalutbyte mellan forskningsinstitutioner och industrin”.

2.12

I EESK:s yttrande CESE 724/2001 om vetenskap och samhälle framhölls grundforskningens betydelse för de flesta stora upptäckter. I yttrandet om grundforskningen i Europa (15) och samspelet mellan grundforskning och tillämpad forskning understryker man frågan om patent (punkt 2.5). EESK framhåller vikten av att snarast införa ett ”europeiskt” gemenskapspatent som inför en sådan skonfrist som redan är vanlig i USA från det att en vetenskaplig upptäckt görs till det att den får patent. Detta gemenskapspatent bör gå att erhålla snabbt och till låg kostnad. EESK beklagar förseningen till följd av språkproblem.

2.13

I sitt yttrande om forskare inom det europeiska området för forskningsverksamhet stödde kommittén den europeiska stadgan för forskare (16), och i punkt 5.4 höll man med om att det är mycket viktigt med ett utbyte mellan den akademiska världen och näringslivet. Vidare rekommenderades att man bättre skulle ta till vara forskare med lång erfarenhet och sörja för överensstämmelse och erkännande vad gäller olika komponenter som social trygghet och boende, samtidigt som familjesammanhållningen ansågs vara viktig (punkt 5.5.5). Yttrandet om vetenskap och teknik (17) bör också nämnas. I yttrandet om sjunde ramprogrammet för forskning (CESE 1484/2005) diskuterar EESK betydelsen av programmet, finansieringen och organisationen i underprogram och nio forskningsområden om vilka EESK (18) har avgett särskilda yttranden (19).

2.14

I sitt yttrande om konkurrenskraft och innovation 2007–2013 (20) påpekar EESK betydelsen av att de små och medelstora företagen, liksom arbetsmarknadsparterna, deltar i innovationsarbetet (21). De måste involveras ordentligt för att bli framgångsrika på innovationsområdet. I det yttrande som håller på att utarbetas om ”En politik till stöd för EU:s tillverkningsindustri – mot en mer integrerad industripolitik” välkomnas sektorsinriktningen, men kommittén påminner om att det inte finns någon budget för samordningen, som kräver resurser. Kommittén hoppas att arbetstagarnas kompetensutveckling som även fortsättningsvis är en sektorsövergripande fråga kommer att få tillräcklig uppmärksamhet. Denna mer integrerade industripolitik är mycket viktig eftersom tillverkningsindustrin sysselsätter över 34 miljoner människor och står för över 80 % av EU:s utgifter för forskning och utveckling i den privata sektorn.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

EESK välkomnar särskilt kommissionens satsning på ett konkurrenskraftigt europeiskt system för immateriella rättigheter och bestämmelser för spridning av forskningsresultat (2007–2013), och rekommenderar att man riktar särskild uppmärksamhet mot förvaltningen av patent på innovationer i och genom de instrument som nämndes ovan i punkt 2.7.

3.2

Ett bättre system för kunskapsspridning är av avgörande betydelse för konkurrenskraften. Man bör uppmärksamma initiativen till innovationscentrum och kommissionens idé att inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP) ge små och medelstora företag förmånscheckar för konsulttjänster i samband med innovationsstrategierna. Gränsöverskridande kluster skulle underlätta spridningen, och deras betydelse kommer att framhållas i ett kommande meddelande om kluster i EU. Från om med 2006 kommer en databas över kluster att byggas upp.

3.3

EESK vill framhålla betydelsen av den sociala dimensionen när det gäller innovation samt åtgärderna för att ta bättre vara på det mänskliga och sociala kapitalet som produktionsfaktor i fråga om forskning och innovation. Vi hoppas att nästa version av Oslohandledningen (OECD-Eurostat) kommer att innefatta statistik som beaktar detta, inklusive indikatorer för humankapitalets kvalifikationer och för andra instanser – universitet och andra utbildningsinstitutioner samt plattformar som består av företrädare för både näringsliv, statliga organ och universitet – som produktionsfaktorer i fråga om innovation.

3.4

När det gäller statligt stöd till innovation, som skulle kunna ha en avgörande hävstångseffekt på företagens utgifter för forskning, ser EESK positivt på den uppmärksamhet som riktas mot småföretagen. EESK vill uppmana kommissionen att betrakta skapandet av nya arbetstillfällen som en investering i forskning och innovation, om arbetstillfällena har innovation som målsättning. EESK understryker också nödvändigheten av att främja etablering (”start-ups”) av innovativa små och medelstora företag genom instrument som riskkapitalfonder, inbegripet Europeiska investeringsfonden.

3.5

Mot bakgrund av den globala konkurrens som nämns i punkt 2.4.5 är tillgången till lämpliga mänskliga resurser anpassade till samtliga nivåer en viktig faktor i fråga om innovation. I meddelandet koncentrerar man sig på de vetenskapliga resurserna. Man bör emellertid också ta hänsyn till det icke-vetenskapliga kvalificerade arbetet. Dessutom måste man få till stånd en jämvikt när det gäller utbud och efterfrågan på särskilda egenskaper och kunskap inom de olika sektorerna. För att kunna hitta effektiva och snabba lösningar borde alla arbetsmarknadsparter och aktörer göras delaktiga. EESK uppmanar kommissionen att inleda en debatt i denna fråga.

3.6

För att uppnå rörlighet bör man på samma sätt ta fram gemensamma europeiska förteckningar över kvalifikationer som behövs i de olika sektorerna eller temana, och i samband med detta inte glömma utbildningskvaliteten (värderingar, lika möjligheter). Eftersom GD Sysselsättning och GD Utbildning och kultur också behandlar frågor som rör ”mänskliga resurser”, är det viktigt att i föreliggande meddelande beakta deras initiativ avseende forskning och innovation i syfte att täcka hela spektrumet.

3.7

EESK uppmanar kommissionen att främja forskning och innovation inom alla sektorer – konkurrenskraften är ett problem inte enbart inom högteknologisektorn. Den strategiska förvaltningen av de förändringar som följer på en massiv absorption av ny teknik i småföretagen skulle kunna integreras i de föreslagna åtgärderna. Arbetsmarknadsparternas och andra berörda aktörers deltagande är av stor betydelse i detta sammanhang.

3.8

EESK instämmer i Esko Aho-rapportens påpekande att företag med fler än 250 arbetstagare inte får tillräcklig uppmärksamhet, och ett skäl till detta är att definitionen av små och medelstora företag är alltför begränsad i förhållande till USA och Japan. EESK ser den särskilda satsningen på finansieringen av de innovativa småföretagen som något som är nödvändigt för att skapa en europeisk ekonomi präglad av innovation med social sammanhållning. Det är inte överraskande att Paxis-regionen Emilia-Romagna är en av de mest aktiva även om andra innovationsindikatorer i Italien är mindre gynnsamma. Stödtjänster till företag bör också präglas av specialisering för att kunna svara på särskilda behov i småföretag av olika former (kooperativ, andra företag i den sociala ekonomin, osv.).

3.9

EESK skulle gärna se att kommissionen nämner de forsknings- och innovationsinsatser som inbegriper andra regioner. Kommissionens anlägger ett globalt synsätt i resultattavlorna och i flera initiativ. Efter meddelande 346 av den 25 juni 2001 om det europeiska forskningsområdets internationella dimension uttryckte INCO (sjätte ramprogrammet för forskning) åsikten att tredjeländer skulle kunna delta, vilket skulle fortsätta även inom ramen för det sjunde ramprogrammet. Dessa åtgärder skulle kunna lyftas fram i ett särskilt avsnitt. Den roll som stadsmiljön och storstäderna spelar när det gäller innovation förtjänar också att studeras ytterligare.

3.10

EESK rekommenderar kommissionen att utvärdera den tidsmässiga samordningen när det gäller tekniska investeringar, liberalisering och omstrukturering med tanke på att företagen, i synnerhet de större företagen, måste ta hänsyn till förändringar i företagskontrollen och samtidigt göra insatser vad avser investeringar i forskning och innovation (i fråga om till exempel energi, transporter och nätverksindustrier).

3.11

EESK vill för övrigt påpeka att det kan bli nödvändigt att försöka hitta en balans mellan innovationsfrämjande åtgärder för marknadsföring och licensiering i samband med nya produkter och tjänster å ena sidan och konkurrenssituationen å andra sidan.

3.12

Kommittén anser att innovation är en faktor som bidrar till en konkurrenskraftig ekonomi med social sammanhållning, inte ett självändamål. EESK är medveten om svårigheterna, men vill ändå uppmana kommissionen att upprätta statistik och främja studier för att kunna mäta sambanden mellan innovation, konkurrenskraft och social sammanhållning för att på ett tydligt och effektivt sätt kunna utvärdera resultaten och informera medborgarna om dem på ett övertygande sätt. Som andra påpekat handlar det om att bygga en ambitiös konstruktion med tekniskt sett djärva uppdrag som motiveras av deras inneboende sociala och politiska värde (Dosi m.fl., 2005).

3.13

Eftersom EESK betraktar innovation som ett system uppmanar vi kommissionen att samordna sina insatser med Europeiska investeringsbanken (EIB) för att säkerställa samverkanseffekter mellan bankens program, Europeiska investeringsfonden, sjunde ramprogrammet för forskning och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. På detta sätt kan innovationen utgöra ett dynamiskt och välstrukturerat system.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  SEK(2005) 1289, bilaga till KOM(2005) 488 slutlig. Konsekvensanalys, där kommissionen väljer det tredje alternativet, en gemensam strategi.

(2)  EGT C 204, 18.7.2000.

(3)  KOM(2002) 499 slutlig.

(4)  ”Att arbeta tillsammans för tillväxt och sysselsättning: Nystart för Lissabonstrategin” (KOM(2005) 24 slutlig), 2.2.2005, och ”Gemensamma insatser för tillväxt och sysselsättning: gemenskapens Lissabonprogram” (KOM(2005) 330 slutlig), 20.7.2005.

(5)  KOM(2005) 229 slutlig och SEK(2005) 717 av den 1 juni 2005 om ”i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning” för att främja tillväxt och sysselsättning i informationssamhällets näringsgrenar och i medierna. Meddelandet är inriktat mot den ekonomiska sektor inom EU som står för 40 % av produktivitetsökningen och 25 % av BNP-ökningen inom EU.

(6)  SEK(2005) 1289, konsekvensanalys (ej översatt till svenska).

(7)  Mobilisera offentliga och privata resurser, skattemässiga incitament, de europeiska strukturfonderna och de små och medelstora företagens tillgång till finansiering.

(8)  Partnerskap mellan universitet och näringsliv, innovationscentrum och kluster, proaktiva företagsstödtjänster för att stimulera forskning och innovation.

(9)  Slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel den 23–24 mars 2006.

(10)  INI/2006/2005: 12.10.2005, i enlighet med analysen i KOM(2005) 488 slutlig (Europaparlamentet).

(11)  SEK(2005) 1253, bilaga till KOM(2005) 488 slutlig, ”Faser i genomförandet”.

(12)  KOM(2003) 226 slutlig, punkt 2.

(13)  Åtta medlemsstater har redan infört sådant stöd och i dessa länder utgör det 13 % av de direkta investeringarna i forskning.

(14)  Se Calderon 2001, s. 19.

(15)  EUT C 110, 30.4.2004.

(16)  EUT C 110, 30.4.2004.

(17)  EUT C 157, 26.6.2005.

(18)  EUT C 65, 17.3.2006.

(19)  Nanoteknik, bioteknikforskning, forskning på hälsoområdet, informationsteknik, energiforskning (inklusive forskning om fusionsenergi), rymdforskning och säkerhetsforskning.

(20)  EUT C 65, 17.3.2006.

(21)  ”98 % av företagen i Europa är små och medelstora företag. De står för 55 % av arbetstillfällena inom den privata sektorn. De små och medelstora företagen har en stor potential i fråga om innovationer i produktionsprocesser och produkter och tjänster.”


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/15


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004”

KOM(2005) 567 slutlig – 2005/0227 (COD)

(2006/C 309/03)

Den 10 januari 2006 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Adrien Bedossa.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 150 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Sammanfattning

1.1

Detta förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/93/EG och förordning (EG) nr 726/2004 välkomnas.

1.2

Med tanke på att de vetenskapliga framstegen, särskilt på bioteknikområdet, går allt snabbare framstår det som viktigt att agera klart, tydligt och kompetent.

1.3

Syftet med detta förslag är att förse de avancerade terapierna med en enhetlig ram, att fylla ett lagstiftningsmässigt tomrum och att stärka möjligheterna till särskild utvärdering inom Europeiska läkemedelsmyndigheten vad avser dessa nya områden. På detta sätt kan man

tillhandahålla ett snabbt svar på patienternas krav och på förväntningarna inom de branscher som sysslar med forskning och utveckling inom regenerativ medicin,

garantera en hög hälsoskyddsnivå för europeiska patienter,

skapa allmän klarhet angående rättsläget samtidigt som det finns en flexibilitet på det tekniska planet som möjliggör anpassningar till verkligheten och den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

1.4

Med tanke på de särskilda egenskaperna hos läkemedel för avancerad terapi är det viktigt med ett gediget och heltäckande regelverk som är direkt tillämpligt i alla medlemsstater.

1.5

En förordning anses därför vara det lämpligaste rättsliga instrumentet, särskilt som det är osannolikt att den aktuella folkhälsofrågan om läkemedel för avancerad terapi kommer att få en lösning i EU om inte en särskild lagstiftning införs på området.

1.6

Detta förslag innehåller några aspekter som med anledning av den definition som ges kan innebära problem vid tillämpningen av förslaget till direktiv om medicintekniska produkter. I den slutgiltiga texten måste ett antal frågetecken och eventuella tveksamheter klargöras:

Vilket syfte fyller de nya bestämmelserna? Områdena läkemedel för avancerad terapi som används i genterapi och cellterapi regleras ju redan genom särskilda direktiv om läkemedel.

Definitionerna i artikel 2b tycks komplicerade och är av underordnad betydelse.

Det står också klart att nationell lagstiftning om läkemedel kan hindra tillämpningen av den europeiska lagstiftningen.

Det hade varit bättre att i detta fall använda ett mer flexibelt tillvägagångssätt, exempelvis ömsesidigt godkännande.

När det gäller autologa produkter av icke industriellt ursprung inom sjukvårdssektorn väcks också frågan om gränsfallsprodukter av annat ursprung och vad avser den europeiska tillämpningen.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

En granskning av förslaget till förordning artikel för artikel ger upphov till vissa kommentarer, frågor och rekommendationer. Artikel 2 – Definitioner (1):

2.2

Definitionerna av genterapi och somatisk cellterapi ger inte upphov till några problem allmänt sett – med tanke på det perspektiv och den erfarenhet som finns råder numera samförstånd. Dessa produkter betraktas som läkemedel och regleras redan som sådana inom gemenskapen.

2.2.1

Definitionen av vävnadstekniska produkter är svårare. I dess nuvarande lydelse fastställs i artikel 2.1 b, första strecksatsen att en vävnadsteknisk produkt ”innehåller eller består av … celler eller vävnader…” utan att specificera ”som en integrerad del”. Alltså ingår i innovativa medicinska produkter också medicintekniska produkter som innehåller vävnadstekniska produkter med en kompletterande funktion. Detta gör bestämmelserna i det aktuella direktivförslaget om medicintekniska produkter meningslösa.

2.2.2

Formuleringen i den andra strecksatsen i artikel 2.1. b kan också ge upphov till problem vid tillämpningen och överlappning med direktivet om medicintekniska produkter. Eftersom vävnadstekniska produkter omfattas av lagstiftningen rörande medicintekniska produkter vore det önskvärt att hänvisa till deras huvudsakliga syfte: att behandla och förebygga sjukdomar, eller att förändra fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan i stället för att endast nämna deras egenskaper för ”regenerering, återställande eller ersättning av mänsklig vävnad”, som också kännetecknar några typer av medicintekniska produkter.

2.3

Det bör understrykas att stora satsningar gjorts för att i möjligaste mån fastställa vad som är en ”vävnadsteknisk produkt”. Det framgår emellertid inte helt klart var skillnaden ligger i förhållande till cellterapi (benmärgstransplantation, transplantation av stamceller, transplantation av blod från navelsträng, adulta stamceller, embryonala stamceller osv.).

2.4

I syfte att förtydliga denna definition föreslår kommittén att exempel på produkter som för närvarande betraktas som vävnadstekniska produkter får fungera som vidare diskussionsunderlag. På så vis kan förståelsen förbättras, vilket är viktigt med tanke på den debatt och de kontroverser som finns, i synnerhet vad avser embryonala stamceller.

2.5

De etiska aspekterna utgör emellertid inget problem, bortsett från användningen av mänskliga embryonala stamceller.

2.6

Huvudfrågan i diskussionen rör hur stamcellerna produceras. I synnerhet är det frågan om cellproduktion genom cellkärnöverföring (kloning) som innebär svåra etiska frågor, och inget verkligt samförstånd har vuxit fram inom EU hittills. De betänksamheter som för närvarande förs fram rör risken för reproduktiv kloning, olaglig handel med äggceller samt handel med mänskliga organ.

2.7

Dessa metoder fördöms f.ö. i den europeiska konventionen om bioetik (Oviedokonventionen, 1998) och av den internationella bioetiska kommittén (IBC).

2.8

Så länge EU:s medlemsstater inte är eniga är användningen av mänskliga embryonala stamceller följaktligen en nationell fråga.

2.9

Den precisering som ges i skälen (2) är alltså av central betydelse eftersom man där tydligt beaktar debatten och påminner om att regleringen av läkemedel för avancerad terapi på gemenskapsnivå inte bör ”utgöra något hinder för de beslut som medlemsstaterna fattar om huruvida de skall tillåta användningen av särskilda typer av mänskliga celler, t.ex. embryonala stamceller eller djurceller”.

2.10

Förordningen ”bör inte heller påverka tillämpningen av nationell lagstiftning som förbjuder eller begränsar försäljning, tillhandahållande eller användning av läkemedel som innehåller, består av eller härrör från sådana celler”.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

Harmoniseringen av principerna när det gäller alla övriga moderna biotekniska läkemedel som för närvarande regleras på gemenskapsnivå omfattas redan av ett centraliserat förfarande för godkännande som innefattar en gemensam vetenskaplig utvärdering av läkemedlets kvalitet, säkerhet och effekt.

3.2

På grund av sin särskilda natur kräver emellertid dessa avancerade terapier andra prekliniska och kliniska förfaranden än behandlingar inom ramen för den klassiska medicinen, bland annat när det gäller sakkunskap, riskhanteringsplanering och läkemedelsövervakning efter godkännande för försäljning.

3.3

I föreliggande förslag till förordning understryks med kraft behovet av att inom kommittén för utvärdering av humanläkemedel (CHMP (3)) utveckla särskild sakkunskap för utvärderingen av dessa produkter, bl.a. genom att knyta patientföreningar till utvärderingsgrupperna.

3.4

Förslaget att tillsätta en kommitté för avancerade terapier (CAT (4)), som Europeiska läkemdelsmyndighetens kommitté för humanläkemedel bör samråda med vid bedömningen av uppgifter som rör läkemedel för avancerad terapi, innan den utfärdar sitt slutliga vetenskapliga yttrande är därmed av avgörande betydelse.

3.5

Inrättandet av en sådan kommitté för avancerade terapier gör det möjligt att samla de bästa sakkunniga som finns tillgängliga på gemenskapsnivå när det gäller avancerade terapier (det är ganska få) och valda företrädare för berörda parter.

3.6

Inrättandet av en sådan kommitté är motiverat eftersom man därigenom kan fastställa inte bara vetenskapliga förfaranden, utan också normer för god klinisk sed och god tillverkningssed, och man kan följa utvärderingen ända fram till godkännandet för försäljning och även efteråt.

3.7

Följande påminnelse är viktig: ”Av principiella skäl bör mänskliga celler eller vävnader som används i läkemedel för avancerad terapi anskaffas genom frivillig donation utan ersättning.” På detta sätt bidrar man till den ständiga omsorgen om att säkerhetsnormer skall uppfyllas vad avser vävnad och celler, man undviker risken för handel med mänskliga organ och man bidrar därigenom till skyddet av människors hälsa.

3.8

Den rådgivande roll som Europeiska läkemedelsmyndigheten spelar bekräftas, och denna roll kommer att vara avgörande på alla nivåer, vare sig det rör produktion av läkemedel för avancerad terapi, god tillverkningssed, regler för produktresumé, märkning och bipacksedel till de specifika tekniska egenskaperna, eller frågor om avgränsning mot andra områden (t.ex. kosmetik eller medicintekniska produkter) som uppstår i takt med att vetenskapen utvecklas.

3.8.1

Det har påpekats att de förfaranden som används kan innebära ökade kostnader eftersom nationella godkännanden är billigare. Förfarandena kan också innebära problem med långa nationella övergångsperioder (5 år) (medan övergångsperioden för EU endast är 2 år). Den politiska risk som decentraliserade nationella förfaranden innebär kan hämma tillgången. Vissa stater kommer att ha tillgång till läkemedel för avancerad terapi medan andra inte kommer att ha det.

3.9

Slutligen tas de ekonomiska aspekterna upp i förslaget, vilket är lämpligt (5). Mot bakgrund av den globala konkurrensen inom sjukvårdsområdet är det mycket viktigt att unionen bevakar sin ställning både på inre marknaden och utanför gemenskapen.

3.10

De ekonomiska riskerna i samband med osäkerhet eller snabb vetenskaplig utveckling och de avsevärda kostnaderna för studierna orsakar kraftiga förseningar med avseende på stora och långsiktiga investeringar inom läkemedelsområdet, i synnerhet i fråga om läkemedel för avancerad terapi.

3.11

De undersökningar som krävs för att visa kvalitet och icke-klinisk säkerhet hos läkemedel för avancerad terapi utförs dessutom ofta av små och medelstora företag, som ofta inte stödjer sig på tidigare erfarenheter på det farmaceutiska området (det rör sig vanligen om spin-off-företag från biotekniska laboratorier eller tillverkare av medicintekniska produkter).

3.12

Förslaget att som incitament för att utföra dessa undersökningar införa ett system ”där myndigheten utvärderar och certifierar de uppgifter som framkommer, oberoende av om det görs någon ansökan om godkännande för försäljning” är därför relevant.

3.12.1

Vävnadsteknik möjliggör emellertid produkter som tagits fram av små och medelstora företag, av nystartade företag och av ”spin-off”-företag, och alltså inte av läkemedelsindustrin. Flera iakttagelser kan göras:

Vad skall förordningen omfatta för att fungera operativt? Kommer den inte att skapa stor debatt trots att den teknik som används är lovande?

Sammansättningen av kommittén för avancerade terapier (CAT) utgör också ett problem eftersom den är så beroende av kommittén för humanläkemedel (CHMP) i och med att den består av en företrädare per medlemsstat.

Den lagstiftningsram som används är föga lämpad eftersom det rör sig om icke-traditionella läkemedel vilket bör innebära att man ändrar även andra texter.

Försiktigheten när det gäller användningen av stamceller kan leda till ett veto i berörda länder. En adekvat formulering bör användas för det hela inte skall stupa på detaljer.

3.13

Kommittén stödjer och välkomnar målet att systemet även bör syfta till att underlätta bedömningen av eventuella framtida ansökningar om godkännanden för försäljning som bygger på samma uppgifter.

3.14

Det finns emellertid skäl att vara vaksam och att vid behov anpassa denna bestämmelse med hänsyn till den snabba vetenskapliga utvecklingen (uppgifternas giltighetstid, insamlingsvillkor osv.), för att ständigt skydda patienternas hälsa och rent allmänt hålla sig inom ramen för de etiska normerna.

3.15

Den föreskrivna rapporteringen av ”genomförandet av denna förordning på grundval av de erfarenheter som görs” skulle kunna diskuteras i de berörda organen (särskilt kommittén för avancerade terapier, och kommittén för utvärdering av humanläkemedel).

3.15.1

Det faktum att kommittén för avancerade terapier är underställd kommittén för utvärdering av humanläkemedel, den ursprungliga instansen för tillhandahållande av sakkunskap, hämmar emellertid förfarandena mycket och kan leda till eventuellt onödiga motsägelser.

3.16

Rapporterna skall offentliggöras enligt kapitel 8, artikel 25, och därmed publiceras eventuellt inte bara ”utförlig information om de olika typer av läkemedel som godkänts för avancerad terapi i enlighet med denna förordning”, utan också uppgifter och resultat med avseende på de stimulansåtgärder som fastställs i kapitel 6 (artiklarna 17–19): ”Vetenskaplig rådgivning”, ”Vetenskaplig rekommendation om klassificering som läkemedel för avancerad terapi” och ”Certifiering av kvalitetsuppgifter och icke-kliniska uppgifter”.

4.   Slutsatser

4.1

Som helhet är detta förslag till förordning relevant och användbart. Det tjänar patienterna, gör det möjligt att följa med den vetenskapliga utvecklingen och fastställer definitioner och användningsvillkor för läkemedel för avancerad terapi.

4.1.1

Från patientens synvinkel kan man knyta stora förhoppningar till dessa nya tekniker för att lindra mänskligt lidande och uppfylla legitima förväntningar, bland annat när det gäller användningen av regenerativ medicin, men övervakningen av forskningsframstegen bör ske med hjälp av väsentliga test utformade för att ge absolut garanterad säkerhet för patienterna. Därför bör en av huvudmålsättningarna (punkt 2.1 i motiveringen) utöver en hög hälsoskyddsnivå vara att också garantera en medicinsk kvalitetssäkring. Man får inte glömma frågan om icke använt avfall, en central miljöaspekt.

4.2

Denna text är viktig, i synnerhet när det gäller genetisk och somatisk cellterapi. De försiktighetsåtgärder som vidtagits avseende både definitionerna och framställningen av vävnadstekniska produkter visar att föreliggande förslag till förordning inte ät tänkt att vara det sista ordet i den etiska diskussionen eller ens påskynda överläggningarna i de enskilda medlemsstaterna, eftersom den etiska debatten inte är avslutad – det handlar i grund och botten om hur man tolkar de humanistiska värderingarna.

4.2.1

Utkastet till förordning skapar förutsättningar för att råda bot på den lagstiftningsmässiga brist som finns i förslaget till direktiv om medicintekniska produkter och i detta förslag till förordning. Den generella principen om riskbedömning omfattar tillämpningsområdet för både läkemedel för avancerade terapier och medicintekniska produkter. Kombinerade produkter (dvs. medicintekniska produkter som innehåller vävnadstekniska beståndsdelar) kan utgöra en komplikation. I sådana fall måste man garantera både kvalitet och säkerhet. Bedömningen bör också omfatta effektiviteten i användningen av innovativa läkemedel i den specifika medicintekniska produkten.

4.3

Kommittén ser således positivt på detta förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004. Samtidigt vill vi peka på de viktiga punkter som behöver förtydligas för att säkerställa en korrekt tillämpning av direktivet.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2005) 567 slutlig.

(2)  KOM(2005) 567 slutlig, skäl 6.

(3)  CHMP: kommittén för humanläkemedel.

(4)  CAT: Committee for Advanced Therapies.

(5)  KOM(2005) 567 slutlig, skäl 23.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/18


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om genomförande av gemenskapens Lissabonprogram: en strategi för förenkling av lagstiftningen

KOM(2005) 535 slutlig

(2006/C 309/04)

Den 9 december 2005 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som fick uppdraget att förbereda ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Bryan Cassidy.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 146 röster för och 6 nedlagda röster:

1.   EESK:s slutsatser och rekommendationer

1.1

Yttrandet har tillkommit på begäran av kommissionen och är en uppföljning av dess meddelande från mars 2005 ”Lagstifta bättre för tillväxt och arbetstillfällen i Europeiska unionen”  (1) .

1.2

En förenkling bör leda till ett regelverk av hög kvalitet, som är lättare att förstå och mer ”användarvänligt”.

1.3

En förenkling bör öka respekten för EU:s lagstiftning och samtidigt förstärka dess legitimitet.

1.4

Kommittén anser att medlemsstaterna har ett stort ansvar för att garantera att EU:s åtgärder införlivas med deras nationella lagstiftning på ett riktigt sätt och också efterlevs. Kommittén konstaterar att det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (2) ger medlemsstaterna en uppförandekod för bättre införlivande och tillämpning av gemenskapsdirektiven. Det är viktigt att det regelverk som upprättas på nationell nivå är så innehållsmässigt välavvägt och samtidigt så enkelt som möjligt för företag, arbetstagare, konsumenter och alla aktörer i det civila samhället.

1.5

EESK önskar att samhälls- och näringslivsaktörer involveras i kommittéförfarandena för en förenkling av lagstiftningen på ett liknande sätt som i SLIM-kommittéerna, men på ett mer systematiskt sätt och i ett tidigare skede i lagstiftningsprocessen i stället för i efterhand, vilket var fallet i SLIM-försöken.

1.6

Kommittén vill se mera samråd mellan kommissionen och olika intressenter i likhet med det samråd som ledde fram till det aktuella meddelandet. EESK anser att detta kunde utgöra ett väsentligt bidrag till den ”samreglering” (3) som anges i punkt 3 d i meddelandet. Kommittén beklagar dock avsaknaden av hänvisningar till ”självreglering” (4), något som EESK har efterlyst på sistone (5).

1.6.1

EESK är dock medveten om att självreglering också innebär en fara för att det inte införs några regler som är tvingande för de berörda aktörerna, utan att dessa i stället själva träffar frivilliga överenskommelser som de kan välja att rätta sig efter eller ej.

1.7

Europeiska gemenskapernas domstol spelar en allt viktigare roll i tolkningen av gemenskapsdirektiven och har blivit tvungen att reda ut ibland tvetydiga formuleringar i de direktiv som uppstår genom medbeslutandeförfarandet. Domstolen anmodas även i allt högre grad att ge vägledning till nationella domstolar när deras verksamhet utgör ett komplement. Kommittén noterar att domstolen har gjort framsteg genom att minska antalet mål under behandling med 12 % när det gäller medlemsstaternas bristande anmälan, oriktiga tillämpning eller bristande överensstämmelse med direktiven.

1.8

EESK inser hur betydelsefullt kommissionens meddelande är när det gäller att genomföra Lissabonprogrammet där framstegen har varit beklagligt små på grund av medlemsstaternas ovilja att fullfölja de åtaganden som de gjorde i Lissabon.

1.9

EESK välkomnar särskilt kommissionens åtagande att i större utsträckning använda sig av informationsteknik och uttrycker förhoppningen att kommissionen kommer att se till att dess lösningar för förbättrade IT-förbindelser kommer att vara kompatibla med medlemsstaternas lösningar (eller att nationella system är kompatibla med EU:s!).

1.10

EESK har alltid gett sitt stöd till de sex ordförandeskapens uttalande ”Påskynda lagstiftningsreformen inom EU” av den 7 december 2004 (6) och hoppas att de kommande ordförandeskapen skall stödja detta uttalande (7).

1.11

EESK känner till Europaparlamentets rapporter om bättre lagstiftning och särskilt Gargani-rapporten om ”En strategi för förenkling av lagstiftningen”  (8) .

1.12

Kommittén konstaterar att den nuvarande kommissionen gör beslutsamma ansträngningar för att bygga vidare på de sektorsinriktade initiativen SLIM och BEST. Handlingsramen (februari 2003–december 2004) ledde till en granskning av ungefär 40 politikområden och till att kommissionen antog cirka 40 förenklingsförslag. Hittills har arbetet med nio ändringsförslag i detta program ännu inte avslutats.

1.13

Kommittén konstaterar att utvidgningen av Europeiska unionen till 25 medlemmar också har ökat lagstiftningsbördan både i kommissionen och i förvaltningen i de nya medlemsstaterna.

1.14

Förenkling och bättre lagstiftning kompletterar varandra och berör rådet och Europaparlamentet samt kommissionen, i förekommande fall med yttranden från EESK och ReK.

1.15

Kommittén upprepar det stöd som den återkommande har uttryckt i tidigare yttranden för den betydelse det har att minska regleringsbördan och den ekonomiska bördan på företagen, särskilt på små och medelstora företag.

2.   Inledning

2.1

Kommittén har under årens lopp avgett ett antal yttranden om förenkling med början i en begäran från Europeiska rådet 1995 när en arbetsgrupp inrättades för att överväga olika sätt att förenkla EU-reglerna.

I denna följd av yttranden har EESK konstaterat att

det bör finnas en dialog mellan EESK och Regionkommittén samt med medlemsstaternas ekonomiska och sociala råd,

nya idéer är inte det som krävs; vad som däremot krävs är ett effektivt genomförande av de idéer som redan framförts av de europeiska institutionerna och Europeiska rådet i Lissabon,

lagförslagen bör uppfylla följande kriterier:

Är bestämmelserna lättförståeliga och användarvänliga?

Är avsikten med bestämmelserna otvetydig?

Stämmer bestämmelsen överens med gällande lagstiftning?

Måste bestämmelsens tillämpningsområde vara så omfattande som man beräknat från början?

Är tidsramarna för genomförande realistiska? Lämnar de tillräckligt utrymme för företagen och andra intressenter att anpassa sig?

Vilka granskningsförfaranden har antagits för att säkerställa en rättvis tillämpning och kontrollera effektivitet och kostnader?

det finns ett utbrett stöd från intressenterna för tanken på mera samreglering och självreglering,

möjligheterna att reglera på ett mindre detaljerat sätt, med utrymme för samreglering och självreglering, har hittills inte utforskats i tillräcklig utsträckning. (9)

2.2

Det måste finnas samverkan mellan förenkling samt ett bättre genomförande och en bättre tillämpning. I det aktuella meddelandet från kommissionen finns det tecken på att vissa slutsatser i tidigare EESK-rapporter har beaktats genom ett erkännande av ”Att förenkla lagstiftningen är ingenting nytt”. Denna serie meddelanden från kommissionen inleddes 1997, dvs. två år efter det att ESSK först efterlyste förenkling.

3.   Sammanfattning av kommissionens meddelande

3.1

I meddelandet erkänns att det föreligger ett krav på förenkling, inte bara på EU-nivå utan också på nationell nivå, för att göra det enklare och mera kostnadseffektivt för medborgare och aktörer.

3.2

En viktig beståndsdel i den nya förenklingsstrategin på EU-nivå är en översyn av regelverket. I strategin fastställs ett ambitiöst 3-årigt rullande program från 2005 till 2008 som bygger på olika intressenters erfarenheter av en metod som bygger på kontinuerliga ingående sektorsanalyser.

3.3

Kommissionens förenklingsarbete bygger på fem instrument (10):

a)

Upphävande – avlägsnande av irrelevant eller föråldrad lagstiftning.

b)

Kodifiering – en rättsakt och alla dess ändringar konsolideras i en ny rättsakt utan att innehållet ändras.

c)

Omarbetning – en konsolidering som ovan men med vissa ändringar i innehållet.

d)

Ändrade metoder – fastställande av en rättsligt sett effektivare metod än den som används för närvarande, t.ex. genom att ersätta ett direktiv med en förordning.

e)

Ökad användning av informationsteknik  (11) – underlättande av användning av informationsteknik för att förbättra effektiviteten.

3.4

I sitt meddelande erkänner kommissionen att den kan lyckas endast om den får stöd av de andra EU-institutionerna och framför allt av medlemsstaterna. En viktig ingrediens skulle vara att medlemsstaterna erkänner behovet av att man vid genomförandet av EU-lagstiftningen håller sig så nära de ursprungliga direktiven som möjligt och som man enades om genom medbeslutandeförfarandet och att inte tillägga element (eller ”förgylla” dem).

3.5

I meddelandet beaktas erfarenheterna från den breda samrådsprocessen med medlemsstaterna och andra intressenter. Slutsatserna av processen är att EU-förslagen bör

förtydliga lagstiftningen och förbättra dess begriplighet,

uppdatera och modernisera regelverket,

minska de administrativa kostnaderna,

öka överensstämmelsen mellan rättsakterna,

förbättra proportionaliteten  (12) i regelverket.

Det senaste är nog det allra största problemet för intressenterna.

I bilaga 2 i meddelandet från kommissionen finns det en förteckning över 222 förenklingsåtgärder. Kommissionens förenklingsprogram omfattar perioden 2005–2008.

3.6

Det första bolagsrättsdirektivet (68/151/EEG) förenklades, uppdaterades och moderniserades 2003 för att maximalt utnyttja den moderna informationsteknikens potential och för att ge ökad insyn när det gäller aktiebolag. Det ändrade direktivet kan emellertid mycket väl införlivas i en eventuell omarbetning eller kodifiering. Ett offentligt samråd inleddes i slutet förra året för att samla in åsikter från intressenter om sådana alternativ.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Rent allmänt får termen ”förenkling” inte missförstås som ett sätt att avreglera ”bakvägen”. Sociala normer, och i synnerhet normer till skydd för arbetstagare, konsumenter och miljö, får inte undergrävas eller urvattnas som ett resultat av administrativ förenkling.

4.2

EESK välkomnar Europeiska kommissionens meddelande och stöder kommissionen genom att påpeka att framgång med förenklad lagstiftning i lika hög grad är beroende av medlemsstaterna och deras tillsynsmyndigheter som av EU-institutionerna.

4.2.1

Det vore till stor hjälp om en uppförandekod kunde utarbetas vilket har föreslagits tidigare i EESK:s yttranden (13) (se även bilaga I).

4.2.2

EESK erinrar om att en framgång för förenklingsprogrammet inte endast kommer att vara beroende av kommissionens förmåga, utan även av de övriga lagstiftningsorganens kapacitet inom samregleringen att inom en rimlig tidsram anta de förenklingsförslag som lagts fram av kommissionen.

4.2.3

Det bör erinras om bestämmelsen i punkt 36 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning som lyder: ”Under de sex månader som följer på ikraftträdandet av detta avtal bör Europaparlamentet och rådet, vilka i egenskap av lagstiftande myndighet har till uppgift att slutligen anta förslagen till förenklade rättsakter, att för sin del ändra sina arbetsmetoder genom att införa exempelvis ad hoc-strukturer vars uppgift är att förenkla lagstiftningen.”

4.3

I meddelandet framhåller kommissionen hur viktigt förenklingsinitiativet är för de små och medelstora företagen och för konsumenterna. Europeisk eller nationell lagstiftning med bristande redaktionell utformning gör att konsumenterna blir osäkra på vilka deras rättigheter är och vilka möjligheterna till gottgörelse är.

4.4

Kommittén välkomnar även kommissionens åtagande att förbättra processen vid utarbetande av konsekvensbedömningar, inte bara mot bakgrund av bördorna på företagen, utan också när det gäller konsekvenserna för konsumenterna, för eftersatta grupper (som personer med funktionshinder) och för miljön. I linje med Lissabonprocessens uttalade mål att skapa större tillväxt och högre sysselsättning skulle det vara mycket positivt med konsekvensbedömningar för arbetstagarna och för sysselsättningen i allmänhet. Förslaget att i större utsträckning använda en enda kontaktpunkt är särskilt välkommet liksom hänvisningen i vissa direktiv till ”virtuella test” eller ”självtest” i samband med motorfordon.

4.5

Det vore till stor hjälp om kommissionen kunde utarbeta en konsekvensbedömning för att motivera dess tillbakadragande av förslag som den nu gör i samband med nya förslag.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Meddelandet innebär att processen för att anpassa direktiven till de tekniska framstegen (kommittéförfarandet) måste göras tydligare och klarare – någonting som Europaparlamentet ofta har framhållit. Medlemsstaterna bär dock ett ansvar för detta. Arbetet i kommittéförfarandet utförs av ”nationella experter” och det finns gott om bevis för att hävda att dessa ”experter” inte tar någon hänsyn till sina regeringars åsikter i verksamheten i kommittéförfarandet (ett exempel på detta är fågeldirektivet av år 1979 där de tekniska bilagorna lades till av ”experterna” efter det att ministrarna i rådet hade godkänt själva direktivet).

5.2

Vikten av förenkling för konsumenterna, arbetsmarknadens parter och andra intressenter bör framhävas. Konflikter mellan genomförande av nationell lagstiftning och de ursprungliga direktiv denna grundar sig på ökar domstolens arbetsbörda. Dess roll är att ”tolka”, men i allt högre grad blir den tvungen att fylla i detaljer som verkar ha glömts bort eller där kravet på enhällighet i rådet har lett till en otillfredsställande formulering, t.ex. i skattefrågor. Emellertid innebär det faktum att domstolen alltmer ges en roll som politisk beslutsfattare ett problem. Förutom att domstolen saknar en tydlig politisk grund för detta ligger det utanför domstolens behörighetsområde. Domstolen fattar således beslut som borde fattas av demokratiskt valda myndigheter.

5.3

EESK erkänner att kommissionen har gjort ansträngningar och att flera hundra rättsakter upphävts eller förklarats föråldrade, vilket borde ha bidragit till att i betydande grad minska regelverkets omfattning, men inte nödvändigtvis minskat bördorna på företag, arbetstagare, konsumenter eller andra intressenter. Kommittén noterar att det fortfarande finns områden där mer lagstiftning på EU-nivå behövs för att värna om miljön, arbetstagarnas och konsumenternas rättigheter, eftersatta grupper (som personer med funktionshinder eller andra minoriteter) och för att se till att de alla fullt ut kan utnyttja inre marknadens fördelar.

5.3.1

Å andra sidan är det vanligaste systemet hittills uppdatering. Även om denna gör det möjligt att införa vissa nödvändiga ändringar för att uppdatera lagstiftningen uppnås målsättningen att förenkla lagstiftningen inte alltid. Tvärtom läggs ibland åtgärd till åtgärd så att gamla och nya bestämmelser lever sida vid sida i vissa medlemsstater och förorsakar förvirring bland intressenterna. Tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan vara tveksamma huruvida de agerar i enlighet med sina rättsliga institutioner eller inte.

5.3.2

Detaljerna i varje förenklingsförslag i det rullande programmet bör förklaras klart och tydligt i respektive motivering och, i förekommande fall, den konsekvensbedömning som åtföljer denna. Kommissionen bör noga följa med dessa förslag under den interinstitutionella beslutsprocessen för att se till att förenklingen bibehålls i enlighet med kraven i de interinstitutionella avtalen (om ”kodifieringstekniken” (14), ”omarbetningsförfaranden (15)” och om ”bättre lagstiftning” (16)).

5.4

Kommittén fäster än en gång uppmärksamheten vid sin långa serie yttranden om behovet av bättre lagstiftning och förenkling, särskilt sitt senaste yttrande om ”Bättre lagstiftning” (17) som ett svar på en begäran om ett förberedande yttrande av det brittiska ordförandeskapet.

5.5

Kommittén upprepar sin ofta framförda önskan om att processen för en bättre lagstiftning och förenkling bör fortsätta i enlighet med uttalandet från de sex ordförandeskapen (18).

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2005) 97 av den 16 mars 2005.

(2)  EUT C 321, 31.12.2003.

(3)  EUT C 321, 31.12.2003.

(4)  EUT C 321, 31.12.2003.

(5)  Informationsrapport om ”Dagsläget beträffande samreglering och självreglering på inre marknaden” CESE 1182/2004 fin, 11.1.2005. Föredragande: Bruno Vever.

(6)  Ett gemensamt uttalande från de irländska, nederländska, luxemburgska, brittiska, finländska och österrikiska EU-ordförandeskapen.

(7)  2007: Tyskland, januari–juni, Portugal, juli–december, 2008: Slovenien, januari–juni, Frankrike, juli–december.

(8)  A6-0080/2006, antagen den 16 maj 2006.

(9)  Informationsrapport om ”Dagsläget beträffande samreglering och självreglering på inre marknaden” CESE 1182/2004 fin, 11.1.2005. Föredragande: Bruno Vever.

(10)  Handlingsplan för en bättre och enklare lagstiftning KOM(2002) 278 slutlig och Kodifiering av gemenskapens regelverk, KOM(2001) 645 slutlig.

(11)  Kommissionen föreslår att den skall ta fram ett initiativ på området för e-förvaltning genom att lägga fram en handlingsplan för e-förvaltning 2006.

(12)  Föreskrifterna bör stå i proportion till de mål som skall uppnås.

(13)  (EGT C 125, 27.5.2002)

(EGT C 14, 16.1.2001).

