ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 110

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

49 årgången
9 maj 2006


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

II   Förberedande rättsakter

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

 

425:e plenarsession den 15 och 16 mars 2006

2006/C 110/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Turism och kultur: två krafter för tillväxt

1

2006/C 110/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Rapport om konkurrenspolitiken 2004SEK(2005) 805 slutlig

8

2006/C 110/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europaparlamentets och rådets beslut om finansiering av europeisk standardiseringKOM(2005) 377 slutlig – 2005/0157 COD

14

2006/C 110/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok om förbättrande av EU:s ramar för investeringsfonderKOM(2005) 314 slutlig

19

2006/C 110/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: E-tillgänglighetKOM(2005) 425 slutlig

26

2006/C 110/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 i fråga om referensåret för tilldelningen av kvoter av klorfluorkolväten med hänsyn till de medlemsstater som anslöt sig den 1 maj 2004KOM(2004) 550 slutlig – 13632/05 ADD I + COR I

33

2006/C 110/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kulturens sociala dimension

34

2006/C 110/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, om Jeremie (Joint Resources for Micro to Medium Enterprises – Gemensamma europeiska resurser för mikroföretag samt små och medelstora företag)

39

2006/C 110/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Utkast till kommissionens förordning (EG, Euratom) om ändring av förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budgetSEK(2005) 1240 slutlig

46

2006/C 110/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förnybara råvaror – utvecklingsmöjligheter vad gäller material- och energiutnyttjande

49

2006/C 110/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Skogen – energikälla i ett utvidgat EU

60

2006/C 110/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det civila samhällets roll i förbindelserna mellan EU och Kina

68

2006/C 110/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förebyggande av ungdomsbrottslighet, metoder för hantering av ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvårdens roll i EU

75

2006/C 110/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättningKOM(2005) 229 slutlig

83

2006/C 110/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Våld mot kvinnor i hemmet

89

SV

 


II Förberedande rättsakter

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

425:e plenarsession den 15 och 16 mars 2006

9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Turism och kultur: två krafter för tillväxt

(2006/C 110/01)

Den 14 juli 2005 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen att utarbeta ett yttrande om Turism och kultur: två krafter för tillväxt.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 februari 2006. Föredragande var Patrizio Pesci.

Vid sin 425:e plenarsession den 15 mars 2006 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 135 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

För EU är turismen en viktig ekonomisk sektor, eftersom den genererar 5,5 % av BNP (procenttalen varierar mellan 3 % och 8 % i de olika medlemsstaterna) och verksamheten omfattar mer än två miljoner företag som sysselsätter cirka nio miljoner personer. Turismen ger också rejäl draghjälp åt andra närings- och industrigrenar och industrin, särskilt de grenar som är knutna till mode, transporter, livsmedel, handel och till andra typer av tjänster.

1.2

Privatpersoner och familjer står för mer än 80 % av den europeiska turismen, medan resten är affärsrelaterad turism som företag är upphov till. Europeiska familjer avsätter cirka en åttondel av sina personliga utgifter till turismrelaterad konsumtion.

1.3

Europa är ännu i dag den region som är föremål för mest turism i världen. Det sker en ständig ökning av antalet turister som kommer till EU från Ryssland, Kina och Indien, där den ekonomiska utvecklingen gör att en snabbt växande andel av befolkningen får tillgång till denna typ av konsumtion.

1.4

Trots dessa framträdande, positiva faktorer pressas den europeiska turismsektorn för varje år allt hårdare av konkurrensen från tillväxtländer. Detta initiativyttrande syftar till att uppmärksamma EU-institutionerna på den positiva effekt som kulturen kan få på turismen i Europa, och uppmana dem till insatser för att uppvärdera och vårda kulturtillgångarna i vår världsdel. Dessa tillgångar kan ju varken flyttas eller mångfaldigas, till skillnad från tillgångar inom andra näringssektorer, och kan därför fungera som en effektiv motkraft mot konkurrensen från andra geografiska områden.

1.5

Inför utformningen av yttrandet har det hållits flera möten med ansvariga personer vid kommissionens olika generaldirektorat med anknytning till turism och kultur, och med vissa företrädare för Europaparlamentet. Den 18 november 2005 anordnades också en offentlig hearing i Paestum, en av de mest imponerande arkeologiska utgrävningsplatserna i Europa. Många representanter för politiska institutioner, internationella organisationer (Unesco), kulturföreningar och privata turismföretag deltog. Den offentliga hearingen anordnades i samband med den åttonde Medelhavsmässan för arkeologisk turism (Borsa Mediterranea del Turismo Archeologico), där även företrädare för länder i den icke-europeiska delen av Medelhavsområdet kunde delta.

2.   Lissabonagendan får ny fart

2.1

Vid det europeiska toppmötet i mars 2005 uppmanades kommissionen, rådet och medlemsstaterna att på nytt lansera Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och att delta aktivt i insatserna för att uppnå strategins mål. Det är tydligt att turism och kultur i hög grad kan bidra både till tillväxten och sysselsättningen. Turistnäringen är i själva verket en av de sektorer som har bäst tillväxtmöjligheter för de närmaste åren. Enligt beräkningarna kommer den att öka med i genomsnitt 3,1 % per år under perioden 2006–2015. Även i sysselsättningshänseende verkar turistnäringen fullständigt kapabel att göra en rejäl insats i kampen mot arbetslösheten. Näringen kännetecknas av det stora antalet kvinnliga arbetstagare, och kan därför bidra till att man uppnår Lissabonstrategins särskilda mål att höja sysselsättningsgraden bland kvinnor (1). Även om man beräknar att den europeiska turismen kommer att fördubblas under de närmaste 25 åren, är ökningen lägre än det internationella genomsnittet, särskilt genomsnittet i vissa regioner i tillväxtländer. Därför är det nödvändigt att alla institutioner vidtar lämpliga positiva åtgärder för att turismen skall öka ytterligare och för att EU skall kunna bli världsledande inom turistnäringens tillväxt.

3.   Kulturturism

3.1

En av de typer av turism som ökar mest är kulturturismen, det vill säga turism som är knuten till värdefull konst och värdefulla landskap, konststäder och områden som är särskilt präglade av historiska värden och lokala traditioner. Syftet med detta yttrande är inte att behandla kulturfrågor på ett heltäckande sätt, utan snarare att bedöma hur och i vilken grad kulturen kan påverka turismen.

3.2

I denna gren inom turistnäringen har EU en fördelaktig utgångspunkt, eftersom unionen är det ”kulturtätaste” området i världen. Av de 812 kulturmiljöer och naturmiljöer i 137 länder som Unesco har bedömt vara en del av mänsklighetens ”världsarv” ligger nämligen 300 i EU:s 25 medlemsländer. Om man förutom dessa 25 länder även räknar in de fyra länder som väntar på att ansluta sig till EU (Bulgarien, Kroatien, Rumänien och Turkiet) ökar antalet världsarvsmiljöer till 331 (2). När nätverket European Cultural Tourism Network (ETCN) höll sin andra årliga konferens uppmärksammades ett viktigt faktum. Turistströmmarna från Kina och Indien till Europa beror helt och hållet på att dess befolkningar är intresserade av den rika europeiska kulturen och arkitekturen. Av denna orsak bör EU och medlemsstaterna fortsätta investera i bevarandet av sitt rika kulturarv och främjandet av kulturturism.

3.3

Förutom de ekonomiska värdena är kulturturismen viktig också för att utveckla sociala och medborgerliga värden och för att främja den europeiska integrationen och dialogen mellan befolkningar och civilisationer. För att en europeisk identitet skall kunna utvecklas är det nödvändigt med ingående kunskap om de länder, de kulturtraditioner och de ”skillnader” som Europas rika mosaik utgörs av. Nu, i en tid som präglas av ”det europeiska medvetandets kris”, kan främjandet av europeiska kulturvärden vara ett tecken på optimism och tillförsikt inför EU:s framtid (3).

3.4

Framför allt nu, när den kulturella mångfalden stöter på problem, bör EU också utveckla en kulturell och religiös dialog med andra folk, även genom att främja kulturturism. Det är mycket lämpligt att EU har beslutat utse 2008 till Europeiska året för interkulturell dialog.

3.5

Om kulturturismen utvecklas genom att man lyfter fram de europeiska konstskatternas historiska och sociala sammanhang och värdesätter naturmiljön, får turister från olika länder verkligen en möjlighet att förstå Europas kulturella bakgrund.

4.   EU-institutionernas nuvarande åtaganden

4.1

Under en längre tid har Europeiska unionen ägnat sig åt turism och bevarande av kulturarvet, även om den aldrig har kunnat direktfinansiera turismverksamhet eftersom det saknats en rättslig grund för detta. Nu har en sådan grund äntligen utformats, i utkastet till det nya konstitutionella fördraget, som dock tyvärr fortfarande väntar på att ratificeras. EU:s insatser för att utnyttja turismens möjligheter optimalt har hittills främst varit horisontella. Turismen har ibland främjats med hjälp av strukturfonder och ibland indirekt genom projekt inom andra sektorer, t.ex. miljö eller forskning, som dock även har medfört fördelar för turistnäringen. Detta är naturligtvis positivt, men GD Näringsliv (turismenheten) har svårt att få till stånd en effektiv samordning med de övriga generaldirektorat som direkt eller indirekt ägnar sig åt turism, och det finns därför en risk för att turistnäringen går miste om de fördelar som olika europeiska initiativ kan erbjuda.

4.2

När det gäller strukturfonderna avsatte EU under perioden 2000–2006 cirka 7 miljarder euro till projekt som var direkt eller indirekt relaterade till turism, och cirka 2 miljarder euro till kulturprojekt (programmen Interreg III, Leader+ och Urban). Det rör sig om totalt 9 miljarder euro i anslag till turism och kultur, men risken är att de inte utnyttjas på lämpligt sätt eftersom samordningen mellan dessa två strukturfondsfinansierade sektorer inte är optimal.

4.3

”Europeisk kulturhuvudstad” är ett särskilt framgångsrikt projekt bland EU:s initiativ för att främja kulturarvet. En studie (4) som nyligen genomförts på uppdrag av GD Kultur visar att programmet ”Europeisk kulturhuvudstad” har inneburit att turismen på den ort som utsetts till europeisk kulturhuvudstad ökat med i genomsnitt 12 % under det år som en stad varit kulturhuvudstad och att antalet turister året därpå överstigit genomsnittet före kulturhuvudstadsåret. Studien visar också att detta evenemang har en hög tillväxtpotential, men att det skulle kunna utnyttjas i högre grad. Därför har GD Kultur utarbetat ett nytt förslag för att inför framtiden kunna anta nya och tydliga urvalskriterier för de städer som ansöker om att bli kulturhuvudstäder, att uppmuntra till konkurrens städerna emellan, att framhålla kulturprogrammens europeiska dimension och hållbarhet och att främja spridning av välfungerande metoder i genomförandet av kulturevenemang. Det föreslås även att det europeiska bidraget till evenemanget ”Europeisk kulturhuvudstad”, som nu uppgår till 500 000 euro, skall bli tre gånger så stort.

4.4

I början av december 2005 godkände parlamentets budgetkontrollutskott, i enlighet med målet att bättre främja turismens och kulturens potential, för första gången ett anslag på en miljon euro som skall avsättas för ett projekt som kan främja särskilt framträdande europeiska resmål.

4.5

Kommissionens GD Näringsliv har å sin sida inrättat en grupp för turismens hållbarhet som bl.a. består av sakkunniga företrädare för institutionerna och de olika aktörskategorierna. Gruppens uppgift är att lägga fram förslag för kommissionen om förverkligandet av en hållbar turism, inför utarbetandet av en europeisk Agenda 21 för turism senast 2007. Kommittén är överens med kommissionen och Europaparlamentet om att den hållbara turismen är den enda form av turism som skall främjas.samar

4.6

Kommissionsledamot Günter Verheugen meddelade även, vid det fjärde europeiska forumet för turism på Malta den 20 oktober 2005, att en ”europeisk portal för turism” kommer att lanseras i början av 2006 och ge tillgång till de nationella turistorganisationernas webbsidor, så att man bättre kan främja europeiska turistorter i förhållande till övriga världen.

4.7

Slutligen har kommissionens GD Näringsliv just genomfört en studie om kultur- och sportevenemangs effekter för små och medelstora företag som är knutna till turistnäringen, samtidigt som GD Kultur genomfört en undersökning av kulturens ekonomi i Europa.

5.   Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs åtagande

5.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är medveten om turistnäringens betydelse för Europa och har länge intresserat sig för frågor som rör denna näring, t.ex. politiken för turism i det utvidgade EU, turism och socioekonomisk utveckling, turism och offentligt-privat samarbete, turism och idrott etc (5).

5.2

Detta yttrande om turism och kultur är tänkt att, tillsammans med de två studier som nämns i punkt 4.7 ovan, och i likhet med de yttranden som nämns ovan (se punkt 5.1), utgöra ett bidrag till definitionen av framtida europeiska riktlinjer för turismen.

6.   Att utveckla medborgarnas kulturella medvetenhet

6.1

Främjandet av kulturvärden bör först och främst röra medborgarna, som bör bli mer medvetna om det rika historiska, konstnärliga och miljömässiga arv som finns där de bor (6). Om medborgarna är medvetna kan de på ett mycket värdefullt sätt slå vakt om och främja det område där de bor, och stödja de offentliga myndigheternas insatser.

6.2

För att denna kunskap om kulturen skall bli utbredd är det nödvändigt att agera redan i skolan, genom program som ger ungdomarna bättre kunskap om det rika historiska, konstnärliga och miljömässiga arv som finns där de bor och genom initiativ som ger dem en viktig roll i uppvärderingen av detta arv (7).

7.   Kulturturismens olika segment

7.1

För att effektivt främja kulturturismen och också locka till sig ”de kulturellt ointresserade turisterna” måste man göra en analys av och utveckla dess olika sektorer och även kartlägga tendenser och utvecklingsmöjligheter för framtiden. De viktigaste inslagen inom kulturturismen är det konstnärliga arvet, evenemang, utställningar och andra begivenheter, gastronomi och vin och landsbygdsturism, filmturism och kulturella temaparker.

7.2   Det konstnärliga arvet

7.2.1

Det mest traditionella inslaget inom kulturturismen är det ”fysiska” kulturarvet, dvs. historiska stadscentrum, museer och arkeologiska fyndplatser. Viktigast inom detta område är att främja en ökad samordning mellan förvaltningen av kulturtillgångarna och turisttjänsterna för att få turisterna att i ökad utsträckning utnyttja dessa tillgångar. Man måste resonera kring samordnade ”system för kulturturism” som administreras på ett enhetligt sätt. Man skulle exempelvis kunna införa en gemensam administration av enskilda konst- och naturmiljöer, även om de är i offentlig eller privat ägo, eller verka för öppettider och priser som gör turistmålen maximalt tillgängliga och som leder till ökade intäkter och därmed gör det möjligt att täcka förvaltningskostnaderna. Dessutom skulle man kunna väcka kulturarvet till liv genom att t.ex. anordna tillfälliga utställningar i museer, slott och historiska borgar med särskild inriktning på samtida konst.

7.2.2

I olika europeiska städer har det gjorts intressanta försök, av vilka kan nämnas ”turistpassen”, som kombinerar transporter och inträde till museer och arkeologiska utgrävningsplatser.

7.2.3

För mindre konstcentrum lämpar sig ”kulturdistrikten” särskilt väl. Med hjälp av medel från både offentliga organ och privata aktörer kombineras i dessa distrikt turism- och kulturutbud i homogena områden som består av flera kommuner. De marknadsförs också gemensamt. De regionala turistorganisationerna skulle också kunna samarbeta i fråga om utveckling och inrättande av gränsöverskridande kulturdistrikt.

7.2.4

Vidare borde man inrätta ”nätverk” (8) eller rundresor till kulturskatterna i vissa länder, t.ex. till slott eller historiska byggnader, till arkeologiska fyndplatser (t.ex. nätverket av städer i Magna Graecia (södra Italien) (9) eller nätverk av speciella museer som ”företagsmuseer”, eller transeuropeiska rutter (10) som Via Francigena. Dessa nätverk och rutter bör förses med en enhetlig märkning med lämplig skyltning och marknadsföras gemensamt. Där så är möjligt skulle man också kunna erbjuda enhetliga besöksfaciliteter.

7.3   Evenemang, utställningar och andra begivenheter

7.3.1

En annan viktig del av kulturturismen består av olika evenemang: utställningar, konserter, festivaler och andra särskilda initiativ. Under de senaste 10–15 åren har kulturevenemangen blivit viktiga inslag i turismreklamen. Alltfler kulturintresserade, främst ungdomar, förflyttar sig för att besöka stora utställningar, närvara vid konserter och festivaler och delta i särskilda evenemang som kulturnätter (”Vita nätter”), som organiseras i allt fler europeiska städer, t.ex. Paris, Versailles, Bryssel, Rom, Wien och Warszawa.

7.3.2

För att främja denna kulturform krävs insatser såväl i form av infrastruktur för att uppföra eller bygga om lämpliga lokaler för utställningar och festivaler som program för marknadsföring och information. EU skulle kunna verka för en gemensam kalender över kulturevenemang, främja samarbete mellan olika länder och kulturinstitutioner och uppmuntra initiativ i länder som har mindre erfarenhet och färre traditioner på detta område, särskilt de tio nya medlemsstaterna.

7.4   Vin gastronomi och landsbygdsturism

7.4.1

Ett tredje viktigt område inom kulturturismen är mat- och vintraditioner i olika regioner – en del av en ”materiell kultur” som under senare år har fått ökad betydelse och skapat en verklig kulturell och ekonomisk rörelse för att slå ett slag för lokala produkter (11).

7.4.2

Det handlar också här om att stimulera till uppläggning av ”mat- och vinresor” som integrerar konst- och kulturvärden och som i ett paket erbjuder kulturbesök, avsmakning och upplevelser av lantliv och på så vis kombinerar konsthistoria med typiska vin- och mattraditioner i en viss region eller ett visst geografiskt område.

7.4.3

EU skulle kunna verka för en ”Europeisk guide över rutter för vin, gastronomi och landsbygdsturism” genom att särskilt främja gränsöverskridande turer som förenar traditionerna i två eller tre länder. Detta skulle också bidra till att framhålla de gemensamma rötter som ligger till grund för många av våra traditioner och ”skillnader”.

7.5   Filmturism

7.5.1

Ett fjärde segment inom kulturturismen som håller på att utvecklas till en stor drivkraft för turistströmmarna är produktionen av film- och tv-serier. I många regioner ökar antalet besök och turister på platser där populära filmer och tv-serier har spelats in. Vid Alnwick Castle i Northumberland i norra England, där filmerna baserade på J.K. Rowlings böcker om Harry Potter spelades in, har intäkterna från turismindustrin på kort tid ökat från 0 till 13 miljoner euro och slottet har därmed blivit ett av det största turistmålen i Storbritannien. Detsamma gäller slottet Agliè i Piemonte i Italien, där tv-serien ”Elisa di Rivombrosa” spelades in. Där har antalet besökare ökat från i genomsnitt 100 till 3 500 i veckan. ”Kändiseffekten” berör också filmer som är under inspelning. I Storbritannien har den lilla staden Lincoln, där Dan Browns bestseller ”Da Vinci-koden” håller på att spelas in, redan blivit ett stort turistmål, medan det i Paris har uppstått turistarrangörer som uteslutande ordnar ”turer” till platserna i Browns roman.

7.5.2

Enligt en engelsk undersökning från augusti 2005 påverkas 27 % av de vuxna och 45 % av ungdomar mellan 16 och 24 år i sitt semesterval av filmer som de sett på bio eller på tv. Den brittiska turistorganisationen VisitBritain bevakar därför noga filmproduktioner och ger på sin webbsida ut en movie map – mycket detaljerade kartor över platser där nya filmer spelas in och som också innehåller väganvisningar och uppgifter om vilka turisttjänster som erbjuds på platsen.

7.6   Kulturella temaparker

7.6.1

Ett femte område inom kulturturismen skulle kunna vara anläggning av parker på temat historia/konst som komplement till besök på museer, i historiska stadskärnor eller på arkeologiska platser. Dessa parker, som skulle kunna vara belägna i närheten av berömda turistmål, skulle kunna vara ett hjälpmedel för en bättre förståelse av den historiska miljö som besökarna omges av (12). Sådana parker skulle kunna anläggas på de större kulturella turistmålen i Europa (13), och EU skulle kunna stödja uppförandet av en infotainment-infrastruktur som skulle kunna bli ytterligare en turistattraktion.

8.   Användning av ny teknik

8.1

Inrättande av webbsidor, satellitkanaler och digitala kanaler, användning av ljud- och videoklipp för den senaste generationens mobiltelefoner, rekonstruktioner av monument och miljöer av historiskt och konstnärligt intresse med hjälp av virtuell teknik är några av de många bidrag som den nya ITK-tekniken kan lämna för att lyfta fram vårt kulturarv för turismändamål (14).

8.2

Den nya tekniken skulle specifikt kunna tillämpas för att gagna hållbar turism och för att skydda de mest populära resmålen av konstnärligt intresse som löper risk att skadas av massturismen. Informationstekniken kan erbjuda nya möjligheter att planera, övervaka och sprida turistströmmar genom automatisk kontroll av miljövariablerna (t.ex. luftfuktigheten i museisalarna) som kan vara en fara för konstverken. Dessutom kan systemen för förbokning på nätet och besök på avtalad tid vara till nytta för platser som bara kan besökas av små turistgrupper åt gången.

8.3

Man får slutligen inte glömma att den moderna tekniken genom olika lösningar skulle kunna bidra till att undanröja byggnadstekniska hinder, som alltför ofta utgör oöverstigliga problem för funktionshindrade.

8.4

EU, som i sjunde ramprogrammet för forskning och innovation uttryckligen har poängterat att tillämpningen av forskningsresultaten kan vara till nytta för turismsektorn och tillträdet till kulturarvet, skulle kunna stimulera till konkreta initiativ av detta slag, eventuellt genom att sammanställa ett register över tillgänglig teknik och en översikt över bästa metoder på gemenskapsnivå som kan förse aktörer från olika länder med tips.

8.5

Teknikanvändning är av stor vikt för marknadsföringen av de europeiska kulturella turistmålen inte bara inom utan också utanför unionen. Också på detta område vore det lämpligt med en inventering av initiativ som pågår i olika länder. EU skulle dessutom kunna stödja inrättandet av en ”en europeisk turismportal” och en satellit-tv-sändare som skall göra turistreklam för den gamla kontinenten i länderna utanför Europa.

9.   Förvaltning av kulturarvet och utbildningen av personal inom sektorn

9.1

Ett effektivt system för utnyttjandet av kulturarvet i turismsyfte väcker frågan om hur detta kulturarv skall förvaltas. Vårt kulturarv är ju offentlig egendom (statlig eller lokal) eller ägs av religiösa organisationer eller föreningar eller av privatpersoner. Särskilt känslig är situationen i några av de nya medlemsstaterna, där de påtvingade nationaliseringarna under de gångna årtiondena har skapat osäkerhet kring äganderätten och lett till att underhållet av många kulturvärden kraftigt eftersatts.

9.2

Därför måste man välja styresmodeller, som samtidigt som de respekterar nuvarande ägarförhållanden inom konst- och kulturarvet och ger maximala garantier för att skydda och bevara det, möjliggör en samordnad förvaltning av enskilda turism- och kulturattraktioner, samtidigt som man uppmuntrar en kombination av offentliga och privata investeringar bland annat genom lämpliga skatteincitament.

9.3

EU skulle kunna göra en undersökning av de styressystem som för närvarande förekommer i olika EU-länder för att bedöma om de är effektiva, och verka för att de sprids till andra länder. Unionen skulle också kunna föreslå innovativa system, bland annat på skatteområdet, som kan stimulera till administrativt samarbete mellan offentliga och privata aktörer.

9.4

Till förvaltningen hör också utbildning av dem som arbetar med våra kulturtillgångar. De anställda måste numera utöver kunskaper i historia och konst besitta kompetens inom företagsledning och marknadsföring och kunna hantera ny teknik. De som har direktkontakt med turisterna (hotellägare, affärsinnehavare, anställda inom offentliga tjänster, etc.) måste utöver att besitta språkkunskaper få lära sig savoir-faire och att respektera kulturskillnader bland turisterna. Också här skulle EU kunna göra en inventering av de mest avancerade utbildningserfarenheterna inom sektorn för att främja utbyte av erfarenheter och benchmarkinginitiativ samt spridning av välfungerande metoder med sikte på att främja en kvalitetsturism.

10.   Kulturturismens integration med övriga turismgrenar

10.1

En effektiv förvaltning av kulturturismen kan ge positiva effekter också inom andra grenar inom turistnäringen, alltifrån badturism till bergsturism, affärsturism och äldreturism.

10.2

Förekomsten av konstturer, utställningar, konserter, festivaler och vin- och matresor kan få turister att välja ett visst europeiskt turistmål och kan hjälpa dessa orter att möta konkurrensen från turistorter i utvecklingsländer, som trots att de är mer konkurrenskraftiga vad gäller naturresurser eller låga priser svårligen kan tävla med Europas kulturutbud.

10.3

Vad gäller affärsturismen kan möjligheten att kombinera en affärsresa med kulturupplevelser göra att resan förlängs med några dagar (kanske över en helg) eller rent av blir till en familjesemester tillsammans med make och barn.

10.4

Med tanke på européernas medellivslängd, som i dag är betydligt högre än tidigare, kan kulturturismen uppfylla kraven från en äldre publik, som allt oftare väljer att ägna fritiden åt att lära känna nya kulturer. Detta svarar också mot behovet av att stödja turismen under lågsäsong.

10.5

Det råder ingen tvekan om att Europeiska unionen också kan agera drivkraft i arbetet med att främja en samordning mellan kulturturismen och övriga turismgrenar.

11.   Slutsatser och förslag

11.1

Mot bakgrund av den positiva effekt som kulturen kan ha på turismens utveckling och framför allt med tanke på att turismen, förutom att vara en sektor som verkar pådrivande på andra delar av ekonomin, avsevärt bidrar till att genomföra målen om ”tillväxt” och ”sysselsättning” inom Lissabonstrategin, är som nämnts tidigare det främsta syftet med detta initiativyttrande att förse EU-institutionerna med ytterligare argument för att främja denna ännu dynamiska sektor som likväl är starkt hotad av konkurrensen från utomeuropeiska länder.

11.2   Information och samordnade reklamkampanjer

11.2.1

För att på ett verkningsfullt sätt uppvärdera den europeiska kulturturismen måste det ske en ökad samordning av information om och marknadsföring av Europa och de europeiska turistmålen samtidigt som man främjar välfungerande metoder på områdena skydd, utnyttjande, förvaltning och utbildning. För detta syfte kan den europeiska turismportalen var av stort värde, särskilt om följande villkor uppfylls:

Portalen måste regelbundet ”matas” på ett enhetligt sätt av turistorganisationerna i medlemsstaterna med konkret och praktiskt information som uppdateras fortlöpande.

Portalen måste tillhandahålla korrekt information om nationella och transeuropeiska nätverk och rutter till turistdestinationer av kulturellt intresse och också göra reklam för dessa.

Den skall också göra det möjligt för operatörer inom sektorn att hålla sig à jour med bästa praxis vad gäller att hantera kulturturismsystem och förvalta kulturtillgångar. De skall också kunna informera sig om utvecklingen inom olika initiativ och evenemang och om senaste nytt inom personalutbildning.

Portalen skall också innehålla information som struktureras på EU-nivå. Det kan t.ex. röra sig om en EU-kalender över olika kulturevenemang och -begivenheter samt en ”guide” över rutter för vin och gastronomi samt landsbygdsturism.

Samordning och samverkanseffekter mellan den europeiska turismportalen och kulturportalen måste säkerställas.

11.3   Att främja bästa praxis med hjälp av konkurrens- och belöningsmetoder

11.3.1

Europeiska unionen skulle kunna stödja införandet av välfungerande metoder inom förvaltningen av kulturturismen genom att i sina egna program tillämpa konkurrens- och belöningsmetoder, särskilt inom programmet ”Europeisk kulturhuvudstad” (15) och det kommande programmet ”Framstående europeiska turistmål”. EU skulle dessutom kunna bistå med råd till städer och regioner som anmäler sig som kandidater till dessa båda program och erbjuda dem ett större finansiellt stöd än i dag och kanske förtur till finansiering via strukturfonderna. På nationell nivå borde man däremot främja en sund konkurrens mellan städer och turistorter av kulturellt värde som vill delta i de båda programmen, genom att tillämpa kriterier som fastställts på EU-nivå – styresformer, offentlig-privat samarbete, samordnade turist- och kulturtjänster, information om och reklam för olika evenemang m.m.. när det gäller de europeiska kulturhuvudstäderna, samt hållbarhet, förlängda turistsäsonger, undanröjande av flaskhalsar, styresformer, offentlig-privat samarbete, samordnade tjänster m.m. när det gäller ”Framstående europeiska turistmål”.

11.4   Att främja en interkulturell dialog

11.4.1

Att främja en interkulturell dialog både inom EU – främst med sikte på en ytterligare utvidgning med fyra kandidatländer – och mellan EU och övriga regioner i världen bör vara en prioritering också inom programmen för kulturturism. Ur denna synpunkt kommer som ovan påpekats beslutet att utse 2008 till ”Europeiska året för interkulturell dialog” mycket lägligt. Redan före 2008 bör man emellertid lansera en rad projekt som exempelvis riktar sig till skolor, genom att låta internationella utbytesprogram som Erasmus också omfatta gymnasieelever eller genom att främja samarbete mellan skolklasser i olika länder. Särskilda projekt för att främja en dialog mellan kulturer skulle kunna riktas också till äldre personer. På detta sätt skulle år 2008 kunna bli ett ”skyltfönster” för redan pågående initiativ och ge impulser till nya initiativ.

11.5   Att inrätta ett europeiskt organ för turism

11.5.1

EU förfogar inte över några praktiska instrument på turismens område eftersom det alltjämt saknas en rättslig grund. EU bör därför ta initiativ till en stärkt samordning av förvaltningen för att stödja nuvarande och kommande projekt för en uppvärdering av sektorn. EESK ställer sig positiv till att det med beaktande av subsidiaritetsprincipen snarast inrättas ett europeiskt organ för turism, som skulle kunna fungera som ett europeiskt observationscentrum för turismen med syfte att förse gemenskapen och medlemsstaterna med information och tillförlitliga och jämförbara uppgifter om turismen. Ett sådant förslag har för övrigt redan lagts fram i ett tidigare initiativyttrande från EESK, ”Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa”.

11.6   Att främja en politisk samordning av kulturturismaktiviteter

11.6.1

EESK välkomnar kommissionsledamot Günter Verheugens förslag från det fjärde europeiska forumet för turism på Malta som också läggs fram i det nyligen offentliggjorda betänkandet från Europaparlamentet (16), nämligen att anförtro GD Näringsliv uppgiften att samordna de olika gemenskapsinitiativen på turismområdet.

11.7

Detta yttrande har av EESK kallats ”Paestumdeklarationen” med anledning av den offentliga hearing som ägde rum i november 2005 på denna fascinerande arkeologiska utgrävningsplats i Italien.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Enligt uppgifter från nätverket ECTN (European Cultural Tourism Network) medför kulturturismen fördelar på tre av Lissabonstrategins områden, nämligen områdena 8, 9 och 10 som rör ökad sysselsättning, arbetskraft respektive utbildning. Nätverket ECTN, som inrättades 2003 och har som mål att främja samarbete med de olika typerna av kulturturism, medfinansieras av EU.

(2)  Unescos (det FN-organ som är ansvarigt för kultur) världsarv har följande fördelning i de 25 EU-länderna: Österrike 8, Belgien 10, Cypern 3, Danmark 4, Estland 2, Finland 6, Frankrike 30, Tyskland 31, Grekland 16, Irland 2, Italien 42 (vilket omfattar de två världsarvsmiljöerna i Vatikanstaten), Lettland 2, Litauen 4, Luxemburg 1, Malta 3, Nederländerna 7, Polen 12, Portugal 13, Storbritannien 26, Tjeckien 12, Slovakien 5, Slovenien 1, Spanien 38, Sverige 14 och Ungern 8.

(3)  EUROPA NOSTRA (Europeisk organisation för kulturarvet, som arbetar för att uppvärdera och bevara det europeiska kulturarvet och som omfattar 40 europeiska länder och över 200 sammanslutningar) hävdar att det europeiska kulturarvet spelar en viktig roll för att skapa och främja en europeisk identitet och ett EU-medborgarskap.

(4)  Palmer/Rae Associates, International Cultural Advisors, ”European Cities and Capitals of Culture”, en studie som genomfördes på kommissionens vägnar i augusti 2004.

(5)  Bland de turismrelaterade frågor som EESK behandlat kan vi nämna: ”Turistpolitiken i EU efter utvidgningen”, ”Turismens bidrag till social och ekonomisk återhämtning i eftersatta områden” och ”Turistpolitik och offentlig-privat samarbete” (föredragande Juan Mendoza Castro) samt ”Turism och idrott” (föredragande Patrizio Pesci).

(6)  Här kan man framhålla ett initiativ i Antwerpen i Belgien, där man beslutat att alla invånare går in gratis på stadens museer.

(7)  I Italien har man t.ex. utvecklat några intressanta initiativ: Organisationen FAI (Fondo ambiente italiano, den italienska miljöfonden) ser till att sevärdheter som är okända eller vanligtvis stängda för allmänheten öppnas i början av våren, och ungdomar från lokala skolor uppmanas att bli ”guider för en dag” och visa sevärdheterna för besökare.

(8)  Nätverket av befästa städer är ett intressant exempel. Tack vare det nätverk av 17 historiska platser som inrättats av regionen Kent i Storbritannien, Nord-Pas-de- Calais i Frankrike och West-Vlaanderen i Belgien har man lyft fram regionens värdefulla gemensamma kulturarv.

(9)  På förslag av ett antal turistråd från regionen Kampanien och Grekland vid den offentliga hearingen i Paestum den 18 november 2005.

(10)  Bland många intressanta exempel kan nämnas:

”European Route of Brick Gothic”, ett projekt i vilket 7 länder, (Sverige, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen, Lettland och Estland) 26 städer och två regioner deltar,

”Europeiska rutten för det judiska kulturarvet”, ett program som av Europarådet belönats med priset ”Europarådets bästa kulturrutt” (5 december 2005).

(11)  Bland ett antal initiativ för att lyfta fram lokala produkter kan nämnas den internationella organisationen ”Slow food”, som grundades av Carlo Petrini och som i dag räknar 83 000 medlemmar i Italien, Tyskland, Schweiz, USA, Frankrike, Japan, Storbritannien och finns företrädd i 122 olika länder. Slow Food motsätter sig en likriktning av smaken, försvarar konsumenternas behov av information, slår vakt om den kulturella identitet som hör ihop med traditioner inom livsmedel och gastronomi. Bland rutterna i Europa, som förmodligen är mest typiska vad gäller att främja lokala produkter, kan nämnas The whisky trail i Skottland, den enda rutt i världen som bygger helt på maltwhiskyn, Trappistrutten i Belgien och Nederländerna och ostrunrutterna i Bretagne, m.m.

(12)  Ett intressant exempel är ”The Malta experience” som i en filmvisning på ca en timma visar öns historia alltifrån begynnelsen och de olika folk som har bebott ön, vilket får också de yngsta besökarna att förstå den historia som omger dem.

(13)  I närheten av Pompeji skulle man exempelvis kunna inrätta en virtuell park över antikens Pompeji, där man kunde visa stadens vardagsliv och kanske också det utbrott från Vesuvius som ödelade staden. En liknande park skulle också kunna skapas i Waterloo i Belgien för att turisterna skall lära sig hur en av historiens mest berömda slag gick till.

(14)  Under seminariet ”Kulturturism, en utmaning för den europeiska integrationen”, som anordnades av det luxemburgska ordförandeskapet i april 2005, gavs några intressanta exempel på hur ny teknik kan tillämpas, däribland användning av handdatorer som ger ständig information om det område där man befinner sig (denna teknik används under pilgrimsvandringen på Via Francigena).

(15)  Fram till 2005 byggde detta program på mellanstatliga avtal.

(16)  Europaparlamentets betänkande om nya utsikter och utmaningar för en hållbar europeisk turism (8 september 2005).


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/8


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Rapport om konkurrenspolitiken 2004”

SEK(2005) 805 slutlig

(2006/C 110/02)

Den 22 september 2005 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om”Rapport om konkurrenspolitiken 2004”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 februari 2006. Föredragande var Henri Malosse.

Vid sin 425:e plenarsession den 15–16 mars 2006 (sammanträdet den 15 mars 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Unionens konkurrenspolitik har under mycket lång tid betraktats som en förebild när det gäller den europeiska integrationen, med en lagstiftning som inte kunde ifrågasättas. I samband med debatten om det konstitutionella fördraget dök emellertid frågor upp om det välgrundade i en politik som syftar till ”fri och icke snedvriden konkurrens”. Efter reformen av instrumenten för kontroll av karteller och missbruk av dominerande ställning har kommissionen genomfört en reform av bestämmelserna för statligt stöd i form av en handlingsplan. Framläggandet av 2004 års rapport innebär en möjlighet för EESK att inleda en mer övergripande diskussion om mål och metoder för gemenskapens konkurrenspolitik, bland annat mot bakgrund av följande:

Globaliseringen av handeln.

EU:s utvidgning och därmed åtföljande skillnader i utveckling.

Unionens allt större eftersläpning när det gäller tillväxt och sysselsättning i förhållande till de viktigaste ekonomiska konkurrenterna.

Medborgarnas rättmätiga strävan efter ett bättre styresskick, större legitimitet i politiken och större deltagande i beslutsprocessen.

1.2

Efter ett politiskt klargörande från generaldirektören för GD Konkurrens återfinns i rapporten en bred redogörelse för kommissionens verksamhet på följande områden:

Åtgärder mot karteller och missbruk av dominerande ställning (artiklarna 81 och 82 i fördraget) åtföljt av vissa domslut från EG-domstolen och nationella domstolar.

Åtgärder mot företagskoncentration med en utvärdering bransch för bransch.

Åtgärder för kontroll av statligt stöd, inklusive lagstiftnings- och tolkningsregler, och vissa domslut från EG-domstolen.

Åtgärder i samband med utvidgningen samt bilateralt och multilateralt samarbete på internationell nivå

Den 1 maj 2004, då EU utvidgades med tio nya medlemsstater, trädde reformen av gemenskapens konkurrensrätt i kraft.

2.   Diskussionen om unionens konkurrenspolitik

2.1

I rapporten understryks kopplingen mellan konkurrenspolitiken och den reviderade Lissabonstrategin: konkurrenskraften, tillväxten, sysselsättningen och den hållbara utvecklingen. Kommissionen vill koncentrera sina insatser till sektorer som är viktiga för inre marknaden och Lissabondagordningen genom att lägga tonvikten på att avlägsna hinder för konkurrensen i de nyligen avreglerade sektorerna liksom i vissa andra reglerade sektorer, som telekommunikationer, posttjänster, energi och transporter. Kopplingen till Lissabondagordningen borde ha motiverats och förklarats bättre.

2.2

Den första fråga man kan ställa sig är om konkurrenspolitiken bör återspegla konjunkturberoende politiska prioriteringar eller om den skall vara oberoende och följa sin egen logik. EESK förordar det senare av följande skäl:

2.2.1

Företagen, konsumenterna och de ekonomiska och sociala aktörerna behöver en stabil och förutsägbar rättslig ram. Om konkurrenspolitiken skall variera med dagens prioriteringar kommer den att utgöra en källa till rättsligt instabilitet, föga gynnsam för investeringar och sysselsättning.

2.2.2

Fri och icke snedvriden konkurrens är ett grundläggande mål i sig, inte i förhållande till någon konjunkturanpassad strategi utan för att säkerställa att EU:s inre marknad fungerar väl. Annars förlorar den inre marknaden sin betydelse och de fördelar den kan ge den europeiska ekonomin, nämligen efterfrågestimulans, utbudsbredd och den styrka som en marknad med 450 miljoner konsumenter utgör.

2.2.3

I den utvidgade unionen av i dag är de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan medlemsländerna mycket stora. Mot den bakgrunden har konkurrenspolitiken en särskild betydelse. Verkligt fri och icke snedvriden konkurrens är med andra ord avgörande för att de ekonomiska och sociala aktörerna, i både de rika och de mindre utvecklade länderna, skall kunna garanteras lika möjligheter och behandling, och för att alla förutsättningar skall finnas för ökad ekonomisk och social sammanhållning inom unionen.

2.2.4

Konkurrenspolitikens självständighet bör bevaras och förstärkas. Den behöver också samordnas med unionens politik på andra områden, exempelvis konsumentpolitiken och politiken för ekonomisk utveckling, innovation, tillväxt, sysselsättning och ekonomisk och social sammanhållning. Konkurrenspolitiken bör, genom nuvarande och framtida reformer, återspegla detta utåtriktade arbetssätt. Kommissionen bör av det skälet absolut verka för att hitta en stabil jämvikt för att på bästa sätt skydda konsumenter, företag och unionens allmänna intressen. Riktlinjer för tvisthantering bör därför fastställas med utgångspunkt i vissa centrala principer, nämligen följande:

Konkurrensreglerna skall även fortsättningsvis tillämpats mycket strikt, i synnerhet vad gäller statligt stöd, för att undvika eftergivenhet mot nationell stödpolitik till förmån för nationella ”flaggskepp” eller monopol, eftersom detta annars skulle kunna leda till minskad konkurrens på nationell och europeisk nivå, vilket i synnerhet skulle missgynna små och medelstora företag. Man bör i gengäld stödja offentliga satsningar på innovation och forskning för att främja stora alleuropeiska projekt och innovationspotentialen i små och medelstora företag. På samma sätt bör sysselsättningspolitiken inriktas på persontjänster (livslångt lärande, barnpassning, rörlighet, kamp mot alla former av diskriminering) hellre än på direktstöd som riskerar att snedvrida konkurrensen.

Man måste ta itu med konkurrenshämmande beteenden som t.ex. att ”ersätta” privata monopol med offentliga, eller dominerande ställning inom ett område av ekonomisk verksamhet (exempelvis distribution i förhållande till producenterna och vice versa). Det gäller att få en bättre förståelse för de små och medelstora företagens särart. De fungerar som motor för tillväxten i Europa, men nyetablering och utveckling hämmas ofta av diskriminerande inslag (statligt stöd, monopol, dominerande ställning). Man bör främja samarbete och samgående bland småföretagen – detta är ofta deras enda möjlighet att tävla på lika villkor med konkurrenterna.

Man bör göra det möjligt för konsumenterna att dra verklig nytta av inre marknadens skalfördelar och potential.

2.2.5

Det är viktigt att beakta de allmänna tjänsternas särart bland annat inom områdena hälsovård, social trygghet och utbildning, mot bakgrund av värderingar som social rättvisa och öppenhet i enlighet med nationella traditioner och nationell praxis. I de fall då tillhandahållandet av tjänster i allmänhetens intresse helt eller delvis överlåts till privata aktörer bör konkurrensmyndigheterna säkerställa likabehandling av alla potentiella aktörer samt effektiviteten, kontinuiteten och kvaliteten i tjänsterna. Mot den bakgrunden välkomnar kommittén kommissionens arbete, som efter Altmarkdomen har bestått i att precisera rambestämmelserna i fråga om finansieringsformerna för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, vilket kommer att leda till ökad tydlighet i förvaltningen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

2.2.6

Mer allmänt är problemet med gemenskapens konkurrenspolitik att den grundar sig på hypotesen om en väl fungerande inre marknad: optimal och gratis information från aktörerna, fritt tillträde och utträde för företagen, lika många marknader som möjligheterna erbjuder eller som aktörerna önskar samt frånvaro av skalfördelar och dominerande positioner. Verkligheten är en annan, bland annat eftersom vissa medlemsstater fortsätter att tänka ”nationellt”.

2.2.7

Kommissionens generaldirektorat för konkurrens bör genomföra ekonomiska och sociala utvärderingar som uppföljning på sina arbeten på området. Man bör också genomföra konsekvensanalyser av sina viktigaste beslut, både på det ekonomiska planet, inbegripet EU:s konkurrensnivå på världsmarknaden, och på det sociala planet, och i relation till kriterierna för hållbar utveckling.

3.   Kommentarer till genomförandet av EU:s konkurrenspolitik 2004

3.1

När det gäller rapportens utformning skulle den, och förståelsen för systemet, vinna i tydlighet om man (i synnerhet när det gäller statligt stöd) infogar en förteckning över beslut där statligt stöd har godkänts utan invändningar, med en förklaring (i vissa fall) av varför stödet inte omfattas av artikel 87.1. Denna tabell skulle utgöra en ram för god praxis i fråga om tilldelning av stöd, avsedd för medlemsstaterna.

3.2

Eftersom 2004 präglades av utvidgningen kan man för övrigt beklaga att rapporten innehåller tämligen lite information när det gäller genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik i de nya medlemsstaterna. Kommittén förväntar sig således att rapporten för 2005 innehåller utförligare och mer aktuella uppgifter.

3.3   Tillämpning av kartellagstiftningen

3.3.1

Av rapporten framgår att den ekonomiska analysen har kommit att ingå som en del i konkurrenspolitiken, något som EESK flera gånger har begärt. Utvecklingen av konkurrenslagstiftningen (artiklarna 81 och 82) präglas av ett speciellt och pragmatiskt tillvägagångssätt bestående av en bättre definition av marknaden och en precisering av de övergripande och vertikala arbetsmetoderna.

3.3.1.1

I fråga om artikel 81.3 (undantag från förbud mot begränsande avtal) kan man notera att den ekonomiska analysen har berikats i särskilt hög grad genom att man beaktar effektivitetsvinsterna. På så vis kan företag åberopa användning av ny teknik, anpassade tillverkningsmetoder, samordningsvinster till följd av en sammanslagning av arbetsstyrkan eller skalfördelar. De kan också anföra teknisk utveckling i form av exempelvis avtal om gemensam forskning och utveckling.

3.3.2   Förmånlig behandling

3.3.2.1

Politiken för förmånlig behandling är framgångsrik, vilket de ärenden som redovisas i rapporten visar. Denna mekanism innebär att företag som ingår i en kartell uppmuntras att anmäla kartellen till konkurrensmyndigheterna, och i gengäld befrias de helt eller delvis från böter. Kommissionen och vissa medlemsstater har i detta syfte inrättat program för förmånlig behandling på villkor att kraven i denna mekanism uppfylls. Programmen har särskild betydelse för företag som upptäcker att en omfattande kartell har bildats utan deras vetskap och oberoende av karteller som bildats helt i hemligt samförstånd, via fax- och e-postkorrespondens mellan handelsagenter i det egna företaget och andra företag.

3.3.2.2

I rapporten framhävs emellertid inte i tillräcklig utsträckning ett visst antal underliggande brister: De befintliga programmen för förmånlig behandling inom EU är mycket olika både vad avser grundläggande förutsättningar för att erhålla den förmånliga behandlingen och vad avser förfaranden. Dessutom har inte alla nationella konkurrensmyndigheter inrättat sådana program – endast 18 myndigheter (plus kommissionen) har ett program för förmånlig behandling (1).

3.3.2.3

Dessutom gäller en begäran om förmånlig behandling som inlämnats till en myndighet inte hos de andra myndigheterna. Detta innebär att det berörda företaget för att erhålla immunitet måste lämna in anmälningar till alla behöriga konkurrensmyndigheter. EESK anser att det är av grundläggande betydelse att förbättra detta system för företag som vill lämna in ansökningar till flera myndigheter. Förenklade förfaranden är också nödvändiga om man vill genomföra ett enhetligt system för anmälan av kartellen, som skulle innebära ett automatiskt stopp för deltagande i kartellen.

3.3.3   Europeiska konkurrensnätverket

3.3.3.1

Enligt rapporten är de första resultaten av Europeiska konkurrensnätverket tillfredsställande. Genom detta nätverk samarbetar kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna i alla EU:s medlemsstater genom utbyte av information om nya ärenden och beslut. Vid behov samordnas undersökningar och nätverket bidrar med stöd och utbyte av bevismaterial.

3.3.3.2

Detta samarbete innebär en effektiv mekanism för att motverka företag som använder gränsöverskridande konkurrenshämmande metoder och bidrar till att undanröja företag som bryter mot marknadens regler och åstadkommer avsevärd skada på konkurrensen och för konsumenterna.

3.3.3.3

En grundläggande fråga rör behandlingen av konfidentiella uppgifter. Konfidentialiteten säkerställs genom en speciell befattning, ADO – ”Authorised Disclosure Officer”, som innehas av en eller flera personer som är berättigade att delta i överlämnandet av konfidentiella uppgifter. Denna mekanism har upprättats flera gånger sedan den 1 maj 2004, i första hand med hjälp av kommissionen, och tydligen använts med framgång.

3.3.3.4

De ekonomiska aktörerna ser positivt på Europeiska konkurrensnätverket, men EESK vill ändå varna kommissionen för de eventuella svårigheter som uppstår på sikt, när antalet ärenden blir allt större, när det gäller att garantera total säkerhet med avseende på utbytet av konfidentiella uppgifter.

3.4   Artikel 82 – Missbruk av dominerande ställning

3.4.1

I artikel 82 i fördraget förbjuds företags missbruk av alla former av dominerande ställning (oskäliga priser, uppdelning av marknaden genom överenskommelser om ensamrätt på försäljning, trohetsrabatter med syfte att locka över leverantörer från konkurrenterna osv.). Kontrollen av koncentrationer lyder för övrigt under denna artikel när en fusion innebär missbruk genom att företagets dominerande ställning stärks i början av operationen. Artikeln är en viktig del av antitrustlagstiftningen, men kan i vissa avseenden vålla tolkningssvårigheter som visar sig i analyser av företagens beteenden samt i återverkningarna av deras affärsmetoder. Begreppet missbruk av dominerande ställning har med andra ord inte ännu fått någon egentlig definition, vilket innebär att det ibland är svårt för företagen att känna till gränserna för vad som är tillåtet eller otillåtet. I fråga om exempelvis prismissbruk, såsom underprissättning eller rabatter, kan ett konsekvent beteende få andra återverkningar: en synnerligen effektiv konkurrent kan nå framgång på en marknad där ett företag med dominerande ställning utövar en viss prispolitik samtidigt som den ”mindre effektiva” konkurrenten kan utestängas från marknaden. Frågan är om konkurrenspolitiken skall syfta till att skydda den sistnämnda. Bör man inte tvärtom formulera regler som bygger på principen att endast utestängning av framgångsrika konkurrenter skall betraktas som missbruk?

3.4.2

EESK ställer sig bakom det utkast till riktlinjer för genomförandet av artikel 82 som kommissionen nyligen har lagt fram. Kommissionen avser att på detta sätt införa en metod för analys av vissa av de vanligaste affärsmetoderna, t.ex. försäljning med kopplingsförbehåll samt rabatter och bidrag som kan tänkas undergräva konkurrensen (2). EESK ser positivt på kommissionens ansträngningar för att uppbåda så mycket resurser som möjligt angående de metoder som tros skada konsumenterna mest, i syfte att bringa klarhet och rättslig säkerhet genom en tydlig definition av vad som kan betraktas som dominerande ställning. Kommittén hoppas på att den nu aktuella studien kan ge företag med dominerande ställning möjlighet att tydligt utvärdera huruvida deras metoder är lagliga, och påminner om att en dialog med berörda parter (företag – särskilt små och medelstora företag –, konsumenter, arbetsmarknadens parter) bör inledas för att finslipa övervägandena.

3.5   Kontrollen av koncentrationer

3.5.1

EESK välkomnar utvecklingen mot större pragmatism, å ena sidan genom att inrätta en enda instans för anmälan av koncentrationsoperationer och å andra sidan det nödvändiga förtydligandet av konkurrenstestet som nu bättre motsvarar de ekonomiska realiteterna och i högre grad överensstämmer med gällande regler i de viktigaste systemen för kontroll av koncentrationer i världen. Även om det fortsättningsvis är svårt att i praktiken visa på effektivitetsvinster till följd av fusioner, kan man hoppas på att kontrollen av koncentrationer under dessa förbättrade förhållanden kan innebära hållbara fördelar för konsumenterna i EU.

3.5.2

När det gäller förhållandet mellan stormarknader och närhandel har en betydande koncentration under de senaste åren varit betecknande, med resultatet att närhandelns marknadsandelar minskar till förmån för stormarknader. Med tanke på hur vissa affärsmetoder utvecklas under hård press från avgiftspolitiken och prissänkningar vid betydande inköpsvolymer har närhandeln svårigheter att konkurrera prismässigt med stormarknadernas stora manöverutrymme och den dragningskraft som därmed uppstår. I detta sammanhang är dessutom producenterna satta under oskälig press. Det ökade antalet fusioner måste oundvikligen leda till en jämkning av målen för konkurrenspolitiken med målen för konsumentpolitiken i syfte att säkerställa en fortsatt marknadsförsörjning och en mångfald i utbudet i fråga om positionering och kvalitet i produktsortimentet. Samtidigt bör samarbetet mellan små företag inte begränsas, eftersom den del de utgör på den globala marknaden inte är betydande på det berörda området.

