5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/1

5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/2

1.

Syftet med detta tillkännagivande är att på ett allmänt sätt beskriva de skäl som ligger till grund för systemet för ärendefördelning i artiklarna 4.4, 4.5, 9 och 22 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (1) (nedan ”koncentrationsförordningen”) och de nyligen gjorda ändringarna av systemet, att redogöra för vilka rättsliga kriterier som måste vara uppfyllda för att ett hänskjutande skall kunna ske och att ange vilka omständigheter som kan beaktas vid beslut om hänskjutanden. Tillkännagivandet ger också praktisk vägledning om hur systemet för hänskjutande fungerar, särskilt mekanismen för hänskjutande före anmälan i artikel 4.4 och 4.5 i koncentrationsförordningen. Den vägledning som ges i detta tillkännagivande gäller i tillämpliga delar reglerna för hänskjutande i EES-avtalet (2).

2.

Gemenskapens behörighet på området för koncentrationskontroll definieras genom de omsättningsrelaterade kriterierna i artikel 1.2 och 1.3 i koncentrationsförordningen. Kommissionen och medlemsstaterna har inte konkurrerande behörighet när de prövar koncentrationer. Det är i stället så att koncentrationsförordningen fastställer en klar uppdelning av behörigheten. Koncentrationer som har ”gemenskapsdimension”, dvs. som överskrider tröskelvärdena för omsättning i artikel 1 i koncentrationsförordningen, omfattas av kommissionens exklusiva behörighet. Enligt artikel 21 i koncentrationsförordningen får medlemsstaterna inte tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning på sådana koncentrationer. Koncentrationer som inte uppnår tröskelvärdena omfattas av medlemsstaternas behörighet. Kommissionen har inte behörighet att pröva dem enligt koncentrationsförordningen.

3.

Det faktum att behörigheten fastställs uteslutande med hänvisning till på förhand fastställda omsättningsrelaterade kriterier ger rättslig förutsebarhet för de samgående företagen. De ekonomiska kriterierna är i allmänhet effektiva indikatorer på vilken typ av transaktioner som kommissionen har bättre förutsättningar att handlägga. I förordning (EEG) nr 4064/89 kompletterades dock detta behörighetssystem som bygger på en sådan klar skiljelinje med en möjlighet att på begäran och om vissa kriterier var uppfyllda hänskjuta ärenden från kommissionen till medlemsstaterna och vice versa.

4.

När förordning (EEG) nr 4064/89 först infördes var rådets och kommissionens avsikt att förfarandet för hänskjutande endast skulle tillämpas ”i undantagsfall” och i fall där ”medlemsstatens konkurrensintressen annars inte kan skyddas i tillräcklig utsträckning” (3). Mycket har dock skett sedan förordning (EEG) nr 4064/89 antogs. För det första har nästan alla medlemsstater infört lagar om koncentrationskontroll. För det andra har kommissionen i flera ärenden utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning och hänskjutit ärenden till medlemsstaterna enligt artikel 9 när den ansett att den berörda medlemsstaten varit bättre lämpad att undersöka ärendet än kommissionen (4). På samma sätt har flera medlemsstater i ett antal ärenden (5), beslutat att göra ett gemensamt hänskjutande av ett ärende enligt artikel 22 i situationer där de ansåg att kommissionen var bättre lämpad att undersöka ärendet (6). För det tredje är det allt fler transaktioner som inte uppnår tröskelvärdena i artikel 1 i koncentrationsförordningen och därför behöver anmälas i flera medlemsstater, en tendens som förväntas öka i takt med ökningen av antalet medlemsstater i gemenskapen. Många av dessa transaktioner har en påverkan på konkurrensen som går utöver enskilda medlemsstaters territorier (7).

5.

Tanken bakom de ändringar som har gjorts av systemet för hänskjutande i koncentrationsförordningen var att göra det lättare att omfördela ärendena mellan kommissionen och medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen, så att den eller de myndigheter som har bättre förutsättningar för att undersöka en viss koncentration i princip skall handlägga ärendet. Samtidigt ville man behålla de centrala inslagen i det gemenskapssystem för koncentrationskontroll som infördes 1989, särskilt att koncentrationer med gränsöverskridande verkningar skall prövas vid en enda instans (”one-stop-shop”) för att motverka att allt fler koncentrationer måste anmälas till flera olika myndigheter inom gemenskapen (8). Sådana flerfaldiga anmälningar medför ofta avsevärda kostnader för både konkurrensmyndigheter och företag.

6.

Enligt det nuvarande systemet för ärendefördelning kan ett initiativ till hänskjutande även tas innan en formell anmälan till någon myndighet på medlemsstatsnivå har gjorts. Detta ger samgående företag möjlighet att i ett så tidigt skede som möjligt försäkra sig om vilken myndighet som kommer att vara behörig att pröva deras transaktion. Sådana hänskjutanden före anmälan har den fördelen att de minskar de extra kostnader, ofta i form av tidsfördröjningar, som är förenade med ett hänskjutande efter anmälan.

7.

De ändringar av systemet för hänskjutande som gjordes genom förordning (EG) nr 139/2004 motiverades av en önskan att systemet skall fungera som en mekanism för att fastställa behörighet som är flexibel (9) men som samtidigt säkerställer ett effektivt skydd för konkurrensen och begränsar utrymmet för ”forum shopping” i så stor utsträckning som möjligt. Särskilt med hänsyn till vikten av att det råder rättslig förutsebarhet bör det dock betonas att hänskjutanden fortfarande är ett undantag från den generella regeln att behörigheten avgörs av objektiva tröskelvärden för omsättning. Kommissionen och medlemsstaterna har dessutom fortfarande ett avsevärt utrymme för skönsmässiga bedömningar när de beslutar om huruvida ett ärende som omfattas av deras ”ursprungliga behörighet” skall hänskjutas eller inte eller huruvida de skall godta att pröva ett ärende som inte omfattas av deras ”ursprungliga behörighet” enligt artikel 4.4 och 4.5, artikel 9.2 a eller artikel 22 (10). Den enda vägledning i detta avseende som ges i detta tillkännagivande rör frågan om vissa ärenden eller ärendetyper lämpar sig för ett hänskjutande.

8.

Det system för koncentrationskontroll som infördes genom koncentrationsförordningen, där mekanismen för hänskjutande av ärenden mellan kommissionen och medlemsstaterna ingår, överensstämmer med subsidiaritetsprincipen i EG-fördraget (11). Vid beslut om att hänskjuta ärenden bör man således ta vederbörlig hänsyn till alla aspekter av den principen och särskilt vilken myndighet som har de bättre förutsättningarna för att genomföra utredningen, fördelarna med ett system som bygger på principen om prövning vid en enda instans och vikten av att det råder rättslig förutsebarhet i fråga om vilken myndighet som är behörig (12). Dessa faktorer har samband med varandra och hur stor vikt som fästs vid var och en beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Framför allt bör kommissionen och medlemsstaterna när de överväger om de skall utnyttja sina möjligheter att begära eller godta ett hänskjutande beakta behovet av att säkerställa ett effektivt skydd för konkurrensen på alla marknader som påverkas av transaktionen (13).

9.

I princip bör behörigheten att handlägga en koncentration endast överföras till en annan konkurrensmyndighet om denna är bättre lämpad för att handlägga en koncentration. Lämpligheten bedöms på grundval av de särskilda omständigheterna i ärendet och vilka verktyg och vilken sakkunskap myndigheten har tillgång till. Särskild hänsyn bör fästas vid var koncentrationens eventuella påverkan på konkurrensen kommer att uppstå. Hänsyn kan även tas till vilka konsekvenser (i form av administrativt arbete) som ett eventuellt hänskjutande skulle ge (14).

10.

Argumenten för att överföra behörigheten till en annan myndighet är normalt starkare när det förefaller som att en viss transaktion kan ha en betydande påverkan på konkurrensen och därmed bör prövas ingående.

11.

Vid beslut om att hänskjuta ärenden bör man även beakta fördelarna med prövning vid en enda instans, som är en central princip bakom koncentrationsförordningen (15). Denna princip gynnar såväl konkurrensmyndigheterna som företagen. Det är normalt administrativt effektivare om en enda konkurrensmyndighet handlägger ett ärende genom att man undviker det dubbelarbete, den splittring och de risker för osammanhängande handläggning (i samband med utredningen, bedömningen och eventuella korrigerande åtgärder) som kan bli följden om flera myndigheter är inblandade. För företagens del, särskilt samgående företag, har det den ytterligare fördelen att det minskar de kostnader och den administrativa börda som skyldigheten att anmäla till flera olika myndigheter medför. Det minskar även risken för motstridiga beslut till följd av att samma transaktion bedöms av flera olika myndigheter enligt flera olika lagstiftningar.

12.

Man bör därför om det är möjligt undvika att ärenden splittras upp genom hänskjutanden (16), om det inte står klart att det lämpligaste för att säkerställa ett effektivt skydd för konkurrensen på samtliga marknader som påverkas av transaktionen är att ett ärende bedöms av flera myndigheter. Även om partiella hänskjutanden är möjliga enligt artiklarna 4.4 och 9, bör det normala således vara att en och samma myndighet handlägger ett ärende i dess helhet (eller åtminstone alla delar av ärendet som har samband med varandra) (17).

13.

Vederbörlig hänsyn bör också tas till vikten av att det råder rättslig förutsebarhet kring vilken myndighet som är behörig att handlägga en viss koncentration, ur samtliga berörda personers synvinkel (18). Ärenden bör därför endast hänskjutas när det finns tvingande skäl att avvika från den ”ursprungliga behörigheten” för det aktuella ärendet. Detta gäller särskilt hänskjutanden efter anmälan. Om ett hänskjutande har skett före anmälan gäller på liknande sätt att ett hänskjutande efter anmälan i samma ärende bör undvikas i största möjliga utsträckning (19).

14.