(14)  EGT C 102, 4.4.1996.

(15)  EGT C 77, 28.3.2002.

(16)  EUT C 321, 31.12.2003.

(17)  CESE 1068/2005, EUT C 24, 31.1.2006, föredragande: Retureau.

(18)  ”Påskynda lagstiftningsreformen inom EU” – ett gemensamt uttalande från de irländska, nederländska, luxemburgska, brittiska, finländska och österrikiska EU-ordförandeskapen av den 7 december 2004.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex)”

KOM(2005) 608 slutlig – 2005/0246 (COD)

(2006/C 309/05)

Den 17 januari 2006 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Umberto Burani.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster:

1.   Inledning: Principerna bakom den nya tullkodexen

1.1

En av de viktigaste insatserna i gemenskapens åtgärdsprogram för tullfrågor (Tull 2007) som antogs av rådet år 2002 rörde en genomgripande översyn av gemenskapens nuvarande tullkodex (rådets förordning (EEG) 2913/92), som hade blivit föråldrad till följd av marknads- och teknikutvecklingen, av antagandet av olika fördrag och framför allt av unionens på varandra följande utvidgningar.

1.2

Tanken på att föreslå en alltigenom moderniserad tullkodex föddes genom att den gamla, alltjämt gällande, tullkodexen inte ansågs ha ”hållit jämna steg med vare sig de radikala förändringarna av den miljö i vilken internationell handel bedrivs (…) eller med den ändrade inriktningen av tullens arbete”. Det aktuella förslaget ligger i linje med gemenskapens politik – särskilt med inre marknadens principer och konsumentskyddet liksom med Lissabonstrategin – och bildar grund för ytterligare åtgärder för att förenkla tullförfarandena och anpassa de gällande reglerna för upprättandet av gemensamma standarder för medlemsstaternas IT-system.

1.2.1

Detta åtgärdspaket kommer enligt kommissionen att göra det möjligt att införliva rådets intentioner inom e-förvaltning och initiativet ”bättre lagstiftning” samt att uppnå en rad konkreta mål, bland annat ökad säkerhet vid de yttre gränserna, minskad risk för bedrägerier samt bättre överensstämmelse med övrig gemenskapspolitik, i synnerhet skattepolitiken.

1.3

Den nya tullkodexen har utformats inom ramen för Lissabonstrategin, som syftar till att göra EU till ett attraktivt område för investeringar och sysselsättning. Den ligger också i linje med de förslag från kommissionen som godkändes av rådet i december 2003 om en enkel och papperslös miljö. Rådets intentioner kan också avläsas i det parallella förslaget om en papperslös miljö för tullen och handeln (KOM(2005) 609 av den 30 november 2005), som EESK kommer att behandla i ett separat yttrande.

1.4

De nya inslagen i den nya tullkodexen är inte enbart en formsak eller en fråga om uppdatering. Av långt större betydelse är de ändringar som kodexen för med sig vad gäller riktlinjerna i tullpolitiken. Under de senaste 20 åren har tullens roll i uppbörden av tullavgifter gradvis minskat i omfattning till förmån för ett betydligt ökat ansvar för genomförandet av icke-tariffära åtgärder, särskilt sådana som rör säkerhet, kontroll av olaglig invandring, kamp mot förfalskning, penningtvätt, narkotikahandel, hygien- och hälsofrågor, miljö och konsumentskydd, utöver uppbörden av mervärdesskatt och punktskatter. Inom området säkerhet och skydd hänvisas i kommissionens dokument inte uttryckligen till en sidofunktion som utan tvivel hör till tullen, nämligen dess värdefulla insats inom kontrollen av vapenhandeln och kampen mot terrorismen. Detta förbiseende beror på en brist i utformningen av IT-systemen, som EESK kommenterar i punkt 3.1.3.1 nedan.

1.5

En annan nyhet gäller införandet av datoriserade förfaranden. I den nu gällande kodexen förutses sådana förfaranden – och de har också i stor utsträckning införts i nästan alla medlemsstater – men de är fortfarande frivilliga, både för de nationella tullmyndigheterna och för användarna. I den nya kodexen har de däremot blivit tvingande – ett nödvändigt steg för att slippa pappershanteringen, som skall behandlas i det parallellyttrande som omnämns i punkt 1.3.

1.6

Den nya tullkodexen har utarbetats i linje med kommissionens politik och beaktar de förfaranden som föreskrivs vad gäller genomförbarhet, öppenhet och konsekvens-bedömningar. EESK noterar med tillfredsställelse att berörda sektorer i det civila samhället har rådfrågats och i stort sett har uttalat sig positivt. Vi är överens med kommissionen vad gäller respekten för den rättsliga grunden och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, medan vi förbehåller oss rätten att vid en senare tidpunkt kommentera konsekvens-bedömningen.

1.7

Kommissionen har behandlat fyra olika infallsvinklar till frågan och har slutligen valt en lösning som innehåller ett förstärkt samarbete mellan de olika nationella tulldatasystemen. Enligt kommissionen motiveras detta val av behovet av att respektera subsidiaritetsprincipen och medlemsstaternas tydliga motvilja att godta en lösning som bygger på ett centraliserat EU-system. EESK noterar att detta val var nödtvunget, men vill ändå påpeka att det andra alternativet skulle ha utgjort en tillförlitligare, enklare och för användarna mindre betungande lösning. Subsidiaritetsprincipen skulle i så fall ha överförts till EU-nivå i stället för till nationell nivå.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

I februari förra året kommenterade EESK ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av tullkodexen (1), som redan innehöll innovationer som slopande av pappershanteringen och integrerad förvaltning av de yttre gränserna. Kommittén noterar med tillfredsställelse att principerna i ovanstående förslag – som kommittén i det stora hela ställt sig positiv till – har bibehållits i det förslag som detta yttrande handlar om och konkret har omsatts i bestämmelser som vi likaledes överlag välkomnar.

2.2

Alla dessa nya bestämmelser visar att man klart uppmärksammar operatörernas rättigheter och behov, vilket bland annat yttrar sig i en rad bestämmelser som när så behövs beaktar de eventuella skador som förfarandena kan föra med sig. Såväl förenklingen av lagstiftningen som sammanförandet av de olika tullförfarandena är också ett bevis på denna hänsyn. Från dagens tretton olika förfaranden minskas de till tre: import, export och särskilda förfaranden. Tack vare det redaktionella arbetet har två tredjedelar av artiklarna i den nu gällande kodexen ändrats, slagits ihop eller överförts till tillämpningsföreskrifterna, vilket gör att antalet artiklar minskat från 258 till 200.

2.2.1

Kommissionen förtjänar en eloge för ett känsligt och mödosamt arbete, där man respekterat de allmänna reglerna för den inre marknaden och klart och tydligt beaktat operatörernas rättigheter och behov. Vi vill emellertid påpeka att frånvaron av en genomförandeförordning – som kommissionen själv har befogenhet att utarbeta – gör att det för närvarande råder en viss osäkerhet kring vissa regler. Vi hoppas därför att en ny genomförandeförordning snarast utarbetas och antas.

3.   Särskilda kommentarer

3.1   Avdelning 1: Allmänna bestämmelser

3.1.1

I artikel 3 förtecknas de nationella territorier som utgör gemenskapens tullområde. Artikeln ger inte upphov till särskilda kommentarer bortsett från den osäkerhet som följer av formuleringen i punkt 3: ”Vissa av tullagstiftningens bestämmelser får tillämpas utanför gemenskapens tullområde inom ramen för lagstiftning på särskilda områden eller internationella konventioner.” Av rättssäkerhetsskäl bör man inte i en lag kunna hänvisa till ”vissa” bestämmelser utan att närmare ange, i själva texten eller i en bilaga, vilka bestämmelser det gäller. Ur rättslig synvinkel, och av öppenhetsskäl, är det nödvändigt att tydligt och i detalj ange vilka territorier och vilka bestämmelser som avses. Många gånger uppmärksammar inte medborgarna – eller ens de sakkunniga – de undantag som tillåts vid olika tillfällen och på olika sätt: Ofta innebär dessa undantag en verklig snedvridning av konkurrensen som inte alltid är tidsbegränsad.

3.1.2

Allmänt sett kräver inte utbyte och skydd av uppgifter och information (artiklarna 5–7) särskilda kommentarer eftersom lagstiftningsförslaget faller inom vad som är normalt när det gäller de offentliga myndigheternas skydd av medborgarnas privatliv och av företagshemligheter. EESK ser särskilt positivt på bestämmelserna i artikel 8 enligt vilken tullmyndigheterna måste tillhandahålla information om tillämpningen av tullagstiftningen samt främja öppenhet genom att ge de ekonomiska aktörerna tillgång till lagstiftningstexter, förvaltningsbeslut och ansökningshandlingar kostnadsfritt och via Internet.

3.1.2.1

Artikel 5.1 kräver emellertid en särskild kommentar. Där föreskrivs att alla utbyten av uppgifter, dokument, beslut och anmälningar mellan ekonomiska aktörer och tullmyndigheterna skall ske med hjälp av elektronisk databehandlingsteknik. Denna bestämmelse, som är fullt rimlig när det gäller företag eller professionella aktörer, kan orsaka svårigheter om importören (eller i sällsynta fall exportören) är en privatperson och inte en ”ekonomisk aktör”. Problemet är relevant i ett skede när volymen av varor som inhandlas via Internet eller per korrespondens i länder långt från unionen ökar exponentiellt. EESK noterar att kommittéförfarandet används i samband med lagförslaget och föreslår att privata aktörer uttryckligen omfattas av bestämmelserna om summarisk importdeklaration i artikel 93. Man bör också ändra bestämmelserna i artikel 94 som ger tullmyndigheterna rätt att under exceptionella omständigheter godta pappersbaserade summariska importdeklarationer. Som alternativ eller komplettering till denna bestämmelse kan man överväga att låta även privata aktörer omfattas av möjligheterna att inlämna förenklad deklaration vid enstaka tillfällen (även det i pappersform) i enlighet med artikel 127.

3.1.2.2

Mer generellt vill EESK när det gäller elektronisk databehandlingsteknik rikta uppmärksamheten på de höga kostnader som det nya integrerade databaserade förfarandet innebär. Dessa utgifter blir kännbara på kort sikt samtidigt som de flesta fördelarna (särskilt de kvalitativa fördelarna) kommer att märkas endast på medellång eller lång sikt. Vissa medlemsstater tycks redan nu vara bekymrade både för kostnaderna och för kravet på att respektera tidsfristerna i samband med genomförandet av det nya systemet. Andra medlemsstater, särskilt sådana som ligger långt framme på IT-området, anser att det vore resursslöseri att byta ut ett system som nyligen införts för att anpassa sig till gemenskapens. EESK noterar dessa farhågor som kommissionen bör ta hänsyn till, men anser att det europeiska intresset ligger i ett gemensamt tullsystem som är effektivt och modernt och är värt vissa enskilda uppoffringar, som eventuellt kan kompenseras genom stöd i mån av resurser. Detta stöd måste i så fall begränsas till särskilda fall med ett dokumenterat behov.

3.1.3

I artikel 10 fastställs att medlemsstaterna skall samarbeta med kommissionen när det gäller att ”utveckla, underhålla och använda ett elektroniskt system för gemensam registrering och gemensamt underhåll av register” över alla aktörer och utfärdade tillstånd. Frågor om hur systemet skall fungera och se ut besvaras i artikel 194: Varje medlemsstat har sitt eget informationssystem och skall säkerställa kompatibiliteten med de andra medlemsstaternas respektive system i enlighet med normer och standarder som fastställs av kommissionen, biträdd av tullkodexkommittén. Systemet skall träda i kraft den 30 juni 2009. EESK anser att ett system baserat på nationella databaser mellan vilka information skall utbytas och uppdateras (när kompatibiliteten säkerställts) riskerar att bli svårhanterligt och kostsamt. Framför allt är det föga troligt att ett sådant system kan börja fungera i praktiken inom den fastställda tidsramen. I sin konsekvensanalys har kommissionen bedömt att extrakostnaderna i samband med att systemet tas i bruk kommer att ligga på 40–50 miljoner euro per år, en siffra som olika sakkunniga bedömer som optimistisk.

3.1.3.1

Det finns dessutom en uppenbar brist av vital betydelse när det gäller systemet, eller åtminstone beskrivningen av det, och det är frånvaron av hänvisning till möjligheten till strukturerad tillgång till informationssystemet för myndigheter som bekämpar terror och organiserad brottslighet, naturligtvis med respekt för bestämmelserna om skydd av medborgarnas privatliv och av produktionsverksamhet. Denna aspekt har EESK påpekat flera gånger i olika sammanhang. Rådet har i många år pekat på behovet av samarbete mellan olika myndigheter, kriminalpolis, ekobrottsutredare, tull, säkerhetspolis, Olaf och Europol, hittills tyvärr utan avsevärda resultat.

3.1.4

Artikel 11, som handlar om ombud i kontakterna med tullmyndigheterna, är av särskilt intresse. Detta ombud kan enligt artikeln på uppdrag från en aktör ”fullgöra de handlingar och formaliteter som fastställs i tullagstiftningen”. Tullombudskapet får vara direkt, varvid tullombudet skall agera i en annan persons namn och för dennes räkning, eller indirekt, varvid tullombudet skall agera i eget namn men för en annan persons räkning. I artikel 11.2 anges att ett tullombud skall vara etablerat i gemenskapens tullområde, utan närmare precisering. Kommissionen anger i inledningen att ”reglerna om ombud har ändrats, varigenom de hittillsvarande restriktionerna tas bort eftersom de inte är förenliga vare sig med en elektronisk miljö eller med principen om den inre marknaden”. Av detta bör man kunna dra slutsatsen att tullombudet har ett allmänt erkänt tillstånd (ett EU-pass) att agera inom hela gemenskapen som ombud för vilka aktörer som helst, var som helst. Det vore lämpligt att förtydliga denna artikel och kanske hänvisa till särskilda bestämmelser om upprättandet av en lista eller förteckning, i linje med vad som vad som föreskrivs för godkännande som ”ekonomisk aktör”, som behandlas i en senare punkt.

3.1.5

Av intresse är också den ”godkända ekonomiska aktör” som behandlas i artiklarna 4 och 13–16. Det rör sig i praktiken om ett företag (mer sällan en enskild person) som är seriöst, ekonomiskt solvent och yrkesmässigt kvalificerat som skall ackrediteras av medlemsstaternas tullmyndigheter och därigenom berättigas till vissa lättnader vad avser kontroller och förfaranden. Kommissionen förbehåller sig rätten att på grundval av artikel 196 som nämnts ovan närmare ange formerna för godkännandet av dessa ekonomiska aktörer. EESK noterar dessa bestämmelser som är avsedda att underlätta internationell handel och skapa en miljö som främjar handel, men anser att mycket kommer att bero på de villkor som fastställs för godkännandet och på bestämmelser för att undvika eventuellt missbruk. Det är bland annat oklart om de godkända ekonomiska aktörerna skall beviljas ett ”EU-pass”.

3.1.6

Ett avgörande steg mot en harmonisering av tullbestämmelserna finns i artikel 22, där det (visserligen i ganska ”elastiska” termer) fastställs att varje medlemsstat skall fastställa administrativa och straffrättsliga påföljder för överträdelser av gemenskapens tullagstiftning. EESK anser i likhet med kommissionen att det behövs harmoniserade bestämmelser på detta känsliga område. Det återstår att se hur medlemsstaterna tar emot detta försök att diktera regler eller anvisningar i straffrättsliga frågor, ett område där man kan förutse motstånd eller åtminstone reservationer.

3.1.7

I artiklarna 24–26 behandlas överklagandeförfarandet (i artikel 23 undantas strafflagstiftning), som äger rum i två instanser: första instans utgörs av tullmyndigheterna, andra instans är ett högre oberoende organ (en rättslig myndighet eller ett likvärdigt specialiserat organ). Den allmänna principen är att ett överklagande inte får medföra att genomförandet av det ifrågasatta beslutet skjuts upp, utom när tullmyndigheterna anser att den person som har överklagat kan vållas ”ohjälplig skada” om beslutet genomförs. Detta visar att man har tänkt på medborgarnas behov, vilket kommittén noterar med tillfredsställelse.

3.1.8

I artikel 27 fastställs den självklara principen att tullmyndigheterna får genomföra alla de kontroller som de anser nödvändiga av personer och varor, deklarationer, räkenskaper och uppgifter. Här fastställs också införandet av ett riskanalyssystem i syfte att ”identifiera och bedöma risker och utarbeta nödvändiga åtgärder för att motverka dem”. Detta system, som medlemsstaterna tillsammans med kommissionen skall utveckla senast den 30 juni 2009 kommer också att regleras av bestämmelser som fastställs av kommissionen på grundval av artikel 196. EESK välkomnar initiativet och hoppas att kommissionen har säkerställt att medlemsstaterna verkligen vill genomföra detta system, som antagligen kommer att bli dyrt och svårt att hantera.

3.1.9

I artikel 30 görs undantag för tullkontroller och tullformaliteter vad avser handbagage och incheckat bagage som tillhör personer som reser med flyg eller fartyg inom gemenskapen, dock utan att det påverkar tillämpningen av säkerhetskontroller och kontroller som görs i anslutning till förbud och restriktioner som införts av medlemsstaterna. Detta innebär att undantaget endast gäller de länder där inga förbud eller restriktioner har fastställts. Eftersom det alltid och överallt finns restriktioner, åtminstone för varor som skall punktbeskattas, kommer den generella regeln inte att gälla och tullmyndigheterna kommer även fortsättningsvis att kunna kontrollera allt bagage, vare sig det rör sig om handbagage eller incheckat bagage.

4.   Följande avdelningar, II–VIII: Tullformaliteter och tullprocedurer

4.1

Avdelningarna II–VIII handlar om tullformaliteter och tullprocedurer och är i mångt och mycket en upprepning av den nu gällande kodexen. Vi går inte in på lagstiftningen i detalj här eftersom den redan diskuterats i stor omfattning i samrådet mellan berörda parter i samband med utarbetandet av texten. Här följer endast några kommentarer om artiklar av särskilt intresse.

4.2

I artikel 55 fastställs att tull skall betalas även vid smuggling eller illegal handel (”tullskuld vid import eller export skall uppkomma även om den gäller varor som är föremål för någon form av förbud eller restriktioner vid import eller export”). Tull skall alltså utkrävas, utan att det påverkar tillämpningen av andra straffrättsliga eller administrativa förfaranden. Undantagna från tullplikt är emellertid falsk valuta och narkotika och psykotropa ämnen som inte ingår i det godkända kretsloppet. Sådan smuggling skall endast falla under strafflagstiftning, utom i de fall då tullar eller förekomst av en tullskuld enligt en medlemsstats lagstiftning utgör grund för att fastställa påföljder. Trots att EG-domstolen har uttryckt en annan åsikt anser inte EESK att tullförvaltningarna bör fråntas en lagenlig inkomstkälla genom att avstå från att ta ut tull (vid sidan av de administrativa och straffrättsliga sanktionerna), åtminstone när det gäller narkotika, baserad på marknadsvärdet. Det faktum att narkotikainförsel är olagligt upphäver inte det faktum att det rör sig om (olaglig) import. Falsk valuta bör således undantas, men inte narkotika och psykotropa ämnen.

4.3

Enligt artikel 61 får tullmyndigheterna ge tillstånd till att en samlad garanti ställs för att täcka en tullskuld för två eller flera transaktioner. I artikel 64 fastställs att en av de tillåtna garantiformerna är åtagande från en borgensman, och artikel 66 anger att borgensmannen kan vara ”en bank eller annat officiellt erkänt finansiellt institut med ackreditering i gemenskapen”. Detta är en viktig bestämmelse – enligt den kan vilken bank eller vilket finansinstitut som helst i vilket EU-land som helst fungera som borgensman i förhållande till tullmyndigheterna i ett annat land: Det handlar om en viktig princip som redan tillämpas, men som ofta motarbetas av tullmyndigheterna i olika länder. Återstår bara att reda ut betydelsen av ”officiellt erkänt finansiellt institut med ackreditering i gemenskapen”, en formulering som EESK anser överflödig och missvisande: De banker och finansinstitut som inrättats inom gemenskaperna har redan ett ”EU-pass”, och det behövs inga ytterligare preciseringar.

4.4

I artikel 83, som även den behandlar borgensmän, föreskrivs att kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 196 får anta bestämmelser om säkerställande av betalning från borgensmän inom ramen för ett ”särskilt förfarande”. Det finns emellertid inga hänvisningar till vad detta särskilda förfarande omfattar. Om det innebär begäran om omedelbar indrivning från gäldenären är inte detta någon nyhet eftersom denna form av garanti redan finns och föreskrivs i annan lagstiftning (t.ex. i EU:s budgetförordning). Om man däremot tänkt sig något annat borde detta anges eftersom borgenskostnaderna varierar beroende på risk och indrivningsformer.

4.5

I artikel 83 föreskrivs bl.a. att dröjsmålsränta skall debiteras för tullbeloppet från och med den dag då den föreskrivna perioden löper ut till och med dagen för betalning. I artikel 84 behandlas det motsatta fallet, när tullmyndigheter har en skuld till importörer eller exportörer: I detta fall föreskrivs uttryckligen att ingen ränta skall utbetalas för de första tre månaderna. Kommittén vill understryka den uppenbara och oacceptabla skillnaden i behandling mellan offentliga myndigheter och medborgare.

5.   Avdelning IX: Tullkodexkommitté och slutbestämmelser

5.1

Bestämmelserna i detta avsnitt är grundläggande för förståelsen av kodexen och dess räckvidd. Hörnstenen är artikel 196, där det står att ”kommissionen skall biträdas av tullkodexkommittén, nedan kallad 'kommittén'” i genomförandet av lagstiftningen. När det hänvisas till denna artikel ”skall artiklarna 4 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet”. I praktiken innebär detta att kommissionen har befogenhet att (visserligen biträdd av tullkodexkommittén) fastställa bestämmelserna i tullkodexen, vilket ligger i linje med normalt gemenskapsförfarande. EESK har ingenting att invända mot detta, men vill ändå uttrycka en förhoppning om att de bestämmelser som antas respekterar användarnas behov och att de är tillräckligt flexibla för att snabbt anpassas till teknisk utveckling och handelsbruk.

5.2

På grundval av de befogenheter som tilldelas kommissionen genom artikel 196 skall kommissionen (artikel 194) anta bestämmelser om följande:

Regler och standarder för kompatibilitet mellan medlemsstaternas tullsystem.

”De fall i vilka och under vilka förutsättningar kommissionen får utfärda beslut genom vilka den begär att medlemsstaterna skall återkalla eller ändra ett beslut.”

”Vid behov, andra tillämpningsföreskrifter, inbegripet för de fall gemenskapen inom ramen för internationella avtal godtar åtaganden och påtar sig skyldigheter som gör det nödvändigt att anpassa kodexens bestämmelser.”

5.2.1

Kommissionens befogenheter är således tämligen stora och inbegriper även möjligheterna att själv (andra strecksatsen) avgöra i vilka fall och under vilka förutsättningar kommissionen får utfärda beslut genom vilka den begär att medlemsstaterna skall återkalla eller ändra ett beslut. EESK noterar att de första och tredje strecksatserna ger kommissionen möjlighet att utöva sin institutionella samordningsfunktion och att genomföra beslut som fattats eller förberetts av rådet, men att den andra strecksatsen innebär befogenheter av ett annat slag, som i och för sig kan vara motiverade av omständigheterna och som kommittén förvisso inte har någonting emot.

5.2.2

Allmänt sett anser EESK att beslutet om kontroll av alla transaktioner som utövas av medborgarna – inbegripet handels- och tulltransaktioner – påverkar den fria handeln och är ett politiskt beslut som fattats av EU och medlemsstaterna i överensstämmelse med befogenhetsområden. Kommissionen är naturligtvis den aktör som skall genomföra dessa beslut.

5.2.3

EESK hoppas att de reformer som genomförs på tullområdet inte kommer att rubba den nödvändiga jämvikten mellan fri handel och användarnas och slutkonsumenternas säkerhet, och att yrkeskunnandet hos tullpersonalen och importörernas/exportörernas personal kommer att respekteras.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EUT C 110, 30.4.2004.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/26


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Vitbok: Politiken på området finansiella tjänster 2005–2010”

KOM(2005) 629 slutlig

(2006/C 309/06)

Den 1 december 2005 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Vitbok: Politiken på området finansiella tjänster 2005–2010”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Edgardo Maria Iozia.

Vid sin 428:e plenarsession den 5 juli 2006 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för, 1 röst emot och 9 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och förslag

1.1

EESK stöder kommissionens förslag att ägna den kommande femårsperioden åt en dynamisk konsolidering av finanssektorn genom att genomföra och förstärka gällande lagstiftning men samtidigt undvika att lägga på lager på lager av bestämmelser (s.k. goldplating) och genom att beakta andan i Lissabonstrategin och den europeiska sociala modellens särdrag.

1.2

Även EESK bedömer det vara av största vikt att noggrant utvärdera tillsynsmyndigheternas roll och verksamhet och främja en så god samordning som möjligt, i enlighet med vad som gäller för Lamfalussy-processens nivå 3-kommittéer.

1.2.1

EESK anser det för närvarande förhastat att inrätta ett gemensamt europeiskt tillsynsorgan, som i framtiden skulle underlätta integrationen av marknaderna, men vill redan nu föreslå för de europeiska myndigheterna att utse ett huvudtillsynsorgan som ligger i moderbolagets hemland. Detta huvudorgan skall ha till uppgift att även övervaka verksamheten vid filialer och dotterbolag i andra EU-länder. Fördelarna för företag på EU-nivå och för konsumenterna är uppenbara.

1.3

Den ökade effektiviteten när det gäller finansiella transaktioner är orsaken till den växande betydelse som de finansiella verksamheterna fått inom ekonomin (den så kallade finansialiseringen av ekonomin). Denna finansialisering av ekonomin innebär betydande ekonomiska och sysselsättningsmässiga utvecklingsmöjligheter inom finanssektorn, den kan också få negativa konsekvenser för den samlade ekonomin. Starka börser som drivs av ”shareholder value” kan också motverka industriella strategier. Den kommersiella och finansiella pressen på företagsledarna kan medföra problem på lång sikt och förorsaka oöverlagda uppköpserbjudanden som i ett avsevärt antal fall på kort sikt har lett till förlust av värden.

1.3.1

Man får dock inte glömma att konsolideringsprocesserna åtminstone på kort och medellång sikt för med sig en minskning av arbetstillfällena inom finanssektorn, vilket skapar en allt större osäkerhet bland de anställda. EESK betonar att det är nödvändigt att beakta de sociala återverkningar som följer av konsolideringsprocesserna och hoppas att medlemsstaterna kan tillhandahålla sociala skyddsnät och stöder olika fortbildnings- och omskolningsplaner, en grundförutsättning för att kunna uppnå Lissabonstrategins målsättningar.

1.4

EESK instämmer i målsättningarna för förenkling, kodifiering och strävan efter tydlighet i syfte att få till stånd en ”bättre lagstiftning” och välkomnar därför kommissionens åtagande att hålla fortlöpande, regelbundna och öppna samråd med alla berörda parter och låta alla förslag föregås av gedigna konsekvensbedömningar som också beaktar de sociala och miljörelaterade effekterna samt de externa effekterna på hela det ekonomiska systemet.

1.4.1

EESK anser att arbetet i samband med handlingsplanen för finansiella tjänster måste bli mer synligt och diskuteras mer utanför experternas snäva krets.

1.5

EESK ser positivt på kommissionens förslag att utarbeta ett meddelande eller en rekommendation om fondföretag i syfte att övervinna de hinder som upptäckts med avseende på den fria rörligheten för dessa finansiella instrument.

1.6

Det är av största vikt att förbättra informationen samt stärka finanskulturen och konsumenternas medvetenhet. Det är mycket lämpligt att som kommissionen avser inleda särskilda initiativ tillsammans med de europeiska konsumentorganisationerna, men kommissionen borde bedriva en mer aktiv politik gentemot medlemsstaterna för att påverka dem att på ett mer konkret sätt engagera berörda aktörer på nationell nivå. EESK ställer sig till förfogande för ett samarbete kring dessa initiativ genom specifika insatser tillsammans med konsumentråd och de nationella ekonomiska och sociala råden.

1.7

De aktuella tillsynsreglerna, som varierar mellan medlemsstaterna, för med sig betungande krav för företagen att producera redovisnings- och informationsdokument avseende bolagen. Tillämpningen av de internationella redovisningsstandarderna (IFRS) kan vara ett lämpligt sätt att komma fram till enhetliga informationskrav på europeisk nivå. EESK anser att IASB, en privat internationell normgivande instans, inte till fullo avspeglar förhållandena i den globala ekonomin och hoppas att detta organ öppnar sig för ett internationellt samarbete med andra aktörer som exempelvis Europeiska kommissionen.

1.8

När det gäller förslagen till direktiv om detaljistmarknaden vill EESK särskilt kommentera direktivet om konsumentkrediter, som bör antagas snarast, samt direktivet om betaltjänster, som EESK håller på att utarbeta ett särskilt yttrande om. När det gäller direktivförslaget om hypotekslån tvivlar däremot EESK, trots att vi stöder målsättningarna, på att det verkligen är möjligt att inom en snar framtid kunna skapa en integrerad lånemarknad. Å andra sidan skulle EESK välkomna antagandet av ett ramdirektiv om systemen för clearing och avveckling.

1.9

Kommissionen har uttryckt tveksamhet beträffande inrättande av den s.k. 26th regime inom finansiella tjänster. EESK noterar detta och är villig att göra en bedömning, när förslagsställarna redovisar vilka villkor som skall gälla för ett effektivt tillämpande, där hänsyn alltid måste tas till konsumenternas intressen och egentliga fördelar.

1.10

Med tanke på framtida initiativ vill EESK påpeka följande:

Det skulle behövas åtgärder när det gäller fondföretagen som syftar till att likställa normerna för fondförsäkringar med dem för andra finansprodukter.

Det är viktigt att garantera tillgång till ett bankkonto.

Det är nödvändigt att avskaffa hinder när det gäller rörligheten för gränsöverskridande bankkonton.

1.11

EESK är övertygad om att kvaliteten på de europeiska rättsliga normerna avseende finansiella tjänster är mycket hög och att EU kan göra sig gällande som referenspunkt för övriga länder. EU borde inleda en dialog, inte bara med de nyindustrialiserade länderna som Indien, Brasilien och Kina såsom kommissionen föreslår, utan också med utvecklingsländerna som är i behov av avsevärt stöd för att kunna utveckla sin marknad för finansiella tjänster.

1.12

EESK stöder samtliga europeiska och nationella institutioner i deras arbete med att bekämpa brottslighet och terrorism. Kommissionen betonar kravet på att det skall finnas ett nära och kontinuerligt samarbete mellan det finansiella systemet och behöriga myndigheter, ett krav som EESK vill uttala sitt stöd för och föra vidare till finansinstituten, men även till de behöriga myndigheterna. De borde dessutom redogöra för hur man följt upp de uppgifter som finansförmedlarna lämnat.

2.   Bakgrund

2.1

Vitboken om politiken på området finansiella tjänster 2005–2010 tar upp några av de målsättningar som bör uppnås för att främja en dynamisk konsolidering av denna tjänstesektor, eftersom man inser att en effektiv finansiell marknad är en viktig beståndsdel i en strategi som skall leda till utveckling och tillväxt. Ledmotivet i vitboken är ”dynamisk konsolidering” och därmed avses målsättningen att undanröja de hinder som, trots att man genom handlingsplanen för finansiella tjänster (FSAP) 1999–2005 redan har uppnått goda resultat, fortfarande finns för fri rörlighet för finansiella tjänster och kapital.

2.2

I och med att lagstiftningen spelar en så viktig roll för en väl fungerande finansmarknad är det fullkomligt berättigat att man i vitboken betonar nödvändigheten att genomföra och förstärka gällande lagstiftning men samtidigt undvika att lägga på lager på lager av bestämmelser (s.k. goldplating), framför allt från medlemsstaternas sida.

2.3

Analysen av den rättsliga ramen måste innehålla en bedömning av begränsningar, uppgifter och samordningsansvar för tillsynsmyndigheterna i EU. För närvarande är antagligen den bästa lösningen för att skydda konsumenter och investerare att behålla en nationellt avgränsad tillsyn, men man får inte glömma två stora problem som detta system medför.

2.3.1

Tillsyn som inte utövas på överstatlig nivå begränsar kraftigt integrationen av marknaderna. Därför bör ett nära samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter uppmuntras och konsolideras. Faktum är att riskhanteringen i de europeiska storbanker som är verksamma i flera medlemsstater genomförs utifrån ett koncernperspektiv. Tillsynsmyndigheterna måste vara kapabla att göra en korrekt bedömning av dessa stora europeiska koncerners riskprofil.

2.3.2

Ett fortsatt tydligt företräde för tillsyn på nationell nivå får inte ge upphov till att man ökar de hinder för en dynamisk konsolidering på EU-nivå som man i vitboken förespråkar successivt skall avskaffas.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK har i ett nyligen framlagt yttrande gett sina synpunkter på grönboken om politiken för finansiella tjänster (2005–2010). Eftersom många av de förslag som lades fram i grönboken återkommer i vitboken hänvisar EESK till de kommentarer man redan presenterat och återger dem endast i sammanfattad form i detta yttrande (1).

3.1.1

I vitboken betonas de ekonomiska och sysselsättningsmässiga utvecklingsmöjligheter som finanssektorn erbjuder. Kommittén anser dock att en sådan grundhypotes bör analyseras noggrant utifrån ett realistiskt perspektiv där olika faktorer som redan finns dokumenterade beaktas.

3.2

Konsolideringsprocessen inom denna sektor kan skapa ökad effektivitet och stordriftsfördelar som i slutändan kan komma att gynna intermediärernas riskkapitalinvesterare (genom ökad avkastning på det investerade kapitalet) och dem som använder sig av finansiella tjänster (genom minskade kostnader för dessa tjänster).

3.3

Samtidigt finns det dock många empiriska bevis på att konsolideringsprocesserna medfört en minskning av arbetstillfällena inom finanssektorn som skapar en allt större osäkerhet bland de anställda. Man kan inte komma ifrån att de verksamhetsplaner som läggs fram i samband med en sammanslagning eller uppköp av företag framför allt lyfter fram de besparingar som kan göras till följd av minskade personalkostnader. Den omedelbara effekten av konsolideringsprocesserna blir en förlust av arbetstillfällen. Samtidigt måste man dock vara medveten om att möjligheter skapas för att innovativa tjänster och områden skall kunna utvecklas, något som i sin tur kommer att inverka positivt på sysselsättningen. En minskning av de hinder som gör det svårt för finanstjänsteleverantörerna att fullt ut utnyttja samverkanseffekterna av gränsöverskridande fusioner skulle göra det möjligt för bankerna att tillhandahålla sina tjänster till lägre kostnader, vilket skulle tillåta en prispolitik som är förmånligare för kunderna och därigenom främja en ökad efterfrågan. Detta skulle stimulera investeringarna från finansmäklarnas sida, vilket skulle få positiva följder även för sysselsättningen. De nya arbetstillfällen som skapas lockar i allmänhet till sig personer med mer högkvalificerad och högavlönad yrkesprofil (med undantag för sådana branscher som callcenter och backoffice).

3.4

Även förutsatt att konsolideringarna inom denna sektor inte får några negativa nettoeffekter på sysselsättningen vill således kommittén kraftigt understryka att det inte går att bortse från det tidsmässiga gapet och skillnaderna i yrkeskvalifikationer från det att de befintliga arbetstillfällena försvinner och fram till dess att nya har skapats. Så snart som fokus flyttats över från att försöka bevara arbetstillfällen till att skapa möjligheter för att hitta nya arbeten bör medlemsstaterna lägga prioriterad tonvikt inte bara vid att det finns lämpliga sociala skyddsnät utan även stödja olika fortbildnings- och omskolningsplaner.

3.5

Om arbetstagarna upplever att deras kvalifikationer och kompetens går att utnyttja även i en ekonomi som befinner sig i snabb utveckling kommer de också lättare att acceptera den reducering i anställningstrygghet som en ”dynamisk konsolidering” av denna sektor medför. Detta konstaterande måste leda till att man ser yrkesutbildning inte bara som ett sätt att kontrollera den sociala instabiliteten, utan även som en avgörande och obestridlig förutsättning för att den ”dynamiska konsolideringsplanen” skall lyckas på lång sikt och, mer allmänt sett, även Lissabonstrategin, vars mål är att EU skall bli den främsta ”kunskapsekonomin” i världen. Det krävs dock att man skapar ett fungerande socialt skyddsnät som kan bidra till att mildra de ofta allvarliga effekterna under övergångsfasen.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Bättre lagstiftning

4.1.1

De tre vägledande principerna i samband med processen för att förbättra lagstiftningen är förenkling, kodifiering och ökad tydlighet. Det är viktigt att arbetet i denna riktning fortsätter så att det råder konsekvens mellan olika lagstiftningsåtgärder, att lagstiftningens tillämpning underlättas och att införlivandet blir enhetligt.

4.1.2

EESK stöder kommissionens förslag när det gäller ”bättre lagstiftning”. Vi ställer oss särskilt bakom kommissionens åtagande att fortlöpande hålla regelbundna och öppna samråd med alla berörda parter och att låta alla förslag föregås av en konsekvensbedömning som baseras på en ekonomisk kostnads-/nyttokalkyl i vidare bemärkelse och därmed även beaktar den sociala och miljörelaterade dimensionen. Lika viktigt är också åtagandet att tillsammans med rådet och Europaparlamentet arbeta för att förbättra kvaliteten på lagstiftningen samt de externa effekterna på hela det ekonomiska systemet.

4.1.3

EESK delar kommissionens uppfattning när det gäller den utmaning som det innebär dels att lagstiftningen skall införlivas korrekt och i tid, dels att de 25 medlemsstaterna sedan skall tillämpa EU-lagstiftningen på ett korrekt sätt, inte minst med tanke på kommande utvidgningar, och vi delar också uppfattningen att man måste förhindra s.k. goldplating, dvs. att medlemsstaterna unilateralt antar ytterligare bestämmelser som strider mot den inre marknadens principer. De omotiverat stora skillnaderna mellan de nationella bestämmelser som finns för att skydda konsumenterna utgör faktiskt ett av de största hindren för en integration av finansiella tjänster inom EU.

4.1.4

Även EESK ser det som avgörande att man i efterhand utvärderar huruvida bestämmelserna gett önskat resultat samt – åtminstone för de sektorer som omfattas av den s.k. Lamfalussy-processen – huruvida marknadsutvecklingen motsvarar förväntningarna.

4.1.5

En undersökning av överensstämmelsen mellan EU-lagstiftningen och nationell lagstiftning bör göras där man börjar med de mest relevanta sektorerna, eller där harmoniserings- och konsolideringsproblemen är som störst, t.ex. marknadsföring och reklam inom fondföretag (företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper). En ökad konkurrens och effektivitet inom denna sektor förutsätter också ökat handlingsutrymme marknadsföringsmässigt och kommersiellt sett, något som starkt hindras av en otydlig lagstiftning. Vi ser därför särskilt positivt på kommissionens initiativ att utarbeta ett meddelande eller en rekommendation under år 2006 samt en vitbok om förvaltning av tillgångar.

4.1.6

Kommissionen tänker föreslå att de 16 olika befintliga direktiven för försäkringssektorn samlas i ett enda direktiv. EESK stöder detta kodifieringsförslag och ser det som ett utmärkt exempel att följa även inom andra områden genom att anta rättsakter som innebär en sammanfattning, förenkling och omorganisering av olika frågor som behandlas i flera olika direktiv.

4.1.7

Vi anser att man även måste inleda överträdelseförfaranden i de fall inkorrekt införlivande eller tillämpning av EU-lagstiftningen har rapporterats. Det bör dock påpekas att kommissionen under den senaste tiden påverkats starkt av rådet och i allt mindre utsträckning vidtagit sådana åtgärder.

4.1.8

Förbättringarna och rationaliseringarna inom sektorn för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag får inte leda till att man glömmer bort att det finns problem avseende information, utbildning samt konsumenternas medvetenhet, dvs. sådana faktorer som är avgörande för effektiviteten i samband med vilket lagstiftningsinitiativ som helst. Det är positivt att kommissionen har för avsikt att inleda särskilda initiativ på EU-nivå tillsammans med konsumentorganisationer och med representanter från finanssektorn, även om vi anser att kommissionen borde engagera sig starkare för att se till att sådan verksamhet blir om inte obligatorisk så åtminstone starkt rekommenderad på nationell nivå. Ett europeiskt nyhetsbrev för konsumenterna är i princip ett utmärkt initiativ, men man bör vara medveten om att informationsinsatserna måste präglas av en genuin konsumentnärhet. EESK uppmanar kommissionen att tillsammans med rådet och Europaparlamentet undersöka hur berörda aktörer på nationell nivå kan involveras starkare, t.ex. i samband med olika initiativ som skall genomföras på EU-nivå. Utvecklingen när det gäller FIN-NET – ett för det stora flertalet konsumenter än så länge okänt instrument – går i rätt riktning. I samband med översynen av detta instruments roll rekommenderar EESK att konsumentorganisationerna och det civila samhällets organisationer samt även arbetsmarknadens parter involveras. Kommittén är också beredd att själv stödja detta initiativ, t.ex. genom kontakter med nationella konsumentrådgivningsorgan och de nationella ekonomiska och sociala råden.

4.1.9

Kommissionen inser vikten av informationsspridning, inte minst bland konsumenter, investerare och anställda inom finanssektorn, och EESK betonar att man inte får underskatta problemet med vilket språk informationen skall ges ut på. Kommissionen måste uppmärksamma detta problem och göra allt som krävs för att åtminstone den viktigaste informationen skall kunna finnas tillgänglig på så många språk som möjligt.

4.1.10

EESK ser positivt på den uppmärksamhet som ägnas konsumenterna och de anställda inom bank- och finanssektorn och även på åtagandet att regelbundna samråd skall hållas med dem i frågor som rör dem. Det mervärde som en marknadsintegration kan ge manifesterar sig i nöjda konsumenter, samtidigt som man inte får glömma de sociala följder som dessa beslut kan få. Det är dock inte alltid som man i samband med direktiv inom finanssektorn har haft detta synsätt. Med det som vi framför i avsnittet ”Allmänna kommentarer” vill vi med kraft betona vikten av ett sådant analyssätt.

4.1.11

Vad beträffar samspelet med andra delar av EU:s ekonomiska politik har EESK redan påpekat att mervärdesskattesystemet för de stora europeiska koncernerna (2) kan utgöra ett hinder för en stärkt sektor för finansiella tjänster, och vi ser positivt på att kommissionen har för avsikt att lägga fram ett lagstiftningsförslag för att motverka detta. En ingående analys bör dock göras av de ekonomiska, sociala och miljörelaterade konsekvenserna som en i och för sig önskvärd harmonisering av mervärdeskattesystemen kan få. EESK har redan påpekat att den nuvarande situationen kan utgöra ett hinder för en fullständig integration och utveckling av finansmarknaden. Vi vill dessutom rikta uppmärksamhet mot problemet med utkontraktering (outsourcing), ett fenomen som i högsta grad gynnas av ett icke-harmoniserat skattesystem, med negativa konsekvenser för sysselsättningen, kvaliteten på tjänsterna och systemets tillförlitlighet i stort. EESK anser att denna fråga bör bli föremål för ingående överväganden, inte minst med tanke på att detta fenomen ofta får allt annat än önskvärda konsekvenser.

4.2   Adekvata reglerings- och tillsynsstrukturer

4.2.1

Målet att uppnå ökad samordning mellan de olika tillsynsmyndigheterna på marknaden kan inte annat än stödjas. Arbetet i denna riktning skulle underlättas om nivå 3-kommittéerna successivt ges en mer väldefinierad roll genom att medlemmarnas befogenheter blir enhetliga inom ramen för Lamfalussy-processen, för att EU-lagstiftningen på detta område skall kunna fullbordas. På så sätt skulle inte bara kommissionens arbete underlättas, utan man skulle även minska risken för goldplating från såväl medlemsstaternas som tillsynsmyndigheternas sida.

