16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/1

1.1

Fri konkurrens innebär en vinst för alla som samverkar på marknaden, särskilt för konsumenterna. Överträdelser av de lagar som gäller på detta område har emellertid fått stora konsekvenser för konkurrerande företag och reglerna ger möjlighet att utfärda sanktioner i syfte att mildra de ekonomiska effekterna av den bristande konkurrensen mellan företag.

1.2

Tidigare har konsumenterna inte haft några lämpliga rättsliga instrument baserade på konkurrenslagstiftningen för att vidta åtgärder eller protestera mot skador de har lidit på marknaden till följd av förbjuden praxis på konkurrensområdet. Först efter de stora förändringar som har ägt rum på inre marknaden, särskilt avregleringen av sektorer av allmänt ekonomiskt intresse, har en debatt inletts om behovet av instrument som ger konsumenterna möjlighet att delta i konkurrenspolitiken.

1.3

Det första steget i denna riktning var utnämningen av en kontaktperson för konsumentfrågor vid GD Konkurrens som länk mellan generaldirektoratet och konsumentorganisationer i konkurrensärenden där det är viktigt att dessa organisationer kan göra sin röst hörda. I dag, tre år senare, kan man konstatera att kontaktpersonen på grund av begränsade resurser har haft svårt att fullgöra sina uppgifter.

1.4

Samtidigt har det uppstått en verklig begränsning av den fria konkurrensen i de liberaliserade sektorerna, vilket har lett till att konkurrenter utesluts från marknaden och att konsumenternas rättigheter påtagligt begränsas. En av orsakerna till denna negativa utveckling är att de flesta medlemsstater har betraktat avregleringen ur ett nationellt perspektiv och återigen börjat skydda de inhemska företagen. Kommissionen bör ges de medel som krävs för att förhindra denna utveckling.

1.5

EG-fördragets artikel 153.2 ger den rättsliga grund som kommissionen behöver för att införa ett övergripande konsumentskydd inom ramen för gemenskapens politik, i synnerhet konkurrenspolitiken. Detta kan ske genom att man vid tillämpningen av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget tar hänsyn inte bara till de konkurrerande företag som drabbas av överträdelser av konkurrensreglerna utan även till konsumenternas intressen. Även medlemsstaterna bör se till att den nationella lagstiftningen tjänar detta syfte.

1.6

Det bör därför införas rättsmedel som ger konsumenterna skadestånd om förbjuden praxis går ut över deras rättigheter, särskilt när det gäller ekonomiska rättigheter.

1.7

Det behövs också en förstärkning av systemen för information till och samråd med konsumenterna. Om GD Konkurrens bibehåller sin kontaktperson bör denna ges de resurser som krävs för att fullgöra sina uppgifter. GD Hälsa och konsumentskydd måste involvera alla relevanta organisationer i syfte att skapa större genomslag i konkurrensärenden som direkt berör konsumenternas intressen. Vi menar att Europeiska konkurrensnätverket kan anpassa sin verksamhet genom att ge utrymme för de uppgifter och synpunkter som nationella och europeiska konsumentorganisationer önskar lämna i syfte att effektivisera konkurrenspolitiken på marknaderna och få sina ekonomiska rättigheter erkända.

2.1

Fri konkurrens är en grundläggande princip i marknadsekonomin, som bygger på föreställningen att de ekonomiska aktörerna, och generellt alla individer som träder in på marknaden, har valfrihet. De i fördraget fastlagda konkurrensbestämmelserna utgår från att det krävs en jämvikt mellan den fria konkurrensen på marknaden och marknadsaktörernas rättigheter. När avregleringarna var som mest aktuella konstaterade Europeiska kommissionen (1), mot bakgrund av nya ekonomiska förhållanden som inte hade beaktats i konkurrenslagstiftningen, att det måste upprättas en balans mellan företagens och konsumenternas intressen. Kommissionen ville också göra de frivilliga instrumenten mer verkningsfulla och främja dialogen mellan konsumenter och företag i syfte att öka konsumenternas förtroende för marknaden, eftersom konkurrens i sig inte kan leda till detta.

2.2

Dagens situation innehåller några nya inslag, som har beskrivits i kommissionens rapport om konkurrenspolitiken 2004 (2) och i kommissionsledamot Neelie Kroes anförande (3). I båda fallen framhöll man att insatserna måste koncentreras till de sektorer som i enlighet med Lissabonagendan är av avgörande betydelse för inre marknaden och för konkurrenskraften. Man måste emellertid särskilt beakta konsumenternas intressen och i synnerhet kartellers och monopols effekter på deras rättigheter. Denna ståndpunkt kan ses som ett första steg i riktning mot att integrera konsumentskyddet i åtgärder för att reglera marknaden utifrån ett efterfrågeperspektiv och inte enbart utifrån ett utbudsperspektiv, vilket hittills har varit fallet.

2.3

Det skall noteras att konkurrenspolitiken utformas av EU i samarbete med medlemsstaterna, inte bara för att den gäller inre marknaden och följaktligen gränsöverskridande transaktioner, utan också för att dess syfte är att harmonisera de nationella reglerna så att protektionistiska politiska åtgärder inte genomförs i avsikt att gynna hemmamarknaden och diskriminera konkurrenter. Här spelar alltså EU-institutionerna och särskilt kommissionen en central roll. Kommissionen har inte bara ansvaret för utarbetandet av konkurrensreglerande lagförslag utan också för tillsynen av företagssammanslagningar och statligt stöd, där allmänintresset har företräde framför de enskilda staternas särintresse.

2.4

Avregleringen av sektorer av allmänt intresse och regleringen av de finansiella tjänsterna har lett till försök att upprätta en koppling mellan konkurrenspolitiken och annan politik som utformas av kommissionen, särskilt konsumentpolitiken. I den senaste rapporten om konkurrenspolitiken från 2004 sägs att ett skäl till en strikt tillämpning av denna politik är att öka konsumenternas intresse och förtroende för inre marknaden.

2.5

En analys av de olika bestämmelser som den europeiska konkurrenspolitiken kommer till uttryck i visar dock att denna principförklaring i praktiken enbart efterlevs i liten utsträckning. Situationen är faktiskt densamma nu som den var tidigare. Under den europeiska konkurrensdagen 2003 (4) tillkännagavs att en ”kontaktperson för konsumentfrågor” skulle utnämnas inom GD Konkurrens med befogenhet att agera på alla de områden som omfattas av denna politik, i syfte att tillvarata konsumenternas intressen. Dessutom publiceras informationsbroschyrer (5) i syfte att vägleda och informera konsumenterna om konkurrenspolitikens innehåll och om hur den kan komma att påverka deras intressen.

2.6

Kontaktpersonens främsta uppgifter är att (6)

2.7

Denna inriktning av konkurrenspolitiken mot att även beakta konsumenternas intressen måste vara övergripande och leda till att den strikta befogenhetsfördelningen mellan GD Konkurrens och GD Hälsa och konsumentskydd upphör. För detta krävs en fortlöpande samordning av olika politikområden, inte bara på EU-nivå utan även mellan EU-politiken och den nationella politiken, i syfte att skapa fri konkurrens på marknaden till gagn för båda näringsliv och konsumenterna.

3.1

Det kan konstateras att konkurrenspolitiken på senare tid har genomgått en omfattande förändring, inte bara på grund av globaliseringen utan även för att liberaliseringen av tjänstesektorn måste vara förenlig med andra mål av allmänt intresse, t.ex. att säkerställa ett brett och tryggat utbud. Konkurrenspolitiken har en viktig roll i genomförandet av de konkurrensmål som anges i Lissabonstrategin. Dessa är fokuserade på en välfungerande marknadsekonomi och framför allt på företagssammanslagningar, som är avgörande för att den europeiska ekonomin skall klara sig väl i förhållande till våra internationella konkurrenter, utan att det går ut över de europeiska konkurrenterna och särskilt konsumenternas rättigheter.

3.2

För att klarlägga de delar av konkurrenspolitiken som påverkar konsumenterna krävs en översyn av de avsnitt som reglerar denna, dvs. de relevanta artiklarna i fördraget och deras tillämpningsföreskrifter. Några av dessa har ändrats på senare tid, medan andra snart kommer att antas.

3.3.1

Avtal mellan företag är ett led i relationerna på marknaden och bidrar till att denna kan fungera som den skall. Dessa avtal sluts dock inte alltid i konkurrenssyfte. Tvärtom gäller ofta motsatsen. Redan när inre marknaden inrättades diskuterades om sådana avtal borde förbjudas, om de syftade till att förhindra, begränsa eller snedvrida den fria konkurrensen. Det samma gäller företagssammanslutningar, som oftast har formen av karteller, dvs. grupper av företag utan någon uppenbar inbördes samordning. Om deras verksamhet begränsar eller förhindrar den fria konkurrensen, omfattas den av förbudet.

3.3.2

Den rättsliga grunden till avtal och beslut mellan företag är av kontraktsrättslig art och medför förpliktelser för parterna. I båda fallen är de giltiga endast om de uppfyller relevanta rättsbestämmelser. Det problem som behandlas här är dessa avtals konsekvenser för tredje part, i synnerhet när det gäller de regler som styr konkurrensen på marknaden.

3.3.3

Lagens syfte är kort sagt att förbjuda resultatet, nämligen begränsningen av konkurrensen, men bestämmelsen går längre än så, eftersom alla avtal och beslut kan ogiltigförklaras, med alla de praktiska konsekvenser som detta får för ersättning av de skador som drabbar konkurrenter och ekonomin generellt genom snedvridningen av marknaden.

3.3.4

De mycket komplicerade situationer på de nationella marknaderna och på EU:s inre marknad som fördragets artikel 81 har tillämpats på, har föranlett kommissionen att utarbeta ett så kallat moderniseringspaket (8), som gör det möjligt att anpassa fördragets bestämmelser till domstolarnas rättspraxis och till de många situationer som har uppstått vid tillämpningen av dessa bestämmelser.

3.3.5

Reglerna om gruppundantag har också uppdaterats (9). Denna förordning innehåller nya regler för undantag i överensstämmelse med marknadens aktuella behov, särskilt för avtal om tekniköverföring. Behovet av tydliga bestämmelser som gör det lättare för företag att ingå avtal utan att bryta mot förbudet, gör det nödvändigt att fastlägga ramar för samarbetet mellan dem, och framför allt att säkerställa att dessa undantag aldrig går ut över konsumenterna.

3.4.1

I fördragets artikel 82 anges att ”ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna” är förbjudet. Denna bestämmelse innebär inte att dominerande ställning inte får förekomma (tendensen har snarare varit att främja företagssammanslagningar, så att europeiska företag kan konkurrera med företag i övriga delar av världen) utan syftar i stället till att förhindra att den dominerande position som ett företag har uppnått gör det möjligt för detta att påtvinga konkurrenterna sina egna villkor och därigenom undanröja konkurrensen. I denna artikel är det inte fråga om hur den dominerande ställningen har uppstått, till skillnad från artikel 81, som behandlar bakgrunden till avtalen eller besluten i syfte att kunna förklara dem ogiltiga.

3.4.2

Den dominerande ställningen får andra konsekvenser än samordnade förfaranden eftersom den inte förefaller påverka konkurrensen, som redan kan vara begränsad på grund av att det inte finns konkurrenter eller för att dessa spelar en obetydlig roll på marknaden. Det anges emellertid att ingripanden till förmån för konsumenterna krävs om de lider skada till följd av villkor som ställs upp av det berörda dominerande företaget (10).

3.4.3

Kommissionen har därför vidtagit åtgärder i de viktigaste sektorerna, där företagen till följd av att sektorerna först nyligen liberaliserats har haft en dominerande ställning i de flesta EU-länder, t.ex. inom telekommunikationssektorn (11), eller i sektorer där de dominerande företagen tack vare viktig teknisk innovation inte har mött någon effektiv konkurrens, som t.ex. Microsoft (12). I båda dessa fall förelåg missbruk av dominerande ställning. I första fallet var det fråga om illegal prissättning vid leverans av telekommunikationstjänster (13). Avgörandet var viktigt också därför att det rörde sig om en statligt reglerad ekonomisk sektor. Kommissionen menade alltså att dess ingripande krävdes även om priserna reglerades sektorsvis.

3.4.4

I det andra fallet var frågan mer komplicerad, eftersom Microsoft är ett nordamerikanskt företag med i det närmaste totalt monopol när det gäller användningen av företagets datasystem. Kommissionen beslutade dock att brott mot artikel 82 hade ägt rum, eftersom Microsoft hade missbrukat sin dominerande ställning på marknaden för operativsystem för datorer genom att vägra lämna information om kompatibilitet och framför allt genom att inte tillåta separat försäljning av Windows Media Player och Windows. Kommissionen utdelade inte bara stora böter för en mycket grov överträdelse, utan krävde också att Microsoft skulle vidta en rad åtgärder för att lämna information om sina operativsystem och tillåta separat försäljning av enskilda komponenter i Windowspaketet.

3.5.1

I EG-fördraget infördes inte någon särskild artikel för reglering av företagssammanslagningar, ursprungligen eftersom sådana transaktioner var mycket ovanliga och senare för att medlemsstaternas myndigheter stödde företagssammanslagningar i syfte att göra de nationella företagen mer konkurrenskraftiga. Om dessa sammanslagningar ledde till en dominerande ställning tillämpades emellertid både artikel 81 och artikel 82, dock med ett förbehåll: kontroll av sammanslagningarna gjordes inte i förväg, utan endast om missbruk av dominerande ställning kunde konstateras.

3.5.2

För att fylla detta tomrum och möjliggöra effektiv kontroll har rådet på basis av artiklarna 83 och 308 i EG-fördraget, varigenom gemenskapen kan ge sig de kompletterande befogenheter som krävs för att nå sina mål (i detta fall fri konkurrens), antagit olika förordningar, senast den gällande förordningen 139/2004 (14), som ändrade och förbättrade förordning EG/1310/97 (15) och framför allt inkorporerade den rättspraxis som följde av domen i målet Gencor mot kommissionen (16).

3.5.3

Den nya förordningen ändrar också olika befogenhetsaspekter, genom att hänvisa ärenden som av kommissionen eller minst tre medlemsstater anses vara nationella ärenden till de nationella konkurrensmyndigheterna, så att EU:s konkurrensmyndigheter avlastas. EESK menar dock att ett ärende bör kunna hänvisas till nationell behandling endast om det inte påverkar en avsevärd del av inre marknaden, eftersom det då blir lättare att förhindra en begränsning av konkurrensen och skydda de berörda parterna, särskilt konsumenterna.

3.5.4

Ändringarna av de innehållsliga aspekterna innebär att de kvantitativa gränsvärdena i artikel 1 och de begreppsmässiga aspekterna i artikel 2 definieras tydligare, varigenom det klargörs i vilka situationer en dominerande ställning kan konstateras och särskilt i vilka fall konkurrensen märkbart begränsas.

3.5.5

En annan minst lika viktig aspekt som är föremål för ändring är förfarandeaspekten. Denna – betydande – ändring innebär en förlängning av tidsfristerna för att hänskjuta ärenden till medlemsstaterna, vilket ger de berörda parterna bättre möjlighet att vidta effektiva åtgärder, samtidigt som den nationella lagstiftningen respekteras. Samma sak gäller de ansökande parternas tidsfrist, som här kan anses vara alltför strikt – 15 arbetsdagar i början av förfarandet – eftersom parterna inte ges möjlighet att sätta sig in i de handlingar som kommissionen har erhållit i samband med fallet. Under alla omständigheter skall det understrykas att det inte finns någon bestämmelse i hela förfarandet som ger konsumenterna möjlighet att vidta åtgärder. Tvärtom har bestämmelsen om att man vid utvärderingen av företagssammanslagningar skall beakta arbetstagarnas intressen och sysselsättningen försvunnit ur texten.

3.6.1

I både artikel 81 och artikel 82 i EG-fördraget räknas på ett allmänt sätt upp vad som betraktas som förbjudna metoder, i den första artikeln metoder som rör samordnade förfaranden och i den andra metoder som rör missbruk av dominerande ställning. Det skall direkt understrykas att det inte handlar om uttömmande förteckningar utan om exempel på vanligt förekommande metoder och att det kan förekomma andra metoder med samma effekter och som därmed också kan vara förbjudna.

3.6.2

De olika typer av metoder som räknas upp är mycket snarlika i de båda artiklarna:

3.6.3

Samtliga metoder kan delas in i två grupper, beroende på utgångsläget:

3.6.4

En av de vanligaste formerna är prissättning i vid mening såsom rabatter, vinstmarginaler, betalningsvillkor och prisnedsättning. Till denna grupp hör också metoder som avsaknad av kostnadsförslag, avvikelser från prislistan och försäljning till priser som avviker från de angivna. I samtliga dessa fall påverkas konsumenterna, som trots de särskilda regler som skyddar deras rättigheter befinner sig i underläge gentemot de företag som har en dominerande ställning på marknaden och som ofta är ensam aktör på denna marknad.

3.7.1.1

De senaste åren har det skett en långtgående liberalisering av Europas energisektor (el och gas), som nyligen ingick i den offentliga sektorn och därmed var underkastad kontroll av distributionsvillkor och priser. Kommissionen hade angett att marknaden skulle vara fri för alla utländska kunder före juli 2004 och för alla nationella kunder inom gemenskapen från och med 2007. Den första målsättningen har inte helt uppfyllts och i dagens läge är en total liberalisering av den nationella konsumtionen i praktiken inte genomförbar.

3.7.1.2

Situationen är komplicerad, och effektiviteten i de privatiserade näten, särskilt inom elsektorn, är låg eftersom företagen investerar lite i underhållet av näten, vilket leder till stora problem för konsumenterna och frekventa elavbrott.

3.7.1.3

Den aktuella elförordningen (17), som syftar till att främja gränsöverskridande elhandel, kan emellertid bidra till att öka konkurrensen på den inre marknaden genom införande av en kompensationsmekanism för dem som är ansvariga för överföringssystem och genom icke diskriminerande och tydliga avgifter som inte är avståndsrelaterade.

3.7.1.4

Kommissionen har därefter tillsatt en arbetsgrupp för energifrågor inom Europeiska konkurrensnätverket med uppgift att utarbeta en överenskommelse om tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler på energimarknaden.

3.7.2.1

Telekommunikationssektorn genomgick en lagstiftningsreform 2002 (18), huvudsakligen för att modernisera regelverket om elektroniska kommunikationer och anpassa utnyttjandet av näten till den nya tekniken. Medlemsstaternas anpassning har gett varierande resultat. Den 9:e rapporten (19) om genomförandet av EU:s regelverk på området för elektronisk kommunikation fokuserade mycket riktigt på införlivandet av dessa regler i medlemsstaternas lagstiftning och på de nationella regleringsmyndigheternas uppgifter.

3.7.2.2

I rapporten noteras att antalet operatörer har varit stabilt, även om flera operatörer har gått tillbaka till att fokusera på sina hemmamarknader. Konkurrenstrycket har dessutom förflyttats från de internationella marknaderna för fjärr- och utlandssamtal till segmentet lokalsamtal, där de traditionella operatörerna har förlorat marknadsandelar. Detta har lett till lägre samtalskostnader för konsumenterna, men också till att operatörerna i vissa fall har missbrukat sin ursprungliga ställning vid tecknandet av nya kontrakt.

3.7.2.3

Övervakningen av konkurrensläget på telekom-marknaden gör det i viss mån möjligt att kontrollera operatörer med dominerande ställning och pålägga dem särskilda förpliktelser som kan förhindra att konsumenterna påtvingas oskäliga villkor och priser. Under alla omständigheter har kommissionen gjort en ingående uppföljning av direktiv 2002/77/EG i samtliga medlemsstater (20) för att korrigera eventuella brister inte bara när det gäller konkurrens utan också konsumenternas intressen.

3.7.3.1.1

Kommissionen inledde 2003 en dialog med den civila luftfartssektorn med målet att komma fram till en gemensam ståndpunkt om tillämpningen av konkurrenspolitiken i samband med allianser och fusioner inom sektorn. Samma år stod det klart att förordning (EG) 1/2003 måste ändras för att utöka flygtransporterna mellan EU och tredje land i avsikt att skapa en ”öppen himmel” och göra det möjligt att ingripa vid allianser mellan europeiska företag och företag från tredje land, framför allt från USA. Under denna period granskade kommissionen flera avtal mellan företag och bedömde att några var oförenliga med konkurrensbestämmelserna (21) och att andra kräver ändringar av innehåll och löptid.

3.7.3.1.2

Under samma period har man också antagit förordningen om passagerarnas rättigheter (22).

3.7.3.2.1

Genom förordning 1/2003 ges de nationella konkurrensmyndigheterna rätt att tillämpa konkurrensskyddsbestämmelserna inom järnvägssektorn. Gemenskapens och medlemsstaternas myndigheter skall i samarbete med GD Transport och energi definiera frågor av gemensamt intresse med hänsyn till liberaliseringen av sektorn.

3.7.3.2.2

Det första paketet med direktiv för liberalisering av järnvägssektorn syftade till att skapa fri rörlighet för gränsöverskridande godstransporter och införa en referensram för tillträde till såväl gods- och passagerartrafik genom att fastställa linjer, tariffer osv.

3.7.3.2.3

Det andra paketet innebar också liberalisering av de nationella godstransportmarknaderna och av de nationella och internationella passagerarmarknaderna.

3.7.3.2.4

Det övergripande målet är att komma fram till en samsyn på tillämpningen av konkurrensrätten inom järnvägssektorn och på så sätt undvika att nationella myndigheter och kommissionen fattar oförenliga beslut.

3.7.3.3.1

Sjöfartssektorn är en av de sektorer som har flest gruppundantag, särskilt för linjekonferenser och konsortier, vilka omfattas av förordning (EG) 823/2000, som är under översyn (23). Undantagen gäller artikel 81.3 i EG-fördraget och gör det möjligt för konsortier och linjekonferenser att överskrida de gränser som anges i förordningen under förutsättning att de efter anmälan till kommissionen och invändningsförfarandet får tillstånd till det.

3.7.3.3.2

I praktiken har några konsortier utnyttjat denna möjlighet till att använda metoder som inte omfattas av undantaget. Det gäller till exempel prissättning, vilket fick kommissionen att ingripa för att begränsa avtalens innehåll (24). Förstainstansrätten (25) har fattat ett liknande beslut om ett avtal som ingåtts mellan rederier om att inte lämna rabatter till sina kunder på tariffer för offentliggjorda avgifter och tilläggsavgifter.

3.8.1

Eftersom förfarandena för en liberalisering av de ovannämnda sektorerna har genomförts på nationell nivå har den fått en negativ effektiv sett ur den inre marknadens perspektiv. Bildandet av oligopol har berövat konsumenterna en effektiv konkurrens som skulle kunna leda till lägre priser och öka konkurrensen mellan företagen. Kommissionen bör dessutom undersöka vilka effekter koncentrationerna har fått i de liberaliserade sektorerna, i synnerhet för konsumenterna.

3.8.2

Generellt sett har bristen på insyn, höga och oskäliga tariffer för företag och enskilda konsumenter samt vertikala företagssammanslutningar fått till följd att det inte har skapats någon verklig konkurrens på de liberaliserade marknaderna. Tvärtom har konsumenternas avtalsvillkor i många fall stridit mot bestämmelserna om standardavtal.

3.8.3

Problemet består i de instrument som konsumenterna förfogar över för att hävda sina rättigheter gentemot dessa företag, främst genom att vidta rättsliga åtgärder i enlighet med konkurrensrätten, särskilt artiklarna 81 och 82 i fördraget. Det stora flertalet klagomål som har behandlats av konkurrensmyndigheterna, det vill säga kommissionen och de nationella myndigheterna, har lämnats in av företag, och EG-domstolen har än så länge inte fattat beslut om ett enda klagomål från en privatperson.

3.8.4

Kommissionen grönbok om ”Skadeståndstalan vid brott mot EG:s antitrustregler” (26) måste leda till införandet av ett instrument för konsumenterna, vilket EESK kommer att yttra sig om senare.

4.1

Konsumenterna har givetvis en särskild lagstiftning som reglerar deras rättigheter och skyldigheter (27). I EG-fördragets artikel 153.2 anges att ”konsumentskyddskraven skall beaktas när gemenskapens övriga politik och verksamhet utformas och genomförs”. Konsumentpolitiken har således en övergripande karaktär och skall därför övervägas vid alla åtgärder som påverkar konsumenterna. I konkurrenspolitikens fall råder det ingen tvekan om att konsumenterna är en del av den marknad som denna politik omfattar och utgör efterfrågesidan på denna marknad.

4.1.1

I följande avsnitt uppmärksammar vi vilka konsumenträttigheter som berörs av konkurrenspolitiken och på vilket sätt, särskilt när det gäller bristande efterlevnad av dessa normer på den inre marknaden. Konsumenterna måste också betraktas som berörd part i denna politik för att kommissionen skall kunna ta hänsyn till deras rättigheter när den ingriper i konkreta fall och fastställer reglerna på marknaden.

4.2.1

Begreppet ”konsumenternas ekonomiska rättigheter” innebär att konsumenterna eller användarna inte får lida någon ekonomisk skada som hindrar dem från att använda och åtnjuta de varor och tjänster som de har förvärvat enligt de villkor som överenskommits med ett företag. Den grundprincip som reglerar hela detta område är god tro och rimlig jämvikt mellan parterna, vilket betyder att alla åtgärder eller klausuler som strider mot denna princip kan betraktas som oskäliga eller i strid med konsumentens intresse.

4.2.2

Förhållandet mellan konkurrenspolitiken och konsumentens fria val har varit ett av huvudmålen i gemenskapens lagstiftning. Det erkänns i den tidigare artikel 85.3 och den nuvarande artikel 81 i EG-fördraget, där det anges att avtal eller grupper av avtal mellan företag bara är tillåtna om de gynnar konsumenterna, trots att de minskar konkurrensen. Ett typiskt exempel är uppdelning av geografiska områden mellan konkurrenter för att täcka hela marknaden, trots att vissa områden inte är lönsamma.

4.2.3

Ur konsumentskyddssynpunkt sker övervakningen av marknaden genom att man kontrollerar om det förekommer horisontella avtal, t.ex. frivilliga avtal, priskarteller, inköpscentraler, uppdelning av marknaden, och vertikala avtal som reglerar förbindelserna mellan producenter, importörer osv. Man kontrollerar också om det förekommer missbruk av dominerande ställning genom metoder som försvårar för eller förhindrar konkurrenter från att få tillträde till marknaden, för höga eller låga priser, prissättning som utestänger konkurrenter eller förmånsbehandling av vissa kunder framför andra.

4.2.4

Kommissionen redogör varje år i en rapport för ett stort antal beslut om såväl samordnade förfaranden som missbruk av dominerande ställning och för några av EG-domstolens domar, som i många fall innebär en nytolkning av lagen eller att det krävs en lagändring.

4.2.5

Under de senaste åren har kommissionen behandlat allt färre ärenden, mycket därför att de nationella konkurrensmyndigheterna har agerat med kraft på de nationella marknaderna men framför allt därför att anmälningssystemet har avskaffats. GD Konkurrens har genom formella beslut avgjort 24 ärenden, vilket är mycket få beslut om man jämför med kontroll av koncentrationer, som resulterat i ett stort antal formella beslut (231) (28) utifrån förfarandet i den ändrade förordningen. I fortsättningen kommer antalet beslut att bli färre i och med att de nationella myndigheterna får behörighet i de flesta av dessa fall.

4.2.6

Bland de ärenden som behandlades var det flera som direkt påverkade konsumenterna eller var av särskilt intresse för dem. De enskilda besluten berörde sektorer som mobiltelefoni, radio- och tv-sändningar och luftfart (29), medan de sektorspecifika initiativen omfattade transportsektorn, fria yrken, motorfordon och media (30). I samtliga fall uppmärksammades missförhållanden vid prissättning, som omfattas av artikel 82, eftersom man använt oskäliga priser som utestänger konkurrenter vid försäljning av varor och tjänster (31).

4.3.1

En ändamålsenlig konsumentpolitik måste bygga på att konsumenterna är delaktiga i de politikområden som berör dem, och de måste därför kunna påverka all politik som de hittills varit utestängda från. Redan i strategin för konsumentpolitik 2002–2006 (32) fastställdes målet att konsumentorganisationerna skulle kunna delta i EU:s politik. Ett år senare tillsattes en kontaktperson med ansvar för konsumentförbindelser inom GD Konkurrens.

4.3.2

Konsumentorganisationerna har ett forum – konsumentkommittén – där de kan bidra till den egentliga konsumentpolitiken, men det saknas tillräckliga möjligheter att delta på andra politikområden. Konsumentorganisationernas utmaning är i dag att skapa möjligheten och förmågan att under hela beslutsprocessen bidra till olika EU-initiativ. Det krävs minimikrav som gör det möjligt för konsumenterna att delta i rådgivande organ, vilket redan sker inom jordbrukssektorn, och framför allt i de nya rådgivande organ som har inrättats på vissa områden, till exempel transporter, energi och telekommunikationer, eller i andra nya organ som inrättas.

