20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/1

1.

Målsättningen i artikel 158 i EG-fördraget är fortfarande den främsta måttstocken för kommitténs bedömningar. Genom att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen för att främja en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen och minska skillnaderna mellan regionerna, framför allt eftersläpningen i de mest missgynnade områdena, kan man bidra till att stärka de regionala och lokala myndigheternas roll i EU och uppnå de mål som fastställdes vid toppmötena i Lissabon och Göteborg.

2.

I artikel III-220 i Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa gör man sammanhållningsmålet ännu starkare genom att tillföra en territoriell dimension: ”Unionen skall utveckla och fullfölja sin verksamhet för att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i syfte att främja en harmonisk utveckling inom hela unionen”.

3.

Utvidgningen har skapat ytterligare behov av sammanhållning i EU, vilket kommer att kräva långsiktiga, fortlöpande insatser.

1.

Regionkommittén anser att den regionala dimensionen i sammanhållningspolitiken är mycket viktig (jfr artikel 158 i EU-fördraget) och måste förstärkas efter utvidgningen i syfte att främja en harmonisk utveckling i EU.

2.

Regionkommittén anser att positiva resultat har uppnåtts under senare år när det gäller sammanhållningen och att Europeiska unionens regionalpolitik har fått positiva konsekvenser för gemenskapens ekonomiska och sociala sammanhållning i stort. Kommittén vill också erinra om att den sammanhållningspolitik som anges i fördragen är det mest kraftfulla, synliga och viktiga instrumentet för att genomföra principerna om solidaritet och samarbete, och alltså utgör en av de viktigaste hörnstenarna i integrationen av unionens folk och territorier.

3.

Kommittén godtar kommissionens finansieringsförslag, som innebär en tilldelning av 336,1 miljarder euro till sammanhållningspolitiken att fördelas mellan de tre målen. ReK anser att kommissionens finansieringsförslag är tillräckligt för att kunna fortsätta att ge stöd till regioner i EU-15 och samtidigt stödja de nya medlemsstaterna på samma villkor. Detta förutsätter emellertid att medlen fördelas rättvist och att man koncentrerar sig på att lösa de mest akuta problemen. Förslaget godtas på det bestämda villkoret att kommissionen och medlemsstaterna försöker säkerställa en rimlig ökning mot bakgrund av de nya krav som utvidgningen innebär.

4.

Regionkommittén anser att oavsett vilken form av budgetnedskärning som Europeiska kommissionen föreslår skulle det äventyra sammanhållningspolitikens grundvalar och följaktligen undergräva solidaritetsprincipen, som är ett utmärkande drag med grundläggande betydelse för den europeiska integrationen.

5.

Kommittén motsätter sig därför varje försök till budgetjusteringar av de belopp som kommissionen föreslagit när det gäller fördelningen av fondmedlen på de olika målen.

6.

ReK vill åter framhålla att det finns en ofrånkomlig koppling mellan en effektiv gemenskapsomfattande regionalpolitik och genomförandet av agendan från Lissabon och Göteborg. En framtida tillväxt och konkurrenskraft i Europas alla regioner kan bäst främjas genom en fortsatt sammanhållningspolitik inom EU som omfattar alla regioner, inte genom att denna politik förs tillbaka till nationell nivå. EU:s samlade konkurrenskraft bygger på konkurrenskraften i varje enskild region.

7.

Kommittén vill varna för att en försenad inledning av programperioden till följd av utdragna förhandlingar kommer att leda till finansieringsstörningar och instabilitet bland EU:s samtliga lokala och regionala myndigheter.

8.

ReK stöder koncentrationen av resurser och prioriteringar till de tre målen (konvergens, regional konkurrenskraft och sysselsättning, samarbete mellan regioner). Det kommer att förbättra den interna samordningen genom att man samordnar strukturfonderna på gemenskapsnivå och med specifika europeiska politikområden, men också den externa samordningen genom att man skapar förbindelser mellan de olika åtgärdsnivåerna (lokal, regional, nationell och europeisk nivå).

9.

ReK ser positivt på att Sammanhållningsfonden kommer sådana medlemsstater till del där BNI understiger 90 % av genomsnittet i gemenskapen, men man bör även söka en politisk lösning för de medlemsstater som på grund av utvidgningen inte kommer att vara stödberättigade i framtiden.

10.

ReK välkomnar förslaget att strukturfonderna under ”Konvergensmålet” skall koncentreras till en hållbar ekonomisk utveckling i regioner och kommuner.

11.

Kommittén ser positivt på kommissionens förslag att man skall eftersträva en lösning för regioner som drabbas av den s.k. statistiska effekten inom det nya konvergensmålet. Den befintliga formuleringen i förslaget till förordning är emellertid inte tillräcklig eftersom den inte säkerställer någon planeringssäkerhet vad gäller stödets omfattning och tillämpningen av stödbestämmelserna.

12.

ReK godtar kommissionens förslag om att skapa ett mål för ”konkurrenskraft och sysselsättning” som riktar sig till alla regioner som inte omfattas av konvergensmålet. Särskild uppmärksamhet skulle kunna ges åt regioner som har omfattande socioekonomiska problem och betydande strukturella anpassningsbehov. Specifika kriterier bör ligga till grund för definitionen av sådana regioner. Kommittén stöder också att detta nya mål skall omfatta den regionala nivån som helhet.

13.

ReK står bakom att regioner som täcks helt av mål 1 under 2006 och som inte är stödberättigade inom ramen för konvergensmålen skall klassas som ”infasningsregioner” och kunna fortsätta att dra nytta av strukturfonderna på rättvisa och jämlika villkor i strävan efter att uppnå målet om regional konkurrenskraft och sysselsättning.

14.

ReK värdesätter inrättandet av ett särskilt mål för samarbete mellan regioner och integreringen av transnationellt och gränsöverskridande samarbete samt nätverkssamarbete men kräver också att mellanregionalt samarbete införs som en självständig del av det nya målet. Fokus för detta mål bör vara spridning av innovation och bästa praxis för att främja konkurrenskraften i EU.

15.

ReK står bakom att stöden beaktar Europas regionala dimension med särskild tyngdpunkt på förnyelse av stadsområden, på regioner som är beroende av fiske, på de regioner som har särskilda geografiska och naturbetingade handikapp (öar, glesbygder, bergsområden eller gränsregioner) och regionerna i gemenskapens yttersta randområden.

16.

Kommittén välkomnar det nyligen föreslagna grannskapsinstrumentet eftersom det stärker visionen om ett gemensamt europeiskt ”hus”, och anmodar kommissionen att lägga fram precisa förslag om hur detta instrument skall samordnas med målet ”samarbete mellan regioner” för största möjliga samverkanseffekter.

17.

ReK påpekar att det är nödvändigt att på nytt överväga vissa transnationella områden för att ta hänsyn till Europas nya politiska geografi i och med EU:s framtida utvidgning och föreslår att man skall behålla de områden för gränsöverskridande samarbete för perioden 2000–2006 som uppfyller gemenskapskraven på sammanhållning och effektivitet och som har tjänat till att utveckla gemensamma intressen och möjligheter i de regioner som ingår i områdena.

18.

Kommittén välkomnar integreringen av könsperspektivet i alla stadier som rör programplanering, genomförande och utvärdering av fonderna.

19.

De insatser som har gjorts för att förenkla administrationen av och förbättra insynen i och förvaltningen av de fonder som regleras i den allmänna förordningen förtjänar uppskattning. Kommittén önskar att tillämpningsreglerna för dessa fonder, som skall antas av kommissionen, kommer att präglas av samma strävan efter förenkling.

20.

Kommittén stöder förslaget om att stärka partnerskapet och samarbetet mellan lokala, regionala, nationella och europeiska myndigheter, samt med aktörer inom den privata sektorn och på arbetsmarknaden, under hela programplaneringen, genomförandet och utvärderingen av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

21.

Kommittén stöder införandet av ett strategiskt arbetssätt i programplaneringen eftersom det leder till en ny politisk process som kommer att förbättra planeringens kvalitet och förvaltningens effektivitet. Samtidigt gör den det möjligt att bättre samordna nationella strategier med sammanhållningspolitikens strategiska mål.

22.

Införandet av nationella strategiska referensramar kommer enligt kommittén att innebära att förvaltningsansvaret överförs till de operativa programmens förvaltningsmyndigheter, vilket innebär att de regionala och lokala myndigheternas roll i sammanhållningspolitikens alla skeden kan stärkas ytterligare.

23.

Regionkommittén konstaterar att de nya undantagen med avseende på tillämpningen av N+2-regeln ökar flexibiliteten och hjälper regionerna, särskilt i de nya medlemsländerna, att använda sammanhållningsstödet vid rätt tidpunkt och på rätt sätt. Kommittén anser dock att kommissionen bör vidta fler åtgärder för att öka flexibiliteten ytterligare.

24.

Regionkommittén påpekar att förenkling inte bara är en fråga om decentralisering utan också om större ansvarsskyldighet i hela systemet. Vi vill betona vikten av partnerskapsprincipen, som kräver att folkvalda företrädare för lokala och regionala myndigheter deltar, och uppmanar kommissionen att uppmuntra medlemsstaterna att utnyttja möjligheten att vid behov ingå trepartsöverenskommelser.

25.

Kommittén stöder kommissionens strävan att stärka subsidiaritetsprincipen. ReK vill därför betona att man under förenklingsarbetet inte får öka centraliseringen på medlemsstatsnivå. Det är viktigt att garantera subsidiaritetsprincipen på både lokal och regional nivå. Målet får inte bara vara att överlämna ansvaret till medlemsstaterna, utan de berörda aktörerna måste involveras i rätt skede av genomförandet av sammanhållningsmålen. Kommittén vill därför se en tillämpning av subsidiaritetsprincipen inom medlemsstaterna och inte bara mellan medlemsstaterna och Europeiska unionen.

26.

Ett större deltagande av de lokala och regionala myndigheterna i nästa programperiods alla faser kan på ett positivt sätt bidra till att lösa de absorberingsproblem som uppstått under den nuvarande perioden.

27.

Regionkommittén uppmanar kommissionen att utarbeta en ram till stöd för differentiering av regioner i regelverket för statligt stöd i syfte att möjliggöra riktade offentliga investeringar i de fall där man också speciellt kan korrigera en situation där marknadskrafterna fallerat, och uppnå det territoriella sammanhållningsmålet.

28.

Vissa mycket glest befolkade regioner bör behandlas som specialfall på grund av bestående svåra yttre omständigheter, i enlighet med Sveriges och Finlands anslutningsfördrag.

29.

Kommittén anser att förslaget om genomförandet av målet om samarbete mellan Europas regioner bör formuleras tydligare. Det behövs omfattande insatser för att förenkla de administrativa rutinerna särskilt i stödprogrammen, som förvaltas på båda sidor om gränsen, eftersom EU:s ytterst invecklade lagstiftning och administrativa regelverk hittills har försvårat gränsöverskridande samarbete.

30.

ReK värdesätter att även sjögränser skall omfattas av det regionala samarbetet, och begär att gränsen 150 km skall tolkas flexibelt för att möjliggöra ett meningsfullt samarbete mellan regioner med gemensamma sjögränser.

31.

För att det mellanregionala samarbetet skall bli mer effektivt bör de regionala programmen omfatta en lång rad strategiska ämnesområden som ger ett mervärde på EU-nivå och som får tillräckliga budgetanslag.

32.

ReK välkomnar kommissionens strävan att förbättra den sociala integrationen, och efterlyser fler insatser för personer med funktionsnedsättning.

33.

Man bör även ägna större uppmärksamhet åt problem som sammanhänger med befolkningens åldrande, som blir en av de främsta utmaningarna för Europa under de närmaste årtiondena.

34.

Regionkommittén rekommenderar starkt att framtida program finansierade av strukturfonderna skall omfatta frågor som stadsförnyelse, social misär, ekonomisk omstrukturering och kollektivtrafik, som alla tenderar att koncentreras till storstadsområden. Strukturfonderna skall stödja en hållbar utveckling i storstäderna.

35.

Rek befarar att man genom att fastställa medfinansieringsgraden för gemenskapens stöd i förhållande till de totala offentliga utgifterna kan avskräcka privata sektorn från att delta i programmen. Vi föreslår därför att man skall beräkna bidraget från fonderna i förhållande till de totala nationella utgifterna, eftersom det utgör ett kraftfullt verktyg för att stärka offentlig-privata partnerskap.

36.

ReK är ytterst mån om delta i aktivt samråd genom medverkan i den årliga granskningen av dagordningarna för konkurrenskraft och sammanhållning vid Europeiska rådets vårmöte. Det skulle ge lokala och regionala myndigheter möjligheter att föra fram frågeställningar och föreslå de lösningar som krävs för att den öppna samordningsmetoden skall fungera bättre när Lissabon- och Göteborgsdagordningarna skall förverkligas.

37.

Den nationella strategiska referensramen måste utgöra ett koncist strategiskt dokument som ger varje region som leder ett operativt program tillräckligt utrymme att fastställa sina egna specifika mål och åtgärder. Man bör dessutom undvika att detta dokument orsakar antingen förseningar i godkännandeförfarandet för de operativa programmen eller ytterligare ett hinder i genomförandet av dem.

38.

ReK begär att kommissionen skall bevara det nuvarande systemet för prestationsreserven.

39.

Kommittén anser att man bör överväga ett system där endast återbetalningsbar moms inte skulle komma ifråga för bidrag inom ERUF i likhet med vad kommissionen redan har föreslagit för ESF. Det skapar för närvarande konkreta kostnader för åtgärder på lokal och regional nivå. Eftersom moms utgör en intäkt för staten bör man eftersträva en modell som kan förhindra de negativa effekterna på dessa nivåer.

40.

N+2-regeln har fortfarande en negativ effekt i början av programplaneringsperioden, i synnerhet inom målet för samarbete mellan regioner, och på stora investeringsprojekt som inte når upp till det tröskelbelopp som krävs för större projekt. Denna effekt skulle kunna mildras avsevärt om man höjer den andel av förskottsutbetalningarna som inte dras tillbaka automatiskt.

41.

ReK begär att de operativa programmen, prioriteringarna och åtgärderna tydligt skall hänvisa till bindande miljöåtaganden.

42.

Enligt Regionkommittén bör sammanhållningspolitiken främja en politik för fysisk planering som beaktar de befintliga transeuropeiska samarbetsstrukturerna och samarbetsmöjligheterna vid gemensamma regionala särdrag.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/19

1)

De ökade regionala skillnaderna i EU efter den senaste utvidgningen i maj 2004 har motiverat en ny och kraftfullare insats för att lösa problem i samband med konvergens, konkurrenskraft och sysselsättning samt lokalt och regionalt samarbete. Detta skall uppnås via de program som specifikt syftar till ökad sammanhållning utifrån sammanhållningspolitikens nya mål 2007–2013 och alla gemenskapsmedel som är tillgängliga via den gemensamma jordbrukspolitiken och fiskeripolitiken.

2)

Dessa sammanhållningsåtgärder 2007–2013 måste planeras och genomföras på ett samordnat sätt i linje med Lissabon- och Göteborgsstrategierna, som syftar till att bygga upp en kunskapsekonomi i EU inom ramen för en hållbar utveckling. Hittills har medlemsstaterna haft huvudansvaret för dessa strategier, som därför ännu inte på ett konsekvent sätt ingår i processerna för en integrerad utveckling av EU:s övriga åtgärder.

3)

Därför bör såväl den nationella strategiska ramen som de operativa programmen vara i överensstämmelse med de strategiska riktlinjer för sammanhållningen som antagits av rådet, så att gemenskapens prioriteringar vederbörligen beaktas.

4)

De motiverade kraven på förenkling har lett till att man endast planerar enfondsprogram, med undantag för vissa åtgärdskategorier där både ERUF och Sammanhållningsfonden bidrar till samma operativa program.

5)

Därmed bekräftas och, om möjligt, förstärks kravet på såväl integration mellan de enskilda programmen och fonderna som samordning mellan sammanhållningspolitiken och unionens övriga politikområden.

6)

Inom denna struktur, som grundar sig på den allmänna förordningen, kan ERUF få en betydligt viktigare roll inte bara som finansieringskälla utan framför allt som utgångspunkt för att koppla samman EU:s olika åtgärder och program för att uppnå målen beträffande konvergens, konkurrenskraft, sysselsättning och lokalt och regionalt samarbete.

7)

Enligt förslaget till allmän förordning och förslaget till förordning om ERUF är det huvudsakligen medlemsstaterna och, om det anges i deras respektive författningar, regionerna som skall ha till uppgift att säkerställa denna koppling och integration.

8)

Kommissionen fäster i förslagen större vikt än tidigare vid lokalsamhällen, särskilt i stadsområden, även om de omfattas av operativa program på regional nivå. Möjligheten att överlåta det övergripande stödinstrumentet till lokalsamhällen slås uttryckligen fast och det har också med framgång prövats i praktiken genom gemenskapsinitiativet Urban i enlighet med artikel 36.4 b och artikel 41 i förordningen om allmänna bestämmelser för fonderna.

9)

En förutsättning för att kunna anpassa och hålla fast vid dessa olika mål (t.ex. anpassning av medlemsstaternas regionalpolitik till EU:s strategier, subsidiaritet, förenkling och optimalt utnyttjande av finansiella medel) är att man engagerar så många offentliga aktörer som möjligt – allt från kommissionen till lokala myndigheter – i en strävan efter ”multilevel governance”. Det förutsätter också att man vidtar förebyggande åtgärder som kan förbättra de berörda offentliga aktörernas förmåga att utforma visioner och planera samt leda och övervaka i enlighet med deras respektive roll. Samtidigt måste man uppmuntra arbetsmarknadens parter att aktivt bidra till förslaget och övervakningen.

