30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/1

1)

Turismsektorn är en av de viktigaste sektorerna och den expanderar kraftigt inom världsekonomin och EU:s ekonomi.

2)

Turismen kan i stor utsträckning bidra till målen att upprätthålla en hög och stabil ekonomisk tillväxt och sysselsättning, en social utveckling som tillgodoser allas behov, effektivt miljöskydd och rationellt utnyttjande av naturresurserna.

3)

De naturliga, ekonomiska, sociala och kulturella basresurser som utgör sektorns ekonomiska hållbarhet är begränsade och kommer inte att hålla för en fortsatt obegränsad ökning av den europeiska turismen.

4)

I den genomförandeplan som antogs vid Världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg uppmanas aktörerna att satsa på hållbar turism och föreslås åtgärder för att ändra på ohållbara konsumtions- och produktionsmönster.

5)

Turismen är ett globalt fenomen med lokal förankring och de hållbarhetsproblem som hänger samman med turismen varierar från globala problem som måste lösas globalt till lokala problem som kräver åtgärder på fältet. Turismen är framför allt ett lokalt och regionalt ansvarsområde. Åtgärder som rör turism måste i stor utsträckning utformas och genomföras lokalt för att det skall vara möjligt att ta itu med de särskilda behov och begränsningar som finns.

6)

I artikel 2 i EG-fördraget anges att en av gemenskapens uppgifter är att främja en hållbar utveckling av näringslivet. Turismen har stora möjligheter att bidra till att hållbarhetsmålen uppnås, och i artikel 3 u i fördraget står det att gemenskapen skall vidta åtgärder på turismområdet för att uppnå de mål som anges i artikel 2. Åtgärder för en hållbar turism måste ligga i linje med de övergripande riktlinjer för hållbar utveckling inom EU som fastställts i den europeiska strategin för hållbar utveckling.

7)

En hållbar utveckling av turismen har varit en prioriterad fråga för EU-institutionerna sedan mitten av 1990-talet. I sitt meddelande en samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid, från november 2001, föreslår kommissionen att man skall ”främja en hållbar utveckling av turistverksamheten i Europa genom utformning och genomförande av en Agenda 21”.

8)

Denna målsättning fick starkt stöd av Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

1.1

Regionkommittén anser att det kan finnas ytterligare utmaningar för en hållbar turism i vissa geografiska områden, t.ex. Medelhavsområdet och Alperna, men också i andra områden som öar, EU:s yttersta randområden och utvecklingsländerna.

1.2

Kommittén delar kommissionens uppfattning att hållbar utveckling av så kallad massturism är den utmaning som kommer att bidra mest till att uppnå en hållbar turism.

1.3

Massturismen har medfört stora miljömässiga, landskapsmässiga och sociala påfrestningar på många orter. Ur ett europeiskt perspektiv har dock effekterna på hållbarheten uppvägts av de positiva sociala följderna för medborgarna både i destinationsländerna och turisternas hemländer.

1.4

På många turistorter väljer man i dag att inte öka utbudet kvantitativt utan satsa på en kvalitetsökning genom omvandling av infrastruktur och produkter samt kontinuerlig förnyelse, samtidigt som man begränsar tillväxten och utformar nya strategier för planering och hållbar förvaltning inom turismen.

1.5

Kommittén anser att den nya målsättningen, det vill säga att utveckla turismen med utgångspunkt i hållbarhetskriterier, uppmuntrar människor att erbjuda och välja hållbara turismalternativ i stället för en turism som tillgodoser omedelbara intressen och kortsiktig efterfrågan. Men denna målsättning stöter på problem av politisk, ekonomisk och juridisk art som i många fall ligger utanför behörighetsområdet.

1.6

ReK anser också att problemen kan förvärras på de orter där turismen är den främsta källan till välstånd och näringsverksamhet.

1.7

Problemen kan också öka på öar, i bergsområden och i sårbara och avlägsna områden där effekterna av bristande hållbarhet förstärks genom isoleringen.

1.8

När de regionala och lokala aktörerna antar dessa stora utmaningar måste de kunna räkna med största möjliga samarbetsvilja och förståelse från de nationella regeringarna och EU-institutionerna, som bör vara beredda att använda de lämpligaste rättsliga, ekonomiska och politiska medlen för att undvika att de regionala och lokala initiativen för hållbar turism misslyckas.

1.9

Det är särskilt viktigt att på ett korrekt sätt anpassa de gemenskapsbestämmelser som reglerar statsstöd till en begränsad och hållbar tillväxt samt utveckling av en hållbar turism i områden som kännetecknas av permanenta naturbetingade och geografiska handikapp, där turismen kan äventyra sårbara och värdefulla naturresurser.

1.10

ReK värdesätter att kommissionen erkänner vikten av partnerskap mellan alla aktörer samt goda styrelseformer.

1.11

Enligt kommittén måste de lokala och regionala turistmyndigheterna gå stärkta ur denna process och ha möjlighet att samordna sin verksamhet med andra myndigheter och organ på alla nivåer för att kunna uppnå samverkanseffekter och goda förvaltningsrutiner och därmed uppnå de fastställda målen.

1.12

Enligt ReK måste också alla lokala och regionala myndigheter och politikområden med ett klart inflytande på utformningen av en hållbar turism få fler möjligheter och bidra till planering, utformning och tillämpning av hållbara turismmönster.

1.13

Kommittén anser att hela turistnäringen och övriga berörda aktörer måste kunna delta redan från början i utformningen av den nya politiken för hållbara turistmål.

1.14

Kommissionen påpekar på goda grunder att två av de största problemen för att uppnå hållbara turistkonsumtionsmönster är säsongsspridningen och transporterna.

1.15

Enligt kommittén är säsongsspridningen ett regionalt problem, som dock också präglar många europeiska turistmål och turistprodukter, och man måste utforma och använda modellerna med hänsyn till denna faktor.

1.16

ReK anser att vid eventuella EU-åtgärder som rör säsongsspridningen måste EU vara mycket försiktig för att inte orsaka marknadssnedvridningar som påverkar turistmål och turistprodukter vilkas konkurrensfördel består i andras lågsäsong.

1.17

Transportfrågan måste analyseras ur flera synvinklar, däribland effektivitet i förhållande till förbrukning och utsläpp, den rikedom och de övriga vinster som genereras samt de hållbarhetsmål som turistmålen och EU:s regioner måste eftersträva. Här bör man beakta olika akter och protokoll som undertecknats, t.ex. Alpkonventionens transportprotokoll och andra akter som inneburit framsteg på detta område.

1.18

Analysen utifrån förbrukning bör dock innefatta andra viktiga variabler för att undvika bristfälliga och motsägelsefulla slutsatser.

1.19

Om nedanstående aspekter ingår i ett helhetsperspektiv är det möjligt att göra en fullständigare analys av konsumtionsmönstrens hållbarhet:

1.20

Regionkommittén håller inte med om att få turister är intresserade av hållbar turism. Tvärtom menar kommittén att flertalet europeiska turister eftersträvar hållbarhet och efterfrågar hållbara produkter, även om uppfattningen om vad som menas med hållbara produkter varierar i hög grad från en turist till en annan. Därför måste turistmålen och turismföretagen vinnlägga sig om att erbjuda hållbara turismprodukter. Turistmålen måste få större möjligheter att utveckla hållbara turismprodukter som marknadsförs med betoning av produkternas hållbara egenskaper och hållbarhetsmål samt främja turisternas valmöjligheter.

1.21

ReK anser att man måste stärka sambandet mellan hållbarhet och konkurrenskraft. Detta samband är visserligen bräckligt och motsägelsefullt, men det utgör likväl den bästa möjligheten att lyfta fram hållbarhet i debatten och få fler aktörer att sträva efter samma mål.

1.22

Regionkommittén berömmer kommissionen för redogörelsen om ”hållbar utveckling av turistmålen”.

1.23

Det utgör ett de av viktigaste bidragen i hela meddelandet.

1.24

ReK välkomnar kommissionens hänvisningar till följande:

Detta motiverar åtgärder som syftar till utforma regionala turistmönster i enlighet med marknadens potential och turistmålens och turismregionernas intresse av hållbar turism.

1.25

ReK välkomnar kommissionens hänvisningar till följande:

Dessa hänvisningar visar att man måste koppla den lokala och regionala turismpolitiken till övriga politikområden genom en god förvaltningspraxis.

1.26

Regionkommittén instämmer i kommissionens synpunkt att man måste ta hänsyn till natur- och kulturområdenas mottagandekapacitet samt att det är viktigt att analysera mottagandekapaciteten vid utformningen av hållbara turistmönster på lokal och regional nivå.

1.27

Kommittén välkomnar kommissionens hänvisningar till sekundärt boende och pensionärsboende samt endagsbesök som avspeglar behovet av att noggrant definiera företeelser som är förknippade med turism och undersöka deras positiva och negativa effekter innan man utformar politiska åtgärder och regelverk.

2.1

Regionkommittén anser att en av de intressantaste slutsatserna i ESDP (Utvecklingsplanering i europeiskt perspektiv) är uppmaningen till företag och förvaltningen inom olika branscher, däribland turismsektorn, att ta sitt ansvar för den fysiska planeringen. Detta är ett av de viktigaste dokumenten som uppmanar bland annat turismsektorn att bidra till den fysiska planeringen och man måste därför stärka dess kapacitet att bidra med nya kunskaper och metoder. Det förutsätter att man ökar turisternas valmöjligheter, utformar hållbara turistprodukter och i regionalpolitiken ständigt strävar efter att beakta lokalbefolkningens engagemang i en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar turism.

2.2

Regionkommittén håller med om att utvecklingen av en hållbar turism har gått långsamt. Det är därför nödvändigt att formulera grundläggande riktlinjer för att styra utvecklingen mot hållbara mål.

2.3

ReK ser positivt på kommissionens strävan att utforma en europeisk turismpolitik utifrån en ”nedifrån och upp”-strategi som uttryckligen bygger på subsidiaritetsprincipen och på turistmålens ansvar för att utveckla hållbara turismprodukter.

2.4

Kommittén instämmer i kommissionens bedömning att små och medelstora företag och turistmålen spelar en avgörande roll för att hållbarhetsinitiativ skall lyckas.

3.1

Regionkommittén delar kommissionens uppfattning att åtgärderna skall inriktas på följande punkter:

Kommittén anser att dessa punkter borde ha fördjupats ytterligare.

4.1

Regionkommittén instämmer i kommissionens synpunkt att man måste engagera alla berörda parter på alla nivåer, från lokal till global nivå.

4.2

Kommittén känner en viss oro inför kommissionens synpunkt att frågor som rör säsongskoncentration av hållbara turistresor måste behandlas i instanser över lokal och regional nivå.

4.3

Om dessa högre instanser stimulerar en viss efterfrågan från turisternas sida finns det en risk att det missgynnar andra turistmål som inte får del av dessa stimulansåtgärder, vilket innebär snedvridning av marknaden, även när det gäller turistmål utanför gemenskapen.

4.4

ReK anser att kommissionen gör rätt i att koppla den politiska strävan och företagens och arbetsmarknadens strävan att uppnå en hållbar turism till särskilda eller sektorsspecifika formuleringar i Agenda 21. Om lokala och regionala myndigheter utformade sin turismpolitik utifrån hållbarhetskriterier – som i meddelandet tillskrivs stor betydelse för hållbarhetspolitikens berättigande, målsättningar och strategier – skulle det utgöra ett utmärkt tillfälle att ge Agenda 21-processen en nystart, eftersom den i dag har en underordnad administrativ, politisk, företagsekonomisk och social roll för en lång rad europeiska regioner och turistmål.

4.5

ReK bedömer att det i detta sammanhang öppnar sig nya möjligheter för lokala och regionala myndigheter genom att man skapar lokala och regionala ramar för åtgärder som syftar till att främja hållbar turism. Dessa ramar bör i sin tur vara kopplade till ramar på nationell och europeisk nivå. Det gäller särskilt för de turistförvaltningar som behöver stärka sin kapacitet men också för alla regionala myndigheter och politikområden som inverkar på en hållbar turism, däribland miljö, fysisk planering, sysselsättning, jordbruk, natur- och kulturarv och utbildning. Om dessa myndigheter och politikområden bygger på en hållbar turism får de också nya förutsättningar att bidra till nya turisminsatser.

4.6

Kommittén instämmer i att information är en central fråga för utveckling av hållbar turism. Turism är en verksamhet som bedrivs utan tillräcklig överblick och utförlig information. Turismföretagen och turistmålen kan bara rikta in sig på effektiva hållbarhetsstrategier om de har tillgång till basinformation om sin verksamhet. En stor del av denna information kan bara tas fram och samlas in på turistmålen.

4.7

ReK anmodar EU-institutionerna att främja och stödja nätverk mellan turistmål för insamling och utbyte av information.

4.8

Det finns också annan viktig information som turistmålen och nätverken av turistmål saknar. Kommissionen skulle i detta sammanhang kunna spela en central roll som regionerna och medlemsstaterna inte kan ta på sig.

4.9

Regionkommittén ser positivt på de konsekvensbedömningar som kommissionen har initierat, särskilt på turismområdet. De utgör utmärkta exempel på hur man kan främja principerna för goda styrelseformer i Europas regioner och turistmål.

4.10

Kommittén stöder kommissionens avsikt att utarbeta och genomföra ett internt arbetsprogram för att öka EU-politikens genomslagskraft.

4.11

ReK anser att indikatorerna för den europeiska turismens hållbarhet inte bara är ett mål i sig ”för mätning av hållbar turism” utan de är också viktiga som katalysatorer för en hållbar utveckling. Det är därför av avgörande betydelse att de berörda parterna (turismnäringen, myndigheterna, det civila samhället osv.) redan från början medverkar i utarbetandet av indikatorer. Det är också viktigt att indikatorerna är enkla och användarvänliga, så att alla kan förstå dem och fortsätta att bidra med information.

4.12

Enligt kommittén innebär själva arbetet med att mäta hållbarhet att man gör framsteg, i och med aktörernas strävan att förstå turismens konsekvenser, upptäckten av alternativ och utvecklingen av socialt kapital.

4.13

ReK stöder ett samarbetsavtal om hållbar turism med Världsturistorganisationen.

4.14

ReK ser positivt på att kommissionen skall inrätta en grupp för hållbar turism bestående av företrädare för lokala, regionala och nationella myndigheter, turismföretag, fackföreningar och det civila samhället.

4.15

Eftersom Regionkommittén är det EU-organ som företräder EU:s lokala och regionala myndigheter är den också den instans som bör utse de myndighetsföreträdare som skall ingå i gruppen i samarbete med alleuropeiska organisationer som företräder de lokala och regionala myndigheterna.