Vikten av rättslig förutsebarhet bör också beaktas när det gäller de rättsliga kriterierna för hänskjutande, särskilt – med hänsyn till de snäva tidsfristerna – i skedet före anmälan. Därför bör hänskjutanden som görs före anmälan i princip begränsas till fall där det är relativt enkelt att redan från början fastställa omfattningen av den geografiska marknaden och/eller förekomsten av en eventuell inverkan på konkurrensen, så att beslut om sådana hänskjutanden kan fattas snabbt.

15.

Systemet med hänskjutanden före anmälan sätts igång genom en motiverad skrivelse som ges in av parterna i koncentrationen. Parterna skall innan de framställer en sådan begäran kontrollera om de rättsliga kraven i koncentrationsförordningen i detta hänseende är uppfyllda och om ett hänskjutande före anmälan skulle överensstämma med de vägledande principer som det redogjorts för ovan.

16.

Två rättsliga krav måste vara uppfyllda för att kommissionen skall kunna hänskjuta ett ärende till en eller flera medlemsstater enligt artikel 4.4:

17.

Vad gäller det första kriteriet krävs i princip att de parter som begär hänskjutande kan visa att transaktionen kan ha en potentiell påverkan på konkurrensen på en avgränsad marknad i en medlemsstat, som kan visa sig vara påtaglig och därmed kräva en närmare granskning. Sådana indikationer kan vara endast preliminära och de föregriper inte resultatet av prövningen. Det krävs inte att parterna visar att påverkan på konkurrensen sannolikt är negativ (20) men de bör peka på faktorer som generellt talar för att transaktionen kommer att ha vissa effekter på konkurrensen (21).

18.

Vad gäller det andra kriteriet krävs att parterna visar att en geografisk marknad där konkurrensen påverkas av transaktionen på nyss beskrivet sätt (punkt 17) är nationell eller snävare än nationell (22).

19.

För att i största möjliga mån kunna bedöma utfallet av en begäran om hänskjutande bör samgående parter som överväger en sådan begäran förutom att kontrollera att de rättsliga kraven är uppfyllda överväga om det är troligt att ett hänskjutande av ärendet kommer att anses lämpligt. De måste därvid granska tillämpningen av de vägledande principer som beskrivits ovan (punkterna 8 – 14) och särskilt göra en bedömning av om den eller de myndigheter som de vill att ärendet skall hänskjutas till är bäst lämpade att handlägga ärendet. När de gör detta bör de beakta både var det är troligt att transaktionen kommer att påverka konkurrensen och hur lämpad den nationella konkurrensmyndigheten skulle vara att granska affären.

20.

De ärenden som lämpar sig bäst att hänskjutas till en medlemsstat är koncentrationer som har gemenskapsdimension och påverkar konkurrensen på marknader som är nationella eller snävare och vars effekter troligen kommer att begränsas till eller få det största ekonomiska genomslaget i den aktuella medlemsstaten (23). Detta gäller särskilt fall då följderna skulle inträffa på en avgränsad marknad som inte utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden. Om ärendet hänskjuts till en enda medlemsstat iakttas även principen om prövning vid en enda instans.

21.

Det beror på omständigheterna i det enskilda ärendet om det är lämpligt att hänskjuta en koncentration som har gemenskapsdimension och som förutom att den potentiellt kan få en betydande påverkan på konkurrensen på en nationell marknad även kan ge betydande gränsöverskridande verkningar (t.ex. för att koncentrationens effekter på en geografisk marknad kan ha avsevärda återverkningar på geografiska marknader i andra medlemsstater eller för att den kan ge upphov till utestängningseffekter och således fragmentering av den gemensamma marknaden (24)). Eftersom både kommissionen och medlemsstater kan vara lika lämpade eller ha lika god kapacitet att handlägga sådana ärenden, bör det även i fortsättning finnas ett betydande bedömningsutrymme när det gäller att besluta om sådana ärenden skall hänskjutas eller inte.

22.

Om koncentrationer, som har gemenskapsdimension och potentiellt kan påverka konkurrensen på flera marknader som är nationella eller snävare än nationella i fler än en medlemsstat, kan vara lämpliga att hänskjuta till medlemsstater beror på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. hur många marknader som sannolikt kommer att påverkas, utsikterna att eventuella konkurrensproblem kan lösas genom korrigerande åtgärder som är proportionella och inte motstridiga samt hur mycket utredningsarbete ärendet kan komma att kräva. Om ett ärende kan ge upphov till konkurrensproblem i flera medlemsstater och kräva samordnade underökningar och korrigerande åtgärder, kan det tala för att kommissionen behåller behörigheten över hela ärendet (25). Å andra sidan gäller att om ett ärende ger upphov till konkurrensproblem som även om de berör nationella marknader i fler än en medlemsstat inte verkar kräva några samordnade undersökningar eller korrigerande åtgärder kan det vara lämpligt med ett hänskjutande. I ett litet antal fall (26) har kommissionen även ansett det vara lämpligt att hänskjuta en koncentration till mer än en medlemsstat, eftersom de konkurrensvillkor som gällde på de berörda marknaderna i de aktuella medlemsstaterna skiljde sig åt betydligt. När handläggningen av ett ärende splittras på detta sätt kan de samgående parterna inte dra nytta av principen om prövning vid en enda instans, men detta är inte av lika stor vikt i skedet före anmälan eftersom hänskjutandet i så fall kommit till stånd efter en frivillig begäran från de samgående parterna.

23.

I så stor utsträckning som möjligt bör man även beakta om den nationella konkurrensmyndighet som ärendet är tänkt att hänskjutas till har särskild sakkunskap om lokala marknader (27) eller håller på att undersöka en annan transaktion i den berörda sektorn, eller står i begrepp att inleda en sådan undersökning (28).

24.

Enligt artikel 4.5 finns det bara två rättsliga krav som måste vara uppfyllda för att parterna i transaktionen skall kunna begära att ett ärende hänskjuts till kommissionen, nämligen att transaktionen måste vara en koncentration enligt definitionen i artikel 3 i koncentrationsförordningen och att koncentrationen får prövas enligt den nationella konkurrenslagstiftningen om kontroll av företagskoncentrationer i minst tre medlemsstater (se även punkt 65 och följande samt punkt 70 och följande).

25.

För att i största möjliga mån kunna bedöma utfallet av en begäran om hänskjutande bör samgående parter som överväger en sådan begäran förutom att kontrollera att de rättsliga kraven är uppfyllda överväga om det är troligt att ett hänskjutande av ärendet kommer att anses lämpligt. De måste därvid granska tillämpningen av de vägledande principer som beskrivits ovan och särskilt göra en bedömning av om kommissionen är den myndighet som har de bättre förutsättningarna för att handlägga ärendet.

26.

I detta hänseende klargörs det i skäl 16 i koncentrationsförordningen att en begäran om hänskjutande till kommissionen som görs före anmälan är särskilt relevant när koncentrationen påverkar konkurrensen även utanför en medlemsstats territorium. Särskild hänsyn bör därför tas till var det är troligt att transaktionen kommer att påverka konkurrensen och hur lämpligt det är att kommissionen granskar transaktionen.

27.

Det bör särskilt bedömas om ärendet verkligen är gränsöverskridande till sin natur, med hänsyn till faktorer som dess troliga effekter på konkurrensen och vilka undersöknings- och rättstillämpningsbefogenheter som kommer att behövas för att motverka dessa effekter. Man bör därför särskilt uppmärksamma frågan om ärendet kan ge potentiella effekter på konkurrensen på en eller flera marknader som påverkas av koncentrationen. I vilket fall som helst kan tecken på eventuella effekter på konkurrensen vara endast preliminära (29) och föregriper inte resultatet av undersökningen. Det krävs inte heller att parterna visar att påverkan på konkurrensen sannolikt är negativ.

28.

De ärenden som lämpar sig bäst för ett hänskjutande till kommissionen är ärenden där den eller de marknader där konkurrensen kan komma att påverkas är vidare än nationella (30) eller där vissa av de marknader som potentiellt påverkas är vidare än nationella och de huvudsakliga ekonomiska verkningarna av koncentrationen har anknytning till dessa marknader. Eftersom konkurrensdynamiken i sådana ärenden sträcker sig över territorier som går utöver nationsgränserna och de därmed kan kräva utredningsinsatser i flera olika länder och att den handläggande myndigheten har lämpliga utredningsbefogenheter, är det troligt att kommissionen har de bästa förutsättningarna att genomföra undersökningen.

29.

Kommissionen kan vara bättre ägnad att handlägga (i fråga om utredning, bedömning och eventuella korrigerande åtgärder) ärenden som ger upphov till potentiella konkurrensproblem på flera marknader som är nationella eller snävare än nationella och som ligger i flera olika medlemsstater (31). Kommissionen bör vara bäst lämpad att genomföra undersökningen i sådana ärenden eftersom den kan se till att granskningen i de olika länderna blir enhetlig och effektiv, kan utöva de utredningsbefogenheter som situationen kräver och kan lösa eventuella konkurrensproblem genom enhetliga korrigerande åtgärder.

30.

I likhet med vad som sägs ovan avseende artikel 4.4 gäller att det är beroende av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall om det är lämpligt att hänskjuta koncentrationer som, trots att deras potentiella påtagliga påverkan på konkurrensen gäller en nationsomfattande marknad, ändå kan ge väsentliga gränsöverskridande effekter. Eftersom såväl kommissionen som medlemsstaterna kan ha lika goda förutsättningar att behandla sådana ärenden, bör det även i fortsättningen finnas ett avsevärt bedömningsutrymme när det gäller att besluta om sådana ärenden skall hänskjutas eller inte.

31.

I största möjliga utsträckning bör man också beakta om kommissionen är särskilt väl ägnad att göra en korrekt prövning av ärendet. Därvid beaktas särskilt omständigheter som särskild sakkunskap eller tidigare erfarenheter från den berörda sektorn. Ju mer en koncentration sannolikt påverkar konkurrensen inom ett område som går utöver en medlemsstat, desto troligare är det att kommissionen har bättre förutsättningar att genomföra undersökningen, särskilt i fråga om att inhämta faktauppgifter och utöva utredningsbefogenheter.

