8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/1

1.1

Syftet med 2003 års rapport om konkurrenspolitiken är att återspegla de viktiga förändringarna i kommissionens interna organisation och arbetsmetoder och att visa hur kommissionen bidrar till att samordna behovet av kontinuitet och behovet av nya grepp inom den ekonomiska styrningen i Europa.

1.2

EU:s konkurrenspolitik spelar en viktig roll för att nå de mål för konkurrenskraften som fastställts i Lissabonstrategin. Denna politik omfattar inte endast antitrust- och koncentrationsregler, utan även tillämpningen av en effektiv och strikt disciplin för statligt stöd.

1.3

För att möjliggöra en anslutning utan negativa återverkningar för de tio nya medlemsländerna har kommissionen utarbetat ett regelsystem på konkurrensområdet som är gemensamt för alla medlemsstater så att reglerna om statligt stöd tillämpas lika inom hela EU. Med detta vill man understryka att det är lika viktigt att ta itu med statliga ingripanden som snedvrider konkurrensen som att tillämpa konkurrensbestämmelser för företagen.

1.4

Under 2003 registrerades 815 nya fall av överträdelser mot konkurrenslagstiftningen. Dessutom inrättades en ny post: ”Kontaktperson för konsumentfrågor”. Posten inrättades för att garantera att en ständig dialog förs med Europas konsumenter. konsumenternas väl är konkurrenspolitikens huvuduppgift, men konsumenterna kommer inte till tals i tillräcklig utsträckning då enskilda ärenden behandlas eller policyfrågor diskuteras. Kontaktpersonen för konsumentfrågor har en roll som inte är begränsad till kontroll av koncentrationer, utan som även omfattar antitrustområdet – karteller och missbruk av dominerande ställning – liksom andra ärenden och policyfrågor på konkurrensområdet.

1.5

I oktober 2003 offentliggjorde kommissionen ett utkast till regler och riktlinjer för licensieringsavtal om tekniköverföring som EESK redan har avgivit ett yttrande om (1). Mot bakgrund av den utveckling som har ägt rum under de senaste åren när det gäller denna typ av avtal har förslaget som mål att förenkla gemenskapens undantagsbestämmelser och bredda tillämpningsområdet. De nya bestämmelserna har följande fördelar:

1.6

Kommissionen har för övrigt redan utnämnt en chefsekonom för konkurrensområdet, vars mandat inleddes den 1 september 2003, och samtidigt har man på ett positivt sätt stärkt förhörsombudets roll. Chefsekonomen för konkurrensområdet har tre huvuduppgifter:

1.7

Förhörsombudet får större befogenheter och oberoende att säkerställa rätten till försvar i vissa konkurrensförfaranden. Förhörsombudet är direkt knutet till kommissionsledamoten med ansvar för konkurrens och tar inte emot några instruktioner från GD Konkurrens. Ombudet kan alltid ingripa om det föreskrivna förfarandet står på spel. Han eller hon organiserar och genomför muntliga förhör objektivt och beslutar om tredje part skall höras. Dessutom kan nya handlingar endast läggas fram med tillstånd av förhörsombudet. Förhörsombudet har hela tiden kontakt med ansvarig kommissionsledamot.

2.1

I oktober 2003 inledde kommissionen slutfasen i reformeringen av tillämpningen av antitrustreglerna (det så kallade moderniseringspaket), som syftar till att underlätta konkurrensmyndigheternas myndighetsutövande och att skapa de mekanismer för samarbete med nationella konkurrensmyndigheter och nationella domstolar som föreskrivs i förordning 1/2003.

2.2

I synnerhet innehåller moderniseringspaketet en ny tillämpningsförordning som behandlar formerna för att höra de berörda parterna samt en rad andra förfarandefrågor, t.ex. tillgång till handlingarna och behandling av sekretessbelagda uppgifter. De sex utkasten till tillkännagivanden behandlar bl.a. formerna för samarbetet inom det europeiska konkurrensnätverket och mellan kommissionen och de nationella domstolarna, effekterna på handeln mellan medlemsstaterna, behandlingen av klagomål och de riktlinjer som kommissionen tänker utfärda för att hjälpa företagen att bedöma nya eller olösta frågor. Hela detta moderniseringspaket behandlas i EESK:s yttrande om ”Kommissionens förordning om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget samt utkasten till kommissionens tillkännagivanden” (1).

2.3

Under 2003 har kommissionen utfärdat fem beslut riktade mot olagliga horisontella avtal: Det har gällt franskt nötkött, sorbater, elektriska och mekaniska kol- och grafitprodukter, organiska peroxider och industrirör av koppar. De böter som utdömdes uppgick till 400 miljoner euro, en summa som borde säkerställa en avskräckande verkan. I undersökningarna ingår inspektioner på företaget. Fullständig immunitet mot böter ges till det företag som först träder fram och som tillhandahåller tillräckliga bevis för att föranleda en undersökning. Däremot föreskrivs endast ett godkännande från kommissionen när avtalen mellan företagen inte begränsar konkurrensen på de berörda marknaderna och konsumenterna gynnas av samarbetet. Under 2003 uttalade sig också kommissionen om tre fall av överträdelser mot artikel 82, nämligen om

3.1

Under 2003 gjordes stora framsteg (som dock kunde ha varit ännu större) i avregleringen av energisektorn (el och gas), och i juni antogs ett lagstiftningspaket som innebär att alla användare av el och gas i Europa fritt kan välja leverantör senast den 1 juli 2007. Genom dessa bestämmelser har man försökt balansera behovet av incitament till ny infrastruktur mot skapandet av en gemensam marknad.

3.2

Bland konsumenterna och företagen i olika EU-länder finns emellertid fortfarande en viss otillfredsställelse med prisnivån, som upplevs vara alltför hög, och tjänsternas effektivitet. Arbetsmarknadsparterna och konsumentorganisationerna, särskilt i de nya medlemsstaterna, framhåller i synnerhet kravet på att oberoendet för de nationella konkurrensmyndigheterna och för tillsynsmyndigheterna för offentliga tjänster skall respekteras i full omfattning.

3.2.1

När en adekvat och fullständig konkurrenslagstiftning väl har införts händer det ibland, särskilt i de nya medlemsstaterna, att myndigheterna för kontroll och reglering stöter på motstånd när de vill fullgöra sina uppdrag på ett självständigt sätt. Lagstiftningen på detta område har därför ibland inte kunnat försvara vare sig konsumenternas eller marknadernas intressen. Kommittén förordar ett mer funktionellt förhållande mellan konkurrenspolitiken och konsumentskyddspolitiken. En bättre organiserad och aktivare konsumentrörelse kommer också att kunna bidra till beslutsfattandet och tillhandahålla information om marknader och snedvridning av konkurrensen.

3.3

I fråga om posttjänster är det nya postdirektivet, som antogs 2002, ett led i fullbordandet av en inre marknad, framför allt genom en gradvis minskning av det monopoliserade området och genom avreglering av utgående gränsöverskridande post. Kommissionen skall för övrigt på grundval av en överenskommelse inom Europeiska rådet under 2006 genomföra en studie som underlag för en bedömning av konsekvenserna av de samhällsomfattande tjänsterna i de olika medlemsstaterna. På grundval av resultatet av denna studie antar sedan kommissionen ett förslag om ett fullständigt öppnande av marknaden för posttjänster från och med 2009 eller motsvarande åtgärd för att garantera de samhällsomfattande tjänsterna.

3.4

När det gäller elektronisk kommunikation löpte tidsfristen för att införliva den nya lagstiftningen om elektronisk kommunikation ut i juli 2004. I sin rapport i frågan har kommissionen i synnerhet framhållit följande principer: marknaderna bör analyseras mot bakgrund av principerna för konkurrens; bindande krav kan endast ställas på företag som har en dominerande marknadsställning; alla elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät behandlas på samma sätt (”teknisk neutralitet”). Utvecklingen av elektronisk kommunikation och den allmänna tillgången till sådan räcker inte för att säkerställa en återhämtning i den ekonomiska tillväxten. För en sådan återhämtning krävs ökad kunskap och kompetens hos alla dem som skall utnyttja informations- och kommunikationstekniken.

3.5

För lufttrafiksektorn beslutade kommissionen 2003 att inleda en omfattande branschdialog med berörda parter inom luftfartsnäringen, oberoende av enskilda ärenden. Syftet är att utarbeta en öppen policyvägledning för konkurrensfrågor i samband med allianser och koncentrationer mellan flygbolag.

3.5.1

Framsteg har gjorts när det gäller att fastställa och genomföra gemensamma riktlinjer för tillämpningen av antitrustreglerna i järnvägssektorn, i fråga om både godstransporter och persontrafik.

3.5.2

Branschdialogen har också utvecklats inom sektorerna för sjöfart, återförsäljning av bilar samt försäkringar, i syfte att se över eller anta lämpliga bestämmelser om gruppundantag.

3.5.3

Denna dialog bör också ta hänsyn till jämförbarheten i beskattningsformerna.

3.6

Media: Kommissionen anser att mångfalden i media är av grundläggande betydelse för utvecklingen av både Europeiska unionen och medlemsstaternas kulturella identitet, men att kontrollen av koncentrationer i mediebranschen i huvudsak skall utövas av medlemsstaterna. I mediebranschen tillämpas konkurrenspolitiska instrument endast på den underliggande marknaden och de ekonomiska effekterna av medieföretagens agerande och på kontroll av statligt stöd. Dessa instrument kan inte ersätta nationella kontroller av koncentrationer i mediebranschen eller åtgärder för att säkra mångfald inom media. Konkurrensreglerna tillämpas endast för att lösa problem till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks på en viss marknad och för att kontrollera att konkurrenter inte utestängs från denna marknad.

3.6.1

Vi kan konstatera att kommissionens hållning här visserligen är formellt korrekt men att man inte har kunnat hindra eller upphäva dominerande marknadspositioner och därmed sammanhängande konkurrenshämmande metoder, framför allt i vissa länder. De berörda marknaderna är olika, och bland dem har TV-reklammarknaden en allt större betydelse när det gäller att bevara mångfalden, och den har hittills inte utretts på ett tillfredsställande sätt.

3.6.2

Kontrollerna har för övrigt förbisett de metoder som används av vissa företagskoncerner inom mediaområdet för att stärka den dominerande ställningen, framför allt defensiva åtgärder som syftar till att avvärja fientliga övertaganden genom skuldsättning av målbolaget eller genom införande av aktier med olika röststyrka som gör det lättare för aktieägare med minoritetsinnehav att kontrollera företaget.

3.6.3

Kommissionen bör således vara mycket vaksam i fråga om tillämpningen av normer och konkurrensmetoder.

3.7

Fria yrken: Kommissionen har offentliggjort en studie genomförd av Institut für Höhere Studien (IHS) i Wien. Studien visade att regleringen av de tjänster som erbjuds av de fria yrkena skiljer sig mycket mellan medlemsstaterna och även mellan olika yrken. I studien drogs slutsatsen att det fanns möjligheter att skapa ökat totalt välstånd i de länder där regleringen var mindre och friheten i yrkesutövningen var större.

3.7.1

Vid den konferens om regleringen av fria yrken som hölls i oktober 2003 i Bryssel samlades 260 företrädare för de berörda aktörerna för att diskutera regleringens och bestämmelsernas effekter på marknadsstrukturen och konsumentskyddet.

3.7.2

Vid samma tillfälle tillkännagav kommissionsledamot Mario Monti att han hade för avsikt att i början av 2004 offentliggöra en kommissionsrapport om konkurrensen i de fria yrkena. Denna rapport, som innehåller mycket viktiga riktlinjer och vägledande anvisningar, offentliggjordes den 9 februari 2004.

4.1

Den 27 november 2003 uppnådde rådet politisk enighet om en omarbetad koncentrationsförordning, som i huvudsak införlivar de reformer som kommissionen föreslog i december 2002. Ändringarna innehåller andra åtgärder än lagstiftning, i syfte att effektivisera beslutsprocessen, förstärka den ekonomiska analysen och på ett effektivare sätt respektera företagens rätt till försvar. Bland annat har man utnämnt en chefsekonom för konkurrensområdet och inrättat en panel för att säkerställa helt oberoende slutsatser. EESK:s bedömning av företagsfusioner återfinns i kommitténs yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om gränsöverskridande fusioner av aktiebolag och andra bolag med begränsat ansvar” (2).

4.2

Syftet med kommissionen reformförslag var att se till att substanstestet (dominanstestet) i koncentrationsförordningen faktiskt skulle täcka alla konkurrensbegränsande koncentrationer och samtidigt garantera fortsatt rättssäkerhet. Substanstestet jämfördes med testet ”märkbar begränsning av konkurrensen”, och slutligen enades man om följande nya lydelse för kriteriet: ”En koncentration som påtagligt skulle hämma den effektiva konkurrensen inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den, i synnerhet till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks, skall förklaras oförenlig med den gemensamma marknaden”.

4.2.1

De nya bestämmelsernas formulering ”i synnerhet till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks” öppnar för en eventuell utvidgning av tillämpningsområdet för förbudet som inte är strikt kopplat till dominanskravet. Denna bestämmelse bör dock tolkas och tillämpas med beaktande av rådets och kommissionens gemensamma uttalande om artikel 2, där man hänvisar till skäl 25 i förordningen (3), enligt vilket begreppet ”påtagligt hinder för effektiv konkurrens” bör ”tolkas så att det, utöver begreppet 'dominerande ställning', endast sträcker sig till en koncentrations konkurrenshämmande effekter till följd av ett icke-samordnat beteende hos företag som inte skulle få någon dominerande ställning på den berörda marknaden”. Därav följer att tillämpningsområdet även fortsättningsvis kommer att definieras i förhållande till dominansbegreppet.

4.3

Riktlinjer för bedömning av horisontella koncentrationer – sammanslagningar av faktiskt eller potentiellt konkurrerande företag. Sådana koncentrationer är endast olagliga om de förstärker företags marknadsinflytande på ett sätt som sannolikt får negativa konsekvenser för konsumenterna, särskilt i form av högre priser, produkter av sämre kvalitet eller minskad valfrihet. Detta gäller oavsett om de konkurrenshämmande effekterna följer av att en enda dominerande marknadsaktör skapas eller stärks eller av en oligopolsituation. Effekterna av en koncentration skall dessutom bedömas i reaktion till vad som annars skulle ha hänt på marknaden. Det innebär, t.ex. att ett uppköp av ett konkurshotat företag inte skulle motivera något ingripande från kommissionen.

4.4

Nya riktlinjer för bästa praxis: Som en del av reformpaketet 2002 genomfördes ett offentligt samråd som avslutades i februari 2003. Syftet var att ge berörda parter vägledning om det dagliga arbetet i EU:s förfaranden för kontroll av företagskoncentrationer.

5.1

Kommissionen har aktivt deltagit i det internationella konkurrensnätverkets (ICN) arbetsgrupp om kontroll av företagskoncentrationer som omfattar flera jurisdiktioner. Arbetsgruppen har bedrivit sin verksamhet i tre olika undergrupper:

5.1.1

Kommissionen deltar i alla tre undergrupperna. Det grundläggande målet är att främja ömsesidig förståelse mellan olika jurisdiktioner för att effektivisera koncentrationskontrollen.

5.1.2

ICN inrättades som ett virtuellt nätverk av olika konkurrensmyndigheter för att underlätta internationellt samarbete och utarbeta förslag för att sänka tillsynskostnaderna och harmonisera förfarandena och innehållet i regelverken.

5.1.3

Vid ICN:s andra konferens, som hölls i Merida, Mexiko, i juni 2003, framhölls särskilt behovet av att i konkurrensfrågor använda ett tydligt och lättillgängligt språk. Man underströk också den strategiska betydelse som främjandet av konkurrensen i de reglerade sektorerna har för att sänka tillsynskostnaderna och övervinna hinder för förståelsen mellan olika jurisdiktioner i frågan om koncentrationspolitiken.

6.1

Kontrollen av statligt stöd inriktar sig på de konkurrenseffekter som uppstår när medlemsstaterna beviljar stöd till företag. Målet är att se till att statliga ingripanden inte inverkar negativt på den inre marknadens funktion, liksom att främja konkurrens och konkurrenskraftiga marknader samt strukturella reformer. Man försöker särskilt se till att bevisligen gynnsamma effekter från avregleringen inte undergrävs av statliga stödåtgärder. Europeiska rådet i Stockholm: Medlemsstaterna måste generellt minska stödnivåerna samtidigt som stödet omdirigeras mot övergripande mål av gemenskapsintresse, till exempel en förstärkning av den ekonomiska och sociala sammanhållningen, sysselsättning, miljöskydd, främjande av forskning och utveckling av små och medelstora företag. Kommissionen har fastslagit att återkrav av stöd som olagligen beviljats av medlemsstaterna skall vara en prioritet.

6.1.1

I detta sammanhang finns det skäl att beklaga den bristande öppenheten i en rad medlemsstater gentemot anbudsgivare från andra medlemsstater när det gäller offentlig upphandling. Inom EU har den offentliga upphandlingen en årlig omsättning på mer än 1 500 miljarder euro, och den praxis som finns i några medlemsstater att gynna de inhemska företagen hämmar konkurrensen och ökar beskattningen av konsumenterna.

6.2

Stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter. Enligt de riktlinjer som löpte ut i oktober 2004 kunde stödet anses vara legitimt endast om det uppfyller stränga villkor. Dessa riktlinjer har setts över, och översynen har särskilt inriktats på följande:

6.3

Sektorsövergripande rambestämmelser för stora investeringsprojekt: Strikta regler för sektorer med strukturproblem. En förteckning över sådana sektorer skulle ha upprättats i slutet av 2003. På grund av de praktiska och tekniska svårigheterna med att sammanställa den har kommissionen beslutat att skjuta antagandet av förteckningen på framtiden. De befintliga övergångsreglerna för stora investeringsprojekt inom ”känsliga” sektorer förlängs t.o.m. december 2006.

6.4

Stöd till forskning och utveckling i små och medelstora företag kan bidra till ekonomisk tillväxt, stärkt konkurrenskraft och ökad sysselsättning. För de små och medelstora företagen är stöden särskilt viktiga.

6.5

Miljöstöd, FoU-stöd, utbildningsstöd och skattestöd: I fråga om skattestöd granskades särskilt alternativa beskattningsmetoder, såsom kostnadsplusmetoden (den beskattningsbara inkomsten bestäms schablonmässigt och motsvarar en procentandel av summan av utgifter och driftskostnader). När det gäller sektorsstöd (jfr särskilt tillämpningen av tillfälliga skyddsordningar) behandlades följande sektorer: stålindustrin, telekommunikationer, kol, järnvägstransporter, kombinerade transporter, vägtransporter, lufttransporter och sjötransporter.

6.6

Jordbruk: Den 23 december antog kommissionen en ny förordning som innebär undantag för vissa typer av statligt stöd som medlemsstaterna inte längre behöver förhandsanmäla till kommissionen för godkännande. Den nya förordningen, som träder i kraft i slutet av 2006, gäller statligt stöd som beviljats små och medelstora företag inom jordbrukssektorn. Mot bakgrund av definitionen av små och medelstora företag (högst 250 anställda, 40 miljoner euro i omsättning eller 27 miljoner euro som tillgångar i balansräkningen) uppfyller nästan alla rörelser och företag inom jordbrukssektorn dessa krav. Kommissionen inför också en ny norm för öppenhet och insyn: en sammanställning över allt statligt stöd som beviljats av medlemsstaterna skall publiceras på Internet senast fem dagar innan utbetalningen av stöden påbörjas, för att säkerställa att alla berörda parter har tillgång till informationen.

7.1

Efter att ha sammanfattat och delvis kommenterat kommissionens XXXIII:e rapport om konkurrenspolitiken (2003) finns det nu skäl att formulera några bedömningar av rapporten som helhet och vissa av de viktigaste aspekterna samt av framtidsutsikterna.

7.2.1

EU:s konkurrenspolitik har blivit mer effektiv och öppen för ett positivt förhållande mellan företagen och konsumenterna tack vare införandet av nya tillämpningsförfaranden för antitrustbestämmelserna, översynen av koncentrationsförordningen och förändringar i kommissionens interna organisationsstruktur.

7.2.2

Tack vare konkurrenspolitiken har EU gjort avsevärda framsteg när det gäller avreglering, och återfört hela ekonomiska sektorer till marknadens funktion och dynamik samtidigt som man har arbetat konkret med inrättandet av en europeisk inre marknad. Konkurrenspolitiken är således central, och dess oberoende måste alltid bevaras.

7.2.3

Konkurrenspolitiken kan emellertid inte själv tillfredställa det för närvarande i hela EU djupt kända behovet av en ordentlig tillväxtåterhämtning och en långsiktig ekonomisk politik grundad på innovation och social dialog. De strukturella förändringar som har ägt rum inom produktion och handel i hela världen, med början i de förändringar som orsakats av ny teknik, ställer krav på kommissionen att initiera och samordna andra instrument inom ramen för den ekonomiska politiken för att kunna säkerställa och ge ny kraft åt den europeiska ekonomins konkurrenskraft och för att kunna stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen, öka sysselsättningen och miljöskyddet samt främja omfattande och krävande forsknings- och utvecklingsprogram. Kommissionens ståndpunkt i meddelandet ”Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU” och EESK:s yttrande i ärendet (4) ligger i linje med detta. Lissabondagordningen stakar ut den väg som måste följas. Genomförandet av den måste emellertid möjliggöras och påskyndas, såväl generellt som sektorsvis.

7.2.3.1

På sektorsnivå framhåller EESK behovet av att föra fram det nya helt integrerade arbetssätt som rådet (konkurrensfrågor) fastställde i november 2003 för att stärka den industriella konkurrenskraften och inom alla sektorer uppmuntra forskning, utveckling och innovation. Kommittén bekräftar därmed de ståndpunkter som framfördes i yttrandet av den 30 juni 2004 om ”LeaderSHIP 2015 – Framtiden för varvs- och reparationsvarvsindustrin inom EU – Konkurrenskraft genom spetskompetens” (5).

7.3.1

Den reformprocess som syftar till att rationalisera och förenkla förfarandena för kontroll av statligt stöd har gjort stora framsteg i den riktning som utstakades av Europeiska rådet i Stockholm när det gäller att minska stödnivåerna samtidigt som stödet omdirigeras mot övergripande mål av gemenskapsintresse, inbegripet sammanhållningsmålen. I denna riktning går också olika åtgärder som kommissionen har vidtagit, t.ex. en viss utvidgning av tillämpningsområdet för FoU-stödet, riktlinjerna för licensieringsavtal om tekniköverföring, för omstruktureringsstöd till företag i svårigheter, för utbildningsstöd och för miljöskydd, samt de sektorsövergripande rambestämmelserna för stora investeringsprojekt.

