ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 221

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

48 årgången
8 september 2005


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

II   Förberedande rättsakter

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

 

414:e plenarsession den 9–10 februari 2005

2005/C 221/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om XXXIII:e rapporten om konkurrenspolitiken – 2003(SEK(2004) 658 slutlig)

1

2005/C 221/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter(KOM(2004) 143 slutlig – 2004/0049 COD)

8

2005/C 221/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg(KOM(2004) 144 slutlig – 2004/0050 COD)

13

2005/C 221/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Vitbok om tjänster av allmänt intresse(KOM(2004) 374 slutlig)

17

2005/C 221/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Användning av geotermisk energi – jordvärme

22

2005/C 221/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om genomförande av installations- och driftsfaserna i det europeiska projektet för satellitbaserad radionavigation(KOM(2004) 477 slutlig – 2004/0156 COD)

28

2005/C 221/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en infrastruktur för geografisk information i gemenskapen (INSPIRE)(KOM(2004) 516 slutlig – 2004/0175 COD)

33

2005/C 221/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Hantering av översvämningsrisker – Förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder(KOM(2004) 472 slutlig)

35

2005/C 221/9

Yttrande från europeiska ekonomiska och sociala kommittén om förslag till rådets förordning om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken(KOM(2004) 489 slutlig – 2004/0164 CNS)

40

2005/C 221/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 2759/75, förordning (EEG) nr 2771/75, förordning (EEG) nr 2777/75, förordning (EG) nr 1254/1999, förordning (EG) nr 1255/1999 och förordning (EG) nr 2529/2001 i fråga om undantagsåtgärder till stöd för marknaden(KOM(2004) 712 slutlig – 2004/0254 CNS)

44

2005/C 221/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Peking, 10 år senare: Framstegen på jämställdhetsområdet i Europa och utvecklingsländerna

46

2005/C 221/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Grönbok – Försvarsupphandlingar(KOM(2004) 608 slutlig)

52

2005/C 221/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar(KOM(2004) 139 slutlig – 2004/0047 COD)

56

2005/C 221/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på gemenskapens järnvägsnätKOM(2004) 142 slutlig – 2004/0048 (COD)

64

2005/C 221/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om tillämpning av Allmänna preferenssystemet för perioden 1 januari 2006 till 31 december 2008(KOM(2004) 699 slutlig – 2004/0242 (CNS)

71

2005/C 221/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande(KOM(2004) 173 slutlig – 2004/0055 COD)

77

2005/C 221/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets rekommendation om skyddet av minderåriga, skyddet av den mänskliga värdigheten och rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster(KOM(2004) 341 slutlig – 2004/0117 COD)

87

2005/C 221/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Sysselsättningspolitik: EESK:s roll efter utvidgningen och inom ramen för Lissabonprocessen

94

2005/C 221/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Finansieringen av Natura 2000(KOM(2004) 431 slutlig)

108

2005/C 221/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tjänster på den inre marknaden (KOM(2004) 2 slutlig – 2004/0001 COD)

113

2005/C 221/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Clearing och avveckling i Europeiska unionen – förslag till åtgärder och strategier(KOM(2004) 312 slutlig)

126

2005/C 221/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta ett integrerat handlingsprogram inom livslångt lärande(KOM(2004) 474 slutlig – 2004/0153 COD)

134

2005/C 221/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Hur skall regioner med permanenta naturbetingade och strukturella handikapp integreras på ett bättre sätt?

141

2005/C 221/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Konsumentpolitiken efter EU:s utvidgning

153

SV

 


II Förberedande rättsakter

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

414:e plenarsession den 9–10 februari 2005

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”XXXIII:e rapporten om konkurrenspolitiken – 2003”

(SEK(2004) 658 slutlig)

(2005/C 221/01)

Den 4 juni 2004 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”XXXIII:e rapporten om konkurrenspolitiken – 2003”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 11 januari 2005. Föredragande var Franco Chiriaco.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 75 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Inledning

1.1

Syftet med 2003 års rapport om konkurrenspolitiken är att återspegla de viktiga förändringarna i kommissionens interna organisation och arbetsmetoder och att visa hur kommissionen bidrar till att samordna behovet av kontinuitet och behovet av nya grepp inom den ekonomiska styrningen i Europa.

1.2

EU:s konkurrenspolitik spelar en viktig roll för att nå de mål för konkurrenskraften som fastställts i Lissabonstrategin. Denna politik omfattar inte endast antitrust- och koncentrationsregler, utan även tillämpningen av en effektiv och strikt disciplin för statligt stöd.

1.3

För att möjliggöra en anslutning utan negativa återverkningar för de tio nya medlemsländerna har kommissionen utarbetat ett regelsystem på konkurrensområdet som är gemensamt för alla medlemsstater så att reglerna om statligt stöd tillämpas lika inom hela EU. Med detta vill man understryka att det är lika viktigt att ta itu med statliga ingripanden som snedvrider konkurrensen som att tillämpa konkurrensbestämmelser för företagen.

1.4

Under 2003 registrerades 815 nya fall av överträdelser mot konkurrenslagstiftningen. Dessutom inrättades en ny post: ”Kontaktperson för konsumentfrågor”. Posten inrättades för att garantera att en ständig dialog förs med Europas konsumenter. konsumenternas väl är konkurrenspolitikens huvuduppgift, men konsumenterna kommer inte till tals i tillräcklig utsträckning då enskilda ärenden behandlas eller policyfrågor diskuteras. Kontaktpersonen för konsumentfrågor har en roll som inte är begränsad till kontroll av koncentrationer, utan som även omfattar antitrustområdet – karteller och missbruk av dominerande ställning – liksom andra ärenden och policyfrågor på konkurrensområdet.

1.5

I oktober 2003 offentliggjorde kommissionen ett utkast till regler och riktlinjer för licensieringsavtal om tekniköverföring som EESK redan har avgivit ett yttrande om (1). Mot bakgrund av den utveckling som har ägt rum under de senaste åren när det gäller denna typ av avtal har förslaget som mål att förenkla gemenskapens undantagsbestämmelser och bredda tillämpningsområdet. De nya bestämmelserna har följande fördelar:

Gruppundantagsförordningen kommer endast att ha en svart lista: allt som inte uttryckligen utesluts från gruppundantaget är nu undantaget.

Det görs en klar skillnad mellan licensiering mellan konkurrenter och licensiering mellan icke-konkurrenter.

Man har redan planerat att anta ett ”moderniseringspaket”.

1.6

Kommissionen har för övrigt redan utnämnt en chefsekonom för konkurrensområdet, vars mandat inleddes den 1 september 2003, och samtidigt har man på ett positivt sätt stärkt förhörsombudets roll. Chefsekonomen för konkurrensområdet har tre huvuduppgifter:

Rådgivning i ekonomiska och ekonometriska frågor vid tillämpningen av EU:s konkurrensregler. Detta kan även innefatta hjälp vid utvecklandet av allmänna policyinstrument.

Allmän rådgivning redan på ett tidigt stadium i enskilda konkurrensärenden.

Detaljerad rådgivning i de viktigaste konkurrensärendena som berör komplicerade ekonomiska frågor, särskilt sådana som kräver avancerade kvantitativa analyser.

1.7

Förhörsombudet får större befogenheter och oberoende att säkerställa rätten till försvar i vissa konkurrensförfaranden. Förhörsombudet är direkt knutet till kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens och tar inte emot några instruktioner från GD Konkurrens. Ombudet kan alltid ingripa om det föreskrivna förfarandet står på spel. Han eller hon organiserar och genomför muntliga förhör objektivt och beslutar om tredje part skall höras. Dessutom kan nya handlingar endast läggas fram med tillstånd av förhörsombudet. Förhörsombudet har hela tiden kontakt med ansvarig kommissionsledamot.

2.   Tillämpningen av reglerna om konkurrensbegränsande samverkan (antitrustbestämmelserna) – artiklarna 81 och 82 i fördraget

2.1

I oktober 2003 inledde kommissionen slutfasen i reformeringen av tillämpningen av antitrustreglerna (det så kallade moderniseringspaket), som syftar till att underlätta konkurrensmyndigheternas myndighetsutövande och att skapa de mekanismer för samarbete med nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar som föreskrivs i förordning 1/2003.

2.2

I synnerhet innehåller moderniseringspaketet en ny tillämpningsförordning som behandlar formerna för att höra de berörda parterna samt en rad andra förfarandefrågor, t.ex. tillgång till handlingarna och behandling av sekretessbelagda uppgifter. De sex utkasten till tillkännagivanden behandlar bl.a. formerna för samarbetet inom det europeiska konkurrensnätverket och mellan kommissionen och de nationella domstolarna, effekterna på handeln mellan medlemsstaterna, behandlingen av klagomål och de riktlinjer som kommissionen tänker utfärda för att hjälpa företagen att bedöma nya eller olösta frågor. Hela detta moderniseringspaket behandlas i EESK:s yttrande om ”Kommissionens förordning om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget samt utkasten till kommissionens tillkännagivanden” (1).

2.3

Under 2003 har kommissionen utfärdat fem beslut riktade mot olagliga horisontella avtal: Det har gällt franskt nötkött, sorbater, elektriska och mekaniska kol- och grafitprodukter, organiska peroxider och industrirör av koppar. De böter som utdömdes uppgick till 400 miljoner euro, en summa som borde säkerställa en avskräckande verkan. I undersökningarna ingår inspektioner på företaget. Fullständig immunitet mot böter ges till det företag som först träder fram och som tillhandahåller tillräckliga bevis för att föranleda en undersökning. Däremot föreskrivs endast ett godkännande från kommissionen när avtalen mellan företagen inte begränsar konkurrensen på de berörda marknaderna och konsumenterna gynnas av samarbetet. Under 2003 uttalade sig också kommissionen om tre fall av överträdelser mot artikel 82, nämligen om

de avgifter som Deutsche Telekom AG tog ut av konkurrerande företag för tillgången till den lokala infrastrukturen i det egna telekommunikationsnätet,

Wanadoos prisstrategi för sina ADSL-tjänster,

Ferrovie dello Stato S.p.A (FS), för missbruk av företagets dominerande ställning i fråga om tillgången till järnvägsinfrastrukturen för dragning och passagerartrafik.

3.   Konkurrensutvecklingen i olika sektorer

3.1

Under 2003 gjordes stora framsteg (som dock kunde ha varit ännu större) i avregleringen av energisektorn (el och gas), och i juni antogs ett lagstiftningspaket som innebär att alla användare av el och gas i Europa fritt kan välja leverantör senast den 1 juli 2007. Genom dessa bestämmelser har man försökt balansera behovet av incitament till ny infrastruktur mot skapandet av en gemensam marknad.

3.2

Bland konsumenterna och företagen i olika EU-länder finns emellertid fortfarande en viss otillfredsställelse med prisnivån, som upplevs vara alltför hög, och tjänsternas effektivitet. Arbetsmarknadsparterna och konsumentorganisationerna, särskilt i de nya medlemsstaterna, framhåller i synnerhet kravet på att oberoendet för de nationella konkurrensmyndigheterna och för tillsynsmyndigheterna för offentliga tjänster skall respekteras i full omfattning.

3.2.1

När en adekvat och fullständig konkurrenslagstiftning väl har införts händer det ibland, särskilt i de nya medlemsstaterna, att myndigheterna för kontroll och reglering stöter på motstånd när de vill fullgöra sina uppdrag på ett självständigt sätt. Lagstiftningen på detta område har därför ibland inte kunnat försvara vare sig konsumenternas eller marknadernas intressen. Kommittén förordar ett mer funktionellt förhållande mellan konkurrenspolitiken och konsumentskyddspolitiken. En bättre organiserad och aktivare konsumentrörelse kommer också att kunna bidra till beslutsfattandet och tillhandahålla information om marknader och snedvridning av konkurrensen.

3.3

I fråga om posttjänster är det nya postdirektivet, som antogs 2002, ett led i fullbordandet av en inre marknad, framför allt genom en gradvis minskning av det monopoliserade området och genom avreglering av utgående gränsöverskridande post. Kommissionen skall för övrigt på grundval av en överenskommelse inom Europeiska rådet under 2006 genomföra en studie som underlag för en bedömning av konsekvenserna av de samhällsomfattande tjänsterna i de olika medlemsstaterna. På grundval av resultatet av denna studie antar sedan kommissionen ett förslag om ett fullständigt öppnande av marknaden för posttjänster från och med 2009 eller motsvarande åtgärd för att garantera de samhällsomfattande tjänsterna.

3.4

När det gäller elektronisk kommunikation löpte tidsfristen för att införliva den nya lagstiftningen om elektronisk kommunikation ut i juli 2004. I sin rapport i frågan har kommissionen i synnerhet framhållit följande principer: marknaderna bör analyseras mot bakgrund av principerna för konkurrens; bindande krav kan endast ställas på företag som har en dominerande marknadsställning; alla elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät behandlas på samma sätt (”teknisk neutralitet”). Utvecklingen av elektronisk kommunikation och den allmänna tillgången till sådan räcker inte för att säkerställa en återhämtning i den ekonomiska tillväxten. För en sådan återhämtning krävs ökad kunskap och kompetens hos alla dem som skall utnyttja informations- och kommunikationstekniken.

3.5

För lufttrafiksektorn beslutade kommissionen 2003 att inleda en omfattande branschdialog med berörda parter inom luftfartsnäringen, oberoende av enskilda ärenden. Syftet är att utarbeta en öppen policyvägledning för konkurrensfrågor i samband med allianser och koncentrationer mellan flygbolag.

3.5.1

Framsteg har gjorts när det gäller att fastställa och genomföra gemensamma riktlinjer för tillämpningen av antitrustreglerna i järnvägssektorn, i fråga om både godstransporter och persontrafik.

3.5.2

Branschdialogen har också utvecklats inom sektorerna för sjöfart, återförsäljning av bilar samt försäkringar, i syfte att se över eller anta lämpliga bestämmelser om gruppundantag.

3.5.3

Denna dialog bör också ta hänsyn till jämförbarheten i beskattningsformerna.

3.6

Media: Kommissionen anser att mångfalden i media är av grundläggande betydelse för utvecklingen av både Europeiska unionen och medlemsstaternas kulturella identitet, men att kontrollen av koncentrationer i mediebranschen i huvudsak skall utövas av medlemsstaterna. I mediebranschen tillämpas konkurrenspolitiska instrument endast på den underliggande marknaden och de ekonomiska effekterna av medieföretagens agerande och på kontroll av statligt stöd. Dessa instrument kan inte ersätta nationella kontroller av koncentrationer i mediebranschen eller åtgärder för att säkra mångfald inom media. Konkurrensreglerna tillämpas endast för att lösa problem till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks på en viss marknad och för att kontrollera att konkurrenter inte utestängs från denna marknad.

3.6.1

Vi kan konstatera att kommissionens hållning här visserligen är formellt korrekt men att man inte har kunnat hindra eller upphäva dominerande marknadspositioner och därmed sammanhängande konkurrenshämmande metoder, framför allt i vissa länder. De berörda marknaderna är olika, och bland dem har TV-reklammarknaden en allt större betydelse när det gäller att bevara mångfalden, och den har hittills inte utretts på ett tillfredsställande sätt.

3.6.2

Kontrollerna har för övrigt förbisett de metoder som används av vissa företagskoncerner inom mediaområdet för att stärka den dominerande ställningen, framför allt defensiva åtgärder som syftar till att avvärja fientliga övertaganden genom skuldsättning av målbolaget eller genom införande av aktier med olika röststyrka som gör det lättare för aktieägare med minoritetsinnehav att kontrollera företaget.

3.6.3

Kommissionen bör således vara mycket vaksam i fråga om tillämpningen av normer och konkurrensmetoder.

3.7

Fria yrken: Kommissionen har offentliggjort en studie genomförd av Institut für Höhere Studien (IHS) i Wien. Studien visade att regleringen av de tjänster som erbjuds av de fria yrkena skiljer sig mycket mellan medlemsstaterna och även mellan olika yrken. I studien drogs slutsatsen att det fanns möjligheter att skapa ökat totalt välstånd i de länder där regleringen var mindre och friheten i yrkesutövningen var större.

3.7.1

Vid den konferens om regleringen av fria yrken som hölls i oktober 2003 i Bryssel samlades 260 företrädare för de berörda aktörerna för att diskutera regleringens och bestämmelsernas effekter på marknadsstrukturen och konsumentskyddet.

3.7.2

Vid samma tillfälle tillkännagav kommissionsledamot Mario Monti att han hade för avsikt att i början av 2004 offentliggöra en kommissionsrapport om konkurrensen i de fria yrkena. Denna rapport, som innehåller mycket viktiga riktlinjer och vägledande anvisningar, offentliggjordes den 9 februari 2004.

4.   Reform av koncentrationskontrollen

4.1

Den 27 november 2003 uppnådde rådet politisk enighet om en omarbetad koncentrationsförordning, som i huvudsak införlivar de reformer som kommissionen föreslog i december 2002. Ändringarna innehåller andra åtgärder än lagstiftning, i syfte att effektivisera beslutsprocessen, förstärka den ekonomiska analysen och på ett effektivare sätt respektera företagens rätt till försvar. Bland annat har man utnämnt en chefsekonom för konkurrensområdet och inrättat en panel för att säkerställa helt oberoende slutsatser. EESK:s bedömning av företagsfusioner återfinns i kommitténs yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gränsöverskridande fusioner av aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar” (2).

4.2

Syftet med kommissionen reformförslag var att se till att substanstestet (dominanstestet) i koncentrationsförordningen faktiskt skulle täcka alla konkurrensbegränsande koncentrationer och samtidigt garantera fortsatt rättssäkerhet. Substanstestet jämfördes med testet ”märkbar begränsning av konkurrensen”, och slutligen enades man om följande nya lydelse för kriteriet: ”En koncentration som påtagligt skulle hämma den effektiva konkurrensen inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den, i synnerhet till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks, skall förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden”.

4.2.1

De nya bestämmelsernas formulering ”i synnerhet till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks” öppnar för en eventuell utvidgning av tillämpningsområdet för förbudet som inte är strikt kopplat till dominanskravet. Denna bestämmelse bör dock tolkas och tillämpas med beaktande av rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artikel 2, där man hänvisar till skäl 25 i förordningen (3), enligt vilket begreppet ”påtagligt hinder för effektiv konkurrens” bör ”tolkas så att det, utöver begreppet 'dominerande ställning', endast sträcker sig till en koncentrations konkurrenshämmande effekter till följd av ett icke-samordnat beteende hos företag som inte skulle få någon dominerande ställning på den berörda marknaden”. Därav följer att tillämpningsområdet även fortsättningsvis kommer att definieras i förhållande till dominansbegreppet.

4.3

Riktlinjer för bedömning av horisontella koncentrationer – sammanslagningar av faktiskt eller potentiellt konkurrerande företag. Sådana koncentrationer är endast olagliga om de förstärker företags marknadsinflytande på ett sätt som sannolikt får negativa konsekvenser för konsumenterna, särskilt i form av högre priser, produkter av sämre kvalitet eller minskad valfrihet. Detta gäller oavsett om de konkurrenshämmande effekterna följer av att en enda dominerande marknadsaktör skapas eller stärks eller av en oligopolsituation. Effekterna av en koncentration skall dessutom bedömas i reaktion till vad som annars skulle ha hänt på marknaden. Det innebär, t.ex. att ett uppköp av ett konkurshotat företag inte skulle motivera något ingripande från kommissionen.

4.4

Nya riktlinjer för bästa praxis: Som en del av reformpaketet 2002 genomfördes ett offentligt samråd som avslutades i februari 2003. Syftet var att ge berörda parter vägledning om det dagliga arbetet i EU:s förfaranden för kontroll av företagskoncentrationer.

5.   Internationellt samarbete

5.1

Kommissionen har aktivt deltagit i det internationella konkurrensnätverkets (ICN) arbetsgrupp om kontroll av företagskoncentrationer som omfattar flera jurisdiktioner. Arbetsgruppen har bedrivit sin verksamhet i tre olika undergrupper:

Anmälningar och förfaranden.

Utredningstekniker.

Analysramar.

5.1.1

Kommissionen deltar i alla tre undergrupperna. Det grundläggande målet är att främja ömsesidig förståelse mellan olika jurisdiktioner för att effektivisera koncentrationskontrollen.

5.1.2

ICN inrättades som ett virtuellt nätverk av olika konkurrensmyndigheter för att underlätta internationellt samarbete och utarbeta förslag för att sänka tillsynskostnaderna och harmonisera förfarandena och innehållet i regelverken.

5.1.3

Vid ICN:s andra konferens, som hölls i Merida, Mexiko, i juni 2003, framhölls särskilt behovet av att i konkurrensfrågor använda ett tydligt och lättillgängligt språk. Man underströk också den strategiska betydelse som främjandet av konkurrensen i de reglerade sektorerna har för att sänka tillsynskostnaderna och övervinna hinder för förståelsen mellan olika jurisdiktioner i frågan om koncentrationspolitiken.

6.   Statligt stöd

6.1

Kontrollen av statligt stöd inriktar sig på de konkurrenseffekter som uppstår när medlemsstaterna beviljar stöd till företag. Målet är att se till att statliga ingripanden inte inverkar negativt på den inre marknadens funktion, liksom att främja konkurrens och konkurrenskraftiga marknader samt strukturella reformer. Man försöker särskilt se till att bevisligen gynnsamma effekter från avregleringen inte undergrävs av statliga stödåtgärder. Europeiska rådet i Stockholm: Medlemsstaterna måste generellt minska stödnivåerna samtidigt som stödet omdirigeras mot övergripande mål av gemenskapsintresse, till exempel en förstärkning av den ekonomiska och sociala sammanhållningen, sysselsättning, miljöskydd, främjande av forskning och utveckling av små och medelstora företag. Kommissionen har fastslagit att återkrav av stöd som olagligen beviljats av medlemsstaterna skall vara en prioritet.

6.1.1

I detta sammanhang finns det skäl att beklaga den bristande öppenheten i en rad medlemsstater gentemot anbudsgivare från andra medlemsstater när det gäller offentlig upphandling. Inom EU har den offentliga upphandlingen en årlig omsättning på mer än 1 500 miljarder euro, och den praxis som finns i några medlemsstater att gynna de inhemska företagen hämmar konkurrensen och ökar beskattningen av konsumenterna.

6.2

Stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter. Enligt de riktlinjer som löpte ut i oktober 2004 kunde stödet anses vara legitimt endast om det uppfyller stränga villkor. Dessa riktlinjer har setts över, och översynen har särskilt inriktats på följande:

Att se till att undsättningsstöd begränsas till återbetalningsbart, tillfälligt och kortsiktigt finansiellt stöd som bara beviljas så länge det är nödvändigt för att genomföra en genomgripande omstruktureringsplan.

Att koncentrera kontrollen av statligt stöd till stora företag som handlar inom hela EU.

Att, särskilt för stora företag, förstärka principen att mottagaren av statligt stöd skall finansiera en stor del av omstruktureringskostnaderna utan något statligt stöd.

Att principen om att stöd endast får beviljas en gång skall tillämpas.

6.3

Sektorsövergripande rambestämmelser för stora investeringsprojekt: Strikta regler för sektorer med strukturproblem. En förteckning över sådana sektorer skulle ha upprättats i slutet av 2003. På grund av de praktiska och tekniska svårigheterna med att sammanställa den har kommissionen beslutat att skjuta antagandet av förteckningen på framtiden. De befintliga övergångsreglerna för stora investeringsprojekt inom ”känsliga” sektorer förlängs t.o.m. december 2006.

6.4

Stöd till forskning och utveckling i små och medelstora företag kan bidra till ekonomisk tillväxt, stärkt konkurrenskraft och ökad sysselsättning. För de små och medelstora företagen är stöden särskilt viktiga.

6.5

Miljöstöd, FoU-stöd, utbildningsstöd och skattestöd: I fråga om skattestöd granskades särskilt alternativa beskattningsmetoder, såsom kostnadsplusmetoden (den beskattningsbara inkomsten bestäms schablonmässigt och motsvarar en procentandel av summan av utgifter och driftskostnader). När det gäller sektorsstöd (jfr särskilt tillämpningen av tillfälliga skyddsordningar) behandlades följande sektorer: stålindustrin, telekommunikationer, kol, järnvägstransporter, kombinerade transporter, vägtransporter, lufttransporter och sjötransporter.

6.6

Jordbruk: Den 23 december antog kommissionen en ny förordning som innebär undantag för vissa typer av statligt stöd som medlemsstaterna inte längre behöver förhandsanmäla till kommissionen för godkännande. Den nya förordningen, som träder i kraft i slutet av 2006, gäller statligt stöd som beviljats små och medelstora företag inom jordbrukssektorn. Mot bakgrund av definitionen av små och medelstora företag (högst 250 anställda, 40 miljoner euro i omsättning eller 27 miljoner euro som tillgångar i balansräkningen) uppfyller nästan alla rörelser och företag inom jordbrukssektorn dessa krav. Kommissionen inför också en ny norm för öppenhet och insyn: en sammanställning över allt statligt stöd som beviljats av medlemsstaterna skall publiceras på Internet senast fem dagar innan utbetalningen av stöden påbörjas, för att säkerställa att alla berörda parter har tillgång till informationen.

7.   Allmänna kommentarer

7.1

Efter att ha sammanfattat och delvis kommenterat kommissionens XXXIII:e rapport om konkurrenspolitiken (2003) finns det nu skäl att formulera några bedömningar av rapporten som helhet och vissa av de viktigaste aspekterna samt av framtidsutsikterna.

7.2   Förhållandet mellan konkurrenspolitiken och politiken för ekonomisk utveckling

7.2.1

EU:s konkurrenspolitik har blivit mer effektiv och öppen för ett positivt förhållande mellan företagen och konsumenterna tack vare införandet av nya tillämpningsförfaranden för antitrustbestämmelserna, översynen av koncentrationsförordningen och förändringar i kommissionens interna organisationsstruktur.

7.2.2

Tack vare konkurrenspolitiken har EU gjort avsevärda framsteg när det gäller avreglering, och återfört hela ekonomiska sektorer till marknadens funktion och dynamik samtidigt som man har arbetat konkret med inrättandet av en europeisk inre marknad. Konkurrenspolitiken är således central, och dess oberoende måste alltid bevaras.

7.2.3

Konkurrenspolitiken kan emellertid inte själv tillfredställa det för närvarande i hela EU djupt kända behovet av en ordentlig tillväxtåterhämtning och en långsiktig ekonomisk politik grundad på innovation och social dialog. De strukturella förändringar som har ägt rum inom produktion och handel i hela världen, med början i de förändringar som orsakats av ny teknik, ställer krav på kommissionen att initiera och samordna andra instrument inom ramen för den ekonomiska politiken för att kunna säkerställa och ge ny kraft åt den europeiska ekonomins konkurrenskraft och för att kunna stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen, öka sysselsättningen och miljöskyddet samt främja omfattande och krävande forsknings- och utvecklingsprogram. Kommissionens ståndpunkt i meddelandet ”Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU” och EESK:s yttrande i ärendet (4) ligger i linje med detta. Lissabondagordningen stakar ut den väg som måste följas. Genomförandet av den måste emellertid möjliggöras och påskyndas, såväl generellt som sektorsvis.

7.2.3.1

På sektorsnivå framhåller EESK behovet av att föra fram det nya helt integrerade arbetssätt som rådet (konkurrensfrågor) fastställde i november 2003 för att stärka den industriella konkurrenskraften och inom alla sektorer uppmuntra forskning, utveckling och innovation. Kommittén bekräftar därmed de ståndpunkter som framfördes i yttrandet av den 30 juni 2004 om ”LeaderSHIP 2015 – Framtiden för varvs- och reparationsvarvsindustrin inom EU – Konkurrenskraft genom spetskompetens” (5).

7.3   Statsstöd till tjänster av allmänt intresse

7.3.1

Den reformprocess som syftar till att rationalisera och förenkla förfarandena för kontroll av statligt stöd har gjort stora framsteg i den riktning som utstakades av Europeiska rådet i Stockholm när det gäller att minska stödnivåerna samtidigt som stödet omdirigeras mot övergripande mål av gemenskapsintresse, inbegripet sammanhållningsmålen. I denna riktning går också olika åtgärder som kommissionen har vidtagit, t.ex. en viss utvidgning av tillämpningsområdet för FoU-stödet, riktlinjerna för licensieringsavtal om tekniköverföring, för omstruktureringsstöd till företag i svårigheter, för utbildningsstöd och för miljöskydd, samt de sektorsövergripande rambestämmelserna för stora investeringsprojekt.

7.3.2

I sin Altmark-dom från juli 2003 slog domstolen fast att statligt stöd i form av ekonomisk ersättning som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att sköta tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skall undantas, på vissa villkor. Det återstår dock vissa problem, framför allt när det gäller avvägningen mellan statsstöd och tjänster i allmänhetens intresse. De villkor som domstolen fastställt ställer krav på en förbättring av rättssäkerheten, framför allt när det gäller kostnadsberäkningen, ett fastställande av hur tjänsterna skall finansieras (4) och på en bättre beskrivning av kraven på de offentliga tjänster för vilka ersättning kan ges. I grönboken om tjänster av allmänt intresse från maj 2003 erkänns för övrigt behovet av att bedöma om de principer som reglerar tjänsterna av allmänt intresse så småningom behöver konsolideras i en övergripande gemenskapsram, liksom behovet av att fastställa en optimal reglering av sådana tjänster samt åtgärder för att öka rättssäkerheten för alla aktörer.

7.3.3

Kraven på de allmänna tjänsterna kommer, om de inte definieras och finansieras på ett korrekt sätt, att leda till att de företag som lyder under dessa krav drabbas av ökande förluster om konkurrenter dyker upp på de mest lönsamma verksamhetsområdena.

7.3.4

EESK framhåller följaktligen, och i linje med kommitténs yttrande (1) om kommissionens grönbok, behovet av en tydlig lagstiftning om tjänster i allmänhetens intresse i syfte att säkerställa effektiv och rättvis tillgång till tjänster av hög kvalitet som motsvarar användarnas krav. Dessutom rekommenderar kommittén att man, i synnerhet i samband med de sociala tjänsternas funktion och omorganiseringen av dem, främjar en så bred dialog som möjligt med arbetsmarknadsparterna och de icke-statliga organisationerna.

7.4   Fria yrken

7.4.1

Kommissionens grundliga analysarbete om regleringsläget för de fria yrkena i medlemsstaterna har varit till stor nytta eftersom det har gjort det möjligt att med stor effektivitet motivera behovet av att, om än med viss försiktighet, se över de restriktiva bestämmelserna på detta område och att göra de stora befintliga kulturella och kunskapsmässiga resurserna inom sektorn mer produktiva och konkurrenskraftiga. Detta innebär naturligtvis en stor fördel såväl för yrkesmässigt verksamma som för företag och konsumenter.

7.4.2

Det anses nu allmänt att även utbudet av professionella tjänster bör respektera konkurrensbestämmelserna, vilket också är den princip som flera gånger bekräftats av EG-domstolen. Det är visserligen helt korrekt att det ekonomiska kriteriet inte kan utgöra den enda parameter enligt vilken man bedömer det fria yrkenas tjänster, eftersom det inte rör sig om en enkel och repetitiv teknisk tillämpning, utan tjänster som kräver vissa kunskaper i förhållande till problemet, men det är också sant att tillhandahållandet av dessa tjänster utgör en ekonomisk verksamhet som kan producera större välfärd och ge ett viktigt bidrag till Lissabondagordningen om de utvecklas med respekt för konkurrensbestämmelserna.

7.4.2.1

Innehållet i kommissionsrapporten om ”konkurrens inom sektorn för professionella tjänster” (6) är betydelsefullt i detta avseende. I rapporten understryker kommissionen å ena sidan den viktiga roll som de fria yrkena kan spela för att förbättra Europas ekonomiska konkurrenskraft, eftersom deras tjänster är av central betydelse för företag och familjer. Å andra sidan framläggs argument, grundade på empirisk forskning, om de negativa effekter som alltför många eller föråldrade restriktiva bestämmelser kan medföra för konsumenterna, exempelvis i fråga om prisreglering, reklam, tillgänglighet och exklusiva rättigheter samt företagsstruktur.

7.4.3

Det är således nödvändigt att genomföra och påskynda reformprocessen. EESK uppmanar i detta syfte kommissionen att respektera de tidigare gjorda åtagandet om att under 2005 offentliggöra en ny rapport om framstegen när det gäller att avskaffa restriktiva och omotiverade bestämmelser. Kommittén påminner för övrigt om att kommissionen i detta sammanhang också har åtagit sig att närmare granska de befintliga kopplingarna mellan regleringsnivån, de ekonomiska resultaten (pris och kvalitet) och konsumenternas tillfredsställelse.

7.4.4

Samtidigt vill kommittén framhäva betydelsen av EG-domstolens dom av den 9 oktober 2003 i målet Consorzio Industrie Fiammiferi, som gör det möjligt för de nationella myndigheterna att upphäva tillämpningen av en nationell lag som tvingar företag att agera i strid mot artikel 81 i EG-fördraget.

7.4.5

Slutligen finns det skäl att främja ett större och mer medvetet deltagande från de berörda aktörerna i reformprocessen.

7.5   Informationsmångfald och konkurrensregler

7.5.1

I sin XXXIII:e rapport om konkurrenspolitiken framhåller kommissionen att det är ett grundläggande mål i allmänhetens intresse för Europeiska unionen att upprätthålla och utveckla mångfalden i media och friheten att tillhandahålla och få information som avgörande värden för den demokratiska processen, men att kontrollen av koncentrationer i mediebranschen i huvudsak skall utövas av medlemsstaterna. Enligt kommissionen skall konkurrensreglerna tillämpas inom mediesektorn endast för att lösa problem till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks på en viss marknad och för att kontrollera att konkurrenter inte utestängs från denna marknad. EESK menar att denna distinktion mellan EU:s och medlemsstaternas uppgifter dels är mycket vag, dels inte täcker följande viktiga problem:

Det finns skäl att påminna om att det i de olika medlemsstaterna finns olika regleringar och tillvägagångssätt som kräver en harmonisering. Kommissionen inledde åtgärder i denna riktning 1989, och arbetade vidare 1997 med direktivet ”Television utan gränser”, som innehöll både målsättningar om ekonomisk effektivitet och respekt för den kulturella mångfalden, skydd av minoriteter, rätten till genmäle osv.

Dessutom bör man inom medieområdet skilja mellan allmänna antitrustbestämmelser och specifik lagstiftning för skydd av mångfalden i informationsförmedlingen. Att konkurrensreglerna tillämpas är en grundläggande förutsättning, men det får inte leda till minskad mångfald. Till skillnad från ett konkurrenssystem där varje företags marknadskraft står i relation till initiativ och verksamhet inom konkurrerande företag, kräver främjandet och skyddet av mångfalden ett uttryckligt erkännande av medborgarnas rätt att effektivt utnyttja fria informationskällor och alternativ och potentiellt avvikande information, en rätt som skall skyddas på alla nivåer.

Slutligen gör den successiva konvergensen i fråga om telekommunikationer, IT, radio och television samt förlagsverksamhet det svårt att fastställa vilka strukturella förändringar som äger rum på de olika marknaderna. Om man inte förstår denna process riskerar man samtidigt minskad effektivitet i konkurrensbestämmelserna och en försvagning av mångfaldsprincipen.

7.5.2

Den nya konstitutionen utvidgar avsevärt kommissionens mandat. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är övertygad om att kommissionen kommer att kunna verka med större kraft inom denna nya ram för att försvara och utveckla frihet och mångfald i tillhandahållandet av information.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EUT C 80, 30.3.2004.

(2)  EUT C 117, 30.4.2004.

(3)  Rådets förordning 139/2004 av den 20 januari 2004.

(4)  EUT C 157, 28.6.2005.

(5)  EUT C 302, 7.12.2004.

(6)  KOM(2004) 83 slutlig, 9.2.2004.


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/8


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter”

(KOM(2004) 143 slutlig – 2004/0049 COD)

(2005/C 221/02)

Den 28 april 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 71 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Eduardo Chagas.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 119 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Det föreliggande förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter (nedan kallat ”Direktivet om passagerartrafik”) ingår i det s.k. tredje järnvägspaketet, som kommissionen antog den 3 mars 2004. De andra delarna är följande:

Direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (KOM(2004) 139 slutlig),

Förslag till direktiv om certifiering av tågpersonal (KOM(2004) 142 slutlig),

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg (KOM(2004) 144 slutlig),

och

Meddelande från kommissionen – En fortsatt integrering av det europeiska järnvägssystemet (KOM(2004) 140 slutlig),

Kommissionens arbetsdokument om att gradvis öppna marknaden för internationell persontrafik på järnväg (SEK(2004) 236).

1.2

Det första järnvägspaketet (även kallat ”infrastrukturpaketet”) trädde i kraft den 15 mars 2001 och skulle vara införlivat i nationell lagstiftning senast den 15 mars 2003. Det innehåller följande delar:

Ändring av direktiv 91/440/EEG: Det gäller bl.a. fritt marknadstillträde för internationell godstransporttrafik på det transeuropeiska järnvägsnätet för godstransporter från den 15 mars 2003 och total liberalisering av internationella godstransporter på järnväg efter den 15 mars 2008 (1).

Utvidgning av tillämpningsområdet för ett europeiskt tillstånd för järnvägsföretag (ändring av direktiv 95/18/EG) (2).

Harmonisering av bestämmelserna för tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (ersätter direktiv 95/19/EG) (3).

1.3

I oktober 2003 väckte kommissionen talan i EG-domstolen mot nio medlemsstater som inte anmält införlivandet av det första järnvägspaketet i nationell lagstiftning. I maj 2004 hade fem länder fortfarande inte lämnat en anmälan och två medlemsstater hade bara delvis införlivat bestämmelserna i den nationella lagstiftningen.

1.4

Det andra järnvägspaketet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 30 april 2004 och skall vara införlivat i nationell lagstiftning senast den 30 april 2006. Det innehåller följande delar:

Ändring av direktiv 91/440/EEG: Tidigareläggning av fritt marknadstillträde för internationell godstransport på järnväg till den 1 januari 2006 och liberalisering av inrikes godstransport på järnväg, inklusive cabotage, från och med den 1 januari 2007 (4).

Direktiv om säkerhet på gemenskapens järnvägar (5).

Förordning om inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå (6).

Ändring av direktiven om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg (direktiv 96/48/EG) och hos järnvägssystemet för konventionella tåg (direktiv 2001/16/EG) (7).

1.5

Med de första och andra järnvägspaketen skapades den rättsliga grunden för en inre marknad för godstransport på järnväg. Åtgärderna omfattar marknadstillträde, tillståndsgivning och utfärdande av säkerhetsintyg för järnvägsföretag, tillträde till infrastruktur och beräkning av tillträdesavgifter, införande av ramlagar för järnvägssäkerhet samt regler för järnvägssystemets tekniska driftskompatibilitet.

1.6

Detta rättsliga ramverk, som infördes genom det första och andra järnvägspaketet, kräver – vilket EESK påpekade i sitt yttrande om det andra paketet (8) – att man fullständigt omstrukturerar hela sektorn och inför nya myndigheter och befogenheter.

1.7

I föreliggande förslag föreslår kommissionen lagstiftning för att internationella tågresenärer skall få samma skydd som flygresenärer, som har ett bättre skydd vid överbokningar och förseningar.

2.   Kommissionens förslag

2.1   Ansvarighet och ersättning

2.1.1

Förslaget till förordning reglerar järnvägsföretagens ansvarighet för resenärer som dödas eller skadas och i de fall resgods förstörs eller förloras.

2.1.2

Minimiersättning fastställs för förseningar (bilaga III), och den påverkar inte resenärens rätt till transport.

Bilaga III

Typ av resa

Restid

50% ersättning vid

100 % ersättning vid

Internationella resor som helt eller delvis sker med höghastighetståg

Upp till 2 timmar

30–60 minuters försening

Mer än 60 minuters försening

Över 2 timmar

60–120 minuters försening

Mer än 120 minuters försening

Internationella resor som inte sker med höghastighetståg

Upp till 4 timmar

60–120 minuters försening

Mer än 120 minuters försening

Över 4 timmar

120–240 minuters försening

Mer än 240 minuters försening

2.1.3

I utkastet till förordning regleras ingående rättigheterna för resenärer som missar sin anslutning eller drabbas av inställda avgångar samt hanteringen av kunder vid förseningar eller missade anslutningar.

2.2   Tillgång till information och biljettförsäljning

2.2.1

I bilaga I anges den minimiinformation som järnvägsföretagen skall lämna till resenärerna före, under och efter resan. I bilaga II anges den minimiinformation som skall finnas på biljetten.

2.2.2

Järnvägsföretagen skall erbjuda biljetter och/eller samordnade biljetter mellan större järnvägsstationer och omkringliggande områden. Flera järnvägsföretag måste därför samarbeta och sluta avtal om försäljning av samordnade biljetter. Dessa biljetter skall säljas via biljettkontor, biljettautomater, telefon eller Internet. Om biljettkontoret är stängt eller biljettautomaten ur funktion måste biljetter för internationella resor kunna köpas ombord på tåget. Systemleverantörer skall erbjuda alla järnvägsföretag tillgång till information och biljettförsäljning.

2.2.3

Järnvägsföretag skall informera allmänheten om eventuella planer på att upphöra med internationell trafik.

2.3   Personer med funktionshinder

2.3.1

I förordningsförslaget regleras assistans till funktionshindrade personer på stationer och tåg samt vid påstigning, avstigning och tågbyte. Behovet av assistans skall meddelas 24 timmar i förväg.

2.4   Kvalitetsnormer och klagomål

2.4.1

Järnvägsföretag skall fastställa kvalitetsnormer (som anges i bilaga IV) och införa ett kvalitetsledningssystem. Kvaliteten på verksamheten skall offentliggöras i årsrapporten.

2.4.2

Ett system för handläggning av klagomål skall införas, och enligt detta måste ett svar sändas till kunden på samma språk som används i klagomålet. Klagomålet får lämnas på något av de språk som används i de länder där den internationella tågresan ägde rum. Engelska, franska och tyska får alltid användas. Detta gäller också om klagomålet sker personligen vid försäljningsstället.

3.   Utvärdering av förslaget

3.1   Grundläggande kommentarer

3.1.1

I kommissionens förslag behandlas samtidigt två områden. Förslagen rörande researrangörers ansvarighet och ersättningsskyldighet vid förseningar, inställd trafik, skada eller förlust av egendom samt assistans till funktionshindrade har i stort sett samma omfattning som förordningen om ersättning och assistans till resande i händelse av vägrad ombordstigning och inställd trafik eller när flygningar är kraftigt försenade (9). Detta förslag rör resenärers rättigheter i en annan transportsektor, nämligen järnväg.

3.1.2

Det andra området omfattar en separat uppsättning frågor. Researrangörer åläggs en skyldighet att samarbeta för att se till att resenärer skall kunna få information om tidtabeller och biljettpriser och för att de skall kunna köpa biljetter på ett enda försäljningsställe i ett system med konkurrens. Detta gäller både förbindelser mellan större järnvägsstationer och mellan stationer i områden som omger den närmaste större järnvägsstationen. Detta förslag är nära kopplat till förslaget om ändring av direktiv 91/440/EEG och till avregleringen av den internationella persontrafiken.

3.1.3

Reglerna för information om tidtabeller och biljettpriser och – med några undantag (t.ex. Thalys, Eurostar) – för utfärdande av biljetter uppfylls i det nu gällande systemet, där internationell persontrafik på järnväg genomförs i enlighet med samarbetsavtal mellan järnvägsföretag eller av internationella sammanslutningar. Inom ramen för ett system med konkurrerande företag måste dessa bestämmelser bibehållas och förbättras genom regelsystem eller lagstiftning.

3.2   Tillämpningsområde

3.2.1

Förslaget gäller internationell persontrafik på järnväg. Bestämmelserna skall dock även tillämpas på förbindelser mellan större järnvägsstationer och stationer i det omgivande området.

3.2.2

EESK vill påpeka att avtal om allmänna tjänster kan gälla för anslutande tåg.

3.2.3

Förordningens tillämpningsområde begränsas genom definitionen av ”järnvägsföretag” (artikel 2.1). Definitionen gäller endast företag vilkas huvudsakliga verksamhet är transport av resenärer. Detta skulle kunna uppfattas som att förordningens bestämmelser inte gäller för järnvägsföretag som även transporterar gods, vilket inte är godtagbart.

3.3   Ansvarighet och ersättning

3.3.1

EESK välkomnar principen om att europeisk lagstiftning skall införas när det gäller ersättning till resenärer i de fall då tjänster inte tillhandahålls på ett tillfredsställande sätt eller vid inställd trafik, och rörande järnvägsföretagens ansvarighet.

3.3.2

Det är emellertid viktigt att se till att tillämpningen av tvingande lagstiftning är densamma för olika konkurrerande researrangörer.

3.3.3

Det är uppseendeväckande att ersättning skall utbetalas tidigare till internationella tågresenärer än till flygresenärer, trots att landbunden järnvägstrafik ofta innebär längre restider och lättare drabbas av störningar. Till exempel skall ersättning för biljetter när det gäller flygresenärer utbetalas först efter fem timmars försening.