10)

Det är därför ytterst viktigt att paketet med förordningar som reglerar sammanhållningspolitiken 2007–2013 och, i detta specifika fall ERUF, inte i några avseenden kan ge upphov till tolkningsproblem eller innehåller brister. Man måste också göra en klar distinktion mellan de offentliga aktörernas roller, och hänvisningen till medlemsstaternas lagstiftning måste åtföljas av en tydlig hänvisning till principen om tredje part, som måste följas av alla offentliga aktörer – med början inom kommissionen – i förhållande till nästföljande nivå i den institutionella kedjan.

1.1

Regionkommittén tar inledningsvis bestämt avstånd från alla kvarstående försök att åternationalisera EU:s regionalpolitik eftersom EU:s sammanhållningsprogram bidrar till att uppnå målen i fördraget.

1.2

ReK bekräftar att kommissionens finansieringsförslag om 0,41 % av BNI (0,46 % av BNI om man räknar med strukturella åtgärder för landsbygdsutveckling och fiske) är en acceptabel kompromiss för den framtida sammanhållningspolitiken.

1.3

ReK uppskattar det följdriktiga beslutet att prioritera utvecklingen av de minst gynnade regionerna i den utvidgade unionen genom att på ett konsekvent sätt i högre grad koncentrera finansieringen av projekt inom dessa områden.

1.4

Regionkommittén uppmanar medlemsstaterna att inom den nationella strategiska ramen och med tillräckliga resurser vidta lämpliga åtgärder för att i infasningsregionerna lösa problem i samband med konkurrenskraft och kontrollen av konvergensprocessen.

1.5

ReK ser positivt på de ansträngningar som gjorts för att förenkla administrationen och förvaltningen av fonderna, även om det fortfarande är oklart hur det kommer att fungera i praktiken.

1.6

ReK välkomnar den nya strukturen, som bland annat innebär att territoriellt samarbete får status som tredje mål för sammanhållningspolitiken och därmed väsentligt ökade finansiella resurser. Vi välkomnar också de åtgärder som skall finansieras inom ramen för utkastet till ERUF-förordningen och som är knutna till Lissabon- och Göteborgsstrategierna. ReK vill särskilt framhålla vikten av följande föreslag:

1.7

Kommittén beklagar att det mellanregionala samarbetet inte förblir ett eget område inom målet regionalt samarbete, trots att denna tanke också får stöd i Europaparlamentets betänkande om sammanhållningsrapporten.

1.8

Enligt Regionkommittén är det anmärkningsvärt att kommissionen visar prov på en sådan förståelse för sammanhållningens territoriella dimension. Detta avspeglas i den särskilda behandlingen av områden med mycket speciella problem (stads- och landsbygdsområden, öar och bergsområden, områden beroende av fiske, yttre randområden och glesbygdsområden, områden som gränsar till de nya medlemsstaterna och områden vid de nya yttre gränserna samt områden i norr med mycket låg befolkningstäthet). Det är särskilt positivt att Europas ekonomiska och sociala sammanhållning betraktas som oundgänglig för en varaktig tillväxt, och att det inte går att planera EU:s framtid så länge det finns områden som ligger förhållandevis långt efter i utveckling eller som av geomorfologiska eller demografiska orsaker står utanför de fördelar som inre marknaden ger. ReK värdesätter också det planerade stödet till dessa regioner och regionerna i EU:s yttersta randområden, i enlighet med den status som de tilldelas genom fördraget, för att kompensera dem för de speciella nackdelar som hämmar deras utveckling och deras tillträde till inre marknaden. Vi beklagar emellertid att man inte ägnar större uppmärksamhet åt problemen med en åldrande befolkning, eftersom det är en av de största utmaningarna för EU de närmaste årtiondena.

1.9

Kommittén konstaterar emellertid att man i skäl 1 och 10 i förslaget i fråga endast erkänner handikappen hos ”vissa öar”, tvärtemot vad som anges i deklaration 30 i bilagan till Amsterdamfördraget, vilket bekräftas i artikel III-220 i den europeiska konstitutionen. Vi anser därför att det är nödvändigt att säkerställa en större rättslig och tolkningsmässig enhetlighet vad gäller ovannämnda skäl (1 och 10), bland annat mot bakgrund av artikel 52.1 första stycket i förslaget till allmän förordning. Samma synpunkter gäller även bergsregionerna och gränsregionerna, både mot bakgrund av artikel III-116 i utkastet till europeisk konstitution och artikel 52 i förslaget till allmän förordning.

1.10

ReK noterar att man i gemenskapens nya politiska strategi erkänner att regionerna och de lokala myndigheterna inte bara utgör den lämpligaste beslutsnivån i regionalpolitiken och sammanhållningspolitiken, utan också den effektivaste nivån för att genomföra åtgärderna, vilket också europeiska sammanslutningar av regionala och lokala myndigheter hävdade under Leipzigkonferensen i maj 2003. Det är absolut nödvändigt att de nivåer som är närmast medborgarna deltar i större utsträckning, för att öka medborgarnas förståelse för EU:s insatser och säkerställa att insatserna blir enklare och effektivare.

1.11

Kommittén anser dock att regionala och lokala myndigheter måste stärka och fördjupa sitt samarbete kring gemensamma mål särskilt med myndigheter i städerna, och att detta samarbete måste fördjupas på ett lämpligt sätt inom ramen för nationella bestämmelser och rådande praxis.

1.12

ReK ser det som positivt att det kan avsättas fler resurser till riktade kvalitetsinsatser i stadsområden via operativa program, eftersom städerna har störst innovationskapacitet och bättre möjligheter beträffande social integration. De lokala myndigheterna önskar att dessa program skall kunna administreras genom ett delegeringssystem i enlighet med artikel 36.4 b i förslaget till allmän förordning om strukturfonderna.

1.13

ReK rekommenderar att man snarast slutför den process som föregår antagandet av det samlade strukturfondspaketet före den 1 januari 2007, så att de institutionella organ som utsetts av medlemsstaterna får tillräcklig tid att förbereda de nya operativa programmen och de organ vid kommissionen som avdelats för ändamålet får tid att undersöka sin administrativa kapacitet.

2.1

I artikel 1 andra stycket bör man lägga till områden med demografiska handikapp.

2.2

I artikel 3 bör man lägga till investeringar i kulturtillgångar (vilket även är i linje med artikel 8 andra stycket), investeringar i fastigheter och utrustning för utbildningsaktiviteter och en aktiv sysselsättningspolitik samt utgifter för att genomföra dessa aktiviteter, i den mån som de omfattas av ERUF.

2.3

Man bör stärka sambanden mellan de regionalpolitiska målen och de bestämmelser som är specifika för vissa typer av områden.

2.4

I inledningen till artikel 5 om målet för ”regional konkurrenskraft och sysselsättning” bör man lägga till att ERUF-stödet skall ge möjlighet till större flexibilitet vid fastställandet av prioriteringarna för de s.k. infasningsregionerna.

2.5

I artikel 5.3 a bör man lägga till cabotage och anknytande flygförbindelser mellan flygplatser inom klass I och II samt utöver regionala, lokala och mellanregionala inre vattenvägar även sjötransporter med anslutning till öar, i synnerhet mindre öar.

2.6

Man bör nämna samarbetet mellan maritima regioner i såväl punkt 1 som i punkt 2 i artikel 6 för att specificera att det maritima samarbetet i fråga i båda fallen kan vara såväl bilateralt som multilateralt.

2.7

Till de naturkatastrofer som räknas upp i artikel 6.2 c bör läggas vulkanutbrott och ”skogsbränder” samt den avskogning som blir följden, utan att det påverkar vad som fastställs i artikel 33.1 i ”Förslag till rådets förordning om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden” (KOM(2004) 492 slutlig).

2.8

De investeringsområden som nämns i artikel 4.3 bör föras in bland prioriteringarna i artikel 6.

2.9

I artikel 7 a bör ”moms” ersättas med ”återbetalningsbar moms” i överensstämmelse med artikel 11 i förslaget till förordning om Europeiska socialfonden och bestämmelserna för den nuvarande programplaneringscykeln.

2.10

I artikel 7 d bör ”bostäder” ersättas med ”bostäder, med undantag för särskilda typer av åtgärder av social betydelse, som inskränker sig till konvergensmålet, såsom särskilda bostäder för utsatta grupper och tillfälliga bostäder för invandrare från tredje land”.

2.11

Artikel 9, sista stycket, bör föreskriva att man i den nationella referensram som nämns i artikel 25 i förordningsförslaget om allmänna bestämmelser skall föra in de allmänna riktlinjer och kriterier som medlemsstaterna måste respektera för att säkerställa att åtgärder medfinansierade av ERUF, Europeiska socialfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska fiskerifonden är samordnade och kompletterar varandra. Det måste också anges att medlemsstaterna skall säkerställa att åtgärdernas kontrolleras under genomförandet och i efterhand.

2.12

Man bör noga beakta vilka konsekvenser vad gäller sociala fördelar och främjandet av åtgärder till förmån för mindre gynnade grupper (funktionshindrade, personer som riskerar social utslagning, etc.) som följer av att låta ERUF-bestämmelserna ingå i den mer allmänna ramen av reformförslag till förordningen om strukturfonderna.

2.13

Man bör framhålla att strukturfonderna har en betydande integrationspotential i mångkulturella och flerspråkiga områden.

3.1

Regionkommittén ser positivt på att det territoriella samarbetet nu ingår i prioriteringarna för gemenskapens sammanhållningspolitik.

3.2

Regionkommittén välkomnar erkännandet av maritima gränser inom det gränsöverskridande samarbetet, vilket ReK uttryckligen rekommenderade i sitt föregående yttrande CdR 120/2004 fin. Dessutom vill kommittén i synnerhet understryka vikten av ett sådant samarbete för de yttersta randområdena för att dessa skall ingå naturligt i sin geografiska omgivning.

3.3

Kommittén påpekar att eftersom Europeiska grupperingar för gränsöverskridande samarbete (EGGS) (KOM(2004) 496 slutlig) även omfattar program för transnationellt samarbete och inte bara program för gränsöverskridande samarbete, bör namnet på detta instrument ändras som följer: ”Europeiska grupperingar för transnationellt samarbete”, som bättre avspeglar dess generella karaktär.

4.1

De redan pågående positiva erfarenheterna av nätverk för regioner, städer och lokala myndigheter bör utnyttjas, och nya nätverk för såväl mellanregionalt som europeiskt territoriellt samarbete bör uppmuntras.

4.2

Man bör klargöra befogenheter, förfaranden och tidsplaner i samband med utformningen av programmen, framför allt vid gränsöverskridande och transnationellt samarbete, och hur de skall presenteras för kommissionen.

4.3

Man bör se till att även mål 3 beaktas i den nationella strategiska ramen för att befästa medlemsstaternas åtagande att stödja programmen för territoriellt samarbete och upprätta lämpliga förfaranden för att säkerställa nationell samfinansiering och garantera större enhetlighet mellan åtgärderna på detta område och på följande områden:

4.4

I enlighet med prioriteringsmålet om territoriellt samarbete, såsom det definieras i de olika nationella strategiska referensramar som avses i artikel 25 i förslaget till ERUF-förordning, bör man utvärdera hur de lokala och regionala myndigheternas aktiva roll kan stärkas vad gäller utformningen och genomförandet av programmen.

4.5

Man bör fastställa enligt vilka förfaranden, kriterier och tidsplaner som kommissionen skall fördela resurser och godkänna program.

4.6

Man bör närmare definiera ”stödmottagare” (artiklarna 16 och 21) och kraven och uppgifterna i detta sammanhang liksom certifieringsmyndigheternas placering och funktion.

4.7

Det bör vara möjligt att vissa fall genomföra åtgärder som omfattas av artikel 19 även i en enskild medlemsstat, under förutsättning att minst två av de tillvägagångssätt som beskrivs i artikeln respekteras.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/35

1.1

Regionkommittén välkomnar Europeiska kommissionens ramförslag till förordningar om strukturfonderna för perioden 2007–2013.

1.2

ReK är mot bakgrund av EU:s utvidgning till först 25 och sedan 27 medlemsstater övertygad om att kommissionens finansieringsförslag som innebär att man anslår 0,41 % av BNP (som kan ökas till 0,46 % om stödet till landsbygdsutveckling och fiske medräknas) och öronmärker 336,3 miljarder euro till finansieringen av de tre målen (konvergensmålet 78 %, målet om regional konkurrenskraft och sysselsättning 18 % och mål för territoriellt samarbete 4 %) är en minimikompromiss för den framtida sammanhållningspolitiken.

1.3

Kommittén ställer sig positiv till att stöd från sammanhållningsfonden fortsättningsvis kan ges till projekt som har en miljöinriktning, till exempel energieffektivitet och förnybar energi, och, när det gäller transporter utanför de transeuropeiska transportnäten, järnvägar, inre vattenvägar och sjöleder, multimodala transporter och deras driftskompabilitet, begränsningar av väg- och lufttransporter, ren stadstrafik och kollektiva transportmedel.

1.4

ReK välkomnar att sammanhållningsfonden skall användas för medlemsstater vilkas BNP ligger under 90 % av gemenskapens genomsnitt. Man bör även söka en politisk lösning för de medlemsstater som på grund av utvidgningen inte längre kommer att vara stödberättigade i framtiden.

1.5

Kommittén anser att en medlemsstat som erhåller stöd från sammanhållningsfonden inte skall bestraffas med indragning av det ekonomiska stödet från sammanhållningsfonden även om det i enlighet med artikel 104.6 i EG-fördraget föreligger ett alltför stort underskott i den stödmottagande medlemsstatens offentliga sektor.

1.6

Regionkommittén utgår ifrån att Europeiska kommissionen kommer att klargöra huruvida ett eventuellt indragande endast rör nya projekt som skall godkännas efter den 1 januari året efter det att beslut om indragande fattats.

1.7

Kommittén är övertygad om att Europeiska kommissionen måste kartlägga fördelarna och nackdelarna med att tillämpa samma allmänna bestämmelser både för ERUF och ESF å ena sidan och sammanhållningsfonden å andra sidan. Denna fråga klargörs inte i kommissionens motivering till förslaget. ReK anser att en kostnads-/nyttoanalys bör presenteras när det gäller denna förändring av bestämmelserna för Sammanhållningsfonden.

1.8

Kommittén utgår ifrån att Europeiska kommissionen har skäl att byta från en projektbaserad analys (artikel 1.3 i förordning (EG) nr 1164/94 om den nuvarande Sammanhållningsfonden) till en programbaserad analys (sista stycket i punkt 5.2 i motiveringsdelen i kommissionens dokument KOM(2004) 492 slutlig – bestämmelser rörande strukturfonderna) när det gäller förslagen från medlemsstater som erhåller stöd från Sammanhållningsfonden. Denna metod kommer att skilja sig fullständigt från den metod som används i dag. Europeiska kommissionen bör motivera denna förändring på basis av resultaten av en utvärdering som bör göras av den nuvarande Sammanhållningsfonden.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/38

1)

Liberaliseringen av transportsektorn är särskilt efter beslutet om Lissabondagordningen år 2000 en av de centrala målsättningarna för EU och dess medlemsstater.

2)

Transportpolitiken är en prioriterad fråga både för utskottet för territoriell sammanhållningspolitik och för Regionkommittén som helhet, vilket märks i åtskilliga yttranden – framför allt det första utkast till yttrande om direktivet för hamntjänster som Gianfranco Lamberti lagt fram. Detta är ett uttryck för transportpolitikens grundläggande bidrag när det gäller att skapa sammanhållning i en utvidgad union som präglas av ännu större mångfald.

3)

Efterfrågan på transporttjänster kommer att öka avsevärt inom Europeiska unionen de närmaste åren. Denna ökning, som bland annat hänger samman med ökad ekonomisk tillväxt, en utvidgad union och allt intensivare handelsförbindelser, gäller inte minst godstrafiken.

4)

Med tanke på att framför allt väginfrastrukturen kommer att överbelastas, måste man arbeta intensivt för att styra över trafikflödena och för att bygga ut transportinfrastrukturen. Den miljövänliga sjöfarten spelar en central roll, eftersom den har kapacitet att ta över godstransporter från vägarna vilket kan leda till en hållbarare transportutveckling. Utbyggnaden av intermodala, effektiva transportnät kommer att påverka kust-, hamn-, och intilliggande upplandsregioner avsevärt och därmed också den hamnverksamhet och de företag som utför sjöfartstransporter. Man kan anta att denna utveckling, som är positiv för hela den inre marknaden, bland annat kommer att märkas tydligt i Östersjöområdet.

5)

Effektiva transportsystem är en förutsättning för att Europa skall kunna konkurrera internationellt. Det måste skapas tillförlitliga ramvillkor för att uppmuntra ökade investeringar i trafiksektorn. I EG-rätten måste de grundläggande principerna för effektiv konkurrens och fritt tillträde till marknaden slås fast, liksom kraven på investeringssäkerhet, lämpliga säkerhetsföreskrifter, socialt acceptabla arbetsförhållanden och höga miljöstandarder.

6)

Med tanke på att omlastningskostnaderna i hamnarna är betydligt lägre i Europa än i Nordamerika och Asien måste man diskutera de åtgärder som skall leda till ökad konkurrens och effektivitet i hamnarna utifrån en analys av de brister som finns i det nuvarande systemet. I nuläget finns det dock ingen sådan analys.