7.3.2

I sin Altmark-dom från juli 2003 slog domstolen fast att statligt stöd i form av ekonomisk ersättning som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att sköta tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skall undantas, på vissa villkor. Det återstår dock vissa problem, framför allt när det gäller avvägningen mellan statsstöd och tjänster i allmänhetens intresse. De villkor som domstolen fastställt ställer krav på en förbättring av rättssäkerheten, framför allt när det gäller kostnadsberäkningen, ett fastställande av hur tjänsterna skall finansieras (4) och på en bättre beskrivning av kraven på de offentliga tjänster för vilka ersättning kan ges. I grönboken om tjänster av allmänt intresse från maj 2003 erkänns för övrigt behovet av att bedöma om de principer som reglerar tjänsterna av allmänt intresse så småningom behöver konsolideras i en övergripande gemenskapsram, liksom behovet av att fastställa en optimal reglering av sådana tjänster samt åtgärder för att öka rättssäkerheten för alla aktörer.

7.3.3

Kraven på de allmänna tjänsterna kommer, om de inte definieras och finansieras på ett korrekt sätt, att leda till att de företag som lyder under dessa krav drabbas av ökande förluster om konkurrenter dyker upp på de mest lönsamma verksamhetsområdena.

7.3.4

EESK framhåller följaktligen, och i linje med kommitténs yttrande (1) om kommissionens grönbok, behovet av en tydlig lagstiftning om tjänster i allmänhetens intresse i syfte att säkerställa effektiv och rättvis tillgång till tjänster av hög kvalitet som motsvarar användarnas krav. Dessutom rekommenderar kommittén att man, i synnerhet i samband med de sociala tjänsternas funktion och omorganiseringen av dem, främjar en så bred dialog som möjligt med arbetsmarknadsparterna och de icke-statliga organisationerna.

7.4.1

Kommissionens grundliga analysarbete om regleringsläget för de fria yrkena i medlemsstaterna har varit till stor nytta eftersom det har gjort det möjligt att med stor effektivitet motivera behovet av att, om än med viss försiktighet, se över de restriktiva bestämmelserna på detta område och att göra de stora befintliga kulturella och kunskapsmässiga resurserna inom sektorn mer produktiva och konkurrenskraftiga. Detta innebär naturligtvis en stor fördel såväl för yrkesmässigt verksamma som för företag och konsumenter.

7.4.2

Det anses nu allmänt att även utbudet av professionella tjänster bör respektera konkurrensbestämmelserna, vilket också är den princip som flera gånger bekräftats av EG-domstolen. Det är visserligen helt korrekt att det ekonomiska kriteriet inte kan utgöra den enda parameter enligt vilken man bedömer det fria yrkenas tjänster, eftersom det inte rör sig om en enkel och repetitiv teknisk tillämpning, utan tjänster som kräver vissa kunskaper i förhållande till problemet, men det är också sant att tillhandahållandet av dessa tjänster utgör en ekonomisk verksamhet som kan producera större välfärd och ge ett viktigt bidrag till Lissabondagordningen om de utvecklas med respekt för konkurrensbestämmelserna.

7.4.2.1

Innehållet i kommissionsrapporten om ”konkurrens inom sektorn för professionella tjänster” (6) är betydelsefullt i detta avseende. I rapporten understryker kommissionen å ena sidan den viktiga roll som de fria yrkena kan spela för att förbättra Europas ekonomiska konkurrenskraft, eftersom deras tjänster är av central betydelse för företag och familjer. Å andra sidan framläggs argument, grundade på empirisk forskning, om de negativa effekter som alltför många eller föråldrade restriktiva bestämmelser kan medföra för konsumenterna, exempelvis i fråga om prisreglering, reklam, tillgänglighet och exklusiva rättigheter samt företagsstruktur.

7.4.3

Det är således nödvändigt att genomföra och påskynda reformprocessen. EESK uppmanar i detta syfte kommissionen att respektera de tidigare gjorda åtagandet om att under 2005 offentliggöra en ny rapport om framstegen när det gäller att avskaffa restriktiva och omotiverade bestämmelser. Kommittén påminner för övrigt om att kommissionen i detta sammanhang också har åtagit sig att närmare granska de befintliga kopplingarna mellan regleringsnivån, de ekonomiska resultaten (pris och kvalitet) och konsumenternas tillfredsställelse.

7.4.4

Samtidigt vill kommittén framhäva betydelsen av EG-domstolens dom av den 9 oktober 2003 i målet Consorzio Industrie Fiammiferi, som gör det möjligt för de nationella myndigheterna att upphäva tillämpningen av en nationell lag som tvingar företag att agera i strid mot artikel 81 i EG-fördraget.

7.4.5

Slutligen finns det skäl att främja ett större och mer medvetet deltagande från de berörda aktörerna i reformprocessen.

7.5.1

I sin XXXIII:e rapport om konkurrenspolitiken framhåller kommissionen att det är ett grundläggande mål i allmänhetens intresse för Europeiska unionen att upprätthålla och utveckla mångfalden i media och friheten att tillhandahålla och få information som avgörande värden för den demokratiska processen, men att kontrollen av koncentrationer i mediebranschen i huvudsak skall utövas av medlemsstaterna. Enligt kommissionen skall konkurrensreglerna tillämpas inom mediesektorn endast för att lösa problem till följd av att en dominerande ställning skapas eller förstärks på en viss marknad och för att kontrollera att konkurrenter inte utestängs från denna marknad. EESK menar att denna distinktion mellan EU:s och medlemsstaternas uppgifter dels är mycket vag, dels inte täcker följande viktiga problem:

7.5.2

Den nya konstitutionen utvidgar avsevärt kommissionens mandat. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är övertygad om att kommissionen kommer att kunna verka med större kraft inom denna nya ram för att försvara och utveckla frihet och mångfald i tillhandahållandet av information.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/8

1.1

Det föreliggande förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter (nedan kallat ”Direktivet om passagerartrafik”) ingår i det s.k. tredje järnvägspaketet, som kommissionen antog den 3 mars 2004. De andra delarna är följande:

och

1.2

Det första järnvägspaketet (även kallat ”infrastrukturpaketet”) trädde i kraft den 15 mars 2001 och skulle vara införlivat i nationell lagstiftning senast den 15 mars 2003. Det innehåller följande delar:

1.3

I oktober 2003 väckte kommissionen talan i EG-domstolen mot nio medlemsstater som inte anmält införlivandet av det första järnvägspaketet i nationell lagstiftning. I maj 2004 hade fem länder fortfarande inte lämnat en anmälan och två medlemsstater hade bara delvis införlivat bestämmelserna i den nationella lagstiftningen.

1.4

Det andra järnvägspaketet offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 30 april 2004 och skall vara införlivat i nationell lagstiftning senast den 30 april 2006. Det innehåller följande delar:

1.5

Med de första och andra järnvägspaketen skapades den rättsliga grunden för en inre marknad för godstransport på järnväg. Åtgärderna omfattar marknadstillträde, tillståndsgivning och utfärdande av säkerhetsintyg för järnvägsföretag, tillträde till infrastruktur och beräkning av tillträdesavgifter, införande av ramlagar för järnvägssäkerhet samt regler för järnvägssystemets tekniska driftskompatibilitet.

1.6

Detta rättsliga ramverk, som infördes genom det första och andra järnvägspaketet, kräver – vilket EESK påpekade i sitt yttrande om det andra paketet (8) – att man fullständigt omstrukturerar hela sektorn och inför nya myndigheter och befogenheter.

1.7

I föreliggande förslag föreslår kommissionen lagstiftning för att internationella tågresenärer skall få samma skydd som flygresenärer, som har ett bättre skydd vid överbokningar och förseningar.

2.1.1

Förslaget till förordning reglerar järnvägsföretagens ansvarighet för resenärer som dödas eller skadas och i de fall resgods förstörs eller förloras.

2.1.2

Minimiersättning fastställs för förseningar (bilaga III), och den påverkar inte resenärens rätt till transport.

2.1.3

I utkastet till förordning regleras ingående rättigheterna för resenärer som missar sin anslutning eller drabbas av inställda avgångar samt hanteringen av kunder vid förseningar eller missade anslutningar.

2.2.1

I bilaga I anges den minimiinformation som järnvägsföretagen skall lämna till resenärerna före, under och efter resan. I bilaga II anges den minimiinformation som skall finnas på biljetten.

2.2.2

Järnvägsföretagen skall erbjuda biljetter och/eller samordnade biljetter mellan större järnvägsstationer och omkringliggande områden. Flera järnvägsföretag måste därför samarbeta och sluta avtal om försäljning av samordnade biljetter. Dessa biljetter skall säljas via biljettkontor, biljettautomater, telefon eller Internet. Om biljettkontoret är stängt eller biljettautomaten ur funktion måste biljetter för internationella resor kunna köpas ombord på tåget. Systemleverantörer skall erbjuda alla järnvägsföretag tillgång till information och biljettförsäljning.

2.2.3

Järnvägsföretag skall informera allmänheten om eventuella planer på att upphöra med internationell trafik.

2.3.1

I förordningsförslaget regleras assistans till funktionshindrade personer på stationer och tåg samt vid påstigning, avstigning och tågbyte. Behovet av assistans skall meddelas 24 timmar i förväg.

2.4.1

Järnvägsföretag skall fastställa kvalitetsnormer (som anges i bilaga IV) och införa ett kvalitetsledningssystem. Kvaliteten på verksamheten skall offentliggöras i årsrapporten.

2.4.2

Ett system för handläggning av klagomål skall införas, och enligt detta måste ett svar sändas till kunden på samma språk som används i klagomålet. Klagomålet får lämnas på något av de språk som används i de länder där den internationella tågresan ägde rum. Engelska, franska och tyska får alltid användas. Detta gäller också om klagomålet sker personligen vid försäljningsstället.

3.1.1

I kommissionens förslag behandlas samtidigt två områden. Förslagen rörande researrangörers ansvarighet och ersättningsskyldighet vid förseningar, inställd trafik, skada eller förlust av egendom samt assistans till funktionshindrade har i stort sett samma omfattning som förordningen om ersättning och assistans till resande i händelse av vägrad ombordstigning och inställd trafik eller när flygningar är kraftigt försenade (9). Detta förslag rör resenärers rättigheter i en annan transportsektor, nämligen järnväg.

3.1.2

Det andra området omfattar en separat uppsättning frågor. Researrangörer åläggs en skyldighet att samarbeta för att se till att resenärer skall kunna få information om tidtabeller och biljettpriser och för att de skall kunna köpa biljetter på ett enda försäljningsställe i ett system med konkurrens. Detta gäller både förbindelser mellan större järnvägsstationer och mellan stationer i områden som omger den närmaste större järnvägsstationen. Detta förslag är nära kopplat till förslaget om ändring av direktiv 91/440/EEG och till avregleringen av den internationella persontrafiken.

3.1.3

Reglerna för information om tidtabeller och biljettpriser och – med några undantag (t.ex. Thalys, Eurostar) – för utfärdande av biljetter uppfylls i det nu gällande systemet, där internationell persontrafik på järnväg genomförs i enlighet med samarbetsavtal mellan järnvägsföretag eller av internationella sammanslutningar. Inom ramen för ett system med konkurrerande företag måste dessa bestämmelser bibehållas och förbättras genom regelsystem eller lagstiftning.

3.2.1

Förslaget gäller internationell persontrafik på järnväg. Bestämmelserna skall dock även tillämpas på förbindelser mellan större järnvägsstationer och stationer i det omgivande området.

3.2.2

EESK vill påpeka att avtal om allmänna tjänster kan gälla för anslutande tåg.

3.2.3

Förordningens tillämpningsområde begränsas genom definitionen av ”järnvägsföretag” (artikel 2.1). Definitionen gäller endast företag vilkas huvudsakliga verksamhet är transport av resenärer. Detta skulle kunna uppfattas som att förordningens bestämmelser inte gäller för järnvägsföretag som även transporterar gods, vilket inte är godtagbart.

3.3.1

EESK välkomnar principen om att europeisk lagstiftning skall införas när det gäller ersättning till resenärer i de fall då tjänster inte tillhandahålls på ett tillfredsställande sätt eller vid inställd trafik, och rörande järnvägsföretagens ansvarighet.

3.3.2

Det är emellertid viktigt att se till att tillämpningen av tvingande lagstiftning är densamma för olika konkurrerande researrangörer.

3.3.3

Det är uppseendeväckande att ersättning skall utbetalas tidigare till internationella tågresenärer än till flygresenärer, trots att landbunden järnvägstrafik ofta innebär längre restider och lättare drabbas av störningar. Till exempel skall ersättning för biljetter när det gäller flygresenärer utbetalas först efter fem timmars försening.

3.3.4

Om ett tåg är försenat skall måltider och förfriskningar utan kostnad erbjudas resenärerna i skälig proportion till väntetiden. Vid flygtrafik är gränsen två timmar eller mer.

3.3.5

När det gäller flyg behöver ersättning inte utbetalas om trafiken ställs in på grund av ”extraordinära omständigheter”. Denna grund för undantag föreligger inte för persontrafik på järnväg.

3.3.6

I luftfartsbestämmelserna regleras inte heller ersättning för följdskador som är ett resultat av förseningar eller inställd trafik, vilket däremot är fallet när det gäller bestämmelserna om tågtrafik. I förslaget till förordning anges dessutom inte någon övre gräns för följdskador.

3.3.7

Den övre gränsen för ansvarighet är olika för handresgods och annat resgods: 1800 euro för handresgods och 1300 euro för annat resgods. Av motiveringsdelen framgår att kommissionen utgår från olika men jämförbara överenskommelser (CIV för järnvägssektorn och Montrealkonventionen för luftfarten). Denna skillnad är oförståelig sett ur resenärernas synvinkel.

3.3.8

Förslaget till förordning innehåller olika bestämmelser om järnvägsföretagens ansvar gentemot kunden beroende på om företaget har begått ett fel eller ej. Järnvägsföretaget är t.ex. ansvarigt för förlust av eller skada på resenärers handresgods endast om det har begått något fel. När det gäller annat resgods är företaget ansvarigt oavsett om det har begått något fel eller ej.

3.3.9

Järnvägsföretaget är inte ansvarigt för förseningar som är en följd av extrema väderförhållanden, naturkatastrofer, krigshandlingar eller terrorism. Företaget är ansvarigt för förseningar som har andra orsaker, oavsett om det har begått ett fel eller ej.

3.3.10

Som generell princip ställer sig EESK positiv till ansvarighet vid förseningar inom alla olika typer av transportverksamhet, oavsett om fel har begåtts eller ej. Detta är inte en fråga om ersättning för skador i snäv bemärkelse utan snarare om ersättning för tjänster som inte har tillhandahållits. För konsumenten/kunden är det ointressant om företaget har begått ett fel eller ej. De föreslagna begränsningarna är lämpliga.

3.3.11

Av förslaget till förordning framgår inte klart om en resenär kan få ställa in sin resa i händelse av försening och då få full ersättning för biljettpriset. En försening kan medföra att en resa blir meningslös, särskilt när det gäller affärsresor.

3.4.1

EESK välkomnar bestämmelserna om assistans till funktionshindrade personer.

3.4.2

Järnvägsföretaget bör förse alla passagerare med tillgänglig information – även funktionshindrade personer, enligt definitionen i artikel 2 led 21 – genom att placera biljettluckor och informationsdiskar i lämplig höjd samt genom att använda större och lättläst text.

3.5.1

EESK välkomnar bestämmelserna om information före, under och efter resan (bilaga I). Det är särskilt störande för kunderna när informationen är bristfällig i samband med förseningar.

3.5.2

När det gäller den minimiinformation som skall finnas på biljetten (bilaga II) bör det också anges om och när biljetten kan bytas och pengarna betalas tillbaka. Detta är ofta oklart för resenärerna på grund av de många olika bokningssystem som finns.

3.5.3

I artiklarna 3, 5 och 6 i förordningen anges

3.5.4

EESK ser det i grund och botten som önskvärt att resenärerna får möjlighet att boka och inhämta upplysningar via ett enda bokningsställe som omfattar alla tjänster i samband med järnvägstrafik.

3.5.5

Kommittén vill dock uppmärksamma en rad särdrag hos järnvägstransport:

3.5.6

En förordning som är omedelbart tillämplig innehåller inte de inslag som krävs för att omfatta den komplexa situation som det innebär att knyta samman internationell persontrafik på järnväg med regionala järnvägstjänster i ett nätverk som omfattar konkurrerande företag. Till exempel berörs ett betydande antal järnvägsstationer (större järnvägsstationer och omkringliggande områden).

3.5.7

Kommittén betonar att internationell persontrafik på järnväg i stor utsträckning redan uppfyller dessa normer. Inom ramen för ett system med konkurrerande företag måste dessa bestämmelser bibehållas och förbättras genom lagstiftning.

3.6.1

I artikel 21 anges att järnvägsföretaget skall vara ansvarigt för sin personal. I artikel 22 nämns å andra sidan möjligheten att slå samman belopp. Där nämns också talan och ersättningskrav som riktas mot personalen. Det måste framgå helt klart att resenärer eller tredje part inte får väcka talan mot järnvägspersonal utan att det endast är arbetsgivaren som är ansvarig.

3.6.2

Höga ersättningar för förseningar får följaktligen inte leda till att järnvägsföretag accepterar högre säkerhetsrisker för att undvika ersättningskrav. Järnvägsföretagen får inte heller pressa sin personal så hårt att man inte respekterar arbets-, kör- och vilotider. Det är dessutom nödvändigt att säkerställa att personalen är tillräckligt välutbildad för att uppfylla kvalitetskraven.

3.6.3

Bilaga IV om kvalitetsnormer måste därför också omfatta välutbildad personal. Det gäller inte bara tågpersonal utan också stationspersonal och personer som behandlar klagomål.

4.1

EESK välkomnar förslaget till förordning om internationella tågresenärers rättigheter och skyldigheter. Det innebär att konsumentskyddet utökas eftersom dessa bestämmelser i dag bara gäller flygtransport och andra transportsätt.

4.2

EESK motsätter sig dock olika behandling av konkurrerande transportsätt. De bestämmelser som gäller järnvägssektorn får inte vara strängare än för flygsektorn.

4.3

EESK anser att det finns utrymme för förbättringar av förordningen vad gäller de enskilda bestämmelserna om ansvar för följdskador, fastställande av en övre gräns för ansvarighet och undantag i samband med inställd tågtrafik.

4.4

I princip ser EESK positivt på ersättning när en tjänst inte erbjuds eller är bristfällig – oavsett om det är företagets fel eller ej – så länge detta gäller alla transportsätt.

4.5

EESK stöder tanken att resenärer skall kunna boka och inhämta upplysningar via ett enda servicesystem av hög kvalitet. Kommittén är dock tveksam till att detta behandlas i en förordning som behandlar ansvar och ersättning.

4.6

Det är särskilt svårt att skapa sådana samlade informations- och bokningssystem i ett sammankopplat system med nättjänstleverantörer som tillhandahåller internationella, nationella, regionala och allmänna transporttjänster. Till det skall läggas de konkurrerande operatörerna, vilket gör inrättandet av ”one stop shop systems” än svårare om detta system skall vara tillgängligt via alla försäljningssystem.

4.7

EESK vill också påpeka att lagstiftningen om passagerarinformation och frågan om biljetter för internationell persontrafik på järnväg bör övervägas parallellt med ändringen av direktiv 91/440/EEG om liberalisering av internationell persontrafik på järnväg.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/13

1.1

Förslaget ingår i det tredje järnvägspaketet, som antogs av kommissionen den 3 mars 2004. De övriga delarna är:

och

1.2

Det första järnvägspaketet (också kallat infrastrukturpaketet) trädde i kraft den 15 mars 2001 och skulle vara omsatt i nationell lagstiftning senast den 15 mars 2003. Det består av följande delar:

1.3

I oktober 2003 anmälde kommissionen nio medlemsstater till EG-domstolen för att de inte rapporterat att det första järnvägspaketet förts in i den nationella lagstiftningen. I maj 2004 hade fem länder ännu inte lämnat rapport och två länder hade fört in endast vissa av reglerna i nationell lag.

1.4

Det andra järnvägspaketet publicerades i EUT den 30 april 2004 och skall ha förts in i nationell lagstiftning senast den 30 april 2006. Det består av följande delar:

1.5

Det första och det andra järnvägspaketet skapade den juridiska basen för att inrätta en gemensam marknad för godstransporter på järnväg. Detta innefattar bl.a. marknadstillträde, trafiktillstånd och säkerhetsintyg för järnvägsföretag, tillträde till järnvägsinfrastruktur och fastställande av avgifter för utnyttjandet av denna, skapande av ett regelverk för järnvägssäkerhet samt åtgärder för att säkerställa järnvägssystemets tekniska driftskompatibilitet.

1.6

Till det existerande regelverket som syftar till att öppna marknaden fogar det föreliggande förslaget åtgärder för att förbättra kvaliteten på godstransporter på järnväg.

2.1

Syftet med förslaget till förordning om kvalitet i godstransporter är att förbättra järnvägstransporterna av gods genom avtal om ersättning mellan järnvägsföretag och godskunder. Kommissionen anser att det främsta skälet till att järnvägen har en så blygsam andel av de ökade godstransporterna och till att dess marknadsandel jämfört med andra transportsätt minskar är bristen på kvalitet och tillförlitlighet i godstransporterna på järnväg.

2.2

Kommissionen räknar med att ersättningssystemet kommer att utgöra ett incitament för järnvägsföretagen att effektivisera godstransporterna. Man utgår ifrån att konkurrensen med tiden kommer att skapa ett starkt tryck för att förbättra kvaliteten, men anser samtidigt att öppnandet av godstransportmarknaden inte sker tillräckligt snabbt. Nya aktörer bland järnvägsföretagen har endast 3-4 % av marknaden, och i vissa medlemsstater finns inga konkurrerande företag.

2.3

I förslaget till förordning föreskrivs att järnvägsföretag och godskunder skall fastställa kvalitetskrav i transportavtalen och betala ersättning om kraven åsidosätts. Avtalsparterna måste enas om åtminstone följande kvalitetskrav:

2.4

Förslaget stipulerar högsta samt lägsta ersättningsnivåer vid förlust, skada, försening, bristande information om förseningar samt förlust av eller skada på gods på grund av försening. Ersättningen för skadat gods skall uppgå till högst 75 euro per kilo skadad bruttovikt. Om ett helt tåg (systemtåg) försenas skall ersättningen uppgå till minst 5 % och högst 25 % av transportpriset. Om information inte ges om förseningar skall ersättningen uppgå till minst 5 % av transportpriset.

2.5

Avtalsparterna skall fastställa vilken ersättning som skall betalas om ett tåg ställs in av järnvägsföretaget eller godskunden. De kan komma överens om ersättning för det fall att kunden deklarerat antingen godsets värde eller särskilt intresse av leveransen.

2.6

Ersättningsansvaret gäller inte om någon av parterna begått ett fel, om tredje part begått ett fel eller annan handling, vid force majeure eller omständigheter som inte kunnat undvikas och vars följder inte kunnat förhindras. Om ersättningskrav uppstår på grund av ett fel begånget av infrastrukturförvaltaren, skall järnvägsföretaget betala och kräva motsvarande ersättning från infrastrukturförvaltaren.

2.7

Om flera järnvägsföretag deltar i transporten är alla solidariskt ansvariga, oberoende av vilket företag som genomförde den del av transporten under vilken förseningen eller skadan inträffade.

3.1

För att främja ett hållbart transportsystem och få en balans mellan olika transportslag, som man beskriver i vitboken om den gemensamma transportpolitiken fram till 2010, har gemenskapen satt upp målet att öka järnvägens andel av godstransporterna. Högre kvalitet på järnvägens tjänster inom godstransporterna är ett av flera medel att nå det målet och skall i princip välkomnas.