3.6   Omorganiseringen av GD Konkurrens

3.6.1

I rapporten redovisas ett positivt resultat av omorganiseringen vid GD Konkurrens, vilken inleddes till följd av allmänhetens kritik av kommissionen i en rad fall (Airtours/First Choice, Tetra Laval/Sidel och Schneider/Legrand).

3.6.2

Inrättandet av tjänsten för en chefsekonom (Chief Competition Economist) som bistås av ett antal ekonomer, utnämningen av en grupp erfarna tjänstemän med uppgiften att analysera slutsatserna från GD Konkurrens granskning i fråga om tveksamma koncentrationer från nya infallsvinklar samt förstärkningen av hörandeombudets roll inom kontrollförfarandet vid koncentrationer är alla åtgärder som strävar mot ett gemensamt mål för att göra undersökningsförfarandet vid koncentrationskontroller stramare och öppnare. Detta motsvarar önskemål som EESK tidigare formulerat vid flera tillfällen och som kommittén nu ställer sig bakom.

3.6.3

Även om EESK likaledes stöder att en ”kontaktperson för konsumentfrågor” har utnämnts som företrädare för konsumenterna gentemot GD Konkurrens, beklagar kommittén att rapporten ett år efter utnämningen inte redogör för konkreta resultat angående dialogen med konsumenterna i unionen. EESK förväntar sig därför att rapporten för 2005 skall innehålla konkreta redogörelser som möjliggör en mätning av genomförande och effektivitet. EESK har för övrigt utarbetat ett yttrande på eget initiativ i denna fråga.

3.6.4

Vissa av EESK:s yttranden på senare tid har belyst frågan om de medel kommissionen förfogar över, särskilt i fråga om övervakning av koncentrationer. Kommissionen bedöms vara alltför svag i förhållande till de resurser som berörda aktörer kan uppbåda. Denna fråga är fortfarande öppen. GD Konkurrens verkar sakna kvalificerad personal för att behandla sådana frågor när det gäller vissa stater, särskilt de nya medlemsländerna. Kommittén vill uttrycka oro och förvåning över denna brist på förutseende inom personalförvaltningen vid kommissionen, och yrkar på brådskande åtgärder för att rätta till situationen.

3.6.5

Trots de ansträngningar för bättre insyn som nyligen har gjorts konstaterar EESK att det inte finns någon egentlig politik för samråd med berörda aktörer. När det gäller horisontella ärenden som behandlas av GD Konkurrens kan den enda informationen i fråga om koncentrationer som lagts ut på kommissionens webbplats inte anses vara tillräcklig för insamling av värdefulla bidrag från det civila samhället och från olika berörda organisationer mot bakgrund av goda styresformer.

3.6.6

I fråga om publiceringen av nationella domar på kommissionens webbplats för konkurrensfrågor måste man konstatera att de eftersträvade didaktiska informationsmålen inte har uppnåtts (artikel 15.2 i förordning (EG) 1/2003). För det första är det tydligt att systemet på webbplatsen bara fungerar delvis. Detta är till exempel orsaken till att de nya medlemsstaterna inte alls eller bara delvis anmäler avgöranden från de nationella domstolarna. Detta bromsar förståelsen för tillämpningen av konkurrensrätten i dessa länder och undergräver den eftersträvade harmoniseringen inom denna. För det andra är dessa nationella rättsliga avgöranden inte tillgängliga annat än på ursprungslandets språk, vilket begränsar eller omöjliggör läsningen trots att den praktiska nyttan vore betydande eftersom nya frågor behandlas i avgörandena.

3.7   Kontroll av statligt stöd

Europeiska rådet påminde vid sitt toppmöte i mars 2005 om det mål som bör eftersträvas i fråga om allmän minskning av statliga stöd, med undantag för möjliga brister i marknadsmekanismerna.

3.7.1

Kommissionen lade den 7 juni 2005 fram en handlingsplan för statligt stöd. Föreliggande yttrande sammanhänger med ett tidigare yttrande om handlingsplanen. (3) Granskningen av rapporten för 2004 föranleder dock följande allmänna kommentarer.

3.7.2

Det är oundgängligt att förstärka insynen gällande information om företag som åtnjuter specifika stöd (anmälningsdatum, motiveringar som lagts fram av medlemsstaterna). Denna insyn är så mycket viktigare eftersom företagen är pressade av risken för återbetalningar. Detta gäller särskilt små och medelstora företag och mycket små företag trots att anmälningsförfarandet har skötts av medlemsstaten.

3.7.3

De nationella myndigheter som prövar om stöden uppfyller gällande kriterier har inte alltid de kunskaper som är nödvändiga för att genomföra en ekonomisk analys av anmälningsförfarandena. Det är ofta de lokala och regionala myndigheterna som beviljar stöd på sysselsättnings- och miljöområdet utan att göra en optimal analys av marknadsandelarna. När olagligt stöd föreligger leder detta till att företagen drabbas av en betydande ekonomisk osäkerhet.

3.7.4

Vid granskningen av stöd till omstruktureringar och undsättning kan man konstatera att gemenskapspolitiken i alltför hög grad är inriktad på de ekonomiska konsekvenserna för konkurrenterna till mottagaren av offentligt stöd. Detta gäller särskilt medel som tillåter ”ersättningar” till dessa. Med målet att undvika att konkurrensen snedvrids ålägger kommissionen därför mottagande företag vissa begränsningar. Det kan exempelvis handla om att begränsa den procentuella marknadsandelen på marknaden i ett givet geografiskt område, såsom i fallet Thomson Multimedia, eller om att ålägga mottagaren att ingå partnerskap med konkurrenterna.

3.7.5

EESK beklagar att dessa strävanden ställer andra lika viktiga aspekter i skuggan, nämligen återverkningarna av sådana åtgärder på slutkonsumenterna (kunden som skattebetalare) eftersom kommissionen inte i tillräcklig grad beaktar om stöden hindrar prisnedgång eller inte, eller om urvalet av produkter och tjänster blir mångsidigare eller av högre kvalitet. Konsumenternas intressen bör dock stå i fokus för konkurrenspolitiken, och möjligheten till statligt stöd måste oundgängligen åtföljas av samma krav på noggranna analyser på lång sikt som redan åligger karteller eller koncentrationer.

3.7.6

EESK vill allmänt uttrycka sin oro i fråga om den snedvridning av konkurrensen som kan bli följden av skillnaderna i de olika medlemsstaterna i fråga om offentligt stöd. Kommittén bekymrar sig särskilt över den tydliga diskriminering som är vanligt förekommande i anslutning till offentligt stöd. Medlemsstaterna ställer sig nämligen ofta positiva till investeringar i och undsättning av stora företag, medan små och medelstora företag glöms bort (även om dessa skapar fyra av fem arbetstillfällen i unionen) och gynnar därmed vissa sektorer eller företagstyper. Denna situation motverkar utvecklingen av företagaranda och leder till förstelnade ekonomiska nätverk som inte är tillräckligt dynamiska och som är ogynnsamma för nya aktörer på marknaden.

4.   Förslag till förstärkning av konkurrenspolitiken

EESK:s analys har gett upphov till följande rekommendationer:

4.1   På det tekniska planet

4.1.1

Kommissionen bör i de följande rapporterna rikta särskild uppmärksamhet på återverkningarna av utvidgningen, och möjligen ägna ett särskilt kapitel åt utvärderingen av utvecklingen såväl inom lagstiftningen som i fråga om kontrollen av hur gemenskapsrätten tillämpas.

4.1.2

För att uppnå större rättssäkerhet ter det sig synnerligen viktigt att förenkla systemet med förmånlig behandling. Både med tanke på att den information som skall lämnas är känslig, och på de krav som ställs till följd av att samma förfarande mångfaldigas vid olika berörda myndigheter (karteller med återverkningar i flera medlemsstater), vore det lämpligt med en reform för ömsesidigt erkännande eller ett system med en gemensam instans.

4.1.2.1

Det vore dessutom synnerligen önskvärt att de nationella programmen för förmånlig behandling närmas till varandra genom flexibel och indirekt harmonisering via bästa praxis.

4.1.3

I anslutning till den pågående översynen av kommissionens politik vid missbruk av dominerande ställning genom förslaget till riktlinjer måste en rad frågor klarläggas i syfte att åter inrikta analysen på vilka negativa återverkningar missbruket får för konsumenten. Kommissionen bör precisera vad ”dominerande ställning” innebär, men särskilt vilka olika typer av missbruk som finns. Dessutom bör kommissionen fastställa en skiljelinje mellan legitim konkurrens som grundas på prestationer och otillbörlig konkurrens som skadar konkurrensmekanismen och därmed även konsumenten.

4.1.4

I fråga om kontrollen av koncentrationer skulle kommissionens rapport i fortsättningen kunna innehålla redogörelser för berörda operationer och deras återverkningar för konsumenten, i syfte att mäta effektivitetsvinsterna.

4.1.5

För att säkerställa en mer rättvis balans mellan produktion och distribution på själva distributionsnivån (undvika att handeln försvinner helt och hållet i eftersatta landsbygdsområden och tätorter eller i glesbygden) bör man inleda överläggningar om konkurrensinstrumenten (handelslagstiftning eller stöd till småföretag) i syfte att undvika hinder för potentiella aktörers inträde på marknaden och göra det möjligt för små och medelstora företag att erhålla statligt stöd.

4.1.6

Det vore värdefullt att i kommande rapporter göra en beskrivning av förbindelserna mellan ”kontaktpersonen för konsumentfrågor” och konsumentorganisationerna vid granskning av olika fall. Frågan är om dessa organisationer har givits möjlighet att ge sina synpunkter eller bidra med information till kommissionen i fall av koncentrationer, karteller eller missbruk av dominerande ställning. Det är synnerligen viktigt att effektiviteten i det arbete som utförs av kontaktpersonen för konsumentfrågor kan påvisas i praktiken.

4.1.7

För att förbättra systemet för publicering av avgöranden från nationella domstolar vore det lämpligt att införa ett nätverk av korrespondenter som skall samla in domstolsavgöranden i syfte att göra det nuvarande systemet mer effektivt i realtid. De ekonomiska resurserna och personalresurserna bör utökas för detta ändamål.

4.2   På det politiska och ekonomiska planet

4.2.1   Att förstärka analysen av de allvarligaste snedvridningarna

4.2.1.1

Utvärderingen av hur konkurrenspolitiken fungerar bör ge möjlighet till att granska huruvida denna i praktiken gynnar en ”fri och icke snedvriden konkurrens” inom EU samt till att mäta effektiviteten i kampen mot faktiska monopol och missbruk av dominerande ställning och även återverkningarna såväl på uppkomsten av nya företag som på företagsandan. Kommissionen borde inte begränsa avtal mellan små och medelstora företag i syfte att ge dessa möjlighet att hävda sig i konkurrensen mot större integrerade företagsgrupper, och den borde i högre grad mobilisera resurser för att effektivisera kampen mot de allvarligaste snedvridningarna.

4.2.1.2

När det gäller fria yrkesutövare har kommissionen till följd av meddelandet av den 9 februari 2004 publicerat en rapport om konkurrensen inom denna sektor (4), med redogörelser för de framsteg som gjorts efter att onödiga hinder för konkurrens har undanröjts, till exempel fastställda priser, reklamregler, begränsat tillträde till yrket och vissa reserverade uppgifter. EESK anmodar kommissionen att leva upp till sina åtaganden och upprepar sin enhälligt antagna synpunkt i yttrandet om rapporten om konkurrenspolitiken 2003, nämligen att nya mekanismer som bättre kan främja konkurrensen kan ge de fria yrkena möjlighet att förbättra kvaliteten och utbudet av tjänster, vilket konsumenterna och företagen direkt kan dra nytta av.

4.2.2   Att motverka splittringen av marknaden och utveckla de ekonomiska och sociala undersökningarna

4.2.2.1

EESK anser att man bör analysera konkurrensen som en fråga om sammanhållning för hela unionen, och frågar sig om alltför nationellt inriktade beteenden (direkta eller förtäckta offentliga stöd till framstående nationella bolag, stöd för att locka investeringar, diskriminerande metoder, vidmakthållna de facto-monopol, missbruk av dominerande ställning osv.) inte har som mål att splittra den gemensamma marknaden och motverka att de ekonomiska aktörerna i unionen närmar sig varandra. Därmed bör kommissionen även åta sig att utföra ekonomiska och sociala analyser om de övergripande återverkningarna av kommissionens politiska beslut, till exempel genom att vända sig till rådet och till medlemsstaterna för att åstadkomma en förändring av beteenden och metoder för protektionism som skadar de ekonomiska och sociala aktörernas intressen.

4.2.3   Att säkerställa bästa möjliga informationsspridning och samråd

4.2.3.1

EESK står till kommissionens förfogande när det gäller att överväga möjligheterna till att säkerställa ökad insyn gentemot aktörer som berörs av konkurrenspolitiken, nämligen företag, de ekonomiska och sociala intresseorganisationerna, konsumenterna och övriga aktörer i det civila samhället. Detta skall ske inom de gränser som hänsynen till affärslivet kräver. Särskilt när det gäller koncentrationer måste man fråga sig hur man kan uppnå en aktivare involvering såväl genom samråd som genom hearingar, vilket skulle visa på en vilja till goda styresformer och till deltagardemokrati. På ett allmännare plan bör lokala informationsnätverk bildas för att sprida kunskap om konkurrenspolitikens prioriteringar samt uppmärksamma såväl företag som konsumenter på deras rättigheter och skyldigheter. Nätverket kan bygga på GD Näringslivs centrum för Europainformation och på alla befintliga nätverk för industri- och handelskamrar samt på olika konsumentorganisationer. Dessa permanenta och effektiva informationsinsatser är oundgängliga, särskilt i de nya medlemsstaterna och i kandidatländerna.

4.2.4   Att säkerställa en övergripande samstämmighet mellan konkurrenspolitiken och unionens övriga politikområden

4.2.4.1

Konkurrenspolitiken är en grundsten när det gäller att försäkra sig om att EU:s inre marknad skall fungera effektivt. De missförhållanden som finns visar på den absoluta nödvändigheten av att säkerställa att den inre marknaden fullföljs och få slut på metoder som systematiskt eftersträvar avskärmning. Men denna politik är inte tillräcklig i sig utan en samordning med samtliga gemenskapspolitiska områden, med målet att den reviderade Lissabonstrategin skall lyckas och att politiken för konsumentskydd skall bli effektiv. Det är under alla omständigheter angeläget att formulera ett ekonomiskt och socialt sammanhållningsprojekt för unionen. Konkurrenspolitiken skall ingå i det projektet med en särskild roll som motiveras av målet att säkerställa lika möjligheter för alla med avseende på tillträde på den inre marknaden, för att konsumenter, företag och löntagare skall kunna dra reell nytta av den främsta marknaden i världen.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Belgien, Cypern, Tjeckien, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Slovakien, Sverige och Storbritannien.

(2)  Diskussionsdokument från GD Konkurrens om tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget. Offentligt samråd, december 2005.

(3)  EUT C 65, 17.3.2006

(4)  Meddelande från kommissionen – Rapport om konkurrens inom sektorn för professionella tjänster (KOM(2004) 83) slutlig av den 9 februari 2004 (SEK(2005) 1064).


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/14


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Europaparlamentets och rådets beslut om finansiering av europeisk standardisering”

KOM(2005) 377 slutlig – 2005/0157 COD

(2006/C 110/03)

Den 16 september 2005 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 februari 2006. Föredragande var Antonello Pezzini.

Vid sin 425:e plenarsession den 15 mars 2006 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 140 röster för, 1 röst emot och 1 nedlagd röst:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Kommittén ser positivt på kommissionens förslag till en säker, tydlig och öppen rättslig ram för finansieringen av den europeiska standardiseringen, med tanke på att standardiseringssystemet är så viktigt för den inre marknadens funktion och den europeiska industrins konkurrenskraft och att de europeiska tekniska normerna fungerar som ett stöd för den gemensamma lagstiftningen och politiken.

1.2

Kommittén framhåller att den europeiska standardiseringen är och även fortsättningsvis bör vara en frivillig verksamhet som bedrivs av och för de berörda aktörerna, i det exakta syftet att utarbeta standarder och andra standardiseringsprodukter som uppfyller deras krav.

1.3

Kommittén rekommenderar rådet, Europaparlamentet och kommissionen att låta den europeiska standardiseringspolitiken bli mer aktiv. Denna politik bör vara ett av EU:s grundläggande politikområden för att genomföra Lissabonagendan, som nyligen setts över, och bör bidra till att det inom de europeiska och nationella institutionerna och företagen växer fram en verklig standardiseringskultur som kan få en strategisk betydelse både inom länderna och internationellt.

1.4

Det är viktigt att alla aktörers fullständiga medverkan till ett förstärkt europeiskt standardiseringssystem garanteras, framför allt medverkan av icke-statliga organisationer, småföretag, konsumentorganisationer och miljöorganisationer, genom att man garanterar även ett finansiellt stöd till utbildning av kvalificerad arbetskraft.

1.5

Kommittén understryker att den europeiska standardiseringen är viktig för att den inre marknaden skall fungera och stärkas, särskilt genom direktiven enligt den s.k. nya metoden, när det gäller hälsa, säkerhet, miljöskydd och konsumentskydd, samt för att garantera kompatibilitet på många områden, t.ex. inom transportsektorn och telekommunikationssektorn. Standardiseringen gör det också möjligt att öka företagens konkurrenskraft eftersom den främjar fri rörlighet för varor och tjänster både på den inre marknaden och världsmarknaden.

1.6

Eftersom det europeiska standardiseringssystemet är en oundgänglig tillgång med strategisk betydelse, måste man enligt vår mening se till att den finansierade verksamheten sköts på ett sunt och hållbart sätt. Det måste också vara möjligt att uppnå de gemensamma samarbetsmålen och uppfylla de nödvändiga administrativa och finansiella villkoren, både för att garantera systemets oberoende och neutralitet och för att stärka standardiseringens effektivitet och produktion.

1.7

Kommittén anser att det totala belopp som föreslås inte är tillräckligt för att stödja hela det europeiska standardiseringssystemet under den aktuella femårsperioden och att det bör höjas över den nuvarande tröskeln på 2 %, så att det blir möjligt att fritt utforma och skapa standarder på ett sätt som är lämpligt för EU:s utvidgning till 25 medlemsstater och framtidsperspektiven rörande kandidatländernas anslutningar.

1.8

Kommittén vill påpeka att följande är viktigt:

Att största möjliga öppenhet och säkerhet garanteras i finansieringen av centrala europeiska standardiseringsorgan, genom att det klargörs vilka kostnader som är tillåtliga för de infrastrukturer och procedurrelaterade tjänster som de europeiska standardiseringsorganen erbjuder, det vill säga de produkter som sakkunniga i de tekniska kommittéerna framställer.

Att finansieringsförfarandena förenklas och blir snabbare, genom att det blir möjligt med enhetliga schablonkostnader. Därmed kan man undvika komplicerade redovisningsförfaranden som ofta slukar cirka 30 % av finansieringsbeloppen.

Att sådana tjänster som tillhandahålls av de europeiska standardiseringsorganen omfattar upphandlingsförfaranden som uppfyller kraven på jämbördigt partnerskap mellan dessa organ och kommissionen, det vill säga mellan den som tillhandahåller och den som köper tjänsterna. Detta bör under inga omständigheter gälla de frivilliga standarderna, som förblir standardiseringsorganens egendom.

1.9

De europeiska standardiseringsorganen erbjuder de infrastrukturer och tjänster som behövs för utarbetande av standarder men producerar inte dessa standarder, som i stället är ett resultat av de tekniska experternas arbete. Detta bör enligt vår åsikt framhållas som en viktig punkt i skälen.

1.10

Det totala belopp på 134 miljoner euro som kommissionen föreslår för perioden 2006–2010 förefaller knappast vara tillräckligt.

2.   Bakgrund

2.1

Kommittén har alltid förespråkat en mer omfattande användning av europeisk standardisering inom EU:s politik och lagstiftning, för att öka den tekniska standardiseringen när det gäller tjänster, informations- och kommunikationsteknik, transporter, konsumentskydd och miljöskydd, och på så vis tillgodose både samhällets och företagens behov.

2.2

Framför allt ökar medvetenheten hos både företagarna och de övriga aktörer som drar nytta av de fördelar standardiseringen erbjuder näringslivet. Ett tecken på detta är att de främsta europeiska standardiseringsorganen (CEN, Cenelec och ETSI) förstärks, och att alla berörda aktörer, i synnerhet de små och medelstora företagen, deltar helt och fullt i utarbetandet av standarder.

2.2.1

Med tanke på dessa organs potential när det gäller att uppnå Lissabonstrategins mål, anser EESK att det organiserade civila samhället bör vara ordentligt representerat i organens styrelser.

2.3

För att det civila samhällets olika aktörer skall bli mer närvarande och delaktiga i standardiseringsprocesserna i CEN, Cenelec och ETSI (1), deltar följande organ som fullvärdiga medlemmar: ANEC, ETUI-REHS, Normapme och nu senast ECOS (2), som bildades i november 2002.

2.4

Kommittén har flera gånger (3) förespråkat en översyn av standardiseringens nuvarande lagstiftningsram, för att den skall motsvara den senaste utvecklingen och utmaningarna i fråga om europeiska tekniska standarder och förenkling av lagstiftningen, och bättre följa principen om bättre lagstiftning (4), riktlinjerna för ”Industripolitiken i ett utvidgat Europa” (5) och prioriteringarna för 2003–2006 i strategin för den inre marknaden (6).

2.5

Kommittén har även haft tillfälle att uttala sig positivt om antagandet av en stabil finansiell ram för den europeiska standardiseringen, med en solid rättslig grund. På samma sätt bör man garantera att kommissionen och medlemsstaterna gemensamt finansierar standardiseringen, de europeiska organen och insatserna för att förbättra samverkanseffekterna mellan de europeiska standardiseringsorganen, för att öka effektiviteten i utarbetandet av europeiska tekniska standarder och främjandet av internationella standarder.

2.5.1

Större medverkan av medlemsstaternas företrädare skulle kunna bli en garanti för ett bättre och mer punktligt utarbetande av standarder som vänder sig till de berörda aktörerna.

2.6

Utvecklingen av en europeisk kultur för teknisk standardisering är avgörande för att garantera att den inre marknaden i EU-25 fungerar på ett effektivt och balanserat sätt. Det är därför viktigt att garantera organ på europeisk nivå som på ett effektivt sätt kan uppfylla följande krav:

Kraven på en ny metod.

Kraven på kompabilitet mellan marknaderna.

Konkurrenskraftens begränsningar och möjligheter, som får allt större betydelse på världsmarknaderna.

2.7

År 2004 var det totala antalet europeiska standarder cirka 1 200 för CEN och cirka 400 för Cenelec. Det totala antalet europeiska standarder som antagits av de båda organen är därmed 15 000.

2.8

De särdrag som har lett till denna framgång bör enligt kommitténs åsikt bevaras i sin helhet och eventuellt förstärkas. Den nya rättsliga grunden, som utgår från artiklarna 95 och 157 i fördraget och reglerar finansieringen av standardiseringen, bör enligt vår åsikt inte på något sätt inverka negativt på standardiseringsprocessens natur och väsentliga särdrag. Processen bör förbli fri och grunda sig på frivillighet och samförstånd.

2.9

Å andra sidan är kommittén medveten om hur viktigt det är att rationalisera, konsolidera och långsiktigt säkra de europeiska centrala organisationernas finansieringsram, även med tanke på att användningen av tekniska standarder ökat på senare år.

2.9.1

Det finns ett allt större intresse för att undvika nya handelshinder genom ett standardiseringssystem som kan stödja produkternas, tjänsternas och de europeiska industriprocessernas konkurrenskraft, i syfte att genomföra utvecklingens ekonomiska och sociala dimension samt miljödimension i enlighet med Lissabonstrategin.

2.10

Hittills har det inte funnits någon rättslig referens på europeisk nivå som tydligt reglerar finansieringen av standardiseringssystemet och gör det möjligt för kommissionen att stödja all standardiseringsverksamhet finansiellt, med ytterligare resurser.

2.10.1

Som bekant spänner denna verksamhet från informations- och kommunikationsteknik till transporter, från miljö- och konsumentskydd till livsmedelssäkerhet samt från standardförberedande forskning och forskning som bedrivs samtidigt med standardiserings-arbete till tjänstesektorn och ”de nya standardiseringsprodukterna” (new deliverables) (7).

2.11

Å andra sidan bör man säkerställa större konsekvens och stabilitet för de centrala organen CEN, Cenelec och ETSI, särskilt efter anslutningen av nya medlemsstater vid EU:s framtida utvidgningar.

2.12

Medan de nationella standardiseringsorganen kan finansieras genom direkta inkomster från produkter och tjänster, är gemenskapsorganen helt beroende av medlemsavgifter och kompletterande anslag från EU och Efta. Detta är dock i flera hänseenden otillräckligt för att garantera ett effektivt och solitt europeiskt standardiseringssystem.

2.13

I sina slutsatser från 2002 uppmanade rådet myndigheterna att tillmäta standardiseringen stor betydelse och tydliggöra sina åtaganden på detta område, framför allt genom ett särskilt bidrag för att upprätthålla effektiva standardiseringsstrukturer.

2.14

I december 2004 tog rådet del av kommissionens initiativ för att reformera den institutionella ramen och föreslå en ny rättslig grund för finansieringen av den europeiska standardiseringen (8). Rådet uppmanade kommissionen, medlemsstaterna och de europeiska och nationella standardiseringsorganen att undersöka vilka metoder som är lämpligast för att göra det europeiska standardiseringssystemet optimalt, för att på bästa sätt utnyttja de tillgängliga resurserna och kartlägga fler alternativ för att garantera en effektiv finansiering av standardiseringen i Europa (9).

2.15

Kommissionen har utvecklat olika förslag (10) på möjliga scenarier för finansieringen av det europeiska standardiseringssystemet:

Inga finansieringsinsatser utifrån.

Enbart näringslivet och de övriga aktörerna står för finansieringen.

Enbart medlemsstaterna och de nationella standardiseringsorganen står för finansieringen.

Ett mervärde uppnås genom gemenskapens medfinansiering.

2.16

Lösningen att låta enbart näringslivet och de andra aktörerna stå för finansieringen skulle ha den begränsningen att de tekniska standarder som utarbetades så gott som uteslutande skulle vara marknadsstyrda, det vill säga syfta till att förbättra den europeiska konkurrenskraften på världsmarknaden.

2.16.1

En fördel med denna typ av finansiering är att den är ett direkt uttryck för företagens intentioner och återspeglar marknadens behov utan att styras utifrån. Samtidigt skulle den kunna innebära att de berörda intressena, och framför allt småföretagens intressen, inte skulle skyddas i tillräckligt hög grad och på ett tillräckligt balanserat sätt.

2.17

Om enbart medlemsstaterna stod för finansieringen, genom de standardiseringsorgan som är medlemmar i CEN, Cenelec och ETSI, skulle den europeiska samordningen och enhetligheten i det europeiska standardiseringssystemet kunna minska.

2.17.1

Detta alternativ skulle å andra sidan kunna innebära att man i hög grad uppfyllde de principer om subsidiaritet och proportionalitet som föreskrivs i fördraget.

2.18

Större medverkan från kommissionens sida skulle ge de tekniska standarderna ett starkt europeiskt mervärde, och leda till att alltför avvikande nationella standarder avskaffades och att den inre marknaden fungerade bättre, även när det gäller stordriftsfördelar för den europeiska industriproduktionen.

2.18.1

Kommissionen skulle ha möjlighet att påverka och ta ut riktningen för standardiserings-processen utifrån ett gemenskapsperspektiv, med eventuella förbättringar i form av öppenhet, enhetlighet och verkligt stöd för denna politik.

2.19

När det gäller utgifterna visar färska studier (11) att de årliga kostnaderna för CEN-/CENELEC-/ETSI-systemet uppgår till cirka 700 miljoner euro som fördelas på följande sätt:

26 % utgörs av de europeiska standardiseringsorganens institutionella kostnader.

2 % utgörs av förvaltningskostnaderna för CEN:s Management Center (CMC).

72 % utgörs av kostnaderna för nationella experters deltagande i olika standardiserings-kommittéer.

2.20

När det gäller intäkterna kan de viktigaste nuvarande finansieringskällorna fördelas på följande sätt:

2 % utgörs av EU:s och Eftas bidrag.

8 % utgörs av de nationella regeringarnas bidrag.

90 % utgörs av industrins och de berörda aktörernas bidrag.

2.21

Det ekonomiska stödet till den europeiska standardiseringen grundas nu på flera rättsakter som ofta inte innehåller tillräckligt tydliga och specifika bestämmelser om finansieringsvillkor. Dessa rättsakter utgör den grund på vilken kommissionen kan uppmana de europeiska standardiseringsorganen (CEN, Cenelec och ETSI) att utarbeta europeiska standarder till stöd för sin politik.

2.22

Det ekonomiska stödet till den europeiska standardiseringen ingår i den partnerskapssamverkan som fastställts mellan kommissionen, Europeiska frihandelsorganisationen (Efta) och de europeiska standardiseringsorganen enligt de allmänna riktlinjer för samarbetet som undertecknades den 28 mars 2003.

2.23

Finansieringen av den europeiska standardiseringen gäller i huvudsak följande:

Årliga avtal med de europeiska standardiseringsorganen för att få deras huvudkontor att fungera bättre i fråga om samstämmighet, effektivitet, kvalitet och synlighet.

Ökad kvalitet i den europeiska standardiseringen genom att förslagen till harmoniserade standarder utvärderas av externa konsulter och att de slutliga versionerna av standarderna vid behov översätts.

Tjänster som består i utarbetande av europeiska standarder eller andra standardiseringsprodukter till stöd för gemenskapens politik och lagstiftning.

Främjande och framhävande av det europeiska standardiseringssystemet och europeiska standarder.

Tekniskt stöd till och internationellt samarbete med tredjeländer.

2.23.1

På samma sätt kan standardiseringen bidra till att minska de tekniska hindren för internationell handel genom avtal som diskuteras inom WTO, t.ex. TABD (Trans Atlantic Business Dialogue) och MEBF (Mercosur European Business Forum), och genom införlivande av europeiska standarder i de internationella standarderna: ISO, IEC och ITU.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

För att bevara särdragen hos den europeiska standardiseringsprocessen, som även i fortsättningen bör grunda sig på frivillighet och samförstånd och vara marknadsstyrd, bör man enligt vår åsikt införa följande skäl:

”Standardiseringsprocessen bör grunda sig på frivillighet och samförstånd och vara marknadsstyrd. Dessa särdrag bör bevaras och tillmätas större betydelse i gemenskapens nya rättsliga grund för finansieringen av europeisk standardisering inom ramen för den handlingsplan för europeisk standardisering som antogs av kommissionen i oktober 2005. Denna plan skall uppdateras årligen i samförstånd med de europeiska standardiseringsorganen och de övriga aktörerna.”

3.2

Kommittén anser inte att den snabba tekniska utvecklingen rättfärdigar att industrin skapar många olika sammanslutningar och forum för utarbetande av tekniska specifikationer utanför den formella europeiska standardiseringsprocessen. Det finns en risk att följande viktiga element i den europeiska standardiseringen försvagas: möjligheter för alla experter, särskilt från små företag, att delta samt öppenhet i hela processen och en omfattande grund av frivillighet och samförstånd. Därför anser vi att det är viktigt att införa följande nya skäl:

”Det är nödvändigt att den nya rättsliga grunden för finansieringen ger garantier för förbättrad effektivitet i och förstärkning av standardiseringen, så att man i en öppen och frivillig process kan uppfylla de krav som” de nya standardiseringsprodukterna ”(new deliverables) (12) medför tekniska specifikationer, tekniska rapporter och handledningar. För att uppfylla dessa nya krav bör de europeiska standardiseringsorganen tillgodose alla aktörers- framför allt småskaliga och mindre strukturerade aktörers- behov samt uppfylla alla berättigade krav från konsumentorganisationerna.”

3.3

Enligt kommittén bör skäl 4 ändras, eftersom målet bör vara att ge en rättslig grund inte endast för ”gemenskapens finansiering av all europeisk standardiseringsverksamhet som krävs för att genomföra gemenskapens politik och lagstiftning”, utan även för ”förstärkningen av den europeiska standardiseringsprocessen, som är en grundläggande faktor för den europeiska industrins konkurrenskraft, spridning av innovativ teknik, konsumentskydd, hälsoskydd och de europeiska medborgarnas välbefinnande”:

”Det är nödvändigt att ge en explicit, komplett och detaljerad rättslig grund för gemenskapens finansiering av all europeisk standardiseringsverksamhet som krävs för att genomföra gemenskapens politik och lagstiftning samt för förstärkningen av den europeiska standardiseringsprocessen, som är en grundläggande faktor för den europeiska industrins konkurrenskraft, spridning av innovativ teknik, konsumentskydd, hälsoskydd och de europeiska medborgarnas välbefinnande.”

3.4

Kommittén anser att man tydligare bör ange att de europeiska standardiseringsorganen inte utfärdar tekniska standarder, utan tillhandahåller en tjänst bestående av europeiska organ inom vilka standarder utarbetas av sakkunniga som företräder de medverkande aktörerna. Därför bör följande nya skäl införas efter skäl 8:

”De europeiska standardiseringsorganen skall i första hand tillhandahålla infrastruktur för utarbetande av tekniska standarder som är resultatet av en teknisk process som grundar sig på frivillighet och genomförs av aktörernas företrädare.”

3.5

I artikel 3 i förslaget till beslut, Standardiseringsverksamhet som kan beviljas gemenskaps-finansiering, föreslår EESK att två nya punkter g och h införs efter punkt f.

3.5.1

Som tidigare sagts i punkt 1.4 ovan är det mycket viktigt att utbilda aktörer i standardiseringsfrågor. Artikel 3, ny punkt g:

”Utbildning av företrädarna för aktörerna, framför allt småföretagen, inom tjänste- och distributionssektorn samt de mindre strukturerade organen, både när det gäller standardiseringsprocessen i allmänhet och tekniska detaljer, för att förstärka kapaciteten för gemensamt utfärdande av europeiska och internationella normer.”

3.5.2

För att det civila samhällets många aktörer skall kunna delta i standardiseringsprocesserna i allt högre grad, är det oundgängligt att förstärka de nuvarande nätverken. Artikel 3, ny punkt h:

”Förstärkning av tvärvetenskaplig samordning av metoder, förfaranden och politik samt interaktiva europeiska informationsnätverk för nationella och regionala standardiserings-organ.”

3.6   Finansieringsbestämmelser

3.6.1

Standardiseringsorganens verksamhet kan liknas vid en verksamhet av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom de tjänster som tillhandahålls är oundgängliga för hälsa, miljö och hållbar utveckling.

3.6.2

EESK anser att finansieringen av verksamheten vid de europeiska standardiseringsorganens huvudkontor, förutom ”verksamhetsbidrag” och ”administrationsbidrag” (13), även skall kunna ske genom inbjudan att lämna anbud i enlighet med förfarandena för offentlig upphandling. I huvudsak skall detta ske i enlighet med principerna om större flexibilitet.

3.6.3

Artikel 5, ”Finansieringsbestämmelser”, punkt 5: När det gäller avtalen om partnerskap mellan de europeiska standardiseringsorganen och kommissionen anser kommittén att dessa avtal skall vara resultatet av ett verkligt jämbördigt partnerskap och inte tvingas igenom av den ena parten. Det är också lämpligt att påskynda de administrativa förfarandena och förfarandena för administrativ kontroll, så att man kan undvika betungande system för certifiering och redovisning och i stället använda sig av systemen med schablonbelopp och finansiering till 100 % av marginalkostnaderna.

3.7   Miljöaspekterna

3.7.1

Vid sidan av de grundläggande syftena med standarder, det vill säga att underlätta handeln, förbättra livskvaliteten, bidra till ökad hälsa och säkra processer och tjänster, bör man ägna särskild uppmärksamhet åt miljöaspekterna.

3.7.2

Som exempel kan man anföra den integrerade produktpolicyn, som koncentrerar sig på livscykelsperspektivet (14). När det gäller företag och olika anläggningar har miljöaspekterna redan införlivats i EN/ISO 14001, som antagits som europeisk norm. Även de andra standarderna i serien ISO 14000 (miljöledning) ingår i europeisk praxis: ISO 14020, miljömärkning och miljöredovisning, ISO 14.030, bedömning av miljöprestanda samt ISO 14040, livscykelanalys.

3.8   Bestämmelser om förvaltning, genomförande och uppföljning

3.8.1

Enligt kommittén bör artikel 6.2 ändras i enlighet med det ändrade skäl 4.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  CEN = Europeiska standardiseringskommittén. Cenelec = Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering. ETSI = Europeiska institutet för telestandarder.

(2)  ANEC är ett organ som företräder konsumenter. ETI-REHS hette tidigare TUTB och företräder arbetstagare. Normapme är ett organ som företräder småföretag. ECOS är en sammanslutning av miljöorganisationer.

(3)  EGT C 48, 21.2.2002 och EUT C 74, 23.3.2005.

(4)  KOM(2002) 278 slutlig.

(5)  KOM(2002) 714 slutlig.

(6)  KOM(2003) 238 slutlig.

(7)  Med new deliverables avses särskilda metoder som är kopplade till snabbare samförståndsförfaranden, varför man snabbt kan minska osäkerheten på marknaden utan att använda sig av formella standarder, som kräver längre tid och större insatser. Deras giltighet är tidsbegränsad, de används i informationssamhället och utarbetas inom ramen för s.k. CEN Workshop Agreements.

(8)  Rådets slutsatser av den 21 december 2004.

(9)  Rekommendation B2 av den 21 december 2004.

(10)  SEK(2005) 1050, 19.8.2005 (förhandsutvärdering).

(11)  Ronald Berger & Partners GMBH, december 2000.

(12)  Se fotnot 7.

(13)  KOM(2005) 377, art. 5, punkt 2.

(14)  KOM(2003) 302 slutlig.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/19


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok om förbättrande av EU:s ramar för investeringsfonder”

KOM(2005) 314 slutlig

(2006/C 110/04)

Den 12 juli 2005 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om”Grönbok om förbättrande av EU:s ramar för investeringsfonder”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 21 februari 2006. Föredragande var Angelo Grasso.

Vid sin 425:e plenarsession den 15 mars 2006 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

På vägen mot en fullständig integrering av finansmarknaderna i Europa innehåller kommissionens grönbok viktiga strategiska anvisningar. Den ekonomiska utvecklingen och tillväxten i EU-länderna hänger som bekant nära samman med utvecklingen och integreringen av finansmarknaderna; en integrering som också innebär att unionens tredje fas genomförs fullt ut.

1.2

Bortsett från den akademiska debatten om huruvida den finansiella utvecklingen föregår eller följer på den ekonomiska utvecklingen är det viktigt att med hänsyn till den dualism mellan en inriktning på banker och en inriktning på finansmarknaderna som skiljer den s.k. anglosaxiska (och särskilt den amerikanska) modellen från den europeiska understryka att utvecklingen inom den befintliga lagstiftningen och unionens intentioner tyder på att man önskar gå vidare med en fullständigt integration av de båda inriktningarna i vårt ekonomiska system.

1.3

I samhället utför finansmarknader och finansinstitut den grundläggande uppgiften att föra samman enheter som går med förlust med enheter som går med vinst enligt spelregler som bygger på en effektiv kapitalplacering och sunt förnuft. Dessutom skall man komma ihåg att en sund konkurrens och konkurrens mellan företag uppträder på kapital- och kreditmarknaden tidigare än på varumarknaden.

2.   UCITS-marknaden i EU och behovet av harmonisering

2.1

EU-lagstiftningen vad gäller förvaltat sparande i allmänhet och UCITS (företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper, dvs. fondföretag) i synnerhet regleras av direktiv 85/611/EEG som under åren har utgjort den rättsliga ram inom vilken sektorn har utvecklats. Även om de rättsliga hindren för etablering och gränsöverskridande marknadsföring i EU ännu inte är helt undanröjda, styrs marknaden för fondföretag av ett harmoniserat regelverk.

2.2

Fondföretagsmarknaden tycks växa stadigt. Det förvaltade nettokapitalet har under de senaste åren ökat med tvåsiffriga procenttal. Enligt uppgifter från European Fund and Asset Management Association, Investment Company Institute, and other Mutual Fund Association, noterade den marknad som består av EU-15, Tjeckien, Ungern, Polen, Norge och Schweiz under perioden 1996–2005 en sammanlagd årlig tillväxt på 14,5 %, och ökade därmed från ca 1 450 miljarder euro till över 4 900 miljarder euro i nettotillgångar.

2.3

Offentliggörandet (1) av uppgifter om den årliga ökningen av antalet fonder i världen och deras sammanlagda kapital visar att detta fenomen tilltar såväl vad gäller antalet fonder som de kapitalvolymer som hanteras.

2.4

EESK anser att det är mycket viktigt att man löser frågan om en harmonisering av skatterna för att öka fondföretagens tillväxtpotential, även om kommittén inser att detta är svårt. Strategierna för internationalisering av sektorn kan påverkas av såväl in- som utträdeshinder. Utträdeshindren uppstår när icke-bofasta fondägare beskattas enligt fondlandets egen lagstiftning. Inträdeshinder har sin grund i lagstiftningen i fondägarens bosättningsland.

2.5

Inom EU tycks fondföretagens beskattningsregler nästan överallt ha inspirerats av principen om neutralitet för fondinvesteringar i förhållande till direktinvesteringar. I nästan alla EU-länder tillämpas modellen med formell eller substantiell insyn i beskattningen av olika organ (no veil), som innebär direktbeskattning av investerarnas intäkter. Modellen för insyn bygger på principen om capital export neutrality, och i frånvaron av källskatt på intäkter från fonder beskattas investerare enligt principen om bosättningsland.

3.   Kommentarer till avsnittet ”Allmän bedömning”

3.1

I den europeiska finanssektorn är fondföretagen i genomsnitt mindre än en tredjedel så stora som sina motsvarigheter i USA. Detta anses leda till mindre stordriftsfördelar, vilket minskar slutinvesterarnas nettovinster.

3.2

Även om gemenskapslagstiftningens främsta mål är att fastställa ett regelverk för produktfinansiering, anser EESK att investerarnas verkliga fördelar är avhängiga av en övergripande lagstiftning för det finansiella systemet (dvs. en lagstiftning som omfattar både varor och tjänster).

3.3

I grönboken betonas att den operativa risken kan öka om vissa funktioner läggs ut, vilket skulle kunna skapa intressekonflikter. EESK anser att dessa farhågor är välgrundade och borde följas upp med lämplig lagstiftning.

3.4

När en process delas upp i flera segment som läggs ut på olika organisationer är det inte de tekniska aspekterna bakom denna uppdelning som är problemet, utan huruvida den (nya) marknad som reglerar förhållandet mellan säljare och köpare skall utvecklas på ett balanserat sätt. Låt oss som exempel ta finansanalyssektorn. I nuvarande praxis är handeln med finansanalyser inte fristående utan är inkorporerad i andra tjänster av vanligen operativ art. Värdepappersmäklarna tenderar exempelvis att erbjuda analyser om enskilda värdepapper i utbyte mot en operativ kontinuitet som bygger på provisionsnivåer som också omfattar kostnaden för analysen.

3.5

Informationen (analysen) sprids sedan enligt en för ”allmän nyttighet” typisk marknadslogik: Mängden nödvändig information tillhandahålls och priset är summan av det pris som de olika köparna har betalt. Det är emellertid endast ett fåtal köpare som verkligen betalar. Effekten blir minst sagt destabiliserande. Analysverksamheten är underbetald, vilket lockar till att uppnå stordriftsfördelar inom verksamheten, något som leder till en oundviklig kvalitetsförsämring. Dessutom skapas incitament till att dra fördelar av kostnader från intressekonflikter (se t.ex. brittiska FSA:s ingripande rörande soft commission mellan broker/dealer och kapitalförvaltare). EESK anser att det borde fastställas regler för att så långt som möjligt undvika att blanda ihop prissättningsmekanismerna inom sektorn för förmedling av kapitalets inneboende risker och prissättningsmekanismerna för förmedling/omvandling av investeringsriskerna.

4.   Svar på frågorna i grönboken

4.1   Fråga 1: Kommer tillämpningen av direktivet att bli tillräckligt rättsligt säker genom nedanstående initiativ?

A.

Att undanröja osäkerheten vad gäller erkännandet av fonder under övergången från fondföretag I till fondföretag III.

B.

Att förenkla anmälningsförfarandet för fonder som utnyttjar EU-passet.

C.

Att driva på genomförandet av kommissionens rekommendationer om användningen av derivat och det förenklade prospektet.

D.

Att klargöra definitionen på vilka ”tillgångar” som fondföretag kan förvärva.

4.1.1

För att besvara frågan måste man göra en distinktion mellan ”produktfinansiering” och”tjänstefinansiering”. Syftet med det förstnämnda är att definiera de operativa instrumenten för att föra samman tillhandahållare och mottagare av finanskapital. Syftet med det sistnämnda är däremot att söka instrument som är bäst lämpade för fondinvesterare och tillhandahållare av fonder. Om det inte finns några lämpliga produkter skall det anges vilka karakteristika som saknas.

4.1.2

Omvandlingen av finanssystemen från ”bankinriktade” till ”marknadsinriktade” förändrar rollen för finansförmedlaren, som allt oftare måste förmedla risker snarare än kapital. Riskförmedling är lönsam så länge förmedlaren kan hantera riskerna till en lägre kostnad än investeraren. Man måste därför fråga sig om ett lagstiftningssystem med syftet att minska riskerna är mer effektivt än ett som skall garantera lämpliga effektivitetsnivåer i riskförmedlingsprocessen.

4.1.3

Man skall komma ihåg att den totala risken i samband med en investering även på effektiva finansmarknader i idealfallet bör delas upp i två delar: payoff- risk” och ”informationsrisk”. Den första mäter de faktiska fluktuationerna i en investeringsavkastning. Den andra mäter svårigheten att korrekt bedöma payoff-risken (som främst beror på bristande information från de ekonomiska aktörernas sida). Man måste vara medveten om att den riskpremie som de ekonomiska aktörerna räknar med bestäms av båda riskfaktorerna och att förhållandet mellan dessa faktorer inte kännetecknas av en enkel addition, utan av varierande inbördes förhållanden.

4.1.4

EESK anser därför att frågan kräver ett jakande svar, med reservationen att detta endast gäller avdelningen ”produktfinansiering”. Vad gäller ”tjänstefinansieringen” vore det lämpligt med en ökad frihet för investeringstjänster, exempelvis genom att undanröja de befintliga hindren för finansiell marknadsföring, som inte till fullo beaktar principen om hemlandskontroll.

4.1.5

Bakom denna praxis ligger en tydlig oro: Man vill förhindra att de operatörer som har för avsikt att sätta upp nätverk för marknadsföring av finansiella tjänster skall göra kringgående manövrer genom att utnyttja vissa EU-länders mer fördelaktiga bestämmelser. Enligt EESK stämmer inte denna logik. Om det går att göra sådana manövrer måste det bero på att de olika bestämmelserna inte är tillräckligt harmoniserade.

4.1.6

EESK anser därför att man bör utöka den ”fria rörligheten” inom ”tjänstefinansieringen” för att stimulera till ökad harmonisering mellan enskilda nationella tillämpningar av gemenskapsdirektiven om investeringar och värdepapper (inklusive fondföretag III).

4.2   Fråga 2: Finns det ytterligare farhågor kring den dagliga tillämpningen av direktivet som behöver prioriteras?

4.2.1

Konvergensen i lagstiftningen bör åtföljas av en samordning av de gällande skattereglerna på detta område. På EU-marknaden förekommer fortfarande olika system sida vid sida, precis som på alla andra finansiella områden. Till dessa skall läggas de bestämmelser som inom vissa sektorer härrör från bilaterala avtal mot dubbelbeskattning.

4.2.2

Snårskogen av olika skatteregler leder till snedvridning av konkurrensen, dubbelbeskattning och möjligheter till arbitrage, skatteflykt och undandragande av skatt. De nationella lagstiftningarna behöver i detta avseende bli effektivare i takt med att marknaden internationaliseras.

4.2.3

För nationalstaterna är beskattning ett fantastiskt stimulans- och skyddsinstrument. De olika tolkningar som beskattningen av fondföretag från andra EU-länder kan ge upphov till möjliggör mindre fördelaktiga skatteregler som faktiskt skapar ett slags hinder för marknadsinträde. Kommittén är medveten om att en skatteharmonisering inte kan uppnås på kort tid, bland annat för att det krävs enighet på området. Vi föreslår emellertid att man överväger utformningen av ett skattesystem inom EU för investeringsprodukter vad gäller skatter och avgifter.

4.3   Fråga 3: Skulle ett effektivt pass för förvaltningsbolag ge fler betydande ekonomiska fördelar än delegeringsåtgärder? Ange källor och de förväntade fördelarnas omfattning.

4.3.1

Pass och ”förenklade prospekt” förefaller vara lämpliga åtgärder för att lösa problemen med en fragmentering av marknaden och hindren för en fullständig rörlighet för kapital och fullständiga marknader och för att skapa tillräcklig rättslig säkerhet. Samtidigt anser EESK att man måste fortsätta arbetet med att skingra den osäkerhet som råder kring erkännandet av fonder som inrättades under övergången mellan fondföretag I och fondföretag III.

4.4   Fråga 4: Skulle fler operativa risker eller tillsynsproblem uppstå genom att ansvaret för tillsynen av förvaltningsbolag respektive fond delades upp på olika jurisdiktioner? Beskriv problemkällor och åtgärder som måste vidtas för att effektivt hantera sådana risker.

4.4.1

EESK är medveten om att det inom EU finns två finansiella system, det engelska och det kontinentala, som existerar sida vid sida och som knappast kan smälta samman på kort sikt. Kommittén hoppas ändå i detta fall att de nya bestämmelserna föreskriver en tillämpning av en enda regleringsbas som kan underlätta konvergensprocessen, eftersom rättsliga hinder för blandad användning från institutens sida av det ena eller det andra finansiella systemet bara skulle permanenta den aktuella situationen med bristande jämvikt.

4.4.2

Kommittén är övertygad om att en uppdelning av ansvaret för tillsynen av förvaltningsbolag respektive fonder på olika jurisdiktioner ökar svårigheterna med tillsynen, vilket riskerar att minska effektiviteten i dessa insatser. Det är därför lämpligt att ansvaret gentemot investerarna ligger hos fonden i investerarnas hemland, även i de fall då förvaltningsbolaget är utländskt.

4.5   Fråga 5: Kommer större öppenhet, jämförbarhet och anpassning till investerarnas behov när det gäller distributionen av fondandelar att praktiskt förbättra investeringsfondmarknadernas funktionssätt och stärka investerarskyddet? Borde detta prioriteras?

4.5.1

Att enbart reglera de finansiella instrumentens produktiva fas är otillräckligt för att förbättra fondmarknadernas funktionssätt och investerarskyddet. EESK föreslår att man uppmärksammar distributionsfasen och förstärker insynen så att investerarna kan göra väl underbyggda val.

4.5.2

Informationen till investerarna kan inte vara helt avskild från den miljö och kultur som investerarna har vuxit upp och levt i. Utvidgningen av unionen till länder som till för 15 år sedan inte deltog i marknadsekonomin ger anledning att påtala hur viktigt det är att upprätthålla enhetliga regler för information. Kommittén anser att man i detta sammanhang bör inleda en diskussion som å ena sidan beaktar behovet av en rättslig ram som är så enkel och enhetlig som möjligt och å andra sidan de kulturskillnader på det ekonomiska och finansiella området som fortfarande förekommer mellan vissa av medlemsstaterna.

4.6   Fråga 6: Kommer ett klargörande av ”uppförandereglerna” för företag som säljer fondandelar till investerare att väsentligen bidra till detta mål? Borde andra åtgärder övervägas (som bättre information)?

4.6.1

Ett klargörande av uppförandereglerna för försäljarna kan inte annat än välkomnas av EESK. Man bör dock inte undervärdera det faktum att den aktuella tillämpningen av direktivet när det gäller riskhantering och tydlig information om avgifter orsakar konkreta svårigheter som inte alltid är så lätta att komma till rätta med.

4.6.2

Som exempel kan nämnas de tekniska svårigheterna med redovisning i relation till riktmärke (benchmark). Man får helt olika värden beroende på om förvaltningsuppdraget är inriktat på att ”överträffa riktmärket” eller om det gäller att ”nå upp till riktmärket”. Uppdragens olika inriktning – med likvärdiga styrmedel – kräver ett differentierat risktagande, i och med att det för att ”överträffa riktmärket” är nödvändigt att tillåta förvaltaren att omfördela placeringarna, vilket alltså innebär ett större risktagande.

4.6.3

Kommittén föreslår att man inför bestämmelser som syftar till att även göra förfaringssättet (inte kvantiteten) för omsättningen av investeringarna i en portfölj tydligare att förstå. Vid likvärdigt bruttoresultat ger de största omsättningarna i en portfölj upphov till högre transaktionskostnader och minskar därmed nettoresultatet för kunden. Detta är en särskilt känslig fråga om sedan förvaltaren själv måste stå för eller överta en del av transaktionskostnaderna.

4.7   Fråga 7: Finns det särskilda fondspecifika frågor som inte täcks av de pågående insatserna för att i detalj genomföra direktivets uppföranderegler?

4.7.1

Direktivet kan utgöra en betydelsefull rättslig bas framför allt när det gäller att ställa höga krav på tydlig information i fondföretagens distributionsfas.

4.7.2

Direktivet omfattar dock inte bestämmelser om öppenhet när det gäller handeln med obligationer. Oklarheten inom detta område kan vara allt annat än försumbar. EESK menar dock att man inte kan uppfatta direktiv 2004/39/EG som ett instrument som kompletterar och fyller alla eventuella luckor i den rättsliga ramen för fondföretag.

4.8   Fråga 8: Finns det någon affärsmässig eller ekonomisk logik (nettoavkastning) bakom gränsöverskridande fondfusioner? Kan dessa fördelar till stor del uppnås genom rationalisering på det nationella planet?

4.8.1

Det genomsnittliga värdet på de europeiska fonderna är relativt begränsat: 2004 uppgick det till 195 miljoner dollar, vilket kan jämföras med det genomsnittliga värdet för USA samma år på 628 miljoner dollar. Detta påverkar möjligheterna till stordriftsfördelar och därmed vinsterna, och inte minst avkastningen för fondförvaltningsbolaget.

4.8.2

Det är känt att en av de finansiella effekterna av ekonomins pågående globalisering är en minskad risknivå som kan kopplas till en omfördelning av systemrisker (ökande) och risker av specifik art (minskande). Även om man måste erkänna att den gränsöverskridande utvecklingen kan leda till ökade stordriftsfördelar är det nödvändigt att man begränsar dess tillämpning till de produkter där detta kan vara en effektiv framgångsmotor, rättare sagt till alla de förvaltade sparformer där effektivitet är viktigare än resultat. Inom de segment där det brister i fråga om resultat, kan sammanslagning få allt annat än gynnsamma effekter.

4.9   Fråga 9: Kan dessa fördelar uppnås med gemensamma fonder (pooling)?

4.9.1

Gemensamma fonder, där tillgångar från olika fonder med i huvudsak samma inriktning förvaltas, gör det möjligt att uppnå klara stordriftsfördelar. Det är ett instrument som redan har använts av förvaltningsbolag för att förbättra effektiviteten i förvaltningen. Gränsöverskridande gemensamma fonder har dock att tampas med de skattemässiga och lagstiftningsmässiga problem för investeringsfonder som vi redan utförligt redogjort för ovan. Enligt EESK:s mening kan detta alternativ inte användas för att kringgå de lagstiftningsmässiga och institutionella problem som måste lösas för att konsolidera investeringsfondbranschen.

4.10   Fråga 10: Räcker konkurrens inom fondförvaltning eller distribution för att tillförsäkra investerarna en högre effektivitet?

4.10.1

Svaret på denna fråga är nekande, vilket även erfarenheterna från USA visat. På den amerikanska marknaden har investeringsfonder funnits i 60 år, men trots den sensationella ökningen av antalet fonder som erbjuds och deras storlek, har kostnaderna som belastar fonderna och investerarna sammanlagt fördubblats (2). Detta har lett till ett mindre tillfredställande nettoresultat i förhållande till riktmärket. Under perioden 1945–1965 låg fondernas resultat i genomsnitt 1,7 % under riktmärket och under 1983–2003 hade skillnaden ökat till 2,7 % per år.

4.11   Fråga 11: Vilka är för- och nackdelarna (tillsyns- respektive affärsrisker) med att kunna välja ett förvaringsinstitut i en annan medlemsstat? I vilken mån kan delegering eller andra lösningar eliminera behovet av lagstiftningsinsatser i dessa frågor?

4.11.1

Möjligheten att välja ett förvaringsinstitut i en annan medlemsstat än den där fondförvaltningsbolaget ligger skulle kunna öka konkurrensen mellan förvaringsinstituten och på så sätt sänka avgifterna som belastar fonden.

4.11.2

Samtidigt skulle det medföra osäkerhet i övervakningen om det inte fanns ett tillräckligt mått av samarbete och samstämmighet mellan regleringsmyndigheterna inom sektorn.

4.11.3

Trots att de inte är försumbara är förvaltningsavgifterna lägre än andra kostnader, till exempel kostnaderna för distributionssystemet. EESK föreslår därför att man väger för- och nackdelarna med ett lagstiftningsinitiativ av detta slag.

4.12   Fråga 12: Anser ni att branschens pågående standardiseringsarbete kommer att ge resultat i rimlig tid? Behöver den offentliga sektorn ingripa?

4.12.1

När det gäller fonder är standardisering, automatisering och orientering i samband med placering av order och avslut ett grundläggande villkor för att försäljarna skall kunna öka produktutbudet och sin konkurrenskraft.

4.12.2

Detta skulle dock kräva omfattande ingrepp i protokoll och standarder för de operativa och datatekniska förfarandena, vilket skulle medföra avsevärda kostnader för aktörerna. Vi måste vara medvetna om att fondförvaltarbolag och försäljning ofta ingår i samma grupp i kontinentala Europa. I en sådan situation är det troligt att aktörerna har mindre intresse av att ta på sig de kostnader som krävs för att öka konkurrensen på distributionssidan. Det är följaktligen möjligt att ett ingripande från den offentliga sektorn kan främja och skynda på denna process.

4.13   Fråga 13: Kan den starka tilliten till formella investeringsgränser på lång sikt säkra ett investerarskydd på hög nivå?

4.13.1

Effekterna av stränga uppföranderegler när det gäller risktagande är en fråga som alltid varit föremål för omfattande diskussioner i den ekonomiska världen, särskilt i ljuset av de varierande fördelar som erfarenheterna efter Bretton-Woods växelkursavtal visar på. Detta har att göra med hur ekonomiskt risktagande förhåller sig till tidsaspekten: På kort sikt innebär rörlighet i förhållande till restriktioner ett risktagande medan det på lång sikt ligger en risk i rigiditet i förhållande till ett system som utvecklas. Följaktligen skulle restriktioner till följd av påtvingade formella begränsningar vara gynnsamma på kort sikt men medföra ökade risker på lång sikt.

4.13.2

I detta sammanhang är det också värt att nämna en aspekt som kommit fram i de senaste studierna om det s.k. ”finansiella beteendemönstret”, nämligen att enskilda aktörers beteende och beslut tenderar att i hög grad påverkas av graden av risktagande som omger dem. När riskerna ökar kan man se ett mer reaktivt beteende, och vice versa. EESK motsätter sig därför en lagstiftning med alltför strikta bestämmelser, eftersom detta skulle få följande två effekter: Återhållsamhet när det gäller instrumenten och reducerad reaktionsförmåga hos de ekonomiska aktörerna med ovissa men säkerligen negativa följder. Omvänt är kanske medvetandet om att man ”faktiskt kan förlora” det egna kapitalet den effektivaste motiveringen till att skydda det.

4.13.3

Detta fenomen medför ytterligare en snedvridning av marknaderna: Det uppstår förväntningar som innebär att om risktagandet genererar positiva resultat tillfaller de investeraren, medan eventuella negativa resultat överförs till marknaden.

4.14   Fråga 14: Anser ni att säkerhetsåtgärder – på förvaltningsbolagets och förvaringsinstitutets nivå – är tillräckligt verksamma för att åtgärda de risker som uppstår inom fondföretags förvaltning och administration? Vilka andra åtgärder finner ni lämpliga för att hålla investerarskyddet på en hög nivå?

4.14.1

EESK föreslår interventioner på kort sikt, eventuellt med hjälp av strikta formella regler som dock endast skall syfta till att bryta samförståndsavtal. Om detta genomförs skulle marknaden bli mer stabil och då inte längre behöva stränga bestämmelser. Ett särskilt intressant område är rapporteringsskyldigheten. Alltför ofta är kraven på rapporteringsskyldighet kopplade till tidsperspektiv som inte står i överensstämmelse (för korta) med de finansiella produkternas. Därför framgår det inte av rapporterna på vilket sätt en fördelning i tiden kan ha betydelse för en gynnsam utveckling hos vissa investeringar.

4.14.2

För att höja nivån på investerarskyddet föreslår EESK att man överväger att inrätta en särskild garantifond som skulle kunna finansieras av bland annat intäkterna från övervakningsmyndigheternas sanktionsverksamhet. Denna garantifond skulle naturligtvis inte täcka marknadsriskerna i samband med fondföretagens investeringar utan i stället bidra till att ersätta investerarna för förluster som uppstått när mäklare inte följt bestämmelserna.

4.15   Fråga 15: Finns det något som snedvrider investerarnas valmöjligheter och som påkallar särskild uppmärksamhet från politiskt ansvariga på EU-nivå eller nationell nivå?

4.15.1

Investeringsfonderna utsätts för konkurrens från andra finansiella produkter, som fondförsäkringar, vilka investerarna uppfattar som likvärdiga trots att de omfattas av ett helt annat rättsligt ramverk.

4.15.2

Detta kan medföra snedvridningar när det gäller investerarnas valmöjligheter och kan få negativa konsekvenser med avseende på kostnader och risktagande i samband med gjorda investeringar. EESK anser att man inte löser problemet genom minskad konkurrens och genom att lätta på de krav och garantier som ställs vid fondinvestering. Det vore tvärtom bra om man i stället höjde nivån på normerna, så att de finansiella produkter som i praktiken uppfattas som ett direkt alternativ till investering i fonder underställs sådana krav som är jämförbara med dem som gäller för investeringar i fonder.

4.16   Fråga 16: I vilken mån är det så att problemen med splittrad reglering skapar problem med marknadstillträde, vilket kunde påkalla en gemensam EU-hållning till a) privata aktiefonder, b) hedgefonder och hedgefonders fonder?

4.16.1

Svaret på denna fråga kräver en inledning som även hjälper till att klargöra problemet som den föregående frågan handlar om. Det är nödvändigt att man i lagstiftningen tydligt definierar begreppet lös egendom. Man måste utan några tvetydigheter förklara om detta begrepp överlappar instrumentets likviditet eller inte. För närvarande används de båda begreppen som om de vore utbytbara, och därigenom tränger man från begreppet lös egendom ut både alternativa investeringar och fondföretagens ersättningsprodukter. Enligt kommittén handlar det om en missuppfattning som kan få allvarliga konsekvenser eftersom man kan förledas att blanda ihop de två helt olika principerna inom teoribildningen för finansmarknaden, nämligen effektivitet och fullständighet.

4.16.2

En finansmarknad är effektiv om transaktionskostnaderna för investeringar är godtagbara. En finansmarknad är fullständig om den erbjuder alla olika slag av investeringsmöjligheter.

4.16.2

Privata aktiefonder och hedgefonder måste snarare värderas utifrån ett effektivitetskriterium (förmågan att välja ut de bästa investeringarna) än ett resultatkriterium (förmågan att sänka kostnaderna genom stordriftsfördelar). Därför är frågan om fondernas storlek mindre relevant. Tvärtom visar problemen med effektivitet (förmågan att röra sig snabbt på marknaden utan att påverka dess gång) och med att begränsa systemriskerna (jfr räddningen av LTCM-fonden 1998) att det är bättre att inte stimulera till en överdriven ökning av omfånget.

4.17   Fråga 17: Finns det särskilda risker (när det gäller investerarskydd eller marknadsstabilitet) i samband med privata aktiefonders eller hedgefonders verksamhet och som kan föranleda särskild uppmärksamhet?

4.17.1

Dessa investeringar karakteriseras, förutom av payoff-risken, av att där föreligger en betydande informationsrisk. Det är helt rätt att reglera denna risk, särskilt för att begränsa risken för bedrägerier, men det vore fel att försöka reducera den alltför mycket. Faktum är att om insynen i dessa fonder ökas maximalt, skulle man riskera att den kompetens som förvaltaren har förlorar sitt värde, fastän den är grunden för en verksamhet som genererar avkastning som har mycket liten koppling till marknaden.

4.17.2

Kommittén anser att de åtgärder som bör vidtas inte utgår ifrån utopin att försöka ge full insyn i en invecklad process, utan att man gör ”den vanliga” investeraren medveten om att andra investeringsalternativ kräver avsevärda kunskaper eller, om dessa saknas, hjälp av en specialist.

4.18   Fråga 18: I vilken mån skulle ett gemensamt system för privata placeringar kunna eliminera hindren när alternativa investeringar erbjuds kvalificerade investerare över gränserna? Skulle detta klargörande av marknadsförings- och försäljningsprocessen kunna tillämpas oberoende av kompletterande åtgärder på fondförvaltarnivå?

4.18.1

Fastställandet av ett gemensamt system för privata placeringar för kvalificerade investerare skulle kunna vara ett viktigt steg mot utvecklingen av privata aktiefonder i EU.

4.18.2

De kvalificerade investerarna bör per definition ha tillgång till teknisk kompetens och tillräckliga tillgångar för att kunna genomföra investeringar med hög riskprofil, som när det gäller privata aktiefonder. Man bör därför förutsätta att de kan bedöma förvaltarnas kapacitet och trovärdighet. Bland annat med tanke på att de privata aktiefonderna i sig själva säkerställer riskspridning borde det inte behövas några andra kompletterande åtgärder som reglerar förvaltningsföretagens verksamhet och belastar den.

4.19   Fråga 19: Är den gällande produktbaserade och normativa fondföretagslagstiftningen en på lång sikt stabil grund för en integrerad investeringsfondmarknad med god tillsyn? På vilka villkor eller på vilket stadium borde en övergång till en princip- och riskbaserad förordning övervägas?

4.19.1

Det finns olika exempel som visar på bristerna i den nuvarande beskattningen: Man behöver bara tänka på ETF (Exchange Traded Funds, börshandlade fonder) som kombinerar de positiva aspekterna hos en fond (avsevärd diversifiering) och fördelarna med en aktie (möjlighet till fortlöpande handel på marknaden). Direktivet underlättar spridningen av detta instrument som kommer i åtnjutande av fördelarna med fondföretagens pass. Å andra sidan begränsar det ett annat fondföretags ägande eftersom det i det sammanhanget betraktas som en aktie.

4.19.2

Också mot bakgrund av diskussionerna om alternativa investeringar och vikten av att inte begränsa uppmärksamheten till produktfinansiering utan även beakta tjänstefinansiering hoppas kommittén på en utveckling som går mot en principbaserad reglering. Kommittén anser samtidigt att aktualiseringen av regleringsramen bör ske gradvis och att man bör sträva efter en korrekt balans mellan tillräcklig tid för samråd och snabb översyn.

5.   Framtida utmaningar

5.1

Det tycks som om det europeiska systemet för fondföretag fortfarande utgör en fragmenterad marknad som består av relativt små företag i förhållande till de amerikanska. Samarbetet och de gränsöverskridande flödena går trögt vilket gör att det inte går att uppnå skalfördelar och därmed sammanhängande lägre kostnader.

5.2

Å andra sidan kan alltför stora farhågor av det slag som uttrycks även i grönboken (3) när det gäller fastställandet av vilka tillgångar som kan förvärvas av fondföretagen tvinga fonderna att investera framför allt i likvida finansiella instrument och därmed hindra deltagande på icke reglerade marknader.

5.3

Det vore emellertid önskvärt att kunna beakta möjligheten till deltagande för privata aktiefonder. Detta skulle ligga i linje med målet att öppna småföretagens kapital för deltagande från riskkapital, och därmed också privata aktiefonder.

5.4

Det europeiska ekonomiska systemet är nära knutet till de små och medelstora företagen, företag som ofta tycks ha dålig tillgång till eget kapital eftersom de i huvudsak anlitar bankerna.

5.5

Denna brist på eget kapital åtföljs ofta av en alltför hög skuldsättning, framför allt i form av kortfristigt kapital och med en hög andel skulder och handelskrediter beroende på det mycket höga ömsesidiga beroendet mellan företagen i samma produktionskedja. Detta särdrag är också en följd av den ägarstruktur som är typisk för familjeföretag och som ofta innebär en sammanslagning av företagarens förmögenhet och företagets kapital.

5.6

Denna problematik på företagsnivå och behovet av att uppnå mer allmänna mål i produktionssystemet på EU-nivå innebär att det är av strategisk betydelse att finna lösningar på småföretagens finansieringsproblem. Dessa mål följer tre riktlinjer som kan sammanfattas på följande sätt:

Främja en företagskultur inriktad på att öppna småföretagens kapital för ett tillskott av riskkapital från tredje part och finansinstitut.

Främja innovation som instrument för ökad konkurrenskraft på den globala marknaden.

Säkerställa företagens kontinuitet (och överlåtelser genom arv), och inte framkalla ”kontinuitetsbrott” som innebär en risk för företagets överlevnad.

5.7

Det är på grundval av detta som kommittén hoppas att EU-lagstiftaren skall uppmärksamma den viktiga sektor som privata aktiefonder utgör, så länge som riskkapitalsektorn inte är tillräckligt utvecklad i Europa.

5.8

Kommittén anser för övrigt att den pågående diskussionen om regleringsramen för investeringsfonder utgör en möjlighet att noggrant granska utvecklingen av socialt ansvarstagande finansiering som inte offrar social utveckling och miljöskydd till förmån för vinst. År 2003 stod etiska fonder för cirka 0,37 % av alla tillgångar som förvaltades av europeiska fondföretag (4). En jämförelse med den amerikanska marknaden, där vid samma tidpunkt 11,3 % av tillgångarna i fondföretagen tillhörde etiska fonder, visar att tillväxtmarginalerna för socialt ansvarstagande finansiering fortfarande är mycket stora i Europa.

5.9

För att påskynda den socialt ansvarstagande finansieringens tillväxt skulle medlemsstaterna kunna tillhandahålla skattemässiga incitament i form av partiell skattebefrielse för vinster från sådana investeringar, i linje med vad som redan sker i vissa medlemsstater, vilket skulle göra det möjligt att dra av frivilliga bidrag till organisationer med social verksamhet. Man borde för övrigt också erbjuda skattelättnader för fondvinster som återinvesteras i organisationer med social verksamhet.

5.10

Med tanke på det innovativa i detta förslag hoppas kommittén på en fördjupad diskussion av frågan och en genomförbarhetsstudie som baseras på de analyser och goda metoder som redan finns.

5.11

Utmaningarna på medellång och lång sikt är därför följande:

Granska de nya produkter som det finansiella nytänkandet med nödvändighet ”skapar” (särskilt alternativa investeringar) och som blir alltmer nödvändiga för småföretagens innovationsfinansiering.

Öka storleken på de europeiska fonderna, även genom sammanslagningar, eftersom småskaligheten medför icke konkurrenskraftiga förvaltningskostnader. Samtidigt bör informations- och analysmarknaden hjälpas fram.

Att göra marknaden ”fullständig” genom en reglering av finansprodukter och tjänstefinansiering.

5.12

Korrekta uppgifter om risker och därmed sammanhängande produkter samt förvaltarnas tillförlitlighet i fråga om transaktionernas kvantitet och organisation är faktorer som kan skapa tillförlitlighet, ordning och korrekt uppförande på marknaden utöver miniminormerna. Dessa beståndsdelar är grundläggande för effektivitet och ändamålsenlighet i fördelningen av resurserna.

5.13

Att harmonisera skattelagstiftningen, stimulera fusioner, tillåta gemensamma fonder (pooling), främja konkurrens i förvaltning och distribution av produkter och tjänster, undanröja kravet på att förvaltningsbolag och förvaringsinstitut skall tillhöra samma medlemsstat, samt undvika de höga transaktionskostnader som orsakas av splittringen i fråga om förfarandet för teckning och inlösen av fondandelar skulle därför innebära större effektivitet och ändamålsenlighet på marknaden.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Källa: European Fund and Asset Management Association, Investment Company Institute, and other Mutual Fund Association.

(2)  ”The Mutual Fund Industry 60 Year Later: For Better or Worse?”, Financial Analysts Journal, januari/februari, Bogle J.C. (2005).

(3)  KOM(2005) 314 slutlig, 20.4.2005, s. 5.

(4)  Sustainable Investment Research International (SiRi) Group.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/26


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: E-tillgänglighet”

KOM(2005) 425 slutlig

(2006/C 110/05)

Den 13 september 2005 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 23 februari 2006. Föredragande var Miguel Ángel Cabra de Luna.

Vid sin 425:e plenarsession den 15–16 mars 2006 (sammanträdet den 15 mars 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 142 röster för, 2 emot och 3 nedlagda röster:

1.   Motivering

1.1

Det finns ett stort och brådskande behov av att säkerställa att marknaden för tillgängliga varor och tjänster inom informations- och kommunikationsteknik (IKT) går mot enhetlighet och kompatibilitet, både i Europa och globalt.

1.2

IKT-industrin börjar uppmärksamma den outnyttjade marknad som funktionshindrade konsumenter utgör, liksom de allt fler äldre konsumenterna, som skulle dra avsevärd nytta av ökad tillgänglighet i fråga om utformning och produktion av varor och tjänster inom denna sektor.

1.3

EU:s medlemsstater arbetar i allt större utsträckning (både gemensamt och var för sig) för att ta itu med den digitala klyftan och för att öka e-integrationen och e-tillgängligheten genom både lagstiftning och frivilliga åtgärder. Det är avgörande att det sker en samordning på EU-nivå i denna fråga för att motverka den befintliga splittringen på marknaden, för att undvika ytterligare splittring och en återupprepning av gamla misstag som innebar brist på tillgänglighet på IKT-området och oförenlighet mellan stödteknik och de normala varorna och tjänsterna, något som uteslöt många potentiella konsumenter från marknaden. Sådana misstag har haft ytterligare negativa effekter i ett bredare ekonomiskt perspektiv, särskilt genom en förstärkning av den sociala utestängning som många upplever och som försvårar deras tillgång till arbetsmarknaden.

1.4

Kommissionens meddelande om e-tillgänglighet presenterar de viktigaste prioriteringarna för att undvika marknadsfragmentering och i stället främja minskade klyftor och ekonomisk tillväxt i denna sektor.

2.   Bakgrunden till meddelandet om e-tillgänglighet

2.1

Kommissionens meddelande om e-tillgänglighet är avsett som ett bidrag till den strategiska huvudram om ett europeiskt informationssamhälle som fastställdes i meddelandet om i2010 (1) från juni 2005.

2.2

Det främsta målet med meddelandet är att främja ett enhetligt arbetssätt i fråga om e-tillgänglighet i medlemsstaterna och inom näringslivet.

2.3

I meddelandet redovisas både de fördelar som funktionshindrade kan åtnjuta genom den nya tekniken och de problem och nya hinder som skapas i utvecklingen av denna teknik.

2.4

Kommissionen uttrycker i meddelandet sin oro för den splittrade marknaden för tillgänglig teknik och faran med att bristen på harmonisering och driftskompatibilitet på denna marknad ytterligare kan försvåra problemen.

2.5

I meddelandets fastställs tre tillvägagångssätt för hanteringen av frågan:

Främja införandet av tillgänglighetskrav vid offentlig upphandling.

Tillgänglighetscertifiering.

Bättre utnyttjande av befintlig lagstiftning.

3.   Funktionshindrade och informationssamhället

3.1

Det står mer och mer klart att framstegen inom informations- och kommunikationstekniken måste beakta behoven hos alla människor i samhället, i synnerhet hos dem som är mest sårbara för social utestängning, om man vill lösa problemet med den digitala klyftan och det alltmer tudelade samhället.

3.2

De funktionshindrades tillgång till information måste först och främst erkännas som en rättighetsfråga. De funktionshindrade utgör 10 % av EU:s befolkning, och de har samma rätt som icke funktionshindrade att få tillgång till varor och tjänster, inklusive varor och tjänster på IKT-området.

3.3

Det finns också starka ekonomiska skäl för stat och näringsliv att på allvar ta itu med denna fråga. Genom att finna lösningar på de utmaningar som funktionshindrade står inför när det gäller tillgänglighet på IKT-området skapar man fördelar för alla användare, särskilt för den allt större andelen äldre och för barn och personer med tillfälliga funktionshinder.

3.4

De funktionshindrade är en heterogen grupp. Samtidigt finns det skäl att hävda att i synnerhet följande huvudkategorier drabbas av bristande IKT-tillgänglighet: personer med kognitiva och inlärningsrelaterade handikapp, personer med sensoriska funktionshinder (döva och hörselskadade, blinda och synskadade, personer med både hörsel- och synskador, personer med nedsatt talförmåga) samt personer med fysiska funktionshinder.

3.5

De funktionshindrade har på många sätt dragit nytta av IKT, både av den ”normala” tekniken och av hjälpmedelsteknik, t.ex.:

Fördelarna med SMS-textning för döva (som dock ännu inte kan användas i realtid).

Program för talsyntes och förstoring avsedda för blinda eller synskadade datoranvändare.

Röstigenkänningssystem.

3.6

Samtidigt skapas emellertid nya hinder, t.ex.:

Utvecklingen av ny datateknik har dramatiskt minskat synskadades möjlighet att använda persondatorer: 1990 kunde 99 % av persondatorerna användas av synskadade, i dag är endast 1/3 tillgängliga p.g.a. exempelvis den ökade användningen av visuella kommandon genom åren (2).

Mobiltelefonernas ökade komplexitet och den ökade användningen av visuella skärmkommandon skapar hinder för både funktionshindrade och icke funktionshindrade konsumenter.

Det finns flera olika texttelefonsystem i Europa. Inget av dem är kompatibelt med något av de andra. Döva och hörselskadade kan inte kommunicera i realtid inom Europa eller internationellt med de befintliga telekommunikationssystemen.

Digital television är en allt viktigare teknik för interaktiv kommunikation och information till allmänheten, men den är också mindre tillgänglig för funktionshindrade än den analoga televisionen. Digital television är en teknik som i mycket stor omfattning använder visuella menyer och kommandon. Den är dessutom mycket komplicerad att använda och kan leda till att ytterligare 4,4 % av TV-tittarna utestängs på grund av den minskade tillgängligheten (3).

I kommissionens meddelande redovisas också ett antal exempel på problem som måste lösas när det gäller driftskompatibiliteten för olika IKT-apparater och -system.

4.   Ekonomiska och affärsmässiga aspekter av e-tillgänglighet och e-integration

4.1

I Lissabonstrategin betonas behovet av att säkerställa social och ekonomisk integration av alla personer genom anställbarhet. Om IKT-tekniken emellertid inte är utformad på ett tillgängligt sätt kommer funktionshandikappade även fortsättningsvis och i ökad utsträckning att utestängas från den vanliga arbetsmarknaden. Ett fullständigt och effektivt genomförande av principerna om och metoderna för e-tillgänglighet är av central betydelse för såväl den ekonomiska som den sociala integrationen av funktionshandikappade. Respekt för principerna om e-tillgänglighet innebär också att man uppfyller miljöskyddskraven (t.ex. att man tar itu med problemet med elektroniska störningar och bullerstörningar som personer med hörapparater upplever när de använder mobiltelefoner). I genomsnitt ingår mindre än 35 % av de funktionshindrade i arbetskraften, jämfört med 70 % för arbetstagare utan funktionshinder. Enligt kommissionens uppskattning skulle 2–3,5 miljoner funktionshindrade kunna integreras i arbetskraften om positiva åtgärder vidtas för att undanröja integrationshindren (4). Den ekonomiska integrationen av funktionshindrade skulle innebära fördelar för det europeiska samhället och ekonomin som helhet eftersom många funktionshindrade inte längre skulle vara beroende av ekonomiskt stöd.

4.2

Allt fler inom IKT-industrin blir medvetna om behovet av att ta vara på de ekonomiska och affärsmässiga fördelar som det innebär att ta itu med de problem som funktionshindrade och äldre användare upplever när det gäller utformning av produkter och tjänster, och denna medvetenhet om fördelarna skulle kunna främjas ytterligare och på ett mer aktivt sätt i branschen. Framför allt behövs utbildning av branschens personal, såväl på ledningsnivå som bland tekniker och personal med kundkontakt, med avseende på tillgänglighetskrav och funktioner som i större utsträckning skulle täcka de växande behoven.

4.3

10–12 % av Europas befolkning utgörs av funktionshindrade. Europa står dessutom inför stora demografiska förändringar. De viktigaste bland dessa är konsekvenserna av en åldrande befolkning i Europa. År 2050 beräknas 34,5 % av Europas befolkning vara över 60 år gamla.

4.4

Funktionshindrade, personer med tillfälliga funktionshinder och äldre utgör tillsammans 30 % av Europas befolkning (5). Tillgänglig teknik skulle dessutom gynna stora konsumentgrupper, inbegripet barn och personer som är ovana vid den nya tekniken samt socialt utestängda grupper. Ett exempel är textkommunikation i realtid, en marknad som skulle kunna omfatta långt fler än de funktionshindrade.

4.5

Funktionshindrade och äldre utgör en outnyttjad marknad som branschen måste utnyttja bättre. Man måste också marknadsföra sina varor till dessa konsumenter på ett annat sätt än nu. Enligt en tysk studie anser 48 % av alla personer över 50 år att deras åldersgrupp inte har beaktats i tillräcklig utsträckning i fråga om IKT-produkter och -tjänster (6). Enligt en annan studie som nyligen genomfördes av Microsoft skulle 50 % av befolkningen över 59 år kunna dra avsevärd nytta av tillgänglighetsfunktioner inom IKT-tekniken. Tillgänglig teknik och ”design för alla” har lett till ökad sysselsättning inom branschen själv, särskilt bland småföretag som har banat väg för innovationer när det gäller tillgänglig teknik och utveckling på nya områden och inom nya yrken.

5.   Allmänna kommentarer

Det är välkommet att kommissionen offentliggjort meddelandet om e-tillgänglighet, som innehåller betydelsefulla förslag och satsningar på området för offentlig upphandling, certifiering och lagstiftning. Meddelandet om e-tillgänglighet utgör en viktig förstärkning av meddelandet i2010 om EU:s informationssamhälle för tillväxt och sysselsättning.

EESK uppmanar EU-institutionerna att placera de åtgärder som föreslås i e-tillgänglighetsmeddelandet mitt i centrum för den europeiska strategiska ramen för informationssamhället. Målen och syftena med att främja e-tillgänglighet och e-integration kommer att uppmärksammas i mycket högre grad i i2010-åtgärderna.

Kommittén noterar att många individer och familjer nekas fortlöpande tillgång till telefontjänster på grund av begränsad inkomst. IKT-utrustning och IKT-tjänster (såsom tillgång till Internet) kan dessutom vara orimligt dyra för dessa personer inbegripet funktionshindrade och äldre. Vi uppmanar medlemsstaternas regeringar att erbjuda ekonomiskt stöd för att underlätta samhällets sårbara och socialt marginaliserade gruppers tillgång till IKT-områdets varor och tjänster.

Vi är medvetna om, och mycket positiva till, det arbete som för närvarande bedrivs av INCOM-gruppen (Inclusive Communications Group) och TCAM:s (7) arbetsgrupper för funktionshinder under kommissionens ordförandeskap. Dessa olika arbetsgrupper har samlat alla berörda intressen för att fastställa nyckelprioriteringar och nyckelområden för åtgärder i fråga om e-tillgänglighet – tillgång till både varor och tjänster.

EESK erinrar om att ett antal av kommitténs yttranden har tagit upp och stött främjande av e-tillgänglighet över hela fältet och funktionshindrade personers tillgång till varor och tjänster:

EESK:s yttrande om förslaget till rådets beslut om Europeiska handikappåret 2003 (KOM(2001) 271 slutlig – 2001/0116 CNS; CES 1064/2001).

EESK:s yttrande om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – ”eEurope 2002: Tillgänglighet till offentliga webbplatser och deras innehåll” (KOM(2001) 529 slutlig; CES 1546/2001).

Kommitténs yttrande om integrering av funktionshindrade i samhället (CES 853/2002).

Yttrandet om meddelandet från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Lika möjligheter för personer med funktionshinder – En europeisk handlingsplan (KOM(2003) 650 slutlig; CESE 311/2004).

EESK:s yttrande om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om funktionshindrade personers rättigheter i samband med flygresor (CESE 730/2005).

6.   EESK:s allmänna kommentarer och huvudförslagen i meddelandet

6.1   Harmoniserade standarder och driftskompatibilitet

6.1.1

EESK delar kommissionens farhågor när det gäller bristen på harmoniserade lösningar på e-tillgänglighetens område. Med tanke på IKT-branschens globala karaktär är det direkt avgörande att undvika en europeisk uppsplittring på grund av att medlemsstaterna inför och utvecklar separata lösningar. Men för att åstadkomma största möjliga stordriftsfördelar och urval för konsumenterna är det också väsentligt att undvika en global uppsplittring, genom att införa unika regionala kriterier.

6.1.2

Kommittén bedömer att IKT-branschen håller på att bli mer medveten om den oexploaterade marknaden bland funktionshindrade och äldre konsumenter i Europa och internationellt, men denna medvetenhet måste främjas och stödjas mer kraftfullt.

6.1.3

Vi stöder oreserverat utvecklingen och tillämpningen av europeiska standarder för tillgänglighet som är öppna, samförståndsbaserade och objektiva. Standarderna måste samtidigt väga in den globala situationen och komplettera internationella standarder. Om de europeiska och internationella standarderna inte kompletterar varandra blir resultatet förvirring och frustration för både den funktionshindrade konsumenten och branschen.

6.1.4

Användarna måste engageras aktivt i standardiseringsprocessen, och det måste erbjudas stöd till representativa handikapporganisationer så att de kan bli företrädda i beslutsprocessen när EU:s tillgänglighetsstandarder utarbetas.

6.1.5

Kommittén anser att de europeiska standardiseringsorganen bör åläggas att ta hänsyn till e-tillgänglighetsaspekter i samband med utvecklingen av alla standarder.

6.2   Offentlig upphandling

6.2.1

När man fört in tillgänglighetskriterier inom offentlig upphandling har detta visat sig vara ett mycket verksamt sätt att göra utformning för alla och tillgänglig teknik till inslag i alla politikområden samt att främja sysselsättning och tillväxt. Utnyttjandet av offentlig upphandling för att driva fram tillgänglighetslösningar är ett sätt att ge näringslivet ett verkligt incitament att sätta detta angreppssätt i centrum för verksamheten. Kommittén hoppas också att kommissionens nya initiativ om e-upphandling via Internet skall bli tillgängligt utan inskränkningar för funktionshindrade. Detta ligger i linje med syftena och målen med e-tillgängligheten och kan förebygga fall av felhantering eller korruption.

6.2.2

Översynen av EU:s direktiv om offentlig upphandling blir ett tillfälle att föra in tillgängligheten som kriterium vid offentlig upphandling av IKT-utrustning och IKT-tjänster. Det är viktigt att komma ihåg att den offentliga upphandlingen svarar för 16 % av EU:s bruttonationalprodukt, dvs. 1500 miljarder euro, och av detta svarar IKT-sektorn för 6 % av EU:s BNP. Den europeiska offentliga sektorns genomsnittliga utgifter för IKT är 0,8 % av BNP eller 76 miljarder euro. Med denna investeringsnivå är det centralt att den offentliga upphandlingen bygger på en långsiktigt hållbar upphandlingspolitik där samtliga medborgare får tillgång till de varor och tjänster som erbjuds. En sådan politik för innanförskap genom e-integration är avgörande för att de lokala ekonomierna skall fungera effektivt och för främjandet av medborgarnas välfärd och självständighet.

6.2.3

Kommittén ger därför sitt fulla stöd åt kommissionens förslag att ge de europeiska standardiseringsorganisationerna i uppdrag att ta fram europeiska tillgänglighetskrav för offentlig upphandling av produkter och tjänster inom IKT-området. Det är emellertid viktigt att alla sådana krav balanseras mellan användarnas behov och industrins krav och att de kan hanteras av myndigheterna och inte leder till uppsplittring på den europeiska och, i möjligaste mån, den globala marknaden.

6.2.4

När det gäller framtida översyn av EU:s direktiv om offentlig upphandling (8) skulle EESK välkomna förstärkta regler i direktivet i form av obligatoriska tillgänglighetskrav inom den offentliga upphandlingen.

6.3   Certifiering och tester av tredje part kontra självcertifiering

6.3.1

IKT-branschen måste ge klarare information till konsumenterna om tillgänglighet och ”design för alla” i fråga om sina varor och tjänster med större spridning.

6.3.2

Kommittén anser att det är ett intressant förslag från kommissionens sida att undersöka certifierings- och självcertifieringsmodeller och att uppmuntra öppenhet och ökad hänsyn till e-tillgänglighet. Man överväger också adekvata certifieringsprogram för en e-tillgänglighetsmärkning på varor och tjänster som överensstämmer med e-tillgänglighetsstandarderna.

6.3.3

EESK bedömer att den kommande studien och datainsamlingen om de olika alternativen kommer att bidra till att klargöra vilken den bästa vägen framåt är. Vi välkomnar särskilt kommande konferens(er) och initiativ i denna fråga.

6.4   Utnyttjande av lagstiftning

6.4.1

Kommissionen uppmärksammar med rätta den befintliga EU-lagstiftning som kan utnyttjas för att främja och förstärka e-tillgängligheten.

6.4.2

Frivilliga satsningar från näringslivets sida skall både välkomnas och uppmuntras. Sådana frivilliga åtaganden demonstrerar i vilken utsträckning näringslivet strävar efter att väga in tillgänglighetsaspekten när varor och tjänster utformas. Samtidigt har enbart frivilliga åtaganden visat sig vara otillräckliga för en adekvat tillämpning av tillgänglighetskriterier för att åtgärda de tillgänglighetshinder som funktionshindrade upplever i anslutning till den allmänt förekommande tekniken. Frivilliga satsningar bör kompletteras med lagstiftningsinitiativ bl.a. på området för offentlig upphandling.

6.4.3

Det är viktigt att EU:s satsningar på e-integration och e-tillgänglighet erkänns uttryckligen och inlemmas horisontellt i alla andra berörda EU-initiativ.

6.4.4

Gällande lagstiftning inom offentlig upphandling och elektronisk kommunikation får exempelvis starkt stöd av EU:s lagstiftning mot diskriminering på sysselsättningsområdet, vilket ger olika betydelsefulla möjligheter att avancera när det gäller funktionshindrade personers behov av tillgänglighet.

Det krävs kontinuerlig uppföljning på både kommissionens och medlemsstaternas nivå av hur verksamt de lagstiftade åtagandena på e-tillgänglighetsområdet tillämpas ute på fältet.

Det behövs en granskning av hur man kan förbättra gällande lagar i kommande översyn av lagstiftningen, så att föreskrifterna om e-tillgänglighet kan förstärkas och breddas. Det finns ett behov av uttryckligt stöd och satsningar på e-tillgänglighet i EU:s förordningar om strukturfonderna och i EU:s ramprogram för forskning (2007–2013).

EU-institutionerna bör införa striktare och mer omfattande lagstiftning om tillgången till varor och tjänster för funktionshindrade, inklusive IKT, för att inom EU säkerställa respekten för de funktionshindrades sociala och mänskliga rättigheter och rätt till lika tillgång till varor och tjänster.

E-tillgänglighetsföreskrifterna i EU:s direktivpaket om elektronisk kommunikation behöver förstärkas och breddas.

6.4.5

Direktivet om samhällsomfattande tjänster (9) täcker för närvarande tillgången till telefonautomater och telefontjänster som är tillgängliga för allmänheten, såsom larmtjänster och nummerupplysning. Vi beklagar att direktivet inte täcker vare sig mobiltelefoner eller bredband. Direktivet om samhällsomfattande tjänster bör därför vidgas till att täcka både mobiltelefoner och bredband (10). Vidare måste jämställd tillgång till nät och tjänster garanteras genom skäliga taxor, vid behov subventionerade.

6.4.6

Många funktionshindrade ställs fortfarande inför allvarliga problem med avseende på användning av och tillgång till mobilkommunikationer. Det finns ett behov av interaktiva mobilkommunikationer i realtid för döva och hörselskadade, för personer med talsvårigheter och dövblinda. Mobil interaktiv kommunikation skall kunna tas emot på samma basis som för personer utan funktionshinder, med avseende på användbarhet, kvalitet på tjänster och utrustning, sortiment, tillgänglighet och pris.

6.4.7

Man behöver åtgärda problemet med samkörningsmöjligheter med befintliga system som används av människor med sensoriska funktionshinder. Funktionshindrade måste kunna ringa samtal i realtid över hela Europa och internationellt utan svårigheter.

6.4.8

Internet används i allt högre grad som verktyg för allmänna tjänster och offentlig kommunikation, men det finns fortfarande betydelsefulla tillgänglighetsproblem som funktionshindrade upplever när de försöker utnyttja Internet. Ett exempel på tillgänglighetsproblem i samband med bredband: Nya rösttjänster som Voice-Over Internet Protocol (VoIP) erbjuder redan bredbandsbaserad ”telefoni”, en billig tjänst som är mycket attraktiv för användarna, särskilt för utrikessamtal. Det finns emellertid inga garantier för att VoIP kommer att erbjuda tillgång till larmtjänster eller nummerupplysning. Detta problem behöver åtgärdas.

7.   EESK:s specifika förslag

Med hänsyn till de målsättningar och problemställningar som tagits upp ovan bedömer EESK att följande konkreta förslag skulle utgöra ett värdefullt bidrag till att uppnå de övergripande målen:

7.1   Harmoniserade standarder och driftskompatibilitet

7.1.1

Kommittén anser att de europeiska standardiseringsorganen bör åläggas att ta hänsyn till e-tillgänglighetsaspekter i samband med utvecklingen av alla IKT-standarder.

7.1.2

EESK efterlyser EU-standarder och lagstiftningsåtaganden för att åstadkomma harmonisering av tillgångskriterierna för funktionshindrade personer på följande områden:

Tillgång till larmtjänster som även innefattar IP-nät.

Utveckling av realtidskommunikation, särskilt för döva och hörselskadade.

Tillgång till interaktiv digital-TV.

Behovet av att koppla kraven på tillgängliga tjänster till att utrustningen är tillgänglig och brukbar.

7.2   Certifiering och tester av tredje part kontra självcertifiering

7.2.1

EESK stöder kommissionens förslag att undersöka tanken på ett certifieringssystem samt produktmärkning och självcertifiering av att normerna är uppfyllda, parallellt med att granska om dessa förfaranden bör vara obligatoriska eller frivilliga. Vi stöder också medverkan av alla berörda intressen, särskilt representativa handikapporganisationer. Kommissionen skall ställa resultaten av detta projekt till EESK:s förfogande under 2007.

7.3   Offentlig upphandling

7.3.1

EESK uppmanar EU:s medlemsstater att undantagslöst införliva direktiven om offentlig upphandling i nationell lagstiftning och att se till att lagarna innefattar verksamma kriterier för funktionshindrade personers tillgång.

7.3.2

Vi uppmanar alla offentliga myndigheter att integrera tillgänglighetskritierier i upphandlingsförfarandena.

7.3.3

EESK vill att obligatoriska krav på IKT-produkters och IKT-tjänsters tillgänglighet införs i samband med den kommande översynen av direktiven om offentlig upphandling. Det bör på så sätt bli förbjudet i lag för myndigheter att använda programvara, utrustning eller andra varor och tjänster på IKT-området som inte följer gällande tillgänglighetsstandarder.

7.3.4

Beträffande det standardiseringsmandat som gäller för CEN, Cenelec och ETSI till stöd för europeiska tillgänglighetskrav på offentlig upphandling av produkter och tjänster på IKT-området, uppmanar EESK medlemsstaterna att ta fram en handlingsplan för tillämpningen av Europastandarden för bästa möjliga effekt på nationsnivå som är förenlig med ett gemensamt och logiskt upplagt angreppssätt.

7.4   Integrering på alla politikområden

7.4.1

Kommittén efterlyser ett uttryckligt erkännande av betydelsen av e-tillgänglighet, design för alla och ett ergonomiskt tänkesätt för IKT-tillämpningar i alla berörda förslag om EU-lagstiftning och andra regleringsåtgärder. Detta gäller särskilt centrala EU-texter om informationssamhället och strukturfondsförordningarna, finansieringsinstrumenten för de nya anslutningsländerna och 7:e ramprogrammet för forskning.

7.5   Webbtillgänglighet

7.5.1

EESK uppmanar alla EU-medlemsstater att i oförändrat skick anta version 2 av riktlinjerna i webbtillgänglighetsinitiativet (W3C-WAI) och att tillämpa det till fullo på samtliga offentliga webbsidor.

7.5.2

Vi vill att man skall tillämpa nivå 2 i version 2 av riktlinjerna för tillgång till webbinnehåll i W3C-WAI, vilket är den högre tillgänglighetsnivån, och att detta skall gälla samtliga Internetfunktioner.

7.5.3

Kommittén konstaterar att det föreligger ett akut behov av att utveckla författarverktyg för tillgänglighet (authoring tools)  (11) som webbsidekonstruktörer kan använda för att säkerställa att sidorna följer normerna W3C-WAI WCAG 2.0. Dessa verktyg bör fungera i enlighet med version 2 av tillgänglighetsriktlinjerna W3C-WAI för författarverktyg (ATAG).

7.6   Lagstiftning

7.6.1

Kommissionen måste agera med större kraft för att se till att medlemsstaterna tillämpar och uppfyller sina åligganden i fråga om funktionshindrade användare enligt gällande direktiv om elektronisk kommunikation. Utifrån de svar som kommissionen fått in på INCOM-enkäten om paketet om elektronisk kommunikation är det uppenbart att medlemsstaterna inte har respekterat dessa åtaganden på ett korrekt sätt.

7.6.2

I de fall där medlemsstaterna inte genomför sina åligganden enligt EU-lagstiftningen uppmanar EESK kommissionen att inleda överträdelseförfaranden mot alla berörda medlemsstater för att säkerställa att föreskrifterna följs till fullo.

7.6.3

Det är angeläget att man i samband med kommande översyn av EU-lagstiftningen om elektronisk kommunikation skärper tillgänglighetsbestämmelserna betydligt och gör dem obligatoriska.

7.6.4

Kommittén skulle vilja att kommissionen offentliggör en jämförande rapport över läget i medlemsstaternas satsningar på e-tillgänglighet, och att rättsliga åtgärder vidtas när medlemsstater inte har uppfyllt sina åtaganden enligt respektive direktiv om elektronisk kommunikation.

7.6.5

Tillgänglighetsföreskrifterna i EU:s direktivpaket om tjänster och utrustning för elektronisk kommunikation behöver förstärkas och breddas. I synnerhet gäller det följande:

Direktivet om samhällsomfattande tjänster behöver utsträckas till att täcka mobilkommunikation och bredbandsteknik.

Direktivet om radio- och teleutrustning behöver revideras så att det innefattar krav på den elektroniska utrustningens tillgänglighet.

7.7   Den nya strategiska ramen för det europeiska informationssamhället

7.7.1

EESK konstaterar att kommissionens strategi för det europeiska informationssamhället (12) förutsätter att medlemsstaterna varje år rapporterar in sina resultat och redovisar hur de skall genomföra sina nationella reformprogram.

7.7.2

EESK uppmanar medlemsstaterna att föra in ett särskilt avsnitt om e-tillgänglighet och e-integration i sin årliga rapportering och ber kommissionen att stödja denna uppmaning.

7.7.3

Vi uppmanar medlemsstaterna att ställa upp tydliga och uttryckliga målsättningar och tidsgränser för genomförandet av e-tillgänglighetsföreskrifterna i de nationella åtgärdsplanerna.

7.8   Användarnas medverkan

7.8.1

EESK uppmanar EU:s beslutsfattare att se till att funktionshindrade användare, från representativa handikapporganisationer, generellt rådfrågas och systematiskt engageras i utvecklingen och utformningen av produkter och tjänster och i utvecklingen av standarder. EU-institutionerna måste svara för extraresurser för att de funktionshindrade användarna skall kunna delta i processen på skäliga villkor.

7.9   Grundutbildning, fortbildning och ett utbildningsprogram för ”design för alla”

7.9.1

Vi uppmanar regeringarna och näringslivet att utveckla och stödja åtgärder för att främja IKT-utbildning på olika nivåer för funktionshindrade och vissa äldre, inom ramen för livslångt lärande – samt bland andra marginaliserade grupper – för att de skall få bättre, enklare och billigare tillgång till denna teknik.

7.9.2

Medvetenhetshöjande åtgärder, såsom satsningen på ett europeiskt utbildningsprogram för ”design för alla”, har stor potential för att förbättra förståelsen och integrera tillgängligheten i IKT.

7.9.3

Kommittén uppmanar kommissionen, alla medlemsstater och näringslivet att aktivt stödja och integrera ett ”design för alla”-moment i alla utbildningsprogram på IKT-området.

7.9.4

Vi uppmanar näringslivet att systematiskt fortbilda sina anställda i tillgänglig design, antingen internt eller externt.

7.10   EESK:s interna insatser

7.10.1

Kommittén är helt inställd på att ”se om sitt eget hus” och säkerställa att tillgänglighetens princip och praktiska genomförande respekteras i EESK:s upphandlingsverksamhet.

7.10.2

Vi kommer att granska i vilken mån det krävs förbättringar för att funktionshindrade personer skall få fullständig tillgång till EESK:s webbsida, programvarusystem och IKT-utrustning.

7.10.3

Kommittén kommer att införa interna förfaranden för att alla dokument skall produceras i ett tillgängligt format.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2005) 229 slutlig.

(2)  Källa: Europeiska Blindunionen.

(3)  Digital Television For All, en rapport om användbarhet och tillgänglig utformning, för Storbritanniens digital-TV-projekt, av Generics Groups.

(4)  Kommissionens rapport ”Active Labour Market Programmes for People with Disabilities” (2002).

(5)  Studie från OECD-CEMT: ”Improving Transport for People with Mobility Disabilities” 1999, behandlar tiden före EU-15.

(6)  Se: www.seniorwatch.de.

(7)  Telecommunications Conformity Asssesment and Market Surveillance Committee (kommittén för bedömning av överensstämmelse och marknadsövervakning inom telekommunikationsområdet).

(8)  Direktiv 2004/18/EG och direktiv 2004/17/EG.

(9)  Direktiv 2002/22/EG.

(10)  EESK noterar att mobiltelefoni med kontantkort har ökat tillgången till telefonitjänster för låginkomsttagare, och sannolikt bidragit mer än många nationella operatörer till detta.

(11)  Begreppet authoring tool avser alla typer av programvara som används för att lägga upp webbmaterial.

(12)  KOM(2005) 229 slutlig.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/33


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2037/2000 i fråga om referensåret för tilldelningen av kvoter av klorfluorkolväten med hänsyn till de medlemsstater som anslöt sig den 1 maj 2004”

KOM(2004) 550 slutlig – 13632/05 ADD I + COR I

(2006/C 110/06)

Den 16 november 2005 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175.1 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 februari 2006. Föredragande var Giacomina Cassina.

Vid sin 425:e plenarsession den 15 mars 2006 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 139 röster för, 2 röster emot och 6 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1

EESK stöder ändringen av förordning (EG) nr 2037/2000 (artikel 4.3, ny punkt i), tillägget i titeln av Europaparlamentet som medlagstiftare samt förslaget till ändring av den rättsliga grunden.

2.   Innehåll och bedömning av förslaget till ändring

2.1

Förslaget till ändring av förordning (EG) nr 2037/2000 avser ett tillägg av en punkt i) till artikel 4.3, som innebär en ändring av referensåret för tilldelningen av kvoter av klorfluorkolväten med avseende på de medlemsstater som anslöt sig den 1 maj 2004. För dessa ändras referensåret från 1999 till genomsnittet för åren 2002–2003.

2.1.1

Ändringen av referensåret är en rent kommersiell fråga; tack var denna ändring kan man undvika att företag som bara funnits på marknaden efter 1999 utesluts. Ändringen inverkar endast marginellt på fördelningen av de totala kvoterna som kvantitativt sett förblir oförändrade, och den har inga konsekvenser för miljön. Med ändringen av referensåret kan man också bemöta eventuella framtida misstankar om brott mot principerna om ”icke-diskriminering och berättigade förväntningar”.

2.2

EESK har noterat och välkomnar att man i titeln till den aktuella förordningen lägger till Europaparlamentet som medlagstiftare vid sidan av rådet.

2.3

Avslutningsvis ställer sig EESK bakom att den nuvarande rättsliga grunden (artikel 57.2 i anslutningsfördraget) ersätts med artikel 175.1 i EG-fördraget i enlighet med addendum 1, corrigendum 1 och överenskommelsen i arbetsgruppen för miljön av den 21 oktober 2005.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/34


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kulturens sociala dimension”

(2006/C 110/07)

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har den 16 september 2004, i enlighet med artikel 29 i arbetsordningen beslutat att utarbeta ett tilläggsyttrande om”Kulturens sociala dimension”

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 februari 2006. Föredragande var Daniel Le Scornet.

Vid sin 425:e plenarsession den 15–16 mars 2006 (sammanträdet den 15 mars 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 137 röster för, 3 röster emot och 6 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning

1.1

Syftet med föreliggande yttrande är att föreslå några uppföljningsåtgärder och praktiska verktyg i anslutning till det yttrande om kulturens sociala dimension som antogs av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén den 31 mars 2004.

1.2

I yttrandet försöker man definiera begreppet ”kulturens sociala dimension” med hjälp av tre nyckelord. Dessa nyckelord är välbekanta för kommittén som kontinuerligt grundar sig på dem i sina analyser. Nyckelorden är ”kunskapssamhället”, ”globaliseringen av ekonomin” och ”det civila samhället”.