7)

Det bör också påpekas att det under de senaste decennierna byggts upp fungerande, komplexa strukturer både i hamnarna och inom sjöfarten som helhet. Detta är en av orsakerna till att många av de företag som är lokaliserade i eller har sin verksamhet i unionens hamnar tillhör världens mest vinstgivande och konkurrenskraftiga. Om de rättsliga ramvillkoren skall förändras, måste man därför beakta vilka konsekvenser detta får för de inbördes beroende strukturerna inom transportsektorn och för förutsättningarna för dessa och den övriga ekonomiska utvecklingen. Kommissionen inser hur komplexa dessa strukturer är och räknar med omfattande finansiella insatser för att kunna bygga upp fungerande och konkurrenskraftiga transportsystem, exempelvis närsjöfart (short sea shipping) och motorvägar till havs (motorways of the sea).

8)

Den utan tvivel nödvändiga avregleringen av sjöfart och hamntjänster måste genomföras med förnuft. Man måste försöka undvika att eventuella övergångsregler av sysselsättningspolitiska skäl medför nackdelar (även om dessa är av övergående natur) för de företag som är registrerade eller verksamma i Europa jämfört med övriga aktörer på världsmarknaden och inte heller till störningar inom Europeiska unionen.

9)

Vid en global jämförelse visar det sig att det finns mycket skiftande konkurrenspolitiska och konkurrensrättsliga ramvillkor både för sjöfarten och för hamntjänsterna. Industripolitiska överväganden bör också påverka i vilken grad, omfattning och hastighet den europeiska marknaden skall avregleras. Dessa faktorer har hittills inte alls beaktats. Dessutom bör man genomföra kompletterande sysselsättningsåtgärder för att minimera de negativa effekter som avregleringen eventuellt skulle kunna få på kort sikt.

1.1

Kommittén är positiv till att kommissionen vill skapa en särskild gemenskapslagstiftning för hamntjänster. Detta är desto mer angeläget eftersom det bedrivs hamnverksamhet i 20 av de numera 25 medlemsstaterna.

1.2

Kommittén stöder också kommissionens grundläggande mål inom ramen för utkastet till direktiv att säkerställa konkurrens och effektivitet i hamnarna. Ineffektiva lösningar kan avhjälpas med avreglering, fritt tillträde till marknaden och insyn. Dessa faktorer kan bidra till att uppfylla målsättningarna.

1.3

Kommittén delar kommissionens åsikt att det förutom tillämpningen av direktivet om insyn i hamnföretag även krävs klara, flexibla riktlinjer för investeringar i hamnarna för att även fortsättningsvis möjliggöra effektiv och rättvis konkurrens inom hamnsektorn.

1.4

Det är välkommet att kommissionen ger offentligt ägda hamnar möjlighet att erbjuda och utföra hamntjänster för att främja verklig konkurrens.

1.5

Kommittén beklagar dock att kommissionen så snart efter det första misslyckade försöket – och utan att genomföra den analys som krävs – inom viktiga lagstiftningsområden lägger fram ett skarpare formulerat förslag, som innehåller flera ändringar som till största delen bygger på det första förslag som rådet och Europaparlamentet förkastat och som delvis är en klar försämring jämfört med resultaten från förlikningsförfarandet.

1.6

De befintliga marknadsstrukturerna för de europeiska hamnarna och hamntjänsterna beaktas inte i tillräcklig utsträckning. Konkurrensen mellan enskilda europeiska hamnar är stor, vilket innebär att det bara är de effektiva hamnarna, som erbjuder prisvärda tjänster, som kommer att kunna hävda sig i den europeiska konkurrensen.

1.7

Eftersom konkurrensen mellan hamnarna är omfattande kommer endast de företag som har effektiva och prisvärda produktionsmetoder att kunna göra sig gällande när det gäller att erbjuda tjänster i hamnarna. De företag som inte kan erbjuda effektiva hamntjänster påverkar hamnarnas övergripande effektivitet negativt. Konkurrensen mellan hamnarna kommer att tvinga dessa företag att öka sin produktivitet.

1.8

Det tas inte tillräcklig hänsyn till det faktum att konkurrensen inte enbart bestäms utifrån verksamheten i en viss hamn. Det handlar i stället om hela transportkedjor som konkurrerar med varandra. Om man förändrar en del av en transportkedja – hamnen – får det konsekvenser för hela logistikkedjan vad gäller upplandstransporter. Det nya förslaget påverkar därmed betydligt mer än tillträdet till hamntjänster. Det är inte möjligt att förutse vilka konsekvenser detta får för logistikområdet.

1.9

Kommittén är orolig för att antalet företag som erbjuder hamntjänster i Europa kommer att minska om det föreliggande utkastet till direktiv genomförs. Det går inte att utesluta att företag som tillhandahåller tjänster utanför Europeiska unionen och som har hög avkastning och monopol på sina hemmamarknader, i ökad utsträckning kommer att ge sig in i de viktiga hamnarna i Europa och kunna erbjuda finansiellt intressanta alternativ. Detta gäller särskilt i de fall då priset är det enda eller det avgörande urvalskriteriet. Detta utgör ett stort hot mot de aktuella strukturerna i det europeiska hamnekonomierna, som kännetecknas av ett flertal offentliga och privata terminalansvariga. Om ett fåtal terminalansvariga på detta sätt får en avsevärd del av marknaden för avlastning kommer vi även i Europa att få monopolstrukturer som inte är förenliga med målsättningen att öka konkurrensen.

1.10

Kommittén är också rädd för minskade investeringar i de företag som erbjuder hamntjänster. Direktivet medför dessutom osäkerhet om kontraktslängd och om kompensation vilket leder till avsevärd minskning av den förväntade avkastningen. Denna osäkerhet kommer att leda till ökade återfinansieringskostnader för investeringarna eftersom bankerna på grund av kraven i samband med ”Basel II” i ökad utsträckning räknar in dessa risker. Enbart dessa två konsekvenser av direktivet kommer att minska investeringsviljan avsevärt.

1.11

Kommittén anser att direktivet strider mot fördragets artikel fem om subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, eftersom man inte tar tillräcklig hänsyn till att det på medlemsstatsnivå finns en avreglerad konkurrens mellan de europeiska hamnarna. De bestämmelser som föreslås i direktivet är därmed onödiga i sin nuvarande omfattning och utformning.

1.12

Det finns därför risk för att de åtgärder som föreslås i direktivet inte leder till att kommissionens målsättningar – som kommittén ställer sig mycket positiv till – uppfylls och att den nuvarande trenden med kraftigt ökande tillväxt och effektivitet i de europeiska hamnarna och inom tjänstesektorn i dessa bryts.

1.13

Regionkommittén anser att det är rätt att hamnarnas möjligheter att själva utföra hamntjänster inte är begränsad till särskilda situationer utan är en allmän möjlighet. Man måste i samband med detta se till att konkurrensvillkoren är rättvisa och tydliga när hamnförvaltingen själv konkurrerar med andra – privata – tjänsteleverantörer.

1.14

Kvaliteten på de olika språkversionerna av direktivet varierar dessutom, vilket gör det svårt att analysera direktivförslaget.

1.15

De ökade kraven på tillståndsgivning medför risk för en enormt ökad administrativ arbetsbörda för hamnförvaltningen, vilket motverkar målsättningarna med ett direktiv om ”avreglering”. Enligt förslaget måste samtliga tjänsteleverantörer som omfattas av direktivet (det gäller teknisk-nautiska tjänster som lotsning, bogsering och förtöjning, all lasthantering samt passagerartjänster) i framtiden ha tillstånd. Detta gäller även de hamntjänster som hittills utförts utan tillstånd. I framtiden måste hamnförvaltningen utfärda betydligt fler tillstånd, eftersom exempelvis markägare som bedriver hamntjänsteverksamhet på sin egen mark kommer att behöva ha tillstånd för denna. Även för egenhanterare krävs det tillstånd, som visserligen inte behöver vara tidsbegränsade men som endast gäller så länge villkoren för tillståndsgivningen uppfylls. Hamnförvaltningen skulle dessutom vara tvungen att övervaka tillstånden. Förutom kontroll av villkoren för tillstånden skall dessutom anställningsfrågor och sociala frågor följas upp, vilket egentligen är en uppgift för arbetslivsorganisationerna. Summan av dessa åtaganden kan leda till alltför stor arbetsbörda för vissa hamnförvaltningar.

1.16

Det är möjligt att kraven på tillstånd för markägare strider mot äganderätten och mot artikel 295 i EG-fördraget, där det slås fast att egendomsordningen i medlemsstaterna inte skall påverkas. Om en markägare inte får uppdraget i ett urvalsförfarande utan detta i stället går till en tredje part får markägaren inte erbjuda några hamntjänster på sin egen mark. Hamnförvaltningen har å sin sida inte tillgång till andras mark och kan därför inte sluta avtal med tredje part utan att markägaren medger detta. Markägaren kan inte tvingas sluta avtal med den tredje part som fått uppdraget. Det innebär att det utfärdade tillståndet inte kan utnyttjas.

1.17

Det planerade urvalsförfarandet kan leda till komplicerade situationer. I de fall då begränsningar krävs skall endast de tillstånd gälla som delats ut i enlighet med ett urvalsförfarande. Alla tillstånd som delats ut enligt det nuvarande rättsläget skulle bli ogiltiga. Hamnförvaltningarna skulle då efter det nya direktivets införande bli tvungna att utfärda nya tillstånd, även för dem som i nuläget innehar tillstånd, inom ramen för ett nytt urvalsförfarande för tillståndsgivning.

1.18

Kommittén anser att medlemsstaternas ensamrätt att själva fastställa beräkningsreglerna för ersättning för ett företags restvärde medför risk för snedvriden konkurrens. Ett sådant system skulle kunna göra det möjligt att planera (dolda) rabatter som ges i efterhand vid beräkningen av markarrende. Direktivförslagets grundläggande princip att kompensationsreglerna skall vara tydliga och fastställda på förhand är inte tillräckligt konkret formulerad vad gäller kraven på nationella beräkningsregler. Å andra sidan måste man i gemenskapsövergripande bestämmelser beakta skillnaderna mellan de nationella avskrivningsreglerna och medlemsländernas skattelagstiftning så att inte konkurrensen snedvrids. Enligt dessa principer skulle en EU-bestämmelse om exempelvis användning av de allmänt gällande nationella avskrivningsreglerna kunna bli obligatorisk. Avvikelser skulle endast vara möjliga på objektiva grunder. För att öka insynen skulle man dessutom ha offentliga beräkningsregler eller vara tvungen att informera kommissionen om hur de utformats.

1.19

Kommittén fruktar minskade investeringar som en följd av enskilda bestämmelser i direktivet:

1.20

Regionkommittén menar att bristen på övergångsbestämmelser innebär att en avsevärd rättslig osäkerhet kommer att uppstå för redan verksamma företag som levererar hamntjänster. Företag som redan är aktiva på marknaden kan inte vara säkra på att de även i framtiden kommer att vara verksamma i samma omfattning. Om ett nytt företag som levererar hamntjänster i framtiden begär att få utöva sin verksamhet, och om möjligheterna är begränsade, måste de redan etablerade hamntjänstföretagen delta i ett urvalsförfarande, med risk att förlora sitt tillstånd. Dels minskar därmed förtroendet för befintliga avtal, dels kommer osäkerheten om tillståndens verkliga giltighetstid att leda till en signifikant minskning av investeringsviljan. Genom möjligheten till ett unilateralt ingripande i löpande avtal finns dessutom en risk för avsevärda kompensationsanspråk.

1.21

Kommittén förutser att inskränkningarna i fråga om egenhantering kommer att göra de europeiska hamnarna mindre attraktiva för kryssningsfartyg. I direktivförslaget föreskrivs att egenhantering med fartygets ordinarie sjöfartsbesättning endast tillåts för närsjöfart och höghastighetsvattenvägar. Internationella kryssningsfartyg skulle därmed inte längre ha rätt att genomföra kontrollen ombord med egen ombordpersonal.

1.22

ReK fruktar att de planerade möjligheterna att sätta in egen landbaserad personal kommer att leda till social dumpning, minskad kvalitet och produktivitet i hamntjänsterna samt konflikter med tekniska och politiska säkerhetskrav (ISPS-koden). Dessutom skulle det upphandlingssystem som kommissionen planerar motarbetas genom att vissa omlastningsföretag erhåller transportverksamhetstillstånd som de faktiskt inte kan använda eftersom rederierna utnyttjar möjligheterna till egenhantering.

1.23

Kommittén välkomnar flexibiliteten i bestämmelserna för lotstjänster, som ger medlemsstaterna möjlighet att fastställa nationella tillståndsvillkor och relevanta kriterier för urvalet av tjänsteleverantörer. Kommittén är dock skeptisk till medlemsstaternas meddelandeplikt när det gäller förbättringen av lotstjänsternas effektivitet eftersom kriterierna sjöfartssäkerhet och personlig sakkunskap är avgörande, vilket också betonas i direktivförslaget.

2.1

Kommittén anser att direktivet inte bör antas i föreliggande form, eftersom det inte främjar konkurrensen i hamnarna utan endast skapar en delvis onödig och inadekvat reglering som skadar framför allt de små och medelstora hamntjänsteleverantörernas intressen och främjar social dumpning och därmed motverkar hamnarnas effektivitet och möjligheter till en rättvis konkurrens. Därmed uppnås inte kommissionens mål genom direktivet

2.2

Regionkommittén anser att den fortsatta behandlingen kräver en detaljerad analys av den aktuella marknadssituationen för hamntjänster. Risken för överreglering av marknaden för hamntjänster, med mindre konkurrens och lägre effektivitet som följd, kan endast bemötas med en detaljerad kunskap om de befintliga svagheterna i de viktigaste delarna av den europeiska hamnmarknaden.

2.3

Kommittén är övertygad om att en överlevnadsgaranti krävs för att minska den rättsliga osäkerheten för de företag som redan är aktiva på marknaden och för att skapa förtroende. Därför bör redan aktiva företag undantas från tillståndskrav så länge befintliga avtal eller tillstånd gäller, eller också bör dessa fortsätta att gälla under en i direktivet fastställd period. Övergångsperioden bör åtminstone anpassas, det vill säga förlängas i förhållande till de berörda företagens objektiva behov.

2.4

ReK anser att bestämmelser om kompensation bör fastställas på medlemsstatsnivå och när tillståndstiden löpt ut anpassas efter de olika nationella avskrivningsreglerna, samtidigt som företagets aktuella värde skall bedömas genom att man fiktivt antar fortsatt tillståndsinnehav. En sådan bestämmelse skulle ta hänsyn till såväl företagens kostnader av investeringskaraktär med avseende på organisation, personal och positionering i transportkedjan som till de olika institutionella rambetingelserna.

2.5

Kommittén anser att man i gemenskapslagstiftningen skall ange vilka komponenter som kan eller måste finnas med i de beräkningsregler som ligger till grund för kompensation. En sådan bestämmelse måste dock utformas med hänsyn till att de nationella systemen för avskrivning och skatter skiljer sig åt.

2.6

ReK anser att tillståndens giltighetstid bör anpassas till de genomförda investeringarna. Dessutom bör det finnas möjligheter till förlängning av tillstånd om långfristiga investeringar görs först efter det att ett tillstånd har börjat att gälla. Kommittén rekommenderar att man som ett minimum övertar de tidsfrister som anges i förslaget om ”hamnpaket I” från Europaparlamentets och rådets förlikningskommitté.

2.7

Regionkommittén föreslår att den obligatoriska tillståndsgivningen ersätts med tillståndsgivning endast i begränsningssituationer. Detta skulle innebära en avsevärd besparing av resurser.

2.8

Kommittén anser att det är nödvändigt att egenhanteringen helt och hållet begränsas till ombordpersonal. För att förhindra social dumpning och av säkerhetsskäl bör medlemsstaterna begränsa egenhanteringen till hamnanvändare som seglar under medlemsstatsflagg.

2.9

Regionkommittén anser att direktivets geografiska tillämpningsområde bör utsträckas till tillträde vattenvägen till och från en hamn. På samma sätt borde de floder och kanaler som är tillgängliga för sjöfart omfattas av direktivet, även om de inte utgör enda vattenvägen till en hamn. Detta förslag gäller dock endast under förutsättning att Regionkommitténs övriga rekommendationer genomförs. En utökning av det geografiska tillämpningsområdet utan beaktande av de övriga rekommendationerna skulle däremot förvärra de problem som tagits upp ovan.

2.10

ReK stöder med eftertryck kommissionens avsikt att utfärda klara riktlinjer för hamnarna.

2.11

Regionkommittén anser att man endast kan uppnå ökad effektivitet i EU-hamnarna och ökad konkurrens om kommitténs rekommendationer beaktas.

3.1

Regionkommittén lovordar kommissionens föresats att se över förordning (EEG) nr 4056/86 om tillämpningen av de europeiska konkurrensreglerna på sjöfarten och i samband med detta intensivt involvera sjöfartsföretagen och deras förbund och utnyttja deras kunskaper.

3.2

Regionkommittén instämmer i kommissionens uppfattning att varje framtida bestämmelse åtminstone efter en övergångsperiod helt och hållet och utan undantag måste uppfylla villkoren enligt artikel 81.3 i EG-fördraget.

3.3

Regionkommittén instämmer helt och fullt i kommissionens uppfattning att undantagen för pris- och mängdrelaterade överenskommelser och andra överenskommelser som begränsar konkurrensen helt och hållet bör upphävas.

3.4

Regionkommittén håller med kommissionen om att de konkurrensrättsliga undantagen för cabotage och trampfartstjänster enligt förordning nr 1/2003 kan upphävas, eftersom det inte verkar finnas några hållbara skäl för att bibehålla dem. Ett argument för att avskaffa undantagen är dessutom att man på så sätt på förhand kan motverka att europeiska aktörer ur konkurrensrättslig synvinkel behandlas olika, hur osannolikt detta än kan verka.