3.2

Kommissionen föreslår ett system med olika incitament där önskan att undvika att betala ersättning antas höja kvaliteten och framför allt förbättra punktligheten. Operatörernas första reaktion på en ökad ekonomisk risk på grund av eventuella ersättningsbetalningar brukar vara att höja priserna.

3.3

Frågan är om den metod kommissionen föreslår är lämplig.

3.4

Den täcker både internationella och nationella transporter. Kommissionen skriver själv i sin motivering att kvalitetsavtal redan finns i främst nationella transporter och i mindre utsträckning i internationella transporter. På annat ställe i förslaget konstaterar kommissionen att problem främst uppstår när flera järnvägsföretag är inblandade och att detta framför allt är fallet vid internationella godstransporter.

3.5

Eftersom förslaget innebär en inblandning i kontraktsvillkoren mellan affärspartner (detta är ju inte en fråga om konsumentskydd) borde det kanske vara mindre omfattande i fråga om internationella transporter.

3.6

Man borde också överväga vilka positiva incitament som kan användas i stället för ersättningar enligt en enda EU-förordning för hela järnvägssektorn som kompletterar det redan existerande fördraget om internationell järnvägstrafik – COTIF (CIM). Artikel 11 i direktiv 2001/14/EG innehåller till exempel regler om bonus på infrastrukturavgifterna om ett företag vidtar åtgärder som minskar driftsavbrotten och förbättrar systemets prestanda.

3.7

När stöd ges till järnvägstransporter av gods måste man undvika diskriminerande behandling av de andra konkurrerande transportsätten.

3.8

Detta väcker frågan om vilka jämförbara regler gemenskapen har för flyg- och vägtransporter. Internationella avtal om ersättning för skada eller förlust föreskriver betydligt lägre nivåer (en tredjedel av förslagets högsta nivå gäller enligt Montrealkonventionen om flygtransporter, en sjättedel av förslagets högsta belopp enligt konventionen om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg (CMR)).

3.9

Förhållandet är oklart mellan det system för kvalitetskontroll som avtalsparterna skall komma överens om och de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) avseende telematiktillämpningar för godstransporter. Elektronisk övervakning i realtid av fraktrörelser på järnväg i hela Europa täcks av TSD för telematiktillämpningar för godstransporter. Harmoniserade tekniska specifikationer och förutsättningar för kommunikationerna definieras i dessa regler. Tillämpningen och genomförandet kräver dock fortfarande stora investeringar och kommer att dröja många år.

3.10

Enligt förslaget kan ett järnvägsföretag kräva gottgörelse för ersättningsbetalningar av infrastrukturförvaltaren om denne har förorsakat förseningen.

3.11

Även här kan man vänta sig försök att kringgå detta genom taxehöjningar (risktillägg) och genom marginaler för förseningar i tidtabellerna. Med hänsyn till den begränsade infrastrukturkapaciteten vore detta inte en önskvärd reaktion. Det förekommer redan i flygtransportsektorn sedan direktivet om ersättning till passagerare trädde i kraft. Riskkalkylen för infrastrukturförvaltare kommer att bli mycket komplicerad, eftersom de inte känner till och inte kan påverka värdet på godsflödet och därmed på ersättningarna.

3.12

Man får inte glömma att infrastrukturen i de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa är i sämre skick och kräver stora investeringar, och att ersättningskraven i förslaget skulle kunna skapa stora svårigheter.

3.13

Förslaget innebär att stora insatser måste göras när man skall avgöra vem som är ansvarig för vad, och när järnvägsföretagen skall ställa ersättningsanspråk på infrastrukturförvaltaren. Det kommer också att bli betungande att fördela ansvaret om flera järnvägsföretag är inblandade.

3.14

Perspektivet att behöva betala höga ersättningar får inte leda till att järnvägsföretagen gör avkall på säkerheten för att hålla leveranstiderna. Det får inte heller bli så att järnvägsföretagen sätter extra press på sina anställda med risk för att dessa inte iakttar arbetstider, körtider och viloperioder.

3.15

Redan i yttrandet om det andra järnvägspaketet påpekade EESK att de sociala villkoren inom vägtransportsektorn skapar nackdelar för järnvägssektorn i konkurrenshänseende. De konsekvenser som skall dras av detta kan inte vara att skapa samma arbetsförhållanden inom järnvägen som inom vägtransporterna eller att uppmuntra järnvägsföretagen att nonchalera reglerna och sätta press på arbetskraften.

4.1

EESK välkomnar i princip åtgärder för att förbättra kvaliteten på järnvägstransporter av gods.

4.2

Positiva incitament vore att föredra framför strikta ersättningssystem som leder till försök att kringgå reglerna och till ett komplicerat system för gottgörelse. Detta gäller särskilt infrastrukturförvaltarens roll.

4.3

Åtgärder med syftet att förbättra kvaliteten inom järnvägstransportsektorn får inte vara diskriminerande gentemot andra transportsätt.

4.4

Kommittén uppmanar kommissionen att undersöka åtgärdernas konsekvenser för företag och infrastrukturförvaltare i de nya medlemsstaterna.

4.5

EESK understryker att åtgärder för att förbättra kvaliteten på godstransporterna inte får leda till att företag försöker kringgå reglerna på bekostnad av säkerheten och arbetsförhållandena.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/17

1.1

Tjänster av allmänt intresse utgör i dag en samhällsföreteelse som är nära förknippad med den europeiska integrationen.

1.2

I EG-fördragets artikel 16 erkänns att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse hör till unionens gemensamma värderingar och bidrar till dess sociala och territoriella sammanhållning. Tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och de rättigheter som konkret avser tjänster av allmänt intresse (social trygghet och socialbidrag, hälsoskydd, miljöskydd m.m.) erkänns i stadgan om de grundläggande rättigheterna (avdelning IV, artiklarna II-34 till II-36).

1.3

Tjänster av allmänt intresse är inte bara centrala för konkurrenskraften och viktiga för att uppnå Lissabon-målen, utan de är också grundläggande för den europeiska sociala modellen. De bidrar till att garantera de grundläggande mänskliga rättigheterna, främjar en kunskapsbaserad ekonomi och den sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållningen samt utgör bärande inslag i en hållbar utveckling.

1.4

Även om EESK:s begäran att främjande av tjänster av allmänt intresse skall ingå som mål i artikel 3 i konstitutionsfördraget inte har hörsammats, utgör slutversionen av detta fördrag trots allt ett visst framsteg för tjänster av allmänt intresse: Artikel III-122 gör det möjligt för EU att på ett övergripande sätt lagstifta om principerna och villkoren för att fullgöra uppdraget att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. I konstitutionsfördraget erkänns också principen om administrativ frihet för de lokala myndigheterna, och principen att de skall ha möjlighet att själva tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse befästs, vilket innebär att subsidiaritetsprincipen skall tillämpas i fråga om unionens och medlemsstaternas respektive befogenheter att besluta om tjänster av allmänt intresse.

1.5

Merparten av sekundärlagstiftningen präglas dock fortfarande av en allmän obalans mellan å ena sidan konkurrensrätten, som utgör en detaljerad gemenskapslagstiftning med direkt tillämpning, och å den andra målsättningar av allmänt intresse, som utgör undantag från konkurrensrätten.

1.6

Europeiska unionen har fortfarande svårigheter att hantera den motsägelse som ligger i att skapa en marknad som endast bygger på konkurrens och behovet av att i offentlig regi styra processer som inte enbart kan omfattas av ekonomiska mekanismer. Tjänster av allmänt intresse är inte metoder eller instrument, utan möjliga garanter för den enskildes rättigheter, social sammanhållning och integration.

1.7

Det är dessutom uppenbart att Europas medborgare blir alltmer oförstående, kritiska och avvisande gentemot en politik som förefaller leda till en europeisk integration som är främmande för deras vardagsproblem, ökar de sociala klyftorna, äventyrar den sociala sammanhållningen och urholkar den sociala modellen.

1.8

Den europeiska integrationen måste leda till en harmonisk kombination av marknadsmekanismer och uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster på de områden där en sådan kombination är förenlig med målen för tjänster av allmänt intresse och kan utgöra ett mervärde för användarna eller konsumenterna. Detta innebär att det, med förbehåll för de villkor som anges i artikel 86.2 i EG-fördraget, i händelse av en tvist är viktigare att en tjänst av allmänt intresse utförs effektivt än att fördragets konkurrensregler tillämpas, enligt EU-praxis.

1.9

Tjänster av allmänt intresse grundar sig på den politiska viljan att kontrollera förvaltningen av kollektiva intressen och tillgodose behov samt garantera de grundläggande rättigheterna i en europeisk samhällsmodell. I en sådan modell skall alla, oavsett ålder, samhällsställning och bostadsort, ha rätt till en adekvat social trygghetsnivå, men också på ett lättillgängligt sätt rätt till högkvalitativa och prismässigt överkomliga grundläggande levdnadsbetingelser när det gäller mat, bostad, vatten, resor, kommunikationer osv. Tjänster av allmänt intresse är således ett uppenbart inslag i en social marknadsekonomi som inte kan fungera enbart genom konkurrensens spelregler. Utan offentliga insatser kommer unionen att utvecklas i två hastigheter med växande utvecklingsskillnader, fördjupade klyftor och ökad social utslagning.

1.10

Många europeiska medborgare kommer i en nära framtid att folkomrösta om ratificeringen av konstitutionsfördraget. Utan allmänhetens stöd inget politiskt Europa. Och allmänheten kommer inte att ge sitt stöd om unionen inte kan ge garantier för att man kommer att slå vakt om och utveckla den europeiska samhällsmodellen och sociala modellen.

1.11

Genom att vitboken om tjänster av allmänt intresse lägger grunden för högkvalitativa, lättillgängliga och prisvärda tjänster av allmänt intresse, utgör den ett av många viktiga steg i strävan att främja Europa bland medborgarna och undvika att ett resolut ”Nej!” avbryter dynamiken i den europeiska integrationen.

1.12

Den debatt som har inletts genom vitboken och resultaten av denna debatt är oskiljaktiga från debatterna om partnerskapet mellan privat och offentlig sektor, tjänstemarknaden (särskilt sociala tjänster), statligt stöd, den rapport om vatten som är under utarbetande, översynen av Lissabonstrategin och utvärderingsrapporterna.

2.1

I vitboken som Europeiska kommissionen antog den 12 maj 2004 redogörs för resultaten av den omfattande europeiska debatt som följde efter publiceringen av grönboken 2003 och de många bidrag som den gav upphov till, framför allt från EU-institutionernas och det civila samhällets sida. Kommissionen föreslår också strategiska riktlinjer för de närmaste åren.

2.2

Under debatten om grönboken framkom skillnader i perspektiv och åsikter. Likväl var alla eniga om att det behövs en harmonisk kombination av marknadsmekanismer och uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

2.3

Leveranserna av tjänster av allmänt intresse kan organiseras i samarbete med den privata sektorn eller överlåtas på affärsdrivande eller icke affärsdrivande privata eller offentliga företag, men det är de berörda offentliga myndigheterna som skall definiera vilka uppdrag och skyldigheter som tjänster av allmänt intresse skall omfatta. De berörda offentliga myndigheterna skall också ha till uppgift att reglera marknaden och se till att både privata och offentliga aktörer sköter sina uppdrag.

2.4.1

Offentliga myndigheter bör kunna arbeta närmare medborgarna: Tjänster av allmänt intresse skall organiseras och regleras så nära medborgarna som möjligt och subsidiaritetsprincipen måste strikt respekteras.

2.4.2

Allmännyttiga tjänster på konkurrensutsatta, öppna marknader: Kommissionen anser fortfarande att målen för en öppen och konkurrensutsatt inre marknad är förenliga med tillhandahållandet av högkvalitativa, lättillgängliga och prisvärda tjänster av allmänt intresse. Enligt EG-fördraget, och på de villkor som fastställs i artikel 86.2, är det dock i händelse av en tvist viktigare att en tjänst av allmänt intresse utförs effektivt än att fördragets regler tillämpas.

2.4.3

Sammanhållning och samhällsomfattande tillgång: För att främja den sociala och territoriella sammanhållningen i Europeiska unionen är det utomordentligt viktigt att alla medborgare och företag, oavsett var de befinner sig, får tillgång till prisvärda och högkvalitativa tjänster av allmänt intresse. I det sammanhanget är samhällsomfattande tjänster ett nyckelbegrepp som gemenskapen har utvecklat för att säkerställa en effektiv tillgång till tjänster som betraktas som nödvändiga.

2.4.4

Värna om kvalitet, säkerhet och trygghet: Säkra tjänsteleveranser, och i synnerhet en tryggad tillgång, är ett viktigt krav som måste beaktas när man definierar allmännyttiga tjänsteuppdrag. Villkoren för tjänsteleveranser måste också i tillräcklig utsträckning motivera aktörerna att bibehålla lämpliga nivåer på långsiktiga investeringar.

2.4.5

Skyddet för konsumenternas och användarnas rättigheter: Till dessa rättigheter hör bland annat tillgången till tjänster, inbegripet gränsöverskridande tjänster, i hela unionen och för alla befolkningsgrupper. Tjänsterna skall levereras till ett rimligt pris, det skall finnas särskilda system för låginkomsttagare, och tjänsterna skall garantera fysisk säkerhet, trygghet och pålitlighet, kontinuitet, hög kvalitet, valfrihet, öppenhet och tillgång till information från leverantörer och regleringsmyndigheter. Tillämpningen av dessa principer kräver i allmänhet att det finns oberoende regleringsorgan med tydligt definierade behörigheter och arbetsuppgifter. Till dem hör behörighet att fastställa sanktioner (möjligheter att övervaka införlivandet och tillämpningen av regler om samhällsomfattande tjänster), och de bör innehålla bestämmelser för aktivt deltagande av representanter för konsumenter och användare för att fastställa och utvärdera tjänster, tillgång till lämpliga mekanismer för klagomål och ersättning och en utvecklingsklausul som innebär att kraven kan förändras i takt med förändrade behov och önskemål hos konsumenter och användare och förändringar i ekonomin och tekniken.

2.4.6

Kontroll och utvärdering av prestationerna: I linje med resultaten från det offentliga samrådet anser kommissionen att utvärderingar skall vara flerdimensionella och omfatta samtliga rättsliga, ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter.

2.4.7

Respekten för tjänsternas och villkorens mångfald: I gemenskapens politik på områden som gäller tjänster av allmänt intresse är det nödvändigt att ta hänsyn till mångfalden av olika tjänster av allmänt intresse och under vilka villkor de tillhandahålls. Detta innebär emellertid inte att gemenskapens politik inte skall garantera samstämmighet inom olika sektorer, eller att det vore meningslöst att utveckla gemensamma begrepp som kan användas inom flera sektorer.

2.4.8

Ökad öppenhet: Denna princip bör tillämpas på alla aspekter av leveransprocessen och omfatta definitionen av uppdraget för tjänster av allmänt intresse, organisation, finansiering och reglering av tjänsterna, liksom produktion och utvärdering, inklusive mekanismer för att hantera klagomål.

2.4.9

Tydligare lagstiftning: Kommissionen är medveten om att det kan vara komplicerat att tillämpa gemenskapens lagstiftning på tjänster av allmänt intresse. och kommer därför, utan att det påverkar tillämpningen av prejudikaten från EG-domstolen och förstainstansrätten, att förtydliga gemenskapslagstiftningen om tjänster av allmänt intresse.

2.5.1

Respekten för mångfalden inom enhetliga ramar: Kommissionen kommer på nytt att behandla frågan om genomförbarheten och det eventuella behovet av ramlagstiftning om tjänster av allmänt intresse när konstitutionsfördraget träder i kraft, samt inleda en översyn av läget på området för tjänster av allmänt intresse och lämna sin rapport före utgången av 2005.

2.5.2

Förtydligande och förenkling av bestämmelserna om ersättning för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster: Kommissionen skall senast i juli 2005 fatta beslut om tillämpningen av artikel 86 i EG-fördraget på statligt stöd i form av ekonomisk ersättning som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att sköta tjänster av allmänt ekonomiskt intresse; senast i juli 2005 anta gemenskapsramar för statligt stöd i form av ersättning för tjänster av allmänt intresse; senast i juli 2005 anta en ändring av direktiv 80/273/EEG om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag; samt senast i juli 2005 ytterligare klargöra på vilka villkor ersättning kan utgöra statligt stöd i den betydelse som avses i artikel 87.1.

2.5.3

Tydliga bestämmelser för valet av företag som anförtros att sköta en tjänst av allmänt intresse: Kommissionen skall genomföra ett offentligt samråd om grönboken om upphandlingsaspekten av offentlig-privata partnerskap och, om det visar sig lämpligt, med utgångspunkt från det offentliga samrådet lägga fram förslag.

2.5.4

Tjänster inom den sociala sektorn och vården är av allmänt intresse: Kommissionen skall under 2005 lägga fram ett meddelande om tjänster av allmänt intresse inom den sociala sektorn och vården. Man vill också främja medlemsstaternas samarbete om vård och omsorg, och därmed se till att vården ligger på en hög nivå i hela unionen.

2.5.5

Resultat- och prestationsutvärdering: Kommissionen lade år 2004 fram den första övergripande utvärderingen av tjänster av allmänt intresse som utförts i enlighet med metoderna från 2002, och skall se över sina utvärderingsrutiner 2006.

2.5.6

Revidering av politiken för olika sektorer: Kommissionen skall uppmuntra samarbete mellan nationella regleringsmyndigheter inom ramen för nätverken för sådana myndigheter. Vid de planerade revideringarna för respektive sektor skall kommissionen beakta resultaten från det offentliga samrådet om grönboken. Detta berör bl.a. revideringarna för omfattningen av samhällsomfattande tjänster inom elektroniska kommunikationer, senast i juli 2005; lagstiftningspaketet om elektroniska kommunikationer, senast i juli 2006; direktivet om posttjänster senast i slutet av 2006; den inre gas- och elmarknaden senast den 1 januari 2006; direktiv 97/36/EG (”Television utan gränser”) i början av 2005, och den pågående utvärderingen av vattensektorn.

2.5.7

Politiken för internationell handel skall avspegla de interna bestämmelserna: Kommissionen tänker fortsätta att se till att gemenskapens ståndpunkter i internationella handelsförhandlingar är förenliga med gemenskapslagstiftningen om tjänster av allmänt intresse.

2.5.8

Främjande av tjänster av allmänt intresse i utvecklingssamarbete: Kommissionen tänker hjälpa utvecklingsländer att bygga upp fungerande samhälls- och rättssystem, eftersom detta är en nödvändig betingelse för investeringar i och tillgång till finansiering av grundläggande tjänster av allmänt intresse.

3.1

EESK välkomnar publiceringen av vitboken. Kommittén har granskat de nio principer och åtta nya riktlinjer som kommissionen föreslår för att stärka tjänster av allmänt intresse. Kommittén har under de senaste åren vid upprepade tillfällen (1) efterlyst ett ramdirektiv eller en ramlag för att bl.a. säkerställa tjänster av allmänt intresse, medlemsstaternas frihet att utforma, organisera och välja driftsform, långsiktig finansiering, resultatutvärdering och konsumenternas rättigheter. Dessa förslag har beklagligt nog ännu inte beaktats, även om kommissionen avser att lägga fram en rapport om denna fråga före utgången av 2005.

3.2

EESK värdesätter särskilt att vitboken innehåller en exakt tidsplan för de förslag och åtgärder som kommissionen skall genomföra för att tillämpa dessa principer och riktlinjer under de närmaste åren.

3.3

EESK kommer att följa insatserna för att uppfylla dessa åtaganden med stor uppmärksamhet och är beredd att delta i detta arbete.

4.1

Den första principen – ”Offentliga myndigheter bör kunna arbeta närmare medborgarna” – innebär att tjänster av allmänt intresse skall organiseras och regleras så nära medborgarna som möjligt och att ”subsidiaritetsprincipen måste respekteras”. I fotnot 30 hänvisas dock till förslaget till förordning om lokala landtransporter, ”som skulle ålägga medlemsstaterna att använda koncessioner i allmänhetens intresse” och därmed systematisk offentlig upphandling. Man kan inte tala om respekt för subsidiaritetsprincipen om inte varje behörig myndighetsnivå har frihet att välja formen för att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse.

4.2

I samband med den tredje principen – ”Sammanhållning och samhällsomfattande tillgång” – påpekar kommissionen att ”samhällsomfattande tjänster [är] ett nyckelbegrepp som gemenskapen har utvecklat för att säkerställa en effektiv tillgång till tjänster som betraktas som nödvändiga”. Det innebär att ”kraven kan förändras i takt med förändrade behov och önskemål hos konsumenter och användare och förändringar i ekonomin och tekniken”. Med en sådan utgångspunkt och med hänvisning till handlingsplanen e-Europe, som bl.a. syftar till att alla skall ha tillgång till bredband för elektronisk kommunikation, vill EESK påpeka att 20 % av befolkningen inom EU:s tidigare 15 medlemsstater saknar tillgång till dessa tjänster. Bredbandsteknik är en tjänst av allmänt intresse som förbättrar levnadsvillkoren genom att minska avstånden och underlätta tillgång till hälsovård, utbildning och allmännyttiga tjänster för geografiskt isolerade områden och utsatta befolkningsgrupper. Av det följer att om inte samhällsomfattande telekommunikationstjänster till ett rimligt pris också omfattar tillgång till bredband och mobiltelefoni, kommer EU att halka efter ytterligare när det gäller att införa och använda den nya informations- och kommunikationstekniken och utveckla kunskapssamhället. Samtidigt kommer den ”digitala klyftan” att vidgas, i synnerhet i de nya medlemsstaterna.

4.3

EESK har också i likhet med många andra aktörer insisterat på den sjätte principen (”Kontroll och utvärdering av prestationerna”), och påpekat att man successivt bör införa en resultatutvärdering av tjänster av allmänt intresse med målet att de skall fungera effektivt, garantera lika tillgång och vara anpassade till konsumenternas, medborgarnas och samhällets skiftande behov samt underlätta en revidering av regelverken. I vitboken framhålls helt riktigt att ”utvärderingarna skall vara flerdimensionella och omfatta samtliga rättsliga, ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter”. I detta sammanhang anser EESK att utvärderingarna också bör omfatta en ingående granskning av sysselsättningsfrågorna. EESK understryker att EU:s uppgift består i att utforma en gemensam metod och gemensamma kriterier, särskilt kvalitetskriterier, och att driva på utvecklingen av en objektiv och oberoende utvärdering som bygger på subsidiaritetsprincipen. Enligt EESK måste de förslag i vitboken som rör revidering av politiken för olika sektorer (se punkt 2.5.6) åtföljas av utvärderingsrapporter om effekterna av tidigare åtgärder. EESK hoppas kunna bidra till att leda utvärderingen eftersom alla berörda parter är samlade inom kommittén. EESK skall därför undersöka möjligheten att inrätta en permanent studiegrupp om tjänster av allmänt intresse.