3.3.4

Om ett tåg är försenat skall måltider och förfriskningar utan kostnad erbjudas resenärerna i skälig proportion till väntetiden. Vid flygtrafik är gränsen två timmar eller mer.

3.3.5

När det gäller flyg behöver ersättning inte utbetalas om trafiken ställs in på grund av ”extraordinära omständigheter”. Denna grund för undantag föreligger inte för persontrafik på järnväg.

3.3.6

I luftfartsbestämmelserna regleras inte heller ersättning för följdskador som är ett resultat av förseningar eller inställd trafik, vilket däremot är fallet när det gäller bestämmelserna om tågtrafik. I förslaget till förordning anges dessutom inte någon övre gräns för följdskador.

3.3.7

Den övre gränsen för ansvarighet är olika för handresgods och annat resgods: 1800 euro för handresgods och 1300 euro för annat resgods. Av motiveringsdelen framgår att kommissionen utgår från olika men jämförbara överenskommelser (CIV för järnvägssektorn och Montrealkonventionen för luftfarten). Denna skillnad är oförståelig sett ur resenärernas synvinkel.

3.3.8

Förslaget till förordning innehåller olika bestämmelser om järnvägsföretagens ansvar gentemot kunden beroende på om företaget har begått ett fel eller ej. Järnvägsföretaget är t.ex. ansvarigt för förlust av eller skada på resenärers handresgods endast om det har begått något fel. När det gäller annat resgods är företaget ansvarigt oavsett om det har begått något fel eller ej.

3.3.9

Järnvägsföretaget är inte ansvarigt för förseningar som är en följd av extrema väderförhållanden, naturkatastrofer, krigshandlingar eller terrorism. Företaget är ansvarigt för förseningar som har andra orsaker, oavsett om det har begått ett fel eller ej.

3.3.10

Som generell princip ställer sig EESK positiv till ansvarighet vid förseningar inom alla olika typer av transportverksamhet, oavsett om fel har begåtts eller ej. Detta är inte en fråga om ersättning för skador i snäv bemärkelse utan snarare om ersättning för tjänster som inte har tillhandahållits. För konsumenten/kunden är det ointressant om företaget har begått ett fel eller ej. De föreslagna begränsningarna är lämpliga.

3.3.11

Av förslaget till förordning framgår inte klart om en resenär kan få ställa in sin resa i händelse av försening och då få full ersättning för biljettpriset. En försening kan medföra att en resa blir meningslös, särskilt när det gäller affärsresor.

3.4   Assistans till funktionshindrade personer och andra resenärer

3.4.1

EESK välkomnar bestämmelserna om assistans till funktionshindrade personer.

3.4.2

Järnvägsföretaget bör förse alla passagerare med tillgänglig information – även funktionshindrade personer, enligt definitionen i artikel 2 led 21 – genom att placera biljettluckor och informationsdiskar i lämplig höjd samt genom att använda större och lättläst text.

3.5   Information och biljetter

3.5.1

EESK välkomnar bestämmelserna om information före, under och efter resan (bilaga I). Det är särskilt störande för kunderna när informationen är bristfällig i samband med förseningar.

3.5.2

När det gäller den minimiinformation som skall finnas på biljetten (bilaga II) bör det också anges om och när biljetten kan bytas och pengarna betalas tillbaka. Detta är ofta oklart för resenärerna på grund av de många olika bokningssystem som finns.

3.5.3

I artiklarna 3, 5 och 6 i förordningen anges

att järnvägsföretag och/eller researrangörer skall tillhandahålla information om restider, priser, möjlighet att medföra cykel osv. för alla tjänster, även för dem som erbjuds av andra företag, via alla försäljningssystem (via biljettkontor, telefon, Internet eller andra system som kan bli aktuella i framtiden),

att järnvägsföretag skall samarbeta om biljettförsäljning till kunder genom alla försäljningssystem.

3.5.4

EESK ser det i grund och botten som önskvärt att resenärerna får möjlighet att boka och inhämta upplysningar via ett enda bokningsställe som omfattar alla tjänster i samband med järnvägstrafik.

3.5.5

Kommittén vill dock uppmärksamma en rad särdrag hos järnvägstransport:

Beroendet av nätverket och det ömsesidiga beroendet mellan internationella långdistanslinjer, inrikes långdistanslinjer och lokala linjer, bl.a. offentliga tåglinjer som omfattas av andra avtalsförpliktelser.

Vissa speciella fördelar: bl.a. att man kan boka biljett kort före avresa (spontana resor), att man har möjlighet att stiga på längs linjen och att man, i många fall, inte behöver boka plats.

Biljetterna kan dessutom överlåtas till andra personer.

3.5.6

En förordning som är omedelbart tillämplig innehåller inte de inslag som krävs för att omfatta den komplexa situation som det innebär att knyta samman internationell persontrafik på järnväg med regionala järnvägstjänster i ett nätverk som omfattar konkurrerande företag. Till exempel berörs ett betydande antal järnvägsstationer (större järnvägsstationer och omkringliggande områden).

3.5.7

Kommittén betonar att internationell persontrafik på järnväg i stor utsträckning redan uppfyller dessa normer. Inom ramen för ett system med konkurrerande företag måste dessa bestämmelser bibehållas och förbättras genom lagstiftning.

3.6   Förordningens betydelse för de anställda

3.6.1

I artikel 21 anges att järnvägsföretaget skall vara ansvarigt för sin personal. I artikel 22 nämns å andra sidan möjligheten att slå samman belopp. Där nämns också talan och ersättningskrav som riktas mot personalen. Det måste framgå helt klart att resenärer eller tredje part inte får väcka talan mot järnvägspersonal utan att det endast är arbetsgivaren som är ansvarig.

3.6.2

Höga ersättningar för förseningar får följaktligen inte leda till att järnvägsföretag accepterar högre säkerhetsrisker för att undvika ersättningskrav. Järnvägsföretagen får inte heller pressa sin personal så hårt att man inte respekterar arbets-, kör- och vilotider. Det är dessutom nödvändigt att säkerställa att personalen är tillräckligt välutbildad för att uppfylla kvalitetskraven.

3.6.3

Bilaga IV om kvalitetsnormer måste därför också omfatta välutbildad personal. Det gäller inte bara tågpersonal utan också stationspersonal och personer som behandlar klagomål.

4.   Slutsatser

4.1

EESK välkomnar förslaget till förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Det innebär att konsumentskyddet utökas eftersom dessa bestämmelser i dag bara gäller flygtransport och andra transportsätt.

4.2

EESK motsätter sig dock olika behandling av konkurrerande transportsätt. De bestämmelser som gäller järnvägssektorn får inte vara strängare än för flygsektorn.

4.3

EESK anser att det finns utrymme för förbättringar av förordningen vad gäller de enskilda bestämmelserna om ansvar för följdskador, fastställande av en övre gräns för ansvarighet och undantag i samband med inställd tågtrafik.

4.4

I princip ser EESK positivt på ersättning när en tjänst inte erbjuds eller är bristfällig – oavsett om det är företagets fel eller ej – så länge detta gäller alla transportsätt.

4.5

EESK stöder tanken att resenärer skall kunna boka och inhämta upplysningar via ett enda servicesystem av hög kvalitet. Kommittén är dock tveksam till att detta behandlas i en förordning som behandlar ansvar och ersättning.

4.6

Det är särskilt svårt att skapa sådana samlade informations- och bokningssystem i ett sammankopplat system med nättjänstleverantörer som tillhandahåller internationella, nationella, regionala och allmänna transporttjänster. Till det skall läggas de konkurrerande operatörerna, vilket gör inrättandet av ”one stop shop systems” än svårare om detta system skall vara tillgängligt via alla försäljningssystem.

4.7

EESK vill också påpeka att lagstiftningen om passagerarinformation och frågan om biljetter för internationell persontrafik på järnväg bör övervägas parallellt med ändringen av direktiv 91/440/EEG om liberalisering av internationell persontrafik på järnväg.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Direktiv 2001/12/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 1; EESK:s yttrande i EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(2)  Direktiv 2001/13/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 26; EESK:s yttrande i EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(3)  Direktiv 2001/14/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 29; EESK:s yttrande i EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(4)  Direktiv 2004/51/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 164; EESK:s yttrande i EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(5)  Direktiv 2004/49/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 44; EESK:s yttrande i EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(6)  Direktiv 2004/881/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 1; EESK:s yttrande i EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(7)  Direktiv 2004/50/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 114; EESK:s yttrande i EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(8)  EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(9)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om införande av gemensamma regler om kompensation och assistans till flygpassagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar (upphäver förordning (EEG) nr 295/91).


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/13


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg”

(KOM(2004) 144 slutlig – 2004/0050 COD)

(2005/C 221/03)

Den 28 april 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 71 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Eduardo Chagas.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 130 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Förslaget ingår i det tredje järnvägspaketet, som antogs av kommissionen den 3 mars 2004. De övriga delarna är:

Ändring av rådets direktiv 91/440/EEG, som behandlar avreglering av internationella passagerartransporter på järnväg, (KOM(2004) 139 slutlig),

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter, (KOM(2004) 143 slutlig),

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg, (KOM(2004) 144 slutlig),

och

Meddelande från Europeiska kommissionen: En fortsatt integrering av det europeiska järnvägssystemet, (KOM(2004) 140 slutlig),

Arbetsdokument från kommissionen om ett gradvis öppnande av marknaden för internationella passagerartransporter på järnväg, (SEK(2004) 236).

1.2

Det första järnvägspaketet (också kallat infrastrukturpaketet) trädde i kraft den 15 mars 2001 och skulle vara omsatt i nationell lagstiftning senast den 15 mars 2003. Det består av följande delar:

Ändring av rådets direktiv 91/440/EEG, marknadstillträde för internationella godstransporter på det transeuropeiska järnvägsnätverket från den 15 mars 2003 och avreglering av alla internationella godstransporter på järnväg från den 15 mars 2008 (1).

Utvidgad giltighet för direktivet om tillstånd för järnvägsföretag (ändring av rådets direktiv 95/18/EG) (2).

Harmonisering av reglerna om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (ersätter direktiv 95/19/EG) (3).

1.3

I oktober 2003 anmälde kommissionen nio medlemsstater till EG-domstolen för att de inte rapporterat att det första järnvägspaketet förts in i den nationella lagstiftningen. I maj 2004 hade fem länder ännu inte lämnat rapport och två länder hade fört in endast vissa av reglerna i nationell lag.

1.4

Det andra järnvägspaketet publicerades i EUT den 30 april 2004 och skall ha förts in i nationell lagstiftning senast den 30 april 2006. Det består av följande delar:

Ändring av direktiv 91/440/EEG: Man föreslår fritt marknadstillträde för internationella godstransporter på järnväg från den 1 januari 2006 och avreglering av nationella godstransporter på järnväg, inklusive cabotage, från den 1 januari 2007 (4).

Direktivet om säkerhet på gemenskapens järnvägar (5).

Förordning om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå (6).

Ändring av direktiven om driftskompatibilitet i järnvägssystemen för höghastighetståg (96/48/EG) och konventionella tåg (2001/16/EG) (7).

1.5

Det första och det andra järnvägspaketet skapade den juridiska basen för att inrätta en gemensam marknad för godstransporter på järnväg. Detta innefattar bl.a. marknadstillträde, trafiktillstånd och säkerhetsintyg för järnvägsföretag, tillträde till järnvägsinfrastruktur och fastställande av avgifter för utnyttjandet av denna, skapande av ett regelverk för järnvägssäkerhet samt åtgärder för att säkerställa järnvägssystemets tekniska driftskompatibilitet.

1.6

Till det existerande regelverket som syftar till att öppna marknaden fogar det föreliggande förslaget åtgärder för att förbättra kvaliteten på godstransporter på järnväg.

2.   Kommissionens förslag

2.1

Syftet med förslaget till förordning om kvalitet i godstransporter är att förbättra järnvägstransporterna av gods genom avtal om ersättning mellan järnvägsföretag och godskunder. Kommissionen anser att det främsta skälet till att järnvägen har en så blygsam andel av de ökade godstransporterna och till att dess marknadsandel jämfört med andra transportsätt minskar är bristen på kvalitet och tillförlitlighet i godstransporterna på järnväg.

2.2

Kommissionen räknar med att ersättningssystemet kommer att utgöra ett incitament för järnvägsföretagen att effektivisera godstransporterna. Man utgår ifrån att konkurrensen med tiden kommer att skapa ett starkt tryck för att förbättra kvaliteten, men anser samtidigt att öppnandet av godstransportmarknaden inte sker tillräckligt snabbt. Nya aktörer bland järnvägsföretagen har endast 3-4 % av marknaden, och i vissa medlemsstater finns inga konkurrerande företag.

2.3

I förslaget till förordning föreskrivs att järnvägsföretag och godskunder skall fastställa kvalitetskrav i transportavtalen och betala ersättning om kraven åsidosätts. Avtalsparterna måste enas om åtminstone följande kvalitetskrav:

Tidpunkter för överlämnande av gods, vagnar eller tåg.

Ankomsttid och ersättning för förseningar.

Ersättning för förlorat eller skadat gods.

Ersättning om ett tåg ställs in av järnvägsföretaget eller godskunden.

Ett system för kvalitetskontroll.

2.4

Förslaget stipulerar högsta samt lägsta ersättningsnivåer vid förlust, skada, försening, bristande information om förseningar samt förlust av eller skada på gods på grund av försening. Ersättningen för skadat gods skall uppgå till högst 75 euro per kilo skadad bruttovikt. Om ett helt tåg (systemtåg) försenas skall ersättningen uppgå till minst 5 % och högst 25 % av transportpriset. Om information inte ges om förseningar skall ersättningen uppgå till minst 5 % av transportpriset.

2.5

Avtalsparterna skall fastställa vilken ersättning som skall betalas om ett tåg ställs in av järnvägsföretaget eller godskunden. De kan komma överens om ersättning för det fall att kunden deklarerat antingen godsets värde eller särskilt intresse av leveransen.

2.6

Ersättningsansvaret gäller inte om någon av parterna begått ett fel, om tredje part begått ett fel eller annan handling, vid force majeure eller omständigheter som inte kunnat undvikas och vars följder inte kunnat förhindras. Om ersättningskrav uppstår på grund av ett fel begånget av infrastrukturförvaltaren, skall järnvägsföretaget betala och kräva motsvarande ersättning från infrastrukturförvaltaren.

2.7

Om flera järnvägsföretag deltar i transporten är alla solidariskt ansvariga, oberoende av vilket företag som genomförde den del av transporten under vilken förseningen eller skadan inträffade.

3.   Kommentarer till förslaget

3.1

För att främja ett hållbart transportsystem och få en balans mellan olika transportslag, som man beskriver i vitboken om den gemensamma transportpolitiken fram till 2010, har gemenskapen satt upp målet att öka järnvägens andel av godstransporterna. Högre kvalitet på järnvägens tjänster inom godstransporterna är ett av flera medel att nå det målet och skall i princip välkomnas.

3.2

Kommissionen föreslår ett system med olika incitament där önskan att undvika att betala ersättning antas höja kvaliteten och framför allt förbättra punktligheten. Operatörernas första reaktion på en ökad ekonomisk risk på grund av eventuella ersättningsbetalningar brukar vara att höja priserna.

3.3

Frågan är om den metod kommissionen föreslår är lämplig.

3.4

Den täcker både internationella och nationella transporter. Kommissionen skriver själv i sin motivering att kvalitetsavtal redan finns i främst nationella transporter och i mindre utsträckning i internationella transporter. På annat ställe i förslaget konstaterar kommissionen att problem främst uppstår när flera järnvägsföretag är inblandade och att detta framför allt är fallet vid internationella godstransporter.

3.5

Eftersom förslaget innebär en inblandning i kontraktsvillkoren mellan affärspartner (detta är ju inte en fråga om konsumentskydd) borde det kanske vara mindre omfattande i fråga om internationella transporter.

3.6

Man borde också överväga vilka positiva incitament som kan användas i stället för ersättningar enligt en enda EU-förordning för hela järnvägssektorn som kompletterar det redan existerande fördraget om internationell järnvägstrafik – COTIF (CIM). Artikel 11 i direktiv 2001/14/EG innehåller till exempel regler om bonus på infrastrukturavgifterna om ett företag vidtar åtgärder som minskar driftsavbrotten och förbättrar systemets prestanda.

3.7

När stöd ges till järnvägstransporter av gods måste man undvika diskriminerande behandling av de andra konkurrerande transportsätten.

3.8

Detta väcker frågan om vilka jämförbara regler gemenskapen har för flyg- och vägtransporter. Internationella avtal om ersättning för skada eller förlust föreskriver betydligt lägre nivåer (en tredjedel av förslagets högsta nivå gäller enligt Montrealkonventionen om flygtransporter, en sjättedel av förslagets högsta belopp enligt konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg (CMR)).

3.9

Förhållandet är oklart mellan det system för kvalitetskontroll som avtalsparterna skall komma överens om och de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) avseende telematiktillämpningar för godstransporter. Elektronisk övervakning i realtid av fraktrörelser på järnväg i hela Europa täcks av TSD för telematiktillämpningar för godstransporter. Harmoniserade tekniska specifikationer och förutsättningar för kommunikationerna definieras i dessa regler. Tillämpningen och genomförandet kräver dock fortfarande stora investeringar och kommer att dröja många år.

3.10

Enligt förslaget kan ett järnvägsföretag kräva gottgörelse för ersättningsbetalningar av infrastrukturförvaltaren om denne har förorsakat förseningen.

3.11

Även här kan man vänta sig försök att kringgå detta genom taxehöjningar (risktillägg) och genom marginaler för förseningar i tidtabellerna. Med hänsyn till den begränsade infrastrukturkapaciteten vore detta inte en önskvärd reaktion. Det förekommer redan i flygtransportsektorn sedan direktivet om ersättning till passagerare trädde i kraft. Riskkalkylen för infrastrukturförvaltare kommer att bli mycket komplicerad, eftersom de inte känner till och inte kan påverka värdet på godsflödet och därmed på ersättningarna.

3.12

Man får inte glömma att infrastrukturen i de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa är i sämre skick och kräver stora investeringar, och att ersättningskraven i förslaget skulle kunna skapa stora svårigheter.

3.13

Förslaget innebär att stora insatser måste göras när man skall avgöra vem som är ansvarig för vad, och när järnvägsföretagen skall ställa ersättningsanspråk på infrastrukturförvaltaren. Det kommer också att bli betungande att fördela ansvaret om flera järnvägsföretag är inblandade.

3.14

Perspektivet att behöva betala höga ersättningar får inte leda till att järnvägsföretagen gör avkall på säkerheten för att hålla leveranstiderna. Det får inte heller bli så att järnvägsföretagen sätter extra press på sina anställda med risk för att dessa inte iakttar arbetstider, körtider och viloperioder.

3.15

Redan i yttrandet om det andra järnvägspaketet påpekade EESK att de sociala villkoren inom vägtransportsektorn skapar nackdelar för järnvägssektorn i konkurrenshänseende. De konsekvenser som skall dras av detta kan inte vara att skapa samma arbetsförhållanden inom järnvägen som inom vägtransporterna eller att uppmuntra järnvägsföretagen att nonchalera reglerna och sätta press på arbetskraften.

4.   Slutsatser

4.1

EESK välkomnar i princip åtgärder för att förbättra kvaliteten på järnvägstransporter av gods.

4.2

Positiva incitament vore att föredra framför strikta ersättningssystem som leder till försök att kringgå reglerna och till ett komplicerat system för gottgörelse. Detta gäller särskilt infrastrukturförvaltarens roll.

4.3

Åtgärder med syftet att förbättra kvaliteten inom järnvägstransportsektorn får inte vara diskriminerande gentemot andra transportsätt.

4.4

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka åtgärdernas konsekvenser för företag och infrastrukturförvaltare i de nya medlemsstaterna.

4.5

EESK understryker att åtgärder för att förbättra kvaliteten på godstransporterna inte får leda till att företag försöker kringgå reglerna på bekostnad av säkerheten och arbetsförhållandena.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Direktiv 2001/12/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 1 – EESK:s yttrande – EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(2)  Direktiv 2001/13/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 26 – EESK:s yttrande – EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(3)  Direktiv 2001/14/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 29 – EESK:s yttrande – EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(4)  Direktiv 2004/51/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 164 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(5)  Direktiv 2004/49/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 44 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(6)  Förordning (EG) 881/2004 – EUT L 164, 30.4.2004, s. 1 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(7)  Direktiv 2004/50/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 114 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/17


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Vitbok om tjänster av allmänt intresse”

(KOM(2004) 374 slutlig)

(2005/C 221/04)

Den 13 maj 2004 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Raymond Hencks och medföredragande var Bernardo Hernández Bataller.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 131 röster för, 5 röster mot och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Tjänster av allmänt intresse utgör i dag en samhällsföreteelse som är nära förknippad med den europeiska integrationen.

1.2

I EG-fördragets artikel 16 erkänns att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse hör till unionens gemensamma värderingar och bidrar till dess sociala och territoriella sammanhållning. Tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och de rättigheter som konkret avser tjänster av allmänt intresse (social trygghet och socialbidrag, hälsoskydd, miljöskydd m.m.) erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna (avdelning IV, artiklarna II-34 till II-36).

1.3

Tjänster av allmänt intresse är inte bara centrala för konkurrenskraften och viktiga för att uppnå Lissabon-målen, utan de är också grundläggande för den europeiska sociala modellen. De bidrar till att garantera de grundläggande mänskliga rättigheterna, främjar en kunskapsbaserad ekonomi och den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen samt utgör bärande inslag i en hållbar utveckling.

1.4

Även om EESK:s begäran att främjande av tjänster av allmänt intresse skall ingå som mål i artikel 3 i konstitutionsfördraget inte har hörsammats, utgör slutversionen av detta fördrag trots allt ett visst framsteg för tjänster av allmänt intresse: Artikel III-122 gör det möjligt för EU att på ett övergripande sätt lagstifta om principerna och villkoren för att fullgöra uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. I konstitutionsfördraget erkänns också principen om administrativ frihet för de lokala myndigheterna, och principen att de skall ha möjlighet att själva tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse befästs, vilket innebär att subsidiaritetsprincipen skall tillämpas i fråga om unionens och medlemsstaternas respektive befogenheter att besluta om tjänster av allmänt intresse.

1.5

Merparten av sekundärlagstiftningen präglas dock fortfarande av en allmän obalans mellan å ena sidan konkurrensrätten, som utgör en detaljerad gemenskapslagstiftning med direkt tillämpning, och å den andra målsättningar av allmänt intresse, som utgör undantag från konkurrensrätten.

1.6

Europeiska unionen har fortfarande svårigheter att hantera den motsägelse som ligger i att skapa en marknad som endast bygger på konkurrens och behovet av att i offentlig regi styra processer som inte enbart kan omfattas av ekonomiska mekanismer. Tjänster av allmänt intresse är inte metoder eller instrument, utan möjliga garanter för den enskildes rättigheter, social sammanhållning och integration.

1.7

Det är dessutom uppenbart att Europas medborgare blir alltmer oförstående, kritiska och avvisande gentemot en politik som förefaller leda till en europeisk integration som är främmande för deras vardagsproblem, ökar de sociala klyftorna, äventyrar den sociala sammanhållningen och urholkar den sociala modellen.

1.8

Den europeiska integrationen måste leda till en harmonisk kombination av marknadsmekanismer och uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster på de områden där en sådan kombination är förenlig med målen för tjänster av allmänt intresse och kan utgöra ett mervärde för användarna eller konsumenterna. Detta innebär att det, med förbehåll för de villkor som anges i artikel 86.2 i EG-fördraget, i händelse av en tvist är viktigare att en tjänst av allmänt intresse utförs effektivt än att fördragets konkurrensregler tillämpas, enligt EU-praxis.

1.9

Tjänster av allmänt intresse grundar sig på den politiska viljan att kontrollera förvaltningen av kollektiva intressen och tillgodose behov samt garantera de grundläggande rättigheterna i en europeisk samhällsmodell. I en sådan modell skall alla, oavsett ålder, samhällsställning och bostadsort, ha rätt till en adekvat social trygghetsnivå, men också på ett lättillgängligt sätt rätt till högkvalitativa och prismässigt överkomliga grundläggande levdnadsbetingelser när det gäller mat, bostad, vatten, resor, kommunikationer osv. Tjänster av allmänt intresse är således ett uppenbart inslag i en social marknadsekonomi som inte kan fungera enbart genom konkurrensens spelregler. Utan offentliga insatser kommer unionen att utvecklas i två hastigheter med växande utvecklingsskillnader, fördjupade klyftor och ökad social utslagning.

1.10

Många europeiska medborgare kommer i en nära framtid att folkomrösta om ratificeringen av konstitutionsfördraget. Utan allmänhetens stöd inget politiskt Europa. Och allmänheten kommer inte att ge sitt stöd om unionen inte kan ge garantier för att man kommer att slå vakt om och utveckla den europeiska samhällsmodellen och sociala modellen.

1.11

Genom att vitboken om tjänster av allmänt intresse lägger grunden för högkvalitativa, lättillgängliga och prisvärda tjänster av allmänt intresse, utgör den ett av många viktiga steg i strävan att främja Europa bland medborgarna och undvika att ett resolut ”Nej!” avbryter dynamiken i den europeiska integrationen.

1.12

Den debatt som har inletts genom vitboken och resultaten av denna debatt är oskiljaktiga från debatterna om partnerskapet mellan privat och offentlig sektor, tjänstemarknaden (särskilt sociala tjänster), statligt stöd, den rapport om vatten som är under utarbetande, översynen av Lissabonstrategin och utvärderingsrapporterna.

2.   Vitboken om tjänster av allmänt intresse

2.1

I vitboken som Europeiska kommissionen antog den 12 maj 2004 redogörs för resultaten av den omfattande europeiska debatt som följde efter publiceringen av grönboken 2003 och de många bidrag som den gav upphov till, framför allt från EU-institutionernas och det civila samhällets sida. Kommissionen föreslår också strategiska riktlinjer för de närmaste åren.

2.2

Under debatten om grönboken framkom skillnader i perspektiv och åsikter. Likväl var alla eniga om att det behövs en harmonisk kombination av marknadsmekanismer och uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

2.3

Leveranserna av tjänster av allmänt intresse kan organiseras i samarbete med den privata sektorn eller överlåtas på affärsdrivande eller icke affärsdrivande privata eller offentliga företag, men det är de berörda offentliga myndigheterna som skall definiera vilka uppdrag och skyldigheter som tjänster av allmänt intresse skall omfatta. De berörda offentliga myndigheterna skall också ha till uppgift att reglera marknaden och se till att både privata och offentliga aktörer sköter sina uppdrag.

2.4   Kommissionens metod bygger på nio principer:

2.4.1

Offentliga myndigheter bör kunna arbeta närmare medborgarna: Tjänster av allmänt intresse skall organiseras och regleras så nära medborgarna som möjligt och subsidiaritetsprincipen måste strikt respekteras.

2.4.2

Allmännyttiga tjänster på konkurrensutsatta, öppna marknader: Kommissionen anser fortfarande att målen för en öppen och konkurrensutsatt inre marknad är förenliga med tillhandahållandet av högkvalitativa, lättillgängliga och prisvärda tjänster av allmänt intresse. Enligt EG-fördraget, och på de villkor som fastställs i artikel 86.2, är det dock i händelse av en tvist viktigare att en tjänst av allmänt intresse utförs effektivt än att fördragets regler tillämpas.

2.4.3

Sammanhållning och samhällsomfattande tillgång: För att främja den sociala och territoriella sammanhållningen i Europeiska unionen är det utomordentligt viktigt att alla medborgare och företag, oavsett var de befinner sig, får tillgång till prisvärda och högkvalitativa tjänster av allmänt intresse. I det sammanhanget är samhällsomfattande tjänster ett nyckelbegrepp som gemenskapen har utvecklat för att säkerställa en effektiv tillgång till tjänster som betraktas som nödvändiga.

2.4.4

Värna om kvalitet, säkerhet och trygghet: Säkra tjänsteleveranser, och i synnerhet en tryggad tillgång, är ett viktigt krav som måste beaktas när man definierar allmännyttiga tjänsteuppdrag. Villkoren för tjänsteleveranser måste också i tillräcklig utsträckning motivera aktörerna att bibehålla lämpliga nivåer på långsiktiga investeringar.

2.4.5

Skyddet för konsumenternas och användarnas rättigheter: Till dessa rättigheter hör bland annat tillgången till tjänster, inbegripet gränsöverskridande tjänster, i hela unionen och för alla befolkningsgrupper. Tjänsterna skall levereras till ett rimligt pris, det skall finnas särskilda system för låginkomsttagare, och tjänsterna skall garantera fysisk säkerhet, trygghet och pålitlighet, kontinuitet, hög kvalitet, valfrihet, öppenhet och tillgång till information från leverantörer och regleringsmyndigheter. Tillämpningen av dessa principer kräver i allmänhet att det finns oberoende regleringsorgan med tydligt definierade behörigheter och arbetsuppgifter. Till dem hör behörighet att fastställa sanktioner (möjligheter att övervaka införlivandet och tillämpningen av regler om samhällsomfattande tjänster), och de bör innehålla bestämmelser för aktivt deltagande av representanter för konsumenter och användare för att fastställa och utvärdera tjänster, tillgång till lämpliga mekanismer för klagomål och ersättning och en utvecklingsklausul som innebär att kraven kan förändras i takt med förändrade behov och önskemål hos konsumenter och användare och förändringar i ekonomin och tekniken.

2.4.6

Kontroll och utvärdering av prestationerna: I linje med resultaten från det offentliga samrådet anser kommissionen att utvärderingar skall vara flerdimensionella och omfatta samtliga rättsliga, ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter.

2.4.7

Respekten för tjänsternas och villkorens mångfald: I gemenskapens politik på områden som gäller tjänster av allmänt intresse är det nödvändigt att ta hänsyn till mångfalden av olika tjänster av allmänt intresse och under vilka villkor de tillhandahålls. Detta innebär emellertid inte att gemenskapens politik inte skall garantera samstämmighet inom olika sektorer, eller att det vore meningslöst att utveckla gemensamma begrepp som kan användas inom flera sektorer.

2.4.8

Ökad öppenhet: Denna princip bör tillämpas på alla aspekter av leveransprocessen och omfatta definitionen av uppdraget för tjänster av allmänt intresse, organisation, finansiering och reglering av tjänsterna, liksom produktion och utvärdering, inklusive mekanismer för att hantera klagomål.

2.4.9

Tydligare lagstiftning: Kommissionen är medveten om att det kan vara komplicerat att tillämpa gemenskapens lagstiftning på tjänster av allmänt intresse. och kommer därför, utan att det påverkar tillämpningen av prejudikaten från EG-domstolen och förstainstansrätten, att förtydliga gemenskapslagstiftningen om tjänster av allmänt intresse.

2.5   Utifrån dessa principer föreslår kommissionen åtta nya riktlinjer:

2.5.1

Respekten för mångfalden inom enhetliga ramar: Kommissionen kommer på nytt att behandla frågan om genomförbarheten och det eventuella behovet av ramlagstiftning om tjänster av allmänt intresse när konstitutionsfördraget träder i kraft, samt inleda en översyn av läget på området för tjänster av allmänt intresse och lämna sin rapport före utgången av 2005.

2.5.2

Förtydligande och förenkling av bestämmelserna om ersättning för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster: Kommissionen skall senast i juli 2005 fatta beslut om tillämpningen av artikel 86 i EG-fördraget på statligt stöd i form av ekonomisk ersättning som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att sköta tjänster av allmänt ekonomiskt intresse; senast i juli 2005 anta gemenskapsramar för statligt stöd i form av ersättning för tjänster av allmänt intresse; senast i juli 2005 anta en ändring av direktiv 80/273/EEG om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag; samt senast i juli 2005 ytterligare klargöra på vilka villkor ersättning kan utgöra statligt stöd i den betydelse som avses i artikel 87.1.

2.5.3

Tydliga bestämmelser för valet av företag som anförtros att sköta en tjänst av allmänt intresse: Kommissionen skall genomföra ett offentligt samråd om grönboken om upphandlingsaspekten av offentlig-privata partnerskap och, om det visar sig lämpligt, med utgångspunkt från det offentliga samrådet lägga fram förslag.

2.5.4

Tjänster inom den sociala sektorn och vården är av allmänt intresse: Kommissionen skall under 2005 lägga fram ett meddelande om tjänster av allmänt intresse inom den sociala sektorn och vården. Man vill också främja medlemsstaternas samarbete om vård och omsorg, och därmed se till att vården ligger på en hög nivå i hela unionen.

2.5.5

Resultat- och prestationsutvärdering: Kommissionen lade år 2004 fram den första övergripande utvärderingen av tjänster av allmänt intresse som utförts i enlighet med metoderna från 2002, och skall se över sina utvärderingsrutiner 2006.

2.5.6

Revidering av politiken för olika sektorer: Kommissionen skall uppmuntra samarbete mellan nationella regleringsmyndigheter inom ramen för nätverken för sådana myndigheter. Vid de planerade revideringarna för respektive sektor skall kommissionen beakta resultaten från det offentliga samrådet om grönboken. Detta berör bl.a. revideringarna för omfattningen av samhällsomfattande tjänster inom elektroniska kommunikationer, senast i juli 2005; lagstiftningspaketet om elektroniska kommunikationer, senast i juli 2006; direktivet om posttjänster senast i slutet av 2006; den inre gas- och elmarknaden senast den 1 januari 2006; direktiv 97/36/EG (”Television utan gränser”) i början av 2005, och den pågående utvärderingen av vattensektorn.

2.5.7

Politiken för internationell handel skall avspegla de interna bestämmelserna: Kommissionen tänker fortsätta att se till att gemenskapens ståndpunkter i internationella handelsförhandlingar är förenliga med gemenskapslagstiftningen om tjänster av allmänt intresse.

2.5.8

Främjande av tjänster av allmänt intresse i utvecklingssamarbete: Kommissionen tänker hjälpa utvecklingsländer att bygga upp fungerande samhälls- och rättssystem, eftersom detta är en nödvändig betingelse för investeringar i och tillgång till finansiering av grundläggande tjänster av allmänt intresse.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar publiceringen av vitboken. Kommittén har granskat de nio principer och åtta nya riktlinjer som kommissionen föreslår för att stärka tjänster av allmänt intresse. Kommittén har under de senaste åren vid upprepade tillfällen (1) efterlyst ett ramdirektiv eller en ramlag för att bl.a. säkerställa tjänster av allmänt intresse, medlemsstaternas frihet att utforma, organisera och välja driftsform, långsiktig finansiering, resultatutvärdering och konsumenternas rättigheter. Dessa förslag har beklagligt nog ännu inte beaktats, även om kommissionen avser att lägga fram en rapport om denna fråga före utgången av 2005.

3.2

EESK värdesätter särskilt att vitboken innehåller en exakt tidsplan för de förslag och åtgärder som kommissionen skall genomföra för att tillämpa dessa principer och riktlinjer under de närmaste åren.

3.3

EESK kommer att följa insatserna för att uppfylla dessa åtaganden med stor uppmärksamhet och är beredd att delta i detta arbete.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Den första principen – ”Offentliga myndigheter bör kunna arbeta närmare medborgarna” – innebär att tjänster av allmänt intresse skall organiseras och regleras så nära medborgarna som möjligt och att ”subsidiaritetsprincipen måste respekteras”. I fotnot 30 hänvisas dock till förslaget till förordning om lokala landtransporter, ”som skulle ålägga medlemsstaterna att använda koncessioner i allmänhetens intresse” och därmed systematisk offentlig upphandling. Man kan inte tala om respekt för subsidiaritetsprincipen om inte varje behörig myndighetsnivå har frihet att välja formen för att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse.

4.2

I samband med den tredje principen – ”Sammanhållning och samhällsomfattande tillgång” – påpekar kommissionen att ”samhällsomfattande tjänster [är] ett nyckelbegrepp som gemenskapen har utvecklat för att säkerställa en effektiv tillgång till tjänster som betraktas som nödvändiga”. Det innebär att ”kraven kan förändras i takt med förändrade behov och önskemål hos konsumenter och användare och förändringar i ekonomin och tekniken”. Med en sådan utgångspunkt och med hänvisning till handlingsplanen e-Europe, som bl.a. syftar till att alla skall ha tillgång till bredband för elektronisk kommunikation, vill EESK påpeka att 20 % av befolkningen inom EU:s tidigare 15 medlemsstater saknar tillgång till dessa tjänster. Bredbandsteknik är en tjänst av allmänt intresse som förbättrar levnadsvillkoren genom att minska avstånden och underlätta tillgång till hälsovård, utbildning och allmännyttiga tjänster för geografiskt isolerade områden och utsatta befolkningsgrupper. Av det följer att om inte samhällsomfattande telekommunikationstjänster till ett rimligt pris också omfattar tillgång till bredband och mobiltelefoni, kommer EU att halka efter ytterligare när det gäller att införa och använda den nya informations- och kommunikationstekniken och utveckla kunskapssamhället. Samtidigt kommer den ”digitala klyftan” att vidgas, i synnerhet i de nya medlemsstaterna.

4.3

EESK har också i likhet med många andra aktörer insisterat på den sjätte principen (”Kontroll och utvärdering av prestationerna”), och påpekat att man successivt bör införa en resultatutvärdering av tjänster av allmänt intresse med målet att de skall fungera effektivt, garantera lika tillgång och vara anpassade till konsumenternas, medborgarnas och samhällets skiftande behov samt underlätta en revidering av regelverken. I vitboken framhålls helt riktigt att ”utvärderingarna skall vara flerdimensionella och omfatta samtliga rättsliga, ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter”. I detta sammanhang anser EESK att utvärderingarna också bör omfatta en ingående granskning av sysselsättningsfrågorna. EESK understryker att EU:s uppgift består i att utforma en gemensam metod och gemensamma kriterier, särskilt kvalitetskriterier, och att driva på utvecklingen av en objektiv och oberoende utvärdering som bygger på subsidiaritetsprincipen. Enligt EESK måste de förslag i vitboken som rör revidering av politiken för olika sektorer (se punkt 2.5.6) åtföljas av utvärderingsrapporter om effekterna av tidigare åtgärder. EESK hoppas kunna bidra till att leda utvärderingen eftersom alla berörda parter är samlade inom kommittén. EESK skall därför undersöka möjligheten att inrätta en permanent studiegrupp om tjänster av allmänt intresse.

4.4

Den sjunde principen – ”Respekten för tjänsternas och villkorens mångfald” – ”innebär emellertid inte att gemenskapens politik inte skall garantera samstämmighet inom olika sektorer, eller att det vore meningslöst att utveckla gemensamma begrepp som kan användas inom flera sektorer”. Kommissionens förslag till riktlinje är att den på nytt skall behandla frågan om genomförbarheten och det eventuella behovet av ramlagstiftning på området för tjänster av allmänt intresse när konstitutionsfördraget träder i kraft, och lämna sin rapport före utgången av 2005. I vitboken beaktas följaktligen inte EESK:s och många andra europeiska aktörers begäran om ett ramdirektiv (se EESK:s yttrande om ”Grönbok om tjänster i allmänhetens intresse” – EUT C 80, 30.3.2004). Det är därför viktigt att snarast konsolidera samtliga tjänster av allmänt intresse – även tjänster av allmänt intresse inom den sociala sektorn och vården med hänsyn till deras speciella karaktär – när det gäller konkurrenslagstiftning, finansiering, tillämpning av subsidiaritetsprincipen och deras roll i den europeiska integrationen.

4.5

Utifrån den nionde principen – ”Tydligare lagstiftning” – skall kommissionen klargöra gemenskapslagstiftningen, utan att det påverkar tillämpningen av prejudikaten från EG-domstolen och förstainstansrätten. Två förslag till riktlinjer bygger på denna princip:

4.5.1

”Förtydligande och förenkling av bestämmelserna om ersättning för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster”, senast i juli 2005: Det bör bidra till att man utifrån principerna om öppenhet, icke-diskriminering och proportionalitet kan garantera långsiktig finansiering av en del av de investeringar som krävs dels för tjänsternas kontinuitet, dels för ersättningen för skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga eller samhällsomfattande tjänster; att man erkänner att formerna för denna ersättning kan vara mycket varierande och att de måste kunna anpassas till de uppställda målen: offentliga subventioner, interna justeringar som gör det möjligt att finansiera kostnader för intäkter från kommersiell verksamhet (med eller utan exklusiva rättigheter), en kompensationsfond för operatörer, skattelättnader eller andra förmåner, offentlig-privata partnerskap, stöd vid tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster osv.

4.5.2

”Tydliga bestämmelser för valet av företag som anförtros att sköta en tjänst av allmänt intresse”, som bygger på det offentliga samrådet om grönboken om offentlig-privata partnerskap. Enligt EESK förutsätter det att man erkänner att det finns många olika former för att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse och att varje berörd myndighet har frihet att själv välja att direkt tillhandahålla tjänsterna (allmännyttigt eller offentligt företag), att anförtro förvaltningen till ett offentligt eller halvoffentligt blandägt företag inom vilket den offentliga myndigheten utövar en kontroll likställd med de tjänster den själv erbjuder eller som är verksamt inom den sociala och kooperativa ekonomin eller föreningsekonomin och utan vinstsyfte, eller att lägga ut tjänsterna på entreprenad till ett privat företag under en tidsbestämd period (koncession efter föregående konkurrens), utan att förbise möjligheten att övergå från en förvaltningsmetod till en annan.

5.   Slutsatser

5.1

Vitboken om tjänster av allmänt intresse innebär ett ökat hänsynstagande till dessa tjänster i EU. Den utgör ett solitt underlag för att utveckla idéerna kring en europeisk politik för tjänster av allmänt intresse som kan ge de europeiska företagen och medborgarna tillgång till lättillgängliga, prisvärda och effektiva allmännyttiga tjänster som bygger på spetsteknologi.

5.2

Tjänster av allmänt intresse är inte bara centrala för konkurrenskraften, utan de utgör också ett nyckelinslag på det sociala området och miljöområdet. De kompletterar på ett väsentligt sätt de tre komponenterna (ekonomi, sociala frågor och miljö) i Lissabonstrategin och är omistliga för att göra Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade samhälle, som bygger på en ekonomiskt hållbar tillväxt, fler och bättre arbetstillfällen samt på en stärkt social sammanhållning. Tjänster av allmänt intresse överskrider med sin specifika karaktär den inre marknaden och utgör en grundförutsättning för ekonomisk och social välfärd för medborgarna och företagen.

5.3

Vi måste uppnå en harmonisk kombination av marknadsmekanismer och uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster på de områden där en sådan kombination är förenlig med målen för tjänster av allmänt intresse och kan bidra till en bättre livskvalitet för de europeiska medborgarna med ekonomisk tillväxt, skapande av arbetstillfällen och varaktigt välbefinnande.

5.4

”Medborgarnas rättigheter att åtnjuta lättillgängliga, prisvärda och effektiva tjänster av allmänt intresse måste värnas om och stärkas med hänvisning till solidariteten och den ekonomiska och sociala sammanhållningen, som utgör grundprinciper i fördraget. En medlemsstat som beslutar om liberalisering av tjänster av allmänt intresse måste alltid uppfylla ovannämnda kriterier. Det behövs följaktligen en samling allmänna principer för enhetliga tjänster som kan tillhandahållas under varierande former i de olika medlemsstaterna, samtidigt som de helt och fullt respekterar subsidiaritetsprincipen.”

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Se EESK:s yttranden om ”Tjänster i allmänhetens intresse” (EGT C 241, 7.10.2002) och om ”Grönbok om tjänster i allmänhetens intresse” (EUT C 80, 30.3.2004).


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Användning av geotermisk energi – jordvärme”

(2005/C 221/05)

Den 1 juli 2004 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Användning av geotermisk energi – jordvärme”.

TEN-sektionen, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Gerd Wolf.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari) antog kommittén följande yttrande med 132 röster för och 2 nedlagda röster.

Detta yttrande kompletterar tidigare yttranden om energi- och forskningspolitik. Det behandlar utveckling och användning av geotermisk energi (jordvärme), en energikälla som kan uppfylla hållbarhetskravet med avseende på resursernas omfattning. Jordvärme ger inte upphov till några CO2-utsläpp med effekter på klimatet och kan därför också räknas till de förnybara energiformerna. Läget i fråga om utveckling och användning av geotermisk energi, dess potential och problemen i samband med marknadslansering skisseras och bedöms kortfattat mot bakgrund av den globala energifrågan.

Innehåll

1.

Energifrågan

2.

Geotermisk energi

3.

Den nuvarande situationen

4.

Framtida utveckling och rekommendationer

5.

Sammanfattning

1.   Energifrågan

1.1

Förbrukningsenergin (1) utgör grunden för dagens livsstil och kultur. Det var först med tillgången till en tillräcklig mängd förbrukningsenergi som vi uppnådde vår nuvarande levnadsstandard: Längre förväntad livslängd, god näringsförsörjning, allmänt välstånd och personlig frihet har i de uppåtsträvande industrinationerna nått en aldrig tidigare skådad nivå. Utan tillräckligt stor energiförsörjning riskeras dessa framgångar.