3.5

Regionkommittén gläder sig åt att kommissionen i sin vitbok ingående undersöker förenligheten mellan de nuvarande bestämmelserna och den europeiska konkurrensrätten. Enligt Regionkommittén verkar det dock som om det visserligen finns starka belägg för att de nuvarande bestämmelserna inte längre är förenliga med artikel 81.3 men det vore nog ändå meningsfullt om kommissionens slutsatser i denna fråga understöddes med mer fakta. På så sätt skulle kommissionen inte bara kunna bemöta de betänkligheter som sjöfartsföretagen framfört utan även uppfylla kraven enligt artikel 253 i EG-fördraget.

3.6

Regionkommittén anser fortfarande att en omfattande konsekvensanalys saknas. Kommittén är dock övertygad om att sådana överväganden kommer att spela en viktig roll, åtminstone när de konkreta förslagen till bestämmelser formulerats. Här bör man framför allt ta större hänsyn till effekterna på handelsströmmarna, investeringarna, marknadsandelarna och konsumentpriserna. Invändningen att en analys försvåras av att det under många år funnits linjekonferenser och därför inte finns några uppgifter om en konkurrensutsatt marknad äger endast delvis giltighet. Detta är nämligen en aktuell problemställning för all slags avreglering av hittills kraftigt reglerade sektorer.

3.7

Regionkommittén undrar framför allt om inte ändringarna också borde leda till ökad fokus på sysselsättningspolitiska aspekter. Enligt kommissionen är slutligen också en starkare marknadskoncentration och därmed också en knuff framåt för innovationen att vänta. En sådan utveckling vore visserligen att föredra ur forsknings- och industripolitisk synvinkel men skulle kunna påverka sysselsättningen i företagen negativt.

3.8

Regionkommittén anser att förslaget från European Liner Affairs Association (ELAA) om att man bör möjliggöra ett tidsförskjutet och icke-diskriminerande utbyte av viss information som gjorts anonym förtjänar en välvillig prövning. Slutligen kan fritt tillgänglig marknadsinformation leda till mer öppenhet och därmed också främja konkurrensen. Ett prixindex som alla marknadsaktörer har tillgång till skulle vara ett viktigt inslag i systemet och ersätta de nuvarande konferenstarifferna i deras funktion som riktvärden. Man måste dock absolut säkerställa en effektiv kontroll och att samarbetet begränsas till ett rent informationsutbyte.

3.9

Regionkommittén vill betona att det – vid sidan om frågan om huruvida vissa bestämmelser skall finnas kvar och i så fall eventuellt i ändrad form – först och främst handlar om att tillmötesgå behoven hos de företag som är etablerade och aktiva på den europeiska marknaden genom lämpliga, differentierade övergångsvillkor. Dessa borde i första hand baseras på resultaten av en omfattande konsekvensanalys. I detta sammanhang önskar kommittén också framhäva att förordning nr 4056/86 ända från början varit ett absolut undantag från EU:s konkurrensregler och endast avsett sjöfarten. Sektorn har därför alltid fått att räkna med att bestämmelserna en dag skulle kunna ses över. Ett krav på att de nuvarande bestämmelserna skall fortsätta att gälla eller på att övergångsvillkor införs kan därför inte bara motiveras med hänvisning till rättssäkerheten och skyddet för berättigade förväntningar. Lagstiftaren bör dock ta hänsyn till att konferensväsendet funnits i flera årtionden, att metoderna är djupt rotade och att affärsförbindelserna är uppbyggda kring konferenserna.

3.10

Regionkommittén delar inte uppfattningen att bestämmelserna i artikel 2 i förordning nr 4056/86, som handlar om tekniska överenskommelser, borde upphävas. Kommissionens invändning är att bestämmelsen endast är deklaratorisk, att den sår förvirring och att den tolkas för brett av rederierna, men om artikeln avskaffades skulle detta inte lösa utan förvärra problemet eftersom tekniska överenskommelser skulle vara tillåtna också utan rättsliga bestämmelser. Utan uttryckliga bestämmelser skulle avgränsningen bli ännu svårare. Enligt kommittén kan en bestämmelse där de tillåtna överenskommelserna uttryckligen fastställs därför leda till att rättssäkerheten bibehålls och fungera som vägvisare. Detta förutsätter också att artikel 2 eller motsvarande framtida bestämmelse anpassas om de hittills gällande bestämmelserna p.g.a. utformningen av de framtida konkurrensreglerna blir överflödiga. De kommande bestämmelserna skulle kunna integreras i gruppundantagen för linjekonferenser (förordning EG 823/2000).

3.11

Regionkommittén anser att det av konkurrens- och industripolitiska skäl verkar eftersträvansvärt att skapa enhetliga rättsliga ramvillkor som skall gälla i hela världen. Detta gäller allra helst nu när den europeiska marknaden skall avregleras och regleringen av konkurrensen på marknaderna i andra sjöfartsnationer för närvarande delvis är mer omfattande än den nuvarande EG-rätten på den europeiska marknaden.

3.12

Regionkommittén pekar på att man i vitboken inte går in tillräckligt djupt in på följderna av ett avskaffande resp. en ändring av förordning nr 4056/86 för gällande internationell rätt och möjligheterna att lösa lagkonflikter.

3.13

Regionkommittén anser att man bör se över planerna på att avskaffa artikel 9 i förordning nr 4056/86. Denna artikel möjliggör förhandlingar vid lagkonflikter mellan EU och tredje land. Denna bestämmelse har visserligen aldrig använts hittills, men situationen skulle kunna förändras när man som planerat gör en översyn av den konkurrensrätt som för närvarande gäller för sjöfarten. Dessutom kan det uppstå ett förhandlingsbehov inte bara när ett rättssystem kräver någonting som ett annat rättssystem förbjuder utan redan i det fall där ett rättssystem tillåter någonting som ett annat rättssystem förbjuder.

4.1

Regionkommittén uppmanar sjöfartsföretagen och sjöfartsförbunden att inte blunda för de samhällsekonomiska fördelar som mer konkurrens kan leda till.

4.2

Regionkommittén arbetar för att det fortsatta förfarandet till sitt innehåll och med avseende på tiden skall utformas på ett sådant sätt att betänkligheterna från sjöfartsföretagens och deras förbunds sida kan prövas på ett hållbart sätt. Man bör i detalj ange huruvida dessa betänkligheter bör beaktas eller tillbakavisas. Endast på detta sätt kan man skapa en hållbar konkurrensordning för sjöfarten som kännetecknas av rättssäkerhet och som accepteras av så många som möjligt.

4.3

Regionkommittén anser att man såvitt möjligt bör genomföra en omfattande konsekvensanalys och undersöka effekterna på handelsströmmarna, investeringarna, marknadsandelarna och konsumentpriserna. Regionkommittén rekommenderar att man framför allt beaktar de sysselsättnings- och socialpolitiska aspekterna när man undersöker effekterna av en avreglering.

4.4

Regionkommittén utgår ifrån att ELAA:s förslag är en bärkraftig grund för framtida bestämmelser. Kommittén anser dock att det för att säkerställa en effektiv kontroll är absolut nödvändigt att kommissionen i personalhänseende och organisatoriskt görs delaktig i det organ som ELAA planerar för inhämtning, anonymisering och vidarebefordan av information. Dessutom bör man enligt kommittén se till att också alla informationsflöden leds via kommissionen eller någon observatör som denna utsett eller till och med att organet placeras direkt hos kommissionen. Detta skulle göra det möjligt för kommissionen att på ett konsekvent sätt analysera effekterna av informationsutbytet på marknaden och konkurrensen på denna. Eftersom man inte kan förvänta sig några tillförlitliga resultat förrän på längre sikt finns det anledning att försöksvis anta tidsbegränsade bestämmelser med möjlighet till förlängning.

4.5

Regionkommittén anser att man bör undersöka om övergångsbestämmelserna skulle kunna baseras på amorteringsperioder eller på hur lång tid rederiet i fråga preliminärt behöver för att anpassa sig till de nya villkoren genom att företa ändringar i sin portfölj beträffande förvärvade eller på kort eller lång sikt hyrda fartyg.

4.6

Regionkommittén anser att man bör undersöka om längden på övergångsperioderna eventuellt också skulle kunna kopplas till geografiska hänsyn, dvs. om man kan anpassa dem till de villkor som råder på en regional marknad. Så skulle övergångsperioden för Östersjöområdet kunna göras ganska kort, eftersom linjekonferenserna här är få, medan den på atlantsträckorna måste bli något längre eftersom dessa domineras av linjekonferenserna.

4.7

Regionkommittén önskar påpeka att införandet av och längden på övergångsperiodena också skulle kunna baseras på tröskelvärden för marknadsandelarna.

4.8

Regionkommittén anser att man inte bör se den osäkerhet som råder kring bestämmelserna i artikel 2 i förordning nr 4056/86 som en anledning till att avskaffa dem utan snarare som en anledning till att se över innehållet mot bakgrund av förordningarna 4056/1986 och 823/2000: För det första bör man se till att bestämmelserna är förenliga med artikel 81.3 i EG-fördraget och med framtida konkurrensregler, och för det andra vore det meningsfullt att göra bestämmelserna mer konkreta på de ställen där kommissionen befarat eller redan konstaterat att sjöfarten gjort en alltför bred tolkning. De berörda företagen bör uppmanas att lägga fram förslag om de vill att bestämmelserna i artikel 2 skall behållas.

4.9

Regionkommittén anser för övrigt att ytterligare ansträngningar skulle kunna göras inte bara på bi- och multilateral nivå utan även inom ramen för samarbetet inom befintliga internationella organisationer, så att man kan uppnå mer enhetliga och därmed mer rättvisa konkurrensvillkor i hela världen. I samband med detta bör man också undersöka huruvida och i vilken grad andra staters bestämmelser skulle kunna fungera som förebild för EU.

4.10

Regionkommittén rekommenderar att artikel 9 i förordning 4056/86 bibehålls, åtminstone genom en bestämmelse med giltighet under flera år och med möjlighet till förlängning.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/46

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens första årliga rapport om migration och integration som ett viktigt underlag för utveckling av en helhetsstrategi för integrering av invandrare i den nya utvidgade Europeiska unionen.

1.2.

Kommittén erkänner värdet och omfattningen av världens migration, och dess betydelse för mångfalden och utvecklingen, inte minst i det lokala samhället. Kommittén instämmer fullständigt i vikten av att samordna immigrations-, flykting- och integrationspolitiken inom den Europeiska unionen. Detta är än viktigare nu i den utvidgade gemenskapen.

1.3

Kommittén betonar att den nationella nivån ansvarar för implementeringen av lagstiftningen, medan uppgiften att underlätta invandrarens mottagande, bosättning och integration faller på den regionala och lokala nivån. Regionkommittén framhåller därför särskilt de lokala och regionala myndigheternas viktiga roll, vilkas ansvar för bland annat planering, bostäder, utbildning och arbetsmarknaden direkt påverkar integrationen och kan främja social sammanhållning, social integration och hållbara samhällen.

1.4

Kommittén noterar att rapporten uppehåller sig vid utvecklingen av invandringspolitiken som den ter sig på nationell nivå och på EU-nivå. En del av misslyckandet med integrationen inom den Europeiska unionen härrör sig från det faktum att de lokala och regionala myndigheterna inte har inkluderats i framtagandet av politiken. De lokala och regionala myndigheterna utgör den närmast ansvariga nivån gentemot medborgarna, men konsekvenserna av implementeringen på den lokala nivån har oftast förbisetts och inte alltid beaktats.

1.5

Kommittén beklagar bristen på samråd med lokala och regionala myndigheter under så väl faktainsamlingen som analysarbetet inför utarbetandet av rapporten. Olika åtgärder har vidtagits inom medlemsstaterna för att möta den växande mångfalden i dagens samhällen. De erfarenheter som gjorts, positiva och negativa, är av särskild betydelse nu, när migrationsströmmarna blir alltmer mångskiftande och världsomfattande och medlemsstaterna får ta emot invandrare och flyktingar från alltfler länder, inte bara sådana som de haft handel eller historiska/kulturella band med.

1.6

Kommittén erinrar om att integrationsfrågorna måste inkluderas i alla politikområden för att lyckas med den sociala sammanhållningen. Gemenskapens politik för invandring och integration måste stå i samklang med EU:s mera övergripande målsättningar inom socialpolitiken, den ekonomiska politiken, utrikes- och utvecklingspolitiken och stämma överens med sådana grundläggande europeiska värderingar som lika möjligheter, mänskliga rättigheter, människovärde, tolerans, aktning för mångfalden, åtgärder för att bekämpa diskriminering och främjandet av ökat deltagande i samhällslivet.

1.7

Kommittén framhåller att integration är ett ansvar för samhället som helhet, och att det krävs ansträngningar både från de invandrades och från de lokala befolkningarnas sida för att uppnå hållbar social sammanhållning och tillväxt.

1.8

Kommittén beklagar frånvaron i denna rapport av fakta kring integrering och invandringspolitikens implementering och framhåller att det vore värdefullt om kommissionen kunde göra mer för att främja utbyte av information och erfarenheter. Den handbok om integration för yrkesverksamma och beslutsfattare som Europeiska kommissionen (generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet) gav ut i november 2004 är ett första positivt steg i denna riktning eftersom den tillhandahåller konkreta uppgifter om bästa praxis och resultat rörande integration.

1.9

Kommittén tillstår att arbetsmarknadsfrågorna har en avgörande betydelse för integreringen av invandrare, men de kan inte ses lösryckta ur sitt sammanhang eftersom graden av integration även beror på en rad andra faktorer, såsom den samhälleliga bakgrunden, utbildningen och språkkunskaperna och deltagandet i samhällslivet. Att invandrarna integreras med framgång är ett steg på vägen mot ett samhälle där alla får en plats att fylla, till nytta både för den enskilde och lokalsamhället och samhället i vidare bemärkelse.

1.10

Kommittén välkomnar det växande erkännandet av invandrarnas kreativitet och egenföretagande inom unionen. Framväxten av entreprenörer och nya företag är av avgörande betydelse för framgångsrika integrationsprocesser samt ett viktigt bidrag till förverkligandet av Lissabonstrategin.

1.11

Kommittén noterar att rapporten domineras av resonemang kring behovet av arbetskraftsinvandring. Ändå konstateras att huvuddelen av invandringen består av familjeåterförening eller någon form av humanitärt skydd. Strategier för den stora gruppen invandrade som står utanför arbetsmarknaden är angelägna, såväl av ekonomiska som av sociala och politiska skäl. Kvinnornas betydelse för en lyckad integration får inte underskattas eftersom de ofta utgör direktlänken till barnen i familjen.

1.12

Kommittén beklagar att situationen för de nästan 500 000 asylsökande i Europeiska unionen som väntar på besked om uppehållstillstånd eller motsvarande, varav den absoluta merparten återfinns utanför den reguljära arbetsmarknaden, inte ens omnämns.

1.13

Kommittén understryker att påståendet att unionsmedborgare uppnått mycket hög sysselsättning måste preciseras, eftersom de lokala och regionala skillnaderna är drastiska. Man kan tala om höga sysselsättningssnitt i unionen, men man måste samtidigt erkänna den ojämna lokala och regionala fördelningen.

1.14

Kommittén understryker att kontrasten mellan den nationella nivåns fokus på behovet av invandrad arbetskraft, och den lokala nivåns ansträngningar för att motverka utslagning, utanförskap och främlingsfientlighet, förstärker behovet av dialog och samverkan mellan alla inblandade nivåer.

1.15

Kommittén understryker att invandrings- och integrationspolitiken debatteras väsenskilt annorlunda på de olika nivåerna i samhället, det leder till skillnader i synsätt och försvårar effektiviteten i åtgärderna. Samtidigt läggs en grund för misstro gentemot samhället, en misstro som kan leda till förakt för det politiska systemet. Denna misstro och detta förakt kan exploateras av extrema politiska krafter.

1.16

Kommittén konstaterar att avståndet och bristen på dialog mellan de politiska nivåerna till viss del möjliggjort framväxten av partier med isolationism och främlingsfientlighet på dagordningen. Flera unionsfientliga och främlingsfientliga partier har utvecklats från en lokal bas.

1.17

Kommittén välkomnar införandet av jämställdhetsperspektiv i rapporten, samtidigt som beskrivningen av jämställdhetsinriktade integrationsåtgärder allvarligt nog saknas. Åtgärder som frigör invandrade kvinnors kompetenser ger värdefulla sociala, ekonomiska och demokratiska effekter.

1.18

Kommittén anser att den formaliserade rösträtten genom att den ökar invandrarnas deltagande i det demokratiska livet är ett minimikrav som ännu inte uppnåtts i alla medlemsstater. Integreringen av nya medborgare måste emellertid också lyckas bättre. Rösträtten tenderar att ignoreras om upplevelsen av utanförskap är för stark. Rätten och möjligheten att påverka samhällsutvecklingen blir inget värd om man saknar arbete eller position i samhället.

1.19

Kommittén understryker att i sysselsättningsstrategin och strategin för social integration endast nämns riktlinjer för att täcka arbetskraftsbehovet. Men inget sägs om huvuddelen av invandrarna som kommer till unionen i samband med familjeåterförening eller för humanitärt skydd. Strategin för social integration blir ofullständig utan riktlinjer för denna stora grupp.

1.20

Kommittén understryker att rapporten beskriver verksamheter som bedrivs lokalt. Men informationen är bristfällig, uppgifter om implementeringens praxis och resultat saknas. Hur de ekonomiska medlen används i integrationsarbetet är svårt att veta, eftersom rapporten inte innefattar de lokala och regionala nivåerna.