4.4

Den sjunde principen – ”Respekten för tjänsternas och villkorens mångfald” – ”innebär emellertid inte att gemenskapens politik inte skall garantera samstämmighet inom olika sektorer, eller att det vore meningslöst att utveckla gemensamma begrepp som kan användas inom flera sektorer”. Kommissionens förslag till riktlinje är att den på nytt skall behandla frågan om genomförbarheten och det eventuella behovet av ramlagstiftning på området för tjänster av allmänt intresse när konstitutionsfördraget träder i kraft, och lämna sin rapport före utgången av 2005. I vitboken beaktas följaktligen inte EESK:s och många andra europeiska aktörers begäran om ett ramdirektiv (se EESK:s yttrande om ”Grönbok om tjänster i allmänhetens intresse” – EUT C 80, 30.3.2004). Det är därför viktigt att snarast konsolidera samtliga tjänster av allmänt intresse – även tjänster av allmänt intresse inom den sociala sektorn och vården med hänsyn till deras speciella karaktär – när det gäller konkurrenslagstiftning, finansiering, tillämpning av subsidiaritetsprincipen och deras roll i den europeiska integrationen.

4.5

Utifrån den nionde principen – ”Tydligare lagstiftning” – skall kommissionen klargöra gemenskapslagstiftningen, utan att det påverkar tillämpningen av prejudikaten från EG-domstolen och förstainstansrätten. Två förslag till riktlinjer bygger på denna princip:

4.5.1

”Förtydligande och förenkling av bestämmelserna om ersättning för skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster”, senast i juli 2005: Det bör bidra till att man utifrån principerna om öppenhet, icke-diskriminering och proportionalitet kan garantera långsiktig finansiering av en del av de investeringar som krävs dels för tjänsternas kontinuitet, dels för ersättningen för skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga eller samhällsomfattande tjänster; att man erkänner att formerna för denna ersättning kan vara mycket varierande och att de måste kunna anpassas till de uppställda målen: offentliga subventioner, interna justeringar som gör det möjligt att finansiera kostnader för intäkter från kommersiell verksamhet (med eller utan exklusiva rättigheter), en kompensationsfond för operatörer, skattelättnader eller andra förmåner, offentlig-privata partnerskap, stöd vid tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster osv.

4.5.2

”Tydliga bestämmelser för valet av företag som anförtros att sköta en tjänst av allmänt intresse”, som bygger på det offentliga samrådet om grönboken om offentlig-privata partnerskap. Enligt EESK förutsätter det att man erkänner att det finns många olika former för att tillhandahålla tjänster av allmänt intresse och att varje berörd myndighet har frihet att själv välja att direkt tillhandahålla tjänsterna (allmännyttigt eller offentligt företag), att anförtro förvaltningen till ett offentligt eller halvoffentligt blandägt företag inom vilket den offentliga myndigheten utövar en kontroll likställd med de tjänster den själv erbjuder eller som är verksamt inom den sociala och kooperativa ekonomin eller föreningsekonomin och utan vinstsyfte, eller att lägga ut tjänsterna på entreprenad till ett privat företag under en tidsbestämd period (koncession efter föregående konkurrens), utan att förbise möjligheten att övergå från en förvaltningsmetod till en annan.

5.1

Vitboken om tjänster av allmänt intresse innebär ett ökat hänsynstagande till dessa tjänster i EU. Den utgör ett solitt underlag för att utveckla idéerna kring en europeisk politik för tjänster av allmänt intresse som kan ge de europeiska företagen och medborgarna tillgång till lättillgängliga, prisvärda och effektiva allmännyttiga tjänster som bygger på spetsteknologi.

5.2

Tjänster av allmänt intresse är inte bara centrala för konkurrenskraften, utan de utgör också ett nyckelinslag på det sociala området och miljöområdet. De kompletterar på ett väsentligt sätt de tre komponenterna (ekonomi, sociala frågor och miljö) i Lissabonstrategin och är omistliga för att göra Europeiska unionen till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade samhälle, som bygger på en ekonomiskt hållbar tillväxt, fler och bättre arbetstillfällen samt på en stärkt social sammanhållning. Tjänster av allmänt intresse överskrider med sin specifika karaktär den inre marknaden och utgör en grundförutsättning för ekonomisk och social välfärd för medborgarna och företagen.

5.3

Vi måste uppnå en harmonisk kombination av marknadsmekanismer och uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster på de områden där en sådan kombination är förenlig med målen för tjänster av allmänt intresse och kan bidra till en bättre livskvalitet för de europeiska medborgarna med ekonomisk tillväxt, skapande av arbetstillfällen och varaktigt välbefinnande.

5.4

”Medborgarnas rättigheter att åtnjuta lättillgängliga, prisvärda och effektiva tjänster av allmänt intresse måste värnas om och stärkas med hänvisning till solidariteten och den ekonomiska och sociala sammanhållningen, som utgör grundprinciper i fördraget. En medlemsstat som beslutar om liberalisering av tjänster av allmänt intresse måste alltid uppfylla ovannämnda kriterier. Det behövs följaktligen en samling allmänna principer för enhetliga tjänster som kan tillhandahållas under varierande former i de olika medlemsstaterna, samtidigt som de helt och fullt respekterar subsidiaritetsprincipen.”

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/22

1.

2.

3.

4.

5.

1.1

Förbrukningsenergin (1) utgör grunden för dagens livsstil och kultur. Det var först med tillgången till en tillräcklig mängd förbrukningsenergi som vi uppnådde vår nuvarande levnadsstandard: Längre förväntad livslängd, god näringsförsörjning, allmänt välstånd och personlig frihet har i de uppåtsträvande industrinationerna nått en aldrig tidigare skådad nivå. Utan tillräckligt stor energiförsörjning riskeras dessa framgångar.

1.2

Behovet av en säkrad, överkomlig, miljövänlig och hållbar tillgång till förbrukningsenergi står i centrum för besluten från Europeiska rådets möten i Lissabon, Göteborg och Barcelona. Detta är anledningen till att Europeiska unionen ställt upp tre viktiga målsättningar som hänger nära samman med varandra: att värna om och förbättra (1) konkurrenskraften, (2) försörjningstryggheten och (3) miljön, allt för att sörja för en hållbar utveckling.

1.3

Kommittén har i flera yttranden (2) konstaterat att produktion och användning av energi är kopplad till miljöproblem, risker, resursutarmning, ett problematiskt utrikespolitiskt beroende och andra faktorer som är svåra att förutse – t.ex. det aktuella råoljepriset. Vi har också påpekat att den viktigaste åtgärden för att minska de risker som är förknippade med energitillgången, risken för ekonomiska kriser och andra risker är en så mångsidig och balanserad användning som möjligt av olika energislag och energiformer, inklusive alla slags ansträngningar för att spara och använda energi på ett rationellt sätt.

1.4

När det gäller energitillgången i framtiden finns det inte något alternativ eller någon teknik som är perfekt i tekniskt hänseende, helt saknar negativa miljöeffekter, täcker samtliga behov och har en förutsägbar potential på tillräckligt lång sikt. Dessutom visar den nuvarande trenden och kostnadsutvecklingen för både konventionella och alternativa energiformer tydligt att energi i framtiden knappast kommer att finnas tillgänglig till så fördelaktiga priser som hittills har varit fallet med förbränning (3) av fossila bränslen såsom olja, kol och naturgas.

1.5

Därför kan en förutseende och ansvarskännande europeisk energipolitik inte heller förlita sig på att en energiförsörjning som uppfyller ovannämnda målsättningar kan garanteras, om man bara använder några få energikällor.

1.6

En på längre sikt miljövänlig och ekonomiskt försvarbar energiförsörjning är alltså inte säkerställd vare sig i Europa eller globalt (4). Möjliga lösningar förutsätter ytterligare intensiv forskning och utveckling. Detta måste också inbegripa uppbyggnad och teknisk-vetenskaplig utprovning av försöksanläggningar som sedan stegvis marknadslanseras.

1.7

Kommittén har dessutom påpekat att kommissionens analys bör vara mer globalt inriktad och att analysperioden bör förlängas avsevärt, eftersom förändringarna inom energisektorn går mycket långsamt och eftersom utsläppen av gaser som påverkar klimatet (växthusgaser) inte är ett regionalt problem utan en global angelägenhet. Man kan också förvänta sig att problemen kommer att bli ännu mer tillspetsade i framtiden, särskilt under seklets andra hälft.

1.8

Både resursbegränsningarna och utsläppsproblematiken (växthusgaserna) blir desto allvarligare med tanke på prognosen att energiförbrukningen i världen kommer att öka till det dubbla eller tredubbla genom att folkmängden ökar och att de mindre utvecklade länderna behöver komma i fatt. Med det nuvarande kunskapsläget går det inte att kompensera detta starkt ökade behov enbart genom effektivitetsökning och energisparande.

1.9

Strategier (5) och utvecklingsperspektiv måste följaktligen ha en längre tidshorisont än 2060.

1.10

Som kommittén redan har konstaterat finns det i allmänhetens syn på problematiken – och i den offentliga diskussionen – en spännvidd av åsikter som omfattar både under- och överskattning av risker och möjligheter.

1.11

Därför finns det heller ingen tillräckligt enhetlig global energipolitik. Detta försvårar också EU:s möjligheter att delta i den globala ekonomiska konkurrensen på lika villkor.

1.12

Även inom EU:s medlemsstater finns det vissa skillnader i synen på energiproblemen. Ändå är man både på nationell nivå och på EU-nivå i hög grad överens om att alla alternativ skall (vidare-)utvecklas – med undantag för kärnkraften i flera medlemsstater. I detta syfte kan man använda sig av ett stort antal forsknings- och utvecklingsprogram och andra (till och med kumulativa) stödprogram. Det gäller både på medlemsstatsnivå och från EU:s sida.

1.13

Ett av EU:s särskilda mål i det avseendet är att på lång sikt åstadkomma en markant ökad användning av förnybara energikällor, något som också är positivt för klimatskyddet. I det sammanhanget spelar jordvärme en viktig roll.

2.1

Geotermisk energiutvinning innefattar de teknikformer som tar vara på värmeflödet från jordens heta innandöme till jordytan och gör det praktiskt användbart. Som värmeöverföringsmedium används vatten (flytande eller i form av ånga).

2.1.1

Detta värmeflödes täthet är dock mycket begränsad. Temperaturen under jordytan stiger endast mycket långsamt med tilltagande djup. Den allmänna medeltemperaturökningen uppgår till cirka 3oC per 100 meters djup. Geologiska zoner som uppvisar större temperaturökningar betecknas som geotermiska anomalier.

2.1.2

Värmetillgången i ytnära jordlager kan också påverkas av solen. Även detta beskrivs dock under geotermisk energi längre fram i yttrandet.

2.2

Man skiljer mellan två olika användningsformer för geotermisk energi.

2.2.1

Å ena sidan handlar det om användning i uppvärmningssyfte: För närvarande används ungefär 40 % av EU:s samlade energiförsörjning till uppvärmning, och för detta ändamål räcker det i regel med relativt låga (vatten-)temperaturer (< 100oC).

2.2.1.1

Enbart för uppvärmningsändamål sätter man bland annat in så kallade geotermiska brunnar, med ett koaxialrör som är slutet i nedre änden (på 2,5–3 kilometers djup) som genomströmmas av vatten i båda riktningarna. Röret absorberar då värmeenergi på upp till 500 kWth.

2.2.1.2

Jordvärmepumpar (”omvända kylaggregat”) för uppvärmning av byggnader utgör en speciell utnyttjandeform för ytnära jordvärme (från ca 2 kWth till 2 MWth). I det sammanhanget används dessutom ett ”kylmedel” (6). Det finns flera olika varianter som beroende på teknik kräver ett djup på en meter upp till flera hundra meter.

2.2.2

Å andra sidan handlar det om utvinning av elenergi. I det sammanhanget krävs däremot högre temperaturer (t.ex. > 120oC). Vanligtvis använder man två borrhål på stort avstånd från varandra, som i båda riktningarna genomströmmas av det vatten som skall värmas upp. På det viset kan man uppnå större värmemängder (ungefär 5–30 MWth).

2.2.2.1

Men även dessa (vatten-)temperaturer är förhållandevis låga med tanke på den önskvärda termodynamiska verkningsgraden (för omvandling av värmeenergi till elektrisk energi) och den nödvändiga kokpunkten för turbinkretsloppet.

2.2.2.2

Därför använder man företrädesvis vätskor med lägre kokpunkt i turbinkretsloppet (t.ex. perfluorpentan C5F12). Man utvecklar också särskilda turbinkretsar, såsom ”Organic Rankine Cycle” (ORC-processen) eller ”Kalinaprocessen”.

2.2.3

Speciellt fördelaktigt är det att kombinera de båda användningarna (elektricitet och värme) och utnyttja den värme som inte går åt i samband med elutvinningen till uppvärmning, dvs. samtidigt producera både värme och elenergi.

2.3

Det är emellertid bara tillräckligt djupliggande (flera kilometer under jordytan) värmereserver som lämpar sig för produktion av praktiskt användbar energi, framför allt när det gäller utvinning av elström. Detta förutsätter omfattande borrningar på stort djup.

2.3.1

För exploateringen och driften av sådana anläggningar stiger dock kostnaderna kraftigt med ökande djup. Därför måste man göra en avvägning mellan borrdjup, verkningsgrad och värmeutbyte beroende på anläggningens syfte.

2.4

Av den anledningen har man i första hand sökt användbara värmereserver i de geologiska zoner som kännetecknas av geotermiska anomalier.

2.4.1

Utpräglade geotermiska anomalier (s.k. höggradigt entalpiska (7) reserver) finner man framför allt i regioner med förhöjd vulkanisk aktivitet (Island, Italien, Grekland och Turkiet). Redan i antiken använde man höggradigt entalpiska reserver till kurbad. Sedan cirka 100 år tillbaka används dessa också för elenergiutvinning (Larderello, Italien, 1904).

2.4.2

Däremot finns lätta geotermiska anomalier (s.k. låggradigt entalpiska hydrotermala reserver), dvs. med endast lätt förhöjd temperaturökning i takt med tilltagande djup, i tektoniskt aktiva områden (Övre Rhenbäckenet, Tyrrenska havet, Egeiska havet osv.) och vidare i vattenförande sediment (Pannoniska bäckenet i Ungern och Rumänien samt det nordtyska/polska bäckenet).

2.5

På grund av den begränsade omfattningen av zoner med geotermiska anomalier har man dock sedan 1980-talet i allt högre grad bemödat sig om att exploatera även värme som finns lagrad i ”normala” geologiska formationer, för att på så vis bättre tillgodose ökande energibehov och anpassa värme- och energiutbudet till regionala behov.

2.5.1

Under 1990-talet har man i synnerhet i det tyskspråkiga området börjat använda reserver belägna utanför områden med geotermiska anomalier för energiutvinning. Först under de senaste fyra åren har man börjat framställa elenergi i Altheim och Bad Blumau (Österrike) och i Neustadt-Glewe (Tyskland).

2.5.2

Det handlar om djupborrning: Man måste söka sig ned till minst 2,5 kilometers och helst till 4–5 kilometers djup.

2.6

Detta förfarande medför följande fördelar:

2.7

Följande nackdelar bör dock nämnas:

3.1

I huvudsak handlar djupgeotermin om tre utvinnings- och användningstekniker – vanligtvis måste två borrningar ske (geotermiskt dubblettsystem) (8) – eller varianter på dessa, nämligen:

Dessutom håller tekniker (9) för en förbättrad överföring resp. användning av värme ovan jord på att utvecklas.

3.2

EU har för närvarande en installerad kapacitet för produktion av el ur geotermiska anläggningar – framför allt genom användning av geotermiska anomalier – på ca 1 GWel, dvs. ca 2 ‰ av den totala installerade kapaciteten i EU, framför allt i Italien. För omedelbar användning för uppvärmning uppgår den installerade kapaciteten för närvarande till ca 4 GWth. Enligt prognoserna kan man dock förvänta sig 8 GWth eller mer år 2010.

3.3

De båda användningssätten har hittills alltså inte stått för något betydande kvantitativt bidrag till energiförsörjningen i EU, och deras andel i användningen av förnybara energiformer har hittills också varit försumbar.

3.4

Användningen av geotermisk energi har på senare år dock uppvisat en klar tillväxt till följd av stöd från både medlemsstaterna och EU. Så länge det handlar om en värmeeffekt på mellan några och några tiotal MWth är geotermin därmed också ett bidrag till den decentraliserade energiförsörjningen.

3.5

Enligt kommittén är detta fullt motiverat och värt att stödja. Även här handlar det för det mesta om försöksanläggningar där olika metoder prövas och vidareutvecklas.

3.6

Utanför de områden som har geotermiska anomalier motsvarar kostnaderna per kWhel elenergi fortfarande ungefär hälften av kostnaderna för solenergi och två gånger kostnaderna för vindenergi. Och till och med detta förutsätter för det mesta en samtidig värme- och elproduktion.

3.6.1

Här kan det geotermiska energiutbudet dock (se ovan) i stor utsträckning anpassas till behoven, vilket kommer att vara till allt större nytta om de förnybara energiformernas andel på energimarknaden växer. Då kommer kapacitetssvängningarna inom vind- och solenergin nämligen att förutsätta alltfler reglerings- och buffertåtgärder. Antagligen kommer man till slut inte att klara sig utan sådana energikrävande och kostsamma lagringsmedier som t.ex. väte.

4.1

Användningen av geotermisk energi kan, om den inte är begränsad till zoner med geotermiska anomalier (se punkt 2.4 och 2.5), bli ett viktigt bidrag till en miljövänlig och hållbar energiförsörjning (se punkt 4.13).

4.2

För att utnyttja och utveckla denna potential för ekonomiskt meningsfull elproduktion krävs det borrningar på minst 4 till 5 kilometers djup så att man kan utnyttja de (bergs-)skikt som har de minimitemperaturer på cirka 150oC som krävs. Dessutom måste berggrunden där bearbetas (stimuleras) på ett sådant sätt att en tillräcklig värmeväxling kan ske mellan det heta berget och det naturliga eller injicerade vattnet och att vattnets genomströmningshastighet blir tillräckligt hög.

4.2.1

För användning i enbart uppvärmningssyfte (se punkt 2.2.1.1) räcker däremot också mindre borrdjup på t.ex. 2 till 3 kilometer.

4.3

Tekniker med detta syfte utvecklas och prövas redan på flera olika platser med olika geologisk beskaffenhet i Europa (t.ex. Soultz-sous-Forêts, Groß Schönebeck). Möjligheterna till utbyggnad beror här på hur de platsobundna och därmed exporterbara användningsteknikerna utvecklas. För att detta mål skall kunna uppnås krävs dock betydande FoU-insatser.

4.4

Å ena sidan handlar det om att vidareutveckla existerande tekniker så att de blir praktiskt användbara, och att undersöka de ovan nämnda förutsättningarna för en hållbar användning av den geotermiska energin.

4.4.1

En särskilt viktig fråga i samband med detta är om de hydrauliska och termodynamiska förutsättningarna för tillräcklig hållbarhet faktiskt kan vara uppfyllda i en sådan stimulerad reservoar.

4.5

Å andra sidan måste då också de enskilda stegen förbättras och rationaliseras så långt att kostnaderna för denna energianvändning blir konkurrenskraftiga (se nedan). Detta förutsätter inte bara FoU-insatser (se punkt 1.6) utan också insatser för att förbereda marknaden, så att kostnader kan sparas i samband med produktionen.

4.6

Med konkurrenskraft menas på medellång sikt att användningen av geotermisk energi kostnadsmässigt skall kunna konkurrera med användningen av vindenergi. Detta kan man också förvänta sig med tanke på att vindenergins nackdelar blir tydligare. Till nackdelarna hör inte enbart de mycket starka svängningarna i utbudet – vilket som vi vet leder till stora indirekta kostnader och utsläpp på andra platser – samt de negativa konsekvenserna för befolkningen i närområdet och för landskapsbilden, utan också det allt större behovet av reparationer och underhåll. Dessutom måste kostnaderna för konsumenterna och de offentliga finanserna räknas in i totalbilden.

4.7

På lång sikt och med tanke på att priserna på olja och naturgas förmodligen kommer att fortsätta stiga (och reserverna minska) uppstår frågan om den geotermiska energins allmänna konkurrenskraft, dvs. huruvida och i så fall när också denna energianvändning – med hänsyn till de externa kostnaderna för alla energiomvandlingstekniker – kan bli konkurrenskraftig på lång sikt utan något som helst stöd eller någon förmånsbehandling som kan leda till snedvridningar på marknaden.

4.8

Till dess krävs dock följande insatser (10):

4.9

Kommittén konstaterar med tillfredsställelse att mycket redan gjorts på detta område. Vi stöder till fullo kommissionen och dess löpande eller annonserade FoU-projekt på området och dess intention att ytterligare klart öka insatserna i nästa FoU-ramprogram. Vi stöder också medlemsstaterna och deras FoU-program samt deras ansträngningar för att redan nu genom stödåtgärder underlätta och stimulera försöken till marknadslansering.

4.10

Kommittén önskar i detta sammanhang upprepa sin tidigare rekommendation om att utnyttja de möjligheter som det europeiska forskningsområdet ger, genom en omfattande, tydlig och samordnad strategi för energiforskning där alla partner aktivt deltar, och göra denna till ett grundelement i det sjunde FoU-ramprogrammet och Euratomprogrammet.

4.11

Denna strategi skulle också innefatta nödvändiga FoU-åtgärder för att utveckla geotermin och ge den den plats som tillkommer den till dess att den långsiktiga kostnadsutvecklingen och den faktiskt realiserbara potentialen för denna teknologi kan bedömas bättre på en energimarknad som ändå hela tiden förändras.

4.12

Dessutom rekommenderar kommittén att man genom öppen samordning så långt som möjligt integrerar alla FoU-program rörande geotermi – dvs. även dem som hittills endast erhållit nationellt stöd – i ett europeiskt energiforskningsprogram, och därmed också främjar samarbetet inom EU.

4.13

Här ser kommittén också en möjlighet för de nya medlemsstaterna att delta i EU:s FoU-ramprogram. Den pågående förnyelsen av energisystemen i dessa länder bör användas för att installera lämpliga försöks- och demonstrationsanläggningar där.

4.14

Kommittén rekommenderar dessutom att kommissionen försöker harmonisera gällande stödåtgärder för marknadslansering (t.ex. lagar om strömleverans till näten) inom EU på ett sådant sätt att geotermin åtminstone till en början får en möjlighet till rättvis konkurrens med liknande tekniker i hela EU.

4.15

Med tanke på den möjlighet som geotermin erbjuder i form av samtidig försörjning av värme och elenergi rekommenderar kommittén dessutom att kommissionen gör insatser för lämpliga värmenät och utnyttjande av värme.

5.1

Utvinningen av geotermisk energi innefattar de tekniker som tar vara på värmeflödet från jordens heta innandöme till jordytan.

5.2

Detta berör i första hand tillgången till värme för uppvärmning men också för elenergi eller båda energiformerna samtidigt.

5.3

I områden med geotermiska anomalier utvinner man redan nu geotermisk energi, men dess andel av den totala energiförsörjningen är mycket liten.