1.3

I yttrandet behandlas inte de förslag om inrättandet av nya strukturer, såsom observationscentrum, laboratorier och insatsstyrkor, som lades fram i det första yttrandet.

1.4

Icke desto mindre ombeds kommissionen att fastställa de kvantitets- och kvalitetsindikatorer som behövs för att man skall kunna garantera att de aktuella gemenskapsinstrumenten räcker till för att mäta följande:

Utvecklingen för den kulturella och konstnärliga sysselsättningen inom unionen, dess kvalitativa och kvantitativa följder för sysselsättningen i allmänhet, tillväxten, den sociala sammanhållningen samt erkännande och deltagande av alla, i synnerhet av de uppenbarligen minst gynnade grupperna och kategorierna,

Den reella fördjupningen av den interkulturella dialogen; inte bara med hänsyn till antalet utbyten och initiativ, utan också mer påtagligt. Kommittén oroar sig nämligen över ökad marginalisering, tilltagande rasism (även i länder som Nederländerna och Frankrike där integrationspolitik och strategier för kulturell mångfald verkade ha lett till stabila modeller), den fördjupade klyftan mellan individuella och allmänna intressen samt tendensen till splittring i stället för till sammanhållning.

1.5

I yttrandet föreslås, bland annat mot bakgrund av Europeiska året för interkulturell dialog 2008, att kommissionen lägger fram en mycket detaljerad rapport om dessa företeelser och målsättningar. Kommittén är redo att delta aktivt i utarbetandet av denna rapport.

1.6

EESK föreslår att man skapar en ny ”kulturell” syn på kulturen, eftersom denna fortfarande tycks alltför fokuserad på enbart begrepp som har med kulturarv och bibehållande av kulturarvet att göra och mindre på begrepp med anknytning till skapande, processer och nya idéer, och eftersom den fortfarande enbart ger begränsat utrymme till samhällets, ekonomins och miljöns kulturella blomstring.

1.7

Kommittén ser gärna att man utnyttjar arbetet i Dublinfonden på dessa områden. Varje gång EESK behandlar teman som innehåller krav på ”kulturella revolutioner”, ”förändrade synsätt” eller ”förändringar av nedärvda paradigm” bör dessa begrepp bli föremål för en konkret analys och därmed för åtminstone en specifik punkt.

1.8

Kommittén betonar i vilken utsträckning ”god eller bästa praxis” skulle kunna utgöra ett av de viktigaste instrumenten för dialog, utbyte och överföring av kunskaper och kultur, på villkor att man frångår denna metods ofta enbart retoriska aspekt.

2.   Inledning

Den 31 mars 2004 godkändes ett yttrande om kulturens sociala dimension efter en remiss från Europaparlamentet.

2.1

Detta yttrande utmynnade i ett antal förslag:

2.2

Bekräfta EESK:s kulturella uppgift, trots att kommittén ännu så länge inte fått sig tilldelad någon formell behörighet på detta område.

2.2.1

Bidra till att stegvis inrätta ett europeiskt observationscentrum för kultursamarbete, som tillsammans med Europaparlamentet kan utarbeta en egen årsrapport.

2.2.2

Få till stånd ett tätare samarbete mellan Europaparlamentet och EESK, som utöver inrättandet av nämnda observationscentrum även gör det möjligt att varje år kunna fastställa ett mål ”som främjar åtminstone ett kulturellt värde som alla verkligen delar”.

2.2.3

Planera för ett laboratorium för kulturella förändringar på det sociala, ekonomiska och miljömässiga området.

2.2.4

Inrätta en europeisk insatsstyrka för främjande av kulturellt och konstnärligt utbyte i konfliktområden.

2.3

Föreliggande tilläggsyttrande är nödvändigt med tanke på den knappa tid som fanns för utarbetandet av det ursprungliga yttrandet. I slutet av sin mandatperiod föreslog Europaparlamentet att parlamentet och EESK skulle inleda ett gemensamt förfarande och ingå partnerskap. Vår kommitté tog mycket entusiastiskt itu med detta arbete eftersom en ”dubbel acceleration” av själva idén om att behandla en kulturell dimension inom EU:s institutioner verkade vara på framväxt.

2.3.1

De första deklarationerna från kommissionens ordförande José Manuel Barroso, där han kungjorde att nu var ”kulturens ögonblick kommet” och att ”i värdehierarkin befinner sig de kulturella värdena ovanför de ekonomiska”, (1) framstod som mycket stimulerande och utgjorde en väsentlig kursändring. Detta var för oss den första ”accelerationen”.

2.3.2

Den andra accelerationen stod EESK själv för genom att kommittén enhälligt antog det program som lagts fram av ordförande Anne-Marie Sigmund och därmed gjorde temat kultur till en nyckelprioritering för mandatperioden.

2.3.3

Man måste inse att dessa förutsättningar är osäkra. Faktum är att det program som lagts fram av den nya kommissionen inte ger någon konkret form åt denna kursändring. I programmet hänvisas inte ens uttryckligen till denna nya kulturfrämjande hierarki. Per definition skall kommissionens kulturprogram 2007–2013 inte gå på remiss till EESK. Det är alltså inte vår uppgift att i föreliggande yttrande kommentera detta program. Nämnas kan bara att programmet inte spontant verkar ta hänsyn till kulturens sociala dimension och att budgetanslagen för programmet ligger betydligt lägre än vad Europaparlamentet hade hoppats. Men även när det gäller kulturprioriteringarna i EESK:s program skulle det vara överdrivet att påstå att de redan förverkligats i någon större utsträckning.

2.3.4

Dessutom bidrar den reflexionsperiod som rådet beslutade om till följd av Frankrikes och Nederländernas nej till fördraget om en konstitution för Europa (som förde in kulturen bland EU:s målsättningar (art. I–3.3), ändrade beslutsmekanismerna på det kulturella området så att det blir möjligt att i ett flertal fall frångå den bestämmelse om enhällighet som lamslår beslutsprocessen (art. I–17 och III–280)), och den anspråkslösa kompromiss som nåtts med avseende på EU:s budget, till att kulturens plats – och än mer kulturens sociala dimension – i en reformerad union vilar i ett töcken.

3.   Att fortsätta att förtydliga begreppet ”kulturens sociala dimension” och att fastställa huvudlinjer som kan anammas inom alla europeiska politikområden

3.1

Yttrandet om kulturens sociala dimension som antagits av kommittén fokuserade till en början på tre huvudsakliga kärnområden:

Undersökning av en ny modell som bygger på interaktion mellan ekonomi, sociala frågor och miljö.

Den förändrade arbetsmarknadens påverkan på den sociala strukturen och på de kulturella värdena.

En ny kulturell demokrati.

3.2

Syftet med föreliggande tilläggsyttrande är att bidra till att fastställa de huvudlinjer, de nyckelord, med vars hjälp man på enklast möjliga sätt kan överföra dessa första betraktelser till den aktuella EU-politiken.

3.3   Det första nyckelordet: Kunskapssamhället

3.3.1

Som specificeras i yttrandet om kulturens sociala dimension utgör den allmänt utbredda trenden att teoretisera och intellektualisera allt som rör arbetet, inklusive konsumtion, och den växande betydelse som tillmäts de relationsorienterade, stilistiska och kreativa kriterierna i detta sammanhang, redan nu grunden för de skillnader ifråga om konkurrenskraft, attraktivitet, bildning och företagande som råder mellan jordens olika geokulturella områden, och denna situation kommer ytterligare att förstärkas. Europa kan och bör hänvisa till ”den kreativa ekonomin”.

3.3.2

Detta är anledningen till att frågan om arbete, kulturell och konstnärlig sysselsättning samt en ekonomi med kulturell inriktning är en av de punkter som betonas i EESK:s yttrande och till att kommittén vill utnyttja arbetet i Dublinfonden. Det skulle vara av värde att undersöka hur de former som det kulturella och konstnärliga arbetet antar vittnar om en mer kreativ utvärdering av arbetet i sin helhet och bidrar till kunskapsekonomin.

3.3.3

Vår kommitté kan inte acceptera att ”finkultur” å ena sidan och den kulturella dimensionen inom områden som teknik, ekonomi, sociala frågor, hälsofrågor och miljö å den andra sidan fortfarande befinner sig alltför långt ifrån varandra. Kommittén arbetar målmedvetet för att förhindra denna åtskillnad genom sitt ständiga arbete för främjande av verkligt livslångt lärande och utformning av ett ”kunskapsinhämtande samhälle”.

3.3.4

Det oerhört stora behov av aktiviteter och arbetstillfällen som är både flexibla och stabila inom områdena överföring, media, konst, representation i alla dess former samt kunskap om kunskap går stick i stäv mot de anställningsmodeller som tvärtom minskar flexibiliteten och anställningstryggheten.

3.3.5

De nedärvda hierarkiernas stelhet när det gäller yrkeskvalifikationer kan även förhindra uppkomsten av nya yrken. Mer allmänt kan man konstatera att det saknas ett reellt ekonomiskt utnyttjande av immateriella värden, och att det råder alltför dålig rörlighet för konstnärer och kulturarbetare samt deras verk inom EU. Det råder likaså brist på kollationering och gemensamt utnyttjande av kulturella uppfinningar, vilket medför att man ständigt prövar det redan kända.

3.3.6

Framgångarna med programmen Erasmus och Television utan gränser, det europeiska stödet för renovering av nedgångna områden och för att väcka nytt liv i storstadsområden genom utveckling av konstnärliga aktiviteter samt den ökade attraktionskraft som Europas kulturhuvudstäder åtnjuter, utgör de första exemplen på vad kulturens sociala dimension kan innebära. Att Europeiska unionen, vars kompetens emellertid bara syftar till att komplettera den nationella politiken, ofta redan är en avgörande aktör när det gäller ett stort antal kulturella aktiviteter och evenemang, visar att det rör sig om en ”hävstångspolitik”. Den kontinuerliga tillförseln av kunskaper i en ”kunskapsbank” skulle kunna innebära avsevärda multiplikatoreffekter.

3.3.7

Omvänt visar de betydande förluster av inkomster och sociala kontakter, som uppstår när kulturella festivaler och evenemang avbryter sin verksamhet, om så bara tillfälligt, vilket viktigt holistiskt bidrag för den hållbara utvecklingen som skapas av arbetstillfällen och aktiviteter inom de konstnärliga och kulturella områdena och inom media, liksom av deras fria rörlighet och ömsesidiga utbyte.

3.4   Det andra nyckelordet: Globaliseringen av ekonomin

3.4.1

EESK anser att de medelmåttiga resultat som uppnåtts med avseende på Lissabonstrategin, jämfört med de högt uppsatta målen, framför allt visar på att man underskattat den mänskliga, kulturella och deltagande faktorn. I en globaliserad ekonomi är främjandet av en europeisk kultur som inte längre särskiljer och rangordnar de ekonomiska, sociala och miljömässiga faktorerna Europas enda utväg för att överbrygga, och till och med invertera, den utvecklingsklyfta som till Europas nackdel växer fram mellan Europa och de flesta andra områden i världen.

3.4.2

I ett flertal europeiska länder, men också i andra delar av världen, är den ekonomiska betydelsen av den kulturella och kreativa industrin numera obestridd och man finner belägg för den genom ett stort antal rapporter, studier och kvantitativa utvärderingar. På dessa områden har ett flertal företag, och följaktligen också arbetstillfällen, skapats de senaste åren. Man kan inte bortse ifrån att tendensen i detta hänseende är ett upprättande av små företag, mycket små företag och enmansföretag, samt att detta medför komplexa sociala återverkningar.

Som exempel kan nämnas att det på grund av att företagen är små uppstår ett behov av nätverk för att gemensamt kunna utföra vissa uppgifter. Detta fordrar att de berörda aktörerna besitter kompetens när det gäller kommunikations-, förhandlings- och presentationsteknik samt kunskap om avtalsrätt och bestämmelser för tilldelning av licenser etc.

Dessa kompetenser, som alla moderna företag ovillkorligen måste besitta, ställer ofta de små företagen inför stora utmaningar eftersom denna kunskap inte alltid finns, eller bara finns till viss del, och därför att professionella lösningar ofta är alltför betungande för företagets ekonomi. Det finns dock små och medelstora företag som behärskar dessa områden till fullo.

För de frågor rörande den sociala tryggheten (exempelvis sjukförsäkring, pensionsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring) som uppstår genom nya företagsstrukturer, nya anställningsformer etc. bör man söka svaren inom socialpolitiken.

3.4.3

En annan social dimension härrör från det faktum att de företag som utövar sin verksamhet inom de ”nya” ekonomiska sektorerna, exempelvis den kreativa industrin, ofta är isolerade eftersom de arbetar inom områden som ännu inte kan visa upp några referensvärden, kontraktsmallar, sektorsindikatorer etc., eller enbart ett fåtal sådana. Denna aspekt är även viktig med tanke på den kreativa industrins framtida utveckling, och bör beaktas på ett lämpligt sätt, i synnerhet som just sådan basinformation är av avgörande betydelse för den ekonomiska utvecklingen i och med den ökade globaliseringen och nödvändigheten av att delta i den internationella konkurrensen.

3.4.4

Europeiska unionen befinner sig på rätt plats för att förstå på vilket sätt den ekonomiska globaliseringen påverkar och kommer att påverka utformningen av nya världsomspännande kulturella värden, eftersom unionen själv måste omformulera sina målsättningar. Och detta nu gäller när EU inte är, och inte längre kan vara, en klubb eller en federation bestående av enbart ”avancerade” stater som är relativt homogena på det ekonomiska, kulturella och andliga planet, nu när EU har öppnat sig helt för den protestantiska, ortodoxa och muslimska världen, nu när EU öppnar anslutningsförhandlingar med Turkiet; en utvidgning som, om den går igenom, inte kommer att likna någon annan. Detta gäller nu när EU metodiskt organiserar sina förbindelser med sina närmaste grannländer och måste se över sin ställning, sin unika funktion, i en globaliseringsprocess där även själva förutsättningarna snabbt förändras (2).

3.4.5

Ett ”Kultureuropa” som fötts ur nationsstater som genom historien varit mästare i krigföring, kolonialism och imperialism är i dag kanske den mest lämpliga formen för ett ”starkt Europa” genom sin förmåga att exportera, sprida och professionalisera en ”fredskultur”, goda seder och kvalitet. Det handlar om en återgång till den idé som ledde till upprättandet av unionen, till viljan att bidra till att globalisera värden och tillvägagångssätt som bygger på fred, förbindelser och utbyten snarare än på dominans och hierarkier.

3.5   Det tredje nyckelordet: Det civila samhället

3.5.1

Det faktum att EESK, vars formella kompetens inte uttryckligen utsträckts till kulturområdet, antar ett övergripande handlingsprogram med kulturen som prioritet  (3), som lagts fram av kommitténs ordförande, talar sitt eget tydliga språk.

3.5.2

Det rör sig till och med om ett slags markering gentemot all typ av dominans av tankegångar som endast grundas på ekonomi, produktion eller till och med enbart på sociala eller miljömässiga aspekter. Denna markering är än viktigare eftersom den härrör från unionens sociala och ekonomiska aktörer och från det organiserade civila samhällets alla dimensioner av produktion, konsumtion och distribution.

3.5.3

Denna europeiska kultur under utveckling, som återförenas med sig själv genom de pågående historiska utvidgningarna, är frukten av en unik utvecklingshistoria och -nivå och ett unikt utvecklingssätt som inte liknar några andra. (4) Det är ytterst viktigt att man med lätthet kan föreställa sig denna europeiska kultur eftersom den kan motverka det som inte får undanhållas eller underskattas, nämligen ”en stor brist på intresse och nyfikenhet, och till och med verklig likgiltighet, från de nationella befolkningarna gentemot de andra länderna i unionen” (5). En brist som en incitamentorienterad politik (Europeiska unionens kulturprogram) visserligen påtagligt kan fylla, men som enbart skulle kunna överbryggas helt genom ett holistiskt synsätt på kulturen och ett totalt erkännande av kulturens sociala dimension.

3.5.4

Det är i samverkan med samhällsrörelserna, de kulturella nätverken och arbetsmarknadens parter, och inte enbart mellan institutionerna, som de många utmaningar som dyker upp vid uppkomsten av en verklig social och kulturell demokrati borde fördjupas. Införandet av en samarbetsetik och en samarbetsteknik mellan alla parter utgör utan tvekan en av de största utmaningarna för att på ett konstruktivt sätt agera för främjandet av en global kulturell helhet grundad på icke-våld.

3.5.5

Våra samhällen kan inte längre avstå från att erkänna och engagera samtliga aktörer i alla miljöer. Som framgick av Europeiska handikappåret och EESK:s yttranden och initiativ i denna fråga, liksom i alla frågor som är kopplade till diskriminering och stor fattigdom, kommer våra samhällen att dömas mot bakgrund av den plats och den roll de ger de minst gynnade och de mest utsatta. Detta inte enbart för att ge dem den plats som de är berättigade till, utan också för att det kulturella bidraget till deras kamp mot misär och fattigdom skall präglas av medmänsklighet och göra det möjligt att förnya den moderna humanismen. Bör de traditionella paradigmen med ett hierarkiskt styre och bidragsberoende (jfr välfärdsstatens olika former) i dag inte ställas emot ett aktivt deltagande av var och en, och ge samtliga aktörer inom ekonomi, samhälle, familj och kultur större ansvar? Även om det civila samhället inte har några egentliga maktambitioner, kan det inte längre presenteras i underordnad ställning eller som en balanserande maktfaktor inom det nya demokratiska synsätt som en globaliserad ekonomi fordrar och möjliggör. Om det civila samhället vill bygga sin framtid och skydda sig mot godtycke, bör man främja de värden som baseras på solidaritet och värna förmågan och möjligheten till ”kollektivt tänkande”.

4.   Några förslag samt en fortsatt utforskning av begreppet kulturens sociala dimension

4.1

EESK konstaterar att inrättandet av nya strukturer av typen observationscentrum, laboratorier och insatsstyrkor åtminstone för tillfället förefaller antingen onödigt, förhastat eller obegripligt, både för kommitténs institutionella partner (kommissionen och parlamentet) och till viss del för kommittén själv.

4.2

Vad Europeiska kommissionen och förmodligen även parlamentet beträffar kan inrättandet av nätverksstrukturer, exempelvis redan befintliga observationscentrum av olika slag, göra det möjligt att uppnå lovande resultat när det gäller ett europeiskt kulturellt samarbete, utan att det är nödvändigt att uppfinna nya instrument.

4.3

EESK anmodar emellertid kommissionen att upprätta kvantitativa och kvalitativa indikatorer – och att förtydliga dem som redan finns – i syfte att göra det möjligt att argumentera för, visa vägen för och utvärdera målen med avseende på framstegen för den interkulturella dialogen, ökad rörlighet för konstnärer och konstnärliga verk samt ökad överföring av kunskap och idéer mellan olika områden som hittills varit helt åtskilda.

4.4

För EESK handlar det inte enbart om att i efterhand utvärdera de kvantitativa framstegen i fråga om dessa mål. Mångfalden av interkulturella kontakter och evenemang i ett utvidgat EU och på en mer utvecklad inre marknad, i synnerhet när det gäller tjänster, kan faktiskt bara öka.

Det handlar om att ta reda på om en mätbar ökning av den kulturella konsumtionen och av turistutbyten automatiskt innebär vinster med avseende på kunskap, på uppmärksammande av ”de andra” och på kulturområdet. Det räcker inte att bara sätta siffror och benämningar på fenomen som ökad marginalisering, rasism (även i länder som Frankrike och Nederländerna där den sedan länge förda integrationspolitiken och strategierna för kulturell mångfald verkade ha lett till hållbara modeller), den fördjupade klyftan mellan individuella och allmänna intressen och splittring i stället för sammanhållning. Vi måste också förstå dem.

4.5

Dessutom är det allmänt känt att mycket av den nationella kulturpolitiken, även om den grundas på frivillighet och även om den under årtionden förts i stort sett kontinuerligt av EU:s medlemsländer, nästan inte har lett till några förändringar alls i de nedärvda sociala skiktningarna.

4.6

Detta är anledningen till att EESK så kraftigt insisterar på att Europeiska unionen skall utgöra ett område för självbetraktelse och ifrågasättande av den kulturpolitik som förs i unionens samtliga medlemsländer – ett område lämpat för en ny ”kulturell” syn på kulturen. Förberedelserna inför året för den interkulturella dialogen (år 2008) borde utgöra ett passande tillfälle för kommissionen att lägga fram en detaljerad rapport om dialogens verkliga omfattning, om nya alternativt gamla hinder förknippade med den, samt om de nya hypoteser som skulle kunna formuleras och leda till en verklig fördjupning av denna dialog. EESK är redo att bidra till utarbetandet av denna rapport, i synnerhet ur perspektivet av kulturens sociala dimension och även utifrån ”det socialas kulturella dimension”, framför allt med avseende på relationerna mellan generationerna.

4.7

I detta tilläggsyttrande föreslås vidare att följande beaktas:

4.7.1

Att man ständigt iakttar ”kulturell hygien” inom kommittén, dvs. att varje gång som ett yttrande behandlar ett tema där den kulturella aspekten verkar vara av avgörande betydelse, skall en del av yttrandet ägnas särskilt åt denna aspekt; att man inte längre nöjer sig med att abstrakt mana till nödvändiga ”kulturella revolutioner”, oumbärliga ”förändrade synsätt” och ofrånkomliga förändringar av nedärvda paradigm som därmed inte längre är aktuella; att man så konkret som möjligt tar itu med de villkor som måste uppfyllas för att uppnå sådana kulturella omvandlingar.

4.7.2

Att större uppmärksamhet ges till den öppna samordningsmetoden och till användningen av goda metoder. Borde man inte mer i detalj definiera dessa begrepp och förfaranden så att de kan leda till en betydligt konkretare operativ kapacitet?

Detta för att kartläggningen och överföringen av kulturella kunskaper och förändringar, som leder fram till effektivare, mer ekonomiska och mer samverkande reformer, skall kunna tydliggöras, anpassas och därmed kunna upprepas.

4.7.3

Att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – som utgör en idealisk ”spelplan” där de nationella, socioprofessionella och samhälleliga kulturerna kan komma i kontakt med varandra – åtar sig att inom väl definierade sektorer söka efter det som finns att lära av varandras arbetssätt. Exempelvis skulle man inom vårdsektorn och utbildningssektorn i och med närheten till kulturella förändringar – både pågående och önskvärda sådana – gemensamt kunna reglera dessa komplexa system genom ett större mått av jämförelser, utbyte och samarbete. Det finns sålunda en hög grad av överensstämmelse när det gäller att ta sig förbi den isolerade karaktären i den yrkespraxis som tillämpas och i stället främja tvärvetenskapliga arbetsformer i grupp, och även andra former av överensstämmelse. Detta för att skiljeväggarna och skygglapparna mellan olika discipliner skall minska i omfattning så att de framsteg som avtecknar sig vid horisonten snabbare och mer komplett än vad som vanligen är fallet skall kunna komma andra till godo. På så vis kan en systemkultur som inte längre särskiljer det ekonomiska, det sociala och det miljömässiga göra sig gällande, eftersom Europas kulturella enhet ligger i dess mångfald och i medborgarnas förbättrade levnadsvillkor.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Tal vid konferensen ”Europa och kultur” i Berlin den 26 november 2004.

(2)  Inte bara den kraftiga uppgången i länder såsom Kina, Indien, Ryssland och Brasilien – som var väntad, men som gick mycket snabbare än vi hade föreställt oss – och som var annorlunda än vad vi hade förväntat oss (omvälvning i en traditionell internationell arbetsdelning där det ”avancerade” Europa ser sina ”fabriker” flytta utanför EU:s gränser), utan även den omvälvande ökningen i fråga om ekologiska risker och motsättningar mellan olika föreställningar.

(3)  Program som antogs av EESK vid plenarsessionen den 15–16 december 2004.

(4)  I en enkät om förbättring av levnadsvillkoren i Europa, utförd av Dublinfonden, konstateras att 80 % av EU-befolkningen (vid den tiden 15 medlemsstater) anser sig åtnjuta ett tillfredställande välbefinnande, vilket bidrar till att bekräfta tesen om att det finns en sammanhängande, kvalitativ europeisk uppfattning av ett specifikt ”europeiskt levnadssätt”.

(5)  Studie om mobiliteten och den fria rörligheten för personer och produktioner i den kulturella sektorn. Olivier Audiard, april 2002, Université de Paris X.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/39


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, om ”Jeremie” (Joint Resources for Micro to Medium Enterprises – Gemensamma europeiska resurser för mikroföretag samt små och medelstora företag)

(2006/C 110/08)

Den 20 december 2005 bad kommissionär Margot Wallström på kommissionens vägnar Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att utarbeta ett förberedande yttrande om Jeremie (Joint Resources for Micro to Medium Enterprises).

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 februari 2006. Föredragande var Antonello Pezzini.

Vid sin 425:e plenarsession den 15 mars 2006 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 142 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ställer sig positiv till och tar med intresse emot det kommissionsdokument i vilket programmet Jeremie (1) (Joint Resources for Micro to Medium Enterprises – Gemensamma europeiska resurser för mikroföretag samt små och medelstora företag) presenteras.

1.1.1

EESK vill tacka Danuta Hübner, kommissionsledamot med ansvar för regionalpolitik, och avdelningarna inom GD REGIO och Europeiska investeringsfonden (EIF) för deras engagemang vid utvecklingen av detta känsliga program och för stödet till kommitténs arbete.

1.1.2

EESK har alltid gett sitt stöd till kommissionsinitiativ som syftar till att underlätta tillgången till krediter för små och medelstora företag samt mikroföretag. Vår fasta övertygelse, att kredittillgången ständigt har varit en svag punkt för småföretagen delas även av Europaparlamentet.

1.1.3

Att stärka småföretagen är en viktig faktor i Lissabonstrategin, eftersom den hänger samman med innovation, skapar en stabil sysselsättning och bidrar till arbetskraftens fortbildning.

1.1.4

I ett flertal yttranden, särskilt i dem som antagits sedan 1982 (2), har EESK lyft fram de insatser som kommissionen, och framför allt GD XXIII (3), har gjort för att hjälpa företagen att förbättra kontakterna med kreditsystemen och i synnerhet bankerna.

1.1.5

EESK har även framhållit att det är viktigt att i stor omfattning involvera arbetsmarknadsparterna i företagsrelaterade frågor, framför allt i de frågor som rör krediter, eftersom de har stor betydelse för välfärden och samhällsutvecklingen.

1.2

Under hela 1990-talet försökte GD XXIII (4) ta itu med kreditproblemen, och man bedrev ett nära samarbete med olika organisationer som företrädde hantverkssektorn och de små och medelstora företagen. De olika europeiska konferenserna om hantverkssektorn och små och medelstora företag (5) och de många förberedande sammanträdena (i genomsnitt tio sammanträden före varje konferens där hundratals småföretagare medverkade) gav bland annat följande resultat:

Europeiska investeringsbankens (EIB) insatser i form av investeringar till förmån för små och medelstora företag fullbordades.

Nödvändiga förutsättningar skapades för att inrätta Europeiska investeringsfonden (EIF) (6), vars verksamhet för närvarande ger hantverkssektorn och de små och medelstora företagen ett viktigt stöd.

Lagstiftningen avseende betalningsfrister utarbetades.

Europeiska rådet inledde vid ett extra möte i Luxemburg initiativ för att stödja och sätta fart på sysselsättningen i EU, bland annat genom krediter särskilt avsedda för de små och medelstora företagen (7).

Kommissionen kunde, i direkt samarbete med EIB och EIF, lansera programmet ”Initiativ för tillväxt och sysselsättning (1998–2000)” som byggde på de insatser som beslutats i Luxemburg.

Det utarbetades fleråriga program för företag och företagaranda, framför allt med inriktning på de små och medelstora företagen, och särskild tyngdpunkt lades vid krediter. En fjärdedel av dessa program (2001–2005), som förlängts till och med 2006, antogs den 20 december 2000.

Grunderna lades för ett ramprogram för konkurrenskraft och innovation (8) med särskild inriktning på små och medelstora företag och med en tydlig målsättning.

De små och medelstora företagen erinrades om att det är nödvändigt att skapa inbördes nätverk för att kunna dra nytta av stordriftsfördelar, få ett större genomslag på marknaden och uppnå den kritiska massa som krävs med hänsyn till innovationsprocessen och för att få ökad makt gentemot finansinstitutionerna. När det gäller nätverk finns det fortfarande mycket kvar att göra.

1.2.1

Med utgångspunkt i ovannämnda erfarenheter anser EESK att det vore lämpligt att bland annat med sikte på den nya programplaneringsperioden 2007–2013 och Lissabonstrategins mål grundligt informera om de nya programmen, framför allt om dem som riktas till mikroföretag och små företag. Informationen kan ske i form av möten i medlemsstaterna med företrädare för arbetsmarknadens parter och det civila samhället.

1.2.2

Trots de insatser som gjorts och de åtgärder som planerats under de senaste tjugo åren saknar många regioner i EU-25, framför allt de mest eftersatta, ett projekt som gör det möjligt att samordna och förbättra det stora antal kreditinstrument som redan nu finns.

1.2.2.1

Närmare fyra miljoner företag, det vill säga 20 % av alla företag, anser att tillgången till finansiering är ett allvarligt hinder för deras tillväxt (9).

1.2.2.2

Endast några tiotusental företag har kunnat utnyttja gemenskapens finansieringsinstrument (10). Skillnaden är alltså stor mellan hur problemet presenteras och vilka resultat som uppnåtts. Därför bör man diskutera vilka konkreta möjligheter det finns att ingripa via system som kan öka finansinstitutioneras deltagande och förbättra resultaten.

1.2.2.3

EESK är medveten om att det krävs större ansträngningar för att förbättra informationen om vilka kreditmöjligheter kommissionen, EIB, EIF, EBRD (Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling) och de nationella eller lokala och regionala myndigheterna kan erbjuda. Mikroföretagen och de små och medelstora företagen står i själva verket mycket ofta utanför informationskanalerna, något som de i vissa fall själva bär ansvaret för.

1.3

Initiativet Jeremie skulle alltså kunna föreslås som ett intelligent instrument för samordning och effektivisering av redan existerande möjligheter.

1.3.1

Jeremie ingår i gemenskapens strategiska riktlinjer för en sammanhållningspolitik till stöd för tillväxt och sysselsättning. Kommitténs ståndpunkt i frågan kan sammanfattas enligt följande:

Det är nödvändigt att ge stöd till andra instrument än bidrag, såsom lån, skuldfinansiering mot säkerhet i form av efterställda lån, konvertibla instrument (blandad skuld) och riskkapital (t.ex. såddkapital).

Bidragen bör användas för att bygga upp och upprätthålla infrastruktur som underlättar tillgången till finansiering (t.ex. kontor för tekniköverföring, företagskuvöser, nätverk av s.k. företagsänglar, program för investeringsberedskap osv.).

Även garantisystem och system för ömsesidiga garantier, i synnerhet för att underlätta tillgången till mikrokrediter för små och medelstora företag, bör främjas. I detta sammanhang skulle EIB och EIF (11) kunna komma med ett värdefullt bidrag.

Insatser som riktas till särskilda grupper, såsom unga eller kvinnliga företagare eller missgynnade grupper, t.ex. etniska minoriteter, är av stor betydelse.

Det är särskilt viktigt att samarbeta nära med EIF med tanke på den expertis som den under loppet av flera år har utvecklat, för att kunna ge de små och medelstora företagen det stöd som de behöver och samtidigt utveckla den europeiska riskkapitalmarknaden.

Man bör stödja och stärka värdepapperisering (12) i syfte att öka kreditföretagens kreditkapacitet.

1.3.2

Kommittén vill understryka vikten av att kommissionen stöder initiativet Jeremie inte bara utåt utan också genom en intern samordning mellan de avdelningar som handhar åtgärder för att främja mikroföretag och små och medelstora företag genom att skapa en kontaktpunkt för Jeremie avsedd att fungera som enhet för samordning och information om olika insatser i syfte att optimera resultaten.

1.3.3

Kommissionen skulle vartannat år kunna lägga fram en rapport till Europaparlamentet, rådet, Regionkommittén och även till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om hur programmet fortlöper och om dess genomslag, så att denna viktiga erfarenhet kan utsträckas till andra sektorer.

1.3.4

Kommittén rekommenderar att man till fullo säkerställer respekten för principerna om kostnadseffektivitet, effektivitet och öppenhet i upphandlings- och urvalsförfaranden, förvaltningen av regionala värdepappersfonder samt ackreditering av finansiella intermediärer med ansvar för projektförvaltning. Man bör särskilt säkerställa fullständig tillämpning av gemenskapslagstiftningen på området – även när det gäller exklusiva rättigheter – samt möjligheter till sanktioner, avveckling av ineffektiva värdepappersfonder och översyn av förteckningen över ackrediterade finansiella intermediärer.

2.   Bakgrund

2.1

EESK har flera gånger påpekat den inte bara ekonomiska utan också sociala roll som småföretagen spelar i medlemsstaterna. Dessa ståndpunkter har framförts i olika yttranden från 1992 (13), 1997 (14), 2001 (15) och 2003 (16) samt yttranden om Europeiska stadgan för småföretagen (17).

2.1.1

Mikroföretagen och småföretagen spelar en grundläggande roll i den europeiska ekonomin. De är cirka 25 miljoner, utgör 99 % av alla företag och sysselsätter cirka 95 miljoner personer, vilket utgör 55 % av samtliga arbetstillfällen inom den privata sektorn (18).

2.1.2

Dessa siffror visar på småföretagens betydelse för Lissabonstrategin och behovet av att upprätta ett starkt partnerskap med företrädarna för arbetsmarknadsparterna för att kunna skapa nya samarbetsformer (19) som syftar till ett konkret genomförande av de sociala och ekonomiska värderingar som gör Europa till en social marknadsekonomi (20).

2.1.3

De största problemen i samband med etablering och utveckling av mikroföretag och småföretag är, ordnade efter betydelse, följande:

Finansiella och kreditrelaterade aspekter.

Osmidig och kostsam byråkrati.

Arbetsmarknadsrelaterade aspekter (att utforma yrkesprofiler och förstärka yrkesutbildningen, vilket är nödvändigt för arbetskraftens möjlighet att anpassa sig och för att utvidga företagens verksamhetsområde och sysselsättningsmöjligheterna).

2.1.4

Möjligheten att få kredit utgör således den första förutsättningen för företagsetablering och är en nödvändig premiss för mikroföretagens och småföretagens utvecklingsmöjligheter. Där slår effekterna av kreditgivningssystemets åtstramning hårdast och leder till uppenbara svårigheter i jämförelse med de stora företagen.

2.1.5

Det är bara genom direkt kontakt med företaget och dess problem samt kännedomen inom företaget om i synnerhet de lokala kreditmöjligheterna som krediternas positiva effekter kan utnyttjas. På så vis motverkas en alltför rigid finansieringsstruktur och en ökad risk, särskilt med tanke på utvecklingen av Basel-avtalet. Företaget måste alltså själv finna sin finansiella balans och nödvändiga instrument.

2.1.6

En viktig roll spelar här självfinansiering, även om det är sällsynt att ett småföretag själv kan genomföra en egen investeringsplan på detta vis. I 90 % av fallen behöver man hjälpa företagen att

välja rätt finansiering genom information och rådgivning om möjliga alternativ (riskkapital, räntebärande skulder och finansiering före börsintroduktion),

finna de rätta finansiella instrumenten och kanalerna.

2.1.7

Av dessa är riskkapitalet ett instrument som småföretagare ofta ser på med misstänksamhet. Traditionellt riskkapital finns tillgängligt för endast 5–6 % av mikroföretagen (21) och småföretagen (22) (varav cirka 90 procent är enmansföretag eller enkla bolag). För att förhindra att användningen av detta instrument förblir marginell måste man ta fram nya former av riskkapital som kan utnyttjas även av enkla bolag.

2.1.8

De åtgärder som behöver prioriteras för att överbrygga gapet mellan kreditgivningssektorn och mikro-/småföretagen kan sammanfattas i följande punkter:

Det krävs högre kvalitet på de tjänster som kreditsystemen erbjuder.

Man bör främja ökat deltagande i företagens verksamhet från kreditföretagens sida genom rådgivning så att insynen ökar och balansräkningar publiceras. Det är främst de mindre företagen som behöver denna hjälp, både när det gäller att bilda aktiebolag dvs. förberedelser för att utnyttja riskkapital eller, för vissa, hjälp att noteras på ”särskilt avsedda” börslistor (23).

Man bör sänka de krav på garanterade tillgångar som ställs för långivning. Detta innebär att man bör stimulera användningen av olika finanstekniska instrument. Som ett framgångsrikt exempel kan nämnas modellen med ”lånekonsortier” som finns i flera europeiska stater. Trots att det fortfarande handlar om en bankkredit är detta en modell som bör uppmuntras och utvecklas, och i samband med detta skulle stöd från Jeremie vara mycket betydelsefullt.

Skapa högre grad av överensstämmelse vad gäller kapitalkostnader med de villkor som gäller för europeiska storföretag (24).

2.1.9

De analyser och utvärderingar av behov och möjligheter som kommer att ingå i Jeremies första skede bör genomföras i enskilda regioner i EU med konkret deltagande från berörda ekonomiska och sociala aktörer inom ramen för ett effektivt och ansvarstagande partnerskap.

2.2   Den regionala dimensionen

2.2.1

Det problem med kreditgivningen som beskrivs ovan uppträder i olika hög grad beroende på ekonomins och marknadens utvecklingsnivå. I konvergensregionerna (25), som har det största behovet av finansiella instrument för att kunna utveckla företagandet och därmed sysselsättningen, är det dock svårare att få tillgång till krediter, och räntesatserna är här högre än i de utvecklade regionerna (26).

2.2.2

Medlen från Europeiska investeringsbanken, som i tur och ordning (27) beviljas förtroendebanker för att sedan delas upp och mot rörlig men begränsad ränta (28) delas ut till de små och medelstora företagen, används framför allt av banker verksamma i utvecklade regioner, där konkurrensen mellan bankerna är större och lån från EIB används för att bibehålla och binda kunder.

2.2.3

Eftersom bankerna och framför allt kreditföreningarna eller ”folkbankerna” är få till antalet i de mindre gynnade regionerna, är konkurrensen mellan bankerna liten, och man bryr sig inte heller särskilt mycket om ”små” aktörer. De intressanta instrument som tillhandahålls av EIB används alltså sällan i sådana regioner.

2.2.4

Om man alltså inte gör något för att vända denna trend – också med de instrument med vilka Jeremie kan komplettera de traditionella stöden från EIB och EIF (29) – är de mindre gynnade regionerna kort sagt dömda till fortsatt långvarig fattigdom.

2.2.5

För att underlätta kreditgivningen, framför allt i konvergensregionerna, skulle man med Jeremie kunna organisera en kontaktpunkt vid EIF med uppgift att tillhandahålla garantiinstrument som säkerhet för kommersiella krediter som ges av banker, lånekonsortier och andra organ som är verksamma framför allt i de mindre gynnade regionerna.

2.3   Kreditgivningens sociala dimension och finansieringsteknik

2.3.1

Det faktum att mikroföretag, småföretag och medelstora företag har svårt att få krediter visar att det finns ett antal marknadsmisslyckanden:

De finansiella institutionerna har ett ansvar för förvaltningen inför sina respektive styrelser: Det säger sig självt att dessa ofta tvekar att bevilja lån till små, föga kända företag med obefintliga eller rudimentära räkenskaper och med en potentiell risk för att lånet inte kan betalas tillbaka.

Banktjänstemännen är mycket ofta inte insatta i ”affärsrisken” och känner sig tryggare när det finns reala säkerheter (fastigheter eller borgensåtaganden från släktingar eller tredjeman). Borgensåtaganden är en mycket vanlig, ja till och med alltför vanlig, form av säkerhet, framför allt i samband med lån till kvinnliga företagare och ungdomar.

En uppdelning av den sammanlagda kreditvolymen mellan ett mycket stort antal små företagare kostar för bankerna, i form av personal och administration, mycket mer än förvaltningen av färre krediter till betydligt högre belopp som beviljas ett begränsat antal stora och kända företagare med betydande fastighetsinnehav.

Konkurrensen mellan de finansiella institutionerna, som gör det möjligt att fastställa de bästa erbjudandena på marknaden, är stark i de rika regionerna men svag i konvergensregionerna, dvs. just där det borde finnas ett bredare utbud med lägre räntesatser för att tillgodose behoven hos de lokala företagarna som ofta är små och svaga.

2.3.2

Det handlar alltså om sådana åtgärder mot marknadsmisslyckanden som

är förenliga med de statliga stöden,

kan användas med finansieringsteknik, med hjälp av medel från de fleråriga program som förvaltas av EIF (30),

redan ingår i CIP (ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation),

ingår i strukturfonderna,

på det hela taget skall samordnas genom Jeremie.

2.3.3

Vid Europeiska rådets möte i mars 2005 lanserades Lissabonstrategin på nytt, och regeringarna och de ekonomiska och sociala partnerna uppmanades att vidta åtgärder inom tre prioriterade områden, nämligen:

Att göra kunskapen och innovationen till en drivkraft för hållbar tillväxt.

Att göra EU till ett attraktivt område för investeringar och arbete.

Att öka sysselsättningen och företagarandan för att förbättra sammanhållningen.

2.3.4

Medlemsstaternas utgifter för att bibehålla befintliga arbetstillfällen och skapa nya är ibland stora men berättigas av de sociala resultat som de ger (31). Om man gav ett allmänt lån på 20 000 euro till hälften av alla små och medelstora företag i EU-25, dvs. till cirka 12 miljoner företag, skulle den förväntade förlusten till följd av att vissa företag inte kan betala tillbaka lånet (32) inte bli större än 6,5 miljarder euro, dvs. 0,07 % av EU-25:s BNP. Allmän kreditgivning skulle dock göra det möjligt för de flesta företagen att befästa sin ställning och utarbeta nya processer och produkter.

2.3.5

Om lånet förmedlas av ett lånekonsortium, som kan ta på sig 50 % av risken för obestånd, delar konsortiet och banken lika på förlusten (50-50).

2.3.6

Om krediternas sociala funktion erkänns kan man utarbeta de finansieringstekniska verktyg som krävs med hjälp av offentliga medel, gemenskapsmedel och solidaritetsfonder hos lånekonsortierna som företagarna själva betalat till, antingen i samband med anslutningen till konsortiet eller i form av ett påslag på bankräntan (33).

2.4   Lånekonsortiernas funktion, finansieringsteknik och Jeremie

2.4.1

För att det stora antal små lån skall kunna beviljas som företag i startfasen och mikro- och småföretagen behöver måste

det finnas medel tillgängliga på kapitalmarknaden till ett rimligt pris,

kreditinstitutet vara organiserat på ett sådant sätt att det finns närvarande och har en spridning över ett helt territorium med kontor nära företagen,

banktjänstemännen bry sig om de ”små” aktörernas behov,

det finnas en möjlighet att dela riskerna med andra partner (finansieringsteknik),

det finnas en möjlighet att hålla förvaltningskostnaderna nere så att utlåningsräntan kan sänkas.

2.4.2

En del av de problem som beskrivs ovan kan lösas med instrument som redan finns men som borde användas bättre och mer:

EIB-medel har i de fall där de satts in visat sig vara ett ytterst användbart instrument för att göra det lättare för mikro- och småföretagen att erhålla krediter. De banker som begärt att få bli ombud för EIB har i tur och ordning erhållit lån till en förmånlig ränta (34). Den minskade spread som bankerna får tillämpa (115 procentpunkter) har lett till att bara de banker som är verksamma i rika regioner, där konkurrensen är stark, har använt denna form av finansiering, som är till gagn för företagen men föga lönande för bankerna. I konvergensregionerna har detta inte inträffat, vilket bekräftar principen att de fattiga områdena har sämre utvecklingsmöjligheter än de rika.

Systemet med kreditföreningar är mer utbrett i ekonomiskt högutvecklade regioner. Detta är också ett allvarligt hinder för kreditgivningen i de eftersatta regionerna. Med Jeremie skulle man kunna bidra till att utforma, stödja och ge spridning åt kreditformer som grundar sig på finansieringstekniska instrument och där arbetsmarknadsorganisationerna involveras, i de regioner där utbildningsåtgärder och kreditsystemet ligger till grund för utvecklingen.

För att få bankerna att bry sig om ”små” aktörer är det mycket viktigt att man stöder ansträngningar från arbetsmarknadsorganisationerna, framför allt från dem som är involverade i den sociala dialogen, eftersom de bidrar till att ge de mindre gynnade regionerna de positiva erfarenheter som de rikare ofta redan har. Också i samband med detta slags åtgärder kan Jeremie fungera som en aktiv partner.

Lånekonsortierna är ett viktigt inslag i de länder där de finns, både på grund av de finansieringstekniska lösningar som de erbjuder och för att de bidrar till att öka insikten om kreditgivningens sociala funktion, vilket i sin tur bidrar till att göra Europa till en social marknadsekonomi med sysselsättningen som hörnsten (35). Om man med Jeremie lyckas rationalisera och utöka EU:s hjälp via EIB:s och EIF:s verksamhet, kommer många av de företag att kunna räddas som varje år tvingas lägga ned verksamheten (20 %).

Genom sina riskbedömningar och genom att ta på sig 50 % av insolvensrisken för de krediter som beviljas bidrar lånekonsortierna konkret till att minska bankernas börda, den sammanlagda risken och därmed utlåningsräntan (36).

2.5   Multiplikatorns roll i kreditförvaltningen och Jeremies funktion

2.5.1

Multiplikatorn har framför allt på senare år blivit ett instrument som undersöks och används både av lånekonsortier och banker för att utöka möjligheterna till kreditgivning (37). En systematisk analys av insolvenssituationen, framför allt i konvergensregionerna, gör det möjligt att anpassa multiplikatorn till den lokala situationen. Andelen lån som inte kan betalas tillbaka ökar naturligtvis i de mindre gynnade regionerna, där de uppgår till 10 %. I de rikare regionerna ligger siffran – som fortfarande gäller mikro- och småföretag – kvar på runt 2,5 %.

2.5.2

Just i konvergensregionerna kan potentialen i Jeremie utvecklas genom att lånekonsortier erhåller borgensåtaganden och värdepapperisering främjas, så att man kan öka möjligheterna till kreditgivning och kompensera det faktum att multiplikatorn är svag.

2.6   Jeremie och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation

2.6.1

I ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (2007–2013) (38) sammanställs olika gemenskapsåtgärder och gemenskapsprogram, bland annat följande:

Åtgärder för att stärka den europeiska industrins konkurrenskraft (39) samt det fleråriga programmet för företag och entreprenörskap, speciellt för små och medelstora företag (40).

Det finansiella instrumentet för miljön (Life) (41).

Det fleråriga programmet för uppföljning av åtgärdsplanen eEurope 2005 (42).

Det fleråriga gemenskapsprogrammet för att stimulera utveckling och användning av europeiskt digitalt innehåll i globala nät (43).

Allmänna regler för beviljande av gemenskapens finansiella stöd på området för transeuropeiska nät (44).

Riktlinjer för transeuropeiska telekommunikationsnät (45).

Det fleråriga programmet ”Intelligent energi – Europa” (46).

2.6.2

Det krävs också en analys av de finansiella instrument som ingår i det 4:e fleråriga programmet (multi-annual programme, ”MAP”) (2000–2005), som förlängts till den 31 december 2006, med en budget på 531,5 miljoner euro (47). De skall integreras i programmet för konkurrenskraft och innovation och ingå under Jeremie-strategin.

2.6.2.1

Flerårsprogrammet är upplagt på tre pelare:

 

1:a pelaren: Politiken för företagsutveckling

 

2:a pelaren: Nätverket av Euro-Info-Center (EIC)

 

3:e pelaren: Finansiella instrument

2.6.2.2

En analys av hur det fleråriga programmet MAP:s finansieringsinstrument har fungerat avslöjar vilka som har gett bäst resultat och som följaktligen kan integreras i Jeremie-strategin. Dessa instrument utgör den klart största utgiftsposten under 4:e MAP: Under 2003 svarade de exempelvis för 67 % av programmets totalbudget (48). Resurserna fördelas på följande sätt inom de finansiella instrumenten:

Småföretagsgarantin (49): 90 % (50);

ETF Start (51): 10 %.

2.6.2.3

Dessa instrument utnyttjades tidigare, 1998–2000, inom programmet för tillväxt- och sysselsättningsinitiativ, vid sidan av andra:

SCA (Seed Capital Action), under pilotåtgärden CREA ( C apital- R isque pour les E ntreprises en phase d' A morçage, riskkapital för nyföretagande) inom MAP-programmet 1997–2000.

JEV (Joint European Venture), som inleddes 1997 och avslutades 29 december 2004 (52).

2.6.2.4

Ingen av dessa båda åtgärder har emellertid gett några egentliga resultat hittills.

2.6.2.5

Ungefär 178 000 små och medelstora företag hade utnyttjat garantiinstrumentet i slutet av 2003 (53) (136 000 inom tillväxt- och sysselsättningsprogrammet, 32 000 under kreditgaranti-programmet och 10 000 via mikrokreditprogrammet).

2.6.2.6

Under samma period hade cirka 240 000 små och medelstora företag (54) utnyttjat ETF Start.

2.6.3

Jeremie skulle således kunna fortsätta att sprida erfarenheter med dessa båda finansieringsinstrument och öka antalet stödmottagare bland de små och mindre företagen, särskilt i konvergensregionerna.

2.6.4

Man skall hålla i minnet att under dessa år har bara 0,81 % av EU:s små och medelstora företag kunnat dra nytta av gemensamma interventioner från GD Näringsliv, GD Ekonomi och finans och EIF.

2.6.5

Det är emellertid viktigt att Jeremie utforskar nya vägar framåt, inklusive dem som planeras i de nya programmen, och speciellt inom följande områden:

Småföretagsgarantin, en ömsesidig garantimodell, som redan diskuterats i samband med kreditkonsortier.

”Mezzanine”-kredit (55) via småföretagsgarantin. Detta har stor betydelse för företagarna eftersom de inte behöver överföra en del av kapitalet, och detta kan vara värdefullt när företaget överlåts.

Värdepapperisering av bankernas riskfonder (56) och kreditkonsortier.

Inrättande av program för investmentbolag på småföretagsområdet enligt mönster från USA 1958, som erbjöd portföljförvaltning och långsiktiga krediter. De fungerar kommersiellt på basis av en licens från Small Business Administration.

2.6.6

Kommittén är emellertid övertygad om att ett stort problem i samband med dessa satsningar är information och utbildning. Lösningen bör innefatta medverkan av finansinstitutionerna och organisationer som företräder arbetsgivare och arbetstagare, och den måste vara präglad av principerna om företagens sociala ansvarstagande och kreditgivningens sociala syfte.

2.7   Jeremie och upphandlings- och ackrediteringsförfarandena

2.7.1

Kommittén anser att det är centralt att gemenskapslagstiftningen om offentlig upphandling av tjänster följs till punkt och pricka för att Jeremie-initiativet skall bli en framgång.

2.7.2

I alla händelser måste kommissionens Jeremie-avdelning och/eller EIF garantera att upphandlingsförfarandena genomförs enligt principerna om sparsamhet, effektivitet, opartiskhet, lika behandling och insyn. Avtalsdokumenten, som utarbetats i förväg av kommissionen, måste särskilt innehålla följande kriterier för att godkänna företag eller konsortier som vill delta:

Framgångsrika resultat från de berörda verksamheterna under minst fem år.

Att CEN:s tekniska standarder respekteras för de tjänster som erbjuds.

Att man har den teknisk-professionella och ekonomisk-finansiella kapacitet som krävs, mätt enligt objektiva, icke-diskriminerande kriterier.

2.7.2.1

Om överenskommelser nås om de operativa programmen för holding fund (2007–2015) måste det finnas föreskrifter om sanktioner, återkallande av licenser och avregistrering av en sådan fond på grundval av bristande effektivitet, oegentligheter eller allvarlig underlåtelse att uppfylla åtaganden. Ledningen bör granskas med två års mellanrum, med stöd av de regionala arbetsmarknadsparterna och med öppna förfaranden för publicering av rapporter, som bör skickas till de nationella centralmyndigheterna, Europaparlamentet, EESK och Regionkommittén.

2.7.3

Finansföretag eller konsortier som registrerats i en annan medlemsstat eller i ett av de länder som har undertecknat överenskommelsen om offentliga kontrakt i enlighet med bilagan till WTO-avtalet måste vara kvalificerade på samma villkor som tillämpas på nationella deltagare, på basis av dokument som uppfyller lagstiftade krav i de länder som det är fråga om och som utvisar att samtliga krav för kvalificering har uppfyllts.

2.7.4

Dessa villkor bör också gälla för ackrediteringsförfarandena för förmedlande kreditinstitutioner. De måste bli föremål för systematisk uppföljning av prestationsnivån, definierad i samverkan med företrädare för berörda intressegrupper i näringsliv och samhälle, samt för regelbunden översyn av ackrediteringen. I samtliga fall måste en del av de ackrediterade komponenterna ersättas vart tredje år.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Jeremie: Ett gemensamt initiativ från GD Regionalpolitik och Europeiska investeringsbanken (EIB) som syftar till att underlätta tillgången till finansiering för utvecklingen av små och medelstora företag samt mikroföretag i regionerna (dok. 2 av den 21 november 2005). Programmet presenterades inom ramen för konferensen om finansieringen av tillväxten och sammanhållningen i ett utvidgat EU, som hölls i Bryssel den 24 november 2005.