1.21

Kommittén betonar att på många håll i unionen tillfaller skatteintäkterna den nationella nivån, medan kostnaderna för invandring som lett till utanförskap belastar den lokala nivån. Frånvaron av samråd mellan de olika nivåerna försvårar en optimal användning av de ekonomiska resurserna.

2.1

Regionkommittén anmodar kommissionen att dra nytta av den sakkunskap som lokala och regionala myndigheter skaffat sig efter årtionden av konkret arbete med integration och invandringspolitikens implementering. För att underlätta och förbättra utbytet mellan medlemsstaterna av information, uppslag och erfarenheter i fråga om integrationen bör de nationella kontaktpunkterna uppmanas att samråda med regionala och lokala myndigheter och stora städer i syfte att dra fördel av deras erfarenheter.

2.2

Kommittén uppmanar även kommissionen att ha löpande kontakter med Regionkommittén vid framtagandet av de årliga rapporterna för att diskutera hur man bäst fångar upp lokala och regionala erfarenheter av integrationsarbetet.

2.3

Kommittén understryker att lokala myndigheter bör uppställa tydliga och uppföljningsbara mål för att kunna utveckla integrationsarbetet samt utvärdera hur arbetet genomförts. Även myndigheter på nationell och regional nivå bör utvärdera sin egen verksamhet och ReK påminner därför kommissionen om behovet av utvärderingar av de olika strategier för integration som används i dag.

2.4

Kommittén betonar att för att insatserna skall leda till att det ekonomiska stödet till en gemensam invandringspolitik blir effektivt måste regionala olikheter erkännas. Stödet bör uppmuntra flexibla lösningar, de lokala och regionala nivåerna måste ges frihet att välja arbetssätt.

2.5

Kommittén uppmanar kommissionen att i debatten om den framtida europeiska sammanhållningspolitiken ta hänsyn till de insatser som gjorts i vissa regioner där strukturfondsstödet kan komma att minskas och där invandrarbefolkningen ökat påtagligt de senaste åren; detta gäller särskilt i de större städerna.

2.6

Kommittén understryker att dialogen med invandrarorganisationer blir otillräcklig om den enbart förs på nationell nivå och på EU-nivå. Integrationspolitiken, de religiösa och kulturella frågorna behandlas i allt väsentligt i människors vardag, på den lokala nivån. Betydelsen av den lokala gränsöverskridande dialogen kan knappast överskattas i strävan att stärka samhörigheten över etniska, religiösa och kulturella skillnader.

2.7

Kommittén efterlyser möjligheter för lokala och regionala myndigheter att bidra till utarbetandet av nationella handlingsplaner för integration och sysselsättning. Det skulle göra det lättare att jämföra arbetssätt och ta fram goda metoder samt att analysera de verkliga konsekvenserna och resultaten av medlemsstaternas strategier.

2.8

Kommittén betonar att rapporten uppehåller sig på den horisontella, nationella nivån. Åtgärderna som diskuteras konkretiseras på den lokala nivån. Behovet av ett vertikalt synsätt är uppenbart. För att nå målet om en korrekt och objektiv analys måste trenderna på samtliga nivåer beskrivas, även de nivåer där politiken implementeras. De nationella kontaktpunkterna för integration behöver kompletteras med lokala och regionala motsvarigheter.

2.9

Kommittén understryker att invandringen inte räcker för att täcka arbetskraftsbristen inom EU på lång sikt, och påminner om sitt yttrande om de äldres bidrag till arbetsmarknaden.

2.10

Kommittén betonar hur viktigt det är att de invandrade, framför allt kvinnorna, ses som en resurs och ett över lag värdefullt tillskott på arbetsmarknaden samt att arbetskraften är mångsidigt sammansatt. Den princip som skall gälla inom arbetslivet är likabehandling.

2.11

Kommittén betonar att summan av lokala och regionala skillnader ger en rättvisare bild av sysselsättningsgraden än nationella snitt. Analyser som bygger på nationella snitt ger otillräckligt underlag till åtgärder som riktas mot den regionala mångfalden. För att strategier skall bli framgångsrika bör de byggas underifrån.

2.12

Kommittén efterlyser aspekter som rör det stora antalet arbetstagare som invandrat olagligt. Mekanismer måste inrättas som möjliggör för invandrare som bryter mot gällande invandringslagstiftning att utan dröjsmål där så är lämpligt få sin ställning legaliserad. Man får dock sätta detta i relation till kapaciteten för ett värdigt mottagande.

2.13

Kommittén välkomnar insikten om behovet att införliva invandringsaspekter med all politik och att öka samarbetet mellan nationella, regionala och lokala myndigheter samt det civila samhället. Till den vertikala dialogen måste också diskussionen om fördelningen av resurser behandlas.

2.14

Regionkommittén efterlyser hänvisningar till invandrarnas hälsa och betonar vikten av samarbete mellan den lokala vården (primärvård) och övriga parter som verkar för en god integration.

2.15

Kommittén understryker vikten av att ta fram finansiella instrument för decentraliserat samarbete kring invandringsfrågor samt att även fortsättningsvis stödja det lokala och regionala arbetet som sker för att främja integrationen genom EU:s strukturfonder och initiativ såsom Equal och Urban. I sammanhanget bör särskilt intresse riktas mot det arbete som sker inom ramen för det nya pilotprojektet INTI som syftar till att stödja dialogen, nätverk och samarbete kring integration på europeisk nivå.

2.16

Kommittén understryker att den enskilde invandrarens behov av arbete och egenförsörjning måste erkännas och stimuleras. Förutom ekonomiska aspekter bidrar entreprenörskapet och småföretagsamheten till positiv social utveckling. Möjligheten att äga och driva företag påverkar integrationen och bör därför ges ökat samhälleligt stöd.

2.17

Kommittén påminner om att kvinnor diskrimineras på grund av såväl kön som etniskt ursprung. Om det tas hänsyn till genusfrågorna kommer arbetet med att bättre integrera invandrarna att bli mera målinriktat och effektivt.

2.18

Kommittén betonar att även andra värden än ekonomiska måste bejakas för att en framgångsrik integrationspolitik skall uppnås. Invandringen tillför perspektiv som kan berika den enskilde medborgarens liv, samtidigt som den kan ge unionen kompetenser som är värdefulla i globala sammanhang.

2.19

Kommittén understryker vikten av icke-statliga organisationers arbete i tät samverkan med lokala och regionala myndigheter, och stöder deras program för att påskynda integrationen av invandrare i landets politiska liv och samhällsliv (språkutbildning, undervisning i landets kultur och demokratiska principer, politisk och samhällelig bildning, bevarande av invandrarnas etniska identitet o.dyl.). Det slutliga ansvaret för att agera för god social integration liksom för att fortsätta dialogen med icke-statliga organisationer ligger alltid på den nationella nivån i tät samverkan med lokala och regionala myndigheter.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/50

1)

I undersökningen anges att ”det finns en koppling mellan laglig och olaglig migration men förhållandet är komplext och knappast direkt”.

2)

I undersökningen beskrivs en rad nya politiska initiativ för att utveckla en gemensam invandringspolitik.

3)

I undersökningen betonas att det behövs fler tillförlitliga och jämförbara statistiska uppgifter på EU-nivå.

4)

En åldrande befolkning och en krympande arbetsför befolkning kommer att leda till kompetensbrist på arbetsmarknaden i EU och ett fortlöpande behov av invandring till EU.

5)

I Haagprogrammet, som Europeiska rådet antog i november 2004, presenteras ett arbetsprogram för att utveckla en gemensam invandringspolitik.

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens undersökning av kopplingarna mellan laglig och olaglig migration. Kommissionen bidrar därmed på ett värdefullt sätt till utvecklingen av en gemensam invandringspolitik, särskilt genom de politiska initiativ som föreslås i undersökningen.

1.2

Kommittén är mycket intresserad av undersökningen eftersom lokala och regionala myndigheter spelar en viktig roll i samband med mottagning och integration av invandrare samt vid deras bosättning. En central uppgift för lokala och regionala myndigheter är att tillhandahålla offentliga tjänster för invandrare, bland annat bostäder, utbildning, hälso- och sjukvård och arbetsmarknadsåtgärder.

1.3

ReK anser att undersökningen skall ses mot bakgrund av utformningen av EU:s migrations- och asylpolitik, särskilt Europeiska rådets åtaganden vid mötet i Tammerfors i oktober 1999 och dess antagande av Haagprogrammet i november 2004, vilket framhäver migrationspolitikens stora betydelse.

1.4

Kommittén är bekymrad över att Europeiska rådet dröjer med att godkänna en migrationspolitik på EU-nivå som bygger på slutsatserna från mötet i Tammerfors.

1.5

Kommittén noterar kommissionens synpunkt att ”det finns en koppling mellan laglig och olaglig migration men förhållandet är komplext och knappast direkt eftersom flera olika faktorer spelar in”. Kommittén vill dock framhålla att olaglig migration är ett stort problem inom EU eftersom det kan undergräva åtgärder för att främja reglerad migration och öka fientligheten bland värdbefolkningen. Följaktligen är det direkt avgörande för trygghet och säkerhet inom EU att den illegala migrationen förhindras på ett verksamt sätt. Dessutom kan illegala migranter utsättas för fara och risken att exploateras. Det är därför viktigt att föra en väl avvägd politik som kombinerar åtgärder för en jämn reglerad migration och åtgärder för att motverka olaglig migration.

1.6

Regionkommittén betonar sin oro över användningen av termen olaglig migration, särskilt då många invandrare i denna kategori inte är föremål för rättsliga åtgärder. Därför föredrar vi att använda termen olovlig invandring i förekommande fall.

1.7

I undersökningen uppmärksammar kommissionen ett stort antal forskningsbrister. ReK anmodar därför kommissionen att utarbeta ett forskningsprogram för att åtgärda dessa brister och därmed bidra till utformningen av en ny politik.

1.8

Kommittén noterar att kommissionen hänvisar till andra av EU:s politikområden som påverkar migranterna, däribland utvecklingspolitiken och EU:s sysselsättningsstrategi. Vi är också medvetna om att många av EU:s politiska insatser har påverkat migrationspolitiken, särskilt inom socialpolitiken och den ekonomiska politiken, och vi uppmanar därför kommissionen att tillsätta en grupp som omfattar flera generaldirektorat och som har till uppgift att samordna åtgärder som påverkar migranterna.

1.9

Regionkommittén instämmer i undersökningens slutsatser att det finns en brist på tillförlitliga och jämförbara data på EU-nivå. Kommittén anser att kommissionens handlingsplan för gemenskapsstatistik inom migrationsområdet (KOM(2003) 179 slutlig) och den första årliga rapporten om migration och integration (KOM(2004) 508 slutlig) utgör ett första försök att behandla denna fråga.

1.10

ReK betonar att lokala och regionala myndigheter har en viktig roll vid insamling av data och statistik och begär att dessa myndigheter skall delta helt och fullt i samrådet om tillförlitliga och jämförbara data i EU när jämförbara uppgifter har samlats in.

1.11

ReK stöder kommissionens synpunkt att det behövs ”mer intensiv och målinriktad användning av samråd och informationsutbyte”, och välkomnar inrättandet av en expertgrupp med beteckningen ”kommittén för frågor om invandring och asyl och ett nätverk för nationella kontaktpunkter för integration”.

1.12

ReK ställer sig bakom inrättandet av ett europeiskt migrationsnätverk och ett observationsorgan samt anser att lokala och regionala myndigheter bör ha en viktig roll i detta nätverk, eftersom de kan bidra med konkreta direkta erfarenheter och välfungerande lösningar.

1.13

Kommittén anser att det bör finnas fler möjligheter att utbyta erfarenheter och väl fungerande metoder, däribland ömsesidig utvärdering av invandringspolitiken. Detta skulle kunna uppnås genom att man använder den öppna samordningsmetoden vid utformningen av EU:s invandringspolitik. Vi uppmanar därför Europeiska rådet att anta kommissionens förslag på detta område.

1.14

ReK delar kommissionens åsikt att den negativa demografiska utvecklingen och den åldrande befolkningen sannolikt innebär att rekryteringen av tredjelandsmedborgare och invandringen till EU fortsätter att öka. Denna fråga uppmärksammas i Kok-rapporten, där det hävdas att ”befolkningens åldrande kommer att leda till ökad efterfrågan på pensioner och hälso- och sjukvård, samtidigt som det sker en minskning av antalet personer i arbetsför ålder som kan skapa det välstånd som behövs” (6). I Kok-rapporten uppmärksammas också kommissionens prognos ”att den rena effekten av befolkningens åldrande [kommer] att vara en minskning av den potentiella tillväxttakten i EU från dagens 2–2,25 till cirka 1,25 % senast 2040” (7) Andra positiva ekonomiska och sociala bieffekter bör för övrigt också lyftas fram: nytt humankapital, specialisering och ett berikande utbyte människor emellan.

1.15

ReK betonar att EU:s invandrings- och integrationsinsatser har en viktig regional dimension, som utgör en viktig debattfråga. Den regionala dimensionen av debatten är betydelsefull eftersom befolkningen minskar i några EU-regioner som lider av allvarlig kompetensbrist, samtidigt som befolkningen ökar snabbt i andra regioner, vilket medför ett starkt tryck på lokala tjänster och bostäder till rimliga priser. Kommittén anser att det återstår mycket att göra för att utveckla migrationens lokala och regionala dimension, särskilt på integrationsområdet. För närvarande drivs denna utveckling under INTI-programmet. År 2004 tilldelades programmet 6 miljoner euro, men man fick in 158 bidragsansökningar till ett sammanlagt belopp av 42,58 miljoner euro. Kommittén rekommenderar att anslagen till detta program höjs avsevärt för perioden 2007–2013.

1.16

Regionkommittén välkomnar kommissionens avsikt att inleda ett brett samråd om tillträde för arbetskraftsinvandrare. Grönboken om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU (KOM(2004) 811 slutlig) har publicerats 2005. Det är viktigt att ReK deltar i denna samrådsprocess eftersom denna fråga kan få konsekvenser för de regionala arbetsmarknaderna och de tjänster som tillhandahålls av lokala och regionala myndigheter.

1.17

ReK instämmer i kommissionen uppfattning att en förstärkt integration av tredjelandsmedborgare som vistas lagligt i medlemsstaterna är ett viktigt mål i EU:s invandringspolitik som kan uppnås genom integration på arbetsmarknaden, underlättande av rörligheten för tredjelandsmedborgare inom EU och erkännande av yrkeskvalifikationer hos tredjelandsmedborgare.

1.18

Kommittén välkomnar rörlighetsprincipen, som slogs fast i direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättsliga ställning (november 2003). Direktivet introducerade principen om rörligheten för de personer som hade varit bosatta i EU i mer än fem år, och rörlighet för tredjelandsmedborgare har underlättats genom utvidgningen av förordning 1408/71. I kommissionens förslag nämns också en viss grad av rörlighet för utländska studenter och forskare.

1.19

ReK framhåller att man måste rekrytera fler forskare till EU för att uppnå Lissabonmålen. Denna rekrytering är ett viktigt test av EU:s invandringspolitik och dess förmåga att komma till rätta med kompetensbristen. I sitt meddelande till rådet och Europaparlamentet om att underlätta tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i Europeiska gemenskapen i forskningssyfte (KOM(2004) 178 slutlig) gjorde kommissionen bedömningen att det behövs ytterligare 700 000 forskare år 2010 om EU skall kunna uppnå Lissabonmålen.

1.20

ReK noterar att rådet (rättsliga och inrikes frågor) enades om en allmän strategi för direktivet i november 2004. Denna strategi omfattar visserligen erkännande av yrkeskvalifikationer, arbetsvillkor och skatteförmåner men däremot inte lindrigare villkor för korttidsforskares familjers inresa. Kommittén menar att detta är en nyckelfaktor för rekrytering av forskare, och det skulle placera EU:s medlemsstater i samma position som andra länder, såsom USA och Kanada.

1.21

ReK framhåller att den europeiska sysselsättningsstrategin och Europeiska socialfonden är mycket viktiga verktyg för att kunna erbjuda yrkesutbildning och förmedla yrkeskunskaper, vilket är centralt för integrationen av nyanlända migranter. Integrationen av missgynnade grupper på arbetsmarknaden har varit ett huvudtema i den europeiska sysselsättningsstrategin för att behålla tillgången på arbetskraft, maximera flexibiliteten och åtgärda bristen på arbetskraft i vissa branscher och regioner. De nya europeiska sysselsättningsriktlinjerna syftar till att minska sysselsättningsgapet mellan EU-medborgare och icke EU-medborgare, vilket utgjorde 11,7 % år 2002. I undersökningen nämns inga projekt inom Europeiska socialfonden för att främja integrationen av invandrare på arbetsmarknaden och lokala och regionala myndigheters innovativa integrationsinsatser.

1.22

Kommittén noterar undersökningens slutsatser om legaliseringsåtgärdernas effektivitet både ur migranternas och medlemsstaternas synvinkel. Kommittén anser att storskaliga legaliseringsåtgärder vanligtvis inte är den lämpligaste lösningen på problemet med olovlig invandring. Legalisering i enskilda fall kan dock vara ett användbar åtgärd när man har att göra med många fall av olovlig invandring.

1.23

ReK instämmer i undersökningens resultat som ger stöd för åsikten att legalisering i efterhand inte bör användas som ett sätt att hantera migrationsströmmar eftersom den ofta uppfattas som en negativ konsekvens av invandringspolitiken. Legalisering från fall till fall i efterhand kan vara nödvändigt då invandrare har integrerats i lokalsamhällena för att styra människor bort från den svarta ekonomin, öka skatteintäkterna och främja social sammanhållning. Kommentarerna i brittiska överhusets betänkande är intressanta i detta sammanhang (8).