32.

Koncentrationens parter skulle slutligen kunna göra gällande att det finns starka skäl att kommissionen handlägger ett ärende (trots att det inte förefaller ha effekter på konkurrensen), till exempel med hänsyn till de kostnader och den tidsfördröjning det medför att anmäla koncentrationen i flera medlemsstater (32).

33.

En medlemsstat som vill begära att ett ärende hänskjuts till den efter anmälan till kommissionen har enligt artikel 9 två valmöjligheter. De finns i artikel 9.2 a respektive 9.2 b.

34.

För att ett hänskjutande till en eller flera medlemsstater enligt artikel 9.2 a skall kunna ske måste följande rättsliga krav vara uppfyllda:

35.

Vad gäller det första kriteriet krävs att den medlemsstat som begär att ärendet skall hänskjutas på grundval av en preliminär analys kan visa att det finns en verklig risk för att transaktionen kan påverka konkurrensen negativt och därmed måste granskas närmare. Sådana preliminära indikationer kan ha formen av prima facie-bevis för en eventuell påtaglig påverkan på konkurrensen. Sådana bevis föregriper dock inte resultatet av den fullständiga undersökningen.

36.

Vad gäller det andra kriteriet måste medlemsstaten visa att den eller de geografiska marknader som påverkas av transaktionen på nyss angivet sätt (punkt 35) är nationella eller snävare än nationella (33).

37.

Förutom kontrollen av om de rättsliga kraven är uppfyllda bör även andra omständigheter beaktas vid bedömningen av om det kan anses lämpligt att hänskjuta ett ärende. Det innebär att kommissionen granskar begäran mot bakgrund av de vägledande principer som beskrivits ovan och, särskilt, gör en bedömning av om den eller de myndigheter som begär att ärendet skall hänskjutas är bäst lämpade att handlägga ärendet. Därvid bör den beakta både var det är troligt att transaktionen kommer att påverka konkurrensen och hur lämpad den nationella konkurrensmyndigheten skulle vara att granska affären (se punkterna 19–23 ovan).

38.

För att ett hänskjutande till en eller flera medlemsstater enligt artikel 9.2 b skall kunna ske måste följande rättsliga krav vara uppfyllda:

39.

Vad gäller det första kriteriet krävs att en medlemsstat som begär att ärendet skall hänskjutas på grundval av en preliminär analys kan visa att koncentrationen kan påverka konkurrensen på en marknad. Sådana preliminära indikationer kan ha formen av prima facie-bevis för en eventuell påtaglig påverkan på konkurrensen. Sådana bevis föregriper dock inte resultatet av den fullständiga undersökningen.

40.

Vad gäller det andra kriteriet skall en medlemsstat som begär att ett ärende skall hänskjutas visa att den marknad där konkurrensen påverkas av transaktionen på ovan angivet sätt (punkt 38) utgör en avgränsad marknad inom en medlemsstat och dessutom att marknaden i fråga inte utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden. På grundval av besluts- och rättspraxis (34) i denna fråga förefaller det som att sådana situationer generellt är begränsade till marknader med snäv geografisk räckvidd inom en medlemsstat.

41.

Om dessa villkor är uppfyllda är kommissionen skyldig att hänskjuta ärendet.

42.

För att en eller flera medlemsstater skall kunna hänskjuta ett ärende till kommissionen enligt artikel 22 måste två rättsliga krav vara uppfyllda:

43.

En koncentration uppfyller det första kriteriet om den kan ha en märkbar inverkan på handelsmönstret mellan medlemsstater (35).

44.

Vad gäller det andra kriteriet krävs, liksom enligt artikel 9.2 a, att den eller de medlemsstater som begär att ärendet skall hänskjutas på grundval av en preliminär analys kan visa att det finns en verklig risk för att transaktionen kan påverka konkurrensen negativt och därmed måste granskas närmare. Sådana preliminära indikationer kan ha formen av prima facie-bevis för en eventuell påtaglig påverkan på konkurrensen, vilka dock inte föregriper resultatet av den fullständiga undersökningen.

45.

Eftersom det kan förorsaka de samgående parterna extra kostnader och tidsfördröjningar att hänskjuta ärenden till kommissionen efter anmälan bör normalt endast de ärenden hänskjutas som förefaller innebära en verklig risk för påverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstater och där det framgår att ärendena bäst behandlas på gemenskapsnivå (36). Följande kategorier av ärenden lämpar sig normalt bäst för ett hänskjutande till kommissionen enligt artikel 22:

46.

De rättsliga reglerna för systemet för hänskjutande finns i koncentrationsförordningen. I artikel 4.4 och 4.5 samt artiklarna 9 och 22 i förordningen redogörs för de olika steg som måste gås igenom innan ett ärende kan hänskjutas från kommissionen till medlemsstater och tvärtom.

47.

Var och en av de fyra bestämmelserna innehåller en mekanism för hänskjutande av en viss kategori koncentrationer. Följande indelning kan göras:

48.

I de flödesscheman som finns i bilaga I till detta tillkännagivande beskrivs grafiskt de olika steg i förfarandet som skall följas enligt de mekanismer för hänskjutande som föreskrivs i artikel 4.4 och 4.5 samt artiklarna 9 och 22.

49.

Endast de berörda företagen (37) kan begära ett hänskjutande före anmälan. Det är upp till de berörda företagen att kontrollera huruvida koncentrationen uppfyller kriterierna i artikel 4.4 (dvs. att koncentrationen har gemenskapsdimension men kan påverka konkurrensen på en avgränsad marknad inom en medlemsstat påtagligt) eller artikel 4.5 (att koncentrationen inte har gemenskapsdimension men får prövas enligt den nationella konkurrenslagstiftningen i minst tre medlemsstater). De berörda företagen kan i så fall besluta att begära att ärendet hänskjuts till eller från kommissionen genom att göra en motiverad begäran därom i RS-formuläret. Kommissionen översänder utan dröjsmål begäran till samtliga medlemsstater. Återstoden av förfarandet skiljer sig åt mellan artikel 4.4 och artikel 4.5.

50.

Enligt artikel 9.2 och artikel 22.1 sätts förfarandet för hänskjutande efter anmälan igång av medlemsstaterna, antingen på eget initiativ eller på uppmaning av kommission enligt artikel 9.2 eller artikel 22.5. Förfarandena skiljer sig åt beroende på om det är fråga om ett hänskjutande till eller från kommissionen.

51.

Följande avsnitt i detta tillkännagivande beskriver ett antal inslag i systemet närmare, i syfte att ge ytterligare vägledning till företag som överväger att framställa en begäran om hänskjutande i skedet före anmälan eller som är parter i transaktioner som skulle kunna komma i fråga för ett hänskjutande efter anmälan.

52.

Detta avsnitt ger vägledning om vissa aspekter av systemet för hänskjutande i artikel 4.4 och 4.5 samt artiklarna 9 och 22 i koncentrationsförordningen.

53.

Enligt artikel 19.2 i koncentrationsförordningen åligger det kommissionen att vidta de åtgärder som anges i förordningen i nära och ständig samverkan med medlemsstaternas behöriga myndigheter (de nationella konkurrensmyndigheterna). Samarbete och dialog mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna, liksom mellan de sistnämnda, är särskilt viktigt i fråga om koncentrationer som är föremål för koncentrationsförordningens system för hänskjutande.

54.

Enligt skäl 14 i koncentrationsförordningen bör kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter tillsammans utgöra ett nätverk av offentliga myndigheter, som utövar sin respektive behörighet i nära samarbete och använder sig av effektiva förfaranden för informationsutbyte och samråd, för att säkerställa att ett ärende handläggs vid den myndighet som är bäst lämpad för det, mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen och för att i största möjliga utsträckning undvika flerfaldiga anmälningar av en och samma koncentration.

55.

Nätverket bör säkerställa en effektiv fördelning av koncentrationsärenden i enlighet med de principer som beskrivs i avsnitt II ovan. Detta innebär även att se till att mekanismen för hänskjutande före anmälan fungerar smidigt och att i så stor utsträckning som möjligt ha ett system för att så tidigt som möjligt identifiera potentiella framställningar om hänskjutande efter anmälan (46).

56.

Enligt artikel 4.4 och 4.5 skall kommissionen ”utan dröjsmål” översända motiverade skrivelser från de berörda företagen (47). Kommissionen strävar efter att översända dessa skrivelser under den arbetsdag som följer den dag då de mottogs eller utfärdades. Information inom nätverket kommer att utbytas på olika sätt beroende på omständigheterna, t.ex. per e-post, vanlig post, fax eller telefon. Känslig eller konfidentiell information utbyts med säker e-post eller med något annat skyddat kommunikationssätt.

57.

Alla medlemmar i nätverket, dvs. kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna, deras tjänstemän och andra anställda och andra personer som arbetar under dessa myndigheters överinseende samt tjänstemän och andra anställda vid andra myndigheter i medlemsstaterna, är bundna av sekretessreglerna i artikel 17 i koncentrationsförordningen. De får inte röja upplysningar som de har inhämtat med stöd av koncentrationsförordningen och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess, om inte den fysiska eller juridiska person som tillhandahållit uppgifterna har samtyckt till att de lämnas ut.

58.

Rådgivning och informationsutbyte inom nätverket är en fråga mellan de offentliga myndigheterna och påverkar inte några rättigheter eller skyldigheter för företagen enligt gemenskapens eller nationell konkurrenslagstiftning. Varje konkurrensmyndighet förblir fullt ansvarig för att principen om en rättvis rättegång iakttas i de ärenden den handlägger.

59.

För att systemet för hänskjutande skall kunna fungera snabbt och smidigt är det av avgörande vikt att de parter som begär ett hänskjutande närhelst kommissionen begär det inkommer med fullständiga och korrekta upplysningar, i rätt tid och så effektivt som möjligt. Lagens krav på vilka uppgifter som skall lämnas och vad följderna kan bli av att lämna oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter finns i koncentrationsförordningen, i förordning (EG) nr 802/2004 (nedan ”tillämpningsförordningen”) och i RS-formuläret (48).