4.2.2

I nuläget anser EESK att det vore förhastat att inrätta en enda EU-omfattande tillsynsmyndighet som skulle ansvara för samordningen av tillsynen. Samtidigt anser vi dock att de nationella tillsynsmyndigheterna bör samarbeta aktivt och kontinuerligt för att försöka utarbeta en uppförandekodex och regler för gemensamma insatser. Det ökade ömsesidiga förtroende som skulle bli följden av detta skulle utgöra första steget i en process i riktning mot att i framtiden inrätta en europeisk tillsynsmyndighet för de stora finans-, bank- och försäkringskoncerner som har verksamhet i flera medlemsstater. Ett av de första viktiga besluten handlar om att utse en huvudtillsynsmyndighet i det land där moderbolaget har sitt säte, som även skall ansvara för övervakningen av de filialer och dotterbolag som finns i andra EU-länder. De multinationella företagen och tillsynsmyndigheterna skulle kunna dra nytta av den inre marknaden genom att de inte behöver utarbeta flera olika versioner av redovisnings- och informationsdokument och inte heller behöver följa flera olika nationella regelverk.

4.2.3

Den metod som beskrivs i exempelvis direktivet om marknadsmissbruk bör uppmuntras. Det mycket detaljerade direktivförslaget har möjliggjort ett mycket homogent införlivande och även inneburit att ett betydande ansvar överlåtits på de lagstiftande organen, ett ansvar som dessutom delas på EU-nivå där det bestäms vilken verksamhet som skall överföras på de olika tillsynsmyndigheterna.

4.2.4

Antagandet av internationella redovisningsstandarder (IFRS) har stor betydelse för att företagens redovisning skall bli enhetligare och följa modern standard. Detta kan också ge tillfälle att på europeisk nivå skapa enhetliga regler för vilken typ av uppgifter som intermediärerna har att överlämna till respektive tillsynsmyndighet. EESK menar att i och med införandet av IFRS finns det inte längre någon ursäkt för att skjuta upp eller fördröja arbetet för att nå detta mål, som är en förutsättning för att få till stånd en samordning och ett samarbete som fungerar effektivt när det gäller tillsynsarbetet på EU-nivå. Man bör dock se till att målet anpassas till motsvarande mål i EU-projektet ”Solvency II”. De företag som ännu inte har harmoniserat sin redovisning eller sin konsoliderade redovisning med IFRS bör dock inte missgynnas i förhållande till de företag som har en sådan förpliktelse.

4.3   Pågående och framtida lagstiftningsinitiativ

4.3.1   Pågående lagstiftningsinitiativ

4.3.1.1

Banktjänster till privatpersoner berörs av tre mycket viktiga initiativ. När det gäller hypotekslån har kommittén (3) redan framfört välgrundade tvivel på att en integrering av marknaden verkligen är möjlig mot tanke på de rättsliga konsekvenser och de omfattande svårigheter som detta skulle medföra och som kommittén betonat i ett yttrande nyligen. EESK väntar på att få ta del av kommissionens riktlinjer och reaktioner på de invändningar som framförts.

4.3.1.2

Kommissionens förslag till ändringar i direktivet om konsumentkrediter, som nu behandlas av parlamentet, är en förbättring av det föregående förslaget även om det inte till fullo tillgodoser konsumenternas intressen. EESK inväntar resultatet av denna granskning och hoppas att direktivet antas så snart som möjligt.

4.3.1.3

Även direktivet om betaltjänster fyller en viktig funktion. Det finns fortfarande några oklara punkter vad gäller de gränsöverskridande betaltjänsterna. Finanssystemet måste underkasta sig GD Konkurrens regler för konkurrens, insyn och jämförbarhet. Skapandet av ett gemensamt europeiskt betalningsområde är ett ambitiöst och välkommet mål som kommer att göra gränsöverskridande betalningar mer effektiva och ge konsumenterna garantier. Man måste emellertid beakta att effektiva och billiga system (exempelvis direktdebiterings-systemet) redan är i bruk i några medlemsstater. När det gemensamma europeiska betalningsområdet införs måste man ta hänsyn till användarnas intressen och kunna erbjuda ett mervärde. EESK håller på att utarbeta ett yttrande just om betaltjänster, där kommitténs bedömning kommer att redovisas utförligt.

4.3.1.4

Omprövningen av begreppet kvalificerade innehav genom översyn av artiklarna 16 och 15 i bankdirektivet respektive försäkringsdirektivet är ett viktigt initiativ för att förhindra att vissa tillsynsmyndigheter lägger hinder i vägen för en balanserad utveckling av inre marknaden genom att ta en försiktig förvaltning av finanssystemen som förevändning. EESK anser att den bästa garantin för stabiliteten i ett system ligger i att göra det mer effektivt snarare än att begränsa överlåtelsen av företagens kontroll.

4.3.1.5

Vad beträffar systemen för clearing och avveckling har frånvaron av en rättslig ram bidragit till att man alltjämt kan konstatera en kraftig ekonomisk obalans och regelrätta missbruk. Gränsöverskridande avveckling och clearing är dyrare och mindre effektiv än nationell. EESK skulle välkomna antagandet av ett ramdirektiv med målet att öka de europeiska operatörernas konkurrenskraft, inte minst gentemot de internationella konkurrenterna. En effektiv och välstrukturerad marknad lockar till sig investeringar, något som EU behöver om unionen verkligen vill fortsätta att sträva mot ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

4.3.2   Pågående överväganden

4.3.2.1

EESK delar kommissionens bedömning av de omotiverade hindren för fullständig rörlighet för kapital och gränsöverskridande investeringar.

4.3.2.2

Kommissionen har ställt sig tveksam till den s.k. 26th regime inom finansiella tjänster. Å andra sidan har principen om en minimal harmonisering lett till alltför många skillnader. Hemlandsprincipen har varit ett utomordentligt instrument för avreglering och konkurrens inom EU. Ju högre det ömsesidiga förtroendet för kvaliteten på de olika medlemsstaternas interna lagstiftning är desto mer accepterad är denna princip av medlemsstaterna. Mot denna bakgrund är målet om en fullständigt harmoniserad lagstiftning en viktig drivkraft som ger näring åt och befäster dessa förtroendebaserade kontakter, som är utgångspunkten för en gradvis framväxande gemensam kultur. Detta borde leda till en harmonisering av de viktigaste klausulerna i avtalen om finansiella tjänster. EESK påpekar att man å andra sidan hittills inte sett några bevis på att 26th regime (verkligen) går att tillämpa och att kommissionen i varje fall grundligt borde undersöka hur de fungerar. I ett nyligen avgivet yttrande hävdade EESK att (26th regime)”inte kan bli något realistiskt alternativ förrän man efter ett ingående studium av lagar och avtal i alla de 25 medlemsstaterna försäkrat sig om att det” parallella ”instrumentet inte strider mot lagar eller bestämmelser i någon av dessa. I vilket fall som helst får standardiseringsreglerna inte stå i vägen för nya produkter och därigenom lägga hämsko på innovationen” (4).

4.3.3   Framtida initiativ

4.3.3.1

I sitt nyligen avgivna yttrande om grönboken från juli 2005 har kommittén pekat på nyttan av ett ingripande vad gäller fondföretag (5). ”Investeringsfonderna utsätts för konkurrens från andra finansiella produkter, som fondförsäkringar, vilka investerarna uppfattar som likvärdiga trots att de omfattas av ett helt annat rättsligt ramverk. Detta kan medföra snedvridningar när det gäller investerarnas valmöjligheter och kan få negativa konsekvenser med avseende på kostnader och risktagande i samband med gjorda investeringar. EESK anser att man inte löser problemet genom minskad konkurrens och genom att lätta på de krav och garantier som ställs vid fondinvestering. Det vore tvärtom bra om man i stället höjde nivån på normerna, så att de finansiella produkter som i praktiken uppfattas som ett direkt alternativ till investering i fonder underställs sådana krav som är jämförbara med dem som gäller för investeringar i fonder.” Obalansen i de krav som ställs på fonder och fondförsäkringar, den långsamma utvecklingen av EU-passet, som beror på de hinder som vissa tillsynsmyndigheter fortsätter att sätta upp, den dåliga insynen vad gäller kostnaderna, särskilt utträdeskostnaderna, fragmenteringen av marknaden och de höga kostnader denna medför är några av de problem som påpekats. EESK ser med oro på utvecklingen i vissa medlemsstater som rör garanterade kapitalfonder utan några krav på att förvaltningsbolaget har egna tillräckligt stora fonder. Vid en mycket negativ marknadsutveckling skulle konsumenterna i dessa fall kunna stå utan tillräckligt skydd. EESK ber kommissionen att råda bot på denna brist genom att fastställa krav på att de företag som erbjuder garanterade kapitalfonder skall ha tillräckligt med eget kapital och besluta om en specifik och lämplig grad av övervakning. EESK är väl medveten om strävan att göra fondföretagen mer effektiva, bland annat därför att dessa företag är en viktig del av pensionsfondsutbudet och kan lämna ett avgörande bidrag för att lösa ett problem som med rätta påpekades i början av vitboken, dvs. finansieringen av de omfattande pensionsunderskotten i de flesta EU-ekonomierna.

4.3.3.2

Liksom kommissionen inser EESK vikten av att ha tillgång till ett bankkonto, inte bara ur ekonomisk synvinkel. Den som i dagens ekonomi innehar ett bankkonto får i och med detta ett slags ekonomiskt medborgarskap. I vissa medlemsstater har en sådan medborgerlig rätt stöd i lagen genom att det finansiella systemet tvingas att till en mycket låg kostnad tillhandahålla grundläggande banktjänster. I andra medlemsstater håller företagen på att bli mycket medvetna om problemet. För några få euro per månad erbjuder de ett paket med tjänster som är kopplade till bankkontot.

4.3.3.3

Avsikten att avskaffa hinder när det gäller rörligheten för gränsöverskridande konton är lovvärd och skulle kunna bidra till en sänkning av bankernas avgifter. Möjligheten att öppna konton på Internet gör att målet om en intraeuropeisk rörlighet för bankkonton verkligen ligger inom räckhåll. Man måste emellertid komma ihåg att alla konsumenter inte behärskar IT-tekniken. Kommissionen borde presentera en tillfredsställande lösning också för dessa personer som normalt tillhör de mest sårbara folklagren. Påpekas bör att dessa möjligheter bara kan förverkligas genom ett reellt och konstruktivt samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Den 16 maj 2006 (6) beslutade kommissionen att låta en expertgrupp utreda frågan om kundrörlighet i samband med bankkonton och följer därmed upp förslagen i vitboken.

4.4   Den yttre dimensionen

4.4.1

Kommissionens ambitiösa målsättning att göra EU till ledande vad gäller att fastställa internationella standarder kan bara välkomnas. I enlighet med rekommendationerna i Doha-rundan hoppas EESK också att EU skall förmå de mest utvecklade länderna att åta sig att ge de mindre utvecklade länderna ett lämpligt tekniskt och finansiellt stöd, vad gäller såväl lagstiftning som tillämpning av avtal och antagna standarder. I den framskridande internationella integrationen måste man också beakta behoven i de svagaste ekonomierna som behöver locka till sig investeringar. EESK hoppas att kommissionen är väl medveten om dessa krav vid förhandlingarna och diskussionerna med de mer avancerade ekonomierna.

4.4.2

EESK har aktivt arbetat för att bekämpa utnyttjandet av finanssystemen i kriminellt syfte och stöder kommissionen och de övriga EU-institutionerna i kampen mot alla former av brottslighet, som för övrigt ofta är knuten till den internationella terrorismen. Den ekonomiska brottsligheten tar sig många uttryck – bolags- och handelsbedrägerier, penningtvätt, skatteflykt, korruption – och använder sig ofta av finanstjänsternas kanaler för sina kriminella syften. EESK uppmanar finansinstituten att på bästa möjliga sätt stödja de behöriga myndigheterna, som å sin sida i tillräcklig grad måste beakta finansinstitutens upplysningar. Om finansinstituten får tillräcklig information om uppföljningen av de uppgifter om misstänkta transaktioner som de lämnat till myndigheterna kommer de att bli mer motiverade att fullfölja och intensifiera de ansträngningar som krävs.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EUT C 65, 17.3.2006.

(2)  EUT C 65, 17.3.2006.

(3)  EUT C 65, 17.3.2006.

(4)  EUT C 65, 17.3.2006.

(5)  EUT C 110, 17.5.2006.

(6)  Kommissionens beslut 2006/355/EG av den 16 maj 2006 om att inrätta en expertgrupp om kundrörlighet i samband med bankkonton (EUT L 132,, 19.5.2006).


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/33


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets beslut om godkännande av Europeiska gemenskapens anslutning till Genèveakten till Haagkonventionen om internationell registrering av industriella mönster, antagen i Genève den 2 juli 1999

KOM(2005) 687 slutlig – 2005/0273 (CNS)

och

Förslag till rådets förordning om ändring av förordningarna (EG) nr 6/2002 och (EG) nr 40/94 för att ge verkan till Europeiska gemenskapens anslutning till Genèveakten inom Haagkonventionen beträffande internationell registrering av industriella mönster

KOM(2005) 689 slutlig – 2005/0274 (CNS)

(2006/C 309/07)

Den 17 februari 2006 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 308 och 300 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Den 14 februari 2006 beslutade rådet att i enlighet med artikel 308 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Förslag till rådets förordning om ändring av förordningarna (EG) nr 6/2002 och (EG) nr 40/94 för att ge verkan till Europeiska gemenskapens anslutning till Genèveakten inom Haagkonventionen beträffande internationell registrering av industriella mönster

KOM(2005) 689 slutlig – 2005/0274 (CNS).

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Bryan Cassidy.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 155 röster för, 3 emot och 2 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av EESK:s slutsatser och rekommendationer

De två kommissionsförslagen hänger ihop och kommer därför att behandlas i ett enda dokument.

Kommittén ger sitt fulla stöd åt kommissionens förslag.

2.   De centrala komponenterna i kommissionens förslag

2.1

Med förslagen avser kommissionen att etablera en koppling mellan gemenskapsregistrerade formskyddssystem och Haagsystemet för internationell registrering av industriella mönster genom EU:s anslutning till Genèveakten inom Haagkonventionen. Det första förslaget avser anslutning till Genèveakten. Det andra avser en ändring av förordningarna på området för att möjliggöra en sådan anslutning.

2.2

Haagsystemet bygger på Haagkonventionen om internationell registrering av industrimönster. Konventionen består av tre olika rättsakter: 1934 års Londonkonvention, 1960 års Haagkonvention och 1999 års Genèveakt. De tre rättsakterna är självständiga och oberoende i sina materiella bestämmelser. De avtalsslutande parterna kan besluta att ansluta sig till en, två eller tre av rättsakterna. De blir därmed medlemmar i Haagunionen, som för närvarande har 42 avtalsslutande parter varav 12 EU-länder. (1)

2.3

Genom anslutningen kommer formgivare från hela EU genom en och samma ansökan att kunna säkerställa skydd för nya och originella mönster i de länder som undertecknat Genèveakten. För formgivare skapar anslutningen ytterligare ett sätt att skydda sin formgivning på nationell nivå, på gemenskapsnivå genom gemenskapens formskyddssystem och på internationell nivå genom Haagsystemet.

2.4

Resultatet är ett enklare, ekonomiskt effektivare och kostnadseffektivare system. Enligt Haagsystemet behöver sökande inte lämna in översättningar av handlingar. De behöver inte heller betala separata avgifter till myndigheter och byråer i olika länder eller vara bundna vid olika tidsgränser för förnyelse av nationella ansökningar. Genom att lämna in en enda ansökan till en enda myndighet mot en enda avgift kan sökanden i stället erhålla ett flertal internationellt registrerade formskydd i de länder som undertecknat Genèveakten.

2.5

Gemenskapens formskyddssystem skapar möjligheter för formgivare att skydda nya och originella mönster som kännetecknas av den estetiska utformningen genom att bevilja enhetliga individuella monopol för registrerade mönster som är giltiga i hela EU. Det finns separata registrerade formskydd i varje medlemsstat, men gemenskapsformgivningen är ett ekonomiskt och enkelt sätt för ett företag verksamt på den europeiska marknaden att säkerställa enhetligt skydd i hela unionen.

2.6

Genom Haagkonventionen om internationell registrering av industrimönster skapas ett system som administreras av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) som gör det möjligt för formgivare att mot en enda avgift lämna in en ansökan och därmed erhålla ett flertal registreringar i angivna avtalstecknande stater. Haagsystemet kan utnyttjas av personer som antingen är medborgare eller bosatta i en avtalstecknande stat eller företag som är etablerade i en stat som har undertecknat Haagkonventionen. För närvarande tar WIPO inte emot ansökningar som registrerats av nationella myndigheter. Genom att registrera direkt hos WIPO kan man undvika förvirring, dubbelarbete och risken för överbetalning till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden.

2.7

En av fördelarna med Haagsystemet är att det underlättar justeringar av formskyddet och förnyelse när giltighetstiden har löpt ut.

2.8

Genèveakten inom Haagkonventionen trädde i kraft den 23 december 2003. För att systemet skall göras så lättillgängligt som möjligt tillåts anslutning av mellanstatliga organisationer, såsom EU, till Haagsystemet. För närvarande är 19 länder avtalstecknande parter till Genèveakten, däribland Schweiz, Singapore och Turkiet. Ett antal medlemsstater har ännu inte undertecknat eller ratificerat avtalet.

2.9

Enligt Genèveakten kan ansökningar endast göras på ett av två officiella språk – engelska eller franska.

2.10

USA kommer enligt planerna att ansluta sig i november 2006. EU:s och USA:s anslutning kommer sannolikt att leda till att andra stora handelsparter (Kina, Japan och Korea) känner sig manade att ansluta sig, vilket i sin tur leder till att registrering tillåts i ett flertal betydelsefulla länder.

2.11

Genom förslaget etableras en koppling mellan EU, som betraktas som ett enda land enligt Genèveakten, och Haagsystemet. På så sätt ökar systemets användbarhet.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

Enligt förslaget till rådets beslut (KOM(2005) 687 slutlig) betraktas EU som ett enda land inom Haagunionen beträffande gemenskapens formskyddssystem. Ändringen av förordning EG/6/2002 (gemenskapens formgivningsförordning) ger verkan till Europeiska gemenskapens anslutning till Genèveakten.

3.2

Ändringen av förordning EG/40/94 (gemenskapens varumärkesförordning) ger Byrån för harmonisering inom den inre marknaden i Alicante ansvar för hantering av avgifter för formgivning som registrerats enligt Genèveakten.

3.3

Artikel 308 i EG-fördraget fungerar som rättslig grund för förslaget om ändring av dessa två gemenskapsförordningar.

3.4

Europaparlamentet har rådfrågats. De två förslagen är inte föremål för medbeslutandeförfarandet.

3.5

Vid omröstningen krävs enhällighet i rådet.

4.   Kostnader

4.1

Sannolikt kommer förslaget inte att medföra några extrakostnader, eftersom det rör ändringsförslag till förordningar som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna.

4.2

För närvarande tas avgifter ut för registrering och förnyelse av registrering i alla de länder där formskydd har registrerats. Nationella registreringskostnader understiger ofta 100 euro, men därtill kommer kostnader för och olägenheter i form av valutaomräkning när formskydd skall registreras internationellt.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Belgien, Estland, Frankrike, Grekland, Italien, Lettland, Luxemburg, Nederländerna, Slovenien, Spanien, Tyskland och Ungern. EU är för närvarande inte medlem i Haagsystemet.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/35


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2013)”

KOM(2005) 705 slutlig – 2005/0277 (COD)

(2006/C 309/08)

Den 1 mars 2006 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 167 och 172.2 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Gerd Wolf.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 152 röster för, 1 röst mot och 3 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning

1.1

Kommissionens förslag innehåller de krav, regler och förfaranden genom vilka företag, universitet, forskningscentrum eller andra rättssubjekt kan erhålla stöd inom ramen för det sjunde FoTU-ramprogrammet.

1.2

EESK ställer sig positiv till den största delen av det regelverk som kommissionen föreslagit. Kommittén anser att regelverket innebär förbättringar och möjliggör en klar förenkling av de nuvarande administrativa förfarandena. Vad beträffar de genomförandebestämmelser som ännu inte fastställts inom kommissionen rekommenderar kommittén att man, med tanke på den eftersträvade förenklingen, även vid utformningen av dessa eftersträvar en större enhetlighet och konsekvens, t.ex. i fråga om de kriterier som skall tillämpas.

1.3

Eftersom några genomförandebestämmelser ännu inte föreligger inom kommissionen kan man ännu inte bedöma om det föreslagna regelverket har några särskilda effekter. Kommittén rekommenderar därför att man, t.ex. i fråga om ersättning av extrakostnader, åtminstone till en början behåller de nuvarande bestämmelserna för att undvika problem för berörda stödmottagare.

1.4

Kommittén välkomnar de nya stödgränserna för nuvarande verksamhetsområden och stödmottagare, särskilt som de innebär att stödet till små och medelstora företag förbättras.

1.5

Kommittén rekommenderar att man likställer alla de forskningsinstitut som grundfinansieras med offentliga medel, oavsett deras nuvarande juridiska form.

1.6

Kommittén rekommenderar att man ger framtida avtalsparter mer frihet via utformning av avtalsmässiga bestämmelser, men också via val av instrument. Detta gäller framför allt avtalsparternas nyttjanderätt till förgrundsinformation (”foreground”) och/eller bakgrundsinformation (”background”). Här bör kostnadsfri nyttjanderätt visserligen vara en möjlighet, men inte – som föreslås i vissa fall – föreskrivas utan undantag.

1.7

För närmare information om detta hänvisas till kapitel 4.

2.   Inledning

2.1

Kommissionen redogör i sitt förslag till det sjunde FoTU-ramprogrammet (2007–2013) (1), ”RP7”, för mål, innehåll, ämnen och budgetramar för det planerade stödet till forskning, teknisk utveckling och demonstration för denna period. Om detta ramprogram samt om de förberedande och kompletterande förslag som kommissionen har lagt fram om ramprogrammet, i synnerhet de s.k. särskilda programmen (2), har kommittén redan antagit yttranden (3).

2.2

Föreliggande förslag från kommissionen behandlar de krav, regler och förfaranden genom vilka företag, universitet, forskningscentrum eller andra rättssubjekt kan delta i det sjunde FoTU-ramprogrammet, dvs. få stöd genom detta program.

2.3

Viktigt i detta sammanhang är att kommissionen avser att förenkla de administrativa förfaranden som är förbundna med forskningsstödet. Denna avsikt har kommittén redan välkomnat och gett sitt stöd till i tidigare yttranden. Kommittén har vid upprepade tillfällen rekommenderat att man skall förenkla de administrativa förfarandena och minska de kostnader som hänger samman därmed för att göra de europeiska forskningsprogrammen effektivare. ”Nuvarande arbetsbörda och kostnader för ansöknings- och beviljningsförfaranden är för stora och skapar problem för användare inom forskningen och industrin. Det måste löna sig för deltagarna att engagera sig i det europeiska forskningsprogrammet – inberäknat risken i ansökningarna. Detta gäller i synnerhet också för små aktörer, t.ex. de små och medelstora företagen eller mindre forskningsgrupper från universitet eller forskningscentrum  (4) .” De föreslagna reglerna för deltagande skall alltså också bidra till en sådan förenkling.

2.4

Föreliggande kommissionsförslag redogör följaktligen för det omfattande regelverk som skall säkerställa att de medel som gemenskapen ställer till förfogande för forskning och utveckling (genom RP7) används så effektivt, framgångsrikt och rättvist som möjligt.

2.5

De föreslagna reglerna för företags, forskningscentrums och universitets deltagande skall alltså skapa sammanhängande och tydliga ramar för ett effektivt genomförande och god tillgänglighet för alla som deltar i det sjunde ramprogrammet. Därigenom skall man göra det möjligt att främja deltagande av många olika företag, forskningscentrum och universitet samt av aktörer i regionerna i gemenskapens yttersta randområden.

3.   Kommissionsförslagets innehåll

3.1

Kommissionens förslag till regler för deltagande i det sjunde ramprogrammet är ett redskap för genomförandet av många aspekter som rör denna förenkling och bygger på de principer som fastställdes i det sjätte ramprogrammet. Några viktiga punkter sammanfattas kort i följande avsnitt.

3.2

Kommissionens förslag omfattar följande: inledande bestämmelser, villkor för deltagande i indirekta åtgärder och tillhörande förfaranden, gemenskapens ekonomiska bidrag, regler för spridning och utnyttjande av resultat, nyttjanderätt till bakgrunds- och förgrundsinformation, och Europeiska investeringsbanken.

3.3   Krav för deltagande i indirekta åtgärder

3.3.1

Minst tre rättssubjekt etablerade i en medlemsstat eller ett associerat land måste delta i indirekta åtgärder varav inget får vara etablerat i samma medlemsstat eller associerade land som något av de båda andra.

3.3.2

För samordnings- och stödåtgärder samt åtgärder för forskares utbildning och karriärutveckling är minimikravet att ett rättssubjekt skall delta.

3.3.3

För indirekta åtgärder till stöd för spetsforskning som finansieras inom ramen för Europeiska forskningsrådet är minimikravet att ett rättssubjekt etablerat i en medlemsstat eller ett associerat land skall delta.

3.4   Gemenskapens ekonomiska bidrag

3.4.1

För verksamhet inom forskning och teknisk utveckling får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till högst 50 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.1.1

För offentliga organ, inrättningar för högre utbildning, forskningsorganisationer (5) samt små och medelstora företag får detta ekonomiska bidrag uppgå till högst 75 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.2

För verksamhet inom området demonstration får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till högst 50 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.3

För verksamhet som bedrivs inom ramen för åtgärder för spetsforskning, samordnings- och stödåtgärder samt åtgärder för forskares utbildning och karriärutveckling får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till 100 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.4

För förvaltning och revisionsintyg och annan verksamhet som inte omfattas av punkt 1, 2 eller 3 i artikel 33 får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till 100 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.5

För expertnätverk föreslås en särskild klumpsumma. Denna klumpsumma fastställs genom deltagandereglerna som ett fast belopp som beräknas efter det antal forskare som ingår i expertnätverket och efter åtgärdens varaktighet.

3.5   Övriga regler

I reglerna anges de förfaranden som skall tillämpas vid utlysande av ansökningsomgångar för projektförslag, liksom vid inlämnande, bedömning, urval och beviljande av dessa.

Det bedömningsförfarande som utvecklats i tidigare ramprogram skall fortsätta att tillämpas utan några större ändringar. En mall för avtal om ekonomiskt stöd skall utarbetas av kommissionen. Där skall deltagarnas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och gentemot gemenskapen fastställas.

Tre typer av ekonomiskt stöd föreslås: ersättning av stödberättigande kostnader, klumpsummor och schablonbelopp. När det gäller åtgärder för spetsforskning kommer Europeiska forskningsrådets vetenskapliga råd att föreslå lämpliga finansieringsmetoder.

3.6

När det gäller spridning, utnyttjande och nyttjanderätt (äganderätt, skydd, publicering, spridning, utnyttjande och nyttjanderätt för bak- och förgrundsinformation) är målsättningen att upprätthålla största möjliga kontinuitet. Förändringarna skall skapa mer flexibilitet för deltagarna under projektens gång. Möjligheten att utesluta bakgrundsinformation och definiera andra villkor än de i reglerna för deltagande finns kvar. Kraven när det gäller spridning och offentliggörande har gjorts mer enhetliga.

3.7

Liksom i det sjätte FoTU-ramprogrammet (RP6) skall deltagarna i ett konsortium vara fullt ansvariga för att slutföra sina uppgifter, även om någon av deltagarna underlåter att utföra de uppgifter som tilldelats. Principen om solidariskt ekonomiskt ansvar som tillämpades under RP6 för de flesta åtgärder skall emellertid inte längre tillämpas. Mot bakgrund av en bedömning av riskerna med den europeiska forskningsfinansieringen för gemenskapsbudgeten skulle en mekanism kunna införas för täckning av den finansiella risken att en deltagare inte återbetalar skulder till gemenskapen. Därför skall bankgarantier endast begäras i de sällsynta fall då över 80 % av bidraget utgörs av förhandsfinansiering.

4.   Kommitténs kommentarer

4.1

Förenkling. Kommittén stöder det utomordentligt viktiga målet att förenkla alla de förfaranden som kommissionen hittills tillämpat eller krävt av FoTU-aktörerna. Kommittén ser sina ytterligare kommentarer som ett konstruktivt bidrag till detta och är medveten om att det, med tanke på de allmänna budgetbestämmelserna och kravet på öppenhet, som kommittén också instämmer i, inte är någon lätt uppgift att uppnå detta mål. Särskilt önskvärt vore det om man i särskilt utvalda pilotprojekt skulle kunna testa ännu mer förenklade administrativa förfaranden inom ramen för de möjligheter som lagstiftningen ger. De erfarenheter man skaffar sig i samband med detta skulle kunna vara till hjälp vid beslut om framtida åtgärder.

4.1.1

Förbättringar. Kommittén uppskattar kommissionens strävan att uppnå detta mål och göra gemenskapens forskningsfrämjande så effektivt som möjligt. Kommittén ser därför i många punkter i de förslag som lagts fram tydliga förbättringar jämfört med tidigare förfaranden, t.ex. när det gäller ersättning av kostnader (artiklarna 30 och 31) samt i stödformerna, eller också i stödavtalen, kontrakten eller utnämningsbreven (artiklarna 18 och 19). I det senare fallet gäller detta dock endast i den mån också betalnings- och framför allt rapporteringsformerna förenklas. Kommittén (6) vill i detta sammanhang också hänvisa till förenklingar som den rekommenderat tidigare och som också handlade om en avstämning av innehåll och tidsfrister mellan de förfaranden som kommissionen kräver och andra stödgivares eller tillsynsorgans förfaranden (7).

4.1.2

Enhetlighet. Till målet att förenkla bidrar dessutom strävan att göra de förfaranden som kommissionen tillämpar eller kräver (t.ex. kostnadsberäkning eller kreditvärdighetsprövning) mer enhetliga. Detta är något som kommittén med tanke på målet om en gemensam inre marknad och ökad rättssäkerhet till fullo kan instämma i (8). Tyvärr kan fullständig enhetlighet inte uppnås så länge de olika stödmottagarna i de olika medlemsstaterna – t.ex. universiteten – själva saknar ett enhetligt eller lämpligt redovisningssystem.

4.2

Ytterligare regler och åtgärder. Förenkling och enhetlighet förutsätter dock ytterligare åtgärder från kommissionens sida, vilket hittills bara har aviserats i det förslag som lagts fram, t.ex. i artikel 16.4: ”Kommissionen skall anta och offentliggöra regler för konsekvent kontroll av den rättsliga statusen hos deltagarna i indirekta åtgärder samt av deras finansiella kapacitet och existens.” Eftersom dessa ytterligare regler, nedan kallade ”kommissionens interna genomförandebestämmelser”, ännu inte föreligger, kan man i ett antal fall för närvarande inte bedöma vilken effekt de förslag från kommissionen kommer att ha som påverkas av dessa.

4.2.1

Enhetlig tolkning och kriterier. Kommittén förväntar sig också att alla berörda avdelningar inom kommissionen på ett enhetligt sätt tolkar kommissionens interna genomförandebestämmelser, framför allt de rättsliga och finansiella bestämmelser som gäller projekten, så att dessa regler blir ytterligare ett viktigt steg i riktning mot förenkling och enhetlighet och inte leder till en försämring för FoTU-aktörerna jämfört med tidigare. Kommittén rekommenderar rent allmänt att man i de fall där kommissionens förslag fortfarande medger ett tolkningsutrymme slår vakt om rättssäkerheten och eliminerar dessa oklarheter genom ytterligare preciseringar i kommissionens interna genomförande-bestämmelser.

4.2.2

Stödåtgärder. De hjälpcentraler och clearingorganisationer som kommissionen hittills tillhandahållit eller föreslagit skall se till att den information som lämnas av kommissionen är samstämmig och enhetlig. Kommittén anser att detta är en viktig och värdefull åtgärd. Samtidigt bör man dock också se till att det finns ett enhetligt förfaringssätt i kommissionens interna förfaranden och projektledarnas krav och beslut.

4.2.3

Rapporteringssätt. Det är till exempel också viktigt att undvika att man – om man bortser från välmotiverade undantag – kräver ytterligare delrapporter av projektledarna än de som fastställts i bestämmelserna eller att identiska upplysningar måste lämnas i flera rapporter i olika form varje gång (9). Det är alltså också viktigt med större enhetlighet inom rapporteringssystemet. Det handlar nämligen om innehåll och inte om formaliteter.

4.2.4

Utvärdering efter halva tiden ( Midterm-Assessment ). Kommittén rekommenderar likväl att man med tanke på sjunde ramprogrammets planerade löptid på sju år, efter halva löptiden gör en utvärdering både av programmet och av reglerna för deltagande, så att man vid behov kan göra de ändringar som krävs.

4.2.5

Projektledare. En viktig förutsättning för förenkling, större enhetlighet och rent allmänt för effektiva administrativa förfaranden är dessutom att projektledarna, också med tanke på den kontinuitet som krävs (se nästa punkt), har utmärkta sakkunskaper och kännedom om de aktörer som deltar. De projektansvarigas arbete kräver mer än enbart administrativ kompetens. De måste ha djupa sakkunskaper och kunskaper om forskarmiljön. Kommittén hänvisar i detta sammanhang till tidigare rekommendationer, som framförts vid upprepade tillfällen (10)  (11).

4.3

Kontinuitet. Eftersom varje nyordning leder till att kontinuiteten bryts och till ytterligare (friktionsbetingade) förluster är det viktigt att noggrant bedöma om de ändringar som kommissionen föreslår verkligen kommer att leda till en klart bättre effektivitet, som väger tyngre än de nämnda förlusterna, eller om man borde bibehålla den ordning som funnits hittills. Kommittén förstår av kommissionens förslag att den vill behålla många regler som har fungerat väl. När det gäller ett antal ändringsförslag är det dock inte uppenbart huruvida de verkligen kan leda till en förbättring jämfört med de regler som gällt hittills. Här anser kommittén att man bör sätta kontinuiteten främst.

4.4

Gemenskapens ekonomiska bidrag – kostnadsersättning och typer av stöd. Under förutsättning att man på ett tillfredsställande sätt lyckas reda ut de frågor som återstår att behandla (t.ex. i samband med punkt 4.5) ser kommittén i kommissionens förslag en stor förbättring, som den stöder.

4.4.1

Små och medelstora företag. Kommittén ställer sig framför allt positiv till att (artikel 33.1 andra meningen) den övre gränsen för finansieringen till exempelvis små och medelstora företag (12) höjs från 50 % till 75 %. Kommittén ser i detta också att dess tidigare rekommendationer vunnit gehör – att skapa fler och bättre incitament för de små och medelstora företagen att delta i sjunde FoTU-ramprogrammet och på så sätt också skapa starkare band mellan små och medelstora företag och forskningsinstitut (13).

4.4.2

Högskolor osv. På samma sätt ställer sig kommittén positiv till att de övre gränserna för stöden även för offentliga organ, inrättningar för högre utbildning och forskningsorganisationer skall ligga på 75 % (också artikel 33.1 andra meningen). Här anser kommittén att man bör omdisponera artikel 33 för att göra det lättare att skilja på avtalsparter med ett vinstintresse och allmännyttiga avtalsparter.

4.4.3

Genomsnittliga personalkostnader. Kommittén ser möjligheten för deltagarna att fastställa genomsnittliga personalkostnader (artikel 31.3 a) som ett bidrag till förenklingen.

4.4.4

Förvaltningskostnader. Kommittén ställer sig även positiv till att man, också med tanke på den nödvändiga kontinuiteten, håller fast vid att förvaltningskostnader liksom tidigare skall ersättas med 100 %. Förslaget att låta den övre gräns på 7 % som hittills gällt för detta kostnadsslag falla bort utan begränsningar kan dock skapa problem, om man inte på något annat sätt kan fastställa mycket stränga kriterier för de nödvändiga förvaltningskostnaderna. Det stämmer visserligen att den 7 %-gräns som funnits hittills visat sig vara för låg just på grund av de krav på förvaltning, samordning m.m. som gällt hittills och därför bör höjas. Å andra sidan måste man förhindra att en obegränsad ersättning av alla förvaltningskostnader leder till att dessa ökar kraftigt i stället för att minska.

4.5

Tilläggskostnader vid universiteten. Enligt kommissionens förslag skall den möjlighet som universitet och liknande forskningsinstitutioner hittills haft att dra av 100 % av de så kallade tilläggskostnaderna eller merkostnaderna (14) falla bort. Även om man föreslår andra bokföringsmodeller i stället för denna ser kommittén detta förslag som problematiskt. Dessa institutioner har i regel inte någon lämplig analytisk bokföring för att kunna fastställa de fulla kostnaderna (Full Cost) (15). I fallet med det schablonbelopp som kommissionen föreslår som ett möjligt alternativ kan man dessutom ännu inte bedöma om det kommer att leda till en tydlig försämring eller förbättring, eftersom kommissionens interna genomförandebestämmelser ännu inte existerar (se ovan). Kommittén rekommenderar därför att man för dessa institutioner, om de saknar fullkostnadsbokföring, bibehåller den nuvarande ordningen med 100 % ersättning för tilläggskostnader, åtminstone så länge man inte kan förvissa sig om att andra bokföringsmodeller (16) inte leder till en försämring i jämförelse med den nuvarande ordningen.

4.6

Forskningsorganisationernas juridiska form. Enligt kommittén bör alla forsknings-organisationer, oavsett juridisk form, som erhåller sin grundfinansiering från staten behandlas lika i alla avseenden (och i alla artiklar som t.ex. artikel 33.1 och artikel 38.2). Detta innebär exempelvis att även allmännyttiga privaträttsliga forskningsorganisationer eller forskningscentrum som erhåller sin grundfinansiering från staten (17) bör likställas med offentligrättsliga organisationer. När allt kommer omkring är det medlemsstaterna som har behörigheten att fastställa vilken juridisk form som – i enlighet med deras bedömning – lämpar sig bäst för sådana forskningsinstitut, och detta får absolut inte leda till någon differentiering i samband med gemenskapens forskningsfrämjande.

4.7

Immateriella äganderätter. I de bestämmelser som föreslås (artiklarna 39–43) bör man se till att immateriella äganderätter till följd av forskningsresultat som uppnåtts med hjälp av skattemedel från EU inte okontrollerat kan föras över till företag utanför Europa.

4.7.1

”Open Source”-mjukvara. I allmänhet kan mjukvara som utvecklas inom forskningsprojekt som erhåller gemenskapsstöd för närvarande bara få bred spridning och användning, och därmed potential som kommersiella tillämpningar eller tjänster som bygger på denna, om de erbjuds som ”open source”. För detta ändamål borde man ge konsortiet största möjliga spelrum vid utformningen av licensvillkoren.

4.8

Nyttjanderätt. När det gäller nyttjanderätten (artiklarna 48–52) (18) till nya forskningsresultat (förgrundsinformation) och/eller befintliga forskningsresultat (bakgrundsinformation) som avtalsparterna har handlar det inte om en rätt att nyttja all information som en avtalspart (t.ex. universitet eller forskningscentrum) har, utan bara den information som inskaffats till följd av arbete eller förarbeten som utförts av den eller de organisationsenheter eller grupper som deltagit i det gemensamma projektet och som de andra deltagarna behöver för att kunna genomföra sitt arbete inom ramen för den indirekta åtgärden. Kommittén ställer sig därför positiv till artikel 48 som gör det möjligt att avgöra detta för varje enskilt projekt och fastställa det mellan avtalsparterna i en positiv och/eller negativ förteckning  (19). Genom positiva förteckningar kan man dessutom undvika att man avslöjar att det finns bakgrundsinformation som skall förbli kondfidentiell. För att undvika onödiga förseningar i början av projekten bör man dock bevilja en frist för att upprätta dessa förteckningar på t.ex. upp till sex månader efter projektstarten.

4.9

Avgiftsfri rätt att nyttja information. Kommittén har vissa betänkligheter mot bestämmelser som utan undantag medger avgiftsfri tillgång till förgrunds- och bakgrundsinformation. Kommittén anser rent allmänt att man bör ge projektparterna så stort spelrum som möjligt för bästa möjliga överenskommelse. Så kan det t.ex. vara lämpligt att också ge FoTU-aktörerna avgiftsfri nyttjanderätt.

4.9.1

Bakgrundsinformation för genomförandet av en åtgärd. Kommittén ställer sig i princip positiv till förslaget att alltid bevilja FoTU-aktörer avgiftsfri rätt att utnyttja bakgrundsinformation, om detta krävs för genomförandet av en indirekt åtgärd. En exklusiv bestämmelse av detta slag kan dock i enskilda fall skapa svårigheter för de berörda aktörerna. Kommittén rekommenderar därför en ändring av den sista meningen i artikel 50.2 (20).

4.9.2

Bakgrundsinformation för nyttjande av förgrundsinformation. Förslaget att alltid låta FoTU-aktörer bevilja avgiftsfri rätt att utnyttja bakgrundsinformation, om detta krävs för nyttjandet av förgrundsinformation är dock mycket problematiskt. Bakgrundsinformationen har FoTU-aktörerna förvärvat med egna medel, med medel från tidigare stödgivare eller med offentliga medel från en medlemsstat och den är förknippad med vissa förpliktelser och villkor (21). Om man tillämpar den bestämmelse som kommissionen föreslår, finns det en risk att särskilt resursstarka FoTU-aktörer och FoTU-aktörer med stor know how-potential inte kan eller vill delta och därmed utesluts från att delta. Kommittén rekommenderar därför att artikel 51.5 stryks eller ändras (22).

4.9.3

Spetsforskning. Även om det i fallet med spetsforskningen framför allt kommer att handla om FoU-verksamhet inom grundforskningen, har kommittén vid flera tillfällen pekat på att gränserna mellan grundforskning och tillämpning i många fall (23) är flytande. Därför kan man här förvänta sig samma negativa effekter som nämns ovan. Detta borde absolut undvikas och därför borde man ta hänsyn till detta i regelverket. Kommittén rekommenderar därför en strykning av artikel 52.1 utan ersättning eller en lämplig ändring (24).

4.9.4

Särskilda grupper. I kommissionens förslag saknas det en definition av verksamhet för särskilda grupper. Texten om detta får under inga omständigheter blandas ihop eller ens likställas med texten om den för spetsforskningen.

4.10

Fritt val av instrument. Kommittén upprepar sin rekommendation (25), att projekt inte på förhand bör bindas till särskilda instrument utan ”att sökanden måste kunna anpassa instrumenten till den projektomfattning och -struktur som är optimal för att lösa uppgiften. Detta är enda sättet att undvika att det inrättas projekt vars storlek och struktur styrs av det föreskrivna instrumentet och inte av de vetenskapliga och tekniska förutsättningarna. Dessa instrument måste styras av arbetsvillkoren och målsättningarna för forskning och utveckling – det får aldrig vara tvärtom.” Därför bör också de särskilda målinriktade projekten (Specific Targeted Research Projects, STREPs) kunna användas även i fortsättningen, eftersom dessa är särskilt lämpade framför allt för att små och medelstora företag och mindre forskningsgrupper skall kunna delta.

4.11

Avskaffandet av det solidariska ekonomiska ansvaret. Kommittén ställer sig positiv till att principen om solidariskt ekonomiskt ansvar avskaffas. Kommittén påminner om att den redan i sina motsvarande rekommendationer (26) angående sjätte ramprogrammet pekade på problemet med ett solidariskt ekonomiskt ansvar.

4.11.1

Riskfonden. Kommittén stöder därför också förslaget om att inrätta en riskfond som skall täcka möjliga bortfall och till vilken (artikel 38.1) en liten procentsats av stödmedlen för indirekta åtgärder skall betalas in. Kommissionen bör dock i samband med att upphandlingen offentliggörs också tillkännage storleken på procentsatsen, som fastställs på grundval av riskbedömningen. Kommittén ställer sig också positiv till att eventuella överskott från den planerade reserven återförs till ramprogrammet som en öronmärkt intäkt.

4.11.2

Befrielse. Kommittén rekommenderar dock att alla forskningsinstitut som erhåller sin grundfinansiering från staten (27) befrias från detta (enligt artikel 38.2), oberoende av deras juridiska form.

4.11.3

Projektavbrott. Kommittén vill också uppmärksamma förslaget om projektparternas solidariska tekniska ansvar (i artikel 18.4). Kommittén anser att man måste kunna låta ett konsortium fatta beslut om att avbryta ett projekt om det av forskningstekniska skäl eller på grund av orimliga kostnader inte längre är meningsfullt eller rimligt att fortsätta med projektet. Artikel 18.4 och 18.5 bör ändras i detta avseende.

4.12

Programkommittéer. Enligt kommissionens förslag bör man befria programkommittéerna från uppgiften att godkänna projekt som föreslagits erhålla stöd. Kommittén anser dock att detta endast bör ske om kommissionen följer de sakkunnigas utlåtande vid projekturvalet. I annat fall är det liksom vid antagandet av arbetsprogrammet och budgettilldelningen även i fortsättningen de ansvariga programkommittéerna som skall ge sitt godkännande. En kompromisslösning vore kanske att man efter utvärderingen gav programkommittén en ”plan för genomförande av inlämning av förslag” (”call implementation plan”), som programkommittén får diskutera och fatta beslut om. Detta skulle inte leda till några förseningar, eftersom programkommittén inte längre skulle fatta beslut om några enskilda projekt.

4.13

Avtal om ekonomiskt stöd. I artikel 19.8, som är relevant i detta fall, hänvisar kommissionen till den europeiska stadgan för forskare och riktlinjer för rekrytering av forskare. Kommittén påpekar att denna stadga bara är en rekommendation och därför inte får bli bindande på detta sätt. Kommittén påminner dessutom om att den visserligen ställer sig positiv till många inslag i stadgan men att den samtidigt, framför allt på grund av överreglering och ett antal oklara kriterier, har rekommenderat en omarbetning (28).

4.14

Europeiska investeringsbanken. Kommittén ställer sig positiv till förslaget (och de bestämmelser som föreslås för detta ändamål) att bevilja Europeiska investeringsbanken ett bidrag för att täcka risker i samband med krediter som beviljas för att främja sjunde FoTU-ramprogrammets forskningsmål. Sådana lån bör framför allt användas för demonstrationsprojekt (t.ex. inom energi- eller säkerhetsforskning).

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2005) 119 slutlig.

(2)  KOM(2005) 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445 slutlig.

(3)  EUT C 65, 17.3.2006 och CESE 583/2006.

(4)  EUT C 65, 17.3.2006.

(5)  I artikel 2.3 i kommissionens förslag definieras begreppet ”forskningsorganisation”, i övrigt används begreppen ”forskningsinstitution” och ”forskningscentrum” som synonymer i texten.

(6)  EUT C 110, 30.4.2004.

EUT C 157, 28.6.2005.

EUT C 65 af 17.3.2006 .

(7)  EUT C 157, 28.6.2005. ”Överlappande eller parallella instanser måste undvikas.”

(8)  Det vore till och med önskvärt att gå längre än kommissionens förslag och göra betalningsförfarandena för alla gemenskapens stödåtgärder – inklusive programmet för konkurrenskraft och innovation samt strukturfonderna – mer enhetliga.

(9)  Se även de båda föregående fotnoterna.

(10)  T.ex. punkt 9.8.4 i EGT C 204, 18.7.2000.

(11)  Se footnot 6.

(12)  Detsamma gäller för offentliga organ, inrättningar för högre utbildning och forskningsorganisationer.

(13)  Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till sin rekommendation att man inom patenträtten skall återinföra en skonfrist. I samband med detta skulle det dock inte vara nödvändigt att knyta prioritetsrätt till den vetenskapliga publiceringen. Se CESE 319/2004 punkt 2.5 ff., EUT C 110, 30.4.2004.

(14)  AC-kostnadsmodellen: redovisning av avtalsparternas direkta stödberättigande merkostnader, plus en schablon för indirekta kostnader enligt merkostnadsmodellen (Additional Cost Model, AC). I det sjätte FoTU-ramprogrammet (RP6) motsvarar schablonen 20 % av alla direkta merkostnader med avdrag för kostnaderna för entreprenadavtal.

(15)  Fullkostnadsmodellen: redovisning av avtalsparternas stödberättigande direkta och indirekta kostnader enligt fullkostnadsmodellen (Full Cost model, FC); med FCF-modellen som ett särfall: redovisning av avtalsparternas stödberättigande direkta kostnader plus en schablon för indirekta kostnader enligt fullkostnadsmodellen med fast schablon (Full Cost Flat rate model, FCF). Schablonen uppgår till 20 % av alla direkta kostnader med avdrag för kostnaderna för entreprenadavtal. De sammanlagda kostnaderna beräknas i alla tre kostnadsmodellerna i RP6 (FC, FCF och AC) helt enkelt som summan av de direkta och de indirekta kostnaderna.

(16)  Det möjliga schablonbelopp (flat rate) som används för att täcka de indirekta kostnaderna (overhead) i artikel 32 borde i vilket fall som helst för FoTU-verksamhet fastställas till minst 20 % av de stödberättigande direkta kostnaderna med avdrag för kostnader för entreprenadavtal. Denna regel gällde redan i sjätte FoTU-ramprogrammet för FCF- och AC-redovisningsskyldiga och bör bibehållas för kontinuitetens skull och framför allt också för redovisningssystemen hos de organisationer som deltar, som befinner sig på olika utvecklingsnivå.

(17)  I Tyskland exempelvis sådana forskningsorganisationer som Helmholtz-Gemeinschaft, Fraunhofer-Gesellschaft, Leibniz-Gemeinschaft eller Max-Planck-Gesellschaft. I Nederländerna t.ex. Nederlandse Organisatie voor Wetenschappelijk Onderzoek (NWO).

(18)  Kommittén vill peka på att det finns översättningsfel i den tyska versionen av kommissionens förslag om man jämför med den engelska versionen. Detta gäller artiklarna 50.1 och 51.1. Kommitténs yttrande grundar sig på den korrekta engelska versionen!

(19)  Positiv förteckning: en uppställning av alla de kunskaper och kunskapsområden som skall göras tillgängliga. Negativ förteckning: en uppställning av alla de kunskaper och kunskapsområden som INTE skall göras tillgängliga.

(20)  Ett möjligt förslag till ny lydelse för den sista meningen i artikel 50.2 är: ”För FoTU-aktörer skall dock beviljandet av nyttjanderätt till bakgrundsinformation vara avgiftsfri, bortsett från motiverade undantag som alla deltagare annars kommit överens om innan de anslöt sig till avtalet om stöd”.

(21)  T.ex. i Tyskland också lagen om arbetstagares uppfinningar.

(22)  Ett möjligt förslag är: ”FoTU-aktörer skall utan avgift bevilja nyttjanderätt till bakgrundsinformation som behövs för att utnyttja den förgrundsinformation som skapats genom den indirekta åtgärden, om inte alla deltagare kommit överens om motsatsen innan de anslöt sig till stödavtalet”.

(23)  T.ex mikrobiologi, laser- och informations- och kommunikationsteknik.

(24)  Artikel 52.1 skulle t.ex. kunna lyda på följande sätt: ”När det gäller åtgärder för spetsforskning skall nyttjanderätt till förgrundsinformation för genomförande av projekt vara avgiftsfri. Nyttjanderätt till förgrundsinformation för användning skall ges på rättvisa och rimliga villkor eller vara avgiftsfri, beroende på vad alla deltagare kommit överens om innan de anslöt sig till stödavtalet”.

(25)  Punkt 3.4, EUT C 157, 28.6.2005.

(26)  EGT C 94, 18.4.2002.

(27)  Se ovan: Jämställande av alla forskningsinstitut som grundfinansieras med offentliga medel.

(28)  EUT C 65, 17.3.2006.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/41


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning (Euratom) om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i Europeiska atomenergigemenskapens sjunde ramprogram och för spridning av forskningsresultat (2007–2011)

KOM(2006) 42 slutlig – 2006/0014 (CNS)

(2006/C 309/09)

Den 8 mars 2006 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 7 och 10 i fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 maj 2006. Föredragande var Antonello Pezzini.

Vid sin 428:e plenarsession den 5 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 156 röster för, 3 röster emot och 4 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar kommissionens förslag om nya regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i genomförandet av sjunde ramprogrammet för forskning, utveckling och utbildning på kärnteknikområdet samt spridning av forskningsresultat för femårsperioden 2007–2011.

1.2

Förslagen syftar till att förenkla och rationalisera förfaranden och metoder så att Lissabonstrategin – i dess nya skick efter Europeiska råden 2005 och i mars 2006 – konkret skall kunna förverkligas, och till att uppfylla kraven från de olika aktörerna på forskningsområdet och slutanvändarna. En slutlig utvärdering av resultatet av åtgärderna kan dock endast göras efter det att genomförandebestämmelserna har utformats.

1.3

Fram till och med kapitel III är kommissionens förslag i det närmaste identiska med de förslag som läggs fram i samband med sjunde ramprogrammet för icke-nukleär forskning, utveckling och utbildning (1), även om numreringen skiljer sig åt (2). Kommittén hänvisar här till kommentarerna i sitt yttrande om detta program (3), eftersom de är giltiga även i samband med de förslag som presenteras fram till och med kapitel III.

1.4

Kommittén anser att EU:s program för kärnfusion skall ses som en modell för integration av gemenskapens alla krafter och för en alltigenom samordnad insats inom ramen för det europeiska avtalet om fusionsutveckling (EFDA) och associeringskontrakten.

1.4.1

Programmet spelar en central roll för EU:s fusionsenergiforskning och kan genomföras tack vare ett oavbrutet gemenskapsstöd i form av finansiella medel och humankapital. Det tillförs dessutom en hög miljömässig hållbarhet tack vare insatser inom projektet ITER/DEMO (4).

1.5

Kommittén är övertygad om att kärnenergin (5), som genererar ca en tredjedel av den elenergi som idag produceras i unionen (6), bidrar till en oberoende och trygg energiförsörjning (7) och till en hållbar ekonomisk utveckling i Europa som respekterar Kyotoavtalen. En förutsättning är dock att ständigt bättre, effektivare och säkrare normer för avfallshantering tillämpas och att forskning och en konkurrenskraftig europeisk industri på kärnteknikområdet och tillhörande tjänster kan utvecklas.

1.6

Kommittén anser att tillräckliga nivåer för gemenskapsfinansiering har fastställts för forskning, utbildning och demonstration, samordning och stöd samt för expertnätverk och för finansiering av fusionsenergiforskningen.

1.6.1

EESK understryker behovet av att främja forskning och användning av ren och säker teknik enligt de behov och förhållanden som råder i de enskilda medlemsstaterna, och rekommenderar att man respekterar de beslut som fattats i de olika medlemsstater som inte betraktar kärnkraften som lösningen för att täcka sina framtida energibehov och även tar hänsyn till detta i sina forskningsprogram.

1.7

EESK betonar vikten av utbildningsinsatser och initiativ för att främja forskarnas karriärutveckling, och framhåller att sådana insatser är särskilt betydelsefulla för den privata sektorn, för det civila samhället och för allmänheten.

1.8

För att underlätta deltagandet i Euratoms sjunde ramprogram och dess särskilda program, anser EESK att det är nödvändigt att skapa ett regelverk som är enkelt, åskådligt, begripligt, klart och tydligt och som framför allt ger potentiella deltagare, särskilt av mindre format, visshet vad gäller principer och kriterier för tillträde, bedömning och urval, avtalens utformning och förvaltningen av projekten.

1.8.1

EESK beklagar att detta inte tas upp i tillräcklig utsträckning i förslaget till förordning och anser att oberoende experter efter en viss tid bör kontrollera att reglerna fungerar effektivt och utarbeta en övervakningsrapport som skickas till rådet och kommittén.

1.9

Vi anser att utnyttjande och spridning av forskningsresultaten är nödvändigt för att respektera principen om ”valuta för pengarna” gentemot de europeiska skattebetalarna. Vi påpekar därför att det gäller att alltid hitta en jämvikt mellan å ena sidan skyddet av gemenskapens intressen, medlemsstaternas specifika intressen, bland annat vad gäller försvar, immateriell och industriell äganderätt, och å andra sidan de likaledes stora risker som kan uppstå om vetenskaplig och teknisk information inom den berörda sektorn inte sprids i tillräcklig omfattning.

1.9.1

Kommittén anser att man måste stärka hjälpcentralen för frågor om immateriell äganderätt så att potentiella deltagare i stödavtalen i god tid kan erhålla proaktiv hjälp, och så att indirekta åtgärder kan vidtas dels för att främja forskares utbildning och karriärutveckling, dels som stöd under den fas då konsortieavtalen utarbetas och sluts.

2.   Motivering

2.1

Vi ser det som positivt att vi blivit tillfrågade i ärendet på ett tidigt stadium och är väl medvetna om att vi besitter en alldeles särskild kompetens vad gäller samråd i fråga om Euratomfördraget. EESK fäster stor vikt vid denna kompetens med tanke på att kärnenergin är en ytterst känslig fråga för samhället och med hänsyn till behovet av adekvat information och samråd.

2.2

På grund av de stora risker och avfallsproblem som atomenergin medför är följderna för allmänheten en ytterst problematisk fråga.

2.2.1

EESK skulle vilja att man betonade kravet på att stärka modellerna för utvärdering av resultaten och säkerheten/tillförlitligheten inom denna sektor genom att inrätta permanenta system för information, samråd och utbildning.

2.2.2

Det gäller att organisera styresprocessen på ett bättre sätt för att ringa in de lämpligaste strategiska valen och vara lyhörd för allmänhetens oro vad gäller atomenergin och dess långsiktiga effekter.

2.3

Kommittén har i samband med de förslag till beslut om EG:s sjunde ramprogram och Euratoms sjunde ramprogram, som antogs den 6 april 2005, redan uttalat sig (8) om kommissionens förslag till förenkling (9) av de administrativa förfarandena och minskning av den administrativa börda som hänger samman med dem.

2.3.1

Kommissionen har som avgörande faktorer för framgång angett tio grundläggande åtgärder som skall genomföras för att förenkla förfarandena för nyttjande, deltagande och förvaltning av sjunde ramprogrammet. EESK har med anledning av detta påpekat att de nuvarande ansöknings- och beviljningsförfarandena är för komplicerade och kostnadskrävande och ställer till problem för användare inom forskning och industri. Det måste löna sig för de berörda aktörerna att delta i det europeiska forskningsprogrammet (10), och riskerna i samband med ansökningarna måste uppvägas.

2.3.2

EESK har också framhållit vikten av att involvera små och medelstora företag mer i forsknings- och innovationsprocessen och har betonat att en förutsättning för att små och medelstora företag som enkom grundats för att utveckla och marknadsföra nyskapande högteknologiska produkter skall lyckas är framför allt att de har tillräckligt med start- och riskkapital. Därför måste förfarandena ha en omfattning som är realistisk och anpassad till dessa företag (11).

2.3.3

Kommissionen har satt upp följande punkter med avseende på förenklingen av föreskrifterna:

Ett reducerat spektrum av finansieringsprogram, som skall sörja för kontinuitet med instrumenten inom sjätte ramprogrammet och som är flexibla för användaren.

En högklassig, fullständig, entydig, enhetlig och på ett tidigt stadium tillgänglig information om målen och bestämmelserna för såväl EG:s sjunde ramprogram som sjunde ramprogrammet för Euratom.

Ett minskning av de uppgifter som krävs av deltagarna och en utökning av tvåstegsförfarandena för inlämning samt en systematisk användning av IT-verktyg.

Skydd av EU:s finansiella intressen utan att alltför tunga bördor läggs på deltagarna, genom begränsning av förhandskontrollen till ett minimum och genom att den grundas på en enda förteckning över på förhand fastställda kriterier.

Operativt oberoende för konsortier tack vare mycket flexibla avtal och ökad användning av schablonbelopp på grundval av på förhand beräknade kostnader och oberoende externa granskningar.

Snabbare urvalsprocesser genom att kommittéförfarandet byts ut mot ett enklare informationsförfarande.

Ett effektivare utnyttjande av budgetresurserna för FoU genom utökad samordning med resurserna för övriga politikinsatser inom Lissabonstrategin samt genom en sänkning av kostnaderna för gemenskapens administration/förvaltning av FoU-projekt.

Ökad användning av flat-rate-finansiering inom en förenklad ram för gemenskapsfinansiering.

Avskaffande av de nuvarande modellerna för rapportering om projektkostnader, som visat sig alltför komplicerade, samt tydlig definition av stödberättigande kostnader.

Fastställande av gemenskapens bidrag per verksamhetsområde (forskning, utveckling, demonstration, utbildning, spridning och användning av resultaten, kunskapsöverföring, m.m.) som är förbundna med enskilda aktiviteter, med ett högsta tak per aktivitetstyp som gäller för konsortiet och inte de enskilda deltagarna.

2.4

Förordningen i fråga innehåller dessutom ett antal ändringar jämfört med den tidigare förordningen (12). Detta gäller framför allt målet med förslaget, definitionerna, konfidentialiteten, bedömningen, urvalet och beviljandet av förslagen, stödformerna, ersättningen för stödberättigande kostnader, gränsen för gemenskapens ekonomiska bidrag, riskerna med konsortiet, spridning, utnyttjande och nyttjanderätt, de särskilda reglerna för det europeiska avtalet om fusionsutveckling och avtalet om personalförflyttning.

2.4.1

När det gäller de delar i förslaget i fråga som även förekommer i motsvarande förslag rörande sjunde ramprogrammet (Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2013) (13), hänvisar kommittén till sitt yttrande angående det sistnämnda, som för närvarande håller på att utarbetas (14).

2.5

Kommittén stöder de gränser som fastställts för finansiering av kärnforskning och utbildning. Vi gläder oss framför allt över att små och medelstora företag, offentliga organ, utbildningsinrättningar och universitet samt forskningsorganisationer (15) har en möjlighet att gå från en övre gräns på 50 % till en på 75 % samt att åtgärder för samordning, stöd, utbildning och utveckling av forskarnas karriär kan erhålla bidrag på upp till 100 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

2.5.1

Kommittén anser för övrigt att man i en tabell i en bilaga till förslaget bör sammanfatta information om de olika verksamhetstyperna, vilken övre gräns man planerar att införa för motsvarande bidrag och eventuella möjligheter till kumulation med andra slags gemenskapsåtgärder (strukturfonder, etc.), framför allt för forskningsinfrastrukturen.

3.   Allmänna kommentarer angående reglerna för deltagande i Euratoms sjunde ramprogram

3.1

EESK anser det vara av grundläggande vikt att man skapar ett regelverk för deltagande i Euratoms sjunde ramprogram och dess särskilda program som är enkelt, åskådligt, begripligt, klart och tydligt och finns att tillgå på alla gemenskapsspråk. Ett sådant regelverk bör framför allt ge potentiella deltagare – i synnerhet deltagare av mindre format – visshet när det gäller principer och kriterier för tillträde, villkor för deltagande, vidare inlämnande och bedömning av projektförslag, typer och avtalsförpliktelser, stödnivåer och system för fördelning av gemenskapens medfinansiering, skydd av industriell och immateriell äganderätt och utnyttjande och spridning av kunskaper. I det sammanhanget måste man beakta de särskilda bestämmelserna för den tematiska prioriteringen rörande fusionsenergi.

3.1.1

Kommittén rekommenderar särskilt att man explicit specificerar kriterierna för urval och beviljande i samband med de indirekta åtgärderna under artikel 14, om inte eventuella särskilda kriterier gäller. Sådana allmänna kriterier bör omfatta följande:

Vetenskaplig och teknisk spetskompetens samt innovationsgrad.

Genomförbarheten hos den indirekta åtgärden samt förutsättningen för ett effektivt utnyttjande av resurser och kompetens.

Relevans för och överensstämmelse med målen i det särskilda programmet och arbetsprogrammet.

Det europeiska mervärdet, kritisk massa för ianspråktagna resurser samt bidraget till gemenskapspolitiken.

Kvaliteten vad gäller planen för utnyttjande och spridning av ”förgrundsinformation”, den innovationsfrämjande potentialen samt klara och tydliga planer för förvaltning av immaterialrätt.

Överensstämmelse med etiska principer och principer för jämställdhet.

3.2

Kommittén har redan tagit ställning till de allmänna frågeställningarna i samband med förenklingen och rationaliseringen av gemenskapens ramprogram för kärnforskning i sina yttranden om Euratoms sjunde ramprogram och de båda särskilda program som hör till detta och handlar om kärnenergi, framför allt forskningen kring fusionsenergi, och kärnforskningen vid Gemensamma forskningscentret. Kommittén håller just nu också på att utarbeta ett yttrande om förslaget till regler för deltagande i sjunde ramprogrammet för icke-nukleär forskning (16).

3.3

När det gäller föreskrifterna för Euratomprogrammet vill kommittén framför allt framhålla behovet av en mer radikal förenkling av ansökningsformaliteterna.

3.3.1

Kommittén gläder sig dessutom över att man i förslaget i fråga strukit den bestämmelse om solidariskt ansvar som skulle ha ingått i Euratoms ramprogram, och som hade kunnat utgöra ett betydande hinder för små och medelstora aktörers (företag, universitet …) deltagande och ersatt den med en bestämmelse om att en summa som ännu inte fastställts, men som skall uppgå till ca 1 % av gemenskapsbidraget (17), skall hållas inne som en garanti mot risken att konsortierna saknar täckning (artikel 37). Inom Euratom kan en stor del av forskningen i själva verket också anförtros aktörer av litet eller medelstort format, och en sådan bestämmelse hade kunnat utgöra ett allvarligt hinder för dessa att delta.

3.4

EESK vill framföra invändningar mot de många olika möjligheter till undantag från reglerna för deltagande som föreslås i de mer än 50 artiklarna och mot de många möjligheterna att fastställa olika kriterier och bestämmelser i de årliga arbetsprogrammen, i de särskilda programmen och i ansökningsomgångarna. Dessa undantag gäller framför allt antalet deltagare och ytterligare villkor för deltagande (artikel 11), principerna för bedömning, urval och beviljande (artikel 14.1), undantagen från bestämmelserna om utlysning av ansökningsomgångar (artikel 13), bedömningskriterierna och möjligheten att fastställa ytterligare särskilda kriterier (artikel 14.2) och gemenskapens ekonomiska bidrag till expertnätverken (artikel 34.1 och 34.3).

3.4.1

Vad gäller expertnätverken hyser kommittén betänkligheter inför en förhandsbestämning av bidraget i form av ett schablonbelopp, eftersom det kan visa sig att beloppet är fiktivt och inte har något med verkligheten att göra. En sådan situation skulle kunna inverka negativt på utvecklingen av expertnätverk, som är en förutsättning för att de konkreta målen i programmet skall kunna uppnås.

3.5

Kommittén understryker att den flexibilitet som krävs i samband med förvaltningen av och fastställandet av behoven inom de enskilda åtgärderna inte får leda till att villkoren för deltagande blir mindre tydliga, fasta och överskådliga, att de på förhand fastställda bedömnings- och urvalskriterierna blir lidande och att den fasta ramen för den finansiering och medfinansiering som föreslås rubbas.

3.6

Om man på grundval av stödavtalet kan begagna sig av ansökningsomgångar för att låta utföra visst arbete eller utvidga viss verksamhet vill kommittén påpeka att de måste organiseras i enlighet med de föreskrifter som kommissionen fastställt, så att ett maximum av överskådlighet och information garanteras.

3.7

EESK understryker hur viktigt det är med bestämmelserna om övervakning och kontroll av programmen och de indirekta åtgärderna för forskning, demonstration, samordning och utbildning på kärnteknikområdet. Kommittén föreslår också att man fastställer ett kostnadstak för dessa funktioner och för kostnader i samband med förvaltning av ansökningsomgångar, bedömning, urval och uppföljning av avtal och revision av de projekt som beviljats finansiering – ett kostnadstak som, om man ser till de totala kostnaderna, inte bör överstiga ett belopp motsvarande mellan 7 % och 10 % av de sammanlagda gemenskapsresurserna inom Euratoms sjunde ramprogram. Detta för att en så stor del av resurserna som möjligt skall kunna avsättas till den verkliga primärverksamheten – forskning, demonstration och utbildning – så att man erhåller konkreta resultat som också kan komma till användning på marknaden, vilket är det slutliga målet för gemenskapsramprogram för forskning.

3.7.1

EESK rekommenderar att de uppgifter som inhämtas i samband med övervakningsinsatserna samlas, arkiveras och behandlas i en gemensam databank inom ramen för IDABC (18).

3.8

Kommittén ställer sig positiv till kommissionens förslag när det gäller de typer av stöd som föreslås som ersättning för stödberättigande kostnader: klumpsummor och schablonbelopp. Kommittén föreslår dock att man undersöker vilken metod som är den lämpligaste, också när det handlar om förenklingar med avseende på de stödberättigande kostnaderna, och att man till förordningsförslaget bifogar en översikt över de olika alternativen i syfte att öka begripligheten för framtida användare.

3.9

Kommittén anser att man bör sammanfatta de olika typer av ekonomiska bidrag som gemenskapen beviljar, t.ex. de som beskrivs i artiklarna 32 och 34, i en tabell som kan bifogas förslaget, tillsammans med uppgifter om den övre gränsen för bidraget i fråga och, framför allt för forskningsinfrastrukturen, eventuella möjligheter till kumulation med andra former av stöd från strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden. I samband med detta får man dock inte glömma att ta hänsyn till Jeremie-initiativet (19), som är tänkt att göra det lättare för mindre aktörer att delta i Euratoms sjunde ramprogram.

3.10

När det gäller de regler som föreslås rörande spridning, utnyttjande och nyttjanderätt anser kommittén att man, bortsett från distinktionen mellan tidigare och förvärvade kunskaper och undantagen på det militära området och säkerhetsområdet, måste stärka hjälpcentralen för frågor om immateriell äganderätt så att potentiella deltagare i stödavtalen kan erhålla proaktiv hjälp i rätt tid (jfr artikel 18.5 och 18.6 samt artiklarna 19 och 21). Detta gäller även för indirekta åtgärder till stöd för forskares utbildning och karriärutveckling samt för utarbetande och ingående av konsortialavtal, i vilka ytterligare regler (artikel 23) fastställs rörande spridningen och utnyttjandet av resultaten och om de immateriella äganderätterna.

3.11

När det slutligen gäller temaområdet ”Forskning om fusionsenergi” har kommittén i de båda yttranden som nämnts starkt understrukit vikten av forskning kring kontrollerad termonukleär fusion, av ITER-projektet inom det förberedande programmet DEMO och av studier om inneslutning (20).

3.11.1

EESK noterar att den årliga basnivå för gemenskapens ekonomiska bidrag som föreslagits för ovan nämnda temaområde inte bör överstiga 20 % under hela löptiden för Euratoms sjunde ramprogram. Kommittén anser att detta är en lämplig nivå för att fungera som incitament för medlemsstaterna att lämna ett betydande bidrag till ett samordnat (se punkt 1.4) gemenskapsprogram som skall ge grund, förankring och bidrag till det gemensamma företaget ITER och till DEMO. En sådan nivå är säkert lämplig att börja med, men det är tveksamt om den är tillräcklig för att under hela programtiden kunna fungera som incitament för ett tillräckligt stort finansieringsbidrag från medlemsstaterna. Kommittén rekommenderar därför att man för säkerhets skull höjer nivån till 25 %, en nivå som fortfarande endast skulle utgöra hälften eller en tredjedel (jfr artikel 32.1) av vad som annars skulle utgöra gemenskapens bidrag. Kommittén anser också att dessa högre tak även skall tillämpas regelmässigt.

3.11.2

När det gäller den övre bidragsgräns på 40 % som föreslås för särskilda samarbetsprojekt inom ramen för associeringskontrakten med stöd framför allt till ITER/DEMO-initiativ och för åtgärder inom ramen för avtalet om personalförflyttning, ifrågasätter kommittén huruvida en sådan nivå räcker för att de eftersträvade projekten eller åtgärderna på lång sikt verkligen skall resultera i de medlemsstatsbidrag som krävs. Kommittén hänvisar här till artikel 52.2.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Kommittén undrar varför man i underavsnitt 1 ”Ansökningsomgångar” tagit bort möjligheten att låta ansökningsomgångarna föregås av en möjlighet till intresseanmälan, som skulle göra det möjligt att identifiera och med precision bedöma målsättningarna för och behovet av en åtgärd och därmed undvika onödiga administrativa kostnader för förslag som inte antas samt för kommissionens och oberoende utvärderares bedömnings- och urvalsarbete i samband med sådana förslag.

4.2

I samband med en inbjudan att anmäla intresse skulle man kunna organisera informationsdagar för eventuella förslagsställare, ”Proposers Information Days”, för att föra potentiella användare inom vetenskap och industri närmare varandra och involvera dem i arbetet med att utforma gemenskapens politiska åtgärder i fråga om kärnforskning.

4.3

EESK understryker vilka risker det skulle kunna medföra om man inte ger den vetenskapliga och tekniska informationen tillräcklig spridning inom sektorn. Kommittén medger visserligen att ett antal invändningar måste formuleras i detta avseende men anser samtidigt att dörrarna måste hållas öppna. I praktiken skulle detta kunna innebära att man utarbetar ett mycket exakt tekniskt protokoll över vad som skall spridas och hur, där man tar hänsyn till kraven på säkerhet och tillförlitlighet samtidigt som man slår vakt om en så stor öppenhet som möjligt.

4.4

EESK anser att man bör lämna riklig information och ge stor spridning åt reglerna kring, å ena sidan, kontrollen av om förutsättningarna är uppfyllda och, å andra sidan, deltagarnas rättsliga ställning. På samma sätt bör man utarbeta ett antal tydliga och begripliga regler för alla aktörer inom forskningen om de förenklade förfarandena för inlämnande, i två etapper, av förslag, kriterier och krav på de båda bedömningsnivåerna.

4.4.1

Information om dessa regler bör ges inte bara till de experter som fungerar som bedömare utan också till förslagsställarna, enligt entydiga och enhetliga kriterier och överväganden.

4.5

EESK önskar dessutom understryka vikten av att man, inte bara för forskare utan även för företrädare för det civila samhället och för alla medborgare, vidtar åtgärder för utbildning och information om säkerhet och tillförlitlighet i samband med kärnenergin och att man förstärker instrumenten och förfarandena för att utveckla trovärdiga och hållbara modeller för att bedöma hur tillförlitlig och säker kärnenergin är.

4.6

När det gäller utnyttjandet av forskningsresultaten, spridningen av dem och skyddet av de industriella och immateriella äganderätterna anser kommittén att man, utöver reglerna och skyddsbestämmelserna i förslaget till förordning, avtalen om ekonomiskt stöd, konsortialavtalen, artikel 24 och de andra bestämmelserna i Euratom-fördraget  (21) , associeringskontrakten, det europeiska avtalet om fusionsutveckling, det gemensamma företaget ITER och därmed sammanhängande internationella avtal samt, slutligen, multilaterala avtal såsom avtalet om personalförflyttning, bör se till att en uppdaterad ”handledning för sökande till IPR-Euratom” ges så stor spridning som möjligt, en guide med en klar och tydlig sammanfattning av vilka villkor och möjligheter som finns för de potentiella deltagarna att delta i forskning, demonstration, utbildning och utveckling inom Euratoms sjunde ramprogram.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2005) 705 slutlig.

(2)  Det finns dock vissa undantag, t.ex. reglerna för spetsforskning.

(3)  T.ex. kommentarerna om forskningsorganisationernas juridiska form, tillgång till förgrundsinformation, immateriella rättigheter, kostnadsersättning, finansieringsformer, förenkling av programmet, stödberättigande, principerna för den europeiska stadgan för forskare samt påpekandena vad gäller forskningsinstitutionernas juridiska ställning.

(4)  Se även punkt 3.11.

(5)  EGT C 110, 30.4.2004 – föredragande: Claude Cambus.

(6)  Producerad energi i EU-25 under 2004: kärnenergi 31,2 %, naturgas 24,3 %, olja 17,1 %, stenkol 13,1 %, brunkol 10,2 %, primärenergi 4,1 %. Förbrukad energi under samma period: olja 39,2 %, naturgas 25,4 %, kärnenergi 14,8 %, stenkol 13,7 %, brunkol 4,9 %, primärenergi 2,0 % (Eurostat, Energi 5/2006).

(7)  2004 utgjorde bruttoimporten – nivån på energiberoendet – i EU-25 53,8 %, varav olja och oljeprodukter 33,2 %. Energiberoendet i de fyra största EU-länderna: Italien 87,7 %, Tyskland 64,6 %, Frankrike 54,3 %, Storbritannien 5,2 %. Det enda EU-land som inte är energiberoende är Danmark som har ett överskott på 53,5 %. (Eurostat, Energi, 5/2006).

(8)  Se EUT C 65, 17.3.2006 – föredragande Gerd Wolf.

(9)  KOM(2005) 119 slutlig – SEK(2005) 430/431 av den 6 april 2005.

(10)  Se EUT C 65, 17.3.2006, punkt 1.11 – föredragande Gerd Wolf.

(11)  Se EUT C 65, 17.3.2006, punkterna 1.12 och 4.15.2 – föredragande Gerd Wolf.

(12)  Rådets förordning (Euratom) nr 2322/2002.

(13)  KOM(2005) 705 slutlig av den 23 december 2005.

(14)  Se CESE 557/2006 punkt 4.6 (INT/309) – föredragande: Gerd Wolf.

(15)  Se CESE 557/2006 punkt 4.11.2 (INT/309) – föredragande: Gerd Wolf.

(16)  Se fotnot 9.

(17)  Se CESE 557/2006 punkt 4.4.4 (INT/309) – föredragande: Gerd Wolf.

(18)  Se EUT C 80, 30.3.2004 om IDABC (Interoperable Delivery of European eGovernment Services to Public Administrations, Businesses and Citizens, dvs. driftskompatibla alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar, företag och medborgare).

(19)  Se EUT C 110, 9.5.2006 – föredragande Antonello Pezzini.

(20)  Se EUT C 65, 17.3.2006 – föredragande Gerd Wolf, punkt 6.1 ff.

(21)  Se fotnot 10.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/46


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om upphävande av förordning (EEG) nr 4056/86 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten, och om utvidgning av tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1/2003 till att även omfatta cabotage och trampfart

KOM(2005) 651 slutlig/2 – 2005/0264 (CNS)

(2006/C 309/10)

Den 10 februari 2006 beslutade rådet att i enlighet med artikel 83 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 maj 2006. Föredragande: Anna Bredima–Savopoulou.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 156 röster för, 1 emot och 7 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK ställer sig bakom utvidgningen av procedurreglerna för tillämpning av konkurrensreglerna i förordning 1/2003 (1) till att omfatta även trampfart- och cabotagesektorerna. Kommittén uppskattar de diskussioner som pågår mellan kommissionen och sjöfartsnäringen angående tillämpningen av artiklarna 81 och 82 när det gäller trampfart. Avsaknaden av överklagande och prejudikat inom trampsektorn innebär att det krävs mer information om dess funktion och om överenskommelser inom sektorn. EESK välkomnar därför kommissionens initiativ att inleda en studie om trampsektorns ekonomiska och rättsliga särart. För att säkra rättstryggheten uppmanar EESK kommissionen att tillhandahålla riktlinjer (innan undantaget från förordning 1/2003 avskaffas) för egenutvärderingen av huruvida olika former av samarbetsavtal inom trampfartssektorn är förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning.

1.2

Vad avser linjesjöfarten noterar EESK kommissionens förslag att avskaffa det nuvarande gruppundantaget för linjekonferenser i EG-fördragets konkurrensbestämmelser på grundval av att de fyra kumulativa villkor som anges i artikel 81.3 i EG-fördraget inte längre är uppfyllda. Kommissionen anser att ett avskaffande kommer att leda till lägre transportkostnader, samtidigt som tillförlitliga transporttjänster säkras och den europeiska industrins konkurrenskraft stärks. EESK väntar med att uttala sin ståndpunkt för att se huruvida det föreslagna avskaffandet kommer att få hållbara effekter.

1.3

EESK rekommenderar att kommissionen tar hänsyn till säkerhetsaspekten (att kvalitetssjöfarten går förlorad till följd av utflaggning från EU) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas.

1.4

EESK rekommenderar att kommissionen också tar hänsyn till de mänskliga resurserna (inverkan på sysselsättningen för europeiskt sjöfolk) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas.

1.5

Kommittén noterar kommissionens avsikt att utfärda lämpliga riktlinjer om konkurrens inom sjöfartssektorn i syfte att underlätta övergången till ett fullt konkurrensutastt system. Kommissionen avser att offentliggöra riktlinjerna senast i slutet av 2007. Innan riktlinjerna offentliggörs skall kommissionen som ett förberedande steg i arbetet med riktlinjerna utarbeta ett arbetsdokument om de viktigaste frågorna rörande linjetransporter i september 2006. EESK uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjerna i samråd med relevanta aktörer och att informera relevanta EU-institutioner på vederbörligt sätt.

1.6

Kommissionens förslag är resultatet av en översyn som inleddes 2003, med deltagande av alla relevanta EU-institutioner och aktörer. Kommissionen gav tre oberoende konsulter i uppdrag att ta fram varsin undersökning om eventuella följder av ett upphävande av gruppundantaget för linjekonferenser. Slutsatserna har offentliggjorts på GD Konkurrens webbsida.

1.7

EESK har också noterat att kommissionens förslag att avskaffa gruppundantaget för linjesjöfarten endast baseras på artikel 83 i EG-fördraget (konkurrensbestämmelser), medan den rättsliga grunden för förordning 4056/86 var EG-fördragets artikel 83 (konkurrensbestämmelser) i kombination med artikel 80.2 (transportpolitik). EESK skulle uppskatta information från Europaparlamentets rättstjänst om huruvida transportaspekterna är underordnade konkurrensaspekterna och huruvida rättstjänsten håller fast vid sin åsikt om den dubbla rättsliga grunden i enlighet med sin tidigare ståndpunkt (2).

1.8

EESK befarar att det kan uppstå lagkonflikter i framtiden till följd av rättsliga instrument från andra jurisdiktioner och uppmanar därför kommissionen att utarbeta en bestämmelse i riktlinjerna som gör det möjligt att hantera sådana problem. En sådan bestämmelse om samråd kommer att minimera eventuella konflikter och leda till ömsesidigt godtagbara lösningar på internationell nivå.

1.9

EESK noterar kommissionens erkännande av att konkurrenslagstiftningen inte tillämpas på samma sätt i alla jurisdiktioner i världen och att skillnader förekommer. Kommissionen erkänner också att det internationella samarbetet mellan konkurrensmyndigheter får större och större betydelse.

1.10

EESK ser positivt på att kommissionen driver en politik med två syften, dels att främja det bilaterala samarbetet med EU:s viktigaste handelspartner, dels att finna möjligheter att utöka det multilaterala samarbetet på konkurrensområdet. EESK uppmuntrar därför kommissionen att påskynda satsningarna på att säkerställa att samarbete och dialog av den typen bidrar till att identifiera potentiella problem som en följd av att förordning 4056/86 upphävs inom EU, och till att lösa sådana problem på ett konstruktivt sätt med respekt för de olika rättssystemens särart. Det är av central betydelse för den internationella handeln att linjesjöfarten behandlas på samma sätt i olika länder.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att beakta resultatet av dialog och samarbete mellan kommissionen och de viktigaste handelspartnerna i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn.

1.12

Kommittén konstaterar att följande beståndsdelar har tagits upp i kommissionsförslagets motiveringsdel och anser att de bör beaktas i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn:

Kommissionen konstaterar att sjöfartstjänster har stor betydelse för EU:s ekonomi. Sjötransporter står för 90 % av EU:s utrikeshandel och 43 % av handeln inom EU.

Sedan förordning (EEG) nr 4056/86 antogs har den pågående trenden mot ökad containertransport i grunden förändrat linjefarten. Detta har lett till fler och större renodlade containerfartyg och till att tyngdpunkten nu ligger på globala nätverk. Det har också bidragit till ökad popularitet för nya operationella avtal och till att linjekonferensernas betydelse har minskat.

Konferenssystemet, som har funnits i 150 år, bygger fortfarande på multilaterala och bilaterala avtal där EU:s medlemsstater och gemenskapen är avtalsslutande parter. EESK noterar kommissionens konstaterande att dessa avtal leder till att upphävandet av vissa bestämmelser i förordning 4056/86 (artiklarna 1.3.b–c, 3–8 samt 26) bör uppskjutas i två år för att gemenskapen skall hinna säga upp eller omförhandla dessa avtal med tredje länder.

1.13

EESK anser att kommissionen också bör ta hänsyn till de små och medelstora företagens intressen i samband med upphävandet av förordning 4056/86. De små och medelstora företagen utgör ryggraden i EU:s ekonomi och de spelar en viktig roll i den reviderade Lissabonstrategin. Marknaderna bör förbli öppna för den nuvarande och potentiella konkurrensen, inklusive små och medelstora rederier.

1.14

EESK menar att en konsolidering visserligen kan få positiva effekter för EU:s näringsliv (effektivitetsvinster, skalfördelar, besparingar), men att försiktighet bör iakttas så att inte den konsolidering som upphävandet av förordning 4056/86 kan leda till resulterar i färre aktörer på de relevanta marknaderna, dvs. mindre konkurrens.

1.15

EESK uppmanar de två berörda parterna på europeisk nivå, befraktarna och transportföretagen, att i samband med det nya systemet diskutera frågor av gemensamt intresse och betydelse för båda parter.

2.   Inledning

2.1   Nuvarande tendenser och gällande lagstiftning

2.1.1

Sjöfarten har stor betydelse för EU:s ekonomi. Sjötransporter står för 90 % av EU:s utrikeshandel och 43 % av handeln inom EU. Sjöfarten har alltsedan antiken varit en internationell och världsomspännande verksamhet. Enkelt uttryckt erbjuds två typer av sjötransporttjänster: linjetrafik och trampfart, som fungerar som havets bussar respektive taxibilar. Den EU-flaggade flottan står för 25 % av fartygsflottan i världen, och europeiska redare kontrollerar mer än 40 % av fartygsflottan i världen. Ytterligare 40 % av världsflottan tillhör länderna i Stillahavsområdet. EU:s sjöfart och dess aktörer (speditörer och befraktare) verkar i en mycket konkurrensutsatt miljö, såväl internationellt sett som på den europeiska marknaden.

2.1.2

I förordning (EEG) nr 4056/86 fastställs detaljerade regler för tillämpningen av konkurrensreglerna (artiklarna 81 och 82 i fördraget) på linjesjöfart till och från gemenskapens hamnar. Trampfart omfattades emellertid inte av förordning 4056/86. Förordningen tjänade ursprungligen två syften. Den innehöll procedurregler för genomförandet av EG:s konkurrensregler inom sjöfartssektorn. Efter den 1 maj 2004 finns inte längre något behov av sådana regler, då linjesjöfarten från och med den dagen omfattas av de allmänna reglerna om tillämpning av konkurrensreglerna i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Internationell trampfart och cabotage omfattas emellertid inte av förordning 1/2003. Förordning 4056/86 innehöll för det andra specifika materiella konkurrensbestämmelser för sjöfartssektorn, särskilt ett gruppundantag för linjekonferenser enligt vilket linjekonferenser på vissa villkor får fastställa gemensamma frakttariffer och reglera kapaciteten.

2.2   Linjetrafik

2.2.1

Sedan förordning (EEG) nr 4056/86 antogs har marknaden för linjesjöfart förändrats avsevärt. Transporterna tenderar att koncentreras till containertransporter och detta har lett till fler och större specialiserade containerfartyg och till att tyngdpunkten nu ligger på globala nätverk som ett resultat av förändringar i de globala handelsmönstren. Det har också bidragit till ökad popularitet för nya operationella avtal och till att linjekonferensernas betydelse har minskat. Det har också lett till en avsevärd ökning av starka oberoende aktörer. I andra delar av världen, exempelvis i USA, har införandet av OSRA (Ocean Shipping Reform Act) från 1999 inneburit förändringar i bestämmelserna för USA:s linjekonferenser så att konfidentiella tjänsteavtal numera tillåts. Globala linjetransportföretag går i dag huvudsakligen i öst-västliga men även i nord-sydliga rutter, medan små och medelstora transportföretag huvudsakligen går i nord-sydliga rutter och i europeisk närsjöfart.

