28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/1

1.1

De grundläggande principer som reglerar försäkringsavtals tecknande och giltighet skiljer sig åt mellan de olika rättsordningarna i EU:s medlemsstater, trots att de har gemensamt ursprung och stora likheter vad gäller struktur.

1.2

Försäkringar är av avgörande betydelse för inre marknadens funktion, i och med att de ökar säkerheten i handelstransaktioner mellan näringsidkare och konsumenter. Skillnaderna i hur försäkringsavtalens grundläggande aspekter regleras i de olika nationella rättsordningarna riskerar att skapa hinder för genomförandet av inre marknaden och försvårar handel över gränserna med detta finansiella instrument.

1.3

Målsättningen för detta initiativyttrande är alltså att uppmärksamma behöriga instanser på nationell och europeisk nivå på det nödvändiga och lägliga i att:

1.4

Redan under det inledande arbetet med föreliggande initiativyttrande bedömde vi att det var viktigt att kunna räkna med samarbete med och bidrag från deltagare i projektgruppen ”Restatement of European Insurance Contract Law”, som leds och samordnas av professor Fritz Reichert-Facilides vid Innsbrucks universitet. I gruppen ingår framstående jurister och försäkringsexperter från de 15 medlemsstaterna.

1.4.1

Det var mycket glädjande att Fritz Reichert-Facilides besvarade vår förfrågan omedelbart och erbjöd sig att vara sakkunnig till föredraganden. Han bidrog också i detta tidiga skede med ett första skriftligt ställningstagande (Position Paper I).

1.4.2

När sedan arbetet med detta yttrande hade påbörjats avled Fritz Reichert-Facilides oväntat.

1.4.3

Fritz Reichert-Facilides hängivna akademiska arbete på området för försäkringar och hans Restatement-projekt förtjänar ett speciellt omnämnande i detta yttrande. Vi vill framföra vårt varma tack för det engagemang han visat och på detta sätt hedra hans minne.

1.4.4

Detta är anledningen till att vi här vill citera en omfattande del av hans ”Position Paper I”, som skulle utgöra inledningen till arbetet med detta yttrande och som lär ha varit ett av hans sista arbeten.

1.5

Under beredningen av detta yttrande genomfördes flera arbetsmöten med deltagare från Europeiska kommissionen som arbetar med försäkringssektorn och genomförandet av inre marknaden, företrädare för Europeiska försäkringskommittén och Europeiska byrån för konsumentorganisationer (BEUC). Syftet var att samla synpunkter, kommentarer och förslag med avseende på vårt ämnesområde.

1.6

Man beslutade dessutom att utarbeta en enkät som skulle lämnas ut till en lång rad offentliga och privata instanser, såväl på nationell nivå som gemenskapsnivå, som företräder de intressenter som främst berörs (försäkringsföretag, näringsidkare och andra yrkesverksamma samt konsumenter), liksom också jurister med specialkompetens och andra akademiker, med olika ursprung och med erfarenhet av olika rättssystem.

1.7

Föreliggande yttrande redogör kortfattat för de skriftliga svaren på den nämnda enkäten liksom för de reaktioner och förslag som kom fram under hearingar den 16 april 2004.

2.1

Denna fråga är inte ny för EESK. Redan i initiativyttrandet om den inre marknaden och konsumentskyddet (1) refererade EESK till ”Förslag till rådets förordning om en samordning av lagstiftning och andra regler för försäkringsavtal”, som främst syftade till att harmonisera vissa grundläggande rättsregler för försäkringsavtal (2), och beklagade att kommissionen inte hade visat någon avsikt att ta upp ämnet igen ”trots att den allmänna uppfattningen både hos försäkringsbranschen och konsumentorganisationerna är att avsaknaden av gemenskapsregler vad beträffar försäkringsavtal (minimal harmonisering av lagstiftningen) otvivelaktigt leder till att en hel rad hinder och svårigheter uppstår på väg mot fullbordandet av den inre marknaden på detta område (3)”

2.1.1

Längre fram i texten framhöll kommittén att vad som allmänt betraktas som ett av de första hindren för ett verkligt genomförande av inre marknaden är ”avsaknaden av harmonisering på en rättslig grundnivå, det vill säga en lägsta regleringsnivå för försäkringsavtalsrätten i Europeiska unionen (4)”.

2.1.2

Å andra sidan ville kommittén fästa uppmärksamhet vid det faktum att ”på gemenskapsnivå finns inget rättsligt regelverk som fastställer en miniminivå vad beträffar klarhet i försäkringsavtal i allmänhet, bl. a. i andra försäkringar än livförsäkringar, eller som ger enskilda exempel på oskäliga, allmänna avtalsvillkor på försäkringsområdet, eller ens anger allmänna principer för god sed och avtalsbalans på just detta område” (5).

2.1.3

Ytterligare ett citat: ”Skillnaderna mellan olika medlemsstaters sätt att reglera dessa frågor eller, i de fall då detta inte skett, avsaknaden av regler – något som gör att alla dessa problem måste lösas på en marknad där konkurrensen är långt ifrån perfekt och där aktörerna på ena sidan tenderar att söka samförstånd till nackdel för den andra sidan – är grunden till att det finns en mängd olika lösningar för identiska situationer inom den inre marknaden, framför allt när det gäller gränsöverskridande transaktioner – som blivit enklare att genomföra tack vare informationssamhällets tillkomst (6).”

2.1.4

I yttrandet följde sedan en analys av de områden som skulle/borde kunna harmonieras, varefter EESK gjorde kommissionen och medlemsstaterna uppmärksamma på ”behovet av att se över kommissionens förslag till direktiv från 1979 om minimiharmonisering på försäkringsområdet i ljuset av subsidiaritetsprincipen” (7) och uppmanade kommissionen att göra samlade ansträngningar för att på gemenskapsnivå definiera vilka gemensamma minimikrav som skall gälla för försäkringsavtal (förslag till direktiv) (8).

2.2

Dessutom har konsumentorganisationerna och försäkringsföretagens branschorganisationer sedan länge påtalat nödvändigheten av en ökad harmonisering av lagstiftningen på området för försäkringsavtal.

2.2.1

Redan 1986 framhöll European Consumer Law Group att det är nödvändigt med en viss harmonisering av lagstiftningen inom gemenskapen och angav i detalj vilka aspekter vid slutande av försäkringsavtal som gruppen ansåg borde harmoniseras (9).

2.2.2

BEUC har också åtminstone sedan 1994 framhållit att det vore lämpligt att skapa en grundläggande lagstiftningsram som omfattar alla aspekter som är viktiga för försäkringsavtal och som kunde utgöra en samling gemensamma rättsliga miniminormer.

2.2.3

Liknande åsikter framfördes i december 1998 av olika representativa konsumentorganisationer.

2.2.4

Europeiska försäkringskommittén underströk i sin kommentar till kommissionens meddelande om en enhetligare europeisk avtalsrätt att skillnaderna i de nationella lagstiftningarna som reglerar försäkringsavtal som sluts med konsumenter utgör ett hinder för utvecklingen av gränsöverskridande försäkringstransaktioner. Dessutom framhöll denna kommitté att bestämmelserna i gemenskapens harmoniserade regelverk som avser försäkringsavtal är så omfattande och komplexa att detta utgör ett verkligt problem.

2.2.4.1

Europeiska försäkringskommittén räknar upp ett antal fall där likadana regler återkommer eller är inkonsekvent återgivna i de olika tillämpliga gemenskapstexterna och avslutar med att ge sitt stöd åt detta projekt för förbättring av gemenskapslagstiftningen, under förutsättning att det föregås av en adekvat kostnads-/nyttoanalys och ett omfattande samråd med berörda parter, varvid hinder på inre marknaden skall vara den centrala frågeställningen (10).

2.3

I sina meddelanden ”Europeisk avtalsrätt” (11) och ”En mer samordnad europeisk avtalsrätt – en handlingsplan (12)” har kommissionen å sin sida framhållit att försäkringsavtal är ett av de områden inom finansiella tjänster som enligt olika konsulterade instanser vållar flest problem på grund av skillnaderna i de nationella bestämmelser som tillämpas. Därför menar kommissionen att ”ytterligare samstämmighet kan komma att behövas beträffande sådana åtgärder så att det kan göras en avvägning mellan å ena sidan behovet av att skapa en ökad överensstämmelse mellan de nationella bestämmelserna och å andra sidan behovet av att främja produktinnovation och produktval”, något som rent av bör ”utgöra en uppföljande åtgärd till handlingsplanen om förenklad lagstiftning” (13).

2.4

Europaparlamentet beklagar i sin resolution om kommissionens meddelande om den tidigare citerade handlingsplanen ”att inga snabba åtgärder vidtagits för att ta fram frivilliga instrument inom vissa områden, exempelvis i fråga om konsumenttransaktioner och försäkringar, vilka skulle medföra avsevärda fördelar med avseende på att den inre marknaden fungerar väl och att antalet transaktioner och handeln inom gemenskapen ökar” och anser att det ”för att underlätta den gränsöverskridande handeln inom den inre marknaden, snarast bör införas ett frivilligt instrument inom vissa områden, framför allt vad gäller konsumentavtal och försäkringsavtal, och uppmanar därför kommissionen att så snart som möjligt ta fram ett tillvalsinstrument för konsumentavtal och försäkringsavtal, samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå garanteras och lämpliga, tvingande regler införs.” (14)

3.1

Enkäten som skickades ut till flera olika instanser besvarades dels av de olika ländernas nationella regleringsmyndigheter, dels av intresseorganisationer som företräder försäkringsföretagen, näringslivet, handeln och konsumenterna. Allt som allt skickades 27 svar in.

3.1.1

De länder man fick in svar från var Tyskland, Österrike, Belgien, Slovakien, Slovenien, Finland, Frankrike, Liechtenstein, Litauen, Malta, Norge, Polen och Sverige.

3.1.2

Medlemmarna i projektgruppen ”Restatement of European Insurance Contract Law” svarade som en enhet och avgav en gemensam ståndpunkt.

3.2

En övervägande majoritet uttryckte följande åsikter:

3.3

Vid utfrågningen deltog 46 personer som företrädde 36 organ i 17 länder.

3.4

Svaren på enkäten och diskussionerna under utfrågningen kan sammanfattas i följande huvudlinjer som man var överens om:

3.4.1

Det föreligger avsevärda skillnader mellan de nationella rättssystemen med avseende på försäkringsavtal.

3.4.2

Bristen på harmonisering när det gäller försäkringslagstiftningen inom EU är allvarlig och påverkar genomförandet av inre marknaden på detta område.

3.4.3

Särskilt när det gäller mindre och medelstora försäkringstagare (enskilda konsumenter och små och medelstora företag) är en viss grad av harmonisering önskvärd/nödvändig för att undvika olika villkor och diskriminering (massrisker).

3.4.4

Den tillnärmning som behöver genomföras i syfte att harmonisera försäkringsavtalsrätten bör ske gradvis och utan någon överdriven skärpning av reglerna, eftersom man bör hålla i minnet att harmonisering inte är ett mål i sig utan ett instrument för genomförandet av inre marknaden samtidigt som principerna om nödvändighet och proportionalitet iakttas.

3.4.5

Harmoniseringen bör främst inriktas på

3.4.6

När det gäller formen, kan den avtalsmodell som harmoniseringen leder till vara ”frivillig”, men så snart avtalet tecknats måste det vara bindande för båda parter med avseende på samtliga villkor och punkter.

3.4.7

Instrumentet man väljer för att fastställa en sådan modell bör vara en förordning, så att en fullständig harmonisering säkerställs.

3.4.8

Vid utarbetandet av förordningen kan förslagen till direktiv från 1979 och 1980, med EP:s och EESK:s förslag till ändringar, utgöra en utgångspunkt. De bör dock omarbetas grundligt i ljuset av den utveckling som sedan dess skett på området för försäkringsavtal.

3.4.9

En harmonisering som utformas på detta sätt kan bidra till en ökning av gränsöverskridande försäkringstransaktioner och att utveckla inre marknadens kapacitet på detta område.

3.4.10

Den rättsliga grunden för ett initiativ av detta slag skulle kunna vara artikel 95 i EG-fördraget.

3.5

I några kommentarer från deltagarna och vissa enkätsvar framhålls följande:

3.5.1

Harmoniseringen måste bygga på valfrihet och begränsas till att fastställa de grundläggande principerna.

3.5.2

Harmoniseringen skall avse enbart gränsöverskridande avtal och endast gälla för fysiska personer.

3.5.3

Denna harmonisering är inte en patentlösning för att komma till rätta med alla problem som har att göra med hur den inre marknaden för försäkringar fungerar.

3.5.4

Man bör i detta sammanhang också ta särskild hänsyn till ömsesidiga försäkringar och socialförsäkringsinstitut med tanke på deras särprägel.

4.1.1.1

EU:s inre marknad omfattar ett område utan inre gränser som möjliggör fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (artikel 14.2 i EG-fördraget). Försäkringar faller antingen under friheten att tillhandahålla tjänster (artiklarna 49–55 i EG-fördraget) eller under etableringsfriheten, beroende på omständigheterna. Att försäkringsföretag tillhandahåller gränsöverskridande tjänster eller etablerar sig i en annan medlemsstat gör att de ger sig in i konkurrensen med de försäkringsprodukter som endast erbjuds inom landet.

4.1.1.2

Följaktligen får en försäkringstagare ett större antal alternativ att välja mellan. I idealfallet bör konsumenternas slutliga val av försäkring vara den ”osynliga hand” som styr inre marknaden för försäkringar.

4.1.1.3

Det finns andra friheter som berörs av frågan om försäkringar: Fri överföring av premier och försäkringsutbetalningar garanteras (artikel 56 i EG-fördraget). Dessutom skall försäkringstagare som utnyttjar sina friheter i enlighet med artikel 18 i EG-fördraget inte behöva se sina försäkringsavtal påverkas negativt av att de flyttar till ett land med en annan rättsordning.

4.1.2.1

På grund av alla de beröringspunkter som finns mellan försäkringar (lagstiftning) och friheterna i EG-fördraget beslutade EG att harmonisera viktiga delar av försäkringsrätten för att kunna åstadkomma en (korrekt) fungerande inre marknad. Lagstiftningen avseende tillsyn av försäkringar är i stort sett harmoniserad inom EG och EES genom tre generationer av direktiv på försäkringsområdet.

4.1.2.2

Ett resultat av detta blev att man inrättade ett system för tillstånd och kontroll i ursprungslandet, något som redan hade påtalats i EG-domstolens dom av den 4 december 1986 (15). På området för försäkringsavtalsrätt begränsades harmoniseringen mer eller mindre till frågor som gäller internationell privaträtt och internationell processrätt. (16)

4.1.2.3

Den materiella försäkringsrätten har endast harmoniserats inom vissa specifika sektorer, och inom dessa sektorer berörs bara vissa särskilda aspekter. Det finns till exempel en omfattande lagstiftningskorpus inom området för motorfordonsförsäkring (17). Gemensamma regler förekommer också när det gäller rättsskyddsförsäkring (18).

4.1.2.4

Under nationell lagstiftning faller emellertid fortfarande den materiella försäkringsavtalsrätten, eller den allmänna del som innehåller regler som avser samtliga försäkringsslag. Mot denna bakgrund ställer man sig oundvikligen frågan om en väl fungerande inre försäkringsmarknad också kräver en harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Svaret på denna fråga är jakande om skillnaderna i de nationella rättsordningarna för försäkringsavtal utgör ett hinder för inre marknadens genomförande.

4.2.1.1

Det finns fakta som talar för att de åtgärder som EG hittills vidtagit (19) på ett påtagligt sätt har förbättrat men ännu inte fulländat den inre försäkringsmarknadens funktion (20). Ett exempel som belyser detta är friheten att tillhandahålla försäkringstjänster när det gäller massrisker, som säkerställs genom artikel 49 i EG-fördraget och som fastställs i direktiven om försäkringsrätt, men i verkligheten utnyttjar varken försäkringsbranschen eller konsumenterna denna frihet i någon högre grad.

4.2.2.1

Den tidigare beskrivna aktuella situationen kan tydliggöras genom en analys av den rättsliga bakgrunden. En av nyckelfaktorerna är det faktum att försäkringar ofta beskrivs som en ”rättslig produkt”. Med detta menas att den produkt som säljs av ett försäkringsföretag utgörs av det egentliga försäkringsavtalet, som utformas i enlighet med parternas överenskommelse och den rättsordning (bindande) som är tillämplig.

4.2.2.2

Något problem för en väl fungerande inre marknad bör inte föreligga så länge som parternas oberoende ställning på området för avtalsrätt ger dem rätt att utforma försäkringsprodukterna efter ömsesidiga önskemål.

4.2.2.3

Det är dock i stor utsträckning tvingande regler (21) som gäller för försäkringar. Vissa av dessa regler är samtidigt tvingande på internationell nivå.

4.2.2.4

Faktum är att ett försäkringsbolags produkt i hög grad påverkas av den lagstiftning som gäller, vilket innebär att skillnaderna mellan de olika nationella rättsordningarna för försäkringsavtal kan utgöra hinder för inre marknadens funktion. I kommissionens handlingsplan om en mer samordnad europeisk avtalsrätt erkänns öppet detta faktum (22). Denna situation kommer att analyseras längre fram ur de olika parternas perspektiv, försäkringsgivarens (punkt 4.2.3), försäkringstagarens (punkt 4.2.4) och försäkringsförmedlarens (punkt 4.2.5.).

4.2.3.1

Försäkringsgivaren är den som ställer ut en försäkring. Utformningen av ett försäkringsavtal grundar sig på en riskkalkyl som tar hänsyn till den rättsliga ram som gäller vid försäljning av försäkringen. En försäkringsgivare som kan sälja en produkt i enlighet med en enhetligt gällande rättsordning i hela gemenskapen kan föra samman riskerna inom gemenskapen utan sådana snedvridningar som orsakas av skillnader i nationell försäkringsavtalsrätt. Skillnader i den nationella försäkringsavtalsrätten skulle följaktligen inte utgöra något hinder för försäkringsgivarens friheter.

4.2.3.2

Om däremot den lagstiftning som gäller för ett avtal ändras beroende på var försäljningen sker skulle varje medlemsstats rättsordning påverka riskkalkylen, vilket leder till att den princip om stora kvantiteter som all försäkringsverksamhet bygger på inte fungerar.

4.2.3.3

Försäkringsgivare som saluför sina tjänster över gränserna skulle behöva anpassa sina avtal efter olika modeller och kalkyler i enlighet med gällande lagstiftning, vilket skulle utgöra ett betydande hinder för inre marknadens funktion.

4.2.3.4

En summarisk analys av gemenskapens regler inom ramen för internationell privaträtt på området för försäkringar visar att en försäkringsgivare i verkligheten är tvungen att anpassa sina avtal till den rättsordning som gäller i det land där försäkringen saluförs. I enlighet med artikel 1 a och 1 h i andra direktivet om annan försäkring än livförsäkring (23) faller försäkringsavtal under den medlemsstats lagstiftning där risken placeras, och i enlighet med artikel 32.1 första strecksatsen i direktivet om livförsäkring (24) i den medlemsstat där avtalet tecknas. Den plats där risken placeras eller där avtalet sluts sammanfaller i de flesta fall med försäkringstagarens stadigvarande bostadsort (25).

4.2.3.5

Försäkringsgivaren kan kringgå detta genom att välja vilken lagstiftning som skall tillämpas för försäkringsavtalet (med största sannolikhet den lagstiftning som gäller där försäkringsgivaren har sitt säte) i överenskommelse med försäkringstagaren. Denna möjlighet är dock relativt begränsad på grund av de internationella privaträttsliga reglerna i direktiven om försäkringar. När det gäller andra försäkringar än livförsäkringar tillåter direktiven endast val av tillämplig lag då det gäller försäkringsavtal som omfattar stora risker (26). Medlemsstaterna, dvs. den medlemsstat där risken är belägen, kan bestämma omfattningen av avtalsparternas valfrihet (27). I alla övriga fall begränsas till viss del avtalsparternas valfrihet (28), vilket alltså inte löser problemen för försäkringsföretag som saluför sina försäkringar över gränserna. När det gäller livförsäkringar kan den medlemsstat där avtalet tecknas ge parterna valfrihet (29); i övrigt är parternas möjlighet att välja tillämplig lag ytterst begränsad (30).

4.2.3.6

Denna genomgång av situationen för europeisk lagstiftning med avseende på internationella försäkringsavtal visar tydligt att försäkringsgivaren när det gäller försäkringar med massrisker oftast måste anpassa sin produkt till den rättsordning som gäller där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt (31). Dessa svårigheter blir ännu större om försäkringstagaren ändrar sin stadigvarande bostadsort efter det att avtalet tecknats (32).

4.2.3.7

Det enda undantaget inom den europeiska försäkringsavtalsrätten är s.k. stora risker när det gäller försäkringar av annat slag än livförsäkringar. Här kan försäkringstagarna och försäkringsgivarna välja vilken lagstiftning som skall tillämpas. Även när det gäller stora risker kan emellertid en domstol i den medlemsstat där försäkringstagaren är bosatt (jurisdiktion enligt artikel 9.1 b i Bryssel I-förordningen (33)) tillämpa tvingande bestämmelser (34).

4.2.3.8

Försäkringsgivarna är däremot mycket tveksamma när det gäller att tillhandahålla tjänster över gränserna, åtminstone när det gäller massrisker. Man kan hävda att en ändring av den internationella privaträtten skulle lösa situationen. Det förefaller i själva verket som om nämnda hinder skulle försvinna om parterna fritt fick välja vilken lagstiftning som skall tillämpas och om man – ifall ett sådant val inte fattats – fastställde vilken lag som skall tillämpas utifrån var försäkringsgivaren har sitt säte. En sådan ändring av den internationella privaträtten skulle emellertid äventyra den internationella privaträttens grundläggande definition av försäkringstagare och konsumentskydd: Fritt val av lagstiftning inom försäkringssektorn skulle tillåtas också i relationerna mellan företag och konsumenter medan konsumenterna omfattas av artikel 5 i Romkonventionen när det gäller andra sektorer. Samtidigt skulle detta inte helt och hållet lösa problemet: Domstolarna i den medlemsstat där försäkringstagaren är bosatt skulle alltjämt tillämpa sina egna internationellt bindande regler. Framför allt skulle försäkringstagarna tveka att köpa försäkringar utomlands, eftersom de vet att de inte längre skyddas av lagstiftningen i sitt hemland utan underställs en okänd utländsk försäkringslag (35).

4.2.4.1

Mot bakgrund av gällande internationell privaträtt kan försäkringstagarna vilja teckna utländska försäkringar. I vetskap om att de (i de flesta fall) skyddas av lagstiftningen i det land där de är bosatta är de intresserade av att teckna en försäkring i ett annat medlemsland. Men även om de vill kan de inte köpa utländska produkter; tillämpningen av lagstiftningen i det land där de bor innebär alltid att försäkringsavtalet omvandlas till ett kontrakt som mer eller mindre faller under denna lagstiftning. Om de trots allt vill köpa utländska försäkringsprodukter kommer de att stöta på utländska försäkringsgivare som tvekar att tillhandahålla den täckning de önskar.

4.2.4.2

Som tidigare nämnts kan denna osäkerhet förmodligen undvikas genom att man ändrar bestämmelserna i den internationella försäkringsavtalsrätten (36). En sådan ändring skulle dock leda till att man kommer till rätta med försäkringsgivarens tvekan när det gäller att tillhandahålla ett kontrakt men skapar en nästan lika stor osäkerhet hos försäkringstagaren när det gäller att teckna ett utländskt kontrakt. Man kan alltså inte förvänta sig att en inre försäkringsmarknad spontant tar form.

4.2.4.3

Ytterligare en aspekt bör tas upp. Försäkringstagarna har fri rörlighet på inre marknaden (se särskilt artikel 18 i EG-fördraget). Om försäkringstagaren bosätter sig i ett annat land kan det dock inverka negativt på försäkringstagarens försäkringssituation. För det första kan domstolarna i den medlemsstat dit försäkringstagaren flyttar tillämpa nya bestämmelser som är obligatoriska på internationell nivå och som påverkar det försäkringskontrakt som ingåtts i försäkringstagarens tidigare bosättningsland. För det andra kan lagen om obligatoriska försäkringar kräva en täckning som skiljer sig från den som försäkringstagaren har enligt det kontrakt som ingåtts i det tidigare bosättningslandet. För det tredje kan en försäkringstagare föredra att placera riskerna i olika medlemsstater och få täckning genom ett enda försäkringsavtal.

4.2.4.4

Inom ramen för det aktuella rättsliga läget tillåts ännu inte sådana europeiska försäkringsavtal. I stället tecknas paraplyavtal och i själva verket finns det lika många kontrakt som berörda medlemsstater. Vad som saknas är dock ett flyttbart försäkringsavtal för den ovan beskrivna mobila försäkringstagare (37) som under sin livstid lever och arbetar på olika ställen i EU.

4.2.5.1

Försäkringsförmedlarna utgör en viktig distributionskanal för försäkringar, och de spelar en väsentlig roll i utvecklingen av en inre försäkringsmarknad. Det gäller framför allt försäkringsmäklarna. Genom att utnyttja sin rätt att tillhandahålla tjänster – i enlighet med artiklarna 49–55 i EG-fördraget och med stöd av direktivet om försäkringsförmedling (38) – bidrar försäkringsförmedlarna på ett påtagligt sätt till att en inre försäkringsmarknad inrättas och kan fungera. Särskilt i fråga om massrisker är det mer sannolikt att en försäkringsmäklare försöker täcka en risk på en utländsk försäkringsmarknad än att kunden själv gör det.

4.2.5.2

Det är emellertid föga troligt att information om en utländsk försäkringsmarknad och dess produkter är till någon större hjälp för försäkringsmäklare som saknar kunskap om den lokala lagstiftningen. Eftersom de produkter som finns på en utländsk försäkringsmarknad har utformats med hänsyn till den lokala lagstiftningen, kan försäkringsmäklarna inte utgå från att försäkringsavtalets innehåll och pris förblir desamma när avtalet styrs av (den utländske) kundens regelverk. Därför kan de inte utan svårighet utnyttja utländska försäkringsmarknader för att täcka massrisker, utan måste förhandla om kontrakten från fall till fall. Detta kan leda till avskräckande transaktionskostnader och därmed utgöra ett hinder på den inre marknaden för försäkringar.

4.2.6.1

Ett vanligt argument är att försäkringar på grund av sin natur kräver geografisk närhet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. I framtiden kan det komma att visa sig att gränsöverskridande försäljning inte är lika vanligt inom försäkringssektorn som på andra områden (exempelvis bokförsäljning via Internet osv.). Med hänsyn till kundkontakten är det möjligt att försäkringsgivarna föredrar att agera via filialer och dotterbolag i andra medlemsstater.

4.2.6.2

Förespråkarna för detta synsätt motsätter sig i princip inte en harmonisering av rättsreglerna för försäkringsavtal. De vill snarare visa att effekterna kommer att begränsas till vissa försäkringskontrakt som i realiteten kommer att marknadsföras över gränserna och till kunder som är rörliga och är bosatta i än det ena, än det andra medlemslandet.

4.2.6.3

I praktiken kommer effekterna dock att bli mer påtagliga. Om försäkringskontrakt marknadsförs i andra medlemsstater via filialer eller dotterbolag uppstår samma problem för kunder, förmedlare och försäkringsgivare. Försäkringsgivarna måste anpassa sina produkter till de lokala förhållandena och även till det lokala regelverket. Följaktligen måste de omarbeta sina produkter. Därför kan inte ett försäkringsavtal som utformats i en medlemsstat marknadsföras i en annan medlemsstat via en filial utan att det görs genomgripande ändringar till följd av de olika regelverken. Försäkringsförmedlare och kunder ställs helt enkelt inför problemet att de inte hittar några utländska försäkringsprodukter på marknaden.

4.2.6.4

En harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle kraftigt minska kostnaderna för produktutformning på inre marknaden. Försäkringsgivare som etablerar sig i en annan medlemsstat skulle kunna begränsa sig till att ge kunderna råd via sina agenter och skadereglering via sina respektive regionala kontor osv. Även om försäkringsgivarna skulle agera via dotterbolag, skulle försäkringsgrupperna kunna dela arbetet och kostnaderna för produktutformning.

4.2.6.5

På så vis skulle kunderna verkligen kunna dra nytta av inre marknadens fördelar. En inre marknad som grundar sig på en harmoniserad försäkringsavtalsrätt skulle göra det lättare att sprida innovationer på försäkringsområdet över gränserna, och de europeiska konsumenterna skulle kunna dra nytta av tillgången till försäkringsprodukter av utländsk modell.

4.3.1

Den 1 maj 2004 anslöt sig tio nya medlemsstater till EU. Åtta av dessa var länder med övergångsekonomier. En försäkringslagstiftning i linje med gemenskapens regelverk var en förutsättning för att de skulle bli medlemmar i EU (39). En modern försäkringsavtalsrätt är ett omistligt villkor för en välfungerande försäkringsmarknad i dessa länder. Somliga av de nya medlemsländerna har antagit en modern lagstiftning medan andra fortfarande måste vidta åtgärder på detta område.

4.3.2

Det förefaller därför som om en harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle gynna en utvidgad inre försäkringsmarknad, eftersom den skulle hjälpa de nya medlemsstaterna att modernisera sin lagstiftning och förhindra att det uppstår nya skillnader mellan systemen i de olika medlemsstaterna. Det vore värdefullt om Europeiska kommissionen så snabbt som möjligt kunde informera de respektive länderna om när man planerar att harmonisera försäkringsavtalsrätten.

5.1

Som nämndes tidigare lade kommissionen fram ett första förslag till direktiv redan 1979, som syftade till att samordna medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar på området för försäkringsavtal (40). Förslaget utarbetades i enlighet med det allmänna programmet för att avskaffa inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster, som – när det gäller direkta försäkringar – syftade till en samordning av de rättsliga och administrativa instrument som styr försäkringskontrakten för att undvika att skillnaderna i texterna får konsekvenser för försäkringstagarna och tredje part (41).

5.2

I förslaget ansåg man inte att den samordning som de då gällande direktiven uppnått var tillräcklig; man ansåg inte heller att det var tillräckligt att fördraget bestred varje form av diskriminerande förfarande i fråga om tillhandahållande av tjänster om det berörda företaget inte var etablerat i den medlemsstat där tjänsten tillhandahölls.

5.2.1

Av denna anledning ansåg man att det vore lämpligt att harmonisera bestämmelserna avseende vissa allmänna frågor som bland annat rörde ansvar baserat på betald premie, kontraktets giltighetstid och ställningen för försäkrade som inte är försäkringsinnehavare samt konsekvenserna av å ena sidan försäkringstagarens uppgifter (med avseende på riskdeklaration och försäkringsskada) då avtalet sluts och under kontraktets giltighetstid, och å andra sidan hans eller hennes beteende i anslutning till åtgärder vid skada.

5.2.2

Vidare menade man att medlemsstaterna endast kan tillåtas att överväga andra lösningar när det gäller de frågor som regleras i direktivet om detta uttryckligen medges i direktivet och utan att det äventyrar förslagets målsättningar som utgör ett viktigt steg mot en total harmonisering på området (42).

5.3

I det yttrande som EESK enhälligt antog om detta förslag (43) framhölls följande:

5.4

Därefter analyserade kommittén var och en av artiklarna i förslaget. De synpunkter som då framfördes förtjänar att uppmärksammas om det utarbetas nya initiativ på området.

5.5

Europaparlamentet avgav också ett betänkande (44) om detta förslag. Bland annat menade man att en harmonisering skulle borga för en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna oavsett vilken lagstiftning som tillämpas.

5.5.1

Europaparlamentet lade fram ett antal ändringsförslag, främst med avseende på direktivets tillämpningsområde (avskaffandet av undantag), försäkringsavtalets huvudpunkter, försäkringstagarens uppgiftsskyldighet och dess konsekvenser för försäkringskontraktet när det gäller såväl den ursprungliga situationen som förändringar under kontraktets giltighetstid, bevis som skall läggas fram av försäkringstagaren vid försäkringsskada samt villkoren för uppsägning av försäkringskontrakt.

5.5.2

Europaparlamentets avsikt var helt klart att betona att det bör råda balans mellan försäkringstagarens och försäkringsgivarens intressen.

5.6

Som en uppföljning av dessa synpunkter utarbetade kommissionen ett nytt, omarbetat förslag (45) där man tog hänsyn till de olika förslag som kommittén och Europaparlamentet lagt fram. För första gången uppmärksammade man här det faktum att samordning av lagar och andra författningar avseende försäkringskontrakt skulle göra det lättare att tillhandahålla tjänster i en medlemsstat för försäkringsgivare från en annan medlemsstat. Det var en av de första gångerna som man nämnde målsättningen att uppnå en inre marknad för finansiella tjänster (46).

5.6.1

Enligt kommissionens förslag skulle direktivet träda i kraft den 1 juli 1983. På grund av en bristande politisk vilja i medlemsstaterna antogs det dock aldrig.

5.7.1

Svaren på den enkät som skickades ut tyder liksom den offentliga hearing som anordnades den 16 april 2004 på att det råder allmän enighet om att detta förslag, trots att det är över tjugo år gammalt, alltjämt bör betraktas som ett relevant bidrag och att det kan utgöra en god utgångspunkt för ett nytt initiativ på detta område.

5.7.2

Det har dock påpekats att de aktuella behoven av en harmonisering av försäkringskontrakten sträcker sig utöver förslaget från 1980, och att de bestämmelser som föreslås bör bygga på en diskussion mot bakgrund av en djupgående komparativrättslig studie.

6.1.1

Varje försök att harmonisera den europeiska försäkringsavtalsrätten bör föregås av ett förberedande komparativrättsligt arbete. Ett sådant pågår på akademisk nivå. I själva verket har det förberedande arbetet redan fullbordats på området för allmän avtalsrätt och ligger till grund för principerna för den europeiska avtalsrätten. På området försäkringsavtalsrätt finns ett stort antal komparativrättsliga forskningsresultat (47) som har offentliggjorts eller kommer att offentliggöras. År 1999 grundade den senare avlidne professor Reichert-Facilides en projektgrupp, ”Restatement of European Insurance Contract Law”. Medlemmarna i denna grupp är specialister på försäkringskontrakt och företräder olika rättsordningar (inom och utanför EU).

6.1.2

Utgångspunkterna för att hitta den ”bästa lösningen” inom försäkringsavtalsrätten skulle kunna vara följande: För det första måste man ta hänsyn till att huvudsyftet med all lagstiftning om försäkringsavtal är att upprätta en rättslig ram för att effektivt täcka försäkringsgivarens risker och därmed garantera en väl fungerande försäkringsverksamhet. För det andra är det väsentligt att uppnå en balans mellan parternas olika intressen. I detta sammanhang måste man hålla i minnet att i modern tid är tendensen oftast försäkringstagaren att ge ett relativt starkt skydd.

6.1.3

Mot denna bakgrund bör strävan att förbättra den inre försäkringsmarknaden vara koncentrerad till tvingande regler. Dessa regler är ett nödvändigt villkor för att parterna fritt skall kunna sluta avtal, men de utgör samtidigt ett hinder för den inre försäkringsmarknaden så länge som de inte är harmoniserade. Regleringsbehoven på försäkringsområdet går följaktligen hand i hand med kraven på harmonisering av en inre försäkringsmarknad.

6.2.1

Syftet med lagar om försäkringsavtal – åtminstone deras delvis tvingande bestämmelser – är att skydda den svagare parten och de kan till sin funktion betecknas som konsumentlagar. Traditionellt är dock skyddet för försäkringstagare starkare än i den allmänna konsumentlagstiftningen: Småföretag är i likhet med enskilda konsumenter skyddade när de tecknar försäkringar.

6.2.2

Vid harmonisering av konsumentlagstiftningen skall EU garantera konsumenterna en hög skyddsnivå (artikel 95.3 i EG-fördraget). Denna princip gäller också rättsakter baserade på andra artiklar i EG-fördraget som ger EU lagstiftningsbefogenhet (inom försäkringsrätt i allmänhet artikel 47.2 tillsammans med artikel 55 i EG-fördraget). Harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle följaktligen ge försäkringstagaren en hög skyddsnivå.

6.3.1

Vid en analys av de nuvarande problemen på den inre försäkringsmarknaden framgår klart att det behövs en fullständig harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Vid en minimal harmonisering skulle medlemsstaterna kunna tillämpa en högre skyddsnivå med hänvisning till EG-rätten och därmed skapa nya hinder för den inre försäkringsmarknaden.

6.3.2

Miniminormer skulle inte inverka negativt på den inre marknadens funktion om den gällande internationella privaträtten ersattes med regler som innebär att man tillämpar lagstiftningen i den stat där försäkringsgivaren är etablerad. På så sätt skulle alla försäkringsgivare utforma sina produkter i enlighet med nationell lagstiftning (och åtminstone erbjuda en europeisk minimiskyddsnivå) och utifrån lagstiftningen i ”hemlandet” sälja sina produkter i alla andra medlemsstater. Försäkringstagaren skulle därmed vara säker på att få en minimiskyddsnivå trots att han eller hon omfattas av utländsk lagstiftning.

6.3.3

En övergång av detta slag från det internationella privaträttssystemet är emellertid varken sannolik eller önskvärd. För det första skulle en sådan förändring beröva dem som köper försäkringstjänster det konsumentskydd som anges i artikel 5 i Romkonventionen, som skyddar ”passiva” konsumenter även på områden där den materiella konsumenträtten är harmoniserad. För det andra skulle domstolarna driva igenom tvingande lagar i det land där försäkringstagaren har sin hemvist, vilket innebär att hindren för en välfungerande inre marknad skulle finnas kvar. För det tredje bör det påpekas att enligt förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar får en försäkringsgivare väcka talan mot en försäkringstagare endast vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist (se artikel 12.1, med mycket få undantag), och en försäkringstagare som väcker talan kommer med stor sannolikhet att välja samma forum med stöd i artikel 9.1 b.

6.3.4

En övergång från det internationella privaträttssystemet skulle således leda till att de behöriga domstolarna oftast tillämpar utländsk lagstiftning. Detta skulle göra försäkringstvister ännu mer invecklade och dyrare även om själva försäkringsrätten harmoniserades. Denna strategi kan således inte rekommenderas. Det internationella privaträttssystemet bör i princip bevaras i sin nuvarande form, och försäkringsavtalsrätten bör fullständigt harmoniseras. Det innebär dock inte att man utesluter möjligheten att förbättra det nuvarande internationella privaträttssystemet, till exempel för att ”EU-rörliga” medborgare skall ha rätt att välja mellan lagstiftningen på sin hemort och sitt ursprungsland så länge försäkringsavtalsrätten inte är harmoniserad.

6.4.1

Försäkringsavtalsrätten ingår som regel i den allmänna avtalsrätten. Detta faktum reser frågan om huruvida man endast kan uppnå målen med harmoniseringen av försäkringsavtalsrätten genom att harmonisera hela avtalsrätten (eller åtminstone dess allmänna del), eller om de kan uppnås ändå. Denna sistnämnda lösning förefaller riktig.

6.4.2

Som nämndes ovan är det de tvingande reglerna som utgör ett hinder för den inre försäkringsmarknaden och som därför bör harmoniseras. Den allmänna avtalsrätten är till sin natur inte tvingande. Det finns några tvingande regler. Inga av dessa regler förefaller vare sig skilja sig så markant mellan medlemsstaternas rättssystem att en utebliven harmonisering skulle störa den inre försäkringsmarknadens funktion eller ha ett väsentligt inflytande på själva försäkringsprodukterna.

6.4.3

Undantag kan förekomma. De kan dock behandlas inom ramen för harmoniseringen av försäkringsbranschen. En sådan regel har i själva verket redan behandlats i direktivet om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal (48), som också är tillämpligt på konsumentförsäkringar (49). Tillämpningsområdet för en EU-rättsakt om avtalsrätten skulle endast behöva utsträckas till alla massrisker för att tillfredsställa den inre försäkringsmarknaden.

6.4.4

Avsikten med dessa argument är inte att ifrågasätta harmoniseringen av den allmänna avtalsrätten – den frågan överlämnas till EU-institutionerna för beslut. En harmonisering av den allmänna avtalsrätten skulle i själva verket underlätta harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Vi vill med ovannämnda argument försöka visa att det räcker att harmonisera försäkringsavtalsrätten för att uppnå de eftersträvade målen.

6.5.1.1

I handlingsplanen för en mer sammanhängande europeisk avtalsrätt framhölls möjligheten att införa ett valfritt instrument i stället för att harmonisera eller skapa en enhetlig nationell avtalsrätt. Den viktigaste skillnaden består i att ett valfritt instrument inte skulle medföra ändringar av de nationella avtalslagstiftningarna eftersom de berörda parterna väljer att ansluta sig eller ej till instrumentet, under förutsättning att det erbjuder denna möjlighet. Därmed skapas parallella rättsordningar (europeiska och nationella) som parterna kan välja mellan.

6.5.1.2

Däremot skulle en harmonisering av de nationella avtalslagstiftningarna innebära att man ersätter de nationella avtalsrättsliga begreppen med en europeisk lösning. Parterna skulle i detta fall inte ha möjlighet att välja mellan ett nationellt och ett europeiskt system.

6.5.2.1

Betraktat utifrån den inre försäkringsmarknaden har båda lösningarna en uppenbar fördel: De undanröjer hindren för att sälja försäkringar i hela EU och gör det möjligt för försäkringstagare att fritt röra sig i EU utan att avtalsrättsliga skillnader inverkar negativt på deras försäkringar. Båda lösningarna är därför att föredra framför dagens situation, och valet mellan dem är en politisk och inte en principiell fråga.

6.5.2.2

Det kan visa sig vara mer invecklat att harmonisera medlemsstaternas försäkringsavtalsrätt än att införa ett valfritt instrument. Eftersom det skulle innebära att nationella ”traditioner” ersätts av en europeisk lösning, är det möjligt att den inhemska juridiska eliten (jurister och akademiker) skulle ställa sig tveksam till harmonisering.

6.5.2.3

En osäker faktor är sambandet mellan hur stort ingripande som krävs i den nationella lagstiftningen och hur snabbt man kan uppnå resultat för den inre marknaden. Eftersom ett valfritt instrument inte skulle upphäva nationella lagar kan det betraktas som en mjuk strategi och därmed lättare att acceptera för marknaden. Å andra sidan finns det en risk att ett valfritt instrument leder till att aktörerna på den inre marknaden (t.ex. försäkringsbolag och försäkringsmäklare) intar en avvaktande hållning, att de tvekar att gå i spetsen och väntar på att konkurrenterna skall ta första steget för att dra fördel av deras (dåliga) erfarenheter. Eller skulle kanske ett valfritt instrument uppfattas som en dörr till nya möjligheter som alla vill öppna först, till exempel genom försäljning av försäkringar via Internet? Harmonisering kommer visserligen att ge direkta resultat eftersom ingen aktör kan undvika att följa de harmoniserade lagarna. Å andra sidan kan ett sådant ingripande komma att betraktas som mycket eller alltför kraftfullt.

6.5.2.4

Ett tekniskt problem med ett valfritt instrument är att det inte fullständigt kan ersätta harmonisering, vilket framgår klart vid ansvarsförsäkringar för motorfordon. Det är ytterst viktigt för EU-medborgarnas rörlighet att harmonisera ansvarsförsäkringar för motorfordon eftersom det ger ett nödvändigt skydd till trafikoffer. Detta skydd får självfallet inte vara beroende av att parterna väljer ett försäkringsavtal som bygger på ett EU-instrument. Ett valfritt instrument skulle därför inte kunna ersätta en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon.

6.5.2.5

Slutligen inställer sig frågan om huruvida ett valfritt instrument kan ge effektiva resultat på ett område som försäkringsrätt, som utmärks av en obalans mellan parterna. Kommer parterna att göra ett faktiskt val eller kommer valet ensidigt att fattas av försäkringsgivarna genom att de för in s.k. opt in- och opt out-klausuler i de allmänna försäkringsvillkoren?

6.5.2.6

Om målet med en europeisk rättsakt om försäkringsavtal skall uppnås genom harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning eller införandet av ett valfritt instrument är ingen huvudfråga. Den måste dock övervägas noga.

6.6.1

Slutligen är frågan om man i stället för att harmonisera lagstiftningen bör införa allmänna försäkringsvillkor på gemenskapsnivå. Problemen i anslutning till att försäkringsgivarna är tvungna att beakta varenda lag i alla medlemsstater skulle utan tvekan minska (om än inte försvinna) om denna åtgärd vidtogs av alla medlemsstater och med stöd av EU-institutionerna.

6.6.2

En sådan lösning kan dock inte rekommenderas. Även om skillnaderna mellan de nationella lagstiftningarna kan tas i beaktande i allmänna villkor på EU-nivå krävs det ändå separata riskbedömningar, varför villkoren kan vara ofördelaktiga för medborgare som ofta förflyttar sig inom unionen.

6.6.3

Dessutom skulle denna lösning leda till att man skapar modellvillkor som hämmar konkurrensen på de inhemska marknaderna. Man bör komma ihåg att en viktig etapp vid inrättandet av en inre försäkringsmarknad var avskaffandet av medlemsstaternas rätt att systematiskt kontrollera de allmänna försäkringsvillkoren innan de infördes på marknaden (50). En sådan kontroll leder till ett ensidigt utbud av försäkringsprodukter, till att konsumenternas valmöjligheter minskar och därigenom till att konkurrensen minskar. Införandet av allmänna försäkringsvillkor på EU-nivå medför strukturellt sett samma risk.

7.1

Som anges ovan är det de tvingande reglerna i försäkringsavtalsrätten som måste harmoniseras. En annan fråga är om alla eller bara vissa särskilda områden inom försäkringsavtalsrätten bör harmoniseras.

7.2

Försäkringslagstiftningen är vanligen uppdelad i två delar: en allmän del med regler som omfattar alla försäkringsavtal och en särskild del med lagstiftning för olika försäkringsgrenar. Frågan är om den inre försäkringsmarknaden kräver en harmonisering av de allmänna reglerna, av de särskilda reglerna för olika försäkringsgrenar eller av båda två.

7.3

I teorin måste båda harmoniseras. Såväl de allmänna som de branschspecifika reglerna inom försäkringslagstiftningen påverkar produkten och förhindrar därigenom en välfungerande inre marknad. Ett exempel är att bestämmelserna om löftesgarantier, som i regel förekommer i den allmänna delen, påverkar förhållandet mellan risk och premie i lika hög grad som till exempel specifika bestämmelser om livförsäkring. Därför bör man vid en harmonisering i princip inte skilja mellan de två slagen av bestämmelser.

7.4

Man kan dock genomföra harmoniseringen i flera etapper, vilket kräver att man upprättar en prioriteringslista. I detta fall bör man börja med att harmonisera den allmänna delen. Många försäkringsgrenar omfattas inte av specifika eller tvingande regler (51) utan av allmänna regler i medlemsstaternas respektive försäkringsavtalsrätt. Det mest angelägna är därför harmonisering av de allmänna och tvingande reglerna i försäkringsavtalsrätten. Denna harmonisering skulle göra det möjligt att omedelbart inrätta en inre försäkringsmarknad för alla försäkringsgrenar som inte omfattas av särskilda och tvingande regler. När detta väl har genomförts bör också reglerade försäkringsgrenar som livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring omfattas.

7.5

De olika typer av regler som skulle kunna harmoniseras i detta inledningsskede gäller följande områden:

8.1

Försäkringar utgör i dag en grundläggande tjänst i handelsförbindelserna mellan näringsidkare och mellan dessa och konsumenterna.

8.2

Några av de grundläggande principer som reglerar allmänna försäkringsavtals slutande och giltighet skiljer sig åt mellan de olika rättsordningarna i EU:s medlemsstater.

8.3

Denna situation skapar hinder för handel över gränserna med detta finansiella instrument och försvårar följaktligen genomförandet av en inre försäkringsmarknad.

8.4

En viss harmonisering av de tvingande reglerna i försäkringsrättens ”allmänna del” kan på ett avgörande sätt bidra till undanröjandet av en hel rad hinder och svårigheter för försäkringsbolag, försäkringsförmedlare och försäkringstagare – både professionella och enskilda konsumenter – i samband med gränsöverskridande försäkringstransaktioner.

8.5

Detta är en uppfattning som delas av alla berörda parter som har rådfrågats i detta ärende.

8.6

Harmoniseringen bör ske genom en gradvis tillnärmning som i ett första skede leder till att man eventuellt antar en frivillig försäkringsavtalsmodell, som dock är bindande med avseende på samtliga villkor och punkter.

8.7

Vid utarbetandet av denna avtalsmodell måste man ta hänsyn till kommissionens förslag till direktiv från 1979 och 1980, kommentarer och analyser som gjorts av berörda parter, företrädare för det civila samhället och medlemsstaternas regleringsmyndigheter, samt till den utveckling som branschen har genomgått sedan dess.

8.8

Rättsakten bör vara en förordning och rättslig grund artikel 95 i EG-fördraget.

8.9

Mot bakgrund av de kommentarer som har framförts i detta yttrande anmodar EESK kommissionen att återuppta detta ärende och inleda komparativa studier av försäkringsavtalslagstiftningarna och praxis i medlemsstaterna för att bedöma om det är lämpligt och möjligt att fortsätta arbetet med att harmonisera försäkringsavtalsrätten på gemenskapsnivå.

8.10

Man bör i detta sammanhang ta hänsyn till forskningsresultaten på detta område.

8.11

EESK rekommenderar att det arbete som har utförts offentliggörs för offentlig diskussion bl.a. i form av en grönbok, som utgör ett värdefullt underlag för att utforma ett lämpligt gemenskapsinstrument.

8.12

Kommittén är medveten om att medlemsstaterna måste ha en klar politisk vilja att främja en harmonisering av försäkringsavtalsrätten för att EU skall kunna ta detta viktiga steg i riktning mot att fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster.

8.13

EESK uppmanar Europaparlamentet att ansluta sig till detta initiativ och att ge det lämplig prioritet i sin politiska dagordning genom att bekräfta sitt stöd för strävan att harmonisera tvingande regler i försäkringsavtalsrättens allmänna del.

a)

Försäkringsavtalets formella uppställning.

b)

En garantirätt i samband med att avtalet sluts samt ett minimum av formella krav.

c)

Det språk på vilket avtalet ingås.

d)

De bestämmelser som ligger till grund för den försäkrades deklarationer när avtalet sluts och som kan påverka försäkrarens bedömning och riskåtagande samt konsekvenserna om sådana saknas eller om avsiktliga fel begås.

e)

De bestämmelser som ligger till grund för den försäkrades deklarationer under avtalets giltighetstid med avseende på uppgifter eller omständigheter som kan leda till en ökad risk samt bristen på fullgörande av denna skyldighet.

f)

Bestämmelserna avseende bevisbörda när ovannämnda skyldigheter förbisetts.

g)

Bestämmelserna avseende bonus vid riskminskning.

h)

Konsekvenserna av betalningsförsummelser när det gäller hela eller delar av försäkringspremien under kontraktets giltighetstid.

i)

Försäkringstagarens skyldigheter vid försäkringsskada.

j)

Reglerna för uppsägning av försäkringskontrakt.

k)

Möjligheterna för parterna att frångå direktivets bestämmelser om detta är mer gynnsamt för försäkringstagaren, den försäkrade eller tredje part som skadats.

a)

Järnvägsfordon.

b)

Luftfartyg.

c)

Fartyg på öppet vatten, sjöar och inre vattenvägar.

d)

Godstransporter.

e)

Civilt ansvar för luftfartyg och fartyg på öppet vatten, sjöar och inre vattenvägar.

f)

Krediter och intäckningar på grund av deras särdrag.

(a)

Undantag av sjukförsäkringen i enlighet med EESK:s förslag.

(b)

En mer detaljerad beskrivning av förfarandena för att säga upp ett kontrakt, där man förordar möjligheten att bevara ändrade kontrakt i stället för att häva dem.

(c)

Bättre formulerade bestämmelser avseende bevisbörda.

28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/15

1.1

Turism och idrott är två sektorer som i framtiden kommer att spela en allt viktigare roll för det ekonomiska och sociala välståndet i EU. Deras viktiga funktion är enhälligt erkänd världen över.

1.2

Medlemsstaterna och samhället framhåller allt oftare turismen och idrotten som viktiga kanaler för att sprida värderingar och positiva budskap och för utvecklingen av hållbar, miljömässig och social ekonomisk utveckling.

1.3

Idrotten har i alla tider lockat till sig en stor publik som delar samma passion, en passion som driver dem att ständigt förflytta sig för att följa olika idrottsevenemang, stora som små.

1.4

I dag erbjuder idrotten en komplett uppsättning attraktioner som, särskilt på senare år, blivit stora succéer och som ibland bidragit till att blåsa nytt liv i områden som delvis eller i hög grad varit på nedgång (1).

1.5

Några platser där idrottsevenemang ägt rum har blivit turistattraktioner, och vice versa. Dessa båda områden går alltmer i varandra och erbjuder varandra nya utbuds- och tillväxtmöjligheter.

1.6

Detta har gjort det möjligt för de enskilda destinationerna att locka till sig inte bara ungdomar och något äldre utan också funktionshindrade, som äntligen i samband med semestern kan pröva på idrottsaktiviteter på ett nytt och givande sätt.

1.7

2002 besökte 411 miljoner utomeuropeiska turister Europa, vilket motsvarar en effekt på BNP på över 5 % och en andel av världsturismen på ca 58 %. Världsturistorganisationen förutspår emellertid att Europas andel av turismen i världen fram till 2020 kommer att sjunka till 46 % på grund av trycket från nya konkurrenter, trots att antalet turister nästan kommer att fördubblas.

1.8

I samband med detta yttrande tog EESK initiativ till en offentlig hearing om Turism och idrott: de framtida utmaningarna för Europa, med deltagande av ledande italienska och europeiska företrädare för turism- och idrottssektorn samt cheferna för Europeiska kommissionens turism- och idrottsenheter. Hearingen gav tillfälle till ett värdefullt utbyte av idéer och diskussionsämnen (2).

1.9

Som en uppföljning till den offentliga hearingen i Rom och med tanke på att Världsturismdagen (27 september 2004) i arrangemang av Världsturistorganisationen i år ägnades åt temat Idrott och turism: två viktiga krafter som verkar för ömsesidig förståelse, kultur och samhällsutveckling har EESK skissat på några diskussionspunkter för en framtida mer integrerad politik som omfattar analyser och insatser inom båda sektorerna.

1.10

Efter fotbolls-EM i Portugal och de 27:e Olympiska spelen och Paralympics i Grekland under 2004 kommer Europa även under de närmaste fem åren att vara spelplats för en rad sportevenemang i världsklass som kommer att få väldiga effekter på både turismen och ekonomin. Förflyttningen av besökare från hela världen från en del av Europa till en annan kommer att innebära unika möjligheter för alla destinationer på den europeiska kontinenten.

2.1

Under de närmaste åren kommer därför media från hela världen att under långa tidsperioder rikta uppmärksamheten mot vår kontinent. Europeiska unionen kommer vid alla dessa tillfällen (3) att stå i centrum för mediaintresset i olika kanaler och på olika nivåer. Europa kommer med andra ord att låta tala om sig, åtminstone inom viktiga kretsar, även vad gäller politik, sociokulturella frågor, turism och naturligtvis idrott.

2.2

Denna period av stora idrottshändelser bör för de europeiska företagen ännu mer än en ekonomisk möjlighet bli ett tillfälle till reflektion kring och utbyte av kulturella och sociala värden med sikte på tillväxt och hållbar utveckling.

2.3

Det är uppenbart att dessa begivenheter ger möjlighet att utveckla och sprida viktiga utbildningsinsatser till befolkningen i medlemsstaterna och i hela världen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas ungdomar och dem som är minst integrerade i samhället, bland annat funktionshindrade.

2.4

När det gäller att konkurrera om turisterna kan de kommande åren med sina många viktiga internationella sporthändelser innebära stora möjligheter för Europa, som på så sätt kan utveckla och omsätta marknadsbeslut som syftar till att höja kvaliteten på mottagandet av turister och hållbarheten i de tjänster som erbjuds.

2.5

Europeiska unionen består numera av 25 stater med alla fördelar som detta innebär för de 450 miljoner invånarna i den nya gemenskapen. Det kommer därför att finnas ett större antal tillgängliga destinationer, fler medborgare som är intresserade av att förflytta sig, fler idrottsmän och evenemang som så snabbt som möjligt skall integreras i de olika europeiska programmen och rutterna.

3.1

Turismen är en fredsskapande industri som främjar integrationen mellan folk och låter dem samexistera i en anda av tolerans och ömsesidig respekt.

3.2

Turismen har visat sig kunna bidra till att höja livskvaliteten för miljoner människor världen över genom att främja en mer rättvis och solidarisk ekonomisk utveckling.

3.3

Dess effekter på sysselsättningen är betydande. I EU finns över 2 miljoner företag inom turistnäringen med tillsammans över 8 miljoner anställda, indirekt berörda inte inräknade.

3.4

Turismen griper över flera sektorer och kan generera många fler arbetstillfällen än andra produktionsgrenar.

3.5

Men det är också en sektor som är särskilt känslig för lågkonjunkturer, internationella kriser och säsongsrelaterade fenomen, vilket gör att den bara i begränsad omfattning kan bidra till långtidssysselsättningen. Den har ändå alltid visat sig generellt tålig tack vare sitt varierande utbud som gör att sektorn kan kompensera för och absorbera strukturella problem och därmed sammanhängande kritiska situationer.

3.6

Utmaningen under de närmaste åren blir att skapa och upprätthålla en socialt och ekonomiskt stabil ram i hela EU-25 genom att avvärja varje form av social marginalisering. Turismen och idrotten måste vid sidan av kulturen vara öppen och tillgänglig för alla, och man måste se till att mindre gynnade sociala grupper lättare får tillgång till dessa sektorer.

3.7

Europeiska kommissionen har redan stakat ut denna väg i meddelandet från november 2001 kallat ”En samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid”  (4) och i ett efterföljande meddelande från november 2003 med titeln ”Grundläggande riktlinjer för en hållbar europeisk turism”  (5) . Nu gäller det att konkret genomföra de åtgärder som föreslås i dokumenten.

3.8

Vid utvecklingen av en turism av hög kvalitet får man emellertid inte bortse från integreringen med andra sektorer för produktion eller rekreation i samhället. Idrotten, som är rik på värderingar, kultur, regler och ideal, är en idealisk medspelare vad gäller att skapa en hållbar tillväxt på alla nivåer.

3.9

I likhet med turismen är idrotten numera en av människans viktigaste fritidssysselsättningar och är som sådan en drivkraft för social tillväxt och ekonomisk utveckling med stor potential.

3.10

De värden som idrotten står för, vilka som bekant går tillbaka till de första grekiska olympiska spelen på 700-talet före Kristus, är lika aktuella i dag och intar en allt större plats i de utbildningsinsatser som riktar sig till ungdomar.

3.11

Idrottens ekonomiska dimensioner har på senare år vuxit sig oproportionerligt stora. De stora idrottshändelserna har blivit kollektiva och sociala högtidsstunder som förmedlar budskap och värderingar till hela världen och till alla åldersgrupper.

3.12

Idrottsevenemangen har också bidragit till att skapa nya former av turism, där man i samband med den vanliga semestern kan utöva en bestämd idrottsaktivitet. De stora evenemangen fungerar på så sätt som katalysatorer och driver människor att börja utöva nya idrottsgrenar.

3.13

Idrotten drar nytta av infrastrukturer och turisttjänster och ger samtidigt upphov till turism. Turismen å sin sida drar i stor utsträckning fördel av de idrottsevenemang som äger rum på de olika turistdestinationerna. Tänk bara på det antal människor som förflyttar sig för att följa ett fotbolls-VM eller en olympiad och framför allt på den goodwill som det land kan skaffa sig som står som värd för sådana arrangemang.

3.14

I detta yttrande kommer vi framför allt, men inte enbart, att behandla de största idrottsbegivenheterna, som vanligtvis är de som ger de europeiska turistdestinationerna störst kulturell, social och ekonomisk utdelning men också störst publicitet.

3.15

Med en stor idrottshändelse menas generellt sett, men inte uteslutande, ett evenemang som förmår dra till sig ett stort antal övernattande turister, som på så sätt aktiverar turistekonomin på orten.

3.16

En stor begivenhet kan vara ett tillfälle att framhålla värderingar, förfaranden och praxis som därefter kan tillämpas och utvecklas också i samband med många små lokala evenemang. (6)

3.17

Det komplexa förhållandet mellan turism och idrott skall emellertid sättas in i ett vidare sammanhang där också sociala, kulturella och miljömässiga aspekter ingår. Dagens turister söker alltmer totala semesterupplevelser som samtidigt kan tillfredsställa behov som avkoppling, kultur och sport.

4.1

Artikel 3u i EG-fördraget, som innehöll en allmän hänvisning till åtgärder inom turismen, utgjorde tidigare den enda rättsliga grunden till gemenskapens turismpolitik. För en sektor med ett så stort ekonomiskt inflytande i många av unionens länder innebar detta ett stort hinder för genomförandet av en verklig europeisk turismpolitik.

4.2

Turismen är ett övergripande fenomen som omfattar nästan alla produktions- och tjänstesektorer och förutsätter effektiva stordriftsfördelar, inte bara när det gäller den lokala förvaltningen utan också i fråga om den beslutsprocess och politiska process som påverkar de val som görs på området.

4.3

Från och med 1999 kan man emellertid notera ett förnyat och växande intresse för turismen från gemenskapsinstitutionernas sida (7). EESK har uppmärksamt följt denna nya tendens och ser mycket positivt på att en särskild artikel om turismen införs i den europeiska konstitutionen (8).

4.4

Denna milstolpe är slutet på en lång och ibland handikappande marginalisering av turismen och är en grundförutsättning för att denna sektor skall få fullt erkännande och integreras i EU-politiken.

4.5

EESK hoppas att turismen hädanefter skall kunna räkna med målinriktade och specifika åtgärder, program och initiativ från EU:s sida. Vi hoppas därför att det inrättas ett enda styrcentrum på gemenskapsnivå efter modell från de olika EU-organ som är behöriga inom olika sektorer (9).

4.6

Det är emellertid positivt att EU-insatserna redan nu inriktas mot en turismpolitik som präglas av hållbar utveckling i alla former (10).

4.7

Unionens idrottspolitik bygger på några grundläggande dokument, däribland Europarådets idrottsstadga från 1992, Amsterdamfördraget, där idrottens sociala betydelse fastställs, samt den förklaring som bifogas Nicefördraget, där idrottens speciella betydelse inom gemenskapens behörighetsområden erkänns.

4.8

Bland annat tack vare den skjuts som idrotten fick vid toppmötet i Nice har den fått sitt rättmätiga utrymme i den europeiska konstitutionen som antogs i juni 2004, där idrotten har fått en alldeles egen artikel (11).

4.9

För att framhålla idrottens sociala och utvecklande roll utropade kommissionen år 2004 till ”Europeiska året för utbildning genom idrott”. Det var ett sätt att lyfta fram denna sektor i ljuset och finansiera projekt för utbildning, upplysning och utveckling i skolor och fritidsverksamhet i hela unionen.

4.10

Inom ramen för detta initiativ ville man, om än med begränsade resurser, även främja rörligheten för de studerande, som på detta vis fick möjlighet att besöka andra platser än sina hemorter och kombinera sin vilja att upptäcka och resa med önskan att utöva sin favoritidrott.

4.11

Hur turism, idrott och kultur skall integreras är en av de utmaningar som vi måste ta itu med de närmaste åren för att kunna bidra till att stimulera den europeiska ekonomin och verka för ett ökat socialt välbefinnande för alla.

4.12

Denna fråga blir än viktigare mot bakgrund av de ovannämnda målen i Lissabonstrategin där man emellertid även måste beakta de förändrade ekonomiska villkoren i unionens medlemsländer för att kunna säkerställa hållbar och långvarig tillväxt och utveckling.

4.13

Utarbetandet av denna nyskapande strategi inom EU, som siktar mot en övergripande integrering av turism, idrott och kultur, kan antingen ske genom särskilda workshoparrangemang (som också kan anordnas inom ramen för europeiskt forum för turism eller ett europeiskt forum för idrott), eller via främjandet av innovativa initiativ (t.ex. studentutbyte, upplysningskampanjer för att engagera ”idrottsturister” i det kulturella och sociala livet på den ort där idrottsevenemanget går av stapeln, eller genom kurser för utveckling av ny kompetens, etc.). Ur den synvinkeln är det viktigt att först och främst engagera både det civila samhället och privata partner.

4.14

Det rättsliga erkännandet av de båda sektorerna turism och idrott i det konstitutionella fördraget utgör ett stort framsteg mot att genomföra dessa mål, särskilt vad gäller att befrämja och utveckla konkurrenskraften hos de europeiska företag som är verksamma inom dessa sektorer.

5.1

Som nämnts ovan kommer en mängd idrottsevenemang att anordnas de närmaste åren och miljontals människor från hela världen kommer att finnas på plats.

5.2

Under denna period med många resor, stora idrottsarrangemang och intensiv mediabevakning är säkerheten en central fråga. Denna situation bör hanteras med ansvarskänsla utan att skapa omotiverad oro, men samtidigt måste man vidta alla de försiktighets- och övervakningsåtgärder som krävs för att samtliga idrottsevenemang skall kunna genomföras under lugna förhållanden.

5.3

Samarbete och planering av gemensamma beredskapsstrategier är i detta sammanhang avgörande vid organisering av stora idrottsevenemang.

5.4

Säkerheten måste således stå i centrum för planeringen av dessa evenemang under de närmaste åren och förebyggande åtgärder måste utgöra själva grunden.

5.5

Vid Förenta nationernas generalförsamling den 6 september 2000 antogs en förklaring, där punkt 10 lyder: Vi uppmanar medlemsstaterna att enskilt eller kollektivt, såväl i dag som i framtiden, respektera den olympiska freden och att stödja Internationella olympiska kommittén i dess strävan att främja fred och förståelse människor emellan genom idrotten och de olympiska idealen.

5.6

Liknande uttalanden gjordes av Europeiska rådet i Bryssel (12 december 2003) och Europaparlamentet (1 april 2004). Särskilt parlamentet har ställt sig positivt till att IOK (Internationella olympiska kommittén) inrättat en internationell stiftelse för den olympiska freden, som ytterligare skall främja fred och förståelse genom idrotten.

5.7

I sitt bidrag till säkerhetsdebatten framhåller EESK behovet av att sprida den olympiska freden som ett ”universellt budskap” i samband med alla internationella idrottsevenemang under de närmaste åren. EESK menar att idrotten kan bidra till utbredningen av en kultur för dialog och att mångdubbla tillfällena till möten.

6.1

Som redan nämnts genererar turismen och idrotten komplexa kontakter som ger effekter på det sociala, ekonomiska och miljömässiga området. Denna komplexitet är ännu större när det handlar om mycket stora evenemang (makroevenemang).

6.2

Organisationen av olika begivenheter bör därför utgå från principerna för hållbarhet på alla områden: det sociokulturella, det ekonomiska och det miljömässiga. Riktlinjerna för en hållbar turism som antogs av kommissionen i det ovannämnda meddelandet ”Grundläggande riktlinjer för en hållbar europeisk turism”  (12), som belystes av EESK i yttrandet ”För en turism som är tillgänglig för alla och socialt hållbar  (13) ”, skall tillämpas också på idrotten och idrottsorterna.

6.3

Ur social och kulturell synvinkel bör ett idrottsevenemang särskilt vara ett tillfälle att lyfta fram identiteter och att erbjuda kulturutbyte. Vi föreslår därför att man ger stöd till initiativ och evenemang inom turism och idrott som berör fler regioner i olika EU-länder (med Interregprogrammet som modell).

6.4

Ur socioekonomisk synvinkel understryker vi att största hänsyn skall tas till lokalbefolkningen vid ett evenemang. Vid planeringen av alla former av tjänster eller infrastrukturer skall lokalbefolkningens möjliga framtida behov av dessa beaktas. Ortens befolkning skall dessutom utgöra referensbasen för allt som rör sysselsättning och utbildning i samband med evenemangen.

6.5

Nr det gäller miljömässig och annan hållbarhet har man redan tagit fram modeller för att mäta de olika destinationernas och de tillhörande tjänsternas mottagningskapacitet. Dessa modeller bör spridas och tillämpas också under idrottsarrangemang med stöd av en integrerad strategi som omfattar såväl samhällsaspekter som ekonomiska och miljömässiga aspekter.

6.6

Modeller för planläggning, styrning och utveckling av sådana evenemang bör kartläggas och stödjas i syfte att maximera de vinster och det mervärde som skapas, framför allt till gagn för det område eller den ort som står som värd och som drabbas av de negativa effekterna och endast sällan får ut några mätbara vinster.

6.7

Omfattande idrottsevenemang kan vara ett tillfälle att utveckla kompetenser och know-how på hög nivå, vilket också på medellång eller lång sikt kan gagna turist- eller idrottsorten vad gäller frågor som gästfrihet och hur besökande skall tas emot. De kan också bidra till att sprida bästa metoder vad gäller en integrerad styrning av turism och idrott.

6.8

Organisationen av stora evenemang måste föregås av en kartläggning av möjliga konflikter mellan ortsbefolkningen och de tillfälliga besökarna vad gäller utnyttjandet av resurser, tjänster, lokaler och deras kvalitet.

6.9

”Ansvarsfördelningen” mellan alla inblandade – sponsorer, arrangörer, lokala företrädare, företrädare för slutanvändare och för sociala och allmänna intressen – spelar en stor roll.

6.10

Idrottshändelserna skall ingå i både ortens och värdlandets programplanering på medellång och lång sikt. De effekter som dessa händelser får på den totala bilden av turist- eller idrottsorten måste särskilt beaktas.

6.11

Årstidsväxlingarna är som bekant ofta ett hinder för turismens utveckling. Idrottsevenemang fungerar emellertid också som stöd för en politik för utveckling av turismen och turismekonomin under hela året genom att de optimerar vinsterna och säkerställer en stabil och långsiktig sysselsättning.

6.12

Insatser för att bevaka nuvarande och framtida erfarenheter bör lanseras och stödjas för att utforma en erfarenhetsmodell för planering och administration av idrottsarrangemang med full hänsyn till de ovannämnda sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekterna. Särskilt värdefullt är att följa upp hur olika anläggningar utnyttjas och hur de strukturer och tjänster som initierats för ett särskilt evenemang används efter detta.

6.13

Vi vill generellt framhålla möjligheten att tillämpa åtgärderna, insatserna och rekommendationerna i det fleråriga europeiska programmet för hållbar utveckling av turismen, och på så sätt skapa en Agenda 21 också för idrotten och för de orter som är mest benägna att arrangera och stå som värdar för olika begivenheter.

6.14

De välfungerande metoderna och positiva erfarenheterna av planeringen och administrationen av turist- och idrottshändelser bör systematiseras och spridas och göras till allmän egendom för att de nästkommande stora evenemangen i EU skall bli så välarrangerade som möjligt.

7.1

Kommittén framhåller att utbildnings- och fostransaspekterna bör stärkas på alla nivåer i politiken för idrott och turism.

7.2

Detta förhållningssätt återfinns även i det uttalande om idrott som utgör bilaga till slutsatserna från Europeiska rådets möte i Nice i december 2000, där det framhålls att gemenskapen bör ”beakta idrottens sociala, fostrande och kulturella funktion (…) för att iaktta och främja den etik och solidaritet som är nödvändig för att bevara dess sociala roll”.

7.3

Om positiva värderingar som är gemensamma för turism och idrott integreras och uppvärderas kan de bli viktiga redskap för att integrera befolkningar, regionala och lokala enheter och stater.

7.4

De evenemang som inleddes 2004 är därför särskilt viktiga för det mål som fastställts: att kunna förmedla lärande och fostran genom stora evenemang som kommer att få stor uppmärksamhet från allmänheten, myndigheter och organisationer.

7.5

Att EU öppnas för tio nya länder innebär att dessa möjligheter ökar. Genom att använda massmedier kan man förmedla kunskap om EU och dess folk även till de nya medlemsstaterna, och åstadkomma ett ömsesidigt utbyte med dessa länder kring värderingar som sportsmannaanda, lojalitet och konkurrenskraft.

7.6

Andra grundläggande värderingar som bör utvecklas och förmedlas kan vara tolerans, öppenhet, välvilligt bemötande och positiv inställning till möten mellan olika folk och etniska grupper. Ett utbyte av sådana grundläggande värderingar i EU kräver för det första att de tas upp i skolan samt att alla som är anställda inom turism- och idrottsbranschen fortbildas. För det andra gäller det att uppmuntra ett intensivt erfarenhetsutbyte. Förväntningar beträffande ovannämnda värderingar är också en viktig aspekt i samband med turisternas resor.

7.7

Inom idrotts- och turistevenemangen bör man särskilt försöka sprida uppfattningen att alla grupper inom befolkningen, särskilt de svagaste grupperna såsom ungdomar, äldre och personer med olika funktionshinder har rätt att delta i alla olika grenar och evenemang.

7.8

I det tidigare nämnda uttalandet om idrott i bilagan till slutsatserna från Europeiska rådets möte i Nice 2000 framhålls detta på följande sätt: ”För fysiskt eller psykiskt handikappade är den fysiska och idrottsliga verksamheten ett utmärkt sätt för individuell mognad, rehabilitering, social och solidarisk anpassning (…)”.

7.9

Sådana insatser för svaga grupper bör göras av centrala och lokala institutioner, nationella förbund, föreningar och organisationer på idrottens område, icke-professionella klubbar och skolor.

7.10

Just skolvärlden är den lämpligaste jordmånen för att sprida positiva värderingar och lära känna andra, eftersom sambanden mellan idrott, turism och utbildning bäst kan utnyttjas om man börjar redan i skolåldern.

7.11

Vi föreslår därför fortsatt främjande av rörlighet och utbyte mellan studenter genom möten på idrottens område som även ger tillfälle att få kännedom och djupare kunskaper om lokala förhållanden och kulturer.

7.12

Vi föreslår även ökat samarbete mellan medlemsstaterna, framför allt informationsutbyte om bästa praxis, bland annat när det gäller att göra idrottsturisterna delaktiga i kulturlivet och samhällslivet på den ort där idrottsevenemanget äger rum, för att minska vålds- och intoleransyttringar och öka tillfällena till ömsesidig utveckling,

7.13

En annan intressant möjlighet som bör utforskas är kurser för att utveckla ny kompetens, med målet att anordna turism- och idrottsevenemang med beaktande av alla aspekter på social utveckling, integrerad hållbarhet och kommunikation som sammanhänger med turism.

8.1

Turism och idrott kan fungera som laboratorier för utveckling och utbyte av gemensamma positiva värderingar, som bygger på respekt för andra och som syftar till ömsesidig förståelse, tolerans och öppenhet. Turismen och idrotten är som gjorda för denna uppgift. Deras roll får särskild betydelse i ett alltmer dynamiskt samhälle med djupgående sociala, geopolitiska och tekniska förändringar,

8.2

Turismen och idrotten kan dessutom bidra starkt till att genomföra Lissabonstrategins mål. Turismens och idrottens ökande ekonomiska inverkan skulle kunna utgöra en drivkraft för EU-ländernas ekonomi, särskilt om man till fullo utnyttjade möjligheten att utarbeta och sprida den kompetens som är förknippad med dessa sektorer.

8.3

Införandet av turism och idrott i slutversionen av den europeiska konstitutionen utgör en historisk milstolpe för dessa två sektorer. EESK skulle nu gärna se intensiv verksamhet på gemenskapsnivå inom dessa områden, och föreslår att man använder den öppna samordningsmetoden för att säkerställa ömsesidigt utbyte av kapacitet och kunskaper samt utbyte på EU-nivå.

8.4

Turism och idrott är två sektorer som präglas av komplexitet och heterogenitet. De är svåra att studera tillsammans och att jämföra i ekonomiska och sociala termer. EESK föreslår därför att man inrättar ett gemensamt europeiskt observationsorgan och en databank för insamling, sammanställning och spridande av kunskaper och goda metoder i medlemsstaterna för utvecklingen av de båda sektorerna.

8.5

EESK önskar dessutom att EU främjar studier och forskning för att möjliggöra en jämförande analys på europeisk nivå av de sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av turism och idrott.

8.6

Spridandet av en kultur där turism och idrott är tillgängliga för alla och utarbetandet av en politik till stöd för detta bör utgöra en prioritering för alla utvecklingsåtgärder för de båda sektorerna, med beaktande av såväl svaga befolkningsgrupper, dvs. unga, äldre och funktionshindrade, som befolkningsgrupper med begränsade ekonomiska resurser. I detta syfte önskar kommittén en medvetandehöjande kampanj för att sprida insikten om att tillgänglighet och långsiktigt tänkande är förutsättningar för en större konkurrenskraft på marknaden.

8.7

Kommittén föreslår att man inrättar ett europeiskt organ för turism i syfte att värna denna sektors särskilda behov, analysera dess problem, skissera möjliga utvecklingsvägar och ta fram innovativa instrument för hållbar utveckling som kan integreras i unionens strukturåtgärder.

8.8

Turism och idrott är mångfacetterade och sammansatta företeelser med stor utvecklingspotential. Med föreliggande yttrande vill kommittén understryka behovet av en övergripande integrering av dessa sektorer på europeisk nivå, för att deras potential skall förverkligas på både det socioekonomiska och kulturella området. EESK betonar också behovet av att man i genomförandet av de erforderliga åtgärderna fortlöpande riktar uppmärksamheten mot deras hållbarhet i ovanstående hänseenden samt i miljöhänseende.

8.9

EESK kallar detta yttrande för ”Romförklaringen om turism och idrott”, och syftet är att det skall få en högre profil och spridas vid alla turism- och idrottsevenemang på europeisk nivå.

28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/22

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är medveten om att föreliggande yttrande behandlar ett ämnesområde som är delvis nytt, och som präglas av en terminologi som ofta är föga känd eller i alla fall föga använd. Därför finns det skäl att infoga några definitioner och att beskriva läget inom forskning och tillämpning på nanoteknikområdet i USA och i Asien.

1.2

Innehållsförteckning för yttrandet

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

2.1

Nano: Betyder miljarddel. När vi här talar om dimensioner använder vi begreppet ”nano” för att beteckna nanometer, en miljarddels meter.

2.2

Mikro: Betyder miljondel. Här används beteckningen för att ange en miljondels meter.

2.3

Nanovetenskap: Nanovetenskapen utgör ett nytt arbetssätt inom den traditionella vetenskapen (kemi, fysik, biologi, elektronik osv.) för materiens grundläggande struktur och beteende, på atom- och molekylnivå. Nanovetenskapen är den vetenskap som inom olika discipliner studerar atomernas potential (1).

2.4

Nanoteknik: Den teknik som gör det möjligt att hantera atomer och molekyler så att man skapar nya ytor och föremål som tack vare den nya strukturen och atomernas nya sammansättning får särskilda egenskaper som gör dem användbara i det dagliga livet (2). Det är alltså en teknik för föremål som är i storleksordningen en miljarddels meter.

2.5

Vid sidan av definitionerna ovan finns det skäl att vetenskapligt gå in lite mer i detalj. Med termen nanoteknik avses ett arbetssätt som omfattar flera discipliner och som syftar till att skapa material, instrument och system genom kontroll av materien på nanometrisk nivå.

2.6

Nanomekanik: Ett föremåls dimensioner börjar bli betydelsefullt för dess egenskaper när föremålet är en nanometer upp till några tiotal nanometer (det handlar här om föremål som består av några tiotal upp till några tusen atomer). När det rör sig om dessa dimensioner har ett föremål som består av 100 järnatomer fysikalisk-kemiska egenskaper som skiljer sig radikalt från t.ex. ett annat föremål som består av 200 atomer, även om det är atomer av samma slag. På samma sätt skiljer sig de mekaniska och elektromagnetiska egenskaperna hos ett fast föremål som består av nanopartiklar radikalt från egenskaperna hos ett fast föremål av traditionellt slag med samma kemiska sammansättning, och avspeglar egenskaperna i de enskilda delar som det består av.

2.7

Detta är en grundläggande vetenskaplig och teknisk nyhet som förändrar vårt sätt att ta fram och manipulera olika material inom alla vetenskapliga och tekniska områden. Nanotekniken är alltså inte en ny vetenskap vid sidan av kemin, fysiken eller biologin, utan ett nytt sätt att tillämpa kemi, fysik eller biologi.

2.8

Av det som sagts ovan följer att ett nanostrukturerat material eller system består av enheter med nanometrisk dimension (de strukturer som består av enstaka atomer av den traditionella typ vi är vana vid är inte längre relevanta), och har alltså särskilda egenskaper som kan sammanfogas i komplexa strukturer. Det tycks alltså klart att de produktionsparadigm som baseras på sammansättning av enstaka likadana atomer eller molekyler bör bytas ut och ersättas av metoder som bygger på dimensionen som en grundläggande parameter.

2.9

För att förstå omfattningen av den nanotekniska revolutionen kan man föreställa sig den som en upptäckt av ett nytt periodiskt system för grundämnena, ett större och mer komplicerat system än det vi känner, och att de begränsningar som fasdiagrammen sätter (till exempel för möjligheterna att blanda två material) kan övervinnas.

2.10

Det rör sig alltså om teknik som går nedifrån-och-upp som gör det möjligt att gå från dynamiken i enstaka funktioner till en helhet. Denna teknik finner allt fler tillämpningar, bland annat inom följande områden: hälsovård, informationsteknik, materialkunskap, tillverkningsindustri, energi, säkerhet, flyg- och rymdteknik, optik, akustik, kemi, livsmedel och miljö.

2.11

Tack vare dessa tillämpningar, varav vissa redan finns och används av medborgarna (3), är det realistiskt att påstå att ”nanotekniken kan innebära avsevärda förbättringar för livskvaliteten, tillverkningsindustrins konkurrenskraft och den hållbara utvecklingen” (4).

2.12

Mikroelektronik: Den gren av elektroniken som sysslar med utvecklingen av integrerade kretsar, konstruerade inom ”enskilda halvledarregioner”, med mycket små dimensioner. I dagsläget kan mikroelektroniken framställa enskilda komponenter med dimensioner på cirka 0,1 mikrometer, det vill säga 100 nanometer (5).

2.13

Nanoelektronik: Vetenskapsgren som sysslar med forskning om och produktion av kretsar som konstruerats med andra tekniker och material än vad som används vid framställningen av kiselkretsar, och som fungerar enligt principer som på ett grundläggande sätt skiljer sig från de nuvarande principerna (6).

2.13.1

Nanoelektroniken är på väg att bli en av hörnstenarna för nanotekniken, på samma sätt som elektroniken i dag är närvarande i alla vetenskapliga sektorer och industriella processer (7).

2.13.2

Utvecklingen i fråga om elektriska och elektroniska komponenter har varit mycket snabb. Inom loppet av några få årtionden har vi gått från radiorör via halvledare, chips och mikrochips fram till dagens nanochips, vars komponenter består av endast några hundra atomer var. Ett nanochip kan innehålla så mycket information att det motsvarar 25 band av Encyclopaedia Britannica (8).

2.13.3

Forskare och producenter på området elektroniska komponenter insåg snabbt att informationsflödet skulle bli snabbare ju mindre chipsen blev (9). Nanoelektroniken möjliggör alltså mycket snabb informationshantering på extremt litet utrymme.

2.14

Sveptunnelmikroskop: Detta instrument, som gav sin uppfinnare Nobelpriset, har kallats ”det 21:a århundradets lins”. Med hjälp av detta kan man ”se” materia på atomnivå. Det fungerar så att mikroskopets spets förflyttar sig parallellt med en yta. Elektronerna på ytan (inte atomerna) rör sig tack vare tunneleffekten från ytan till spetsen. Detta skapar en ström som blir starkare ju mindre avståndet mellan ytan och spetsen är. Strömmen möjliggör en beräkning av avståndet mellan nålen och ytan, och höjdavläsningen ger en topografisk avbildning av materialytan i nanometrisk skala.

2.14.1

Tunneleffekten: Enligt den klassiska mekaniken kan en partikel som befinner sig i en fördjupning och som har en viss bestämd energimängd inte ”komma upp” om inte energimängden är tillräcklig. I kvantmekaniken medför osäkerhetsprincipen en helt annan situation. Eftersom partikeln är innesluten i fördjupningen är osäkerheten rörande läget liten, vilket innebär att osäkerheten rörande hastigheten är stor. Partikelns energi kan alltså med viss sannolikhet vara tillräckligt stor för att den skall komma upp, även om den genomsnittliga energin inte räcker för att övervinna hindret (10).

2.15

Kolnanotuber: Dessa är resultatet av kolatomer som satts samman på ett särskilt sätt. Nanotuber är bland de hårdaste och lättaste material som vi hittills känner till. De är sex gånger lättare och hundra gånger starkare än stål. De har en diameter på några nanometer och en längd på några mikrometer – ibland dock mycket mer (11).

2.16

Molekylär självorganisering: Detta är en laboratorieprocess som används för att efterlikna naturen: ”Allt som lever har själv fogat sig samman”. Genom självsammansättning skapas gränssnitt mellan elektroniska kretsar och biologisk vävnad, vilket medför en förening mellan informationsteknik och biologi. Målet, som enligt forskarna inte är så avlägset, är att kunna återge döva hörseln och blinda synen (12).

2.17

Biomimetik  (13): Vetenskap som studerar de lagar som ligger till grund för de befintliga molekylära sammansättningarna i naturen. Kunskaperna om dessa lagar kan göra det möjligt att skapa artificiella nanomotorer som baserar sig på samma principer som finns i naturen (14).

3.1

EESK uppskattar klarheten i meddelandet om nanoteknik. Kommittén anser liksom kommissionen att det finns skäl att tidigt lägga fram lämpliga förslag på området, och gläder sig slutligen över de många texter som offentliggjorts, däribland cd-rom-skivor som vänder sig både till sakkunniga och till ungdomen.

3.1.1

I synnerhet cd-rom-skivorna, som är pedagogiskt uppbyggda, tycks vara ett extremt lämpligt hjälpmedel för att sprida den nödvändiga informationen om nanoteknik till en stor grupp människor, varav några saknar kunskaper och många är unga.

3.2

EESK anser att nanotekniken, som kan medföra nya och produktiva upptäckter inom många områden, bör spridas med hjälp av ett språk som är tillgängligt för så många som möjligt. Dessutom bör forskningen om nya produkter uppfylla konsumenternas krav och behov, med hänsyn tagen till frågorna rörande hållbar utveckling.

3.2.1

Även journalister och aktörer inom massmedia, framför allt fackpressen, kan spela en särskild roll som de första att sprida nyheter om forskarnas framsteg när det gäller att nå konkreta resultat.

3.2.2

De nuvarande indikatorerna för framstegen inom nanotekniken är framför allt inriktade på fyra områden: publiceringar (15), patent, nya företag och företagens omsättning. När det gäller publicering ligger EU på första plats med en andel på 33 %, följt av USA med 28 %. Exakta uppgifter för Kina finns inte tillgängliga, men även där ökar publiceringarna. I fråga om patent innehar USA tätpositionen med 42 %, följt av EU med 36 %. Vad gäller nyföretagande startas 600 nanoteknikföretag av 1 000 i USA och 350 i EU. Omsättningen förutses globalt sett öka från dagens 50 miljarder euro till cirka 350 miljarder euro år 2010, för att nå 1 000 miljarder euro 2015 (16).

3.3

Nanotekniken och nanovetenskapen är inte bara ett nytt arbetssätt inom vetenskap och ingenjörskonst utan också (och framför allt) ett av de mest lovande och relevanta multidisciplinära instrumenten för att skapa produktionssystem, nyskapande forskningsresultat och breda tillämpningar inom olika samhällssektorer.

3.3.1

På nanonivå får konventionella material andra egenskaper än deras motsvarigheter på makronivå vilket gör det möjligt att skapa system som fungerar och presterar bättre. Det radikalt nyskapande i nanotekniken består i att man genom att reducera ett materials dimensioner kan ändra dess fysiska och kemiska egenskaper. ”Detta gör det möjligt att använda produktionsstrategier som liknar naturens tillvägagångssätt för att skapa komplexa system, med en rationell energianvändning, minimalt råvarubehov och minsta möjliga avfallsproduktion.  (17) ”

3.3.2

De produktionsprocesser som nanotekniken medför bör således präglas av ett nytt arbetssätt som på ett övergripande sätt beaktar dessa nya egenskaper i syfte att säkerställa att det europeiska ekonomiska och sociala systemet gagnas i största möjliga utsträckning.

3.4

Det nanotekniska arbetssättet sprids till alla produktionssektorer. För närvarande förekommer det redan i vissa produktionsprocesser inom områden som elektronik (18), kemi (19), läkemedelsbranschen (20), mekanik (21), biltillverkning och flyg- och rymdsektorn (22), tillverkningssektorn (23) och kosmetika.

3.5

Europeiska unionen kan dra nytta av nanotekniken för att driva på genomförandet av Lissabonmålen, genom utvecklingen av ett kunskapssamhälle, och göra Europa till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi, präglad av sammanhållning och miljöhänsyn och skapare av nya företag, fler kvalificerade sysselsättningstillfällen och nya yrkesgrupper.

3.6

Enligt kommissionen tycks Europa ha ett gynnsamt utgångsläge inom nanoteknikområdet, något som kan utnyttjas för att skapa verkliga konkurrensfördelar för den europeiska industrin och det europeiska samhället, och säkerställa tillräcklig avkastning på de stora investeringar som krävs i forskning.

3.6.1

Grundproblemet är förståelsen för teknikens strategiska relevans – den berör så många ekonomiska och sociala sektorer. På samma sätt är det viktigt att inom nanoteknik- och nanovetenskapsområdet kunna utveckla en integrerad politik i verklig mening, utrustad med erforderliga resurser och garanteras stöd från de privata, industriella och ekonomiska sektorerna samt utbildningssektorn.

4.1

Med detta meddelande vill kommissionen inleda en diskussion mellan institutionerna för att utarbeta enhetliga åtgärder för att

4.2

Kommissionen avser särskilt att vidta följande åtgärder:

5.1

I USA har det nationella initiativet för nanoteknik (NNI – National Nanotechnologies Initiative), som inleddes 2001 som program för samordning av åtgärder inom de många amerikanska organ som är aktiva på området för grundforskning och tillämpad forskning inom nanoteknik, för budgetåret 2005 mottagit mer än en miljard dollar i finansiering, vilket är dubbelt så mycket som den ursprungliga budgeten för 2001. Denna finansiering är framför allt inriktad på grundforskning och tillämpad forskning, utveckling av spetsforskningscentrum och infrastrukturer samt slutligen utvärdering och bedömning av konsekvenserna för samhället, särskilt i fråga om etik, rättsväsen, säkerhet och folkhälsa samt utveckling av mänskliga resurser.

5.1.1

NNI finansierar direkt 10 federala organ och samordnar flera andra. Den nationella vetenskapsstiftelsen (NSF), vetenskapsbyrån inom energidepartementet (DOE), försvarsdepartementet och det nationella institutet för hälsofrågor (NIH) har alla stått för avsevärda ökningar av finansieringen på det nanotekniska området. Särskilt DOE har investerat avsevärda summor och upprättat fem stora anläggningar, centrum för forskning inom nanovetenskap, som är öppna för vetenskapsmän från hela forskarvärlden. Försvarsdepartementets nanoteknikprogram har å sin sida växt med åren bl.a. på grund av efterfrågan från den amerikanska militären.

5.1.2

Denna kraftiga utveckling har varit möjligt tack vare att en grundläggande lag för den amerikanska nanoteknikpolitiken trädde i kraft i december 2003: ”21st Century Nanotechnology Research and Development Act”. Lagen medförde bland annat inrättandet av ett nationellt samordningskontor för nanoteknik med följande uppgifter:

5.1.3

Till stöd för lagen har det nationella standardiserings- och teknikinstitutet inlett ett särskilt program för tillverkningsutveckling inom nanotekniksektorn med inriktning på metrologi, tillförlitlighet och kvalitetsstandarder, processtyrning och förbättring av tillverkningsmetoder. Tack vare ”Manufacturing Extension Partnership” kan resultaten av detta program komma även små och medelstora företag till godo.

5.1.4

Ovannämnda lag föreskriver också inrättandet av en informationscentral med följande uppgifter:

5.1.5

Lagen föreskriver också inrättandet av ett amerikanskt centrum för nanoteknisk beredskap med uppgiften att genomföra, samordna, insamla och sprida studier om nanoteknikens konsekvenser vad avser etik, rättsliga frågor, utbildning, miljö och sysselsättning samt att föregripa problemställningar i syfte att förhindra eventuella negativa effekter.

5.1.6

Slutligen omfattar de organisatoriska ramar som lagen föreskriver skapandet av ett centrum för nanomaterialtillverkning med ansvar för att uppmuntra, leda och samordna forskning om ny tillverkningsteknik samt att insamla och sprida resultaten i syfte att underlätta överföringen till det amerikanska näringslivet.

5.1.7

I lagen fastställs också de ekonomiska anslagen för 2005–2008 för de centrala organen och federala departementen, till exempel NSF, DOE, NASA och NIST (24).

5.2

Efter tillkännagivandet om det amerikanska NNI-initiativet har politiken för FoU och teknisk utveckling ändrats avsevärt i Asien och Stillahavsområdet, och beslut har fattats som syftar till att ge denna del av världen en tätposition i nanoteknikutvecklingen. Nanotekniken har topprioritet i många länder i Asien och Stillahavsområdet, och de totala utgifterna för 2003 översteg 1,4 miljarder dollar. Av dessa stod Japan för 70 %, men avsevärda investeringar gjordes också i Kina, Sydkorea, Taiwan, Hongkong, Indien, Malaysia, Thailand, Vietnam och Singapore och dessutom i Australien och Nya Zeeland.

5.3

Från mitten av åttiotalet har Japan lanserat olika fleråriga program (fem–tio år) på områdena nanovetenskap och nanoteknik. Under 2003 investerades 900 miljoner dollar i FoU för nanoteknik och material, men olika nanoteknikrelaterade ämnen ingick också i program för biovetenskap, miljö och informationssamhället. Detta innebär att man totalt sett investerade 1,5 miljarder dollar inom området 2003. För 2004 är siffran cirka 20 % högre. Också den privata sektorn i Japan är väl företrädd genom två stora handelshus, Mitsui & Co och Mitsubishi Corporation. Stora japanska företag som NEC, Hitachi, Fujitsu, NTT, Toshiba, Sony, Sumitomo Electric, Fuji Xerox m.fl. har gjort stora investeringar i nanoteknik.

5.3.1

Kina har inom ramen för femårsplanen 2001–2005 planerat att investera cirka 300 miljoner dollar. Enligt den kinesiska ministern för vetenskap och teknik är cirka 50 universitet, 20 institut och mer än 100 företag verksamma inom området. För att säkerställa saluföringen av nanoteknik har man inrättat ett centrum för ingenjörsvetenskap och en bas för nanoteknikindustrin mellan Peking och Shanghai. Dessutom har den kinesiska regeringen avsatt 33 miljoner dollar för inrättandet av ett nationellt forskningscentrum för nanovetenskap och nanoteknik för att bättre samordna vetenskaps- och forskningssatsningarna inom sektorn.

5.3.2

År 2002 grundade den kinesiska vetenskapsakademien ett centrum för nanoteknisk ingenjörskonst med anslag på totalt sett 6 miljoner dollar som skall fungera som plattform för att påskynda marknadsföringen av nanovetenskap och nanoteknik. I Hongkong finansieras nanotekniken huvudsakligen av Grant Research Council och Innovation and Technology Fund, med totala anslag på 20,6 miljoner dollar för perioden 1998–2002. För 2003–2004 har Hong Kong University of Science and Technology och Hong Kongs tekniska högskola anslagit nästan 9 miljoner dollar till sina egna nanoteknikcentrum.

5.3.3

I Australien har forskningsrådet ARC på fem år fördubblat den egna finansieringen av konkurrerande projekt och planerar att inrätta åtta kunskapscentrum i olika delar av landet, inriktade på att fördjupa forskningen på områden som kvantdatorteknik, kvantmekanisk atomoptik, ljusenergi, avancerad fotonik och avancerade optiska system.

5.3.4

På Nya Zeeland samordnar MacDiarmid Institute for Advanced Materials and Nanotechnology forskning och utbildning i materialvetenskap och nanoteknik, med utgångspunkt i ett nära samarbete mellan universiteten och olika partner, till exempel Industry Research Ltd (IRL) och institutet för geologi och kärnvetenskap (IGNS).

5.3.5

MacDiarmid Institute fokuserar i synnerhet verksamheten på följande områden: konstruktionsteknik på nanonivå för framställning av material, optoelektronik (25), supraledare, kolnanotuber, lättviktsmaterial och komplexa vätskor, sensoriska system och bildsystem samt slutligen nya material för lagring av energi.

6.1

Nanoteknikens snabba expansion i världen, såväl i USA som i Asien och Oceanien, visar att det är hög tid för en enhetlig och samordnad EU-insats som säkerställer en samfinansiering från gemenskapens och medlemsstaternas sida av grundforskning och tillämpad forskning och också en snabbare övergång till nya produkter, processer och tjänster.

6.2

En gemensam strategi på EU-nivå bör bestå av följande insatser:

6.3

Lyckas man uppnå en hög kritisk massa med ett stort mervärde har man banat väg för införande och utveckling av en gemensam strategi. Tillverknings- och tjänsteföretag, särskilt mindre sådana, bör dels kunna utnyttja resultaten av en sådan strategi för sin egen innovativa och konkurrensmässiga utveckling, dels kunna bidra till att lansera transeuropeiska expertnät tillsammans med universitet, offentliga och privata forskningscentrum och finansieringsorgan.

6.4

Utvecklingen av en sådan strategi måste vara stadigt förankrad i samhällsutvecklingen. Det betyder att strategin måste motiveras av de viktiga bidrag som den kan ge, inte bara till den europeiska ekonomins kunskapsbaserade konkurrenskraft utan också, och framför allt, till människors hälsa, miljö och säkerhet samt EU-medborgarnas livskvalitet. Det betyder också att man måste ta hänsyn till medborgarnas, företagens och organisationernas efterfrågan på nanoteknik, eftersom det framför allt är deras behov som kräver konkreta lösningar.

6.5

Hela samhällets engagemang för nanoteknikens införande bör säkras genom att själva processen görs öppen och säker under hela processen alltifrån grundforskning till resultatens tillämpning, demonstration och utveckling i form av innovativa marknadsprodukter och tjänster. Till den änden bör man sluta tydliga avtal som är begripliga för alla medborgare och som visar att det går att säkerställa en kontroll och en ständig riskbedömning av produkter som härrör från denna nya teknik under hela deras livslängd och bortskaffande.

6.6

Ett positivt förhållande bör skapas mellan forskningen och samhället vad gäller nanoteknik för att undvika att utvecklingen hindras eller avstannar, vilket har varit fallet vid utbredningen av andra nya teknikformer.

6.7

Lika viktigt är att skapa europeisk infrastruktur och att utveckla nya forsknings- och universitetsprofiler som omfattar flera discipliner. Också för dessa ändamål måste man vinna fullt förtroende från skattebetalare och politiska beslutsfattare genom att upplysa dem om de positiva möjligheter som den nanotekniska revolutionen ger.

6.8

Utvecklingen av nanoteknik är alltså inte bara en betydande intellektuell och vetenskaplig utmaning, utan även, och framför allt, en utmaning för samhället i stort: fenomen som kännetecknar de vetenskapliga lagarna på makronivå ändras, utökas eller avskaffas på nanonivå, med ibland genomgripande konsekvenser på tillämpningarna. Ny tillverkningsteknik, nya strategier, nya typer av tjänster och nytt kunnande för att hantera dem håller på att utvecklas.

6.8.1

Denna snabba förändring kräver en strategi för utbildning och/eller omskolning av personer i ledande ställning som kan leda denna övergång, införa en ny styrning av processen, få fram ny kompetens och dra till sig de bästa begåvningarna på internationell nivå.

6.9

Inriktningen i den budgetplan för gemenskapen 2007–2013 som nyligen föreslogs av kommissionen bör utvärderas och anpassas med tanke på utmaningarna som denna nya tekniska revolution medför. Då skall man betänka att den amerikanska kongressen enbart för budgetåret 2004 godkänt ett anslag för nanotekniken på över 700 miljoner euro. Enligt uppskattningar gjorda av US National Science Foundation (NSF) har olika regeringsorganisationer i världen gjort civila investeringar på över 2 700 miljoner euro i sektorn, som fördelar sig som följer:

6.10

Vad gäller framtiden beräknas ökningen av industritillverkningen i sektorn i hela världen under de närmaste 10–15 åren till ca 1 000 miljarder euro, vilket innebär att behovet av kvalificerad arbetskraft ökar med över 2 miljoner personer.

6.10.1

Också i detta sammanhang bekräftas axiomet nanoteknik = framsteg för sysselsättningsstrategin (28): Utvecklingen av kunskapssamhället mäts framför allt i förmågan att på ett inkännande och medvetet sätt kunna anpassa sig till de nya områden där det ges möjlighet till sysselsättning och framsteg.

6.11

Ökade finansiella och mänskliga resurser på EU-nivå och en samordning av dessa på gemenskapsnivå är således av nöden för att unionens strategi på området garanterat skall lyckas.

6.12

Även i Asien och Amerika har en allomfattande strategi för de olika politikområden som direkt eller indirekt berör utvecklingen inom denna sektor visat sig oundgänglig för att man på ett proaktivt sätt skall kunna reagera på behoven av nytt entreprenörskap, ny utbildning och en ny rättslig, teknisk och lagstiftningsmässig ram.

6.13

Som framgår av ett flertal hittills genomförda studier (29) möjliggör nanotekniken tillverkning, bearbetning och positionering av föremål genom att samtidigt säkerställa en proaktiv storskalig teknisk strategi till konkurrenskraftiga bearbetnings- och tillverkningskostnader.

6.14

På lång sikt kommer vetenskapen att kunna tillhandahålla instrument för att sätta samman nanoföremål så att dessa bildar komplexa system som förmår utföra uppgifter som de enskilda delarna inte klarar. Detta är emellertid det yttersta målet. Tidsspannet för marknadslansering är fortfarande svårt att uppskatta, men arbetet med att nå dit måste fortgå med lämpliga stödinstrument.

6.15

Vissa ”intelligenta” (30) material har tagits fram och finns redan tillgängliga för konsumenterna:

6.15.1

Många nya applikationer utöver dem som nämnts ovan går redan att använda och håller på att finslipas. De kommer mycket snart att kunna användas i dagligt bruk, vilket innebär en utveckling och/eller revolution inom ”domotiken” (33) och bidrar på så vis till medborgarnas livskvalitet.

6.16

Tack vare biomimetiken, som studerar möjliga gränssnitt mellan elektroniska kretsar och biologisk vävnad, kommer det inom en snar framtid att vara möjligt att återställa hörseln hos hörselskadade eller synen hos synskadade.

6.16.1

På laboratorier har man redan lyckats tillverka olika typer av mikromotorer (34), som kan styras mot ett bestämt mål, exempelvis en infekterad cell, som sedan förstörs för att undvika att andra celler smittas. För närvarande drabbar de angrepp som utförs på sjuka delar också friska celler, ofta med stora skador på organen som följd.

6.16.2

Vetenskapliga tekniktillämpningar kan redan i dag ge många konkreta resultat, som direkt skulle kunna användas i det dagliga livet, även om kostnaderna dessvärre fortfarande är höga. För att få ner kostnaderna måste kunskapen om de nya möjligheterna bli allmängods så att man kan ändra inrotade förfaranden och vanor, som för det mesta hindrar och försenar förändringar.

6.17

Textil-, konfektions- och skoindustrins traditionella produktion befinner sig i kris i hela EU, delvis p.g.a. konkurrens från produktionen i länder, där grundläggande arbetsnormer inte respekteras och där man varken beaktar kostnader för miljöskydd eller kostnader för att säkerställa hygien och säkerhet på arbetsplatsen.

6.17.1

Intelligent och/eller teknisk textil, som också framställs med hjälp av nanotekniskt stoff håller på att få spridning i flera EU-länder och noterar en ökning på ca 30 % årligen. Bland dessa spelar textil för skydds- och säkerhetsändamål i alla sina aspekter en särskild roll, alltifrån trafiksäkerhet till skydd mot föroreningar, kemiska agenser, allergiframkallande produkter, agenser i luften, etc (35).

6.18

Nanotekniken håller också på att revolutionera medicinen, särskilt inom diagnostik och tidig behandling av allvarliga tumörsjukdomar eller neurodegenerativa sjukdomar som har med åldrandet att göra. Speciellt utformade nanopartiklar kan användas som markörer för en högeffektiv diagnostik av smittsamma agenser eller metabola tillstånd eller som bärare av läkemedel som är avsedda för vissa områden eller organ som drabbats av mycket lokalt begränsade sjukdomar. System av denna typ används redan i vissa experiment.

7.1

Det nanotekniska sättet att arbeta med nya material består i att skapa nya funktionssätt med hjälp av komponenter med nanometrisk dimension. Ett bra exempel är teknik för produktion och transformation av material med hög hållbarhet och effektivitet inom bil- och flygsektorerna, sektorer där Europa har en fördelaktig position i förhållande till huvudkonkurrenterna. Det har tydligt visats att nanostrukturerade system kan innebära en avsevärd minskning av friktionen mellan två kontaktytor och därmed också slitaget.

7.1.1

Som ytterligare exempel på olika kommersiella nanotekniska tillämpningsområden och utan anspråk på att ge en uttömmande redovisning kan man nämna utvecklingen av nanostrukturerade ytor och material som minskar friktion och slitage. Dessa system spelar en grundläggande roll i utvecklingen av nya industriella processer med hög effektivitet och liten miljöpåverkan. Ungefär 25 % av den energi som går åt i världen förloras i samband med friktion (36), och de förluster som åstadkoms av slitage av mekaniska delar beräknas i ett industrialiserat land till 1,3 %–1,6 % av bruttonationalprodukten (BNP). De kostnader som är förknippade med friktion, slitage och smörjning beräknas till 350 miljarder euro per år och fördelar sig på följande sektorer: yttransporter (46,6 %), industriella produktionsprocesser (33 %), energiförsörjning (6,8 %), flyg- och rymdteknik (2,8 %), hushållens konsumtion (0,5 %) samt övrigt (10,3 %) (37).

7.1.2

Nya teknikplattformar bör således skapas på grundval av arbetssätt som beaktar nanotekniken särdrag, i synnerhet det faktum att funktioner och dimensionen sammanfaller, dvs. kontroll över dimensionerna sammanfaller med kontroll över funktionerna. Smörjning är ett belysande exempel: Om nanometriska partiklar av lämplig storlek integreras i en yta behöver man inte längre använda smörjmedel eftersom denna funktion utförs av nanopartiklarna tack vare deras nya dimension.

7.1.3

Nanostrukturerade material och beläggningar, det vill säga sådana som innehåller delar som kännetecknas av nanometriska dimensioner, kan avsevärt minska den procentandel som redovisades ovan. En minskning av friktionskoefficienten med 20 % i en växellåda skulle kunna minska energiförlusterna med mellan 0,64 % och 0,80 %, vilket skulle motsvara en årlig besparing av 26 miljarder euro enbart inom transportsektorn.

7.1.4

Kontroll och tekniskt avancerad framställning av ytor utgör en central teknik om man vill uppnå en hållbar tillväxt. I en rapport från det brittiska handels- och industridepartementet beskrivs läget i den industrisektor som sysslar med framställning av ytor under perioden 1995–2005 och under 2010 (38). Enligt rapporten uppgick den engelska marknaden för ytförändrande processer till 15 miljarder euro 1995 och omfattade produktion av varor till ett värde av cirka 150 miljarder euro, varav 7 miljarder i samband med teknisk utveckling för skydd av ytor mot slitage. År 2005 beräknas denna sektor omsätta cirka 32 miljarder euro i England och omfatta industriella processer för cirka 215 miljarder euro.

7.1.5

Om man överför dessa siffror till den europeiska marknaden innebär det 240 miljarder euro för ytbehandling, och återverkningar på andra produktionssektorer på cirka 1 600 miljarder euro.

7.2

För att kunna dra nytta av nanotekniken (39) bör den industriella utvecklingen grundas på förmågan att få traditionella tillverkningsmetoder (uppifrån-och-ner) och teknikformer att samexistera med innovativa processer som kan skapa, hantera och integrera nya nanoingredienser i redan befintliga eller nya plattformar.

7.2.1

Ett arbetssätt som grundar sig på styresformer är av grundläggande betydelse. Vid sidan av allmänna initiativ riktade till konsumenterna vore det lämpligt att utveckla initiativ med särskild inriktning på sammanslutningar inom området, lokal förvaltning och organisationer utan vinstdrivande syfte för att göra hela nätverket delaktigt: de ekonomiska, politiska och sociala delarna. Olika kompetenscentrum skulle kunna spela en viktig roll i dessa åtgärder (40) genom att skapa förutsättningar för en bättre samordning mellan lokala initiativ och initiativ på EU-nivå samt genom att skapa en kultur som främjar innovationer grundad på nanoteknik. I detta sammanhang borde man också inleda initiativ för att utvärdera nanoteknikens konsekvenser på hälsa och miljö, och därvid samordna EU-initiativ (uppifrån-och-ned) med andra initiativ som genomförs på lokal nivå (nedifrån-och-upp).

7.3

Kommittén vill åter framhålla att den är medveten om den stora potential som utvecklingen av nanovetenskapen och nanotekniken innebär för genomförandet av Lissabonstrategin. Om man kan samla de olika vetenskapsgrenar som har sin grund i naturens materiella enhet betraktad i nanometrisk skala, innebär det att man säkerställer nya grundvalar för integrationen av kunskap, innovation, teknik och utveckling.

7.4

På EU-nivå tycks samordningen fortfarande vara bristfällig trots de försök som gjorts i samband med sjätte ramprogrammet. Insatserna tycks koncentrerade på en rationalisering av resursanvändningen. Även om grundforskningen främjas starkt, liksom utvecklingen av nya industriella processer, tycks främjandet av och stödet till initiativ som syftar till konkreta framsteg inom tekniken för massproduktion fortfarande vara otillräckligt. Ännu mer outvecklat tycks stödet till insatser för att utveckla en europeisk styrning av utvecklingen vara.

7.5

På medlemsstaternas nivå vore en verklig samordning viktig, något som hittills inte finns, särskilt i fråga om tillämpad forskning. I många europeiska länder har företagen, framför allt de små och medelstora företagen, följande svårigheter:

7.6

EESK anser att det är mycket viktigt att genom forskning skapa system som kan användas på folkhälsoområdet och i medborgarnas vardagsliv, med bibehållen koppling till principen om att imitera naturen.

7.7

EESK välkomnar uppkomsten av det tematiska nätverket ”Nanoforum” (41) och önskar att dess publikationer översätts och sprids i alla medlemsstater. Det språk som används i publikationerna bör vara så enkelt som möjligt och tillgängligt för en stor publik. Universitet och forskningscentrum bör ges möjlighet att använda det tematiska nätverkets resultat.

7.7.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är dessutom övertygad om att den europeiska teknikplattform för nanoelektronik som föreslagits av högnivågruppen (42) kan lyckas bra, om man, i nära samarbete med kommissionen, kan undvika onödigt och kostsamt dubbelarbete inom forskningen.

7.8

EESK anser för övrigt att investeringarna 2008 i sektorn inom EU bör öka från dagens investeringar på tre miljarder euro per år till åtta miljarder, med regelbundna kontroller från kommissionens sida när det gäller följande:

8.1

EESK instämmer helt i slutsatserna från rådet (konkurrenskraft) av den 24 september 2004 om nanovetenskapens och nanoteknikens viktiga roll och potential. Resultaten hittills visar att det är viktigt att fördjupa kunskaperna och ta fram instrument som möjliggör ingrepp på atomnivå för att kunna bygga upp nya strukturer och förändra egenskaperna i befintliga strukturer.

8.2

EESK rekommenderar därför att man omedelbart fastställer en gemensam, integrerad och ansvarstagande strategi på EU-nivå för utveckling av gemensamma satsningar på FoU, vetenskaplig och teknisk demonstration och utbildning, utbyte mellan näringslivet och den akademiska världen, snabb utveckling av industriella och sektorsövergripande tillämpningar samt stärkt öppen samordning av EU:s politik, åtgärder, strukturer och nätverk. Inom ramen för denna strategi bör man, även på internationell nivå, redan från början och därefter fortlöpande säkerställa respekten för etik, miljö, hälsa och säkerhet i fråga om de vetenskapliga tillämpningarna samt en adekvat teknisk standardisering.

8.3

EESK understryker kraftigt att en sådan strategi måste vara stadigt förankrad i samhällsutvecklingen och ge positiva bidrag inte bara till den europeiska ekonomins konkurrenskraft utan också, och framför allt, till människors hälsa, till miljön och säkerheten samt till medborgarnas livskvalitet.

8.3.1

I detta sammanhang vill kommittén understryka vikten av att säkerställa en nanoteknikutveckling som präglas av ansvarstagande och hållbarhet redan från inledningsskedet för att motsvara det civila samhällets motiverade förväntningar i fråga om miljö, hälsa, etik, näringsliv och ekonomi.

8.3.2

EESK rekommenderar en kraftig ökning av resurserna till grundforskning eftersom en teknologisk och industriell tätposition alltid baserar sig på sådan forskning.

8.3.3

Det mål på 3 % (43) som fastställdes i Barcelona bör genomföras, och en rimlig del av dessa medel bör användas för nanovetenskap, utveckling av tillämpningar inom området samt en sammanlänkning mellan nano-, bio- och informationsteknik och kunskapsteknik.

8.3.4

Inriktningen i den budgetplan för gemenskapen 2007–2013 som nyligen föreslogs av kommissionen bör utvärderas och anpassas med tanke på utmaningarna som den nya nanotekniska revolutionen medför.

8.3.5

Den önskvärda ökningen av resurserna bör återspeglas i tilldelningen av adekvata anslag genom det kommande sjunde ramprogrammet. Anslagen bör motsvara dem som planeras i andra länder, till exempel USA.

8.4.

EESK anser att Europa bör föra fram en handlingsplan med hög profil, med en fastställd färdplan och tidsplan med ett integrerat arbetssätt som samlar det nödvändiga samförståndet mellan samtliga aktörer i det civila samhället runt en gemensam vision. Denna vision bör komma till uttryck i klara och tydliga målsättningar som motsvarar kraven på ekonomiska och sociala framsteg, livskvalitet samt säkerhet och människors hälsa.

8.5

Enligt kommitténs åsikt bör det skapas teknikplattformar med hög kritisk massa och stort europeiskt mervärde som förenar de offentliga och privata aktörer – vetenskapsmän, näringsliv, investerare och förvaltningar – som är verksamma inom de olika tillämpningsområdena.

8.6

Kommittén vill understryka vikten av att inrätta europeiska infrastrukturer på hög nivå och att stärka olika kompetenscentrum. Dessa centrums läge och inriktning bör beslutas i nära samarbete mellan EU-organ och lokala förvaltningar, så att man kan ta fram homogena industriområden för marknadsmässig och territoriell specialisering där det eventuellt redan finns en fast rotad FoU-struktur med en viss kritisk massa.

8.6.1

Man bör säkerställa att dessa centrum har förmåga att genomföra och överföra högkvalitativ forskning inriktad på tillämpning och innovation genom användning av nanoteknik, speciellt inom områden som nanoelektronik, nanobioteknik och nanomedicin.

8.7

Särskilt inom ett så känsligt område som detta är det nödvändigt att klara regler gäller och att forskarnas immateriella rättigheter skyddas. Kommittén är övertygad om att det är av grundläggande betydelse att på ett tydligt och tillfredsställande sätt lösa patentproblemen om man vill säkra framgången inom den tillämpade nanoteknikforskningen. Man bör snarast möjligt inrätta en europeisk informationscentral för frågor om immateriell äganderätt för att kunna uppfylla forskarnas, företagens och forskningscentrumens krav.

8.8

Kommissionen bör i samförstånd med medlemsstaterna öka satsningarna och främja ingående studier vid universitet och forskningscentrum för att göra det möjligt att erhålla ett patent på ett enkelt och billigt sätt, vilket är särskilt viktigt i en sektor som är så innovativ.

8.8.1

När det gäller internationellt samarbete bör man stärka samarbetet med länder utanför EU i frågor som rör säkerhet och standardisering av åtgärder och processer. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot Kina som är på väg mot betydande anslag inom nanoteknikområdet. För övrigt förs även i USA och Japan en mycket offensiv politik på detta område (exempelvis avtalet mellan Kina och delstaten Kalifornien om utveckling av olika spetsforskningcentrum för biomedicinsk nanoteknik).

8.8.2

EESK anser att ytterligare satsningar bör göras, bland annat inom ramen för det tillväxtinitiativ som lanserades i december 2003, för att öka antalet nanoteknikföretag i unionen. I detta syfte bör man fortlöpande främja och förbättra förbindelserna mellan universiteten, de nanotekniska innovationscentrumen och företagen.

8.8.3

Det krävs åtgärder som är inriktade på att utveckla industriella processer på nanoteknisk grundval (från nanoteknik till nanotillverkning), för både stora och små företag. I USA har man tagit fram en plan för hur man skall använda federala program som ”Small Business Innovation Research Program” och ”Small Business Technology Transfer Research Program” för att understödja en utbredd nanoteknikutveckling inom hela näringslivet, även bland små och medelstora företag. EU bör följa det amerikanska exemplet.

8.8.4

Näringslivsorganisationer kan spela en stor roll på nationell och lokal nivå. Några ”intensivåtgärder” för att öka medvetenheten skulle kunna främjas gemensamt av GD Forskning och GD Näringsliv med deltagande av alla ekonomiska och sociala aktörer, mot bakgrund av de positiva erfarenheter som gjorts i Trieste (44).

8.8.5

En viktig mekanism på EU-nivå skulle man enligt EESK få om man inrättade ett europeiskt informationscentrum (45) med följande uppgifter:

8.9

Vid sidan av de europeiska plattformarna och i samarbete med dem bör det skapas globala plattformar för de länder som är medlemmar i FN. Här skulle man kunna diskutera frågor som

8.10

Europeisk investeringsbanken (EIB) bör, också genom konkreta åtgärder via Europeiska investeringsfonden, skapa kreditmöjligheter i samarbete med kreditinstitut, regionala finansieringsorgan med inriktning på företagskrediter, riskkapitalföretag samt garantifonder, för att göra det lättare att starta och utveckla företag med inriktning på nanoteknikproduktion.

8.10.1

Sådana erfarenheter som tidigare har visat sig ge goda resultat, till exempel projektet ”Tillväxt och miljö” på miljöområdet, kan användas som modell för att främja tillväxten inom den nanoteknikbaserade produktionen (46).

8.11

Forskningen och dess återverkningar på produkterna bör inriktas framför allt med hänsyn till medborgarnas krav och den hållbara utvecklingen. I detta sammanhang borde man också inleda initiativ för att utvärdera nanoteknikens konsekvenser på hälsa och miljö, och därvid samordna EU-initiativ (uppifrån-och-ned) med andra initiativ som genomförs på lokal nivå (nedifrån-och-upp).

8.12

Dialogen med allmänheten måste ske fortlöpande och på vetenskaplig grund. De nya teknikformer som växer fram genom användningen av atomer måste vara öppna, och medborgarna skall kunna känna sig säkra på att de inte är farliga för hälsa eller miljö. Av historien kan vi lära att fruktan och oro inför nya produkter ofta beror på okunnighet om de verkliga förhållandena.

8.12.1

Också av detta skäl hoppas EESK på ett fortlöpande och tätt samspel mellan forskningsresultat och allmänt erkända etiska principer. För detta ändamål är det nödvändigt med en internationell dialog.

8.13

Särskild uppmärksamhet bör riktas mot EU:s nya medlemsländer i samband med skapandet och utvecklingen av teknikplattformarna (47) så att dessa länder garanteras en solid närvaro och en nära koppling till europeiska spetsforskningscentrum.

8.14

EESK anser att forskningssamordningen inom det breda nanovetenskapliga området (där grundforskning bör vara en angelägenhet för det planerade Europeiska forskningsrådet (ERC)) bör vara en uppgift för kommissionen, som i samförstånd med parlamentet och rådet kan säkerställa ett så stort mervärde som möjligt för de europeiska medborgarna, däribland en vittgående, spridd och objektiv användning av forskningsresultaten. Grundforskningen bör dock vara en uppgift för det självständiga europeiska forskningsråd som skall inrättas.

8.15

EESK uppmanar kommissionen att vartannat år offentliggöra en rapport om den nanotekniska utvecklingen för att redovisa hur långt genomförandet av handlingsplanen har kommit och för att föreslå eventuella anpassningar och justeringar.

a)

National Science Foundation

b)

Department of Energy

c)

National Aeronautics and Space Administration

d)

National Institute of Standards and Technology

e)

Environmental Protection Agency

28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/34

1.1

EESK godkände vid sitt sammanträde den 29 januari 2004 TEN-sektionens begäran om att utarbeta ett initiativyttrande om europeiska trafikregler och regler för bilregister.

1.2

En av de grundläggande rättigheterna i fördraget är fri rörlighet för personer (1) och dessutom är en av EU:s målsättningar att avskaffa gränserna mellan medlemsstaterna (2), vilket har befästs genom införandet av Schengen-regelverket (3). Med tanke på att transporter är ett område som omfattas av en särskild gemenskapspolitik (4) är en tillnärmning av vägtrafiklagstiftningen av största betydelse, särskilt om man tänker på vad detta kan innebära för genomförandet av inre marknaden (5).

1.3

Därtill kommer den betydelse som gods- och persontransporter på väg har i EU-15 och den kraftiga ökningen under de senaste åren.

Senast tillgängliga statistiska data visar till exempel att

1.4

Person- och varutransporter på väg omfattas av en mängd olika nationella bestämmelser som skiljer sig åt, vilket även är fallet när det gäller principer och grundläggande regler för biltrafiken.

1.4.1

På detta område gäller också en rad internationella konventioner, som har olika tillämpningsområden och i vissa fall innehåller motstridiga bestämmelser.

1.4.2

En vanlig resa i bil genom Europa innebär att bilföraren omfattas av en mängd olika rättssystem, där de regler som tillämpas skiljer sig åt och även kan vara motstridiga.

1.4.3

Frågan ställs dessutom på sin spets i och med den senaste utvidgningen, då EU fick medlemsstater som också tillämpar egna regler för fordonstrafiken.

1.5

Syftet med initiativyttrandet är att få kommissionen att utarbeta ett förslag till lagstiftning om harmonisering på EU-nivå av reglerna för fordonstrafiken, dock med vissa undantag. Genom en komparativrättslig analys vill vi visa hur medlemsstaternas trafikregler och system för bilregister skiljer sig åt och ta fram möjliga lösningar för en harmonisering på europeisk nivå.

1.6

För att utarbeta yttrandet ansåg kommittén det vara nödvändigt att höra dem som främst berörs (företrädare för trafikanter, för fordonstillverkare och för tillsynsmyndigheter). Därför anordnades en offentlig hearing parallellt med studiegruppens 2:a möte den 17 maj 2004, med medverkan av personer som har anknytning till sektorn.

1.6.1

Ett frågeformulär hade utarbetats och lämnats till gruppmedlemmarna för kommentarer för att dels underlätta diskussionerna dels samla in information.

2.1

Idén att utarbeta allmänt gällande trafikregler är inte ny. Även på Europanivå har sådana initiativ tagits tidigare; tanken på en kodifiering av befintliga regler uttrycktes redan under den 8:e kongressen om transporter och trafik (7).

2.2

Även under den 38:e konferensen för tyska myndigheter med ansvar för trafikfrågor i januari 2001 tog arbetsgrupp IV upp frågan om en harmonisering av de europeiska ländernas trafikregler och menade att detta var en viktig målsättning (8).

2.3

Kommissionen har tagit ett antal initiativ som utgår ifrån samma tankegångar och målsättning, men har hittills ändå inte helt accepterat själva idén om en europeisk trafiklagstiftning (9).

2.4

Ett särskilt omnämnande förtjänar slutsatserna från en studie som nyligen genomförts åt GD Energi och transporter, där man framför skäl till varför det är nödvändigt att genomföra en harmonisering av trafikreglerna och ta fram effektiva kontrollmekanismer för efterlevnaden genom framtida lagstiftningsinitiativ (10).

2.5

Även EESK har i flera av sina yttranden påtalat att det är nödvändigt att se till att ”den fria rörligheten för fordon inom unionen gynnas” och att ge ”ökat ansvar åt de nationella myndigheterna när det gäller att avskaffa vissa interna bestämmelser som gör det svårt för medborgarna att använda fordon som är registrerade i en annan medlemsstat.” (11)

3.1

Den internationella trafiklagstiftningen ingår i ett antal konventioner; de viktigaste är Pariskonventionen från 1926, Genèvekonventionen från 1949 och Wienkonventionen från 1968.

3.2

Den internationella konventionen om motorfordonstrafik undertecknades den 24 april 1926 av 40 stater i syfte att underlätta internationell turism. Konventionen gäller för närvarande i 50 länder.

3.2.1

Dess huvudmålsättningar är

3.2.2

Denna konvention har bidragit till förenklade tullprocedurer men inte förenklat för bilförare som fortfarande måste känna till och följa olika inhemska trafikregler.

3.2.3

Konventionen träder dessutom inte i kraft förrän varje stat ratificerat den och deponerat ratifikationsinstrumentet. I regel gäller konventionen bara i den avtalsslutande statens huvudsakliga territorium. För att den skall gälla i andra territorier som tillhör landet i fråga skall detta uttryckligen anges.

3.3

Konventionen om vägtrafik, som undertecknades av 17 stater i Genève den 19 september 1949, gäller i dag i över 120 länder. Den ersätter i de avtalsslutande staterna konventionen från 1926.

3.3.1

I den senare konventionen har principerna från den tidigare utvecklats och anpassats till utvecklingen inom bilindustrin, och en större betoning på trafiksäkerhet har tillkommit.

3.3.2

Där fastställs inga allmänt gällande trafikskyltar, men varje land skall göra de egna vägskyltarna enhetliga och använda dem bara där det är absolut nödvändigt.

3.3.3

Konventionen innehåller få trafikregler och tillförde inte mycket nytt förutom anvisningar när det gäller mötande trafik, företrädesregler och lysen.

3.3.4

För denna konventions ikraftträdande gällde samma villkor som tidigare, men dess harmoniserande inverkan bromsades av att de avtalsslutande staterna inte var tvungna att tillämpa vissa av bestämmelserna eller godta ändringar av dem.

3.4

Konventionen om vägtrafik av den 8 november 1968 undertecknades i Wien av 37 stater och gäller för närvarande i cirka 100 länder. Denna konvention ersatte konventionerna från 1926 och 1949 så snart som de olika staterna ratificerat den och deponerat ratifikationsinstrumentet.

3.4.1

Denna konvention är den mest utförliga med avseende på vägtrafikregler, som behandlas i ett kapitel med 30 artiklar där centrala situationer i modern trafiklagstiftning regleras. Konventionen från 1968 nådde bortom de minimalistiska ansatserna i de tidigare konventionerna, som begränsades till fordonsmöten och vägmärken, genom att man där fastställde regler som bilförarna skulle iaktta i de mest riskfyllda situationerna (t. ex. omkörning, ändrad riktning, aktsamhet gentemot fotgängare) men även såg till att reglera sådana moment som stopp, parkering, passagerares av- och påstigning, trafik i tunnlar, kort sagt samtliga situationer som bilförare möter.

3.4.2

Genom denna konvention gick man längre än de tidigare och ålade de avtalsslutande staterna att anpassa innehållet i sin lagstiftning till de trafikregler som fastställts där. Detta hade den fördelen att bilförare som åkte till ett annat land som anslutit sig till konventionen redan var bekanta med de viktigaste trafikreglerna där.

3.4.3

Det var dock fortfarande möjligt för konventionsparterna att inte godta ändringar till konventionen.

3.5

Av denna sammanfattning framgår att tre internationella konventioner samtidigt är i kraft inom Europeiska unionen, där det nu dessutom tillkommit 10 nya medlemsstater (12). Det är långt kvar till enhetliga vägtrafikregler, särskilt som man utöver de olika konventionstexterna måste ta hänsyn till 25 länders inhemska lagstiftning som ständigt förändras (13).

3.6

Vissa problem har redan lösts eller håller på att lösas, såsom avskaffande av gränskontroller, villkor för typgodkännande av fordon och deras komponenter samt ömsesidigt erkännande av körkort och harmonisering av körkortsbestämmelser. Det som återstår att avhandla har dock en central betydelse för vägtrafiken: trafikregler och vägmärken.

3.7

I jämförelse med resten av världen underlättar konventionerna tullförfaranden och bilkörning på gemenskapens territorium, men tredjelandsmedborgare som besöker Europeiska unionen möter lika många olika slag av vägtrafiklagstiftning som antalet länder i unionen.

4.1

En ytlig jämförelse mellan de olika ländernas trafiklagstiftning visar att det finns markanta skillnader på viktiga områden som utgör verkliga hinder för den fria rörligheten och kan äventyra personers och egendomars säkerhet och ge upphov till fler olyckor i Europa.

4.2

I det följande ges exempel på vissa särskilt anmärkningsvärda uppgifter från den ovannämnda studien som kommissionen sammanställt, och där många av dessa företeelser också behandlas ingående (14).

4.3

Som exempel anges här ett urval av alla de särskilt anmärkningsvärda och graverande fall av olikheter inom det rättsliga regelverket som presenteras i studien:

Hastighetsbegränsning utanför tätorter på vägar där vägbanornas olika körriktning är fysiskt avdelad

Allvarliga överträdelser

Alkohol

Skyldighet att utrusta lätta motorfordon med första förbandslåda

Rött + gult ljus: förbered start

Skyldighet att lämna företräde åt cyklister inne i rondell

Företräde för kollektivtrafik att köra ut från hållplats

Skyldighet att köra med tända lysen i dagsljus utanför tätorter

Parkeringsförbudsskylt

Förbud för passagerare att kliva ut i vägbanan

4.4

Fler olikheter av detta slag står att finna i den nämnda studien inom andra områden, t.ex. kriterier för körkort, vägmärken, obligatorisk skyddsutrustning, övergångsställen, företrädesregler, användning av lysen, på- och avstigning av passagerare, utnyttjande av särskilda körfiler, omkörning, fordonsklasser, däcktyper, bogsering och till och med vägmärkenas och trafiksignalernas utformning. Totalt visar studien på 45 skillnader med avseende på grundläggande regler som används dagligen i vägtrafiken.

4.5

Ett ännu större problem än skillnaderna i de grundläggande trafikreglernas utformning är att de i de olika medlemsstaterna tolkas och tillämpas på olika sätt. Detta beror inte enbart på att man uppfattar och följer reglerna på olika sätt utan också på att påföljden för samma förseelse varierar.

5.1

Vid den hearing som anordnades den 17 maj 2004 medverkade företrädare för olika enskilda organisationer med inriktning på bilister, bilindustrin eller trafiksäkerhet, styrelserepresentanter från AIT & FIA och från TIS-PT, det företag som samordnade den studie som nämnts tidigare (15). De medverkande, som företrädde de grupper i det civila samhället som främst berörs, framförde värdefulla synpunkter som bidrog till att belysa och analysera olika områden som detta yttrande behandlar.

Dessutom bidrog olika institutioner med sina svar på det utsända frågeformuläret.

5.2

Alla dessa inlägg och bidrag tillsammans vittnar om att EESK:s initiativ i syfte att få till stånd en harmonisering av trafikreglerna på europeisk nivå är en angelägen och brådskande fråga. Likaså ställde ett antal medverkande sig positiva till en möjlig och önskvärd utveckling mot tillnärmning av systemen för registreringsbevis och registreringsskyltar för fordon.

5.3

I detta sammanhang betonades följande punkter:

5.4

Ytterligare aspekter som man ansåg skulle behandlas när man utarbetar initiativ på detta område är

6.1

Efter den hearing som nämns i punkt 5 ovan uttrycktes tydliga önskemål om att arbeta för en harmonisering av trafikreglerna men att inte enbart begränsa sig till sådana trafikfrågor som t.ex. väginfrastruktur och trafiksäkerhet.

6.2

Europeiska unionen har genom åren producerat ett antal lagstiftningsakter som rör vägtrafiken: körkort, typgodkännande av fordon och deras komponenter, transportbestämmelser, bilförsäkringar osv. Vad det nu handlar om är att ta fram de regler som skall gälla i trafiken i syfte att få till stånd en harmonisering. Detta skulle också få en positiv inverkan på sådana områden som trafiksäkerhet, som ju påverkas av bilförarnas säkerhet och kunskaper när de möter olika trafiksituationer.

6.3

Som vi nämnt tidigare är Wienkonventionen från 1968 den text som mest utförligt behandlar vägtrafik med ambition att täcka in många olika områden. Att konventionen är ett internationellt instrument som gäller i de flesta EU-länder bidrar till att påverka de avtalsslutande staterna att anpassa den egna lagstiftningen till konventionens bestämmelser. Denna text utgör en lämplig utgångspunkt för en bred diskussion om en europeisk trafiklagstiftning, eftersom det är den som är mest känd och accepterad i EU-länderna.

6.4

Det förslaget som läggs fram innebär alltså en harmonisering av de trafikregler som utgör kärnan i den mest aktuella europeiska vägtrafiklagstiftningen, däribland särskilt

6.5

Trafikreglerna måste kompletteras och tydliggöras, och eventuella undantag utmärkas med hjälp av vägmärken, som med sina olika anvisningar kan bidra till en ökad trafiksäkerhet. Vägmärkena bör följaktligen göras enhetliga, både till utseende, innehåll och placering, liksom med avseende på deras betydelsegrad i förhållande till trafikreglerna, och man bör se till att de är tillräckligt många och tillräckligt tydliga.

6.6

Det är inte bara vägmärken som är av betydelse i detta sammanhang. Andra anvisningar som bör harmoniseras är polismans tecken, trafikljus, bilförares signaler och vägmarkeringar.

6.7

Att inte följa trafikreglerna eller anvisningarna på vägmärken innebär en förseelse, varför reglerna för hur detta skall hanteras och kontrolleras bör vara enhetliga, särskilt med avseende på hastighetsövervakning samt kontroll av alkohol eller droger i blodet. Innan vi når så långt är det nödvändigt att de olika länderna kommer överens om vilka olagliga handlingar som utgör en förseelse, för att undvika att vad som uppfattas som en förseelse i ett land kanske inte är det i ett annat. Därför bör definitionen av förseelse standardiseras.

6.8

Följaktligen är det viktigt att ta fram enkla mekanismer som kan bidra till en enhetlig tolkning av en europeisk trafiklagstiftning, eftersom de procedurer som tillämpas i samband med trafikförseelser måste vara snabba om inte trafikreglerna skall förlora sin mening (vad som främst behövs är ett förenklat förfarande för frågor som hänvisas till domstolen för förhandsutlåtande).

7.1

Det är ett känt faktum att krav, instrument och förfaranden för fordonsregistrering i medlemsstaterna varierar kraftigt. Under hearingen undersöktes även möjligheten att införa en enhetlig europeisk fordonsregistrering, vilket fick positivt gensvar från flera håll.

7.2

Man diskuterade också för- och nackdelarna med ett centralt europeiskt bilregister, som också kunde innehålla vissa nyckeluppgifter rörande avgifter, skatter och andra kostnader förutom uppgifter om ägande/användning. I detta sammanhang betonades de fördelar detta skulle föra med sig för handeln med fordon inom gemenskapen, för att försvåra bedrägerier och stöld samt göra det enklare att beivra trafikförseelser som begåtts av bilförare från andra medlemsstater.

7.3

Man ansåg att det finns förutsättningar för att införa ett enda bilregister med uppgifter om själva fordonen men inte om ägarna eller användarna. I detta arbete skulle man kunna ta vara på erfarenheterna från systemet med information om registreringsskyltar och fordonsinnehavare när det gäller bilförsäkring (3:e direktivet).

7.4

Möjligheterna att köpa, försäkra och registrera ett fordon i vilken medlemsstat som helst skulle öka, och detta skulle vara positivt för fordonsförsäljningen över gränserna, rörligheten för människor, turismen och inre marknadens utveckling (18).

7.5

Ett system med ett europeiskt fordonsregister skulle alltså vara oerhört fördelaktigt och kunna upprättas utan större kostnader genom en samordning av de nationella registren. Det skulle medföra sådana direkta fördelar som exakta uppgifter omvem som innehar ett fordons registreringshandlingar (ägande eller annan rättslig form), rättssäkerhet vid köp och försäljning av fordon, försvårande av stöld och bedrägeri, lättare övervakning och på följder i samband med överträdelser som begåtts i andra medlemsstater.

8.1

I nuläget anser EESK att det bäst lämpade rättliga instrumentet för att förverkliga det förslag som vi här skisserar är ett direktiv om minimiharmonisering.

8.2

Den rättsliga grunden för att anta ett sådant instrument bör omfatta hänvisningar till initiativets inverkan på fullbordandet av inre marknaden och dess bidrag till en ökad rörlighet inom gemenskapen för de europeiska medborgarna.

9.1

EESK anser att en viss harmonisering av vägtrafiklagstiftningen inte enbart är ett effektivt sätt att påskynda fullbordandet av inre marknaden, utan även ett sätt att garantera säkrare biltrafik.

9.2

Dessutom är kommittén övertygad om att en sådan harmonisering kan få en avgörande och positiv inverkan på trafiksäkerheten och olycksstatistiken och på så sätt förstärka de europeiska medborgarnas fria rörlighet.

9.3

Det finns förutsättningar för att man skall kunna inleda det förberedande arbetet med ett lagstiftningsinitiativ med de målsättningar som nämns ovan, där man tar hänsyn till de ståndpunkter och problembeskrivningar som redovisas i detta yttrande.

9.4

EESK menar att det bästa i nuläget är att som ett första steg i riktning mot en europeisk trafiklagstiftning utarbeta ett direktiv om minimiharmonisering, med Wienkonventionen som förebild, där man fastställer grundläggande trafikregler och vägmärken, kriterier för förarutbildning och körkort samt definierar överträdelser och påföljder.

9.5

Om man inrättar ett enhetligt europeiskt fordonsregister som innehåller uppgifter om själva fordonen, kommer rättssäkerheten för trafikanterna att öka i och med att det blir lättare att spåra fordon.

9.6

EESK anser att man genom ett bindande gemenskapsinstrument bör kunna fastställa grunden för ett enhetligt fordonsregister och samtidigt utnyttja de erfarenheter som vunnits i samband med samarbete mellan behöriga myndigheter på nationell nivå.

9.7

Följaktligen uppmanar EESK kommissionen att inleda det förberedande arbete som är nödvändigt för att ta fram en kostnads-/nyttoanalys med avseende på de olika områden som skall harmoniseras.

9.8

EESK föreslår att kommissionen genom att utarbeta en grönbok öppnar en offentlig debatt om denna fråga för att samla in synpunkter från så många av intressenterna som möjligt.

9.9

Kommissionen uppmanas likaså att fullfölja de studier som inletts i syfte att uppnå en allt större harmonisering på sådana områden som har samband med bilkörning i allmänhet och ökad fordonssäkerhet.

9.10.

Kommittén vill uppmärksamma medlemsstaterna på vikten av ett närmare samarbete och en bättre samordning när det gäller trafikregler, av att förebygga olyckor samt av snabba hjälpinsatser och ersättning till skadelidande.

9.11.

EESK hoppas att Europaparlamentet ger sitt odelade stöd till detta initiativ och uppmanar kommissionen och rådet att medverka till att förverkliga dessa målsättningar.

28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/42

1.1

År 1996 anordnade Europeiska kommissionen och det irländska ordförandeskapet i unionens ministerråd den internationella konferensen ”Är de europeiska sjömännen ett utdöende släkte?” i Dublin. Vid konferensen konstaterades att det europeiska sjöfolket är avgörande för att den europeiska sjöfartsindustrin skall kunna fungera väl. Ett antal förslag till åtgärder för att återupprätta en reserv av välutbildat sjöfolk presenterades. Samma år presenterade kommissionen en analys i sitt meddelande ”Mot en ny sjöfartsstrategi” (1). Dessa frågor återspeglades i en resolution av den 24 mars 1997 om en ny strategi för att öka konkurrenskraften hos gemenskapens sjöfart (2). Ministerrådet godkände kommissionens meddelande och konstaterade bl.a. att åtgärder krävs för att främja EU-sjöfolkets sysselsättning

1.2

I sitt meddelande om utbildning och rekrytering av sjöfolk (3) noterar kommissionen en kraftigt minskad tillgång på välutbildat sjöfolk, i synnerhet befäl, under de senaste två årtiondena. Sedan det tidiga 1980-talet har både den sammanlagda EU-flottan och antalet EU-anställda inom sjöfarten minskat betydligt. Den tidtabellsbundna passagerar- och färjetrafiken i EU utgör ett undantag från denna utveckling: På denna marknad bemannas EU-flaggade fartyg fortfarande främst av EU-medborgare. Sjöfartsindustrin, medlemsstaterna och kommissionen har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om det minskande antalet EU-anställda inom sjöfarten och bristen på välutbildat sjöfolk, men åtgärder för att hejda och vända nedgången har i stort sett varit ineffektiva.

1.3

I ett antal studier och forskningsprojekt har man försökt fastställa och åtgärda minskningen av antalet EU-medborgare inom sjöfarten, t.ex.

1.4

BIMCO/ISF:s rapport om arbetskraft (7), som offentliggjordes i april 2000, är troligtvis den mest omfattande studien hittills av tillgång och efterfrågan globalt sett när det gäller sjöfolk på handelsfartyg. Enligt beräkningarna där saknas det 16 000 befäl, dvs. 4 % av arbetsstyrkan. Beräkningarna för 2010 för befäl visar, efter en känslighetsanalys, en variation mellan ett överskott på cirka 11 % och en brist på 24 %, beroende på tillväxt, bemanningskompetens, personalavgångar och ökad utbildning. En uppdatering som förväntas komma under 2005 beräknas uppvisa ett underskott. Enligt FST/ECSA:s gemensamma undersökning 1998 (8) är problemet för EU:s del dock mer omfattande med en uppskattad brist på ungefär 13 000 befäl 2001, som kommer att öka till ungefär 36 000 befäl 2006.

1.5

I en studie (9) som nyligen genomfördes i Storbritannien av Cardiffs universitet på uppdrag av det brittiska transportministeriet, sjöfartskammaren och sjöfartssällskapet konstaterades en betydande brist på kvalificerade sjömän som skulle kunna ta landbaserad anställning inom sjöfartssektorn i Storbritannien.

1.6

Kommissionen har konstaterat att närsjöfart är en självklar del av transportsystemet (10). Ett antal åtgärder har vidtagits för att främja närsjöfart, bland annat inom ramen för riktlinjerna för statsstöd till sjötransporter, men detta har inte inneburit några större konkreta förbättringar av sysselsättningen för EU-sjöfolk. Det registrerade tonnaget har upphört att minska i vissa medlemsstater, och i några länder har det till och med ökat, men trots detta har antalet EU-medborgare inom sjöfarten fortsatt att avta.

2.1