5.4

Genom teknologier som gör det möjligt att utnyttja även andra områden än dem med geotermiska anomalier kan utvinningen av geotermisk energi komma att utgöra ett betydande bidrag till en hållbar energiförsörjning, framför allt på basnivå. Detta innebär dock djupborrningar på runt 4 till 5 km och ytterligare ”stimulansåtgärder”.

5.5

Dock har även användningen av den mer ytnära jordvärmen med jordvärmepumpar en lovande utvecklingspotential för uppvärmning och luftkonditionering.

5.6

Potentialen för basförsörjning gör att geotermin skiljer sig från metoder med ett ostadigt utbud (t.ex. vind- och solenergi), som kräver eller kommer att kräva alltmer reglerings-, buffert- och lagringsteknik, och som genom sitt markbehov och sin inverkan på landskapsbilden stöter på motstånd bland befolkningen.

5.7

Kommittén upprepar sin rekommendation att man bör utnyttja de möjligheter som det europeiska området för forskning ger genom en omfattande strategi för energiforskning.

5.8

Denna bör också innefatta nödvändiga FoU-åtgärder för utveckling av geotermin som en fortsättning på och en rimlig förstärkning av de relevanta program som funnits hittills.

5.9

Kommittén rekommenderar att de geotermirelaterade FoU-programmen, som hittills endast erhållit nationellt stöd, integreras genom öppen samordning i ett europeiskt energiforskningsprogram och i de integrerande åtgärder som ingår i ett sådant.

5.10

Kommittén rekommenderar att man i alla medlemsstater skapar inledande, successivt avtagande incitament för och bestämmelser om marknadslansering (t.ex. en lag om leverans av ström till nätet) samt för privata investerare, vilket gör utnyttjande och försäljning av denna energiform som erhåller tillfälligt stöd mer intressant. Därigenom skulle man också öka möjligheterna att pröva, förbättra och utvärdera denna energiforms ekonomiska potential.

5.11

Kommittén rekommenderar att EU harmoniserar sådana stödåtgärder så långt att en rättvis konkurrens blir möjlig i hela unionen inom ramen för den geotermiska tekniken.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/28

1.1

Ända från början har EESK följt hur det europeiska programmet Galileo för satellitnavigering och positionsbestämning har skapats och utvecklats. Kommittén har erkänt dess strategiskt viktiga roll för det europeiska systemets konkurrenskraft, både när det gäller dess innovativa återverkningar på det ekonomiska, sysselsättningsmässiga och sociala området och den förbättrade livskvalitet som Galileo kan garantera det civila samhället (1). Kommittén har också pekat på hur viktigt det är att ända från det gemensamma företagets (2) start göra privata aktörer delaktiga i utvecklingen och utnyttjandet av systemet, genom att ett kontinuerligt stöd garanteras under utvecklingsfasen och installationsfasen (3).

1.2

Som EESK påpekat i sitt senaste yttrande på detta tema (4)”övergick programmet Galileo slutligen i en konkret startfas efter överenskommelsen av den 26 maj 2003 inom ESA:s styrelse om medlemmarnas respektive ekonomiska tillskott”. Kommittén har även framhållit att ”Galileoprogrammet är en mycket viktig fråga för Europeiska unionen, för dess oberoende, dess tekniska och vetenskapliga kapacitet, dess ekonomi och i första hand dess rymdsektor”.

2.1

Man bör erinra sig att programmet Galileo utvecklas i följande fyra faser:

2.2

Efter utformningsfasen inrättades i maj 2002 det gemensamma företaget Galileo, för fyra år och i syfte att ”säkerställa enhetligheten i projektets ledning och ekonomiska kontroll under forsknings-, utvecklings- och demonstrationsfasen av Galileoprogrammet, och för detta ändamål (…) mobilisera de medel som avsatts för detta program”.

2.3

Genom förordning (EG) nr 1321/2004 (5), som inrättar en europeisk tillsynsmyndighet för GNSS (det globala systemet för satellitnavigering), och den gemensamma åtgärden 2004/552/GUSP (6), båda av den 12 juli 2004, har systemets driftsstrukturer färdigställts. Strukturerna skall dels tillvarata det allmännas intressen i samband med programmen, dels garantera säkerhet och skydd för Galileo-systemet.

2.4

På internationell nivå ingick EU och USA den 26 juni 2004, efter fyra års förhandlingar, ett mycket viktigt avtal om Galileo och GPS (7). Avtalet rör främjande, tillhandahållande och utnyttjande av tjänster från de båda systemen för satellitnavigering och positionsbestämning samt fullkomligt driftskompatibla tillämpningar. Systemen kommer att fungera parallellt, utan att signalerna påverkar varandra. Därmed kan Galileo, inom ramen för de internationella satellitnavigeringssystemen (GNSS), bli den internationella standarden för öppna signaler som används i civilt och kommersiellt syfte (GPS handhas av militär) och bli tillgängligt och attraktivt även för de nuvarande GPS-användarna i och med att en enda, gemensam mottagare används.

2.5

Ett annat resultat av det internationella samarbetet är ett samarbetsavtal med Israel som undertecknades den 13 juli 2004 och följde på det avtal som undertecknades med Kina den 30 oktober 2003. Sedan en tid tillbaka pågår förhandlingar för att åstadkomma driftskompatibilitet med det ryska systemet GLONASS  (8), och framsteg har framför allt gjorts när det gäller förvärv av frekvenser och användning av ryska bärraketer, samtidigt som förhandlingar om samarbetsavtal med Ryssland, Ukraina och Indien är långt framskridna. Kontakter har även tagits med Australien, Brasilien, Mexiko och Sydkorea. Även Schweiz, Norge och Kanada överväger att delta i finansieringen.

2.6

I Medelhavsområdet ledde Europa-Medelhavskonferensen för utrikesministrarna i Valencia i april 2002 till en handlingsplan som omfattar Medelhavssamarbete rörande satellitnavigering och positionsbestämning. Nyligen godkände det gemensamma företaget i Kairo projektet Euro-Med GNSS för demonstration, utbildning och samordning med avseende på den regionala GNSS-planen. Syftet är att i samarbete med MEDA-partnerna undersöka effekterna av EGNOS  (9), en geostationär satellit som var föregångare till Galileo.

2.7

När systemet Galileo väl är i drift skall det tillhandahålla följande fem typer av tjänster:

2.8

Eftersom Galileo-systemet kännetecknas av civil användning och civilt handhavande och dess tillämpningar främst är avsedda för kommersiellt och professionellt bruk, räknar kommissionen med att Galileos potentiella marknad skulle kunna utgöras av 3 miljarder mottagare år 2010. Avkastningen på investeringarna skulle då uppgå till cirka 250 miljarder euro per år, och det skulle uppstå nya företag och hundratusentals högkvalificerade jobb, varav fler än 150 000 i Europa.

2.9

Det gemensamma företaget slutförde i september 2004 förhandlingsfasen och mottog de slutliga anbuden från två konsortier som strävade efter att bli koncessionshavare (Eurely (11) och Inavsat (12)). Den slutliga bedömningen av anbuden grundar sig på följande tre kriterier: företagskapacitet och finansiell kapacitet, teknisk kapacitet samt rättsliga och avtalsmässiga aspekter.

2.10

Företaget har lagt fram en rapport om ovanstående till kommissionen, och kommissionen har i sin tur utfärdat ett meddelande till parlament och rådet (13), ”Det europeiska projektet för satellitnavigation går in i uppbyggnads- och driftsfaserna”. Därefter kan det gemensamma företaget i enlighet med sitt mandat ”få de politiska direktiv fastlagda som behövs för den offentliga finansieringen av de följande faserna av projektet och för uppgifterna inom området offentliga tjänster, framför allt när det gäller att fastlägga vilka tjänsterna skall vara” och därmed lägga fram ett förslag om tilldelning av avtal för undertecknande av tillsynsmyndigheten, som i enlighet med den tidigare nämnda förordning (EG) nr 1321/2004 är den myndighet som skall underteckna och ansvara för genomförandet av avtalet.

2.11

Kommittén undrar om det inte finns en risk att detta förfarande blir alltför komplicerat med överlappningar och dubbla kontroller som varken förefaller vara smidiga eller tydliga.

2.12

Tillsynsmyndigheten, som behandlas i det förslag till förordning som är föremål för detta yttrande och där definieras som det gemenskapsorgan som skall tillvarata det allmännas intresse i samband med programmen för satellitnavigering, regleras av förordning (EG) nr 1321/2004 och kommer att tillsättas först 2005.

3.1

Det förslag som behandlas i detta yttrande är avsett att uppfylla kravet på ett särskilt rättsligt instrument, som kan ge programmet en fristående budgetpost och därmed möjliggöra effektivare handhavande och övervakning av Galileos installationsfas och driftsfas i finansiellt hänseende, också när det gäller koncessionshavaren.

3.2

Förslaget till förordning syftar alltså till att fastställa villkoren för gemenskapens finansiella stöd till installations- och driftsfaserna. Det fokuserar särskilt på följande:

3.2.1

Gemenskapsåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa en finansiell balans mellan de resurser som gemenskapen ställer till förfogande och dem som kommer från koncessionshavaren. Detta gäller

3.2.2

Lämpligheten i tillsynsmyndighetens institutionella struktur för handhavande och kontroll.

4.1

EESK anser att man nu bör förbättra de tekniska aspekterna på tillhandahållandet av de olika tjänsterna för att garantera öppna standarder som ger tillgång till flera tjänsteleverantörer och olika typer av innovativa tjänster. Man bör undvika artificiella hinder och höga avgifter för nykomlingar, särskilt mindre aktörer.

4.2

När det gäller hur stora finansieringsbeloppen skall vara, hoppas EESK att en ny budgetplan för gemenskapen snart skall antas. Kommittén stöder kommissionens begäran om anslag på en miljard euro till programmet Galileo i form av en särskilt budgetpost som inte är beroende av andra poster. Vidare begär kommittén att detta belopp skall höjas till lämplig storlek, för att säkerställa EGNOS utveckling och integration i programmet Galileo. Kommittén menar att forskningen om positionsbestämningssystemen GNSS bör få utrymme och anslag även inom sjunde ramprogrammet för FoTU.

4.3

För övrigt undrar kommittén hur man i detta sammanhang skall integrera de eventuella offentliga bidragen från organ i tredje land som redan har visat intresse för att delta i finansieringen av programmet Galileo.

4.4

Man kan konstatera att koncessionshavarens finansiella ram omfattar fördelar som hänger samman med att denne tillhandahåller tjänster och åtnjuter licenser och kostnadsfria immateriella rättigheter (IPR) (14). Kommittén måste här ge uttryck för sin oro över att koncessionshavaren skulle kunna få en dominant ställning eller monopolställning som skulle avgöras på förhand och eventuellt medföra en snedvridning av konkurrensen och hinder för den fria marknaden.

4.5

När det gäller lämpligheten i den institutionella struktur för handhavande och kontroll som läggs ut på en europeisk myndighet (europeiska tillsynsmyndigheten för det globala systemet för satellitnavigering), vill vi framhålla följande punkter:

4.5.1

Företrädare för Europeiska rymdorganisationen (ESA) får inte ingå i denna europeiska tillsynsmyndighets styrelse, men ingår däremot i det gemensamma företagets nuvarande styrelse.

4.5.2

Ansvaret för handhavande och kontroll skall föras över från det gemensamma företaget till den europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS, som skall förvalta Galileos fonder, fungera som koncessionsgivande myndighet, se till att avtalsförpliktelserna fullgörs, ge koncessionshavaren rätten att utnyttja tillgångarna under den tid avtalet gäller, handha avtalet med EGNOS-operatören, samordna medlemsstaternas initiativ för de frekvenser som behövs för att systemet skall fungera, garantera att certifieringen för komponenterna är enhetlig och se till att säkerhetsbestämmelserna efterföljs, däribland bestämmelserna i den gemensamma åtgärden 2004/552/GUSP.

4.5.3

Kommittén kan inte dölja sin oro över den mycket känsliga fas när ansvaret flyttas över från det gemensamma företaget, som upphör i maj 2006, till den nya europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS som skall träda i funktion första halvåret 2005.

4.5.4

Vi rekommenderar därför att kommissionen och rådet noga övervakar denna övergångsfas och ”samexistensen” mellan det gemensamma företaget och tillsynsmyndigheten.

4.5.5

Bestämmelserna i den gemensamma åtgärden 2004/552/GUSP och förordningen om inrättande av den europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS, som föreskriver en kommitté för systemets säkerhet och tillförlitlighet, reglerar de frågor som rör Galileos inre säkerhet.

Enligt EESK bör man fördjupa förbindelserna mellan Galileosystemet och de övriga europeiska initiativen, t.ex. systemet Global Monitoring for Environment and Security (GMES), systemen Cospas-Sarsat (15) för personsökning och livräddning, nätverken för rättsliga och inrikes frågor, multimedianäten Grids etc.

4.5.6

Kommittén vill upprepa något som den påpekat i tidigare yttranden (16), nämligen hur viktigt det är att samtidigt som man reglerar säkerhetsfrågorna även reglera skyddet av privatlivet och personuppgifter genom att man där så är möjligt överlåter denna fråga på Europeiska byrån för mänskliga rättigheter  (17) eller överväger att upprätta ett lämpligt rådgivande organ. Det räcker inte med den hänvisning till förordning EG 45/2001 som ges i artikel 19 i den ovannämnda förordningen som inrättar den europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS. Att säkerställa ett fullgott skydd av privatlivet och personuppgifter är enligt vår mening minst lika viktigt som ett fullgott skydd av säkerheten, om systemet Galileo verkligen skall bli framgångsrikt och få fullt stöd från det civila samhället.

4.5.7

Vad beträffar det civila samhällets deltagande noterar EESK också att ett för Europa så viktigt initiativ som Galileoprogrammet alltjämt är praktiskt taget okänt för det flesta EU-medborgare. Därför hoppas EESK att gemenskapsorganisationerna tillsammans med de nationella regeringarna snarast initierar en informations- och upplysningskampanj, som förutom att låta EU-medborgarna få kännedom om och lära sig uppskatta denna eminenta europeiska forsknings- och industriprodukt lugnar dem vad gäller frågan om skyddet av deras rätt till privatliv.

5.1

Mot bakgrund av ovanstående rekommenderar EESK att följande anmärkningar införlivas i skälen i förslaget till förordning:

5.1.1

Nytt skäl 3a: ”Med tanke på den inverkan som programmet kan komma att få på EU-medborgarnas liv skall kommissionen vinnlägga sig om att skyddet av privatlivet och personuppgifter när det gäller tillhandahållandet av Galileo-tjänsterna anförtros Europeiska byrån för mänskliga rättigheter, alternativt ett tillfälligt rådgivande organ, för att säkerställa en utveckling i riktning mot ökad öppenhet och en kontinuerlig dialog med alla potentiella användare och det civila samhället”.

5.1.2

Lägg till följande i skäl 12: ”(…) att säkerställa ytterligare gemenskapsmedel från samma budgetpost för utveckling och integrering av EGNOS i Galileo, och se till att satellitnavigering och integrering av satellitnavigering får tillräckligt utrymme och tillräckliga anslag även inom sjunde ramprogrammet för FoTU”.

5.1.3

Nytt skäl 13a: ”Kommissionen och rådet skall säkerställa att övergången från det gemensamma företaget till den nya europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS sker med fullständig öppenhet, för att undvika överlappningar, driftsförseningar eller, vad värre är, marknadshinder”.

5.1.4

Nytt skäl 14a: ”Kommissionen skall se till att eventuella finansiella och andra bidrag från organ i tredje land till europeiska tillsynsmyndigheten för GNSS inte strider mot de ömsesidiga intressena och rådande balans, med hjälp av lämpliga avtal som skall läggas fram för rådet och Europaparlamentet”.

6.1

Kommittén framhåller med kraft att den helt och fullt stöder programmet Galileo och en insats för att påskynda de två sista faserna i programmets utveckling, så att det verkligen kommer att vara i drift 2008.

6.2

EESK uppmanar kommissionen att göra en förhandsbedömning av de extra fördelar som koncessionshavare får genom tillhandahållandet av tjänster och immateriella rättigheter, genom att ge tydlig och detaljerad information om resultaten av denna bedömning.

6.3

Vi anser att det har gjorts stora framsteg när det gäller att genomföra en internationell infrastruktur, särskilt genom det samarbetsavtal mellan EU och USA som skall garantera fullständig driftskompatibilitet mellan de olika systemen för satellitnavigering och positionsbestämning i världen.

6.4

Kommittén framhåller vikten av det internationella samarbetet med Kina och Israel, och anser att så stora ansträngningar som möjligt bör göras för att åstadkomma avtal om ömsesidigt intresse med Schweiz, Norge, Ryssland, Ukraina, Indien, Australien, Mexiko, Brasilien och Sydkorea. Kommittén anser att Medelhavsområdet bör ägnas särskild uppmärksamhet, eftersom man där redan kan utnyttja EGNOS tjänster och eftersom detta område har strategisk betydelse för freden, stabiliteten och den hållbara utvecklingen i Europa.

6.5

Kommittén anser i detta sammanhang att öppningen mot tredje land innebär att EU:s utrikespolitiska dimension stärks.

6.6

EESK hoppas att Europeiska kommissionen får möjlighet att förfoga över en budgetrubrik som avsätts för en informations- och upplysningskampanj, som förutom att låta EU-medborgarna få kännedom om och lära sig uppskatta denna eminenta europeiska forsknings- och industriprodukt lugnar dem vad gäller frågan om skyddet av rätten till privatliv.

6.7

Slutligen hoppas kommittén att ovanstående kommentarer och förslag rörande några av skälen i den förslagna förordningen kommer att beaktas (skydd av privatlivet, ökade finansiella resurser, övergångsperiod samt bidrag från tredje land). Dessa förslag är tänkta att bidra till att göra initiativet tydligare och öppnare samtidigt som tillräckligt stora anslag garanteras både i gemenskapsinstitutionernas och det civila samhällets intresse.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/33

1.1

Kommittén anser att det föreslagna inrättandet av en infrastruktur för geografisk information på gemenskapsnivå (Inspire) är lämpligt och önskvärt och att det överensstämmer med proportionalitetsprincipen. Genom denna infrastruktur kommer de geografiska data som samlas in på nationell nivå att samordnas och göras användbara så att man på vetenskaplig grund bättre skall kunna dokumentera beslut på miljöområdet, uppföljningen av dessa beslut och de rapporter som skall avläggas i enlighet med vissa direktiv. Kommittén anser att den rättsliga grunden (EG-fördragets artikel 175) är lämplig.

1.2

Detta initiativ syftar till att minska dubbelarbete, informationsbrister och andra svagheter och till att främja samordning och relevans vid insamling och behandling av insamlade data. Det kräver att insatser görs på gemenskapsnivå. Initiativet skapar förutsättningar för ökad effektivitet när berörda förvaltningar och tjänster skall använda statistiken och när den på olika sätt skall utnyttjas av offentliga och privata aktörer, bland annat när det gäller tjänster med mervärde (kartor, specialdatabaser osv.).

1.3

Genom det föreslagna direktivet införs den rättsliga och tekniska ram som krävs för en sådan utveckling. En teknisk kommitté införs, och medlemsstaterna blir skyldiga att ge tillträde till sina geografiska data. Kommissionen kommer att ha ansvar för uppföljningen och regelbundet lägga fram rapporter.

1.4

EESK stöder det förslag som kommittén har uppmanats att yttra sig om, eftersom det obestridligen har ett gemenskapsmervärde, tillhandahåller en harmoniserad referensram och främjar de framsteg som måste göras när det gäller de insamlade geografiska uppgifternas kvalitet och natur. Det skapar en grundval för miljöpolitiken och eventuellt annan politik på nationell och europeisk nivå och är ett gott hjälpmedel i beslutsprocessen.

1.5

EESK vill framhålla att man måste använda öppna protokoll och filformat samt universellt använda standarder som kan läsas med kostnadsfria läsprogram. Kommittén understryker också att det måste säkerställas att den indexerade information som blir tillgänglig inom ramen för Inspire placeras i offentliga domäner, eftersom det är fråga om vetenskapliga data som är nödvändiga såväl för miljöpolitiken som för studenter och forskare. Slutligen vill kommittén understryka att detta arbete måste utföras utan att sekretessen för vissa statistiska uppgifter hotas, oavsett om de rör privatlivet, allmänintresset eller säkerhetsfrågor.

2.1

Den rättsliga grunden är EG-fördragets artikel 175.1. Eftersom denna artikel hänvisar till fördragets artikel 174 möjliggörs förslag om åtgärder på miljö- och folkhälsoområdena på grundval av tillgängliga tekniska och vetenskapliga data.

2.2

Naturföreteelser och fenomen som orsakas av mänsklig verksamhet påverkar miljöns och hälsans kvalitet. Detta motiverar gemenskapsåtgärder för informationsinsamling och samordning, under förutsättning att proportionalitets-, subsidiaritets- och försiktighetsprinciperna respekteras.

2.3

Ett ramdirektiv föreslås eftersom detta lämnar stort utrymme för tillämpning av subsidiaritetsprincipen vid anpassningen av bestämmelserna till de olika nationella och regionala förhållandena.

2.4

Insamlade metadata härrör främst från nationella offentliga källor, men användandet av andra källor utesluts inte. En EU-webbportal ger tillgång till nationella databaser i elektronisk form.

2.4.1

Insamlingen av de data som anges i bilagorna är inte obligatorisk för medlemsstaterna. Inspire-initiativet kompletterar andra initiativ, t.ex. initiativet för global övervakning av miljö och säkerhet och Galileo-initiativet, inom vilka specifika eller kompletterande uppgifter kan samlas in.

2.4.2

Av stor vikt är att Inspire-initiativet har en övergripande karaktär. Initiativet omfattar olika sektorer, vilket gör det möjligt att kartlägga informationsbrister och försöka avhjälpa dessa.

2.4.3

I miljölagstiftningen anges vilken typ av statistik som är relevant för de olika sektorstexterna (t.ex. direktivet om vattenkvalitet), vilken utformning den skall ha och hur den skall rapporteras.

2.4.4

Utbytet av data gör det möjligt för medlemsstaterna att identifiera de svårigheter och brister som eventuellt föreligger, vilket bör skapa förutsättningar att undan för undan hitta lösningar.

2.5

Målet är att samla in och samordna detaljerade geografiska data, t.ex. enligt specifikationen i bilagorna I, II och III, och att säkerställa den inbördes kompatibiliteten mellan olika nationella system för insamling och behandling av dessa data, så att statistiken kan göras tillgänglig för beslutsfattare, förvaltningar, forskningsorgan och rent generellt för den intresserade allmänheten.

2.6

Medlemsstaterna lägger ut de harmoniserade uppgifterna i nätverk, och dessa data och ett antal lättillgängliga tjänster kan tjäna som teknisk och vetenskaplig bas för europeisk, nationell och regional politik på en lång rad områden.

2.7

Genom utbyte och kombination av de upplysningar och kunskaper som har samlats in i olika länder och sektorer blir det möjligt att undvika dubbelarbete och att beakta miljökraven i all gemenskapspolitik.