1.2

Behovet av en säkrad, överkomlig, miljövänlig och hållbar tillgång till förbrukningsenergi står i centrum för besluten från Europeiska rådets möten i Lissabon, Göteborg och Barcelona. Detta är anledningen till att Europeiska unionen ställt upp tre viktiga målsättningar som hänger nära samman med varandra: att värna om och förbättra (1) konkurrenskraften, (2) försörjningstryggheten och (3) miljön, allt för att sörja för en hållbar utveckling.

1.3

Kommittén har i flera yttranden (2) konstaterat att produktion och användning av energi är kopplad till miljöproblem, risker, resursutarmning, ett problematiskt utrikespolitiskt beroende och andra faktorer som är svåra att förutse – t.ex. det aktuella råoljepriset. Vi har också påpekat att den viktigaste åtgärden för att minska de risker som är förknippade med energitillgången, risken för ekonomiska kriser och andra risker är en så mångsidig och balanserad användning som möjligt av olika energislag och energiformer, inklusive alla slags ansträngningar för att spara och använda energi på ett rationellt sätt.

1.4

När det gäller energitillgången i framtiden finns det inte något alternativ eller någon teknik som är perfekt i tekniskt hänseende, helt saknar negativa miljöeffekter, täcker samtliga behov och har en förutsägbar potential på tillräckligt lång sikt. Dessutom visar den nuvarande trenden och kostnadsutvecklingen för både konventionella och alternativa energiformer tydligt att energi i framtiden knappast kommer att finnas tillgänglig till så fördelaktiga priser som hittills har varit fallet med förbränning (3) av fossila bränslen såsom olja, kol och naturgas.

1.5

Därför kan en förutseende och ansvarskännande europeisk energipolitik inte heller förlita sig på att en energiförsörjning som uppfyller ovannämnda målsättningar kan garanteras, om man bara använder några få energikällor.

1.6

En på längre sikt miljövänlig och ekonomiskt försvarbar energiförsörjning är alltså inte säkerställd vare sig i Europa eller globalt (4). Möjliga lösningar förutsätter ytterligare intensiv forskning och utveckling. Detta måste också inbegripa uppbyggnad och teknisk-vetenskaplig utprovning av försöksanläggningar som sedan stegvis marknadslanseras.

1.7

Kommittén har dessutom påpekat att kommissionens analys bör vara mer globalt inriktad och att analysperioden bör förlängas avsevärt, eftersom förändringarna inom energisektorn går mycket långsamt och eftersom utsläppen av gaser som påverkar klimatet (växthusgaser) inte är ett regionalt problem utan en global angelägenhet. Man kan också förvänta sig att problemen kommer att bli ännu mer tillspetsade i framtiden, särskilt under seklets andra hälft.

1.8

Både resursbegränsningarna och utsläppsproblematiken (växthusgaserna) blir desto allvarligare med tanke på prognosen att energiförbrukningen i världen kommer att öka till det dubbla eller tredubbla genom att folkmängden ökar och att de mindre utvecklade länderna behöver komma i fatt. Med det nuvarande kunskapsläget går det inte att kompensera detta starkt ökade behov enbart genom effektivitetsökning och energisparande.

1.9

Strategier (5) och utvecklingsperspektiv måste följaktligen ha en längre tidshorisont än 2060.

1.10

Som kommittén redan har konstaterat finns det i allmänhetens syn på problematiken – och i den offentliga diskussionen – en spännvidd av åsikter som omfattar både under- och överskattning av risker och möjligheter.

1.11

Därför finns det heller ingen tillräckligt enhetlig global energipolitik. Detta försvårar också EU:s möjligheter att delta i den globala ekonomiska konkurrensen på lika villkor.

1.12

Även inom EU:s medlemsstater finns det vissa skillnader i synen på energiproblemen. Ändå är man både på nationell nivå och på EU-nivå i hög grad överens om att alla alternativ skall (vidare-)utvecklas – med undantag för kärnkraften i flera medlemsstater. I detta syfte kan man använda sig av ett stort antal forsknings- och utvecklingsprogram och andra (till och med kumulativa) stödprogram. Det gäller både på medlemsstatsnivå och från EU:s sida.

1.13

Ett av EU:s särskilda mål i det avseendet är att på lång sikt åstadkomma en markant ökad användning av förnybara energikällor, något som också är positivt för klimatskyddet. I det sammanhanget spelar jordvärme en viktig roll.

2.   Geotermisk energi (jordvärme)

2.1

Geotermisk energiutvinning innefattar de teknikformer som tar vara på värmeflödet från jordens heta innandöme till jordytan och gör det praktiskt användbart. Som värmeöverföringsmedium används vatten (flytande eller i form av ånga).

2.1.1

Detta värmeflödes täthet är dock mycket begränsad. Temperaturen under jordytan stiger endast mycket långsamt med tilltagande djup. Den allmänna medeltemperaturökningen uppgår till cirka 3oC per 100 meters djup. Geologiska zoner som uppvisar större temperaturökningar betecknas som geotermiska anomalier.

2.1.2

Värmetillgången i ytnära jordlager kan också påverkas av solen. Även detta beskrivs dock under geotermisk energi längre fram i yttrandet.

2.2

Man skiljer mellan två olika användningsformer för geotermisk energi.

2.2.1

Å ena sidan handlar det om användning i uppvärmningssyfte: För närvarande används ungefär 40 % av EU:s samlade energiförsörjning till uppvärmning, och för detta ändamål räcker det i regel med relativt låga (vatten-)temperaturer (< 100oC).

2.2.1.1

Enbart för uppvärmningsändamål sätter man bland annat in så kallade geotermiska brunnar, med ett koaxialrör som är slutet i nedre änden (på 2,5–3 kilometers djup) som genomströmmas av vatten i båda riktningarna. Röret absorberar då värmeenergi på upp till 500 kWth.

2.2.1.2

Jordvärmepumpar (”omvända kylaggregat”) för uppvärmning av byggnader utgör en speciell utnyttjandeform för ytnära jordvärme (från ca 2 kWth till 2 MWth). I det sammanhanget används dessutom ett ”kylmedel” (6). Det finns flera olika varianter som beroende på teknik kräver ett djup på en meter upp till flera hundra meter.

2.2.2

Å andra sidan handlar det om utvinning av elenergi. I det sammanhanget krävs däremot högre temperaturer (t.ex. > 120oC). Vanligtvis använder man två borrhål på stort avstånd från varandra, som i båda riktningarna genomströmmas av det vatten som skall värmas upp. På det viset kan man uppnå större värmemängder (ungefär 5–30 MWth).

2.2.2.1

Men även dessa (vatten-)temperaturer är förhållandevis låga med tanke på den önskvärda termodynamiska verkningsgraden (för omvandling av värmeenergi till elektrisk energi) och den nödvändiga kokpunkten för turbinkretsloppet.

2.2.2.2

Därför använder man företrädesvis vätskor med lägre kokpunkt i turbinkretsloppet (t.ex. perfluorpentan C5F12). Man utvecklar också särskilda turbinkretsar, såsom ”Organic Rankine Cycle” (ORC-processen) eller ”Kalinaprocessen”.

2.2.3

Speciellt fördelaktigt är det att kombinera de båda användningarna (elektricitet och värme) och utnyttja den värme som inte går åt i samband med elutvinningen till uppvärmning, dvs. samtidigt producera både värme och elenergi.

2.3

Det är emellertid bara tillräckligt djupliggande (flera kilometer under jordytan) värmereserver som lämpar sig för produktion av praktiskt användbar energi, framför allt när det gäller utvinning av elström. Detta förutsätter omfattande borrningar på stort djup.

2.3.1

För exploateringen och driften av sådana anläggningar stiger dock kostnaderna kraftigt med ökande djup. Därför måste man göra en avvägning mellan borrdjup, verkningsgrad och värmeutbyte beroende på anläggningens syfte.

2.4

Av den anledningen har man i första hand sökt användbara värmereserver i de geologiska zoner som kännetecknas av geotermiska anomalier.

2.4.1

Utpräglade geotermiska anomalier (s.k. höggradigt entalpiska (7) reserver) finner man framför allt i regioner med förhöjd vulkanisk aktivitet (Island, Italien, Grekland och Turkiet). Redan i antiken använde man höggradigt entalpiska reserver till kurbad. Sedan cirka 100 år tillbaka används dessa också för elenergiutvinning (Larderello, Italien, 1904).

2.4.2

Däremot finns lätta geotermiska anomalier (s.k. låggradigt entalpiska hydrotermala reserver), dvs. med endast lätt förhöjd temperaturökning i takt med tilltagande djup, i tektoniskt aktiva områden (Övre Rhenbäckenet, Tyrrenska havet, Egeiska havet osv.) och vidare i vattenförande sediment (Pannoniska bäckenet i Ungern och Rumänien samt det nordtyska/polska bäckenet).

2.5

På grund av den begränsade omfattningen av zoner med geotermiska anomalier har man dock sedan 1980-talet i allt högre grad bemödat sig om att exploatera även värme som finns lagrad i ”normala” geologiska formationer, för att på så vis bättre tillgodose ökande energibehov och anpassa värme- och energiutbudet till regionala behov.

2.5.1

Under 1990-talet har man i synnerhet i det tyskspråkiga området börjat använda reserver belägna utanför områden med geotermiska anomalier för energiutvinning. Först under de senaste fyra åren har man börjat framställa elenergi i Altheim och Bad Blumau (Österrike) och i Neustadt-Glewe (Tyskland).

2.5.2

Det handlar om djupborrning: Man måste söka sig ned till minst 2,5 kilometers och helst till 4–5 kilometers djup.

2.6

Detta förfarande medför följande fördelar:

Utnyttjandet av jordvärme är inte i likhet med vindkraft och solenergi beroende av väderförhållanden eller av dygns- och årstidsväxlingar. Därigenom kan man lättare säkra den viktiga basnivån för energiförsörjningen.

Till jordytan behöver man endast transportera redan befintlig värme från reserver som är belägna på några kilometers djup. Man sparar alltså in de processer som annars är nödvändiga för primär värmeproduktion (såsom förbränning eller kärntekniska processer), liksom de kostnader och den miljöpåverkan som de medför.

Det rör sig om nästan outtömliga regenerativa värmereserver, vars exploatering teoretiskt sett kan leverera ett ansenligt bidrag till energiproduktionen.

2.7

Följande nackdelar bör dock nämnas:

Temperaturerna är relativt låga om man vill uppnå en tillfredsställande termodynamisk verkningsgrad för elproduktion.

På grund av det erforderliga återflödet av värme till de underjordiska reserverna och värmeöverföringen från dessa reserver måste man utvinna och använda stora volymer, så att de vid stora värmeuttag inte visar några tecken på att uttömmas i förtid (i förhållande till den planerade användningen), vilket annars kan medföra att man tvingas överge reserven i fråga.

Vid utnyttjande av reserverna måste man förhindra att miljöfarliga eller frätande ämnen frigörs som kan få negativa effekter på omgivningen (bl.a. CO2, CH4 och H2S samt olika salter). Man måste också hålla korrosionen under kontroll i anläggningens olika komponenter.

Kostnaderna och den ekonomiska osäkerheten (p.g.a. risken att fyndigheten t.ex. ger dåligt utfall eller töms ut) vid utvinning och användning av geotermiska reserver är fortfarande förhållandevis höga.

3.   Den nuvarande situationen

3.1

I huvudsak handlar djupgeotermin om tre utvinnings- och användningstekniker – vanligtvis måste två borrningar ske (geotermiskt dubblettsystem) (8) – eller varianter på dessa, nämligen:

Hydrotermala reserver, ur vilka underjordiska icke-artesiska (dvs. utan övertryck) förekomster av varmvatten pumpas upp till jordytan: Denna teknik har för det mesta hittills använts för uppvärmning. För närvarande håller man också på att utsträcka tekniken till att omfatta varmvatten med högre temperaturer i syfte att producera el. Värmeöverföringsmedium är det grundvatten som finns.

Hot Dry Rock-system (HDR – het torr sten), där lämplig sten exploateras genom djupborrning och massiva stimuleringsåtgärder: Med hjälp av vatten injicerat från markytan utvinns värme från denna sten genom att värmeväxlarytorna i urberget, som skapats på konstgjort sätt genom stimulering, avkyls.

Varmvattenreservoarer som står under tryck och där den upp till 250oC (så varmt endast i ett fåtal särskilda fall) varma blandningen av vatten och ånga kan användas för att producera el eller processvärme.

Dessutom håller tekniker (9) för en förbättrad överföring resp. användning av värme ovan jord på att utvecklas.

3.2

EU har för närvarande en installerad kapacitet för produktion av el ur geotermiska anläggningar – framför allt genom användning av geotermiska anomalier – på ca 1 GWel, dvs. ca 2 ‰ av den totala installerade kapaciteten i EU, framför allt i Italien. För omedelbar användning för uppvärmning uppgår den installerade kapaciteten för närvarande till ca 4 GWth. Enligt prognoserna kan man dock förvänta sig 8 GWth eller mer år 2010.

3.3

De båda användningssätten har hittills alltså inte stått för något betydande kvantitativt bidrag till energiförsörjningen i EU, och deras andel i användningen av förnybara energiformer har hittills också varit försumbar.

3.4

Användningen av geotermisk energi har på senare år dock uppvisat en klar tillväxt till följd av stöd från både medlemsstaterna och EU. Så länge det handlar om en värmeeffekt på mellan några och några tiotal MWth är geotermin därmed också ett bidrag till den decentraliserade energiförsörjningen.

3.5

Enligt kommittén är detta fullt motiverat och värt att stödja. Även här handlar det för det mesta om försöksanläggningar där olika metoder prövas och vidareutvecklas.

3.6

Utanför de områden som har geotermiska anomalier motsvarar kostnaderna per kWhel elenergi fortfarande ungefär hälften av kostnaderna för solenergi och två gånger kostnaderna för vindenergi. Och till och med detta förutsätter för det mesta en samtidig värme- och elproduktion.

3.6.1

Här kan det geotermiska energiutbudet dock (se ovan) i stor utsträckning anpassas till behoven, vilket kommer att vara till allt större nytta om de förnybara energiformernas andel på energimarknaden växer. Då kommer kapacitetssvängningarna inom vind- och solenergin nämligen att förutsätta alltfler reglerings- och buffertåtgärder. Antagligen kommer man till slut inte att klara sig utan sådana energikrävande och kostsamma lagringsmedier som t.ex. väte.

4.   Framtida utveckling och rekommendationer

4.1

Användningen av geotermisk energi kan, om den inte är begränsad till zoner med geotermiska anomalier (se punkt 2.4 och 2.5), bli ett viktigt bidrag till en miljövänlig och hållbar energiförsörjning (se punkt 4.13).

4.2

För att utnyttja och utveckla denna potential för ekonomiskt meningsfull elproduktion krävs det borrningar på minst 4 till 5 kilometers djup så att man kan utnyttja de (bergs-)skikt som har de minimitemperaturer på cirka 150oC som krävs. Dessutom måste berggrunden där bearbetas (stimuleras) på ett sådant sätt att en tillräcklig värmeväxling kan ske mellan det heta berget och det naturliga eller injicerade vattnet och att vattnets genomströmningshastighet blir tillräckligt hög.

4.2.1

För användning i enbart uppvärmningssyfte (se punkt 2.2.1.1) räcker däremot också mindre borrdjup på t.ex. 2 till 3 kilometer.

4.3

Tekniker med detta syfte utvecklas och prövas redan på flera olika platser med olika geologisk beskaffenhet i Europa (t.ex. Soultz-sous-Forêts, Groß Schönebeck). Möjligheterna till utbyggnad beror här på hur de platsobundna och därmed exporterbara användningsteknikerna utvecklas. För att detta mål skall kunna uppnås krävs dock betydande FoU-insatser.

4.4

Å ena sidan handlar det om att vidareutveckla existerande tekniker så att de blir praktiskt användbara, och att undersöka de ovan nämnda förutsättningarna för en hållbar användning av den geotermiska energin.

4.4.1

En särskilt viktig fråga i samband med detta är om de hydrauliska och termodynamiska förutsättningarna för tillräcklig hållbarhet faktiskt kan vara uppfyllda i en sådan stimulerad reservoar.

4.5

Å andra sidan måste då också de enskilda stegen förbättras och rationaliseras så långt att kostnaderna för denna energianvändning blir konkurrenskraftiga (se nedan). Detta förutsätter inte bara FoU-insatser (se punkt 1.6) utan också insatser för att förbereda marknaden, så att kostnader kan sparas i samband med produktionen.

4.6

Med konkurrenskraft menas på medellång sikt att användningen av geotermisk energi kostnadsmässigt skall kunna konkurrera med användningen av vindenergi. Detta kan man också förvänta sig med tanke på att vindenergins nackdelar blir tydligare. Till nackdelarna hör inte enbart de mycket starka svängningarna i utbudet – vilket som vi vet leder till stora indirekta kostnader och utsläpp på andra platser – samt de negativa konsekvenserna för befolkningen i närområdet och för landskapsbilden, utan också det allt större behovet av reparationer och underhåll. Dessutom måste kostnaderna för konsumenterna och de offentliga finanserna räknas in i totalbilden.

4.7

På lång sikt och med tanke på att priserna på olja och naturgas förmodligen kommer att fortsätta stiga (och reserverna minska) uppstår frågan om den geotermiska energins allmänna konkurrenskraft, dvs. huruvida och i så fall när också denna energianvändning – med hänsyn till de externa kostnaderna för alla energiomvandlingstekniker – kan bli konkurrenskraftig på lång sikt utan något som helst stöd eller någon förmånsbehandling som kan leda till snedvridningar på marknaden.

4.8

Till dess krävs dock följande insatser (10):

Både medlemsstaterna och EU bör genom målinriktade FoU-program driva fram den teknisk-vetenskapliga utvecklingen så långt att de olika teknikerna och stegen kan utvecklas och prövas i ett tillräckligt antal försöksanläggningar.

Som startstöd bör successivt avtagande incitament för privata investeringar skapas för marknadslansering liksom bestämmelser (t.ex. lagar om leverans av el till nätet samt om uppvärmning/luftkonditionering) som under den inledande fasen av marknadslanseringen gör det mer intressant att sälja den energi som stöds. Syftet är också att pröva, förbättra och utvärdera den ekonomiska potentialen. Detta gäller framför allt också kontrakteringsmodeller från energiförsörjningsföretagen gentemot konsumenterna.

Man måste försäkra sig mot riskerna i samband med prospekteringen och exploateringen av geotermiska reserver, såsom risken för att inga fynd görs och borrisken.

4.9

Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att mycket redan gjorts på detta område. Vi stöder till fullo kommissionen och dess löpande eller annonserade FoU-projekt på området och dess intention att ytterligare klart öka insatserna i nästa FoU-ramprogram. Vi stöder också medlemsstaterna och deras FoU-program samt deras ansträngningar för att redan nu genom stödåtgärder underlätta och stimulera försöken till marknadslansering.

4.10

Kommittén önskar i detta sammanhang upprepa sin tidigare rekommendation om att utnyttja de möjligheter som det europeiska forskningsområdet ger, genom en omfattande, tydlig och samordnad strategi för energiforskning där alla partner aktivt deltar, och göra denna till ett grundelement i det sjunde FoU-ramprogrammet och Euratomprogrammet.

4.11

Denna strategi skulle också innefatta nödvändiga FoU-åtgärder för att utveckla geotermin och ge den den plats som tillkommer den till dess att den långsiktiga kostnadsutvecklingen och den faktiskt realiserbara potentialen för denna teknologi kan bedömas bättre på en energimarknad som ändå hela tiden förändras.

4.12

Dessutom rekommenderar kommittén att man genom öppen samordning så långt som möjligt integrerar alla FoU-program rörande geotermi – dvs. även dem som hittills endast erhållit nationellt stöd – i ett europeiskt energiforskningsprogram, och därmed också främjar samarbetet inom EU.

4.13

Här ser kommittén också en möjlighet för de nya medlemsstaterna att delta i EU:s FoU-ramprogram. Den pågående förnyelsen av energisystemen i dessa länder bör användas för att installera lämpliga försöks- och demonstrationsanläggningar där.

4.14

Kommittén rekommenderar dessutom att kommissionen försöker harmonisera gällande stödåtgärder för marknadslansering (t.ex. lagar om strömleverans till näten) inom EU på ett sådant sätt att geotermin åtminstone till en början får en möjlighet till rättvis konkurrens med liknande tekniker i hela EU.

4.15

Med tanke på den möjlighet som geotermin erbjuder i form av samtidig försörjning av värme och elenergi rekommenderar kommittén dessutom att kommissionen gör insatser för lämpliga värmenät och utnyttjande av värme.

5.   Sammanfattning

5.1

Utvinningen av geotermisk energi innefattar de tekniker som tar vara på värmeflödet från jordens heta innandöme till jordytan.

5.2

Detta berör i första hand tillgången till värme för uppvärmning men också för elenergi eller båda energiformerna samtidigt.

5.3

I områden med geotermiska anomalier utvinner man redan nu geotermisk energi, men dess andel av den totala energiförsörjningen är mycket liten.

5.4

Genom teknologier som gör det möjligt att utnyttja även andra områden än dem med geotermiska anomalier kan utvinningen av geotermisk energi komma att utgöra ett betydande bidrag till en hållbar energiförsörjning, framför allt på basnivå. Detta innebär dock djupborrningar på runt 4 till 5 km och ytterligare ”stimulansåtgärder”.

5.5

Dock har även användningen av den mer ytnära jordvärmen med jordvärmepumpar en lovande utvecklingspotential för uppvärmning och luftkonditionering.

5.6

Potentialen för basförsörjning gör att geotermin skiljer sig från metoder med ett ostadigt utbud (t.ex. vind- och solenergi), som kräver eller kommer att kräva alltmer reglerings-, buffert- och lagringsteknik, och som genom sitt markbehov och sin inverkan på landskapsbilden stöter på motstånd bland befolkningen.

5.7

Kommittén upprepar sin rekommendation att man bör utnyttja de möjligheter som det europeiska området för forskning ger genom en omfattande strategi för energiforskning.

5.8

Denna bör också innefatta nödvändiga FoU-åtgärder för utveckling av geotermin som en fortsättning på och en rimlig förstärkning av de relevanta program som funnits hittills.

5.9

Kommittén rekommenderar att de geotermirelaterade FoU-programmen, som hittills endast erhållit nationellt stöd, integreras genom öppen samordning i ett europeiskt energiforskningsprogram och i de integrerande åtgärder som ingår i ett sådant.

5.10

Kommittén rekommenderar att man i alla medlemsstater skapar inledande, successivt avtagande incitament för och bestämmelser om marknadslansering (t.ex. en lag om leverans av ström till nätet) samt för privata investerare, vilket gör utnyttjande och försäljning av denna energiform som erhåller tillfälligt stöd mer intressant. Därigenom skulle man också öka möjligheterna att pröva, förbättra och utvärdera denna energiforms ekonomiska potential.

5.11

Kommittén rekommenderar att EU harmoniserar sådana stödåtgärder så långt att en rättvis konkurrens blir möjlig i hela unionen inom ramen för den geotermiska tekniken.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Energin förbrukas inte, den omvandlas när den används. Detta sker genom särskilda omvandlingsprocesser, exempelvis vid kolförbränning, vindenergi som omvandlas till elektricitet eller vid kärnklyvning (energiprincipen; E = mc2). I detta sammanhang talar man också om ”energiförsörjning”, ”energiutvinning” eller ”energiförbrukning”.

(2)  Främjande av förnybar energi: Åtgärder och finansieringsinstrument; Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi; Förslag till rådets direktiv (Euratom) om fastställande av grundläggande skyldigheter och allmänna principer för säkerhet vid kärntekniska anläggningar och Förslag till rådets direktiv (Euratom): Hantering av utbränt bränsle och radioaktivt avfall; Kärnkraftens betydelse för elproduktionen ; samt Fusionsenergi.

(3)  I framtiden måste denna förbränning begränsas alltmer, inte bara på grund av de knappa resurserna utan också på grund av koldioxidutsläppen (Kyoto!).

(4)  Förebud för hela problematiken var de båda oljekriserna (1973 och 1979) och de aktuella diskussioner kring tilldelningen av utsläppsrätter som är typiska för spänningarna mellan ekonomi och ekologi.

(5)  Se dock punkterna 2.2.1.2 och 2.2.2.2.

(6)  I framtiden t.ex. CO2.

(7)  Inom termodynamiken används begreppet ”entalpi” för summan av inre energi och utvidgningsenergi.

(8)  Se dock 2.2.1.1 den slutna ”geotermiska brunnen” och 2.2.1.2 ”jordvärmepumpen”.

(9)  Se 2.2.2.2 angående turbinkretsloppet.

(10)  Se ”Främjande av förnybar energi: Åtgärder och finansieringsinstrument”.


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/28


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om genomförande av installations- och driftsfaserna i det europeiska projektet för satellitbaserad radionavigation”

(KOM(2004) 477 slutlig – 2004/0156 COD)

(2005/C 221/06)

Den 16 november 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 156 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Virgilio Ranocchiari.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 feburari 2005 (sammanträdet den 9 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 134 röster för och 3 nedlagda röster.

1.   Inledning

1.1

Ända från början har EESK följt hur det europeiska programmet Galileo för satellitnavigering och positionsbestämning har skapats och utvecklats. Kommittén har erkänt dess strategiskt viktiga roll för det europeiska systemets konkurrenskraft, både när det gäller dess innovativa återverkningar på det ekonomiska, sysselsättningsmässiga och sociala området och den förbättrade livskvalitet som Galileo kan garantera det civila samhället (1). Kommittén har också pekat på hur viktigt det är att ända från det gemensamma företagets (2) start göra privata aktörer delaktiga i utvecklingen och utnyttjandet av systemet, genom att ett kontinuerligt stöd garanteras under utvecklingsfasen och installationsfasen (3).

1.2

Som EESK påpekat i sitt senaste yttrande på detta tema (4)”övergick programmet Galileo slutligen i en konkret startfas efter överenskommelsen av den 26 maj 2003 inom ESA:s styrelse om medlemmarnas respektive ekonomiska tillskott”. Kommittén har även framhållit att ”Galileoprogrammet är en mycket viktig fråga för Europeiska unionen, för dess oberoende, dess tekniska och vetenskapliga kapacitet, dess ekonomi och i första hand dess rymdsektor”.

2.   Den nuvarande situationen och den utveckling som kan förväntas

2.1

Man bör erinra sig att programmet Galileo utvecklas i följande fyra faser:

Utformningsfasen inleddes 1999, avslutades 2001 och omfattade utformningen av hela systemets arkitektur och de fem typer av tjänster som kommer att beskrivas längre fram. Denna fas finansierades huvudsakligen genom gemenskapens femte ramprogram för FoTU 1998–2002.

Utvecklings- och valideringsfasen inleddes 2002, kommer att avslutas 2005 och omfattar utveckling av satelliter och markkomponenter samt validering av systemet i installationsfasen. De offentliga anslagen från EU/Europeiska rymdorganisationen (ESA) uppgick till 1,2 miljarder euro samt hundra miljoner euro från sjätte ramprogrammet för FoTU 2002–2006.

Installationsfasen skall enligt planerna pågå 2006–2007 och omfatta tillverkning och uppskjutning av satelliter – de första två satelliterna kommer att skjutas upp redan i slutet av 2005 – och installation av hela marksegmentet. Det totala finansieringsbeloppet är 2,1 miljarder euro. En tredjedel, dvs. 700 miljoner euro, betalas via gemenskapsbudgeten, och de övriga två tredjedelarna, dvs. cirka 1,4 miljarder euro, betalas av det konsortium som skall väljas ut.

Driftsfasen kommer att inledas 2008 och innebära årliga drifts- och underhållskostnader på cirka 220 miljoner euro, som helt och hållet skall bäras av de privata aktörerna, med undantag av ett särskilt ekonomiskt tillskott från EU på totalt 500 miljoner euro för de första åren i denna fas, i enlighet med de beslut som kommer att fattas om EU:s budgetplan för 2007–2013.

2.2

Efter utformningsfasen inrättades i maj 2002 det gemensamma företaget Galileo, för fyra år och i syfte att ”säkerställa enhetligheten i projektets ledning och ekonomiska kontroll under forsknings-, utvecklings- och demonstrationsfasen av Galileoprogrammet, och för detta ändamål (…) mobilisera de medel som avsatts för detta program”.

2.3

Genom förordning (EG) nr 1321/2004 (5), som inrättar en europeisk tillsynsmyndighet för GNSS (det globala systemet för satellitnavigering), och den gemensamma åtgärden 2004/552/GUSP (6), båda av den 12 juli 2004, har systemets driftsstrukturer färdigställts. Strukturerna skall dels tillvarata det allmännas intressen i samband med programmen, dels garantera säkerhet och skydd för Galileo-systemet.

2.4

På internationell nivå ingick EU och USA den 26 juni 2004, efter fyra års förhandlingar, ett mycket viktigt avtal om Galileo och GPS (7). Avtalet rör främjande, tillhandahållande och utnyttjande av tjänster från de båda systemen för satellitnavigering och positionsbestämning samt fullkomligt driftskompatibla tillämpningar. Systemen kommer att fungera parallellt, utan att signalerna påverkar varandra. Därmed kan Galileo, inom ramen för de internationella satellitnavigeringssystemen (GNSS), bli den internationella standarden för öppna signaler som används i civilt och kommersiellt syfte (GPS handhas av militär) och bli tillgängligt och attraktivt även för de nuvarande GPS-användarna i och med att en enda, gemensam mottagare används.

2.5

Ett annat resultat av det internationella samarbetet är ett samarbetsavtal med Israel som undertecknades den 13 juli 2004 och följde på det avtal som undertecknades med Kina den 30 oktober 2003. Sedan en tid tillbaka pågår förhandlingar för att åstadkomma driftskompatibilitet med det ryska systemet GLONASS  (8), och framsteg har framför allt gjorts när det gäller förvärv av frekvenser och användning av ryska bärraketer, samtidigt som förhandlingar om samarbetsavtal med Ryssland, Ukraina och Indien är långt framskridna. Kontakter har även tagits med Australien, Brasilien, Mexiko och Sydkorea. Även Schweiz, Norge och Kanada överväger att delta i finansieringen.

2.6

I Medelhavsområdet ledde Europa-Medelhavskonferensen för utrikesministrarna i Valencia i april 2002 till en handlingsplan som omfattar Medelhavssamarbete rörande satellitnavigering och positionsbestämning. Nyligen godkände det gemensamma företaget i Kairo projektet Euro-Med GNSS för demonstration, utbildning och samordning med avseende på den regionala GNSS-planen. Syftet är att i samarbete med MEDA-partnerna undersöka effekterna av EGNOS  (9), en geostationär satellit som var föregångare till Galileo.

2.7

När systemet Galileo väl är i drift skall det tillhandahålla följande fem typer av tjänster:

En öppen grundläggande tjänst som framför allt syftar till tillämpningar för allmänheten och tjänster i allmänhetens intresse.

En kommersiell tjänst som skall säkerställa utvecklingen av tillämpningar för professionellt bruk och även omfatta tjänster som är effektivare än de grundläggande tjänsterna, särskilt när det gäller tjänstegarantin.

Tjänsten ”Safety of Life” med mycket hög kvalitet och tillförlitlighet, avsedd för tillämpningar som kan vara livsviktiga, t.ex. inom sjöfart och luftfart.

En sök- och räddningstjänst som skall innebära en avsevärd förbättring av de system som för närvarande används i nödsituationer och vid livräddning.

Tjänsten ”Public Regulated Service” (PRS), som är avsedd för institutionellt bruk. Den skall använda kryptering och inte påverkas av radiostörningar och interferenser, och är främst avsedd för offentliga institutioner som är verksamma på områdena räddningstjänst, nationell säkerhet och upprätthållande av lag och ordning och som därför behöver ett absolut skydd (10).

2.8

Eftersom Galileo-systemet kännetecknas av civil användning och civilt handhavande och dess tillämpningar främst är avsedda för kommersiellt och professionellt bruk, räknar kommissionen med att Galileos potentiella marknad skulle kunna utgöras av 3 miljarder mottagare år 2010. Avkastningen på investeringarna skulle då uppgå till cirka 250 miljarder euro per år, och det skulle uppstå nya företag och hundratusentals högkvalificerade jobb, varav fler än 150 000 i Europa.

2.9

Det gemensamma företaget slutförde i september 2004 förhandlingsfasen och mottog de slutliga anbuden från två konsortier som strävade efter att bli koncessionshavare (Eurely (11) och Inavsat (12)). Den slutliga bedömningen av anbuden grundar sig på följande tre kriterier: företagskapacitet och finansiell kapacitet, teknisk kapacitet samt rättsliga och avtalsmässiga aspekter.

2.10

Företaget har lagt fram en rapport om ovanstående till kommissionen, och kommissionen har i sin tur utfärdat ett meddelande till parlament och rådet (13), ”Det europeiska projektet för satellitnavigation går in i uppbyggnads- och driftsfaserna”. Därefter kan det gemensamma företaget i enlighet med sitt mandat ”få de politiska direktiv fastlagda som behövs för den offentliga finansieringen av de följande faserna av projektet och för uppgifterna inom området offentliga tjänster, framför allt när det gäller att fastlägga vilka tjänsterna skall vara” och därmed lägga fram ett förslag om tilldelning av avtal för undertecknande av tillsynsmyndigheten, som i enlighet med den tidigare nämnda förordning (EG) nr 1321/2004 är den myndighet som skall underteckna och ansvara för genomförandet av avtalet.

2.11

Kommittén undrar om det inte finns en risk att detta förfarande blir alltför komplicerat med överlappningar och dubbla kontroller som varken förefaller vara smidiga eller tydliga.

2.12

Tillsynsmyndigheten, som behandlas i det förslag till förordning som är föremål för detta yttrande och där definieras som det gemenskapsorgan som skall tillvarata det allmännas intresse i samband med programmen för satellitnavigering, regleras av förordning (EG) nr 1321/2004 och kommer att tillsättas först 2005.

3.   Kommissionens förslag

3.1

Det förslag som behandlas i detta yttrande är avsett att uppfylla kravet på ett särskilt rättsligt instrument, som kan ge programmet en fristående budgetpost och därmed möjliggöra effektivare handhavande och övervakning av Galileos installationsfas och driftsfas i finansiellt hänseende, också när det gäller koncessionshavaren.

3.2

Förslaget till förordning syftar alltså till att fastställa villkoren för gemenskapens finansiella stöd till installations- och driftsfaserna. Det fokuserar särskilt på följande:

3.2.1

Gemenskapsåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa en finansiell balans mellan de resurser som gemenskapen ställer till förfogande och dem som kommer från koncessionshavaren. Detta gäller

tillhandahållande av tjänster som genereras av Galileo,

de licenser och immateriella rättigheter för komponenter i systemet som beviljats kostnadsfritt av tillsynsmyndigheten, och

långfristiga lån från EIB.

3.2.2

Lämpligheten i tillsynsmyndighetens institutionella struktur för handhavande och kontroll.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK anser att man nu bör förbättra de tekniska aspekterna på tillhandahållandet av de olika tjänsterna för att garantera öppna standarder som ger tillgång till flera tjänsteleverantörer och olika typer av innovativa tjänster. Man bör undvika artificiella hinder och höga avgifter för nykomlingar, särskilt mindre aktörer.

4.2

När det gäller hur stora finansieringsbeloppen skall vara, hoppas EESK att en ny budgetplan för gemenskapen snart skall antas. Kommittén stöder kommissionens begäran om anslag på en miljard euro till programmet Galileo i form av en särskilt budgetpost som inte är beroende av andra poster. Vidare begär kommittén att detta belopp skall höjas till lämplig storlek, för att säkerställa EGNOS utveckling och integration i programmet Galileo. Kommittén menar att forskningen om positionsbestämningssystemen GNSS bör få utrymme och anslag även inom sjunde ramprogrammet för FoTU.

4.3

För övrigt undrar kommittén hur man i detta sammanhang skall integrera de eventuella offentliga bidragen från organ i tredje land som redan har visat intresse för att delta i finansieringen av programmet Galileo.

4.4

Man kan konstatera att koncessionshavarens finansiella ram omfattar fördelar som hänger samman med att denne tillhandahåller tjänster och åtnjuter licenser och kostnadsfria immateriella rättigheter (IPR) (14). Kommittén måste här ge uttryck för sin oro över att koncessionshavaren skulle kunna få en dominant ställning eller monopolställning som skulle avgöras på förhand och eventuellt medföra en snedvridning av konkurrensen och hinder för den fria marknaden.

4.5

När det gäller lämpligheten i den institutionella struktur för handhavande och kontroll som läggs ut på en europeisk myndighet (europeiska tillsynsmyndigheten för det globala systemet för satellitnavigering), vill vi framhålla följande punkter:

4.5.1

Företrädare för Europeiska rymdorganisationen (ESA) får inte ingå i denna europeiska tillsynsmyndighets styrelse, men ingår däremot i det gemensamma företagets nuvarande styrelse.

4.5.2

Ansvaret för handhavande och kontroll skall föras över från det gemensamma företaget till den europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS, som skall förvalta Galileos fonder, fungera som koncessionsgivande myndighet, se till att avtalsförpliktelserna fullgörs, ge koncessionshavaren rätten att utnyttja tillgångarna under den tid avtalet gäller, handha avtalet med EGNOS-operatören, samordna medlemsstaternas initiativ för de frekvenser som behövs för att systemet skall fungera, garantera att certifieringen för komponenterna är enhetlig och se till att säkerhetsbestämmelserna efterföljs, däribland bestämmelserna i den gemensamma åtgärden 2004/552/GUSP.

4.5.3

Kommittén kan inte dölja sin oro över den mycket känsliga fas när ansvaret flyttas över från det gemensamma företaget, som upphör i maj 2006, till den nya europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS som skall träda i funktion första halvåret 2005.

4.5.4

Vi rekommenderar därför att kommissionen och rådet noga övervakar denna övergångsfas och ”samexistensen” mellan det gemensamma företaget och tillsynsmyndigheten.

4.5.5

Bestämmelserna i den gemensamma åtgärden 2004/552/GUSP och förordningen om inrättande av den europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS, som föreskriver en kommitté för systemets säkerhet och tillförlitlighet, reglerar de frågor som rör Galileos inre säkerhet.

Enligt EESK bör man fördjupa förbindelserna mellan Galileosystemet och de övriga europeiska initiativen, t.ex. systemet Global Monitoring for Environment and Security (GMES), systemen Cospas-Sarsat (15) för personsökning och livräddning, nätverken för rättsliga och inrikes frågor, multimedianäten Grids etc.

4.5.6

Kommittén vill upprepa något som den påpekat i tidigare yttranden (16), nämligen hur viktigt det är att samtidigt som man reglerar säkerhetsfrågorna även reglera skyddet av privatlivet och personuppgifter genom att man där så är möjligt överlåter denna fråga på Europeiska byrån för mänskliga rättigheter  (17) eller överväger att upprätta ett lämpligt rådgivande organ. Det räcker inte med den hänvisning till förordning EG 45/2001 som ges i artikel 19 i den ovannämnda förordningen som inrättar den europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS. Att säkerställa ett fullgott skydd av privatlivet och personuppgifter är enligt vår mening minst lika viktigt som ett fullgott skydd av säkerheten, om systemet Galileo verkligen skall bli framgångsrikt och få fullt stöd från det civila samhället.

4.5.7

Vad beträffar det civila samhällets deltagande noterar EESK också att ett för Europa så viktigt initiativ som Galileoprogrammet alltjämt är praktiskt taget okänt för det flesta EU-medborgare. Därför hoppas EESK att gemenskapsorganisationerna tillsammans med de nationella regeringarna snarast initierar en informations- och upplysningskampanj, som förutom att låta EU-medborgarna få kännedom om och lära sig uppskatta denna eminenta europeiska forsknings- och industriprodukt lugnar dem vad gäller frågan om skyddet av deras rätt till privatliv.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Mot bakgrund av ovanstående rekommenderar EESK att följande anmärkningar införlivas i skälen i förslaget till förordning:

5.1.1

Nytt skäl 3a: ”Med tanke på den inverkan som programmet kan komma att få på EU-medborgarnas liv skall kommissionen vinnlägga sig om att skyddet av privatlivet och personuppgifter när det gäller tillhandahållandet av Galileo-tjänsterna anförtros Europeiska byrån för mänskliga rättigheter, alternativt ett tillfälligt rådgivande organ, för att säkerställa en utveckling i riktning mot ökad öppenhet och en kontinuerlig dialog med alla potentiella användare och det civila samhället”.

5.1.2

Lägg till följande i skäl 12: ”(…) att säkerställa ytterligare gemenskapsmedel från samma budgetpost för utveckling och integrering av EGNOS i Galileo, och se till att satellitnavigering och integrering av satellitnavigering får tillräckligt utrymme och tillräckliga anslag även inom sjunde ramprogrammet för FoTU”.

5.1.3

Nytt skäl 13a: ”Kommissionen och rådet skall säkerställa att övergången från det gemensamma företaget till den nya europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS sker med fullständig öppenhet, för att undvika överlappningar, driftsförseningar eller, vad värre är, marknadshinder”.

5.1.4

Nytt skäl 14a: ”Kommissionen skall se till att eventuella finansiella och andra bidrag från organ i tredje land till europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS inte strider mot de ömsesidiga intressena och rådande balans, med hjälp av lämpliga avtal som skall läggas fram för rådet och Europaparlamentet”.

6.   Slutsatser

6.1

Kommittén framhåller med kraft att den helt och fullt stöder programmet Galileo och en insats för att påskynda de två sista faserna i programmets utveckling, så att det verkligen kommer att vara i drift 2008.

6.2

EESK uppmanar kommissionen att göra en förhandsbedömning av de extra fördelar som koncessionshavare får genom tillhandahållandet av tjänster och immateriella rättigheter, genom att ge tydlig och detaljerad information om resultaten av denna bedömning.

6.3

Vi anser att det har gjorts stora framsteg när det gäller att genomföra en internationell infrastruktur, särskilt genom det samarbetsavtal mellan EU och USA som skall garantera fullständig driftskompatibilitet mellan de olika systemen för satellitnavigering och positionsbestämning i världen.

6.4

Kommittén framhåller vikten av det internationella samarbetet med Kina och Israel, och anser att så stora ansträngningar som möjligt bör göras för att åstadkomma avtal om ömsesidigt intresse med Schweiz, Norge, Ryssland, Ukraina, Indien, Australien, Mexiko, Brasilien och Sydkorea. Kommittén anser att Medelhavsområdet bör ägnas särskild uppmärksamhet, eftersom man där redan kan utnyttja EGNOS tjänster och eftersom detta område har strategisk betydelse för freden, stabiliteten och den hållbara utvecklingen i Europa.

6.5

Kommittén anser i detta sammanhang att öppningen mot tredje land innebär att EU:s utrikespolitiska dimension stärks.

6.6

EESK hoppas att Europeiska kommissionen får möjlighet att förfoga över en budgetrubrik som avsätts för en informations- och upplysningskampanj, som förutom att låta EU-medborgarna få kännedom om och lära sig uppskatta denna eminenta europeiska forsknings- och industriprodukt lugnar dem vad gäller frågan om skyddet av rätten till privatliv.

6.7

Slutligen hoppas kommittén att ovanstående kommentarer och förslag rörande några av skälen i den förslagna förordningen kommer att beaktas (skydd av privatlivet, ökade finansiella resurser, övergångsperiod samt bidrag från tredje land). Dessa förslag är tänkta att bidra till att göra initiativet tydligare och öppnare samtidigt som tillräckligt stora anslag garanteras både i gemenskapsinstitutionernas och det civila samhällets intresse.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EGT C 311, 17.11.2001, s. 19.

(2)  Det gemensamma företaget Galileo inrättades i enlighet med artikel 171 i EG-fördraget genom förordning (EG) nr 876/2002 av den 21 maj 2002. Företaget handhar programmet Galileos utvecklingsfas och förbereder installations- och driftsfaserna. Det har sitt säte i Bryssel. De ursprungliga medlemmarna är Europeiska gemenskapen, företrädd av Europeiska kommissionen, och Europeiska rymdorganisationen.

(3)  EGT C 48, 21.2.2002, s. 42.

(4)  Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om: ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet - Rapport om läget för forskningsprogrammet Galileo i början av 2004”, EUT C 302, 7.12.2004.

(5)  Rådets förordning om inrättandet av strukturer för förvaltningen av de europeiska programmen för satellitbaserad radionavigering (EUT L 246, 20.7.2004).

(6)  Se EUT L 246, 20.7.2004.

(7)  US GPS: United States Global Positioning System som handhas av militären.

(8)  GLONASS: Global Navigation Satellite System.

(9)  EGNOS: European Geostationary Navigation Overlay Service: ett system som grundar sig på korrigering av GPS- signaler genom ett nät av markstationer och geostationära satelliter. EGNOS togs i drift 1996 och var en föregångare till Galileo, men bör nu integreras med Galileo också när det gäller gemensamma koncessioner.

(10)  Se koncessionsavtalet för programmet Galileos installations- och driftsfas – 2003/s200-179789, publicerad den 17 oktober 2003.

(11)  Eurely: ett konsortium som grundats av Alcatel, Finmeccanica och Vinci.

(12)  Inavsat: grundat av EADS Space, Inmarsat Ventures och Thales Group.

(13)  KOM(2004) 636 slutlig av den 6 oktober 2004.

(14)  Immateriell äganderätt (IPR: Intellectual Property Right)

(15)  COSPAS (rysk förkortning: ”Kosmitjeskaja Sistema Poiska Avarijnich Sudov” eller ”Rymdsystem för spaning efter fartyg i nöd” – SARSAT (”Search And Rescue Satellite Aided Tracking” eller ”Satellitstödd spaning och undsättning”) – ett internationellt system med humanitärt syfte för spaning, identifiering och undsättning via satellit. Tack vare detta system kunde man under perioden 1982–2003 rädda mer än 15 000 människor världen över.

(16)  Se EESK:s yttrande om ”Förslag till rådets förordning om bildande av det gemensamma företaget Galileo”, punkt 3.5 EGT C 48, 21.2.2002.

(17)  Se meddelande från kommissionen KOM(2004) 693 av den 25 oktober 2004, i vilket föreslås att byrån inrättas 2005 och också får ansvar för skydd för enskilda vid behandling av personuppgifter.


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/33


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om upprättande av en infrastruktur för geografisk information i gemenskapen (INSPIRE)”

(KOM(2004) 516 slutlig – 2004/0175 COD)

(2005/C 221/07)

Den 13 september 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 januari 2005. Föredragande var Daniel Retureau.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 140 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av kommitténs yttrande

1.1

Kommittén anser att det föreslagna inrättandet av en infrastruktur för geografisk information på gemenskapsnivå (Inspire) är lämpligt och önskvärt och att det överensstämmer med proportionalitetsprincipen. Genom denna infrastruktur kommer de geografiska data som samlas in på nationell nivå att samordnas och göras användbara så att man på vetenskaplig grund bättre skall kunna dokumentera beslut på miljöområdet, uppföljningen av dessa beslut och de rapporter som skall avläggas i enlighet med vissa direktiv. Kommittén anser att den rättsliga grunden (EG-fördragets artikel 175) är lämplig.

1.2

Detta initiativ syftar till att minska dubbelarbete, informationsbrister och andra svagheter och till att främja samordning och relevans vid insamling och behandling av insamlade data. Det kräver att insatser görs på gemenskapsnivå. Initiativet skapar förutsättningar för ökad effektivitet när berörda förvaltningar och tjänster skall använda statistiken och när den på olika sätt skall utnyttjas av offentliga och privata aktörer, bland annat när det gäller tjänster med mervärde (kartor, specialdatabaser osv.).

1.3

Genom det föreslagna direktivet införs den rättsliga och tekniska ram som krävs för en sådan utveckling. En teknisk kommitté införs, och medlemsstaterna blir skyldiga att ge tillträde till sina geografiska data. Kommissionen kommer att ha ansvar för uppföljningen och regelbundet lägga fram rapporter.

1.4

EESK stöder det förslag som kommittén har uppmanats att yttra sig om, eftersom det obestridligen har ett gemenskapsmervärde, tillhandahåller en harmoniserad referensram och främjar de framsteg som måste göras när det gäller de insamlade geografiska uppgifternas kvalitet och natur. Det skapar en grundval för miljöpolitiken och eventuellt annan politik på nationell och europeisk nivå och är ett gott hjälpmedel i beslutsprocessen.

1.5

EESK vill framhålla att man måste använda öppna protokoll och filformat samt universellt använda standarder som kan läsas med kostnadsfria läsprogram. Kommittén understryker också att det måste säkerställas att den indexerade information som blir tillgänglig inom ramen för Inspire placeras i offentliga domäner, eftersom det är fråga om vetenskapliga data som är nödvändiga såväl för miljöpolitiken som för studenter och forskare. Slutligen vill kommittén understryka att detta arbete måste utföras utan att sekretessen för vissa statistiska uppgifter hotas, oavsett om de rör privatlivet, allmänintresset eller säkerhetsfrågor.

2.   Kommissionens förslag

2.1

Den rättsliga grunden är EG-fördragets artikel 175.1. Eftersom denna artikel hänvisar till fördragets artikel 174 möjliggörs förslag om åtgärder på miljö- och folkhälsoområdena på grundval av tillgängliga tekniska och vetenskapliga data.

2.2

Naturföreteelser och fenomen som orsakas av mänsklig verksamhet påverkar miljöns och hälsans kvalitet. Detta motiverar gemenskapsåtgärder för informationsinsamling och samordning, under förutsättning att proportionalitets-, subsidiaritets- och försiktighetsprinciperna respekteras.

2.3

Ett ramdirektiv föreslås eftersom detta lämnar stort utrymme för tillämpning av subsidiaritetsprincipen vid anpassningen av bestämmelserna till de olika nationella och regionala förhållandena.

2.4

Insamlade metadata härrör främst från nationella offentliga källor, men användandet av andra källor utesluts inte. En EU-webbportal ger tillgång till nationella databaser i elektronisk form.

2.4.1

Insamlingen av de data som anges i bilagorna är inte obligatorisk för medlemsstaterna. Inspire-initiativet kompletterar andra initiativ, t.ex. initiativet för global övervakning av miljö och säkerhet och Galileo-initiativet, inom vilka specifika eller kompletterande uppgifter kan samlas in.

2.4.2

Av stor vikt är att Inspire-initiativet har en övergripande karaktär. Initiativet omfattar olika sektorer, vilket gör det möjligt att kartlägga informationsbrister och försöka avhjälpa dessa.

2.4.3

I miljölagstiftningen anges vilken typ av statistik som är relevant för de olika sektorstexterna (t.ex. direktivet om vattenkvalitet), vilken utformning den skall ha och hur den skall rapporteras.

2.4.4

Utbytet av data gör det möjligt för medlemsstaterna att identifiera de svårigheter och brister som eventuellt föreligger, vilket bör skapa förutsättningar att undan för undan hitta lösningar.

2.5

Målet är att samla in och samordna detaljerade geografiska data, t.ex. enligt specifikationen i bilagorna I, II och III, och att säkerställa den inbördes kompatibiliteten mellan olika nationella system för insamling och behandling av dessa data, så att statistiken kan göras tillgänglig för beslutsfattare, förvaltningar, forskningsorgan och rent generellt för den intresserade allmänheten.

2.6

Medlemsstaterna lägger ut de harmoniserade uppgifterna i nätverk, och dessa data och ett antal lättillgängliga tjänster kan tjäna som teknisk och vetenskaplig bas för europeisk, nationell och regional politik på en lång rad områden.

2.7

Genom utbyte och kombination av de upplysningar och kunskaper som har samlats in i olika länder och sektorer blir det möjligt att undvika dubbelarbete och att beakta miljökraven i all gemenskapspolitik.

2.8

Kommissionen kommer att använda de genomförandebefogenheter som den tilldelats genom rådets beslut av den 22 juni 1998. Olika tjänster inom kommissionen, t.ex. Eurostat och Gemensamma forskningscentret, kommer att delta aktivt i genomförandet av direktivet, och Europeiska miljöbyrån kommer också att ge sitt stöd. Varje medlemsstat utser det nationella offentliga organ som skall ha ansvaret för kontakterna med kommissionen. Den tekniska förvaltningen av Inspire skall ske genom ett kommittéförfarande, med deltagande av nationella experter, berörda EU-organ och generaldirektorat.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK godkänner och ställer sig bakom direktivförslaget om inrättande av en infrastruktur för geografiska data i gemenskapen. Kommittén anser att EG-fördragets artikel 175 är lämplig som rättslig grund.

3.2

I kombination med andra informationskällor kommer Inspire att utgöra ett stöd vid beslutsfattande i miljöpolitiska och hälsopolitiska ärenden, samt på en mängd andra områden.

3.3

Kommittén anser att förhållandet mellan kostnader och fördelar är en styrka i projektet, eftersom dubbelarbete kan undvikas och gemenskapspolitiken och informationen till allmänheten kan förfinas.

3.4

Kommittén menar att gemenskapsinfrastrukturen och den information och de tjänster som den tillhandahåller bör tillhöra den offentliga domänen, eftersom det väsentligen är fråga om vetenskapliga data och kunskapsbaser vars användning är av allmänt intresse (att förebygga naturliga och industriella risker, hälsorisker, osv.). Man måste undvika de hinder som alltför begränsade rättigheter att utnyttja dataset och datatjänster kan medföra.

3.5

Offentlig-privata partnerskap kan dock tänkas, liksom privata organs eller instansers användning av databaserna i syfte att tillhandahålla tjänster med högre mervärde eller att skapa geografiska databaser för speciella kommersiella ändamål.

3.6

Datasetens och tjänsternas kompatibilitet är av absolut avgörande betydelse för att Inspire-infrastrukturen skall bli en framgång, och kommittén stöder förslaget att genomförandebestämmelserna skall utformas i samarbete med leverantörer, användare och standardiseringsorgan. Det föreligger helt klart ett trängande behov av standardisering, men det är fråga om ett komplicerat område. Kommittén ställer sig emellertid bakom de planerade tidsfristerna för projektets genomförande och för utarbetandet av rapporter.

3.7

EESK anser att protokoll och filformat som används på nationell nivå och gemenskapsnivå bör vara öppna, fritt tillgängliga och inte skyddas av rättigheter. Kommittén menar också att statistiken måste kunna läsas av alla vanliga webbläsare, så att diskriminering på grund av mjukvara eller material kan undvikas när det gäller tillgång till eller användning av data.

3.8

Kommittén ställer sig bakom den förteckning med undantag som kommissionen föreslår, men vill ändå avslutningsvis erinra om sina farhågor när det gäller skyddet av personuppgifter och privatlivets helgd. Detta skydd skall ligga i linje med kravet på skydd av väsentliga nationella intressen och garantier för den allmänna säkerheten när det gäller de fritt tillgängliga uppgifternas art och känslighet.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

EESK skulle vilja att de regelbundna rapporter som anges i direktivförslaget också sänds till kommittén.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/35


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Hantering av översvämningsrisker – Förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder”

(KOM(2004) 472 slutlig)

(2005/C 221/08)

Den 12 juli 2004 beslutade Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget att rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 januari 2005. Föredragande var María Candelas Sánchez Miguel.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 132 röster för, inga röster emot och 2 nedlagda röster.

1.   Inledning

1.1

Ramdirektivet om vatten (1) kan sägas ha inneburit en stor förändring av vattenpolitiken i EU. Det innebar inte bara ett harmoniserat tillvägagångssätt med avseende på den situation som kännetecknar våra söt- och havsvatten, utan ledde även till att det fastställdes en effektiv metod för att utvärdera kvaliteten i dessa vatten och ett centraliserat organisationssystem som gör det möjligt att agera på ett enhetligt sätt i de olika avrinningsområdena, oberoende av vilka befogenheter som tilldelats varje område. Dessutom har kommissionen fortsatt att genom lagstiftning (2) och andra åtgärder (3) komplettera och utveckla innehållet i ramdirektivet om vatten i syfte att se till att EU:s vattenpolitik skyddar våra floder och hav.

1.2

Av oförståeliga skäl har emellertid ett par aspekter av mycket stor betydelse för kvaliteten i avrinningsområdena utelämnats i ramdirektivet för vatten. Det gäller exempelvis översvämningar. De är vanliga naturfenomen som till viss del förvärras extremt genom människans påverkan. En stor del av översvämningarnas förödande effekter kan minskas genom en lämplig politik avseende användning och skydd av flodbankerna och avrinningsområdena. Framför allt bör man se till att vid konstruktionen av infrastruktur för vattenförsörjning verkligen – och inte bara formellt – ta hänsyn till miljöeffekterna i syfte att undvika att den naturliga dynamiken förändras, och i stället säkerställa att vattenresurserna utnyttjas på ett rationellt sätt.

1.3

Översvämningsriskerna inom EU ökar av i huvudsak två orsaker: Den första är klimatförändringen, som kan leda till att nederbörd i form av störtregn ökar och att havsnivån höjs till följd av uppvärmningen av atmosfären. Den andra är effekterna av diverse mänsklig verksamhet såsom byggnadsarbeten i avrinningsområden och projekt för att leda om och kanalisera floder, liksom hamnbyggen som sker utan att man vidtar åtgärder för att bedöma och kompensera för deras miljökonsekvenser. Bland de mänskliga faktorerna kan även ökenspridningen inbegripas; vår kontinent utsätts för massiv skogsskövling, eldsvådor och annat som är mot naturen. Till syvende och sist är de ökade översvämningsriskerna en konsekvens av den ohållbara utvecklingen. Genom att anta hållbara modeller för ekonomisk, social och miljömässig utveckling kan man dock minimera och begränsa dessa risker.

1.3.1

Översvämningar i områden med industri, jordbruksverksamhet och intensiv djuruppfödning, men också i bebyggda områden, leder till en spridning av substanser och produkter vars användning under normala förhållanden inte utgör någon fara för vattenkvaliteten, men som vid översvämningar förvandlas till farliga föroreningar som kan medföra risker för medborgarnas hälsa och de berörda ekosystemen.

1.4

I Europa inträffade mellan åren 1998 och 2002 över hundra större översvämningar som förorsakade skador, bland annat de katastrofala översvämningarna i floderna Donau och Elbe år 2002. Sedan 1998 har cirka 700 människor omkommit och en halv miljon har förlorat sina hem till följd av översvämningarna. Försäkringsskadorna uppgår till cirka 25 miljarder euro (4).

1.5

Kommissionen är medveten om denna situation, och därför presenterade man för rådet (miljö) i juli 2004 ett förslag till skydd mot översvämningar på europeisk nivå. Det syftade till gemensamma åtgärder med avseende på översvämningsriskerna, och målsättningen var att öka skyddet mot dessa risker. Medlemsstaterna skall samarbeta för att gemensamt kartlägga riskerna och tillämpa riskhanteringsplaner för varje avrinningsområde och kustområde, och det är kommissionens uppgift att underlätta samordningen och informationsutbytet mellan alla medlemsstater och främja de bästa metoderna på området.

1.6

Slutligen kan tilläggas att, även om det rör sig om en åtgärd inom ramen för gemenskapens vattenpolitik, bör det framhållas att problemet även berör övrig EU-politik – jordbruk, miljö, räddningstjänst, transporter osv. Inom dessa olika politikområden finns det dessutom ett omfattande juridiskt problem i anslutning till förvaltningen av översvämningsområden: frågan om hur det offentliga området skall definieras och avgränsas med avseende på skyddet av flodstränderna och kustlinjerna, så att de inte blir föremål för omfattande förändringar enbart genom politiska beslut av myndigheter som i själva verket rör andra ansvarsområden inom vattenförvaltning och när det gäller planer för att förebygga översvämningar. Genom en avgränsning av de skyddade områdena vore det lättare att vidta åtgärder för att förebygga konsekvenserna av översvämningar.

2.   Sammanfattning av förslaget

2.1

Meddelandet kan delas in i följande tre delar:

Hantering av översvämningsrisker.

Aktuella åtgärder och initiativ.

EU:s gemensamma åtgärdsprogram.

2.2

Förslaget till hantering av översvämningsrisker syftar till att minska sannolikheten för att översvämningar skall inträffa och att begränsa konsekvenserna. Därför föreslås att programmen skall inbegripa följande inslag:

Förebyggande åtgärder.

Skyddsåtgärder.

Beredskap.

Krishantering.

Återuppbyggnad och lärdomar.

2.3

När det gäller de aktuella åtgärderna och initiativen för att förebygga konsekvenserna av översvämningar föreslås tre handlingsnivåer:

2.3.1

På EU-nivå omfattar insatserna tillämpning av redan existerande politiska åtgärder som fokuserar på att förebygga och begränsa konsekvenserna av översvämningar. Med hänvisning till forskningspolitiken försöker man att utnyttja forskningsprojekt såsom FLOODsite, som bidrar till en förbättring av den integrerade riskanalysen samt olika metoder för analys och hantering av översvämningsrisker. När det gäller utnyttjandet av strukturfonderna kan framför allt Europeiska regionala utvecklingsfonden bidra till utökade forskningsinsatser och en teknisk infrastrukturutveckling (5). IRMA-projektet (Interregs Rhen-Maas-aktiviteter) är ett exempel på ett gränsöverskridande projekt mot översvämningar.

2.3.1.1

Vidare föreslås det på EU-nivå att man genom den gemensamma jordbrukspolitiken skall skydda olika områden mot översvämningar genom att använda sig av skogs- och jordbruk som markskydd. På samma sätt föreslås att man med stöd av ramdirektivet om vatten skall tillämpa miljöpolitiken och integrera hanteringen av översvämningsrisker i planerna för förvaltning av avrinningsområdena. Solidaritetsfonden, som inrättades 2002 till följd av konsekvenserna av de stora översvämningarna i Centraleuropa, finns kvar i händelse av en större katastrof.

2.3.2

Man kan konstatera att det har gjorts insatser i medlemsstaterna för att förebygga konsekvenserna av översvämningar. Officiella riktlinjer och lagar har fastställts, framför allt i de länder som är mest utsatta. Det rör sig om planer och strategier för översvämningsskydd, och dessutom har riskkartor utarbetats i de områden där översvämningar är vanligast förekommande.

2.3.3

För det tredje finns det förutsättningar för internationellt samarbete vid gränsöverskridande floder, framför allt i Centraleuropa, via organ som skall säkra en samordnad förvaltning av avrinningsområdena.

2.4

EU:s gemensamma åtgärdsprogram innehåller förebyggande åtgärder och skadebegränsande åtgärder med avseende på översvämningar. De viktigaste åtgärderna innebär en bättre samordning mellan myndigheterna via planer för avrinningsområdena och kustområdena samt en kartläggning av översvämningsrisker. Samtliga åtgärder skall vidtas mot bakgrund av bästa praxis.

2.4.1

För att man skall kunna fullborda programmet är det viktigt att medlemsstaterna, kommissionen och övriga berörda parter samarbetar och i enlighet med fattade beslut axlar sitt ansvar när det gäller att förebygga översvämningsriskerna.

2.4.2

Det är svårt att beräkna kostnaderna för denna gemensamma insats. Ur kvalitativ synpunkt överträffar fördelarna för EU-medborgarna, för deras materiella tillgångar och för berörda människor och områden i vilket fall som helst kostnaderna.

2.5

Bilagan till meddelandet är av stor betydelse för utarbetandet och genomförandet av planer för hantering av översvämningsrisker och kartläggning av risker, eftersom den möjliggör en viss harmonisering med utgångspunkt i de målsättningar som fastställts.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK ställer sig positiv till kommissionens meddelande som syftar till att förbättra och harmonisera de förebyggande system som flera medlemsstater har inrättat för att lindra konsekvenserna av översvämningar. För det första bör det emellertid göras en mer djupgående analys av problemet för att man skall kunna besluta om lämpliga åtgärder, särskilt sådana som syftar till effektivare förebyggande insatser. På så vis skulle man kunna undvika en stor del av de skador som översvämningarna ger upphov till. För det andra bör man definiera ett par grundläggande begrepp som saknas i förslaget, i syfte att säkerställa största möjliga harmonisering av de åtgärder som föreslås inom ramen för riskhanteringsplanerna och kartläggningen av risker.

3.2

Översvämningar är naturfenomen som hör samman med flod- och kustvattensystemens normala funktionssätt, och tidsskalan för denna dynamik spänner över en mycket längre tid än den tidsskala som normalt används vid exempelvis ekonomisk planering, stadsplanering osv. Återkomstperiod innebär

att översvämningar med intervaller på 100–500 år kommer att täcka ett visst område,

att översvämningarna med säkerhet kommer att inträffa,

att de kan inträffa när som helst.

I samband med vattenhantering används bland annat följande begrepp:

Flodbädd eller naturligt avrinningsområde för ett permanent eller periodiskt förekommande vattendrag är det landområde som täcks av vatten vid en maximal normal vattenståndshöjning.

Översvämningsområden är områden som fastställs utifrån de teoretiska nivåer som vattnet kan uppnå vid en översvämning med en statistisk återkomstperiod på 100–500 år. Dessa områden kan ha varierande ägarförhållanden (offentlig eller privat mark), och behöriga myndigheter kan fastställa begränsningar avseende användningen för att garantera säkerheten för personer och materiella tillgångar.

Översvämningsområdena kännetecknas vanligtvis av våtmarker, skogsområden vid floder och övriga flodområden, slamhögar till följd av störtfloder i bergsområden, träskstränder och olika faktorer (som i många fall hänger samman med ekosystem av stort ekologiskt värde) som anger var vattenhöjningen stannat av. Som tidigare nämnts hänger detta ihop med flod- och kustsystemens normala sätt att fungera.

3.3

Hur allvarliga följderna av översvämningar är beror på bebyggelsen och hur människorna utnyttjar flodområdena, om det rör sig om verksamhet som påverkar vattensystemens normala sätt att fungera och som på ett genomgripande sätt ändrar förhållandena i flod- och kustområdena. Ovanstående kan nämligen öka risken för onormala funktionssätt som är extremt skadliga för människor och materiella tillgångar. EESK anser att följande bör betraktas som faktorer som ökar översvämningarnas omfattning:

En delvis ihållande brist på planering av markanvändningen på grund av att man bortsett från vetenskapliga och tekniska fakta (vilket i dag är oacceptabelt).

En ofullständig riskhantering baserad på åtgärder (reglering av avrinningsområden, kanalisering av floder, reservoar- och dammbyggen, avskiljning av lagringsdammar genom skyddsvallar i anslutning till flodbäckenet) som i många fall har visat sig otillräckliga eller i ett helhetsperspektiv till viss del kontraproduktiva framför allt i flodens nedre lopp.

3.4

De ökande riskerna för översvämningar som en konsekvens av ändrade naturförhållanden, framför allt klimatförändringen, kräver omfattande forskning för att man skall kunna fastställa hur förändringarna kan påverka flodernas och kusternas dynamik och därmed även översvämningsområdena och återkomstperioderna.

3.5

De ökade riskerna till följd av mänskliga faktorer (som markanvändning och antalet bosatta i området) kan och bör åtgärdas genom en aktiv planeringspolitik i syfte att uppnå en hållbar användning av översvämningsområdena och minska riskerna.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

EESK instämmer i att målsättningen för riskhantering bör var att minska sannolikheten för att översvämningar skall inträffa, och att begränsa konsekvenserna genom ett förfarande som i enlighet med kommissionens meddelande omfattar förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder, information osv. Det vore dock lämpligt att klassificera åtgärderna och metoderna liksom de kriterier som skall säkerställa att rätt beslut fattas i varje enskilt fall. Följande förebyggande åtgärder skulle kunna användas som riktlinjer:

Naturliga högvattenskyddsåtgärder, exempelvis genom att förbättra eller återställa den naturliga perkolationen (genomsippring av vatten) genom att göra marken mindre kompakt; återvinna de (tidigare) naturliga lagringsutrymmena för flodvatten vid översvämningar; bromsa vattenflödet och högvattnets spridningshastighet genom att göra vattenloppet krokigare och genom att förbättra perkolationen av regnvatten i tättbefolkade områden.

Åtgärder som gör översvämningsområdena mindre sårbara (prognos- och varningssystem, planering av markanvändningen samt eventuella begränsningar av denna osv.).

Åtgärder för att förebygga översvämningar (hydrologiska och hydrauliska åtgärder); det kan röra sig om strukturella insatser (lagringsdammar, kanaliseringar, vallar osv.) eller icke-strukturella insatser (begränsningar av bebyggelse, program för att försäkra människor och materiella tillgångar osv.).

4.2

EESK uppmanar kommissionen att basera förvaltningsplanerna på följande principer och icke-strukturella åtgärder:

Att återställa flod- och kustsystemen i deras naturliga skick genom att främja en återhämtning med avseende på naturområdena och olika naturliga element för självreglering i avrinningsområdena (nyplantering av skog i berörda bergsområden, skydd av våtmarker och därmed sammanhörande ekosystem, övervakning av erosionen och sedimenteringen i avrinningsområdena, program för en alternativ markanvändning och en återhämtning i högriskområden osv.).

Principen att uppnå en hållbar utveckling i översvämningsområden genom att

i.

göra en uppskattning av markanvändningens ekonomiska potential i områdena, i samklang med naturliga översvämningscykler,

ii.

Planera en övergång till dessa modeller inom de olika områdena för planering, särskilt stadsplaneringen.

Det är mot denna bakgrund som principen om en långsiktig strategisk planering skall förstås. Det handlar inte bara om att beakta den förväntade utvecklingen, såsom anges i kommissionens meddelande, utan om att göra anpassningar i de fall man rimligen kan uppskatta att risken kommer att kvarstå eller öka.

4.3

Man bör ställa upp adekvata riktlinjer och villkor för att kunna avgöra vilka åtgärder som krävs för att förbättra översvämningsskyddet.

Om översvämningsskyddet förbättras får det inte leda till att den hydrauliska situationen försämras på något annat ställe (exempelvis genom att utloppsnivån eller vattenståndet höjs eller att högvattenströmmen påskyndas i flodens nedre lopp).

Med tanke på en hållbar utveckling bör man i så stor utsträckning som möjligt föredra åtgärder för att sanera avrinningsområdena och naturliga åtgärder för stabilare, oskadlig vattenretention (tillåta vattnet att breda ut sig i stället för att stiga) framför tekniska skyddsåtgärder.

Man bör i möjligaste mån vidta åtgärder som kan ge positiva samordningsvinster med andra målsättningar för en hållbar utveckling (exempelvis målen i ramdirektivet om vatten i fråga om vattenkvalitet och grundvattnet, och målen för de europeiska direktiven om naturskydd).

4.4

Erfarenheter av hantering av översvämningsrisker i olika delar av världen, framför allt från sextiotalet, visar klart och tydligt att de största problemen när det gäller att genomföra förebyggande åtgärder inte är tekniska, och att man inte kan finna en lösning enbart genom att kartlägga riskerna och faran. I USA har exempelvis ingenjörskåren (Army Corps of Engineers) utarbetat över 20 000 riskkartor, men mycket få myndigheter använder sig av dem. Och när de gör det leder det till beslut om en enda typ av strukturella åtgärder (som kanalisering, dammar och vallar) som vanligtvis inte ger ett tillfredsställande skydd mot översvämningarna utan förorsakar många skador som kunnat undvikas, men som inträffar på grund av att myndigheterna och allmänheten invaggats i en falsk känsla av säkerhet.

4.5

Det bör framhållas att det i EU är just sådana åtgärder, dvs. konstruktion av infrastruktur i form av dammar och kanaler med en begränsad användning, som finansieras av strukturfonderna (ERUF och Sammanhållningsfonden). Förebyggande åtgärder, strukturella eller inte, tilldelas i allmänhet mindre resurser. Därför anser EESK att man bör överväga att inrätta en särskild budgetpost för detta handlingsprogram eller i annat fall utarbeta riktlinjer för att låta åtgärderna ingå i andra program som finansieras av kommissionen.

4.6

I vilket fall som helst är dessa strukturella åtgärder inte tillräckliga för att förebygga översvämningar eller skydda flodområden. De är endast meningsfulla i ett bredare perspektiv där man även tar hänsyn till fysisk planering, transportplanering (vägar, järnvägar osv.), upprätthållande av dräneringskanaler och skydd av områden och ekosystem som reglerar den naturliga avrinningen. Därför vore det lämpligt att i framtiden vidareutveckla riktlinjerna i bilagan till kommissionens meddelande och låta dem inbegripa metodiska principer eller goda lösningar för att utarbeta riskhanteringsplaner.

4.7

Att integrera hanteringsplanerna för översvämningar i ramdirektivet för vatten är en förutsättning för att se till att nödvändig planering sker i hela avrinningsområdet och att effektiva åtgärder vidtas på samtliga nivåer (lokalt, nationellt, gränsöverskridande osv.) samt att samordning sker mellan alla myndigheter. För att göra detta lättare bör man genom ett direktiv utarbeta kriterier och anvisningar för att säkerställa en adekvat integrering av dessa två ramverk för planering, som är förenliga men olika. Dessa frågor bör ges en mer detaljerad behandling vid den föreslagna utvecklingen av riktlinjerna i bilagan.

4.8

Att integrera hanteringen av översvämningar i ramdirektivet om vatten skulle baseras på följande:

En definition av översvämningar som ett normalt fenomen i anslutning till flodernas och kustsystemens normala dynamik, som undantagsvis men periodiskt kan inverka på vattenkvaliteten och ekosystemen.

En definition av översvämningsområde som är nära kopplad till de territoriella aspekterna i ramdirektivet om vatten (markanvändning, smittorisker, ekosystem med koppling till vattenkvaliteten osv.).

En definition av översvämningsrisk som är kopplad till riskerna och skadorna med avseende på de vattenförekomster som omfattas av ramdirektivet om vatten.

En särskild riskhantering med avseende på vattenförvaltningen i enlighet med ramdirektivet om vatten (vattenanvändningen i avrinningsområden, landåtervinning i kustområden, åtgärdsplaner, etablering av skyddade områden).

4.9

De viktigaste aspekterna på riskhantering med koppling till ramdirektivet om vatten är följande:

1.

Riskdefinition och riskhantering

Hydrologiska aspekter, vattenkvalitet och ekosystem.

Geologiska aspekter, jordskred och laviner.

Förvaltning och återställande av allmänna inre och yttre vattenvägar.

Ekologiska kriterier för hantering av översvämningar.

Stadsplaneringskriterier.

2.

Varningar och beredskap:

Territoriell indelning i zoner.

Informationssystem med hydrologiska uppgifter och system för att förebygga katastrofer.

Räddningstjänst.

Ett regelverk i varje medlemsstat för ovannämnda aspekter.

Medborgarutbildning.

Samordning mellan berörda myndigheter.

3.

Andra aspekter:

Tvärvetenskaplig forskning och samordning.

Riskförsäkringar.

Säkerhet i samband med konstruktion av infrastruktur.

5.   Slutsatser

5.1

När det gäller översvämningar anser EESK att man vid samtliga förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder bör använda sig av de metoder och instrument som utformades i anslutning till ramdirektivet om vatten. Det gäller framför allt planen för avrinningsområdena, som gör det möjligt att reglera all aktivitet som avser förvaltningen av inre vattenvägar och därmed sammanhängande kustområden. EESK anser därför att man bör låta innehållet i kommissionens meddelande och de kommentarer som här framförs ingå i ett gemenskapsdirektiv. Detta skulle bidra till en anpassning av riskhanteringsplanerna till varje avrinningsområdes utmärkande drag, och därigenom till anpassning till våra floders och kustlinjers särskilda förhållanden.

5.2

För att säkerställa att dessa aspekter verkligen tas till vara krävs följande:

De begrepp som ligger till grund för åtgärderna, särskilt de som nämns i yttrandets punkt 4.7, måste ges en tydlig definition.

Det måste göras en grundlig utvärdering av den situation som råder i varje avrinningsområde och varje kustområde i EU, särskilt i områden som betraktas som högriskområden till följd av klimatförändringen och mänsklig aktivitet.

Tyngdpunkten bör läggas vid åtgärder för att förebygga översvämningarnas skadliga effekter. Alla de åtgärder som riktas till allmänheten bör tas till vara och vidareutvecklas genom lämplig utbildning och information.

5.3

Riskhanteringsplanerna och kartläggningen av risker i bilagorna till meddelandet måste vidareutvecklas med målsättningen att upprätta en klassificering av de olika åtgärderna. I första hand bör de åtgärder som är högst prioriterade och mest adekvata i förhållande till finansieringen beaktas. Man bör även ta hänsyn till de kriterier som skall uppfyllas för att minska kostnaderna och öka fördelarna med avseende på befolkningen och de materiella tillgångarna. Den viktigaste målsättningen är att se till att de inre och yttre vattenvägarnas naturliga sätt att fungera går att förena med mänsklig verksamhet, dvs. att uppnå en integrerad hållbar utveckling i översvämningsområdena.

5.4

EESK anser att de viktigaste riskhanteringsaspekterna, som också berör planeringen i anslutning till ramdirektivet om vatten, är definitionen av risker, varningssystem och beredskapsinsatser. Man får inte heller förlora andra gemenskapsåtgärder ur sikte, såsom tvärvetenskaplig forskning och samarbete, med särskild inriktning på att minska konsekvenserna av översvämningar. Andra viktiga inslag är försäkringsskydd för att täcka skador eller minska offrens ekonomiska förluster samt övervakning och kontroll av säkerheten i samband med infrastrukturprojekt som påverkar de inre och yttre vattenvägarna.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EGT L 327, 22.12.2000, s. 72.

(2)  EESK:s yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådet direktiv om skydd för grundvatten mot föroreningar”, KOM(2003) 550 slutlig – EGT C 112, 30.4.2004, s. 40–43.

(3)  Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av en lista över prioriterade ämnen på vattenpolitikens område KOM(2000) 47 slutlig, Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén – En prispolitik som främjar en hållbar användning av vattenresurserna KOM(2000) 477 slutlig, Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Mot en strategi för att skydda och bevara den marina miljön (KOM(2002) 539 slutlig).

(4)  Källa: KOM(2004) 472 slutlig.

(5)  Ett intressant exempel presenterades för EESK:s facksektion för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö av Sándor Tóth, företrädare för det ungerska miljö- och vattenförvaltningsdepartementet. Det rörde sig om ett program för långsiktigt översvämningsskydd och regional utveckling i Tisza-dalen.


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/40


Yttrande från europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”förslag till rådets förordning om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken”

(KOM(2004) 489 slutlig – 2004/0164 CNS)

(2005/C 221/09)

Den 29 oktober 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 37.2 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 januari 2005. Föredragande var Adalbert Kienle.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 133 röster för och 6 nedlagda röster:

1.   Inledning

Den 1 januari 2005 inleddes den genomgripande jordbruksreformen. Kärnan i reformen är det frikopplade jordbruksstödet och en starkare inriktning på att utveckla landsbygden. Det är regeringschefernas beslut från oktober 2002 som utgör den finansiella grunden för den gemensamma jordbrukspolitiken. I och med detta beslut fastställdes ett tak för jordbruksutgifterna inom den första pelaren. Detta utgiftstak får enligt beslutet inte överskrida nivån för år 2006 för EU–25 fram till år 2013. Detta beslut beträffande jordbruket godkänns i EU:s budgetplan för åren 2007–2013, som ligger till grund för hela EU:s finansiering. Utgifterna för den gemensamma jordbrukspolitiken och för landsbygdens utveckling (för EU–27) skall under år 2007 uppgå till 57,18 miljarder euro och öka med 1,1 procent fram till år 2013 (räknat i 2004 års prisnivå).

Det aktuella förslaget från kommissionen handlar trots titeln inte om varifrån medlen till den gemensamma jordbrukspolitiken skall tas och om hur de skall användas. Det handlar i stället om det budgetmässiga genomförandet av stödet till jordbruket och landsbygden.

2.   Kommissionsförslagets innehåll

Kommissionens avsikt med det aktuella förslaget är att skapa en budgetmässig grund för den gemensamma jordbrukspolitiken och landsbygdens utveckling inom EU för åren 2007–2013. Finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken skall regleras i en enda rättsakt. Förslaget hänger samman med utkastet till förordning om stöd till utveckling av landsbygden. Kommissionens mål är att förenkla och effektivisera arbetet. Detta skall ske genom ett strängare system för övervakning, utvärdering och rapportering.

2.1   Utformning av finansieringsfonderna

2.1.1   Hittills: Den europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ)

Den europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), som inrättats för att finansiera den gemensamma jordbrukspolitiken, är uppdelad i en garantisektion och en utvecklingssektion. I garantisektionen hanteras den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna (direktstöd, exportstöd och interventioner), vissa utgifter inom veterinär- och växtskyddsområdet samt åtgärder för information om och utvärdering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Dessutom finansierar garantisektionen helt och hållet vissa åtgärder i fråga om landsbygden (miljöåtgärder inom jordbruket, kompensationstillägg till eftersatta områden, beskogning, förtidspension) samt investeringar i områden som inte är mål 1-områden.

Utvecklingssektionen finansierar övriga investeringar i landsbygden – som inte täcks av EUGFJ (garanti) – det vill säga åtgärder inom mål 1-områden samt åtgärder inom gemenskapsinitiativet Leader +.

2.1.2   Principer för de framtida fonderna för den gemensamma jordbrukspolitiken

De nya fonderna skall vara uppbyggda på liknande sätt som EUGFJ. Fonderna skall förvaltas av en kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna och kommissionen (artikel 41, fondkommitté). All verksamhet som finansieras av de nya fonderna måste följa förfarandena för räkenskapsavslut. Detta har hittills enbart gällt åtgärder inom garantisektionen. Hittills har kontrollen av åtgärder som finansierats av utvecklingssektionen skett inom ramen för de fleråriga stödprogrammen (enligt strukturfondsförordningen 1260/1999).

2.1.3   Den nya Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ)

EGFJ liknar den befintliga garantisektionen inom Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) och skall liksom denna bland annat finansiera åtgärder som rör intervention, exportstöd, direktstöd samt informations- och säljfrämjande åtgärder. EGFJ ansvarar inte längre för stödåtgärder för landsbygdens utveckling. Det är i stället Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) som skall ansvara för detta.

2.1.4   Den nya Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

Samtliga åtgärder för landsbygdens utveckling skall i framtiden finansieras av den nya EJFLU-fonden, vilket förenklar finansieringen av den andra pelaren. Denna fond skall förfoga över de medel som tilldelats EUGFJ:s utvecklingssektion samt de medel inom EUGFJ:s garantisektion som avser landsbygdsutveckling. Med justeringanslagen från den första pelaren, som är ett resultat av procentsatserna för minskning i förordning (EG) nr 1782/2003, artikel 10, skall budgetanslagen för landsbygdens utveckling enligt Europeiska kommissionen uppgå till totalt 14,2 miljarder euro år 2013 (för EU–27, räknat i 2004 års prisnivå).

2.2   Genomförande av utbetalningar och kontroller

2.2.1   Utbetalningsställen

Enligt kommissionens förslag skall det även fortsättningsvis finnas utbetalningsställen som ansvarar för genomförandet och som inrättas av medlemsstaterna. De skall vara särskilda enheter eller institutioner i medlemsstaterna som har till uppgift att kontrollera att ansökningarna uppfyller villkoren, att registrera gjorda utbetalningar och att lägga fram de handlingar som krävs inför kommissionen.

2.2.2   Betalningssystem och åtaganden

EGFJ skall göra sina utbetalningar varje månad medan utbetalningarna från EJFLU skall ske kvartalsvis. Enligt förslaget till förordning skall EJFLU:s åtaganden ske genom fleråriga program som indelas i årliga delåtaganden. Regeln ”n+2” gäller, liksom regeln att åtagandena automatiskt frigörs efter denna tidsperiod. Denna regel innebär att de medel som ställts till förfogande inom ramen för programmet måste vara utbetalda före utgången av det andra året efter det att medlen ställts till förfogande (”n” = det år medlen ställs till förfogande).

2.2.3   Information till kommissionen

Medlemsstaterna skall lämna över utgiftsdeklarationen och efter budgetårets slut årsräkenskaperna till kommissionen och attestera att de räkenskaper som överlämnas är fullständiga, exakta och sanningsenliga. Nytt är att chefen för det ansvariga utbetalande organet även skall avge en revisionsförklaring. När det gäller utgifter från EJFLU måste det utbetalande organet dessutom enligt kommissionens förslag upprätta separata årsräkenskaper för varje program.

2.2.4   Avslutande av räkenskaperna och ekonomisk rapport

Enligt utkastet till förordning skall kommission avsluta de utbetalande organens räkenskaper före den 30 april. I beslutet att avsluta räkenskaperna skall det fastslås att de överlämnade räkenskaperna är fullständiga, exakta och sanningsenliga. På liknande sätt som hittills skall kommissionen uppge storleken på eventuella belopp som inte skall omfattas av gemenskapens finansiering (granskning av förenlighet). En nyhet är att fristen för finansiella korrigeringar förlängs från 24 till 36 månader. Kommissionen skall senast den 1 september (tidigare gräns: 1 juli) varje år inför Europaparlamentet och rådet lägga fram en ekonomisk rapport över hur fonderna administreras.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   Stödet måste vara acceptabelt och begripligt för allmänheten

Kommittén är medveten om att det finansiella stödet till den gemensamma jordbrukspolitiken utgör en avsevärd andel av EU:s totala budget, även om det med tiden kommer att minska relativt sett. Därför är det absolut nödvändigt att stödet till jordbruket och till landsbygden är begripligt och acceptabelt för allmänheten. För att detta ska kunna ske måste följande villkor vara uppfyllda:

De slutliga mottagarna skall få så stor del av utbetalningarna som möjligt.

En effektiv kontroll skall förebygga missbruk.

3.2   Innovativa strategier för att förenkla genomförandet

Förslaget till förordning innehåller utan tvekan flera innovativa strategier för att förenkla och hantera budgeten. Det är riktigt och meningsfullt att inrätta två fonder som utnyttjas för tydligt åtskilda ändamål. Förordningen innebär en klar förenkling. Finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken skall regleras i en enda rättslig grund. I stället för de hittillsvarande två kontrollsystemen införs ett enda. De olika finansiella förvaltningssystemen för åtgärder inriktade på landsbygdens utveckling görs mer enhetliga. Det kommer dock att finnas ett andra finansiellt förvaltningssystem för EGFJ:s åtgärder. I förordningsförslaget om stöd till utveckling av landsbygden blir det ett i stället för fem system för programplanering samtidigt som antalet program minskas. Kommittén är positiv till dessa förenklingar som framför allt kommer att märkas i den centrala förvaltningen i Bryssel.

3.3   De slutliga mottagarna måste märka att det skett förenklingar

Förenklingarna måste dock märkas på alla nivåer. Både EU, medlemsländerna och slutmottagarna skall få nytta av dem. Därför är det särskilt viktigt att den förenklade byråkratin kommer jordbrukarna, som finns i andra änden av administrationskedjan, till godo. För närvarande belastas de europeiska jordbrukarna av omfattande administrativt arbete som ofta leder till förseningar när det gäller utbetalning av stöd. Ett extremfall var Sapard-programmet (föranslutningsstödet till jordbruket och landsbygdens utveckling i de anslutande länderna) som nyligen kritiserades i EG-domstolen. Risken är dock liten att pengar som felaktigt utbetalats till jordbrukare inte kan återkrävas. Därför är det av yttersta vikt att de slutliga mottagarna får sitt stöd så snabbt och enkelt som möjligt.

3.4   Den administrativa belastningen kan minskas

Det eftersträvade målet att förenkla administrationen uppfylls för kommissionens men inte i tillräcklig utsträckning för medlemsländernas räkning. Delar av förordningen motverkar till och med målet att förenkla och leder till ökad administration. EESK beklagar att de utbetalande organen genom de olika betalningssystemen och åtagandena även fortsättningsvis måste hantera två finansiella förvaltningssystem. Därför är det mycket viktigt att se till att dessa båda system är samordnade och att belastningen blir så liten som möjligt. Det krävs framför allt att förordningen om stöd till landsbygdens utveckling anpassas i högre grad. Att ta fram ytterligare handlingar leder till ökad arbetsbörda för medlemsstaterna.

3.5   Medlemsstaterna skall få ökat stöd

För medlemsstaterna innebär det aktuella kommissionsförslaget ett ökat finansiellt medansvar på grund av den förlängda tidsperioden för debiterade utgifter, den kortare tidsfristen och kommissionens möjlighet att återkräva utbetalade medel. Kommittén är i huvudsak positiv till att regeln om att återkräva utbetalade medel leder till att det inte enbart är EU som har ansvar för utbetalade stöd utan att även medlemsländerna delar detta ansvar. För att det skall finnas insyn i hur medlen används och för att de skall användas effektivt, måste felaktigt utbetalda medel kunna återkrävas även efter längre tid. Med tanke på många medlemsstaters kritik mot ökat medansvar kommer EESK noga att ge akt på att dessa medlemsstater inte förlorar intresset för programmen (vilket skulle missgynna de potentiella slutmottagarna). Också genom de skärpta reglerna för tidsgränser vid utbetalningar (överskridande av frist) eftersträvas mer disciplin för medlemsstaternas sida. Kommittén är positiv till att utbetalningarna begränsas, men anser att en sådan snäv tidsmässig begränsning är överdriven och uppmanar därför kommissionen att än en gång tänka över de planerade tidsfristerna.

3.6   Indirekt stöd bör förbli undantag

Kommittén är oroad över att utvidgningen av det tekniska stödet leder till att medel tas från fondernas egentliga ändamål, dvs. att främja jordbrukets och landsbygdens utveckling. Sådana ”indirekta stöd” som syftar till att stödja institutioner och strukturer som skall genomföra det faktiska stödet får inte ta överhand, utan får endast förekomma i de fall då de verkligen behövs. Kommittén är särskilt kritisk till att ge gemenskapsstöd för att bygga upp eller bygga ut medlemsländernas förvaltnings- och revisionsstrukturer, eftersom detta otvivelaktigt är medlemsländernas skyldighet. EESK föreslår att en sådan utvidgning av det tekniska stödet endast får förekomma i ett fåtal undantagsfall och under en begränsad tid. Kommittén efterlyser i dessa fall rapportering genom kommissionen, så att detta stöd kan kontrolleras ordentligt.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Benämning av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU)

Den nya europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU) har i den tyska språkversionen ett annat namn i förordningen om stöd till landsbygdsutveckling. I stället för att använda olika beteckningar bör man finna en enhetlig beteckning för fonderna i förordningstexterna.