4.16

Kommittén föreslår att gruppens medlemmar väljs från geografiska regionala sammanslutningar som representerar hela spektrat av olika turistmål.

4.17

Eurostat bör stödja arbetet inom gruppen för hållbar turism och definiera europeiska indikatorer och främja lokala och regionala indikatorer för hållbar turism. Det skulle kunna innebära ett stort kvalitativt steg framåt mot en hållbar turism.

4.18

ReK instämmer i kommissionen synpunkt att säsongsspridning och hållbara transporter är två viktiga problem för hållbara konsumentval inom fritidsturismen och att det måste inrättas en expertgrupp som sammanträder regelbundet. Kommissionen vill dock upprepa att denna grupp i sitt arbete också bör ta hänsyn till övergripande analyser och till andra viktiga variabler för att undvika bristfälliga och motsägelsefulla slutsatser.

4.19

Kommittén anser att man under alla omständigheter måste gå mycket försiktigt till väga i eventuella upplysningskampanjer, särskilt sådana som riktar sig till konsumenterna, så att man kan undvika spänningar mellan olika turistmål och produkter. Kampanjerna måste därför vara tillräckligt allmänna. Men det kan samtidigt vara viktigt att använda lämpliga medel för att de lokala och regionala myndigheterna på de olika turistorterna skall ta till sig och förstå riktlinjerna i kommissionens meddelande och ansluta sig till initiativen för att omsätta dessa i praktiken.

4.20

Turisterna måste däremot vara medvetna om att de har rätt att konsumera hållbara turismprodukter i enlighet med stadgan om turisters rättigheter och skyldigheter. Detta skulle därför kunna hjälpa turismnäringen och turistmålen att anpassa sitt utbud till de hållbara modeller som efterfrågas i EU och omvärlden.

4.21

Regionkommittén instämmer i kommissionens bedömning av de möjligheter som ryms i initiativet ”företagens sociala ansvar”, som syftar till att stimulera utvecklingen och införa god praxis för en hållbar produktion.

4.22

ReK välkomnar kommissionens strävan att främja initiativ på turistmålen på följande områden:

4.23

Kommittén är förvissad om att kommissionen kommer att avsätta de medel som dessa initiativ kräver. ReK hoppas att dessa mål skall omfattas av de nuvarande riktlinjerna för gemenskapsstöd eller ingå i program som bedöms vara lämpliga för detta, till exempel genom att man stärker programmet Interreg III, som skulle kunna stödja framför allt nätverk mellan turistmål finansiellt, eller andra program som anses lämpliga för detta ändamål.

4.24

Det är viktigt att anordna tematiska möten om turism som omfattar lokala och regionala myndigheter, deras sammanslutningar och berörda aktörer med målet att förmedla och förklara samt definiera regionernas, turismnäringens och det civila samhällets roll i de grundläggande riktlinjerna för en europeisk hållbar turism med hänsyn till mål, metoder och framsteg.

4.25

Konkurrenskraft bör också ingå i kommissionens åtgärder för att bidra till strävan att stärka turistmålens kapacitet och ta hänsyn till den rumsliga dimensionen och fysisk planering. Strategin kommer därmed att inriktas på tre områden: konkurrenskraft, kvalitet och hållbarhet.

4.26

Regionkommittén anser att de europeiska turisterna måste informeras korrekt om stadgan om turisters rättigheter och skyldigheter.

4.27

Kommittén anmodar de berörda aktörerna på turistmålen att försvara turisternas intressen och rättigheter när det gäller hållbar turism och införa rutiner för att inhämta turisternas synpunkter.

4.28

Turistmålen bör särskilt lyfta fram sina hållbarhetsinriktade fördelar och mål.

4.29

Rek föreslår att ovanstående punkter uttryckligen skall ingå i åtgärderna för att genomföra Agenda 21 eller i planerna för en hållbar utveckling på turismområdet.

4.30

Regionkommittén stöder helt och fullt denna punkt i meddelandet.

4.31

Det är nödvändigt att stärka förbindelserna mellan små och medelstora företag, utbildningen av dessa företags ledning och personal samt underlätta deras medverkan i beslutsprocessen och deras tillgång till kvalitetssystem.

4.32

EU:s åtgärder bör uttryckligen omfatta dessa målsättningar.

4.33

Regionkommittén stöder helt och fullt denna punkt i meddelandet och vill ge kommissionen en eloge för formuleringen av punkten.

4.34

Enligt kommittén har de lokala och regionala turistmyndigheterna ett utmärkt tillfälle att förbereda sig och engagera sig i utvecklingen av en hållbar turism genom att skapa samverkanseffekter och samordna sitt arbete med andra myndigheter i enlighet med de enskilda regionernas planer för att uppnå de fastställda målen.

4.35

Kommittén anser också att samtliga berörda lokala och regionala myndigheter har klara valmöjligheter när det gäller att införliva hållbar turism i sina åtgärder och målsättningar.

4.36

ReK välkomnar kommissionens hänvisning till trepartsavtal som ett instrument för samarbete mellan olika myndigheter. Turismen kan på så sätt bli ett av de områden där man använder trepartsavtal.

4.37

Kommissionen bör göra en effektivitetsanalys för att säkerställa att stärkningen av EU:s nuvarande insatser för en hållbar europeisk turism inte upplöses i osammanhängande åtgärder på turistmålen samtidigt som de varierande målen finns kvar.

4.38

Regionkommittén stöder helt och fullt denna punkt i meddelandet.

4.39

Regionkommittén stöder helt och fullt denna punkt men påminner om att dessa gruppers och hela den tredje sektorns deltagande förutsätter kompetensutveckling, det vill säga verklig kapacitet att delta i processer som förutsätter fullständig, detaljerad och tillgänglig information, och det krävs därför särskilda insatser på detta område.

5.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens avsikt att rapportera om framstegen i genomförandet till rådet och övriga gemenskapsinstitutioner samt att förbereda tillämpningen av en Agenda 21 för europeisk turism. Kommittén anser dock att den detaljerade utformningen av Agenda 21 för europeisk turism bör ske senast 2005.

5.2

Kommittén begär att ReK skall vara bland de organ som informeras om detta.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/7

—

”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommitténom hinder för utbredd tillgång till informationssamhällets nya tjänster och tillämpningar genom öppna plattformar inom digital-tv och tredje generationens system för mobil kommunikation och om

—

övergången från analoga till digitala sändningar (från digital ’övergång’ till analog ’nedsläckning’”)

1)

Vid Europeiska rådets möte i Barcelona i mars 2002 insåg man att digital television och tredje generationens mobilkommunikation kommer att spela en avgörande roll när det gäller att ge omfattande tillträde till interaktiva tjänster. Man hoppades att medlemsstaterna skulle främja användningen av öppna plattformar för att ge medborgarna valfrihet i samband med informationssamhällets tillämpningar och tjänster, och uppmanade även kommissionen att lägga fram en analys av de resterande hindren för en utbredd tillgång till dessa tjänster och tillämpningar.

2)

I och med att handlingsplanen eEurope 2005 antogs, erkände Europeiska rådet i Sevilla i juni 2002 att ett informationssamhälle som är tillgängligt för alla är en förutsättning för att nå målet från Lissabon att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi.

3)

Under de närmaste åren måste man ge alla medborgare, även funktionshindrade och människor med särskilda behov, allmänt tillträde till informationssamhällets nya tjänster och tillämpningar.

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens initiativ, som är ett svar på olika önskemål om att undersöka och rapportera om alla återstående hinder för en utbredd tillgång till informationssamhällets tjänster genom öppna leveransplattformar i tredje generationens mobilkommunikation och digital-TV. Kommittén uttrycker också sin uppskattning av det breda offentliga samråd som ägt rum i frågan.

1.2

ReK ställer sig bakom en framtidsvision om ”ett informationssamhälle för alla”, där alla förr eller senare regelbundet kopplar upp sig på elektroniska tjänster och använder dem i full utsträckning.

1.3

Kommittén stöder kommissionens beslut att inrikta meddelandet på plattformar för att leverera tjänster, dvs. sätt att leverera tjänster, i stället för på utbudet av tjänster.

1.4

Regionkommittén håller med om att dagens kommunikationsinfrastrukturer kännetecknas av ett antal ”konnektivitetsöar”, som har dålig kommunikation inbördes, och att trenden är att driftskompatibiliteten mellan dessa ”öar” ökar. I en sådan utveckling blir den tekniska aspekten viktig. Digitaliseringen av befintliga nätverk ökar i hög grad möjligheten att göra dem driftskompatibla.

1.5

ReK delar synpunkten att utvecklingen mot driftskompatibilitet delvis är marknadsstyrd (att användarna vill kunna utnyttja tjänster som erbjuds av olika tjänsteleverantörer på olika typer av utrustning, på olika platser och i olika situationer), delvis beror på utvecklingen inom lagstiftningen (man tenderar att skapa rättvisa konkurrensförhållanden som är neutrala i förhållande till tekniken och som uppmuntrar till en konkurrenskraftig miljö med flera plattformar).

1.6

ReK inser fördelarna med övergången till digital teknik och möjligheten att bearbeta och komprimera digital information, vilket möjliggör en mer effektiv användning av nätkapaciteten än vad som är fallet med analoga signaler.

1.7

Kommittén påpekar att persondatorer i dag är det vanligaste sättet att få tillgång till informationssamhällets tjänster och att digitala TV-mottagare och mobiltelefoner ligger långt efter på delad andra plats, medan utrustning som spänner över flera kategorier börjar komma.

1.8

Vi erinrar om att TV-sändningar och radiosändningar i den mening som avses i direktiv 89/552/EEG för närvarande inte anses som informationssamhällets tjänster eftersom de inte tillhandahålls på individuell begäran, och att digital-TV inte är synonymt med interaktiv television.

1.9

ReK påpekar att ”övergången” till digital teknik är en komplex process med sociala och ekonomiska konsekvenser som går långt utöver ett rent teknikskifte. Med tanke på televisionens och radions roll i moderna samhällen är följderna inte bara ekonomiska utan även sociala och politiska.

1.10

Vi stöder kommissionens beslut att inrikta sig på utvecklingen av driftskompatibiliteten och i sammanhanget främja ”öppna plattformar” eftersom de leder till större valfrihet för medborgarna när det gäller informationssamhällets tillämpningar och tjänster.

1.11

ReK noterar att mobilkommunikationen håller på att utvecklas från att huvudsakligen leverera taltelefonitjänster, kompletterade med SMS-tjänster, till att leverera mobila data- och multimedietjänster. Det finns emellertid en rad hinder för tredje generationens system för mobil kommunikation (3G). Dessa kan summeras som följer:

1.12

ReK noterar även att den samlade bild som man får efter att ha studerat materialet är särskilt komplex och mångfacetterad och att det inte går att göra någon slutgiltig analys. Vi välkomnar en strategi som tenderar att främja tekniskt neutrala konkurrensvillkor och som, förutom ”öppenheten” i tredje generationens plattformar och DTV-plattformar, också inriktas på andra faktorer som konsumenterna ser som särskilt stora hinder för tillträdet till informationssamhällets tjänster.

2.1

När det gäller att stödja tillgången till informationssamhällets nya tjänster och tillämpningar och följa övergången från analoga till digitala sändningar (från digital ”övergång” till analog ”nedsläckning”) rekommenderar ReK att man sätter konsumenternas intressen främst, och på så sätt undviker negativa sociala konsekvenser. Radions och televisionens roll i det moderna samhället innebär att följderna inte bara blir ekonomiska, utan även sociala och politiska.

2.2

Ett mål som kommittén anser vara viktigt är att åstadkomma en rättvis social, regional, kulturell och språklig utveckling av det europeiska informationssamhället och att garantera att medborgarna kan dra nytta av det, så att nya former av utestängning kan undvikas.

2.3

Kommittén vill därför att man uppmärksammar följande aspekter:

2.4

ReK rekommenderar att eventuella särskilda åtgärder på nationell eller europeisk nivå som kan bli nödvändiga för att finansiera övergången från analog till digital teknik inriktas på följande:

2.5

Kommittén understryker att eventuella offentliga åtgärder inte får medföra snedvridning och strida mot konkurrensprincipen. Medlemsstaternas åtgärder får inte vara diskriminerande och inte privilegiera en marknadsaktör på en annans bekostnad.

2.6

Regionkommittén uppmanar till en noggrann undersökning av de risker som är förbundna med statligt stöd, eftersom ett uteblivet stöd å ena sidan skulle kunna äventyra de mål som avser gemensamma intressen, och å den andra skulle kunna minska konkurrensen och drivkraften när det gäller att hitta innovativa lösningar. Eftersom statliga ingripanden vad gäller t.ex. ”övergången” inom radio- och TV-sändningar kräver en politisk bedömning från behöriga nationella och/eller regionala myndigheter, bör en sådan bedömning under alla omständigheter inte vara godtycklig, utan stödjas av väl underbyggda marknadsanalyser. När man fastställer det statliga stöd som krävs för att bygga ut infrastrukturer som täcker hela territoriet måste man ta hänsyn till regionernas speciella egenskaper, särskilt deras geografiska utbredning och invånarantal.

2.7

Kommittén vill fästa uppmärksamheten på frågan om hur de frekvenser som frigörs från analog TV skall användas: antingen återanvändas helt och hållet för andra TV-kanaler eller för nya sektorer och tjänster, t.ex. mobiltelefoni.

2.8

Det mångdubbla antalet tillgängliga radio- och TV-kanaler skulle kunna leda till att marknaden får svårigheter att ta till sig alla möjligheter som tekniken ger. Detta skulle kunna betyda undergång för små lokala sändningsföretag som får det svårt att förbli konkurrenskraftiga och klara av minskade reklamintäkter. En kris inom de lokala radio- och TV-kanalerna skulle kunna skada också de lokala myndigheter som ser de lokala sändningsföretagen som ett verktyg för att främja och lyfta fram lokala kulturella, sociala och ekonomiska särdrag. Den nya tekniken bör i stället garantera att det blir möjligt att sprida mer information till ett allt större antal medborgare.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/10

1)

Bristen på tydlighet i kvalifikationer och meriter är ett av de största hindren för människors rörlighet och särskilt för ungdomars rörlighet i Europeiska unionen.

2)

Att lösa dessa problem är därför en viktig förutsättning för att via rörlighet främja livslångt lärande och därmed bidra till en utbildning av hög kvalitet.

3)

Den process som Europeiska unionen har inlett på senare år och som har som mål att öka samarbetet på utbildningsområdet genom större tydlighet behöver en kvalitetshöjning som innebär att man samlar de befintliga instrumenten i en enhetlig ram.

4)

Det är av yttersta vikt att komplettera lagstiftningsinstrumenten med lämpliga åtgärder för att öka kunskapen om de nya reglerna och tillämpningen av dem.

5)

De lokala och regionala myndigheterna spelar en viktig roll i den europeiska utbildningspolitiken, både vad gäller deras egna befogenheter på området och den mer direkta kontakten med medborgarna.

1.1

Regionkommittén stöder kommissionens mål att inrätta en enhetlig ram för tydligheten i kvalifikationer och meriter som förespråkats i rådets resolution av den 19 december 2002 om ökat europeiskt samarbete inom yrkesutbildning.

1.2

Vid tidigare tillfällen har ReK understrukit vikten av att verka för en allt större tydlighet på detta område för att avvärja de kvarvarande hindren för människors rörlighet i samband med studier eller arbete inom EU. Man bör särskilt uppmärksamma grupper med olika funktionshinder.

1.3

Kommittén erinrar om att de instrument som redan står till buds för EU-medborgarna – t.ex. den europeiska gemensamma mallen för meritförteckningar, tillägget till examensbevis, Europass-utbildning, samt de tillägg till utbildningsbevis och europeiska språkportföljer som de nationella myndigheterna håller på att ta fram – uppfyller särskilda enskilda krav, har fastställts genom olika överenskommelser, och vanligtvis förvaltas separat. Detta betyder att den som känner till ett eller flera av dessa instrument kanske är ovetande om andra, vilket framför allt är till nackdel för de sökande men också för dem som skall granska ansökningarna.

1.4

Kommittén stöder kommissionens åsikt att en rationalisering och förenkling som får stöd av lagstiftningsåtgärder på EU-nivå, vilka syftar till att samordna och slå samman de olika verktygen, kan ge dessa ett väsentligt ökat mervärde. Detta framgår också av erfarenheterna i några medlemsländer, där samordningen av dessa instrument har lett till ökad insyn, tillgänglighet och effektivitet.

1.5

Kommittén stöder kommissionens avsikt att ersätta dokumentet Europass-utbildning, som fastställdes genom beslut 1999/51/EG, med ett liknande dokument med större räckvidd avsett att registrera alla perioder av utlandsvistelser i utbildningssyfte som fullgjorts i Europa och som uppfyller vissa kvalitetskriterier.

1.6

Kommittén ställer sig bakom kommissionens krav på att i varje medlemsstat inrätta ett enda behörigt organ på nationell nivå för samordningen av all Europass-verksamhet.

1.7

Kommittén uppmanar kommissionen att skapa former för de lokala myndigheternas deltagande, eftersom dessa spelar en viktig roll på utbildningsområdet och med sina direktkontakter med medborgarna kan vara av avgörande betydelse för att förslaget skall bli en framgång.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/15

1.1

Regionkommittén ser arrangemanget Europeiska kulturhuvudstäder som en perfekt plattform för goda förebilder och stöd, och för att berika och få erfarenhet av det vidare kulturella perspektiv som följer av EU:s utvidgning.

1.2

Kommittén vill lyfta fram de enorma fördelar, och då inte bara de kulturella, och den ära som dessa städer erfar när de blir utsedda till kulturhuvudstad.

1.3

Regionkommittén välkomnar de avsikter som kommissionen uttrycker i sitt ändringsförslag och som innebär att det blir möjligt för de nya medlemsstaterna att så snart som möjligt medverka i kulturhuvudstadsarrangemanget, dvs. att de slipper vänta ända till år 2020 för en uppdaterad turordning för deras medverkan.

1.4

Kommittén är också införstådd med att detta förslag är resultatet av en samrådsprocess med de nuvarande och nya medlemsstaterna.

1.5

Samtidigt som kommittén välkomnar förslagets syfte vill vi dock med kraft framhålla att alla medlemsstater, oavsett när de blivit medlemmar i unionen, skall behandlas lika och att förslaget till ändring av beslut nr 1419/1999 inte får utgöra ett försök – eller användas för – att göra en åtskillnad mellan medlemsstaterna.

1.6

Trots detta anser kommittén att kommissionen borde ha ägnat större uppmärksamhet åt urvalsprocessen och dess genomförande genom ändringar i beslut 1419/1999/EG.

1.7

Att från och med år 2009 utse två kulturhuvudstäder per år kan ses som en urholkning av kulturhuvudstadsbegreppets status, men kommittén anser ändå att ett sådant förslag är den bästa lösningen om man så tidigt som möjligt vill involvera städer i de nya medlemsstaterna och ändå ha kvar den överenskomna nomineringsturordningen för nuvarande medlemsstater (bilaga I till beslut 1419/1999/EG), där man i en del städer kanske redan håller på att förbereda sig inför en utnämning.

1.8

Att ha två kulturhuvudstäder samtidigt kan komma att ge en rättvisare bild av den rika och mångskiftande kultur som finns i Europa, inte minst efter EU:s utvidgning.

1.9

Kommittén ser med oro på att den ändrade bilagan med en turordning för medlemsstaternas nomineringsrätt inte ger utrymme för ytterligare utvidgningar av EU och uppmanar kommissionen att komma med ett klargörande i denna fråga för nuvarande kandidat- och ansökarländer.

1.10

Genom att betona vikten av att skapa samverkanseffekter mellan de två kulturhuvudstädernas kulturella program och evenemang kan man på ett fruktbart sätt påskynda integrationen, främja ömsesidig förståelse och stärka den europeiska identiteten, samtidigt som medborgarna i Europas städer får ökad kunskap om varandra (i enlighet med artikel 1 i beslut 1419/1999/EG). Kommittén anser dessutom att en konkurrenssituation skapas om man har två kulturhuvudstäder, och att denna konkurrens bör ge viss inspiration till en höjning av kvaliteten och en ökad konstnärlig produktion i städernas kulturprogram. Kommittén anser därför att behovet av ökad samverkan mellan städerna skall utgöra ett av kriterierna vid urvalsprocessen.

1.11

Att utse två kulturhuvudstäder per år förutsätter att kulturhuvudstadsevenemanget tilldelas ytterligare budgetmedel, så att man kan se till att standarden och kvaliteten på de kulturella programmen och evenemangen i de två städerna inte sjunker på grund av en minskning av det finansiella stödet till de utsedda städerna.

1.12

I samband med de föreslagna ändringarna i beslut 1419/1999/EG är det på sin plats med några kommentarer om urvalsprocessen för kulturhuvudstäderna:

1.13

Regionkommittén anser alltjämt att det urvalsförfarande och den urvalsstruktur som fastställdes genom beslut 1419/1999/EG i princip är bra, eftersom detta medger att en oberoende jury granskar nomineringarna och framför rekommendationer utifrån öppet redovisade kriterier samt intervjuar representanter för de nominerade städerna och besöker dem.

1.14

Kommittén ställer sig dock tveksam till hur detta urvalsförfarande tillämpas och framför allt till det sätt på vilket ett antal medlemsstater gör sina nomineringar.

1.15

Kommittén vill betona vikten av kulturhuvudstadsevenemangets europeiska dimension. Denna dimension utgör inte alltid den starkaste aspekten när det gäller att nominera en stad. När medlemsstaterna utser en kandidat är det ofta nationella hänsyn som kommer i förgrunden. Kommittén anser därför att nomineringarna bättre måste svara mot de målsättningar och kriterier som gäller för kulturhuvudstadsevenemanget.

1.16

Regionkommittén förordar att samtliga medlemsstater (både nuvarande och kommande) om möjligt skall nominera mer än en kulturhuvudstadskandidat, så att det blir möjligt att inom ramen för den urvalsprocess som fastställs i beslut 1419/1999/EG utifrån de fastställda kriterierna välja den mest lämpade kandidaten. Om så inte sker blir denna urvalsprocess, med sin representativt tillsatta jury, i praktiken överflödig, och evenemangets europeiska dimension kan komma att urholkas.

1.17

Regionkommittén sitter gärna med som medlem i juryn, men vill samtidigt uttrycka sin besvikelse över att denna jury hittills inte har utnyttjats i tillräcklig utsträckning. Kommittén vill dessutom betona att man anser att kommittén bör involveras och att man önskar fortsätta att ha en meningsfull roll i urvalsprocessen i framtiden.

2.1

Regionkommittén skall aktivt involveras i de diskussioner som kommissionen har för avsikt att inleda angående de förfaranden och metoder som skall tillämpas för att utse Europas kulturhuvudstäder. Kommittén uppmanar kommissionen att se till att dessa diskussioner kommer igång snarast möjligt.

2.2

Samtliga medlemsstater (både nuvarande och kommande) skall om möjligt utse fler än en kulturhuvudstadskandidat.

2.3

Urvalsförfarandet skall även omfatta ett kriterium som syftar till att skapa samverkanseffekter mellan de två kulturhuvudstädernas kulturella program och evenemang.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/18

1.1

Regionkommittén ser positivt på att kommissionen inom ramen för samarbetsprotokollet med kommittén har begärt ett förberedande yttrande om partnerskapet EU-Medelhavsländerna och det decentraliserade samarbetet för att kunna utvärdera erfarenheterna av partnerskapet mellan södra och norra Medelhavsområdet ur regionernas och kommunernas synpunkt.

1.2

Regionkommittén välkomnar alla nya tillfällen och initiativ till samarbete mellan de lokala och regionala myndigheterna i Europeiska unionen och deras motsvarigheter i partnerländerna i Medelhavsområdet.

1.3

Regionkommittén anser att de kontakter som regionerna, kommunerna och städerna i södra och norra Medelhavsområdet etablerade för mer än två decennier sedan utgör en gemensam bas av erfarenheter, kunskaper och utbyten. Den bör erkännas och stödjas, eftersom den utgör en viktig pelare i partnerskapet, inte bara på social och kulturell nivå, utan även när det gäller den politiska stabiliteten och säkerheten, som fortfarande inte är tillräckligt stor.

1.4

Regionkommittén vill påpeka att EU:s utvidgning är en dubbel utmaning för gemenskapsinstitutionerna med avseende på

Kommissionens ordförande Romano Prodi deklarerade nyligen i Alexandria att ”Detta innebär att vi måste upprätta allt närmare och solidare kontakter med alla våra grannländer och skapa en 'krets av vänner' med vilka vi delar fördelarna av medlemskapet, även utanför institutionerna”.

1.5

Regionkommittén vill påpeka att man redan i yttrandet från 1995 om en förstärkt Medelhavspolitik framhöll att Medelhavsområdet – såväl för EU som för de nuvarande och framtida medlemsstater – utgör ett strategiskt område i vilket man bör konstruera en stark ekonomisk zon som kan bidra till EU:s regionala jämvikt och där huvudmålsättningarna är fred, stabilitet och välstånd.

1.6

Regionkommittén anser att ett nytt område för fred, stabilitet och välstånd i Medelhavsområdet inte kan förbise att Marocko även har kust vid Atlanten som angränsar till EU, och samarbetet mellan detta område och de närliggande europeiska områdena bör gynnas. Bland dessa områden finns även några yttersta randområden.

1.7

Regionkommittén menar att om man inte fortsättningsvis tar hänsyn till dimensionen EU-Medelhavsområdet kan EU:s sydliga grannområden för all framtid komma att präglas av instabilitet och osäkerhet, från Marocko till Turkiet, från Sahara till Kaspiska havet. Samarbete i Medelhavsområdet bidrar till fred och stabilitet. ”Det vore ett stort misstag att bygga vidare på Europaprojektet utan att ta hänsyn till Medelhavsområdet, ’civilisationernas vagga’.” (Romano Prodi, Bologna, maj 2003).

1.8

Regionkommittén anser att Cyperns och Maltas anslutning till EU kan inverka positivt på partnerskapet EU-Medelhavsområdet. Kommittén önskar också i detta sammanhang att de pågående förhandlingarna om en återförening av Cypern blir framgångsrika.

1.9

Regionkommittén vill framhålla att EU:s satsningar måste förstärkas i en tid då läget förvärras i södra och östra Medelhavsområdet och i Mellanöstern. Medelhavsområdet kan inte betraktas som å ena sidan civilisationens vagga och å andra sidan ett ytterområde. Frågan kan inte betraktas som prioriterad vid satsningar på samexistens och samarbete mellan folk och kulturer och samtidigt begränsas till att röra säkerhetsaspekter. Medelhavsområdet karaktäriseras – med sitt historiska arv – av rikedom och mångfald, men också av sårbarhet.

1.10

Regionkommittén vill framhålla att EU inom ramen för strategin för samarbetet med Medelhavsländerna har åtagit sig ”att främja demokrati, goda styrelseformer och rättsstatsprincipen samt att främja och skydda alla mänskliga rättigheter: civila, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella. (…). EU fäster särskilt stor vikt vid avskaffande av dödsstraffet, kampen mot tortyr och omänsklig behandling, bekämpning av rasism, främlingsfientlighet och diskriminering av minoriteter, främjande och skydd av kvinnors och barns rättigheter och skydd av personer som försvarar de mänskliga rättigheterna. EU erkänner fullständigt den avgörande roll som det civila samhället spelar för främjandet av mänskliga rättigheter och demokratisering.”

1.11

Regionkommittén påpekar att man redan i sina yttranden om ”De lokala myndigheterna och Europa-Medelhavspartnerskapet” och ”Lokala och regionala myndigheters roll i Europeiska unionens strategi för Medelhavsområdet” ansåg att man måste främja dialogen mellan de olika kulturerna och regionerna.

1.12

Regionkommittén anser att Barcelonaprocessen genom sin strategiska dimension utgör en viktig ram för dialogen och samarbetet mellan EU och Medelhavspartnerna.

1.13

Regionkommittén påpekar att till följd av det klimat som präglat Barcelonaprocessen har partnerskapet mellan EU och Medelhavsländerna strukturerats på två handlingsnivåer – bilateralt och regionalt – och det omfattar tre typer av åtgärder som alla är lika viktiga: samarbete och säkerhet, ekonomiskt och finansiellt samarbete samt samarbete i sociala, kulturella och mänskliga frågor. Strategin lanserades 1995 och kännetecknas i allt högre grad av hållbar utveckling, som bör stå i centrum för alla former av medelhavspolitiskt samarbete på lokal och regional nivå. Ett exempel på detta är de åtgärder som lanserats av länderna inom Förenta nationernas miljöprogram.

1.14

Regionkommittén vill framhålla att de 27 Medelhavspartnerna har fastställt tre prioriterade målsättningar: 1) utveckling av ett område med fred och säkerhet som grundas på dialog, 2) inrättande av ett område med välstånd som grundas på frihandel, 3) ömsesidigt kunskapsutbyte och närmande mellan folk och kulturer i Medelhavsområdet.

