ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 157

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

48 årgången
28 juni 2005


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

II   Förberedande rättsakter

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

 

413:e plenarsession den 15–16 december 2004

2005/C 157/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europeiska försäkringsavtal

1

2005/C 157/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa

15

2005/C 157/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen: Mot en europeisk strategi för nanoteknik(KOM(2004) 338 slutlig)

22

2005/C 157/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Europeiska trafikregler och regler för bilregister

34

2005/C 157/5

Utkast till yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Främjande av sjötransporter samt rekrytering och utbildning av sjöfolk

42

2005/C 157/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 86 i fördraget på statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster som beviljas företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och Utkast till kommissionens direktiv om ändring av direktiv 80/723/EEG om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag

48

2005/C 157/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna och om ändring av direktiv 2001/25/EG(KOM(2004) 311 slutlig – 2004/0098 COD)

53

2005/C 157/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmoniserade flodtrafikinformationstjänster på inre vattenvägar i gemenskapen(KOM(2004) 392 slutlig – 2004/0123 COD)

56

2005/C 157/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om inrättande av Gemenskapens kontrollorgan för fiske och ändring av förordning (EG) nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken(KOM(2004) 289 slutlig – 2004/0108 CNS)

61

2005/C 157/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004-2010(KOM(2004) 416 slutlig)

65

2005/C 157/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om införande av humana normer för fångstmetoder för vissa djurarterKOM(2004) 532 slutlig – 2004/0183 (COD)

70

2005/C 157/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 87/328/EEG när det gäller lagring av sperma från nötkreatur som är avsedd för handel inom gemenskapen(KOM(2004) 563 slutlig – 2004/0188 CNS)

74

2005/C 157/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EUKOM(2004) 274 slutlig

75

2005/C 157/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet(KOM(2004) 279 slutlig – 2004/0084 COD)

83

2005/C 157/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Undersökning av kopplingarna mellan laglig och olaglig migration(KOM(2004) 412 slutlig)

86

2005/C 157/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om styrd inresa i EU för personer i behov av internationellt skydd och förbättrad skyddskapacitet i ursprungsregionerna – förbättrad tillgång till långsiktiga lösningar(KOM(2004) 410 slutlig)

92

2005/C 157/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om en effektivare gemensam asylpolitik inom EU – enhetligt förfarande som nästa steg(KOM(2004) 503 slutlig – SEK(2004) 937)

96

2005/C 157/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillträdet till gemenskapens externa bistånd(KOM(2004) 313 slutlig – 2004/0099 COD)

99

2005/C 157/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: fullbordandet av en hållbar modell för europas jordbruk genom den reformerade gemensamma jordbrukspolitiken – reformen av sockersektorn(KOM(2004) 499 slutlig)

102

2005/C 157/0

Yttrande Från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om meddelande från kommissionen: vetenskap och teknik, centrala faktorer för europas framtida utveckling – politiska riktlinjer för forskningsstöd i europeiska unionen(KOM(2004) 353 slutlig)

107

2005/C 157/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning och om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG(KOM(2004) 177 slutlig – 2004/0065 COD)

115

2005/C 157/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Att öka äldre arbetstagares sysselsättning och senarelägga utträdet från arbetsmarknaden(KOM(2004) 146 slutlig)

120

2005/C 157/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om vitbok om en översyn av förordning 4056/86 om tillämpningen av de europeiska konkurrensreglerna på sjöfarten (ej officiell titel) (KOM(2004) 675 slutlig).

130

2005/C 157/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättandet av ett flerårigt gemenskapsprogram för att främja en säkrare användning av internet och ny online-teknik(KOM(2004) 91 slutlig – 2004/0023 COD)

136

2005/C 157/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Möjligheter att nå Europa sjövägen i framtiden: utvecklingstendenser och nödvändiga anpassningar

141

2005/C 157/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna, för en förlängning av Peace-programmet och beviljande av nya åtagandebemyndiganden(KOM(2004) 631 slutlig)

147

2005/C 157/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1059/2003 om inrättande av en gemensam nomenklatur för statistiska territoriella enheter (NUTS) till följd av Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till Europeiska unionenKOM(2004) 592 slutlig – 2004/0202 COD

149

2005/C 157/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Relationerna mellan generationerna

150

2005/C 157/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Samexistens mellan genmodifierade grödor och konventionella och ekologiska grödor

155

2005/C 157/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet: Europeisk handlingsplan för ekologiska livsmedel och ekologiskt jordbruk(KOM(2004) 415 slutlig)

167

SV

 


II Förberedande rättsakter

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

413:e plenarsession den 15–16 december 2004

28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Europeiska försäkringsavtal”

(2005/C 157/01)

Den 17 juli 2003 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Europeiska försäkringsavtal”.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2004. Föredragande var Jorge Pegado Liz.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 137 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning: Målsättning och motivering för yttrandet

1.1

De grundläggande principer som reglerar försäkringsavtals tecknande och giltighet skiljer sig åt mellan de olika rättsordningarna i EU:s medlemsstater, trots att de har gemensamt ursprung och stora likheter vad gäller struktur.

1.2

Försäkringar är av avgörande betydelse för inre marknadens funktion, i och med att de ökar säkerheten i handelstransaktioner mellan näringsidkare och konsumenter. Skillnaderna i hur försäkringsavtalens grundläggande aspekter regleras i de olika nationella rättsordningarna riskerar att skapa hinder för genomförandet av inre marknaden och försvårar handel över gränserna med detta finansiella instrument.

1.3

Målsättningen för detta initiativyttrande är alltså att uppmärksamma behöriga instanser på nationell och europeisk nivå på det nödvändiga och lägliga i att:

Inventera av de problem som uppstår för konsumenterna och för den inre marknadens funktion på grund av den aktuella situationen där försäkringsavtal faller under olika rättsordningar.

Undersöka vilka principer som är gemensamma inom de olika nationella regelverken för försäkringsavtal och vilka områden som ur en rättslig synvinkel kunde vara lämpliga att harmonisera.

Analysera möjliga lösningar och föreslå modeller, tillvägagångssätt eller instrument som bör användas för att uppnå den mest ändamålsenliga regleringen av försäkringsavtal på gemenskapsnivå.

1.4

Redan under det inledande arbetet med föreliggande initiativyttrande bedömde vi att det var viktigt att kunna räkna med samarbete med och bidrag från deltagare i projektgruppen ”Restatement of European Insurance Contract Law”, som leds och samordnas av professor Fritz Reichert-Facilides vid Innsbrucks universitet. I gruppen ingår framstående jurister och försäkringsexperter från de 15 medlemsstaterna.

1.4.1

Det var mycket glädjande att Fritz Reichert-Facilides besvarade vår förfrågan omedelbart och erbjöd sig att vara sakkunnig till föredraganden. Han bidrog också i detta tidiga skede med ett första skriftligt ställningstagande (Position Paper I).

1.4.2

När sedan arbetet med detta yttrande hade påbörjats avled Fritz Reichert-Facilides oväntat.

1.4.3

Fritz Reichert-Facilides hängivna akademiska arbete på området för försäkringar och hans Restatement-projekt förtjänar ett speciellt omnämnande i detta yttrande. Vi vill framföra vårt varma tack för det engagemang han visat och på detta sätt hedra hans minne.

1.4.4

Detta är anledningen till att vi här vill citera en omfattande del av hans ”Position Paper I”, som skulle utgöra inledningen till arbetet med detta yttrande och som lär ha varit ett av hans sista arbeten.

”1.

De olikheter som försäkringslagstiftningen i Europa uppvisar utgör ett allvarligt hinder för en enhetlig europeisk försäkringsmarknad. Detta konstaterade gruppen redan i inledningen av sitt arbete. Även EESK framhåller med all tydlighet att så är fallet i sitt initiativyttrande ’Konsumenterna på försäkringsmarknaden’ av den 29 januari 1998 (EGT C 95, 30.3.1998, s.72; se t.ex. punkt 1.6 och punkt 2.1.9 andra stycket). Under den tid som förflutit sedan dess tycks kommissionen själv ha kommit till denna insikt (se meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet av den 12 februari ’En mer samordnad europeiska avtalsrätt – en handlingsplan’, KOM(2003) 68 slutlig, EGT C 63, 15.3.2003, s. 1, hädanefter kallad handlingsplanen (se t.ex. punkterna 27, 47–48 och 74).

2.

Harmonisering av lagstiftning kan generellt endast genomföras på grundval av komparativrättsliga studier, vilket naturligtvis också gäller för lagstiftning på området för försäkringsavtal. Målet för gruppens arbete är ’restatement-lösning’. Vad menas med ’restatement’? Ordet är en avledning av ’to restate’, som betyder återupprepa eller hävda. Inom juridiken är ’restatement’ en fackterm som används i USA. Den beskriver – som fackfolk väl känner till – en kodifiering av lagstiftning som hämtats från olika men i stort sett likartade källor och som har systematiserats och sammanförts med en bästa möjliga lösning som mål. Detta arbete bedrivs i privat regi, vid sidan av lagstiftningsinstanserna, av American Law Institute. Likheterna i källtexterna beror i USA:s fall på att det finns en gemensam lagstiftningsgrund (Common Law) för de (skilda) civilrättsliga lagstiftningarna i de olika staterna. Inom den europeiska försäkringslagstiftningen har likheterna till stor del att göra med ämnesområdet ’försäkring’. Ämnesområdet skapar till följd av sin inneboende karaktär likartade lagstiftningsbehov. Det finns några riktlinjer för att finna en ’bästa lösning’ för lagstiftning på området för försäkringsavtal som man bör tänka på. För det första bör man ta hänsyn till att det avgörande för all lagstiftning på området för försäkringsavtal är att tillhandahålla en lagstiftningsram som garanterar att försäkringsgivaren hanterar risker på ett effektivt sätt och att man därmed får en välfungerande försäkringsverksamhet. För det andra är det viktigt att parternas motsatta intressen noggrant balanseras mot varanda. I detta avseende bör man uppmärksamma den moderna tendensen att garantera försäkringstagaren ett förhållandevis höggradigt skydd.

3.

Den kodifiering som vår grupp tänker sig inriktas på tvingande regler (respektive delvis tvingande, för att tillgodose försäkringstagarens intressen). Vad ligger till grund för detta? Man måste komma ihåg att de ’konkreta bestämmelser’ som reglerar försäkringsavtal till största delen inte står att finna i lagsamlingar utan i standardiserade avtalsvillkor. Att ta hänsyn till detta innebär inte bara att man är medveten om den verkliga situationen utan också att man försvarar principen om avtalsfrihet. Å andra sidan ligger den ansvarsfulla uppgiften att begränsa denna frihet på lagstiftaren. Detta måste göras för att upprätthålla den allmänna ordningen och för att skydda försäkringstagaren (eller försäkringsavtalets förmånstagare). Särskild uppmärksamhet bör ägnas sådana avtalsklausuler som kan leda till förlust av försäkringsskyddet. Det tekniska förfarandet för att uppnå dessa mål är att fastställa (delvis) tvingande regler för försäkringsavtal. De problem som därmed uppstår i samband med inre marknaden beskrivs i handlingsplanen på följande sätt: ’Med tiden har medlemsstaterna utvecklat bestämmelser som påverkar de formuleringar och villkor som får eller inte får ingå i ett försäkringsavtal eller något annat avtal om finansiella tjänster. Omfattningen av dessa skillnader i bestämmelser kan påverka de produkter som erbjuds över gränserna’. Det är mycket riktigt så att om man vill främja en inre försäkringsmarknad är det nödvändigt att harmonisera/enhetliggöra dessa begränsningar av friheten för försäkringsavtal. Följden skulle då bli att alla (standard)avtal som följer sådana enhetliga normer skulle kunna erbjudas i fri konkurrens i alla europeiska länder och sålunda leda till en öppen marknad. Det är just denna målsättning som projektgruppen har för sitt arbete.

4.

Projektgruppens kompetens vad gäller komparativrättsliga studier är tillgodosedd genom gruppens sammansättning. Där ingår sakkunniga som täcker in 16 rättsordningar (både inom och utanför EU) på området för försäkringsavtal.

5.

En fråga man kan ställa sig är huruvida kodifieringen skall ersätta befintliga nationella bestämmelser eller införa ytterligare en särskild modell (för närvarande en 16:e sådan) för gränsöverskridande avtal. Problemet behandlas i handlingsplanen, där man för fram en diskussion om s.k. frivilliga instrument. Vi skall här inte vidare beröra denna fråga.

6.

Komparativrättsliga studier av försäkringsavtalsrätten måste genomföras i nära samband med den allmänna avtalsrätten. Projektgruppen uppfyller detta krav genom att kontinuerligt särskilt beakta och följa de så kallade Lando/Beale-principerna. Dessutom har projektgruppen ett nära samarbete med ’Study Group on a European Civil Code’ (prof. Christian von Bar och prof. Hugh Beale). Inom ramen för denna organisation ansvarar gruppen särskilt för försäkringsavtalsrätt”.

1.5

Under beredningen av detta yttrande genomfördes flera arbetsmöten med deltagare från Europeiska kommissionen som arbetar med försäkringssektorn och genomförandet av inre marknaden, företrädare för Europeiska försäkringskommittén och Europeiska byrån för konsumentorganisationer (BEUC). Syftet var att samla synpunkter, kommentarer och förslag med avseende på vårt ämnesområde.

1.6

Man beslutade dessutom att utarbeta en enkät som skulle lämnas ut till en lång rad offentliga och privata instanser, såväl på nationell nivå som gemenskapsnivå, som företräder de intressenter som främst berörs (försäkringsföretag, näringsidkare och andra yrkesverksamma samt konsumenter), liksom också jurister med specialkompetens och andra akademiker, med olika ursprung och med erfarenhet av olika rättssystem.

1.7

Föreliggande yttrande redogör kortfattat för de skriftliga svaren på den nämnda enkäten liksom för de reaktioner och förslag som kom fram under hearingar den 16 april 2004.

2.   Tidigare behandling av frågan

2.1

Denna fråga är inte ny för EESK. Redan i initiativyttrandet om den inre marknaden och konsumentskyddet (1) refererade EESK till ”Förslag till rådets förordning om en samordning av lagstiftning och andra regler för försäkringsavtal”, som främst syftade till att harmonisera vissa grundläggande rättsregler för försäkringsavtal (2), och beklagade att kommissionen inte hade visat någon avsikt att ta upp ämnet igen ”trots att den allmänna uppfattningen både hos försäkringsbranschen och konsumentorganisationerna är att avsaknaden av gemenskapsregler vad beträffar försäkringsavtal (minimal harmonisering av lagstiftningen) otvivelaktigt leder till att en hel rad hinder och svårigheter uppstår på väg mot fullbordandet av den inre marknaden på detta område (3)

2.1.1

Längre fram i texten framhöll kommittén att vad som allmänt betraktas som ett av de första hindren för ett verkligt genomförande av inre marknaden är ”avsaknaden av harmonisering på en rättslig grundnivå, det vill säga en lägsta regleringsnivå för försäkringsavtalsrätten i Europeiska unionen (4)”.

2.1.2

Å andra sidan ville kommittén fästa uppmärksamhet vid det faktum att ”på gemenskapsnivå finns inget rättsligt regelverk som fastställer en miniminivå vad beträffar klarhet i försäkringsavtal i allmänhet, bl. a. i andra försäkringar än livförsäkringar, eller som ger enskilda exempel på oskäliga, allmänna avtalsvillkor på försäkringsområdet, eller ens anger allmänna principer för god sed och avtalsbalans på just detta område” (5).

2.1.3

Ytterligare ett citat: ”Skillnaderna mellan olika medlemsstaters sätt att reglera dessa frågor eller, i de fall då detta inte skett, avsaknaden av regler – något som gör att alla dessa problem måste lösas på en marknad där konkurrensen är långt ifrån perfekt och där aktörerna på ena sidan tenderar att söka samförstånd till nackdel för den andra sidan – är grunden till att det finns en mängd olika lösningar för identiska situationer inom den inre marknaden, framför allt när det gäller gränsöverskridande transaktioner – som blivit enklare att genomföra tack vare informationssamhällets tillkomst (6).”

2.1.4

I yttrandet följde sedan en analys av de områden som skulle/borde kunna harmonieras, varefter EESK gjorde kommissionen och medlemsstaterna uppmärksamma på ”behovet av att se över kommissionens förslag till direktiv från 1979 om minimiharmonisering på försäkringsområdet i ljuset av subsidiaritetsprincipen” (7) och uppmanade kommissionen att göra samlade ansträngningar för att på gemenskapsnivå definiera vilka gemensamma minimikrav som skall gälla för försäkringsavtal (förslag till direktiv) (8).

2.2

Dessutom har konsumentorganisationerna och försäkringsföretagens branschorganisationer sedan länge påtalat nödvändigheten av en ökad harmonisering av lagstiftningen på området för försäkringsavtal.

2.2.1

Redan 1986 framhöll European Consumer Law Group att det är nödvändigt med en viss harmonisering av lagstiftningen inom gemenskapen och angav i detalj vilka aspekter vid slutande av försäkringsavtal som gruppen ansåg borde harmoniseras (9).

2.2.2

BEUC har också åtminstone sedan 1994 framhållit att det vore lämpligt att skapa en grundläggande lagstiftningsram som omfattar alla aspekter som är viktiga för försäkringsavtal och som kunde utgöra en samling gemensamma rättsliga miniminormer.

2.2.3

Liknande åsikter framfördes i december 1998 av olika representativa konsumentorganisationer.

2.2.4

Europeiska försäkringskommittén underströk i sin kommentar till kommissionens meddelande om en enhetligare europeisk avtalsrätt att skillnaderna i de nationella lagstiftningarna som reglerar försäkringsavtal som sluts med konsumenter utgör ett hinder för utvecklingen av gränsöverskridande försäkringstransaktioner. Dessutom framhöll denna kommitté att bestämmelserna i gemenskapens harmoniserade regelverk som avser försäkringsavtal är så omfattande och komplexa att detta utgör ett verkligt problem.

2.2.4.1

Europeiska försäkringskommittén räknar upp ett antal fall där likadana regler återkommer eller är inkonsekvent återgivna i de olika tillämpliga gemenskapstexterna och avslutar med att ge sitt stöd åt detta projekt för förbättring av gemenskapslagstiftningen, under förutsättning att det föregås av en adekvat kostnads-/nyttoanalys och ett omfattande samråd med berörda parter, varvid hinder på inre marknaden skall vara den centrala frågeställningen (10).

2.3

I sina meddelanden ”Europeisk avtalsrätt” (11) och ”En mer samordnad europeisk avtalsrätt – en handlingsplan (12)” har kommissionen å sin sida framhållit att försäkringsavtal är ett av de områden inom finansiella tjänster som enligt olika konsulterade instanser vållar flest problem på grund av skillnaderna i de nationella bestämmelser som tillämpas. Därför menar kommissionen att ”ytterligare samstämmighet kan komma att behövas beträffande sådana åtgärder så att det kan göras en avvägning mellan å ena sidan behovet av att skapa en ökad överensstämmelse mellan de nationella bestämmelserna och å andra sidan behovet av att främja produktinnovation och produktval”, något som rent av bör ”utgöra en uppföljande åtgärd till handlingsplanen om förenklad lagstiftning (13).

2.4

Europaparlamentet beklagar i sin resolution om kommissionens meddelande om den tidigare citerade handlingsplanen ”att inga snabba åtgärder vidtagits för att ta fram frivilliga instrument inom vissa områden, exempelvis i fråga om konsumenttransaktioner och försäkringar, vilka skulle medföra avsevärda fördelar med avseende på att den inre marknaden fungerar väl och att antalet transaktioner och handeln inom gemenskapen ökar” och anser att det ”för att underlätta den gränsöverskridande handeln inom den inre marknaden, snarast bör införas ett frivilligt instrument inom vissa områden, framför allt vad gäller konsumentavtal och försäkringsavtal, och uppmanar därför kommissionen att så snart som möjligt ta fram ett tillvalsinstrument för konsumentavtal och försäkringsavtal, samtidigt som en hög konsumentskyddsnivå garanteras och lämpliga, tvingande regler införs.” (14)

3.   Responsen på enkäten och hearingen den 16 april 2004

3.1

Enkäten som skickades ut till flera olika instanser besvarades dels av de olika ländernas nationella regleringsmyndigheter, dels av intresseorganisationer som företräder försäkringsföretagen, näringslivet, handeln och konsumenterna. Allt som allt skickades 27 svar in.

3.1.1

De länder man fick in svar från var Tyskland, Österrike, Belgien, Slovakien, Slovenien, Finland, Frankrike, Liechtenstein, Litauen, Malta, Norge, Polen och Sverige.

3.1.2

Medlemmarna i projektgruppen ”Restatement of European Insurance Contract Law” svarade som en enhet och avgav en gemensam ståndpunkt.

3.2

En övervägande majoritet uttryckte följande åsikter:

a)

Avsaknaden av harmoniserade tvingande regler inom försäkringsrätten utgör ett hinder för tillhandahållandet av gränsöverskridande försäkringstjänster. Man gav åtskilliga exempel som illustrerar detta.

b)

Denna situation utgör ett hinder för konsumenter som vill teckna försäkringsavtal med ett utländskt försäkringsbolag. Detta illustrerades genom en mängd exempel.

c)

Detta förhållande utgör ett hinder för försäkringsförmedlare som vill erbjuda sina tjänster utanför det egna landets gränser. Flera exempel på detta presenterades.

d)

En harmonisering av de tvingande reglerna inom försäkringsrätten skulle ge försäkringsföretagen, konsumenterna och försäkringsförmedlarna ökade möjligheter att genomföra gränsöverskridande försäkringstransaktioner.

e)

Kommissionens direktiv från 1979/1980 är en bra utgångspunkt för en vidare diskussion om detta ämne, trots att terminologin och normerna behöver omarbetas, vilket några svarande också lämnade exempel och förslag på.

3.3

Vid utfrågningen deltog 46 personer som företrädde 36 organ i 17 länder.

3.4

Svaren på enkäten och diskussionerna under utfrågningen kan sammanfattas i följande huvudlinjer som man var överens om:

3.4.1

Det föreligger avsevärda skillnader mellan de nationella rättssystemen med avseende på försäkringsavtal.

3.4.2

Bristen på harmonisering när det gäller försäkringslagstiftningen inom EU är allvarlig och påverkar genomförandet av inre marknaden på detta område.

3.4.3

Särskilt när det gäller mindre och medelstora försäkringstagare (enskilda konsumenter och små och medelstora företag) är en viss grad av harmonisering önskvärd/nödvändig för att undvika olika villkor och diskriminering (massrisker).

3.4.4

Den tillnärmning som behöver genomföras i syfte att harmonisera försäkringsavtalsrätten bör ske gradvis och utan någon överdriven skärpning av reglerna, eftersom man bör hålla i minnet att harmonisering inte är ett mål i sig utan ett instrument för genomförandet av inre marknaden samtidigt som principerna om nödvändighet och proportionalitet iakttas.

3.4.5

Harmoniseringen bör främst inriktas på

tvingande bestämmelser och

försäkringsavtalsrätten i allmänhet.

3.4.6

När det gäller formen, kan den avtalsmodell som harmoniseringen leder till vara ”frivillig”, men så snart avtalet tecknats måste det vara bindande för båda parter med avseende på samtliga villkor och punkter.

3.4.7

Instrumentet man väljer för att fastställa en sådan modell bör vara en förordning, så att en fullständig harmonisering säkerställs.

3.4.8

Vid utarbetandet av förordningen kan förslagen till direktiv från 1979 och 1980, med EP:s och EESK:s förslag till ändringar, utgöra en utgångspunkt. De bör dock omarbetas grundligt i ljuset av den utveckling som sedan dess skett på området för försäkringsavtal.

3.4.9

En harmonisering som utformas på detta sätt kan bidra till en ökning av gränsöverskridande försäkringstransaktioner och att utveckla inre marknadens kapacitet på detta område.

3.4.10

Den rättsliga grunden för ett initiativ av detta slag skulle kunna vara artikel 95 i EG-fördraget.

3.5

I några kommentarer från deltagarna och vissa enkätsvar framhålls följande:

3.5.1

Harmoniseringen måste bygga på valfrihet och begränsas till att fastställa de grundläggande principerna.

3.5.2

Harmoniseringen skall avse enbart gränsöverskridande avtal och endast gälla för fysiska personer.

3.5.3

Denna harmonisering är inte en patentlösning för att komma till rätta med alla problem som har att göra med hur den inre marknaden för försäkringar fungerar.

3.5.4

Man bör i detta sammanhang också ta särskild hänsyn till ömsesidiga försäkringar och socialförsäkringsinstitut med tanke på deras särprägel.

4.   Behovet av ett gemenskapsinitiativ

4.1   Inre marknaden och försäkringar

4.1.1   Allmänna kommentarer om inre marknaden i förhållande till försäkringar

4.1.1.1

EU:s inre marknad omfattar ett område utan inre gränser som möjliggör fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (artikel 14.2 i EG-fördraget). Försäkringar faller antingen under friheten att tillhandahålla tjänster (artiklarna 49–55 i EG-fördraget) eller under etableringsfriheten, beroende på omständigheterna. Att försäkringsföretag tillhandahåller gränsöverskridande tjänster eller etablerar sig i en annan medlemsstat gör att de ger sig in i konkurrensen med de försäkringsprodukter som endast erbjuds inom landet.

4.1.1.2

Följaktligen får en försäkringstagare ett större antal alternativ att välja mellan. I idealfallet bör konsumenternas slutliga val av försäkring vara den ”osynliga hand” som styr inre marknaden för försäkringar.

4.1.1.3

Det finns andra friheter som berörs av frågan om försäkringar: Fri överföring av premier och försäkringsutbetalningar garanteras (artikel 56 i EG-fördraget). Dessutom skall försäkringstagare som utnyttjar sina friheter i enlighet med artikel 18 i EG-fördraget inte behöva se sina försäkringsavtal påverkas negativt av att de flyttar till ett land med en annan rättsordning.

4.1.2   Nuläget för harmonisering av försäkringsrätten och försäkringsavtalsrätten

4.1.2.1

På grund av alla de beröringspunkter som finns mellan försäkringar (lagstiftning) och friheterna i EG-fördraget beslutade EG att harmonisera viktiga delar av försäkringsrätten för att kunna åstadkomma en (korrekt) fungerande inre marknad. Lagstiftningen avseende tillsyn av försäkringar är i stort sett harmoniserad inom EG och EES genom tre generationer av direktiv på försäkringsområdet.

4.1.2.2

Ett resultat av detta blev att man inrättade ett system för tillstånd och kontroll i ursprungslandet, något som redan hade påtalats i EG-domstolens dom av den 4 december 1986 (15). På området för försäkringsavtalsrätt begränsades harmoniseringen mer eller mindre till frågor som gäller internationell privaträtt och internationell processrätt. (16)

4.1.2.3

Den materiella försäkringsrätten har endast harmoniserats inom vissa specifika sektorer, och inom dessa sektorer berörs bara vissa särskilda aspekter. Det finns till exempel en omfattande lagstiftningskorpus inom området för motorfordonsförsäkring (17). Gemensamma regler förekommer också när det gäller rättsskyddsförsäkring (18).

4.1.2.4

Under nationell lagstiftning faller emellertid fortfarande den materiella försäkringsavtalsrätten, eller den allmänna del som innehåller regler som avser samtliga försäkringsslag. Mot denna bakgrund ställer man sig oundvikligen frågan om en väl fungerande inre försäkringsmarknad också kräver en harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Svaret på denna fråga är jakande om skillnaderna i de nationella rättsordningarna för försäkringsavtal utgör ett hinder för inre marknadens genomförande.

4.2   Försäkringsavtalsrätten som hinder för den inre försäkringsmarknadens funktion

4.2.1   Aktuell situation: en bristfällig inre försäkringsmarknad

4.2.1.1

Det finns fakta som talar för att de åtgärder som EG hittills vidtagit (19) på ett påtagligt sätt har förbättrat men ännu inte fulländat den inre försäkringsmarknadens funktion (20). Ett exempel som belyser detta är friheten att tillhandahålla försäkringstjänster när det gäller massrisker, som säkerställs genom artikel 49 i EG-fördraget och som fastställs i direktiven om försäkringsrätt, men i verkligheten utnyttjar varken försäkringsbranschen eller konsumenterna denna frihet i någon högre grad.

4.2.2   Bakgrund till den aktuella situationen

4.2.2.1

Den tidigare beskrivna aktuella situationen kan tydliggöras genom en analys av den rättsliga bakgrunden. En av nyckelfaktorerna är det faktum att försäkringar ofta beskrivs som en ”rättslig produkt”. Med detta menas att den produkt som säljs av ett försäkringsföretag utgörs av det egentliga försäkringsavtalet, som utformas i enlighet med parternas överenskommelse och den rättsordning (bindande) som är tillämplig.

4.2.2.2

Något problem för en väl fungerande inre marknad bör inte föreligga så länge som parternas oberoende ställning på området för avtalsrätt ger dem rätt att utforma försäkringsprodukterna efter ömsesidiga önskemål.

4.2.2.3

Det är dock i stor utsträckning tvingande regler (21) som gäller för försäkringar. Vissa av dessa regler är samtidigt tvingande på internationell nivå.

4.2.2.4

Faktum är att ett försäkringsbolags produkt i hög grad påverkas av den lagstiftning som gäller, vilket innebär att skillnaderna mellan de olika nationella rättsordningarna för försäkringsavtal kan utgöra hinder för inre marknadens funktion. I kommissionens handlingsplan om en mer samordnad europeisk avtalsrätt erkänns öppet detta faktum (22). Denna situation kommer att analyseras längre fram ur de olika parternas perspektiv, försäkringsgivarens (punkt 4.2.3), försäkringstagarens (punkt 4.2.4) och försäkringsförmedlarens (punkt 4.2.5.).

4.2.3   Försäkringsgivarens perspektiv

4.2.3.1

Försäkringsgivaren är den som ställer ut en försäkring. Utformningen av ett försäkringsavtal grundar sig på en riskkalkyl som tar hänsyn till den rättsliga ram som gäller vid försäljning av försäkringen. En försäkringsgivare som kan sälja en produkt i enlighet med en enhetligt gällande rättsordning i hela gemenskapen kan föra samman riskerna inom gemenskapen utan sådana snedvridningar som orsakas av skillnader i nationell försäkringsavtalsrätt. Skillnader i den nationella försäkringsavtalsrätten skulle följaktligen inte utgöra något hinder för försäkringsgivarens friheter.

4.2.3.2

Om däremot den lagstiftning som gäller för ett avtal ändras beroende på var försäljningen sker skulle varje medlemsstats rättsordning påverka riskkalkylen, vilket leder till att den princip om stora kvantiteter som all försäkringsverksamhet bygger på inte fungerar.

4.2.3.3

Försäkringsgivare som saluför sina tjänster över gränserna skulle behöva anpassa sina avtal efter olika modeller och kalkyler i enlighet med gällande lagstiftning, vilket skulle utgöra ett betydande hinder för inre marknadens funktion.

4.2.3.4

En summarisk analys av gemenskapens regler inom ramen för internationell privaträtt på området för försäkringar visar att en försäkringsgivare i verkligheten är tvungen att anpassa sina avtal till den rättsordning som gäller i det land där försäkringen saluförs. I enlighet med artikel 1 a och 1 h i andra direktivet om annan försäkring än livförsäkring (23) faller försäkringsavtal under den medlemsstats lagstiftning där risken placeras, och i enlighet med artikel 32.1 första strecksatsen i direktivet om livförsäkring (24) i den medlemsstat där avtalet tecknas. Den plats där risken placeras eller där avtalet sluts sammanfaller i de flesta fall med försäkringstagarens stadigvarande bostadsort (25).

4.2.3.5

Försäkringsgivaren kan kringgå detta genom att välja vilken lagstiftning som skall tillämpas för försäkringsavtalet (med största sannolikhet den lagstiftning som gäller där försäkringsgivaren har sitt säte) i överenskommelse med försäkringstagaren. Denna möjlighet är dock relativt begränsad på grund av de internationella privaträttsliga reglerna i direktiven om försäkringar. När det gäller andra försäkringar än livförsäkringar tillåter direktiven endast val av tillämplig lag då det gäller försäkringsavtal som omfattar stora risker (26). Medlemsstaterna, dvs. den medlemsstat där risken är belägen, kan bestämma omfattningen av avtalsparternas valfrihet (27). I alla övriga fall begränsas till viss del avtalsparternas valfrihet (28), vilket alltså inte löser problemen för försäkringsföretag som saluför sina försäkringar över gränserna. När det gäller livförsäkringar kan den medlemsstat där avtalet tecknas ge parterna valfrihet (29); i övrigt är parternas möjlighet att välja tillämplig lag ytterst begränsad (30).

4.2.3.6

Denna genomgång av situationen för europeisk lagstiftning med avseende på internationella försäkringsavtal visar tydligt att försäkringsgivaren när det gäller försäkringar med massrisker oftast måste anpassa sin produkt till den rättsordning som gäller där försäkringstagaren är stadigvarande bosatt (31). Dessa svårigheter blir ännu större om försäkringstagaren ändrar sin stadigvarande bostadsort efter det att avtalet tecknats (32).

4.2.3.7

Det enda undantaget inom den europeiska försäkringsavtalsrätten är s.k. stora risker när det gäller försäkringar av annat slag än livförsäkringar. Här kan försäkringstagarna och försäkringsgivarna välja vilken lagstiftning som skall tillämpas. Även när det gäller stora risker kan emellertid en domstol i den medlemsstat där försäkringstagaren är bosatt (jurisdiktion enligt artikel 9.1 b i Bryssel I-förordningen (33)) tillämpa tvingande bestämmelser (34).

4.2.3.8

Försäkringsgivarna är däremot mycket tveksamma när det gäller att tillhandahålla tjänster över gränserna, åtminstone när det gäller massrisker. Man kan hävda att en ändring av den internationella privaträtten skulle lösa situationen. Det förefaller i själva verket som om nämnda hinder skulle försvinna om parterna fritt fick välja vilken lagstiftning som skall tillämpas och om man – ifall ett sådant val inte fattats – fastställde vilken lag som skall tillämpas utifrån var försäkringsgivaren har sitt säte. En sådan ändring av den internationella privaträtten skulle emellertid äventyra den internationella privaträttens grundläggande definition av försäkringstagare och konsumentskydd: Fritt val av lagstiftning inom försäkringssektorn skulle tillåtas också i relationerna mellan företag och konsumenter medan konsumenterna omfattas av artikel 5 i Romkonventionen när det gäller andra sektorer. Samtidigt skulle detta inte helt och hållet lösa problemet: Domstolarna i den medlemsstat där försäkringstagaren är bosatt skulle alltjämt tillämpa sina egna internationellt bindande regler. Framför allt skulle försäkringstagarna tveka att köpa försäkringar utomlands, eftersom de vet att de inte längre skyddas av lagstiftningen i sitt hemland utan underställs en okänd utländsk försäkringslag (35).

4.2.4   Försäkringstagarnas perspektiv

4.2.4.1

Mot bakgrund av gällande internationell privaträtt kan försäkringstagarna vilja teckna utländska försäkringar. I vetskap om att de (i de flesta fall) skyddas av lagstiftningen i det land där de är bosatta är de intresserade av att teckna en försäkring i ett annat medlemsland. Men även om de vill kan de inte köpa utländska produkter; tillämpningen av lagstiftningen i det land där de bor innebär alltid att försäkringsavtalet omvandlas till ett kontrakt som mer eller mindre faller under denna lagstiftning. Om de trots allt vill köpa utländska försäkringsprodukter kommer de att stöta på utländska försäkringsgivare som tvekar att tillhandahålla den täckning de önskar.

4.2.4.2

Som tidigare nämnts kan denna osäkerhet förmodligen undvikas genom att man ändrar bestämmelserna i den internationella försäkringsavtalsrätten (36). En sådan ändring skulle dock leda till att man kommer till rätta med försäkringsgivarens tvekan när det gäller att tillhandahålla ett kontrakt men skapar en nästan lika stor osäkerhet hos försäkringstagaren när det gäller att teckna ett utländskt kontrakt. Man kan alltså inte förvänta sig att en inre försäkringsmarknad spontant tar form.

4.2.4.3

Ytterligare en aspekt bör tas upp. Försäkringstagarna har fri rörlighet på inre marknaden (se särskilt artikel 18 i EG-fördraget). Om försäkringstagaren bosätter sig i ett annat land kan det dock inverka negativt på försäkringstagarens försäkringssituation. För det första kan domstolarna i den medlemsstat dit försäkringstagaren flyttar tillämpa nya bestämmelser som är obligatoriska på internationell nivå och som påverkar det försäkringskontrakt som ingåtts i försäkringstagarens tidigare bosättningsland. För det andra kan lagen om obligatoriska försäkringar kräva en täckning som skiljer sig från den som försäkringstagaren har enligt det kontrakt som ingåtts i det tidigare bosättningslandet. För det tredje kan en försäkringstagare föredra att placera riskerna i olika medlemsstater och få täckning genom ett enda försäkringsavtal.

4.2.4.4

Inom ramen för det aktuella rättsliga läget tillåts ännu inte sådana europeiska försäkringsavtal. I stället tecknas paraplyavtal och i själva verket finns det lika många kontrakt som berörda medlemsstater. Vad som saknas är dock ett flyttbart försäkringsavtal för den ovan beskrivna mobila försäkringstagare (37) som under sin livstid lever och arbetar på olika ställen i EU.

4.2.5   Försäkringsförmedlarnas perspektiv

4.2.5.1

Försäkringsförmedlarna utgör en viktig distributionskanal för försäkringar, och de spelar en väsentlig roll i utvecklingen av en inre försäkringsmarknad. Det gäller framför allt försäkringsmäklarna. Genom att utnyttja sin rätt att tillhandahålla tjänster – i enlighet med artiklarna 49–55 i EG-fördraget och med stöd av direktivet om försäkringsförmedling (38) – bidrar försäkringsförmedlarna på ett påtagligt sätt till att en inre försäkringsmarknad inrättas och kan fungera. Särskilt i fråga om massrisker är det mer sannolikt att en försäkringsmäklare försöker täcka en risk på en utländsk försäkringsmarknad än att kunden själv gör det.

4.2.5.2

Det är emellertid föga troligt att information om en utländsk försäkringsmarknad och dess produkter är till någon större hjälp för försäkringsmäklare som saknar kunskap om den lokala lagstiftningen. Eftersom de produkter som finns på en utländsk försäkringsmarknad har utformats med hänsyn till den lokala lagstiftningen, kan försäkringsmäklarna inte utgå från att försäkringsavtalets innehåll och pris förblir desamma när avtalet styrs av (den utländske) kundens regelverk. Därför kan de inte utan svårighet utnyttja utländska försäkringsmarknader för att täcka massrisker, utan måste förhandla om kontrakten från fall till fall. Detta kan leda till avskräckande transaktionskostnader och därmed utgöra ett hinder på den inre marknaden för försäkringar.

4.2.6   Liknande problem när det gäller försäkringar som tecknas hos filialer

4.2.6.1

Ett vanligt argument är att försäkringar på grund av sin natur kräver geografisk närhet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. I framtiden kan det komma att visa sig att gränsöverskridande försäljning inte är lika vanligt inom försäkringssektorn som på andra områden (exempelvis bokförsäljning via Internet osv.). Med hänsyn till kundkontakten är det möjligt att försäkringsgivarna föredrar att agera via filialer och dotterbolag i andra medlemsstater.

4.2.6.2

Förespråkarna för detta synsätt motsätter sig i princip inte en harmonisering av rättsreglerna för försäkringsavtal. De vill snarare visa att effekterna kommer att begränsas till vissa försäkringskontrakt som i realiteten kommer att marknadsföras över gränserna och till kunder som är rörliga och är bosatta i än det ena, än det andra medlemslandet.

4.2.6.3

I praktiken kommer effekterna dock att bli mer påtagliga. Om försäkringskontrakt marknadsförs i andra medlemsstater via filialer eller dotterbolag uppstår samma problem för kunder, förmedlare och försäkringsgivare. Försäkringsgivarna måste anpassa sina produkter till de lokala förhållandena och även till det lokala regelverket. Följaktligen måste de omarbeta sina produkter. Därför kan inte ett försäkringsavtal som utformats i en medlemsstat marknadsföras i en annan medlemsstat via en filial utan att det görs genomgripande ändringar till följd av de olika regelverken. Försäkringsförmedlare och kunder ställs helt enkelt inför problemet att de inte hittar några utländska försäkringsprodukter på marknaden.

4.2.6.4

En harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle kraftigt minska kostnaderna för produktutformning på inre marknaden. Försäkringsgivare som etablerar sig i en annan medlemsstat skulle kunna begränsa sig till att ge kunderna råd via sina agenter och skadereglering via sina respektive regionala kontor osv. Även om försäkringsgivarna skulle agera via dotterbolag, skulle försäkringsgrupperna kunna dela arbetet och kostnaderna för produktutformning.

4.2.6.5

På så vis skulle kunderna verkligen kunna dra nytta av inre marknadens fördelar. En inre marknad som grundar sig på en harmoniserad försäkringsavtalsrätt skulle göra det lättare att sprida innovationer på försäkringsområdet över gränserna, och de europeiska konsumenterna skulle kunna dra nytta av tillgången till försäkringsprodukter av utländsk modell.

4.3   Harmonisering av försäkringskontrakten och EU:s utvidgning

4.3.1

Den 1 maj 2004 anslöt sig tio nya medlemsstater till EU. Åtta av dessa var länder med övergångsekonomier. En försäkringslagstiftning i linje med gemenskapens regelverk var en förutsättning för att de skulle bli medlemmar i EU (39). En modern försäkringsavtalsrätt är ett omistligt villkor för en välfungerande försäkringsmarknad i dessa länder. Somliga av de nya medlemsländerna har antagit en modern lagstiftning medan andra fortfarande måste vidta åtgärder på detta område.

4.3.2

Det förefaller därför som om en harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle gynna en utvidgad inre försäkringsmarknad, eftersom den skulle hjälpa de nya medlemsstaterna att modernisera sin lagstiftning och förhindra att det uppstår nya skillnader mellan systemen i de olika medlemsstaterna. Det vore värdefullt om Europeiska kommissionen så snabbt som möjligt kunde informera de respektive länderna om när man planerar att harmonisera försäkringsavtalsrätten.

5.   Kommissionens förslag till direktiv från 1979

5.1

Som nämndes tidigare lade kommissionen fram ett första förslag till direktiv redan 1979, som syftade till att samordna medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar på området för försäkringsavtal (40). Förslaget utarbetades i enlighet med det allmänna programmet för att avskaffa inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster, som – när det gäller direkta försäkringar – syftade till en samordning av de rättsliga och administrativa instrument som styr försäkringskontrakten för att undvika att skillnaderna i texterna får konsekvenser för försäkringstagarna och tredje part (41).

5.2

I förslaget ansåg man inte att den samordning som de då gällande direktiven uppnått var tillräcklig; man ansåg inte heller att det var tillräckligt att fördraget bestred varje form av diskriminerande förfarande i fråga om tillhandahållande av tjänster om det berörda företaget inte var etablerat i den medlemsstat där tjänsten tillhandahölls.

5.2.1

Av denna anledning ansåg man att det vore lämpligt att harmonisera bestämmelserna avseende vissa allmänna frågor som bland annat rörde ansvar baserat på betald premie, kontraktets giltighetstid och ställningen för försäkrade som inte är försäkringsinnehavare samt konsekvenserna av å ena sidan försäkringstagarens uppgifter (med avseende på riskdeklaration och försäkringsskada) då avtalet sluts och under kontraktets giltighetstid, och å andra sidan hans eller hennes beteende i anslutning till åtgärder vid skada.

5.2.2

Vidare menade man att medlemsstaterna endast kan tillåtas att överväga andra lösningar när det gäller de frågor som regleras i direktivet om detta uttryckligen medges i direktivet och utan att det äventyrar förslagets målsättningar som utgör ett viktigt steg mot en total harmonisering på området (42).