60.

I RS-formuläret anges att alla upplysningar som lämnas i en motiverad skrivelse skall vara korrekta och fullständiga. Om parterna lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan kommissionen antingen anta ett beslut enligt artikel 6.1 a i koncentrationsförordningen (om den under utredningen får kännedom om att villkoren i artikel 4.5 inte uppfylls) eller med stöd av artikel 6.3 a eller artikel 8.6 a i koncentrationsförordningen återkalla ett beslut enligt artikel 6 eller artikel 8 som den fattat till följd av ett hänskjutande enligt artikel 4.5. Efter antagandet av ett beslut enligt artikel 6.1 a eller efter återkallelse är nationell konkurrenslagstiftning på nytt tillämplig på transaktionen. Vid hänskjutanden enligt artikel 4.4 som görs på grundval av oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan kommissionen kräva en anmälan enligt artikel 4.1. Kommissionen har dessutom befogenhet att ålägga böter enligt artikel 14.1 a i koncentrationsförordningen. Parterna bör vidare vara medvetna om att om ett ärende hänskjuts på grundval av oriktiga eller ofullständiga uppgifter i RS-formuläret, kan kommissionen och/eller medlemsstaterna överväga att göra ett hänskjutande efter anmälan som upphäver ett hänskjutande före anmälan som byggde på sådana oriktiga och ofullständiga uppgifter (49).

61.

När de berörda företagen lämnar upplysningar på RS-formuläret eller i allmänhet när de begär ett hänskjutande före anmälan, behöver de inte visa att koncentrationens verkningar kan skada konkurrensen (50). De bör dock lämna så mycket uppgifter som möjligt som tydligt visar på vilket sätt koncentrationen uppfyller kriterierna i artikel 4.4 och 4.5 och varför det vore lämpligare om koncentrationen prövades av den eller de myndigheter som anges i begäran. Koncentrationsförordningen föreskriver inte att ett RS-formulär som har lämnats in skall offentliggöras, och detta är inte heller avsikten. Även en transaktion som inte har gjorts offentlig kan således vara föremål för en begäran om hänskjutande före anmälan.

62.

Även om kommissionen enligt tillämpningsförordningen accepterar RS-formulär på vilket som helst av gemenskapens officiella språk, uppmuntras berörda företag som lämnar upplysningar som skall spridas till nätverket att använda sig av ett språk som alla som upplysningarna riktar sig kan förstå. Det kommer att underlätta medlemsstaternas behandling av begäran. När det är fråga om hänskjutande till en eller flera medlemsstater uppmuntras dessutom de begärande parterna starkt att bifoga en kopia av sin begäran översatt till språket (språken) i den eller de medlemsstater som de begär att ärendet skall hänskjutas till.

63.

Förutom de rättsliga krav som anges i RS-formuläret bör de berörda företagen vara beredda att tillhandahålla ytterligare upplysningar om så krävs och att diskutera saken med kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter på ett uppriktigt och öppet sätt, så att kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter kan bedöma om koncentrationen i fråga bör hänskjutas.

64.

Informella kontakter mellan å ena sidan samgående företag som överväger att lämna in en begäran om hänskjutande före anmälan och å andra sidan kommissionen och/eller nationella myndigheter uppmuntras aktivt, även efter det att RS-formuläret har lämnats in. Kommissionen har åtagit sig att ge informell vägledning i ett tidigt skede för företag som vill utnyttja det system för hänskjutande före anmälan som anges i artikel 4.4 och 4.5 i koncentrationsförordningen (51).

65.

Det är bara koncentrationer enligt definitionen i artikel 3 i koncentrationsförordningen som kan hänskjutas enligt artikel 4.5 och artikel 22. Endast koncentrationer som omfattas av den relevanta nationella konkurrenslagstiftningen om kontroll av koncentrationer kan hänskjutas enligt artikel 4.4 och artikel 9 (52).

66.

Framställningar om hänskjutande före anmälan enligt artikel 4.4 och 4.5 i koncentrationsförordningen måste avse koncentrationer för vilka det finns en tillräckligt konkret plan. Det innebär åtminstone att de berörda företagen har en ärlig avsikt att gå samman eller, om det är fråga om ett offentligt bud, att de offentligt har tillkännagivit en avsikt att lägga ett sådant bud (53).

67.

Artikel 4.4 och 4.5 är endast tillämplig i skedet före anmälan.

68.

I artikel 4.4 anges att de berörda företagen får begära hänskjutande genom en motiverad skrivelse (RS-formuläret) ”innan en koncentration anmäls enligt punkt 1”. Detta innebär att begäran endast kan göras om något CO-formulär inte har lämnats in enligt artikel 4.1.

69.

På motsvarande sätt anges i artikel 4.5 att begäran kan framställas ”före varje anmälan till de behöriga [nationella] myndigheterna”. Detta innebär att denna bestämmelse bara kan tillämpas om koncentrationen i fråga inte har anmälts formellt till någon behörig myndighet i en medlemsstat. En enda anmälan, som lämnats in var som helst i gemenskapen, är ett hinder för att tillämpa artikel 4.5. Att en transaktion inte anmäls nationellt under behandlingen av en begäran enligt artikel 4.5 skall enligt kommissionens mening inte leda till någon påföljd.

70.

Enligt artikel 4.5 kan de berörda företagen framställa en begäran om hänskjutande före anmälan av en koncentration som inte har gemenskapsdimension och ”som får prövas enligt den nationella konkurrenslagstiftningen i minst tre medlemsstater”.

71.

Att en koncentration ”får prövas”, eller är prövningsbar, bör tolkas så att koncentrationen omfattas av en medlemsstats behörighet enligt den statens nationella konkurrenslagstiftning om koncentrationskontroll. Det behöver inte finnas något krav på obligatorisk anmälan, dvs. koncentrationen behöver inte vara ”anmälningspliktig” enligt nationell rätt (54).

72.

Enligt artikel 4.5 tredje och fjärde styckena skall ett ärende inte hänskjutas om minst en medlemsstat ”som är [behörig] att undersöka koncentrationen enligt sin nationella konkurrenslagstiftning” har meddelat att den invänder mot ett hänskjutande. En ”behörig” medlemsstat är en medlemsstat där koncentrationen är prövningsbar och som därmed har behörighet att pröva den enligt sin nationella konkurrenslagstiftning.

73.

Alla medlemsstater mottar ett exemplar av RS-formuläret, inte bara de som är ”behöriga” att pröva ärendet. Det är emellertid bara ”behöriga” medlemsstater som beaktas vid tillämpningen av artikel 4.5 tredje och fjärde styckena. Enligt artikel 4.5 tredje stycket får ”behöriga” medlemsstater inom 15 arbetsdagar från mottagandet av RS-formuläret meddela att de invänder mot hänskjutandet. Om samtliga behöriga medlemsstater samtycker till hänskjutandet anses ärendet få en gemenskapsdimension enligt artikel 4.5 femte stycket. Enligt artikel 4.5 fjärde stycket räcker det däremot med att en enda ”behörig” medlemsstat invänder för att ärendet inte skall få hänskjutas från någon medlemsstat.

74.

Med hänsyn till ovannämnda konstruktion är det av avgörande betydelse för att artikel 4.5 skall fungera smidigt att alla medlemsstater som får pröva ett ärende enligt nationell konkurrenslagstiftning, och som alltså är ”behöriga” att undersöka fallet enligt sin nationella konkurrenslagstiftning, identifieras korrekt. Därför krävs det i RS-formuläret att de berörda företagen lämnar upplysningar som är tillräckliga för att var och en av medlemsstaterna skall kunna fastställa huruvida de är behöriga att pröva koncentrationen enligt sin nationella lagstiftning.

75.

Om RS-formuläret har fyllts i korrekt bör inga problem uppstå. De berörda företagen har då korrekt identifierat alla medlemsstater som är behöriga att pröva ärendet. Om däremot de berörda företagen inte har fyllt i RS-formuläret korrekt eller om det finns en verklig oenighet om vilka medlemsstater som är ”behöriga” att pröva ärendet kan det uppstå komplikationer.

76.

När 15-dagarsperioden har löpt ut utan att några invändningar har gjorts betraktas hänskjutandet som giltigt. Det innebär att även beslut som kommissionen har fattat enligt artikel 6 eller artikel 8 till följd av ett hänskjutande enligt artikel 4.5 är giltigt.

77.

Detta betyder dock inte att berörda företag kan missbruka systemet genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet lämna oriktiga uppgifter i RS-formuläret, t.ex. uppgifter om medlemsstaternas behörighet att pröva koncentrationen. Som anförs i punkt 60 kan kommissionen i så fall vidta åtgärder för att rätta till situationen och för att avskräcka från sådant missbruk. De berörda företagen bör också vara medvetna om att när ett hänskjutande har gjorts på grundval av oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan en medlemsstat, som anser sig vara behörig att pröva ett ärende men inte fått tillfälle att lägga sitt veto mot ett hänskjutande på grund av att oriktiga uppgifter lämnats, begära ett hänskjutande efter anmälan.

78.

Enligt artikel 4.4 fjärde stycket, artikel 4.5 fjärde stycket, artikel 9.1 och artikel 22.3 andra stycket skall kommissionen underrätta medlemsstaterna och de berörda personerna eller företagen om alla beslut den har fattat enligt dessa artiklar om huruvida ett ärende skall hänskjutas eller inte.

79.

Underrättelsen lämnas i form av en skrivelse som är adresserad till de berörda företagen (eller, vid beslut enligt artikel 9.1 eller artikel 22.3, till den berörda medlemsstaten). Samtliga medlemsstater får en kopia av skrivelsen.

80.

Det finns inte några krav på att sådana beslut skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning  (55). Kommissionen kommer emellertid att ge lämplig offentlighet åt sådana beslut på GD Konkurrens hemsida, med förbehåll för reglerna om sekretess.

81.