1.15

Regionkommittén kan liksom kommissionen och Europaparlamentet konstatera att Barcelonaprocessen inte karaktäriserats av en linjär utveckling och att den trots parternas ansträngningar inte har gett väntade resultat: 1) Konflikterna och spänningarna på Balkan, i Algeriet, Främre Orienten och Mellanöstern liksom kriget i Irak har hindrat utvecklingen av ett område präglat av välstånd, samtidigt som fredsprocessen mellan israeler och araber drastiskt har avbrutits. 2) Inför undertecknandet av nya anslutningsavtal och ökningen av handelns absoluta värde har de ekonomiska skillnaderna mellan de båda sidorna av Medelhavet ökat. Å ena sidan har den södra sidans ekonomiska beroende gentemot den norra ökat, å andra sidan har den södra sidans självförsörjning när det gäller livsmedel minskat (7). 3) Åtgärderna med avseende på den kulturella och sociala dialogen har lett till vissa framsteg. I flera länder är emellertid yttrandefriheten ännu inte ett faktum. Dessutom måste dialogen flytta ut ur den elitistiska cirkeln av politiker, statstjänstemän och intellektuella, och även inbegripa det civila samhället och de lokala och regionala institutionerna, som ligger närmare medborgarna – därav våra konkreta förslag.

1.16

Regionkommittén betraktar handlingsplanen från Valencia som ett viktigt inslag i samband med återlanseringen av Barcelonaprocessen. Den inbegriper inrättandet av tillfälliga gemensamma institutioner för EU och Medelhavsländerna och stöder Eurocities förslag.

1.17

Regionkommittén ställer sig bakom det stöd som ministrarna uttryckte i Barcelona avseende Agadir-processen liksom samtliga initiativ för att med inriktning på handeln mellan de sydliga länderna utsträcka frihandelsavtalen till att omfatta partnerländerna i Maghrebområdet och Mellanöstern, inklusive processer för integration på lokal nivå i likhet med Arabiska Maghrebunionen (AMU). Regionkommittén vill emellertid påpeka att integrationsprocessen har hindrats av fortsatt stängda gränser mellan vissa partnerländer.

1.18

Regionkommittén ser positivt på att de beslut som till följd av mötet i Valencia fattades vid den sjätte konferensen för EU-Medelhavsområdet i Neapel har lett till att det inrättats en parlamentarisk församling för Europa-Medelhavsområdet som ett instrument för den politiska dialogen.

1.19

Regionkommittén noterar beslutet från konferensen i Neapel att stärka investeringsbankens nya lånefacilitet Femip (Facility for Euro-Mediterranean Investment and Partnership) och att fram till 2006 utvärdera införandet av ett kompletterande instrument.

1.20

Regionkommittén följer med intresse den analys som skall avgöra om det kommer att inrättas en investeringsbank för EU och Medelhavsområdet.

1.21

Regionkommittén ställer sig mycket positiv till att det bildas en Europa-Medelhavsstiftelse för att främja en dialog mellan kulturer och civilisationer som kan bidra till att utveckla Barcelona-processens frågor om det civila samhället, och begär att få delta i dess framtida verksamhet.

1.22

Regionkommittén välkomnar visemannagruppens rapport om dialogen mellan folk och kulturer i Medelhavsområdet, som utarbetades i december 2003 på initiativ av kommissionens ordförande (8), där man föreslår ett program för att genomföra stiftelsens åtgärder.

1.23

Regionkommittén noterar med tillfredsställelse att ministrarna från EU och Medelhavsområdet vid mötet i Neapel (Barcelona VI) tog del av slutsatserna från konferensen ”Ett nytt EU-Medelhavsområde”, som hölls i Livorno den 31 oktober 2003 på initiativ av Regionkommittén. Vid den konferensen framfördes önskemål om att ge partnerskapet EU-Medelhavet ny drivkraft och att i större utsträckning involvera de lokala och regionala myndigheterna som viktiga aktörer vid införandet av ett område med frihet, stabilitet, välstånd och fred runt Medelhavet.

1.24

Regionkommittén beklagar att förslaget om att inrätta ett organ som företräder de lokala och regionala myndigheterna, som framfördes av ReK redan 1997 och därefter har återupprepats, inte fick gehör vid mötet i Neapel mellan ministrarna från EU och Medelhavsländerna.

1.25

Regionkommittén påminner om att det finns gällande associeringsavtal med Tunisien, Israel, Marocko, Palestinska myndigheten och Jordanien. Avtal med Egypten, Libanon och Algeriet håller på att ratificeras, och förhandlingar pågår med Syrien.

1.26

Regionkommittén understryker att Medas främsta målsättningar är att bidra till strukturella samhällsekonomiska reformer i partnerländerna, till att förbättra levnadsförhållandena för de svagaste befolkningslagren och att lindra effekterna av ekonomins liberalisering på det sociala nätverket och territoriet, så att ett frihandelsområde kan komma till stånd framemot 2010 (9).

1.27

Regionkommittén anser frihandelsområdet vara ett nödvändigt steg inom Barcelonaprocessens tre pelare och inte ett självändamål. Det måste utformas med hänsyn till den hållbara utvecklingens principer och i vetskap om att övergångsfasen kommer att medföra vissa risker för länderna söder om Medelhavet: 1) betydande social obalans till följd av omstruktureringarna av produktionssystemet och det ekonomiska systemet, 2) ny geografisk polarisering och koncentration i takt med att den befintliga obalansen mellan olika områden förvärras, och 3) ett mycket starkt tryck på miljön till följd av ökad handel, ny energi- och transportinfrastruktur, ökad markanvändning och ökad mängd avfall.

1.28

Regionkommittén håller med kommissionen om att det ekonomiska samarbetet med de länderna varit relevant, att gemenskapens ekonomiska samarbete med partnerländerna i Medelhavsregionen varit relativt effektivt men att det inte uppnått sin potential, samtidigt som programförvaltningen visade prov på bristande effektivitet (10).

1.29

Regionkommittén beklagar att det inom Meda I-programmets tredje åtgärdsområde uppstått flera hinder för att de regionala myndigheterna på båda sidor av Medelhavet skall kunna delta.

1.30

Regionkommittén konstaterar att EU genom Meda I-programmet (1996–1999) spenderade 3,5 miljarder av det belopp på mer än 4,68 miljarder euro som satts av för partnerländerna i Medelhavsområdet, medan man genom Meda II-programmet (2000–2006) bidrar med ungefär 5,35 miljarder euro.

1.31

Regionkommittén anser att dessa belopp med tanke på Barcelonaprocessens höga ambitioner och den enorma efterfrågan på samordning och resurser i länderna söder om Medelhavet inte är tillräckliga.

1.32

Regionkommittén beklagar att situationen – trots de förbättringar som konstaterats med Meda II-programmet med en faktisk utnyttjandegrad på ungefär 50 % av de belopp för vilka åtaganden gjordes 2001 och ungefär 70 % för 2002 – är långt ifrån tillfredsställande. Kommittén uppmanar kommissionen att intensifiera spridningen av information och vidta andra åtgärder för att förbättra genomförandet.

1.33

Regionkommittén anser de initiativ för regionalt samarbete som tillkommit utöver de bilaterala programmen, t.ex. Euromed Heritage, Meda Democracy och Euromeds regionala program för lokal vattenhantering, vara ett gott tecken men vill samtidigt peka på bristen på synlighet bland partnerländerna söder om Medelhavet och deras medborgare.

1.34

Regionkommittén beklagar dock att de medel som Medelhavsländerna tilldelats från de övergripande programmen, framför allt Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR), som följt på Meda demokrati-programmen efter införandet av Meda II, varit löjligt små.

1.35

Regionkommittén påminner om att partnerländerna söder om Medelhavet klagar på faktiska problem med att få i gång det bilaterala samarbetet, bland annat på grund av de byråkratiska förfarandena och en långsam handläggning av projekten, och beklagar att det inte finns något institutionell mekanism som är helt tillägnad partnerskapen (11).

1.36

Regionkommittén tar del av den reform som 2001 ledde till inrättandet av Byrån för samarbete EuropeAid och som innefattade en strategi för utlokalisering av förvaltningen av medel till delegationerna i enlighet med principen att det som kan skötas och beslutas bättre på plats inte bör skötas eller beslutas av Bryssel. Regionkommittén vill liksom Europaparlamentet understryka att denna nya utlokalisering förutsätter konstant övervakning och ett större engagemang från de partnermyndigheter som har hand om programmen och projekten.

1.37

Regionkommittén beklagar att kommissionen ännu inte slutfört studien om effekterna av att frihandelsområdet inrättas. I denna utvärdering bör de fem utmaningar som hänger samman med Meda II beaktas, nämligen följande aspekter: demografi, sysselsättning och migration, globalisering, ökande resursknapphet och miljöfrågor. Regionkommittén vill påminna om att denna studie beställdes redan vid Maltakonferensen (Barcelona II, 1997) och att ReK och EP vid flera tillfällen efterlyst den.

1.38

Regionkommittén understryker att de regionala myndigheterna i Meda inte ser något instrument avpassat till det bidrag de kan lämna till partnerskapet. De har gradvis skaffat sig de färdigheter som krävs för att faktiskt kunna bidra till att partnerskapen inrättas, till handel och samarbete på särskilda områden samt till främjande av en närhetspolitik och mottagande av invandrare från länderna söder om Medelhavet.

1.39

Regionkommittén beklagar att Meda och Interreg inte samordnar sin verksamhet trots en uttrycklig begäran från ReK att i Meda II-programmet införa ett kapitel om decentraliserat samarbete, en begäran som också upprepats av Europaparlamentet i samband med förberedelserna för Valenciakonferensen.

1.40

Regionkommittén önskar dela med sig till partnerländerna i Medelhavsområdet av den erfarenhet dess ledamöter skaffat sig via kontakterna med de lokala och regionala myndigheterna i kandidatländerna i samband med utvidgningsprocessen.

1.41

Regionkommittén anser att de regionala myndigheterna är den mest lämpliga nivån för det decentraliserade samarbetet.

1.42

Regionkommittén vill lyfta fram de områden på vilka de regionala myndigheternas befogenheter kommer bäst till sin rätt:

1.43

Regionkommittén beklagar att bristen på samordning mellan Meda II och Interreg III gjort de regionala myndigheterna söder om Medelhavet mindre involverade i de samarbetsprojekt som genomförts inom ramen för Interreg III, eftersom det saknats gemenskapsfinansiering för partnerländerna i Medelhavsområdet.

1.44

Regionkommittén beklagar att detta gjort det svårare att i enlighet med Barcelonaandan dela med sig av erfarenheter av utbyte och god partnerskapspraxis på lokal och regional nivå och detta trots att många regionala myndigheter i gemenskapen har knutit starka band med sina motsvarigheter söder om Medelhavet.

1.45

Regionkommittén anser det nödvändigt och brådskande att senast 2006 inrätta ett initiativ för att inom Meda bringa EU:s strategiska och makroekonomiska målsättningar (den bilaterala delen av Meda) i överensstämmelse med den förmåga till initiativ, lokalt styre och upprättande av nära förbindelser som finns hos de lokala och regionala myndigheterna i gemenskapen och deras motsvarigheter söder om Medelhavet.

1.46

Regionkommittén räknar med att denna strategi efter 2006 skall utmynna i ett för det decentraliserade samarbetet specifikt finansiellt instrument avsett för regionala myndigheter i EU–Medelhavsområdet, ett passande verktyg med tillräckliga medel för att kunna visa Medplus sanna ambitioner.

1.47

Regionkommittén anser att detta finansiella instrument: 1) bör gå utöver ett rent utbyte av erfarenheter och mynna ut i projekt som är konkreta och påtagliga för befolkningen (som måste betraktas som främsta mottagare), 2) bör ta vara på erfarenheterna av Med-pilotprojekten, som bortsett från en påtaglig kritik, bidragit till att knyta band och på flera områden främja konkreta åtgärder som involverat såväl institutioner och regionala myndigheter som icke-statliga organisationer och det civila samhället, 3) ekonomiskt bör stödja sig på Europeiska investeringsbankens facilitet för investering och partnerskap för Europa-Medelhavsområdet (FEMIP), på den eventuella investeringsbanken för EU och Medelhavsområdet och inte bara på sina egna anslag.

1.48

Regionkommittén påminner om att de regionala och lokala myndigheterna kan vidta åtgärder som innefattar och går utöver de traditionella gränserna för samarbetet på central nivå. Myndigheter på decentraliserad kommunal och regional nivå kan nämligen göra verkliga framsteg inom ramen för den nya grannskapspolitik som kommissionen önskar. Man bör alltså ”komma förbi problemen med de traditionella utvecklingsmodellerna, det vill säga utveckla ett bestående kontaktnät mellan städerna, i syfte att upprätta konkreta utvecklingsprojekt och samordna utmaningarna för en hållbar utveckling, såväl i städerna som på landsbygden”.

1.49

Regionkommittén anser att det finns ett överhängande behov av att förbättra styrningen av den fysiska planeringen på regional nivå, att vidta förebyggande åtgärder på området för hälsa och sociala frågor och att förebygga naturkatastrofer och öka transportsäkerheten. Detta utgör i själva verket en del av arbetet för en hållbar utveckling i ett område beläget vid ett slutet och sårbart innanhav. I detta sammanhang är Institutet för en hållbar utveckling i Medelhavsområdet (IRMEDD) (12) ett gott exempel på hur man kan föra in analys och sammanföra de åtgärder och det erfarenhetsutbyte på området hållbar utveckling som inletts mellan de regionala myndigheterna norr och söder om Medelhavet.

1.50

Regionkommittén anser att det är viktigt att kopplingen mellan anslag och fysisk planering säkerställs inte bara på den statliga nivån. Det bör främst – av effektivitetsskäl – ske på den nivå där närheten ger funktionalitet, det vill säga inom de regionala myndigheterna och deras nätverk av forskningsinstitut och stiftelser. På sjösäkerhetsområdet verkar till exempel stiftelsen LEM (Livorno Euro Mediterraneo) i nära samarbete med flera partner (13) och främjar en ”säkerhetskultur” inom sjöfarten i hela Medelhavsområdet.

1.51

Regionkommittén anser att Interreg III-programmet är ett föredöme när det gäller möjligheterna för regionala myndigheter norr och söder om Medelhavet att samarbeta. Som exempel kan nämnas att mer än 60 % av programmen inom Interreg III B Medoc faktiskt innefattar deltagande av ett eller flera partnerländer i Medelhavsområdet från europeiska regioner utanför Medoc-området. Bristen på gemenskapsmedel innebär dock en begränsning av deltagandet från parterna söder om Medelhavet. (14)

1.52

Regionkommittén gläder sig åt att kommissionen har beslutat inleda pilotprojektet MedAct för samarbete mellan städer i EU–Medelhavsområdet. Regionkommittén önskar att detta intresse från kommissionens sida mynnar ut i ett övergripande regionalt program som syftar till samarbete mellan de lokala myndigheterna i EU–Medelhavsområdet inom ramen för Meda.

1.53

Regionkommittén påpekar att den praxis med decentraliserat samarbete som utvecklats under de senaste åren har visat de lokala myndigheternas ansvar i deras roll som katalysator för dessa nya samarbetsprocesser, vilket också kommissionen underströk i sitt meddelande om det decentraliserade samarbetet i januari 2000.

1.54

Regionkommittén konstaterar att om flera medlemsstater har erkänt den avgörande roll som de lokala myndigheterna spelar, bör man harmonisera den och tydliggöra den på EU-nivå. Man bör även tydliggöra att motsvarande parter söder om Medelhavet företräder decentraliserade organ som valts av medborgarna i regionerna i fråga och inte – eller inte bara – lokala tjänstemän från centralregeringarna.

2.1

Regionkommittén understryker att de lokala och regionala myndigheterna både norr och söder om Medelhavet utgör det funktionella, politiska och territoriella ledet mellan centralregeringarna och det civila samhället.

2.2

Regionkommittén beklagar att inget av de sammanträden rörande de regionala myndigheterna som skulle hållas enligt Barcelonadeklarationen till dags dato har ägt rum, och detta trots ReK:s påminnelser (dokumenten CdR 125/1997, 40/2000, 123/2000, 173/2003 och 357/2003) och trots de uttalanden som gjorts av ministrarna från EU–Medelhavsområdet efter Stuttgartkonferensen (Barcelona III, 1999) och fram till Neapelkonferensen (Barcelona VI, 2003).

2.3

Regionkommittén rekommenderar att EU:s lokala och regionala myndigheter rådfrågas inom ramen för grannskapspolitiken, framför allt när det gäller fastställande av målsättningar, referenskriterier och tidsplanen för genomförande av åtgärdsprogrammen, och att de ges en roll i likhet med den som kommissionen tillerkände dem i vitboken om styrelseformerna i EU (KOM(2001) 428 slutlig).

2.4

Regionkommittén uppmanar kommissionen att inrätta ett forum, dvs. ett organ som har till uppgift att – inom ramen för Barcelonaprocessens institutioner – företräda decentraliserade myndigheter under den statliga nivån (kommuner, provinser och regioner) i medlemsstaterna och i partnerländerna i Medelhavsområdet.

2.5

Regionkommittén föreslår att detta organ ägnar sig åt att diskutera de operativa problemen och att aktivt bidra till utbytet i fråga om decentraliserat samarbete (bland annat rörande utbildning, projektförvaltning, kulturell medling och kommunikation, naturkatastrofer, hållbar utveckling m.m.).

2.6

Regionkommittén begär att det så snabbt som möjligt sker en samordning mellan Meda och Interreg, bland annat genom att man integrerar den ”grannskapsstrategi” som ingår i kommissionens nya riktlinjer. Vi framhäver mot denna bakgrund att MedAct, som är av en annan geografisk omfattning, utgör ett gott exempel på unika projekt som omfattar städer i EU–Medelhavsområdet (bland annat Bordeaux, Rom, Bryssel, Tunis, Sfax och Casablanca). För övrigt har borgmästarna i EU–Medelhavsområdet inför Neapelkonferensen begärt att stadsdimensionen skall inbegripas i Meda.

2.7

Regionkommittén föreslår att man inrättar ett särskilt gemenskapsprogram för att bevara, utveckla och underlätta dialogen mellan kulturerna i Medelhavsområdet på grundval av de samarbetsprojekt som man fram till 2006 kommer att kunna utveckla genom samordning mellan dessa två program.

2.8

Regionkommittén begär att man redan nu, och med beaktande av de yttersta randområden som geografiskt berörs i detta sammanhang, börjar använda det nya verktyget för samarbete på regional nivå i EU–Medelhavsområdet ”Medplus” och att samråd med ReK sker vid utformningen av det nya ”grannskapsinstrument” som planeras för EU–Medelhavspartnerskapet från och med 2006 samt att man på lokal nivå skall kunna bidra med egen erfarenhet av styrelseformer. Europarådets kommunalkongress och många internationella och nationella sammanslutningar av lokala och regionala myndigheter från båda sidorna av Medelhavet (bland annat AER, CPMR, FMCU, CEMR, AEBR, REVES, Eurocities, och den latinska bågen) (15) har erfarenheter som man också bör ta till vara, och detta på grundval av den kompetens som förvärvats av EU:s regionala myndigheter antingen i deras ömsesidiga relationer eller i deras relationer med motsvarigheter i kandidatländerna. ReK har med anledning av detta just beställt en studie med en inventering av EU-Medelhavspartnerskapet och det decentraliserade samarbetet.

2.9

Regionkommittén anser det viktigt att komma över den nuvarande splittringen av programmen och åtgärderna för decentraliserat samarbete.

2.10

Regionkommittén föreslår kommissionen att de planerade åtgärderna på Medelhavsnivå samordnas och centraliseras inom ett generaldirektorat.

2.11

Regionkommittén begär att regionerna och de lokala myndigheterna i gemenskapen tillsammans, i partnerskap med Europeiska kommissionen, skall kunna förvalta de resurser som är avsedda för det decentraliserade samarbetet enligt den partnerskapsmodell som inrättats inom ramen för IPM (Integrerade programmet för regional och lokal utveckling i Medelhavsområdet) (1986–92). Regionkommittén anser att de regionala myndigheterna är en lämplig styrelsenivå för att stärka dialogen och samarbetet eftersom de mycket lättare kan frigöra sig från makroekonomiska och geostrategiska hinder.

2.12

Regionkommittén rekommenderar kommissionen att fördjupa sina kunskaper om vilka funktioner och befogenheter institutioner under den statliga nivån har söder om Medelhavet genom en studie som skulle kunna skapa en ram för jämförelse av de lokala och regionala myndigheterna och de pågående reformerna. För närvarande finns det ingen övergripande och uttömmande översikt över dessa institutioner och deras utveckling. Detta överrensstämmer med Europaparlamentets uppmaning till kommissionen att ”lägga fram en rapport om konstaterade framsteg i mottagarländerna när det gäller institutionella reformer”.

2.13

Regionkommittén anser att det decentraliserade samarbetet främjar demokratiseringen av de lokala och regionala myndigheterna söder om Medelhavet, vilket stärker deras institutionella roll i förhållande till centralregeringarna och de decentraliserade statliga myndigheterna (16) och ger dem legitimitet i medborgarnas ögon.

2.14

Regionkommittén menar därför att man bör stödja de decentraliseringsreformer och struktureringsprocesser som pågår inom de lokala och regionala myndigheterna i länderna söder om Medelhavet i egenskap av aktörer på lokal nivå och se till att det centraliserade samarbetet omfattar fler valda organ i stället för att huvudsakligen vända sig till decentraliserade myndigheter och statstjänstemän.

2.15

Regionkommittén understryker behovet av att skapa en ny rättslig grund till stöd för vänortsprojekt, som är ”naturliga” partnerskapsinstrument. Regionkommittén påminner i samband med detta om att EU–Medelhavsområdets utrikesministrar vid sitt möte på Kreta (den 26–27 maj 2003) försäkrade att ”de lokala och regionala myndigheterna också i hög grad skulle kunna bidra till dialogen mellan kulturer och civilisationer genom ett decentraliserat samarbete och vänortsverksamhet. De skulle kunna delta aktivt i denna verksamhet, som utgör en väsentlig del av partnerskapet EU-Medelhavsländerna”.

2.16

Regionkommittén insisterar på att man inom ramen för frihandelsområdet bör ta till vara de skilda identiteterna samt de regionala och miljömässiga skillnaderna så att den ömsesidiga handeln (nord–syd, syd–nord och syd–syd) grundas på komplementaritet, enligt den hållbara utvecklingens principer.

2.17

Regionkommittén efterlyser, vilket redan sagts, en studie om de socioekonomiska och miljömässiga effekterna i samband med inrättandet av frihandelsområdet EU–Medelhavsområdet framemot 2010.

2.18

Regionkommittén anser att migrationspolitiken bör grunda sig på social och kulturell integration. Invandrarna i EU kan ses som en naturlig ”bro” som bekräftar och utvecklar olika samarbetsinitiativ.

2.19

Regionkommittén föreslår att år 2008 blir ”grannskapsår”. I samband med detta vill Regionkommittén framhäva behovet av att inrätta program som bärs upp av de regionala myndigheterna och som involverar icke-statliga organisationer, det civila samhället och medborgarna såväl i EU som i de omgivande länderna. Initiativen kunde nå ut till en stor del av befolkningen genom kulturella evenemang som fungerar som fönster till nya kulturer och ekonomiska dimensioner i EU och dess omgivning. Dessutom kunde lokala och regionala förvaltningar anordna en rad tematiska konferenser som engagerar allmänheten i evenemanget.

2.20

Regionkommittén stöder den verksamhet som utförs av organ och lokala och regionala stiftelser som t.ex. IRMEDD i Montpellier, LEM-stiftelsen i Livorno, Fondation des Trois Cultures i Sevilla, stiftelsen Laboratorio Mediterraneo i Neapel, Institut català de la Mediterrània d'estudis i cooperació (ICM) i Barcelona, Institut de la Méditerranée i Marseille och Medelhavsinstitutet för Europastudier i Valencia m.fl. Dessutom stöder Regionkommittén deras roll inom forskning och när det gäller utbyte av erfarenheter och kulturell spridning, och anser att de bör delta i initiativen från den EU–Medelhavsstiftelse som inrättades vid Neapelkonferensen.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/25

1.1

Regionkommittén uttrycker besvikelse över det liggande förslagets begränsade omfattning. Kommittén konstaterar att kommissionen inte förmått fullgöra uppdraget från statscheferna i Nice 2000 om att göra ett direktivförslag som verkar för jämställdhet utanför arbetslivet grundat på artikel 13 i EG-fördraget. ReK beklagar de eftergifter som gjorts av hänsyn till olika intressenter, avseende omfattningen på det föreslagna direktivet.

1.2

ReK vill arbeta för att undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och aktivt främja jämställdhet bl.a. genom att stödja EG-fördraget, Nicefördraget och ramstrategin i det femte handlingsprogrammet (2001-2005) där det kombinerade angreppssättet är jämställdhetsintegrering i all politik och särskilda åtgärder med inriktning på kvinnor.

1.3

Regionkommittén anser att det är en väsentlig skillnad mellan att genomföra principen om jämställdhet och att genomföra principen om lika behandling inom vissa områden. Jämställdhet är ett mycket vidare begrepp som handlar om att ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden med bl.a. en jämn fördelning av makt och inflytande. Att använda likabehandling som ensam strategi är inte tillräckligt för att uppnå verklig jämställdhet. I praktiken kan den befästa ojämställdhet och kan inte kompensera för tidigare könsdiskriminering.

1.4

Regionkommittén är överens med kommissionens förslag om principen att könsdiskriminering skall förbjudas när det gäller kvinnors och mäns tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster.

1.5

Eftersom likabehandling som ensam strategi för jämställdhet kan förstärka ojämställdhet välkomnar ReK därför särskilt artikel 3 som handlar om att principen om likabehandling innebär att varken direkt eller indirekt diskriminering på grund av könstillhörighet får förekomma. Artikeln är nödvändig för att förhindra att personer behandlas sämre på grund av sitt kön samt missgynnas på grund av skenbart könsneutrala bestämmelser.

1.6

Kommittén välkomnar att förslagets definitioner av direkt diskriminering, indirekt diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier överensstämmer med direktiven 2000/43/EG, 2000/78/EG och 2002/73/EG om ändring av direktiv 76/207/EEG.

1.7

ReK välkomnar även att artiklarna 7-10 och 13 om tillämpning, bevisbörda och sanktioner överensstämmer med tidigare antagna direktiv som baserats på artikel 13 EG-fördraget.

1.8

Regionkommittén instämmer i kommissionens synpunkter om att könstillhörighet inte skall vara en faktor för beräkningar av premier, förmåner för försäkringar och andra finansiella tjänster. ReK understryker att detta är särskilt viktigt när det gäller statliga pensionssystem och privata pensionsförsäkringar.

1.9

Kommittén anser att diskrimineringslagar, oavsett grund, skall innehålla samma skydd. Förslaget till direktiv kommer inte att täcka samma områden som det redan existerande direktivet mot diskriminering av ras och etnisk tillhörighet inom och utanför arbetslivet. Kommittén befarar att kommissionens sätt att steg för steg lägga fram särdirektiv skapar intryck av att det finns en hierarki i diskrimineringen.

1.10

ReK anser att förslaget innehåller alltför många undantag och områden där direktivet inte kommer att gälla. I artikel 1 (4) i förslaget utesluts områdena utbildning, media, reklam. Kommittén anser att om ett direktiv på området könsdiskriminering skall kunna bidra till jämställdhet så förutsätter det att dessa områden ingår.

1.11

Regionkommittén framhåller att man inte är överens med kommissionen om att ett liknande förbud mot könsförnedrande texter och bilder i media och reklam, såsom mot rasistiska texter, skulle begränsa tryckfrihetens grundläggande principer. Enligt FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna kan inskränkningar i tryckfriheten göras i lag i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter samt för att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd (artikel 29).

1.12

Effekten av artikel 141 i EG-fördraget, om lika lön för kvinnor och män för lika eller likvärdigt arbete, innebär inte att kvinnor och män beskattas lika. ReK anser därför att även beskattning är ett område som behöver ses över ur jämställdhetssynpunkt.

2.1

EU spelar en central roll för att både nuvarande och kommande medlemsstater skall följa den fundamentala principen om jämställdhet mellan kvinnor och män. I all verksamhet skall gemenskapen undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och aktivt främja jämställdhet mellan dem. Regionkommittén rekommenderar därför kommissionen att göra ett mer omfattande direktiv i enlighet med statschefernas uppdrag till kommissionen.

2.2

ReK ser på samma sätt som kommissionen detta direktiv som ett första svar på statschefernas uppdrag och understryker vikten av att kommissionen fortsätter lagstiftningsarbetet. Regionkommittén kan bidra i arbetet mot ett mer omfattande direktiv.

2.3

ReK rekommenderar kommissionen att föreslå ett direktiv om jämställdhet mellan kvinnor och män där förutom varor och tjänster även områdena beskattning, utbildning, social trygghet inklusive socialförsäkringar och hälsovård, våld mot kvinnor samt bilden i media och reklam ingår. Ett sådant direktiv skulle kunna medföra en annan tydlighet och tillgänglighet för medlemsländer och medborgare.

2.4

Kommittén rekommenderar kommissionen att se till att detta direktiv åtminstone är likvärdigt direktivet om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung beträffande vilka områden i samhällslivet som skall omfattas.

2.5

ReK stödjer direktivförslaget om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster, men beklagar direktivets begränsade omfattning.

2.6

Kommittén betonar att jämställdhet inte uppnås enbart genom lagstiftning utan genom att kvinnor och män har samma möjligheter i politik, arbetsliv och övrigt liv. Regionkommittén anser att kampen mot könsdiskriminering också handlar om att öka kunskapen om genus- och jämställdhetsfrågor och att förändra attityder och värderingar. ReK samarbetar gärna med kommissionen för att arrangera seminarier om jämställdhet och jämställdhetsarbete.

2.7

Jämställdhetsintegrering innebär att införliva jämställdheten mellan kvinnor och män i gemenskapens hela politik och i samtliga instanser. Regionkommittén vill stödja kommissionens arbete med att utveckla metoder för jämställdhetsintegrering och anser att ett nödvändigt hjälpmedel för att synliggöra kvinnors och mäns livsvillkor är att medlemsstaternas offentliga statistik är uppdelad på kön och ålder.

2.8

Regionkommittén instämmer i förslaget att könsdiskriminerande försäkringsvillkor och andra finansiella tjänster skall avskaffas.

2.9

Kommittén anser att artikel 4, som förbjuder försäkringar och premier som baseras på kön, har en för lång övergångsperiod (6 + 2 år). Dessutom förefaller denna artikel överdrivet rigid så till vida att direktivet endast skall omfatta försäkringsavtal som slutits efter det att direktivet trätt i kraft. Man tar därmed inte hänsyn till att pensionssystem och privata pensionsavtal som ingåtts före denna tidpunkt kan vara könsdiskriminerande under flera generationer framåt i tiden.

2.10

ReK instämmer med förslaget i artikel 12 om att bestämmelser som strider mot principen om likabehandling (artikel 3) som finns i (a) lagar, regleringar och administrativa bestämmelser skall upphävas och att (b) individuella avtal eller kollektivavtal, interna regler för företag samt regler för vinstdrivande eller icke-vinstdrivande föreningar förklaras eller kan förklaras ogiltiga eller ändras.

2.11

De mest uppenbara former av kvinnoförtryck som t.ex. våld mot kvinnor och sexuell exploatering berörs inte av direktivet. Kommittén understryker vikten av att kommissionen kommer med nya initiativ på området.

2.12

För Regionkommittén är det en viktig uppgift att arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män i lokala och regionala myndigheters verksamheter. ReK vill bidra till en framgångsrik jämställdhetspolitik som är integrerad i all politik och som formar samhället och människors vardag.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/28

1.1

Regionkommittén konstaterar att man med hjälp av Europeiska handikappåret 2003 har lyckats föra fram handikappfrågor i EU. Året bör därför ses som en inledning till en oåterkallelig process som måste fortsätta och förstärkas under de följande åren. ReK vill i detta sammanhang framhålla massmediernas insats för att sprida information om handikappåret, och hur viktigt det är med kontinuitet och fortsatt medverkan från regionala och lokala massmedier i detta initiativ.

1.2

Kommittén betonar att den nyinriktning av handikappolitiken som år 2003 inneburit berör alla myndigheter, särskilt de regionala och lokala myndigheterna som har nära kontakt och direkt påverkar de funktionshindrades vardagsliv.

1.3

Kommittén är medveten om att handikappolitiken huvudsakligen är en nationell fråga. Olika EU-initiativ påverkar i ökande utsträckning den nationella politiken, antingen genom direktiv eller genom användningen av den öppna samordningsmetoden i frågor som gäller funktionshindrade. I framtiden måste därför handikappolitiken ta hänsyn till hur EU-politiken och den nationella politiken kompletterar varandra samt till de regionala och lokala myndigheternas ökande befogenheter.

1.4

ReK välkomnar alla åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för funktionshindrade eftersom det leder till ett bättre samhälle. Om tjänster utformas så att de blir tillgängliga för funktionshindrade kommer de också att vara tillgängliga för alla medborgare, särskilt äldre.

1.5

ReK understryker att det är viktigt att tillämpa principen om deltagardemokrati i handikappfrågor, vilket innebär att lokala, regionala, nationella och internationella organisationer som har skapats för att värna om funktionshindrades rättigheter och intressen bör betraktas som viktiga samarbetsparter på lika villkor som resten av befolkningen.

1.6

Regionkommittén anser att det är viktigt att respekten för funktionshindrade kopplas till respekten för mänskliga rättigheter och att all diskriminering motverkas. Detta kan endast ske genom en kombination av rättsliga initiativ och allmänna informationskampanjer.

1.7

Kommittén framhåller hur viktigt det är att kommissionen antar handlingsplanen om funktionshinder, som innehåller en rad åtgärder för perioden fram till 2010.

2.1

Regionkommittén värdesätter att det på senare tid har gjorts framsteg i fråga om socialpolitik, transport och informationssamhället, där de senaste initiativen tar hänsyn till funktionshindrade. Det finns dock andra områden där de funktionshindrades perspektiv måste stärkas, t.ex. integration på arbetsmarknaden, yrkesutbildning och handikappanpassning av städer, offentliga byggnader och bostäder.

2.2

Kommittén efterlyser särskilda satsningar för att integrera handikapperspektivet inom all EU-politik. Sådana satsningar måste ske under handikappåret 2003, men de måste också fortsätta under åren framöver. De funktionshindrade är visserligen inte formellt utestängda från något område, men bristen på synlighet gör att de är utestängda i praktiken. Det behövs hänvisningar till de funktionshindrade inom alla relevanta initiativ, och förändringar kan behöva göras så att de funktionshindrade kan dra nytta av och bidra till dessa initiativ. Innan det tas ett initiativ bör man alltid först ha bedömt vilka effekter det skulle kunna få för funktionshindrade.

2.3

ReK rekommenderar att EU utformar ett handlingsprogram som främst syftar till att säkerställa att funktionshinder beaktas på alla politiska områden där EU har behörighet.

2.4

Kommittén betonar att de EU-initiativ där särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de funktionshindrade är bl.a. konsumentpolitiken, lagstiftning om offentlig upphandling, initiativ om mänskliga rättigheter, transporter, EU:s handlingsprogram för de unga, EU:s program och initiativ på utbildningsområdet (Sokrates, Comenius, Leonardo da Vinci), EU:s program för kultur och medier och för arbetsmarknaden, program för övergången från utbildning till arbetsmarknaden, initiativ som är inriktade på att underlätta tillträdet till IT-samhället och ny teknik, samt EU:s aktiviteter inom idrottsområdet, särskilt med tanke på det planerade Europeiska året för utbildning genom idrott 2004.

2.5

Kommittén uppmanar EU att också efter reformen av strukturfonderna bibehålla och lyfta fram gemenskapsinitiativet Equal, vars mål är att finansiera omfattande initiativ för att främja integrationen av funktionshindrade på arbetsmarknaden.

2.6

Kommittén anser att personer med funktionshinder och deras närmaste anhöriga och företrädare måste engageras i de olika EU-processer som hänger samman med den öppna samordningsmetoden, vilket är fallet när det gäller utbildning, ungdomsfrågor och pensioner. Detta kan bara uppnås om EU-institutionerna, medlemsstaterna och regionerna engagerar sig aktivt och ser till att handikappfrågorna förs fram och att representativa handikapporganisationer engageras i detta arbete. Statistiska indikatorer som fastställts till stöd för denna process måste ge information om de funktionshindrades situation.

2.7

ReK rekommenderar att EU:s institutioner stöder uppbyggnaden av ett nätverk av lokala och regionala myndigheter som möjliggör ett större utbyte av kunskaper om handikappolitik och god praxis mellan medlemsstaterna. Ett ömsesidigt utbyte av kunskaper om handikappolitikens utveckling och genomförande på lokal och regional nivå kommer att leda till en ökad kvalitet i de tjänster som erbjuds de funktionshindrade. Ett sådant nätverk skall ha ett nära samarbete med handikapporganisationerna för att främja utbyte av erfarenheter och god praxis på alla nivåer.

2.8

ReK anser att funktionshindrade skall ha samma tillgång till samma tjänster som alla andra medborgare. Detta innebär att deras behov måste beaktas tidigt på planeringsstadiet, inbegripet planeringsbeslut som rör offentliga platser som restauranger, biografer, teatrar, skolor, universitet, köpcentra, museer, parker och idrottsanläggningar. Det vore mycket värdefullt med allmänna handikapplaner som kunde ge en hethetsbild av åtgärderna för funktionshindrade.

2.9

Att inte säkerställa tillgång till dessa tjänster för funktionshindrade innebär en kränkning av grundläggande mänskliga rättigheter och det innebär dessutom, ur ekonomisk synpunkt, att företagen förlorar en stor del av sina potentiella kunder. Konsumentorganisationerna har en viktig funktion när det gäller att uppnå denna strävan. Ett tydligt exempel finns i den undersökning som en spansk konsumentorganisation har genomfört. Enligt den var 50 % av de offentliga platserna inte tillgängliga för funktionshindrade.

2.10

Kommittén insisterar på att de funktionshindrade, precis som andra medborgare, har rätt att vara aktiva medlemmar i samhället och i olika organisationer, däribland politiska partier, fackföreningar, branschorganisationer, religiösa samfund, idrottsföreningar, miljöorganisationer och andra sammanslutningar. Alla dessa organisationer måste organiseras så att funktionshindrade kan delta.

2.11

Regionkommittén anser att bilden av de funktionshindrade i medierna måste förbättras. Information och program måste bygga på ett perspektiv som erkänner de funktionshindrades rättigheter och som visar på de hinder som de funktionshindrade möter när de vill delta i samhället, och överge stereotypa uppfattningar och fördomar om funktionshindrade, till exempel att deras liv är fyllt av svårigheter och besvär som andra reagerar på med förakt, medlidande eller likgiltighet. Endast genom informationskampanjer till allmänheten kan man ändra attityden till funktionshindrade och göra dem synligare.

2.12

ReK rekommenderar att EU:s handlingsprogram för handikappfrågor skall omfatta följande:

2.12.1

Stöd till integreringen av handikapperspektivet i all relevant EU-politik genom en förstärkning av nuvarande samråd, genom övervakningsmekanismer och genom att främja medvetenheten om handikappfrågorna bland centrala beslutsfattare med inriktning på de funktionshindrades möjligheter.

2.12.2

Stöd till inrättandet av en öppen samordningsmetod inom handikappområdet, baserad på gemensamma resultatindikatorer som skulle göra det möjligt att övervaka framstegen i fråga om de funktionshindrades integrering i samhället. Denna metod skulle inbegripa alla för handikappolitiken relevanta områden, t.ex. utbildning, yrkesutbildning, livslångt lärande, sysselsättning, karriärutveckling, transporter, informationssamhället, bidragssystem samt tjänster för personer med komplexa stödbehov och deras familjer. Exempel på goda metoder inom dessa områden måste spridas för att uppnå ett verkligt erfarenhetsutbyte. Den öppna samordningsmetoden när det gäller handikappolitiken skulle vara till nytta för alla medlemsstater och särskilt för de länder som skall ansluta sig till Europeiska unionen inom en snar framtid.

2.12.3

De representativa handikapporganisationernas deltagande i den civila dialogen på EU-nivå bör säkerställas och stärkas, bl.a. genom tillräcklig finansiering och lämpliga samrådsstrukturer.

2.12.4

Organisationer och stiftelser som sysslar med handikappfrågor samt ideella föreningar bör engageras i den mån de erbjuder sociala tjänster för funktionshindrade.

2.12.5

Man måste entydigt erkänna att Europeiskt handikappforum (European Disability Forum – EDF) är ett forum för civil dialog som samlar och företräder funktionshindrade och anhöriga till funktionshindrade som inte kan företräda sig själva. EDF bör ha en särskild ställning i alla etapper i det strukturerade samrådet mellan EU:s institutioner och föreningslivet, i synnerhet med EU:s högnivågrupp för funktionshindrade.

2.13

Regionkommittén framhåller att det bör antas ett särskilt direktiv om funktionshinder med utgångspunkt i artikel 13 i EG-fördraget, i syfte att förbjuda diskriminering av funktionshindrade inom alla områden, och påpekar även att det inte räcker att anta lagstiftning om denna inte åtföljs av lämpliga åtgärder för genomförande, utveckling, effektivitet och garantier för effektiv efterlevnad. Huvudlinjerna i detta särskilda direktiv om funktionshinder bör omfatta tillträde till arbetsmarknaden som en viktig del av personens självbestämmande och självständighet i samhället, utbildning och positiv diskriminering för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden samt inrättande av stödfunktioner som bidrar till nämnda självbestämmande på ett personligt plan och i samhället. I detta sammanhang finns det skäl att påminna om rekommendationen att de bestämmelser som föreskriver att en viss procent av arbetstillfällena skall reserveras för personer med funktionshinder skall inbegripa mekanismer för kontroll och påföljder som en garanti för att bestämmelsen efterlevs.

2.14

ReK bedömer att den nya öppna samordningsmetoden på utbildningsområdet bör inbegripa funktionshindrade barn och ungdomar som en av de centrala målgrupperna, och alla åtgärder och indikatorer bör utformas med tanke på dem.

2.15

Kommittén anser att den nya tekniken (både allmän teknik och stödteknik) kan spela en central roll i strävan att undanröja vissa av de hinder som funktionshindrade möter om utvecklingen av tekniken sker på rätt sätt. Därför bör man betrakta funktionshinder som ett övergripande tema och stödja initiativ som riktas mot funktionshindrade. Större satsningar behövs också för att eliminera alla rättsliga och andra hinder som för närvarande står i vägen för inrättandet av en verklig europeisk marknad för tekniska hjälpmedel och för att på nationell nivå tillhandahålla tillräckligt ekonomiskt stöd för handikappade som har behov av sådan teknik.

2.16

ReK rekommenderar alla aktörer, offentliga och privata, nationella och europeiska, att i de aktiviteter som anordnas under Europeiska handikappåret beakta Madridförklaringen, som anger utgångspunkterna för året och ger förslag till konkreta åtgärder för de olika aktörerna. Särskilt massmedier, konsumentorganisationer, ungdomsorganisationer, idrottsföreningar, religiösa samfund, föreningar och andra aktörer bör förbättra sina tjänster och sträva efter att funktionshindrade skall kunna använda dem fullt ut och bidra till dem.

2.17

Kommittén eftersträvar att Europas lokala och regionala myndigheter, som befinner sig närmast medborgarna, skall kunna bidra väsentligt till att utforma och förstärka den nyinriktning av handikappolitiken som handikappåret inneburit.

2.18

Regionkommittén föreslår att regionerna och kommunerna skall beakta följande på sina egna ansvarsområden:

2.18.1

De bör formellt anta ”Madridförklaringen” från den första Europeiska handikappkongressen som ett idéunderlag som är vägledande för deras framtida åtgärder för funktionshindrade (1).

2.18.2

De bör bidra till spridning och tillämpning av Agenda 22 i största delen av de europeiska kommunerna. Agenda 22 är en uppsättning exakta bestämmelser som rör funktionshinder och inbegriper konkreta mål för integration i arbetslivet, yrkesutbildning och annan utbildning samt integration. De regioner och kommuner som antar agendan åtar sig att genomföra åtgärderna och att anpassa dem efter den enskilda kommunens behov och förväntningarna hos de organisationer som är verksamma på orten.

2.18.3

De bör vid behov komplettera gemenskapens och medlemsstaternas lagstiftning om icke-diskriminering och positiv särbehandling av funktionshindrade genom att utforma egna normer och bestämmelser som på lokal och regional nivå kan främja lika möjligheter och funktionshindrades möjligheter att fullt ut delta i samhället.

2.18.4

De bör betrakta funktionshinder som en av de viktigaste frågorna på den politiska dagordningen.

2.18.5

De bör säkerställa att funktionshinder beaktas på alla lokala och regionala politiska områden samt utgör en utgångspunkt för allmänna insatser på alla politiska områden.

2.18.6

De bör inse hur viktigt det är att främja företags sociala åtgärder inom ramen för företagsvärldens sociala ansvar.

2.18.7

De bör ta initiativ till att införa och utveckla program som gör det lättare för personer med funktionshinder att få tillträde till den allmänna arbetsmarknaden, eftersom det bästa sättet att integrera funktionshindrade i samhället är att låta dem bli ekonomiskt oberoende. Även om de skyddade arbetsplatsernas roll skall erkännas är det viktigt att öka integrationen.

2.18.8

De bör införa fleråriga handlingsprogram, med tillräckliga ekonomiska och andra resurser, som främjar lika möjligheter för funktionshindrade och som funktionshindrade via sina organisationer deltar i att utforma, administrera, genomföra och utvärdera. Dessa program bör vara inriktade på följande i enlighet med de funktionshindrades behov och krav:

2.18.9

Regionerna och kommunerna bör fastställa indikatorer och statistik om funktionshindrades levnadsvillkor samt sammanställa dessa med befintlig statistik.

2.18.10

De bör inrätta permanenta organ som har till uppgift att övervaka att funktionshindrade som är beroende av dem åtnjuter lika möjligheter och inte diskrimineras.

2.18.11

Lokala och regionala myndigheter bör inom handikappolitiken permanent strukturera den civila dialogen med handikapporganisationerna på lokal och regional nivå. Regionkommittén rekommenderar därför att alla regioner och kommuner inrättar egna partssammansatta råd som främjar social delaktighet och som är sammansatta av företrädare för lokala eller regionala myndigheter och för handikapporganisationer.

2.19

Regionkommittén måste också garantera lika tillträde till sin egen verksamhet. Det innebär att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt personalpolitiken, tillträdet till lokalerna samt åt att webbsidan görs lättillgänglig för funktionshindrade.

2.20

Kommittén framhåller att möten som seminariet om handikappolitikens regionala dimension har stor betydelse, eftersom de gör det möjligt att utbyta välfungerande metoder och att få vetskap om lösningar som har visat sig effektiva i andra länder.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/32

1.1

Regionkommittén välkomnar utkastet till kommissionens gemensamma rapport om social integration. Det är en sammanfattning av granskningen av de nationella handlingsplaner som utarbetats sedan man 2002 införde ett femårigt program för gemenskapsåtgärder som skall uppmuntra medlemsstaterna att samarbeta för att motverka social utslagning eller marginalisering.

1.2

Det behövs en allmän mobilisering, så att man verkligen kan minska antalet européer som löper risk att leva i fattigdom, i vissa fall extrem sådan. Detta antal beräknas nu till 55 miljoner personer, det vill säga 15 % av Europas befolkning.

1.3

Rapportens konsekventa uppläggning förtjänar uppskattning, eftersom den behandlar både utvidgningen, nationella skillnader och införandet av den nya rationaliserade struktur för samordning av politiken för social trygghet på EU-nivå som rådet godkände i oktober 2003.

1.4

Man kan erinra om att den sociala marginaliseringen rör allt fler människor, som behöver få hjälp att inlemmas i samhället. Den sociala marginaliseringen bör mötas av en snabb insats mot effekterna av otrygga levnadsförhållanden och utestängning, en insats som gör det möjligt att kämpa mot alla former av diskriminering (när det gäller rasism, sexism, funktionshinder, homofobi, religion och ålder – och peka på att en del av Europas befolkning får det allt svårare att behålla sin plats i samhället). En balanserad politik för att inlemma dessa grupper i samhället bör dock bestå av ekonomiska incitament för aktivt deltagande i arbetslivet.

1.5

Kommittén framhåller att effekterna av ojämlik tillgång till sysselsättning, instabil arbetsmarknad, utlokalisering och omfattande friställningar till följd av oväntade strukturförändringar som kan vara knutna till kapitalets globalisering och försämrat konjunkturläge drabbar enskilda människor och samhällen samt förvärrar den sociala marginaliseringen.

1.6

Kommittén anser att gemenskapen i sin strategi för social integration starkare måste beakta de makroekonomiska sammanhangen samt effekterna av den ekonomiska politiken och finans- och skattepolitiken på samhällets förmåga att fungera.

1.7

ReK uppskattar att kommissionen önskar ett ”bättre samspel med regionala och lokala myndigheter” genom utvärdering av den nationella politiken och de gemensamma indikatorerna, så att man senast 2010 skall kunna vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa den sociala marginaliseringen, i enlighet med vad som fastställdes vid toppmötet i Lissabon i mars 2000 och godkändes vid rådsmötet i Laeken i december 2001 (18 gemensamma indikatorer för att mäta fattigdom och social marginalisering).

1.8

Vi anser det vara nödvändigt att ta hänsyn till de följder som de tio nya medlemsstaternas EU-anslutning får för den framtida gemenskapsstrategin mot social marginalisering, särskilt till följd av utvärderingen av samordningsmetoden för fattigdomsbekämpning 2005.

1.9

Kommittén efterlyser än en gång större lyhördhet för välfungerande nationella metoder och innovativa processer, för att respektera och garantera den allomfattande grundläggande rättighet som social integration och bekämpning av otrygga levnadsförhållanden utgör.

1.10

Vi ser positivt på följande sex viktiga prioriteringar som rådet fastställt för den andra omgången nationella handlingsplaner för perioden 2003–2005:

1.11

Stora framsteg har gjorts när det gäller att göra samordningsmetoden enhetligare (mellan stater, lokala myndigheter och EU), bland annat när det gäller att tillhandahålla tjänster som är oundgängliga för individen, såsom lärande, hälsovård, bostäder, transporter, lika möjligheter för kvinnor och män, tillgång till kunskap, fritid, kultur, rättvisa och garantier för individuella rättigheter.

1.12

Kommittén efterlyser en konsekventare strategi som staterna kan bekämpa fattigdomen med. När man jämför angreppssätten i de olika nationella handlingsplanerna måste man tyvärr konstatera att de mest bestående formerna av fattigdom har förvärrats (bland arbetslösa, ensamstående föräldrar, äldre människor som lever ensamma, funktionshindrade, ungdomar utan högre utbildning och familjer med många barn).

1.13

Det är viktigt att de som inte kan integreras på arbetsmarknaden omfattas av social trygghet.

1.14

Det krävs vaksamhet för att motverka riskerna och skapa möjligheter till social integration när det gäller de olika processer som pågår inom EU: den snabba omvandlingen av arbetsmarknaden, utvecklingen och spridningen av ny informations- och kommunikationsteknik samt förändringar som sammanhänger med den demografiska utvecklingen och ökade migrationsflöden.

1.15

Det är glädjande att den så kallade e-integrationen har lyckats och att det finns goda framtidsutsikter för att den på ett effektivt sätt, via informations- och kommunikationsteknik, skall kunna ge alla delar av befolkningen tillgång till tjänster och på så vis främja ett aktivt och ”deltagande” medborgarskap.

1.16

Staten har den drivande rollen på nationell nivå, när det gäller att uppfylla medborgarnas behov i fråga om skattesystem, social trygghet, utbildning och program samt rätten till och garantier för bostäder, hälso- och sjukvård, fri information och lika möjligheter att lyckas. Lokalt och regionalt deltagande är därför samtidigt ett oundgängligt instrument för att samordna dessa tjänster på ett effektivt sätt.

1.17

Kommissionens och rådets gemensamma dokument beskriver inte i tillräckligt hög grad de faktiska budgetåtaganden som gjorts för åtgärderna för social integration.

1.18

Vi ser positivt på förslaget att definiera kvantitativa mål, vilket redan gjorts i de åtta nationella planer som vissa medlemsstater lagt fram.

2.1

Med hänsyn till det gemensamma meddelandet om social integration är vi i enlighet med toppmötet i Lissabon övertygade om att de tio nya medlemsstaterna bör uppmuntras att anta nationella planer.

2.2

Tillräcklig tid måste avsättas för att införa de nationella handlingsplanerna i medlemsstaterna på nationell, regional och lokal nivå innan man gör en utvärdering av deras återverkan.

2.3

Kommittén rekommenderar ett begränsat antal indikatorer som är jämförbara och giltiga i alla EU-länder. ReK konstaterar att stora ansträngningar har gjorts för att fastställa gemensamma indikatorer sedan slutförandet av den första omgången nationella handlingsplaner, vilket kommittén starkt rekommenderade i två tidigare yttranden om social marginalisering.

2.4

I linje med vitboken om styrelseformer för sysselsättning från 2003 menar vi att det är viktigt att samarbeta på alla administrativa nivåer och mellan den sociala integrationens alla aktörer, oavsett om de kommer från institutioner eller det civila samhället.

2.5

Vi ser positivt på det erkännande som medlemsstaterna har visat genom att komplettera sina nationella handlingsplaner med lokala och regionala instrument. Man bör dock i detta sammanhang undvika att bygga ut de nationella planerna med regionala åtgärder som är begränsade till enskilda regioner och anpassade till socialförvaltningarnas lokala förfaranden. Detta skulle snarast försvåra jämförelser mellan medlemsstaterna och användningen av få, relevanta och jämförbara indikatorer.

2.6

Kommittén uppmuntrar kommissionen att på ett mer systematiskt sätt involvera lokala och regionala myndigheter i uppföljningen av metoder för att minska social marginalisering.

2.7

Det är för övrigt glädjande att de flesta medlemsstaternas mål för att minska fattigdomen är kvantitativa och ambitiösa, omfattar flera dimensioner och har utformats genom ett progressivt angreppssätt, med tanke på att fattigdomsgränsen uppvisar enorma variationer i de olika länderna.

2.8

Vi stöder idén om att de kriterier för social integration som definieras i de nationella handlingsplanerna skall avspeglas i granskningen av strukturfonderna. Detta tillvägagångssätt måste anpassas efter hur strukturfonderna utformas från och med 2006.

2.9

Kommittén uppmanar till snabba insatser mot de allvarligaste konsekvenserna av social marginalisering och bestående fattigdom (t.ex. överskuldsättning och hemlöshet), såsom dessa definieras i mål 3, ”Agera för de mest utsatta”.

2.10

Kommittén stöder följande rekommendationer från kommissionen – i väntan på utvärderingen 2005 – och uppmanar till ett enhetligt och balanserat genomförande av dem.

2.11

Det är nödvändigt att vidta åtgärder för att utvidga processerna för social integration till de nya medlemsstaterna.

2.12

Vi insisterar på att social integration visserligen rör fattigdomsbegreppet i ekonomisk mening men även omfattar annan avsaknad av resurser och möjligheter, t.ex. marginalisering som sammanhänger med sysselsättning, utbildning och kultur och kan leda till diskriminering på grund av kön, ålder, sociala villkor, studier, språk, nationalitet och fysiskt eller psykiskt funktionshinder. Därför måste man tillämpa en helhetssyn på dess orsaker och lösningar.

2.13

Kommittén uppmanar kommissionen att fortsätta och utöka dialogen med den sociala integrationens aktörer, så att alla kan få möjlighet att göra sin röst hörd och utöva sina medborgerliga rättigheter.

2.14

Det är glädjande att det varje år i samband med den internationella dagen mot utslagning den 17 oktober anordnas en rundabordskonferens om fattigdom och marginalisering, som i Århus i oktober 2002. En sådan träff är nödvändig både på grund av utvidgningen, ny nationell praxis för att bekämpa marginalisering, kriterierna från Nice – rörande fastställande av jämställdhetsmål, förebyggande, insatser och mobilisering i samband med integrations-processerna – och de många aktörer som omfattas av den sociala dialogen och partnerskapet för sysselsättning.

2.15

Det är svårt för de olika EU-länderna att gemensamt definiera kriterier för social integration eller marginalisering som kan tillämpas och exporteras både på lokal, regional och nationell nivå samt EU-nivå. Detta gäller i synnerhet en varaktig och samordnad dialog på EU-nivå.

2.16

Kommittén vill erinra om de lokala och regionala myndigheternas roll när det gäller att integrera marginaliseringshotade befolkningsgrupper på arbetsmarknaden och därmed även i samhället.

2.17

ReK uppmanar kommissionen att behandla de frågor som tas upp i detta yttrande när utkastet till gemensam rapport läggs fram vid toppmötet i mars 2004.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/35

1)

Batterier och ackumulatorer är en viktig energikälla i dagens samhälle.

2)

Mängder av förbrukade batterier och ackumulatorer hamnar till slut i den kommunala avfallshanteringen.

3)

Insamling och återbruk av förbrukade batterier och ackumulatorer varierar från medlemsstat till medlemsstat. Eftersom dessa olika system kan ha en negativ inverkan på den inre marknaden och snedvrida konkurrensen är det viktigt att säkerställa lika villkor i hela EU.

4)

Det är viktigt att ha högt ställda mål över hela EU och ge varje medlemsstat möjlighet att fastställa ännu högre målvärden och normer.

5)

I många medlemsstater har de lokala och regionala myndigheterna en avgörande roll i samband med insamling och återbruk av batterier och ackumulatorer.

1.1.

Regionkommittén anser att nya minimikrav för hela EU i fråga om avfallsbehandling av förbrukade ackumulatorer och batterier och särskilt av avfall som innehåller farliga ämnen är ett effektivt instrument för skydd av miljön och av medborgarnas hälsa.

1.2.

Enligt kommittén skall såväl medlemsstaterna som lokala och regionala myndigheter inom dessa ha rätt att vid genomförandet av EU:s avfallslagstiftning välja de metoder som anses fungera bäst, under förutsättning att de uppfyller de gemensamma minimikraven och inte snedvrider konkurrensen.

1.3.

Regionkommittén erinrar om att kommuner, städer och lokala förvaltningar har betydande befogenheter och ansvar för planering, genomförande och övervakning av avfallshantering samt miljö och hälsa. EU och medlemsstaterna bör på allvar beakta dessa instansers sakkunskap och förslag vid genomförandet av den gemensamma lagstiftningen på detta område.

1.4.

Kommittén påpekar att konsumenternas vanor och beteenden spelar en stor roll för om målen för miljölagstiftningen skall uppnås och anser att medlemsstaterna skall anmodas att öka sina ansträngningar för att inrätta och bygga upp effektiva återlämnings- och återvinningsorganisationer eller pantsystem. De bör också genom information och upplysning uppmana konsumenterna till en miljömedveten hantering av batterier och ackumulatorer.

1.5.

Genomförandet och övervakningen av lagstiftningen om batteriavfall som innehåller farliga ämnen blir effektivast om medlemsstaterna själva kan välja det system som passar dem bäst. Övervakning och eventuella påföljder bör dock vara desamma i hela unionen och kommissionen skall ansvara för genomförandet av detta.

1.6.

Kommittén vill stödja konsumentansvaret i fråga om hanteringen av ackumulatorer och batterier.

1.7.

Kommuner, städer samt underlydande offentliga verk och företag eller koncessionshavare kan agera som tredje part i insamlingen, hanteringen och återvinningen av ackumulatorer och batterier i samarbete med producenter och importörer.

1.8.

Man bör eftersträva att helt och hållet undvika bortskaffande av batterier och ackumulatorer som används inom industrin och i fordon (att köra dem till avstjälpningsplatser eller bränna dem).

1.9.

Användningen av kvicksilver och kadmium i ackumulatorer bör enligt Regionkommittén begränsas genom att fastställa gränsvärden.

1.10.

Kommittén anser att fasta mål för mängden ackumulatorer och batterier som skall samlas in är problematiska, eftersom de skulle tillåta en betydande ökning av sådant avfall i många nya medlemsstater, varvid de avsedda positiva hälso- och miljöåterverkningarna i direktivförslaget skulle dröja samtidigt som strävan att ta fram goda metoder skulle skjutas på framtiden.

1.11.

Man måste komma ihåg att några medlemsstater redan i dag uppnår insamlingsmålet i direktivförslaget, dvs. 160 g/invånare/år. Kommittén anser att målen bör baseras på den nationella årliga försäljningen så att hänsyn kan tas till skillnader i konsumtion i varje land samtidigt som man kan fastställa ambitiösa mål.

1.12.

Regionkommittén skulle hellre se en indikator för insamlingsmål som grundar sig på procentandelen av den nationella årliga försäljningen för samtliga förbrukade bärbara batterier och ackumulatorer.

1.13.

Medlemsstaterna bör främja ny, ekonomiskt effektiv och miljövänlig återvinnings- och hanteringsteknik. Regionkommittén rekommenderar att Europeiska kommissionen tillställer Europaparlamentet och rådet att en regelbunden uppföljningsrapport om framstegen mot målen efter att direktivet trätt i kraft.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/45

1.

Direktiv 96/61/EG om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar bygger på en helhetssyn på processen för tillståndsgivning till anläggningar och fastställande av tröskelvärden för utsläpp, som utgår ifrån tillämpning av bästa tillgängliga teknik.

2.

Senast den 30 oktober 2007 skall de anläggningar som omfattas tillämpa bästa tillgängliga teknik och uppfylla alla andra krav i direktivet (1).

3.

Om man skall kunna nå målsättningarna och uppfylla kraven i direktivet måste såväl verksamhetsutövare som behöriga myndigheter tänka på att det kan ta tid att förbättra befintliga anläggningar och att det därför är nödvändigt att utveckla erforderliga åtgärder på ett tillräckligt tidigt stadium.

4.

Det finns tecken på att flera medlemsstater och merparten av anslutningsländerna behöver förstärka sina insatser och påskynda sitt arbete för att nå det fastställda målet.

5.

Instrumenten för tillämpning av direktivet ryms inom befogenhetsområdet för de regionala och lokala myndigheter som svarar för övervakning, förvaltning och utfärdande av miljötillstånd.

1.

Regionkommittén instämmer i kommissionens konstaterande att den höga miljöskyddsnivå som utgör det övergripande målet med direktivet endast kan uppnås genom ett större engagemang från de myndigheter som svarar för tillämpningen, åtminstone när det gäller vissa medlemsstater och merparten av kandidatländerna. Dessutom krävs konstruktivt samarbete med anläggningarnas verksamhetsutövare och andra berörda parter.

2.

Det är viktigt att man förstärker samarbete, forskning och utbyte av information, bland annat om bästa tillgängliga teknik (vilket är de instrument som ett framgångsrikt genomförande av direktivet bygger på). Denna sektor bör därför tillmätas särskild betydelse inom ramprogrammet för forskning.

3.

I detta skede skulle man behöva genomföra en utvärdering av hur direktivet hittills har tillämpats och genomförts. Denna skulle man sedan kunna utgå ifrån för att motivera eventuella ytterligare åtgärder och för att utforma framtidens politik.

4.

Kommissionen har Regionkommitténs stöd när det gäller den omfattande europeiska remissrundan (som redan inletts) om frågor som rör tillämpning, lägesbeskrivning och bedömning av de första officiella rapporterna. Processen för samråd och analys gör det möjligt att bedöma hur direktivet efterlevs och klargöra om det krävs ytterligare åtgärder för att nå målen i direktivet.

5.

Om det skulle konstateras att man inte uppnår resultat med det nuvarande flexibla systemet, där staterna själva kan fastställa gränsnivåer för utsläpp, blir det nödvändigt med mer harmoniserade insatser. Detta skulle kunna ge upphov till ännu större problem, exempelvis för aktörer som inte har resurser att förändra sina system enligt de normer som fastställs. Dessutom skulle de regionala och lokala myndigheter som svarar för övervakning och tillståndsgivning bli tvungna att tillhandahålla särskilt stöd på det här området. Det är viktigt att medel från strukturfonderna kan användas för detta ändamål, för att lösa ett sådant problem, eftersom förseningar på miljöområdet leder till farliga eftersläpningar vad gäller industrins konkurrenskraft gentemot övriga världen.

6.

Regionkommittén föreslår att man när nya åtgärder utarbetas låter regionerna och de lokala myndigheterna få bidra aktivt i samarbetet och verkligen fäster avseende vid att identifiera och tilldela de administrativa resurser och ekonomiska medel som krävs för tillämpningen och övervakningen av direktivet på regional och lokal nivå, samtidigt som man tar hänsyn till subsidiaritetsprincipen.

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 121/47

1)

Det står klart att den nuvarande resursförbrukningen med de följder denna får för miljön och befolkningen i Europa och övriga världen inte kan fortgå.

2)

För att man skall kunna minska följderna av resursförbrukningen och uppnå en mer hållbar konsumtion inom unionen behövs det en långsiktig strategi som är förenlig med EU:s politik för hållbar utveckling.

3)

Lokala och regionala myndigheter befinner sig i en unik position när det gäller att påverka användningen av naturresurserna. Detta kan ske genom en rad åtgärder, t.ex. avfallshantering och planering, och genom att genomföra lokala åtgärder i syfte att skydda naturresurserna och påverka konsumtions- och produktionsmönstren.

4)

Det är mycket viktigt att man i strategin fastställer prioriteringar och konkreta åtgärder som leder fram till en mer hållbar användning av resurserna. För detta krävs att den ekonomiska tillväxten frikopplas från miljöpåverkan och de sociala konsekvenserna samt från resursanvändningen. Syftet med detta är att minska inverkan på miljön, att ta itu med utarmningen och försörjningstryggheten beträffande icke-förnybara resurser samt att förhindra ytterligare förstörelse och utarmning av förnybara resurser. Strategin bör också leda till social integrering och rättvisa miljövillkor inom EU samt beakta de fattigare ländernas (inklusive kandidatländernas) resursbehov och skapa rättvisa mellan generationerna. Strategin förutsätter en utvärdering av politiken och kunskapsinsamling, inklusive en ändring av konsumentvanorna och en integrering och anpassning av politiken. På grund av sin ”unika roll” (Agenda 21, kapitel 28) bör de lokala myndigheterna vara en av huvudaktörerna när det gäller att främja EU-projekt på lokal nivå.

5)

För att säkerställa att dessa mål uppnås måste man i strategin erkänna betydelsen av den ekonomiska politiken och skattepolitiken. De externa kostnaderna bör inkluderas (så att förorenaren betalar), och denna åtgärd bör förstärkas med hjälp av lämpliga skattemässiga åtgärder och en strategi för offentlig upphandling.

1.1

Regionkommittén välkomnar kommissionens meddelande som ett första steg mot en temainriktad strategi för hållbar förvaltning och användning av naturresurser (”strategin”), som efterlystes i EU:s sjätte miljöhandlingsprogram. Centralt i detta sammanhang är att man erkänner att resursanvändningen behöver förvaltas och minskas om målen i EU:s strategi för hållbar utveckling skall kunna uppnås.

1.2

Kommittén gläder sig över att det överordnade målet för strategin är att frikoppla miljöpåverkan från den ekonomiska tillväxten, och över att strategin därför bör ”inriktas på att minska miljöpåverkan och därmed underlätta för växande ekonomier att använda resurserna effektivt, både ekonomiskt och miljömässigt”.

1.3

ReK är medveten om att uppnåendet av detta mål kommer att vara en tidskrävande process och välkomnar därför att strategin föreslås omspänna 25 år i syfte att ge de berörda aktörerna möjlighet att anpassa sina strategier och processer ”för att utveckla och tillämpa produktions- och konsumtionsmönster med mindre miljöpåverkan”.

1.4

Kommittén stöder det breda synsättet som omfattar kunskapsinsamling samt utvärdering och integrering av politiken, instämmer särskilt i att utbildning och ökad medvetenhet är av stor betydelse och betonar behovet av att prioritera samtidigt som man beaktar de största behoven av miljömässiga förbättringar vad gäller resursanvändning.

1.5

ReK instämmer i att följderna av att använda icke-förnybara resurser för närvarande är av största betydelse, men anser att det också är viktigt att man är medveten om de risker utarmningen av de icke-förnybara resurserna innebär för den hållbara utvecklingen, i synnerhet med beaktande av de europeiska resursernas begränsningar, försörjningstryggheten och de geopolitiska riskerna.

2.1

Regionkommittén föreslår att strategin entydigt presenteras som en grundval för hållbar utveckling, med återverkningar som sträcker sig från en omstrukturering av den ekonomiska politiken och skattepolitiken till en politik beträffande klimatförändring. Den bör inte presenteras mer begränsat som enbart en del av miljöpolitiken eller avfallshanteringen (även om dessa utgör en nödvändig del av strategin). Detta skulle stå i strid mot Cardiffprocessen, genom vilken man strävar efter att öka integreringen av miljöfrågor i andra politikområden, samt medföra en risk för att strategin marginaliseras.

2.2

Kommittén yrkar på att frikopplingen inte skall ses enbart som något som möjliggör en fortsatt ekonomisk tillväxt utan att det uppstår en utarmning av resurserna eller en negativ miljöpåverkan. Miljön, ekonomin och samhället är fortsättningsvis beroende av varandra. Ekonomisk tillväxt, och i synnerhet teknisk innovation måste utnyttjas för att minska resursanvändningen och öka resurseffektiviteten om möjligt genom återhämtning och återvinning samt genom att uppmuntra till användning av förnybara resurser, och minska miljöskadorna. Det skall inte ”upprätthållas en jämvikt” mellan ”de tre pelarna inom hållbar utveckling: ekonomisk tillväxt, sociala framsteg och miljöns kvalitet”, utan dessa skall anpassas till varandra och samordnas.

2.3

Kommittén hoppas därför att den ekonomiska politikens och skattepolitikens betydelse erkänns i högre grad. Målet bör vara att inkludera de externa kostnaderna, så att förorenaren betalar, och denna åtgärd bör förstärkas med hjälp av lämpliga skattemässiga åtgärder och en strategi för offentlig upphandling.

2.4

Kommittén anser att strategin bör behandla social integrering och rättvisa miljövillkor. Man bör fullt ut beakta de följder strategin får för olika samhällsgrupper och se till att de negativa effekterna inte på ett oproportionerligt sätt drabbar dem som har de sämsta förutsättningarna att klara av dem samt att strategin kompletterar de gemenskapsåtgärder som vidtas för att bekämpa diskriminering och social utestängning.

2.5

ReK anser att man bör lägga större tonvikt på frågor i anslutning till utvidgningen och den internationella dimensionen. Strategin bör bekräfta stödet till världstoppmötets handlingsplan, och betona att en hållbar användning av resurserna i Europa skall ses mot bakgrund av det ökade behovet av resursanvändning i de fattigare länderna och bland människor som lever i fattigdom. I strategin bör man tillämpa synsättet i Kyotoprotokollet enligt vilket tillväxt tillåts i de fattigare länderna (inklusive kandidatländerna), samtidigt som den globala maximala kapaciteten beaktas och länder leds bort från en ohållbar resursanvändning och resursintensitet.

2.6

ReK yrkar på att man i det långsiktiga perspektivet också skall beakta rättvisa mellan generationerna. Med beaktande av det långsiktiga och globala perspektivet bör man med hjälp av strategin ta itu med utarmningen och försörjningstryggheten beträffande icke-förnybara resurser samt förhindra förstörelsen och utarmningen av förnybara resurser, inklusive biologisk mångfald, fiskbestånd och kolsänkor.

2.7

Kommittén framhåller att man vid fastställandet av prioriteringarna bör beakta resursernas begränsningar, de resurser som är skadligast för miljön och gränsen för vad naturen klarar av.

2.8

Regionkommittén föreslår att de lokala och regionala myndigheternas roll i strategin erkänns vid sidan av andra offentliga organs roll med tanke på deras engagemang inom sådana områden som planering, avfall, skydd av den biologiska mångfalden och livsmiljöerna på lokal nivå, transport och utbildning.

2.9

Regionkommittén uppmanar Europeiska kommissionen att i sina förslag ta vederbörlig hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Åtgärder på lokal nivå, bland annat lokala Agenda 21, utgör ofta den starkaste drivkraften för att skydda naturresurser. Politiken måste utformas på ett sådant sätt att de lokala och regionala myndigheterna så flexibelt som möjligt kan vidta åtgärder på lokal nivå, utan att begränsas av politik som genomförs på andra nivåer.