5.3

I det yttrande som EESK enhälligt antog om detta förslag (43) framhölls följande:

a)

Kommissionen begränsade sin samordning till ett par väsentliga punkter, men så småningom borde även andra aspekter harmoniseras.

b)

Kommittén beklagade att det inte gjordes någon skillnad mellan massrisker å ena sidan och handels- och industririsker å andra sidan.

c)

Kommittén föreslog att även sjukförsäkringen borde undantas från tillämpningen.

d)

Kommittén beklagade att direktivet inte omfattade kontrakt som tecknats av försäkringsgivare etablerade i medlemsländerna men som gav täckning för risker i ett tredje land, och inte heller sådana kontrakt som tecknats av försäkringstagare som var bosatta i ett land utanför EU.

e)

Kommittén efterlyste särskilda bestämmelser för fysiska personer och små och medelstora företag med avseende på följande:

1-

Betänketid och ångerrätt.

2-

Oskäliga villkor.

3-

Tydlig angivelse av undantag och tidsfrister.

4-

Relevant information innan ett avtal sluts.

f)

Kommittén förespråkade att rätten att väcka talan för tredje part som åsamkats skada skulle bli föremål för ett särskilt direktiv eller behandlas i en senare samordningsfas.

5.4

Därefter analyserade kommittén var och en av artiklarna i förslaget. De synpunkter som då framfördes förtjänar att uppmärksammas om det utarbetas nya initiativ på området.

5.5

Europaparlamentet avgav också ett betänkande (44) om detta förslag. Bland annat menade man att en harmonisering skulle borga för en enhetlig skyddsnivå för försäkringstagarna oavsett vilken lagstiftning som tillämpas.

5.5.1

Europaparlamentet lade fram ett antal ändringsförslag, främst med avseende på direktivets tillämpningsområde (avskaffandet av undantag), försäkringsavtalets huvudpunkter, försäkringstagarens uppgiftsskyldighet och dess konsekvenser för försäkringskontraktet när det gäller såväl den ursprungliga situationen som förändringar under kontraktets giltighetstid, bevis som skall läggas fram av försäkringstagaren vid försäkringsskada samt villkoren för uppsägning av försäkringskontrakt.

5.5.2

Europaparlamentets avsikt var helt klart att betona att det bör råda balans mellan försäkringstagarens och försäkringsgivarens intressen.

5.6

Som en uppföljning av dessa synpunkter utarbetade kommissionen ett nytt, omarbetat förslag (45) där man tog hänsyn till de olika förslag som kommittén och Europaparlamentet lagt fram. För första gången uppmärksammade man här det faktum att samordning av lagar och andra författningar avseende försäkringskontrakt skulle göra det lättare att tillhandahålla tjänster i en medlemsstat för försäkringsgivare från en annan medlemsstat. Det var en av de första gångerna som man nämnde målsättningen att uppnå en inre marknad för finansiella tjänster (46).

5.6.1

Enligt kommissionens förslag skulle direktivet träda i kraft den 1 juli 1983. På grund av en bristande politisk vilja i medlemsstaterna antogs det dock aldrig.

5.7   Vilken relevans har kommissionens förslag till direktiv från 1979?

5.7.1

Svaren på den enkät som skickades ut tyder liksom den offentliga hearing som anordnades den 16 april 2004 på att det råder allmän enighet om att detta förslag, trots att det är över tjugo år gammalt, alltjämt bör betraktas som ett relevant bidrag och att det kan utgöra en god utgångspunkt för ett nytt initiativ på detta område.

5.7.2

Det har dock påpekats att de aktuella behoven av en harmonisering av försäkringskontrakten sträcker sig utöver förslaget från 1980, och att de bestämmelser som föreslås bör bygga på en diskussion mot bakgrund av en djupgående komparativrättslig studie.

6.   Harmoniseringsmetoder

6.1   Finna de bästa lösningarna genom en komparativrättslig metod

6.1.1

Varje försök att harmonisera den europeiska försäkringsavtalsrätten bör föregås av ett förberedande komparativrättsligt arbete. Ett sådant pågår på akademisk nivå. I själva verket har det förberedande arbetet redan fullbordats på området för allmän avtalsrätt och ligger till grund för principerna för den europeiska avtalsrätten. På området försäkringsavtalsrätt finns ett stort antal komparativrättsliga forskningsresultat (47) som har offentliggjorts eller kommer att offentliggöras. År 1999 grundade den senare avlidne professor Reichert-Facilides en projektgrupp, ”Restatement of European Insurance Contract Law”. Medlemmarna i denna grupp är specialister på försäkringskontrakt och företräder olika rättsordningar (inom och utanför EU).

6.1.2

Utgångspunkterna för att hitta den ”bästa lösningen” inom försäkringsavtalsrätten skulle kunna vara följande: För det första måste man ta hänsyn till att huvudsyftet med all lagstiftning om försäkringsavtal är att upprätta en rättslig ram för att effektivt täcka försäkringsgivarens risker och därmed garantera en väl fungerande försäkringsverksamhet. För det andra är det väsentligt att uppnå en balans mellan parternas olika intressen. I detta sammanhang måste man hålla i minnet att i modern tid är tendensen oftast försäkringstagaren att ge ett relativt starkt skydd.

6.1.3

Mot denna bakgrund bör strävan att förbättra den inre försäkringsmarknaden vara koncentrerad till tvingande regler. Dessa regler är ett nödvändigt villkor för att parterna fritt skall kunna sluta avtal, men de utgör samtidigt ett hinder för den inre försäkringsmarknaden så länge som de inte är harmoniserade. Regleringsbehoven på försäkringsområdet går följaktligen hand i hand med kraven på harmonisering av en inre försäkringsmarknad.

6.2   Harmoniseringen måste ge försäkringstagarna en hög skyddsnivå

6.2.1

Syftet med lagar om försäkringsavtal – åtminstone deras delvis tvingande bestämmelser – är att skydda den svagare parten och de kan till sin funktion betecknas som konsumentlagar. Traditionellt är dock skyddet för försäkringstagare starkare än i den allmänna konsumentlagstiftningen: Småföretag är i likhet med enskilda konsumenter skyddade när de tecknar försäkringar.

6.2.2

Vid harmonisering av konsumentlagstiftningen skall EU garantera konsumenterna en hög skyddsnivå (artikel 95.3 i EG-fördraget). Denna princip gäller också rättsakter baserade på andra artiklar i EG-fördraget som ger EU lagstiftningsbefogenhet (inom försäkringsrätt i allmänhet artikel 47.2 tillsammans med artikel 55 i EG-fördraget). Harmonisering av försäkringsavtalsrätten skulle följaktligen ge försäkringstagaren en hög skyddsnivå.

6.3   Miniminormer eller fullständig harmonisering?

6.3.1

Vid en analys av de nuvarande problemen på den inre försäkringsmarknaden framgår klart att det behövs en fullständig harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Vid en minimal harmonisering skulle medlemsstaterna kunna tillämpa en högre skyddsnivå med hänvisning till EG-rätten och därmed skapa nya hinder för den inre försäkringsmarknaden.

6.3.2

Miniminormer skulle inte inverka negativt på den inre marknadens funktion om den gällande internationella privaträtten ersattes med regler som innebär att man tillämpar lagstiftningen i den stat där försäkringsgivaren är etablerad. På så sätt skulle alla försäkringsgivare utforma sina produkter i enlighet med nationell lagstiftning (och åtminstone erbjuda en europeisk minimiskyddsnivå) och utifrån lagstiftningen i ”hemlandet” sälja sina produkter i alla andra medlemsstater. Försäkringstagaren skulle därmed vara säker på att få en minimiskyddsnivå trots att han eller hon omfattas av utländsk lagstiftning.

6.3.3

En övergång av detta slag från det internationella privaträttssystemet är emellertid varken sannolik eller önskvärd. För det första skulle en sådan förändring beröva dem som köper försäkringstjänster det konsumentskydd som anges i artikel 5 i Romkonventionen, som skyddar ”passiva” konsumenter även på områden där den materiella konsumenträtten är harmoniserad. För det andra skulle domstolarna driva igenom tvingande lagar i det land där försäkringstagaren har sin hemvist, vilket innebär att hindren för en välfungerande inre marknad skulle finnas kvar. För det tredje bör det påpekas att enligt förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar får en försäkringsgivare väcka talan mot en försäkringstagare endast vid domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist (se artikel 12.1, med mycket få undantag), och en försäkringstagare som väcker talan kommer med stor sannolikhet att välja samma forum med stöd i artikel 9.1 b.

6.3.4

En övergång från det internationella privaträttssystemet skulle således leda till att de behöriga domstolarna oftast tillämpar utländsk lagstiftning. Detta skulle göra försäkringstvister ännu mer invecklade och dyrare även om själva försäkringsrätten harmoniserades. Denna strategi kan således inte rekommenderas. Det internationella privaträttssystemet bör i princip bevaras i sin nuvarande form, och försäkringsavtalsrätten bör fullständigt harmoniseras. Det innebär dock inte att man utesluter möjligheten att förbättra det nuvarande internationella privaträttssystemet, till exempel för att ”EU-rörliga” medborgare skall ha rätt att välja mellan lagstiftningen på sin hemort och sitt ursprungsland så länge försäkringsavtalsrätten inte är harmoniserad.

6.4   Kräver den inre försäkringsmarknaden harmonisering av den allmänna avtalsrätten?

6.4.1

Försäkringsavtalsrätten ingår som regel i den allmänna avtalsrätten. Detta faktum reser frågan om huruvida man endast kan uppnå målen med harmoniseringen av försäkringsavtalsrätten genom att harmonisera hela avtalsrätten (eller åtminstone dess allmänna del), eller om de kan uppnås ändå. Denna sistnämnda lösning förefaller riktig.

6.4.2

Som nämndes ovan är det de tvingande reglerna som utgör ett hinder för den inre försäkringsmarknaden och som därför bör harmoniseras. Den allmänna avtalsrätten är till sin natur inte tvingande. Det finns några tvingande regler. Inga av dessa regler förefaller vare sig skilja sig så markant mellan medlemsstaternas rättssystem att en utebliven harmonisering skulle störa den inre försäkringsmarknadens funktion eller ha ett väsentligt inflytande på själva försäkringsprodukterna.

6.4.3

Undantag kan förekomma. De kan dock behandlas inom ramen för harmoniseringen av försäkringsbranschen. En sådan regel har i själva verket redan behandlats i direktivet om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal (48), som också är tillämpligt på konsumentförsäkringar (49). Tillämpningsområdet för en EU-rättsakt om avtalsrätten skulle endast behöva utsträckas till alla massrisker för att tillfredsställa den inre försäkringsmarknaden.

6.4.4

Avsikten med dessa argument är inte att ifrågasätta harmoniseringen av den allmänna avtalsrätten – den frågan överlämnas till EU-institutionerna för beslut. En harmonisering av den allmänna avtalsrätten skulle i själva verket underlätta harmonisering av försäkringsavtalsrätten. Vi vill med ovannämnda argument försöka visa att det räcker att harmonisera försäkringsavtalsrätten för att uppnå de eftersträvade målen.

6.5   Ett valfritt instrument eller harmonisering av medlemsstaternas försäkringslagstiftning?

6.5.1   Skillnaden mellan en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftningar och ett valfritt instrument

6.5.1.1

I handlingsplanen för en mer sammanhängande europeisk avtalsrätt framhölls möjligheten att införa ett valfritt instrument i stället för att harmonisera eller skapa en enhetlig nationell avtalsrätt. Den viktigaste skillnaden består i att ett valfritt instrument inte skulle medföra ändringar av de nationella avtalslagstiftningarna eftersom de berörda parterna väljer att ansluta sig eller ej till instrumentet, under förutsättning att det erbjuder denna möjlighet. Därmed skapas parallella rättsordningar (europeiska och nationella) som parterna kan välja mellan.

6.5.1.2

Däremot skulle en harmonisering av de nationella avtalslagstiftningarna innebära att man ersätter de nationella avtalsrättsliga begreppen med en europeisk lösning. Parterna skulle i detta fall inte ha möjlighet att välja mellan ett nationellt och ett europeiskt system.

6.5.2   Strategiernas fördelar och nackdelar

6.5.2.1

Betraktat utifrån den inre försäkringsmarknaden har båda lösningarna en uppenbar fördel: De undanröjer hindren för att sälja försäkringar i hela EU och gör det möjligt för försäkringstagare att fritt röra sig i EU utan att avtalsrättsliga skillnader inverkar negativt på deras försäkringar. Båda lösningarna är därför att föredra framför dagens situation, och valet mellan dem är en politisk och inte en principiell fråga.

6.5.2.2

Det kan visa sig vara mer invecklat att harmonisera medlemsstaternas försäkringsavtalsrätt än att införa ett valfritt instrument. Eftersom det skulle innebära att nationella ”traditioner” ersätts av en europeisk lösning, är det möjligt att den inhemska juridiska eliten (jurister och akademiker) skulle ställa sig tveksam till harmonisering.

6.5.2.3

En osäker faktor är sambandet mellan hur stort ingripande som krävs i den nationella lagstiftningen och hur snabbt man kan uppnå resultat för den inre marknaden. Eftersom ett valfritt instrument inte skulle upphäva nationella lagar kan det betraktas som en mjuk strategi och därmed lättare att acceptera för marknaden. Å andra sidan finns det en risk att ett valfritt instrument leder till att aktörerna på den inre marknaden (t.ex. försäkringsbolag och försäkringsmäklare) intar en avvaktande hållning, att de tvekar att gå i spetsen och väntar på att konkurrenterna skall ta första steget för att dra fördel av deras (dåliga) erfarenheter. Eller skulle kanske ett valfritt instrument uppfattas som en dörr till nya möjligheter som alla vill öppna först, till exempel genom försäljning av försäkringar via Internet? Harmonisering kommer visserligen att ge direkta resultat eftersom ingen aktör kan undvika att följa de harmoniserade lagarna. Å andra sidan kan ett sådant ingripande komma att betraktas som mycket eller alltför kraftfullt.

6.5.2.4

Ett tekniskt problem med ett valfritt instrument är att det inte fullständigt kan ersätta harmonisering, vilket framgår klart vid ansvarsförsäkringar för motorfordon. Det är ytterst viktigt för EU-medborgarnas rörlighet att harmonisera ansvarsförsäkringar för motorfordon eftersom det ger ett nödvändigt skydd till trafikoffer. Detta skydd får självfallet inte vara beroende av att parterna väljer ett försäkringsavtal som bygger på ett EU-instrument. Ett valfritt instrument skulle därför inte kunna ersätta en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon.

6.5.2.5

Slutligen inställer sig frågan om huruvida ett valfritt instrument kan ge effektiva resultat på ett område som försäkringsrätt, som utmärks av en obalans mellan parterna. Kommer parterna att göra ett faktiskt val eller kommer valet ensidigt att fattas av försäkringsgivarna genom att de för in s.k. opt in- och opt out-klausuler i de allmänna försäkringsvillkoren?

6.5.2.6

Om målet med en europeisk rättsakt om försäkringsavtal skall uppnås genom harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning eller införandet av ett valfritt instrument är ingen huvudfråga. Den måste dock övervägas noga.

6.6   Behövs det allmänna försäkringsvillkor på gemenskapsnivå?

6.6.1

Slutligen är frågan om man i stället för att harmonisera lagstiftningen bör införa allmänna försäkringsvillkor på gemenskapsnivå. Problemen i anslutning till att försäkringsgivarna är tvungna att beakta varenda lag i alla medlemsstater skulle utan tvekan minska (om än inte försvinna) om denna åtgärd vidtogs av alla medlemsstater och med stöd av EU-institutionerna.

6.6.2

En sådan lösning kan dock inte rekommenderas. Även om skillnaderna mellan de nationella lagstiftningarna kan tas i beaktande i allmänna villkor på EU-nivå krävs det ändå separata riskbedömningar, varför villkoren kan vara ofördelaktiga för medborgare som ofta förflyttar sig inom unionen.

6.6.3

Dessutom skulle denna lösning leda till att man skapar modellvillkor som hämmar konkurrensen på de inhemska marknaderna. Man bör komma ihåg att en viktig etapp vid inrättandet av en inre försäkringsmarknad var avskaffandet av medlemsstaternas rätt att systematiskt kontrollera de allmänna försäkringsvillkoren innan de infördes på marknaden (50). En sådan kontroll leder till ett ensidigt utbud av försäkringsprodukter, till att konsumenternas valmöjligheter minskar och därigenom till att konkurrensen minskar. Införandet av allmänna försäkringsvillkor på EU-nivå medför strukturellt sett samma risk.

7.   Harmoniseringsområden

7.1

Som anges ovan är det de tvingande reglerna i försäkringsavtalsrätten som måste harmoniseras. En annan fråga är om alla eller bara vissa särskilda områden inom försäkringsavtalsrätten bör harmoniseras.

7.2

Försäkringslagstiftningen är vanligen uppdelad i två delar: en allmän del med regler som omfattar alla försäkringsavtal och en särskild del med lagstiftning för olika försäkringsgrenar. Frågan är om den inre försäkringsmarknaden kräver en harmonisering av de allmänna reglerna, av de särskilda reglerna för olika försäkringsgrenar eller av båda två.

7.3

I teorin måste båda harmoniseras. Såväl de allmänna som de branschspecifika reglerna inom försäkringslagstiftningen påverkar produkten och förhindrar därigenom en välfungerande inre marknad. Ett exempel är att bestämmelserna om löftesgarantier, som i regel förekommer i den allmänna delen, påverkar förhållandet mellan risk och premie i lika hög grad som till exempel specifika bestämmelser om livförsäkring. Därför bör man vid en harmonisering i princip inte skilja mellan de två slagen av bestämmelser.

7.4

Man kan dock genomföra harmoniseringen i flera etapper, vilket kräver att man upprättar en prioriteringslista. I detta fall bör man börja med att harmonisera den allmänna delen. Många försäkringsgrenar omfattas inte av specifika eller tvingande regler (51) utan av allmänna regler i medlemsstaternas respektive försäkringsavtalsrätt. Det mest angelägna är därför harmonisering av de allmänna och tvingande reglerna i försäkringsavtalsrätten. Denna harmonisering skulle göra det möjligt att omedelbart inrätta en inre försäkringsmarknad för alla försäkringsgrenar som inte omfattas av särskilda och tvingande regler. När detta väl har genomförts bör också reglerade försäkringsgrenar som livförsäkring och sjuk- och olycksfallsförsäkring omfattas.

7.5

De olika typer av regler som skulle kunna harmoniseras i detta inledningsskede gäller följande områden:

a)

Skyldigheter innan avtal har träffats; främst informationsregler.

b)

Avtalets utformning.

c)

Försäkringsbrevets karaktär, effekter och formella krav.

d)

Avtalets löptid, förnyelse och uppsägning.

e)

Försäkringsförmedlare.

f)

Riskökning.

e)

Premier.

h)

Täckning.

i)

Ansvarsförsäkring.

8.   Slutsatser och rekommendationer

8.1

Försäkringar utgör i dag en grundläggande tjänst i handelsförbindelserna mellan näringsidkare och mellan dessa och konsumenterna.

8.2

Några av de grundläggande principer som reglerar allmänna försäkringsavtals slutande och giltighet skiljer sig åt mellan de olika rättsordningarna i EU:s medlemsstater.

8.3

Denna situation skapar hinder för handel över gränserna med detta finansiella instrument och försvårar följaktligen genomförandet av en inre försäkringsmarknad.

8.4

En viss harmonisering av de tvingande reglerna i försäkringsrättens ”allmänna del” kan på ett avgörande sätt bidra till undanröjandet av en hel rad hinder och svårigheter för försäkringsbolag, försäkringsförmedlare och försäkringstagare – både professionella och enskilda konsumenter – i samband med gränsöverskridande försäkringstransaktioner.

8.5

Detta är en uppfattning som delas av alla berörda parter som har rådfrågats i detta ärende.

8.6

Harmoniseringen bör ske genom en gradvis tillnärmning som i ett första skede leder till att man eventuellt antar en frivillig försäkringsavtalsmodell, som dock är bindande med avseende på samtliga villkor och punkter.

8.7

Vid utarbetandet av denna avtalsmodell måste man ta hänsyn till kommissionens förslag till direktiv från 1979 och 1980, kommentarer och analyser som gjorts av berörda parter, företrädare för det civila samhället och medlemsstaternas regleringsmyndigheter, samt till den utveckling som branschen har genomgått sedan dess.

8.8

Rättsakten bör vara en förordning och rättslig grund artikel 95 i EG-fördraget.

8.9

Mot bakgrund av de kommentarer som har framförts i detta yttrande anmodar EESK kommissionen att återuppta detta ärende och inleda komparativa studier av försäkringsavtalslagstiftningarna och praxis i medlemsstaterna för att bedöma om det är lämpligt och möjligt att fortsätta arbetet med att harmonisera försäkringsavtalsrätten på gemenskapsnivå.

8.10

Man bör i detta sammanhang ta hänsyn till forskningsresultaten på detta område.

8.11

EESK rekommenderar att det arbete som har utförts offentliggörs för offentlig diskussion bl.a. i form av en grönbok, som utgör ett värdefullt underlag för att utforma ett lämpligt gemenskapsinstrument.

8.12

Kommittén är medveten om att medlemsstaterna måste ha en klar politisk vilja att främja en harmonisering av försäkringsavtalsrätten för att EU skall kunna ta detta viktiga steg i riktning mot att fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster.

8.13

EESK uppmanar Europaparlamentet att ansluta sig till detta initiativ och att ge det lämplig prioritet i sin politiska dagordning genom att bekräfta sitt stöd för strävan att harmonisera tvingande regler i försäkringsavtalsrättens allmänna del.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Föredragande Manuel Ataíde Ferreira, (EGT C 95, 30.3.1998).

(2)  KOM(79) 355 slutlig, EGT C 190, 28.7.1979, ändrad genom KOM(80) 854 slutlig, EGT C 355, 31.12.1980. EESK:s och Europaparlamentets yttranden återfinns i EGT C 146, 16.6.1980 respektive EGT C 265, 13.10.1980. Dessa texter behandlas i punkt 5 i detta yttrande.

(3)  Se ovannämnda arbete, punkt 2.1.9.

(4)  Se ovannämnda arbete, punkt 2.3.1.1.1.

(5)  Se ovannämnda arbete, punkt 3.4.

(6)  Se ovannämnda arbete, punkt 3.6.1.

(7)  Se ovannämnda arbete, punkt 4.3.6.

(8)  Följande punkter ansåg EESK skulle finnas med i direktivet:

”–

Information som minst skall krävas innan ett avtal sluts:

En förteckning med nyckelbegrepp och definitionen av dem.

En förteckning över vanliga oskäliga avtalsvillkor i försäkringssammanhang.

De uppgifter som minst skall krävas i varje försäkringsavtal.

En sammanställning av de avtalsförpliktelser som är gemensamma för alla försäkringsavtal.

Grundprinciper ochv grundläggande bestämmelser som gäller för alla försäkringsavtal.

Ett system för provisorisk ersättning vid civil ansvarsförsäkring.

Ett obligatoriskt samband mellan premierna som betalas och riskens storlek, särskilt med hänsyn till att försäkrade föremål automatiskt minskar i värde när de blir äldre, vilket bör medföra en premieminskning.

Harmonisera den lägsta tillåtna tidsgränsen för att utöva rätten att återkalla ett avtal.

Kravet att försäkringsbrev skall vara läsliga och begripliga och att allmänna och särskilda villkor i avtalet skall meddelas under fasen innan avtalet ingås och innan försäkringsavtalet skrivs under.”

Se ovannämnda arbete, punkt 4.5. Denna tankegång har aktualiserats i olika EESK-yttranden, t.ex. i det nyligen utarbetade yttrandet om förslag till direktiv om ansvarsförsäkring för motorfordon med Philippe Levaux som föredragande, punkt 4.3, EUT C 95, 23.4.2003.

(9)  Se ”ECLG-Consumer Insurance”, i ”Journal of Consumer Policy” (1986), s. 205–228.

(10)  PM från CEA av den 4 juni 2003.

(11)  KOM(2001) 398 slutlig, 11.7.2001 (EGT C 255, 13.9.2001).

(12)  KOM (2003) 68 slutlig, 12.2.2003.

(13)  Handlingsplanen punkt 74. Se även punkterna 25, 47 och 48 i samma dokument.

(14)  Dokument A5-0256, antaget vid EP:s plenarsession 2.9.2003, punkterna 11 och 14.

(15)  EG-domstolens dom av den 4 december 1986, REG 1986, s. 3755 (kommissionen mot Tyskland).

(16)  Internationell processrätt: Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 16.1.2001) (senast ändrad i EGT L 225, 2002, s. 13), art. 8–14. Internationell privaträtt: Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser av den 19 juni 1980, EGT L 166, 1980, särskilt art. 1.3, 1.4. Direktiv: Rådets andra direktiv av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster, samt om ändring av direktiv 73/239/EEG, EGT L 172, 1988, s. 1 (senast ändrad i EGT L 228, 1992, s. 1), särskilt art. 2 c och 2 d, art. 3, 5, 7 och 8. Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring), EGT L 228, 1992, s. 1 (senast ändrad i EGT L 35, 2003, s. 1, särskilt art. 1 a och b, art. 27, 28, 30 och 31. Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkringar, EGT L 345, 2002, s. 1, särskilt art. 32 och 33. Avseende internationell privaträtt i direktiven, se Reichert-Facilides/d'Oliveira (eds.), International Insurance Contract Law in the EC, Deventer 1993, Reichert-Facilides (Hg.), Aspekte des internationalen Versicherungsvertragsrechts im EWR, Tübingen 1994.

(17)  Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet, EGT L 103, 1972, s. 1 (senast ändrad i EGT L 8, 1984, s. 17). Rådets direktiv 72/166/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon, EGT L 8, 1984, s. 17 (senast ändrad i EGT L 129, 1990, s. 33). Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon, EGT L 129, 1990, s. 33. Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EEG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring), EGT L 181, 2000, s. 65. Kommissionen lade den 7 juni 2002 fram ett förslag om ett femte direktiv, KOM(2002) 244 slutlig – EGT C 227 E, s. 387.

(18)  Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring, EGT L 185, 1987, s. 77.

(19)  Se punkt 4.1.2.

(20)  Se Eurostat.

(21)  Sådana bestämmelser kan betecknas som absolut tvingande så länge parterna inte kan frångå dem genom egen överenskommelse. Bestämmelserna kan betecknas som delvis tvingande när en överenskommelse mellan parterna (endast) får innebära fördelaktigare villkor för konsumenten än de rättsliga reglerna.

(22)  EGT L 63, 2003, s. 1, (punkt 47 och 48: ”Samma problem uppstår särskilt i samband med försäkringsavtal.”).

(23)  För fullständigt citat, se fotnot 20.

(24)  För fullständigt citat, se fotnot 20.

(25)  Se art. 2 d i tredje direktivet om andra försäkringar än livförsäkringar; och art. 1 g i direktivet om livförsäkring.

(26)  Artikel 7. 1 f i andra direktivet om andra försäkringar än livförsäkringar (ändrad genom artikel 27 i tredje direktivet om andra försäkringar än livförsäkringar). För en definition av stora risker, se artikel 5 d i i första direktivet om andra försäkringar än livförsäkring.

(27)  Se art. 7.1 a och d i andra direktivet om annan försäkring än livförsäkring.

(28)  Se artikel 7.1 b, c och e.

(29)  Se artikel 32.1 andra meningen i direktivet om livförsäkringar.

(30)  Se artikel 32.2 i direktivet om livförsäkringar.

(31)  Se kommissionens handlingsplan, EGT C 63, 2003, s. 1 (punkt 48: ”Att formulera en enda försäkring som skulle kunna marknadsföras på samma villkor på olika europeiska marknader har visat sig omöjligt i praktiken”).

(32)  Trots att en sådan förändring i allmänhet inte påverkar tillämplig lag kan de regler som är (internationellt) tvingande på den nya bostadsorten tillämpas av denna medlemsstats rättsväsende. I enlighet med artikel 9.1 b i förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar kan försäkringstagaren vidta rättsliga åtgärder mot försäkringsgivaren på (nya) bostadsorten. Domstolen i denna medlemsstat kan verkställa de tvingande reglerna i artikel 7.2 andra stycket i andra direktivet om andra försäkringar än livförsäkringar och i artikel 32.4 i direktivet om livförsäkringar (tvingande regler enligt lex fori).

(33)  Se fotnot 20.

(34)  Försäkringsgivaren kan undvika detta genom att införa en jurisdiktionsklausul i enlighet med artikel 13.5 och artikel 14 (14.5) i Bryssel I-förordningen och ge domstolarna i den medlemsstat där försäkringsgivaren har sitt säte rätt att utöva exklusiv jurisdiktion. Ur försäkringsgivarens synpunkt är situationen mycket mer lovande när det handlar om stora risker.

(35)  Se punkt 4.2.4.

(36)  Se ovan punkt 4.2.3.

(37)  Basedow, Die Gesetzgebung zum Versicherungsvertrag zwischen europäischer Integration und Verbraucherpolitik, Reichert-Facilides/Schnyder (Hg.), Versicherungsrecht in Europa – Kernperspektiven am Ende des 20. Jahrhunderts, ZSR 2000 (Beiheft 34) 13–30 (s. 20).

(38)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling, EGT L 9, 2003, s. 3.

(39)  Se Heiss, ”Expanding the Insurance Acquis to Accession Candidates: From the Europe Agreements to Full Membership”: Heiss (ed.), ”An Internal Insurance Market in an Enlarged European Union”, Karlsruhe 2002, 11–22.

(40)  KOM(79) 355 slutlig av den 10 juli 1979, EGT C 190/2, 28.7.1979.

(41)  EGT 15. 1.1962, V C a.

(42)  I texten anges att bland annat följande områden skall harmoniseras:

a)

Försäkringsavtalets formella uppställning.

b)

En garantirätt i samband med att avtalet sluts samt ett minimum av formella krav.

c)

Det språk på vilket avtalet ingås.

d)

De bestämmelser som ligger till grund för den försäkrades deklarationer när avtalet sluts och som kan påverka försäkrarens bedömning och riskåtagande samt konsekvenserna om sådana saknas eller om avsiktliga fel begås.

e)

De bestämmelser som ligger till grund för den försäkrades deklarationer under avtalets giltighetstid med avseende på uppgifter eller omständigheter som kan leda till en ökad risk samt bristen på fullgörande av denna skyldighet.

f)

Bestämmelserna avseende bevisbörda när ovannämnda skyldigheter förbisetts.

g)

Bestämmelserna avseende bonus vid riskminskning.

h)

Konsekvenserna av betalningsförsummelser när det gäller hela eller delar av försäkringspremien under kontraktets giltighetstid.

i)

Försäkringstagarens skyldigheter vid försäkringsskada.

j)

Reglerna för uppsägning av försäkringskontrakt.

k)

Möjligheterna för parterna att frångå direktivets bestämmelser om detta är mer gynnsamt för försäkringstagaren, den försäkrade eller tredje part som skadats.

Förslaget till direktiv skulle tillämpas på direkta försäkringar av annat slag än livförsäkringar, förutom sådana som gäller:

a)

Järnvägsfordon.

b)

Luftfartyg.

c)

Fartyg på öppet vatten, sjöar och inre vattenvägar.

d)

Godstransporter.

e)

Civilt ansvar för luftfartyg och fartyg på öppet vatten, sjöar och inre vattenvägar.

f)

Krediter och intäckningar på grund av deras särdrag.

(43)  (Föredragande De Bruyn), EGT C 146, 16.6.1980.

(44)  EGT C 265, 13.10.1980.

(45)  KOM(80) 854 slutlig, 15.12.80, EGT C 355, 31.12.1980.

(46)  I kommissionens nya förslag bör följande punkter uppmärksammas:

(a)

Undantag av sjukförsäkringen i enlighet med EESK:s förslag.

(b)

En mer detaljerad beskrivning av förfarandena för att säga upp ett kontrakt, där man förordar möjligheten att bevara ändrade kontrakt i stället för att häva dem.

(c)

Bättre formulerade bestämmelser avseende bevisbörda.

(47)  Se Basedow/Fock (ed.), Europäisches Versicherungsvertragsrecht, Tübingen, volym I och II 2002, volym III 2003; Reichert-Facilides (ed.), Insurance Contracts, i: International Encyclopedia of Comparative Law (under utarbetande).

(48)  Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, EGT L 95, 5.4.1993, s. 29.

(49)  Vid behov kan en särskild förteckning över vissa oskäliga villkor bifogas försäkringsavtalen; se EESK:s yttrande på eget initiativ om ”Konsumenterna på försäkringsmarknaden” (CES 116/98, 29 januari 1998) och den studie som för kommissionens räkning (avtal nr AO-2600/93/009263) samordnades av Centre de Droit de la Consommation vid universitetet i Montpellier om oskäliga villkor inom vissa försäkringsgrenar, som är i linje med det förslag som kommissionen nyligen lade fram om konsumentkrediter (KOM(2002) 443 slutlig).

(50)  Se art. 29 i tredje direktivet om annan försäkring än livförsäkring; art. 34 i direktivet om livförsäkring.

(51)  Många bestämmelser om särskilda försäkringsgrenar som ingår i nationell lagstiftning om försäkringsavtalsrätt är inte tvingande och utgör därför inget hinder för den inre marknaden.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/15


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa”

(2005/C 157/02)

Den 29 januari 2004 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2004. Föredragande var Patrizio Pesci.

Vid sin 413:e plenarsession den 15 december 2004 antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 144 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster:

Bakgrund

Människor, städer och folk utvecklas genom att utbyta och dela positiva värderingar, som bygger på respekt för andra och som syftar till ömsesidig förståelse, tolerans, välvilja och gemensam önskan att utbyta erfarenheter och projekt för framtiden.

I ett alltmer dynamiskt samhälle med djupgående sociala, geopolitiska och tekniska förändringar, där utvecklingen av värderingar bör gå hand i hand med den materiella utvecklingen, är det viktigt att gripa alla tillfällen, stora som små, för att framhålla och sprida dessa värden.

Turismen och idrotten är som gjorda för denna uppgift. Dessa båda sektorer är inte bara ekonomiska och sociala utan även kulturella fenomen av hög dignitet, de har många gemensamma nämnare eftersom de delar en rad grundläggande värden – intellektuell nyfikenhet, öppenhet för förändringar, nya kunskaper och ädel tävlan.

Turismen och idrotten kan dessutom bidra till att genomföra Lissabonstrategins mål, som syftar till att EU år 2010 skall vara världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. Turismens och idrottens ökande ekonomiska inverkan utgör en drivkraft för EU-ländernas ekonomi.

Detta bidrag blir så mycket viktigare efter antagandet av den europeiska konstitutionen, där turismen för första gången erkänns som ett område inom gemenskapens behörighet. Enligt EESK utgör denna landvinning ett första viktigt steg mot en EU-politik för utveckling, stöd och samordning på turismområdet och ser positivt på att artikeln om idrott införs i konstitutionstexten.

1.   Inledning

1.1

Turism och idrott är två sektorer som i framtiden kommer att spela en allt viktigare roll för det ekonomiska och sociala välståndet i EU. Deras viktiga funktion är enhälligt erkänd världen över.

1.2

Medlemsstaterna och samhället framhåller allt oftare turismen och idrotten som viktiga kanaler för att sprida värderingar och positiva budskap och för utvecklingen av hållbar, miljömässig och social ekonomisk utveckling.

1.3

Idrotten har i alla tider lockat till sig en stor publik som delar samma passion, en passion som driver dem att ständigt förflytta sig för att följa olika idrottsevenemang, stora som små.

1.4

I dag erbjuder idrotten en komplett uppsättning attraktioner som, särskilt på senare år, blivit stora succéer och som ibland bidragit till att blåsa nytt liv i områden som delvis eller i hög grad varit på nedgång (1).

1.5

Några platser där idrottsevenemang ägt rum har blivit turistattraktioner, och vice versa. Dessa båda områden går alltmer i varandra och erbjuder varandra nya utbuds- och tillväxtmöjligheter.

1.6

Detta har gjort det möjligt för de enskilda destinationerna att locka till sig inte bara ungdomar och något äldre utan också funktionshindrade, som äntligen i samband med semestern kan pröva på idrottsaktiviteter på ett nytt och givande sätt.

1.7

2002 besökte 411 miljoner utomeuropeiska turister Europa, vilket motsvarar en effekt på BNP på över 5 % och en andel av världsturismen på ca 58 %. Världsturistorganisationen förutspår emellertid att Europas andel av turismen i världen fram till 2020 kommer att sjunka till 46 % på grund av trycket från nya konkurrenter, trots att antalet turister nästan kommer att fördubblas.

1.8

I samband med detta yttrande tog EESK initiativ till en offentlig hearing om Turism och idrott: de framtida utmaningarna för Europa, med deltagande av ledande italienska och europeiska företrädare för turism- och idrottssektorn samt cheferna för Europeiska kommissionens turism- och idrottsenheter. Hearingen gav tillfälle till ett värdefullt utbyte av idéer och diskussionsämnen (2).

1.9

Som en uppföljning till den offentliga hearingen i Rom och med tanke på att Världsturismdagen (27 september 2004) i arrangemang av Världsturistorganisationen i år ägnades åt temat Idrott och turism: två viktiga krafter som verkar för ömsesidig förståelse, kultur och samhällsutveckling har EESK skissat på några diskussionspunkter för en framtida mer integrerad politik som omfattar analyser och insatser inom båda sektorerna.

1.10

Efter fotbolls-EM i Portugal och de 27:e Olympiska spelen och Paralympics i Grekland under 2004 kommer Europa även under de närmaste fem åren att vara spelplats för en rad sportevenemang i världsklass som kommer att få väldiga effekter på både turismen och ekonomin. Förflyttningen av besökare från hela världen från en del av Europa till en annan kommer att innebära unika möjligheter för alla destinationer på den europeiska kontinenten.

2.   Turism och idrott: De framtida utmaningarna för Europa

2.1

Under de närmaste åren kommer därför media från hela världen att under långa tidsperioder rikta uppmärksamheten mot vår kontinent. Europeiska unionen kommer vid alla dessa tillfällen (3) att stå i centrum för mediaintresset i olika kanaler och på olika nivåer. Europa kommer med andra ord att låta tala om sig, åtminstone inom viktiga kretsar, även vad gäller politik, sociokulturella frågor, turism och naturligtvis idrott.

2.2

Denna period av stora idrottshändelser bör för de europeiska företagen ännu mer än en ekonomisk möjlighet bli ett tillfälle till reflektion kring och utbyte av kulturella och sociala värden med sikte på tillväxt och hållbar utveckling.

2.3

Det är uppenbart att dessa begivenheter ger möjlighet att utveckla och sprida viktiga utbildningsinsatser till befolkningen i medlemsstaterna och i hela världen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas ungdomar och dem som är minst integrerade i samhället, bland annat funktionshindrade.

2.4

När det gäller att konkurrera om turisterna kan de kommande åren med sina många viktiga internationella sporthändelser innebära stora möjligheter för Europa, som på så sätt kan utveckla och omsätta marknadsbeslut som syftar till att höja kvaliteten på mottagandet av turister och hållbarheten i de tjänster som erbjuds.

2.5

Europeiska unionen består numera av 25 stater med alla fördelar som detta innebär för de 450 miljoner invånarna i den nya gemenskapen. Det kommer därför att finnas ett större antal tillgängliga destinationer, fler medborgare som är intresserade av att förflytta sig, fler idrottsmän och evenemang som så snabbt som möjligt skall integreras i de olika europeiska programmen och rutterna.

3.   Turism och idrott: en strategisk kombination för Europa

3.1

Turismen är en fredsskapande industri som främjar integrationen mellan folk och låter dem samexistera i en anda av tolerans och ömsesidig respekt.

3.2

Turismen har visat sig kunna bidra till att höja livskvaliteten för miljoner människor världen över genom att främja en mer rättvis och solidarisk ekonomisk utveckling.

3.3

Dess effekter på sysselsättningen är betydande. I EU finns över 2 miljoner företag inom turistnäringen med tillsammans över 8 miljoner anställda, indirekt berörda inte inräknade.

3.4

Turismen griper över flera sektorer och kan generera många fler arbetstillfällen än andra produktionsgrenar.

3.5

Men det är också en sektor som är särskilt känslig för lågkonjunkturer, internationella kriser och säsongsrelaterade fenomen, vilket gör att den bara i begränsad omfattning kan bidra till långtidssysselsättningen. Den har ändå alltid visat sig generellt tålig tack vare sitt varierande utbud som gör att sektorn kan kompensera för och absorbera strukturella problem och därmed sammanhängande kritiska situationer.

3.6

Utmaningen under de närmaste åren blir att skapa och upprätthålla en socialt och ekonomiskt stabil ram i hela EU-25 genom att avvärja varje form av social marginalisering. Turismen och idrotten måste vid sidan av kulturen vara öppen och tillgänglig för alla, och man måste se till att mindre gynnade sociala grupper lättare får tillgång till dessa sektorer.

3.7

Europeiska kommissionen har redan stakat ut denna väg i meddelandet från november 2001 kallat ”En samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid”  (4) och i ett efterföljande meddelande från november 2003 med titeln ”Grundläggande riktlinjer för en hållbar europeisk turism”  (5) . Nu gäller det att konkret genomföra de åtgärder som föreslås i dokumenten.

3.8

Vid utvecklingen av en turism av hög kvalitet får man emellertid inte bortse från integreringen med andra sektorer för produktion eller rekreation i samhället. Idrotten, som är rik på värderingar, kultur, regler och ideal, är en idealisk medspelare vad gäller att skapa en hållbar tillväxt på alla nivåer.

3.9

I likhet med turismen är idrotten numera en av människans viktigaste fritidssysselsättningar och är som sådan en drivkraft för social tillväxt och ekonomisk utveckling med stor potential.

3.10

De värden som idrotten står för, vilka som bekant går tillbaka till de första grekiska olympiska spelen på 700-talet före Kristus, är lika aktuella i dag och intar en allt större plats i de utbildningsinsatser som riktar sig till ungdomar.

3.11

Idrottens ekonomiska dimensioner har på senare år vuxit sig oproportionerligt stora. De stora idrottshändelserna har blivit kollektiva och sociala högtidsstunder som förmedlar budskap och värderingar till hela världen och till alla åldersgrupper.

3.12

Idrottsevenemangen har också bidragit till att skapa nya former av turism, där man i samband med den vanliga semestern kan utöva en bestämd idrottsaktivitet. De stora evenemangen fungerar på så sätt som katalysatorer och driver människor att börja utöva nya idrottsgrenar.

3.13

Idrotten drar nytta av infrastrukturer och turisttjänster och ger samtidigt upphov till turism. Turismen å sin sida drar i stor utsträckning fördel av de idrottsevenemang som äger rum på de olika turistdestinationerna. Tänk bara på det antal människor som förflyttar sig för att följa ett fotbolls-VM eller en olympiad och framför allt på den goodwill som det land kan skaffa sig som står som värd för sådana arrangemang.

3.14

I detta yttrande kommer vi framför allt, men inte enbart, att behandla de största idrottsbegivenheterna, som vanligtvis är de som ger de europeiska turistdestinationerna störst kulturell, social och ekonomisk utdelning men också störst publicitet.

3.15

Med en stor idrottshändelse menas generellt sett, men inte uteslutande, ett evenemang som förmår dra till sig ett stort antal övernattande turister, som på så sätt aktiverar turistekonomin på orten.

3.16

En stor begivenhet kan vara ett tillfälle att framhålla värderingar, förfaranden och praxis som därefter kan tillämpas och utvecklas också i samband med många små lokala evenemang. (6)

3.17

Det komplexa förhållandet mellan turism och idrott skall emellertid sättas in i ett vidare sammanhang där också sociala, kulturella och miljömässiga aspekter ingår. Dagens turister söker alltmer totala semesterupplevelser som samtidigt kan tillfredsställa behov som avkoppling, kultur och sport.

4.   Den institutionella nivån

4.1

Artikel 3u i EG-fördraget, som innehöll en allmän hänvisning till åtgärder inom turismen, utgjorde tidigare den enda rättsliga grunden till gemenskapens turismpolitik. För en sektor med ett så stort ekonomiskt inflytande i många av unionens länder innebar detta ett stort hinder för genomförandet av en verklig europeisk turismpolitik.

4.2

Turismen är ett övergripande fenomen som omfattar nästan alla produktions- och tjänstesektorer och förutsätter effektiva stordriftsfördelar, inte bara när det gäller den lokala förvaltningen utan också i fråga om den beslutsprocess och politiska process som påverkar de val som görs på området.

4.3

Från och med 1999 kan man emellertid notera ett förnyat och växande intresse för turismen från gemenskapsinstitutionernas sida (7). EESK har uppmärksamt följt denna nya tendens och ser mycket positivt på att en särskild artikel om turismen införs i den europeiska konstitutionen (8).

4.4

Denna milstolpe är slutet på en lång och ibland handikappande marginalisering av turismen och är en grundförutsättning för att denna sektor skall få fullt erkännande och integreras i EU-politiken.

4.5

EESK hoppas att turismen hädanefter skall kunna räkna med målinriktade och specifika åtgärder, program och initiativ från EU:s sida. Vi hoppas därför att det inrättas ett enda styrcentrum på gemenskapsnivå efter modell från de olika EU-organ som är behöriga inom olika sektorer (9).

4.6

Det är emellertid positivt att EU-insatserna redan nu inriktas mot en turismpolitik som präglas av hållbar utveckling i alla former (10).

4.7

Unionens idrottspolitik bygger på några grundläggande dokument, däribland Europarådets idrottsstadga från 1992, Amsterdamfördraget, där idrottens sociala betydelse fastställs, samt den förklaring som bifogas Nicefördraget, där idrottens speciella betydelse inom gemenskapens behörighetsområden erkänns.

4.8

Bland annat tack vare den skjuts som idrotten fick vid toppmötet i Nice har den fått sitt rättmätiga utrymme i den europeiska konstitutionen som antogs i juni 2004, där idrotten har fått en alldeles egen artikel (11).

4.9

För att framhålla idrottens sociala och utvecklande roll utropade kommissionen år 2004 till ”Europeiska året för utbildning genom idrott”. Det var ett sätt att lyfta fram denna sektor i ljuset och finansiera projekt för utbildning, upplysning och utveckling i skolor och fritidsverksamhet i hela unionen.

4.10

Inom ramen för detta initiativ ville man, om än med begränsade resurser, även främja rörligheten för de studerande, som på detta vis fick möjlighet att besöka andra platser än sina hemorter och kombinera sin vilja att upptäcka och resa med önskan att utöva sin favoritidrott.

4.11

Hur turism, idrott och kultur skall integreras är en av de utmaningar som vi måste ta itu med de närmaste åren för att kunna bidra till att stimulera den europeiska ekonomin och verka för ett ökat socialt välbefinnande för alla.

4.12

Denna fråga blir än viktigare mot bakgrund av de ovannämnda målen i Lissabonstrategin där man emellertid även måste beakta de förändrade ekonomiska villkoren i unionens medlemsländer för att kunna säkerställa hållbar och långvarig tillväxt och utveckling.

4.13

Utarbetandet av denna nyskapande strategi inom EU, som siktar mot en övergripande integrering av turism, idrott och kultur, kan antingen ske genom särskilda workshoparrangemang (som också kan anordnas inom ramen för europeiskt forum för turism eller ett europeiskt forum för idrott), eller via främjandet av innovativa initiativ (t.ex. studentutbyte, upplysningskampanjer för att engagera ”idrottsturister” i det kulturella och sociala livet på den ort där idrottsevenemanget går av stapeln, eller genom kurser för utveckling av ny kompetens, etc.). Ur den synvinkeln är det viktigt att först och främst engagera både det civila samhället och privata partner.

4.14

Det rättsliga erkännandet av de båda sektorerna turism och idrott i det konstitutionella fördraget utgör ett stort framsteg mot att genomföra dessa mål, särskilt vad gäller att befrämja och utveckla konkurrenskraften hos de europeiska företag som är verksamma inom dessa sektorer.

5.   Säkerhet och olympisk fred

5.1

Som nämnts ovan kommer en mängd idrottsevenemang att anordnas de närmaste åren och miljontals människor från hela världen kommer att finnas på plats.

5.2

Under denna period med många resor, stora idrottsarrangemang och intensiv mediabevakning är säkerheten en central fråga. Denna situation bör hanteras med ansvarskänsla utan att skapa omotiverad oro, men samtidigt måste man vidta alla de försiktighets- och övervakningsåtgärder som krävs för att samtliga idrottsevenemang skall kunna genomföras under lugna förhållanden.

5.3

Samarbete och planering av gemensamma beredskapsstrategier är i detta sammanhang avgörande vid organisering av stora idrottsevenemang.

5.4

Säkerheten måste således stå i centrum för planeringen av dessa evenemang under de närmaste åren och förebyggande åtgärder måste utgöra själva grunden.

5.5

Vid Förenta nationernas generalförsamling den 6 september 2000 antogs en förklaring, där punkt 10 lyder: Vi uppmanar medlemsstaterna att enskilt eller kollektivt, såväl i dag som i framtiden, respektera den olympiska freden och att stödja Internationella olympiska kommittén i dess strävan att främja fred och förståelse människor emellan genom idrotten och de olympiska idealen.

5.6

Liknande uttalanden gjordes av Europeiska rådet i Bryssel (12 december 2003) och Europaparlamentet (1 april 2004). Särskilt parlamentet har ställt sig positivt till att IOK (Internationella olympiska kommittén) inrättat en internationell stiftelse för den olympiska freden, som ytterligare skall främja fred och förståelse genom idrotten.

5.7

I sitt bidrag till säkerhetsdebatten framhåller EESK behovet av att sprida den olympiska freden som ett ”universellt budskap” i samband med alla internationella idrottsevenemang under de närmaste åren. EESK menar att idrotten kan bidra till utbredningen av en kultur för dialog och att mångdubbla tillfällena till möten.

6.   Integrerad hållbarhet

6.1

Som redan nämnts genererar turismen och idrotten komplexa kontakter som ger effekter på det sociala, ekonomiska och miljömässiga området. Denna komplexitet är ännu större när det handlar om mycket stora evenemang (makroevenemang).

6.2

Organisationen av olika begivenheter bör därför utgå från principerna för hållbarhet på alla områden: det sociokulturella, det ekonomiska och det miljömässiga. Riktlinjerna för en hållbar turism som antogs av kommissionen i det ovannämnda meddelandet ”Grundläggande riktlinjer för en hållbar europeisk turism”  (12), som belystes av EESK i yttrandet ”För en turism som är tillgänglig för alla och socialt hållbar  (13) , skall tillämpas också på idrotten och idrottsorterna.

6.3

Ur social och kulturell synvinkel bör ett idrottsevenemang särskilt vara ett tillfälle att lyfta fram identiteter och att erbjuda kulturutbyte. Vi föreslår därför att man ger stöd till initiativ och evenemang inom turism och idrott som berör fler regioner i olika EU-länder (med Interregprogrammet som modell).

6.4

Ur socioekonomisk synvinkel understryker vi att största hänsyn skall tas till lokalbefolkningen vid ett evenemang. Vid planeringen av alla former av tjänster eller infrastrukturer skall lokalbefolkningens möjliga framtida behov av dessa beaktas. Ortens befolkning skall dessutom utgöra referensbasen för allt som rör sysselsättning och utbildning i samband med evenemangen.

6.5

Nr det gäller miljömässig och annan hållbarhet har man redan tagit fram modeller för att mäta de olika destinationernas och de tillhörande tjänsternas mottagningskapacitet. Dessa modeller bör spridas och tillämpas också under idrottsarrangemang med stöd av en integrerad strategi som omfattar såväl samhällsaspekter som ekonomiska och miljömässiga aspekter.

6.6

Modeller för planläggning, styrning och utveckling av sådana evenemang bör kartläggas och stödjas i syfte att maximera de vinster och det mervärde som skapas, framför allt till gagn för det område eller den ort som står som värd och som drabbas av de negativa effekterna och endast sällan får ut några mätbara vinster.

6.7

Omfattande idrottsevenemang kan vara ett tillfälle att utveckla kompetenser och know-how på hög nivå, vilket också på medellång eller lång sikt kan gagna turist- eller idrottsorten vad gäller frågor som gästfrihet och hur besökande skall tas emot. De kan också bidra till att sprida bästa metoder vad gäller en integrerad styrning av turism och idrott.

6.8

Organisationen av stora evenemang måste föregås av en kartläggning av möjliga konflikter mellan ortsbefolkningen och de tillfälliga besökarna vad gäller utnyttjandet av resurser, tjänster, lokaler och deras kvalitet.

6.9

”Ansvarsfördelningen” mellan alla inblandade – sponsorer, arrangörer, lokala företrädare, företrädare för slutanvändare och för sociala och allmänna intressen – spelar en stor roll.

6.10

Idrottshändelserna skall ingå i både ortens och värdlandets programplanering på medellång och lång sikt. De effekter som dessa händelser får på den totala bilden av turist- eller idrottsorten måste särskilt beaktas.

6.11

Årstidsväxlingarna är som bekant ofta ett hinder för turismens utveckling. Idrottsevenemang fungerar emellertid också som stöd för en politik för utveckling av turismen och turismekonomin under hela året genom att de optimerar vinsterna och säkerställer en stabil och långsiktig sysselsättning.

6.12

Insatser för att bevaka nuvarande och framtida erfarenheter bör lanseras och stödjas för att utforma en erfarenhetsmodell för planering och administration av idrottsarrangemang med full hänsyn till de ovannämnda sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekterna. Särskilt värdefullt är att följa upp hur olika anläggningar utnyttjas och hur de strukturer och tjänster som initierats för ett särskilt evenemang används efter detta.

6.13

Vi vill generellt framhålla möjligheten att tillämpa åtgärderna, insatserna och rekommendationerna i det fleråriga europeiska programmet för hållbar utveckling av turismen, och på så sätt skapa en Agenda 21 också för idrotten och för de orter som är mest benägna att arrangera och stå som värdar för olika begivenheter.

6.14

De välfungerande metoderna och positiva erfarenheterna av planeringen och administrationen av turist- och idrottshändelser bör systematiseras och spridas och göras till allmän egendom för att de nästkommande stora evenemangen i EU skall bli så välarrangerade som möjligt.

7.   Turism, idrott och utbildning

7.1

Kommittén framhåller att utbildnings- och fostransaspekterna bör stärkas på alla nivåer i politiken för idrott och turism.

7.2

Detta förhållningssätt återfinns även i det uttalande om idrott som utgör bilaga till slutsatserna från Europeiska rådets möte i Nice i december 2000, där det framhålls att gemenskapen bör ”beakta idrottens sociala, fostrande och kulturella funktion (…) för att iaktta och främja den etik och solidaritet som är nödvändig för att bevara dess sociala roll”.

7.3

Om positiva värderingar som är gemensamma för turism och idrott integreras och uppvärderas kan de bli viktiga redskap för att integrera befolkningar, regionala och lokala enheter och stater.

7.4

De evenemang som inleddes 2004 är därför särskilt viktiga för det mål som fastställts: att kunna förmedla lärande och fostran genom stora evenemang som kommer att få stor uppmärksamhet från allmänheten, myndigheter och organisationer.

7.5

Att EU öppnas för tio nya länder innebär att dessa möjligheter ökar. Genom att använda massmedier kan man förmedla kunskap om EU och dess folk även till de nya medlemsstaterna, och åstadkomma ett ömsesidigt utbyte med dessa länder kring värderingar som sportsmannaanda, lojalitet och konkurrenskraft.

7.6

Andra grundläggande värderingar som bör utvecklas och förmedlas kan vara tolerans, öppenhet, välvilligt bemötande och positiv inställning till möten mellan olika folk och etniska grupper. Ett utbyte av sådana grundläggande värderingar i EU kräver för det första att de tas upp i skolan samt att alla som är anställda inom turism- och idrottsbranschen fortbildas. För det andra gäller det att uppmuntra ett intensivt erfarenhetsutbyte. Förväntningar beträffande ovannämnda värderingar är också en viktig aspekt i samband med turisternas resor.

7.7

Inom idrotts- och turistevenemangen bör man särskilt försöka sprida uppfattningen att alla grupper inom befolkningen, särskilt de svagaste grupperna såsom ungdomar, äldre och personer med olika funktionshinder har rätt att delta i alla olika grenar och evenemang.

7.8

I det tidigare nämnda uttalandet om idrott i bilagan till slutsatserna från Europeiska rådets möte i Nice 2000 framhålls detta på följande sätt: ”För fysiskt eller psykiskt handikappade är den fysiska och idrottsliga verksamheten ett utmärkt sätt för individuell mognad, rehabilitering, social och solidarisk anpassning (…)”.

7.9

Sådana insatser för svaga grupper bör göras av centrala och lokala institutioner, nationella förbund, föreningar och organisationer på idrottens område, icke-professionella klubbar och skolor.

7.10

Just skolvärlden är den lämpligaste jordmånen för att sprida positiva värderingar och lära känna andra, eftersom sambanden mellan idrott, turism och utbildning bäst kan utnyttjas om man börjar redan i skolåldern.

7.11

Vi föreslår därför fortsatt främjande av rörlighet och utbyte mellan studenter genom möten på idrottens område som även ger tillfälle att få kännedom och djupare kunskaper om lokala förhållanden och kulturer.

7.12

Vi föreslår även ökat samarbete mellan medlemsstaterna, framför allt informationsutbyte om bästa praxis, bland annat när det gäller att göra idrottsturisterna delaktiga i kulturlivet och samhällslivet på den ort där idrottsevenemanget äger rum, för att minska vålds- och intoleransyttringar och öka tillfällena till ömsesidig utveckling,

7.13

En annan intressant möjlighet som bör utforskas är kurser för att utveckla ny kompetens, med målet att anordna turism- och idrottsevenemang med beaktande av alla aspekter på social utveckling, integrerad hållbarhet och kommunikation som sammanhänger med turism.

8.   Slutsatser

8.1

Turism och idrott kan fungera som laboratorier för utveckling och utbyte av gemensamma positiva värderingar, som bygger på respekt för andra och som syftar till ömsesidig förståelse, tolerans och öppenhet. Turismen och idrotten är som gjorda för denna uppgift. Deras roll får särskild betydelse i ett alltmer dynamiskt samhälle med djupgående sociala, geopolitiska och tekniska förändringar,

8.2

Turismen och idrotten kan dessutom bidra starkt till att genomföra Lissabonstrategins mål. Turismens och idrottens ökande ekonomiska inverkan skulle kunna utgöra en drivkraft för EU-ländernas ekonomi, särskilt om man till fullo utnyttjade möjligheten att utarbeta och sprida den kompetens som är förknippad med dessa sektorer.

8.3

Införandet av turism och idrott i slutversionen av den europeiska konstitutionen utgör en historisk milstolpe för dessa två sektorer. EESK skulle nu gärna se intensiv verksamhet på gemenskapsnivå inom dessa områden, och föreslår att man använder den öppna samordningsmetoden för att säkerställa ömsesidigt utbyte av kapacitet och kunskaper samt utbyte på EU-nivå.

8.4

Turism och idrott är två sektorer som präglas av komplexitet och heterogenitet. De är svåra att studera tillsammans och att jämföra i ekonomiska och sociala termer. EESK föreslår därför att man inrättar ett gemensamt europeiskt observationsorgan och en databank för insamling, sammanställning och spridande av kunskaper och goda metoder i medlemsstaterna för utvecklingen av de båda sektorerna.

8.5

EESK önskar dessutom att EU främjar studier och forskning för att möjliggöra en jämförande analys på europeisk nivå av de sociala, ekonomiska och miljömässiga konsekvenserna av turism och idrott.

8.6

Spridandet av en kultur där turism och idrott är tillgängliga för alla och utarbetandet av en politik till stöd för detta bör utgöra en prioritering för alla utvecklingsåtgärder för de båda sektorerna, med beaktande av såväl svaga befolkningsgrupper, dvs. unga, äldre och funktionshindrade, som befolkningsgrupper med begränsade ekonomiska resurser. I detta syfte önskar kommittén en medvetandehöjande kampanj för att sprida insikten om att tillgänglighet och långsiktigt tänkande är förutsättningar för en större konkurrenskraft på marknaden.

8.7

Kommittén föreslår att man inrättar ett europeiskt organ för turism i syfte att värna denna sektors särskilda behov, analysera dess problem, skissera möjliga utvecklingsvägar och ta fram innovativa instrument för hållbar utveckling som kan integreras i unionens strukturåtgärder.

8.8

Turism och idrott är mångfacetterade och sammansatta företeelser med stor utvecklingspotential. Med föreliggande yttrande vill kommittén understryka behovet av en övergripande integrering av dessa sektorer på europeisk nivå, för att deras potential skall förverkligas på både det socioekonomiska och kulturella området. EESK betonar också behovet av att man i genomförandet av de erforderliga åtgärderna fortlöpande riktar uppmärksamheten mot deras hållbarhet i ovanstående hänseenden samt i miljöhänseende.

8.9

EESK kallar detta yttrande för ”Romförklaringen om turism och idrott”, och syftet är att det skall få en högre profil och spridas vid alla turism- och idrottsevenemang på europeisk nivå.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Ett exempel på detta är staden Turin som tack vare Olympiska spelen och Paralympics vintern 2006 håller på att blåsa nytt liv i övergivna industriområden och exploatera ny mark utanför staden, vilket ger ett nytt uppsving inom alla sektorer av den lokala ekonomin.

(2)  Offentlig hearing om Turism och idrott: de framtida utmaningarna för Europa vid Italiens ekonomiska och sociala råd (CNEL) i Rom den 22 april 2004.

(3)  Se fotnot 3.

(4)  KOM(2001) 665 slutlig.

(5)  KOM(2003) 716 slutlig.

(6)  Lokala mästerskap, skol- och amatörturneringar, lokala idrottsuppvisningar, universiader, etc.

(7)  Alltifrån den europeiska handlingsplanen för sysselsättningen inom turismen från 1999 till kommissionens meddelande En samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid från den 13 november 2001, Europaparlamentets betänkande av den 14 maj 2002 och rådets resolution om den europeiska turismens framtid av den 21 maj 2002 och kommissionens meddelande Grundläggande riktlinjer för en hållbar europeisk turism från november 2003.

(8)  Art. I-17 och art. III-281, avsnitt 3-4.

(9)  Europeiska läkemedelsmyndigheten, Europeiska arbetsmiljöbyrån, Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, Europeiska miljöbyrån, etc.

(10)  EESK har deltagit i denna process genom initiativyttrandet För en turism som är tillgänglig för alla och socialt hållbar (EUT C 32, 5.2.2004), där kommittén velat bidra till de framtida insatserna.

(11)  Art. I-17 och art. III-282, avsnitt 5.

(12)  KOM(2003) 716 slutlig.

(13)  EUT C 32, 5.2.2004.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen: Mot en europeisk strategi för nanoteknik”

(KOM(2004) 338 slutlig)

(2005/C 157/03)

Den 12 maj 2004 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen: Mot en europeisk strategi för nanoteknik”

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 november 2004. Föredragande var Antonello Pezzini.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 151 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Bakgrund

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är medveten om att föreliggande yttrande behandlar ett ämnesområde som är delvis nytt, och som präglas av en terminologi som ofta är föga känd eller i alla fall föga använd. Därför finns det skäl att infoga några definitioner och att beskriva läget inom forskning och tillämpning på nanoteknikområdet i USA och i Asien.

1.2

Innehållsförteckning för yttrandet

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

2.   Definitioner

2.1

Nano: Betyder miljarddel. När vi här talar om dimensioner använder vi begreppet ”nano” för att beteckna nanometer, en miljarddels meter.

2.2

Mikro: Betyder miljondel. Här används beteckningen för att ange en miljondels meter.

2.3

Nanovetenskap: Nanovetenskapen utgör ett nytt arbetssätt inom den traditionella vetenskapen (kemi, fysik, biologi, elektronik osv.) för materiens grundläggande struktur och beteende, på atom- och molekylnivå. Nanovetenskapen är den vetenskap som inom olika discipliner studerar atomernas potential (1).

2.4

Nanoteknik: Den teknik som gör det möjligt att hantera atomer och molekyler så att man skapar nya ytor och föremål som tack vare den nya strukturen och atomernas nya sammansättning får särskilda egenskaper som gör dem användbara i det dagliga livet (2). Det är alltså en teknik för föremål som är i storleksordningen en miljarddels meter.

2.5

Vid sidan av definitionerna ovan finns det skäl att vetenskapligt gå in lite mer i detalj. Med termen nanoteknik avses ett arbetssätt som omfattar flera discipliner och som syftar till att skapa material, instrument och system genom kontroll av materien på nanometrisk nivå.

2.6

Nanomekanik: Ett föremåls dimensioner börjar bli betydelsefullt för dess egenskaper när föremålet är en nanometer upp till några tiotal nanometer (det handlar här om föremål som består av några tiotal upp till några tusen atomer). När det rör sig om dessa dimensioner har ett föremål som består av 100 järnatomer fysikalisk-kemiska egenskaper som skiljer sig radikalt från t.ex. ett annat föremål som består av 200 atomer, även om det är atomer av samma slag. På samma sätt skiljer sig de mekaniska och elektromagnetiska egenskaperna hos ett fast föremål som består av nanopartiklar radikalt från egenskaperna hos ett fast föremål av traditionellt slag med samma kemiska sammansättning, och avspeglar egenskaperna i de enskilda delar som det består av.

2.7

Detta är en grundläggande vetenskaplig och teknisk nyhet som förändrar vårt sätt att ta fram och manipulera olika material inom alla vetenskapliga och tekniska områden. Nanotekniken är alltså inte en ny vetenskap vid sidan av kemin, fysiken eller biologin, utan ett nytt sätt att tillämpa kemi, fysik eller biologi.

2.8

Av det som sagts ovan följer att ett nanostrukturerat material eller system består av enheter med nanometrisk dimension (de strukturer som består av enstaka atomer av den traditionella typ vi är vana vid är inte längre relevanta), och har alltså särskilda egenskaper som kan sammanfogas i komplexa strukturer. Det tycks alltså klart att de produktionsparadigm som baseras på sammansättning av enstaka likadana atomer eller molekyler bör bytas ut och ersättas av metoder som bygger på dimensionen som en grundläggande parameter.

2.9

För att förstå omfattningen av den nanotekniska revolutionen kan man föreställa sig den som en upptäckt av ett nytt periodiskt system för grundämnena, ett större och mer komplicerat system än det vi känner, och att de begränsningar som fasdiagrammen sätter (till exempel för möjligheterna att blanda två material) kan övervinnas.

2.10

Det rör sig alltså om teknik som går nedifrån-och-upp som gör det möjligt att gå från dynamiken i enstaka funktioner till en helhet. Denna teknik finner allt fler tillämpningar, bland annat inom följande områden: hälsovård, informationsteknik, materialkunskap, tillverkningsindustri, energi, säkerhet, flyg- och rymdteknik, optik, akustik, kemi, livsmedel och miljö.

2.11

Tack vare dessa tillämpningar, varav vissa redan finns och används av medborgarna (3), är det realistiskt att påstå att ”nanotekniken kan innebära avsevärda förbättringar för livskvaliteten, tillverkningsindustrins konkurrenskraft och den hållbara utvecklingen (4).

2.12

Mikroelektronik: Den gren av elektroniken som sysslar med utvecklingen av integrerade kretsar, konstruerade inom ”enskilda halvledarregioner”, med mycket små dimensioner. I dagsläget kan mikroelektroniken framställa enskilda komponenter med dimensioner på cirka 0,1 mikrometer, det vill säga 100 nanometer (5).

2.13

Nanoelektronik: Vetenskapsgren som sysslar med forskning om och produktion av kretsar som konstruerats med andra tekniker och material än vad som används vid framställningen av kiselkretsar, och som fungerar enligt principer som på ett grundläggande sätt skiljer sig från de nuvarande principerna (6).

2.13.1

Nanoelektroniken är på väg att bli en av hörnstenarna för nanotekniken, på samma sätt som elektroniken i dag är närvarande i alla vetenskapliga sektorer och industriella processer (7).

2.13.2

Utvecklingen i fråga om elektriska och elektroniska komponenter har varit mycket snabb. Inom loppet av några få årtionden har vi gått från radiorör via halvledare, chips och mikrochips fram till dagens nanochips, vars komponenter består av endast några hundra atomer var. Ett nanochip kan innehålla så mycket information att det motsvarar 25 band av Encyclopaedia Britannica (8).

2.13.3

Forskare och producenter på området elektroniska komponenter insåg snabbt att informationsflödet skulle bli snabbare ju mindre chipsen blev (9). Nanoelektroniken möjliggör alltså mycket snabb informationshantering på extremt litet utrymme.

2.14

Sveptunnelmikroskop: Detta instrument, som gav sin uppfinnare Nobelpriset, har kallats ”det 21:a århundradets lins”. Med hjälp av detta kan man ”se” materia på atomnivå. Det fungerar så att mikroskopets spets förflyttar sig parallellt med en yta. Elektronerna på ytan (inte atomerna) rör sig tack vare tunneleffekten från ytan till spetsen. Detta skapar en ström som blir starkare ju mindre avståndet mellan ytan och spetsen är. Strömmen möjliggör en beräkning av avståndet mellan nålen och ytan, och höjdavläsningen ger en topografisk avbildning av materialytan i nanometrisk skala.

2.14.1

Tunneleffekten: Enligt den klassiska mekaniken kan en partikel som befinner sig i en fördjupning och som har en viss bestämd energimängd inte ”komma upp” om inte energimängden är tillräcklig. I kvantmekaniken medför osäkerhetsprincipen en helt annan situation. Eftersom partikeln är innesluten i fördjupningen är osäkerheten rörande läget liten, vilket innebär att osäkerheten rörande hastigheten är stor. Partikelns energi kan alltså med viss sannolikhet vara tillräckligt stor för att den skall komma upp, även om den genomsnittliga energin inte räcker för att övervinna hindret (10).

2.15

Kolnanotuber: Dessa är resultatet av kolatomer som satts samman på ett särskilt sätt. Nanotuber är bland de hårdaste och lättaste material som vi hittills känner till. De är sex gånger lättare och hundra gånger starkare än stål. De har en diameter på några nanometer och en längd på några mikrometer – ibland dock mycket mer (11).

2.16

Molekylär självorganisering: Detta är en laboratorieprocess som används för att efterlikna naturen: ”Allt som lever har själv fogat sig samman”. Genom självsammansättning skapas gränssnitt mellan elektroniska kretsar och biologisk vävnad, vilket medför en förening mellan informationsteknik och biologi. Målet, som enligt forskarna inte är så avlägset, är att kunna återge döva hörseln och blinda synen (12).

2.17

Biomimetik  (13): Vetenskap som studerar de lagar som ligger till grund för de befintliga molekylära sammansättningarna i naturen. Kunskaperna om dessa lagar kan göra det möjligt att skapa artificiella nanomotorer som baserar sig på samma principer som finns i naturen (14).

3.   Inledning

3.1

EESK uppskattar klarheten i meddelandet om nanoteknik. Kommittén anser liksom kommissionen att det finns skäl att tidigt lägga fram lämpliga förslag på området, och gläder sig slutligen över de många texter som offentliggjorts, däribland cd-rom-skivor som vänder sig både till sakkunniga och till ungdomen.

3.1.1

I synnerhet cd-rom-skivorna, som är pedagogiskt uppbyggda, tycks vara ett extremt lämpligt hjälpmedel för att sprida den nödvändiga informationen om nanoteknik till en stor grupp människor, varav några saknar kunskaper och många är unga.

3.2

EESK anser att nanotekniken, som kan medföra nya och produktiva upptäckter inom många områden, bör spridas med hjälp av ett språk som är tillgängligt för så många som möjligt. Dessutom bör forskningen om nya produkter uppfylla konsumenternas krav och behov, med hänsyn tagen till frågorna rörande hållbar utveckling.

3.2.1

Även journalister och aktörer inom massmedia, framför allt fackpressen, kan spela en särskild roll som de första att sprida nyheter om forskarnas framsteg när det gäller att nå konkreta resultat.

3.2.2

De nuvarande indikatorerna för framstegen inom nanotekniken är framför allt inriktade på fyra områden: publiceringar (15), patent, nya företag och företagens omsättning. När det gäller publicering ligger EU på första plats med en andel på 33 %, följt av USA med 28 %. Exakta uppgifter för Kina finns inte tillgängliga, men även där ökar publiceringarna. I fråga om patent innehar USA tätpositionen med 42 %, följt av EU med 36 %. Vad gäller nyföretagande startas 600 nanoteknikföretag av 1 000 i USA och 350 i EU. Omsättningen förutses globalt sett öka från dagens 50 miljarder euro till cirka 350 miljarder euro år 2010, för att nå 1 000 miljarder euro 2015 (16).

3.3

Nanotekniken och nanovetenskapen är inte bara ett nytt arbetssätt inom vetenskap och ingenjörskonst utan också (och framför allt) ett av de mest lovande och relevanta multidisciplinära instrumenten för att skapa produktionssystem, nyskapande forskningsresultat och breda tillämpningar inom olika samhällssektorer.

3.3.1

På nanonivå får konventionella material andra egenskaper än deras motsvarigheter på makronivå vilket gör det möjligt att skapa system som fungerar och presterar bättre. Det radikalt nyskapande i nanotekniken består i att man genom att reducera ett materials dimensioner kan ändra dess fysiska och kemiska egenskaper. ”Detta gör det möjligt att använda produktionsstrategier som liknar naturens tillvägagångssätt för att skapa komplexa system, med en rationell energianvändning, minimalt råvarubehov och minsta möjliga avfallsproduktion.  (17)

3.3.2

De produktionsprocesser som nanotekniken medför bör således präglas av ett nytt arbetssätt som på ett övergripande sätt beaktar dessa nya egenskaper i syfte att säkerställa att det europeiska ekonomiska och sociala systemet gagnas i största möjliga utsträckning.

3.4

Det nanotekniska arbetssättet sprids till alla produktionssektorer. För närvarande förekommer det redan i vissa produktionsprocesser inom områden som elektronik (18), kemi (19), läkemedelsbranschen (20), mekanik (21), biltillverkning och flyg- och rymdsektorn (22), tillverkningssektorn (23) och kosmetika.

3.5

Europeiska unionen kan dra nytta av nanotekniken för att driva på genomförandet av Lissabonmålen, genom utvecklingen av ett kunskapssamhälle, och göra Europa till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi, präglad av sammanhållning och miljöhänsyn och skapare av nya företag, fler kvalificerade sysselsättningstillfällen och nya yrkesgrupper.

3.6

Enligt kommissionen tycks Europa ha ett gynnsamt utgångsläge inom nanoteknikområdet, något som kan utnyttjas för att skapa verkliga konkurrensfördelar för den europeiska industrin och det europeiska samhället, och säkerställa tillräcklig avkastning på de stora investeringar som krävs i forskning.

3.6.1

Grundproblemet är förståelsen för teknikens strategiska relevans – den berör så många ekonomiska och sociala sektorer. På samma sätt är det viktigt att inom nanoteknik- och nanovetenskapsområdet kunna utveckla en integrerad politik i verklig mening, utrustad med erforderliga resurser och garanteras stöd från de privata, industriella och ekonomiska sektorerna samt utbildningssektorn.

4.   Sammanfattning av kommissionens förslag

4.1

Med detta meddelande vill kommissionen inleda en diskussion mellan institutionerna för att utarbeta enhetliga åtgärder för att

öka FoU-investeringarna och -samordningen, så att industrins användning av nanoteknik ökar och den vetenskapliga spjutspetskompetensen och konkurrenskraften upprätthålls,

utveckla en konkurrenskraftig FoU-infrastruktur av världsklass (poler med kompetens av världsklass) med beaktande av både industrins och forskningsorganisationernas behov,

främja en tvärvetenskaplig utbildning av forskare, med större tonvikt på entreprenörskap,

se till att det finns gynnsamma villkor för tekniköverföring och innovation så att den europeiska FoU-kompetensen omvandlas till produkter och processer som kan generera välstånd,

beakta samhällsaspekter redan i ett tidigt skede av FoU-processen,

genast utreda varje potentiell risk för folkhälsan, säkerheten, miljön och konsumenterna genom att ta fram faktaunderlag för riskbedömning och integrerad riskbedömning i varje steg av nanoteknikbaserade produkters livscykel och för att anpassa de använda metoderna och om nödvändigt utveckla nya metoder, och

komplettera ovannämnda åtgärder med samarbete och initiativ på internationell nivå.

4.2

Kommissionen avser särskilt att vidta följande åtgärder:

Skapa ett europeiskt område för forskningsverksamhet inom nanoteknik.

Utveckla infrastrukturer för grundforskning och tillämpad forskning och universitetsinfrastrukturer av hög kvalitet, öppna för företagen, särskilt små och medelstora företag.

Främja investeringar i mänskliga resurser, på EU-nivå och i medlemsstaterna.

Främja innovation inom industrin, verka för ett patentsystem, stödja verksamhet avseende metrologi och standarder, främja bestämmelser för och skydd av säkerhet, hälsa, miljö, konsumenter och investerare för att säkerställa en hållbar utveckling.

Befästa ett förhållande mellan vetenskap och samhälle som grundas på förtroende och fortlöpande och öppen dialog.

Upprätthålla och öka ett starkt och strukturerat internationellt samarbete grundat på nomenklatur och gemensamma uppförandekoder understödda av en gemensam kamp för att undvika utestängning från den nanotekniska utvecklingen.

Strategisk samordning och genomförande av åtgärder för en integrerad politik på gemenskapsnivå med en tillräcklig tilldelning av ekonomiska och mänskliga resurser.

5.   Huvuddragen i utvecklingen i USA, Asien och Oceanien

5.1

I USA har det nationella initiativet för nanoteknik (NNI – National Nanotechnologies Initiative), som inleddes 2001 som program för samordning av åtgärder inom de många amerikanska organ som är aktiva på området för grundforskning och tillämpad forskning inom nanoteknik, för budgetåret 2005 mottagit mer än en miljard dollar i finansiering, vilket är dubbelt så mycket som den ursprungliga budgeten för 2001. Denna finansiering är framför allt inriktad på grundforskning och tillämpad forskning, utveckling av spetsforskningscentrum och infrastrukturer samt slutligen utvärdering och bedömning av konsekvenserna för samhället, särskilt i fråga om etik, rättsväsen, säkerhet och folkhälsa samt utveckling av mänskliga resurser.

5.1.1

NNI finansierar direkt 10 federala organ och samordnar flera andra. Den nationella vetenskapsstiftelsen (NSF), vetenskapsbyrån inom energidepartementet (DOE), försvarsdepartementet och det nationella institutet för hälsofrågor (NIH) har alla stått för avsevärda ökningar av finansieringen på det nanotekniska området. Särskilt DOE har investerat avsevärda summor och upprättat fem stora anläggningar, centrum för forskning inom nanovetenskap, som är öppna för vetenskapsmän från hela forskarvärlden. Försvarsdepartementets nanoteknikprogram har å sin sida växt med åren bl.a. på grund av efterfrågan från den amerikanska militären.

5.1.2

Denna kraftiga utveckling har varit möjligt tack vare att en grundläggande lag för den amerikanska nanoteknikpolitiken trädde i kraft i december 2003: ”21st Century Nanotechnology Research and Development Act”. Lagen medförde bland annat inrättandet av ett nationellt samordningskontor för nanoteknik med följande uppgifter:

Omdefiniera mål, prioriteringar och parametrar för utvärdering.

Samordna federala organ och aktiviteter.

Investera i FoU-program för nanoteknik och därmed sammanhängande forskning.

Inrätta konkurrerande tvärvetenskapliga centrum för nanoteknikforskning på olika platser i landet, utan att utesluta deltagande från staten och näringslivet.

Påskynda utvecklingen av tillämpningar inom den privata sektorn, inbegripet hjälp till nystartade företag.

Säkerställa kvalificerad utbildning för att frambringa och befästa en teknik- och ingenjörskultur inom nanovetenskapen.

Säkerställa att etiska, rättsliga och miljömässiga aspekter respekteras i den tekniska utvecklingen samt anordna konferenser för att skapa samförstånd och debatter med medborgarna och det civila samhället.

Främja informationsutbyte mellan forskarvärlden, näringslivet, staten, nationella och regionala myndigheter.

Ta fram en plan för hur man skall använda federala program som ”Small Business Innovation Research Program” och ”Small Business Technology Transfer Research Program” för att understödja en utbredd nanoteknikutveckling inom hela näringslivet, även bland små och medelstora företag.

5.1.3

Till stöd för lagen har det nationella standardiserings- och teknikinstitutet inlett ett särskilt program för tillverkningsutveckling inom nanotekniksektorn med inriktning på metrologi, tillförlitlighet och kvalitetsstandarder, processtyrning och förbättring av tillverkningsmetoder. Tack vare ”Manufacturing Extension Partnership” kan resultaten av detta program komma även små och medelstora företag till godo.

5.1.4

Ovannämnda lag föreskriver också inrättandet av en informationscentral med följande uppgifter:

Föra ut nanoteknik på marknaden och sprida teknik och nya koncept till produkter på marknaden och till militära produkter.

Föra ut goda metoder från universiteten och både offentliga och privata laboratorier i syfte att använda dem kommersiellt.

5.1.5

Lagen föreskriver också inrättandet av ett amerikanskt centrum för nanoteknisk beredskap med uppgiften att genomföra, samordna, insamla och sprida studier om nanoteknikens konsekvenser vad avser etik, rättsliga frågor, utbildning, miljö och sysselsättning samt att föregripa problemställningar i syfte att förhindra eventuella negativa effekter.

5.1.6

Slutligen omfattar de organisatoriska ramar som lagen föreskriver skapandet av ett centrum för nanomaterialtillverkning med ansvar för att uppmuntra, leda och samordna forskning om ny tillverkningsteknik samt att insamla och sprida resultaten i syfte att underlätta överföringen till det amerikanska näringslivet.

5.1.7

I lagen fastställs också de ekonomiska anslagen för 2005–2008 för de centrala organen och federala departementen, till exempel NSF, DOE, NASA och NIST (24).

5.2

Efter tillkännagivandet om det amerikanska NNI-initiativet har politiken för FoU och teknisk utveckling ändrats avsevärt i Asien och Stillahavsområdet, och beslut har fattats som syftar till att ge denna del av världen en tätposition i nanoteknikutvecklingen. Nanotekniken har topprioritet i många länder i Asien och Stillahavsområdet, och de totala utgifterna för 2003 översteg 1,4 miljarder dollar. Av dessa stod Japan för 70 %, men avsevärda investeringar gjordes också i Kina, Sydkorea, Taiwan, Hongkong, Indien, Malaysia, Thailand, Vietnam och Singapore och dessutom i Australien och Nya Zeeland.

5.3

Från mitten av åttiotalet har Japan lanserat olika fleråriga program (fem–tio år) på områdena nanovetenskap och nanoteknik. Under 2003 investerades 900 miljoner dollar i FoU för nanoteknik och material, men olika nanoteknikrelaterade ämnen ingick också i program för biovetenskap, miljö och informationssamhället. Detta innebär att man totalt sett investerade 1,5 miljarder dollar inom området 2003. För 2004 är siffran cirka 20 % högre. Också den privata sektorn i Japan är väl företrädd genom två stora handelshus, Mitsui & Co och Mitsubishi Corporation. Stora japanska företag som NEC, Hitachi, Fujitsu, NTT, Toshiba, Sony, Sumitomo Electric, Fuji Xerox m.fl. har gjort stora investeringar i nanoteknik.

5.3.1

Kina har inom ramen för femårsplanen 2001–2005 planerat att investera cirka 300 miljoner dollar. Enligt den kinesiska ministern för vetenskap och teknik är cirka 50 universitet, 20 institut och mer än 100 företag verksamma inom området. För att säkerställa saluföringen av nanoteknik har man inrättat ett centrum för ingenjörsvetenskap och en bas för nanoteknikindustrin mellan Peking och Shanghai. Dessutom har den kinesiska regeringen avsatt 33 miljoner dollar för inrättandet av ett nationellt forskningscentrum för nanovetenskap och nanoteknik för att bättre samordna vetenskaps- och forskningssatsningarna inom sektorn.

5.3.2

År 2002 grundade den kinesiska vetenskapsakademien ett centrum för nanoteknisk ingenjörskonst med anslag på totalt sett 6 miljoner dollar som skall fungera som plattform för att påskynda marknadsföringen av nanovetenskap och nanoteknik. I Hongkong finansieras nanotekniken huvudsakligen av Grant Research Council och Innovation and Technology Fund, med totala anslag på 20,6 miljoner dollar för perioden 1998–2002. För 2003–2004 har Hong Kong University of Science and Technology och Hong Kongs tekniska högskola anslagit nästan 9 miljoner dollar till sina egna nanoteknikcentrum.

5.3.3

I Australien har forskningsrådet ARC på fem år fördubblat den egna finansieringen av konkurrerande projekt och planerar att inrätta åtta kunskapscentrum i olika delar av landet, inriktade på att fördjupa forskningen på områden som kvantdatorteknik, kvantmekanisk atomoptik, ljusenergi, avancerad fotonik och avancerade optiska system.

5.3.4

På Nya Zeeland samordnar MacDiarmid Institute for Advanced Materials and Nanotechnology forskning och utbildning i materialvetenskap och nanoteknik, med utgångspunkt i ett nära samarbete mellan universiteten och olika partner, till exempel Industry Research Ltd (IRL) och institutet för geologi och kärnvetenskap (IGNS).

5.3.5

MacDiarmid Institute fokuserar i synnerhet verksamheten på följande områden: konstruktionsteknik på nanonivå för framställning av material, optoelektronik (25), supraledare, kolnanotuber, lättviktsmaterial och komplexa vätskor, sensoriska system och bildsystem samt slutligen nya material för lagring av energi.

6.   Allmänna kommentarer

6.1

Nanoteknikens snabba expansion i världen, såväl i USA som i Asien och Oceanien, visar att det är hög tid för en enhetlig och samordnad EU-insats som säkerställer en samfinansiering från gemenskapens och medlemsstaternas sida av grundforskning och tillämpad forskning och också en snabbare övergång till nya produkter, processer och tjänster.

6.2

En gemensam strategi på EU-nivå bör bestå av följande insatser:

En ökad gemensam satsning på FoTU samt vetenskaplig och teknisk demonstration och utbildning inom ramen för genomförandet av ett europeiskt område för innovation och forskningsverksamhet.

Ökad samverkan mellan näringslivet och den akademiska världen (forskning, utbildning och avancerad yrkesutbildning).

Snabbare utveckling av industriella och sektorsövergripande tillämpningar och av de ekonomiska och sociala, rättsliga och lagstiftningsmässiga, skattemässiga och finansiella sammanhang där initiativ i form av nya företag och yrkesprofiler skall ingå.

Säkerställande av respekten för etik, miljö, hälsa och säkerhet under de vetenskapliga tillämpningarnas hela livstid. Främjande av kontakter med det civila samhället och bestämmelser för metrologi och tekniska standarder.

En förstärkt samordning av EU:s politik, åtgärder, strukturer och nätverk så att de kan bibehålla och höja de nuvarande konkurrensnivåerna inom utvecklingen av vetenskap, teknik och tillämpningar.

Omedelbart deltagande av de nya medlemsländerna i processerna för studium av och tillämpning av nanovetenskap genom riktade insatser, utnyttjande av ekonomiska anslag från ERUF och ESF (26) och gemensamma program som förvaltas av erkända forskningscentra i EU (27).

6.3

Lyckas man uppnå en hög kritisk massa med ett stort mervärde har man banat väg för införande och utveckling av en gemensam strategi. Tillverknings- och tjänsteföretag, särskilt mindre sådana, bör dels kunna utnyttja resultaten av en sådan strategi för sin egen innovativa och konkurrensmässiga utveckling, dels kunna bidra till att lansera transeuropeiska expertnät tillsammans med universitet, offentliga och privata forskningscentrum och finansieringsorgan.

6.4

Utvecklingen av en sådan strategi måste vara stadigt förankrad i samhällsutvecklingen. Det betyder att strategin måste motiveras av de viktiga bidrag som den kan ge, inte bara till den europeiska ekonomins kunskapsbaserade konkurrenskraft utan också, och framför allt, till människors hälsa, miljö och säkerhet samt EU-medborgarnas livskvalitet. Det betyder också att man måste ta hänsyn till medborgarnas, företagens och organisationernas efterfrågan på nanoteknik, eftersom det framför allt är deras behov som kräver konkreta lösningar.

6.5

Hela samhällets engagemang för nanoteknikens införande bör säkras genom att själva processen görs öppen och säker under hela processen alltifrån grundforskning till resultatens tillämpning, demonstration och utveckling i form av innovativa marknadsprodukter och tjänster. Till den änden bör man sluta tydliga avtal som är begripliga för alla medborgare och som visar att det går att säkerställa en kontroll och en ständig riskbedömning av produkter som härrör från denna nya teknik under hela deras livslängd och bortskaffande.

6.6

Ett positivt förhållande bör skapas mellan forskningen och samhället vad gäller nanoteknik för att undvika att utvecklingen hindras eller avstannar, vilket har varit fallet vid utbredningen av andra nya teknikformer.

6.7

Lika viktigt är att skapa europeisk infrastruktur och att utveckla nya forsknings- och universitetsprofiler som omfattar flera discipliner. Också för dessa ändamål måste man vinna fullt förtroende från skattebetalare och politiska beslutsfattare genom att upplysa dem om de positiva möjligheter som den nanotekniska revolutionen ger.

6.8

Utvecklingen av nanoteknik är alltså inte bara en betydande intellektuell och vetenskaplig utmaning, utan även, och framför allt, en utmaning för samhället i stort: fenomen som kännetecknar de vetenskapliga lagarna på makronivå ändras, utökas eller avskaffas på nanonivå, med ibland genomgripande konsekvenser på tillämpningarna. Ny tillverkningsteknik, nya strategier, nya typer av tjänster och nytt kunnande för att hantera dem håller på att utvecklas.

6.8.1

Denna snabba förändring kräver en strategi för utbildning och/eller omskolning av personer i ledande ställning som kan leda denna övergång, införa en ny styrning av processen, få fram ny kompetens och dra till sig de bästa begåvningarna på internationell nivå.

6.9

Inriktningen i den budgetplan för gemenskapen 2007–2013 som nyligen föreslogs av kommissionen bör utvärderas och anpassas med tanke på utmaningarna som denna nya tekniska revolution medför. Då skall man betänka att den amerikanska kongressen enbart för budgetåret 2004 godkänt ett anslag för nanotekniken på över 700 miljoner euro. Enligt uppskattningar gjorda av US National Science Foundation (NSF) har olika regeringsorganisationer i världen gjort civila investeringar på över 2 700 miljoner euro i sektorn, som fördelar sig som följer:

Ca 700 miljoner i USA (till vika skall läggas ytterligare 250 som förvaltas av försvarsdepartementet).

720 miljoner i Japan.

Mindre än 600 miljoner i Europa, inklusive Schweiz.

Ca 720 miljoner i resten av världen.

6.10

Vad gäller framtiden beräknas ökningen av industritillverkningen i sektorn i hela världen under de närmaste 10–15 åren till ca 1 000 miljarder euro, vilket innebär att behovet av kvalificerad arbetskraft ökar med över 2 miljoner personer.

6.10.1

Också i detta sammanhang bekräftas axiomet nanoteknik = framsteg för sysselsättningsstrategin (28): Utvecklingen av kunskapssamhället mäts framför allt i förmågan att på ett inkännande och medvetet sätt kunna anpassa sig till de nya områden där det ges möjlighet till sysselsättning och framsteg.

6.11

Ökade finansiella och mänskliga resurser på EU-nivå och en samordning av dessa på gemenskapsnivå är således av nöden för att unionens strategi på området garanterat skall lyckas.

6.12

Även i Asien och Amerika har en allomfattande strategi för de olika politikområden som direkt eller indirekt berör utvecklingen inom denna sektor visat sig oundgänglig för att man på ett proaktivt sätt skall kunna reagera på behoven av nytt entreprenörskap, ny utbildning och en ny rättslig, teknisk och lagstiftningsmässig ram.

6.13

Som framgår av ett flertal hittills genomförda studier (29) möjliggör nanotekniken tillverkning, bearbetning och positionering av föremål genom att samtidigt säkerställa en proaktiv storskalig teknisk strategi till konkurrenskraftiga bearbetnings- och tillverkningskostnader.

6.14

På lång sikt kommer vetenskapen att kunna tillhandahålla instrument för att sätta samman nanoföremål så att dessa bildar komplexa system som förmår utföra uppgifter som de enskilda delarna inte klarar. Detta är emellertid det yttersta målet. Tidsspannet för marknadslansering är fortfarande svårt att uppskatta, men arbetet med att nå dit måste fortgå med lämpliga stödinstrument.

6.15

Vissa ”intelligenta” (30) material har tagits fram och finns redan tillgängliga för konsumenterna:

Material med lång hållbarhet för bil- och rymdsektorn.

Smörjmedel med höga prestanda.

Nanopartiklar för minskning av friktion.

Ytbehandling av mekaniska delar.

Intelligent Sticks som är ytterst små och har ett minne på upp till 1 000 MB (31).

Flexibla cd med upp till 20 timmars musik.

Självrengörande ytor av textil, keramik eller glas (32).

Glas med elektriskt reglerbar genomskinlighet.

Extra värmetåligt glas, också vid mycket höga temperaturer.

Nanostrukturerad rep- och frättålig plåt.

Diagnostiksystem.

Särskilda skyddslacker för väggar och byggnader.

Lacker som hindrar klotter från att fästa på väggar, järnvägsvagnar och andra föremål.

6.15.1

Många nya applikationer utöver dem som nämnts ovan går redan att använda och håller på att finslipas. De kommer mycket snart att kunna användas i dagligt bruk, vilket innebär en utveckling och/eller revolution inom ”domotiken” (33) och bidrar på så vis till medborgarnas livskvalitet.

6.16

Tack vare biomimetiken, som studerar möjliga gränssnitt mellan elektroniska kretsar och biologisk vävnad, kommer det inom en snar framtid att vara möjligt att återställa hörseln hos hörselskadade eller synen hos synskadade.

6.16.1

På laboratorier har man redan lyckats tillverka olika typer av mikromotorer (34), som kan styras mot ett bestämt mål, exempelvis en infekterad cell, som sedan förstörs för att undvika att andra celler smittas. För närvarande drabbar de angrepp som utförs på sjuka delar också friska celler, ofta med stora skador på organen som följd.

6.16.2

Vetenskapliga tekniktillämpningar kan redan i dag ge många konkreta resultat, som direkt skulle kunna användas i det dagliga livet, även om kostnaderna dessvärre fortfarande är höga. För att få ner kostnaderna måste kunskapen om de nya möjligheterna bli allmängods så att man kan ändra inrotade förfaranden och vanor, som för det mesta hindrar och försenar förändringar.

6.17

Textil-, konfektions- och skoindustrins traditionella produktion befinner sig i kris i hela EU, delvis p.g.a. konkurrens från produktionen i länder, där grundläggande arbetsnormer inte respekteras och där man varken beaktar kostnader för miljöskydd eller kostnader för att säkerställa hygien och säkerhet på arbetsplatsen.

6.17.1

Intelligent och/eller teknisk textil, som också framställs med hjälp av nanotekniskt stoff håller på att få spridning i flera EU-länder och noterar en ökning på ca 30 % årligen. Bland dessa spelar textil för skydds- och säkerhetsändamål i alla sina aspekter en särskild roll, alltifrån trafiksäkerhet till skydd mot föroreningar, kemiska agenser, allergiframkallande produkter, agenser i luften, etc (35).

6.18

Nanotekniken håller också på att revolutionera medicinen, särskilt inom diagnostik och tidig behandling av allvarliga tumörsjukdomar eller neurodegenerativa sjukdomar som har med åldrandet att göra. Speciellt utformade nanopartiklar kan användas som markörer för en högeffektiv diagnostik av smittsamma agenser eller metabola tillstånd eller som bärare av läkemedel som är avsedda för vissa områden eller organ som drabbats av mycket lokalt begränsade sjukdomar. System av denna typ används redan i vissa experiment.

7.   Särskilda kommentarer

7.1

Det nanotekniska sättet att arbeta med nya material består i att skapa nya funktionssätt med hjälp av komponenter med nanometrisk dimension. Ett bra exempel är teknik för produktion och transformation av material med hög hållbarhet och effektivitet inom bil- och flygsektorerna, sektorer där Europa har en fördelaktig position i förhållande till huvudkonkurrenterna. Det har tydligt visats att nanostrukturerade system kan innebära en avsevärd minskning av friktionen mellan två kontaktytor och därmed också slitaget.

7.1.1

Som ytterligare exempel på olika kommersiella nanotekniska tillämpningsområden och utan anspråk på att ge en uttömmande redovisning kan man nämna utvecklingen av nanostrukturerade ytor och material som minskar friktion och slitage. Dessa system spelar en grundläggande roll i utvecklingen av nya industriella processer med hög effektivitet och liten miljöpåverkan. Ungefär 25 % av den energi som går åt i världen förloras i samband med friktion (36), och de förluster som åstadkoms av slitage av mekaniska delar beräknas i ett industrialiserat land till 1,3 %–1,6 % av bruttonationalprodukten (BNP). De kostnader som är förknippade med friktion, slitage och smörjning beräknas till 350 miljarder euro per år och fördelar sig på följande sektorer: yttransporter (46,6 %), industriella produktionsprocesser (33 %), energiförsörjning (6,8 %), flyg- och rymdteknik (2,8 %), hushållens konsumtion (0,5 %) samt övrigt (10,3 %) (37).

7.1.2

Nya teknikplattformar bör således skapas på grundval av arbetssätt som beaktar nanotekniken särdrag, i synnerhet det faktum att funktioner och dimensionen sammanfaller, dvs. kontroll över dimensionerna sammanfaller med kontroll över funktionerna. Smörjning är ett belysande exempel: Om nanometriska partiklar av lämplig storlek integreras i en yta behöver man inte längre använda smörjmedel eftersom denna funktion utförs av nanopartiklarna tack vare deras nya dimension.

7.1.3

Nanostrukturerade material och beläggningar, det vill säga sådana som innehåller delar som kännetecknas av nanometriska dimensioner, kan avsevärt minska den procentandel som redovisades ovan. En minskning av friktionskoefficienten med 20 % i en växellåda skulle kunna minska energiförlusterna med mellan 0,64 % och 0,80 %, vilket skulle motsvara en årlig besparing av 26 miljarder euro enbart inom transportsektorn.

7.1.4

Kontroll och tekniskt avancerad framställning av ytor utgör en central teknik om man vill uppnå en hållbar tillväxt. I en rapport från det brittiska handels- och industridepartementet beskrivs läget i den industrisektor som sysslar med framställning av ytor under perioden 1995–2005 och under 2010 (38). Enligt rapporten uppgick den engelska marknaden för ytförändrande processer till 15 miljarder euro 1995 och omfattade produktion av varor till ett värde av cirka 150 miljarder euro, varav 7 miljarder i samband med teknisk utveckling för skydd av ytor mot slitage. År 2005 beräknas denna sektor omsätta cirka 32 miljarder euro i England och omfatta industriella processer för cirka 215 miljarder euro.

7.1.5

Om man överför dessa siffror till den europeiska marknaden innebär det 240 miljarder euro för ytbehandling, och återverkningar på andra produktionssektorer på cirka 1 600 miljarder euro.

7.2

För att kunna dra nytta av nanotekniken (39) bör den industriella utvecklingen grundas på förmågan att få traditionella tillverkningsmetoder (uppifrån-och-ner) och teknikformer att samexistera med innovativa processer som kan skapa, hantera och integrera nya nanoingredienser i redan befintliga eller nya plattformar.

7.2.1

Ett arbetssätt som grundar sig på styresformer är av grundläggande betydelse. Vid sidan av allmänna initiativ riktade till konsumenterna vore det lämpligt att utveckla initiativ med särskild inriktning på sammanslutningar inom området, lokal förvaltning och organisationer utan vinstdrivande syfte för att göra hela nätverket delaktigt: de ekonomiska, politiska och sociala delarna. Olika kompetenscentrum skulle kunna spela en viktig roll i dessa åtgärder (40) genom att skapa förutsättningar för en bättre samordning mellan lokala initiativ och initiativ på EU-nivå samt genom att skapa en kultur som främjar innovationer grundad på nanoteknik. I detta sammanhang borde man också inleda initiativ för att utvärdera nanoteknikens konsekvenser på hälsa och miljö, och därvid samordna EU-initiativ (uppifrån-och-ned) med andra initiativ som genomförs på lokal nivå (nedifrån-och-upp).

7.3

Kommittén vill åter framhålla att den är medveten om den stora potential som utvecklingen av nanovetenskapen och nanotekniken innebär för genomförandet av Lissabonstrategin. Om man kan samla de olika vetenskapsgrenar som har sin grund i naturens materiella enhet betraktad i nanometrisk skala, innebär det att man säkerställer nya grundvalar för integrationen av kunskap, innovation, teknik och utveckling.

7.4

På EU-nivå tycks samordningen fortfarande vara bristfällig trots de försök som gjorts i samband med sjätte ramprogrammet. Insatserna tycks koncentrerade på en rationalisering av resursanvändningen. Även om grundforskningen främjas starkt, liksom utvecklingen av nya industriella processer, tycks främjandet av och stödet till initiativ som syftar till konkreta framsteg inom tekniken för massproduktion fortfarande vara otillräckligt. Ännu mer outvecklat tycks stödet till insatser för att utveckla en europeisk styrning av utvecklingen vara.

7.5

På medlemsstaternas nivå vore en verklig samordning viktig, något som hittills inte finns, särskilt i fråga om tillämpad forskning. I många europeiska länder har företagen, framför allt de små och medelstora företagen, följande svårigheter:

Brist på baskunskaper om nanovetenskap och nanoteknik.

Brist på kunniga personer inom området som svarar mot företagens behov.

Bristande förmåga att korrekt värdera den nya teknikens konsekvenser när det gäller tekniska processer och marknadsprocesser.

Svårigheter att få fram och värdera ”nanostrukturerade” råvaror.

Bristande förmåga att integrera nanoteknikprocesser i de traditionella produktionsprocesserna.

Svårigheter att värdera utvecklingen på en marknad baserad på nanoprodukter.

Otillräcklig koppling till universitet och innovationscentrum.

7.6

EESK anser att det är mycket viktigt att genom forskning skapa system som kan användas på folkhälsoområdet och i medborgarnas vardagsliv, med bibehållen koppling till principen om att imitera naturen.

7.7

EESK välkomnar uppkomsten av det tematiska nätverket ”Nanoforum” (41) och önskar att dess publikationer översätts och sprids i alla medlemsstater. Det språk som används i publikationerna bör vara så enkelt som möjligt och tillgängligt för en stor publik. Universitet och forskningscentrum bör ges möjlighet att använda det tematiska nätverkets resultat.

7.7.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén är dessutom övertygad om att den europeiska teknikplattform för nanoelektronik som föreslagits av högnivågruppen (42) kan lyckas bra, om man, i nära samarbete med kommissionen, kan undvika onödigt och kostsamt dubbelarbete inom forskningen.

7.8

EESK anser för övrigt att investeringarna 2008 i sektorn inom EU bör öka från dagens investeringar på tre miljarder euro per år till åtta miljarder, med regelbundna kontroller från kommissionens sida när det gäller följande:

Ökade marknadsandelar.

Offentliga och privata investeringar i forskning.

Ökningen av antalet nanoteknikstudenter.

8.   Slutsatser

8.1

EESK instämmer helt i slutsatserna från rådet (konkurrenskraft) av den 24 september 2004 om nanovetenskapens och nanoteknikens viktiga roll och potential. Resultaten hittills visar att det är viktigt att fördjupa kunskaperna och ta fram instrument som möjliggör ingrepp på atomnivå för att kunna bygga upp nya strukturer och förändra egenskaperna i befintliga strukturer.

8.2

EESK rekommenderar därför att man omedelbart fastställer en gemensam, integrerad och ansvarstagande strategi på EU-nivå för utveckling av gemensamma satsningar på FoU, vetenskaplig och teknisk demonstration och utbildning, utbyte mellan näringslivet och den akademiska världen, snabb utveckling av industriella och sektorsövergripande tillämpningar samt stärkt öppen samordning av EU:s politik, åtgärder, strukturer och nätverk. Inom ramen för denna strategi bör man, även på internationell nivå, redan från början och därefter fortlöpande säkerställa respekten för etik, miljö, hälsa och säkerhet i fråga om de vetenskapliga tillämpningarna samt en adekvat teknisk standardisering.

8.3

EESK understryker kraftigt att en sådan strategi måste vara stadigt förankrad i samhällsutvecklingen och ge positiva bidrag inte bara till den europeiska ekonomins konkurrenskraft utan också, och framför allt, till människors hälsa, till miljön och säkerheten samt till medborgarnas livskvalitet.

8.3.1

I detta sammanhang vill kommittén understryka vikten av att säkerställa en nanoteknikutveckling som präglas av ansvarstagande och hållbarhet redan från inledningsskedet för att motsvara det civila samhällets motiverade förväntningar i fråga om miljö, hälsa, etik, näringsliv och ekonomi.

8.3.2

EESK rekommenderar en kraftig ökning av resurserna till grundforskning eftersom en teknologisk och industriell tätposition alltid baserar sig på sådan forskning.

8.3.3

Det mål på 3 % (43) som fastställdes i Barcelona bör genomföras, och en rimlig del av dessa medel bör användas för nanovetenskap, utveckling av tillämpningar inom området samt en sammanlänkning mellan nano-, bio- och informationsteknik och kunskapsteknik.

8.3.4

Inriktningen i den budgetplan för gemenskapen 2007–2013 som nyligen föreslogs av kommissionen bör utvärderas och anpassas med tanke på utmaningarna som den nya nanotekniska revolutionen medför.

8.3.5

Den önskvärda ökningen av resurserna bör återspeglas i tilldelningen av adekvata anslag genom det kommande sjunde ramprogrammet. Anslagen bör motsvara dem som planeras i andra länder, till exempel USA.

8.4.

EESK anser att Europa bör föra fram en handlingsplan med hög profil, med en fastställd färdplan och tidsplan med ett integrerat arbetssätt som samlar det nödvändiga samförståndet mellan samtliga aktörer i det civila samhället runt en gemensam vision. Denna vision bör komma till uttryck i klara och tydliga målsättningar som motsvarar kraven på ekonomiska och sociala framsteg, livskvalitet samt säkerhet och människors hälsa.

8.5

Enligt kommitténs åsikt bör det skapas teknikplattformar med hög kritisk massa och stort europeiskt mervärde som förenar de offentliga och privata aktörer – vetenskapsmän, näringsliv, investerare och förvaltningar – som är verksamma inom de olika tillämpningsområdena.

8.6

Kommittén vill understryka vikten av att inrätta europeiska infrastrukturer på hög nivå och att stärka olika kompetenscentrum. Dessa centrums läge och inriktning bör beslutas i nära samarbete mellan EU-organ och lokala förvaltningar, så att man kan ta fram homogena industriområden för marknadsmässig och territoriell specialisering där det eventuellt redan finns en fast rotad FoU-struktur med en viss kritisk massa.

8.6.1

Man bör säkerställa att dessa centrum har förmåga att genomföra och överföra högkvalitativ forskning inriktad på tillämpning och innovation genom användning av nanoteknik, speciellt inom områden som nanoelektronik, nanobioteknik och nanomedicin.

8.7

Särskilt inom ett så känsligt område som detta är det nödvändigt att klara regler gäller och att forskarnas immateriella rättigheter skyddas. Kommittén är övertygad om att det är av grundläggande betydelse att på ett tydligt och tillfredsställande sätt lösa patentproblemen om man vill säkra framgången inom den tillämpade nanoteknikforskningen. Man bör snarast möjligt inrätta en europeisk informationscentral för frågor om immateriell äganderätt för att kunna uppfylla forskarnas, företagens och forskningscentrumens krav.

8.8

Kommissionen bör i samförstånd med medlemsstaterna öka satsningarna och främja ingående studier vid universitet och forskningscentrum för att göra det möjligt att erhålla ett patent på ett enkelt och billigt sätt, vilket är särskilt viktigt i en sektor som är så innovativ.

8.8.1

När det gäller internationellt samarbete bör man stärka samarbetet med länder utanför EU i frågor som rör säkerhet och standardisering av åtgärder och processer. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot Kina som är på väg mot betydande anslag inom nanoteknikområdet. För övrigt förs även i USA och Japan en mycket offensiv politik på detta område (exempelvis avtalet mellan Kina och delstaten Kalifornien om utveckling av olika spetsforskningcentrum för biomedicinsk nanoteknik).

8.8.2

EESK anser att ytterligare satsningar bör göras, bland annat inom ramen för det tillväxtinitiativ som lanserades i december 2003, för att öka antalet nanoteknikföretag i unionen. I detta syfte bör man fortlöpande främja och förbättra förbindelserna mellan universiteten, de nanotekniska innovationscentrumen och företagen.

8.8.3

Det krävs åtgärder som är inriktade på att utveckla industriella processer på nanoteknisk grundval (från nanoteknik till nanotillverkning), för både stora och små företag. I USA har man tagit fram en plan för hur man skall använda federala program som ”Small Business Innovation Research Program” och ”Small Business Technology Transfer Research Program” för att understödja en utbredd nanoteknikutveckling inom hela näringslivet, även bland små och medelstora företag. EU bör följa det amerikanska exemplet.

8.8.4

Näringslivsorganisationer kan spela en stor roll på nationell och lokal nivå. Några ”intensivåtgärder” för att öka medvetenheten skulle kunna främjas gemensamt av GD Forskning och GD Näringsliv med deltagande av alla ekonomiska och sociala aktörer, mot bakgrund av de positiva erfarenheter som gjorts i Trieste (44).

8.8.5

En viktig mekanism på EU-nivå skulle man enligt EESK få om man inrättade ett europeiskt informationscentrum (45) med följande uppgifter:

Föra ut nanoteknik på marknaden och sprida teknik och nya koncept till produkter på marknaden och till militära produkter.

Föra ut goda metoder från universiteten och både offentliga och privata laboratorier i syfte att använda dem kommersiellt.

8.9

Vid sidan av de europeiska plattformarna och i samarbete med dem bör det skapas globala plattformar för de länder som är medlemmar i FN. Här skulle man kunna diskutera frågor som

patent,

etiska regler,

samhälleligt samförstånd,

miljöaspekter,

hållbar utveckling,

konsumentskydd.

8.10

Europeisk investeringsbanken (EIB) bör, också genom konkreta åtgärder via Europeiska investeringsfonden, skapa kreditmöjligheter i samarbete med kreditinstitut, regionala finansieringsorgan med inriktning på företagskrediter, riskkapitalföretag samt garantifonder, för att göra det lättare att starta och utveckla företag med inriktning på nanoteknikproduktion.

8.10.1

Sådana erfarenheter som tidigare har visat sig ge goda resultat, till exempel projektet ”Tillväxt och miljö” på miljöområdet, kan användas som modell för att främja tillväxten inom den nanoteknikbaserade produktionen (46).

8.11

Forskningen och dess återverkningar på produkterna bör inriktas framför allt med hänsyn till medborgarnas krav och den hållbara utvecklingen. I detta sammanhang borde man också inleda initiativ för att utvärdera nanoteknikens konsekvenser på hälsa och miljö, och därvid samordna EU-initiativ (uppifrån-och-ned) med andra initiativ som genomförs på lokal nivå (nedifrån-och-upp).

8.12

Dialogen med allmänheten måste ske fortlöpande och på vetenskaplig grund. De nya teknikformer som växer fram genom användningen av atomer måste vara öppna, och medborgarna skall kunna känna sig säkra på att de inte är farliga för hälsa eller miljö. Av historien kan vi lära att fruktan och oro inför nya produkter ofta beror på okunnighet om de verkliga förhållandena.

8.12.1

Också av detta skäl hoppas EESK på ett fortlöpande och tätt samspel mellan forskningsresultat och allmänt erkända etiska principer. För detta ändamål är det nödvändigt med en internationell dialog.

8.13

Särskild uppmärksamhet bör riktas mot EU:s nya medlemsländer i samband med skapandet och utvecklingen av teknikplattformarna (47) så att dessa länder garanteras en solid närvaro och en nära koppling till europeiska spetsforskningscentrum.

8.14

EESK anser att forskningssamordningen inom det breda nanovetenskapliga området (där grundforskning bör vara en angelägenhet för det planerade Europeiska forskningsrådet (ERC)) bör vara en uppgift för kommissionen, som i samförstånd med parlamentet och rådet kan säkerställa ett så stort mervärde som möjligt för de europeiska medborgarna, däribland en vittgående, spridd och objektiv användning av forskningsresultaten. Grundforskningen bör dock vara en uppgift för det självständiga europeiska forskningsråd som skall inrättas.

8.15

EESK uppmanar kommissionen att vartannat år offentliggöra en rapport om den nanotekniska utvecklingen för att redovisa hur långt genomförandet av handlingsplanen har kommit och för att föreslå eventuella anpassningar och justeringar.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Intervju med kommissionsledamot Philippe Busquin (sammanfattning i IP/04/820, 29.6.2004).

(2)  Se fotnot 1.

(3)  Se punkt 6.15 i slutsatserna.

(4)  Se fotnot 1.

(5)  Centrum för mikro- och nanoelektronik vid Milanos tekniska högskola, prof. Alessandro Spinelli.

(6)  Se föregående fotnot.

(7)  Investeringarna i nanoelektronik uppgår i dag till 6 miljarder euro, som fördelas på följande sätt: 1/3 inom nano och mikro, 1/3 inom diagnosticering, 1/3 inom material (källa: Europeiska kommissionen, GD Forskning).

(8)  Källa: Europeiska kommissionen, GD Forskning, 2003.

(9)  Se punkt 3.3.1.

(10)  Regge, Tullio: ”Il vuoto dei fisici”, L'Astronomia, nr. 18 september-oktober 1982.

(11)  Källa: Europeiska kommissionen, GD Forskning, 2003.

(12)  Olika försök pågår och har kommit långt: det har redan skapats en ”dialog” mellan en neuron hos en snigel och ett elektroniskt chip.

(13)  Från grekiskans mimesis, imitera naturen.

(14)  T.ex. spermiernas självständiga rörelseförmåga.

(15)  Indikatorn är kvantitativ, inte kvalitativ. En mer djupgående värdering vore lämplig, till exempel i den form som det brittiska Royal Society använder.

(16)  Källa: Europeiska kommissionen, GD Forskning.

(17)  Källa: Universitetet i Milano, institutionen för fysik, Centro interdisciplinare materiali e interfacce nanostrutturate.

(18)  Se Technology Roadmap for Nanoelectronics, European Commission IST Programme Future and emerging technologies, andra utgåvan 2000.

(19)  Nanostrukturerade tillsatser till polymerer, färger och smörjmedel.

(20)  Nanostrukturerade aktiva beståndsdelar, diagnossystem.

(21)  Ytbehandling av mekaniska delar för ökad hållbarhet och prestanda.

(22)  Däck, strukturmaterial, kontroll- och övervakningssystem.

(23)  Teknisk och intelligent textil.

(24)  De fleråriga ekonomiska anslag som fastställs i lagen av den 3.12.2003 fördelas på följande sätt:

a)

National Science Foundation

(1)

USD 385 000 000 för 2005;

(2)

USD 424 000 000 för 2006;

(3)

USD 449 000 000 för 2007;

(4)

USD 476 000 000 för 2008.

b)

Department of Energy

(1)

USD 317 000 000 för budgetåret 2005;

(2)

USD 347 000 000 för budgetåret 2006;

(3)

USD 380 000 000 för budgetåret 2007;

(4)

USD 415 000 000 för budgetåret 2008.

c)

National Aeronautics and Space Administration

(1)

USD 34 100 000 för 2005;

(2)

USD 37 500 000 för 2006;

(3)

USD 40 000 000 för 2007;

(4)

USD 42 300 000 för 2008.

d)

National Institute of Standards and Technology

(1)

USD 68 200 000 för 2005;

(2)

USD 75 000 000 för 2006;

(3)

USD 80 000 000 för 2007;

(4)

USD 84 000 000 för 2008.

e)

Environmental Protection Agency

(1)

USD 5 500 000 för budgetåret 2005;

(2)

USD 6 050 000 för budgetåret 2006;

(3)

USD 6 413 000 för budgetåret 2007;

(4)

USD 6 800 000 för budgetåret 2008.

(25)  Optoelektronik: teknik som bygger på en kombination av optik och elektronik. Sysslar med system som omvandlar eletriska signaler till optiska signaler och tvärtom (CD-läsare, lasersystem osv.).

(26)  ERUF, Europeiska regionala utvecklingsfonden, en av strukturfonderna som inom handlingslinje IV (lokala utvecklingssystem) kan användas för att finansiera infrastruktur och maskinell utrustning för forskningsändamål.

ESF, Europeiska socialfonden, en annan av strukturfonderna som inom handlingslinje III (mänskliga resurser) kan användas för att finansiera utbildning av forskare och fortbildning av företagare.

(27)  På olika cd-rom och i utgåvor som på sistone publicerats av GD Forskning finns en omfattande översikt över de europeiska forskningscentrumen och deras inriktning. Ytterligare information finns på:

http://cordis.lu/nanotechnology

(28)  Se Luxemburgprocessen (1997), Cardifprocessen (1998), Kölnprocessen (1999) och Lissabonprocessen (2000) vad gäller att använda sig av utvecklingen för att öka och förbättra sysselsättningen.

(29)  Europeiska kommissionen, GD Forskning.

(30)  Nanostrukturerade ytor som får andra egenskaper än vanliga ytor.

(31)  Ytterst användbara instrument som gör det möjligt att lagra en mångfald data, fotografier och musik.

(32)  Den speciella struktureringen av ytan som är berikad med en särskild typ av atomer hindrar smuts och damm från att komma i direkt kontakt med textilen, keramiken eller glaset.

(33)  Av latinets ”domus”, dvs. den vetenskap som studerar bostadens utveckling i alla dess aspekter.

(34)  Vid universitetet i Grenoble har flera experiment gjorts med mikromotorer som bygger på kinesin.

(35)  Se EESK:s yttrande 967/2004 (EUT C 302, 7.12.2004) och studier utförda vid universiteten i Gent och Bergamo (textilsektorn).

(36)  Källa: Oakridge National Laboratory, USA.

(37)  Se föregående fotnot.

(38)  A. Matthews, R. Artley och P. Holiday, 2005 Revisited: The UK Surface Engineering Industry to 2010, NASURF, Dera, 1998.

(39)  OBS! Det finns inte någon separat nanoteknisk industriell utveckling, utan bara en utveckling som drar nytta av nanotekniken.

(40)  Jämför till exempel erfarenheterna från teknikcentrumet Servitec i Dalmine, Bergamo.

(41)  Nätverket Nanoforum består av: Institute of Nanotechnology (UK), som fungerar som samordnare; UDI Technologiezentrum (DE); CEA-LETI (FR); CMP Científica (ES); Nordic Nanotech (DK); Malsch TechnoValuation (NL).

http://www.nanoforum.org

(42)  Se not ovan: rapporten ”Vision 2020”, offentliggjord den 29 juni 2004.

(43)  Den offentliga sektorn (medlemsstaterna och gemenskapen) och framför allt näringslivet skall använda 3 % av EU:s BNP för forskning och utveckling

(44)  Nanoforum i Trieste, 2003, med deltagande av fler än tusen personer.

(45)  Jfr den amerikanska lagen om nanoteknik från december 2003.

(46)  Projektet ”Tillväxt och miljö”, som förvaltades av EIF i samarbete med olika europeiska finansinstitut, har bidragit med medfinansiering och krediter till förbättring av miljöaspekterna i mikroföretag samt små och medelstora företag.

(47)  Se punkt 6.3.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/34


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Europeiska trafikregler och regler för bilregister”

(2005/C 157/04)

Den 29 januari 2004 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Europeiska trafikregler och regler för bilregister”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 oktober 2004. Föredragande: Jorge Pegado Liz.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 147 röster för, 1 röst emot och 3 nedlagda röster.

1.   Inledning: Målsättning och motivering för yttrandet

1.1

EESK godkände vid sitt sammanträde den 29 januari 2004 TEN-sektionens begäran om att utarbeta ett initiativyttrande om europeiska trafikregler och regler för bilregister.

1.2

En av de grundläggande rättigheterna i fördraget är fri rörlighet för personer (1) och dessutom är en av EU:s målsättningar att avskaffa gränserna mellan medlemsstaterna (2), vilket har befästs genom införandet av Schengen-regelverket (3). Med tanke på att transporter är ett område som omfattas av en särskild gemenskapspolitik (4) är en tillnärmning av vägtrafiklagstiftningen av största betydelse, särskilt om man tänker på vad detta kan innebära för genomförandet av inre marknaden (5).

1.3

Därtill kommer den betydelse som gods- och persontransporter på väg har i EU-15 och den kraftiga ökningen under de senaste åren.

Senast tillgängliga statistiska data visar till exempel att

vägtransportsektorn sysselsätter 3,9 miljoner personer (uppgifter från 2001),

godstransporterna på väg utgör 45 % av transporterna totalt och har ökat med 120 % sedan 1970,

persontransporterna på väg utgör 86,8 % av persontransporterna totalt och har ökat med 128 % sedan 1970,

omsättningen (uppgifter från 2000) för persontransporter på väg (55 455 miljoner euro) och godstransporter på väg (220 787 miljoner euro) utgör ca 49 % av den totala omsättningen för transporter (566 193 miljoner euro) (uppgifter från Grekland saknas) (6).

1.4

Person- och varutransporter på väg omfattas av en mängd olika nationella bestämmelser som skiljer sig åt, vilket även är fallet när det gäller principer och grundläggande regler för biltrafiken.

1.4.1

På detta område gäller också en rad internationella konventioner, som har olika tillämpningsområden och i vissa fall innehåller motstridiga bestämmelser.

1.4.2

En vanlig resa i bil genom Europa innebär att bilföraren omfattas av en mängd olika rättssystem, där de regler som tillämpas skiljer sig åt och även kan vara motstridiga.

1.4.3

Frågan ställs dessutom på sin spets i och med den senaste utvidgningen, då EU fick medlemsstater som också tillämpar egna regler för fordonstrafiken.

1.5

Syftet med initiativyttrandet är att få kommissionen att utarbeta ett förslag till lagstiftning om harmonisering på EU-nivå av reglerna för fordonstrafiken, dock med vissa undantag. Genom en komparativrättslig analys vill vi visa hur medlemsstaternas trafikregler och system för bilregister skiljer sig åt och ta fram möjliga lösningar för en harmonisering på europeisk nivå.

1.6

För att utarbeta yttrandet ansåg kommittén det vara nödvändigt att höra dem som främst berörs (företrädare för trafikanter, för fordonstillverkare och för tillsynsmyndigheter). Därför anordnades en offentlig hearing parallellt med studiegruppens 2:a möte den 17 maj 2004, med medverkan av personer som har anknytning till sektorn.

1.6.1

Ett frågeformulär hade utarbetats och lämnats till gruppmedlemmarna för kommentarer för att dels underlätta diskussionerna dels samla in information.

2.   Bakgrund till initiativyttrandet

2.1

Idén att utarbeta allmänt gällande trafikregler är inte ny. Även på Europanivå har sådana initiativ tagits tidigare; tanken på en kodifiering av befintliga regler uttrycktes redan under den 8:e kongressen om transporter och trafik (7).

2.2

Även under den 38:e konferensen för tyska myndigheter med ansvar för trafikfrågor i januari 2001 tog arbetsgrupp IV upp frågan om en harmonisering av de europeiska ländernas trafikregler och menade att detta var en viktig målsättning (8).

2.3

Kommissionen har tagit ett antal initiativ som utgår ifrån samma tankegångar och målsättning, men har hittills ändå inte helt accepterat själva idén om en europeisk trafiklagstiftning (9).

2.4

Ett särskilt omnämnande förtjänar slutsatserna från en studie som nyligen genomförts åt GD Energi och transporter, där man framför skäl till varför det är nödvändigt att genomföra en harmonisering av trafikreglerna och ta fram effektiva kontrollmekanismer för efterlevnaden genom framtida lagstiftningsinitiativ (10).

2.5

Även EESK har i flera av sina yttranden påtalat att det är nödvändigt att se till att ”den fria rörligheten för fordon inom unionen gynnas” och att ge ”ökat ansvar åt de nationella myndigheterna när det gäller att avskaffa vissa interna bestämmelser som gör det svårt för medborgarna att använda fordon som är registrerade i en annan medlemsstat. (11)

3.   Kort sammanfattning av lagstiftningen i konventioner och dess räckvidd

3.1

Den internationella trafiklagstiftningen ingår i ett antal konventioner; de viktigaste är Pariskonventionen från 1926, Genèvekonventionen från 1949 och Wienkonventionen från 1968.

3.2

Den internationella konventionen om motorfordonstrafik undertecknades den 24 april 1926 av 40 stater i syfte att underlätta internationell turism. Konventionen gäller för närvarande i 50 länder.

3.2.1

Dess huvudmålsättningar är

a)

att fastställa tekniska minimikriterier för motorfordon, registrering, belysning och fordonstyp i varje stat,

b)

att reglera utfärdande och giltighet för internationella motorfordonshandlingar, så att bilförare fritt kan köra in och färdas i de områden som omfattas av konventionen,

c)

att erkänna vissa typer av inhemska körkort och fastställa de regler som skall gälla för myndigheter som ansvarar för internationellt utfärdande av körkort (internationellt körkort), vilka gäller i de avtalsslutande stater som inte erkänner andra länders körkort men inte ersätter dessa,

d)

att utarbeta varningsskyltar (sex stycken) som skall användas i de avtalsslutande staternas vägnät,

e)

att inrätta ett system för utbyte av information om bilförare med internationella handlingar och tillstånd som är inblandade i allvarliga olyckshändelser eller som har brutit mot inhemska trafikregler.

3.2.2

Denna konvention har bidragit till förenklade tullprocedurer men inte förenklat för bilförare som fortfarande måste känna till och följa olika inhemska trafikregler.

3.2.3

Konventionen träder dessutom inte i kraft förrän varje stat ratificerat den och deponerat ratifikationsinstrumentet. I regel gäller konventionen bara i den avtalsslutande statens huvudsakliga territorium. För att den skall gälla i andra territorier som tillhör landet i fråga skall detta uttryckligen anges.

3.3

Konventionen om vägtrafik, som undertecknades av 17 stater i Genève den 19 september 1949, gäller i dag i över 120 länder. Den ersätter i de avtalsslutande staterna konventionen från 1926.

3.3.1

I den senare konventionen har principerna från den tidigare utvecklats och anpassats till utvecklingen inom bilindustrin, och en större betoning på trafiksäkerhet har tillkommit.

3.3.2

Där fastställs inga allmänt gällande trafikskyltar, men varje land skall göra de egna vägskyltarna enhetliga och använda dem bara där det är absolut nödvändigt.

3.3.3

Konventionen innehåller få trafikregler och tillförde inte mycket nytt förutom anvisningar när det gäller mötande trafik, företrädesregler och lysen.

3.3.4

För denna konventions ikraftträdande gällde samma villkor som tidigare, men dess harmoniserande inverkan bromsades av att de avtalsslutande staterna inte var tvungna att tillämpa vissa av bestämmelserna eller godta ändringar av dem.

3.4

Konventionen om vägtrafik av den 8 november 1968 undertecknades i Wien av 37 stater och gäller för närvarande i cirka 100 länder. Denna konvention ersatte konventionerna från 1926 och 1949 så snart som de olika staterna ratificerat den och deponerat ratifikationsinstrumentet.

3.4.1

Denna konvention är den mest utförliga med avseende på vägtrafikregler, som behandlas i ett kapitel med 30 artiklar där centrala situationer i modern trafiklagstiftning regleras. Konventionen från 1968 nådde bortom de minimalistiska ansatserna i de tidigare konventionerna, som begränsades till fordonsmöten och vägmärken, genom att man där fastställde regler som bilförarna skulle iaktta i de mest riskfyllda situationerna (t. ex. omkörning, ändrad riktning, aktsamhet gentemot fotgängare) men även såg till att reglera sådana moment som stopp, parkering, passagerares av- och påstigning, trafik i tunnlar, kort sagt samtliga situationer som bilförare möter.

3.4.2

Genom denna konvention gick man längre än de tidigare och ålade de avtalsslutande staterna att anpassa innehållet i sin lagstiftning till de trafikregler som fastställts där. Detta hade den fördelen att bilförare som åkte till ett annat land som anslutit sig till konventionen redan var bekanta med de viktigaste trafikreglerna där.

3.4.3

Det var dock fortfarande möjligt för konventionsparterna att inte godta ändringar till konventionen.

3.5

Av denna sammanfattning framgår att tre internationella konventioner samtidigt är i kraft inom Europeiska unionen, där det nu dessutom tillkommit 10 nya medlemsstater (12). Det är långt kvar till enhetliga vägtrafikregler, särskilt som man utöver de olika konventionstexterna måste ta hänsyn till 25 länders inhemska lagstiftning som ständigt förändras (13).

3.6

Vissa problem har redan lösts eller håller på att lösas, såsom avskaffande av gränskontroller, villkor för typgodkännande av fordon och deras komponenter samt ömsesidigt erkännande av körkort och harmonisering av körkortsbestämmelser. Det som återstår att avhandla har dock en central betydelse för vägtrafiken: trafikregler och vägmärken.

3.7

I jämförelse med resten av världen underlättar konventionerna tullförfaranden och bilkörning på gemenskapens territorium, men tredjelandsmedborgare som besöker Europeiska unionen möter lika många olika slag av vägtrafiklagstiftning som antalet länder i unionen.

4.   Några anmärkningsvärda skillnader i olika länders nationella lagstiftning

4.1

En ytlig jämförelse mellan de olika ländernas trafiklagstiftning visar att det finns markanta skillnader på viktiga områden som utgör verkliga hinder för den fria rörligheten och kan äventyra personers och egendomars säkerhet och ge upphov till fler olyckor i Europa.

4.2

I det följande ges exempel på vissa särskilt anmärkningsvärda uppgifter från den ovannämnda studien som kommissionen sammanställt, och där många av dessa företeelser också behandlas ingående (14).

4.3

Som exempel anges här ett urval av alla de särskilt anmärkningsvärda och graverande fall av olikheter inom det rättsliga regelverket som presenteras i studien:

Hastighetsbegränsning utanför tätorter på vägar där vägbanornas olika körriktning är fysiskt avdelad

BE

120 km/h

PT

90 km/h

UK

70 miles/h (112 km/h)

Allvarliga överträdelser

BE

+ 10 km/h

PT

+ 30 km/h

Alkohol

SE

0,2

UK

0,8

Skyldighet att utrusta lätta motorfordon med första förbandslåda

EL

Ja

FR

Nej

Rött + gult ljus: förbered start

DK/FI

Ja

NL/ES

Nej

Skyldighet att lämna företräde åt cyklister inne i rondell

DE

Ja

PT

Nej

Företräde för kollektivtrafik att köra ut från hållplats

ES

Ja

IT

Nej

Skyldighet att köra med tända lysen i dagsljus utanför tätorter

IT

Ja

LU

Nej

Parkeringsförbudsskylt

IE

Vit bakgrund och röd bård

Övriga stater

Blå bakgrund och röd bård

Förbud för passagerare att kliva ut i vägbanan

PT

Ja

IE

Nej

4.4

Fler olikheter av detta slag står att finna i den nämnda studien inom andra områden, t.ex. kriterier för körkort, vägmärken, obligatorisk skyddsutrustning, övergångsställen, företrädesregler, användning av lysen, på- och avstigning av passagerare, utnyttjande av särskilda körfiler, omkörning, fordonsklasser, däcktyper, bogsering och till och med vägmärkenas och trafiksignalernas utformning. Totalt visar studien på 45 skillnader med avseende på grundläggande regler som används dagligen i vägtrafiken.

4.5

Ett ännu större problem än skillnaderna i de grundläggande trafikreglernas utformning är att de i de olika medlemsstaterna tolkas och tillämpas på olika sätt. Detta beror inte enbart på att man uppfattar och följer reglerna på olika sätt utan också på att påföljden för samma förseelse varierar.

5.   Sammanfattning av hearingen den 17 maj 2004

5.1

Vid den hearing som anordnades den 17 maj 2004 medverkade företrädare för olika enskilda organisationer med inriktning på bilister, bilindustrin eller trafiksäkerhet, styrelserepresentanter från AIT & FIA och från TIS-PT, det företag som samordnade den studie som nämnts tidigare (15). De medverkande, som företrädde de grupper i det civila samhället som främst berörs, framförde värdefulla synpunkter som bidrog till att belysa och analysera olika områden som detta yttrande behandlar.

Dessutom bidrog olika institutioner med sina svar på det utsända frågeformuläret.

5.2

Alla dessa inlägg och bidrag tillsammans vittnar om att EESK:s initiativ i syfte att få till stånd en harmonisering av trafikreglerna på europeisk nivå är en angelägen och brådskande fråga. Likaså ställde ett antal medverkande sig positiva till en möjlig och önskvärd utveckling mot tillnärmning av systemen för registreringsbevis och registreringsskyltar för fordon.

5.3

I detta sammanhang betonades följande punkter:

a)

EU:s beslut om rambestämmelser av den 8 maj 2003 rörande gränsöverskridande erkännande av böter för trafikförseelser, vilket kräver enhetliga trafikregler i hela Europa.

b)

Samtidigt är det viktigt att ta hänsyn till procedurreglerna för att fastställa och utfärda böter och påföljder och möjligheterna till rättslig prövning i de olika medlemsstaterna.

c)

Reglerna för bilkörning skiljer sig åt på viktiga punkter mellan de olika medlemsstaterna, vilket leder till ökade risker för bilförare som kör i ett annat land än det egna.

d)

De huvudsakliga skillnaderna, förutom de som nämns i studien från TIS-PT, omfattar

alkoholhalt i blodet,

hastighetsbegränsningar,

trafiksignaler, polismans tecken, vägmarkeringar,

påföljder för förseelser och regler för rättslig tillämpning,

skyldighet att medföra säkerhetsutrustning.

e)

I arbetet med en eventuell tillnärmning av trafikreglerna på europeisk nivå bör man använda en gradvis uppläggning (step-by-step).

f)

En fullständig harmonisering är svår att genomföra på kort tid, förutom på vissa viktiga och grundläggande områden .

g)

Dessa områden skall omfatta

olika aspekter av trafiksäkerhet,

obligatorisk utrustning att medföra i fordon (t. ex. reservglödlampor, varningstriangel, handsfree-utrustning till mobiltelefon, airbags),

vägmärken och vägmarkeringar,

kriterier för körkort,

körkort med enhetligt prickningssystem,

påföljder för allvarliga förseelser.

h)

Den modell man bör följa för denna tillnärmning av lagstiftningen är Wienkonventionen.

i)

Alla förslag bör föregås av en kostnads-/nyttoanalys liknande dem som tidigare genomförts för vissa transportsektorer eller i samband med initiativ på trafiksäkerhetsområdet (16).

j)

Särskild betoning bör läggas vid den praktiska tillämpningen av trafikreglerna, kontrollen av att de följs och påföljderna vid förseelser.

5.4

Ytterligare aspekter som man ansåg skulle behandlas när man utarbetar initiativ på detta område är

a)

enhetliga system för automatisk betalning vid motorvägs- och brotullar (17),

b)

standardiserade system för fordons vikt och mått och därtill kopplade restriktioner,

c)

miniminivåer för förarutbildningen beroende på fordonstyp,

d)

beredskap inför olyckor och första hjälpen som en del i förarutbildningen,

e)

definition av minimistandarder för byggande av väginfrastruktur,

f)

informationskampanjer om trafiksäkerhet – och om hur man förebygger olyckor – på olika nivåer i skolundervisningen och även riktade till vuxna,

6.   Inriktning och räckvidd för en europeisk trafiklagstiftning

6.1

Efter den hearing som nämns i punkt 5 ovan uttrycktes tydliga önskemål om att arbeta för en harmonisering av trafikreglerna men att inte enbart begränsa sig till sådana trafikfrågor som t.ex. väginfrastruktur och trafiksäkerhet.

6.2

Europeiska unionen har genom åren producerat ett antal lagstiftningsakter som rör vägtrafiken: körkort, typgodkännande av fordon och deras komponenter, transportbestämmelser, bilförsäkringar osv. Vad det nu handlar om är att ta fram de regler som skall gälla i trafiken i syfte att få till stånd en harmonisering. Detta skulle också få en positiv inverkan på sådana områden som trafiksäkerhet, som ju påverkas av bilförarnas säkerhet och kunskaper när de möter olika trafiksituationer.

6.3

Som vi nämnt tidigare är Wienkonventionen från 1968 den text som mest utförligt behandlar vägtrafik med ambition att täcka in många olika områden. Att konventionen är ett internationellt instrument som gäller i de flesta EU-länder bidrar till att påverka de avtalsslutande staterna att anpassa den egna lagstiftningen till konventionens bestämmelser. Denna text utgör en lämplig utgångspunkt för en bred diskussion om en europeisk trafiklagstiftning, eftersom det är den som är mest känd och accepterad i EU-länderna.

6.4

Det förslaget som läggs fram innebär alltså en harmonisering av de trafikregler som utgör kärnan i den mest aktuella europeiska vägtrafiklagstiftningen, däribland särskilt

a)

allmänna regler för bilkörning, start och placering på vägen, fler- och enfiliga vägar, korsningar, på- och avfarter och rondeller, avstånd mellan vägbana och trottoar, hastigheter samt avstånd mellan fordon,

b)

bilförares signaler,

c)

körhastighet (inte nödvändigtvis högsta begränsade hastighet),

d)

företräde, allmänna regler, vid korsningar, på- och avfarter, rondeller och mellan fordon,

e)

omkörning,

f)

ändrad körriktning,

g)

backning,

h)

U-sväng,

i)

stopp och parkering,

j)

fordons passagerarkapacitet och mått, varu- och persontransporter, på- och avstigning av passagerare, på- och avlastning,

k)

fordonsbelysning och användning av lysen,

l)

körning i nödkörfält och på särskilda leder (t.ex. motorväg och liknande, korsningar med spårbunden trafik, leder reserverade för särskilda fordon, rälsbundna eller ej),

m)

alkohol och narkotiska preparat,

n)

användning av säkerhetsutrustning (bilbälten och barnbilstolar),

o)

obligatoriska handlingar,

p)

agerande i händelse av olycka eller fel på fordonet,

q)

enhetlig utformning av regler för alla olika kategorier av trafikanter på allmänna vägar, särskilt motorcyklar, fyrhjulingar, trehjulingar, mopeder, cyklar och rullskridsko- eller skateboardåkare samt förare med funktionshinder,

r)

övergångsställen och förares aktsamhet,

s)

särskilda regler som förare skall följa när det gäller kollektivtrafik, specialtransporter och specialfordon,

t)

djur på vägen.

6.5

Trafikreglerna måste kompletteras och tydliggöras, och eventuella undantag utmärkas med hjälp av vägmärken, som med sina olika anvisningar kan bidra till en ökad trafiksäkerhet. Vägmärkena bör följaktligen göras enhetliga, både till utseende, innehåll och placering, liksom med avseende på deras betydelsegrad i förhållande till trafikreglerna, och man bör se till att de är tillräckligt många och tillräckligt tydliga.

6.6

Det är inte bara vägmärken som är av betydelse i detta sammanhang. Andra anvisningar som bör harmoniseras är polismans tecken, trafikljus, bilförares signaler och vägmarkeringar.

6.7

Att inte följa trafikreglerna eller anvisningarna på vägmärken innebär en förseelse, varför reglerna för hur detta skall hanteras och kontrolleras bör vara enhetliga, särskilt med avseende på hastighetsövervakning samt kontroll av alkohol eller droger i blodet. Innan vi når så långt är det nödvändigt att de olika länderna kommer överens om vilka olagliga handlingar som utgör en förseelse, för att undvika att vad som uppfattas som en förseelse i ett land kanske inte är det i ett annat. Därför bör definitionen av förseelse standardiseras.

6.8

Följaktligen är det viktigt att ta fram enkla mekanismer som kan bidra till en enhetlig tolkning av en europeisk trafiklagstiftning, eftersom de procedurer som tillämpas i samband med trafikförseelser måste vara snabba om inte trafikreglerna skall förlora sin mening (vad som främst behövs är ett förenklat förfarande för frågor som hänvisas till domstolen för förhandsutlåtande).

7.   Enhetlig fordonsregistrering på europeisk nivå

7.1

Det är ett känt faktum att krav, instrument och förfaranden för fordonsregistrering i medlemsstaterna varierar kraftigt. Under hearingen undersöktes även möjligheten att införa en enhetlig europeisk fordonsregistrering, vilket fick positivt gensvar från flera håll.

7.2

Man diskuterade också för- och nackdelarna med ett centralt europeiskt bilregister, som också kunde innehålla vissa nyckeluppgifter rörande avgifter, skatter och andra kostnader förutom uppgifter om ägande/användning. I detta sammanhang betonades de fördelar detta skulle föra med sig för handeln med fordon inom gemenskapen, för att försvåra bedrägerier och stöld samt göra det enklare att beivra trafikförseelser som begåtts av bilförare från andra medlemsstater.

7.3

Man ansåg att det finns förutsättningar för att införa ett enda bilregister med uppgifter om själva fordonen men inte om ägarna eller användarna. I detta arbete skulle man kunna ta vara på erfarenheterna från systemet med information om registreringsskyltar och fordonsinnehavare när det gäller bilförsäkring (3:e direktivet).

7.4

Möjligheterna att köpa, försäkra och registrera ett fordon i vilken medlemsstat som helst skulle öka, och detta skulle vara positivt för fordonsförsäljningen över gränserna, rörligheten för människor, turismen och inre marknadens utveckling (18).

7.5

Ett system med ett europeiskt fordonsregister skulle alltså vara oerhört fördelaktigt och kunna upprättas utan större kostnader genom en samordning av de nationella registren. Det skulle medföra sådana direkta fördelar som exakta uppgifter omvem som innehar ett fordons registreringshandlingar (ägande eller annan rättslig form), rättssäkerhet vid köp och försäljning av fordon, försvårande av stöld och bedrägeri, lättare övervakning och på följder i samband med överträdelser som begåtts i andra medlemsstater.

8.   Rättslig grund och lämpligt gemenskapsinstrument

8.1

I nuläget anser EESK att det bäst lämpade rättliga instrumentet för att förverkliga det förslag som vi här skisserar är ett direktiv om minimiharmonisering.

8.2

Den rättsliga grunden för att anta ett sådant instrument bör omfatta hänvisningar till initiativets inverkan på fullbordandet av inre marknaden och dess bidrag till en ökad rörlighet inom gemenskapen för de europeiska medborgarna.

9.   Slutsatser och rekommendationer

A)   En europeisk trafiklagstiftning

9.1

EESK anser att en viss harmonisering av vägtrafiklagstiftningen inte enbart är ett effektivt sätt att påskynda fullbordandet av inre marknaden, utan även ett sätt att garantera säkrare biltrafik.

9.2

Dessutom är kommittén övertygad om att en sådan harmonisering kan få en avgörande och positiv inverkan på trafiksäkerheten och olycksstatistiken och på så sätt förstärka de europeiska medborgarnas fria rörlighet.

9.3

Det finns förutsättningar för att man skall kunna inleda det förberedande arbetet med ett lagstiftningsinitiativ med de målsättningar som nämns ovan, där man tar hänsyn till de ståndpunkter och problembeskrivningar som redovisas i detta yttrande.

9.4

EESK menar att det bästa i nuläget är att som ett första steg i riktning mot en europeisk trafiklagstiftning utarbeta ett direktiv om minimiharmonisering, med Wienkonventionen som förebild, där man fastställer grundläggande trafikregler och vägmärken, kriterier för förarutbildning och körkort samt definierar överträdelser och påföljder.

B)   Ett enhetligt europeiskt fordonsregister

9.5

Om man inrättar ett enhetligt europeiskt fordonsregister som innehåller uppgifter om själva fordonen, kommer rättssäkerheten för trafikanterna att öka i och med att det blir lättare att spåra fordon.

9.6

EESK anser att man genom ett bindande gemenskapsinstrument bör kunna fastställa grunden för ett enhetligt fordonsregister och samtidigt utnyttja de erfarenheter som vunnits i samband med samarbete mellan behöriga myndigheter på nationell nivå.

9.7

Följaktligen uppmanar EESK kommissionen att inleda det förberedande arbete som är nödvändigt för att ta fram en kostnads-/nyttoanalys med avseende på de olika områden som skall harmoniseras.

C)   Slutord

9.8

EESK föreslår att kommissionen genom att utarbeta en grönbok öppnar en offentlig debatt om denna fråga för att samla in synpunkter från så många av intressenterna som möjligt.

9.9

Kommissionen uppmanas likaså att fullfölja de studier som inletts i syfte att uppnå en allt större harmonisering på sådana områden som har samband med bilkörning i allmänhet och ökad fordonssäkerhet.

9.10.

Kommittén vill uppmärksamma medlemsstaterna på vikten av ett närmare samarbete och en bättre samordning när det gäller trafikregler, av att förebygga olyckor samt av snabba hjälpinsatser och ersättning till skadelidande.

9.11.

EESK hoppas att Europaparlamentet ger sitt odelade stöd till detta initiativ och uppmanar kommissionen och rådet att medverka till att förverkliga dessa målsättningar.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Artikel 39 och följande i EG-fördraget.

(2)  Artikel 2 fjärde strecksatsen i EU-fördraget och artikel 61 och följande i EG-fördraget.

(3)  Protokoll 2 till EU-fördraget.

(4)  Artikel 70 och följande i EG-fördraget.

(5)  Artikel 95 och följande i EG-fördraget.

(6)  Se ”EU Energy and Transport in figures, GD Energi och transporter, i samarbete med Eurostat (2003).

(7)  Argante Righetti, allmän åklagare, Bellinzona – Ticino, ”Criteri di applicazione delle norme di circolazione per i veicoli stranieri in caso di difformità fra la Convenzione di Ginevra e la legislazione interna degli Stati aderenti” (Kriterier för tillämpning av trafikregler för utländska fordon i fall då Genèvekonventionen och de anslutande staternas bestämmelser inte överensstämmer), Automobile Club di Perugia, 8-10 september 1961.

(8)  Detta är tänkt att tas upp dels vid den 5:e konferensen om trafikrättsliga frågor i Trier i oktober 2004, dels vid den först europeiska vägtrafikkongressen i Lissabon 24–26 november 2004, som båda skall behandla rörligheten i en utvidgad union samt utmaningar och ansvar för vägtrafiksektorn.

(9)  Detta gäller särskilt rådets akt av den 17 juni 1998 om upprättande av konventionen om kördiskvalifikationer (EGT C 216, 10.7.98), förordning EG nr 2411/98 av den 3 november 1998 (EGT L 299, 10.11.1998) om erkännande vad gäller trafik inom gemenskapen av nationalitetsmärke för den medlemsstat i vilken motorfordon och släpvagnar till motorfordon är registrerade, direktiv 99/37/EG och 2003/127/EG av den 29 april 1999 och den 23 december 2003 om registreringsbevis för fordon (EGT L 138, 1.6.1999 och EUT L 10, 16.1.2004), rådets resolution av den 26 juni 2000 om ökad vägtrafiksäkerhet (EGT C 218, 31.7.2000), kommissionens rekommendation av den 6 april 2004 om efterlevnadskontroller inom trafiksäkerhetsområdet (EUT L 111, 17.4.2004), kommissionens beslut av den 23 december 2003 om de tekniska föreskrifterna för genomförandet av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/102/EG om skydd för fotgängare och andra oskyddade trafikanter (EUT L 31, 4.2.2004), Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/11/EG av den 11 februari 2004 om ändring av rådets direktiv 92/24/EEG om hastighetsbegränsande anordningar och liknande inbyggda hastighetsbegränsande system för vissa kategorier av motorfordon (EUT L 44, 14.2.2004), kommissionens beslut av den 2 april 2004 om tillämpningen av rådets direktiv 72/166/EEG i fråga om kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande ansvarsförsäkring för motorfordon (EUT L 105, 14.4.2004), förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om körkort (KOM(2003) 621 slutlig), förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om fastställande av gemensamma regler för vissa godstransporter på väg (KOM(2004) 47 slutlig, 2.2.2004), förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna vad gäller tillgången till Schengens informationssystem för de enheter som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon i medlemsstaterna (KOM(2003) 510 slutlig, 21.8.2003). Föreskrifterna nr 39, 60, 62, 71, 73, 78, 101 och 103 från FN:s ekonomiska kommission för Europa (FN/ECE) innehåller samma information (EUT L 95, 31.3.2004).

(10)  ”Comparative Study of Road Traffic Rules and corresponding enforcement actions in the Member States of the European Union”, utarbetad av TIS.PT, Consultores em Transportes, Inovação e Sistemas, S.A och avslutad i februari 2004.

(11)  Se yttrande EUT C 110, 30.4.2004 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna vad gäller tillgången till Schengens informationssystem för de enheter som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon i medlemsstaterna” (KOM(2003) 510 slutlig), föredragande: Paulo Barros Vale. Jfr t.ex. yttrande EUT C 112, 30.4.2004 om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om körkort (omarbetning)”, föredragande: Jan Simons, eller yttrande EUT C 108, 30.4.2004 om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Informations- och kommunikationsteknik för säkra och intelligenta fordon”, föredragande: Virgilio Ranocchiari.

(12)  Exempelvis gäller mellan Portugal och Tyskland 1926 års konvention, mellan Portugal och Belgien 1949 års konvention, och mellan Tyskland och Belgien 1968 års konvention. Om man tar med nya medlemsstater blir det ännu fler exempel. Andra exempel: mellan Tyskland, Irland och Nederländerna gäl1er 1926 års konvention, mellan Nederländerna, Portugal och Sverige gäller 1949 års konvention och mellan Finland, Italien, Österrike och Lettland gäl1er 1968 års konvention. Denna varierande situation beror på huruvida staterna har anslutit sig till det senaste instrumentet eller ej. När två länder undertecknar det senaste instrumentet upphör tidigare konventioner att gälla dem emellan, medan de fortfarande gäller i förhållande till de länder som inte undertecknat den senaste konventionen.

(13)  I Portugal håller man på att slutföra sin fullständiga omarbetning av trafiklagstiftningen, och i Italien har man just påbörjat detta arbete.

(14)  Studien nämns i fotnot 10 ovan.

(15)  Se punkterna 2.4 och 4.

(16)  Se rapporten från Europeiska transportsäkerhetsrådet om ”Cost Effective EU Transport Safety Measures” (2003) och slutrapporten om ”Cost-Benefit Analysis of Road Safety Improvementss” från ICF Consulting, Ltd, London, 12 juni 2003.

(17)  Se rådets direktiv 2004/52/EG av den 29 april 2004 om driftskompatibilitet mellan elektroniska vägtullsystem i gemenskapen (EUT L 166, 30.4. 2004).

(18)  Några medlemmar av studiegruppen framförde att man skulle försöka införa ett system som gör det möjligt att köpa och registrera ett fordon i ett annat land med tanke på sådana fall då människor av yrkesmässiga skäl befinner sig i en medlemsstat tillfälligt eller behöver besöka denna stat regelbundet.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/42


Utkast till yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Främjande av sjötransporter samt rekrytering och utbildning av sjöfolk”

(2005/C 157/05)

Den 29 januari 2004 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande på eget initiativ om ”Främjande av sjötransporter samt rekrytering och utbildning av sjöfolk.”

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 oktober 2004. Föredragande var Eduardo Chagas.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 137 röster för, 1 röst emot och 5 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

År 1996 anordnade Europeiska kommissionen och det irländska ordförandeskapet i unionens ministerråd den internationella konferensen ”Är de europeiska sjömännen ett utdöende släkte?” i Dublin. Vid konferensen konstaterades att det europeiska sjöfolket är avgörande för att den europeiska sjöfartsindustrin skall kunna fungera väl. Ett antal förslag till åtgärder för att återupprätta en reserv av välutbildat sjöfolk presenterades. Samma år presenterade kommissionen en analys i sitt meddelande ”Mot en ny sjöfartsstrategi” (1). Dessa frågor återspeglades i en resolution av den 24 mars 1997 om en ny strategi för att öka konkurrenskraften hos gemenskapens sjöfart (2). Ministerrådet godkände kommissionens meddelande och konstaterade bl.a. att åtgärder krävs för att främja EU-sjöfolkets sysselsättning

1.2

I sitt meddelande om utbildning och rekrytering av sjöfolk (3) noterar kommissionen en kraftigt minskad tillgång på välutbildat sjöfolk, i synnerhet befäl, under de senaste två årtiondena. Sedan det tidiga 1980-talet har både den sammanlagda EU-flottan och antalet EU-anställda inom sjöfarten minskat betydligt. Den tidtabellsbundna passagerar- och färjetrafiken i EU utgör ett undantag från denna utveckling: På denna marknad bemannas EU-flaggade fartyg fortfarande främst av EU-medborgare. Sjöfartsindustrin, medlemsstaterna och kommissionen har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om det minskande antalet EU-anställda inom sjöfarten och bristen på välutbildat sjöfolk, men åtgärder för att hejda och vända nedgången har i stort sett varit ineffektiva.

1.3

I ett antal studier och forskningsprojekt har man försökt fastställa och åtgärda minskningen av antalet EU-medborgare inom sjöfarten, t.ex.

en studie om sjöfartsyrken i Europeiska unionen från 1996 (som finansierades av kommissionen),

FST/ECSA:s gemensamma undersökning (finansierad av kommissionen) (4),

forskningsprojekten Methar (5) och Metnet (6) (finansierade av kommissionen genom FoTU-programmet på transportområdet inom ramen för fjärde respektive femte ramprogrammet).

1.4

BIMCO/ISF:s rapport om arbetskraft (7), som offentliggjordes i april 2000, är troligtvis den mest omfattande studien hittills av tillgång och efterfrågan globalt sett när det gäller sjöfolk på handelsfartyg. Enligt beräkningarna där saknas det 16 000 befäl, dvs. 4 % av arbetsstyrkan. Beräkningarna för 2010 för befäl visar, efter en känslighetsanalys, en variation mellan ett överskott på cirka 11 % och en brist på 24 %, beroende på tillväxt, bemanningskompetens, personalavgångar och ökad utbildning. En uppdatering som förväntas komma under 2005 beräknas uppvisa ett underskott. Enligt FST/ECSA:s gemensamma undersökning 1998 (8) är problemet för EU:s del dock mer omfattande med en uppskattad brist på ungefär 13 000 befäl 2001, som kommer att öka till ungefär 36 000 befäl 2006.

1.5

I en studie (9) som nyligen genomfördes i Storbritannien av Cardiffs universitet på uppdrag av det brittiska transportministeriet, sjöfartskammaren och sjöfartssällskapet konstaterades en betydande brist på kvalificerade sjömän som skulle kunna ta landbaserad anställning inom sjöfartssektorn i Storbritannien.

1.6

Kommissionen har konstaterat att närsjöfart är en självklar del av transportsystemet (10). Ett antal åtgärder har vidtagits för att främja närsjöfart, bland annat inom ramen för riktlinjerna för statsstöd till sjötransporter, men detta har inte inneburit några större konkreta förbättringar av sysselsättningen för EU-sjöfolk. Det registrerade tonnaget har upphört att minska i vissa medlemsstater, och i några länder har det till och med ökat, men trots detta har antalet EU-medborgare inom sjöfarten fortsatt att avta.

2.   Kommissionens rekommendationer för främjandet av rekrytering och utbildning av sjöfolk och av sjötransporter (11)

2.1

Kommissionen konstaterar att sysselsättning och utbildning är två områden för vilka medlemsstaterna har huvudansvaret, men fastställer ändå prioriterade åtgärder och utfärdar rekommendationer för dessa enligt följande:

a)

Medlemsstaterna bör eftersträva korrekt tillämpning av gällande gemenskapslagstiftning och internationell lagstiftning om boende- och arbetsförhållandena samt en god kvalitet på rutinerna ombord så att de sociala villkoren förbättras, vilket skulle göra det lättare att rekrytera och behålla kvalificerad personal.

b)

Kommissionen konstaterar ökad konkurrens från billigare arbetskraft från länder utanför EU på den tidtabellsbundna passagerar- och färjetrafiken inom EU. En lösning på detta problem kräver gemensamma åtgärder med arbetsmarknadens parter.

c)

Kommissionen rekommenderar att medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter organiserar samordnade informationskampanjer på nationell och europeisk nivå för att återupprätta sjöfartsnäringens image och ge ungdomarna fakta om vad en karriär till sjöss innebär.

d)

Redarna bör undersöka möjligheterna till förbättring av arbets- och levnadsvillkoren, inbegripet schemaläggning och ersättning.

e)

Sjöutbildningssystem av hög kvalitet måste upprätthållas i EU, och medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna måste säkerställa ett tillräckligt antal platser för utbildning ombord.

f)

Medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter bör undersöka och utnyttja de möjligheter som ges inom ramen för befintliga gemenskapsinstrument för finansiellt stöd till sjöfartsutbildning,

g)

Gemenskapen kan stödja sjöfartsbranschens ansträngningar för att avhjälpa den nuvarande bristen på EU-sjöfolk genom bidrag till flera tillfälliga forskningsprojekt inom ramen för det sjätte ramprogrammet.

2.1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén gav uttryck för åsikten (12) att alla de som kommissionens meddelande om rekrytering och utbildning av sjöpersonal riktade sig till skulle beakta dessa rekommendationer. Särskilt hänvisades till de medlemsstater som i stor utsträckning använder statligt stöd till sjötransporter samt olika former av EU-stöd. Kommittén riktade uppmärksamheten mot vikten av att förbättra levnads- och arbetsvillkoren ombord, ratificering och genomförande av relevanta internationella standarder och, där så behövs, lämpliga åtgärder för att höja den sociala status och den arbetstillfredsställelse som en sjöanställning medför. Kommittén påpekade också behovet av att medlemsstaterna och arbetsmarknadsparterna samarbetar och främjar yrket.

2.2

Kommissionen konstaterar att sjötransporter är ett område där medlemsstaterna har huvudansvaret, och fastställer prioriterade åtgärder och utfärdar rekommendationer för dessa. Även om närsjöfarten har uppmärksammats i hög grad har inte åtgärderna begränsats till denna sektor. Följande betonas:

a)

Lagstiftningsåtgärder, t.ex. genomförande av direktivet om vissa rapporteringsformaliteter för fartyg som ankommer till och avgår från hamnar i medlemsstaterna (IMO:s FAL-formulär), genomförande av Marco Polo-programmet, standardisering och harmonisering av intermodala lastenheter, höghastighetsvattenvägar samt miljövänligare sjöfart.

b)

Tekniska åtgärder, t.ex. genomförande av ”Vägledning för tullförfaranden vid närsjöfart”, kartläggning och undanröjande av hinder så att närsjöfarten kan bli framgångsrikare, tillnärmning av nationell tillämpning och datorisering av gemenskapens tullförfaranden samt forskning och teknisk utveckling.

c)

Verksamhetsinriktade åtgärder, t.ex. samordnade servicepunkter för myndigheter, tryggande av den centrala roll Short Sea Shipping Focal Points (kontaktpersoner för närsjöfart) har, en väl fungerande verksamhet hos SPC (nationella center för främjande av närsjöfart) och god vägledning till dessa, stärkande av närsjöfartens image som ett attraktivt alternativ till andra transportsätt samt insamling av statistik.

2.2.1

EESK stödde kommissionens förslag i sitt yttrande (13) om handlingsprogrammet för främjande av närsjöfart. Kommittén påpekade dock behovet av att avlägsna flaskhalsar så att närsjöfarten i större utsträckning kan samverka med andra transportsätt. Kommittén uttryckte farhågor inom ett antal relaterade områden. EESK betonade också vikten av kontinuerlig övervakning av att åtgärderna genomförs.

3.   Rådets rekommendationer för främjandet av rekrytering och utbildning av sjöfolk och sjötransporter

3.1

Rådet (14) stödde den allmänna strukturen och politiska inriktningen i kommissionens meddelande om utbildning och rekrytering av sjöfolk (15) och bekräftade sjöfartens betydelse för världshandeln och den interna handeln inom gemenskapen. Rådet konstaterade även att sjötransport är den effektivaste, miljövänligaste och billigaste transportformen.

3.2

Rådet konstaterade att sjöfarten är konkurrensutsatt, men betonade vikten av att bekämpa undermålig sjöfart genom att både införliva internationella standarder och fylla luckorna i internationell lagstiftning, inklusive den lagstiftning som avser sjömännens boende- och arbetsförhållanden som utgör grundläggande inslag i fartygssäkerheten.

3.3

Rådet betonade att den mänskliga faktorn är av avgörande betydelse för att kunna bedriva en kvalitetssjöfart, och underströk behovet av att på ett positivt sätt påverka allmänhetens inställning vad avser både yrkets image och möjligheterna i en anställning till sjöss.

3.4

Rådet konstaterade att gemenskapens riktlinjer för statligt stöd inom sjöfartssektorn har positiva effekter när det gäller att upprätthålla konkurrenskraften för medlemsstaternas handelsflottor och för att öka antalet fartyg i medlemsstaternas fartygsregister.

3.5

Rådet erkände sjötransporternas betydelse och utfärdade bl.a. följande rekommendationer:

a)

Att man i ett tidigt skede tar fram ”reviderade gemenskapsriktlinjer för statligt stöd inom sjöfartssektorn för att stimulera upprätthållandet av konkurrenskraften och främjandet av sakkunskap inom europeisk sjöfart samt sysselsättningen av europeiskt sjöfolk”.

b)

Att medlemsstaterna förmedlar ”en positivare uppfattning om sjöfarten”.

c)

Att ytterligare främja kvalitetssjöfart ”genom en striktare efterlevnad av IMO:s och den internationella arbetsorganisationens (ILO) rättsliga instrument, men också av gemenskapslagstiftningen, i samband med flagg- och hamnstatskontroll”.

d)

Att beakta ”möjligheterna att inrätta ett europeiskt kvalitetsbelöningssystem genom vilket förtjänstfulla aktörer såsom rederier, fartyg och kanske även hamnar, som uppfyller bland annat normerna för säkerhet, boende- och arbetsförhållanden för sjöfolk, trygghet och miljöskydd, vinner erkännande som ett incitament för att främja kvalitetssjöfart”.

e)

Man ”välkomnar kommissionens avsikt att lägga fram en rapport om möjligheten att utveckla särskilda förfaranden för erkännande av behörighetscertifikat för sjöfolk inom gemenskapen” och se till att STCW-kraven uppfylls.

f)

Att arbetsmarknadens parter inom sjöfartsnäringen skall ”bidra till medlemsstaternas och kommissionens ansträngningar för att locka ungdomar till sjömansyrket,” bl.a. genom att skapa attraktiva arbets- och löneförhållanden. De bör också främja anställning av kvinnor både ombord och i land.

g)

Att framför allt redarna skall ”säkerställa och bevara en tillräcklig anställningsnivå för EU-medborgare ombord på fartygen och i rederierna”. Redarna bör främja möjligheterna till en karriär med rörlighet, befordran och framtida anställning i land, särskilt genom att med unga befälspersoner teckna anställningskontrakt som innebär möjligheter till högre befattningar. Redarna bör också bidra till förbättring av arbets- och boendeförhållandena, särskilt genom att utnyttja möjligheterna inom modern teknik och kommunikation.

h)

Att beakta vikten av konventioner om arbetsvillkor, t.ex. ILO-konventionerna.

4.   Europaparlamentets ståndpunkter i fråga om främjandet av rekrytering och utbildning av sjöfolk samt transporter

4.1

Europaparlamentet har flera gånger tagit upp frågan om främjande av sjötransporter och sjöfolk. I sin senaste resolution om ökad sjösäkerhet (P5_TA_PROV(2004)0350), som tillkom efter oljetankfartyget Prestiges förlisning utanför Galiciens kust i Spanien, presenteras ett antal förslag som, om de genomförs, skulle bidra avsevärt, direkt och indirekt, till främjandet av EU-sjöfarten, och gynna både EU-redare och EU-sjöfolk.

4.2

EESK noterar med intresse bl.a. följande rekommendationer ur rapporten:

4.2.1

”Europaparlamentet efterlyser en övergripande och konsekvent europeisk sjöfartspolitik som syftar till att skapa ett europeiskt område för sjösäkerhet. Denna politik bör framför allt grunda sig på följande åtgärder:

förbud mot fartyg som inte uppfyller normerna,

...

förbättring av arbets- och levnadsförhållanden ombord samt främjande av utbildning för de yrkesverksamma inom sjöfarten.”

4.2.2

”Europaparlamentet betonar att det med tanke på sjösäkerheten är viktigt att sjömännen har motivationsbefrämjande löner och att det överutnyttjande som förekommer på ett flertal fartyg bör upphöra. Parlamentet uppmanar kommissionen att arbeta för att sjömansyrket harmoniseras och uppvärderas lagstiftningsvägen på europeisk nivå samt att agera inom IMO.”

4.2.3

”Europaparlamentet efterlyser åtgärder som bidrar till ökad respekt för sjöfartsyrkena, så att de blir mer attraktiva för ungdomar i allmänhet, och för europeiska ungdomar i synnerhet.”

5.   Allmänna kommentarer och observationer

5.1

Som en del i det pågående programmet för hållbar utveckling inom EU har sjöfarten en erkänt viktig roll. Sjötransportens betydelse bekräftades i kommissionens vitbok ”Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden” (16), och riktlinjerna för en sjöfartspolitik gavs i dokumentet ”European Union Legislation and Objectives for Sea Transport” (EU:s lagstiftning och mål för sjötransporter) (17).

5.2

Sjöfarten transporterar 40,7 % av EU:s export och import om man ser till värdet, och 69,9 % sett till vikten (18). Dessa siffror är betydligt högre för de medlemsstater som utgör öar. Sjötransporter är det viktigaste transportsättet för handel med länder utanför EU.

5.3

När det gäller handeln inom gemenskapen transporterar sjöfarten 12 % av värdet, och 19,7 % av vikten (19). För öar utan fast landförbindelse och vissa regioner är siffrorna betydligt högre, i synnerhet för Storbritannien och Irland som är nästan fullständigt beroende av sjötransporter för sitt ekonomiska välstånd.

5.4

En sund och livskraftig sjöfartsnäring bidrar till upprätthållandet av andra transportformer. Vidare leder en framgångsrik sjöfartsnäring till att sjöfartssektorn i vidare bemärkelse kan fortleva och blomstra, i synnerhet när det gäller att tillgodose behovet av utbildat sjöfolk med hög kompetens som kan gå över till service-, finans-, fritids- eller tillverkningssidan, Det finns vissa möjligheter att ersätta dessa, men alternativa utbildningsmetoder är inte alltid önskvärda eller möjliga.

5.5

Det är nödvändigt att göra åtskillnad mellan manskap och befäl. Redare verkar vara mer benägna att anställa EU-befäl, trots högre arbetskraftskostnader.

5.6

Ett stort antal EU-sjöbefäl har sin anställning till havs inom områden som präglas av hög risk och stora värden och i högre positioner inom näringen ombord på olika typer av fartyg. Dessa personers erfarenheter används i stor utsträckning i både rederier och flottförvaltning, inom och utom EU.

5.7

EU-manskap har i stor utsträckning ersatts av icke-EU-sjöfolk på EU-registrerade fartyg. I ökande grad begränsas EU-manskapets anställningsmöjligheter till specialfartyg, bland annat inom energisektorn ute till havs. Detta är en effekt av rederiernas åtgärder för att minska arbetskostnaderna och förbli konkurrenskraftiga eller öka sin lönsamhet.

5.8

Det erkänns allmänt att hamnar är vitala transportknutpunkter som är väsentliga för främjandet av handel och ekonomisk utveckling i medlemsstaterna. Hamnarnas betydelse som transportknutpunkter stöds av statistik från den europeiska hamnorganisationen ESPO:s årsrapport för 2003 (20). I EU-hamnarna är man i hög grad beroende av sjöfolk med stor kompetens och erfarenhet på många poster. Lotsar och hamnchefer är lättidentifierade grupper, men det behövs erfaret sjöfolk även i hamnens förvaltning och transportkedjor.

5.9

Stora inkomster genereras inom EU genom tillhandahållande av specialiserade sjöfartstjänster. Förutom den direkta flottförvaltningen och flottornas verksamhet omfattas även områden som mäklarverksamhet och rättsliga och finansiella tjänster.

5.10

Tillverkningen av utrustning, inbegripet säkerhetsutrustning, för skepps- och fritidsnäringen är betydande inom EU. Ett antal f.d. sjömän är anställda inom denna sektor, inom både utveckling och försäljning.

5.11

Varvsindustrin har visserligen drabbats hårt av ökande konkurrens, särskilt från Fjärran Östern, men är fortfarande viktig för vissa medlemsstaters och regioners ekonomi. Tillverkningen är nu koncentrerad på örlogs-, kryssnings- och specialfartyg. Verksamheten är också stor inom områdena reparation av fartyg och leveranser till energisektorn ute till havs.

5.12

Efterfrågan på kvalificerade och erfarna sjömän är också stor i tillsynsorganen i medlemsstaterna. Sådan personal är av stor betydelse för att säkerställa en adekvat flagg- och hamnstatskontroll av fartyg i syfte att garantera människors säkerhet till havs och skyddet av den marina miljön.

5.13

Gemenskapens sjöfartsskolor tillhandahåller utbildning av hög kvalitet för personer från länder utanför EU, vilket bidrar till ökad sjösäkerhet och ökat skydd av människor och den marina miljön.

5.14

EU-sjöfolk med hög kompetens och stor erfarenhet krävs för hållbar utveckling inom sjöfartsinfrastrukturen och servicerelaterade undersektorer. Det gemensamma förslaget från ECSA/ETF om ett projekt (21) för fastställande av karriärvägar inom sjöfartsnäringen har antagits, och slutsatserna av detta torde bli tillgängliga under 2005.

5.15

Det finns otillräckliga belägg för att unga EU-medborgare inte skulle vilja ägna sig åt en karriär i sjöfartsbranschen. Effektiva kampanjer för möjligheterna inom sjöfartsnäringen lockar ett betydande antal sökande.

6.   Sjöfartsanställning

6.1

Man kan konstatera att arbetskraften åldras och att de nuvarande rekryteringsnivåerna är otillräckliga för att upprätthålla det nuvarande antalet EU-anställda inom sjöfartssektorn. Detta gäller i synnerhet befäl i högre befattningar, som inte enbart anställs på EU-flaggade fartyg utan som efterfrågas också på fartyg med utomeuropeisk flagg. Med tanke på den tid det tar att utbilda sådana personer och den tid det tar för dem att skaffa sig nödvändig erfarenhet måste man konstatera att situationen är på väg att bli kritisk i vissa medlemsstater.

6.2

Lockelsen i en sjöfartsanställning tycks variera avsevärt mellan olika medlemsstater. Detta kan vara en följd av skillnader i ekonomiska villkor, geografisk belägenhet eller kultur.

6.3

Det har sagts att ungdomar i ökande grad är ovilliga att tillbringa långa perioder till havs eftersom det inte anses socialt och ekonomiskt attraktivt. Det finns dock få yrken som erbjuder så långa ledigheter som kan användas för rekreation och resor.

6.4

Det finns empiriska bevis från Storbritannien för att effektiva kampanjer och ökad medvetenhet om karriärmöjligheterna inom sjöfartsnäringen leder till ett tillräckligt antal unga sökande till de utbildningsplatser som erbjuds.

6.5

För att trygga de långsiktiga behoven i sjöfartsnäringens infrastrukturindustri – och som ett led i en informationskampanj för att få ungdomar att söka sig till sjöfartsanställning – är det av största vikt att kunna erbjuda en ”karriär inom sjöfartsnäringen” i stället för en ”karriär till sjöss”. Detta skulle innebära att man visar på de stora möjligheter som finns och minskar ungdomarnas och föräldrarnas motstånd mot en karriär inom branschen.

6.6

Sjöfartsutbildningen bör uppfylla bestämmelserna i STCW-konventionen och den internationella säkerhetsorganisationskoden (ISM-koden) och dessutom motsvara branschens behov och förse individen med beredskap inför tekniska förändringar.

6.7

Sjöfolk från fiskerinäringen och örlogsflottan utgör en användbar men begränsad reserv av ytterligare arbetskraft inom sjöfartsnäringen. Antalet personer som på så vis skulle kunna ta anställning inom sjöfartssektorn, till sjöss eller i land, minskar dock i och med fiskerinäringens nedgång och minskningen av EU:s flottor. Även om EU:s fiskeflottor krymper avsevärt skulle detta troligtvis inte innebära en ökad tillgång på arbetskraft för sjöfartsnäringen totalt sett på grund av den åldrande arbetskraften.

6.8

Att behålla EU-manskap är även viktigt för att kunna upprätthålla en hög europeisk sjöfartskompetens. Genom rätt utbildning kan de för övrigt utgöra en värdefull källa för rekrytering till officersposter.

7.   Sjötransporter

7.1

Ett antal initiativ har tagits för att främja närsjöfarten i medlemsstaterna. I vissa fall har de nyss inletts och effekterna kan ännu inte fastställas. Det verkar dock som om det förekommer mycket litet samarbete mellan medlemsstaterna. Initiativ som utmärkning av höghastighetsvattenvägar är till nytta för att höja sjöfartsnäringens profil. Alla medlemsstater bör göras delaktiga och samarbeta om åtgärder för att till fullo utnyttja sjötransporter.

7.2

När det gäller stödåtgärder till sjöfartsnäringen är riktlinjerna för statligt stöd centrala för att uppnå konkurrens på lika villkor mellan medlemsstaterna och ökad konkurrenskraft, men effektiviteten i åtgärderna kan ifrågasättas mot bakgrund av den fortsatta minskningen av antalet EU-medborgare inom sjöfartssektorn.

7.3

Det finns tecken på att några medlemsstater inte fullt ut tillämpar de bestämmelser som finns i riktlinjerna om statligt stöd. Dessutom tycks det finnas en bristande vilja till förändring på områden där begränsningar finns eller upplevs finnas.

7.4

Det är medlemsstaternas ansvar att främja sjöfartsnäringen, men bristen på central samordning tycks hämma utvecklingen. En följd av detta är att initiativ som är avsedda för att främja närsjöfart, t.ex. Marco Polo-programmet eller projektet med höghastighetsvattenvägar, ännu inte har hunnit ge resultat.

8.   Rekommendationer

8.1

Kommissionen bör vidta lämpliga åtgärder och utfärda rekommendationer om att

a)

utvärdera befintliga åtgärder för främjande av sjötransporter i medlemsstaterna,

b)

utvärdera befintliga åtgärder för främjande av utbildning av sjöfolk i medlemsstaterna,

c)

bedöma hur mycket EU-sjöfolk som krävs för att upprätthålla sjöfartsinfrastrukturen och olika kringnäringar,

d)

undersöka hur de befintliga riktlinjerna för statligt stöd fungerar i praktiken och huruvida de är lämpliga med hänsyn till 1:a nivån av behörighetsbevis, samt dessutom granska bestämmelser om kopplingen mellan utbildningen och 2:a och 3:e nivån i STCW:s behörighetsbevis för tjänstgöring/utbildning under anställning ombord,

e)

säkerställa att prioriteringen är att anställa, utbilda och behålla EU-medborgare som sjöfolk.

8.2

Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder och utfärda rekommendationer om att

a)

se till att de centrala ILO-konventionerna och andra konsoliderade konventioner, IMO-konventionerna i deras ändrade lydelse samt EU-direktiven genomförs och respekteras med avseende på adekvata anställnings- och levnadsvillkor,

b)

tillhandahålla tillräckligt ekonomiskt stöd för utbildning med hänsyn till befintliga riktlinjer om statligt stöd, i förekommande fall inbegripet skattesystem och system för social trygghet,

c)

fastställa eventuella ytterligare åtgärder för att främja rekrytering och utbildning av EU-sjöfolk,

d)

tillsammans med arbetsmarknadens parter genomföra effektiva informationskampanjer för att uppmuntra ungdomar att välja ett yrke inom sjöfartsnäringen,

e)

se till att utbildningsinrättningar av hög kvalitet för specialistutbildning inom sjöfartsbranschen får tillräckliga ekonomiska medel,

f)

uppmuntra bredare stöd från sjöfartsnäringen till utbildningen av sjöfolk,

g)

säkerställa nödvändig transportinfrastruktur för att underlätta och utvidga användningen av sjötransporter,

h)

främja användningen av sjötransporter som ett miljövänligt transportsätt,

i)

se till att många olika typer av fartyg finns tillgängliga för olika strategiska och ekonomiska behov,

j)

se till att inga åtgärder vidtas som innebär ökat straffrättsligt ansvar för sjöfolk, och avlägsna eventuella befintliga åtgärder med detta syfte, i synnerhet när det gäller befälhavare,

8.3

Europaparlamentet och rådet bör

a)

stödja kommissionens förslag till åtgärder för främjande av sjötransporter,

b)

stödja kommissionens förslag till åtgärder för främjande av rekrytering och utbildning av sjöfolk,

c)

övervaka kommissionens verksamhet med avseende på åtgärder som syftar till att främja sjötransport,

d)

övervaka kommissionens verksamhet med avseende på åtgärder som syftar till att främja rekrytering och utbildning av sjöfolk.

8.4

Redarna bör vidta åtgärder för att

a)

säkerställa lämpliga anställningsvillkor och sociala förhållanden i syfte att rekrytera och behålla EU-sjöfolk av hög kvalitet,

b)

sträva efter att rekrytera personer med stor potential och tillhandahålla lämplig utbildning,

c)

se till att det finns ett tillräckligt antal utbildningsplatser, och därefter anställningar, för att säkerställa tillgången till EU-befäl i högre befattningar,

d)

undersöka olika sätt att utveckla sjöfarten för handel inom och utanför EU.

8.5

Fackföreningarna bör vidta åtgärder för att

a)

främja möjligheterna till karriär inom sjöfartsnäringen,

b)

sträva efter att säkerställa hög yrkesmässig kvalitet bland EU-sjöfolk,

c)

delta i främjandet av sjöfartsnäringen, inbegripet närsjöfarten.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  KOM(96) 81 slutlig, 8.4.1997.

(2)  EGT C 109, 8.4.1997, s. 1

(3)  KOM(2001) 188 slutlig, 6.4.2001. EESK:s yttrande: EUT C 80, 3.4.2002, s. 9.

(4)  Källa: Joint Study of the Federation of Transport Workers' Unions in the European Union (FST) and of the European Community Shipowners' Association (ECSA): ”Improving the Employment Opportunities for EU Seafarers: An Investigation to Identify Seafarers Training and Education Priorities” (1998).

(5)  Methar: Harmonisation of European Maritime Education and Training Schemes (harmonisering av europeisk sjöutbildning).

(6)  Metnet: Thematic Network on Maritime Education, Training and Mobility of Seafarers (temainriktat nätverk för sjöutbildning, fortbildning och rörlighet för sjöfolk).

(7)  BIMCO (Baltic and International Maritime Council)/ISF (International Shipping Federation) 2000 Manpower Update - The World-wide Demand for and Supply of Seafarers - april 2000.

(8)  Se fotnot 3.

(9)  Källa: Studien ”The UK economy's requirements for people with experience of working at sea 2003”, beställd av det brittiska transportministeriet, sjöfartskammaren och sjöfartssällskapet i Storbritannien, utförd av universitetet i Cardiff.

(10)  KOM (2003) 155 slutlig, 7.4.2003.

(11)  Se fotnot 3.

(12)  EESK:s yttrande, EGT C 80, 3.4.2002, s. 9.

(13)  EESK:s yttrande, EGT C 32, 5.2.2004, s. 67.

(14)  Rådets 2515:e möte, 5.6.2003, 9686/03 (Presse 146).

(15)  Se fotnot 3.

(16)  Vitbok - Den gemensamma transportpolitiken fram till 2010: Vägval inför framtiden (Europeiska kommissionen, 2001).

(17)  Sjöfartspolitik: ”European Union legislation and objectives for sea transport” (Europeiska kommissionen, 2001).

(18)  Källa: EU Energy and Transport in Figures - Statistical Pocketbook 2003 (EU:s energi och transporter i siffror - statistik i pocketutgåva för år 2002) – Europeiska kommissionen.

(19)  Se fotnot 16.

(20)  European Sea Ports Organisation, årsrapport 2003.

(21)  Förslag till gemensamt ECSA/ETF-projekt om fastställande av karriärvägar inom sjöfartsnäringen 2004.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/48


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 86 i fördraget på statligt stöd i form av ersättning för offentliga tjänster som beviljas företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” och ”Utkast till kommissionens direktiv om ändring av direktiv 80/723/EEG om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag”

(2005/C 157/06)

Den 19 mars 2004 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 oktober 2004. Föredragande var Bernardo Hernández Bataller och medföredragande var Umberto Burani.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 140 röster för och 9 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

I artikel 3.1 g i EG-fördraget fastställs att gemenskapens verksamhet skall innefatta ”en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids”. Ett viktigt inslag i denna ordning är att bevara en effektiv kontroll för att undvika att stödet till medlemsstaterna snedvrider konkurrensen.

1.2

Europeiska rådet har vid flera på varandra följande möten påpekat att statsstöden måste kontrolleras. I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Stockholm den 24 mars 2001 påpekas att ”Nivån på det statliga stödet i Europeiska unionen måste sänkas och systemet göras mer genomblickbart. I detta syfte bör medlemsstaterna påvisa en successiv minskning av det statliga stödet i förhållande till BNP senast 2003, med beaktande av behovet av att rikta om stödet mot övergripande mål av gemensamt intresse, inbegripet mål som avser sammanhållningen”.

1.3

Europeiska kommissionen har presenterat ett förslag som syftar till att reglera det statliga stödet i form av ersättning för offentliga tjänster till företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Förslaget omfattar ett beslut och ett särskilt gemenskapsramverk samt en ändring av direktiv 80/723/EEG om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag (1).

1.4

Förslagets målsättning är att tillämpa bestämmelserna i fördraget, framför allt konkurrensreglerna, på sådan ekonomisk ersättning som medlemsstaterna betalar för vissa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som helt eller delvis syftar till att täcka extrakostnaderna till följd av åläggandet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.

1.4.1

I förslaget görs dock åtskillnad mellan olika sorters ersättning, vilket begränsar dess tillämpning. Den form av ersättning som uppfyller de fyra villkor som Europeiska gemenskapernas domstol fastställde i Altmark (2)- och Enirisorse (3)-målen omfattas exempelvis inte av de nya bestämmelserna. Där fastställs följande: Det mottagande företaget skall uttryckligen ha ålagts skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och denna skyldighet skall vara klart definierad; de kriterier på grundval av vilka ersättningen beräknas skall vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt; ersättningen får inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst; ersättningen skall, i de fall kontrakt tilldelas utan ett optimalt offentligt upphandlingsförfarande, fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt, välskött och för ändamålet välutrustat företag skulle ha haft för att fullgöra dessa förpliktelser, samtidigt som man skall väga in intäkterna och en rimlig vinst från utförandet av tjänsterna. Sådan ersättning svarar enligt EG-domstolen inte mot fördragets bestämmelser om ”statligt stöd”.

1.4.2

Från tillämpningen undantas dessutom ”stöd av mindre betydelse” enligt kommissionens förordning (EG) 69/2001 av den 12 januari 2001 (4) och det statliga stödet till radio och TV i allmänhetens tjänst (5).

1.4.3

Enligt bestämmelserna i EG-fördragets artikel 73 och i rådets förordningar (EEG) 1191/69 (6) och 1107/70 (7) undantas också stöd till landbaserade transporter (järnväg, väg och inre vattenvägar) när det gäller företag som enbart tillhandahåller stads-, förorts- eller regionaltrafik.

1.4.4

På grundval av kommissionens egna bedömningar omfattas med hänsyn till den gemensamma transportpolitikens särskilda mål inte heller ersättning för offentliga tjänster inom sektorerna för sjö- och flygtransporter (8) av denna tillämpning. Ett undantag är sjötransportsektorn i de fall de offentliga tjänsterna avser sjöförbindelser med öar, om den årliga trafiken är högst 100 000 passagerare.

1.4.5

Följaktligen är förslaget förutom när det gäller nämnda öförbindelser också tillämpligt på sådan ersättning för offentliga tjänster som utgör statligt stöd och som beviljas företag som är verksamma inom alla sektorer som regleras i fördraget, om denna ersättning uppfyller följande villkor:

1)

Ersättning till företag med en årlig omsättning exklusive skatt ”på mindre än ...” (fastställs senare) (9) sammanlagt under de två räkenskapsåren före det år då tjänsten av allmänt ekonomiskt intresse tilldelades och med en årlig ersättning för att tillhandahålla tjänsten i fråga ”på mindre än ...” (fastställs senare) (10), som när det gäller kreditinstitut ersätts av ”ett tröskelvärde på ...” (fastställs senare) av den totala balansomslutningen.

2)

Ersättning för offentliga tjänster som beviljats sjukhus som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

3)

Ersättning för offentliga tjänster som beviljats företag med ansvar för subventionerat boende som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

1.4.6

Statstödens förenlighet med tillämpningen av fördragets artikel 86.2 ändras inte genom att beslutet tillämpas på dessa områden under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Europeiska kommissionen föreslår därför att man skall göra åtskillnad mellan stöd som är så stort att det kan orsaka stora snedvridningar av konkurrensen å ena sidan, och mindre stöd å andra sidan.

1.4.7

I förslaget läggs också stor vikt vid behovet av insyn i de ekonomiska förbindelserna mellan medlemsstaterna och de statliga företagen eller andra som har skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och därför föreslår man att gällande direktiv 80/723/EEG skall ändras genom en ny definition av ”företag som är skyldigt att ha separat redovisning”. Denna skulle innebära att skyldigheten att ha separat redovisning blir tillämplig på företag som får ersättning för en allmännyttig tjänst och som även utför verksamheter vid sidan av tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse, oavsett hur denna ersättning bedöms juridiskt.

1.4.8

Slutligen skall förslaget inte påverka tillämpningen av särskilda, strängare bestämmelser om skyldigheterna avseende offentliga tjänster som ingår i sektorsspecifik gemenskapslagstiftning eller i gällande gemenskapsbestämmelser om offentlig upphandling.

1.4.9

Under alla förhållanden begränsas förslagets tillämpningsområde till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med artikel 86.2 i EG-fördraget, trots att det inte ges någon definition av begreppet.

1.4.10

Förslaget innehåller en del andra, mer konkreta bestämmelser, bland annat avseende förenlighet och undantag från anmälningsplikt, krav i anslutning till offentliga uppdrag och beräkningsmetoder för ersättning.

1.4.11

I beslutets artikel 2 anges att under förutsättning att de fastställda villkoren uppfylls är ersättningen för offentliga tjänster förenlig med inre marknaden och undantas från skyldigheten om förhandsanmälan enligt EG-fördragets artikel 88.3.

1.4.12

Enligt beslutets artikel 4 bör de allmännyttiga tjänsterna anförtros genom en officiell rättsakt (lag, annan författning eller avtal) som anger den exakta arten av skyldigheterna att tillhandahålla offentliga tjänster, de berörda företagen och det berörda området.

1.4.13

Sistnämnda fall behandlas mycket detaljerat i såväl beslutets artikel 5 som i artiklarna 12–23 i gemenskapsramen. Ersättningen får inte vara större än vad som är nödvändigt för att täcka de kostnader som orsakats av fullgörandet av skyldigheterna avseende offentliga tjänster, med hänsyn till de intäkter som tjänsterna ger och en rimlig vinst.

1.4.14

Kostnaderna för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse kan omfatta olika kostnader i samband med tillhandahållandet av den berörda tjänsten, ett rimligt bidrag till fasta kostnader och en rimlig avkastning på eget kapital under förutsättning att det går till ifrågavarande tjänster (11). Kostnader för annan verksamhet kan däremot inte täckas. Rent allmänt skall kostnaderna beräknas enligt erkända bokföringsprinciper.

1.4.15

De inkomster som skall beaktas måste åtminstone omfatta alla intäkter från tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse. Med rimlig vinst avses en avkastning på kapital där man tar hänsyn till den risk företaget löper, eller till att företaget inte löper någon risk alls, på grund av statens intervention (12).

1.4.16

Slutligen bör staten regelbundet kontrollera att den ersättning som betalas ut inte är för stor, den får inte överstiga vad som krävs för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom sådant statsstöd inte vore förenligt med den gemensamma marknaden. Om den överskjutande delen av ersättningsbeloppet inte överstiger 10 % av den årliga ersättningen kan det dock räknas av följande år. Det kan dessutom hända att det krävs en ersättning som överstiger 10 % på grund av årliga kostnadsvariationer när det gäller vissa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. I så fall bör staten sektorsvis genomföra en regelbunden avstämning minst vart tredje år, och återbetalning bör ske därefter.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Med föreliggande förslag uppfylls kommissionens åtagande vid Europeiska rådet i Laeken i december 2001 att förbättra den juridiska säkerheten när det gäller ersättning för allmänna tjänster och mer konkret att fastställa en gemenskapsram till stöd för företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (13).

2.2

Det råder onekligen juridisk osäkerhet när det gäller vilka bestämmelser som skall gälla för finansieringen av tjänster i allmänhetens intresse och framför allt vad gäller tillämpningen av bestämmelserna för statsstöd, trots de juridiska villkor som EG-domstolen (tidigare nämnda Altmark- respektive Enirisorse-målet) fastställt på detta område.

2.3

Man bör dock klargöra dessa villkor och framför allt metoderna för kostnadsberäkningen (insyn, parametrar) samt vilka typer av allmänna tjänster som skall omfattas av ersättningen (14).

2.4

Förslaget förefaller vara av särskilt intresse för de ekonomiska aktörerna, eftersom allt offentligt ekonomiskt stöd som de erhåller för tjänster i allmänhetens intresse och som inte anmälts till kommissionen, oavsett belopp, kan betraktas som illegalt så länge den rättsliga ramen inte har trätt i kraft.

2.5

Följaktligen kan de inför domstol i medlemsstaterna åtalas för olagligt agerande.

2.6

Behovet är desto större då det finns två områden – finansiering och tilldelning av kontrakt – där medlemsstaternas behörighet att fastställa och utveckla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ofta står i konflikt med vissa grundläggande bestämmelser i gemenskapslagstiftningen.

2.7

Medlemsstaterna har stor handlingsfrihet att besluta om och hur tjänsterna skall finansieras. I frånvaro av gemenskapsharmonisering begränsar deras behörighet endast av den europeiska konkurrensrätten (15), dock under förutsättning att det inte inverkar negativt på de sociala tjänsterna eller inkräktar på subsidiaritetsprincipen, som är en konstitutionell regel av bindande karaktär som såväl EU som medlemsstaterna måste beakta och som inte får leda till att EU:s regelverk ifrågasätts.

2.8

Kommissionen bör undersöka hur man på ett tydligt sätt kan motivera vart och ett av förslagen (rättslig grund, behov, proportionalitet) och varför de – med hänsyn till bästa praxis och protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna – bör genomföras på gemenskapsnivå (subsidiaritetskriterierna, kvalitativa och/eller kvantitativa indikatorer).

2.9

Mot bakgrund av ovanstående bör kommissionens förslag mottas positivt. Det syftar i huvudsak till att ge medlemsstaternas offentliga myndigheter vägledning då de utför vissa grundläggande uppdrag. Exempelvis bör de se till att förfarandena för offentlig upphandling är transparenta och övervaka eventuella negativa effekter för den fria konkurrensen till följd av att företagen inte utför tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse (16) på ett effektivt sätt.

2.10

EESK ställer sig positiv till ett lagstiftningsförslag som leder till att EG-domstolens villkor utvidgas i syfte att undanta ersättning för allmänna tjänster från tillämpningen av fördragsbestämmelserna avseende statligt stöd.

3.   Särskilda kommentarer

3.1

En analys av förslaget väcker dock ett antal frågor avseende såväl innehåll som form.

3.2

Förslaget innehåller tre huvudmålsättningar som kan sammanfattas enligt följande: För det första skall det fastställas huruvida det ”relativt begränsade” offentliga stödet till företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är förenligt med inre marknaden. För det andra skall den juridiska säkerheten när det gäller ersättning för tillhandahållande av tjänster i allmänhetens intresse som överstiger detta belopp stärkas genom en gemenskapsram med bedömningskriterier för dessa tjänster. För det tredje skall de kriterier som avgör om ersättningen kan betraktas som statligt stöd fastställas.

3.3

Enligt EESK:s uppfattning bör man utvidga förslagets bestämmelser till att omfatta all ersättning för tjänster i allmänhetens intresse om denna är klart definierad och permanent och täcker merkostnaderna utan att överskrida dem. En förutsättning är att företagen för separat bokföring och att kommissionen och EG-domstolen i efterhand kan genomföra kontroller och vidta sanktioner.

3.4

Tillämpningsområdet avgränsas inte tydligt i förslaget. I beslutet fastställs tillämpningsområdet genom olika typer av kriterier som antingen utesluter vissa fall och olika sektorer (se punkt 1.4.2 – 1.4.4 ovan) eller begränsar dem på grund av kvantitativa eller kvalitativa kriterier (se punkt 1.4.5 ovan).

3.5

Vidare använder man sig i förslaget av oklara rättsliga begrepp. Till exempel skall kostnadsberäkningen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utföras ”enligt godkända bokföringsprinciper”. Förslagets tillämpningsområde begränsas till ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i enlighet med artikel 86.2 i EG-fördraget”, men som bekant definieras detta begrepp varken i fördragen eller i gemenskapens sekundärlagstiftning.

3.6

EESK anser att alla former av öcabotage – i likhet med övriga transportmedel – bör uteslutas från tillämpningsområdet såvida kommissionen inte kan ge en lämplig motivering till varför dessa skall ingå i förslaget.

3.7

Följaktligen och med tanke på att förslagets målsättningar är av utpräglad teknisk och instrumentell natur, förefaller det lämpligt att kräva att kommissionen klargör begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse i förhållande till andra tjänster som tenderar att överlappa dessa i medlemsstaternas rättstraditioner, exempelvis offentliga tjänster och tjänster i allmänhetens intresse (17). De allmänna termer med vilka kommissionen beskriver begreppet tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utesluter i själva verket viss verksamhet av stort socialt intresse, som finansiering av forskning för att förbättra människors hälsa och konsumentskydd (18).

3.8

Med hänsyn till behovet av att ur juridisk synpunkt klargöra begreppen ”tjänster av allmänt intresse” och ”tjänster av allmänt ekonomiskt intresse” på överstatlig nivå, är det mindre brådskande att på samma nivå definiera sociala tjänster. Orsakerna är åtminstone två: De senare berör bara EU-lagstiftningen om de innebär en ekonomisk vinst för tjänsteleverantören, och i så fall omfattas de av ett av de två ovan nämnda koncepten.

3.9

I förslaget tar man inte heller upp hur man skall klassificera de olika typerna av finansiering av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, exempelvis solidarisk finansiering med tanke på problemen med tillgång till vissa nationella marknader (till exempel försäkringsmarknaden), eller hur man skall fastställa kriterier för att utvärdera bästa praxis på gemenskapsnivå, vilket som en av många fördelar skulle klargöra huruvida så kallad skumning (”cream skimming”) är laglig (19).

3.10

I förslaget är kriterierna desamma när det gäller respekten för inre marknadens grundläggande regelverk oavsett sektorer och aktörernas reaktioner.

3.11

På så vis tillämpas principen om likabehandling felaktigt på mycket olika förhållanden. Dricksvattendistribution, stadsrenhållning och avfallsåtervinning jämställs med el- och gasdistribution. Det rör sig dock om sektorer som fungerar under olika villkor (till exempel med avseende på miljöhänsyn och infrastrukturer m.m.) och som inte verkar på jämförbara marknader. De första berör enbart den lokala och regionala nivån, medan de andra berör den nationella, den transnationella och den internationella nivån. Därför är det inte lämpligt att tillämpa samma överstatliga finansieringsbestämmelser.

3.12

Alla sektorer är inte heller lika attraktiva för aktörer på området för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Vissa tjänster kräver särskild infrastruktur och utrustning, vilket naturligtvis medför ökade kostnader och kan utgöra ett hinder för privata investeringar på grund av bristande lönsamhet på kort eller medellång sikt.

3.13

Den bristande överensstämmelsen i fördragen mellan hur man i konkurrensrätten betraktar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som undantag från artikel 86.2 å ena sidan, och det positiva erkännandet av dessa tjänster i fördragets artikel 16 och i artikel 36 i stadgan om de grundläggande rättigheterna å andra sidan upprepas också i detta förslag, vars rättsliga grund är artikel 86.3 i EG-fördraget. Detta förringar det grundläggande värde som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har såväl i EU:s politiska verksamhet (ekonomisk och territoriell sammanhållning) som när det gäller att säkerställa grundläggande rättigheter för medborgarna såsom fri rörlighet.

3.14

Problemen i anslutning till förslaget rör därmed själva grunden för den lagstiftningsteknik som kommissionen använder, åtminstone när det gäller två punkter: instrumentella ändamål och lagstiftningens effektivitet. När det gäller punkt ett förs tankarna till den välkända typologin för bestämmelser om gruppundantag, som ofta används i gemenskapsrätten avseende konkurrensförhållandena på inre marknaden. Eftersom förslaget i själva verket omfattar olika typer av situationer, finns det risk för en dold harmonisering genom att man i lagstiftningen förbiser att tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse är en komplex fråga, när det som egentligen behövs är en juridisk metod som är mer detaljerad och ingående.

3.15

Detta leder vidare till punkt nummer två: lagstiftningens effektivitet. Utan ett föregående förslag till ramdirektiv – vilket kommittén förordar (20) – där man konsoliderar målsättningarna och de grundläggande principerna för tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse, och där man klargör dels de begrepp som används i fördraget och sektorsdirektiven, dels villkoren för de olika enskilda aktörernas intervention (21), säkerställer inte föreliggande förslag den juridiska säkerhet som krävs på detta område inom inre marknaden.

3.16

Utan en sådan juridisk infrastruktur som nämnts kan man räkna med ett antal konflikter vad gäller tillämpning och tolkning som kan leda till att de behöriga rättsinstanserna bryter samman. Det kan i själva verket leda till överträdelser av subsidiaritetsprincipen som i den nuvarande integrationsprocessen har fått en stärkt skyddsnivå, vilket framgår av artikel I-9 i det särskilda protokoll som fogats till utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, som utarbetades av Europeiska konventet.

3.17

EESK anser att det är viktigt att säkerställa att målsättningen att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen inte hindras på grund av att det planerade ramverket införs. Man bör i enlighet med fördraget bevara stödet för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg och i regioner med mycket hög arbetslöshet liksom det stöd som syftar till att underlätta utvecklingen av viss verksamhet eller vissa ekonomiska regioner samtidigt som stöden bör riktas om mot sammanhållningsmålsättningen.

3.18

Eftersom förbindelserna mellan kommissionen och de lokala och regionala myndigheterna – som kommissionen har direkta kontakter med vid beviljandet av stöd – blir alltmer komplexa, kan det bli nödvändigt att anta ett nytt förslag avseende statsstödspolitiken på gemenskapsnivå.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Förslag till direktiv om ändring av direktiv 2000/52/EG (EGT L 193, 29.7.2000, s. 75).

(2)  Se domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C-280/00, ännu inte refererad i rättsfallssamlingen.

(3)  Se domstolens dom av den 27 november 2003 i förenade målen C-34/00–C-38/01, ännu inte refererade i rättsfallssamlingen.

(4)  EGT L 10, 13.1.2001, s. 30. Det rör sig om finansiellt stöd som inte överstiger 100 000 euro för ett företag under en treårsperiod. Nämnda förordning inte är tillämplig på transportsektorn eller verksamheter som har samband med bearbetning eller saluföring av produkter som förtecknas i bilaga I till fördraget.

(5)  Särskilt det statliga stöd som åsyftas i punkterna 49–56 i Europeiska kommissionens meddelande i EGT C 320 av den 15.11.2001.

(6)  EGT L 156, 28.6.1969. Senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1893/91 (EGT L 169, 29.6.1991, s. 1).

(7)  EGT L 130, 15.6.1970. Senast ändrad genom förordning (EEG) nr 543/97 (EGT L 84, 26.3.1997, s. 6).

(8)  Det finns dock bestämmelser som kan tillämpas på dessa sektorer i rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992 (EGT L 240, 24.8.1992, s. 8) om EG-lufttrafikföretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen, senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EEG) nr 1882/2003 (EGT L 284, 31.10.2003, s. 1) och rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 (EGT L 364, 12.12.1992, s. 7) om cabotage.

(9)  Tröskelvärdena skall fastställas slutligt med hänsyn till resultaten av kommissionens öppna samråd om förslaget.

(10)  Sistnämnda tröskelvärde kan fastställas genom ett årligt genomsnitt som motsvarar nuvärdet av den ersättning som beviljas under avtalsperioden eller under en femårsperiod.

(11)  Se domstolens dom av den 3 juli 2003 i förenade målen C-83/01P, C-93/01P och C-94/01P, Chronopost, ännu inte refererade i rättsfallssamlingen.

(12)  Enligt beslutets artikel 5.4 bör man framför allt se till att fastställa en rimlig avkastning vid beviljande av särskilda eller exklusiva rättigheter, och ifrågavarande medlemsstat bör kunna införa incitamentskriterier som är relaterade till kvaliteten på den tjänst som tillhandahållits. KOM(2001) 598 slutlig.

(13)  Arbetsdokument från kommissionens avdelningar ”Rapport om det offentliga samrådet om grönboken om tjänster i allmänhetens intresse”, Bryssel 29.3.2004, SEK(2004) 326, s. 27–28.

(14)  Finansieringen kan ske på olika sätt, till exempel genom en direkt finansiering via den statliga budgeten, beviljande av särskilda eller exklusiva rättigheter, bidrag från marknadsaktörerna, en enhetlig taxa eller solidarisk finansiering. Se Europeiska kommissionen, KOM(2004) 374, s. 13.

(15)  Se Europaparlamentets rapport om ”Grönbok om tjänster i allmänhetens intresse”, Bryssel, av den 17.12.2003,

(16)  A5-0484/2003 slutlig, PE 323.188, ss. 11–13. Se även Regionkommitténs yttrande om ”Grönbok om tjänster i allmänhetens intresse”, EUT C 73, 23.3.2004, s. 7 och särskilt s. 10–11.

(17)  Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har vid upprepade tillfällen tagit upp denna fråga, senast i sitt yttrande om ”Grönbok om tjänster i allmänhetens intresse”, av den 11 december 2003, EUT C 80, 30.3.2004, s. 66.

(18)  Se bilaga 1 (”Termer och begrepp”) till ”Vitbok om tjänster av allmänt intresse”, KOM(2004) 374 slutlig, s. 23.

(19)  Avgiftsutjämning och korsfinansiering av lönsamma och olönsamma tjänster kan framför allt ifrågasättas inom avreglerade sektorer.

(20)  EGT C 241, 7.10.2002, punkt 4.4.

(21)  Se punkterna 3.1–3.5 i Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande av den 11 december 2003 (se ovan).


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/53


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna och om ändring av direktiv 2001/25/EG”

(KOM(2004) 311 slutlig – 2004/0098 COD)

(2005/C 157/07)

Den 6 maj 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 80.2 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 november 2004. Föredragande var Eduardo Chagas.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december), antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 144 röster för och 4 nedlagda röster.

1.   Bakgrund

1.1

Kommissionen lade den 26 april 2004 fram ett förslag till direktiv om erkännande av certifikat för sjöfolk utfärdade av medlemsstaterna och om ändring av direktiv 2001/25/EG (1). Syftet med förslaget är att få till stånd ett enklare förfarande för erkännande av certifikat utfärdade av medlemsstaterna.

1.2

Utbildnings-, certifierings- och vakthållningskrav för sjöfolk fastställs i Internationella sjöfartsorganisationens konvention från 1978 om normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning, i dess gällande lydelse (STCW-konventionen). I konventionen fastläggs bland annat kriterier för erkännande av certifikat för sjöfolk som parterna utfärdar till befälhavare, befäl och radiooperatörer.

1.3

Dessa internationella krav har införlivats med gemenskapens lagstiftning genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/25/EG (2) av den 4 april 2001 om minimikrav på utbildning för sjöfolk, senast ändrat genom direktiv 2003/103/EG (3). Medlemsstaterna måste sålunda utfärda behörighetscertifikat till sjöfolk i överensstämmelse med dessa normer.

1.4

När det gäller erkännande av certifikat mellan medlemsstater fastläggs i direktiv 2001/25/EG att erkännande av certifikat som innehas av sjöfolk som är medborgare i en medlemsstat, eller i tredje land, skall omfattas av bestämmelserna i direktiven 89/48/EEG (4) och 92/51/EEG (5) om en generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning. I den generella ordningen föreskrivs ett förfarande för erkännande av bevis på yrkeskunskaper, som innebär en jämförelse av erhållen utbildning och yrkesutbildning, liksom motsvarande kvalifikationer, ett förfarande som även kan tillämpas på sjöfolk. Om det finns stora skillnader i utbildning, kan sjömännen i fråga bli föremål för särskilda kompensationsåtgärder. Paradoxalt är det så för närvarande att det ömsesidiga erkännandet mellan EU-länder är mer komplicerat än erkännandet av tredje lands certifikat.

1.5

Därför föreslår kommissionen att medlemsstaterna automatiskt skall erkänna alla certifikat som utfärdats av en annan medlemsstat till sjöfolk i överensstämmelse med direktivet. Huvudsyftet med den föreslagna åtgärden är att sjöfolk som har behörighet i en medlemsstat, och som innehar motsvarande certifikat, utan ytterligare villkor skall tillåtas tjänstgöra ombord på fartyg som för valfri medlemsstats flagg.

1.6

Vidare anser kommissionen att man i gemenskapsrätten bör införliva STCW-konventionens krav avseende språkkunskaper för sjöfolk. Sådana krav skulle möjliggöra effektiv kommunikation ombord på fartyg, samtidigt som de skulle underlätta den fria rörligheten för sjöfolk.

1.7

Kommissionens förslag syftar till att ändra direktiv 2001/25/EG på följande sätt:

skyldigheten för medlemsstater att vidta åtgärder för att förhindra och bestraffa bedrägerier med anknytning till certifikat för sjöfolk, och

regelbunden utvärdering av hur medlemsstaterna uppfyller kraven i direktiv 2001/25/EG.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

EESK håller med om att det är nödvändigt med ett förfarande som förenklar medlemsstaternas erkännande av certifikat för sjöfolk inom EU i enlighet med minimikraven i direktiv 2001/25/EG med senaste ändringar.

2.2

EESK håller vidare med om att det är nödvändigt att se till att nu gällande krav uppfylls kontinuerligt och på ett riktigt sätt i enlighet med internationella förpliktelser.

2.3

EESK noterar i sina slutsatser av den 5 juni 2003 rådets tonvikt på behovet av att främja sjöfolks rörlighet inom EU (6).

2.4

EESK noterar vidare att den rådande generella ordningen för erkännandet av behörighetsgivande högre utbildning är ganska ohanterlig och utgör ett hinder för att certifikat utfärdade av medlemsstaterna blir ömsesidigt erkända såsom det stipuleras i konventionen.

2.5

EESK medger att det förfarande som nyligen införts för erkännande av certifikat från tredje land är enklare och att sjöfolk med utbildning från en medlemsstat därför kan komma att missgynnas. De föreslagna ändringarna, som är i överensstämmelse med internationella krav, är menade att avhjälpa ett sådant eventuellt missgynnande.

2.6

EESK tillstår också att vissa medlemsstater förbehåller tjänster som befälhavare och förstestyrman för sina medborgare vilket framgår av EG-domstolens fall C-47/02 och C-405/01. Detta bevisar att medlemsstater kan hindra den fria rörligheten för sjöfolk och förbehålla tjänster för sina egna medborgare. Nederländerna och Storbritannien är de medlemsstater som har de minst restriktiva riktlinjerna när det gäller anställning av andra länders medborgare.

2.7

EESK menar att det är nödvändigt med ett gemensamt arbetsspråk som allt sjöfolk förstår och kan kommunicera på. Detta är särskilt viktigt i nödsituationer och för att förbättra de sociala villkoren ombord.

2.8

EESK välkomnar att kommissionen uppmärksammar Internationella sjöfartsorganisationens studie (7) om spridning av falska certifikat, och anmodar medlemsstaterna att vidta och genomdriva alla nödvändiga åtgärder för att förhindra att certifikat för sjöfolk olagligen erhålls, utfärdas och förfalskas.

2.9

EESK håller med om att det behövs ett effektivare och lättare system för ömsesidigt erkännande av certifikat mellan medlemsstater men menar att det samtidigt behövs metoder för att aktivt bekämpa bedrägerier med falska certifikat. Ett värdland måste ha lämpliga rutiner så att ett certifikat som utfärdats av en annan medlemsstat kan användas på värdlandets fartyg.

2.10

EESK anser att ett värdland, samtidigt som man ställer minimikrav på certifikatets innehavare när det gäller språkkunskaper, också bör ställa krav på kunskaper i landets sjöfartslagstiftning. Därför behövs det ett ”erkännande-dokument”.

2.11

EESK håller med om att Europeiska sjösäkerhetsbyrån spelar en viktig roll för att säkerställa efterlevnad och konsekvens i medlemsstaterna och för att de administrativa kostnaderna skall hållas på en minimal nivå. Detta är nödvändigt för att säkerställa en hög yrkesstatus för sjöfolk som certifierats i medlemsstater.

2.12

EESK medger att Europeiska sjösäkerhetsbyrån har en viktig roll men erkänner också dess begränsningar. EESK uppmärksammar dock kommissionen på behovet av lämpliga finansiella, personella och tekniska resurser.

2.13

EESK uppmärksammar kommissionen på de möjliga negativa följderna av att tillåta ett obegränsat antal medborgare från en medlemsstat att segla på ett annat medlemslands fartyg. Samtidigt som detta är i överensstämmelse med arbetskraftens fria rörlighet, och också en nödvändighet i vissa fall, konstaterar EESK att ett obegränsat antal utfärdade certifikat kan påverka sysselsättningen bland sjöfolk i vissa medlemsstater negativt. I längden kan sjöfartskompetensen inom EU vara i farozonen.

2.14

EESK anmodar medlemsstaterna att samråda med arbetsmarknadens parter för att uppnå en balanserad rekrytering så att sjöfartskompetensen inom EU vidmakthålls.

2.15

EESK uttrycker besvikelse över att kommissionen, som tidigare inriktat sig på erkännande av tredje lands medborgare och nu ömsesidigt erkännande av certifikat för sjöfolk inom EU, inte nu försöker fastställa allmänt giltiga sociala skyddsbestämmelser för allt sjöfolk med anställning på fartyg med EU-landsflagg.

3.   Särskilda kommentarer

3.1   Artikel 1

EESK medger att direktivet skall omfatta sjöfartsyrken som utövas av medborgare från en medlemsstat och medborgare från ett icke EU-land som har ett behörighetscertifikat utfärdat av en medlemsstat. Det är viktigt att detta inte utvidgas till att omfatta certifikat som ursprungligen utfärdats av tredje land och godkänts av en medlemsstat.

3.2   Artikel 3

I punkt 2 medges att alla sjömän som har ett giltigt certifikat eller annat certifikat såsom definieras i punkt 1 skall tillåtas arbeta ombord på fartyg som seglar under annat EU-lands flagg. Detta skall dock ske först efter att ett formellt erkännandedokument har utfärdats. Ett erkännandedokument behövs för att förhindra ett bruk av falska certifikat och för att kunna pröva språkkunskaperna och kunskaperna om värdlandets sjöfartslagstiftning.

3.3   Artikel 4

EESK erkänner vikten av att sjöfolk har lämpliga språkkunskaper såsom fastställs i STCW-konventionen, stycke A-II/1, A-III/1, A-IV/2 och A-II/4. Detta är dock tvetydigt i och med att det är svårt för medlemsstaterna att säkerställa att bestämmelserna har åtföljts och det enligt STCW-konventionen är värdlandet som skall säkerställa att sjömännen har lämpliga språkkunskaper. Om dessa är tillfredsställande kan erkännande beviljas av värdlandet.

3.4   Artikel 5

EESK välkomnar bestämmelserna med avseende på bedrägeribekämpningen. Bruket av falska behörighetscertifikat äventyrar inte bara sjösäkerheten utan kan också orsaka allvarlig skada på den marina miljön och underminera sjöfartsyrkets status. Utfärdandet av ett lämpligt erkännandedokument skulle bidra till att förebygga bruket av falska certifikat.

3.5   Artikel 6

EESK välkomnar Europeiska sjösäkerhetsbyråns roll för att säkerställa att medlemsstaterna vidtar och genomdriver lämpliga åtgärder för att förhindra och bestraffa certifikatsbedrägerier.

3.6   Artikel 7

EESK godkänner och välkomnar att kommissionen med bistånd från Sjösäkerhetsbyrån med inte längre än fem års mellanrum tillser att medlemsstaterna uppfyller tillämpningen av utbildning och certifiering såsom fastställs i direktiv 2001/35/EG.

4.   Sammanfattning

4.1

EESK stöder kommissionens förslag, med ovanstående invändningar och kommentarer.

4.2

EESK medger att det behövs ett enklare system för medlemsstaternas erkännande av certifikat. Ett automatiskt erkännande utesluter dock inte att man måste säkerställa lämpliga språkkunskaper, kunskaper i värdlandets sjöfartslagstiftning och förebygga ett bedrägligt förfarande med falska certifikat. Värdlandet måste ha lämpliga rutiner för detta.

4.3

Samtidigt som EESK anser att det är önskvärt med ett effektivt och tillförlitligt system för erkännande av behörighetscertifikat som utfärdats i Europeiska unionen uttrycker vi stor oro över att kommissionen inte uppmärksammar sysselsättningssituationen för EU-medborgare i framtiden och bevarandet av en hög sjöfartskompetens inom EU.

4.4

Kommittén är medveten om kommissionens och Europeiska sjösäkerhetsbyråns viktiga roll när det gäller att säkerställa stabila och tillförlitliga förfaranden och ber kommissionen se till att tillräckliga medel ställs till förfogande både på medlemsstatsnivå och på EU-nivå.

4.5

EESK konstaterar att kommissionen fäster stor vikt vid sjöfartsutbildning för att förbättra säkerheten till sjöss och skyddet av den marina miljön, men uttrycker samtidigt oro över att inga kompletterande åtgärder har vidtagits för att se till att både medborgare från tredje land och EU-medborgare inte exploateras på EU-fartyg.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/25/EG av den 4 april 2001 om minimikrav på utbildning av sjöfolk.

(2)  Se fotnot 1.

(3)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/103/EG av den 17 november 2003, en ändring av direktiv 2001/25/EG om minimikrav på utbildning av sjöfolk.

(4)  Rådets direktiv 89/48/EEG om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning.

(5)  Rådets direktiv 92/51/EEG om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG.

(6)  Om främjandet av sjöfartsindustrin och sjöfartsyrken inom EU.

(7)  A study of fraudulent practices associated with certificates of competency and endorsements, Seafarers International Research Centre (SIRC) 2001.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/56


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmoniserade flodtrafikinformationstjänster på inre vattenvägar i gemenskapen”

(KOM(2004) 392 slutlig – 2004/0123 COD)

(2005/C 157/08)

Den 8 juni 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 71 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

TEN-sektionen, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 24 november 2004. Föredragande var Jan Simons.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 144 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Inledning

1.1

Den 25 maj 2004 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmoniserade flodtrafikinformationstjänster på inre vattenvägar i gemenskapen. Syftet är att stödja den framtida utvecklingen av trafiken på inre vattenvägar genom att integrera och harmonisera de nationella telematiktjänster som införts eller håller på att införas i de olika medlemsstaterna på senare år.

1.2

Den politiska bakgrunden till direktivförslaget är främjande av andra transportslag som alternativ till vägtransporterna. Därmed skall de gångna årens problem med en oenhetlig transportpolitik lösas. Denna anses vara orsak till dagens problem i det europeiska transportsystemet.

Trafiken på de inre vattenvägarna har tillräcklig kapacitet, både infrastrukturellt och med avseende på fartygsteknik, att överta en betydligt högre andel av den totala godstransportvolymen i Europa från vägarna. Via de gränsöverskridande vattenlederna och de många nationella vattenvägarna i Europa kan en stor del av det europeiska territoriets transportbehov tillgodoses. Den inre sjöfartssektorn kännetecknas av innovationer på olika områden. På grund av att de inre vattenvägarna blivit mer uppmärksammade som alternativ till vägtransport har man redan lyckats erövra nya marknader.

1.3

I olika initiativ- och remissyttranden och kommittéslutsatser har Europeiska ekonomiska och sociala kommittén redan framhållit den stora betydelse som transporterna på de inre vattenvägarna har (1). Det är särskilt viktigt att undanröja både nationella och internationella flaskhalsar i infrastrukturen. EESK har upprepade gånger uppmanat EU-medlemsstaterna att genomföra nödvändiga underhållsåtgärder som avser vattenvägarna. Kommittén menar att adekvat underhåll av vattenvägarna är en grundförutsättning. I annat fall är det knappast meningsfullt att införa avancerade flodtrafikinformationstjänster: Om denna grundläggande förutsättning inte gäller uppstår redan i dag flaskhalsar som kan äventyra den framtida trafikutvecklingen på de inre vattenvägarna (2).

1.4

I vitbokens strategi ingår att kommissionen lovar att bidra till att sektorn kan anpassas till nya behov på marknaden. Kommissionen ger starkt stöd till användningen av modern informations- och kommunikationsteknik (IKT), med fokus på att förbättra trafikstyrningen och transportförvaltningen på inre vattenvägar.

1.5

Kommissionen menar att införandet av RIS-modellen kommer att leda till driftskompatibilitet mellan befintliga och nya RIS-system på europeisk nivå. På så sätt bör de europeiska tillhandahållarna av utrustning få incitament att framställa maskin- och programvara för RIS till rimliga och överkomliga priser.

1.6

De internationella flodkommissionerna, Centrala Rhenkommissionen och Donaukommissionen stöder utvecklingen och införandet av RIS. Centralkommissionen för sjöfarten på Rhen har redan antagit de tekniska direktiv och specifikationer som utarbetats i detta syfte av PIANC (International Association for Navigation).

2.   Användarna; vikten av RIS för de inre vattenvägarna

2.1

Enligt direktivförslaget är begreppet flodtrafikinformationstjänster den mest genomgripande förändringen inom sektorn på åtskilliga årtionden. Denna modell syftar till att upprätta informationstjänster som stöder planeringen och ledningen av trafiken och transporttjänsterna. Det är tänkt att de telematiktillämpningar som utvecklats självständigt på nationsnivå skall integreras i ett interoperationellt koncept.

2.2

Enligt förslaget bör införandet av RIS gynna Europas inre sjöfartssektor som helhet. Den vitamininjektion för transporter på inre vattenvägar som RIS leder till är särskilt intressant mot bakgrund av EU:s utvidgning som omfattar flera central- och östeuropeiska länder.

RIS bör underlätta arbetet för de behöriga myndigheterna, i första hand i fråga om trafikförvaltning och övervakning av farligt gods. Även säkerheten och miljöskyddet bör stärkas genom bättre information och kortare utryckningstider i nödlägen.

2.3

Fördelarna med att införa harmoniserade tjänster för de inre vattenvägarna inverkar på både trafik- och transporttjänsterna. Det innebär att direktivets positiva följder bör komma både de nationella myndigheterna och flodsjöfarten till godo. Direktivet har således både offentligrättsliga och privaträttsliga syften.

2.4

Målsättningarna och utgångspunkterna för att utnyttja systemet skiljer sig mellan de offentligrättsliga och privaträttsliga områdena, varför det krävs särskild övervakning av informationen och tjänsterna för att undvika missbruk. Skyddet av privatlivet i den elektroniska kommunikationen måste ovillkorligen värnas när uppgifterna används i offentligrättsligt syfte.

3.   De fördelar RIS erbjuder vid den framtida utvecklingen av navigering på inre vattenvägar

3.1

Flodtrafikinformationstjänsterna uppfattas i direktivförslaget som ett stöd till en potentiell överflyttning av transporter till fartyg och till flodsjöfartens ökade integrering i intermodala modeller, vilket medför en samhällsnytta. Enligt förslaget förväntas RIS ge följande fyra strategiska fördelar:

Ökad konkurrenskraft.

Förbättrad användning av infrastruktur.

Förbättrad säkerhet och trygghet.

Förbättrat miljöskydd.

3.2

Vad den första aspekten beträffar vill EESK betona att den ökade konkurrenskraften bör förbättra hela sektorns position i förhållande till andra transportmedel. De planerade tjänsterna får inte leda till ytterligare försämrad konkurrenskraft för de inre vattenvägarna i de nya och framtida medlemsstaterna. På grund av den ekonomiska situationen i dessa stater är den redan försvagad. Hänsyn måste tas till framför allt denna aspekt när medel ställs till förfogande för att genomföra tjänsterna (3).

3.3

Enligt förslaget väntas effektivare resvägsplanering ge både kortare väntetider och mindre intäktsbortfall genom anpassade hastigheter. Dessutom bör RIS främja flodsjöfartens integrering i intermodala transportkedjor genom informationsgränssnitten med alla aktörer i olika försörjningsled.

3.4

De allmänt kända fördelarna med de inre vattenvägarna – säkerhet, riskförebyggande, miljöskydd – bör i högre grad framhållas tillsammans med främjandet av konkurrenskraften i förhållande till andra transportslag. Trafik på de inre vattenvägarna ses redan i dag som det säkraste transportslaget (4).

3.5

På miljöskyddets område kommer transporter på de inre vattenvägarna redan i dagens läge att kunna behålla sitt tidigare försprång i relation till andra transportalternativ. Enligt en nyligen publicerad studie om den inre sjöfartens miljöprestanda (5) kan man dra slutsatsen att flodsjöfarten kan bidra till att förbättra hela transportkedjans effekter på miljön. Detta blir också ett bidrag till att förverkliga Kyoto-målen med avseende på reducerade avgaser.

3.6

EU:s miljöministrars beslut av den 28 juni 2004 att fastställa svavelhalten i flodfartygsbränsle till 0,1 procent år 2010 ligger också i linje med miljömedvetandet på de inre vattenvägarna. Hög svavelhalt i bränsle hotar människors hälsa och kan leda till försurning av mark och vattendrag. Den inre sjöfarten kommer att bidra till att bekämpa dessa risker för att slå vakt om sitt rykte som det miljövänligaste transportslaget. Den europeiska flodflottan använder redan i dagens läge till största delen bränsle med mindre än 0,2 procent svavel.

Både installering av avgassnåla motorer och användning av bränsle med låg halt av skadliga ämnen leder till att flodsjöfartens miljöprestanda fortsätter att vara positiva i förhållande till andra transportslag.

Den redan redovisade nyttan av att införa flodtrafikinformationstjänster, som ger ytterligare reducerad energiförbrukning på de inre vattenvägarna, blir ett stöd i flodsjöfartens strävan att uppfylla de egna miljömålsättningarna.

4.   Direktivförslaget och dess tillämpningsområde

4.1

Direktivet bör ålägga medlemsstaterna att förbättra förutsättningarna för införande och utnyttjande av harmoniserade flodtrafikinformationstjänster och att ta fram ett regelverk för utarbetandet och den fortsatta utvecklingen. Utgångspunkten är att omedelbart integrera befintlig teknik (artikel 1).

4.2

Det verkar rimligt att inskränka tillämpningsområdet till vattenvägar i klass IV och däröver. Det är välkommet att man valt en dynamisk hänvisning till klassificering av vattenvägarna enligt europeisk modell.

4.3

I direktivet definieras medlemsstaternas speciella förpliktelser när det gäller att ställa erforderliga uppgifter till förfogande för genomförandet av resan, elektroniska sjökort och nyhetsförmedling till sjöfartens aktörer och myndigheterna.

Staterna åläggs att säkerställa tillgången till elektroniska sjökort för navigering enbart på europeiska inre vattenvägar av klass Va eller högre enligt klassificeringen av europeiska inre vattenvägar. EESK menar att detta är tveksamt med hänsyn till det tyska, belgiska, tjeckiska och polska vattenvägnätet (artikel 4).

4.4

I princip innehåller direktivet inga krav på privata användare (inom sjöfarten) att installera den utrustning som behövs för att delta i RIS. Samtidigt uppmanas emellertid medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att se till att användarna och fartygen följer de utrustningskrav som föreskrivs i direktivet. Kommittén anser att uppfyllande av detta krav och stimulans till sjöfartsaktörerna att utnyttja tjänsterna förutsätter både att medlemsstaterna ställer nödvändiga uppgifter till förfogande och att de ger incitament till motsvarande utrustning av fartygen.

För öppenhetens och frivilligprincipens skull måste man undvika att göra det obligatoriskt att utnyttja tjänsterna. Det bör emellertid vara ett inslag i medlemsstaternas åtgärder för införande av RIS och för genomförande av målsättningarna i direktivet att lägga upp metoder och stimulansinsatser för att sjöfartsaktörerna i största möjliga utsträckning skall utnyttja systemet.

4.5

De tekniska specifikationerna för planering, införande och tillhandahållande av tjänsterna fastställs i tekniska direktiv (RIS-direktiv). För att systemen skall bli enhetliga anser kommittén att de måste ligga i linje med befintliga direktiv och specifikationer från berörda internationella organisationer.

4.6

När uppgifter utnyttjas inom ramen för flodtrafikinformationstjänsterna i offentliga och företagsekonomiska syften krävs det särskilt privatlivsskydd för sjöfartens aktörer. När det gäller olika känsliga uppgifter måste man vara särskilt uppmärksam på datasäkerheten och se till att de inte vidarebefordras till offentliga myndigheter.

4.7

För att genomföra detta direktiv inrättar kommissionen en kommitté i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter. Denna kommitté består av företrädare för EU:s medlemsstater. EESK menar att man även bör samråda med företrädare för branschorganisationerna under arbetets gång (artikel 11) för att säkerställa att direktivet genomförs i linje med målsättningarna och ger den avsedda stimulansen till flodsjöfarten.

5.   Direktivets genomförande

5.1   Användarnas respons

Kommittén anser att det gäller att vara särskilt noga med hur direktivet införs och genomförs. De standardiserade tjänsterna för de inre vattenvägarna måste förmedla meningsfull information som kan bidra till att främja sjöfarten. IT-enkäter i medlemsstaterna har visat att sjöfarten på de inre vattenvägarna fortfarande saknar tillräckliga resurser att använda RIS.

För att göra användarna positivt inställda och stimulera sjöfartsaktörerna att genomföra direktivet är det enligt kommittén helt nödvändigt med stödinsatser i samband med utrustningskraven. Vi stöder därför det gemensamma förslaget från de nederländska och österrikiska transportministerierna om att utarbeta ett gemensamt förslag till kommissionen om RIS-genomförandet. Vi vill verka för att stöd skall utgå till genomförandeprojekt i (de framtida) medlemsstaterna från EU:s stimulansprogram på området, särskilt i syfte att införa RIS i ekonomiskt svagare regioner.

Om flodtrafikinformationstjänsterna skall bli effektiva är det en förutsättning att de används i största möjliga utsträckning av aktörerna inom sjöfarten. De övergripande planer som skall utvecklas måste kunna uppfylla dessa krav, menar kommittén.

5.2   Kostnader

Som man noterar i motiveringen till direktivförslaget bör de europeiska utrustningsproducenterna ges incitament att framställa utrustning och programvara för RIS till skäliga och överkomliga kostnader. Kommissionen bedömer att införandet av RIS kommer att ge samkörningsmöjligheter mellan befintliga och nya RIS-system på europeisk nivå. Kommittén menar att sådana stimulansåtgärder förutsätter fler incitament och ökad övervakning från kommissionens sida. Regelbunden information och offentliggörande av uppgifter kan bidra till detta.

Förutom de höga kostnaderna för RIS-systemets hårdvara och programvara har aktörerna inom sjöfarten än så länge begränsat sin överföring av data och Internetkommunikation via GSM på grund av de höga kommunikationskostnaderna. Vi menar att det i anslutning till införandet av direktivet gäller att främja de kommunikationssystem som bäst kan motsvara flodsjöfartens krav och utnyttjas kostnadseffektivt.

6.   Bakgrund till rekommendationerna nedan

6.1

Europeiska unionens största ekonomiska utmaning är ett realisera dess tillväxtpotential. Här måste långsiktigt hållbara tillväxtmodeller utvecklas och understödjas. Godstransporterna spelar en betydelsefull roll på gemenskapsmarknaden. Dessa står emellertid inför stora problem på grund av att det saknas en konsekvent trafik- och transportpolitik, framför allt beroende på stockningar i vägtrafiken, brist på samarbete mellan järnvägsföretag samt avsaknad av fritt tillträde till marknaden.

6.2

Europas framtid ligger bland annat i vattenvägarna. Vattnet och farvattnen spelar en viktig roll i vårt samhällsliv. Inom Europeiska unionen lever 50 % av befolkningen i kustnära områden eller vid någon av de 15 största europeiska floderna. I samband med utvidgningen av unionen kommer transporterna på de inre vattenvägarna att spela en ännu mer betydelsefull roll på inre marknaden. Många av de nya medlemsstaterna har farbara vattenvägar som används för godstransporter. Inom ramen för den policy som kommissionen deklarerat kan de inre vattenvägarna – både enskilt och som del i den intermodala transportkedjan – spela en central roll i integreringen av de nya medlemsstaterna och i förverkligandet av deras ekonomiska tillväxtpotential.

6.3

Om godstransporterna skall fungera måste det finnas tillfredsställande infrastruktur. Att den befintliga vattenvägsinfrastrukturen förvaltas och underhålls på ett förnuftigt sätt och att flaskhalsarna undanröjs är en grundförutsättning för att de intermodala godstransportmodellerna och flodsjöfartens roll skall stimuleras. Kommittén menar att adekvat underhåll av vattenvägarna är en grundläggande förutsättning. Om den inte föreligger är det knappast meningsfullt att införa avancerade flodtrafikinformationstjänster. Utan denna grundförutsättning skapas redan i dag flaskhalsar som kan äventyra den inre sjöfartens framtida utveckling. Vi uppmanar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder och ställa resurser till förfogande.

7.   Allmänna rekommendationer

7.1

Ett införande av en rättslig ram för harmoniserade flodtrafikinformationstjänster på gemenskapens inre vattenvägar är välkommet i ovannämnda sammanhang. Harmoniserade informationstjänster på de inre vattenvägarna kan, om de får bred positiv respons, bidra till att man uppnår det uppställda målet – en övergång i riktning mot flodsjöfarten som alternativt transportslag, med tillväxtpotential och med fördelar på säkerhets- och miljöområdet.

Den viktigaste ekonomiska utmaning som Europeiska unionen står inför är att realisera tillväxtpotentialen. Den hållbara tillväxten måste följaktligen stödjas. Godstransporterna spelar en betydelsefull roll på inre marknaden. Det finns emellertid mycket omfattande problem över hela Europa, där framför allt igenproppade vägar äventyrar den ekonomiska utvecklingen inom EU. Lösningen ligger i att åstadkomma övergångar mellan transportslagen och underlätta utnyttjande av intelligenta transportlösningar.

Den ekonomiska utvecklingen i Europa är följaktligen avhängig av en kraftfull och välavvägd transportpolitik, som måste få ett helhjärtat erkännande av Europas beslutsfattare.

Här måste en adekvat ram utarbetas, och man måste säkerställa att utvecklingen av flodsjöfarten blir en politiskt prioriterad fråga.

Med tanke på framgångarna i samband med trafiköverflyttningen till sjöfarten på kortdistans är det möjligt att uppnå liknande framgångar med riktade åtgärder – och förutsatt att det politiska stödet föreligger – även på den inre sjöfartens område.

7.2

Den samhällsekonomiska nyttan av att avlasta vägarna, integreringen av de inre vattenvägarna i intermodala transportkedjor och skydd av naturtillgångarna genom ännu effektivare utnyttjande av fartygens lastkapacitet är faktorer som talar för att EU skall främja telematiklösningar inom flodsjöfarten och harmonisering av tjänsterna på de inre vattenvägarna. För ett effektivt genomförande av de åtgärder som tas upp i direktivförslaget har EESK följande rekommendationer, som vi anser nödvändiga i samband med att flodtrafikinformationstjänsterna införs:

Redan beslutade tekniska direktiv från andra relevanta internationella organ bör inlemmas i RIS-direktivet.

Staterna bör åläggas att tillhandahålla elektroniska sjökort för navigering på europeiska inre vattenvägar av klass IV eller högre enligt klassificeringen av europeiska inre vattenvägar.

Skydd mot missbruk av data.

Samråd med näringen inom ramen för den kommitté som kommissionen inrättat eller kommer att inrätta för att genomföra direktivet.

8.   Särskilda kommentarer

8.1

Det behövs åtgärder som kompletterar genomförandet av direktivet ombord på flodfartygen.

Den inre sjöfarten har än så länge otillräckliga möjligheter att utnyttja RIS, samtidigt som effektiviteten i flodtrafikinformationstjänsterna är avhängig av att aktörerna inom sjöfarten utnyttjar dem så mycket som möjligt. Inom ramen för de övergripande planer som skall utarbetas måste man räkna med att möta dessa krav med riktade åtgärder. Dessa avser följande:

Utarbetande av ett förslag till genomförande av RIS.

Incitament och stöd till aktörerna inom sjöfarten när det gäller införande av behövlig utrustning ombord, för att systemet skall kunna utnyttjas effektivt i linje med direktivets målsättningar.

Främjande av kostnadseffektiva kommunikationssystem som på bästa sätt motsvarar den inre sjöfartens krav.

Övervakning av producentkostnaderna för RIS-utrustning och programvara.

8.2

EESK rekommenderar dessa åtgärder i syfte att genomföra direktivförslaget på ett verksamt sätt.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  DI CESE 48/2002 rév.: [endast på tyska, engelska och franska] Gemensamma slutsatser efter den 5:e sammanträdet i den blandade rådgivande kommittén EU/Rumänien, antagna den 23–24 maj 2002 i Bukarest, om optimering av Donau som transeuropeisk transportkorridor (föredragande Bredima-Savolpoulou); EESK:s yttrande om ”Genomförandet av den strukturerade sociala dialogen i de alleuropeiska transportkorridorerna”, EGT C 85, 8.4.2002 (föredragande Alleweldt); EESK:s yttrande om ”Framtiden för det transeuropeiska nätet av inre vattenvägar”, EGT C 80, 3.3.2002 (föredragande Levaux); samt EESK:s yttrande om ”Ett alleuropeiskt system för den inre sjöfarten”, EUT C 10, 14.1.2004 (föredragande Simons);

(2)  Som exempel kan nämnas att det är investeringsstopp under 2004 för underhåll av vattenvägarna i Nederländerna, samtidigt som det krävs satsningar på minst 35 miljoner euro för att lösa upp dagens stagnation och undvika fortsatt stagnation. Det är först 2007 som nödvändiga medel ställs till förfogande.

I Tyskland uppskattades behovet av ersättningsinvesteringar till drygt 11 miljarder euro för perioden 2000–2020. Det motsvarar årliga belopp på över 500 miljoner euro, samtidigt som Förbundsrepublikens transportvägplan för perioden 2001–2015 utgår från ett underhållsbehov på 440 miljoner euro i genomsnitt per år (Placo-betänkandet om potential och framtid för transporter på Tysklands inre vattenvägar, november 2003).

(3)  Samtliga Donaustater deltar redan i ”RIS Lead”-projekt för harmonisering av flodsjöfartstjänsterna (se COMPRIS: Consortium, Operational Management Platform 2002-2005, med deltagande av 44 partner från 11 stater, bl.a. Slovakien, Ungern, Rumänien och Bulgarien). Det förväntas att flodtrafikinformationstjänsterna medför en avsevärd modernisering av Donausjöfarten (Via Donau: ”Strategy and achievements on the implementation of RIS in the Danube region”, 13.10.2004).

(4)  ”EU Energy and transport in figures, statistical pocketbook 2003”, del 3: Transport, kapitel 6: Safety.

(5)  Royal Haskoning: ”Environmental Performance of Inland Shipping”, 27 januari 2004.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/61


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om inrättande av Gemenskapens kontrollorgan för fiske och ändring av förordning (EG) nr 2847/93 om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken”

(KOM(2004) 289 slutlig – 2004/0108 CNS)

(2005/C 157/09)

Den 14 maj 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 37 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 16 november 2004. Föredragande var Gabriel Sarró Iparraguirre.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 138 röster för, 3 röster emot och 7 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Den 1 januari 2003 trädde reformen av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) i kraft. Dess viktigaste målsättning är att bevara och på ett hållbart sätt bruka fiskeresurserna. I anslutning till detta fastställdes en uppsättning bindande regler såväl för gemenskapens fiskerisektor som för medlemsstaterna.

1.2

I kapitel V i förordning (EG) nr 2371/2002 (1) fastslås en gemenskapsordning för kontroll och inspektion av fiskeverksamhet som tydligt definierar medlemsstaternas och kommissionens ansvar och fastställer det samarbete och den samordning som bör finnas mellan medlemsstaterna och mellan dessa och kommissionen för att säkerställa efterlevnaden av GFP:s bestämmelser.

1.3

För att medlemsstaterna skall kunna tillämpa GFP:s bestämmelser krävs det enligt kommissionen en solid operativ kontroll- och inspektionsstruktur på gemenskapsnivå, tillräckliga medel för utförande av kontroll och övervakning samt en lämplig strategi för ett samordnat utnyttjande av dessa medel.

1.4

Med detta nya förslag till förordning (2) vill kommissionen inrätta Gemenskapens kontrollorgan för fiske (i fortsättningen ”kontrollorganet”). Det skall fungera som ett specialiserat tekniskt organ på gemenskapsnivå och se till att medlemsstaterna enhetligt och effektivt tillämpar den gemensamma fiskeripolitiken samt organisera en operativ samordning av medlemsstaternas kontroll- och inspektionsverksamhet och bistå dem i deras samarbete.

1.5

Kommissionen föreslår att kontrollorganet skall samordna den kontroll- och inspektionsverksamhet som medlemsstaterna utför i samband med gemenskapens kontroll- och inspektionsskyldigheter, att det skall planera hur de medel för kontroll och inspektion som medlemsstaterna slagit ihop kan utnyttjas, att det skall bistå medlemsstaterna i rapporteringen till kommissionen och tredjeparter om fiskeverksamhet och kontroll- och inspektionsverksamhet samt att det skall bistå medlemsstaterna i fullgörandet av deras uppgifter och skyldigheter enligt den gemensamma fiskeripolitiken.

1.6

Dessutom föreslår kommissionen att kontrollorganet skall utföra avtalsgrundade tjänster åt medlemsstaterna på deras bekostnad, bistå dem i att utbilda inspektörer och gemensamt införskaffa kontroll- och inspektionsmaterial samt hjälpa dem att samordna gemensamma pilotprojekt för kontroll- och inspektionsverksamhet.

1.7

I förslaget till förordning anges att kontrollorganet skall vara ett gemenskapsorgan, att det skall utgöra en juridisk person och att det skall ha egen personal. Kommissionen föreslår att kontrollorganet skall ha en styrelse med en företrädare för var medlemsstat vars fartyg deltar i fiskeverksamhet som rör marina levande resurser, fyra företrädare för kommissionen samt fyra av kommissionen utsedda företrädare för fiskerinäringen. Kontrollorganet skall ledas av en verkställande direktör.

1.8

Enligt kommissionens förslag skall kontrollorganet finansieras genom bidrag från gemenskapen, avgifter för tjänster som kontrollorganet utfört åt medlemsstaterna och avgifter för publikationer, utbildning och/eller andra tjänster.

1.9

Enligt kommissionens planer skall kontrollorganet börja sin verksamhet 2006 med en budget på 4,9 miljoner euro och en personalstyrka på 38 personer under det första året, och från och med 2007 skall budgeten uppgå till 5,2 miljoner euro och personalstyrkan inbegripa 49 personer. Kontrollorganet skall ha sitt säte i Spanien.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

I kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om ett enhetligt och effektivt genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken (3) föreslås att det utförs en genomförbarhetsstudie i samarbete med medlemsstaterna innan man inrättar Gemenskapens kontrollorgan för fiske. Kommissionen presenterar nu föreliggande förordningsförslag utan att i förväg ha utfört någon sådan genomförbarhetsstudie, vilket EESK beklagar.

2.2

EESK välkomnar dock kommissionens förslag att inrätta detta kontrollorgan, och vi stöder målsättningen att uppnå ett effektivt genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken och en enhetlig kontroll och tillämpning av bestämmelserna i hela EU. EESK är medveten om att det är viktigt att på ett enhetligt och effektivt sätt kunna följa den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser, men vi menar att förutsättningen är att fiskerinäringen accepterar och förstår dem. För att möjliggöra detta måste sektorn delta i beslutsprocessen redan från starten. Som en början bör den delta i utarbetandet av de vetenskapliga yttrandena som skall ligga till grund för olika strategier och åtgärder för att bevara fiskeresurserna. EESK anser dessutom att kontrollorganet bör analysera hur man kan förbättra de vetenskapliga yttrandena och främja sektorns delaktighet i arbetet. Denna sista punkt bör ingå i uppräkningen av kontrollorganets uppgifter i artikel 4 i förslaget till förordning.

2.3

Eftersom kontrollorganet är det första i sitt slag som enbart ägnar sig åt frågor avseende fiskeriverksamhet, anser kommittén att förslaget till förordning bör göra det möjligt att i framtiden utvidga dess behörighetsområde.

2.4

EESK anser att kontrollorganet bör kunna bistå medlemsstaterna och kommissionen tekniskt och vetenskapligt avseende den praktiska tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken, framför allt i fråga om effektiviteten och möjligheterna att kontrollera de inspektions- och kontrollåtgärder som föreslås. Det skulle dessutom kunna ansvara för att främja utbildningen av inspektörer och specialutbildad övervakningspersonal genom att inrätta ett utbildningscentrum. Avslutningsvis skulle kontrollorganet kunna bidra till den nödvändiga ökade harmoniseringen av sanktionerna i de olika medlemsstaterna.

2.5

I förslaget till rådets förordning fastställs att den operativa samordning som kontrollorganet utför skall inbegripa inspektion och kontroll fram till det första försäljningsstället för fiskeriprodukter när det gäller fiskeverksamhet som utförs på medlemsstaternas territorium, i gemenskapens vatten och utanför gemenskapens vatten av gemenskapens fiskefartyg. EESK anser att man bör utvidga tillämpningsområdet för kontrollorganets operativa samordning. För det första bör inspektion och kontroll av fiskeverksamhet inte bara ske fram till det första försäljningsstället för fiskeriprodukter utan under hela livsmedelskedjan, det vill säga från det att fisken fiskas tills det att den når slutkonsumenten. För det andra bör kontrollorganets uppgifter inbegripa samordning av kontrollen av fiskeriprodukter från fiskefartyg som för tredje lands flagg, särskild sådana som bedriver olagligt, oreglerat och orapporterat fiske.

2.6

EESK anser att det är av särskild vikt att kontrollorganet bistår såväl gemenskapen som medlemsstaterna i deras förbindelser med tredjeländer och regionala fiskeriorganisationer. Det är också viktigt att man samarbetar direkt med sistnämnda, eftersom det kan bidra till att fiskeresurserna i tredjelands vatten och i internationella vatten bevaras och utnyttjas på ett hållbart sätt. EESK anser att det är viktigt att man i budgeten avsätter tillräckliga resurser till kontrollorganet så att det kan utföra sitt uppdrag och främja en hållbar utveckling av fisket.

2.7

EESK stöder förslagets artikel 6 om att inrätta Gemenskapens centrum för fiskeriövervakning som skall organisera den operationella samordningen av gemensam kontroll- och inspektionsverksamhet. För att undvika överlappningar med medlemsstaternas behörighetsområden anser emellertid EESK att förslaget till förordning bör förtydligas i fråga om centrumets uppgifter. När kontrollorganet väl inrättats anser EESK att det är viktigt att det uppfyller de sekretesskrav som anges i artikel 33 i rådets förslag.

2.8

EESK anser att de planer för gemensamt utnyttjande som beskrivs i kapitel III i kommissionens förslag är av grundläggande betydelse för en effektiv, enhetlig och balanserad tillämpning av medlemsstaternas kontrollpolitik. EESK ställer sig positiv till innehållet i dessa planer för gemensamt utnyttjande liksom till förfarandet för godkännande och till genomförandet och utvärderingen. Enligt vår mening bör medlemsstaterna bedriva ett nära samarbete med kontrollorganet för att säkerställa att det fullbordas.

2.9

Enligt kommitténs uppfattning är det nödvändigt att man såsom föreslås gör en årlig utvärdering av varje enskild plans effektivitet för att bedöma om de olika fiskeflottornas verksamhet är förenlig med gällande regler för bevarande och kontroll.

2.10

EESK stöder förslaget att inrätta ett nätverk för utbyte av information mellan kommissionen, kontrollorganet och behöriga myndigheter i medlemsstaterna, men vi anser att kontrollorganet och kommissionen bör se till att bevara sekretessen enligt samma krav som åläggs medlemsstaterna i artikel 17.2 i förslaget till förordning.

2.11

När det gäller kontrollorganets interna struktur och funktionssätt, fastställs i förslaget till förordning att kontrollorganet skall vara ett gemenskapsorgan och att det skall utgöra en juridisk person. EESK instämmer till fullo i detta eftersom kontrollorganet skall stå i hela gemenskapens tjänst och agera under fullständig öppenhet utan att låta sig påverkas av varken kommissionens eller medlemsstaternas särskilda intressen. Kommittén oroar sig i detta sammanhang över bristen på klarhet i fråga om tillsättningen av kontrollorganets personal, antingen det rör sig om tjänstemän som utse eller avdelas temporärt av kommissionen eller medlemsstaterna.

2.12

När det gäller kontrollorganets personal är det viktigt att man tillämpar tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna och de bestämmelser som antagits gemensamt av Europeiska gemenskapernas institutioner för tillämpningen av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren. Likaså är det viktigt att man tydligt fastställer kontrollorganets och dess personals avtalsrättsliga och icke avtalsrättsliga ansvar i samband med tjänsteutövning. Vidare anser kommittén att Europeiska gemenskapernas domstol bör vara behörig i eventuella tvister om de avtal som kontrollorganet ingår och i tvister om skadeersättning.

2.13

Enligt artikel 25 i kommissionens förslag intar styrelsen den centrala platsen i kontrollorganets struktur som i vilket offentligt eller privat företag som helst. EESK är dock bekymrad över denna styrelses extrema beroende av kommissionen, som har tio röster medan varje medlemsstat vars fartyg deltar i fiskeverksamhet som rör marina levande resurser endast har en röst. Tillsammans har medlemsstaterna högst 20 röster, vilket gör det lätt för kommissionen att driva igenom sina beslut. EESK menar att företrädarna för kommissionen i likhet med övriga företrädare bör förfoga över en röst var.

2.14

Enligt förslaget skall i styrelsen även ingå fyra av kommissionen utsedda företrädare för fiskerinäringen utan rösträtt. EESK anser att det antal företrädare för sektorn som kommissionen föreslår är mycket litet och att det bör utökas till åtminstone åtta. Dessutom bör det uttryckligen anges att de skall utses av arbetsmarknadsorganisationerna och äga rösträtt. EESK anser att man i förslaget till förordning bör fastställa vilka minimikriterier som företrädarna för fiskerinäringen måste uppfylla för att få ingå i styrelsen. Vidare bör det i förslaget till förordning fastställas att branschföreträdarna har rätt att utse suppleanter till styrelsen.

2.15

Kommissionen föreslår att ordföranden skall sammankalla styrelsens sammanträden och att styrelsen skall hålla ett ordinarie sammanträde per år. Styrelsen skall dessutom sammanträda på initiativ av ordföranden eller på begäran av kommissionen eller en tredjedel av de medlemsstater som är företrädda i styrelsen. EESK anser att det i stället bör anges att det kan ske på begäran av en tredjedel av styrelsemedlemmarna, eftersom företrädarna för fiskerinäringen också kan vara intresserade av att styrelsen sammanträder.

2.16

I artikel 27.4 i förslaget till förordning fastställs att styrelsen, om det är fråga om konfidentiella uppgifter eller intressekonflikter, kan överlägga utan att företrädarna för fiskerinäringen är närvarande. EESK föreslår att denna punkt skall strykas eftersom det i praktiken skulle betyda att man kraftigt begränsar branschföreträdarnas deltagande i styrelsens sammanträden.

2.17

Bland de arbetsuppgifter som åläggs styrelsen ingår att anta kontrollorganets allmänna rapport för det föregående året liksom kontrollorganets arbetsprogram för det kommande året och att skicka dem till Europaparlamentet, rådet, kommissionen, revisionsrätten och medlemsstaterna. För att öka öppenheten och sektorns delaktighet anser EESK att de även bör skickas till EU:s rådgivande kommitté för fiske och vattenbruk.

2.18

I förslagets artikel 29 fastställs att de styrelseledamöter som företräder fiskerinäringen antingen skall göra en intresseförklaring som visar att det inte föreligger några direkta eller indirekta intressekonflikter som kan påverka deras oberoende negativt, eller att de skall deklarera alla sådana intressen som kan ha en negativ inverkan på deras oberoende. EESK anser att en sådan intresseförklaring är olämplig och överflödig eftersom samtliga branschföreträdare som är yrkesverksamma och valbara har direkta intressen inom fiskerinäringen som kan påverka deras oberoende. Om det blir aktuellt bör även övriga styrelsemedlemmar göra en intresseförklaring.

2.19

EESK är vidare bekymrad över kommissionens stora beslutsbefogenheter när det gäller den verkställande direktörens val, utnämning, arbetsuppgifter och avsättning. Därför bör man i artikel 31 precisera att det vid avsättande, precis som vid utnämning, av den verkställande direktören på förslag från kommissionen krävs stöd av två tredjedelar av styrelsens medlemmar. EESK anser att förteckningen över möjliga kandidater till posten som verkställande direktör i förväg bör skickas till den rådgivande kommittén för fiske och vattenbruk så att denna kan avge icke bindande yttranden om kandidaterna.

2.20

Kontrollorganets budget skall, åtminstone under de första åren efter dess inrättande, främst finansieras genom bidrag från gemenskapen som förs in under en särskild budgetrubrik i Europeiska gemenskapernas allmänna budget, då övriga två inkomstkällor, det vill säga inkomster i form av avgifter för tjänster som kontrollorganet utfört åt medlemsstaterna och intäkter från publikationer och utbildningsverksamhet, inte kommer att bli aktuella förrän efter en viss tid. EESK anser att det bör finnas utrymme för en viss flexibilitet i budgeten under de tre första åren; kommissionens förslag förefaller alltför restriktivt i denna bemärkelse.

2.21

EESK stöder systemet för genomförande och kontroll av kontrollorganets budget i förslaget till förordning. Kommittén ställer sig framför allt positiv till revisionsrättens preliminära kontroll av kontrollorganets räkenskaper och till att bestämmelserna i förordning (EG) nr 1073/1999 (4) utan inskränkning tillämpas på kontrollorganet när det gäller bekämpning av bedrägeri och annan olaglig verksamhet. Kommittén anser att det är av grundläggande betydelse att kontrollorganet ansluter sig till det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 om interna utredningar som utförs av OLAF.

2.22

Förslaget till förordning innebär en ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 (5) om införande av ett kontrollsystem för den gemensamma fiskeripolitiken och ersätter artikel 34 c, där det fastställs att de program för kontroll- och inspektion som kommissionen upprättar inte kan vara mer än två år och att medlemsstaterna skall svara för att vidta lämpliga åtgärder när det gäller såväl personal som materiella resurser. Enligt den ändring som föreslås förlängs denna period till tre år eller till en period som fastställs för detta ändamål i en återhämtningsplan, och det fastläggs att medlemsstaterna skall genomföra de särskilda programmen för kontroll- och inspektion på grundval av planerna för gemensamt utnyttjande. EESK ställer sig bakom denna ändring.

2.23

I syfte att respektera tidsgränserna samt mot bakgrund av artikel 40 om inledande av kontrollorganets verksamhet, anser EESK att föreliggande förslag till förordning bör träda i kraft den 1 januari 2005 så att kontrollorganet kan påbörja sin verksamhet den 1 januari 2006.

3.   Slutsatser

3.1

EESK välkomnar kommissionens förslag att inrätta Gemenskapens kontrollorgan för fiske. Vi uppmanar kommissionen att förse det med tillräckliga budgetmedel för att dess målsättningar skall kunna uppfyllas. Vidare föreslår vi att man gör det möjligt att bredda dess behörighet, och vi uppmanar kommissionen att respektera tidsgränserna i förslaget till förordning.

3.2

EESK vill uppmana kommissionen att ta hänsyn till rekommendationerna i föreliggande yttrande och framför allt beakta följande:

3.2.1

Förslaget till förordning bör göra det möjligt att i framtiden utvidga kontrollorganets behörighetsområde.

Kontrollorganet bör undersöka hur man kan förbättra de vetenskapliga yttrandena genom att främja sektorns delaktighet i arbetet.

Kontrollorganet skulle kunna bistå medlemsstaterna och kommissionen tekniskt och vetenskapligt när det gäller den praktiska tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken, framför allt när det gäller effektiviteten och möjligheterna att kontrollera föreslagna inspektions- och kontrollåtgärder.

Kontrollorganet skulle kunna ansvara för att främja utbildningen av inspektörer och specialutbildad övervakningspersonal genom att inrätta ett utbildningscentrum.

Kontrollorganet skulle kunna bidra till nödvändiga insatser för att harmonisera sanktionerna i de olika medlemsstaterna.

3.3

Tillämpningsområdet för den operativa samordning som kontrollorganet utför bör utvidgas. För det första bör det omfatta inspektion och kontroll av fiskeverksamhet – inte bara fram till det första försäljningsstället för fiskeriprodukter utan under hela livsmedelskedjan, det vill säga från det att fisken fiskas tills den når slutkonsumenten. För det andra bör dess uppgifter inbegripa samordning av kontrollen av fiskeriprodukter från fiskefartyg som för tredje lands flagg, särskilt sådana som bedriver olagligt, oreglerat och orapporterat fiske.

3.4

Kontrollorganet skall stå till hela gemenskapens förfogande och agera under fullständig öppenhet och totalt oberoende utan att låta sig påverkas av varken kommissionens eller medlemsstaternas särskilda intressen.

3.5

Man bör säkerställa en balanserad representation i styrelsen mellan medlemsstaterna, kommissionen och företrädarna för fiskerinäringen.

3.6

Det antal företrädare för sektorn som kommissionen föreslår är mycket litet. Det bör utökas till åtminstone åtta. Dessutom bör det uttryckligen anges att de skall utses av de europeiska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och att de skall äga rösträtt.

3.7

Kontrollorganet bör strikt uppfylla de sekretesskrav som anges i artikel 33 i förslaget till förordning.

3.8

Artikel 27.4 i förslaget till förordning bör strykas.

3.9

Den redovisning av intressen som i artikel 29 åläggs företrädarna för fiskerinäringen är överflödig och olämplig. Om det blir aktuellt bör en sådan redovisning avkrävas samtliga styrelsemedlemmar.

3.10

Avslutningsvis bör förordningen förtydligas när det gäller vilka funktioner gemenskapscentrumet för fiskeriövervakning skall ha.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EGT L 358, 31.12.2002).

(2)  KOM(2004) 289 slutlig, 28.4.2004.

(3)  KOM(2003) 130 slutlig, 21.3.2003.

(4)  EGT L 136, 31.5.1999.

(5)  EGT L 261, 20.10.1993.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/65


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén – Den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004-2010”

(KOM(2004) 416 slutlig)

(2005/C 157/10)

Den 10 juni 2004 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 16 november 2004. Föredragande var Paolo Braghin.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 146 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av yttrandet

1.1

EESK anser att frågor som rör miljö och hälsa är strategiska och bör prioriteras men menar samtidigt att den föreslagna planen är otillräcklig som samordnad och fullständig plan för konkreta åtgärder och tidsramar för genomförandet. Vi uppmanar därför rådet och parlamentet att stödja kommissionen i arbetet med att lägga fast en mer konkret handlingsplan, så att dessa frågor kan angripas på ett integrerat sätt med bättre definierade mål och noggranna anvisningar för utarbetandet av lämpliga insatser på gemenskapsnivå och nationell nivå.

1.2

För detta ändamål föreslås att de olika myndigheter som är involverade fortsätter att engagera sig med ständigt deltagande av sakkunniga och berörda aktörer, särskilt med avseende på följande:

Att definiera de möjligheter som redan nu står till buds för att inrikta de specifika forskningsprogram som rör denna fråga på de fastställda målen. Detsamma gäller planerade insatser inom ramen för handlingsprogrammet för folkhälsa och gemenskapens miljöprogram.

Att inom den nyss inledda debatten om sjunde ramprogrammet redan nu betrakta förhållandet miljö-hälsa som ett prioriteringsområde och göra detsamma i den kommande debatten om det nya handlingsprogrammet för folkhälsa.

Att kartlägga de ekonomiska resurser som inom ramen för dessa program skall beviljas de tre stora prioriteringsmålen (vilka EESK ger sitt fulla stöd) och de 13 åtgärder som angetts.

Att utveckla vetenskapliga metoder för riskbedömning och för harmonisering och test av metoder för att på en solid vetenskaplig grund fastställa de slutpunkter och mål som skall uppnås.

Att genomföra och uppmuntra samarbete och benchmarking för att påskynda insamling av de uppgifter som krävs för en effektiv insats och för att kartlägga framgångsrika insatser på nationell, regional och lokal nivå som kan tillämpas på andra områden.

Att mer exakt fastställa ansvarsområden och uppgifter för de berörda myndigheterna och att utarbeta verkningsfulla former för samarbete och samordning av de insatser och resurser som behövs för deras genomförande.

1.3

EESK uppmanar till ytterligare ansträngningar för att fastställa vilka konkreta steg som måste tas för att gå ifrån en företrädesvis kognitiv strategi och utarbeta en handlingsplan värd namnet med exakta, och där så är möjligt, kvantitativa mål. Vi uppmanar kommissionen att verka för att påskynda planens genomförande och fastställandet av mål och åtgärder särskilt för handlingsplanens andra fas.

1.4

EESK påminner alla gemenskapsinstitutioner och medlemsstaterna om deras politiska ansvar för att lyfta fram de grundläggande målen i det aktuella meddelandet i de pågående diskussionerna om finansieringen av Europeiska unionen och dess verksamhet under perioden 2007–2013. Vi uppmanar samtidigt kommissionen att sammanställa den dokumentation som krävs för en mer målinriktad tilldelning av resurser utifrån de fastställda prioriteringarna, som vi för övrigt stöder helt.

2.   Sammanfattning av kommissionens dokument

2.1

I juni 2003 lanserade kommissionen en europeisk strategi för miljö och hälsa (kallad Scale-initiativet (1)) där man föreslog utveckling av ett gemenskapssystem som integrerar information om tillståndet hos miljön, ekosystemet och människors hälsa. Med hjälp av detta system tror man sig effektivare kunna bedöma den totala miljöpåverkan på hälsan tack vare att man kan ta hänsyn till cocktail-effekter, kombinerad exponering och kumulativa effekter. Strategins slutmål är utveckling av en ”orsak-verkan-modell” för miljö och hälsa som skall ge tillräcklig information för utformningen av en gemenskapspolitik som är inriktad på källorna till hälsobelastningarna och vilken överföringsväg de uppvisar.

2.2

I strategin betonas särskilt barnen, eftersom de är mer utsatta och sårbarare än vuxna. Den svåra uppgiften består i att i praktiken omsätta de åtaganden som rör barnens rätt att växa upp i och leva i hälsosamma miljöer.

2.3

I Scale-initiativet deltog över 150 sakkunniga i 9 tekniska arbetsgrupper och lika många företrädare för unionens samtliga medlemsstater, medlemmar i nationella organ, forskningsorgan, universitet och miljöinstanser samt företrädare för tillverkare och olika sammanslutningar som alla har bidragit till att utforma rekommendationer i rådgivande och samordnande grupper, regionala konferenser, olika forum och informella möten mellan medlemsstater.

2.4

Den handlingsplan för perioden 2004–2010 som presenteras i meddelandet (2) har utformats för att ge EU den vetenskapligt baserade information som krävs för att hjälpa EU:s 25 medlemsstater att minska de negativa hälsoeffekterna hos vissa miljöfaktorer och för att främja ett bättre samarbete mellan aktörer på miljö-, hälso- och forskningsområdet.

2.5

Förslagen i handlingsplanen kan delas in i tre huvudområden:

Att förbättra informationskedjan för förståelse av kopplingarna mellan föroreningskällor och hälsoeffekter (åtgärderna 1–4).

Att fylla kunskapsluckorna genom ökade satsningar på forskning och genom att ta itu med de framväxande frågorna om miljö och hälsa (åtgärderna 5–8).

Att gå igenom strategier och förbättra kommunikationen (åtgärderna 9–13).

2.6

Handlingsplanen är främst inriktad på att förbättra kunskaperna om kopplingarna mellan miljöfaktorer och sjukdomar som i allt större utsträckning drabbar barn, såsom sjukdomar i andningsvägarna, störningar av nervsystemets utveckling, cancer och endokrinstörande effekter. Handlingsplanen kommer att innehålla riktade forskningsinsatser som skall förbättra och förfina kunskaperna om orsakssamband och underlätta genomförandet av hälsoövervakningen, vilket skall ge en bättre bild av sjukdomsutbredningen i EU.

2.7

Informationsplanen är också viktig för övervakningen av exponeringen för riskfaktorer i miljön, däribland livsmedel, hemmiljö och beteenden som kan kopplas till riskfaktorer för hälsan, t.ex. särskilda livsstilar.

2.8

För att handlingsplanen skall vinna framgång kommer kommissionen att verka för ett samarbete med Europeiska miljöbyrån, Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och de viktigaste aktörerna på området (medlemsstaterna, nationella, regionala och lokala myndigheter, hälso-, miljö- och forskningsorgan, näringslivet, jordbrukare och andra berörda parter) och med internationella organisationer som WHO, OECD och behöriga FN-organ.

2.9

År 2007 kommer kommissionen att göra en halvtidsutvärdering av genomförandet av handlingsplanen. Kommissionen kommer att genomföra åtgärderna inom ramen för befintliga initiativ och program, för vilka resurser redan avsatts, i första hand offentliga hälsoprogram, sjätte ramprogrammet för forskning och inom driftsbudgeten för de berörda tjänsterna.

3.   Problem inom ramen för handlingsplanen

3.1

Liksom kommissionen och medlemsstaterna fäster också EESK en allt större vikt vid miljö- och hälsofrågor och stöder kravet på en tydlig strategi och effektiv handlingsplan för att dessa ämnen skall kunna hanteras på ett integrerat sätt och bidra till en politik på gemenskaps- och nationsnivå som genom en hållbar utvecklingsprocess lyckas bidra till befolkningens välbefinnande och livskvalitet.

3.1.1

Förberedelsearbetet har varit mycket komplicerat och har bedrivits inom olika arbetsgrupper med täta sammanträden under det senaste året. EESK välkomnar denna insats och ger sitt erkännande åt det arbete som utförts av de deltagande och särskilt av de sakkunniga inom olika tekniska instanser. Kommittén konstaterar dock att den begränsade tid som dessa haft till sitt förfogande omöjliggjort en grundlig analys av så komplicerade och ibland föga kända frågor. Generellt sett saknar därför meddelandet en samordnad och fullständig plan för konkreta åtgärder och en exakt tidsplan för deras genomförande.

3.1.2

Den stora skillnaden i räckvidd vad gäller kommissionens och medlemsstaternas behörigheter på miljö- och hälsoområdet har säkerligen gjort det svårare att fastställa de olika ansvarsområdena och således också de insatser som skall föreslås i enlighet med subsidiaritetsprincipen. EESK anser att kommissionen och medlemsstaterna bör anstränga sig ytterligare för att samordna och påskynda processen för baskunskaper och informations- och datautbyte, samt att besluta om lämpliga ekonomiska anslag för de planerade åtgärderna.

3.1.3

Enligt kommittén är handlingsplanen därför början på en process och absolut inte slutpunkten, och vi har i detta syfte sammanställt följande kommentarer.

3.2

EESK vill särskilt fästa uppmärksamheten på kravet på adekvata finansiella anslag, eftersom handlingsplanen i fråga inte förfogar över några särskilda medel för genomförandet av de åtgärder den innehåller. I stället finns möjligheten att låta varje enskild åtgärd ingå i redan befintliga initiativ och i program som redan finansieras av EU, som gemenskapens program för folkhälsa, sjätte ramprogrammet för miljö (endast omnämnt i volym II) eller sjätte ramprogrammet för forskning.

3.2.1

En sådan ansats kan bidra till att undvika onödig spridning av medlen eller överlappning av projekt med samma mål, men utsätter de fastställda strategiska prioriteringarna för mekanismer och strukturer som gäller för program med helt annan målsättning som inte nödvändigtvis sammanfaller med målen i meddelandet.

3.2.2

Att satsa på det mycket viktiga målet om ett gott hälsotillstånd bland befolkningen är strategiskt viktigt, särskilt med tanke på de svagaste grupperna (dvs. främst barnen, till vilka Scale-initiativet riktar sig eftersom de är mest sårbara, men i framtiden också äldre och de arbetstagare som är mest utsatta för riskfaktorer). Beslut bör snarast fattas vad gäller de ekonomiska resurser som skall tilldelas de centrala områden och mål som fastställts. Denna fråga bör vederbörligen beaktas i de pågående diskussionerna om unionens budget för 2007–2013 och dess fördelning.

3.3

En känslig aspekt är också den rättsliga och finansiella samverkan med andra oberoende organ och organisationer. Många av insatserna kommer att genomföras via projekt som är frukten av ett internationellt samarbete, vilket kommer att ge de planerade initiativen större räckvidd, dock med risk för att detta skadar fokuseringen och takten vad gäller de eftersträvade resultaten. De planerade mekanismerna för samordning och samarbete är ingen garanti för att det finns någon enhetlig eller entydig vilja att genomföra insatserna. Det kommer inte heller att bli lätt att fastställa ansvarsfördelningen för genomförandet av de enskilda etapperna i de planerade åtgärderna.

3.3.1

Det stora antalet berörda aktörer och deras skilda befogenheter och sakkunskap (å ena sidan organ som WHO och miljöbyrån, å den andra regionala eller till och med lokala myndigheter) komplicerar genomförandet och riskerar att orsaka flera förseningar vad gäller att lägga fast målen och lämpliga metoder för att uppnå dem.

3.3.2

EESK vill se ett klargörande av de olika aktörernas roller och ansvar (detta gäller särskilt kommissionen å ena sidan och medlemsstaterna och de regionala och lokala myndigheterna å den andra), samt en tydlig fördelning av åliggandena, i överensstämmelse med insatsens art och de olika behörigheter som fastställts i fördragen. I meddelandet klargörs inte dessa centrala frågor, vilket bekräftar de farhågor som kommittén redan framfört i ett tidigare yttrande om den europeiska strategin för miljö och hälsa (3).

3.4

I de särskilda insatser som beskrivs i volym II anges inte några exakta mål som skall uppnås, det rör sig snarare om behovsbeskrivning och – i bästa fall –instrument som kommissionen, tillsammans med övriga berörda parter, kan ta till där kunskaper behövs eller saknas. Tyvärr bekräftas de farhågor som kommittén redan uttryckt (4), nämligen att frånvaron av konkreta mål utöver de s.k. millenniemålen (Millennium Goals) är en allvarlig brist som gör att hela meningen med handlingsplanen kan ifrågasättas.

3.5

De planerade åtgärderna har det gemensamt att de är tämligen detaljerade vad gäller de första två eller tre åren, medan de är allmänt hållna, ja rent av mycket vaga för de följande fyra åren. Ett sådant upplägg skapar förvirring när planen i stället borde utgöra det praktiska beviset på en strategi som per definition syftar till verkliga resultat på lång sikt. Denna brist kan heller inte motiveras av att de resurser som skall finnas tillgängliga för den andra fyraårsperioden inte har specificerats. Klarheten i de eftersträvade resultaten är en förutsättning för att beslutsfattarna skall tilldela resurser i en omfattning som är i överensstämmelse med strategins betydelse.

3.6

Den halvtidsutvärdering som planerats till 2007 kan inte anses tillräcklig. EESK anser att det bör göras två halvtidsutvärderingar, en 2006 och en 2008.

3.6.1

Den första skulle göra det möjligt att beakta resultaten av en rad program och/eller insatser som håller på att avslutas (och som inte nämns i meddelandet) och att i tid utvärdera resultaten från den första tvåårsperioden. Detta skulle utgöra en konkret referenspunkt inför lanseringen av insatser som finansieras på grundval av de nya budgetanslagen 2007.

3.6.2

Den andra utvärderingen skulle göra det möjligt att utifrån en specifik bedömning i rätt tid planera de efterföljande faserna och de senare etapperna av planen genom att låta den omfatta också andra sårbara målgrupper (exempelvis de äldre) på grundval av en djupare analys av resultaten och de hinder man stött på.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Den första uppsättningen åtgärder går ut på att förbättra informationskedjan genom utveckling av en integrerad miljö- och hälsoinformation för bättre förståelse av kopplingen mellan föroreningskällor och hälsoeffekter. EESK beklagar att informationsbehovet fortfarande är så omfattande trots programmet för gemenskapsåtgärder 1999–2003 avseende sjukdomar orsakade av miljöförorening (5) och programmet för gemenskapsåtgärder för hälsokontroll inom ramen för verksamhet på folkhälsoområdet (6). Vi beklagar därför att meddelandet inte åtföljs av utvärderingsrapporter över framsteg som kunnat göras tack vare dessa program och om de specifika brister som måste avhjälpas under den första fasen av handlingsplanen.

4.1.1

De två första föreslagna åtgärderna (”utveckla indikatorer för samspelet miljö och hälsa” och ”utveckla integrerad övervakning av miljön, även livsmedel, så att man kan fastställa den exponering människor utsätts för”) är övervägande kognitiva. Följaktligen ges ingen klar bild av utvecklingen av åtgärderna under planens andra fas. Också i en situation med bristande kunskap borde målen om jämförbarhet och tillgänglighet vad gäller hälsouppgifter ha klargjorts för att underlätta driftskompatibiliteten och integreringen av de befintliga baserna. I detta syfte borde man i förekommande fall ha föreslagit att också ekonomiska resurser skulle ha avsatts för nödvändiga metodstudier och för att skapa ett nätverk av befintliga databaser samt på lång sikt för upprättandet av en framtida europeisk databank.

4.1.1.1

För att integrera miljöövervakningen med övervakningen av människors hälsa rekommenderar EESK att man snarast planerar riktade forskningsinsatser, såväl för klinisk/epidemiologisk som experimentell forskning som skall förbättra och förfina kunskaperna om orsakssambanden mellan specifika miljöfaktorer och sjukdomar.

4.1.2

”Biologisk övervakning” (dvs. att via biologiska markörer fastställa exponering, sjukdomar, störningar eller genetiskt betingade sjukdomar) förefaller snarare vara en beskrivning av problem, om än verkliga, än en handlingslinje. EESK föreslår att uppdrag och målsättning för den tvärvetenskapliga arbetsgruppen för samordning snarast reds ut så att den kan bli ett användbart och effektivt och framför allt trovärdigt verktyg på såväl gemenskapsnivå som nationell nivå.

4.1.2.1

EESK förordar att man på grundval av verksamheten i de olika tekniska arbetsgrupper som hittills inrättats fastställer prioriteringsområden och optimala samordningsrutiner mellan specialiserade operativa centrum i syfte att uppnå bästa möjliga resultat vad gäller biologisk övervakning. Vi rekommenderar dessutom att man genomför gruppstudier (särskilt på mödrar-barn) där man på lämpligt sätt utvärderar biomarkörer för exponering.

4.1.3

Beträffande åtgärd nr 4 (”förbättra samordningen och gemensamma åtgärder”) föreslås också att man inrättar en rådgivande grupp och ett allmänt stöd till utbyte mellan ansvariga myndigheter. EESK anser att dessa förslag är fullständigt inadekvata eftersom vi menar att en rådgivande grupp inte räcker för att säkerställa ett regelbundet utbyte av data och bästa praxis. Vi hoppas därför att de medlemsstater där behörigheten vad gäller hälso- och miljöskydd är uppdelat på flera ministerier snarast utser en ansvarig organisation eller myndighet som tilldelas lämpliga befogenheter och instrument för att samordna arbetet med detta mål. Vi uppmanar också kommissionen att å sin sida upprätta mer anpassade samordningsstrukturer och föreslå instrument som lämpar sig bättre för denna process.

4.2

Den andra uppsättningen åtgärder syftar till ”att fylla kunskapsluckorna genom ökade satsningar på forskning” och de konkreta insatser som föreslagits antyder att man snarare ämnar stärka baskunskaperna än satsa på konkreta forskningsprojekt. Åtgärd 5 består i en analys av resultat som redan uppnåtts på detta område vid det gemensamma forskningscentret eller inom pågående forskningsprogram eller vid konferenser i ämnet. Snarare än att syfta till ”riktad forskning om sjukdomar, störningar och exponeringar” vill man med åtgärd 6 analysera orsakerna och mekanismerna bakom vissa sjukdomar och upprätta ett europeiskt nätverk för forskning, utan att specificera inriktningen på denna forskning. Åtgärd 7 slutligen syftar till att skapa ett metodsystem för riskbedömning, där man beaktar det komplicerade samspelet och de externa kostnaderna samt ett metodsystem för harmonisering och utvärdering av dessa metoder.

4.2.1

EESK föreslår att man snarast avhjälper den omfattande bristen på epidemiologiska uppgifter, särskilt vad gäller neurologiskt betingade beteendestörningar i Europa, där vetenskapliga data, särskilt vad gäller småbarn, är otillräckliga men där det finns tillräckliga bevis för att konstatera att vissa miljöfaktorer – men inte enbart dessa – kan vara orsaken.

4.2.2

EESK föreslår att man låter den tvärvetenskapliga miljö- och hälsoforskningen ingå i den forskning som skall prioriteras inom sjunde ramprogrammet för forskning. Redan nu bör man vid genomförandet av de särskilda program som redan finansieras avsätta lämpliga resurser för att komplettera kunnandet och komma fram till instrument och metoder för effektiva insatser på miljö- och hälsoområdet.

4.2.3

Åtgärd 8 (”säkerställa att potentiella risker i fråga om hälsa och miljö ringas in och åtgärdas”) innehåller mer precisa mål genom att den syftar till att förbättra prognoserna och förbereda hälsosektorn på extrema klimatförändringar och andra globala miljöhot. EESK stöder dessa mål, även om de inte direkt har att göra med det övergripande målet inom Scale-initiativet, nämligen att skydda barnens hälsa. Kommittén hoppas att denna åtgärd skall göra det möjligt att på medellång sikt lägga fast ett lämpligt program med egen finansiering och att den inte (som nu föreslås) inryms i en mindre passande ram utan särskilt avsatta resurser.

4.3

De följande åtgärderna (9 och 10), vars mål är att förbättra kommunikationen också genom utökad utbildning och undervisning, är tämligen intressanta, men utgör ingen bas för en kommunikations- och utbildningsstrategi som är solid nog att tjäna som vägledning för insatserna i medlemsstaterna, som ju är ansvariga på detta åtgärdsområde, eller som kan leda till ett ändrat beteende från medborgarnas sida. Kommittén har redan tidigare noterat följande: ”Att skapa opinion, stöd och engagemang på gräsrotsnivå kommer att bli helt nödvändigt, och här har arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhällets organisationer en central roll” (7).

4.3.1

De sista förslagen till åtgärder (11–13) syftar till översyn och anpassning av strategierna för riskreducering som har en direkt koppling till de sjukdomar som handlingsplanen främst inriktas på (sjukdomar i andningsvägarna, störningar av nervsystemets utveckling, cancer och endokrinstörande effekter). Där föreslås initiativ som lansering av pilotprojekt, främjande av nätverksskapande, samordning av redan pågående insatser eller helt enkelt åtagandet att ”följa utvecklingen på området elektromagnetiska fält”. Mest framstår dessa åtgärder som en förteckning över goda föresatser snarare än mekanismer för en konkret och uttömmande bedömning av högrisksituationer. EESK anser att dessa förslag inte står i proportion till de allvarliga hälsorisker som redan kartlagts i det tidigare meddelandet om strategin och inte heller kan bidra till att det inom rimlig tid utarbetas en verklig politik för riskreducering.

4.3.2

Vi anser det ytterst angeläget att studera vilka faktorer som påverkar kvaliteten på luften i bostäder och kontorslokaler (åtgärd 12) och att slå fast en exakt och inte alltför avlägsen tidsgräns för att få fram de vetenskapliga bevis som skall möjliggöra en översyn av 1999 års rekommendationer rörande elektromagnetiska fält. I brist på konkreta mål och anvisningar om vilka resultat som skall väntas inom en viss tidsram befarar EESK att dessa åtgärder inte ens bidrar till att komma fram till effektiva metoder för en samordning av hittills uppnådda resultat på gemenskapsnivå eller till en gemensam insats med medlemsstaterna.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Meddelande från kommissionen – En europeisk strategi för miljö och hälsa, KOM(2003) 338 slutlig, om vilket EESK lade fram ett yttrande vid den 404:e plenarsessionen den 10 december 2003 (föredragande: Ernst Erik Ehnmark), EUT C 80, 30.3.2004.

(2)  Meddelande från kommissionen – Den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004-2010 (KOM(2004) 416 slutlig av den 9 juni 2004, volym I och II.

(3)  Punkt 6.4, föredragande Ernst Erik Ehnmark, EUT C 80, 30.3.2004 (se fotnot 1).

(4)  Dito, punkt 5.3.

(5)  EGT C 19, 21.1.1998.

(6)  EGT C 174, 17.6.1996.

(7)  EUT C 80, 30.3.2004


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/70


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om införande av humana normer för fångstmetoder för vissa djurarter”

KOM(2004) 532 slutlig – 2004/0183 (COD)

(2005/C 157/11)

Den 14 september 2004 beslutade rådet att i enlighet med artikel 175 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 16 november 2004. Föredragande var John Donnelly.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 16 december 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 60 röster för, 1 emot och 6 nedlagda röster:

I   INLEDNING

1.   Rävsaxförordningen

1.1

År 1989 antog Europaparlamentet en resolution där man krävde förbud mot rävsaxar inom EU och mot pälsar och pälsprodukter med ursprung i länder där rävsaxar får användas.

Som svar på detta utarbetade kommissionen ett förslag till förordning i ärendet som antogs av rådet 1991 (1). Förordningen förbjuder användningen av rävsaxar inom EU från den 1 januari 1995 samt införsel av skinn från 13 angivna djurarter från tredje länder om inte ettdera av följande villkor uppfylls:

Det finns adekvata administrativa bestämmelser som förbjuder användningen av rävsax,

De fångstmetoder som tillämpas för dessa 13 arter (bilaga I i förordningen) uppfyller internationella normer för humana fångstmetoder.

1.2

Man kan notera att Europaparlamentet i sitt betänkande krävde förbud mot försäljning av rävsaxar och en utfasning av pälsar eller pälsprodukter från djur som fångats med rävsaxar. Rådet beaktade inte denna ståndpunkt i sina överläggningar 1991.

1.3

Användningen av rävsaxar har alltså varit förbjuden inom EU sedan 1995, men det finns länder som exporterar pälsprodukter från djur som fångats med rävsax.

I sitt yttrande från 1990 (2) stödde EESK ett europeiskt förbud mot rävsaxar och betonade vikten av gemensamma åtgärder på området, och föreslog dessutom ett internationellt förbud mot rävsaxar.

2.   Avtalet

2.1

Efter gemenskapens lagstiftning mot rävsaxar ökade behovet av att fastställa normer för fångstmetoder på internationell nivå. Ett avtal förhandlades fram mellan EU, Kanada, Ryssland och USA. Endast Kanada, Ryssland och EU undertecknade emellertid avtalet. USA kunde inte skriva under avtalet eftersom behörigheten på området är decentraliserad till myndigheter under den federala. USA har dock åtagit sig att genomföra en svagare version av avtalet.

2.2

Avtalet togs fram för att förhindra ett eventuellt europeiskt införselförbud för pälsprodukter från vilda djur som fångats i länder som inte hade förbjudit rävsaxar.

2.3

Europaparlamentet ansåg att avtalet var helt otillräckligt och ineffektivt och borde ha förkastats och menade att man i stället skulle ha infört ett införselförbud för päls och pälsprodukter från de vilda djur som förtecknats i avtalet.

2.4

Avtalet föreskriver vissa normer som måste respekteras vid djurfångst. Det ratificerades av gemenskapen 1997. Normerna i avtalet återspeglar de normer som redan finns i Ryssland, Kanada och USA. Införandet av begreppet ”human” var mycket kontroversiellt eftersom normerna grundade sig på att man accepterar ett stort lidande hos de infångade djuren.

2.5

Vetenskapliga yttranden (inbegripet från kommissionens vetenskapliga veterinärkommitté) bekräftade att de humana fångstmetoder som avtalet omfattade inte uteslöt oacceptabelt stort lidande.

2.6

Den vetenskapliga kommittén betonade att de viktigaste kriterierna för att avgöra hur human en fångstmetod är utgörs av den tid det tar innan djuret blir okänsligt för smärtan samt hur stor smärta och stress som djuret tillfogas under denna tid. Kommittén fastslog att en fångstmetod endast kan anses vara ”human” om djuret förlorar känseln omedelbart, eller åtminstone inom några få sekunder. I avtalet fastslogs en maximal tidsgräns på 5 minuter, vilket innebar att termen ”human” ansågs olämplig.

2.7

Kommittén fastslog också att den skala för värdering av skador som ingick i avtalet inte bygger på någon giltig vetenskaplig grund i jämförelse med andra väletablerade metoder för bedömning av lidande.

2.8

För närvarande har EU och Kanada ratificerat avtalet, men ännu inte Ryssland, varför avtalet ännu inte trätt i kraft. Kanada och EU har emellertid kommit överens om att trots detta genomföra avtalets bestämmelser i väntan på att avtalet skall träda i kraft.

3.   Sammanfattning av kommissionens förslag

3.1

Kommissionens förslag till direktiv om införande av humana normer för fångstmetoder för vissa djurarter (3) syftar till att införliva avtalet om normer för humana fångstmetoder i gemenskapslagstiftningen i enlighet med rådets beslut 98/142/EG and 98/487/EG.

3.2

Förslaget berör 19 vilda djurarter (varav 5 lever inom EU) som fastställs i bilaga 1.

3.3

Förslaget föreskriver vissa villkor och krav när det gäller fångstmetoder, användning av fällor, jägare, forskning, påföljder och certifiering. I texten fastställs också en uppsättning möjliga undantag. Det finns också två bilagor (bilaga II och III) om normer för humana fångstmetoder och testning av fångstmetoder.

3.4

I förslaget påpekas också att medlemsstaterna får genomföra strängare lagstiftning i frågan samt att EU-förordningen från 1991 om förbud mot rävsaxar fortfarande gäller. Genomförandet och verkställandet faller inom medlemsstaternas och deras behöriga myndigheters befogenheter. Inga gemenskapsmedel tillförs enligt förslaget, utan medlemsstaterna måste ställa ekonomiska resurser till förfogande för att täcka de kostnader som uppstår.

II   KOMMENTARER

4.   Användningen av begreppet ”normer för humana fångstmetoder”

4.1

EESK anser att användningen av begreppet ”human” (4) i förslaget är diskutabel. I artikel 2 definieras ”fångstmetoder”, men inte ”normer för humana fångstmetoder”. I avtalet (som ligger till grund för förslaget) fastställs i ingressen att det saknas internationella normer för fångstmetoder, och ordet ”human” används i samband med normer som skall ”säkerställa en tillräcklig nivå av välbefinnande för tillfångatagna djur”.

4.2

När avtalet förhandlades fram noterade kommissionens vetenskapliga veterinärkommitté (5) att de normer som anges i texten inte kunde betraktas som ”humana” (vilket påpekats ovan) eftersom den maximala tid som tilläts innan djuret förlorar känseln är mycket längre än vad som kunde betraktas som godtagbar (omedelbar död). Man pekade särskilt på dränkningsfällorna eftersom man bedömde att semiakvatiska däggdjur som fångades under vatten kunde få tillbringa upp till 15 minuter i fällan innan de dog.

4.3

Kommittén rekommenderar därför att ordet ”human” ersätts med något annat och lämpligare ord i den slutgiltiga versionen av texten, åtminstone tills normerna för fångstmetoder uppfyller de krav som redovisats ovan.

5.   Fällor

5.1

Förslaget omfattar två typer av fällor: dödande fällor och fasthållande fällor. När det gäller dödande fällor uppfyller normerna i förslaget helt klart inte de vetenskapliga normer som överenskommits inom gemenskapen, dvs. omedelbar död eller maximalt 30 sekunder innan döden inträffar. När det gäller fasthållande fällor (fällor som används för att fånga djuren levande) anges inga specifikationer för fällorna i förslaget, och inga definitioner av syftet med att fånga djuren. Dessutom anges inte i förslaget några normer för djurskydd när det gäller dödandet av infångade djur. Detta innebär att avlivandemetoden inte regleras för djur som infångats i en fasthållande fälla och som därefter dödas.

Dessutom säkerställs inte i förslaget att inga andra än avsedda djurarter dödas eller infångas oavsiktligt med godkända fångstmetoder. Normerna för fångstmetoderna bör innebära att denna risk minskas till lägsta möjliga nivå.

6.   Testning

6.1

I förslaget finns tekniska bestämmelser för testning av fångstmetoder som inte utesluter användningen av levande djur. Minimikrav fastställs för testning både i inhägnad och i fält. Dessutom kan tester som utförs av en avtalspart erkännas av de andra parterna.

6.2

För att resultaten skall vara giltiga måste emellertid testerna genomföras under samma villkor som gäller där fällorna är avsedda att användas. Parametrar som grundar sig på resultaten av test i en inhägnad kan alltså inte användas för att utvärdera djurskyddet för djur som lever ute i naturen. Av ovanstående skäl bör djurförsök inte användas alls. Testning bör endast ske genom befintliga datorsimuleringstest.

7.   Undantag

7.1

I förslaget förtecknas en lång serie möjliga undantag som, om de genomförs, helt kan underminera syftet med förslaget. EESK anser att undantag som syftar till att värna människors hälsa och säkerhet samt djurskyddet bör tillåtas. I dessa fall bör de offentliga myndigheterna omedelbart informera och rådfråga aktörerna (till exempel lantbrukarna) inom det område där problemen finns. EESK har vissa reservationer när det gäller de andra föreslagna undantagen.

7.2

Med tanke på svårigheterna att tillämpa ett effektivt system för övervakning och genomförande ute i naturen där fällorna används skulle de undantag som kommissionen föreslår (utom när det gäller dem som anges ovan) endast bidra till att underminera öppenheten och ansvarigheten hos avtalsparterna.

8.   Jägare

8.1

Förslaget föreskriver att ett system för tillståndsgivning och utbildning av jägare skall inrättas. Licensgivning omfattas emellertid inte, och kontrollen av de fångstmetoder som jägarna använder är i stort sett omöjliga att genomföra eftersom den skulle ske ute i naturen. EESK rekommenderar att ett strikt system för licensgivning som i förlängningen harmoniseras på gemenskapsnivå inrättas.

9.   Certifiering

9.1

Certifieringen av fångstmetoder delegeras enligt förslaget till medlemsstaterna. Ömsesidigt erkännande av certifieringen mellan medlemsstaterna föreskrivs.

Detta system skulle kunna genomföras inom EU, men ett internationellt certifieringssystem bör också inrättas. Det finns faktiskt skäl att inrätta både ett standardiserat certifieringssystem samt ett spårbarhetssystem bland avtalsparterna. Detta system skulle bidra till att säkerställa öppenhet och effektivt genomförande av avtalet.

10.   Påföljder

10.1

Enligt kommissionens förslag skall medlemsstaterna kunna tillämpa administrativa påföljder vid fall av överträdelser mot lagen. Eftersom vissa medlemsstater emellertid tillämpar straffrättsliga bestämmelser vid överträdelser mot djurskyddslagstiftning rekommenderar EESK att påföljderna skall utdömas i enlighet med det nationella systemet.

11.   Slutsatser

11.1

EESK anser att de humana normer för fångstmetoder som förslaget omfattar inte kan definieras som humana eftersom de bara återspeglar de normer som fastställs i avtalet. De normer som fastställs i avtalet bedöms som mindre stränga än de befintliga djurskyddsnormerna i EU-lagstiftningen. Kommittén rekommenderar därför att ordet ”human” ersätts med något annat och lämpligare ord i den slutgiltiga versionen av lagstiftningstexten.

11.2

När det gäller fällor anser EESK att endast direktdödande fällor bör beaktas och att syftet med användningen av fasthållande fällor bör anges. I fråga om djur som först infångas och sedan dödas bör avlivningsmetoderna i största möjliga utsträckning regleras i enlighet med djurskyddslagstiftningen.

11.3

Enligt kommitténs åsikt bör dränkningsfällor förbjudas eftersom kommissionens vetenskapliga veterinärkommitté har fastställt att denna avlivningsmetod är grym då den innebär att djuret långsamt kvävs under vatten.

11.4

EESK noterar att förslaget visserligen innehåller bestämmelser om testning av fällor men att det inte finns någon vetenskaplig grundval för att tillämpa parametrar baserade på resultat från test som utförts i en inhägnad på djur ute i naturen. EESK rekommenderar därför att inga djurförsök används utan att man istället använder tillgänglig datorsimulering.

11.5

EESK menar att de flesta av de undantag som fastställs i förslaget skulle kunna göra det möjligt för de berörda aktörerna att i vissa fall helt undslippa tillämpningen av lagstiftningen. Kommittén rekommenderar därför att de berörda myndigheternas beviljande av undantag skall baseras på allmän säkerhet, människors hälsa samt djurskydd. Detta är viktigt mot bakgrund av att kontroll och övervakning svårligen kan genomföras ute i naturen.

11.6

EESK anser att ett öppet redovisat system för licensiering av jägare bör inrättas inom EU. Genom förslaget delegeras fastställandet av utbildnings- och tillståndskrav när det gäller jägare till medlemsstaternas myndigheter. EESK fruktar att detta kan leda till skillnader i systemet som inte skulle säkerställa genomförandet av normerna för djurskydd inom EU.

11.7

EESK anser att ett effektivt system för certifiering och spårbarhet bör genomföras hos avtalsparterna för att garantera effektivt genomförande.

11.8

EESK rekommenderar att påföljderna vid överträdelser mot förslaget till lagstiftning skall utdömas i enlighet med den nationella djurskyddslagstiftningen.

11.9

EESK rekommenderar en striktare tidsplan för genomförandet av åtgärderna i förslaget. Enligt förslaget skall fällor överensstämma med normerna i förslaget från och med 2009 och fångstmetoder från 2012. EESK anser att samtliga regler skall genomföras så snart som möjligt.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Rådets förordning 3254/91, EGT L 308, 9.11.1991.

(2)  Yttrande om förslag till rådets förordning om införsel av vissa pälsprodukter, EGT C 168, 10.7.1990, s. 32.

(3)  KOM(2004) 532 slutlig.

(4)  I februari 1994 beslutade det arbetsutskott som inrättats av ISO (Internationella standardiseringskommissionen) för att diskutera humana fångstmetoder att ta bort ordet ”human” från rubriken i gällande standarder. Man beslöt att ta bort alla referenser till begreppet ”human”. Inom ISO kunde man inte komma fram till någon överenskommelse om fångstmetoder. Under förhandlingarna betonade europeiska veterinärer att ingen avlivningsmetod för djur som tar mer än 15 sekunder kan definieras som human och att helt uppenbart inga fällor där djuren dränks kan accepteras. Dessa punkter, bland andra, har inte beaktats i den slutliga utformningen av avtalet.

Slutsatsen i yttrandet från kommissionens vetenskapliga veterinärkommitté (1994) var att en dödande fälla endast kan betraktas som human om den omedelbart gör djuret okänsligt för smärta och att mer uppmärksamhet borde ägnas åt utformningen av fällor så att de är anpassade till beteendet hos arter fällorna inte är avsedda för så att man undviker att fånga och skada dem. Kommittén fastslog också att den föreslagna skalan för värdering av skador inte kan accepteras som mått på hur human en fångstmetod är eftersom den inte bygger på någon giltig vetenskaplig grund.

(5)  Yttrande från vetenskapliga kommittén inrättad enligt Cites-förordningen 1995. Vetenskapliga kommitténs yttrande, GD Jordbruk, 1994.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/74


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 87/328/EEG när det gäller lagring av sperma från nötkreatur som är avsedd för handel inom gemenskapen”

(KOM(2004) 563 slutlig – 2004/0188 CNS)

(2005/C 157/12)

Den 20 september 2004 beslutade rådet i enlighet med artikel 37 i EG-fördraget att rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda yttrande.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 16 november 2004. Föredragande var Leif E. Nielsen.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 139 röster för och 7 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av kommissionens förslag

1.1

I rådets direktiv 88/407/EEG fastställs djurhälsokrav som skall tillämpas vid handel inom gemenskapen med djupfryst sperma från tamdjur av nötkreatur och vid import av sådan. Trots EESK:s yttrande, som innehöll allvarliga betänkligheter, ändrades direktivet år 2003 för att tillåta att sperma skall kunna lagras inte bara i ”tjurstationer” med egen produktion utan också i ”spermastationer” utan egen produktion (1).

1.2

För ”att det inte skall uppstå förväxlingar med det tillämpningsområde och de definitioner som fastställs” föreslår kommissionen nu en ändring av bestämmelserna i rådets direktiv 87/328 EEG om godkännande för avel av renrasiga avelsdjur som innebär att de berörda spermastationerna i framtiden skall jämställas med tjurstationer när det gäller insamling, hantering och lagring av sperma från nötkreatur.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Kommissionen borde ha varit uppmärksam på behovet av en ändring av direktiv 87/328 EEG till följd av ändringen av rådets direktiv 88/407/EEG för att säkerställa enhetligheten i EU:s lagstiftning. På så sätt hade man kunnat undvika den förvirring och osäkerhet som nu råder kring tillämpningsområde och definitioner samt det kompletterande lagstiftningsförfarande som nu har inletts.

2.2

Av den föreslagna omformuleringen av artikel 4 i direktiv 87/328 EEG får man intrycket att de tillåtna depåerna utvidgas ytterligare, så att man vid dessa stationer kan samla in och hantera sperma från nötkreatur och att dessa därmed får karaktären av ”parallella system” som fungerar vid sidan av de befintliga tjurstationerna. Detta skulle vara meningslöst, och det visar sig vid närmare läsning att så heller inte är fallet. För att undvika missförstånd bör ändringen därför omformuleras.

3.   Slutsats

3.1

EESK är medveten om att lagring för distribution av sperma från nötkreatur, trots kommitténs kritiska inställning 2002, blev tillåtet i enlighet med rådets direktiv 2003/43, och vi anser att den föreslagna ändringen, som borde ha införts samtidigt som beslutet 2003, är nödvändig för att skapa enhetlighet i EU:s lagstiftning. Texten kan emellertid leda till missförstånd och bör därför förtydligas.

Bryssel den 15 december 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Anne-Marie SIGMUND


(1)  Direktiv 2003/43/EG, EUT L 143, 11.6.2003, s. 23.


28.6.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 157/75


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU”

KOM(2004) 274 slutlig

(2005/C 157/13)

Den 20 april 2004 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Att stödja strukturomvandlingarna: En industripolitik för ett utvidgat EU”

Rådgivande utskottet för industriell omvandling, som fått i uppdrag att bereda ärendet, antog sitt yttrande den 2 december 2004. Föredragande var Joost Van Iersel och medföredragande Bo Legelius.

Vid sin 413:e plenarsession den 15–16 december 2004 (sammanträdet den 15 december 2004) antog kommittén följande yttrande med 142 röster för, 1 röst emot och 9 nedlagda röster:

Sammanfattning

Efter många år står industripolitiken åter högt på EU:s dagordning. Under senare årtionden har det givetvis förekommit särskilda industripolitiska åtgärder och tematiska prioriteringar, men dessa har inte alltid varit riktigt samordnade eller välbalanserade ur de europeiska företagens synvinkel. De globala förändringarna – där USA, Kina och Indien spelar betydelsefulla roller – kräver nytänkande och ökade ansträngningar. Tiden är inne för en omvärdering av tillverkningsindustrin och för ett klargörande av det komplicerade samspelet mellan industri och tjänstesektor.

Kommittén anser att det är mycket viktigt att ge allmänheten ökade kunskaper i denna fråga. Allmänheten måste ha tillgång till tydliga statistiska upplysningar och analyser som främjar samsyn och säkerställer dess stöd. EESK ställer sig helhjärtat bakom de tre strategiska huvudinriktningarna: bättre lagstiftning, ett integrerat angreppssätt på EU-nivå, och branschinriktad politik med konkreta och välanpassade åtgärder. Bättre lagstiftning innebär en ingående och fortlöpande utvärdering av aktuella och nya åtgärder. En integrerad angreppsmetod innebär att EU-politik och nationell politik samordnas bättre. En aspekt av kommissionens dokument som är särskilt nydanande är att angreppsmetoderna är branschinriktade och skräddarsydda. Även om vissa minsta gemensamma nämnare föreligger, varierar bilden mellan olika branscher. Kommissionen har genomfört analyser av några branscher, och fler studier har planerats. EESK ställer sig bakom denna metod, som innebär att grunden läggs för en ”ny industripolitisk stil”.

Kommittén anser att industripolitik är ett lämpligt verktyg om man vill att den europeiska ekonomin skall ligga främst när det gäller konkurrenskraft, kunskap och hållbarhet, vilket är Lissabonstrategins mål. Därför måste analyser och politiska riktlinjer ansluta sig mer direkt till dynamiken i de olika sektorer och branscher som berörs. Den ”nya industripolitiska stilen” baseras på enhetliga marknader och på en process som går i riktning mot avreglering. Den innebär dock även sektorsspecifika företeelser, t.ex. fortlöpande samråd med näringslivet, reglering, undanröjande av handelshinder, FoU, handel, och målinriktad förvaltning av de mänskliga resurserna. Dessutom skall av teknikplattformar skapas som kan alstra nya allianser inom den privata sektorn och mellan de offentliga och privata sektorerna i Europa, t.ex. mellan universitet, forskningscentrum och näringsliv.

Det är önskvärt med ökad samordning inom kommissionen (t.ex. under överinseende av GD Näringsliv) och ministerrådet för att öka insynen och främja synergieffekter. Det skulle vara mycket välkommet om kommissionen och rådet (konkurrens) antog en halvtidsplan för åtgärder. EESK vill att en industripolitik av nytt märke vägs in i halvtidsöversynen av Lissabonstrategin i mars 2005.

1.   Inledning

1.1

Industripolitiken var redan från början av stor vikt för den europeiska integrationen. EKSG-fördraget innehöll särskilda mål och instrument för kol- och stålindustrin. EEG-fördraget har haft en mer generell inriktning där förverkligandet av inre marknaden alltid har varit och fortfarande är den centrala frågan.

1.2

På EU-nivå har specifika industripolitiska åtgärder vidtagits för att uppnå mål relaterade till miljön, FoU och det sociala området. Med tiden har sektorsspecifika åtgärder ersatts av tematiska prioriteringar, men dessa har inte alltid varit riktigt samordnade eller välbalanserade ur de europeiska företagens synvinkel.

1.3

Vid sidan av åtgärder av allmänpolitisk karaktär har viss sektorsinriktad politik utformats för en avreglering av marknaderna, t.ex. på energi- och telekommunikationsområdena. Några europeiska industriprojekt, t.ex. Galileo, har också satts igång.

1.4

Fortlöpande industriell strukturomvandling och globalisering innebär att ytterligare anpassningskrav i dag ställs på industrin och de offentliga myndigheterna, om den europeiska konkurrenskraften skall kunna förbättras. Europeiska kommissionen publicerade i juli 2004 en omfattande analys av den europeiska industrins situation och framtidsutsikter i en global kontext, som karakteriseras av en stark dynamik i andra regioner i världen (1). Denna dynamik kan påverka de europeiska företagens investeringsstrategier. Europa behöver ta ett kvalitativt teknologiskt steg framåt för att kunna bibehålla konkurrenskraften i de flesta branscher.

1.5

Inom ramen för Lissabonstrategin har Europeiska rådet och andra rådskonstellationer, t.ex. rådet (ekonomiska och finansiella frågor) och rådet (konkurrenskraft), diskuterat – och diskuterar fortfarande – en rad meddelanden och konkreta förslag från kommissionen för förbättring av industrins makro- och mikrovillkor. I dessa dokument och diskussioner är en övergripande policymodell förhärskande. Under flera år undveks helt enkelt uttrycket ”industripolitik”. Det ledde i alltför hög grad tankarna till statlig inblandning och statsbidrag, som hämmade utvecklingen av en välfungerande inre marknad med rättvisa spelregler. Dessa ingripanden har nu gradvis avskaffats.

1.6

Nu undersöks nya sätt att se på industripolitiken. Det är mot den bakgrunden som meddelandet om ”Industripolitiken i ett utvidgat Europa” antogs 2002 (2).

1.7

Vid Europeiska rådets vårtoppmöte 2003 fick rådet (konkurrenskraft) i uppdrag att göra en ”regelbunden översyn av såväl övergripande som sektoriella frågor” (3).

1.8

I april 2004 publicerade kommissionen ett andra meddelande om industripolitiken, vilket behandlas i detta yttrande (4).

1.9

Mot bakgrund av dessa initiativ och resultatet av de hittillsvarande diskussionerna sade kommissionsledamot Erkki Liikanen i maj 2004 att tvärtemot prognoserna i mitten av 1990-talet ”står återigen EU:s industripolitik högt upp på den europeiska politiska dagordningen” (5).

1.10

EESK välkomnar att synen på industripolitik så lägligt har förändrats. Kommittén håller med om att tidigare misstag måste undvikas och att särskild uppmärksamhet helst bör riktas mot näringslivets intressen och mot branschdimensionen. De erfarenheter och kunskaper som CCMI har på detta område kan utgöra ett stöd för framtiden. Korrekta industri- och branschpolitiska åtgärder kan bidra på ett avgörande sätt till uppfyllandet av Lissabonstrategins mål.

2.   Kommissionens uppfattning i en föränderlig kontext

2.1

Det avgörande inslaget i dag är förändringarna i världsekonomin. Detta kräver nya angreppsmetoder. Kommissionen anser att framtidens industripolitik måste ha tre huvudinriktningar:

Näringslivet får inte betungas alltför mycket av lagstiftning och regler. Detta innebär ingående utvärdering av både aktuella och nya åtgärder.

Ett integrerat angreppssätt på EU-nivå behövs för att stärka industrins konkurrenskraft (6).

Det vore önskvärt med en branschinriktad politik med konkreta och välanpassade åtgärder.

2.2

Denna metod, som kommissionen försiktigt annonserade 2002, innebär ett genombrott. Det tidigare dokumentet från kommissionen om industripolitik kom redan 1990 (7). Därefter ledde vissa avgörande faktorer till att industripolitiken sköts i bakgrunden till förmån för i första hand en övergripande policymodell.

2.3

År 2000 infördes Lissabonstrategin i syfte att ställa Europas ekonomi i förgrunden när det gäller konkurrenskraft, kunskap och hållbarhet. Fram till nu har strategin inte drivits framåt aktivt. I stället har produktivitetstillväxten minskat och arbetslösheten ökat. Viss oro föreligger också när det gäller utlokalisering av företag (8).

2.4

Av dessa skäl blev det önskvärt att genomföra mer ingående analyser på följande områden:

Produktivitet och arbetslöshet.

Vad kan faktiskt sägas om utlokalisering?

Vilken totalpåverkan får industrin för och i Europa?

Hur skall en integrerad EU-policy för industrin förverkligas?

Hur skall sektorsspecifika strategier definieras och utarbetas?

2.5

I kommissionens dokument från 2002 (9) anges en dagordning för förändringar. ”Industripolitiken” ges en ny innebörd. Denna politik formuleras dock fortfarande i ganska abstrakta termer. All EU-politik som är av direkt relevans för industrin tas upp, utan att konkreta metoder eller förfaranden anges för EU-institutionernas beslutande och samordnande roll, särskilt när det gäller kommissionen.

2.6

Dokumentet ”Att stödja strukturomvandlingarna” från april 2004, publicerad av kommissionsledamot Erkki Liikanen och GD Näringsliv, bidrar med mycket mer. I dokumentets analyser går man rakt in på kärnfrågan genom att

presentera belysande statistik om frågor som rör produktion och sysselsättning inom tillverkningsindustrin, även i relation till utvecklingen på annat håll i världen,

presentera utvecklingen i olika sektorer och därigenom tillhandahålla en tydligare bild av vad som står på spel i olika branscher med mycket olika framtidsutsikter.

2.7

Kommissionen utgår med rätta från aktuell dynamik men framhåller samtidigt att denna dynamik kan betingas på ett positivt sätt av förväntningar, kartläggning av problem och faktorer som främjar tillväxten.

2.8

Den allmänna analysen bekräftar en minskad produktivitetstillväxt i Europa, en eftersläpning i förhållande till utvecklingen i USA och klena produktionsresultat, särskilt inom de högteknologiska branscherna. Det är enligt kommissionen uppenbart att europeiska företag inte har kommit lika långt som amerikanska företag när det gäller utgifter för FoU, delvis beroende på avsaknad av tillräckligt omfattande investeringar i den privata sektorn. Tydliga undantag är här Finland och Sverige. Dessutom expanderar den kunskapsbaserade kompetensen i Kina och Indien snabbt.

2.9

Kommissionen nämner – och detta bör framhållas även här – att den enkät som European Round Table of Industrialists utförde 2002 visade att flera av dessa företag tänkte lokalisera sin nya FoU-verksamhet någon annanstans än i Europa om inte regelklimatet förbättrades (10).

2.10

Den europeiska industrin når visserligen goda resultat i traditionellt starka branscher, t.ex. verkstadsindustri, kemikalieindustri, telekommunikationer och bilindustri, men nya konkurrenter uppträder nu. Kina och Indien börjar konkurrera framgångsrikt både i traditionella och högteknologiska branscher. Här kan en direkt koppling till utlokalisering av europeiska företag iakttas.

2.11

Det pågår en anpassningsprocess världen över. Denna anpassning behövs på grund av globaliseringen, som i sin tur också innebär nya möjligheter. Även om analyserna här skiljer sig åt, kan kommissionen konstatera vissa oroande signaler.

2.12

När det gäller utvidgningen ökar de tidigare 15 EU-ländernas investeringar i de nya medlemsstaterna. Med tanke på att detta nu utgör investeringar inom EU, blir det allt viktigare att inre marknaden fungerar väl när det gäller t.ex. miljö- och arbetsvillkor.

2.13

I och med att företagen nu utsätts för konkurrens på en öppen marknad inom de ramar som fastställs av WTO, menar kommissionen att EU:s och medlemsstaternas svar på den dynamiska förändringsprocessen måste vara tydligt och bland annat beakta följande:

Bättre lagstiftning.

En integrerad strategi för olika politikområden med hänsyn tagen till konkurrenskraften.

De olika industribranschernas särskilda behov måste beaktas.

2.14

Kommissionen förespråkar en ingående konsekvensanalys av gällande lagar och förordningar samt av kommande åtgärder. Det krävs ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna och EU, eftersom den faktiska tillämpningen av många regler sker på nationell nivå. Kommissionen kräver att rådet (konkurrenskraft) spelar en viktig och öppen roll i denna process.

2.15

Kommissionen hävdar att samordningseffekter mellan olika politikområden kan uppnås om ett mer ändamålsenligt finjusterande samråd främjas mellan lagstiftare, i nära samarbete med företrädare för näringslivet.

2.16

Samma sak gäller FoU. Detta kommer utan tvekan att få ekonomiska konsekvenser för EU och även på nationell nivå. Detta rör Lissabonstrategins kärna. Under de närmaste åren kommer kommissionen att föreslå nya riktlinjer för forskning inom tillverkningsindustrin och för statligt stöd till innovation. Tekniska plattformar kan spela en mycket viktig roll.