Enligt artikel 9.6 måste den nationella konkurrensmyndigheten, när kommissionen hänskjuter en anmäld koncentration till en medlemsstat i enlighet med artikel 4.4 eller 9.3 besluta i ärendet ”utan onödigt dröjsmål”. Det innebär att den behöriga myndigheten skall handlägga ärendet så snabbt som möjligt enligt nationell lag.

82.

Det anges dessutom i artikel 9.6 att den behöriga nationella myndigheten inom 45 arbetsdagar efter det att kommissionen har hänskjutit ärendet eller efter det anmälan mottagits på nationell nivå om sådan anmälan krävs skall informera de berörda företagen om resultatet av den ”preliminära konkurrensbedömningen” och om ”vilka åtgärder” den eventuellt tänker vidta. De samgående parterna bör följaktligen inom 45 dagar efter hänskjutandet eller efter anmälan ges så mycket information att de kan förstå vilken typ av preliminära farhågor för konkurrensen myndigheten har och informeras om hur omfattande utredningen kan förväntas bli och hur länge den kan förväntas pågå. Den berörda medlemsstaten får endast i undantagsfall förlänga denna tidsfrist, om de berörda företagen inte försett kommissionen med den information som krävs enligt medlemsstatens nationella konkurrenslagstiftning.

83.

Detta tillkännagivande kommer att ses över regelbundet, särskilt om bestämmelserna om hänskjutande i koncentrationsförordningen ändras. Det bör i detta sammanhang noteras att kommissionen enligt artikel 4.6 i koncentrationsförordningen senast den 1 juli 2009 skall rapportera till rådet om hur bestämmelserna om hänskjutande före anmälan i artikel 4.4 och 4.5 fungerar.

84.

Detta tillkännagivande påverkar inte den tolkning som Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt kan göra av fördraget och annan tillämplig lagstiftning.

5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/24

1.

I rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordningen) (1) anges i artikel 6.1 b andra stycket, artikel 8.1 andra stycket och artikel 8.2 tredje stycket att ett beslut genom vilket en koncentration förklaras förenlig med den gemensamma marknaden ”skall anses omfatta begränsningar som har direkt anknytning till och är nödvändiga för koncentrationens genomförande”.

2.

Genom ändringen av reglerna om hur begränsningar skall bedömas införs principen att företagen själva skall bedöma begränsningar som har direkt anknytning till och är nödvändiga för en koncentrations genomförande (nedan även ”accessoriska begränsningar”). Detta ger uttryck för lagstiftarens avsikt att kommissionen inte skall vara skyldig att bedöma och individuellt behandla accessoriska begränsningar. Hur accessoriska begränsningar skall behandlas enligt EG:s koncentrationsförordning förklaras i skäl 21 i ingressen till EG:s koncentrationsförordning: ”Kommissionens beslut om att förklara att koncentrationer är förenliga med den gemensamma marknaden enligt denna förordning bör automatiskt omfatta sådana begränsningar, utan att kommissionen i enskilda fall behöver bedöma sådana begränsningar”. I samma skäl anges att kommissionen kommer att utöva en viss restfunktion när det gäller specifika nya eller olösta frågor som ger upphov till verklig osäkerhet, men i alla andra fall ankommer det på de berörda företagen att själva bedöma om och i vilken utsträckning deras avtal kan betraktas som accessoriska till en transaktion. Tvister om huruvida begränsningar har direkt anknytning till och är nödvändiga för en koncentrations genomförande och därmed automatiskt omfattas av kommissionens beslut om godkännande kan lösas av nationella domstolar.

3.

Den restfunktion som kommissionen kan utöva finns beskriven i skäl 21 i EG:s koncentrationsförordning, där det anges att kommissionen på begäran av de berörda företagen uttryckligen bör bedöma en accessorisk begränsning om ett ärende innehåller ”nya eller olösta frågor som ger upphov till verklig osäkerhet”. Därefter definieras i skälet en ”ny eller olöst fråga som ger upphov till verklig osäkerhet” som en fråga som ”inte omfattas av kommissionens relevanta gällande meddelande eller ett offentliggjort kommissionsbeslut”.

4.

Av hänsyn till de berörda företagens rättssäkerhet ges i detta tillkännagivande vägledning om tolkningen av begreppet accessoriska begränsningar. Vägledningen i de följande avsnitten avspeglar huvuddragen i kommissionens beslutspraxis och anger vilka principer som följs vid bedömningen av om och i vilken utsträckning de vanligaste avtalstyperna betraktas som accessoriska begränsningar.

5.

I ärenden som rör exceptionella omständigheter som inte omfattas av detta tillkännagivande kan det emellertid vara berättigat att avvika från dessa principer. Parterna kan i offentliggjorda kommissionsbeslut (2) finna ytterligare vägledning i fråga om huruvida deras avtal kan betraktas som accessoriska begränsningar eller inte. I den mån ärenden som rör exceptionella omständigheter redan har bedömts av kommissionen i ett offentliggjort beslut (3), är det inte fråga om ”nya eller olösta frågor” i den mening som avses i skäl 21 i EG:s koncentrationsförordning.

6.

Ett ärende innehåller följaktligen en ”ny eller olöst fråga som ger upphov till verklig osäkerhet” om begränsningarna i fråga inte omfattas av detta tillkännagivande och inte tidigare har bedömts av kommissionen i offentliggjorda beslut. Som anges i skäl 21 i EG:s koncentrationsförordning kommer kommissionen på begäran av parterna att uttryckligen bedöma sådana begränsningar i dessa fall. Med beaktande av sekretesskraven kommer kommissionen att skapa lämplig publicitet om sådana bedömningar som kan vidareutveckla principerna i detta tillkännagivande.

7.

I den mån begränsningar har direkt anknytning till och är nödvändiga för genomförandet av en koncentration anges i artikel 21.1 i koncentrationsförordningen att endast den förordningen är tillämplig, inte rådets förordningar (EG) nr 1/2003 (4), (EEG) nr 1017/68 (5) och (EEG) nr 4056/86 (6). Artiklarna 81 och 82 i fördraget är däremot fortfarande potentiellt tillämpliga på begränsningar som inte kan anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för koncentrationens genomförande. Endast det faktum att ett avtal eller förfarande inte betraktas som accessoriskt till en koncentration är dock inte som sådant utslagsgivande för dess rättsliga status. Sådana avtal eller förfaranden skall bedömas i enlighet med artiklarna 81 och 82 i EG:s fördraget, med tillhörande rättsakter och tillkännagivanden (7). De kan även omfattas av tillämpliga nationella konkurrensregler. Dessa bestämmelser kan alltså ändå omfatta avtal som innehåller en konkurrensbegränsning men som inte anses ha direkt samband med eller vara nödvändiga för genomförandet av en koncentration enligt detta tillkännagivande.

8.

Kommissionens tolkning av artikel 6.1 b andra stycket, artikel 8.1 andra stycket och artikel 8.2 tredje stycket i EG:s koncentrationsförordning påverkar inte den tolkning Europeiska gemenskapernas domstol eller förstainstansrätt kan komma att göra.

9.

Detta tillkännagivande ersätter kommissionens tidigare tillkännagivande om begränsningar som har direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av en koncentration (8).

10.

En koncentration består av avtalsarrangemang och avtal som ger upphov till kontroll i den mening som avses i artikel 3.2 i koncentrationsförordningen. Alla avtal som gäller det huvudsakliga föremålet för koncentrationen (9), till exempel avtal som rör försäljning av ett företags aktier eller tillgångar, utgör integrerade delar av koncentrationen. Utöver dessa arrangemang och avtal kan parterna i koncentrationen ingå andra avtal som inte utgör en integrerad del av koncentrationen men som kan begränsa parternas handlingsfrihet på marknaden. Om sådana avtal innehåller accessoriska begränsningar omfattas dessa automatiskt av beslutet om att förklara koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden.

11.

Kriterierna om direkt anknytning och nödvändighet är till sin natur objektiva. Begränsningar har inte direkt anknytning till och är inte nödvändiga för genomförandet av en koncentration enbart på grund av att parterna anser det.

12.

För att begränsningar skall anses ha direkt anknytning till genomförandet av koncentrationen måste de vara nära knutna till själva koncentrationen. Det är inte tillräckligt att ett avtal har ingåtts samtidigt med eller i samma sammanhang som koncentrationen (10). Begränsningar som har direkt samband med koncentrationen är ekonomiskt förknippade med huvudtransaktionen och har till ändamål att möjliggöra en smidig övergång till den nya företagsstrukturen efter koncentrationen.

13.

Avtalen måste vara ”nödvändiga för koncentrationens genomförande” (11), vilket innebär att om de inte fanns skulle koncentrationen inte kunna genomföras eller endast kunna genomföras på avsevärt osäkrare villkor, till betydligt större kostnader, under en avsevärt längre period eller med avsevärt större svårigheter (12). Avtal som är nödvändiga för en koncentrations genomförande syftar typiskt sett till att skydda det överförda värdet (13), bibehålla en kontinuitet i leveranserna efter det att en tidigare ekonomisk enhet delats upp (14) eller att göra det möjligt att starta en ny enhet (15). Vid bedömningen av om en begränsning är nödvändig bör man inte enbart beakta dess art utan också säkerställa att dess varaktighet och dess materiella och geografiska tillämpningsområde inte går utöver vad som rimligen krävs för att genomföra koncentrationen. Om det finns lika effektiva alternativa metoder för att uppnå det berättigade eftersträvade syftet, måste företagen välja den som objektivt sett är minst konkurrensbegränsande.

14.

När koncentrationer genomförs stegvis kan avtalsbestämmelser som gäller stadierna innan dess att kontroll uppnås enligt artikel 3.1 och 3.2 i EG:s koncentrationsförordning normalt inte anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för genomförandet av koncentrationen. Ett avtal om att före avslut avstå från väsentliga förändringar av den verksamhet som skall övertas anses dock ha direkt anknytning till och vara nödvändigt för genomförandet av det gemensamma budet (16). Vid ett gemensamt bud gäller detta också avtal mellan de företag som gemensamt förvärvar ett annat företag om att avstå från att lägga separata konkurrerande bud på samma företag eller på annat sätt förvärva kontroll.