2.8

Kommissionen kommer att använda de genomförandebefogenheter som den tilldelats genom rådets beslut av den 22 juni 1998. Olika tjänster inom kommissionen, t.ex. Eurostat och Gemensamma forskningscentret, kommer att delta aktivt i genomförandet av direktivet, och Europeiska miljöbyrån kommer också att ge sitt stöd. Varje medlemsstat utser det nationella offentliga organ som skall ha ansvaret för kontakterna med kommissionen. Den tekniska förvaltningen av Inspire skall ske genom ett kommittéförfarande, med deltagande av nationella experter, berörda EU-organ och generaldirektorat.

3.1

EESK godkänner och ställer sig bakom direktivförslaget om inrättande av en infrastruktur för geografiska data i gemenskapen. Kommittén anser att EG-fördragets artikel 175 är lämplig som rättslig grund.

3.2

I kombination med andra informationskällor kommer Inspire att utgöra ett stöd vid beslutsfattande i miljöpolitiska och hälsopolitiska ärenden, samt på en mängd andra områden.

3.3

Kommittén anser att förhållandet mellan kostnader och fördelar är en styrka i projektet, eftersom dubbelarbete kan undvikas och gemenskapspolitiken och informationen till allmänheten kan förfinas.

3.4

Kommittén menar att gemenskapsinfrastrukturen och den information och de tjänster som den tillhandahåller bör tillhöra den offentliga domänen, eftersom det väsentligen är fråga om vetenskapliga data och kunskapsbaser vars användning är av allmänt intresse (att förebygga naturliga och industriella risker, hälsorisker, osv.). Man måste undvika de hinder som alltför begränsade rättigheter att utnyttja dataset och datatjänster kan medföra.

3.5

Offentlig-privata partnerskap kan dock tänkas, liksom privata organs eller instansers användning av databaserna i syfte att tillhandahålla tjänster med högre mervärde eller att skapa geografiska databaser för speciella kommersiella ändamål.

3.6

Datasetens och tjänsternas kompatibilitet är av absolut avgörande betydelse för att Inspire-infrastrukturen skall bli en framgång, och kommittén stöder förslaget att genomförandebestämmelserna skall utformas i samarbete med leverantörer, användare och standardiseringsorgan. Det föreligger helt klart ett trängande behov av standardisering, men det är fråga om ett komplicerat område. Kommittén ställer sig emellertid bakom de planerade tidsfristerna för projektets genomförande och för utarbetandet av rapporter.

3.7

EESK anser att protokoll och filformat som används på nationell nivå och gemenskapsnivå bör vara öppna, fritt tillgängliga och inte skyddas av rättigheter. Kommittén menar också att statistiken måste kunna läsas av alla vanliga webbläsare, så att diskriminering på grund av mjukvara eller material kan undvikas när det gäller tillgång till eller användning av data.

3.8

Kommittén ställer sig bakom den förteckning med undantag som kommissionen föreslår, men vill ändå avslutningsvis erinra om sina farhågor när det gäller skyddet av personuppgifter och privatlivets helgd. Detta skydd skall ligga i linje med kravet på skydd av väsentliga nationella intressen och garantier för den allmänna säkerheten när det gäller de fritt tillgängliga uppgifternas art och känslighet.

4.1

EESK skulle vilja att de regelbundna rapporter som anges i direktivförslaget också sänds till kommittén.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/35

1.1

Ramdirektivet om vatten (1) kan sägas ha inneburit en stor förändring av vattenpolitiken i EU. Det innebar inte bara ett harmoniserat tillvägagångssätt med avseende på den situation som kännetecknar våra söt- och havsvatten, utan ledde även till att det fastställdes en effektiv metod för att utvärdera kvaliteten i dessa vatten och ett centraliserat organisationssystem som gör det möjligt att agera på ett enhetligt sätt i de olika avrinningsområdena, oberoende av vilka befogenheter som tilldelats varje område. Dessutom har kommissionen fortsatt att genom lagstiftning (2) och andra åtgärder (3) komplettera och utveckla innehållet i ramdirektivet om vatten i syfte att se till att EU:s vattenpolitik skyddar våra floder och hav.

1.2

Av oförståeliga skäl har emellertid ett par aspekter av mycket stor betydelse för kvaliteten i avrinningsområdena utelämnats i ramdirektivet för vatten. Det gäller exempelvis översvämningar. De är vanliga naturfenomen som till viss del förvärras extremt genom människans påverkan. En stor del av översvämningarnas förödande effekter kan minskas genom en lämplig politik avseende användning och skydd av flodbankerna och avrinningsområdena. Framför allt bör man se till att vid konstruktionen av infrastruktur för vattenförsörjning verkligen – och inte bara formellt – ta hänsyn till miljöeffekterna i syfte att undvika att den naturliga dynamiken förändras, och i stället säkerställa att vattenresurserna utnyttjas på ett rationellt sätt.

1.3

Översvämningsriskerna inom EU ökar av i huvudsak två orsaker: Den första är klimatförändringen, som kan leda till att nederbörd i form av störtregn ökar och att havsnivån höjs till följd av uppvärmningen av atmosfären. Den andra är effekterna av diverse mänsklig verksamhet såsom byggnadsarbeten i avrinningsområden och projekt för att leda om och kanalisera floder, liksom hamnbyggen som sker utan att man vidtar åtgärder för att bedöma och kompensera för deras miljökonsekvenser. Bland de mänskliga faktorerna kan även ökenspridningen inbegripas; vår kontinent utsätts för massiv skogsskövling, eldsvådor och annat som är mot naturen. Till syvende och sist är de ökade översvämningsriskerna en konsekvens av den ohållbara utvecklingen. Genom att anta hållbara modeller för ekonomisk, social och miljömässig utveckling kan man dock minimera och begränsa dessa risker.

1.3.1

Översvämningar i områden med industri, jordbruksverksamhet och intensiv djuruppfödning, men också i bebyggda områden, leder till en spridning av substanser och produkter vars användning under normala förhållanden inte utgör någon fara för vattenkvaliteten, men som vid översvämningar förvandlas till farliga föroreningar som kan medföra risker för medborgarnas hälsa och de berörda ekosystemen.

1.4

I Europa inträffade mellan åren 1998 och 2002 över hundra större översvämningar som förorsakade skador, bland annat de katastrofala översvämningarna i floderna Donau och Elbe år 2002. Sedan 1998 har cirka 700 människor omkommit och en halv miljon har förlorat sina hem till följd av översvämningarna. Försäkringsskadorna uppgår till cirka 25 miljarder euro (4).

1.5

Kommissionen är medveten om denna situation, och därför presenterade man för rådet (miljö) i juli 2004 ett förslag till skydd mot översvämningar på europeisk nivå. Det syftade till gemensamma åtgärder med avseende på översvämningsriskerna, och målsättningen var att öka skyddet mot dessa risker. Medlemsstaterna skall samarbeta för att gemensamt kartlägga riskerna och tillämpa riskhanteringsplaner för varje avrinningsområde och kustområde, och det är kommissionens uppgift att underlätta samordningen och informationsutbytet mellan alla medlemsstater och främja de bästa metoderna på området.

1.6

Slutligen kan tilläggas att, även om det rör sig om en åtgärd inom ramen för gemenskapens vattenpolitik, bör det framhållas att problemet även berör övrig EU-politik – jordbruk, miljö, räddningstjänst, transporter osv. Inom dessa olika politikområden finns det dessutom ett omfattande juridiskt problem i anslutning till förvaltningen av översvämningsområden: frågan om hur det offentliga området skall definieras och avgränsas med avseende på skyddet av flodstränderna och kustlinjerna, så att de inte blir föremål för omfattande förändringar enbart genom politiska beslut av myndigheter som i själva verket rör andra ansvarsområden inom vattenförvaltning och när det gäller planer för att förebygga översvämningar. Genom en avgränsning av de skyddade områdena vore det lättare att vidta åtgärder för att förebygga konsekvenserna av översvämningar.

2.1

Meddelandet kan delas in i följande tre delar:

2.2

Förslaget till hantering av översvämningsrisker syftar till att minska sannolikheten för att översvämningar skall inträffa och att begränsa konsekvenserna. Därför föreslås att programmen skall inbegripa följande inslag:

2.3

När det gäller de aktuella åtgärderna och initiativen för att förebygga konsekvenserna av översvämningar föreslås tre handlingsnivåer:

2.3.1

På EU-nivå omfattar insatserna tillämpning av redan existerande politiska åtgärder som fokuserar på att förebygga och begränsa konsekvenserna av översvämningar. Med hänvisning till forskningspolitiken försöker man att utnyttja forskningsprojekt såsom FLOODsite, som bidrar till en förbättring av den integrerade riskanalysen samt olika metoder för analys och hantering av översvämningsrisker. När det gäller utnyttjandet av strukturfonderna kan framför allt Europeiska regionala utvecklingsfonden bidra till utökade forskningsinsatser och en teknisk infrastrukturutveckling (5). IRMA-projektet (Interregs Rhen-Maas-aktiviteter) är ett exempel på ett gränsöverskridande projekt mot översvämningar.

2.3.1.1

Vidare föreslås det på EU-nivå att man genom den gemensamma jordbrukspolitiken skall skydda olika områden mot översvämningar genom att använda sig av skogs- och jordbruk som markskydd. På samma sätt föreslås att man med stöd av ramdirektivet om vatten skall tillämpa miljöpolitiken och integrera hanteringen av översvämningsrisker i planerna för förvaltning av avrinningsområdena. Solidaritetsfonden, som inrättades 2002 till följd av konsekvenserna av de stora översvämningarna i Centraleuropa, finns kvar i händelse av en större katastrof.

2.3.2

Man kan konstatera att det har gjorts insatser i medlemsstaterna för att förebygga konsekvenserna av översvämningar. Officiella riktlinjer och lagar har fastställts, framför allt i de länder som är mest utsatta. Det rör sig om planer och strategier för översvämningsskydd, och dessutom har riskkartor utarbetats i de områden där översvämningar är vanligast förekommande.

2.3.3

För det tredje finns det förutsättningar för internationellt samarbete vid gränsöverskridande floder, framför allt i Centraleuropa, via organ som skall säkra en samordnad förvaltning av avrinningsområdena.

2.4

EU:s gemensamma åtgärdsprogram innehåller förebyggande åtgärder och skadebegränsande åtgärder med avseende på översvämningar. De viktigaste åtgärderna innebär en bättre samordning mellan myndigheterna via planer för avrinningsområdena och kustområdena samt en kartläggning av översvämningsrisker. Samtliga åtgärder skall vidtas mot bakgrund av bästa praxis.

2.4.1

För att man skall kunna fullborda programmet är det viktigt att medlemsstaterna, kommissionen och övriga berörda parter samarbetar och i enlighet med fattade beslut axlar sitt ansvar när det gäller att förebygga översvämningsriskerna.

2.4.2

Det är svårt att beräkna kostnaderna för denna gemensamma insats. Ur kvalitativ synpunkt överträffar fördelarna för EU-medborgarna, för deras materiella tillgångar och för berörda människor och områden i vilket fall som helst kostnaderna.

2.5

Bilagan till meddelandet är av stor betydelse för utarbetandet och genomförandet av planer för hantering av översvämningsrisker och kartläggning av risker, eftersom den möjliggör en viss harmonisering med utgångspunkt i de målsättningar som fastställts.

3.1

EESK ställer sig positiv till kommissionens meddelande som syftar till att förbättra och harmonisera de förebyggande system som flera medlemsstater har inrättat för att lindra konsekvenserna av översvämningar. För det första bör det emellertid göras en mer djupgående analys av problemet för att man skall kunna besluta om lämpliga åtgärder, särskilt sådana som syftar till effektivare förebyggande insatser. På så vis skulle man kunna undvika en stor del av de skador som översvämningarna ger upphov till. För det andra bör man definiera ett par grundläggande begrepp som saknas i förslaget, i syfte att säkerställa största möjliga harmonisering av de åtgärder som föreslås inom ramen för riskhanteringsplanerna och kartläggningen av risker.

3.2

Översvämningar är naturfenomen som hör samman med flod- och kustvattensystemens normala funktionssätt, och tidsskalan för denna dynamik spänner över en mycket längre tid än den tidsskala som normalt används vid exempelvis ekonomisk planering, stadsplanering osv. Återkomstperiod innebär

I samband med vattenhantering används bland annat följande begrepp:

3.3

Hur allvarliga följderna av översvämningar är beror på bebyggelsen och hur människorna utnyttjar flodområdena, om det rör sig om verksamhet som påverkar vattensystemens normala sätt att fungera och som på ett genomgripande sätt ändrar förhållandena i flod- och kustområdena. Ovanstående kan nämligen öka risken för onormala funktionssätt som är extremt skadliga för människor och materiella tillgångar. EESK anser att följande bör betraktas som faktorer som ökar översvämningarnas omfattning:

3.4

De ökande riskerna för översvämningar som en konsekvens av ändrade naturförhållanden, framför allt klimatförändringen, kräver omfattande forskning för att man skall kunna fastställa hur förändringarna kan påverka flodernas och kusternas dynamik och därmed även översvämningsområdena och återkomstperioderna.

3.5

De ökade riskerna till följd av mänskliga faktorer (som markanvändning och antalet bosatta i området) kan och bör åtgärdas genom en aktiv planeringspolitik i syfte att uppnå en hållbar användning av översvämningsområdena och minska riskerna.

4.1

EESK instämmer i att målsättningen för riskhantering bör var att minska sannolikheten för att översvämningar skall inträffa, och att begränsa konsekvenserna genom ett förfarande som i enlighet med kommissionens meddelande omfattar förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder, information osv. Det vore dock lämpligt att klassificera åtgärderna och metoderna liksom de kriterier som skall säkerställa att rätt beslut fattas i varje enskilt fall. Följande förebyggande åtgärder skulle kunna användas som riktlinjer:

4.2

EESK uppmanar kommissionen att basera förvaltningsplanerna på följande principer och icke-strukturella åtgärder:

Det är mot denna bakgrund som principen om en långsiktig strategisk planering skall förstås. Det handlar inte bara om att beakta den förväntade utvecklingen, såsom anges i kommissionens meddelande, utan om att göra anpassningar i de fall man rimligen kan uppskatta att risken kommer att kvarstå eller öka.

4.3

Man bör ställa upp adekvata riktlinjer och villkor för att kunna avgöra vilka åtgärder som krävs för att förbättra översvämningsskyddet.

4.4

Erfarenheter av hantering av översvämningsrisker i olika delar av världen, framför allt från sextiotalet, visar klart och tydligt att de största problemen när det gäller att genomföra förebyggande åtgärder inte är tekniska, och att man inte kan finna en lösning enbart genom att kartlägga riskerna och faran. I USA har exempelvis ingenjörskåren (Army Corps of Engineers) utarbetat över 20 000 riskkartor, men mycket få myndigheter använder sig av dem. Och när de gör det leder det till beslut om en enda typ av strukturella åtgärder (som kanalisering, dammar och vallar) som vanligtvis inte ger ett tillfredsställande skydd mot översvämningarna utan förorsakar många skador som kunnat undvikas, men som inträffar på grund av att myndigheterna och allmänheten invaggats i en falsk känsla av säkerhet.

4.5

Det bör framhållas att det i EU är just sådana åtgärder, dvs. konstruktion av infrastruktur i form av dammar och kanaler med en begränsad användning, som finansieras av strukturfonderna (ERUF och Sammanhållningsfonden). Förebyggande åtgärder, strukturella eller inte, tilldelas i allmänhet mindre resurser. Därför anser EESK att man bör överväga att inrätta en särskild budgetpost för detta handlingsprogram eller i annat fall utarbeta riktlinjer för att låta åtgärderna ingå i andra program som finansieras av kommissionen.

4.6

I vilket fall som helst är dessa strukturella åtgärder inte tillräckliga för att förebygga översvämningar eller skydda flodområden. De är endast meningsfulla i ett bredare perspektiv där man även tar hänsyn till fysisk planering, transportplanering (vägar, järnvägar osv.), upprätthållande av dräneringskanaler och skydd av områden och ekosystem som reglerar den naturliga avrinningen. Därför vore det lämpligt att i framtiden vidareutveckla riktlinjerna i bilagan till kommissionens meddelande och låta dem inbegripa metodiska principer eller goda lösningar för att utarbeta riskhanteringsplaner.

4.7

Att integrera hanteringsplanerna för översvämningar i ramdirektivet för vatten är en förutsättning för att se till att nödvändig planering sker i hela avrinningsområdet och att effektiva åtgärder vidtas på samtliga nivåer (lokalt, nationellt, gränsöverskridande osv.) samt att samordning sker mellan alla myndigheter. För att göra detta lättare bör man genom ett direktiv utarbeta kriterier och anvisningar för att säkerställa en adekvat integrering av dessa två ramverk för planering, som är förenliga men olika. Dessa frågor bör ges en mer detaljerad behandling vid den föreslagna utvecklingen av riktlinjerna i bilagan.

4.8

Att integrera hanteringen av översvämningar i ramdirektivet om vatten skulle baseras på följande:

4.9

De viktigaste aspekterna på riskhantering med koppling till ramdirektivet om vatten är följande:

5.1

När det gäller översvämningar anser EESK att man vid samtliga förebyggande åtgärder, skyddsåtgärder och skadebegränsande åtgärder bör använda sig av de metoder och instrument som utformades i anslutning till ramdirektivet om vatten. Det gäller framför allt planen för avrinningsområdena, som gör det möjligt att reglera all aktivitet som avser förvaltningen av inre vattenvägar och därmed sammanhängande kustområden. EESK anser därför att man bör låta innehållet i kommissionens meddelande och de kommentarer som här framförs ingå i ett gemenskapsdirektiv. Detta skulle bidra till en anpassning av riskhanteringsplanerna till varje avrinningsområdes utmärkande drag, och därigenom till anpassning till våra floders och kustlinjers särskilda förhållanden.

5.2

För att säkerställa att dessa aspekter verkligen tas till vara krävs följande:

5.3

Riskhanteringsplanerna och kartläggningen av risker i bilagorna till meddelandet måste vidareutvecklas med målsättningen att upprätta en klassificering av de olika åtgärderna. I första hand bör de åtgärder som är högst prioriterade och mest adekvata i förhållande till finansieringen beaktas. Man bör även ta hänsyn till de kriterier som skall uppfyllas för att minska kostnaderna och öka fördelarna med avseende på befolkningen och de materiella tillgångarna. Den viktigaste målsättningen är att se till att de inre och yttre vattenvägarnas naturliga sätt att fungera går att förena med mänsklig verksamhet, dvs. att uppnå en integrerad hållbar utveckling i översvämningsområdena.

5.4

EESK anser att de viktigaste riskhanteringsaspekterna, som också berör planeringen i anslutning till ramdirektivet om vatten, är definitionen av risker, varningssystem och beredskapsinsatser. Man får inte heller förlora andra gemenskapsåtgärder ur sikte, såsom tvärvetenskaplig forskning och samarbete, med särskild inriktning på att minska konsekvenserna av översvämningar. Andra viktiga inslag är försäkringsskydd för att täcka skador eller minska offrens ekonomiska förluster samt övervakning och kontroll av säkerheten i samband med infrastrukturprojekt som påverkar de inre och yttre vattenvägarna.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/40

—

De slutliga mottagarna skall få så stor del av utbetalningarna som möjligt.

—

En effektiv kontroll skall förebygga missbruk.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/44

1.1

När allvarliga smittsamma husdjurssjukdomar brutit ut, t.ex. bovin spongiform encefalopati (BSE), mul- och klövsjuka (FMD), svinpest (CSF) och Newcastlesjukan (ND), har detta lett till återkommande kriser på marknaderna för animaliska produkter i EU. När sådana epizootier bryter ut medför det bland annat att man slaktar djur och inför restriktioner på omsättningen i syfte att förhindra ytterligare spridning. Huvudregeln vid utrotning av epizootier är att 50 % av medlemsstaternas omkostnader skall bäras av Veterinärfonden.

1.2

Dessutom är det en börda för marknaden, bland annat till följd av avsättningsförbud och stängda zoner. Marknadsorganisationerna för griskött, ägg, fjäderfäkött, nötkött, mjölk och mejeriprodukter samt för får- och getkött möjliggör därför i sådana situationer marknadsstödjande åtgärder. En avgörande förutsättning för att dessa undantagsåtgärder skall kunna användas är att berörda medlemsstater vidtagit nödvändiga veterinära åtgärder för att sätta stopp för epizootierna. Åtgärder för att lindra situationen på marknaden vidtas dessutom endast i den omfattning och för den tid som är strikt nödvändig för att stödja marknaden i fråga.

1.3

Undantagsåtgärderna som antas av kommissionen genom ett förvaltningsförfarande, genomfördes till en början med full gemenskapsfinansiering, bland annat för CSF, senast på 1980-talet och i början av 1990-talet. År 1992 användes för första gången nationell samfinansiering i samband med CSF. På grund av oklarheter kring omfattningen antog kommissionen 1994 en precisering i samband med en gemenskapsfinansiering på 70 % för ett högsta antal djur. Samma procentsats användes därefter i nötköttssektorn i samband med bekämpningen av BSE och FMD. Efter krav från Europeiska revisionsrätten om att samfinansieringen från veterinärfonden skall vara lika stor som den från marknadsåtgärdssidan har den nationella samfinansieringen sedan 2001 legat på 50 %.

1.4

På tysk tillskyndan avvisade domstolen 2003 påståendet att kommissionen hade haft anledning att fastställa nivån på den nationella samfinansieringen till 30 % i ett ärende rörande en uppköpsordning för nötkreatur i samband med BSE (1). Kommissionen har därmed ingen anledning att fortsätta med hittillsvarande praxis och föreslår därför en framtida nationell samfinansiering på 50 % genom en precisering av de animaliska marknadsorganisationerna för griskött, ägg, fjäderfäkött, nötkött, mjölk samt får- och getkött för såväl åtgärder beträffande den inre marknaden som avsättningen på marknader i tredje land.

2.1

Det är beklagligt att kommissionen och medlemsstaterna sedan 1992 inte har respekterat den allmänna princip som hittills gällt om full gemenskapsfinansiering av åtgärder som omfattas av den så kallade ”första pelaren” i den gemensamma jordbrukspolitiken, bland annat åtgärder som genomförts inom ramen för de gemensamma marknadsorganisationerna. Rådet kan genom att anta detta förslag i grund och botten frångå denna princip, som det själv har infört. Men som fastslagits av domstolen i denna fråga kan kommissionen inte utan uttryckligt tillstånd frångå rådets beslut, oavsett om detta sker i samverkan med medlemsstaterna i de respektive förvaltningskommittéerna.

2.2

Beroende på hur omfattande epizootierna är och hur länge de varar kan de åtgärder det handlar om leda till betydande kostnader, som huvudsakligen måste finansieras med offentliga medel. Frågan om fördelningen mellan EU och medlemsstaterna handlar först och främst om den finansiella solidariteten mellan medlemsstaterna. Vid nationell samfinansiering kommer vissa medlemsstater att vara mer benägna och ha bättre möjligheter att täcka utgifterna än andra. Vissa medlemsstater kommer direkt eller indirekt att övervältra kostnaderna på näringen med stora konkurrenssnedvridningar till följd. Detta kunde konstateras under BSE-krisen.