4.3.3

På det område som behandlas här finns det ingen formell kanal för konsumenternas deltagande. Man samråder inte ens med dem om ämnen som enligt fördraget är i deras intresse, däribland om samordnade förfaranden i artikel 81.3 och missbruk som begränsar produktion, marknader eller teknisk utveckling till nackdel för konsumenterna i artikel 82b. Därför är det såväl GD Konkurrens som konsumentorganisationernas uppgift att utifrån en gemensam utgångspunkt utforma mekanismer för deltagande och samråd i frågor med betydelse för den inre marknaden, vilket också påpekades i vitboken om styrelseformerna i EU (33).

4.3.4

GD Hälsa och konsumentskydd bör också ta sitt ansvar genom den permanenta rådgivande gruppen, som skulle kunna behandla konkurrensfrågor som får återverkningar på konsumenternas rättigheter.

4.3.5

Konsumenternas rätt till information om konkurrensfrågor har stärkts genom tillsättningen av den kontaktperson som står i förbindelse med konsumenterna. De europeiska konsumentorganisationerna hålls fortlöpande informerade och de nationella organisationerna och enskilda konsumenterna har tillgång till en webbplats (34) som även innehåller ett standardformulär för klagomål (35) mot företag som har förorsakat dem skada genom konkurrenssnedvridande metoder.

5.1.1

Konsumentorganisationerna omfattas av nationella lagar som uppställer ett antal minimikrav för att en organisation skall erkännas officiellt och vara legitim. Godkända organisationer har därmed rätt att försvara konsumenternas rättigheter om de skulle kränkas på grund av förbjudna affärsmetoder.

5.1.2

På europeisk nivå är alla fullt erkända och legitima organisationer registrerade av GD Hälsa och konsumentskydd. Det är dessa organisationer som får information och inbjuds till samråd samtidigt som de engageras i alla frågor som hittills har betraktats som deras ansvarsområde.

5.1.3

Det kan uppstå problem vid utövandet av denna något begränsade legitima funktion i samband med konkurrensfrågor eftersom det brukar handla om kränkning av konkreta konsumenträttigheter som är begränsade till vissa territorier och ämnen. Det behövs en bred diskussion om legitimitetsbegreppet innan beslut fattas på detta område.

5.2.1

Genom förordning (EG) 1/2003 (36) och det så kallade moderniseringspaketet inrättades samarbetsformerna mellan kommissionen och konkurrensmyndigheterna i Europeiska konkurrensnätverket (ECN) (37). Nätverket inledde sin verksamhet 2003 genom en arbetsgrupp som studerade de mest allmänna frågorna, däribland nätverkets funktionssätt och kommunikationen mellan nätverksdeltagarna. I dag är nätverket i full verksamhet och består av 14 undergrupper som behandlar olika sektorsproblem (38).

5.2.2

Genom förordning 1/2003 ges nätverket resurser för ömsesidigt stöd och rätt att agera i enlighet med den behöriga myndighetens instruktioner samt, mer allmänt, att samla in alla uppgifter som krävs för att lösa olika ärenden. Nätverket har också till uppgift att utföra inspektioner som begärs av de nationella myndigheterna, och resultatet meddelas därefter enligt det fastställda förfarandet för att alla berörda parter skall ha tillgång till det.

5.2.3

Europeiska konkurrensnätverket har en mycket viktig roll inom programmet för förmånlig behandling, eftersom medlemsstaterna har undertecknat en förklaring där de förbinder sig att respektera de regler som fastställs i ovannämnda meddelande. Nätverket fungerar på så sätt som ett praktiskt instrument för de nationella domstolar som är kompetenta i konkurrensmål, samtidigt som domstolarna har till uppgift att hålla sig à jour med EG-domstolens rättspraxis (39).

5.2.4

Kommunikationen mellan nätverket, konkurrensmyndigheterna och domstolarna gör det möjligt att få kännedom om klagomål i fråga om avtal och missbruk av dominerande ställning samt om tillämpligt förfarande. På så sätt kan man snabbare fatta beslut än tidigare om vilken myndighet som skall utreda ärendet.

5.2.5

Europeiska konkurrensnätverkets verksamhet bidrar också till att upptäcka överträdelser, och denna närmast förebyggande roll minskar de negativa konsekvenserna för konkurrenterna och konsumenterna. En annan viktig uppgift är nätverkets roll vid begäran om undantag, där kräver att man bedömer om undantaget gynnar konsumenterna och om avtalet bör innehålla ett omnämnande av de konkreta vinster som kan förväntas för konsumenterna.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/10

1.1

Kommissionens meddelande syftar till att presentera en gemensam strategi  (1) för forskning och innovation inom ramen för genomförandet av Lissabonprogrammet som fastställdes vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000, enligt vilket unionen senast 2010 skall bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Rådet ställde sig bakom kommissionens förslag i meddelandet ”Mot ett europeiskt forskningsområde” (2).

1.2

Vid sitt möte i Barcelona 2002 fastställde Europeiska rådet i en resolution målet att FoU-investeringarna i Europa skall uppgå till 3 % av BNP senast år 2010 samt att de privata investeringarna skall uppgå till 2/3. Vid sitt möte i Bryssel i mars 2003 efterlyste Europeiska rådet konkreta åtgärder.

1.3

I kommissionens meddelande ”Investering i forskning: en handlingsplan för Europa” av den 30 april 2003 fastställs de åtgärder som krävs på nationell och europeisk nivå i enlighet med ett första meddelande från september 2002, ”Mer forskning för Europa: mot 3 % av BNP” (3). De första officiella siffrorna avseende forskning och utveckling visar att FoU-intensiteten 2003 nästan låg helt stilla på 1,93 % av BNP i EU-25. Endast Finland och Sverige hade uppfyllt målsättningarna.

1.4

Europeiska rådet återlanserade (4) Lissabonstrategin i mars 2005. Den gemensamma politiska viljan bekräftades på nytt i oktober 2005 i Hampton Court vid det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer som ett svar på det starka behovet av ökad konkurrenskraft på den globala marknaden.

1.5

Kommissionens första initiativ efter återlanseringen av Lissabonstrategin rörde ett europeiskt informationssamhälle senast 2010 (i2010) (5) där kommissionen uppmanade medlemsstaterna att fastställa nationella prioriteringar för informationssamhället i nationella reformprogram som skulle läggas fram senast i mitten av oktober 2005 för att kunna bidra till de mål som fastställts i meddelandet om i2010.

1.6

Motiveringen till de alternativ och åtgärder som föreslogs hade sitt ursprung i både inre och yttre faktorer: Dels hård global konkurrens, dels stelhet och fragmentering på de nationella marknaderna som innebar ett behov av att skapa ett gemensamt europeiskt område och att öka högkvalificerade arbetstagares rörlighet. Kommissionen konstaterar att dess befogenheter på området är begränsade, men strävar efter en roll som ”katalysator”.

1.7

Kommissionen vill i meddelandet stärka banden mellan forskning och innovation genom en forskningspolitik som är inriktad på att få fram nya kunskaper och deras tillämpningar samt en forskningsstruktur och en innovationspolitik som fokuserar på att omvandla kunskap till ekonomiskt mervärde och kommersiella framgångar. Inom ramen för arbetet för bättre lagstiftning skall alla åtgärder som kan påverka konkurrenskraften underställas en konsekvensanalys.

1.8

I utvärderingen som åtföljer meddelandet diskuteras tre politiska alternativ varav det sista väljs (6):

1.9

Den handlingsplan som föreslås i meddelandet innehåller fyra delar:

1.10

19 åtgärder föreslås inom tre huvudområden: offentlig politik och lagstiftning, finans och beskattning (7) samt de privata aktörernas roll (8).

1.11

Detta meddelande ligger visserligen i linje med föregående meddelande från 2003, men kommissionen har lagt till förslaget om att de nationella reformprogrammen skall innehålla kraftfulla insatser för forskning och utveckling. De nationella reformprogrammen kommer att stödjas av gemenskapsfinansiering inriktad på verksamhet av europeiskt intresse, stöd för utvecklingen av samordnad politik och förbättrade plattformar för ömsesidigt lärande på alla områden där samarbete över gränserna ger ett stort mervärde. FoU-satsningarna har en särskild ställning i stabilitetspakten: utgifter på detta område tillåts överskrida 3 % av underskottet.

1.12

EESK har också beslutat beakta Esko Aho-rapporten, som visserligen inte omfattas av detta samråd, eftersom kommissionen i punkt 3.1 (”Investera mer i kunskap och innovation”) i sitt meddelande till Europeiska rådet inför vårtoppmötet 2006 inte hänvisar till KOM(2005) 488 slutlig, utan till Esko Aho-rapporten. EESK beklagar att denna rapport inte har varit föremål för föregående samråd och utvärdering, men kommer hädanefter att inkludera den i diskussionen.

1.13

I oktober 2005 utsågs i Hampton Court en grupp på fyra personer med Esko Aho som sammankallande. I rapporten, som kommissionen fick i januari 2006 och som skall läggas fram för Europeiska rådets vårtoppmöte 2006, presenteras rekommendationer för att påskynda genomförandet av initiativ som tagits på europeisk och nationell nivå för forskning och innovation. Denna rapport har föreliggande meddelande som utgångspunkt, men föreslår ytterligare integrering (alternativ 2, SEK(2005) 1289). Rapporten lades fram för rådet (konkurrenskraft) samt vid Europeiska rådets möte i Bryssel i mars 2006. Europeiska rådet noterade betydelsen av Aho-rapporten och uppmanade kommissionen att utvärdera denna till i september 2006 (9).

2.1

EESK välkomnar kommissionens meddelande vars utgångspunkt är partnerskapet för tillväxt och sysselsättning, som syftar till att täcka hela spektrumet i fråga om forskning och innovation, inbegripet icke-teknisk innovation. I meddelandet skisseras åtgärder som skulle gå utöver Barcelonamålet (10) på 3 %, och gemenskapens åtaganden beskrivs i allmänna termer. Mer i detalj redovisas befintliga och kommande åtgärder till stöd för forskning och innovation (11).

2.2

Precis som det står i meddelandet ökar den globala konkurrensen om investeringar i forskning och innovation, även i tillväxtländer som Kina, Indien och Brasilien. ”Klyftan mellan Europeiska unionen och USA när det gäller forskningsinvesteringar ligger redan på över 120 miljarder euro/år och den växer snabbt (12)”. För Europas del är konkurrensen så hård att ingen medlemsstat kan lyckas på egen hand. Gränsöverskridande samverkanseffekter är det enda sättet att främja forskning och innovation och att omvandla dessa i tillväxt och sysselsättning. Dessutom behövs forskning och innovation för att göra EU:s ekonomi mer hållbar, hitta lösningar för ekonomisk tillväxt och främja social utveckling och miljöskydd.

2.3

Med handlingsplanen har en majoritet av medlemsstaterna börjat införa nationella åtgärder för att stimulera FoU inom den privata sektorn med målsättningar som innebär att forskningsinvesteringarna skulle uppgå till 2,6 % av BNP år 2010. Det skattemässiga incitamentet har här särskild betydelse (13). Trots det tycks emellertid forskningsintensiteten inom EU mer eller mindre ha stagnerat, också inom den privata sektorn. Situationen är oroväckande.

2.4

Motiveringen till åtgärderna öppnar diskussionen om jämförelserna mellan produktiviteten i EU-länderna och övriga länder.

2.4.1

För det första finns det flera olika definitioner av vad produktivitet är (mängd av producerade varor och tjänster per enhet av produktionsfaktorerna). Det mått som oftast används tar hänsyn till en enda faktor – arbetskraften – med produktionen per timme och person inom industrisektorn som indikator. Dessa uppgifter är lätta att få fram men mäter inte allt, och kapitalet tas inte med i produktionsprocessen.

2.4.2

För det andra bör man inte dra några generella slutsatser vid en jämförelse mellan Europa och USA, utan i stället urskilja viktiga skillnader per sektor och stat, även inom ett land som USA. Det finns konkurrenskraftiga sektorer och länder inom EU med kraftig produktivitetsökning. Ser man till hela EU menar O'Mahony och van Ark (2003) att beräkningen av kostnaden per arbetsenhet inom tillverkningsindustrin tyder på att Europeiska unionen inte är konkurrenskraftig i förhållande till USA inom högteknologisektorerna, men däremot på andra områden. Emellertid är det de låga lönerna i tredjeländer – inte USA – som utgör den främsta konkurrenten inom den traditionella industrin, vilket innebär svåra påtryckningar på EU. Dosi, Llerena och Labini (2005) ställer sig mer kritiska och anser inte att frågan som rör behovet av en europeisk industripolitik bör beläggas med tabu.

2.4.3

För det tredje vore total faktorproduktivitet eller total factor productivity (TFP) det bästa måttet, med en justering av BNP:n till följd av skillnaderna i input (Calderon, 2001). På så vis skulle man även kunna göra en bättre jämförelse mellan länderna. För att förklara produktivitetsskillnaderna mellan länderna har man i empiriska studier delat in faktorerna för produktivitetsökning (arbetskraft och/eller total faktorproduktivitet) i tre grupper. Med hänsyn till att de olika länderna är beroende av varandra pekar dock Calderon på att skillnaderna när det gäller den totala faktorproduktiviteten mellan länderna kan bero på hur snabbt ny teknik sprids (via handeln, direktinvesteringar i utlandet eller migration) (14).

2.4.4

Om skillnaden verkligen ligger i spridningstakten innebär det att innovativa små och medelstora företag spelar en viktig roll för spridningen och för skapandet av nya marknader. Av samma anledning skulle även valet av strategiska prioriteringar avseende forskning och innovation kunna bidra till en snabbare kunskapsspridning.

2.4.5

Att få fram kvalificerad personal och att få ut investeringarna till företagen är också ett problem både i USA och i Europa, i synnerhet med konkurrensen från Kina, som behöver ytterligare 75 000 högkvalificerade arbetstagare för att kunna bli en tjänsteekonomi.

2.5

Mot denna bakgrund präglas valet av politik av två makrofaktorer. Å ena sidan skulle det behövas organisatorisk innovation, en förutsättning för teknisk innovation (Lam 2005 och OECD 2005), något som också gäller för EU-institutionerna (Sachwald 2005, Sapir m.fl. 2003, Esko Aho 2006). Å andra sidan skulle skälet till att företagen inte investerar tillräckligt mycket i FoU och innovation vara att det saknas en innovationsvänlig marknad för nya produkter och tjänster (Esko Aho 2006). EESK noterar emellertid att företagaranda och risktagande fortfarande är mycket viktiga faktorer.

2.6

Marknadens oförmåga att fungera som drivkraft för innovation är allmänt erkänd i litteraturen, från Arrow (1962) till Dasgupta och Stiglitz (1980). Kommissionens ramprogram bygger i huvudsak på aktivt stöd på mikronivå till företagens FoU, på en stödmix till FoU och på att främja samarbete för att övervinna de största hindren (underlätta sökandet efter partner och främja gemensam dynamik genom att åstadkomma fördelar i samband med marknadsintroduktion, vertikal integration och skalfördelar). Dessa initiativ har emellertid inte varit tillräckliga för att skapa en hållbar dynamik för innovation inom hela EU.

2.7

EESK välkomnar kommissionens tonvikt vid mellannivån, sektorsnivån och den gränsöverskridande nivån. Partnerskap, nätverk, kompetenskluster, företagskluster, forum och dialog är instrument som visar på betydelsen av förbindelser, yttre påverkan och kunskapsspridning såväl mellan företag och organisationer som geografiskt för att underlätta innovation. Dessa samordningsområden gör det lättare att fastställa vilka faktorer som påverkar investeringsnivån i fråga om innovation samt flaskhalsar.

2.8

Tillvägagångssättet och de föreslagna åtgärderna åtföljs emellertid inte av några budgetindikationer trots att avsevärda resurser och stor samordningskapacitet kommer att krävas för att lyckas. Dessutom påminner kommissionen, på samma sida i meddelandet till Europeiska rådets vårtoppmöte 2006 som innehåller den enda hänvisningen till föreliggande meddelande, om följande: ”Lagstiftningsförslag har dock ingen praktisk effekt förrän de har antagits av rådet och Europaparlamentet. Många av finansieringsåtgärderna är dessutom beroende av slutförhandlingarna om och genomförandet av budgetplanen för 2007–2013”. De åtgärder som föreslås har endast vägledande karaktär.

2.9

EESK uppmanar kommissionen att så snart som möjligt tillhandahålla budgetindikationer och ett tydligt system för uppföljning och utvärdering av detta meddelande, med angivande av tidsgräns (t.ex. 2008). EESK anser dessutom att det behövs en rapport från kommissionen som sammanfattar alla rapporter från expertgrupper som har en direkt koppling till meddelandet, samt en utvärdering av de rekommendationer som lagts fram. Indikationerna måste ligga i linje med de alternativ och åtgärder som har fastställts. När det slutligen gäller insatserna för att få bukt med den nuvarande fragmenteringen finns det skäl att kartlägga vilka personer som ansvarar för samordning av de åtgärder som anges i KOM(2005) 488 på alla nivåer, i regioner, medlemsstater och EU-institutioner. Kommissionen har gjort utomordentliga insatser när det gäller resultattavlorna per land där institutionerna för forskning och innovation beskrivs. Detta arbete skulle kunna ligga till grund för en kartläggning. Det vore också intressant med en diskussion om erfarenheterna från den ”virtuella byrå” som USA har när det gäller forskning och innovation.

2.10

EESK noterar också att centrala begrepp (forskning, innovation, kunskap och teknik) inte är definierade i meddelandet. Kommissionen har dock stött mellaneuropeiska forskningsinsatser för att nå fram till dessa definitioner. Eurostat och OECD har definierat innovation. Den senaste europeiska resultattavlan för innovation avseende kvoten mellan input och output för innovation utvecklar begreppet innovationseffektivitet och betraktar FoU som input för innovation. Dessutom finns det skäl att bättre särskilja åtgärder avsedda för forskning och innovation som sådana, och politik för att främja villkor som leder till innovation (till exempel utbildning, åtgärder för att ta emot och tillhandahålla en struktur för rörliga arbetstagare, stöd till småföretag och mindre gynnade regioner i samband med IKT-penetration där kostnaderna proportionellt sett är högre än för andra aktörer), det vill säga mellan innovation i betydelsen nya produkter och tjänster på marknaden och innovation som process. Det förstnämnda är ett nödvändigt villkor, men inte tillräckligt för att skapa dynamisk inhemsk tillväxt.

2.11

EESK bedriver ett mycket aktivt uppföljningsarbete på området, och har avgett flera yttranden om de frågor som tas upp i föreliggande meddelande. Av utrymmesskäl vill vi endast kortfattat nämna några av dem. I yttrandet om ett europeiskt forskningsområde (CESE 595/2000) behandlas redan samliga de frågor som tas upp i föreliggande meddelande, framför allt i punkt 7 ”Forskning och teknisk innovation” och punkt 8 om behovet av ”personalutbyte mellan forskningsinstitutioner och industrin”.

2.12

I EESK:s yttrande CESE 724/2001 om vetenskap och samhälle framhölls grundforskningens betydelse för de flesta stora upptäckter. I yttrandet om grundforskningen i Europa (15) och samspelet mellan grundforskning och tillämpad forskning understryker man frågan om patent (punkt 2.5). EESK framhåller vikten av att snarast införa ett ”europeiskt” gemenskapspatent som inför en sådan skonfrist som redan är vanlig i USA från det att en vetenskaplig upptäckt görs till det att den får patent. Detta gemenskapspatent bör gå att erhålla snabbt och till låg kostnad. EESK beklagar förseningen till följd av språkproblem.

2.13

I sitt yttrande om forskare inom det europeiska området för forskningsverksamhet stödde kommittén den europeiska stadgan för forskare (16), och i punkt 5.4 höll man med om att det är mycket viktigt med ett utbyte mellan den akademiska världen och näringslivet. Vidare rekommenderades att man bättre skulle ta till vara forskare med lång erfarenhet och sörja för överensstämmelse och erkännande vad gäller olika komponenter som social trygghet och boende, samtidigt som familjesammanhållningen ansågs vara viktig (punkt 5.5.5). Yttrandet om vetenskap och teknik (17) bör också nämnas. I yttrandet om sjunde ramprogrammet för forskning (CESE 1484/2005) diskuterar EESK betydelsen av programmet, finansieringen och organisationen i underprogram och nio forskningsområden om vilka EESK (18) har avgett särskilda yttranden (19).

2.14

I sitt yttrande om konkurrenskraft och innovation 2007–2013 (20) påpekar EESK betydelsen av att de små och medelstora företagen, liksom arbetsmarknadsparterna, deltar i innovationsarbetet (21). De måste involveras ordentligt för att bli framgångsrika på innovationsområdet. I det yttrande som håller på att utarbetas om ”En politik till stöd för EU:s tillverkningsindustri – mot en mer integrerad industripolitik” välkomnas sektorsinriktningen, men kommittén påminner om att det inte finns någon budget för samordningen, som kräver resurser. Kommittén hoppas att arbetstagarnas kompetensutveckling som även fortsättningsvis är en sektorsövergripande fråga kommer att få tillräcklig uppmärksamhet. Denna mer integrerade industripolitik är mycket viktig eftersom tillverkningsindustrin sysselsätter över 34 miljoner människor och står för över 80 % av EU:s utgifter för forskning och utveckling i den privata sektorn.

3.1

EESK välkomnar särskilt kommissionens satsning på ett konkurrenskraftigt europeiskt system för immateriella rättigheter och bestämmelser för spridning av forskningsresultat (2007–2013), och rekommenderar att man riktar särskild uppmärksamhet mot förvaltningen av patent på innovationer i och genom de instrument som nämndes ovan i punkt 2.7.

3.2

Ett bättre system för kunskapsspridning är av avgörande betydelse för konkurrenskraften. Man bör uppmärksamma initiativen till innovationscentrum och kommissionens idé att inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP) ge små och medelstora företag förmånscheckar för konsulttjänster i samband med innovationsstrategierna. Gränsöverskridande kluster skulle underlätta spridningen, och deras betydelse kommer att framhållas i ett kommande meddelande om kluster i EU. Från om med 2006 kommer en databas över kluster att byggas upp.

3.3

EESK vill framhålla betydelsen av den sociala dimensionen när det gäller innovation samt åtgärderna för att ta bättre vara på det mänskliga och sociala kapitalet som produktionsfaktor i fråga om forskning och innovation. Vi hoppas att nästa version av Oslohandledningen (OECD-Eurostat) kommer att innefatta statistik som beaktar detta, inklusive indikatorer för humankapitalets kvalifikationer och för andra instanser – universitet och andra utbildningsinstitutioner samt plattformar som består av företrädare för både näringsliv, statliga organ och universitet – som produktionsfaktorer i fråga om innovation.

3.4

När det gäller statligt stöd till innovation, som skulle kunna ha en avgörande hävstångseffekt på företagens utgifter för forskning, ser EESK positivt på den uppmärksamhet som riktas mot småföretagen. EESK vill uppmana kommissionen att betrakta skapandet av nya arbetstillfällen som en investering i forskning och innovation, om arbetstillfällena har innovation som målsättning. EESK understryker också nödvändigheten av att främja etablering (”start-ups”) av innovativa små och medelstora företag genom instrument som riskkapitalfonder, inbegripet Europeiska investeringsfonden.

3.5

Mot bakgrund av den globala konkurrens som nämns i punkt 2.4.5 är tillgången till lämpliga mänskliga resurser anpassade till samtliga nivåer en viktig faktor i fråga om innovation. I meddelandet koncentrerar man sig på de vetenskapliga resurserna. Man bör emellertid också ta hänsyn till det icke-vetenskapliga kvalificerade arbetet. Dessutom måste man få till stånd en jämvikt när det gäller utbud och efterfrågan på särskilda egenskaper och kunskap inom de olika sektorerna. För att kunna hitta effektiva och snabba lösningar borde alla arbetsmarknadsparter och aktörer göras delaktiga. EESK uppmanar kommissionen att inleda en debatt i denna fråga.

3.6

För att uppnå rörlighet bör man på samma sätt ta fram gemensamma europeiska förteckningar över kvalifikationer som behövs i de olika sektorerna eller temana, och i samband med detta inte glömma utbildningskvaliteten (värderingar, lika möjligheter). Eftersom GD Sysselsättning och GD Utbildning och kultur också behandlar frågor som rör ”mänskliga resurser”, är det viktigt att i föreliggande meddelande beakta deras initiativ avseende forskning och innovation i syfte att täcka hela spektrumet.

3.7

EESK uppmanar kommissionen att främja forskning och innovation inom alla sektorer – konkurrenskraften är ett problem inte enbart inom högteknologisektorn. Den strategiska förvaltningen av de förändringar som följer på en massiv absorption av ny teknik i småföretagen skulle kunna integreras i de föreslagna åtgärderna. Arbetsmarknadsparternas och andra berörda aktörers deltagande är av stor betydelse i detta sammanhang.

3.8

EESK instämmer i Esko Aho-rapportens påpekande att företag med fler än 250 arbetstagare inte får tillräcklig uppmärksamhet, och ett skäl till detta är att definitionen av små och medelstora företag är alltför begränsad i förhållande till USA och Japan. EESK ser den särskilda satsningen på finansieringen av de innovativa småföretagen som något som är nödvändigt för att skapa en europeisk ekonomi präglad av innovation med social sammanhållning. Det är inte överraskande att Paxis-regionen Emilia-Romagna är en av de mest aktiva även om andra innovationsindikatorer i Italien är mindre gynnsamma. Stödtjänster till företag bör också präglas av specialisering för att kunna svara på särskilda behov i småföretag av olika former (kooperativ, andra företag i den sociala ekonomin, osv.).

3.9

EESK skulle gärna se att kommissionen nämner de forsknings- och innovationsinsatser som inbegriper andra regioner. Kommissionens anlägger ett globalt synsätt i resultattavlorna och i flera initiativ. Efter meddelande 346 av den 25 juni 2001 om det europeiska forskningsområdets internationella dimension uttryckte INCO (sjätte ramprogrammet för forskning) åsikten att tredjeländer skulle kunna delta, vilket skulle fortsätta även inom ramen för det sjunde ramprogrammet. Dessa åtgärder skulle kunna lyftas fram i ett särskilt avsnitt. Den roll som stadsmiljön och storstäderna spelar när det gäller innovation förtjänar också att studeras ytterligare.

3.10

EESK rekommenderar kommissionen att utvärdera den tidsmässiga samordningen när det gäller tekniska investeringar, liberalisering och omstrukturering med tanke på att företagen, i synnerhet de större företagen, måste ta hänsyn till förändringar i företagskontrollen och samtidigt göra insatser vad avser investeringar i forskning och innovation (i fråga om till exempel energi, transporter och nätverksindustrier).

3.11

EESK vill för övrigt påpeka att det kan bli nödvändigt att försöka hitta en balans mellan innovationsfrämjande åtgärder för marknadsföring och licensiering i samband med nya produkter och tjänster å ena sidan och konkurrenssituationen å andra sidan.

3.12

Kommittén anser att innovation är en faktor som bidrar till en konkurrenskraftig ekonomi med social sammanhållning, inte ett självändamål. EESK är medveten om svårigheterna, men vill ändå uppmana kommissionen att upprätta statistik och främja studier för att kunna mäta sambanden mellan innovation, konkurrenskraft och social sammanhållning för att på ett tydligt och effektivt sätt kunna utvärdera resultaten och informera medborgarna om dem på ett övertygande sätt. Som andra påpekat handlar det om att bygga en ambitiös konstruktion med tekniskt sett djärva uppdrag som motiveras av deras inneboende sociala och politiska värde (Dosi m.fl., 2005).

3.13

Eftersom EESK betraktar innovation som ett system uppmanar vi kommissionen att samordna sina insatser med Europeiska investeringsbanken (EIB) för att säkerställa samverkanseffekter mellan bankens program, Europeiska investeringsfonden, sjunde ramprogrammet för forskning och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation. På detta sätt kan innovationen utgöra ett dynamiskt och välstrukturerat system.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/15

1.1

Detta förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/93/EG och förordning (EG) nr 726/2004 välkomnas.

1.2

Med tanke på att de vetenskapliga framstegen, särskilt på bioteknikområdet, går allt snabbare framstår det som viktigt att agera klart, tydligt och kompetent.

1.3

Syftet med detta förslag är att förse de avancerade terapierna med en enhetlig ram, att fylla ett lagstiftningsmässigt tomrum och att stärka möjligheterna till särskild utvärdering inom Europeiska läkemedelsmyndigheten vad avser dessa nya områden. På detta sätt kan man

1.4

Med tanke på de särskilda egenskaperna hos läkemedel för avancerad terapi är det viktigt med ett gediget och heltäckande regelverk som är direkt tillämpligt i alla medlemsstater.

1.5

En förordning anses därför vara det lämpligaste rättsliga instrumentet, särskilt som det är osannolikt att den aktuella folkhälsofrågan om läkemedel för avancerad terapi kommer att få en lösning i EU om inte en särskild lagstiftning införs på området.

1.6

Detta förslag innehåller några aspekter som med anledning av den definition som ges kan innebära problem vid tillämpningen av förslaget till direktiv om medicintekniska produkter. I den slutgiltiga texten måste ett antal frågetecken och eventuella tveksamheter klargöras:

2.1

En granskning av förslaget till förordning artikel för artikel ger upphov till vissa kommentarer, frågor och rekommendationer. Artikel 2 – Definitioner (1):

2.2

Definitionerna av genterapi och somatisk cellterapi ger inte upphov till några problem allmänt sett – med tanke på det perspektiv och den erfarenhet som finns råder numera samförstånd. Dessa produkter betraktas som läkemedel och regleras redan som sådana inom gemenskapen.

2.2.1

Definitionen av vävnadstekniska produkter är svårare. I dess nuvarande lydelse fastställs i artikel 2.1 b, första strecksatsen att en vävnadsteknisk produkt ”innehåller eller består av … celler eller vävnader…” utan att specificera ”som en integrerad del”. Alltså ingår i innovativa medicinska produkter också medicintekniska produkter som innehåller vävnadstekniska produkter med en kompletterande funktion. Detta gör bestämmelserna i det aktuella direktivförslaget om medicintekniska produkter meningslösa.

2.2.2

Formuleringen i den andra strecksatsen i artikel 2.1. b kan också ge upphov till problem vid tillämpningen och överlappning med direktivet om medicintekniska produkter. Eftersom vävnadstekniska produkter omfattas av lagstiftningen rörande medicintekniska produkter vore det önskvärt att hänvisa till deras huvudsakliga syfte: att behandla och förebygga sjukdomar, eller att förändra fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan i stället för att endast nämna deras egenskaper för ”regenerering, återställande eller ersättning av mänsklig vävnad”, som också kännetecknar några typer av medicintekniska produkter.

2.3

Det bör understrykas att stora satsningar gjorts för att i möjligaste mån fastställa vad som är en ”vävnadsteknisk produkt”. Det framgår emellertid inte helt klart var skillnaden ligger i förhållande till cellterapi (benmärgstransplantation, transplantation av stamceller, transplantation av blod från navelsträng, adulta stamceller, embryonala stamceller osv.).

2.4

I syfte att förtydliga denna definition föreslår kommittén att exempel på produkter som för närvarande betraktas som vävnadstekniska produkter får fungera som vidare diskussionsunderlag. På så vis kan förståelsen förbättras, vilket är viktigt med tanke på den debatt och de kontroverser som finns, i synnerhet vad avser embryonala stamceller.

2.5

De etiska aspekterna utgör emellertid inget problem, bortsett från användningen av mänskliga embryonala stamceller.

2.6

Huvudfrågan i diskussionen rör hur stamcellerna produceras. I synnerhet är det frågan om cellproduktion genom cellkärnöverföring (kloning) som innebär svåra etiska frågor, och inget verkligt samförstånd har vuxit fram inom EU hittills. De betänksamheter som för närvarande förs fram rör risken för reproduktiv kloning, olaglig handel med äggceller samt handel med mänskliga organ.

2.7

Dessa metoder fördöms f.ö. i den europeiska konventionen om bioetik (Oviedokonventionen, 1998) och av den internationella bioetiska kommittén (IBC).

2.8

Så länge EU:s medlemsstater inte är eniga är användningen av mänskliga embryonala stamceller följaktligen en nationell fråga.

2.9

Den precisering som ges i skälen (2) är alltså av central betydelse eftersom man där tydligt beaktar debatten och påminner om att regleringen av läkemedel för avancerad terapi på gemenskapsnivå inte bör ”utgöra något hinder för de beslut som medlemsstaterna fattar om huruvida de skall tillåta användningen av särskilda typer av mänskliga celler, t.ex. embryonala stamceller eller djurceller”.

2.10

Förordningen ”bör inte heller påverka tillämpningen av nationell lagstiftning som förbjuder eller begränsar försäljning, tillhandahållande eller användning av läkemedel som innehåller, består av eller härrör från sådana celler”.

3.1

Harmoniseringen av principerna när det gäller alla övriga moderna biotekniska läkemedel som för närvarande regleras på gemenskapsnivå omfattas redan av ett centraliserat förfarande för godkännande som innefattar en gemensam vetenskaplig utvärdering av läkemedlets kvalitet, säkerhet och effekt.

3.2

På grund av sin särskilda natur kräver emellertid dessa avancerade terapier andra prekliniska och kliniska förfaranden än behandlingar inom ramen för den klassiska medicinen, bland annat när det gäller sakkunskap, riskhanteringsplanering och läkemedelsövervakning efter godkännande för försäljning.

3.3

I föreliggande förslag till förordning understryks med kraft behovet av att inom kommittén för utvärdering av humanläkemedel (CHMP (3)) utveckla särskild sakkunskap för utvärderingen av dessa produkter, bl.a. genom att knyta patientföreningar till utvärderingsgrupperna.

3.4

Förslaget att tillsätta en kommitté för avancerade terapier (CAT (4)), som Europeiska läkemdelsmyndighetens kommitté för humanläkemedel bör samråda med vid bedömningen av uppgifter som rör läkemedel för avancerad terapi, innan den utfärdar sitt slutliga vetenskapliga yttrande är därmed av avgörande betydelse.

3.5

Inrättandet av en sådan kommitté för avancerade terapier gör det möjligt att samla de bästa sakkunniga som finns tillgängliga på gemenskapsnivå när det gäller avancerade terapier (det är ganska få) och valda företrädare för berörda parter.

3.6

Inrättandet av en sådan kommitté är motiverat eftersom man därigenom kan fastställa inte bara vetenskapliga förfaranden, utan också normer för god klinisk sed och god tillverkningssed, och man kan följa utvärderingen ända fram till godkännandet för försäljning och även efteråt.

3.7

Följande påminnelse är viktig: ”Av principiella skäl bör mänskliga celler eller vävnader som används i läkemedel för avancerad terapi anskaffas genom frivillig donation utan ersättning.” På detta sätt bidrar man till den ständiga omsorgen om att säkerhetsnormer skall uppfyllas vad avser vävnad och celler, man undviker risken för handel med mänskliga organ och man bidrar därigenom till skyddet av människors hälsa.

3.8

Den rådgivande roll som Europeiska läkemedelsmyndigheten spelar bekräftas, och denna roll kommer att vara avgörande på alla nivåer, vare sig det rör produktion av läkemedel för avancerad terapi, god tillverkningssed, regler för produktresumé, märkning och bipacksedel till de specifika tekniska egenskaperna, eller frågor om avgränsning mot andra områden (t.ex. kosmetik eller medicintekniska produkter) som uppstår i takt med att vetenskapen utvecklas.

3.8.1

Det har påpekats att de förfaranden som används kan innebära ökade kostnader eftersom nationella godkännanden är billigare. Förfarandena kan också innebära problem med långa nationella övergångsperioder (5 år) (medan övergångsperioden för EU endast är 2 år). Den politiska risk som decentraliserade nationella förfaranden innebär kan hämma tillgången. Vissa stater kommer att ha tillgång till läkemedel för avancerad terapi medan andra inte kommer att ha det.

3.9

Slutligen tas de ekonomiska aspekterna upp i förslaget, vilket är lämpligt (5). Mot bakgrund av den globala konkurrensen inom sjukvårdsområdet är det mycket viktigt att unionen bevakar sin ställning både på inre marknaden och utanför gemenskapen.

3.10

De ekonomiska riskerna i samband med osäkerhet eller snabb vetenskaplig utveckling och de avsevärda kostnaderna för studierna orsakar kraftiga förseningar med avseende på stora och långsiktiga investeringar inom läkemedelsområdet, i synnerhet i fråga om läkemedel för avancerad terapi.

3.11

De undersökningar som krävs för att visa kvalitet och icke-klinisk säkerhet hos läkemedel för avancerad terapi utförs dessutom ofta av små och medelstora företag, som ofta inte stödjer sig på tidigare erfarenheter på det farmaceutiska området (det rör sig vanligen om spin-off-företag från biotekniska laboratorier eller tillverkare av medicintekniska produkter).

3.12

Förslaget att som incitament för att utföra dessa undersökningar införa ett system ”där myndigheten utvärderar och certifierar de uppgifter som framkommer, oberoende av om det görs någon ansökan om godkännande för försäljning” är därför relevant.

3.12.1

Vävnadsteknik möjliggör emellertid produkter som tagits fram av små och medelstora företag, av nystartade företag och av ”spin-off”-företag, och alltså inte av läkemedelsindustrin. Flera iakttagelser kan göras:

3.13

Kommittén stödjer och välkomnar målet att systemet även bör syfta till att underlätta bedömningen av eventuella framtida ansökningar om godkännanden för försäljning som bygger på samma uppgifter.

3.14

Det finns emellertid skäl att vara vaksam och att vid behov anpassa denna bestämmelse med hänsyn till den snabba vetenskapliga utvecklingen (uppgifternas giltighetstid, insamlingsvillkor osv.), för att ständigt skydda patienternas hälsa och rent allmänt hålla sig inom ramen för de etiska normerna.

3.15

Den föreskrivna rapporteringen av ”genomförandet av denna förordning på grundval av de erfarenheter som görs” skulle kunna diskuteras i de berörda organen (särskilt kommittén för avancerade terapier, och kommittén för utvärdering av humanläkemedel).

3.15.1

Det faktum att kommittén för avancerade terapier är underställd kommittén för utvärdering av humanläkemedel, den ursprungliga instansen för tillhandahållande av sakkunskap, hämmar emellertid förfarandena mycket och kan leda till eventuellt onödiga motsägelser.

3.16

Rapporterna skall offentliggöras enligt kapitel 8, artikel 25, och därmed publiceras eventuellt inte bara ”utförlig information om de olika typer av läkemedel som godkänts för avancerad terapi i enlighet med denna förordning”, utan också uppgifter och resultat med avseende på de stimulansåtgärder som fastställs i kapitel 6 (artiklarna 17–19): ”Vetenskaplig rådgivning”, ”Vetenskaplig rekommendation om klassificering som läkemedel för avancerad terapi” och ”Certifiering av kvalitetsuppgifter och icke-kliniska uppgifter”.

4.1

Som helhet är detta förslag till förordning relevant och användbart. Det tjänar patienterna, gör det möjligt att följa med den vetenskapliga utvecklingen och fastställer definitioner och användningsvillkor för läkemedel för avancerad terapi.

4.1.1

Från patientens synvinkel kan man knyta stora förhoppningar till dessa nya tekniker för att lindra mänskligt lidande och uppfylla legitima förväntningar, bland annat när det gäller användningen av regenerativ medicin, men övervakningen av forskningsframstegen bör ske med hjälp av väsentliga test utformade för att ge absolut garanterad säkerhet för patienterna. Därför bör en av huvudmålsättningarna (punkt 2.1 i motiveringen) utöver en hög hälsoskyddsnivå vara att också garantera en medicinsk kvalitetssäkring. Man får inte glömma frågan om icke använt avfall, en central miljöaspekt.

4.2

Denna text är viktig, i synnerhet när det gäller genetisk och somatisk cellterapi. De försiktighetsåtgärder som vidtagits avseende både definitionerna och framställningen av vävnadstekniska produkter visar att föreliggande förslag till förordning inte ät tänkt att vara det sista ordet i den etiska diskussionen eller ens påskynda överläggningarna i de enskilda medlemsstaterna, eftersom den etiska debatten inte är avslutad – det handlar i grund och botten om hur man tolkar de humanistiska värderingarna.

4.2.1

Utkastet till förordning skapar förutsättningar för att råda bot på den lagstiftningsmässiga brist som finns i förslaget till direktiv om medicintekniska produkter och i detta förslag till förordning. Den generella principen om riskbedömning omfattar tillämpningsområdet för både läkemedel för avancerade terapier och medicintekniska produkter. Kombinerade produkter (dvs. medicintekniska produkter som innehåller vävnadstekniska beståndsdelar) kan utgöra en komplikation. I sådana fall måste man garantera både kvalitet och säkerhet. Bedömningen bör också omfatta effektiviteten i användningen av innovativa läkemedel i den specifika medicintekniska produkten.

4.3

Kommittén ser således positivt på detta förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för avancerad terapi och om ändring av direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004. Samtidigt vill vi peka på de viktiga punkter som behöver förtydligas för att säkerställa en korrekt tillämpning av direktivet.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/18

1.1

Yttrandet har tillkommit på begäran av kommissionen och är en uppföljning av dess meddelande från mars 2005 ”Lagstifta bättre för tillväxt och arbetstillfällen i Europeiska unionen”  (1) .

1.2

En förenkling bör leda till ett regelverk av hög kvalitet, som är lättare att förstå och mer ”användarvänligt”.

1.3

En förenkling bör öka respekten för EU:s lagstiftning och samtidigt förstärka dess legitimitet.

1.4

Kommittén anser att medlemsstaterna har ett stort ansvar för att garantera att EU:s åtgärder införlivas med deras nationella lagstiftning på ett riktigt sätt och också efterlevs. Kommittén konstaterar att det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (2) ger medlemsstaterna en uppförandekod för bättre införlivande och tillämpning av gemenskapsdirektiven. Det är viktigt att det regelverk som upprättas på nationell nivå är så innehållsmässigt välavvägt och samtidigt så enkelt som möjligt för företag, arbetstagare, konsumenter och alla aktörer i det civila samhället.

1.5

EESK önskar att samhälls- och näringslivsaktörer involveras i kommittéförfarandena för en förenkling av lagstiftningen på ett liknande sätt som i SLIM-kommittéerna, men på ett mer systematiskt sätt och i ett tidigare skede i lagstiftningsprocessen i stället för i efterhand, vilket var fallet i SLIM-försöken.

1.6

Kommittén vill se mera samråd mellan kommissionen och olika intressenter i likhet med det samråd som ledde fram till det aktuella meddelandet. EESK anser att detta kunde utgöra ett väsentligt bidrag till den ”samreglering” (3) som anges i punkt 3 d i meddelandet. Kommittén beklagar dock avsaknaden av hänvisningar till ”självreglering” (4), något som EESK har efterlyst på sistone (5).

1.6.1

EESK är dock medveten om att självreglering också innebär en fara för att det inte införs några regler som är tvingande för de berörda aktörerna, utan att dessa i stället själva träffar frivilliga överenskommelser som de kan välja att rätta sig efter eller ej.

1.7

Europeiska gemenskapernas domstol spelar en allt viktigare roll i tolkningen av gemenskapsdirektiven och har blivit tvungen att reda ut ibland tvetydiga formuleringar i de direktiv som uppstår genom medbeslutandeförfarandet. Domstolen anmodas även i allt högre grad att ge vägledning till nationella domstolar när deras verksamhet utgör ett komplement. Kommittén noterar att domstolen har gjort framsteg genom att minska antalet mål under behandling med 12 % när det gäller medlemsstaternas bristande anmälan, oriktiga tillämpning eller bristande överensstämmelse med direktiven.

1.8

EESK inser hur betydelsefullt kommissionens meddelande är när det gäller att genomföra Lissabonprogrammet där framstegen har varit beklagligt små på grund av medlemsstaternas ovilja att fullfölja de åtaganden som de gjorde i Lissabon.

1.9

EESK välkomnar särskilt kommissionens åtagande att i större utsträckning använda sig av informationsteknik och uttrycker förhoppningen att kommissionen kommer att se till att dess lösningar för förbättrade IT-förbindelser kommer att vara kompatibla med medlemsstaternas lösningar (eller att nationella system är kompatibla med EU:s!).

1.10

EESK har alltid gett sitt stöd till de sex ordförandeskapens uttalande ”Påskynda lagstiftningsreformen inom EU” av den 7 december 2004 (6) och hoppas att de kommande ordförandeskapen skall stödja detta uttalande (7).

1.11

EESK känner till Europaparlamentets rapporter om bättre lagstiftning och särskilt Gargani-rapporten om ”En strategi för förenkling av lagstiftningen”  (8) .

1.12

Kommittén konstaterar att den nuvarande kommissionen gör beslutsamma ansträngningar för att bygga vidare på de sektorsinriktade initiativen SLIM och BEST. Handlingsramen (februari 2003–december 2004) ledde till en granskning av ungefär 40 politikområden och till att kommissionen antog cirka 40 förenklingsförslag. Hittills har arbetet med nio ändringsförslag i detta program ännu inte avslutats.

1.13

Kommittén konstaterar att utvidgningen av Europeiska unionen till 25 medlemmar också har ökat lagstiftningsbördan både i kommissionen och i förvaltningen i de nya medlemsstaterna.

1.14

Förenkling och bättre lagstiftning kompletterar varandra och berör rådet och Europaparlamentet samt kommissionen, i förekommande fall med yttranden från EESK och ReK.

1.15

Kommittén upprepar det stöd som den återkommande har uttryckt i tidigare yttranden för den betydelse det har att minska regleringsbördan och den ekonomiska bördan på företagen, särskilt på små och medelstora företag.

2.1

Kommittén har under årens lopp avgett ett antal yttranden om förenkling med början i en begäran från Europeiska rådet 1995 när en arbetsgrupp inrättades för att överväga olika sätt att förenkla EU-reglerna.

I denna följd av yttranden har EESK konstaterat att

2.2

Det måste finnas samverkan mellan förenkling samt ett bättre genomförande och en bättre tillämpning. I det aktuella meddelandet från kommissionen finns det tecken på att vissa slutsatser i tidigare EESK-rapporter har beaktats genom ett erkännande av ”Att förenkla lagstiftningen är ingenting nytt”. Denna serie meddelanden från kommissionen inleddes 1997, dvs. två år efter det att ESSK först efterlyste förenkling.

3.1

I meddelandet erkänns att det föreligger ett krav på förenkling, inte bara på EU-nivå utan också på nationell nivå, för att göra det enklare och mera kostnadseffektivt för medborgare och aktörer.

3.2

En viktig beståndsdel i den nya förenklingsstrategin på EU-nivå är en översyn av regelverket. I strategin fastställs ett ambitiöst 3-årigt rullande program från 2005 till 2008 som bygger på olika intressenters erfarenheter av en metod som bygger på kontinuerliga ingående sektorsanalyser.

3.3

Kommissionens förenklingsarbete bygger på fem instrument (10):

3.4

I sitt meddelande erkänner kommissionen att den kan lyckas endast om den får stöd av de andra EU-institutionerna och framför allt av medlemsstaterna. En viktig ingrediens skulle vara att medlemsstaterna erkänner behovet av att man vid genomförandet av EU-lagstiftningen håller sig så nära de ursprungliga direktiven som möjligt och som man enades om genom medbeslutandeförfarandet och att inte tillägga element (eller ”förgylla” dem).

3.5

I meddelandet beaktas erfarenheterna från den breda samrådsprocessen med medlemsstaterna och andra intressenter. Slutsatserna av processen är att EU-förslagen bör

Det senaste är nog det allra största problemet för intressenterna.

I bilaga 2 i meddelandet från kommissionen finns det en förteckning över 222 förenklingsåtgärder. Kommissionens förenklingsprogram omfattar perioden 2005–2008.

3.6

Det första bolagsrättsdirektivet (68/151/EEG) förenklades, uppdaterades och moderniserades 2003 för att maximalt utnyttja den moderna informationsteknikens potential och för att ge ökad insyn när det gäller aktiebolag. Det ändrade direktivet kan emellertid mycket väl införlivas i en eventuell omarbetning eller kodifiering. Ett offentligt samråd inleddes i slutet förra året för att samla in åsikter från intressenter om sådana alternativ.

4.1

Rent allmänt får termen ”förenkling” inte missförstås som ett sätt att avreglera ”bakvägen”. Sociala normer, och i synnerhet normer till skydd för arbetstagare, konsumenter och miljö, får inte undergrävas eller urvattnas som ett resultat av administrativ förenkling.

4.2

EESK välkomnar Europeiska kommissionens meddelande och stöder kommissionen genom att påpeka att framgång med förenklad lagstiftning i lika hög grad är beroende av medlemsstaterna och deras tillsynsmyndigheter som av EU-institutionerna.

4.2.1

Det vore till stor hjälp om en uppförandekod kunde utarbetas vilket har föreslagits tidigare i EESK:s yttranden (13) (se även bilaga I).

4.2.2

EESK erinrar om att en framgång för förenklingsprogrammet inte endast kommer att vara beroende av kommissionens förmåga, utan även av de övriga lagstiftningsorganens kapacitet inom samregleringen att inom en rimlig tidsram anta de förenklingsförslag som lagts fram av kommissionen.

4.2.3

Det bör erinras om bestämmelsen i punkt 36 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning som lyder: ”Under de sex månader som följer på ikraftträdandet av detta avtal bör Europaparlamentet och rådet, vilka i egenskap av lagstiftande myndighet har till uppgift att slutligen anta förslagen till förenklade rättsakter, att för sin del ändra sina arbetsmetoder genom att införa exempelvis ad hoc-strukturer vars uppgift är att förenkla lagstiftningen.”

4.3

I meddelandet framhåller kommissionen hur viktigt förenklingsinitiativet är för de små och medelstora företagen och för konsumenterna. Europeisk eller nationell lagstiftning med bristande redaktionell utformning gör att konsumenterna blir osäkra på vilka deras rättigheter är och vilka möjligheterna till gottgörelse är.

4.4

Kommittén välkomnar även kommissionens åtagande att förbättra processen vid utarbetande av konsekvensbedömningar, inte bara mot bakgrund av bördorna på företagen, utan också när det gäller konsekvenserna för konsumenterna, för eftersatta grupper (som personer med funktionshinder) och för miljön. I linje med Lissabonprocessens uttalade mål att skapa större tillväxt och högre sysselsättning skulle det vara mycket positivt med konsekvensbedömningar för arbetstagarna och för sysselsättningen i allmänhet. Förslaget att i större utsträckning använda en enda kontaktpunkt är särskilt välkommet liksom hänvisningen i vissa direktiv till ”virtuella test” eller ”självtest” i samband med motorfordon.

4.5

Det vore till stor hjälp om kommissionen kunde utarbeta en konsekvensbedömning för att motivera dess tillbakadragande av förslag som den nu gör i samband med nya förslag.

5.1

Meddelandet innebär att processen för att anpassa direktiven till de tekniska framstegen (kommittéförfarandet) måste göras tydligare och klarare – någonting som Europaparlamentet ofta har framhållit. Medlemsstaterna bär dock ett ansvar för detta. Arbetet i kommittéförfarandet utförs av ”nationella experter” och det finns gott om bevis för att hävda att dessa ”experter” inte tar någon hänsyn till sina regeringars åsikter i verksamheten i kommittéförfarandet (ett exempel på detta är fågeldirektivet av år 1979 där de tekniska bilagorna lades till av ”experterna” efter det att ministrarna i rådet hade godkänt själva direktivet).

5.2

Vikten av förenkling för konsumenterna, arbetsmarknadens parter och andra intressenter bör framhävas. Konflikter mellan genomförande av nationell lagstiftning och de ursprungliga direktiv denna grundar sig på ökar domstolens arbetsbörda. Dess roll är att ”tolka”, men i allt högre grad blir den tvungen att fylla i detaljer som verkar ha glömts bort eller där kravet på enhällighet i rådet har lett till en otillfredsställande formulering, t.ex. i skattefrågor. Emellertid innebär det faktum att domstolen alltmer ges en roll som politisk beslutsfattare ett problem. Förutom att domstolen saknar en tydlig politisk grund för detta ligger det utanför domstolens behörighetsområde. Domstolen fattar således beslut som borde fattas av demokratiskt valda myndigheter.

5.3

EESK erkänner att kommissionen har gjort ansträngningar och att flera hundra rättsakter upphävts eller förklarats föråldrade, vilket borde ha bidragit till att i betydande grad minska regelverkets omfattning, men inte nödvändigtvis minskat bördorna på företag, arbetstagare, konsumenter eller andra intressenter. Kommittén noterar att det fortfarande finns områden där mer lagstiftning på EU-nivå behövs för att värna om miljön, arbetstagarnas och konsumenternas rättigheter, eftersatta grupper (som personer med funktionshinder eller andra minoriteter) och för att se till att de alla fullt ut kan utnyttja inre marknadens fördelar.

5.3.1

Å andra sidan är det vanligaste systemet hittills uppdatering. Även om denna gör det möjligt att införa vissa nödvändiga ändringar för att uppdatera lagstiftningen uppnås målsättningen att förenkla lagstiftningen inte alltid. Tvärtom läggs ibland åtgärd till åtgärd så att gamla och nya bestämmelser lever sida vid sida i vissa medlemsstater och förorsakar förvirring bland intressenterna. Tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna kan vara tveksamma huruvida de agerar i enlighet med sina rättsliga institutioner eller inte.

5.3.2

Detaljerna i varje förenklingsförslag i det rullande programmet bör förklaras klart och tydligt i respektive motivering och, i förekommande fall, den konsekvensbedömning som åtföljer denna. Kommissionen bör noga följa med dessa förslag under den interinstitutionella beslutsprocessen för att se till att förenklingen bibehålls i enlighet med kraven i de interinstitutionella avtalen (om ”kodifieringstekniken” (14), ”omarbetningsförfaranden (15)” och om ”bättre lagstiftning” (16)).

5.4

Kommittén fäster än en gång uppmärksamheten vid sin långa serie yttranden om behovet av bättre lagstiftning och förenkling, särskilt sitt senaste yttrande om ”Bättre lagstiftning” (17) som ett svar på en begäran om ett förberedande yttrande av det brittiska ordförandeskapet.

5.5

Kommittén upprepar sin ofta framförda önskan om att processen för en bättre lagstiftning och förenkling bör fortsätta i enlighet med uttalandet från de sex ordförandeskapen (18).

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/22

1.1

En av de viktigaste insatserna i gemenskapens åtgärdsprogram för tullfrågor (Tull 2007) som antogs av rådet år 2002 rörde en genomgripande översyn av gemenskapens nuvarande tullkodex (rådets förordning (EEG) 2913/92), som hade blivit föråldrad till följd av marknads- och teknikutvecklingen, av antagandet av olika fördrag och framför allt av unionens på varandra följande utvidgningar.

1.2

Tanken på att föreslå en alltigenom moderniserad tullkodex föddes genom att den gamla, alltjämt gällande, tullkodexen inte ansågs ha ”hållit jämna steg med vare sig de radikala förändringarna av den miljö i vilken internationell handel bedrivs (…) eller med den ändrade inriktningen av tullens arbete”. Det aktuella förslaget ligger i linje med gemenskapens politik – särskilt med inre marknadens principer och konsumentskyddet liksom med Lissabonstrategin – och bildar grund för ytterligare åtgärder för att förenkla tullförfarandena och anpassa de gällande reglerna för upprättandet av gemensamma standarder för medlemsstaternas IT-system.

1.2.1

Detta åtgärdspaket kommer enligt kommissionen att göra det möjligt att införliva rådets intentioner inom e-förvaltning och initiativet ”bättre lagstiftning” samt att uppnå en rad konkreta mål, bland annat ökad säkerhet vid de yttre gränserna, minskad risk för bedrägerier samt bättre överensstämmelse med övrig gemenskapspolitik, i synnerhet skattepolitiken.

1.3

Den nya tullkodexen har utformats inom ramen för Lissabonstrategin, som syftar till att göra EU till ett attraktivt område för investeringar och sysselsättning. Den ligger också i linje med de förslag från kommissionen som godkändes av rådet i december 2003 om en enkel och papperslös miljö. Rådets intentioner kan också avläsas i det parallella förslaget om en papperslös miljö för tullen och handeln (KOM(2005) 609 av den 30 november 2005), som EESK kommer att behandla i ett separat yttrande.

1.4

De nya inslagen i den nya tullkodexen är inte enbart en formsak eller en fråga om uppdatering. Av långt större betydelse är de ändringar som kodexen för med sig vad gäller riktlinjerna i tullpolitiken. Under de senaste 20 åren har tullens roll i uppbörden av tullavgifter gradvis minskat i omfattning till förmån för ett betydligt ökat ansvar för genomförandet av icke-tariffära åtgärder, särskilt sådana som rör säkerhet, kontroll av olaglig invandring, kamp mot förfalskning, penningtvätt, narkotikahandel, hygien- och hälsofrågor, miljö och konsumentskydd, utöver uppbörden av mervärdesskatt och punktskatter. Inom området säkerhet och skydd hänvisas i kommissionens dokument inte uttryckligen till en sidofunktion som utan tvivel hör till tullen, nämligen dess värdefulla insats inom kontrollen av vapenhandeln och kampen mot terrorismen. Detta förbiseende beror på en brist i utformningen av IT-systemen, som EESK kommenterar i punkt 3.1.3.1 nedan.

1.5

En annan nyhet gäller införandet av datoriserade förfaranden. I den nu gällande kodexen förutses sådana förfaranden – och de har också i stor utsträckning införts i nästan alla medlemsstater – men de är fortfarande frivilliga, både för de nationella tullmyndigheterna och för användarna. I den nya kodexen har de däremot blivit tvingande – ett nödvändigt steg för att slippa pappershanteringen, som skall behandlas i det parallellyttrande som omnämns i punkt 1.3.

1.6

Den nya tullkodexen har utarbetats i linje med kommissionens politik och beaktar de förfaranden som föreskrivs vad gäller genomförbarhet, öppenhet och konsekvens-bedömningar. EESK noterar med tillfredsställelse att berörda sektorer i det civila samhället har rådfrågats och i stort sett har uttalat sig positivt. Vi är överens med kommissionen vad gäller respekten för den rättsliga grunden och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna, medan vi förbehåller oss rätten att vid en senare tidpunkt kommentera konsekvens-bedömningen.

1.7

Kommissionen har behandlat fyra olika infallsvinklar till frågan och har slutligen valt en lösning som innehåller ett förstärkt samarbete mellan de olika nationella tulldatasystemen. Enligt kommissionen motiveras detta val av behovet av att respektera subsidiaritetsprincipen och medlemsstaternas tydliga motvilja att godta en lösning som bygger på ett centraliserat EU-system. EESK noterar att detta val var nödtvunget, men vill ändå påpeka att det andra alternativet skulle ha utgjort en tillförlitligare, enklare och för användarna mindre betungande lösning. Subsidiaritetsprincipen skulle i så fall ha överförts till EU-nivå i stället för till nationell nivå.

2.1

I februari förra året kommenterade EESK ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av tullkodexen (1), som redan innehöll innovationer som slopande av pappershanteringen och integrerad förvaltning av de yttre gränserna. Kommittén noterar med tillfredsställelse att principerna i ovanstående förslag – som kommittén i det stora hela ställt sig positiv till – har bibehållits i det förslag som detta yttrande handlar om och konkret har omsatts i bestämmelser som vi likaledes överlag välkomnar.

2.2

Alla dessa nya bestämmelser visar att man klart uppmärksammar operatörernas rättigheter och behov, vilket bland annat yttrar sig i en rad bestämmelser som när så behövs beaktar de eventuella skador som förfarandena kan föra med sig. Såväl förenklingen av lagstiftningen som sammanförandet av de olika tullförfarandena är också ett bevis på denna hänsyn. Från dagens tretton olika förfaranden minskas de till tre: import, export och särskilda förfaranden. Tack vare det redaktionella arbetet har två tredjedelar av artiklarna i den nu gällande kodexen ändrats, slagits ihop eller överförts till tillämpningsföreskrifterna, vilket gör att antalet artiklar minskat från 258 till 200.

2.2.1

Kommissionen förtjänar en eloge för ett känsligt och mödosamt arbete, där man respekterat de allmänna reglerna för den inre marknaden och klart och tydligt beaktat operatörernas rättigheter och behov. Vi vill emellertid påpeka att frånvaron av en genomförandeförordning – som kommissionen själv har befogenhet att utarbeta – gör att det för närvarande råder en viss osäkerhet kring vissa regler. Vi hoppas därför att en ny genomförandeförordning snarast utarbetas och antas.

3.1.1

I artikel 3 förtecknas de nationella territorier som utgör gemenskapens tullområde. Artikeln ger inte upphov till särskilda kommentarer bortsett från den osäkerhet som följer av formuleringen i punkt 3: ”Vissa av tullagstiftningens bestämmelser får tillämpas utanför gemenskapens tullområde inom ramen för lagstiftning på särskilda områden eller internationella konventioner.” Av rättssäkerhetsskäl bör man inte i en lag kunna hänvisa till ”vissa” bestämmelser utan att närmare ange, i själva texten eller i en bilaga, vilka bestämmelser det gäller. Ur rättslig synvinkel, och av öppenhetsskäl, är det nödvändigt att tydligt och i detalj ange vilka territorier och vilka bestämmelser som avses. Många gånger uppmärksammar inte medborgarna – eller ens de sakkunniga – de undantag som tillåts vid olika tillfällen och på olika sätt: Ofta innebär dessa undantag en verklig snedvridning av konkurrensen som inte alltid är tidsbegränsad.

3.1.2

Allmänt sett kräver inte utbyte och skydd av uppgifter och information (artiklarna 5–7) särskilda kommentarer eftersom lagstiftningsförslaget faller inom vad som är normalt när det gäller de offentliga myndigheternas skydd av medborgarnas privatliv och av företagshemligheter. EESK ser särskilt positivt på bestämmelserna i artikel 8 enligt vilken tullmyndigheterna måste tillhandahålla information om tillämpningen av tullagstiftningen samt främja öppenhet genom att ge de ekonomiska aktörerna tillgång till lagstiftningstexter, förvaltningsbeslut och ansökningshandlingar kostnadsfritt och via Internet.

3.1.2.1

Artikel 5.1 kräver emellertid en särskild kommentar. Där föreskrivs att alla utbyten av uppgifter, dokument, beslut och anmälningar mellan ekonomiska aktörer och tullmyndigheterna skall ske med hjälp av elektronisk databehandlingsteknik. Denna bestämmelse, som är fullt rimlig när det gäller företag eller professionella aktörer, kan orsaka svårigheter om importören (eller i sällsynta fall exportören) är en privatperson och inte en ”ekonomisk aktör”. Problemet är relevant i ett skede när volymen av varor som inhandlas via Internet eller per korrespondens i länder långt från unionen ökar exponentiellt. EESK noterar att kommittéförfarandet används i samband med lagförslaget och föreslår att privata aktörer uttryckligen omfattas av bestämmelserna om summarisk importdeklaration i artikel 93. Man bör också ändra bestämmelserna i artikel 94 som ger tullmyndigheterna rätt att under exceptionella omständigheter godta pappersbaserade summariska importdeklarationer. Som alternativ eller komplettering till denna bestämmelse kan man överväga att låta även privata aktörer omfattas av möjligheterna att inlämna förenklad deklaration vid enstaka tillfällen (även det i pappersform) i enlighet med artikel 127.

3.1.2.2

Mer generellt vill EESK när det gäller elektronisk databehandlingsteknik rikta uppmärksamheten på de höga kostnader som det nya integrerade databaserade förfarandet innebär. Dessa utgifter blir kännbara på kort sikt samtidigt som de flesta fördelarna (särskilt de kvalitativa fördelarna) kommer att märkas endast på medellång eller lång sikt. Vissa medlemsstater tycks redan nu vara bekymrade både för kostnaderna och för kravet på att respektera tidsfristerna i samband med genomförandet av det nya systemet. Andra medlemsstater, särskilt sådana som ligger långt framme på IT-området, anser att det vore resursslöseri att byta ut ett system som nyligen införts för att anpassa sig till gemenskapens. EESK noterar dessa farhågor som kommissionen bör ta hänsyn till, men anser att det europeiska intresset ligger i ett gemensamt tullsystem som är effektivt och modernt och är värt vissa enskilda uppoffringar, som eventuellt kan kompenseras genom stöd i mån av resurser. Detta stöd måste i så fall begränsas till särskilda fall med ett dokumenterat behov.

3.1.3

I artikel 10 fastställs att medlemsstaterna skall samarbeta med kommissionen när det gäller att ”utveckla, underhålla och använda ett elektroniskt system för gemensam registrering och gemensamt underhåll av register” över alla aktörer och utfärdade tillstånd. Frågor om hur systemet skall fungera och se ut besvaras i artikel 194: Varje medlemsstat har sitt eget informationssystem och skall säkerställa kompatibiliteten med de andra medlemsstaternas respektive system i enlighet med normer och standarder som fastställs av kommissionen, biträdd av tullkodexkommittén. Systemet skall träda i kraft den 30 juni 2009. EESK anser att ett system baserat på nationella databaser mellan vilka information skall utbytas och uppdateras (när kompatibiliteten säkerställts) riskerar att bli svårhanterligt och kostsamt. Framför allt är det föga troligt att ett sådant system kan börja fungera i praktiken inom den fastställda tidsramen. I sin konsekvensanalys har kommissionen bedömt att extrakostnaderna i samband med att systemet tas i bruk kommer att ligga på 40–50 miljoner euro per år, en siffra som olika sakkunniga bedömer som optimistisk.

3.1.3.1

Det finns dessutom en uppenbar brist av vital betydelse när det gäller systemet, eller åtminstone beskrivningen av det, och det är frånvaron av hänvisning till möjligheten till strukturerad tillgång till informationssystemet för myndigheter som bekämpar terror och organiserad brottslighet, naturligtvis med respekt för bestämmelserna om skydd av medborgarnas privatliv och av produktionsverksamhet. Denna aspekt har EESK påpekat flera gånger i olika sammanhang. Rådet har i många år pekat på behovet av samarbete mellan olika myndigheter, kriminalpolis, ekobrottsutredare, tull, säkerhetspolis, Olaf och Europol, hittills tyvärr utan avsevärda resultat.

3.1.4

Artikel 11, som handlar om ombud i kontakterna med tullmyndigheterna, är av särskilt intresse. Detta ombud kan enligt artikeln på uppdrag från en aktör ”fullgöra de handlingar och formaliteter som fastställs i tullagstiftningen”. Tullombudskapet får vara direkt, varvid tullombudet skall agera i en annan persons namn och för dennes räkning, eller indirekt, varvid tullombudet skall agera i eget namn men för en annan persons räkning. I artikel 11.2 anges att ett tullombud skall vara etablerat i gemenskapens tullområde, utan närmare precisering. Kommissionen anger i inledningen att ”reglerna om ombud har ändrats, varigenom de hittillsvarande restriktionerna tas bort eftersom de inte är förenliga vare sig med en elektronisk miljö eller med principen om den inre marknaden”. Av detta bör man kunna dra slutsatsen att tullombudet har ett allmänt erkänt tillstånd (ett EU-pass) att agera inom hela gemenskapen som ombud för vilka aktörer som helst, var som helst. Det vore lämpligt att förtydliga denna artikel och kanske hänvisa till särskilda bestämmelser om upprättandet av en lista eller förteckning, i linje med vad som vad som föreskrivs för godkännande som ”ekonomisk aktör”, som behandlas i en senare punkt.

3.1.5

Av intresse är också den ”godkända ekonomiska aktör” som behandlas i artiklarna 4 och 13–16. Det rör sig i praktiken om ett företag (mer sällan en enskild person) som är seriöst, ekonomiskt solvent och yrkesmässigt kvalificerat som skall ackrediteras av medlemsstaternas tullmyndigheter och därigenom berättigas till vissa lättnader vad avser kontroller och förfaranden. Kommissionen förbehåller sig rätten att på grundval av artikel 196 som nämnts ovan närmare ange formerna för godkännandet av dessa ekonomiska aktörer. EESK noterar dessa bestämmelser som är avsedda att underlätta internationell handel och skapa en miljö som främjar handel, men anser att mycket kommer att bero på de villkor som fastställs för godkännandet och på bestämmelser för att undvika eventuellt missbruk. Det är bland annat oklart om de godkända ekonomiska aktörerna skall beviljas ett ”EU-pass”.

3.1.6

Ett avgörande steg mot en harmonisering av tullbestämmelserna finns i artikel 22, där det (visserligen i ganska ”elastiska” termer) fastställs att varje medlemsstat skall fastställa administrativa och straffrättsliga påföljder för överträdelser av gemenskapens tullagstiftning. EESK anser i likhet med kommissionen att det behövs harmoniserade bestämmelser på detta känsliga område. Det återstår att se hur medlemsstaterna tar emot detta försök att diktera regler eller anvisningar i straffrättsliga frågor, ett område där man kan förutse motstånd eller åtminstone reservationer.

3.1.7

I artiklarna 24–26 behandlas överklagandeförfarandet (i artikel 23 undantas strafflagstiftning), som äger rum i två instanser: första instans utgörs av tullmyndigheterna, andra instans är ett högre oberoende organ (en rättslig myndighet eller ett likvärdigt specialiserat organ). Den allmänna principen är att ett överklagande inte får medföra att genomförandet av det ifrågasatta beslutet skjuts upp, utom när tullmyndigheterna anser att den person som har överklagat kan vållas ”ohjälplig skada” om beslutet genomförs. Detta visar att man har tänkt på medborgarnas behov, vilket kommittén noterar med tillfredsställelse.

3.1.8

I artikel 27 fastställs den självklara principen att tullmyndigheterna får genomföra alla de kontroller som de anser nödvändiga av personer och varor, deklarationer, räkenskaper och uppgifter. Här fastställs också införandet av ett riskanalyssystem i syfte att ”identifiera och bedöma risker och utarbeta nödvändiga åtgärder för att motverka dem”. Detta system, som medlemsstaterna tillsammans med kommissionen skall utveckla senast den 30 juni 2009 kommer också att regleras av bestämmelser som fastställs av kommissionen på grundval av artikel 196. EESK välkomnar initiativet och hoppas att kommissionen har säkerställt att medlemsstaterna verkligen vill genomföra detta system, som antagligen kommer att bli dyrt och svårt att hantera.

3.1.9

I artikel 30 görs undantag för tullkontroller och tullformaliteter vad avser handbagage och incheckat bagage som tillhör personer som reser med flyg eller fartyg inom gemenskapen, dock utan att det påverkar tillämpningen av säkerhetskontroller och kontroller som görs i anslutning till förbud och restriktioner som införts av medlemsstaterna. Detta innebär att undantaget endast gäller de länder där inga förbud eller restriktioner har fastställts. Eftersom det alltid och överallt finns restriktioner, åtminstone för varor som skall punktbeskattas, kommer den generella regeln inte att gälla och tullmyndigheterna kommer även fortsättningsvis att kunna kontrollera allt bagage, vare sig det rör sig om handbagage eller incheckat bagage.

4.1

Avdelningarna II–VIII handlar om tullformaliteter och tullprocedurer och är i mångt och mycket en upprepning av den nu gällande kodexen. Vi går inte in på lagstiftningen i detalj här eftersom den redan diskuterats i stor omfattning i samrådet mellan berörda parter i samband med utarbetandet av texten. Här följer endast några kommentarer om artiklar av särskilt intresse.

4.2

I artikel 55 fastställs att tull skall betalas även vid smuggling eller illegal handel (”tullskuld vid import eller export skall uppkomma även om den gäller varor som är föremål för någon form av förbud eller restriktioner vid import eller export”). Tull skall alltså utkrävas, utan att det påverkar tillämpningen av andra straffrättsliga eller administrativa förfaranden. Undantagna från tullplikt är emellertid falsk valuta och narkotika och psykotropa ämnen som inte ingår i det godkända kretsloppet. Sådan smuggling skall endast falla under strafflagstiftning, utom i de fall då tullar eller förekomst av en tullskuld enligt en medlemsstats lagstiftning utgör grund för att fastställa påföljder. Trots att EG-domstolen har uttryckt en annan åsikt anser inte EESK att tullförvaltningarna bör fråntas en lagenlig inkomstkälla genom att avstå från att ta ut tull (vid sidan av de administrativa och straffrättsliga sanktionerna), åtminstone när det gäller narkotika, baserad på marknadsvärdet. Det faktum att narkotikainförsel är olagligt upphäver inte det faktum att det rör sig om (olaglig) import. Falsk valuta bör således undantas, men inte narkotika och psykotropa ämnen.

4.3

Enligt artikel 61 får tullmyndigheterna ge tillstånd till att en samlad garanti ställs för att täcka en tullskuld för två eller flera transaktioner. I artikel 64 fastställs att en av de tillåtna garantiformerna är åtagande från en borgensman, och artikel 66 anger att borgensmannen kan vara ”en bank eller annat officiellt erkänt finansiellt institut med ackreditering i gemenskapen”. Detta är en viktig bestämmelse – enligt den kan vilken bank eller vilket finansinstitut som helst i vilket EU-land som helst fungera som borgensman i förhållande till tullmyndigheterna i ett annat land: Det handlar om en viktig princip som redan tillämpas, men som ofta motarbetas av tullmyndigheterna i olika länder. Återstår bara att reda ut betydelsen av ”officiellt erkänt finansiellt institut med ackreditering i gemenskapen”, en formulering som EESK anser överflödig och missvisande: De banker och finansinstitut som inrättats inom gemenskaperna har redan ett ”EU-pass”, och det behövs inga ytterligare preciseringar.

4.4

I artikel 83, som även den behandlar borgensmän, föreskrivs att kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 196 får anta bestämmelser om säkerställande av betalning från borgensmän inom ramen för ett ”särskilt förfarande”. Det finns emellertid inga hänvisningar till vad detta särskilda förfarande omfattar. Om det innebär begäran om omedelbar indrivning från gäldenären är inte detta någon nyhet eftersom denna form av garanti redan finns och föreskrivs i annan lagstiftning (t.ex. i EU:s budgetförordning). Om man däremot tänkt sig något annat borde detta anges eftersom borgenskostnaderna varierar beroende på risk och indrivningsformer.

4.5

I artikel 83 föreskrivs bl.a. att dröjsmålsränta skall debiteras för tullbeloppet från och med den dag då den föreskrivna perioden löper ut till och med dagen för betalning. I artikel 84 behandlas det motsatta fallet, när tullmyndigheter har en skuld till importörer eller exportörer: I detta fall föreskrivs uttryckligen att ingen ränta skall utbetalas för de första tre månaderna. Kommittén vill understryka den uppenbara och oacceptabla skillnaden i behandling mellan offentliga myndigheter och medborgare.

5.1

Bestämmelserna i detta avsnitt är grundläggande för förståelsen av kodexen och dess räckvidd. Hörnstenen är artikel 196, där det står att ”kommissionen skall biträdas av tullkodexkommittén, nedan kallad 'kommittén'” i genomförandet av lagstiftningen. När det hänvisas till denna artikel ”skall artiklarna 4 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet”. I praktiken innebär detta att kommissionen har befogenhet att (visserligen biträdd av tullkodexkommittén) fastställa bestämmelserna i tullkodexen, vilket ligger i linje med normalt gemenskapsförfarande. EESK har ingenting att invända mot detta, men vill ändå uttrycka en förhoppning om att de bestämmelser som antas respekterar användarnas behov och att de är tillräckligt flexibla för att snabbt anpassas till teknisk utveckling och handelsbruk.

5.2

På grundval av de befogenheter som tilldelas kommissionen genom artikel 196 skall kommissionen (artikel 194) anta bestämmelser om följande:

5.2.1

Kommissionens befogenheter är således tämligen stora och inbegriper även möjligheterna att själv (andra strecksatsen) avgöra i vilka fall och under vilka förutsättningar kommissionen får utfärda beslut genom vilka den begär att medlemsstaterna skall återkalla eller ändra ett beslut. EESK noterar att de första och tredje strecksatserna ger kommissionen möjlighet att utöva sin institutionella samordningsfunktion och att genomföra beslut som fattats eller förberetts av rådet, men att den andra strecksatsen innebär befogenheter av ett annat slag, som i och för sig kan vara motiverade av omständigheterna och som kommittén förvisso inte har någonting emot.

5.2.2

Allmänt sett anser EESK att beslutet om kontroll av alla transaktioner som utövas av medborgarna – inbegripet handels- och tulltransaktioner – påverkar den fria handeln och är ett politiskt beslut som fattats av EU och medlemsstaterna i överensstämmelse med befogenhetsområden. Kommissionen är naturligtvis den aktör som skall genomföra dessa beslut.

5.2.3

EESK hoppas att de reformer som genomförs på tullområdet inte kommer att rubba den nödvändiga jämvikten mellan fri handel och användarnas och slutkonsumenternas säkerhet, och att yrkeskunnandet hos tullpersonalen och importörernas/exportörernas personal kommer att respekteras.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/26

1.1

EESK stöder kommissionens förslag att ägna den kommande femårsperioden åt en dynamisk konsolidering av finanssektorn genom att genomföra och förstärka gällande lagstiftning men samtidigt undvika att lägga på lager på lager av bestämmelser (s.k. goldplating) och genom att beakta andan i Lissabonstrategin och den europeiska sociala modellens särdrag.

1.2

Även EESK bedömer det vara av största vikt att noggrant utvärdera tillsynsmyndigheternas roll och verksamhet och främja en så god samordning som möjligt, i enlighet med vad som gäller för Lamfalussy-processens nivå 3-kommittéer.

1.2.1

EESK anser det för närvarande förhastat att inrätta ett gemensamt europeiskt tillsynsorgan, som i framtiden skulle underlätta integrationen av marknaderna, men vill redan nu föreslå för de europeiska myndigheterna att utse ett huvudtillsynsorgan som ligger i moderbolagets hemland. Detta huvudorgan skall ha till uppgift att även övervaka verksamheten vid filialer och dotterbolag i andra EU-länder. Fördelarna för företag på EU-nivå och för konsumenterna är uppenbara.

1.3

Den ökade effektiviteten när det gäller finansiella transaktioner är orsaken till den växande betydelse som de finansiella verksamheterna fått inom ekonomin (den så kallade finansialiseringen av ekonomin). Denna finansialisering av ekonomin innebär betydande ekonomiska och sysselsättningsmässiga utvecklingsmöjligheter inom finanssektorn, den kan också få negativa konsekvenser för den samlade ekonomin. Starka börser som drivs av ”shareholder value” kan också motverka industriella strategier. Den kommersiella och finansiella pressen på företagsledarna kan medföra problem på lång sikt och förorsaka oöverlagda uppköpserbjudanden som i ett avsevärt antal fall på kort sikt har lett till förlust av värden.

1.3.1

Man får dock inte glömma att konsolideringsprocesserna åtminstone på kort och medellång sikt för med sig en minskning av arbetstillfällena inom finanssektorn, vilket skapar en allt större osäkerhet bland de anställda. EESK betonar att det är nödvändigt att beakta de sociala återverkningar som följer av konsolideringsprocesserna och hoppas att medlemsstaterna kan tillhandahålla sociala skyddsnät och stöder olika fortbildnings- och omskolningsplaner, en grundförutsättning för att kunna uppnå Lissabonstrategins målsättningar.

1.4

EESK instämmer i målsättningarna för förenkling, kodifiering och strävan efter tydlighet i syfte att få till stånd en ”bättre lagstiftning” och välkomnar därför kommissionens åtagande att hålla fortlöpande, regelbundna och öppna samråd med alla berörda parter och låta alla förslag föregås av gedigna konsekvensbedömningar som också beaktar de sociala och miljörelaterade effekterna samt de externa effekterna på hela det ekonomiska systemet.

1.4.1

EESK anser att arbetet i samband med handlingsplanen för finansiella tjänster måste bli mer synligt och diskuteras mer utanför experternas snäva krets.

1.5

EESK ser positivt på kommissionens förslag att utarbeta ett meddelande eller en rekommendation om fondföretag i syfte att övervinna de hinder som upptäckts med avseende på den fria rörligheten för dessa finansiella instrument.

1.6

Det är av största vikt att förbättra informationen samt stärka finanskulturen och konsumenternas medvetenhet. Det är mycket lämpligt att som kommissionen avser inleda särskilda initiativ tillsammans med de europeiska konsumentorganisationerna, men kommissionen borde bedriva en mer aktiv politik gentemot medlemsstaterna för att påverka dem att på ett mer konkret sätt engagera berörda aktörer på nationell nivå. EESK ställer sig till förfogande för ett samarbete kring dessa initiativ genom specifika insatser tillsammans med konsumentråd och de nationella ekonomiska och sociala råden.

1.7

De aktuella tillsynsreglerna, som varierar mellan medlemsstaterna, för med sig betungande krav för företagen att producera redovisnings- och informationsdokument avseende bolagen. Tillämpningen av de internationella redovisningsstandarderna (IFRS) kan vara ett lämpligt sätt att komma fram till enhetliga informationskrav på europeisk nivå. EESK anser att IASB, en privat internationell normgivande instans, inte till fullo avspeglar förhållandena i den globala ekonomin och hoppas att detta organ öppnar sig för ett internationellt samarbete med andra aktörer som exempelvis Europeiska kommissionen.

1.8

När det gäller förslagen till direktiv om detaljistmarknaden vill EESK särskilt kommentera direktivet om konsumentkrediter, som bör antagas snarast, samt direktivet om betaltjänster, som EESK håller på att utarbeta ett särskilt yttrande om. När det gäller direktivförslaget om hypotekslån tvivlar däremot EESK, trots att vi stöder målsättningarna, på att det verkligen är möjligt att inom en snar framtid kunna skapa en integrerad lånemarknad. Å andra sidan skulle EESK välkomna antagandet av ett ramdirektiv om systemen för clearing och avveckling.

1.9

Kommissionen har uttryckt tveksamhet beträffande inrättande av den s.k. 26th regime inom finansiella tjänster. EESK noterar detta och är villig att göra en bedömning, när förslagsställarna redovisar vilka villkor som skall gälla för ett effektivt tillämpande, där hänsyn alltid måste tas till konsumenternas intressen och egentliga fördelar.

1.10

Med tanke på framtida initiativ vill EESK påpeka följande:

1.11

EESK är övertygad om att kvaliteten på de europeiska rättsliga normerna avseende finansiella tjänster är mycket hög och att EU kan göra sig gällande som referenspunkt för övriga länder. EU borde inleda en dialog, inte bara med de nyindustrialiserade länderna som Indien, Brasilien och Kina såsom kommissionen föreslår, utan också med utvecklingsländerna som är i behov av avsevärt stöd för att kunna utveckla sin marknad för finansiella tjänster.

1.12

EESK stöder samtliga europeiska och nationella institutioner i deras arbete med att bekämpa brottslighet och terrorism. Kommissionen betonar kravet på att det skall finnas ett nära och kontinuerligt samarbete mellan det finansiella systemet och behöriga myndigheter, ett krav som EESK vill uttala sitt stöd för och föra vidare till finansinstituten, men även till de behöriga myndigheterna. De borde dessutom redogöra för hur man följt upp de uppgifter som finansförmedlarna lämnat.

2.1

Vitboken om politiken på området finansiella tjänster 2005–2010 tar upp några av de målsättningar som bör uppnås för att främja en dynamisk konsolidering av denna tjänstesektor, eftersom man inser att en effektiv finansiell marknad är en viktig beståndsdel i en strategi som skall leda till utveckling och tillväxt. Ledmotivet i vitboken är ”dynamisk konsolidering” och därmed avses målsättningen att undanröja de hinder som, trots att man genom handlingsplanen för finansiella tjänster (FSAP) 1999–2005 redan har uppnått goda resultat, fortfarande finns för fri rörlighet för finansiella tjänster och kapital.

2.2

I och med att lagstiftningen spelar en så viktig roll för en väl fungerande finansmarknad är det fullkomligt berättigat att man i vitboken betonar nödvändigheten att genomföra och förstärka gällande lagstiftning men samtidigt undvika att lägga på lager på lager av bestämmelser (s.k. goldplating), framför allt från medlemsstaternas sida.

2.3

Analysen av den rättsliga ramen måste innehålla en bedömning av begränsningar, uppgifter och samordningsansvar för tillsynsmyndigheterna i EU. För närvarande är antagligen den bästa lösningen för att skydda konsumenter och investerare att behålla en nationellt avgränsad tillsyn, men man får inte glömma två stora problem som detta system medför.

2.3.1

Tillsyn som inte utövas på överstatlig nivå begränsar kraftigt integrationen av marknaderna. Därför bör ett nära samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter uppmuntras och konsolideras. Faktum är att riskhanteringen i de europeiska storbanker som är verksamma i flera medlemsstater genomförs utifrån ett koncernperspektiv. Tillsynsmyndigheterna måste vara kapabla att göra en korrekt bedömning av dessa stora europeiska koncerners riskprofil.

2.3.2

Ett fortsatt tydligt företräde för tillsyn på nationell nivå får inte ge upphov till att man ökar de hinder för en dynamisk konsolidering på EU-nivå som man i vitboken förespråkar successivt skall avskaffas.

3.1

EESK har i ett nyligen framlagt yttrande gett sina synpunkter på grönboken om politiken för finansiella tjänster (2005–2010). Eftersom många av de förslag som lades fram i grönboken återkommer i vitboken hänvisar EESK till de kommentarer man redan presenterat och återger dem endast i sammanfattad form i detta yttrande (1).

3.1.1

I vitboken betonas de ekonomiska och sysselsättningsmässiga utvecklingsmöjligheter som finanssektorn erbjuder. Kommittén anser dock att en sådan grundhypotes bör analyseras noggrant utifrån ett realistiskt perspektiv där olika faktorer som redan finns dokumenterade beaktas.

3.2

Konsolideringsprocessen inom denna sektor kan skapa ökad effektivitet och stordriftsfördelar som i slutändan kan komma att gynna intermediärernas riskkapitalinvesterare (genom ökad avkastning på det investerade kapitalet) och dem som använder sig av finansiella tjänster (genom minskade kostnader för dessa tjänster).

3.3

Samtidigt finns det dock många empiriska bevis på att konsolideringsprocesserna medfört en minskning av arbetstillfällena inom finanssektorn som skapar en allt större osäkerhet bland de anställda. Man kan inte komma ifrån att de verksamhetsplaner som läggs fram i samband med en sammanslagning eller uppköp av företag framför allt lyfter fram de besparingar som kan göras till följd av minskade personalkostnader. Den omedelbara effekten av konsolideringsprocesserna blir en förlust av arbetstillfällen. Samtidigt måste man dock vara medveten om att möjligheter skapas för att innovativa tjänster och områden skall kunna utvecklas, något som i sin tur kommer att inverka positivt på sysselsättningen. En minskning av de hinder som gör det svårt för finanstjänsteleverantörerna att fullt ut utnyttja samverkanseffekterna av gränsöverskridande fusioner skulle göra det möjligt för bankerna att tillhandahålla sina tjänster till lägre kostnader, vilket skulle tillåta en prispolitik som är förmånligare för kunderna och därigenom främja en ökad efterfrågan. Detta skulle stimulera investeringarna från finansmäklarnas sida, vilket skulle få positiva följder även för sysselsättningen. De nya arbetstillfällen som skapas lockar i allmänhet till sig personer med mer högkvalificerad och högavlönad yrkesprofil (med undantag för sådana branscher som callcenter och backoffice).

3.4

Även förutsatt att konsolideringarna inom denna sektor inte får några negativa nettoeffekter på sysselsättningen vill således kommittén kraftigt understryka att det inte går att bortse från det tidsmässiga gapet och skillnaderna i yrkeskvalifikationer från det att de befintliga arbetstillfällena försvinner och fram till dess att nya har skapats. Så snart som fokus flyttats över från att försöka bevara arbetstillfällen till att skapa möjligheter för att hitta nya arbeten bör medlemsstaterna lägga prioriterad tonvikt inte bara vid att det finns lämpliga sociala skyddsnät utan även stödja olika fortbildnings- och omskolningsplaner.

3.5

Om arbetstagarna upplever att deras kvalifikationer och kompetens går att utnyttja även i en ekonomi som befinner sig i snabb utveckling kommer de också lättare att acceptera den reducering i anställningstrygghet som en ”dynamisk konsolidering” av denna sektor medför. Detta konstaterande måste leda till att man ser yrkesutbildning inte bara som ett sätt att kontrollera den sociala instabiliteten, utan även som en avgörande och obestridlig förutsättning för att den ”dynamiska konsolideringsplanen” skall lyckas på lång sikt och, mer allmänt sett, även Lissabonstrategin, vars mål är att EU skall bli den främsta ”kunskapsekonomin” i världen. Det krävs dock att man skapar ett fungerande socialt skyddsnät som kan bidra till att mildra de ofta allvarliga effekterna under övergångsfasen.

4.1.1

De tre vägledande principerna i samband med processen för att förbättra lagstiftningen är förenkling, kodifiering och ökad tydlighet. Det är viktigt att arbetet i denna riktning fortsätter så att det råder konsekvens mellan olika lagstiftningsåtgärder, att lagstiftningens tillämpning underlättas och att införlivandet blir enhetligt.

4.1.2

EESK stöder kommissionens förslag när det gäller ”bättre lagstiftning”. Vi ställer oss särskilt bakom kommissionens åtagande att fortlöpande hålla regelbundna och öppna samråd med alla berörda parter och att låta alla förslag föregås av en konsekvensbedömning som baseras på en ekonomisk kostnads-/nyttokalkyl i vidare bemärkelse och därmed även beaktar den sociala och miljörelaterade dimensionen. Lika viktigt är också åtagandet att tillsammans med rådet och Europaparlamentet arbeta för att förbättra kvaliteten på lagstiftningen samt de externa effekterna på hela det ekonomiska systemet.

4.1.3

EESK delar kommissionens uppfattning när det gäller den utmaning som det innebär dels att lagstiftningen skall införlivas korrekt och i tid, dels att de 25 medlemsstaterna sedan skall tillämpa EU-lagstiftningen på ett korrekt sätt, inte minst med tanke på kommande utvidgningar, och vi delar också uppfattningen att man måste förhindra s.k. goldplating, dvs. att medlemsstaterna unilateralt antar ytterligare bestämmelser som strider mot den inre marknadens principer. De omotiverat stora skillnaderna mellan de nationella bestämmelser som finns för att skydda konsumenterna utgör faktiskt ett av de största hindren för en integration av finansiella tjänster inom EU.

4.1.4

Även EESK ser det som avgörande att man i efterhand utvärderar huruvida bestämmelserna gett önskat resultat samt – åtminstone för de sektorer som omfattas av den s.k. Lamfalussy-processen – huruvida marknadsutvecklingen motsvarar förväntningarna.

4.1.5

En undersökning av överensstämmelsen mellan EU-lagstiftningen och nationell lagstiftning bör göras där man börjar med de mest relevanta sektorerna, eller där harmoniserings- och konsolideringsproblemen är som störst, t.ex. marknadsföring och reklam inom fondföretag (företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper). En ökad konkurrens och effektivitet inom denna sektor förutsätter också ökat handlingsutrymme marknadsföringsmässigt och kommersiellt sett, något som starkt hindras av en otydlig lagstiftning. Vi ser därför särskilt positivt på kommissionens initiativ att utarbeta ett meddelande eller en rekommendation under år 2006 samt en vitbok om förvaltning av tillgångar.

4.1.6

Kommissionen tänker föreslå att de 16 olika befintliga direktiven för försäkringssektorn samlas i ett enda direktiv. EESK stöder detta kodifieringsförslag och ser det som ett utmärkt exempel att följa även inom andra områden genom att anta rättsakter som innebär en sammanfattning, förenkling och omorganisering av olika frågor som behandlas i flera olika direktiv.

4.1.7

Vi anser att man även måste inleda överträdelseförfaranden i de fall inkorrekt införlivande eller tillämpning av EU-lagstiftningen har rapporterats. Det bör dock påpekas att kommissionen under den senaste tiden påverkats starkt av rådet och i allt mindre utsträckning vidtagit sådana åtgärder.

4.1.8

Förbättringarna och rationaliseringarna inom sektorn för finansiella tjänster till privatpersoner och mindre företag får inte leda till att man glömmer bort att det finns problem avseende information, utbildning samt konsumenternas medvetenhet, dvs. sådana faktorer som är avgörande för effektiviteten i samband med vilket lagstiftningsinitiativ som helst. Det är positivt att kommissionen har för avsikt att inleda särskilda initiativ på EU-nivå tillsammans med konsumentorganisationer och med representanter från finanssektorn, även om vi anser att kommissionen borde engagera sig starkare för att se till att sådan verksamhet blir om inte obligatorisk så åtminstone starkt rekommenderad på nationell nivå. Ett europeiskt nyhetsbrev för konsumenterna är i princip ett utmärkt initiativ, men man bör vara medveten om att informationsinsatserna måste präglas av en genuin konsumentnärhet. EESK uppmanar kommissionen att tillsammans med rådet och Europaparlamentet undersöka hur berörda aktörer på nationell nivå kan involveras starkare, t.ex. i samband med olika initiativ som skall genomföras på EU-nivå. Utvecklingen när det gäller FIN-NET – ett för det stora flertalet konsumenter än så länge okänt instrument – går i rätt riktning. I samband med översynen av detta instruments roll rekommenderar EESK att konsumentorganisationerna och det civila samhällets organisationer samt även arbetsmarknadens parter involveras. Kommittén är också beredd att själv stödja detta initiativ, t.ex. genom kontakter med nationella konsumentrådgivningsorgan och de nationella ekonomiska och sociala råden.

4.1.9

Kommissionen inser vikten av informationsspridning, inte minst bland konsumenter, investerare och anställda inom finanssektorn, och EESK betonar att man inte får underskatta problemet med vilket språk informationen skall ges ut på. Kommissionen måste uppmärksamma detta problem och göra allt som krävs för att åtminstone den viktigaste informationen skall kunna finnas tillgänglig på så många språk som möjligt.

4.1.10

EESK ser positivt på den uppmärksamhet som ägnas konsumenterna och de anställda inom bank- och finanssektorn och även på åtagandet att regelbundna samråd skall hållas med dem i frågor som rör dem. Det mervärde som en marknadsintegration kan ge manifesterar sig i nöjda konsumenter, samtidigt som man inte får glömma de sociala följder som dessa beslut kan få. Det är dock inte alltid som man i samband med direktiv inom finanssektorn har haft detta synsätt. Med det som vi framför i avsnittet ”Allmänna kommentarer” vill vi med kraft betona vikten av ett sådant analyssätt.

4.1.11

Vad beträffar samspelet med andra delar av EU:s ekonomiska politik har EESK redan påpekat att mervärdesskattesystemet för de stora europeiska koncernerna (2) kan utgöra ett hinder för en stärkt sektor för finansiella tjänster, och vi ser positivt på att kommissionen har för avsikt att lägga fram ett lagstiftningsförslag för att motverka detta. En ingående analys bör dock göras av de ekonomiska, sociala och miljörelaterade konsekvenserna som en i och för sig önskvärd harmonisering av mervärdeskattesystemen kan få. EESK har redan påpekat att den nuvarande situationen kan utgöra ett hinder för en fullständig integration och utveckling av finansmarknaden. Vi vill dessutom rikta uppmärksamhet mot problemet med utkontraktering (outsourcing), ett fenomen som i högsta grad gynnas av ett icke-harmoniserat skattesystem, med negativa konsekvenser för sysselsättningen, kvaliteten på tjänsterna och systemets tillförlitlighet i stort. EESK anser att denna fråga bör bli föremål för ingående överväganden, inte minst med tanke på att detta fenomen ofta får allt annat än önskvärda konsekvenser.

4.2.1

Målet att uppnå ökad samordning mellan de olika tillsynsmyndigheterna på marknaden kan inte annat än stödjas. Arbetet i denna riktning skulle underlättas om nivå 3-kommittéerna successivt ges en mer väldefinierad roll genom att medlemmarnas befogenheter blir enhetliga inom ramen för Lamfalussy-processen, för att EU-lagstiftningen på detta område skall kunna fullbordas. På så sätt skulle inte bara kommissionens arbete underlättas, utan man skulle även minska risken för goldplating från såväl medlemsstaternas som tillsynsmyndigheternas sida.

4.2.2

I nuläget anser EESK att det vore förhastat att inrätta en enda EU-omfattande tillsynsmyndighet som skulle ansvara för samordningen av tillsynen. Samtidigt anser vi dock att de nationella tillsynsmyndigheterna bör samarbeta aktivt och kontinuerligt för att försöka utarbeta en uppförandekodex och regler för gemensamma insatser. Det ökade ömsesidiga förtroende som skulle bli följden av detta skulle utgöra första steget i en process i riktning mot att i framtiden inrätta en europeisk tillsynsmyndighet för de stora finans-, bank- och försäkringskoncerner som har verksamhet i flera medlemsstater. Ett av de första viktiga besluten handlar om att utse en huvudtillsynsmyndighet i det land där moderbolaget har sitt säte, som även skall ansvara för övervakningen av de filialer och dotterbolag som finns i andra EU-länder. De multinationella företagen och tillsynsmyndigheterna skulle kunna dra nytta av den inre marknaden genom att de inte behöver utarbeta flera olika versioner av redovisnings- och informationsdokument och inte heller behöver följa flera olika nationella regelverk.

4.2.3

Den metod som beskrivs i exempelvis direktivet om marknadsmissbruk bör uppmuntras. Det mycket detaljerade direktivförslaget har möjliggjort ett mycket homogent införlivande och även inneburit att ett betydande ansvar överlåtits på de lagstiftande organen, ett ansvar som dessutom delas på EU-nivå där det bestäms vilken verksamhet som skall överföras på de olika tillsynsmyndigheterna.

4.2.4

Antagandet av internationella redovisningsstandarder (IFRS) har stor betydelse för att företagens redovisning skall bli enhetligare och följa modern standard. Detta kan också ge tillfälle att på europeisk nivå skapa enhetliga regler för vilken typ av uppgifter som intermediärerna har att överlämna till respektive tillsynsmyndighet. EESK menar att i och med införandet av IFRS finns det inte längre någon ursäkt för att skjuta upp eller fördröja arbetet för att nå detta mål, som är en förutsättning för att få till stånd en samordning och ett samarbete som fungerar effektivt när det gäller tillsynsarbetet på EU-nivå. Man bör dock se till att målet anpassas till motsvarande mål i EU-projektet ”Solvency II”. De företag som ännu inte har harmoniserat sin redovisning eller sin konsoliderade redovisning med IFRS bör dock inte missgynnas i förhållande till de företag som har en sådan förpliktelse.

4.3.1.1

Banktjänster till privatpersoner berörs av tre mycket viktiga initiativ. När det gäller hypotekslån har kommittén (3) redan framfört välgrundade tvivel på att en integrering av marknaden verkligen är möjlig mot tanke på de rättsliga konsekvenser och de omfattande svårigheter som detta skulle medföra och som kommittén betonat i ett yttrande nyligen. EESK väntar på att få ta del av kommissionens riktlinjer och reaktioner på de invändningar som framförts.

4.3.1.2

Kommissionens förslag till ändringar i direktivet om konsumentkrediter, som nu behandlas av parlamentet, är en förbättring av det föregående förslaget även om det inte till fullo tillgodoser konsumenternas intressen. EESK inväntar resultatet av denna granskning och hoppas att direktivet antas så snart som möjligt.

4.3.1.3

Även direktivet om betaltjänster fyller en viktig funktion. Det finns fortfarande några oklara punkter vad gäller de gränsöverskridande betaltjänsterna. Finanssystemet måste underkasta sig GD Konkurrens regler för konkurrens, insyn och jämförbarhet. Skapandet av ett gemensamt europeiskt betalningsområde är ett ambitiöst och välkommet mål som kommer att göra gränsöverskridande betalningar mer effektiva och ge konsumenterna garantier. Man måste emellertid beakta att effektiva och billiga system (exempelvis direktdebiterings-systemet) redan är i bruk i några medlemsstater. När det gemensamma europeiska betalningsområdet införs måste man ta hänsyn till användarnas intressen och kunna erbjuda ett mervärde. EESK håller på att utarbeta ett yttrande just om betaltjänster, där kommitténs bedömning kommer att redovisas utförligt.

4.3.1.4

Omprövningen av begreppet kvalificerade innehav genom översyn av artiklarna 16 och 15 i bankdirektivet respektive försäkringsdirektivet är ett viktigt initiativ för att förhindra att vissa tillsynsmyndigheter lägger hinder i vägen för en balanserad utveckling av inre marknaden genom att ta en försiktig förvaltning av finanssystemen som förevändning. EESK anser att den bästa garantin för stabiliteten i ett system ligger i att göra det mer effektivt snarare än att begränsa överlåtelsen av företagens kontroll.

4.3.1.5

Vad beträffar systemen för clearing och avveckling har frånvaron av en rättslig ram bidragit till att man alltjämt kan konstatera en kraftig ekonomisk obalans och regelrätta missbruk. Gränsöverskridande avveckling och clearing är dyrare och mindre effektiv än nationell. EESK skulle välkomna antagandet av ett ramdirektiv med målet att öka de europeiska operatörernas konkurrenskraft, inte minst gentemot de internationella konkurrenterna. En effektiv och välstrukturerad marknad lockar till sig investeringar, något som EU behöver om unionen verkligen vill fortsätta att sträva mot ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

4.3.2.1

EESK delar kommissionens bedömning av de omotiverade hindren för fullständig rörlighet för kapital och gränsöverskridande investeringar.

4.3.2.2

Kommissionen har ställt sig tveksam till den s.k. 26th regime inom finansiella tjänster. Å andra sidan har principen om en minimal harmonisering lett till alltför många skillnader. Hemlandsprincipen har varit ett utomordentligt instrument för avreglering och konkurrens inom EU. Ju högre det ömsesidiga förtroendet för kvaliteten på de olika medlemsstaternas interna lagstiftning är desto mer accepterad är denna princip av medlemsstaterna. Mot denna bakgrund är målet om en fullständigt harmoniserad lagstiftning en viktig drivkraft som ger näring åt och befäster dessa förtroendebaserade kontakter, som är utgångspunkten för en gradvis framväxande gemensam kultur. Detta borde leda till en harmonisering av de viktigaste klausulerna i avtalen om finansiella tjänster. EESK påpekar att man å andra sidan hittills inte sett några bevis på att 26th regime (verkligen) går att tillämpa och att kommissionen i varje fall grundligt borde undersöka hur de fungerar. I ett nyligen avgivet yttrande hävdade EESK att (26th regime)”inte kan bli något realistiskt alternativ förrän man efter ett ingående studium av lagar och avtal i alla de 25 medlemsstaterna försäkrat sig om att det” parallella ”instrumentet inte strider mot lagar eller bestämmelser i någon av dessa. I vilket fall som helst får standardiseringsreglerna inte stå i vägen för nya produkter och därigenom lägga hämsko på innovationen” (4).

4.3.3.1

I sitt nyligen avgivna yttrande om grönboken från juli 2005 har kommittén pekat på nyttan av ett ingripande vad gäller fondföretag (5). ”Investeringsfonderna utsätts för konkurrens från andra finansiella produkter, som fondförsäkringar, vilka investerarna uppfattar som likvärdiga trots att de omfattas av ett helt annat rättsligt ramverk. Detta kan medföra snedvridningar när det gäller investerarnas valmöjligheter och kan få negativa konsekvenser med avseende på kostnader och risktagande i samband med gjorda investeringar. EESK anser att man inte löser problemet genom minskad konkurrens och genom att lätta på de krav och garantier som ställs vid fondinvestering. Det vore tvärtom bra om man i stället höjde nivån på normerna, så att de finansiella produkter som i praktiken uppfattas som ett direkt alternativ till investering i fonder underställs sådana krav som är jämförbara med dem som gäller för investeringar i fonder.” Obalansen i de krav som ställs på fonder och fondförsäkringar, den långsamma utvecklingen av EU-passet, som beror på de hinder som vissa tillsynsmyndigheter fortsätter att sätta upp, den dåliga insynen vad gäller kostnaderna, särskilt utträdeskostnaderna, fragmenteringen av marknaden och de höga kostnader denna medför är några av de problem som påpekats. EESK ser med oro på utvecklingen i vissa medlemsstater som rör garanterade kapitalfonder utan några krav på att förvaltningsbolaget har egna tillräckligt stora fonder. Vid en mycket negativ marknadsutveckling skulle konsumenterna i dessa fall kunna stå utan tillräckligt skydd. EESK ber kommissionen att råda bot på denna brist genom att fastställa krav på att de företag som erbjuder garanterade kapitalfonder skall ha tillräckligt med eget kapital och besluta om en specifik och lämplig grad av övervakning. EESK är väl medveten om strävan att göra fondföretagen mer effektiva, bland annat därför att dessa företag är en viktig del av pensionsfondsutbudet och kan lämna ett avgörande bidrag för att lösa ett problem som med rätta påpekades i början av vitboken, dvs. finansieringen av de omfattande pensionsunderskotten i de flesta EU-ekonomierna.

4.3.3.2

Liksom kommissionen inser EESK vikten av att ha tillgång till ett bankkonto, inte bara ur ekonomisk synvinkel. Den som i dagens ekonomi innehar ett bankkonto får i och med detta ett slags ekonomiskt medborgarskap. I vissa medlemsstater har en sådan medborgerlig rätt stöd i lagen genom att det finansiella systemet tvingas att till en mycket låg kostnad tillhandahålla grundläggande banktjänster. I andra medlemsstater håller företagen på att bli mycket medvetna om problemet. För några få euro per månad erbjuder de ett paket med tjänster som är kopplade till bankkontot.

4.3.3.3

Avsikten att avskaffa hinder när det gäller rörligheten för gränsöverskridande konton är lovvärd och skulle kunna bidra till en sänkning av bankernas avgifter. Möjligheten att öppna konton på Internet gör att målet om en intraeuropeisk rörlighet för bankkonton verkligen ligger inom räckhåll. Man måste emellertid komma ihåg att alla konsumenter inte behärskar IT-tekniken. Kommissionen borde presentera en tillfredsställande lösning också för dessa personer som normalt tillhör de mest sårbara folklagren. Påpekas bör att dessa möjligheter bara kan förverkligas genom ett reellt och konstruktivt samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Den 16 maj 2006 (6) beslutade kommissionen att låta en expertgrupp utreda frågan om kundrörlighet i samband med bankkonton och följer därmed upp förslagen i vitboken.

4.4.1

Kommissionens ambitiösa målsättning att göra EU till ledande vad gäller att fastställa internationella standarder kan bara välkomnas. I enlighet med rekommendationerna i Doha-rundan hoppas EESK också att EU skall förmå de mest utvecklade länderna att åta sig att ge de mindre utvecklade länderna ett lämpligt tekniskt och finansiellt stöd, vad gäller såväl lagstiftning som tillämpning av avtal och antagna standarder. I den framskridande internationella integrationen måste man också beakta behoven i de svagaste ekonomierna som behöver locka till sig investeringar. EESK hoppas att kommissionen är väl medveten om dessa krav vid förhandlingarna och diskussionerna med de mer avancerade ekonomierna.

4.4.2

EESK har aktivt arbetat för att bekämpa utnyttjandet av finanssystemen i kriminellt syfte och stöder kommissionen och de övriga EU-institutionerna i kampen mot alla former av brottslighet, som för övrigt ofta är knuten till den internationella terrorismen. Den ekonomiska brottsligheten tar sig många uttryck – bolags- och handelsbedrägerier, penningtvätt, skatteflykt, korruption – och använder sig ofta av finanstjänsternas kanaler för sina kriminella syften. EESK uppmanar finansinstituten att på bästa möjliga sätt stödja de behöriga myndigheterna, som å sin sida i tillräcklig grad måste beakta finansinstitutens upplysningar. Om finansinstituten får tillräcklig information om uppföljningen av de uppgifter om misstänkta transaktioner som de lämnat till myndigheterna kommer de att bli mer motiverade att fullfölja och intensifiera de ansträngningar som krävs.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/33

2.1

Med förslagen avser kommissionen att etablera en koppling mellan gemenskapsregistrerade formskyddssystem och Haagsystemet för internationell registrering av industriella mönster genom EU:s anslutning till Genèveakten inom Haagkonventionen. Det första förslaget avser anslutning till Genèveakten. Det andra avser en ändring av förordningarna på området för att möjliggöra en sådan anslutning.

2.2

Haagsystemet bygger på Haagkonventionen om internationell registrering av industrimönster. Konventionen består av tre olika rättsakter: 1934 års Londonkonvention, 1960 års Haagkonvention och 1999 års Genèveakt. De tre rättsakterna är självständiga och oberoende i sina materiella bestämmelser. De avtalsslutande parterna kan besluta att ansluta sig till en, två eller tre av rättsakterna. De blir därmed medlemmar i Haagunionen, som för närvarande har 42 avtalsslutande parter varav 12 EU-länder. (1)

2.3

Genom anslutningen kommer formgivare från hela EU genom en och samma ansökan att kunna säkerställa skydd för nya och originella mönster i de länder som undertecknat Genèveakten. För formgivare skapar anslutningen ytterligare ett sätt att skydda sin formgivning på nationell nivå, på gemenskapsnivå genom gemenskapens formskyddssystem och på internationell nivå genom Haagsystemet.

2.4

Resultatet är ett enklare, ekonomiskt effektivare och kostnadseffektivare system. Enligt Haagsystemet behöver sökande inte lämna in översättningar av handlingar. De behöver inte heller betala separata avgifter till myndigheter och byråer i olika länder eller vara bundna vid olika tidsgränser för förnyelse av nationella ansökningar. Genom att lämna in en enda ansökan till en enda myndighet mot en enda avgift kan sökanden i stället erhålla ett flertal internationellt registrerade formskydd i de länder som undertecknat Genèveakten.

2.5

Gemenskapens formskyddssystem skapar möjligheter för formgivare att skydda nya och originella mönster som kännetecknas av den estetiska utformningen genom att bevilja enhetliga individuella monopol för registrerade mönster som är giltiga i hela EU. Det finns separata registrerade formskydd i varje medlemsstat, men gemenskapsformgivningen är ett ekonomiskt och enkelt sätt för ett företag verksamt på den europeiska marknaden att säkerställa enhetligt skydd i hela unionen.

2.6

Genom Haagkonventionen om internationell registrering av industrimönster skapas ett system som administreras av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) som gör det möjligt för formgivare att mot en enda avgift lämna in en ansökan och därmed erhålla ett flertal registreringar i angivna avtalstecknande stater. Haagsystemet kan utnyttjas av personer som antingen är medborgare eller bosatta i en avtalstecknande stat eller företag som är etablerade i en stat som har undertecknat Haagkonventionen. För närvarande tar WIPO inte emot ansökningar som registrerats av nationella myndigheter. Genom att registrera direkt hos WIPO kan man undvika förvirring, dubbelarbete och risken för överbetalning till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden.

2.7

En av fördelarna med Haagsystemet är att det underlättar justeringar av formskyddet och förnyelse när giltighetstiden har löpt ut.

2.8

Genèveakten inom Haagkonventionen trädde i kraft den 23 december 2003. För att systemet skall göras så lättillgängligt som möjligt tillåts anslutning av mellanstatliga organisationer, såsom EU, till Haagsystemet. För närvarande är 19 länder avtalstecknande parter till Genèveakten, däribland Schweiz, Singapore och Turkiet. Ett antal medlemsstater har ännu inte undertecknat eller ratificerat avtalet.

2.9

Enligt Genèveakten kan ansökningar endast göras på ett av två officiella språk – engelska eller franska.

2.10

USA kommer enligt planerna att ansluta sig i november 2006. EU:s och USA:s anslutning kommer sannolikt att leda till att andra stora handelsparter (Kina, Japan och Korea) känner sig manade att ansluta sig, vilket i sin tur leder till att registrering tillåts i ett flertal betydelsefulla länder.

2.11

Genom förslaget etableras en koppling mellan EU, som betraktas som ett enda land enligt Genèveakten, och Haagsystemet. På så sätt ökar systemets användbarhet.

3.1

Enligt förslaget till rådets beslut (KOM(2005) 687 slutlig) betraktas EU som ett enda land inom Haagunionen beträffande gemenskapens formskyddssystem. Ändringen av förordning EG/6/2002 (gemenskapens formgivningsförordning) ger verkan till Europeiska gemenskapens anslutning till Genèveakten.

3.2

Ändringen av förordning EG/40/94 (gemenskapens varumärkesförordning) ger Byrån för harmonisering inom den inre marknaden i Alicante ansvar för hantering av avgifter för formgivning som registrerats enligt Genèveakten.

3.3

Artikel 308 i EG-fördraget fungerar som rättslig grund för förslaget om ändring av dessa två gemenskapsförordningar.

3.4

Europaparlamentet har rådfrågats. De två förslagen är inte föremål för medbeslutandeförfarandet.

3.5

Vid omröstningen krävs enhällighet i rådet.

4.1

Sannolikt kommer förslaget inte att medföra några extrakostnader, eftersom det rör ändringsförslag till förordningar som är direkt tillämpliga i medlemsstaterna.

4.2

För närvarande tas avgifter ut för registrering och förnyelse av registrering i alla de länder där formskydd har registrerats. Nationella registreringskostnader understiger ofta 100 euro, men därtill kommer kostnader för och olägenheter i form av valutaomräkning när formskydd skall registreras internationellt.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/35

1.1

Kommissionens förslag innehåller de krav, regler och förfaranden genom vilka företag, universitet, forskningscentrum eller andra rättssubjekt kan erhålla stöd inom ramen för det sjunde FoTU-ramprogrammet.

1.2

EESK ställer sig positiv till den största delen av det regelverk som kommissionen föreslagit. Kommittén anser att regelverket innebär förbättringar och möjliggör en klar förenkling av de nuvarande administrativa förfarandena. Vad beträffar de genomförandebestämmelser som ännu inte fastställts inom kommissionen rekommenderar kommittén att man, med tanke på den eftersträvade förenklingen, även vid utformningen av dessa eftersträvar en större enhetlighet och konsekvens, t.ex. i fråga om de kriterier som skall tillämpas.

1.3

Eftersom några genomförandebestämmelser ännu inte föreligger inom kommissionen kan man ännu inte bedöma om det föreslagna regelverket har några särskilda effekter. Kommittén rekommenderar därför att man, t.ex. i fråga om ersättning av extrakostnader, åtminstone till en början behåller de nuvarande bestämmelserna för att undvika problem för berörda stödmottagare.

1.4

Kommittén välkomnar de nya stödgränserna för nuvarande verksamhetsområden och stödmottagare, särskilt som de innebär att stödet till små och medelstora företag förbättras.

1.5

Kommittén rekommenderar att man likställer alla de forskningsinstitut som grundfinansieras med offentliga medel, oavsett deras nuvarande juridiska form.

1.6

Kommittén rekommenderar att man ger framtida avtalsparter mer frihet via utformning av avtalsmässiga bestämmelser, men också via val av instrument. Detta gäller framför allt avtalsparternas nyttjanderätt till förgrundsinformation (”foreground”) och/eller bakgrundsinformation (”background”). Här bör kostnadsfri nyttjanderätt visserligen vara en möjlighet, men inte – som föreslås i vissa fall – föreskrivas utan undantag.

1.7

För närmare information om detta hänvisas till kapitel 4.

2.1

Kommissionen redogör i sitt förslag till det sjunde FoTU-ramprogrammet (2007–2013) (1), ”RP7”, för mål, innehåll, ämnen och budgetramar för det planerade stödet till forskning, teknisk utveckling och demonstration för denna period. Om detta ramprogram samt om de förberedande och kompletterande förslag som kommissionen har lagt fram om ramprogrammet, i synnerhet de s.k. särskilda programmen (2), har kommittén redan antagit yttranden (3).

2.2

Föreliggande förslag från kommissionen behandlar de krav, regler och förfaranden genom vilka företag, universitet, forskningscentrum eller andra rättssubjekt kan delta i det sjunde FoTU-ramprogrammet, dvs. få stöd genom detta program.

2.3

Viktigt i detta sammanhang är att kommissionen avser att förenkla de administrativa förfaranden som är förbundna med forskningsstödet. Denna avsikt har kommittén redan välkomnat och gett sitt stöd till i tidigare yttranden. Kommittén har vid upprepade tillfällen rekommenderat att man skall förenkla de administrativa förfarandena och minska de kostnader som hänger samman därmed för att göra de europeiska forskningsprogrammen effektivare. ”Nuvarande arbetsbörda och kostnader för ansöknings- och beviljningsförfaranden är för stora och skapar problem för användare inom forskningen och industrin. Det måste löna sig för deltagarna att engagera sig i det europeiska forskningsprogrammet – inberäknat risken i ansökningarna. Detta gäller i synnerhet också för små aktörer, t.ex. de små och medelstora företagen eller mindre forskningsgrupper från universitet eller forskningscentrum  (4) .” De föreslagna reglerna för deltagande skall alltså också bidra till en sådan förenkling.

2.4

Föreliggande kommissionsförslag redogör följaktligen för det omfattande regelverk som skall säkerställa att de medel som gemenskapen ställer till förfogande för forskning och utveckling (genom RP7) används så effektivt, framgångsrikt och rättvist som möjligt.

2.5

De föreslagna reglerna för företags, forskningscentrums och universitets deltagande skall alltså skapa sammanhängande och tydliga ramar för ett effektivt genomförande och god tillgänglighet för alla som deltar i det sjunde ramprogrammet. Därigenom skall man göra det möjligt att främja deltagande av många olika företag, forskningscentrum och universitet samt av aktörer i regionerna i gemenskapens yttersta randområden.

3.1

Kommissionens förslag till regler för deltagande i det sjunde ramprogrammet är ett redskap för genomförandet av många aspekter som rör denna förenkling och bygger på de principer som fastställdes i det sjätte ramprogrammet. Några viktiga punkter sammanfattas kort i följande avsnitt.

3.2

Kommissionens förslag omfattar följande: inledande bestämmelser, villkor för deltagande i indirekta åtgärder och tillhörande förfaranden, gemenskapens ekonomiska bidrag, regler för spridning och utnyttjande av resultat, nyttjanderätt till bakgrunds- och förgrundsinformation, och Europeiska investeringsbanken.

3.3.1

Minst tre rättssubjekt etablerade i en medlemsstat eller ett associerat land måste delta i indirekta åtgärder varav inget får vara etablerat i samma medlemsstat eller associerade land som något av de båda andra.

3.3.2

För samordnings- och stödåtgärder samt åtgärder för forskares utbildning och karriärutveckling är minimikravet att ett rättssubjekt skall delta.

3.3.3

För indirekta åtgärder till stöd för spetsforskning som finansieras inom ramen för Europeiska forskningsrådet är minimikravet att ett rättssubjekt etablerat i en medlemsstat eller ett associerat land skall delta.

3.4.1

För verksamhet inom forskning och teknisk utveckling får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till högst 50 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.1.1

För offentliga organ, inrättningar för högre utbildning, forskningsorganisationer (5) samt små och medelstora företag får detta ekonomiska bidrag uppgå till högst 75 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.2

För verksamhet inom området demonstration får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till högst 50 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.3

För verksamhet som bedrivs inom ramen för åtgärder för spetsforskning, samordnings- och stödåtgärder samt åtgärder för forskares utbildning och karriärutveckling får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till 100 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.4

För förvaltning och revisionsintyg och annan verksamhet som inte omfattas av punkt 1, 2 eller 3 i artikel 33 får gemenskapens ekonomiska bidrag uppgå till 100 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

3.4.5

För expertnätverk föreslås en särskild klumpsumma. Denna klumpsumma fastställs genom deltagandereglerna som ett fast belopp som beräknas efter det antal forskare som ingår i expertnätverket och efter åtgärdens varaktighet.

—

I reglerna anges de förfaranden som skall tillämpas vid utlysande av ansökningsomgångar för projektförslag, liksom vid inlämnande, bedömning, urval och beviljande av dessa.

—

Det bedömningsförfarande som utvecklats i tidigare ramprogram skall fortsätta att tillämpas utan några större ändringar. En mall för avtal om ekonomiskt stöd skall utarbetas av kommissionen. Där skall deltagarnas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och gentemot gemenskapen fastställas.

—

Tre typer av ekonomiskt stöd föreslås: ersättning av stödberättigande kostnader, klumpsummor och schablonbelopp. När det gäller åtgärder för spetsforskning kommer Europeiska forskningsrådets vetenskapliga råd att föreslå lämpliga finansieringsmetoder.

3.6

När det gäller spridning, utnyttjande och nyttjanderätt (äganderätt, skydd, publicering, spridning, utnyttjande och nyttjanderätt för bak- och förgrundsinformation) är målsättningen att upprätthålla största möjliga kontinuitet. Förändringarna skall skapa mer flexibilitet för deltagarna under projektens gång. Möjligheten att utesluta bakgrundsinformation och definiera andra villkor än de i reglerna för deltagande finns kvar. Kraven när det gäller spridning och offentliggörande har gjorts mer enhetliga.

3.7

Liksom i det sjätte FoTU-ramprogrammet (RP6) skall deltagarna i ett konsortium vara fullt ansvariga för att slutföra sina uppgifter, även om någon av deltagarna underlåter att utföra de uppgifter som tilldelats. Principen om solidariskt ekonomiskt ansvar som tillämpades under RP6 för de flesta åtgärder skall emellertid inte längre tillämpas. Mot bakgrund av en bedömning av riskerna med den europeiska forskningsfinansieringen för gemenskapsbudgeten skulle en mekanism kunna införas för täckning av den finansiella risken att en deltagare inte återbetalar skulder till gemenskapen. Därför skall bankgarantier endast begäras i de sällsynta fall då över 80 % av bidraget utgörs av förhandsfinansiering.

4.1

Förenkling. Kommittén stöder det utomordentligt viktiga målet att förenkla alla de förfaranden som kommissionen hittills tillämpat eller krävt av FoTU-aktörerna. Kommittén ser sina ytterligare kommentarer som ett konstruktivt bidrag till detta och är medveten om att det, med tanke på de allmänna budgetbestämmelserna och kravet på öppenhet, som kommittén också instämmer i, inte är någon lätt uppgift att uppnå detta mål. Särskilt önskvärt vore det om man i särskilt utvalda pilotprojekt skulle kunna testa ännu mer förenklade administrativa förfaranden inom ramen för de möjligheter som lagstiftningen ger. De erfarenheter man skaffar sig i samband med detta skulle kunna vara till hjälp vid beslut om framtida åtgärder.

4.1.1

Förbättringar. Kommittén uppskattar kommissionens strävan att uppnå detta mål och göra gemenskapens forskningsfrämjande så effektivt som möjligt. Kommittén ser därför i många punkter i de förslag som lagts fram tydliga förbättringar jämfört med tidigare förfaranden, t.ex. när det gäller ersättning av kostnader (artiklarna 30 och 31) samt i stödformerna, eller också i stödavtalen, kontrakten eller utnämningsbreven (artiklarna 18 och 19). I det senare fallet gäller detta dock endast i den mån också betalnings- och framför allt rapporteringsformerna förenklas. Kommittén (6) vill i detta sammanhang också hänvisa till förenklingar som den rekommenderat tidigare och som också handlade om en avstämning av innehåll och tidsfrister mellan de förfaranden som kommissionen kräver och andra stödgivares eller tillsynsorgans förfaranden (7).

4.1.2

Enhetlighet. Till målet att förenkla bidrar dessutom strävan att göra de förfaranden som kommissionen tillämpar eller kräver (t.ex. kostnadsberäkning eller kreditvärdighetsprövning) mer enhetliga. Detta är något som kommittén med tanke på målet om en gemensam inre marknad och ökad rättssäkerhet till fullo kan instämma i (8). Tyvärr kan fullständig enhetlighet inte uppnås så länge de olika stödmottagarna i de olika medlemsstaterna – t.ex. universiteten – själva saknar ett enhetligt eller lämpligt redovisningssystem.

4.2

Ytterligare regler och åtgärder. Förenkling och enhetlighet förutsätter dock ytterligare åtgärder från kommissionens sida, vilket hittills bara har aviserats i det förslag som lagts fram, t.ex. i artikel 16.4: ”Kommissionen skall anta och offentliggöra regler för konsekvent kontroll av den rättsliga statusen hos deltagarna i indirekta åtgärder samt av deras finansiella kapacitet och existens.” Eftersom dessa ytterligare regler, nedan kallade ”kommissionens interna genomförandebestämmelser”, ännu inte föreligger, kan man i ett antal fall för närvarande inte bedöma vilken effekt de förslag från kommissionen kommer att ha som påverkas av dessa.

4.2.1

Enhetlig tolkning och kriterier. Kommittén förväntar sig också att alla berörda avdelningar inom kommissionen på ett enhetligt sätt tolkar kommissionens interna genomförandebestämmelser, framför allt de rättsliga och finansiella bestämmelser som gäller projekten, så att dessa regler blir ytterligare ett viktigt steg i riktning mot förenkling och enhetlighet och inte leder till en försämring för FoTU-aktörerna jämfört med tidigare. Kommittén rekommenderar rent allmänt att man i de fall där kommissionens förslag fortfarande medger ett tolkningsutrymme slår vakt om rättssäkerheten och eliminerar dessa oklarheter genom ytterligare preciseringar i kommissionens interna genomförande-bestämmelser.

4.2.2

Stödåtgärder. De hjälpcentraler och clearingorganisationer som kommissionen hittills tillhandahållit eller föreslagit skall se till att den information som lämnas av kommissionen är samstämmig och enhetlig. Kommittén anser att detta är en viktig och värdefull åtgärd. Samtidigt bör man dock också se till att det finns ett enhetligt förfaringssätt i kommissionens interna förfaranden och projektledarnas krav och beslut.

4.2.3

Rapporteringssätt. Det är till exempel också viktigt att undvika att man – om man bortser från välmotiverade undantag – kräver ytterligare delrapporter av projektledarna än de som fastställts i bestämmelserna eller att identiska upplysningar måste lämnas i flera rapporter i olika form varje gång (9). Det är alltså också viktigt med större enhetlighet inom rapporteringssystemet. Det handlar nämligen om innehåll och inte om formaliteter.

4.2.4

Utvärdering efter halva tiden ( Midterm-Assessment ). Kommittén rekommenderar likväl att man med tanke på sjunde ramprogrammets planerade löptid på sju år, efter halva löptiden gör en utvärdering både av programmet och av reglerna för deltagande, så att man vid behov kan göra de ändringar som krävs.

4.2.5

Projektledare. En viktig förutsättning för förenkling, större enhetlighet och rent allmänt för effektiva administrativa förfaranden är dessutom att projektledarna, också med tanke på den kontinuitet som krävs (se nästa punkt), har utmärkta sakkunskaper och kännedom om de aktörer som deltar. De projektansvarigas arbete kräver mer än enbart administrativ kompetens. De måste ha djupa sakkunskaper och kunskaper om forskarmiljön. Kommittén hänvisar i detta sammanhang till tidigare rekommendationer, som framförts vid upprepade tillfällen (10)  (11).

4.3

Kontinuitet. Eftersom varje nyordning leder till att kontinuiteten bryts och till ytterligare (friktionsbetingade) förluster är det viktigt att noggrant bedöma om de ändringar som kommissionen föreslår verkligen kommer att leda till en klart bättre effektivitet, som väger tyngre än de nämnda förlusterna, eller om man borde bibehålla den ordning som funnits hittills. Kommittén förstår av kommissionens förslag att den vill behålla många regler som har fungerat väl. När det gäller ett antal ändringsförslag är det dock inte uppenbart huruvida de verkligen kan leda till en förbättring jämfört med de regler som gällt hittills. Här anser kommittén att man bör sätta kontinuiteten främst.

4.4

Gemenskapens ekonomiska bidrag – kostnadsersättning och typer av stöd. Under förutsättning att man på ett tillfredsställande sätt lyckas reda ut de frågor som återstår att behandla (t.ex. i samband med punkt 4.5) ser kommittén i kommissionens förslag en stor förbättring, som den stöder.

4.4.1

Små och medelstora företag. Kommittén ställer sig framför allt positiv till att (artikel 33.1 andra meningen) den övre gränsen för finansieringen till exempelvis små och medelstora företag (12) höjs från 50 % till 75 %. Kommittén ser i detta också att dess tidigare rekommendationer vunnit gehör – att skapa fler och bättre incitament för de små och medelstora företagen att delta i sjunde FoTU-ramprogrammet och på så sätt också skapa starkare band mellan små och medelstora företag och forskningsinstitut (13).

4.4.2

Högskolor osv. På samma sätt ställer sig kommittén positiv till att de övre gränserna för stöden även för offentliga organ, inrättningar för högre utbildning och forskningsorganisationer skall ligga på 75 % (också artikel 33.1 andra meningen). Här anser kommittén att man bör omdisponera artikel 33 för att göra det lättare att skilja på avtalsparter med ett vinstintresse och allmännyttiga avtalsparter.

4.4.3

Genomsnittliga personalkostnader. Kommittén ser möjligheten för deltagarna att fastställa genomsnittliga personalkostnader (artikel 31.3 a) som ett bidrag till förenklingen.

4.4.4

Förvaltningskostnader. Kommittén ställer sig även positiv till att man, också med tanke på den nödvändiga kontinuiteten, håller fast vid att förvaltningskostnader liksom tidigare skall ersättas med 100 %. Förslaget att låta den övre gräns på 7 % som hittills gällt för detta kostnadsslag falla bort utan begränsningar kan dock skapa problem, om man inte på något annat sätt kan fastställa mycket stränga kriterier för de nödvändiga förvaltningskostnaderna. Det stämmer visserligen att den 7 %-gräns som funnits hittills visat sig vara för låg just på grund av de krav på förvaltning, samordning m.m. som gällt hittills och därför bör höjas. Å andra sidan måste man förhindra att en obegränsad ersättning av alla förvaltningskostnader leder till att dessa ökar kraftigt i stället för att minska.

4.5

Tilläggskostnader vid universiteten. Enligt kommissionens förslag skall den möjlighet som universitet och liknande forskningsinstitutioner hittills haft att dra av 100 % av de så kallade tilläggskostnaderna eller merkostnaderna (14) falla bort. Även om man föreslår andra bokföringsmodeller i stället för denna ser kommittén detta förslag som problematiskt. Dessa institutioner har i regel inte någon lämplig analytisk bokföring för att kunna fastställa de fulla kostnaderna (Full Cost) (15). I fallet med det schablonbelopp som kommissionen föreslår som ett möjligt alternativ kan man dessutom ännu inte bedöma om det kommer att leda till en tydlig försämring eller förbättring, eftersom kommissionens interna genomförandebestämmelser ännu inte existerar (se ovan). Kommittén rekommenderar därför att man för dessa institutioner, om de saknar fullkostnadsbokföring, bibehåller den nuvarande ordningen med 100 % ersättning för tilläggskostnader, åtminstone så länge man inte kan förvissa sig om att andra bokföringsmodeller (16) inte leder till en försämring i jämförelse med den nuvarande ordningen.

4.6

Forskningsorganisationernas juridiska form. Enligt kommittén bör alla forsknings-organisationer, oavsett juridisk form, som erhåller sin grundfinansiering från staten behandlas lika i alla avseenden (och i alla artiklar som t.ex. artikel 33.1 och artikel 38.2). Detta innebär exempelvis att även allmännyttiga privaträttsliga forskningsorganisationer eller forskningscentrum som erhåller sin grundfinansiering från staten (17) bör likställas med offentligrättsliga organisationer. När allt kommer omkring är det medlemsstaterna som har behörigheten att fastställa vilken juridisk form som – i enlighet med deras bedömning – lämpar sig bäst för sådana forskningsinstitut, och detta får absolut inte leda till någon differentiering i samband med gemenskapens forskningsfrämjande.

4.7

Immateriella äganderätter. I de bestämmelser som föreslås (artiklarna 39–43) bör man se till att immateriella äganderätter till följd av forskningsresultat som uppnåtts med hjälp av skattemedel från EU inte okontrollerat kan föras över till företag utanför Europa.

4.7.1

”Open Source”-mjukvara. I allmänhet kan mjukvara som utvecklas inom forskningsprojekt som erhåller gemenskapsstöd för närvarande bara få bred spridning och användning, och därmed potential som kommersiella tillämpningar eller tjänster som bygger på denna, om de erbjuds som ”open source”. För detta ändamål borde man ge konsortiet största möjliga spelrum vid utformningen av licensvillkoren.

4.8

Nyttjanderätt. När det gäller nyttjanderätten (artiklarna 48–52) (18) till nya forskningsresultat (förgrundsinformation) och/eller befintliga forskningsresultat (bakgrundsinformation) som avtalsparterna har handlar det inte om en rätt att nyttja all information som en avtalspart (t.ex. universitet eller forskningscentrum) har, utan bara den information som inskaffats till följd av arbete eller förarbeten som utförts av den eller de organisationsenheter eller grupper som deltagit i det gemensamma projektet och som de andra deltagarna behöver för att kunna genomföra sitt arbete inom ramen för den indirekta åtgärden. Kommittén ställer sig därför positiv till artikel 48 som gör det möjligt att avgöra detta för varje enskilt projekt och fastställa det mellan avtalsparterna i en positiv och/eller negativ förteckning  (19). Genom positiva förteckningar kan man dessutom undvika att man avslöjar att det finns bakgrundsinformation som skall förbli kondfidentiell. För att undvika onödiga förseningar i början av projekten bör man dock bevilja en frist för att upprätta dessa förteckningar på t.ex. upp till sex månader efter projektstarten.

4.9

Avgiftsfri rätt att nyttja information. Kommittén har vissa betänkligheter mot bestämmelser som utan undantag medger avgiftsfri tillgång till förgrunds- och bakgrundsinformation. Kommittén anser rent allmänt att man bör ge projektparterna så stort spelrum som möjligt för bästa möjliga överenskommelse. Så kan det t.ex. vara lämpligt att också ge FoTU-aktörerna avgiftsfri nyttjanderätt.

4.9.1

Bakgrundsinformation för genomförandet av en åtgärd. Kommittén ställer sig i princip positiv till förslaget att alltid bevilja FoTU-aktörer avgiftsfri rätt att utnyttja bakgrundsinformation, om detta krävs för genomförandet av en indirekt åtgärd. En exklusiv bestämmelse av detta slag kan dock i enskilda fall skapa svårigheter för de berörda aktörerna. Kommittén rekommenderar därför en ändring av den sista meningen i artikel 50.2 (20).

4.9.2

Bakgrundsinformation för nyttjande av förgrundsinformation. Förslaget att alltid låta FoTU-aktörer bevilja avgiftsfri rätt att utnyttja bakgrundsinformation, om detta krävs för nyttjandet av förgrundsinformation är dock mycket problematiskt. Bakgrundsinformationen har FoTU-aktörerna förvärvat med egna medel, med medel från tidigare stödgivare eller med offentliga medel från en medlemsstat och den är förknippad med vissa förpliktelser och villkor (21). Om man tillämpar den bestämmelse som kommissionen föreslår, finns det en risk att särskilt resursstarka FoTU-aktörer och FoTU-aktörer med stor know how-potential inte kan eller vill delta och därmed utesluts från att delta. Kommittén rekommenderar därför att artikel 51.5 stryks eller ändras (22).

4.9.3

Spetsforskning. Även om det i fallet med spetsforskningen framför allt kommer att handla om FoU-verksamhet inom grundforskningen, har kommittén vid flera tillfällen pekat på att gränserna mellan grundforskning och tillämpning i många fall (23) är flytande. Därför kan man här förvänta sig samma negativa effekter som nämns ovan. Detta borde absolut undvikas och därför borde man ta hänsyn till detta i regelverket. Kommittén rekommenderar därför en strykning av artikel 52.1 utan ersättning eller en lämplig ändring (24).

4.9.4

Särskilda grupper. I kommissionens förslag saknas det en definition av verksamhet för särskilda grupper. Texten om detta får under inga omständigheter blandas ihop eller ens likställas med texten om den för spetsforskningen.

4.10

Fritt val av instrument. Kommittén upprepar sin rekommendation (25), att projekt inte på förhand bör bindas till särskilda instrument utan ”att sökanden måste kunna anpassa instrumenten till den projektomfattning och -struktur som är optimal för att lösa uppgiften. Detta är enda sättet att undvika att det inrättas projekt vars storlek och struktur styrs av det föreskrivna instrumentet och inte av de vetenskapliga och tekniska förutsättningarna. Dessa instrument måste styras av arbetsvillkoren och målsättningarna för forskning och utveckling – det får aldrig vara tvärtom.” Därför bör också de särskilda målinriktade projekten (Specific Targeted Research Projects, STREPs) kunna användas även i fortsättningen, eftersom dessa är särskilt lämpade framför allt för att små och medelstora företag och mindre forskningsgrupper skall kunna delta.

4.11

Avskaffandet av det solidariska ekonomiska ansvaret. Kommittén ställer sig positiv till att principen om solidariskt ekonomiskt ansvar avskaffas. Kommittén påminner om att den redan i sina motsvarande rekommendationer (26) angående sjätte ramprogrammet pekade på problemet med ett solidariskt ekonomiskt ansvar.

4.11.1

Riskfonden. Kommittén stöder därför också förslaget om att inrätta en riskfond som skall täcka möjliga bortfall och till vilken (artikel 38.1) en liten procentsats av stödmedlen för indirekta åtgärder skall betalas in. Kommissionen bör dock i samband med att upphandlingen offentliggörs också tillkännage storleken på procentsatsen, som fastställs på grundval av riskbedömningen. Kommittén ställer sig också positiv till att eventuella överskott från den planerade reserven återförs till ramprogrammet som en öronmärkt intäkt.

4.11.2

Befrielse. Kommittén rekommenderar dock att alla forskningsinstitut som erhåller sin grundfinansiering från staten (27) befrias från detta (enligt artikel 38.2), oberoende av deras juridiska form.

4.11.3

Projektavbrott. Kommittén vill också uppmärksamma förslaget om projektparternas solidariska tekniska ansvar (i artikel 18.4). Kommittén anser att man måste kunna låta ett konsortium fatta beslut om att avbryta ett projekt om det av forskningstekniska skäl eller på grund av orimliga kostnader inte längre är meningsfullt eller rimligt att fortsätta med projektet. Artikel 18.4 och 18.5 bör ändras i detta avseende.

4.12

Programkommittéer. Enligt kommissionens förslag bör man befria programkommittéerna från uppgiften att godkänna projekt som föreslagits erhålla stöd. Kommittén anser dock att detta endast bör ske om kommissionen följer de sakkunnigas utlåtande vid projekturvalet. I annat fall är det liksom vid antagandet av arbetsprogrammet och budgettilldelningen även i fortsättningen de ansvariga programkommittéerna som skall ge sitt godkännande. En kompromisslösning vore kanske att man efter utvärderingen gav programkommittén en ”plan för genomförande av inlämning av förslag” (”call implementation plan”), som programkommittén får diskutera och fatta beslut om. Detta skulle inte leda till några förseningar, eftersom programkommittén inte längre skulle fatta beslut om några enskilda projekt.

4.13

Avtal om ekonomiskt stöd. I artikel 19.8, som är relevant i detta fall, hänvisar kommissionen till den europeiska stadgan för forskare och riktlinjer för rekrytering av forskare. Kommittén påpekar att denna stadga bara är en rekommendation och därför inte får bli bindande på detta sätt. Kommittén påminner dessutom om att den visserligen ställer sig positiv till många inslag i stadgan men att den samtidigt, framför allt på grund av överreglering och ett antal oklara kriterier, har rekommenderat en omarbetning (28).

4.14

Europeiska investeringsbanken. Kommittén ställer sig positiv till förslaget (och de bestämmelser som föreslås för detta ändamål) att bevilja Europeiska investeringsbanken ett bidrag för att täcka risker i samband med krediter som beviljas för att främja sjunde FoTU-ramprogrammets forskningsmål. Sådana lån bör framför allt användas för demonstrationsprojekt (t.ex. inom energi- eller säkerhetsforskning).

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/41

1.1

EESK välkomnar kommissionens förslag om nya regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i genomförandet av sjunde ramprogrammet för forskning, utveckling och utbildning på kärnteknikområdet samt spridning av forskningsresultat för femårsperioden 2007–2011.

1.2

Förslagen syftar till att förenkla och rationalisera förfaranden och metoder så att Lissabonstrategin – i dess nya skick efter Europeiska råden 2005 och i mars 2006 – konkret skall kunna förverkligas, och till att uppfylla kraven från de olika aktörerna på forskningsområdet och slutanvändarna. En slutlig utvärdering av resultatet av åtgärderna kan dock endast göras efter det att genomförandebestämmelserna har utformats.

1.3

Fram till och med kapitel III är kommissionens förslag i det närmaste identiska med de förslag som läggs fram i samband med sjunde ramprogrammet för icke-nukleär forskning, utveckling och utbildning (1), även om numreringen skiljer sig åt (2). Kommittén hänvisar här till kommentarerna i sitt yttrande om detta program (3), eftersom de är giltiga även i samband med de förslag som presenteras fram till och med kapitel III.

1.4

Kommittén anser att EU:s program för kärnfusion skall ses som en modell för integration av gemenskapens alla krafter och för en alltigenom samordnad insats inom ramen för det europeiska avtalet om fusionsutveckling (EFDA) och associeringskontrakten.

1.4.1

Programmet spelar en central roll för EU:s fusionsenergiforskning och kan genomföras tack vare ett oavbrutet gemenskapsstöd i form av finansiella medel och humankapital. Det tillförs dessutom en hög miljömässig hållbarhet tack vare insatser inom projektet ITER/DEMO (4).

1.5

Kommittén är övertygad om att kärnenergin (5), som genererar ca en tredjedel av den elenergi som idag produceras i unionen (6), bidrar till en oberoende och trygg energiförsörjning (7) och till en hållbar ekonomisk utveckling i Europa som respekterar Kyotoavtalen. En förutsättning är dock att ständigt bättre, effektivare och säkrare normer för avfallshantering tillämpas och att forskning och en konkurrenskraftig europeisk industri på kärnteknikområdet och tillhörande tjänster kan utvecklas.

1.6

Kommittén anser att tillräckliga nivåer för gemenskapsfinansiering har fastställts för forskning, utbildning och demonstration, samordning och stöd samt för expertnätverk och för finansiering av fusionsenergiforskningen.

1.6.1

EESK understryker behovet av att främja forskning och användning av ren och säker teknik enligt de behov och förhållanden som råder i de enskilda medlemsstaterna, och rekommenderar att man respekterar de beslut som fattats i de olika medlemsstater som inte betraktar kärnkraften som lösningen för att täcka sina framtida energibehov och även tar hänsyn till detta i sina forskningsprogram.

1.7

EESK betonar vikten av utbildningsinsatser och initiativ för att främja forskarnas karriärutveckling, och framhåller att sådana insatser är särskilt betydelsefulla för den privata sektorn, för det civila samhället och för allmänheten.

1.8

För att underlätta deltagandet i Euratoms sjunde ramprogram och dess särskilda program, anser EESK att det är nödvändigt att skapa ett regelverk som är enkelt, åskådligt, begripligt, klart och tydligt och som framför allt ger potentiella deltagare, särskilt av mindre format, visshet vad gäller principer och kriterier för tillträde, bedömning och urval, avtalens utformning och förvaltningen av projekten.

1.8.1

EESK beklagar att detta inte tas upp i tillräcklig utsträckning i förslaget till förordning och anser att oberoende experter efter en viss tid bör kontrollera att reglerna fungerar effektivt och utarbeta en övervakningsrapport som skickas till rådet och kommittén.

1.9

Vi anser att utnyttjande och spridning av forskningsresultaten är nödvändigt för att respektera principen om ”valuta för pengarna” gentemot de europeiska skattebetalarna. Vi påpekar därför att det gäller att alltid hitta en jämvikt mellan å ena sidan skyddet av gemenskapens intressen, medlemsstaternas specifika intressen, bland annat vad gäller försvar, immateriell och industriell äganderätt, och å andra sidan de likaledes stora risker som kan uppstå om vetenskaplig och teknisk information inom den berörda sektorn inte sprids i tillräcklig omfattning.

1.9.1

Kommittén anser att man måste stärka hjälpcentralen för frågor om immateriell äganderätt så att potentiella deltagare i stödavtalen i god tid kan erhålla proaktiv hjälp, och så att indirekta åtgärder kan vidtas dels för att främja forskares utbildning och karriärutveckling, dels som stöd under den fas då konsortieavtalen utarbetas och sluts.

2.1

Vi ser det som positivt att vi blivit tillfrågade i ärendet på ett tidigt stadium och är väl medvetna om att vi besitter en alldeles särskild kompetens vad gäller samråd i fråga om Euratomfördraget. EESK fäster stor vikt vid denna kompetens med tanke på att kärnenergin är en ytterst känslig fråga för samhället och med hänsyn till behovet av adekvat information och samråd.

2.2

På grund av de stora risker och avfallsproblem som atomenergin medför är följderna för allmänheten en ytterst problematisk fråga.

2.2.1

EESK skulle vilja att man betonade kravet på att stärka modellerna för utvärdering av resultaten och säkerheten/tillförlitligheten inom denna sektor genom att inrätta permanenta system för information, samråd och utbildning.

2.2.2

Det gäller att organisera styresprocessen på ett bättre sätt för att ringa in de lämpligaste strategiska valen och vara lyhörd för allmänhetens oro vad gäller atomenergin och dess långsiktiga effekter.

2.3

Kommittén har i samband med de förslag till beslut om EG:s sjunde ramprogram och Euratoms sjunde ramprogram, som antogs den 6 april 2005, redan uttalat sig (8) om kommissionens förslag till förenkling (9) av de administrativa förfarandena och minskning av den administrativa börda som hänger samman med dem.

2.3.1

Kommissionen har som avgörande faktorer för framgång angett tio grundläggande åtgärder som skall genomföras för att förenkla förfarandena för nyttjande, deltagande och förvaltning av sjunde ramprogrammet. EESK har med anledning av detta påpekat att de nuvarande ansöknings- och beviljningsförfarandena är för komplicerade och kostnadskrävande och ställer till problem för användare inom forskning och industri. Det måste löna sig för de berörda aktörerna att delta i det europeiska forskningsprogrammet (10), och riskerna i samband med ansökningarna måste uppvägas.

2.3.2

EESK har också framhållit vikten av att involvera små och medelstora företag mer i forsknings- och innovationsprocessen och har betonat att en förutsättning för att små och medelstora företag som enkom grundats för att utveckla och marknadsföra nyskapande högteknologiska produkter skall lyckas är framför allt att de har tillräckligt med start- och riskkapital. Därför måste förfarandena ha en omfattning som är realistisk och anpassad till dessa företag (11).

2.3.3

Kommissionen har satt upp följande punkter med avseende på förenklingen av föreskrifterna:

2.4

Förordningen i fråga innehåller dessutom ett antal ändringar jämfört med den tidigare förordningen (12). Detta gäller framför allt målet med förslaget, definitionerna, konfidentialiteten, bedömningen, urvalet och beviljandet av förslagen, stödformerna, ersättningen för stödberättigande kostnader, gränsen för gemenskapens ekonomiska bidrag, riskerna med konsortiet, spridning, utnyttjande och nyttjanderätt, de särskilda reglerna för det europeiska avtalet om fusionsutveckling och avtalet om personalförflyttning.

2.4.1

När det gäller de delar i förslaget i fråga som även förekommer i motsvarande förslag rörande sjunde ramprogrammet (Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om regler för företags, forskningscentrums och universitets deltagande i sjunde ramprogrammet och för spridning av forskningsresultat (2007–2013) (13), hänvisar kommittén till sitt yttrande angående det sistnämnda, som för närvarande håller på att utarbetas (14).

2.5

Kommittén stöder de gränser som fastställts för finansiering av kärnforskning och utbildning. Vi gläder oss framför allt över att små och medelstora företag, offentliga organ, utbildningsinrättningar och universitet samt forskningsorganisationer (15) har en möjlighet att gå från en övre gräns på 50 % till en på 75 % samt att åtgärder för samordning, stöd, utbildning och utveckling av forskarnas karriär kan erhålla bidrag på upp till 100 % av de totala stödberättigande kostnaderna.

2.5.1

Kommittén anser för övrigt att man i en tabell i en bilaga till förslaget bör sammanfatta information om de olika verksamhetstyperna, vilken övre gräns man planerar att införa för motsvarande bidrag och eventuella möjligheter till kumulation med andra slags gemenskapsåtgärder (strukturfonder, etc.), framför allt för forskningsinfrastrukturen.

3.1

EESK anser det vara av grundläggande vikt att man skapar ett regelverk för deltagande i Euratoms sjunde ramprogram och dess särskilda program som är enkelt, åskådligt, begripligt, klart och tydligt och finns att tillgå på alla gemenskapsspråk. Ett sådant regelverk bör framför allt ge potentiella deltagare – i synnerhet deltagare av mindre format – visshet när det gäller principer och kriterier för tillträde, villkor för deltagande, vidare inlämnande och bedömning av projektförslag, typer och avtalsförpliktelser, stödnivåer och system för fördelning av gemenskapens medfinansiering, skydd av industriell och immateriell äganderätt och utnyttjande och spridning av kunskaper. I det sammanhanget måste man beakta de särskilda bestämmelserna för den tematiska prioriteringen rörande fusionsenergi.

3.1.1

Kommittén rekommenderar särskilt att man explicit specificerar kriterierna för urval och beviljande i samband med de indirekta åtgärderna under artikel 14, om inte eventuella särskilda kriterier gäller. Sådana allmänna kriterier bör omfatta följande:

3.2

Kommittén har redan tagit ställning till de allmänna frågeställningarna i samband med förenklingen och rationaliseringen av gemenskapens ramprogram för kärnforskning i sina yttranden om Euratoms sjunde ramprogram och de båda särskilda program som hör till detta och handlar om kärnenergi, framför allt forskningen kring fusionsenergi, och kärnforskningen vid Gemensamma forskningscentret. Kommittén håller just nu också på att utarbeta ett yttrande om förslaget till regler för deltagande i sjunde ramprogrammet för icke-nukleär forskning (16).

3.3

När det gäller föreskrifterna för Euratomprogrammet vill kommittén framför allt framhålla behovet av en mer radikal förenkling av ansökningsformaliteterna.

3.3.1

Kommittén gläder sig dessutom över att man i förslaget i fråga strukit den bestämmelse om solidariskt ansvar som skulle ha ingått i Euratoms ramprogram, och som hade kunnat utgöra ett betydande hinder för små och medelstora aktörers (företag, universitet …) deltagande och ersatt den med en bestämmelse om att en summa som ännu inte fastställts, men som skall uppgå till ca 1 % av gemenskapsbidraget (17), skall hållas inne som en garanti mot risken att konsortierna saknar täckning (artikel 37). Inom Euratom kan en stor del av forskningen i själva verket också anförtros aktörer av litet eller medelstort format, och en sådan bestämmelse hade kunnat utgöra ett allvarligt hinder för dessa att delta.

3.4

EESK vill framföra invändningar mot de många olika möjligheter till undantag från reglerna för deltagande som föreslås i de mer än 50 artiklarna och mot de många möjligheterna att fastställa olika kriterier och bestämmelser i de årliga arbetsprogrammen, i de särskilda programmen och i ansökningsomgångarna. Dessa undantag gäller framför allt antalet deltagare och ytterligare villkor för deltagande (artikel 11), principerna för bedömning, urval och beviljande (artikel 14.1), undantagen från bestämmelserna om utlysning av ansökningsomgångar (artikel 13), bedömningskriterierna och möjligheten att fastställa ytterligare särskilda kriterier (artikel 14.2) och gemenskapens ekonomiska bidrag till expertnätverken (artikel 34.1 och 34.3).

3.4.1

Vad gäller expertnätverken hyser kommittén betänkligheter inför en förhandsbestämning av bidraget i form av ett schablonbelopp, eftersom det kan visa sig att beloppet är fiktivt och inte har något med verkligheten att göra. En sådan situation skulle kunna inverka negativt på utvecklingen av expertnätverk, som är en förutsättning för att de konkreta målen i programmet skall kunna uppnås.

3.5

Kommittén understryker att den flexibilitet som krävs i samband med förvaltningen av och fastställandet av behoven inom de enskilda åtgärderna inte får leda till att villkoren för deltagande blir mindre tydliga, fasta och överskådliga, att de på förhand fastställda bedömnings- och urvalskriterierna blir lidande och att den fasta ramen för den finansiering och medfinansiering som föreslås rubbas.

3.6

Om man på grundval av stödavtalet kan begagna sig av ansökningsomgångar för att låta utföra visst arbete eller utvidga viss verksamhet vill kommittén påpeka att de måste organiseras i enlighet med de föreskrifter som kommissionen fastställt, så att ett maximum av överskådlighet och information garanteras.

3.7

EESK understryker hur viktigt det är med bestämmelserna om övervakning och kontroll av programmen och de indirekta åtgärderna för forskning, demonstration, samordning och utbildning på kärnteknikområdet. Kommittén föreslår också att man fastställer ett kostnadstak för dessa funktioner och för kostnader i samband med förvaltning av ansökningsomgångar, bedömning, urval och uppföljning av avtal och revision av de projekt som beviljats finansiering – ett kostnadstak som, om man ser till de totala kostnaderna, inte bör överstiga ett belopp motsvarande mellan 7 % och 10 % av de sammanlagda gemenskapsresurserna inom Euratoms sjunde ramprogram. Detta för att en så stor del av resurserna som möjligt skall kunna avsättas till den verkliga primärverksamheten – forskning, demonstration och utbildning – så att man erhåller konkreta resultat som också kan komma till användning på marknaden, vilket är det slutliga målet för gemenskapsramprogram för forskning.

3.7.1

EESK rekommenderar att de uppgifter som inhämtas i samband med övervakningsinsatserna samlas, arkiveras och behandlas i en gemensam databank inom ramen för IDABC (18).

3.8

Kommittén ställer sig positiv till kommissionens förslag när det gäller de typer av stöd som föreslås som ersättning för stödberättigande kostnader: klumpsummor och schablonbelopp. Kommittén föreslår dock att man undersöker vilken metod som är den lämpligaste, också när det handlar om förenklingar med avseende på de stödberättigande kostnaderna, och att man till förordningsförslaget bifogar en översikt över de olika alternativen i syfte att öka begripligheten för framtida användare.

3.9

Kommittén anser att man bör sammanfatta de olika typer av ekonomiska bidrag som gemenskapen beviljar, t.ex. de som beskrivs i artiklarna 32 och 34, i en tabell som kan bifogas förslaget, tillsammans med uppgifter om den övre gränsen för bidraget i fråga och, framför allt för forskningsinfrastrukturen, eventuella möjligheter till kumulation med andra former av stöd från strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden. I samband med detta får man dock inte glömma att ta hänsyn till Jeremie-initiativet (19), som är tänkt att göra det lättare för mindre aktörer att delta i Euratoms sjunde ramprogram.

3.10

När det gäller de regler som föreslås rörande spridning, utnyttjande och nyttjanderätt anser kommittén att man, bortsett från distinktionen mellan tidigare och förvärvade kunskaper och undantagen på det militära området och säkerhetsområdet, måste stärka hjälpcentralen för frågor om immateriell äganderätt så att potentiella deltagare i stödavtalen kan erhålla proaktiv hjälp i rätt tid (jfr artikel 18.5 och 18.6 samt artiklarna 19 och 21). Detta gäller även för indirekta åtgärder till stöd för forskares utbildning och karriärutveckling samt för utarbetande och ingående av konsortialavtal, i vilka ytterligare regler (artikel 23) fastställs rörande spridningen och utnyttjandet av resultaten och om de immateriella äganderätterna.

3.11

När det slutligen gäller temaområdet ”Forskning om fusionsenergi” har kommittén i de båda yttranden som nämnts starkt understrukit vikten av forskning kring kontrollerad termonukleär fusion, av ITER-projektet inom det förberedande programmet DEMO och av studier om inneslutning (20).

3.11.1

EESK noterar att den årliga basnivå för gemenskapens ekonomiska bidrag som föreslagits för ovan nämnda temaområde inte bör överstiga 20 % under hela löptiden för Euratoms sjunde ramprogram. Kommittén anser att detta är en lämplig nivå för att fungera som incitament för medlemsstaterna att lämna ett betydande bidrag till ett samordnat (se punkt 1.4) gemenskapsprogram som skall ge grund, förankring och bidrag till det gemensamma företaget ITER och till DEMO. En sådan nivå är säkert lämplig att börja med, men det är tveksamt om den är tillräcklig för att under hela programtiden kunna fungera som incitament för ett tillräckligt stort finansieringsbidrag från medlemsstaterna. Kommittén rekommenderar därför att man för säkerhets skull höjer nivån till 25 %, en nivå som fortfarande endast skulle utgöra hälften eller en tredjedel (jfr artikel 32.1) av vad som annars skulle utgöra gemenskapens bidrag. Kommittén anser också att dessa högre tak även skall tillämpas regelmässigt.

3.11.2

När det gäller den övre bidragsgräns på 40 % som föreslås för särskilda samarbetsprojekt inom ramen för associeringskontrakten med stöd framför allt till ITER/DEMO-initiativ och för åtgärder inom ramen för avtalet om personalförflyttning, ifrågasätter kommittén huruvida en sådan nivå räcker för att de eftersträvade projekten eller åtgärderna på lång sikt verkligen skall resultera i de medlemsstatsbidrag som krävs. Kommittén hänvisar här till artikel 52.2.

4.1

Kommittén undrar varför man i underavsnitt 1 ”Ansökningsomgångar” tagit bort möjligheten att låta ansökningsomgångarna föregås av en möjlighet till intresseanmälan, som skulle göra det möjligt att identifiera och med precision bedöma målsättningarna för och behovet av en åtgärd och därmed undvika onödiga administrativa kostnader för förslag som inte antas samt för kommissionens och oberoende utvärderares bedömnings- och urvalsarbete i samband med sådana förslag.

4.2

I samband med en inbjudan att anmäla intresse skulle man kunna organisera informationsdagar för eventuella förslagsställare, ”Proposers Information Days”, för att föra potentiella användare inom vetenskap och industri närmare varandra och involvera dem i arbetet med att utforma gemenskapens politiska åtgärder i fråga om kärnforskning.

4.3

EESK understryker vilka risker det skulle kunna medföra om man inte ger den vetenskapliga och tekniska informationen tillräcklig spridning inom sektorn. Kommittén medger visserligen att ett antal invändningar måste formuleras i detta avseende men anser samtidigt att dörrarna måste hållas öppna. I praktiken skulle detta kunna innebära att man utarbetar ett mycket exakt tekniskt protokoll över vad som skall spridas och hur, där man tar hänsyn till kraven på säkerhet och tillförlitlighet samtidigt som man slår vakt om en så stor öppenhet som möjligt.

4.4

EESK anser att man bör lämna riklig information och ge stor spridning åt reglerna kring, å ena sidan, kontrollen av om förutsättningarna är uppfyllda och, å andra sidan, deltagarnas rättsliga ställning. På samma sätt bör man utarbeta ett antal tydliga och begripliga regler för alla aktörer inom forskningen om de förenklade förfarandena för inlämnande, i två etapper, av förslag, kriterier och krav på de båda bedömningsnivåerna.

4.4.1

Information om dessa regler bör ges inte bara till de experter som fungerar som bedömare utan också till förslagsställarna, enligt entydiga och enhetliga kriterier och överväganden.

4.5

EESK önskar dessutom understryka vikten av att man, inte bara för forskare utan även för företrädare för det civila samhället och för alla medborgare, vidtar åtgärder för utbildning och information om säkerhet och tillförlitlighet i samband med kärnenergin och att man förstärker instrumenten och förfarandena för att utveckla trovärdiga och hållbara modeller för att bedöma hur tillförlitlig och säker kärnenergin är.

4.6

När det gäller utnyttjandet av forskningsresultaten, spridningen av dem och skyddet av de industriella och immateriella äganderätterna anser kommittén att man, utöver reglerna och skyddsbestämmelserna i förslaget till förordning, avtalen om ekonomiskt stöd, konsortialavtalen, artikel 24 och de andra bestämmelserna i Euratom-fördraget  (21) , associeringskontrakten, det europeiska avtalet om fusionsutveckling, det gemensamma företaget ITER och därmed sammanhängande internationella avtal samt, slutligen, multilaterala avtal såsom avtalet om personalförflyttning, bör se till att en uppdaterad ”handledning för sökande till IPR-Euratom” ges så stor spridning som möjligt, en guide med en klar och tydlig sammanfattning av vilka villkor och möjligheter som finns för de potentiella deltagarna att delta i forskning, demonstration, utbildning och utveckling inom Euratoms sjunde ramprogram.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/46

1.1

EESK ställer sig bakom utvidgningen av procedurreglerna för tillämpning av konkurrensreglerna i förordning 1/2003 (1) till att omfatta även trampfart- och cabotagesektorerna. Kommittén uppskattar de diskussioner som pågår mellan kommissionen och sjöfartsnäringen angående tillämpningen av artiklarna 81 och 82 när det gäller trampfart. Avsaknaden av överklagande och prejudikat inom trampsektorn innebär att det krävs mer information om dess funktion och om överenskommelser inom sektorn. EESK välkomnar därför kommissionens initiativ att inleda en studie om trampsektorns ekonomiska och rättsliga särart. För att säkra rättstryggheten uppmanar EESK kommissionen att tillhandahålla riktlinjer (innan undantaget från förordning 1/2003 avskaffas) för egenutvärderingen av huruvida olika former av samarbetsavtal inom trampfartssektorn är förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning.

1.2

Vad avser linjesjöfarten noterar EESK kommissionens förslag att avskaffa det nuvarande gruppundantaget för linjekonferenser i EG-fördragets konkurrensbestämmelser på grundval av att de fyra kumulativa villkor som anges i artikel 81.3 i EG-fördraget inte längre är uppfyllda. Kommissionen anser att ett avskaffande kommer att leda till lägre transportkostnader, samtidigt som tillförlitliga transporttjänster säkras och den europeiska industrins konkurrenskraft stärks. EESK väntar med att uttala sin ståndpunkt för att se huruvida det föreslagna avskaffandet kommer att få hållbara effekter.

1.3

EESK rekommenderar att kommissionen tar hänsyn till säkerhetsaspekten (att kvalitetssjöfarten går förlorad till följd av utflaggning från EU) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas.

1.4

EESK rekommenderar att kommissionen också tar hänsyn till de mänskliga resurserna (inverkan på sysselsättningen för europeiskt sjöfolk) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas.

1.5

Kommittén noterar kommissionens avsikt att utfärda lämpliga riktlinjer om konkurrens inom sjöfartssektorn i syfte att underlätta övergången till ett fullt konkurrensutastt system. Kommissionen avser att offentliggöra riktlinjerna senast i slutet av 2007. Innan riktlinjerna offentliggörs skall kommissionen som ett förberedande steg i arbetet med riktlinjerna utarbeta ett arbetsdokument om de viktigaste frågorna rörande linjetransporter i september 2006. EESK uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjerna i samråd med relevanta aktörer och att informera relevanta EU-institutioner på vederbörligt sätt.

1.6

Kommissionens förslag är resultatet av en översyn som inleddes 2003, med deltagande av alla relevanta EU-institutioner och aktörer. Kommissionen gav tre oberoende konsulter i uppdrag att ta fram varsin undersökning om eventuella följder av ett upphävande av gruppundantaget för linjekonferenser. Slutsatserna har offentliggjorts på GD Konkurrens webbsida.

1.7

EESK har också noterat att kommissionens förslag att avskaffa gruppundantaget för linjesjöfarten endast baseras på artikel 83 i EG-fördraget (konkurrensbestämmelser), medan den rättsliga grunden för förordning 4056/86 var EG-fördragets artikel 83 (konkurrensbestämmelser) i kombination med artikel 80.2 (transportpolitik). EESK skulle uppskatta information från Europaparlamentets rättstjänst om huruvida transportaspekterna är underordnade konkurrensaspekterna och huruvida rättstjänsten håller fast vid sin åsikt om den dubbla rättsliga grunden i enlighet med sin tidigare ståndpunkt (2).

1.8

EESK befarar att det kan uppstå lagkonflikter i framtiden till följd av rättsliga instrument från andra jurisdiktioner och uppmanar därför kommissionen att utarbeta en bestämmelse i riktlinjerna som gör det möjligt att hantera sådana problem. En sådan bestämmelse om samråd kommer att minimera eventuella konflikter och leda till ömsesidigt godtagbara lösningar på internationell nivå.

1.9

EESK noterar kommissionens erkännande av att konkurrenslagstiftningen inte tillämpas på samma sätt i alla jurisdiktioner i världen och att skillnader förekommer. Kommissionen erkänner också att det internationella samarbetet mellan konkurrensmyndigheter får större och större betydelse.

1.10

EESK ser positivt på att kommissionen driver en politik med två syften, dels att främja det bilaterala samarbetet med EU:s viktigaste handelspartner, dels att finna möjligheter att utöka det multilaterala samarbetet på konkurrensområdet. EESK uppmuntrar därför kommissionen att påskynda satsningarna på att säkerställa att samarbete och dialog av den typen bidrar till att identifiera potentiella problem som en följd av att förordning 4056/86 upphävs inom EU, och till att lösa sådana problem på ett konstruktivt sätt med respekt för de olika rättssystemens särart. Det är av central betydelse för den internationella handeln att linjesjöfarten behandlas på samma sätt i olika länder.

1.11

EESK uppmanar kommissionen att beakta resultatet av dialog och samarbete mellan kommissionen och de viktigaste handelspartnerna i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn.

1.12

Kommittén konstaterar att följande beståndsdelar har tagits upp i kommissionsförslagets motiveringsdel och anser att de bör beaktas i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn:

1.13

EESK anser att kommissionen också bör ta hänsyn till de små och medelstora företagens intressen i samband med upphävandet av förordning 4056/86. De små och medelstora företagen utgör ryggraden i EU:s ekonomi och de spelar en viktig roll i den reviderade Lissabonstrategin. Marknaderna bör förbli öppna för den nuvarande och potentiella konkurrensen, inklusive små och medelstora rederier.

1.14

EESK menar att en konsolidering visserligen kan få positiva effekter för EU:s näringsliv (effektivitetsvinster, skalfördelar, besparingar), men att försiktighet bör iakttas så att inte den konsolidering som upphävandet av förordning 4056/86 kan leda till resulterar i färre aktörer på de relevanta marknaderna, dvs. mindre konkurrens.

1.15

EESK uppmanar de två berörda parterna på europeisk nivå, befraktarna och transportföretagen, att i samband med det nya systemet diskutera frågor av gemensamt intresse och betydelse för båda parter.

2.1.1

Sjöfarten har stor betydelse för EU:s ekonomi. Sjötransporter står för 90 % av EU:s utrikeshandel och 43 % av handeln inom EU. Sjöfarten har alltsedan antiken varit en internationell och världsomspännande verksamhet. Enkelt uttryckt erbjuds två typer av sjötransporttjänster: linjetrafik och trampfart, som fungerar som havets bussar respektive taxibilar. Den EU-flaggade flottan står för 25 % av fartygsflottan i världen, och europeiska redare kontrollerar mer än 40 % av fartygsflottan i världen. Ytterligare 40 % av världsflottan tillhör länderna i Stillahavsområdet. EU:s sjöfart och dess aktörer (speditörer och befraktare) verkar i en mycket konkurrensutsatt miljö, såväl internationellt sett som på den europeiska marknaden.

2.1.2

I förordning (EEG) nr 4056/86 fastställs detaljerade regler för tillämpningen av konkurrensreglerna (artiklarna 81 och 82 i fördraget) på linjesjöfart till och från gemenskapens hamnar. Trampfart omfattades emellertid inte av förordning 4056/86. Förordningen tjänade ursprungligen två syften. Den innehöll procedurregler för genomförandet av EG:s konkurrensregler inom sjöfartssektorn. Efter den 1 maj 2004 finns inte längre något behov av sådana regler, då linjesjöfarten från och med den dagen omfattas av de allmänna reglerna om tillämpning av konkurrensreglerna i rådets förordning (EG) nr 1/2003. Internationell trampfart och cabotage omfattas emellertid inte av förordning 1/2003. Förordning 4056/86 innehöll för det andra specifika materiella konkurrensbestämmelser för sjöfartssektorn, särskilt ett gruppundantag för linjekonferenser enligt vilket linjekonferenser på vissa villkor får fastställa gemensamma frakttariffer och reglera kapaciteten.

2.2.1

Sedan förordning (EEG) nr 4056/86 antogs har marknaden för linjesjöfart förändrats avsevärt. Transporterna tenderar att koncentreras till containertransporter och detta har lett till fler och större specialiserade containerfartyg och till att tyngdpunkten nu ligger på globala nätverk som ett resultat av förändringar i de globala handelsmönstren. Det har också bidragit till ökad popularitet för nya operationella avtal och till att linjekonferensernas betydelse har minskat. Det har också lett till en avsevärd ökning av starka oberoende aktörer. I andra delar av världen, exempelvis i USA, har införandet av OSRA (Ocean Shipping Reform Act) från 1999 inneburit förändringar i bestämmelserna för USA:s linjekonferenser så att konfidentiella tjänsteavtal numera tillåts. Globala linjetransportföretag går i dag huvudsakligen i öst-västliga men även i nord-sydliga rutter, medan små och medelstora transportföretag huvudsakligen går i nord-sydliga rutter och i europeisk närsjöfart.

2.2.2

Förenta nationernas konvention om en uppförandekod för linjekonferenser var ursprungligen tänkt att reglera linjekonferenssystemet i handeln mellan utvecklade länder och utvecklingsländer (3). 13 EU-medlemsstater och Norge har ratificerat, godkänt eller anslutit sig till uppförandekoden och Malta har undertecknat men inte ratificerat den. Det finns (4) hänvisningar till den i flera EU-avtal med tredje länder samt i gemenskapslagstiftningen (förordningarna 954/79, 4055/86, 4056/86 och 4058/86). FN:s uppförandekod finns fortfarande, trots att den är praktiskt taget onödig när det gäller trafik på öppet hav.

2.2.3

Brukarna (befraktare och speditörer) har systematiskt ifrågasatt systemet med linjekonferenser då de anser att systemet inte kan tillhandahålla lämpliga, effektiva och tillförlitliga tjänster som passar deras behov. ESC (5) anser i synnerhet att upphävandet av gruppundantaget för linjekonferenser kommer att möjliggöra bättre partnerskap mellan kunder och leverantörer med en inriktning på logistiska lösningar som gör det lättare för EU:s företag att konkurrera internationellt. Konsumenterna skulle på samma sätt kunna dra nytta av något lägre priser genom sjunkande avgifter på produkter som förs in i EU. Redarna har å sin sida ansett att linjekonferenserna har bidragit till stabilitet vad avser tjänsterna och att konferenssystemet har gett dem möjligheter att hantera obalans både globalt och regionalt (både säsongsmässig, geografisk och klimatrelaterad obalans) på de flesta rutter. Samtidigt har globala transportföretag (medlemmar i ELAA (6)) och ESC inlett en dialog med kommissionen, och de stöder kommissionen i utarbetandet av ett alternativt system som uppfyller EU:s konkurrensregler.

2.2.4

År 2003 inledde kommissionen en översyn av förordning (EEG) nr 4056/86 för att avgöra om det går att åstadkomma tillförlitlig linjesjöfart med hjälp av mindre konkurrensbegränsande åtgärder än horisontella tarifföverenskommelser och kapacitetsreglering. Ett samrådsdokument utarbetades i mars 2003 och därefter hölls en offentlig hearing med relevanta aktörer i december 2003. Kommissionen offentliggjorde därefter ett diskussionsdokument i januari 2004 och en vitbok i oktober 2004, följd av omfattande samråd med berörda aktörer. Europaparlamentet (7) avgav ett betänkande om vitboken den 1 december 2005, och EESK (8) ett yttrande den 16 december 2004. I båda fallen ansåg man att en översyn var att föredra framför ett upphävande. I december 2005 presenterade kommissionen slutligen ett förslag till förordning om upphävande av förordning 4056/86.

2.3.1

Trots att trampfartssektorn transporterar nära 80 % av all torr och flytande bulklast i världen är de flesta helt obekanta med denna omfattande sektor. De grundläggande kännetecknen för trampsjöfart är följande: Det är en globalt konkurrensutsatt marknad som utgör en näst intill perfekt konkurrensmodell med växlande och oförutsägbar efterfrågan, det finns många småföretag, handelsmönstren är globala och det är lätt att träda in på och ut från marknaden. Den är ytterst kostnadseffektiv och anpassar sig lätt till utvecklingen på marknaderna och efterfrågan från speditörerna. Marknaden för tramptjänster är mycket fragmenterad och har generellt sett fungerat till speditörernas och befraktarnas belåtenhet nästan fullständigt utan större konflikter med vare sig internationella eller europeiska konkurrensbestämmelser. Avsaknaden av klagomål mot denna sektor är ytterligare ett bevis på att sektorn är mycket konkurrenskraftig och fungerar tillfredsställande. Mot denna bakgrund föreskrivs i förordning 4056/86 att tramptjänster inte skall omfattas av förordningen. Artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget är direkt tillämpliga på denna sektor. Internationell trampfart (och cabotage) omfattas dessutom inte av förordning 1/2003 (procedurregler för tillämpning av konkurrensreglerna).

2.4.1

Med tanke på att marknadens och branschens struktur har förändrats sedan 1986 har Europeiska kommissionen dragit slutsatsen att de fyra kumulativa villkor för gruppundantag för linjekonferenser som anges i artikel 81.3 i EG-fördraget inte längre är uppfyllda. Av detta skäl har har kommissionen föreslagit att förordning 4056/86 upphävs i sin helhet, och särskilt bestämmelserna om gruppundantag för linjekonferenser (artiklarna 3–8, 13 och 26). Vissa bestämmelser som betraktas som överflödiga upphävs också i enlighet med gemenskapens strävan att reducera gemenskapslagstiftningen (artiklarna 2 och 9). Kommissionen anser att ett sådant upphävande kommer att leda till lägre transportkostnader, samtidigt som tillförlitliga transporttjänster säkras och den europeiska industrins konkurrenskraft stärks.

2.4.2

Innan gruppundantaget för linjekonferenser upphävs avser kommissionens att utfärda riktlinjer för konkurrensen inom sjöfartssektorn i syfte att underlätta övergången till ett fullt konkurrenskraftigt system. Kommissionen avser att offentliggöra dessa riktlinjer senast i slutet av 2007. Innan riktlinjerna offentliggörs skall kommissionen som ett förberedande steg i arbetet med riktlinjerna utarbeta ett arbetsdokument om de viktigaste frågorna rörande linjesjöfart i september 2006.

2.4.3

Kommissionens förslag om upphävande av förordning 4056/86 innehåller också ett förslag om ändring av förordning 1/2003 så att även internationell trampfart och cabotage omfattas av den förordningen.

3.1

EESK anser att den aktuella frågan bör behandlas med en välavvägd metod där följande faktorer beaktas: konkurrensens fördelar för det europeiska näringslivets konkurrenskraft, de förändrade världshandelsmönstren och effekterna på utbudet av transporttjänster, internationella konsekvenser på transportområdet för EU:s viktigaste handelspartner och för utvecklingsländer, de globalt verksamma befraktarnas och transportföretagens synpunkter, samt de små- och medelstora befraktarnas och transportföretagens synpunkter.

3.2.1

Trampfarten verkar på en global marknad med perfekta konkurrensvillkor. Trampfartssektorns unika prägel, som erkänns av såväl yrkesfolk som forskare, lyftes också fram av EU i förordning 4056/86. EESK instämmer i att denna sektor bör följa procedurreglerna för tillämpningen av konkurrensreglerna i förordning 1/2003 och stöder därför den föreslagna metoden. EESK välkomnar kommissionens initiativ att inleda en studie om trampfartssektorns ekonomiska och rättsliga särart. För att säkra rättstryggheten uppmanar EESK kommissionen att tillhandahålla riktlinjer (innan undantaget från förordning 1/2003 avskaffas) för egenutvärderingen av huruvida olika former av samarbetsavtal inom trampsektorn är förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning. Avsaknaden av klagomål mot och rättsliga precedensfall inom trampsektorn är ett bevis för att den verkar under perfekta konkurrensvillkor. Om rättsliga måttstockar skall kunna tillhandahållas för att sektorn själv skall ha möjlighet att bedöma om den uppfyller EU:s konkurrensregler krävs mer uppgifter om dess funktion och om överenskommelser inom sektorn. EESK ställer sig också positiv till de diskussioner som pågår mellan kommissionen och sjöfartsnäringen angående tillämpningen av artiklarna 81 och 82 när det gäller trampfart.

3.2.2

När det gäller cabotage instämmer EESK i den metod som föreslås, dvs. att cabotage skall följa procedurreglerna i förordning 1/2003. Den helt övervägande delen av överenskommelserna i denna sektor påverkar inte handeln inom EU och leder inte heller till någon begränsning av konkurrensen.

3.2.3

Mot bakgrund av detta stöder EESK kommissionens syn på hur trampfarts- och cabotagesektorerna skall behandlas i framtiden.

3.3.1

Vad avser linjesjöfarten noterar EESK kommissionens förslag att upphäva det nuvarande gruppundantaget för linjekonferenser i EG-fördragets konkurrensbestämmelser på grundval av att de fyra kumulativa villkor som anges i artikel 81.3 i EG-fördraget inte längre är uppfyllda. Kommissionen anser att ett sådant upphävande kommer att leda till lägre transportkostnader, samtidigt som tillförlitliga transporttjänster säkras och den europeiska industrins konkurrenskraft stärks. EESK väntar med att uttala sin ståndpunkt för att se huruvida det föreslagna avskaffandet kommer att få hållbara effekter.

3.3.2

Kommittén noterar kommissionens avsikt att utfärda lämpliga riktlinjer om konkurrens inom sjöfartssektorn i syfte att underlätta övergången till ett fullt konkurrensutsatt system. EESK uppmanar kommissionen att utarbeta riktlinjerna i nära samråd med relevanta aktörer och att informera relevanta EU-institutioner på vederbörlig sätt.

3.3.3

Kommissionens förslag är resultatet av en översyn som inleddes 2003, med deltagande av alla relevanta EU-institutioner och aktörer. Kommissionen gav tre oberoende konsulter i uppdrag att ta fram varsin undersökning om eventuella följder av ett upphävande av gruppundantaget för linjekonferenser. Slutsatserna har offentliggjorts på GD Konkurrens webbsida.

3.3.4

EESK har också noterat att kommissionens förslag att avskaffa gruppundantaget för linjesjöfarten endast baseras på artikel 83 i EG-fördraget (konkurrensbestämmelser), medan den rättsliga grunden för förordning 4056/86 var EG-fördragets artikel 83 (konkurrensbestämmelser) i kombination med artikel 80.2 (transportpolitik).

3.3.5

EESK noterar kommissionens erkännande av att konkurrenslagstiftningen inte tillämpas på samma sätt i alla jurisdiktioner i världen och att skillnader förekommer. Kommissionen erkänner också att det internationella samarbetet mellan konkurrensmyndigheter får allt större betydelse.

3.3.6

EESK ser positivt på att kommissionen driver en politik med två syften, dels att främja det bilaterala samarbetet med EU:s viktigaste handelspartner, dels att finna möjligheter att utöka det multilaterala samarbetet på konkurrensområdet. EESK uppmuntrar därför kommissionen att påskynda satsningarna på att säkerställa att samarbete och dialog av den typen bidrar till att identifiera potentiella problem som en följd av att förordning 4056/86 upphävs inom EU, och till att lösa sådana problem på ett konstruktivt sätt med respekt för de olika rättssystemens och jurisdiktionernas särart. Det är av central betydelse för den internationella handeln att linjesjöfarten behandlas på samma sätt i olika länder.

3.3.7

EESK uppmanar kommissionen att beakta resultatet av dialog och samarbete mellan kommissionen och de viktigaste handelspartnerna i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn.

3.3.8

Kommittén konstaterar att följande beståndsdelar har tagits upp i kommissionsförslagets motiveringsdel och anser att de bör beaktas i samband med utarbetandet av konkurrensriktlinjer inom sjöfartssektorn:

3.3.9

EESK rekommenderar att kommissionen också tar hänsyn till den mänskliga aspekten (inverkan på sysselsättningen för europeiskt sjöfolk) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas. EESK anser också att kommissionen bör bedöma storleksordningen på denna effekt, framför allt genom kommittén för social dialog inom sjöfarten.

3.3.10

EESK rekommenderar att kommissionen tar hänsyn till säkerhetsaspekten (att kvalitets-sjöfarten går förlorad till följd av utflaggning från EU) och inte bara till konkurrensfaktorer när gruppundantaget för linjekonferenser avskaffas.

3.3.11

EESK anser att kommissionen också bör ta hänsyn till de små och medelstora företagens intressen i samband med upphävandet av förordning 4056/86. De små och medelstora företagen ”utgör ryggraden i EU:s ekonomi” och de spelar en viktig roll i den reviderade Lissabonstrategin. Marknaderna bör förbli öppna för den nuvarande och potentiella konkurrensen, inklusive små och medelstora rederier och befraktare.

3.3.12

EESK menar att en konsolidering visserligen kan få positiva effekter för EU:s näringsliv (effektivitetsvinster, skalfördelar, besparingar), men att försiktighet bör iakttas så att inte den konsolidering som upphävandet av förordning 4056/86 kan leda till resulterar i färre aktörer på de relevanta marknaderna, dvs. mindre konkurrens.

3.3.13

EESK uppmanar de två berörda aktörerna på europeisk nivå, befraktarna och transportföretagen, att i samband med det nya systemet diskutera frågor av gemensamt intresse och betydelse för båda parter.

4.1.1

EESK noterar att förordning 4056/86 hade en dubbel rättslig grund (artikel 80.2 och artiklarna 81–82 och 83, om transportpolitik respektive konkurrens), medan man i förslaget endast bibehåller en (artiklarna 81–82). EESK noterar också att den enda rättsliga grunden stöds av rådets rättstjänst. Kommittén skulle uppskatta information från Europaparlamentets rättstjänst om huruvida transportaspekterna är underordnade konkurrensaspekterna och huruvida rättstjänsten håller fast vid sin åsikt om den dubbla rättsliga grunden enlighet med sin tidigare ståndpunkt (december 2005).

4.2.1

Kommissionen föreslår ett upphävande av artikel 9 i förordning 4056/86 på grund av att man inte anser att ett upphävande av gruppundantaget för linjekonferenser skulle ge upphov till en risk för en internationell lagkonflikt. Kommissionens argument är att en sådan lagkonflikt uppstår först när en jurisdiktion förbjuder något som en annan jurisdiktion kräver. Kommissionen har inte kännedom om någon jurisdiktion som kräver att linjerederier organiseras i konferenser.

4.2.2

EESK uppmanar kommissionen att utforma en bestämmelse i riktlinjerna för att hantera lagkonflikter, som en förberedelse för potentiella framtida problem med rättsliga instrument inom andra jurisdiktioner. En sådan bestämmelse om samråd kommer att minimera eventuella konflikter och leda till ömsesidigt godtagbara lösningar på internationell nivå.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/51

1.1

Kabinpersonal skall vara certifierad av eller ha tillstånd från en behörig myndighet som en garanti för att personalen besitter de kunskaper som krävs för detta arbete (avseende säkerhet, sjukvårdskunskaper, hantering av passagerare m.m.) samt har nödvändiga tekniska kvalifikationer för den flygplanstyp som de arbetar på.

1.2

Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) måste göra en noggrann bedömning innan företag som levererar utrustning ges möjlighet att själva godkänna olika komponenters utformning utan att ha kontaktat EASA eller flygplanstillverkaren.

1.3

Icke-europeiska flygbolag skall ha godkänts av EASA innan de tillåts flyga in i eller genom EU:s luftrum.

1.4

Det bör endast finnas en instans som fastställer reglerna på detta område och denna instans bör vara EASA. Detta skulle göra det möjligt att harmonisera befintliga flygplatsbestämmelser och skulle, så långt det är möjligt, förhindra en snedvridning av konkurrensen mellan flygplatser inom och utanför EU. EASA bör stärkas och ges ökade befogenheter, på samma sätt som skett med Europeiska luftfartskonferensen (ECAC).

1.5

EASA bör analysera hur luftfartsindustrin på bästa sätt kan värna säkerheten och integriteten i fråga om kommunikation, dataförbindelser och elektroniska system ombord på flygplanen, exempelvis s.k. electronic flight bags, genom att förhindra hackning.

1.6

EASA måste se till att den framtida flygplansutvecklingen, av t.ex. lätta jetplan för affärsresenärer (Light Business Jet), regleras på ett sätt som gör det möjligt att kräva att ägarna och besättningen har genomfört tillräckligt många flygtimmar innan de ges tillstånd att påbörja driften. Lätta jetplan för affärsresenärer kommer att flyga på 25 000 fot eller ännu högre och bör uppfylla samma underhållskrav och operativa krav som större flygplan i kommersiell drift.

1.7

EASA måste ha infört de protokoll som krävs innan obemannade luftfarkoster beviljas tillstånd att flyga utanför ett avgränsat luftrum.

1.8

Både piloter och kabinpersonal bör genomgå slumpvisa drog- och alkoholtester.

1.9

EASA bör också svara för att de lokala tillsynsmyndigheterna är tillräckligt kvalificerade för detta uppdrag samt att de har tillräckligt med personal och resurser.

1.10

En detaljerad vetenskaplig studie av konsekvenserna av trötthet, stress och djup ventrombos för piloter och kabinpersonal bör genomföras av EASA.

1.11

Man bör se över policyn och förfarandena för att bevilja allmänna trafikflygarcertifikat och certifiera luftfartyg som tillhör kategorin allmänflyg.

1.12

EASA bör se till att det införs ett allmänt europeiskt trafikflygarcertifikat med information om de kvalifikationer som krävs för att flyga en viss flygplanstyp.

1.13

Säkerheten för besättning, passagerare och boende i områden som är berörs av luftkorridorer måste gå före politiska hänsynstaganden när man förbjuder flygbolag att använda EU:s luftrum.

2.1

Genom ett samarbete mellan EU:s medlemsstater och deras sakkunniga har en svart lista offentliggjorts där 96 flygbolag anges. För 93 bolag handlar det om ett direkt förbud och för tre bolag handlar det om restriktioner i verksamheten. Frankrike överväger å sin sida att införa ett nytt system med säkerhetsmärkning som skulle kunna användas i företagens marknadsföring.

2.2

EU har stått under press att förbättra flygsäkerheten sedan början av 2004 då ett charterplan från Flash Airlines störtade i Röda havet och 148 personer omkom, främst franska turister. Denna olycka avslöjade ett bristfälligt samordnat utbyte av säkerhetsinformation mellan medlemsstaternas regeringar, eftersom det framkom att Flash Airlines hade belagts med flygförbud av de schweiziska luftfartsmyndigheterna.

2.3

Överensstämmelse och harmonisering mellan medlemsstaterna i fråga om flygbolagens säkerhetsstandard är av avgörande betydelse om den svarta listan skall få önskvärd effekt. Medlemsstaterna måste undvika situationer där en stat av ekonomiska eller sociala orsaker beslutar att ett flygbolag på svarta listan ”med tvekan” kan få använda landets flygplatser samtidigt som övriga medlemsstater anser att flygbolagets säkerhetsstandard är oacceptabel.

2.4

Bryssel har dock anmodats att agera i vissa konflikter, bl.a. när Turkiet förargades av ett beslut av vissa medlemsstaters regeringar, ledda av Nederländerna, att av säkerhetsskäl tillfälligt dra in det turkiska lågprisbolaget Onur Airs landningsrättigheter. Påtryckningar sker också gentemot Grekland, som uppmanas att påskynda utredningen av den flygolycka som drabbade ett flygplan från Helios Airways på väg från Larnaca på Cypern.

2.5

Områden som bör uppmärksammas är standarden i fråga om det allmänna underhållet, besättningens utbildning, besättningens flygtimmar och viloperioder, förfaranden för bränslebesparing, åtaganden i fråga om buller samt flygtrafikledning.

2.6

Den ökade konkurrensen inom flygsektorn och många flygbolags utsatta ekonomiska situation har skapat ett ökat tryck på besättningar att lyfta under förhållanden som de normalt sett inte skulle flyga i och att flyga inte helt flygdugliga flygplan. Besättningar utsätts för allt större påtryckningar att lyfta, eftersom EU-bestämmelser annars tvingar bolagen att bekosta nattlogi för passagerarna eller kompensera dem för förseningar. Alla dessa faktorer påverkar säkerheten. Ytterligare ett problem är att många nationella luftfartsmyndigheter inte tycks vara lika hårda beträffande många av bestämmelserna med att kräva att det nationella flygbolaget skall följa dem.

2.7

Trots ett förbud i många europeiska länder, av säkerhetsskäl, fortsätter ett visst flygbolag att trafikera Bryssel och Paris. Schweiz, med sina stränga traditioner i fråga om affärshemligheter, har förbjudit 23 luftfartyg från att flyga genom landets luftrum. Uppgifter om flygbolagens namn, eller antal, förblir dock hemliga.

3.1

Trötthet har varit orsaken till många flygolyckor under åren och är fortfarande ett problem för besättningar oavsett flygplanets storlek. Men hur kan en pilot märka när han eller hon är för trött för att flyga? Vilken roll spelar sömncykler, uttorkning, näringstillförsel och sjukdomar när man känner av och påverkas av trötthet?

3.2

Piloter som färdas mellan olika tidszoner kan inte undgå problem med trötthet och försämrat omdöme. De förutsätts kunna vila under långdistansflygningar, men då krävs också lämplig utrustning, t.ex. horisontella sängar m.m.

3.3

Det finns många bevis på att trötthet är en faktor som påverkar säkerheten. I en rapport som nyligen utarbetades av National Transportation Safety Board (NTSB) om flygolyckan i Kirksville, Missouri den 19 oktober 2004, som fick dödlig utgång, framhåller NTSB att trötthet sannolikt bidrog till att försämra pilotens omdöme och beslutsfattande. Tröttheten berodde på många faktorer. Piloten hade haft kortare tid för övernattning än vad som anses vara optimalt och hade varit tvungen att påbörja sin tjänst tidigt på morgonen. Dennes arbetsdagar var mycket långa med många flygningar. Även de mycket svåra arbetsvillkoren – att göra manuella inflygningar under väderförhållanden som kännetecknades av låg molnbas och nedsatt sikt – under långa arbetsdagar ansågs vara bidragande orsaker till pilotens trötthet.

3.4

Detta må vara sant eller falskt, men ingen pilot med viss erfarenhet kan förneka att han eller hon ibland tvingats kämpa mot viss trötthet eller att detta påverkat den egna prestationsförmågan. Sömnkvaliteten under viloperioderna är också mycket viktig.

3.5

Frågor som gäller kost och näringsintag spelar också en viktig roll. Alla piloter, från den nyutexaminerade till den som snart skall gå i pension, säger att alla piloter väljer att dricka kaffe. Kaffe är ett uppiggande medel som gör oss tillfälligt mer alerta, men om man slutar dricka kaffe leder detta till ökad trötthet. Kaffe är också vätskedrivande, vilket innebär att kroppen gör av med mer vätska än vad den tar in. Detta leder till uttorkning, som i sin tur kan orsaka trötthet.

3.6

Trötthet på långa flygningar kan ofta bero på tristess när flygplanet färdas nästan helt automatiskt. För att besättningen skall hålla sig alert har vissa flygbolag, framför allt bolag som flyger över Sibirien, beslutat att autopiloten skall startas om en gång i timmen.

3.7

I många fall beror flygolyckor på misstag som begås av piloten, och trötthet är en viktig bakomliggande faktor.

3.8

Enligt planerna skall EASA ta över ansvaret för att bevilja flygcertifikat och därmed ersätta det europeiska samarbetsorganet (JAA) som för närvarande ansvarar för denna fråga. Användningen av flygcertifikat som utfärdats i USA av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) för piloter som arbetar i Europa kommer förmodligen inte att påverkas av denna förändring.

4.1

Alla förbättringar som gäller piloters möjligheter att vila måste – i den mån det är möjligt – också gälla för kabinpersonalen, som måste vara beredda på att förhindra situationer som påverkar säkerheten och vara förberedda inför eventuella nödsituationer.

4.2

Kabinpersonalen måste också ha lämplig livräddningsutbildning och alltid behärska det egna modersmålet samt engelska på ICAO:s nivå 4, för att möjliggöra kommunikation med passagerarna vid en eventuell nödsituation.

5.1

EESK har redan yttrat sig om flygledningen inom EU och dess problem (1). Det föreslagna SESAR-systemet kommer att förbättra säkerheten om och när det införs. Denna fråga behandlas i ett annat yttrande från EESK (2), men detta förhindrar inte att Europa behöver ett enhetligt och gränsöverskridande flygledningssystem där Eurocontrol är den reglerande myndigheten i likhet med Federal Aviation Administration (FAA) i USA. Kommittén välkomnar att det första kontraktet ingåtts i Eurocontrols program TMA2010+.

5.2

Av säkerhetsskäl finns det ett stort behov av standardisering och integrerade system runtom i Europa.

5.3

Det är även önskvärt att införa lämpliga certifieringsstandarder för den tekniska personal som hanterar de elektroniska säkerhetssystemen som förekommer inom flygtrafiken (ATSEP).

6.1

Vissa medlemsstater tycks ha svårt att omvandla sina nationella regler till EU-standarden ”Part 66”. Underhållslicenser som utfärdats av medlemsstaterna bygger på de krav som fastställts av det europeiska samarbetsorganet (JAA) och som införts i den nationella lagstiftningen för att ge kraven rättslig verkan. Enligt EASA-systemet kommer dock licensieringsbestämmelserna att lyda under EU-lagstiftningen. Tillämpningen av dessa bestämmelser tycks ta lång tid och kan överklagas.

6.2

År 2005 började ett undantag att tillämpas för EU:s samtliga 25 medlemsstater, som fick tiden fram till september 2005 på sig för att börja tillämpa ”Part 66”. De datum som fastställts för medlemsstaterna av EASA när det gäller att iaktta säkerhetsbestämmelserna måste följas, eller också måste samtliga parter komma överens om datum så att man kan undvika framskjutna tidsgränser och övergångsperioder.

6.3

EESK undrar om det finns rättslig grund för EASA att kontrollera lågprisbolagens beslut att lägga ut underhållet på entreprenad till företag utanför EU.

6.4

Tillräcklig tid måste anslås till markinspektioner, framför allt under perioden mellan flygplanets ankomst och avresa. De 25 minuter som i genomsnitt anslås för kortdistansflyg kan verkligen inte alltid anses vara tillräckliga.

6.5

Tillräckliga resurser måste också anslås. Underhållet måste ske av kvalificerad personal som endast använder godkända reservdelar.

6.6

Slumpvisa kontroller och granskningar för att kontrollera att standarden upprätthålls skall utföras av den nationella luftfartsmyndigheten.

7.1

Flygbolagen måste visa att de är ekonomiskt sunda företag som är korrekt finansierade innan de beviljas licens för att starta sin verksamhet. Medlemsstaterna skall också åläggas att regelbundet kontrollera företagens ekonomi, så att det inte sker några överträdelser av befintliga bestämmelser.

7.2

Flygbolagen måste ha erfarenhet av denna typ av verksamhet samt en kompetent ledning.

8.1

Kommissionens avsikt är för närvarande att ge EASA ytterligare befogenheter på tillsynsområdet (vilket omfattar bl.a. säkerhetsfrågor och interoperabilitet) avseende flygplatser, flygledning och navigering.

8.2

Kommittén stöder EASA som inrättades genom förordning 1592/2002/EG. Kommittén anser att en gemenskapsram för förfaranden och utfärdande av tillstånd för flygplan och flygplansutrustning från en enda myndighet kommer att förbättra flygsäkerheten och effektiviteten i Europa.

8.3

EASA bör ta sig an frågan om standarder och rekommenderad praxis samt de missförhållanden som skapas genom ”Recommended Practice” och ”Standard Practices” i ICAO:s bilagor.

9.1

De piloter som flyger i EU:s luftrum med privatflyg certifikat (PPL) från FAA skall även ha godkänts av EASA.

9.2

Allt allmänflyg måste uppfylla de normer som fastställts av EASA innan de tillåts att flyga in i EU:s luftrum.

10.1

EASA bör utarbeta riktlinjer och bestämmelser för att skydda viss utrustning och nätverk från ”olagliga handlingar”, enligt ICAO:s definition.

10.2

Vid sidan av ett ökat användande av Ethernet (LAN) och IP finns andra utsatta områden:

11.1

EASA måste ha tillräckliga befogenheter för att reglera denna del av flygindustrin, inte bara när det gäller frågor som flygduglighet och utformning utan även när det gäller certifiering av markoperatörer, uppskjutningssystem m.m.

11.2

Alla bestämmelser för konventionella luftfarkoster måste också gälla för obemannade luftfartkoster. Samtliga berörda parter som använder EU:s luftrum måste konsulteras när denna typ av verksamhet kan påverka dem.

12.1

EASA är EU:s övergripande reglerande instans. EASA fastställer principerna och bestämmelserna för flygsäkerhet inom EU. EASA saknar dock tillräckliga ekonomiska medel och personal och har inga befogenheter att se till att bestämmelserna tillämpas.

12.2

EASA är beroende av olika nationella tillsynsmyndigheter när det gäller att se till att lagar och förordningar efterlevs.

12.3

Detta innebär självreglering. Ingen nationell tillsynsmyndighet vill ta i med hårdhandskarna mot ett flygbolag som lyder under den egna lagstiftningen om det inte rör sig om ett ytterst allvarligt problem.

12.4

De nationella tillsynsmyndigheterna ansvarar också för samtliga luftfarkoster som är registrerade i landet och vilkas flygbolag har kontor där. Dessa flygplan och besättningar är ofta baserade i länder utanför EU från vilka de bedriver sin verksamhet. Detta gör regleringsfrågan ännu mer problematisk.

12.5

EASA:s krav att de nationella tillsynsmyndigheterna skall genomföra EASA:s beslut kan leda till att EU:s lagar och förordningar tillämpas olika i olika länder på grund av skilda tolkningar. Detta kan leda till att flygbolag börjar tillämpa bekvämlighetsflagg om tolkningen av bestämmelserna är mer flexibel i ett land än i ett annat.

12.6

Tillsynsmyndigheten för flygplatssäkerhet, ECAC, har samtidigt befogenhet att granska den lokala tillämpningen av gällande bestämmelser. EASA borde ha sådana befogenheter.

12.7

EASA finansieras för närvarande genom licensintäkter, vilket beräknas ge en förlust på 15 miljoner euro under 2006. Det är därför av största vikt att EU:s medlemsstater anslår tillräckliga resurser för att garantera EASA:s framtid.

16.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 309/55

1.1

EESK ser positivt på kommissionens vilja att modernisera, förenkla och anpassa lagstiftningen för avfall. Kommittén stöder i synnerhet åtgärderna och grundtankarna i strategin för förebyggande och återvinning av avfall. Strävan efter en generell och jämlik tillämpning av lagstiftningen bör stödjas för att undvika snedvridning vad avser miljö, folkhälsa och konkurrens på avfallsmarknaden. Kommittén vill understryka vikten av klarhet och precision i definitionerna och bilagorna om man vill undvika rättsliga förfaranden. EESK beklagar emellertid bristen på ambition när det gäller förebyggande av avfall. All strävan efter verklig hållbar utveckling måste omfatta en effektiv politik för förebyggande och återanvändning av avfall med tanke på den tilltagande råvarubristen och de därmed sammanhängande prisökningarna, och kommittén rekommenderar därför att man på europeisk nivå utvecklar verktyg som gör det möjligt att uppnå de fastställda målen både kvalitativt och kvantitativt. I detta avseende uppvisar förslaget en verklig svaghet. Dessutom tycks kommissionen tro att man uppmuntrar återvinning genom att förenkla förfarandena för att få tillstånd för avfallsverksamhet. Detta synsätt är felaktigt och kommer att få negativa konsekvenser för miljön och folkhälsan. Resonemanget ligger inte heller i linje med principerna i Århuskonventionen avseende information om avfall till allmänheten. Tillståndet är kopplat till en rad tekniska frågor som syftar till att skydda miljön och är inte något hinder för hanteringen och återvinningen av avfall, utan utgör i stället en garanti för att förvaltningarna tillämpar bästa tillgängliga teknik och respekterar gällande bestämmelser.

1.2

Kommittén anser också att införandet av livscykelbegreppet i politiken är mycket relevant, liksom inriktningen på att minska mängden avfall som deponeras, verka för kompostering och energiåtervinning, återvinning i egentlig mening samt förebyggande av avfall.

1.3

När det gäller direktivförslaget anser EESK att strävan efter en alltför kompromisslös subsidiaritet riskerar att motverka strävan efter en lagstiftning som tillämpas generellt och harmoniserat i Europeiska unionen.

1.4

Om direktivet om farligt avfall avskaffas eller slås samman med föreliggande direktivförslag får detta inte leda till ett svagare regelverk och ett svagare skydd av folkhälsan, anser kommittén, och menar att direktivförslaget i sin nuvarande lydelse inte ger tillräckliga garantier. Kommissionen bör åtminstone framhålla att det inte är tillåtet med blandningar av farligt avfall och att undantag inte kan beviljas för denna typ av avfall. Det är i själva verket genom att klassificera avfallet som ”farligt” eller ”ofarligt” som grunden läggs till om försiktighetsåtgärder skall vidtas och vilka krav som gäller för transporten och hanteringen av avfallet. En uppluckring av reglerna på detta område kan inte anses vara ett framsteg i fråga om miljöskyddet.

1.5

EESK understryker att återvinning bör uppmuntras eftersom den inte innebär några negativa miljökonsekvenser och dessutom möjliggör effektiv återanvändning av råvaror.

1.6

Kommittén tvivlar verkligen på att kommittéförfarandet är det bästa för att fastställa vissa särskilda kriterier för att avgöra när vissa typer av avfall upphör att vara avfall.

1.7

Kommittén anser vidare att vissa definitioner fortfarande är otydliga (i synnerhet när det gäller producent och återvinning). Det finns skäl att skilja på å ena sidan ”material” som används för ”materialåtervinning”, där vissa flöden inte längre klassificeras som avfall, och å andra sidan ”energiåtervinning”, där det inte går att undslippa klassificeringen som avfall, så att direktivet om avfallsförbränning kan tillämpas på ett enhetligt sätt för samtliga typer av avfall där energi återvinns genom förbränning eller samförbränning. I fråga om avfallsförbränning vore det önskvärt att eftersträva en högeffektiv energiåtervinning för en kvalitativ återvinning, men det är förvånande att en sådan bestämmelse bara gäller för själva förbränningen och inte för andra typer av energiåtervinning. I så fall bör förbränning av kommunalt avfall inte betraktas som en del av en återvinningsprocess om den inte uppnår en hög nivå när det gäller energieffektivitet.

1.8

Kommittén beklagar djupt att det inte finns några förslag om gemensamma ekonomiska instrument för hela unionen.

1.9

EESK beklagar också att texten inte innehåller några krav vad avser arbetsvillkor och arbetstagarnas hälsa inom sektorn.

2.1

Avfallspolitiken är ett av de äldsta miljöpolitikområdena i EU – det aktuella ramdirektivet härstammar från 1975. På 30 år har emellertid en avsevärd utveckling skett vad avser det allmänna ekonomiska och sociala sammanhanget, metoder, tekniker, nationell och lokal politik samt den allmänna medvetenheten om avfallsproblemet. EU-lagstiftningen på avfallsområdet lades fast 1975, men förändringarna kom i snabbare takt under nittiotalet med en förändring av ramdirektivet 1991 följd av en rad direktiv om särskilda avfallshanteringsprocesser och förvaltningen av vissa avfallsflöden.