ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 267

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

48 årgången
27 oktober 2005


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

II   Förberedande rättsakter

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

 

417:e plenarsession den 11–12 maj 2005

2005/C 267/1

Yttrande från facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för pediatrisk användning och om ändring av förordning (EEG) nr 1768/92, direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004(KOM(2004) 599 slutlig – 2004/0217 COD)

1

2005/C 267/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Industriell omvandling i sektorn för verkstadsindustri

9

2005/C 267/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden(KOM(2004) 607 slutlig – 2004/0209 COD)

16

2005/C 267/4

Yttrande från Europeiska ekonomiskal och sociala kommittén om Den hållbara utvecklingens roll i den kommande budgetplanen

22

2005/C 267/5

Yttrande från facksektionen för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt, inbegripet finansiering av terrorism (KOM(2004) 448 slutlig)

30

2005/C 267/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förbindelserna mellan EU och Indien

36

2005/C 267/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet och Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1798/2003 i syfte att införa regler för administrativt samarbete i samband med ordningen med en enda kontaktpunkt och förfarandet för återbetalning av mervärdesskatt(KOM(2004) 728 slutlig – 2004/0261 CNS – 2004/0262 CNS)

45

2005/C 267/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om Europeiska fiskerifonden(KOM(2004) 497 slutlig – 2004/0169 CNS)

50

2005/C 267/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel(KOM(2004) 501 slutlig – 2004/0170 CNS)

57

SV

 


II Förberedande rättsakter

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

417:e plenarsession den 11–12 maj 2005

27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/1


Yttrande från facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om läkemedel för pediatrisk användning och om ändring av förordning (EEG) nr 1768/92, direktiv 2001/83/EG och förordning (EG) nr 726/2004”

(KOM(2004) 599 slutlig – 2004/0217 COD)

(2005/C 267/01)

Den 12 november 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 251 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 20 april 2005. Föredragande var Paolo Braghin.

Vid sin 417:e plenarsession den 11–12 maj 2005 (sammanträdet den 11 maj) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande enhälligt:

1.   Sammanfattning av kommitténs ståndpunkt

1.1

EESK anser att åtgärder som kan skydda den pediatriska populationen skall prioriteras eftersom barnens fysiska, psykiska och utvecklingsmässiga egenskaper gör dem så sårbara. Vi menar därför att beslut om att begära eller genomföra studier på barn bör utgå ifrån tydligt angivna forskningsgrundade behov och motiv. Dessutom bör etiska villkor uppfyllas under själva försöket.

1.2

EESK ser positivt på att man föreslår inrättandet av en pediatrisk kommitté inom den Europeiska läkemedelsmyndigheten EMEA. En sådan kommitté utgör ett adekvat instrument för att garantera en forskning som grundas på kvalitetstänkande och iakttar vetenskapliga och etiska principer. EESK föreslår att den pediatriska kommittén till största delen skall bestå av sakkunniga med specifika kunskaper inom det pediatriska området, både vad avser utveckling och användning av läkemedel för barn, och att antalet sakkunniga som utnämns av kommissionen utökas.

1.3

Vi anser att denna pediatriska kommitté i fortsättningen skall få ett utökat ansvarsområde. Vi föreslår särskilt att den får en förstärkt roll inom ramen för det europeiska forskningsnätverket och inom de centrum som bedriver studier av barn samt att den får ansvar för den vetenskapliga ledningen av programmet för pediatriska studier (Medicines Investigation for the Children in Europe, MICE, dvs. studier om läkemedel för Europas barn) som kommissionen tagit initiativ till.

1.4

EESK stöder de förfaranden för godkännande som föreslås, särskilt det nya PUMA-förfarandet (dvs. godkännande för försäljning för pediatrisk användning) som skall gälla läkemedel som redan finns i handeln. Vi föreslår också att man använder ett kortare centraliserat förfarande om det kan motiveras av de säkerhetsuppgifter som samlats in, speciellt genom den periodiska säkerhetsrapporten. Det vore också bra om man när det gäller en särskild undergrupp av den pediatriska populationen klargjorde att den som ansöker om ett godkännande kan välja ettdera av två förfaranden, om man uppfyller kraven för godkännande av särläkemedel.

1.5

Med tanke på den tid och de resurser som krävs för pediatriska studier samt de känsliga frågor som uppstår om etik och följsamhet när det gäller patienter som är barn, vill EESK framföra sitt stöd för det system med belöningar och incitament som föreslås, men föreslår att de i vissa särskilda fall ökas.

1.6

EESK ser positivt på målsättningen att förbättra och öka informationen till läkare och vårdpersonal om läkemedel och prövning på barn, även genom en bredare användning av gemenskapsdatabanken över kliniska prövningar (EudraCT) (1). Vi föreslår också en bred informationsstrategi som skall syfta till en säker och effektiv användning av läkemedel för barn.

1.7

Det är nödvändigt att genomföra en systematisk analys av den epidemiologiska situationen bland barn, av behandlingsmetoder och aktuella brister avseende tillgången till läkemedel för barn samt av fall då förskrivning av läkemedel för barn inte följer godkända indikationer.

1.8

EESK rekommenderar därför att kommissionen engagerar sig i inrättandet av ett nätverk mellan ansvariga myndigheter och specialiserade prövningscentrum för att vinna ökad kunskap om efterfrågemekanismen när det gäller läkemedel och om de bästa behandlingsmetoderna.

1.9

Kommittén önskar slutligen att samarbetet med WHO stärks ytterligare och att man intensifierar dialogen med internationella ansvariga instanser för att skynda på godkännandet av läkemedel för barn, samtidigt som man undviker onödigt dubbelarbete och att samma kliniska studier genomförs mer än en gång.

2.   Inledning

2.1

Den pediatriska befolkningsgruppen är en sårbar grupp som utvecklingsmässigt, fysiologiskt och psykologiskt skiljer sig från vuxengruppen, och det är därför viktigt att bedriva forskning om läkemedel med särskild inriktning på ålders- och utvecklingsaspekterna. Man bedömer att mer än 50 % av de läkemedel som används för behandling av barn i Europa inte har testats eller godkänts för användning på barn. Hälsan och därmed livskvaliteten för Europas barn kan därför bli lidande till följd av bristande testning och godkännande av läkemedel som kan användas av dem.

2.2

Även om det kan finnas invändningar mot att genomföra prövningar i den pediatriska befolkningsgruppen måste detta vägas mot de etiska aspekterna av att ge läkemedel till en befolkningsgrupp på vilken de inte har testats och på vilken deras effekter, positiva eller negativa, är okända. Direktivet om kliniska prövningar (2) fastställer för övrigt särskilda krav som skall skydda barn som deltar i kliniska prövningar inom Europeiska unionen.

2.3

Målen för förslaget till förordning är att

påskynda utvecklingen av läkemedel för behandling av barn,

säkerställa att läkemedel som används vid behandling av barn är föremål för forskning av hög kvalitet,

säkerställa att läkemedel som används vid behandling av barn är särskilt godkända för behandling av just barn,

förbättra tillgången till information om användningen av läkemedel vid behandling av barn,

uppnå dessa mål utan att barn utsätts för onödiga kliniska prövningar och helt i överensstämmelse med EU:s direktiv om kliniska prövningar.

2.4

För att uppnå dessa mål presenteras i förslaget ett antal åtgärder, varav följande är de viktigaste:

2.4.1

Inrättandet av en pediatrisk kommitté inom Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA). Pediatriska kommittén kommer att ha ansvar för bedömningen av och avtalen om pediatriska prövningsprogram och eventuella ansökningar om undantag och uppskov. Dessutom kommer den att bedöma överensstämmelsen med godkända pediatriska prövningsprogram och befintliga gemenskapskrav, upprätta en förteckning över barns terapeutiska behov samt ansvara för en bred informationsstrategi som skall syfta till en säker och effektiv användning av läkemedel för barn i olika åldersgrupper, också i syfte att undvika dubbleringar och onödiga studier.

2.4.2

Studierna på barn skall baseras på ett pediatriskt prövningsprogram som godkänns av den pediatriska kommittén. Två grundläggande principer skall härvid beaktas: dels att studierna skall uppvisa potentiella betydande terapeutiska fördelar samt att dubbleringar skall undvikas, dels att dessa studier inte orsakar dröjsmål med godkännande av läkemedel för andra målgrupper.

2.4.3

Alla studier som utförts i enlighet med ett slutfört, godtaget pediatriskt prövningsprogram skall läggas fram i samband med ansökan om godkännande för nya aktiva substanser, liksom för nya indikationer, läkemedelsformer eller administreringsvägar med avseende på redan godkända läkemedel, såvida inte Pediatriska kommittén har beviljat undantag eller uppskov.

2.4.4

Som ett redskap för att få fram incitament för icke-patentskyddade läkemedel föreslås en ny typ av godkännande för försäljning – PUMA. För ett sådant pediatriskt godkännande kan de befintliga förfarandena för godkännande för försäljning utnyttjas, men det avser specifikt läkemedel som utvecklats uteslutande för behandling av barn.

2.4.5

Med hänsyn till att målet är att öka tillgången till läkemedel för barn inom hela gemenskapen och att kraven i förslaget är kopplade till gemenskapsomfattande belöningar, och för att förhindra att den fria handeln i gemenskapen snedvrids, föreslås det att en ansökan om godkännande för försäljning som omfattar åtminstone en pediatrisk behandlingsindikation och grundar sig på resultaten av ett avtalat pediatriskt prövningsprogram skall kunna utnyttja det centraliserade gemenskapsförfarandet.

2.4.6

För nya läkemedel och produkter som omfattas av ett patent eller ett tilläggsskydd kan en förlängning med sex månader av skyddsperioden medges, förutsatt att alla de åtaganden som ingår i det godtagna pediatriska prövningsprogrammet har uppfyllts, att produkten är godkänd i samtliga medlemsstater och att relevanta uppgifter om resultaten av studierna ingår i produktinformationen.

2.4.7

Liknande initiativ föreslås med avseende på särläkemedel. Om kravet på uppgifter om användning för behandling av barn uppfylls helt kommer ensamrätten på marknaden för dessa läkemedel, som normalt är 10 år, att förlängas med två år.

2.4.8

De läkemedel som redan finns på marknaden kommer att ha tillgång till det uppgiftsskydd som är kopplat till ett nytt godkännande för försäljning (PUMA).

2.5

Genom direktivet om kliniska prövningar inrättas en gemenskapsdatabas över kliniska prövningar (EudraCT). Enligt förslaget skall denna databas utökas med en informationskälla om alla pågående och slutförda pediatriska studier som bedrivits både i gemenskapen och i tredjeland.

2.6

Kommissionen har för avsikt att undersöka möjligheten att inrätta ett program för pediatriska studier (studier om läkemedel för Europas barn), varvid befintliga gemenskapsprogram kommer att beaktas.

2.7

Enligt förslaget skall det även skapas ett gemenskapsnätverk som länkar samman de nationella nätverken och centrumen för kliniska prövningar i syfte att bygga upp nödvändig expertis på europeisk nivå och att underlätta bedrivandet av studier, förbättra samarbetet och undvika att samma studier genomförs mer än en gång.

2.8

Förslaget grundar sig på artikel 95 i EG-fördraget. Artikel 95, som föreskriver det medbeslutandeförfarande som beskrivs i artikel 251, är den rättsliga grunden för att uppnå de mål som ställs upp i artikel 14 i fördraget, vilket även omfattar fri rörlighet för varor (artikel 14.2), i detta fall humanläkemedel.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   Skydd av barns hälsa och kliniska prövningar på barn

3.1.1

EESK anser att åtgärder som kan skydda den pediatriska populationen skall prioriteras eftersom barnens fysiska, psykiska och utvecklingsmässiga egenskaper gör dem så sårbara. För att uppnå detta grundläggande mål i samband med läkemedel för barn finns det ett antal villkor som bör uppfyllas:

Kliniska studier på barn bör genomföras endast då detta är nödvändigt och man skall se till att samma studie inte genomförs mer än en gång.

Den kliniska prövningen skall kontrolleras och övervakas noggrant samt genomföras under iakttagande av etiska hänsyn för att skydda barnet optimalt.

Genom lämpliga informations- och kommunikationsprocesser skall man garantera en gedigen kunskap om behandlingsmetoder som är lämpliga för denna åldersgrupp.

Mekanismer för en aktiv biverkningsbevakning skall ge en kontinuerlig och vetenskapligt välgrundad uppdatering av behandlingsmetoder inom barnsjukvården.

3.1.2

Vi menar därför att beslut om att begära eller genomföra studier på barn bör utgå ifrån tydligt angivna forskningsgrundade behov och motiv. Därför bör man undersöka om följande villkor uppfylls:

Att man utifrån aktuell information om läkemedlet kan garantera en säker och effektiv användning för barn (3).

Att den uppskattade omfattningen av användning inom den pediatriska populationen (befintlig eller förväntad) är betydande (4).

Att läkemedlet sannolikt kommer att medföra en fördel.

Att kompletterande vetenskapliga och medicinska kunskaper i samband med användning av ett läkemedel som redan finns på marknaden ger belägg för att läkemedlet kan vara till nytta inom barnhälsovården.

3.1.3

Med hänsyn till dessa aspekter anser EESK att det vore lämpligt att det även i huvudtexten (och inte bara i ingressen) hänvisas till de etiska normer och särskilda föreskrifter för skydd av minderåriga som återges i direktivet om klinisk prövning och god klinisk sed (5). Det vore dessutom lämpligt om de kriterier som den pediatriska kommittén skall iaktta vid godkännande av det pediatriska prövningsprogrammet följer de rekommendationer på detta område som utarbetats av ”International Conference on Harmonisation” (6) och att kriterierna stämmer överens med direktiv 2001/20/EG om klinisk prövning, i syfte att garantera att man vid prövningarna följer godtagbara etiska normer.

3.1.4

EESK vill dock trycka på att förslagets fokus verkligen skall ligga på barnpatienten och barnets behov. Man måste utifrån detta perspektiv bemöta frågan om förhållningssätt inom vården och sålunda om vilken information om kliniska och terapeutiska metoder som läkarna och sjukvårdspersonalen, alltefter kompetensområde, måste ha tillgång till för att sköta om en specifik patient som behöver deras omvårdnad.

3.2   Brist på förberedande information vid läkemedelsanvändning

3.2.1

EESK anser att analysen av den aktuella situationen, av orsaker och risker, som behandlas på några få sidor under EIA (Extended Impact Assessment – Fördjupad konsekvensanalys) är otillräcklig. Den nämns dessutom inte ens i förslaget till förordning.

3.2.1.1

Det hade varit lämpligt att göra en analys av den epidemiologiska situationen för barn och aktuella brister vad gäller behandlingsmöjligheter. Detta hade kunnat visa på önskvärda forskningsinriktningar och identifiera prioriterade områden för gemenskapsstöd (kopplat till den pågående diskussionen om sjunde ramprogrammet för forskning). En sådan analys skulle ha gjort det lättare att utvärdera det arbete som utförts av ”CHMP Paediatric Expert Group” i form av en lista på 65 aktiva substanser som inte omfattas av patent och som bör prioriteras inom barnmedicinsk forskning och utveckling. Detta skulle också ha kunnat påskynda det arbete som pågår med att iordningställa det ovan nämnda programmet för pediatriska studier (studier om läkemedel för Europas barn).

3.2.1.2

För läkemedel för de vanligaste sjukdomar som drabbar barn finns det en stor marknad, varför läkemedelsindustrin på det området har intresse av att utveckla nya pediatriska indikationer och nya formuleringar som är bättre anpassade till barn, eftersom sådana investeringar med all sannolikhet lönar sig. För ovanligare sjukdomar och för specifika åldersgrupper blir utvecklingskostnaden i förhållande till investeringen orimlig, och industrin (särskilt de små och medelstora europeiska läkemedelsföretagen) kan inte ägna sig åt detta utan betydande stimulansåtgärder eller forskningsfinansiering. När det gäller ovanligare sjukdomar inom specifika åldersgrupper är det särskilt nödvändigt att ta fram andra lämpliga instrument som kan kompensera för de höga investeringar med avseende på personalresurser, tid och pengar som krävs för utvecklingen av läkemedel för barn.

3.2.2

Likaså hade det varit lämpligt att genomföra en noggrannare analys av förekomsten av förskrivningar av läkemedel för barn där godkända indikationer inte följs (så kallad ”off-label prescription”). Syftet skulle vara att å ena sidan fastställa i vilken omfattning detta egentligen förekommer och å andra sidan undersöka vilka följder detta får i form av skador på grund av felaktig användning av läkemedel. Med bättre kunskap om dessa förhållanden hade det varit lättare att analysera vilka åtgärder och stimulansmekanismer som skulle kunna användas.

3.2.2.1

EESK är medveten om att informationen på detta område är olikartad, att den i medlemsstaterna samlas in av olika institutioner som har skiftande metoder med ofullständiga och oenhetliga resultat, och att jämförbarheten och möjligheten att dra allmängiltiga vetenskapligt grundade slutsatser därför kan ifrågasättas. En studie av förskrivning och användning av läkemedel skulle, trots ovan nämnda begränsningar, göra det möjligt att få en första, om ock grov, översikt över de avvikelser som förekommer i fråga om behandlingsmetodernas omfattning och genomförande och om de aktiva substanser som används, ibland utan någon vetenskaplig grund för behandlingen.

3.2.2.2

En annan brist är att det saknas en analys av skillnaderna i de olika medlemsstaterna med avseende på läkarpraxis, vilken säkerligen är betydande att döma av samlade uppgifter om läkemedel som förskrivs för olika sjukdomar. EESK anser att en sådan analys inte bara är ofrånkomlig utan också av särdeles stor betydelse för att garantera denna värdefulla tillgång som medborgarnas hälsa utgör. Med tanke på att yrkesutbildningens och sjukvårdens organisation, tillhandahållande av vård och läkemedel faller under medlemsstaternas behörighet, önskar EESK att man så snart som möjligt tillämpar den öppna samordningsmetoden även på området för läkemedelsanvändning. Vi skulle också vilja att man för medborgarnas välmående inom en rimlig tid med läkar- och patientorganisationernas aktiva medverkan upprättade ett antal riktlinjer för bättre vårdpraxis inom olika behandlingsområden och för olika åldersgrupper av patienter, inklusive barn.

3.2.3

Samtidigt borde man analysera resultaten av uppföljning och biverkningsbevakning, ett område där den europeiska lagstiftningen förvisso ligger långt framme. Systemet för biverkningsbevakning bör redan ha påvisat eventuell olämplig användning och i förlängningen brister i behandling, och ansvariga gemenskapsorgan skulle därför redan kunna utforma en lämplig informationspolitik tillsammans med de ansvariga nationella myndigheterna.

3.2.4

Inför ett så utbrett fenomen som förskrivningar av läkemedel där godkända indikationer inte följs bör man fråga sig om ett angreppssätt som syftar till ett godkännandeförfarande (vilket är fallet med detta förslag) är tillräckligt. Enligt kommitténs uppfattning är det önskvärt att föreslå parallella åtgärder för att skapa en sund kultur på de pediatriska läkemedlens område, både i förhållande till läkare, vårdpersonal i allmänhet och föräldrar. Föräldrar vill begripligt nog förskona sina barn från symptom och sjukdomsrelaterat lidande och drivs därför ofta till påtryckningar på läkaren, så att denne i ett alltför tidigt skede förskriver läkemedel som inte alltid motsvarar de små patienternas behov.

3.2.5

Ytterligare en aspekt som inte beaktas är farmaceutens betydelse för beslut om inköp och vid rådgivning rörande den korrekta användningen av läkemedel. En aktiv utbildningspolitik och en sträng biverkningsbevakning bör få ett starkt stöd i denna personalkategori.

3.2.6

Det vore lämpligt med en ingående analys av tillgängliga uppgifter om säkerheten vid användning, särskilt i fråga om biverkningsbevakning, för att se om skillnaderna i förskrivningspolicy och läkemedelsklassificering i de olika medlemsstaterna leder till skillnader i felaktig användning och negativa reaktioner.

3.2.7

Kommittén är medveten om att dessa aspekter ligger utanför förslagets huvudsakliga syfte, men rekommenderar kommissionen att aktivt bygga upp ett nätverk med myndigheter och specialiserade prövningscentrum, för att få mer kunskap om mekanismer som styr efterfrågan på läkemedel, rationell läkemedelsanvändning, bästa behandlingspraxis och liknande aspekter, och på så sätt främja en harmonisering av inre marknaden även på läkemedelsområdet.

3.3   Pediatriska kommittén och kliniska prövningar

3.3.1

EESK håller med om att det är lämpligt att inrätta en pediatrisk kommitté vid Europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA). Denna kommitté skall ha ytterst varierande uppgifter. Den skall utvärdera innehållet i och bestämmelserna för pediatriska prövningsprogram, förhandsbedöma potentiella terapeutiska fördelar för barn, ge vetenskapligt bistånd vid utarbetandet av prövningsprogram, bedöma huruvida god klinisk praxis som framkommit i studierna respekteras, upprätta en förteckning över terapeutiska behov samt ge stöd och rådgivning vid upprättandet av ett europeiskt nätverk med forskare och center som har specifik sakkunskap i pediatriska studier. Förutom alla dessa uppgifter skall den ha ansvar för att samma studier inte genomförs mer än en gång.

3.3.2

Eftersom Pediatriska kommittén skall ha så omfattande ansvarsområden anser EESK inte att den sakkunskap som beskrivs i artikel 4.1 är tillräcklig, särskilt inte när det gäller metodologi vad avser preklinisk och klinisk utveckling (särskilt sakkunniga i fråga om farmakologi och toxikologi, farmakokinetik, biometri och biostatistik), specialister (inklusive inom neonatalmedicin) inom de pediatriska områden som berör de största terapeutiska grupperna samt sakkunniga inom farmakoepidemiologi. EESK föreslår att det antal sakkunniga som utses av kommissionen utökas, och att även företrädare för barnavårdssektorn skall ingå.

3.3.3

Vidare konstaterar EESK att den pediatriska populationen definieras som ”den del av befolkningen som är mellan 0 och 18 år”(art. 2), men kommittén är medveten om att inte ens den internationella harmoniseringskonferensen (ICH) har kommit fram till en enhetlig definition. När Pediatriska kommittén fastställer särskilda studier för undergrupper av populationen, bör den därför undvika att en population som inte utgör en riskgrupp på grund av konstitution och ålder utsätts för onödiga prövningar.

3.3.4

EESK ser positivt på principen om att pediatriska prövningsprogram skall lämnas in under utvecklingen av ett nytt läkemedel, och välkomnar möjligheten till kontinuerlig dialog mellan den som ansöker om godkännande och Pediatriska kommittén. Kravet på att prövningsprogrammen skall ”inlämnas tillsammans med en begäran om godkännande senast efter slutförandet av de farmakokinetiska humanstudierna”, utom då ”en annan tidsfrist är motiverad” (art. 17.1) är dock förvånande. I detta skede är de studier över läkemedlets säkerhet som utförs på vuxna ännu inte avslutade, och säkerhetsprofilen är därför inte tydlig. Därmed kan man ännu inte utforma ett fullständigt och välstrukturerat pediatriskt prövningsprogram (särskilt när det gäller olika undergrupper i den pediatriska populationen), och risken finns att man inleder studier som inte är nödvändiga eller som bör upprepas med andra doseringar än dem som först föreskrevs.

3.3.5

EESK hyser också farhågor för att detta krav kan orsaka förseningar i utvecklingen av nya läkemedel för vuxna. I ett senare skede av utvecklingen skulle man däremot bättre kunna identifiera riskgrupper, även bland barn, koncentrera insatserna på att få fram viktig information som saknas och lägga fram mer målinriktade program för biverkningsbevakning.

3.3.6

Förslaget om att ”studier som har slutförts innan detta förslag till lagstiftning antas inte ska kunna komma i fråga för de belöningar och incitament som föreslås för EU” är förvånande. ”Det kommer dock att tas hänsyn till dem i samband med de krav som ingår i förslaget och det blir obligatoriskt för företagen att lämna in studierna till behörig myndighet så snart detta förslag till lagstiftning har antagits.” (7) Denna bestämmelse kan komma att försena eller reducera de studier som pågår eller planerats av företag, i väntan på att förordningen skall få en definitiv utformning och gälla i hela EU.

3.4   Incitament

3.4.1

Kommittén håller med om att det krävs tillräckliga incitament för att kliniska studier på barn skall genomföras i enlighet med bästa praxis och med respekt för etiska regler, och för att behandlingsutbudet hos pediatriker och vid pediatriska kliniker och sjukhusavdelningar skall berikas med säkra, effektiva och högkvalitativa läkemedel som utformats och tagits fram för den pediatriska populationen, i enlighet med anvisningarna i rådets resolution av den 14 december 2000 och mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts i USA tack vare landets särskilda lagstiftning på detta område (8).

3.4.2

Eftersom dessa studier är både tids- och resurskrävande, och eftersom det uppstår känsliga frågor om etik och följsamhet när det gäller patienter som är barn, har marknadskrafterna inte på egen hand kunnat få till stånd en fullständig utveckling av läkemedel för barn. Kommittén är medveten om denna situation, men anser att de incitament och belöningar som föreslås för olika situationer inte alltid är tillräckliga.

3.4.2.1

Framför allt skulle en förlängning med sex månader av tilläggsskyddet inte ge tillräcklig kompensation för de ökade produktutvecklingskostnader (och risker för förseningar av ärenden och godkännanden) som pediatriska studier kan medföra. Förvisso finns det väl avvägda möjligheter till undantag eller uppskov, men om pediatrisk forskning blir obligatorisk blir åtagandena ytterst kostsamma och långvariga.

3.4.2.2

Det är oroväckande att forskningen och utvecklingen håller på att koncentreras till aktiva substanser med stora marknadsmöjligheter, och att en allt större del av investeringarna görs på detta område samtidigt som substanser för mer begränsade marknadssegment eller målgrupper hamnar i bakgrunden. Om denna mekanism även kommer att omfatta läkemedel för barn, kommer man inte att kunna uppnå målet att inom rimlig tid skapa ett innovativt pediatriskt behandlingsutbud som är tillräckligt omfattande. Kommittén efterlyser en noggrann bedömning av denna risk, och anser att den uttryckligen bör analyseras i den allmänna rapporten om erfarenheterna av förordningens tillämpning.

3.4.3

En viktig och relevant innovation inom godkännandet för försäljning för pediatrisk användning är det nya förfarande i avdelning III, kapitel 2 (PUMA) som föreskrivs för läkemedel som redan säljs men inte omfattas av patent eller tilläggsskydd. Det är utmärkt att det finns möjlighet att följa det centraliserade förfarandet för godkännande av läkemedel, även om det inledande godkännandet av ett läkemedel för vuxna redan har uppnåtts genom det nationella förfarandet.

3.4.4

Vissa bestämmelser som ökar flexibiliteten i förfarandena förtjänar uppskattning, framför allt att uppgifter som ingår i dokumentationen om ett läkemedel som redan är godkänt får användas som referens (art. 31.4) och att detta redan kända märke får användas om det följs av bokstaven P i upphöjd skrift (art. 31.5). I detta fall föreslår EESK att läkemedelsform och doseringsinstruktioner även skall anges på förpackningen, om de anpassats för pediatrisk bruk vilket är sannolikt.

3.4.5

Kommittén konstaterar att det trots denna flexibilitet förekommer oflexibla bestämmelser som kan hämma den pediatriska forskningen, t.ex. kravet på att en produkt skall vara godkänd i alla medlemsstater för att skyddsperioden skall förlängas med sex månader. Kommittén anser att denna bestämmelse är överdriven, särskilt i ett utvidgat EU, och att endast de stora multinationella företagen med framgångsrika läkemedel kommer att gynnas.

3.4.6

Det är även förvånande att alla uppgifter om produktens utveckling måste lämnas in, något som i själva verket påverkar de gällande bestämmelserna för uppgifter och ärenden för godkännande för försäljning. Även detta krav kan motverka att det inleds forskning om läkemedelsformer och doseringsinstruktioner för pediatrisk användning av läkemedel som redan är etablerade och finns i handeln.

3.5   Information om användningen av läkemedel för barn

3.5.1

Ett av syftena med förslaget är att öka den information som finns tillgänglig om läkemedel för barn. Kommittén instämmer i att bättre tillgång på information kan främja en säker och effektiv användning av läkemedel för barn. Detta skulle bidra till folkhälsan och till att undvika onödiga studier på barn eller att samma studier genomförs flera gånger.

3.5.2

Kommittén instämmer därför i förslaget om att utöka gemenskapsdatabanken EudraCT, inrättad genom direktivet om kliniska prövningar, med en informationskälla om alla pågående och slutförda pediatriska studier som bedrivits både i gemenskapen och tredje land.

3.5.2.1

Bestämmelserna om användning av denna databank är dock inte tillräckligt tydliga. Vem kommer att få tillgång till den? Vilken information kommer att offentliggöras respektive vara konfidentiell för att garantera skydd av privatlivet och känslig eller konfidentiell information från industrin?

3.5.2.2

Inte heller dras det någon tydlig gräns mellan informationen i sammanfattningen av produktens egenskaper (som riktar sig till vårdpersonal) och den information som allmänheten får tillgång till via bipacksedeln. På den del av läkemedelsmarknaden som rör barn är det särskilt viktigt att bipacksedeln är begriplig och uttömmande, för att läkemedlen inte skall användas på ett sätt som kan vara skadligt för barnen.

3.5.3

I avdelning VI, ”Kommunikation och samordning”, anges en rad åtgärder och åtaganden (t.ex. skall medlemsstaterna samla in tillgängliga uppgifter om all nuvarande användning av läkemedel i den pediatriska populationen och, senast två år efter det att förordningen träder i kraft, meddela dessa uppgifter – art. 41), men man tar inte upp viktigare teman, såsom kunskap om korrekt användning av läkemedel för barn och vilken politik som bör bedrivas i förhållande till vårdpersonal och allmänheten på detta område.

4.   Slutsatser

4.1

Kommittén stöder i stort förslaget till förordning, men ifrågasätter om den rättsliga grund som skulle göra det möjligt att uppnå målen i artikel 14.2 (fri rörlighet för varor), dvs. artikel 95 i EG-fördraget, är den lämpligaste grunden för detta område med viktiga hälsoaspekter. Även om alla bestämmelser som antagits inom läkemedelssektorn grundar sig på denna artikel, bör man tänka på att det viktigaste målet i detta fall är barns hälsa och skydd av barn.

4.2

Kommittén hoppas att kommissionen snarast kommer att utarbeta ytterligare ett förslag, med fokus på efterfrågan på läkemedel i stället för på utbudet. Målet är att skapa ett effektivt instrument för att göra det möjligt och lätt att samla in och sprida information om tillgång till och användning av läkemedel, upprätta databanker över epidemiologiska aspekter och förskrivning samt utarbeta riktlinjer med hjälp av vårdpersonal och patientorganisationer, och samtidigt främja tillämpningen av den öppna samordningsmetoden också inom denna sektor.

4.3

Kommunikations- och samordningsprocessen, som den beskrivs i avdelning VI, förefaller begränsad. Kommittén hoppas att en bred kommunikationsstrategi skall utarbetas och sättas i verket, med syftet att åstadkomma en rationellare läkemedelsanvändning inom pediatriken, och att läkare och annan vårdpersonal skall få tillgång till kunskap med alla de medel de behöver. I denna anda bör man framför allt överväga om och i så fall på vilket sätt även läkare och personer som utför prövningar skall få information om kliniska studier från gemenskapsdatabasen över kliniska prövningar (EudraCT).

4.4

Kommittén ser positivt på förslaget om att inrätta ett program för pediatriska studier om läkemedel för Europas barn (Medicines Investigation for the Children in Europe, MICE), som skall ge gemenskapsstöd till forskning om pediatrisk användning av ett icke-patentskyddat läkemedel som bedrivs av grupper, företag eller nätverk av barnsjukhus, eller observationer eller gruppstudier i skedet efter registrering. EESK hade dock föredragit tydligare riktlinjer för Pediatriska kommittén och en klarare definition av dess roll på detta område. På så vis kunde man undvika långa diskussioner om vem som skall avgöra vilka behandlingsområden som skall prioriteras när det gäller kunskap om pediatrisk användning, eller vilka behov som skall prioriteras och vilka särskilda studier som skall genomföras, även med tanke på skillnaderna i medicinsk praxis mellan medlemsstaterna.

4.5

EESK föreslår därför att det i artikel 7 i förordningen uttryckligen slås fast att dessa uppgifter åligger Pediatriska kommittén, för att underlätta ett snabbt genomförande och garantera bättre samordning med Pediatriska kommitténs alla institutionella verksamheter.

4.6

I samband med upprättandet av ett europeiskt nätverk med forskare och center med specifik sakkunskap i att genomföra studier i den pediatriska populationen, något som beskrivs i artikel 43, bör Pediatriska kommittén inte bara ha i uppgift att ”stödja och råda myndigheten”, utan spela en aktiv roll, eventuellt med stöd av ett forum med sakkunniga från alla medlemsstater, både forskare och olika specialister inom pediatrik. Dessutom föreslår EESK att man vid upprättandet av särskilda undersökningsprotokoll även tar hjälp av forskare från företag vars produkter omfattas av protokollet, eftersom de har mest information om de egna produkternas egenskaper.

4.7

Även om Pediatriska kommitténs främsta uppgift är att godkänna de pediatriska prövningsprogrammen, vilket utgör kärnan i hela förslaget, kan man misstänka att ett formalistiskt förhållningssätt kommer att råda i förhållande till kliniska studier på barn, även när det gäller att uppnå de etiska mål som nämnts ovan, t.ex. att undvika pediatriska studier som inte är absolut nödvändiga eller att samma studier utförs flera gånger.

4.8

EESK föreslår att Pediatriska kommittén skall få följande uppgift som uttryckligen skall omnämnas: Analysera den information som finns tillgänglig i databasen EudraCT och bedöma den periodiska säkerhetsrapporten (som föreskrivs genom de senaste ändringarna av bestämmelserna). Rapporten innehåller epidemiologiska uppgifter, undersökningar om förskrivning och resultat av offentliggjorda studier. Därmed kan man förmodligen se till att de nya kliniska studierna blir mindre omfattande och långvariga, och kanske till och med överflödiga i vissa fall.

4.9

När det gäller förfarandena kan man tänka sig möjligheten att man i stället för ett förfarande som PUMA, som är långt och kostsamt, skall kunna tillgå ett centraliserat och förenklat förfarande som kan leda till lämpliga ändringar av sammanfattningen av produktens egenskaper och bipacksedeln (9), i de fall då denna dokumentation (som har erhållits via biverkningsbevakning, informationsrapporter, den periodiska säkerhetsrapporten etc.) gör det möjligt att bedöma säkerhetsuppgifter för befintliga läkemedel i fråga om formuleringar eller doseringar för den pediatriska populationen.

4.10

När det gäller förfaranden bör det vidare klargöras att den som ansöker om ett godkännande kan välja ettdera av två förfaranden om man uppfyller kraven för godkännande av särläkemedel i en särskild undergrupp av den pediatriska populationen.

4.11

EESK vill påpeka hur viktigt det är att forskningsresultat och ändringar av godkända bipacksedlar offentliggörs, och att instruktioner för pediatrisk användning utfärdas för alla icke-patentskyddade läkemedel med samma aktiva beståndsdelar.

4.12

EU:s reglering utgör redan referens för läkemedelsregistreringen i utvecklingsländer, och WHO hänvisar till EU i sin bedömning av vilka läkemedel som skall registreras i dessa länder. Det är önskvärt att ett snabbt införande av förordningen i EU får positiva effekter för de tillgängliga pediatriska behandlingarna även i utvecklingsländerna. EESK efterlyser ett ännu tätare och fortsatt positivt samarbete med WHO, och uppmanar kommissionen att föra en systematisk dialog med alla internationella myndigheter för att öka takten i godkännandet av nya substanser, indikationer, doseringar och formuleringar som är bättre anpassade till pediatrisk användning, samtidigt som överlappningar och onödiga upprepningar av kliniska studier undviks.

Bryssel den 11 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  European Clinical Trials Database.

(2)  EGT L 121, 1.5.2001.

(3)  I USA kan FDA begära att man genomför en prövning för användning på barn när läkemedel som finns på marknaden har ”inadequate labelling” och kan utgöra en allvarlig hälsorisk.

(4)  I USA definieras ”betydlig” till antalet vara 50 000 pediatriska patienter och det är denna tröskel som skall uppnås för att ett företag skall få tillstånd att genomföra en klinisk prövning.

(5)  EGT L 121, 1.5.2001.

(6)  Vi hänvisar särskilt till ICH:s riktlinje 11 som lyder: ”The ethical imperative to obtain knowledge of the effects of medicinal products in paediatric patients has to be balanced against the ethical imperative to protect each paediatric patient in clinical trials.”

(7)  Motiveringen, ”Information om användningen av läkemedel för barn”, s. 8.

(8)  Best Pharmaceuticals for Children Act, 1 april 2002, Public Law nr 107–109.

(9)  En förenklad mekanism av detta slag har antagits i USA, varigenom 33 produkter har försetts med pediatrisk information på bipacksedeln som en följd av kliniska studier efter registreringen (eftersom det i USA inte finns något instrument som motsvarar den periodiska säkerhetsrapporten är sådana studier nödvändiga), medan 53 produkter har fått status som läkemedel för enbart pediatrisk användning på grundval av ett fullständigt pediatriskt prövningsprogram.


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/9


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Industriell omvandling i sektorn för verkstadsindustri”

(2005/C 267/02)

Den 1 juli 2004 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om Industriell omvandling i sektorn för verkstadsindustri.

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som svarat för beredningen av arbetet, antog sitt yttrande den 27 april 2005 Föredragande var Joost van Iersel och medföredragande var José Luis Castañeda.