15.

Avtal som tjänar till att underlätta ett gemensamt förvärv av kontroll skall anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för genomförandet av koncentrationen. Detta gäller avtal mellan de parter som gemensamt förvärvar kontroll om att dela upp tillgångar i syfte att mellan sig dela upp produktionsanläggningar eller distributionsnät samt det gemensamt förvärvade företagets befintliga varumärken.

16.

I den mån som en sådan uppdelning innebär en uppdelning av en tidigare existerande ekonomisk enhet skall åtgärder som på rimliga villkor möjliggör uppdelningen anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för genomförandet av koncentrationen i enlighet med de principer som det redogörs för nedan.

17.

Begränsningar som parterna enats om i samband med en överlåtelse av ett företag kan gynna antingen köparen eller säljaren. Generellt är köparens behov av skydd mer tvingande än motsvarande behov hos säljaren. Det är köparen som behöver försäkras om att han eller hon kommer att kunna tillgodogöra sig hela värdet av det förvärvade företaget. Generellt sett betyder detta att begränsningar som gynnar säljaren antingen inte har direkt anknytning till eller inte är nödvändiga för genomförandet av koncentrationen över huvud taget (17), eller också behöver deras omfattning eller varaktighet begränsas mer än vad som är fallet för klausuler som gynnar köparen (18).

18.

Konkurrensklausuler som åläggs säljaren i samband med överlåtelsen av ett företag eller delar av ett företag kan ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för genomförandet av koncentrationen. För att kunna tillgodogöra sig hela värdet av de överlåtna tillgångarna måste köparen åtnjuta någon form av skydd mot konkurrens från säljaren för att vinna kundernas lojalitet och införliva och utnyttja företagets know-how. Sådana konkurrensklausuler utgör en garanti för att tillgångarnas fulla värde överförs till köparen. Detta omfattar vanligen både materiella och immateriella tillgångar, exempelvis goodwill eller know-how (19) som säljaren har byggt upp. Dessa klausuler har inte bara direkt anknytning till koncentrationen, utan de är också nödvändiga för dess genomförande, ty utan dem kunde man rimligen förvänta sig att försäljningen av företaget eller en del av det inte skulle kunna fullföljas.

19.

Sådana konkurrensklausuler kan emellertid endast rättfärdigas av den legitima målsättningen att genomföra koncentrationen om deras varaktighet, geografiska tillämpningsområde, deras föremål och de personer som berörs av dem inte går utöver vad som rimligen är nödvändigt för att uppnå detta mål (20).

20.

Konkurrensklausuler är berättigade för perioder på upp till tre år (21), om överlåtelsen av företaget innefattar en överföring av kundlojalitet i form av både goodwill och know-how (22). Om överlåtelsen bara omfattar goodwill är de berättigade för en period på upp till två år (23).

21.

Däremot kan konkurrensklausuler inte anses nödvändiga om överlåtelsen är begränsad till materiella tillgångar (såsom mark, byggnader eller maskiner) eller till exklusiva industriella eller kommersiella äganderätter (innehavarna av sådana rättigheter skulle nämligen omedelbart kunna vidta åtgärder mot intrång av den som överlåter rättigheterna).

22.

Den geografiska räckvidden för en konkurrensklausul måste vara begränsad till det område där säljaren har erbjudit de relevanta varorna eller tjänsterna före överlåtelsen, eftersom köparen inte behöver skyddas mot konkurrens från säljaren i områden där säljaren tidigare inte varit verksam (24). Den geografiska räckvidden kan utvidgas till områden där säljaren vid tidpunkten för transaktionen planerade att inleda verksamhet, under förutsättning att han redan hade gjort investeringar för att förbereda detta.

23.

På motsvarande sätt måste konkurrensklausuler förbli begränsade till varor (inklusive förbättrade versioner eller uppdateringar av varor samt efterföljande modeller) och tjänster som utgör det överlåtna företagets ekonomiska verksamhet. Detta kan inbegripa varor och tjänster som är i ett långt framskridet utvecklingsstadium vid tiden för överlåtelsen eller varor som är fullt utvecklade men ännu inte har introducerats på marknaden. Skydd mot konkurrens från säljaren på produkt- och tjänstemarknader där det överlåtna företaget inte var verksamt före överlåtelsen anses inte nödvändigt (25).

24.

Säljaren kan göra åtaganden som binder både henne/honom själv och hans/hennes dotterbolag och handelsagenter. En skyldighet att ålägga andra personer liknande begränsningar skulle dock inte anses ha direkt anknytning till och vara nödvändig för genomförandet av koncentrationen. Detta gäller särskilt klausuler som skulle begränsa återförsäljares eller användares frihet att importera eller exportera.

25.

Klausuler som begränsar säljarens rätt att förvärva eller inneha aktier i ett företag som konkurrerar med det överlåtna företaget skall anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för genomförandet av koncentrationen på samma villkor som beskrivs ovan för konkurrensklausuler, såvida de inte hindrar säljaren från att förvärva eller inneha aktier enbart i syfte att göra finansiella investeringar utan att detta direkt eller indirekt ger denne ledningsfunktioner eller någon form av väsentligt inflytande i det konkurrerande företaget (26).

26.

Klausuler om värvningsförbud och sekretess har jämförbara verkningar och bedöms därför på ett sätt som liknar konkurrensklausuler (27).

27.

Överlåtelse av ett företag eller en del av ett företag kan innebära att immateriella rättigheter eller know-how överförs till köparen för att denne skall kunna utnyttja de överlåtna tillgångarna fullt ut. Säljaren kan emellertid kvarstå som ägare av rättigheterna för att kunna utnyttja dem för annan verksamhet än den överlåtna. I dessa fall är de vanliga metoderna för att försäkra att köparen får full användning av de överlåtna tillgångarna att man ingår licensavtal till dennes fördel. Samma sak gäller när säljaren har överlåtit immateriell äganderätt tillsammans med företaget och denne vill fortsätta att använda vissa eller alla dessa rättigheter för andra typer av verksamhet än de överlåtna. I sådana fall beviljar köparen licens till säljaren.

28.

Licenser för patent (28), liknande rättigheter eller know-how (29) kan anses nödvändiga för genomförandet av koncentrationen. De kan också betraktas som en integrerad del av koncentrationen och behöver i alla händelser inte vara tidsbegränsade. Licenserna kan vara enkla eller exklusiva och kan begränsas till vissa användningsområden, i den mån de gäller det överlåtna företagets verksamhet.

29.

Geografiska begränsningar av tillverkningen som motsvarar det område där den överlåtna verksamheten bedrivs är emellertid inte nödvändiga för genomförandet av transaktionen. Om säljaren av ett företag beviljar köparen en licens, kan säljaren åläggas geografiska begränsningar i licensavtalet på samma villkor som gäller för konkurrensklausuler i samband med försäljning av ett företag.

30.

Begränsningar i licensavtal som går utöver bestämmelserna ovan, exempelvis sådana som skyddar licensgivaren i stället för licenstagaren, är inte nödvändiga för genomförandet av koncentrationen (30).

31.

I fråga om licenser för varumärken, företagsnamn, mönsterrättigheter, upphovsrätt eller liknande rättigheter kan det på liknande sätt finnas situationer där säljaren önskar kvarstå som ägare av rättigheterna för den verksamhet han behåller, medan köparen behöver rättigheterna för att kunna marknadsföra varor eller tjänster som produceras av det företag eller de delar därav som överlåts. I sådana fall gäller samma resonemang som ovan (31).

32.

Överlåtelse av ett företag eller en del därav kan i många fall leda till ett avbrott i traditionella inköps- och leveranskanaler som funnits till följd av en tidigare integrering av verksamheter inom säljarens ekonomiska enhet. För att på rimliga villkor kunna dela upp säljarens samlade ekonomiska verksamhet och göra en partiell överföring av tillgångarna till köparen, är det ofta nödvändigt att upprätthålla liknande band mellan säljaren och köparen, åtminstone under en övergångsperiod. Detta uppnås ofta med hjälp av inköps- och leveransskyldigheter för säljaren och/eller köparen av företaget eller delar av det. Med hänsyn till den särskilda situation som uppstår vid en uppdelning av säljarens samlade ekonomiska verksamhet, kan sådana skyldigheter anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för genomförandet av koncentrationen. De kan gynna säljaren eller köparen, beroende på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

33.

Syftet med sådana skyldigheter kan vara att säkerställa kontinuitet i leveranserna till någon av parterna av varor som är nödvändiga för att driva den verksamhet som behållits av säljaren eller tagits över av köparen. Varaktigheten av inköps- och leveransskyldigheterna måste dock vara begränsad till den period som krävs för att ersätta beroendeställningen med en självständig ställning på marknaden. Inköps- och leveransskyldigheter som syftar till att garantera tidigare levererade kvantiteter kan därför vara motiverade för en övergångsperiod på upp till fem år (32).

34.

Såväl leverans- som inköpsskyldigheter för fastställda kvantiteter, eventuellt med en klausul som möjliggör variationer, anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för koncentrationens genomförande. Skyldigheter som tillåter obegränsade kvantiteter (33), innebär ensamrätt eller ger en gynnad leverans- eller inköpsställning (34) är emellertid inte nödvändiga för genomförandet av koncentrationen.

35.

Service- och distributionsavtal har jämförbara verkningar som leveransavtal och därför gäller samma resonemang som ovan.

36.

En konkurrensklausul mellan moderbolagen och ett gemensamt företag kan anses ha direkt anknytning till och vara nödvändig för genomförandet av koncentrationen om klausulen berör de varor, tjänster och områden som omfattas av avtalet om det gemensamma företaget eller av det gemensamma företagets stadgar. Konkurrensklausuler kan exempelvis motiveras av behovet att säkerställa att förhandlingarna sker med ärliga avsikter. De kan även avspegla behovet att fullt ut använda det gemensamma företagets tillgångar eller att ge detta möjlighet att införliva den know-how och goodwill som moderbolagen erbjuder. De kan också gälla behovet att skydda moderbolagets intressen i det gemensamma företaget från konkurrens som underlättas bland annat av att moderbolagen har privilegierad tillgång till den know-how och goodwill som överlåtits till eller utvecklats av det gemensamma företaget. Sådana konkurrensklausuler mellan moderbolagen och ett gemensamt företag kan anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för koncentrationens genomförande under det gemensamma företagets livstid (35).