1.24

ReK instämmer i överhusets synpunkt att ”någon form av legalisering av illegala invandrare som vistats länge i landet är ofrånkomligt för att inte skapa en växande underklass av personer utan uppehållstillstånd”. I överhusets betänkande betonas att man måste minimera legaliseringens attraherande effekter och det påpekas att detta problem till stor del kan lösas genom att man granskar enskilda fall i stället för att ge amnesti i stor skala. Slutligen anser överhuset att amnesti kan ”utgöra en sällsynt möjlighet att erhålla tillförlitliga uppgifter om den illegalt invandrade befolkningens omfattning och sammansättning” (9).

1.25

Regionkommittén har uppmärksammat de många olika formerna av illegal invandring och svårigheten att bedriva forskning på detta område. Det behövs dock mer forskning om dessa olika former av illegal invandring för att kunna vidta effektivare åtgärder. I detta sammanhang är det viktigt att skilja mellan

1.26

ReK instämmer i kommissionens synpunkt att utformning av en gemenskapspolitik för återvändande, upprättande av samarbetsavtal med ursprungsländerna och omvandling av svartarbete till vanliga arbeten utgör centrala inslag i kampen mot illegal invandring.

1.27

Kommittén välkomnar de förslag som framförs i undersökningen om utformningen av en gemenskapspolitik för återvändande. Europeiska rådet godkände i november 2002 ett förslag om ett handlingsprogram för återvändande, som nu måste genomföras snabbare än hittills.

1.28

ReK instämmer i kommissionens synpunkt att ”samarbetet med länder utanför EU är avgörande för att minska de olovliga migrationsströmmarna” och i slutsatserna från Europeiska rådets senaste möten att EU behöver ”en övergripande migrationsstrategi för frågor som rör politik, mänskliga rättigheter och utveckling i ursprungs- och transitländerna”.

1.29

ReK håller med kommissionen om att det behövs en bättre samordning mellan migrationspolitiken och utvecklingspolitiken samt anser att utvecklingspolitiken kan förbättra de ekonomiska och sociala förhållandena i tredje land och därmed dämpa de faktorer som driver människor att invandra till EU.

1.30

Regionkommittén framhåller att EU på ett aktivt sätt måste uppmuntra gemensamma initiativ med grannländer via program som det nya grannskapsinstrumentet, Tacis, Meda, Encas och Interreg. Det är viktigt att EU omges av en ”vänkrets” så att fred och solidaritet kan få fäste i EU:s grannländer efter unionens utvidgning. EU måste samarbeta med dessa länder med målet att förbättra deras ekonomiska och sociala situation och minska attraherande faktorer som hög arbetslöshet, låga löner, bristande demokrati och organiserad brottslighet. Ett av de prioriterade samarbetsområdena bör vara hur man kontrollerar migrationen. Vissa grannländer har tagit fram handlingsplaner som är särskilt inriktade på olovlig invandring, och Europeiska unionen är beredd att stödja genomförande av planerna, inklusive åtgärder mot olovlig invandring som vidtas av de länder som utarbetar sådana planer.

1.31

Regionkommittén understryker att lokala och regionala myndigheter har en viktig roll i program som Tacis, Meda, Encas och Interreg. Vi vill därför påminna kommissionen och medlemsstaterna om att lokala och regionala myndigheter bör ha en betydelsefull roll också vid utformningen av de nya programmen.

1.32

ReK välkomnar generellt sett förslagen om det nya grannskapsinstrumentet men beklagar att detta instrument (som är föremål för ett annat ReK-yttrande) inte ger lokala och regionala myndigheter en viktigare roll, framför allt om man väger in att dessa myndigheter har befogenheter på många politikområden som omfattas av instrumentet.

1.33

ReK instämmer i kommissionens synpunkt att det krävs insatser mot den oreglerade arbetsmarknaden och den svarta ekonomin eftersom ”den svarta ekonomin [bedöms] ligga på 7–16 % av EU:s BNP, även om hela ekonomin naturligtvis inte utgörs av olagliga migranter”. Det finns ett behov av att omvandla svartarbete till reguljära arbeten och detta var en av de tio prioriteringarna i sysselsättningsriktlinjerna för 2003. Flera medlemsländer utformade särskilda åtgärder för utländska arbetare och personer som invandrat olovligen i sina nationella handlingsplaner (NAP) för att öka sysselsättningen. Det är också välkommet att Haagprogrammet innefattar en maning till medlemsstaterna att uppnå de mål för reducering av den oreglerade arbetsmarknaden som ställs upp i den europeiska sysselsättningsstrategin.

1.34

ReK noterar att det behövs utökat stöd till gränsregionerna eftersom de jämfört med övriga regioner blir särskilt kraftigt berörda av olovliga inresor. Kommittén stöder också inrättandet av den europeiska gränsvaktkåren, i anslutning till systemet för tidig varning, eftersom verksam gemensam förvaltning av EU:s yttre gränser måste åstadkommas. Samarbete inom rättsväsende och polis bör också främjas ytterligare, både på central och regional/lokal nivå.

2.1

ReK påminner EU-institutionerna om att lokala och regionala myndigheter spelar en viktig roll för integrationen av invandrare och vill därför betona att dessa myndigheter har en nyckelroll i många av de initiativ som beskrivs i undersökningen. Det gäller bland annat erfarenhetsutbyte om integrationsinsatser, medverkan i program såsom det nya grannskapsinstrumentet och de program som ersätter Tacis och Interreg. Kommittén rekommenderar därför att lokala och regionala myndigheter skall delta fullt ut i dessa program.

2.2

Kommittén anser att det bör finnas fler möjligheter att utbyta erfarenheter och väl fungerande metoder samt att ömsesidigt göra utvärderingar av invandringspolitiken. Detta skulle kunna uppnås genom att man använder den öppna samordningsmetoden vid utformningen av EU:s invandringspolitik. Vi uppmanar därför Europeiska rådet att anta kommissionens förslag på detta område.

2.3

Rek rekommenderar kommissionen att bilda en grupp bestående av tjänstemän från de generaldirektorat som ansvarar för åtgärder som påverkar tredjelandsmedborgare, för att förbättra samordningen av deras verksamhet.

2.4

ReK föreslår att kommissionen lägger fram ett forskningsprogram föra att åtgärda de brister som konstaterats i undersökningen.

2.5

Kommittén efterlyser en betydande förstärkning av INTI-programmet, så att lokala och regionala myndigheter kan delta i fler EU-finansierade gränsöverskridande projekt som berör integreration av invandrare.

2.6

ReK betonar att invandringen är viktig för att åtgärda kompetensbrist, och anmodar Europeiska rådet att vidta kraftfulla politiska åtgärder på detta område, däribland rekrytering av forskare från tredje land.

2.7

Kommittén framhåller möjligheten att utforma en lämplig utvecklingspolitik för tredje land. Dessutom är det viktigt att migrationsstudierna tar hänsyn till migrationsströmmarnas nya särdrag, exempelvis att det rör sig om ett ökat antal kvinnor, eftersom detta är av stor betydelse för utformningen och tillämpningen av migrationspolitiken.

2.8

ReK begär att lokala och regionala myndigheter skall delta fullt ut vid insamlingen av tillförlitliga och jämförbara data på EU-nivå.

2.9

ReK välkomnar kommissionens avsikt att inleda ett brett samråd om grönboken om en gemensam syn på ekonomisk migration i EU (KOM(2004) 811 slutlig), och vill påminna kommissionen om att lokala och regionala myndigheter måste delta fullt ut i denna samrådsprocess.

2.10

Kommittén anser att det krävs snabba insatser för att vidareutveckla det europeiska migrationsnätverket i nära samråd med lokala och regionala myndigheter och observationsorganet.

2.11

Regionkommittén är bekymrad över att Europeiska rådet dröjer med att utforma en invandringspolitik och insatser på EU-nivå som bygger på slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999. I ljuset av dessa kommentarer betonar Regionkommittén att det krävs snabba beslut om de frågor som behandlas i Haagprogrammet.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/55

1)

För att åstadkomma hållbara lösningar måste ansvarsfördelningen förbättras mellan EU:s medlemsstater när det gäller att styra inresor i EU för personer i behov av internationellt skydd och att förbättra skyddskapaciteten i ursprungsregionerna, och en gemensam asylpolitik måste utarbetas och tillämpas i alla medlemsstater.

2)

För att uppnå målet måste medlemsstaterna och regionerna i fråga – inklusive ursprungsländer och ursprungsregioner eller transitländer – få tillräckliga ekonomiska resurser, särskilt med tanke på EU:s utvidgning och de nya medlemsstaternas behov.

1.1

Regionkommittén stöder Europeiska kommissionens förslag om ”Styrd inresa i EU för personer i behov av internationellt skydd och förbättrad skyddskapacitet i ursprungsregionerna – Förbättrad tillgång till långsiktiga lösningar”. ReK stöder särskilt de regionala EU-skyddsprogram som föreslås för att förbättra ländernas skyddskapacitet i ursprungsregionerna (grann- och transitländer).

1.2

Det är viktigt att följa UNHCR:s rekommendationer i fråga om könsrelaterad förföljelse som ett skäl till att erhålla flyktingstatus.

1.3

Kommittén ser positivt på den roll som Europeiska kommissionen vill tilldela transitländer i fråga om att reglera situationen för personer i behov av internationellt skydd. ReK menar dock att transitländernas roll bör betonas ytterligare liksom stödet till dessa.

1.4

Kommittén framhåller att följderna av att ta emot personer i behov av internationellt skydd framför allt visar sig på lokal nivå i de kommuner som tar emot dessa grupper. Därför yrkar kommittén på att lokala och regionala myndigheter skall vara delaktiga i beslut som rör mottagande och integrering av asylsökande och flyktingar.

1.5

Regionkommittén vill särskilt framhålla att lokala och regionala aktörer spelar en nyckelroll eftersom de har ett stort ansvar för mottagandet av personer i behov av internationellt skydd liksom för integrationsåtgärder. Därför beklagar vi att det i kommissionens förslag inte föreskrivs ett brett samråd med lokala och regionala myndigheter i fråga om planeringen av programmets genomförande och beslut om dess finansiering. Förslaget säkerställer inte de lokala och regionala aktörernas möjligheter att delta i utvecklingen av goda metoder i fråga om EU-åtgärder.

1.6

Det är mot denna bakgrund viktigt att förbättra samordningen och integrationen mellan de interna och externa insatsernas mål, instrument och förfaranden, framför allt beträffande frågor av gränsöverskridande karaktär.

1.7

Kommittén betonar att samarbete och samordning mellan berörda lokala och regionala myndigheter, däribland lokala och regionala myndigheter i mottagarländerna, inom EU samt i ursprungsländerna och transitländerna, kan bidra väsentligt till att reglera situationen för personer i behov av internationellt skydd.

1.8

ReK anser att det är nödvändigt att undersöka de möjliga sociala effekterna av EU:s vidarebosättningsprogram, särskilt på arbetsmarknadsområdet, för befolkningen i de medlemsstater och regioner som är mindre utvecklade och där arbetslösheten är hög.

1.9

ReK är medveten om vikten av en EU-politik som stöder befolkningen i underutvecklade och fattiga länder och regioner, men betonar samtidigt vikten av en rättvis behandling av alla EU-medborgare för att åtgärderna inom ramen för vidarebosättningsprogrammet skall få ett större stöd bland EU-medborgarna.

1.10

Kommittén föreslår att Europeiska kommissionen, i samarbete med frivilligorganisationer och andra berörda aktörer, analyserar de rättsliga frågorna ytterligare i syfte att fastställa objektiva och enhetliga kriterier som skall göra det möjligt att avgöra i vilka fall personer i behov av internationellt skydd skall omfattas av EU:s vidarebosättningsprogram, för att säkerställa att mänskliga rättigheter efterlevs och för att undvika diskriminering samt för att ge mottagarländer och -regioner nödvändigt rättsligt stöd. Kommittén anser det mycket viktigt att flyktingar som kommer till medlemsstaterna inom ramen för vidarebosättningsprogrammet garanteras integration på arbetsmarknaden så att alla unionens medborgare kan åtnjuta samma rättigheter.

2.1

ReK anser att kommissionens meddelande utgör en bra utgångspunkt för fortsatta utvärderingar, men anser att ytterligare analyser och undersökningar behövs i synnerhet i fråga om EU:s vidarebosättningsprogram. Kommittén rekommenderar därför att man senarelägger tidsgränsen för när förslaget beträffande vidarebosättningsprogrammet skall läggas fram för rådet så att dokumentet kan förberedas mer noggrant.

2.2

Kommittén anser att de lokala och regionala myndigheterna i högre grad bör medverka i utformningen och genomförandet av invandrings- och asylpolitiken och även ges det ekonomiska stöd som de behöver.

2.3

Kommittén föreslår därför att man bör överväga att utvidga den finansiering som sker inom ramen för det regionala samarbete och den nya grannskapspolitik som ingår i strukturfondernas mål 3 för perioden 2007–2013 till att omfatta även detta. Det behövs en effektiv samordning mellan de gemensamma multilaterala program som genomförs inom ramen för detta mål och de bilaterala handlingsplaner som skall genomföras inom grannskapspolitiken.

2.4

På grund av den omfattande migrationen i Medelhavsområdet föreslår kommittén att projekt i detta område skall prioriteras i framtida program som syftar till att reglera migrationsströmmar, exempelvis Aeneas-programmet.

2.5

ReK anser att EU:s vidarebosättningsprogram bör genomföras på ett sätt som garanterar att flyktingar som omfattas av vidarebosättning i medlemsstaterna och EU-medborgarna behandlas lika.

2.6

Regionkommittén stöder genomförandet av ordförandeskapets slutsatser beträffande Haagprogrammet, och anser att de lokala och regionala myndigheterna bör inbjudas att delta i den föreslagna interkulturella dialogen mellan alla medborgare inom ramen för gemensamma forum och aktiviteter för att öka den ömsesidiga förståelsen på alla politikområden som hänger samman med integration.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/58

1)

Mot bakgrund av den europeiska grannskapspolitiken bör ReK nu försöka bredda sin verksamhet vad gäller yttre förbindelser inom ramen för sina resurser och institutionella uppdrag och förutom de nuvarande anslutningsländerna också låta de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken ingå, men inte uteslutande dessa.

2)

Vad gäller yttre förbindelser bör ReK fortsätta att prioritera kontakterna med de lokala och regionala myndigheterna i de nuvarande kandidatländerna.

3)

Därutöver bör ReK inom grannskapspolitiken också ge hög prioritet åt dialogen och samarbetet med samtliga länder kring EU:s norra, östra och södra gränser.

1.1.1

Regionkommittén välkomnar Europeiska kommissionens viktiga och nödvändiga dokument eftersom det ger en verklig och naturlig anledning att klargöra och förbättra förbindelserna mellan Europeiska unionen och dess grannländer.

1.1.2

Regionkommittén konstaterar att grannskapspolitiken med tanke på Europeiska unionens utvidgning nyligen och de nya yttre gränserna innebär ett lägligt och välkommet steg framåt för att fördelarna med EU:s utvidgning skall komma alla grannländer till del genom ökad stabilitet, säkerhet och välfärd för alla berörda.

1.1.3

Regionkommittén håller med om att EU:s grannskapspolitik är ett medel för att stärka förbindelserna mellan Europeiska unionen och grannländerna och att förebygga nya skiljelinjer mellan det utvidgade EU och grannländerna.

1.1.4

Regionkommittén framhåller att samtidigt som EU:s grannskapspolitik ger möjlighet till förbättrade förbindelser mellan EU och grannländerna, är den oberoende av utvidgningsprocessen och skall ses i det sammanhanget.

1.1.5

Regionkommittén betonar den viktiga roll som lokala och regionala myndigheter har i den här processen och uttrycker oro över att de lokala och regionala myndigheternas roll inte nämnvärt uppmärksammas eller fastställs i grannskapspolitiken.

1.1.6

Regionkommittén håller med om att grannskapspolitiken kommer att uppmuntra grannländerna att delta i EU:s olika verksamheter genom ett ökat politiskt, säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete.

1.1.7

Regionkommittén anser att grannskapspolitikens syfte är att stödja strävanden efter en större respekt för ökade mänskliga rättigheter, det civila samhället och till att utveckla goda styresformer i dessa länder.

1.1.8

Regionkommittén välkomnar i dessa sammanhang den senaste politiska utvecklingen i Ukraina och Georgien. EU:s grannskapspolitik måste bidra till att understödja Ukrainas väg mot ytterligare demokrati och marknadsekonomi.

1.1.9

Regionkommittén håller med om att grannskapspolitiken syftar till att förbättra handelsförbindelser och ekonomisk utveckling mellan EU och grannländerna.

1.1.10

Regionkommittén konstaterar att grannskapspolitiken är väsentlig för att främja ett närmare samarbete mellan EU och de länder som omfattas av politiken i kampen mot terrorism, illegal invandring och internationell brottslighet som narkotikahandel och människohandel.

1.1.11

Regionkommittén stöder insatser i grannländer med olika etniska minoriteter för att finna innovativa lösningar för att främja samexistens och respekt för allmänt erkända grundläggande principer.

1.2.1

Regionkommittén påpekar att lokala och regionala myndigheter i EU:s grannländer bör spela en större roll i demokratiserings- och decentraliseringsprocessen när detta är möjligt.

1.2.2

Regionkommittén understryker att enligt subsidiaritetsprincipen som är en av EU:s huvudprinciper skall beslut fattas på lämpligaste nivå. I detta sammanhang spelar lokala och regionala myndigheter en avgörande och unik roll eftersom de kan säkerställa varaktiga och välriktade förbindelser.

1.2.3

Regionkommittén konstaterar att nedifrån-och-upp-metodens effektivitet främjar demokratiseringsprocessen.

1.2.4

Regionkommittén tillägger att lokala och regionala myndigheter i praktiken är en god skolning i demokrati för medborgarna och därför viktiga för att säkerställa välfungerande demokratier.

1.2.5

Regionkommittén framhåller vikten av att utveckla och konsolidera lokala myndigheter genom gränsöverskridande samarbete och genom ett ökat utbyte och delgivning av kunskaper inom befintliga Euroregioner som ett sätt att uppfylla målen i den handlingsplan som upprättats för varje land.

1.2.6

Regionkommittén konstaterar att de lokala och regionala myndigheterna i de länder som omfattas av EU:s grannskapspolitik har svårigheter att vidta nödvändiga åtgärder för att anpassa sin administrativa struktur till europeiska strukturer.

1.2.7

Regionkommittén önskar dela med de länder som omfattas av EU:s grannskapspolitik de erfarenheter som ledamöterna erhållit i kontakterna med kandidatländernas lokala och regionala myndigheter under utvidgningsprocessen.

1.2.8

Regionkommittén menar att lokala och regionala myndigheter är den bäst lämpade nivån för ett decentraliserat samarbete med partnerländer,

1.2.9

Regionkommittén påminner om inom vilka områden de lokala och regionala myndigheternas expertis har mest att erbjuda grannländerna:

1.2.10

Regionkommittén påminner om att de regionala och lokala myndigheterna kan vidta åtgärder som innefattar och går utöver de traditionella gränserna för samarbete på central nivå. Myndigheter på decentraliserad kommunal och regional nivå kan nämligen göra verkliga framsteg inom ramen för den nya grannskapspolitik som kommissionen föreslår.

1.2.11

Regionkommittén påpekar att den praxis med decentraliserat samarbete som utvecklats under de senaste åren har visat de lokala myndigheternas ansvar i deras roll som katalysator för nya samarbetsprocesser.

1.3.1

Regionkommittén konstaterar att länderna som omfattas av grannskapspolitiken skiljer sig åt i fråga om ekonomisk, social och politisk utveckling och dessutom har kommit olika långt i sina förbindelser med EU.

1.3.2

Regionkommittén anser att starka regionala och lokala institutioner som väljs av och är ansvarsskyldiga inför folket är en nödvändighet i sant demokratiska samhällen, och kommittén förväntar sig att ikraftträdandet av den federala lagstiftningsreformen om lokala och regionala myndigheters behörighet i Ryssland 2006 skall innebära ett framsteg för de lokala och regionala myndigheternas samarbetsmöjligheter i EU och i Ryssland, i synnerhet genom klargörandet av behörigheter med avseende på gränsöverskridande samarbete.

1.3.3

Regionkommittén är bekymrad över att det i grannskapspolitiken inte görs någon direkt hänvisning till de nuvarande problemen i Kaliningrad. ReK anser dock att frågan behandlas fullgott i kommissionens övriga dokument och verksamhet.

1.3.4

Regionkommittén välkomnar beslutet att inbegripa södra Kaukasus – Armenien, Azerbajdzjan och Georgien – i EU:s grannskapspolitik.

1.3.5

Kommittén välkomnar också EU:s åtagande att ”stödja trovärdiga, konkreta och uthålliga reformansträngningar, i synnerhet i ovan nämnda prioriterade områden, genom ytterligare bistånd”. (4)

1.4.1

Regionkommittén stöder tanken på en övergripande handlingsplan, som partnerländer och EU gemensamt kommit överens om, som det effektivaste sättet att uppfylla målen i EU:s grannskapspolitik.

1.4.2

Regionkommittén håller med om att ambitionen och utvecklingstakten i EU:s förbindelser med varje partnerland kommer att vara beroende av partnerlandets engagemang i gemensamma värden liksom dess vilja och förmåga att genomföra de prioriterade åtgärderna som avtalats i handlingsplanen.

1.4.3

Regionkommittén betonar vikten av ett starkt fokus på bekämpning av fattigdom och korruption, som beskrivits som ”ett stort hinder för reformer i många grannskapsländer”.

1.4.4

Regionkommittén anser att det hade varit en fördel om varje handlingsplan hade innehållit ett särskilt avsnitt om de lokala och regionala myndigheternas roll i det berörda partnerlandet, med klara mål för både den lokala myndighetens roll och på vilket sätt partnerlandet avser flytta över befogenheter och stärka lokala och regionala myndigheter. Detta bör meddelas kommissionen. Tanken är att detta särskilda avsnitt skall ingå i framtida handlingsplaner.

1.4.5

Regionkommittén anser att kommitténs ledamöter har en viktig roll när det gäller att analysera och diskutera de medel som varje partnerland tilldelats, särskilt med tanke på att det fastställs i grannskapspolitikens strategidokument att ”Kommissionen har föreslagit att i den nya budgeten avsätta ytterligare medel till befintliga fonder eller deras efterföljare. Detta avspeglar den stora betydelse som EU tillmäter grannskapspolitiken”. Den nya förenklade finansieringsmekanism som skall antas 2007 gör att en sådan analys och diskussion måste prioriteras än mer.

1.5.1

Regionkommittén välkomnar det nya förenklade finansieringssystem, det europeiska grannskapsinstrumentet, som föreslagits.

1.5.2

Kommittén anser att det är mycket viktigt att kommissionen ger noggrann information och tekniska detaljer om hur instrumentet skall fungera i praktiken, hur det skall administreras och granskas.

2.1

ReK anser att ledamöternas sakkunskap kan utnyttjas för att utveckla den lokala och regionala demokratin, som är oundgänglig för den politiska stabiliteten i de berörda länderna.

2.2

För att övervinna de svårigheter som lokala och regionala myndigheter i länderna i grannskapspolitiken står inför föreslås att ReK utvecklar lämpliga mekanismer för att underlätta direktdialog och informationsutbyte.

2.3

ReK föreslår att de länder som genomför reformer för att införa demokrati och fria och rättvisa val får dra full nytta av EU:s grannskapspolitik.

2.4

Regionkommittén rekommenderar att EU:s grannskapspolitik ger möjlighet till nya avtal med partnerländer, vilket skulle kunna ske i form av europeiska grannskapsavtal. Grannskapsavtalens syfte skulle fastställas utifrån hur långt landet kommit i fråga om de prioriteringar som ställts upp i handlingsplanen.

2.5

Regionkommittén föreslår att handlingsplanen skall följas upp med hjälp av befintliga strukturer under olika partnerskaps- och samarbets- eller associeringsavtal, där formella utvärderingsrapporter om hur långt man kommit avges mellan två och fem år efter det att handlingsplanen antagits.

2.6

Regionkommittén föreslår kommissionen att kommitténs ledamöter i likhet med under utvidgningen får spela en ledande roll i utvärderingen av hur handlingsplanerna framskrider, med fokus huvudsakligen på åtgärder för att stärka och modernisera lokala och regionala myndigheter.

2.7

Regionkommittén föreslår att nästa upplaga av handlingsplanen för varje grannskapsland skall innehålla ett särskilt avsnitt om de lokala och regionala myndigheternas roll i varje partnerland, med klara mål för både den lokala myndighetens roll och på vilket sätt partnerlandet avser flytta över befogenheter med en klar och tydlig tidsram för att uppnå detta mål.

2.8

Regionkommittén anser att varje handlingsplan måste utgå från medbestämmandeprincipen och utgå från prioriteringar som baserar sig på tydliga och trovärdiga ekonomiska incitament för utveckling och således främja tekniskt bistånd.

2.9

Regionkommittén anser att det finns ett angeläget och grundläggande behov av att förbättra och modernisera lokala och regionala myndigheter i de länder som omfattas av EU:s grannskapspolitik inbegripet en dramatisk förbättring med avseende på fria och rättvisa val, demokratiska värden och politisk frihet på lokal nivå. Kommittén rekommenderar att kommissionen initierar ett särskilt program som en del av handlingsplanen för varje grannskapsland för att uppnå målet (se bilaga A).

2.10

Regionkommittén rekommenderar att man inom det föreslagna nya finansieringssystemet, Europeiska grannskapsinstrumentet, överväger ett specifikt finansieringsinstrument som är skräddarsytt för decentraliserat samarbete och avsett för lokala och regionala myndigheter att användas för att modernisera och reformera deras verksamhet i grannskapsländerna.

2.11

Kommittén rekommenderar kommissionen att ge ReK och dess ledamöter möjlighet att spela en ledande och aktiv roll vad gäller att utvärdera och diskutera det nya europeiska grannskapsinstrumentet.

2.12

För att underlätta denna process föreslår kommittén att man anordnar en konferens år 2006 med deltagande av företrädare från lokala och regionala myndigheter i alla de länder som omfattas av grannskapspolitiken. Vi hoppas också att det blir möjligt att få till stånd fyra separata konferenser för i tur och ordning Medelhavsregionen, Östersjöregionen, övriga länder i Östeuropa och i Mellanöstern.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/67

1)

Utkastet till förordning är avhängigt av om medlemsstaterna kan enas om budgetplanen (se ovan).

1.1

ReK välkomnar instrumentet som ett svar på önskemålen om större flexibilitet och förenkling i systemet för stöd inför anslutningen och som ett förbättrat verktyg för att överbrygga klyftan mellan föranslutning och anslutning.

1.2

Kommittén anser att man dragit lärdom av tidigare anslutningsinstrument och ser därför positivt på att det skapas en enda ram för stöd inför anslutningen till kandidatländer och potentiella kandidatländer som ett sätt att strama upp stödet och förbättra samordningen mellan de olika stödelementen.

1.3

Kommittén anser att det finns en skillnad mellan stöd inför anslutningen och traditionellt utvecklingsstöd: Stöd inför anslutningen är a) inriktat på målet om anslutning på kort eller medellång sikt och b) avsett att förbereda länder för tiden efter anslutningen. Det övergripande målet om stöd inför anslutningen är en gradvis anpassning till Europeiska unionens normer och politik.

1.4

Kommittén välkomnar beslutet att erbjuda stöd inför anslutningen till både kandidatländer och potentiella kandidatländer och att båda grupperna skall få tillgång till följande delar av stödet:

Utöver detta stöd skall kandidatländerna dessutom få tillgång till stöd på följande områden:

1.5

ReK välkomnar minskningen av antalet budgetposter för stöd inför anslutningen, eftersom detta kommer att ge större flexibilitet när det gäller att tillgodose behoven i kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna.

1.6

ReK anser det som ett välavvägt förslag att förvaltningen av stödet till kandidatländerna kan vara decentraliserat, medan stödet till de potentiella kandidatländerna fortsätter att förvaltas centralt.

1.7

ReK välkomnar sammanslagningen av GD Regios och GD Utvidgnings budgetposter för gränsöverskridande samarbete. Detta banar vägen för ett flexiblare system med en enda förvaltningsmyndighet.

1.8

ReK ser positivt på uppstramningen och den förbättrade samordningen av stödet inför anslutningen till kandidatländerna och de potentiella kandidatländerna och till demokratiska institutioner i dessa länder, däribland lokala och regionala myndigheter.

2.1

ReK framhåller att det föreslagna stödet omfattar många områden på vilka lokala och regionala myndigheter har erfarenhet och alltså kan spela en viktig roll. Dessa är:

2.2

ReK föreslår att lokala och regionala myndigheter i EU delar med sig av sin breda sakkunskap inom de stödområden som beskrivs i punkt 1.4 (ovan). Detta skulle kunna ske exempelvis via informationsutbyte eller program för tekniskt stöd eller genom assistans vid konferenser med syftet att göra lokala och regionala myndigheter i kandidatländerna och potentiella kandidatländer bekanta med gemenskapens regelverk.

2.3

ReK anmodar lokala och regionala myndigheter att överväga att utnyttja den möjlighet som erbjuds i artikel 16 att delta i anbud och avtal rörande genomförandet av stödprogram inom ramen för detta instrument.

2.4

Regionkommittén föreslår att kommissionen genomför en regelbunden övervakning och utvärdering av instrumentet för stöd inför anslutningen. När det gäller regionala och lokala frågor bör det ske i samarbete med Regionkommittén. Detta skulle innebära att förvaltningen förbättras i linje med behoven hos båda sidor, såväl hos EU som hos kandidatländerna och potentiella kandidatländer.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/69

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens initiativ att i detta skede införa ändringar i direktivet om arbetstiden, eftersom det finns ett trängande behov av att lösa ett antal problem i anslutning till tolkningen och tillämpningen av arbetstidsdirektivet på nationell nivå.

1.2

ReK påminner kommissionen, Europaparlamentet och rådet om att de lokala och regionala myndigheterna utgör viktiga arbetsgivare inom unionen och spelar en betydande roll vid hanteringen av offentliga tjänster, exempelvis inom omsorg, hälso- och sjukvård samt civilskydd.

1.3

Kommittén befarar att de överhängande problem som på grund av bristen på kompetent arbetskraft förekommer inom hälsovårdssektorn och den sociala sektorn i hela unionen kommer att öka ytterligare om man inte lyckas finna en tillfredsställande lösning, och att detta på kort sikt kommer att leda till en ännu större ekonomisk migration inom dessa sektorer från de nya medlemsstaterna och fattiga länder utanför EU till de etablerade medlemsstaterna. Detta kommer på såväl kort som lång sikt att vara till skada för hälsovårdssektorn och den sociala sektorn i de nya medlemsstaterna och de fattiga länderna utanför EU.

1.4

Kommittén anser att det finns en teknisk sida av frågan om en reglering av arbetstiden, men att den också har implikationer när det gäller vilken typ av samhälle vi vill att Europa skall vara. EU försöker öka företagandet, kreativiteten och ett aktivt medborgarskap och skapa en bättre jämvikt mellan människors arbetsliv och fritid. Vi menar att en reglering av arbetstiden får konsekvenser för alla dessa strävanden och därför måste beaktas i detta sammanhang.

1.5

Kommittén medger att kommissionens förslag till definition av arbetstiden utgör ett försök att upphäva den rättsosäkerhet som uppstått efter EG-domstolens domar i målen Jaeger och SIMAP. Målet med gemenskapslagstiftningen måste vara att säkerställa att jourtjänstgöring förblir en förutsättning för att kontinuerlig hälsovård och vård i hemmet av god kvalitet skall kunna tillhandahållas, inklusive omsorg om särskilt utsatta barn och vuxna.

1.6

ReK inser att en möjlig negativ effekt av att återgå till situationen före SIMAP/Jaeger är att det kan finnas arbetsscheman där arbetstagarna tillbringar mycket tid i jourberedskap på arbetsplatsen och att det finns risk för att arbetstagarnas hälsa och säkerhet försämras om detta inte hanteras på ett korrekt sätt. Denna risk kan också gälla andra grupper, exempelvis kunder och allmänheten och kan också påverka arbetstagarens möjligheter att få balans mellan arbetslivet och privatlivet.

1.7

Regionkommittén framhåller dock att arbetstidsdirektivet är avsett att främja hälsan och säkerheten genom att begränsa arbetstiden så att det skapas jämvikt mellan arbetet och fritiden. Det syftar inte till att definiera andra anställningsvillkor, exempelvis avtal om att arbeta enligt ett visst arbetsschema eller avtal om ersättning för sådant arbete. Sådana frågor skall avtalas på individuell eller kollektiv nivå i enlighet med den praxis och de förfaranden som gäller i de enskilda medlemsländerna eller inom de enskilda branscherna. Arbetsgivaren har dessutom, oberoende av arbetsschema, ansvar för sina anställda och skall ha vidtagit åtgärder för att trygga deras hälsa och säkerhet.

1.8

Kommittén antar att möjligheten att förlänga beräkningsperioden – som används för att beräkna den genomsnittliga arbetsveckan – för närvarande endast finns på ett begränsat antal arbetsplatser som har beviljats undantag eller som kunnat ingå kollektivavtal om detta. Kommittén förespråkar ett snabbt införande av årlig arbetstid, särskilt i branscher där det finns stora säsongsvariationer vad gäller efterfrågan på produkter och tjänster, vilket skulle utgöra ett värdefullt bidrag i strävan efter förbättrad konkurrens.

1.9

Kommittén noterar att reglerna för hur den genomsnittliga arbetstiden skall beräknas för arbetstagare som anställts på kortare kontrakt i själva verket är identiska med de regler som för närvarande gäller för anställda som arbetar kortare tid än standardberäkningsperioden på fyra månader.

1.10

ReK konstaterar att villkoret om omedelbar kompensationsledighet, som var en följd av Jaeger-målet, stryks i förslaget om bestämmelser för kompensationsledighet. Därmed försvinner mycket av den förvirring som uppstått på grund av EG-domstolens beslut. I de flesta fall är det rimligt att erbjuda kompensationsledighet inom 72 timmar.

1.11

ReK konstaterar att kommissionens förslag skulle innebära att arbetstagarnas rätt att undantas från reglerna om maximalt 48 timmars arbetsvecka kvarstår i de medlemsstater som väljer detta alternativ, men att denna rättighet på vissa arbetsplatser skulle vara beroende av kollektivavtal. Om man står fast vid denna punkt i förslaget måste den dock förtydligas ytterligare eftersom förslaget också omfattar möjligheten för enskilda arbetstagare att avtala om undantag från arbetstidsreglerna i de fall det inte finns något kollektivavtal. Formuleringen är följaktligen något otydlig i fråga om när denna möjlighet skall tillämpas. Avsikten kan vara att den endast skall tillämpas på mindre arbetsgivare i de medlemsstater som traditionellt sett saknar omfattande strukturer för kollektivförhandlingar, exempelvis Storbritannien. Ett annat skäl kan vara att formuleringen skall vara relevant för de nya medlemsstater som saknar välutvecklade förfaranden för en sociala dialog, inklusive kollektivavtal.

1.12

Regionkommittén instämmer i att beslutet om undantag från reglerna om maximalt 48-timmars arbetsvecka är ett frivilligt val för de enskilda arbetstagarna och att dessa inte får utsättas för påtryckningar av arbetsgivaren. Det måste finnas ett lämpligt skydd som säkerställer att detta inte sker, och dessutom krävs det ytterligare åtgärder som tryggar arbetstagarnas hälsa och säkerhet i de fall de väljer att undantas från reglerna.

1.13

Många av de villkor som skall tillämpas på undantag från 48-timmarsregeln tillämpas redan på det individuella undantag som förekommer i dag. Vissa av dem stärker dock inte uppenbart skyddet av arbetstagarna och bör därför avlägsnas eller reserveras för medlemsstaterna.

1.14

ReK anser att kravet på att undantaget skall gälla i högst ett år varefter det måste förnyas ger ett falskt intryck av att undantagets varaktighet har fastställts till ett år, medan det egentligen är så att enskilda får upphäva undantaget när de så önskar.

1.15

ReK är medveten om att bestämmelsen att avtal om undantag som ingåtts i samband med anställningen skall förklaras ogiltiga ger arbetstagarna ett visst skydd eftersom de annars kan känna sig tvingade att avtala om undantag. Vissa arbetstagare kan dock redan i ett tidigt skede av en ny anställning vilja arbeta långa arbetspass för att öka sin inkomst. Därför måste det klargöras i vilket skede av anställningen arbetstagaren har rätt till sådana avtal. Detta gäller framför allt när arbetstagare anställs på kortare kontrakt på grund av att arbetsbördan är större under vissa säsonger. Eftersom det inte finns någon allmänt gällande definition av begreppet provanställning leder kravet att arbetstagaren inte får ingå något avtal om undantag under provanställningen inte enbart till tolkningsfrågor utan också till att arbetstagaren mister möjligheten att öka sin inkomst.

1.16

ReK vill uppmärksamma den märkliga situation som kan uppstå till följd av det nya förslaget att arbetstagare som i enlighet med kollektivavtal undantas från reglerna inte får arbeta fler än 65 timmar per vecka (vilket i sig är ett ovanligt högt antal timmar som inte får utgöra standardarbetstid). Förslaget innebär att arbetstagare som undantas från reglerna inte har rätt att arbeta fler än 65 timmar under någon vecka medan arbetstagare som inte undantas och som därmed omfattas av maximala genomsnittliga arbetstidsveckor på 48 timmar har rätt till detta. Dessutom är det också så att arbetstagare på arbetsplatser som saknar kollektivavtal eller personalrepresentation och som individuellt avtalar om undantag inte heller skall omfattas av regeln om maximalt 65 timmars arbete under en vecka.

1.17

Kommittén anser att det nya kravet på att arbetsgivaren noggrant skall bokföra hur många timmar de arbetstagare som undantas faktiskt arbetar också leder till ökad byråkrati och att en bättre lösning kan vara att man i direktivet föreskriver att det är de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna som fastställer arbetsgivarens skyldigheter. Dessa myndigheter har möjlighet att integrera sådana krav i medlemsstatens allmänna riktlinjer för hälsa och säkerhet och i de skyldigheter som åläggs arbetsgivarna.

2.1

ReK rekommenderar att kommissionen, Europaparlamentet och rådet bemödar sig om att snabbt ta ställning till förslagen så att arbetstidsdirektivet blir tydligt och tillförlitligt.

2.2

Kommittén rekommenderar att den nya definitionen av arbetstid omfattande två nya kategorier, nämligen ”jourtid” och ”inaktiv del av jourtid”, godkänns. Detta innebär att den inaktiva delen av jourtiden – dvs. tid då arbetstagaren är skyldig att stå till förfogande på arbetsplatsen för att på arbetsgivarens begäran utföra sina aktiviteter eller uppgifter – inte skall betraktas som arbetstid, om inget annat anges i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal. De perioder under jourtiden då arbetstagaren verkligen utför arbete skall klassas som arbetstid.

2.3

ReK rekommenderar ett godkännande av kommissionens förslag om att medlemsstaterna, om de så önskar, får möjlighet att ange en standardberäkningsperiod på maximalt 12 månader för samtliga arbetstagare. Vid tidsbestämda kontrakt måste man dock beakta bestämmelsen om att beräkningsperioden inte får överskrida anställningsavtalets längd i de fall anställningsavtalet varar mindre än ett år.

2.4

Kommissionens förslag att arbetstagarna i de fall då de inte kan utnyttja sin dygnsvila eller veckovila måste få motsvarande perioder av kompensationsledighet inom en rimlig period som inte får överstiga 72 timmar utgör en markant förbättring av den nuvarande situationen, som är ett resultat av EG-domstolens avgörande i Jaeger-målet. Med hänsyn till ett stort antal olika sektorer och arbetsmetoder bör man dock allvarligt överväga att förlänga den period under vilken kompensationsledighet kan beviljas. Dessutom bör möjligheten att förlänga perioden i enlighet med nationell praxis (lag eller arbetsmarknadsavtal) ingå i artikel 17.

2.5

Om EU och medlemsstaterna vill öka företagandet, kreativiteten och ett aktivt medborgarskap och samtidigt underlätta en bättre jämvikt mellan människors arbetsliv och fritid, skulle kommittén vilja rekommendera en successiv avveckling av medlemsstaternas nuvarande möjlighet att tillåta enskilda arbetstagare att välja att undantas från reglerna om maximal genomsnittlig arbetsvecka på 48 timmar, till förmån för initiativ som främjar dessa andra strävanden.

2.6

ReK stöder kommissionens förslag om att möjligheten att undantas från 48-timmarsregeln bara skall finnas om detta har avtalats i kollektivavtal eller andra avtal mellan arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå eller om det finns kollektivavtal på berörd nivå.

2.7

Kommittén rekommenderar att man klart stöder kommissionen i dess ansträngningar att garantera att enskilda personer som undantas från reglerna gör detta av egen fri vilja och fritt kan välja att på nytt omfattas av reglerna utan att behöva befara negativa konsekvenser.

2.8

ReK anser därför att följande villkor bör kvarstå:

2.8.1

Följande villkor bör strykas:

2.8.2

Man bör stryka följande villkor eller låta medlemsstaterna besluta om huruvida de skall genomföras i överensstämmelse med de nationella metoderna och förfarandena och inom ramen för landets egna rättssystem och system för arbetsmarknadsrelationer:

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/72

1.1

ReK delar kommissionens synpunkt att man vid analysen av LIFE+ inte kan bortse från den generella omarbetningen av EU:s finansieringsprogram och av bestämmelserna för genomförandet av olika aspekter av EU:s miljöpolitik. ReK anser dock att det hade varit önskvärt med

1.2

Kommissionen borde i anslutning till förslaget till förordning om LIFE+ ha bifogat en analys av finansieringsbehoven med avseende på olika prioriteringar inom EU:s miljöpolitik samt en utvärdering av hur stöden förhåller sig till subsidiaritetsprincipen.

1.3

ReK värdesätter kommissionens förslag om ett enda instrument som bygger på en önskan att förenkla. Det är dock svårt att göra sig en uppfattning om exakt hur miljöprojekt skall kunna finansieras genom de olika finansieringsinstrumenten under perioden 2007–2013 och hur dessa skall samordnas för att täcka alla olika prioriteringar och olika typer av EU-åtgärder.

1.4

De projekt som hittills finansierats genom LIFE-Miljö (projekt på industrimiljöområdet) och LIFE-Tredje land tycks inte kunna få stöd från LIFE+. I programmen ”Konkurrenskraft och innovation” samt ”Grannskapsinstrument” bör miljön tas upp som en särskild punkt och programmen bör därigenom kunna få finansiering under perioden 2007–2013.

1.5

Alla ovanstående faktorer är nödvändiga förutsättningar för att kunna föreslå innehåll och finansieringssätt för projekt som stämmer överens med huvudlinjerna i EU:s miljöpolitik (och med Europeiska miljöbyråns verksamhet). I annat fall kommer förslaget till förordning om LIFE+ mer att uppfattas som ett försök till finansiell ingenjörskonst som det är svårt att se någon logik i, och projektansvariga kommer att ha svårt att tydligt avgöra vilka EU:s prioriteringar är och hur deras initiativ skall kunna inordnas i dessa.

1.6

Kommittén varnar för att endast studier, strategier och planering kan få stöd enligt förslaget och att konkreta genomförandeåtgärder inte längre kan finansieras via LIFE-programmet. Den integrering av alla viktiga stödmål (strukturfonderna och fonden för landsbygdsutveckling) som kommissionen eftersträvar har den nackdelen att ekologiska åtgärder måste konkurrera med andra uppgifter.

2.1

ReK är bekymrad över att kommissionen önskar decentralisera en betydande del av LIFE+-programmets budget (75–80 %) till medlemsstaterna utan att säga något om hur decentraliseringen skall genomföras eller villkoren för denna.

2.2

Det finns en risk för att den önskan om förenkling och flexibilitet som ligger till grund för förslaget till förordning kommer att leda till att gemenskapspolitiken på miljöområdet förs tillbaka till nationell nivå. För första gången ”nationaliseras” ett stödprogram inom ett av kommissionens största politikområden utan att det föreligger något behov av detta eftersom det redan finns EU-stöd för miljöåtgärder på lokal nivå.

2.3

Det är olämpligt att alla finansieringsåtgärder skall samlas under ett flerårigt strategiskt program och under årliga arbetsprogram. Det framgår inte tydligt av förslaget vilka de olika finansieringssätten är (subventioner, åtgärder och kriterier för stödberättigande).

2.4

Det vore önskvärt med ett klargörande av begreppet europeiskt mervärde och hur detta mål skall tolkas när det gäller vilka projekt som skall få stöd av LIFE+ och andra finansieringsprogram. Det är i detta sammanhang nödvändigt att fastställa ett antal objektiva kriterier och att undersöka möjligheten till gradering i förhållande till det europeiska mervärdet.

2.5

Enligt punkt 3 i motiveringsdelen skall LIFE+ vara ett förenklat och proportionerligt instrument. ReK hoppas att man i de två fleråriga programmen på EU-nivå (2007–2009 och 2010–2013), men också i eventuella nationella program, är uppmärksam på att fördelningen av stödet till de fem viktigaste insatsområdena görs med hänsyn tagen till denna proportionalitet. Oavsett budgetproblem får LIFE+ inte bli verktyget för bara en viss del av EU:s miljöpolitik. Denna vaksamhet bör omfatta de två fleråriga programplaneringsperioderna (2007–2009 och 2010–2013), men också eventuell nationell programplanering.

2.6

ReK uppmanar kommissionen att undersöka om det finns möjligheter att införa minimiåtaganden för var och en av prioriteringarna och konsekvenserna av detta.

2.7

ReK uttrycker stor oro över att vissa projekt inte längre kommer att prioriteras och få fortsatt möjlighet till finansiering. Det gäller inte minst upprättande och förvaltning av områden och nätverk inom ramen för Natura 2000 samt projekt för förbättring av det ekologiska tillståndet hos ytvatten. Kommittén anser att de finansieringsinstrument som ingår i budgetplanen för 2007–2013 inte garanterar att nätverken kan förverkligas på ett adekvat sätt och begär att kommissionen klargör vilka de tillgängliga (reserverade) medlen är i vart och ett av de finansiella instrumenten (EJFLU och ERUF) förutom LIFE+, varifrån dessa projekt skulle kunna få finansiering.

2.8

Kommittén ber kommissionen särskilt att göra en markant höjning av den föreslagna årsbudgeten på 300 miljoner euro för LIFE+ för att klara alla de olika kraven och för att garantera att en minimiandel av medlen anslås för genomförandet av Natura 2000.

2.9

ReK ställer sig frågande till den punkt inom delprogrammet ”Genomförande och förvaltning” som avser konsolidering av kunskapsbasen för utarbetande och tillämpning av miljöpolitiken. Vi ifrågasätter inte behovet, men dessa insatser förefaller snarare höra till Europeiska miljöbyråns områden.

2.10

Kommissionen bör precisera vilka åtgärder som avses inom detta område och samordna dessa med Europeiska miljöbyråns initiativ och budgetanslag.

3.1

ReK anser att avsatta medel för miljöskydd i nästa budgetplan bör säkerställa effektiva och kompletterande åtgärder på EU-nivå, så att hävstångseffekten kan leda till åtgärder på nationell, regional och lokal nivå. Vi betonar att de största utgifterna finns på regional och lokal nivå och att de regionala och lokala myndigheterna till stor del står för finansieringen av dessa åtgärder.

3.2

ReK anser att LIFE+ dock inte bara skall vara ett verktyg för att bekosta dessa åtgärder. I likhet med vad som gäller för de projekt som finansieras av det nuvarande LIFE-instrumentet skall finansieringen i huvudsak gå till initiativ som tillför ett särskilt europeiskt mervärde på området för gemenskapens miljöpolitik.

3.3

ReK fäster stor vikt vid att lokala och regionala myndigheter planerar och genomför finansieringsprogram på miljöområdet. Vi är dock oroliga för att denna roll inte framgår klart och tydligt i förslaget samtidigt som kommissionen har en stark önskan att decentralisera planeringen och förvaltningen av LIFE+.

3.4

ReK anser att vissa omständigheter kring genomförandet av LIFE+ skulle behöva preciseras, LIFE+ skall t.ex. samfinansieras med medlemsstaterna, regionala och lokala myndigheter och andra offentliga och privata aktörer. Vi understryker att det är svårt att på frivillig väg få fram medel från flera aktörer, särskilt inom den privata sektorn, för miljöprojekt som inte är särskilt inkomstinbringande.

3.5

ReK yrkar på att man i detta sammanhang skall undersöka flexibla metoder för partnerskap och tillämpa en trepartsmodell med metoder som uppmanar till avtalsreglerade verksamheter som involverar lokala och regionala myndigheter i arbetet med att genomföra politiska mål för att stimulera genomförandet.

20.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 231/75

1.

De yttersta randområdena, såsom de definieras i artikel 299.2 i fördraget, omfattas sedan 2001 av specifika gemenskapsåtgärder på jordbruksområdet, de så kallade särskilda åtgärdsprogrammen på grund av randområdenas ökaraktär och avsides läge, som tar sin utgångspunkt i ett rådsbeslut från 1989.

2.

Dessa program, som ingår i gemenskapens politik för de yttersta randområdena, innehåller bl.a. åtgärder för att förbättra produktions- och marknadsföringsvillkoren för jordbruksprodukter från dessa områden.

3.

Åtgärderna har varit till nytta och genomförts på ett effektivt sätt, men de yttersta randområdenas permanenta strukturella handikapp (som framför allt består i beroende av ett litet antal produktionssektorer, långa avstånd till försörjningscentra och stora marknader, de överskott som detta leder till samt bristande självförsörjning på livsmedel) gör det fullständigt berättigat att bibehålla och förstärka programmen. Detta kan bland annat ske genom stöd till råvaruförsörjning för foder eller livsmedel och till utveckling av djuruppfödning och grönsaksodling, viktiga faktorer för den socioekonomiska utvecklingen i dessa regioner.

4.

I meddelandet ”Ett starkare partnerskap för de yttersta randområdena” från maj 2004 menar kommissionen dock att det ”till följd av reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken under 2003, (…) fortfarande [finns] ett behov av att dels se till att resurserna för att upprätthålla stödet till de yttersta randområdena förblir stabila, dels i möjligaste mån decentralisera beslutsfattandet och förenkla förvaltningsbestämmelserna” för dessa program.

5.

Den föreslagna reform som skall ske före utgången av 2007, trots tidsplanen för vissa åtgärder, anses inte påverka den nuvarande planeringen i någon större utsträckning eller få negativa effekter för de regioner som omfattas av programmet.

6.

Men när kommissionen föreslår att budgetanslagen till programmens ”försörjningsdel” skall grunda sig på stödnivåer från perioden 2001–2003 missgynnas i själva verket de stödmottagande regionerna, man beaktar inte att den nya lagstiftningen ännu inte hade trätt i kraft 2001. Man förbigår också att försörjningsbehoven kan öka. Därigenom blir försörjningsordningen inte så flexibel som den skulle behöva vara.

7.

Förutom förvaltningsåtgärder innebär den föreslagna reformen att programmens rättsliga form ändras, genom att de tre förordningarna 1452/2001, 1453/2001 och 1454/2001 slås samman till en enda gemensam förordning.

8.

Det är mycket viktigt att se till att den reform av instrumentets förvaltning som kommissionen föreslår inte får negativa effekter för de grundläggande principerna och målen i Posei-programmen, särskilt när det gäller följande:

9.

De lokala och regionala myndigheterna i de stödmottagande medlemsstaterna spelar en viktig roll för den territoriella ekonomiska utvecklingen, och gemenskapsåtgärderna på de områden som omfattas av den nuvarande förordningen bör vara förenliga med den utvecklingspolitik som genomförs lokalt.

1.1

Regionkommittén anser att denna förordning som specifikt behandlar EU:s yttersta randområden endast bör grunda sig på artikel 299.2 i fördraget, dvs. den rättsliga grunden för antagande av särskilda åtgärder för de yttersta randområdena, även inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

1.2

Det är glädjande att kommissionen inser att ett stärkt samarbete med regionala och lokala myndigheter kan underlätta en mer målinriktad hantering av de berörda regionernas särskilda problem, genom program som stöder utvecklingen av jordbruket.

1.3

Det bör dock påpekas att förvaltningen av dessa program inte bör påverka fördelningen av konstitutionella befogenheter på det jordbrukspolitiska området mellan medlemsstaterna och myndigheterna i de yttre randområdena.