2.2.2

Förenta nationernas konvention om en uppförandekod för linjekonferenser var ursprungligen tänkt att reglera linjekonferenssystemet i handeln mellan utvecklade länder och utvecklingsländer (3). 13 EU-medlemsstater och Norge har ratificerat, godkänt eller anslutit sig till uppförandekoden och Malta har undertecknat men inte ratificerat den. Det finns (4) hänvisningar till den i flera EU-avtal med tredje länder samt i gemenskapslagstiftningen (förordningarna 954/79, 4055/86, 4056/86 och 4058/86). FN:s uppförandekod finns fortfarande, trots att den är praktiskt taget onödig när det gäller trafik på öppet hav.

2.2.3

Brukarna (befraktare och speditörer) har systematiskt ifrågasatt systemet med linjekonferenser då de anser att systemet inte kan tillhandahålla lämpliga, effektiva och tillförlitliga tjänster som passar deras behov. ESC (5) anser i synnerhet att upphävandet av gruppundantaget för linjekonferenser kommer att möjliggöra bättre partnerskap mellan kunder och leverantörer med en inriktning på logistiska lösningar som gör det lättare för EU:s företag att konkurrera internationellt. Konsumenterna skulle på samma sätt kunna dra nytta av något lägre priser genom sjunkande avgifter på produkter som förs in i EU. Redarna har å sin sida ansett att linjekonferenserna har bidragit till stabilitet vad avser tjänsterna och att konferenssystemet har gett dem möjligheter att hantera obalans både globalt och regionalt (både säsongsmässig, geografisk och klimatrelaterad obalans) på de flesta rutter. Samtidigt har globala transportföretag (medlemmar i ELAA (6)) och ESC inlett en dialog med kommissionen, och de stöder kommissionen i utarbetandet av ett alternativt system som uppfyller EU:s konkurrensregler.

2.2.4

År 2003 inledde kommissionen en översyn av förordning (EEG) nr 4056/86 för att avgöra om det går att åstadkomma tillförlitlig linjesjöfart med hjälp av mindre konkurrensbegränsande åtgärder än horisontella tarifföverenskommelser och kapacitetsreglering. Ett samrådsdokument utarbetades i mars 2003 och därefter hölls en offentlig hearing med relevanta aktörer i december 2003. Kommissionen offentliggjorde därefter ett diskussionsdokument i januari 2004 och en vitbok i oktober 2004, följd av omfattande samråd med berörda aktörer. Europaparlamentet (7) avgav ett betänkande om vitboken den 1 december 2005, och EESK (8) ett yttrande den 16 december 2004. I båda fallen ansåg man att en översyn var att föredra framför ett upphävande. I december 2005 presenterade kommissionen slutligen ett förslag till förordning om upphävande av förordning 4056/86.

2.3   Trampfartssektorn

2.3.1

Trots att trampfartssektorn transporterar nära 80 % av all torr och flytande bulklast i världen är de flesta helt obekanta med denna omfattande sektor. De grundläggande kännetecknen för trampsjöfart är följande: Det är en globalt konkurrensutsatt marknad som utgör en näst intill perfekt konkurrensmodell med växlande och oförutsägbar efterfrågan, det finns många småföretag, handelsmönstren är globala och det är lätt att träda in på och ut från marknaden. Den är ytterst kostnadseffektiv och anpassar sig lätt till utvecklingen på marknaderna och efterfrågan från speditörerna. Marknaden för tramptjänster är mycket fragmenterad och har generellt sett fungerat till speditörernas och befraktarnas belåtenhet nästan fullständigt utan större konflikter med vare sig internationella eller europeiska konkurrensbestämmelser. Avsaknaden av klagomål mot denna sektor är ytterligare ett bevis på att sektorn är mycket konkurrenskraftig och fungerar tillfredsställande. Mot denna bakgrund föreskrivs i förordning 4056/86 att tramptjänster inte skall omfattas av förordningen. Artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget är direkt tillämpliga på denna sektor. Internationell trampfart (och cabotage) omfattas dessutom inte av förordning 1/2003 (procedurregler för tillämpning av konkurrensreglerna).

2.4   Kommissionens förslag

2.4.1

Med tanke på att marknadens och branschens struktur har förändrats sedan 1986 har Europeiska kommissionen dragit slutsatsen att de fyra kumulativa villkor för gruppundantag för linjekonferenser som anges i artikel 81.3 i EG-fördraget inte längre är uppfyllda. Av detta skäl har har kommissionen föreslagit att förordning 4056/86 upphävs i sin helhet, och särskilt bestämmelserna om gruppundantag för linjekonferenser (artiklarna 3–8, 13 och 26). Vissa bestämmelser som betraktas som överflödiga upphävs också i enlighet med gemenskapens strävan att reducera gemenskapslagstiftningen (artiklarna 2 och 9). Kommissionen anser att ett sådant upphävande kommer att leda till lägre transportkostnader, samtidigt som tillförlitliga transporttjänster säkras och den europeiska industrins konkurrenskraft stärks.

2.4.2

Innan gruppundantaget för linjekonferenser upphävs avser kommissionens att utfärda riktlinjer för konkurrensen inom sjöfartssektorn i syfte att underlätta övergången till ett fullt konkurrenskraftigt system. Kommissionen avser att offentliggöra dessa riktlinjer senast i slutet av 2007. Innan riktlinjerna offentliggörs skall kommissionen som ett förberedande steg i arbetet med riktlinjerna utarbeta ett arbetsdokument om de viktigaste frågorna rörande linjesjöfart i september 2006.

2.4.3

Kommissionens förslag om upphävande av förordning 4056/86 innehåller också ett förslag om ändring av förordning 1/2003 så att även internationell trampfart och cabotage omfattas av den förordningen.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK anser att den aktuella frågan bör behandlas med en välavvägd metod där följande faktorer beaktas: konkurrensens fördelar för det europeiska näringslivets konkurrenskraft, de förändrade världshandelsmönstren och effekterna på utbudet av transporttjänster, internationella konsekvenser på transportområdet för EU:s viktigaste handelspartner och för utvecklingsländer, de globalt verksamma befraktarnas och transportföretagens synpunkter, samt de små- och medelstora befraktarnas och transportföretagens synpunkter.

3.2   Tramp- och cabotagesektorerna

3.2.1

Trampfarten verkar på en global marknad med perfekta konkurrensvillkor. Trampfartssektorns unika prägel, som erkänns av såväl yrkesfolk som forskare, lyftes också fram av EU i förordning 4056/86. EESK instämmer i att denna sektor bör följa procedurreglerna för tillämpningen av konkurrensreglerna i förordning 1/2003 och stöder därför den föreslagna metoden. EESK välkomnar kommissionens initiativ att inleda en studie om trampfartssektorns ekonomiska och rättsliga särart. För att säkra rättstryggheten uppmanar EESK kommissionen att tillhandahålla riktlinjer (innan undantaget från förordning 1/2003 avskaffas) för egenutvärderingen av huruvida olika former av samarbetsavtal inom trampsektorn är förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning. Avsaknaden av klagomål mot och rättsliga precedensfall inom trampsektorn är ett bevis för att den verkar under perfekta konkurrensvillkor. Om rättsliga måttstockar skall kunna tillhandahållas för att sektorn själv skall ha möjlighet att bedöma om den uppfyller EU:s konkurrensregler krävs mer uppgifter om dess funktion och om överenskommelser inom sektorn. EESK ställer sig också positiv till de diskussioner som pågår mellan kommissionen och sjöfartsnäringen angående tillämpningen av artiklarna 81 och 82 när det gäller trampfart.

3.2.2

När det gäller cabotage instämmer EESK i den metod som föreslås, dvs. att cabotage skall följa procedurreglerna i förordning 1/2003. Den helt övervägande delen av överenskommelserna i denna sektor påverkar inte handeln inom EU och leder inte heller till någon begränsning av konkurrensen.

3.2.3

Mot bakgrund av detta stöder EESK kommissionens syn på hur trampfarts- och cabotagesektorerna skall behandlas i framtiden.

3.3   Linjetrafik

3.3.1

Vad avser linjesjöfarten noterar EESK kommissionens förslag att upphäva det nuvarande gruppundantaget för linjekonferenser i EG-fördragets konkurrensbestämmelser på grundval av att de fyra kumulativa villkor som anges i artikel 81.3 i EG-fördraget inte längre är uppfyllda. Kommissionen anser att ett sådant upphävande kommer att leda till lägre transportkostnader, samtidigt som tillförlitliga transporttjänster säkras och den europeiska industrins konkurrenskraft stärks. EESK väntar med att uttala sin ståndpunkt för att se huruvida det föreslagna avskaffandet kommer att få hållbara effekter.

3.3.2

Kommittén noterar kommissionens avsikt att utfärda lämpliga riktlinjer om konkurrens inom sjöfartssektorn i syfte att underlätta övergången till ett fullt konkurrensutsatt system. EESK uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjerna i nära samråd med relevanta aktörer och att informera relevanta EU-institutioner på vederbörlig sätt.

3.3.3

Kommissionens förslag är resultatet av en översyn som inleddes 2003, med deltagande av alla relevanta EU-institutioner och aktörer. Kommissionen gav tre oberoende konsulter i uppdrag att ta fram varsin undersökning om eventuella följder av ett upphävande av gruppundantaget för linjekonferenser. Slutsatserna har offentliggjorts på GD Konkurrens webbsida.

3.3.4

EESK har också noterat att kommissionens förslag att avskaffa gruppundantaget för linjesjöfarten endast baseras på artikel 83 i EG-fördraget (konkurrensbestämmelser), medan den rättsliga grunden för förordning 4056/86 var EG-fördragets artikel 83 (konkurrensbestämmelser) i kombination med artikel 80.2 (transportpolitik).

3.3.5

EESK noterar kommissionens erkännande av att konkurrenslagstiftningen inte tillämpas på samma sätt i alla jurisdiktioner i världen och att skillnader förekommer. Kommissionen erkänner också att det internationella samarbetet mellan konkurrensmyndigheter får allt större betydelse.

3.3.6

EESK ser positivt på att kommissionen driver en politik med två syften, dels att främja det bilaterala samarbetet med EU:s viktigaste handelspartner, dels att finna möjligheter att utöka det multilaterala samarbetet på konkurrensområdet. EESK uppmuntrar därför kommissionen att påskynda satsningarna på att säkerställa att samarbete och dialog av den typen bidrar till att identifiera potentiella problem som en följd av att förordning 4056/86 upphävs inom EU, och till att lösa sådana problem på ett konstruktivt sätt med respekt för de olika rättssystemens och jurisdiktionernas särart. Det är av central betydelse för den internationella handeln att linjesjöfarten behandlas på samma sätt i olika länder.

3.3.7

EESK uppmanar kommissionen att beakta resultatet av dialog och samarbete mellan kommissionen och de viktigaste handelspartnerna i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn.

3.3.8

Kommittén konstaterar att följande beståndsdelar har tagits upp i kommissionsförslagets motiveringsdel och anser att de bör beaktas i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn:

Kommissionen konstaterar att sjöfartstjänster har stor betydelse för EU:s ekonomi. Sjötransporter står för 90 % av EU:s utrikeshandel och 43 % av handeln inom EU.

Sedan förordning (EEG) nr 4056/86 antogs har den pågående trenden mot ökad containertransport i grunden förändrat linjefarten. Detta har lett till fler och större fullständigt specialiserade containerfartyg och till att tyngdpunkten nu ligger på nätverk av världsomspännande rutter. Det har också bidragit till ökad popularitet för nya operationella avtal och till att linjekonferensernas betydelse har minskat.

Konferenssystemet, som har funnits i 150 år, bygger fortfarande på multilaterala och bilaterala avtal där EU:s medlemsstater och/eller gemenskapen är avtalsslutande parter. EESK noterar kommissionens konstaterande att dessa avtal leder till att upphävandet av vissa bestämmelser i förordning 4056/86 (artiklarna 1.3.b–c, 3–8 samt 26) bör uppskjutas i två år för att gemenskaperna skall hinna säga upp eller omförhandla dessa avtal med tredje länder.

3.3.9

EESK rekommenderar att kommissionen också tar hänsyn till den mänskliga aspekten (inverkan på sysselsättningen för europeiskt sjöfolk) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas. EESK anser också att kommissionen bör bedöma storleksordningen på denna effekt, framför allt genom kommittén för social dialog inom sjöfarten.

3.3.10

EESK rekommenderar att kommissionen tar hänsyn till säkerhetsaspekten (att kvalitets-sjöfarten går förlorad till följd av utflaggning från EU) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas.

3.3.11

EESK anser att kommissionen också bör ta hänsyn till de små och medelstora företagens intressen i samband med upphävandet av förordning 4056/86. De små och medelstora företagen ”utgör ryggraden i EU:s ekonomi” och de spelar en viktig roll i den reviderade Lissabonstrategin. Marknaderna bör förbli öppna för den nuvarande och potentiella konkurrensen, inklusive små och medelstora rederier och befraktare.

3.3.12

EESK menar att en konsolidering visserligen kan få positiva effekter för EU:s näringsliv (effektivitetsvinster, skalfördelar, besparingar), men att försiktighet bör iakttas så att inte den konsolidering som upphävandet av förordning 4056/86 kan leda till resulterar i färre aktörer på de relevanta marknaderna, dvs. mindre konkurrens.

3.3.13

EESK uppmanar de två berörda aktörerna på europeisk nivå, befraktarna och transportföretagen, att i samband med det nya systemet diskutera frågor av gemensamt intresse och betydelse för båda parter.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Rättslig grund

4.1.1

EESK noterar att förordning 4056/86 hade en dubbel rättslig grund (artikel 80.2 och artiklarna 81–82 och 83, om transportpolitik respektive konkurrens), medan man i förslaget endast bibehåller en (artiklarna 81–82). EESK noterar också att den enda rättsliga grunden stöds av rådets rättstjänst. Kommittén skulle uppskatta information från Europaparlamentets rättstjänst om huruvida transportaspekterna är underordnade konkurrensaspekterna och huruvida rättstjänsten håller fast vid sin åsikt om den dubbla rättsliga grunden enlighet med sin tidigare ståndpunkt (december 2005).

4.2   Lagkonflikter

4.2.1

Kommissionen föreslår ett upphävande av artikel 9 i förordning 4056/86 på grund av att man inte anser att ett upphävande av gruppundantaget för linjekonferenser skulle ge upphov till en risk för en internationell lagkonflikt. Kommissionens argument är att en sådan lagkonflikt uppstår först när en jurisdiktion förbjuder något som en annan jurisdiktion kräver. Kommissionen har inte kännedom om någon jurisdiktion som kräver att linjerederier organiseras i konferenser.

4.2.2

EESK uppmanar kommissionen att utforma en bestämmelse i riktlinjerna för att hantera lagkonflikter, som en förberedelse för potentiella framtida problem med rättsliga instrument inom andra jurisdiktioner. En sådan bestämmelse om samråd kommer att minimera eventuella konflikter och leda till ömsesidigt godtagbara lösningar på internationell nivå.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 4.1.2003, s. 1). EESK:s yttrande: EGT C 155/2001, s. 73.

(2)  A6-0314/2005, 1.12.2005.

(3)  Mer information om FN:s uppförandekod för linjekonferenser och förordning 954/79 finns EESK:s yttrande EUT C 157, 28/06/2005, s.130.

(4)  Se det dokument om multilaterala avtals status som publicerats av Unctads sekretariat –

http://www.unctad.org/en/docs/tbinf192.en.pdf (s. 4).

(5)  ESC= European Shippers' Council.

(6)  ELAA = European Liner Affairs Association.

(7)  A6-0314/2005, 1.12.2005.

(8)  EESK:s yttrande: EUT C 157, 28.6.2005, s. 130.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/51


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Flygsäkerhet

(2006/C 309/11)

Den 19 januari 2006 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om Flygsäkerhet

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 30 maj 2006. Föredragande var Thomas McDonogh.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 155 röster för, 2 röster emot och 3 nedlagda röster.

1.   Rekommendationer

1.1

Kabinpersonal skall vara certifierad av eller ha tillstånd från en behörig myndighet som en garanti för att personalen besitter de kunskaper som krävs för detta arbete (avseende säkerhet, sjukvårdskunskaper, hantering av passagerare m.m.) samt har nödvändiga tekniska kvalifikationer för den flygplanstyp som de arbetar på.

1.2

Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) måste göra en noggrann bedömning innan företag som levererar utrustning ges möjlighet att själva godkänna olika komponenters utformning utan att ha kontaktat EASA eller flygplanstillverkaren.

1.3

Icke-europeiska flygbolag skall ha godkänts av EASA innan de tillåts flyga in i eller genom EU:s luftrum.

1.4

Det bör endast finnas en instans som fastställer reglerna på detta område och denna instans bör vara EASA. Detta skulle göra det möjligt att harmonisera befintliga flygplatsbestämmelser och skulle, så långt det är möjligt, förhindra en snedvridning av konkurrensen mellan flygplatser inom och utanför EU. EASA bör stärkas och ges ökade befogenheter, på samma sätt som skett med Europeiska luftfartskonferensen (ECAC).

1.5

EASA bör analysera hur luftfartsindustrin på bästa sätt kan värna säkerheten och integriteten i fråga om kommunikation, dataförbindelser och elektroniska system ombord på flygplanen, exempelvis s.k. electronic flight bags, genom att förhindra hackning.

1.6

EASA måste se till att den framtida flygplansutvecklingen, av t.ex. lätta jetplan för affärsresenärer (Light Business Jet), regleras på ett sätt som gör det möjligt att kräva att ägarna och besättningen har genomfört tillräckligt många flygtimmar innan de ges tillstånd att påbörja driften. Lätta jetplan för affärsresenärer kommer att flyga på 25 000 fot eller ännu högre och bör uppfylla samma underhållskrav och operativa krav som större flygplan i kommersiell drift.

1.7

EASA måste ha infört de protokoll som krävs innan obemannade luftfarkoster beviljas tillstånd att flyga utanför ett avgränsat luftrum.

1.8

Både piloter och kabinpersonal bör genomgå slumpvisa drog- och alkoholtester.

1.9

EASA bör också svara för att de lokala tillsynsmyndigheterna är tillräckligt kvalificerade för detta uppdrag samt att de har tillräckligt med personal och resurser.

1.10

En detaljerad vetenskaplig studie av konsekvenserna av trötthet, stress och djup ventrombos för piloter och kabinpersonal bör genomföras av EASA.

1.11

Man bör se över policyn och förfarandena för att bevilja allmänna trafikflygarcertifikat och certifiera luftfartyg som tillhör kategorin allmänflyg.

1.12

EASA bör se till att det införs ett allmänt europeiskt trafikflygarcertifikat med information om de kvalifikationer som krävs för att flyga en viss flygplanstyp.

1.13

Säkerheten för besättning, passagerare och boende i områden som är berörs av luftkorridorer måste gå före politiska hänsynstaganden när man förbjuder flygbolag att använda EU:s luftrum.

2.   Inledning

2.1

Genom ett samarbete mellan EU:s medlemsstater och deras sakkunniga har en svart lista offentliggjorts där 96 flygbolag anges. För 93 bolag handlar det om ett direkt förbud och för tre bolag handlar det om restriktioner i verksamheten. Frankrike överväger å sin sida att införa ett nytt system med säkerhetsmärkning som skulle kunna användas i företagens marknadsföring.

2.2

EU har stått under press att förbättra flygsäkerheten sedan början av 2004 då ett charterplan från Flash Airlines störtade i Röda havet och 148 personer omkom, främst franska turister. Denna olycka avslöjade ett bristfälligt samordnat utbyte av säkerhetsinformation mellan medlemsstaternas regeringar, eftersom det framkom att Flash Airlines hade belagts med flygförbud av de schweiziska luftfartsmyndigheterna.

2.3

Överensstämmelse och harmonisering mellan medlemsstaterna i fråga om flygbolagens säkerhetsstandard är av avgörande betydelse om den svarta listan skall få önskvärd effekt. Medlemsstaterna måste undvika situationer där en stat av ekonomiska eller sociala orsaker beslutar att ett flygbolag på svarta listan ”med tvekan” kan få använda landets flygplatser samtidigt som övriga medlemsstater anser att flygbolagets säkerhetsstandard är oacceptabel.

2.4

Bryssel har dock anmodats att agera i vissa konflikter, bl.a. när Turkiet förargades av ett beslut av vissa medlemsstaters regeringar, ledda av Nederländerna, att av säkerhetsskäl tillfälligt dra in det turkiska lågprisbolaget Onur Airs landningsrättigheter. Påtryckningar sker också gentemot Grekland, som uppmanas att påskynda utredningen av den flygolycka som drabbade ett flygplan från Helios Airways på väg från Larnaca på Cypern.

2.5

Områden som bör uppmärksammas är standarden i fråga om det allmänna underhållet, besättningens utbildning, besättningens flygtimmar och viloperioder, förfaranden för bränslebesparing, åtaganden i fråga om buller samt flygtrafikledning.

2.6

Den ökade konkurrensen inom flygsektorn och många flygbolags utsatta ekonomiska situation har skapat ett ökat tryck på besättningar att lyfta under förhållanden som de normalt sett inte skulle flyga i och att flyga inte helt flygdugliga flygplan. Besättningar utsätts för allt större påtryckningar att lyfta, eftersom EU-bestämmelser annars tvingar bolagen att bekosta nattlogi för passagerarna eller kompensera dem för förseningar. Alla dessa faktorer påverkar säkerheten. Ytterligare ett problem är att många nationella luftfartsmyndigheter inte tycks vara lika hårda beträffande många av bestämmelserna med att kräva att det nationella flygbolaget skall följa dem.

2.7

Trots ett förbud i många europeiska länder, av säkerhetsskäl, fortsätter ett visst flygbolag att trafikera Bryssel och Paris. Schweiz, med sina stränga traditioner i fråga om affärshemligheter, har förbjudit 23 luftfartyg från att flyga genom landets luftrum. Uppgifter om flygbolagens namn, eller antal, förblir dock hemliga.

3.   Trötthetseffekter och prestationsförmåga

3.1

Trötthet har varit orsaken till många flygolyckor under åren och är fortfarande ett problem för besättningar oavsett flygplanets storlek. Men hur kan en pilot märka när han eller hon är för trött för att flyga? Vilken roll spelar sömncykler, uttorkning, näringstillförsel och sjukdomar när man känner av och påverkas av trötthet?

3.2

Piloter som färdas mellan olika tidszoner kan inte undgå problem med trötthet och försämrat omdöme. De förutsätts kunna vila under långdistansflygningar, men då krävs också lämplig utrustning, t.ex. horisontella sängar m.m.

3.3

Det finns många bevis på att trötthet är en faktor som påverkar säkerheten. I en rapport som nyligen utarbetades av National Transportation Safety Board (NTSB) om flygolyckan i Kirksville, Missouri den 19 oktober 2004, som fick dödlig utgång, framhåller NTSB att trötthet sannolikt bidrog till att försämra pilotens omdöme och beslutsfattande. Tröttheten berodde på många faktorer. Piloten hade haft kortare tid för övernattning än vad som anses vara optimalt och hade varit tvungen att påbörja sin tjänst tidigt på morgonen. Dennes arbetsdagar var mycket långa med många flygningar. Även de mycket svåra arbetsvillkoren – att göra manuella inflygningar under väderförhållanden som kännetecknades av låg molnbas och nedsatt sikt – under långa arbetsdagar ansågs vara bidragande orsaker till pilotens trötthet.

3.4

Detta må vara sant eller falskt, men ingen pilot med viss erfarenhet kan förneka att han eller hon ibland tvingats kämpa mot viss trötthet eller att detta påverkat den egna prestationsförmågan. Sömnkvaliteten under viloperioderna är också mycket viktig.

3.5

Frågor som gäller kost och näringsintag spelar också en viktig roll. Alla piloter, från den nyutexaminerade till den som snart skall gå i pension, säger att alla piloter väljer att dricka kaffe. Kaffe är ett uppiggande medel som gör oss tillfälligt mer alerta, men om man slutar dricka kaffe leder detta till ökad trötthet. Kaffe är också vätskedrivande, vilket innebär att kroppen gör av med mer vätska än vad den tar in. Detta leder till uttorkning, som i sin tur kan orsaka trötthet.

3.6

Trötthet på långa flygningar kan ofta bero på tristess när flygplanet färdas nästan helt automatiskt. För att besättningen skall hålla sig alert har vissa flygbolag, framför allt bolag som flyger över Sibirien, beslutat att autopiloten skall startas om en gång i timmen.

3.7

I många fall beror flygolyckor på misstag som begås av piloten, och trötthet är en viktig bakomliggande faktor.

3.8

Enligt planerna skall EASA ta över ansvaret för att bevilja flygcertifikat och därmed ersätta det europeiska samarbetsorganet (JAA) som för närvarande ansvarar för denna fråga. Användningen av flygcertifikat som utfärdats i USA av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) för piloter som arbetar i Europa kommer förmodligen inte att påverkas av denna förändring.

4.   Kabinpersonal

4.1

Alla förbättringar som gäller piloters möjligheter att vila måste – i den mån det är möjligt – också gälla för kabinpersonalen, som måste vara beredda på att förhindra situationer som påverkar säkerheten och vara förberedda inför eventuella nödsituationer.

4.2

Kabinpersonalen måste också ha lämplig livräddningsutbildning och alltid behärska det egna modersmålet samt engelska på ICAO:s nivå 4, för att möjliggöra kommunikation med passagerarna vid en eventuell nödsituation.

5.   Flygledning

5.1

EESK har redan yttrat sig om flygledningen inom EU och dess problem (1). Det föreslagna SESAR-systemet kommer att förbättra säkerheten om och när det införs. Denna fråga behandlas i ett annat yttrande från EESK (2), men detta förhindrar inte att Europa behöver ett enhetligt och gränsöverskridande flygledningssystem där Eurocontrol är den reglerande myndigheten i likhet med Federal Aviation Administration (FAA) i USA. Kommittén välkomnar att det första kontraktet ingåtts i Eurocontrols program TMA2010+.

5.2

Av säkerhetsskäl finns det ett stort behov av standardisering och integrerade system runtom i Europa.

5.3

Det är även önskvärt att införa lämpliga certifieringsstandarder för den tekniska personal som hanterar de elektroniska säkerhetssystemen som förekommer inom flygtrafiken (ATSEP).

6.   Flygplansunderhåll

6.1

Vissa medlemsstater tycks ha svårt att omvandla sina nationella regler till EU-standarden ”Part 66”. Underhållslicenser som utfärdats av medlemsstaterna bygger på de krav som fastställts av det europeiska samarbetsorganet (JAA) och som införts i den nationella lagstiftningen för att ge kraven rättslig verkan. Enligt EASA-systemet kommer dock licensieringsbestämmelserna att lyda under EU-lagstiftningen. Tillämpningen av dessa bestämmelser tycks ta lång tid och kan överklagas.

6.2

År 2005 började ett undantag att tillämpas för EU:s samtliga 25 medlemsstater, som fick tiden fram till september 2005 på sig för att börja tillämpa ”Part 66”. De datum som fastställts för medlemsstaterna av EASA när det gäller att iaktta säkerhetsbestämmelserna måste följas, eller också måste samtliga parter komma överens om datum så att man kan undvika framskjutna tidsgränser och övergångsperioder.

6.3

EESK undrar om det finns rättslig grund för EASA att kontrollera lågprisbolagens beslut att lägga ut underhållet på entreprenad till företag utanför EU.

6.4

Tillräcklig tid måste anslås till markinspektioner, framför allt under perioden mellan flygplanets ankomst och avresa. De 25 minuter som i genomsnitt anslås för kortdistansflyg kan verkligen inte alltid anses vara tillräckliga.

6.5

Tillräckliga resurser måste också anslås. Underhållet måste ske av kvalificerad personal som endast använder godkända reservdelar.

6.6

Slumpvisa kontroller och granskningar för att kontrollera att standarden upprätthålls skall utföras av den nationella luftfartsmyndigheten.

7.   Flygbolag

7.1

Flygbolagen måste visa att de är ekonomiskt sunda företag som är korrekt finansierade innan de beviljas licens för att starta sin verksamhet. Medlemsstaterna skall också åläggas att regelbundet kontrollera företagens ekonomi, så att det inte sker några överträdelser av befintliga bestämmelser.

7.2

Flygbolagen måste ha erfarenhet av denna typ av verksamhet samt en kompetent ledning.

8.   EASA:s befogenheter

8.1

Kommissionens avsikt är för närvarande att ge EASA ytterligare befogenheter på tillsynsområdet (vilket omfattar bl.a. säkerhetsfrågor och interoperabilitet) avseende flygplatser, flygledning och navigering.

8.2

Kommittén stöder EASA som inrättades genom förordning 1592/2002/EG. Kommittén anser att en gemenskapsram för förfaranden och utfärdande av tillstånd för flygplan och flygplansutrustning från en enda myndighet kommer att förbättra flygsäkerheten och effektiviteten i Europa.

8.3

EASA bör ta sig an frågan om standarder och rekommenderad praxis samt de missförhållanden som skapas genom ”Recommended Practice” och ”Standard Practices” i ICAO:s bilagor.

9.   Certifikat för allmänflyg

9.1

De piloter som flyger i EU:s luftrum med privatflyg certifikat (PPL) från FAA skall även ha godkänts av EASA.

9.2

Allt allmänflyg måste uppfylla de normer som fastställts av EASA innan de tillåts att flyga in i EU:s luftrum.

10.   Flygelektroniksäkerhet

10.1

EASA bör utarbeta riktlinjer och bestämmelser för att skydda viss utrustning och nätverk från ”olagliga handlingar”, enligt ICAO:s definition.

10.2

Vid sidan av ett ökat användande av Ethernet (LAN) och IP finns andra utsatta områden:

Passagerare, flygbolag och flygledning använder allt oftare teknik för dataförbindelser mellan luft och mark.

Det blir allt vanligare att överföra data och programvaror via nätverk ombord på flygplan och mellan olika markenheter för produktion, leverans, underhåll och uppdatering.

Antalet programvaruvirus och hackerintrång ökar och sökningar efter konfidentiella uppgifter genom sammankopplade nätverk sker allt oftare.

11.   Obemannade luftfarkoster

11.1

EASA måste ha tillräckliga befogenheter för att reglera denna del av flygindustrin, inte bara när det gäller frågor som flygduglighet och utformning utan även när det gäller certifiering av markoperatörer, uppskjutningssystem m.m.

11.2

Alla bestämmelser för konventionella luftfarkoster måste också gälla för obemannade luftfartkoster. Samtliga berörda parter som använder EU:s luftrum måste konsulteras när denna typ av verksamhet kan påverka dem.

12.   EASA

12.1

EASA är EU:s övergripande reglerande instans. EASA fastställer principerna och bestämmelserna för flygsäkerhet inom EU. EASA saknar dock tillräckliga ekonomiska medel och personal och har inga befogenheter att se till att bestämmelserna tillämpas.

12.2

EASA är beroende av olika nationella tillsynsmyndigheter när det gäller att se till att lagar och förordningar efterlevs.

12.3

Detta innebär självreglering. Ingen nationell tillsynsmyndighet vill ta i med hårdhandskarna mot ett flygbolag som lyder under den egna lagstiftningen om det inte rör sig om ett ytterst allvarligt problem.

12.4

De nationella tillsynsmyndigheterna ansvarar också för samtliga luftfarkoster som är registrerade i landet och vilkas flygbolag har kontor där. Dessa flygplan och besättningar är ofta baserade i länder utanför EU från vilka de bedriver sin verksamhet. Detta gör regleringsfrågan ännu mer problematisk.

12.5

EASA:s krav att de nationella tillsynsmyndigheterna skall genomföra EASA:s beslut kan leda till att EU:s lagar och förordningar tillämpas olika i olika länder på grund av skilda tolkningar. Detta kan leda till att flygbolag börjar tillämpa bekvämlighetsflagg om tolkningen av bestämmelserna är mer flexibel i ett land än i ett annat.

12.6

Tillsynsmyndigheten för flygplatssäkerhet, ECAC, har samtidigt befogenhet att granska den lokala tillämpningen av gällande bestämmelser. EASA borde ha sådana befogenheter.

12.7

EASA finansieras för närvarande genom licensintäkter, vilket beräknas ge en förlust på 15 miljoner euro under 2006. Det är därför av största vikt att EU:s medlemsstater anslår tillräckliga resurser för att garantera EASA:s framtid.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ett europeiskt flygledarcertifikat” (föredragande: McDonogh), EUT C 234, 22.9.2005, s. 17–19.

(2)  Gemensamma företaget SESAR, CESE 379/2006, föredragande: McDonogh.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/55


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om avfall

KOM(2005) 667 slutlig – 2005/0281 (COD)

(2006/C 309/12)

Den 24 februari 2006 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 maj 2006. Föredragande var Stéphane Buffetaut.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 114 röster för, 0 röster emot och 4 nedlagda röster.

1.   Slutsatser

1.1

EESK ser positivt på kommissionens vilja att modernisera, förenkla och anpassa lagstiftningen för avfall. Kommittén stöder i synnerhet åtgärderna och grundtankarna i strategin för förebyggande och återvinning av avfall. Strävan efter en generell och jämlik tillämpning av lagstiftningen bör stödjas för att undvika snedvridning vad avser miljö, folkhälsa och konkurrens på avfallsmarknaden. Kommittén vill understryka vikten av klarhet och precision i definitionerna och bilagorna om man vill undvika rättsliga förfaranden. EESK beklagar emellertid bristen på ambition när det gäller förebyggande av avfall. All strävan efter verklig hållbar utveckling måste omfatta en effektiv politik för förebyggande och återanvändning av avfall med tanke på den tilltagande råvarubristen och de därmed sammanhängande prisökningarna, och kommittén rekommenderar därför att man på europeisk nivå utvecklar verktyg som gör det möjligt att uppnå de fastställda målen både kvalitativt och kvantitativt. I detta avseende uppvisar förslaget en verklig svaghet. Dessutom tycks kommissionen tro att man uppmuntrar återvinning genom att förenkla förfarandena för att få tillstånd för avfallsverksamhet. Detta synsätt är felaktigt och kommer att få negativa konsekvenser för miljön och folkhälsan. Resonemanget ligger inte heller i linje med principerna i Århuskonventionen avseende information om avfall till allmänheten. Tillståndet är kopplat till en rad tekniska frågor som syftar till att skydda miljön och är inte något hinder för hanteringen och återvinningen av avfall, utan utgör i stället en garanti för att förvaltningarna tillämpar bästa tillgängliga teknik och respekterar gällande bestämmelser.

1.2

Kommittén anser också att införandet av livscykelbegreppet i politiken är mycket relevant, liksom inriktningen på att minska mängden avfall som deponeras, verka för kompostering och energiåtervinning, återvinning i egentlig mening samt förebyggande av avfall.

1.3

När det gäller direktivförslaget anser EESK att strävan efter en alltför kompromisslös subsidiaritet riskerar att motverka strävan efter en lagstiftning som tillämpas generellt och harmoniserat i Europeiska unionen.

1.4

Om direktivet om farligt avfall avskaffas eller slås samman med föreliggande direktivförslag får detta inte leda till ett svagare regelverk och ett svagare skydd av folkhälsan, anser kommittén, och menar att direktivförslaget i sin nuvarande lydelse inte ger tillräckliga garantier. Kommissionen bör åtminstone framhålla att det inte är tillåtet med blandningar av farligt avfall och att undantag inte kan beviljas för denna typ av avfall. Det är i själva verket genom att klassificera avfallet som ”farligt” eller ”ofarligt” som grunden läggs till om försiktighetsåtgärder skall vidtas och vilka krav som gäller för transporten och hanteringen av avfallet. En uppluckring av reglerna på detta område kan inte anses vara ett framsteg i fråga om miljöskyddet.

1.5

EESK understryker att återvinning bör uppmuntras eftersom den inte innebär några negativa miljökonsekvenser och dessutom möjliggör effektiv återanvändning av råvaror.

1.6

Kommittén tvivlar verkligen på att kommittéförfarandet är det bästa för att fastställa vissa särskilda kriterier för att avgöra när vissa typer av avfall upphör att vara avfall.

1.7

Kommittén anser vidare att vissa definitioner fortfarande är otydliga (i synnerhet när det gäller producent och återvinning). Det finns skäl att skilja på å ena sidan ”material” som används för ”materialåtervinning”, där vissa flöden inte längre klassificeras som avfall, och å andra sidan ”energiåtervinning”, där det inte går att undslippa klassificeringen som avfall, så att direktivet om avfallsförbränning kan tillämpas på ett enhetligt sätt för samtliga typer av avfall där energi återvinns genom förbränning eller samförbränning. I fråga om avfallsförbränning vore det önskvärt att eftersträva en högeffektiv energiåtervinning för en kvalitativ återvinning, men det är förvånande att en sådan bestämmelse bara gäller för själva förbränningen och inte för andra typer av energiåtervinning. I så fall bör förbränning av kommunalt avfall inte betraktas som en del av en återvinningsprocess om den inte uppnår en hög nivå när det gäller energieffektivitet.

1.8

Kommittén beklagar djupt att det inte finns några förslag om gemensamma ekonomiska instrument för hela unionen.

1.9

EESK beklagar också att texten inte innehåller några krav vad avser arbetsvillkor och arbetstagarnas hälsa inom sektorn.

2.   Inledning

2.1

Avfallspolitiken är ett av de äldsta miljöpolitikområdena i EU – det aktuella ramdirektivet härstammar från 1975. På 30 år har emellertid en avsevärd utveckling skett vad avser det allmänna ekonomiska och sociala sammanhanget, metoder, tekniker, nationell och lokal politik samt den allmänna medvetenheten om avfallsproblemet. EU-lagstiftningen på avfallsområdet lades fast 1975, men förändringarna kom i snabbare takt under nittiotalet med en förändring av ramdirektivet 1991 följd av en rad direktiv om särskilda avfallshanteringsprocesser och förvaltningen av vissa avfallsflöden.

2.2

Den gällande lagstiftningen har åldrats: Luckor och brister har dykt upp, tvister och rättspraxis har visat på tolkningssvårigheter och en rättslig komplexitet som delvis beror på en uppsplittring av lagstiftningen i olika texter som hänvisar till varandra.

2.3

Samtidigt har det vuxit upp en riktig avfallsekonomi. Avfallshantering och materialåtervinning har blivit egna ekonomiska sektorer med hög tillväxt och en omsättning på över 100 miljarder euro per år i EU:s 25 medlemsstater.

2.4

Europeiska unionen har också blivit större och kommer att fortsätta att utvidgas. I de nya medlemsstaterna är situationen på detta område ganska problematisk, bland annat på grund av den stora avfallsdeponeringen. Det finns alltså goda skäl till att kommissionen på nytt vill diskutera avfallsfrågan, utan att vilja lämna grundtanken i den gällande lagstiftningen och vända upp och ner på den befintliga strukturen.

2.5

Av detta skäl har kommissionen nu offentliggjort ett meddelande om en temainriktad strategi för förebyggande och återvinning av avfall (1) och föreslagit ett direktiv om avfall (2). I det ena fastställs de politiska riktlinjerna och kommissionens allmänna filosofi, medan den andra innehåller konkret lagstiftning.

3.   En förnyad politik

3.1

Den tanke som ligger till grund för den temainriktade strategin tar sin utgångspunkt i konstaterandet att en genomgripande utveckling har skett i fråga om avfall under de senaste 30 åren, men att avfallsvolymen trots detta fortsätter att växa och att graden av återutnyttjande och återvinning är otillräcklig, och marknaderna på området har svårigheter att utvecklas. Förutom de texter som har särskild inriktning mot avfall har för övrigt IPPC-direktiven spelat en erkänt positiv roll.

3.2

Dessutom bidrar avfallshanteringen i viss utsträckning till miljöproblemen och medför ekonomiska kostnader.

3.3

Slutligen är EU-lagstiftningen oprecis på vissa punkter vilket leder till tvister och skillnader i tillämpningen mellan länderna.

3.4

Hur hanteras hushållsavfallet i dag? Den bästa statistiken rör just hushållsavfall, som utgör cirka 14 % av de totala avfallet: 49 % deponeras, 18 % förbränns medan 33 % omhändertas genom materialåtervinning och kompostering. Läget skiljer sig mycket åt mellan medlemsstaterna: i vissa stater deponeras 90 % avfallet, i andra 10 %. Liknande skillnader kan för övrigt observeras även för andra avfallstyper.

3.5

Sammanlagt befinner sig således EU i ett läge där den totala avfallsvolymen ökar trots vissa framsteg, och den totala mängden avfall som deponeras inte minskar, eller minskar endast i liten utsträckning, trots framstegen vad avser återvinning och förbränning. När det gäller förebyggande av avfall kan man konstatera att den politik som förts inte har lett till några konkreta resultat.

3.6

Det står klart att målen för den gemenskapspolitik som förs för närvarande är giltiga i full utsträckning – begränsa avfallsmängden, främja återutnyttjande, materialåtervinning och energiåtervinning i syfte att minska de negativa konsekvenserna för miljön och bidra till bättre resursanvändning – men att bättre effektivitet i åtgärderna måste uppnås.

3.7

I detta syfte föreslår kommissionen handlingsvägar som både rör lagstiftningstekniska åtgärder, diskussion och utarbetandet av en ny avfallspolitik, förbättrad information och definitioner av gemensamma standarder. Kommissionen förespråkar således följande i den temainriktade strategin för förebyggande och återvinning av avfall:

En utveckling mot ett europeiskt återvinningssamhälle där avfall undviks om så är möjligt och där man i full utsträckning utnyttjar avfallet som resurs för material- och energiåtervinning.

Lagstiftningen måste tillämpas på samma sätt överallt för att undvika skillnader i tolkning och tillämpning och för att säkerställa att de mål som fastställs i den befintliga lagstiftningen uppnås i rätt tid i medlemsstaterna.

Den gällande lagstiftningen skall förenklas och moderniseras.

Livscykelbegreppet skall införas i avfallspolitiken för att kunna bidra till en minskning av miljökonsekvenserna när det gäller resursanvändningen.

En ambitiösare och effektivare politik för förebyggande av avfall skall genomföras.

Förbättrad information och kunskapsspridning på området förebyggande av avfall.

Utveckling av gemensamma referensnormer för den europeiska marknaden för materialåtervinning.

En mer utarbetad återvinningspolitik.

3.8

Genom dessa förändringar i lagstiftningen och utformningen av avfallspolitiken förväntar sig kommissionen en minskning av den mängd avfall som deponeras, ökad kompostering och energiåtervinning samt förbättrad materialåtervinning såväl kvalitativt som kvantitativt. Man hoppas på så vis på ökad avfallsåtervinning och förskjutning uppåt i den s.k. avfallshierarkin, och avfallspolitiken förväntas också bidra till bättre resursutnyttjande.

Hur har då de mål som annonserades i den temainriktade strategin omsatts i lagstiftning?

4.   Förslag till direktiv om avfall: en förändring men inte en omvälvning

4.1

I förslagets första artikel läggs kommissionens mål fram. De dubbla målen är ömsesidigt beroende av varandra:

I detta direktiv fastställs åtgärder vars syfte är att minska resursrelaterad miljöpåverkan vid generering och hantering av avfall.

Dels, och i samma syfte, slås det också fast att medlemsstaterna i första hand skall vidta åtgärder för att förebygga uppkomsten av avfall och för att minska avfallsproduktionen och avfallets farlighet, och i andra hand vidta åtgärder för att återvinna avfall ”genom återanvändning, materialåtervinning eller andra återvinningsmetoder”.