37.

Det geografiska tillämpningsområdet för en konkurrensklausul måste vara begränsat till det område där moderbolagen erbjöd de relevanta varorna eller tjänsterna innan det gemensamma företaget bildades (36). Det geografiska tillämpningsområdet kan utvidgas till områden där moderbolagen vid tidpunkten för transaktionen planerade att inleda verksamhet, under förutsättning att de redan hade gjort investeringar för att förbereda detta.

38.

På samma sätt måste konkurrensklausuler vara begränsade till varor och tjänster som utgör det gemensamma företagets ekonomiska verksamhet. Detta kan omfatta varor och tjänster som vid tidpunkten för transaktionen befinner sig i ett långt framskridet utvecklingsstadium, liksom varor och tjänster som är fullt utvecklade men ännu inte har introducerats på marknaden.

39.

Om det gemensamma företaget bildas för att inträda på en ny marknad, skall det anges vilka varor eller tjänster som erbjuds och på vilka områden det skall bedriva verksamheten enligt avtalet om det gemensamma företaget eller stadgarna. Det antas dock att det ena moderbolagets intresse i det gemensamma företaget inte behöver skyddas från konkurrens från det andra moderbolaget på andra marknader än dem där det gemensamma företaget från början kommer att verka.

40.

Konkurrensklausuler mellan icke-kontrollerande moderbolag och ett gemensamt företag har inte direkt anknytning till och är inte nödvändiga för genomförandet av koncentrationen.

41.

För klausuler om värvningsförbud och sekretess gäller samma principer som för konkurrensklausuler.

42.

En licens som moderbolagen beviljar det gemensamma företaget kan anses ha direkt anknytning till och vara nödvändig för genomförandet av koncentrationen. Detta gäller oavsett om licensen är exklusiv eller inte och oavsett om den är tidsbegränsad eller inte. Licensen kan begränsas till ett visst användningsområde som motsvarar det gemensamma företagets verksamhet.

43.

Licenser som det gemensamma företaget har beviljat ett av moderbolagen, eller korslicensavtal, kan anses ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för genomförandet av en koncentration på samma villkor som gäller vid förvärv av företag. Licensavtal mellan moderbolagen anses inte ha direkt anknytning till och vara nödvändiga för bildandet av ett gemensamt företag.

44.

Om moderbolagen finns kvar på en marknad i tidigare eller senare led i förhållande till det gemensamma företaget skall varje inköps- och leveransavtal, inklusive service- och distributionsavtal, omfattas av de principer som gäller för överlåtelse av ett företag.

5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/32

1.

I detta tillkännagivande beskrivs ett förenklat förfarande som kommissionen avser att använda vid handläggningen av vissa koncentrationer enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (1), då dessa inte ger upphov till några konkurrensproblem. Detta tillkännagivande ersätter tillkännagivandet om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt rådets förordning (EEG) nr 4064/89. (2) Kommissionens erfarenheter av att tillämpa rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (3), har visat att vissa kategorier av anmälda koncentrationer vanligtvis godkänns utan att ha gett upphov till några allvarliga tveksamheter, under förutsättning att inga särskilda omständigheter föreligger.

2.

Syftet med detta tillkännagivande är att ange under vilka förhållanden kommissionen normalt antar ett beslut i kortform enligt vilket en koncentration förklaras förenlig med den gemensamma marknaden enligt det förenklade förfarandet och att ge riktlinjer för själva förfarandet. Om alla nödvändiga förutsättningar enligt punkt 5 i detta tillkännagivande är uppfyllda och om inga särskilda omständigheter föreligger, antar kommissionen inom 25 arbetsdagar från dagen för anmälan ett beslut i kortform om godkännande enligt artikel 6.1 b i EG:s koncentrationsförordning. (4)

3.

Om de garantier eller uteslutanden som beskrivs i punkterna 6 till 11 i detta tillkännagivande tillämpas, kan kommissionen inleda en undersökning och/eller anta ett fullständigt beslut enligt gemenskapens koncentrationsförordning.

4.

Genom att följa det förfarande som anges i följande avsnitt avser kommissionen att göra gemenskapens koncentrationskontroll mer fokuserad och effektiv.

5.

Kommissionen kommer att tillämpa det förenklade förfarandet på följande kategorier av koncentrationer:

6.

När kommissionen bedömer om en koncentration omfattas av en av de kategorier som nämns i punkt 5 kommer den att se till att alla relevanta omständigheter är tillräckligt klargjorda. Med tanke på att marknadsdefinitionerna sannolikt utgör ett centralt inslag vid bedömningen bör parterna lämna uppgifter om möjliga alternativa marknadsdefinitioner innan de lämnar sin förhandsanmälan (se punkt 15). Det ankommer på de anmälande parterna att beskriva alla alternativa relevanta produktmarknader och geografiska marknader som den anmälda koncentrationen skulle kunna påverka och lämna uppgifter och information om definitionen av sådana marknader (12). Kommissionen behåller sin rätt att göra den slutgiltiga marknadsdefinitionen genom att grunda sitt beslut på en bedömning av faktauppgifterna i ärendet. Om det är svårt att definiera de relevanta marknaderna eller fastställa parternas marknadsandelar kommer kommissionen inte att tillämpa det förenklade förfarandet. I den mån koncentrationer inbegriper nya rättsliga frågeställningar avser kommissionen dessutom i de flesta fall att avstå från att anta ett beslut i kortform och återgå till ett normal koncentrationsförfarande (första etappen).

7.

Det kan normalt antas att koncentrationer som omfattas av de kategorier som anges i punkt 5 inte ger upphov till allvarliga tvivel avseende deras förenlighet med den gemensamma marknaden men det kan ändå finnas situationer som i undantagsfall kräver en närmare undersökning och/eller ett fullständigt beslut. I sådana fall kan kommissionen återgå till ett normalt koncentrationsförfarande (första etappen).

8.

Nedan ges vägledande exempel på ärenden som kan komma att uteslutas från det förenklade förfarandet. Vissa typer av koncentrationer kan öka parternas marknadsstyrka, exempelvis genom att kombinera tekniska, finansiella eller andra resurser, även om parterna i koncentrationen inte är verksamma på samma marknad. Koncentrationer där minst två parter i koncentrationen är verksamma på angränsande marknader med nära anknytning till varandra (13) kan också vara olämpliga för det förenklade förfarandet, särskilt om en eller flera av parterna i koncentrationen ensamma har en marknadsandel på 25 % eller mer på en produktmarknad där det inte finns några horisontella eller vertikala förbindelser mellan parterna, men som utgör en angränsande marknad till en marknad där en annan part är verksam. I andra fall kan det vara omöjligt att fastställa parternas exakta marknadsandelar. Det är ofta fallet när parterna är verksamma på nya eller föga utvecklade marknader. Koncentrationer på marknader som präglas av höga inträdeshinder, en hög grad av koncentration (14) eller andra kända konkurrensproblem kan också vara olämpliga.

9.

Kommissionens erfarenheter hittills har visat att en övergång från gemensam till enskild kontroll i undantagsfall kan kräva en närmare undersökning och/eller ett fullständigt beslut. Konkreta konkurrensproblem kan uppstå i situationer där ett företag som tidigare var ett samriskföretag hädanefter bara kontrolleras av en enda ägare och integreras i dennes grupp eller nätverk, vilket kan leda till ett undanröjande av de begränsningar som följer av de eventuellt skiljaktiga intressen som flera kontrollerande aktieägare kan ha, så att företagets strategiska ställning på marknaden förstärks. Ett exempel på en sådan situation är om företag A och företag B gemensamt kontrollerar ett samriskföretag C, en transaktion där A ensamt förvärvar kontrollen över C skulle kunna ge upphov till konkurrensproblem om C är en direkt konkurrent till A och om C och A tillsammans innehar en stark ställning på marknaden när en del av det oberoende som C tidigare hade avlägsnats (15). I de ärenden där sådana scenarier kräver en grundligare bedömning kan kommissionen återgå till ett normalt koncentrationsförfarande (första etappen) (16).

10.

Kommissionen kan också återgå till ett normalt koncentrationsförfarande (första etappen) när varken kommissionen eller medlemsstaternas behöriga myndigheter har sett över det tidigare förvärvet av gemensam kontroll av samriskföretaget i fråga.

11.

Dessutom kan kommissionen återgå till det normala koncentrationsförfarandet (första etappen) när det uppstår en fråga om samordning i enlighet med artikel 2.4 i EG:s koncentrationsförordning.

12.

Om en medlemsstat uttrycker välgrundade tvivel i fråga om den anmälda koncentrationen inom 15 arbetsdagar från mottagandet av en kopia av anmälan, eller om en tredje part uttrycker välgrundade tvivel inom den tidsfrist som fastställts för sådana synpunkter, kommer kommissionen att fatta ett fullständigt beslut. Tidsfristerna i artikel 10.1 i EG:s koncentrationsförordning är tillämpliga.

13.

Det förenklade förfarandet tillämpas inte om en medlemsstat begär att den anmälda koncentrationen skall hänskjutas i enlighet med artikel 9 i EG:s koncentrationsförordning eller om kommissionen godtar en begäran från en eller flera medlemsstater att en anmäld koncentration skall hänskjutas i enlighet med artikel 22 i EG:s koncentrationsförordning.

14.

Mot bakgrund av de garantier och undantag som finns i detta tillkännagivande kan kommissionen använda det förenklade förfarandet på koncentrationer när:

15.