(2)  1982: Europeiska året för småföretag och hantverk.

(3)  I anslutning till de problem som uppstod 1982 inrättade kommissionen en arbetsgrupp under ledning av kommissionär Edith Cresson i syfte att anpassa EU-politiken till de små och medelstora företagens villkor. Under andra hälften av 1980-talet blev denna arbetsgrupp GD XXIII.

(4)  Nuvarande generaldirektoratet för näringsliv.

(5)  I Avignon 1990, Berlin 1994 och Milano 1997.

(6)  Se fotnot 28.

(7)  Vid ett extra möte i Europeiska rådet i Luxemburg, som utlysts med sysselsättningen som enda punkt på dagordningen, introducerades den 20–21 november 1997 bland annat tre konkreta initiativ för att hjälpa företagen att behålla konkurrenskraften på marknaderna. I samband med mötet ombads kommissionen att lägga fram förslag för att stärka näringslivet och öka sysselsättningen. De tre konkreta initiativen var: ETF Start, JEV (Joint European Venture) samt SMF-garantin för små och medelstora företag.

(8)  Se KOM(2005) 121 slutlig.

(9)  Samrådsdokument om gemenskapsprogrammet för främjande av entreprenörsanda och företagens konkurrenskraft (2006–2011), GD Näringsliv, 2004, punkt 46. http://europa.eu.int/yourvoice/consultations/index_en.htm#open.

(10)  Samma dokument, punkt 118 (se fotnot 9).

(11)  Se fotnot 29.

(12)  Värdepapperisering gör det möjligt att överlåta en del av riskkapitalet till tredje part och utvidgar därmed möjligheterna att bevilja små och medelstora företag kredit. Se även fotnot 56.

(13)  ”Små och medelstora företag och hantverkssektorn”, EGT C 332, 16.12.1992.

(14)  ”Hantverkssektorn och småföretagen”, EGT C 156, 26.5.1997.

(15)  EGT C 221, 7.8.2001.

(16)  ”Mikroföretagens och småföretagens roll i EU:s ekonomi och produktionsstruktur”, EGT C 220, 16.9.2003.

(17)  EGT C 48, 21.2.2002.

(18)  Observatory of European SMEs, 2003/7, EU-25.

(19)  Jfr exempelvis erfarenheterna av de bilaterala organ som är vanliga i Italien och andra europeiska länder.

(20)  Se EESK:s yttrande ”Partnerskap för genomförande av strukturfonderna”, EUT C 10, 14.1.2004, s. 21.

(21)  Det finns 23 miljoner i EU-25 enligt Observatory of European SMEs 2005.

(22)  1,8 miljoner enligt Observatory of European SMEs 2005.

(23)  I Italien kallas listan för små och medelstora företag STAR.

(24)  Undvika korsförsäljning.

(25)  I EU-25 finns det 254 NUTS II-regioner. Bland dessa ligger inkomstnivån i cirka 100 konvergensregioner under 75 % av genomsnittet i gemenskapen.

(26)  I de mindre gynnade regionerna ligger räntesatserna i genomsnitt tre procentenheter högre än i de utvecklade regionerna (Källa: Artigiancassa, Italien).

(27)  Det handlar i allmänhet om belopp på mellan 30 och 50 miljoner euro som kan förnyas.

(28)  I allmänhet en procentenhet över sexmånaders Euribor.

(29)  EIF, Europeiska investeringsfonden, grundades 1994 och har två mål: 1) att stödja de europeiska nätverken; 2) att underlätta tillgången till krediter för små och medelstora företag. Aktieägarna i EIF är: EIB, Europeiska kommissionen och en mängd europeiska banker. Det är framför allt på senare år som EIF:s åtgärder präglats av stöd till mikro- och småföretag (se även t.ex. SMF-garantifaciliteten som tillsammans med JEV-programmet och ETF-startanordningen inrättades av Europeiska rådet i Luxemburg 1997).

(30)  EIF förvaltar för närvarande tre projekt: 1) starthjälp till nya företag, 2) ETF-startfacilitet (europeisk finansieringsordning för teknik), bidrag till bolagsfonder, mezzanineinvesteringar, 3) garantier för små och medelstora företag (lånegarantier, mikrokrediter, eget kapital, värdepapperisering).

(31)  Sviluppo Italia, dvs. den instans som på uppdrag av den italienska staten ägnar sig åt att skapa nya arbetstillfällen i södra Italien har räknat ut att skapandet av ett arbetstillfälle i genomsnitt kostar 40 000 euro.

(32)  I genomsnitt är det mindre än 3 % av lånen till mikro- och småföretagen som inte betalas tillbaka för att företagen hamnat på obestånd.

(33)  I allmänhet 0,50 %.

(34)  I genomsnitt 15 räntepunkter under sexmånaders Euribor, med en skyldighet att bevilja lånet till företagen till en ränta som i genomsnitt inte överstiger 100 räntepunkter (en procent) över sexmånaders Euribor.

(35)  Studier som utförts av observationscentrumet för företag visar att ”dödligheten” bland företagen ligger på runt 20 % per år och att kreditproblem är den vanligaste ”dödsorsaken” (förvaltning, expansion, innovationsbehov).

(36)  I storleksordningen 2 %.

(37)  Multiplikatorn gör det möjligt att utvidga möjligheterna att bevilja lån i proportion till den förväntade andel av lånen på ett visst territorium som inte kan betalas tillbaka för att företagen hamnat på obestånd och i proportion till den andel garantier som är knutna till lånen. Om det visar sig att andelen lån som inte kan betalas tillbaka inom ett visst område historiskt ligger under 5 % kan man med en fond på 1 miljon euro bevilja lån till fler personer, upp till 20 miljoner euro. Den miljon euro som finns tillgänglig kan användas för att förhindra att företag hamnar på obestånd: 5 % av 20 miljoner, dvs. en miljon. I detta fall uppgår multiplikatorn till 20. Om den garanti som lånekonsortiet ger motsvarar 50 % och banken tar på sig 50 % blir multiplikatorn 40. Med en miljon kan man alltså bevilja lämpligt fördelade lån till ett värde av 40 miljoner euro.

(38)  KOM(2005) 121 slutlig, 6.4.2005.

(39)  EGT L 167, 6.7.1996.

(40)  EGT C 333, 29.12.2000, ändrat i EUT L 268, 16.8.2004.

(41)  EGT L 192, 28.7.2000, ändrat I EUT L 308, 5.10.2004.

(42)  Beslut nr. 2256/2003/EG.

(43)  Beslut nr. 2001/48/EG.

(44)  Förordning nr. 2236/95.

(45)  EGT L 183, 11.7.1997, ändrat i EGT L 200, 30.7.2002.

(46)  EUT L 176, 15.7.2003.

(47)  Jfr INT/261 2005, föredragande: Antonello Pezzini.

(48)  Se Slutsatser och rekommendationer, fotnot 15.

(49)  SMFG, småföretagsgarantin.

(50)  Källa: EIF:s årsberättelse.

(51)  ETF: European Technology Facility, program för nystartade företag.

(52)  Beslut 593/2004/EG av den 21 juli 2004.

(53)  Källa: Fjärde EIF-rapporten, första kvartalet 2004.

(54)  Samma källa, tillgång till övergångsfinansiering.

(55)  Mezzaninekrediten bygger mer på de mottagande företagens förväntade cash flow än på reella garantier. Den kan fungera på två olika sätt: 1) andrahandslån (lån till fast eller indexkopplad ränta, 2) equity kicker (långivaren/investeraren blir berättigad till en procentandel av det höjda värdet på den egendom som lånet avser). Mezzaninefinansiering löper mellan 4 och 8 år.

(56)  Värdepapperisering av en skuld tillgår så att en del av eller hela det belopp som ett företag är skyldigt ett kreditkonsortium (eller en bank) överlåts till specialiserade finansinstitut för att särskilt kreditkonsortierna skall kunna höja de kreditgarantier som de kan erbjuda företag.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/46


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Utkast till kommissionens förordning (EG, Euratom) om ändring av förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget”

SEK(2005) 1240 slutlig

(2006/C 110/09)

Den 12 oktober 2006 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 februari 2006. Föredragande var Umberto Burani.

Vid sin 425:e plenarsession den 15 mars 2006 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 146 röster för, 1 röst emot och 1 nedlagd röst:

1.   Slutsatser

1.1

EESK lyckönskar kommissionen till ett omfattande och grundligt arbete i syfte att förenkla de administrativa förfarandena. EESK vill emellertid påpeka att det råder en viss diskrepans mellan det påstående som görs i början av motiveringsdelen (”detta … utkast … innehåller …de tekniska ändringar som kan införas inom ramen för den nuvarande budgetförordningen”) och den faktiska räckvidden av flera bestämmelser.

1.1.1

Många av de ”tekniska” ändringar som rör kontakterna med företag och allmänhet har en ”politisk” betydelse och räckvidd: Den ökade insynen, de förenklade förfarandena, den förkortade svarstiden, det ökade förtroendet för arbetsmarknadens parter tyder på en utveckling inom den offentliga förvaltningen som är mycket välkommen.

1.2

Å andra sidan kan EESK inte låta bli att mana till försiktighet: Samtidigt som man önskar tillmötesgå arbetsmarknadens parter måste det finnas en gräns för flexibiliteten hos dem som förvaltar offentliga medel. Möjliga förluster skall stå i proportion till reella besparingar, det måste med andra ord göras en, svår men nödvändig, riskkalkyl. Det är måhända en mycket impopulär uppgift för förvaltarna, men det är den enda möjliga vägen.

2.   Bakgrund

2.1

I det aktuella dokumentet fastställs genomförandebestämmelserna för den nu gällande budgetförordningen nr 1605/2002, men för att förkorta genomförandetiden beaktas där också en rad tekniska ändringar som införs i och med det nya förslaget till rådets förordning om budgetförordningen (1) som är under antagande. Detta dokument har redan behandlats i ett yttrande från EESK (2).

2.2

I överensstämmelse med EESK:s synsätt i det föregående yttrandet avstår kommittén från att kommentera de rent tekniskt-redovisningsmässiga aspekterna, som lämpligen kan behandlas av institutionella organ med yrkeskompetens och direkta erfarenheter av dessa frågor. Som tidigare koncentrerar vi oss i stället på bestämmelser som kan påverka tredje part (organisationer i det civila samhället) som upprätthåller kontakter med EU-institutionerna.

2.3

Tre av de tekniskt-redovisningsmässiga principerna – dvs. enhetsprincipen, principen om budgetens ettårighet och principen om en enda beräkningsenhet – genomgår inga större ändringar utan endast små justeringar eller preciseringar. Vad gäller den fjärde principen – sund ekonomisk förvaltning – utgår man i förslaget till förordning från redan gällande kriterier. Mot bakgrund av proportionalitetsprincipen preciseras däremot innehållet i förhandsutvärderingen och ges mer direkta riktlinjer för inriktningen på såväl förhands- som interims- och efterhandsutvärderingen. EESK noterar kommissionens avsikt att ”omorientera” utvärderingsprioriteringarna mot förslag som har en påtaglig inverkan på företag och medborgare, vilket är ytterst välkommet.

2.4

Med samma lyhördhet för företagens och medborgarnas förväntningar och med största hänsyn till en sund användning av offentliga medel understryker kommissionen att pilotprojekt och förberedande åtgärder skall utvärderas då de föregår ett program. För att förenkla förfarandena bör utvärderingen emellertid inte upprepas då projekten och åtgärderna redan har utvärderats, vilket är fallet med åtgärder som vidtas gemensamt av kommissionen och medlemsstaterna.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK:s kommentarer i det ovannämnda yttrandet om förslaget till budgetförordning gäller naturligtvis också för genomförandebestämmelserna. Om man å ena sidan kan välkomna de förenklade förfarandena och den ökade flexibiliteten vad gäller kriterierna för bestämmelsernas tillämpning vore det å andra sidan oacceptabelt om det skulle leda till att man skulle betrakta ett belopp under ett på förhand fastställt tröskelvärde som ”oviktigt”. Med andra ord håller EESK med om att gränserna under vilka förenklade förfaranden skall användas bör höjas, men detta får inte betyda att man släpper på vaksamheten vad gäller utgiftskontrollerna under förevändning att eventuella materiella skador i praktiken inte skulle få någon inverkan på budgeten i stort.

3.2

Utan att vilja hänvisa till de missbrukade och alltför ofta åberopade principerna om offentlig moral vill EESK dock påpeka faran i att bli mindre uppmärksam när det gäller lagligheten i utgiftstransaktioner som rör belopp som anses ”smärre”, särskilt i fråga om offentlig upphandling och bidrag. Minskad byråkrati får inte ge allmänheten intrycket att man med olagliga metoder kan erhålla medel från offentliga myndigheter. En sådan uppfattning vore ett hårt slag för EU:s bild utåt.

3.3

Ett noggrant studium från kommissionens redovisningsmyndigheters sida av OLAF:s rapporter skulle enligt EESK utvisa huruvida befintliga och kommande förenklingar har någon relevans eller om de innehåller eventuella ”svagheter”. Detaljerna om de eventuella bedrägerier som upptäcks skulle kunna ge värdefulla upplysningar.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Den nya artikel 85 a handlar om tredje parts överklagande av ett kommissionsbeslut om böter, restriktioner eller sanktioner: För att skydda gemenskapens intressen skall räkenskapsföraren preliminärt kräva in de berörda beloppen, eller begära att gäldenären ställer en finansiell säkerhet (fullgörandegaranti). Det skall framgå av säkerheten att borgensmannen, om överklagandet avslås, skall betala den av förvaltningen begärda summan omedelbart, förbehållslöst och utan föregående indrivning från gäldenären. Tekniskt rör det sig om en fullgörandegaranti som omedelbart skall omsättas utan att bestridas (”solve et repete”), en princip som antagits av många skatteförvaltningar och som är vanlig vid upphandlingsförfaranden.

4.1.1

EESK har inga särskilda invändningar mot denna typ av garanti, men konstaterar att den omedelbara fullgörandegarantin är ett tyngre åtagande än en normal säkerhet och att avgifterna är avpassade efter säkerhetens löptid. Med tanke på den börda som vilar på den person som överklagar bör överklagandeförfarandena vara mycket snabbare än för närvarande. Denna aspekt som har beklagats av vissa arbetsmarknadsparter berör visserligen inte budgetförordningen eller dess genomförandebestämmelser direkt, men bör ändå granskas inom ramen för förbindelserna mellan förvaltningsmyndigheterna och tredje part.

4.2

I den nya artikel 90 fastställs bl.a. att för upphandlingar och bidrag kopplade till sektorsspecifika program skall antagandet av det årliga arbetsprogrammet anses utgöra ett tillräckligt finansieringsbeslut för att åtagandet skall föras in i gemenskapsbudgeten. Detta beslut rör visserligen den interna bokföringen, men kommer troligtvis att påskynda förfarandet för anslagsfördelningen, vilket enligt EESK:s mening är fördelaktigt för fordringsägare och mottagare.

4.3

Artikel 129 föreskriver att handläggningen av upphandlingsförfaranden för kontrakt vilkas värde understiger vissa fastställda gränser bör förenklas ytterligare. I praktiken innebär detta att om upphandlingens värde är lågt får den behöriga förvaltningen använda ett ”förhandlat förfarande” (dvs. direktupphandling) efter diskussion med olika anbudssökande. Detta gäller i följande fall:

Vid kontrakt vars värde är lika med eller lägre än 60 000 euro, minst fem anbudssökande.

Vid kontrakt vars värde är lika med eller lägre än 25 000 euro, minst tre anbudssökande.

Vid kontrakt vars värde är lika med eller lägre än 3 500 euro, en anbudssökande.

I praktiken är den nya artikeln ingen nyhet utan innebär en uppdatering och ökning av de gränsvärden som fastställs i föregående bestämmelser.

4.3.1

De därpå följande artiklarna 130 och 134 innebär vissa förenklingar. Enligt den första av dessa kan den upphandlande myndigheten vid kontrakt vars värde är lägre än 60 000 euro begränsa informationskraven i anbudshandlingarna till det som är absolut nödvändigt (givetvis enligt kriterier som myndigheten själv fastställer och ansvarar för). Enligt den andra får den upphandlande myndigheten ersätta kraven på dokumentation av nödvändiga förutsättningar med en förklaring på heder och samvete. Myndigheten kan emellertid senare kräva att den anbudsgivare som tilldelas kontraktet lägger fram handlingar som styrker den förklaring som lämnats i inledningen av förfarandet.

4.3.2

En annan förenkling som finns i artikel 134 består i undantaget från kravet på styrkande handlingar om sådana handlingar redan lagts fram i samband med ett tidigare upphandlingsförfarande. I detta fall ersätts dokumentationen med en förklaring på heder och samvete.

4.3.3

Ytterligare förenklingar föreskrivs i artikel 135 och berör handlingar som styrker de anbudssökandes finansiella, ekonomiska och tekniska kapacitet samt yrkeskunnande. I artikeln fastställs dessutom att den upphandlande myndigheten utifrån en riskbedömning får besluta att inte kräva någon sådan dokumentation. Denna möjlighet begränsas emellertid till upphandlingar till ett värde som är lika med eller mindre än 60 000 euro och som tilldelas av institutionerna för deras egen räkning eller kontrakt som tilldelas inom området externa åtgärder och vars värde understiger angivna beloppsgränser. Ännu en begränsning om myndigheten inte kräver dokumentation utgörs av förbudet mot förhandsfinansiering eller mellanliggande betalning. Detta är en säkerhet för förvaltningen, men en restriktion för motparten, som kan besluta att i alla fall lämna in styrkande handlingar för att undvika ett eventuellt tungt åtagande.

4.3.4

EESK stöder dessa bestämmelser som syftar till att förenkla (det för anbudsgivare och förvaltning kostsamma) systemet för tilldelning av kontrakt av relativt litet värde. Kommittén vill emellertid rikta uppmärksamheten mot behovet av vaksamhet för att undvika eventuellt missbruk, vilket blir allt mer lockande ju flexiblare förfarandena är.

4.4

I genomförandebestämmelserna behandlas bidragsfrågorna med öppenhet gentemot arbetsmarknadsparterna och (såvitt det går att utläsa av bestämmelserna som helhet) med beaktande av mottagarnas särart. I artikel 164 föreskrivs först att den behörige utanordnaren, om bidragsbeloppet är mindre än eller lika med 25 000 euro, får möjlighet att kräva in en avsevärt förenklad dokumentation. EESK välkomnar detta förfarande men vill peka på dels det stora ansvar som åvilar utanordnaren, dels faran för att fördelarna med enkelheten i förfarandet kan uppvägas av en – begriplig – rädsla i vissa fall för att ta på sig detta ansvar.

4.5

En rad andra bestämmelser syftar till att underlätta tillgången till gemenskapsmedel för organisationer av olika slag. I artikel 168 begränsar man sig i detta syfte till att för organisationer som rättsligt eller de facto innehar ett monopol genomföra en enkel, informell undersökning som skall utmynna i en motiverad förklaring från utanordnaren. Artikel 162, som föreskriver bidrag till verksamheten (som inte kan minskas vid förnyelse) till organisationer som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse, innebär en utvidgning av förteckningen över möjliga mottagare till att omfatta organisationer som sysslar med forskning och innovation samt främjandet av aktivt medborgarskap. Artikel 172 gör det möjligt för utanordnaren att beräkna samfinansiering som sker i natura (exempelvis frivilligt arbete) som bidrag från det organ som finansieras.

4.5.1

EESK ser positivt på alla dessa bestämmelser, men vill än en gång påminna om att ökad flexibilitet i bestämmelserna också innebär ökade risker för gemenskapsbudgeten, ökat ansvar för utanordnarna och ökat behov av striktare kontroll.

4.6

En rad andra förslag syftar till att förenkla förfaranden: Samtliga utbildningsinstitut (inte bara gymnasier och högre utbildning som tidigare) befrias från bedömning av den ekonomiska förmågan (artikel 176); för bidragsbelopp som är mindre än eller lika med 25 000 euro får den behörige utanordnaren utforma en bidragsöverenskommelse med ett begränsat antal beståndsdelar (artikel 164). Artikel 173 innehåller en möjlighet att avstå från kravet på extern revision för bidrag som inte överstiger 750 000 euro eller administrativa bidrag som inte överstiger 100 000 euro, samt avtal med flera mottagare som har accepterat att vara solidariskt ansvariga.

4.6.1

EESK förstår viljan att så mycket som möjligt förenkla förfarandena och stöder i princip denna strävan. Kommittén undrar dock om man inte går för långt i denna riktning: Det är en sak att bevilja undantag från kostsamma och ibland överflödiga krav på att lägga fram styrkande handlingar, men en helt annan sak att avstå från att ta reda på mottagarnas ekonomiska ställning, i synnerhet när gränsvärdena (som exempelvis i artikel 173) tycks alldeles för höga. Huvudkriteriet bör alltid vara att finna en jämvikt mellan de beräknade fördelarna (besparing av tid och pengar för kommissionen och medborgarna) och de eventuella kostnaderna (förlust av allmänna medel, beräknad efter riskens sannolikhet och storlek).

4.7

Den försiktighetsprincip vid bedömning av risken som togs upp ovan tycks å andra sidan tillämpas när det gäller förhandsfinansiering: Säkerhet (borgen eller av annat slag) krävs i allmänhet för alla typer av förhandsfinansiering av ett värde som är lika med bidragets värde samt för sådan förhandsfinansiering som överstiger 80 % av bidragets värde samt ett värde av 60 000 euro.

4.7.1

EESK anser att ovanstående bestämmelser grundar sig på en sund försiktighetsprincip av den typ som diskuterades i punkt 3.6.1, men undrar om inte samma kriterier borde ha använts även för egentliga bidrag (exempelvis i de fall som behandlas i punkt 3.6) med tanke på att skillnaden mellan förhandsfinansiering och bidrag med avseende på konkret risk mycket ofta är mer formell än reell, med vissa ibland betydelsefulla undantag.

4.8

I artikel 165 införs ett kriterium som är fullständigt godtagbart men som inte alltid har respekterats i det förflutna. När det gäller bidragsmottagare som är organisationer som arbetar för mål av allmänt europeiskt intresse har kommissionen rätt att återkräva den andel av det årliga överskottet som motsvarar gemenskapens andel av administrationsbudgeten för organisationen i fråga. Denna bestämmelse har emellertid endast giltighet i de fall då resten av organisationens budget finansieras av medlemsstaternas myndigheter, som själva har rätt att återkräva sin andel av överskottet.

4.8.1

EESK står helt bakom denna bestämmelse men tvivlar på att texten i sin nuvarande lydelse inte skulle kunna tolkas så att kommissionen kan återkräva sin del av överskottet även i fall då resten av budgeten inte finansieras av offentliga myndigheter utan av privata organ.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2005) 181 slutlig.

(2)  EUT C 28, 3.2.2006, s. 83.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/49


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förnybara råvaror – utvecklingsmöjligheter vad gäller material- och energiutnyttjande”

(2006/C 110/10)

Den 14 juli 2005 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Förnybara råvaror – utvecklingsmöjligheter vad gäller material- och energiutnyttjande”.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 februari 2006. Föredragande var Bernd Voss.

Vid sin 425:e plenarsession den 15-16 mars 2006 (sammanträdet den 15 mars) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 95 röster för, 19 röster emot och 15 nedlagda röster:

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

Genom återlanseringen av Lissabonstrategin har hållbarhetskriterierna placerats bland de främsta målsättningarna för EU-politiken. Enligt EESK:s åsikt kan detta initiativyttrande om förnybara råvaror ge impulser på följande viktiga punkter:

En hållbar, miljövänlig råvarubas med arbetsplatser i Europas regioner.

Europa som dynamisk, kunskapsbaserad ekonomi med framtidsinriktad teknik som det finns ett ökande globalt behov av.

Ökande säkerhets- och utvecklingspolitiska krav på hållbara lösningar.

Försörjningstrygghet och diversifiering i Europa vad avser råvaror.

Råvaruväxling som klimatskyddsstrategi samtidigt som den biologiska mångfalden säkras.

1.1.1

Även med ökad användning av förnybara råvaror kommer den centrala utmaningen för utvecklingen i framtiden även fortsättningsvis att vara arbetet med att minska och effektivisera råvaruanvändningen.

1.1.2

Kommittén inser den stora regionala sysselsättningspotentialen i en ekonomi uppbyggd kring förnybara råvaror och ser ett behov av att utveckla en lämplig politik för kompetensutveckling och vidareutbildning av anställda och användare inom alla områden som är förbundna med framställning och användning av förnybara råvaror

1.2

EESK konstaterar att många olika avdelningar inom kommissionen arbetar med denna fråga utifrån sina respektive utgångspunkter. Det saknas emellertid ett tydligt samordningsorgan eller en arbetsgrupp för detta politiska område inom EU. Kommittén uppmanar därför kommissionen att genomföra en omstrukturering för att säkerställa den politiska inriktningen mot förnybara råvaror.

1.3

Frikopplingen av direktstöden i och med reformen av EU:s jordbrukspolitik från Luxemburg 2003 och EJFLU-förordningen samt att det skall bli tillåtet att odla sockerrör som förnybar råvara är viktiga hörnstenar för en utbredning av odlingen i Europa.

1.3.1

Följande anpassningar av bidraget för energigrödor bör göras vid den bidragsöversyn som skall genomföras under 2006:

Göra det möjligt också för de nya medlemsstaterna att ansöka om bidraget genom att tillämpa förenklade GJP-förfaranden.

Införa en särskild möjlighet för orter som inte omfattas av bidrag att erhålla detta bidrag efter att ha genomfört omställningsprocessen.

Förenkla förvaltningen.

Se över bidragsnivån.

1.4

Kommittén förväntar sig att man i samband med fördelningen av strukturfondsmedel tar hänsyn till denna näringsgren genom att fastställa rimliga andelar för den.

1.5

Forskning om och utveckling av teknik för förnybara råvaror försummades i hög grad i det sjätte ramprogrammet för forskning. EESK anser därför att man i det sjunde ramprogrammet förutom de medel som avsätts för energi från biomassa bör vidta specifika åtgärder för forskning om utvecklingen av förnybara råvaror och tillhörande materialutvinning. Detta kräver en avsevärd ökning av finansieringen.

1.6

Kommittén kan konstatera att det inte är utbudet av avverkningsfärdiga eller redan producerbara förnybara råvaror som utgör den begränsande utvecklingsfaktorn. Det är tekniken för bearbetning av möjliga produkter för marknaden som släpar efter.

1.7

Kommittén välkomnar EU:s handlingsplan för biomassa. Vi beklagar emellertid att endast energiutvinning ur biomassa behandlas, inte materialutvinning, och vi förväntar oss en utvärdering av handlingsplanen samt incitament för att upprätta nationella och regionala handlingsplaner.

1.7.1

I fråga om förnybar energi, särskilt biomassa, innebär de otillräckliga rättsliga ramarna att potentialen i de flesta länder inte utnyttjas till fullo. Kommittén uppmanar därför kommissionen och rådet att utarbeta en effektivare politik på detta område.

1.8

EESK förespråkar uttryckligen att EU formulerar målsättningar för andelen förnybara råvarukällor. Kommittén föreslår 4x25 fram till 2020, dvs. 25 % för respektive el, värme, drivmedel och nya material, exempelvis kompositmaterial, naturfiberförstärkta konstmaterial eller andra petrokemiska produkter.

1.9

Kommittén framhåller att det är av avgörande betydelse att utveckla och genomföra effektiva marknadsintroduktionsåtgärder för alla användningsområden (el, värme, bränsle och materialvinning). Här kan vissa medlemsländers lagar om energiinmatning fungera som vägledande exempel. Det är viktigt att utformningen är flexibel så att man skapar investeringssäkerhet och stimulans för ny teknik och tar hänsyn till skillnader i utgångsläget när det gäller exempelvis teknik och kostnadsminskning.

1.10

I fråga om fastställande av politiska strategier och hinder behandlas i yttrandet flera andra punkter: lagstiftningen om utsläpp och avfall, förordningen om förpackningar och bortskaffande av gamla fordon, skattelagstiftning samt normering och organisation av marknaden för fiberväxter. Med Reach-förordningen om kemikalielagstiftning har nya framtidsutsikter uppstått för processer som är baserade på biomassa. De politiska och administrativa hindren är i de 25 medlemsländerna komplexa som en följd av skillnader i genomförande och system. Kommittén uppmanar därför kommissionen att identifiera politiska hinder och utarbeta förslag till lösningar.

1.11

För odlingen formulerar kommittén krav när det gäller konkurrensen om arealen med livsmedelsväxter, energi och miljöbalans samt natur-, miljö- och landskapsskydd. EESK föreslår ett ackrediteringssystem med uppgift om produktursprung och tillverkningssätt.

1.12

I fråga om den internationella dimensionen betonas i yttrandet EU:s möjligheter när det gäller export av teknik. För den internationella handeln med bioenergikällor begär emellertid EESK normering genom WTO-bestämmelser. Dessa måste i synnerhet omfatta normer för självbestämmande i fråga om livsmedel samt miljömässiga och sociala normer.

1.13

Kommittén kommer att behandla gemenskapens handlingsplan för biomassa i ett särskilt yttrande.

2.   Förnybara råvaror: utgångspunkter och lägesbeskrivning

2.1

EU-politikens mål: I återlanseringen av Lissabonstrategin och hållbarhetskriterierna saknas framtidsinriktade impulser på följande viktiga övergripande områden:

En hållbar, miljövänlig råvarubas med arbetsplatser i Europas regioner.

Europa som dynamisk, kunskapsbaserad ekonomi med framtidsinriktad teknik som det finns ett globalt behov av.

Ökande säkerhetsinriktade- och utvecklingspolitiska krav på hållbara lösningar i Europa.

Större ekonomiskt oberoende genom försörjningstrygghet och diversifiering i Europa vad avser råvaror.

Råvaruväxling som klimatskyddsstrategi samtidigt som den biologiska mångfalden säkras.

I detta initiativyttrande skall viktiga riktpunkter ställas upp ur det europeiska civila samhällets perspektiv.

2.2

Definition: Förnybara råvaror definieras som produkter från lantbruk, skogsbruk och fiskerisektorn som används på annat sätt än som livsmedel eller foder. Hit hör alltså allt som uppstår genom fotosyntes och de livsprocesser som följer på denna. Förnybara råvaror är lagrad solenergi. Utnyttjandet av biomassa kan i detta sammanhang utmynna i material eller energi.

2.3

Historia: Produktion av förnybara råvaror hör till lantbrukets huvuduppgifter, vid sidan av livsmedels- och foderproduktionen. Denna lantbruksproduktion började trängas undan i och med den industriella revolutionen. Det var först i mitten av 1900-talet som de petrokemiska produkterna i större utsträckning ersatte produkter baserade på biomassa. På grundval av gamla kunskaper understödda av ny teknik och kreativ vetenskap har man i dag utvecklat många nya användningsmöjligheter på områdena energi, läkemedel, kemi, byggnadsindustri och transporter.

2.4

De globala ramarna för resurspolitiken: EU:s ekonomier är extremt beroende av global import av energi- och råvarukällor. Den ökande konsumtionen och beroendet av fossila råvaror som olja och naturgas men även kol har nästan nått den yttersta gränsen och har många negativa följder.

2.4.1

Brist på innovativ utveckling och investeringar i råvaruväxling i industriländerna är resultatet av ensidig politisk inriktning. Vid sidan av de ökade miljöskadorna och den globala klimatförändringen är också utrikes- och säkerhetspolitiska risker dramatiska följder av beroendet av fossila råvaror.

2.4.2

Följderna av den globala klimatförändringen, energiprisökningar och bristen på effektiva alternativ är andra aspekter av den olyckliga utveckling som bland annat ligger bakom fattigdomen i utvecklingsländerna.

2.4.3

Klimatförändringens dramatik, de globala svårigheterna med att genomföra Kyoto-protokollet och de höga förväntningarna och begränsade resultaten av konferensen om klimatskyddet i Montreal har varit föremål för intensiv behandling i olika dokument från EESK. Från alla håll ställs dagligen krav på europeiska och internationella förslag till lösningar.

2.5

Förnybara råvaror är en råvaru- och energikälla som åter växer ständigt. Genom sin positiva miljöbalans kan de minska den negativa påverkan på miljön, i synnerhet CO2-anrikningen. De erbjuder möjligheter till regionala ekonomiska strukturer och förädlingskedjor. De bidrar till skapandet och bevarandet av sysselsättningstillfällen på Europas landsbygd där de kan utgöra motorn i en ny ekonomisk dynamik, liksom i de sektorer av lant- och skogsbruket som ligger före och efter i produktionskedjan. De kan underlätta växelbruk inom lantbruket och på det viset bidra till den biologiska mångfalden. Genom sin innovationspotential erbjuder de många olika användningsområden och ett brett spektrum av material som grundval för kemiska produkter.

2.6

Politiken på nationell nivå inom EU reagerar på förändringarna i råvaruläget

Åtskilliga europeiska länder har en lagstiftning om inmatning av el från förnybara energikällor. Enligt olika tekniska och ekonomiska kriterier fastställs ett högre inmatningspris för sådan el. Resultatet av detta är en omfattande produktion och marknadsintroduktion av ny teknik, sänkta kostnader tack vare stora erfarenheter av verksamheten och finslipad teknik. Men som framgår av bl.a. kommissionens meddelanden KOM(2005) 627 och 628 finns i många europeiska länder nu ett kraftigt behov av åtgärder för att stimulera utveckling och marknadsintroduktion.

2.7

Politiken på global nivå: Förnybara råvaror spelar en allt mer framträdande roll i olika kulturer och länder, i synnerhet på landsbygden. Bland de politiska och ekonomiska initiativen kan nämnas etanolprogrammet i Brasilien och försök med jatropha-frön (oljeväxt) i de torra områdena i Indien och Afrika. Det finns emellertid också mycket tveksamma utvecklingstendenser t.ex. i Sydostasien och Sydamerika där skogsområden avverkas för att utnyttja den ökade efterfrågan på olja till drivmedel. Miljön påverkas mycket negativt av detta. USA planerar en energipolitisk nyorientering, något som efterfrågats länge. År 2030 skall 20 % av bränslet och 25 % av alla kemikalier produceras av biomassa. Presidenten och kongressen i USA är i färd med att göra biomassan till en hörnsten i den amerikanska ekonomin med hjälp av lagen om energiförsörjningstrygghet.

2.8

Förnybara råvaror i EU:s verksamhet: Inom kommissionen sysslar olika generaldirektorat med frågan från olika utgångspunkter. Detta gäller främst GD Jordbruk och GD Energi och transport, men även generaldirektoraten för näringsliv, utbildning och kultur, forskning, regionalpolitik, handel, konkurrens samt skatter och tullar. Europeiska miljöbyrån i Köpenhamn lämnar också väsentliga bidrag.

2.8.1

EU-initiativ för utvecklingen inom området förnybara råvaror:

Direktiv 2001/77 EG om främjande av el producerad från förnybara energikällor.

Direktiv 2003/30 EG om främjande av användningen av biodrivmedel eller andra förnybara drivmedel.

Direktiv 2003/96/EG om beskattning av energiprodukter och elektricitet.

Direktiv 98/70 EG om bränslekvalitet.

Kommissionens vitbok, med krav på fördubbling av andelen förnybar energi fram till 2010.

Reformen av organisationen av marknaden för fiberväxter.

Arealuttag inom EU sedan 1992 med odling av råvaror som inte används som livsmedel.

Jordbruksreformen i Luxemburg 2003: arealuttag med odlingsmöjligheter kvarstår, frikopplingen möjliggör i princip fritt val av gröda utan förlust av direktstöd, det frikopplade stödet till 1,5 miljoner hektar energigrödor inom EU är en nyhet.

EJFLU-förordningen och landsbygdsutvecklingen innebär också ett främjande av detta politikområde.

Strukturfonderna.

Det sjätte ramprogrammet för forskning.

Senast offentliggjorde kommissionen den 7 december 2005 följande dokument:

Handlingsplan för biomassa, KOM(2005) 628 slutlig.

Meddelande från kommissionen – Stöd till elektricitet från förnybara energikällor SEK(2005) 627 slutlig.

Beslutsprocessen pågår i EU-institutionerna i följande frågor:

Strategiska riktlinjer för EU i fråga om landsbygdsutveckling.

Erkännande av sockerrör bl.a. som energigröda i enlighet med reformen av sockermarknaden.

Det sjunde ramprogrammet för forskning.

Kommissionens meddelande om biodrivmedel (under 2006).

Kemikalieförordningen Reach (med nya möjligheter till användning av förnybara råvaror, särskilt om det rör sig om ersättning).

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK betonar den principiella betydelsen av förnybara råvaror för samhällsekonomins hållbarhet. Kommittén kan också konstatera att energivärdet för många viktiga jordbruksprodukter är högre än deras värde som livsmedel eller foder. Detta innebär inte att en debatt om värdet måste inledas: energipriset fastställs i dag ofta till en nivå på marknaden som utgör den undre gränsen för jordbruksprodukter. Mot denna bakgrund uppstår nya möjligheter på området för material- och energiutvinning, och ett behov av att utveckla och etablera ny teknik.

3.2

Den integrerade markanvändningen: Kommittén erkänner i princip konkurrensen mellan olika krav på markanvändning för livsmedelsproduktion, säkerställande av den biologiska mångfalden, natur- och miljöskydd, foderproduktion och produktion av råvaror som inte är livsmedel. Denna konkurrens är mycket olika i olika regioner och utvecklas på mycket skilda sätt. Det finns också stora skillnader när det gäller hur stora arealer som står till förfogande för denna produktion.

3.2.1

Med tanke på produktivitetsökningen och den sjunkande livsmedelskonsumtionen bedömer man att ytterligare 13,7 miljoner hektar av de 104 miljonerna hektar åkermark kommer att stå till förfogande på medellång sikt inom EU. Till detta kommer de arealer som läggs i träda genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Med nuvarande konsumtionsstruktur vad gäller förädlade animaliska produkter används för närvarande en stor andel av den europeiska åkerarealen till foderproduktion.

3.2.2

Även ur europeiskt perspektiv är emellertid den areal som kan användas för lant- och skogsbruk knapp. Samtidigt är Europa globalt sett den största importören av livsmedel och foder. EESK ser med stor oro på den globala minskningen av åkerarealen. Årligen går cirka 7 miljoner hektar jordbruksmark förlorade i världen. 25 % av all odlad jord anses ligga i farozonen. 1970 fanns globalt sett 0,18 hektar åkermark till förfogande per invånare; i dag är det 0,11 hektar. Till detta kommer den stora faran för minskad eller utebliven avkastning på grund av klimatförändringen.

3.2.3

Kommittén menar att stor uppmärksamhet måste läggas vid att försöka öka avkastningen, särskilt genom effektivare användning av lignocellulosahaltiga växter som olika arter av gräs och träd och restprodukter från jordbruket, till exempel halm. Vidare bör bi- och restprodukter från återvinningssystemen, t.ex. naturgödsel i biogasanläggningar, användas för energiutvinning. Nya höga krav måste ställas på utvecklingen av effektivare teknik för utnyttjande och omvandling. Här måste de största utmaningarna identifieras och integreras i den europeiska forsknings- och utvecklingspolitiken.

3.2.4

EESK konstaterar att de nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa förfogar över stora jordbruksarealer. Dessutom går en stor del av strukturfondsmedlen till dessa länder. Här finns alltså goda förutsättningar för EU och den nationella politiken att stimulera investeringar och innovation i fråga om förnybara råvaror. EESK uppmanar eftertryckligen EU, och särskilt medlemsländerna, att säkerställa att betydande strukturfondsmedel genom lämplig lagstiftning och relevanta planeringsriktlinjer avsätts till förnybara råvaror.

3.2.4.1

Som en följd av omställningsprocessen finns i vissa medlemsländer stora jordbruksarealer som inte brukas. Eftersom brukarna av dessa arealer i allmänhet inte kan ställa några krav på stöd inom ramen för GJP vill kommittén peka på de dåliga konkurrensvillkor som gäller för odling på dessa arealer. Kommittén uppmanar kommissionen, rådet och medlemsländerna att undersöka möjligheterna att genom en målinriktad användning av strukturfonderna utnyttja dessa arealer för att skapa strukturer och sysselsättning i regionerna.

3.2.4.2

Det stöd för energigrödor (45 euro/hektar) för totalt 1,5 miljoner hektar som omfattas av de beslut som fattades i samband med reformen av EU:s jordbrukspolitik i Luxemburg 2003 kommer att ses över redan i slutet av 2006. EESK uppmanar kommissionen att undersöka om bidragsnivån är tillräckligt hög. Kommittén anser att det nuvarande ansökningsförfarandet är för byråkratiskt och föreslår att förvaltningen anpassas snarast möjligt. Stödet för energigrödor kan för närvarande inte sökas av de nya EU-medlemsstater som har valt ett förenklat förfarande för GJP (8 av 10 nya medlemsstater). Kommittén uppmanar kommissionen att, inom ramen för de anpassningar som skall göras från och med slutet av 2006, göra det möjligt också för dessa länder att ansöka om detta arealbidrag. Vad beträffar bidragsnivån bör man överväga en särskild anpassning för de orter som inte längre har rätt till stöd efter omställningsprocessen.

3.3   Regionalt mervärde – att skapa nya arbetstillfällen

3.3.1

För att kunna stärka den regionala ekonomin på landsbygden måste enligt EESK just de första leden i förädlingskedjan i största möjliga mån finnas kvar i regionen. En stor potential när det gäller att utveckla och stärka regionerna finns i samband med detta i den decentraliserade tekniken, för att man å ena sidan skall kunna sänka transportkostnaderna för biogena råvaror och öka det regionala mervärdet genom regional förädling och användning. Geom sådana regionala ekonomiska kretslopp bibehålls å ena sidan arbetstillfällen inom jordbrukssektorn samtidigt som ytterligare arbetstillfällen skapas i de led i kedjan som ligger före och efter jordbruket.

3.3.1.1

En ökning av de förnybara energikällornas andel med 5 % fram till 2010 skulle bara inom området biomassa leda till 250 000–300 000 nya arbetstillfällen, till stor del på landsbygden, förutsatt att 70–90 % av biomassan produceras i Europa. Arbetskraftsintensiteten hos biobränslena ligger 50–100 gånger högre än hos de fossila bränslena. Produktionen av elektricitet ur biomassa är 10–20 gånger mer arbetskraftsintensiv. Värmeproduktionen är dubbelt så arbetskraftsintensiv. Dock tillkommer väldigt många arbetstillfällen inom anpassning och anläggning av värmesystem, vilket innebär att de största effekterna i många regioner kan förväntas i fråga om användning i uppvärmningssyfte. MITRE Synthesis Report från 2003 utgår från en ambitiös råvarustrategi från EU:s sida där de förnybara energikällorna utgör basen. Man kommer fram till att nästan 2,5 miljoner nettoarbetstillfällen kommer att skapas före 2020 enbart i EU-15. Av dessa förväntas cirka 2/3 tillkomma på området för biomassa. EESK vill därför betona den stora sysselsättningspotentialen förutsatt att lämpliga stimulansåtgärder sätts in med tanke på de höga kostnader som kan förutses. Det krävs också dynamiska men stabila ramvillkor.

3.3.1.2

Dessa goda utsikter för sysselsättningen kommer också just landsbygden till godo. Å ena sidan finns det ett nytt behov av högkvalificerad arbetskraft, framför allt inom forskning och utveckling. Detta behov uppges uppgå till cirka 400 000. Samtidigt uppstår också ett behov av arbetskraft med lägre eller mindre kvalifikationer. På det hela taget måste det till en bred spridning av nya utbildningsåtgärder och kompetensutveckling för producenter och användare på alla områden.

3.3.1.3

Samtidigt konstaterar EESK att det på områdena forskning och högskola, industri, hantverk, jordbruk, förvaltning, media och konsumenter behövs ett ökat utbud av utbildning och vidareutbildning beträffande förnybara råvaror.

3.3.2

Med tanke på den strukturomvandling som håller på att ske på landsbygden, just nu t.ex. i samband med reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för socker, anser kommittén med bestämdhet att den industriella potential som finns bör användas och inriktas på användning av förnybara råvaror. Omstruktureringsfonderna är ett lämpligt instrument för omställning, och strukturfonderna för nyexploatering. EESK beklagar att användningen av omstruktureringsfondens medel inte är knuten till innovativa lokaliseringskoncept med positiv inverkan på sysselsättningen.

3.4   Användning av förnybara råvaror vid kaskadåtervinning

Förnybara råvaror kan användas som material och för energiändamål. Användningen måste ske enligt kaskadprincipen. Därför måste man undersöka om man kan använda dem som råvaror innan man använder dem för energiändamål. Vad gäller olja används för närvarande 80 % i dessa bearbetningsprocesser, och för biomassa är siffran 59 %. På samma sätt som vid kaskadåtervinning bör användningen ske i följande ordning: – användning som näringsmedel – användning av materialet i befintlig form – returråvaror eller råvaror för energiändamål alternativt användning som foder (oljekakor) – användning av råvaror med lågt energiinnehåll som innehåller lignin och cellulosa – användning som gödsel.

3.4.1   Användning av förnybara råvaror som material

När det gäller användningen av de förnybara råvarorna som material ser EESK många möjligheter. Inom den tyska bilindustrin ökade användningen av naturfibrer under perioden 1996–2003 från 10 000 ton till 45 000 ton. Trä och naturfibrer kan användas som byggnadsmaterial och möjliggör byggnadsbiologiska fördelar och energibesparingar. Nedbrytbara smörjmedel med vegetabilisk olja som bas bidrar genom sin nedbrytbarhet till att undvika miljöskador. Förnybara råvaror kan användas i tvätt- och rengöringsmedel samt för lacker och textilier. Inom bilindustrin ökar användningen av trä och naturfibrer möjligheterna till återvinning, och man kan göra viktbesparingar med de råvaror som används. Genom att använda lång- och kortlivade syntetiska material med förnybara råvaror som bas öppnas helt nya perspektiv även inom avfallsåtervinningen. Så kallade biologiskt nedbrytbara ämnen kan nämligen komposteras och, mer meningsfullt ur energisynpunkt, användas för värmeutvinning, eller för värme- och elutvinning i biogasanläggningar. Till råvarorna för biologiskt nedbrytbara ämnen hör framför allt stärkelseväxter samt socker, olja och lignocellulosa. Deras andel har sedan 1995 över hela världen ökat till 350 000 ton, och detta har nästan uteslutande skett genom förnybara råvaror.

3.4.1.1

Kommitténs bedömning är att det finns många nya användningsmöjligheter för trä som kan vidareutvecklas inom byggindustrin. Detta är något som man också bör gå in på i planeringen av skogsbruket. Även om man på de användningsområden som nämnts redan utvecklat en rad marknadsklara produkter, bör man utveckla den processteknik som krävs för detta.

3.4.1.2

Kommittén ser i samband med genomförandet av kemikalieförordningen nya möjligheter att vidareutveckla en biomassabaserad kemi som bara är i början av sin utveckling och därför kräver en intensiv forskning. Man bör utveckla alternativ i samband med att problematiska ämnen undersöks i Reach-processen och detta skulle kunna bli ett lovande forskningsområde för förnybara råvaror. De förnybara råvarornas andel i den kemiska industrin i Tyskland har till exempel ökat från 8 % till 10,4 % från 1991 till 2005 (endast den kemisk-farmaceutiska industrin, exklusive pappersindustrin och industrin för bearbetning av naturfibrer).

3.4.1.3

Kommittén vill betona följande mål i samband med utvecklingen av biomassabaserade produktgrupper:

Hushållningen med material och energi måste bli mer effektiv.

Fossila råvaror och andra icke-förnybara råvaror måste ersättas.

Miljöskador måste undvikas.

Biologisk nedbrytbarhet måste utnyttjas.

Viktbesparingar måste göras genom lättbyggnad.

Byggbiologiska fördelar måste utnyttjas.

Arbetarskydd.

3.4.1.4

En faktor som för närvarande inverkar hämmande på de olika produktgrupperna är att man i många fall ännu inte kunnat göra några kostnadsminskningar. Detta beror på att det saknas medel för att främja produkter och marknadsintroduktion och att det spenderas för lite på forskning och utveckling. I vissa länder omfattas dessa råvaror dessutom av skattemässiga nackdelar. När det gäller användningen som råvara föreslår kommittén därför att man genom riktlinjer, liknande de inmatningsregler som finns för elektricitet, försöker göra den mer gångbar och konkurrenskraftig på marknaden.

3.4.2   Värmemarknaden

Kommittén anser att utvinning av värme ur förnybara källor är av mycket stor klimatpolitisk betydelse. Denna sektor står för runt 60 % av slutanvändningen av energi. Det enda som krävs är att både produkten och råvaran har ett lågt energiinnehåll. EESK ser med oro på att 35 % av den årliga tillväxten i EU:s skogar, också med hänsyn till andelen virkesrester som behövs, förblir oanvänd (Natura 2000-områdena undantagna). En inte oviktig sidoaspekt är att det finns en mindre risk för skogsbränder vid en mindre mängd virkesrester och de regionala ekonomiska impulser som en påskyndad skogsanvändning leder till. Ersättningen av råolja och naturgas på värmemarknaden är tekniskt sett långt framskriden och ekonomiskt mycket enklare än inom andra sektorer, och därmed just en miljö- och näringspolitisk nödvändighet. Trots detta ökar användningen av biomassa för värmeutvinning mycket långsamt.

3.4.2.1

Till skillnad från vad som gäller för ström och drivmedel finns det inga rättsliga bestämmelser om användning av förnybar energi på värmeområdet. För att på europeisk nivå påskynda utvinningen av värme ur biomassa anser kommittén att det behövs ytterligare lagstiftningsinitiativ rörande utvinning och användning av värme ur förnybara källor. EESK utgår ifrån att bestämmelser liknande lagarna om energiinmatning kan utlösa en liknande dynamik i genomförandet.

3.4.2.2

För närvarande är 56 miljoner EU-medborgare anslutna till fjärrvärmenät, varav 61 % hör hemma i de nya medlemsstaterna. EESK anser att det krävs en målinriktad användning av strukturmedel för att man skall kunna bygga ut och sanera dessa system med förnybara råvaror som bas. I samband med detta bör man framför allt påskynda användningen av kraftvärmeproduktion.

3.4.2.3

Eftersom investeringar i värmeteknik, kraftvärmeteknik, fjärrvärme och försörjningssystem är långsiktiga, ser kommittén på kort sikt ett mycket större åtgärdsbehov också i de gamla EU-länderna. Här krävs inte bara information utan framför allt även administrativa anpassningar.

3.4.2.4

Det faktum att de enskilda medlemsstaterna har olika bestämmelser om skog och äganderätt leder till problem för enskilda hushåll i fråga om tillgång till träavfall från skogarna. Här bör man på grund av den nya efterfrågesituationen framför allt eftersträva obyråkratiska bestämmelser.

3.4.3   Drivmedelsmarknaden

3.4.3.1

Transportsektorn står för ungefär 30 % av energiförbrukningen i EU. Med vegetabilisk olja, biodiesel, etanol och syntetiska bränslen med biomassa som bas finns det alternativ till olja. EESK noterar att införlivandet av direktivet om biobränslen bara går långsamt framåt. Målet är att marknadsandelen skall uppgå till 5,75 % 2010. 2005 hamnade man med 1,4 % klart under referensvärdet 2 %. Kommittén stöder bestämt de målområden som formuleras i programmet ”Intelligent energi – Europa”, beslut nr 1230/2003/EG, nämligen:

Rättsliga föreskrifter, behandling i beskattningshänseende och normer/standarder för drivmedel.

Förbättring av distributionskedjorna.

Marknadens efterfrågan på fordon med alternativa bränslen.

Kompletterande åtgärder.

3.4.3.2

I samband med WTO-förhandlingarna och med anledning av utbyggnaden av den europeiska etanolproduktionen framförs just nu krav på att importkvoterna för etanol skall vara utformade på detta sätt. Endast på så sätt kan denna unga bransch få utsikter att utvecklas i EU och ersätta bensinen.

3.4.3.3

Både kommissionen och medlemsstaterna planerar att i samband med främjandet av förnybara drivmedel ersätta skattelätttnader med fasta blandkvoter. EESK fruktar att många redan gjorda investeringar inom denna unga bransch därigenom äventyras, och kräver större politisk stabilitet. Kommittén betonar dessutom att skatteinstrumentet möjliggör regionalt anpassade investeringar på biobränsleområdet.

3.4.3.4

Också vid mer gynnsamma prognoser kan som mest endast 35 % av den nuvarande bränsleförbrukningen någon gång ersättas med vegetabiliska produkter. Inom andra generationens BTL-bränslen finns det fortfarande ett stort behov av teknisk utveckling och av att göra produkterna mogna för marknaden. I samband med dessa prognoser bör man också erinra om att en yta bara kan öronmärkas en enda gång för ett visst ändramål. Kommittén betonar att en mer effektiv transportpolitik och en betydligt lägre bränsleförbrukning måste stå kvar som prioriterade mål för att framtiden i våra ekonomier skall kunna tryggas.

3.4.4   Elmarknaden

3.4.4.1

Under de närmaste tre årtiondena kommer kraftverkskapacitet i storleksordningen 200 000 MW att behöva ersättas i Europa. Detta innebär en investeringsvolym på minst 200 miljarder euro. I samband med detta läggs en viktig grund för framtidens energibas. Enligt kommittén finns det här också en möjlighet att genom lämplig kraftsverksstorlek uppnå fler kraftvärmesystem. Härigenom kan effektiviteten i energianvändningen ökas betydligt.

3.4.4.2

Hittills har man på elmarknaden i huvudsak använt träavfall, naturgödsel, biologiskt avfall och annat avfall av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung som biomassa. Andelen biomassa i elproduktionen ökar dock långsamt. Om inte användningen av biomassa ökar kommer inte målen i direktivet om främjande av el producerad från förnybara energikällor (EG 2001/77) att uppnås.

3.4.4.3

Eftersom det finns en flaskhals på elområdet, nämligen strömförsörjningssystemet, kan man på ett effektivt sätt utforma fasta inmatningsvillkor. EESK anser att följande punkter bör beaktas i samband med utformningen: tillförlitlighet med avseende på innovativa investeringar, inmatningspriser som grundar sig på tillverkningskostnaderna och differentierats på grundval av tillgänglig utrustning, utvärdering vart femte år för att anpassa inmatningspriserna vid nyinvesteringar i mer effektiv teknik, bonussystem för ny teknik, värmeanvändning, mindre och därmed mer regionala enheter. Ett bonussystem som grundar sig på vilka råvaror som tillförs är också meningsfullt. Kommittén anser det nödvändigt att framför allt kompensera gräsbevuxen mark, mellangrödor, restprodukter såsom halm, men även användning av biprodukter såsom oljekakor och drav genom ett bonussystem

3.4.5   Mål

För sådana användningsområden som biobränslen och el från förnybara energikällor finns det EU-mål. Dessa borde aktualiseras med tanke på den nuvarande prisutvecklingen på marknaderna för fossila bränslen. Kommittén anser att EU måste formulera gemensamma mål och en gemensam handlingsram också vad gäller användning som material och användning i uppvärmningssyfte.

3.4.5.1

När det gäller målformuleringarna anser kommittén att målet 4 x 25 fram till 2020 bör fastställas. Med tanke på den framtida användningen av biomassa innebär detta att 25 % av elförsörjningen, 25 % av värmetillförseln, 25 % av drivmedlen och 25 % av de material som har råolja som bas, t.ex. syntetiska ämnen, skulle täckas av förnybara råvaror och förnybar energi. Dagens förbrukning av fossila råvaror används som bas för beräkningarna. Också vid en omställning till förnybara resurser som grundar sig på dessa mål är och förblir en effektiv användning av alla resurser avgörande för ekonomins utveckling. För ett brett genomförande är en betydligt högre effektivitet i material- och energianvändningen i EU alltså en absolut nödvändighet.

3.5   Identifiering av politiska hinder vid utvecklingen av produktgrupper!

De politiska och administrativa hindren är i de 25 medlemsländerna mycket komplexa som en följd av skillnader i genomförande och olika rättsliga ramvillkor. Nedan diskuteras viktiga områden som bör granskas av både EU och medlemsländerna med avseende på orättvisa och utvecklingshämmande effekter i samband med användning av förnybara råvaror.

3.5.1   Fiberväxter

För investerare inverkar nationella kvoter på fiberområdet hämmande på investeringar i långa och korta fibrer. När det gäller utformningen av stöden för bearbetning av korta fibrer instämmer kommittén i den studie som kommissionen beställt från Ernst & Young rörande marknadsordningarna för hampa och lin. I denna studie föreslås att stödet för korta fibrer bibehålls och omvandlas till ett stöd som omfattar alla fibrer. För att naturfibernäringen i EU skall kunna utvecklas dynamiskt anser kommittén att det behövs större planeringssäkerhet inom denna del av den gemensamma organisationen av marknaden.

3.5.2   Byggnadsmaterial

Byggnadsrättsligt gäller det att anpassa tillståndspraxisen på ett sådant sätt att förnybara råvaror gynnas som byggnadsmaterial på grund av sina positiva produktegenskaper och möjligheterna till återvinning. Kommittén uppmanar framför allt kommissionen att undersöka i vilken utsträckning rättsliga ramvillkor utesluter en användning inom byggnadssektorn, och att lägga fram förslag på förbättringar.

3.5.3   Lagstiftning om utsläpp och avfall

Utsläppsbestämmelser, framför allt för små förbränningsanläggningar, och riktlinjer i fråga om avfall från produktion av el ur biomassa och beträffande biologiskt nedbrytbara ämnen gör det dessutom på många ställen omöjligt att använda förnybara råvaror i praktiken. Här anser kommittén att miljövänliga ramvillkor bör utformas så att dessa produkter kan marknadsföras på ett dynamiskt sätt och användningen av biomassa utan miljöproblem kan påskyndas. Detta gäller också efterlevnaden av direktivet om luftkvalitet. Kommittén anser vidare att direktivet om uttjänta fordon bör anpassas så att återvinningen kan förbättras, samt att man i denna sektor framför allt bör undersöka effektiviteten i energianvändningen med avseende på nya råvaror, lättbyggnad och möjligheterna till återvinning.

3.5.4   Beskattningsrätt

När det gäller tillnärmningen av de europeiska systemen anser kommittén att systemen bör göras mer miljö- och resursorienterade. Målet i samband med detta måste också vara att avveckla skatteförmånerna med avseende på användning av fossila råvaror. Däremot bör möjligheten till sänkt mervärdesskatt undersökas, t.ex. på naturfibrer. Som ytterligare exempel kan nämnas sänkta mervärdesskattesatser på användning av förnybara råvaror i fjärrvärmesystem.

3.5.5   Europeisk standardisering

Även om det finns bearbetningsstandarder fastställda i lag måste man kontinuerligt undersöka och prioritera en förbättring och en anpassning av standardiseringssystemen till de nya råvarorna och teknikerna på området biomassa. Genom processtandardiseringen gäller det framför allt att trygga en positiv balans med avseende på ursprung. I samband med detta måste en ackreditering krävas. Avverkning av en regnskog med påföljande produktion av palmolja leder till en negativ kolbalans under en period på 30 år. Vidare måste standardiseringssystemen i ett europeiskt perspektiv kompletteras med biomassans positiva produktegenskaper och återvinningsmöjligheter.

3.6   Politiska strategier för ökad användning av förnybara råvaror i EU

EESK konstaterar med oro att det för närvarande inte görs några framsteg i riktning mot en mer effektiv europeisk energi- och råvarupolitik.

Kommittén ser med kritiska ögon på att väldigt många avdelningar vid kommissionen oberoende av varandra ägnar sig åt frågan om förnybara råvaror. Detta politikområde är av grundläggande betydelse, och kommittén anser därför att man inom kommissionen bör inrätta ett samordningskontor eller en arbetsgrupp. Som beskrivs under punkt 3.4.5.1 krävs det ambitiösa målformuleringar.

3.6.1   Handlingsplanen för biomassa

3.6.1.1

EESK ställer sig positiv till att kommissionen utarbetat en gemensam handlingsplan för biomassa. Denna handlingsplan skulle behöva omsättas i nationella/regionala handlingsplaner. I samband med detta bör måluppfyllelsen följas upp. EESK ställer sig positiv till att man i handlingsplanen går in på den i stor utsträckning outnyttjade potential som finns på uppvärmningsområdet. Kommittén beklagar dock att man bara tar upp användningen av biomassa för energiändamål. Kommittén anser därför att handlingsplanen för biomassa bör kompletteras med ett avsnitt om användning av biomassa som material, att man bör stödja forskningen kring nya användningsområden och påskynda informations- och PR-verksamheten och den rådgivande verksamheten. När det gäller den ekonomiska politiken måste man vidta åtgärder för att stimulera bildandet av nya företag på området förnybara råvaror, framför allt för att förstärka de små och medelstora företagen med anledning av svårigheten att få fram riskkapital. Kommittén beklagar att handlingsplanen i frågor rörande internationell handel inte innehåller förslag på tillräckligt specificerade villkor för marknadstillträde.

3.6.1.2

Kommissionen visar i sitt meddelande om stöd till elektricitet från förnybara energikällor (KOM(2005) 627 av den 7 december 2005) att det framför allt är på områdena biomassa och biogas som potentialen i stor utsträckning inte utnyttjats på grund av otillräckliga rättsliga ramvillkor i de flesta av de europeiska länderna. Inmatningssystem med kostnadsbaserade priser har visat sig vara mycket effektiva för marknadsintroduktionen av förnybar energi. EESK förväntar sig att kommissionen till följd av denna rapport utarbetar mer långtgående riktlinjer.

3.6.2   Forskning och utveckling

3.6.2.1

Kommittén kan ännu inte se att användningen av biomassa tilldelas några större medel i det sjunde ramprogrammet för forskning. Både inom energiforskningen och användningen av förnybara råvaror som material behövs det mer omfattande forskningsprogram. EESK påminner om att band måste knytas till andra forskningsområden, t.ex. materialforskning, kemisk forskning och nanoteknik. Med antagandet av Reach-förordningen ser kommittén ytterligare ett skäl för en påskyndad forskningsverksamhet inom den biomassabaserade kemin.

3.6.2.2

Utan det grundläggande paradigmskifte som kommittén anser behövs i det nya ramprogrammet för forskning kommer inte den nödvändiga omställningen till nya råvaror att kunna ske i EU. För närvarande är det inte det kvantitativa utbudet av förnybara råvaror från arealerna som är den begränsande faktorn. Det är snarare tekniken för fortsatt bearbetning och omvandling till marknadsprodukter eller bearbetade produkter som ligger efter i sin utveckling. På detta område bör man öka forskningsverksamheten.

3.6.3   Strukturfonderna

Kommittén förväntar sig i samband med användningen av strukturfondsmedlen under nästa budgetperiod ett visst minimum av investeringar i förnybara råvaror.

3.7   Skydd av miljö, natur och landskap – att trygga den biologiska mångfalden

Kommittén anser att en ökad användning av förnybara råvaror inte får drabba andra ekologiska mål. Följande principer bör därför beaktas:

För odling av förnybara råvaror bör samma principer om god professionell praxis gälla som för produktion av livsmedel.

Markytor som använts för odling av råvaror som inte är avsedda för livsmedel måste även därefter lämpa sig för livsmedelsproduktion, som måste ske enligt de former som anges i punkterna 3.2–3.2.3.

Odling av förnybara råvaror bör ske på markytor som redan använts inom jordbruket och på åkrar som ligger i träda. Hit hör också ytor som för tillfället inte används, t.ex. på grund av omställning. Det får inte leda till att mängden permanent gräsbevuxen mark minskar.

För att minska mängden transporter, som man ju vet inverkar negativt på miljön, bör man eftersträva produktion i regionala eller lokala kretslopp.

Ekologiskt värdefulla markytor måste säkras för naturskyddet och brukas inom ramen för skyddsmålen.

Man bör framför allt främja och odla förnybara råvaror som visat sig bidra till en god miljö.

Dessa principer bör också ligga till grund för de nationella och internationella ackrediteringsnormerna.

Om man tar hänsyn till dessa principer kan man se till att utvinningen av förnybara råvaror blir ett win-win-koncept för den ekonomiska utvecklingen och miljön: ”Mål som hör ihop rör sig mot varandra”.

3.8   Den internationella dimensionen av utvecklingen av förnybara råvaror

Med tanke på konflikterna kring sådana råvaror som olja har utvecklingen av förnybara råvaror i EU också en utrikespolitisk, utvecklingspolitisk och fredsskapande dimension.

3.8.1

Livsmedelsförsörjningen för alla befolkningsgrupper måste vara av högsta prioritet i alla länder. När det gäller den internationella handeln anser kommittén därför att odlingen och exporten av bioenergibärare på inget sätt får äventyra ett lands livsmedelsförsörjning. WTO:s bestämmelser bör också skärpas på denna punkt. Regeringarna i fråga måste fastställa de politiska ramvillkor som behövs för att landets livsmedelsförsörjning skall tryggas. EESK anser det också vara nödvändigt med sociala arbetsnormer och ekologiska normer i WTO:s icke-tariffära bestämmelser för den internationella handeln med förnybara råvaror. Kommittén stöder tanken på att inrätta en internationell byrå för förnybar energi (Irena) och anser att det krävs större öppenhet i den internationella råvaruekonomin.

3.8.2

EESK betonar att EU:s ekonomi är beroende av utveckling och export av innovativ teknik  (1). Innovativa processer och produkter från förnybara råvaror gör det möjligt att inta den ledande rollen i världshandeln på området för framtidsteknik. De politiska ramvillkoren för utvecklingen av förnybara råvaror är därför av central betydelse för den ekonomiska utvecklingen i EU.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EESK:s yttrande, EUT C 241, 28.9.04, s. 44–48.


BILAGA

till yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Följande ändringsförslag som fått en fjärdedel av de avgivna rösterna avslogs under debatten:

Punkt 1.8 – Stryk punkten.

EESK förespråkar uttryckligen att EU formulerar målsättningar för andelen förnybara råvarukällor. Kommittén föreslår 4x25 fram till 2020, dvs. 25 % för respektive el, värme, drivmedel och nya material, exempelvis kompositmaterial, naturfiberförstärkta konstmaterial eller andra petrokemiska produkter.

Motivering

Den målformulering på 4 x 25 fram till 2020 som föreslås är för ambitiös och beaktar inte de intressen som finns inom de energiintensiva produktionssektorerna, såsom pappersindustrin och den kemiska industrin.

Omröstning

Röster för: 43

Röster emot: 66

Nedlagda röster: 14

Punkt 3.4.5.1 – Ändra enligt följande:

När det gäller målformuleringarna anser kommittén att målet 4 x 25 fram till 2020 bör fastställas. Med tanke på den framtida användningen av biomassa innebär detta att 25 % av elförsörjningen, 25 % av värmetillförseln, 25 % av drivmedlen och 25 % av de material som har råolja som bas, t.ex. syntetiska ämnen, skulle täckas av förnybara råvaror och förnybar energi. Dagens förbrukning av fossila råvaror används som bas för beräkningarna. Också vid en omställning till förnybara resurser som grundar sig på dessa mål är och förblir en En effektiv användning av alla resurser förblir avgörande för ekonomins utveckling. För ett brett genomförande är en betydligt högre effektivitet i material- och energianvändningen i EU alltså en absolut nödvändighet.

Motivering

Den målformulering på 4 x 25 fram till 2020 som föreslås är för ambitiös och beaktar inte de intressen som finns inom de energiintensiva produktionssektorerna, såsom pappersindustrin och den kemiska industrin.

Omröstning

Röster för: 44

Röster emot: 70

Nedlagda röster: 12


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/60


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Skogen – energikälla i ett utvidgat EU”

(2006/C 110/11)

Den 11 juli 2005 gav kommissionen i en skrivelse från Olli Rehn, Mariann Fischer Boel och Andris Piebalgs Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i uppdrag att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett yttrande om ”Skogen – energikälla i ett utvidgat EU”

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 27 februari 2006. Föredragande var Seppo Kallio.

Vid sin 425:e plenarsession den 15–16 mars 2006 (sammanträdet den 15 mars) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 130 röster för och 6 nedlagda röster:

1.   Slutsatser

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att användningen av trä som bränsle till stor del handlar om att tillvarata en outnyttjad europeisk förnybar energipotential (1) och att samtidigt minska utsläppen av växthusgasen koldioxid, men också om att säkra skogens allmännyttiga funktioner (skogarnas skyddsfunktioner och mångfald). En ökad användning av trädbränslen underlättar också tillvaratagandet av den outnyttjade råvarupotentialen för industriell förädling. Användningen av trä som energikälla bidrar till att motverka klimatförändringarna, höjer EU:s låga självförsörjningsgrad och ökar försörjningstryggheten på energiområdet i enlighet med EU:s energipolitiska mål. Användningen av trä kan bara i begränsad utsträckning bidra till att lösa de energiproblem som föreligger. Parallellt med detta bör man utveckla andra alternativa energikällor och se till att de energisparande åtgärderna blir effektivare, t.ex. värmeisolering i byggnader. Då träd växer binds koldioxid ur atmosfären. En kubikmeter trä binder i genomsnitt 800 kg koldioxid. I princip har alltså stora skogstillgångar stor betydelse för det långsiktiga bindandet av koldioxid i skogar. God skogsskötsel och ett tryggande av trädbeståndets tillväxt ökar koldioxidlagren. En ökad användning av skogsenergi innebär att icke förnybara energikällor ersätts med förnybara samtidigt som man minskar utsläppen av fossila bränslen. Användningen av trä som energikälla gör skogsskötseln effektivare och ökar trälagrens tillväxt på lång sikt.

1.2

EESK anser vidare att en ökad användning av trädbränslen kräver en långsiktig strategi. Denna bör grunda sig på att man avskaffar bestämmelser som hindrar och bromsar en ökad användning. Man bör skapa jämlika förutsättningar för användning av skogsenergi genom att avskaffa skatter och stödsystem som gynnar fossila bränslen. En europeisk specifikation beträffande kvalitetskrav och -kategorier för fasta trädbränslen (CEN/TS 14961) har offentliggjorts.

1.3

EESK anser det vara viktigt att den hållbara användningen av trä ökar i varje land och att bränslemarknaden öppnas för industrins biprodukter, för virke som utvinns ur skogen för energiproduktion och för förädlade trädbränslen. Produktionen och användningen av bränsle är ofta nära kopplad till skogs- och träindustrin. För moderna trädbränslen i form av pellets, briketter och flytande biobränslen har också en internationell marknad utvecklats. För att kunna utveckla marknaden för trädbränslen behövs det ekonomiska styrmedel som gör det möjligt även för nya aktörer att inleda verksamhet på området. Dessa styrmedel kan öka efterfrågan och utbudet på trä. Koldioxidskatten på fossila bränslen och den låga mervärdesskatten på trädbränsle ökar efterfrågan på skogsenergi. Med hjälp av investeringsstöd kan man öka efterfrågan på trä bland energiproducenterna. Samtidigt bör man effektivisera informationen, utbildningen, forskningen och utvecklingsverksamheten på skogsenergiområdet. Ekonomiska styrmedel bör framför allt riktas till sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln. Särskilt viktiga stödåtgärder i de nya medlemsstaterna skulle kunna vara spridning av teknik och goda lösningar samt upprättandet av en informationsstrategi.

1.4

För att denna outnyttjade resurs skall kunna tillvaratas och komma till användning anser EESK att det behövs aktörer som kan överleva ekonomiskt på en fungerande marknad. I länder med en outvecklad marknad för skogsenergi bör aktörerna tillfälligt kunna få stöd för sin ekonomiska överlevnad till exempel ur fonden för landsbygdsutveckling. Det är livsviktigt att stödja organisationer för skogsägare, lokala företagare och småskalig industri.

1.5

EESK vill öka efterfrågan på trädbränsle med hjälp av miljömässiga ekonomiska styrmedel som behandlar olika användare likvärdigt och som gynnar användningen på alla marknadsområden, t.ex. vid uppvärmning av enfamiljshus med brännved och förädlade trädbränslen, uppvärmning av stora enskilda byggnader, anläggningar för fjärrvärme- och elproduktion i byar, centralorter och städer samt naturligtvis inom skogsindustrin och i andra industrianläggningar som använder värme och energi och som har tillgång till trä som bränsle lokalt eller regionalt. Större mängder trädbränsle skall sättas in först när alla möjligheter till värmeisolering har utnyttjats och ett värmekoncept som omfattar användning av andra alternativa energislag (t.ex. solenergi) har utformats.

1.6

EESK anser att det i praktiskt taget alla medlemsstater behövs särskilda åtgärder för att inleda företagsverksamhet i anslutning till produktion av trädbränslen samt träbaserad värme- och elproduktion. Detta är särskilt fallet i de nya medlemsländerna och kandidatländerna, där skogsfastigheterna är små och organisationsgraden bland de privata skogsägarna är låg liksom också nyttjandegraden för skogstillgångarna. Tröskeln för att bli företagare är ofta alltför hög. En sänkning av tröskeln ökar företagsverksamheten och bidrar till att marknader uppstår och utvecklas. Med hjälp av EU:s strukturfonder bör man aktivt stödja ny företagsverksamhet och skapa lokala och regionala marknader.

1.7

EESK anser att alla biobränslen bör behandlas lika. Träets konkurrenskraft bland biobränslen får inte äventyras på grund av styrmedel för andra EU-politikområden. Tack vare den moderna tekniken lämpar sig träbiomassa för all slags energiproduktion, även som råvara för transportbränsle.

1.8

EESK anser att avtal och bestämmelser som begränsar fri rörlighet samt andra handelshinder för träbaserade bränslen inom EU bör avskaffas. Träet kan ha en viktig roll när det gäller att öka konkurrensen inom energibranschen. Särskilt på lokal och regional nivå kan träet vara konkurrenskraftigt i förhållande till andra energikällor.

1.9

EESK konstaterar att potentialen och användningen av trädbränsle är bristfälligt känd inom EU. Inventeringen av tillgången på energived måste förbättras i alla nuvarande och blivande medlemsländer eftersom denna information utgör grunden för en hållbar utveckling. Därför krävs ett differentierat tillvägagångssätt. I de stora centraleuropeiska lövskogsområdena bör man exempelvis lämna en tillräckligt stor träpotential för att kunna garantera artrikedomen i skogarna. Det finns inte tillräcklig information om skogstillgångar som på grund av sitt läge inte kan utnyttjas av industrin. Därför måste dessa tillgångar klart definieras, klassificeras och standardiseras, så att man undviker en intern snedvridning av trähandeln i EU. Trädbränslepotentialen bör inventeras och användningen följas upp på nationell nivå, och de möjligheter som den erbjuder bör utredas noggrannare och på jämförbara grunder. På detta sätt kan man ställa upp mål för verksamheten och mäta resultaten av olika styrmedel.

1.10

EESK anser att en ökad användning av trä som bränsle inom vissa områden är en viktig del i bekämpningen av skogsbränder i antropogena barrskogsmonokulturer. En intensivare användning, speciellt av trä för energiproduktion, kan minska risken för och förekomsten av skogsbränder.

1.11

Programmet för användning av trä som energiråvara bör kompletteras med undersökningar rörande urvalet av effektiva arter och ekotyper, intensiva odlingsmetoder och förkortade produktionscykler. Man bör utveckla plantageskogsbruket. Sökandet efter effektiva metoder för utvinning av trä för energiändamål får inte inverka negativt på den biologiska mångfalden och vålla problem för den lokala och regionala vattenvården. EESK anser att teknologin och logistiken för att ta till vara trädbränslen från skogarna samt förbränningstekniken skall utvecklas. Med hjälp av stöd till forskning och utveckling samt stöd till informationsspridning och överföring av teknologi kan man uppnå bestående resultat. Vidare bör det skapas gemensamma europeiska normer för små värmepannor för fast bränsle, så att inte konkurrensen hämmas.

1.12

EESK anser dessutom att det bör informeras bättre om möjligheterna att använda trä för energiproduktion. Detta gäller hela sektorn, alltifrån användning av pellets i småhus till storkonsumtion inom industrin och i städerna, där man utnyttjar flis och biprodukter. I många moderna värmekraftverk kan trä användas tillsammans med andra fasta bränslen.

1.13

Träbaserade bränslen, biprodukter från skogsindustrin och hyggesavfall (toppar, kvistar, stubbar och småträd från gallring) kommer att förbättra det hållbara skogsbrukets lönsamhet och skogssektorns konkurrenskraft utan att i väsentlig grad äventyra skogsindustrins råvaruanskaffning eller arbetsplatser inom skogsbruket eller den industri som använder trä som råvara. Genom att öka användningen av skogsenergi påverkas skogssektorns förutsättningar att nå de mål som fastställts i Lissabonstrategin på ett betydande sätt.

1.14

För utvinning av trä för energiändamål bör man även sätta av ytor som inte längre används för jordbruksändamål (plantering som energiskogar).

2.   Allmänt

2.1

Europeiska unionen har inte någon gemensam energipolitik. Under de senaste åren har beslut fattats som gäller marknaden för elenergi (96/92/EG (2)) och naturgas (98/30/EG (3)), försörjningsberedskap för energi, utökad användning av förnybara energiformer samt miljöfrågor i anslutning till energiproduktion. Man har inte lyckats åstadkomma en gemensam nivå på beskattningen av koldioxidutsläpp från fossila bränslen, vilket märkbart skulle gynna förnybar energi.

2.2

Vitboken från 1997 (4) sätter upp målet att den förnybara energin skall tredubblas från 45 Mtoe år 1995 till 135 Mtoe år 2010. Målet fastställdes för EU–15 och motsvarar en ökning av andelen förnybar energi från 5,2 % till 12 % senast år 2010. År 2001 var andelen 6 %. Den kan i bästa fall stiga till 10 %, men i värsta fall stanna vid 8 %. Mot bakgrund av denna utveckling har de åtgärder som vidtagits inte räckt till för att föra utvecklingen i rätt riktning tillräckligt snabbt. Meddelandet från kommissionen (5) gav liknande indikationer.

2.3

I grönboken om en europeisk strategi för trygg energiförsörjning år 2000 (6) utrycks en stark vilja att minska behovet av att importera energi till Europa och öka självförsörjningsgraden. Självförsörjningsgraden är i dag drygt 50 %, vilket strategiskt sett är en alltför låg andel.

2.4

I direktiv 2001/77/EG (7) om främjande av produktionen av förnybar el har man ställt upp som mål att senast år 2010 använda förnybara energikällor för 22 % av den el som produceras för inre marknaden. Utvärderingar av de åtgärder som vidtagits och resultat som följts upp visar att andelen kommer att vara endast 18–19 % vid utsatt tidpunkt. Ökningen av andelen el som produceras av biomassa har varit tydlig. Skillnaden mellan olika länder är dock påtaglig.

2.5

I direktiv 2003/30/EG (8) om främjande av användningen av biodrivmedel fastställs målet att biobränslenas andel av den totala bränslemängden skall utgöra 5,75 % senast 2010. Som en mellanetapp hade man fastställt 2 % för år 2005, men man uppnådde endast 1,4 %.

2.6

Direktivet om beskattning av energiprodukter och el (2003/96/EG (9)) gör det möjligt för medlemsländer att befria trädbränslen från skatt eller att tillämpa en lägre skattenivå. Detta möjliggör helt eller delvis skattefrihet för bioandelen av bränslet, och den sammanlagda skatten kan vara under angiven miniminivå. Skattefrihet kan beviljas för högst sex år åt gången. Skattelättnader beviljas inte längre efter den 31 december 2012 och redan beviljade skattelättnader enligt dessa beslut skall i enlighet med direktivet upphöra senast 2018.

2.7

Ett EU-direktiv för utsläppshandel i EU (2003/87/EG (10)) godkändes hösten 2003. Det s.k. linkdirektivet (2004/101/EG (11)) godkändes i september 2004 och möjliggör handel med utsläppsrätter i utvecklingsprojekt utanför EU (CDM) eller i industriländerna (JI).

2.8

Kommissionen offentliggjorde i december 2005 en handlingsplan för biomassa (12) (biomass action plan), med vars hjälp man vill påskynda och effektivisera användningen av bioenergi i medlemsstaterna.

2.9

Största delen av den biomassa som utnyttjas för energiproduktion används till värmeproduktion. Ett direktiv för att främja användningen av biomassa vid värmeproduktion borde utarbetas.

2.10

Det bästa förfarandet med tanke på energieffektiviteten är att producera el och värme samtidigt i samma anläggning. Denna samproduktion är särskilt viktig i anslutning till produktionen av fjärrvärme och då man vill öka användningen av biomassa. För att främja en kombinerad produktion av el och värme utfärdades direktiv 2004/8/EG (13).

2.11

EU:s sjunde forskningsramprogram (2007–2013) förbereds som bäst. Den europeiska skogssektorn har etablerat en s.k. Forest-based sector technology platform, vars forskningsprogram även innehåller en stor satsning på forskning och utveckling inom skogsenergiområdet.

2.12

Konkurrensläget på energimarknaden har utvecklats mycket olika i olika delar av Europa. Detta gäller både produktion och distribution speciellt inom elbranschen, men i många fall också försäljningen av fossila bränslen. Konkurrensen inom energibranschen fungerar dåligt. Som lokalt och regionalt tillgängligt bränsle kan träet öka konkurrensen på marknaden.

2.13

Nya aktörer inom energisektorn, och speciellt små sådana som vill leverera el till nätet på lika villkor som andra, har svårt att hävda sig. Situationen varierar mycket mellan olika medlemsländer.

2.14

EU-parlamentet antog den 30 september 2005 ett betänkande där man fastställde målet att andelen förnybar energi skall vara 20 % år 2020. Den antagna rapporten tar fasta på att förnybar energi inte har fri tillgång till marknaden. Administrativa åtgärder som hämmar utvecklingen bör avskaffas. Externa kostnader för användning av fossila bränslen bör inkluderas i energipriset, stöd till skadliga konventionella energiformer bör avvecklas och skatter som belastar förnybar energi bör avskaffas.

2.15

Medborgarorganisationerna i Europa samordnar aktivt sin syn på förnybar energi genom ett system med miljömärkning av el. Trä, som är en förnybar naturresurs, uppfyller kraven för hållbar energiproduktion. Användningen av trä som energikälla förbättrar förutsättningarna för ett hållbart skogsbruk. För att träanvändningen skall vara långsiktigt hållbar är det viktigt att man inte avverkar fler träd än vad som motsvarar tillväxten. En hållbar skogsvård grundar sig på och tryggas med hjälp av de beslut om ett hållbart skogsbruk i Europa som fattades under MCPFE:s (Ministerial Conference on the Protection of Forests in Europe) skogsministerkonferens. Därtill tryggas ett hållbart skogsbruk med hjälp av skogscertifieringssystem. Enligt de kriterier för hållbart skogsbruk som antogs under ministersammanträdet om skogsfrågor i Lissabon bör utvinningen av sådan biomassa ur skogen som skall användas för energiproduktion planeras på ett sådant sätt att kolets fortsatta kretslopp i marken garanteras. Även evolutionsprocesserna, tillgången till näringsämnen och bevarandet av markens fysikalisk-kemiska betingelser måste tryggas. I detta skede bör man koncentrera sig på en hållbar ökning av användningen och produktionen av trä. Samtidigt måste man utveckla goda metoder för tillvaratagande av skogsenergin. I många medlemsstater finns det goda exempel på märkningssystem för skogsenergin, som garanterar att energiproduktionen övervakas och som lär konsumenterna att ta miljökriterierna i beaktande.

2.16

Skogstillgångarna (stamvolymen i kubikmeter utan restprodukter = stem volume without residuals) i Europa ökade med ca 30 % då de 10 nya medlemsländerna anslöts 2004. EU:s sammanlagda skogsareal uppgår i dag till 140 miljoner hektar och kandidatländernas till cirka 22 miljoner hektar. Ekonomiskogarnas (forests available for wood supply = skogar där lagstadgade, ekonomiska och miljömässiga begränsningar inte nämnvärt påverkar träproduktionen) areal är 117 miljoner hektar i EU:s medlemsstater och 19 miljoner hektar i kandidatländerna. Trädbeståndets årliga nettotillväxt (bruttotillväxten minskad med den naturliga avgången) i EU är 560 miljoner m3. År 2002 uppgick avverkningen till 350 miljoner m3, varav 41 miljoner m3 var traditionell brännvedsavverkning. EU:s nettoimport av råvirke är cirka 25 miljoner kubikmeter. I industrin och hushållen utnyttjas sammanlagt 62 % av den årliga tillväxten, varav drygt 7 % är traditionell brännved för hushållen. Av den sammanlagda tillväxten omfattas ca 10 % av skogsskyddet eller står av andra orsaker utanför skogsbruket.

2.16.1

Detta innebär att nästan 30 % av tillväxten fortfarande lämnas outnyttjad, varför EU:s virkeskapital fortsätter att öka som det har gjort i 50 år. En del av denna outnyttjade virkesvolym (170 miljoner m3) är småvirke, som endast kan användas till energi. Av detta kan 30 miljoner m3 utnyttjas för energiproduktion utöver andra träråvaror. I skogarna lämnas årligen kvar 173 miljoner m3 avverkningsrester från uttag av stamved, som skulle lämpa sig för energiproduktion samt annat trä från skogsavverkning. Av detta skulle 70 miljoner m3 hyggesavfall och stubbar kunna användas, om man beaktar de tekniska, ekonomiska och ekologiska begränsningarna.

2.16.2

Den största potentialen ligger i biprodukterna från skogsindustrin (svartlut, bark, sågspån osv.) och i returträ, som redan används aktivt i många länder i synnerhet inom den integrerade skogsindustrin. Biprodukter och returträ som kan användas för energiproduktion kan motsvara 30–50 % av det råvirke som används (motsvarande 100–167 miljoner m3 råvirke).

2.16.3

På basis av detta uppgår den långsiktigt hållbara tillgången på trä för energiproduktion inom EU till cirka 267 miljoner m3. De biprodukter från industrin som ingår i detta utnyttjas redan delvis. Denna virkesvolym motsvarar cirka 50 Mtoe energi. De outnyttjade träresurser som finns i våra skogar och som skulle kunna användas till energiproduktion uppgår således till åtminstone 100 miljoner m3. Då den mängd råvirke som skogsindustrin använder ökar tilltar också mängden biprodukter. Mindre mängder trä för energiproduktion kan utvinnas i samband med skötseln av kulturlandskap. FAO/UNECE Timber Committee utvecklar för närvarande ett uppföljningssystem för användningen av trädbränslen och testar ett datorsystem i tio länder.

2.16.4

Av den energi på 1 668 Mtoe som Europa (EU–25) förbrukade år 2001 producerades endast 101,3 Mtoe med hjälp av förnybara energikällor. I de allra flesta länder – alla utom fyra – utgjorde biomassa den största andelen av denna sistnämnda energimängd. I elva länder var andelen över 75 %. I de nya medlemsländerna var andelen speciellt stor förutom på Malta och Cypern.

3.   Växthusgaser och användning av trä som substitut

3.1

Den största indirekta kostnaden i samband med fossila energikällor kan hänföras till klimatförändringarna. Den mest betydelsefulla växthusgasen är koldioxid. I några länder har man försökt lösa problemet med koldioxidutsläpp med hjälp av en koldioxidskatt. Andra externa kostnader orsakas av svavel-, kväveoxid- och partikelutsläpp. Trä är ett koldioxidneutralt bränsle som inte ökar nettoutsläppen i atmosfären. Det innehåller lite svavel och kväve i jämförelse med andra bränslen. Den största källan till partikelutsläpp är den traditionella småskaliga användningen.

3.2

I nuläget bygger välståndet på jorden nästan uteslutande på en användning av ändliga naturresurser. Detta gäller speciellt sådan energiproduktion och energianvändning som främst bygger på fossila bränslen som brunkol, kol, olja, oljeskiffer och naturgas.

3.3

Energiförbrukningen är den främsta orsaken (59 %) till utsläpp av växthusgaser i världen. Energiförbrukningen orsakar främst koldioxidutsläpp, och koldioxidhalten i luften har ökat under många årtionden.

3.4

Användningen av fossila bränslen medför också utsläpp av andra ämnen som orsakar skador på miljön, t.ex. svaveldioxider, kväveoxider och partiklar av olika storlek. Genom att använda trä som ersättande bränsle kan man minska dessa utsläpp. Trädbränslen ersätter energiproduktion baserad på fossila bränslen som har en klart större miljöpåverkan.

3.5

Användning av trä i olika produkter är ett effektivt sätt att minska koldioxidutsläppen, eftersom framställningen av träprodukter vanligen kräver betydligt mindre energi än konkurrerande material. Träet som material fungerar som substitut för icke-förnybara naturresurser. Träprodukternas förmåga att konkurrera med energiintensiva produkter, såsom stål och betong, förbättras i och med utsläppshandeln.

3.6

Genom att använda förnybar energi i stället för fossila bränslen kan utsläppen av växthusgaser minskas. Minskningen är beroende av vilket bränsle och vilken produktionsmetod som ersätts med förnybar energi. Olika fossila bränslen har olika utsläppskoefficienter för koldioxid. När det gäller att minska utsläppen är det särskilt viktigt att man tillämpar sådan energiproduktion där enhetskostnaderna för utsläppen är låga.

3.7

Enbart elproduktion med fossila bränslen är miljömässigt sett en dålig lösning. I samband med många industriella processer finns ett stort behov av värme, ånga och el, varför det speciellt i samband med dessa är befogat att producera el.

3.8

Den mekaniska och kemiska skogsindustrin använder trä i första hand för att producera trävaror och pappersprodukter. Under processen uppstår olika slag av biprodukter som är mycket lämpliga som bränsle för energiproduktion. Den moderna kemiska massaindustrin och sågindustrin är i de flesta fall nettoproducenter av energi, dvs. de kan producera mera energi än de själva förbrukar. De biprodukter som inte behövs för den egna energiproduktionen kan säljas på biobränslemarknaden.

3.9

Sulfatmassafabrikernas viktigaste biprodukt är svartlut, som innehåller lignin och som kan användas för att producera el och värme. Svartlutet kommer i framtiden också att fungera som råvara för fordonsbränslen. Detta kräver ytterligare forskning och utveckling. Etanol framställd av lignocellulosa, förgasning samt tillverkning av syntetisk diesel i anslutning till detta är också sannolika energiformer.

3.10

De nya medlemsländerna utgör en betydande potential när det gäller utvidgningen av skogsindustrin och användningen av trä som råvara för träbaserade produkter och energiproduktion.

3.11

En biobränslemarknad är vanligen lokal eller regional bland annat på grund av transportkostnaderna. Genom att förädla exempelvis snickeriindustrins eller sågindustrins biprodukter till pellets eller briketter eller genom att framställa bioolja genom pyrolys kan nya bredare marknadsområden med lätthet nås. Man bör också utveckla distributionsnät och se till att de fungerar, så att det blir enklare för konsumenterna att använda de ifrågavarande produkterna. Den nya CEN-klassificeringen underlättar distributionen och handeln.

3.12

Skogsbränder är ett stort problem framför allt i Medelhavsländerna, t.ex. Spanien, Frankrike, Italien och Grekland, samt i Portugal, och de utgör en liten risk även i Nordeuropa. Genom att vårda markområdena och ta till vara sådant material som ökar riskerna för skogsbrand minskar man den ekonomiska skadan. Det finns många orsaker till att bränder uppstår, av vilka framför allt tre bör framhållas: skogarnas tillstånd (avverkningsresterna bör avlägsnas för att minska brandrisken), människornas handlande samt brister i övervaknings- och släckningssystemen. Skogsbränderna är stora naturkatastrofer som man på alla sätt bör försöka förebygga och avvärja såväl på nationell nivå som på EU-nivå.

4.   Internationell politik och utveckling

4.1

Energimarknaden har under år 2005 försvårats på grund av höjda priser på råolja och ett underskott i förädlingskapaciteten för oljeprodukter. Samtidigt har priset på el allmänt sett stigit. En av orsakerna till detta är handeln med utsläppsrätter, vars samlade effekter tills vidare är omöjlig att bedöma. Dessutom har avregleringen av elmarknaden genomförts mycket bristfälligt.

4.2

Den internationella klimatpolitiken är en drivande faktor när det gäller att öka användningen av förnybara energiformer. EU har i enlighet med Kyotoprotokollet, som trädde i kraft den 18 februari 2005, förbundit sig att minska koldioxidutsläppen med 8 % jämfört med nivåerna 1992. Man har fördelat denna minskning mellan medlemsländerna utgående från de olika ländernas förmåga att minska utsläppen. EU:s utsläppshandel är en del av unionens klimatstrategi och är endast delvis kopplad till Kyotoprotokollet.

4.3

Utsläppshandeln inom EU startade den 1 januari 2005. Den första perioden gäller 2005–2007 och omfattar endast koldioxid. Den interna fördelningen inom EU-15 gäller i det fall EU-15 som helhet klarar av att minska utsläppen. I annat fall skall varje land inom EU-15, i likhet med övriga stater, separat se till att det klarar nivån på 8 %. En del av medlemsländerna har även ambitiösare krav för perioden 2008–2012. Efter 2012 är det internationella läget oklart. Enskilda EU-medlemsländer har föreslagit olika mål för hela EU och för egen del.

4.4

Europeiska unionen har ingen gemensam skogspolitik, men medlemsstaterna har egna nationella skogsprogram och en egen politik. EU:s ministerråd godkände EU:s skogsstrategi år 1998. Till skogsstrategins grunder hör subsidiaritetsprincipen enligt vilken skogspolitiken huvudsakligen är medlemsländernas ansvarsområde. I mars 2005 gav kommissionen ut ett meddelande om förverkligandet av skogsstrategin (14). I detta meddelande poängterade kommissionen att utvecklingen av skogsenergiområdet ger EU:s politik för hållbar utveckling ett mervärde. I oktober 2005 antog EESK ett eget yttrande (15) som stöder kommissionens meddelande. För tillfället arbetar kommissionen med en handlingsplan för hållbart skogsbruk i EU, som skall vara färdig under 2006.

4.5

Sedan 1998 har EU:s skogsareal ökat med 20 %, och antalet privata skogsägare har ökat från 12 till 16 miljoner. I de flesta nya medlemsstater äger staten fortfarande en betydande del av skogarna. Det är nödvändigt att verksamhetsförutsättningarna för privatskogsbruket förbättras i de nya och blivande medlemsstaterna. I många länder är trävarumarknaden dåligt utvecklad. Utvecklingen av skogsnäringen i dessa länder är tills vidare anspråkslös, men förutsättningarna för att effektivisera skogsbruket är goda, om länderna utformar en fungerande och effektiv skogspolitik. Samtidigt kan man öka intresset för att producera trä som kan användas för energiproduktion. En sådan produktion förutsätter en omfattande involvering av hela skogsbruket, framför allt i början av produktionskedjan.

4.6

Inom EU finns det många små brukningsenheter. För att skogsbruket skall utvecklas och produktionen av skogsenergi effektiviseras måste man satsa på att organisera dessa enheter och skapa samarbete mellan dem. EU skulle kunna främja ett ökat kunnande och en större kapacitet hos de föreningar som fungerar inom skogssektorn.

4.7

Konkurrerande energiformer utvecklas ofta under monopolliknande marknadsförhållanden, där det är ytterst svårt att utveckla välfungerande lokala eller regionala marknader för träbaserade bränslen.

4.8

Bränslemarknaden är global. Stora mängder elektricitet kan transporteras från ett land till ett annat. Trots detta är Europa inte och kan inte bli helt självförsörjande på energiområdet. För att förbättra EU:s energiförsörjning måste man aktivare eftersträva framför allt de mål som ökar EU:s egen andel av energiproduktionen och minskar importberoendet.

5.   Träbaserade bränslen och främjande av dessa

5.1

Trä spelar en viktig roll inom energiförsörjningen i de länder som har mycket skog. Eftersom skogens potential endast till drygt 50 % används för industriellt bruk gäller det att kunna utnyttja de biprodukter som uppstår vid avverkning och den outnyttjade potentialen för energiproduktion. Förnybar skogsenergi är för den hållbara utvecklingens del utan undantag bättre än en produktion som grundar sig på fossila råvaror. Detta stöder också en god och hållbar skogsskötsel, framför allt i samband med förnyelse av skogar och gallring av unga skogar.

5.2

Trä är en förnybar råvara, och träprodukter fungerar också som kollager. Återanvändningen av träprodukter ökar stadigt.

5.3

Som ett sista steg i olika återvinningsprocesser kan träprodukter användas till att alstra energi. På samma sätt kan alla produkter från skogs- och träindustrin användas som råvara för energiproduktion. Skogsindustri och energiproduktion är en effektiv miljövänlig produktionskombination.

5.4

Trä kan användas som bränsle till exempel för att producera energi i småhus och lägenhetshus samt för fjärrvärme och industrins energibehov. El kan effektivast produceras i samband med fjärrvärme eller industrins produktion av värme- och processånga, s.k. kraftvärmeproduktion.

5.5

En bra metod för att öka skogsenergins konkurrenskraft på energimarknaden skulle vara en koldioxidskatt. Dessutom kan man öka användningen av skogsenergi med hjälp av stöd till bränsleproduktion, till exempel genom att ge skogsägarna stöd till avverkningskostnader i objekt som inte konkurrerar med industrins råvaruförsörjning. Under alla omständigheter får en sådan skatt inte leda till en minskning av träresurserna, eftersom skogarnas funktion som koldioxidsänkor i sådant fall skulle minska. Denna åtgärd bör kompletteras med skattelättnader för de skogsägare som utökar skogstillgångarna och därmed bidrar till att mer koldioxid binds.

5.6

Styrmedel som gynnar trä som bränsle ökar efterfrågan på sådan träbaserad råvara som kan förädlas även till träbaserade skivor för byggnadsändamål. Värmeproduktion sker endast lokalt på den plats där energibehovet finns. Därför bör man som en integrerad del av energiproduktionen utveckla en mekanisk skogsindustri i vilken man även kan använda returträ.

5.7

Skogsindustrin har en bestående fördel av att produktionsanläggningarna redan har en fungerande logistik som även kan utnyttjas vid anskaffningen och användningen av träbaserade bränslen.

5.8

En bättre konkurrenskraft för skogsenergin kan också nås genom skattelättnader, t.ex. lägre mervärdesskatt vid försäljning av träpellets, brännved eller på el som producerats med trä.

5.9

För att snabbt kunna etablera produktion av exempelvis el med trä som bränsle kan man betala konkurrenskraftiga priser åt producenter av skogsenergi. Investerare i produktionsanläggningar bör ges möjlighet att bedöma tillgången på förnybara träbaserade råvaror och lönsamheten i att investera i produktionen.

5.10

För att öka de förnybara energiformerna på elmarknaden har vissa medlemsstater tagit i bruk stödsystem, som grundar sig på kvoter och inmatningstariffer (säkra fasta priser för förnybar energi). Dessa system är i många länder nödvändiga för att främja användningen av skogsenergi. Gröna certifikat för förnybar el och speciellt för el producerad av trä kan främja användningen av skogsenergi.

5.11

Anläggningar som producerar skogsenergi bör få investeringsstöd i inledningsskedet samt för maskiner och annan teknisk specialutrustning som behövs vid produktionen, eftersom kostnaderna för att inleda sådan verksamhet är mycket höga.

5.12

Det behövs också stöd till forskning och utveckling. Detta gäller speciellt utveckling av drivning, teknik, energiproduktion och användning av trädbränslen. För skogsbruket måste man utarbeta scenarion och prognoser för att säkerställa skogarnas hållbarhet också i deras funktion för den biologiska mångfalden. Utnyttjandet av massaindustrins biprodukter för längre förädlade bränslen, såsom flytande bränslen för fordon, bör också utforskas.

5.13

Användningen av trä som bränsle kan ökas till exempel genom en strängare begränsning av svavelutsläppen. Dessutom kan användningen gynnas genom att man beskattar utsläpp, aska eller annat avfall som uppstår vid användning av andra bränslen.

5.14

Marknaden för trädbränslen och speciellt brännved är lokal, men en ökad användning av skogsenergi i EU ökar antalet arbetsplatser på maskin- och utrustningsmarknaden eftersom den utrustning som behövs för att mekaniserat ta ut virke från skogarna är liknande i olika länder. För att producera pellets, briketter och andra förädlade trädbränslen behövs också specialmaskiner och utrustning. För energiproduktion behövs en omfattande mängd pannor och annan utrustning som har ett stort ekonomiskt värde och en stor tillväxtpotential. En ökad användning av skogsenergi innebär betydande möjligheter att föra teknologin även utanför EU:s gränser.

5.15

För överföring av teknik och kunskaper mellan olika EU-länder behövs en omfattande informationsspridning. Detta arbete även utföras av olika oberoende organisationer. Olika kampanjer kan finansieras helt eller delvis med offentliga medel.

5.16

En optimering av de ekonomiska styrmedlen sker effektivast genom nationella beslut, där EU bör ha en samordnande roll.

6.   Sysselsättning och landsbygdens utveckling

6.1

Trä är en viktig förnybar naturresurs som utnyttjas för att gynna landsbygdens utveckling och för att skapa sysselsättning. Den direkta nettoeffekten på sysselsättningen är uppskattningsvis över 1 000 årsverken per 1 miljon kubikmeter trä och den sammanlagda effekten inklusive multiplikatoreffekter 1 500–2 000 årsverken (16). I dessa siffror ingår inte hushållens användning av egen brännved.

6.2

När importerade bränslen ersätts med trädbränslen betyder det att en bränslekostnad som består av utländskt kapital ersätts med lokalt arbete och andra lokala eller regionala insatser. Den totala effekten bestäms av i hur hög grad importerade bränslen ersätts av lokalt eller regionalt producerade bränslen.

6.3

Då importerat bränsle ersätts med trädbränsle är det framför allt den lokala landsbygdsbefolkningen som sysselsätts. Företagen är små, och för att de skall kunna växa krävs det ökade kunskaper och utvecklingsstöd. Utvecklingen av skogsdrivningsföretagen och företagsmodellerna spelar en avgörande roll när det gäller att öka den allmänna användningen av trä och användningen av trä för energiproduktion.

6.4

Den brännved som används i hushållen har fortfarande en förhållandevis stor betydelse på landsbygden i skogrika nya medlemsländer där den industriella användningen är relativt låg. Utnyttjandet av skogsenergi är ett bra komplement till användningen av biprodukterna från småskalig sågverksamhet.

6.5

För att de miljontals små skogsägarna i Europa skall kunna engageras effektivt i marknaden för skogsenergi måste man främja ett marknadsbaserat samarbete, till exempel i form av föreningar och gemensamma företag. Många anser att detta är nyckeln till den ”slumrande” användningen av träresurserna. Ett bättre samarbete framför allt i början av träets produktionskedja och mellan de olika aktörerna skulle också vara till nytta. Framför allt i många av de nya medlemsstaterna och kandidatländerna är skogsägarorganisationerna dåligt utvecklade. Skogsägarorganisationer och andra organisationer har i flera av de gamla medlemsstaterna visat sig vara det effektivaste sättet att utbilda skogsägarna och aktivera dem i marknadsföringen av den förnybara skogsenergin på trämarknaden. Ett samarbete som genomförs på rätt sätt kan ge avsevärda kostnadsbesparingar vid anskaffningen av träråvaror.

6.6

I maskin- och verkstadsindustrin kan det också uppstå ett betydande antal nya arbetsplatser då användningen av trädbränslen och förädlingsgraden ökar.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Direktiv 2001/77/EG, EGT L 283, 27.10.2001, s. 35, art. 2(b).

(2)  Direktiv 96/92/EG, EGT L 27, 30.1.1997, s. 20–29.

(3)  Direktiv 98/30/EG, EGT L 204, 21.7.1998, s. 1–2.

(4)  KOM(97) 599 slutlig, 26.11.1997.

(5)  KOM(2004) 366 slutlig, 26.5.2004.

(6)  KOM(2000) 769 slutlig, 1.12.2000.

(7)  Direktiv 2001/77/EG, EGT L 283, 27.10.2001, s. 33–40.

(8)  Direktiv 2003/30/EG, EUT L 123, 17.5.2003, s. 42–46.

(9)  Direktiv 2003/96/EG, EUT L 283, 31.10.2003, s. 51–70.

(10)  Direktiv 2003/87/EG, EUT L 275, 25.10.2003, s. 32–46.

(11)  Direktiv 2004/101/EG, EUT L 338, 13.11.2004, s. 18–23.

(12)  KOM(2005) 628 slutlig, 7.12.2005.

(13)  Direktiv 2004/8/EG, EUT L 52, 21.2.2004, s. 50–66.

(14)  KOM(2005) 84 slutlig, 10.3.2005.

(15)  CESE 1252/2005, EUT C 28, 3.2.2006, s.57–65.

(16)  Se källförteckningen.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/68


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Det civila samhällets roll i förbindelserna mellan EU och Kina

(2006/C 110/12)

I en skrivelse av den 7 februari 2005 bad det brittiska ordförandeskapet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett yttrande om Det civila samhällets roll i förbindelserna mellan EU och Kina.

Sektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 februari 2006. Föredragande var Sukhdev Sharma, medföredragande Thomas Etty.

Vid sin 425:e plenarsession den 15–16 mars 2006 2006 (sammanträdet den 15 mars 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 93 röster för, 2 röster emot och 3 nedlagda röster.

1.   Allmän bakgrund

1.1

Detta förberedande yttrande utarbetas på begäran av det brittiska ordförandeskapet. Framväxten av strategiska förbindelser med Kina är en av det brittiska ordförandeskapets prioriteringar. Kommissionsledamot Peter Mandelson har också konstaterat att man bör bygga ut förbindelserna med Kina med utgångspunkt i mänskliga rättigheter och föreställningen om ett mer utvecklat och pluralistiskt civilt samhälle.

1.2

Europeiska unionen bygger på värderingar som är gemensamma för alla medlemsstater och den både bekräftar och främjar dessa värderingar i sina förbindelser med omvärlden. Dessa värderingar omfattar respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Med utgångspunkt i dessa värderingar strävar EU efter att upprätta partnerskap med tredjeländer och med internationella, regionala och globala organisationer som ansluter sig till principen om de mänskliga rättigheternas och de grundläggande friheternas allmängiltighet och okränkbarhet.

