ISSN 1725-2504 |
||
Europeiska unionens officiella tidning |
C 275E |
|
Svensk utgåva |
Meddelanden och upplysningar |
48 årgången |
Informationsnummer |
Innehållsförteckning |
Sida |
|
I Meddelanden |
|
|
Rådet |
|
2005/C 275E/1 |
||
2005/C 275E/2 |
||
SV |
|
I Meddelanden
Rådet
8.11.2005 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
CE 275/1 |
GEMENSAM STÅNDPUNKT (EG) nr 33/2005
antagen av rådet den 6 september 2005
inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/…/EG av den … om ändring av direktiv 1999/62/EG om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer
(2005/C 275 E/01)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 71.1 i detta,
med beaktande av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer (1), särskilt artikel 7 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (3),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (4), och
av följande skäl:
(1) |
Avskaffandet av snedvridningar av konkurrensen mellan medlemsstaternas transportföretag, en väl fungerande inre marknad och en förbättrad konkurrenskraft förutsätter att det inrättas rättvisa mekanismer för att debitera transportörerna för de kostnader som är förknippade med användningen av infrastrukturer. En viss grad av harmonisering har redan uppnåtts genom direktiv 1999/62/EG. |
(2) |
Ett rättvisare avgiftssystem för användning av väginfrastrukturen är av största vikt för att uppmuntra till hållbara transporter i gemenskapen. Målet att uppnå optimal användning av det befintliga vägnätet och en avsevärd minskning av dess negativa effekter bör, för att främja en sund ekonomisk tillväxt och en väl fungerande inre marknad, förverkligas utan att ytterligare bördor läggs på operatörerna. |
(3) |
I vitboken ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden” tillkännagav kommissionen sin avsikt att föreslå ett direktiv för avgiftsbeläggning av väginfrastrukturerna. Vid antagandet den 12 februari 2003 av betänkandet om vitbokens slutsatser bekräftade Europaparlamentet behovet av infrastrukturavgifter. Efter Europiska rådet i Göteborg den 15 juni 2001, som särskilt uppmärksammade frågan om hållbara transporter, ställde sig Europeiska rådet vid sina möten i Köpenhamn den 12 och 13 december 2002 och i Bryssel den 20 och 21 mars 2003 positivt till kommissionens avsikt att lägga fram ett nytt ”Eurovinjett-direktiv”. |
(4) |
För fastställande av vägtullar tas det i direktiv 1999/62/EG hänsyn till kostnaderna för anläggning, drift, underhåll och utveckling av infrastrukturnätet. Det behövs en särskild bestämmelse för att ge klarhet i fråga om vilka uppbyggnadskostnader som får beaktas. |
(5) |
De internationella vägtransporterna är koncentrerade på det transeuropeiska vägtransportnätet. Dessutom är en väl fungerande inre marknad av avgörande vikt för de kommersiella transporterna. Gemenskapsramen bör följaktligen omfatta de kommersiella transporterna på det transeuropeiska transportnätet såsom det definieras i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1692/96/EG av den 23 juli 1996 om gemenskapens riktlinjer för utbyggnad av det transeuropeiska transportnätet (5). Medlemsstaterna bör vara fria att i enlighet med subsidiaritetsprincipen tillämpa vägtullar och/eller vägavgifter på andra vägar än det transeuropeiska transportnätet, i enlighet med fördraget. |
(6) |
Av kostnadseffektivitetsskäl i samband med genomförandet av vägtullsystemen behöver inte nödvändigtvis hela den infrastruktur som en vägtull avser bli föremål för tillträdesrestriktioner med kontroll av avgifterna. Medlemsstaterna kan välja att genomföra detta direktiv genom användning av vägtullar enbart på en viss punkt i den infrastruktur som tullen avser. |
(7) |
Vägtullarna bör grundas på principen om täckning av infrastrukturkostnaderna. Om dessa infrastrukturer har samfinansierats genom Europeiska unionens allmänna budget, bör gemenskapens bidrag inte täckas genom vägtullar, såvida det inte finns särskilda bestämmelser i de tillämpliga gemenskapsinstrumenten där framtida intäkter genom avgifter tas med i beräkningen vid fastställandet av gemenskapens del i samfinansieringen. |
(8) |
Användarens möjlighet att fatta beslut som påverkar avgiften genom val av de minst förorenande fordonen samt tidsperioder och vägsträckor med lägre belastning utgör en viktig beståndsdel i systemet med vägtullar. Medlemsstaterna bör därför ges möjlighet att differentiera vägtullarna med hänsyn till fordonets utsläppskategori (”EURO”-klassificering) och den skada det orsakar vägarna med hänsyn till plats, tidpunkt och belastning. En sådan differentiering av vägtullsnivån bör stå i proportion till det mål som eftersträvas. |
(9) |
Aspekter av kommersiell prissättning på väginfrastrukturanvändning som inte täcks av detta direktiv bör följa reglerna i fördraget. |
(10) |
Detta direktiv påverkar inte möjligheten för medlemsstater som inför ett system med vägtullar och/eller vägavgifter för användning av infrastruktur att, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget, fritt ge lämplig kompensation för dessa avgifter. Sådan kompensation bör inte leda till snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden och bör omfattas av tillämpliga bestämmelser i gemenskapsrätten, särskilt de minimiskattesatser för fordon som anges i bilaga I till direktiv 1999/62/EG och rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (6). |
(11) |
När medlemsstaterna tar ut vägtullar eller vägavgifter för användning av vägar som ingår i det transeuropeiska vägnätet, bör avgiftsbelagda vägar på lämpligt sätt prioriteras i medlemsstaternas underhållsplaner. |
(12) |
Bergsregioner som Alperna eller Pyrenéerna bör särskilt uppmärksammas. Nya omfattande infrastrukturprojekt har ofta inte genomförts, eftersom de betydande ekonomiska resurser som de skulle kräva inte har varit tillgängliga. I sådana regioner får man därför begära att användarna skall betala en extra avgift för att finansiera viktiga projekt av mycket högt europeiskt värde, även sådana som omfattar ett annat transportsätt i samma korridor. Detta belopp bör vara kopplat till projektets ekonomiska behov. Beloppet bör också vara kopplat till grundnivån på vägtullarna för att inte förorsaka konstlat höga avgifter i en korridor, vilket skulle kunna leda till att trafiken läggs om till andra korridorer och därmed orsakar lokala trafikstockningsproblem och en ineffektiv användning av näten. |
(13) |
Avgifterna bör vara icke-diskriminerande och uttaget av dessa bör inte leda till överdrivna formaliteter eller skapa hinder vid de inre gränserna. Man bör därför vidta lämpliga åtgärder för att underlätta betalningen för tillfälliga användare, i synnerhet om vägtullar och/eller vägavgifter uteslutande tas upp med hjälp av ett system som förutsätter en anordning för elektronisk betalning (ombordenhet). |
(14) |
I syfte att säkerställa en enhetlig och harmoniserad tillämpning av system för avgiftsbeläggning av infrastrukturerna bör i nya vägtullsystem kostnaderna beräknas enligt ett antal huvudprinciper eller fastställas på en nivå som inte överstiger den som skulle följa om dessa principer tillämpades. Dessa krav bör inte gälla befintliga system om de inte ändras i väsentlig omfattning i framtiden. Som väsentliga ändringar bör anses varje betydande ändring av de ursprungliga villkoren för vägtullsystemet genom ändring av ett avtal med vägtulloperatören, men inte ändringar som fanns med redan i det ursprungliga systemet. I fråga om koncessionsavtal kan väsentliga förändringar genomföras enligt ett förfarande för offentlig upphandling. I syfte att möjliggöra insyn utan att orsaka svårigheter för marknadsekonomin och offentlig-privata partnerskap bör medlemsstaterna dessutom till kommissionen meddela de enhetsvärden och andra parametrar som de avser tillämpa vid beräkningen av de olika kostnadsfaktorerna för avgifterna, eller, i fråga om koncessionsavtal, det aktuella avtalet och basfallet så att kommissionen får möjlighet att yttra sig. Yttranden som har antagits av kommissionen före införandet av nya vägtullsystem i medlemsstaterna påverkar inte på något sätt kommissionens skyldighet enligt fördraget att se till att gemenskapslagstiftningen tillämpas. |
(15) |
Det krävs fortfarande ytterligare tekniska framsteg för att utveckla avgiftssystemet för användning av väginfrastrukturerna. I detta syfte bör ett förfarande införas som medger att kommissionen kan anpassa kraven i direktiv 1999/62/EG till de tekniska framstegen efter samråd med medlemsstaterna. |
(16) |
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (7). |
(17) |
Eftersom målet för detta direktiv, nämligen harmoniseringen av de villkor som är tillämpliga för vägtullar och vägavgifter som är kopplade till användningen av väginfrastrukturen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av dess gemenskapsdimension och med hänsyn till skyddet av den inre marknaden för transporter, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. |
(18) |
Direktiv 1999/62/EG bör därför ändras. |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Direktiv 1999/62/EG ändras härmed på följande sätt:
1) |
Artikel 2 skall ändras på följande sätt:
|
2) |
Artikel 7 skall ändras på följande sätt:
|
3) |
Följande artikel skall införas: ”Artikel 7a 1. Vid fastställandet av de viktade genomsnittliga vägtullnivåerna på den berörda vägnätsinfrastrukturen eller en tydligt angiven del av ett sådant vägnät, skall medlemsstaterna ta hänsyn till de olika kostnaderna enligt artikel 7.9. Dessa kostnader skall stå i proportion till vägnätet eller den del av vägnätet och till de fordon för vilka vägtullar uppbärs. Medlemsstaterna får välja att inte återvinna dessa kostnader genom tullavgifter eller att återvinna endast en procentandel av dessa kostnader. 2. Vägtullar skall fastställas i enlighet med artikel 7 och punkt 1 i denna artikel. 3. För andra nya vägtullsystem än de som inbegriper koncessionerad vägtull som medlemsstaterna inrättar efter den ... (12) skall medlemsstaterna vid beräkningen av kostnaderna använda en metod som grundar sig på de grundläggande beräkningsprinciper som anges i bilaga III. För nya koncessionerade vägtullar, som införs efter den ... (12), skall den högsta avgiften vara lika med eller lägre än den nivå som skulle ha blivit resultatet om man använt en metod som grundar sig på de grundläggande beräkningsprinciper som anges i bilaga III. Bedömningen av en sådan likvärdighet skall göras på grundval av en rimligt lång referensperiod som lämpar sig för ett koncessionsavtal. Vägtullsystem som redan har införts den ... (12) eller för vilka anbud eller svar på inbjudan till förhandlingar enligt det förhandlade förfarandet har inlämnats efter ett offentligt upphandlingsförfarande före den ... (12), skall inte omfattas av de skyldigheter som anges i denna punkt så länge som dessa system förblir gällande och förutsatt att de inte ändras i väsentlig omfattning. 4. Medlemsstaterna skall senast fyra månader före genomförandet av ett nytt vägtullsystem meddela kommissionen följande:
5. För sådana fall som omfattas av skyldigheterna i punkt 3 skall kommissionen, inom fyra månader efter mottagandet av den information som avses i punkt 4, avge ett yttrande om huruvida dessa skyldigheter förefaller ha fullgjorts. Kommissionens yttranden skall göras tillgängliga för den kommitté som anges i artikel 9c.1. 6. Om en medlemsstat önskar tillämpa bestämmelserna i artikel 7.11 vad gäller vägtullsystem som redan inrättats den ... (12) skall den berörda medlemsstaten lämna information som påvisar att den viktade genomsnittliga vägtull som tillämpas på den berörda infrastrukturen överensstämmer med artikel 2aa och artikel 7.9 och 7.10.” |
4) |
Artikel 8.2 b skall ersättas med följande:
|
5) |
Följande artikel skall införas: ”Artikel 8a Varje medlemsstat skall kontrollera att vägtull- och/eller vägavgiftssystemet fungerar under öppna och icke-diskriminerande former.” |
6) |
Artikel 9 skall ändras på följande sätt:
|
7) |
Följande artiklar skall införas: ”Artikel 9a Medlemsstaterna skall upprätta lämpliga kontroller och fastställa det påföljdssystem som skall tillämpas för överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits enligt detta direktiv. De skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas. De fastställda påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Artikel 9b Kommissionen skall underlätta dialog och utbyte av tekniskt kunnande mellan medlemsstaterna med avseende på genomförandet av detta direktiv, särskilt bilaga III. Kommissionen skall uppdatera och förtydliga bilagorna 0, III och IV med hänsyn till tekniska framsteg och bilagorna I och II med hänsyn till prisökningar, i enlighet med förfarandet i artikel 9c.3. Artikel 9c 1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté. 2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 3 och 7 i rådets beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet. 3. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i rådets beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet. Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader. 4. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.” |
8) |
Artikel 11 skall ersättas med följande: ”Artikel 11 Kommissionen skall senast den ... (13) lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv och dess konsekvenser, varvid hänsyn skall tas till den tekniska utvecklingen och utvecklingen av trafiktätheten och en utvärdering göras av direktivets effekt på den inre marknaden, inklusive gemenskapens öregioner, regioner utan kust och randområden och på investeringsnivån inom sektorn samt av dess bidrag till målet hållbar transportpolitik. Rapporten skall vid behov åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet om ytterligare översyn av direktivet. Medlemsstaterna skall översända de nödvändiga uppgifterna till kommissionen senast den … (14).” |
9) |
Tabellen i bilaga II över beloppen för årliga vägavgifter skall ersättas med följande:
|
10) |
Den sista meningen i bilaga II skall ersättas med följande: ”Vägavgiften per dag är 11 EUR för samtliga fordonskategorier.” |
11) |
Bilaga 0, som återfinns i bilaga I till detta direktiv, skall införas. |
12) |
Bilaga III, som återfinns i bilaga II till detta direktiv, skall läggas till. |
13) |
Bilaga IV, som återfinns i bilaga III till detta direktiv, skall läggas till. |
Artikel 2
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den ... (15). De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv, samt en jämförelsetabell över bestämmelserna i detta direktiv och de nationella bestämmelser som antagits.
Artikel 3
Detta direktiv träder i kraft dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 4
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den
På Europaparlamentets vägnar
…
Ordförande
På rådets vägnar
…
Ordförande
(1) EGT L 187, 20.7.1999, s. 42. Direktivet ändrat genom 2003 års anslutningsakt.
(2) EUT C 241, 28.9.2004, s. 58.
(3) EUT C 109, 30.4.2004, s. 14.
(4) Europaparlamentets yttrande av den 20 april 2004 (EUT C 104 E, 30.4.2004, s. 372) och rådets gemensamma ståndpunkt av den 6 september 2005 (ännu ej offentliggjord i EUT).
(5) EGT L 228, 9.9.1996, s. 1. Beslutet senast ändrat genom beslut nr 884/2004/EG (EUT L 167, 30.4.2004, s. 1).
(6) EUT L 283, 31.10.2003, s. 51. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2004/75/EG (EUT L 157, 30.4.2004, s. 100).
(7) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
(8) EGT L 228, 9.9.1996, s. 1. Beslutet senast ändrat genom beslut nr 884/2004/EG (EUT L 167, 30.4.2004, s. 1).”
(9) 24 månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft.
(10) EUT L 134, 30.4.2004, s. 114. Direktivet senast ändrat genom kommissionens förordning (EG) nr 1874/2004 (EUT L 326, 29.10.2004, s. 17).”
(11) EGT L 370, 31.12.1985, s. 8. Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 432/2004 (EUT L 71, 10.3.2004, s. 3).”
(12) 24 månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft.
(13) 5 år efter det att detta direktiv har trätt i kraft.
(14) 54 månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft.
(15) 24 månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft.
BILAGA I
”BILAGA 0
UTSLÄPPSBEGRÄNSNINGAR
1. |
EURO 0-fordon
|
2. |
EURO I/EURO II-fordon
|
3. |
EURO III/EURO IV/EURO V/EEV-fordon
|
4. |
Framtida utsläppsklasser från fordon enligt definitionen i direktiv 88/77/EEG och senare ändringar får beaktas.” |
(1) En koefficient på 1,7 skall tillämpas på gränsvärdet för partikelutsläpp för motorer med en nettoeffekt på högst 85 kW.
(2) En provcykel består av en serie provningspunkter, var och en med fastlagt varvtal och vridmoment, vilka motorn skall uppfylla under stationära driftsförhållanden (ESC prov) eller kortvariga driftsförhållanden (ETC och ELR prov).
(3) 0,13 för motorer med en slagvolym under 0,7 dm3 per cylinder och ett varvtal över 3 000 min-1 vid nominell effekt.
BILAGA II
”BILAGA III
GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER FÖR FÖRDELNING AV KOSTNADER OCH BERÄKNING AV VÄGTULLAR
I denna bilaga fastställs de grundläggande principerna för beräkning av viktade genomsnittliga vägtullar som avspeglar artikel 7.9. Skyldigheten att ställa vägtullarna i proportion till kostnaderna skall inte påverka medlemsstaternas frihet att i enlighet med artikel 7a.1 välja att inte kräva full kostnadstäckning genom tullavgifter, eller deras frihet i enlighet med artikel 7.10 att variera beloppen för särskilda vägtullar och låta dem avvika från genomsnittet (1).
Tillämpningen av dessa principer skall vara fullt förenlig med andra gällande skyldigheter enligt gemenskapslagstiftningen, särskilt kravet att koncessionsavtal skall tilldelas i enlighet med rådets direktiv 2004/18/EG och andra gemenskapsinstrument på området för offentlig upphandling.
När en medlemsstat inleder förhandlingar med en eller flera tredjeparter om ett koncessionsavtal om byggande eller drift av en del av dess infrastruktur, eller i detta syfte når en liknande uppgörelse som bygger på nationell lagstiftning eller ett avtal som ingåtts av en medlemsstats regering, skall förhandlingsresultatet bli föremål för en bedömning av hur dessa principer följts.
1. Definition av vägnätet och vilka fordon som omfattas
— |
Om ett enskilt vägtullsystem inte skall tillämpas för hela det transeuropeiska vägnätet, skall medlemsstaten ange exakt vilken del eller vilka delar av vägnätet som vägtullsystemet skall tillämpas för, liksom vilket system som används för att klassificera fordon vid differentiering av vägtullar. Medlemsstaterna skall också uppge om de utvidgar vägtullsystemet till att omfatta fordon som understiger tröskeln 12 ton. |
— |
Om en medlemsstat väljer att införa olika system för kostnadsåtervinning för olika delar av sitt vägnät (vilket är tillåtet enligt artikel 7a.1), skall en särskild kostnadsberäkning ske för varje klart definierad del av vägnätet. En medlemsstat kan välja att dela upp sitt vägnät i ett antal klart definierade delar för att upprätta separata koncessionsarrangemang eller liknande för varje del. |
2. Infrastrukturkostnader
2.1 Investeringskostnader
— |
Investeringskostnaderna skall innefatta anläggningskostnaderna för uppbyggnad (inklusive finansieringskostnader) och kostnaderna för utveckling av infrastrukturen plus, i förekommande fall, avkastning på kapitalinvesteringen eller vinstmarginal. Kostnader för markförvärv, planering, projektering, övervakning av byggnadskontrakt och projektförvaltning samt arkeologiska undersökningar och markundersökningar, liksom andra relevanta tillkommande kostnader, skall också inkluderas. |
— |
Täckningen av anläggningskostnaderna för uppbyggnaden skall baseras på antingen den planerade livslängden för infrastrukturen eller någon annan amorteringsperiod (som inte får vara kortare än 20 år) som kan anses lämplig av finansieringsskäl genom ett koncessionsavtal eller på annat sätt. Amorteringsperiodens längd kan vara en nyckelvariabel i förhandlingarna om upprättandet av koncessionsavtal, särskilt om den berörda medlemsstaten som en del av avtalet önskar fastställa ett tak för den tillämpliga viktade genomsnittliga vägtullen. |
— |
Utan att det påverkar beräkningen av investeringskostnaderna kan kostnadstäckningen
|
— |
Alla anskaffningskostnader skall grundas på betalade belopp. Framtida kostnader grundas på rimliga kostnadsprognoser. |
— |
Offentliga investeringar kan antas vara finansierade lån. Den räntesats som skall tillämpas för anskaffningskostnader skall vara de satser som tillämpats för offentliga lån under samma period. |
— |
Kostnader skall fördelas på tunga lastbilar på objektiva och öppna grunder med beaktande av andelen tung lastbilstrafik som kommer att förekomma på vägnätet och därmed förknippade kostnader. Fordonskilometer som tillryggaläggs av tunga lastbilar får i detta syfte anpassas genom sådana objektivt motiverade ’ekvivalensfaktorer’ som i punkt 4 (2). |
— |
Avsättning för beräknad avkastning på kapital eller vinstmarginal skall vara rimlig mot bakgrund av marknadsförhållandena och kan varieras för att ge en kontrakterad tredjepart incitament att förbättra tjänstens kvalitet. Avkastningen på kapital kan beräknas med hjälp av sådana ekonomiska indikatorer som intern avkastningsgrad eller viktad genomsnittlig kapitalkostnad. |
2.2 Årlig underhållskostnad och strukturella reparationskostnader
— |
Dessa kostnader skall innefatta både de årliga kostnaderna för underhåll av vägnätet och de periodiska kostnaderna för underhåll, förstärkning och renovering av vägbeläggning, i syfte att bibehålla vägnätets operativa kvalitet. |
— |
Kostnaderna skall fördelas mellan tunga lastbilar och annan trafik på grundval av faktiska och prognostiserade andelar av fordonskilometer och får anpassas genom sådana objektivt motiverade ekvivalensfaktorer som i punkt 4. |
3. Drifts-, förvaltnings- och vägtullskostnader
Dessa kostnader skall innefatta alla kostnader som infrastrukturoperatören ådrar sig vilka inte omfattas av avdelning 2 och som hänför sig till genomförande, drift och förvaltning av infrastrukturen och vägtullsystemet. De skall särskilt innefatta
— |
kostnaderna för byggnad, upprättande och underhåll av vägtullkabiner och andra betalningssystem, |
— |
dagliga kostnader för drift, administration och upprätthållande av uttagssystemet, |
— |
administrativa avgifter i samband med koncessionsavtalen, |
— |
förvaltningskostnader, administrativa kostnader och servicekostnader i samband med driften av infrastrukturen. |
I kostnaderna kan ingå en avkastning på kapital eller en vinstmarginal som avspeglar graden av den risk som överförs.
Kostnaderna skall fördelas på rättvisa och genomblickbara grunder mellan alla de fordonsklasser som ingår i vägtullsystemet.
4. Andel lastbilstrafik, ekvivalensfaktorer och korrektionsmekanism
— |
Beräkningen av vägtullarna skall grundas på de tunga lastbilarnas faktiska eller prognostiserade andelar av fordonskilometer, vid behov justerat med ekvivalensfaktorer för att ta vederbörlig hänsyn till de ökade kostnaderna för att bygga och reparera infrastrukturer som används av tunga lastbilar. |
— |
I följande tabell fastställs en serie vägledande ekvivalensfaktorer. Om en medlemsstat använder ekvivalensfaktorer med procentandelar som skiljer sig från dem som finns i tabellen, skall de vara grundade på objektivt försvarbara kriterier och offentliggöras.
|
— |
Vägtullsystem som bygger på prognostiserade trafiknivåer skall ha en korrigeringsmekanism där vägtullar justeras regelbundet för att korrigera eventuell under- eller övertäckning av kostnader som kan tillskrivas fel i prognoserna.” |
(1) Dessa bestämmelser i kombination med den flexibilitet som finns när det gäller kostnadstäckningen under en tidsperiod (se punkt 2.1 tredje strecksatsen) ger en avsevärd marginal för att fastställa vägtullar på nivåer som är acceptabla för användarna och anpassade till medlemsstatens särskilda mål för transportpolitiken.
(2) Medlemstaternas tillämpning av ekvivalensfaktorer får ta hänsyn till vägbyggande som utvecklas stegvis eller enligt en livscykelorienterad modell.
(3) Se bilaga IV för bestämning av fordonsklass.
(4) Fordonsklasserna motsvarar axeltryck på 5,5; 6,5; 7,5 respektive 8,5 ton.
BILAGA III
”BILAGA IV
VÄGLEDANDE FORDONSKLASSBESTÄMNING
Fordonsklasserna fastställs i nedanstående tabell.
Fordonen klassificeras i underkategorierna 0, I, II och III i förhållande till de skador de ger upphov till på vägbeläggningen, i stigande ordning (klass III är således den klass som ger upphov till de allvarligaste skadorna på väginfrastrukturerna). Skadorna ökar exponentiellt med ökad axellast.
Alla motorfordon och fordonskombinationer med en högsta tillåten bruttovikt under 7,5 ton tillhör klass 0.
Motorfordon
Drivaxlar utrustade med luftfjädring eller fjädring som erkänns som likvärdig (1) |
Andra upphängningssystem för drivaxlarna |
Skadeklass |
||
Antal axlar och högsta tillåten bruttovikt (i ton) |
Antal axlar och högsta tillåten bruttovikt (i ton) |
|
||
Minst |
Mindre än |
Minst |
Mindre än |
|
Två axlar |
|
|||
7,5 12 13 14 15 |
12 13 14 15 18 |
7,5 12 13 14 15 |
12 13 14 15 18 |
I |
Tre axlar |
|
|||
15 17 19 21 23 25 |
17 19 21 23 25 26 |
15 17 19 21 |
17 19 21 23 |
|
|
|
23 25 |
25 26 |
II |
Fyra axlar |
|
|||
23 25 27 |
25 27 29 |
23 25 |
25 27 |
I |
|
|
27 29 31 |
29 31 32 |
II |
29 31 |
31 32 |
|
|
|
Fordonskombinationer (ledade fordon och fordonståg)
Drivaxlar utrustade med luftfjädring eller fjädring som erkänns som likvärdig |
Andra upphängningssystem för drivaxlarna |
Skadeklass |
||
Antal axlar och högsta tillåten bruttovikt (i ton) |
Antal axlar och högsta tillåten bruttovikt (i ton) |
|
||
Minst |
Mindre än |
Minst |
Mindre än |
|
2 + 1 axlar |
|
|||
7,5 12 14 16 18 20 22 23 25 |
12 14 16 18 20 22 23 25 28 |
7,5 12 14 16 18 20 22 23 25 |
12 14 16 18 20 22 23 25 28 |
I |
2 + 2 axlar |
|
|||
23 25 26 28 |
25 26 28 29 |
23 25 26 28 |
25 26 28 29 |
|
29 |
31 |
29 |
31 |
II |
31 |
33 |
31 |
33 |
|
33 36 |
36 38 |
33 |
36 |
III |
2 + 3 axlar |
II |
|||
36 38 |
38 40 |
36 |
38 |
|
|
|
38 |
40 |
III |
3 + 2 axlar |
II |
|||
36 38 |
38 40 |
36 |
38 |
|
|
|
38 40 |
40 44 |
III |
40 |
44 |
|
|
|
3 + 3 axlar |
|
|||
36 38 |
38 40 |
36 |
38 |
I |
|
|
38 |
40 |
II |
40 |
44 |
40 |
44” |
|
(1) Fjädring som erkänns som likvärdig i enlighet med definitionen i bilaga II till rådets direktiv 96/53/EG av den 25 juli 1996 om största tillåtna dimensioner i nationell och internationell trafik och högsta tillåtna vikter i internationell trafik för vissa vägfordon som framförs inom gemenskapen (EGT L 235, 17.9.1996, s. 59). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/7/EG (EGT L 67, 9.3.2002, s. 47).
RÅDETS MOTIVERING
I. INLEDNING
Kommissionen antog sitt förslag den 23 juli 2003.
Europaparlamentet antog sitt yttrande vid första behandlingen den 20 april 2004.
Rådet antog den 6 september 2005 sin gemensamma ståndpunkt i enlighet med artikel 251 i fördraget.
Rådet tog i sitt arbete även hänsyn till yttrandena från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (1) och Regionkommittén (2).
II. ANALYS AV DEN GEMENSAMMA STÅNDPUNKTEN
Rådet kunde den 21 april 2005, vid fjärde försöket, slutligen nå politisk överenskommelse, vilket gjorde det möjligt att anta den gemensamma ståndpunkten och därigenom avsluta en intern förhandlingsprocess som hade pågått i mer än 18 månader. Svårigheten med att nå denna överenskommelse avspeglar de olika medlemsstaternas intressen och attityder, vilka beror både på deras geografiska läge (i centrum av eller i utkanten av den inre marknaden) och andra faktorer, som utvecklingsläget i deras befintliga vägnät och den metod de föredrar för att finansiera infrastrukturprojekt.
Förhandlingarna ägde rum i ett politiskt sammanhang som utformats av kommissionen i vitboken om den gemensamma transportpolitiken fram till 2010 (3), där man betonade den avgörande roll som effektiva avgifter för transportinfrastruktur spelar för att balansera tillväxten i de olika transportsätten och på så sätt ta itu med de ökande problemen med överbelastning och miljöskador.
1. Att förverkliga de huvudsakliga politiska målen
I sin gemensamma ståndpunkt har rådet koncentrerat sig på att nå fram till specifika förbättringar med mervärde för det befintliga direktivet, så att den nya rättsliga ramen kommer att ge uttryck för en modern transportpolitik för det 21:a århundradet inom gemenskapen. Den gemensamma ståndpunkten syftar framför allt till att
— |
angripa problemen med överbelastning och miljöskador, |
— |
tillhandahålla medel för att ytterligare öka finansieringen av investeringar i alternativ infrastruktur (omställning), |
— |
skapa större öppenhet och objektivitet vid fastställande av vägtullar, tillsammans med ytterligare ”verktyg” så att kommissionen bättre skall kunna övervaka efterlevnaden, |
— |
anpassa den rättsliga ramen till modellen med offentlig-privata partnerskap för att finansiera uppbyggnaden av infrastruktur. |
De ändringar som motsvarar dess fyra mål redovisas nedan.
i) Att angripa överbelastning och miljöskador
Differentiering av vägtullar (artikel 7.10)
Möjligheten att differentiera vägtullarna efter EURO-klass och tid på dagen är den viktigaste mekanism som planeras för att angripa överbelastning och miljöskador. Rådet tog intryck av Europaparlamentet (ändring 29) när det gäller att införa möjligheten att differentiera vägtullarna under veckoslut och helgdagar. Men den differentiering som rådet tillåter går långt utöver den som föreslås i ändring 29. Den största skillnaden är att parlamentet förordar en generell gräns, så att den högsta vägtullen inte kan bli mer än dubbelt så hög som den lägsta. Rådet begränsar däremot inte alls differentieringen när det gäller skador på vägen (t.ex. vikt, antal axlar), och för differentiering efter utsläppsklass och tidpunkt är gränserna på 100 % kumulativa. Effekten av detta blir att en tung förorenande lastbil som passerar under en tid på dagen med mycket trafik kan komma att få betala kanske fyra gånger så mycket som ett lättare, miljövänligare fordon som använder vägen vid en lugnare tidpunkt. Denna effekt förstärks ytterligare genom att möjligheten till ”nolltaxa” vid vissa tider på dagen införs.
För att undvika missbruk av dessa nya möjligheter har ett klart och otvetydigt krav införts på att differentieringssystemen skall vara intäktsneutrala och att alla oavsiktliga inkomstöverskott skall kompenseras genom minskade vägtullar i framtiden. Denna princip om intäktsneutralitet återfinns också i parlaments ändring 12.
Det andra inslaget i den gemensamma ståndpunkten som är relevant för frågorna om överbelastning och miljöskador är den uppräkning som diskuteras i nästa avsnitt.
ii) Finansiering av alternativ infrastruktur
Uppräkning (artikel 7.11)
Rådet har godtagit kommissionens förslag så att det i undantagsfall blir möjligt att tillämpa en uppräkning av vägtullarna i bergsområden på grund av överbelastning eller risk för miljöskador. I gränsöverskridande fall behålls nivån på 25 %, och 15 % blir högsta nivå för nationella fall. Europaparlamentets förslag (ändring 30) om att utvidga uppräkningen till att omfatta förorenade tätortsområden antogs inte. Kravet på att intäkter från uppräkningen skall användas för korsfinansiering av prioriterade TEN-projekt i samma transportkorridor behålls och förstärks i den gemensamma ståndpunkten.
Uppräkningen är viktig eftersom den innebär ytterligare nettointäkter (utöver kostnaderna för att bygga den väg som används) som skall reserveras för att finansiera alternativ infrastruktur (i de flesta fall järnväg).
iii) Öppna och objektiva vägtullnivåer, övervakade av kommissionen
Definition av ”Kostnader för uppbyggnad” (artikel 2 aa)
I den gemensamma ståndpunkten läggs denna definition till, på förslag av kommissionen, som ett sätt att fastställa de historiska kostnader som kan beaktas när vägtullnivåerna skall fastställas. I rådets text har parlamentets förslag (ändring 21) om att godkänna endast en del av dessa kostnader anammats, men som utgångspunkt för denna fördelning tas infrastrukturens livslängd snarare än amorteringsnivån. (Amorteringsnivån är svårare att tillämpa som begrepp om infrastrukturuppbyggnaden inte har finansierats med lån.)
Tillåtna kostnader (artikel 7.9)
I den gemensamma ståndpunkten behandlas kommissionens förslag om att mer detaljerat fastställa de kostnader som vägtullarna får grundas på. Delar av parlamentets ändringsförslag 28, som strykningen av kostnader för olyckor som inte har försäkringsskydd, tillägget av avkastning av kapital och förtydligandet av att det handlar om maximinivåer (detta förtydligande finns i artikel 7a.1 i rådets text) har anammats.
Avgiftsreduktioner för frekventa användare (artikel 7.4b och 7.4c)
Artikel 8b i kommissionens förslag har strukits och ersatts med ovanstående bestämmelser som innehåller procentuella begränsningar för reduktionerna till frekventa användare. Detta är ett viktigt bidrag för att garantera större klarhet och objektivitet när det gäller nivån på reduktioner som är tillåtna enligt gemenskapslagstiftningen.
Metod/beräkningsprinciper (bilaga III)
Den kortfattade beskrivning av metoder som kommissionen föreslagit har utvidgats och utvecklats till en uppsättning uttömmande principer om kostnadsberäkning och fördelning. De kommer att bli bindande för alla framtida vägtullsystem som införs, men även indirekt för de koncessionsbaserade systemen. Kommissionen kan uppdatera och förtydliga dessa principer genom kommittéförfarande.
Övervakning av systemet (Artikel 7a)
Parlamentets förslag om att stryka de bestämmelser som syftar till att inrätta oberoende myndigheter för övervakning av infrastrukturer i medlemsstaterna har visserligen godtagits (ändringarna 18 och 38), men kommissionens uppgift att övervaka systemet och se till att de nya vägtullsystemen överensstämmer med de regler som gäller utvecklas ytterligare i artikel 7a.
iv) Överensstämmelse med offentlig-privata partnerskap (PPP)
Särskilda arrangemang för koncessionsavtal
Med tanke på att koncessionsbaserade offentlig-privata partnerskap har blivit det vanligaste medlet för att finansiera och bygga ny infrastruktur, har rådet infört flera element i texten till den gemensamma ståndpunkten för att försöka se till att direktivet anpassas till de offentlig-privata partnerskapens existens. Dessa ändringar som är rådets bemötande av de farhågor som kom till synes i parlamentets ändringar 9, 33 och 52, är
— |
särskild behandling av avtal i definitionen av ”kostnader för uppbyggnad” i artikel 2aa, |
— |
möjligheten att vägtullarna kan medföra en vinstmarginal i artikel 7.9, |
— |
”indirekt tillämpning” av koncessionsavtal för de övervakningssystem som föreskrivs i artikel 7a. |
2. Övriga viktiga frågor
Öronmärkning av inkomster av vägtullar (artikel 9.2)
Rådet godtog helt och hållet den försiktiga kompromiss som Europaparlamentet föreslagit i denna fråga i ändring 48. Den strikta öronmärkningen av inkomsterna från uppräkningen (artikel 7.11) för återinvestering i lämpliga TEN-projekt står kvar.
Externa miljökostnader
Efter att ha behandlat parlamentets ändringar 2, 17, 25, 28, 41 och 50 beslutade rådet att följa kommissionens förslag och behålla det befintliga systemet som grundas på täckning av infrastrukturkostnaderna.
Räckvidd (artikel 7.1 och 7.2)
Enligt kommissionens förslag skulle medlemsstaterna bli skyldiga att tillämpa ett ”allt-eller-inget”-system för vägtullar, för alla TEN-vägar och alla fordon ner till 3,5 ton. Rådet ansåg att en sådan räckvidd skulle få en mycket avskräckande inverkan på införandet av vägtullsystem i många medlemsstater, där man inte kan ta för givet att allmänheten accepterar vägtullsystem. Kommissionens förslag i den ursprungliga versionen, skulle allvarligt kunna äventyra det huvudsakliga målet att gå mot ett system där användarna i högre grad bidrar till kostnaderna för den transportinfrastruktur de använder. Rådet har i stället valt en ram som innebär att gemenskapsreglerna gäller i fråga om vägtullar på en TEN-väg och ett fordon på 3,5 ton eller därutöver, men medlemsstaterna kan fortfarande besluta vilka delar av deras TEN-vägar som skall beläggas med vägtull och om vägtullar skall begränsas till att gälla tyngre fordon.
I andra delar av direktivet har rådet försökt begränsa den flexibilitet som kommissionen vill ge medlemsstaterna att ta ut mycket höga vägtullar på vissa vägar (till exempel på vägar med hög andel transittrafik). Som exempel har artikel 7.10 c i kommissionens förslag, som tillät differentiering av vägtullar för vissa vägar i nätet, strukits.
Ersättning till väganvändare
Rådet, liksom Europaparlamentet (se ändring 36), hade farhågor för att de lösningar som framfördes i kommissionens förslag för att kompensera transportörerna för de nya kostnader som vägtullsystemen förorsakar, nämligen minskningar av fordonsbeskattningen, skulle kunna få en diskriminerande effekt. Rådet såg inte heller något skäl till att ”upphäva” den harmonisering av fordonsbeskattningen som åstadkommits genom det nuvarande direktivet. Artikel 7b i kommissionens förslag har därför strukits i rådets text och ersatts av skäl 10 där det också hänvisas till andra former av kompensation som till exempel minskning av bränsleskatten, vilket ansluter till den tanke som ligger bakom parlamentets ändring 13.
3. Europaparlamentets ändringar
Rådets svar på ändringarna 2, 9, 12, 13, 17, 18, 21, 25, 28, 29, 30, 33, 36, 38, 41, 48, 50 och 52 redovisas ovan i anslutning till de viktigaste frågorna.
Dessutom har rådet i sin helhet, delvis, eller i princip, godkänt ändringarna 3, 4, 10, 22, 24, 34, 39, 42 och 43.
III. SLUTSATS
Rådets intensiva och långvariga ansträngningar för att nå en överenskommelse om denna gemensamma ståndpunkt avspeglar att man är synnerligen medveten om frågans vikt för gemenskapens vidare transportpolitik. I den gemensamma ståndpunkten inrättas en rättslig ram för avgifterna som är tydligare och lättare att genomföra på ett öppet, objektivt och rättvist sätt, men som samtidigt ger nya möjligheter att använda vägtullar som ett verktyg för att avhjälpa de problem som gemenskapen står inför när det gäller miljöskador och överlastning. Texten uppvisar verkliga, identifierbara och konkreta förbättringar av direktivet från 1999, genom att den går en försiktig balansgång mellan behovet av en hållbar transportpolitik och kravet på en inre marknad som fungerar väl.
(1) EUT C 241, 28.9.2005, s. 58.
(2) EUT C 109, 30.4.2004, s. 14.
(3) KOM(2001) 370, 12.9.2001.
8.11.2005 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
CE 275/19 |
GEMENSAM STÅNDPUNKT (EG) nr 34/2005
antagen av rådet den 23 september 2005
inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/…/EG om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG
(2005/C 275 E/02)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 175.1 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och
av följande skäl:
(1) |
Det är nödvändigt att få till stånd en effektivare slutanvändning av energi, att styra efterfrågan på energi och främja produktionen av förnybar energi i Europeiska gemenskapen, eftersom möjligheterna att på kort till medellång sikt på annat sätt påverka förhållandena i fråga om energiförsörjning och energidistribution är relativt begränsade, både vad gäller uppbyggnad av ny kapacitet och vad gäller förbättring av överföring och distribution. Detta direktiv bidrar därför till ökad försörjningstrygghet. |
(2) |
En effektivare slutanvändning av energi kommer också att bidra till minskad förbrukning av primärenergi och minskade utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Dessa utsläpp fortsätter att öka och gör att det blir allt svårare att uppnå målen i Kyotoprotokollet. Människans verksamhet inom energisektorn svarar för hela 78 % av gemenskapens utsläpp av växthusgaser. I gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram, som återfinns i Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG (4), anges att ytterligare minskningar är nödvändiga för att nå det långsiktiga målet i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar att stabilisera koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar farlig påverkan på klimatsystemet genom mänsklig verksamhet. |
(3) |
Effektivare slutanvändning av energi kommer att göra det möjligt att utnyttja kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter på ett ekonomiskt effektivt sätt. Åtgärder för förbättrad energieffektivitet kan leda till sådana energibesparingar och på så sätt bidra till att minska Europeiska gemenskapens beroende av energiimport. En övergång till mer energieffektiv teknik kan dessutom öka Europeiska gemenskapens innovationsförmåga och konkurrenskraft, vilket betonas i Lissabonstrategin. |
(4) |
I kommissionens meddelande om genomförandet av första delen av det europeiska klimatförändringsprogrammet framhölls att ett direktiv om styrning av energiefterfrågan är en av de viktigaste åtgärder som bör vidtas på gemenskapsnivå för att komma till rätta med klimatförändringen. |
(5) |
Detta direktiv överensstämmer med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG (5) samt med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (6), vilka ger möjlighet att använda effektivare energiutnyttjande och styrning av energiefterfrågan som ett alternativ till ny kapacitet och för att skydda miljön. Medlemsstaternas myndigheter får bland annat möjlighet att upphandla ny kapacitet genom ett anbudsförfarande eller att vidta åtgärder för effektivare energiutnyttjande och styrning på efterfrågesidan, däribland system för vita certifikat. |
(6) |
Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av artikel 3 i direktiv 2003/54/EG, i vilket det krävs att medlemsstaterna inom sitt territorium skall se till att alla hushållskunder, och, när medlemsstaterna anser det lämpligt, små företag, har rätt till samhällsomfattande tjänster, det vill säga rätt till elleveranser av en bestämd kvalitet till lätt och tydligt jämförbara och rimliga priser som medger insyn. |
(7) |
Liberaliseringen av detaljistmarknaderna för slutförbrukare av el, naturgas, kol och brunkol samt uppvärmning och i vissa fall även fjärrvärme och fjärrkyla har nästan utan undantag lett till ökad effektivitet och lägre kostnader för produktion, omvandling och distribution av energi. Liberaliseringen har inte lett till någon större konkurrens i fråga om produkter och tjänster som skulle ha kunnat leda till ökad energieffektivitet på efterfrågesidan. |
(8) |
I sin resolution av den 7 december 1998 om energieffektiviteten i Europeiska gemenskapen (7) fastställde rådet som mål att gemenskapen som helhet skulle förbättra energiintensiteten vid slutförbrukningen med ytterligare en procentenhet per år fram till år 2010. |
(9) |
Medlemsstaterna bör därför anta nationella vägledande mål för att främja en effektiv slutanvändning av energi och sörja för fortsatt tillväxt och lönsamhet för marknaden för energitjänster och på så sätt bidra till genomförandet av Lissabonstrategin. Antagandet av nationella vägledande mål för att främja en effektiv slutanvändning av energi skapar faktisk synergi med annan gemenskapslagstiftning som, när den tillämpas, kommer att bidra till att dessa nationella mål uppnås. |
(10) |
I detta direktiv åläggs medlemsstaterna att vidta åtgärder, och uppfyllandet av direktivets mål beror av åtgärdernas påverkan på energikonsumenterna. Det slutliga resultatet av medlemsstaternas åtgärder är beroende av många yttre faktorer som påverkar konsumenternas beteende när det gäller energianvändning och deras beredvillighet att genomföra energibesparingsmetoder och använda energibesparande utrustning. Även om medlemsstaterna förbinder sig att arbeta för att uppnå målet på 6 % är de nationella energibesparingsmålen vägledande till sin natur och medför ingen juridiskt bindande skyldighet för medlemsstaterna att uppnå det angivna målet. |
(11) |
När energieffektivitet eftersträvas genom tekniska, beteendemässiga och/eller ekonomiska förändringar, bör betydande negativ miljöpåverkan undvikas och sociala prioriteringar respekteras. |
(12) |
En effektivare slutanvändning av energi kan uppnås genom att man ökar tillgången och efterfrågan på energitjänster eller genom andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. |
(13) |
För att uppnå energibesparingspotentialen inom vissa marknadssegment där energibesiktningar i allmänhet inte säljs kommersiellt, t.ex. hushåll, bör medlemsstaterna se till att energibesiktningar finns tillgängliga. |
(14) |
I rådets slutsatser av den 5 december 2000 anges att främjandet av energitjänster genom utveckling av en gemenskapsstrategi är en prioriterad åtgärd för förbättrad energieffektivitet. |
(15) |
Energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och företag som säljer energi i detaljistledet kan förbättra energieffektiviteten i Europeiska gemenskapen om de marknadsför energitjänster som omfattar effektiv slutanvändning, exempelvis för värmekomfort inomhus, varmvatten för hushållsbruk, kylning, produkttillverkning, belysning och motorer. För att energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och företag som säljer energi i detaljistledet skall kunna maximera sin vinst blir det därmed viktigare att sälja energitjänster till så många kunder som möjligt i stället för att sälja så mycket energi som möjligt till varje kund. |
(16) |
Med fullständigt beaktande av hur marknadsaktörerna inom energisektorn är organiserade på nationell nivå och för att främja genomförandet av de energitjänster och åtgärder för förbättrad energieffektivitet som föreskrivs i detta direktiv, bör medlemsstaterna kunna välja att ålägga energidistributörer, systemansvariga för distributionen eller företag som säljer energi i detaljistledet, eller eventuellt två eller alla dessa marknadsaktörer, att tillhandahålla dessa tjänster och att delta vid genomförandet av dessa åtgärder. |
(17) |
En ny metod som bör uppmuntras är att använda sig av tredjepartsfinansiering. Därigenom undviker mottagaren själv investeringskostnader och använder en del av det ekonomiska värde av energibesparingarna som följer av tredjepartsfinansieringen till att återbetala tredje parts investerings- och räntekostnader. |
(18) |
För att avgifter och andra bestämmelser för nätbunden energi skall leda till effektivare slutanvändning av energi, bör otillbörliga incitament till ökad förbrukning avskaffas. |
(19) |
Den offentliga sektorn i varje medlemsstat bör föregå med gott exempel när det gäller investeringar, underhållskostnader och andra utgifter för energiförbrukande utrustning, energitjänster och andra energieffektivitetsåtgärder. Den offentliga sektorn bör därför uppmanas att integrera hänsynen till förbättrad energieffektivitet i sina investeringar, avskrivningar och driftsbudgetar. Med tanke på att förvaltningsstrukturen varierar kraftigt mellan medlemsstaterna, bör de olika typer av åtgärder som den offentliga sektorn kan vidta göras på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå. |
(20) |
Energitjänster, program för förbättrad energieffektivitet och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet som syftar till att uppnå energisparmålet kan stödjas och/eller genomföras genom frivilliga avtal mellan marknadsaktörer och sådana organ inom den offentliga sektorn som utsetts av medlemsstaterna. |
(21) |
När åtgärderna för förbättrad energieffektivitet fastställs, bör hänsyn tas till effektivitetsvinster som uppstår genom utbredd användning av kostnadseffektiva tekniska innovationer, t.ex. elektronisk avläsning. |
(22) |
För att konsumenterna skall kunna göra välinformerade val för sin egen energiförbrukning bör de få en rimlig mängd information om denna samt annan relevant information, exempelvis om tillgängliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet, jämförande konsumentprofiler eller objektiva tekniska specifikationer för energiförbrukande utrustning som kan inbegripa ”faktor fyra” eller liknande utrustning. |
(23) |
I och med antagandet av detta direktiv omfattas alla materiella bestämmelser i rådets direktiv 93/76/EEG av den 13 september 1993 om begränsning av koldioxidutsläpp genom en förbättring av energieffektiviteten (SAVE) (8) av annan gemenskapslagstiftning, och direktiv 93/76/EEG bör därför upphävas. |
(24) |
Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att främja en effektiv slutanvändning av energi och skapa en marknad för energitjänster, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva och de därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. |
(25) |
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (9). |
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
SYFTE OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Artikel 1
Syfte
Syftet med detta direktiv är att främja en kostnadseffektiv förbättring av slutanvändningen av energi i medlemsstaterna genom att
a) |
upprätta nödvändiga vägledande mål samt system, incitament och institutionella, ekonomiska och rättsliga ramar för att undanröja befintliga marknadshinder och brister som står i vägen för en effektiv slutanvändning av energi, |
b) |
skapa förutsättningar för utvecklingen av en marknad för energitjänster och för att ge konsumenterna tillgång till andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. |
Artikel 2
Tillämpningsområde
Detta direktiv skall tillämpas på
a) |
leverantörer av åtgärder för förbättrad energieffektivitet, inklusive energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i detaljistledet. Medlemsstaterna får dock undanta små distributörer, små systemansvariga för distributionen eller små företag som säljer energi i detaljistledet från tillämpningsområdet för artiklarna 6 och 13, |
b) |
slutförbrukare. Detta direktiv skall emellertid inte tillämpas på företag som bedriver sådan verksamhet som förtecknas i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (10) eller på sådana delar av transportföretag som främst grundas på användning av bunkerbränsle för flyg och sjöfart, |
c) |
de väpnade styrkorna, endast i den utsträckning som tillämpningen inte står i motsättning till arten och huvudsyftet med de väpnade styrkornas verksamhet och med undantag av materiel som endast används för militära ändamål. |
Artikel 3
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
a) |
energi: alla former av kommersiellt tillgänglig energi, inklusive el, naturgas (inbegripet flytande naturgas och gasol), allt bränsle för uppvärmning och kylning (inklusive fjärrvärme och fjärrkyla), kol och brunkol, torv, transportbränsle (utom bunkerbränsle för flyg och sjöfart) samt biomassa enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (11) |
b) |
energieffektivitet: förhållandet mellan produktionen av prestanda, tjänster, varor eller energi och insatsen av energi. |
c) |
förbättrad energieffektivitet: en ökning av effektiv slutanvändning av energi på grund av tekniska, beteendemässiga och/eller ekonomiska förändringar. |
d) |
energibesparing: en mängd sparad energi som fastställs genom mätning och/eller uppskattning av förbrukningen före och efter genomförandet av en eller flera åtgärder för förbättrad energieffektivitet, med normalisering för yttre förhållanden som påverkar energiförbrukningen. |
e) |
energitjänst: den fysiska vinst, nytta eller fördel som erhålls genom en kombination av energi och energieffektiv teknik, som kan inbegripa den drift, det underhåll och den kontroll som krävs för tillhandahållande av tjänsten, som tillhandahålls på grundval av ett avtal och som normalt leder till en kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättrad energieffektivitet. |
f) |
energieffektivitetsmekanismer: allmänna åtgärder som vidtas av regeringar eller statliga organ för att skapa ramar eller incitament för marknadsaktörer att tillhandahålla och förvärva energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. |
g) |
program för förbättrad energieffektivitet: verksamhet som är inriktad på grupper av slutförbrukare och som normalt leder till en kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten. |
h) |
åtgärder för förbättrad energieffektivitet: alla åtgärder som normalt leder till en kontrollerbar och mätbar eller uppskattningsbar förbättring av energieffektiviteten. |
i) |
energitjänstföretag: fysisk eller juridisk person som tillhandahåller energitjänster och/eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet i en användares anläggning eller lokaler, och härvid är beredd att ta en viss ekonomisk risk. Betalningen för de tillhandahållna tjänsterna skall grundas (helt eller delvis) på att förbättrad energieffektivitet uppnås och på att övriga avtalade prestandakriterier uppfylls. |
j) |
avtal om energiprestanda: ett avtalsarrangemang mellan mottagaren och leverantören (normalt ett energitjänstföretag) av en åtgärd för förbättrad energieffektivitet där investeringarna i dessa åtgärder betalas i förhållande till en avtalad nivå av förbättrad energieffektivitet. |
k) |
tredjepartsfinansiering: ett avtalsarrangemang som inbegriper en tredje part – förutom energileverantören och mottagaren av åtgärden för förbättrad energieffektivitet – vilken tillhandahåller kapital för åtgärden och debiterar mottagaren en avgift som motsvarar en del av de uppnådda energibesparingarna till följd av åtgärden för förbättrad energieffektivitet. Denna tredje part kan eventuellt vara ett energitjänstföretag. |
l) |
energibesiktning: ett systematiskt förfarande som ger adekvat kunskap om den befintliga energiförbrukningsprofilen hos en byggnad eller en grupp av byggnader, en industriprocess och/eller industrianläggning eller privata eller offentliga tjänster och som fastställer och kvantifierar kostnadseffektiva energisparmöjligheter samt rapporterar om resultaten. |
m) |
finansiella instrument för energibesparingar: alla finansiella instrument, t.ex. fonder, statliga bidrag, skatteavdrag, lån, tredjepartsfinansiering, avtal om energiprestanda, avtal om garanterad energibesparing, energientreprenad och andra liknande avtal som tillhandahålls på marknaden av offentliga eller privata organ för att delvis eller helt täcka de inledande projektkostnaderna för genomförandet av åtgärder för förbättrad energieffektivitet. |
n) |
slutförbrukare: fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning. |
o) |
energidistributör: fysisk eller juridisk person som svarar för transport av energi för leverans till slutförbrukare och till distributionsstationer som säljer energi till slutförbrukare. Denna definition utesluter systemansvariga för distributionen av el och naturgas, vilka omfattas av led p. |
p) |
systemansvarig för distributionen: fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och underhåll och, vid behov, utbyggnad av distributionssystemet för el eller naturgas inom ett visst område och, i tillämpliga fall, dess sammanlänkningar med andra system samt för säkerställande av systemets förmåga att på längre sikt tillgodose en rimlig efterfrågan på el- eller naturgasdistribution. |
q) |
företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person som säljer energi till slutförbrukare. |
r) |
små distributörer, små systemansvariga för distributionen och små företag som säljer energi i detaljistledet: fysisk eller juridisk person som distribuerar eller säljer energi till slutförbrukare och som distribuerar eller säljer mindre än 100 GWh energi per år eller har färre än tio anställda eller vars årliga omsättning och/eller årliga balansomslutning inte överstiger två miljoner EUR. Distribution eller försäljning av transportbränsle skall behandlas separat i förhållande till andra energiformer vid tillämpningen av dessa trösklar. |
s) |
vita certifikat: certifikat utfärdade av oberoende certifieringsorgan som bekräftar marknadsaktörernas påståenden om energibesparingar till följd av åtgärder för förbättrad energieffektivitet. |
KAPITEL II
ENERGISPARMÅL
Artikel 4
Allmänt mål
1. Medlemsstaterna skall anta och sträva efter att för detta direktivs sjätte tillämpningsår uppnå ett övergripande nationellt vägledande energibesparingsmål på 6 %, som skall uppfyllas med hjälp av energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Medlemsstaterna skall vidta kostnadseffektiva, genomförbara och skäliga åtgärder som är avsedda att bidra till att detta mål uppnås.
Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall fastställas och beräknas enligt de bestämmelser och den metod som anges i bilaga I. Omvandlingsfaktorerna i bilaga II skall användas för jämförelser av energibesparingar och omvandling till en jämförbar enhet, om inte användning av andra omvandlingsfaktorer kan motiveras. Exempel på lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet finns i bilaga III. En allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar finns i bilaga IV.
2. I samband med den första rapport som skall överlämnas i enlighet med artikel 14 skall medlemsstaterna fastställa ett mellanliggande vägledande energibesparingsmål för detta direktivs tredje tillämpningsår. Det mellanliggande målet skall vara realistiskt och förenligt med det övergripande nationella vägledande energibesparingsmål som avses i punkt 1.
3. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga myndigheter eller byråer i uppdrag att svara för den samlade kontrollen och övervakningen av den ram som upprättats för det mål som avses i punkt 1. Dessa organ skall därefter kontrollera de energibesparingar som uppnås genom energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet, inklusive befintliga nationella energieffektivitetsåtgärder, samt rapportera om resultaten.
4. Efter att första gången ha granskat och avlagt rapport om direktivets tre första tillämpningsår skall kommissionen undersöka huruvida man behöver lägga fram ett förslag till direktiv för att vidareutveckla den marknadsinriktade strategin för förbättrad energieffektivitet genom vita certifikat.
Artikel 5
Effektiv slutanvändning av energi i den offentliga sektorn
1. Medlemsstaterna skall se till att den offentliga sektorn fungerar som ett exempel i samband med detta direktiv.
För detta ändamål skall de se till att en eller flera åtgärder för förbättrad energieffektivitet vidtas av den offentliga sektorn, med inriktning på kostnadseffektiva åtgärder som genererar största möjliga energibesparingar på kortaste möjliga tid. Sådana åtgärder skall vidtas på lämplig nationell, regional och/eller lokal nivå och kan utgöras av lagstiftningsinitiativ och/eller frivilliga överenskommelser eller andra arrangemang med motsvarande effekt. Utan att den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen rörande offentlig upphandling åsidosätts, kan sådana åtgärder väljas från den vägledande förteckningen i bilaga V. I de rapporter som avses i artikel 14 skall medlemsstaterna övervaka den offentliga sektorns resultat med avseende på det nationella vägledande energibesparingsmålet.
2. Medlemsstaterna skall ge en eller flera nya eller befintliga organisationer i uppdrag att svara för administration, ledning och genomförande i samband med integreringen av kraven på förbättrad energieffektivitet enligt punkt 1. Det kan röra sig om samma myndigheter eller byråer som avses i artikel 4.3.
KAPITEL III
FRÄMJANDE AV EN EFFEKTIV SLUTANVÄNDNING AV ENERGI OCH FRÄMJANDE AV ENERGITJÄNSTER
Artikel 6
Energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i detaljistledet
1. Medlemsstaterna skall se till att energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet
a) |
på begäran, men inte oftare än en gång om året, tillhandahåller samlad statistisk information om sina slutförbrukare till de myndigheter eller byråer som avses i artikel 4.3, eller till något annat utsett organ, under förutsättning att detta organ översänder informationen till de förstnämnda; informationen skall vara tillräcklig för att det skall vara möjligt att utforma och genomföra program för förbättrad energieffektivitet på ett bra sätt och främja och kontrollera energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Den kan omfatta tidigare information och skall omfatta aktuell information om slutanvändarnas förbrukning, inklusive belastningsprofiler, kundsegmentering och kundernas geografiska lokalisering i tillämpliga fall, samtidigt som man ser till att information som är antingen av privat karaktär eller kommersiellt känslig hålls konfidentiell och skyddad i enlighet med gällande gemenskapslagstiftning, |
b) |
avstår från all verksamhet som kan hämma efterfrågan på och tillhandahållandet av energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet eller hindra utvecklingen av marknaden för energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Den berörda medlemsstaten skall vidta erforderliga åtgärder för att stoppa sådan verksamhet där den förekommer. |
2. Medlemsstaterna skall
a) |
välja ett eller flera av följande krav som måste uppfyllas av energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet, direkt och/eller indirekt via andra leverantörer av energitjänster eller åtgärder för förbättrad energieffektivitet, nämligen att
|
b) |
se till att frivilliga avtal och/eller andra marknadsinriktade arrangemang, exempelvis vita certifikat, med motsvarande verkan som en eller flera av de skyldigheter som avses i led a finns eller upprättas. Dessa frivilliga avtal skall kontrolleras och följas upp av medlemsstaten i syfte att säkerställa att de i praktiken har samma verkan som en eller flera av de skyldigheter som avses i led a. |
3. Medlemsstaten skall se till att det för andra marknadsaktörer än energidistributörer, systemansvariga för distributionen och/eller företag som säljer energi i detaljistledet - t.ex. energitjänstföretag, installatörer av energiutrustning, energirådgivare och energikonsulter – finns tillräckliga incitament, likvärdig konkurrens och jämlika villkor för att oberoende erbjuda och genomföra de energitjänster, energibesiktningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet som beskrivs i punkt 2 a ii.
4. Medlemsstaterna får med stöd av punkterna 2 och 3 lägga ansvaret på systemansvariga för distributionen endast om detta är förenligt med skyldigheterna i fråga om särredovisning i artikel 19.3 i direktiv 2003/54/EG och i artikel 17.3 i direktiv 2003/55/EG.
5. Tillämpningen av denna artikel skall inte påverka tillämpningen av de undantag som beviljats i enlighet med direktiven 2003/54/EG och 2003/55/EG.
Artikel 7
Tillgänglig information
Medlemsstaterna skall se till att information om energieffektivitetsmekanismer och finansiella och rättsliga ramar som antas i syfte att nå det nationella vägledande energibesparingsmålet är tydliga och allmänt når ut till de aktuella marknadsaktörerna.
Artikel 8
Tillgängliga behörighets-, ackrediterings- och certifieringssystem
I syfte att uppnå en hög grad av teknisk kompetens, objektivitet och tillförlitlighet skall medlemsstaterna, om de anser det vara nödvändigt, se till att det finns lämpliga behörighets-, ackrediterings- och/eller certifieringssystem för dem som tillhandahåller energitjänster, energibesiktningar och åtgärder för förbättrad energieffektivitet enligt artikel 6.2 a ii.
Artikel 9
Finansiella instrument för energibesparingar
1. Medlemsstaterna skall upphäva eller ändra nationella lagar och andra författningar, utom sådana som är av klar skattekaraktär, som onödigtvis eller i oproportionerlig utsträckning hämmar eller begränsar användningen av finansiella instrument för energibesparingar på marknaden för energitjänster eller andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
2. Medlemsstaterna skall ställa modellavtal till förfogande när det gäller dessa finansiella instrument för befintliga och potentiella inköpare av energitjänster och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom den offentliga och den privata sektorn. Dessa kan utfärdas av den myndighet eller byrå som avses i artikel 4.3.
Artikel 10
Energieffektiva avgifter och andra bestämmelser för nätbunden energi
1. Medlemsstaterna skall se till att avskaffa sådana incitament i överförings- och distributionsavgifter som onödigtvis ökar volymen distribuerad eller överförd energi. I detta hänseende får medlemsstaterna, i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 2003/54/EG och artikel 3.2 i direktiv 2003/55/EG, införa allmännyttiga skyldigheter med avseende på energieffektivitet för företag som är verksamma inom el- och gasbranscherna.
2. Medlemsstaterna får tillåta inslag i system och avgiftsstrukturer som har socialt syfte, under förutsättning att eventuella negativa effekter på överförings- och distributionssystemet blir så små som möjligt och står i proportion till det sociala syftet.
Artikel 11
Fonder och finansieringsmekanismer
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget får medlemsstaterna inrätta en eller flera fonder för att subventionera tillhandahållandet av program för förbättrad energieffektivitet och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet och främja utvecklingen av marknaden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet. Dessa åtgärder skall omfatta främjande av energibesiktning, finansiella instrument för energibesparingar och, i förekommande fall, förbättrad mätning och upplysande fakturering. Fonderna skall även inriktas på sektorer för slutanvändning av energi med höga transaktionskostnader och högre risker.
2. Om fonderna inrättas får de sörja för bidrag, lån, ekonomiska garantier och/eller andra typer av finansiering som garanterar resultat.
3. Fonderna skall vara öppna för alla leverantörer av åtgärder för förbättrad energieffektivitet, såsom energitjänstföretag, oberoende energirådgivare, energidistributörer, systemansvariga för distributionen, företag som säljer energi i detaljistledet och installatörer. Medlemsstaterna får besluta att öppna fonderna för alla slutförbrukare. Anbudsförfaranden eller likartade metoder som fullt ut säkerställer öppenhet skall genomföras i enlighet med gällande regler för offentlig upphandling. Medlemsstaterna skall se till att sådana fonder kompletterar och inte konkurrerar med kommersiellt finansierade åtgärder för förbättrad energieffektivitet.
Artikel 12
Energibesiktningar
1. Medlemsstaterna skall se till att det finns effektiva energibesiktningssystem av hög kvalitet som är utformade för att identifiera möjliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet och som genomförs på ett oberoende sätt för alla konsumenter, även mindre hushållskunder och kommersiella kunder samt små och medelstora industrikunder.
2. Marknadssegment som har höga transaktionskostnader och okomplicerade inrättningar kan nås med andra åtgärder, t.ex. frågeformulär och dataprogram som görs tillgängliga på Internet och/eller skickas till kunderna med post. Medlemsstaterna skall se till att energibesiktningar finns tillgängliga för de marknadssegment där energibesiktningar inte säljs kommersiellt, med beaktande av artikel 11.1.
3. Certifiering i enlighet med artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda (12) skall anses vara likvärdig med en energibesiktning som uppfyller kraven i punkterna 1 och 2 i den här artikeln och med en åtgärd för förbättrad energieffektivitet som avses i bilaga V till det här direktivet. Besiktningar till följd av system som grundas på frivilliga överenskommelser mellan intresseorganisationer och ett organ som medlemsstaten har tillsatt, kontrollerar och följer upp skall likaledes anses ha uppfyllt kraven i punkterna 1 och 2.
Artikel 13
Mätning och upplysande fakturering av energiförbrukningen
1. Medlemsstaterna skall se till att slutförbrukare av el, naturgas, fjärrvärme och/eller fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutförbrukarens faktiska energiförbrukning och ger information om faktisk användningstid.
2. Medlemsstaterna skall se till att fakturering från energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i detaljistledet när det är lämpligt grundas på faktisk energiförbrukning och presenteras på ett klart och begripligt sätt. Lämplig information skall göras tillgänglig tillsammans med fakturan och ge slutförbrukarna en fullständig redovisning av de aktuella energikostnaderna. När så är lämpligt, beroende på omfattningen av kundens energiförbrukning, skall fakturering ske så ofta att kunderna kan styra sin egen energiförbrukning.
3. Medlemsstaterna skall se till att följande information, när det är lämpligt, på ett klart och begripligt sätt av energidistributörer, systemansvariga för distributionen eller företag som säljer energi i detaljistledet görs tillgänglig för slutförbrukarna i eller tillsammans med fakturor, avtal, transaktioner och/eller kvitton från distributionsstationer:
a) |
Aktuella faktiska priser och faktisk energiförbrukning. |
b) |
Jämförelser av slutförbrukarens aktuella energiförbrukning med förbrukningen under samma period föregående år, helst i grafisk form. |
c) |
Jämförelser med en genomsnittlig, normaliserad användare eller referensanvändare av energi i samma användarkategori närhelst detta är möjligt och användbart. |
d) |
Kontaktinformation, inbegripet webbplatsadresser, för konsumentorganisationer, energibyråer eller liknande organ, där information kan erhållas om tillgängliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet, jämförande slutanvändarprofiler och/eller objektiva tekniska specifikationer för energiförbrukande utrustning. |
KAPITEL IV
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 14
Rapporter
1. Medlemsstater som för något ändamål redan använder sådana beräkningsmetoder för mätning av energibesparingar som liknar dem som beskrivs i bilaga IV när detta direktiv träder i kraft får lämna upplysningar på lämplig detaljnivå till kommissionen. Upplysningarna skall lämnas så snart som möjligt, helst inte senare än den ... (13). Dessa upplysningar skall göra det möjligt för kommissionen att beakta befintlig praxis.
2. Senast den ... (14) skall medlemsstaterna till kommissionen överlämna en delrapport om den övergripande förvaltningen och genomförandet av detta direktiv. Rapporten skall omfatta information om de åtgärder som har vidtagits eller planeras. En slutrapport om framstegen under sexårsperioden efter den ... (15) skall överlämnas till kommissionen senast den ... (16). Delrapporten skall grundas på tillgängliga uppgifter, kompletterade med beräkningar, och skall bland annat omfatta de beräknade framstegen dittills i förhållande till de mellanliggande nationella vägledande energibesparingsmålen enligt artikel 4.2 och det mål som anges i artikel 5.1. Slutrapporten skall omfatta definitiva resultat om hur det övergripande nationella vägledande energibesparingsmålet i artikel 4.1 och målet i artikel 5.1 har uppfyllts.
3. På grundval av medlemsstaternas del- och slutrapporter skall kommissionen bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har uppnått sina nationella vägledande energibesparingsmål. Kommissionen skall offentliggöra en rapport med sina slutsatser om de första delrapporterna senast den ... (17). Senast ett år efter mottagandet av medlemsstaternas slutrapporter skall kommissionen i en slutrapport offentliggöra sina slutsatser. Rapporterna skall i förekommande fall och om nödvändigt åtföljas av förslag till Europaparlamentet och rådet om ytterligare åtgärder, inklusive en eventuell förlängning av giltighetsperioden för de mål som anges i detta direktiv.
Artikel 15
Översyn och anpassning av ramen
1. De värden och beräkningsmetoder som avses i bilagorna II, III och IV skall anpassas till tekniska framsteg i enlighet med förfarandet i artikel 16.2.
2. Fram till den ... (18) skall kommissionen, i enlighet med förfarandet i artikel 16.2, vid behov ytterligare justera och komplettera punkterna 2–6 i bilaga IV med beaktande av den allmänna ramen i bilaga IV.
3. Efter den ... (19) får kommissionen, i enlighet med förfarandet i artikel 16.2, besluta att höja procentsatsen för de harmoniserade bottom-up-beräkningar som används i den harmoniserade beräkningsmodell som avses i punkt 1 i bilaga IV, utan att det påverkar de medlemsstaters system som redan har en högre procentsats. Kommissionen skall beakta följande faktorer och motivera sitt beslut:
a) |
Erfarenheter av den harmoniserade beräkningsmodellen under det första tillämpningsåret. |
b) |
Förväntad möjlig förbättring av noggrannheten till följd av att en del av top-down-beräkningarna har ersatts av bottom-up-beräkningar. |
c) |
Beräknad möjlig merkostnad och/eller större administrativ börda. Om kommissionen således beslutar att höja procentsatsen för de harmoniserade bottom-up-beräkningarna, skall den nya harmoniserade beräkningsmodellen inte användas förrän den ... (20). |
Artikel 16
Kommitté
1. Kommissionen skall biträdas av en kommitté.
2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.
3. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.
Artikel 17
Upphävande
Direktiv 93/76/EEG skall upphävas.
Artikel 18
Genomförande
1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den ... (21). De skall genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 19
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 20
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den … 2005.
På Europaparlamentets vägnar
…
Ordförande
På rådets vägnar
…
Ordförande
(1) EUT C 120, 20.5.2005, s. 115.
(2) EUT C 318, 22.12.2004, s. 19.
(3) Europaparlamentets yttrande av den 7 juni 2005 (ännu ej offentliggjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 23 september 2005 och Europaparlamentets ståndpunkt av den ... (ännu ej offentliggjord i EUT).
(4) EGT L 242, 10.9.2002, s. 1.
(5) EUT L 176, 15.7.2003, s. 37. Direktivet ändrat genom rådets direktiv 2004/85/EG (EUT L 236, 7.7.2004, s. 10).
(6) EUT L 176, 15.7.2003, s. 57.
(7) EGT C 394, 17.12.1998, s. 1.
(8) EGT L 237, 22.9.1993, s. 28.
(9) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
(10) EUT L 275, 25.10.2003, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv 2001/101/EG (EUT L 338, 13.11.2004, s. 18).
(11) EGT L 283, 27.10.2001, s. 33. Direktivet ändrat genom 2003 års anslutningsakt.
(12) EGT L 1, 4.1.2003, s. 65.
(13) Sex månader efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(14) Fem år efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(15) Två år efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(16) Tio år efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(17) Sex år efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(18) 18 månader efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(19) Tre år efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(20) Fyra år efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
(21) Två år efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
BILAGA I
METOD FÖR BERÄKNING AV DE NATIONELLA VÄGLEDANDE ENERGIBESPARINGSMÅLEN
Följande metod skall användas för att beräkna de nationella vägledande energibesparingsmål som anges i artikel 4:
1. |
Medlemsstaterna skall använda den årliga inhemska slutförbrukningen av energi för alla energianvändare som omfattas av detta direktiv för de sex senaste åren före genomförandet av detta direktiv och för vilka offentliga data är tillgängliga för att beräkna ett årligt förbrukningsgenomsnitt. Denna slutliga energiförbrukning skall vara den mängd energi som distribueras eller säljs till slutförbrukare under sexårsperioden, ej justerat för graddagar, strukturella förändringar eller produktionsförändringar. På grundval av detta årliga förbrukningsgenomsnitt skall det nationella vägledande energibesparingsmålet beräknas en gång, och den resulterande absoluta energimängd som skall sparas kommer att tillämpas under direktivets hela varaktighet. Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall
|
2. |
Det nationella vägledande energibesparingsmålet skall uttryckas i absoluta termer i GWh eller motsvarande, beräknat enligt bilaga II. |
3. |
Energibesparingar under ett särskilt år, efter det att detta direktiv har trätt i kraft, till följd av åtgärder för förbättrad energieffektivitet som har inletts under ett tidigare år, men inte före 1995, och som har bestående effekt får tas med vid beräkningen av de årliga besparingarna. I vissa fall där omständigheterna motiverar detta får åtgärder som inleddes före 1995 men tidigast 1991 beaktas. I samtliga fall skall de resulterande energibesparingarna fortfarande kunna kontrolleras och mätas eller beräknas i enlighet med den allmänna ramen i bilaga IV. |
BILAGA II
ENERGIINNEHÅLL I VISSA UTVALDA BRÄNSLEN FÖR SLUTFÖRBRUKNING - OMVANDLINGSTABELL (1)
Energiprodukt |
kJ (NCV) |
kg oljeekv. (NCV) |
kWh (NCV) |
1 kg koks |
28 500 |
0,676 |
7,917 |
1 kg antracit |
17 200–30 700 |
0,411–0,733 |
4,778–8,528 |
1 kg brunkolsbriketter |
20 000 |
0,478 |
5,556 |
1 kg brunkol med högt förbränningsvärde |
10 500–21 000 |
0,251–0,502 |
2,917–5,833 |
1 kg brunkol |
5 600–10 500 |
0,134–0,251 |
1,556–2,917 |
1 kg oljeskiffer |
8 000–9 000 |
0,191–0,215 |
2,222–2,500 |
1 kg torv |
7 800–13 800 |
0,186–0,330 |
2,167–3,833 |
1 kg torvbriketter |
16 000–16 800 |
0,382–0,401 |
4,444–4,667 |
1 kg rester av eldningsolja (tung olja) |
40 000 |
0,955 |
11,111 |
1 kg lätt eldningsolja |
42 300 |
1,010 |
11,750 |
1 kg motorbränsle (bensin) |
44 000 |
1,051 |
12,222 |
1 kg paraffin |
40 000 |
0,955 |
11,111 |
1 kg gasol |
46 000 |
1,099 |
12,778 |
1 kg naturgas (2) |
47 200 |
1,126 |
13,10 |
1 kg flytande naturgas |
45 190 |
1,079 |
12,553 |
1 kg trä (25 % fuktighet) (3) |
13 800 |
0,330 |
3,833 |
1 kg pelletar/träbriketter |
16 800 |
0,401 |
4,667 |
1 kg avfall |
7 400–10 700 |
0,177–0,256 |
2,056–2,972 |
1 MJ utvunnen värme |
1 000 |
0,024 |
0,278 |
1 kWh elenergi |
3 600 |
0,086 |
1 (4) |
Källa: Eurostat. |
(1) Medlemsstaterna får tillämpa olika omvandlingsfaktorer om detta kan motiveras.
(2) 93,0 % metan.
(3) Det är tillåtet att använda andra värden beroende på vilken typ av trä som används mest i medlemsstaten.
(4) För besparingar i kWh el får medlemsstaterna använda en standardkoefficient på 2,5 som återspeglar den uppskattade genomsnittliga produktionseffektiviteten i EU (40 %) under målperioden. Medlemsstaterna får tillämpa en annan koefficient om de kan motivera detta.
Källa: Eurostat.
BILAGA III
Vägledande förteckning över exempel på lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet
I denna bilaga ges exempel på var program för förbättrad energieffektivitet och andra åtgärder för förbättrad energieffektivitet kan utvecklas och genomföras i samband med artikel 4.
För att tas i beaktande måste dessa åtgärder för förbättrad energieffektivitet leda till energibesparingar som klart kan mätas och kontrolleras eller beräknas i enlighet med riktlinjerna i bilaga IV till detta direktiv, och deras energibesparingseffekter får inte redan vara medräknade i andra specifika åtgärder. Följande förteckningar är inte uttömmande utan är avsedda som vägledning.
Exempel på lämpliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet:
Bostäder och tjänstesektorns byggnader
a) |
Uppvärmning och kylning (t.ex. värmepumpar, nya effektiva värmepannor, installation eller effektiv modernisering av fjärrvärme-/fjärrkylsystem). |
b) |
Isolering och ventilation (t.ex. isolering av väggar och tak, två-/treglasfönster). |
c) |
Varmvatten (t.ex. installation av nya anordningar, direkt och effektiv användning vid uppvärmning av utrymmen, i tvättmaskiner). |
d) |
Belysning (t.ex. nya, effektiva glödlampor och förkopplingsdon, digitala kontrollsystem, användning av rörelsedetektorer till belysningssystem i kommersiella byggnader). |
e) |
Matlagning och nedfrysning (t.ex. nya effektiva anordningar, värmeåtervinningssystem). |
f) |
Annan utrustning och andra apparater (t.ex. apparater för kombinerad uppvärmning och kraftgenerering, nya effektiva anordningar, tidkontroll för optimerad energianvändning, viloläge för minskning av energiförluster, installation av kondensorer för att minska reaktiv effekt, transformatorer med låga förluster). |
g) |
alstring av förnybara energikällor i hemmet, varigenom mängden köpt energi minskas (t.ex. solvärmeapparater, varmvatten för hushållsbruk, uppvärmning och kylning av utrymmen med solenergi). |
Industrisektorn
h) |
Produkttillverkningsprocesser (t.ex. effektivare användning av tryckluft, kondensat samt strömbrytare och ventiler, användning av automatiska och integrerade system, effektiva vilolägen). |
i) |
Motorer och regulatorer (t.ex. ökad användning av elektronisk styrning, varvtalsreglerare, integrerad tillämpningsprogrammering, frekvensomvandling, elektrisk motor med hög verkningsgrad). |
j) |
Fläktar, varvtalsreglerare och ventilation (t.ex. nya anordningar/system, användning av naturlig ventilation). |
k) |
Efterfrågestyrning (t.ex. belastningsstyrning, system för kontroll av toppbelastningsutjämning). |
l) |
Högeffektiv kraftvärme (t.ex. apparater för kombinerad uppvärmning och kraftgenerering). |
Transportsektorn
m) |
Använt transportmedel (t.ex. främjande av energieffektiva fordon, energieffektiv användning av fordon, bland annat system för anpassning av däcktryck, energieffektiva anordningar och tillbehör i fordon, tillsatser i bränsle som förbättrar energieffektiviteten, högsmörjande oljor och lågresistenta däck). |
n) |
Byte av transportslag för resorna (t.ex. arrangemang för resor utan bil mellan hem och arbetsplats, bildelning, byte av transportslag från mer till mindre energiförbrukande transportslag per passagerarkilometer eller tonkilometer). |
Sektorsövergripande åtgärder
o) |
Standarder och normer som i första hand syftar till att förbättra energieffektiviteten hos produkter och tjänster, inklusive byggnader. |
p) |
Energimärkningssystem. |
q) |
Mätning, intelligenta mätsystem såsom individuella mätare med fjärrhantering samt upplysande fakturering. |
r) |
Yrkesutbildning och allmän utbildning som leder till användning av energieffektiv teknik. |
Övergripande åtgärder
s) |
Regleringar, skatter osv. som leder till minskad slutförbrukning av energi. |
t) |
Riktade informationskampanjer för att främja energieffektivitet och åtgärder för förbättrad energieffektivitet. |
BILAGA IV
Allmän ram för mätning och kontroll av energibesparingar
1. Mätningar och beräkningar av energibesparingar samt normalisering av dessa
1.1 Mätning av energibesparingar
Allmänt
För att mäta uppnådda energibesparingar enligt artikel 4 i syfte att få fram den totala förbättringen av energieffektiviteten och bestämma enskilda åtgärders verkningar skall man använda en harmoniserad beräkningsmodell med en kombination av de båda beräkningsmetoderna top-down och bottom-up för att mäta de årliga förbättringarna av energieffektiviteten för rapporterna enligt artikel 14.
När kommittén utvecklar den harmoniserade beräkningsmodellen i enlighet med artikel 15.2 skall den i största möjliga utsträckning eftersträva att använda de uppgifter som Eurostat och/eller nationella statistiska organ redan lämnar rutinmässigt.
Top-down-beräkningar
En top-down-beräkningsmetod innebär att energibesparingarnas storlek beräknas med utgångspunkt i nationella energibesparingsnivåer eller mer aggregerade sektorsvisa sådana. Korrigeringar av årsuppgifterna görs därefter för sådana yttre faktorer som graddagar, strukturförändringar, produktmix osv., för att få fram ett mått som ger en rättvis indikation på den totala förbättringen av energieffektiviteten enligt punkt 1.2. Denna metod innefattar inte exakta mätningar på en detaljerad nivå och visar inte heller orsak–verkanssammanhangen mellan åtgärder och de energibesparingar som följer av dessa. Emellertid är metoden normalt enklare och mindre kostsam och kallas ofta för ”energieffektivitetsindikator”, eftersom den ger en indikation på utvecklingen.
När kommittén utvecklar den top-down-beräkningsmetod som skall användas i den harmoniserade beräkningsmodellen, skall den i största möjliga utsträckning grunda sitt arbete på befintliga metoder, t.ex. Odex-modellen (1).
Bottom-up-beräkningar
En del av den årliga, slutliga, inhemska energikonsumtionen för sektorer som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde skall beräknas med hjälp av en harmoniserad bottom-up-modell. När kommittén utvecklar denna harmoniserade bottom-up-modell i enlighet med artikel 15.2, skall den sträva efter att använda standardiserade metoder som medför minsta möjliga administrativa bördor och kostnader, särskilt genom att utnyttja de mätningsmetoder som avses i punkt 2.1 och 2.2 och koncentrera sig på de sektorer där den harmoniserade bottom-up-modellen kan tillämpas mest kostnadseffektivt.
Medlemsstaterna kan om de så önskar utnyttja ytterligare bottom-up-mätningar utöver den del som föreskrivs av den harmoniserade bottom-up-modellen efter att ha nått en överenskommelse med kommissionen, i enlighet med förfarandet i artikel 16.2, på grundval av en beskrivning av den metod som den berörda medlemsstaten lagt fram.
En bottom-up-beräkningsmetod innebär att de energibesparingar som erhålls genom att vidta en särskild åtgärd för förbättrad energieffektivitet mäts i kilowattimmar (kWh), joule (J) eller kilogram oljeekvivalenter (kgoe) och läggs samman med de energibesparingar som följer av andra särskilda åtgärder för förbättrad energieffektivitet. De myndigheter eller byråer som avses i artikel 4.3 skall undvika att dubbelräkna energibesparingar som följer av en kombination av åtgärder för förbättrad energieffektivitet (inklusive mekanismer). För bottom-up-beräkningsmetoden kan de uppgifter och metoder som avses i punkt 2.1 och 2.2 utnyttjas.
Om bottom-up-beräkningar inte finns tillgängliga för vissa sektorer, kan bottom-up-indikatorer eller en blandning av bottom-up- och top-down-beräkningar användas i rapporterna till kommissionen, med förbehåll för en överenskommelse med kommissionen, i enlighet med förfarandet i artikel 16.2. Särskilt vid bedömning av en begäran av detta slag i samband med den delrapport som beskrivs i artikel 14.2 skall kommissionen visa lämplig flexibilitet. Några top-down-beräkningar kan bli nödvändiga för att mäta verkningarna av de åtgärder som genomförts efter 1995 (och i vissa fall efter 1991) men som fortfarande har verkningar.
1.2 Hur energibesparingsmätningar bör normaliseras
Energibesparingar skall fastställas genom mätning och/eller uppskattning av förbrukningen före och efter genomförandet av åtgärden. Det är härvid nödvändigt att korrigera för och normalisera de yttre förhållanden som vanligen påverkar energiförbrukningen. Dessa förhållanden kan variera över tiden. Det kan t.ex. röra sig om påverkan av en eller flera av följande faktorer:
a) |
Väderförhållanden, såsom graddagar. |
b) |
Beläggningsnivåer. |
c) |
Öppettider för andra byggnader än bostadshus. |
d) |
Den installerade utrustningens kraft (anläggningens produktion), produktmix. |
e) |
Anläggningens produktionskapacitet, produktionsnivå, volym eller mervärde, inklusive ändringar i BNP-nivån. |
f) |
Användningsschema för anläggningar eller fordon. |
g) |
Förhållande till andra enheter. |
2. Data och metoder som får användas (Mätbarhet)
Det finns flera metoder för insamling av data som kan användas för mätning och/eller uppskattning av energibesparingar. När en energitjänst eller en åtgärd för förbättrad energieffektivitet utvärderas, kan det ofta vara omöjligt att enbart förlita sig till mätningar. Här görs därför skillnad mellan metoder för att mäta energibesparingar och metoder för att uppskatta energibesparingar, där de sistnämnda är de vanligaste.
2.1 Data och metoder som grundas på mätningar
Räkningar från distributionsföretag eller detaljister
Mätningsbaserade energiräkningar kan ligga till grund för mätningen under en representativ period innan åtgärden för förbättrad energieffektivitet införs. Dessa räkningar kan sedan jämföras med mätningsbaserade räkningar för perioden efter införandet och tillämpningen av åtgärden, även här under en representativ period. Om möjligt bör resultaten jämföras med en kontrollgrupp (grupp som inte deltar) eller alternativt normaliseras enligt punkt 1.2.
Uppgifter om energiförsäljning
Förbrukningen av olika typer av energi (el, gas, eldningsolja) kan mätas genom att man jämför detaljistens eller distributörens försäljningsdata före införandet av åtgärderna för förbättrad energieffektivitet med försäljningsdata efter införandet av dessa åtgärder. En kontrollgrupp skall användas eller uppgifterna normaliseras.
Försäljningsdata för utrustning och apparater
Prestanda för utrustning och apparater kan beräknas på grundval av information som erhålls direkt från tillverkaren. Data om försäljning av utrustning och apparater kan i allmänhet erhållas från återförsäljarna. Särskilda undersökningar och mätningar kan också göras. För att bestämma energibesparingarnas storlek kan tillgängliga data jämföras med försäljningssiffrorna. Om denna metod används, bör korrigeringar göras om användningen av utrustningen och apparaterna ändras.
Data för belastningen hos slutförbrukningen
Energiförbrukningen i en byggnad eller anläggning kan mätas för att registrera energiefterfrågan före och efter införandet av en åtgärd för förbättrad energieffektivitet. Viktiga faktorer (t.ex. produktionsprocess, särskild utrustning, uppvärmningsanordningar) kan mätas noggrannare.
2.2 Data och metoder som grundas på uppskattningar
Data som uppskattas genom användning av enkel teknik: Ingen inspektion
Beräkning av uppskattade data genom användning av enkel teknik utan inspektioner på plats är den vanligaste metoden för att erhålla data för mätning av uppskattade energibesparingar. Data kan uppskattas genom användning av tekniska principer, utan att använda data från platsen, men med antaganden som grundas på utrustningsspecifikationer, prestandaegenskaper, driftsprofiler efter vidtagna åtgärder och statistik osv.
Data som uppskattas genom användning av avancerad teknik: Inspektion
Energidata kan beräknas på grundval av information som erhålls av en extern expert i samband med en besiktning eller annan typ av besök vid en eller flera utvalda anläggningar. På detta sätt kan man utveckla mer sofistikerade algoritmer eller simuleringsmodeller som kan användas vid ett större antal anläggningar (t.ex. byggnader, inrättningar, fordon). Denna typ av mätningar kan ofta användas för att komplettera och kalibrera data som uppskattas genom användning av enkel teknik.
3. Hantering av osäkerhet
Alla metoder som anges i punkt 2 rymmer ett visst mått av osäkerhet. Osäkerhet kan bero på följande (2):
a) |
Instrumentfel: Dessa uppkommer vanligen på grund av fel i produkttillverkarens specifikationer. |
b) |
Modellfel: Det rör sig vanligen om fel i den modell som används för att uppskatta parametrar för insamlade data. |
c) |
Provtagningsfel: Det rör sig vanligen om fel som beror på att man observerar ett urval av enheter snarare än alla enheter som omfattas av undersökningen. |
Osäkerhet kan också bero på planerade och oplanerade antaganden. Dessa hänger vanligen samman med uppskattningar, antaganden och/eller användning av tekniska data. Förekomsten av fel hänger också samman med det system som valts för insamling av data (se punkt 2.1 och 2.2). En närmare angivelse av osäkerheten rekommenderas.
Medlemsstaterna kan välja att använda metoden för kvantifierad osäkerhet när de avlägger rapport om de mål som fastställs i detta direktiv. Den kvantifierade osäkerheten skall sedan uttryckas på ett statistiskt meningsfullt sätt, med angivande av både noggrannheten och konfidensnivån, exempelvis ”Det kvantifierbara felet är ± 20 % med 90 % konfidensintervall.”
Om metoden med kvantifierbar osäkerhet används skall medlemsstaterna också ta hänsyn till att den godtagbara osäkerhetsnivå som krävs vid beräkning av energibesparingar är en funktion av besparingsnivån och kostnadseffektiviteten till följd av minskande osäkerhet.
4. Harmoniserade livslängder för åtgärder för förbättrad energieffektivitet i bottom-up-beräkningar
Vissa åtgärder för förbättrad energieffektivitet sträcker sig under flera decennier medan andra åtgärder pågår under en kortare period. Nedanstående förteckning ger exempel på den gemensnittliga livslängden för åtgärder för förbättrad energieffektivitet:
Isolering av vind i privatbostäder |
30 år |
Isolering av skalmur i privatbostäder |
40 år |
Fönster, klassade E till C (i m2) |
20 år |
Värmepannor, klassade B till A |
15 år |
Värmekontroller – uppgradering genom utbyte av värmepanna |
15 år |
Lågenergilampor – detaljhandel |
16 år |
Källa: Energy Efficiency Commitment 2005–2008, UK. |
För att säkerställa att alla medlemsstater tillämpar samma livslängd för likartade åtgärder skall livslängderna vara harmoniserade på europeisk nivå. Kommissionen skall därför med stöd av den kommitté som inrättas enligt artikel 16 ersätta ovannämnda förteckning med en förteckning över den genomsnittliga livslängden för olika åtgärder för förbättrad energieffektivitet senast den ... (3).
5. Hantering av energibesparingarnas multiplikatoreffekter och undvikande av dubbelräkning vid kombinerade top-down- och bottom-up-beräkningsmetoder
Genomförandet av en åtgärd för förbättrad energieffektivitet, t.ex. isolering av varmvattenberedare och rörledningar i en byggnad, eller andra åtgärder med motsvarande effekt, kan ge framtida multiplikatoreffekter på marknaden, dvs. att marknaden kommer att vidta en åtgärd automatiskt utan ytterligare medverkan av de myndigheter eller organ som avses i artikel 4.3 eller någon privat tillhandahållare av energitjänster. En åtgärd med multiplikatorpotential skulle i de flesta fall vara kostnadseffektivare än åtgärder som behöver upprepas regelbundet. Medlemsstaterna skall uppskatta sådana åtgärders energibesparingspotential, inklusive deras multiplikatoreffekter, och kontrollera de totala effekterna i en efterhandsutvärdering med hjälp av indikatorer om så är lämpligt.
Dubbelberäkningar av energibesparingar skall korrigeras. Användning av matriser som hjälp att summera åtgärdernas verkningar uppmuntras.
Medlemsstaterna skall inte beakta potentiella energibesparingar som uppkommer efter målperioden när de rapporterar om det övergripande mål som anges i artikel 4. Åtgärder som främjar långsiktiga marknadseffekter bör i vilket fall som helst uppmuntras, och åtgärder som redan har resulterat i att energibesparingarna gett multiplikatoreffekter bör beaktas i rapporterna om de mål som anges i artikel 4, förutsatt att de kan mätas och kontrolleras med hjälp av vägledningen i denna bilaga.
6. Kontroll av energibesparingar
Om de energibesparingar som erhålls genom en viss energitjänst eller annan åtgärd för förbättrad energieffektivitet anses vara kostnadseffektiva och nödvändiga, skall de kontrolleras av en tredje part. Detta kan göras av oberoende konsulter, energitjänstföretag eller andra marknadsaktörer. De behöriga myndigheter eller byråer i medlemsstaterna som avses i artikel 4.3 kan tillhandahålla närmare instruktioner om detta.
Källor: A European Ex-post Evaluation Guidebook for DSM and EE Service Programmes; IEA, INDEEP databas. IPMVP, Volym 1 (version från mars 2002).
(1) ODYSSEE-MURE-projektet, Saveprogrammet. Kommissionen 2005.
(2) En modell för att fastställa den kvantifierbara osäkerheten på grundval av dessa tre feltyper anges i Appendix B till ”International Performance Measurement & Verification Protocol (IPMVP)”.
(3) Sex månader efter den dag då detta direktiv träder i kraft.
BILAGA V
VÄGLEDANDE FÖRTECKNING ÖVER EXEMPEL PÅ ÅTGÄRDER FÖR FÖRBÄTTRAD ENERGIEFFEKTIVITET FÖR DEN OFFENTLIGA SEKTORN
Utan att det påverkar nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning om offentlig upphandling skall medlemsstaterna se till att den offentliga sektorn tillämpar kraven i nedanstående vägledande förteckning inom ramen för den offentliga sektorns roll som ett exempel enligt artikel 5:
a) |
Krav på att utnyttja finansiella instrument för energibesparingar, däribland avtal om energiprestanda, där mätbara och förutbestämda energibesparingar ställs som krav (inklusive i de fall då de offentliga förvaltningarna har lagt ut ansvaret på entreprenad). |
b) |
Krav på att inköpa utrustning och fordon på grundval av förteckningar som de myndigheter och organ som avses i artikel 4.3 skall upprätta och som innehåller energieffektiva produktspecifikationer för olika kategorier av utrustning och fordon, när så är lämpligt med hjälp av minimerade livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa kostnadseffektiviteten. |
c) |
Krav på att inköpa utrustning som har en effektiv energiförbrukning i alla lägen, även i viloläge, när så är lämpligt med hjälp av minimerade livscykelkostnadsanalyser eller jämförbara metoder för att säkerställa kostnadseffektiviteten. |
d) |
Krav på att byta ut eller modifiera befintlig utrustning och befintliga fordon med den utrustning som finns förtecknad under b och c. |
e) |
Krav på att utnyttja energibesiktningar och genomföra de därav följande kostnadseffektiva rekommendationerna. |
RÅDETS MOTIVERING
I. INLEDNING
Kommissionen lade den 10 december 2003 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster (1) på grundval av artikel 175.1 i EG-fördraget.
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén lämnade sitt yttrande den 28 oktober 2004 (2). Regionkommittén lämnade sitt yttrande den 17 juni 2004 (3).
Europaparlamentet antog sitt yttrande vid första behandlingen den 7 juni 2005 (4), varvid 97 ändringar godkändes.
Rådet antog den 23 september 2005 sin gemensamma ståndpunkt i enlighet med artikel 251 i EG-fördraget.
II. SYFTET MED FÖRSLAGET
Förslaget syftar till att främja energieffektivitet genom införande av obligatoriska sparmål för medlemsstaterna och genom åtgärder för att skapa en marknad för energitjänster. Förslaget inriktas på efterfrågesidan (dvs. slutanvändare och leverantörer) och kan därför ses som ett komplement till tidigare gemenskapslagstiftning, som rörde försörjningssidan. Syftet är att bidra till att uppnå EU:s mål för utsläppsminskning, ytterligare förstärka gemenskapens ledande roll på världsmarknaden för energieffektiva produkter och energitjänster – vilket kommer att bidra till Lissabonprocessen – och skapa positiva effekter på försörjningstryggheten.
III. ANALYS AV DEN GEMENSAMMA STÅNDPUNKTEN
1. Allmänna anmärkningar
Rådet delar kommissionens prioritering av energieffektivitet och stöder därför i stort syftet med kommissionens förslag. De flesta ändringar som rådet gjort i sin gemensamma ståndpunkt är för att anpassa direktivet till olika nationella situationer och nuvarande praxis, minska kostnaderna och förvaltningskostnaderna vid genomförandet och i allmänhet göra det lättare att genomföra.
a) |
Beträffande de 97 ändringar som Europaparlamentet antagit, har rådet godkänt följande 37:
Rådet avslog följande 60 ändringar: 2, 4, 5 och 10 (vilka hör samman), 6, 8, 9, 15, 18, 101, 20, 24–32, 34, 104, 107, 108, 38–41, 43-46, 51–55, 59–62, 65–68, 71, 72, 75, 77, 78, 81, 84, 85, 89, 91, 93–96, 109, av vilka ändringarna 4, 18, 20, 24–25, 53, 55, 59, 61–62, 67-68, 77, 81, 89, 91, 101 och 104 inte kunde godtas av kommissionen. Flera av de viktiga ändringar som rådet inte kunde godta (framför allt ändringarna 29 och 39) går långt utöver bestämmelserna i kommissionens ursprungliga förslag. Samma bestämmelser ändrades av rådet i den gemensamma ståndpunkten. Den underliggande orsaken till att dessa viktiga ändringar avslogs anges därför i punkt 2 nedan. |
b) |
I kommissionens förslag har rådet infört ett flertal ändringar som anges nedan. |
2. Särskilda anmärkningar
a) |
Rådets huvudsakliga ändringar gäller målen i artiklarna 4 och 5:
Rådet valde att göra målet vägledande ( i stället för obligatoriskt, vilket kommissionen föreslagit) och inte ange något särskilt mål för den offentliga sektorn av följande skäl:
Dessutom har det nu införts ett kommittéförfarande (i artikel 16, i enlighet med ändringarna 76 och 99) vars huvudsakliga uppgift kommer att bli att ytterligare utveckla den beräkningsmetod som anges i bilagorna (med en bedömning av hur de båda beräkningsmetoderna top-down och bottom-up skall avvägas på lämpligt sätt) och anpassa den till den tekniska utvecklingen. Det har även införts bestämmelser som kommer att göra det möjligt att använda frivilliga överenskommelser som instrument för att bidra till att uppnå de vägledande målen. |
b) |
Övriga förändringar
|
IV. SLUTSATS
Båda institutionerna har meddelat att de stöder det allmänna syftet i kommissionens förslag. Båda är överens om att unionen bör börja ta vara på de möjligheter som erbjuds genom potentiella energibesparingar och ytterligare utveckla marknaden för energieffektiva tjänster och produkter så snart som möjligt. I detta sammanhang anser rådet att dess gemensamma ståndpunkt väl uppfyller de huvudsakliga målen i kommissionens förslag.
(1) Dok. 16261/03 ENER 362 CODEC 1858 (ännu ej offentliggjort i EUT).
(2) EUT C 120, 20.5.2005, s. 115.
(3) EUT C 318, 22.12.2004, s. 19.
(4) Dok. 9836/05 CODEC 472 ENER 93 (ännu ej offentliggjort i EUT).
(5) Gäller endast den tyska språkversionen.
(6) Hänvisning till användning av frivilliga överenskommelser i skäl 13 i kommissionens förslag.