Vid sin 417:e plenarsession den 11–12 maj 2005 (sammanträdet den 11 maj 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 211 röster för, inga emot och 4 nedlagda röster:

Sammanfattning

Verkstadsindustrin är en sektor för sig men eftersom den levererar kapitalvaror och basteknik till olika industrier är den samtidigt en nyckelfaktor med betydande återverkningar på ett mycket stort antal sektorer i EU. Det är fråga om en innovativ industri i nyckelställning och i den egenskapen måste EU:s industripolitik beakta verkstadsindustrin som en strategisk sektor. Denna sektor är lämpad för ett program med målsättningar på regional och nationell nivå liksom på EU-nivå som syftar till att genomföra Lissabonstrategin. Detta innefattar såväl ett övergripande som ett sektorsspecifikt politikområde samt en kombination av båda. All politik skall sträva efter att främja sektorn både i Europa och i resten av världen.

Det finns ett antal frågor som måste behandlas i anslutning till det pågående rådfrågningsförfarandet och utformningen av en policy på EU-nivå (i fråga om verkstadsindustri). Diskussionerna kommer att stimulera motsvarande förfaranden på nationell och regional nivå i hela EU. Bland de särskilda villkor som bör uppfyllas på EU-nivå kan man nämna bättre lagstiftning inklusive konsekvensbedömningar av de nya regler som förstärks samt ett reellt genomförande och en förstärkning av befintliga EU-regler. Ytterligare villkor är effektiv marknadsövervakning, inrättande av teknikplattformer i syfte att överbrygga klyftan mellan forskningscentrum och universitet och näringslivet, minskning av det allt större glappet mellan EU-finansierad FoU och behoven inom denna näringslivssektor, en konkurrenspolitik som främjar de små och medelstora företagens utveckling och innovation, förbättrat tillträde till finansmarknaderna och en handelspolitik som garanterar frihet och tillträde till investeringar på marknader i tredje länder. Slutligen är det mycket viktigt att anpassa kunnandet till gällande krav.

En dialog mellan kommissionen och alla nyckelgrupper på EU-nivå om återverkningarna på näringslivet kan leda till en avgränsning som gynnar verkstadsindustrin i EU och bidrar till att starka regionala cluster kan främjas och växa fram. Allt detta förutsätter ett aktivt engagemang från EU-institutionernas sida, särskilt kommissionen.

1.   Inledning

1.1

Europeiska kommissionen håller på att utarbeta en ny form av industripolitik. Denna politik bygger på tre pelare: bättre lagstiftning, sektorsvisa metoder och integrerade insatser på EU-nivå. Industripolitiken hänger direkt samman med såväl Lissabonstrategin som den pågående omprövningen av tillverkningsindustrins bidrag till EU:s ekonomi.

1.2

I ett stort antal sektorer är återupptagandet av en industripolitik på EU-nivå varmt välkommet. EESK stöder fullt ut principen om en ny form av industripolitik (1) vars framgångar huvudsakligen kommer att bero på en lämplig kombination av åtgärder, såväl övergripande som sektorsvis. Orsakerna är följande:

industrisektorerna är sinsemellan mycket olika,

sektorsnivån är i många fall den lämpligaste nivån för att sammanföra industrins företrädare med berörda arbetsmarknadsparter, regeringstjänstemän och politikutformare (kommissionen och andra nationella myndigheter) samt övriga viktiga intressegrupper såsom kunder, utbildnings- och yrkesutbildningsinrättningar, forsknings- och teknikinrättningar och banker.

1.3

Det råder allmän politisk enighet om EU:s behov av att bemöta framtidens utmaningar genom att inta en ledande ställning i en globaliserad värld. Att genomföra Lissabonagendan i praktiken är i dag viktigare än någonsin. Därför bör Europa inte nöja sig med att åtgärda konstaterade svagheter (gentemot sina handelspartner) utan även stödja och utveckla sina fördelar. Verkstadsindustrins varor utgör grundläggande tekniska resurser eftersom de omfattas av modern teknik, inte bara i fråga om produkterna utan även i förlängningen kunderna. Därmed innefattas övrig tillverkningsindustri och grundläggande bastillgångar som energi, vatten, transporter och kommunikationer.

1.4

Genom att Lissabonagendan nylanseras med tillväxt och sysselsättning i fokus har kommissionen med rätta understrukit den viktiga roll som spelas av i synnerhet små och medelstora företag i tillverkningssektorn. Därmed måste all europeisk industripolitik inbegripa verkstadsindustri som en strategisk sektor som dessutom för närvarande har ett uppsving. Uppmärksamheten bör fästas inte bara på de sektorer som står inför akuta utmaningar utan i lika hög grad på sektorer som är framgångsrika.

1.4.1

Verkstadsindustrin är en sektor för sig men eftersom den levererar kapitalvaror och basteknik till olika industrier är den samtidigt en nyckelfaktor med betydande återverkningar på ett mycket stort antal sektorer i EU.

1.4.2

Sektorn för verkstadsindustri som tillhandahållare av teknik för andra sektorer inom ekonomin erbjuder en grundläggande industriell infrastruktur som stöder EU:s ekonomi.

1.4.3

Vidare är verkstadsindustrin en av de viktigaste exportsektorerna och står för ca 15 % av EU:s export av fabriksvaror.

1.5

Verkstadsindustrin har dragit stor nytta av den inre marknaden, vilken har gett tillverkare inom EU en omfattande hemmamarknad. Trots att sektorn i lämplig omfattning behöver regleras i samklang med internationella standarder och EU-lagstiftningen är det särskilt viktigt att upprätthålla en balans i syfte att undvika alla former av överdriven reglering som riskerar att hämma konkurrenskraften. Samtidigt behöver mer uppmärksamhet fortfarande riktas till att genomföra och förankra reglerna.

1.6

Det behövs såväl ett övergripande som ett sektorsspecifikt politikområde samt en lämplig kombination av båda.

2.   Strategisk betydelse

2.1

Sektorn för verkstadsindustri spelar en viktig roll inom EU:s ekonomi av följande skäl.

2.1.1

Verkstadsindustrin är en strategisk näringsgren: sektorn har högt mervärde och är kunskapsintensiv; den levererar maskiner, produktionssystem, komponenter och kringverksamhet samt behövlig teknik och behövligt kunnande till alla övriga sektorer av ekonomin. Den anses också vara ett viktigt bidrag till den hållbara utvecklingen eftersom den kan leda till en mer effektiv produktion och på så sätt även till att frikoppla resursanvändningen från ekonomisk tillväxt. Verkstadsindustrin är inte homogen utan synnerligen diversifierad. Den täcker ett brett spektrum av undersektorer, bl.a. utrustning för lyftande och hantering, verktygsmaskiner, träbehandlingsmaskiner, storskalig avkylnings- och ventilationsutrustning, pumpar och kompressorer, maskiner för gruvdrift, stenbrytning och byggande, lager, kugghjul, växlar och drivanordningar, gängskruvar och ventiler, motorer och turbiner, jord- och skogsbruksmaskiner, maskiner för framställning av textil, kläder och läderprodukter, maskiner för beredning av livsmedel, drycker och tobak, lantbruksutrustning, maskiner för framställning av papper- och kartongprodukter, industriella värmepannor och smältugnar, maskiner för metallurgi osv. Utöver detta finns det övergripande teknik såsom mekatronik som kombinerar mekanik och elektronik.

2.1.2

Verkstadsindustrin tillhandahåller inte bara utrustning utan även kunnande och sakkunskap för att förbättra befintliga tillverkningsmetoder och produkter samt för att ta fram nya produkter i alla undersektorer. Detta är särskilt viktigt med tanke på den ekonomiska utvecklingen i det utvidgade EU och annorstädes.

2.1.3

Verkstadsindustrin i EU är ledande i världen med 41 % av världsproduktionen. Unionen är den största producenten och exportören av maskiner (261 707 miljoner euro 2002) inklusive export av fullständiga anläggningar. Det är viktigt att behålla denna ledande ställning om Europa vill vara den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen.

2.1.4

Verkstadsindustrin är synnerligen betydelsefull. Den utgör inte bara en av EU:s största industrisektorer med 8 % av den totala nytillverkningen, utan är dessutom en av de största arbetsgivarna med sina 140 000 företag (av vilka 21 600 har fler än 20 anställda) som sysselsätter 2,49 miljoner människor i arbeten som oftast kräver höga kvalifikationer. Verkstadsindustrin kan dra nytta av en stark inre marknad i EU (2003: EU-15 285 miljarder, EU-25 305 miljarder) och utgör 70 % av produktionen på den inre marknaden. Den går i bräschen för konkurrenskraften inom industrin och för stabiliteten i fråga om sysselsättningen i sektorn. Därför är verkstadsindustrin en viktig faktor för att Lissabonmålen skall uppnås.

2.1.5

Verkstadsindustrin är en föregångare i fråga om innovation. I EU är den särskilt framstående när det gäller specialbeställda maskiner och marknadsnischer, vilka är ytterst viktiga för innovationskapaciteten och andra sektorer i ekonomin. Den spelar också en avgörande roll för alla industrisektorer i fråga om mervärde och uppnår därför en konkurrensfördel som uppväger alla slag av nackdelar som EU kan känna av t.ex. när det gäller arbetskraftskostnader. Verkstadsindustrin är en drivkraft för innovation och är en föregångare som tillämpar och integrerar innovationer i sina egna produkter och framställningsprocesser. Man får inte glömma att mekanisk industri är en länk – ofta den första länken – i en värdeskapande kedja. Om en länk i kedjan brister, blir helheten lidande.

2.1.6

Verkstadsindustrin är en näringsgren som består av företagare, i första hand små och medelstora företag (2) – som till stor del är familjeägda – med alla utmaningar som denna företagsform innebär. Många av företagen har världsomfattande verksamhet. Verkstads-industrin är därför ett typiskt exempel på den företagaranda som är så viktig för att Lissabonmålen skall kunna uppnås.

2.1.7

Verkstadsindustrin uppvisar också andra särdrag än de ovan nämnda:

det är inte fråga om någon kapitalintensiv verksamhet i jämförelse med andra tillverkningssektorer, men ändå sysselsätter verkstadsindustrin personal med höga kvalifikationer inom utformning och produktion när det gäller specialkonstruerade maskiner och industrianläggningar,

industrisektorns framgångar under de senaste årtiondena beror på ökande anpassningsförmåga till följd av innovation, vilket möjliggör en integration av olika konkurrenskraftiga komponenter som sedan kan saluföras över hela världen,

med tanke på verkstadsindustrins allmängiltiga roll inom alla slag av tillverkningsprocesser är absolut tillförlitlighet ett krav inom sektorn; tillförlitligheten förknippas allmänt med bilden av en stark europeisk industritradition.

2.2

Företag inom verkstadsindustrin har särskilt starka band till kunderna eftersom tillverkningen av varor med maskin vanligen är en komplicerad process som kräver högtstående ingenjörskonst och fortlöpande tekniskt bistånd och service av maskintillverkaren. Den utgör en synnerligen viktig del av industristrukturen och en grund för framgångsrika kluster i områden med korta avstånd mellan tillverkaren och slutanvändaren, t.ex. Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz, Piemonte, Lombardiet, Rhône-Alpes, Midlands i Storbritannien och Eindhoven-Aachen. Dessa exempel understryker ofta det framgångsrika och oundgängliga stödet från regionala och lokala myndigheter.

2.3

Verkstadsindustrin spelar en avgörande roll genom att förbättra miljön genom tillverkning av utrustning för hantering och behandling av vatten, jord, luft, avfall och gödsel. Den bidrar även till att underlätta användandet av förnybara energikällor.

2.4

Sektorn för verkstadsindustri är ledande i världen och stöder EU:s tillverkning och export. Därför är den en styrka för Europa.

Nya åtgärder för att utveckla verkstadsindustrin bör bidra till att stödja sektorn såväl i Europa som i resten av världen.

2.5

Ett starkt argument för ökat stöd till sektorn är den viktiga roll som myndigheterna i Förenta staterna nyligen har tillskrivit verkstadsindustrin. Länder som Förenta staterna är i allt högre grad medvetna om vikten av tillverkningsindustrin i allmänhet och verkstadsindustrin i synnerhet för ekonomin och nationell säkerhet (3).

3.   Åtgärder som behövs på EU-nivå

3.1   Industriell omvandling och innovation

3.1.1

Industriell omvandling och innovation inom produktion och förädling är aktuella frågor. Mindre krävande produktion som förutsätter operativ personal med lägre kvalifikationer utlokaliseras i allt högre grad till andra delar av världen. I syfte att upprätthålla och förstärka sektorns ställning på hemmamarknaden och annorstädes är den pågående anpassningen och innovationen nödvändig. Detta är en fråga som bör engagera alla berörda parter på regional och nationell nivå samt på EU-nivå.

3.1.2

Sektorn uppmärksammades så tidigt som 1994 av EU som reagerade med ett meddelande från kommissionen (4) åtföljt av rådets resolution (5). Varken Europeiska kommissionen eller medlemsstaterna har visat något större intresse för att genomföra den föreslagna uppföljningen till kommissionens meddelande och rådets resolution. Denna återhållsamma inställning kan inte ses som ett positivt genomförande av en policy. Den allmänt återhållsamma inställningen ändrades under den förra kommissionen eftersom tillverkningsindustrins konkurrenskraft blev en prioriterad fråga inom Lissabonstrategin. Detta kan ha bidragit till ett gynnsammare klimat för reella partnerskap på EU-nivå, vilket förhoppningsvis har främjat ett positivt samspel mellan aktörerna på nationell och lokal nivå, vilket är önskvärt. Tyvärr verkar kommissionen i dag inrikta sig på ett begränsat antal s.k. flaggskeppssektorer, i vilka verkstadsindustrin inte hittills har inkluderats.

3.1.3

Den nya formen av industripolitik har som syfte att undanröja de hinder som så länge har varit kännetecknande för förhållandet mellan offentliga och privata aktörer. Aktörerna måste bli medvetna om att de alla tjänar gemensamma syften. En sådan industripolitik strävar efter att samla människor och organisationer kring målet att överbrygga den klyfta som tidigare i många fall har förhindrat tillräcklig innovation.

3.1.4

Den betydande mångfalden av specialiserade små och medelstora företag i sektorn, ofta med högteknologiskt kunnande, ställer höga krav på att organisera och leda tillverkningsprocesserna. I motsats till vissa andra sektorer som uppvisar ett relativt litet antal ledande företag förutsätts det inom verkstadsindustri särskilda instrument och metoder. En sådan konkret åtgärd kunde t.ex. vara att inrätta en teknologiplattform för tillverkningsindustrin eller utarbetandet av ett särskilt program som kunde spela en viktig roll i detta syfte (6). Det behövs betydande investeringar i forskning och utveckling.

3.1.5

En teknologiplattform eller ett särskilt program bör inriktas på de samlade kunskaper som uppkommit genom en långvarig europeisk tradition av verkstadsindustri och skapa samverkan mellan stöd till europeiska forskningsprogram, industriellt kunnande och kluster inom verkstadsindustri samt sakkunskapen vid specialiserade europeiska forskningsinstitut.

3.1.6

Sådana program för verkstadsindustri måste beakta mångfalden av undersektorer och samverkan mellan dessa, t.ex. gemensam innovation, kombination av olika tekniker och därmed även behovet av att ta fram ett reellt utbyte av kunnande i produktionen och affärsverksamheten.

3.1.7

Klyftan mellan forskningscentrum och universitet å ena sidan och marknadssektorn å den andra måste överbryggas. Europeiska program för forskning och utveckling får visserligen inte uteslutande handla om forskningsstyrd verksamhet på lång sikt utan även sträva efter att uppnå en balans genom att anslå medel för tillämpad forskning, vilket leder till innovativa produkter.

3.1.8

En teknologiplattform kunde i hög grad bidra till bättre förståelse mellan forskningscentrum av alla slag och den mekaniska varuindustrin, som i sin tur skulle ge positiva återverkningar på motsvarande forum i medlemsstaterna.

3.1.9

Det stora antalet små och medelstora företag i denna sektor understryker behovet av färre hinder och mindre byråkrati men bättre tillgång till EU-program.

3.1.10

Genomförandet av industriella projekt i stor skala förutsätter naturligtvis att FoU-programmen inriktas på banbrytande teknik. Detta får en dominoeffekt längs hela värdekedjan. Det är dock viktigt att uppnå den rätta balansen i finansieringen mellan sådana större projekt och små och medelstora företag.

3.1.11

Allt detta kommer även att få positiva återverkningar på nationella program. I en miljö som domineras av samverkan och prestandajämförelser måste även goda erfarenheter bli beaktade. På grund av det synnerligen stora antalet små och medelstora företag måste nationella branschorganisationer spela en aktiv roll på detta område.

3.2   Industriell omvandling och kompetens

3.2.1

Det finns ett nära samband mellan den nya formen av en industripolitik, innovation, kreativitet, produktivitet och kompetens.

3.2.2

I dag är de unga mindre benägna än tidigare att studera och arbeta inom teknisk industri. Det är ett fenomen som delvis hänger samman med den föråldrade bilden av industrin. Därför behövs det inom sektorn insatser där man fokuserar på ny teknik, och med stöd av en kulturell mediasatsning i medlemsstaterna och EU försöker att förändra allmänhetens uppfattning. God kommunikation mellan företagen och allmänheten, framför allt ungdomarna, är av avgörande betydelse. En attitydförändring och ett nytt tillvägagångssätt är en förutsättning för att vända de aktuella tendenserna. Verkstadsindustrin måste få större uppmärksamhet. Det gäller hela den tekniska processen, företagstjänster, olika teknikformer som hänger samman med varandra, bearbetning, marknadsföring, internationalisering osv. Ju bättre man presenterar dessa samband och spännande processer, desto större blir intresset bland allmänheten och särskilt de unga.

3.2.3

Innovativa och stimulerande utbildningssystem är grunden för alla förbättringar. Tidsenliga moduler bör planeras in, även inom företagen. Industrin bör uppmuntras till nära samarbete med skolor, högre utbildningsanstalter och yrkesutbildningscentrum. Personer i ledande ställning bör ges incitament att direkt medverka i utbildningsprogram där så är lämpligt, och i gengäld bör lärarna ges möjligheter till samverkan med industrin. Skolorna bör uppmuntras att delta i (internationella) företagsmässor.

3.2.4

Företags- och teknikcentrum bör inrättas i anslutning till tekniska högskolor och bli föremål för en mer aktiv utveckling. Lyckade exempel som i Cambridge, Eindhoven, Aachen och på andra ställen bör lyftas fram.

3.2.5

Ett livslångt lärande liksom flexibilitet hos de anställda inför förändringar måste på grund av produkt- och tjänstecyklarnas snabba utveckling bli kutym inom företagen.

3.2.6

En effektiv samordning mellan sektorn (ledning, fackföreningar och anställda) och utbildningsanstalter på samtliga nivåer kommer att stärka de regionala specialiseringarna och följaktligen bidra till att det bildas och utvecklas starka regionala kluster. På grund av det mycket stora antalet inblandade företag, men även på grund av effekterna av regionala specialiseringar och olika kulturer, skulle det till stor del handla om en regional samordning.

3.2.7

En dialog mellan arbetsmarknadsparterna om sektorns effekter på EU-nivå kan ge positiva resultat. Belysande exempel, jämförelser och riktmärkning på EU-nivå skulle kunna ge upphov till ett välkommet ramverk och skapa eller stärka en trend när det gäller nationella och regionala program. Ett bra exempel på en dialog som utmynnat i ett sådant ramverk är arbetet i den tillfälliga arbetsgruppen inom verkstadsindustrins europeiska arbetsgivarorganisation (WEM) och det europeiska metallarbetarförbundet (EMF) 2003 (7). Det vore intressant att mäta resultaten av de många olika initiativen och göra en utvärdering av bästa praxis eftersom det skulle kunna sprida dynamiken till övriga regioner.

3.2.8

Processen kan fördjupas, bland annat genom medverkan av nya medlemsstater, och den kan utvidgas till att även omfatta medverkan av olika utbildningsanstalter.

3.2.9

Trots att rörligheten bland ingenjörer och tekniker inom EU fortfarande lämnar mycket att önska, finns det en europeisk arbetsmarknad för ingenjörer tack vare Bolognaprocessen och den ökande överensstämmelsen mellan olika europeiska tekniska högskolor, yrkesutbildningscentrum och yrkesorganisationer för ingenjörer.

3.3   Ramverk och villkor

De ramvillkor under vilka företagen verkar är ytterst viktiga. De inbegriper följande:

3.3.1   Inre marknaden

Inre marknaden bör säkra en harmoniserad tillgång till EU- och EES-marknaden och därför stärka den europeiska konkurrenskraften. Tyvärr har den inre marknaden för varor ännu inte helt fullbordats. Framför allt bör följande problem lösas:

3.3.1.1   Lagstiftning

Bättre lagstiftning är en viktig förutsättning för samtliga företag, och särskilt för små och medelstora företag.

Lagstiftning bör endast användas när det verkligen är nödvändigt, det vill säga på grundval av detaljerade konsekvensanalyser som inbegriper ett brett samråd med aktörerna.

Lagstiftningen skall vara enkel och medföra så lite administration som möjligt. Det är särskilt viktigt när det gäller små och medelstora företag, som utgör en stor majoritet av de europeiska verkstadsföretagen (8). Olyckligtvis händer det alltför ofta att EU-lagstiftarna, trots goda avsikter, förbiser den onödiga administration som lagstiftningen ger upphov till.

Det är viktigt att utföra konsekvensbedömningar av regelverket: Det bör göras av alla institutioner i EU och medlemsstaterna, inte bara i anslutning till det inledande förslaget utan även fortlöpande under hela lagstiftningsförfarandet och i efterhand under en viss period efter det att lagstiftningen börjat tillämpas. Ett sådant tillvägagångssätt skulle göra det möjligt att utvärdera framstegen när det gäller att uppfylla de politiska målsättningarna.

Befintlig EU-lagstiftning bör genomföras och tillämpas på tillbörligt sätt: Kommissionen bör förbättra sin uppföljning och säkerställa ett harmoniserat genomförande. Alla berörda parter bör uppmuntras att engageras sig i och övervaka genomförandet och tillämpningen.

Alla bestämmelser till följd av olika direktiv måste harmoniseras och de definitioner som det hänvisas till i direktiven med avseende på tillverkningsindustrin måste vara enhetliga.

Tillkommande nationella krav bör undvikas. I fråga om produktkrav är skillnaderna mellan medlemsstaterna alldeles för stora, och detta förstärks ytterligare av skillnader som uppstår vid överföringen av lagstiftningen. Sådan överimplementering, eller ”goldplating” som det ofta kallas, leder till splittring på inre marknaden och undergräver därmed konkurrensförmågan.

3.3.1.2   Marknadsövervakning

En bättre marknadsövervakning är av avgörande betydelse: I EU är denna för närvarande otillräcklig, vilket leder till ojämlika konkurrensvillkor (9). Tullmyndigheterna bör följaktligen öka sina kontroller och förses med lämpliga metoder och medel för att säkerställa att produkter inte släpps ut på marknaden om de inte är förenliga med tillämpliga regler.

Kontrollerna av verkstadsprodukter vid EU:s gränser bör skärpas i syfte att motverka varumärkesförfalskning. Det är ett allvarligt och växande problem som drabbar hela 5 % av den utrustning som säljs i EU. Det är inte tillfredsställande att medlemsstaterna endast skall ingripa i händelse av olycka.

Med tanke på att marknadsövervakningen utförs av nationella myndigheter som följer olika kriterier krävs en harmonisering. Harmonisering skulle kunna uppnås genom att kommissionen utarbetar en marknadsövervakningshandledning för samtliga medlemsstater.

3.3.2   Handel

Huvudmålsättningen är marknadstillträde för europeiska företag utan att undergräva EU:s egna normer på inre marknaden. EU exporterar maskiner och utrustning till ett värde av 129 miljarder euro och är därmed världsledande på marknaden för maskinell utrustning. Fri tillgång till marknaderna utanför EU och möjlighet att investera på dessa är således frågor av stor betydelse för verkstadsindustrin.

En annan viktig fråga är avregleringen av världshandeln med avseende på produkter och tjänster inom verkstadsindustrin (varav många återfinns på inre marknaden). Den europeiska verkstadsindustrin har varit ledande när det gäller att avveckla tullar och andra handelshinder i anslutning till Uruguayrundan och Doharundan. Kommissionen bör fullfölja sina multilaterala, regionala och bilaterala handelsförhandlingar i syfte att verka för en eliminering av tekniska handelshinder, ge externa investeringar och etableringar större spelrum, avreglera företagstjänster och genomföra en utfasning av importtullarna på verkstadsprodukter enligt villkor om ömsesidighet.

När det gäller företagstjänster är den centrala målsättningen att säkerställa att det inte uppstår konflikter vid tillhandahållandet av produkter och därmed sammanhängande tjänster.

3.3.3   Konkurrenspolitik

Om EU skall bli världens mest dynamiska ekonomi är det inte bara viktigt att det utvecklas ny teknik, utan det är också viktigt att man kraftigt främjar en snabb spridning. Därför bör man skapa bästa möjliga ramvillkor inom konkurrenspolitiken i syfte att underlätta tekniköverföringen till tredje part. När innovativ teknik utvecklas – och EU:s verkstadsindustri är ofta specialiserad på nischmarknader – är det olämpligt att använda de tröskelvärden för marknadsandelar som EU:s konkurrensmyndigheter förespråkar i syfte att fastställa konkurrenshämmande effekter.

3.3.4   Skatter och finansiering

Skattenivåerna i EU är oftast mycket höga. Bortsett från att en sänkning av företagsbeskattningen är bäst lämpad i fråga om kapitalvaror, kan andra åtgärder, t.ex. en investeringsskattekredit, ge positiva incitament.

3.3.5   Banker

Finansinstitutens roll förbises ofta, men de spelar en viktig roll när industripolitiska mål skall genomföras, eftersom de antingen accepterar eller avfärdar ett riskåtagande. Deras tillgänglighet är också viktig. I vissa länder som Tyskland och Frankrike förefaller det som om man använder sig av mer stimulerande metoder än i andra. EESK ställer sig positiv till att man tar hänsyn till denna aspekt på den industripolitiska arenan, särskilt inom denna sektor, eftersom den är av stor betydelse för de små och medelstora företagen. Det skulle kunna leda till bättre praxis i hela EU. Andra aspekter, exempelvis kraven enligt Basel II, hämmar i allt större utsträckning tillgången till erforderlig finansiering för investeringar i forskning för utveckling av innovativa produkter eller för företagstillväxt i allmänhet.

3.4.   Pågående analyser och en dialog med samtliga inblandade parter, framför allt arbetsmarknadens parter, om industrins effekter på EU-nivå (samt på nationell och regional nivå) kan säkert driva på processen.

4.   Rekommendationer

4.1

EESK anser att det är viktigt att ord följs av handling när man diskuterar industripolitik. Den så kallade kostnaden för ”non-Europe” kan bli särkilt hög inom verkstadsindustrin om man betänker att denna sektor, trots dess ledande ställning och centrala kompetens, står inför en rad inte bara cykliska utan även strukturella utmaningar. Detta är något som man bör ta itu med, och därvid är det viktigt att beakta följande:

4.2

Sektorn är lämpad för ett program med målsättningar på regional och nationell nivå och på EU-nivå som syftar till att genomföra Lissabondagordningen.

4.3

Enligt EESK:s uppfattning är betydelsen av EU:s åtagande dubbel:

En övergripande dagordning måste ställas upp i syfte att stärka resultaten inom EU:s verkstadsindustri.

Särskilda villkor måste uppfyllas på EU-nivå i fråga om lagstiftning, forskning och utveckling, handel, riktmärkning osv.

4.3.1

Ansvaret för detta delas mellan kommissionen och rådet (konkurrenskraft) i nära samarbete med företrädare för sektorn. Det är önskvärt att det hålls regelbundna möten mellan sektorn, arbetsmarknadsparterna och kommissionen. Därför bör man vid planeringen av EU:s infrastruktur för politikstöd, särskilt inom generaldirektoratet för näringsliv, ta hänsyn till verkstadsindustrins krav.

4.3.2

EESK menar även att man bör se till att kommissionen förfogar över tillräcklig praktisk kunskap och expertis när det gäller verkstadsindustrin.

4.4

På grund av det stora antalet små och medelstora företag bör man särskilt uppmärksamma denna sektor på EU-nivå. Följande aspekter bör framhållas:

4.4.1

När det gäller forskning och innovation bör den växande obalansen mellan å ena sidan EU-finansierad forskning och utveckling och å andra sidan verkstadsindustrins behov rättas till; företagsmedverkan bör underlättas, och de ambitiösa målen att öka konkurrenskraften bör kombineras med motsvarande finansiella medel inom ramen för EU:s budget. Merparten av företagen är små och medelstora företag, och för närvarande riktar sig EU:s program för industriforskning inte i tillräcklig utsträckning till dessa, vilket försvårar företagsmedverkan.

4.4.2

EU:s regelverk måste förbättras i samråd med sektorn, eftersom överreglering och en allt tyngre byråkrati snarare äventyrar än stimulerar ett dynamiskt entreprenörskap.

4.4.3

Marknadsövervakningen bör utökas i syfte att säkerställa lika villkor för företagen inom EU och även mellan europeisk tillverkning och import från länder utanför EU.

4.4.4

Företagens tillgång till finansmarknaderna måste förbättras.

4.4.5

Handelsförbindelserna med länderna utanför EU måste innebära fri tillgång till marknaderna utanför EU och möjlighet att investera på dessa.

4.4.6

Konkurrrenspolitiken bör främja små och medelstora företags utveckling, innovation och teknik.

4.4.7

En diskussion på EU-nivå mellan arbetsmarknadsparterna och kommissionen om bättre resultat, kunskaper och utbildningssystem skulle kunna utgöra ett lämpligt ramverk och stå som förebild för liknande dialoger i medlemsstaterna, framför allt på regional nivå.

4.5

Verkstadsindustrin är en industri i omvandling och utvecklas snabbt från en produktinriktad sektor till en värdeskapande sektor som tillhandahåller tillträde, med ett växande antal tjänster där kunderna erbjuds helhetslösningar. Denna stora utmaning, som är nyckeln till en hållbar tillväxt och en stark ställning på världsmarknaden, måste bemötas med en lämplig EU-politik.

EESK hoppas att kommissionen tar hänsyn till dessa rekommendationer och vidtar lämpliga åtgärder som kan bidra till att EU uppfyller vad som enligt kommissionens ordförande José Manuel Barroso är en av kommissionens huvudprioriteringar, nämligen att förverkliga Lissabonmålsättningarna.

Bryssel den 11 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Jfr EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen – Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU” (KOM(2004) 274 slutlig, 21.4 2004), antaget den 15 december 2004. Föredragande var Joost van Iersel.

(2)  Endast 21 600 av dessa företag sysselsätter 20 personer eller mer, och endast ca 4 500 av dem sysselsätter 100 eller fler.

(3)  Jfr ”Manufacturing in America” (handelsdepartementet i Förenta staterna). Ett annat konkret exempel på verkstadsindustrins strategiska betydelse är de bestämmelser i anslutning till Förenta staternas budget för 2004, ”Defense Authorization Act”, vars syfte är att uppmuntra försvarsmakten att vid offentliga upphandlingar uppta USA-tillverkade produkter i försvarets kontrakt. Detta beror på att det anses tveksamt att upprätthålla en särskild maskintillverkningskapacitet av försvars- och säkerhetsskäl samt av politiska orsaker.

(4)  ”Communication from the Commission to the Council, Parliament and Economic and Social Committee – Strengthening the competitiveness of the European machinery construction industry” (KOM(94) 380 slutlig av den 25 oktober 1994).

(5)  ”Council Resolution on the strengthening of the competitiveness of the European mechanical engineering industry” av den 27 november 1995, publicerad i EGT C 341 av den 19 december 1995, ss. 1-2.

(6)  Jfr bl.a. EESK:s yttrande om ”Meddelande från kommissionen: Vetenskap och teknik, centrala faktorer för Europas framtida utveckling – Politiska riktlinjer för forskningsstöd i Europeiska unionen” (CESE 1647/2004, föredragande: Gerd Wolf) och CCMI:s kompletteringsyttrande om samma dokument, föredragande: Joost van Iersel).

(7)  Den tillfälliga arbetsgruppen inom Western European Metal Trades Employers' Organization (WEM) och European Metalworkers' Federation (EMF), ”Major outcome from the exchange of national examples”, januari 2003.

(8)  Exempel: Reachförslaget om kemiska produkter och förslaget till direktiv om ekodesign för energiförbrukande produkter, som i föreliggande form är svåra att hantera för företagen.

(9)  När det exempelvis gäller bygg- och anläggningsutrustning (och andra maskiner) finns det flera exempel som visar att det finns en ”grå marknad” med maskiner som importerats från länder utanför EU, försedda med CE-märkning och försäkran om överensstämmelse men som INTE uppfyller EU:s krav. På den europeiska marknaden finns även ett stort antal maskiner som varken är försedda med CE-märkning eller uppfyller kraven om överensstämmelse, helt utan påföljd. För att säkerställa lika villkor mellan tillverkarna i EU och i länderna utanför EU bör detta undvikas.


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/16


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden”

(KOM(2004) 607 slutlig – 2004/0209 COD)

(2005/C 267/03)

Den 20 oktober 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som ansvarat för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 21 april 2005. Föredragande var Ursula Engelen-Kefer.

Vid sin 417:e plenarsession den 11–12 maj 2005 (sammanträdet den 11 maj) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 160 röster för, 101 röster mot och 8 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Den 22 september 2004 lade Europeiska kommissionen fram sitt ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden” (1).

1.2

Kommissionen motiverar ändringen med krav som utgår från direktivet. I två artiklar anges nämligen att en omprövning skall genomföras före den 23 november 2003. Dessa rör avvikelser från beräkningsperioden vid tillämpning av artikel 6 (maximal veckoarbetstid) och möjligheten att inte tillämpa artikel 6 om den berörda arbetstagaren ger sitt medgivande till det (artikel 22 om enskilda undantag, ”opt-out”). Kommissionen konstaterar också att EG-domstolens tolkning av direktivet har haft inverkan på begreppet ”arbetstid” och därmed på centrala bestämmelser i direktivet som därför måste ses över.

1.3

Resultatet av det samråd (i enlighet med fördraget) som genomfördes i två faser med arbetsmarknadens parter är att dessa inte följde kommissionens uppmaning att förhandla om denna fråga. I stället bad de kommissionen att lägga fram ett förslag till direktiv.

1.4

Kommissionen konstaterar att det krävs en välavvägd lösning som omfattar de centrala problem som lagts fram för diskussion med arbetsmarknadens parter och att denna lösning måste uppfylla vissa kriterier. Den skall

i hög grad skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet med avseende på arbetstid,

ge företagen och medlemsstaterna större flexibilitet att reglera arbetstid,

göra det enklare att kombinera arbete och familjeliv, och

undvika att det skapas orimliga hinder för företagen, särskilt för små och medelstora företag (2).

1.5

Kommissionen anser att föreliggande förslag uppfyller dessa kriterier.

2.   Sammanfattning av kommissionens dokument

2.1   Definitioner (artikel 2) (3)

2.1.1

Definitionen av ”arbetstid” ändras inte. Genom förslaget införs två nya definitioner, nämligen ”jourtid” och ”inaktiv del av jourtid”. Det senare uttrycket definieras som ”period då arbetstagaren har jourtid […] men inte av sin arbetsgivare har uppmanats att utföra sina aktiviteter eller uppgifter” (artikel 2.1b).

2.1.2

Samtidigt föreskrivs att ”Inaktiv del av jourtid skall inte betraktas som arbetstid, om inte annat sägs i nationell lagstiftning eller kollektivavtal eller överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis” (artikel 2a).

2.2   Beräkningsperioder (artiklarna 16 och 19) och kompensationsledighet (artikel 17)

2.2.1

Beräkningsperioden för den maximala veckoarbetstiden (artikel 6) får även i fortsättningen i princip inte överstiga fyra månader. Man föreslår dock en komplettering som ger medlemsstaterna rätt att ”i lagar eller andra författningar föreskriva, på objektiva grunder eller av tekniska skäl eller av skäl som har att göra med arbetets organisation, att beräkningsperioden skall fastställas till tolv månader […]” (artikel 16 b). Därvid måste de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet följas, och man måste genomföra samråd med arbetsmarknadsparterna samt göra ansträngningar för att uppmuntra till social dialog.

2.2.2

Den hittillsvarande tidsgränsen på sex månader för avvikelser genom kollektivavtal från beräkningsperioden för veckoarbetstiden bortfaller. Medlemsstaterna kan emellertid ”på objektiva grunder eller av tekniska skäl, eller av skäl som har att göra med arbetets organisation – tillåta kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter om beräkningsperioder avseende den maximala veckoarbetstiden som i inget fall får överstiga tolv månader” (artikel 19). De allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet måste beaktas.

2.2.3

I artiklarna 3 och 5 i direktivet stadgas om dygnsvila på minst 11 sammanhängande timmar per 24-timmarsperiod och om en veckovila på 24 timmar utöver de 11 dygnsvilotimmarna för varje sjudagarsperiod. Vid avvikelser från dessa villkor skall arbetstagarna få kompensationsledighet. I samband med möjligheterna till avvikelser från direktivets minimivillkor för vissa verksamheter och grupper av anställda, bl.a. hälso- och sjukvårdssektorn, preciseras att de berörda arbetstagarna skall ”ges motsvarande kompensationsledighet inom rimlig tid som inte får överstiga 72 timmar” (artikel 17.2).