1.3

Europa har ett stort politiskt och ekonomiskt intresse av att Kina på ett framgångsrikt sätt övergår till ett stabilt, välmående och öppet land som till fullo omfattar principerna om demokrati, den fria marknaden och rättsstaten.

1.4

Kina har genomgått en extremt snabb ekonomisk tillväxt och förändring av samhällsstrukturen som bidragit till att öka inkomsterna för delar av befolkningen men som också lett till ökade orättvisor i fråga om levnadsvillkor, miljö, hälso- och sjukvård och arbetsvillkor i takt med att eftersatta grupper släpar efter. Bristen på kanaler genom vilka de förfördelade på ett legitimt och effektivt sätt kan göra sina rättigheter och ambitioner gällande har lett till en stigande våg av social oro som riskerar att grusa den kinesiska regeringens förhoppningar, som EU till fullo delar, att bygga upp ett välmående och harmoniskt samhälle.

1.5

Kommittén har tidigare uttryckt sin uppfattning att ett starkt och oberoende civilt samhälle är ett betydande bidrag till god ledning och till politisk, ekonomisk och social stabilitet. Kommitténs kontakter med det civila samhället utanför EU, både i industri- och utvecklingsländer, bekräftar detta. Kommittén har därför framfört att den förespråkar framväxten av fria, oberoende och representativa icke-statliga organisationer för arbetsgivare, arbetstagare, lantbrukare, konsumenter, miljöaktivister, kooperativ m.m. Vi efterlyser lagstiftning där dessa organisationers rättigheter garanteras samt ratificering och genomförande i lagstiftningen och praktiken av de internationella instrument som reglerar dessa rättigheter. Det är dessa grundläggande synpunkter som ligger bakom kommitténs starka intresse för ett samarbete med det civila samhälle som finns eller håller på att växa fram i Kina. Kommittén kommer att försöka engagera de europeiska sammanslutningar vars organisationer är företrädda inom EESK.

1.6

Syftet med detta yttrande är att undersöka naturen och funktionen hos det operativa ramverk som det civila samhällets organisationer i Kina verkar inom, och att utarbeta rekommendationer som gör det möjligt för det civila samhället i EU och Kina att förbättra förbindelserna mellan EU och Kina. Innan vi kort går in på de viktigaste frågorna vill vi påpeka att synpunkterna framförs i en anda av ömsesidig respekt. I fråga om internationella normer som både EU:s medlemsstater och Kina förbundit sig att uppfylla gäller att brott mot sådana normer inte kan anses vara ett lands inre angelägenheter. I sådana fall är respekten för normerna, såväl i lagen som i praktiken, ett ansvar som delas av världssamfundet.

2.   Allmänna synpunkter

2.1   Icke-statliga organisationer

2.1.1   Icke-statliga organisationers ställning i Kina:

2.1.1.1

Det är först sedan reformerna inleddes 1978 som icke-statliga organisationer har utvecklats i Kina. I slutet av 2004 fanns 289 476 registrerade icke-statliga organisationer i Kina. Det är oklart hur många av dessa som är tillräckligt starka för att fungera som partnerorganisationer för EU-organ. Utöver det beräknas ytterligare 3000–6500 utländska icke-statliga organisationer vara verksamma i Kina.

2.1.1.2

Den kinesiska definitionen av icke-statliga organisationer omfattar organisationer på det ekonomiska och sociala området, vilket innebär att handels- och näringslivsorganisationer betraktas som icke-statliga organisationer. Kommittén anser att arbetsgivarföreningar och fackförbund visserligen utgör en viktig del av det civila samhället, men att de inte är icke-statliga organisationer i begreppets egentliga bemärkelse.

2.1.1.3

Kinesiska icke-statliga organisationer delas in i ”sociala organisationer”, som är medlemsskapsorganisationer, och ”privata icke-vinstdrivande enheter”, som är icke-vinstdrivande organisationer utan medlemskap och som tillhandahåller sociala tjänster, exempelvis privata skolor och sjukhus.

2.1.1.4

Det finns åtta stora nationella sociala organisationer som mer specifikt ofta kallas ”folkorganisationer” eller ”massorganisationer”. Dessa organisationer, däribland All-China Federation of Trade Unions (ACFTU), Communist Youth League (CYL), och All-China Women's Federation (ACWF), har inrättats av staten och utför administrativa och andra uppgifter åt de offentliga myndigheterna. All-China Federation of Trade Unions (ACFTU), Communist Youth League (CYL), och All-China Women's Federation (ACWF) fungerar som kommunistpartiets arbets-, ungdoms och kvinnoföreningar. Att kalla dessa för icke-statliga organisationer är därför missvisande.

2.1.1.5

För att få juridisk status måste kinesiska icke-statliga organisationer godkännas och registreras av inrikesministeriet eller dess lokalavdelningar. Registrering av icke-statliga organisationer regleras genom följande tre bestämmelser:

Bestämmelser om registrering och förvaltning av sociala organisationer (1998).

Provisoriska bestämmelser om registrering och förvaltning av privata icke-vinstdrivande enheter (1998).

Bestämmelser om förvaltning av stiftelser (2004).

2.1.1.6

Befintlig lagstiftning gör det svårt för vissa icke-statliga organisationer att registrera sig. Det finns två orsaker till detta:

Icke-statliga organisationer måste hitta en ”professionell förvaltningsenhet” som kan fungera som dess tillsynsorgan. Först efter det att tillsynsorganet har gett sitt godkännande kan den icke-statliga organisationen ansöka om registrering hos inrikesministeriet. Tillsynsorganet måste vara ett statligt organ eller en organisation som godkänts av ett statligt organ. Vidare måste det ha koppling till den verksamhet som den icke-statliga organisationen föreslår. Den måste med andra ord ha behörighet inom samma verksamhetsområde som den icke-statliga organisationen. Således är det kulturministeriet, och inte utbildningskommissionen, som utövar tillsyn över en litterär förening. Å andra sida har statliga organ inga skyldigheter att godkänna ansökningar från icke-statliga organisationer. Kulturministeriet kan till exempel vägra att sponsra en litterär förening som önskar registrera sin verksamhet.

Det får inte finnas fler än en icke-statlig organisation inom ett visst verksamhetsområde inom ett och samma geografiska område. Om det exempelvis redan finns en sammanslutning för funktionshindrade i Peking får inte någon annan sammanslutning med liknande inriktning registreras i Peking.

2.1.1.7

På grund av dessa bestämmelser har många icke-statliga organisationer på gräsrotsnivå inte kunnat registrera sig, antingen för att de inte har lyckats hitta något myndighetsorgan som är villigt att fungera som deras professionella förvaltningsenhet, eller för att andra icke-statliga organisationer med liknande inriktning redan är verksamma inom det geografiska område där de avser att upprätta sin verksamhet. För att få juridisk status har en del icke-statliga organisationer registrerat verksamheten hos näringslivs- och handelskontoren som företag i stället, trots att de utövar samhällsnyttig verksamhet och inte är vinstdrivande.

2.1.1.8

Vissa icke-statliga organisationer väljer att inte registrera verksamheten alls. Även om dessa organisationer är olagliga lämnar regeringen ofta dem ifred, främst för att regeringen anser att deras verksamhet är harmlös. Deras status som icke-lagliga gör dock att de är särskilt känsliga för regeringens beslut att då och då ”rensa upp” inom sektorn för icke-statliga organisationer. Det finns mycket som tyder på att de kinesiska myndigheterna under det gångna året har ingripit mer aktivt för att övervaka och kontrollera verksamheten inom sådana icke-statliga organisationer, sedan de har börjat misstänka att oregistrerade icke-statliga organisationer i själva verket är regeringsmotståndare och kan ha destabiliserande effekter.

2.1.1.9

Kommittén är medveten om att nya bestämmelser om icke-statliga organisationer håller på att utarbetas. För första gången kommer även alla utländska icke-statliga organisationer att tvingas registrera sin verksamhet.

2.1.1.10

Ofta görs en åtskillnad mellan ”statligt organiserade” och ”folkliga” icke-statliga organisationer i Kina. De statligt organiserade organisationerna har inrättats på regeringens initiativ och får bidrag från regeringen. De anställda är ofta personer på regeringens avlöningslista och de högsta posterna innehas vanligen av pensionerade regeringstjänstemän. De folkliga icke-statliga organisationerna har däremot inrättats på initiativ av enskilda medborgare och erhåller inga bidrag från regeringen. Deras personal är inte offentliganställd och de har inte tjänstemän på toppositionerna i styrelsen.

2.1.1.11

De statligt organiserade organisationerna har ibland bättre relationer med regeringen. På grund av dessa relationer kan regeringen känna större förtroende för dem och inta en mer avslappnad attityd gentemot dem och därmed ge dem större frihet i praktiken. De statligt organiserade organisationerna har dessutom bättre tillträde till regeringen och större möjligheter att delta i beslutsfattandet.

2.1.1.12

Den stora majoriteten folkliga icke-statliga organisationer försöker samarbeta med regeringen snarare än att framhäva organisationens självständighet. Efter mer än två årtionden av marknadsreformer har den kinesiska regeringen minskat sin direkta kontroll över den ekonomiska och sociala verksamheten, men den utövar fortfarande stort inflytande på dessa områden. Inga icke-statliga organisationer kan fungera väl utan visst stöd och godkännande från regeringskontor och tjänstemän. Det är enbart genom att få tillträde till regeringen som icke-statliga organisationer kan fungera effektivt. Av den anledningen värderar icke-statliga organisationer generellt kontakter och inflytande högre än oberoendet gentemot regeringen i vetskap om att regeringen fortfarande har makt att kontrollera organisationens verksamhet och kommer att utnyttja den makten om vissa gränser överträds.

2.1.1.13

I kontrollen av icke-statliga organisationer slits den kinesiska regeringen mellan två motstridiga mål. Å ena sidan uppmuntrar den framväxandet av icke-statliga organisationer, eftersom den kan delegera vissa uppgifter till dessa organisationer som den tidigare själv ansvarade för inom planekonomimodellen. Regeringen hoppas till exempel att de icke-statliga organisationerna skall kunna dela bördan av sociala trygghetstjänster och bidra till att samla ihop resurser för att komplettera regeringens sociala utgifter. Å andra sidan är regeringen orolig för att de icke-statliga organisationernas engagemang skall utvecklas till samhällsrörelser som kan utmana regeringen politiskt och skapa instabilitet. Därför har regeringen under de senaste tjugo åren lanserat ett flertal ”upprensningskampanjer” för att stärka sin kontroll över de icke-statliga organisationernas verksamhet när den har känt att kontrollen har glidit den ur händerna. Trots dessa kampanjer har tendensen till tillväxt och utveckling inom det civila samhället inte avstannat, vilket det växande antalet icke-statliga organisationer är ett bevis för.

2.1.1.14

I officiella publikationer har regeringen hävdat att den underlättar arbetet för hundratals utländska icke-statliga organisationer som är verksamma inom mer än tjugo olika områden i Kina genom att ge dem juridisk status.

Den har emellertid också ägnat stor uppmärksamhet åt icke-statliga organisationer i utlandet och deras kinesiska samarbetsorganisationer. Ett flertal kinesiska icke-statliga organisationer har rapporterat att de har varit föremål för stärkt kontroll. De har också påpekat att regeringen nu betraktar miljö- och könsrollsfrågor som ”känsliga”.

2.1.1.15

Regeringens främsta motivering är att social stabilitet och ett harmoniskt samhälle är absoluta prioriteringar. Samma argument har anförts för arresteringar av oliktänkande och censur på Internet. Kommittén noterar att västerländska företag har sålt säkerhetsverktyg och brandväggar till Kina som kan användas för att kontrollera och begränsa yttrandefriheten och informationsspridningen. En del av dessa företag har gått så långt att de har undertecknat utfästelser om självdisciplin i vilka de har lovat att följa kinesiska censurlagar.

2.1.1.16

Det är påfallande att lokala icke-statliga organisationer inte har tagit tag i problemet med korruption, trots att det är så utbrett och frågan ändå diskuteras i Kina.

2.1.1.17

Akademiker, både i utlandet och i Kina, är viktiga kontakter för icke-statliga organisationer. Utländska icke-statliga organisationer, och även Europeiska kommissionen, samarbetar ofta med dem och stöder deras forskningsverksamhet.

2.1.1.18

Hong Kong har fortfarande välmående icke-statliga organisationer som är aktiva när det gäller att tillhandahålla tjänster och bedriva lobbyverksamhet, och som upprätthåller kontakter med sina motsvarigheter i grannområden på det kinesiska fastlandet inom båda verksamhetsområdena.

2.2   Det civila samhällets roll i förbindelserna mellan EU och Kina:

2.2.1

Både EU och Kina har förklarat sig villiga att främja förbindelserna mellan respektive civila samhällsorganisationer. I Kinas policydokument om EU 2003 står att utbyten mellan folk och utbyten mellan icke-statliga organisationer i Kina och EU bör uppmuntras.

2.2.2

Sådana utbyten har ägt rum mellan organisationer inom det civila samhället i EU och Kina, men de har hittills inte i nämnvärd utsträckning påverkat de bilaterala förbindelserna. I EESK:s yttrande om EU:s förbindelser med Kina, som utarbetades 2003, framfördes ett flertal rekommendationer om en förstärkt dialog inom det civila samhället. I punkt 4.7 föreslås exempelvis att ”EU bör stödja och fördjupa dialogen mellan det organiserade civila samhället, de ekonomiska och sociala intressegrupperna i Kina och EU i frågor som social rättvisa (kamp mot fattigdom, jämställdhetsfrågor, ökad delaktighet, miljöskydd osv.)”… och att det bör ingå ”en dialog i frågor som mänskliga rättigheter, sund offentlig förvaltning och minoritetspolitik”.

2.2.3

I punkt 4.14 hävdar kommittén att ”framtida besök i Kina från Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs sida bör inte bara utnyttjas till att förstärka kontakterna med Kinas ekonomiska och sociala råd, utan också till att förnya och bredda kontakterna med frivilligorganisationerna i Kina (särskilt med de fria och självständiga), och verka på områden som hälsovård och miljöskydd på liknande sätt som under besöket i juli 2002.”

2.2.4

Hittills har inga påtagliga framsteg gjorts på dessa punkter. Under EESK:s besök i Kina i oktober 2005 undertecknade ordförandena för EESK och Kinas ekonomiska och sociala råd ett tillägg till det gemensamma uttalandet av ordförandena 2002. I tillägget föreslås att ett instrument skall inrättas för att möjliggöra årliga sammanträden i syfte att stärka förbindelserna mellan det civila samhället i EU och i Kina. Dessutom föreslås att förslag skall läggas fram för toppmötet mellan EU och Kina om en rundabordskonferens mellan EU:s och Kinas civila samhällsorganisationer.

2.2.5

Dessa förslag utgör konkreta steg mot förbättrade förbindelser mellan det civila samhället i EU och i Kina. De kan skapa möjligheter för det civila samhället att spela en mer betydelsefull roll i förbindelserna mellan EU och Kina, Hong Kong och Macao inbegripet.

2.2.6   Arbetstagares och fackföreningars rättigheter, trepartsförhandlingar och arbetsmarknadsrelationer:

2.2.7

I Kina är lagstiftningen om arbetstagarnas och fackföreningarnas rättigheter betydligt mer restriktiv än bestämmelserna om icke-statliga organisationer. Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och kommittén själv har vid ett flertal tillfällen uppmärksammat dessa restriktioner som strider mot internationella arbetsnormer, som både Kina och EU:s medlemsstater måste tillämpa. Kina bryter i synnerhet ofta mot ILO:s konventioner 87 och 98 om organisationsfrihet och kollektivavtalsförhandlingar.

2.2.8

Den kinesiska regeringen hävdar att det finns omfattande lagstiftning som täcker arbetstagarna och fackföreningar, men klyftan mellan lagstiftning och gällande praxis är stor, något som den kinesiska regeringen nyligen har tillstått. En kommitté inom Kinesiska folkets konferens har undersökt situationen i 200 företag och dragit slutsatsen att 80 % av dessa företag bröt kraftigt mot de lagstadgade arbetstagarrättigheterna. Problemet är störst inom den lätta industrin, byggindustrin och gruvsektorn.

2.2.9

Kommittén anser att en fördjupad diskussion om det civila samhällets roll i förbindelserna mellan EU och Kina även måste omfatta dessa problem. Det är viktigt att kommittén framför sina åsikter och lägger fram förslag om samarbete mellan EU och Kina på detta område. Det skulle kunna bidra till att förbättra läget. Dessa förslag bör undersökas och diskuteras inom ramen för samarbetet mellan EESK och det kinesiska ekonomiska och sociala rådet.

2.2.10

Som medlem av ILO måste Kina respektera de rättigheter som fastställs i konventionerna 87 och 98. Dessa rättigheter ingår i Philadelphiadeklarationen, som utgör en del av ILO:s stadga. Brott mot dessa rättigheter begångna av medlemsstater som ännu inte har ratificerat konventionerna 87 och 98 kan diskuteras inom ramen för ILO:s övervakningssystem, mer specifikt inom ILO-styrelsens kommitté för organisationsfrihet. Bedömningsgrunden för denna kommittés arbete utgörs av den omfattande rättspraxis i fråga om föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt som utvecklats under flera årtionden och som allmänt anses vara resultatet av objektiv, opartisk och oberoende juridisk analys.

2.2.11

Kina har under senare år vid upprepade tillfällen kritiserats, ibland hårt, för brott mot rättigheterna i ILO:s konventioner 87 och 98. Den punkt där klyftan mellan Kinas fackföreningslagstiftning och ILO:s konvention 87 är som störst gäller det monopol som All China Federation of Trade Unions åtnjuter. I konventionen utesluts inte möjligheten till ett enda fackförbund som representerar arbetstagarnas intressen. Om det är vad arbetstagarna önskar ligger det helt i linje med ILO:s norm. Vad som strider mot konventionen är det i lag fastställda fackföreningsmonopolet som förbjuder arbetstagare att verka för att inrätta en alternativ organisation till All China Federation of Trade Unions.

2.2.12

I fackföreningslagen fastställs dessutom denna enda fackförenings politiska inriktning genom preciseringen att fackföreningen skall respektera kommunistpartiets ledarskap. Vidare föreskrivs principen om ”demokratisk centralism” som i den form den antar i Kina är främmande för en demokratisk organisation.

2.2.13

Det finns ingen lag om kollektivavtal i Kina. Det finns bestämmelser om kollektivkontrakt, men de är rådgivande snarare än förhandlingsinriktade till karaktären. ”Kollektivt samråd” anses vara det lämpliga instrumentet för att lösa intressekonflikter mellan arbetstagare och arbetsgivare. Ingenting i dessa bestämmelser återspeglar de centrala komponenterna i ILO-konvention 98 om kollektivförhandlingsrätten, exempelvis insatser från regeringens sida att främja kollektivförhandlingar och principen att förhandlande parter inte får lägga sig i varandras interna angelägenheter.

2.2.14

När det gäller tillämpningen av organisationsrätten är inga oberoende fackförbund i praktiken tillåtna i Kina och alla försök att etablera nya fackförbund undertrycks kraftigt. Initiativtagarna till sådana insatser riskerar anhållande, vanligen fängelsestraff och ibland ”omskolning i arbetsläger” eller intagning på psykiatriska kliniker. Trots denna repression finns det tydliga tendenser till kollektiv verksamhet utanför All China Federation of Trade Unions, bland annat organisationsverksamhet. Oberoende aktivister och icke-statliga organisationer som försöker hjälpa arbetstagare att försvara sina juridiska rättigheter har spelat en viktig roll i främjandet av rättsstatsprincipen i Kina. De har dock satts under ökat administrativt och polisiärt tryck under 2005.

Av den rapport som en kommitté inom Kinesiska folkets konferens har utarbetat och som vi har hänvisat till tidigare, framgår beträffande den konkreta tillämpningen av lagstiftningen om kollektivavtal från 1995 att 80 % av företagen i den privata sektorn inte tecknar kontrakt såsom lagen föreskriver. Om det finns kontrakt är giltighetstiden vanligtvis kortare än ett år. Kontrakt innehåller fler artiklar om arbetstagarnas skyldigheter än om deras rättigheter. Situationen är något bättre i de statligt ägda företagen enligt rapporten.

2.2.15

En aspekt av arbetstagarrättigheter som man ofta hänvisar till i publikationer om arbetsmarknadsförhållanden och där fackföreningsengagemanget brister, är hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Ett välkänt exempel är gruvindustrin.

2.2.16

Detta är ett intressant område för diskussion och samarbete i samband med kartläggning av den roll det civila samhället kan spela i förbindelserna mellan EU och Kina. Frågan om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen är naturligtvis av annan karaktär än grundläggande arbetstagar- och fackföreningsrättigheter. Kina har inte ratificerat några av de relevanta ILO-konventionerna, och många har inte ens ratificerats av EU:s medlemsstater. Organisationsrätten har naturligtvis betydelse för tillämpningen av vissa bestämmelser om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

2.2.17

Mot denna bakgrund välkomnar kommittén den kinesiska regeringens beslut att utse 100 000 säkerhetsrepresentanter bland arbetstagarna i de 24 000 kolgruvor som finns i Kina. Kommittén välkomnar också regeringens villighet att bistå i utbildningen av dessa.

2.2.18

När det gäller arbetstagarna och fackföreningarnas rättigheter noterade FN:s ekonomiska och sociala råd i sin reaktion på Kinas första rapport om genomförandet av Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter bland annat följande viktiga problem utöver förbudet mot organisationsrätten och svåra arbetsvillkor:

Diskriminering i yrkeslivet.

Användning av tvångsarbete som en bestraffningsåtgärd utan åtal, rättegång eller utredning.

Barnarbete under farliga förhållanden.

Brott mot interna migrerande arbetstagares rättigheter.

Löner som är otillräckliga för att säkerställa en dräglig levnadsstandard, i synnerhet i landsbygdsområden, och det ihållande problemet med eftersläpningar i utbetalning av löner, främst inom byggnadsbranschen.

2.3   Organisationer för skydd av arbetsgivarnas rättigheter:

2.3.1

ILO:s konventioner 87 och 98 skyddar inte enbart arbetstagarnas rättigheter, utan även arbetsgivarnas rättigheter. Sedan slutet av 1990-talet har Kinas arbetsgivarorganisation (CEC) vidtagit åtgärder för att utveckla ett antal grundläggande funktioner hos en representativ arbetsgivarorganisation. Hittills har framstegen varit långsamma, men det har inte berott på regeringens ingripanden. Ekonomiska svagheter, dominansen av stora statsägda företag och frånvaron av ett system för arbetsmarknadsrelationer där den skulle kunna fylla en funktion är de främsta orsakerna till dess mycket begränsade roll. Dotterföretag till utlandsbaserade multinationella företag fyller ingen funktion i Kinas arbetsgivarorganisation.

2.3.2

Kinas arbetsgivarorganisation förefaller inte beredd att bevaka samtliga medlemmarnas intressen. Den anser att partiet utan att vara inkonsekvent kan representera samtliga intressen i Kina. Som en följd härav är definitionen av dess funktion blygsamt formulerad: Att underlätta för medlemmarna att tillämpa regeringens mikro- och makropolitik, hjälpa till att lösa specifika problem och begära rättvis behandling när så är lämpligt. Den andra stora arbetsgivarorganisationen, All China Federation of Industry and Commerce, är av samma åsikt.

Det är emellertid intressant att notera att en rad nya organisationer bevakar ”nya kapitalisters” intressen, exempelvis All China Business Owners Federation. Det finns dessutom ett antal branschorganisationer som företräder akademiska och professionella intressen och som utgör en stark länk mellan yrkesutövande och regeringen och fungerar som ett forum där parterna kan mötas och diskutera idéer och framsteg.

2.4   Arbetsmarknadsrelationer och trepartsförhandlingar:

2.4.1

Mot denna bakgrund måste kommittén än en gång uttrycka sina farhågor rörande växande socialt missnöje och social oro. Enligt officiella siffror anordnades 74 000 större arbetstagarprotester år 2004 med över 3,7 miljoner deltagare. År 2003 registrerade regeringen 58 000 sådana protester. Sedan 1994, då 10 000 sådana protester registrerades, har siffran ständigt stigit. Utbredd social oro utgör ett stort hot mot stabiliteten. Partiet och regeringen är uppenbarligen fortfarande av den åsikten att fortsatt hög ekonomisk tillväxt och försök att minska de mest uppenbara olikheterna räcker för att tillfredsställa den kinesiska arbetskraften. Det innebär att regeringen får gå balansgång mellan en snabb utveckling och stabilitet.

2.4.2

Kommittén är fortfarande övertygad om att en tidig utveckling av ett modernt system av arbetsmarknadsrelationer med fria och oberoende aktörer är en av de viktigaste garanterna för en stabil ekonomisk övergång. Genuina trepartsförhandlingar i enlighet med definitionen i ILO:s konvention nr 144 som bygger på idén om oberoende arbetstagar- och arbetsgivarföreningar kan utgöra en hörnsten i ett sådant system.

2.4.3

Under de nuvarande förhållandena kan det civila samhället enbart få en mycket begränsad roll i utvecklingen mot ett sådant system.

När det gäller arbetsgivarsidan kan dotterbolag till utländska multinationella företag och den europeiska handelskammaren i Peking vara mer aktiva i denna process. De har emellertid inte visat något större engagemang hittills. Kanske kan företagens sociala ansvar, som den kinesiska regeringen på senare tid har visat intresse för, utnyttjas som ett instrument i denna process.

Fackförbund i EU är generellt sett ovilliga att samarbeta med All-China Federation of Trade Unions så länge som denna inte förefaller villig att börja bevaka sina medlemmars intressen. Det finns intresse av att stödja verksamhet i Kina som syftar till att göra arbetstagare medvetna om sina rättigheter, utbilda dem inom områden som hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och erbjuda dem juridiskt stöd i domstol. Ibland samarbetar de med lokala icke-statliga organisationer. Om sådana insatser så småningom kommer att leda till att ett välfungerande system av arbetsmarknadsrelationer utvecklas, utgör de de första (och med nödvändighet mycket försiktiga) stegen på en mycket lång väg.

3.   Slutsatser och rekommendationer

3.1

Det är tydligt att det inte kommer att bli enkelt att uppnå effektiv samverkan mellan de civila samhällena i EU och Kina. De två kulturerna och de politiska systemen är mycket olika, och vi har ännu inte lärt oss att förstå varandra särskilt väl. Så länge så är fallet finns det en risk för att Kina reagerar på EU:s oro med att säga att vår erfarenhet inte kan tillämpas på denna situation. Det fungerar inte att säga att de måste bli ”mer som vi”. Samverkan kommer dock att få positiva följder och måste inledas.

3.2

EU måste få ökad förståelse för vilken invecklad fråga det civila samhällets utveckling i Kina är. Det är förståeligt att fokus ligger på arbete med och stöd till genuint oberoende organisationer i Kinas civila samhälle och denna fokusering bör bibehållas, men EU måste också förstå att även folkliga (i den meningen att de inte är organiserade av staten) icke-statliga organisationer ofta har informella band till regeringen och värderar kontakten med regeringen högre än sin eget oberoende. Kommissionen bör fortsätta att utforska vilken potential som finns hos några av de statliga ”massorganisationerna”, t.ex. det allkinesiska kvinnoförbundet, för att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i Kina. På senare år har statligt organiserade ”icke-statliga organisationer” (GONGO), massorganisationer och deras lokalavdelningar lanserat ett antal nya initiativ och innovativa projekt i dessa frågor.

3.3

Vi rekommenderar därför att EU tillämpar ett diversifierat angreppssätt och arbetar med olika slags icke-statliga organisationer samtidigt och involverar dem på olika sätt där hänsyn tas till vilka olika starka sidor och vilken kompens de har. EU bör också utöka sina kontakter med det civila samhällets organisationer på lokal och regional nivå.

Genom det nya avtalet om ökat samarbete mellan EESK och Kinas ekonomiska och sociala råd försöker man att intensifiera kontakterna i arbetet genom att anordna årliga möten på ordförandenivå med delegationer från vardera sidan med företrädare för olika ekonomiska och sociala intressegrupper i det civila samhället. Avtalet innehåller också planer på en gemensam strategi för att be toppmötet mellan EU och Kina att inleda bilaterala rundabordssamtal på grundval av det befintliga samarbetet mellan EESK och dess motsvarighet i Kina. EESK rekommenderar, om detta förslag godtas, att medlemskapet på den kinesiska sidan inte bara skall omfatta statliga organisationer utan också en stor andel företrädare för det civila samhällets organisationer, och att det skall finnas en möjlighet för delegaterna att möta organisationer från det oberoende civila samhället i samband med rundabordssamtalen.

3.4

När det gäller rättsstatsprincipen i Kina var det många bland de företrädare för det civila samhället som träffade EESK:s delegation som ansåg att övervakningen av efterlevnaden av befintliga lagar bör prioriteras högre än utfärdandet av nya. Många problem och brister i ledningen, skyddet av de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen kan förklaras med den bristande respekten för och efterlevnaden av befintliga lagbestämmelser. När EU förespråkar förbättringar på dessa områden bör därför större tonvikt läggas vid behovet av större respekt för befintliga lagar. Att uppmana den kinesiska regeringen att hålla sig till lagar som de själva utarbetat kan sätta kraft bakom EU:s argument.

3.5

EESK medger att den kinesiska regeringen fortfarande är mycket angelägen om att bibehålla den politiska och sociala stabiliteten och fruktar att det kan leda till instabilitet om icke-statliga organisationer får verka utan begränsningar. EESK rekommenderar att EU fortsätter sina försök att övertyga den kinesiska regeringen om att målen om stabilitet och ett livaktigt civilt samhälle inte är oförenliga, så länge rättsstatsprincipen respekteras. EU kan göra detta genom att med egna exempel, särskilt från de nya medlemsländerna i Central- och Östeuropa, visa för den kinesiska regeringen att ett välutvecklat civilt samhälle kan bidra till förbättrad ledning och ökad stabilitet.

3.6

Eftersom frågor kring arbetsrätten för närvarande är extremt känsliga i Kina kan det hända att den kinesiska regeringen inte är beredd att lätta på kontrollen över arbetsmarknadsorganisationerna. Endast om man systematiskt tar upp den centrala frågan, föreningsfriheten, i den internationella dialogen med Kina, kan man hoppas på att regeringen lossar på greppet om fackföreningarna.

3.7

Eftersom den kinesiska regeringen vill se handels- och branschsammanslutningarna utvecklas, rekommenderar vi att EU tar detta tillfälle i akt för att hjälpa de kinesiska handels- och branschsammanslutningarna att lära sig av sina europeiska motsvarigheters erfarenheter. Till slut kan en positiv utveckling, oavsett var i det civila samhället den sker, komma att sprida sig till andra delar.

3.8

Mot bakgrund av en möjlig minskning av EU:s utvecklingsbistånd till Kina anser både ledarna för kinesiska icke-statliga organisationer och företrädarna för utländska icke-statliga organisationer i Kina att EU åtminstone bör bibehålla den nuvarande nivån på det finansiella stödet till det civila samhällets organisationer i Kina. För närvarande är det finansiella stödet från den kinesiska regeringen till det civila samhällets organisationer mycket litet. Den privata sektorns finansiering av icke-statliga organisationers verksamhet är också underutvecklad. Vi anser därför att EU bör överväga att bibehålla eller till och med öka sitt finansiella stöd till det civila samhällets organisationer i Kina, men rikta stödet till verksamhet som även främjar grundläggande mänskliga rättigheter och arbetsrätten. EESK ställer sig positiv till de program till stöd för det civila samhällets utveckling i Kina som kommissionen tillhandahåller, och anser att EU bör överväga en ökning av det finansiella stödet till det civila samhällets organisationer i Kina. Vi framhåller dock samtidigt vikten av att stödja även gräsrotsorganisationerna genom att erbjuda små bidrag som skall kunna erhållas efter ett förenklat ansökningsförfarande. Man bör även ge dem tekniskt stöd för att de skall kunna förbereda sådana ansökningar.

3.9

Lika viktigt är det att EU fortsätter att stödja kapacitetsuppbyggnadsprogrammen hos de kinesiska icke-statliga organisationerna. Vi rekommenderar att utformningen av dessa program förbättras så att de motsvarar de kinesiska icke-statliga organisationernas specifika behov. De bör även innefatta samråd med dessa.

3.10

Företrädare för det civila samhället i Kina anser också att EU bör använda sitt inflytande för att främja partnerskap mellan de icke-statliga organisationerna och staten respektive affärsvärlden i Kina. EU bör uppmuntra den kinesiska regeringen att skapa kanaler så att de icke-statliga organisationerna kan göra sin röst hörd hos regeringen i frågor av allmänt intresse. Detta är en fråga som EU bör ta upp. I sitt yttrande om förbindelserna mellan EU och Kina från 2003 angav EESK att en meningsfull representation av de icke-statliga organisationernas intressen måste grunda sig på föreningsfriheten (punkt 3.13). Föreningsfriheten är för närvarande begränsad i Kina, men det finns fortfarande utrymme för att öka de icke-statliga organisationernas delaktighet i beslutsfattandet. EU kan visa den kinesiska regeringen och de icke-statliga organisationerna hur det civila samhällets organisationer i Europa företräder sina intressen, övervakar regeringens arbete och lämnar synpunkter i politiska frågor, så att Kina kan dra positiva lärdomar av Europas erfarenheter.

3.11

Trots olika inskränkningar av tryckfriheten har kinesiska media spelat en avgörande roll för att främja det civila samhällets tillväxt på senare år. Vi rekommenderar EU att utforska olika sätt att stödja en fortsatt aktiv roll för media i Kina, även möjligheten till utbyten i form av besök mellan journalister i EU och Kina.

3.12

EESK konstaterar att det civila samhället i Hongkong fortsätter att spela en oumbärlig roll genom att försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna i Hongkong och genom att fungera som en viktig källa till inspiration och stöd för det civila samhället på det kinesiska fastlandet. Vi rekommenderar att kontakterna och samarbetet med det civila samhället i Hongkong upprätthålls.

3.13

EESK och andra relevanta organisationer i det europeiska civila samhället bör övervaka och uppmuntra kommissionen att tillsammans med Europaparlamentet och Kinas ekonomiska och sociala råd på lämpligt sätt följa upp brott mot de grundläggande rättigheterna.

3.14

Diskussionen kring organisationsrätten och rätten till avtalsförhandlingar bör stå i centrum för kommitténs arbete med Kinas ekonomiska och sociala råd i människorättsfrågor.

Kommissionen måste fortsätta sin dialog med den kinesiska regeringen för att hjälpa denna att övervinna sin djupt ingrodda misstänksamhet mot ”anti-statliga organisationer”, ”solidaritetseffekten” och de revolutioner i olika kulörer som ägt rum under de senaste åren. Den bör försöka ge olika typer samarbete på arbetsmarknaden ett positivt innehåll. Detta är också något som den kinesiska regeringen framställt som en viktig fråga i sina förslag för det ekonomiska samarbetet och handeln i sitt policydokument om EU från oktober 2003. Den strukturella dialog mellan EU och Kina om arbete, sysselsättning och sociala frågor som kommissionsledamot Vladimír Špidla och Kinas minister för arbetsmarknadsfrågor och social trygghet kommit överens om kan vara ett bra tillfälle till detta. Kommittén kommer att försöka använda sina egna kontakter med Kinas ekonomiska och sociala råd på liknande sätt.

3.15

EESK kommer att utforska hur företagens sociala ansvar och internationella uppförandekoder för multinationella företag (framför allt OECD:s riktlinjer) kan påverka de utländska företagens bidrag till att ett system för arbetsmarknadsrelationer utvecklas i Kina.

Vi rekommenderar att särskild uppmärksamhet ägnas åt den roll som fackföreningarna, arbetsgivarnas sammanslutningar och, i tillämpliga fall, icke-statliga organisationer kan spela genom att främja säkrare och mer hälsosamma arbetsvillkor på arbetsplatsen.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/75


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förebyggande av ungdomsbrottslighet, metoder för hantering av ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvårdens roll i EU”

(2006/C 110/13)

Den 10 februari 2005 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om”Förebyggande av ungdomsbrottslighet, metoder för hantering av ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvårdens roll i EU”.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 22 februari 2006. Föredragande var José María Zufiaur Narvaiza.

Vid sin 425:e plenarsession den 15–16 mars 2006 (sammanträdet den 15 mars 2006) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 98 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Bakgrund

1.1

Ungdomsbrottslighet är ett fenomen som i dag väcker allt större oro i det europeiska samhället. Sedan 1900-talet är det ett av de kriminella problem som är föremål för ständig internationell bevakning. Det bör emellertid påpekas att samhället ofta fäster större vikt vid ungdomars beteende än vid vuxnas, särskilt om det rör sig om negativt beteende, och därför ser man särskilt kritiskt på ungdomsbrottslighet. Det är dock även viktigt att påpeka att offren för ungdomsvåld ofta också är ungdomar. Eftersom man fäster så stor vikt vid ungdomsbrottslighet krävs det effektiva svar. Dessa bör i första hand utarbetas enligt följande tre handlingslinjer: förebyggande åtgärder, sanktioner eller fostran samt integrering och återpassning till samhället.

1.2

EESK anser att en gemensam strategi för att bekämpa ungdomsbrottslighet bör ges högre prioritet inom EU, inte bara för att ungdomsbrottsligheten berör en mycket känslig befolkningsgrupp (minderåriga och ungdomar som ofta tillhör grupper som hotas av social utslagning), utan även för att ett förebyggande av dagens ungdomsbrottslighet förutom social integrering även innebär att man förhindrar morgondagens brottslighet bland vuxna. Det finns redan ett antal projekt och europeiska politiska insatser som kan få effekter när det gäller att förebygga ungdomsbrottslighet (europeiska sysselsättningsstrategin som antogs vid Europeiska rådets möte i Luxemburg i november 1997, europeiska sociala agendan som antogs vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000, Europeiska ungdomspakten och främjande av ett aktivt medborgarskap, som antogs av Europeiska rådet i mars 2005, osv.) samt olika avtal och resolutioner som rör ungdomar (1) och som syftar till att främja den normala processen för att integrera denna befolkningsgrupp i samhället. Ändå saknas det instrument och åtgärder med särskild inriktning på minderåriga som begår brott.

1.3

Det är inte lätt att analysera situationen i EU, eftersom varje land har sin egen definition av ungdomsbrottslighet, baserad på olika faktorer. I vissa länder omfattar denna beteenden som beskrivs i deras lagar eller strafflagstiftning. I andra länder, där ungdomsrättsvården ingår i en utbildnings- eller välfärdsmodell, omfattar brott begångna av minderåriga även gärningar som ifall de begicks av en vuxen endast skulle bli föremål för förvaltningsrättsliga eller civila sanktioner, eller inte alls tas upp (2). Det finns också stora skillnader inom straffsystemet. Medan man i vissa länder har infört ungdomsstraffrätt med ett separat påföljdssystem, tillämpar man i andra länder samma påföljder för ungdomar som för vuxna, även om detta sker inom vissa gränser och med mildare straff. Dessutom avgör åldern om ungdomar kan betraktas som straffbara: Samstämmigheten är relativt stor när det gäller den övre åldersgränsen (18 år, eventuellt kommer den att höjas till 21 år i vissa utvidgningsländer), medan den undre åldersgränsen varierar kraftigt (från 7 till 16 år) (3).

1.4

Med hänsyn till de begränsningar som sådana skillnader medför, bör det framhållas att ungdomsbrottsligheten enligt jämförbara studier i EU:s medlemsstater står för cirka 15 % av den totala brottsligheten, och att den i vissa länder kan uppgå till 22 %. Det bör noteras att den så kallade dolda brottsligheten (procentandelen brott eller antalet brott som inte anmäls till de rättsliga myndigheterna, dvs. polis eller domstol) i huvudsak utgörs av brott som begåtts av ungdomar. Främst förklaras detta av att brotten i allmänhet inte är så allvarliga. Offren är ofta själva ungdomar och vänder sig i mindre utsträckning till myndigheterna.

1.5

Oberoende av den bild som statistiken uppvisar vid olika tidpunkter, är den allmänna uppfattningen i EU-länderna att ungdomsbrottsligheten ökar och att de brott som ungdomar begår blir allt allvarligare. Mot bakgrund av denna situation efterlyser allmänheten effektivare kontrollmekanismer, vilket leder till att många länder skärper sin ungdomslagstiftning. Allt detta understryker behovet av samordning och riktlinjer för att underlätta en styrning på EU-nivå av problemet. Det finns även behov av en väl utarbetad informationspolitik som kan bidra till att avdramatisera den negativa bild som ges och sätta frågan i sina rätta proportioner (se punkt 1).

1.6

Utan att på något vis förringa betydelsen av att undersöka vilka orsaker som ligger bakom ungdomsbrottsligheten (dessa behandlas i följande avsnitt, om än kortfattat) eller behovet av att granska de förebyggande politiska insatserna (som fortlöpande nämns i detta dokument, men som måste utformas så att man kommer åt orsakerna), är huvudsyftet med detta yttrande att analysera situationen för minderåriga som på grund av ett beteende som strider mot strafflagen blir föremål för olika former av ungdomsrättsvård. Vidare vill vi granska de instrument som finns tillgängliga för att skydda, rehabilitera och integrera dem i samhället samt att förebygga återfall.

2.   Ungdomsbrottslighetens orsaker

2.1

Många olika orsaker och situationer ligger bakom ungdomsbrottslighet, och i de studier som finns på området är man inte överens om vilka dessa är. Med utgångspunkt i de allmänt sett mest accepterade orsakerna – och med fokus på sociala faktorer och miljöfaktorer (som är av störst intresse i detta yttrande) – kan vi lyfta fram följande orsaker:

2.1.1

Splittrade familjer, samt svårigheter att förena familje- och arbetsliv, dvs. situationer som i allt större utsträckning leder till bristande uppmärksamhet och avsaknad av gränsdragning och kontroll: I vissa fall försöker ungdomarna kompensera en sådan situation genom att ansluta sig till ungdomsgäng som har vissa symboler gemensamt (ideologi, musik, etniskt ursprung, idrottsverksamhet osv.), men som ofta utmärker sig genom lagöverträdelser. Dessa grupper svarar till stor del för avvikande sociala beteenden (vandalism och graffiti) eller direkt våld och andra kriminella handlingar.

2.1.2

Socioekonomisk marginalisering eller fattigdom, som även gör det svårt för de minderåriga att anpassa sig till samhället: Denna marginalisering drabbar oftare ungdomar från invandrarfamiljer (särskilt sårbara är unga invandrare som saknar familj) och ungdomar i getton i större städer, där stadsmiljön är avhumaniserad och kan ge upphov till känslor av hopplöshet och aggressivitet bland invånarna.

2.1.3

Skolk och misslyckade studier, vilket redan i skolan innebär en stämpling eller en social stigmatisering som i många fall öppnar vägen för ett avvikande beteende eller brottslighet.

2.1.4

Arbetslöshet: Arbetslösheten är högst bland ungdomar och leder ofta till frustration och tröstlöshet, vilket också utgör grogrund för avvikande beteende (4).

2.1.5

Våldsamma bilder och attityder som visas i program i olika medier eller i videospel som riktar sig till ungdomar: De bidrar till ett värdesystem bland ungdomar där våld ses som ett acceptabelt beteende.

2.1.6

Missbruk av droger och giftiga substanser som i många fall leder till att de beroende tvingas begå kriminella handlingar för att kunna finansiera sitt missbruk: Under påverkan av droger eller vid abstinensbesvär sänks eller avlägsnas dessutom de naturliga spärrarna. En överdriven alkoholkonsumtion (även sporadisk) bör också nämnas, eftersom den spelar en viktig roll när det gäller vandalism och trafikbrott.

2.1.7

Personlighets- och beteendestörningar, antingen i samband med eller oberoende av vad som nämns i föregående punkt. Oftast hänger dessa förändringar samman med sociala faktorer eller miljöfaktorer som gör att ungdomarna agerar impulsivt och tanklöst, utan hänsyn till normerna för ett socialt acceptabelt beteende.

2.1.8

Brister i undervisningen och i förmedlingen av sociala värden och samhällsvärderingar – exempelvis respekten för regler, solidaritet, generositet, tolerans, respekten för andra, självkritik, empati, ett väl utfört arbete osv., som i våra globaliserade samhällen ersätts av mer nyttoinriktade värden som individualism, konkurrens eller en överdriven varukonsumtion – som under vissa förhållanden kan leda till ett visst mått av normlöshet.

2.2

Denna kombination av faktorer uppstår i större eller mindre utsträckning i hela EU, i välfärdssamhällen där sönderfall och brist på social sammanhållning som förklarar dessa antisociala och avvikande beteenden blir allt vanligare.

2.3

För att förebygga våldsamt beteende och komma till rätta med ungdomsbrottsligheten måste samhället anta strategier där förebyggande åtgärder kombineras med ingripanden och sanktioner. Förebyggande strategier och ingripanden bör inriktas på att säkerställa minderårigas och ungdomars integration i samhället, framför allt via familj, lokalsamhället, grupper med likasinnade, skola, yrkesutbildning och arbetsmarknad.

Rättsliga åtgärder och sanktioner måste alltid grunda sig på principen om laglighet, presumtion för den anklagades oskuld, rätt till försvar och till en rättvis rättegång, respekt för privatlivet, proportionalitet och flexibilitet. Både förfarandet och valet av åtgärder, samt genomförandet av dessa, bör bygga på principen om att låta den minderåriges bästa komma i främsta rummet  (5).

3.   Begränsningarna i de traditionella systemen för hantering av ungdomsbrottslighet

3.1

Många problem uppstod när de traditionella systemen för hantering av ungdomsbrottslighet skulle reagera på och anpassa sig till den moderna brottsligheten. De europeiska systemen var i själva verket mycket långsamma, ineffektiva och ekonomiskt olönsamma; det var vanligt med långa väntetider, och antalet återfall bland minderåriga var mycket högt. Samtidigt försvagades gradvis de traditionella strukturerna för informell social kontroll (skola, familj, arbetsplats osv.).

3.2

I vissa länder (framför allt de skandinaviska) övergick man från en patriarkalisk, ”beskyddande” struktur, som uppstod i början av 1900-talet och där minderåriga lagbrytare betraktades som socialt sjuka (de blandades samman med och förväxlades med socialt utsatta ungdomar), till en utbildnings- eller välfärdsmodell, en samhälls- eller gemenskapsmodell som uppmärksammade ungdomsbrottsligheten men som, eftersom den föll utanför rättssystemet, fråntog de minderåriga ett nödvändigt rättsligt skydd.

3.2.1

Sedan 1980-talet har olika internationella avtal och fördrag avseende ungdomsrättsvården lett till en stegvis förändring i de olika systemen för rättskipning rörande brottslighet bland barn och ungdomar i EU (FN:s minimistandardregler för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet (Pekingreglerna) från 1985; FN:s riktlinjer för att förebygga ungdomsbrottslighet, som antogs i Riad 1990; FN:s riktlinjer för att förebygga ungdomsbrottslighet från 1990; Europarådets ministerkommittés rekommendation nr R (87) 20 om samhällets reaktioner på ungdomsbrottslighet). Resultatet är en modell som bygger på ansvar. Särskilt viktig är konventionen om barnets rättigheter, som FN:s generalförsamling antog den 20 november 1989. Den ratificerades av samtliga EU:s medlemsstater och blev därigenom bindande i medlemsstaterna. I artiklarna 37 och 40 i denna konvention behandlas det område som intresserar oss här. Genom denna ansvarsbaserade modell stärks de minderårigas rättsliga ställning. Systemen för hantering av ungdomsbrottslighet liknar alltmer rättssystemet för vuxna och ger minderåriga samma rättigheter och garantier. Avsikten är att förena utbildningsinsatser och rättsliga åtgärder samt att tillämpa en skyddsmodell och åtgärder med ett tydligt pedagogiskt innehåll. Målsättningen är helt enkelt ”fostran under ansvar”.

3.3

Modellen, som bygger på de internationella normer som redan har nämnts, har införts stegvis i lagstiftningen i EU:s nuvarande 25 medlemsländer.

3.3.1

Ansvarsmodellen grundar sig på följande principer:

Förebyggande åtgärder hellre än tvångsåtgärder: Det bästa sättet att bekämpa ungdomsbrottslighet är att förhindra att ungdomar begår brott. Därför behövs det lämpliga sociala, arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska och utbildningsmässiga program (man får exempelvis inte glömma program för att främja och underlätta passande fritidsaktiviteter).

Användningen av det traditionella rättssystemet bör begränsas maximalt, och man bör i stället införa nya rättssystem med särskild inriktning på ungdomsbrottslighet och låta andra instanser (sociala myndigheter) ta hand om andra situationer som minderåriga kan hamna i (övergivna, misshandlade och missanpassade ungdomar osv.).

Minska de statliga sanktionerna och samtidigt införa förebyggande strategier på olika områden (socialhjälp för minderåriga, socialpolitik, arbetsmarknad, fritidsaktiviteter och kommunalpolitiken i allmänhet), samt mer aktivt involvera lokalsamhället och andra sociala grupperingar i arbetet med att lösa konflikter och söka hållbara alternativ (som familj, socialarbetare, skola, gemenskap, sociala organisationer osv.).

I möjligaste mån reducera frihetsberövande åtgärder och sanktioner och endast använda sig av sådana i undantagsfall.

Som alternativ till frihetsberövande se till att rättsväsendet reagerar på ett smidigare och mer varierat sätt genom flexibla åtgärder som kan anpassas till de minderårigas villkor alltefter situation, och beroende på de framsteg som görs i behandlingen eller i genomförandet av åtgärden.

Ge ungdomar som begår brott samma rättigheter och garantier i rättsprocessen som vuxna (rätt till en rättvis och opartisk rättegång.)

Ge de organ för formell social kontroll som ingår i ungdomsrättsvården en mer professionell framtoning och en specialinriktning. Alla som arbetar med ungdomar inom rättsväsendet (polis, domare, åklagare och advokater samt de tjänstemän som ser till att sanktionerna genomförs) bör få särskild utbildning.

4.   Nya tendenser inom ungdomsrättsvården

4.1

Utöver traditionellt frihetsberövande finns det emellertid alternativa möjligheter att bekämpa ungdomsbrottslighet. Enligt en internationell trend – och utan att för den skull utesluta frihetsberövande i de fall då detta är oundvikligt – blir det allt vanligare med alternativa eller kompletterande system. Dessa gör det möjligt för de minderåriga att få en effektivare behandling som är bättre för deras personliga, sociala och yrkesmässiga utveckling.

4.2

Exemplen på bra europeiska lösningar när det gäller hantering av ungdomsbrottslighet kan delas in i tre huvudområden: förebyggande åtgärder, ungdomsrättsvård inom den lokala gemenskapen eller på anstalter samt integration i samhället och på arbetsmarknaden.

4.2.1

Bortsett från förebyggande åtgärder, som har diskuterats ovan, bör man se till att ungdomsrättsvård företrädesvis tillhandahålls via resurser och institutioner i den sociala miljö där de minderåriga befinner sig, med målsättningen att förse dem med de färdigheter och kunskaper som de saknar och som var orsaken till att de kom i klammeri med rättvisan. De minderåriga bör bli föremål för grundliga specialiststudier på en rad områden i syfte att kartlägga dessa brister och fastställa vilka faktorer som kan minska riskerna för återfall. På samma sätt måste man arbeta med de minderårigas familjer i syfte att se till att de samarbetar och engagerar sig i ungdomarnas fostran och återsocialisering.

4.2.2

Ungdomsbrottslingar tillhör – tillsammans med andra grupper såsom funktionshindrade, etniska minoriteter, äldre osv. – ofta grupper som är eller riskerar bli socialt utslagna. Deras särskilda behov och svårigheter, som redan har nämnts ovan, gör att de kräver målinriktad hjälp i sin strävan att utvecklas till självständiga individer. Annars är de dömda att misslyckas och kommer inte att kunna anpassa sig till de olika åtgärderna, vilket ökar riskerna för återfall och att de så småningom hamnar i de vuxnas straffrättsliga system.

4.2.3

Därför måste dessa ungdomar få hjälp och vägledning på många olika sätt (social, kulturell och språklig integration m.m.). Det finns inte någon färdig modell som garanterar att ungdomsbrottslingar integreras i samhället, och det finns inte heller några ofelbara lösningar som säkerställer att en helt integrerad person inte kommer att begå brott. För närvarande råder det emellertid allmän enighet om att arbetsmarknadsintegration är ett säkert sätt att öka ungdomsbrottslingarnas integration och uppnå ekonomisk och social stabilitet.

4.3

När det gäller utvecklingen av rättsväsendet för ungdomar – och med hänvisning till vad som sagts i punkterna 3.2 och 3.3. ovan – bör det uppmärksammas att det som svar på konceptet retributiv rättvisa (där man betalar för åsamkad skada) har uppstått ett annat koncept, reparativ rättvisa (som innebär återställande eller gottgörelse). Det är ett resultat av att man inom brottspolitiken fäster större vikt vid offret – viktimologi – och att återupprätta offrets roll i rättsprocessen. Det reparativa rättssystemet utgör ett exempel på ett rättsväsende som inbegriper offret, den anklagade och gemenskapen i jakten på lösningar av de problem som hänger samman med konsekvenserna av den konflikt som brottet har gett upphov till. Målsättningen är att främja gottgörelse för skada, försoning mellan parterna och en stärkt känsla av kollektiv säkerhet. Det reparativa rättssystemet strävar efter att skydda såväl offrets intressen (den skyldige skall erkänna den skada som åsamkats offret och försöka gottgöra den) som kollektivets (som skall se till att brottslingen rehabiliteras, förebygga återfall och reducera rättsväsendets kostnader) och den anklagades (han eller hon hamnar inte i rättsmaskineriet, men de konstitutionella garantierna respekteras).

4.4

För minderåriga har gottgörelse en särskild pedagogisk effekt, eftersom de vid konfrontationen med offren tvingas fundera över sin egen skuld. Detta kan i framtiden avskräcka dem från att begå liknande handlingar. Eftersom denna modell har föga stigmatiserande effekt, är mycket pedagogisk och i mindre utsträckning har karaktären av en tvångsåtgärd passar den utmärkt inom ungdomsrättsvården.

4.5

Sammanfattningsvis kan sägas att hanteringen av ungdomsbrottsligheten har genomgått stora förändringar med avseende på förfaranden, sanktioner och domar. Andra sanktioner än straff har blivit allt vanligare, exempelvis samhällstjänst, ersättning och gottgörelse, medling med offret eller den lokala gemenskapen, praktisk yrkesutbildning samt särskild behandling när det gäller narkotikaberoende och andra former av missbruk, t.ex. alkoholism. Denna typ av åtgärder kräver en fortlöpande kontroll och en uppföljning av de framsteg som ungdomarna gör. I dag används dessa åtgärder alltmer. Ofta rör det sig om intagning på öppna eller halvöppna anstalter, övervakning och fortlöpande kontroll, frihet under övervakning, elektronisk övervakning av förflyttningar osv., eller en kombination av olika åtgärder. Trots detta är frihetsberövande i form av intagning på ungdomsvårdsanstalt eller på fängelse fortfarande mycket vanligt.

4.6

I motsats till detta har samhällets reaktion på nya fenomen som uppstått främst i de europeiska storstäderna (organiserad brottslighet, gängbildning bland ungdomar, vandalism på gatorna, våld i idrottssammanhang, hot i skolorna, våld mot föräldrarna, främlingsfientliga beteenden och extremistgrupper, en förening av nya former av brottslighet och invandring, narkotikamissbruk osv.) lett till att man i vissa europeiska länder de senaste åren har kunnat skönja en tendens att skärpa straffen för minderåriga, höja maximistraffen, införa olika former av intagning på slutna anstalter samt ställa föräldrarna till svars för vissa brott som begås av minderåriga.

4.6.1

I sammanhanget bör man nämna de reformer av strafflagstiftningen för minderåriga som gjordes i Nederländerna 1995 och i Frankrike 1996 samt Criminal Justice Act från 1994 i Storbritannien, som innebar att maximistraffen höjdes från ett till två år för ungdomar mellan 15 och 18 år, och att även ungdomar mellan 12 och 14 år kan dömas till sluten vård i mellan sex månader och två år. Dessutom införde man i Storbritannien en parenting order som innebär att föräldrar till minderåriga som har begått brott, eller till ungdomar som till exempel har förts in i polisregistren på grund av ogiltig frånvaro i skolan, kan tvingas att delta i kurser i barnuppfostran en gång i veckan under maximalt tre månader. Föräldrar som vid flera tillfällen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter när det gäller barnens fostran kan åläggas böter med upp till 1 000 pund.

4.6.2

Problemet med den här sortens bestämmelser är att de leder till att de minderåriga fråntas ansvaret, när de i stället, enligt de moderna principerna om en straffrätt som bygger på ansvarstagande, bör uppmuntras till gottgörelse eller ersättning för åsamkad skada. Dessutom kan det i vissa fall leda till att föräldrarna (särskild de som har knappa ekonomiska resurser och därför sämre möjligheter att ta hand om sina barn och övervaka dem) åläggs straff på orättvisa grunder om de inte lyckas bevisa sin oskuld. Det föräldrarna i själva verket behöver är hjälp att uppfostra sina barn, inte att man på felaktiga grunder lägger över skulden på dem.

4.6.3

I vissa länder återgår man till koncept som på 80-talet betraktades som föråldrade, såsom intagning på slutna anstalter som även är avsedda att ge socialhjälp åt minderåriga. Det innebär att man återgår till att blanda samman minderåriga som får socialhjälp och minderåriga som är föremål för straffrättsliga åtgärder.

5.   Den aktuella behandlingen av frågan inom EU

5.1

Europarådet har redan tagit upp frågan om ungdomsrättsvård till särskild behandling vid flera tillfällen (man kan särskilt framhålla den tidigare nämnda rekommendation nr R (87) 20 om samhällets reaktioner på ungdomsbrottslighet, och senare i rekommendation Rec (2003) 20 från ministerrådet om nya vägar för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten och om ungdomsrättsvårdens roll  (6)). Detta är inte fallet när det gäller EU-institutionerna, som endast har berört frågan flyktigt i samband med behandlingen av andra, mer allmänna frågor såsom förebyggande av brottslighet.

5.2

De texter som ligger till grund för Europeiska unionen och Europeiska gemenskapen gör det möjligt att behandla den fråga som föreliggande yttrande tar upp via antingen avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen som avser polisiärt och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor, eller avdelning XI i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen som avser socialpolitik, utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor.

5.2.1

När det gäller polissamarbete och straffrättsligt samarbete bör vi följa artikel 29 och följande i EU-fördraget, där målsättningen är att ge medborgarna en hög skyddsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Dessa artiklar innehåller förslag till mellanstatliga lösningar på det straffrättsliga området, både inom polis- och rättsväsendet, bland annat när det gäller att förebygga och bekämpa brottslighet, antingen det rör sig om organiserad brottslighet eller inte. I sammanhanget lade kommissionen den 30 april 2004 fram ”Grönbok om tillnärmning, ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga påföljder i Europeiska unionen”. Kommissionens avsikt med detta samrådsdokument är att analysera om de olika systemen i EU förorsakar problem när det gäller det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna samt kartlägga hindren för tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande. I dokumentet nämns varken ungdomsbrottslighet eller ungdomsrättsvård, men ingenting hindrar att man på dessa områden tillämpar de målsättningar som nämns i dokumentets inledning eller de straff som omtalas, såväl frihetsberövande som olika alternativa åtgärder och medling.

5.2.2

I det sammanhanget kan man även nämna ramprogrammet Agis  (7), som antogs av Europeiska kommissionen den 22 juli 2002. Det främjar samarbete mellan polis, tull och rättssystem på det straffrättsliga området och stöder insatser från de yrkesverksamma inom sektorn för att bidra till EU-politikens utveckling på detta område. Programmet har redan gett upphov till ett par initiativ om ömsesidigt erkännande av lagstiftningen och bästa praxis på området för ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvård.

5.2.3

På samma sätt bör man när det gäller avdelning VI i EU-fördraget hänvisa till Europeiska rådets beslut av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt nätverk för förebyggande av brottslighet  (8), som omfattar all sorts brottslighet men särskilt uppmärksammar ungdomsbrottslighet (9), brottslighet i städerna och narkotikarelaterad brottslighet.

5.2.4

På området för socialpolitik, utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor lyfter man i EG-fördragets artikel 137 fram gemenskapsinstitutionernas insatser för att främja integrationen av personer som står utanför arbetsmarknaden samt kampen mot social utslagning. I enlighet med vad som tidigare framförts råder det ingen tvekan om att arbetslivsintegration och social integration är två grundläggande förutsättningar för att förebygga och bekämpa brottslighet bland ungdomar. Europeiska rådet och gemenskapsinstitutionerna har antagit många strategier, projekt och program på detta område, Några av dem har redan nämnts i punkt 1.2. Med tanke på att det är nära kopplat till frågan om ungdomsbrottslingar bör även det operativa programmet för bekämpning av diskriminering (10) nämnas. Det ingår i målsättning 1 för Europeiska socialfonden.

5.3

Europaparlamentet har – om än på ett mycket programmatiskt sätt – utvecklat en omfattande verksamhet på området för skydd av minderåriga och antagit ett stort antal resolutioner. Ett exempel är Europeiska unionens stadga om barnets rättigheter som antogs av Europaparlamentet i resolution A 3-0172/1992 av den 8 juli 1992. I artiklarna 8.22 och 8.23 i denna ges minderåriga en rad garantier i anslutning till domstolsförfaranden. Vidare anges dels kriterier och principer som bör ligga till grund för olika sanktioner, dels vilka vägar som bör väljas i behandlingen av minderåriga som begår brott.

6.   Fördelarna med en europeisk referensram för ungdomsrättsvård

6.1

Som tidigare påpekats oroar sig många europeiska medborgare över ungdomsbrottsligheten. Inte nog med det; de har insett att detta är ett problem som är gemensamt för EU-länderna och att det vore lämpligt att EU-institutionerna tar sig an det. Detta framgår av den Eurobarometer som genomfördes 2001 (den första som behandlar den inre säkerheten i medlemsstaterna). Enligt denna anser 45 % av EU-medborgarna att en politik för att förebygga brottslighet bland ungdomar bör ingå bland de nationella myndigheternas och gemenskapsinstitutionernas gemensamma befogenheter.

6.2

Som tidigare påpekats finns det olika internationella bestämmelser, utarbetade av FN och Europarådet, som tar upp ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvård. Dessa är emellertid föga eller inte alls tvingande (med undantag för konventionen om barnets rättigheter som redan nämnts) och innehåller endast ett antal minimikriterier som är gemensamma för hela den internationella gemenskapen. EU bör, med hänsyn till unionens utvecklingsnivå och den stora interna enhetligheten, utgå från dessa bestämmelser och ha som målsättning att inom EU förbättra och effektivisera genomförandet av principer som etablerats på internationell nivå.

6.3

När EU:s medlemsstater utarbetar sin politik för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten skulle de – när det gäller såväl förebyggande åtgärder som rättsväsendet, skydd och integration – kunna dra nytta av de erfarenheter och exempel på goda lösningar som finns inom unionen. Detta är särskilt angeläget med tanke på att vi befinner oss i en situation med allt större likriktning när det gäller ungdomsbrottslighetens orsaker och art i de olika medlemsstaterna (narkotikamissbruk, främlingsfientlighet, våld i samband med idrott, användning av ny teknik i brottssammanhang, vandalism i städerna osv.).

6.4

Vissa konsekvenser av den europeiska integrationsprocessen, exempelvis avskaffandet av gränser samt den fria rörligheten för personer, stärker behovet av gemensamma bestämmelser i fråga om hanteringen av ungdomsbrottslighet: Ungdomarna kan röra sig fritt mellan medlemsstaterna – för att inte tala om mellan de gränsregioner som sträcker sig över tusentals kilometer i EU:s 25 medlemsstater. En större enhetlighet eller samordning mellan olika lagstiftning och nationell politik på detta område skulle kunna minska eller förhindra vissa risker eller nya situationer som hänger samman med den ökade rörligheten (exempelvis möjligheten att en ung brottsling som är bosatt i ett land döms för ett brott i ett annat land inom EU).

6.5

Eftersom de olika länderna ofta använder sig av ungdomsrättsvården för att testa framtida reformer av strafflagstiftningen för vuxna, skulle en samordning och tillnärmning av ungdomsrättsvården i sin tur underlätta en anpassning av den nationella strafflagstiftningen. Som tidigare nämnts ingår detta bland EU:s målsättningar och har redan lett till viktiga framsteg (den europeiska arresteringsordern, ömsesidigt erkännande och verkställighet av straffrättsliga påföljder osv.). Eftersom lagstiftningen i fråga om ungdomsrättsvård är relativt ny (de tidigaste exemplen är från början på 1900-talet) skulle en tillnämning inte ge upphov till lika många förbehåll och problem som när det gäller de straffrättsliga systemen för vuxna, som har utvecklats under en längre tid under påverkan av djupt rotade historiska, kulturella och juridiska faktorer.

6.6

Man får inte heller underskatta de effekter som gemensamma bestämmelser inom EU kan få när det gäller att begränsa eller förhindra regressiva tendenser inom ungdomsrättsvården och det straffrättsliga systemet för minderåriga. Som tidigare påpekats finns det exempel på detta i några medlemsstater.

6.7

De gemensamma drag som finns på detta område i EU-länderna gör det såväl ur förebyggande och social synpunkt som med hänsyn till repressiva och rättsliga aspekter lämpligt att lansera ett förfarande för utarbetande av en gemensam ram för att behandla frågan. Detta är något som efterlysts av Europarådet, som i rekommendation 2003 (20) påpekar att det är nödvändigt att fastställa europeiska bestämmelser avseende sanktioner och åtgärder som tillämpas i gemenskapen samt särskilda europeiska bestämmelser om straff för minderåriga.

7.   Ett par förslag avseende en europeisk politik för hanteringen av ungdomsbrottslighet

7.1

Mot bakgrund av ovanstående kan följande riktlinjer eller orienteringspunkter urskiljas:

7.1.1

I samtliga EU-länder finns det i större eller mindre utsträckning fenomen som är relativt likartade och som kräver likartade svar: kris inom de traditionella instanserna för informell social kontroll (familj, skola och arbete), gettobildning i storstadsområdena med risk för social marginalisering av en stor del av befolkningen, nya former av ungdomsbrottslighet (våld i hemmet och i skolan, gängbildning och vandalism i städerna), missbruk av droger och alkohol osv.

7.1.2

Sedan 80- och 90-talet, och i och med att de internationella lagstiftningsinstrument som nämns i punkt 3.2.1 inrättades, har det skett en stegvis tillnärmning mellan de olika system för ungdomsrättsvård som finns i EU-länderna. Den så kallade ansvarsmodellen vinner terräng, ofta i kombination med reparativ rättvisa eller gottgörelse. Stora skillnader kvarstår dock (den största är såsom konstateras ovan skillnaderna i straffmyndighetsålder).

7.1.3

Många olika orsaker som vi hela tiden har återkommit till i detta yttrande – likartade socioekonomiska och politiska situationer i medlemsstaterna, rättstraditioner som i vissa fall är mycket likartade och i andra fall åtminstone påminner om varandra, samt en socialpolitik som indirekt påverkar åtgärderna för att förebygga ungdomsbrottlighet och som redan får finansiering eller stöd från gemenskapen – talar för en successiv tillnärmning av modellerna och systemen för förebyggande åtgärder, skydd, ingripanden och behandling med avseende på ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvård.

7.1.4

Vidare finns det på detta område även andra faktorer som talar för ett förfarande för tillnärmning, samordning och utbyte:

7.1.4.1

Ingripandena när det gäller ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvård begränsar sig inte till det rättsliga området (där de olika rättsliga modellerna och traditionerna kan utgöra ett hinder för detta förfarande), utan det handlar om tvärvetenskapliga och multiinstitutionella insatser som inbegriper andra kunskapsområden – exempelvis samhällsvetenskap och beteendevetenskap – och olika institutioner, myndigheter och organisationer (statliga, regionala och lokala förvaltningar, olika former av socialvård, polis och rättsväsende, icke vinstdrivande organisationer, privata företag via projekt för företagens sociala ansvar osv.) som ofta agerar utan någon större samordning.

7.1.4.2

Informationssamhället, de tekniska framstegen, öppnandet av gränserna och andra liknande faktorer bidrar utan tvekan avsevärt till en allmän spridning av de fenomen som tas upp i punkt 7.1.1 (11). Man får inte heller förringa dessa fenomens spridningseffekter (som stärks via rapporteringen i massmedierna). Det rör sig om extremt snabba förändringar som de europeiska länderna inte kan stå oberörda inför.

7.2

Med hänsyn till ovanstående anser EESK att man bör vidta följande åtgärder i syfte att utarbeta en gemenskapspolitik för ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvård:

7.2.1

För det första är det viktigt att få tillgång till uppdaterade och jämförbara kvantitativa uppgifter om ungdomsbrottligheten i EU:s 25 medlemsstater i syfte att på ett trovärdigt sätt kunna fastställa vilka utmaningar man står inför, problemets verkliga dimension och olika sätt som man kan angripa det på, med hänsyn till – bland annat – de skillnader som kan förekomma mellan manliga och kvinnliga brottslingar.

7.2.2

Ur kvalitativ synpunkt anser man att det bör inrättas miniminormer eller gemensamma riktlinjer för samtliga medlemsstater. Dessa bör inbegripa allt ifrån förebyggande politik och polisens och rättväsendets behandling av minderåriga som råkat i konflikt med rättvisan till dessa ungdomars rehabilitering och återpassning till samhället. Dessa normer bör baseras på de principer som fastställs i konventionen om barnets rättigheter, framför allt artiklarna 37 och 40, samt i de internationella riktlinjer på området som fastställs i de avtal som nämns i punkt 3.2.1 i föreliggande yttrande, i syfte att få till stånd en fördjupning och göra framsteg med avseende på utveckling och i tillämpning.

7.2.3

För att kunna utarbeta sådana miniminormer måste man först av allt ha tillgång till så exakta uppgifter som möjligt om förhållandena i medlemsstaterna och de olika ländernas erfarenheter. Det kan ske på olika sätt. Ett sätt vore att genomföra enkäter i alla medlemsstater och senare komplettera dessa med möten mellan sakkunniga och yrkesfolk i syfte att få till stånd ett utbyte av erfarenheter och bästa praxis. Mötena skulle kunna hållas regelbundet genom att man inrättar ett nätverk av sakkunniga vars sammansättning och ändamål anpassas i förhållande till den målsättning som ställts upp. För att ge ett bättre underlag för debatterna och se till att diskussionen når ut till så många institutioner, organisationer och enskilda som möjligt, vore det lämpligt att kommissionen utarbetar en grönbok på detta område.

7.2.4

Parallellt med de åtgärder som anges i föregående punkt, eller åtminstone som nästa steg i processen för att öka kunskapen om de olika systemen för ungdomsrättsvård i EU och tillnärmningen av dessa, vore det lämpligt att inrätta ett europeiskt observationscentrum för ungdomsbrottslighet. Det skulle förenkla inte bara permanenta studier av fenomenet, utan även göra det lättare att sprida resultaten och tillhandahålla rådgivning och stöd för beslutande myndigheter och institutioner. Det är med andra ord viktigt att se till att dessa insatser som syftar till att nå större kunskap och ökad spridning inte bara ger teoretiska resultat, utan att de även kan fungera som stöd när olika politiska åtgärder och strategier skall antas (12).

7.3

Utan att det påverkar vad som tidigare sagts, och med hänsyn till att de olika frågor som berör ungdomsbrottslighet och ungdomsvårdsrätt behandlas inom EU-politikens olika områden (frihet, säkerhet och rättvisa, ungdomspolitik, utbildning, sysselsättning och sociala frågor), krävs det en operativ samordning mellan samtliga berörda områden och aktörer om man vill behandla ungdomsbrottslighet och ungdomsrättsvård ur ett tvärvetenskapligt och multiinstitutionellt perspektiv, vilket (såsom vid flera tillfällen påpekats i detta yttrande) är lämpligast.

7.4

Eftersom ungdomsbrottslighet är ett mycket speciellt fenomen, som är både dynamiskt och föränderligt, bör de fackmän och tjänstemän som deltar i arbetet med minderåriga (domare, åklagare, advokater, tjänstemän, medlare, lärare och de som svarar för åtgärdernas genomförande osv.) få en mycket specialiserad och ständigt uppdaterad utbildning. Här bör gemenskapsinstitutionerna spela en ledande roll genom de instrument som tidigare nämnts (nätverk av sakkunniga, observationscentrum osv.) och andra kompletterande system, såsom program för utbyte av yrkesverksamma mellan medlemsstaterna, nätverkssamarbete, nya möjligheter till distansutbildning (e-lärande) osv. För att detta skall bli möjligt måste man inrätta gemenskapsprogram som tar hänsyn till dessa konkreta utbildningsbehov. Man får inte heller glömma att de framsteg som görs inom EU i fråga om ungdomsbrottslighet kommer att ge detta kunskapsområde ökad betydelse och bidra till specialinriktade studier vid de europeiska universiteten, vilket är nödvändigt under hela denna process.

7.5

Det problem som vi här behandlar har en uppenbar social dimension och medborgardimension. Därför får man inte under processens gång förbise bidraget från olika organisationer och yrkesverksamma i det civila samhället som har direkt koppling till området (tredje sektorns organisationer, föreningar, familjer, icke-statliga organisationer osv.). Det är viktigt att de deltar i utformningen och senare även i genomförandet av de program och strategier som kan utvecklas inom EU.

7.6

När det gäller integration och återanpassning till samhället av ungdomsbrottslingar – det vill säga den tredje handlingslinjen under punkt 1.1 – bör den gemenskapspolitik som antas även ta hänsyn till de fackliga organisationernas och arbetsgivarorganisationernas roll, och deras specifika diskussionskanaler, när det gäller att fastställa hur socialt utslagna ungdomar skall integreras och återanpassas. Samtliga berörda aktörer måste involveras, eftersom social integration och arbetsmarknadsintegration är ett av de viktigaste sätten att återintegrera de minderåriga i samhället.

7.7

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är medveten om att det krävs tillräckliga budgetanslag för att man skall lyckas genomföra alla dessa politiska insatser. Europeiska kommissionen bör därför inrätta budgetposter till stöd för skydd av minderåriga och förebyggande av brottslighet bland minderåriga samt behandling av minderåriga som begått brott. Detta bör ske antingen inom ramen för pågående projekt och initiativ (programmen för bekämpning av marginalisering och social utslagning, stöd till ungdomar och integrering av ungdomar på arbetsmarknaden) (13) eller genom program med särskild inriktning på ovannämnda målsättningar.

Bryssel den 15 mars 2006

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Resolution antagen av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet av den 14 december 2000 om den sociala integrationen av ungdomar (EGT C 374, 28.12.2000). Resolution från rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet av den 27 juni 2002 om ramar för det europeiska samarbetet på ungdomsområdet (EGT C 168, 13.6.2002). Europeiska kommissionens vitbok av den 21 november 2001 om nya insatser för Europas ungdom, KOM(2001) 681 slutlig. Meddelande från kommissionen till rådet om Europeiska unionens ungdomspolitik, KOM(2005) 206 slutlig.

(2)  Det gäller bland annat så kallade statusbrott, exempelvis när ungdomar rymmer hemifrån, lever på gatan osv.

(3)  Det råder större enhetlighet mellan EU-länderna när det gäller den övre gränsen. Ungdomsrättsvården omfattar alla upp till 18 års ålder. Vissa länder överväger dock möjligheten att i viss utsträckning och beroende på vad det gäller låta ungdomsrättsvården omfatta ungdomar upp till 21 års ålder (Österrike, Tyskland, Grekland, Italien, Nederländerna och Portugal). När det gäller den undre gränsen är skillnaderna i straffbar ålder större: 7 år i Irland; 8 år i Skottland och Grekland; 10 år i England, Wales och Frankrike; 12 år i Nederländerna och Portugal; 13 år i Polen; 14 år i Österrike, Estland, Tyskland, Ungern Italien, Lettland, Litauen, Slovenien och Spanien; 15 år i Tjeckien, Danmark, Finland, Slovakien och Sverige; 16 år i Belgien. Man bör emellertid bära i minnet att det när det gäller grupperna mellan 7 och 13–15 år i de flesta fall inte rör sig om verkliga straff, och i vilket fall som helst är straffen mindre stränga än dem som avser ungdomar mellan 18 och 21 år. I de flesta fall är internering helt uteslutet.

(4)  I anslutning till denna faktor och den fattigdom som nämns i punkt 2.1.2 bör studien ”Thematic Study on Policy Measures concerning Disadvanteged Youth” nämnas. Den utarbetas för närvarande av Europeiska kommissionens generaldirektorat för sysselsättning och socialpolitik och samordnas av Institute for Regional Innovation and Social Research (IRIS).

(5)  Artikel 40 i konventionen om barnets rättigheter, som antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989.

(6)  Man kan även nämna resolution (66) 25 om metoder för kortare behandling av ungdomsbrottslingar under 21 år, resolution (78) 62 om samhällsförändringar och ungdomsbrottslighet, rekommendation (88) 6 om samhällets reaktioner på brottslighet bland ungdomar från invandrarfamiljer och rekommendation (2000) 20 om den tidiga psykosociala vårdens roll för att förebygga brottslighet.

(7)  Detta program är en uppföljning och utvidgning av tidigare program i enlighet med avdelning VI: Grotius straffrätt II, Oisin II, Stop II, Hippokrates och Falcone.

(8)  EGT L 153, 8.6.2001.

(9)  Ett exempel på det arbete som utförts inom nätverket för förebyggande av brottslighet är rapporten ”A Review of the knowledge on juvenile violence: trends, policies and responses in the EU member states”; Fitzgerald, Stevens och Hale, 2004.

(10)  Ett exempel på programmets tillämpning i anslutning till ungdomsrättsvården är den spanska icke-statliga organisationen Fundación Diagrama (en instans som i flera autonoma regioner hanterar rättsliga åtgärder såsom frihetsberövande med avseende på minderåriga som begått brott), som tillsammans med EU förvaltar ett handlingsprogram riktat till minderåriga som är eller varit föremål för frihetsberövande åtgärder eller sanktioner inom ungdomsrättsvården. Programmets målsättning är att utforma ett individualiserat program för arbetslivsintegration som skall starta redan innan de minderåriga lämnar anstalten, och det har gett mycket goda resultat.

(11)  I sammanhanget är det lämpligt att nämna den betydelse som chat-sidor, e-post, bloggar, mobiltelefoner osv. tycks ha haft isamband med händelserna i Frankrike i november 2005.

(12)  Den 21 februari 2003 presenterade en stor grupp EU-parlamentariker ett förslag till resolution (B5-0155/2003) om upprättandeav ett europeiskt centrum för övervakning av ungdomsbrottslighet.

(13)  Bland gällande program kan följande nämnas: Agis, Daphne II, Equal och det operativa programmet för bekämpning av diskriminering.


9.5.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/83


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning”

KOM(2005) 229 slutlig

(2006/C 110/14)

Den 1 juni 2005 beslutade Europeiska kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 31 januari 2006. Föredragande var Göran Lagerholm.

Vid sin 425:e plenarsession den 15–16 mars 2006 (sammanträdet den 16 mars) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 141 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning och kommentarer

1.1

EESK hälsar med tillfredsställelse att kommissionen presenterar meddelandet om i2010. Det är en viktig komponent inom ramen för den framtida strategin för informationssamhället i EU. EESK ställer sig till fullo bakom de tre prioriteringar som läggs fram i förslaget: Det första målet är att skapa ett gemensamt europeiskt informationsområde som erbjuder allmän tillgång och ett rikt digitalt innehåll. Det andra målet är att förbättra resultaten när det gäller forskning och innovation på informations- och kommunikationsteknikområdet (IKT). Det tredje målet är slutligen att främja ett informationssamhälle som är öppet för alla och som ger bättre livskvalitet.

1.2

Eftersom IKT är så viktigt i Lissabonprocessen önskar EESK understryka att det krävs intensivare insatser, både för att stödja och utöva påtryckningar på medlemsstaterna – särskilt dem som släpar efter – för att öka takten i utvecklingen och uppfylla de avgörande villkoren i syfte att klara det strategiska Lissabonmålet till år 2010. Utan ett betydande ekonomiskt stöd, framför allt till FoU på IT-området, kan förslagets målsättningar inte uppnås. Politiken för FoU och innovation är direkt avgörande för både själva IKT-branschen och IKT-användarna. Tillgången till en större budget är betydelsefull, men minst lika viktigt är behovet av att se till att FoU-projekten ger bästa möjliga resultat inom näringslivet och därmed säkerställer största möjliga fördelar för de europeiska medborgarna

1.3

I meddelandet tar man med rätta upp konvergens och interoperabilitet, som är en av de viktigaste aspekterna när det gäller slutanvändarstrategin. EESK är övertygad om att regelverket bör främja interoperabilitet samtidigt som man bör behålla inriktningen på teknikneutralitet och, trots svårigheterna, lösa eventuella motsättningar mellan interoperabilitet och teknikneutralitet. FoU och standardiseringsarbete på detta område kan bli mycket produktivt, menar EESK. Detta arbete bör dock förbli marknadsstyrt och inbegripa samtliga berörda aktörer.

1.4

EESK vill understryka att den ”digitala klyftan” måste överbryggas om vi skall kunna utnyttja de sociala och ekonomiska möjligheter som IKT erbjuder. Först när det finns teknisk och laglig tillgång till information, allmän tillgång till bredbandstjänster till ett rimligt pris, och när datakunskaperna är tillräckliga och programmen användarvänliga, kan denna digitala klyfta överbryggas. Detta betyder även att man när besluten fattas bör ta hänsyn till de särskilda behoven hos socialt missgynnade personer och säkerställa ett öppet informationssamhälle med lika möjligheter. Vi behöver också utveckla en kultur som möjliggör en sovring av information och kontroll av informationens tillförlitlighet. Hittills har de europeiska utbildningssystemen inte lyckats tillgodose dessa behov i den digitala eran. EESK rekommenderar därför att strategin i2010 genom ökade budgetanslag knyts till målet att förbättra Europas utbildningssystem. Först när ovanstående villkor är uppfyllda kan vi utnyttja de möjligheter som informationssamhället erbjuder inte bara i fråga om tillväxt och sysselsättning, utan även när det gäller personlig utveckling.

1.5

Begreppet allmän tillgång till rimligt pris måste backas upp av konkreta tekniska framsteg som innebär att man uppgraderar och utvecklar infrastrukturen för telekommunikation, som är ryggraden i informationssamhället. EESK vill även understryka att det är viktigt att öka säkerhetsmedvetandet, eftersom tilliten till IT är en förutsättning för dess allmänna användning och av särskild betydelse om man skall kunna utnyttja Internets hela potential. För att uppnå ökat säkerhetsmedvetande bör myndigheterna på lokal, nationell och europeisk nivå uppmuntra till samarbete med näringslivet för att bekämpa brottsligheten på Internet.

2.   Inledning: Kärnan i förslaget

2.1

Med detta förslag (KOM(2005) 229 slutlig) avser kommissionen att följa upp handlingsplanen eEurope 2005 (1), som i sin tur följde på eEurope 2002 (2). Den senare handlingsplanen lanserades i juni 2000 till stöd för Lissabonstrategin, i syfte att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt, med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning fram till år 2010. eEurope 2005 avslutas snart, IKT ställer nya utmaningar efter hand som den mognar och globaliseras, och Lissabonstrategin blir föremål för en halvtidsöversyn. Följden av detta blir ett akut behov av att utforma en heltäckande strategi på basis av en helhetssyn för att stimulera tillväxten inom sektorn.

2.2

Kommissionen gör bedömningen att IKT-sektorn är en stark drivkraft för tillväxt och sysselsättning och därmed har en nyckelroll för utarbetandet av EU:s politik. Samtidigt noterar kommissionen att den digitala konvergensen mellan informationssamhällets tjänster och mediatjänster, nät och olika typer av utrustning är en betydelsefull utmaning när politiken utformas. Dessa element förutsätter ett aktivt och integrerat politiskt grepp och konvergerande strategier, förutom en beredskap att snabbt anpassa regelverken.

2.3

Kommissionen föreslår en ny strategisk ram, i2010 – Europeiska informationssamhället 2010, med allmänna politiska riktlinjer. Man vill stimulera till en öppen och konkurrenskraftig digital ekonomi, och betonar IKT:s roll som motor för integration och livskvalitet. i2010 är en viktig del av det förnyade Lissabonpartnerskapet för tillväxt och sysselsättning och kommer att utvecklas till en integrerad strategi för informationssamhället och audiovisuella medier i EU.

2.4

Mot bakgrund av en omfattande analys av viktiga informationssamhällesfrågor, och ett omfattande samråd med berörda parter om tidigare initiativ och instrument (3) föreslår kommissionen tre prioriteringar: Det första målet är att skapa ett gemensamt europeiskt informationsområde som erbjuder säker bredbandskommunikation till rimligt pris, ett rikt och diversifierat innehåll och digitala tjänster som bygger på principen om interoperabilitet mellan utrustning och plattformar. Det andra målet är att uppnå resultat på världsnivå i forskning och innovation. Det tredje målet är slutligen att påverka framväxten av ett informationssamhälle som är öppet för alla, producerar offentliga tjänster av hög kvalitet och främjar livskvaliteten.

3.   Allmänna synpunkter

3.1

I sitt yttrande om handlingsplanen eEurope (4), föregångaren till den nu föreslagna handlingsplanen, hade EESK bl.a. följande kommentarer:

”Ekonomiska och sociala kommittén välkomnar initiativet e-Europa och anser att detta är EU:s viktigaste och samtidigt svåraste projekt när det gäller att göra medborgarna förtrogna med de nya förhållanden som skapats av den digitala eran och den 'nya ekonomin'. Kommittén anser också att initiativet är ett första försök att inleda informations- och anpassningsarbetet, och ett komplement till de åtgärder som – efter hand – genomförs på marknaden och i samhället” (5).

”ESK är övertygad om att samtliga åtgärder för att främja användningen av Internet, skapa ett informationssamhälle och fastställa ett nytt strategiskt mål för unionen bör utgå från människan och människans behov, från EU:s medborgare samt från det europeiska samhället och den europeiska ekonomin. Endast då får informationssamhället – kunskapssamhällets föregångare – en verklig mening” (6).

”Kommittén är medveten om de många och stora problem som är förenade med genomförandet av detta handlingsprogram. Kommittén är särskilt medveten om hur svårt det kan bli att fylla de tomrum och klyftor som uppstått genom att Europa inte i rätt tid reagerat på de nya tekniska utmaningarna” (7).

”Faran för att personer, folkgrupper eller hela områden skall stängas ute från detta projekt är enligt ESK både stor och svår att överblicka. Det finns en risk för att samhällsomfattande tjänster som inte baseras på IT-tillämpningar gradvis kommer ur bruk i takt med att utbudet av databaserade tjänster ökar. Därför håller kommittén med om att både programmet som helhet och de konkreta åtgärderna även bör innehålla metoder för att övervinna dessa faror” (8).

3.2

Dessa kommentarer, samt andra (9) som EESK framfört i anslutning till slutrapporten och andra kommissionsdokument om programmet eEurope 2002, utgör underlag för kommitténs slutsatser angående kommissionens meddelande ”i2010 – Det europeiska informationssamhället för tillväxt och sysselsättning”.

3.3

EESK hälsar med tillfredsställelse att kommissionen presenterar meddelandet om i2010. Det är ett viktigt steg för att formulera den framtida strategin för informationssamhället i EU.

3.4

EESK stöder kommissionens inriktning att initiativet eEurope skall fortsätta och förstärkas efter 2005.

3.5

Europa har de senaste tio åren gjort betydande framsteg när det gäller att dra nytta av utvecklingen av modern informationsteknologi både i fråga om användningen av IT och vidmakthållandet av en stark IT- och telekommunikationsindustri. Denna utveckling har förstärkts av viktiga politiska initiativ som kommissionen tagit. Inte minst har handlingsplanerna för eEurope varit instrumentella i denna utveckling. Mycket återstår dock att göra för att hela samhället fullt ut skall dra nytta av och skörda frukterna av utvecklingen mot ett informations- och kunskapssamhälle.

3.6

EESK delar kommissionens uppfattning att investeringar och forskning inom IKT dels förklarar skillnaden i produktivitetsutvecklingen i USA och EU, dels att ökade IKT-investeringar kan möjliggöra en snabbare produktivitetsutveckling också i Europa och därmed leda till ökad tillväxt, sysselsättning och välfärd.

3.7

Globaliseringen ställer EU inför nya utmaningar. Kina, Indien och Sydamerika är snabbt växande ekonomier. Där sker också en snabb utveckling av IT- och telekommunikationsindustrin. För att möta den globala konkurrensen måste EU formulera robusta strategier inte minst för IKT-området.

3.8

Betydelsen av IKT för att stärka Europas konkurrenskraft manifesteras i Lissabonstrategin. EESK välkomnar i2010 som en delkomponent för att nå Lissabonmålet att göra EU till ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning” till år 2010.

3.8.1

Eftersom IKT är så viktigt i Lissabonprocessen vill EESK understryka att det krävs intensivare insatser, stöd och tryck på medlemsstaterna – särskilt på dem som släpar efter – för att öka takten i utvecklingen och för att uppfylla de avgörande villkoren för att klara det strategiska Lissabonmålet till år 2010.

3.9

IKT är en allmänt tillämpad teknikfaktor. En allmänt tillämpad teknikfaktor gör det möjligt att förändra hela samhället, eftersom den sprids genom en mängd olika tillämpningar som ofta är integrerade. Ett exempel på en allmänt tillämpad teknikfaktor under 1900-talet är förbränningsmotorn. När bilen uppfanns var det inte bilindustrin som gav upphov till den långa högkonjunkturen i de västerländska ekonomierna under 1900-talet, utan den infrastruktur som vi byggde för att kunna utnyttja bilen – från vägar och nya servicesektorer till de fundamentalt förändrade levnadsmönstren och systemen för varudistribution.

3.9.1

Att införa ny teknik innebär inte i sig att skapa mervärde eller ökad vinst. Detta inträffar först när arbets- och produktionsprocesserna organiseras om. Produktivitetsvinsterna uppträder ofta först långt efter det att innovationen infördes. Samma sak gäller IKT. Man måste förstå att den fulla potentialen hos IKT och den allmänt tillämpade teknikfaktorn endast kan tas tillvara om alla aktörer, dvs. företag, anställda, medborgare och myndigheter, verkligen utnyttjar tekniken. Kommittén vill framhålla att en förutsättning för att man skall kunna utnyttja hela potentialen hos IKT är att den ”digitala klyftan” överbryggas.

3.10

I meddelandet lyfter kommissionen framför allt fram ökade investeringar för att stärka utbudssidan. EESK anser att det skulle ha varit önskvärt om kommissionen också närmare hade analyserat villkoren för att sådana investeringar skall komma till stånd. EESK har uppfattningen att det också handlar om innovationsförmåga och spridning av tekniken.

3.10.1

En förutsättning för att uppnå effektivitets- och produktivitetsvinster av ny teknik är att arbetsorganisationen utformas så att man bättre kan ta tillvara de möjligheter som den nya tekniken ger. Detta kommer att kräva förändringar i företagsledningen och införande av öppna och innovativa arbetsstrukturer via en social dialog. Det ger också arbetstagaren möjlighet att få ökade befogenheter och arbetsinnehåll. Det hade varit värdefullt om kommissionen närmare hade diskuterat denna dimension.

3.10.2

Om vi vill skapa ett samhälle och en ekonomi som bygger på kunskap måste vi överväga hur IKT kan utnyttjas inom industrin och tjänstesektorn i en värld med snabbt föränderliga produktions- och arbetsvillkor. Olika exempel på företag som har tillämpat IKT med framgång visar att dessa företag som regel först har infört en ny arbetsorganisation som bygger på platta hierarkier och tillit till de anställdas erfarenheter och kunskaper, vilket innebär att sakkunskap och beslutsfattande tenderar att sammanfalla.

3.10.3

Kommissionen lägger i sin strategi tyngdpunkten på ökade investeringar för att stärka utbudssidan. Det hade dock varit önskvärt med en mer ingående diskussion om vilka ramvillkor och användarkrav som behövs för att sådana investeringar verkligen skall omsättas i framgångsrik innovation.

3.11

EESK anser att kommissionen borde ha tagit upp frågan om framtagande av statistik om informationssamhället till diskussion i meddelandet. De statistiska instrument som begagnats hittills kan knappast användas för den nya kommunikationstekniken och dess branscher. Politiken för området kräver standardiserade, internationellt jämförbara uppgifter om användning och utveckling av tjänsterna och tekniken. Även om det inte förs någon sådan diskussion i meddelandet, är kommittén medveten om och välkomnar att kommissionen har tagit initiativ för att komma till rätta med dessa frågor.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

EESK noterar att det avgörande villkoret för att uppnå målen i meddelandet är att telekominfrastrukturen, vilken är informationssamhällets ryggrad, uppgraderas och utvecklas. När framtida politiska initiativ utformas är det centralt att lägga så stor vikt som möjligt på åtgärder för att främja investeringar och effektiv konkurrens inom de olika sektorerna och mellan samtliga aktörer i värdekedjan. Konkurrensvillkoren måste vara rättvisa för alla intressenter. EESK understryker dock att särskild hänsyn måste tas till för närvaron av dominerande aktörer och andra speciella konkurrensvillkor som gäller för IKT-industrin, och särskilt de företag som utvecklar, producerar och marknadsför mjukvara.

4.2

EESK vill understryka vikten av att bredbandsutbyggnaden sker i en sådan takt att användningen av avancerade tillämpningar av den nya tekniken inte hämmas.

4.2.1

Det är vanskligt att ange en specifik och allmänt accepterad definition av vad som avses med bredband, men en någorlunda avgränsad sådan definition behövs givetvis för att kunna föra en meningsfull diskussion om utvecklingen. Detta borde ha klarlagts bättre i kommissionens meddelande. EESK anser att utgångspunkten bör vara att med bredband avses en asynkron överföringshastighet över 2 Mb per sekund och att 512 kbit per sekund endast i undantagsfall kan accepteras som bredband.

4.3

Det är positivt att kommissionen avser att göra en översyn av lagstiftningsramarna för elektronisk kommunikation. Det finns ett överhängande behov av en sådan översyn för att skapa fler incitament för investeringar och innovationer.

4.4

EESK vill understryka att konvergensen ställer nya krav på hur politiken bör utformas för att öka IT-användningen. Konvergensen handlar om att användare skall kunna komma åt samma innehåll och tjänster (t.ex. röstkommunikation, höghastighetsdata och video) via ett brett spektrum av olika plattformar (ADSL, kabel, satellit, elnätet, 3G etc.) till olika terminaler, som kan vara allt från traditionella datorer, mobiltelefoner och TV till integrerade mikroprocessorer i fordon, i hushållsmaskiner och i tusentals applikationer. Värdet av konvergensen bestäms av att kunderna erbjuds ett bra tjänsteinnehåll och att de har tillgång till anslutningar med hög överföringshastighet.

4.4.1

Det är viktigt att när regelverket eller standarder utformas ta hänsyn till den snabba utvecklingen av nya applikationer och introduktion av omvälvande teknik, som exempelvis produktmärkning med chips eller röstkommunikation över Internet. Det är EESK:s övertygelse att regelverket bör främja interoperabilitet, som är den viktigaste frågan för slutanvändarna. Samtidigt bör man bevara teknikneutraliteten och, trots svårigheterna, lösa eventuella motsättningar mellan interoperabilitet och teknikneutralitet.

4.5

IKT-industrin håller på att genomgå en mycket stor omvandling för att kunna klara konvergensens utmaningar. Det handlar om spridningen av bredband, tekniska förändringar, förändrade kundbeteenden, nya affärsmodeller och ökad konkurrens mellan olika plattformar.

4.5.1

I meddelandet tar man med rätta upp konvergens och interoperabilitet. FoU och standardiseringsarbete på detta område kan bli mycket produktivt, menar EESK. Standardiseringsarbetet bör dock förbli marknadsstyrt, inbegripa samtliga berörda aktörer och inriktas på användarnas behov. I detta hänseende vill EESK hänvisa till tidigare erfarenheter, exempelvis GSM-standarden och IP-protokollet.

4.6

Utvecklingen mot mer integrerade IP-baserade nät, både inom näringslivet och i den offentliga sektorn, får långtgående följder för samspelet mellan alla intressenter: företag, myndigheter och medborgare. Aktörerna på telekommarknaden kommer att behöva göra stora investeringar för att möta konvergenskraven, uppgradera de befintliga näten, förenkla arkitekturer och utveckla nästa generation av nätverk. EESK anser att avgörande för utvecklingen av det europeiska informationssamhället är att gemenskapen och enskilda medlemsstater skapar ett gynnsamt klimat för att de stora investeringarna skall komma till stånd.

4.7

I diskussionen om informationssamhället är frågan om säkerhet central när det gäller att utveckla attityder till och förtroende för användningen av IT. Företagens benägenhet att utnyttja IKT är avhängig av hur man uppfattar säkerheten och av tilliten till elektroniska transaktioner. Konsumenternas villighet att uppge kreditkortsnummer på en hemsida påverkas i hög grad av vilken tillit de känner. Brukarnas tillit till IKT är dessutom en avgörande faktor för att e-förvaltning skall bli accepterad och vinna en större spridning.

4.7.1

Informationssäkerhet och kampen mot datarelaterad brottslighet blir ett allt större problem som berör såväl företag och offentliga förvaltningar som anställda och konsumenter. EESK understryker att politiken för informationssamhället måste utformas så att tilliten ökar och alla aktörer vågar utnyttja nätets fulla potential. (10)

4.7.2

I och med att informationsnäten blir alltmer integrerade blir samhället alltmer beroende av att informationssystemen fungerar dygnet runt. Att den fysiska infrastrukturen fungerar är följaktligen en kärnfråga när man diskuterar informations- och nätverkssäkerhet. Det är viktigt att det finns redundans i systemen.

4.7.3

Det är för IKT-användarna väsentligt att man tar itu med den datarelaterade brottsligheten. Det bör, om möjligt, ske genom internationell harmonisering och genom att lagstiftningens efterlevnad kontrolleras strikt, så att det kan visas att sådan brottslighet inte lönar sig. Initiativ för att bekämpa databrottslighet måste dock avvägas så att de inte görs på näringslivets bekostnad eller är till men för grundläggande rättigheter som privatlivets helgd. Sådana avvägningar är viktiga i bl.a. den nu aktuella diskussionen om ytterligare krav på utökad datalagring. (11)

4.7.4

Säkerhetsproblemet har tagits upp av kommissionen i en lång rad meddelanden och rekommendationer och genom inrättandet av Europeiska byrån för informationssäkerhet. EESK anser att det genom denna byrå bör etableras en gemensam arena där de offentliga och privata aktörerna kan samverka för att skydda sina informationssystem, med hänsyn tagen till de allt snabbare tekniska förändringarna och utan att föreskriva onödiga administrativa eller ekonomiska bördor.

4.7.5

EESK anser att ökat säkerhetsmedvetande har en grundläggande betydelse för att öka informations- och nätsäkerheten. För att uppnå ökat säkerhetsmedvetande bör myndigheterna på lokal, nationell och europeisk nivå uppmuntra till ett intensivare samarbete med näringslivet för att bekämpa brottsligheten på Internet.

4.8

Även i andra avseenden behöver förtroendet för elektroniska transaktioner förstärkas. Det finns ett lappverk av direktiv och nationella lagar om elektronisk handel och privatlivet, och det underlättar inte förståelsen av vad som är tillåtet och inte tillåtet. Detta gäller särskilt som kontrollen av lagefterlevnaden och utdömandet av sanktioner fortfarande är ofullständigt genomförd.

4.8.1

EESK välkomnar kommissionens förslag om utvärdering av direktiven om e-företag och skydd av privatlivet. Det är ofta möjligt med förenklingar, eftersom detta leder till bättre insyn och överblick. Mer långtgående harmonisering är ibland lämplig, t.ex. när det gäller hur medlemsstaterna angriper skräpmejl vid elektronisk kommunikation.

4.9

Det är dock inte endast säkerhetsaspekter och förståelsen av gällande regler som bromsar de små och medelstora företagens fulla utnyttjande av IKT-utvecklingens möjligheter. Ett viktigt element är bristen på tillräckligt användarvänliga programvaror. Stöd till utveckling av IKT-produkter och tjänster som kan gälla små och medelstora företag, t.ex. via FoU-understöd, standardisering och fortbildningsprojekt kan enligt EESK:s mening vara en nyckelfaktor för att höja Europas konkurrenskraft.

4.10

Politiken för FoU och innovation är direkt avgörande för både själva IKT-branschen och IKT-användarna. Det som är viktigt är inte bara att ha tillgång till en större budget för FoU och innovationsarbete, utan också att verka för att de europeiska medborgarna och näringslivet får mesta möjliga resultat och fördelar av FoU-projekten. I anslutning till detta är det avgörande att de viktigaste aktörerna inom FoU-projekten är engagerade, särskilt de som starkt påverkar den slutliga tillämpningen av tekniken: vissa branscher, producenter och tjänsteleverantörer.

4.11

Den oberoende panelen för femårsutvärdering av ”informationssamhällets teknik inom sjätte ramprogrammet” konstaterade i sin nyligen publicerade rapport att Europas forskning och utveckling inom informationssamhällets teknik är ett centralt bidrag till satsningarna på att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi, men också att Europa måste öka dessa investeringar om man skall uppnå en ”kritisk massa” inom dessa tekniska tillämpningar. I rapporten lyfter författarna också fram behovet av att minska byråkratin, som hotar att kväva forskningen. EESK instämmer i denna analys.

4.12

EESK anser att en av IKT-politikens centrala pelare är myndigheternas utnyttjande av IKT i vid bemärkelse. Offentliga organ är ofta krävande och kunniga brukare och köpare av IKT, och utgör som sådana ett avgörande policyverktyg för att uppnå målen i handlingsplanen i2010. Det finns en hel rad olika åtgärder som är tänkbara, alltifrån elektronisk offentlig upphandling, IKT-användning för att minska företagens administrativa börda (e-förvaltning), e-hälsovård och e-lärande till offentliga FoU-utgifter.

4.13

Det är av vikt att beakta konsekvenserna av den ”digitala klyftan” och av ökad IKT-användning. Det får ekonomiska, sociala och kulturella effekter. En förutsättning för att informationssamhällets fulla potential skall kunna förverkligas är att IT-kompetensen ökar, och det gäller både företag, medborgare och arbetstagare. Det handlar om livslångt lärande och kompetensutveckling.

4.14

Med stöd av sina tidigare yttranden anser EESK att ett huvudproblem i strävan att fullt ut förverkliga ett effektivt europeiskt informationssamhälle är att en stor del av allmänheten saknar förståelse för det värde och den potential som tillförlitlig information och kunskap rymmer när det gäller att omvandla produktion och handel i den moderna världen. Det har inte heller gjorts någon storskalig, metodisk utveckling av en kultur som möjliggör en sovring av information och kontroll av informationens tillförlitlighet (12), eller, med andra ord, en kultur som gör det möjligt att hantera den förvirring som skapas av ett växande informationsflöde som sprids i en allt snabbare takt.

4.14.1

EESK anser att dessa problem beror på de europeiska utbildningssystemens bristande förmåga att ta sig an den digitala tidsålderns utmaningar. Kommittén föreslår därför att strategin i2010 så nära och effektivt som möjligt knyts till målet att förbättra Europas utbildningssystem, framför allt genom ökade anslag till denna verksamhet.

4.14.2

En fördubbling av andelen arbetstagare som genomgår IT-utbildningar på olika nivåer skulle klart driva på utvecklingen. Denna utbildning skulle vara lika attraktiv för högutbildade som för lågutbildade personer. Både arbetsgivare och arbetstagare har en viktig roll i detta avseende.

4.14.3

Den offentliga sektorn på olika nivåer har också en viktig roll för att stimulera och integrera det livslånga lärandet, vilket är klart sammanbundet med EU:s övergripande politiska mål i Lissabonprocessen som också omfattar en hållbar utveckling. Samtidigt måste arbetslösa också få tillgång till offentligt understödda IT-utbildningsprogram som kan hjälpa dem att återintegreras på arbetsmarknaden.

4.14.4

Här vill EESK upprepa sitt tidigare ställningstagande (13) och med skärpa betona behovet av att skapa gynnsammare villkor för att utveckla e-lärande på alla utbildningsnivåer.

4.15

Att åstadkomma tillgång för de socialt missgynnade är dock inte endast en fråga om utbildningsinsatser. Många samhällsgrupper är av ekonomiska eller geografiska skäl eller på grund av särskilda behov (till exempel synskadade eller äldre) ofta uteslutna när det gäller användningen av moderna kommunikationsmedel. Att övervinna dessa hinder utgör ett väsentligt framgångskriterium för skapandet av ett jämlikt informationssamhälle.

4.15.1

Ytterligare en utmaning består i att inrätta ett europeiskt informationsområde som är öppet för alla och som stärker alla medborgares rätt till medverkan och stöder den kulturella och språkliga mångfalden. För att detta skall kunna uppnås måste informations- och innovationsflödet bli demokratiskt, och fri tillgång till information måste garanteras. Mot bakgrund av digitaliseringen på informationsområdet och den nya tekniska utvecklingen när det gäller övervakning och begränsning av informationsflödet, måste det finnas rättsliga garantier för att offentlig information förblir tillgänglig för alla och att hänsyn tas till allmänhetens intresse av upphovsrättsskyddad information. Innovationsförmågan kan i hög grad påverkas av bestämmelser om skydd av immateriella rättigheter, från patent och upphovsrätt till skydd av mjukvara och databaser. Skyddet av immateriella rättigheter bör balanseras mot den enskildes rätt till kultur och kunskap på ett sätt som medger tillfälligt skydd för att främja innovation och investeringar, samtidigt som man ger största möjliga tillgång till information och kunskap i enlighet med Lissabonstrategin.

4.16

Den ”digitala klyftan” kan överbryggas först när det finns teknisk och laglig tillgång till information och allmän tillgång till bredbandstjänster till ett rimligt pris, och när datakunskaperna är tillräckliga och programmen användarvänliga. Först då kan vi utnyttja de möjligheter som informationssamhället erbjuder i fråga om tillväxt och sysselsättni