2.3

Enligt kommissionen kommer medlemsstaterna genom den nationella samfinansieringen att göra en större insats för att bekämpa och förebygga att husdjurssjukdomar utbryter. Även om EESK förstår detta argument kan det inte uteslutas att kravet i vissa situationer kommer att försena eller försvåra besluten och därmed motverka en effektiv bekämpning.

2.4

EESK kan också förstå kommissionens argument att förslaget innebär en fortsättning av praxis sedan 1992 och att man med förslaget ser till att de åtgärder som genomförs genom veterinärfonden och de som genomförs genom marknadsorganisationerna är parallella.

2.5

EESK anser icke desto mindre att utgifterna till undantagsåtgärder via marknadsorganisationerna, som ursprungligen fastställts av rådet, grundar sig på ett gemensamt ansvar och finansiell solidaritet. Om man bryter mot denna princip kommer detta enligt EESK att medföra en risk för att möjligheterna till bekämpning av epizootier blir alltmer olika i medlemsstaterna, epizootier som trots effektiv kontroll och förebyggande åtgärder kan uppstå slumpmässigt och oförutsett. Följderna för marknaden drabbar också andra medlemsstater. Dessutom medför nationell samfinansiering på detta område en risk för spridning till andra områden med en fara för ytterligare åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken som följd.

2.6

Om det trots detta finns stöd för kommissionens förslag skulle det vara en administrativ börda och omotiverat att medlemsstaternas finansiella bidrag i systemet omfattas av fördragens bestämmelser om statligt stöd. Kommissionens förslag om undantag från anmälningsförfarandet borde alltså ha gällt redan från starten.

3.1

EESK önskar hålla fast vid principen om full gemensam solidaritet för undantagsåtgärder via marknadsorganisationerna och avvisar därför kommissionens förslag om 50 % samfinansiering från medlemsstaterna.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/46

1.1

Från den 28 februari till den 11 mars 2005, under sitt 49:e sammanträde, kommer FN:s kvinnokommission (CSW) att utvärdera genomförandet av den handlingsplattform och den deklaration som antogs under den fjärde internationella kvinnokonferensen (Peking, 1995) och de slutliga dokumentet som antogs under generalförsamlingens 23:e specialsession ”Kvinnor 2000: Jämställdhet, utveckling och fred för 2000-talet” (New York, 2000), under vilken det gjordes en första utvärdering av framstegen och hindren på vägen mot jämställdhet.

1.2

Under denna session antog generalförsamlingen en resolution med ytterligare åtgärder och initiativ för att genomföra deklarationen från Peking och handlingsplattformen samt en politisk deklaration genom vilken medlemsstaterna åtog sig att organisera ett nytt möte tio år efter antagandet av plattformen, för att utvärdera de framsteg som gjorts och planera nya verksamheter.

1.3

I enlighet med kvinnokommissionens fleråriga arbetsprogram kommer det 49:e sammanträdet att fokusera på de framsteg som gjorts på plattformens tolv områden och på kartläggning av de nuvarande utmaningarna och nya strategier för att förbättra situationen för kvinnor och flickor och ge dem ökat inflytande. För att främja dialogen kommer kommissionen vid detta tillfälle att vara öppen för största möjliga medverkan av delegationer från medlemsstaterna, det civila samhället och internationella organisationer.

1.4

FN:s insatser har varit avgörande för att föra upp jämställdhetsfrågorna på den internationella dagordningen. 1975 hölls den första internationella kvinnokonferensen, som inledde kvinnornas årtionde (Mexico City). Under den andra konferensen (efter halva årtiondet – Köpenhamn, 1980) började regeringarna (57 stycken) underteckna konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979), som utgör en milstolpe på den svåra vägen mot jämställdhet. Under den tredje konferensen (Nairobi, 1985) antogs en handlingsplan med framtida strategier för att förbättra kvinnors situation, och genom denna plan satte regeringar och internationella organisationer upp jämställdheten som ett mål.

1.5

Ännu ett framsteg i erkännandet av kvinnliga särdrag och kvinnors roll har gjorts genom resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som FN:s säkerhetsråd antog 2000 (i vilken man erkänner att krig får särskilda följdverkningar för kvinnor och påtalar behovet av att stärka kvinnors ställning i beslutsprocesserna för förebyggande och lösning av konflikter), men mer allmänt har förbättringen av kvinnors situation tagits upp under mer än ett årtionde, i slutsatserna från alla stora konferenser och internationella möten som FN är med och organiserar (1).

1.6

Ett annat viktigt tillfälle var FN:s millennietoppmöte i september 2000, under vilket medlemsstaterna fastställde åtta tydliga och mätbara utvecklingsmål (de så kallade millenniemålen) för att avsevärt minska fattigdom, svält, sjukdomar och miljöförstöring senast år 2015. Bakgrunden till millenniedeklarationen är också att det behövs en enhetlig prioriteringslista bland alla dem som antagits vid olika internationella konferenser och toppmöten under det senaste årtiondet. Det tredje målet gäller främjande av jämställdhet och ökat inflytande för kvinnor, och det är nära knutet till utbildning, medan det femte målet rör reproduktiv hälsa. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar dock alla åtta punkterna.

2.1

Även om FN-systemet har skapat ett omfattande regelverk för att uppnå jämställdhet, brister ibland överensstämmelsen mellan de avsikter som fästs på papper och den praktiska tillämpningen av principerna inom medlemsstaterna och i deras handels- och utvecklingspolitik. Kvinnors civila, ekonomiska, sociala och politiska rättigheter undergrävs ofta av makroekonomisk politik och handelsavtal som präglas av nyliberalism och inte alls beaktar jämställdhetsdimensionen.

2.2

Dessutom råder det inget tvivel om att det invecklade internationella läget inte gynnar en förbättring av kvinnors situation, utan snarare kan bidra till en kontinuerlig försvagning av den ställning som kvinnor tidigare uppnått.

2.3

De nuvarande konflikterna gör kvinnors situation alltmer utsatt och allvarlig.

2.4

Våld i hemmet förekommer fortfarande världen över och drabbar kvinnor i alla åldrar, socialgrupper och religioner.

2.5

Det är därför viktigt att låta jämställdheten och försvaret av kvinnors rättigheter bli ett prioriterat mål och ett medel för att uppnå jämställd utveckling, bättre fördelning av resurser, hållbar ekonomisk utveckling och förstärkning av skyddssystemen för de svagaste befolkningsgrupperna.

3.1

Det är viktigt att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén medverkar med ett eget dokument till utvärderingen av EU:s framsteg på jämställdhetsområdet.

3.2

Man kan i detta sammanhang erinra om att kommittén alltid har ägnat stor uppmärksamhet åt verksamheter för att förbättra kvinnornas ställning i samhället, både genom många yttranden och egna initiativ. När det gäller den fjärde kvinnokonferensen (Peking, 1995) och dess uppföljare (Peking +5), har kommittén bidragit med två yttranden (EXT/131 och REX/033), i vilka man bland annat framhåller vikten av att kommittén får delta med en delegation i FN:s arbete.

3.3

När det gäller samarbetet med de andra EU-institutionerna, främst rådet, parlamentet och kommissionen, har kommittén fått en viktig roll i övervakningen av de många olika jämställdhetsinitiativ som EU på senare år tagit för att anta de utmaningar och övervinna de hinder som kartlades i Peking.

3.4

Vi tror att kommitténs bidrag till ett systematiskt införlivande av kvinnofrågorna i EU:s alltmer omfattande politikområden och samhällsområden kan bli betydande, om man utgår från en granskning av framstegen och hindren från den fjärde konferensen fram till i dag.

3.5

Vi är medvetna om att EU bör spela en huvudroll på världsscenen och har ett stort ansvar i samband med detta, och vi vill i detta dokument skissera de bidrag till en förbättring av kvinnors levnadsvillkor och deras utveckling världen över som EU kan ge genom sin samarbets-, utvecklings- och handelspolitik.

4.1

I EU har jämställdheten, som redan fanns upptagen i EG-fördraget, ytterligare reglerats genom Amsterdamfördraget, som inneburit att man har antagit ett ”dubbelt angreppssätt”, dvs. dels införlivande av jämställdhetsfrågorna i all gemenskapspolitik, dels särskilda åtgärder för kvinnor. Men frågan om lika möjligheter för kvinnor och män ingick redan i gemenskapens politik för ekonomisk och social sammanhållning, och den var ett viktigt mål för strukturfonderna redan 1994.

4.2

EU har antagit en integrerad strategi som skiljer mellan lagstiftningsinstrument och finansiella instrument och användningen av den öppna samordningsmetoden i socialpolitiken. Bland de jämställdhetsinstrument som senast antagits inom EU återfinns gemenskapens strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män (2001–2005), med sina årliga arbetsprogram och strukturfonderna.

4.3

Jämställdhetsstrategin (2001–2005) syftar till att samordna verksamheter och program som tidigare utvecklades inom varje enskild sektor, genom att tillämpa Amsterdamfördragets dubbla angreppssätt för att åstadkomma större enhetlighet, bland annat genom att fastställa säkra indikatorer och ett system för övervakning, utvärdering och spridning av resultat.

4.4

De olika områden som berörs av åtgärderna och målen, och som samverkar inbördes, är i huvudsak fem stycken: ekonomin (rör sysselsättningsstrategin, strukturfonderna och införlivandet av jämställdhetsfrågor i alla politikområden som påverkar kvinnors ställning inom ekonomin), deltagande och representation (med avseende på beslutsprocesserna), sociala rättigheter (vad gäller vardagslivet och skillnaderna i systemen för social trygghet), det civila samhället (rör de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, med särskild fokus på våld och sexhandel), förändring av könsroller och stereotyper (rör de kulturella strukturerna och massmedierna).

4.5

Jämställdhetspolitiken har också förstärkts med hjälp av strukturfonderna. Regleringen av fonderna för perioden 2000–2006 föregicks av en noggrann och kritisk analys av jämställdhetsåtgärderna och deras brister, och det dubbla angreppssätt som föreskrivs i Amsterdamfördraget har tillämpats. För övrigt har strukturfonderna – framför allt Europeiska socialfonden (ESF) – alltid betraktats som det viktigaste instrumentet för den europeiska sysselsättningsstrategin. I de nya riktlinjerna för sysselsättningen, som antogs i juli 2003, finns jämställdhet med som en övergripande dimension i samtliga mål, och detta tema utgör en av de särskilda riktlinjerna.

4.6

Stora framsteg har gjorts inom Europeiska socialfonden, särskilt när det gäller sysselsättnings- och utbildningspolitiken. Fondens insatser har koncentrerats på att förbättra kvinnors tillgång till samt närvaro och ställning på arbetsmarknaden (handlingslinje E) och deras möjligheter att förena arbetsliv och familjeliv, och det finns nu många positiva och uppmuntrande exempel på detta område. I detta sammanhang har ESF ställt sig bakom det kvantitativa mål som Europeiska rådet fastställde vid sitt möte i Lissabon 2000, nämligen att kvinnors förvärvsfrekvens skall öka från 51 % (2000) till 60 % och målet från Europeiska rådet i Barcelona 2002 att barnomsorg skall säkerställas för 90 % av alla barn från tre år upp till skolåldern och minst 33 % av alla barn under tre år (senast 2010).

4.7

Hittills har dock bara sporadiska insatser gjorts för att förbättra kvaliteten i arbetet och karriärmöjligheterna, uppmuntra kvinnligt företagande, minska löneskillnaderna och öka andelen kvinnor som arbetar med ny teknik. När det gäller att förena familjeliv och arbetsliv har flera insatser gjorts för att förbättra barnomsorgen, men ytterst få som direkt rör äldre eller familjemedlemmar som inte är oberoende.

4.8

Jämställdhetsdimensionen är dock fortfarande mycket svag inom de övriga fonderna, framför allt när det gäller jordbruk och fiske, där kvinnor traditionellt är underrepresenterade trots att de aktivt bidrar till dessa sektorers utveckling. Det råder alltså fortfarande en stor brist på jämställdhet på dessa områden, och kvinnors bidrag röner mycket liten uppskattning även när det gäller miljöskydd.

4.9

Några exempel är NOW (New Opportunities for Women, ett sysselsättningsinitiativ), STOP (Stop Trafficking of Persons) för att främja samarbete mot handel med och utnyttjande av kvinnor och barn, Daphne för bättre information om och skydd av våldsoffer samt Kvinnor och vetenskap (ramprogrammet för forskning och utveckling) inom ny teknik. Strategin skall även bidra till att jämställdhetsperspektivet införlivas i högre grad i olika gemenskapsinitiativ, t.ex. Equal, Interreg, Urban, Leader och inom kultursektorn Leonardo, Sokrates, Ungdom, Kultur etc.

4.10

I kommissionens rapport om jämställdhet mellan kvinnor och män (KOM(2004) 115 slutlig) framhålls att det redan finns en relativt avancerad lagstiftning på detta område i EU (2), och att den förstärkts genom en omfattande rättspraxis. Ett direktiv håller också på att utarbetas om genomförandet av principen om lika möjligheter och lika behandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. Avsikten är att den nuvarande lagstiftningen på detta område skall bli enhetlig och systematiseras i ett enda direktiv.

4.11

Även vid mötet nyligen under det nederländska ordförandeskapet yttrade sig rådet (sysselsättning och socialpolitik) om detta och slog fast att ett enda direktiv om likabehandling framför allt bör handla om lika lön och lika möjligheter på arbetsmarknaden, likabehandling i fråga om social trygghet, utbildning och karriärmöjligheter samt bevisbörda vid mål om könsdiskriminering.

4.12

Förslaget till direktiv om genomförande av principen om likabehandling för jämlik tillgång till varor och tjänster (KOM(2003) 657 slutlig) har även behandlats inom kommittén (3) (se yttrande), som har påpekat vissa allvarliga brister som bör åtgärdas inom en nära framtid.

4.13

Handlingsplattformen från Peking och rådsmötet i Lissabon har fått till följd att statistiken rörande jämställdhetsfrågor ökat på senare år, och man har fastställt nya indikatorer (t.ex. när det gäller beslutsprocesser, arbetsmarknaden och kvinnomisshandel) som gör det möjligt att verkligen analysera problemen och utvärdera effekterna av politik och åtgärder. Det har alltså gjorts tydliga framsteg på statistikområdet, även om det är långt kvar till en seriös bevakning av de olika sektorerna. Först när pågående fenomen och processer kan studeras och analyseras både kvantitativt och kvalitativt kan vi få veta exakt hur omfattande framstegen är.

4.14

Något som vi nästan helt saknar kännedom om både på gemenskapsnivå och medlemsstatsnivå är jämställdhetsperspektivet i budgetarbetet, dvs. hur jämställdhetsfrågorna införlivas i budgetförfarandena. När man inför ett jämställdhetsperspektiv på alla nivåer i budgetprocessen inser man att handläggarnas beslut inte är neutrala, utan får olika utfall för män och kvinnor. I detta sammanhang kan införlivandet av jämställdhetsfrågor i budgetarbetet (gender budgeting) också användas till att utvärdera hur kvinnor och män påverkas av politik, finansiering och beskattning.

4.15

Trots att gemenskapspolitiken för kvinnor har förstärkts, behövs det om målen verkligen skall uppnås fortfarande positiv särbehandling och kraftfulla insatser från medlemsstaternas sida, eftersom det är de som främst ansvarar för tillämpningen av denna politik.

4.16

Kvinnors arbetslöshet har förvisso minskat i EU och ligger nu på 55,6 %, men det mål som fastställdes vid rådsmötet i Lissabon är i många länder långt ifrån uppnått. Många kvinnor har kommit att ingå i de svagaste grupperna bland arbetstagarna, de som har otrygga arbetsförhållanden och ofta inte alls omfattas av systemen för social trygghet. I många medlemsstater råder det fortfarande löneskillnader mellan kvinnor och män, och dessa ökar till och med. Beklagligt nog förekommer både en vertikal och en horisontell segregation. Som tidigare antytts verkar åtgärderna för att förena familjeliv och arbetsliv främst koncentrera sig på barnomsorg, och det förekommer nästan inga åtgärder rörande andra familjemedlemmar som behöver vård. Dessutom har endast några få medlemsstater vidtagit åtgärder för att uppmuntra även yrkesarbetande pappor att ta föräldraledigt.

4.17

Också när det gäller beslutsfattande är skillnaderna stora. Man behöver inte gå längre än till EU-kommissionen som består av 22 män och 7 kvinnor (endast 24 %), och parlamentet som består av 510 män och 222 kvinnor (endast 30 %). Inte heller på nationell nivå är situationen bättre: den genomsnittliga andelen kvinnliga ledamöter i de nationella parlamenten är lägre än 25 % och andelen kvinnor i regeringarna bara något högre än 20 % (4). Inom EESK är kvinnorna underrepresenterade (av 317 ledamöter är endast 79 stycken kvinnor, alltså endast 25 %).

5.1

De problem som rör lika möjligheter för kvinnor och män får en fullständig behandling även inom EU:s samarbets- och utvecklingspolitik. Kommissionens meddelande (KOM(95) 423 slutlig av den 18 september 1995) som följdes av rådets resolution om integrering av könsfrågor i utvecklingssamarbetet (av den 20 december 1995) utgör grunden för antagandet av en första förordning 1998 ((EG) nr 2836/98, utfärdad av rådet den 22 december 1998), som nu har förnyats för tvåårsperioden 2004–2006. Den nya texten ((EG) nr 806/2004) medför en förstärkning av målen – stöd till införlivande av jämställdhetsperspektivet och antagande av positiv särbehandling för att främja lika möjligheter som ett viktigt bidrag till att minska fattigdomen i världen – och prioriterar kontroll av resurser och tjänster till förmån för kvinnor, framför allt på områdena utbildning, sysselsättning och medverkan i beslutsprocesserna. Ett annat viktigt inslag är stödet till offentlig och privat verksamhet som syftar till jämställdhet.

5.2

Handlingsprogrammet för integrering av ett jämställdhetsperspektiv i gemenskapens utvecklingssamarbete (2001–2006) (5) skall bidra till att överbrygga klyftan mellan de principer som formulerats och praktiken, genom en konkret strategi och fastställande av prioriterade områden: understödjande av makroekonomisk politik som är knuten till fattigdomsminskning samt hälsovårds- och utbildningsprogram inom den sociala sektorn, tryggad livsmedelsförsörjning och hållbar landsbygdsutveckling, transporter, uppbyggnad av den institutionella kapaciteten och sund offentlig förvaltning (good governance), handel och utveckling, regionalt samarbete och regional integration, stöd till integrering av ett jämställdhetsperspektiv i alla projekt och program både på regional och nationell nivå, och tillhandahållande av instrument och lämplig utbildning på jämställdhetsområdet till kommissionens personal.

5.3

I programmet för främjande av jämställdhetsperspektivet i samarbetspolitiken under perioden 2005–2006 är följande områden prioriterade: främjande av positiva attityder och beteenden hos ungdomar för att bekämpa våld mot kvinnor och flickor, och utbildning och metodrelaterat stöd till de viktigaste aktörerna i samarbetsländerna.

5.4

Kommissionen stöder åtgärder och projekt som syftar till ökad jämställdhet genom bilateralt och regionalt samarbete i västra Balkan, Östeuropa och Centralasien, Medelhavsområdet, Afrika, Västindien och länderna i Stillahavsområdet och Latinamerika. Andra anslag till genomförande av åtgärder på detta område utgår från tematiska kriterier i stället för geografiska.

5.5

Ett viktigt ögonblick i utvecklingen av förbindelserna mellan EU och tredje land var undertecknandet av Cotonouavtalet den 23 juni 2000 med AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet). Avtalet visar på sambandet mellan politik, handel och utveckling, och tillför en social dimension också genom främjandet av de icke-statliga aktörernas och därmed det civila samhällets fullständiga medverkan i utvecklingsstrategierna. Det slås fast att jämställdhet är ett övergripande tema i avtalet och därför bör beaktas på ett systematiskt sätt (artiklarna 8 och 31). Vi ser mycket positivt på att icke-statliga aktörer deltar i olika skeden i utformningen av nationella strategiska dokument, och vi hoppas att man kommer att vara särskilt noggrann med att involvera kvinnoorganisationer.

Dessutom ger avtalet EESK ett tydligt rådgivningsuppdrag i förhållande till de ekonomiska och sociala intressegrupperna, och kommittén får därmed institutionellt erkännande som en privilegierad samtalspartner.

5.6

Att involvera kvinnor och få dem att medverka aktivt i utvecklingspolitiken är verkligen inte lätt och går inte snabbt, men det är viktigt att alla EU-institutioner fortsätter att vara mycket uppmärksamma på denna fråga, så att det som fästs på papper omsätts i konkreta handlingar.

5.7

I detta sammanhang anser vi att gemenskapspolitiken för ekonomisk och social sammanhållning bör fungera som en modell som kan exporteras till övriga världen, och att EU bör åta sig att främja och tillämpa denna politiks principer internationellt, genom förbindelserna med tredje land.

5.8

Något som kan vara till nytta här är särskilda klausuler i handels- och samarbetsavtalen och positiv särbehandling av de länder som respekterar kvinnors rättigheter.

5.9

Visserligen har avregleringen av handeln bidragit till kvinnors sysselsättning i utvecklingsländer, men den har också ofta lett till att kvinnorna hamnat i den grupp med arbetstagare som har otrygga arbetsförhållanden, låga kvalifikationer och lägre lön och inte alls omfattas av systemen för social trygghet. Avregleringen av handeln går ofta hand i hand med en strukturomvandling som föreslås eller påbjuds av internationella organ. Eftersom det saknas lämpliga mekanismer för socialt skydd lägger en sådan en tung börda på de svagaste befolkningsgrupperna, i vilka kvinnorna ofta är i majoritet.

5.10

Trots detta verkar jämställdhetsfrågorna fortfarande inte få så mycket uppmärksamhet inom dessa politikområden, framför allt när det gäller handelspolitiken. Eftersom dessa politikområden inte alls är neutrala utan t.o.m. ofta får negativa följder just för kvinnor, och eftersom den ekonomiska utvecklingen i ett land inte kan bortse från social rättvisa, vore det lämpligt att jämställdhetsfrågorna beaktades i utformningen av politiken och att man införde kontrollsystem för att utvärdera effekterna både på makroekonomisk och mikroekonomisk nivå.

—

Medverkan i beslutsprocesserna och den kvinnliga representationen är fortfarande alltför låg både i EU-institutionerna och på nationell, regional respektive lokal nivå i medlemsstaterna. Den bör uppmuntras inom alla kretsar, bl.a. genom en diskussion om kvoteringssystem.

—

Utbildningsåtgärder för att göra införlivandet av ett jämställdhetsperspektiv mer utbrett bör genomföras både inom institutionerna och i medlemsstaterna, i de instanser där besluten fattas och i dem där politiken och strategierna genomförs.

—

Riktade analyser och studier med avseende på jämställdhet, statistik och särskilda indikatorer är oundgängliga för att fastställa temaområden, och för att förbättra politiken och strategierna och utvärdera deras följdverkningar. Att ta fram statistik som är indelad i olika kategorier är nödvändigt också i fortsättningen, liksom att fastställa nya indikatorer.

—

Det krävs en noggrann kvantifiering av de resurser som anslås till insatser för kvinnor inom alla fonder och andra finansieringsinstrument i EU och i medlemsstaterna, framför allt genom att införlivandet av jämställdhetsfrågor i budgetarbetet (gender budgeting) uppmuntras och får större spridning.