2.3   Enskilda undantag (”opt-out”) (artikel 22)

2.3.1

Medlemsstaterna har enligt det nu gällande direktivet möjlighet att under vissa omständigheter inte tillämpa artikel 6 om begränsning av veckoarbetstiden förutsatt att arbetstagaren lämnar sitt samtycke. Förslaget till ändring bibehåller denna möjlighet till enskilt undantag men anger som villkor att utnyttjandet av möjligheten skall vara uttryckligen angivet i ett kollektivavtal. Om det inte finns något gällande kollektivavtal och inte någon personalrepresentation på den berörda arbetsplatsen kan möjligheten att inte tillämpa artikel 6 utnyttjas på grundval av ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. De allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet skall följas.

2.3.2

Jämfört med det gällande direktivet är följande villkor för enskilt undantag nya:

Arbetstagarens obligatoriska samtycke gäller högst ett år och kan förlängas. Ett medgivande som ges när anställningsavtalet ingås eller under en provanställning är ogiltigt.

Medlemsstaterna måste se till att ingen arbetstagare arbetar mer än 65 timmar per vecka, om inte annat sägs i kollektivavtal eller i avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Arbetsgivaren skall föra noteringar om antalet faktiskt arbetade timmar och skall ställa dessa till de behöriga myndigheternas förfogande om de begär det.

2.3.3

Enligt förslaget till ändring skall kommissionen senast fem år efter direktivets ikraftträdande lämna en rapport om genomförandet av bestämmelserna som särskilt skall ta upp det enskilda undantaget.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Arbetsmarknadens parter i Europa har inte utnyttjat möjligheten enligt fördragets artikel 139 att ingå avtal, eftersom de står långt ifrån varandra i sin syn på översynen av direktivet. De olika ståndpunkterna som framkom i andra fasen av kommissionens samråd läggs fram i motiveringen till ändringsförslaget. Arbetstagarnas organisation EFS var beredd att förhandla, men mot bakgrund av EFS:s reaktion på kommissionens förslag såg arbetsgivarna inga möjligheter att komma överens genom förhandlingar inom ramen för den sociala dialogen (4). EESK beklagar att det inte blev några förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Det är dock inte kommitténs uppgift att ersätta dessa förhandlingar. Kommittén vill i stället än en gång påpeka att arbetsmarknadens parter har en mycket viktig roll just när det gäller frågan om arbetstiderna. (5) Vi anser att kommissionen och rådet skulle göra rätt i att tillsammans med parlamentet försöka nå fram till en kompromiss som på ett balanserat sätt beaktar bägge parternas intressen. Kommittén kommer därför i yttrandet att inrikta sig på allmänna överväganden och bedömningar av kommissionens ändringsförslag.

3.2

Globaliseringen av marknader och produktion och den därmed förbundna ökningen av den internationella arbetsfördelningen innebär nya utmaningar för företag och för hela den europeiska ekonomin. Globaliseringen medför utan tvivel att den internationella konkurrensen blir hårdare och att det blir nödvändigt att anpassa sig till de förändrade marknadsförhållandena. Denna utveckling sätter också press på den europeiska sociala modellen, som kännetecknas av att ekonomisk utveckling och sociala framsteg går hand i hand. Den europeiska modellen, som tas upp i Lissabonstrategin, baserar sig på en integrerad strategi för främjande av ekonomin, investeringar i mänskliga resurser, social sammanhållning, arbetskvalitet och en hög socialskyddsnivå, samt på erkännandet av den sociala dialogens betydelse. Sociala miniminormer som grundläggande instrument för den europeiska socialpolitiken skall leda till en högre skyddsnivå för att man skall kunna begränsa konkurrensen om sociala standarder och samtidigt undvika snedvridning av konkurrensen. Mot bakgrund av detta bör man pröva om översynen av direktivet om arbetstidens förläggning är anpassad till detta mål.

3.3

Arbetstidsdirektivet anger i enlighet med fördraget miniminormer som syftar till att gemenskapen skall nå sina sociala mål. I fördragets sociala bestämmelser anges målet ”att förbättra levnads- och arbetsvillkor och därmed möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls” (artikel 136). Fördraget hänvisar uttryckligen till den europeiska sociala stadgan från 1961 och gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter från 1989, vars anda skall vara vägledande i gemenskapens strävan att uppnå de sociala målen. Enligt stadgan om arbetstagares sociala rättigheter måste varje arbetstagare ha tillfredsställande villkor för skyddet av hälsa och säkerhet, och det måste genomföras åtgärder för att harmoniseringen av dessa villkor skall fortsätta samtidigt som förbättringarna bibehålls. (6) I Europarådets sociala stadga från 1961 (reviderad 1996), som alla medlemsstater har undertecknat, formuleras den sociala rätten till goda arbetsvillkor. I artikel 2 i denna stadga anges att staterna skall ”se till att skälig arbetstid per dag och vecka fastställs och att arbetsveckan förkortas efterhand” samt ”sörja för en veckovila” (artikel 2). Det ligger alltså i bägge stadgornas anda att en begränsning och stegvis förkortning av arbetstiden är en grundläggande social rättighet och att harmonisering på EU-nivå genom miniminormer måste leda till sociala framsteg.

3.4

I EU:s stadga om grundläggande rättigheter, som utgör en del av den kommande EU-konstitutionen, beskrivs rätten till begränsad arbetstid som en bindande, grundläggande social rättighet i unionen. Den grundläggande rätten till rättvisa arbetsförhållanden uttrycks på följande sätt: ”Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester”. (7) Kommittén anser att bedömningen av kommissionens förslag till ändring måste ske mot bakgrund av denna utveckling på EU-nivå i riktning mot en grundläggande social rättighet. Då måste man ställa sig frågan: Bidrar förslaget till att genomföra denna grundläggande sociala rättighet genom miniminormer på EU-nivå, eller är det inte snarare så att utrymmet för flexiblare tillämpningar utvidgas till förmån för ekonomiska intressen utan att man samtidigt beaktar arbetstagarnas skyddsbehov? I så fall är vi långt ifrån en lämplig lösning på de innovationer som måste genomföras i fråga om företagarflexibilitet och trygghetsgarantier för arbetstagarna, vilket krävs i ett tjänstesamhälle och kunskapssamhälle. Detta gäller alla företag men särskilt små och medelstora företag och den sociala ekonomins företag.

3.5

Dessutom skall ändringsförslaget bedömas utifrån hur de mål uppnås som kommissionen själv sätter upp. De går ut på att koppla ihop en förbättring av skyddet för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen med ökad flexibilitet i arbetstidens förläggning, särskilt med syftet att göra det lättare att förena yrkesliv och familj och samtidigt undvika orimliga hinder för små och medelstora företag. Kommittén har redan behandlat detta mål i sitt yttrande om kommissionens meddelande om översynen av direktivet om arbetstidens förläggning (8) och konstaterade då att ”direktivet måste anses ge utrymme för förhandlingsflexibilitet” (9). Samtidigt påpekade kommittén: ”Den nationella arbetstidslagstiftningen bygger i allmänhet på att arbetsgivare och arbetstagare har ett gemensamt ansvar för att arbetstiden läggs ut på ett tillfredsställande sätt.””Arbetsmarknadsparterna på olika nivåer i medlemsstaterna har att med arbetstidsreglerna som utgångspunkt och inom ramen för kollektivavtalen lösa de arbetstidsfrågor som kommer upp på arbetsplatserna”. (10) Kommittén anser att det främst är medlemsstaternas ansvar att sörja för det allmänna skyddet av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen genom att begränsa veckoarbetstiden med hjälp av lagstiftning. Däremot kan kollektivavtalsparterna inom de arbetstidsramar som anges i lagar och kollektivavtal komma överens om flexibla former för förläggning av arbetstiden som tar hänsyn till de särskilda behoven i olika branscher och samtidigt garanterar skyddet av hälsa och säkerhet. Syftet är att förena flexibilitet med social trygghet. EESK menar att det måste finnas en balans mellan flexibilitet och social trygghet, som med fördel kan regleras i kollektivavtal.

3.6

Enligt gällande direktiv är en förlängning av beräkningsperioden utöver fyra månader vid övertid tillåten endast genom kollektivavtal. Genom ändringsförslaget blir det för första gången tillåtet för medlemsstaterna att generellt förlänga beräkningsperioden till tolv månader genom lagar och andra författningar.

EESK behandlade denna fråga redan i sitt tidigare yttrande och konstaterade: ”Eftersom en beräkningsperiod på tolv månader redan används i många medlemsstater på basis av kollektivavtal anser EESK med tanke på gällande bestämmelser – som ger möjlighet att utvidga beräkningsperioden genom kollektivavtal – att arbetsmarknadsparterna har den nödvändiga flexibiliteten att kunna justera arbetstider i syfte att hantera olika situationer i medlemsstaterna, sektorerna och företagen. Dessa bestämmelser bör därför behållas.” (11) Flexibla arbetstidsmodeller utformade i enlighet med det gällande direktivet och utifrån kollektivavtal ligger i arbetstagarnas intresse både vad gäller att i ökad utsträckning kunna få inflytande över arbetstiden, respektera skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, som är av största vikt, och att kunna förena yrkesliv och familj.

3.7

Enligt kommissionens förslag skall den så kallade inaktiva delen av jourtid inte betraktas som arbetstid. Bedömningskriteriet är om arbetsgivaren har begärt att uppgifter skall utföras. Att infoga en definition av jourtid och framför allt av den inaktiva delen av jourtid överensstämmer inte med EG-domstolens beslut i målen Simap, Sergas, Jaeger och Pfeiffer, där det fastslås att den som står till förfogande på arbetsplatsen utför en arbetsuppgift och att denna tid därför måste räknas in i arbetstiden. (12) Dessa domar bygger inte bara på en tolkning av gällande direktivs ordalydelse utan också på dess innebörd och syfte, samt på internationell rättslig grund såsom ILO-konventionerna om arbetstider i industrin (1) och handel och kontor (30) och den Europeiska sociala stadgan. Detta innebär att medlemsstaterna i sin nationella arbetstidslagstiftning borde ha följt EG-domstolens tolkning av arbetstidsbegreppet enligt gällande direktiv.

3.7.1

Kopplingen till en begäran från arbetsgivaren leder till att det inte längre räknas som en arbetsuppgift att stå till förfogande på arbetsplatsen. Detta betraktelsesätt missar det faktum att arbetstagare som har jourtid inte är fria när de är på arbetsplatsen. De har inte fritid och kan inte utnyttja sin viloperiod. Det ligger i jourtidens natur att arbetstagaren inte kan förfoga fritt över sin tid utan måste stå till förfogande på en arbetsplats och vara beredd att börja arbeta i vilket ögonblick som helst. Att likställa denna speciella situation med en ”viloperiod” skulle leda till alltför långa arbetstider som allvarligt skulle äventyra skyddet av de berörda arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Dessutom torde det i praktiken knappast vara möjligt att koppla den inaktiva tiden till frånvaron av en uttrycklig begäran. Ty det är de aktuella behoven på arbetsplatsen som avgör om verksamheten sätts i gång och inte arbetsgivarens uppmaning, vilket är lätt att konstatera vid insatser på sjukhus och brandkårer.

3.7.2

EESK konstaterade redan i sitt tidigare yttrande att ”utformningen av arbetstidsregler är därför av vitalt intresse för arbetsmarknadens parter, som besitter stor sakkunskap och erfarenhet i dessa frågor”. (13) Kommittén anser att detta i all synnerhet gäller för arbetstidens förläggning i samband med jourtid. Det är en uppgift som därför skall vara förbehållen kollektivavtalsparterna, med hänsyn till de i punkt 3.7 nämnda grundläggande texter som berör deras verksamhet.

3.7.3

EESK är medveten om att villkoren inom branscher, yrken och företag är olika när det gäller insatser under jourtid. Kommissionens förslag om en generell uppdelning av jourtiden i en aktiv och en inaktiv del bidrar inte till att lösa dessa praktiska problem. Kollektivavtalsparterna måste avtala om bestämmelser för jourtjänstgöring som en särskild form av arbetstid och utforma dessa efter behoven och verksamheten i branscherna. I kollektivavtalen finns det flera goda exempel på hur frågan kunnat lösas.

3.8

När det gäller att ge kompensationsledighet vid avvikelser från minimivillkoren om vila finns det ingen fastställd tidsgräns i det gällande direktivet. Den precisering som finns i ändringsförslaget utgör därmed ett klargörande som dock inte är i överensstämmelse med EG-domstolens rättspraxis. I domen i fallet Jaeger beslutade EG-domstolen att kompensationsledighet måste ges omedelbart. En viss, begränsad flexibilitet beträffande kompensationsledighet kan ligga både i företagens och de berörda arbetstagarnas intresse, under förutsättning att skyddet av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen beaktas. Även i detta fall bör det vara förbehållet kollektivavtalsparterna att på lämplig nivå finna anpassade lösningar utifrån verksamheten och nationell praxis.

3.9

Det individuella undantaget innebär ett generellt undantag från direktivets miniminormer för begränsad veckoarbetstid. Genom ändringsförslaget tillkommer visserligen några villkor som kan begränsa missbruk. Det faktum att det individuella undantaget principiellt skall omfattas av kollektivavtal får inte leda till villfarelsen att det är kollektivavtalsparterna som genom den i lag fastställda begränsningen av maximal arbetstid per vecka bär ansvaret för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Detta undantag kan dessutom också användas när det vare sig finns något kollektivavtal eller någon personalrepresentation på arbetsplatsen.

3.9.1

EESK har redan i tidigare yttranden tagit upp de eventuella konsekvenserna av detta undantag för skyddet av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, och hänvisar till att detta undantag ”kan således endast tillämpas om medlemsstaten respekterar 'de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet'”. (14) Kommittén är införstådd med att kommissionen genom ändringsförslaget försöker begränsa missbruket. Kommittén betvivlar dock att de föreslagna tilläggsvillkoren leder till att detta syfte uppnås. EESK är oroad över att ett bibehållande av det individuella undantaget motsäger målsättningen med direktivet, även om det utformas som ett europeiskt minimivillkor för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Kommissionen delar denna oro, vilket också framgår av dess meddelande inom ramen för den första samrådsfasen med arbetsmarknadens parter: ”De befintliga bestämmelserna i artikel 18.1 b i som gör det möjligt att, frivilligt och på individbasis, arbeta mer än 48 timmar per vecka i genomsnitt under en given period kan riskera direktivets syfte, som är att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa” (15). I meddelandet står det också: ”Det har också fått den oväntade effekten att det är svårt att säkerställa (eller åtminstone kontrollera) att direktivets övriga bestämmelser efterlevs vad gäller huruvida arbetstagarna har undertecknat ett undantagsavtal”. (16) EESK ställer därför frågan varför kommissionen inte har använt den möjlighet den beskrivit i samrådsdokumentet inom ramen för den andra fasen av samrådet med arbetsmarknadens parter, nämligen förslaget att ta upp frågan i Europaparlamentet och ”att låta bestämmelsen om individuella undantag gå ut så snart som möjligt och att under tiden fastställa striktare villkor för dess tillämpning enligt artikel 18.1 b i för att säkerställa frivilligheten och förhindra missbruk i praktiken”. (17).

3.10

Kommissionens ändringsförslag har också som allmän målsättning att bidra till att det skall gå att förena familj och yrkesliv på ett bättre sätt. Kommissionen hänvisar till de ändringar som föreslås för artikel 22.1 (individuellt undantag) och skäl 6 där arbetsmarknadens parter uppmanas sluta motsvarande avtal. EESK anser att kommissionen på så sätt gör det för enkelt för sig. Om det ska bli lättare att kombinera familj och yrkesverksamhet måste det gå att planera och räkna ut arbetstiden i förväg. Det krävs med andra ord en flexibilitet som inte är ensidigt inriktad på företagens behov utan som ger föräldrar handlingsutrymme att lägga upp arbetstiden efter familjens behov. De individuella undantagen underlättar inte situationen eftersom de gör det möjligt att förlänga arbetstiden per dag eller per vecka utöver vad som anges i direktivets miniminormer. EESK har redan i sitt tidigare yttrande konstaterat att ”det förefaller således som om opt-out-möjligheten får en negativ inverkan på kvinnors och mäns lika möjligheter”. EESK anser att det gällande direktivet är tillräckligt flexibelt utformat för att kunna tillgodose familjernas särskilda behov, medan det individuella undantaget gör situationen mer komplicerad i stället för att underlätta den.

4.   Slutsatser

4.1

Bedömningarna av kommissionens ändringsförslag väcker enligt kommittén en berättigad oro för att ändringsförslagen inte leder till att de fastställa målen uppfylls. Oron gäller framför allt huruvida det är möjligt att uppnå en balans mellan flexibilitet och skydd av hälsa och säkerhet på arbetsplatsen och att kunna kombinera familj och yrkesliv på ett bättre sätt. Om man kommer till slutsatsen att förslagen inte skapar balans mellan dessa olika målsättningar blir den logiska konsekvensen att ändra kommissionsförslaget. EESK anser att det är Europaparlamentets uppgift att inom ramen för lagstiftningsförfarandet lägga fram de ändringsförslag som krävs. I detta sammanhang kan man med viss rätt ställa frågan om individuella undantag som ger möjlighet att frångå direktivets centrala miniminormer om maximal arbetstid per vecka står i överensstämmelse med de grundläggande målsättningarna i den nya europeiska konstitutionen.

4.2

Kommittén betonar därför återigen att det framför allt är kollektivavtalsparternas uppgift att på nationell nivå komma överens om flexiblare arbetstidsmodeller som svarar mot behoven i de olika branscherna, med beaktande av de grundläggande rättigheterna. Detta gäller i synnerhet regleringen av jourtidstjänstgöring, som är en särskild typ av arbetstid.

4.3

Kommittén uppmanar därför kommissionen, parlamentet och rådet att ta hänsyn till följande vid översynen av direktivet:

Kollektivavtalsparternas viktiga roll när det gäller att granska beräkningsperioden för att kunna beräkna och följa den maximala arbetstiden per vecka inom direktivets nuvarande gränser.

Att säkerställa ett förhållningssätt vid jourtid som överensstämmer med EG-domstolens praxis och där prioritet ges åt kollektivavtalslösningar.

Lämpliga åtgärder vad gäller organisationen av arbetstiden för att göra det enklare att kombinera familj och yrkesliv.

En översyn av reglerna om individuella undantag med utgångspunkt i att det kan motsäga avsikten och målsättningen med direktivet att bibehålla dessa.

Bryssel den 11 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2004) 607 slutlig – 2004/209 (COD).

(2)  KOM(2004) 607 slutlig – 2004/209 (COD), s. 3–4.

(3)  De artiklar som nämns i punkterna 2.1, 2.2 och 2.3 avser direktiv 2003/88/EG.

(4)  Brev från Unice till kommissionsledamot Stavros Dimas av den 2 juni 2004.

(5)  EESK:s yttrande av den 30 juni 2004 om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén samt arbetsmarknadens parter inom gemenskapen om översynen av direktiv 93/104/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden”, punkt 2.2.5. (EUT C 302, 7.12.2004, s. 74).

(6)  Gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, kapitel 19.

(7)  EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel II-91 i konstitutionsutkastet.

(8)  Kommissionens meddelande av den 15 januari 2004, (KOM(2003) 843 slutlig).

(9)  Se det yttrande från EESK som nämns i fotnot 5 (punkt 2.2.8).

(10)  Punkt 2.2.7.

(11)  Punkt 2.2.7.

(12)  Punkt 3.1.7.

(13)  Punkt 3.2.2.

(14)  Punkt 2.2.6.

(15)  Punkt 3.3.2.

(16)  KOM(2003) 843 slutlig, 30.12.2003, s. 25 (vissa språkfel är korrigerade i citatet). Den artikel som citatet är hämtat från hänför sig till direktiv 93/104/EG.

(17)  s. 25.


BILAGA

till Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag som fick minst en fjärdedel av rösterna avslogs under debatten:

(MOTYTTRANDE)

Ersätt hela texten i facksektionens yttrande med följande:

Kommittén stöder i huvudsak kommissionens förslag till direktiv om ändring av direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden.

Förslaget grundar sig på artikel 137 i EG-fördraget, som föreskriver att de direktiv som antas skall innebära ”förbättringar, särskilt av arbetsmiljön, för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet”, samtidigt som ”sådana administrativa, finansiella och rättsliga ålägganden” skall undvikas ”som motverkar tillkomsten och utvecklingen av små och medelstora företag”. Genom detta förslag blir det möjligt att stärka skyddet för arbetstagarna samtidigt som företagen ges nödvändig flexibilitet när det gäller arbetstidens förläggning, anser kommittén.

Kommittén står också helt bakom de kriterier som ett eventuellt framtida förslag från kommissionen måste uppfylla, nämligen att

i hög grad skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet med avseende på arbetstid,

ge företagen och medlemsstaterna större flexibilitet att reglera arbetstid,

göra det enklare att kombinera arbete och familjeliv,

undvika att det skapas orimliga hinder för företagen, särskilt för små och medelstora företag.

Kommissionen betonar med rätta den stora roll som medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna på nations-, bransch- eller företagsnivå spelar i denna fråga.

Kommittén noterar särskilt att en beräkningsperiod på tolv månader redan används i många medlemsstater, och anser därför att de nuvarande bestämmelserna bör främja en beräkning av arbetstiden per helår.

När det gäller jourtiden vill kommittén påpekar att många medlemsstater redan har nationell lagstiftning och praxis som omfattar regler om jourtid inom olika sektorer, i synnerhet sjukvårdssektorn. Bestämmelserna varierar på olika sätt, men det vanliga är att jourtid antingen inte räknas alls, eller endast delvis, som arbetstid.

EESK stöder kommissionens åsikt att den inaktiva delen av jourtiden inte bör betraktas som arbetstid. Detta är av stor vikt för alla företag, särskilt små och medelstora företag, och för den vidare utvecklingen av den sociala ekonomin.

Vidare anser kommittén att jourtiden inte bör betraktas som viloperiod eftersom det skulle leda till alltför lång arbetstid, vilket skulle göra det svårare att förena arbete och familj samt äventyra arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

Kommittén anser att man vid behov skulle kunna fastställa ett genomsnittligt antal timmar för den inaktiva delen av jourtiden för att kunna beakta skilda behov i olika sektorer och företag.

Enligt kommittén bör möjligheterna att välja att undantas från bestämmelserna behållas, såväl för kollektiv som för individer. Detta är viktigt för att kunna beakta skillnaderna i relationerna mellan arbetsmarknadsparterna i det utvidgade EU samt företagens behov och behov och önskemål hos enskilda arbetstagare som kan vilja utöka arbetstiden under olika perioder i livet.

Man måste dock säkerställa att denna möjlighet är frivillig, att den inte missbrukas och att arbetstagaren kan dra tillbaka sitt medgivande till utökad arbetstid om levnadsförhållandena ändras. Kommittén stöder därför de tilläggsvillkor som är kopplade till undantagsmöjligheten i kommissionens förslag.

Resultat av omröstningen:

För

:

109

Emot

:

156

Nedlagda röster

:

7


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/22


Yttrande från Europeiska ekonomiskal och sociala kommittén om ”Den hållbara utvecklingens roll i den kommande budgetplanen”

(2005/C 267/04)

Den 29 november 2004 beslutade det kommande luxemburgska ordförandeskapet för Europeiska unionens råd att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Den hållbara utvecklingens roll i den kommande budgetplanen”

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 april 2005. Föredragande: Ulla Sirkeinen, medföredragande: Ernst Ehnmark och Lutz Ribbe.

Vid sin 417:e plenarsession den 11–12 maj 2005 (sammanträdet den 11 maj 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för, 1 röst emot och 8 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

EESK har tidigare antagit yttranden som på ett övergripande sätt behandlar EU:s strategi för hållbar utveckling. I detta förberedande yttrande diskuterar EESK i enlighet med det luxemburgska ordförandeskapets önskemål förhållandet mellan hållbar utveckling och budgetplanen, det vill säga vad som kan och behövs göras inom budgetpolitiken för att integrera och främja en hållbar utveckling. Till sin uppläggning följer yttrandet rubrikerna – prioriteringsområdena – i meddelandet om budgetplanen.

1.2

Förhållandet mellan EU-budgeten och målet om hållbar utveckling är komplicerat. Med föreliggande yttrande försöker EESK att belysa detta. Yttrandet kan dock inte gå in på alla detaljer. Det är därför viktigt att på bred basis ta in och analysera kunskap om och synpunkter på de berörda frågorna.

1.3

Kommittén är beredd att spela en aktiv roll i det fortsatta arbetet för hållbar utveckling. I detta syfte kan EESK ge ett viktigt bidrag inom ramen för det mandat med avseende på genomförandet av Lissabonstrategin som Europeiska rådet tilldelade kommittén i mars 2005. Det interaktiva nätverk som bör upprättas med det civila samhället och de berörda parterna utgör ett lämpligt diskussionsforum för en effektiv, mångdimensionell (ekonomisk, social, miljörelaterad) och öppen utvärdering, samtidigt som aktörerna på fältet bli mer delaktiga i EU-politiken.

2.   Kommissionens meddelande om budgetplanen 2007–2013

2.1

I meddelandet ”Bygga en gemensam framtid – Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013” (1) av den 10 februari 2004 redogör kommissionen för sina prioriteringar för det utvidgade EU, sina förslag beträffande finansieringsbehov, styrelseformer, instrument och de nya budgetramarna samt för finansieringssystemet. De tre prioriteringarna för den kommande budgetplanen är:

Att fullborda inre marknaden för att kunna uppnå det mer omfattande målet om hållbar utveckling.

Det politiska begreppet EU-medborgarskap, som hänger samman med genomförandet av ett område med frihet, rättvisa, säkerhet och tillgång till grundläggande kollektiva nyttigheter.

Europa som en global partner som främjar hållbar utveckling och bidrar till säkerhet.

2.1.1

Förslagen till de nya budgetramarna ryms inom följande rubriker (tabell i bilaga):

1.

Hållbar tillväxt

1a.

Konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning

1b.

Sammanhållning för tillväxt och sysselsättning

2.

Bevarande och utnyttjande av naturresurser inkl. jordbruk

3.

Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa

4.

EU som global partner

5.

Administration

2.1.2

Kommissionen föreslår en ökning av utgifterna under den första prioriteringen. De sammanlagda åtagandebemyndigandena föreslås öka från 120,7 miljoner euro 2006 till 158,4 miljoner 2013. Detta skall täckas genom betalningar på 1,24 % av BNI, inklusive en marginal på 0,10 %.

2.1.3

I sitt yttrande om budgetplanen 2007–2013 välkomnar EESK i stora drag meddelandet, eftersom det ses som sammanhängande, vilar på en stabil och framåtblickande grund och lägger fram tydliga och logiska vägval och prioriteringar i fråga om hur politiken skall genomföras i praktiken. Dessutom är det välbalanserat. Vad gäller gemenskapsbudgetens egna medel anser EESK att man bör ”besluta att öka EU-budgetens egna medel för den nya programperioden 2007–2013, genom att gå utanför den nuvarande budgetramen och höja dem till ett högsta belopp på 1,30 % av BNP”.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Det är ytterst viktigt att den nya budgetplanen, ramen för EU-budgeten 2007–2013, tydligt avspeglar unionens prioriteringar, särskilt Lissabonmålen och hållbar utveckling. Därför måste en omfattande omstrukturering av utgifterna göras. Om inte budgetplanen, med tanke på dess tämligen långa löptid, styr EU:s utveckling i rätt riktning råder det föga hopp om att övriga politikområden eller senare ekonomiska justeringar kommer att lyckas med denna uppgift.

3.2

I föreliggande yttrande berör EESK inte nivån på egna medel, eftersom denna fråga diskuterades ingående i det tidigare yttrande som omnämns i punkt 2.1. Det är emellertid viktigt att påpeka att EU inte kan ha styrka att genomföra sina prioriteringar och uppfylla medborgarnas behov och förväntningar om man inte förfogar över starka finansieringsresurser. EU-finansiering kan få en betydande multiplikatoreffekt på de totala anslagen för ett mål, och denna möjlighet bör utnyttjas fullt ut. Läget är för närvarande laddat mellan för det första de nettobetalande medlemsstaternas ståndpunkter, för det andra de huvudsakliga mottagarna, för det tredje de politiska åtagandena gentemot de nya medlemsstaterna och deras medborgare samt för det fjärde behovet av att omfördela resurser till EU:s nya prioriteringar. Kommittén vill emellertid betona att en omstrukturering av utgifterna i riktning mot unionens prioriteringar måste ske oavsett vilken nivå på de egna medlen som slutligen fastställs.

4.   Begreppet hållbar utveckling

4.1

EU:s strategi för hållbar utveckling bygger på att det finns en sammanflätning, ett ömsesidigt beroende och en konsekvens mellan de ”tre pelarna”: ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter. Hållbar utveckling omfattar både kvantitativa och kvalitativa aspekter. Policybesluten måste ta samtidig hänsyn till alla tre. En politik som huvudsakligen är inriktad på ettdera området, eller andra politikområden, måste ligga i linje med de andra områdenas mål.

4.2

Den hållbara utvecklingen har en långsiktig och global aspekt. Rättvisa mellan generationerna innebär att dagens generationer inte skall leva på framtida generationers bekostnad. Global fördelningsrättvisa ger oss inget utrymme för att leva på andra samhällens bekostnad eller att kväva utvecklingen av deras välfärd eller av kampen mot världsfattigdomen.

4.3

Strategin för hållbar utveckling skiljer sig från standarddefinitionen av en strategi, eftersom man inte sätter upp ett mål och ett åtgärdsprogram för att nå detta mål, utan gör hållbarheten i utvecklingspolitiken till huvudmålsättning. Vad gäller hållbar utveckling finns ingen slutpunkt. Hållbar utveckling är nämligen inte ett mål utan en process. Det viktiga är att säkerställa att den långsiktiga utvecklingen verkligen är enhetlig och tydligt fokuseras på kriterierna i punkterna 4.1 och 4.2. Det är detta som utgör den verkliga utmaningen med hållbar utveckling – den kan inte komma till stånd enbart genom särskilda mål eller politikinsatser, även om det måste vara möjligt att mäta stora skiftningar i tendenserna (t.ex. framstegen i fråga om milleniemålen).

4.4

Hållbar utveckling kräver stor konsekvens mellan politikområdena, på både EU-nivå och nationell nivå. Den samlade insatsen är till stor del en kombination av små och stora framsteg, som tillsammans bygger upp en process som motverkar icke hållbar utveckling och främjar förändringar som överensstämmer med de övergripande målsättningarna. En av de största utmaningarna vid ett sådant tillvägagångssätt är att utveckla indikatorer som verkligen speglar utvecklingen.

4.5

EU:s strategi för hållbar utveckling koncentreras för närvarande på ett fåtal av de mest angelägna icke hållbara trenderna i vårt samhälle – klimatförändringar, transporter, folkhälsa och naturresurser. Andra frågor, som en åldrande befolkning och utrotande av fattigdomen, lämnades åt sidan för senare komplettering.

4.6

EESK har i sina tidigare yttranden om hållbar utveckling uppmanat till insatser på några politikområden. Dessa är: stöd till privata och offentliga investeringar i ny och ren teknik, nya insatser för att förbättra kvaliteten i arbetslivet, prissättning av utnyttjandet av naturresurser samt strategier för att minska beroendet av fossila bränslen.

4.7

Trots att politikinsatser på dessa områden är ytterst viktiga kan de inte ensamma bidra till målet om hållbar utveckling. Satsningen på hållbar utveckling och kriterierna för den måste komma till uttryck inom samtliga politikområden. Enskilda politiska åtgärder på EU-nivå måste utformas på ett mer enhetligt sätt.

4.8

Det kan vara dags att ta ny ställning till formerna för EU:s sätt att verka för hållbar utveckling. Vid den kommande översynen av strategin för hållbar utveckling bör man diskutera det bästa sättet att genomföra hållbar utveckling som övergripande princip.

5.   Budgetplanen och hållbar utveckling

5.1

Budgetens uppbyggnad och detaljerade innehåll har en viktig inverkan på EU-utvecklingens inriktning. En förnyad budgetstruktur med nya prioriteringsrubriker skulle innebära ett erkännande av betydelsen av hållbar utveckling. EESK förväntar sig att detta ger avtryck i reella termer i genomförandet av budgeten och inte bara leder till att samma åtgärder genomförs på samma sätt under nya rubriker.

5.2

EESK delar kommissionens syn vad gäller att prioritera tillväxt och sysselsättning, fram till 2010 enligt Lissabonstrategins tidsperspektiv. Tillväxt skall tolkas som ekonomisk tillväxt och respektera viktiga europeiska värden som social integration samt hälso- och miljöskydd. Konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt är dock inga slutmål i sig, utan redskap för att främja sociala och miljömässiga mål. Problemet är emellertid att en ständigt långsammare tillväxt och svagare konkurrenskraft inom EU i jämförelse med andra viktiga ekonomiska områden kan äventyra såväl den europeiska sociala modellen som våra miljövärden.

5.3

I samband med budgetbeslut bör man ta hänsyn till att även social och miljömässig utveckling bidrar till ekonomisk tillväxt.

5.4

EU är inte enhetligt när det gäller resultat i fråga om hållbar utveckling. Medlemsstaterna befinner sig i mycket olikartade situationer. Några få har lyckats kombinera relativt stark ekonomisk tillväxt med hög nivå på det sociala och miljömässiga skyddet. Det verkar ha varit en positiv samverkan mellan utvecklingen på olika områden. Andra medlemsstater förefaller i sin tur kämpa med den motsatta situationen, en kombination av mycket svag tillväxt, svårigheter att ta itu med sociala problem och en eftersläpning i miljöutvecklingen. De nya medlemsstaterna har ett annat läge än de äldre: De kännetecknas av tillväxt och en tydlig utveckling från en problematisk utgångspunkt under övriga ”pelare”.

5.5

Utvidgningen har utgjort den största förändringen i EU under senare år, och kommer troligen att så förbli också under budgetplanen 2007–2013. Detta får naturligtvis en betydande effekt på budgeten, särskilt på utgifterna för sammanhållningspolitiken. EESK har i andra sammanhang diskuterat utvidgningen, sammanhållningen och finansieringsfrågan. Vad beträffar hållbar utveckling är det uppenbart att EU-medlemskapet innebär en stor utmaning när det gäller att utveckla nationella strategier för hållbar utveckling och ta del i EU:s övergripande verksamhet och diskussioner. Efter anslutningen är det gemenskapens regelverk som ger utvecklingen inom miljö, hälsofrågor, sociala och övriga frågor en hållbar inriktning i den mån som hållbar utveckling främjas i regelverket (hållbar utveckling nämns inte uttryckligen). Men det finns mycket kvar att göra när det gäller hållbar utveckling. Stödprogram, i form av såväl materiellt stöd som knowhow, kan och bör bidra till att utveckla samhället i hållbar riktning.

5.6

De prioriterade områdena i strategin för hållbar utveckling måste liksom andra områden där man kunnat konstatera ohållbara tendenser – som nämns i punkterna 4.4 och 4.5 – ges företräde även i budgetpolitiken.

5.7

En budgetrubrik som sådan är till största delen varken ”hållbar” eller ”ohållbar”. Effekterna på den hållbara utvecklingen beror på detaljutformningen av programmen, målen och kriterierna för de projekt som skall finansieras.

5.8

Nyckelinstrumentet för att säkerställa politisk konsekvens med målen för hållbar utveckling är en konsekvensanalys. Denna uppfattning delas av alla berörda parter, däribland kommissionen, men utvecklingen mot en mer omfattande systematisk, oberoende och vederhäftig utvärdering av alla förslag har varit långsam. EESK ser beredningen och genomförandet av den nya budgetplanen som en möjlighet att slutgiltigt införa systematiska utvärderingar i praktiken.

5.9

Konsekvensanalyser måste göras för vartenda program i budgeten och dess mål. I detta sammanhang bör man framför allt sätta stopp för stöd som går till ohållbara aktiviteter, med avseende på de områden som fastställts inom ramen för strategin för hållbar utveckling och i EESK:s yttranden. Konsekvensanalyser avseende effekterna på en långsiktigt hållbar utveckling bör även föras in i Lissabonstrategin, i enlighet med EESK:s tidigare rekommendationer.

5.10

Man bör tillämpa tydliga och överskådliga kriterier för att välja ut projekt som skall finansieras under olika budgetrubriker och program. Här bör ingå hållbarhetskriterier såsom projektets effekter på miljön, folkhälsan, skapande/förlust av arbetstillfällen och EU:s konkurrenskraft.

5.11

Särskild uppmärksamhet bör ägnas utnyttjandet av resurser från strukturfonderna, Sammanhållningsfonden och jordbruksutgifterna, liksom TEN-programmen. Inom dessa avsnitt av EU-insatserna, som utgör den största delen av EU:s utgifter, krävs det systematiska val av lösningar som i möjligaste mån uppfyller hållbarhetskriterierna.

5.12

På dessa områden behövs bättre uppföljning av resultaten och effekten av satsningarna. Det räcker inte att övervaka hur mycket pengar som förbrukas och att man inte brutit mot några administrativa regler. För att kunna utveckla aktiviteter i rätt riktning krävs det omfattande studier av effekterna i relation till kriterierna för hållbar utveckling.

5.13

Enbart bedömningar av effekterna av föreslagna politiska åtgärder ger inte alltid den fullständiga bild som besluten skall baseras på. I vissa fall behöver man också undersöka effekten av att inga insatser görs, och resultaten av detta skall jämföras med effekter av olika möjliga åtgärder.

6.   Synpunkter på prioriteringarna i budgetplanen

6.1   a) Hållbar utveckling – Konkurrenskraft för tillväxt och sysselsättning

6.1.1

EESK stöder huvudmålen i kommissionens förslag med avseende på konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning, nämligen att främja företagens konkurrenskraft på en fullt integrerad inre marknad, att öka de europeiska insatserna inom FoTU, att förbinda de europeiska länderna genom EU-nätverk, att förbättra kvaliteten på utbildningen och den socialpolitiska agendan samt att hjälpa det europeiska samfundet att föregripa och hantera förändringar.

6.1.2

Under denna rubrik vill EESK särskilt betona den viktiga roll som kunskap, forskning och utveckling och ny teknik spelar. Genom att verkligen lägga tyngdpunkten och resurser på dessa frågor har EU en enastående möjlighet att främja produktivitet, konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning inför den hårda konkurrensen från andra delar av världen. EU kan också mildra trycket på miljö och naturresurser genom att använda mer ekologiskt effektiva tekniska lösningar vad gäller människors behov, vilket tryggar hälsa och säkerhet.

6.1.3

Som underströks vid det forum för berörda parter om hållbar utveckling i EU som anordnades av EESK den 14–15 april i samarbete med kommissionen är hållbar utveckling en övergripande målsättning för EU som kräver systematiska och långsiktiga insatser på området forskning och utveckling inom alla de tre pelarna ekonomisk utveckling, social utveckling och miljöskydd. Ett antal universitet och vetenskapliga institutioner i EU har bildat nätverk för samordnad forskning om hållbar utveckling. Budgetplanen innebär en viktig möjlighet att stödja dessa och andra initiativ.

6.1.4

En hårdare global konkurrens när det gäller mineraler och olja – för att nämna två exempel – och dess kostnadskonsekvenser visar behovet av att utveckla nya material, nya produktionsprocesser och mer resurseffektiv teknik rent allmänt.

6.1.4.1

I konsekvens med detta upprepar EESK sitt tidigare stöd för kommissionens förslag om det europeiska forskningsområdet, där man fördubblar det finansiella bidraget till 7:e ramprogrammet och drar igång den miljötekniska handlingsplanen. I sina kommande yttranden om det 7:e ramprogrammet och de olika delprogrammen kommer EESK även att ta upp hållbar utveckling.

6.1.5

I denna del av budgetplanen, som förutom FoU och innovationer täcker även TEN, måste man lägga särskild vikt vid energi och transporter. Stödet till teknikutveckling och marknadslansering av förnybar energi, energieffektivitet och rena energilösningar måste högprioriteras. TEN-T-projekt som bara får till följd att transportvolymen ökar är inte förenliga med hållbarhetsprincipen.

6.1.6

EESK har i flera yttranden framhållit att det framför allt på transport- och energiområdena krävs ytterligare insatser för att styra om utvecklingen i riktning mot hållbarhet, och kommittén har föreslagit olika politiska riktlinjer i detta syfte. I meddelandet om budgetplanen framgår det inte tydligt om avsikten är att avsätta tillräckliga resurser för detta.

6.1.7

I arbetet med att förbereda EU för den knivskarpa globala konkurrensen måste budgetplanen ta itu med två diametralt motsatta utmaningar: den höga arbetslöshet som råder i merparten av EU-länderna samt det nära förestående behovet av fler arbetstagare på arbetsmarknaden. Kommittén har redan i flera yttranden lagt fram olika rekommendationer om ”Sysselsättningspolitik: EESK:s roll efter utvidgningen och inom ramen för Lissabonprocessen”, ”De europeiska företagens konkurrenskraft” och ”Förbättra genomförandet av Lissabonstrategin”.

6.1.8

EESK efterlyser särskilt en ny strategi för livslångt lärande, eftersom det är ett instrument för att öka sysselsättningen och öka medvetenheten om dessa frågor i ett hållbart utvecklingsperspektiv. Livslångt lärande tycks vara en av de viktigaste felande länkarna i arbetet med att genomföra Lissabonstrategin. En seriös satsning på hållbar utveckling förutsätter på detta område både ett samarbete mellan arbetsmarknadsparterna och ytterligare finansieringsbidrag från medlemsstaternas sida.

6.2   b) Sammanhållning för tillväxt och sysselsättning

6.2.1

Sammanhållningen har varit en förutsättning för en fördjupad integrationsprocess. Det är välkommet att kommissionen försöker styra tillbaka sammanhållningsåtgärdernas fokus till de hållbara utvecklingsmålen.

6.2.2

Sammanhållningspolitiken skall syfta till att förbättra de ekonomiska resultaten och skapa fler och bättre arbetstillfällen genom att mobilisera outnyttjade resurser. EU-anslag bör inte användas till att stödja problemföretag på ett sätt som snedvrider konkurrensen eller som bara flyttar arbetstillfällen från en plats inom EU till en annan. Insatserna skall främst inriktas på stöd till ny, hållbar sysselsättning för att öka konkurrenskraften, till mänskligt och fysiskt kapital, till stärkande av den inre marknaden samt till ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

6.2.3

Koncentrationen av resurser till eftersläpande regioner (mål 1) och satsningar på att få dem mer anpassade till EU:s allmänna strategimål inom ramen för hållbar utveckling bör stödjas. Större tonvikt vid gränsöverskridande samarbete är också viktigt för en djupare integration av den inre marknaden.

6.2.4

Det är nödvändigt med en övergångsperiod för de regioner vars BNP per capita är högre än 75 % av genomsnittet i EU som en följd av utvidgningens statistiska effekt. Stödet bör emellertid successivt minska.

6.2.5

Även här krävs tydliga kvalitativa analyser. På grund av tillgången på ”pengar från Bryssel” har omfattande resurser som skulle ha kunnat användas betydligt effektivare gått till planering. Regionalstödet har heller inte alltid lyckats skapa nya arbetstillfällen i EU.

6.2.6

Det finns behov en ökad delaktighet för att man skall kunna genomföra konkreta åtgärder för en hållbar utveckling på lokal och regional nivå. EESK rekommenderar att sammanhållningsprojekten bedöms inte bara utifrån ekonomisk tillväxt och sysselsättning utan även med hänsyn till deras effekter på en regions hållbara långsiktiga utveckling.

6.3   Bevarande av och hushållning med naturresurserna

Gemensamma jordbrukspolitiken (GJP)

6.3.1

I sitt yttrande om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid (2) har EESK utförligt kommenterat EU:s olika reformåtgärder på jordbrukspolitikens område och pekat på de svårigheter ett hållbart jordbruk ställs inför i samband med globaliseringen på marknaderna. Där konstaterades att det vad gäller alla reformer hela tiden funnits kritiska synpunkter på jordbruksutgifternas sociala rättvisa och dimensionering samt dess effekter på miljön. Denna debatt har inte avslutats i och med Luxemburgreformen.

6.3.2

Detta föranledde kommissionen att utveckla ytterligare förslag om nya riktlinjer för jordbruksutgifterna, i riktning mot ”mer hållbarhet”. Bl.a. föreslog den dåvarande jordbrukskommissionären Franz Fischler till att börja med en maximigräns och senare en gradvis minskning av betalningarna, för att åstadkomma ”rättvisare” fördelning av stödmedlen. Obligatorisk koppling av direktstöden till miljöåtaganden som sträcker sig längre än gällande lagstiftning hade redan flera gånger diskuterats av kommissionsledamöterna Ray McSharry och Franz Fischler, för att även ge en ekologisk dimension åt de finansiella överföringarna. Förslaget erhöll dock ingen majoritet i rådet.

6.3.3

Jordbruksreformen från sommaren 2003 ger i princip medlemsstaterna två alternativ när det gäller att införa ett gårdsstöd genom vilket man kan genomföra de nya direktstöden: antingen ett gårdsstöd som är avhängigt av beloppet för det tidigare stödet till gården, eller ett gårdsstöd som tar sin utgångspunkt i eller åtminstone tar hänsyn till arealen (s.k. regionalisering).

6.3.4

Inte heller denna gång har någon koppling obligatoriskt fastställts mellan framtida utbetalningar och bevarande eller skapande av arbetstillfällen för någon av lösningarna. Detta förhållande borde mot bakgrund av diskussionen om hållbarhet utlösa nya debatter i samhället, precis som frågan om de ekologiska aspekter som är förbundna med utbetalningarna.

6.3.5

De ”tvärvillkor” som jordbruksföretagen skall uppfylla innebär knappast mer än efterlevnad av gällande lagstiftning, vilket i samband med reformens införande i nationell politik redan har lett till kraftiga motsättningar i vissa medlemsstater.

6.3.6

EESK anser att överföringar av statliga medel alltid skall gagna det allmänna bästa. Utbetalningar måste vara motiverade och legitima samt accepteras av samhället. En klar och begriplig koppling av GJP till hållbarhetsmålen inom ramen för Göteborgs- och Lissabonstrategierna (fler arbetstillfällen, ökad social rättvisa samt miljöskydd) vore på sin plats. För närvarande kan de flesta medborgare ännu inte märka någon sådan. Detta torde föranleda en fortsatt debatt, både om hela avsikten med utbetalningarna och om jordbrukarnas roll för att uppnå dessa mål. Halvtidsöversynen av GJP-reformen som genomförs i strid med de europeiska jordbrukarnas och djuruppfödarnas synpunkter, bör omorienteras och i stället stärka ett hållbart familjejordbruk i Europa för att garantera allmänhetens stöd.

6.3.7

Betalningarna från den första pelaren, främst direktstöden till jordbrukarna är av avgörande betydelse för många jordbrukares existens. Med de frikopplade direktstöden sker emellertid ingen politisk styrning i riktning mot hållbar produktion. Snarare utgör de en politik för inkomstgarantier, som inte heller kommer alla jordbrukare till godo i samma utsträckning.

6.3.8

Inom den andra pelaren – stöd till landsbygdsutveckling – utbetalas stöd endast mot tydligt definierade ”motprestationer”, som fastställts inom ramen för program som utarbetats på gemenskapsnivå. Det rör sig bl.a. om miljöprogram inom jordbruket, främjande av ekologiskt jordbruk, diversifiering inom jordbruksverksamheten (exempelvis stöd till bearbetning och saluföring av råvaror) samt mikroföretag och småföretag på landsbygden.

6.3.9

I detta sammanhang är ett uttalande av den nya jordbrukskommissionären Mariann Fischer Boel intressant. I ett anförande i samband med öppnandet av Gröna veckan i Berlin den 20 januari 2005 menade hon att man skall göra landsbygdsutvecklingen till en kärnpunkt i Lissabonstrategin. I detta sammanhang är även ett uttalande från kommissionärens kansli av intresse, nämligen att man inte räknar med att den första pelaren skall skapa fler arbetstillfällen. Däremot ser man en mycket stor potential för landsbygdsutvecklingspolitiken. Kommittén ställer sig mycket positiv till att kommissionen så snart som möjligt skall genomföra studier avseende de båda jordbrukspolitiska pelarnas effekter på arbete, miljö och det sociala området.

6.3.10

Enligt det förslag till ny förordning om landsbygdsutveckling som nu diskuteras skall ytterligare uppgifter ingå i landsbygdsutvecklingen (bl.a. finansiering av Natura 2000-områdena och genomförande av vattenramdirektivet). Landsbygdsutvecklingen blir ett allt viktigare politiskt styrinstrument i riktning mot hållbarhet, och EESK ställer sig bakom detta.

6.3.11

I enlighet med kommissionens planering skall budgeten för landsbygdsutvecklingen under perioden 2007–2013 dock hållas kvar på hittillsvarande nivå. För EESK innebär detta att utvecklingen på landsbygden – mätt i relation till de uppgifter som anförtrotts politikområdet – blir underfinansierad redan i EU:s budgetplan.

6.3.12

Mot bakgrund av att åtgärderna på området för landsbygdsutveckling har stor betydelse för hållbarhetsdebatten är den nu pågående diskussionen i rådet om eventuella drastiska nedskärningar i denna budgetrubrik, som initierats av de sex nettobetalarna, helt obegriplig.

6.4   Medborgarskap, frihet, säkerhet och rättvisa

6.4.1

För att säkerställa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU-medborgarna krävs insatser på EU-nivå, både för att åtgärderna skall bli effektiva och för att de ekonomiska bördorna skall fördelas. En lyckosam integration av invandrare är en fråga om social sammanhållning samtidigt som det är en förutsättning för ekonomisk effektivitet. Kommittén ställer sig positiv till inrättandet av den europeiska byrån för hantering av de yttre gränserna, en gemensam asyl- och invandringspolitik, åtgärder för personer som vistas lagligen i EU och tredjelandsmedborgare som nyligen anlänt till EU samt förebyggande åtgärder och återvändande för personer som vistas olagligt i EU.

6.4.2

Att förebygga och bekämpa brottslighet och terrorism är en nyckelfråga för EU. Tillräckliga resurser för att klara av kravet på säkerhet är en förutsättning för en administrativ, social och ekonomisk hållbarhet i vårt samhälle.

6.4.3

Trygghet och säkerhet i vardagslivet är vid sidan av de dagliga materiella behoven något som EU-medborgarna prioriterar högt. Medborgarna förväntar sig att unionen sörjer för ett säkert skydd mot naturkatastrofer, mot kriser på hälso- och miljöområdet och mot andra omfattande katastrofer. Hälsorisker orsakade av skadliga ämnen i miljön eller i livsmedel samt säkerhets- och trygghetsnormer särskilt på energi- och transportområdet måste fortlöpande uppmärksammas och kräver åtgärder på EU-nivå.

6.4.4

Ett adekvat utbud av grundläggande tjänster av allmänt intresse som hälsa och utbildning, energi, transporter och kommunikationer måste säkerställas. Fysisk försörjningstrygghet på en del av dessa områden, exempelvis energi och transporter, är en viktig aspekt inom genomförandet av inre marknaden, liksom multilateral och bilateral handel och andra yttre förbindelser.

6.4.5

Hållbar utveckling har med tiden blivit en nödvändighet tack vare enskilda medborgares och gruppers medvetenhet, förhållningssätt och agerande och kan inte längre ersättas av åtgärder uppifrån-och-ner, som enbart beslutas av våra system, organisationer och institutioner. EU kan ståta med välorganiserade och fungerande samhällen, välutbildade medborgare som deltar aktivt i samhällslivet samt ett välutvecklat nät av organisationer i det civila samhället. Detta är kanske den bästa tänkbara kulturella grogrunden för hållbar utveckling.

6.4.6

Utvidgningen har fått EU:s kulturella mångfald att växa. Detta kan bli berikande för varje medborgares liv, men ansträngningar krävs för att främja ömsesidig förståelse. Strävan att dela kunskap och erfarenheter vad gäller det ekonomiska och politiska livet och vardagslivet måste också få stöd liksom metoder i arbetet i riktning mot fortsatt hållbar utveckling. Detta skulle komma inte bara de nya medlemsstaterna till del, utan hela Europa och alla dess medborgare.

6.5   EU som global partner

6.5.1

Vid FN:s världstoppmöte om hållbar utveckling i Johannesburg profilerade sig EU som en dynamisk och resultatinriktad deltagare. Lanseringen av nya insatser såsom vatten- och energiinitiativen (Coalition of the Willing) gav EU betydande goodwill.

6.5.2

På FN-nivå framskrider genomförandet av den 52-sidiga handlingsplanen från Johannesburgkonferensen. Det är en långsam process som innebär ansenliga svårigheter för de deltagande länderna att leva upp till avgivna löften och uppgjorda planer.

6.5.3

EU måste leva upp till sina åtaganden och den ledande roll som unionen intog vid världstoppmötet. Detta behöver återspeglas i anslagstilldelningen i budgetplanen.

6.5.4

Framför allt måste EU i högre grad bidra till insatserna i de minst utvecklade länderna och fokusera på grundläggande behov som vatten, energi, hälsovård, säkra livsmedel, grundutbildning och fortbildning samt utveckling av jordbruket.

6.5.5

Enskilda EU-länder har utformat ambitiösa stödprogram för de minst utvecklade länderna, främst i Afrika. Det finns behov av en bättre samordning mellan EU-nivån och den nationella nivån när dessa utvecklingsprogram skall utarbetas och genomföras. Det specifika program som går under namnet Cotonouavtalet har visat sig vara ett värdefullt instrument när det gäller att involvera arbetsmarknadsparterna och det organiserade civila samhället i länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS).

6.5.6

Hållbar utveckling har i viss utsträckning tagits med i dessa utvecklingsprogram. Enligt handlingsplanen från Johannesburgkonferensen måste hållbar utveckling dock ges en framträdande plats.

6.5.7

För att öka samordningen av insatserna och för att stärka den hållbara utvecklingen rekommenderar EESK att EU tar ytterligare initiativ, främst när det gäller att mobilisera grupper av likasinnade (”coalitions of the willing”), särskilt i frågor som rör vatten, energi, säkra livsmedel och hälsovård.

7.   Slutsatser

7.1

En förnyad budgetstruktur med nya prioriteringsrubriker skulle innebära ett erkännande av betydelsen av hållbar utveckling. EESK förväntar sig att detta ger avtryck i reella termer i genomförandet av budgeten och inte bara leder till att samma åtgärder genomförs på samma sätt under nya rubriker. Kommittén vill emellertid betona att en omstrukturering av utgifterna i riktning mot unionens prioriteringar måste ske oavsett vilken nivå på de egna medlen som slutligen fastställs.

7.2

Det är ytterst viktigt att den nya budgetplanen, ramen för EU-budgeten 2007–2013, tydligt avspeglar unionens prioriteringar, särskilt Lissabonmålen och hållbar utveckling. Därför måste en omfattande omstrukturering av utgifterna göras. Om inte budgetplanen, med tanke på dess tämligen långa löptid, styr EU:s utveckling i rätt riktning, råder det föga hopp om att övriga politikområden eller senare ekonomiska justeringar kommer att lyckas med denna uppgift.

7.3

EESK delar kommissionens syn vad gäller att prioritera tillväxt och sysselsättning fram till 2010 enligt Lissabonstrategins tidsperspektiv. Tillväxt skall tolkas som ekonomisk tillväxt och respektera viktiga europeiska värden som social integration samt hälso- och miljöskydd. Konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt är dock inga slutmål i sig, utan redskap för att främja sociala och miljömässiga mål. Problemet är emellertid att en ständigt långsammare tillväxt och svagare konkurrenskraft inom EU i jämförelse med andra viktiga ekonomiska områden kan äventyra såväl den europeiska sociala modellen som våra miljövärden.

7.4

De prioriterade områdena i strategin för hållbar utveckling måste liksom andra områden där man kunnat fastställa ohållbara tendenser – klimatförändring, transporter, folkhälsa, naturresurser, utrotning av fattigdom, en åldrande befolkning och beroende av fossila bränslen – ges företräde även i budgetpolitiken.

7.5

En budgetrubrik som sådan är till största delen varken ”hållbar” eller ”ohållbar”. Effekterna på den hållbara utvecklingen beror på detaljutformningen av programmen, målen och kriterierna för de projekt som skall finansieras.

7.6

Nyckelinstrumentet för att säkerställa politisk konsekvens med målen för hållbar utveckling är en konsekvensanalys. Konsekvensanalyser måste göras för vartenda program i budgeten och dess mål. Mot denna bakgrund bör främst stöd till ohållbar verksamhet hindras.

7.7

Man bör tillämpa tydliga och överskådliga kriterier för att välja ut projekt som skall finansieras under olika budgetrubriker och program. Här bör ingå hållbarhetskriterier såsom projektets effekter på miljön, folkhälsan, skapande/förlust av arbetstillfällen och EU:s konkurrenskraft.

7.8

Särskild uppmärksamhet bör ägnas utnyttjandet av resurser från strukturfonderna, Sammanhållningsfonden och jordbruksutgifterna, liksom TEN-programmen. Inom dessa avsnitt av EU-insatserna, som utgör den största delen av EU:s utgifter, krävs det systematiska val av lösningar som i möjligaste mån uppfyller hållbarhetskriterierna.

7.9

EESK vill särskilt betona den viktiga roll som kunskap, forskning och utveckling och ny teknik spelar. Genom att verkligen lägga tyngdpunkten och resurser på dessa frågor har EU en enastående möjlighet att främja produktivitet, konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning inför den hårda konkurrensen från andra delar av världen. EU kan också mildra trycket på miljö och naturresurser genom att använda mer ekologiskt effektiva tekniska lösningar vad gäller människors behov, vilket tryggar hälsa och säkerhet.

Bryssel den 11 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2004) 101 slutlig.

(2)  EGT C 125, 27.5.2002, s. 87–99.


BILAGA 1

till Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag som fått en fjärdedel av de avgivna rösterna avslogs under plenarsessionen:

Punkt 4.5

Ändra enligt följande:

”EU:s strategi för hållbar utveckling koncentreras för närvarande på ett fåtal av de uppenbarligen mest angelägna icke hållbara trenderna i vårt samhälle – klimatförändringar, transporter, folkhälsa och naturresurser. Andra frågor, som en åldrande befolkning och utrotande av Man måste samtidigt utrota den stora fattigdomen och misären och problemen med de radikala förskjutningarna i åldersklasserna. En av de centrala förändringar som strategin för hållbar utveckling nödvändiggör och möjliggör är just att vi frigörs från denna syn på prioriteringar utan att för den skull sträcka vapen inför nödvändigheten att agera även sektoriellt.”

Motivering

Det handlar om förslag i samma riktning, nämligen att ännu tydligare än i det förberedande yttrandet lyfta fram de betydande kulturbetingade förändringar som begreppet hållbar utveckling nödvändiggör och medför.

Vi bör markera att de kulturella förändringarna i fråga redan är ett faktum i samhället och på individnivå. Om politiken och institutionerna (och budgetplanen) stimulerar dessa blir det därmed möjligt att göra strategin för hållbar utveckling verkligt operativ. Utan denna strategi kan de värsta farhågorna om framtiden bli verklighet.

Omröstningsresultat

Röster för:

:

51

Röster emot:

:

54

Nedlagda röster:

:

26


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/30


Yttrande från facksektionen för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt, inbegripet finansiering av terrorism

(KOM(2004) 448 slutlig)

(2005/C 267/05)

Den 21 oktober 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 15 april 2005. Föredragande var John Simpson.

Vid sin 417:e plenarsession den 11–12 maj 2005 (sammanträdet den 11 maj 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 107 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Sammanfattning

1.1

Detta förslag till direktiv blir det tredje som berör förebyggande av penningtvätt. Det första antogs 1991 (91/308/EEG) och det andra 2001 (2001/97/EG).

1.2

De centrala inslagen i direktivförslaget är 1) att man specifikt hänvisar till finansiering av terrorism, även om medlemsstaterna under det föregående direktivet kom överens om att detta skulle inbegripas bland de grova brotten, och 2) att man skulle ta hänsyn till de reviderade 40 rekommendationerna från arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt (FATF) (1), som offentliggjordes i juni 2003.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Följande huvudkategorier berörs av de förpliktelser som skulle införas enligt direktivförslaget:

a)

Företag inom sektorer som är ålagda att uppfylla villkoren i direktivet (”den reglerade sektorn”).

b)

Användarna av de tjänster som den reglerade sektorn levererar (dvs. dess ”kunder”).

c)

Personer som anmäler att de känner till eller misstänker penningtvätt.

d)

Organ inom rättsväsendet och finansiella underrättelseenheter som tar emot och utnyttjar uppgifterna i rapporter om penningtvätt.

e)

Element i undre världen som förövar ”allvarliga brott” (enligt definition i direktivförslagets artikel 3.7) som resulterar i vinning, eller innebär hantering med medel som hänför sig till kriminell verksamhet.

2.2

Förslaget till direktiv avses ersätta de befintliga direktiven, som skall upphöra att gälla.

2.3

De viktigare förändringarna i förhållande till det första och det andra direktivet är följande:

i.

Man tar specifikt upp finansiering av terrorism och ger mer detaljerade uppgifter om ”allvarliga brott”.

ii.

Man för in en utförligare behandling av tillhandahållare av tjänster till truster eller företag och handlare med stora volymer av varor och tjänster.

iii.

Betydligt fler detaljanvisningar om rutiner för kundkännedom och fastställande av identitet, t.ex. definition av verklig huvudman (”beneficial owner”).

iv.

Bestämmelser om skydd för anställda som anmäler penningtvätt.

v.

Förbud mot att meddela en kund att anmälan har gjorts.

vi.

Krav på tillämpning av EU:s normer i filialer och dotterföretag utanför EU.

2.4

I direktivförslaget ges utrymme för utökad konvergens med länder där rekommendationerna från OECD:s arbetsgrupp för finansiella åtgärder mot penningtvätt (FATF) har tillämpats eller kommer att tillämpas.

2.5

Att villkoren i det första och det andra direktivet konsoliderats i det nya direktivet bidrar också till ökad klarhet.

2.6

Det tredje direktivet följer emellertid hack i häl på det andra, som i hög grad hade vidgat både spektrumet för åtgärder mot penningtvätt och antalet berörda sektorer. Det har bara gått att bedöma genomslaget av 2001 års direktiv under en kort period, och kommittén noterar att man hittills inte gjort någon heltäckande studie av hur effektivt eller hur proportionellt det befintliga regelverket varit, bland annat med avseende på om medlemsstaternas statliga investeringar ligger i jämvikt med den reglerade sektorns.

2.7

Det är välkommet med åtgärder som kommer att försvåra penningtvätt och finansiering av terrorism. EESK stöder förebyggande åtgärder över hela EU eftersom ”penningtvättarna” kommer att försöka utnyttja svagheter i tillsynssystemen, och pengarna kommer att flyttas till de svagaste punkterna i övervakningsorganisationen. Av detta skäl måste medlemsstaterna införa strikta normer över hela Europeiska unionen och verka för att de införs i andra länder.

2.8

I detta yttrande kommenteras specifika aspekter av direktivförslaget mer i detalj.

3.   Kommentarer om specifika områden där viktiga förändringar sker

3.1   Terrorism och allvarliga brott

3.1.1

Att finansiering av terrorism tas upp i direktivförslaget stöds av EESK.

3.1.2

Vad beträffar definitionen av allvarliga brott och penningtvätt skulle det vara värdefullt för berörda parter att få bättre förståelse för de egentliga avsikterna med direktivet, vilket följaktligen skulle bidra till konsekvent och effektiv tillämpning av lagen.

3.1.3

Det är viktigt att klargöra vilken nivå av kunskap om kriminalrätt som faktiskt krävs av personer som arbetar inom den reglerade sektorn. Det stora flertalet har begränsade eller obefintliga sakkunskaper på detta område. I direktivförslagets artikel 3.7 ges en detaljerad definition av ”allvarliga brott”, men vi rekommenderar att den specificeras så att det klargörs att en person inom den reglerade sektorn som överväger att anmäla penningtvätt bara behöver utgå ifrån sådana kunskaper och färdigheter på kriminalrättsområdet som en person med uppgiften i fråga skulle förväntas besitta. En annan uppläggning skulle lägga en oproportionerlig börda på den reglerade sektorn (med avseende på både utbildning av anställda och övervakning av deras agerande) med allt vad det innebär i form av risker för ökade kostnader och störningar i kundservicen. Det skulle också utsätta människor som arbetar inom den reglerade sektorn för onödiga risker.

3.1.4

”Allvarliga brott” (som definieras som ”åtminstone” de aktiviteter som räknas upp i artikel 3.7) verkar framställas som en miniminorm. Tillämpningen av de befintliga direktiven till dags dato visar att medlemsstaterna har angripit frågan på olika sätt. Det finns regelverk som antingen inbegriper alla brott och alternativ som bara innefattar allvarlig brottslighet.

3.1.5

Man bör överväga att begränsa medlemsstaternas valmöjlighet i detta avseende för att åstadkomma likartad tillämpning av lagstiftningen mot penningtvätt, och därmed etablera rättvis konkurrens inom den reglerade sektorn över hela EU. Om medlemsstaterna vill tillämpa direktivförslaget bredare rekommenderar EESK att man överväger ett regelverk där anmälan bara är obligatorisk i fråga om allvarliga brott (miniminormen), men med möjligheten att göra frivillig anmälan med samma lagstadgade skydd som för de obligatoriska anmälningarna när det gäller andra brott.

3.1.6

Ett obligatoriskt regelverk avseende alla brott skulle, särskilt om det är kopplat till krav om anmälan om verksamhet utanför EU:s territorium, medföra risk för misshushållning med värdefulla resurser inom den privata sektorn och rättsväsendet. I Storbritannien har man infört ett anmälningssystem med konceptet ”begränsat underrättelsevärde”, som ett försök att i möjligaste mån reducera insatserna inom både den reglerade sektorn och rättsväsendet när det gäller ärenden av obefintligt eller begränsat värde för rättsvårdande instanser (och ärenden som redan anmälts till den berörda myndigheten). Att detta ansetts nödvändigt är en illustration av en del av fallgroparna med ett regelverk som inbegriper ”alla brott”.

3.1.7

Kommittén anser att den tröskel för värden av mindre betydelse som fastställs i artikel 6 b (15 000 euro) är rimlig, eftersom denna tröskel kan uppnås genom en eller flera transaktioner som förefaller ha samband med varandra.

3.1.8

För konsekvensens skull skulle det också vara värdefullt att uttryckligen markera att definitionen av penningtvätt i artikel 1.1 c i andra direktivet (upprepad i direktivförslagets artikel 1.2 c) inbegriper innehav av egendom som härrör från brott som personen själv begått, utan att någon ytterligare transaktion behöver ha genomförts.

3.1.9

I artikel 2.1.3 b anges fem kategorier av transaktioner som utförs av oberoende jurister som direktivet skulle tillämpas på. Kommittén rekommenderar att en sjätte kategori läggs till: (vi) skatterådgivning.

3.2   Tillhandahållare av tjänster till truster och företag och personer som hanterar större belopp

3.2.1

I Artikel 3.9 definieras ”tillhandahållare av tjänster till truster och företag” och i artikel 2.1.3 f definieras vad som avses med större belopp. Det är välkommet att dessa definitioner klargörs, och särskilt att ”tjänster” förs in i artikel 2.1.3 f. Penningtvätt kan lika gärna bedrivas genom manipulering av stora kontanttransaktioner avseende tjänster som genom manipulering av stora kontanttransaktioner avseende varor.

3.3   Kundkännedom och identitetskontroll, identifiering av ”verkligt huvudmannaskap”

3.3.1

De artiklar som behandlar dessa frågor måste vara klara och tydliga och kunna tillämpas på ett system baserat på riskbedömning. Att sköta dessa aspekter av regelverket mot penningtvätt bidrar i hög grad till kostnaderna för att följa reglerna, och det får direkt genomslag på kundsidan.

3.3.2   Definition av verklig huvudman, ”beneficial owner”

3.3.2.1

I artikel 3.8 anges att ”verklig huvudman” är en fysisk person som ytterst, direkt eller indirekt, äger eller kontrollerar 10 % eller mer av aktierna eller rösträtterna i en juridisk person eller tillgångarna i en stiftelse, trust eller liknande juridisk konstruktion, eller som på annat sätt utövar ett jämförbart inflytande över exempelvis förvaltningen. Kommittén anser att detta tröskelvärde är för lågt när det sätts i samband med artikel 7.1 b och hänvisningen till riskbaserade förfaranden i artikel 7.2.

3.3.2.2

I direktivförslaget bör man hänvisa till principerna när det gäller identifieringskrav och ålägga medlemsstaterna att erbjuda vägledning – direkt eller genom att låta representativa branschorgan svara för den – om ett riskbaserat system för identitetskontroll som tillåter varierande kontrollnivåer i fråga om verkliga huvudmän allt efter omständigheterna.

3.3.2.3

Vi har förståelse för motiven för strikta krav, men i praktiken tenderar generell tillämpning, utan hänsyn till riskfaktorer, att gå ut över legitima kunder genom merkostnader, merarbete och potentiell förlust av affärshemligheter i anslutning till transaktioner som planeras, samtidigt som effekten på illegal verksamhet blir liten eller obefintlig.

3.3.2.4

Kommittén rekommenderar att minimikravet för att identifiera huvudmannaskap eller kontroll sätts till 25 %, antingen av en enskild person eller av en grupp som samordnat sitt agerande.

3.3.3   Personer i politiskt känslig ställning

3.3.3.1

Kommittén anser att den föreslagna definitionen av personer i politiskt känslig ställning i artikel 3.10 är onödigt bred. Den bör revideras genom tillägget ”som inte är EU-medborgare” efter ”fysiska personer”. Personer i politiskt känslig ställning i EU (som visserligen inte behöver vara immuna mot korruptionsfrestelser) är föremål för demokratisk kontroll som gör det onödigt med de skärpta krav på kundkännedom som tas upp i artikel 11.1.

3.3.4   Krav på kundkännedom och identitetskontroll

3.3.4.1

Kundkännedom är ett område i direktivförslaget där det krävs en exaktare definition av begreppen för att åstadkomma tydlighet. Termer som ”kundkännedom”, ”granskning” och ”kontroll” kan öppna för skiftande tolkningar i olika delar av den reglerade sektorn och i olika medlemsstater. De bör följaktligen definieras tydligare så att de kan förstås på samma sätt.

3.3.4.2

Precis som i fråga om identitetskontrollen förespråkar kommittén att direktivförslaget skall ålägga medlemsstaterna att svara för tydlig riskbaserad vägledning inom de egna territorierna.

3.3.4.3

I artikel 6 c föreskrivs att förfaranden för kundkännedom skall tillämpas om det finns misstankar om penningtvätt, oavsett eventuella undantag, befrielser eller tröskelbelopp. Detta är eventuellt inte praktiskt genomförbart, eftersom sådana förfaranden med utgångspunkt i misstankar kan uppmärksamma den eller dem som misstänks på vad som sker. Föreskrifterna i artikel 6 c bör preciseras så att det framgår att sådana förfaranden bara bör genomföras i den mån det är möjligt utan att de misstänkta anar oråd.

3.3.4.4

När det gäller de lägre kraven på förfaranden för kundkännedom i enlighet med artikel 10.3 c rekommenderar kommittén att den modifieras genom följande kursiverade tillägg: ”pension, pensionsrätter eller liknande som innebär pensionsförmåner för anställda, när inbetalning görs i form av avdrag på lön eller av arbetsgivaren och systemet …”

3.3.4.4.1

I artikel 11.2 föreslås att kreditinstituten inte skall få ingå förbindelser med korrespondentbanker som upplåter sina konton för brevlådebanker. Det är inte givet att det alltid är så lätt för ett kreditinstitut att upptäcka när en korrespondentbank gör detta. Det bör klargöras att instituten bara förväntas vidta rimliga försiktighetsåtgärder visavi sina korrespondentbanker och ta ställning till deras policy i fråga om brevlådebanker.

3.3.4.5

I artikel 11.1 a kan ”ytterligare” strykas framför ”styrkande handlingar”.

3.3.4.6

Enligt artikel 12 blir det tillåtet att anlita tredje man för förfaranden för kundkännedom, men att det slutliga ansvaret för dessa skall ligga hos det institut eller den person som täcks av direktivet. Kommittén rekommenderar att senare delen av artikel 12 stryks (”Det slutliga ansvaret skall dock ligga hos det institut eller den person enligt direktivet som anlitat tredje man.”) och ersätts med den princip som tas upp i skäl 20 på s. 11 i förslaget till direktiv (att undvika dubbelarbete genom att kundidentifieringsförfaranden genomförs av tredje man som är föremål för reglering). Om det inte är tillåtet att lita på detta när man väl har vidtagit skäliga åtgärder för att kontrollera tredje mans trovärdighet, kommer inte denna föreskrift att förhindra dubbelarbete.

3.3.4.7

I artikel 13.2, som behandlar underrättelser om misstankar, skulle det vara lämpligt att lägga till en mening: ”Kommissionen bör undersöka sådana anmälningar och underrätta medlemsstaterna om de slutsatser som dragits.”

3.3.4.8

För att undanröja tvivel om att föreskrifterna i artikel 14 skulle vara förenliga med lagstiftning om skydd av privatlivet i vissa medlemsstater bör ”utan dröjsmål” strykas. Tredje man måste också ha möjlighet att begära tillstånd av de personer vilkas uppgifter lämnas ut. ”Utan dröjsmål” skulle kunna ersättas med ”omgående”.

3.4   Förbud mot röjande av uppgifter

3.4.1

Kommittén rekommenderar en snävare definition av att uppgifter inte får röjas i första delen av artikel 25. I en del medlemsstater är det ett krav att anställda inom den reglerade sektorn gör anmälan till vissa regleringsorgan eller rättsväsendet och till den finansiella underrättelseenheten. I praktiken kan också kampen mot penningtvätt underlättas av försiktigt informationsutbyte mellan parter som inte deltar i penningtvätten. För att dessa positiva former av avslöjande skall vara möjliga rekommenderar vi att artikeln ändras så att det uttryckligen sägs att röjande av uppgifter bara är förbjudet när det kan varna en misstänkt eller störa en utredning om penningtvätt.

3.5   Rättvis konkurrens för företag i tredjeländer

3.5.1

I skäl 23 på s. 11 och i artikel 27 föreslår man att gemenskapsnormerna skall tillämpas i tredjeländer där kredit- och finansinstitut från gemenskapen har filialer och majoritetsägda dotterbolag och där lagstiftningen är bristfällig på området för penningtvätt och finansiering av terrorism.

3.5.2

Kommittén befarar att en sådan tillämpning kan hindra filialer och majoritetsägda dotterföretag till gemenskapens kredit- och finansinstitut från att fungera med effektivitet och konkurrenskraft i länder där lagstiftningen mot penningtvätt inte håller jämförbar standard med EU:s. Tillämpning av EU:s normer eller motsvarande bör således uppmuntras, men det kan vara för tidigt att ställa absoluta krav på att de skall tillämpas i tredje land. I dessa situationer vore det bättre att instituten informerar behöriga myndigheter i andra länder, i syfte att erbjuda hjälp att förbättra kontrollen av penningtvätt och finansiering av terrorism.

3.5.3

Det är rimligare att EU förstärker tillämpningen av sunda och relevanta, generellt erkända normer genom att ersätta hänvisningarna till EU:s krav med tillämpning av FATF:s 40 rekommendationer. Därmed skulle man eliminera alla antydningar om att EU försöker genomdriva sina krav med effekt i tredje land, ifall det finns normer på global nivå som fungerar i stort sett likvärdigt.

3.6   Skydd för anställda

3.6.1

Det är mer än välkommet att artikel 24 kompletteras med denna skyddsaspekt. Kommittén uppmanar kommissionen att gå ännu längre och infoga en hänvisning till rättsliga förfaranden och polismyndigheternas roll när det gäller att svara för skydd. Att det råder klarhet om att källan till anmälan om penningtvätt skyddas av konfidentialitet har direkt avgörande betydelse för att anmälningssystemen skall fungera smidigt och heltäckande. Det är inte bara de anställda utan också deras organisationer som bör täckas av artikel 24. Där bör man också specifikt hänvisa till att medlemsstaterna är förpliktade att hemlighålla anmälarnas identitet så långt medlemsstaternas kriminal- och civilrätt tillåter. Det bör specifikt framgå av direktivet att anmälarnas identitet skall hållas strängt konfidentiell om de inte har medgett att den röjs eller om inte ett rättvist straffrättsligt förfarande kräver att den röjs.

3.6.2

Artikel 24 bör modifieras så att skyddsbestämmelserna vidgas till fria företagare och småföretag.

3.7   Övriga kommentarer

3.7.1   Sektorsvis tillämpning av förslaget till direktiv

3.7.1.1

Om inte annat anges skall alla systemkrav i direktivförslaget tillämpas på alla institut och personer som definieras i artikel 2. Eftersom den reglerade sektorn numera är mångskiftande måste man ta hänsyn till läget för institut eller yrkesgrupper med verksamhet som bara delvis täcks av direktivförslaget. Dessa behöver ett klargörande av hur de skall tillämpa bestämmelserna i vissa delar av rörelsen men inte i andra.

3.7.1.2

Det är oklart varför man i artikel 2 inskränker tillämpningen av direktivförslaget till notarier och andra oberoende jurister enbart när de bedriver vissa aktiviteter, samtidigt som man inkluderar alla tjänster som utförs av andra fria yrkesgrupper där medlemmarna är förpliktade att hålla lika hög etisk och kunskapsmässig standard. Det är förståeligt att vissa aktiviteter förbehålls notarier och andra oberoende jurister i vissa medlemsstater (vanligen med koppling till deras roll som advokater i formella rättsärenden), och att det är rimligt att skilja jurister från medlemmar i andra fria yrkesgrupper på dessa områden. Det finns följaktligen argument för att de utesluts från direktivets tillämpningsområde. Kommittén anser emellertid att de bör föras in under direktivets tillämpningsområde när deras aktiviteter inte är förbehållna jurister och när tjänsterna skulle täckas av direktivet om de utfördes av något annat vederbörligen reglerat affärsdrivande företag.

3.7.2   Rapporteringsskyldighet

3.7.2.1

I artikel 17 formuleras kravet att de institut och personer som täcks av direktivförslaget med särskild noggrannhet undersöker verksamhet som kan ha anknytning till penningtvätt.

3.7.2.2

Denna föreskrift skulle kunna leda till ett omfattande merarbete för de institut och personer som omfattas av direktivet, och öka risken att en part ”blir tipsad” av att specialförfaranden genomförs.

3.7.2.3

Enligt kommitténs uppfattning bör det inte vara den reglerade sektorns uppgift att genomföra undersökningar i den bemärkelse som uppenbarligen avses i artikel 17. Man skall vara uppmärksam på att misstankar på grundval av uppgifter som man får kännedom om under den normala affärsverksamheten skall anmälas för utredning till de rättsvårdande myndigheterna.

3.7.3   Medlemsstaternas möjlighet att tillämpa strängare regler

3.7.3.1

Enligt artikel 4 får medlemsstaterna införa eller behålla strängare regler inom det område som omfattas av direktivet.

3.7.3.2

Om en medlemsstat har klart hårdare krav än en annan kan inre marknadens princip äventyras, konkurrensen kan snedvridas och kriminella element kan flytta sin penningtvättverksamhet till mindre strikta medlemsstater.

3.7.3.3

Kommittén rekommenderar att den föreskrift som medger lokala variationer begränsas till områden där det är nödvändigt med hänsyn till specifika lokala förhållanden (om medlemsstaterna skall göra dem obligatoriska, inte frivilliga).

3.7.4   Kommentarer om specifika punkter

3.7.4.1

Det är positivt att medlemsstaterna åläggs ett ansvar för att lämna feedback (artikel 31.3). Kommittén rekommenderar att ansvaret läggs specifikt på de finansiella underrättelseenheterna. Det är värdefullt med feedback eftersom den framtida tillämpningen av lagstiftningen då kan bli bättre och mer effektiv.

3.7.4.2

I artikel 19.1 b föreskrivs att de institut och personer som omfattas av direktivförslaget skall förse den finansiella underrättelseenheten, i enlighet med vad som gäller enligt tillämplig lag, med alla ytterligare uppgifter som behövs. Kommittén påpekar att rättsväsendets uppfattning om ”alla ytterligare uppgifter som behövs” kan vara mycket långtgående, och att det eventuellt inte är möjligt för den reglerade sektorn att uppfylla ett sådant krav. Vi rekommenderar att ”alla … som behövs” ersätts med en formulering som ger medlemsstaterna möjlighet att ge respektive reglerade sektorer bekräftad information om vilka ytterligare uppgifter som kan behöva lämnas, utan att det blir en onödig belastning, och garantier för att de finansiella underrättelseenheterna inte överskrider denna norm.

3.7.4.3

Det bör föreskrivas i artikel 20.2 att misstankar som väcks i anslutning till juridisk rådgivning (av notarier, oberoende jurister, revisorer och skatterådgivare) bör undantas från kraven på att rapportera misstankar. Den befintliga ordalydelsen i denna punkt är mer restriktiv och ger intrycket att undantaget bara får begränsas till rådgivning i samband med att klientens rättsläge utreds före rättsliga förfaranden. Detta skulle vara en otillbörlig inskränkning av klienternas mänskliga rättighet att få juridisk rådgivning i förtroende.

3.7.4.4

I artikel 23, där det föreskrivs att röjande av uppgifter i enlighet med direktivförslaget inte skall innebära överträdelse av någon sekretessregel, har man utelämnat att det måste göras ”i god tro” för att skyddet skall garanteras. Detta stipulerades i andra direktivet. Detta kriterium bör återställas som betoning av att den reglerade sektorn måste agera ansvarsfullt och i god tro för att åtnjuta det lagstadgade skyddet, som av nödvändighet är vidsträckt. I annat fall riskerar man att rubba jämvikten i fråga om människors rättigheter och tillgången till rättsväsendet.

4.   Slutsatser

4.1

Kommittén stöder den dubbla målsättningen att åstadkomma heltäckande tillämpning av EU:s generella normer i enlighet med FATF:s 40 rekommendationer och införa en klar hänvisning till finansiering av terrorism, men vi beklagar att detta tredje direktiv om penningtvätt utarbetats innan det funnits möjlighet till en fullständig utvärdering av vad som var positivt i andra direktivet, som antogs 2001. Att utarbeta ett tredje direktiv så snart efter det andra, och utan något egentligt tidsutrymme för att ta ställning till lärdomarna av hur det andra direktivet tillämpats, kan vara överilat.

4.1.1

För att det skall vara motiverat att utarbeta ett tredje direktiv i detta läge är det centralt att det samtidigt utnyttjas för att införa ytterligare förbättringar i förhållande till andra direktivet och dess tillämpning. Vi noterar särskilt att vissa föreskrifter tillkommit, vilket är positivt:

Vissa orimligt belastande aspekter av det andra direktivet har strukits. Förpliktelserna motsvarades inte av motsvarande fördelar för rättsväsendet och kampen mot brottsligheten.

Man har åstadkommit ökad konsekvens i regler och förfaranden mot penningtvätt både inom EU (med avseende på både olika medlemsstater och olika delar av den reglerade sektorn eller andra sektorer som kan drabbas av penningtvätt) och mellan EU och tredjeländer (vilket av nödvändighet medför ett reducerat handlingsutrymme för medlemsstaterna enligt direktivet när det gäller önskade avvikelser).

Man inför tydligare skydd för anställda vid institut som gör anmälningar.

4.2

Förslagen i detta yttrande syftar till att förbättra direktivet i olika avseenden som skulle bidra till dessa kompletterande men inte oförenliga målsättningar. Eventuella ytterligare ändringar under slutskedet av förhandlingarna om direktivet bör ligga inom ramen för dessa övergripande principer.

4.3

Med tanke på den korta perioden från andra direktivets ikraftträdande i många medlemsstater bör man vara relativt generös med tidsrymden för att genomföra det tredje direktivet.

4.4

Efter hand som man får erfarenheter av den administrativa hanteringen av direktiven mot penningtvätt och finansiering av terrorism måste EU sannolikt överväga vissa kopplingar och samverkansvinster med andra aspekter av politiken och insatserna mot brottslig verksamhet. Kommittén har noterat förslag i följande avseenden:

Jämförelse mellan direktivförslaget och Europarådets arbete med kriminallagstiftningen.

Klargörande av modellerna för förverkande av medel som härrör från brottslig verksamhet.

Mer material om hur tredjeländer kan få hjälp med problem med organiserad brottslighet.

Specifika sårbara områden, exempelvis skatteflykt över gränserna.

4.5

Det är välkommet att man vidareutvecklar regelverket mot penningtvätt och finansiering av terrorism, som en symbol för att Europeiska unionen etablerar hög standard med avseende på redlighet och uppförande i offentlig och privat tjänst. Direktivet är både ett konkret steg i hanteringen av finansfrågor och ett sätt att förstärka Europeiska unionen.

Bryssel den 11 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Finansiella aktionsgruppen mot penningtvätt (FATF) är ett mellanstatligt organ som fastställer normer samt utvecklar och främjar strategier för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Webbplats: www.fatf-gafi.org.


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/36


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förbindelserna mellan EU och Indien”

(2005/C 267/06)

Vid plenarsessionen den 27 januari 2004 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om Förbindelserna EU – Indien.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 14 mars 2005. Föredragande var Sukhdev Sharma.

Vid sin 417 plenarsession den 11–12 maj 2005 (sammanträdet den 12 maj 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande (enhälligt) med 145 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Den första informationsrapporten om förbindelserna mellan EU och Indien (CES 947/2000) antogs av sektionen för yttre förbindelser i december 2000, inför de första rundabordssamtalen mellan Indien och EU i New Delhi i januari 2001. De europeiska deltagarna i samtalen hämtas från EESK medan de indiska deltagarna utgör ett representativt urval från det organiserade civila samhället (se bilaga I).

1.2

Sedan inledningen 2001 har rundabordssamtalen kommit att bli en viktig institution för den fortsatta utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Indien. Den sjunde rundabordskonferensen hölls i juni 2004 i Srinagar, Kashmir, och den åttonde i december 2004 i London. Här diskuterades så känsliga frågor som barnarbete och jämställdhet på arbetsplatsen på ett uppriktigt och konstruktivt sätt. (Se punkt 5: Dialogen mellan det civila samhället i EU respektive Indien hittills.)

1.3

Detta initiativyttrande om förbindelserna mellan Indien och EU har utarbetats mot bakgrund av dessa förbindelsers ökade betydelse sedan 2000. Denna betydelse återspeglas tydligt i ett antal händelser under 2004.

1.4

Detta initiativyttrande begränsar sig således inte till att aktualisera informationsrapporten om förbindelserna mellan Indien och EU från 2000. I yttrandet betonas också behovet av att EESK drar full nytta av det starka politiska stöd som finns, både bland EU-institutionerna och i den indiska regeringen, för närmare samarbete mellan Europas och Indiens civila samhälle. I detta syfte noteras de bidrag som EESK redan har lämnat till närmandet mellan Indiens och Europas civila samhälle genom en meningsfull dialog. Vidare anges ytterligare bidrag som EESK kan lämna, i synnerhet till utarbetandet av den gemensamma handlingsplanen för ett strategiskt partnerskap mellan EU och Indien, bl.a. via rundabordssamtalen.

1.5

Europeiska kommissionen översände sitt omfattande förslag till ett strategiskt partnerskap med Indien till rådet, Europaparlamentet och EESK i juni 2004, mot bakgrund av att förbindelserna med Indien har utvecklats mycket kraftigt i omfång och intensitet under de senaste åren. Kommissionen önskade en handlingsplan som skulle godkännas vid det sjätte toppmötet mellan Indien och EU under 2005.

1.6

Den indiska regeringen uttalade sig i augusti positivt om kommissionens meddelande av den 16 juni, och föreslog att man skulle inrätta ett utskott på ministernivå i syfte att utarbeta handlingsplanen för godkännande vid det sjätte toppmötet.

1.7

Europeiska rådet välkomnade i sina slutsatser, som antogs i oktober, kommissionens grundliga och vittgående meddelande. Rådet stödde fullt ut dess övergripande mål och åtog sig att arbeta med kommissionen för att genomföra det.

1.8

Europaparlamentet rekommenderade rådet i oktober att fatta beslut om att utöka förbindelserna mellan EU och Indien till ett strategiskt partnerskap och att vidta nödvändiga konkreta åtgärder i detta syfte.

1.9

Det femte toppmötet mellan Indien och EU hölls i Haag i november. De båda parterna uppmanades då att tillsammans utarbeta en övergripande handlingsplan för ett strategiskt partnerskap mellan Indien och EU samt en ny gemensam politisk deklaration på grundval av kommissionens meddelande, rådets slutsatser och Indiens svar, för antagande vid det sjätte toppmötet.

1.10

Vid rundabordskonferensen i London i december konstaterade man i en rekommendation till toppmötet mellan Indien och EU 2005 att det strategiska partnerskapet mellan Indien och EU ger möjligheter att förstärka och utöka det civila samhällets roll i detta partnerskap genom det forum som rundabordssamtalen utgör. Konferensen betonade att det civila samhället måste ingå som en del i detta nya partnerskap, och förklarade sin vilja att bidra aktivt till den gemensamma handlingsplanen.

1.11

Att döma av omfattningen av kommissionsdokumentet och den indiska regeringens svar skulle man kunna dra slutsatsen att mycket återstår att göra för att förstärka och fördjupa förbindelserna mellan EU och Indien. Faktum är att de båda parterna redan har ett nära förhållande inom ramen för ett partnerskap med en solid grundval i gemensamma värderingar och åsikter, enligt uttalandet från toppmötet. De tre dokument som nämns ovan visar hur mycket som har uppnåtts hittills.

1.12

Partnerskapet mellan EU och Indien har genom åren utvecklats från ekonomiskt samarbete och utvecklingssamarbete till högre politiska och strategiska dimensioner, mot bakgrund av att både Indien och EU är viktiga aktörer på den globala arenan med en gemensam strävan efter en världsordning baserad på multilateralism. Den politiska dialogen mellan dem inbegriper numera ett regelbundet återkommande toppmöte, som på senare år ägt rum årligen, årliga trojkamöten på ministernivå, och, efter antagandet av Indiens och EU:s gemensamma deklaration om terrorism 2001, sammanträden i COTER Troika, en politisk arbetsgrupp för terroristbekämpning, två gånger årligen. Det institutionella samarbetet inkluderar sedan 2000 också två möten om året mellan högre tjänstemän från EU och Indien inom arbetsgruppen för konsulära frågor samt rundabordssamtalen två gånger om året.

1.13

Handel och investeringar har alltid utgjort en hörnsten i förbindelserna mellan Indien och EU. EU är Indiens största handelspartner och viktigaste källa till utländska investeringar i landet. Såväl handel som investeringar är mindre omfattande än vad de skulle kunna vara, och indiska och europeiska ekonomiska aktörer har lagt fram rekommendationer för åtgärder inom åtta sektorer i ett gemensamt initiativ för ökad handel och investeringar. Ett utvecklingsprogram för handel och investeringar som omfattar 13,4 miljoner euro kommer att bygga på dessa rekommendationer. Samtidigt har EU och Indien slutit ett avtal om tullsamarbete för att förbättra handelsflödet, och man förhandlar om ett avtal om sjötransport för att uppmuntra utvecklingen i de indiska och europeiska rederiernas verksamhet.

1.14

Indiens IT-export till EU steg till mer än 2 miljarder 2003, och utgjorde 20 % av landets sammanlagda mjukvaruexport. Cirka 900 indiska och europeiska företag och organisationer deltog 2004 i det europeisk-indiska samarbetsforumet om informationssamhället som hölls ii New Delhi i mars 2004. Dessutom har en dialog om informationssamhället inletts på grundval av Indiens och EU:s gemensamma uttalande om framtidsutsikterna när det gäller utvecklingen av informationssamhället och informations- och kommunikationstekniken. Där föreskrivs forskning inom sex prioriterade sektorer och fördjupad dialog om en rättslig ram för informationssamhället och elektronisk kommunikation.

1.15

Samarbetet inom vetenskap och teknik, som inleddes i mitten av 1980-talet, har utvecklats till ett av de mest lovande områdena i samarbetet mellan Indien och EU. Samarbetsavtalet för vetenskap och teknik från 2002 ger en rättslig ram som ger indiska och europeiska vetenskapsmän möjlighet att delta i varandras program, samtidigt som Indien är ett ”målland” för samarbetet inom ramen för den internationella delen av EU:s sjätte ramprogram för forskning.

1.16

Indien och EU arbetar på ett utkast till samarbetsavtal när det gäller EU:s Galileo-projekt inom området satellitnavigering. Med tanke på Indiens förmåga när det gäller satelliter och navigering kommer avtalet att uppmuntra industriellt samarbete inom många högteknologiska områden. Indiens och EU:s rymdorganisationer ESA och ISRO har också en lång gemensam historia av samarbete för ett fredligt utforskande och en fredlig användning av yttre rymden. EU har uttryckt intresse för Indiens obemannade månexpedition, Chandrayaan-1.

1.17

Det finns nya sätt att utveckla samarbetet. Indien är på väg att bli en atypisk aktör med en framväxande utvecklingspolitik där landet är både mottagare och bidragsgivare. Detta skifte blev tydligt under förödelsen efter flodvågen som drabbade länderna runt Indiska oceanen den 26 december 2004. Indien tog inte emot utländsk katastrofhjälp, men gav storskaligt akut bistånd till Sri Lanka. Indien tar nu emot utvecklingsstöd från en exklusiv grupp bilaterala givare som nu även omfattar EU, G-8-länderna och små bilaterala givare som inte ingår i G-8 men som godtas om bidragen överstiger 25 miljoner dollar per år. EU ger 225 miljoner euro i bidrag till Indien under perioden 2001–2006, varav fyra femtedelar anslås för kampen mot fattigdomen. Utvecklingssamarbetet inriktas på delstaterna Rajasthan och Chattisgarh och kommer i stor utsträckning att gå till utbildnings- och hälsovårdsprogram.

1.18

EESK måste reagera skyndsamt på den snabba och politiskt betydelsefulla utveckling som ägt rum under de senaste sex månaderna, första halvåret 2005. I sitt meddelande från juni månad föreslog kommissionen att rundabordssamtalen skall integreras i full utsträckning i det institutionella samarbetet mellan Indien och EU, och dess medordförande uppmanas att lägga fram icke bindande politiska rekommendationer för toppmötet. Rådet stöder kommissionens förslag, som syftar till att öka den ömsesidiga förståelsen genom ökat samarbete mellan politiska partier, fackföreningar, näringslivsorganisationer, universitet och det civila samhället. Vid toppmötet i Haag kom man överens om att främja samarbetet mellan politiska partier, fackföreningar, näringslivsorganisationer, universitet och det civila samhället.

1.19

I detta initiativyttrande skall vi också se på hur rundabordssamtalen kan göras mer effektiva och hur webbplatsen, Internetforumet för det civila samhället i Indien och EU, kan användas både för att öka rundabordskonferensernas effektivitet och för att nå ett bredare spektrum av organisationer i det civila samhället i Indien och EU.

2.   Att bidra till det strategiska partnerskapet mellan Indien och EU

2.1

Rundabordskonferensen välkomnade inledningen av ett strategiskt partnerskap mellan Indien och EU vid sitt möte i London i december 2004, där man också åtog sig att bidra till en gemensam handlingsplan som skall utarbetas under 2005, inför det sjätte toppmötet mellan Indien och EU. Konferensen förklarade sin avsikt att lägga fram förslag på områden där det civila samhället kan åstadkomma ett verkligt mervärde, när det gäller att uppnå utvecklingsmålen som fastställdes i FN:s millenniedeklaration, främja hållbar utveckling och hantera globaliseringen. Konferensen åtog sig också att undersöka hur det civila samhället kan bidra till att genomföra den gemensamma deklarationen om kulturella förbindelser.

2.2

Rundabordskonferensen är liksom EESK väl lämpad för att bidra till det strategiska partnerskapet mellan Indien och EU. Sedan konferensens första möte i New Delhi i januari 2001 har man i rundabordssamtalen diskuterat många av de ämnen som tas upp i kommissionens meddelande från den 16 juni och lagt fram rekommendationer till toppmötena mellan Indien och EU i just dessa ämnen. Vid mötet i London konstaterade rundabordskonferensen att det framväxande strategiska partnerskapet ger möjligheter att förstärka och utöka det civila samhällets roll genom det forum som rundabordssamtalen utgör. Rundabordskonferensen har redan diskuterat och lagt fram rekommendationer om ett antal frågor, bl.a. globalisering, handel och investeringar, WTO, intellektuell äganderätt samt medier och kultur vid sitt andra sammanträde i Bryssel juli 2001. Vid senare möten återvände man till dessa ämnen, men man utökade också dagordningen till att omfatta samarbete i fråga om livsmedel och jordbruksindustri, mänskliga rättigheter på arbetsplatsen, hållbar utveckling och turism. De tidigare diskussionerna om kulturella frågor kommer att föras vidare vid nästa möte, samtidigt som frågan om kulturell och religiös mångfald i demokratiska samhällen kommer att tas upp.

2.3

I stället för att ta upp alla de frågor som enligt kommissionen skall behandlas inom det strategiska partnerskapet beslutade rundabordskonferensen i London att begränsa sig till de områden där det civila samhället kan lämna ett unikt bidrag. Det kan därför vara lämpligt att behandla följande områden, som enligt kommissionen är viktiga beståndsdelar i det framväxande strategiska partnerskapet:

2.3.1

Konfliktförebyggande åtgärder och återuppbyggnad efter konflikter: Indien har inom dessa områden spelat en viktig roll, både genom FN och bilateralt, till exempel i Afghanistan, vilket kommissionen också påpekat. Därför föreslår kommissionen att EU och Indien försöker hitta olika sätt att formalisera det reguljära samarbetet på detta område. Kommissionen föreslår också att EU och Indien gemensamt tar initiativ till en FN-konferens om förebyggande av konflikter och hantering av situationer efter konflikter samt inleder en dialog om hur regional integration kan bidra till förebyggande av konflikter.

2.3.2

Migration: Kommissionen konstaterar att den internationella migrationen har ökat i takt med globaliseringen. Detta har lett till å ena sidan fler penningförsändelser från migrerande arbetstagare, å andra sidan problem med olaglig invandring och människosmuggling. Kommissionen förespråkar en bred dialog som inte bara skulle omfatta den lagliga invandringen, bl.a. arbetskraftsinvandring och arbetstagares rörlighet, och viseringsfrågor, utan också kampen mot varu- och människosmugglare, politiken för återvändande och återtagande av personer som är olagligen bosatta på den andra partens territorium samt andra migrationsrelaterade frågor.

2.3.3

Demokrati och mänskliga rättigheter: Kommissionen vill utvidga den befintliga dialogen till att omfatta även ämnen som avskaffande av dödsstraffet, könsdiskriminering, barnarbete och arbetstagares rättigheter, företagens sociala ansvar och religionsfrihet. Kommissionen är beredd att finansiera projekt i Indien genom Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. EESK anser att diskriminering på grundval av kast bör tas upp.

2.3.4

Miljöfrågor: Indien och EU bör arbeta tillsammans för att främja samarbetet inför de globala miljöutmaningarna, exempelvis FN:s konvention om biologisk mångfald, där en konstruktiv dialog skulle kunna utvecklas om ”delad tillgång och delad vinst” (”Access and Benefit Sharing”). Indien skulle också uppmanas att anordna ett gemensamt miljöforum mellan EU och Indien. Forumet skulle kunna omfatta det civila samhället och näringslivet och syfta till utbyte av åsikter, sakkunskap och teknisk och vetenskaplig information om miljöfrågor. Kommittén tror att frågor rörande energipolitik och energisäkerhet inom en nära framtid kommer att tas upp i samband med rundabordssamtalen mellan Indien och EU.

2.3.5

Hållbar utveckling: Hållbar utveckling bör främjas genom en dialog, bl.a. om att främja handeln med varor som producerats på ett hållbart sätt, märkning och konsekvensanalys med avseende på hållbar utveckling, enligt kommissionen. Kommissionen anser också att centrumet för hållbar handel och innovation (STIC) bör utnyttjas bättre.

2.3.6

Utvecklingssamarbete: Indien har minskat antalet bilaterala givare till sex (EU, Storbritannien, Tyskland, Förenta staterna, Japan och Ryssland). Landet är numer både mottagare och givare av utvecklingsstöd. Trots detta anser kommissionen att EU måste hjälpa Indien att uppfylla utvecklingsmålen för det nya årtusendet. Social och ekonomisk sammanhållning skulle kunna fastställas som en prioriterad fråga på grundval av erfarenheten från EUs stödprogram i Indien när det gäller grundutbildning och grundläggande hälso- och sjukvård. Kommissionen anser att EU:s utvecklingssamarbete i större utsträckning bör inriktas på att hjälpa marginaliserade befolkningsgrupper. Det bör också stödja främjandet av Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande konventioner. EESK anser att Indien bör ratificera de tre grundläggande ILO-konventioner som landet ännu inte ratificerat.

2.3.7

Kulturellt samarbete: Kommissionen vill stärka samarbetet, särskilt på film- och musikområdet. En kulturvecka skulle kunna hållas i samband med toppmöten för politiker och företrädare för näringslivet. Kommittén noterar att året för interkulturell dialog 2006 skulle kunna vara ett lämpligt tillfälle att ta upp denna fråga i samband med rundabordssamtalen.

2.3.8

Synlighet: Den indiska allmänheten behöver upplysas om EU i andra avseenden än handel, anser kommissionen. Kommissionen kommer att starta ett forskningsprojekt för att fastställa målgrupper, centrala budskap samt de främsta instrumenten och hur de kan användas på bästa sätt. Både medlemsstaterna och Europaparlamentet uppmanas bidra till att ge EU en tydligare profil i Indien. Man kan förvänta sig att den indiska regeringen utarbetar en egen kommunikationsstrategi.

2.3.9

Handel och investeringar: Handel och investeringar utgör, vilket kommissionen också påpekar i sitt meddelande, ”en hörnsten i förbindelserna mellan EU och Indien”. Flera av förslagen i meddelandet behandlar därför dessa två ämnen, på både multilateral och bilateral nivå. EU bör därför sträva efter ett närmande till Indien i centrala frågor som är avgörande för ett lyckat slutförande av Doha-rundan inom Världshandelsorganisationen, anser kommissionen, som också vill ha en dialog om immateriella rättigheter som skulle kunna ha som syfte att åstadkomma samförstånd i fråga om TRIPs-avtalet.

2.4

I det avsnitt av meddelandet som behandlar främjandet av samarbete mellan företag förespråkar kommissionen att EU skall bidra till att inrätta ett rundabordsforum för företagsledare. Förslaget fick stöd av toppmötet i Haag. Det gemensamma initiativet för främjande av handel och investeringar har möjliggjort en direkt dialog mellan näringslivet och beslutsfattarna. Det indiska näringslivet och dess organisationer anordnar redan toppmöten med sina motsvarigheter i EU i anslutning till de politiska toppmötena. Slutsatser från näringslivets toppmöten presenteras för de politiska ledarna.

2.5

Eftersom deltagarna i rundabordskonferensen hämtas från näringslivet och arbetsgivarorganisationer kan det finnas skäl att fundera över hur man bäst skall delta i den verksamhet som anordnas gemensamt av Indiens och Europas näringsliv. Det är uppenbart att rundabordskonferensen kan spela en roll i att stärka det ekonomiska partnerskap mellan Indien och EU som kommissionen förespråkar, och konferensen skulle också kunna bidra till den gemensamma handlingsplanen med inriktning på att främja hållbar utveckling och på att hantera globaliseringen, i enlighet med besluten från mötet i London.

2.6

Rundabordskonferensens deltagare hämtas också från den akademiska världen. Konferensen kan därför överväga att bidra till de akademiska program som kommissionen har inrättat eller planerar att inrätta enligt meddelandet. Bland dessa finns ett program för Europastudier vid Jawaharlal Nehru University i New Delhi. Ett stipendieprogram på 33 miljoner euro skall inledas det akademiska året 2005/2006. Det skall kopplas till EU-programmet Erasmus Mundus och inriktas på doktorandutbildning för indiska studenter vid universitet i EU.

3.   Det civila samhället i Indien och Europa

Vad menar vi med ”det civila samhället”? EESK anser att ”det enda avgränsande elementet kan vara att det demokratiska systemet försvaras.” Det civila samhället ”är ett övergripande begrepp som avser samtliga typer av socialt agerande från individers eller gruppers sida som inte utgår från eller dirigeras av statsmakten” (1). Dess förespråkare i Indien skulle instämma i att det civila samhället präglas av demokratiska värderingar och att det kan fungera effektivt endast i en demokrati. En del av dem som är aktiva i det civila samhällets organisationer i Indien har hämtat inspiration från de resultat som uppnåtts av det civila samhället i Europa och i USA, andra från den tradition av socialt och politiskt engagemang som etablerades av Mahatma Gandhi.

3.1   Det civila samhället i Indien

3.1.1

Ett tydligt tecken på det indiska civila samhällets ökade betydelse är de många frivilligorganisationerna av alla typer. (Denna term föredras i Indien – ”icke-statliga organisationer” har blivit en populär benämning först under de senaste 20 åren.) Antalet beräknades till mellan 50 000 och 100 000 för cirka tio år sedan, och det har med all säkerhet stigit sedan dess. Det civila samhällets organisationer är involverade i ett brett spektrum av aktiviteter i hela Indien, däribland näringslivs- och yrkesorganisationer samt fackföreningar.

3.1.2

Organisationerna i det civila samhället i Indien

är engagerade i traditionell utvecklingsverksamhet av den typ som förknippas med icke-statliga organisationer – program för att öka läs- och skrivkunnighet, apotek och kliniker, hjälp till hantverkare (t.ex. vävare) med marknadsföring av deras produkter osv. – vanligtvis på lokal nivå, där de också hjälper regeringsorgan att genomföra offentlig politik på ett decentraliserat sätt,

bedriver ingående forskning för att kunna påverka staten och den centrala regeringen i regionen eller näringslivet,

försöker öka den politiska medvetenheten i olika sociala grupper och uppmuntra dem att kräva sin rätt,

företräder speciella intressegrupper, till exempel funktionshindrade, äldre och flyktingar,

fungerar som innovatörer och försöker lösa sociala problem med nya arbetssätt,

företräder arbetsgivarorganisationer, fackföreningar, andelsföreningar och kooperativ,

innefattar organisationer som företräder lantbrukarna,

innefattar organisationer som arbetar för att bekämpa spridningen av hiv/aids, och

slutligen finns aktivisterna. Sedan 1970-talet har de samlats i sociala rörelser med bred bas – lantbrukarrörelser, kvinnorörelser för att fastställa och främja kvinnofrågor, miljörörelser som försöker få regeringen att uppmärksamma miljöfrågor i större utsträckning, rörelser för konsumenternas rättigheter osv.

3.1.3

Särskilt när det gäller utvecklingsfrågor anser både de icke-statliga organisationerna och regeringen att de måste arbeta tillsammans. Landets planeringsutskott har därför finansierat frivilligorganisationer vid olika tillfällen. I den tionde och senaste femårsplanen noteras följande:

”Planer bör återspegla människors verkliga behov och ekonomiskt och socialt respektera värderingarna hos de människor som är avsedda för. Människorna måste känna att planerna är deras och de måste bidra till uppfyllande ett av dem. Vi måste göra upp med uppfattningen att regeringen skall göra allt åt folket. Program och planer där människorna själva deltar är erkänt mycket effektivare.”

3.1.4

Planeringsutskottet har en avdelning för frivilligarbete som ansvarar för samarbetet med frivilligsektorn. Man har nu beslutat att inrätta rådgivande grupper som består av människor från olika delar av landet som vet vad som pågår på fältet och som kan föreslå vilka förändringar som krävs och hur de kan genomföras, enligt Sayeeda Hameed, medlem i planeringsutskottet (2).

3.1.5

Kongresspartiet har alltid stött det civila samhället, och den koalitionsregering i New Delhi som leds av Kongresspartiet kommer troligtvis att lägga större vikt vid dess verksamhet än föregångarna. Strax efter det att regeringen hade utsetts genomfördes samråd med det civila samhällets organisationer om programmet Common Minimum Programme. Ett nationellt rådgivande organ (National Advisory Council, NAC) med Sonia Gandhi, Kongresspartiets ledare, som ordförande har mot denna bakgrund inrättats. En ledande företrädare för Kongresspartiet sade i samband med inrättandet av detta organ att det skulle utgöra samlingsregeringens (United Progressive Alliance) förbindelselänk med det civila samhället för att få in ett nytänkande i planeringsarbetet som inte annars förknippas med regeringen (3). NAC, vars tolv medlemmar utnämndes av premiärminister Manmohan Singh, skall fungera som rådgivare när det gäller hur Common Minimum Programme ska genomföras. Regeringsrådgivare är oftast pensionerade tjänstemän inom den offentliga förvaltningen eller diplomater, men hälften av medlemmarna i NAC är människor som är sysselsatta med det praktiska arbetet i den icke-statliga sektorn (4). Sonia Gandhi har sagt sig vilja prioritera jordbruk, utbildning, hälsovård och sysselsättning i första hand.

3.2   Det civila samhället i Europeiska unionen (5)

3.2.1

Det civila samhället är lika dynamiskt i EU som i Indien med en mängd organisationer som är aktiva på lokal, nationell och europeisk nivå. Men de europeiska organisationerna har en fördel: De företräds på hög nivå av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) i Bryssel. EESK är dessutom en av de institutioner som inrättades genom Romfördraget 1957 om inrättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, som omfattade sex länder, föregångaren till dagens EU med 25 länder (6). EESK har i dag 317 ledamöter från de 25 medlemsstaterna. De utses av EU:s ministerråd på förslag från medlemsstaterna. Ledamöterna tillhör en av tre grupper: arbetsgivare, arbetstagare samt övriga intressegrupper. Ledamöterna i denna tredje grupp företräder lantbrukare, små och medelstora företag, hantverkare, fria yrken, kooperativ, konsumentorganisationer, miljöskyddsorganisationer, föreningar för familjefrågor, kvinnoorganisationer, forskare och lärare, icke-statliga organisationer osv., i enlighet med Romfördraget.

3.2.2

EESK är ett icke-politiskt rådgivande organ. Det skall informera beslutsfattare inom EU-institutionerna om medlemsorganisationernas åsikter. På 14 politikområden får rådet eller kommissionen fatta beslut endast efter att ha rådfrågat EESK. Det rör sig bland annat om följande: jordbruk, fri rörlighet för personer och tjänster; socialpolitik; utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor; folkhälsa; konsumentskydd; näringslivspolitik; forskning och teknisk utveckling samt miljöfrågor. Rådet, kommissionen och Europaparlamentet får också höra EESK i andra frågor om de så önskar. EESK kan å sin sida ut arbeta yttranden om frågor som kommittén anser vara av särskild betydelse, till exempel detta yttrande på eget initiativ om förbindelserna mellan EU och Indien.

3.2.3

EESK:s roll som drivkraft i dialogen med det civila samhället sträcker sig utöver de 25 medlemsländernas gränser. Kommittén deltar aktivt i dialogen med de länder som ingår i Euromed-partnerskapet och med länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS-länderna), som EU samarbetar med genom Cotonouavtalet. Kommittén deltar också i dialogen med det civila samhället i de latinamerikanska länderna, inbegripet Mercosur-länderna, samt inte minst i Indien, genom rundabordssamtalen, och Kina.

4.   Den senaste tidens utveckling i Indien och EU

4.1

En fullständig redogörelse för de dramatiska förändringar som äger rum både i EU och i Indien skulle omfatta flera hundra sidor. I denna rapport handlar det främst om den utveckling som gör det möjligt för EESK att arbeta effektivare för att stärka förbindelserna mellan EU och Indien. För EU:s del är det fråga om utvidgningen till 25 medlemsstater, insatser för att genom grannskapspolitiken skapa ett större Europa och genomförandet av Lissabonstrategin, som antogs vid Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000. Målsättningen med denna strategi, som är inriktad på hållbar utveckling, är att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi senast 2010. En annan viktig fråga är antagandet av en europeisk konstitution, som skall ratificeras av de 25 medlemsstaterna.

4.2

EU:s utvidgning den 1 maj 2004 har på ett dramatiskt sätt förändrat både det politiska och det ekonomiska landskapet i Europa. De politiska konsekvenserna av utvidgningen blir troligen viktigare än de ekonomiska, inte minst på grund av att arbetet med att integrera de tio nya medlemsstaternas ekonomier inleddes långt före den formella anslutningen till EU den 1 maj 2004. I och med utvidgningen har EU:s folkmängd ökat från 380 miljoner till 455 miljoner, vilket motsvarar 7,3 procent av världens befolkning. Unionens bruttonationalprodukt (BNP) har ökat från 9,3 till 9,7 biljoner euro, vilket ökar EU:s andel av världs-BNP till 28,7 %. En annan konsekvens av utvidgningen är att BNP per capita minskat till 21 000 euro (från 24 100) och till att handeln med länder utanför EU minskat till 1,8 biljoner euro (från 2 biljoner euro). Det beror på att handeln mellan länderna i EU 15 och de tio kandidatländerna nu ingår i den interna handeln i EU 25.

4.3

EU:s gränser mot omvärlden har blivit längre i och med utvidgningen. Inför utvidgningen började EU utveckla strategier för att skapa en ”vänkrets”. Därför inrättades EU:s grannskapspolitik som omfattar sex östeuropeiska länder (Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Vitryssland) samt nio länder söder om Medelhavet (Algeriet, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien samt även den palestinska myndigheten). Målet med grannskapspolitiken såsom det formulerades på Europeiska rådets möte i april 2004 är att fördelarna med EU:s utvidgning skall komma alla grannländer till del genom ökad stabilitet, säkerhet och välfärd (7). ”EU:s grannskapspolitik innebär enligt rådet avsevärd ekonomisk integration och fördjupat politiskt samarbete, med målsättningen att förhindra nya skiljelinjer mellan det utvidgade EU och dess grannländer”.

4.4

När det gäller Indien togs ett viktigt steg framåt i och med det oväntade resultatet av de allmänna valen i maj. En koalitionsregering under ledning av Kongresspartiet och premiärminister Manmohan Singh ersatte den BJP-ledda koalitionen under premiärminister Atal Behari Vajpayee. Det höga valdeltagandet i de allmänna valen, den framgångsrika användningen av elektroniska röstningsmaskiner och det oproblematiska maktskiftet i New Delhi, som kunde ske trots de politiska omvälvningar valresultatet medförde, rättfärdigade Indiens anspråk på att vara världens största demokrati.

4.5

Kongresspartiets överraskande seger ledde till spekulationer om att en koalition ledd av Kongresspartiet inte skulle kunna hållas ihop eller att koalitionens stödpartier, framför allt kommunistpartiet, skulle tvinga den att dra tillbaka reformer. Man bör dock komma ihåg att det var Kongresspartiet som 1991 satt i regeringen och stod bakom reformerna för att avveckla importkontrollen och öppna kapitalmarknaderna. Det var dessutom den nya premiärministern Manmohan Singh och den nya finansministern Palaniappan Chidambaram som utarbetat dessa reformer. Finansministern ser sig själv som en ”investeringsminister” i den nya Kongresspartiledda koalitionen. Det innebär att de organisationer från det civila samhället som representerar näringsliv och ekonomi, exempelvis de som deltar i rundabordssamtalen mellan EU och Indien kommer att samarbeta med honom för att utveckla de kunskapsbaserade ekonomiska sektorerna i landet.

4.6

Regeringens målsättning är att dess ekonomiska strategi skall ha ”ett mänskligt ansikte” så att de cirka 300 miljoner indier som måste leva på mindre än 0,75 euro per dag ($1) får hjälp att komma ur sin fattigdom. Mot bakgrund av detta vill regeringen öka den årliga tillväxten från 7 till 8 %, ge kvinnorna ökade rättigheter och öka investeringarna i utbildning och hälso- och sjukvård.

4.7

Utmaningen som det indiska civila samhället står inför ger det europeiska civila samhällets organisationer tillfälle att samarbeta med sina indiska motsvarigheter, vilket är till gagn för båda parter. Detta samarbete kan till en början ske genom rundabordskonferensen EU–Indien, men skulle relativt snabbt kunna utökas till att omfatta organisationer som har nära kontakter med de europeiska och indiska ledamöter som deltar i rundabordskonferensen och med andra EESK-ledamöter som har sakkunskap om exempelvis landsbygdsutveckling och hälso- och sjukvård. Samarbetet mellan det indiska och det europeiska civila samhället skulle säkerställa att rekommendationerna från rundabordskonferensen till det årliga toppmötet mellan EU och Indien blir mer praktiskt inriktade eftersom de baseras på erfarenhet.

5.   Det civila samhällets dialog hittills mellan EU och Indien

5.1

För att kunna staka ut vägen framåt måste man först se bakåt. Utgångspunkten för en förstärkt dialog inom det civila samhället förutsätter därför att man utnyttjar de institutioner som finns på plats och redan gjorda framsteg. För EESK:s del innebär detta att utvärdera det hittills gjorda arbetet vid rundabordskonferensen EU–Indien och att komma överens om hur man bäst uppfyller målsättningarna, utan att glömma exempelvis den överenskommelse som gjordes i Haag om att främja samarbetet inte bara mellan det civila samhällets organisationer utan också mellan politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och universitet.

5.2

Det har gjorts hänvisningar till de frågor som diskuterats vid rundabordskonferensens sammanträden sedan de inleddes 2001, i syfte att stärka konferensens trovärdighet som en viktig partner i arbetet med en gemensam handlingsplan. Genom att gå igenom resultaten från sammanträden som ägt rum nyligen får man en uppfattning både om den kontinuitet och det stora antal ämnen som behandlats och om den tilltro som präglat samtalen.

5.3

Vid sitt sjätte sammanträde i Rom utfärdade rundabordskonferensen ett antal rekommendationer, bland annat initiativ för att stödja företagens sociala ansvar och ett särskilt stöd åt små och medelstora företag, genom rationaliserade bestämmelser för att underlätta rörligheten för de indier som arbetar med kunskapsbaserade frågor inom EU, samt rekommendationer om EU-stöd och främjande av utveckling till industrikluster inom ett fåtal utvalda sektorer där det finns en exportpotential. Rundabordskonferensen utsåg också två föredragande som skall utvärdera hur man kan öka lyhördheten för det organiserade civila samhället i frågor som rör handel och hållbar utveckling.

5.4

Detta ämne diskuterades vid rundabordskonferensens sjunde sammanträde, som hölls i Srinagar i juni 2004. Man kom överens om att den slutliga rapporten skulle baseras på praktiska exempel från Indien och EU i syfte att öka den gemensamma kunskapen om hållbar utveckling, och om att denna rapport skulle läggas fram vid rundabordskonferensens nionde sammanträde. Vid rundabordskonferensen i Srinagar presenterade ledamöter från EESK och från den indiska delegationen också ett förslag, som diskuterades vid sammanträdet, om samarbete mellan Indien och EU om att utveckla turismen. Man kom överens om att det civila samhällets organisationer spelar en viktig roll när det gäller att främja hållbar turism som leder till ekonomisk och social utveckling och är till gagn för befolkningen som helhet.

5.5

Vid sammanträdena i Rom, Srinagar och London diskuterade man också att inrätta ett Internetforum för det civila samhället, såsom rekommenderats vid mötet i Bangalore i mars 2003. Vid sammanträdet lyfte man fram forumets möjligheter att fungera som ett ständigt diskussionsforum mellan de indiska och europeiska medlemmarna av rundabordskonferensen och som ett instrument för att förstärka dialogen mellan det civila samhällets organisationer i allmänhet.

5.6

Vid sammanträdet i Rom sammanfattades också resultaten av rundabordssamtalen. Man var överens om att bedömningen av dessa inte enbart kan begränsas till en numerisk analys av hur många rekommendationer som har utfärdats, inte minst eftersom det civila samhället i EU och Indien inte har befogenhet eller mandat att genomföra flera av rekommendationerna. Faktum är att rundabordskonferensen antagit ett antal rekommendationer och beslut om gemensamma samarbetsmetoder i en rad frågor, inklusive känsliga och ibland kontroversiella sådana. Den har också lyft fram särskilda samarbetsformer, exempelvis inrättandet av ett Internetforum, den har under sina två möten per år organiserat hearingar med företrädare för det civila samhället och underlättat tillfälligt samarbete mellan EESK och Indien, exempelvis den hjälp EESK fick av den indiska delegationen i arbetet med det allmänna preferenssystemet (GSP).

5.7

Eftersom 60–70 % av den yrkesverksamma delen av befolkningen formellt eller informellt är verksamma inom jordbruket har rundabordssamtalen mellan Indien och EU rörande jordbruk och landsbygdsutveckling bromsats av att det inte funnits några företrädare för jordbrukarna i den indiska delegationen.

5.8

Vid rundabordssamtalet diskuterades mekanismerna för förbindelserna mellan arbetsgivare och arbetstagare samt den sociala dialogen inom Europeiska unionen. Man tog del av den praxis som gäller i EU för den sociala dialogens aktörer, frågor rörande identifieringen av och representativiteten för dessa aktörer samt de olika forum som finns för denna dialog. Vid rundabordssamtalet analyserades också arbetsgivarnas och arbetstagarnas nuvarande situation i Indien, bl.a. fackföreningarnas struktur och sammansättning och löneförhandlingar, reformen av arbetslagstiftningen samt hur Indien ställer sig till förslag som syftar till att skapa ett samband mellan landets arbetsnormer och den internationella handeln. Därvid konstaterades att en stor del av Indiens arbetstagare är verksamma inom den s.k. informella sektorn (småföretag, självständig verksamhet, tillfälligt arbete) och att det är nödvändigt att göra ansträngningar för att förbättra arbetstagarnas situation. Dessutom krävs större ansträngningar för att säkerställa ratificeringen av ILO:s grundläggande arbetsnormer och genomförandet av dessa normer i lagstiftningen och i praktiken.

6.   En förstärkt dialog inom det civila samhället: hur man skall gå tillväga

6.1

Samarbetet mellan företrädare för det organiserade civila samhället i Indien och EU-25 bör öka exponentiellt. På toppmötet mellan Indien och EU har man redan slagit fast hur viktiga rundabordssamtalen är. Den indiska regeringen har fattat en rad beslut för att stärka samarbetet med det civila samhället i Indien. I kommissionens meddelande av den 16 juni 2004 slås det fast att ”runda bordet bör helt införlivas med den institutionella strukturen”, och att konferensens två medordförande bör bjudas in till toppmötena mellan EU och Indien.

6.2

Den indiska regeringen konstaterade i sin första kommentar till meddelandet från den 16 juni att man trots ansträngningarna på officiell nivå för att hålla jämna steg med förändringarna inom Indien och EU fortfarande måste arbeta för att öka kontakterna på andra nivåer, bland annat kommunikationen mellan företrädare för det civila samhället i de båda länderna.

6.3

Den oundvikliga frågan är därför hur rundabordskonferensen kan bli effektivare både när det gäller att utforma och att fatta beslut, vilket är särskilt viktigt på grund av konferensens unika direkta tillgång till den högsta politiska nivån – den indiska premiärministern och premiärministern i det land som innehar EU:s ordförandeskap – när länderna träffas på det årliga toppmötet. I avsnitt 2 i detta initiativyttrande, ”Att bidra till det strategiska partnerskapet mellan Indien och EU” föreslås hur rundabordskonferensen effektivt skulle kunna bidra till att förbereda den gemensamma handlingsplanen för ett strategiskt partnerskap. Arbetet kommer endast att pågå fram till det sjätte toppmötet mellan Indien och EU i slutet av 2005 då parterna förväntas godkänna planen.

6.4

Flera av rundabordskonferensens rekommendationer till toppmötena mellan Indien och EU innebär engagemang på medellång eller lång sikt. Erfarenheten visar att rekommendationerna bör gälla projekt som kan genomföras gemensamt av företrädare för det indiska och europeiska civila samhället. Politiskt stöd underlättar eventuell finansiering och gör det möjligt för det organiserade civila samhället i Indien och Europa att samarbeta om en rad projekt (8).

6.5

Om rundabordskonferensen effektivt skall kunna utforma och fatta beslut måste man ta upp de frågor som diskuteras på officiell nivå, exempelvis de som gäller Doha-rundan i Världshandelsorganisationen (WTO). Rundabordskonferensen skulle också kunna öka sin effektivitet genom samarbete med de toppmöten för näringslivet mellan Indien och EU som organiseras av två av det indiska näringslivets medlemmar – Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry (FICCI) och Confederation of Indian Industries (CII). Den bör också sträva efter ett samarbete med det rundabordsforum för företagsledare som kommissionen föreslagit bör inrättas.

6.6

Eftersom rundabordskonferensens deltagare även hämtas från den akademiska världen kan konferensen bidra till att framgångsrikt genomföra det stipendieprogram för Indien på 33 miljoner euro som inleds av kommissionen under 2005. EESK skulle kunna utöka sitt samarbete med Indien på liknande sätt som när man inbjöd den indiska medordföranden vid rundabordskonferensen att delta i kommitténs seminarium om WTO efter Cancún.

6.7

Även om kommunikationskanalerna mellan tjänstemän och företagsledare mångdubblas vad gäller ekonomiska frågor innebär inte det att rundabordskonferensen bör begränsa sin verksamhet till dessa frågor. Man bör inrikta sig på icke-ekonomiska, framför allt sociala konsekvenser i stället för att enbart fokusera på de ekonomiska aspekterna. Rundabordskonferensen i Srinagar beslutade att begreppet hållbar utveckling inte enbart skall omfatta den ekonomiska aspekten av strategier för utveckling utan även sociala och miljömässiga konsekvenser. På liknande sätt bör man diskutera utläggning på entreprenad. De problem som uppstår i EU genom utläggning på entreprenad skiljer sig avsevärt från dem som uppstår i Indien men har en sak gemensamt: I båda fallen är den stora stötestenen de sociala frågorna. Genom att inta ett helhetsperspektiv kan rundabordskonferensen borga för att de icke-ekonomiska aspekterna ges lika stor vikt som de rent ekonomiska när man diskuterar viktiga, ekonomiska frågor.

6.8

Denna ändrade inriktning gör det möjligt för rundabordskonferensen att ordna konferenser, som kan utgöra ett komplement till de ekonomiska och politiska toppmötena, för EU och Indien om de sociala frågorna. På dessa konferenser kan man ta upp ämnen som redan diskuteras vid rundabordskonferensen, exempelvis jämställdhet. Det kan också handla om de sociala effekterna av utläggning på entreprenad och av emigration. Det går inte att överskatta hur viktiga sådana konferenser är för en balanserad utveckling både av det europeiska och det indiska samhället.

6.9

Rundabordskonferensen måste inrikta sig mer på kulturella frågor och kan medverka till att genomföra Indiens och EU:s gemensamma deklaration om kulturella kontakter. Konferensen bör gå igenom rekommendationerna om en dialog om samhällsformer och kultur, samt om en interreligiös dialog, som lades fram av företrädare för det asiatiska civila samhället vid Asien-Europa-mötet (ASEM-toppmötet) i Barcelona i juni 2004. (9) Beslutsfattare inom ASEM har redan inlett en dialog om olika samhällsformer. EU:s stats- och regeringschefer har deltagit i denna dialog, dock inte Indien eftersom landet inte är medlem i ASEM. Indien har, som svar på kommissionens meddelande, förklarat att man är beredd att inleda en dialog med EU om problemen med religiös extremism och fundamentalism.

6.10

Om denna satsning blir framgångsrik måste rundabordskonferensen nå ut till betydligt fler organisationer som företräder det civila samhället än vad konferensen har möjlighet att hantera under sina sammanträden. Det finns dock redan en perfekt kanal för att hantera detta – Internetforumet. Genom att låta andra organisationer i det civila samhället i Indien och EU ta del av forumet kan rundabordskonferensen engagera dessa i sina diskussioner. Eftersom det finns ett mycket stort antal sådana organisationer kan man till en början begränsa tillgängligheten till forumet till de organisationer som deltagarna i rundabordskonferensen känner till. Rundabordskonferensen kan som ett komplement till kommunikationen i cyberrymden fortsätta bjuda in lokala företrädare för det civila samhället till de ordinarie sammanträdena.

6.11

Internetforumet utgör också en kommunikationskanal för deltagarna i rundabordskonferensen mellan de två årliga sammanträdena, vilket är viktigt med tanke på att de indiska deltagarna bor i olika delar av Indien. Utkast till rapporter kan skickas till forumet så att deltagarna kan läsa igenom och kommentera dessa i förväg inför sammanträdena. Det skulle leda till mer fruktbara diskussioner under själva sammanträdena och till att rekommendationerna till toppmötena mellan EU och Indien skulle vara mer inriktade på kärnfrågor. Deltagarna kan informera varandra om sin verksamhet och därmed lära känna varandra närmare, framför allt på det professionella planet. I takt med att allt fler europeiska och indiska organisationer får tillgång till forumet kan de organisationer som har gemensamma intressen utöka samarbetet, dela erfarenheter och tillsammans utveckla projekt.

6.12

Rundabordskonferensen har ingående diskuterat mediernas roll när det gäller att stärka det civila samhället och när det gäller kulturellt samarbete. Medierna kan bidra (1) till medlemsstaternas, Europaparlamentets och kommissionens ansträngningar för att stärka EU:s profil i Indien, särskilt bland organisationer som företräder det civila samhället och (2) till att utifrån Indiens och EU:s gemensamma deklaration om kulturella förbindelser den 8 november 2004 utarbeta ett särskilt kapitel om kulturellt samarbete i handlingsplanen för ett strategiskt partnerskap.

7.   Slutsatser

7.1

EU och Indien är mer beslutsamma än någonsin att bredda och fördjupa sitt samarbete. Detta bevisas inte minst av att kommissionen och Indiens diplomatiska beskickning i EU mycket snabbt inlett sitt arbete med handlingsplanen för ett strategiskt partnerskap mellan EU och Indien. Båda sidor vill att ländernas företrädare för det civila samhället skall delta i processen. EESK arbetar redan för att närma det civila samhällets organisationer i Europa och Indien till varandra både genom att aktivt delta i rundabordskonferensen Indien–EU, genom det finansiella stödet till Internetforumet Indien–EU och genom att man inbjudit rundabordskonferensens indiska medordförande Shri N. N. Vohra till att delta i frågor som rör kontakterna mellan Indien och EU.

7.2

EESK har ställt sig positiv till kommissionens meddelande om ett strategiskt partnerskap mellan Indien och EU och skall därför delta i arbetat med handlingsplanen i fråga. På rundabordskonferensens sammanträde i London beslöt man att ge förslag till de europeiska institutionerna och till den indiska regeringen inom de områden där det civila samhället kan åstadkomma ett verkligt mervärde vad gäller att uppfylla utvecklingsmålen i FN:s millenniedeklaration, främja en hållbar utveckling och hantera globaliseringen.

7.3

Den indiska regeringen ställer sig positiv till EU:s utvidgning. I det gemensamma pressmeddelandet efter toppmötet i Haag den 8 november 2004 framhöll Indien att en utvidgad union med fördjupat samarbete skulle bidra till att ytterligare förbättra kontakterna med Indien. Eftersom EESK är det rådgivande organ som företräder det civila samhället i Europa måste man se till att EU 25 är representerat i tillräcklig utsträckning vid rundabordskonferensen och samtidigt tydliggöra kontakterna mellan Indien och EU i sin egen verksamhet. Rundabordskonferensen Indien–EU kan stå som förebild för EESK:s kontakter med andra utvecklingsländer och regioner i världen.

Bryssel den 12 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om ”Det organiserade medborgarsamhällets roll och bidrag vid byggandet av Europa”, punkt 5.1, antaget den 22 september 1999, EGT 329, 17.11.1999.

(2)  ”Opening the Planning Commission to the people: Sayeeda Hameed,” av Rajashri Dasgupta. InfoChange News and Features, september 2004.

(3)  ”The Hindu”, 26 juni 2004. Mycket liknande åsikter uttrycktes av Jaswant Singh, utrikesminister, i den BJP-ledda koalitionsregeringen när han tillsammans med kommissionens Chris Patten invigde rundabordskonferenserna mellan EU och Indien 2001.

(4)  Bland medlemmarna återfinns professor Jean Dreze, en indisk medborgare och belgiskt ursprung som arbetat tillsammans med Dr. Amartya Sen; två före detta medlemmar i planeringsutskottet, C.H. Hanumantha Rao och D. Swaminathan. Från det civila samhällets organisationer har man hämtat Aruna Roy, socialaktivist; Jayaprakash Narayan (hälsa och miljö); Mirai Chatterjee (SEWA) och Madhav Chavan (grundläggande utbildning).

(5)  En redogörelse för det europeiska civila samhället kan tyckas onödig, särskilt om den begränsas till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Det kan dock vara intressant för organisationer i det indiska civila samhället att veta att det finns en institution på EU-nivå för de europeiska motsvarigheterna.

(6)  Artikel 193 EG-fördraget föreskrev följande: ”Kommittén skall bestå av företrädare för olika grupper inom det ekonomiska och sociala livet, särskilt företrädare för tillverkare, jordbrukare, transportföretag, arbetstagare, köpmän, hantverkare, fria yrken och allmänna samhällsintressen.”

(7)  Rådets (allmänna frågor) slutsatser av 14.6.2004. EU:s grannskapspolitik – Europeiska rådets slutsatser.

(8)  Så beslutade exempelvis ministeriet för yttre förbindelser i New Delhi att avsätta de medel som krävdes för driftskostnaderna i Indien för det Internetforum för Indien och EU som inrättats av rundabordskonferensen

(9)  The Barcelona Report. Recommendations from civil society on Asia-Europe relations, addressed to the ASEM leaders. Connecting Civil Society from Asia & Europe: an informal consultation. 16-18 June 2004, Barcelona, Spain.


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/45


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet” och ”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1798/2003 i syfte att införa regler för administrativt samarbete i samband med ordningen med en enda kontaktpunkt och förfarandet för återbetalning av mervärdesskatt”

(KOM(2004) 728 slutlig – 2004/0261 CNS – 2004/0262 CNS)

(2005/C 267/07)

Den 24 januari 2005 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 15 april 2005. Föredragande var Umberto Burani.

Vid sin 417:e plenarsession (sammanträdet den 12 maj 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 90 röster för, 0 röster emot och 1 nedlagd röst.

1.   Inledning: kommissionens dokument

1.1

I oktober 2003 presenterade kommissionen ett dokument (1) som sammanfattar de strategier på mervärdesskatteområdet som skisserades redan i juni 2000, och en rad nya initiativ föreslogs mot denna bakgrund. Sammanfattningsvis består strategin av fyra huvudmål: förenkling, modernisering och en mer enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser samt närmare administrativt samarbete.

1.2

Kommissionens dokument består av tre delar (2):

a)

Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 77/388/EEG i syfte att förenkla skyldigheterna på mervärdesskatteområdet.

b)

Förslag till rådets direktiv om fastställande av närmare regler för återbetalning enligt direktiv 77/388/EEG av mervärdesskatt till beskattningsbara personer som inte är etablerade inom landets territorium men etablerade i en annan medlemsstat.

c)

Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1798/2003 i syfte att införa regler för administrativt samarbete i samband med ordningen med en enda kontaktpunkt och förfarandet för återbetalning av mervärdesskatt.

1.2.1

EESK behandlar här endast dokumenten a och c. De allmänna kommentarerna berör båda förslagen, som kan betraktas som delar av en enda strategi.

1.3

Frågan om förenkling av företagens skyldigheter togs upp av Europeiska rådet den 26 mars 2004, då man uppmanade rådet (konkurrensfrågor) att fastställa inom vilka sektorer förenklingen borde ske. Ett beslut i frågan fattades i juni 2004 och kommissionen presenterade i oktober 2004 det dokument som granskas här. Under tiden tog det holländska ordförandeskapet vid det informella Ekofinmötet i september 2004 upp frågan om att befrämja tillväxt genom att minska företagens administrativa börda. Kommissionen anser emellertid att det dokument som lagts fram uppfyller målsättningen i full utsträckning.

1.4

Enligt de studier som kommissionen har genomfört (3) och som offentliggjordes under andra halvåret 2003 bör ett av huvudmålen vara en förenkling för ”beskattningsbara personer som måste fullgöra skyldigheter avseende mervärdesskatt i medlemsstater där de inte är etablerade” (i praktiken: exportörer av varor och tjänster – EESK:s anmärkning). För skattskyldiga av denna typ är den administrativa bördan så stor och komplicerad att många potentiella exportörer helt enkelt avstår från att ägna sig åt momsbelagd verksamhet i andra medlemsstater. Å andra sidan är förfarandet för återbetalning så komplicerat och betungande att cirka 54 % av de stora företagen har avstått från att fullfölja det i praktiken i något skede av handläggningen.

1.5

De förslag som nämns i punkt 1.2 ovan syftar till att lösa just dessa problem genom sex konkreta åtgärder:

1)

En ordning med en enda kontaktpunkt införs för icke-etablerade beskattningsbara personer.

2)

En ordning med en enda kontaktpunkt införs för att modernisera återbetalningsförfarandet.

3)

De kategorier varor och tjänster för vilka medlemsstaterna får tillämpa begränsningar av rätten att dra av mervärdesskatt harmoniseras.

4)

Utvidgning av tillämpningsområdet för förfarandet för omvänd betalningsskyldighet.

5)

Den särskilda ordningen för små företag omarbetas.

6)

Reglerna för distansförsäljning förenklas.

1.6

Som bas för att uppnå dessa mål har kommissionen redan föreslagit tre lagstiftningsinitiativ:

En ändring av det sjätte mervärdesskattedirektivet (4).

Det åttonde mervärdesskattedirektivet ersätts.

En ändring av rådets förordning (EG) nr 1798/2003 om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt (5).

1.6.1

De initiativ som omnämns i det dokument som behandlas här har redan diskuterats grundligt i medlemsstaterna och genom ett brett samråd via Internet med berörda parter.

A.   DEL I: FÖRSLAGET TILL DIREKTIV

2.   Förslaget om en ordning med en enda kontaktpunkt

2.1

Tanken på en enda kontaktpunkt är inte ny: Den föreslogs för första gången i samband med rådets direktiv 2002/38/EG, men begränsades där till e-handelsaktörer (6) för gränsöverskridande tjänster till icke-skattskyldiga personer. Sammanfattningsvis och lite förenklat kan man säga att det föreliggande förslaget om en enda kontaktpunkt innebär en utvidgning till alla exportörer av varor och tjänster av möjligheten att skriva in sig i ett elektroniskt register i etableringsmedlemsstaten med giltighet i alla EU:s medlemsländer. Därmed avskaffas kravet på inskrivning i momsregistret i varje medlemsstat man exporterar till, och samtidigt kan man behålla det nationella registreringsnumret.

2.2

Om systemet med en enda kontaktpunkt genomförs skulle det innebära följande:

En kund som är skyldig att betala mervärdesskatt skall skicka in sin deklaration i den medlemsstat där han eller hon är etablerad. I detta fall behöver inte exportören lämna in någon deklaration.

Om den skattskyldige (säljaren/exportören) är den icke-etablerade aktören kan han eller hon fullfölja sina skyldigheter via den enda kontaktpunkten i stället för att som nu deklarera i destinationsmedlemsstaten. Skattesatsen är naturligtvis den som gäller i destinationslandet.

2.2.1

Kommissionen är övertygad om att den enda kontaktpunkten skulle göra det enklare att fullgöra de skattemässiga skyldigheterna för fler transaktioner och för en rad andra transaktioner än nu. Förutom distansförsäljning, som redan omfattas av gällande bestämmelser, skulle även all direktförsäljning till konsumenter i andra medlemsländer inbegripas. Men en ännu viktigare aspekt är att ordningen omfattar transaktioner mellan skattskyldiga som inte omfattas av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet.

2.2.1.1

Enligt de prognoser som gjorts skulle ordningen med en enda kontaktpunkt kunna användas av cirka 200 000 aktörer. Det är emellertid troligt att de exportföretag – framför allt stora sådana – som redan är inskrivna i momsregistret i ett annat land än det egna kommer att fortsätta att använda det nuvarande systemet. Ordningen med en enda kontaktpunkt är en alternativ möjlighet, men måste inte användas.

2.3

Ordningen med en enda kontaktpunkt innebär dock inte lösningen på alla problem. För det första kommer alla nationella normer även fortsättningsvis att gälla i fråga om deklarationsperioder, bestämmelser för betalning och återbetalning samt genomförandebestämmelser. Kommissionen medger uttryckligen att ordningen med en enda kontaktpunkt inte är avsedd att leda till fullständig harmonisering av skyldigheterna på nationell nivå, något som kommissionen anser vara ”varken realistiskt eller nödvändigt i det här skedet”.

2.3.1

Bl.a. kvarstår problemet med finansiella överföringar som skall utföras direkt mellan den skattskyldige och den medlemsstat som har fordran. Enligt kommissionen har erfarenheterna från tillämpningen av den nuvarande särskilda ordningen för elektroniska tjänster (systemet har mindre än 1 000 inskrivna från tredje land) visat att arbetet med att föra över inbetald skatt är ”mycket betungande” för den medlemsstat där skatten betalas in. Det är – fortfarande enligt kommissionen – inte ”realistiskt” att tänka sig att man skulle utvidga systemet till att omfatta ett mycket större antal skattskyldiga och transaktioner: Man skulle behöva bygga upp en omfattande kassahanteringsfunktion för att kunna hantera de finansiella flödena, en uppgift som skulle kunna utföras av finansförmedlare som skulle kunna erbjuda aktörerna reglering och clearing av transaktionerna. Denna typ av tjänst, som skulle erbjudas endast på frivillig basis och skulle kunna vara särskilt attraktiv för mindre företag, skulle naturligtvis behöva ”bygga på kommersiella realiteter”, med andra ord erbjudas till acceptabla villkor.

2.3.2

Sammanfattningsvis innebär ordningen med en enda kontaktpunkt att alla befintliga system för betalning och återbetalning lämnas oförändrade. Även den särskilda ordningen för tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg till privatpersoner kommer att fortsätta att gälla. Den föreskriver en enda inbetalning till den exporterande medlemsstaten, som sedan har i uppgift att överföra rätt belopp till de stater där tjänsten utnyttjades. Detta system skall ses över före den 30 juni 2006, och i samband med den översynen kommer man också att studera möjligheterna att låta alla transaktioner som rör tillhandahållande av tjänster på elektronisk väg omfattas av ordningen med en enda kontaktpunkt.

3.   Andra aspekter på förslaget

3.1

Ett förslag från kommissionen från 1998 som i första hand syftar till en reform av återbetalningssystemet innehöll även vissa reformer i fråga om kostnader som inte får dras av (åtminstone inte i sin helhet) vid mervärdesbeskattning. Målet var att föra de nationella normerna, som var – och fortfarande är – mycket divergerande, närmare varandra, dock inte så långt som till en harmonisering. Förslaget övergavs, framför allt för att vissa medlemsstater hyste oro för sina egna inkomster.

3.1.1

Det nu aktuella förslaget tar upp denna diskussion genom förslaget att harmonisera de utgiftskategorier som undantas från avdragsreglerna (icke-avdragbara utgifter). Rent allmänt (med vissa avvikelser och begränsningar) skulle undantag tillämpas för

motordrivna vägfordon samt fartyg och luftfartyg,

resor, logi, mat och dryck,

lyx, nöje och representation.

För alla andra utgiftsposter, som alltså inte ingår i ovannämnda kategorier, skulle de normala avdragsreglerna gälla.

3.2

För B2B-transaktioner (business to business) skall mervärdesskatten betalas in av köparen i destinationslandet, och den kan återbetalas genom förfarandet för omvänd betalningsskyldighet, som är obligatoriskt för vissa typer av transaktioner och som kan användas i andra fall om medlemsstaterna så vill. Kommissionen föreslår nu att de fall då förfarandet för omvänd betalningsskyldighet måste användas utvidgas till att omfatta leveranser av varor som installeras eller monteras av importören eller för hans eller hennes räkning, tjänster som har samband med fast egendom eller tjänster som avses i artikel 9.2 c i sjätte mervärdesskattedirektivet.

3.3

När det gäller undantag från mervärdesskatteplikt brister de nuvarande reglerna enligt kommissionen i flexibilitet och enhetlighet på grund av de undantag som beviljats enskilda medlemsstater i samband med inträdet i EU eller vid andra tillfällen. I den här frågan är skillnaderna mellan medlemsstaterna stora, och i stället för att minska har skillnaderna ökat som en följd av förlängningar av tillfälliga tillstånd eller en utökning av deras räckvidd. Förslaget föreskriver större flexibilitet när det gäller att fastställa gränsen för när undantag skall beviljas. Den föreslagna tröskeln är 100 000 euro, men varje medlemsstat skall fritt kunna fastställa ett lägre gränsvärde eller till och med flera gränsvärden beroende på om det rör sig om tillhandahållande av varor eller tjänster.

3.4

När det gäller distansförsäljning innebär det aktuella bestämmelserna två olika tröskelvärden, 35 000 euro eller 100 000 euro totalt årligen, enligt beslut i destinationsmedlemsstaten. Det företag som tillhandahåller varan eller tjänsten skall debitera kunden för mervärdesskatten enligt den skattesats som gäller i destinationsmedlemsstaten. I syfte att göra det enklare för aktörerna föreslår kommissionen att man tillämpar ett enda tröskelvärde på 150 000 euro för den sammanlagda försäljningen till alla medlemsstaterna.

4.   Ordningen med en enda kontaktpunkt: kommentarer

4.1

EESK ställer sig i princip bakom inrättandet av ett system med en enda kontaktpunkt, men vill framföra några observationer i syfte att öka effektiviteten i det gränsöverskridande mervärdesskattesystemet. Kommentarerna och förslagen skall dock tolkas som förslag till framtida utveckling och åtgärder. I den aktuella situationen kan kommittén konstatera att kommissionen har gjort sitt bästa för att lägga fram ett realistiskt men minimalistiskt program, som därför förhoppningsvis är genomförbart.

4.2

När det gäller den skattemässiga harmoniseringen i allmänhet och momsområdet i synnerhet är inte framtidsutsikterna särskilt ljusa: Framstegen är små och vägen är full av hinder, systemen är röriga och ofta ineffektiva, bestämmelserna är komplicerade och inte alltid lätta att tolka. De som betalar för detta är medborgarna och företagen och i slutändan hela ekonomin, men de första offren är paradoxalt nog medlemsstaterna själva, som ofta ger intryck (ett intryck som bekräftas av fakta) av att till varje pris vilja behålla status quo av mer eller mindre dunkla skäl, och upprätthålla komplicerade och kostsamma system av fruktan för förändring: en byråkrati som blir offer för sig själv.

4.3

De första resultaten av ordningen med en enda kontaktpunkt, ett system som redan inrättats och fungerar för tillhandahållande av elektroniska gränsöverskridande tjänster, visar på ett svagt intresse från aktörernas sida. Färre än 1000 aktörer (som inte är etablerade inom territoriet) har anslutit sig, huvudsakligen stora aktörer. Det är dock fortfarande alltför tidigt att bedöma om dessa uppgifter är signifikanta. Den nya ordningen borde enligt kommissionen vinna större anslutning: Av cirka 250 000 potentiella etablerade gränsöverskridande aktörer borde cirka 200 000 kunna utnyttja systemet. Om detta visar sig stämma kommer ordningen med en enda kontaktpunkt att hamna i svårigheter: Enligt kommissionen skapar det system som gäller för elektronisk handel redan i dag administrativa problem och betungande förvaltningsbördor. En lösning skulle vara att uppgifter som skatteuppbörd och överföring av skattepengarna (en ”mycket betungande” uppgift enligt kommissionen) samt förvaltningen av återbetalningar avlägsnas från systemet och överlämnas till finanssektorn. Denna lösning är kanske nödvändig, men klart otillfredsställande.

4.4

EESK noterar att uppgiften att förvalta pengarna visserligen är betungande för skattemyndigheterna – men den kommer att vara lika betungande för finanssektorn. Även om denna helt klart är utrustad för att tillhandahålla en sådan tjänst skulle dock förvaltningen innebära en kostnad som i slutändan skulle drabba de skattskyldiga eller skattemyndigheterna. Det framgår inte tydligt vem som egentligen skall betala kostnaderna för det system som skall genomföras, fast myndigheterna tycks ta för givet att det är aktörerna. Kommissionen menar på grundval av de studier som genomförts att det nya systemet, grundat på ordningen med en enda kontaktpunkt och på ett system med utjämning och reglering av de inbetalade skattepengarna, trots allt kommer att kosta mindre än det nuvarande systemet.

4.5

Kommittén har inte möjlighet att undersöka om och i hur stor utsträckning hela förslaget till ny ordning, inklusive ett överlämnande av tjänsten till finanssektorn, skulle komma att orsaka ökade kostnader eller tvärtom avsevärda fördelar. Som jämförelse med kostnaderna bör man beräkna nyttan, i pengar, av enklare och snabbare förfaranden för aktörerna och för de nationella myndigheterna. Man kan ana att fördelarna för aktörerna skulle vara avsevärda men begränsade: Ordningen med en enda kontaktpunkt skulle avskaffa kravet på registrering i olika destinationsländer och utväxlingen av pappersdokument, men de nationella bestämmelserna skulle fortfarande gälla (deklarationsperioder och bestämmelser för inbetalning och återbetalning, och framför allt skulle de många olika nationella skattesatserna kvarstå på grund av bristen på harmonisering).

4.6

Sammanfattningsvis stöder EESK kommissionens förslag, men vill rikta beslutsfattarnas uppmärksamhet på en grundläggande fråga: Om den nya kontaktpunkten skall fungera som enda förbindelselänk mellan aktörerna och olika nationella förvaltningar måste den verkligen vara den enda för alla förfaranden och i förvaltningen av inbetalningar och återbetalningar. Processen kommer emellertid aldrig att kunna fullföljas utan en harmonisering av skattesatser och nationella bestämmelser, något som är grundläggande också för genomförandet av en verklig inre marknad. En annan aspekt som behöver granskas är språkfrågan. Även om informationsutbytet med kontaktpunkterna skall ske i form av koder kan det bli nödvändigt att föra en dialog, eventuellt med användning av formuleringar som inte alltid är möjliga att standardisera.

5.   Andra aspekter på direktivförslaget: kommentarer

5.1

Kommittén uttrycker sitt fulla stöd för kommissionens förslag (se punkt 3.1.1) att harmonisera de utgiftskategorier som undantas från avdragsreglerna för mervärdesskatt. Om detta förslag antas, inleds till sist en tillnärmningsprocess inom skatteområdet, även om det, som det ser ut nu, kommer att dröja länge innan processen är helt slutförd.

5.2

EESK stöder också förslaget att utvidga tillämpningen av omvänd betalningsskyldighet (se punkt 3.2). Detta skulle kunna ske i snabbare takt om förfarandet utvidgades till att omfatta alla B2B-transaktioner inom unionen.

5.3

Undantagen från mervärdesskatteplikt (punkt 3.3) förtjänar att kommenteras. Kommittén har redan behandlat frågan i ett yttrande och beklagade där vanan att särbehandla och gynna vissa typer av aktörer, inte bara i samband med nya staters inträde i EU i olika utvidgningsfaser utan också som ett arv från hur situationen en gång var i länder som har varit medlemmar länge. EESK ansåg, och anser fortfarande, att momsskattebefrielse för vissa aktörer orsakar konkurrenssnedvridning inte bara i transnationell verksamhet utan också (kanske till och med i högre grad) internt inom medlemsstaterna.

5.3.1

Man kan notera att kommissionen i sina kommentarer nämner bland annat ”små och medelstora företag” medan officiella dokument, särskilt anslutningsprotokoll, i allmänhet endast nämner små företag: ett tydligt tecken på viljan att minimera undantagens betydelse och i praktiken utvidga dem till att omfatta företag av olika storlek. Kommissionen undviker i direktivförslaget att gå in på klassificeringen: Man talar bara om skattskyldiga med en gemenskapsintern omsättning på högst 100 000 euro. Det är alltså tydligt att kommissionen vill utvidga momsbefrielsen till alla typer av företag oavsett storlek.

5.3.2

Kommissionen vill således inte momsbefria en viss typ av företag, utan en kategori transaktioner som ligger under ett visst värde, något som kommittén ställer sig bakom. Det kvarstår dock att klargöra om även företag som undantas från nationell mervärdesskatt på grundval av allmänna bestämmelser kommer att underställas gränsen på 100 000 euro för transaktioner inom gemenskapen. Om så är fallet skulle det orsaka en paradox med företag som är lagligen momsbefriade men som ändå skall betala mervärdesskatt om de överskrider den fastställda gränsen.

5.3.3

Kommittén ser i princip mindre positivt på förslaget att ge varje medlemsstat möjlighet att fastställa ett lägre tröskelvärde än 100 000 euro, och till och med att fastställa olika tröskelvärden för varor respektive tjänster. Detta skulle föra vidare den beklagliga skillnaden i bestämmelser som finns i dag, en skillnad som försvårar operatörernas arbete, höjer de administrativa kostnaderna och, måste vi ännu en gång påpeka, står i bjärt kontrast till de principer som ligger bakom inre marknaden. Å andra sidan måste man beakta att den särskilda situationen i ett land kan kräva undantag från en allmän regel och att en harmonisering av taket för undantagen kanske inte skulle ha någon större effekt mot bakgrund av andra, större skillnader.

5.4

När det gäller distansförsäljning (punkt 3.4) vill kommittén uttrycka sin uppskattning för varje satsning som kommissionen gör, bl.a. i detta förslag, för att undanröja de tunga bördor som aktörerna drabbas av genom skillnaderna i nationell skattelagstiftning. I kombination med inrättandet av en ordning med en enda kontaktpunkt bör fastställandet av ett enda tröskelvärde utgöra ett verkligt framsteg.

B.   DEL II: FÖRSLAGET TILL RÅDETS FÖRORDNING

6.   Kommissionens dokument

6.1

Förslaget utgör en ändring av förordning (EG) 1798/2003 som måste genomföras om direktivet antas. Förslaget innehåller genomförandebestämmelser som inte kräver särskilda kommentarer eftersom det i stor utsträckning rör sig om formerna för kommunikation mellan medlemsstaterna, om offentliggörandet av bestämmelserna och om formerna för samarbete med kommissionen. Den viktigaste punkten återfinns i artikel 34g, som behandlar kontrollen av beskattningsbara personer och deras deklarationer.

6.2

Den grundläggande principen för kontrollen är samarbete mellan medlemsstaterna. Kontrollen av dem som utnyttjar ordningen med en enda kontaktpunkt kan genomföras antingen av den medlemsstat där kontaktpunkten finns eller av mottagarlandet. Båda parter omfattas av kravet att informera andra berörda parter i förväg. De senare har rätt att delta i kontrollerna om de så önskar. Förfarandet för upprättandet av samarbetet fastställs i artiklarna 11 och 12 i ursprungsförordningen.

6.3

Eftersom det i första hand handlar om förfaranden har EESK inga särskilda anmärkningar. Kommittén undrar dock om samarbetsformerna tar hänsyn till alla möjligheter inom området, som visserligen inte är helt nytt (en ordning med en enda kontaktpunkt finns redan när det gäller distansförsäljning), men som innehåller vissa komplexa aspekter. För det första är kontaktpunkten virtuell inga personliga kontakter föreskrivs med företrädare för den nationella förvaltningen. För det andra finns det redan tidigare nämnda problemet med den språkliga mångfalden, som förvisso inte underlättar samarbetet eller gör det effektivare.

6.3.1

Kontrollerna kan inte alltid och i varje enskilt fall utföras enbart med hjälp av koder och standardiserade formuleringar. Även om problemet med kontakterna mellan förvaltningarna och med användarna av kända skäl betraktas som sekundärt eller till och med obefintligt döljer inte aktörerna på området sina nuvarande problem och sin oro för framtiden.

6.4

Sist, men inte minst viktigt, berör direktivförslaget inte en aspekt som är grundläggande för aktörerna: uppgiftsskyddet. Det tas för givet att kommunikationen mellan aktörerna och myndigheterna är skyddad mot risken för att hamna hos tredje man genom de gällande bestämmelserna om skydd av privatlivet. Det finns dock en påtaglig risk för intrång från utomstående i den offentliga förvaltningens databaser. I förekommande fall kan uppgifter om marknadsandelar och klienter blir föremål för industrispionage som kan orsaka stora skador. Innan medborgarna och företagen anförtror den offentliga förvaltningen uppgifter har de rätt att få veta vilka tekniska och organisatoriska medel som finns för att skydda uppgifterna mot ”hackers”.

Bryssel den 12 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2003) 614 slutlig.

(2)  KOM(2004) 728 slutlig, 29.10.2004.

(3)  SEK (2004) 1128.

(4)  Se rådets direktiv 2004/66/EG, 26.4.2004.

(5)  Se förordning (EG) nr 885/2004, 26.4.2004.

(6)  Se EESK:s yttrande, EGT C 116, 20.4.2001, s. 59.


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/50


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om Europeiska fiskerifonden”

(KOM(2004) 497 slutlig – 2004/0169 CNS)

(2005/C 267/08)

Den 1 december 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 37 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 18 april 2005. Föredragande var Gabriel Sarró Iparraguirre.

Vid sin 417:e plenarsession den 11–12 maj 2005 (sammanträdet den 11 maj) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 84 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Den 1 januari 2003 trädde reformen av den gemensamma fiskeripolitiken i kraft. Dess syfte är att ge förutsättningar för ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser och vattenbruk i samband med en hållbar utveckling, samtidigt som miljömässiga, ekonomiska och sociala aspekter beaktas på ett väl avvägt sätt.

1.1.1

Tidigare hade Europeiska rådet antagit förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (1).

1.2

Den rättsliga grunden för EU:s insatser inom den gemensamma fiskeripolitiken är avdelning II i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 37. Denna politik har från första början varit en viktig strukturell faktor och har under de senaste 20 åren bidragit till en modernisering av fiskerinäringen i dess helhet.

1.3

För att kunna uppnå den gemensamma fiskeripolitikens särskilda mål måste EU se till att säkra både fiskets framtid och vattenbrukssektorns utveckling på lång sikt, genom ett hållbart utnyttjande av resurserna och minskad miljöpåverkan, och därmed genomföra betydande strukturella anpassningar för att skapa jämvikt mellan resurserna och fiskekapaciteten.

1.4

De strukturella anpassningarna medför stora förändringar i fiskerisektorn och kräver åtgärder för att bevara de mänskliga resurserna inom fiskerinäringen, tillhandahålla de nya kunskaper som behövs för att man skall kunna bidra till ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna och utvecklingen av vattenbruket, och för att bevara den socioekonomiska strukturen i kustområdena. Detta kan ske genom att man antar kompletterande åtgärder för omställning av områden som påverkas av omstruktureringen av fiskerinäringen.

1.5

Den gemensamma fiskeripolitiken och finansieringen av de strukturella reformerna av denna politik ombesörjdes t.o.m. den 31 december 2002 av de fleråriga utvecklingsprogrammen och kommer fram till den 31 december 2006 att ombesörjas genom Fonden för fiskets utveckling (FFU).

1.5.1

Den rättsliga ramen för allt detta kommer att förenklas avsevärt, i och med att det föreliggande förslaget till förordning ersätter eller ändrar bestämmelserna i förordningarna (EG) nr 1260/1999 (2), (EG) nr 1263/1999 (3), (EG) nr 2792/1999 (4) och (EG) nr 366/2001 (5).

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Mot bakgrund av ovanstående anser EESK att det föreliggande förslaget till förordning om Europeiska fiskerifonden är nödvändigt, eftersom det fr.o.m. den 1 januari 2007 ger kontinuitet åt Fonden för fiskets utveckling (FFU), som i enlighet med dess sista förordning upphör den 31 december 2006. Förslaget till förordning skapar därmed en ny finansiell mekanism för perioden från den 1 januari 2007 till den 31 december 2013.

2.2

Sammanfattningsvis kan man säga att förslaget till förordning innehåller dubbla mål för Europeiska fiskerifonden. Dels skall fonden som finansieringsinstrument utgöra en integrerad del av den gemensamma fiskeripolitiken, komplettera åtgärder för förvaltning av resurserna, bidra till anpassningen av sektorns produktionsstrukturer för att garantera ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna, och skapa de nödvändiga förutsättningarna för hållbarhet i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende. Dels skall den säkerställa sammanhållningen mellan de befolkningsgrupper och områden som är verksamma inom fiskerinäringen.

2.3

EESK anser att man bör lägga särskild vikt vid att Europeiska fiskerifonden uppfyller målet ekonomisk sammanhållning, dvs. främjar tillväxten och den strukturella anpassningen i de mindre utvecklade regionerna och därvid ständigt utgår från en harmonisk, balanserad och hållbar utveckling av de ekonomiska verksamheterna, sysselsättningen och personalresurserna samt från behovet av miljöskydd och miljöförbättring.

2.4

Kommittén anser att det finns anledning att ge vissa kommentarer och rekommendationer till kommissionen beträffande förslaget till förordning.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

Europeiska fiskerifonden grundar sig på ett förenklat instrument, med en enda förordning och en enda fond för gemenskapsstöd. EESK anser att denna lösning är utmärkt, eftersom den utan tvivel kommer att bidra till att fonden blir effektivare.

3.2

För effektivitetens skull koncentreras de operativa programmen till fem prioriterade områden i förslaget till förordning, och alla tekniska detaljer som skulle kunna hindra genomförandet och uppföljningen av programmen utelämnas. Programprocessen blir kortare, programkomplementen med detaljerade åtgärder utgår, betalningssystemet förenklas, medlemsstaterna får ta sitt ansvar för genomförandet av gemenskapsbudgeten, och reglerna för stödberättigande skall med vissa undantag utarbetas på medlemsstatsnivå.

3.2.1

Enbart det faktum som vi redan har nämnt, att förslaget till förordning ersätter eller ändrar bestämmelserna i fyra gällande förordningar, ger en uppfattning om förenklingen av detta regelverk.

3.2.2

Kommittén välkomnar dessa bestämmelser, eftersom den ser positivt på förenkling av åtgärder under förutsättning att subsidiaritetsprincipen tillämpas korrekt och att medlemsstaterna får möjlighet att bestämma vilka konkreta åtgärder anslagen skall koncentreras till.

3.2.3

De fem prioriteringarna i förslaget till förordning är följande:

a)

Åtgärder för anpassning av EU:s fiskeflotta.

b)

Vattenbruk, beredning och saluföring av fiske- och vattenbruksprodukter.

c)

Åtgärder av gemensamt intresse.

d)

Hållbar utveckling i kustfiskeområden.

e)

Tekniskt stöd.

3.3

I avdelning I anges den föreslagna förordningens ”Syfte och allmänna regler”. Kommittén är i stort sett positiv till hur kommissionen har utformat avdelning I, men vill ge följande kommentarer:

3.3.1

Kommittén anser att man bör skilja mellan ”fiskare som är fartygsägare” och ”anställda fiskare” i artikel 3.

3.3.2

Kommittén föreslår att stödet från fonden skall ha ytterligare ett syfte, nämligen att ”bibehålla en hög kvalitet på arbetsplatserna och förbättra arbetsmiljöförhållandena med avseende på arbete, säkerhet och hygien”.

3.3.3

Kommittén stöder de principer om subsidiaritet, gemensam förvaltning och jämställdhet som föreskrivs i förslaget till förordning, och anser att principerna skall tillämpas korrekt och att medlemsstaterna skall få besluta om konkreta åtgärder på detta område.

3.3.4

När det gäller finansieringen föreslår kommissionen åtaganden motsvarande 4 963 miljoner euro i 2004 års priser för perioden 2007–2013. Av dessa medel skall 0,8 procent avsättas för tekniskt stöd från kommissionen till en rad åtgärder som ingår i förslaget till förordning.

3.3.4.1

Av de budgetåtaganden som finns tillgängliga för Europeiska fiskerifonden skall 75 procent anslås till regioner som omfattas av konvergensmålet, och de resterande 25 procenten skall anslås till de övriga regionerna. I enlighet med bilaga 1 i förslaget till förordning skall dessa 75 procent fördelas så att regionerna i de nya medlemsstater som omfattas av konvergensmålet tilldelas 1 702 miljoner euro och andra regioner som omfattas av konvergensmålet tilldelas 2 015 miljoner euro. De resterande 1 246 miljonerna euro skall fördelas mellan EU:s övriga regioner.

3.3.4.2

Det är oroväckande att det avsatta beloppet inte är så stort att det täcker alla åtaganden i förslaget till förordning.

3.3.5

Kommittén anser att kriterierna för fördelning mellan medlemsstaterna i artikel 13 i förslaget till förordning är lämpliga, eftersom avsikten är att fördela de anslagna åtagandebemyndigandena med utgångspunkt i fiskerinäringens storlek i medlemsstaten, den omfattning i vilken fiskeansträngningen måste anpassas, antalet sysselsatta inom fiskerinäringen och kontinuiteten i pågående åtgärder. Det bör dock framhållas att man i samband med kriteriet ”kontinuiteten i pågående åtgärder” bör beakta i vilken mån medlemsstaterna följer gemenskapsbestämmelserna, särskilt när det gäller de fleråriga utvecklingsprogrammen.

3.4

Avdelning II, ”Strategiska riktlinjer”, och avdelning III, ”Programarbete”, handlar om upplägget för EU:s strategiska riktlinjer, de nationella strategiska planer för fiskerinäringen som alla berörda medlemsstater skall utarbeta i enlighet med gemenskapsstrategierna och de operativa program för perioden från den 1 januari 2007 till den 31 december 2013 som medlemsstaterna skall utarbeta i enlighet med den nationella strategiska planen. De operativa programmen, som skall vara förenliga med gemenskapsstrategin och de särskilda målen för den gemensamma fiskeripolitiken och annan gemenskapspolitik, skall utarbetas i enlighet med riktlinjerna i förslaget till förordning och godkännas av kommissionen.

3.4.1

När de operativa programmen har godkänts av kommissionen genomförs de och kan ses över så fort det uppstår problem i genomförandet eller har förekommit viktiga strategiska förändringar, eller när det är motiverat för att åstadkomma sund förvaltning.

3.4.2

Enligt förordningen skall medlemsstaterna under alla omständigheter och senast den 30 april 2011 lämna en rapport till kommissionen om genomförandet av den nationella strategiska planen, och senast den 31 oktober 2011 lämna en rapport till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om genomförandet av de nationella strategiska planerna och EU:s strategiska riktlinjer.

3.4.3

EESK anser att upplägget i förslaget om strategiska riktlinjer är konsekvent, i och med att man börjar med EU:s strategiska riktlinjer, fortsätter med de nationella strategiska planerna och avslutar med motsvarande operativa program. Kommittén vill dock ifrågasätta om tre månader är tillräckligt lång tid för att utarbeta en nationell strategisk plan, med tanke på planens omfattning, svårigheterna med utformningen, som behöver ske genom samarbete (”partnerskap”), och det antal regioner som finns i vissa kustländer.

3.5

I avdelning IV behandlas Europeiska fiskerifondens medfinansiering, med utgångspunkt i de fem prioriteringar som nämnts i punkt 3.2 ovan.

3.5.1

När det gäller prioritering 1, ”Åtgärder för anpassning av EU:s fiskeflotta”, föreslår kommissionen mot bakgrund av förordning (EG) nr 2371/2002 tre centrala handlingslinjer som grundar sig på medfinansiering av följande:

a)

Offentligt stöd till fartygsägare och besättning som berörs av nationella planer för att anpassa fiskeansträngningen.

b)

Investeringar ombord på fartyg som är minst fem år gamla, för modernisering av enbart delen ovanför huvuddäck i syfte att förbättra säkerheten ombord, arbetsvillkoren och produkternas kvalitet, under förutsättning att moderniseringen inte leder till att fartygets fångstkapacitet ökar.

c)

Socioekonomisk kompensation till stöd för flottförvaltningen, dvs. främjande av flera olika typer av sysselsättning för fiskare, utbildning som är inriktad på annat arbete än fiske samt förtidspensionering.

Denna handlingslinje omfattar även finansiering av fortbildning och fortbildningsincitament för unga fiskare som vill bli ägare till ett fiskefartyg för första gången.

3.5.1.1

Den första handlingslinje – omnämnd i punkt 3.5.1 – som kommissionen erbjuder sig att medfinansiera är offentligt stöd till fartygsägare och besättning som berörs av nationella planer för att anpassa fiskeansträngningen i följande fall:

Återhämtningsplaner.

Nödåtgärder.

Utebliven förnyelse av fiskeavtal med tredje land.

Utarbetande av förvaltningsplaner.

Nationella planer för utträde ur flottan med en varaktighet av högst två år.

3.5.1.1.1

I artikel 24 i förslaget till förordning anges att de nationella planerna för anpassning av fiskeansträngningen inte får ha en längre varaktighet än två år.

3.5.1.1.1.1

I förordning (EG) nr 2371/2002 anges att återhämtningsplanerna och förvaltningsplanerna skall vara fleråriga.

3.5.1.1.1.2

Att de nationella planerna för anpassning av fiskeansträngningen inte skall ha en längre varaktighet än två år är ett krav som enligt kommitténs åsikt kan orsaka allvarliga problem i medlemsstaterna, eftersom man kräver omfattande insatser på kort tid och eftersom återhämtningsplanerna är fleråriga. Kommittén anser att det stöd till de nationella planerna för anpassning av fiskeansträngningen som föreskrivs i artikel 23 a i förslaget till förordning bör ha en varaktighet på minst fyra år.

3.5.1.1.2

Kommissionen föreslår att de nationella planerna för att anpassa fiskeansträngningen skall omfatta åtgärder för definitivt respektive tillfälligt upphörande av fartygs fiskeverksamhet, inom ramen för prioritering 1.

3.5.1.1.2.1

I förslaget till förordning anges att definitivt upphörande av ett fartygs fiskeverksamhet endast kan uppnås genom skrotning av fartyget eller dess omställning till icke-kommersiella syften. Kommittén anser att omställningen bör ske till andra verksamheter än fiskeri, men att det inte bör spela någon roll om de är kommersiella eller inte, eftersom kommissionen själv främjar viss kommersiell omställning (fisketurism). Kommittén anser även att omställning skall kunna omfatta definitiv export av fartyg till tredje land och till samriskföretag, under förutsättning att forskningsrapporter styrker att ett överskott inom fiskepotentialen gör det möjligt att utveckla ett hållbart fiske i tredje lands vatten.

3.5.1.1.2.2

I detta sammanhang anser EESK fortfarande, vilket framgår i kommitténs yttrande om reformen av EU:s fiskeripolitik (6), att ”samriskföretag är ett möjligt instrument för att ställa om fiskeflottan och samarbeta med tredje land om samarbets- och utvecklingspolitiken”.

3.5.1.1.2.3

Slutligen är kommittén oroad över de kriterier i artikel 25 som används för att fastställa nivån på det offentliga stöd som fartygsägare beviljas för skrotning. Stödets storlek varierar i förhållande till fartygets pris på den nationella marknaden samt dess försäkringsvärde, omsättning, ålder och tonnage. Kommittén menar att dessa kriterier kan orsaka problem eller t.o.m. diskriminering inom fiskerisektorn, beroende på vilket värde som fastställs i det enskilda landet, och uppmanar därför kommissionen att eftersträva alternativa och rättvisare kriterier för alla medlemsstater.

3.5.1.1.3

Förutom att fonden kan bidra till finansieringen av tillfälligt upphörande av fartygs fiskeverksamhet, som ett led i planerna för anpassning av fiskeansträngningen, anges i kommissionens förslag till förordning att fonden får bidra till finansieringen av ersättning för tillfälligt upphörande till fiskare och fartygsägare under högst sex månader vid en naturkatastrof eller någon annan exceptionell händelse som inte beror på resursbevarande åtgärder.

3.5.1.1.3.1

Kommittén fäster stor vikt vid att kommissionen är så förutseende inför naturkatastrofer och andra exceptionella händelser.

3.5.1.2

Investeringarna ombord på fiskefartyg begränsas, när det gäller fartyg som är minst fem år gamla, till modernisering av delen ovanför huvuddäck för att förbättra säkerheten ombord.

3.5.1.2.1

Förslaget till förordning utesluter därmed möjligheten att medfinansiera byte av ett fartygs huvudmotor.

3.5.1.2.2

Förutom sjöräddnings- och kommunikationssystemen, som normalt befinner sig ovanför huvuddäck, är fartygens säkerhet normalt koncentrerad till huvuddäck och lägre delar.

3.5.1.2.3

När en huvudmotor behöver bytas ut handlar det helt klart om fartygets säkerhet, och bytet behöver inte innebära någon ökning av maskinstyrkan och därmed inte heller av fiskekapaciteten. Trots att förordning (EG) nr 2371/2002 begränsar moderniseringsmöjligheterna till den utrustning som befinner sig ovanför huvuddäck, föreslår kommittén därför att kommissionen skall överväga att låta investeringarna ombord på fiskefartyg omfatta byte av huvudmotorn av strikta säkerhetsskäl.

3.5.1.2.4

Kommittén gör denna framställning också med tanke på det långsiktiga bibehållande av fiskeflottan som reformen av den gemensamma fiskeripolitiken skall leda till.

3.5.1.2.5

Förutom de ovannämnda investeringarna i säkerhet ombord föreskriver förslaget till förordning finansiering av utrustning som gör det möjligt att ombord bevara fångster som inte får kastas över bord, utrustning för vissa pilotprojekt samt utrustning som minskar fiskets inverkan på livsmiljöer och havsbotten. Kommittén samtycker till dessa förslag.

3.5.1.3

I förslaget till förordning föreskrivs – och kommittén stöder denna bestämmelse – att stödet till medfinansiering av ovannämnda utrustning skall ökas med 20 procent när det gäller fartyg som bedriver ”småskaligt kustfiske”.

3.5.1.4

Slutligen välkomnar EESK förslagets socioekonomiska åtgärder, som främst rör fiskare som till följd av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken blir tvungna att överge fisket. Kommittén anser dock att dessa socioekonomiska åtgärder bör innefatta stöd till fortbildning och omskolning för fiskare som fortsätter att vara verksamma inom havsfisket.

3.5.1.4.1

Enligt kommittén bör inte bara fiskare, utan även deras organisationer, få ta emot sådan socioekonomisk kompensation som nämns ovan.

3.5.1.4.2

Det är beklagligt att unga fiskare som vill bli ägare till ett fiskefartyg för första gången endast får stöd till sin sjöfarts- och fiskeriutbildning men inget stöd till fartygsbygget. Ett sådant stöd skulle kunna beviljas enligt vissa kriterier, t.ex. med avseende på storlek. EESK uppmanar med kraft kommissionen att undersöka denna möjlighet.

3.5.1.5

Kommittén är medveten om att dessa typer av medfinansiering strikt motsvarar innehållet i förordning (EG) nr 2371/2002. Men kommittén är också medveten om sin skyldighet att värna om den socioekonomiska kvaliteten i kommissionens förslag, gentemot medlemsstaterna och därmed gentemot EU-medborgarna. Vi är skyldiga att påpeka att gemenskapsfiskarna på grund av kommissionens föreslagna åtgärder kommer att övergå till arbete utanför fiskesektorn i ännu snabbare takt än tidigare, och att gemenskapens fiskeflotta försvagas, varför EU kommer att bli alltmer beroende av fiskeimport från tredje land.

3.5.1.6

Med tanke på detta och på att fisket – som är ett av de farligaste yrkena i Europa och hela världen – har det högsta antalet olycksfall på arbetsplatsen, upprepar kommittén det den tidigare gett uttryck för i yttrandena (7) om grönboken om den framtida gemensamma fiskeripolitiken respektive kommissionens meddelande om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. I dessa yttranden framhålls att ”gemenskapens fiskeflotta behöver förnyas och moderniseras, och att man då skall satsa på kvalitet vid förpackningen av fångsten, bättre arbetsförhållanden ombord och större säkerhet för besättningen”. Kommittén uppmanar kommissionen att återigen ta ställning till förslaget i slutsatserna i yttrandet om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, nämligen att offentligt stöd ”även i fortsättningen [bör] vara tillåtet för förnyelse och modernisering av fiskeflottan”, under förutsättning att fiskeresurserna tillåter detta.

3.5.2

I prioritering 2 behandlas möjligheterna att avsätta fondmedel för investeringar i ”vattenbruk, beredning och saluföring av fiske- och vattenbruksprodukter”. I förslaget till förordning klargör man vilka investeringar i vattenbruk, beredning och saluföring som är stödberättigade, och vilka åtgärder inom dessa investeringar som är stödberättigade, och sedan förklarar man att stödet till sådana investeringar är förbehållet mikroföretag och små företag.

3.5.2.1

Det enda skälet till kommissionens förbehåll är att mikroföretag och små företag utgör 90 procent av vattenbrukets producentnät. EESK menar att subsidiaritetsprincipen bör tillämpas tydligt inom denna prioritering. När medlemsstaterna utarbetar sina nationella strategiska planer och fastställer sina särskilda mål, bör den enda begränsningen för finansieringen av projekt vara att dessa är ekonomiskt och kommersiellt genomförbara, med syftet att förbättra företagens konkurrenskraft. I detta sammanhang anser kommittén att Europeiska fiskerifondens medfinansiering bör vara inriktad på lönsamma företag, i första hand mikroföretag och små företag som har noggranna modeller för sin verksamhet. Endast genom dessa företag kan man behålla det ekonomiska och sociala nätverk som krävs för att förbättra livsvillkoren och värna om miljön. Därför begär kommittén att medfinansiering, även om den i första hand är avsedd för mikroföretag och småföretag, även skall kunna beviljas andra typer av ekonomiskt livskraftiga företag.

3.5.2.2

Eftersom de båtar som används för vattenbruk inte bidrar till ökade fiskeansträngningar och därmed inte påverkar resurserna, anser kommittén att förslaget till förordning bör ta upp fondens medfinansiering av nybyggnation av denna typ av båtar.

3.5.2.3

Inom ramen för de stödberättigade åtgärderna bör förslaget till förordning behandla möjligheten att bevilja stöd till investeringar för att göra de nuvarande produktionssystemen effektivare i biologiskt och ekonomiskt hänseende, så att man kan utnyttja ny teknik som både är miljövänlig och gör produktionen lönsam.

3.5.2.4

När det gäller vattenbruk innehåller förslaget en nyhet som kommittén fäster stor vikt vid. Det är ett ekonomiskt bidrag i form av kompensation för vattenbruksmetoder som hjälper till att skydda och förbättra miljön och till att bevara naturen för att uppnå unionens mål när det gäller fisket och miljön. En rad villkor är knutna till denna kompensation.

3.5.2.5

Kommittén anser dock att det är praktiskt taget omöjligt att uppfylla kraven i artikel 31.4 i förslaget till förordning. När medlemsstaterna utformar sina operativa program för 2006 kan de varken förutse förlorade intäkter, extra kostnader eller huruvida det behövs ekonomiskt stöd för att genomföra projektet under vart och ett av de följande sju åren. Därför anser EESK att artikel 31.4 bör strykas.

3.5.2.6

Fondens bidrag till åtgärder för folk- och djurhälsa är enligt kommitténs uppfattning tillräckliga, både när det gäller kompensationen till skaldjursodlare som tillfälligt upphör att skörda odlade blötdjur på grund av föroreningar och finansieringen av bekämpning av patologiska risker inom vattenbruket.

3.5.2.7

Kommittén anser även att de stödberättigade åtgärderna rörande beredning och saluföring i förslaget till förordning är lämpliga, som tidigare påpekats under förutsättning att de inte begränsas till mikroföretag och småföretag.

3.5.2.8

Denna prioritering bör även tydligt omfatta stöd till fiske i insjöar och andra vattendrag, en typ av fiske som är grundläggande i vissa av EU:s medlemsländer.

3.5.3

Prioritering 3 i förslaget till förordning handlar om ”åtgärder av gemensamt intresse”. Här föreskrivs att fonden får stödja gemensamma åtgärder av begränsad varaktighet, som kan genomföras med aktivt deltagande av branschfolk eller av organisationer som handlar på producenternas eller andra organisationers vägnar, har erkänts av förvaltningsmyndigheten och bidrar till att förverkliga målen för den gemensamma fiskeripolitiken. Men trots att det i principerna för stöd anges att åtgärderna kan genomföras av ”branschfolk”, står det även att fonden får stödja gemensamma åtgärder av begränsad varaktighet, ”som i normala fall inte skulle stödjas av ett privat företag”. Bilaga II i förslaget till förordning möjliggör inte privata aktörers stöd till de icke-produktiva investeringar som ingår i grupp 1 och som bl.a. omfattar alla föreslagna investeringar i prioritering 3. Därför anser kommittén att fonden bör kunna finansiera gemensamma åtgärder av begränsad varaktighet som privata företag sökt stöd för.

3.5.3.1

EESK anser att fondens stöd till ”gemensamma åtgärder”, enligt artikel 36 är tillräckligt. Åtgärderna definieras i fyra mycket omfattande punkter och möjliggör ett urval av mål som är viktiga för fiskerisektorn och vattenbruket.

3.5.3.2

Det är oroväckande att ”åtgärder avsedda att skydda och utveckla den akvatiska faunan” i artikel 37 är av uteslutande teknisk karaktär, t.ex. utplacering av fasta eller flyttbara anordningar för att skydda och utveckla den akvatiska faunan eller restaurering av inre vattenvägar för lekområden och vandringsvägar för vandrande arter. Det görs inga hänvisningar till den vetenskapliga uppföljning som krävs, och direkt utsättning är utesluten. Kommittén uppmanar kommissionen att som villkor för fondens bidrag till denna typ av åtgärder uttryckligen kräva vetenskaplig uppföljning och bedömning av behovet av stöd till utsättning av vissa vandrande arter. Dessutom begär kommittén att privata aktörer som har intressen på detta område och kan uppfylla de fastställda målen skall räknas till de organ som får genomföra denna typ av åtgärder.

3.5.3.3

Kommissionen redogör tydligt för medfinansiering av investeringar i fiskehamnar. EESK anser att det till de fem punkterna i definitionen bör läggas en sjätte, om uppbyggnad och underhåll av mottagningsstrukturer för gemenskapsfiskare som återvänder från havet och inte är bosatta i den hamn där de går i land.

3.5.3.4

Kommittén ser positivt på upplägget för ”Marknadsföring och utveckling av nya avsättningsmöjligheter”, eftersom Europeiska fiskerifondens stöd främst går till gemensamma åtgärder, som bl.a. är inriktade på avsättning för överskottsarter eller underutnyttjade arter, främjande av produkter som framställts på ett miljövänligt sätt och kampanjer för att förbättra fiskerinäringens image.

3.5.3.5

När det gäller ”pilotprojekten” i artikel 40 anser kommittén att man bör införa ett stycke som ger möjlighet att stödja projekt för experimentellt fiske som pilotprojekt, på villkor att dessa uppfyller målen för bevarande av resurserna och att man tillämpar mer selektiva metoder, i enlighet med den nuvarande Fonden för fiskets utveckling (FFU).

3.5.3.6

Kommittén anser även att denna prioritering bör utökas med nödvändiga åtgärder för förbättrad vetenskaplig rådgivning, i enlighet med förslagen i kommissionens meddelande ”Förbättrad vetenskaplig och teknisk rådgivning för förvaltningen av gemenskapens fiske” (8). För detta ändamål anser kommittén att man bör finansiera havsforskningskampanjer, socioekonomiska studier över effekterna av drastiska återhämtningsåtgärder för fiskbestånd, vetenskaplig rådgivning till sektorn samt de regionala rådgivande nämndernas verksamhet, genom att ge finansiellt stöd till forskarna som om de ingick i dessa nämnder.

3.5.3.7

Kommittén anser även att stödet till bildandet av producentorganisationer och deras funktion bör bibehållas, i enlighet med den nuvarande Fonden för fiskets utveckling.

3.5.4

Den uppsättning åtgärder som ingår i prioritering 4, ”Hållbar utveckling i kustfiskeområden”, visar att fonden tillsammans med andra gemenskapsinstrument kommer att stödja hållbar utveckling och förbättringar av livskvaliteten i stödberättigade kustfiskeområden. Vidare klargörs att detta stöd ingår i en heltäckande strategi som skall kombineras med insatserna för att uppnå den gemensamma fiskeripolitikens mål, särskilt med tanke på dess socioekonomiska följder.

3.5.4.1

De flesta åtgärderna i denna prioritering syftar till omställning i kustområden som är beroende av fisket, eftersom utvecklingen i dessa områden inte kan fortsätta att vara knuten till fiskerinäringen. De åtgärder för hållbar utveckling som inriktas på annan verksamhet än fiske i dessa områden bör föregås av en vetenskaplig och tillräckligt jämförande analys av den lokala fiskerinäringen, och både forskare och fiskerisektorn i det berörda området bör medverka i analysen.

3.5.4.2

I förslaget till förordning fastslås att varje medlemsstat i sitt operativa program skall förteckna de områden som berättigar till stöd från fonden för hållbar utveckling i kustområden.

3.5.4.3

Detta upplägg är i linje med subsidiaritetsprincipen, som kommissionen kontinuerligt framhåller som grunden för en korrekt tillämpning av förslaget till förordning. Kommissionen själv förvanskar dock principen när den föreskriver att de stödberättigade områdena måste uppfylla vissa kriterier, som i vissa fall är långtifrån realistiska. Ett exempel är kravet på att områdena skall bestå av kommuner med färre än 100 000 invånare. Därför begär EESK att detta kriterium för urval av stödberättigade områden stryks.

3.5.4.4

Kommittén anser att tillämpningen av subsidiaritetsprincipen är fundamental i detta sammanhang, när kommissionen väl har fastställt de stödberättigade åtgärderna. Kommissionen uppmanas att i förslaget till förordning ge medlemsstaterna rätt att förteckna de stödberättigade områdena med utgångspunkt i den enskilda medlemsstatens egna kriterier.

3.5.4.5

Slutligen föreskrivs i denna prioritering att åtgärderna till stöd för hållbar utveckling i kustfiskeområden skall genomföras inom ett visst territorium av en grupp lokala offentliga eller privata parter som kallas ”kustaktionsgrupp” (KAG).

3.5.4.6

Kustaktionsgrupperna består av aktörer som förvaltar stödet, och de måste fastställa bestämmelser för sin funktion som garanterar administrativ och finansiell kapacitet, fullständig öppenhet och därmed ett fullgott genomförande av åtgärderna.

3.5.4.7

EESK anser det önskvärt att arbetsmarknadens parter på förhand godkänner kustaktionsgruppernas sammansättning.

3.5.5

Europeiska fiskerifondens åtgärder avslutas med prioritering 5, som rör det tekniska stödet. Syftet med denna prioritering, som omfattar direkta initiativ eller åtgärder från kommissionens sida, är att finansiera de åtgärder för förberedelse, övervakning, administrativt och tekniskt stöd, utvärdering, revision och kontroll som kommissionen bör vidta i fråga om Europeiska fiskerifonden samt de åtgärder som medlemsstaterna kan föreslå för de operativa programmen i samma avseende.

3.5.5.1

I förslaget till förordning fastställs övre gränsen för det tekniska stödet till 0,8 procent av det årliga beloppet, och stödet till medlemsstaterna fastställs till högst 5 procent av det totala anslagsbeloppet för varje operativt program.

3.5.5.2

Kommittén anser att de åtgärder som är berättigade till finansiering och gränserna för finansieringen är lämpliga.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Förslaget till förordning innehåller en rad allmänna bestämmelser om åtgärdernas ”effektivitet” och ”offentlighet”, ”stöd från fonden”, ”förvaltning, övervakning och kontroller” och ”Kommittén för Europeiska fiskerifonden”.

4.1.1

Kommittén stöder alla dessa bestämmelser, eftersom de garanterar fondens funktion, förvaltning och öppenhet.

5.   Slutsatser

5.1

Förslaget till förordning om Europeiska fiskerifonden kommer att fungera som ett finansiellt instrument som kompletterar resursförvaltningsåtgärderna och innebär en anpassning av produktionssektorns strukturer i enlighet med den gemensamma fiskeripolitiken. Mot bakgrund av allt detta stöder EESK rent allmänt kommissionens förslag.

5.2

Den period som förordningen skall gälla, från den 1 januari 2007 till den 31 december 2013, och klausulen om att rådet skall se över förordningen inom denna period är enligt kommitténs uppfattning lämpliga.

5.3

Kommittén anser även att målen och de allmänna bestämmelserna för åtgärderna i fråga är mycket lämpliga, men uppmanar kommissionen att tillämpa subsidiaritetsprincipen i så vid bemärkelse som möjligt, och låta medlemsstaterna välja vilka åtgärder anslagen skall koncentreras till. Kommittén föreslår också att stödet från fonden skall ha ännu ett syfte, nämligen att ”bibehålla en hög kvalitet på arbetsplatserna och förbättra arbetsmiljöförhållandena med avseende på bland annat säkerhet och hygien”.

5.4

Kommittén anser att perioden för att utarbeta en nationell strategisk plan, tre månader, är alltför kort med tanke på planens omfattning, svårigheterna med utformningen, som behöver ske genom samarbete (”partnerskap”), och det antal regioner som finns i vissa kustländer.

5.5

När det gäller prioritering 1, ”Åtgärder för anpassning av EU:s fiskeflotta”, är fondens åtgärder en följd av den text som rådet antog under reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. EESK anser dock att EU bör behålla en fungerande och konkurrenskraftig fiskeflotta både inom och utom sin exklusiva ekonomiska zon, och att detta är kommissionens ansvar. Därför uppmanar kommittén kommissionen att överväga följande förbättringar av prioritering 1:

Stödet till de nationella planerna för anpassning av fiskeansträngningen bör ha en varaktighet på minst fyra år.

Stödet till definitivt upphörande av fiskeverksamhet bör inte endast gälla skrotning av fartyg, utan även omställning till andra verksamheter än fiske samt export till tredje land och samriskföretag.

Kriterierna för att beräkna nivån på det offentliga stödet till skrotning bör bli rättvisare.

Av säkerhetsskäl bör byte av huvudmotorn betraktas som en stödberättigad investering ombord på fiskefartyg.

De socioekonomiska åtgärderna bör innefatta stöd till fortbildning och omskolning för fiskare som fortsätter att vara verksamma inom havsfisket.

En fungerande fiskeflotta bör bibehållas genom renovering och modernisering av fiskefartygen, under förutsättning att den ekonomiska situationen tillåter detta.

5.6

När det gäller prioritering 2, ”Vattenbruk, beredning och saluföring av fiske- och vattenbruksprodukter”, anser kommittén att subsidiaritetsprincipen bör komma i första rummet, så att medlemsstaterna får besluta om hur fondens ekonomiska insatser skall genomföras på bästa sätt, så att investeringar från mikroföretag och småföretag prioriteras och det enda förbehållet blir att projekten är ekonomiskt och kommersiellt genomförbara, med syftet att förbättra företagens konkurrenskraft.

5.7

När det gäller prioritering 3, ”Åtgärder av gemensamt intresse”, anser kommittén att fonden bör kunna finansiera gemensamma åtgärder av begränsad varaktighet som privata företag ansökt om samt de investeringar som krävs för att förbättra den vetenskapliga och tekniska rådgivningen för förvaltningen av gemenskapens fiske.

5.8

I prioritering 4, ”Hållbar utveckling i kustfiskeområden”, är endast områden som består av kommuner med färre än 100 000 invånare stödberättigade. Kommittén anser att detta krav bör strykas och att man bör tillämpa subsidiaritetsprincipen, så att varje medlemsstat får rätt att förteckna sina stödberättigade områden med utgångspunkt i sina egna kriterier.

5.9

Kommittén stöder prioritering 5, ”Tekniskt stöd”, eftersom de åtgärder som är berättigade till finansiering och gränserna för finansieringen är lämpliga.

5.10

EESK anser att Europeiska fiskerifonden även uttryckligen bör omfatta stöd till fiske i insjöar och andra vattendrag, en typ av fiske som är grundläggande i vissa av EU:s medlemsländer. Kommittén rekommenderar att ordet ”sjö-” ersätts med ordet ”inlandsvatten-” i förslaget till rådets förordning, avdelning I kapitel II punkt 4 e samt genomgående i dokumentet.

5.11

Systemen för förvaltning, övervakning och kontroll av fonden har kommitténs fulla stöd, eftersom de är mycket lämpliga och nödvändiga för att Europeiska fiskerifonden skall fungera effektivt.

5.12

Mot bakgrund av ovanstående stöder Europeiska ekonomiska och sociala kommittén kommissionens förslag till förordning om Europeiska fiskerifonden, och uppmanar samtidigt kommissionen att ta hänsyn till kommentarerna i detta yttrande.

Bryssel den 11 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EGT L 358, 31.12.2002.

(2)  EGT L 161, 26.6.1999.

(3)  EGT L 161, 26.6.1999.

(4)  EGT L 337, 30.12.1999.

(5)  EGT L 55, 24.2.2001.

(6)  (EUT C 85, 8.4.2003).

(7)  CESE 1369/2002 (EUT C 85, 8.4.2003) och CESE 1315/2001 (EGT C 36, 8.2.2002).

(8)  EUT C 47, 27.2.2003.


27.10.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 267/57


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel”

(KOM(2004) 501 slutlig – 2004/0170 CNS)

(2005/C 267/09)

Den 22 oktober 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 15 april 2005. Föredragande var Umberto Burani.

Vid sin 417:e plenarsession den 12 maj 2005 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 118 röster för, 2 röster emot och 15 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

I artikel 9 i rådets beslut om systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel (1) anges att kommissionen före den 1 januari 2006 skall göra en allmän översyn av systemet för egna medel för perioden 2007–2013 och eventuellt lägga fram ändringsförslag. Europaparlamentet har å sin sida uttryckligen begärt en översyn av bidragskriterierna. Kommissionen har därför i överenskommelse med rådet lagt fram föreliggande förslag. Kommissionen har haft en svår och komplicerad uppgift på grund av ärendets tekniska karaktär, men frågan har framför allt varit politiskt känslig eftersom den berör förbindelserna mellan medlemsstaterna och mellan dessa och de egna medborgarna.

1.2

Den tekniska delen av dokumentet är inte lättförståelig ens för personer med kunskaper om principerna för offentliga finanser. Kommissionen är dock värd en eloge för att ha gjort sitt yttersta för att dokumentet skall kunna diskuteras åtminstone av specialister och förstås av beslutsfattarna. Till förslaget har bifogats en rapport (2) med en redogörelse för den nuvarande situationen och fördelarna och nackdelarna med de olika alternativen. Det ingår också en teknisk bilaga (3) som behandlar ekonometriska aspekter och som innehåller detaljerade redovisningsuppgifter samt matematiska och ekonomiska uppgifter.

1.3

EESK tänker därför koncentrera sig på frågor som direkt berör rättvisa finansiella bidrag och mekanismer för bidrag och fördelning av avgifter och vinster mellan medlemsstaterna, särskilt som de svårförståeliga tekniska resonemangen ibland kan skymma den ekonomiska och politiska betydelsen av deras effekter. Det är dessutom svårt att entydigt definiera en ”rättvis” mekanism för egna medel, eftersom den omfattar en rad objektiva och subjektiva faktorer. Om det till exempel är möjligt att mäta välståndsnivån, är det betydligt svårare att värdera de indirekta fördelarna av EU-medlemskapet. Vad slutresultatet blir beror på vilken balans som man lyckas uppnå när förhandlingarna i rådet är avslutade – och det kommer knappast att bli en enkel process.

1.3.1

Kvaliteten på lösningarna kommer att visa om man lyckats uppnå en korrekt jämvikt mellan två principer: å ena sidan principen om skälig ersättning, enligt vilken var och en förväntar sig att det egna bidraget skall stå i proportion till summan av fördelarna av EU-medlemskapet – som inte alla är mätbara – och å andra sidan principen om solidaritet, som kräver en viss flexibilitet för att göra fler – eller färre – eftergifter beroende på behoven i gemenskapen i stort. Man måste också beakta att dessa principer är allmänt vedertagna, men att de av varje medlemsstat tolkas enligt de egna värderingarna. Varje regering strävar efter att skydda sina egna finanser och vet att den allmänna opinionen i landet ofta spelar en avgörande roll för dess beslut. Skall man komma fram till beslut som alla är nöjda med måste man godta lösningar som inspirerats av en anda av sann ”finansiell federalism”.

2.   Den nuvarande situationen

2.1

Egna medel är en företeelse som är specifik för Europeiska unionen och är ett av bevisen för gemenskapens oberoende. Detta innebär att gemenskapen måste ha egna finansiella medel som är oberoende av medlemsstaterna. I detta sammanhang kan de egna medlen definieras som intäkter som beviljas gemenskapen för finansiering av den egna budgeten och som gemenskapen har rätt till utan ytterligare beslut av de nationella myndigheterna.

2.2

Enligt de vägledande kriterierna, som formulerades vid Europeiska rådet i Berlin den 24–25 mars 1999, bör systemet för Europeiska gemenskapernas egna medel vara rättvist, öppet för insyn och kostnadseffektivt och bygga på kriterier som bäst ger uttryck för varje medlemsstats förmåga att bidra. Denna deklaration, som är fullkomligt självklar, har nonchalerats i olika hänseenden och vid skilda tillfällen.

2.3

Rådets beslut att upprätta ett system med egna medel hänför sig till den 21 april 1970 och har därefter anpassats och ändrats genom ett beslut av den 24 juni 1988 och senast av Europeiskarådet i Berlin 1999. I nuläget kan de egna medlen indelas i tre kategorier:

Traditionella egna medel: huvudsakligen tullar och jordbruksavgifter.

Mervärdesskattegrundade medel: en avgift – som ursprungligen fastställts till 1 % och som därefter justerats – på de nationella mervärdesskatteintäkterna som beräknats utifrån en ”teoretiskt”harmoniserad statistisk bas. Denna bas får dock inte överstiga 50 % av bruttonationalinkomsten (BNI).

BNI-grundade medel: en avgift som står i proportion till varje medlemsstats BNI. För denna avgift finns ingen gräns per land, men det finns ett ”tak” som begränsar den totala summan av gemenskapens samtliga egna medel till 1,24 % av hela unionens BNI.

2.3.1

1996 utgjorde samtliga traditionella egna medel och mervärdesskattegrundade medel mer än 70 % av intäkterna. 2003 var siffran 38 %, och enligt kommissionens beräkningar kommer den att ha sjunkit ytterligare till ca 26 % såväl under 2004 som innevarande år. Denna gradvis sjunkande tendens är förklaringen till en motsvarande ökning av den relativa andelen av de BNI-grundade medlen (den s.k. fjärde resursen).

2.4

Den mekanism som kallas den fjärde resursen ändrades genom rådets beslut av den 7 maj 1985, där det erkändes att Storbritannien hade bidragit med en för hög andel i förhållande till sin egen bidragskapacitet, och där det fastställdes att landet skulle få ersättning för 2/3 av sitt nettobidrag. Detta beslut har över tiden varit föremål för olika ändringar och enligt kommissionen har mekanismen därigenom blivit ännu mer invecklad och svårbegriplig.

2.4.1

Beslutet att vidta en ”justering” togs för övrigt redan tidigare, av Europeiska rådet i Fontainebleau 1984, även om det uttrycktes i generella termer som innebar en mer allmän inriktning enligt vilken ”varje medlemsstat som bär en för tung budgetbörda i förhållande till sitt relativa välstånd vid lämplig tidpunkt kan beviljas en korrigering”. Storbritannien var det enda land som fick en ”korrigering” från och med året efter (Fontainebleaubeslutet) och åtnjuter den alltjämt. Det genomsnittliga belopp som årligen tillerkänts landet (för åren 1997–2003) ligger på ca 4,6 miljarder euro. Kommittén undrar vad som menas med ”lämplig tidpunkt”, som ger intryck av en tillfällig åtgärd som skall kontrolleras från gång till gång (vilket inte är fallet) och frågar sig också om även andra medlemsstater hade kunnat vara berättigade till en liknande korrigering.

2.4.2

Begreppet för tung budgetbörda härrörde delvis från det faktum att Storbritannien på den tiden hade den lägsta bruttonationalinkomsten (BNI) per invånare jämfört med EU-genomsnittet (100) (4): 90,6 mot 92,6 för Italien, 104 för Frankrike och 109,6 för Tyskland. I dag är läget det omvända (2003): Storbritannien ligger faktiskt i topp med en BNI på 111,2 tillsammans med Danmark, medan Frankrike ligger på 104,2, Tyskland på 98,6 och Italien på 97,3. Ett annat viktigt skäl var att Storbritannien var tvunget att erlägga ett mycket högt mervärdesskattebaserat bidrag, medan landet fick relativt blygsamma bidrag från jordbrukspolitiken och regionalpolitiken. Resultatet blev att Storbritannien såg ut att vara den största nettobidragsgivaren till gemenskapsbudgeten – en haltande situation som krävde en rättelse, vilket också skedde.

2.4.3

Ersättningen till Storbritannien finansieras fortfarande av de övriga medlemsstaterna i proportion till deras respektive BNP. Storbritannien är naturligtvis inte med i den kalkylen. Regeln om kopplingen till BNP genomgick för övrigt en omfattande förändring 1999, när fyra av de största bidragsgivarna (i relativa tal) till EU-budgeten (Tyskland, Nederländerna, Österrike och Sverige) beviljades en 75 procentig sänkning av det bidrag som de enligt korrigeringen skulle betala. Det nya bidragssystemet har medfört att Frankrike och Italien tillsammans finansierar 52 % av Storbritanniens avgiftssänkning.

2.4.4

Om det nuvarande systemet skulle bestå, skulle den utveckling som väntas för perioden 2007–2013 kunna leda till en paradoxal situation, nämligen att korrigeringen till Storbritanniens fördel skulle öka med i genomsnitt 50 %. Resultatet skulle bli att Storbritannien blev den minsta nettobidragsgivaren och att de övriga medlemsstaternas börda, även de nyas, skulle öka avsevärt (5). Enligt kommittén skulle också den planerade utsträckningen av mekanismen till övriga länder (se punkt 3.6) kräva en anpassning av reglerna. Det blir således uppenbart att korrigeringsmekanismen – om den skulle visa sig nödvändig (se punkt 3.6.4) – ändå måste ses över, vilket kommissionen för övrigt avser, och ersättas med andra mekanismer som respekterar Fontainebleaukriterierna och leder till rättvisa lösningar som är öppna för insyn.

3.   Kommissionens förslag: kommentarer till de viktigaste artiklarna

3.1

Artikel 2: egna medel. Punkt 1 a bibehåller det nuvarande systemet med vissa ändringar. Intäkterna av det första slaget (traditionella egna medel) – se punkt 2.3 – utgörs huvudsakligen av avgifter, bidrag, tilläggs- eller utjämningsbelopp, tullar på handel med tredje land samt bidrag och avgifter på socker. För att täcka kostnaderna för uppbörden skall medlemsstaterna behålla 25 % av beloppen. Ett så högt avdrag behöver förtydligas. Ursprungligen låg procentsatsen på 10 % och höjdes 1999 till 25 % när den för första gången definierades som ”uppbördskostnader”. Det rörde sig uppenbarligen om en atypisk korrigering, som främst kom Nederländerna och Storbritannien till del – ett bevis på förfarandets brist på insyn.

3.1.1

Intäkterna från traditionella egna medel sjunker kontinuerligt, räknat i procent av gemenskapens totala intäkter, (uppgifterna i denna och följande punkter är hämtade från kommissionens rapport Att finansiera Europeiska unionen) (6) och har i själva verket minskat från 19 % 1996 till 11,4 % 2003. De beräkningar och den statistik som behövs för att fastställa vilka avgifter som skall betalas kräver ansenliga resurser och utgifter också efter en sänkning av tullarna.

3.1.1.1

EESK frågar sig om det verkligen är mödan värt att hålla detta avgiftssystem vid liv eller om man inte snarare borde göra en drastisk nedskärning av det och ersätta det med en justering av BNI-satsen. EESK noterar också att kommissionen har antagit det motsatta förhållningssättet genom att hävda att skatteintäkterna naturligt tillhör EU och att kommissionen inte ämnar ändra denna ståndpunkt, särskilt som den tycks stödjas av majoriteten av medlemsstaterna.

3.2

I punkt 1 b fastställs en för alla medlemsstater enhetlig procentsats på de harmoniserade beräkningsunderlagen för mervärdesskatt. Det beräkningsunderlag som skall användas får inte överstiga 50 % av BNI för varje medlemsstat. Den enhetliga procentsatsen fastställs i punkt 4 till 0,30 %. Den relativa omfattningen av denna intäkt i gemenskapens budget har krympt avsevärt – från 51,3 % 1996 till ca 14 % (prognos) 2004 och 2005.

3.2.1

EESK har flera gånger framfört kritik mot mervärdesskattesystemet, som i ännu högre grad än de traditionella egna medlen medför höga kostnader för uppbörd, administration och kontroll. Enligt OLAF är mervärdesskatten dessutom ”föremål för det mesta skatteundandragandet” vilket är till förfång för gemenskapsbudgeten (något som kompenseras av en höjd BNI-sats).

3.2.2

Också här ifrågasätter EESK om det är rationellt att bibehålla denna avgift, som kommissionen dock tycks föredra även om den tänker omvandla den till en verklig skatteresurs, som var den ursprungliga tanken. Procentuttaget på BNI bör kunna justeras så att de egna medel som kommer från momsavgiften i stället tas in via BNI-avgiften. Med momsintäkternas nära relation till BNI:s storlek så bör det inte innebära några märkbara omfördelningar av avgifterna mellan länderna. Statistikberäkning och uppbörden av momsdelen av EU-avgiften upphör dock. I den ovannämnda rapporten om unionens finansiering (se punkt 3.1.2) övervägde kommissionen möjligheten av att avskaffa mervärdesskatteresursen, men avstod från att göra detta.

3.2.2.1

EESK är medveten om att detta är en komplicerad fråga, men anser att det innan ett definitivt beslut fattas vore värt att ta en närmare titt på hur denna avgift är beskaffad och dess många brister, något som kommittén tagit upp vid ett flertal tillfällen. Utöver det som anförts i punkten ovan skall påpekas att mervärdesskatten sedan flera årtionden är ett ”provisoriskt system”.

3.3

Punkt 1 c är den viktigaste delen av förslaget eftersom den rör en avgift på summan av alla medlemsstaters BNI, genom tillämpning av en procentsats, som ”skall fastställas enligt budgetförfarandet”. Detta förfarande är så specifikt att kommittén avstår från att kommentera det. EESK betonar också att denna avgift håller på att bli proportionellt allt viktigare i förhållande till andra resurser, och dessutom har den fördelen att med stor marginal vara den administrativt minst kostnadskrävande av de olika finansieringskällorna. I bilagan till kommissionens rapport erinras om att den administrativa kostnaden är ett av de kriterier, dock inte det enda, som skall beaktas. Den är däremot inte nödvändigtvis det viktigaste. EESK noterar detta och påpekar också att efterlevnaden av principerna när det gäller bidrag till budgeten ofta måste ge vika för ekonomiska hänsyn.

3.4

De tre ovannämnda finansieringskällorna (punkt 1 a, b, och c utgör en ”mix” (kompletterad av ”nya avgifter som införs” enligt punkt 2) som kan variera avsevärt år från år. Rådet och kommissionen har länge ifrågasatt om detta system bör bibehållas. I den ovannämnda rapporten Att finansiera Europeiska unionen  (7) behandlar kommissionen olika sätt att skapa en optimal struktur och tar upp tre alternativ till granskning: bibehållande av det nuvarande systemet, antagande av ett finansieringssystem som enbart bygger på BNI och antagande av ett system som företrädesvis bygger på skatteintäkter. Frågan kommer troligtvis att diskuteras under nästa år så att ett definitivt beslut kan fattas. Kommittén hoppas bli informerad om utvecklingen, men varnar för en tendens som dykt upp i de hittills utförda studierna, nämligen ett rent tekniskt-redovisningsmässigt synsätt som bortser från beslutens politiska aspekter.

3.4.1

Bland ”de nya avgifter som införs” som nämns i punkten ovan, eller rent av som ersättning för mervärdesskatteintäkterna, diskuteras tanken på en skatt på förorenande energi som skall tillfalla gemenskapsbudgeten men specifikt gå till miljöförbättrande åtgärder. EESK motsätter sig en sådan lösning eftersom det inte finns någon regel som tillåter att en del av bidragen får avsättas för särskilda ändamål. Dessutom medger inte den internationella politiska situationen beslut som skulle kunna påverka den framtida utvecklingen.

3.5

Artikel 3: egna medel och åtaganden: I denna artikel fastställs ett ”tak” för intäkter och utgifter. Taket för egna medel fastställs till 1,24 % av medlemsstaternas totala BNI och för anslagen för åtaganden till 1,31 %. Balansen bör vara säkrad av andra intäkter av skilda slag. Av diskussionerna mellan medlemsstaterna framgår vad gäller utgifter att det förekommer olika metoder att bestämma det högsta tak som fastställs i den s.k. budgetplanen. Utgången är avhängig av jämvikten mellan dem som önskar en starkare kommission och ambitiösa program för ekonomiska och sociala framsteg och som kräver nya och omfattande intäkter och dem som förordar en ökad autonomi för medlemsstaterna och en konsoliderande politik, vilket innebär att man behåller status quo eller rent av minskar de nuvarande intäkterna (vilket är föga troligt). Problemen i de nya medlemsstaterna förtjänar att särskilt beaktas. I stor utsträckning kommer de framtida riktlinjerna att avgöras av två begrepp som skulle kunna definieras som global solidaritet och global utveckling – begrepp som är lätta att bejaka, men som är allt annat än lätta att översätta i budgettermer.

3.6

Artikel 4.1: den generella korrigeringsmekanismen: Fontainebleaubeslutet om Storbritannien blir här en allmän bestämmelse, som föreskriver att den generella korrigeringsmekanismen skall tillämpas på varje medlemsstat som uppvisar en negativ balans gentemot budgeten som överstiger en viss procentsats av dess BNI. Tröskelnivån preciseras inte i förslaget, men i motiveringen anges det till –0,35 % av BNI. De totala korrigeringarna får inte överstiga ”den största tillgängliga återbetalningsvolymen”. Beräkningen av korrigeringarna och det disponibla beloppet skall utföras av rådet enligt förfarandet i artikel 279.2 i EG-fördraget. Korrigeringen för den berörda medlemsstaten fastställs genom att beräkna skillnaden mellan de totala inbetalningar och de sammanlagda erhållna beloppen och genom att multiplicera denna skillnad med de totala fördelade utgifterna. Resultatet (om det är positivt) skall multipliceras med en återbetalningssats som är fastställd till högst 0,66 av de totala inbetalningarna och vilken ”om så krävs” skall reduceras proportionellt för att den största tillgängliga återbetalningsvolymen inte skall överskridas. Formeln är kort sagt svårtolkad och resultatet av den är ännu svårare att kontrollera. Här har vi ytterligare ett exempel, om inte på bristande insyn, så i alla fall på behovet av förenkling.

3.6.1

EESK konstaterar att de frågor som ställs i punkt 2.4.1 och förslagen i punkt 2.4.4 faktiskt fått gehör genom att alla nu omfattas av en åtgärd som även om den var motiverad tidigare begränsades till en enda medlemsstat och inte hade något bestämt slutdatum. Vi noterar också att den generella korrigeringsmekanismen har förvandlat begreppet ”en för tung budgetbörda” till en matematisk-redovisningsteknisk strategi, som å enda sidan har den fördelen att den eliminerar subjektiva bedömningar och å den andra inte beaktar aspekter som skulle kunna beskrivas som ”kvasi-kvalitativa”; utöver per capita-inkomst, konkurrenskraft, nivån på den sociala tryggheten och den svarta ekonomin. Om det å andra sidan är riktigt att inte enbart siffror avspeglar den verkliga situationen i ett land skulle en generell regel som beaktar externa bedömningselement riskera att införa subjektiva aspekter som inte är förenliga med kraven på insyn. Det återstår bara att acceptera den generella korrigeringsmekanismen som den är, i full vetskap om att den inte alltid kommer att leda till optimala resultat.

3.6.2

Artikel 4.1 är positiv såtillvida att den avskaffar medlemsstaternas direkta bidrag för att täcka korrigeringsbeloppet genom att bidragen slussas via gemenskapsbudgeten. Detta skulle innebära slutet på ett system som inte på något sätt är logiskt och i varje fall saknar insyn. Kommissionens rapport innehåller en mängd inte alltid lättbegripliga beräkningar och synpunkter som underlättar förståelsen av beslutförslagets räckvidd. En av de upplysningar som hjälper till att förstå den generella korrigeringsmekanismens räckvidd är att den beräknade årliga volymen på bruttokorrigeringarna med ett tröskelvärde på –0,35 % av BNI skulle uppgå till 7 miljarder euro brutto. Tillämpningen av den generella korrigeringsmekanismen parallellt med ändringen av finansieringssystemet innebär enligt kommissionen att korrigeringsnivån inom det nuvarande systemet”inte kan bli helt exakt”. I och med att systemet och de föreslagna parametrarna antas, kommer kommissionens beräkningar att ge kvantitativa resultat som återges i jämförande tabeller för olika alternativ som kommer att föreläggas medlemsstaterna för bedömning och beslut. EESK har inte tillräcklig information för att kommentera detta komplexa område.

3.6.3

EESK vill också framhålla två synpunkter som skulle kunna äventyra den generella korrigeringsmekanismen. Först och främst är mekanismen stelbent och har inga tidsgränser. I sammanhanget påpekas att det är riskabelt att upprätta regler som bygger på aktuella förhållanden som kan förändras radikalt i framtiden. Som exempel kan nämnas stabilitets- och tillväxtpakten. För det andra vore det måhända irrationellt att ålägga medlemsstaterna bidrag som senare ändras genom ”korrigeringar” som i insynens namn snarare borde kallas ”återbetalningar”.

3.6.4

EESK påminner slutligen om att kommittén i ett nyligen antaget yttrande (8) är mycket förbehållsam till en institutionalisering av den generella korrigeringsmekanismen. Vi frågar oss emellertid om det inte vore på sin plats att radikalt ändra begreppet ”korrigering” genom att låta den generella korrigeringsmekanismen bli en integrerad del av bidragskriterierna. De kriterier som föreslagits för den generella korrigeringsmekanismen borde närmare bestämt ingå i beräkningen av bidragen. Kommissionen har i praktiken redan antagit detta förfarande, som borde institutionaliseras tillsammans med en klausul för periodisk översyn, exempelvis vart sjunde år.

3.7

Artikel 4.2 a: ”Förenade kungarikets” korrigering: Denna punkt innehåller övergångsbestämmelser enligt vilka Storbritannien utöver rätt till korrigering enligt punkt 4.1 får behålla ”Fontainebleaurättigheterna” fram till 2011 enligt en sjunkande skala: 2 miljarder euro 2008, 1,5 miljarder 2009, 1 miljard 2010 och 0,5 miljarder 2011. Dessa utbetalningar skulle frikopplas från den generella korrigeringsmekanismen och i praktiken fortsätta att finansieras enligt de nu gällande bestämmelserna, enligt vilka Storbritannien inte deltar i finansieringen, och Tysklands, Nederländernas, Österrikes och Sveriges andelar av kostnaden skulle reduceras till 25 % av deras normala andel (se punkterna 2.4.3 och 2.4.4). Enligt kommissionen bör dessa bestämmelser, i fyra avtagande steg, mildra de ekonomiska konsekvenserna för Storbritannien av den nya generella korrigeringsmekanismen. Under de senaste åren (1997–2003) har Storbritannien fått en nettokorrigering på i genomsnitt 4,5 miljarder euro per år, medan landet med den generella korrigeringsmekanismen förväntas få i genomsnitt 2,1 miljarder euro årligen. De föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att det totala genomsnittliga beloppet (Fontainebleau plus korrigeringsmekanismen) uppgår till 3,1 miljarder per år.

3.7.1

Den föreslagna bestämmelsen är uppenbarligen resultatet av en rad olika faktorer: beaktande av tidigare förhållanden, krav på insyn och politisk opportunism. Det är förvisso inte första gången som undantag från gemensamma regler införs: Anslutningsfördrag, både nya och gamla, är ett bevis på detta. För utomstående observatörer och sådana som inte är direkt berörda kan det vara svårt att acceptera dessa bestämmelser, men den verklighet vi alla måste leva i kanske kan förmå beslutsfattarna att presentera balanserade lösningar som framför allt är öppna för insyn och välgrundade. Utöver kompromissen mellan den ”skäliga ersättning” och den solidaritet som nämns i punkt 1.3.1 bör förhandlarna visa prov på en politisk fingertoppskänsla som beaktar den politiska opinionen i EU och särskilt opinionen i de nya medlemsstaterna.

3.8

Artikel 4.2 b: infasning av den generella korrigeringsmekanismen: De bestämmelser som inrättar den generella korrigeringsmekanismen bör få en gradvis tillämpning: Den högsta återbetalningssatsen på 66 % som nämns i artikel 4.1 (se punkt 3.6) skall tillämpas först från och med 2011. Det år den introduceras, 2008, skulle den ligga på 33 % för att därefter stiga till 50 % 2009 och 2010 och till sist uppnå sin slutliga nivå året därpå. Kommissionen påpekar att denna åtgärd är nödvändig ”för att kompensera för de ökade kostnader som följer av de föreslagna extra korrigeringsbeloppen till Storbritannien, och på så sätt begränsa de totala kostnaderna under övergångsperioden”. Detta är en tydlig indikation på de svårigheter som EU kämpar med, och det vore brottsligt att dölja dem för medborgarna. EESK vill åter med eftertryck framhålla synpunkterna i punkt 3.7.1.

3.9

Artikel 5: redovisning av korrigeringarna: Kostnaden för korrigeringarna skall bäras av samtliga medlemsstater i proportion till deras andel av unionens samlade BNI. Korrigeringar skall beviljas den medlemsstat som har rätt till dem genom att dess betalningar till budgeten reduceras, medan den kostnad som bärs av alla medlemsstater skall adderas till deras betalningar som fastställs utifrån en procentsats av summan av alla medlemsstaters BNI. EESK har ingen särskild kommentar till detta. När mekanismen väl är införd kan den inte tillämpas på annat sätt.

3.10

Artiklarna 6, 7 och 8: de icke-redovisningsmässiga förfarandena rörande egna medel: Inte heller dessa bestämmelser föranleder några särskilda kommentarer eftersom de ligger i linje med de allmänna principerna för offentlig redovisning: förbud mot öronmärkning av intäkter för särskilda utgifter, överföring av överskott till efterföljande år, former för uppbörd av egna medel.

3.11

Artikel 9: ändring av systemet för egna medel: Om denna artikel godkänns åtar sig kommissionen att införa direkta skattebaserade egna medel med verkan från och med den 1 januari 2014.

3.11.1

I den ovannämnda rapporten om finansiering av unionen (9) behandlas denna fråga i detalj. Sammanfattningsvis vill kommissionen föreslå en radikal minskning av de BNI-grundade medlen och ersätta dem med en motsvarande höjning av de skattebaserade medlen. Extremt kortfattat – och därmed mycket förenklat – kommer tre alternativ i fråga: en skatt på energiförbrukning, en mervärdesskatteavgift baserad på faktiska och inte statistiska intäkter samt en bolagsskatt. Att delvis ersätta den fjärde resursen med ett ”skattesystem” skulle enligt kommissionen (punkt 4.1.1.1 i rapporten) få fördelen att EU:s synlighet gentemot medborgarna ökar och att en direkt koppling till dem skapas. Med det nuvarande systemet, som huvudsakligen vilar på den fjärde resursen, tenderar medlemsstaterna, och särskilt nettobidragsgivarna, att bedöma EU:s politikinsatser och initiativ uteslutande utifrån sina egna nationella anslag och ägnar föga uppmärksamhet åt huvudinnehållet i gemenskapspolitiken, och riskerar därmed att underskatta dess ”mervärde”.

3.11.2

EESK upprepar sina synpunkter på rapporten, som förtjänar särskild uppmärksamhet, men som enligt kommittén är preliminär och behöver diskuteras ytterligare. Kommittén vill inte beröra de tre skattealternativen i föregående punkt (varav det första genast ser ut att kunna förkastas (10)) men vill uppmärksamma den kommentar från kommissionen som nämns i föregående punkt och som tydliggör motiveringen i artikel 9. Kommittén menar att en ”europeisk” beskattning av medborgarna som bygger på övertygelsen att detta skulle närma dem till EU och att unionens synlighet skulle öka, skulle kunna få precis motsatt effekt. Kommissionens kritik av medlemsstaternas hållning – som EESK delar – skulle följdriktigt även kunna gälla medborgarna.

3.11.3

EESK noterar att kommissionen inte tänker föreslå höjda skatter, utan snarare tydligt ange för skattebetalarna vilken del av skatterna som är avsedd för nationella skattesystem och vilken som skall gå till unionens finansiering. Trots denna precisering är kommittén fortfarande tveksam. Om å ena sidan en explicit hänvisning till en ”europeisk skatt” skulle kunna bidra till ökad insyn utan att leda till en ökning av skattebetalarnas totala börda, kan man å andra sidan inte bortse från att vissa medborgare i olika länder är motståndare till det ”europeiska” idealet, eller i varje fall inte har tillräcklig information om det. En ”europeisk skatt” skulle – även om det är oförskyllt – kunna spä på de kritiska argumenten.

3.12

I föregående punkt sammanfattas EESK:s kommentarer till kommissionens dokument, men inför en framtida översyn av frågan vi vill ändå framföra ytterligare en reflexion till beslutsfattarna. En strategi med lösningar som ökar insynen och är enkla att tillämpa skulle enligt EESK kunna bestå av följande element:

Ett bruttobidrag baserat på BNI per invånare: EESK har redan tagit upp denna punkt i yttrandet om ”Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet – Bygga en gemensam framtid: Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013” (11).

Ett nettobidrag beräknat på bruttobidraget och korrigerat efter den generella korrigeringsmekanismen, som på så sätt skulle ingå direkt i bidragsmekanismen utan att kräva återbetalningar eller justeringar i efterskott.

Även om en sådan strategi säkert skulle behöva finslipas och justeras ytterligare, skulle den ha fördelen att ständigt avspegla det rådande läget i varje land, utan att bidragssystemet skulle behöva ses över.

4.   Avslutande kommentarer

4.1

EESK är medveten om att de slutgiltiga besluten, som säkerligen kommer att påverkas av politiska hänsyn, skall fattas av medlemsstaterna. Det är i egenskap av företrädare för det civila samhället, dvs. de människor som slutligen kommer att bära skattebördan för EU-budgeten, som kommittén lägger fram sina synpunkter och förslag i förhoppningen om att dessa kommer att beaktas.

4.2

Det civila samhället, och i slutändan de europeiska medborgarna, vill påpeka att mekanismen för bidrag till unionens egna medel inte bara är tämligen okänd utan framför allt saknar insyn. En generell korrigeringsmekanism i form av återbetalning av redan inbetalade bidrag på bekostnad inte av gemenskapsbudgeten utan av de övriga medlemsstaterna skulle vara ännu svårare att genomblicka. Om man verkligen vill ”närma medborgarna till EU”, måste medlemsstaterna vara medvetna om sitt ansvar vad gäller det mål som gång efter annan har framförts och åberopats, nämligen att kommunikation måste bygga på ett klart och tydligt språk. Denna uppgift åvilar de enskilda nationella regeringarna snarare än kommissionen. Det är de enda som kan kommunicera med de egna medborgarna genom att de känner till deras mentalitet och behov. EU:s trovärdighet är kort sagt de enskilda nationella myndigheternas specifika ansvar.

4.3

Om de ovannämnda villkoren uppfylls skulle förslaget att skapa ett bidragssystem som bygger på en ”europeisk” beskattning kunna vara förnuftigt. I annat fall framstår den föreslagna mekanismen som minst sagt förhastad.

Bryssel den 12 maj 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordföranden

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EGT L 253, 7.10.2000, s. 42.

(2)  KOM(2004) 505 slutlig.

(3)  KOM(2004) 505 slutlig, vol. II.

(4)  Se tabell 1, s. 3 i kommissionens dokument KOM(2004) 501 slutlig.

(5)  Se tabell nr 4 i ovannämnda kommissionsdokument.

(6)  KOM(2004) 505 slutlig.

(7)  KOM(2004) 505 slutlig.

(8)  EESK:s yttrande om ”Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet – Bygga en gemensam framtid: Politiska utmaningar och budgetmedel i ett utvidgat EU 2007–2013”, EUT C 74, 23.3.2005, s. 32, punkt 5.5.1.

(9)  KOM(2004) 505 slutlig, 14.7.2004.

(10)  En energiskatt är anakronistisk såväl i dagens läge som vad gäller den framtida utvecklingen (se EESK:s yttrande om ”Skattepolitiken i Europeiska unionen - Prioriteringar för de kommande åren”, EGT C 48, 21.2.2002, punkt 3.1.2.1.1. Med avseende på en energiskatt till skydd för miljön har kommittén vid upprepade tillfällen påpekat att ”ett införande av ekologiskt motiverade skatter och avgifter inte får leda till att de europeiska företagens konkurrenskraft hotas eller att antalet arbetsplatser i synnerhet i energikrävande branscher minskar”.).

(11)  EUT C 74, 23.3.2005, s. 32, punkt 5.5.


BILAGA

Följande ändringsförslags avslogs under debatten:

Punkt 3.1.1.1

Stryk punkten.

Motivering

Beräkningen av tullintäkterna och kostnaderna för tullväsendet kvarstår även om det inte ingår i EU:s egna medel. Eftersom handelspolitiken är en politik delegerad till EU är det naturligt att alla delar av den ingår i EU:s politik, inklusive tulluppbörden och tullintäkterna.

Röstningsresultat:

Röster för: 38

Röster emot: 51

Nedlagda röster: 18