Kommissionen anser att kontakter mellan anmälande parter och kommissionen före anmälan är fruktbara, även vid till synes oproblematiska ärenden (17). Kommissionens erfarenheter av det förenklade förfarandet har visat att ärenden som uppfyller kraven för att handläggas som förenklade kan ge upphov till komplexa frågor, till exempel vad gäller marknadsdefinitionen (se punkt 6) som med fördel löses innan anmälan lämnas. Sådana kontakter bör göra det möjligt för kommissionen och de anmälande parterna att fastställa vilken information som skall lämnas i anmälan. Kontakterna före anmälan bör inledas minst två veckor före den förväntade dagen för anmälan. Anmälande parter bör därför kontakta kommissionen före anmälan, särskilt om de begär befrielse från skyldigheten att tillhandahålla den fullständiga anmälan i enlighet med artikel 3.1 i kommissionens förordning (EG) No 139/2004 av den 7 april 2004 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer (18) på grundval av att den transaktion som skall anmälas inte kommer att ge upphov till konkurrensproblem.

16.

De uppgifter som skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning efter det att anmälan (19) gjorts skall inkludera namnen på parterna i koncentrationen, deras ursprungsland, koncentrationens karaktär och de näringslivssektorer som berörs, samt angivande av om koncentrationen på grundval av uppgifterna från den anmälande parten kan handläggas enligt det förenklade förfarandet. Berörda parter får därefter möjlighet att lämna synpunkter, särskilt om förhållanden som kan kräva en undersökning.

17.

Om kommissionen anser att koncentrationen uppfyller kriterierna för det förenklade förfarandet (se punkt 5) antar den normalt ett beslut i kortform. Detta gäller också ärenden som inte ger upphov till några konkurrensproblem om kommissionen har tagit emot en fullständig anmälan. I enlighet med artikel 10.1 och 10.6 i EG:s koncentrationsförordning kommer koncentrationen därmed att förklaras förenlig med den gemensamma marknaden inom 25 arbetsdagar från dagen för anmälan. Kommissionen strävar efter att fatta ett beslut i kortform så snart som möjligt efter utgången av de 15 arbetsdagar under vilka medlemsstaterna kan begära att en anmäld koncentration skall hänskjutas i enlighet med artikel 9 i EG:s koncentrationsförordning. Men innan tidsfristen på 25 arbetsdagar inleds kan kommissionen besluta att återgå till ett normalt koncentrationsförfarande (första etappen) för att handlägga en koncentration och inleda undersökningar och /eller anta ett fullständigt beslut om den anser det vara lämpligt i ärendet i fråga.

18.

Kommissionen kommer att offentliggöra att beslut har fattats i Europeiska unionens officiella tidning på samma sätt som vid ett fullständigt beslut om godkännande. Den offentliga versionen av beslutet finns på GD Konkurrens hemsida på Internet under en begränsad tidsperiod. Beslutet i kortform kommer att innehålla uppgifter om den anmälda koncentration som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning vid tidpunkten för anmälan (parternas namn, deras ursprungsland, koncentrationens karaktär och näringslivssektorer som berörs) och en uppgift om att koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden eftersom den omfattas av en eller flera av de kategorier som beskrivs i detta tillkännagivande, med närmare angivelse av den tillämpliga kategorin.

19.

Det förenklade förfarandet är inte lämpligt i ärenden i vilka de berörda företagen begär en uttrycklig bedömning av begränsningar som har direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av koncentrationen.

—

vad avser gemensamt förvärv av ett visst företag skall hänsyn tas till omsättningen för detta företag (samriskföretaget),

—

vad avser bildandet av ett samriskföretag till vilket moderföretagen bidrar med sina verksamheter, är det omsättningen för de överförda verksamheterna som skall ligga till grund,

—

vid inträde av en ny kontrollerande part i ett redan befintligt samriskföretag skall hänsyn tas till samriskföretagets omsättning och omsättningen från eventuella verksamheter som tillförs av det nya moderföretaget.

5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/36

—

Varucertifikatet EUR.1 har upprättats på ett annat formulär än det som föreskrivs (t.ex. ingen guillochering som bakgrund, avsevärda skillnader jämfört med förlagan vad gäller storlek och färg, inget löpnummer, formuläret är tryckt på något annat språk än de som officiellt föreskrivs).

—

Något av de obligatoriska fälten (t.ex. fält 4) har inte fyllts i (gäller inte fält 8).

—

Varucertifikatet EUR.1 har inte stämplats och undertecknats (dvs. i fält 11).

—

Varucertifikatet EUR.1 är påtecknat av en icke-behörig myndighet.

—

Varucertifikatet EUR.1 har påtecknats med hjälp av en ny stämpel som ännu inte meddelats de övriga myndigheterna.

—

Det varucertifikat EUR.1 som uppvisas är en kopia eller en fotokopia och inte originalet.

—

Uppgiften i fält 5 avser ett land som inte är part i avtalet (t.ex. Israel eller Kuba).

—

Fältet för varubeskrivning (fält 8 på EUR.1) har inte fyllts i eller avser andra varor än de som visas upp.

—

Ursprungsintyget har utfärdats av ett land som inte är part i avtalet, även om de varor för vilka ursprungsintyget gäller har ursprung i gemenskapen eller Chile (t.ex. EUR.1 utfärdat i Israel för varor med ursprung i Chile).

—

Ett av de obligatoriska fälten på varucertifikatet EUR.1 bär spår av icke-bestyrkta raderingar eller ändringar (t.ex. i fälten för varubeskrivning, antal kollin, bestämmelseland eller ursprungsland).

—

Giltighetsiden för varucertifikatet EUR.1 har löpt ut av andra skäl än de som täcks av lagstiftningen (t.ex. exceptionella omständigheter), med undantag för de fall då varorna visas upp innan giltighetstiden löpt ut.

—

Ursprungsintyget visas upp i efterhand för varor som ursprungligen importerats på ett bedrägligt sätt.

—

I fält 4 på varucertifikatet EUR.1 anges ett land som inte är part i det avtal som åberopas för beviljande av förmånsbehandling.

5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/38

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för konkurrens

Registreringsenheten för statligt stöd

B-1049 Bryssel

Fax (32-2) 296 12 42

—

Enligt de uppgifter som lämnats in av myndigheterna i Förenade kungariket avser 85 % av de relevanta kostnaderna större företag, varför endast 15 % avser små och medelstora företag. Trots att stödordningen är öppen för alla företag, oavsett storlek, är det huvudsakligen större företag som kommer att få bidrag till renovering av företagslokaler.

—

Myndigheterna i Förenade kungariket anger emellertid att, även i de fall då lokalerna ägs av stora företag, kan små och medelstora företag gynnas av åtgärden indirekt, då små och medelstora företag ofta hyr lokaler av större företag. Detta framgår även av de uppgifter som Förenade kungariket tillhandahållit och som visar att av de hyresavtal som ingås avseende lokaler som stått tomma i mer än ett år gäller 31 % stora företag och 69 % små och medelstora företag. I de mest missgynnade områdena enligt Förenade kungarikets definition är motsvarande tal 26 % stora företag och 74 % små och medelstora företag.

—

Kommissionen konstaterar att den aktuella åtgärden inte är begränsad till små och medelstora företag enligt kommissionens definition. Kommissionen konstaterar också att stödordningen inte är begränsad till områden som kan få stöd på grundval av artikel 87.3 a och 87.3 c i EG-fördraget.

—

Det faktum att de 2 000 mest missgynnade områdena i Förenade kungariket anges som målområde för den aktuella stödordningen ger upphov till samma frågor som i ärendet om stödordningen för befrielse från stämpelavgift. Stödordningen avviker från kommissionens praxis för regionalstöd. Avvikelsen måste motiveras för att förhindra att stödmottagare i områden som inte kan få stöd på grundval av artikel 87.3 a och 87.3 c får oproportionerliga ekonomiska förmåner som påverkar handelsvillkoren negativt i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

—

När stödordningen för befrielse från stämpelavgift godkändes, på grundval av sin särskilda utformning, fastställdes också ett antal villkor. Kommissionen beslutade bland annat att det krävs övervakning av stödordningen och att det måste påvisas vilka gynnsamma effekter stödordningen får för den fysiska förnyelsen, framför allt när det gäller förfallna industriområden. Kommissionen har ännu inte fått tillgång till några utvärderingar som visar att stödordningen fått gynnsamma effekter.

—

Även om myndigheterna i Förenade kungariket anger att den genomsnittliga nettostödnivån kommer att ligga mellan 9 % och 10 %, kan de högsta stödnivåerna inom ordningen komma att ligga på upp till 40 % netto när det gäller enmansbolag och 30 % när det gäller andra företag.

5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/45

1.

Kommissionen mottog den 24 februari 2005 en anmälan om en föreslagen koncentration enligt artikel 4 [och en begäran om hänskjutning enligt artikel 4 (5)] i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (1) genom vilken företaget Goldman Sachs Mortgage Company (”GSMC”, USA) kontrollerat av Goldman Sachs Group, Inc. (”Goldman Sachs”, USA) och The Cerberus Group (”Cerberus”, USA) förvärvar, på det sätt som avses i artikel 3.1 b i förordningen, gemensam kontroll över företaget Transamerica European Trailers (”TET”, Storbritannien) genom förvärv av aktier.

2.

De berörda företagens affärsverksamheter är följande:

3.

Kommissionen har vid en preliminär granskning kommit fram till att den anmälda transaktionen kan omfattas av förordning (EG) nr 139/2004, dock med förbehållet att ett slutligt beslut fattas senare. Det bör noteras att detta ärende kan komma att behandlas i enlighet med kommissionens tillkännagivande om ett förenklat förfarande för handläggning av vissa koncentrationer enligt rådets förordning (EG) nr 139/2004 (2).

4.

Kommissionen uppmanar berörd tredje part att till den lämna eventuella synpunkter på den föreslagna koncentrationen.

Synpunkterna skall ha inkommit till kommissionen senast tio dagar efter detta offentliggörande. Synpunkterna kan sändas till kommissionen per fax ((32-2) 296 43 01 eller 296 72 44) eller per post med angivande av referensnummer COMP/M.3678 – Goldman Sachs/Cerberus/TET/JV till: