22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/1

1.1

”En kooperativ förening är en fristående förening med personer som frivilligt gått samman för att förverkliga och tillgodose sina gemensamma ekonomiska, sociala och kulturella strävanden och behov, genom ett företag med kollektivt ägande och demokratisk medlemskontroll.” (1) Även om de kooperativa föreningarnas rättsliga status kan skilja sig åt från medlemsstat till medlemsstat, anser jurister att de är föreningar som bygger på ömsesidigt förtroende (intuitu personae).

1.2

Den kooperativa identiteten förstärks av värden som demokrati, jämställdhet, rättvisa, solidaritet, öppenhet och socialt ansvar, men också genom principerna om frivilligt medlemskap, demokratisk medlemskontroll, medlemmarnas ekonomiska deltagande och kollektiva engagemang. (2)

1.3

Kooperativa föreningar skiljer sig också från aktiebolag genom att kapitalet varierar, står i ägarnas namn och i princip inte kan överföras till personer som inte är medlemmar i föreningen.

1.4

Inom EU är nästan 140 miljoner medborgare medlemmar i kooperativa föreningar. Det finns cirka 300 000 kooperativa föreningar, som sysselsätter 2,3 miljoner människor.

1.5

Det kooperativa företagande som återfinns inom de flesta sektorer präglas av en organisationsform som grundar sig på att medlemmarna gemensamt utnyttjar sin köpkraft, säljkapacitet eller arbetskraft för att tillgodose sina ekonomiska behov, och det är även lämpligt för att eftersträva sociala, miljörelaterade och kulturella mål.

1.6

De kooperativa föreningarna är också synnerligen lämpade att bidra till att uppfylla mål som sammanhänger med Lissabonstrategin, eftersom de söker förena ekonomiska framgångar, deltagande och personlig utveckling.

1.7

Visserligen kan de kooperativa föreningarnas storlek och utveckling variera i hög grad, men i allmänhet är de lokalt förankrade och bidrar till att bygga upp och förstärka det socioekonomiska nätverket i en region samt till att upprätthålla den sociala sammanhållningen i områden som ligger efter i utvecklingen eller har stora behov av strukturomvandling (3). Denna lokala förankring hindrar dem dock inte alls att utveckla sin verksamhet utanför EU:s gränser. Kooperativen har därmed en icke försumbar effekt på handeln och den internationella ekonomiska dynamiken (4).

1.8

I detta hänseende erkänns de kooperativa föreningarnas roll och inflytande både på nationell och på internationell nivå. Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog i juni 2002 en rekommendation om främjande av kooperativ (5), i vilken det särskilt framhålls att ”kooperativen i deras olika former främjar det mest fullständiga deltagandet i hela befolkningens ekonomiska och sociala utveckling”. Rekommendationen antogs av EU:s samtliga 25 medlemsländer och håller nu på att ratificeras.

1.9

På EU-nivå erkänns kooperativa föreningar i artikel 48 i EG-fördraget (6). Kommissionen har ägnat särskild uppmärksamhet åt de kooperativa föreningarna, genom den enhet som har hand om hantverkssektorn, småföretag, kooperativ och ömsesidiga försäkringsbolag. Rådet har nyligen antagit stadgan för europeiska kooperativa föreningar och direktivet om komplettering av stadgan för europeiska kooperativa föreningar med avseende på arbetstagarinflytande (7). Genom att anta detta meddelande har kommissionen visat sitt kontinuerliga intresse för denna form av förening.

1.10

Detta intresse motsvarar också förväntningarna hos de kooperativa föreningarna, eftersom de måste anta stora utmaningar om deras utveckling inte skall bromsas eller deras existens äventyras. I flera av EU:s nya medlemsländer står kooperativa föreningar lågt i kurs på grund av systemen under de tidigare regimerna. Många kooperativ som befinner sig på alltmer konkurrenspräglade marknader måste anstränga sig avsevärt för att vara fortsatt konkurrenskraftiga samtidigt som de bibehåller sina särdrag och sin identitet.

2.1

En av tyngdpunkterna i det meddelande som antogs den 23 februari 2004 består i att kommissionen framhåller ”den allt större och positiva roll som kooperativen spelar för att genomföra många gemenskapsmål”.

2.2

Kommissionen konstaterar också att kooperativens potential inte har utnyttjats fullt ut. För att komma till rätta med detta föreslår kommissionen följande tre viktiga mål som delas in i tolv åtgärder:

3.1

Kommittén har alltid varit uppmärksam på frågor som rör delägarskap och den sociala ekonomin i allmänhet (8). Precis som Regionkommittén anser vi att man bör främja och stödja alla former av företag i lika mån (9). Med utgångspunkt i en enkät anordnade kommittén en offentlig hearing den 11 oktober, för att ta del av de kooperativa organisationernas och föreningarnas reaktioner på meddelandet. Därmed blev det möjligt att konfrontera kommissionens förslag med den kooperativa sektorns förväntningar och prioriteringar.

3.2

Kommittén är positiv till kommissionens meddelande om främjande av kooperativa föreningar i Europa. Genomförandet bör leda till att denna företagsform används i större utsträckning, bland annat genom att kooperativens bidrag till att uppfylla Lissabonstrategins mål utnyttjas och sprids på ett bättre sätt.

3.3

Kommittén konstaterar dock att meddelandet genomgående innehåller ytterst försiktiga formuleringar om en rad åtgärder för att förbättra främjandet av kooperativa föreningar. Ofta används uttryck som ”överväga möjligheten att” eller ”lägga särskild vikt vid”. Det vore önskvärt med mer konkreta mål med en lämplig tidsplan.

3.4

Kommittén uppskattar att kommissionen ägnar uppmärksamhet åt EU:s nya medlemsländer och kandidatländer. I vissa av dem har den tidigare regimens användning av kooperativ lett till att företagsformen betraktas som en del av detta system.

3.4.1

Därför är det särskilt viktigt att göra företagarna i dessa länder medvetna om de möjligheter som de kooperativa föreningarna erbjuder, t.ex. att utveckla en verksamhet genom att dela resurser, ansvar och risker, så att projekten blir lättare att genomföra och mer varaktiga (10).

3.4.2

Kommittén anser också att man bör stödja den nya dynamik som kooperativmodellen skapar i de nya medlemsländerna när det gäller miljön och kampen mot social utslagning, och se till att de nätverk som vissa kooperativ bildat inte upplöses på grund av förändringar som rör denna företagsform.

3.5

Man kan förstå att kommissionen valt att framhålla de kooperativa föreningarnas småföretagsdimension, men kommittén erinrar om att många kooperativa föreningar och kooperativa grupper är för stora för att räknas som små eller medelstora företag. Därför rekommenderar kommittén att förslagen i meddelandet inte begränsas till att gälla småföretag. Det gäller särskilt hänvisningar till vissa gemenskapsåtgärder, t.ex. företagstjänster eller tillgång till finansiering.

4.1.1

I hela meddelandet uppmärksammar kommissionen särskilt lagstiftningen för kooperativ, framför allt de olika nationella bestämmelserna. Kommittén stöder detta angreppssätt, eftersom kooperativen behöver bästa möjliga rättsliga ram både på nationell nivå och på EU-nivå för att kunna utveckla sin verksamhet.

4.1.2

De kooperativa föreningarna är även underställda bestämmelser som rör bolagsrätt (redovisningslagstiftning, sociallagstiftning, konkurrenslagstiftning och skattelagstiftning etc.). Om dessa typer av lagstiftning inte tar hänsyn till vissa kooperativa särdrag, kan man förmoda att kooperativens verksamhet riskerar att hämmas även om kooperativlagstiftningen är optimal.

4.1.2.1

Redovisningsstandardsprojektet IAS 32 innebar till exempel att andelarna i de kooperativa föreningarna skulle räknas till skulderna i stället för till de egna medlen, eftersom medlemmarna kan kräva att få ut dem. När man upptäckte vilka följder denna bestämmelse fick för kooperativen gjordes en tolkning av principen som tillåter ett undantag från regeln under två extra förutsättningar (11). Det faktum att man inte har sett över bestämmelsen utan lagt till en tolkning för de kooperativa föreningarna ger stöd för uppfattningen att denna företagsform allmänt betraktas som ett undantag i förhållande till aktiebolag. Som tidigare nämnts (se punkt 3.1) anser kommittén att de kooperativa föreningarna inte bör betraktas som undantagsfall, utan att lagstiftningen när detta är nödvändigt bör anpassas för att ta hänsyn till kooperativa särdrag.

4.1.2.2

Kommittén uppmanar därför kommissionen att beakta de samverkansvinster som kooperativlagstiftningen och de andra typerna av lagstiftning tillsammans bör ge, och att vidta konkreta åtgärder för att uppnå dessa effekter.

4.1.2.3

I samma anda föreslår kommittén att de expertgrupper som fått i uppdrag av kommissionen att yttra sig över framtida lagtexter tar hänsyn till de kooperativa föreningarnas särdrag på ett systematiskt sätt, genom att dra nytta av kompetensen i de organisationer som företräder kooperativen (12).

4.2.1

När det gäller konkurrenslagstiftningen instämmer kommittén utan omsvep i att de kooperativa föreningarna precis som andra företagstyper skall omfattas av artiklarna 81, 82 och 86–88 i EG-fördraget. Kommittén anser dock att det stycke i meddelandet som handlar om artikel 81 om kartellbildningar i fördraget inte är tydligt formulerat, när kommissionen särskilt framhåller följande: ”Att vara organiserad som ett kooperativ behöver därför inte strida mot artikel 81 i EG-fördraget, men kooperativets beteende eller dess regler kan betraktas som konkurrensbegränsande”  (13). Kommissionen förespråkar att konkurrensbestämmelserna skall få större spridning inom de olika kooperativa sektorerna.

4.2.1.1

Den hearing med företrädare för de kooperativa sektorerna som kommittén anordnade den 11 oktober 2004 gav vid handen att problemet beror mindre på okunskap om konkurrensbestämmelserna än på det faktum att dessa bestämmelser inte alltid tar hänsyn till de kooperativa särdragen. Kommittén uppmanar därför kommissionen att också inrikta sina åtgärder på de enheter som arbetar med konkurrenspolitiken, så att dessa får en bättre kunskap om de kooperativa föreningarnas olika organisationsformer.

4.2.1.2

Kommittén framhåller att många olika företagsformer på marknaden är en grundförutsättning för sund konkurrens, och anser även att det angreppssätt som kommittén uppmanar till skulle göra det möjligt att undvika att kooperativ diskrimineras på grund av sin organisation.

4.2.2

Kommittén vill även uppmärksamma att det i vissa länder är förbjudet att etablera sig i kooperativ form för att utöva verksamhet inom en viss sektor (14). Detta är ett tydligt hinder för etableringsfriheten. Situationen är desto mer beklagansvärd som förordningen om stadgan för europeiska kooperativa föreningar bekräftar detta förbud (15). Kommittén uppmanar därför kommissionen att genomföra studier om förbudens omfattning och följdverkningar.

4.2.3

När det gäller beskattning av kooperativa föreningar stöder kommittén ”principen om att skydd eller förmåner som erbjuds en viss slags organisation bör stå i proportion till rättsliga begränsningar och socialt mervärde” (16) som denna organisationsform innebär. I detta sammanhang bör kommissionen uppmana medlemsländerna att undersöka möjligheterna att ge kooperativa föreningar skattemässiga incitament i förhållande till deras sociala nytta eller bidrag till den regionala utvecklingen, på villkor att respekten för de kooperativa principerna och värdena noga kontrolleras (17).

4.3.1.1

Ekonomins globalisering leder till ökade lönsamhetskrav på företagen, något som ibland minskar utrymmet för andra hänsyn. Företagens sociala ansvar, dvs. ”ett begrepp som innebär att företagen på frivillig grund integrerar sociala och miljömässiga hänsyn i sin verksamhet och i sin samverkan med intressenterna”  (18) är inte ett nytt begrepp för de kooperativa föreningarna. Det faktum att företagen kombinerar ekonomiska och sociala mål och att deras funktionssätt grundar sig på personer och principer för interndemokrati gör att de per definition har ett socialt ansvar och gör stora åtaganden på detta område (19).

4.3.1.2

Kommittén beklagar att denna dimension inte behandlas i meddelandet, och rekommenderar därför en åtgärd för att främja de kooperativa föreningarnas praxis på detta område (20).

4.3.2.1

Kommittén har redan i många år och med stort intresse följt de frågor som rör företagsledning (21). Diskussionerna på detta område handlar dock sällan om kooperativa föreningar. Detta är ganska paradoxalt eftersom en rad bestämmelser som rör organisationen av de kooperativa föreningarna har fått dem att genomföra särskilda företagsledningsmodeller (22). Även de tjänster som utförs av kooperativens sammanslutningar för revision kan på ett avgörande sätt bidra till att kooperativens verksamhet blir framgångsrik. Sådana sammanslutningar bedriver verksamhet i många medlemsstater och har i vissa fall en hundraårig tradition. Det är därför viktigt att dessa kooperativa institut erkänns – och inte utesluts – i gemenskapens bestämmelser om lagstadgad revision.

4.3.2.2

Det vore värdefullt om dessa erfarenheter kunde berika diskussionen om företagsledning och utmynna i framsteg och rekommendationer som kunde tillämpas på de olika företagsformerna.

4.4.1

Kommittén vill även fästa kommissionens uppmärksamhet på grupper av kooperativa företag. Det är företagsmodeller som använder partnerskaps- och samarbetsstrategier hellre än fusioner och förvärv. Därmed blir det möjligt för företagen att klara av de utmaningar som globaliseringen och den ökade konkurrensen innebär, samtidigt som de bibehåller och tydligt visar sin kooperativa identitet.

4.4.2

När det gäller konkurrensbestämmelserna anser kommittén att man bör stödja främjande och utveckling av grupper som kan göra det möjligt för kooperativ att utveckla ett gemensamt märke eller en gemensam uppsättning varor och tjänster. Därmed skulle kooperativens utbredning stärkas både på transnationell och internationell nivå. Kommittén föreslår även att denna dimension skall få större utrymme i meddelandet.

5.1.1

Kommittén uppmanar kommissionen att vidta omfattande åtgärder för att de kooperativa föreningarnas särdrag skall synliggöras och beaktas i högre grad. Okunnigheten om kooperativa föreningar är faktiskt den främsta förklaringen till att deras potential inte utnyttjas tillräckligt. I detta sammanhang anser kommittén att kartläggning, benchmarking och spridning av välfungerande metoder som är knutna till denna företagsform bör få mer stöd och uppmuntran.

5.1.2

Kommittén föreslår även att kommissionen skall ge ett större officiellt erkännande åt ILO:s rekommendation 193, som eftersom den antagits av EU:s 25 medlemsländer utgör den främsta europeiska konsensusen om normer för främjande av kooperativ. Kommittén anser även att man bör utarbeta och inleda konkreta åtgärder, t.ex. en informationskampanj om kooperativens särdrag och företagsdimension med hjälp av video o.dyl., GD Näringslivs webbplats etc. Kampanjen är avsedd för de ekonomiska och sociala aktörerna och de nationella myndigheterna.

5.1.3

Kommittén rekommenderar för övrigt att denna åtgärd för att främja kooperativa föreningar skall genomföras inom kommissionens samtliga generaldirektorat. I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet ägnas enheter som genomför initiativ som särskilt rör de kooperativa föreningarnas företagsdimension och sociala dimension (GD Inre marknaden och tjänster, GD Sysselsättning och socialpolitik och lika möjligheter, GD Konkurrens, GD Hälsa och konsumentskydd etc.).

5.2.1

Kommittén stöder kommissionens intention att förbättra de statistiska uppgifterna om kooperativa föreningar. I de flesta EU-länderna sker ingen kontinuerlig uppdatering av denna statistik, om den ens existerar. För övrigt är insamlingsmetoderna sällan enhetliga. Detta gör det i hög grad svårare att främja och förbättra kunskaperna om kooperativen.

5.2.2

För att komma till rätta med detta tänker kommissionen använda sig av så kallade satelliträkenskaper. Tillämpningen av denna teknik, som i de kooperativa föreningarnas fall ännu inte är färdigutformad, har hittills testats på organisationer som inte först och främst tillhör handelssektorn eller som drivs utan vinstsyfte (23). Kommittén framhåller också att de metoder och medel som används inte får skymma kooperativens ekonomiska och kommersiella dimension. Man kan konstatera att den offentliga hearingen i kombination med enkäten visade att de kooperativa organisationerna delar dessa farhågor.

5.2.3

För att så fort som möjligt tillgodose behovet av statistik om de kooperativa föreningarna bör man snarast, där så är möjligt, inleda ett samarbete mellan Eurostat och de nationella organ som ansvarar för statistik om företag, så att man bland annat kan dela in företagsstatistiken i kategorier utifrån deras olika rättsliga former.

5.3.1

Kommittén anser att det är viktigt att programmen för utbildning, stimulans av företagarandan och livslångt lärande (24) tar hänsyn till den kooperativa dimensionen. Kommittén erinrar om att detta tema även utvecklas i ILO:s rekommendation 193 och gläder sig över att också Regionkommittén nämner det i sitt yttrande (25). EESK stöder alltså kommissionen i dess intention att knyta samman erfarenheterna i ett nätverk och sprida dem.

5.3.2

Kommittén anser även att det behövs en lägesrapport om den kooperativa undervisningen i skolor och på universitet. Genom att avge en sådan och utarbeta och sprida särskilt pedagogiskt material skulle kommissionen kunna uppfylla två mål samtidigt: dels att knyta samman de erfarenheter som gjorts, dels att låta den kooperativa dimensionen ingå i utbildningsprogrammen.

5.4.1

Kommittén delar kommissionens önskan att de traditionella företagstjänsterna skall innehålla mer av kooperativens särskilda dimension, samtidigt som man kan erinra om att det redan finns särskilda sammanslutningar som erbjuder denna typ av tjänster. Dessa sammanslutningar bör kunna utveckla och sprida sitt tjänsteutbud i högre grad med hjälp av kommissionens åtgärder.

5.4.2

I detta sammanhang vill kommittén erinra om att det nya fleråriga programmet för företag och företagaranda 2006–2010 (26) inte innehåller några riktlinjer eller någon särskild budgetpost för kooperativa föreningar. Det bör även påpekas att handlingsplanen för entreprenörskap (27) inte innehåller någon hänvisning till kooperativa föreningar, såvida man inte räknar med det som sägs om ”den sociala ekonomin”, som även i det dokumentet används med en diffus definition.

5.5.1

Kommittén uppmanar kommissionen att som planerat snabbt undersöka möjligheten att införa en särskild hänvisning till kooperativa föreningar i Europeiska investeringsfondens instrument. Kommittén har dock fått uppgifter om att en sådan hänvisning nyligen förvägrats med motiveringen att olika rättsliga former skall behandlas lika. Kommittén uppmanar därför kommissionen att klargöra vilka nya konkreta finansieringsåtgärder den skulle kunna vidta, eftersom den andra delen av insatsen, dvs. säkerställande av att kooperativ även i fortsättningen har möjlighet att delta i andra gemenskapsprogram, inte på något sätt förändrar den nuvarande situationen. För övrigt hoppas kommittén att den europeiska fonden skall reservera en större del av sina medel för små och medelstora företag och kooperativa föreningar som inte åtnjuter så stora finansiella garantier.

5.5.2

I samma anda vill kommittén uppmärksamma kommissionen på att den nya Basel-överenskommelsen om kapitalkrav, ”Basel II”, kommer att tvinga bankerna att ta större hänsyn till företagens riskprofil, och särskilt deras solvens och förvaltning, i sina beslut om finansiering av företagen. Därmed kan det bli svårare för vissa kooperativa föreningar att få tillgång till finansiering (28).

5.5.3

Med tanke på att de kooperativa föreningarnas kapital har en särskild karaktär (andelar som inte är börsnoterade, utbetalning av andelar till deras nominella värde etc.) har föreningarna ibland svårt att finansiera sin utveckling. Det är positivt att kommissionen uppmanar de medlemsstater som har en särskild lagstiftning för kooperativa föreningar att ge dessa föreningar möjlighet att för icke-medlemmar emittera investeraraktier som får överlåtas och ger avkastning, på villkor att varken den kooperativa karaktären eller medlemskontrollen äventyras (29).

5.6.1

Kommittén delar kommissionens uppfattning om att de kooperativa föreningarna genom sina företagsledningsformer erbjuder en mycket lämplig modell för arbetstagares övertagande av företag. Kommittén föreslår att denna modell skall lyftas fram i de program och åtgärder som kommissionen tänker främja på detta område.

5.6.2

Kommissionen föreslår en studie om kooperativa föreningar med huvudsyftet att ta större hänsyn till de sociala behoven. Studien skulle kunna visa hur de kooperativa föreningarna bidrar till att uppfylla dessa mål. Kommittén rekommenderar dock att man i studien klargör skillnaden mellan sociala kooperativ och ”sociala företag” (30).

5.7.1

Visserligen är den rättsliga ramen för de kooperativa föreningarna lika viktig som de organisationsformer som används för att uppnå målen, men kommittén anser ändå att kommissionen gör rätt i att prioritera deras rättsliga ställning på såväl gemenskapsnivå som nationell nivå.

5.7.2

Kommittén uppskattar att det ordnas möten med de nationella myndigheterna om genomförandet av förordningen om europeiska kooperativa föreningar och det direktiv som hänger samman med förordningen. Kommittén förordar även en regelbunden uppföljning av detta förberedande arbete. Om man jämför olika länder ser man att företagsformen Europabolag, som nyligen erkänts, endast har införlivats i sex nationella lagstiftningar.

5.7.3

När det gäller utformningen av lagmallar vill kommittén framhålla att detta stycke är tvetydigt formulerat. Utan att förespråka en harmonisering av lagstiftningen för kooperativa föreningar framhåller kommissionen slutsatserna från högnivågruppen av experter på bolagsrätt, vilka just går i riktning mot en harmonisering av de kooperativa stadgarna.

5.7.4

Kommittén är medveten om att många artiklar i förordningen om europeiska kooperativa föreningar går tillbaka på nationella lagstiftningar. Tillämpningen av förordningen om europeiska kooperativa föreningar kommer att bli föremål för en rapport fem år efter ikraftträdandet. Om det finns orsak att utforma lagmallar för att närma kooperativlagstiftningarna till varandra eller föreslå gemensamma EU-regler, anser kommittén därför att diskussioner och arbetsinsatser i detta syfte ända från början måste genomföras tillsammans med de organisationer som företräder de kooperativa företagen.

5.7.5

I detta sammanhang vill kommittén framhålla att den offentliga hearingen visat att en rad kooperativa organisationer hellre vill att den nuvarande nationella kooperativlagstiftningen stärks än att den ses över i harmoniseringssyfte (31). Enligt dessa organisationer skulle detta vara till stor hjälp för att lösa de problem med upphörande av ömsesidigheten (32) som drabbar vissa kooperativ.

5.7.6

I detta sammanhang föreslår kommittén även att kommissionen genomför en jämförande studie av hur bestämmelser som hittills enbart gällt aktiebolag införlivats i vissa nationella kooperativlagstiftningar, dvs. vilken omfattning och vilka effekter detta har haft (33).

5.8.1

Kommittén stöder kommissionens intention att utnyttja de kooperativa föreningarnas bidrag till att uppnå gemenskapsmål genom gemenskapsprogrammen. Vi undrar dock hur detta skall åstadkommas, eftersom det för närvarande inte finns några budgetmedel avsatta för detta ändamål.

5.8.2

Meddelandet uppehåller sig särskilt vid ”jordbrukspolitiken och utvidgningen”, som är föremål för en åtgärd. Kommittén tycker att denna dimension är viktig, men anser att man även bör vidta åtgärder på de andra områden som omnämns, dvs. landsbygdsutvecklingen, den regionala utvecklingen och skapandet av arbetstillfällen.

5.8.3

Rent allmänt anser kommittén att man vid utarbetandet av stöd- och främjandeåtgärderna bör använda sig av centrum för kooperativ utveckling. Det innebär att kooperativa arbetsformer kan spridas till andra sektorer.

6.1

Kommittén välkomnar kommissionens meddelande om främjande av kooperativa föreningar i Europa. Meddelandet har utarbetats efter antagandet av förordningen om stadgan för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar), och det vittnar om kommissionens intresse för kooperativa föreningar genom fokuseringen på denna företagsforms ekonomiska och sociala dimension och dess potential att förverkliga Lissabonstrategin.

6.2

Kommittén är särskilt positiv till att kommissionen prioriterar främjande av det kooperativa företagandet. De bristande kunskaperna om denna företagsform innebär att utvecklingen av kooperativa föreningar i Europa hämmas.

6.3

Kommittén stöder de viktigaste riktlinjerna i meddelandet, men efterlyser mer konkreta åtgärder med en tidsplan som fastställs i förväg. Därför rekommenderar kommittén att man snarast inleder en uppföljningsprocess för de planerade åtgärderna, i stället för att vänta till den utvärdering efter 2008 som kommissionen föreslår. Denna process bör vara nära knuten till de berörda kooperativa organisationerna på både nationell nivå och på EU-nivå.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/8

1.1

Den 14 juli 2004 offentliggjorde kommissionen sitt förslag till direktiv (1) om omarbetning av det andra direktivet om kapitalkrav (93/6/EEG) och direktivet om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (2000/12/EG). Genom detta direktiv kommer överenskommelsen inom Baselkommittén (International Convergence of Capital Measures and Capital Standards) att genomföras i Europeiska unionen. I detta yttrande kommer direktivet hädanefter att benämnas kapitalkravsdirektivet.

1.2

Kapitalkravsdirektivet kommer att gälla samtliga kreditinstitut och värdepappersföretag i Europeiska unionen och syftar till att skapa en ytterst riskkänslig ram för bankverksamhet i EU. Det kommer att stimulera banksektorn att med tiden övergå till ytterst känsliga riskmätningsmetoder genom tekniska framsteg och investeringar i personalutbildning. Det kommer att stärka konsumentskyddet, den finansiella stabiliteten och det europeiska näringslivets globala konkurrenskraft genom att erbjuda en god grund att stå på för alla de företag som vill expandera eller förnya sin verksamhet genom omfördelning av kapital.

1.3

Kapitalkravsdirektivet är det lagstiftningsinstrument som kommer att användas för att genomföra bestämmelserna i överenskommelsen inom Baselkommittén för banktillsyn i hela EU. Baselkommittén inrättades 1974 av G10-ländernas centralbankschefer. Överenskommelser inom Baselkommittén är inte rättsligt bindande utan syftar till att skapa ett gemensamt tillsynsregelverk, hitta gemensamma lösningar och främja rättvisa konkurrensregler för banker på världsmarknaden.

1.4

Baselkommitténs första kapitaltäckningsöverenskommelse (Basel I) offentliggjordes 1988. År 1999 inleddes översynen av överenskommelsen med anledning av den snabba utvecklingen av olika riskhanteringsstrategier under 90-talet. Som ett resultat av detta arbete offentliggjordes International Convergence of Capital Measures and Capital Standards  (2) i juni 2004 (överenskommelsen inom Baselkommittén).

1.5

Överenskommelsen inom Baselkommittén är indelad i tre delar, som vanligtvis benämns ”de tre pelarna”. Den första pelaren innehåller bestämmelser avseende de lägsta lagstadgade kapitalkraven i fråga om kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. Kreditinstituten kan välja mellan en rad olika alternativ med varierande grad av finmaskighet. Den andra pelaren behandlar tillsynen, som skall ske genom en aktiv dialog mellan institutet och tillsynsmyndigheten. Syftet är att garantera att institutets interna arbetsmetoder är korrekta, så att man kan bedöma kapitalkraven med beaktande av gruppens riskprofil. Den tredje pelaren innehåller bestämmelser som ålägger kreditinstituten att informera marknaden om institutens olika kapitalkostnader. Man säger ofta att den tredje pelaren bidrar till marknadsdisciplin eftersom denna typ av insyn främjar bästa praxis och ökar investerarnas förtroende.

1.6

En rad olika alternativ för att mäta såväl kreditrisk som operativ risk, och för att minska kreditrisken, finns tillgängliga för banker och värdepappersföretag. Anledningen till detta är att man skall kunna garantera att regelverket är balanserat och att det finns incitament för mindre kreditinstitut att arbeta med mer avancerade mätmetoder. De mer avancerade mätmetoderna är dyrare att tillämpa eftersom de bygger på interna modeller som utarbetats av kreditinstituten. De är dock mer riskkänsliga och leder därför till lägre kapitalkostnader.

2.1

Kapitalkravsdirektivet är det lagstiftningsinstrument genom vilket gemenskapen kommer att genomföra överenskommelsen inom Baselkommittén i EU. Kommissionen har utarbetat ett direktiv som i stora drag ligger i linje med Baselöverenskommelsen men som också tar hänsyn till EU:s särdrag. Det är mycket viktigt att EU:s regler ligger i linje med Baselöverenskommelsen, så att de europeiska bankerna kan konkurrera på lika villkor med företag från länder med annan lagstiftning där Baselöverenskommelsen tillämpas.

2.2

En viktig skillnad mellan kapitalkravsdirektivet och Baselöverenskommelsen är att gemenskapens bestämmelser kommer att gälla för alla kreditinstitut och värdepappersföretag i EU. Baselöverenskommelsen har utformats för internationellt verksamma banker. Kommissionens beslut att tillämpa bestämmelserna på fler aktörer ligger i såväl långivarnas som låntagarnas intresse. Ett väl fungerande banksystem med god kapitaltillgång gör det möjligt för bankerna att låna ut pengar under hela konjunkturcykeln. Detta skapar ökad stabilitet inom banksektorn.

2.3

Fördelarna för den europeiska bankindustrin, det europeiska näringslivet och EU:s konsumenter kommer endast att vara långsiktigt hållbara om direktivet är tillräckligt flexibelt i så måtto att det kan anpassas till den framtida utvecklingen inom näringslivet och på marknaden samt till behovet av tillsyn. Detta är nödvändigt för att skydda långivarnas och låntagarnas intressen och se till att EU även fortsättningsvis lever upp till sitt goda rykte som en marknad med bästa praxis.

2.4

Kommissionen har använt en effektiv metod när det gäller att definiera de grundläggande principerna och målen i artiklarna i det omarbetade direktivet och de tekniska åtgärderna i direktivets bilagor. Metoden skapar utrymme för den flexibilitet som krävs eftersom bestämmelserna i direktivet kan ändras genom ett särskilt kommittéförfarande.

3.1.1

Kommittén anser att direktivets föreslagna tillämpningsområde är korrekt, eftersom samtliga konsumenter och företag i EU kan dra fördel av förslaget. Kommittén anser dessutom att både stora och små kreditinstitut gagnas av en översyn av kapitalkravslagstiftningen. Kommissionen har gjort korrekta avvägningar och skapar å ena sidan incitament för mindre kreditinstitut att på sikt tillämpa mer avancerade mätmetoder och inrättar å andra sidan ett balanserat regelverk som tar hänsyn till de mindre kreditinstitutens begränsade resurser.

3.1.2

Kommissionen har också tagit fasta på Baselkommitténs förslag om att begränsa lagstiftningen avseende utlåning till små och medelstora företag. Dessa förändringar (som beskrivs närmare under avsnittet ”Konsekvenser för små och medelstora företag”) inger tillförsikt, eftersom kommittén annars hade varit orolig för att det nya regelverket kunde ha gett upphov till fler sammanslagningar inom den europeiska banksektorn och därmed minskade valmöjligheter för konsumenterna. I detta hänseende är det också med tillförsikt som kommittén noterar att Price Waterhouse Coopers i sin konsekvensanalys från april 2004 (3) drar slutsatsen att det är osannolikt att direktivet kommer att påverka konkurrensen inom banksektorn om det genomförs på ett enhetligt sätt i hela EU.

3.3.1

Kommittén välkomnar de förändringar som gjorts i regelverket, som nu tar hänsyn till konsekvenserna för små och medelstora företag. Kommittén vill framför allt framhålla följande:

3.3.2

Kommittén välkomnar i detta hänseende resultaten av den tredje kvantitativa konsekvensanalysen. Resultaten av denna konsekvensanalys visar att bankernas kapitalkostnader för lån till små och medelstora företag som ingår i bankernas företagsportfölj till största delen kommer att ligga kvar på nuvarande nivå för banker som tillämpar schablonmetoden för kreditrisker och i genomsnitt kommer att sjunka med mellan 3 och 11 % för banker som tillämpar interna riskklassificeringsmetoder. Kapitalkostnaderna för exponeringar mot små och medelstora företag som uppfyller kraven för att behandlas inom ramen för institutets hushållsportfölj kommer att minska med i genomsnitt 12–13 % enligt schablonmetoden och med upp till 31 % enligt den avancerade interna riskklassificeringsmetoden.

3.4.1.1

Enligt artikel 68 i direktivet skall instituten uppfylla kraven på eget kapital inom koncernen. Enligt artikel 69.1 kan medlemsstaterna även fortsättningsvis besluta om att inte tillämpa denna regel, utan i stället låta bestämmelsen gälla hela kreditinstitutet och dess dotterbolag i samma medlemsstat under förutsättning att koncernen uppfyller stringent tillämpade villkor. Dessa undantagsbestämmelser kan snedvrida konkurrensen mellan medlemsstaterna för bankkoncerner med internationell verksamhet. Kommittén anser att detta inte är förenligt med reglerna på inre marknaden.

3.4.1.2

Om en medlemsstat väljer att tillämpa kapitalkravsbestämmelserna på varje enskilt kreditinstitut kommer dessutom tillsynsmyndighetens möjlighet att bedöma koncernens sammanvägda riskprofil att urholkas. Att begränsa den samlade tillsynen till dotterbolag i samma medlemsstat som moderbolaget får samma effekt. Som regel bör därför tillsynen av kreditinstitut ske på koncernnivå inom EU, enligt bestämmelser som gör det möjligt att fördela det egna kapitel på ett adekvat sätt mellan moderbolaget och dess dotterbolag.

3.4.2.1

Medlemsstaterna har rätt att fastställa en riskvikt för koncerninterna exponeringar. Detta alternativ gör det möjligt för medlemsstater att tillämpa 0 % riskvikt för exponeringar mellan ett kreditinstitut och dess moderbolag och mellan ett kreditinstitut och dess dotterbolag eller ett annat systerbolag i koncernen. För att vara berättigad till 0 % riskvikt måste motparten vara hemmahörande i samma medlemsstat som institutet. Kommittén anser att 0 % riskvikt är en korrekt bedömning av riskexponeringen inom en och samma koncern. Medlemsstaternas möjlighet att bevilja undantag från vissa bestämmelser i direktivet kan dock innebära att kreditinstitut i vissa medlemsstater måste avsätta eget kapital till koncerninterna riskexponeringar utan att detta är motiverat.

3.4.2.2

Det strider mot inre marknadens regler att begränsa möjligheten till 0 % riskvikt till exponeringen mot parter i samma medlemsstat. Koncerninterna riskexponeringar gentemot parter i en annan medlemsstat har samma riskprofil som riskexponeringarna gentemot parter i samma medlemsstat. Man bör därför tillämpa 0 % riskvikt för koncerninterna riskexponeringar inom hela EU.

3.4.3.1

Baselkommittén för banktillsyn definierar operativ risk som ”risken för direkta eller indirekta förluster på grund av otillräckliga eller bristfälliga interna processer, den mänskliga faktorn, felaktiga system eller yttre omständigheter”. En operativ riskvikt enligt överenskommelsen inom Baselkommittén införs nu för första gången, och instituten måste följaktligen utveckla helt nya metoder för att mäta operativ risk. Såsom påpekas ovan finns en rad olika alternativ för att mäta operativ risk. Den avancerade mätmetoden för operativ risk innebär att banker måste utveckla interna modeller som godkänns av behöriga myndigheter. De europeiska instituten har gjort betydande investeringar när det gäller att utveckla sådana system på gruppnivå. Metoderna för att mäta operativ risk har harmoniserats för de olika affärsområden inom vilka instituten är verksamma.

3.4.3.2

Enligt artikel 105.4 kan medlemsstaterna ge instituten möjlighet att uppfylla de kvalificerande kriterierna för den avancerade mätmetoden för operativ risk på högsta koncernnivå inom EU. En tillämpning av den avancerade mätmetoden på koncernnivå inom EU ligger i linje med branschens nuvarande hantering av operativ risk. Om bankerna inte kan uppfylla kraven på koncernnivå inom EU är det omöjligt att göra en korrekt bedömning av koncernens operativa riskprofil. Om koncernen kan visa att det operativa riskkapitalet fördelats på ett adekvat sätt inom koncernen, bör kravet uppfyllas av moderbolaget och dess dotterbolag gemensamt.

3.5.1

Kommittén håller med kommissionen om att näringslivets ökade gränsöverskridande verksamhet och centraliseringen av riskhanteringen inom koncerner med gränsöverskridande verksamhet förstärker behovet av en förbättrad samordning och ett fördjupat samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna inom EU. Förslaget om en starkare ställning för den tillsynsmyndighet som kontrollerar moderbolaget respekterar de nationella tillsynsmyndigheternas roll och innebär samtidigt att tillsynen av kreditinstituten utförs på en och samma ort (bl.a. när det gäller godkännandet av den interna riskklassificeringsmetoden för kreditrisk och den avancerade mätmetoden för operativ risk).

3.5.2

Kommittén anser att modellen med en myndighet som ansvarar för den samlade tillsynen bör utvidgas till att också omfatta såväl tillsynsöversynsprocessen enligt den andra pelaren som kravet på information till marknaden enligt den tredje pelaren. Båda pelarna bör tillämpas på högsta koncernnivå för samtliga bolag inom EU. Om bestämmelserna enligt den andra och tredje pelaren tillämpas för varje enskilt institut kommer de inte att avspegla koncernens sammantagna riskprofil. I fråga om tillsynsöversynsprocessen enligt den andra pelaren kommer detta att innebära en bristfällig kontroll av dotterbolag inom EU, och därmed kan det bli svårt att uppnå målsättningen om förbättrad kunskap om koncernens riskprofiler. Detta ligger inte i långivarnas eller låntagarnas intresse. Om den tredje pelaren inte tillämpas på koncernnivå, kommer informationsplikten inte att innebära att investerare får bättre kännedom om en viss koncerns totala ekonomiska ställning.

3.11.1

Redovisning enligt internationella standarder för finansiell rapportering ger information av hög kvalitet som rent generellt är tillförlitlig. Dessa standarder bör därför utgöra utgångspunkten för definitionen av det lagstadgade kravet på eget kapital. Om man använder de internationella standarderna för finansiell rapportering som grund för kapitaltäckningskravet bidrar man också till att skapa lika regler för alla kreditinstitut, vilket underlättar möjligheten till jämförelser. Genom en ökad samstämmighet mellan de internationella standarderna för finansiell rapportering och bestämmelserna för kapitaltäckningskrav blir det också enklare för marknadsaktörerna att undvika feltolkningar, och de interna förfarandena blir både enklare och mer kostnadseffektiva.

3.11.2

Kommittén anser att en sammanslagning av dessa båda uppsättningar av regler skulle göra det möjligt för banker att hålla sig med en räkenskapsredovisning för all finansiell och lagstadgad rapportering. Lagstiftarna kan dock inta olika ståndpunkter i olika sammanhang, framför allt när redovisningsnormerna inte avspeglar riskexponeringarna på ett korrekt sätt. Lagstiftaren kan därför behöva göra vissa justeringar av redovisningsresultaten. Om ett eller flera mål i det nya regelverket för kapitalkrav äventyras på grund av gällande redovisningsregler, krävs någon form av försiktighetsmarginaler vid bedömningen av det lagstiftade egna kapitalet. Av operativa skäl bör dessa justeringar, de av lagstiftaren godkända redovisningsprinciperna, begränsas till att endast omfatta betydande redovisningsposter.

3.11.3

Mot denna bakgrund välkomnar kommittén de försiktighetsmarginaler som införts av kommissionen genom artikel 64.4 i förslaget till direktiv i linje med Baselkommitténs ståndpunkter. Kommittén välkomnar också det arbete som pågår inom Europeiska banktillsynskommittén när det gäller att utveckla olika slags försiktighetsmarginaler.

4.1

Förslaget till direktiv behandlas för närvarande för första gången av ministerrådet och Europaparlamentet. Kommittén anser att tonvikten nu bör ligga vid att nå en överenskommelse om ett flexibelt direktiv som ligger i linje med överenskommelsen inom Baselkommittén och som bidrar till att samma bestämmelser tillämpas i hela EU.

4.2

Det är viktigt att direktivet godkänns relativt snart, så att branschen kan dra nytta av de investeringar i storleksordningen 20 upp till högst 30 miljarder euro som gjorts i förbättrade riskhanteringssystem. Om genomförandet försenas kommer den europeiska bankindustrin att drabbas av konkurrensnackdelar på världsmarknaden. Detta ligger inte i långivarnas eller låntagarnas intresse. Det viktigaste av allt är dock att lagstiftningen håller hög kvalitet och att alla berörda parters ståndpunkter beaktas av EU:s lagstiftande institutioner.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/14

1.1

Många av ledamöterna från de medlemsstater som blev nya EU-medlemmar 2004 har inte på nära håll kunnat följa den företagspolitik som under de senaste årtiondena utvecklats på gemenskapsnivå särskilt för små och medelstora företag. Med föreliggande yttrande, som i och för sig är tämligen anspråkslöst, men ändå betydelsefullt med tanke på den vikt som kommissionen fäster vid ämnet, vill vi helt kort beröra några delar av denna politik.

2.1

Från och med andra häften av 1980-talet behandlades politiken för företag främst av två av kommissionens generaldirektorat, nämligen GD Industripolitik och GD XXIII, som särskilt sysslade med hantverksföretag och små och medelstora företag. Under hela 1990-talet anordnade GD XXIII i nära kontakt med branschorganisationerna i medlemsstaterna varje år tiotals möten för att kartlägga mikroföretagens och de små företagens specifika behov.

2.2

År 1994 lanserade kommissionen, också det på GD XXIII:s initiativ, EIF (Europeiska investeringsfonden), som fick följande två uppgifter:

I dag koncentrerar EIF sina insatser endast på det andra uppdraget.

2.3

Erfarenheterna från alla dessa möten har givit upphov till diskussionsämnen vid tre olika möten på EU-nivå: i Avignon 1990, Berlin 1994 och Milano 1997. I var och en av dessa sammankomster deltog tusentals företagare från medlemsstaterna.

2.4

Under dessa år utformades alltså programmen för företagen av GD Näringsliv eller GD XXIII. De program som kom till på initiativ av GD XXIII var framför allt avsedda för hantverksföretag och små och medelstora företag.

2.5

1997 godkändes det tredje fleråriga programmet för små och medelstora företag (1997–2000), som dessförinnan hade diskuterats med branschorganisationerna och därefter lanserats av GD XXIII.

2.6

Vid ett extra möte i Europeiska rådet i Luxemburg, som utlysts med sysselsättningen som enda punkt på dagordningen, introducerades den 20–21 november 1997 bland annat tre konkreta initiativ för att hjälpa företagen att behålla konkurrenskraften på marknaderna. I samband med mötet ombads kommissionen att lägga fram förslag för att stärka näringslivet och öka sysselsättningen. De tre konkreta initiativen var: ETF Start, JEV (Joint European Venture –europiska samriskföretag) samt SMF-garantin för små och medelstora företag.

2.7

1998 lanserade kommissionen, i direkt samarbete med EIB och EIF, programmet ”Initiativ för tillväxt och sysselsättning (1998–2000)”, som byggde på de insatser som beslutats i Luxemburg.

2.8

Som en följd av besluten från toppmötet i Cardiff 1999 presenterade rådet 1999 en rapport som innehöll en uppmaning att i företagspolitiken också inbegripa begreppet hållbar utveckling.

2.9

När diskussionerna om det fjärde fleråriga programmet befann sig på ett långt framskridet stadium antogs två för de små och medelstora företagen mycket viktiga dokument:

2.10

År 2000 lanserade Europeiska rådet i Lissabon också den kända Lissabonprocessen, som bygger på kunskapssamhället och kunskapsekonomin och som kommer att kräva kommissionens och medlemsstaternas engagemang under lång tid framöver.

2.11

Det fjärde fleråriga programmet för företag och företagaranda (2001–2005), som såg dagens ljus år 2000, är en sammanfattning av de föregående programmen och avspeglar den kulturella utveckling som vuxit fram under 1990-talet.

3.1

Det fjärde fleråriga programmet för företag och företagaranda, särskilt för små och medelstora företag (2001–2005), på engelska kallat MAP (”Multi annual programme”), antogs den 20 december 2000 och skulle gälla fr.o.m. den 1 januari 2001 t.o.m. den 31 december 2005 med en budget på 450 miljoner euro.

3.2

Programmets syfte är att förbättra villkoren för företagen i EU. Programmet samordnas av GD Näringsliv och verksamheten är uppdelad i tre pelare:

3.3

Programmets mål är följande:

3.4

Programmet skall genomföras med följande insatser:

3.5

Med sikte på det nya programmet 2006–2010 har kommissionen utfört regelbundna utvärderingar, såväl internt som med hjälp av oberoende experter. För att samla in så många förslag som möjligt har kommissionen tagit fram ett dokument som redogör för de punkter som det nya programmet skall bygga på.

4.1

I en enda artikel föreslås ändring av rådets beslut 2000/819/EG (1), en förlängning av det nuvarande fleråriga programmet till 31 december 2006 och som en följd av detta en utökning av det finansiella referensbeloppet med 81,5 miljoner euro, vilket skulle höja anslagen från 450 till 531,5 miljoner euro.

5.1

Det offentliga samrådet och förslagen från de oberoende experterna utmynnade i ett starkt stöd för ett bredare underlag för politisk analys, utveckling och samordning samt för särskilda åtgärder för att hjälpa företagen att bli mer konkurrenskraftiga och innovativa.

5.2

Först under åren 2003 och 2004 har man i de årliga arbetsprogrammen i det nuvarande fleråriga programmet (MAP) med en viss tydlighet kunnat infoga handlingslinjerna från den europeiska stadgan för småföretag. Mycket återstår dock att göra innan förslagen i stadgan har blivit verklighet.

5.3

Det fleråriga programmet omfattar olika former av verksamhet till stöd för företagspolitiken, men där saknas innovationsstimulerande insatser eller incitament för samarbete mellan företag.

5.4

Insatserna i MAP tar hänsyn till behoven hos företagen i EU-15 och är inte tillräckligt anpassade till de behov som företagen i de nya medlemsstaterna har.

6.1

EESK ställer sig helt bakom förslaget och anser att kommissionen bland annat utifrån förslag som kan komma från EESK och andra aktörer i det civila samhället bör utarbeta ett utkast till ”ramprogram” som omfattar följande:

6.2

Just nu pågår en djupgående debatt om innehållet i det fjärde ramprogrammet för forskning och innovation, som löper ut i slutet av 2006. I det nuvarande fleråriga programmet intar forskningsområdena en stor plats – de är utan tvekan ytterst viktiga för de stora företagen – medan innovation och konkurrenskraft, som är av vital betydelse för de små och medelstora företagen, får liten uppmärksamhet. Om man ägnade denna diskussion mer tid skulle nya, dynamiska samverkansfördelar kunna komma till stånd med hjälp av det kommande ramprogrammet för forskning och innovation och det framtida ramprogrammet för företag och företagaranda.

6.3

Några av instrumenten i det nuvarande fleråriga programmet har inte givit önskat resultat (2), förmodligen därför att de har sin upprinnelse i de initiativ som tagits efter Lissabonstrategin och inte har tagit vederbörlig hänsyn till mikroföretagens eller de små och medelstora företagens behov.

7.1

De stater som blev medlemmar i EU 2004 har inte som de gamla medlemsstaterna haft möjlighet att ingående överlägga med varandra och bidra till att utforma en politik för företag och företagaranda med en solid gemensam grund.

7.2

Under innevarande år och under programmets förlängningsår (alltså 2005–2006) skulle EESK gärna se att GD Näringsliv anordnade en rad sammanträffanden i de nya medlemsstaterna med företrädare för organisationer för små och medelstora företag i alla medlemsstater, i syfte att diskutera bästa praxis med tonvikt på de nya medlemsstaternas specifika problem. Där skulle man kunna kartlägga många aspekter som kan vidareutvecklas inom det nya ramprogrammet.

7.3

På grundval av erfarenheterna från dessa förberedande möten skulle man under 2006 i ett av de nya EU-medlemsländerna kunna anordna den fjärde EU-konferensen för mikroföretag, små och medelstora företag. Syftet skulle vara att i en heltäckande ram lägga fram lösningar på de viktigaste problem som de nya medlemsstaterna stöter på inom företagspolitiken.

7.4

Kommissionen bör snarast diskutera de viktigaste punkterna i sin externa utvärdering med EESK och analysera resultaten från det nuvarande fleråriga programmet. Med den stringens och det engagemang som kännetecknar kommitténs verksamhet skulle EESK redan nu kunna komma med värdefulla bidrag tack vare det stora antalet företrädare för näringslivet bland kommitténs ledamöter.

7.5

Under de diskussioner som EESK fört under många år har kommittén bland annat tack vare samrådet under arbetet med yttrandena kommit fram till följande övertygelse: För att utvecklingspolitiken skall få ett värde och ett konkret innehåll måste å ena sidan debatten mellan och med de aktörer som direkt berörs av näringslivsfrågor (företagare och arbetstagare) struktureras och intensifieras, och å andra sidan måste man inse att mikroföretagens och de små och medelstora företagens svårigheter skiljer sig från de stora företagens. Även om det rör sig om samma problem tar de sig inte samma uttryck, eftersom de hanteras med hjälp av metoder, instrument och stöd som inte går att jämföra med de stora företagens. I sökandet efter nya användbara utvecklingsmetoder och utvecklingsinstrument är det därför viktigt att i allt högre grad beakta dessa synpunkter.

7.6

EESK stöder därför den föreslagna förlängningen av programmet, men uppmanar kommissionen att genomföra de initiativ som föreslagits i detta yttrande och att lägga fram en rapport i frågan för Europaparlamentet och kommittén.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/17

1.1

Det europeiska luftrummet är fortfarande en av världens mest överbelastade trafikmiljöer. Uppsplittringen av flygledningssystemet i nationella öar av regler, förfaranden, marknader och prestandanivåer identifierades av högnivågruppen för ett gemensamt europeiskt luftrum som det största hindret för verkliga framsteg inom detta område. I paketet för ett gemensamt europeiskt luftrum tar man itu med dessa olika former av uppsplittring genom ett antal initiativ.

2.1

Antagandet av de fyra förordningarna som utgör paketet för ett gemensamt europeiskt luftrum kommer att ändra flygledningstjänsten i grunden. Detta kompletterande förslag till ett europeiskt flygledarcertifikat är viktigt av flera skäl.