4.2

För att uppnå dessa mål anser kommissionen att det inte behövs någon grundläggande omstöpning av den gällande rättsliga ramen, men att det behövs förändringar för att förbättra det nuvarande regelverket och rätta till kvarvarande brister. Direktivförslaget utgör bara en aspekt av genomförandet av strategin – andra förslag som utgår från strategin kommer så småningom att läggas fram. Under alla förhållanden vilar EU:s avfallspolitik med nödvändighet på subsidiaritetsprincipen. Om den skall bli effektiv krävs en serie åtgärder på EU-nivå och ända ner till kommunal nivå, där mycket av det konkreta genomförandet sker. Kommissionen anser inte att respekten för subsidiaritetsprincipen innebär en sänkning av ambitionsnivån på miljöområdet.

4.3

Förslaget läggs följaktligen fram som en översyn av direktiv 75/442/EEG. Direktivet om farligt avfall (91/689/EEG) slås samman med ramdirektivet och upphävs därmed samtidigt. Dessutom upphävs direktiv 75/439/EEG (spilloljedirektivet), vars särskilda bestämmelser om insamling dock införs i ramdirektivet.

4.4

De viktigaste förändringarna rör följande aspekter:

Införandet av ett miljömål.

Förtydligandet av begreppen återvinning och bortskaffande.

Förtydligandet av villkoren för blandning av farligt avfall.

Införandet av ett förfarande för att klargöra när avfall upphör att vara avfall i en viss avfallsström.

Införandet av miniminormer eller ett förfarande för fastställande av miniminormer för ett antal avfallshanteringsmetoder.

Införandet av ett krav på att medlemsstaterna skall utarbeta nationella program för förebyggande av avfall.

4.5

Förslagen till lagändringar skall alltså göra det möjligt att uppnå de övergripande mål som fastställs i strategin och att komma tillrätta med de luckor och brister som finns för närvarande.

5.   Allmänna kommentarer om förslaget till direktiv om avfall

5.1

Detta nya förslag har emotsetts länge och bör utgöra grundvalen för samtliga aktörer (medlemsstater, icke-statliga organisationer, allmänhet och yrkesverksamma inom området) när det gäller den europeiska miljöpolitiken på avfallshanteringsområdet. Förslaget har därför lagts fram för EESK för analys. Det har funnits förväntningar på att den nya texten skulle förbättra den befintliga situationen genom att ta hänsyn till den erfarenhet som vunnits sedan 1991, till svagheter i den tidigare texten och till den europeiska strategin för hållbar utveckling som förutsätter en politik för hantering, materialutnyttjande och energiutvinning med avseende på avfall mot bakgrund av en tilltagande brist på råvaror och energiresurser.

5.2

Det har ofta sagts om den gällande lagstiftningen att den saknar precision och klarhet (i synnerhet när det gäller bilagorna och definitionerna). Man har också ofta beklagat den bristande enhetligheten i genomförandet av direktiv och förordningar inom unionen, liksom de skilda arbetssätten i de olika medlemsstaterna. Översynen av förordningen om gränsöverskridande överföringar visade nyligen på problemen i detta avseende.

5.3

På vilket sätt skall EESK då analysera förslaget till ramdirektiv? Man kan undra om inte kommissionens ambitionsnivå nu är lägre än i meddelandet från 2003, ”Mot en temainriktad strategi för förebyggande och återvinning av avfall” (3). Det arbetssätt som föreslås när det gäller subsidiariteten tycks minimalistiskt och kan leda till skillnader i genomförandet av lagstiftningen. Dessutom kan tillvägagångssättet leda till att ekonomiska och sociala aktörer inte hörs.

5.4   Om förenklingen av lagstiftningen:

5.4.1

Det föreslås att direktivet om farligt avfall slås samman med ramdirektivet. I detta sammanhang är det nödvändigt att säkerställa att bestämmelserna för farligt avfall är mycket strängare än för andra typer av avfall, särskilt när Reach samtidigt skall tillämpas på alla ämnen som marknadsförs. Spilloljedirektivet upphävs helt enkelt eftersom miljönyttan i praktiken inte kunde fastställas när det gäller bearbetningen av denna oljetyp. I gengäld bibehålls bestämmelserna om insamling av spilloljor.

5.4.2

Man kan också notera att kommissionen efter fastställandet av kriterier för farligheten inte alltid har utarbetat erforderliga kompletterande dokument t.ex. i fråga om standardtester eller koncentrationströsklar för korrekt användning av avfallsförteckningen.

5.4.3

De förslag till undantag som finns i texten för återvinningsmetoder kan innebära risker och bör omprövas i vissa sektorer. Alla minns säkert de tidigare tillfällen då farligt avfall blandats med naturliga ämnen i foderblandningar, händelser som skulle kunna bli vanligt förekommande om man avskaffar spårbarhetskraven och de kontroller som krävs för korrekt hantering av sådant avfall. Kommissionen borde slutligen ta itu med frågan om huruvida de undantag som föreslås (Underavsnitt 2 – Undantag) inte står i strid med bestämmelserna i Århuskonventionen om information till allmänheten och allmänhetens deltagande när det gäller avfallshantering.

6.   Särskilda kommentarer

6.1   Bättre definitioner

6.1.1

Det aktuella direktivet saknar goda definitioner på ett antal punkter. Det räcker med att se på antalet mål i EG-domstolen för att bli övertygad om detta. Är den nya texten bättre på denna punkt? Det finns i vissa avseenden skäl att tvivla.

6.1.2

Definitionen av producent har övertagits från den gamla texten, men bör ändras (4). Hur kan man tillåta formuleringen att den som ändrar avfallets art därigenom blir producent? Det rör sig helt enkelt om någon som hanterar avfallet och som därför borde ingå i spårbarhetskedjan. Annars öppnar man portarna för möjligheten till ”nedklassning” av avfall och en urvattning av den verklige producentens ansvar. Dessutom borde man åtminstone hänvisa till det utvidgade producentansvaret (ansvaret för produkter som släpps ut på marknaden).

6.1.3

I samband med förordningen om gränsöverskridande avfallstransporter (5), vars syfte är att bevara möjligheten till export, insisterade kommissionen på begreppet ”behandling i avvaktan på återvinning och bortskaffande” (”interim operations”), som inte definieras, i likhet med ”handlare” och ”mäklare” (”dealer”, ”broker”) i samma förordning.

6.1.4

Materialåtervinning definieras, men definitionen av återanvändning i förhållande till återvinning är oklar. Det finns skäl att skilja på å ena sidan ”material” som används för ”materialåtervinning” och å andra sidan ”energiåtervinning”. I det första fallet kan behandlingen leda till att begreppet avfall inte längre kan användas, vilket inte gäller för energiåtervinning. Energiåtervinning från avfall regleras vad avser miljöskydd genom direktivet om förbränning. Om avfallet inte längre skall definieras som avfall kan inte miljöskyddsbestämmelserna längre tillämpas på det.

6.2   Syfte

6.2.1

Syftet med direktivet är och bör även fortsättningsvis vara att skydda miljö och hälsa.

6.2.2

Rent allmänt har kommissionen en tendens att lägga stor vikt vid öppnandet av marknaden, något som emellertid endast är en aspekt av avfallspolitiken.

6.2.3

EESK anser att det behövs klargöranden i debatten om hur lagstiftningsramen skall se ut för att göra det möjligt för marknadsmekanismerna att leda avfallshanteringen mot en förbättring för miljön genom att utveckla begrepp som miljöeffektivitet och ekologisk ledning i produktionen av varor och tjänster. Avfallshanteringen utgör en marknad som är reglerad med miljöskydd, hälsoskydd och bevarande av resurser som huvudsyften, med beaktande av de ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna. Miljöskyddet är en viktig beståndsdel som främjar sysselsättning och konkurrenskraft samtidigt som det bidrar med innovationsmöjligheter och nya marknader. Vi måste fråga oss om subsidiariteten i detta fall är det idealiska tillvägagångssättet. Det är symptomatiskt att kommissionen i meddelandet om den temainriktade strategin konstaterar att vissa återvinningsförfaranden är skadliga för miljön, men föreslår ändå att medlemsstaterna verkar för att allt avfall återvinns. Det är alltså själva återvinningsmarknaden som skall uppmuntras genom gemensamma krav som utvecklats på EU-nivå.

6.2.4

Kommissionen ”glömmer”, precis som i den föregående texten, också att i samband med ”hierarkin” påpeka att bortskaffande av avfall under lämpliga omständigheter kan gynna miljön, trots att bestämmelser för detta syfte tillhandahålls. Resultatet är att den nya texten är otydligare på denna punkt än den föregående.

6.2.4.1

Ramdirektivet bör även fortsättningsvis utgöra grundvalen för effektiv och relevant hantering av avfall generellt sett. Kvarstår att fastställa hur det ska genomföras och med vilka medel återvinningsstrategin skall stärkas.

6.2.5

En utvecklingsväg som kommissionen föreslår är inrättandet av ekonomiska instrument för att stödja och främja effektiv förvaltning av avfall, materialåtervinning och energiåtervinning. Inrättandet av sådana instrument på europeisk nivå skulle kunna uppmuntras på villkor att det görs på ett rättvist sätt. Inga förslag läggs fram med avseende på svårigheterna att uppnå enhällighet inom rådet för ett sådant förslag. Valet att inte föreslå något i frågan är säkert realistiskt, men visar samtidigt på en viss återhållsamhet hos kommissionen, som hade kunnat föreslå användning av en öppen samordningsmetod.

6.3   Farligt avfall

6.3.1

Frågan om sammanslagning och upphävande har behandlats i de allmänna kommentarerna ovan när det gäller själva principen.

6.3.2

I den artikel som behandlar avskiljning av avfall talas märkligt nog endast om blandning av avfall.

6.3.3

Denna avfallstyp bör mer än någon annan regleras i lag, och kraven på spårbarhet bör vara stora. Att släppa ut sådant avfall i utspädd form i naturen bör helt omöjliggöras i lagstiftningen. För övrigt bör man se till att sammanslagningen och upphävandet av direktivet om farligt avfall inte leder till en försämring av folkhälsoskyddet. Det borde åtminstone tydligt framgå att alla blandningar som innehåller farligt avfall också skall betraktas som farligt avfall, om inte resultatet blir att man på kemisk väg avlägsnar de giftiga ämnena. All utspädning bör förbjudas.

6.4   Nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall

6.4.1

I texten föreslås att medlemsstaterna genom samordning upprättar ett nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall. Hur kan man begära att investeringar skall göras på detta område om medlemsstaterna inte kan ta fram erforderliga verktyg för att dessa anläggningar inte skall underutnyttjas? En aktör skulle kunna ”exportera” avfall med motiveringen att det skall återvinnas i ett annat land. Det finns alltså skäl att se till att bestämmelserna i frågan är mycket detaljerade och inte får oönskade effekter.

6.4.2

Närhetsprincipen bör granskas och redovisas i förhållande till självförsörjningsprincipen. De båda principerna är nämligen båda nödvändiga om man vill uppnå hållbar avfallshantering.

6.5   Förebyggande

6.5.1

Direktivet innehåller inga krav på medlemsstaterna när det gäller den sociala aspekten av det förebyggande arbetet. Denna aspekt skulle innebära att man beaktar eventuella konsekvenser för villkoren på arbetsplatsen och arbetstagarnas hälsa och att ordentliga informationskampanjer inleds. Det förebyggande arbetet är också medborgarnas ansvar. Det vore önskvärt att diskussionen kunde ledas in på följande två aspekter: kvalitet och kvantitet. Ur ekonomisk synvinkel är de kvalitativa aspekterna, som är mindre dogmatiska än de kvantitativa, de som genererar framsteg och resultat.

6.6   Bilagorna

6.6.1

Ett fåtal förändringar har gjorts utom när det gäller energieffektivitet och förbränningsanläggningar för hushållsavfall. Märkligt nog sägs ingenting om kraven på samförbränningsanläggningarna. Dessutom kan förbränningsanläggningar för hushållsavfall inte betraktas som en del av en återvinningsprocess om de inte uppnår en hög nivå när det gäller energieffektivitet. Om vissa typer av avfall verkligen inte kan återvinnas bör man se till att primitiva förbränningsanläggningar med låg energiåtervinningseffekt inte kan dra nytta av bestämmelserna för återvinning. Förbränning skulle i så fall bli en lättvindig lösning som kan leda till export av avfall vilket man tvärtom bör motverka.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2005) 666 slutlig.

(2)  KOM(2005) 667 slutlig.

(3)  KOM(2003) 301 slutlig.

(4)  Rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 om ändring i direktiv 75/442/EEG om avfall.

(5)  Rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/60


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Handlingsplan 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken”

KOM(2005) 647 slutlig

(2006/C 309/13)

Den 23 januari 2006 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 maj 2006. Föredragande var Gabriel Sarró Iparraguirre.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 164 röster för, inga röster emot och en nedlagd röst:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK har i tidigare yttranden till kommissionen uttryckt sitt stöd för förenklingen av gemenskapsrätten och välkomnar således offentliggörandet av handlingsplanen 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken. Syftet med föreliggande yttrande är att bidra till det enastående arbete som kommissionen har föresatt sig att utföra och som är ytterst viktigt för att förbättra lagstiftningen inom gemenskapens fiskeripolitik.

1.2

Enligt kommittén kräver en framgångsrik förenkling ett nära samarbete med fiskerisektorn. Man bör därför stödja och utöka sektorns förbindelser med kommissionens rådgivande organ, det vill säga de regionala rådgivande nämnderna (RAC), Rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk (ACFA) och kommittén för social dialog inom fiskerinäringen.

1.3

EESK anser att kommissionen bör inleda arbetet med att konsolidera gällande lagstiftning. Därefter bör kommissionen gå vidare med att försöka uppnå följande mål som anges i meddelandet och som kommittén stöder helt och fullt:

a)

göra rättsakterna lättare att läsa, enklare och mer lättillgängliga,

b)

minska bördor och kostnader för offentliga myndigheter,

c)

minska administrativa bördor och andra förpliktelser för fiskare.

1.4

EESK välkomnar dessutom valet att inrikta handlingsplanen på två områden och rättsakter, nämligen bevarande och förvaltning av fiskeresurserna samt kontroll av fiskeaktiviteterna. Därefter bör kommissionen även förenkla och förbättra resten av den gemensamma fiskeripolitiken.

1.5

EESK anser att de åtgärder som föreslås i översiktsblad 1 (TAC/kvoter och fiskeansträngning) är väl valda: en särskild behandling av de olika aspekterna när det gäller att bevara fiskeresurserna, inriktning på homogena grupper av fiskbestånd och utarbetande av fleråriga förvaltningsplaner. EESK anser emellertid att tidsperioden från det att de vetenskapliga utlåtandena överlämnas tills det att rådet vid sitt decembermöte skall fastställa TAC och kvoter samt andra viktiga förvaltningsåtgärder är alldeles för snäv för att man skall hinna genomföra alla de samråd och överläggningar som krävs. Kommittén begär därför att kommissionen förlänger tidsperioden mellan publiceringen av de vetenskapliga utlåtandena och det slutgiltiga beslutsfattandet.

1.6

När det gäller blad 2 (förenkling av tekniska åtgärder) är EESK bekymrad över möjligheten att kommissionen skulle överta befogenheter som i dag innehas av rådet.

1.7

Med hänsyn till möjligheten att tillåta medlemsstaterna att anta lokala tekniska åtgärder i blad 2 anser EESK att medlemsstaternas ansökningar också bör föreläggas rådet för godkännande för att undvika olika behandling och diskriminering av fiskare från olika medlemsstater.

1.8

Kommittén delar kommissionens uppfattning om de åtgärder som föreslås i blad 3, 4 och 5 för att förenkla insamling och förvaltning av uppgifter samt effektivisera kontrollinsatserna. Vid planeringen av de sistnämnda är det ytterst viktigt att det sker en samordning mellan kommissionen och Gemenskapens kontrollorgan för fiske. EESK anser dessutom att datoriserade system för uppgiftslämning måste införas under en övergångsperiod för att ge utrymme för samråd med specialister, fiskerisektorn och medlemsstaterna, garantera kommersiell konfidentialitet, uppnå förtroende och stöd bland berörda parter, utprova tekniken under verkliga förhållanden, bidra till extrakostnaderna för den nya utrustning som behövs och därigenom säkerställa att förenklingsreformen faller väl ut.

1.9

EESK ser mycket positivt på kommissionen förslag i blad 6 att man skall ta bort alla onödiga bestämmelser om rapporteringskrav för att minska byråkratin för fiskarna och medlemsstaterna.

1.10

De förenklingsåtgärder som föreslås i blad 7 är nödvändiga. EESK ber dock kommissionen att överväga att utforma ett standardavtal som utgångspunkt för förhandlingar om fiskeavtal med tredjeländer och att behandla och utfärda fisketillstånd på elektronisk väg.

1.11

EESK anser att också kampen mot illegalt, oreglerat och orapporterat fiske, som utgör ett av målen för den gemensamma fiskeripolitiken, förtjänar att nämnas i handlingsplanen med målsättningen att kampen mot sådant fiske skall bli så enkel och effektiv som möjligt. Denna kamp bör enligt EESK vara inriktad på tillträdet till konsumentmarknaderna, utökade befogenheter för den berörda hamnstaten och ett förbud mot omlastning till havs.

1.12

Slutligen anser EESK att handlingsplanen 2006–2008 kommer att kräva ett mycket omfattande arbete och att det är möjligt att det inte kan slutföras inom tre år. Vi rekommenderar därför att kommissionen gör en översyn av planen före utgången av 2007.

2.   Motivering

2.1

EU har sedan inledningen av 2000-talet ägnat sig åt den ytterst krävande uppgiften att förbättra all EU-lagstiftning i syfte att göra den effektivare och mer överskådlig.

2.2

I och med EU:s utveckling under det förra århundradets andra hälft blev denna lagstiftning en omfattande korpus av rättsakter som sammantagna utgör gemenskapens regelverk.

2.3

Gemenskapens regelverk har fortsatt växa till följd av de många rättsakter som antagits inom gemenskapens olika politikområden och som i dag bildar de rättsliga ramarna för EU:s politik.

2.4

Utifrån Europeiska rådets mandat arbetar kommissionen i dag tillsammans med de övriga EU-institutionerna i en samordnad insats för att förenkla och förbättra de rättsliga ramarna för EU:s lagstiftning.

2.5

Denna strävan att förenkla och förbättra EU:s lagstiftning utgör en fullt integrerad del av den reviderade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning i Europa och är därför inriktad på de inslag i gemenskapens regelverk som påverkar företagens konkurrenskraft i EU.

2.6

99 procent av alla företag i EU i utgörs av små och medelstora företag, som svarar för en tredjedel av alla arbetstillfällen. EU:s strävan att förenkla och förbättra sin lagstiftning är följaktligen av största betydelse för dessa företag eftersom det kommer att leda till en lättnad av deras rättsliga och administrativa bördor.

2.7

Kommissionen planerar som ett led i denna strategi för förenkling och förbättring av EU:s lagstiftning att införa ett rullande förenklingsprogram för följande sektorer och områden: jordbruk, miljö, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, fiskeri, beskattning, tullar, statistik och arbetsrätt.

2.8

Med kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet – ”Handlingsplan 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken”, som är föremål för det här yttrandet, inleds detta rullande, fleråriga program för 2006–2008 inom fiskerisektorn med målet att förenkla och förbättra den gemensamma fiskeripolitiken.

2.9

I egenskap av institutionell företrädare för det organiserade civila samhället välkomnar EESK – som redan har uttryckt sitt stöd i andra yttranden för kommissionens strävan att förenkla EU:s lagstiftningsprocess – offentliggörandet av denna handlingsplan och framlägger detta yttrande i avsikt att bidra till kommissionens enastående arbete och uppmuntra kommissionen att hålla fast vid arbetets fleråriga karaktär.

3.   Bakgrund

3.1

Europeiska rådet i Lissabon den 23–24 mars 2000 bad kommissionen att utarbeta en handlingsplan för ytterligare samordnade åtgärder för att förenkla lagstiftningen. Denna uppmaning bekräftades senare av Europeiska råden i Stockholm (23–24 mars 2001), Laeken (8–9 december 2001) och Barcelona (15–16 mars 2002).

3.2

I enlighet med detta lade kommissionen fram en vitbok om EU:s styresformer som antogs i juli 2001 (1) och innehöll ett avsnitt om att förbättra lagstiftningens kvalitet. En brett upplagd samrådsprocess om vitboken avslutades den 31 mars 2002.

3.3

I Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande sades det att ”kommittén stöder vitbokens förslag att förenkla och påskynda EU:s lagstiftningsprocess, eftersom gemenskapsbestämmelserna blir allt mer invecklade och ibland har en tendens att ytterligare komplicera nationella bestämmelser i stället för att förenkla och harmonisera dem” (2).

3.4

Mot denna bakgrund föreslog kommissionen i juni 2002 en handlingsplan för att förenkla och förbättra lagstiftningen. Förslaget skickades i sin tur till de övriga gemenskapsinstitutionerna för att diskuteras (3).

3.5

I handlingsplanen uttrycks klart att de tre huvudstadierna i lagstiftningsprocessen – att kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag, att förslaget diskuteras i Europaparlamentet och rådet samt att medlemsstaterna genomför instrumentet – skall slutföras för att man skall kunna komma fram till ett mellaninstitutionellt avtal om att förbättra kvaliteten i gemenskapslagstiftningen.

3.6

Förenklingen av EU-lagstiftningen, som inleddes för ett par år sedan, har skett i ökad takt sedan februari 2003 i och med kommissionens meddelande ”Uppdatera och förenkla gemenskapens lagstiftning” (4). Med detta meddelande som utgångspunkt drog kommissionen igång ett brett upplagt program för att hitta den lagstiftning som skulle kunna förenklas, konsolideras och kodifieras, och detta arbete fortsätter i dag.

3.7

Det meddelande från kommissionen, ”Lagstifta bättre för tillväxt och arbetstillfällen i Europeiska unionen” (5), som offentliggjordes i mars 2005, gav ny drivkraft åt det mellaninstitutionella avtal om bättre lagstiftning som undertecknades den 16 december 2003 av Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Huvudsyftet är att förbättra kvaliteten i gemenskapens lagstiftning och införlivandet i nationell rätt (6).

3.8

Slutligen publicerade kommissionen i oktober 2005 ett meddelande om genomförandet av gemenskapens Lissabonprogram – en strategi för förenklad lagstiftning (7), som satte igång handlingsplanerna för gemenskapens olika politikområden genom rullande förenklings-program.

3.9

Parallellt med det intensiva arbetet med att leda förenklingen och förbättringen av hela gemenskapslagstiftningen och dess ramar skickade kommissionen ett meddelande om perspektiven för att förenkla och förbättra lagstiftningen om den gemensamma fiskeripolitiken (8) till rådet och Europaparlamentet.

3.10

Det senare meddelandet är en utgångspunkt för föreliggande yttrande, sammantaget med det som nu läggs fram om handlingsplanen för 2006–2008.

3.11

EESK är fullt medveten om hur komplicerat det är att förenkla och förbättra all gemenskapslagstiftning, men uppmanar kommissionen att fortsätta på den inslagna vägen och sträva efter att ovillkorligen respektera de uppställda tidsgränserna för att uppnå de mål som ställts upp.

4.   Allmänna kommentarer

4.1   Gemenskapens fiskerilagstiftning 1983–2002

4.1.1

Gemenskapens lagstiftning om fiske grupperades under 1983 års gemensamma fiskeripolitik. Det regelverk som styrde politiken blev bristfälligt: Reglerna för hur fisket skulle regleras byggde på att man översatte vetenskapliga rön till lagföreskrifter, men detta skedde nästan helt utan kontakter med gemenskapens fiskerisektor, och lagstiftningen blev överdrivet komplex till följd av det omständliga beslutsförfarandet kommissionen-rådet-parlamentet.

4.1.2

Tidigare och aktuella utvärderingar måste ta hänsyn till att lagstiftningen inom denna sektor täcker en skiftande grupp fiskerityper och en lång rad områden: strukturer, bevarande av fiskbestånd och miljön, externa resurser, marknader och kontroll. Denna mångfald leder ofrånkomligen till ett stort antal regler eller, i vissa fall, långa lagtexter som är svåra att tolka.

4.1.3

Det är dessutom så att rådets beslutsförfarande i slutet av varje år avseende de årliga tillåtna fångstmängderna och kvoterna gör det svårt att genomföra alla nödvändiga samråd och att komma fram till beslut i tid för att åtgärderna skall träda i kraft, vilket i sin tur får till följd att det blir många ändringar i de offentliggjorda reglerna.

4.1.4

Denna oundvikliga ansamling av ändringar i de olika rättsakter som styr den gemensamma fiskeripolitiken medför att varken lekmän eller fiskare har lätt att förstå de texter som utarbetats av sakkunniga som när de utarbetar lagbestämmelserna ofta grundar sig på vetenskapliga texter som inte är särskilt lättförståeliga.

4.1.5

Förhandlingarna mellan rådet och Europaparlamentet leder ibland fram till slutdokument som är mer komplexa än de ursprungliga förslagen.

4.1.6

Slutligen har vissa bestämmelser införts i rättsakter på en högre rättslig och politisk nivå än som är absolut nödvändigt, vilket gjort dem svårare att ändra och förenkla.

4.1.7

EESK förstår att kommissionen är medveten om att de egentliga orsakerna till dessa situationer kvarstår och att den vidtar de åtgärder som krävs för att rätta till dem. Detta inleddes redan 1992 genom ändringarna i 1983 års gemensamma fiskeripolitik samt genom den handlingsplan för 2006–2008 som nu läggs fram till följd av reformen av fiskeripolitiken den 31 december 2002.

4.2   Gemenskapens gällande fiskerilagstiftning

4.2.1

Förenkling är ett naturligt inslag i reformen av den gemensamma fiskeripolitiken av den 31 december 2002 (9). Ett antal åtgärder håller redan på att genomföras – upphävande av regler, förklaringar om att de blivit inaktuella och en systematisk granskning av de rättsliga ramarna.

4.2.2

Förslaget till förordning om inrättande av en ny europeisk fiskerifond (10), som kommittén har avgett ett positivt yttrande om, är ett bra exempel på programuppläggning för förenklingsinitiativet, där man med en enda förordning ersätter eller ändrar föreskrifterna i de fyra förordningar som tillsammans utgör de fleråriga riktprogrammen och det finansiella instrumentet för fiske.

4.2.3

Under 2004 och 2005 sammanställde kommissionen en rad lagstiftningskomponenter som kommer att vara till hjälp när den skall reformera och förenkla den gemensamma fiskeripolitiken. Det gäller bland annat följande:

Europeiska fiskerifonden.

Europeiska fiskerikontrollbyrån.

Inrättandet av de regionala rådgivande nämnderna.

Gemenskapens finansiella åtgärder för ett genomföra den gemensamma fiskeripolitiken och arbetet med havsrättsfrågor.

Man har också fört en bred diskussion om många olika frågor med en lång rad kontakter, vilket kulminerade i att man lade fram det nämnda meddelandet om ”Förenkling och förbättring av lagstiftningen om den gemensamma fiskeripolitiken”.

4.2.4

I meddelandet noteras det att det inte räcker att bara reducera antalet förordningar för att förbättra de rättsliga ramarna för fiskeripolitiken. Samtidigt måste man

göra rättsakterna lättare att läsa, enklare och mer lättillgängliga,

minska bördor och kostnader för offentliga myndigheter,

minska administrativa bördor och andra förpliktelser för fiskare.

4.2.5

EESK anser att kommissionen bör göra en särskild ansträngning att konsolidera texterna i samband med åtgärder för att göra dem tydligare. Ständiga hänvisningar till andra förordningar från tidigare år gör dokumenten mycket svårare att förstå.

4.2.6

I det tidigare meddelandet påpekades att vissa avsnitt i den gemensamma fiskeripolitiken är särskilt svåra att genomföra; det gäller exempelvis kontrollen av fiskeaktiviteter på grund av olika tillämpningar i medlemsstaterna och förvaltningen av fiskeresurserna på grund av en kombination av olika förvaltningsmetoder.

4.2.7

Förvaltningen av gemenskapens fiske är förvisso ett komplext område, men en analys visar att den befintliga lagstiftningen stegvis har blivit alltför komplicerad.

4.2.8

EESK anser att kommissionen när den förbättrar och förenklar lagstiftningen för den gemensamma fiskeripolitiken bör lägga särskild vikt vid kontrollen av fiskeriaktiviteterna och olika åtgärder för att bevara fiskeresurserna. Verksamheten inom Gemenskapens kontrollorgan för fiske, som nyligen inrättades, bör därför stärkas.

4.3   Handlingsplan 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken

4.3.1

Mot bakgrund av allt det arbete som utförts till följd av tidigare nämnda meddelanden bad rådet kommissionen att lägga fram en flerårig handlingsplan med alla de kriterier som föreslagits i syfte att förenkla och förbättra den gemensamma fiskeripolitiken. Som svar på denna begäran lade kommissionen i december 2005 fram ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Handlingsplan 2006–2008 för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken” (11).

4.3.2

Kommissionens handlingsplan 2006–2008 innehåller bland annat följande:

En metod för förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken.

En definition av vilka initiativ som i första hand bör förenklas och förbättras.

4.3.3

Handlingsplanens metod är enkel. Den ger en samlad bild av vilka områden (kontroll, fiskeansträngning, finansiering osv.) som förenklingen och förbättringen av lagtexterna kommer att inriktas på. För vart och ett av dem anges planerade åtgärder, vem som skall delta i förenklingsprocessen och när de skall ha genomförts inom tidsramen 2006–2008. Slutligen fastställs tre kategorier av rättsakter för vart och ett av tillämpningsområdena:

Rättsakter där översynen redan har inletts.

Rättsakter som kommer att utarbetas under kommande år.

Gällande rättsakter där förenklingen är prioriterad.

4.3.4

Förenklingen av den gemensamma fiskeripolitiken under perioden 2006–2008 kommer till en början främst att inriktas på gällande rättsakter. Samtliga gäller bestämmelser om resursförvaltning och kontroll av fiskeaktiviteter.

4.3.5

EESK stöder valet av prioriterade åtgärdsområden i handlingsplanen, eftersom det i huvudsak är på dessa områden som den befintliga lagstiftningen är komplex. Därefter bör kommissionen även förenkla och förbättra resten av den gemensamma fiskeripolitiken.

4.3.6

Rättsakter där översynen redan har inletts med tillämpning av vissa förenklingsprinciper kommer att behandlas inom ramen för handlingsplanen för en bättre lagstiftning. Det gäller exempelvis Europeiska fiskerifonden och bestämmelserna om tillstånd att bedriva fiske i ett tredje lands vatten inom ramen för ett fiskeavtal. Båda dessa rättsakter, som redan har förenklats av kommissionen, har bedömts positivt i kommitténs yttranden.

4.3.7

I enlighet med handlingsplanen kommer förenklingsmålen att tillämpas systematiskt på de nya rättsakter som utarbetas under kommande år.

4.3.8

EESK stöder den metod som beskrivs i handlingsplanen 2006–2008 och anser att den generellt sett är adekvat. Vi vill emellertid påpeka att genomförandet av planen, som beskrivs i bilagan, kommer att kräva en långtgående förenklingsinsats om man skall hålla de utsatta tidsgränserna. Det är oerhört viktigt att medlemsstaterna, Europaparlamentet och fiskerinäringen förenar sina krafter och får till stånd en samsyn via de regionala rådgivande nämnderna, Rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk (ACFA) och kommittén för social dialog inom fiskerinäringen.

4.3.9

Handlingsplanen fokuserar främst på följande områden och rättsakter:

Bevarande av fiskeresurserna:

TAC/kvoter, fiskeansträngning.

Tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer.

Insamling och förvaltning av uppgifter för den gemensamma fiskeripolitiken.

Kontroll av fiskeaktiviteterna:

Kontroll – lagstiftning.

Kontroll – datorisering.

Rapporteringskrav.

Tillstånd för fiske utanför gemenskapens vatten.

4.3.10

Vart och ett av dessa sju lagstiftningsinstrument beskrivs i detalj i handlingsplanens bilaga. Olika översiktsblad anger planerade förenklingsåtgärder för att förbättra gällande regelverk och berörd administration. För varje åtgärd finns en planerad tidsram med uppgift om berörda aktörer samt en förteckning över de instrument som skall förenklas med uppgift om relevanta referensdokument.

4.3.11

EESK har noggrant analyserat de sju bladen och vi anser att detta är ett lämpligt sätt att hantera reformen och förenklingen. Om de tidsgränser och de etapper som anges på bladen respekteras, kommer handlingsplanen 2006-2008 avsevärt att förbättra gemenskapens fiskeripolitik.

4.3.12

I handlingsplanens blad 1 föreslås förenklingsåtgärder avseende TAC/kvoter och fiskeansträngning. Det handlar främst om att förenkla rådets årliga förordning om fastställande av fiskemöjligheter för nästföljande år genom att ändra strukturen hos bestämmelserna om utnyttjande av fiskeresurser, inrikta besluten på homogena grupper och fastställa fleråriga förvaltningsplaner för dessa.

4.3.13

EESK stöder de förenklingsåtgärder som föreslås i blad 1: Att göra åtskillnad mellan de olika aspekterna när det gäller politiken för att bevara fiskeresurserna är av grundläggande betydelse, liksom att inrikta besluten på homogena grupper och att genomföra fleråriga planer.

4.3.13.1

EESK anser emellertid att tidsgränsen från det att de vetenskapliga utlåtandena överlämnas tills det att rådet vid sitt decembermöte skall fastställa TAC och kvoter samt viktiga förvaltningsåtgärder som att begränsa fiskeansträngningen är alltför snäv för att man skall hinna genomföra de samråd och överläggningar som krävs. En sådan hastig och komplex beslutsprocess kan resultera i bestämmelser med tekniska eller juridiska problem som kräver ändringar av förordningar, vilket endast skulle göra bestämmelserna och deras tillämpning mer komplexa. Ett bristande samråd med branschföreträdare och andra berörda parter inverkar mycket negativt på förståelsen, förmågan att acceptera och tillämpningen – och därmed även på bestämmelsernas effektivitet.

4.3.13.2

EESK menar att beslutsprocessen avseende förvaltningsåtgärderna inom de regionala fiskeriorganisationer också blir lidande på grund av tidsbristen mellan de vetenskapliga utlåtandena och beslutsorganets sammanträde. Effekterna av detta är desamma som i föregående punkt.

4.3.13.3

EESK anser att den inriktning ”på homogena grupper” som kommissionen föreslår är adekvat, framför allt om det som avsett innebär ett ”homogent fiske” och en dubbel uppsättning bestämmelser: en horisontell ramförordning och en tillämpningsförordning per fiskerityp.

4.3.13.4

EESK menar att allt detta visar att de fleråriga återhämtningsplanerna och förvaltningsplanerna lett till ett brett samråd och en stor enighet. När dessa planer antagits kommer det att förenkla beslutsprocessen under ifrågavarande år. EESK anser dock att planerna bör respektera den nuvarande befogenhetsfördelningen mellan rådet och kommissionen samt innehålla möjligheter till översyn med hänsyn till utvecklingen av de kriterier som gör det möjligt att utvärdera tillståndet för de berörda fiskbestånden.

4.3.14

Reformen av beslutsförfarandet gällande åtgärder för resursförvaltning, som kan garantera att reglerna blir enklare och verksammare, är avhängig av att man tidigarelägger leveransdatum för de vetenskapliga utlåtandena och rekommendationerna (från ICES-ACFM när det gäller gemenskapens vatten och de vetenskapliga kommittéerna för de regionala fiskeriorganisationerna i fråga om vattnen utanför gemenskapen), så att det ges möjlighet till verkligt samråd med de regionala rådgivande nämnderna och Rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk. Det kan också bli nödvändigt att sprida paketet med de årliga tillåtna fångstmängderna och kvoterna över flera nämnder, samt att justera förvaltningsåret så att det närmas det biologiska året. Det gäller också att väga in bättre samstämmighet med marknaden. Processen är således heltäckande och går betydligt längre än ett påskyndat igångsättande. EESK anser att alla aspekter måste granskas i detalj, vilket i sin tur medför bredast möjliga samråd med medlemsstaterna, yrkesfiskare och andra berörda aktörer.

4.3.15

Avsikten med blad 2 är att reformera den gällande lagstiftningen om skydd av unga exemplar av marina organismer genom att successivt gruppera de tekniska åtgärderna per fiskerityp. EESK ställer sig positiv till detta sätt att hantera alla förvaltningsinsatser specifikt per fiskerityp men anser att det i första hand är tillämpligt på de tekniska åtgärderna. Det system som kommissionen lagt fram bygger på att man justerar strukturen i rättsreglerna om tekniska åtgärder, och det föreslås att rådet skall lagstifta om de allmänna riktlinjerna i kortfattad form medan kommissionen skall föreskriva de tekniska aspekterna mer detaljerat. EESK är tveksam till en förenkling som skulle få till följd att kommissionen stiftar lagar genom att överta befogenheter som för närvarande ligger hos ministerrådet. Kommittén menar därför att lagstiftningen visserligen bör utarbetas enligt förslaget i förenklingsåtgärden men att det slutgiltiga beslutet bör föreläggas rådet.

4.3.16

När det gäller möjligheten att ge medlemsstaterna befogenheter att anta lokala tekniska åtgärder enligt beskrivningen i blad 2 anser EESK att detta skulle kunna leda till särbehandling och diskriminering mellan fiskare från olika medlemsstater ifall åtgärden skulle utnyttjas på ett oriktigt sätt eller inte övervakas tillräckligt. Detta skulle gå stick i stäv med den harmonisering av regelverket inom den gemensamma fiskeripolitiken som är absolut nödvändig. Medlemsstaternas begäran i detta avseende bör således godkännas av rådet.

4.3.17

Kommissionen menar att samrådet med sektorn bör utökas för genomförandet av de föreslagna åtgärderna, de tekniska åtgärdernas effektivitet bör utvärderas, vissa gällande tekniska föreskrifter bör klarläggas, broschyrer och informationsmaterial bör tas fram, IT bör utnyttjas och yrkesfiskarnas rapporteringsbörda bör reduceras. EESK är visserligen övertygad om att alla dessa åtgärder är nödvändiga, men vill påpeka för kommissionen att utnyttjande av informationsteknik för insamling och hantering av uppgifter förutsätter en anpassningsprocess och finansiellt stöd för att fartygen skall kunna införa dessa nya tekniska verktyg. En skälig övergångsperiod måste således beviljas för att processen skall hinna utformas i samråd med de tekniska specialisterna, yrkesfiskarna och medlemsstaterna, för att erbjuda fullständiga garantier för kommersiell konfidentialitet, för att vinna förtroende och stöd bland aktörerna, för att testa processen under verkliga förhållanden, för att bidra till den ökad finansiella kostnaden för den nya utrustning som skall införas samt, följaktligen, för att säkerställa att förenklingsreformen lyckas.

4.3.18

I blad 3 föreslås en reducering av antalet lagtexter om insamling och förvaltning av data för den gemensamma fiskeripolitiken. Precis som för blad 2 förutsätter en förenkling att man justerar gällande lagstiftningsstruktur på basis av en rådsförordning om det allmänna angreppssättet och en tillämpningsförordning från kommissionen avseende de tekniska och administrativa aspekterna. Även här har kommittén farhågor i likhet med vad som uttrycktes under punkt 4.3.15 när det gäller de befogenheter som kommissionen föreslår att den skall överta.

4.3.19

Som ett inslag i sitt förenklingsprojekt föreslår kommissionen i blad 3 ett flerårigt program för att samla in och administrera data för att reducera medlemsstaternas administrativa arbetsbörda. Kommittén bedömer att kommissionens förslag är både välmotiverat och nödvändigt, med förbehåll för kommentarerna under punkt 4.3.17

4.3.20

I blad 4 är avsikten att reformera den gällande lagstiftningen om kontroll genom att revidera de aktuella förordningarna och anpassa dem till reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. EESK anser att översynen av kontrollförordningarna är av största betydelse för en harmonisering av de olika reglerna för att förebygga att tolkningarna skiljer sig åt. Alla föreskrifter om inspektioner och kontroll måste vara mycket klart formulerade när det gäller definitioner av inspektion, genomförandemetoder och arbetsmetoder. I alla händelser uppmanar EESK kommissionen att aldrig förbise Europeiska fiskerikontrollbyrån när kontrollagstiftningen förenklas.

4.3.21

I blad 5 föreslår kommissionen en översyn av samtliga föreskrifter om kontroll och datorisering. Man tänker utarbeta förordningar så snart rådet har beslutat om kommissionens förslag om elektronisk datainsamling och rapportering av fiskeri samt om metoder för fjärranalys (12). Man tänker sig också att datorisera förvaltningen av fiskeriavtalen med tredje land med avseende på fisketillstånd och uppgifter om fångster och fiskeriansträngningar med koppling till dessa avtal. EESK håller med om att det är nödvändigt att datorisera kontrollsystemen men upprepar sin ståndpunkt under punkt 4.3.17 att det krävs en övergångsperiod för tillämpningen av informationstekniken.

4.3.22

I blad 6 behandlas förenkling av alla lagtexter under den gemensamma fiskeripolitiken, för att eliminera föreskrifter om rapporteringskrav som mer eller mindre saknar betydelse för ett tillfredsställande genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken. EESK anser att det är en nödvändig del av förenklingsprocessen att lyfta ut sådana föreskrifter. Det reducerar arbetsbördan för berörda parter och för medlemsstaterna.

4.3.23

Slutligen behandlar man i blad 7 en förenkling av tillstånden för att fiska utanför gemenskapens vatten genom en reform av arrangemangen för förvaltning av fiskeriavtalen med tredje land. Förenklingen innefattar en justering av dagens regelstruktur för att vika de grundläggande principerna för rådet och de tekniska och administrativa aspekterna för kommissionen. Kommittén anser att en sådan förenkling är nödvändig och uppmanar kommissionen att överväga att utarbeta ett standardavtal som grundval för förhandlingar om fiskeriavtal med alla tredjeländer samt att bevilja och utfärda fiskelicenser elektroniskt.

4.3.24

EESK anser att förenkling och förbättring av den gemensamma fiskeripolitiken avseende flottor som opererar utanför gemenskapens fiskevatten också förutsätter ett angreppssätt som är specifikt per fiskerityp och på samtliga nivåer: flotta, tillstånd, licenser, deklarationer osv. Kommittén är övertygad om att fartyg under EU-medlemsstatsflagg som fiskar i vatten utanför gemenskapens vatten bör ha rättigheter och skyldigheter som är anpassade till den fiskeresurs som de inriktar sig på och den zon där de befinner sig. Följaktligen uppmanar EESK kommissionen att föra in detta mål i handlingsplanen. Den får inte vara strikt begränsad till ”fiskeriavtalen” (eller partnerskapsavtalen). Enligt EESK är det i detta sammanhang nödvändigt att tillämpa den sociala klausul som arbetsmarknadens parter i EU har enats om.

4.3.25

Slutligen anser EESK att handlingsplanen också borde ta upp kampen mot olagligt, oreglerat och orapporterat fiske. Detta är ett av den gemensamma fiskeripolitikens mål (särskilt inom dess externa aspekt). Det bör ske i form av ett mål som inriktas på att definiera den enklaste och effektivaste metoden att bekämpa sådant fiske. Denna kamp bör enligt EESK vara inriktad på tillträdet till konsumentmarknaderna, utökade befogenheter för den berörda hamnstaten och ett förbud mot omlastning till havs.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Handlingsplanen för 2006–2008 har som den framställs i kommissionens meddelande central betydelse för att förbättra gemenskapens fiskerilagstiftning. Vi har inte funnit att det finns ytterligare viktiga lagstiftningsinstrument på området för övervaknings- eller fiskeresursförvaltning som behöver läggas till dem som kommissionen föreslår. Därför uppmanar kommittén kommissionen att snarast sätta dem i verket.

5.2

Bland alla lagstiftningsinstrumentet som skall förbättras och förenklas anser kommittén att det som behandlar största tillåtna årliga fångstmängder och kvoter har särskild betydelse för genomförandet av fleråriga förvaltningsplaner.

5.3

För att genomföra handlingsplanen för 2006–2008 kan kommissionen behöva utarbeta nya genomförandeförordningar. EESK bedömer inte att denna utökning erbjuder några problem. Även om gemenskapens regelverk utökas är det centrala att förordningarna blir klarare, att de inriktas på de relevanta fiskerityperna, att de är lättförståeliga och konsoliderade i största möjliga utsträckning.

5.4

Med avseende på den senare aspekten vill kommittén uppmärksamma kommissionen på att det är svårt att tolka dagens fiskerilagstiftning i och med att den har upprepade hänvisningar till andra förordningar, direktiv och meddelanden. Det är direkt avgörande att dokumenten konsolideras för att de skall bli lätta att läsa och förstå.

5.5

Samordningen mellan kommissionen och Europeiska fiskerikontrollbyrån är mycket betydelsefull när kontrollreglerna skall tillämpas. Byrån måste arbeta på att standardisera kriterierna för att åtgärda medlemsstaternas skiftande tolkningar av fiskerikontrollag-stiftningen – ett återkommande klagomål från yrkesfiskarnas sida.

5.6

Slutligen anser kommittén att datoriseringen av gemenskapens fiskerilagstiftning är betydelsefull för den elektroniska tillgången till gemenskapens texter. Införandet av ny informationsteknik på fiskefartygen måste emellertid genomföras gradvis och utan kostnad för yrkesfiskarna, eftersom vissa databehandlingsmetoder kan vara mindre lämpliga för dem.

5.7

Kommittén uppmanar kommissionen att lösa alla problem som kan uppstå i samband med handlingsplanen för 2006–2008. Vi är övertygade om att planen har avgörande betydelse och att den kommer att gynna gemenskapens fiskerisektor.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2001) 428 slutlig. 30.7.2001.

(2)  EGT C 125, 27.5.2002, s. 61 (KOM(2001) 428 slutlig, Styrelseformerna i EU – Vitbok).

(3)  ”Handlingsplan för en bättre och enklare lagstiftning” (KOM(2002) 278 slutlig, 5.6.2002.

(4)  KOM(2003) 71 slutlig, 11.2.2003.

(5)  KOM(2005) 97 slutlig, mars 2005.

(6)  EUT C 321, 31.12.2003 samt rättelse i EUT C 4, 8.1.2004.

(7)  ”Meddelande från kommissionen om genomförande av gemenskapens Lissabonprogram – En strategi för förenkling av lagstiftningen”, KOM(2005) 535, oktober 2005.

(8)  KOM (2004) 820 slutlig, 15.12.2004.

(9)  Rådets förordning (EG) nr 2371/2002.

(10)  KOM(2004) 497 slutlig.

(11)  KOM(2005) 647 slutlig, 8.12.2005.

(12)  KOM(2004) 724 slutlig.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/67


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – en temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser

KOM(2005) 670 slutlig – [SEK(2005) 1683 + SEK(2005) 1684]

(2006/C 309/14)

Den 21 december 2005 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 maj 2006. Föredragande var Lutz Ribbe.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 157 röster för, 2 röster mot och 6 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av slutsatserna och kommitténs rekommendationer

1.1

EESK ställer sig i princip positiv till kommissionens meddelande ”En temainriktad strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser” och stöder de mål som beskrivs i det, att öka resursernas produktivitet och effektivitet, dvs. att ytterligare bryta sambandet mellan den ekonomiska tillväxten och resursanvändningen och samtidigt minska de effekter som de resurser som används har på miljön.

1.2

Kommittén vill återigen framföra den åsikt som den framförde till kommissionen redan för två år sedan att kommissionen i en sådan strategi också intensivt måste ägna sig åt frågan om de icke-förnybara resurserna. Det faktum att detta inte sker i kommissionsdokumentet är centralt i EESK:s kritik.

1.3

EESK anser att det i strategin skulle behövas entydiga uttalanden om de icke-förnybara resurserna, som helt säkert skulle behöva sträcka sig längre än den planerade tidshorisonten för denna strategi (25 år). EESK anser därför att strategin bör kompletteras och tidsperioden förlängas till mellan 50 och 100 år. Naturligtvis måste man i samband med detta också formulera delmål.

1.4

Å andra sidan måste man inse att man absolut inte får låta någon mer tid gå förlorad i arbetet för att bevara vissa naturresurser (t.ex. fiskbestånd). På detta område krävs omedelbara konkreta åtgärder.

1.5

För att en strategi skall lyckas måste först tydliga och konkreta mål definieras, som därefter uppnås med konkreta, också tydligt definierade instrument (den egentliga strategin). I kommissionsdokumentet får man dock leta förgäves efter både tydliga mål och konkreta instrument. Detta beror helt säkert på att man för många naturresurser inte kan utarbeta en strategi som omfattar allt och alla. För detta krävs snarare egna, sektorsspecifika strategier, och detta är ju något som kommissionen också delvis arbetar på.

1.6

EESK kan därför inte betrakta kommissionens meddelande som en verklig strategi utan snarare som en mycket välkommen och riktig grundfilosofi, som dock inte kommer att kunna genomföras genom de databaser som föreslås och de expertorgan som skall sättas in.

2.   Huvuddragen i och bakgrunden till yttrandet

2.1

Den 1 oktober 2003 offentliggjorde kommissionen ett meddelande till rådet och Europaparlamentet med titeln ”Mot en temainriktad strategi för hållbar användning av naturresurser” (1). I denna behandlades grunderna för en sådan strategi och initierades en första samrådsprocess med berörda respektive intresserade grupperingar i samhället.

2.2

Kommittén ställde sig i samband med detta, med sitt yttrande av den 28 april 2004 om hållbar användning av naturresurser (2), i princip positiv till kommissionens förslag om att utarbeta en sådan strategi.

2.3

Den 21 december 2005 lade kommissionen fram denna ”temainriktade strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser” för rådet, Europaparlamentet, EESK och ReK. Det är detta kommissionsdokument (3) som är föremål för detta yttrande.

2.4

EESK ställer sig denna gång naturligtvis också positiv till ”strategin”, som den också ser som ett led i strategin för en hållbar utveckling. En europeisk strategi för bevarande av de olika förnybara och icke-förnybara resurserna är som EESK ser det absolut nödvändig för att man hela tiden skall kunna ta itu med de utmaningar som uppstår. Meddelandet är utan tvivel ett steg i rätt riktning, men de initiativ och åtgärder som beskrivs är enligt EESK:s mening inte tillräckliga.

3.   Synpunkter på innehållet i kommissionens meddelande

3.1

I kommissionens analys av de problem som måste lösas skiljer sig de båda kommissionsmeddelandena begripligt nog inte från varandra. Man framför att

vår ekonomi är beroende av att både förnybara och icke-förnybara resurser finns tillgängliga,

naturresurserna är av vikt för vår livskvalitet,

vi inte kan hålla fast vid de nuvarande mönstren i resursanvändningen i deras nuvarande form, även om ”Europa har avsevärt förbättrat sin materialeffektivitet”,

man alltså absolut måste bryta sambandet mellan den ekonomiska tillväxten och resursanvändningen och resursförbrukningen i ännu större utsträckning, och

en ineffektiv resursanvändning och ett överutnyttjande av förnybara resurser på lång sikt bromsar tillväxten.

3.2

I dokumentet framhävs dock ännu starkare att det inte bara handlar om att bryta sambandet mellan den ekonomiska tillväxten och resursanvändningen utan också om att minska effekterna på miljön av resursanvändningen som minskats eller som skall minskas, alltså ett slags dubbelstrategi, som kommissionen redan för ett antal år sedan, innan man fattade beslutet om hållbarhetsstrategin, beskrev med konceptet ”faktor 10”.

3.3

Ett exempel på detta: Med en högre verkningsgrad producerar moderna kolkraftverk i dag en kilowattimme elektricitet med ett lägre resursnyttjande. För att ytterligare minska belastningen på miljön försöker man nu t.ex. ytterligare minska effekten på klimatet av varje ton kol som används, t.ex. genom att utveckla s.k. ”klimatneutrala” kraftverk, där den koldioxid som uppstår binds för att därefter lagras under jorden.

3.4

I den ”strategi” som här lagts fram skriver man att denna effektivitetsansats bör upphöjas till princip för användningen av alla naturresurser, och kommittén ställer sig mycket positiv till detta.

Kritiska synpunkter från EESK

3.5

Även om kommittén står helt och hållet bakom denna kommissionens ansats måste vi dock framföra ett antal mycket kritiska synpunkter på ”strategin”:

3.6

Kommissionen hävdar i sitt meddelande att man måste skilja på förnybara och icke-förnybara resurser och att de främsta problemen snarast står att finna på området förnybara resurser (t.ex. fiskbestånd, sötvatten).

3.7

Kommissionen pekar på att resursanvändningen stått i centrum för den miljöpolitiska debatten i Europa i så mycket som 30 år (och gör det fortfarande) och att ”Under 1970-talet, efter de första oljekriserna, var bristen på naturresurser och begränsningarna för tillväxt frågor som vållade ett stort bekymmer”. Dock ”har bristen emellertid inte visat sig vara ett så stort miljöproblem som förutsågs den gången. Världens fossila bränslen har inte tagit slut och marknaden har med hjälp av prismekanismen reglerat bristen.

3.8

Miljöproblemet består i själva verket inte i första hand i huruvida t.ex en icke-förnybar resurs är knapp, finns tillgänglig eller inte längre finns tillgänglig. Miljöproblemet bottnar – och det är just på denna punkt som även kommissionen riktar in sig – i följderna av användningen eller överutnyttjandet (t.ex. på vårt klimat). Ur ett miljöperspektiv är det alltså inte att betrakta som ett problem när den i form av olja eller kol lagrade solenergin börjar ta slut. EESK vill dock påpeka att den brist på icke-förnybara resurser som håller på att uppstå kommer att visa sig vara ett dramatiskt problem för vår ekonomi och därmed också ett socialt problem med stora återverkningar på människornas levnadsstandard. Det handlar alltså inte bara om de miljömässiga konsekvenserna av resursanvändningen utan det måste helt enkelt också handla om nuvarande och framtida generationers potentiella tillgång till naturresurser. En av de centrala utmaningarna i hållbarhetsdebatten under de kommande årtiondena är därför tryggandet av tillgången till resurser också för framtida generationer. Frågan om minskade resurser är därför som EESK ser det inte någon ren miljöfråga utan en fråga om hållbarhet med som bekant ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter.

3.9

Kommissionens hänvisning till ”marknaden”, som reagerar på ett minskat utbud med högre priser, är helt korrekt. De delvis dramatiska oljeprishöjningarna under de senaste månaderna, som också drabbat den europeiska ekonomin hårt, kan naturligtvis inte bara förklaras med att de icke-förnybara resurserna på lång sikt beräknas minska, utan har också att göra med marknadsmakten hos delvis monopolistiska leverantörer och med den politiska instabiliteten i de länder där dessa resurser framför allt förekommer.

3.10

EESK vill hänvisa till de kommentarer som kommittén gjorde redan för två år sedan i sitt yttrande om utkastet till meddelande: Det ger en felaktig politisk signal till samhället att lägga fram en strategi i dagsläget som endast har ett perspektiv på 25 år och som inte, eller i alla fall i otillräcklig utsträckning, beaktar den knapphet eller totala brist som man redan nu kan förutse kommer att uppstå i fråga om vissa centrala, icke förnybara resurser (till exempel fossila bränslen). Enligt EESK:s mening utgör tillgången till icke förnybara resurser ett avgörande kriterium när det gäller att ta ansvar för de erforderliga hållbarhetskriterierna.

3.11

EESK vill i detta sammanhang påminna om att många ekonomiska sektorer är beroende inte bara av tillgången till fossila energislag, utan dessutom av billig tillgång. Varje ekonomi som är uppbyggd på det sättet kommer i framtiden att drabbas av svåra anpassningsproblem. I det avseendet stöder EESK kommissionens ståndpunkt: ”Ineffektivt nyttjande av resurser … bromsar tillväxt på lång sikt”.

3.12

Prisökningar på resurser kan i viss mån utjämnas med effektivitetsåtgärder. Inom många sektorer, till exempel på transport- och energiområdet, kan emellertid knapphet och mycket höga priser eventuellt göra det nödvändigt att genomföra större strukturomvandlingar. Eftersom detta kan vara förknippat med stora investeringar bör de nödvändiga vägvalen göras så tidigt som möjligt för att undvika felaktig resursfördelning.

3.13

Ett exempel på sådant långsiktigt tänkande är den svenska regeringens besked att både avveckla kärnkraften och bryta oljeberoendet. Naturligtvis måste denna utveckling ses på lång sikt, men den måste påbörjas tidigt om man vill undvika problem i ett senare skede för ekonomi och samhälle.

3.14

EESK anser därför att EU:s strategi för området aktivt bör ta sig an dessa frågor. Så är emellertid inte fallet, tyvärr. Kommittén undrar om detta beror på att kommissionens tidsperspektiv på 25 år för strategin är (alldeles) för kort. EESK kan inte acceptera kommissionens åsikt att det under de närmaste 25 åren inte kommer att uppstå någon allvarlig brist på icke förnybara resurser, vilket innebär att frågan om icke förnybara resurser nästan inte behandlas alls. Det behövs klara besked från kommissionen om de icke förnybara resurserna i ett tidsperspektiv som är längre än strategins. Strategins tidsperspektiv borde därför genast förlängas, exempelvis till 50 eller till och med 100 år, vilket med avseende på resursanvändning är en förhållandevis kort period. För en så lång period behöver naturligtvis de långsiktiga målen delas upp i delmål. EESK hänvisar till att kommissionen tillkännagav ett sådant tillvägagångssätt i ett meddelande från 2005 (4).

3.15

Enligt kommissionen är strategins övergripande mål ”att minska de negativa verkningar för miljön som uppstår vid utnyttjandet av naturresurser i en växande ekonomi”. Det finns säkert ingen i Europa som skulle tala emot ett så generellt – men också så föga konkret – mål.

3.16

Medvetet avstår kommissionen från att ”i detta inledande skede” fastställa ”några kvantitativa mål”. EESK anser att detta är fullständigt fel. För det första befinner vi oss inte i något inledande skede – problemen är kända sedan flera år, i vissa fall årtionden, tillbaka. För det andra har EESK vid flera andra tillfällen pekat på att det är nödvändigt att ställa upp tydliga mål om strategin verkligen skall lyckas. En strategi är ju en plan för hur man skall uppnå vissa fastställda mål! Om målen saknas eller om de inte är bindande eller alltför allmänt hållna, saknar politiken också anvisningar om vilka politiska styrinstrument som skall sättas in vid vilket tillfälle.

3.17

Enligt EESK:s mening utgör därför föreliggande ”temainriktade strategi för ett hållbart nyttjande av naturresurser” inte egentligen någon strategi, utan (och detta bör uttryckligen betonas) en riktig grundfilosofi, mot bakgrund av vilken särskilda genomförandestrategier för de olika naturresurserna nu måste utarbetas.

3.18

EESK erkänner emellertid gärna att det knappast går att i en enda strategi behandla samtliga naturresurser på ett omfattande och uttömmande sätt. Frågan är för komplex. Av detta skäl krävs att denna viktiga grundfilosofi integreras i de särskilda strategierna och i den allmänna politiken. Just av detta skäl har kommissionen nästan samtidigt med att denna strategi presenteras lagt fram en ”temainriktad strategi för förebyggande och materialåtervinning av avfall” (5) (som indirekt också utgör en naturresurs) samt annonserat en temainriktad strategi för markskydd. Målinriktade strategiska beslut måste efterhand förankras i sektorspolitiken på olika områden.

3.19

Därigenom kan de olika aktörerna tydligare få klart för sig vilken strategi som gäller för vad. Genom konkreta exempel kan tvärförbindelser till andra strategier och politikområden på EU-nivå och i medlemsstaterna tas fram, och ansvarsfördelningen klargöras tydligare, vilket på ett bättre sätt säkerställer genomförandet av de strategiska inriktningarna.

3.20   Fyra initiativ för att uppnå målet

I sitt meddelande omnämner kommissionen sammanlagt fyra nya initiativ som skall bidra till att skapa grundvalen för strategin under de kommande 25 åren:

”Att bygga upp kunskapsbasen”, vilket bland annat innebär att man inrättar ”ett uppgiftscentrum” för politiska beslutsfattare.

”Att mäta framstegen”, vilket omfattar utveckling av olika indikatorer fram till 2008.

”Den interna dimensionen”. Kommissionen föreslår dels att de enskilda medlemsstaterna utvecklar nationella åtgärder och program för ett hållbart nyttjande av naturresurser, dels ett ”högnivåforum bestående av höga tjänstemän med ansvar för utvecklingen av naturresurspolitiken i medlemsstaterna”. I forumet skall också ingå företrädare för kommissionen och, ”i förekommande fall” (vad det nu innebär), konsumentorganisationer, icke-statliga organisationer på miljöområdet, industrin, den akademiska världen osv.

”Den globala dimensionen”. Här planeras bl.a. upprättandet av ”en internationell panel”.

3.21

EESK tvivlar inte på meningen och nyttan med uppgiftscentrumet och den nya panelen. Ju mer vi vet och ju fler människor, i synnerhet ansvariga politiker, som ägnar sig åt ämnet, desto bättre.

3.22

EESK undrar emellertid om kommissionen tror att den därmed faktiskt har utarbetat en strategi som verkligen påverkar politiken. Med de åtgärder som här beskrivits kan problemen nämligen på intet sätt lösas.

3.23

Dessutom ger man med sådana besked intryck av att man först måste vidga kunskapsbasen för att lägga grundvalen för ett politiskt agerande. Kommittén ser i detta inte så mycket en strategi för ett konsekvent agerande utan mer en strategi för att förhala de politiska besluten. Kommissionen borde göra allt för att inte skapa detta intryck.

3.24

Sedan många år är det exempelvis känt att naturresursen fisk överutnyttjas grovt. Kommissionen reagerar årligen på denna hotfulla situation med att lägga fram det säkerligen absolut berättigade kravet på mindre fångstkvoter för att undvika utfiskning av exempelvis torsk (6). Detta krav respekteras emellertid inte, och problemet kommer inte att kunna lösas vare sig med nya kunskaper eller nya organ.

3.25

EESK förväntar sig därför när det gäller vissa naturresurser att man slutar att enbart tala om problemet och att man äntligen övergår till handling, t.ex. när det gäller bibehållandet av fiskbeståndet.

3.26

EESK vill med detta göra klart att kommittén inte alls anser att de s.k. ”instrument” som kommissionen föreslår inom ramen för strategin är tillräckliga.

3.27

Redan i sitt yttrande om kommissionens arbetsdokument, liksom i diverse andra yttranden, exempelvis i fråga om hållbar utveckling eller på områdena energi- och transportpolitik, har EESK uppmanat kommissionen att

dels fastställa tydliga, dvs. mätbara mål för politiken,

dels tydligt fastställa vilka instrument (i synnerhet skatteinstrument) som skall användas för att uppnå de olika målen. Kommittén har exempelvis flera gånger uppmanat kommissionen att redogöra för hur externa kostnader skall internaliseras, något som diskuterats många gånger.

3.28

Hittills har kommissionen inte med ett ord talat om hur det skall gå till. Man har tagit avstånd från konkreta mål, exempelvis konceptet ”faktor 10” (7), liksom från en beskrivning och diskussion av instrumenten.

3.29

Kommittén anser det nödvändigt att kommissionen alltid när den lägger fram en strategi fastställer klart definierade mål och anger vilka politiska styrinstrument som skall användas och vilka nödvändiga åtgärder som skall vidtas för att uppnå dessa mål.

3.30

EESK hänvisar i detta sammanhang till sitt yttrande från maj 2006 om ”Översyn av strategin för en hållbar utveckling – Handlingsram” (8), där kommittén också behandlar detta problem.

Bryssel den 11 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2003) 572 slutlig av den 1 oktober 2003.

(2)  EUT C 117, 30.4.2004.

(3)  KOM(2005) 670 slutlig av den 21 december 2005.

(4)  KOM(2005) 37 slutlig, se motsvarande hänvisning i EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om översyn av strategin för en hållbar utveckling – Handlingsram” (CESE 361/2006).

(5)  KOM(2005) 666 slutlig.

(6)  Detta har emellertid inte lett till att den hotade torsken har försvunnit från matsedeln i EU-institutionernas matsalar.

(7)  Se KOM(1999) 543 av den 24 november 1999, s. 16, punkt 4.4, ”Effektiv användning och förvaltning av resurser” samt Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande om kommissionens meddelande ”Miljön i Europa: Vilka är riktlinjerna för framtiden? En helhetsbedömning av Europeiska gemenskapens handlingsprogram för miljön och en hållbar utveckling kallat 'Mot en hållbar utveckling'”, EGT C 204, 18.7.2000, s. 59–67.

(8)  KOM(2005) 658 slutlig, NAT/304: utkast till yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om översyn av strategin för en hållbar utveckling – Handlingsram” (CESE 361/2006).


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/71


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om bekämpning av San José-sköldlus

KOM(2006) 123 slutlig – 2006/0040 (CNS)

(2006/C 309/15)

Den 2 maj 2006 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 37 och 94 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 24 maj 2006. Föredragande var Martin Siecker.

Vid sin 428:e plenarsession den 5 och 6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 166 röster för, 2 emot och 1 nedlagd röst:

1.   Inledning

1.1

Syftet med förslaget är att kodifiera rådets direktiv 69/466/EEG av den 8 december 1969 om bekämpning av San José-sköldlus. Det nya direktivet ersätter de olika texter som omfattas av kodifieringen. Förslaget följer de kodifierade texterna vad beträffar innehållet i sak och begränsar sig därmed till att föra samman texterna, vilket innebär att de ändringar som krävs till följd av kodifieringen endast är av formell karaktär.

2.   Allmänt

2.1

Kommittén anser att det vore ytterst värdefullt om samtliga texter samlades i ett enda direktiv. Inom ramen för ”Medborgarnas Europa” fäster kommittén i likhet med kommissionen stor vikt vid att gemenskapsrätten förenklas och förtydligas så att den blir mer tillgänglig och begriplig för medborgarna och därmed ger dem nya möjligheter och tillfällen att utöva de särskilda rättigheter som de kan åberopa.

2.2

Kommittén har fått försäkringar om att kodifieringen inte innebär någon konkret ändring utan endast syftar till att göra gemenskapslagstiftningen klar och överskådlig. Vi ger därför vårt fulla stöd till denna målsättning och välkomnar förslaget på grundval av ovanstående försäkran.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/72


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Risker och problem i samband den europeiska industrins råvaruförsörjning

(2006/C 309/16)

Den 14 juli 2005 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om Risker och problem i samband med den europeiska industrins råvaruförsörjning

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 maj 2006. Föredragande var Bernd Voss och medföredragande Enrico Gibellieri.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 157 röster för och 7 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och rekommendationer

1.1

Rekommendationerna är att betrakta som riktlinjer för politiska beslut om att genomföra en resurs-, forsknings-, utvecklings- och utrikespolitik som är hållbar i framtiden, både på EU-nivå och på nationell nivå. Genomförandet av Lissabonmålen, att EU före årtiondets slut skall ha utvecklats till att bli det mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomiska området i världen, förutsätter en innovativ industripolitik i harmoni med sociala och ekologiska riktlinjer och en beredskap för strukturella förändringar. Den industriella omvandling som krävs måste utformas på ett proaktivt sätt och som ett led i strategin för en hållbar utveckling. Detta innebär både att materialanvändningen i värdekedjan måste göras mer effektiv och användningen av alla resurser mer sparsam och att icke-förnybara resurser stegvis måste ersättas med förnybara. Båda strategierna har gjort att ett nytt industriellt perspektiv håller på att ta form, ett perspektiv som grundar sig på tekniska innovationer. Detta leder till högvärdiga och säkra arbetstillfällen inom industri och industrirelaterade tjänster.

1.2

Ansvaret för tryggandet av råvaruförsörjningen vilar i en marknadsekonomi först och främst hos näringslivet. Likväl har politiken till uppgift att vara med och utforma ramvillkoren för en hög försörjningstrygghet och att inom industri-, forsknings-, arbetsmarknads- och miljöpolitik verka för en hållbar råvaruförsörjning. Ökat stöd till ny teknik påverkar nämligen inte bara konkurrensförmågan och sysselsättningsläget positivt utan främjar även övergången till en hållbar ekonomi.

1.3

Livscykelanalyser bidrar som grund för en hållbar råvarupolitik till att råvaror i form av mineraler och metaller utvinns på ett effektivt sätt och bearbetas utan att miljön påverkas i någon nämnvärd utsträckning, till att återvinningsprocesser vidareutvecklas och till att begränsat tillgängliga råvaror som främjar växthuseffekten, i de fall då det är tekniskt möjligt, stegvis byts ut genom ökad miljövänlig användning av energikällor som har en låg halt av kol, är förnybara och inte påverkar klimatet, eller att man vid utnyttjandet av dessa råvaror använder effektiv teknik med låga koldioxidutsläpp. Detta kan framför allt uppnås genom att EU och medlemsstaternas regeringar bedriver en målinriktad politik. Kommittén anser att båda strategierna – ökad effektivitet och substitution – gör det möjligt att minska beroendet av att importera råvaror.

1.4

Med tanke på den betydande ökningen av den internationella råvarukonsumtionen kan det i framtiden uppstå flaskhalsar i råvaruförsörjningen, åtminstone för vissa råvaror. Förändringarna på världsmarknaden kräver att näringslivet i EU och dess medlemsstater för en proaktiv politik. För att trygga råvaruförsörjningen, ett ansvar som framför allt vilar hos industrin, kan EU:s institutioner genom en aktiv handels-, forsknings- och utrikespolitik och medlemsstaterna genom sin nationella råvaru- och energipolitik bidra till att förhindra en utlokalisering av produktionen till utlandet. EESK uppmanar EU:s medlemsstater att vara med och formulera grunddragen i en europeisk råvaru- och energipolitik och ta sitt ansvar för en hållbar råvarupolitik i Europa.

1.5

EESK anser att EU i nära samarbete med medlemsstaterna och alla intressegrupper bör se till att den europeiska industrins råvaruförsörjning inte äventyras och att råvarorna finns tillgängliga på råvarumarknaderna till rimliga priser. För att uppnå dessa mål bör EU vidta åtgärder för att bekämpa illojala konkurrensmetoder och protektionistiska strävanden, både genom multilaterala organisationer såsom OECD, WTO och ILO och bilateralt. Ett centralt instrument för genomförandet av målen är den intensiva dialogen med de politiska och industriella aktörer som kan påverka råvarumarknaderna.

1.6

Kommittén är övertygad om att den europeiska industrin har alla förutsättningar för att agera offensivt i samband med de nuvarande och framtida utmaningar som uppstår genom de strukturella förändringarna i den globala konkurrensen. Europa är och kommer att förbli en konkurrenskraftig industribas och kommer samtidigt att utvecklas till ett hållbart ekonomiskt område, om man för en innovativ politik där man ser till helheten och tar lika stor hänsyn till såväl ekonomiskt välstånd som sociala och miljörelaterade effekter.

1.7

Slutligen måste man betona att råvaruförsörjningen genom Europas höga industrialiseringsgrad har en betydande roll att spela för att Lissabonmålen skall kunna uppnås. Europas relativt stora beroende av import av fossila råvaror, metaller och mineraler medför risker inte bara för försörjningstryggheten utan också för råvaruprisernas utveckling till följd av den globala förbrukningen. Inom ekonomi och politik kan man se till att det aktivt vidtas åtgärder för att öka effektiviteten i resursanvändningen, främja teknisk innovation på området råvaror och återvinning, byta ut icke-förnybara mot förnybara råvaror och diversifiera utbudet av råvaror samtidigt som råvarukällor i Europa exploateras effektivare. Vad kolet beträffar kommer det att handla om huruvida man kan genomföra ett ”Clean Coal”-perspektiv, som inte påverkar klimatet. Det räcker inte med att trygga vissa mängder till konkurrenskraftiga priser. När det gäller den externa dimensionen måste det därför vara en politisk uppgift att kraftigt begränsa den ökade användningen av fossila energibärare. EU:s roll i denna process kommer att behöva fastställas under de närmaste månaderna.

2.   Problembeskrivning

2.1

Råvarorna befinner sig i början av en vittförgrenad värdekedja. I tider av allt större globalisering utgör dessa förutsättningen för en samhällsekonomis funktionsförmåga och dess utvecklings- och tillväxtmöjligheter. Detta gäller för energibärare och många metaller, mineraler och biologiska råvaror, primära insatsvaror som industrin inte kan vara utan. Europa uppvisar för många råvaror ett importberoende som hittills ägnats alltför lite uppmärksamhet men som man blir alltmer medveten om allteftersom råvarupriserna stiger. Tydliga exempel är prisexplosionerna på fossila energibärare och koks och stål.

2.2

Föreställningarna om enskilda råvarors betydelse är ofta vaga. Detta kanske beror på att råvarorna i förhållande till faktorsutnyttjandet som helhet bara är av underordnad betydelse, även om råvaror till skillnad från andra produktionsfaktorer för det mesta inte är utbytbara på kort sikt. Brister i anskaffningen eller till och med leveransbortfall leder därför ofta till motsvarande produktionsminskningar. När priserna rör sig på råvarumarknaderna får detta ett nästan totalt genomslag på kostnaderna i efterkommande produktionsled, och det påverkar därmed ekonomin som helhet. I samband med detta får man inte heller försumma de sociala aspekterna.

2.3

Genom den blixtsnabba ekonomiska tillväxten i andra regioner i världen (Kina, Indien osv.) har förbrukningen av energibärare och industriråvaror ökat drastiskt under det senaste årtiondet.

2.4

Viktigt att nämna är också råvarornas regionala fördelning och diskrepansen mellan de orter där utvinning respektive förbrukning sker. Framför allt Europa uppvisar i detta sammanhang som region redan i dag ett stort behov av import av råvaror och fossila energibärare, och dess importbehov kommer att öka ännu mer i framtiden.

2.5

Energiförsörjningen är den europeiska ekonomins drivmedel. Det faktum att många källor inte är förnybara, de dramatiska prisökningarna, effekterna av krig och politiska händelser på försörjningstryggheten och den i ett globalt perspektiv ofta verkningslösa ”energipolitiken” innebär att Europa lever med en mycket stor försörjningsrisk.

3.   Den globala situationen

3.1

Nedan följer som exempel, även om det som sägs gäller för många råvaror, en analys av framför allt situationen med avseende på energibärarna, eftersom utvecklingen på detta område under senare tid varit mycket kritisk (fluktuationer i priset på olja, leveransstopp på rysk naturgas), eftersom det finns mycket gott om data och eftersom man redan nu diskuterar politiska åtgärder.

3.2

Världsproduktionen av råolja ökade under 2004 till 3 847 megaton. Sedan den industriella oljeproduktionen inleddes och fram till slutet av 2004 utvanns sammanlagt cirka 139 gigaton råolja, varav hälften under de senaste 22 åren. Detta innebär att man redan utvunnit mer än 46 % av de reserver av konventionell råolja som hittills påvisats.

3.3

I detta sammanhang måste man särskilt nämna Kinas roll, eftersom Kina under de senaste 20 åren övergått från att vara nettoexportör av råolja till att bli nettoimportör och i framtiden, om den blixtsnabba ekonomiska tillväxten fortsätter, kommer att ta för sig alltmer av de globalt tillgängliga resurserna.

3.4

Dessutom har även andra händelser som t.ex. kriget i Irak, cyklonerna i Amerika, investeringströgheten, som lett till flaskhalsar i utvinnings- och transportkapaciteten, återkommande leveransbortfall till följd av strejker samt spekulation, bidragit till att priserna på råolja och, med viss tidsförskjutning, naturgas, stigit avsevärt. Trots detta är de reala – alltså de inflationsrensade – priserna för närvarande ännu lägre än i början av 1980-talet.

3.5

Vid sidan om dessa prisrörelser bör man naturligtvis också ställa sig frågan om tillgången till fossila energibärare. I slutet av 2004 uppgick den sammanlagda potentialen för konventionell råolja till cirka 381 gigaton. Om man ser till olika regioner finns cirka 62 % av de globala reserverna i länderna i Mellanöstern, cirka 13 % i Amerika och knappt 10 % i OSS. I samband med detta bör man observera att man i Nordamerika redan utvunnit nästan två tredjedelar av den förväntade sammanlagda potentialen, medan motsvarande siffra för OSS uppgår till drygt en tredjedel och i Mellanöstern till knappt en fjärdedel.

3.6

Situationen för naturgas ser knappast annorlunda ut. Den globala sammanlagda potentialen för konventionell naturgas uppgår till cirka 461 biljoner kubikmeter, vilket om man ser till energiinnehållet ungefär motsvarar den sammanlagda potentialen för råolja. Mer än hälften av naturgasreserverna befinner sig i tre länder (Ryssland, Iran och Qatar). Man förväntar sig ytterligare cirka 207 biljoner kubikmeter naturgasresurser. Hittills har man utvunnit knappt 18 % av de naturgasreserver som hittills påvisats. Naturgasförbrukningen nådde 2004 med cirka 2,8 biljoner kubikmeter ett historiskt maximum. De största naturgasanvändarna var USA, följt av Ryssland, Tyskland, Storbritannien, Kanada, Iran och Italien.

3.7

Kolreserverna är de största. Om man ser till den globala kolförbrukningen under 2004 kommer stenkolsreserverna från början av 2005 att räcka till i ytterligare 172 år, brunkolsreserverna i ytterligare 218 år. Under 2004 stod kolet för 27 % av den globala primärenergiförbrukningen. Det var bara förbrukningen av råolja som var större. Av den kol som förbrukades var 24 % stenkol och 3 % brunkol. Inom elproduktionen var kolet under 2004 med en andel på cirka 37 % den globalt viktigaste energiråvaran.

3.8

Stenkolsreserverna är mer jämnt fördelade än råoljan och naturgasen. Ryssland innehar visserligen en betydande del av de globala förekomsterna, men samtidigt har de regioner i Nordamerika, Asien, Australien och Sydafrika som är klart sämre utrustade med råolja och naturgas betydande reserver av stenkol. I täten är koncentrationen av de globala kolreserverna dock avsevärd. Nästan tre fjärdedelar av reserverna befinner sig i bara fyra länder, nämligen USA, Ryssland, Kina och Indien. När det gäller kol – till skillnad från olja och gas – har EU dock också stora reserver. Det finns emellertid stora skillnader i kvalitet som måste påpekas. När det gäller koks, som bara levereras från ett fåtal regioner och där det finns ett globalt sett förhållandevis jämnt behov, handlas cirka 35 % av den sammanlagda produktionen internationellt. För närvarande handlas dock endast 16 % av världsproduktionen av kol internationellt. När det gäller exportutbudet är koncentrationen på vissa länder också avsevärd, och koncentrationen på vissa företag ökar också alltmer. Framför allt gäller det exportutbudet av kokskol som till mer än 60 % härstammar från Australien. För koks kommer 50 % av all export från Kina.

3.9

Prisutvecklingen för kol under de senaste årtiondena kan jämföras med den för råolja och naturgas men den ligger på en klart lägre nivå om man ser till energiinnehållet. Just ur råvarusynpunkt får man inte glömma att råvaran kol inte bara kan användas som energibärare och ett oundgängligt reduktionsmedel för produktion av tackjärn utan också på många andra sätt för bränslen, diverse kemiska tillämpningar eller i byggnadsmaterialindustrin. I samband med detta bör man dock ta hänsyn till att kol av miljöskäl om möjligt bör användas med modern, ren och effektiv teknik. På grund av den mycket höga faktorn utsläpp av växthusgaser är också tekniker för avskiljning och lagring av koldioxid att betrakta som sådana.

3.10

För att ytterligare förtydliga vilken explosiv fråga försörjningstryggheten är bör man beakta de uttalanden om att den globala energiförbrukningen fortfarande håller på att öka kraftigt som återfinns i World Energy Outlook från november 2005 från Internationella energiorganet (IEA). Vid oförändrat konsumentbeteende skulle den globala efterfrågan på energi under tiden fram till 2030 öka med mer än hälften, till 16,3 miljarder ton oljeenheter. Incidenterna kring årsskiftet 2005/2006, när Ryssland stoppade gasleveranserna till Ukraina och detta också ledde till minskade gasleveranser till Central- och Västeuropa, kan vara ett första tecken på möjliga framtida försörjningsscenarier, om Europas beroende av energiimport fortsätter att öka. Detta är också anledningen till att genomförandet av kommissionens båda grönböcker ”försörjningstrygghet” och ”energieffektivitet” samt en bred och konstruktiv debatt om den nya grönboken om en strategi för europeisk energiförsörjning är att betrakta som ett prioriterat mål.

3.11

I detta sammanhang måste man peka på att denna prognos från IEA bådar illa för klimatskyddet. I stället för den minskning av utsläppen av växthusgaser som klimatskyddet kräver pekar IEA:s prognos fram till 2030 på en ökning av koldioxidutsläppen med inte mindre än 52 %. Det måste därför vara en politisk uppgift att kraftigt begränsa koldioxidutsläppen från den ökade användningen av fossila energibärare. EU:s roll i denna process kommer att behöva fastställas under de närmaste månaderna.

3.12

Som möjlig lösning på problemet med växthuseffekten omnämns från skilda håll atomenergi. Vid sidan av riskfrågan bör man i det sammanhanget också diskutera försörjningstryggheten. Världens uranfyndigheter finns i några få länder. De viktigaste uranproducerande regionerna ligger i dag i Australien, Nordamerika, i vissa afrikanska stater samt i OSS-länderna. Eventuella förekomster finns dessutom i Kina och Mongoliet. En utbyggnad av den fredliga kärnkraften, särskilt i Kina, skulle på 30 års sikt kunna leda till uranbrist.

3.13

Cirka 12 % av oljan används för tillverkning av petrokemiska produkter. En viktig petrokemisk produktgrupp är plast. År 2004 producerades i världen 224 miljoner ton plast, varav 23,6 % kom från Västeuropa. Enligt färska prognoser kommer plastkonsumtionen i världen att stiga ytterligare: Fram till 2010 räknar man med en ökning av konsumtionen per capita på 4,5 % årligen. De viktigaste tillväxtmarknaderna är Östeuropa och Sydostasien.

3.14

Vid sidan av de fossila energikällorna utgör också malm en viktig råvara för den europeiska ekonomin. Detta gäller i synnerhet järnmalm. År 2004 producerades i världen en miljard ton stål. I jämförelse med andra material tillverkas betydligt mer stål. Vad avser malm framgår för år 2004 att 1,25 miljarder ton järnmalm användes, vilket kan jämföras med den näst största siffran, som gäller användningen av bauxit (146 miljoner ton), följt av krommalm (15,5 miljoner ton), zinkmalm (9 miljoner ton) och manganmalm (8,2 miljoner ton), siffror i storleksordningen 1/10–1/100 av stålets.

3.15

Det amerikanska geologiska sällskapet bedömde 2005 att de järnmalmsfyndigheter som anses som ekonomiskt lönsamma innehåller cirka 80 miljarder ton järn, mer än hundra gånger så mycket som det nuvarande behovet. Räknar man in de fyndigheter som i dag inte anses som ekonomiskt lönsamma uppgår den totala järnreserven emellertid till cirka 180 miljarder ton järn. Trots denna stora reserv kan man utgå från att även järnmalm i framtiden kommer att bli dyrare. En trolig anledning till detta är att tre stora företag (CVRD, BHP och Rio Tinto) behärskar marknaden med en marknadsandel på drygt 75 % av den järnmalm som produceras i världen. Dessutom måste man räkna med flaskhalsar i sjötransporten, vilket kommer att leda till ökade transportkostnader och därmed högre inköpspris på malm för den europeiska stålindustrin.

3.16

Säkerställandet av den europeiska järn- och stålproduktionen innebär att man även måste ta hänsyn till tillgången på koks och kokskol. USA:s export av kokskol kommer att avta, vilket kommer att ge Kanada och Australien en starkare ställning på marknaden. För att garantera global försörjning krävs en kontinuerlig utbyggnad av kapaciteten i dessa länder. Kina kommer genom sin utbyggnad av koksverk att stärka sin ställning som leverantör av koks, även om man också i andra länder kommer att bygga ut koksverkskapaciteten för hemmamarknaden.

3.17

En annan viktig råvara för stålproduktionen är skrot. Den internationella handeln med skrot har ökat avsevärt under de senaste åren. På grund av stålprodukternas långa hållbarhet kan emellertid efterfrågan på skrot inte längre täckas av utbudet, och aktiviteten på skrotmarknaden, som redan idag är överhettad, kommer att öka ytterligare. Även om en avkylning kunnat noteras för de senaste månaderna kan man utgå ifrån att priset på skrot, som mellan 2002 och 2004 trefaldigades, kommer att öka på lång sikt.

3.18

Andra metallråvaror, som mangan, krom, nickel, koppar, titan och vanadium, är viktiga legeringsmaterial som har stark inverkan på grundmaterialets egenskaper. Dessa metaller måste, liksom palladium, en viktig råvara för det högteknologiska området, importeras till Europa.

3.19

För dessa och för många andra råvaror gäller att tillgången för närvarande är tillräcklig, och de prisökningar som har noterats den senaste tiden utgör inte något tecken på att resurserna skulle löpa risk att uttömmas på medellång sikt. Detta innebär emellertid inte att förändringar i utbuds- och efterfrågesituationen eller ändrade priser är uteslutna. På kort sikt är utbudet av råvaror föga flexibelt på grund av den långa tid som krävs för att genomföra kapitalintensiva prospekteringsprojekt. I ett läge när efterfrågan ökar är därför knapphet och prisökningar möjliga. Detsamma gäller även transportkapaciteten, som också den begränsar tillgången till (importerade) råvaror. Globalt sett tillräckliga fyndigheter och resurser begränsar visserligen risken för omfattande störningar i försörjningen, men innebär inget skydd mot påtagliga prisökningar på kort och medellång sikt. Politiska ingripanden och monopol- eller oligopolliknande förhållanden som utnyttjas av företag som behärskar marknaden måste därför också beaktas i samband med värderingen av leverans- och prisrisker på de internationella råvarumarknaderna.

3.20

Detta gäller inte minst eftersom en stor del av utvinningen inte bara av viktiga energikällor utan också av metallråvaror är koncentrerad till vissa regioner och företag, och denna koncentration har sedan början av nittiotalet tilltagit avsevärt, åtminstone för metallråvaror. Så har till exempel Chile sedan 1990 nästan kunnat trefaldiga sin andel av produktionen av kopparmalm, och nästan 40 % av all bauxit utvinns i Australien. Brasilien har också kunnat öka sin betydelse som bauxitleverantör avsevärt och har blivit näst största producent av bauxit. Sydamerikas viktiga ställning som malmproducent har därmed befästs. Detta gäller även järnmalm: 30 % av järnmalmen utvinns i Brasilien. Sverige är det enda EU-land där järnmalm utvinns i nämnvärd omfattning – andelen av den totala produktionen i världen är emellertid endast 1,6 %.

4.   Den europeiska industrin

4.1

Industrin är genom sitt bidrag till sysselsättning och förädlingsvärde nu liksom tidigare av största betydelse för EU:s ekonomi. Industrin är den viktigaste länken i förädlingskedjan när det gäller varuproduktionen. Utan industriellt producerade varor skulle många tjänster bli meningslösa. Industriproduktionen kommer därför inte att förlora sin ställning som källa till välstånd. Av det skälet är en tryggad råvaruförsörjning till industrin helt nödvändig. När det gäller fossila bränslen och många metallråvaror råder en ojämn fördelning mellan förekomst och konsumtion. Detta kan leda till en snedvridning av marknaden också i Europa om det finns oligopolstrukturer i leverantörsländerna. För att minska Europas importberoende i framtiden måste energiförsörjningstryggheten säkras och lämpliga åtgärder vidtas när det gäller alla råvaror, krav som också läggs fram i grönboken om trygg energiförsörjning.

4.2

Statistiken visar att det finns tydliga skillnader mellan europeiska företag när det gäller effektiviteten i utnyttjandet av både råvaror och energi. Man kan därför säga att det i Europa finns en sparpotential som bör tillvaratas i första hand för att minska det sammanlagda beroendet och för att stärka utvecklingsverksamheten.

4.3

Det finns emellertid en bransch där man ser positivt på framtiden, trots importberoendet. Den europeiska stålindustrin är konkurrenskraftig på världsmarknaden eftersom den redan har genomfört den nödvändiga strukturomvandlingen och dragit de riktiga lärdomarna av den. Genom konsolideringsprocessen uppnådde man en struktur som innebär att företagen också i ekonomiskt svåra tider kan göra rimliga vinster. I andra länder, exempelvis Kina och Indien, har man ännu strukturomvandlingen framför sig.

4.4

Just i EU förfogar stålindustrin över kompletta, kraftfulla förädlingskedjor där stål spelar en central roll. Till detta kommer fördelar på områdena infrastruktur och logistik. På en ganska begränsad yta med goda transporttekniska förbindelser till internationella järnvägs-, landsvägs- och vattenvägnät möts leverantörer och kunder på den europeiska stålmarknaden, vilket ger motsvarande konkurrensfördelar.

4.5

Dessutom har de europeiska stålföretagen gjort stora satsningar på och investerat stora belopp i miljöskydd och energieffektivitet. Efter USA har de den högsta återvinningsgraden, de använder i stor omfattning skrot i produktionen och sparar därmed resurser. Även när det gäller reduktionsmedel i masugnsprocessen är konsumtionen betydligt lägre än i många länder utanför Europa.

4.6

Trots denna positiva stämning i den europeiska stålindustrin bör man emellertid ha klart för sig att importberoendet när det gäller råvaror, de höga energipriserna och de strikta miljöskyddsåtgärderna innebär att produktionen, särskilt smältfasen, eventuellt flyttas ut från Europa på medellång sikt till regioner som erbjuder säkrare råvaruförsörjning och lägre energipriser. Detta gäller inte enbart järn, utan också aluminium och andra metaller, vilket innebär att Europa kan drabbas av avsevärda arbetsplatsförluster, som emellertid kan kompenseras genom forskning och utveckling på områdena resurs- och energieffektivitet samt genom innovativ produktutveckling och industriella tjänster. En utflyttning av smältfasen till länder med lägre miljökrav och lägre energipriser leder globalt sett inte till hållbar utveckling utan försämrar enbart läget för Europa.

5.   Alternativa råvaruscenarier och tekniktendenser

5.1

Om ekonomin liksom hittills i första hand kommer att växa genom användning av fossila råvaror står det klart att vi innan råvarukällorna sinar kan förvänta oss ökade miljöproblem på grund av större utsläpp av växthusgaser. Internationella energibyrån (IEA) räknar i sin energiprognos för världen (”World Energy Outlook 2006”) med en ökning av koldioxidutsläppen fram till 2030 med mer än 52 % i förhållande till 2004. Å andra sidan finns uppskattningar som visar att industriländernas koldioxidutsläpp totalt sett måste minskas med 80 % fram till 2050 för att klimatförändringarna på lång sikt inte skall bli för stora för människor och miljö. Tekniker som möjliggör avsevärt mindre utsläpp av växthusgaser efterfrågas således.

5.2

Som främsta alternativ för att kunna minska växthusgaserna ser man ofta ökad användning av förnybara energikällor. I detta sammanhang är EU en föregångare och har i sin vitbok om förnybara energikällor (1) fastställt ett mål som innebär att 12 % av primärenergin skall härstamma från förnybara energislag 2010. För att uppnå detta mål krävs emellertid inte endast nya anläggningar på områdena biomassa, vind- och solenergi. Framför allt måste det handla om att avsevärt minska den hittillsvarande ökningen i energikonsumtionen. Sparpotentialen måste utnyttjas på alla nivåer inom produktion, konsumtion och avfallshantering. Ett målinriktat främjande av tekniska framsteg ger möjlighet att i framtiden minska utsläppen av växthusgaser och öka den europeiska industrins konkurrenskraft.

5.3

Europeiska miljöbyrån kom 2005 fram till att mellan 230 och 300 Mtoe/år (motsvarande 9,6–12,6 x 1019 joule) biomassa kan tillhandahållas år 2030 utan negativa miljökonsekvenser och med omfattande självförsörjning inom EU när det gäller jordbruksprodukter. Detta skulle innebära cirka 20 % av den nuvarande primärenergiförbrukningen i EU-25. Per år skulle man utvinna 100 Mtoe ur avfall, 40–60 Mtoe ur skogsbruksprodukter och 90–140 Mtoe ur jordbruksprodukter. Vid sidan av energiutvinningen ur biogena råvaror skulle man också kunna producera en lång rad produkter som nu på grund av priset endast tillverkas i mycket små mängder för nischmarknader. Intelligenta kombinationer av råvaror och bearbetning samt nya förädlingsstrategier kan snart göra t.ex. produktion av bioplast konkurrenskraftig.

5.4

Globalt sett är ökad användning av förnybara råvaror nödvändig. Hittills har främjande av forskning och teknik på områdena förnybar energi och förnybara råvaror endast beaktats i liten utsträckning. Med dagens priser och kostnader måste olika marknadsintroduktionsåtgärder vidtas för att säkra en bredare marknads- och teknikutveckling.

5.5

När det gäller biomassans potential inom jordbruket måste man ta hänsyn till att utvecklingen av den tillgängliga åkerarealen per capita för jordens befolkning är dramatisk. Den areal som är tillgänglig för spannmålsodling är i dag ungefär lika stor som 1970, men då fanns det nästan tre miljarder färre människor, vilket innebär att det 1970 fanns cirka 0,18 hektar åkerareal per capita medan det i dag finns knappt 0,11 hektar. Denna tendens förstärks genom erosion, försaltning eller uttorkning, som innebär att ungefär sju miljoner hektar jordbruksmark går förlorade varje år, och mer än en fjärdedel av den mark som utnyttjas ligger i riskzonen.

5.6

Enligt FAO:s bedömning kommer utvecklingsländerna under de kommande 20 åren att behöva fördubbla spannmålsimporten. Spannmål kommer därför att bli en bristvara och priset kommer att öka. Därmed kommer behovet av foder för animalieproduktionens djur och efterfrågan på förnybara råvaror i i-länderna att konkurrera med livsmedelsbehovet i utvecklingsländerna. Behovet av foder för animalieproduktionens djur kan minskas genom en reduktion av den stora köttkonsumtionen, något som skulle leda till större tillgång på livsmedelskalorier eftersom cirka 90 % av energiinnehållet försvinner i omvandlingen till animaliska födoämnen. Det gäller alltså i synnerhet att driva fram ett bättre utnyttjande av lignocellulosahaltiga växter och växtdelar samt restprodukter (exempelvis de klassiska produkterna trä, halm och gräs). Eftersom utvecklings- och forskningsbehovet är stort på området krävs också ett paradigmskifte i EU:s ramprogram för forskning, med inriktning mot förnybara energi- och råvarukällor samt effektivt utnyttjande.

5.7

Mot denna bakgrund står det klart att omställningen till förnybara energislag och industriråvaror endast utgör en del av lösningen på problemen. Vi måste också börja använda tekniker som kräver avsevärt mindre mängder energi och råvaror än i dag för att framställa jämförbara tjänster. Stålindustrin har exempelvis under de senaste fyra decennierna kunnat minska energikonsumtion och koldioxidutsläpp med ungefär 50 %. För att möjliggöra ytterligare besparingar genomför Ulcos (Ultra Low CO2 Steelmaking), ett konsortium som initierats av den europeiska stålindustrin tillsammans med olika forskningsorganisationer, projekt som syftar till en tydlig minskning av utsläppen och därmed ett genombrott i riktning mot en energieffektivare stålproduktion. Redan i dag möjliggör den reduktionsprocess som utvecklades under åttiotalet användning av kol av lägre kvalitet och en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 30 % i förhållande till masugnsprocessen.

5.8

Effektivitetsökning är det framgångsrika resultatet av lovande strategier för att sänka kostnaderna, spara resurser och trygga sysselsättningen. I tillverkningsindustrin står nämligen materialkostnaderna för i genomsnitt 40 % av de totala kostnaderna, och är därmed den viktigaste kostnadsfaktorn. Ett effektivt utnyttjande av råvaror med samma ekonomiska utbyte bidrar både till kostnadssänkningar och, genom mindre resursförbrukning, till miljövinster. Statliga initiativ och program kan stimulera företagen att utnyttja denna potential exempelvis genom forskningsprojekt och konkurrensvillkor som främjar förbättrad effektivitet. Särskilt i små och medelstora företag behöver medvetenheten ökas om möjliga effektivitetsvinster och sparpotential i samband med materialanvändning, till exempel genom främjande av lämpliga ledningsmetoder som Emas och ISO 14001.

5.9

Utnyttjandet av de råvarutillgångar som finns inom EU, i synnerhet vad avser kol, måste ske med hög teknisk nivå. Ytterligare utbyggnad av kapaciteten kan av miljöskyddsskäl endast rekommenderas om det sker med ”ren kolteknik” (Clean Coal).

5.10

Ytterligare en utväg ur importberoendet när det gäller råmaterial erbjuds genom tekniska innovationer i samband med utvecklingen av nya material med förbättrade egenskaper vid produktion, förädling och användning samt ökad återvinningsgrad. På detta område kan en avsevärd ökning av effektiviteten i utnyttjandet av råvarorna kombineras med innovativ produktutveckling. Detta perspektiv leder till ändringar på marknaden i efterfrågan på olika råvaror. Därmed kan en industriell tillväxtpotential uppstå som ett resultat av forskningsinitiativ, som också innebär fördelar i jämförelse med de traditionella metoderna vad avser sysselsättning och miljö.

5.11

Vid sidan av direkta besparingar i industrin bör man också beakta den stora sparpotentialen i hushållen och på transportområdet. Lågenergihus och passiva hus möjliggör stora besparingar av primärenergi när det gäller både uppvärmning och kylning. I kombination med effektiva sätt att generera värme, t.ex. kondensorpannor eller värmepumpar, kan energiförbrukningen minskas med upp till 90 % i förhållande till dagens genomsnitt. Också på persontrafikområdet kan besparingar genomföras så att förbrukningen sjunker till en fjärdedel av dagens genom optimering av motorerna och förändringar i användarnas beteende.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Meddelande från kommissionen – Energi för framtiden: förnybara energikällor – Vitbok för en gemenskapsstrategi och handlingsplan.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/78


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om det europeiska systemet för integrerad statistik över socialt skydd (Esspros)

KOM(2006) 11 slutlig – 2006/0004 (COD)

(2006/C 309/17)

Den 10 februari 2006 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 juni 2006. Föredragande var Sylvia Sciberras.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 162 röster för och 5 nedlagda röster:

1.   Rekommendationer

1.1

EESK framhåller att medlemsstaterna via den nya ramen bör lägga mer politisk vikt vid målet att modernisera och förbättra det sociala skyddet, om man vill åstadkomma en förstärkning av Lissabonstrategins sociala dimension. Den sociala dimensionen är en förutsättning för att man skall kunna möta de utmaningar som globaliseringen och en åldrande befolkning innebär. Lissabonstrategins olika målsättningar – dvs. hållbar ekonomisk tillväxt, fler och bättre arbetstillfällen och ökad social sammanhållning – måste man också hålla fast vid och värna om (1).

1.2

EESK anser att det europeiska systemet för integrerad statistik över socialt skydd (Esspros) spelar en viktig roll i anslutning till den öppna samordningsmetoden på områdena social integration och pensioner.

1.3

Det behövs ett analytiskt perspektiv baserat på tillförlitliga och jämförbara indikatorer. Detta är nödvändigt för att man skall kunna skapa en trovärdig bild av de framsteg som gjorts eller andra insatser när det gäller att uppnå dessa mål. Kommittén anser att det utöver en rationalisering av statistiken också bör tas fram kvalitativa indikatorer.

1.4

För vissa medlemsstater kan det dock vara problematiskt att finansiera sammanställningen av de nödvändiga statistikuppgifterna. Man bör därför beakta medlemsstaternas kapacitet att samla in dessa uppgifter. Dessutom bör man på förhand bedöma vilka kostnader denna ofinansierade uppgift medför för de olika medlemsstaterna, även om dessa kostnader är minimala. EESK välkomnar att kommissionen planerar finansiellt stöd till medlemsstaterna för utveckling av befintliga system.

1.5

Det är också viktigt att icke-ekonomiska kriterier med utgångspunkt i människors behov beaktas vid valet av indikatorer, t.ex. tillgänglighet, kvalitet och deltagande. (2)

1.6

En noggrann sammanställning av statistik är också viktig för medlemsstaterna så att de nuvarande sociala trygghetssystemen kan anpassas till samhällsbehoven och så att man kan möta behoven i de samhällssektorer som inte omfattas av de nuvarande sociala trygghetssystemen.

1.7

En sammanställning av statistik bidrar också till att skapa och öka medvetenheten om program riktade till sårbara och socialt marginaliserade samhällsgrupper, vars mål framför allt är att eliminera barnfattigdomen.

1.8

Det har under de senaste åren skett stora framsteg i alla medlemsstater när det gäller det politiska samarbetet på området social trygghet. Målet för den åtgärd som föreslås, dvs. att harmonisera gemenskapsstatistiken över socialt skydd, kan endast nås på gemenskapsnivå och inte av de olika medlemsstaterna var för sig.

1.9

Effekterna av Lissabonstrategin kan bedömas med hjälp av indikatorerna och utvärderingen av det ekonomiska resultatet och programmet för tillväxt och sysselsättning. Dessa indikatorer bör kopplas till indikatorerna på social trygghet, eftersom man på detta sätt bäst kan bedöma resultaten av Lissabonstrategin i dess helhet.

2.   Inledning

2.1

För att uppnå målen i Lissabonstrategin måste den sociala trygghetsdimensionen analyseras och dess olika mål och faktorer göras tydliga och jämförbara. Kommissionens nya ram för den öppna samordningen av politiken för social trygghet utgör ett verktyg som medlemsstaterna och EU kan använda i denna process. Såsom kommittén konstaterade i sitt yttrande om strategin för öppen samordning av social trygghet (3) finns det ett behov av att skapa lämpliga indikatorer för detta verktyg.

2.2

Utvecklingen av de sociala trygghetssystemen har sett olika ut i alla medlemsstater beroende på ländernas historia och särskilda förhållanden, vilket har lett till att de olika ländernas system avviker från varandra.

2.3

Den sociala tryggheten omfattar alla åtgärder som vidtas av offentliga eller privata organ för att samhället – oavsett om det är fråga om hushåll eller enskilda individer – skall slippa utsättas för vissa klart angivna risker och bristsituationer. (4)

2.4

Det har skett en omfattande utveckling av den sociala tryggheten sedan början av 1990-talet, då det uppstod förvirring till följd av två rekommendationer från rådet, varav den första (92/442) syftade till att harmonisera den sociala trygghetens mål och strategier och den andra (92/441) syftade till att fastställa gemensamma kriterier för att säkerställa att systemen i alla medlemsstater hade tillräckliga resurser. (5)

2.5

Senare meddelanden om social trygghet har fört upp den sociala tryggheten på den europeiska dagordningen och på ett positivt sätt bidragit till en gemensam förståelse för den europeiska sociala tryggheten (de la Porte 1999 a). (6)

2.6

Detta har medfört att det behövs en effektiv metod- och resultatjämförelse som bygger på ett (redan existerande) samarbete och samordning som huvudsakligen består av ett utbyte av åsikter och rekommendationer baserade på bästa praxis.

2.7

Den känsligaste frågan har blivit införandet av gemensamt fastställda indikatorer. De existerande systemen för komparativ statistik behöver ses över. En analys av den sociala utestängningens särdrag, orsaker och utveckling måste göras och statistikens kvalitet förbättras.

2.8

Effekterna av Lissabonstrategin kan bedömas med hjälp av indikatorerna och utvärderingen av det ekonomiska resultatet och programmet för tillväxt och sysselsättning. Dessa indikatorer bör kopplas till indikatorerna på social trygghet eftersom man på detta sätt bäst kan bedöma resultaten av Lissabonstrategin i dess helhet.

3.   Sammanfattning av kommissionens dokument

3.1

De sociala trygghetssystemen är mycket välutvecklade i EU. Medlemsstaterna ansvarar för organiseringen och finansieringen av systemen.

3.2

EU:s speciella uppgift är att med hjälp av EU-lagstiftning som samordnar de nationella systemen för social trygghet säkerställa tryggheten för medborgarna i alla medlemsstater och för medborgare som förflyttar sig över gränserna.

3.3

Det är därför nödvändigt att fastställa ett antal gemensamma indikatorer, vilket kräver att medlemsstaterna förbinder sig att utveckla sådana nyckelinstrument som Esspros. Såsom anges i kommissionens förslag kommer en rättslig ram för Esspros ”att underlätta det nuvarande insamlandet av uppgifter i fråga om aktualitet, täckning och jämförbarhet”.

3.4

Enligt den överenskommelse som träffades vid Europeiska rådets möte i oktober 2003 (7) kommer rapporteringen i fråga om rationaliseringen av den öppna samordningsmetoden främst att ske genom en gemensam årsrapport om social integration och socialt skydd (8).

3.5

I kommissionens meddelande om ”En ny ram för den öppna samordningen av politiken för social trygghet och social integration i Europeiska unionen” konstaterades att en ny ram måste skapas för att göra den öppna samordningsmetoden till en starkare och synligare process (9).

3.6

I kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om Esspros framhålls betydelsen av den sociala dimensionen som en av pelarna i Lissabonstrategin.

3.7

Målet med förordningen är att fastställa en ram för medlemsstaternas sammanställning av statistik om den sociala tryggheten. Detta sker för närvarande med hjälp av olika metoder och definitioner i de olika länderna, varför det är omöjligt att jämföra uppgifterna. Den bristande jämförbarheten gör att dessa uppgifter inte är till någon större nytta vid analysen av de sociala trygghetssystemen i EU.

3.8

Det blir lättare att nå målen i kommissionens förslag om statistiken, och analyserna av denna, hanteras på EU-nivå utgående från en harmoniserad insamling av data i de olika medlemsstaterna.

3.9

EESK håller med om att en rättslig ram för Esspros bidrar till att man uppnår de mål som fastställts i Lissabonstrategin beträffande konkurrenskraft, sysselsättning och social integration och följaktligen också till att förbättra de sociala trygghetssystemen i de olika medlemsstaterna.

3.10

Den öppna samordningsmetoden, som kommer att underlätta arbetet på området social trygghet, förutsätter också att det finns jämförbar, aktuell och pålitlig statistik på det socialpolitiska området (10).

3.11

De viktigaste punkterna i kommissionens förordningar är följande:

Esspros kärnsystem som täcker de finansiella flödena av utgifter och inkomster på området för socialt skydd.

Kärnsystemen kompletteras också med moduler om pensionstagare och nettosocialförmånstagare.

4.   Esspros-metoden

4.1

Esspros-metoden utvecklades i slutet av 1970-talet som ett svar på behovet av ett särskilt instrument för statistisk övervakning av den sociala tryggheten i medlemsstaterna (11).

4.2

I Esspros-manualen från år 1996 fastställdes ett ytterst detaljerat system för klassificering av sociala förmåner.

4.3

Den reviderade metoden i Esspros-manualen ökar flexibiliteten, som delvis saknas i Eurostats statistiksammanställningar.

4.4

Den ökade flexibiliteten uppnås bland annat genom att man övergår till ett kärnsystem och moduler (12).

4.5

Kärnsystemet motsvarar den standardinformation om utgifter och inkomster på området för socialt skydd som årligen publiceras av Eurostat.

4.6

Modulerna innehåller kompletterande statistik beträffande särskilda aspekter av den sociala tryggheten. De områden som modulerna täcker fastställs på basis av kommissionens och de olika medlemsstaternas krav (13).

4.7

Även om det i målen för Esspros ingår en uttömmande beskrivning av den sociala tryggheten i medlemsstaterna, omfattar Esspros-metoden inte statistik beträffande viktiga frågor såsom hälso- och sjukvårdstjänster, boende, fattigdom, social utestängning och invandring. Eurostat sammanställer en betydande mängd statistiskt material på dessa områden, och det sker också ett omfattande informationsutbyte beträffande social trygghet mellan unionens medlemsstater på basis av MISSOC (det ömsesidiga informationssystemet för socialförsäkringar i Europeiska unionens medlemsländer) (14). En rättslig ram för Esspros skulle dock säkerställa en mer uttömmande och realistisk beskrivning av den sociala tryggheten i medlemsstaterna.

5.   Trender på området social trygghet

5.1   Bostadsfrågor

5.1.1

Tillgången till bostäder till ett överkomligt pris är en fråga som bör granskas. En bedömning av den verkliga tillgången till bostäder till ett överkomligt pris måste vara relativt omfattande.

5.1.2

Frågor som denna betonar ytterligare vikten av att sammanställa social och ekonomisk statistik i medlemsstaterna till nytta för allmänheten. Hållbarhetsindikatorer bör användas i varnande syfte.

5.2   Pensioner

5.2.1

I många medlemsstater sammanställs statistik på detta område.

5.2.2

Mätningen av förväntade befolkningsförändringar försvåras dock av att det är problematiskt att uppskatta antalet invandrare. Det kan vara viktigt att i bedömningarna inkludera den förväntade invandringen och de sannolika konsekvenser detta får för de offentligt finansierade pensionsfondernas långsiktiga stabilitet. Ju noggrannare uppgifter man kan få om invandringen desto effektivare kan statistiken följaktligen bidra till att riktiga beslut fattas.

Bryssel den 5 juli 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EESK-yttrande av den 20 april 2006 om ”Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Samarbete ger bättre resultat: En ny ram för den öppna samordningen av politiken för social trygghet och social integration i Europeiska unionen”; föredragande: Jan Olsson. (EUT C 185, 8.8.2006).

(2)  Se fotnot 1.

(3)  EESK-yttrande av den 20 april 2006 om ”Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Samarbete ger bättre resultat: En ny ram för den öppna samordningen av politiken för social trygghet och social integration i Europeiska unionen”; föredragande: Jan Olsson. (EUT C 185, 8.8.2006).

(4)  Social Benchmarking policy making, Caroline de la Porte.

(5)  Definition från ESSPROS MANUAL (1996).

(6)  Social Benchmarking policy making, Caroline de la Porte.

(7)  Europeiska rådet i Bryssel 16–17 oktober 2003, ordförandeskapets slutsatser.

(8)  KOM(2006) 11 slutlig – 2006/2004( COD).

(9)  KOM(2005) 706 slutlig.

(10)  KOM(2003) 261 slutlig.

(11)  KOM(2003) 261 slutlig.

(12)  ESSPROS Manual 1996.

(13)  ESSPROS Manual 1996.

(14)  MISSOC 2004 Manual.


16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/81


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förbindelserna mellan EU och Andinska gemenskapen

(2006/C 309/18)

Den 14 juli 2005 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om Förbindelserna mellan EU och Andinska gemenskapen.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 1 juni 2006. Föredragande var Juan Moreno Preciado.

Vid sin 428:e plenarsession den 5–6 juli 2006 (sammanträdet den 5 juli) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 156 röster för, 2 röster emot och 10 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

I den slutdeklaration som antogs vid det tredje mötet om det civila samhället i EU, Latinamerika och Västindien föreslås att ett genuint partnerskap inrättas baserat på ett nätverk av överenskommelser mellan Europeiska unionen och olika organ i regionen, samt att förhandlingar inleds med Andinska gemenskapen (1).

1.2

I Guadalajara-deklarationen, som antogs av det tredje toppmötet med stats- och regeringscheferna från Latinamerika, Västindien och Europeiska unionen (2), anges det gemensamma strategiska målet vara att nå fram till en överenskommelse mellan EU och Andinska gemenskapen (i likhet med de överenskommelser som nåtts med Mexiko och Chile, och som håller på att förhandlas fram med Mercosur), en överenskommelse som även skulle inkludera ett frihandelsområde.

1.3

Vid detta toppmöte med företrädare för EU, Latinamerika och Västindien beslutade man även att göra en gemensam analys av läget vad gäller den ekonomiska integrationen inom Andinska gemenskapen, och analysarbetet inleddes i januari 2005.

1.4

Än så länge har EU:s medlemsstater inte kunnat utnyttja den ekonomiska och handelsmässiga potential som finns i Andinska gemenskapen. Trots att EU utgör den näst största handelspartnern (efter USA) i detta område har handeln inte nått några betydande nivåer. Andinska gemenskapens insatser för att stärka integrationen (trots de svårigheter och begränsningar som tas upp i detta dokument) ökar chanserna att nå ett associeringsavtal som skulle kunna innebära en ordentlig uppgång i handeln mellan EU och Andinska gemenskapen, en utveckling som man redan kunnat konstatera inom andra områden.

1.5

När det gäller EESK:s förbindelser med det civila samhället inom Andinska gemenskapen har kommittén regelbundna kontakter med de två organ som representerar arbetsmarknadsparterna inom hela regionen, dvs. de andinska arbetstagarnas rådgivande organ Consejo Consultivo Laboral Andino (CCLA) och de andinska arbetsgivarnas rådgivande organ Consejo Consultivo Empresarial Andino (CCEA).

1.6

Den 6–7 februari 2006 anordnade EESK en hearing i Lima tillsammans med Andinska gemenskapens generalsekretariat. I denna hearing deltog de andinska arbetstagarnas och arbetsgivarnas rådgivande organ, samt andra organisationer inom det andinska civila samhället, och det värdefulla bidraget från dessa organ har inkorporerats i detta yttrande. Deltagarna välkomnade att förhandlingar inletts med EU, även om de påpekade att man i samband med en associering med EU bör beakta den obalans som råder mellan de två regionerna, undvika beroendeskapande utvecklingsmodeller och hjälpa till att minska den sociala skulden i denna region och främja en reell social sammanhållning.

1.7

Detta yttrande skall tjäna som information till myndigheterna om det organiserade civila samhällets ståndpunkt när det gäller förbindelserna med Andinska gemenskapen, i linje med de förslag som lades fram i slutdeklarationen för det fjärde mötet med det civila samhällets organisationer i EU, Latinamerika och Västindien som hölls i Wien i april 2006 (där man återigen påtalade behovet av att EU hjälper till att stärka integrationsprocessen i Latinamerika) och slutrekommendationerna från toppmötet mellan EU och Latinamerika–Västindien (i maj 2006) om möjligheterna att nå ett associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen, som återfinns i slutdeklarationen från detta möte:

”Mot bakgrund av den gemensamma strategiska målsättningen i Guadalajara-deklarationen, välkomnar vi Europeiska unionens och Andinska gemenskapens beslut att under 2006 inleda en process som skall leda fram till förhandlingar om ett associationsavtal, som inbegriper politisk dialog, samarbetsprogram och ett handelsavtal.”

2.   Situationen i Andinska gemenskapens fem stater

2.1

Det är svårt att ge en kort och koncis sammanfattning av situationen i de fem länder som trots det gemensamma geografiska läget (Anderna) uppvisar stora skillnader vad gäller ekonomisk nivå, demografi, politiska utvecklingstrender etc. Detta yttrande kommer därför endast att belysa några av de mer anmärkningsvärda aspekterna när det gäller situationen i vart och ett av länderna.

2.2

Bolivia är det fattigaste av de fem andinska partnerländerna och är också ett av de minst utvecklade länderna i hela Latinamerika. Detta har delvis att göra med att landet saknar direkt förbindelse med havet, även om det också finns andra bidragande orsaker, t.ex. liten folkmängd (och utvandringen fortsätter att öka), brist på land som lämpar sig för ett konkurrenskraftigt jordbruk, ett historiskt beroende av ett fåtal naturresurser, marginaliseringen av ursprungsbefolkningen (som utgör mer än halva befolkningen) och växande spänningar mellan traditionella politiska maktcentrum uppe på högplatån och nya områden med ekonomisk makt som håller på att växa fram på slättlandet i östra delen av landet. Bolivia har lyckats hitta demokratiska lösningar, men den långa period med instabilitet har hämmat landets ekonomiska utveckling. Den nya regeringen som inledde sin mandatperiod i januari 2006 håller på att genomföra långtgående reformer för att försöka hitta rätt väg för den fortsatta utvecklingen utan att för den skull underminera rättssäkerheten i samband med investeringar och gällande internationella överenskommelser och bilaterala avtal.

2.3

Situationen i Ecuador har mycket gemensamt med den i Bolivia, med en stor ursprungsbefolkning och betydande politiska och kulturella skillnader mellan slättområdena vid kusten och områdena uppe på högplatån. Även om landet under de senaste åren inte i samma utsträckning drabbats av en öppen social konflikt har den politiska instabiliteten varit ännu större. 49 % (3) av befolkningen lever under fattigdomsnivån. Det senaste decenniets ekonomiska kris och ”dollarifieringen” av ekonomin har bidragit till landets höga fattigdomsnivå, liksom det faktum att 10 % av landets arbetsföra befolkning har utvandrat. Pengaöverföringar från utvandrare uppgick till 1,74 miljarder USD år 2004 och utgör därmed den näst största inkomstkällan (efter oljan) när det gäller utländsk valuta.

2.4

Peru har följt en annan väg och fått uppleva en period präglad av terrorism (under 1980-talet och början av 1990-talet) och därefter en regering (under Alberto Fujimoris tid som president) som blev alltmer auktoritär och korrupt. Även om ekonomin växer i relativt snabb takt har den nuvarande regeringen ännu inte lyckats utforma ett hållbart program för politisk och social reform, och har mycket svagt stöd bland befolkningen. I relation till Andinska gemenskapen, vars generalsekretariat har sitt högkvarter i Lima, har Peru ställt sig tveksamt till vissa aspekter av den subregionala integrationen.

2.5

Utvecklingen i Venezuela (4) följs i hela regionen och även i resten av världen. Under de senaste åren har det sociala och politiska läget varit mycket spänt, med intensiv rivalitet mellan president Chávez anhängare och motståndare. Venezuelas ekonomi har blivit alltmer beroende av oljeexporten. Eftersom världspriset på olja ligger högt har regeringen kunnat föra en aktiv internationell politik, och man förfogar över en omfattande budget för att genomföra inrikespolitiska åtgärder.

2.6

Trots det betydande politiska och sociala våldet i landet, som förvärrats av narkotikahandeln, har Colombia ändå lyckats bevara sin demokratiska institutionella struktur, vilket är ovanligt i Latinamerika. Vid sidan av dessa politiska insatser är landets ekonomiska framsteg också anmärkningsvärda. Även om våldet minskat i Colombia relativt sett fortsätter emellertid kidnappningen och mördandet av fackföreningsföreträdare, journalister, affärsmän och medlemmar i olika organisationer för mänskliga rättigheter.

3.   Integrationen i Andinska gemenskapen

3.1   Institutionell utveckling

3.1.1

Andinska gemenskapen är den äldsta integrationsmodellen i Sydamerika. De ursprungliga medlemmarna (Bolivia, Colombia, Chile, Ecuador och Peru) undertecknade Cartagena- avtalet 1969, varigenom vad som då kallades Andinska pakten bildades. Tre år senare gick Venezuela med i pakten, och 1976 gick Chile ur. De nuvarande fem medlemmarna (Bolivia, Colombia, Ecuador, Peru och Venezuela) har en sammanlagd befolkningsmängd på 120 miljoner och en total BNP på ca 265 miljarder USD. Den inre marknadens värde uppgår till ca 8,6 miljarder USD.

3.1.2

Under de 35 år som sammanslutningen existerat har den utvecklats från ett protektionistiskt synsätt (baserat på att försöka undvika importprodukter), som var vanligt under 60- och 70-talet, till en modell inriktad på ”öppen regionalism”. Parallellt med denna utveckling har pakten varit föremål för en rad olika institutionella reformer i syfte att göra den till en allt mer sluten integrationsmodell, en utveckling som kulminerade 1997 då Andinska gemenskapen skapades. Ett resultat av det är att Andinska gemenskapen har en högt utvecklad institutionell struktur och en relativt omfattande gemenskapslagstiftning.

3.1.3

Syftet med Andinska integrationssystemet (Sistema Andino de Integración, SAI) (5), som infördes i enlighet med Trujilloprotokollet 1996, är att skapa samordning mellan de olika gemenskapsorganen så att den andinska integrationen kan fördjupas och stärkas. Integrationssystemet består av mellanstatliga gemenskapsorgan med verkställande, lagstiftande, rättsskipande, beslutsfattande och skatteindrivande befogenheter.

3.1.4

Systemets två viktigaste beslutsfattande organ, Andinska utrikesministerrådet (Consejo Andino de Ministros de Relaciones Exteriores) och Andinska kommissionen (Comisión de la Comunidad Andina) har mellanstatlig karaktär. Kommissionens roll är att utarbeta lagstiftning för ekonomi, handel och investeringar. Andinska utrikesministerrådet handhar alla övriga frågor som inte faller på kommissionen, främst politiska, sociala och miljörelaterade frågor, migrationspolitik, människors fria rörlighet, samt samordning av de olika gemenskapsorganens externa verksamhet.

3.1.5

Det högsta politiska organet inom Andinska integrationssystemet utgörs av Andinska presidentrådet (Consejo Presidencial Andino) som består av medlemsstaternas statschefer. Presidentrådet yttrar sig via deklarationer eller riktlinjer som integrationssystemets övriga organ och institutioner utgår ifrån i sin verksamhet. Ordförandeskapet i Andinska presidentrådet byts varje halvår och sker i alfabetisk ordning, en turordning som också tillämpas inom övriga mellanstatliga organ.

3.1.6

Ett organ som särskilt bör lyftas fram bland gemenskapens organ och institutioner inom Andinska integrationssystemet är Andinska gemenskapens generalsekretariat (Secretaría General de la Comunidad Andina, SG–CAN). Det har sitt säte i Lima (6) och skall ge tekniskt stöd till de mellanstatliga institutionerna. Generalsekretariatet har lagstiftningsbefogenheter på vissa områden (antagande av resolutioner), initiativrätt och vissa andra specifika uppgifter.

3.1.7

Andra gemenskapsorgan är gemenskapsdomstolen (Tribunal de Justicia de la Comunidad Andina) och Andinska parlamentet (Parlamento Andino), medan officiella sidoorgan omfattar de andinska arbetstagarnas och arbetsgivarnas rådgivande organ, Andinska utvecklingsorganisationen (Corporación Andina de Fomento, CAF), Latinamerikanska reservfonden (Fondo Latinoamericano de Reservas, FLAR), Simón Rodríguez- och Hipólito Unanue-avtalen samt Simón Bolívar-universitetet.

3.2   Den andinska integrationen – en lägesrapport

3.2.1

Vid varje analys av den andinska integrationen finns det två aspekter som man alltid bör hålla i minnet. Den ena är det faktum att även om Andinska gemenskapen existerat i över tre decennier består den fortfarande av fem utvecklingsländer (med en genomsnittlig inkomst per capita på 2 364 euro, att jämföra med EU-25-genomsnittet på 20 420 euro), med alla de konsekvenser detta har i institutionella och ekonomiska termer.

3.2.2

Den andra, som har kopplingar med den första, är att även om konventionella integrationsfaktorer (dvs. sådana som har att göra med skapandet av en inre marknad) inte verkar ha kommit särskilt långt i utvecklingen inom Andinska gemenskapen så är andra områden relativt välutvecklade. Trots de problem som försvårar en handelsintegration har andra dimensioner inom Andinska gemenskapen stärkts (t.ex. kulturella, sociala, finansiella etc.).

3.2.3

För att försöka förstå hur Andinska gemenskapen fungerar brukar man ofta börja med att titta på den ekonomiska integrationen. Här har Andinska gemenskapen genomgått en ojämn utveckling. Det dröjde ända till 1993 innan man lyckades skapa ett frihandelsområde, ett samarbete som Peru omedelbart drog sig ur. Planerna på att skapa en gemensam tulltaxa för samtliga medlemsländer har fortfarande inte fullbordats, även om framsteg har gjorts i riktning mot en handelsharmonisering. För att båda sidor fullt ut skall kunna dra nytta av fördelarna är det i samband med en framtida överenskommelse mellan EU och länderna i Andinska gemenskapen därför viktigt att länderna i Andinska gemenskapen lyckas få till stånd en riktig tullunion.

3.2.4

Denna begränsade framgång på lagstiftningsområdet har resulterat i begränsad handel inom gemenskapen, en handel som varierar stort från ett år till ett annat. Under 90-talet ökade handeln avsevärt mellan Andinska gemenskapens medlemsstater; från 4,1 % av den totala handeln 1990 till 14,2 % 1998 (7). I jämförelse med de handelsnivåer som registrerades inom gruppen under 70-talet är dock denna siffra fortfarande låg och ligger under genomsnittet för Latinamerika (20,2 %). Sedan 1998 har handeln inom Andinska gemenskapen varit på nedgång (10,4 % år 2004), även om en uppgång registrerades under 2005.

3.2.5

Den interna handeln inom Andinska gemenskapen har uppvisat lägre nivåer än handeln med USA (46,6 % av den totala handeln 2004) och ligger på nästan exakt samma nivå som handeln med EU (11,0 % under 2004). Tre av Andinska gemenskapens nuvarande fem medlemmar skickar mindre än 12 % av sin export till den subregionala marknaden.

3.2.6

Även om vissa framsteg har gjorts vad gäller integrationen har det funnits många problem, delvis på grund av brist på politisk vilja, samt på grund av andra faktorer som t.ex. marknadsstrukturen, skillnader mellan olika ekonomiska modeller, olika nivåer i ekonomisk utveckling, geografiskt läge (en faktor som försvårar handeln inom gemenskapen) och interna politiska problem. Trots alla dessa svårigheter har Andinska gemenskapen i över tre decennier lyckats fortsätta sitt arbete i riktning mot ökad integration. Ett av de största hindren för fullbordandet av en inre gemenskapsmarknad och för den allmänna utvecklingen i Andinska gemenskapen är att det saknas en modern kommunikations- och transportinfrastruktur.

3.2.7

Det bör påpekas att länderna inom Andinska gemenskapen inte visat särskilt stort intresse när det gäller att samordna de externa relationerna. Bolivia och Venezuela har närmat sig Mercosur, medan Peru och Colombia har undertecknat frihandelsavtal med USA.

3.2.8

Denna brist på samstämmighet underblåstes den 22 april 2006 då Venezuela meddelade att man tänkte gå ur Andinska gemenskapen. Denna situation och undertecknandet av Nafta-avtalet för frihandel med Nordamerika har skapat en djup politisk kris inom Andinska gemenskapen, som skall diskuteras vid ett extra toppmöte.

3.3   Utmaningar i samband med social sammanhållning

3.3.1

Som tidigare påpekats handlar den Andinska gemenskapen emellertid inte enbart om handelsintegration. Det har alltid funnits större ambitioner att föra in politiska och sociala dimensioner i den andinska integrationsprocessen. Denna önskan avspeglar de senaste årens kamp för demokrati i många länder och behovet av att stärka den andinska befolkningens profil i Latinamerika och internationellt. Det är också ett resultat av den socioekonomiska situationen i Anderna.

3.3.2

Statistiska uppgifter visar en förkrossande bild av den sociala sammanhållningen i Anderna: 50 % av befolkningen – ca 60 miljoner människor – lever under fattigdomsgränsen. De fem länderna i Andinska gemenskapen är bland de länder där skillnaderna i levnadsförhållanden är som störst (enligt Gini-indexet), inte enbart när det gäller inkomst, utan även rörande andra former av marginalisering såsom diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, ras, födelseplats, osv.

3.3.3

I detta sammanhang är det viktigt att betona att informellt arbete, intern och extern migration (som i stor utsträckning påverkar kvinnor) och andra fenomen, såsom marginalisering av ursprungsbefolkningarna som bildar omfattande minoriteter (Ecuador och Peru) eller majoriteter (Bolivia) i regionen är mycket utbredda. Det är också i denna region som större delen av världens kokain produceras, vilket bidrar till att svartekonomin breder ut sig, att stora grupper människor drivs på flykt och att våld och korruption ökar, vilket när det gäller Colombia är ytterligare belastningar som läggs till en mångårig väpnad konflikt.

3.3.4

Mot denna bakgrund kan avreglering av handeln inte vara det enda instrumentet att främja sammanhållningen mellan länderna i Anderna. I den nya strategi som generalsekretariatet för Andinska gemenskapen har drivit på (8) fästs mindre vikt vid avlägsnande av tullar än andra utmaningar såsom förbättrad konkurrenskraft, immaterialrätt, undanröjande av handelshinder, infrastruktur, fri rörlighet för personer, energi, miljö och säkerhet.

3.3.5

En av huvudpunkterna i denna nya strategi som går ut på att använda integration som ett instrument för utveckling och globalisering är social utveckling. Ett av Andinska gemenskapens viktigaste beslut under senare tid har därför varit den integrerade utvecklingsplanen (9) (Plan Integrado de Desarrollo Social – PIDS) som antogs i september 2004 i syfte att komma till rätta med fattigdom, utslagning och sociala skillnader i området. På medellång sikt skulle PIDS kunna fungera som underlag för en övergripande strategi för social sammanhållning. Den öppna samordningsmetod som EU tillämpar på det sociala området är av stort intresse för den Andinska gemenskapen. Även tanken på en socialfond i likhet med EU:s strukturfonder är ett attraktivt alternativ. Det innebär att Andinska gemenskapen är den första region utanför EU som planerar att anta aspekter av den europeiska sociala modellen.

3.3.6

Den sociala dimensionen har visat sig vara ett allt vanligare inslag i politiska utfästelser och beslut av Andinska gemenskapen sedan 1999 (10) och under de senaste fem åren har ett par särskilda initiativ börjat ta form.

3.3.7

I den andinska dialogen på presidentnivå om integration, utveckling och social sammanhållning konstateras att de andinska ekonomierna, som ett led i sina internationaliseringsåtgärder, bör sträva efter produktdiversifiering och allomfattande konkurrenskraft. Denna process som bör omfatta såväl mikroföretag som små och medelstora företag bör vara inriktad på att främja samarbete och gemenskapsåtgärder samt skapa gynnsamma villkor för lokal utveckling och regionalisering via territoriella utvecklingsstrategier.

3.3.8

Andinska gemenskapens generalsekretariat konstaterar att de centrala gemenskapsmålen är globalisering i kombination med integration, utveckling i kombination med konkurrenskraft och social sammanhållning samt social sammanhållning i kombination med stärkt demokratiskt styre. Den pågående sociala agendan täcker alla dessa frågor och är genomförbar under förutsättning att den prioriterar den andinska regionen i förhandlingar om avreglering med tredje land, i synnerhet sådana förhandlingar som riskerar att leda till ökade klyftor i regionen och inom de andinska samhällena (som präglas av marginalisering av vissa samhällsgrupper på grund av etnisk tillhörighet och kön).

4.   Det civila samhällets deltagande i den andinska institutionella ramen

4.1   De andinska arbetsgivarnas och arbetstagarnas rådgivande råd

4.1.1

Trots att den andinska integrationsprocessen har pågått i årtionden var det inte förrän under den senaste etappen i den andinska gemenskapens historia som det civila samhällets deltagande formaliserades genom inrättandet av de andinska arbetsgivarnas och arbetstagarnas rådgivande organ. Innan dess hade arbetsgivare och fackföreningar, som aktörer i den andinska integrationsprocessen, enbart begränsade möjligheter att delta i samråd på regional nivå. De hade visserligen indirekt deltagit i den andinska integrationen via de nationella regeringarna.

4.1.2

De andinska arbetstagarnas rådgivande råd (CCLA) inrättades genom beslut 441 (11) och omfattar fyra delegater från vart och ett av de andinska länderna. Dessa högt uppsatta delegater och deras suppleanter väljs bland ledarna för de representativa fackföreningar som varje land utser. De mest representativa landsorganisationerna och sammanslutningarna i varje land deltar i de andinska arbetstagarnas rådgivande råd. I dag är 16 landsorganisationer representerade från de fem länderna (12).

4.1.3

De andinska arbetsgivarnas rådgivande råd (CCEA), som inrättades genom beslut 442, omfattar arbetsgivarorganisationer verksamma i regionen och består av fyra högt uppsatta delegater som valts bland ledarna för de representativa arbetsgivarorganisationer som varje land utser.

4.1.4

De rådgivande rådens uppgifter fastställdes genom beslut 464 (13). I beslutet fastställs att de kan framföra sina synpunkter till det andinska utrikesministerrådet, Andinska gemenskapens kommission eller generalsekretariat, närvara vid och tala vid möten inom det andinska utrikesministerrådet och Andinska gemenskapens