4.2   Administrativa insatser

4.2.1   Utvidgning av attesteringsförfarandet (artikel 7)

Den administrativa insatsen ökar genom att det attesterande organet numera även skall ansvara för attestering av övervakningssystemen (artikel 7). Hittills har det attesterande organet kontrollerat att de till kommissionen överlämnade årsredovisningarna är fullständiga, exakta och sanningsenliga. Nu måste det attesterande organet vara ansvarigt för ”attestering av det förvaltningssystem, den övervakning och den kontroll som utförs av de utbetalande organen samt de utbetalande organens årsräkenskaper”. EESK frågar sig varför denna attestering är nödvändig. Målsättningen borde vara att låta samtliga attesterande organ koncentrera sig på attestering av de utbetalande organens betalda utgifter.

4.2.2   Utformning av årsredovisningar (artikel 8)

Det måste upprättas årsräkenskaper för utbetalningarna från den nya jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU), men finansieringssystemet (åtaganden, förhandsfinansiering, mellanliggande betalningar och slutbetalningar) är utformat för hela den tid programmet löper. EESK befarar att de utbetalande organen måste ange sina utgifter både i årsräkenskaperna och i redovisningen över slutförda program, vilket medför en större arbetsinsats. Årsredovisningarna måste godkännas vid varje tillfälle.

De utbetalande organen måste också redovisa årsutgifterna för de enskilda EJFLU-programmen. De attesterande organen, som hittills har lagt fram rapporter inom ramen för årsredovisningarna, måste därmed ta fram dessa rapporter för separata årsrapporter. EESK beklagar att kommissionen inte lyckats förenkla förfarandet ytterligare, men anser att arbetsbördan är försvarbar.

4.2.3   Ytterligare handlingar (artikel 8)

Förutom årsredovisningen skall chefen för det ansvariga utbetalande organet även avge en revisionsförklaring. EESK anser inte detta vara nödvändigt. De utbetalande och attesterande organen har redan inbyggda kontrollsystem. Det borde räcka att chefen för det utbetalande organet intygar att uppgifterna är korrekta.

4.3   Finansiering

4.3.1   Ökad finansiering av det tekniska stödet (artikel 5)

Finansieringen av det tekniska stödet skall utökas till att omfatta analys, administration, övervakning och genomförande av den gemensamma jordbrukspolitiken samt upprättande av system för kontroll och för tekniskt och administrativt stöd. Dessutom tillkommer finansieringen av de genomförandeorgan som inrättas i enlighet med rådets förordning (EG) nr 58/2003 och finansieringen av verksamhet inriktad på spridning och medvetandegörande samt åtgärder i syfte att främja samarbete eller erfarenhetsutbyte inom gemenskapen inom ramen för landsbygdsutveckling (inbegripet inrättande av nätverk mellan aktörerna). Detta skall ske inom den centrala förvaltningen. EESK är mycket kritisk till att gemenskapen skall stödja medlemsstaternas förvaltning.

Stödet till nätverket skall däremot handläggas av kommissionen, vilket är ett klokt beslut.

4.3.2   Återkrav av belopp (artiklarna 32, 33 och 35)

Medlemsstaterna får i ökad utsträckning ta de finansiella konsekvenserna av utebliven indrivning. Kommissionen har enligt förslaget rätt att lägga skulden på en medlemsstat om landet i fråga inte har inlett samtliga administrativa eller rättsliga förfaranden (för EJFLU-utbetalningar: året efter att det administrativt eller rättsligt har konstaterats en oegentlighet). Detta har hittills inte varit möjligt. Om ingen indrivning har ägt rum under en period på fyra år (eller på sex år, i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet), skall den uteblivna indrivningen bäras upp till 50 % av den berörda medlemsstaten. Hittills har gemenskapen ensam tvingats ta de finansiella konsekvenserna av detta. EESK välkomnar generellt sett förslaget om att det inte bara är kommissionen som skall bära ansvaret för betalningarna, utan också medlemsstaterna. Därigenom skulle man kunna få medlemsstaterna att utforma sina stödstrukturer och kontroller mer noggrant. Ett ökat finansiellt medansvar skulle dock inte behöva leda till att medlemsstaterna förlorade intresset för programmen. Mot bakgrund av att indrivningstiden på 4 resp. 6 år kan förlängas föreslår kommittén att man tänker över både tidsfristerna och procentsatserna för medlemsstaternas deltagande.

4.3.3   Begränsning av förhandsfinansieringen till 7 % (artikel 25)

I enlighet med artikel 25 skall kommissionen sedan den har godkänt ett program för landsbygdsutveckling betala ett engångsförskott till det godkända utbetalande organ som har utsetts av medlemsstaten för det ifrågavarande programmet. Denna förhandsfinansiering skall utgöra 7 % av EJFLU-finansieringen till det berörda programmet. EESK anser att denna begränsning är acceptabel eftersom det redan finns sådana begränsningar och eftersom man inte behöver befara några negativa följder för de utbetalande organens likviditet.

4.4   Betalningsfrister (artikel 16)

I enlighet med artikel 16 är den definitiva tidsgränsen för medlemsstater som överskrider betalningsfrister fastställd till den 15 oktober det berörda budgetåret. I viss mån går det inte att undvika efterhandsbetalningar (t.ex. efter domslut). Särskilt med anledning av övergången till ett nytt system för (det frikopplade) jordbruksstödet behöver förvaltningarna en längre tidsfrist. Därför anser EESK att tidsgränsen 15 oktober är olämplig.

4.5   Frist för finansieringsavslag (artikel 31)

I enlighet med artikel 31 (granskning av förenlighet) kan kommissionen under vissa omständigheter (i avsaknad av överensstämmelse med gemenskapsbestämmelserna eller av ansträngningar för överenskommelse med berörd medlemsstat) avslå en finansiering. Detta gäller inte utgifter som har utbetalats mer än 36 månader före kommissionens skriftliga meddelande till den berörda medlemsstaten om resultaten av kontrollerna. Denna ”preskriptionstid” har hittills varit 24 månader. Ändringen ökar möjligheterna för kommissionen att undvika utbetalningar som inte är förenliga med gemenskapslagstiftningen. EESK anser emellertid att en viss tidspress för kontroll av lagenligheten, som i de hittillsvarande bestämmelserna, är ändamålsenlig. Ett tidigt ingripande av EU fungerar förebyggande och ställer disciplinkrav på medlemsstaterna.

4.6   Minskning av kommissionens betalningar (artikel 17)

Kommissionen har genom artikel 17 möjlighet att minska eller ställa in månadsbetalningar till medlemsstaterna. Jämte kommissionens möjlighet att inom ramen för avslutandet av räkenskaperna återkräva utbetalningar eller inte genomföra dem, skapas nu möjligheten att tillfälligt minska utbetalningar vid missbruk av gemenskapens medel. Ett sådant tillvägagångssätt har redan använts i praktiken. EESK anser att en motsvarande rättslig grund bör stödjas.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/44


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 2759/75, förordning (EEG) nr 2771/75, förordning (EEG) nr 2777/75, förordning (EG) nr 1254/1999, förordning (EG) nr 1255/1999 och förordning (EG) nr 2529/2001 i fråga om undantagsåtgärder till stöd för marknaden”

(KOM(2004) 712 slutlig – 2004/0254 CNS)

(2005/C 221/10)

Den 3 december 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 37 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 januari 2005. Föredragande var Leif E Nielsen.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 135 röster för och 6 nedlagda röster:

1.   Bakgrund

1.1

När allvarliga smittsamma husdjurssjukdomar brutit ut, t.ex. bovin spongiform encefalopati (BSE), mul- och klövsjuka (FMD), svinpest (CSF) och Newcastlesjukan (ND), har detta lett till återkommande kriser på marknaderna för animaliska produkter i EU. När sådana epizootier bryter ut medför det bland annat att man slaktar djur och inför restriktioner på omsättningen i syfte att förhindra ytterligare spridning. Huvudregeln vid utrotning av epizootier är att 50 % av medlemsstaternas omkostnader skall bäras av Veterinärfonden.

1.2

Dessutom är det en börda för marknaden, bland annat till följd av avsättningsförbud och stängda zoner. Marknadsorganisationerna för griskött, ägg, fjäderfäkött, nötkött, mjölk och mejeriprodukter samt för får- och getkött möjliggör därför i sådana situationer marknadsstödjande åtgärder. En avgörande förutsättning för att dessa undantagsåtgärder skall kunna användas är att berörda medlemsstater vidtagit nödvändiga veterinära åtgärder för att sätta stopp för epizootierna. Åtgärder för att lindra situationen på marknaden vidtas dessutom endast i den omfattning och för den tid som är strikt nödvändig för att stödja marknaden i fråga.

1.3

Undantagsåtgärderna som antas av kommissionen genom ett förvaltningsförfarande, genomfördes till en början med full gemenskapsfinansiering, bland annat för CSF, senast på 1980-talet och i början av 1990-talet. År 1992 användes för första gången nationell samfinansiering i samband med CSF. På grund av oklarheter kring omfattningen antog kommissionen 1994 en precisering i samband med en gemenskapsfinansiering på 70 % för ett högsta antal djur. Samma procentsats användes därefter i nötköttssektorn i samband med bekämpningen av BSE och FMD. Efter krav från Europeiska revisionsrätten om att samfinansieringen från veterinärfonden skall vara lika stor som den från marknadsåtgärdssidan har den nationella samfinansieringen sedan 2001 legat på 50 %.

1.4

På tysk tillskyndan avvisade domstolen 2003 påståendet att kommissionen hade haft anledning att fastställa nivån på den nationella samfinansieringen till 30 % i ett ärende rörande en uppköpsordning för nötkreatur i samband med BSE (1). Kommissionen har därmed ingen anledning att fortsätta med hittillsvarande praxis och föreslår därför en framtida nationell samfinansiering på 50 % genom en precisering av de animaliska marknadsorganisationerna för griskött, ägg, fjäderfäkött, nötkött, mjölk samt får- och getkött för såväl åtgärder beträffande den inre marknaden som avsättningen på marknader i tredje land.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Det är beklagligt att kommissionen och medlemsstaterna sedan 1992 inte har respekterat den allmänna princip som hittills gällt om full gemenskapsfinansiering av åtgärder som omfattas av den så kallade ”första pelaren” i den gemensamma jordbrukspolitiken, bland annat åtgärder som genomförts inom ramen för de gemensamma marknadsorganisationerna. Rådet kan genom att anta detta förslag i grund och botten frångå denna princip, som det själv har infört. Men som fastslagits av domstolen i denna fråga kan kommissionen inte utan uttryckligt tillstånd frångå rådets beslut, oavsett om detta sker i samverkan med medlemsstaterna i de respektive förvaltningskommittéerna.

2.2

Beroende på hur omfattande epizootierna är och hur länge de varar kan de åtgärder det handlar om leda till betydande kostnader, som huvudsakligen måste finansieras med offentliga medel. Frågan om fördelningen mellan EU och medlemsstaterna handlar först och främst om den finansiella solidariteten mellan medlemsstaterna. Vid nationell samfinansiering kommer vissa medlemsstater att vara mer benägna och ha bättre möjligheter att täcka utgifterna än andra. Vissa medlemsstater kommer direkt eller indirekt att övervältra kostnaderna på näringen med stora konkurrenssnedvridningar till följd. Detta kunde konstateras under BSE-krisen.

2.3

Enligt kommissionen kommer medlemsstaterna genom den nationella samfinansieringen att göra en större insats för att bekämpa och förebygga att husdjurssjukdomar utbryter. Även om EESK förstår detta argument kan det inte uteslutas att kravet i vissa situationer kommer att försena eller försvåra besluten och därmed motverka en effektiv bekämpning.

2.4

EESK kan också förstå kommissionens argument att förslaget innebär en fortsättning av praxis sedan 1992 och att man med förslaget ser till att de åtgärder som genomförs genom veterinärfonden och de som genomförs genom marknadsorganisationerna är parallella.

2.5

EESK anser icke desto mindre att utgifterna till undantagsåtgärder via marknadsorganisationerna, som ursprungligen fastställts av rådet, grundar sig på ett gemensamt ansvar och finansiell solidaritet. Om man bryter mot denna princip kommer detta enligt EESK att medföra en risk för att möjligheterna till bekämpning av epizootier blir alltmer olika i medlemsstaterna, epizootier som trots effektiv kontroll och förebyggande åtgärder kan uppstå slumpmässigt och oförutsett. Följderna för marknaden drabbar också andra medlemsstater. Dessutom medför nationell samfinansiering på detta område en risk för spridning till andra områden med en fara för ytterligare åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken som följd.

2.6

Om det trots detta finns stöd för kommissionens förslag skulle det vara en administrativ börda och omotiverat att medlemsstaternas finansiella bidrag i systemet omfattas av fördragens bestämmelser om statligt stöd. Kommissionens förslag om undantag från anmälningsförfarandet borde alltså ha gällt redan från starten.

3.   Slutsats

3.1

EESK önskar hålla fast vid principen om full gemensam solidaritet för undantagsåtgärder via marknadsorganisationerna och avvisar därför kommissionens förslag om 50 % samfinansiering från medlemsstaterna.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Dom av den 30 september 2003 i mål C-239/01, REG 2003, s. I-10333.


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/46


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Peking, 10 år senare: Framstegen på jämställdhetsområdet i Europa och utvecklingsländerna

(2005/C 221/11)

Den 16 december 2004 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen att utarbeta ett initiativyttrande om Peking 10 år senare: Framstegen på jämställdhetsområdet i Europa och utvecklingsländerna.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 januari 2005. Föredragande var Susanna Florio.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 135 röster för, 1 röst emot och 6 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Från den 28 februari till den 11 mars 2005, under sitt 49:e sammanträde, kommer FN:s kvinnokommission (CSW) att utvärdera genomförandet av den handlingsplattform och den deklaration som antogs under den fjärde internationella kvinnokonferensen (Peking, 1995) och de slutliga dokumentet som antogs under generalförsamlingens 23:e specialsession ”Kvinnor 2000: Jämställdhet, utveckling och fred för 2000-talet” (New York, 2000), under vilken det gjordes en första utvärdering av framstegen och hindren på vägen mot jämställdhet.

1.2

Under denna session antog generalförsamlingen en resolution med ytterligare åtgärder och initiativ för att genomföra deklarationen från Peking och handlingsplattformen samt en politisk deklaration genom vilken medlemsstaterna åtog sig att organisera ett nytt möte tio år efter antagandet av plattformen, för att utvärdera de framsteg som gjorts och planera nya verksamheter.

1.3

I enlighet med kvinnokommissionens fleråriga arbetsprogram kommer det 49:e sammanträdet att fokusera på de framsteg som gjorts på plattformens tolv områden och på kartläggning av de nuvarande utmaningarna och nya strategier för att förbättra situationen för kvinnor och flickor och ge dem ökat inflytande. För att främja dialogen kommer kommissionen vid detta tillfälle att vara öppen för största möjliga medverkan av delegationer från medlemsstaterna, det civila samhället och internationella organisationer.

1.4

FN:s insatser har varit avgörande för att föra upp jämställdhetsfrågorna på den internationella dagordningen. 1975 hölls den första internationella kvinnokonferensen, som inledde kvinnornas årtionde (Mexico City). Under den andra konferensen (efter halva årtiondet – Köpenhamn, 1980) började regeringarna (57 stycken) underteckna konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979), som utgör en milstolpe på den svåra vägen mot jämställdhet. Under den tredje konferensen (Nairobi, 1985) antogs en handlingsplan med framtida strategier för att förbättra kvinnors situation, och genom denna plan satte regeringar och internationella organisationer upp jämställdheten som ett mål.

1.5

Ännu ett framsteg i erkännandet av kvinnliga särdrag och kvinnors roll har gjorts genom resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som FN:s säkerhetsråd antog 2000 (i vilken man erkänner att krig får särskilda följdverkningar för kvinnor och påtalar behovet av att stärka kvinnors ställning i beslutsprocesserna för förebyggande och lösning av konflikter), men mer allmänt har förbättringen av kvinnors situation tagits upp under mer än ett årtionde, i slutsatserna från alla stora konferenser och internationella möten som FN är med och organiserar (1).

1.6

Ett annat viktigt tillfälle var FN:s millennietoppmöte i september 2000, under vilket medlemsstaterna fastställde åtta tydliga och mätbara utvecklingsmål (de så kallade millenniemålen) för att avsevärt minska fattigdom, svält, sjukdomar och miljöförstöring senast år 2015. Bakgrunden till millenniedeklarationen är också att det behövs en enhetlig prioriteringslista bland alla dem som antagits vid olika internationella konferenser och toppmöten under det senaste årtiondet. Det tredje målet gäller främjande av jämställdhet och ökat inflytande för kvinnor, och det är nära knutet till utbildning, medan det femte målet rör reproduktiv hälsa. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar dock alla åtta punkterna.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Även om FN-systemet har skapat ett omfattande regelverk för att uppnå jämställdhet, brister ibland överensstämmelsen mellan de avsikter som fästs på papper och den praktiska tillämpningen av principerna inom medlemsstaterna och i deras handels- och utvecklingspolitik. Kvinnors civila, ekonomiska, sociala och politiska rättigheter undergrävs ofta av makroekonomisk politik och handelsavtal som präglas av nyliberalism och inte alls beaktar jämställdhetsdimensionen.

2.2

Dessutom råder det inget tvivel om att det invecklade internationella läget inte gynnar en förbättring av kvinnors situation, utan snarare kan bidra till en kontinuerlig försvagning av den ställning som kvinnor tidigare uppnått.

2.3

De nuvarande konflikterna gör kvinnors situation alltmer utsatt och allvarlig.

2.4

Våld i hemmet förekommer fortfarande världen över och drabbar kvinnor i alla åldrar, socialgrupper och religioner.

2.5

Det är därför viktigt att låta jämställdheten och försvaret av kvinnors rättigheter bli ett prioriterat mål och ett medel för att uppnå jämställd utveckling, bättre fördelning av resurser, hållbar ekonomisk utveckling och förstärkning av skyddssystemen för de svagaste befolkningsgrupperna.

3.   Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs roll

3.1

Det är viktigt att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén medverkar med ett eget dokument till utvärderingen av EU:s framsteg på jämställdhetsområdet.

3.2

Man kan i detta sammanhang erinra om att kommittén alltid har ägnat stor uppmärksamhet åt verksamheter för att förbättra kvinnornas ställning i samhället, både genom många yttranden och egna initiativ. När det gäller den fjärde kvinnokonferensen (Peking, 1995) och dess uppföljare (Peking +5), har kommittén bidragit med två yttranden (EXT/131 och REX/033), i vilka man bland annat framhåller vikten av att kommittén får delta med en delegation i FN:s arbete.

3.3

När det gäller samarbetet med de andra EU-institutionerna, främst rådet, parlamentet och kommissionen, har kommittén fått en viktig roll i övervakningen av de många olika jämställdhetsinitiativ som EU på senare år tagit för att anta de utmaningar och övervinna de hinder som kartlades i Peking.

3.4

Vi tror att kommitténs bidrag till ett systematiskt införlivande av kvinnofrågorna i EU:s alltmer omfattande politikområden och samhällsområden kan bli betydande, om man utgår från en granskning av framstegen och hindren från den fjärde konferensen fram till i dag.

3.5

Vi är medvetna om att EU bör spela en huvudroll på världsscenen och har ett stort ansvar i samband med detta, och vi vill i detta dokument skissera de bidrag till en förbättring av kvinnors levnadsvillkor och deras utveckling världen över som EU kan ge genom sin samarbets-, utvecklings- och handelspolitik.

4.   Europeiska unionen

4.1

I EU har jämställdheten, som redan fanns upptagen i EG-fördraget, ytterligare reglerats genom Amsterdamfördraget, som inneburit att man har antagit ett ”dubbelt angreppssätt”, dvs. dels införlivande av jämställdhetsfrågorna i all gemenskapspolitik, dels särskilda åtgärder för kvinnor. Men frågan om lika möjligheter för kvinnor och män ingick redan i gemenskapens politik för ekonomisk och social sammanhållning, och den var ett viktigt mål för strukturfonderna redan 1994.

4.2

EU har antagit en integrerad strategi som skiljer mellan lagstiftningsinstrument och finansiella instrument och användningen av den öppna samordningsmetoden i socialpolitiken. Bland de jämställdhetsinstrument som senast antagits inom EU återfinns gemenskapens strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män (2001–2005), med sina årliga arbetsprogram och strukturfonderna.

4.3

Jämställdhetsstrategin (2001–2005) syftar till att samordna verksamheter och program som tidigare utvecklades inom varje enskild sektor, genom att tillämpa Amsterdamfördragets dubbla angreppssätt för att åstadkomma större enhetlighet, bland annat genom att fastställa säkra indikatorer och ett system för övervakning, utvärdering och spridning av resultat.

4.4

De olika områden som berörs av åtgärderna och målen, och som samverkar inbördes, är i huvudsak fem stycken: ekonomin (rör sysselsättningsstrategin, strukturfonderna och införlivandet av jämställdhetsfrågor i alla politikområden som påverkar kvinnors ställning inom ekonomin), deltagande och representation (med avseende på beslutsprocesserna), sociala rättigheter (vad gäller vardagslivet och skillnaderna i systemen för social trygghet), det civila samhället (rör de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, med särskild fokus på våld och sexhandel), förändring av könsroller och stereotyper (rör de kulturella strukturerna och massmedierna).

4.5

Jämställdhetspolitiken har också förstärkts med hjälp av strukturfonderna. Regleringen av fonderna för perioden 2000–2006 föregicks av en noggrann och kritisk analys av jämställdhetsåtgärderna och deras brister, och det dubbla angreppssätt som föreskrivs i Amsterdamfördraget har tillämpats. För övrigt har strukturfonderna – framför allt Europeiska socialfonden (ESF) – alltid betraktats som det viktigaste instrumentet för den europeiska sysselsättningsstrategin. I de nya riktlinjerna för sysselsättningen, som antogs i juli 2003, finns jämställdhet med som en övergripande dimension i samtliga mål, och detta tema utgör en av de särskilda riktlinjerna.

4.6

Stora framsteg har gjorts inom Europeiska socialfonden, särskilt när det gäller sysselsättnings- och utbildningspolitiken. Fondens insatser har koncentrerats på att förbättra kvinnors tillgång till samt närvaro och ställning på arbetsmarknaden (handlingslinje E) och deras möjligheter att förena arbetsliv och familjeliv, och det finns nu många positiva och uppmuntrande exempel på detta område. I detta sammanhang har ESF ställt sig bakom det kvantitativa mål som Europeiska rådet fastställde vid sitt möte i Lissabon 2000, nämligen att kvinnors förvärvsfrekvens skall öka från 51 % (2000) till 60 % och målet från Europeiska rådet i Barcelona 2002 att barnomsorg skall säkerställas för 90 % av alla barn från tre år upp till skolåldern och minst 33 % av alla barn under tre år (senast 2010).

4.7

Hittills har dock bara sporadiska insatser gjorts för att förbättra kvaliteten i arbetet och karriärmöjligheterna, uppmuntra kvinnligt företagande, minska löneskillnaderna och öka andelen kvinnor som arbetar med ny teknik. När det gäller att förena familjeliv och arbetsliv har flera insatser gjorts för att förbättra barnomsorgen, men ytterst få som direkt rör äldre eller familjemedlemmar som inte är oberoende.

4.8

Jämställdhetsdimensionen är dock fortfarande mycket svag inom de övriga fonderna, framför allt när det gäller jordbruk och fiske, där kvinnor traditionellt är underrepresenterade trots att de aktivt bidrar till dessa sektorers utveckling. Det råder alltså fortfarande en stor brist på jämställdhet på dessa områden, och kvinnors bidrag röner mycket liten uppskattning även när det gäller miljöskydd.

4.9

Några exempel är NOW (New Opportunities for Women, ett sysselsättningsinitiativ), STOP (Stop Trafficking of Persons) för att främja samarbete mot handel med och utnyttjande av kvinnor och barn, Daphne för bättre information om och skydd av våldsoffer samt Kvinnor och vetenskap (ramprogrammet för forskning och utveckling) inom ny teknik. Strategin skall även bidra till att jämställdhetsperspektivet införlivas i högre grad i olika gemenskapsinitiativ, t.ex. Equal, Interreg, Urban, Leader och inom kultursektorn Leonardo, Sokrates, Ungdom, Kultur etc.

4.10

I kommissionens rapport om jämställdhet mellan kvinnor och män (KOM(2004) 115 slutlig) framhålls att det redan finns en relativt avancerad lagstiftning på detta område i EU (2), och att den förstärkts genom en omfattande rättspraxis. Ett direktiv håller också på att utarbetas om genomförandet av principen om lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. Avsikten är att den nuvarande lagstiftningen på detta område skall bli enhetlig och systematiseras i ett enda direktiv.

4.11

Även vid mötet nyligen under det nederländska ordförandeskapet yttrade sig rådet (sysselsättning och socialpolitik) om detta och slog fast att ett enda direktiv om likabehandling framför allt bör handla om lika lön och lika möjligheter på arbetsmarknaden, likabehandling i fråga om social trygghet, utbildning och karriärmöjligheter samt bevisbörda vid mål om könsdiskriminering.

4.12

Förslaget till direktiv om genomförande av principen om likabehandling för jämlik tillgång till varor och tjänster (KOM(2003) 657 slutlig) har även behandlats inom kommittén (3) (se yttrande), som har påpekat vissa allvarliga brister som bör åtgärdas inom en nära framtid.

4.13

Handlingsplattformen från Peking och rådsmötet i Lissabon har fått till följd att statistiken rörande jämställdhetsfrågor ökat på senare år, och man har fastställt nya indikatorer (t.ex. när det gäller beslutsprocesser, arbetsmarknaden och kvinnomisshandel) som gör det möjligt att verkligen analysera problemen och utvärdera effekterna av politik och åtgärder. Det har alltså gjorts tydliga framsteg på statistikområdet, även om det är långt kvar till en seriös bevakning av de olika sektorerna. Först när pågående fenomen och processer kan studeras och analyseras både kvantitativt och kvalitativt kan vi få veta exakt hur omfattande framstegen är.

4.14

Något som vi nästan helt saknar kännedom om både på gemenskapsnivå och medlemsstatsnivå är jämställdhetsperspektivet i budgetarbetet, dvs. hur jämställdhetsfrågorna införlivas i budgetförfarandena. När man inför ett jämställdhetsperspektiv på alla nivåer i budgetprocessen inser man att handläggarnas beslut inte är neutrala, utan får olika utfall för män och kvinnor. I detta sammanhang kan införlivandet av jämställdhetsfrågor i budgetarbetet (gender budgeting) också användas till att utvärdera hur kvinnor och män påverkas av politik, finansiering och beskattning.

4.15

Trots att gemenskapspolitiken för kvinnor har förstärkts, behövs det om målen verkligen skall uppnås fortfarande positiv särbehandling och kraftfulla insatser från medlemsstaternas sida, eftersom det är de som främst ansvarar för tillämpningen av denna politik.

4.16

Kvinnors arbetslöshet har förvisso minskat i EU och ligger nu på 55,6 %, men det mål som fastställdes vid rådsmötet i Lissabon är i många länder långt ifrån uppnått. Många kvinnor har kommit att ingå i de svagaste grupperna bland arbetstagarna, de som har otrygga arbetsförhållanden och ofta inte alls omfattas av systemen för social trygghet. I många medlemsstater råder det fortfarande löneskillnader mellan kvinnor och män, och dessa ökar till och med. Beklagligt nog förekommer både en vertikal och en horisontell segregation. Som tidigare antytts verkar åtgärderna för att förena familjeliv och arbetsliv främst koncentrera sig på barnomsorg, och det förekommer nästan inga åtgärder rörande andra familjemedlemmar som behöver vård. Dessutom har endast några få medlemsstater vidtagit åtgärder för att uppmuntra även yrkesarbetande pappor att ta föräldraledigt.

4.17

Också när det gäller beslutsfattande är skillnaderna stora. Man behöver inte gå längre än till EU-kommissionen som består av 22 män och 7 kvinnor (endast 24 %), och parlamentet som består av 510 män och 222 kvinnor (endast 30 %). Inte heller på nationell nivå är situationen bättre: den genomsnittliga andelen kvinnliga ledamöter i de nationella parlamenten är lägre än 25 % och andelen kvinnor i regeringarna bara något högre än 20 % (4). Inom EESK är kvinnorna underrepresenterade (av 317 ledamöter är endast 79 stycken kvinnor, alltså endast 25 %).

5.   EU och tredje land: internationellt samarbete och handel som gynnar kvinnor

5.1

De problem som rör lika möjligheter för kvinnor och män får en fullständig behandling även inom EU:s samarbets- och utvecklingspolitik. Kommissionens meddelande (KOM(95) 423 slutlig av den 18 september 1995) som följdes av rådets resolution om integrering av könsfrågor i utvecklingssamarbetet (av den 20 december 1995) utgör grunden för antagandet av en första förordning 1998 ((EG) nr 2836/98, utfärdad av rådet den 22 december 1998), som nu har förnyats för tvåårsperioden 2004–2006. Den nya texten ((EG) nr 806/2004) medför en förstärkning av målen – stöd till införlivande av jämställdhetsperspektivet och antagande av positiv särbehandling för att främja lika möjligheter som ett viktigt bidrag till att minska fattigdomen i världen – och prioriterar kontroll av resurser och tjänster till förmån för kvinnor, framför allt på områdena utbildning, sysselsättning och medverkan i beslutsprocesserna. Ett annat viktigt inslag är stödet till offentlig och privat verksamhet som syftar till jämställdhet.

5.2

Handlingsprogrammet för integrering av ett jämställdhetsperspektiv i gemenskapens utvecklingssamarbete (2001–2006) (5) skall bidra till att överbrygga klyftan mellan de principer som formulerats och praktiken, genom en konkret strategi och fastställande av prioriterade områden: understödjande av makroekonomisk politik som är knuten till fattigdomsminskning samt hälsovårds- och utbildningsprogram inom den sociala sektorn, tryggad livsmedelsförsörjning och hållbar landsbygdsutveckling, transporter, uppbyggnad av den institutionella kapaciteten och sund offentlig förvaltning (good governance), handel och utveckling, regionalt samarbete och regional integration, stöd till integrering av ett jämställdhetsperspektiv i alla projekt och program både på regional och nationell nivå, och tillhandahållande av instrument och lämplig utbildning på jämställdhetsområdet till kommissionens personal.

5.3

I programmet för främjande av jämställdhetsperspektivet i samarbetspolitiken under perioden 2005–2006 är följande områden prioriterade: främjande av positiva attityder och beteenden hos ungdomar för att bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och utbildning och metodrelaterat stöd till de viktigaste aktörerna i samarbetsländerna.

5.4

Kommissionen stöder åtgärder och projekt som syftar till ökad jämställdhet genom bilateralt och regionalt samarbete i västra Balkan, Östeuropa och Centralasien, Medelhavsområdet, Afrika, Västindien och länderna i Stillahavsområdet och Latinamerika. Andra anslag till genomförande av åtgärder på detta område utgår från tematiska kriterier i stället för geografiska.

5.5

Ett viktigt ögonblick i utvecklingen av förbindelserna mellan EU och tredje land var undertecknandet av Cotonouavtalet den 23 juni 2000 med AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet). Avtalet visar på sambandet mellan politik, handel och utveckling, och tillför en social dimension också genom främjandet av de icke-statliga aktörernas och därmed det civila samhällets fullständiga medverkan i utvecklingsstrategierna. Det slås fast att jämställdhet är ett övergripande tema i avtalet och därför bör beaktas på ett systematiskt sätt (artiklarna 8 och 31). Vi ser mycket positivt på att icke-statliga aktörer deltar i olika skeden i utformningen av nationella strategiska dokument, och vi hoppas att man kommer att vara särskilt noggrann med att involvera kvinnoorganisationer.

Dessutom ger avtalet EESK ett tydligt rådgivningsuppdrag i förhållande till de ekonomiska och sociala intressegrupperna, och kommittén får därmed institutionellt erkännande som en privilegierad samtalspartner.

5.6

Att involvera kvinnor och få dem att medverka aktivt i utvecklingspolitiken är verkligen inte lätt och går inte snabbt, men det är viktigt att alla EU-institutioner fortsätter att vara mycket uppmärksamma på denna fråga, så att det som fästs på papper omsätts i konkreta handlingar.

5.7

I detta sammanhang anser vi att gemenskapspolitiken för ekonomisk och social sammanhållning bör fungera som en modell som kan exporteras till övriga världen, och att EU bör åta sig att främja och tillämpa denna politiks principer internationellt, genom förbindelserna med tredje land.

5.8

Något som kan vara till nytta här är särskilda klausuler i handels- och samarbetsavtalen och positiv särbehandling av de länder som respekterar kvinnors rättigheter.

5.9

Visserligen har avregleringen av handeln bidragit till kvinnors sysselsättning i utvecklingsländer, men den har också ofta lett till att kvinnorna hamnat i den grupp med arbetstagare som har otrygga arbetsförhållanden, låga kvalifikationer och lägre lön och inte alls omfattas av systemen för social trygghet. Avregleringen av handeln går ofta hand i hand med en strukturomvandling som föreslås eller påbjuds av internationella organ. Eftersom det saknas lämpliga mekanismer för socialt skydd lägger en sådan en tung börda på de svagaste befolkningsgrupperna, i vilka kvinnorna ofta är i majoritet.

5.10

Trots detta verkar jämställdhetsfrågorna fortfarande inte få så mycket uppmärksamhet inom dessa politikområden, framför allt när det gäller handelspolitiken. Eftersom dessa politikområden inte alls är neutrala utan t.o.m. ofta får negativa följder just för kvinnor, och eftersom den ekonomiska utvecklingen i ett land inte kan bortse från social rättvisa, vore det lämpligt att jämställdhetsfrågorna beaktades i utformningen av politiken och att man införde kontrollsystem för att utvärdera effekterna både på makroekonomisk och mikroekonomisk nivå.

6.   Slutsatser och förslag till insatser

Det utmärkta samarbete som hittills utvecklats av institutionerna har gett goda resultat i utformningen av en aktiv politik för kvinnor och i särskilda program och projekt som bidragit till att integrera kvinnor på arbetsmarknaden, försvara deras rättigheter och förbättra deras levnadsförhållanden. EESK anser att mycket måste göras på flera områden, bl.a. följande:

Medverkan i beslutsprocesserna och den kvinnliga representationen är fortfarande alltför låg både i EU-institutionerna och på nationell, regional respektive lokal nivå i medlemsstaterna. Den bör uppmuntras inom alla kretsar, bl.a. genom en diskussion om kvoteringssystem.

Utbildningsåtgärder för att göra införlivandet av ett jämställdhetsperspektiv mer utbrett bör genomföras både inom institutionerna och i medlemsstaterna, i de instanser där besluten fattas och i dem där politiken och strategierna genomförs.

Riktade analyser och studier med avseende på jämställdhet, statistik och särskilda indikatorer är oundgängliga för att fastställa temaområden, och för att förbättra politiken och strategierna och utvärdera deras följdverkningar. Att ta fram statistik som är indelad i olika kategorier är nödvändigt också i fortsättningen, liksom att fastställa nya indikatorer.

Det krävs en noggrann kvantifiering av de resurser som anslås till insatser för kvinnor inom alla fonder och andra finansieringsinstrument i EU och i medlemsstaterna, framför allt genom att införlivandet av jämställdhetsfrågor i budgetarbetet (gender budgeting) uppmuntras och får större spridning.

Grundförutsättningen är dock att kvinnor får samma tillgång till utbildning som män, vilket också sägs i den tredje punkten i millenniemålen.

När det gäller strukturfonderna bör de åtgärder som riktar sig till kvinnor inom jordbruket (EUGFJ) och fisket (FFU) förstärkas och knytas till miljöskyddet, ett annat område där den jämställdhetsrelaterade gemenskapspolitiken är tämligen svag.

Det behövs en ny dynamik i politiken för kvinnligt företagande och för att andelen kvinnor inom den nya teknikens sektorer skall öka.

Utbildningsinsatserna inom kunskapssamhället måste intensifieras så att denna sektor inte blir ytterligare ett tillfälle att diskriminera och utesluta kvinnor, som ju i hög grad kan bidra till att uppnå målen i Lissabonstrategin.

När det mer allmänt gäller arbetsmarknaden behövs fler åtgärder för att motverka den vertikala och den horisontella segregationen och undanröja alla hinder för verklig jämställdhet, genom att medlemsstaterna fastställer specifika och mätbara mål i samarbete med arbetsmarknadsparterna. Framför allt på lönediskrimineringens område bör medlemsstaterna börja tillämpa det dubbla angreppssätt som föreskrivs i rådets riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (6) och vars viktigaste dimensioner är allmän och yrkesinriktad utbildning, yrkesklassificering, lönesystem och kulturella stereotyper.

Åtgärderna för att förena arbetsliv och familjeliv bör ge större utrymme för vård av äldre familjemedlemmar – särskilt med tanke på befolkningens åldrande – utan att detta inkräktar på insatserna för barn.

För att främja lika möjligheter för män och kvinnor bör man uppmuntra och förbättra investeringarna i offentliga tjänster, framför allt inom skol- och universitetsvärlden och hälso- och sjukvården.

Även inom medlemsstaterna bör invandrings- och integrationspolitiken för kvinnor stärkas, liksom asylåtgärderna med inriktning på kvinnor som drabbats av konflikter, diskriminering och våld i sina hemländer.

Handeln med kvinnor och barn måste bekämpas.

Inom utvecklings- och handelspolitiken krävs en fortsatt förstärkning av samhällets medverkan i allmänhet och kvinnornas roll i synnerhet. Kvinnors intressegrupper måste involveras helt och fullt i utformningen av utvecklingspolitiken och de nationella strategiska dokumenten i de olika länderna, inte minst genom att kvinnor beviljas större anslag och därmed får en starkare ekonomisk och social ställning.

Handelsavtalens och utvecklingspolitikens effekter måste utvärderas, även på mikroekonomisk nivå, genom särskilda konsekvensbedömningar rörande de svagaste gruppernas levnadsvillkor och med beaktande av skillnaderna mellan könen.

Kommissionen och dess delegationer måste få en mer framträdande roll, så att de kan påverka respekten för mänskliga rättigheter och därmed också de situationer där kvinnors rättigheter kränks.

Delegationerna bör få ett särskilt ansvar för integreringen av jämställdhetsfrågorna på alla politikområden.

Europeiska unionen bör använda sig av allt sitt inflytande för att få så många medlemsstater som möjligt att ratificera och genomföra alla internationella fördrag som har positiva effekter på kvinnors situation, i synnerhet konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess tilläggsprotokoll, och få de stater som redan undertecknat konventionen att ta tillbaka sina förbehåll.

Kommittén åtar sig att arbeta för att förbättra kvinnans situation i EU:s nya medlemsstater.

Med tanke på EESK:s natur, funktioner i förhållande till det civila samhället, dess målsättningar och de erfarenheter som gjorts under den kontinuerliga bevakningen av jämställdhetsfrågor, vore det lämpligt att kommittén representerades i Europeiska kommissionens delegation till FN:s kvinnokommissions 49:e sammanträde.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Konferensen om miljö och utveckling (Rio de Janeiro, 1992), världskonferensen om mänskliga rättigheter (Wien, 1993), FN:s generalförsamlings specialsession om hiv/aids (New York, 2001), världskonferensen om befolkning och utveckling (Kairo, 1994), världstoppmötet om social utveckling (Köpenhamn, 1995), världskonferensen mot rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans (Durban, 2001), världskonferensen om utvecklingsfinansiering (Monterrey, 2002), världskonferensen om åldrandefrågor (Madrid, 2002) världstoppmötet om hållbar utveckling (Johannesburg, 2002) och världstoppmötet om informationssamhället (Genève 2003 – Tunis, 2005).

(2)  Direktiv om jämställdhet mellan könen på följande områden: lika lön för kvinnor och män (75/117/EEG, tillgång till arbetsmarknaden, yrkesutbildning och utbildning samt arbetsvillkor (rådets direktiv 2002/73/EG om ändring av direktiv 76/207/EEG), social trygghet (79/7/EEG), företags- eller yrkesbaserade system för social trygghet (86/378/EEG), arbetstagare med egen rörelse (86/613/EEG). Direktiven om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar (92/85/EEG), arbetstidsorganisation (93/104/EG), föräldraledighet (96/34/EG), bevisbörda vid mål om könsdiskriminering (97/80/EG) och deltidsarbete (97/81/EG).

(3)  EUT C 241, 28.9.2004.

(4)  Uppgifterna kommer från Europeiska kommissionen, GD Sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter, senast uppdaterade den 29 september 2004.

(5)  KOM(2001) 295 slutlig.

(6)  Rådets beslut av den 22 juli 2003 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (EUT L 197/13).


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/52


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok – Försvarsupphandlingar”

(KOM(2004) 608 slutlig)

(2005/C 221/12)

Den 23 september 2004 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Grönbok – Försvarsupphandlingar”

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beslutade att ge facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion i uppdrag att bereda ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande natur utnämndes Clive Wilkinson till huvudföredragande vid EESK:s 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005). EESK antog samtidigt följande yttrande med 96 röster för och 9 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Grönboken om försvarsupphandlingar (KOM(2004) 608 slutlig) är en av de åtgärder som presenteras i kommissionens meddelande ”Mot en EU-politik för försvarsutrustning”, som antogs i mars 2003 och som kommittén yttrande sig om i september 2003 (1).

1.2

Den europeiska marknaden för försvarsmateriel är i själva verket endast en del av den inre marknaden som omfattar en specifik bransch. Med denna grönbok avser kommissionen att bidra till en stegvis uppbyggnad av en europeisk marknad för försvarsmateriel med mer insyn och större öppenhet mellan medlemsstaterna, utan att man bortser från marknadens särdrag. Detta bör stärka den europeiska försvarsindustrins konkurrenskraft, bidra till att försvarsresurserna fördelas på ett bättre sätt och stödja utvecklingen av EU:s militära kapacitet inom ramen för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken.

1.3

Den 12 juli 2004 beslutade rådet att inrätta en europeisk försvarsbyrå i syfte att stödja medlemsstaterna i deras strävan att utveckla EU:s försvarskapacitet för krishantering och att främja gemenskapens försvars- och säkerhetspolitik i dess nuvarande och framtida form. Byrån har nu påbörjat sitt arbete, och dess funktioner (2) syftar till att förbättra EU:s försvarsverksamhet genom att eftersträva ökad samordning, i syfte att komma till rätta med dagens uppsplittring.

1.4

”Försvarsverksamheten” består bl.a. av att man skall se till att den kapacitet som krävs för att uppfylla planerade åtaganden finns tillgänglig och att verksamheten utförs på ett kostnadseffektivt sätt. Detta innebär att man kommer att eftersträva största möjliga interoperabilitet. För närvarande uppgår samtliga 25 medlemsstaters årliga försvarsutgifter till totalt cirka 160 miljarder euro. Cirka 20 % av dessa utgifter används för upphandling av försvarsmateriel (inkl. forskning och utveckling, inköp och support) (3).

2.   Allmänna kommentarer

2.1

I grönboken analyseras hur man kan förbättra systemet för försvarsupphandlingar i EU:s 25 medlemsstater. Betydande framsteg kan endast göras när samtliga delar av gemenskapens försvarsverksamhet definierats på ett tydligt sätt (se punkt 1.4 ovan) (4). Tydliga riktlinjer, harmoniserade krav och kontinuitet är viktiga faktorer för försvarsindustrin. Kommittén välkomnar dock kommissionens initiativ, eftersom det kan ses som en separat del av den process som inletts för att lägga grunden för en långsiktigt hållbar europeisk försvars- och säkerhetspolitik på en öppen och konkurrensutsatt marknad.

2.2

Kommittén välkomnar den ledande roll som Europeiska försvarsbyrån förväntas få. Det kommer att behövas en tydlig överenskommelse i fråga om ansvarsfördelningen mellan byrån och andra aktörer inom försvarsmaterielsområdet (5), och EESK förmodar att ett ökat samarbete blir verklighet i framtiden. Det är dock viktigt att man först tar fasta på erfarenheterna inom Gemensamma organisationen för samarbete om försvarsmateriel OCCAR (6) (som arbetar med projektförvaltning och avtalsrätt, som är av stor betydelse) innan några förändringar drivs igenom.

2.3

Kommittén ställer sig bakom kommissionens erkännande att tidpunkten för när varje medlemsstat skall börja tillämpa det nya försvarsupphandlingsförfarandet bör skilja sig åt från stat till stat. Förändringarna kan också komma att ske i olika takt i olika länder. Kommittén håller med om att det är av stor nytta att skapa en mer gemensam grund för försvarsupphandlingar och att detta kan ske relativt snabbt när samtliga medlemsstater kommit överens och inlett ett samarbete.

2.4

EESK håller med om att man måste komma till rätta med försvarsmaterielmarknadens uppsplittring och öka industrins konkurrenskraft och öppenhet, om man skall kunna upprätthålla och stärka EU:s försvarsindustri på lång sikt och bidra till att inköpen och materialförvaltningen blir mer kostnadseffektiva och anpassade till EU:s försvarsförmåga.

2.5

Kommissionens analys i punkt 2 i grönboken avseende försvarsmaterielmarknadens särdrag är en god grund för marknadsbedömningen och innehåller exempel på vissa av de svårigheter som kännetecknar marknaden.

2.6

EESK vill dock betona att en eventuell omstrukturering först och främst är en angelägenhet för de berörda företagen, med hänsyn till den verklighet som kännetecknar marknaden (7). En viktig anledning till detta är att de flesta större företag bedriver verksamhet över nationsgränserna, även om deras kunder är nationella. Medlemsstaterna har olika näringspolitiska strategier och försvarsindustrin är bara en del av dessa strategier.

2.7

Industrin måste (såväl inom försvarsindustrin som inom det övriga näringslivet) slippa alltför omfattande lagstiftningsförfaranden om den skall kunna fungera på ett effektivt sett och generera kostnadseffektiva och ekonomiska resultat.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

Kommittén anser det vara nödvändigt att förtydliga exakt vilka delar av försvarsupphandlingsprocessen som skall omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Vid sidan om inköp av försvarsmateriel bör man även ta hänsyn till de kostnader som hänger samman med själva ”ägandet”, bl.a. kostnaderna för forskning och utveckling, underhåll, reparationer, justeringsarbete och utbildning.

3.2   Artikel 296

3.2.1

EESK anser att undantag från EU:s bestämmelser om offentlig upphandling som beviljas med stöd av artikel 296 i EG-fördraget även kommer att vara nödvändiga i framtiden, så att medlemsstaterna kan bevilja undantag för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen.

3.2.2

Kommissionen bör offentliggöra information vart femte år om värdet av den utrustning som anskaffats med stöd av detta undantag (och ange dess procentuella andel av de totala utgifterna för försvarsmaterielsutgifterna i EU). Man skulle på så vis kunna använda sig av benchmarking i bedömningsprocessen.

3.2.3

Problemet är dock att dessa undantag snarare blivit regel för vissa medlemsstater, och detta är absolut inte förenligt med reglerna för inre marknaden. EESK delar kommissionens uppfattning att det måste ske en förändring i detta avseende. Utmaningen blir att tillämpa artikel 296 med beaktande av beslut som redan fattats (8) och samtidigt behålla möjligheten till undantag från de allmänna reglerna för offentlig upphandling. Medlemsstaterna måste vara beredda att motivera (om nödvändigt i domstol) de undantag som de beviljar. Fördelarna med ökad konkurrens och större insyn bör betonas i högre grad i diskussionerna.

3.2.4

Listan över varor från 1958 för vilka undantag medges med stöd av artikel 296.2 låter antyda att tillämpningen av artikel 296.1 inte fungerar, och att denna artikel sannolikt kommer att sakna betydelse när det gäller att se till att undantagen med hänsyn till medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen beviljas på ett korrekt sätt. Varje fall måste behandlas för sig, eftersom även basutrustning (9) kan anses motivera undantag i vissa fall. Dessutom håller listor av olika slag sällan jämn takt med den tekniska utvecklingen.

3.2.5

Det finns således ingen enkel lösning på problemet hur man definierar vilken utrustning och vilka tjänster som bör omfattas av artikel 296. Kommissionen bör först och främst förtydliga EU:s nuvarande ramlagstiftning genom ett ”tolkningsmeddelande” i syfte att förbättra förståelsen och eftersträva en bättre och mer enhetlig tillämpning.

3.2.6

Ett sådant meddelande påverkar både frågan om upphandling och många andra aspekter. I detta hänseende bör frågan om statligt stöd och (eventuellt) allmännyttiga tjänster tas i beaktande.

3.2.7

Vi anser att det ”förhandlade förfarandet” med förhandsanmälan är lämpligt för upphandlingen av försvarsmateriel, med tanke på dess särdrag. Det öppna eller det selektiva förfarandet lämpar sig däremot inte för denna typ av upphandling. Denna uppfattning kan dock behöva ses över med hänsyn till den information som kommer fram under arbetet med tolkningsmeddelandet.

3.2.8

Vissa anser att ett meddelande endast är en tillfällig åtgärd i avvaktan på ett särskilt direktiv (eller annat rättsligt instrument). EESK anser att man efter att ett sådant tolkningsmeddelande utarbetats kan bedöma behovet av ett rättsligt instrument med beaktande av dess eventuella konsekvenser. Kommittén hoppas att kommissionen snabbt kommer att inleda arbetet med ett sådant meddelande.

3.2.9

En annan möjlighet vore att man inför en gemensam försvarsmaterielmarknad med hjälp av en uppförandekod för de deltagande medlemsstaterna. Denna möjlighet omnämns inte i kommissionens grönbok. Eftersom medlemsstaterna ansvarar helt för detta område bör man överväga denna möjlighet, eventuellt med Europeiska försvarsbyrån som pådrivande kraft. Det kan dock vara svårt att kontrollera och driva igenom en sådan uppförandekod, och den inre marknadens aspekter måste också beaktas.

3.3   Offentliggörande av beslut om offentlig upphandling

3.3.1

Behovet av att ytterligare se över systemet och förfarandet för offentlig upphandling motiveras inte på ett övertygande sätt. Om marknaden för försvarsmateriel i princip skall behandlas som vilken annan delmarknad som helst på inre marknaden (även om möjligheterna till undantag är större), bör upphandlingen på denna marknad också bedömas på samma sätt som upphandlingen på andra marknader. Detta innebär att det finns olika system och att problemen, t.ex. i fråga om språk, är desamma som på övriga marknader. Skälen för ett centraliserat system för offentliggörande av beslut om offentlig upphandling är svaga.

3.3.2

Frågor som gäller konfidentialitet och motprestationer, som sannolikt gäller handeln med försvarsmateriel i högre grad än andra varor och tjänster, kan skapa vissa problem. Detsamma gäller försörjningssäkerheten. Det kan vara svårt att byta leverantör eller entreprenör när ett avtal väl har ingåtts. Detta är områden där ansvaret bör ligga hos den berörda medlemsstaten, även om viss vägledning från kommissionen kan vara till nytta.

3.4   Dubbla användningsområden

3.4.1

Inom dagens näringsliv är det ofta svårt att klassificera företag som ”tillverkare av försvarsmateriel”. En stor andel av utrustningen har dubbla användningsområden (militära och civila) och denna andel ökar alltmer. Detta är positivt av flera skäl, bl. a. med hänsyn till eventuella stordriftfördelar som kan ge en mer konkurrenskraftig prissättning. Försörjningssäkerheten kan också garanteras på ett enklare sätt.

3.4.2

Forskning och utveckling avseende sådan utrustning är också värdefull av andra (civila) skäl. Det är därför viktigt att anslagen till försvarsrelaterad forskning och utveckling inte styrs av alltför stelbenta regler.

3.4.3

Kommittén ser fortfarande med oro på att mycket återstår att göra när det gäller att ta tillvara samordningsvinsterna inom försvarsmaterielområdet. Denna aspekt bör uppmärksammas i större utsträckning, med beaktande av kommentarerna i EESK:s yttrande om försvarsutrustning (10).

3.5   Europeiska försvarsbyrån

3.5.1

Kommittén välkomnar inrättandet av Europeiska försvarsbyrån och anser att byrån kan spela en ledande roll på försvarsmaterielområdet. Kommittén noterar också att byrån fortfarande håller på att bygga upp de resurser som krävs för att den skall kunna fullfölja sina åtaganden.

3.5.2

Det kommer att vara viktigt för Europeiska försvarsbyrån att se till att man under arbetet med EU:s försvarsdoktrin och försvarskapacitet tar fasta på NATO:s roll, försvarsdoktrin och försvarskapacitet genom att eftersträva största möjliga interoperabilitet och begränsa eventuella meningsskiljaktigheter. Det är ännu inte klart hur Europeiska försvarsbyrån kan bidra med ett mervärde genom att involveras mer direkt i försvarsupphandlingen, men byråns sakkunskap avseende försvarsmateriel bör bidra till att stärka dess position när det gäller att föreslå hur de nationella reglerna kan harmoniseras på bästa möjliga sätt.

3.5.3

Det kommer också att vara värdefullt att uppnå en överenskommelse avseende upphandlingssamarbetets ekonomiska aspekter, när ett sådant samarbete blir möjligt. En stötesten kan dock vara frågan om hur man delar upp kostnaderna och fördelarna med försvarsrelaterad forskning och utveckling, och hur man gör själva uppdelningen mellan försvarsrelaterad och allmän forskning.

3.5.4

Europeiska försvarsbyrån kommer också att vara en viktig aktör när det gäller att se till att de nationella licensieringssystemen närmar sig varandra i samband med att försvarsmateriel flyttas mellan medlemsstaterna. För närvarande skiljer sig de nationella förfarandena mycket åt och systemen är också mycket tungrodda. Europeiska försvarsbyrån skulle dessutom kunna bidra till att man når en överenskommelse om hur man bör behandla frågan om motprestationer, eftersom denna fråga kommer att styras av bestämmelserna för offentlig upphandling i framtiden.

3.5.5

Europeiska försvarsbyrån kan få till stånd vissa överenskommelser avseende nationella näringspolitiska åtgärder till förmån för försvarsmaterielindustrin och definiera de varor och tjänster som utgör ”strategisk utrustning”, som EU vill kunna tillhandahålla själv för att på så sätt minska beroendet av import från tredje land. Kommittén anser att detta skulle vara ytterst värdefullt.

3.5.6

Europeiska försvarsbyrån kan också få medlemsstaterna att överväga nya inköpsmetoder, t.ex. pooling, leasing och specialisering för att tillgodose försvarskapacitetsbehoven.

3.5.7

Eftersom EU:s försvars- och säkerhetspolitik endast blir effektiv om medlemsstaterna visar prov på stark politisk vilja att tillhandahålla och upprätthålla den försvarsförmåga som krävs för att kunna utföra de åtaganden som EU kommit överens om, bör Europeiska försvarsbyrån också verka för att uppmuntra medlemsstaterna till detta.

4.   Slutsatser

4.1

Försvarsmaterielfrågan är bara en av många frågor av betydelse för ett långsiktigt fungerande försvar. Industrin behöver tydliga riktlinjer, harmoniserade krav och kontinuitet för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Dessutom måste industrin bära det främsta ansvaret för eventuell strukturomvandling och slippa tungrodda lagstiftningsförfaranden.

4.2

Det måste framgå mycket tydligt vilka delar av försvarsmaterielupphandlingen som omfattas av bestämmelserna i fråga.

4.3

Artikel 296 i fördraget kommer även fortsättningsvis att behövas. För att undvika att denna artikel tillämpas alltför ofta bör kommissionen sätta upp ett riktmärke genom att analysera den aktuella situationen. Det är inte praktiskt genomförbart att behålla listor över utrustning och förfaranden för vilka artikel 296 skall tillämpas.

4.4

Som ett första steg bör kommissionen så snart som möjligt utarbeta ett ”tolkningsmeddelande” om artikel 296. Endast efter det att man har samlat viss erfarenhet av det meddelandets tillämpning kan man besluta om huruvida det också krävs någon form av rättsligt instrument.

4.5

Dubbla användningsområden blir allt vanligare och kommittén välkomnar denna trend, inte minst därför att försvarsrelaterad forskning och utveckling kan komma till civil användning.

4.6

Kommittén välkomnar den viktiga roll som Europeiska försvarsbyrån kommer att spela. Det krävs dock ett förtydligande av ansvarsfördelningen gentemot samtliga berörda aktörer.

4.7

Europeiska försvarsbyrån har bland annat följande viktiga uppdrag:

Att ansvara för samordningen med beaktande av de krav som ställs inom NATO.

Att bistå i förhandlingarna om alla nödvändiga ekonomiska aspekter.

Att bidra till att harmonisera befintliga nationella förfaranden.

Att föreslå nya sätt att tillhandahålla den försvarskapacitet som krävs.

Att påverka den politiska viljan i positiv riktning.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EUT C 10/1, 14.1.2004.

(2)  Europeiska försvarsbyrån har fyra funktioner: utveckling av försvarskapacitet, försvarsmaterielsamarbete, insatser för att stärka det europeiska försvarets tekniska och industriella bas och för att inrätta en europeisk försvarsmaterielmarknad samt forskning och utveckling.

(3)  I EESK:s yttrande om KOM(2003) 113 slutlig påpekade kommittén att dessa utgifter uppgår till cirka 40 % av USA:s försvarsutgifter, samtidigt som den operativa förmågan endast uppgår till 10 %.

(4)  Kommittén noterar bland annat det uttalande som chefen för Europeiska försvarsbyrån nyligen gjort (september 2004) om att EU:s militära styrka inte är anpassad till vår moderna värld och alla dess konflikter och hot. Han framhöll också behovet av att anskaffa mer högteknologisk utrustning.

(5)  T.ex. Gemensamma organisationen för samarbete om försvarsmateriel (OCCAR), Västeuropeiska försvarsmaterielgruppen (WEAG) och de länder som undertecknat avsiktsförklaringen om åtgärder för att underlätta en omstrukturering av den europeiska försvarsindustrin.

(6)  OCCAR är en organisation för försvarsmaterielsamarbete, i vilken fem medlemsstater ingår för närvarande.

(7)  Eftersom försvarsmarknaden uppvisar en rad särdrag och med tanke på att det finns ett behov av att hantera vissa betalningar som en del av statsbudgeten, kommer medlemsstaterna oundvikligen att spela en roll när det gäller att underlätta försvarsmaterielmarknadens utveckling.

(8)  Kommissionens beslut om stödåtgärder som delstaten Bremen genomfört (1999/763/63) (EGT L 301, 24.11.1999, s. 8) och beslutet i fråga om Damen av den 13.9.2001 är exempel på bristande tydlighet.

(9)  Kommittén vill påpeka att även utrustning som tycks vara mycket enkel, t.ex. kläder, kan involvera avancerad teknik.

(10)  Se punkt 5 i det yttrande som anges i fotnot 1.


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/56


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar”

(KOM(2004) 139 slutlig – 2004/0047 COD)

(2005/C 221/13)

Den 28 april 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 71 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som ansvarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Eduardo Chagas.

Vid sin 414:e plenarsession (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 122 röster för, 53 röster emot och 12 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Förslaget ingår i det tredje järnvägspaketet, som antogs av kommissionen den 3 mars 2004. De övriga delarna är

förslag till direktiv om certifiering av tågpersonal (KOM(2004) 142 slutlig),

förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter (KOM(2004) 143 slutlig),

förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg (KOM(2004) 144 slutlig),

och

meddelande från kommissionen: En fortsatt integrering av det europeiska järnvägssystemet, (KOM(2004) 140 slutlig),

arbetsdokument från kommissionen om ett gradvis öppnande av marknaden för internationella passagerartransporter på järnväg (SEK(2004) 236).

1.2

Det första järnvägspaketet (också kallat infrastrukturpaketet) trädde i kraft den 15 mars 2001 och skulle vara omsatt i nationell lagstiftning senast den 15 mars 2003. Det består av följande delar:

Direktiv om ändring av direktiv 91/440/EEG, inbegripet fritt marknadstillträde för internationell godstransport på det transeuropeiska nätet för frakt på järnväg senast den 15 mars 2003 och liberalisering av all internationell godstrafik senast den 15 mars 2008 (1).

Utvidgning av tillämpningsområdet för direktivet om ett europeiskt tillstånd för järnvägsföretag (ändring av direktiv 95/18/EG) (2).

Harmonisering av bestämmelserna om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (ersätter direktiv 95/19/EG) (3).

1.3

I oktober 2003 anmälde kommissionen nio medlemsstater till EG-domstolen för att de inte rapporterat att det första järnvägspaketet förts in i den nationella lagstiftningen. I maj 2004 hade fem länder ännu inte lämnat rapport och två länder hade fört in endast vissa av reglerna i nationell lag.

1.4

Det andra järnvägspaketet publicerades i EUT den 30 april 2004 och skall ha förts in i nationell lagstiftning senast den 30 april 2006. Det består av följande delar:

Direktiv om ändring av direktiv 91/440/EEG: tidigareläggning av det fria marknadstillträdet för internationell godstransport och liberalisering av nationell godstrafik, inbegripet cabotage, senast den 1 januari 2007 (4).

Direktivet om säkerhet på gemenskapens järnvägar (5).

Förordning om inrättandet av en europeisk järnvägsbyrå (6).

Ändring av direktiven om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg (96/48/EG) och om järnvägssystemet för konventionella tåg (2001/16/EG) (7).

1.5

Genom det första och andra järnvägspaketet lades den rättsliga grunden till upprättandet av en inre marknad för godstransporter på järnväg. Detta innefattar bl.a. marknadstillträde, trafiktillstånd och säkerhetsintyg för järnvägsföretag, tillträde till järnvägsinfrastruktur och fastställande av avgifter för utnyttjandet av denna, skapande av ett regelverk för järnvägssäkerhet samt åtgärder för att säkerställa järnvägssystemets tekniska driftskompatibilitet.

1.6

Som EESK redan har påpekat i sitt yttrande om det andra järnvägspaketet (8) blir det genom denna nya rättsliga ram nödvändigt att omorganisera sektorn i grunden samt att införa nya tillsynsmyndigheter och en ny behörighetsfördelning.

1.7

I samma yttrande påpekade EESK också att det behövs europeiska sociala bestämmelser. De europeiska arbetsmarknadsparterna inom järnvägssektorn, Europeiska järnvägsunionen och Europeiska transportarbetarfederationen undertecknade den 17 januari 2004 två europeiska avtal om följande:

1)

Införande av ett europeiskt förarbevis för lokförare i internationell trafik.

2)

Avtal om vissa aspekter av anställningsvillkoren för järnvägsanställda i internationell trafik.

1.8

Som en del av det tredje järnvägspaketet föreslår kommissionen ett direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal, som skall träda i kraft 2010 eller 2015.

1.9

Genom föreslaget om en ytterligare ändring av direktiv 91/440/EEG går kommissionen vidare i sin strävan att uppnå en gradvis avreglering av järnvägssektorn.

2.   Europeiska kommissionens förslag

2.1

Kommissionen föreslår att marknadstillträdet för internationell persontrafik på järnväg skall avregleras från och med den 1 januari 2010. Förslaget omfattar även cabotage, dvs. att resenärerna skall ha möjlighet att stiga på och av vid stationer längs resvägen. Samtidigt skall det fria marknadstillträdet för internationella sammanslutningar avskaffas.

2.2

Inom EU-25 reser 6 miljarder passagerare årligen med tåg; den största andelen utgörs av lokal och regional persontrafik. Den internationella persontrafiken utgör enligt biljettförsäljningsstatistiken endast ungefär 10 % av all persontrafik. Detta inbegriper gränsöverskridande regionaltrafik, gränsöverskridande långdistanstrafik och (gränsöverskridande) höghastighetsförbindelser.

2.3

Kommissionen erkänner att ett öppnande för konkurrens av den internationella persontrafiken, inbegripet cabotage, eventuellt kan få negativa ekonomiska följder för allmänna tjänster avseende persontransporter. Därför föreslås att undantag skall kunna göras från fritt marknadstillträde på sådana sträckor där avtal om allmänna tjänster enligt direktiv (EEG) nr 1191/69 redan har slutits och där en avreglering av den internationella trafiken skulle kunna störa jämvikten. Detta undantag skall beviljas endast om det är av avgörande betydelse för att utbudet av allmänna transporttjänster skall kunna bibehållas och om det godkänns av det organ som har i uppgift att reglera marknadstillträdet i enlighet med artikel 30 i direktiv 2001/14/EG. Det måste också föreligga en möjlighet till rättslig prövning av beslut om undantag.

2.4

Kommissionen skall senast den 31 december 2012 lägga fram en rapport om genomförandet av bestämmelserna.

3.   Utvärdering av förslaget

3.1   Förutsättningar för en revitalisering av järnvägssektorn

3.1.1

Förslaget att avreglera den internationella persontrafiken bygger på antagandet att konkurrens inom internationell trafik kommer att få en eller flera av konsekvenserna nedan: Högre passagerarantal, en överföring från andra transportsätt (särskilt flygtrafik) till järnvägstrafik, förbättrad kvalitet för kunderna och lägre biljettpriser.

3.1.2

Redan i sitt yttrande om det andra järnvägspaketet (9) behandlade EESK de grundläggande förutsättningarna för en revitalisering av järnvägssystemet:

Finansiering av utbyggnaden och konsolideringen av järnvägsinfrastrukturen.

Införande av teknisk driftskompatibilitet och tillhandahållande av den finansiering som detta kräver.

Skapande av en miljö med rättvis konkurrens mellan olika transportsätt, särskilt när det gäller

att säkerställa att sociallagstiftningen inom vägtransportsektorn tillämpas,

att utforma en rättvis avgiftspolitik för alla transportsätt avseende utnyttjande av infrastruktur.

3.1.3

Hittills har förslaget om en rättvis avgiftspolitik för alla transportsätt avseende utnyttjande av infrastruktur – ett förslag som presenterades i vitboken om den europeiska transportpolitiken för 2010 – inte blivit verklighet.

3.1.4

Det är fortfarande mycket svårt att övervaka och adekvat tillämpa sociallagstiftningen avseende vägtransporter.

3.1.5

Dessutom måste man hitta ett sätt att lösa det skuldproblem som många järnvägsföretag har. Det är särskilt järnvägsföretagen i de nya medlemsstaterna som kommer att få svårt att konkurrera om man inte hittar en lösning på deras skuldproblem.

3.1.6

EESK påpekade också att införandet av nya myndigheter – vilket krävs enligt de första och andra järnvägspaketen (reglerings-, avgifts-, tilldelnings-, anmälnings- och säkerhetsmyndigheter samt organ för olycksutredningar) – skulle innebära att järnvägssektorns organisationsstruktur måste anpassas med kort varsel och att det skulle krävas några års praktisk verksamhet för att systemet skulle kunna fungera smidigt. EESK har ställt sig positiv till att järnvägssäkerheten ges en prioriterad ställning. Detta skulle bland annat innebära att den europeiska sociallagstiftningen tillämpas på järnvägssektorn.

3.2   Efterhandsanalys av avregleringen av järnvägstransporterna

3.2.1

Besluten om avreglering av järnvägstransporterna har redan fattats, men vilka konsekvenser dessa beslut kommer att få är ännu oklara.

3.2.2

Europeiska kommissionen skall senast den 1 januari 2006 lägga fram en rapport som omfattar följande områden (10):

Genomförande av direktiv 91/440/EG i medlemsstaterna och granskning av hur olika berörda organ faktiskt arbetar.

Marknadens utveckling, särskilt internationella tendenser när det gäller transporter, verksamheter och marknadsandelar för alla marknadsaktörer (inbegripet nya aktörer).

Effekterna på hela transportsektorn, särskilt övergång till alternativa transportsätt.

Effekterna när det gäller säkerhetsnivåerna i enskilda medlemsstater.

Arbetsvillkoren inom sektorn i enskilda medlemsstater.

3.2.3

EESK anser att det vore lämpligt att man inväntar offentliggörandet av rapporten och skapar sig en bild av vilka effekter som de genomförda åtgärderna hittills har fått innan man tar nya steg i riktning mot ett öppnande av marknaden, samt uppmanar kommissionen att lägga fram sin rapport i god tid.

3.3   Förhandsanalys av avregleringen av den internationella persontrafiken

3.3.1

Innan det tredje järnvägspaketet lades fram beställde kommissionen en utredning rörande avregleringen av persontrafiken. Det uttalade syftet med utredningen var att undersöka olika möjligheter att genomföra avreglering och att rekommendera en av dem. Möjligheterna var följande:

Avreglering av den internationella trafiken bortsett från cabotage.

Avreglering av den internationella trafiken inbegripet cabotage.

Avreglering av både den nationella och den internationella persontrafiken.

3.3.2

Utredningen rekommenderade en avreglering av den internationella persontrafiken inbegripet cabotage (11).

3.3.3

EESK beklagar att en sådan utredning inte utnyttjades för att ingående undersöka olika viktigare frågor. Dessa frågor rör effekterna av avregleringen av persontrafiken:

Regional järnvägstrafik som en tjänst i allmänhetens intresse, särskilt i små och medelstora medlemsstater.

Tjänsternas kvalitet för konsumenterna.

Sysselsättning och arbetsvillkor när det gäller persontrafik på järnväg.

Järnvägsföretag i nya medlemsstater i Central- och Östeuropa.

3.3.4

I utredningen förs även en diskussion om olika specialområden (t.ex. betydelsen av avgifter och sträckpriser). Utgångspunkten är fyra fallstudier (Sverige, Tyskland, Spanien, Ungern) och en simulering av två sträckor. Ett resultat av diskussionen är att avreglering av den nationella persontrafiken avråds. Det uttalade syftet med utredningen var emellertid att rekommendera en av de tre möjligheterna.

3.4   Avregleringens effekter på den regionala och lokala järnvägstrafiken

3.4.1

Förslaget om en avreglering av den internationella persontrafiken innebär att marknaden för viss nationell persontrafik i någon mån skall öppnas för konkurrens, genom cabotage.

3.4.2

Nationell persontrafik har ofta formen av ett transportnätverk där sträckor med stora passagerarvolymer kompenserar för förluster på sträckor med låga volymer, vilket gör att en mer fullödig service kan erbjudas. Detta gäller inte bara offentliga trafiktjänster, med exklusiva rättigheter och subventioner, för vilka kommissionens förslag ger utrymme för undantag under vissa klart avgränsade villkor.

3.4.3

Särskilt i små och medelstora medlemsstater skulle detta kunna leda till allvarliga störningar för persontrafiken, om denna inte omfattas av avtalsgrundade exklusiva rättigheter.

3.4.4

I vissa medlemsstater omfattar avtalen om allmän trafikplikt inte enbart enskilda sträckor utan också hela trafiknät. I sådana fall är det svårt att få fram belägg för ett hot mot jämvikten inom det allmänna utbudet av persontrafiktjänster.

3.4.5

De möjligheter till undantag som kommissionen har föreslagit kommer att medföra komplicerade förfaranden när det gäller att visa att undantagen är befogade, och detta kan mycket väl leda till att rättstvister uppstår.

3.4.6

I juli 2000 föreslog Europeiska kommissionen i meddelandet KOM(2000) 7 slutlig att förordning (EEG) nr 1191/69 om allmän trafikplikt – som innehåller bestämmelser om exklusiva rättigheter och kompensation för allmän persontrafik – skulle ersättas med en ny förordning.

3.4.7

Förslaget om en ändring av förordning (EEG) nr 1191/69 har blockerats i rådet (transport) under flera år. Det finns fortfarande avgörande skillnader mellan kommissionens förslag och Europaparlamentets ståndpunkt, och dessa skillnader kan få betydande konsekvenser för hur förslaget kommer att påverka avregleringen av persontrafiken. Kommissionen planerar att lägga fram ett nytt förslag före årets slut.

3.4.8

Detta är ytterligare ett argument för att vänta tills denna rättsakt har antagits innan förslag läggs fram för att skydda jämvikten när det gäller allmänna tjänster avseende persontransporter.

3.5   Effekter på tjänsternas kvalitet för kunderna

3.5.1

Med tanke på de höga kostnaderna och de traditionellt låga biljettpriserna konstateras i utredningen att det inte är troligt att avregleringen av den internationella persontrafiken kommer att leda till prissänkningar för kunderna.

3.5.2

Utökade valmöjligheter på grund av konkurrens mellan järnvägsföretag på samma sträcka kan samtidigt komma att innebära att den standardnivå som har gällt hittills – en tidtabell, en biljett, information från en källa – inte längre kan garanteras. Det kommer att uppstå stora informationshinder.

3.5.3

Kommissionens svar på detta är att föreslå en lagstiftning som tvingar konkurrerande företag att samarbeta i syfte att upprätthålla den informationskvalitet som har kunnat erbjudas hittills.

3.5.4

EESK kommer att granska detta förslag i ett separat yttrande. Kommittén skulle dock vilja framhålla att en skyldighet för konkurrerande företag att samarbeta när det gäller konsumentinformation kommer att krävas först när persontrafikmarknaden har öppnats för konkurrens.

3.6   Effekter på sysselsättningen

3.6.1

Kommissionen antar att avregleringen av den internationella persontrafiken kommer att leda till en minskning av antalet anställda på kort sikt, men att sysselsättningen kommer att öka på medellång sikt som en följd av en ökning av passagerarantalet. Kommissionen beaktar till exempel inte de negativa effekter på sysselsättningen som skulle kunna bli följden av avregleringens effekter på regionala sträckor och sträckor som omfattas av allmän trafikplikt. Enligt artikel 1.7 i direktivförslaget skulle effekterna bero på beslut som fattas av de enskilda medlemsstaterna när det gäller finansiering av den regionala persontrafiken.

3.6.2

Antalet anställda inom järnvägssektorn har halverats under den senaste tioårsperioden. Järnvägsföretag i de nya medlemsstaterna och i västra Europa har tillkännagivit ytterligare personalnedskärningar. Om avregleringen av den internationella persontrafiken innebär att järnvägsföretagen i små och medelstora EU-medlemsstater trängs ut även när det gäller nationell långdistanstrafik, kan man inte vänta sig några positiva effekter på sysselsättningen.

3.6.3

Traditionellt har tågtrafiken varit ett transportsätt öppet för alla samhällsklasser. Även flyget har utvecklats från en lyx till ett transportsätt för allmänheten. De positiva effekter på sysselsättningen som är knutna till denna utveckling kan inte i samma utsträckning överföras på den internationella persontrafiken på järnväg.

3.6.4

Arbeten med hög kvalitet i de tidigare statligt ägda flygbolagen har ersatts med arbeten av lägre kvalitet i andra segment av den civila luftfarten.

3.6.5

EESK ser med stor oro på de markanta nedskärningarna av sysselsättningen inom järnvägssektorn. Denna typ av nedskärning leder till avsevärda sociala problem i de nya medlemsstaterna, där det råder hög arbetslöshet och där det sociala trygghetssystemet är underutvecklat. Sociala stödinsatser är mycket brådskande här. EESK motsätter sig alla åtgärder som leder till ytterligare förluster av arbetstillfällen och till en försämring av sysselsättningens kvalitet inom en sektor som redan är hårt prövad.

3.7   Effekterna på järnvägsföretagen i de nya medlemsstaterna

3.7.1

I den ovan nämnda studie som har genomförts av Steer Davies Gleave framhålls att det dåliga skick som infrastrukturen i de nya medlemsstaterna befinner sig i, den svaga ekonomiska situationen för järnvägsföretagen och det faktum att biljettpriserna ofta ligger under den långsiktiga kostnadsnivån utgör ytterligare hinder för mer omfattande konkurrens.

3.7.2

Järnvägsföretagen har dessutom inte den rullande materiel av hög kvalitet som krävs för att klara konkurrensen.

3.7.3

Regionala trafiktjänster spelar en ännu mer betydelsefull roll i de nya medlemsstaterna än i EU-15. Om avregleringen av den internationella persontrafiken får en negativ effekt på det regionala tjänsteutbudet, kommer denna effekt att bli än större i de nya medlemsstaterna. Detta skulle påskynda minskningen av järnvägarnas alltjämt relativt stora andel av persontrafiken.

4.   Slutsatser

4.1

I sina tidigare yttranden har EESK alltid ställt sig positiv till en revitalisering av järnvägssektorn i Europa och har framhållit att följande förutsättningar är avgörande för att uppnå detta:

Utbyggnad av infrastrukturen och undanröjande av flaskhalsar.

Skapande av driftskompatibilitet mellan järnvägssystemen.

Skapande av fri konkurrens mellan olika transportsätt.

Garantier för tillämpningen av sociallagstiftningen och för järnvägens säkerhet.

4.2

EESK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att se till att dessa förutsättningar skapas så snart som möjligt.

4.3

EESK understryker järnvägspersontrafikens betydelse för att uppfylla människors resbehov och dess betydelse när det gäller att tillhandahålla tjänster i allmänhetens intresse.

4.4

EESK är medveten om den betydelse som leverantörer av trafiknätstjänster har och som ligger i att dessa tjänster integreras med andra allmänna transportsätt i syfte att säkerställa allmänhetens rörlighet. Detta tjänsteutbud får inte sättas på spel.

4.5

EESK anser att beslut om avreglering av den internationella persontrafiken måste bygga på omfattande och tydliga kunskaper om de övergripande effekterna på persontrafiken och om konsekvenserna av de åtgärder som vidtas inom ramen för det första och det andra järnvägspaketet.

4.6

Kommittén uppmanar därför kommissionen att genomföra en adekvat förhandsanalys av fördelar och nackdelar med att avreglera persontrafiken. Denna analys bör behandla avregleringens effekter på följande områden:

Regional järnvägstrafik och trafik i allmänhetens intresse, särskilt i små och medelstora medlemsstater.

Tjänsternas kvalitet för konsumenterna.

Sysselsättning och arbetsvillkor när det gäller persontrafik på järnväg.

Järnvägsföretag i nya medlemsstater i Central- och Östeuropa.

4.7

EESK uppmanar kommissionen att inledningsvis lägga fram en rapport om hur öppnandet av marknaden för godstransport på järnväg har genomförts, i enlighet med direktiv 91/440/EEG (efter ändring genom direktiv 2004/51/EG).

4.8

EESK vill påpeka att förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om medlemsstaternas åtgärder i fråga om krav på allmänna tjänster och slutande av avtal om allmänna tjänster avseende persontransporter på järnväg, väg och inre vattenvägar (KOM(2000) 7 slutlig, ändrat genom förslaget i KOM(2002) 107 slutlig) fortfarande behandlas i rådet. Detaljerna i detta direktiv kan få effekter på reglerna om skydd av sträckor som omfattas av allmän trafikplikt inom ramen för avregleringen av den internationella persontrafiken.

4.9

Förbättringar av tjänsternas kvalitet inom persontrafiken gör att detta transportsätt blir mer attraktivt, vilket i sin tur främjar den europeiska transportpolitikens mål om ett hållbart transportsystem. Huvudansvaret ligger här på järnvägsföretagen. EESK är dock kritisk till åtgärder som kan medföra försämringar av tjänsternas nuvarande standardnivå. Kommittén fäster stor vikt vid åtgärder som syftar till att förbättra tjänsternas kvalitet.

4.10

EESK anser att det bästa sättet att förbättra kvaliteten på de tjänster som erbjuds passagerare inom internationell persontrafik – särskilt regional internationell persontrafik – är att främja ett bättre samarbete mellan järnvägsföretagen.

4.11

EESK skulle se särskilt positivt på om kommissionen inledde en dialog med de europeiska arbetsmarknadsparterna om effekterna av avregleringen av järnvägstrafiken och särskilt på sysselsättningens kvantitet och kvalitet.

4.12

Den järnvägsburna persontrafikens andel av de totala persontransporterna är avsevärt högre i de nya medlemsstaterna än i EU-15. EESK anser därför att man måste rikta särskild uppmärksamhet mot utvecklingen av persontrafiken i de nya medlemsstaterna och mot de konsekvenser som ett öppnande av marknaden i dessa länder kan få. Att denna andel bibehålls ligger i hela gemenskapens intresse och överensstämmer också med målen i vitboken om transportpolitiken.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Direktiv 2001/12/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 1 – EESK:s yttrande – EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(2)  Direktiv 2001/13/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 26 – EESK:s yttrande – EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(3)  Direktiv 2001/14/EG – EGT L 75, 15.3.2001, s. 29 – EESK:s yttrande – EGT C 209, 22.7.1999, s. 22.

(4)  Direktiv 2004/51/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 164 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(5)  Direktiv 2004/49/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 44 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(6)  Förordning (EG) nr 881/2004 – EUT L 164, 30.4.2004, s. 1 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(7)  Direktiv 2004/50/EG – EUT L 164, 30.4.2004, s. 114 – EESK:s yttrande – EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(8)  EUT C 61, 14.3.2003. s. 131.

(9)  Se fotnot 8.

(10)  Artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/51/EG om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar.

(11)  EU Rail Passenger Liberalisation: Extended impact assessment, februari 2004, Steer Davies Gleave, London.


BILAGA

till yttrande från facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället (i enlighet med artikel 54.3 i arbetsordningen)

Följande ändringsförslag som fått en fjärdedel av de avgivna rösterna avslogs under debatten.

Punkt 3.1.4

Stryk punkten.

Motivering

Denna punkt har ingenting att göra med avregleringen av järnvägssektorn. Två sektorer blandas ihop i ett yttrande som behandlar förändringen och utvecklingen av järnvägssektorn i Europa. Man kan inte hävda att kontrollen av sociallagstiftningen inom vägtransportsektorn är ett allvarligt problem, när det finns en omfattande lagstiftning som reglerar förarnas körtider, viloperioder och arbetsdagar. All denna lagstiftning kontrolleras med hjälp av färdskrivare. I augusti i år kommer dessutom en ny kontrollmekanism att tas i bruk, den digitala färdskrivaren, som kommer att göra kontrollen av förarnas arbetsdag mer exakt.

Röstningsresultat

Röster för: 58

Röster emot: 80

Nedlagda röster: 7

Punkt 3.1.6

Stryk sista meningen.

Detta skulle bland annat innebära att den europeiska sociallagstiftningen tillämpas på järnvägssektorn.

Motivering

Gemenskapens järnvägssäkerhet regleras i direktiv 2004/49/EG.

Röstningsresultat

Röster för: 52

Röster emot: 93

Nedlagda röster: 5

Punkt 3.2.3

Ersätt punkten med följande:

”EESK anser att innehållet i rapporten bör analyseras så snart den offentliggjorts för att avgöra om förslaget till direktiv bör ändras.”

Motivering

Nuvarande text innebär att lagstiftningsförfarandet blockeras, vilket försätter företag, arbetstagare och kunder i en rättsligt osäker situation som inte är bra för någon.

Det vore mer positivt och konstruktivt att tydligt uttrycka en vilja att beakta slutsatserna för att sedan eventuellt lägga fram förslag till ändringar av direktivet.

På så sätt bibehålls en dynamisk och öppen procedur.

Röstningsresultat

Röster för: 54

Röster emot: 92

Nedlagda röster: 9

Punkt 3.4.7 och 3.4.8

Ersätt punkterna med följande text som blir punkt 3.4.7:

”När det nya förslaget om ändring av förordning (EEG) nr 1191/69 läggs fram för ministerrådet och Europaparlamentet bör det undersökas hur förslaget kommer att påverka avregleringen av persontrafik på järnväg och jämvikten när det gäller allmänna tjänster.”

Motivering

Situationen som beskrivs i nuvarande text är inte längre aktuell. Kommissionen har författat ett nytt förslag som troligen kommer att läggas fram för rådet (transport) i juni. Det är omöjligt att i förväg veta hur förslaget kommer att tas emot av ministerrådet eller Europaparlamentet.

Den nu föreslagna texten är mer konstruktiv.

Röstningsresultat

Röster för: 68

Röster emot: 90

Nedlagda röster: 8

Punkt 3.6

Stryk punkten.

Motivering

Man kan inte hävda att en avreglering av järnvägstrafiken kommer att leda till att arbetstillfällen går förlorade och att de nya jobben kommer att ha sämre kvalitet, när avregleringen inom andra transportsätt bland annat har medfört fler jobb. Det bör påpekas att järnvägssektorn är den enda transportsektor som inte har avreglerats.

Röstningsresultat

Röster för: 66

Röster emot: 102

Nedlagda röster: 6


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/64


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på gemenskapens järnvägsnät”

KOM(2004) 142 slutlig – 2004/0048 (COD)

(2005/C 221/14)

Den 28 april 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 71 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Eduardo Chagas.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 127 röster för, 25 röster emot och 26 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Förslaget ingår i det tredje järnvägspaketet, som antogs av kommissionen den 3 mars 2004. De övriga delarna är följande:

Ändring av rådets direktiv 91/440/EEG, som behandlar avreglering av internationella passagerartransporter på järnväg (KOM(2004) 139 slutlig).

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter (KOM(2004) 143 slutlig).

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ersättning vid åsidosättande av avtalade kvalitetskrav för godstransport på järnväg (KOM(2004) 144 slutlig).

Meddelande från Europeiska kommissionen: En fortsatt integrering av det europeiska järnvägssystemet (KOM(2004) 140 slutlig).

Arbetsdokument från kommissionen om ett gradvis öppnande av marknaden för internationella passagerartransporter på järnväg (SEK(2004) 236).

1.2

Det första järnvägspaketet (också kallat infrastrukturpaketet) trädde i kraft den 15 mars 2001 och skulle vara omsatt i nationell lagstiftning senast den 15 mars 2003. Det består av följande delar:

Ändring av direktiv 91/440/EEG, om bland annat marknadstillträde för internationella godstransporter på det transeuropeiska järnvägsnätverket från den 15 mars 2003 och avreglering av alla internationella godstransporter på järnväg från den 15 mars 2008 (1).

Utvidgad giltighet för direktivet om tillstånd för järnvägsföretag (ändring av rådets direktiv 95/18/EG) (2).

Harmonisering av reglerna om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg (ersätter direktiv 95/19/EG) (3).

1.3

I oktober 2003 anmälde kommissionen nio medlemsstater till EG-domstolen för att de inte rapporterat att det första järnvägspaketet förts in i den nationella lagstiftningen. I maj 2004 hade fem länder ännu inte lämnat rapport och två länder hade fört in endast vissa av reglerna i nationell lag.

1.4

Det andra järnvägspaketet publicerades i EUT den 30 april 2004 och skall ha förts in i nationell lagstiftning senast den 30 april 2006. Det består av följande delar:

Ändring av direktiv 91/440/EEG: Man föreslår fritt marknadstillträde för internationella godstransporter på järnväg från den 1 januari 2006 och avreglering av nationella godstransporter på järnväg, inklusive cabotage, från den 1 januari 2007 (4).

Direktivet om säkerhet på gemenskapens järnvägar (5).

Förordning om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå (6).

Ändring av direktiven om driftskompatibilitet i järnvägssystemen för höghastighetståg (96/48/EG) och konventionella tåg (2001/16/EG) (7).

1.5

Det första och det andra järnvägspaketet skapade den juridiska basen för att inrätta en gemensam marknad för godstransporter på järnväg. Detta innefattar bl.a. marknadstillträde, trafiktillstånd och säkerhetsintyg för järnvägsföretag, tillträde till järnvägsinfrastruktur och fastställande av avgifter för utnyttjandet av denna, skapande av ett regelverk för järnvägssäkerhet samt åtgärder för att säkerställa järnvägssystemets tekniska driftskompatibilitet.

1.6

Som EESK redan påpekat i sitt yttrande om det andra järnvägspaketet (8) gör detta regelverk det nödvändigt att fullständigt omorganisera sektorn och inrätta nya myndigheter och uppdrag.

1.7

De sociala bestämmelserna rörande utbildnings- och arbetsmiljön för personal som utför säkerhetsrelaterade uppgifter tas inte upp eller tas endast upp i otillräcklig utsträckning i regelverket.

1.8

Arbetsmarknadens parter i järnvägssektorn i EU – Community of European Railways (CER) och Europeiska transportarbetarfederationen (ETF) – undertecknade den 17 januari 2004 två europeiska överenskommelser om följande:

1)

Införande av ett europeiskt förarbevis för lokförare som är verksamma inom internationell trafik.

2)

Vissa aspekter på arbetsmiljön för tågpersonal som är verksam inom internationell trafik.

1.9

Detta förslag utgör delvis en återspegling av överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter om införande av ett europeiskt lokförarbevis.

1.10

Kommissionen har underrättat EESK om att de europeiska arbetsmarknadsparterna formellt begärt att överenskommelsen om arbetsmiljön (arbets- och viloperioder) skall genomföras genom ett rådsbeslut. Kommissionen håller för närvarande på att ta ställning till denna begäran.

2.   Kommissionens förslag

2.1

Kommissionen motiverar sitt utkast till direktiv med behovet att förbättra driftskompatibiliteten och personalledningen. Målet är att underlätta certifieringen av järnvägsföretag och samtidigt upprätthålla en hög säkerhetsnivå och tillförsäkra järnvägspersonalen fri rörlighet.

2.2

Kommissionen nämner också de europeiska arbetsmarknadsparternas mål, t.ex.

att säkerställa kvalifikationerna hos tågpersonalen i syfte att upprätthålla och förbättra säkerhetsnivån, och

att minska risken för social dumpning.

2.3

Kommissionen föreslår ett förfarande för behörighetsprövning av lokförare på grundval av enhetliga europeiska miniminormer. Först, senast 2010, skall de lokförare som är verksamma inom den internationella trafiken genomgå behörighetsprövning, och därefter, senast 2015, alla andra lokförare som är verksamma inom den nationella trafiken.

2.4

Enligt kommissionen kommer det första steget att omfatta runt 10 000 lokförare i gemenskapen och det andra runt 200 000 lokförare.

2.5

Kommissionen föreslår också ett förfarande för behörighetsprövning av annan tågpersonal som indirekt deltar i framförandet av tåget. Utkastet till direktiv innehåller dock inte några särskilda bestämmelser i denna fråga och framför allt inte några bestämmelser om vilka yrkeskvalifikationer man skall kunna kräva av den övriga tågpersonalen. Hänsyn skall tas till de principer som fastställts i direktivet. Kraven på yrkeskvalifikationer skall fastställas senare av den europeiska järnvägsbyrån eller i de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet.

2.6

Enligt utkastet till direktiv skall förfarandet för behörighetsprövning bestå av två delar:

1)

Ett europeiskt förarbevis, som skall utfärdas av behöriga myndigheter, erkännas i hela gemenskapen, som tillhör lokföraren och intygar att föraren uppfyller grundläggande krav och har förvärvat grundläggande lämplighet.

2)

Ett harmoniserat kompletterande intyg, som skall utfärdas av järnvägsföretaget, som tillhör företaget och intygar särskilda kunskaper rörande företaget eller infrastrukturen.

2.7

De behöriga myndigheterna och järnvägsföretagen skall föra register över respektive yrkeskvalifikationer och förnyelse av dem samt över återkallelser av och ändringar i förarbevis och harmoniserade kompletterande intyg.

2.8

Tre kategorier av lokförare föreslås: A – växellok och arbetståg, B – persontåg och C – godståg.

2.9

Minimiåldern skall vara 20 men kan sänkas till 18 om föraren endast är verksam inom den nationella trafiken.

2.10

Utkastet innehåller bestämmelser om ändring och förnyelse av förarbevis och harmoniserade kompletterande intyg och om regelbundna kontroller i syfte att se till att innehavarna fortfarande uppfyller de villkor som fastställts samt bestämmelser om återkallelse och möjligheterna att överklaga sådana beslut. Det tar också upp inspektioner och påföljder.

2.11

Förslaget innehåller också bestämmelser om tillträde till utbildning, prov och bedömning av utbildningssystemens och utbildningsförfarandenas kvalitet.

2.12

Bilaga I handlar om gemenskapsmodellen för förarbevis och harmoniserat kompletterande intyg, medan bilagorna II till VII innehåller en beskrivning av förarens arbetsuppgifter, läkarundersökningar och psykologiska undersökningar samt yrkeskvalifikationer.

2.13

Den europeiska järnvägsbyrån skall ombes att senast i slutet av 2010 lägga fram en rapport, bland annat om möjligheterna att införa ett smartkort.

3.   Bedömning av kommissionens förslag

3.1   Grundläggande kommentarer

3.1.1

Kommittén ställer sig i huvudsak positiv till förslaget.

3.1.2

Lokförare och annan personal som utför säkerhetsrelaterade uppgifter har ett enormt stort ansvar för trafiksäkerheten och personalens, passagerarnas och fraktgodsets säkerhet. På en avreglerad järnvägsmarknad måste man genom gemensamma bestämmelser se till att kvalifikationerna är höga.

3.1.3

Harmoniserade minimibestämmelser underlättar också gränsöverskridande användning av personal (9). Det är dock framför allt skillnaderna i medlemsstaternas driftssystem och säkerhetsbestämmelser som står i vägen för en gränsöverskridande användning av personal och kommer att fortsätta göra det under många år framöver. Dessa skillnader och de olika språken gör att kraven på personalens kvalifikationer blir ännu högre.

3.1.4

EESK påpekar också att en hög kvalifikationsnivå och ett förfarande med behörighetsprövning som vittnar om denna kan bidra till att yrket fortsätter att åtnjuta ett gott rykte och dra till sig intresserade. Detta är viktigt i ett yrke med obekväma arbetstider och lägre anställningstrygghet sedan personaluthyrningsföretagen blivit allt fler. Företag inom sektorerna vägtransport och inre vattenvägar klagar redan på att de har stora svårigheter att finna personal. Syftet med detta direktiv kan inte vara att dra ned på utbildningen.

3.1.5

De traditionella järnvägsföretagen, som utformat sina egna regler, har haft det fulla ansvaret för utbildningen av personalen, personalens yrkeskvalifikationer och trafiksäkerheten. Detta har lett till att yrkeskvalifikationerna blivit höga och att järnvägen blivit ett av de säkraste transportslagen.

3.1.6

Man måste se till att detta direktiv leder till ökad rörlighet bland lokförarna och till att antagandet till kurser på utbildningsanstalter sker utan diskriminering och att det inte leder till en situation där kvaliteten på utbildningen som helhet försämras och kostnaderna för utbildningen övervältras på arbetstagarna.

3.2   Enskilda bestämmelser

3.2.1   Införandet av behörighetsprövningen och dess omfattning

3.2.1.1

EESK stöder ett gradvist införande av behörighetsprövning för internationell och nationell trafik. Detta kommer att göra det möjligt för företagen att anpassa verksamheten.

3.2.1.2

Den tidsram som fastställs i artikel 34 (2008–2010 för internationell trafik och 2010–2015 för nationell trafik) kommer dock som en överraskning. Behörighetsprövningen av lokförare bör ske dessförinnan med tanke på att avregleringen av den internationella godstrafiken kommer att ha pågått sedan 2003/2006 och den nationella godstrafiken skall avregleras från och med 2007.

3.2.1.3

EESK välkomnar också behörighetsprövningen av tågpersonal. Personal med säkerhetsfunktioner spelar en viktig roll för säkerheten på järnvägarna. Den definition som föreslås är dock obegriplig: ”Förutom förare skall all annan personal som befinner sig i lok och/eller ombord på tåg, och som indirekt deltar i framförandet av lok och tåg…” (artikel 25). Det vore bättre att tala om tågpersonal som utför säkerhetsrelaterade uppgifter. EESK anser att det vore bättre om man i direktivet också fastställde vilka uppgifter som denna personalkategori skall ha och vilka kvalifikationer som krävs.

3.2.2   Kategorier av lokförare

3.2.2.1

Tre kategorier av förarbevis föreslås – växellok och arbetståg, persontåg och godståg (artikel 4.2). Det finns inga praktiska skäl att göra skillnad på person- och godstrafik, och det finns inte något vägande skäl för en sådan distinktion. Inte heller finns det någon skillnad i förhållande till utbildningen och det faktiska arbetet. Det är tänkt att separata intyg skall utfärdas rörande kunskaper om de lokomotiv som används, men lokomotiven är ofta desamma. Det räcker med två kategorier – på grundval av säkerhetskraven: lokomotiv som trafikerar slutna linjer (rangerbangårdar, arbetsplatser) och lokomotiv som trafikerar öppna linjer (lokförare som framför lokomotiv på stambanor).

3.2.2.2

EESK anser också att det vore bättre att ange kategorin på förarbeviset och inte på det harmoniserade kompletterande intyget.

3.2.3   Minimiålder och yrkeserfarenhet

3.2.3.1

Enligt utkastet till direktiv skall minimiåldern vara 20. En medlemsstat får dock utfärda förarbevis för personer som fyllt 18 år men med giltigheten begränsad till det egna territoriet (artikel 8). I ett antal medlemsstater (10) är minimiåldern 21. Direktivet skulle leda till att minimiåldern sänktes, åtminstone för internationell trafik.

3.2.3.2

EESK anser att minimiåldern bör fastställas till 21 år. Den internationella trafiken är mer krävande och här krävs mer kvalificerad personal. Denna åldersgräns gör det likaså möjligt att fastställa en lägre åldersgräns för den nationella trafiken.

3.2.3.3

EESK skulle också gärna se ett krav på tre års yrkeserfarenhet som lokförare på nationella stambanor innan en person anlitas som förare inom internationell trafik. En liknande bestämmelse rörande den nationella trafiken finns redan i artikel 10. Järnvägsföretag som endast tillhandahåller internationella järnvägstransporttjänster skulle kunna ge förarna nödvändig praktik i samarbete med andra järnvägsföretag som erbjuder nationella järnvägstjänster.

3.2.4   Behörighetsprövningens uppbyggnad

3.2.4.1

Kommissionen föreslår ett förfarande för behörighetsprövning bestående av två delar, ett europeiskt förarbevis, som utfärdas av den behöriga myndigheten och erkänns i hela EU, och ett harmoniserat intyg, som utfärdas av järnvägsföretagen. Kommissionen motiverar denna tudelning med att det enhetliga bevis med smartkort som ursprungligen planerades är för invecklat och kostsamt att införa.

3.2.4.2

EESK instämmer i huvudsak med den uppbyggnad som kommissionen föreslår. Användningen av två dokument skulle dock kunna leda till förvirring. Detta gäller framför allt kunskaperna om infrastruktur. Man bör göra tydlig åtskillnad mellan kunskaper om drifts- och säkerhetsbestämmelserna för en viss infrastruktur och kunskaper om banor och lokala förhållanden. Medan kunskaperna om driftsbestämmelserna för en viss infrastruktur eller flera bör kontrolleras i samband med förarbeviset, bör kunskaperna om banor och lokala förhållanden – som regelbundet måste uppdateras – kontrolleras i samband med det harmoniserade kompletterande intyget.

3.2.4.3

Ett tudelat förfarande för behörighetsprövning kan användas under en övergångsperiod. Slutmålet bör dock vara att utfärda ett enda dokument med ett smartkort som intygar innehavarens grundläggande kunskaper och kunskaper rörande ett specifikt företag, och detta mål bör inte förloras ur sikte.

3.2.5   Ackreditering av examinatorer och utbildningsanstalter

3.2.5.1

Den europeiska järnvägsbyrån är tänkt att ha till uppgift att utarbeta kriterier för ackreditering av utbildare, examinatorer och utbildningsanstalter. EESK anser att detta är en praktiskt genomförbar lösning men också att direktivet är oklart på ett antal punkter. Det framgår inte tydligt vilka prov som skall utföras av en ackrediterad examinator och vilka kvalifikationer som skall prövas av järnvägsföretaget självt, utan en ackrediterad examinator. Och det framgår inte heller tydligt att prov av kunskaper om drifts- och säkerhetssystemen i en viss infrastruktur skall utföras av en examinator som ackrediterats av den enskilda medlemsstaten.

3.2.6   Yrkeskvalifikationer och fysiska och psykiska krav

3.2.6.1

Bilagorna till direktivutkastet innehåller en förteckning över lokförarnas uppgifter, de allmänna och specifika yrkeskvalifikationer som krävs och de fysiska och psykiska kraven. I allmänhet har kommissionen följt den linje som fastställdes i arbetsmarknadsparternas överenskommelse om införande av ett förarbevis för lokförare i EU.

3.2.6.2

EESK välkomnar kommissionens beslut att utgå ifrån de yrkesmässiga och fysiska och psykiska krav som fastställts av arbetsmarknadens parter. Detta kommer att leda till en hög kvalifikationsnivå som kommer att främja trafiksäkerheten. EESK anser i det stora hela att man bör specificera vilka kvalifikationer som krävs och vilka krav som gäller för behörighet som lokförare i själva direktivtexten.

3.2.6.3

Ändringar i bilagorna skall göras av kommittén med medlemsstaternas företrädare, som också skall svara för att de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet antas. Samråd med arbetsmarknadens parter bör vara obligatoriskt i frågor rörande kvalifikationer och arbets- och hälsoskydd inom ramen för direktiven om driftskompatibilitet. Eftersom direktivets bilagor om behörighetsprövning av tågpersonal grundar sig på arbetsmarknadsparternas definitioner är det logiskt att dessa arbetsmarknadens parter deltar i arbetet med att ändra bilagorna. EESK insisterar på att en sådan bestämmelse införs i direktivet.

3.2.7   Regelbundna kontroller

3.2.7.1

Vissa kunskaper måste man kontrollera regelbundet för att försäkra sig om att innehavaren kan behålla förarbeviset eller det harmoniserade intyget.

3.2.7.2

När det gäller de regelbundna hälsokontrollerna har kommissionen följt linjen i de europeiska arbetsmarknadsparternas överenskommelse.

3.2.7.3

EESK önskar peka på behovet av psykologhjälp efter järnvägsolyckor där människor varit inblandade (ofta människor som begått självmord genom att hoppa framför tåg). Detta har förbisetts i direktivet (artikel 14 tillsammans med bilaga III).

3.2.7.4

Förslaget är alltför otydligt när det gäller regelbunden uppdatering av kunskaper om banorna. Man bör tydligt ange att behörigheten avseende kunskaperna upphör om föraren inte trafikerat en viss sträcka på ett år.

3.2.7.5

I direktivet står det ingenting om den regelbundna vidareutbildningen av lokförare med avseende på allmänna kunskaper. Detta är en fråga som tas upp i de europeiska arbetsmarknadsparternas överenskommelse. EESK rekommenderar att man i direktivet i enlighet med denna överenskommelse fastslår att grundläggande färdigheter skall utvecklas och aktualiseras varje år.

3.2.8   Återkallelse av förarbevis

3.2.8.1

Enligt direktivet skall lokförare meddela de behöriga myndigheterna om de inte längre uppfyller villkoren för att få utföra sina uppgifter. Detta är samma sak som att säga att förare måste ”ange sig själva”. Det kan de inte göra. Endast en ackrediterad yrkesläkare kan fatta ett sådant beslut och underrätta företaget. Och det är företagen som måste meddela myndigheterna.

3.2.8.2

I direktivet fastställs inte något förfarande för hur man skall kunna få tillbaka ett återkallat förarbevis.

4.   Förslag till direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal och de europeiska arbetsmarknadsparternas överenskommelse om införande av ett europeiskt förarbevis

4.1

Kommittén ställer sig positiv till att de europeiska arbetsmarknadsparterna – CER och ETF – agerat själva och redan föreslagit ett system för behörighetsprövning av lokförare på internationella sträckor.

4.2

Fördelen med överenskommelsen är att arbetstagare i företag som är medlemmar av CER måste uppnå en hög kvalifikationsnivå ganska snart och att man därför inte behöver vänta till 2010. Dessa företag får inte bestraffas i förhållande till de företag som inte tillämpar överenskommelsen.

4.3

EESK anser att man måste ta full hänsyn till de europeiska arbetsmarknadsparternas överenskommelse på de områden där denna överlappar direktivet.

4.4

De europeiska arbetsmarknadsparterna utgår i sin överenskommelse ifrån att lokförarna i fråga alltid har något slags nationellt behörighetsintyg och behandlar därför inte denna fråga. Detta grundar sig på traditionella järnvägsföretags mångåriga erfarenhet av samarbete på olika sträckor.

4.5

Det europeiska lokförarbevis som det talas om i arbetsmarknadsparternas överenskommelse är ytterligare ett förarbevis, som intygar att innehavaren har de ytterligare kunskaper som krävs för att trafikera ett annat lands infrastruktur. Detta utfärdas av företagen och är företagens egendom.

4.6

Det harmoniserade kompletterande intyg som föreslås i direktivet motsvarar mer eller mindre det europeiska lokförarbeviset.

4.7

EESK uppmanar kommissionen att undersöka i vilken utsträckning man kan hjälpa de företag som redan vidtagit aktiva åtgärder i denna fråga genom att under en övergångsperiod betrakta det europeiska lokförarbevis som omtalas i arbetsmarknadsparternas överenskommelse som likvärdigt det harmoniserade kompletterande intyget. Direktivet bör innehålla en sådan bestämmelse.

4.8

EESK tror att företag som undertecknat arbetsmarknadsparternas överenskommelse kommer att missgynnas i förhållande till de företag som använder det system för behörighetsprövning som föreslås i direktivet eftersom ytterligare utbildning i allmänna yrkeskunskaper enligt överenskommelsen skall ges årligen, medan denna bestämmelse inte tagits med i utkastet till direktiv trots att den är avgörande för att kvalifikationsnivåerna skall kunna bibehållas.

5.   Slutsatser

5.1

EESK välkomnar förslaget om ett direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal. Kommittén beklagar att denna sociala åtgärd framställs som den sista länken i en kedja av EU-bestämmelser om avreglering av sektorn för godstrafik på järnväg.

5.2

Lokförare och tågpersonal har en viktig roll att spela för säkerheten. Syftet med behörighetsprövningen av lokförare och personal är att försäkra sig om att de är högt kvalificerade.

5.3

EESK är oroad över det enorma tidsintervallet mellan det fullständiga öppnandet av marknaden för godstrafik på järnväg och tidsfristerna för införande av behörighetsprövning och uppmanar kommissionen att vidta alla möjliga åtgärder för att minska detta gap.

5.4

EESK uppmanar därför rådet och Europaparlamentet att lyfta ut utkastet till direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal ur det tredje paketet och behandla det separat så att ytterligare förseningar kan undvikas. Europaparlamentet och rådet bör anta direktivet snabbt och med hög prioritet.

5.5

I samband med detta bör de ta full hänsyn till EESK:s yttrande och de ändringar som föreslås i detta.

5.6

EESK välkomnar de europeiska arbetsmarknadsparternas överenskommelse rörande vissa aspekter på arbetsmiljön för tågpersonal i internationell trafik. Kommittén uppmanar kommissionen att överlämna överenskommelsen till rådet för beslut och rekommenderar rådet att anta förslaget.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala

kommitténs ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Direktiv 2001/12/EG – EGT L 75 av den 15.3.2001, s. 1 – EESK:s yttrande – EGT C 209 av den 22. 7.1999, s. 22.

(2)  Direktiv 2001/13/EG – EGT L 75 av den 15.3.2001, s. 26 – EESK:s yttrande – EGT C 209 av den 22.7.1999, s. 22.

(3)  Direktiv 2001/14/EG – EGT L 75 av den 15.3.2001, s. 29 – EESK:s yttrande – EGT C 209 av den 22.7.1999, s. 22.

(4)  Direktiv 2004/51/EG – EUT L 164 av den 30.4.2004, s. 164 – EESK:s yttrande – EUT C 61 av den 14.3.2003, s. 131.

(5)  Direktiv 2004/49/EG – EUT L 164 av den 30.4.2004, s. 44 – EESK:s yttrande – EUT C 61 av den 14.3.2003, s. 131.

(6)  Förordning (EG) nr 881/2004 – EUT L 164 av den 30.4.2004, s. 1 – EESK:s yttrande – EUT C 61 av den 14.3.2003, s. 131.

(7)  Direktiv 2004/50/EG – EUT L 164 av den 30.4.2004, s. 114 – EESK:s yttrande – EUT C 61 av den 14.3.2003, s. 131.

(8)  EUT C 61, 14.3.2003, s. 131.

(9)  Det bör dock understrykas att det bara tar ett fåtal minuter att byta lokförare och personal på gränserna (t.ex. åtta minuter vid gränspassagen i Brenner). Inom godstransportsektorn stannar tågen på gränserna på grund av andra faktorer, t.ex. för kontroll av dokumentation eller inspektion av rullande material.

(10)  Till exempel Österrike, Danmark, Nederländerna, Tyskland och Norge.


BILAGA

till yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (i enlighet med artikel 54.3 i arbetsordningen)

Följande ändringsförslag avslogs men fick mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna:

Punkt 3.2.3.3

Stryk punkten.

Motivering

Förslaget till direktiv innehåller en behörighetsprövning i två etapper:

Inrättande av ett europeiskt förarbevis som erkänns i hela EU.

Utfärdande av ett harmoniserat kompletterande intyg som bestyrker de kvalifikationer som är specifika för järnvägsföretaget och för varje infrastruktur.

I direktivet fastställs även bestämmelser för ändring och förnyelse av förarbeviset och det harmoniserade kompletterande intyget samt för regelbundna kontroller av minimikraven.

Syftet med det harmoniserade kompletterande intyget är att kontrollera förarens lämplighet och kunskap om de berörda järnvägslinjerna.

Det är obegripligt vad som motiverar en extra prövotid på tre år för internationell trafik, som med den nuvarande formuleringen i punkten skulle läggas till de två år som krävs för inrikestrafik för att gå över från kategorin förare av växellok till lokförare i linjetrafik (passagerar- eller godståg).

Ett sådant krav, som skulle leda till en prövotid på fem år, skulle underminera det harmoniserade kompletterande intyget och gå stick i stäv med önskan att främja den gränsöverskridande driftskompatibiliteten. Effekten eller syftet skulle bli en blockering av utvecklingen och förbättringen av de gränsöverskridande järnvägsförbindelserna.

Slutligen är det obegripligt varför det skulle ställas olika krav för lokförare på inrikeslinjer och internationella linjer, eftersom det harmoniserade kompletterande intyget redan är en garanti för behörighet och linjekännedom.

Av ovanstående skäl är punkt 3.2.3.3 inte välgrundad och bör således strykas.

Omröstningsresultat

Röster för: 59

Röster emot: 100

Nedlagda röster: 11


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/71


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om tillämpning av Allmänna preferenssystemet för perioden 1 januari 2006 till 31 december 2008”

(KOM(2004) 699 slutlig – 2004/0242 (CNS)

(2005/C 221/15)

Den 10 november 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 12 januari 2005. Föredragande var Antonello Pezzini.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 132 röster för, 1 emot och 3 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Rådets förordning (EG) nr 2501/2001 av den 10 december 2001 (1) om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner upphör att gälla den 31 december 2005. I juli 2004 antog kommissionen riktlinjer (2) för den roll som dess allmänna preferenssystem skall ha under den kommande tioårsperioden, från den 1 januari 2006 till den 31 december 2015. Kommissionen har nu offentliggjort sitt förslag (3) till genomförandeförordning.

1.1.1

År 1994 infördes genom de tidigare riktlinjerna (4) för tioårsperioden 1994–2005 och genomförandeförordningarna för dessa ett antal viktiga ändringar som t.ex. anpassningar av tullarna beroende på produkternas känslighet, gradering och särskilda stimulansordningar. År 2001 infördes en särskild ordning för de minst utvecklade länderna som gäller tillsvidare (EBA – ”Everything but arms”, ”Allt utom vapen”). Erfarenheten visar att en del av dessa åtgärder fungerar väl i praktiken och bör bibehållas, under det att vissa andra åtgärder behöver anpassas mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts.

1.1.2

Gemenskapen har beviljat utvecklingsländer handelsförmåner inom ramen för sitt allmänna preferenssystem sedan 1971. Handelspolitiken är av avgörande betydelse för EU:s förbindelser med omvärlden. Allmänna preferenssystemet är en del av denna politik och måste överensstämma med och befästa utvecklingspolitikens mål. Den måste därför överensstämma med Världshandelsorganisationens (WTO) krav, särskilt klausulen om särbehandling i GATT från 1979. Detta system måste också vara förenligt med utvecklingsagendan från Doha. Det är av stor betydelse att utvecklingsländerna får hjälp att tillgodogöra sig globaliseringens positiva effekter, vilket framför allt uppnås genom att handeln och en hållbar utveckling knyts samman. Det är allmänt erkänt att hållbar utveckling inrymmer en rad aspekter, t.ex. respekten för de mänskliga rättigheterna, skydd av arbetstagares rättigheter, gott styre och skydd för miljön. Alla länder har dessutom ett ansvar när det gäller kampen mot narkotika.

1.2

Kommissionen har genomfört ett brett samråd om riktlinjerna för den kommande tioårsperioden alltsedan de först offentliggjordes. Konsekvensbedömningar har dock genomförts internt, eftersom de bygger på särskild statistik. Kommissionen kommer att genomföra konsekvensbedömningar för EU:s yttersta områden när förordningen har trätt i kraft.

1.3

De eventuella ändringarna av förslaget förväntas inte medföra några betydande förändringar när det gäller uteblivna inkomster i förhållande till nuläget.

2.   Kommissionens förslag

2.1

En förenkling har åstadkommits i förslaget genom att antalet ordningar minskat från fem till tre. Detta har åstadkommits genom att en enda stimulansordning i stället för de tre särskilda ordningarna för skydd av arbetstagares rättigheter, skydd för miljön och för kampen mot tillverkning av och handel med narkotika har införts. Det föreslagna systemet består alltså av följande:

En allmän ordning.

En särskild stimulansordning för hållbar utveckling.

En särskild ordning för de minst utvecklade länderna.

2.2

Ytterligare förenkling skulle enligt förslaget uppnås genom att man avför de länder som för närvarande har förmånstillträde till gemenskapsmarknaden genom bilaterala, regionala eller andra frihandelsavtal från förteckningen över förmånsländer. Gemenskapen kommer att se till att inget land förlorar på denna förändring, eftersom de förmåner som en viss produkt tidigare omfattades av enligt Allmänna preferenssystemet kommer att befästas i berört frihandelsavtal.

2.3

Förmånerna skulle differentieras alltefter produkternas känslighet. De produkter som anges som icke känsliga produkter skulle vara helt befriade från tullar enligt Gemensamma tulltaxan, utom vad gäller jordbrukskomponenter. Den aktuella fasta nedsättningen om 3,5 procentenheter för känsliga produkter skulle upprätthållas.

2.4

Den allmänna ordningen är tänkt att vara öppen för alla länder utom sådana som klassificeras som ett höginkomstland av Världsbanken tre år i följd och när de fem största avdelningarna av dess export enligt Allmänna preferenssystemet till gemenskapen svarar för mindre än 75 % av dess totala export enligt Allmänna preferenssystemet till gemenskapen. Alla sådana länder som för närvarande är förmånsländer skulle avföras i samband med att förslaget till förordning träder i kraft. Ett förmånsland som också har ingått ett handelsavtal med gemenskapen som täcker minst alla de förmåner som ingår i det nuvarande systemet för det landet skall också avföras från förteckningen över förmånsländer.

2.5

Den särskilda stimulansordningen för hållbar utveckling är inriktad på de utvecklingsländer som bäst behöver den. De ytterligare tullförmånerna beviljas omedelbart (efter ansökan) de utvecklingsländer som har ratificerat och faktiskt tillämpar alla de 16 grundläggande konventionerna om mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter som återfinns i bilaga 1 och minst 7 av konventionerna om gott styre och skydd för miljön i bilaga 2. Samtidigt skall förmånsländerna åta sig att ratificera och faktiskt tillämpa de internationella konventioner de ännu inte ratificerat. Detta skall ha skett senast den 31 december 2008.

2.5.1

De konventioner som valts är de som innehåller mekanismer som gör det möjligt för relevanta internationella organ att genomföra regelbundna utvärderingar av konventionernas genomförande. Kommissionen kommer att ta hänsyn till dessa utvärderingar när den fattar beslut om vilka av ansökarländerna som skall få omfattas av stimulansordningen. På grundval av utvecklingsländernas ansökningar kommer kommissionen senare att komma med en förteckning över de länder som omfattas av ordningen.

2.5.2

De länder som önskar omfattas av stimulansordningen skall lämna in sin ansökan inom tre månader efter det att förordningen har offentliggjorts.

2.5.3

Ett ytterligare krav är att ansökarlandet är sårbart. Ett sårbart land är i detta sammanhang ett land som inte klassificerats som ett höginkomstland av Världsbanken eller vars export till gemenskapen enligt Allmänna preferenssystemet svarar för mindre än 1 % av dess totala import enligt Allmänna preferenssystemet till gemenskapen.

2.6

Förslaget omfattar också åtgärder för att dämpa effekten när Förenta nationerna avför ett land från förteckningen över de minst utvecklade länderna. Dessa åtgärder har formen av en övergångsperiod med en gradvis avveckling av ett land från den särskilda ”allt-utom-vapen”-ordningen. Under nuvarande förhållanden förlorar landet i fråga samtliga förmåner enligt Allmänna preferenssystemet som det åtnjutit som ett minst utvecklat land. Enligt den nya mekanismen kan denna process äga rum under en övergångsperiod.

2.7

Graderingsmekanismen har behållits, men dess funktion har förenklats. Graderingen skulle som nu tillämpas på varugrupper från länder som är konkurrenskraftiga på gemenskapsmarknaden och inte längre är i behov av Allmänna preferenssystemet för att främja sin export. De nuvarande kriterierna (andel av förmånsimporten, utvecklingsindex och exportspecialiseringsindex) skulle dock ersättas med ett enda enkelt kriterium, nämligen andel av gemenskapsmarknaden uttryckt i andel av förmånsimporten. Varugrupper definieras genom hänvisning till avdelningarna i Kombinerade nomenklaturen. Eftersom endast de länder graderas som är konkurrenskraftiga för alla varor i en avdelning, skulle små förmånsländer inte graderas enbart på grundval av ett fåtal konkurrenskraftiga varor i en avdelning.

2.7.1

Gradering skulle tillämpas på alla förmånsländer för produkter från en avdelning när den genomsnittliga gemenskapsimporten från det landet överskrider 15 % av gemenskapens import av samma produkt från alla länder under tre år i följd. För vissa textilvaror sänks tröskeln till 12,5 %.

2.8

Om satsen för en värdetull som nedsatts i enlighet med bestämmelserna i förordningen är högst 1 %, skall fullständig tullbefrielse tillämpas. Om en specifik tull uppgår till högst 2 euro för varje belopp skall på samma sätt fullständig tullbefrielse tillämpas.

2.9

Förslaget innehåller bestämmelser om tillfälligt upphävande av förmåner för alla eller vissa produkter från ett land under vissa angivna omständigheter. Detta innebär ingen avsevärd avvikelse från det nuvarande läget. Kommissionen har angett att dessa bestämmelser är avsedda att användas endast under exceptionella omständigheter.

2.9.1

Om en produkt med ursprung i ett förmånsland importeras på villkor som orsakar eller riskerar att orsaka allvarliga svårigheter för en producent i gemenskapen av en likadan eller en direkt konkurrerande produkt, kan på begäran av en medlemsstat eller på kommissionens initiativ tullarna enligt Gemensamma tulltaxan när som helst återinföras för den produkten.

2.10

Kommissionen skulle vid tillämpningen av förordningen biträdas av en kommitté för förvaltning av allmänna tullförmåner, bestående av företrädare för medlemsstaterna och med en företrädare för kommissionen som ordförande. Kommittén skulle erhålla rapporter från kommissionen om systemets funktion, och den skulle kunna granska alla frågor i samband med systemets funktion men särskilt delta i granskningen av frågor som rör ansökande länders rätt till stöd från den särskilda stödordningen för hållbar utveckling, tillfälligt upphävande av förmåner, återinförande av tullar enligt den Gemensamma tulltaxan om en producent i gemenskapen råkat i svårigheter samt fastställandet av övergångsperioder för förluster av ”allt-utom-vapen”-förmåner för länder som avförs från Förenta nationernas förteckning över de minst utvecklade länderna.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Allmänna preferenssystemet är en viktig beståndsdel i EU:s utrikeshandelspolitik och har vittgående effekter. Det utövar ett avsevärt inflytande på utvecklingen i utvecklingsländerna, det påverkar EU:s budget, det påverkar förhållandet till EU:s handelspartner i organisationer som WTO och det har stora effekter på det europeiska näringslivet, i synnerhet tillverkningsindustrin. Det är en av de få frågor som hanteras på EU-nivå på ett federalt snarare än icke federalt sätt, och kommissionen har exklusiv behörighet på området. Globaliseringen har förstärkt Allmänna preferenssystemets betydelse: EU har använt detta system för att hjälpa utvecklingsländer att dra nytta av globaliseringsprocessen. Samtidigt har processen gjort det möjligt för EU att främja hållbar utveckling genom att erbjuda förmånliga villkor för tillträde till inre marknaden för de länder som visar respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

3.2

När kommissionen offentliggjorde de riktlinjer (5) som utgör grundvalen för det föreliggande förslaget utarbetade EESK ett yttrande (6) som i detalj behandlade de aktuella frågorna. I detta yttrande fastslogs att en förenkling av systemet borde vara en primär målsättning. I yttrandet välkomnades därför de åtgärder i kommissionens förslag som syftade till att förenkla strukturen. I synnerhet ansåg kommittén att minskningen av antalet ordningar från fem till tre i hög grad kommer att göra det lättare att uppnå detta mål.

3.3

EESK ansåg också att antalet deltagande länder skulle minskas (7) och föreslog bl.a. att de länder skulle uteslutas som samtidigt åtnjuter förmånligt tillträde till gemenskapen genom frihandelsavtal, med bibehållande av eventuella förmåner från det nuvarande Allmänna preferenssystemet i det berörda bilaterala avtalet. EESK noterar med belåtenhet att denna rekommendation har antagits.

3.4

EESK uttryckte oro (7) för att större delen av gemenskapsstödet gick till de rikaste mottagarländerna och inte till de länder som hade störst behov. Kommittén ser mycket positivt på att kommissionen har tagit itu med denna fråga men undrar om förslagen är tillräckligt omfattande i detta avseende.

3.5

EESK rekommenderade (7) att graderingsmekanismen skulle bibehållas men förenklas och göras mer genomblickbar. Kommittén stöder kommissionens förslag på området och bedömer att de kommer att leda till avsevärda förbättringar i båda dessa avseenden. I synnerhet det faktum att man ersätter de många befintliga kriterierna med ett enda, tydligt kriterium borde förenkla processen och öka överskådligheten.

3.6

EESK uppmanade (7) kommissionen att utnyttja möjligheten att harmonisera, sammanföra och integrera alla bestämmelser och förfaranden i Allmänna preferenssystemet. Kommittén anser att kommissionen med föreliggande förslag har kommit en god bit på väg mot detta ideal.

3.7

EESK efterfrågade (7) en publicering av detaljerade konsekvensbedömningar tillsammans med kommissionens förslag. Tyvärr har så inte skett, och kommittén skulle dessutom vilja påpeka att en bedömning av effekterna för EU:s yttersta randområden som genomförs i efterhand är meningslös om inte avsikten är att det skall finnas en möjlighet att förändra systemet mot bakgrund av dessa bedömningar, vilket i sin tur skulle innebära att förordningen inte skulle uppfylla kravet att vara långsiktigt stabil. Osäkerhet skulle hindra Allmänna preferenssystemet från att fungera tillfredsställande.

3.8

EESK ställer sig bakom infogandet av kravet på respekt för mänskliga rättigheter, skyddet av arbetstagarnas rättigheter, miljöskydd, gott styre och kampen mot produktion av och handel med narkotika i definitionen av ”hållbar utveckling”.

3.9

EESK påpekade (7) att de befintliga särskilda stimulansordningarna har varit mycket ineffektiva när det gäller att uppnå de viktiga målsättningarna. Endast två länder har uppfyllt kraven för den särskilda stimulansordningen i fråga om skydd av arbetstagares rättigheter, och inget land har uppfyllt kraven för den särskilda stimulansordningen i fråga om miljöskydd. Tolv länder har däremot kunnat dra nytta av den särskilda stimulansordningen för kampen mot produktion av och handel med narkotika, dock utan märkbara effekter på dessa företeelser.

3.9.1

EESK anser att det är föga troligt att de nya förslagen är effektivare, även om de innebär en förenkling av processen. Stödets storlek har inte ökats, och det finns inget skäl att anta att den nya ordningen kommer att innebära en större sporre för de mottagande länderna att börja respektera den hållbara utvecklingens principer och metoder. Inför kravet att anta 27 internationella konventioner är det mycket möjligt att de föredrar att följa sina egna bestämmelser och avstå från de förmåner som erbjuds.

3.9.2

Med tanke på svårigheterna att erbjuda tillräcklig stimulans inom ramen för successivt minskande tullhinder skulle man kunna överväga att också koppla kravet på respekt för dessa konventioner till utvecklingsstödet.

3.10

EESK noterar att alla de konventioner som i de ansökande länderna förväntas respektera innehåller mekanismer som gör det möjligt för ”relevanta internationella organ” att göra regelbundna utvärderingar av konventionernas genomförande. EESK anser att arbetsmarknadsparterna bör ha en roll i denna utvärdering.

3.11

Kommittén noterar att villkoren för tillfälligt upphävande av förmåner endast har förändrats i liten utsträckning i jämförelse med det befintliga systemet. Med tanke på att förmånerna har upphävts endast för ett land (Myanmar), som på ett extremt sätt har nonchalerat internationella konventioner, kan reglernas effektivitet när det gäller att främja hållbar utveckling ifrågasättas. Sanktioner som tillämpas endast under så sällsynta omständigheter har mycket begränsade avskräckande effekter. Kommittén hade hellre sett en bredare tillämpning av denna mekanism i syfte att stärka den särskilda stimulansordningen för att främja hållbar utveckling. Mekanismen riskerar annars att komma ur bruk.

3.12

EESK undrar om det nya systemet kommer att ha större avskräckande effekt i fråga om bedrägeri än det system som det ersätter. Kommittén hade hellre sett ett mer förebyggande arbetssätt i denna fråga. I synnerhet skulle kommittén ha föredragit att man inrättade mekanismer för närmare samarbete mellan organ inom EU och deras motsvarigheter i mottagarländerna. Det är svårt att inte dra slutsatsen att kommissionen på detta område har valt att skynda långsamt.

3.13

EESK välkomnar det breda samråd som kommissionen har genomfört både inom EU och i mottagarländerna innan förslagen formulerades.

3.14

EESK noterar att kommissionen även fortsättningsvis skulle biträdas av en kommitté för förvaltning av allmänna tullförmåner inom ramen för förfarandet med föreskrivande kommitté.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

EESK noterar att endast de länder kommer att uteslutas från Allmänna preferenssystemet som klassificerats som höginkomstländer av Världsbanken och under förutsättning att deras export inte är tillräckligt diversifierad. Kommittén menar att antalet länder som uppfyller dessa kriterier är begränsat. Kommittén har föreslagit (7) att de nya riktlinjerna bl.a. skall innebära att de länder som har kärnvapenprogram eller som fungerar som skatteparadis utesluts. Vi beklagar att många av dessa länder även fortsättningsvis tycks finnas med bland möjliga förmånsländer.

4.2

Ett av villkoren för att kunna omfattas av den särskilda stimulansordningen för hållbar utveckling är att landet skall vara ”sårbart”. Enligt artikel 9.2 är detta ett land som inte har uteslutits från Allmänna preferenssystemet i enlighet med vad som angivits i punkt 4.1 ovan eller ett land vars export till gemenskapen enligt Allmänna preferenssystemet svarar för mindre än 1 % av gemenskapens totala import enligt Allmänna preferenssystemet. Kommittén anser att denna artikel bör omformuleras så att ordet ”eller” ersätt med ordet ”och”, annars kommer artikeln att få icke önskad effekt.

4.3

EESK har påpekat (7) att perioden mellan graderingspunkten och uppdateringen är för lång i det nuvarande systemet. Vi välkomnar därför att graderingen i framtiden kommer att äga rum under det år som följer på den treårsperiod som utgör referensperiod för ett visst land och en viss sektor.

4.4

EESK stöder kommissionens förslag att upprätthålla regional kumulation enligt förordning (EEG) nr 2454/93 när en produkt som utsätts för fortsatt bearbetning i ett land som tillhör en regional grupp har ursprung i ett annat land som tillhör gruppen, men som inte omfattas av den ordning som är tillämplig på slutprodukten, förutsatt att båda länderna omfattas av regional kumulation för denna grupp. Kommittén vill påpeka att dessa bestämmelser tidigare har utgjort grundvalen för en avsevärd mängd bedrägerier.

4.5

EESK vill åter påpeka (7) att ursprungsreglerna i förmånsordningarna bör förenklas och att man i motsvarande utsträckning bör underlätta för EU-importörer att följa bestämmelserna genom att anpassa dem till ursprungsreglerna för import som inte medför förmånsbehandling.

4.6

EESK upprepar sin begäran (8) om en dialog mellan EU och de minst utvecklade länderna för att förbättra tillämpningen av den särskilda ordningen för de minst utvecklade länderna på vissa områden, framför allt genom en anpassning av övergångsperioden.

4.7

EESK välkomnar förslaget om att fullständig tullbefrielse bör tillämpas om förmånsbehandlingen resulterar i en värdetull på högst 1,0 % eller i en specifik tull på högst 2 euro. Detta utgör en avsevärd förenkling.

4.8

EESK noterar att det tillfälliga upphävandet av förmåner är begränsat till tre månader och att det kan förnyas endast en gång. Kommissionen kan förlänga denna period i enlighet med artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG, vilket redan har skett i fråga om Myanmar. EESK skulle ha föredragit en bestämmelse enligt vilken ett tillfälligt upphävande av förmånerna upprätthålls till dess att landet i fråga har undanröjt orsaken till upphävandet genom att inte längre bryta mot internationella konventioner.

4.9

EESK anser att kravet på de länder och territorier som önskar omfattas av den särskilda stimulansordningen för hållbar utveckling att lämna in en ansökan inom tre månader efter det att förordningen trätt i kraft är tämligen betungande och att det kommer att motverka sitt syfte genom att begränsa användningen. Det kan mycket väl komma att finnas ett antal länder som vid den tidpunkten inte uppfyllde kriterierna och som av det skälet inte lämnade in någon ansökan. När denna tidsgräns på tre månader har gått ut skulle dessa länder inte ha något incitament att ratificera och effektivt genomföra de internationella konventioner som återfinns i bilagorna 1 och 2. EESK skulle ha föredragit att lämna dörren öppen för dessa länder genom att tillåta en senare ansökning under förutsättning att de uppfyller kriterierna.

4.10

EESK har påpekat (7) att Allmänna preferenssystemet är en beståndsdel i EU:s handelspolitik och att det därför måste vara förenligt med andra beståndsdelar i denna politik. För att handelspolitiken skall bli enhetlig är det av central betydelse att även andra av kommissionens generaldirektorat deltar i processen. I synnerhet bör det finnas ett fortlöpande, nära och effektivt samarbete mellan generaldirektoraten för handel och näringsliv.

4.11

EESK anser att det vore önskvärt att skyddsklausulen vid stora störningar på marknaderna för de produkter som förtecknas i bilaga I till fördraget skulle kunna åberopas efter begäran av en medlemsstat till kommissionen, som sedan skulle höra den berörda förvaltningskommittén.

4.12

Enligt kommissionens förslag bör den särskilda ordningen för de minst utvecklade länderna integreras i Allmänna tullpreferenssystemet, och bestämmelserna – också de för socker – enligt förordning nr 416/2001 tas över. Det finns fog för de minst utvecklade ländernas farhågor att nackdelarna med en reform av EU:s sockerbestämmelser med en massiv prissänkning och med det fullständiga öppnandet av EU-marknaden för dessa länder från och med den 1 juli 2009, kommer att bli betydligt större än fördelarna. Kommittén vill i samband med detta hänvisa till sitt yttrande om förslaget till reform av GOM för socker av den 15 december 2004 (9). I det yttrandet uppmanas kommissionen att i enlighet med de minst utvecklade ländernas uttryckliga önskemål förhandla om förmånliga importkvoter för socker för tiden efter 2009, med periodiska kontroller där man också beaktar att reformen av den europeiska sockermarknaden skall hänga samman med de minst utvecklade ländernas utvecklingsmål. EESK ställer sig positiv till ett förbud mot så kallad SWAP-handel (triangelhandel).

4.13

Rent allmänt anser kommittén att formerna för genomförandet av artikel 12.1 måste preciseras med beaktande av den gemensamma organisationen av de berörda marknaderna för produkterna i fråga.

5.   Slutsatser

5.1

EESK har förespråkat att det befintliga systemet skall förenklas och göras mer överskådligt och att man bör ta tillfället i akt att harmonisera, förenhetliga och effektivisera alla regler och förfaranden i Allmänna preferenssystemet. Kommittén anser att det föreslagna systemet skulle innebära en avsevärd förbättring i detta avseende, och stöder därför kommissionens förslag.

5.2

EESK ställer sig bakom minskningen av antalet förmånsländer, men fruktar att denna minskning inte är tillräcklig.

5.2.1

EESK anser att det allmänna preferenssystemet bör vara förbehållet de minst utvecklade länderna och länderna med störst behov, för att de skall kunna dra störst fördel av det nya preferenssystemet. Därför bör graderingströskeln för textil- och beklädnadsprodukter sänkas till 10 procent. (10).

5.3

EESK anser att den nya stimulansordningen för hållbar utveckling inte kommer att ha större effekt på förmånsländernas agerande än den föregående ordningen.

5.4

Kommittén är bekymrad över att frågan om bedrägerier i det befintliga systemet inte får någon effektiv lösning i förslaget och anser att mer kunde ha gjorts i detta avseende.

5.5

EESK vill uttrycka besvikelse över att de detaljerade konsekvensbedömningarna för dessa förslag inte har offentliggjorts, eller tydligen inte ens genomförts i vissa fall.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  EGT L 346, 31.12.2001.

(2)  KOM(2004) 461 slutlig.

(3)  KOM(2004) 699 slutlig.

(4)  KOM(1994) 212 slutlig.

(5)  Se fotnot 2.

(6)  EESK:s yttrande CESE 313/2004 av den 25.2.2004, EUT C 110, av den 30.4.2004.

(7)  Se fotnot 6.

(8)  CESE 1646/2004 – ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Fullbordandet av en hållbar modell för Europas jordbruk genom den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken – reformen av sockersektorn” (KOM(2004) 499 slutlig).

(9)  CESE 1646/2004 – ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Fullbordandet av en hållbar modell för Europas jordbruk genom den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken – reformen av sockersektorn” (KOM(2004) 499 slutlig).

(10)  Artikel 13 i förslaget till rådets förordning (KOM(2004) 699 slutlig).


BILAGA I

FN- och ILO-konventioner om grundläggande mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter

1.

Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

2.

Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

3.

Internationella konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering

4.

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor

5.

Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

6.

Konventionen om barnets rättigheter

7.

Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

8.

Konvention om minimiålder för tillträde till arbete (nr 138)

9.

Konventionen om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete (nr 182)

10.

Konventionen angående avskaffande av tvångsarbete (nr 105)

11.

Konventionen angående tvångs- eller obligatoriskt arbete (nr 29)

12.

Konventionen angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde (nr 100)

13.

Konventionen angående diskriminering ifråga om anställning och yrkesutövning (nr 111)

14.

Konvention angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (87)

15.

Konventionen angående tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten (nr 98)

16.

Internationell konvention om avskaffande och bestraffning av brottet apartheid


BILAGA II

Konventioner med anknytning till miljön och principerna för goda styrelseformer

17.

Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet

18.

Konventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall

19.

Stockholmskonventionen om långlivade organiska föreningar

20.

Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter

21.

Konventionen om biologisk mångfald

22.

Cartagenaprotokollet om biosäkerhet

23.

Kyotoprotokollet till FN:s ramkonvention om klimatförändringar

24.

FN:s allmänna narkotikakonvention (1961)

25.

FN:s konvention om psykotropa ämnen (1971)

26.

Konventionen om bekämpande av illegal handel med narkotika och psykotropa ämnen (1988)

27.

FN:s Mexikokonvention mot korruption


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/77


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande”

(KOM(2004) 173 slutlig – 2004/0055 COD)

(2005/C 221/16)

Den 6 april 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Kommitténs presidium gav facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion i uppdrag att utarbeta ett yttrande i ärendet.

Med hänsyn till ärendets brådskande karaktär utsåg Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Jorge Pegado Liz till huvudföredragande och antog vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) följande yttrande med 73 röster för och 2 nedlagda röster.

1.   Förslagets syfte

1.1

Kommissionens förslag till förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (1) är ytterligare ett initiativ i syfte att gradvis inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa genom att undanröja hinder och förenkla civilrättsliga förfaranden på EU-nivå, såsom framgår av kommissionens handlingsplan som antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 3 december 1998 (2).

1.2

Föreliggande förslag behandlar en av huvudfrågorna i grönboken av den 20 december 2002 (3). Grönbokens andra huvudfråga, införandet av ett europeiskt förfarande för att påskynda handläggningen av tvister om mindre värden, behandlas separat av kommissionen.

1.3

Beträffande införande av ett europeiskt betalningsföreläggande har kommissionen tagit hänsyn till Europaparlamentets och Ekonomiska och sociala kommitténs kommentarer och rekommendationer angående den ovan nämnda grönboken och lägger nu fram ett förslag till förordning om införande av ett enhetligt betalningsföreläggande i hela EU.

1.4

Kommissionens initiativ är motiverat av skillnader i medlemsstaternas rättssystem på det civilrättsliga området, vilket ibland kan medföra oproportionerligt stora kostnader och fördröjningar vid gränsöverskridande tvister, särskilt i fråga om indrivning av obestridda fordringar.

1.5

Kommissionen har beslutat att utvidga tillämpningsområdet av ett enhetligt betalningsföreläggande till inhemska tvister för att säkerställa lika behandling för alla och för att undvika snedvriden konkurrens mellan ekonomiska aktörer. Detta är i överensstämmelse med EESK:s yttrande om grönboken, och samtidigt säkerställs att förfarandet överensstämmer med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.

1.6

Det framgår klart av bestämmelserna att förfarandet är fakultativt, då fordringsägare alltid kan välja ett mer formellt förfarande i enlighet med den nationella lagstiftningen. Detta är också i överensstämmelse med EESK:s yttranden.

1.7

Kommissionen har använt sig av följande grundprinciper vid fastställandet av förfarandet:

a)

standardformulär skall användas för att göra proceduren så enkel som möjligt,

b)

prövning av fordran skall inte göras,

c)

att lägga fram bevisning är inget krav,

d)

svarandens rättigheter skall tillgodoses i tillräckligt hög grad,

e)

det skall inte finnas möjlighet till överklagande,

f)

verkställbarhet,

g)

det skall inte vara obligatoriskt att företrädas av advokat.

1.8

Kommissionen är ansvarig för att informera om vilka domstolar i de olika medlemsstaterna som är behöriga att utfärda europeiskt betalningsföreläggande, och denna information skall uppdateras kontinuerligt.

1.9

EESK välkomnar att Storbritannien och Irland överväger möjligheten att ansluta sig till initiativet, vilket varit fallet tidigare vid liknande initiativ. Kommittén skulle också uppskatta om Danmark inte avstod helt och hållet från att tillämpa förordningen, för då skulle det nu föreslagna systemet fungera bättre. Vi hoppas att de hinder som i dag försvårar för Danmark att fullt ut ansluta sig till ett europeiskt civilrättsligt område kommer att undanröjas.

1.10

Förslagets geografiska tillämpningsområde kan innebära svårigheter. För att undgå detta bör man ta hänsyn till vissa områdens särdrag i enlighet med artikel 299 i EG-fördraget och de förpliktelser som några medlemsstater påtagit sig för dessa områden. Det skall här preciseras att oberoende av den konkreta verkställigheten av ett betalningsföreläggande skall respektive behöriga organ utses av nationella myndigheter med ansvar för statens utrikes angelägenheter, så att dessa organs legitimitet garanteras.

2.   Tidigare och parallella intitiativ

2.1

Under lång tid har EU:s institutioner, både Europaparlamentet (4) och Ekonomiska och sociala kommittén (5), uttryckt önskemål om att civilrättsliga procedurer bör standardiseras och förenklas för att säkerställa snabb och effektiv rättslig tillämpning.

2.2

Kommissonen har varit lyhörd för dessa önskemål som vanligtvis framförts av ekonomiska aktörer, intressenter och konsumenter och har länge undersökt vilka alternativ som är bäst. Särskilt intressanta är de framsteg som gjorts inom konsumenträttsområdet (6).

2.3

Det var dock i och med Grönboken om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden som frågan togs upp och kunde bli ett möjligt lagstiftningsinitiativ.

2.4

Föreliggande förslag ingår i en rad ytterst viktiga initiativ som under de senaste åren tagits för rättsligt samarbete inom det civilrättsliga området (7).

2.5

Här skall särskilt framhållas rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda penningfordringar (8), som särskilt bör beaktas vid bedömningen av kommissionens föreliggande förslag, såtillvida att båda texterna utifrån två olika frågor tar upp samma behov – en enklare och effektivare hantering av civilrättsliga frågor i ett europeiskt rättsligt område.

3.   Rättsliga instrument och rättslig grund

3.1

I enlighet med flertalet initiativ inom detta område, har kommissionen beslutat att föreslå en förordning och grundar sitt förslag på artikel 61 c och 65 i EG-fördraget.

3.2

EESK ställde sig mycket positiv till alternativet förordning i sitt yttrande, och stöder därför kommissionens förslag.

3.3

EESK anser även att kommissionens val av rättslig grund är helt korrekt och innebär något mer än en enbart formalistisk tolkning av rättsliga regler, vilket är enda sättet att uppfylla målet att inrätta ett enhetligt europeiskt rättsområde.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

EESK välkomnar föreliggande förslag till förordning. De flesta av EESK:s kommentarer angående ”Grönboken om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden” har, som tidigare nämnts, beaktats i detta förslag, som med rätta syftar till att uppfylla artikel 47 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter.

4.2

EESK uppmanar kommissionen att överväga möjligheten att detta förslag till förordning utvidgas till att omfatta det europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

4.3

Att det är nödvändigt att införa ett europeiskt förfarande för snabb indrivning av obestridda fordringar framgår klart av olika medlemsstaters svar angående nämnda grönbok, liksom behovet att säkerställa att eventuella svarande får tillräckliga möjligheter till försvar.

4.4

EESK framhöll i sitt yttrande om grönboken att ”Om ett europeiskt småmålsförfarande införs gäller det framför allt att finna lösningar för att påskynda tvister om små mål, utan att riskera parternas rättssäkerhet”.

4.5

EESK anser att även om föreliggande förslag till förordning behöver granskas noggrant och uppmärksamt så att målen med förslaget lättare skall kunna uppfyllas, utgör den ett välavvägt svar på behovet av såväl snabb indrivning som rättssäkerhet.

4.6

EESK vill dock påpeka att det är viktigt att se till att betalningsföreläggande inte utnyttjas av vissa verksamheter till att dölja mindre korrekta förfaranden, i form av påtryckningar eller indrivning av fordringar som är ett resultat av att konsumentlagstiftning inte efterlevts. Likaledes är det viktigt att säkerställa att det antagna förfarandet inte uppmuntrar till hemliga överenskommelser mellan verksamheter i olika medlemsstater, om att använda betalningsföreläggande som täckmantel för överföring av pengar av tvivelaktigt eller till och med kriminellt ursprung och därmed använda ett lagligt medel för pengatvätt.

4.7

EESK påpekar också att ett stort antal indrivningsprocesser, även för obestridda fordringar, som kommer upp i domstol, är relaterade till aggressiv eller vilseledande reklam för produkter, som fått kunden att tro att köpet eller användningen av produkten inte kommer att medföra ytterligare kostnader eller endast obetydliga kostnader för hushållsbudgeten.

4.8

EESK anser att förslaget till förordning endast tar upp en aspekt av en mycket större och komplexare fråga. EESK uppmanar därför återigen kommissionen att lägga fram ett lagförslag som fastställer leverantörers ansvar i de fall där hushållen skuldsatt sig till följd av otillbörliga metoder från deras sida (9).

4.9

Enligt kommissionen kan det föreslagna europeiska förfarandet för betalningsföreläggande gälla sida vid sida med nationella rättsliga förfaranden av samma slag och med samma mål.

4.9.1

EESK anser dock att det bara bör finnas ett förfarande för betalningsföreläggande, det vill säga det förfarande som föreskrivs och regleras i det föreliggande förslaget. Detta förfarande måste betraktas som det lämpligaste att tillämpa, eftersom det annars kan tappa i legitimitet. Då förordningen antas bör förfaranden för betalningsföreläggande i vissa medlemsstaters lagstiftning upphöra att gälla.

4.9.2

Det europeiska betalningsföreläggandet bör endast vara fakultativt i förhållande till andra förfaranden inom gemenskapen och inte när alternativet är en nationell ordning för betalningsföreläggande.

4.9.3

Därför bör såväl motiveringen och skäl 8 omformuleras så att det klart framgår att ett europeiskt betalningsföreläggande bara är ett alternativ till övriga gemenskapliga förfaranden, oavsett om det är fråga om en summarisk eller ordinarie process, och inte till liknande nationella förfaranden.

4.10

I förslaget till förordning används ofta uttrycket ”gäldenär” för den person som fått ett europeiskt betalningsföreläggande. EESK menar att denna beteckning inte är korrekt, eftersom det ger intrycket att mottagaren av föreläggandet är skyldig pengar medan det fram till dess att betalningsföreläggandet trätt i kraft strängt taget inte finns och kanske aldrig kommer att finnas någon gäldenär.

4.10.1

EESK anser därför att uttrycket ”gäldenär” bör ersättas på alla ställen i texten av ”svarande”, så att texten blir enhetlig.

4.11

Alla tidsfrister i förslaget till förordning bör anges i dagar och inte i veckor. Reglerna för hur de skall räknas och vilka dagar som skall räknas bort (dagar då domstolen gör uppehåll, allmänna helgdagar, lördagar och söndagar osv.) skall klart fastställas av uppenbara skäl som rättssäkerhet. EESK föreslår att reglerna i artikel 80 och följande i arbetsordningen för EG-domstolen skall gälla.

4.12

I processrätten skiljer man på ”allmän process” och ”ordinarie process”. I flera medlemsstater skiljer man främst mellan ”allmän process” och ”särskild process”. En process räknas som särskild när lagen fastställer ett särskilt förfarande för vissa typer av tvister, och ordinarie i alla övriga fall. Ett allmän process kan vara ordinarie, summarisk eller mycket summarisk beroende på värdet av målet.

4.12.1

I förslaget till förordning används uttrycket ”allmän process” utan åtskillnad. I artikel 2.2 talas det om en ordinarie process i motsats till en summarisk process. I artikel 6.5, 8 och 12 talas det om ”ordinarie civilrättsliga förfaranden” när ”allmänna civilrättsliga förfaranden” åsyftas.

4.12.2

Termen ”ordinarie civilrättsliga förfaranden” i artikel 6.5, 8 och12 bör alltå ersättas av ”allmänna civilrättsliga förfaranden”.

5.   Särskilda kommentarer

5.1   Artikel 2 – Europeiskt förfarande för betalningsföreläggande

5.1.1

Uttrycket ”obestridda penningfordringar som avser ett bestämt belopp och som förfallit till betalning” bör ersättas av ”obestridda fordringar som avser ett visst nettobelopp som förfallit till betalning”.

5.1.2

För att en fordran skall kunna ställas måste den uppgå till ett bestämt belopp, som måste vara ett nettobelopp och den måste ha förfallit till betalning. Dessa begrepp är mycket preciserade i olika lagstiftningar och bör bibehållas för att trygga en rättssäkerhet i rättstillämpningen.

5.2   Artikel 4 – Villkor för utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande

5.2.1

I 4.1 bör frasen ”om de villkor som anges i artiklarna 1, 2 och 3 är uppfyllda” ändras, eftersom det i artiklarna 1 och 2 inte direkt hänvisas till några villkor. I artikel 1 fastställs tillämpningsområde och i artikel 2 specificeras det förfarande som skall införas i och med förordningen.

5.2.1.1

EESK föreslår följande lydelse: ”om de förutsättningar och villkor som anges i artiklarna 1, 2 och 3 är uppfyllda”.

5.2.2

Enligt 4.2 får domstolen ge den sökande tillfälle att komplettera eller rätta ansökan.

5.2.2.1

EESK uppmanar kommissionen att överväga att omvandla denna möjlighet till en skyldighet, åtminstone i de fall där ansökan innehåller uppenbara fel eller utelämnanden. Detta i syfte att öka rättssäkerheten och snabba upp processen.

5.2.2.2

I förslaget till förordning bör det fastställas en tämligen kort tidsfrist för den sökande att hörsamma domstolens uppmaning. Om den sökande inte kompletterat eller rättat sin ansökan inom utsatt tid, skall inga fler tillfällen ges till detta.

5.3   Artikel 5 – Avvisning av ansökan

5.3.1

Rättsligt sett kan beslut om avvisning av ansökan generellt överklagas. I artikel 5.2 ges dock inget utrymme för överklagan.

5.3.2

Med tanke på hur förfarandet om betalningsföreläggande utformats, att det är fakultativt och inte utesluter andra rättsliga medel, är möjligheten till överklagande överflödig.

5.3.3

Med tanke på detta bör det i slutet av artikel 5.2 läggas till ”eller överklagande” för att artikel 5 skall överensstämma med innehållet i motiveringen.

5.4   Artikel 6 – Europeiskt betalningskrav

5.4.1

Enligt andra meningen i artikel 6.2 får delgivning utan mottagningsbevis som undertecknats av svaranden (som tidigare angivits bör termen ”gäldenar” ersättas av ”svarande”) personligen inte användas om svarandens adress är okänd.

5.4.1.1

EESK vill uppmärksamma kommissionen på att uttrycket ”om svarandens adress är okänd” är alltför vagt och kan leda till att situationer med stor rättslig osäkerhet till skada för svaranden.

5.4.1.2

Flera medlemsstater har bestämmelser om delgivningsadress, och om delgivning skickas till den adress parterna kommit överens om anses delgivningen som mottagen och då behövs inget mottagningsbevis. EESK menar att möjligheten att välja en delgivningsadress inte är en tillräcklig förutsättning för att svarandens adress kan sägas vara känd med säkerhet.

5.4.1.3

Om bestämmelsen att delgivning utan mottagningsbevis får användas i kombination med möjligheten att verkställa utmätning innan svaranden mottagit delgivning, kan den situation lätt uppstå att svaranden får kännedom om betalningsföreläggandet först när detta redan verkställts och svarandens tillhörigheter beslagtagits.

5.4.1.4

EESK anser att denna allvarliga och svåra situation för personer som ser sina tillhörigheter beslagtagna utan att ha haft möjligheten att bestrida åtgärden bör undvikas (10). EESK föreslår därför, i enlighet med vad som också framhålls i det tidigare nämnda yttrandet om grönboken, att det inte skall vara tillåtet med delgivning utan mottagningsbevis som undertecknats av svaranden personligen och att lydelsen ”om svarandens adress är okänd” i slutet av artikel 6.2 skall strykas.

5.4.2

Den tidsfrist på tre veckor som fastställs i artikel 6.3 (b) bör i stället anges i motsvarande antal dagar så att tidsfristen blir lättare att beräkna.

5.4.3

I den portugisiska och vissa andra språkversioner bör den tidsgräns som omtalas i artikel 6.5 förtydligas. EESK föreslår att det åtminstone i den portugisiska versionen görs ett tillägg så att ordet ”prazo” följs av ”de prescrição”.

5.4.4

I sitt yttrande om grönboken rekommenderar EESK kommissionen att införa en bestämmelse i rättsakten om följderna av underlåtelse att tillhandahålla information om överklagande.

5.4.4.1

I föreliggande förslag nämns ingenting om detta, varför EESK återigen uppmanar kommissionen att införa en sådan bestämmelse

5.5   Artikel 8 – Verkningar av ett svaromål

5.5.1

Enligt EESK framgår det inte klart av bestämmelsen i förslaget till förordning att så snart ett svaromål lämnas in går förfarandet vidare i enlighet med civilrättsliga förfaranden i varje medlemsstat utan att det krävs särskild åtgärd för detta från parternas sida.

5.5.2

Det föreslås därför att det i artikel 8.1, efter ”skall förfarandet gå vidare” skall göras ett tillägg ”automatiskt, utan att det krävs särskild åtgärd från parternas sida”.

5.6   Artikel 9 – Europeiskt betalningsföreläggande

5.6.1

Som tidigare nämnts i samband med artikel 6.2 får delgivning utan mottagningsbevis som undertecknats av svaranden (som tidigare angivits bör termen ”gäldenär” ersättas av ”svarande”) personligen inte användas om svarandens adress är okänd.

5.6.2

EESK vill uppmärksamma kommissionen på att uttrycket ”om svarandens adress är okänd” är alltför vagt och kan leda till att situationer med stor rättslig osäkerhet till skada för svaranden.

5.6.3

EESK föreslår därför, i enlighet med vad som också framhålls i det tidigare nämnda yttrandet om grönboken, att det inte skall vara tillåtet med delgivning utan mottagningsbevis som undertecknats av svaranden personligen och att lydelsen ”om svarandens adress är okänd” i slutet av artikel 9.2 skall strykas.

5.7   Artikel 11 – Bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet

5.7.1

Om kommissionen antar EESK:s förslag att delgivning inte får ske utan mottagningsbevis som undertecknats av svaranden personligen bör artikel 11.4 (a) (i) strykas.

5.7.2

Uttrycket ”så snart det är möjligt” i slutet av artikel 11.4 är mycket vagt och kan tolkas på många olika sätt.

5.7.2.1

För att stärka rättsäkerheten föreslår EESK att kommissionen fastställer en tidsfrist inom vilken rättigheterna som fastställs i artikel 11.4 måste verkställas.

5.8   Artikel 12 – Verkningar av ett bestridande

5.8.1

Såsom tidigare nämnts i samband med artikel 8 framgår det inte klart av bestämmelsen i förslaget till förordning att så snart ett svaromål lämnas in går förfarandet vidare i enlighet med civilrättsliga förfaranden i varje medlemsstat utan att det krävs särskild åtgärd för detta från parternas sida.

5.8.2

Det föreslås därför att det i artikel 12.1, efter ”skall förfarandet gå vidare” skall göras ett tillägg ”automatiskt, utan att det krävs särskild åtgärd från parternas sida”.

5.9   Artikel 13 – Juridisk företrädare

5.9.1

EESK menar att bestämmelsen att det inte skall vara obligatoriskt att företrädas av en advokat eller annan jurist är rimlig i de fall då det rör sig om tvister om så små värden att det inte är lönt att anlita juridisk företrädare.

5.9.2

I motsats till några medlemsstaters lagstiftning fastställs det i förslaget till förordning inget tak för hur stora belopp betalningsföreläggandet kan gälla, med den följden att detta förfarande kan användas till indrivning av stora belopp som, om dessa bestrids, enligt vissa medlemsstaters lagstiftning skulle övergå till ordinarie domstolsbehandling.

5.9.3

I sådana fall är det inte rimligt att begära advokathjälp först när målet övergår till en allmän civil domstolsbehandling. Svaranden skall redan när han fyller i svarsformuläret ange inte endast om han medger betalningsföreläggandet utan också om han bestrider föreläggandet i sin helhet eller bara huvudfordran, räntorna eller kostnaderna. När svaranden fyller i formuläret kan han omedvetet skada den försvarsstrategi som en advokat skulle dra upp om svaranden fått advokathjälp från början.

5.9.4

Dessutom kan bestämmelsen att det inte skall vara obligatoriskt att företrädas av advokat få negativa följder om det råder stor obalans mellan parterna i målet (konsumenter mot näringsidkare, storföretag mot småföretag eller familjeföretag).

5.9.5

EESK råder kommissionen att överväga att göra det obligatoriskt att låta sig företrädas av advokat eller annan jurist när målet rör sig om ett belopp som överstiger en viss summa (till exempel 2500 euro).

5.10   Artikel 14 – Kostnader

5.10.1

EESK anser att det i ett stycke 14.2 bör tilläggas: ”Ingen domstolsavgift skall utkrävas för ett europeiskt betalningsföreläggande om det inte föreligger ett svaromål eller ett bestridande”.

5.10.2

Eftersom betalningsföreläggandeförfarandet inte är en domstolsprocedur föreslår EESK att det fastställs ett enskilt mindre grundbelopp, oberoende av värdet på fordran.

5.10.3

Om detta förslag inte antas bör det tydligt framgå av förordningen att medlemsstaternas nationella lagstiftning som utgår från direktiv 2003/8/EG av den 27 januari 2003 om rättshjälp vid gränsöverskridande tvister gäller vid europeiskt betalningsföreläggande (11).

5.11   Bilaga: formulär

5.11.1

Det föreslagna systemet är avhängigt av att formulären som utgör bilaga 1, 2 och 3 till förslaget används (12). Om förfarandet skall fungera väl måste formulären vara ändamålsenliga.

5.11.2

EESK tvivlar starkt på att formulären är praktiskt användbara vid gränsöverskridande tvister.

5.11.3

Om till exempel ett italienskt företag lämnar in en ansökan om ett betalningsföreläggande vid en italiensk domstol mot en polsk konsument, vilket språk skall då betalningsföreläggandet som den polske konsumenten får vara på? Italienska eller polska? Om ansökan är på italienska, vilken garanti finns det för att konsumenten förstår den och kan avgöra om han/hon skall lämna in ett svaromål? Om den är på polska, vem har då ansvaret för översättningen?

5.11.4

Förutom att kryssa för olika alternativ måste svaranden också skriva text. Vem ansvarar för översättningen av texten? Vem garanterar att översättningen är korrekt?

5.11.5

Rådets förordning nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur löser inte de problem som nämnts ovan, eftersom det utmärkande för det europeiska betalningsföreläggandet är att det är ett informellt och snabbt förfarande.

5.11.6

Även om den polske konsumenten i det hypotetiska fallet ovan får betalningsföreläggandet på sitt modersmål är det inte klart på vilket språk som svaromålet skall avfattas. Vem skall översätta det från polska till italienska? I motsatt fall, det vill säga om han inte får det på polska, har han rätt att avvisa det? I båda fallen uppstår det svårigheter som kan göra att det europeiska betalningsföreläggandets snabbhet äventyras.

5.11.7

Därför uppmanar EESK kommissionen att överväga hur man bäst kan säkerställa att användningen av dessa formulär i gränsöverskridande tvister inte motarbetar målsättningarna om snabb indrivning av pengar och skydd av svarandens rätt till försvar.

5.11.8

EESK menar också att alla formulär med undantag av svarsformulären är så komplicerade att bara personer med juridisk utbildning kan fylla i dem.

5.11.9

En rad begrepp som ”lagstadgad ränta”, ”% över EBC:s räntesats””grunderna för ansökan”, ”betalningsföreläggande””verkställbarhet” är inte lätta att förstå för lekmän, och eftersom kommissionen föreslår att det i samband med denna procedur inte skall vara obligatoriskt att företrädas av en advokat (enligt EESK bör denna dispens bara gälla upp till ett visst belopp) bör det säkerställas att målgruppen för formulären kan förstå dem och fylla i dem korrekt.

5.11.10

Dessutom är åtminstone i Portugal ”arrendamento” och ”aluguer” skilda begrepp, beroende på om det är fråga om fast eller lös egendom. (På svenska använder vi i båda fallen ”hyra”). Följaktligen bör punkt 8.2 i den portugisiska språkversionen av formuläret om ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande och punkt 9.3 i det europeiska betalningskravet ändras. Det bör också undersökas om terminologin i de övriga språkversionerna är i överensstämmelse med begreppsbruket i respektive medlemsstats civilrätt.

5.11.11

Slutligen är punkt 11 i ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande och punkt 12 i europeiskt betalningskrav mycket svåra att fylla i för personer utan juridisk utbildning. EESK föreslår att frågan undersöks av domstol på grundval av var käranden och svaranden bor.

Bryssel den 9 februari 2005

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(2004) 173 slutlig, 19.03.2004.

(2)  EGT C 19, 23.1.1999.

(3)  KOM(2002) 746 slutlig, 20.12.02 och EESK:s yttrande härom, föredragande Jörg Frank von Fürstenwerth (EUT 220, 16.9.2003).

(4)  Se EP:s beslut A2–152/86, 13.03.1987, A3–0212/94, 22.04.1994 och A–0355/96, 14.11.1996.

(5)  Se särskilt EESK:s yttranden om grönboken om konsumenters tillgång till domstolsprövning (föredragande Ataíde Ferreira, EGT C 295, 22.10.1994) och om den inre marknaden och konsumentskyddet: möjligheter och svårigheter på den inre marknaden (föredragande Ceballo Herrero, EGT C 39, 12.2.1996).

(6)  Se t.ex. följande:

Kommissionens memorandum om konsumenters tillgång till domstolsprövning (KOM(84) 692 slutlig av den 12.12.1984) och kompletterande meddelande (KOM(87) 210 slutlig av den 7.5.1987) i tillägg till Europeiska gemenskapernas bulletin 2/85.

Kommissionens meddelande ”Ny drivkraft för konsumentpolitiken” (KOM(85) 314 slutlig 23.07.1985) i EGT C 160, 1.7.1985.

Kommissionens handlingsplan av den 14 februari 1996 (KOM(96) 13 slutlig).

Kommissionens meddelande - effektivisering av hur domar meddelas och verkställs inom Europeiska unionen (KOM(97) 609 slutlig av den 22.12.1997, EGT C 33 av den 31.1.1998).

Grönboken om konsumenters tillgång till domstolsprövning och tvistlösning inom den inre marknaden (KOM(93) 576).

Grönbok om alternativa system för tvistlösning inom civil- och handelsrätt, (KOM(2002) 196 slutlig av den 19.4.2002).

(7)  Här skall särskilt framhållas:

Kommissionens rekommendation av den 12 maj 1995 om betalningsfrister vid handelstransaktioner och kommissionens meddelande härom (EGT L 127, 10.6.1995 och EGT C 144, 10.6.1995).

Direktiv 98/27/EG av den 19.05.98 om förbudsföreläggande (EGT L 166, 11.6.98, s. 51).

Direktiv 2000/35/EG av den 29 juni om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (EGT L 200, 8.8.2000).

Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel 1) (EGT L 12, 16.1.2001). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Henri Malosse i EGT C 117, 26.4.2000.

Rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (EGT L 174, 27.6.2001). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Bernardo Hernández Bataller i EGT C 139, 11.5.2001.

Utkast till åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område (EGT C 12, 15.1.2001).

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 30.6.2000). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Guido Ravoet i EGT C 75, 15.3.2000.

Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (se ovan.) Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Paolo Braghin i EGT C 368, 20.12.1999.

Rådets förordning (EG) nr 1348/2000 av den 29 maj 2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (se ovan). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Bernardo Hernández Bataller i EGT C 368, 20.12.1999.

Rådets beslut av den 28 maj 2001 om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk på privaträttens område (EGT L 174, 27.6.2001). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Daniel Retureau i EGT C 139, 11.5.2001.

Kommissionens meddelande om en ny rättslig ram för betalningar på den inre marknaden (KOM(2003) 718 slutlig av den 2.12.2003). Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Guido Ravoet i EUT C 302, 7.12.2004.

(8)  KOM(2002) 159 slutlig, EGT C 203, 27.8.2002. Föredragande för EESK:s yttrande i ärendet var Guido Ravoet i EUT C 85, 8.4.2003.

(9)  Jfr EESK:s informationsrapport om hushållens överskuldsättning med Manuel Ataíde Fereira som föredragande. EGT C 149, 21.6.2002.

(10)  Artikel 14 i förordning 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar ger möjligheten till delgivning utan mottagningsbevis från svarandens sida, men inte i de fall då svarandens adress inte är känd med säkerhet. Endast i de situationer som anges i c), d) och e) är de invändningar som EESK framhåller i föreliggande yttrande och i yttrandet om grönboken befogade.

(11)  EGT L 26/41, 31.1.03.

(12)  Bilaga 1 utgörs av formuläret för ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande (artikel 3 i förslaget till förordning). Bilaga 2 utgörs av formuläret för ett europeiskt betalningskrav (artikel 6) och tillhörande svarsformulär (artikel 7). Bilaga 3 utgörs av formuläret för ett europeiskt betalningsföreläggande (artikel 9) och tillhörande svarsformulär (artikel 11).


8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/87


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets rekommendation om skyddet av minderåriga, skyddet av den mänskliga värdigheten och rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster”

(KOM(2004) 341 slutlig – 2004/0117 COD)

(2005/C 221/17)

Den 14 maj 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 157 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av arbetet, antog sitt yttrande den 17 januari 2005. Föredragande var Jorge Pegado Liz.

Vid sin 414:e plenarsession den 9–10 februari 2005 (sammanträdet den 9 februari 2005) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 73 röster för och 2 röster emot.

1.   Sammanfattning av förslaget till rekommendation

1.1

Föreliggande förslag till rekommendation (1) om innehållet i audiovisuella tjänster och informationstjänster täcker alla former av medier, från TV- och radiosändningar till Internet. Kommissionen vill i och med denna rekommendation göra en uppföljning av den andra utvärderingsrapporten från den 12 december 2003. Denna undersöker tillämpningen av rådets rekommendation av den 24 september 1998 om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten (2).

1.2

Den främsta anledningen till denna kompletterande rekommendation är dels den senaste tekniska utvecklingen, bland annat datorernas allt större processorkraft och lagringskapacitet och möjligheten att med bredbandsteknik distribuera innehåll såsom video på tredje generationens mobiltelefoner (3), dels att olagligt, skadligt och obehagligt innehåll i alla former av medier, från TV- och radiosändningar till Internet, fortsätter att vara ett bekymmer för allmänheten och i synnerhet för föräldrar, lärare, berörda branscher och lagstiftare.

1.3

Kommissionen har befogenhet att självständigt utforma rekommendationer inom industri- och kulturpolitik, som inte omfattas av en harmoniserad lagstiftning, när den anser detta nödvändigt för att säkerställa den gemensamma marknadens funktion och utveckling. I detta fall har kommissionen valt att involvera rådet och Europaparlamentet direkt i diskussionen om och antagandet av rekommendationen.

Rekommendationen syftar till att utveckla konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten. Kommissionen menar att Europaparlamentets och rådets medverkan kommer att leda till ökad offentlig debatt, och därigenom kan kommissionens mål bättre uppnås. Därför föreslår kommissionen artikel 157 i EG-fördraget som rättslig grund till rekommendationen.

1.4

I föreliggande förslag till rekommendation uppmanar kommissionen Europaparlamentet och rådet att rekommendera medlemsstaterna att genom nationell lagstiftning eller på annat sätt skapa ett förtroendefullt klimat som främjar utvecklingen av industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster.

Därför definieras fyra åtgärder i syfte att:

a)

säkerställa rätten till genmäle i samtliga medier, inklusive Internet, utan att det påverkar möjligheten att styra på vilket sätt denna utövas, med beaktande av varje mediums särskilda egenskaper,

b)

göra det möjligt för minderåriga att använda sig av direktanslutna audiovisuella tjänster och informationstjänster på ett ansvarsfullt sätt, särskilt genom att öka medvetenheten hos föräldrar och lärare om de nya tjänsternas möjligheter och om de medel med vilka de kan göras säkra för minderåriga, särskilt genom mediekunskap eller medieutbildningsprogram,

c)

göra det lättare att känna igen och få tillgång till innehåll och tjänster av hög kvalitet för minderåriga, bland annat genom att tillhandahålla uppkoppling på skolor och offentliga platser,

d)

uppmuntra branschen att undvika diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning i medierna, och att bekämpa sådan diskriminering.

1.5

Vidare uppmanar kommissionen Europaparlamentet och rådet att rekommendera berörda branscher och parter att

a)

utveckla initiativ för att underlätta för minderåriga att få ökad tillgång till audiovisuella tjänster och informationstjänster, där säkerhet och kontroll av programmens innehåll garanteras, samtidigt som man undviker innehåll som kan vara skadligt, inklusive en harmonisering nerifrån genom samarbete mellan självreglerings- och samregleringsorgan i medlemsstaterna och genom utbyte av bästa praxis när det gäller till exempel system för gemensamma beskrivande symboler för att hjälpa tittarna att bedöma programmens innehåll,

b)

undvika och bekämpa all form av diskriminering och att främja en varierad och realistisk bild av kvinnors och mäns möjligheter och förmåga i samhället.

1.6

Bilagan till rekommendationen innehåller följande riktlinjer för genomförande på nationell nivå av åtgärder för att säkerställa rätten till genmäle oavsett medium:

Legitima intressen, oberoende av nationalitet.

Tillräcklig tidsrymd för att utöva denna rättighet.

Möjlighet till rättslig prövning.

2.   Bakgrund

2.1

Frågan om skydd för minderåriga mot skadligt innehåll i TV-sändningar och rätten till genmäle togs för första gången upp i gemenskapsrätten i rådets direktiv 89/552/EEG (4) av den 3 oktober 1989 om samordning av av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 (5) (det så kallade direktivet om television utan gränser).

2.2

Kommissionen erinrar om att den första EU-text som syftar till att införa regler om innehållet i audiovisuella tjänster och informationstjänster är den rekommendation som antogs den 24 september 1998. Den återspeglar synpunkterna i grönboken om ”Skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de audiovisuella tjänsterna och informationstjänsterna” från den 16 oktober 1996 (6) och slutsatserna i resolutionen av den 17 februari 1997 (7) om olagligt och skadligt innehåll på Internet. I rekommendationen uppmanas medlemsstaterna samt berörda branscher och parter att huvudsakligen genom självreglering utveckla ett förtroendefullt klimat som främjar utvecklingen av audiovisuella tjänster och informationstjänster och att upprätthålla en hög nivå för skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten.

2.3

I sitt yttrande av den 29 april 1998 (8) om denna viktiga text uppmärksammar EESK först en rad viktiga aspekter (principer, beskaffenhet, betydelse, räckvidd, innehåll) angående bestämmelser som syftar till att skapa ett effektivt skydd av minderåriga och mänsklig värdighet i audiovisuella medier. I slutsatserna efterlyser EESK en harmoniserad och integrerad internationell reglering av audiovisuella tjänster, en ökad användning av klassningssystem och mjukvara för filtrering och klargöranden i fråga om vem som är ansvarig för olagligt och skadligt innehåll. EESK efterlyser också utbildningsinitiativ och åtgärder som ökar medvetenheten hos föräldrar och lärare, ett ökat samarbete och mer samordning mellan nationella, europeiska och internationella organisationer och föreslår att det skapas en europeisk eller helst internationell ram för uppförandekoder, riktlinjer och åtgärder på gräsrotsnivå för skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten.

2.4

Sedan den första rekommendationen har ytterligare texter med samma tema tillkommit på EU-nivå, på rådets och kommissionens initiativ (9).

2.5

Även EESK har tagit flera initiativ inom samma område. Av dessa kan särskilt framhållas:

a)

Yttrandet om ”Ett program för skydd av barn på Internet” (10),

b)

Yttrandet om kommissionens meddelande ”Principer och riktlinjer för gemenskapens audiovisuella politik i den digitala eran” (11),

c)

Yttrandena om förslagen till beslut 276/1999/EG och 1151/2003/EG (KOM(1998) 518 slutlig och KOM(2002) 152 slutlig) (12),

d)

Yttrandet om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om att främja en säkrare användning av Internet (KOM(2004) 91 slutlig av den 12.3.2004) (13).

Vi hänvisar till synpunkterna och rekommendationerna i dessa yttranden.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar kommissionens initiativ att fördjupa och vidareutveckla Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 24 september 1998 i ljuset av resultatet av den andra utvärderingsrapporten om tillämpningen av rekommendationen i viktiga aspekter såsom skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten, bekämpningen av all slags diskriminering och rätten till genmäle i alla medier, inklusive Internet.

3.2

EESK är medveten om att EG-fördraget i nuläget inte ger Europeiska unionen befogenheter att införa harmoniserad lagstiftning på det audiovisuella området, men beklagar detta faktum och rekommenderar att denna situation skall diskuteras vid nästa översyn av fördragen.

3.3

I och med direktivet om television utan gränser måste alla medier i EU ta hänsyn till skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten, hedern och privatlivet. EESK finner det ologiskt att åtgärder på detta område inte i första hand tar fasta på de personliga rättigheterna i sig utan på ”utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster”. Skyddet av denna kärna av medborgerliga grundrättigheter får inte vara enbart ett instrument för att genomföra målet att utveckla den audiovisuella marknaden.

3.4

EESK erkänner att med tanke på de ovan nämnda begränsningarna i fråga om lagstiftning är rekommendationen, i huvudsak såsom den formulerats av kommissionen, bästa sättet att gå djupare in i frågan. EESK erkänner den rättsliga grund som kommissionen föreslår för rekommendationen (artikel 157 i EG-fördraget), vilken även användes som rättslig grund i rådets rekommendation av den 24 september 1998 om utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster genom främjande av nationella system för att uppnå en jämförbar och effektiv skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga värdigheten (14). Denna kompletteras av föreliggande förslag till rekommendation och av rådets beslut av den 20 december 2000 om genomförande av ett program för att stimulera utveckling, distribution och marknadsföring av europeiska audiovisuella verk (Media Plus – Utveckling, distribution och marknadsföring) (2001–2005) (15).

3.5

EESK bekräftar uppfattningen i yttrandet (16) om ”Förslag till rådets rekommendation om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de audiovisuella tjänsterna och informationstjänsterna” (98/C 214/07), att den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster endast kan utveckla hela sin potential i ett förtroendefullt klimat. Ett sådant klimat kan bara skapas om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten kan garanteras.

3.6

EESK bekräftar även synpunkterna att det bara är genom en harmoniserad och integrerad reglering på internationell nivå av audiovisuella tjänster som det kommer att vara möjligt att genomföra ett effektivt skydd, särskilt genom klassificeringssystem och mjukvara för filtrering och klargörande om ansvar för olagligt och skadligt innehåll. Därför efterlyser EESK på nytt ett ökat samarbete och mer samordning mellan europeiska och internationella organisationer och föreslår återigen att det skapas en internationellt ram för uppförandekoder, riktlinjer och åtgärder på gräsrotsnivå för ett lämpligt skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten.

3.7

EESK vill uppmärksamma att definitionen på mänsklig värdighet i unionens stadga för grundläggande rättigheter integrerats i förslaget till EU:s konstitution (artikel I-2) och att det är nödvändigt att begreppet i det föreliggande förslaget till rekommendation överensstämmer med det i stadgan.

3.8

EESK anser att för att få till stånd ett effektivt skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten krävs, med tanke på den tekniska utvecklingen inom industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster, ett främjande av mediekunskap ”för att ge konsumenterna möjlighet att använda medier i enlighet med gängse värderingar i samhället och utveckla sitt omdöme i detta hänseende (17).

3.9

EESK anser att det särskilt i fråga om Internet är viktigt med samordning av politik och åtgärder för att främja kunskap och säkerhet i användandet av Internet för minderåriga och instämmer därför i slutsatserna från Europeiskt forum om olagligt och skadligt innehåll på Internet som Europarådet organiserade den 28 november 2001 (18).

3.10

EESK stöder självreglering, när detta är ändamålsenligt, men betonar att samreglering kan vara effektivt särskilt när det gäller tillämpning av regler för skydd av minderåriga, vilket framgår av kommissionens meddelande om ”Framtiden för europeisk lagstiftning på det audiovisuella området” av den 15 december 2003 (19).

3.11

Initiativ som främjar mediekunskap är viktiga. EESK ser positivt på gemensamt fastställda kriterier inom EU för att beskriva och identifiera audiovisuellt innehåll. Med tanke på kulturella särdrag bör dock innehållet bedömas på nationell och regional nivå.

3.12

EESK stöder i stort innovationerna och den mycket positiva utvecklingslinjen i kommissionens nya rekommendation, som innebär betydande framsteg i förhållande till den tidigare rekommendationen, bland annat:

a)

hänvisningen i punkt I (2) första stycket till mediekunskap och medieutbildningsprogram,

b)

den positiva uppmaningen att bekämpa all form av diskriminering, utöver den mer passiva lydelsen ”undvika diskriminering” i punkt I (3),

c)

rekommendationen om harmonisering nerifrån genom samarbete mellan självreglerings- och samregleringsorgan i medlemsstaterna och genom utbyte av bästa praxis när det gäller till exempel system för beskrivande symboler för att hjälpa tittarna att bedöma programmens innehåll (punkt II (1)),

d)

och i synnerhet rekommendationen om rätten till genmäle i alla medier, inklusive Internet. Samma rätt förutsätts tillämpas även när det gäller innehållet i EU-institutionernas publikationer och program.

3.13

EESK anser emellertid att det hade varit möjligt att gå ännu längre i rekommendationen, se följande kommentarer.

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Skyddet av minderåriga

4.1.1

Minderåriga är inte de enda som behöver skyddas mot skadligt och farligt innehåll – främst våld, pornografi och pedofili. Rekommendationen skulle även kunna omfatta andra sårbara grupper som till exempel äldre och psykiskt funktionshindrade.

4.1.2

Det är önskvärt att de olika aspekter av skyddet av minderåriga som EESK nyligen tagit upp i yttrandet om förslaget till beslut om inrättandet av ett flerårigt gemenskapsprogram för att främja en säkrare användning av Internet (20) betraktas som rekommendationer för medlemsstaterna och förs in i föreliggande förslag till rekommendation, framför allt följande punkter:

a)

bättre utbildning och information om metoder för att garantera en säkrare användning av Internet,

b)

fastställa ansvar och skyldighet för leverantörer av Internettjänster och webbplatser att följa beslut från behörig myndighet att upphöra med utsändning av program med olagligt eller skadligt innehåll,

c)

stimulera och stödja utveckling av direktlinjer (hotlines), teknik för filtrering, klassificering av innehåll, åtgärder för bekämpning av skräppost och spim.

d)

fastställa ansvar och skyldighet för producenter av programvara som ger tillgång till Internet och av serveroperativsystem att se till att program som säljs skall ha virusskydd och att tillhandahålla lätthanterliga och lättillgängliga antivirusprogram,

e)

införa system för identifiering och information om skadligt innehåll och dra tillbaka allt rasistiskt eller främlingsfientligt innehåll och sådant innehåll som förhärligar brott, våld eller hat.

4.1.3

Att särskild tonvikt här har lagts på Internet betyder dock inte att mindre uppmärksamhet skall riktas mot traditionella media. Särskilda åtgärder bör vidtas, via självreglering eller annan form av reglering, mot radio- och TV-utsändningar som innehåller grova kränkningar av utsatta grupper, framför allt minderåriga.

4.2   Skyddet av den mänskliga värdigheten

4.2.1

Skyddet av den mänskliga värdigheten i medier kan inte begränsas till förbud av all slags diskriminering. Behöriga nationella myndigheter måste också diskutera program med innehåll som kränker privatlivet och personers grundläggande rättigheter, åtminstone där samhällsintresset motiverar detta.

4.2.2

Medlemsstaterna rekommenderas att på detta område

a)

uppmuntra medierna att anta detaljerade och konkreta etiska regler för att säkerställa respekten för privatlivet,

b)

uppmuntra medierna att inrätta självreglerande instanser dit personer som upplever att privatlivet eller den mänskliga värdigheten kränkts kan vända sig med klagomål,

c)

inrätta oberoende organ, bland annat juridiska, som kan granska dessa klagomål om de självreglerande instanserna visar sig ineffektiva,

d)

införa rätt till kompensation för materiella och icke-materiella skador vilket skulle kunna tjäna som upprättelse för drabbade personer och samtidigt avskräcka från allvarliga och systematiska attacker på personers privatliv och värdighet,

e)

övervaka program med innehåll som kan utgöra kränkning av privatlivet, den mänskliga värdigheten och grundläggande rättigheter.

4.3   Rätten till genmäle

4.3.1

Förutom rätten till genmäle bör det också finnas en ”rätt till upprättelse”, med samma tillämpning och villkor, för att kunna reagera mot felaktigt eller oriktigt innehåll, som strider mot ens rättigheter.

4.3.2

Det bör klart anges att rätten till genmäle inte bara skall kunna garanteras genom lagstiftning utan också genom samreglering och självreglerin