Certifikatet bidrar till att upprätthålla balansen mellan de olika delarna i paketet för ett gemensamt europeiskt luftrum för att säkerställa att inte bara de institutionella, ekonomiska eller tekniska aspekterna beaktas utan även de sociala aspekterna.

2.2

Som ett led i det förberedande arbetet med detta lagstiftningsinitiativ har kommissionen dragit igång en studie för att presentera hur långt man kommit med certifieringen i de olika medlemsstaterna. Studien visade att certifieringen fortfarande är mycket uppsplittrad trots många internationella förordningar utfärdade av Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) eller Eurocontrol. I studien rekommenderades att gemenskapslagstiftningen skulle omfatta följande områden:

2.3

Den förberedande studien visade att de nationella traditionerna är starka, trots det existerande internationella regelverket, vilket leder till varierande kvalitet och kompetenser som är svåra att jämföra. Denna uppsplittring är inte längre godtagbar i ett gemenskapssammanhang, eftersom den kan leda till ökade säkerhetsrisker i Europas överbelastade luftrum. Harmoniseringen av flygledarcertifikaten kommer att leda till ökad säkerhet, i och med att kompetenskraven kommer att harmoniseras hos och mellan tjänsteleverantörer, vilket kommer att bidra till ett effektivare och säkrare gränssnitt dem emellan. Detta kommer att leda till en effektivare organisation av arbetsmarknaden för flygledare, öka deras tillgänglighet och underlätta inrättandet av funktionella luftrumsblock. Certifikatet kommer också att underlätta rörelsefriheten genom att undanröja den nuvarande bestämmanderätten, som vissa medlemsstater tillämpar när det gäller att ömsesidigt erkänna varandras certifikat.

2.4

Med tanke på att de flesta medlemsstaters lagstiftning redan i dag grundas på ICAO:s principer, och att de för närvarande håller på att genomföra lagstiftningen om det gemensamma europeiska luftrummet och Eurocontrol-säkerhetskrav nr 5 (ESARR5), är det av yttersta vikt att säkerställa full överensstämmelse med detta direktiv.

2.5

Endast certifierade utbildningsleverantörer bör få erbjuda kurser och utbildningsplaner som lämnas till de nationella tillsynsmyndigheterna för godkännande.

2.6

Direktivet sträcker sig längre än de existerande certifikaten för piloter inom den civila luftfarten (91/670/EEG). Det är mer jämförbart med tillstånd i sjöfarts- och järnvägssektorerna (förslag i KOM(2004)142), där behörighetsreglerna fastställs på europeisk nivå och inte av medlemsstaterna. Det är tydligt att detta direktiv för flygledare även kommer att gälla utanför gemenskapens gränser.

2.7

Kostnaderna kommer att bero på utbildningssystemets nuvarande kvalitetsnivå. Genom direktivet kommer utbildningssystemets kvalitet att nå upp till den nivå som krävs för att klara de säkerhetskrav som Europas täta och komplexa trafiksystem ger upphov till.

2.8

I och med att höga standarder fastställs för den inledande utbildningen och fler garantier införs för neutrala och objektiva examinatorer under den lokala utbildningen, bör framgångsfrekvensen öka.

2.9

Kostnaderna för uppföljning av de olika delarna av certifieringskedjan kan öka något, delvis på grund av att det måste föras register för revision.

2.10

På det hela taget bör de eventuella kortsiktiga kostnadsökningar som uppstår uppvägas av kostnadsbesparingar tack vare en mer rationell användning av arbetskraften på lång sikt. Sist men inte minst kommer direktivet att öka säkerheten för flygresenärer.

2.11

Detta förslag omfattar inte en finansieringsöversikt.

2.12

Genomförandet av lagstiftningen om det gemensamma europeiska luftrummet förutsätter att en mer detaljerad lagstiftning antas, särskilt vad gäller certifieringen av flygledare, för att öka tillgången till flygledare och främja det ömsesidiga erkännandet av certifikat, i enlighet med artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 550/2004 av den 10 mars 2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma europeiska luftrummet (”förordning om tillhandahållande av tjänster”) (1).

2.13

Införandet av ett sådant gemenskapscertifikat är ett sätt att erkänna den särskilda roll som flygledarna har i tillhandahållandet av tillförlitliga flygkontrolltjänster. Inrättandet av gemenskapsstandarder för kompetens kommer också att minska uppsplittringen inom detta område, vilket leder till att arbetet kan organiseras effektivare inom ramen för det växande regionala samarbetet mellan leverantörerna av flygtrafiktjänster. Detta direktiv är därför en väsentlig del av lagstiftningen om ett gemensamt europeiskt luftrum.

2.14

Syftet med detta direktiv är att höja säkerhetsstandarderna och förbättra gemenskapens flygkontrollsystem genom utfärdandet av ett europeiskt flygledarcertifikat.

2.15

En behörighetsinnehavare som under en femårsperiod inte har tillhandahållit flygkontrolltjänster, i enlighet med de tillägg som hör till den behörigheten, får inte utöva rättigheterna för den behörigheten om han eller hon inte uppfyller bedömnings- och utbildningskraven.

2.16

För att uppnå de kompetensnivåer som krävs för att flygledarna skall kunna utföra sitt arbete med höga säkerhetsstandarder skall medlemsstaterna säkerställa att nationella tillsynsmyndigheter övervakar deras utbildning.

2.17

Varje medlemsstat skall erkänna certifikat och därtill knutna behörigheter och behörighetstillägg som utfärdats av en annan medlemsstats nationella tillsynsmyndighet i enlighet med bestämmelserna i detta direktiv.

3.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar kommissionens förslag om införandet av nya bestämmelser för ett europeiskt flygledarcertifikat. De är nödvändiga och kommer vid rätt tidpunkt med tanke på den stora ökning som planeras i flygtrafiken under de kommande 10 åren. Det finns också ett behov att ha samma normer och kvalifikationskrav inom hela EU för att säkerställa de resandes säkerhet. När flygresandet ökar kommer också behovet av flygledare att öka världen över. Den fria rörligheten är därför av avgörande betydelse.

3.2

EESK undrar om 4 år är ett realistiskt tidsperspektiv för genomförandet av bestämmelserna.

3.3

Kommissionen måste se till att direktivet inte ger möjlighet till monopolisering av utbildningen på nationell nivå.

3.4

Certifikatsgodkännanden bör innehålla ett omnämnande av språkkunskaper, t.ex. ENGELSKA nivå 4.

3.5

All grundläggande flygledarutbildning bör som minimum uppfylla Europeiska civila luftfartskonferensens (ECAC) riktlinjer ”Guidelines for Common Core Content and Training”.

3.6

Införandet av slumpmässiga alkohol- och narkotikatester för all operativ flygledarpersonal välkomnas och ligger i linje med Eurocontrols säkerhetskrav ESARR5, liksom psykologiska test för alla som studerar till flygledare.

3.7

Åldersproblematiken är alltjämt oroande. Statistiken visar att risken för allvarlig sjukdom och plötslig död ökar med åldern. Nationsgränser förefaller inte har påverkat kravet på en åldersgräns för piloter.

3.8

Särskilt när det gäller artikel 4 föreslår EESK att det

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/19

1.1

Kommissionen lägger fram sitt förslag till förordning för programmet Marco Polo II med hänvisning till de faktorer som påkallar en utbyggnad av infrastrukturerna för godstransporter:

1.2

Kommissionen påminner om ”vi måste (…) satsa på intermodalitet” eftersom denna lösning ger möjlighet till en effektivare användning av befintliga infrastrukturer som kan omfatta närsjöfart, järnvägar och flodtransporter i den logistiska kedjan. Intermodalpolitiken ingår redan i programmet Marco Polo I (2003–2006) vars målsättning var att överflytta den genomsnittliga årliga ökningen av internationella godstransporter till de tre övriga ovan nämnda transportsätten.

1.3

Kommissionen föreslår programmet Marco Polo II i syfte att gå vidare med denna politik under perioden 2007–2013 och samtidigt utvidga programmets tillämpningsområde till unionens samtliga grannar genom att lägga till två nya åtgärdstyper:

1.4

Kommissionen föreslår ett övergripande budgetanslag på 740 miljoner euro för perioden 2007–2013, vilket bör användas till följande mål:

2.1.1

EESK har upprepade gånger uttryckt sitt stöd för kommissionens politik att överföra den oundvikliga och förutsägbara ökningen i godstransporterna på väg till andra transportformer samtidigt som kommittén i vissa sammanhang har pekat på bristande ambitioner och på alltför knappa ekonomiska resurser.

2.1.2

Särskilt i yttrandet CES 842/2002 av den 17 juli 2002 om förslaget till förordning om Marco Polo I ansåg kommittén att programmet ensamt inte kan uppnå kommissionens mål om överföring till andra transportformer, och därför lades följande tio konkreta förslag till incitament fram som komplement:

2.1.3

I samma yttrande 842/2002 ansåg kommittén vidare att endast en övergripande transportpolitik som kan ändra vissa former av praxis med hjälp av beslutsamma åtaganden att bygga ut nya eller kompletterande transportinfrastrukturer kan bidra till att de avsedda målen uppnås.

2.1.4

Särskilt när det gäller stora godsvolymer på långa sträckor med lång men fastställd leveranstid föreslog kommittén att kommissionen skall överväga en stegvis övergång från hantering enligt ”zero stock” till hantering enligt det nya begreppet ”circulating stock”. Detta skulle ge möjlighet att rangordna enligt leveranstider och erbjuda andra transportformer än vägtransport reella konkurrensmöjligheter i fråga om kostnad och leveranstider samtidigt som de sistnämnda garanteras. Det är lätt att förstå den ekonomiska logik som har lett till uppkomsten av hantering enligt ”zero stock” som leder till en så kort leveranstid som möjligt och som lyfter fram snabbheten i leveranserna som handelsutbytets viktigaste aspekt. Den ökade medvetenheten om hållbar utveckling har lett till att man nu anser att denna metod och dess återverkningar leder till stora kostnader i form av nedsmutsning och överkonsumtion av energi, vilket ger anledning till eftertanke. Kommittén återupprepar sin begäran till kommissionen att få delta i diskussionerna kring detta. Kommittén anser att vägtransporterna är oersättliga på korta sträckor, särskilt under slutsträckan, men att en alltför långt driven hantering enligt ”zero stock” och snabb leverans som det absoluta kriteriet är orsakerna till de svårigheter som konstaterats när det gäller att överföra en del av godstransporterna på väg till andra mer lämpliga transportformer som överensstämmer med ambitionerna om en hållbar utveckling.

2.1.5

Utan att föregripa slutsatserna av en sådan diskussion anser kommittén att metoder som betraktats som effektiva förr men som inte längre överensstämmer med dagens krav måste ifrågasättas i syfte att uppnå en ändring i de ekonomiska aktörernas beteende.

2.1.6

EESK konstaterar att endast en del av de incitament som kommittén föreslog har tagits upp till behandling. Med tanke på att situationen fortfarande i stort är sett densamma 2004 som 2002 lägger kommittén i föreliggande yttrande fram samma förslag med kompletteringar på några särskilda punkter.

2.2.1

Kommissionen bedömer att programmet Marco Polo I, med en budget på 100 miljoner euro, kan uppvisa inledande uppmuntrande resultat. EESK konstaterar att det första programurvalet inleddes i oktober 2003, dvs. för bara ungefär ett år sedan, och att det för tillfället inte är möjligt att bedöma den reella effektiviteten av de vidtagna intermodala åtgärderna. Vidare konstaterar kommittén följande:

2.2.2

EESK menar att dessa upprepade ”glidningar” är förvirrande och frågar sig hur pålitliga förhandsberäkningarna är när den förväntade efterfrågan torde öka kontinuerligt medan medlen ständigt minskar.

2.2.3

Under dessa förhållanden och i brist på information förstår EESK inte kommissionens slutsats att ”budgeten inte räcker till för alla goda förslag som lämnas in”. Kommittén frågar sig också varför anslagen på 20 miljoner euro inte har använts till fullo.

2.3.1

I motiveringsdelens kapitel III, punkt 12, omnämns utredning och experterna en finansieringsöversikt som är viktig eftersom den uppges belägga att förslaget till förordning fullt ut ”beaktar rekommendationer” vid förhandsbedömningen inför förlängningen av Marco Polo-programmet för perioden 2007–2013. Detta 19 sidor långa dokument på engelska har inte blivit översatt. Dokumentet sammanfattas på 15 rader under punkt 13 i kapitel III och presenterar kommissionens slutsatser av de sakkunnigas utredning.

2.3.2

EESK påminner om att dokumenten bör översättas för att vara tillgängliga för alla, och i avsaknad av en fullständig översättning av sakkunnigrapporten bör de sakkunniga avkrävas en sammanfattning av rapporten. Översättningen av denna sammanfattning skall ge samtliga berörda parter möjlighet att omedelbart få tillgång till de viktigaste slutsatserna med motiveringar.

2.3.3

För övrigt påminner kommittén om att den i yttrandet 842/2002 om förordningen om Marco Polo I välkomnade att kommissionen samlar in synpunkter från berörda parter innan förslagen läggs fram, men att den samtidigt beklagade att EESK involverades i rådfrågningsförfarandet i ett sent skede (punkt 2.5).

2.3.4

EESK kan alltså inte bedöma slutsatserna i utvärderingen utöver att konstatera att kommissionen förväntar sig en adekvat ökning av budgeten och att detta är en avgörande faktor för att programmet skall vara effektivt.

2.3.5

EESK konstaterar att kommissionen lagt fram resultat av tre genomförda projekt:

2.3.6

Dessa tre projekt är exempel på de möjligheter som EU:s stödinstrument erbjuder. EESK konstaterar dock att dessa projekt genomförts inom ramen för PACT (Pilot Actions for Combined Transport – pilotåtgärder för kombinerade transporter), det program som föregick Marco Polo I.

2.3.7

Eftersom principen för projekten är mycket intressant förstärker den pågående projekt, och EESK har största intresse av att vid tillfälle ta del av de konkreta och utvärderade resultaten av det pågående programmet Marco Polo I.

2.4.1

Förslaget Marco Polo II innebär inga förändringar i följande tre typer av befintliga åtgärder:

2.4.2

Programmet täcker ett större geografiskt område än tidigare eftersom det omfattar EU-25 tillsammans med kandidatländerna samt EFTA- och EES-staterna. EESK stöder detta och instämmer i kommissionens självklara konstaterande att ”produktions- och leverantörskedjorna sträcker sig alltså utanför EU:s gräns” (EU-25). Kommittén vill dock att kommissionen i detta sammanhang dessutom skall nämna ”handels-” (kedjorna) strax efter ”produktions-” (kedjorna).

2.4.3

EESK föreslår att kommissionen nämner exemplet Donaukorridoren VII, som är typiskt för detta förstorade Europa eftersom den intermodala transportinfrastrukturen inom projektet är av ovanligt stor omfattning och involverar samtliga transportformer, dvs.

2.4.4

Genom förslaget Marco Polo II läggs två nya typer av åtgärder fram:

EESK ställer sig positiv till experiment och projekt som går i denna riktning.

2.4.5

Kommissionen önskar uppnå en bättre synergi inom järnvägstrafiken och rekommenderar t.ex. användningen av spår som reserveras för snabbtåg för gods och ilpost. Kommittén understöder sådana projekt även om den i fråga om ilpost bedömer att informationsutbytet hädanefter i allt högre grad kommer att ske elektroniskt.

2.4.6

Det är dock samtidigt nödvändigt att bygga snabba godslinjer, och därför måste materielens, utrustningens och järnvägsbestämmelsernas interoperabilitet tillgodoses på permanent basis. Utan att invänta utbyggnaden av nya linjer måste man dessutom dra nytta av befintliga anläggningar och undersöka hur nedlagda eller underutnyttjade linjer kan tas till vara vid överföringen av passagerartrafiken till andra transportformer, särskilt till höghastighetslinjerna.

2.4.7

EESK uppmanar därför kommissionen att uppmana medlemsstaterna att inventera samtliga möjligheter att återanvända befintliga nät som lagts ned eller som har begränsad trafik, i syfte att utnyttja dem för godstransporter. Denna uppmaning gäller i synnerhet järnvägsnätet men även vattenvägarna, i syfte att inom ramen för hållbar utveckling tillämpa snabbare och förmånligare lösningar än vägtrafik då det är möjligt.

2.4.8

För att godstransport på järnväg, och andra transportformer, skall vara ett trovärdigt alternativ till vägtransporter, betonar EESK slutligen att det är dags att gå från tanke till handling genom att avsätta eller framtvinga mer resurser för järnvägs-, havs- och flodtransporter än vad fallet är i dag, särskilt när det gäller finansieringen av TEN-T-projekt och medel som anslagits för de nya medlemsstaterna samt för Balkanländerna.

2.4.9

EESK anser det vara positivt att kommissionen understryker den ”stora” efterfrågan inom industrin på stöd till nödvändig och tillräcklig infrastruktur för att uppnå mål i anslutning till åtgärder i fråga om sådana tjänster som avses inom programmet Marco Polo. När det gäller finansieringen av kringliggande infrastruktur påminner kommittén om att det är ett önskemål som EESK lagt fram i sitt yttrande 842/2002 om Marco Polo I.

3.1.1

EESK noterar att kommissionen 2004 lägger fram sitt förslag för perioden 2007–2013. Detta bör ge möjlighet att skapa kontinuitet i Marco Polo-programmet och att undvika det slag av förseningar som inträffade 2001–2002 då Marco Polo I inleddes. Eftersom kommissionen ännu inte har haft någon reell möjlighet att utvärdera genomförandet av Marco Polo I kunde denna förebyggande åtgärd ge möjlighet att ”ge en förvaltningskommitté i uppdrag att göra en kontinuerlig uppföljning av åtgärder för att ge möjlighet till lämpliga anpassningar i mitten av programperioden” i enlighet med kommitténs begäran i yttrandet 842/2002.

3.2.1

Kommittén konstaterar att definitionen av företagskonsortium förutsätter minst två företag. EESK återupprepar sin tidigare begäran att ett konsortium skall definieras som följer: ”sammanslutningar bildade av två eller flera företag som inte får tillhöra samma företagsgrupp eller vara filialer av samma företag, och varigenom dessa företag gemensamt och med delat ansvar genomför en åtgärd”.

3.3.1

EESK återupptar det önskemål som kommittén formulerat i sitt yttrande 842/2002 med hänsyn till att reglerna är alltför snäva eftersom de förutsätter att verksamheten skall gälla minst två stater eller en stat tillsammans med ett område i ett närliggande tredje land. EESK anser att det finns målinriktade åtgärder som gäller lokala projekt i en enda medlemsstat men som gynnar alla internationella transporter som går över detta område. (Exempel: åtgärder som gäller användningen eller utbyggnad av multimodala plattformar som utgör knutpunkter för infrastrukturen inom ett område).

3.3.2

EESK uppskattar att tillämpningsområdet utökas till tredje länder (oberoende om dessa är kandidatländer eller ej) och konstaterar att kostnaderna för åtgärder på dessa områden inte täcks av programmet utom under de förutsättningar som avses i punkterna 3 och 4 under ifrågavarande artikel.

3.3.3

Kommittén önskar dock med hänsyn till enhetligheten att förordningen skall slå fast att finansieringen av åtgärder i tredje land i så hög grad som möjligt skall riktas till verksamhet som syftar till utbyggnaden av andra transportformer än vägtrafik eller till verksamhet som gynnar intermodalitet.

3.4.1

Under förutsättning att synpunkten om sammansättningen av ett konsortium beaktas kan EESK godkänna artikel 4, men preciserar liksom i yttrandet 842/2002 att man i de särskilda fall då åtgärden gäller ett enda land inte skall tillämpa regeln att företaget måste vara etablerat i minst två olika medlemsstater eller i en medlemsstat och ett tredje land.

3.5.1

I sitt yttrande 842/2002 om Marco Polo I har kommittén i punkterna 3.5, 3.6 och 3.7 redan understrukit att de lägsta stödbeloppen per åtgärd var alltför högt ställda. EESK föreslår att de minimibelopp som kommissionen föreslår ändras som följer:

3.5.2

EESK konstaterar att kommissionen för Marco Polo II (i bilagan med den finansieringsöversikt som avses i förslagets artikel 5) fastställer vägledande trösklar för minimibeloppen som är alltför höga, förutom när det gäller gemensamt lärande där tröskeln har sänkts till 250 000 euro i enlighet med kommitténs önskemål. EESK anser det vara nödvändigt att fastställa lägre och därmed även mer gynnsamma trösklar i syfte att uppmuntra uppkomsten av projekt som visserligen är blygsammare men ofta mer effektiva på ett lokalt plan.

3.5.3

Därför föreslår kommittén

3.5.4

Slutligen ställer sig kommittén positiv till att man fastställer tidsgränser för genomförandet av olika åtgärder och att åtgärder som fullbordats vid tidsfristens utgång på så sätt blir stödberättigade. EESK anser dock att tidsfristen på 36 månader för trafikomställningar är alltför kort och i stället bör vara 60 månader liksom för andra åtgärder.

3.6.1

EESK konstaterade ovan att man inte erhållit den information som vore nödvändig för att uttala sig om den summa på 740 miljoner euro som kommissionen önskar anslå för programmet Marco Polo II. Kommittén nöjer sig med att konstatera att kommissionen räknar med att denna budget på 740 miljoner euro skall leda till inbesparingar på fem miljarder euro i fråga om de miljömässiga och sociala effekter som nämndes ovan i punkt 1.4.

3.6.2

EESK önskar att kommissionen under 2005 vid halva programtiden för Marco Polo I publicerar en rapport om goda resultat av projekten och om de reella inbesparingar som har gjorts.

3.6.3

I likhet med kommitténs tidigare förslag i yttrandet 842/2002 bör kommissionen under programperioden föreslå en förhöjd budget i syfte att tillhandahålla kompletterande finansiering ifall projekten med lämpliga åtgärder visar sig vara fler än beräknat.

3.7.1

EESK konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen i enlighet med kommitténs begäran i yttrandet 842/2002 kommer att lägga fram en rapport riktad till kommittén samt till Europaparlamentet och Regionkommittén med en utvärdering av resultaten inom programmet Marco Polo I under perioden 2003–2006, senast den 30 juni 2007.

3.7.2

Kommittén önskar få del av tillräcklig information för att kunna utarbeta ett yttrande och formulera eventuella förslag i syfte att vid behov justera programmet Marco Polo II, som då har inletts den 1 januari 2007 och därmed kommer att befinna sig i början av det första skedet i genomförandet.

4.1

EESK ger sitt stöd till programmet Marco Polo II, liksom kommittén även gjort tidigare i fråga om PACT och Marco Polo I. Dessa tre program gör det möjligt att genomföra initiativ som bidrar till att anpassa systemen för godstransporter i syfte att förbättra miljöaspekten. Den planerade ökningen av det ekonomiska stödet från 100 miljoner euro när det gällde Marco Polo I till 740 miljoner euro i fråga om Marco Polo II är ett uttryck för EU:s önskan att snabbt uppnå en mer hållbar hantering av godstransporter.

4.2

För att kommissionens målsättningar i fråga om överföring av gods skall uppnås önskar EESK påminna om vissa åtgärder som kommittén redan tidigare föreslog i sitt yttrande CES 842/2002 av den 17–18 juli 2002 gällande Marco Polo I:

4.3

För att flodtransport samt flod- och havstransport skall kunna omfattas av Marco Polo-programmet föreslår EESK att en särskild kategori införs med en minimitröskel som sänks till 500 000 euro. Flodtransporter kan nämligen inte jämföras med havstransporter eftersom de nödvändiga investeringarna i det senare fallet står i proportion till fartygens storlek.

4.4

EESK önskar tillsammans med kommissionen diskutera ändringen av praxisen med hantering enligt ”zero stock” så att hanteringen enligt ”circulating stock” ökar i de fall då leveranstiden inte är det viktigaste kriteriet (i vissa fall av tunga frakter är det enda kriteriet att ett slutdatum respekteras).

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/25

1.1

Syftet med detta förslag är att fördela kvoten för åren 2005/2006 och 2006/2007 mellan de medlemsstater där potatisstärkelse produceras på grundval av kommissionens rapport till rådet om kvotsystemet för potatisstärkelse. Detta innebär en ändring av förordning (EG) nr 1868/94.

1.2

Det föreslås att de befintliga kvoterna förlängs med två år.

1.3

Orsaken till att kommissionen föreslår att kvoterna för potatisstärkelse skall förbli oförändrade under de kommande två åren är att det ännu är för tidigt att bedöma vilka följder reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (dvs. frikoppling av stöden) och EU:s utvidgning får för potatisstärkelsesektorn. I vissa av de medlemsstater som producerar potatisstärkelse kommer GJP-reformen i själva verket att genomföras först år 2006 (dvs. regleringsåret 2006/2007).

1.4

Kommissionen kommer därför att lägga fram en ny rapport åtföljd av ett nytt förslag senast den 30 september 2006.

2.1

Enligt kommissionens rapport låg EU:s produktion av potatisstärkelse i närheten av den fastställda kvoten, och den sammanlagda exporten av spannmåls- och potatisstärkelse var relativt stabil. Potatisstärkelsens andel av stärkelseproduktionen som helhet har minskat till omkring 20 %. Såsom ovan konstateras föreslår kommissionen en förlängning av kvoterna för 2004/2005. Merparten av de europeiska producenterna av potatisstärkelse (utom de polska, litauiska och tjeckiska jordbrukarna) stöder kommissionens förslag, även om de skulle ha föredragit den normala förlängningsperioden (tre år) för kvotsystemet.

2.2

EESK stöder kommissionens förslag, men delar potatisstärkelseproducenternas oro över att tidsschemat för diskussion och antagande av kommissionens förslag är relativt snävt, särskilt med tanke på att jordbrukarna börjar sätta utsädespotatisen i mars 2005. Kommittén uppmanar därför Europaparlamentet och rådet att ta denna tidsbrist i beaktande då de behandlar förslaget.

3.1

EESK stöder kommissionens förslag om att de nu gällande kvoterna skall gälla även för regleringsåren 2005/2006 och 2006/2007, och rekommenderar att tidsgränsen för utvärderingen iakttas strikt med tanke på det kommande förslaget.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/26

1.1

De ändringar av förordningen om förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (TSE) som föreslås är främst:

2.1

EESK har tidigare reserverat sig mot upprepade förlängningar (2), men konstaterar att det är nödvändigt med en harmonisering av reglerna på internationell nivå inom Internationella byrån för epizootiska sjukdomar (OIE), enligt de kriterier som kommissionen fastställt för riskbedömning.

2.2

Det är erfarenheterna på EU-nivå som klargjort att den nuvarande klassificeringen i fem kategorier, som grundar sig på konstaterade fall snarare än på risker, premierar länder som genomför färre kontroller och straffar de länder som genom effektiva kontroller konstaterar sjukdomsfall. De fall som nyligen bekräftats i Japan, Kanada och Förenta staterna påskyndar troligen ett avtal om att anta bättre gemensamma metoder inom OIE, troligen i maj 2005.

2.3

Kommittén vill återigen framhålla att om det inte går att uppnå internationell enighet kring gemensamma bestämmelser för riskhantering, bör EU ta konsekvenserna och själv införa nödvändiga bestämmelser, oberoende av de komplikationer det skulle medföra för WTO beträffande handeln med tredje land. Bristande internationell acceptans och tidsmässigt krävande förhandlingar får inte leda till förseningar när det gäller att vidta de åtgärder som är nödvändiga för EU-samarbetet.

2.4

EESK välkomnar att kommissionen utnyttjar förlängningen till att införa ändringar som syftar till förstärkta skyddsåtgärder, att stimulera avelsprogrammen och att införa ytterligare restriktioner för förflyttning samt att öka kontrollerna, framför allt med avseende på tredjeländer.

3.1

Utvidgningen till hjortdjur framstår som ytterst önskvärd.

3.2

Genom att införa en rättslig grund för ett harmoniserat avelsprogram, vilket redan är i funktion och uppvisar goda resultat, bidrar man till en ökning av antalet TSE-resistenta får.

3.3

Anpassningen till förordning 1774/2002 är nödvändig för att få en rättslig överensstämmelse.

3.4

Injicering av gas i hjärnskålen, som redan är förbjudet beträffande importerade djur, förbjuds uttrycklingen vid slakt inom EU, vilket minskar smittorisken betydligt.

3.5

Det är lämpligt att restriktioner för förflyttning av nötkreatur utvidgas till att omfatta även djur som kan angripas av skrapie.

3.6

Kommittén välkomnar möjligheten att utvidga räckvidden i nu gällande bestämmelser om avyttring och export av nötkreatur, får och getter, deras sperma, embryon och ägg, till att omfatta andra arter. Vi välkomnar även restriktioner när det gäller råmaterialets ursprung vid framställning av dikalciumfosfat, i enlighet med Vetenskapliga styrkommitténs rekommendationer.

3.7

Kommittén anser att det är viktigt att ur rättslig synpunkt öka möjligheten att företa inspektioner i tredjeländer så att erfarenheter på europeisk nivå inom detta område kan utnyttjas. Vi rekommenderar också att tillräckliga finansiella och mänskliga resurser ställs till förfogande för detta ändamål.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/27

1.1

Den 14 juli 2004 antog Europeiska kommissionen sina förslag om reform av sammanhållningspolitiken för tidsperioden 2007–2013. Dessa förslag skall avlösa de strukturfondsförordningar som gäller fram till och med den 31 december 2006. I förordningsförslagets motivering hänvisar kommissionen till de väsentligt ökade skillnaderna inom den utvidgade unionen och till de utmaningar som unionen står inför i och med globaliseringen, den ekonomiska strukturomvandlingen och den demografiska utvecklingen.

1.2

Mot denna bakgrund föreslår Europeiska kommissionen att man skall öka stödmedlen för strukturfonderna och samtidigt koncentrera stödet till prioriterade mål. Med en budget på 336,1 miljarder euro, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av gemenskapens budget, skall det framtida strukturstödet leda till följande:

1.3

Detta skall uppnås genom en ny definition av målen, nämligen konvergens, regional konkurrenskraft och sysselsättning samt territoriellt samarbete.

Förordningspaketet omfattar följande:

1.4

Detta yttrande behandlar huvudsakligen den roll som ESF spelar inom ramen för det europeiska strukturstödet. Eftersom viktiga förutsättningar för ESF:s stödåtgärders funktionssätt och inriktning omfattas av den allmänna förordningen, tas denna också med i utvärderingen.

2.1

I enlighet med förslaget skall EU:s strukturstöd från 2007 koncentreras till de tre målen om konvergens, regional konkurrenskraft och sysselsättning samt det europeiska territoriella samarbetet.

2.2.1

Detta mål har stora likheter med det nuvarande mål 1 och syftar till att främja ekonomisk konvergens i de minst utvecklade regionerna genom investeringar i kapital och mänskliga resurser, genom främjande av innovation och utveckling av kunskapssamhället, genom stöd för strukturomvandlingar, genom skydd och förbättring av miljön samt genom en effektivare förvaltning. Med en budget på 264 miljarder euro (ungefär 78,5 % av de sammanlagda medlen) utgör det nya regionalstödet tyngdpunkten i EU:s strukturstöd. Både ERUF, ESF och Sammanhållningsfonden skall bidra till uppfyllandet av detta mål.

2.3.1

Detta mål är en kombination av nuvarande mål 2 och mål 3. Det syftar till att stödja den regionala konkurrenskraften och sysselsättningen i regioner som inte tillhör de mest eftersatta regionerna och medlemsstaterna. Detta mål följer därmed en tvådelad strategi: dels skall omställningen i de industri-, stads- och landsbygdsområden som drabbats hårdast av strukturomvandlingen stödjas genom regionala utvecklingsplaner (ERUF) i form av stöd till innovation, kunskapssamhället, företagande och miljöskydd, Dels skall integrationen av arbetstagare som drabbats av strukturomvandlingen på arbetsmarknaden främjas genom nationella och regionala program som finansieras av ESF, och mer generellt skall sysselsättningen främjas genom insatser för att förbättra kvalifikationerna och genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessa åtgärder skall bidra till att uppnå full sysselsättning, förbättrad arbetskvalitet och arbetsproduktivitet samt social integration, och på det hela taget bidra till genomförandet av den europeiska sysselsättningsstrategin. Budgeten för åtgärderna skall uppgå till 57,9 miljarder euro (ca. 17,2 % av de sammanlagda medlen) med en lika fördelning mellan ERUF och ESF.

2.4.1

Detta mål bygger på erfarenheter från de nuvarande gemenskapsinitiativen inom Interreg och syftar till att stödja samarbete i gränsregioner, inbegripet unionens inre sjögränser och vissa av dess yttre gränser, genom gemensamma program, inrättande av nätverk och utbyte av erfarenheter (ERUF). Budgeten för detta mål skall uppgå till 13,2 miljarder euro (ca. 3,9 % av de sammanlagda medlen).

3.1

Europeiska socialfonden kommer enligt förslaget att erbjuda stöd både för konvergensmålet och målet om regional konkurrenskraft och sysselsättning. Med tanke på den budget som föreslagits är det stödet till eftersatta regioner som har störst betydelse. Europeiska sysselsättningsriktlinjer och rekommendationer utgör den politiska ramen för ESF:s insatser, och insatserna kommer att fokuseras på fyra nyckelområden:

3.2

Särskilt i de minst gynnade regionerna, som faller inom ramen för konvergensmålet, skall ESF också främja förbättring av utbildnings- och fortbildningssystemen och utveckling av institutionell kapacitet och effektivitet i offentlig förvaltning på nationell, regional och lokal nivå för att genomföra gemenskapens regelverk. De innovativa åtgärder och det transnationella samarbete som hittills har erhållit stöd inom ramen för gemenskapsinitiativet Equal skall integreras i Europeiska socialfondens stöd. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt främjande av lika möjligheter i form av en integrering av jämställdhetsperspektivet, med särskilda åtgärder för att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och deras utvecklingsmöjligheter i arbetslivet.

3.3

ESF är ett finansieringsinstrument för genomförande av EU:s sysselsättningsriktlinjer, dvs. en fond som stöder medlemsstaternas arbetsmarknadspolitik och politik för social integration genom framför allt en mer målinriktad integration på arbetsmarknaden, förbättrad arbetskvalitet och arbetsorganisation samt utbildningsåtgärder som ökar anställbarheten.

3.3.1

På insatsområdet ”ökad anpassningsförmåga hos arbetstagare och företag” stöder ESF åtgärder som syftar till att

3.3.2

På insatsområdet ”ökad tillgång till arbete och förebyggande arbetsmarknadspolitik” stöder ESF

3.3.3

På insatsområdet ”integration av missgynnade grupper och bekämpning av diskriminering” skall främjande av anställbarheten för eftersatta och marginaliserade personer genom lämpliga integrationsåtgärder och framför allt sociala hjälp- och omsorgstjänster samt medvetandegörande av diskriminering när det gäller tillgång till arbetsmarknaden stå i förgrunden.

3.3.4

Utöver detta stöder ESF åtgärder inom ramen för konvergensmålet:

3.4

Beträffande programplaneringen föreslår kommissionen ett antal förändringar som har sin grund i de allmänna bestämmelserna för de europeiska strukturfonderna. Den nya formen av programarbete, som innefattar stöd från ESF, skall i huvudsak bestå av följande:

4.1

EU:s utvidgning är en stor ekonomisk och social utmaning för unionen som måste hanteras inte bara med avseende på strukturpolitiken utan även med hjälp av denna. EESK stöder den av kommissionen föreslagna koncentrationen av medlen till de ekonomiskt svagaste regionerna, vilket framför allt skulle komma de nya medlemsstaterna, där de flesta av de minst utvecklade regionerna finns, till godo. Med tanke på att strukturfondsmedlen nu skall fördelas på 25 medlemsstater anser kommittén att det är rimligt med den föreslagna höjningen av medlen från cirka 276 miljarder euro till 336,1 miljarder för perioden 2007–2013 (vilket motsvarar 0,41 % av unionens BNP). EESK anser emellertid att strukturstödet måste fortsätta, även om det sker i reducerad form, i de gamla medlemsstaterna, åtminstone i de områden som är särskilt drabbade av strukturomvandlingen i industrin och har de högsta arbetslöshetsnivåerna. Dessutom måste rättvisa övergångsregler skapas för de hittillsvarande mål 1-områden som på grund av den så kallade statistiska effekten inte längre är stödberättigade. EESK välkomnar kommissionens avsikt att säkerställa att gemenskapsinitiativet Equal verkligen integreras fullständigt i Europeiska socialfonden i syfte att göra det möjligt att dra full nytta av de obestridliga fördelar som detta initiativ har, särskilt de stödda projektens innovativa karaktär, stödet till spridande av erfarenheter och bästa praxis inom EU samt främjandet av principen om partnerskap mellan olika aktörer i genomförandet av åtgärder. Efter en integrering av Equal-initiativet skulle Europeiska kommissionen kunna uppmana medlemsstaterna att införa Equal-liknande åtgärder i sina nationella operativa program.

4.2

Kommittén anser att den nya indelningen av målen är ändamålsenlig, och särskilt integrationen av arbetsmarknadspolitiska och strukturpolitiska mål i det nya målet ”konkurrenskraft och sysselsättning”, vilka måste ges likvärdig betydelse. Just i de områden som i särskilt hög grad drabbats av den ekonomiska strukturomvandlingen är det speciellt angeläget att det genomförs samordnade åtgärder för att stödja investeringar och innovationer (ERUF) och hantera de sociala konsekvenserna av strukturomvandlingen (ESF). Den nya målstrukturen skapar möjligheter om man ser till att programplaneringen också integreras i arbetet. En integration av åtgärderna avses visserligen ske genom de nationella strategiska referensramarna, men den fortsatta programplaneringen är uppdelad på de enskilda fonderna. Kommittén anser att de operativa programmen inom målen ”konvergens” och ”regional konkurrenskraft och sysselsättning” måste stämmas av mot varandra så att de kompletterar varandra på ett effektivt sätt. Därutöver är det nödvändigt att de arbetsmarknadspolitiska insatserna från ESF kan ges regionala prioriteringar beroende på arbetslöshetens struktur. Regioner som har särskilt hög arbetslöshet måste prioriteras, och i samband med det skall också lokala sysselsättningsinitiativ och regionala sysselsättningspakter ges stöd.

4.3

De prioriteringar som anges för stödområdena i ESF motsvarar i huvudsak EU:s sysselsättningsstrategi och de gällande riktlinjerna för sysselsättningen. EESK anser att man för att nå Lissabonmålen i första hand måste lägga tyngdpunkten i arbetsmarknadspolitiken på aktiva, preventiva åtgärder för att undvika arbetslöshet och för att integrera eftersatta grupper på arbetsmarknaden. I enlighet med förslagen från expertgruppen för EU:s framtida socialpolitik bör man ägna särskild uppmärksamhet åt aktiv integrering av ungdomar i ett tidigt skede, åt en ökad förvärvsfrekvens för kvinnor och åt integrering av äldre personer i förvärvslivet. Det senare ställer framför allt krav på ökat deltagande i vidareutbildning, och förbättrad arbetskvalitet genom lämpliga åtgärder inriktade på arbetets utformning och organisation. I samband med detta är det viktigt att åtgärderna inom ramen för de nationella sysselsättningsramarna är inriktade på innovation. Detta betonas också i ESF-kommitténs yttrande (1)

4.4

ESF, tillsammans med de andra strukturfonderna, skall också ses som ett instrument som stöder det övergripande målet att bekämpa diskriminering, vilket sker genom olika åtgärder på EU-nivå. Vid sidan av ungdomar, kvinnor och äldre hör funktionshindrade, invandrare och etniska minoriteter till de särskilt eftersatta grupperna på arbetsmarknaden. Vissa kan även bli diskriminerade på grund av sin sexuella läggning. Integrationen av dessa grupper måste därför ägnas särskild uppmärksamhet genom åtgärder för socialt stöd, utbildning och utformning av arbetet, t.ex. genom inrättande av arbetsplatser som är anpassade för funktionshindrade. Dessutom bör man – särskilt för invandrare – vidta adekvata utbildningsåtgärder för att upplysa dem om vilka rättigheter de har, bland annat på arbetsmarknaden. ESF-insatserna bör därför också samordnas med de nationella handlingsplanerna för social integration och innehålla åtgärder som förbättrar dessa gruppers möjligheter på arbetsmarknaden. Även här är EESK överens med ESF-kommitténs åsikter. Medlemsstaterna och förvaltningsmyndigheterna måste också se till att stödet från strukturfonderna inte av misstag bidrar till att det skapas barriärer som hindrar tillträdet för dessa eftersatta grupper.

4.5

ESF skall inom konvergensmålet också stödja åtgärder som är inriktade på en reform av det allmänna och det yrkesinriktade utbildningssystemet, för att anpassa dessa till kunskapssamhällets behov och för att de kunskaper och färdigheter som utbildningssystemen förmedlar skall vara bättre anpassade till arbetsmarknadens behov. Dessutom skall stöd kunna ges till ansvarsfull förvaltning som förbättrar kapaciteten och effektiviteten hos offentliga förvaltningar och tjänster på nationell, regional och lokal nivå. Eftersom konvergensmålet rör regioner som släpar efter i utvecklingen är dessa insatser främst inriktade på de nya medlemsstaterna. EESK vill påpeka att det är en statlig uppgift att se till att det finns moderna utbildningssystem och att de offentliga förvaltningarna är effektiva. EU:s riktlinjer för sysselsättningen anger visserligen också mål för en reform av utbildningssystemen. Att genomföra denna är dock i första hand en uppgift för den nationella politiken. I vissa medlemsstater, t.ex. Tyskland, ligger ansvaret för detta t.o.m. på delstatsnivå. ESF är främst ett instrument som skall komplettera den nationella arbetsmarknadspolitiken genom innovativa åtgärder – bl.a. för att förbättra kvalifikationerna – och dess insatser bör enligt vår åsikt koncentreras på detta.

4.6

De ändringar som föreslås av Europeiska kommissionen visar att man strävar efter en mer strategisk programplanering. Genom EU:s strategiska riktlinjer för sammanhållningspolitiken och en motsvarande ram på nationell nivå skall man stärka förbindelsen mellan de allmänna politiska målen från Lissabon och Göteborg, den ekonomiska politikens huvuddrag och riktlinjerna för sysselsättningspolitiken. Genom upprättande av nationella handlingsplaner har man redan skapat en förbindelse mellan EU:s sysselsättningsriktlinjer och ESF:s insatser. Dessa handlingsplaner omfattar ESF:s särskilda bidrag till genomförandet av EU:s sysselsättningsstrategi. Därutöver upprättas vartannat år en nationell handlingsplan för social integration som också omfattar arbetsmarknadspolitiska åtgärder. EESK anser att Europeiska kommissionens intresse i att kontrollera användningen av medlen är berättigat, men frågar sig om det är nödvändigt att varje år kräva genomföranderapporter om både den nationella strategiska referensramen och de operativa programmen, utöver styrkande handlingar som visar hur de beviljade medlen har använts. Vad beträffar ESF rekommenderar EESK att man i stället överväger om de nationella handlingsplanerna för genomförande av EU:s sysselsättningsriktlinjer inte kan kopplas till kraven på programplanering för ESF-insatser. Detta skulle främja den förenkling av programplaneringen som man eftersträvar. ESF-kommittén fruktar att ytterligare en byråkratisering kommer att äga rum, istället för en förenkling. När det gäller ESF-insatserna uppmanar EESK, av effektivitetsskäl, till en noggrann undersökning av dessa betänkligheter.

4.7

EESK välkomnar att de hittillsvarande principerna för EU:s strukturstöd, dvs. koncentration, programplanering, additionalitet och partnerskap, skall behållas. EESK anser emellertid att man i högre grad bör framhålla den särskilda roll som arbetsmarknadens parter spelar i samband med ESF:s arbetsmarknadspolitiska insatser, liksom nödvändigheten av deras deltagande på både central och regional nivå. Arbetsmarknadens parter har ett medansvar både i de institutionella strukturerna och i det praktiska genomförandet av arbetsmarknadspolitiken i medlemsstaterna. Ytterligare ESF-insatser måste planeras och genomföras i samordning med de nationella arbetsmarknadspolitiska strategierna. Detta kräver att arbetsmarknadens parter involveras i planeringen och genomförandet av programmen på såväl central som regional nivå. I likhet med ESF-kommittén stöder EESK förslaget om att man i konvergensregionerna skall avsätta en begränsad del av de finansiella medlen till stöd för arbetsmarknadsparternas genomförande av EU:s sysselsättningsstrategi.

4.8

EESK välkomnar att medlemsstaterna och förvaltningsmyndigheterna för vart och ett av de operativa programmen skall säkerställa att icke-statliga intressenter rådfrågas på lämpligt sätt när program med ESF-stöd utarbetas, genomförs och övervakas. Kommittén anser därför att det är nödvändigt att i artikel 5.2 klargöra att detta samråd skall äga rum på central och regional nivå. Kommittén välkomnar också att inte bara arbetsmarknadens parter, utan också icke-statliga organisationer, kan delta i och ha tillgång till verksamheter som finansieras genom dessa åtgärder. Inom ramen för det föreskrivna partnerskapet måste också hänsyn tas till den arbetsmarknadspolitiska betydelse som icke vinstdrivande sociala tjänsteleverantörer har. Därför rekommenderar EESK att dessa aktörer i högre grad skall involveras i utarbetandet, genomförandet och övervakningen av ESF-stöden.

4.9

EESK rekommenderar att man i större utsträckning tillgriper tekniskt stöd som är knutet till ESF för att finansiera åtgärder rörande utbildning och information till alla icke-statliga aktörer som bidrar till genomförandet av ESF:s mål.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/32

1.1

I Agenda 2000, som antogs vid Europeiska rådets möte i Berlin i mars 1999, betecknas landsbygdsutvecklingen som den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare. Dess syfte är att komplettera fortsatta reformer på marknadsområdet i hela EU. Den nya reform som antogs i juni 2003 bekräftade den andra pelarens roll och innebar att det infördes nya åtgärder med avseende på marknadsföring, livsmedelssäkerhet och djurskydd. Förmodligen kommer detta även att innebära ökat ekonomiskt stöd till landsbygdsutvecklingen.

1.2

I linje med slutsatserna från Salzburgkonferensen (i november 2003) fastställde kommissionen i meddelandet om budgetplanen och i det förslag till förordning som behandlas i föreliggande yttrande följande tre övergripande mål för landsbygdsutvecklingspolitiken:

1.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén fäster särskild uppmärksamhet vid dessa förslag. I initiativyttrandet om ”Andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken: framtidsutsikterna för en anpassning av landsbygdsutvecklingspolitiken” (1) påpekas att landsbygdsutvecklingen bör ses i ett större perspektiv som bland annat omfattar följande:

1.4

För att få grepp om dessa frågor lyfte kommittén i ovannämnda yttrande fram de principer som bör styra den framtida landsbygdsutvecklingspolitiken:

Inom ramen för sitt fortsatta arbete har kommittén för avsikt att rikta ett yttrande till övriga institutioner om kommissionens förslag där man främst behandlar stödet till landsbygdsutvecklingen.

1.5

Europeiska kommissionen har fört ett brett samråd med berörda aktörer och kommittén har vid flera tillfällen kunnat bidra med olika förslag, bland annat inom ramen för de rådgivande kommittéerna. Detta breda samråd visar att kommissionen har en öppen inställning, och kommittén önskar att förslagen kan återspeglas i det lagstiftningsförfarande som nu satts igång.

1.6

Kommittén kommer att utarbeta ett yttrande om den nya rättsliga grunden för finansieringen av olika åtgärder som berörs av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) och Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) (KOM(2004) 489 slutlig – 2004/0164 CNS). (2) De administrativa aspekterna på genomförandet av programmet för landsbygdsutveckling kommer att behandlas i det yttrandet.

2.1

Kommissionens förslag bör ses mot bakgrund av målsättningen att göra gemenskapspolitiken för landsbygdsutveckling överskådligare och mer öppen för insyn. I detta syfte förslås att det skall inrättas en särskild fond (Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)). Fonden skall bidra till att främja en hållbar landsbygdsutveckling i hela Europeiska unionen och komplettera såväl den gemensamma jordbrukspolitikens marknads- och inkomststöd som sammanhållningspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken.

2.2

För att säkerställa en bättre samstämmighet mellan unionens mål och genomförandet av programmen för landsbygdsutveckling föreslår kommissionen att man skall fastställa en strategisk gemenskapsplan för landsbygdsutveckling. Denna skall godkännas av rådet. Medlemsstaterna skall ha till uppgift att utarbeta nationella strategiska planer med utgångspunkt i dessa riktlinjer. Dessa planer och program för landsbygdsutveckling skall utarbetas inom ramen för ett nära samarbete mellan kommissionen, medlemsstaterna och de myndigheter som medlemsstaterna utsett (lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och andra aktörer som företräder det civila samhället).

2.3

Som komplement till programmens uppföljning föreslår kommissionen att varje medlemsstat skall utarbeta en årlig sammanfattande utvärdering av vilka resultat som uppnåtts i programmen för landsbygdsutveckling mot bakgrund av indikatorerna i de nationella strategiska planerna och resultaten av de löpande utvärderingarna för varje program. Kommissionen skall lägga fram en årlig rapport för rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

2.4

Kommissionen föreslår att man skall slå samman de 26 befintliga åtgärderna och de nya åtgärdsförslagen (exempelvis finansieringen av Natura 2000, skogsmiljöåtgärderna och utbildningen av lokalt folkvalda i att utforma regionala projekt) och dela upp dem i tre prioriteringar med olika målsättningar. Varje prioritering skall tilldelas en minimifinansiering enligt följande:

2.4.1

Prioritering 1 är inriktad på bättre konkurrenskraft inom jord- och skogsbruket och omfattar fyra typer av åtgärder:

2.4.2

Prioritering 2 (miljö och markanvändningsplanering) avser en hållbar användning av jord- och skogsmark. Åtgärderna för mindre gynnade områden stöps om när det gäller avgränsningen av ”mellanliggande områden” (som enbart skall grundas på naturliga kriterier). Vidare åläggs stödmottagarna det allmänna kravet på att bestämmelserna i EU:s och den nationella jord- och skogsbrukslagstiftningen skall uppfyllas (villkor för direktstödet under den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare).

2.4.3

Prioritering 3 (förbättrad livskvalitet och ekonomisk diversifiering på landsbygden) avser åtgärder som hänger samman med en diversifiering av landsbygdens ekonomi genom stöd till andra typer av verksamhet än jordbruk som genomförs av jordbrukare eller andra yrkeskategorier, åtgärder för en bättre livskvalitet på landsbygden (grundläggande tjänster samt infrastruktur) och kompetens- och ledarskapsutveckling för lokalt folkvalda med utformning och genomförande av en lokal utvecklingsstrategi som målsättning.

2.5

Leadermetoden har utvidgats till att omfatta samtliga tre prioriteringar och bör täcka minst 7 % av det totala stödet till fonden för landsbygdsutveckling. Kommissionen föreslår att prestationsreserven (3 % av EJFLU) skall avsättas till detta program.

2.6

Kommissionen föreslår att man skall avsätta 88,75 miljarder euro till denna politik under perioden 2007–2013. Genom modulering kommer det varje år att avsättas medel till den gemensamma fonden för samtliga prioriteringar (cirka 8 miljarder euro för samma period).

3.1

Kommittén välkomnar kommissionens förslag som innebär att det skall inrättas dels en särskild fond för landsbygdsutveckling (Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling – EJFLU), dels en fond för marknadsåtgärder på jordbruksområdet och direktstöd (Europeiska garantifonden för jordbruket – EGFJ). Kommittén vill framhålla att lagstiftningsförslaget bör ses mot bakgrund av slutsatserna från Salzburgkonferensen om landsbygdsutvecklingen i ett utvidgat EU. Kommittén vill dessutom uppmärksamma Europaparlamentet och rådet på de anpassningar som måste göras i syfte att respektera principerna för en landsbygdsutvecklingspolitik. Dessa lyfte för övrigt kommittén fram i sitt initiativyttrande.

3.2

Förslaget om att inrätta en enda fond för landsbygdsutveckling kan inte förverkligas utan koppling till något av EU:s redan befintliga politikområden. I slutsatserna från Salzburgkonferensen liksom i förklaringarna från Europeiska rådets möte i Luxemburg i juni 2003 och i EESK:s rekommendationer (3) framhålls att landsbygdsutvecklingspolitiken (den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare) bör stödja en anpassning av jordbruket (den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare). Därför skulle EESK gärna se att man i förslagets artikel 3 inför en hänvisning till artikel 33 i fördraget och fastställer de allmänna målsättningarna för den gemensamma jordbrukspolitiken.

1.

Fonden skall bidra till att främja en hållbar landsbygdsutveckling i hela Europeiska unionen och komplettera den gemensamma jordbrukspolitikens övriga instrument (den gemensamma jordbrukspolitikens marknads- och inkomststöd). Den kan på så vis medverka till att de mål som fastställs i fördragets artikel 33 uppfylls.

2.

Fonden kompletterar även sammanhållningspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken.”

3.3

Kommittén anser att landsbygdens ekonomiska utveckling också vilar på komplementariteten mellan aktörer inom och utanför jordbrukssektorn. Kommittén välkomnar förslagen till åtgärder för att främja verksamhet utanför jordbrukssektorn och stödet till småföretagen och mikroföretagen, i linje med den europeiska stadgan för småföretag, vilkas betydelse för att skapa sysselsättning på landsbygden bör framhävas.

3.4

När det gäller utvärderingen och anpassningen av fondens målsättning tas det inte hänsyn till tidsschemat för den gemensamma jordbrukspolitikens utveckling. Kommissionen understryker att den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som det beslutades om i juni 2003 kommer att få olika effekter beroende på vilket område som avses och att perioden 2008–2009 sammanfaller med den tidpunkt då de nya medlemsstaterna skall överge det förenklade systemet och kommissionen skall utvärdera de olika frikopplingssystemen. Det förefaller därför nödvändigt att ta hänsyn till tidsschemat för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare i den strategiska uppföljningen av landsbygdsutvecklingspolitiken på EU-nivå.

1.

För första gången år 2009, och när varje nytt år börjar, skall kommissionen lägga fram en årsrapport med en sammanfattning av de viktigaste händelserna, tendenserna och utmaningarna i fråga om genomförandet av såväl de nationella strategiska planerna som EU:s strategiska riktlinjer. I rapporten skall det även redogöras för vilka effekter den gemensamma jordbrukspolitikens utveckling och de viktigaste tendenserna på den internationella marknaden för jordbruksprodukter har i landsbygdsområdena.”

3.5

Kommittén ansåg i sitt initiativyttrande av den 1 juli 2004 (4) att kommissionens budgetförslag var blygsamt i förhållande till de målsättningar som ställts upp. Den övergripande budgeten för landsbygdsutveckling borde uppgå till nära 96 miljarder euro för EU-25 för perioden 2007–2013 jämfört med 65 miljarder euro för nuvarande period (EU-15). I inledningen till kommissionens dokument KOM(2004) 490 slutlig anges att över 50 % av EU:s befolkning bor på landsbygden, medan den budget som tilldelats EJFLU kommer att motsvara 28 % av anslagen till regionalpolitiken och 32,5 % av anslagen till den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare (inklusive modulering). Följaktligen bör man se till att EJFLU inte blir det enda finansiella instrument för landsbygdsområdena, eftersom det skulle betyda att landsbygdsområdena gettoiseras.

3.5.1

Det är alltså nödvändigt att öka samordningen av denna politik med regionalpolitiken och kompetensutvecklingspolitiken (Europeiska socialfonden). Kommittén ställer sig därför frågan om det verkligen är nödvändigt att landsbygdsutvecklingspolitiken ensam skall finansiera småskalig landsbygdsinfrastruktur och att man inför ett avsnitt om utbildning för lokala tjänstemän, när detta är ESF:s kompetensområde.

3.5.2

Kommittén ställer sig positiv till att det inrättats ett minimianslag för områden med strukturella eftersläpningar i utvecklingen (31 miljarder euro). Beloppet är högre än det för innevarande period (21 miljarder euro).

3.5.3

Den budget som avsätts för Leader skulle öka från 2,2 miljarder euro till 8,8 miljarder euro (7 % av EJFLU + 3 % av prestationsreserven) och innebär procentuellt sett den största ökningen. Kommittén ställer sig positiv till att Leader har integrerats som en prioritering inom ramen för landsbygdsutvecklingen eftersom detta gör det möjligt för det civila samhället att fortlöpande delta i utvecklingen av landsbygden. Trots att metoden är väl så viktig som målen, beklagar kommittén att målsättningen att genomföra nyskapande insatser och pilotprojekt inte sätts i förgrunden. Kommittén vill rikta kommissionens uppmärksamhet på att alltför långtgående ekonomiska förpliktelser skulle kunna innebära en reell risk. Det vore beklagansvärt om Leader i en svår budgetsituation skulle underutnyttjas av administrativa orsaker eller på grund av bristande tillgång på lokal offentlig finansiering. Därför föreslår kommittén att ett mindre belopp skall åläggas samtliga medlemsstater (minst 4 % skulle stämma bättre överens med det aktuella programmet). Detta minibelopp inverkar inte på något sätt på medlemsstaternas möjlighet att i högre grad prioritera Leaderdimensionen.

3.5.4

Ungefär 50 miljarder euro skulle återstå för finansieringen av ”traditionella insatser” genom fonden för landsbygdsutveckling. Detta belopp ökar endast med 8 miljarder euro genom att resurser förs över från den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare till den andra. För att man skall kunna uppfylla målsättningen att stödja anpassningen av jordbruket begär kommittén därför att resurserna från moduleringen endast skall tilldelas prioritering 1 och prioritering 2. Denna tilldelning skall inte heller inverka på de belopp som varje medlemsstat kan tänkas avsätta för varje prioritering när programmen för landsbygdsutveckling anpassas. Resurserna från moduleringen bör logiskt sett motsvara den princip om tvärvillkor som fastställs i artikel 10 i förordning 1782/2003. Tvärvillkoren kan emellertid endast tillämpas på verksamhet under prioritering 1 och prioritering 2.

6.

Utöver de belopp som anges i punkt 5 skall medlemsstaterna i sitt programarbete ta hänsyn till de belopp som blir tillgängliga genom modulering enligt artikel 12.2 i förordning (EG) nr …/…[finansieringen av GJP]. Dessa belopp bör flyttas över på prioritering 1 eller 2 i förordning (EG) nr …/.. [EGFJ].”

3.5.5

Kommissionen föreslår ett system med påföljder för jordbrukare för åtgärderna inom prioritering 2, på grundval av villkoren för stödet under den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare. Eftersom dessa villkor endast är tillämpliga på jordbrukare kan kommittén inte stödja detta förslag, som syftar till en distinktion som helt och hållet utgår från yrkesstatus. Kommittén erinrar om att den förespråkar principen om likabehandling av stödmottagarna när det gäller offentligt stöd.

3.5.6

Enligt de beräkningar som kommissionen presenterat kommer genomförandet av NATURA 2000-nätverket att kosta 6,1 miljarder euro per år. En stor andel kommer att finansieras av EU enligt medfinansieringsförfarandet. Gemenskapen skulle kunna anslå medel inom ramen för fonden för landsbygdsutveckling, t.ex. i fråga om utgifterna för att ersätta markägare och markanvändare. Kommittén har utarbetat ett särskilt yttrande om kommissionens förslag till finansiering av NATURA 2000 (5), i vilket kommittén konstaterar att NATURA 2000 är en ny och kompletterande uppgift för gemenskapen som finansieras via en budget vars anslag, trots de politiska utfästelser som gjorts, knappast kommer att höjas. Kommittén påpekar att kommissionens föreslag endast är acceptabelt om

3.5.6.1

Kommittén anser därför att man bör behålla de åtgärder som föreslås i artiklarna 36 och 43 beträffande kompensation av inkomstbortfall på grund av de nackdelar som drabbar NATURA 2000-områden. Kommittén rekommenderar dock att man stryker den del i artikel 53 som behandlar finansieringen av NATURA 2000-nätverket eftersom detta måste ske inom ett specifikt program.

3.6

Det är välkommet att kommissionen inser hur viktigt det är att kompensera bergsområdenas naturbetingade svårigheter, men kommittén ställer sig frågande till kommissionens förslag om mindre gynnade områden. Förslaget innebär både att färre områden kan komma i fråga och att gemenskapsstödet blir mindre intensivt. Därför erinrar kommittén om att naturbetingade (jordbruksrelaterade, klimatrelaterade eller vattenrelaterade) faktorer bör räknas ihop vid klassificeringen av områden med naturbetingade svårigheter. Detta eftersom flera lätta naturbetingade svårigheter sammantagna utgör svåra hinder för utvecklingen i landsbygdsområden. För de områden som inte klassificeras som områden med naturbetingade svårigheter föreslår kommittén ett successivt sjunkande stöd, som inom regionalpolitiken. Ett sådant utfasningsprogram skulle göra det möjligt att mildra ekonomiska störningar som drabbar gårdarna.

5.

Under en utfasningperiod på 5 år kommer ett successivt sjunkande stöd att utgå till jordbrukare i områden som till följd av ändringen av statistiknomenklaturen inte längre räknas som områden med naturbetingade svårigheter (artikel 47.3a).”

3.7

Kommissionen har för avsikt både att låta bestämmelserna i landsbygdsutvecklings-förordningen vara flexibla och att tillämpa smidigare regler för planeringen av finansieringen, vilket borde innebära ett bättre genomförande av den nya förordningen om landsbygdsutveckling. Kommittén stöder förvisso principen om att fastställa miniminivåer för de olika prioriteringarna, men anser att kommissionens förslag inte är förenligt med dess riktlinjer på detta område. En studie har nämligen visat att utnyttjandet av stödet under landsbygdsutvecklingsförordningen för närvarande är nära relaterat till särdragen hos jordbruksmiljöerna och landsbygdsområdena i EU:s olika länder och regioner. Kommissionen har även framhållit att den reform av den gemensamma jordbrukspolitiken som genomfördes i juni 2003 har fått olika effekter i olika landsbygdsområden. Sammanräkningen av miniminivåer per prioritering bör därför inte överstiga 50 %, för att subsidiaritetsprincipen skall respekteras och en anpassning ske till de olika landsbygdsförhållandena i Europa.

3.8

Genom utvärderingen av landsbygdsutvecklingspolitiken kan man garantera att gemenskapsstödet utnyttjas på ett fullgott sätt och att effektiviteten ökar. Kommittén vill erinra om att målen för den offentliga politiken fastställs i förhållande till framtida utmaningar och inte enbart i förhållande till resultatet av de olika landsbygdsutvecklingsprogrammen. Den administrativa förenkling som kommissionen föreslår undergrävs därför genom att olika utvärderingsprocesser överlappar varandra, och de direkta effekterna för slutmottagarna kommer att bli små.

3.9

Dessutom framhåller kommittén att administrativ förenkling hela vägen fram till slutmottagaren inte behandlas i kommissionens förslag. Även om denna fråga främst behandlas i yttrandet om ”Finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken” (6), vill kommittén påtala det oroväckande i att förfarandena knappast har förenklats för slutmottagarnas del. Kommissionen har t.ex. föreslagit en förenkling av villkoren för modernisering av gårdar i artikel 25, genom att investeringsstödet för gårdar inte längre blir avhängigt av de normala möjligheterna på marknaden (berörda produkter, typ av investering och förväntad kapacitet). I artikel 73 fastställs dock en tidsfrist på sju år för återkrävande av stödet i händelse av större ändringar i insatsen. Denna nya bestämmelse innebär strängare kontroller och förutsätter därmed nya lönsamhetskriterier för projekt i planeringsfasen. Tidsfristen förefaller överdrivet lång i förhållande till de finansierade projektens natur och ambitionsnivå.

3.10

EESK ser positivt på att utformningen, förvaltningen och utvärderingen av landsbygdsutvecklingspolitiken skall ske i enlighet med partnerskapsprincipen (artikel 6), vilket innebär samråd med arbetsmarknadens parter och näringslivets organisationer. Kommittén anser att denna bestämmelse bör bli obligatorisk och att alla aktörer som företräder landsbygden i ekonomiska och sociala frågor skall få delta fullt ut i nätverken för landsbygdsutveckling på europeisk, nationell och regional nivå. EESK önskar också delta i den landsbygdsutvecklingskommitté som föreskrivs i artikel 95, som observatör och i enlighet med artikel 7 i rådets beslut 1999/468/EG. På detta sätt skulle det organiserade civila samhället kunna medverka i alla faser i genomförandet av gemenskapspolitiken.

4.1

Kommittén välkomnar den klargörande insats som innebär att de 26 åtgärderna för landsbygdsutveckling delas in i tre inriktningar eller prioriteringar. Det hade varit mer motiverat att placera vissa åtgärder under prioritering 3, eftersom genomförandet av dessa åtgärder i allt högre grad omfattar alla aspekter på markanvändningsplanering. Kommittén föreslår alltså att de åtgärder som beskrivs i artikel 28 (infrastruktur som är av betydelse för utveckling och anpassning inom jord- och skogsbruket), artikel 38 (icke-produktiva investeringar inom jordbruket) och artikel 46 (icke-produktiva investeringar inom skogsbruket) placeras under prioritering 3.

4.2

Redan i sitt yttrande från 2001 om unga jordbrukare (7) framhöll kommittén hur viktigt det är att ge unga jordbrukare startstöd och att verka för varaktigt jordbruk. Därför bör detta tema bli en av prioriteringarna i den framtida strategiska landsbygdsutvecklingsplanen, och villkoren för startstöd bör inte begränsas till ett samlat stöd som kommissionen föreslår i artikel 21 i förslaget till förordning. Framför allt bör man se till att beloppen i fråga inte minskar.

2.

Stödet skall beviljas i form av följande:

c) för att hjälpa framtida jordbrukare och potentiella skogsägare att bära kostnaderna i samband med utarbetandet av en ekonomisk plan för utvecklingen av deras jordbruks- och skogsbruksverksamhet.”

4.3

Kommittén vill påpeka att det på landsbygden i flera av de nya medlemsstaterna pågår en komplicerad ekonomisk omvandling som långt ifrån slutförts ännu. Villkoret att man skall ha bedrivit jordbruk under 10 år för att kunna erhålla stöd för förtida pension är i dessa fall därför orimligt strängt. Kommittén föreslår en övergångsperiod, under vilken det skall räcka med att man bedrivit jordbruk under en kortare tid förutsatt att man under större delen av sitt yrkesverksamma liv varit lantarbetare.

4.3.1

4.4

Kommissionen föreslår att investeringsstödet skall möjliggöra en förbättring av jordbruksverksamheternas konkurrenskraft eller diversifiering. Kommittén vill precisera att investeringsstödet inte endast skall begripas som fysiska investeringar. Både när det gäller kvalitet och uppvärdering och/eller miljöskydd bör det immateriella stödet i form av spridning av tekniska framsteg och överföring till jordbruksföretag införlivas i de olika åtgärderna (artiklarna 25, 27, 31 och 50).

4.4.1

Jordbrukssektorn utmärks av en låg andel kvinnor, vilket uppgifter från kommissionen vittnar om. Det är i huvudsak män som drar nytta av direktstödet och strukturfonderna. Detta visar klart behovet av att stödja kvinnorna i beslutsprocessen. Därför bör Europeiska unionen utveckla metoder i syfte att få denna situation att upphöra och bidra till att det inrättas jordbruksföretag som drivs av kvinnor. Kommittén rekommenderar att denna aspekt omnämns i en särskilt punkt inom ramen för det strategiska gemenskapsprogrammet.

4.5

Artikel 27 behandlar investeringar som möjliggör högre värde i primärproduktionen inom jord- och skogsbruket. Möjligheten att komma i fråga för stöd begränsas här i förhållande till företagens storlek. När det gäller konsolideringen av ekonomiska verksamheter på landsbygden vill EESK påpeka att ovanstående villkor är alldeles för begränsande för att ge verkliga möjligheter till utveckling av dessa verksamheter. De jordbruksföretag, jordbrukskooperativ eller jordbruksbaserade livsmedelsföretag som har en omsättning på mer än 10 miljoner euro och har fler än 50 anställda har inte nödvändigtvis lättare att få stöd än småföretag, och de står för en inte försumbar del av sysselsättningen.

4.5.1

När det gäller mervärdet för den primära jordbruksproduktionen bör emellertid det stöd som ges genom EJFLU reserveras för verksamhet som syftar till omvandling som ger ett verkligt mervärde till den primära jordbruksproduktionen lokalt och regionalt och som tar vara på kompetens, landsbygdens egenart lokala traditioner samt innovationer. EJFLU bör därför också ha som sin uppgift att främja samarbete och samråd mellan olika aktörer i de jord- och skogsbruksbaserade lokala och regionala produktionskedjorna.

2.

Stöd enligt punkt 1 skall begränsas till mikroföretag och små och medelstora företag i den mening som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG, samt till kooperativa företag bildade av jordbrukare. I fråga om skogsbruksprodukter skall stödet begränsas till enbart mikroföretag.”

4.6

Alla de åtgärder som kommer i fråga i den nuvarande förordningen om landsbygdsutveckling verkar inte täckas av artikel 28, såsom artikeln nu är formulerad. Det är därför kommittén föreslår att sammanläggning av jordbruksfastigheter uttryckligen omnämns i denna artikel. Sammanläggning av jordbruksfastigheter bör ske under hänsynstagande till landskapet och rör inte bara jordbruksaspekter.

4.7

Det bör påpekas att det inte klart framgår huruvida de olika åtgärderna i lagstiftningsförslaget är obligatoriska eller inte, i varje fall inte i den franska versionen. Därför föreslår kommittén att artikel 37 om stöd för miljövänligt jordbruk och för djurskydd får en ny lydelse, som en påminnelse om att dessa åtgärder behåller den obligatoriska karaktär de har i den nuvarande förordningen.

1.

Medlemsstaterna skall se till att det i alla delar av landet, och utifrån de specifika behoven, blir möjligt att lämna in ansökningar om de stöd som anges i artikel 34 a iv).”

4.8

Som vi framhållit i punkt 3.4 ovan bör utnyttjande av EJFLU inte automatiskt innebära att man avstår från att använda andra finansiella instrument för landsbygdsutveckling. Därför föreslår kommittén att punkterna c) och d) i artikel 57, ”Kompetens- och ledarskapsutveckling”, utgår. Europeiska socialfonden bör kunna bidra till ledarskapsutvecklingen och utbildningen av lokalt folkvalda som har ansvar för ett projekt för lokal utveckling. Om projektet ingår i Leaderdimensionen skulle socialfonden kunna finansiera en del av ledarskapsutvecklingen i området i fråga.

4.9

EESK stöder inte förslaget om att inrätta en prestationsreserv efter regionalpolitisk modell och att låta utnyttjandet av denna reserv ske inom Leader. Erfarenheterna av prestationsreserver som införts inom regionalpolitiken har visat att medlemsstaterna ofta upplever denna åtgärd som frustrerande snarare än uppmuntrande. Även om utvärderingskriterierna i artikel 92 avsiktligt har gjorts omfattande, förklarar kommissionen inte på vilket sätt reserven är kopplad till gemenskapens strategiska mål. Beslut om tilldelning av reservmedlen på de lokala aktionsgruppernas nivå kan dock inte fattas förrän tidigast 2011. Då återstår endast två års planering, när man skall undersöka nya projekt för en relativt omfattande budget (2,6 miljarder euro) och nya nationella samfinansieringsåtaganden som inte är garanterade i planeringsskedet. Kommittén rekommenderar därför att artikel 92 skall utgå, och uppmanar kommissionen att ägna större uppmärksamhet åt Leaderdimensionen i samband med den strategiska gemenskapsplanen och genomförandefasen i programmen för landsbygdsutveckling.

4.10

Kommittén välkomnar kommissionens förslag om att inrätta avbytartjänster. Sådana åtgärder har visat sig bidra till att ett landsbygdsområde får ökad attraktionskraft och att sysselsättning skapas. En maximal period på fem år efter inrättandet av dessa tjänster framstår dock som otillräcklig om tjänsterna skall kunna bli bestående.

4.11

Den satsning på entreprenörskap och en allsidigare ekonomi som artikel 49 syftar till bör inte enbart handla om att skapa och utveckla mikroföretag utan också om att återuppta verksamheten i befintliga vilande företag och på stöd till omvandling. I enlighet med kommitténs ståndpunkt i fråga om näringslivspolitik vill vi infoga följande tillägg i artikel 49 a II: nya och expanderande mikroföretag, och återupptagande av verksamheten i vilande företag, satsningar på entreprenörskap och en allsidigare ekonomi…”

4.12

Programmet för miljövänligt jordbruk bidrar till positiva externa miljöeffekter (exempelvis minskad erosion och ökenspridning, förbättrad vattenkvalitet och vattenbesparing samt större biologisk mångfald genom skydd av olika arter). Därför bör man bevara stimulansbidrag som baseras på erkännandet av externa effekter.

4.13

För att stödja och uppmuntra skapandet och återupptagandet av verksamheten i småföretag och mikroföretag på landsbygden och i enlighet med skälen till rådets och parlamentets beslut av den 12 juli 2004 om det fleråriga programmet för företag och företagaranda uppmanar kommittén kommissionen och Europeiska investeringsfonden att skapa nya möjligheter för att främja och utveckla landsbygdsföretagens användning av olika finansieringsinstrument, bl.a. garantin för små och medelstora företag. Kommittén uppmanar dessutom EIF och kommissionen att studera möjligheterna till komplementaritet eller additionalitet mellan EJFLU, ESF och ERUF och EIF:s instrument i syfte att öka och förenkla stödet till investeringar för nyskapande och återupptagande av företag på landsbygden.

4.14

I sitt förslag betonar kommissionen att åtgärderna för ett hållbart utnyttjande av skogsmark framför allt bör utgöra incitament för jord- och skogsbrukare att förvalta sin mark enligt metoder som är förenliga med målet att slå vakt om landsbygdsmiljön. Kommittén konstaterar att kommissionen inte föreslår någon uppräkning av tröskelvärdena för stöd för miljöåtgärder i förhållande till förslaget från 1999.

4.15

Kommittén förväntar sig att det i förordningen uttalas att stöd kan ges från EJFLU även till åtgärder från medlemsstaternas och regionernas sida för att bevara och utnyttja genetiska resurser, särskilt vid bevarande på jordbruksföretaget.

5.1

Kommissionens lagstiftningsförslag om stöd till landsbygdsutvecklingen ansluter sig i vid bemärkelse till slutsatserna från Salzburgkonferensen. Kommittén ägnar stor uppmärksamhet åt detta tema och vill tacka kommissionen för det nära samarbete som har ingåtts med kommittéledamöterna. Först och främst vill kommittén påpeka att garantifonden EJFLU inte ensam kan bära allt ansvar för landsbygdsutvecklingen. ERUF:s (Europeiska regionala utvecklingsfonden) och ESF:s (Europeiska socialfonden) kompletterande funktioner måste fördjupas.

5.2

Utvecklingen av landsbygdsområdena omfattas givetvis av principen om territoriell sammanhållning. Om man vill säkerställa ekonomisk och social hållbarhet inom dessa territorier måste man dock beakta den gemensamma jordbrukspolitikens insatser, genom dess båda pelare, för att bibehålla och skapa sysselsättning inom alla de europeiska territorierna, framför allt genom utveckling av konkurrenskraftig jordbruksverksamhet och/eller annan verksamhet som grundar sig på innovation. Kommittén uppmanar därför kommissionen och rådet att låta halvtidsöversynen av Lissabonstrategin omfatta de nya riktlinjerna för den gemensamma jordbrukspolitiken.

5.3

Budgeteringen är en av de viktigaste frågorna. Kommittén anser att kommissionens budgetförslag är blygsamma och stabila (1,24 % av BNI). Därför är vi kritiska till att Natura 2000 helt och hållet införlivas i EJFLU, där detta program skulle utgöra hälften av fondens totala budgetmedel. Att tredubbla anslaget till Leaderdimensionen förefaller också paradoxalt, med tanke på utvecklingen av medlemsstaternas samfinansiering. Kommittén erinrar också om att kommissionens finansieringsförslag utgör ett minimiförslag, utan vilket den framtida landsbygdsutvecklingspolitiken inte kan bli en konkret del av strategin för hållbar utveckling och Lissabonstrategin för en konkurrenskraftig europeisk ekonomi och full sysselsättning.

5.4

Dessutom oroar sig kommittén över de följder som budgetdiskussionerna kommer att få för genomförandet av den framtida landsbygdsutvecklingspolitiken. Kommissionens tidsplan innebär att landsbygdsutvecklingsprogrammen skall antas före utgången av 2006, men det kommer att bli svårt för medlemsstaterna att snabbt nå en mellaninstitutionell överenskommelse om budgetplanen. Kommittén hoppas därför att kommissionen snarast möjligt lägger fram de viktigaste punkterna i den strategiska gemenskapsplanen, även om det sedan dröjer till dess att förordningarna antas.

5.5

Kommittén förelägger även kommissionen, Europaparlamentet och rådet en rad förslag till anpassningar av de politiska riktlinjer som Salzburgkonferensen resulterade i, t.ex. att kopplingen mellan första och andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken bibehålls, att subsidiaritetsprincipen tillämpas i planeringen av åtgärderna och att det görs en mer långtgående förenkling i förhållande till slutmottagaren. EESK uppmanar därför kommissionen att ägna särskild uppmärksamhet åt den sistnämnda frågan i landsbygdsutvecklingsprogrammens godkännandefas, genom att fråga medlemsstaterna på vilket sätt de har bidragit till att förenkla för slutmottagarna.

5.6

I framtiden och under genomförandefasen för denna politik önskar kommittén delta aktivt i beslutsprocessen, för att kunna lämna synpunkter på den strategiska gemenskapsplanen och se till att det organiserade civila samhället rådfrågas på ett bra sätt vid utarbetandet av landsbygdsutvecklingsprogrammen.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/41

1.1

välkomnar kommissionens meddelande om globaliseringens sociala dimension, KOM(2004) 383 slutlig – EU:s politiska bidrag om att fördelarna skall komma alla till del – som beskriver den särskilda roll unionen kan spela för att globaliseringen skall bli en rättvis utvecklingsprocess för alla.

1.2

Kommittén anser att unionen kan bidra verksamt till att forma globaliseringens sociala dimension på grund av sin egen historia och sin erfarenhet av en omfattande och lyckad regional integration. Samtidigt vill vi inte hävda att detta är en modell som kan tillämpas till alla delar överallt i världen.

1.3

Kommittén har beaktat resultaten av en särskild hearing som genomfördes den 17 december 2004. Experter från ILO, Världsbanken och IMF gav sin syn på sina respektive organisationers roll i förhållande till globaliseringens sociala dimension (1). EESK kommer att lägga fram en rapport från mötet och de enskilda talarnas framställningar.

1.4

Kommittén betonar vikten av en värdebaserad syn på globaliseringen baserad på grundprinciperna för en social marknadsekonomi. Sådana principer är: individuellt ansvar, rättssamhälle, respekt för individen och för egendom, öppenhet, integritet, mänsklig värdighet, jämlikhet och frihet, grundläggande rättigheter för fackföreningar och arbetstagare, fungerande relationer mellan arbetsmarknadens parter, allmänt tillträde till utbildning oavsett kön samt en hög nivå på det sociala skyddet. De centrala aspekterna i EU:s syn på globaliseringen bygger på följande:

1.5

Vi är överens med kommissionen om att den globala marknadsekonomin har haft många positiva effekter, har en stor produktiv potential för ekonomisk, politisk och social utveckling och har skapat fler och bättre arbetstillfällen. Vi instämmer också i de slutsatser som dras av Världskommissionen för globaliseringens sociala dimension (World Commission on the Social Dimension of Globalisation, WCSDG): Åtgärder för öppnande av marknader och finansiella och ekonomiska överväganden har dominerat och man har hittills bortsett från deras sociala konsekvenser. Dessa regler och denna politik har skapats av ett system för global styrning som inte är tillräckligt lyhört för de svagare aktörernas intressen och behov.

1.6

Kommittén vill hänvisa till en färsk undersökning från Världsbanken (2) som visar att marknadsöppning och ekonomisk integration har bidragit till påtagliga ekonomiska framsteg för de utvecklingsländer som lyckats ta sig in på de globala industri- och tjänstemarknaderna. I likhet med en annan undersökning från Världsbanken publicerad i februari 2003 – som sätter minskade inkomstklyftor och minskad lönediskriminering samt bättre ekonomiska prestationer i relation till hög facklig organisationsgrad och sunda arbetsmarknadsrelationer (3) – betonar denna undersökning vikten av en balans mellan ekonomiska och sociala värden, som WCSDG pekar på när man behandlar frågan om fattigdomen i en alltmer globaliserad värld.

1.7

EESK konstaterar att fattigdom som direkt kan kopplas till den växande informella ekonomin, både som en orsak till och som en konsekvens av denna, är en av de viktigaste utmaningarna i världen trots att globaliseringen har haft många positiva effekter.

1.8

Kommittén konstaterar att fattigdomsproblematiken är särskilt svår i länder som är utestängda från globaliseringen. De två miljarder människor i världen som lever under fattigdomsgränsen bor till största delen i länder som inte deltar aktivt i globaliseringen och som riskerar att fortsätta att stå utanför världsekonomin.

1.9

Kommittén menar att även utvecklingsländer som kan beskrivas som begynnande marknadsekonomier med hög ekonomisk tillväxt har problem, och att fattigdomen endast kan bekämpas om ojämlikheterna minskas och man introducerar en konkurrenskraftig formell ekonomi och effektiv socialpolitik.

1.10

Vi instämmer i ett av de centrala budskapen i WCSDG-rapporten: Förändringar måste starta på den nationella nivån. Social utveckling måste ske nedifrån och upp, och alla institutioner – nationella och lokala – har en ytterst viktig funktion för att underlätta integrationen och se till att fler människor kan ta del av globaliseringens positiva effekter och skyddas från dess negativa konsekvenser. En avgörande faktor för att globaliseringens frukter skall fördelas rättvist är att en dialog mellan arbetsmarknadens parter och i det civila samhället utvecklas i alla länder och regioner och baseras på starka, representativa, oberoende och ansvariga aktörer.

1.11

Goda styresformer på lokal, regional, nationell och global nivå baserade på den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, ILO:s grundläggande arbetsnormer och ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet har en avgörande betydelse för liberalisering av handeln, global tillväxt och utveckling. EESK stöder EU:s ansträngningar att få till stånd en diskussion på internationell nivå om att skapa en grund för globala miljönormer.

2.1

Kommittén är övertygad om att EU kan spela en ledande roll för att stödja och främja globaliseringens sociala dimension. Unionen kan driva en aktiv politik för att övertyga regeringar om hur viktigt det är att det finns rättvisa juridiska och rättsliga ramar, skydd för äganderätt, kostnadseffektiv tvistlösning och kontroll av att avtal följs, tillgång till utbildning, finansiella institutioner under tillräcklig kontroll och tillgång till dessa, ett rättvist skattesystem och en insikt om den centrala roll som måste ges åt mänsklig utveckling. Strävan att uppnå dessa mål får emellertid inte leda till att handeln ökar utan inverkan (eller till och med en negativ inverkan) på en hållbar utveckling, till att finansmarknaderna avregleras utan att detta åtföljs av balanserade skatteregler och social reglering, till att orättvisa villkor styr strukturanpassningar och strukturomvandling i sysselsättning, utbildning och hälsovård eller till ökade orättvisor i alla länder, även industriländerna. Om EU vill spela denna roll effektivt måste emellertid både kommissionen och medlemsstaterna se till att deras politik är konsekvent på relevanta områden.

2.2

Kommissionen har utvecklat ett antal instrument som EESK anser vara lämpliga för att främja globaliseringens sociala dimension. Sådana instrument är bilaterala och regionala avtal, utveckling och externt samarbete, handelspolitik, marknadstillträde för utvecklingsländer, stöd till privata initiativ för social utveckling samt främjande av globala styresformer. Kommittén hänvisar till sina senaste yttranden om dessa instrument (se bilaga 2). Samtidigt som vi delar kommissionens uppfattning om dessa instruments potential vill vi framhålla våra preferenser för multilaterala avtal. Vi vill understryka att EU bör fortsätta sina stimulansåtgärder för att stödja handeln syd-syd.

2.3

Bilaterala och regionala avtal kan hjälpa till att driva på utvecklingen mot goda styresformer, rättssamhälle, mänskliga rättigheter och demokratisering. Kommittén stöder förhandlingar om bilaterala/regionala avtal mellan EU och dess handelspartner, förutsatt att de är baserade på politiska och ekonomiska, sociala och miljöinriktade överväganden och att de bygger på eller kompletterar det multilaterala handelssystemet. Man bör prioritera avtal som är möjliga att nå fram till, och som utlovar stora handelsvolymer och betydande fördelar i samband med marknadstillträdet (varor, tjänster och investeringar). Alla sådana avtal måste uppfylla WTO:s krav helt och hållet. Kommittén betonar vikten av att diskutera och övervaka dessa avtal med hänsyn till deras konsekvenser för den sociala dimensionen, och välkomnar tanken att bjuda in internationella organisationer som ILO för att delta i en sådan process.

2.3.1

I detta sammanhang noterar kommittén med intresse kommissionens avsikt att inrätta nya gemensamma mekanismer inom de bilaterala avtalen för att diskutera och övervaka olika aspekter av globaliseringens sociala dimension, dit andra internationella organisationer kan bjudas in (gemensamma ”bilaterala observatorier”). Sådana instrument kan effektivt demonstrera den ansvariga roll som kan spelas av fria och oberoende arbetsmarknadsparter, liksom av andra relevanta organisationer i det civila samhället, såsom lantbrukarorganisationer, konsumentorganisationer, miljöorganisationer m.m. EESK, som samlar alla dessa, ser en roll för sig själv där kommittén kan utnyttja sin erfarenhet vad gäller att bygga upp gränsöverskridande partnerskap mellan det civila samhällets parter, även i utvecklingsländerna, vilket framför allt skett inom ramen för Mercosur, AVS och Euromed (4).

2.4

Kommittén anser att man bör lägga särskild vikt vid den europeiska grannskapspolitiken. Vi är övertygade om att detta sätt att förbättra relationerna med grannländerna i öster och söder kan ge ett kraftfullt bidrag till den sociala utvecklingen i dessa länder, om regional utveckling, sysselsättning och socialpolitik ingår i samarbetet. Erfarenheter från samarbetet med kandidatländerna före utvidgningen pekar på vissa positiva effekter i anslutningsländerna.

2.5

Främjande av mänskliga rättigheter (inklusive arbetsgivares, arbetstagares och fackföreningars rättigheter i enlighet med ILO-konventionerna 87 och 98) och demokratisering i tredjeländer är en grundförutsättning för utveckling och demokrati. Det finns en stark koppling mellan goda styresformer, korruptionsbekämpning, rättssamhälle, skydd av mänskliga fri- och rättigheter och kvalitet i rättssystemet. I detta sammanhang vill EESK påminna om att konventioner om mänskliga rättigheter är avtal mellan stater. De förpliktelser de ger upphov till åligger i första hand staterna. Kommissionen bör uppmuntra medlemsstaterna att respektera dessa krav fullt ut och engagera sig i den internationella dialogen för att öka medvetenheten om staternas åligganden och påminna dem om deras respektive ansvar för den sociala utvecklingen. När internationella normer väl har förts in i den nationella lagstiftningen eller andra relevanta nationella regler blir de bindande för fysiska och juridiska personer, dvs. för medborgare och företag.

2.6

Dessa prioriteringar bör också gälla för externt samarbete och utvecklingshjälp: Att förändringen startar på nationell nivå är ett av de centrala budskapen från WCSDG. EESK anser att det är viktigt att fokusera på separata frågor inom en sammanhängande, övergripande utvecklingspolitik.

2.6.1

Sådana prioriteringar kan vara t.ex. meningsfullt arbete (5), vilket bör inkludera utveckling av en integrerad arbetsmarknadspolitik för att skapa produktiv, hållbar sysselsättning, för att anpassa människors färdigheter till arbetets nuvarande och kommande krav och för att förbättra arbetsvillkoren och höja levnadsstandarden. En sådan politik skall leda till mer produktiva och bättre arbeten i ekonomin, hjälpa de arbetslösa till att få arbete, koncentrera offentliga och privata investeringar samt internationellt stöd till de mest produktiva områdena.

2.6.2

Utbildningen måste vara en annan prioritering: att anpassa den till arbetsmarknadens behov och att ge människor de grundläggande kunskaper och färdigheter som krävs. Näringslivet har en viktig roll att spela för att – i samarbete med arbetsmarknadens parter och regeringarna – bidra till att forma politiken och bidra med inblickar i de troliga kunskapskraven i arbetslivet på kort, medellång och lång sikt.

2.6.3

Slutligen: Skyddet för den sociala ekonomin, organisationer som t.ex. kooperativ, som kombinerar marknadsinriktning med sociala hänsynstaganden och som skapar både ekonomiskt och socialt kapital, bör vara prioriterat i samarbetet med och stödet till utvecklingsländer.

2.7

En migrationspolitik som är anpassad till arbetsmarknadens föränderliga mönster och nuvarande realiteter måste skapas inom multilaterala rättighetsbaserade ramar som beaktar FN:s konvention om skydd av migrerande arbetare och deras familjers rättigheter liksom kopplingarna mellan ekonomiska, sociala och politiska aspekter, handels-, arbetslivs- och hälsovårdsaspekter, kultur- och säkerhetsaspekter samt utrikespolitiska aspekter och utvecklingsaspekter. EESK instämmer i FN:s generalsekreterares uttalande i Europaparlamentet i januari 2004 att ”det bara är genom bilateralt, regionalt och globalt samarbete som vi kan skapa partnerskap mellan invandrar- och utvandrarländer och göra migrationen till en motor för utveckling, effektivt bekämpa människohandel, och utforma gemensamma normer för behandling av invandrare och hantering av invandringen”.

2.8

Internationell handel blir allt viktigare för alla ekonomier och kan vara en nyckel för att lindra fattigdomen. Lärdomarna från vissa av de utvecklingsländer som har utvecklat sin konkurrenskraft inom tillverkningsindustrin är att en proaktiv, exportstyrd strategi, där man utvecklar komparativa fördelar genom att satsa på kvalitet och inte på låga löner, är av vital betydelse för att bygga upp ny exportkapacitet. För att lyckas måste man emellertid också parallellt satsa på en strategisk integration i den globala ekonomin inriktad på att stödja prioriterade nationella utvecklingsmål, inklusive lokala utvecklingsinitiativ som är särskilt viktiga och som därför måste få stöd. Denna process måste ha en social dimension. Särskild uppmärksamhet måste i detta sammanhang ägnas åt fall där utnyttjande av (kvinnlig) arbetskraft förekommer i majoriteten av exportproduktionszonerna. EESK anser att en samordnad satsning bör göras av berörda internationella organisationer för att få slut på åsidosättandet av arbetstagarnas rättigheter i dessa exportproduktionszoner. Kommissionen måste, liksom medlemsstaterna, aktivt stödja en sådan satsning.

2.9

EU:s handels-, investerings- och utvecklingspolitik måste helt och fullt stödja unionens globala politiska mål och vara en integrerad del av dessa. Kommittén stöder målen för EU:s allmänna preferenssystem (GSP), men undrar om de stimulansordningar som finns i systemet (för miljöskydd, sociala frågor och mot narkotikahandel) lägger för tunga byråkratiska krav på importören och därför inte används i någon större utsträckning av de fattiga länder och små företag som i första hand skulle dra nytta av dem. Kommittén uppmanar kommissionen att främst satsa på att förmånsländerna ratificerar och i lagstiftningen och i praktiken genomför ILO:s grundläggande arbetsnormer, och att i översynen under 2005 inkludera åtgärder för hur fördelarna av detta skall maximeras för mottagarna. I översynen skall arbetsmarknadens parter och andra berörda organisationer i det civila samhället delta fullt ut.

2.10

Kommittén rekommenderar att kommissionen startar en kampanj för att göra OECD:s riktlinjer för multinationella företag, som är ett viktigt och användbart instrument, mer känt för företagen och deras Europeiska företagsråd. Riktlinjerna bör behålla sin icke-bindande karaktär, men berörda regeringar bör fortsätta att ge sitt stöd till dem och till att multinationella företag ansluter sig till dem. Man måste försöka undvika att en koppling till handelsavtal med tredje land kan tolkas som en ny form av protektionism. Kommissionen måste stödja OECD:s arbete för att länder som inte är medlemmar i OECD skall respektera riktlinjerna. Detsamma gäller ILO:s trepartsförklaring om multinationella företag och socialpolitik.

2.11

Vad gäller frågan om stöd till privata och frivilliga initiativ för social utveckling anser EESK att näringslivet kan spela en stödjande roll för att driva den sociala utvecklingen framåt. Företagens sociala ansvar är ett begrepp som beskriver hur nationella och multinationella företag omsätter hållbarheten i sin kommersiella verksamhet. I detta sammanhang vill vi hänvisa till kommitténs yttrande om grönboken ”Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar” (CES 355/2002). Företagens sociala ansvar handlar inte bara om att skapa och behålla arbetstillfällen. Det handlar om att utveckla bättre arbeten med adekvat hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, att ta hänsyn till de behov som funktionshindrade har och att främja en kultur av livslångt lärande. Ett socialt ansvarsfullt handlande innebär att företag tillämpar existerande sociala regler med engagemang och strävar efter att skapa en anda av partnerskap med berörda aktörer.

2.12

Ett annat centralt budskap i WCSDG-rapporten är att styresformerna på nationell och global nivå måste förbättras. EESK instämmer i att det är av avgörande betydelse att internationella institutioners multilaterala system på global nivå förstärks. Större och mer politisk samordning mellan organisationerna är nyckeln till de globala styresformerna. De måste bli effektivare, få bättre resurser, kunna reagera snabbare och undvika dubbelarbete och misskötsel. Inom de internationella organisationernas beslutsfattande organ bör EU:s medlemsstater insistera bestämt på att denna process skall drivas framåt. Det bör observeras att när det gäller samordning och konsekvens i agerandet är medlemsstaternas roll minst lika viktig som kommissionens. Vi skulle ha välkomnat mer rekommendationer i detta avseende i meddelandet. Samspelet mellan kommissionen och medlemsstaterna måste ges tillräcklig uppmärksamhet när politiken utvecklas i berörda internationella forum. Det är viktigt att EU går in med hela sin styrka i internationella styresformer. Medlemsstaterna måste förstärka sitt samarbete, förbereda sina förslag och verksamheter i internationella organisationer bättre och samordna sina ställningstaganden.

3.1

EESK anser att det finns en intern och en extern dimension där EU kan driva globaliseringens sociala dimension.

3.2

Den interna dimensionen utgörs av EU:s förmåga att hantera strukturreformer: Det är EESK:s uppfattning att framgång med Lissabonstrategin är nyckeln till att lyckas med ett specifikt EU-politiskt bidrag till globaliseringens sociala dimension. Det är först när medlemsstaterna klarar av att genomföra de nödvändiga strukturreformerna – genom att ömsesidigt förstärka den ekonomiska utvecklingen, sysselsättningen och socialpolitiken samt genom att realisera den ekonomiska och sociala sammanhållningen – som Europeiska unionen kan fungera som rättesnöre på global nivå. EU måste fortsätta ansträngningarna för att åtgärda tendenserna till protektionism i dagens EU-politik på handelsområdet, särskilt (men inte uteslutande) när det gäller jordbruket och i synnerhet bearbetade produkter. Man bör generellt bereda vägen för en handelspolitik utan exportstöd. Europeiska unionen och dess medlemsstater måste också inta en aktiv hållning med fasta reformer för att möta utmaningarna när det gäller det demografiska åldrandet och den fortsatt höga arbetslösheten. För att stimulera till en hållbart ökad sysselsättningsnivå är det direkt avgörande med reformer inom den sociala tryggheten och försäkringssystemen med målet att förstärka incitamentet att arbeta och för att reducera icke-lönekomponenterna i arbetskraftskostnaden. Flexibel uppläggning av arbetet är lika viktigt som adekvat skydd för människor som arbetar under dessa villkor och som investeringar i mänskligt kapital. Det behövs även nya kraftfulla politiska insatser i fråga om ekonomisk migration i enlighet med vad Europeiska rådet fastslog vid toppmötet i Thessaloniki. Kommissionen och EESK har lagt fram en rad förslag i denna fråga. Alla dessa reformer måste utarbetas omsorgsfullt i samverkan med arbetsgivarna och fackförbunden.

3.3

EESK hänvisar till World Economic Forums nyligen publicerade konkurrenskraftsrapport för 2003–2004, där man kan konstatera att de skandinaviska länderna har nått goda resultat. Det är länder som har en stark tradition av social marknadsekonomi men som samtidigt har lyckats genomföra strukturreformerna. Dessa är direkt avgörande för att den sociala marknadsekonomins grundläggande principer skall kunna vidmakthållas. Det är ett belägg för att den europeiska sociala modellen kan utgöra grundval för framgångsrika strukturella reformer.

3.4

Den externa dimensionen består i att EU bör inta en ledande roll när det gäller att lyfta fram betydelsen av multilaterala modeller och styresformer på världsnivå. De centrala uppgifterna blir att förstärka systemet av internationella organisationer inom FN-apparaten och vara pådrivande för en mer konsekvent policy dem emellan samt i relation till Bretton Woods-institutionerna och WTO. EU bör speciellt engagera sig i att stärka befintliga standarder för den sociala utvecklingen, exempelvis ILO:s centrala arbetsnormer, anständiga arbetsvillkor som ett globalt mål och FN:s människorättsfördrag, och verka för att dessa standarder tillämpas i FN:s medlemsstater, både i lagstiftning och i praktiken. Det gäller att åstadkomma en bättre integrering av den sociala dimensionen och anständiga arbetsvillkor i EU:s program för externt samarbete. Medlemsstaterna bör öka sitt utvecklingsbistånd.

3.5

Här kan EU spela en roll i internationella finans- och handelssammanslutningar som IMF, Världsbanken och WTO när det gäller att verka för olika former för formell representation av och samråd med arbetsgivarorganisationer, fackförbund och andra organisationer i det civila samhället. OECD kan erbjuda en förebild för dessa institutioner som har visat sig användbar i många år.

3.6

Kommissionen och medlemsstaterna bör i nära samarbete göra en seriös genomgång av WCSDG:s förslag om att inrätta en rådskonstellation för ekonomisk och social trygghet. Det är ett av de viktigaste förslagen från detta håll när det gäller att åstadkomma ett reellt ledarskap på global nivå. Man bedömer att den ekonomiska politiken och socialpolitiken behöver vägas samman på ett konsekvent sätt för att de överenskomna målen skall uppnås. De bör också uppmärksamma alla seriösa ansträngningar att förstärka Ecosocs potential och den roll som ännu inte konkretiserats inom den världsomspännande politiska samordningen på det ekonomiska och sociala området. Om man lyckas förbättra Ecosocs position kommer EESK att undersöka hur det europeiska organiserade civila samhället kan göra sin röst hörd på ett bättre sätt via Ecosoc inom FN-systemet.

3.7

Kommissionen och ministerrådet bör ta till sig WCSDG:s budskap att meningsfullt arbete är ett avgörande verktyg för att utrota fattigdomen. De bör lyfta fram anständiga arbetsvillkor som ett globalt mål, som Förenta nationerna skall ta ställning till i översynen av millenniedeklarationen och utvecklingsmålen.

3.8

Ett av de starkast formulerade budskapen från WCSDG är att man vädjar till regeringarna att snarast samordna och utarbeta en konsekvent policy inom och mellan de internationella finansinstitutionerna (IFI), WTO och ILO. En första förutsättning för ett sådant samarbete och en sådan konsekvent linje är att regeringarna gör samma sak på nationell nivå. De bör upphöra med dagens praxis som innebär att representanterna inom IMF i första hand får sina instruktioner från finansministerierna, inom WTO från handels- eller ekonomiministerierna och inom ILO från arbetsmarknads-, social- och sysselsättningsministerierna. EESK uppmanar kommissionen och ministerrådet att verkligen överväga idén att regeringarna i medlemsstater som har ett ekonomiskt och socialt råd begär yttrande av respektive råd om hur detta samarbete och denna konsekventa policy skall förverkligas på nationsnivån. Regeringarna i medlemsstater utan ekonomiskt och socialt råd skulle kunna inhämta synpunkter från de mest representativa arbetsgivarorganisationerna och fackförbunden i respektive land, eller utnyttja befintliga samrådsmekanismer där det civila samhället deltar i förberedelserna till FN:s sociala toppmöte och projektet ”Socialtoppmötet + 5”.

3.9

I nära samarbete med medlemsstaterna skulle kommissionen kunna gå ett steg längre när det gäller att främja en effektivare dialog mellan ILO och WTO (och för den delen ILO och IMF samt ILO och Världsbanken) än man föreslår i meddelandets punkt 5.5. WTO har hittills gjort starkt motstånd mot tanken på att uppmärksamma den sociala dimensionen av politikområdena under organisationens mandat, men tillsammans med IMF och Världsbanken skulle man med utgångspunkt i ett uppdrag från respektive medlemsstater kunna inrätta samordningsorgan med ILO, för att på så sätt säkerställa att en social dimension inlemmas i verksamheten samtidigt som utvecklingen bevakas. Ett exempel: I och med att WTO:s textil- och beklädnadsuppgörelse löpte ut i slutet av 2004 ställs många textilexporterande länder inför akuta anpassningsproblem och omfattande jobbförluster. Med tanke på att detta är en övergripande fråga är det ett uppenbart område där initiativ bör tas för att bringa konsekvens i politiken. Det bör innefatta alla berörda organ – WTO, Världsbanken, IMF, ILO och andra relevanta FN-organ – och bestå i att föregripa de sociala och ekonomiska återverkningarna och att rekommendera åtgärder som de drabbade regeringarna bör vidta med internationellt stöd.

3.10

EU bör även fortsättningsvis verka för att centrala arbetslivsnormer förs in som referenspunkt i WTO-medlemsstaternas regelbundna handelspolitiska översyn, på basis av det egna exemplet från oktober 2004. EESK anser att det vore på sin plats att kommittén är företrädd i kommissionens delegation i samband med en sådan framtida handelspolitisk översyn. Kommissionen skulle också kunna uppmuntra sina viktigare handelspartner att genomföra denna typ av översyn av handelspolitiken.

3.11

Kommittén anser att det är en intressant idé från WCSDG:s sida att etablera ett FN-forum för globaliseringspolicy, med det multilaterala systemets organ och andra organisationer, grupper och enskilda som berörs av globaliseringens sociala dimension, men att det kan vara för ambitiöst som projekt under rådande omständigheter. När regeringarna på allvar har börjat samordna och bringa mer konsekvens i politiken inom IFI, WTO och ILO, och när samarbetet börjat förbättras mellan dessa internationella institutioner på grund av detta, kommer tiden att vara mogen att seriöst överväga detta förslag.

—

Gerry Rodgers, ansvarig för integrationsfrågor, ILO

—

Dominique Peccoud, särskild rådgivare i fråga om externa relationer och partnerskap, ILO

—

Haleh Bridi, Världsbankens särskilda representant vid de europeiska institutionerna

—

Pierre Dhonte, Internationella valutafondens särskilda representant vid EU

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/46

1.1

Alltsedan 1988 har Europeiska unionen genom de olika etapperna i programmen ”Ungdom för Europa” och ”Europeisk volontärtjänst för ungdomar” samt i det pågående programmet ”Ungdom”, som bland annat omfattar tidigare programs verksamhet, vidtagit en rad åtgärder i enlighet med EG-fördragets artikel 149.2. I denna föreskrivs bl. a. att målen för gemenskapens insatser skall vara att främja utvecklingen av ungdoms- och ungdomsledarutbyte.

1.2

De särskilda program som har genomförts på ungdomsområdet har fått och får stor uppskattning, och deltagandet bland programmens målgrupper är stort. Tack vare dessa program har medlemsstaterna kunnat samordna sina insatser för att göra det möjligt för unga medborgare att knyta nya kontakter och få nya erfarenheter och kunskaper genom utbyten mellan de olika deltagande länderna. Dessa utbyten är varken kopplade till arbetsliv eller utbildning.

1.3

Genom artiklarna 17–22 i EU-fördraget stärks den roll som programmet skall spela inom en omedelbar framtid, det vill säga att väsentligt bidra till aktivt samhällsengagemang från ungdomars sida, och till deras känsla av att tillhöra Europa.

1.4

De två första etapperna i programmet ”Ungdom för Europa” omfattade i huvudsak två åtgärdstyper: direkt stöd till ungdomsprojekt som inbegrep ungdomsutbyten och ungdomars rörlighet mellan de deltagande länderna, samt studiebesök och yrkesutveckling för ungdomsledare.

I den tredje etappen, som omfattade perioden mellan 1995 och 1999, utvidgades utbytena och rörligheten till att även omfatta länder utanför EU. Den verksamhet som riktade sig till ungdomsledare upprätthölls, och det infördes åtgärder för att främja ungdomsverksamhet och stödja samarbetet mellan medlemsstaterna med avseende på ungdomspolitiken samt informationsåtgärder med inriktning på ungdomar och forskning i ungdomsfrågor.

1.5

Programmet ”Europeisk volontärtjänst för ungdomar”, som pågick mellan 1998 och 2002, gjorde det möjligt att låta ungdomsverksamheten omfatta volontärverksamhet och solidaritet inom ramen för samarbetspolitiken på ungdomsområdet i syfte att främja deltagandet av ungdomar, främja deras företagsamhet och initiativförmåga och sprida det europeiska idealet bland ungdomarna.

1.6

Programmet ”Ungdom”, som pågår till 2006, inbegriper tidigare program på ungdomsområdet i syfte att ge dessa ny drivkraft och modernisera dem mot bakgrund av nya förutsättningar. Rörlighet och samarbete finns kvar som målsättningar. Dessutom inbegriper programmet andra konkreta stödåtgärder till nyskapande och kreativa program för ungdomar.

1.7

Den senaste tiden har ministerrådet och Europeiska rådet vid upprepade tillfällen klart och tydligt påpekat att det är viktigt att säkerställa att det pågående programmet fortsätter. Europaparlamentet har också deltagit aktivt och uppmanat kommissionen att utforma ett program som skall ersätta det nuvarande i syfte att tillgodose de ökande behoven på det ungdomspolitiska området.

Förutom vad som fastställs i artikel 149 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, finns det därför i fördraget om upprättande av en konstitution för Europa ett tillägg om att unionens insatser skall inriktas på att stimulera ungdomars deltagande i Europas demokratiska liv.

1.8

Utöver de argument som tidigare har framförts och som legitimerar att insatserna på ungdomsområdet förlängs, har såväl delutvärderingen av det nuvarande programmet som det offentliga samråd som kommissionen genomfört visat att det är nödvändigt att behålla ett särskilt program som säkerställer kontinuiteten i insatserna på ungdomsområdet och som utvecklar ungdomars europeiska identitet och deras aktiva samhällsengagemang.

1.9

Allt detta har bidragit till att man för perioden 2007–2013 lagt fram programmet ”Aktiv ungdom”, som nu remitterats till Europeiska ekonomiska och sociala kommittén för yttrande i enlighet med artikel 149.4 i EG-fördraget.

2.1

Programmets övergripande mål skall vara följande:

2.2

Programmets allmänna mål, som överensstämmer med programområdena, är följande:

2.3

De olika programområdena (som uttryckligen nämns för vart och ett av de allmänna mål som tidigare tagits upp) och de insatser som de inbegriper är följande:

2.4

Programmet avser perioden 2007–2013 och har tilldelats en budget som uppgår till 915 miljoner euro. Det vänder sig till ungdomar mellan 13 och 30 år.

3.1

Precis som när det gäller tidigare program med särskild inriktning på ungdomar uttrycker kommittén sitt fortsatta stöd och välkomnar förslaget till beslut i dess helhet. Kommittén ställer sig positiv till att programmet förlängs.

Sedan 1986 har kommittén uttryckt sitt stöd för denna typ av verksamhet och har bidragit med yttranden och synpunkter i syfte att förbättra innehållet. Följande yttranden har utarbetats av kommittén:

3.2

Kommittén gläder sig över att förslaget innehåller rekommendationer som framfördes i kommitténs initiativyttrande om ”Vitbok om ungdomspolitik” (7). Kommittén är en del av det europeiska civila samhället och håller fast vid sitt uppdrag att fungera som en kanal mellan detta och EU-institutionerna. Dess uppgift är att med sin erfarenhet och kunskap bidra till åtgärder som kan gynna unionsmedborgarna.

3.3

Förlängningen av åtgärderna i tidigare program på ungdomsområdet visar att de, oavsett programmens målsättningar, fyller en uppgift som gör dem hållbara över tiden.

Samtidigt som kommittén ser förslaget som nödvändigt och ställer sig positiv till det, anser vi att det generellt sett snarare handlar om en förlängning av pågående programs åtgärder än om nyskapande åtgärder i syfte att stärka det nya programmets huvudmålsättning, det vill säga att bidra till ungdomars aktiva samhällsengagemang och till deras känsla av att tillhöra Europa. Kommittén anser att man bör stärka de verkligt nya åtgärderna inom vissa programområden, däribland främjande av projekt för deltagande i det demokratiska livet (programområde 1), och i synnerhet projekt som syftar till dialog mellan beslutsfattare och ungdomar, inrättande av ungdomsparlament och främjande av aktivt medborgarskap.

Oberoende av ovannämnda huvudmålsättning är kopplingen till begreppet livslångt lärande och dess olika områden viktig. Den icke-formella utbildning som ungdomar får genom detta program bör komplettera övriga utbildningsformer som får stöd genom andra EU-program.

3.4

Kommittén vill lägga till följande nya åtgärd inom programområdet ”Stöd till politiskt samarbete”:

Temainriktade seminarier, konferenser, studiebesök samt förberedande besök med anknytning till olika frågor av europeiskt intresse som anordnas av ungdomsorganisationer och är avsedda för ungdomar.

3.5

Den beräknade budgeten för åtgärderna inom programmet uppgår till 915 miljoner euro som skall fördelas på en sjuårsperiod. Detta motsvarar nästan den summa på 1 miljard euro som kommittén ansåg som nödvändig för programmet ”Ungdom” under perioden 2000–2006. I själva verket innebär det att budgeten på 657 miljoner euro för programmet ”Ungdom” utökats till 915 miljoner för programmet ”Aktiv ungdom”.

Detta är positivt men ger upphov till två påpekanden: Budgeten för programmet ”Ungdom” omfattar en period på fem år medan programmet ”Aktiv ungdom” sträcker sig över sju år. Den befolkningsgrupp som nuvarande program riktar sig till består av 50 miljoner ungdomar, medan det framtida programmet kommer att omfatta över 75 miljoner ungdomar.

Det innebär att tilldelningen även i fortsättningen uppgår till 12 euro per ungdom och att man inte närmar sig de 20 euro per ungdom som kommittén rekommenderade i sitt yttrande om förslaget till programmet ”Ungdom” (8). Man kan följaktligen dra slutsatsen att budgetanslagen alltjämt är otillräckliga, vilket är viktigt att konstatera.

3.6

Kommittén vill lyfta fram en av rekommendationerna i förslaget som rör delutvärderingen av programmet ”Ungdom”: Kommittén stöder till fullo att det nya programmet riktar sig till alla ungdomar och särskilt till ungdomar med sämre förutsättningar i vidaste bemärkelse. Det är också i detta sammanhang mycket viktigt att se till att medlen fördelas jämnt mellan unga kvinnor och unga män. Kommittén vill ånyo ge uttryck för det stöd som den har visat dessa ungdomsgrupper alltsedan dess första yttranden på ungdomsområdet. Kommittén skulle dock vilja ha konkreta uppgifter om hur mindre gynnade ungdomar skall kunna delta reellt i detta program.

3.7

I detta sammanhang, och till följd av de rekommendationer som utarbetades i anslutning till halvtidsutvärderingen av programmet ”Ungdom”, anser kommittén att det är nödvändigt att göra det nya programmet ”Aktiv ungdom” mer synligt utåt genom att främja en aktiv informationsspridning i syfte att se till att så många ungdomar och organisationer som möjligt får kännedom om programmet och dess olika programområden. Informationen bör finnas tillgänglig inom alla skolor och utbildningscentrum, arbetsförmedlingar, idrottsföreningar och i alla andra institutioner eller organisationer som har kontakt med många ungdomar.

3.8

Att bidra till ungdomars aktiva samhällsengagemang och till deras känsla av att tillhöra ett projekt som håller på att konsolideras, nämligen Europeiska unionen, är målsättningar som alla kan ställa sig bakom. EU verkar i denna anda och det förslag som vi analyserar utgör en av dessa specifika åtgärder.

I meddelandet ”Ge full innebörd åt EU-medborgarskapet: främja europeisk kultur och mångfald genom program för ungdom, kultur, audiovisuella medier och medborgarnas samhällsengagemang” (9) påpekar kommissionen att det är nödvändigt att EU-medborgarna får chansen att uppleva en känsla av att höra till unionen. Verkligheten är den att många medborgare upplever unionen enbart som en främmande politisk och ekonomisk sammanslutning.

Kommittén anser att man bör föreslå åtgärder av denna typ som främjar en känsla av europeiskt medborgarskap och tillhörighet till unionen, men tror också att man i institutionerna och medlemsstaterna måste föra en diskussion och fundera över i vilken mån vi bär ansvaret för att dessa målsättningar inte har kunnat uppfyllas helt och hållet och för att en del av EU:s befolkning betraktar EU som en samling statliga ekonomiska intressen som regelbundet diskuteras.

3.9

Att utveckla toleransen, solidariteten, den ömsesidiga förståelsen och dialogen med andra kulturer och mellan generationer är målsättningar som vi alla bör eftersträva och stödja utan förbehåll. Dessa värden nämns uttryckligen i det förslag som nu har lagts fram, och kommittén uttalar sitt stöd för dessa.

Med tanke på att programmet framför allt riktar sig till ungdomar, och i första hand till tonåringar och de minst gynnade ungdomarna, anser kommittén att man i förslaget särskilt bör lyfta fram ett par värden som är viktiga men som inte tas upp i den föreliggande texten. Dessa värden, som är grundläggande för att ungdomarna skall kunna delta aktivt i samhället, är kopplade till ansvar, tillfredsställelse över väl utförda arbetsuppgifter, respekt för samhällsreglerna osv. I ett utvecklat samhälle där informationen om de medborgerliga rättigheterna är tydlig och klar bör vi även ta till vara de möjligheter som finns att vidarebefordra budskap som stärker denna typ av värden till medborgarna och framför allt till de unga. ”Aktiv ungdom” skulle kunna vara ett program till stöd för dessa värden.

3.10

Den språkliga mångfalden i EU är ytterligare ett bevis på den kulturella rikedomen. Kommittén har vid upprepade tillfällen påpekat den betydelse som kunskaper i främmande språk har för att EU-medborgarna bättre skall förstå och få lära känna varandra.

Vi anser att programmet ”Aktiv ungdom” också bör bidra till att främja språkinlärning och att språkinlärning bör ingå i dess allmänna och särskilda mål.

Kommittén vill föreslå att man i förslagets artikel 2.3, som innehåller ett erkännande av den kulturella och multikulturella mångfalden i Europa, även lyfter fram den språkliga mångfalden.

Målsättningen i punkt 3.1 d bör lyda: ”Utveckla ungdomars interkulturella och språkliga lärande”.

3.11

Programområdet ”Europeiska volontärtjänsten” är en av programaspekterna där man fäster vikt vid att förmedla olika värden till ungdomar. Sedan det inrättades som särskilt program 1998 har det utgjort ett värdefullt instrument för att främja solidariteten mellan ungdomar och berika deras personliga utveckling. Vi ställer oss positiva till att programmet omfattar en mångfald av åtgärdsområden och till att kommitténs tidigare rekommendationer på området har följts.

3.12

Kommittén anser likväl att de budgetmedel som avsatts för ändamålet är ganska höga, eftersom relativt få ungdomar berörs av detta programområde (anslagen framgår av den finansieringsöversikt som bifogas förslaget). Å andra sidan förekommer uppgifter från enskilda medlemsstater om att organisationerna inte kan tillmötesgå alla ungdomars intresse för frivilligt arbete. Detta beror kanske på ansökningskraven och effektiviteten inom detta programområde. Vi anser därför att programområde 1, ”Ungdom för Europa”, har större möjlighet att dra till sig deltagare och få betydelse för ungdomar med sämre förutsättningar. Därför bör man enligt kommittén undersöka om viktningen av budgetmedlen mellan de enskilda programområdena motsvarar behoven. I samband med detta bör man beakta möjligheten att öka effektiviteten inom enskilda programområden.

3.13

”Ungdomspolitiken bör sträva efter att engagera ungdomar i alla skeden av beslutsprocessen, både för att tillvarata deras direkta erfarenheter och motivera dem att bli aktiva och ansvarstagande medborgare.” Denna rekommendation ingår i kommitténs initiativyttrande om ”Vitbok om ungdomspolitik” (10) och innehåller föresatser som skulle kunna utgöra referensram för programmet. Mot denna bakgrund skulle man kunna förena de två grundläggande principer som förs fram i anslutning till målsättningarna: medborgarskap och deltagande.

3.14

En omfattande externalisering av programverksamheten kräver ytterligare insatser när det gäller att övervaka sammanhållningen och öppenheten för insyn. Kommittén inser att det är viktigt att föra förvaltningen närmare medborgarna, men vi anser att kommissionen även i fortsättningen bör delta när det fattas beslut om vilka organisationer som skall vara berättigade till stöd från programmet.

3.15

En omfattande decentralisering av programmet på nationell, regional och lokal nivå och ett bredare deltagande av organisationer och enskilda personer kräver största möjliga noggrannhet, öppenhet och synlighet för att man skall kunna säkerställa att de offentliga medlen utnyttjas på ett rationellt sätt.

3.16

Vid urvalet av organisationer och tilldelningen av medel till de projekt de själva lägger fram bör gemenskapsinstitutionerna och behöriga deltagande institutioner inom medlemsstaterna övervaka att medlen under programmet ”Aktiv ungdom” inte används för att finansiera organisationer och föreningar som aktivt eller passivt tolererar eller skyddar intolerans, våld, rasism eller främlingsfientlighet. De organisationer som ansvarar för urvalet och godkännandet av projekt, såväl på gemenskapsnivå som inom medlemsstaterna, bör undersöka organisationernas bakgrund och ta hänsyn till denna för att kunna utesluta dem ur urvalsförfarandena.

Vid urvalet av stödbara organisationer är det också nödvändigt att säkerställa att de som beviljas gemenskapsstöd är tillräckligt representativa och har tillräckligt stort medlemsantal.

3.17

Vi instämmer i att förslagets mervärde ligger i dess syfte, det vill säga att främja samarbetet mellan medlemsstaterna för att öka ungdomars rörlighet mellan olika länder. Medlemsstaterna kan inte uppnå denna målsättning på egen hand. Därför är det mycket viktigt att alla deltagande länder beaktar förslagets artikel 6.5 och gör största möjliga insatser för att undanröja kvarstående hinder för rörligheten.

Kommittén har vid flera tillfällen yttrat sig om denna aspekt, såväl i yttranden om programmets övriga faser som i andra yttranden med direkt koppling till rörlighetsfrågan. (11)

Vi har klart och tydligt påpekat att det är viktigt att påskynda initiativen för att medborgarna i allmänhet och i synnerhet ungdomarna skall kunna delta i programmet utan att ställas inför byråkratiska problem som begränsar tillgängligheten och som medlemsstaterna borde ha eliminerat på ett tidigare stadium.

3.18

Att åldersgruppen utvidgas till att omfatta deltagare mellan 13 och 30 år är ett viktigt steg framåt och i linje med kommitténs tidigare rekommendationer. Det innebär att man tar med en stor del av befolkningen, eftersom antalet potentiella deltagare uppgår till 75 miljoner. Man skulle kunna genomföra en studie som gav möjlighet att på ett bättre sätt ringa in denna åldersgrupp (som visserligen är heterogen men som historiskt sett präglas av en aldrig tidigare skådad enhetlighet) för att på ett bättre sätt stödja ungdomsprogrammet i unionen, i synnerhet om detta strävar efter att följa högnivågruppens rekommendationer om att utveckla en socialpolitik som syftar till att förändra pakten mellan generationerna.

Vi vill emellertid upprepa vårt förslag att sänka åldersgränsen för deltagande i utbytesverksamheten till 11 år. Det handlar visserligen då mer om barn än om ungdomar, men vi menar att man på ett särskilt sätt tillägnar sig värderingar som lärs in och överförs tidigt. Deltagandet skall alltid ske under ordnade former och aldrig på individuell basis.

3.19

Enligt artikel 15 i förslaget till beslut skall programmet utvärderas vid två tillfällen: vid en delutvärdering och en gång efter det att programmet har avslutats. När det gäller delutvärderingen anser kommittén att en viktig aspekt är att granska programmets effekter i de olika länder som deltar. Mot bakgrund av dessa uppgifter skulle man kunna lägga tonvikten på att främja information om programmet i de länder som deltar minst i verksamheten inom ramen för ”Aktiv ungdom”. På så vis skulle man kunna se över fördelningen av medel, för att undvika att resurserna i huvudsak går till områden med en stark struktur och stor erfarenhet av denna typ av aktiviteter, och i stället se till att denna erfarenhet förmedlas till områden där deltagandet i programmet är svagare.

3.20

Som vi redan har påpekat i detta yttrande är programmet ”Aktiv ungdom” en förlängning av verksamheten inom ramen för tidigare program på ungdomsområdet. Därför är det viktigt att framhålla betydelsen av att arbetsmarknadsparterna deltar i såväl förberedelserna som utvärderingen, och att ungdomsorganisationerna deltar i genomförandet av vissa åtgärder inom ramen för programmet, framför allt i dem som inbegriper ideellt arbete, i syfte att undvika eventuella snedvridningar på arbetsmarknaden och att anställning i orimlig omfattning ersätts av ideella insatser. Målsättningen är här att undvika att kvalificerat arbete ersätts av ideellt arbete.

3.21

När det gäller stödåtgärder för ungdomsinitiativ inom ramen för programmet ”Ungdom för Europa” vill Europeiska ekonomiska och sociala kommittén understryka att det krävs ett större samarbete mellan arbetsmarknadsparterna, ungdomsorganisationerna och dem som arbetar inom ungdomsområdet. Våra organisationers erfarenhet kan vara en viktig faktor för att utveckla de europeiska ungdomarnas initiativkraft, företagaranda och kreativitet.

3.22

Kommittén stöder förslaget om att låta stöd till ungdomsföreningar ingå som ett instrument för att främja ungdomars deltagande i det civila samhället. Vi anser att man särskilt bör understryka betydelsen av att främja denna sorts föreningar på de platser och i de ungdomsgrupper där de unga i minst utsträckning finns företrädda i redan befintliga organisationer.

När det gäller den budgetplan som ingår i förslaget vill vi påpeka att vi inte stöder den budgetnedskärning som blir följden av det belopp som avsatts för stöd till organisationer som är aktiva på ungdomsområdet på EU-nivå. För att sörja för samstämmigheten mellan målsättningarna i det nya programmet anser vi att den proportionella betydelsen av detta programområde inte bör minskas i förhållande till programmet ”Ungdom”.

3.23

Kommittén vill uttrycka sitt stöd för det nya initiativ som stats- och regeringscheferna i Frankrike, Tyskland, Spanien och Sverige har lanserat inom ramen för Lissabonstrategins målsättningar i syfte att inrätta en europeisk ungdomspakt för att utveckla nya sätt att få ungdomar att delta i politiken.

Vi anser att pakten bör betraktas som ett verktyg för att uppnå resultat bland annat när det gäller sysselsättning, social integration och utbildning, EU:s ungdomspolitik, programmet ”Aktiv ungdom” och nya teman på den europeiska ungdomspolitiska dagordningen.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/52

1.1

Föreliggande yttrande återger stora delar av EIB:s PM till EESK i juli 2004 (1).

1.2

För närvarande använder EU-länderna systemet med offentlig-privata partnerskap (koncessioner och andra former av kontrakt) på mycket olika sätt. Begreppet offentlig-privata partnerskap omfattar en mångfald av situationer, och Europeiska investeringsbanken fastslår att ”det som främst karakteriserar ett offentligt-privat partnerskap är att det innehåller ett delat riskansvar mellan offentliga och privata initiativtagare utgående från ett gemensamt åtagande att arbeta för ett mål i allmänhetens intresse”.

2.1.1

För 2000 år sedan låg ansvaret för den egentliga posttjänsten i det romerska riket på kejsaren i fråga om ”vehiculatio” och på de lokala myndigheterna (kommunerna) i fråga om ”stationes”, dvs. poststationerna.

Det kontrakt som gavs på entreprenad till förvaltarna av dessa enorma poststationer av kommunerna gav förvaltarna i uppdrag att uppföra och underhålla lokalerna samt sörja för driften under en period på fem år, ett ”lustrum”, vilket var en tämligen vanlig tidsperiod inom romersk rätt och som ofta förekommer i fastighetssektorn (bl.a. kontrakt för provisoriskt innehav, precarium). Denna form av kontrakt återupptogs först 12 århundraden senare.

Det var inte endast posttjänsterna som reglerades i koncessioner under kejsar Augustus, utan även byggandet av hamnar, badhus, marknader och t.o.m. vägar.

2.1.2

På 1800-talet byggdes det europeiska järnvägsnätet ut helt och hållet på koncessioner. Utöver spårvägar och konstverk användes koncessioner även inom de kommunala offentliga tjänsterna, t.ex. vatten, gas, el, sophämtning och telefoni.

2.1.3

I de flesta medlemsstater har reglerna för offentlig upphandling för övrigt till stora delar sitt upphov i koncessionslagstiftningen.

2.1.4

Under 1900-talet gav koncessionerna möjlighet att bygga motorvägar och parkeringsplatser, men även vattenvägsnät, museer, flygplatser, spårvägar och tunnelbanor, utrustning för stadskvarter, totalrenoveringar av skolor och sjukhus m.m.

2.1.5

Ett stort antal länder har visat intresse för de offentlig-privata partnerskapen, och EESK har gett en kort redogörelse för dessa i sitt yttrande (2) om ”Grönbok om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner”, som antogs den 27 oktober 2004.

2.2.1

Europeiska rådet uppmanade vid sitt möte i oktober 2003 kommissionen och Europeiska investeringsbanken att studera möjligheterna att på bästa sätt mobilisera den offentliga och privata sektorns finansiella stöd till tillväxtinitiativ och att i högre grad beakta en rad initiativ som skall bidra till framväxten av offentlig-privata partnerskap.

2.2.2

Kommissionen har därför med bistånd av banken utarbetat en rad åtgärder som bakades in i tillväxtinitiativet, vilket antogs av Europeiska rådet i Bryssel i december 2003. Förslagen är uppbyggda kring inrättandet av en rättslig, finansiell och administrativ ram som syftar till att uppmuntra privata investeringar, och kring att uppbåda finansiella resurser inom gemenskapen samtidigt som medlemsstaterna uppmanas att även i fortsättningen lägga om de offentliga utgifterna till förmån för områden som gynnar tillväxt utan att den offentliga budgeten växer.

2.2.3

De förslag som Europeiska investeringsbanken har lagt fram för rådet gällde framför allt tilldelningen av betydande tilläggsresurser såväl för de transeuropeiska transportnäten som för initiativet i2i (3), vilka utgör de två huvudsakliga underavdelningarna inom tillväxtinitiativet (4). EIB har åtagit sig:

2.2.4

EIB:s åtaganden inom tillväxtinitiativet motsvarade en naturlig utveckling och förstärkning av åtgärder som banken redan tidigare hade vidtagit under de tio senaste åren i syfte att uppmuntra ett ökat deltagande inom den privata sektorn i finansieringen av offentlig infrastruktur.

2.2.5

EESK underströk i sitt yttrande om ”Grönbok om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner” (5) att det finns stora skillnader i användningen av OPP i olika medlemsstater. Kommittén konstaterade likaså att de lokala eller decentraliserade offentliga myndigheterna ofta är mer resultatinriktade än den nationella nivån när det gäller att skapa offentlig-privata partnerskap.

3.1.1

Begreppet ”offentligt-privat partnerskap” (OPP) har använts allmänt sedan 1990-talet. Trots detta finns det ingen enhetlig europeisk modell för OPP.

3.1.2

I Europa har nya investeringar i infrastruktur allt oftare utförts inom ramen för olika konstellationer av OPP med utgångspunkt i principen om privata sektorns deltagande med delat riskansvar vid tillhandahållandet av offentliga infrastrukturer. Detta har skett genom att en avgift, som står i proportion till den tjänst som utförs och till den risk som överlåts till den privata sektorn, antingen har tagits ut av användarna eller finansierats med offentliga medel. Dessa offentliga infrastrukturer inbegriper t.ex. flygplatser, järnvägar, vägar, broar, tunnlar, miljöanläggningar (såsom förbränningsstationer för avfall och reningsverk) samt offentliga byggnader, t.ex. myndighetskontor, skolor, sjukhus och fängelser.

I bilaga 2 åskådliggörs utvecklingsstadiet i slutet av 2003 när det gäller program för OPP, rättsliga och därmed sammanhängande system samt offentliga organ som berörs i EU-25.

3.1.3

Den offentliga sektorns främsta mål för ett program inom ett OPP är att samla upp kunnande i den privata sektorn i syfte att förbättra de tjänster som den offentliga sektorn tillhandahåller. Ett särdrag för OPP är likaledes att de ofta är föremål för följande åtgärder eller krav från den offentliga sektorn:

3.2.1

Konstellationer av typen offentlig-privata partnerskap kan spela en viktig roll i utbyggnaden av infrastruktur i hela Europa. Om man i samarbetet mellan den offentliga och den privata sektorn till fullo utnyttjar de båda sektorernas fördelar och de potentiella synergieffekterna av ett samarbete dem emellan, kan de offentlig-privata partnerskapen bidra till att de offentliga tjänsterna såväl kvantitativt som kvalitativt förbättras.

3.2.2

OPP ger möjlighet att dra nytta av effektiviteten inom den privata sektorn och att införa lämpliga mekanismer för delat riskansvar mellan den offentliga och den privata sektorn. Denna möjlighet har tyvärr inte alltid utnyttjats, vilket framför allt visat sig vid stora IT-projekt. Möjligheten att överföra och senare utjämna risken och intäkterna inom en projektstruktur har visat sig vara av synnerligen viktig, eftersom den tillåter OPP att optimera förhållandet mellan kostnader och resultat inom den offentliga sektorns verksamhetsområden.

3.2.3

Denna utveckling, som åtföljts av omarbetade regler om offentlig upphandling, har gett den privata sektorn tillfälle att reagera positivt på dessa nya möjligheter att engagera sig i tillhandahållandet och utnyttjandet av offentlig infrastruktur i en lång rad EU-länder.

3.2.4

Därmed får även privata företag av mindre dimension, särskilt små och medelstora företag, möjlighet att delta i omfattande projekt (och att få tillgång till lån på lång sikt) enligt former som kunde ha varit problematiska enligt förhållandena på den klassiska privata marknaden som ”finansieras via balansräkningen”.

3.2.5

Till följd av ekonomiska problem inom den offentliga sektorn, som beror på en politik som under åratal försummat de investeringar som krävs i den offentliga sektorn behövs det, för att de offentliga tjänsterna skall kunna förbättras, en ökad investeringsvolym och ett snabbare genomförande av projekt som troligen skulle varit omöjliga att finansiera på den sedvanliga marknaden. En nytänkande inställning vad gäller att finansiera kapitalkrävande projekt för den offentliga sektorn kan ge mer valuta för pengarna än ett OPP.

3.2.6

EIB understryker följande: ”Med tanke på att ett stort antal av dessa projekt klassificeras bland verksamhet som skall redovisas under det offentligas underskott i enlighet med riktlinjerna för det europeiska redovisningssystemet SEC 95 (6), är frågan om huruvida de skall anföras inom de offentliga räkenskaperna bara en av de många faktorer som de offentliga myndigheterna kan beakta vid övervägandet att ge tillstånd för ett övergripande OPP-program, även om det inte ens är den viktigaste aspekten.” EESK påminner att Eurostat (7) har fastslagit regler för antecknande av OPP-projekt i medlemsstaternas offentliga räkenskaper. Enligt dessa regler skall man beakta:

3.2.7

Kommittén är medveten om framstegen inom de offentlig-privata partnerskapen men konstaterar att ett stort antal hinder kvarstår. Dessa bör undanröjas innan de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna regelbundet kan tillämpa detta slag av partnerskap.

3.3.1

Den fråga som är viktig att granska då offentliga myndigheter avser att inleda ett program inom ett OPP är hur förhållandet mellan kostnad och resultat kan optimeras. Principen om att ersättning utbetalas endast då tjänsten har levererats skall ge möjlighet att försäkra sig om att den privata parten är motiverad att leverera och utnyttja objektet inom projektet inom utsatt tid. I vissa länder drabbas sedvanliga upphandlingsförfaranden i vissa fall av förseningar och betydande budgetöverskridningar, men denna typ av problem har även inträffat vid vissa OPP. När underhållet under hela livscykeln åligger den privata sektorn kan användarna därför uppmuntras att optimera investerings- och underhållsinsatserna under hela projektperioden, men det finns också exempel på aktörer som har utnyttjat sina kontrakt när omständigheterna plötsligt förändrats eller när kostnadsberäkningarna visat sig vara otillförlitliga.

3.3.2

Man måste för varje enskilt projekt granska huruvida det är intressant för den offentliga sektorn att överföra risker i enlighet med de metoder som gemensamt har antagits och som vanligen benämns ”Public Sector Comparator” eller ”PSC”. Metoder som ger möjlighet att sprida god praxis, t.ex. inrättandet av arbetsgrupper för OPP och specialiserade enheter samt användning av allmänt godkända referensinstrument i syfte att mäta förhållandet mellan kostnad och resultat kan även visa sig vara synnerligen värdefulla. EESK påpekar att flera medlemsstater har bildat sakkunniggrupper för uppgörandet av OPP-kontrakt och för att välja bästa praxis. Kommittén förespråkar också att systematiska jämförelser mellan projekt som utförs av offentliga myndigheter och projekt som utförs av privata företag (med hänsyn till kostnad, utförande osv.) blir vanligare och att en europeisk samordning kan inrättas genom en sakkunniggrupp på hög nivå.

4.1.1

EIB kräver för det första att samtliga projekt inom OPP som får bankens stöd skall ha solid ekonomi, vara genomförbara såväl ekonomiskt som tekniskt, överensstämma med miljönormerna samt vara föremål för anbudsförfaranden i enlighet med EU:s upphandlingsbestämmelser.

4.1.2

I mån av möjlighet kan EIB delta i ett tidigt skede i projekten redan före upphandlingen, och banken kan samarbeta tillsammans med andra med samtliga parter i projektet under anbudsförfarandet. Denna metod ger möjlighet att försäkra sig om att parterna i projektet väljs med beaktande av bl.a. i vilken mån de överför ekonomiska fördelar till den offentliga sektorn i anslutning till EIB:s deltagande.

4.1.3

Bankens princip i fråga om komplementaritet visavi övriga finansiärer gäller även under bildandet av projektet.

4.1.4

Därför täcks ett stort antal lån från EIB till OPP-projekt av bankgarantier eller branschförsäkringar ända till tidsfristens utgång eller ända tills projektet har visat sig fungera på det operativa planet.

4.1.5

Fördelarna med de krediter som EIB ger till OPP förstärks av det stöd som den offentliga sektorn ger till överföringar av medel till ett stort antal projekt inom offentlig-privata partnerskap. I fråga om många projekt inom OPP (t.ex. i fråga om sjukhus och skolor i Storbritannien) åligger betalningarna nämligen ofta den offentliga sektorn och koncessionsinnehavarna utsätts under inga omständigheter för risker i anslutning till efterfrågan. Dessutom drar de offentlig-privata partnerskapen vanligen nytta av trygga ramar av regler och kontrakt. Slutligen kan man konstatera att även om verksamhetsvolymen i anslutning till OPP har ökat (jfr bilaga 3) förblir summorna för de aktuella lånen relativt blygsamma i jämförelse med de totala lånebeloppen.

4.1.6.

EESK påpekar att EIB finansierar OPP-projekt i olika grad, från en sjättedel upp till hälften av investeringens totala belopp.

5.2.1

Anbudsförfaranden enligt lämpliga konkurrensvillkor är en av det viktigaste nycklarna till framgång för OPP. Förfarandet för konkurrensutsättning kan visa sig vara komplext och kräva en synnerligen kunnig personal såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn. I vissa fall föregås bildandet av OPP av omfattande och kostsamma förhandlingar. I andra fall (särskilt i länder med erfarenhet av koncessioner) förekommer det allmänt att anbudsförfarandet kan förenklas utan att konkurrensutsättningen äventyras. Granskningen av anbudsförfaranden i anslutning till OPP-projekt är en viktig del av EIB:s uppdrag att utöva skälig tillsyn.

5.2.2.

För en sund konkurrens bedömer EESK det vara värdefullt att de projekt som EIB stöder efterlever EU:s konkurrensregler särskilt när det gäller statsstöd. I denna fråga återkopplar EESK till sin ståndpunkt i yttrandet om den ovan nämnda grönboken (10).

5.3.1

De nationella tillsynsorganen har fäst särskild uppmärksamhet vid resultaten av ett stort antal OPP-projekt som finansierats på olika områden som faller inom deras befogenhetsramar samt vid förhållandet mellan kostnad och resultat. För att bedöma resultaten av OPP-projekten anser kommittén att man bör använda sig av alla de analyser som finns att tillgå i alla de länder där OPP-projekt förekommit. Det stämmer att Storbritannien varit flitigast med att använda detta instrument för att finansiera offentliga tjänster, men även andra länder har erfarenheter. För att kunna göra en fullständig bedömning bör man dessutom utgå ifrån analyser från alla tillgängliga källor, framför allt från arbetsmarknadens parter, i synnerhet fackföreningarna, när det handlar om hur arbetsvillkoren utvecklats och från konsumenterna när det handlar om kvaliteten på tjänsterna.

5.3.2

I bilaga 5 återges utdrag ur rapporter som publicerats av National Audit Office  (11) i Storbritannien. Dessa rapporter anger att resultaten av OPP-projekt i Storbritannien i allmänhet har varit goda, särskilt när det gäller kostnader och tidsfrister för större infrastrukturer, trots att det finns några brister i fråga om de första projekten som gällde uppförandet av skolor. Rapporterna har varit till stor nytta i fråga om att lyfta fram svårigheter eller misstag, särskilt inom sektorn för IT där OPP hittills har visat sig vara ineffektiva. Motsvarande rapporter (12) har likaledes publicerats av tillsynsorgan i andra länder. Som exempel kan man nämna den kritiska rapport som nyligen publicerades av Tribunal de Contas i Portugal om SCUT-programmet (13).

5.3.3

Allmänt sett bedömer EIB utgående från sina erfarenheter att de projekt som banken finansierat har uppvisat goda resultat. I fråga om byggnadsverksamhet har projekten vanligen slutförts inom de tidsfrister som angetts i kontrakten. Endast ett av projekten uppvisade betydande förseningar.

5.3.4

I allmänhet uppnår projekten de operativa resultat som förväntas efter en tidsperiod på mellan sex och tolv månader efter att verksamheten har inletts. De kontroller som utförs på EIB-projekt för upphävande av garantier och för återfinansiering har vanligen visat sig ge värdefull information inom lämpliga tidsfrister.

5.4.1

I enlighet med vad som konstaterades ovan kan man som regel konstatera att anbudsförfaranden i anslutning till OPP i de flesta länder framför allt gäller transportsektorn. Därefter övergår länderna stegvis till andra sektorer såsom utbildning, hälsa, energi, vatten och avfallshantering, inom vilka anbudsförfarandena i anslutning till OPP anses vara lika givande som inom transportsektorn.

5.4.2

T.ex. Storbritannien har tydligt lagt tonvikten vid betydelsen av att bilda OPP inom den sociala sektorn (utbildning och hälsa), i högre grad än någonsin tidigare i National Health Services historia. Sedan 1997 har 64 sjukhusprojekt genomförts inom OPP till en kostnad av 11,1 miljarder brittiska pund (15,7 miljarder euro) med bistånd av Storbritanniens hälsoministerium, som tillåtit att anbudsförfaranden inleds. På det totala antalet projekt (27) har ett belopp på 3 miljarder brittiska pund (4,3 miljarder euro) använts till projekt som nu är operativa eller under uppbyggnad.

5.4.3

I minst tre andra europeiska länder (Portugal, Spanien och Italien) har det nu lagts fram förslag på större OPP-projekt i hälsosektorn.

5.4.4

Man kan även konstatera att de nationella OPP-programmen ofta inleds med relativt stora projekt som får stöd av regeringen, varefter mindre projekt (som ofta upprepas) inleds på lokal eller regional nivå.

5.4.5

Kommittén anser att det i EU:s ekonomiska politik behövs en komplex strategi i fråga om forskning, utveckling och innovation. Kommittén anser att Europeiska investeringsbankens potential på detta område inte utnyttjas till fullo och vill därför uppmuntra EIB att styra in en stor del av sina resurser på detta område, framför allt till tillämpad forskning och innovation. Alla EIB:s instrument, däribland OPP, måste därför användas kreativt på forskningsområdet, som i de flesta fall är att betrakta som en offentlig tjänst.

6.1

Uppläggningen av system för utbetalningar i anslutning till OPP-projekt är hos EIB mycket varierande, vilket åskådliggör mångfalden av OPP i Europa.

6.2

Medel från den offentliga sektorn spelar en avgörande roll. I vissa fall har koncessionsinnehavarna blivit direkt uppmuntrade att förbättra säkerheten (tack vare effektivt underhåll, bättre belysning osv.) med hjälp av utbetalningar kopplade till olycksfallsfrekvensen.

6.3

När det gäller OPP inom transportsektorn har banken i praktiken kunnat notera en allmän tendens i den offentliga sektorn att övergå från avgifter till betalningar på basis av tillgänglighet. Möjligheten att använda olika betalningssystem som sammanhänger med bildandet av OPP i syfte att uppnå olika mål av allmänt intresse och att optimera riskfördelningen är dock betecknande på ett grundläggande sätt för OPP och utgör även en av deras starka sidor.

6.4

Med tanke på att kommissionen dessutom ämnar använda strukturmedel för sammanhållning för delfinansiering av den offentliga sektorns deltagande i de nya medlemsstaterna vid behov, är det högst önskvärt att de nationella arbetsgrupperna samarbetar med generaldirektoratet för regionalpolitik och andra enheter inom kommissionen.

7.1

EIB tillför ett betydande mervärde till de OPP som banken finansierar. Ur ekonomisk synvinkel är de långa låneperioder och förlängningsperioder som banken erbjuder särskilt lämpliga för större infrastrukturprojekt, eftersom de finansierade objekten har en lång ekonomisk livscykel och med tanke på den utveckling som vanligen följer på kapitalflödet under projektets gång.

7.2

Vidare ger kostnadsnivån för medel från EIB den offentliga sektorn möjlighet att dra större nytta av verksamheten. Dessa karakteristika förstärker projektens ekonomi och gagnar även andra deltagande finansiärer.

7.3

Därmed erbjuds den offentliga sektorn betydande stabilitet, soliditet och erfarenheter samt ett stort mervärde tack vare EIB:s stränga kriterier när det gäller rimlig vaksamhet samt bankens åtagande att handha krediter i anslutning till projekten ända till avbetalningsperiodens slut (ingen överlåtelse eller syndikering av skulden, vilket är vanligt bland andra betydande kreditgivare).

7.4

Bankens kapacitet att ge råd till offentliga inrättningar i ett tidigt skede vid beredningen av OPP-program eller prioriterade enskilda förstagångsprojekt – oberoende om det sker direkt eller indirekt – har även rönt stor uppskattning bland de instanser inom den offentliga sektorn som hittills har fått del av bankens insatser.

7.5

Därför kan EIB:s deltagande i ett projekt vara av stor betydelse med tanke på bankens unika roll som opartisk kreditgivare utan vinstintresse och med uppdrag att se till allmännyttan samtidigt som den besitter en betydande teknisk sakkunskap som ingjuter förtroende hos de offentliga och privata parterna i en verksamhet. Som exempel kan nämnas att bankens katalysatoreffekt särskilt berömdes inom ramen för projektet för en bro över Tajo, som var ett premiärprogram för de portugisiska offentlig-privata partnerskapen.

7.6

Slutligen har EIB även inrättat flexibla och innovativa finansieringsformer för OPP-projekten. I likhet med vad som angavs inom ramen för tillväxtinitiativet, åtar sig banken dessutom att arbeta fram ett bredare utbud av finansieringsinstrument såsom garantier, andrahandslån och infrastrukturmedel samt att vid behov ordna säkerheter i syfte att underlätta ett utökat deltagande av den privata sektorn vid tillhandahållandet av offentliga infrastrukturer. Dessa nyskapelser och det intresse som bankens vaksamhetsnormer har väckt bland övriga kreditgivare bidrar till att ge banken en katalysatorroll för andra finansieringskällor.

7.7.

EESK konstaterar att EIB kan bidra till att stödja de offentliga myndigheterna genom att sänka kostnaderna samt genom att tillämpa en strikt politik vid utvärderingen av projekten och vid risköverföringar i samband med att OPP genomförs i medlemsstaterna.

8.1

EESK ser positivt på EIB:s betydande bidrag när det gäller uppkomsten av OPP och stödet till tillväxt och förbättrade offentliga tjänster i medlemsstaterna genom finansiering till projekt på följande områden:

EESK anser emellertid att EIB bör lägga till tillämpad forskning och innovationer, inklusive patent, som nytt verksamhetsområde för att se till att EU kan konkurrera framgångsrikt på världsmarknaden.

8.2

EESK underströk i sitt yttrande om ”Grönbok om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner” (14) följande nödvändiga åtgärder:

8.3

EESK anser att samtliga sakkunniggrupper i fråga om OPP i medlemsstaterna bör samarbeta sinsemellan och med EIB i syfte att tillställa kommissionen ett sammandrag av bästa praxis på basis av vilket man kan inleda en diskussion om hur EU:s rättsliga ramar kan förbättras.

8.4

Med tanke på omfattningen av EIB:s utestående fordringar och på bankens erfarenheter av offentlig-privata partnerskap föreslår EESK att rådskonstellationerna Ekofin och konkurrens en gång om året behandlar en rapport om offentlig-privata partnerskap. Rapporten skall läggas fram av EIB och kommissionen gemensamt.

22.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 234/60

1.1

Med ”nya medlemsstater” avses i detta yttrande de tio länder som anslöt sig till Europeiska unionen den 1 maj 2004, nämligen Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.

1.2

I kommissionens allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken behandlas – som rubriken antyder – de finanspolitiska målen och strategierna alltid på mycket bred bas. Detta har i högre grad gällt analyser av unionens interna funktion än världen utanför unionen. Särskilt frågor som rör de nya medlemsstaterna har nästan inte alls behandlats innan dessa anslöt sig till unionen.

1.3

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har i sina egna yttranden om de allmänna riktlinjerna nämnt de framtida medlemsstaterna redan i slutsatserna till ett yttrande som antogs i mars 2002. Kommittén konstaterade i dessa att ”med hänsyn till unionens förestående utvidgning förefaller det också angeläget att på nytt fundera över de ekonomiska samordningsprocedurerna”.

1.4

I ett yttrande som antogs i mars 2003 behandlades den kommande utvidgningen redan i flera olika sammanhang. I sammanfattningen betonar kommittén som sin slutsats att en av de viktigaste förutsättningarna under de närmaste åren är ”ett stöd värt namnet till anslutningen av de nya medlemsstaterna”. I statistikbilagan till yttrandet återgavs information om de dåvarande medlemsstaterna och om anslutningsländerna på jämförbart sätt.

1.5

I ett yttrande som antogs i december 2003 förvånade sig EESK över ”att det i riktlinjerna som skall gälla i tre år inte någonstans så mycket som nämns att EU om några månader kommer att få tio nya medlemsstater”. Det enda som nämns i de allmänna riktlinjerna är att ifrågavarande länder uppmanas följa desamma. Denna attityd var enligt EESK inte tillräckligt förutseende.

1.6

I samma yttrande granskas återverkningarna av utvidgningen på följande sätt: ”Inte minst kommer den redan nu bristfälliga samordningen av den ekonomiska politiken att försvåras enormt i och med utvidgningen. Utvidgningen kommer nämligen att ge upphov till nya samordningsbehov i två hänseenden: för det första inom de olika politikområdena […] och för det andra mellan de tre makroekonomiska huvudområdena där skillnaderna kommer att öka markant i och med utvidgningen.”

1.7

I ifrågavarande yttrande varnas dessutom för eventuella negativa följder genom ”att de nya medlemsländerna kommer att försöka att så snabbt som möjligt uppfylla kraven för en EMU-anslutning, och i samband med detta också fokusera starkt på att uppfylla kraven i stabilitets- och tillväxtpakten.”

1.8

I det senaste yttrandet om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken från år 2004, ”Bättre ekonomisk förvaltning i EU” (1) konstateras att unionens utvidgning innebär början på en ny epok. Som titeln anger handlar yttrandet om sådana förvaltningsformer som är viktiga för att uppnå större trovärdighet och mer effektivitet. ”Det finns ett trängande behov av en tillförlitlig institutionell ram.”

1.9

I yttrandet hänvisas även till kommissionens översikt, där det hävdas att ”de nya medlemsstaternas problem när det gäller budgetläge, skuldsättning och sysselsättning kan jämföras med EU-15”. Detta innebär dock inte att problemen i de nya medlemsstaterna är desamma som i de länder som ingick i EU-15. Dessutom förekommer det i många avseenden betydande skillnader mellan de olika länderna. Jämförelser låter sig göras endast delvis. I yttrandet konstateras att anpassningen av de nya medlemsstaternas sociala och ekonomiska praxis till den höga nivån i EU-15 kan vara problematisk.

1.10

I sina tidigare yttranden om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken har EESK alltså åtminstone i någon mån – om än i förhållandevis blygsam omfattning – behandlat de mest centrala problemen i de nya medlemsstaterna. Det faktum att effekterna av utvidgningen nästan inte alls behandlats i kommissionens meddelanden har naturligtvis inverkat på innehållet i EESK:s yttranden.

2.1

I de allmänna riktlinjerna för åren 2003–2005 fastställdes en strategi för den ekonomiska politiken med följande tre huvudinslag:

2.2

Den ekonomiska tillväxten avstannade nästan helt under första halvåret 2003 i de 15 EU-länderna. Vissa ekonomiska reformer har genomförts, men inte i så stor utsträckning som behövs för att Lissabonmålen skall uppnås. Tillväxten i fråga om arbetsproduktivitet har varit alltför blygsam och inre marknaden har framskridit långsamt. I fråga om hållbar utveckling har framsteg nåtts, men inte i tillräcklig mån.. Minskningen av växthusgasutsläpp t.ex. har inte lyckats nämnvärt trots de goda framstegen i slutet av 1990-talet.

2.3

I april 2004 uppdaterade kommissionen de allmänna riktlinjerna och konstaterade att strategin lämpar sig även för de länder som ansluter sig till unionen. De nya medlemsstaterna står inför samma utmaningar som länderna i EU-15, men utmaningarna är betydligt mer omfattande förutom i vissa fall.

2.4

Det finns stora skillnader mellan de nya medlemsstaterna. Därför vill kommissionen ge samtliga länder rekommendationer som har anpassats till den specifika utvecklingen i respektive land.

2.5

Uppdateringen av riktlinjerna gällde framför allt anslutningen av de nya medlemsstaterna till det nuvarande samordningssystemet för den ekonomiska politiken. De strukturella utmaningarna är överlag mer krävande i de nya medlemsstaterna av följande orsaker:

2.6