—

Grundförutsättningen är dock att kvinnor får samma tillgång till utbildning som män, vilket också sägs i den tredje punkten i millenniemålen.

—

När det gäller strukturfonderna bör de åtgärder som riktar sig till kvinnor inom jordbruket (EUGFJ) och fisket (FFU) förstärkas och knytas till miljöskyddet, ett annat område där den jämställdhetsrelaterade gemenskapspolitiken är tämligen svag.

—

Det behövs en ny dynamik i politiken för kvinnligt företagande och för att andelen kvinnor inom den nya teknikens sektorer skall öka.

—

Utbildningsinsatserna inom kunskapssamhället måste intensifieras så att denna sektor inte blir ytterligare ett tillfälle att diskriminera och utesluta kvinnor, som ju i hög grad kan bidra till att uppnå målen i Lissabonstrategin.

—

När det mer allmänt gäller arbetsmarknaden behövs fler åtgärder för att motverka den vertikala och den horisontella segregationen och undanröja alla hinder för verklig jämställdhet, genom att medlemsstaterna fastställer specifika och mätbara mål i samarbete med arbetsmarknadsparterna. Framför allt på lönediskrimineringens område bör medlemsstaterna börja tillämpa det dubbla angreppssätt som föreskrivs i rådets riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (6) och vars viktigaste dimensioner är allmän och yrkesinriktad utbildning, yrkesklassificering, lönesystem och kulturella stereotyper.

—

Åtgärderna för att förena arbetsliv och familjeliv bör ge större utrymme för vård av äldre familjemedlemmar – särskilt med tanke på befolkningens åldrande – utan att detta inkräktar på insatserna för barn.

—

För att främja lika möjligheter för män och kvinnor bör man uppmuntra och förbättra investeringarna i offentliga tjänster, framför allt inom skol- och universitetsvärlden och hälso- och sjukvården.

—

Även inom medlemsstaterna bör invandrings- och integrationspolitiken för kvinnor stärkas, liksom asylåtgärderna med inriktning på kvinnor som drabbats av konflikter, diskriminering och våld i sina hemländer.

—

Handeln med kvinnor och barn måste bekämpas.

—

Inom utvecklings- och handelspolitiken krävs en fortsatt förstärkning av samhällets medverkan i allmänhet och kvinnornas roll i synnerhet. Kvinnors intressegrupper måste involveras helt och fullt i utformningen av utvecklingspolitiken och de nationella strategiska dokumenten i de olika länderna, inte minst genom att kvinnor beviljas större anslag och därmed får en starkare ekonomisk och social ställning.

—

Handelsavtalens och utvecklingspolitikens effekter måste utvärderas, även på mikroekonomisk nivå, genom särskilda konsekvensbedömningar rörande de svagaste gruppernas levnadsvillkor och med beaktande av skillnaderna mellan könen.

—

Kommissionen och dess delegationer måste få en mer framträdande roll, så att de kan påverka respekten för mänskliga rättigheter och därmed också de situationer där kvinnors rättigheter kränks.

—

Delegationerna bör få ett särskilt ansvar för integreringen av jämställdhetsfrågorna på alla politikområden.

—

Europeiska unionen bör använda sig av allt sitt inflytande för att få så många medlemsstater som möjligt att ratificera och genomföra alla internationella fördrag som har positiva effekter på kvinnors situation, i synnerhet konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och dess tilläggsprotokoll, och få de stater som redan undertecknat konventionen att ta tillbaka sina förbehåll.

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/52

1.1

Grönboken om försvarsupphandlingar (KOM(2004) 608 slutlig) är en av de åtgärder som presenteras i kommissionens meddelande ”Mot en EU-politik för försvarsutrustning”, som antogs i mars 2003 och som kommittén yttrande sig om i september 2003 (1).

1.2

Den europeiska marknaden för försvarsmateriel är i själva verket endast en del av den inre marknaden som omfattar en specifik bransch. Med denna grönbok avser kommissionen att bidra till en stegvis uppbyggnad av en europeisk marknad för försvarsmateriel med mer insyn och större öppenhet mellan medlemsstaterna, utan att man bortser från marknadens särdrag. Detta bör stärka den europeiska försvarsindustrins konkurrenskraft, bidra till att försvarsresurserna fördelas på ett bättre sätt och stödja utvecklingen av EU:s militära kapacitet inom ramen för den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken.

1.3

Den 12 juli 2004 beslutade rådet att inrätta en europeisk försvarsbyrå i syfte att stödja medlemsstaterna i deras strävan att utveckla EU:s försvarskapacitet för krishantering och att främja gemenskapens försvars- och säkerhetspolitik i dess nuvarande och framtida form. Byrån har nu påbörjat sitt arbete, och dess funktioner (2) syftar till att förbättra EU:s försvarsverksamhet genom att eftersträva ökad samordning, i syfte att komma till rätta med dagens uppsplittring.

1.4

”Försvarsverksamheten” består bl.a. av att man skall se till att den kapacitet som krävs för att uppfylla planerade åtaganden finns tillgänglig och att verksamheten utförs på ett kostnadseffektivt sätt. Detta innebär att man kommer att eftersträva största möjliga interoperabilitet. För närvarande uppgår samtliga 25 medlemsstaters årliga försvarsutgifter till totalt cirka 160 miljarder euro. Cirka 20 % av dessa utgifter används för upphandling av försvarsmateriel (inkl. forskning och utveckling, inköp och support) (3).

2.1

I grönboken analyseras hur man kan förbättra systemet för försvarsupphandlingar i EU:s 25 medlemsstater. Betydande framsteg kan endast göras när samtliga delar av gemenskapens försvarsverksamhet definierats på ett tydligt sätt (se punkt 1.4 ovan) (4). Tydliga riktlinjer, harmoniserade krav och kontinuitet är viktiga faktorer för försvarsindustrin. Kommittén välkomnar dock kommissionens initiativ, eftersom det kan ses som en separat del av den process som inletts för att lägga grunden för en långsiktigt hållbar europeisk försvars- och säkerhetspolitik på en öppen och konkurrensutsatt marknad.

2.2

Kommittén välkomnar den ledande roll som Europeiska försvarsbyrån förväntas få. Det kommer att behövas en tydlig överenskommelse i fråga om ansvarsfördelningen mellan byrån och andra aktörer inom försvarsmaterielsområdet (5), och EESK förmodar att ett ökat samarbete blir verklighet i framtiden. Det är dock viktigt att man först tar fasta på erfarenheterna inom Gemensamma organisationen för samarbete om försvarsmateriel OCCAR (6) (som arbetar med projektförvaltning och avtalsrätt, som är av stor betydelse) innan några förändringar drivs igenom.

2.3

Kommittén ställer sig bakom kommissionens erkännande att tidpunkten för när varje medlemsstat skall börja tillämpa det nya försvarsupphandlingsförfarandet bör skilja sig åt från stat till stat. Förändringarna kan också komma att ske i olika takt i olika länder. Kommittén håller med om att det är av stor nytta att skapa en mer gemensam grund för försvarsupphandlingar och att detta kan ske relativt snabbt när samtliga medlemsstater kommit överens och inlett ett samarbete.

2.4

EESK håller med om att man måste komma till rätta med försvarsmaterielmarknadens uppsplittring och öka industrins konkurrenskraft och öppenhet, om man skall kunna upprätthålla och stärka EU:s försvarsindustri på lång sikt och bidra till att inköpen och materialförvaltningen blir mer kostnadseffektiva och anpassade till EU:s försvarsförmåga.

2.5

Kommissionens analys i punkt 2 i grönboken avseende försvarsmaterielmarknadens särdrag är en god grund för marknadsbedömningen och innehåller exempel på vissa av de svårigheter som kännetecknar marknaden.

2.6

EESK vill dock betona att en eventuell omstrukturering först och främst är en angelägenhet för de berörda företagen, med hänsyn till den verklighet som kännetecknar marknaden (7). En viktig anledning till detta är att de flesta större företag bedriver verksamhet över nationsgränserna, även om deras kunder är nationella. Medlemsstaterna har olika näringspolitiska strategier och försvarsindustrin är bara en del av dessa strategier.

2.7

Industrin måste (såväl inom försvarsindustrin som inom det övriga näringslivet) slippa alltför omfattande lagstiftningsförfaranden om den skall kunna fungera på ett effektivt sett och generera kostnadseffektiva och ekonomiska resultat.

3.1

Kommittén anser det vara nödvändigt att förtydliga exakt vilka delar av försvarsupphandlingsprocessen som skall omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Vid sidan om inköp av försvarsmateriel bör man även ta hänsyn till de kostnader som hänger samman med själva ”ägandet”, bl.a. kostnaderna för forskning och utveckling, underhåll, reparationer, justeringsarbete och utbildning.

3.2.1

EESK anser att undantag från EU:s bestämmelser om offentlig upphandling som beviljas med stöd av artikel 296 i EG-fördraget även kommer att vara nödvändiga i framtiden, så att medlemsstaterna kan bevilja undantag för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen.

3.2.2

Kommissionen bör offentliggöra information vart femte år om värdet av den utrustning som anskaffats med stöd av detta undantag (och ange dess procentuella andel av de totala utgifterna för försvarsmaterielsutgifterna i EU). Man skulle på så vis kunna använda sig av benchmarking i bedömningsprocessen.

3.2.3

Problemet är dock att dessa undantag snarare blivit regel för vissa medlemsstater, och detta är absolut inte förenligt med reglerna för inre marknaden. EESK delar kommissionens uppfattning att det måste ske en förändring i detta avseende. Utmaningen blir att tillämpa artikel 296 med beaktande av beslut som redan fattats (8) och samtidigt behålla möjligheten till undantag från de allmänna reglerna för offentlig upphandling. Medlemsstaterna måste vara beredda att motivera (om nödvändigt i domstol) de undantag som de beviljar. Fördelarna med ökad konkurrens och större insyn bör betonas i högre grad i diskussionerna.

3.2.4

Listan över varor från 1958 för vilka undantag medges med stöd av artikel 296.2 låter antyda att tillämpningen av artikel 296.1 inte fungerar, och att denna artikel sannolikt kommer att sakna betydelse när det gäller att se till att undantagen med hänsyn till medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen beviljas på ett korrekt sätt. Varje fall måste behandlas för sig, eftersom även basutrustning (9) kan anses motivera undantag i vissa fall. Dessutom håller listor av olika slag sällan jämn takt med den tekniska utvecklingen.

3.2.5

Det finns således ingen enkel lösning på problemet hur man definierar vilken utrustning och vilka tjänster som bör omfattas av artikel 296. Kommissionen bör först och främst förtydliga EU:s nuvarande ramlagstiftning genom ett ”tolkningsmeddelande” i syfte att förbättra förståelsen och eftersträva en bättre och mer enhetlig tillämpning.

3.2.6

Ett sådant meddelande påverkar både frågan om upphandling och många andra aspekter. I detta hänseende bör frågan om statligt stöd och (eventuellt) allmännyttiga tjänster tas i beaktande.

3.2.7

Vi anser att det ”förhandlade förfarandet” med förhandsanmälan är lämpligt för upphandlingen av försvarsmateriel, med tanke på dess särdrag. Det öppna eller det selektiva förfarandet lämpar sig däremot inte för denna typ av upphandling. Denna uppfattning kan dock behöva ses över med hänsyn till den information som kommer fram under arbetet med tolkningsmeddelandet.

3.2.8

Vissa anser att ett meddelande endast är en tillfällig åtgärd i avvaktan på ett särskilt direktiv (eller annat rättsligt instrument). EESK anser att man efter att ett sådant tolkningsmeddelande utarbetats kan bedöma behovet av ett rättsligt instrument med beaktande av dess eventuella konsekvenser. Kommittén hoppas att kommissionen snabbt kommer att inleda arbetet med ett sådant meddelande.

3.2.9

En annan möjlighet vore att man inför en gemensam försvarsmaterielmarknad med hjälp av en uppförandekod för de deltagande medlemsstaterna. Denna möjlighet omnämns inte i kommissionens grönbok. Eftersom medlemsstaterna ansvarar helt för detta område bör man överväga denna möjlighet, eventuellt med Europeiska försvarsbyrån som pådrivande kraft. Det kan dock vara svårt att kontrollera och driva igenom en sådan uppförandekod, och den inre marknadens aspekter måste också beaktas.

3.3.1

Behovet av att ytterligare se över systemet och förfarandet för offentlig upphandling motiveras inte på ett övertygande sätt. Om marknaden för försvarsmateriel i princip skall behandlas som vilken annan delmarknad som helst på inre marknaden (även om möjligheterna till undantag är större), bör upphandlingen på denna marknad också bedömas på samma sätt som upphandlingen på andra marknader. Detta innebär att det finns olika system och att problemen, t.ex. i fråga om språk, är desamma som på övriga marknader. Skälen för ett centraliserat system för offentliggörande av beslut om offentlig upphandling är svaga.

3.3.2

Frågor som gäller konfidentialitet och motprestationer, som sannolikt gäller handeln med försvarsmateriel i högre grad än andra varor och tjänster, kan skapa vissa problem. Detsamma gäller försörjningssäkerheten. Det kan vara svårt att byta leverantör eller entreprenör när ett avtal väl har ingåtts. Detta är områden där ansvaret bör ligga hos den berörda medlemsstaten, även om viss vägledning från kommissionen kan vara till nytta.

3.4.1

Inom dagens näringsliv är det ofta svårt att klassificera företag som ”tillverkare av försvarsmateriel”. En stor andel av utrustningen har dubbla användningsområden (militära och civila) och denna andel ökar alltmer. Detta är positivt av flera skäl, bl. a. med hänsyn till eventuella stordriftfördelar som kan ge en mer konkurrenskraftig prissättning. Försörjningssäkerheten kan också garanteras på ett enklare sätt.

3.4.2

Forskning och utveckling avseende sådan utrustning är också värdefull av andra (civila) skäl. Det är därför viktigt att anslagen till försvarsrelaterad forskning och utveckling inte styrs av alltför stelbenta regler.

3.4.3

Kommittén ser fortfarande med oro på att mycket återstår att göra när det gäller att ta tillvara samordningsvinsterna inom försvarsmaterielområdet. Denna aspekt bör uppmärksammas i större utsträckning, med beaktande av kommentarerna i EESK:s yttrande om försvarsutrustning (10).

3.5.1

Kommittén välkomnar inrättandet av Europeiska försvarsbyrån och anser att byrån kan spela en ledande roll på försvarsmaterielområdet. Kommittén noterar också att byrån fortfarande håller på att bygga upp de resurser som krävs för att den skall kunna fullfölja sina åtaganden.

3.5.2

Det kommer att vara viktigt för Europeiska försvarsbyrån att se till att man under arbetet med EU:s försvarsdoktrin och försvarskapacitet tar fasta på NATO:s roll, försvarsdoktrin och försvarskapacitet genom att eftersträva största möjliga interoperabilitet och begränsa eventuella meningsskiljaktigheter. Det är ännu inte klart hur Europeiska försvarsbyrån kan bidra med ett mervärde genom att involveras mer direkt i försvarsupphandlingen, men byråns sakkunskap avseende försvarsmateriel bör bidra till att stärka dess position när det gäller att föreslå hur de nationella reglerna kan harmoniseras på bästa möjliga sätt.

3.5.3

Det kommer också att vara värdefullt att uppnå en överenskommelse avseende upphandlingssamarbetets ekonomiska aspekter, när ett sådant samarbete blir möjligt. En stötesten kan dock vara frågan om hur man delar upp kostnaderna och fördelarna med försvarsrelaterad forskning och utveckling, och hur man gör själva uppdelningen mellan försvarsrelaterad och allmän forskning.

3.5.4

Europeiska försvarsbyrån kommer också att vara en viktig aktör när det gäller att se till att de nationella licensieringssystemen närmar sig varandra i samband med att försvarsmateriel flyttas mellan medlemsstaterna. För närvarande skiljer sig de nationella förfarandena mycket åt och systemen är också mycket tungrodda. Europeiska försvarsbyrån skulle dessutom kunna bidra till att man når en överenskommelse om hur man bör behandla frågan om motprestationer, eftersom denna fråga kommer att styras av bestämmelserna för offentlig upphandling i framtiden.

3.5.5

Europeiska försvarsbyrån kan få till stånd vissa överenskommelser avseende nationella näringspolitiska åtgärder till förmån för försvarsmaterielindustrin och definiera de varor och tjänster som utgör ”strategisk utrustning”, som EU vill kunna tillhandahålla själv för att på så sätt minska beroendet av import från tredje land. Kommittén anser att detta skulle vara ytterst värdefullt.

3.5.6

Europeiska försvarsbyrån kan också få medlemsstaterna att överväga nya inköpsmetoder, t.ex. pooling, leasing och specialisering för att tillgodose försvarskapacitetsbehoven.

3.5.7

Eftersom EU:s försvars- och säkerhetspolitik endast blir effektiv om medlemsstaterna visar prov på stark politisk vilja att tillhandahålla och upprätthålla den försvarsförmåga som krävs för att kunna utföra de åtaganden som EU kommit överens om, bör Europeiska försvarsbyrån också verka för att uppmuntra medlemsstaterna till detta.

4.1

Försvarsmaterielfrågan är bara en av många frågor av betydelse för ett långsiktigt fungerande försvar. Industrin behöver tydliga riktlinjer, harmoniserade krav och kontinuitet för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Dessutom måste industrin bära det främsta ansvaret för eventuell strukturomvandling och slippa tungrodda lagstiftningsförfaranden.

4.2

Det måste framgå mycket tydligt vilka delar av försvarsmaterielupphandlingen som omfattas av bestämmelserna i fråga.

4.3

Artikel 296 i fördraget kommer även fortsättningsvis att behövas. För att undvika att denna artikel tillämpas alltför ofta bör kommissionen sätta upp ett riktmärke genom att analysera den aktuella situationen. Det är inte praktiskt genomförbart att behålla listor över utrustning och förfaranden för vilka artikel 296 skall tillämpas.

4.4

Som ett första steg bör kommissionen så snart som möjligt utarbeta ett ”tolkningsmeddelande” om artikel 296. Endast efter det att man har samlat viss erfarenhet av det meddelandets tillämpning kan man besluta om huruvida det också krävs någon form av rättsligt instrument.

4.5

Dubbla användningsområden blir allt vanligare och kommittén välkomnar denna trend, inte minst därför att försvarsrelaterad forskning och utveckling kan komma till civil användning.

4.6

Kommittén välkomnar den viktiga roll som Europeiska försvarsbyrån kommer att spela. Det krävs dock ett förtydligande av ansvarsfördelningen gentemot samtliga berörda aktörer.

4.7

Europeiska försvarsbyrån har bland annat följande viktiga uppdrag:

8.9.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 221/56

1.1

Förslaget ingår i det tredje järnvägspaketet, som antogs av kommissionen den 3 mars 2004. De övriga delarna är

och

1.2

Det första järnvägspaketet (också kallat infrastrukturpaketet) trädde i kraft den 15 mars 2001 och skulle vara omsatt i nationell lagstiftning senast den 15 mars 2003. Det består av följande delar:

1.3

I oktober 2003 anmälde kommissionen nio medlemsstater till EG-domstolen för att de inte rapporterat att det första järnvägspaketet förts in i den nationella lagstiftningen. I maj 2004 hade fem länder ännu inte lämnat rapport och två länder hade fört in endast vissa av reglerna i nationell lag.

1.4

Det andra järnvägspaketet publicerades i EUT den 30 april 2004 och skall ha förts in i nationell lagstiftning senast den 30 april 2006. Det består av följande delar:

1.5

Genom det första och andra järnvägspaketet lades den rättsliga grunden till upprättandet av en inre marknad för godstransporter på järnväg. Detta innefattar bl.a. marknadstillträde, trafiktillstånd och säkerhetsintyg för järnvägsföretag, tillträde till järnvägsinfrastruktur och fastställande av avgifter för utnyttjandet av denna, skapande av ett regelverk för järnvägssäkerhet samt åtgärder för att säkerställa järnvägssystemets tekniska driftskompatibilitet.

1.6

Som EESK redan har påpekat i sitt yttrande om det andra järnvägspaketet (8) blir det genom denna nya rättsliga ram nödvändigt att omorganisera sektorn i grunden samt att införa nya tillsynsmyndigheter och en ny behörighetsfördelning.

1.7

I samma yttrande påpekade EESK också att det behövs europeiska sociala bestämmelser. De europeiska arbetsmarknadsparterna inom järnvägssektorn, Europeiska järnvägsunionen och Europeiska transportarbetarfederationen undertecknade den 17 januari 2004 två europeiska avtal om följande:

1.8

Som en del av det tredje järnvägspaketet föreslår kommissionen ett direktiv om behörighetsprövning av tågpersonal, som skall träda i kraft 2010 eller 2015.

1.9

Genom föreslaget om en ytterligare ändring av direktiv 91/440/EEG går kommissionen vidare i sin strävan att uppnå en gradvis avreglering av järnvägssektorn.

2.1

Kommissionen föreslår att marknadstillträdet för internationell persontrafik på järnväg skall avregleras från och med den 1 januari 2010. Förslaget omfattar även cabotage, dvs. att resenärerna skall ha möjlighet att stiga på och av vid stationer längs resvägen. Samtidigt skall det fria marknadstillträdet för internationella sammanslutningar avskaffas.

2.2

Inom EU-25 reser 6 miljarder passagerare årligen med tåg; den största andelen utgörs av lokal och regional persontrafik. Den internationella persontrafiken utgör enligt biljettförsäljningsstatistiken endast ungefär 10 % av all persontrafik. Detta inbegriper gränsöverskridande regionaltrafik, gränsöverskridande långdistanstrafik och (gränsöverskridande) höghastighetsförbindelser.

2.3

Kommissionen erkänner att ett öppnande för konkurrens av den internationella persontrafiken, inbegripet cabotage, eventuellt kan få negativa ekonomiska följder för allmänna tjänster avseende persontransporter. Därför föreslås att undantag skall kunna göras från fritt marknadstillträde på sådana sträckor där avtal om allmänna tjänster enligt direktiv (EEG) nr 1191/69 redan har slutits och där en avreglering av den internationella trafiken skulle kunna störa jämvikten. Detta undantag skall beviljas endast om det är av avgörande betydelse för att utbudet av allmänna transporttjänster skall kunna bibehållas och om det godkänns av det organ som har i uppgift att reglera marknadstillträdet i enlighet med artikel 30 i direktiv 2001/14/EG. Det måste också föreligga en möjlighet till rättslig prövning av beslut om undantag.

2.4

Kommissionen skall senast den 31 december 2012 lägga fram en rapport om genomförandet av bestämmelserna.

3.1.1

Förslaget att avreglera den internationella persontrafiken bygger på antagandet att konkurrens inom internationell trafik kommer att få en eller flera av konsekvenserna nedan: Högre passagerarantal, en överföring från andra transportsätt (särskilt flygtrafik) till järnvägstrafik, förbättrad kvalitet för kunderna och lägre biljettpriser.

3.1.2

Redan i sitt yttrande om det andra järnvägspaketet (9) behandlade EESK de grundläggande förutsättningarna för en revitalisering av järnvägssystemet: