—

vid sitt sammanträde i Addis Ababa (Etiopien) den 16–19 februari 2004,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen

—

med beaktande av artikel 37.1 i Cotonouavtalet gällande förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap, vilka skall föras under den förberedande perioden, som skall löpa ut senast den 31 december 2007,

—

med beaktande av förklaringen från Kapstaden om förestående AVS–EU-förhandlingar med sikte på de nya handelsarrangemangen som antogs av den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen den 21 mars 2002 i Kapstaden (Sydafrika) (2),

—

med beaktande av sin resolution om användningen av Europeiska utvecklingsfonden, antagen i Rom den 15 oktober 2003 (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 26 september 2002 med Europaparlamentets rekommendationer till kommissionen om förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal med AVS-länder och -regioner (4),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel (ACP-EU 3643/04), och av följande skäl:

A.

I Cotonouavtalet anges att ”förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap skall föras under den förberedande perioden, som skall löpa ut senast den 31 december 2007” och att avtalen om ekonomiskt partnerskap måste bidra till ”att med beaktande av AVS-staternas politiska ställningstaganden och utvecklingsprioriteringar befordra en smidig och gradvis integrering av AVS-staterna i världsekonomin och därigenom främja en hållbar utveckling av dessa stater och bidra till utrotande av den fattigdom som råder där”, och att avtalen inte är ett mål i sig.

B.

De förhandlingar som hittills har förts har avslöjat allvarliga motsättningar mellan AVS och EG när det gäller nyckelelement i förhandlingarnas innehåll och räckvidd samt beträffande inledandet av den andra fasen i förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen på regional nivå.

C.

I oktober 2003 enades bägge parter om att de ekonomiska partnerskapsavtalen måste vara kompatibla med gällande WTO-bestämmelser och att utvecklingskaraktären hos de relevanta WTO-bestämmelserna måste beaktas.

D.

Artikel 37.6 i Cotonouavtalet anger att gemenskapen kommer under 2004 att göra en bedömning av situationen beträffande de AVS-stater som inte tillhör gruppen minst utvecklade länder och som efter samråd med gemenskapen konstaterar att de inte är i stånd att ingå avtal om ekonomiskt partnerskap, och kommer att pröva alla alternativa möjligheter att ge dessa länder en ny ram för handeln som motsvarar deras situation.

E.

Cotonouavtalet uppmanar till att handelshindren mellan de två parterna gradvis avskaffas.

F.

I artikel 37.3 i Cotonouavtalet stipuleras bland annat om att den förberedande perioden även skall ”utnyttjas för att bygga upp kapaciteten inom den offentliga och privata sektorn i AVS staterna”.

G.

Målsättningarna för utrotning av fattigdom, hållbar utveckling, kvinnors jämlika och effektiva deltagande och icke-statliga aktörers engagemang, vilka på nytt bekräftades i Cotonouavtalet, måste utgöra grunden för förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

H.

Den gemensamma parlamentariska församlingen har konsekvent fäst stor vikt vid parlamentarikernas ansvarsskyldighet och behörighet samt vid nödvändigheten av rådfrågning, information och noggrann prövning i samband med förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

I.

Utförda konsekvensanalyser av de ekonomiska partnerskapsavtalen visar att AVS-länderna kommer att förlora ansenliga belopp av offentliga inkomster genom att avskaffa tullavgifterna för EU-export.

J.

Artikel 25 i Cotonouavtalet uppmanar till särskild uppmärksamhet för att garantera att en adekvat del av de offentliga medlen går till den sociala sektorn.

K.

AVS-ländernas export till EU hindras av en rad icke-tariffära åtgärder inklusive sanitära och fytosanitära åtgärder (SFS), standarder och regler om ursprung.

L.

Misslyckandet för WTO:s femte ministerkonferens i Cancún visade tydligt skillnaden mellan utvecklingsländernas strävanden och industriländernas synsätt vad gäller multilaterala handelsförhandlingar inom ramen för den utvecklingsagenda som antogs i Doha.

M.

Misslyckandet i Cancún skapar osäkerhet kring multilateralismen och den utvecklingsagenda som antogs i Doha. Detta kan leda till en snabb ökning av bilaterala avtal som utan tvekan är mindre gynnsamma för utvecklingsländerna.

N.

AVS och EU erkänner vikten av ett mer balanserat och rättvist multilateralt handelssystem inom ramen för Världshandelsorganisationen, vilket grundar sig på en explicit länk mellan handel och utveckling, upprätthållandet av tullpreferenser och särskild och differentierad behandling av utvecklingsländer, i synnerhet av de minst utvecklade länderna och de små staterna, inlandsstaterna och östaterna, vilka är sårbara. Systemet måste vidare grunda sig på öppenhet och integrering i beslutsprocessen.

O.

I Cotonouavtalet lovar EU att när förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen avslutas kommer inget AVS-land i fråga om handelsförbindelserna med EG efter 2007 att befinna sig i en mer ogynnsam situation än den landet befinner sig i under den nuvarande handelsordningen mellan AVS och EG.

P.

Det första skedet av förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapen har inte resulterat i ett rättsligt bindande ramavtal så som AVS-länderna föreslagit.

Q.

För många AVS-länder utgör utlandsskulden ett oöverstigligt hinder för ekonomisk och social utveckling.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att den socioekonomiska genomförbarheten, hållbarheten och legitimiteten för de ekonomiska partnerskapsavtalen utgör de vägledande principerna, och att Europeiska kommissionen skall beakta följande aspekter under förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och AVS-regionerna att snarast genomföra lämpliga konsekvens- och hållbarhetsanalyser i syfte att förse förhandlingsprocessen kring de ekonomiska partnerskapsavtalen med information. Församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att bevilja ett ekonomiskt stöd som är lämpligt och tillräckligt stort för studier som

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om sitt krav om att studier bör utföras över eventuella sociala och miljömässiga konsekvenser av liberaliseringen av handeln mellan EU och AVS-länderna inom ramen för de ekonomiska partnerskapsavtalen. Församlingen anser att dessa studier bör slutföras och framläggas för AVS-parlamentarikerna och Europaparlamentets ledamöter så att nya steg i riktning mot liberalisering kan tas.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen efterlyser samarbete mellan AVS-länderna och EU inom ramen för WTO i syfte att åstadkomma flexibilitet för handelsarrangemang som bäst angriper fattigdomen genom att erkänna de relevanta WTO-bestämmelsernas utvecklingskaraktär.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner förhandlingspartnerna om deras ansvar under Cotonouavtalet beträffande deltagande från icke-statliga aktörers sida (inbegripet kvinnoorganisationer, fackförbund, arbetsgivare och ekonomiska och sociala aktörer) när det gäller att fastställa och genomföra sina utvecklings- och handelsstrategier m.m.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att kapacitetsbyggande åtgärder bör vidtas för att garantera att en riktig granskning av förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen kan äga rum i AVS-ländernas nationella parlament, och bekräftar samtidigt att Europaparlamentets ledamöter på samma sätt kommer att behöva tillgång till adekvat information och rådfrågning för att säkra en verklig prövning av förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att under en övergångsperiod stödja principen om icke-reciprocitet på området för handeln, en princip som bör styra förbindelserna mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer, att utveckla en förmåga till flexibilitet gentemot AVS-länderna under förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen, med avseende på ländernas utvecklingsnivå, relativt begränsade omfång vad gäller ekonomierna, ekonomiska behov, utvecklingsbehov och handelsbehov, samt att garantera att de ekonomiska partnerskapsavtalen också i verkligheten blir ett utvecklingsinstrument i AVS-länderna. Församlingen uppmanar i detta sammanhang Europeiska kommissionen, i syfte att främja en hållbar ekonomisk tillväxt i AVS-länder och AVS-regioner, att förbättra deras exportmöjligheter på EU-marknaden, bland annat genom att

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att handelsarrangemangen mellan AVS-länderna och EU bland annat bör inriktas på att avskaffa icke-tariffära hinder (till skillnad från tariffära hinder) som visat sig ha skadlig inverkan när det gäller att minska fattigdomen i AVS-länderna. Detta vore förenligt med artikel 36.1 i Cotonouavtalet.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker behovet av att beakta och kompensera de sannolika negativa effekterna av reciprocitet i AVS-länderna och att tillåta icke-reciprocitet där detta är skäligen nödvändigt för att möjliggöra industriell tillväxt i AVS-länderna, skydda sårbara jordbrukare och strukturell utveckling samt stödja AVS-regeringarnas mål om hållbar utveckling och mindre fattigdom.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen upprepar sin åsikt om att de ekonomiska partnerskapsavtalen bör innehålla verkningsfulla säkerhetsåtgärder som skyddar AVS-producenter från inflöde av import från EU.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar godkännandet av en gemensam rapport som innehåller gemensamma överenskommelser om en rad viktiga frågor som kommer att vägleda den andra fasen av förhandlingarna genom regionala konfigurationer, men efterlyser här en konsolidering av detta genom en effektiv operationalisering av samtliga AVS–EU-mekanismer under den andra fasen av förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen, i syfte att göra det lättare att på ett lämpligt sätt beakta frågor som är av gemensamt intresse för alla AVS-stater.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar förpliktelsen i Cotonouavtalet om att i alla frågor, inklusive handelsfrågor, beakta kvinnornas situation och könsrelaterade frågor.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar behovet av att hålla fast vid och förbättra Cotonou-regelverket, och särskilt behovet av att förbättra marknadstillträdet för jordbruks- och industriprodukter från AVS-länder, och understryker att det för dessa är av avgörande betydelse att få ha kvar rätten att skydda sina marknader från export från industriländerna samt att vidta lämpliga säkerhetsåtgärder. Församlingen insisterar på vikten av exportstöd från Europeiska unionen och på nationella stöd för AVS-staternas ekonomier på dessa områden, i syfte att främja diversifiering, bevara familjejordbruken, de kooperativa jordbruken och suveräniteten när det gäller livsmedel samt höja mervärdet på jordbruks- och industriexporten från AVS-länderna.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar på nytt jordbrukets centrala roll i arbetet att uppnå målsättningarna i Cotonouavtalet och uppmanar, i detta hänseende, EG att på ett lämpligt sätt behandla frågan om en liberalisering av handeln och en sekvensering av ekonomiskt stöd för jordbruk och fiske innan förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen inom dessa områden inleds, i syfte att underlätta diversifieringen av och tillförseln av mervärde på jordbruksprodukter som exporteras till AVS-länderna genom tillhandahållande av direkt tekniskt bistånd och adekvata ekonomiska resurser samt genom initiativ för att främja bearbetning, marknadsföring, distribution och transport av AVS-produkter.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att försöken att skapa stabila garantipriser för råvaror, vilket är av grundläggande betydelse för utvecklingen i AVS-länderna, fortfarande utgör en fråga av vital betydelse. Församlingen anser att Europeiska kommissionen och EU, efter det att Stabex och Sysmin inte längre finns, bör främja och lägga fram förslag till nya system i samma anda, både på bilateral och internationell nivå.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen upprepar att en ny granskning av råvaruprotokollen inom ramen för förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen i enlighet med artikel 36.4 i Cotonouavtalet bör leda till ett skydd av de fördelar som protokollen ger, samtidigt som man inte får glömma sockerprotokollens speciella rättsliga status samt erkänna att processen för att reformera GJP på ett ansenligt sätt kommer att försvaga värdet av befintliga handelsprioriteringar inom jordbruket

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar behovet av att öka de nu gällande kvoterna enligt protokollen för basprodukter, således att nya medlemmar tas med i beräkningarna på ett sätt som speglar målsättningen att bibehålla och förbättra Cotonou-regelverket.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar på nytt behovet av att EG starkt förbinder sig att bevilja AVS-länderna tillräckligt med ekonomiska och tekniska resurser under den förberedande perioden och under de ekonomiska partnerskapsavtalens övergångsperiod, och härunder att utnyttja tillgängliga resurser på ett bättre sätt inom följande områden och därmed maximera de fördelar som härrör sig från de ekonomiska partnerskapsavtalen

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen påminner om att de här investeringarna bör förverkligas innan dessa länders ekonomier börjar konkurrera med EU-företagen. Församlingen anser att denna ekonomiska ansträngning bör utvärderas på ett bättre sätt, och uppmanar EU att se över vilka åtgärder som är bäst lämpade för att för att tillfredsställa de finansieringsbehov som därmed uppstår.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att lägga fram en beräkning av anpassningskostnaderna och kostnaderna för att ersätta den inkomstförlust som drabbar AVS-länderna i form av förlorade skatteintäkter.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar vikten av handelsbaserade skatter som en betydande källa för offentliga inkomster för största delen av AVS-länderna. I detta sammanhang uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen Europeiska kommissionen att vidta lämpliga åtgärder för att kompensera en eventuell förlust av tullinkomster som följer på genomförandet av de ekonomiska partnerskapsavtalen i AVS-länderna, i syfte att stödja de respektive regeringarnas kapacitet att finansiera

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att främja utvecklingen av jordbruksindustrin, inbegripet främjande av teknik och lärande inom sektorerna för jordbruk, tillverkning och tjänster, och att verka för bättre ekonomiskt stöd till mindre producenter inom jordbruket och mindre företag på landsorten.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att tillåta att de externa konsekvenserna av GJP-reformen behandlas inom förhandlingarnas ram, i syfte att bevara och stärka värdet av AVS-ländernas befintliga jordbruksprioriteringar och garantera att AVS-marknaderna skyddas effektivt för skev konkurrens från EU:s export av jordbruks- och livsmedelsprodukter.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar principen om regionala integrationsprocesser varigenom AVS-regeringar tillåts utveckla och följa sina egna integrationsprocesser i enlighet med artikel 35.2 i Cotonouavtalet, och efterlyser de bästa förfaranden för sekvensplanering av olika förhandlingsomgångar i enlighet med de mål de ställt upp för att skapa hållbar utveckling.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar på nytt vikten av en dynamisk tjänstesektor för att AVS-ländernas och -regionernas ekonomier skall utvecklas. Församlingen bekräftar även ånyo behovet av att stärka denna sektor i dessa länder och regioner, och uppmanar i detta hänseende Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater att i tillräckligt hög grad bidra ekonomiskt för att stödja utvecklingen inom denna sektor i AVS-länderna och att med yttersta noggrannhet hålla fast vid bestämmelserna i artikel 41 i Cotonouavtalet under den andra fasen av förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EG och AVS-länderna att ömsesidigt respektera rätten att reglera utbudet av offentliga tjänster inom ländernas territorier, i syfte att uppfylla nationella politiska mål.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de AVS-länder och -regioner som väljer att förhandla om ekonomiska partnerskapsavtal att i förhandlingarna fullt ut beakta sin utvecklingspolitik. Församlingen uppmanar även EG att i förhandlingarna om partnerskapen fullt ut beakta gemenskapens politik för utvecklingssamarbete.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att göra upp ett register över alla icke-tariffära hinder, i synnerhet sanitära och fytosanitära åtgärder som hindrar export av AVS-produkter till EG, och att etablera ett informationsutbyte med AVS-länderna om utformandet och genomförandet av SFS-åtgärder, så att främjandet av livsmedelssäkerheten i Europa inte blir ett hinder för handel med de mindre och svagast utvecklade AVS-länderna. Församlingen konstaterar att detta bör inbegripa arrangemang för att finansiera kostnader i anslutning till efterlevnad och kontroll av SFS.

29.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar i detta hänseende Europeiska gemenskapen, i partnerskap med AVS-länderna, att inom Världshandelsorganisationen ingripa för att

30.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att Europeiska unionen inte bör undvika frågan om AVS-ländernas utlandsskuld utan i stället ta itu med den inom ramen för de nya ekonomiska partnerskapsavtalen. Församlingen anser att man bör försöka finna lösningar på bilateral nivå och/eller genom att utöva påtryckningar på internationella finansieringsorgan och andra berörda parter.

31.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS–EU:s ministerråd att vid ditt kommande möte i Botswana i maj 2004 överväga ett beslut om att senarelägga den i artikel 37.6 i Cotonouavtalet stadgade översynen av situationen i de AVS-stater som inte tillhör gruppen minst utvecklade länder till 2006.

32.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och EU att främja och stödja ett större deltagande från det civila samhällets sida i diskussionerna och förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar parlamentsledamöter i Europaparlamentet, den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen samt i samtliga AVS- och EU-länder att effektivt och noggrant granska förhandlingsprocessen för de ekonomiska partnerskapsavtalen, och efterlyser i synnerhet garantier för en effektiv parlamentarisk kontroll i samtliga AVS- och EU-länder under hela förhandlingsprocessen.

34.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna och EG att stödja ett mer omfattande deltagande av grupper ur det civila samhället, inbegripet producentorganisationer, kvinnogrupper och konsumentorganisationer, i diskussionerna och förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen.

35.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt ordförandena att översända denna resolution till AVS–EU:s ministerråd, Europeiska kommissionen och Världshandelsorganisationens generaldirektör.

—

vid sitt sammanträde i Addis Ababa (Etiopien) den 16–19 februari 2004,

—

med beaktande av artikel 17 i arbetsordningen,

—

med beaktande av Cotonouavtalet, särskilt artikel 11 om fredsskapande åtgärder, konfliktförebyggande och konfliktlösning (2),

—

med beaktande av Afrikanska unionens stiftelseurkund som antagits den 11 juli 2000 i Lomé (Togo),

—

med beaktande av stadgan för Internationella brottmålsdomstolen, som undertecknades den 17 juli 1998 och trädde i kraft den 1 juli 2002,

—

med beaktande av det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (NEPAD), vars stiftelseurkund undertecknades i Abuja (Nigeria) i oktober 2001,

—

med beaktande av förklaringarna från konferensen för stats- och regeringschefer och besluten och förklaringarna från andra ordinarie sessionen för konferensen för Afrikanska unionen i Maputo (Moçambique) den 10–12 juli 2003,

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner och framför allt sin resolution om barns och särskilt barnsoldaters rättigheter, antagen i Rom den 15 oktober 2003 (3),

—

med beaktande av Europeiska unionens uppförandekod för vapenexport,

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 13 december 2001 om kommissionens meddelande om konfliktförebyggande (4),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 15 november 2001 om handeldvapen (5),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 26 oktober 2000 om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om samarbete med AVS-länder som är inblandade i väpnade konflikter (6),

—

med beaktande av Europeiska unionens råds beslut 2003/432/GUSP av den 12 juni 2003 om inledande av Europeiska unionens militära operation i Demokratiska republiken Kongo (7),

—

med beaktande av Europeiska unionens råds gemensamma ståndpunkt av den 29 oktober 2001 om kampen mot olaglig handel med diamanter i syfte att bidra till förebyggande och lösning av konflikterna (2001/758/GUSP) (8),

—

med beaktande av Europeiska unionens program för förebyggande av våldsamma konflikter, vilket antogs av Europeiska rådet i Göteborg i juni 2001,

—

med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1467 (2003) av den 18 mars 2003 om spridningen av handeldvapen och lätta vapen samt om legosoldater, vilka alla hotar freden och säkerheten i Västafrika,

—

med beaktande av FN:s program för att förebygga, bekämpa och få bort den illegala handeln med lätta vapen i alla dess former,

—

med beaktande av handlingsplanen G8 Afrika, som antogs vid G8-toppmötet i Kananaskis (Kanada) den 26–27 juni 2002, och de relevanta förklaringarna från G8-toppmötet i Evian (Frankrike) den 1–3 juni 2003,

—

med beaktande av den banbrytande roll som EU har haft i utformningen och genomförandet av Kimberleyprocessen gällande konfliktdiamanter och Ottawakonventionen gällande landminor,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för politiska frågor (ACP–EU 3601/04), och av följande skäl:

A.

Ett stort antal konflikter pågår eller riskerar att bryta ut i Afrika och det finns spänningar som kan rubba stabiliteten i Stillahavsområdet och Västindien.

B.

Konflikterna beror oftast på bristande respekt för de mänskliga rättigheterna, avsaknaden av demokrati och rättsstatsprincipen, samt på etniska och religiösa spänningar, terrorism med anknytning till nationalism och fundamentalism, ineffektiva myndigheter, organiserad brottslighet och handel med droger och vapen liksom också fattigdom, arbetslöshet och sociala, ekonomiska och politiska orättvisor, snabb befolkningsökning och dålig förvaltning och/eller exploatering av naturtillgångarna samt beteenden hos vissa verksamheter med avsikt att kontrollera marknaden för råmaterial och naturresurser.

C.

Den okontrollerade och illegala spridningen av handeldvapen och lätta vapen främjar bruket av barnsoldater medan den illegala handeln med vapen och droger, den illegala exploateringen av naturtillgångar och bruket av barnsoldater och legosoldater bidrar till upptrappningen av konflikterna.

D.

Fred är en helt nödvändig förutsättning för att en politisk, ekonomisk och social utveckling skall kunna påbörjas, och en hållbar och rättvis ekonomisk utveckling är ett oundgängligt villkor för en varaktig fred.

E.

Det är mycket viktigt att snabbt införa ett jämställdhetsperspektiv på konfliktförebyggande och konfliktlösning, fredsbyggande, fredsbevarande operationer, återflyttning och återuppbyggnadsåtgärder samt att se till att jämställdhetsaspekten beaktas vid operationer på fältet, när så är lämpligt.

F.

Konflikterna i AVS-länderna och framför allt i Afrika får mer och mer en regional eller internationell dimension med grannländer och tredje länder inblandade, och de underblåses ofta av multinationella ekonomiska intressen.

G.

Det är bättre att förebygga uppkomsten av en konflikt och angripa de underliggande orsakerna till konflikten i fråga än att ingripa när den har brutit ut.

H.

Genom artikel 11 i partnerskapsavtalet från Cotonou har EU ett särskilt ansvar för att hjälpa AVS-länderna att finna en fredlig lösning på sina inbördes konflikter och samtidigt respektera deras nationella identitet.

I.

Den nyligen inrättade Afrikanska unionen kan komma att spela en viktig roll i framtiden för att förebygga och lösa konflikter.

J.

AVS–EU-ministerrådet beslutade den 11 december 2003 att anslå 250 miljoner euro från Europeiska utvecklingsfonden till inrättandet av en fredsbevarande resurs förAfrika.

K.

NEPAD bör ge ett effektivt fredsbidrag genom insatser för att förbättra fattiga människors livsförhållanden.

L.

Även den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) kan komma att spela en viktig roll i enlighet med Petersberguppdragen, liksom det humanitära bistånd och den medling som Europeiska unionen kan erbjuda AVS-länderna, men en förstärkning av samarbetspolitiken och införandet av rättvisare handelsvillkor är de två viktigaste instrumenten för att skapa en varaktig fred.

M.

Ett fredsavtal kan förhandlas fram endast i ett lugnt läge, sedan ett avtal om eld upphör undertecknats och respekteras av alla parter i konflikten.

N.

I ett sådant skede kan en krishanteringsstyrka göra stor nytta.

O.

Det är nödvändigt med medling, och här kan Afrikanska unionen, Förenta Nationerna och Europeiska unionen var och en spela en viktig roll. Emellertid kan en konflikt lösas endast genom att parterna ingår ett avtal, och ingen organisation eller stat utanför konflikten kan göra anspråk på att ensidigt driva igenom avtalets villkor.

P.

Operation Artemis i Bunia är den första militära stabiliseringsinsats som EU genomför under FN:s mandat och utanför Europas gränser.

Q.

Afrikanska unionen deltar tillsammans med Frankrike i ansträngningarna att lösa konflikten i Elfenbenskusten. Då överbefälhavarna i Afrikanska unionens medlemsstater sammanträdde i Etiopien i maj 2003 kom de till uppmuntrande resultat, bl.a. diskuterade man möjligheten att sätta upp en afrikansk krishanteringsstyrka inom två år.

R.

Afrikanska unionen arbetar tillsammans med Europeiska unionen för att stärka fredsprocessen i Burundi.

S.

Regionala afrikanska organisationer har en viktig roll att spela när det gäller att förhindra uppkomsten av konflikter och att lösa dem.

T.

Det kan inte bli någon varaktig fred utan en nationell försoning, ett rättvist rättssystem och stöd från det civila samhället för fredsprocessen. Genom att inrätta den internationella brottmålsdomstolen och sanningskommittér har man möjlighet att förhindra att brott som begås i samband med konflikter förblir ostraffade, och därmed att offrens rättskänsla tar allvarlig skada. På så vis bidrar man till den nationella försoningen.

U.

När konflikten väl har lösts inträder ett skede då de före detta stridande skall återanpassas ekonomiskt och socialt. Bland dessa före detta stridande kräver barnsoldaterna en alldeles särskild uppmärksamhet. Detta är en mycket viktig process som är en förutsättning för en varaktig fred.

V.

Det internationella samfundet, särskilt Europeiska unionen men också angränsande stater, har en skyldighet att stödja fredsprocessen, och i detta avseende är biståndet till återuppbyggnad från Europeiska unionen och dess medlemsstater och deras insatser på detta område av avgörande betydelse.

W.

Det humanitära biståndet är till stor nytta och detta bistånd bör endast tillhandahållas via civila och diplomatiska kanaler.

X.

Ett välinformerat och oberoende civilsamhälle (icke-statliga organisationer, yrkesorganisationer, oberoende medier, forskningsinstitut, etc.) kan spela en avgörande roll för att bryta våldsspiralen genom att uppmuntra till en öppen debatt och kräva regeringar som i större utsträckning står till svars för sin politik.

Y.

Användande av våldtäkt som krigsvapen är allmänt dokumenterat och har av FN förklarats vara en krigsförbrytelse.

Z.

I många konflikter har väpnade grupper tillfångatagit unga flickor och kvinnor och sedan tvingat in dem i sexuellt slaveri.

AA.

Kvinnors fulla deltagande i beslutsfattandet och i arbetet med att förebygga och lösa konflikter och i alla fredsinitiativ är av avgörande betydelse. Relativt få kvinnor har hittills deltagit i fredsbevarande styrkor, men det ökande antal kvinnor som deltar i civila, militära och polisiära aktioner i samband med fredsbevarande insatser har resulterat i förbättrade relationer med de lokala samhällena, vilket är mycket viktigt för att skapa hållbar fred.

AB.

En hållbar fred är i stor utsträckning beroende av samhällets engagemang och delaktighet i fredsprocessen – en process som har legitimitet endast om kvinnor deltar i lika stor utsträckning. Det internationella samfundets roll som stöd för det civila samhällets nätverk, där lokala, nationella och internationella initiativ knyts samman, är av avgörande betydelse för fredsprocessen.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att förhindrande av konflikter och strukturell stabilitet skall vara centrala målsättningar för EU:s utvecklingspolitik, och anser att EU:s konfliktförebyggande politik måste bekämpa konflikternas strukturella orsaker, som har sin grund i fattigdom, inklusive ojämlik fördelning av tillgångar, social orättvisa, brott mot de mänskliga rättigheterna, förtryck av minoriteter och religiös diskriminering.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen är övertygad om att det internationella samarbetet (Afrikanska unionen, FN, EU) är helt oumbärligt, men anser också att det behövs regionalt samarbete för att förebygga och lösa konflikter och upprätthålla freden, och uttrycker oro inför den kontinuerliga urholkningen av EU:s budget för utvecklingssamarbete.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att en konstruktiv och uppriktig dialog måste föras mellan Europeiska unionen, dess medlemsstater och AVS-länderna, och framhåller att denna församling är ett idealiskt forum för diskussioner om potentiella, pågående och tidigare konflikter och för att undersöka hur dessa konflikter skulle kunna lösas och freden upprätthållas.

4.

För att konflikter skall kunna förebyggas och lösas måste först och främst de underliggande orsakerna till dem identifieras och åtgärdas genom att

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att EU bör förstärka sina åtgärder för att uppnå en bättre samstämmighet mellan den egna politiken, på papperet och i praktiken, och medlemsstaternas politik och ståndpunkter, bland annat i fråga om de internationella finansinstituten och de privata företag som är aktiva i AVS-staterna, i syfte att främja de prioriterade målen om fred och utveckling.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att Europeiska unionen kan spela en viktig roll genom att föra en sammanhållen politik som syftar till att främja uppkomsten av en reell politisk pluralism i Afrika som sträcker sig bortom fria och öppna val.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att EU bör föra en sammanhållen handels- och utvecklingspolitik i syfte att hjälpa de afrikanska ekonomierna att utvecklas och att skydda sig mot destabiliserande konkurrens.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fäster särskilt stor vikt vid de instrument för förebyggande insatser som föreskrivs i Cotonouavtalet, och är fast besluten att övervaka att avtalsparterna respekterar dessa, framför allt den centrala klausulen om rättsstatlighet och respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar skapandet av Afrikanska unionen och är övertygad om att denna kommer att spela en viktig roll för stabiliteten på den afrikanska kontinenten. Församlingen välkomnar här organisationens medlingsinsatser vid lösningen av de nyligen uppflammade konflikterna i Elfenbenskusten och i Burundi.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att återupprättandet av ett demokratiskt och legitimt styrelsesätt i Afrikas stater är av avgörande betydelse för varaktig fred, och uppmanar därför Afrikanska unionens ledare att genomföra en hållbar utvecklingspolitik som är självständig, frivillig och demokratisk, i syfte att tillgodose den afrikanska befolkningens grundläggande behov.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att det är oacceptabelt att återbetalningen av skulden och utgifter i samband med denna varje år förbrukar nära 40 procent av de minst utvecklade ländernas BNP, medan budgeten för utbildning och hälsa fortfarande är försvinnande liten, och kräver därför att man finner en övergripande lösning på dessa länders skuldsättningsproblem.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att lösningen på problemet med utlandsskulden och översynen av de internationella finansinstitutens kriterier måste prioriteras för att möjliggöra för AVS-staterna att föra en utvecklingspolitik som ensam förmår skapa varaktig fred.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att ta fram ett ekonomiskt anslag för fred och konfliktförebyggande i Afrika, vilket inte får belasta Europeiska utvecklingsfonden, och framhåller att detta anslag kunde förvaltas gemensamt med Afrikanska unionen och regionala organisationer i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet och bör även omfatta fredsbevarande operationer.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar AVS-länderna till större öppenhet i samband med presentationen av sina försvars- och säkerhetsbudgetar och att se till att deras militärutgifter står i rimlig proportion till verkliga säkerhetsbehov och till deras resurser för att bekämpa fattigdom.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar rådet och kommissionen att prioritera s.k. smarta sanktioner (såsom vägran att utfärda visum, frysande av tillgångar och begränsningar av det militära samarbetet (inbegripet vapenexporter) eller handelsförbindelserna) som är mer verkningsfulla och slår mot den politiska eliten snarare än mot den vanlige medborgaren.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att Kimberleyprocessens certifieringssystem för den internationella handeln med rådiamanter bidrar till att förebygga konflikter och begär att liknande system skall inrättas för andra råvaror.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar medlemsstaterna att aktivt stödja mellanstatliga och icke-statliga organisationers insatser på internationell, regional och nationell nivå för att sätta stopp för den olagliga exploateringen av skogen.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att även nationella och internationella företag bär ansvar för att lokala och regionala konflikter löses. Därför förespråkar församlingen att man utformar en internationell etisk uppförandekod för företag liknande den som Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar alla länder att reglera vapenhandelns samtliga moment. Den uppmanar tillika det internationella samhället att införa lämpliga sanktioner för att se till att handeln med vapen till krisområden – en verksamhet som underblåser såväl pågående konflikter som riskerna för att nya bryter ut – inte får fortsätta ostraffad.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen finner det hoppingivande att överbefälhavarna i Afrikanska unionens medlemsstater har antagit en resolution med förslag om att inom de kommande två åren upprätta en afrikansk krishanteringsstyrka.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar Europeiska unionens råds beslut om att godkänna att en europeisk insatsstyrka under FN:s mandat skickas till Bunia och de former under vilka denna styrka avlöstes av MONUC den 1 september 2003.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att mandatet för de styrkor som sätts in i detta syfte i framtiden skall preciseras på ett sätt som ger dem de medel som är nödvändiga för uppdraget, och rättigheten och plikten att verkligen utnyttja dessa medel då det krävs för genomförandet av deras uppdrag.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fördömer eftertryckligt utnyttjandet av barnsoldater, och uppmanar alla AVS-länder och nuvarande och kommande EU-medlemsstater att ratificera protokollet om förbud mot användning av barnsoldater samt se till att det efterlevs.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen upprepar sin begäran att Europeiska kommissionen och Europeiska rådet utser en hög representant med ansvar för barnens rättigheter, och att de inom ramen för EU:s politik på relevanta områden på ett tydligare sätt uppmärksammar frågor som rör barnens välfärd.

25.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen föreslår även att var och en av AVS-ländernas regeringar, i syfte att samordna gemensamma insatser på detta område, inrättar en liknande myndighet, och att de i alla relevanta politikområden på ett tydligare sätt uppmärksammar frågor som rör barnens välfärd.

26.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att insatser för att lösa kriser, återskapa ett normalt liv för befolkningen och främja återuppbyggnaden i de berörda länderna är av mycket stor betydelse för att skapa varaktig fred.

27.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen framhåller betydelsen av att en övergångsregering och en övergångsmyndighet som har det internationella samfundets stöd utan onödiga dröjsmål förbereder återgången till ett konstitutionellt system.

28.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen önskar att det utvecklas en reell kultur för fred och demokrati med hjälp av de institutioner som stöds av EU och AVS-staterna.

29.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU och länder som angränsar konfliktområden att belöna skapandet av fred och vägen mot demokrati genom att normalisera relationerna med det berörda landet och, vad EU:s medlemsstater anbelangar, erbjuda skuldlättnader och betydande återuppbyggnadsbistånd.

30.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att de traumatiserade offren för våldsamma konflikter måste få lämpligt psykologiskt och medicinskt bistånd, något som är särskilt viktigt för våldtäktsoffer eller personer som skadats svårt av minor.

31.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betraktar NEPAD som ett initiativ som genom sina mål och mekanismer kan bidra till konfliktförebyggande och konfliktlösning och leda till politisk stabilisering.

32.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att prioritera följande frågor vid genomförandet av samarbets- och utvecklingsprogram för att hjälpa länder med just avslutade konflikter

33.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen insisterar på att Europaparlamentet får en mer framträdande roll i besluten om att senarelägga stöd (i nära samarbete med de berörda EG-delegationerna), sanktioner och andra åtgärder, och önskar att parlamentet och den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen oftare får lägesrapporter om EU-samarbetet med AVS-länder som är invecklade i väpnade konflikter.

34.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att sanningskommissioner kan fungera som en viktig länk mellan, å ena sidan, det förgångna som de har att söka klarhet om och, å andra sidan, den framtid som väntar med en annan politisk regim. Församlingen rekommenderar i detta sammanhang att EU, dess medlemsstater och AVS-länderna stöder detta försoningsinstrument helt och fullt.

35.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att det kan bli nödvändigt med stödåtgärder för de trupper som drar sig tillbaka efter avslutade väpnade konflikter, för att förhindra och/eller begränsa negativa följder för lokalbefolkningen, miljön och infrastrukturen.

36.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen anser att demobilisering av före detta soldater kräver en hållbar finansiering, och att demobiliseringsprogrammen måste ingå i programmen för ekonomisk utveckling och samhällsutveckling i de berörda länderna och i ett program för reformering av institutionerna för den allmänna säkerheten, inklusive polisen, de väpnade styrkorna och den rättsliga makten.

37.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar rådet och kommissionen att stödja det civila samhället i AVS-länderna, såsom är fastställt i det nya partnerskapsavtalet AVS–EU, och att erbjuda möjligheter till den dialog och de strukturer som nämns i denna överenskommelse samt att hjälpa parlamenten att få tag i den expertis som är nödvändig för att stärka deras ställning inom statsapparaten.

38.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen rekommenderar länder belägna i konfliktregioner att samarbeta när det gäller regionala nedrustningsprogram, däribland åtgärder för att säkra att den ständiga strömmen av vapen stoppas, särskilt lätta vapen, såväl sådana som tillhandahålls av regeringen som vapen av annat ursprung.

39.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen fördömer våldtäkter och sexuellt våld som varit mycket vanligt i flyktingläger, samt användandet av våldtäkt som krigsvapen, något som har dokumenterats genom hela historien.

40.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar medlemsstaterna och regeringarna i AVS-staterna att lägga fram initiativ för fred och säkerhet som främjar jämställdheten och att i detta syfte

41.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar de behöriga myndigheterna att skydda kvinnor och barn som är flyktingar och tvångsförflyttade mot sexuella övergrepp genom att vid placering av latriner och belysning ta hänsyn till könsperspektivet, se till att det finns säkra vägar för att hämta proviant, vatten och ved, samt genom lämplig placering av logi för ensamma kvinnor.

42.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar medlemsstaterna, AVS-staternas regeringar och förhandlingsorganisationerna att även inbegripa kvinnorna i diplomatiska initiativ för konfliktlösning och återuppbyggnad på alla nivåer, och att särskilt begära att internationella diplomatiska fredsteam systematiskt samråder med kvinnors fredsgrupper och fredsorganisationer i samhället, för att se till att deras problem och prioriteringar återspeglas i den officiella fredsprocessen.

43.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt medordförandena att översända denna resolution till AVS–EU-rådet och till Europeiska kommissionen.

—

vid sitt sammanträde i Addis Ababa (Etiopien) den 16–19 februari 2004,

—

med beaktande av artikel 17.1 i arbetsordningen,

—

med beaktande av artikel 152.3 och artiklarna 177–181 i EG-fördraget,

—

med beaktande av artiklarna 25.1 c och d samt 31 b iii) i AVS–EU-partnerskapsavtalet som undertecknades i Cotonou i juni 2000 (2),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 1 mars 2001 om Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik (3),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 20 september 2001 om kvinnlig könsstympning (4),

—

med beaktande av sin resolution av den 1 november 2001 om hiv/aids (5),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 mars 2002 om överförbara sjukdomars påverkan på hälsa, unga och äldre människor samt personer med funktionshinder (6),

—

med beaktande av sin resolution av den 21 mars 2002 om hälsofrågor, unga och äldre människor samt personer med funktionshinder (7),

—

med beaktande av sin resolution av den 3 april 2003 om WTO:s förhandlingar om hälsofrågor (8),

—

med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 4 september 2003 om kommissionens meddelande om hälsa och minskning av fattigdom i utvecklingsländer (9),

—

med beaktande av förordning (EG) nr 1567/2003 om stöd för strategier och åtgärder avseende reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna (10)

—

med beaktande av förordning (EG) nr 1568/2003 om stöd för att bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar (hiv/aids, tuberkulos och malaria) i utvecklingsländer (11),

—

med beaktande av konventionen om att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor som antogs av FN:s generalförsamling 1979,

—

med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter som antogs av generalförsamlingen genom resolution 44/25 av den 20 november 1989, vilken öppnade konventionen för undertecknande, ratificering och anslutning,

—

med beaktande av handlingsprogrammet som antogs av 179 länder vid Internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo den 5–13 september 1994,

—

med beaktande av de strategiska målsättningar för hälsa som godkändes 1995 vid FN:s kvinnokonferens i Beijing samt för Beijing +5,

—

med beaktande av nyckelåtgärderna för fortsatt genomförande av handlingsprogrammet för Internationella konferensen för befolknings- och utvecklingsfrågor (ICPD), antagna vid FN:s generalförsamlings tjugoförsta särskilda sammanträde i New York den 30 juni–2 juli 1999 (ICPD +5),

—

med beaktande av millenniemålen för utveckling som antogs vid Förenta nationernas millennietoppmöte den 6–8 september 2000,

—

med beaktande av WHO-kommissionens rapport om makroekonomi och hälsa av den 20 december 2001,

—

med beaktande av Monterrey Consensus-beslutet som fattades vid FN:s utvecklingskonferens av den 22 mars 2002,

—

med beaktande av Johannesburgförklaringen om hållbar utveckling som avgavs vid Förenta nationernas toppmöte om hållbar utveckling den 4 september 2002,

—

med beaktande av det världsomspännande initiativet Vision 2020 för att utrota onödig blindhet före 2020, och av Världshälsoorganisationens globala initiativ för att utrota onödig blindhet,

—

med beaktande av Dohaförklaringen 2001 om samband mellan Tripsavtalet och folkhälsan,

—

med beaktande av UNPFA:s rapport 2002 om världens befolkningssituation,

—

med beaktande av diskussionen om nuvarande status för hiv/aids, tuberkulos, malaria och övriga relaterade infektionssjukdomar i Afrika vid stats- och regeringschefskonferensen som hölls i Maputo, Moçambique den 10–12 juli 2003,

—

med beaktande av Europarådets rapport om konsekvenserna av den så kallade munkavlepolitiken, The Mexico City Policy (12),

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för sociala frågor och miljö (AVS–EU 3640/03), och av följande skäl:

A.

Hälsa är en grundläggande mänsklig rättighet som erkänns i artikel 25.1 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.

B.

Sjukdomar relaterade till fattigdom och reproduktiv hälsa kräver fortsättningsvis gemensamma ansträngningar från det internationella samfundet.

C.

Miljontals människor i utvecklingsländerna dör varje år av infektionssjukdomar, trots att läkarvetenskapen är kapabel att förebygga och bota merparten av dessa sjukdomar.

D.

Vid sidan av hiv/aids, malaria och tuberkulos finns många fler fattigdomsrelaterade sjukdomar som kräver uppmärksamhet, bland dem vaginal fistelbildning, diarré, försvagande sjukdomar och sjukdomar som överförs genom vatten, hudsjukdomar, mentala och fysiska störningar samt andra miljörelaterade sjukdomar.

E.

Rapporten från UNFPA om världens befolkningssituation 2002 uppmärksammar det faktum att en reducering av fattigdomen i utvecklingsländer kräver omedelbara åtgärder för att bekämpa svag reproduktiv hälsa, hjälpa kvinnor att undvika oönskade graviditeter och avskaffa analfabetism och allmän diskriminering.

F.

I WHO-kommissionens rapport 2001 om makroekonomi och hälsa konstateras att folkhälsan i utvecklingsländerna under de senaste decennierna kan förknippas med vissa goda nyheter, men att de flesta nyheterna är dåliga eller katastrofala.

G.

Svag hälsa minskar en människas personliga kapacitet, sänker produktiviteten och reducerar hennes inkomster, det vill säga bidrar till ökad fattigdom.

H.

Vid bedömning av fattigdom räcker det inte med att se till inkomst per capita, beräknad livslängd, läs- och skrivkunnighet och skolgång, utan man bör också beakta indikatorer som exempelvis tillgången till sociala tjänster.

I.

Investeringarna i grundläggande hälsotjänster i utvecklingsländerna täcker endast en bråkdel av det verkliga behovet.

J.

De fattigdomsrelaterade sjukdomarna är samtidigt både huvudorsak till och konsekvens av betydande fattigdom i utvecklingsländer, till exempel i AVS-länderna, i synnerhet i Afrika söder om Sahara.

K.

Det tyngsta oket av fattigdomsrelaterade sjukdomar, särskilt hiv/aids, malaria, tuberkulos, vaginal fistelbildning, smittsam diarré och hudsjukdomar för att inte tala om de sjukdomar som skulle kunna undvikas genom vaccinering, bärs av de minst utvecklade länderna.

L.

Den förväntade livslängden har sjunkit anmärkningsvärt i vissa afrikanska länder på grund av hiv/aids.

M.

Bekämpningen av dessa sjukdomar utgör en nyckelstrategi för utrotandet av fattigdom och främjandet av ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna och det är särskilt angeläget att uppnå millenniemålen för utveckling.

N.

Information, förebyggande vård och behandling i samband med malaria, tuberkulos och hiv/aids ställer krav på olika sätt att angripa problemen och för dessa bör lämpliga strategier utvecklas.

O.

Hiv/aids bidrar också till att bromsa ekonomisk tillväxt och aktivitet och till lägre jordbruksproduktion i de svårast drabbade länderna, eftersom produktiva mänskliga resurser drabbas av infektionen.

P.

De strategier som krävs för att effektivt bekämpa epidemin inbegriper en kombination av behandling, utbildning och preventiv vård och de måste genomföras på ett sätt som når ut till de lokala samfunden, vilket ett engagerat politiskt och religiöst ledarskap kan klara.

Q.

Spädbarnsdödlighet, till följd av infektionssjukdomar som fullständigt kan förebyggas genom vaccination, lägger en överflödig psykisk, ekonomisk och fysisk börda på en befolkning som redan har många problem att kämpa med.

R.

Afrikanska unionens konferens för stats- och regeringschefer i juli 2003 i Maputo, Moçambique, gav sitt erkännande åt allt det ovannämnda genom att konstatera att dessa sjukdomar utgör den främsta orsaken till sjuklighet och dödlighet och att de hindrar den socio-ekonomiska utvecklingen i den afrikanska regionen, accentuerar fattigdom, söndrar familje- och samhällsstrukturer och driver miljontals afrikaner till förtvivlan.

S.

I synnerhet unga flickor avbryter sin skolgång för att ta hand om sjuka föräldrar. Miljontals barn världen över lever idag föräldralösa, utan vuxet stöd.

T.

Initiativen för att bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar i AVS-länderna måste därför integreras väl i ländernas nationella vägledande program och regionala vägledande program och i den sociala sektorn av internt AVS-samarbete inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden.

U.

De här initiativen bör utformas på ett sätt som fokuserar på förfördelade och sårbara grupper, till exempel kvinnor, unga människor och barn.

V.

Den senaste utvecklingen på FN-nivå och internationell nivå har uppdagat nya sätt genom vilka människor som lever med och smittats av hiv/aids kan få tillgång till behandling och vård, framför allt genom tillgång till antiretrovirala läkemedel.

W.

I det här sammanhanget utgör utvecklingen av det nya EDCTP-programmet ett viktigt steg framåt.

X.

Vid WTO:s ministerkonferens i Doha diskuterades större överkomlighet av farmaceutiska produkter och tolkning av immateriella rättigheter och en förklaring om sambanden mellan Tripsavtalet och folkhälsan avgavs.

Y.

Den 30 augusti 2003 ingick WTO:s medlemmar en överenskommelse som erbjuder en lösning på problemet för länder som saknar tillräcklig produktionskapacitet inom den farmaceutiska sektorn.

Z.

Läkemedel som sålts till differentierade priser i utvecklingsländer bör inte ledas in på EU:s marknad.

AA.

90 procent av hälsorelaterad F&U i världen ägnas tillstånd som drabbar 10 procent av världens befolkning. Samtidigt forskas det i dag inte tillräckligt i sjukdomar som endast drabbar utvecklingsländerna, av vilka många är de mest negligerade av alla sjukdomar (till exempel sömnsjuka, Chagas sjukdom och leishmaniasis) och, när det gäller andra sjukdomar, inte heller för att ta fram produkter särskilt anpassade för användning i utvecklingsländerna.

AB.

Förebyggande vård och behandling av överförbara sjukdomar måste betraktas som något ovärderligt för det internationella samfundet och därför ses som ett ”globalt allmänt bästa”.

AC.

ICPD fokuserade för första gången (september 1994) på individens reproduktiva behov och rättigheter, i stället för på hur demografiska mål kan nås.

AD.

Vid den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo antogs handlingsprogrammet av 179 stater.

AE.

Den konsensus som nåddes vid Kairokonferensen bekräftades vid femårsöversynen av ICPD 1999 och vid de regionala möten om ICPD +10 som nyligen hölls av stater från Asien, Stillahavsområdet och Västindien.

AF.

2004 präglas av ICPD:s tioårsjubileum och markeras även av en översyn av handlingsprogrammet efter halva tiden.

AG.

Reproduktiv hälsa inbegriper familjeplanerings- och informationstjänster, trygg mödravård, säkra aborter, förebyggande, diagnosticering och behandling av infektioner i reproduktiva organ och infektioner som överförs sexuellt, inklusive hiv/aids.

AH.

Alla par och enskilda personer bör ha grundläggande rätt att fritt och ansvarsfullt själva bestämma hur många barn de vill ha och när och erbjudas tillgång till information, utbildning och medel för detta.

AI.

Enligt ICPD bör systemen för grundläggande hälsovård erbjuda säkra tjänster för reproduktiv hälsa åt alla människor i berörd ålder, detta så snart som möjligt och senast år 2015.

AJ.

Sambandet mellan utplånandet av fattigdom och sexuell och reproduktiv hälsa är ett konstaterat faktum.

AK.

Genomförandet av ICPD handlingsprogram är mycket betydelsefullt för att millenniemålen för utveckling skall kunna nås.

AL.

De tre millenniemål som direkt relaterar till reproduktiv hälsa (dvs att minska barndödligheten, förbättra mödrars hälsa samt bekämpa och förebygga hiv/aids är de som har de lägsta utsikterna att förverkligas före det uppställda målet 2015.

AM.

Komplikationer i samband med graviditet och barnafödande är de största orsakerna till död och funktionshinder bland kvinnor i utvecklingsländer. Dessa komplikationer skördar varje år 500 000 kvinnors liv.

AN.

Ett särskilt problem drabbar kvinnor, ofta mycket unga kvinnor utan tillgång till reproduktiva hälsotjänster, som på grund av avsaknad av kunnig hjälp utvecklar fistelbildningar vars följder – om de inte behandlas – leder till miserabla hälsotillstånd och social stigmatisering.

AO.

En tredjedel av alla graviditeter är oönskade eller oplanerade, vilket kan leda till att kvinnor söker abort på osäkra villkor.

AP.

En miljard unga människor träder som bäst in i den reproduktiva åldern.

AQ.

Sjukdomar som hänför sig till reproduktiva organ, i synnerhet vaginal fistelbildning, är ett folkhälsoproblem i otaliga AVS-länder.

AR.

Hälften av alla nya hivinfektioner förekommer hos unga människor. Unga flickor utgör en särskild riskgrupp.

AS.

Enligt WHO skulle en bättre administrering av sexuellt överförbara infektionssjukdomar kunna minska hivsmittan bland den ordinära befolkningen med ca 40 procent.

AT.

Förebyggande av, och hälsovårdstjänster i anslutning till, sexuellt överförbara infektionssjukdomar och hiv/aids måste ingå i programmen för sexuell och reproduktiv hälsa.

AU.

80 procent av dagens flyktingbefolkning är kvinnor och barn. I flyktinglägren är dödligheten bland mödrar ofta stor på grund av undermålig näring och allt för tätt på varandra följande graviditeter. Oskyddade sexuella aktiviteter förekommer ofta, liksom sexuellt våld och våldtäkter, vilket leder till ökad förekomst av hiv/aids och sexuellt överförbara infektioner.

AV.

Den gemensamma parlamentariska församlingen AVS–EU välkomnar ett antal länders förbud mot farliga sedvänjor och bruk, inbegripet kvinnlig könsstympning.

AW.

Bidragarländerna stod år 2000 för endast 45 procent och utvecklingsländerna för 76 procent av de andelar som fastställs i ICPD.

AX.

Utgifterna för reproduktiv hälsa, inklusive lån och medel inom ramen för FN-systemet, motsvarade år 2000 endast 45,6 procent av ICPD-målet för det året.

AY.

Bidragsgivare och frivilligorganisationer har insett att det råder en internationell kris vad gäller tillgång till reproduktiva hälsotjänster. De vet att om ingenting görs så kommer människor inte att kunna utöva sin rätt till grundläggande reproduktiva hälsotjänster.

AZ.

Det politiska engagemanget bland bidragarländerna är ojämnt och utvecklingshjälpen kännetecknas allmänt av en nedgång.

BA.

Förenta staternas president Bush återinförde under sin första ämbetsdag den så kallade Mexico City Policy, även kallad ”munkavleregeln”, som innebär att amerikanska biståndsmedel inte får gå till utländska organisationer som arbetar med information och rådgivning kring abort, oberoende av om detta sker med organisationens egna medel eller av huruvida abort är lagligt eller olagligt i landet i fråga.

BB.

Denna Mexico City Policy har nu utvidgats till att även omfatta organisationer som arbetar med program för hiv/aids och gäller till och med program för flyktingar och internflyktingar.

BC.

Finansieringen till förmån för sexuell och reproduktiv hälsa lider av ett massivt underskott, även om EU spelat en nyckelroll på detta område genom lagstiftning och tillhandahållande av medel för ändamålet.

BD.

Det finns emellertid starka skäl för att investera i sexuell och reproduktiv hälsa om man tänker på kostnadseffektivitet i samband med bekämpningen av fattigdom.

BE.

Vid den internationella parlamentarikerkonferensen i Ottawa 2002 om genomförandet av ICPD:s handlingsprogram förband sig parlamentsledamöterna att arbeta för att 5-10 procent av den nationella utvecklingsbudgeten i deras länder skulle gå till befolkningsprogram och program för reproduktiv hälsa.

BF.

Rent allmänt har reproduktiv hälsa inte prioriterad status i AVS-ländernas landstrategidokument och det råder fortfarande ett anmärkningsvärt underskott i de ekonomiska bidrag som skulle ge alla barn tillgång till sådana vaccinationer som räddar liv.

BG.

Av sammanlagt 77 landstrategidokument har endast 13 utsett hälsa till prioriterat område och endast ca 4 procent av EUF-medlen går till hälsa.

BH.

Den gemensamma parlamentariska församlingen AVS–EU erkänner den viktiga och kompletterande roll som det civila samhället kan spela på nationell, regional och internationell nivå i samband med genomförandet av ICPD:s handlingsprogram.

1.

Den gemensamma parlamentariska församlingen AVS–EU betonar att det vid sidan av hiv/aids, malaria och tuberkulos finns många andra fattigdomsrelaterade sjukdomar, bland annat vaginal fistelbildning, som det internationella samfundet måste ta itu med.

2.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att avsaknad av hälsa både beror på problemet med tillgång till vård (som beror på avsaknad av hälsostrukturer och personal och på avsaknaden av system för folkhälsovård) och på problem med tillgången till behandling.

3.

Den gemensamma parlamentariska församlingen anser att man då man talar om fattigdomsrelaterade sjukdomar i utvecklingsländer även bör erkänna sambandet mellan dessa och frågor som rör livsmedelssäkerhet, utbildning, miljö samt sociala och ekonomiska frågor.

4.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att svag hälsa reducerar den personliga kapaciteten, sänker produktiviteten och inkomstnivån och därför bidrar till ökad fattigdom.

5.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att tillgång till dricksvatten och en balanserad diet utgör oeftergivliga förutsättningar för god folkhälsa. Den understryker därför det faktum att en horisontell hälsodimension och bättre levnadsförhållanden bidrar till att öka den förväntade livslängden och bekämpa fattigdomen.

6.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erkänner att särskild uppmärksamhet måste fästas vid kvinnor, barn och äldre personer i samband med fattigdomsrelaterade sjukdomar. Att allt fler produktiva mänskliga resurser dagligen smittas av sjukdomar, vilket leder till att nationella ekonomiska problem ökar, är ett faktum som också bör uppmärksammas.

7.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar utvecklingsländerna att återinföra allmänna tjänster och system för grundläggande hälsovård och anser att det europeiska biståndet först och främst måste tjäna som stöd för interna ansträngningar i utvecklingsländerna för att stärka ländernas mänskliga och institutionella kapacitet samt infrastruktur.

8.

Den gemensamma parlamentariska församlingen påminner också om att återbetalning och skötsel av skulder årligen slukar nästan 40 procent av de minst utvecklade ländernas BNP, samtidigt som dessa länders budget för utbildning och hälsa ligger på nivåer som är löjeväckande låga. Församlingen anser att allvarliga återbetalningsproblem kräver en helhetslösning på grundval av internationella och nationella åtgärder.

9.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erkänner att de minst utvecklade länderna, i synnerhet länderna i Afrika söder om Sahara, drabbas värst av de fattigdomsrelaterade sjukdomarna, särskilt av hiv/aids, malaria, tuberkulos, sjukdomar i de reproduktiva organen samt infektions- och hudsjukdomar.

10.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att föra upp de mest negligerade sjukdomarna bland sina prioriteringar, till exempel sömnsjuka, Chagas sjukdom och leishmaniasis, och se till att effektiva, lämpliga och användarvänliga läkemedel tas fram och marknadsförs i utvecklingsländerna till rimliga priser.

11.

Den gemensamma parlamentariska församlingen ser med oro på de hot som fågelinfluensa och Sars utgör. Dessa hot är globala och kan bli mycket förödande för länder med låga inkomster. Församlingen hoppas därför att EU och AVS-länderna snabbt och i nära samarbete med WHO kan arbeta för att göra det möjligt för AVS-länderna att förebygga, och om det behövs, hantera fall av dessa och liknande sjukdomar.

12.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att det är absolut nödvändigt att bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar om man vill verka för att utplåna fattigdom och främja ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna.

13.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att de strategier som krävs för att effektivt bekämpa hiv/aids-epidemin bör inbegripa en kombination av behandling, utbildning och preventiv verksamhet och att dessa strategier, för att nå ut till lokala samfund, måste genomföras med hjälp av engagerat politiskt och religiöst ledarskap.

14.

Den gemensamma parlamentariska församlingen konstaterar att Afrikanska unionens stats- och regeringschefer vid församlingens andra session, som hölls i Maputo juli 2003, erkände att dessa sjukdomar utgör den främsta orsaken till sjuklighet och dödlighet och hindrar den socio-ekonomiska utvecklingen i den afrikanska regionen, att de accentuerar fattigdom, söndrar familje- och samhällsstrukturer och driver miljontals afrikaner till förtvivlan.

15.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar de allmänna tjänsternas viktiga roll i tacklandet av de stora utmaningarna på hälsans område. Den uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att främja ett stärkande och vidgande av dessa tjänster genom att samarbeta politiskt, organisera expertutbyte mellan allmänna tjänsteföretag från nord och syd samt utöva påtryckning för att säkerställa en översyn av IFI:s strukturella anpassningspolitik och att dessutom avhålla sig från att efterlysa liberalisering inom sektorerna för hälsa, utbildning och vattendistribution i utvecklingsländerna inom de bilaterala och regionala handelsrelationerna och inom den globala koalitionen för Afrika inom WTO.

16.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att initiativen för att bekämpa fattigdomsrelaterade sjukdomar i AVS-länderna måste integreras väl i de nationella och regionala vägledande programmen och inom den sociala sektorn av internt AVS-samarbete inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden.

17.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att de här initiativen bör utformas på ett sätt som riktar in sig på förfördelade och sårbara grupper, vilket låter sig göras genom:

18.

Den gemensamma parlamentariska församlingen fäster uppmärksamhet vid den senaste utvecklingen på FN-nivå och internationell nivå som uppdagat nya sätt att ge människor som lever med och smittats av hiv/aids tillgång till behandling och vård, framför allt genom tillgång till antiretrovirala läkemedel och injektioner, och stöder särskilt WHO:s initiativ '3x5' som lanserades den 1 december 2003;

19.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att WTO:s förklaring avgiven i Doha om sambanden mellan Tripsavtalet och folkhälsan bör utgöra grundval för alla bilaterala eller regionala handelsöverenskommelser om immateriella rättigheter och folkhälsa.

20.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS-länderna att genomföra Dohaförklaringen och utnyttja flexibiliteten i Trips för att underlätta tillgången till de mest överkomliga medicinska produkter som krävs för att förebygga och behandla människor i dessa länder som drabbats av dessa fattigdomsrelaterade sjukdomar.

21.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att respektera, främja och stödja genomförandet av Dohaförklaringen om Tripsavtalet och folkhälsan, och anser att den här förklaringen bör utgöra grundval för alla bilaterala eller regionala handelsöverenskommelser om immateriella rättigheter och folkhälsa;

22.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar alla länder på den amerikanska kontinenten att värna om folkhälsan genom att i det amerikanska frihandelsavtalet slopa alla immaterialrättsliga bestämmelser som inverkar på tillgången till medicinska resurser för förebyggande och behandling av fattigdomsrelaterade sjukdomar.

23.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker att lämpliga mekanismer bör tas i användning för att se till att farmaceutiska produkter som säljs till differentierade priser i utvecklingsländerna används i dessa länder och inte leds in på EU:s marknad.

24.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar länder med produktionskapacitet att snabbt genomföra avtalet utan vidare restriktioner och till fullo respektera Dohaförklaringen om tillgång till läkemedel, och kräver samtidigt att resultaten övervakas noggrannt, för att en upplyst diskussion under den planerade översynen av Tripsavtalet skall bli möjlig.

25.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att forskning i och utveckling av relevanta frågor i anslutning till fattigdomsrelaterade sjukdomar i AVS-länderna fortfarande sker i otillräcklig grad, och att det finns behov av att fokusera på terapeutisk och förebyggande teknik, till exempel mikrobiocider och vacciner, som svarar mot hälsobehoven i utvecklingsländerna.

26.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar behovet av samarbete med WHO vid bekämpningen av fattigdomsrelaterade sjukdomar. Församlingen uppmanar särskilt medlemsstaterna att uppmuntra till en bredare diskussion om effekterna av Tripsavtalet när det gäller tillgången till överkomlig generisk medicin, och att aktivt stödja det arbete som för närvarande bedrivs vid WHO i anslutning till analys av immateriella rättigheter, innovation och folkhälsa.

27.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar länder med F&U-kapacitet att uppta de mest negligerade sjukdomarna, bland dem sömnsjuka, leishmaniasis och Buruli ulcer, bland sina prioriteringar, och säkerställa att effektiva, lämpliga och användarvänliga läkemedel utvecklas och marknadsförs till överkomliga priser i utvecklingsländerna.

28.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar det internationella samfundet att erkänna att förebyggande vård och behandling av överförbara sjukdomar bör betraktas som ett ”globalt allmänt bästa”.

29.

Den gemensamma parlamentariska församlingen efterlyser fastställandet av en behovsstyrd internationell agenda för F&U- prioriteringar som vill rikta investeringarna på att ta fram medicinska produkter som svarar mot behoven i utvecklingsländerna och som är effektiva, anpassade och överkomliga.

30.

Den gemensamma parlamentariska församlingen ger sitt stöd åt konceptet med en internationell konvention eller ett fördrag om F&U, som skulle förpliktiga alla länder att bidra till forskning och utveckling till förmån för hälsa. Denna konvention skulle skissa upp en överenskommelse och klargöra grundprinciperna för hur kostnaderna för F&U skall fördelas samt bestämma om lämplig finansiering och mekanismer som sporrar regeringarna att fullgöra sina åtaganden när det gäller att involvera den allmänna sektorn i forskning och utveckling.

31.

Den gemensamma parlamentariska församlingen betonar att högkvalitativa reproduktiva hälsotjänster måste vara säkra, lättillgängliga och överkomliga för alla kvinnor och män världen över, detta under hela deras livscykel av reproduktiv hälsa.

32.

I samband med ICPD +10 uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen EU och AVS-länderna att hedra förpliktelsen de ingått om finansiering av ICPD:s handlingsprogram, avseende lika tillgång till grundläggande utbildning, yrkesutbildning och grundläggande hälsotjänster.

33.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och AVS-länderna att främja ICPD:s handlingsprogram i sina kontakter med tredje länder och i alla internationella forum.

34.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att genomföra ICPD:s handlingsprogram fullt ut.

35.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att i sin utvecklingspolitik fullt ut integrera sexuell och reproduktiv hälsa och förebyggandet av infektionssjukdomar hos barn.

36.

Den gemensamma parlamentariska församlingen erkänner att avsaknad av uppgifter hindrar tidiga bedömningar av framstegen på väg mot ett uppnående av millenniemål MDG 6 (om att halvera antalet nya infektioner före 2015) och understryker behovet av investeringar i övervakning och utvärdering, inklusive övervakning av nationell budgetfördelning och resultat på hälsoområdet som en del av strategin för att minska fattigdom.

37.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att i sina program för utvecklingssamarbete erkänna mödra- och barndödlighet samt – sjuklighet som en folkhälsoprioritering och som en fråga som handlar om reproduktiva rättigheter.

38.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar både AVS-länderna och EU att fästa särskild uppmärksamhet vid den svåra situationen för ett mycket stort antal främst unga kvinnor på landsbygden i utvecklingsländerna (uppskattningsvis 0.3 procent av alla graviditeter) som lider av fistelbildning, och att på allvar gå in för att förebygga och behandla denna allvarliga sjukdom.

39.

Den gemensamma parlamentariska församlingen understryker vikten av att unga människor, unga män och kvinnor, har tillgång till utbildning, tjänster och förnödenheter som är nödvändiga för att de skall kunna utveckla den livskunskap som behövs för att ha ett tillfredsställande och sunt sexualliv.

40.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att finansiera och genomföra preventiva kampanjer för att bekämpa hiv/aids-pandemin och där utnyttja integrerade och omfattande program för sexuell och reproduktiv hälsa.

41.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar de länder som ännu inte infört förbud mot farliga metoder och traditionella sedvänjor, till exempel kvinnlig könsstympning, att vidta åtgärder och stödja informationskampanjer om detta, kombinerat med åtgärder för att förbättra familjeplanering och reproduktiv hälsa.

42.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och dess medlemsstater att nå upp till nivån om 0.7 procent av BNP för utvecklingsbistånd, enligt överenskommelsen som träffades vid toppmötet om social utveckling i Köpenhamn och som av Europeiska rådet i Barcelona den 14 mars 2002 bekräftades som EU:s bidrag till Internationella konferensen för finansiering av utveckling (Monterrey, mars 2002).

43.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar EU och AVS-länderna att samarbeta effektivt för att dela expertkunskap och öka finansieringen av program för sexuell och reproduktiv hälsa och förebygga vitaminbrist och infektionssjukdomar hos barn i syfte att leva upp till de internationella förpliktelser som de åtog sig vid ICPD-konferensen, i synnerhet eftersom andra politiska krafter, till exempel Förenta staterna, drar sig undan sina förpliktelser.

44.

Mot bakgrund av det underskott som råder för tryggande av förnödenheter avseende reproduktiv hälsa och bekämpning av infektionssjukdomar uppmanar den gemensamma parlamentariska församling EU och AVS-länderna att utöka sin nuvarande finansiering av reproduktiv hälsa och förbättra samordningen mellan bidragsgivarna.

45.

Vad gäller bekämpning av vaginal fistelbildning uppmanar den gemensamma parlamentariska församlingen Europeiska unionen och AVS-länderna att:

46.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar AVS-länderna att bevilja hälsovården större anslag..

47.

Den gemensamma parlamentariska församlingen avser att ta exempel av de parlamentsledamöter som var närvarande i Ottawa vid den internationella konferensen om genomförandet av ICPD:s handlingsprogram.

48.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och regeringarna i AVS-länderna att bedriva närmare samarbete med det civila samhället när utvecklingspolitik etableras och genomförs, i synnerhet i samband med landstrategidokumenten.

49.

Den gemensamma parlamentariska församlingen uppdrar åt sin viceordförande att översända denna resolution till ministerrådet AVS–EU, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd, Förenta nationernas generalsekreterare och Afrikanska unionen.

—

vid sitt sammanträde i Addis Ababa (Etiopien) den 16–19 februari 2004,

—

med beaktande av sin förklaring från Kapstaden (Sydafrika) om de kommande AVS–EU-förhandlingarna om nya handelsavtal, vilken antogs den 21 mars 2002 (2),

—

med beaktande av målsättningarna i AVS–EU:s partnerskapsavtal som undertecknades i Cotonou den 23 juni 2000 inom området för handel och fattigdomsminskning och av den kommande halvtidsöversynen av Cotonouavtalets finansiering för 2004,

—

med beaktande av ministerförklaringen i Doha och önskan att sätta utvecklingsländernas behov och intressen i centrum för arbetsprogrammet,

—

med beaktande av de pågående förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap och den kommande FN-konferensen om handel och utveckling (UNCTAD), som kommer att äga rum i Brasilien i juni 2004,

—

med beaktande av Europeiska kommissionens handlingsplan om basprodukter och dess förklaring av den 12 februari 2004 om denna plan (3), och av följande skäl:

A.

Prisraset på basprodukter är en av de viktigaste orsakerna till fattigdomen i världen idag. Handeln med basprodukter i Afrika står för 75 % av exportintäkterna som helhet.

B.

Basprodukter, särskilt bomull, socker, ris, bananer, kaffe, kakao och te har stor betydelse för AVS-ländernas ekonomi. Det stora problemet med beroendet av basprodukter och de starka nedåtgående prissvängningarna på de basprodukter som AVS-länderna exporterar måste lösas så snart som möjligt.

C.

EU och AVS-gruppen, som utgör en stor del av medlemmarna i Världshandelsorganisationen (WTO), kan spela en viktig roll för att ändra WTO:s regler så att de blir skäligare och bättre respekterar AVS-ländernas rätt till utveckling.

D.

Man bör utnyttja förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap till att fastställa en allmän ram för strukturell omvandling av AVS-ländernas ekonomi. Effekterna av de nya handelsavtalen om AVS-ländernas utveckling bör stå i centrum för dessa förhandlingar.

E.

Under handelsförhandlingarna i Cancún uppenbarades en del motsättningar mellan industriländerna och majoriteten av AVS-länderna. Motsättningarna gällde särskilt att ingen lösning funnits på kravet på skäliga priser från de bomullsproducerande länderna i Västafrika.

F.

I artikel 36.4 i Cotonouavtalet anges det att råvaruprotokollen skall ses över för att skydda de förmåner som AVS-länderna får ut av dem.

G.

Dohaförhandlingarna om utveckling måste fortsätta efter misslyckandet vid WTO:s ministermöte i Cancún.

H.

Utvecklingsländerna måste få hjälp med att befria sig från sitt starka beroende av export av jordbruksråvaror, som just nu har ett mycket lågt pris på världsmarknaden. Detta beroende hindrar den pågående utvecklingen i många utvecklingsländer, och påverkar särskilt de fattiga landsbygdsinvånarnas inkomst negativt.

I.

Bomullsbranschen har en mycket betydelsefull strategisk ställning i kampen mot fattigdom.

J.

Bomull bidrar starkt till strävan efter livsmedelssäkerhet eftersom den finansiering som bomullen genererar har gjort det möjligt för bomullsområden att utvecklas till de främsta produktionsområdena för torkat spannmål.

K.

Bomullssektorn är av strategisk vikt för kampen mot fattigdom i Mali, Burkina Faso, Benin och Tchad. Subventionsbeloppen till bomullsproducenterna under år 2001–2002 var:

K.

De orimliga subventioner, särskilt exportsubventioner, som Förenta staterna, Kina och EU ger sina bomullsproducenter har uppmuntrat till överproduktion och fört med sig att bomullspriset gått ned på världsmarknaden. Detta har fått katastrofala följder. Bland annat har bomullsproducenter i de minst utvecklade länderna förlorat en avsevärd del av sin inkomst.

L.

Prisraset på kaffe har fört med sig en omfattande kris som drabbat 25 miljoner kaffeproducenter i mer än 50 utvecklingsländer där kaffet är en avgörande källa till sysselsättning på landsbygden och till valutaintäkter.

M.

Prisraset på basprodukter har lett till försämrade livs- och arbetsvillkor, speciellt för kvinnorna, som utgör majoriteten av kaffe- och teplockarna och som deltar i produktionen av alla basprodukter. Enligt vissa rapporter förekommer även barnarbete och exploaterande arbetsvillkor på kaffeplantagerna.

N.

Minskningen med 50 % av interventionspriserna på ris och de ökade direkta stöden till europeiska risproducenter skulle kunna påverka AVS-ländernas risexport betydligt, och föra med sig ekonomisk, politisk och social instabilitet i risproducerande AVS-länder.

O.

Gemenskapens import av bananer från AVS-länderna regleras av bestämmelser om importlicenser som på ett oproportionerligt sätt straffar AVS-leverantörerna. Man tar inte hänsyn till AVS-ländernas intressen tillräckligt mycket i reformen av EU:s bananpolitik.

P.

EU måste följa Cotonouavtalet, och särskilt första artikeln i dess femte protokoll om att vidta åtgärder för att garantera att AVS-ländernas bananexportföretag förblir bärkraftiga och för att bevara AVS-bananernas tillträde till EU:s marknad.

Q.

Det är dags att se över den gemensamma organisationen av sockermarknaden, som omfattar särskilda bestämmelser för vissa AVS-länder om förmånstillträde till den europeiska marknaden och förbättrade exportmöjligheter till EU för de minst utvecklade länderna, vilket främjar utvecklingen av viktiga industrier i dessa länder. När det gäller den gemensamma organisationen av sockermarknaden föreslår Europeiska kommissionen tre alternativ, men utelämnar det fjärde alternativet, nämligen ett system med fasta kvoter vilket AVS-länderna, de minst utvecklade länderna och ett antal europeiska aktörer föredrar.

R.

De sockerexporterande länderna inom AVS, som tillhör de minst utvecklade länderna eller är utvecklingsländer, nettoimportörer av livsmedel, sårbara, utan kuster eller små östater och som är producenter eller exportörer av en enda produkt med särskilda ekonomiska och sociala svårigheter, är beroende av förutsägbara och stabila intäkter från sin sockerexport och av förmånstillträde till EU:s marknad.

S.

De kavaproducerande länderna inom AVS har särskilda socioekonomiska problem och behov. De är bland annat beroende av intäkter från kavaexport för en hållbar socioekonomisk utveckling.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att AVS-gruppen är en av utvecklingsländernas viktigaste grupper och därför förtjänar EU:s stöd. EU har en strategisk position i förhandlingsprocessen då man kan uppmuntra utvecklade länder att gå med på utvecklingsländernas legitima krav.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar Europeiska kommissionens meddelande från den 12 februari 2004 om att den tagit ett antal initiativ för att hjälpa utvecklingsländerna att stärka sina exportresultat och minska sin känslighet för prissvängningar på de främsta internationella basprodukterna, särskilt bomull och kaffe.

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar Europeiska kommissionens förslag om att utöka och förenkla FLEX-instrumentets användning för att kompensera för förlorade exportintäkter. Om de föreslagna instrumentskriterierna hade tillämpats i 51 fall från 2000–2002 skulle AVS-länderna fått 255 miljoner euro tack vare FLEX-systemet. Systemet skulle då ha använts sex gånger så mycket.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen beklagar att de flesta utvecklingsländer inte har dragit fördel av något mervärde genom vare sig förädling av basprodukter eller diversifiering till skörd med högt kommersiellt värde. Europeiska kommissionen uppmanas att i dessa länder främja utvecklingen av jordbruksindustrin, ekonomisk diversifiering och förädling av bomull, socker och andra basprodukter.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär med eftertryck att WTO:s jordbruksförhandlingar snabbt återupptas och att de behandlar frågorna om exportsubventioner och internt stöd enligt WTO:s ministerförklaring i Doha, samtidigt som befintliga förmånsbestämmelser bevaras.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att WTO:s regler revideras så att de tar hänsyn till AVS-ländernas problem och deras önskan att undvika att sektorn för basprodukter kollapsar.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att Europeiska kommissionen håller sig till principerna i dess första utkast till rekommendation till rådet och att den rekommenderar tullfritt tillträde till EU:s marknad för alla jordbruksprodukter från AVS-länderna i förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen och AVS-länderna att, inom ramen för AVS–EU:s handelsförhandlingar, föreslå en lämplig handelsreglering i syfte att främja målen med hållbar utveckling, utrota fattigdom och göra det möjligt för AVS-länderna att klara sig utan externt bistånd.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap stöder regionala initiativ till stöd för utvecklingen av basprodukter. Exempel på sådana är regionala nätverk för jordbruksorganisationer, tjänster för kvalitetsförbättring, investeringsfrämjande åtgärder och organisationer från olika sektorer som producerar och saluför basprodukter.

10.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att man utarbetar en hållbar lösning på problemen i Väst-, Öst- och Centralafrika och andra bomullsproducerande medlemmar i AVS-gruppen, att alla former av exportsubventioner i denna sektor dras in, liksom andra sorters internt stöd som snedvrider konkurrensen, samtidigt som en rättvis och skälig kompensation betalas ut till utvecklingsländernas bomullsproducenter i proportion till deras intäktsförluster, med en exakt tidsplan som grund.

11.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen bekräftar att bomull spelar en strategisk roll för utvecklingen och kampen mot fattigdom i flera länder, speciellt i utvecklingsländerna.

12.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen betonar att AVS-länderna kan vara extremt effektiva när de samarbetar i basproduktsfrågorna. Fyra länder i Västafrika (Benin, Burkina Faso, Mali och Tchad) lanserade till exempel ”bomullsinitiativet” före WTO:s ministerkonferens i Cancún den 10–14 september 2003, där de begärde att det interna stödet till bomullsproduktion successivt skulle dras in och att övergångsåtgärder i form av ekonomisk kompensation för de bomullsproducerande utvecklingsländernas intäktsförluster skulle införas. Även Kenyas, Ugandas och Tanzanias så kallade ”icke-officiella” initiativ som lades fram under WTO:s femte ministerkonferens visar på denna effektivitet.

13.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att alla utvecklingsaktörer och AVS-ländernas regeringar investerar i mervärdesförädling av basprodukter, till exempel kaffe, för att bidra till att sektorn återhämtar sig från sin sjunkande lönsamhet. Församlingen välkomnar den strategi som Kenyas regering lanserade i detta syfte den 4 februari.

14.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att Europeiska kommissionen till fullo genomför nödvändiga justeringar av den aktuella förvaltningen av kvotsystemet och att den överväger att införa korrigerande och kompenserade åtgärder till förmån för AVS-ländernas rissektor och att ta bort kvoter och tariffer för att mildra den negativa effekten på risexporterande AVS-länder.

15.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att Europeiska kommissionen rådgör i förväg med AVS-länderna om förslag till ändringar av den autonoma kvoten till följd av EU:s utvidgning, och att kommissionen ser till att ingen åtgärd som kan skada EU-marknadens stabilitet eller hota AVS-bananexportens bärkraft vidtas.

16.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att genast vidta åtgärder för att avbryta och vända på tendensen till prissänkningar och för att se till att AVS-ländernas bananer även i fortsättningen har tillträde till EU:s marknad till lönande priser, och samtidigt se till att en eventuell höjning av kvoten för bananer till följd av EU:s utvidgning inte stör EU:s bananmarknad och ytterligare äventyrar AVS-bananproduktionens bärkraft.

17.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen understryker att EU:s importtullar för bananer från och med 2006 bör ligga på en nivå som kan garantera fortsatt bärkraft för AVS-ländernas bananindustri.

18.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen erkänner att de länder som drar fördel av sockerprotokollet enligt Cotonouavtalet, avtalet om förmånsbehandling för socker och initiativet ”Allt utom vapen” skulle kunna lida betydande intäktsförluster till följd av prissänkningar. Europeiska kommissionen uppmanas att bidra till att hålla priserna på import från utvecklingsländerna på en lämplig nivå, speciellt från de minst utvecklade länderna.

19.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar Europeiska kommissionen att garantera att AVS-ländernas sockerexportörer får tillräckliga intäkter när de politiska alternativen inom EU:s sockerpolitik formuleras.

20.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att Europeiska kommissionen, liksom AVS-gruppen, vidtar alla nödvändiga åtgärder för att försvara importen av AVS-socker till EU och villkoren i AVS-ländernas förmånstillträde mot Australiens, Brasiliens och Thailands protester.

21.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar alla berörda medlemsstater i EU att på grundval av vetenskapliga bevis genast omvärdera förbud, begränsningar och återkallelser av kava och kavabaserade produkter i medlemsstaterna.

22.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att Europeiska kommissionen och AVS-länderna erbjuder stödprogram med omskolningsstöd och ekonomiskt stöd till de arbetare som har lidit av de globala prissänkningarna på basprodukter. Särskild hänsyn måste tas till kvinnorna, som utgör en stor del av arbetskraften i flera produktionsprocesser för basprodukter.

23.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen välkomnar åtagandet inom Europeiska kommissionens handlingsplan att uppmuntra internationella företag inom basproduktssektorn att främja företags sociala ansvar och hållbara uppförandekoder. Församlingen begär att EU och dess medlemsstater prioriterar främjandet av rättvis handel.

24.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppdrar åt sina ordförande att översända denna resolution för genomförande och uppföljning till AVS–EU-ministerrådet, Europeiska kommissionen, Afrikanska unionen och WTO.

—

vid sitt sammanträde i Addis Ababa (Etiopien) den 16–19 februari 2004,

—

med beaktande av sina tidigare resolutioner om områdena i Stilla havet, Indiska oceanen och Karibiska havet,

—

med beaktande av FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som undertecknades vid FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro i juni 1992, och av följande skäl:

A.

Den tropiska cyklonen Heta härjade nyligen på Cooköarna liksom öarna Niue, Samoa och Tonga i södra delen av Stilla havet, och cyklonen Elita på Madagaskars västkust. De orsakade flera dödsfall, och många människor skadades eller förlorade sina hem. De förde även med sig enorma skador på bostäder, infrastrukturer och jordbruket, som är lokalbefolkningens främsta inkomstkälla.

B.

Barbadosdeklarationen från 1994 och Barbadoshandlingsplanen för hållbar utveckling för små östater under utveckling (SIDS, Small Island Developing States) har antagits. FN:s ”Barbados +10”-konferens om SIDS skall hållas på Mauritius i september 2004.

C.

Johannesburgdeklarationen om hållbar utveckling och en genomförandeplan antogs vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg i Sydafrika i augusti 2002. Det finns även en internationell strategi för att minska den speciella sårbarheten hos små östater under utveckling.

D.

Naturliga faror och naturkatastrofer blir allt vanligare och deras våldsamma förödelse ökar. De orsakas antagligen av klimatförändringar, befolkningstryck och människans inflytande på naturen runtom i världen.

E.

Den globala uppvärmningen, som beror på överdriven användning av fossila bränslen, liksom på luftföroreningar och skogsskövling, är den främsta orsaken till den globala klimatförändringen.

F.

Vid 1992 års FN-konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro (”Earth Summit”) antogs ett bestämt åtagande om att vända på klimatförändringens effekter. Inga betydande framsteg har dock märkts av hittills, särskilt inte när det gäller att minska luftföroreningar av koldioxid.

G.

Katastrofer drabbar väldigt många människor och har en hög socioekonomisk kostnad. Dessutom hindrar de utvecklingsprocessen.

H.

Enligt principerna och målsättningarna i artikel 72 i Cotonouavtalet skall humanitärt bistånd och katastrofhjälp ges till befolkningen i de AVS-länder som drabbats av allvarliga ekonomiska och sociala svårigheter av exceptionell art, till följd av naturkatastrofer eller kriser som framkallats av människan.

I.

Det skulle bidra stort till det prioriterade målet med hållbar utveckling om man gjorde fler insatser för att förhindra naturliga risker när man utarbetar och genomför utvecklingsstrategier.

J.

Målet med ett sådant bistånd skall vara att skydda människors liv under och efter krissituationer som orsakats av naturkatastrofer, konflikter eller krig. Biståndet måste bibehållas så länge det behövs för att lindra akut nöd i dessa situationer.

K.

Tyvärr har Kyotoprotokollet fortfarande inte trätt i kraft eftersom det inte har ratificerats av tillräckligt många stater.

1.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uttrycker sitt medlidande och sin förståelse inför den svåra situation som regeringarna och invånarna på Cooköarna, Niue, Samoa och Tonga befinner sig i efter cyklonen Hetas framfart, liksom Madagaskars regering och invånare efter cyklonen Elitas framfart.

2.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar EU att genast ta itu med de humanitära behoven och återuppbyggnadsbehoven på öarna i södra Stilla havet – Cooköarna, Niue, Samoa och Tonga – och på Madagaskar, vilka har ödelagts av cyklonerna Heta och Elita. EU måste bidra till att lindra de drabbade invånarnas lidande, se till att det finns tillräckligt med medicin och mat, och hjälpa till med att återupprätta grundläggande infrastrukturer (vatten och energi).

3.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar kommissionen, rådet och medlemsstaterna att uppmärksamma frågan om katastrofberedskap och förebyggande av katastrofer för att bättre kunna skydda människors liv, undvika lidande och begränsa katastrofernas ekonomiska konsekvenser.

4.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar kommissionen att särskilt uppmärksamma avgörande åtgärder som markskydd, skogsplantering och rationella vattenvårdssystem i syfte att förebygga katastrofer.

5.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmuntrar AVS-ländernas och EU-ländernas regeringar att så snabbt som möjligt tillhandahålla den hjälp som behövs för att underlätta en snabb återhämtning för de aktuella öarna i Stilla havet och Madagaskar. De bör även stödja EU:s arbete i Sydostasien, Bangladesh, Centralamerika och Västindien, genom ett globalt upplägg i samarbete med ECHO och EUF.

6.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar alla stater att leva upp till sina åtaganden genom att ratificera och börja tillämpa Kyotoprotokollet om klimatförändringar. Det behövs en verkligt global reaktion på problemet med klimatförändringar och betonar att industriländerna bör gå i täten för kampen mot växthusgasens effekter.

7.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen begär att EU snabbt tillhandahåller ekonomiska medel från EUF, vid behov jämte bidrag från nationella och regionala vägledande program, för akut humanitärt bistånd och för att stödja återuppbyggandet och återupprättandet av fysiska och sociala infrastrukturer på de drabbade öarna.

8.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen uppmanar regeringarna i AVS-länderna och EU-länderna att överväga att skapa en allmän fond för att kunna införa ett program för snabb mobilisering vid katastrofer i alla AVS-länder, liksom för efterkrishantering vid naturkatastrofer.

9.

Den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen upprepar sin starka övertygelse att man systematiskt måste ta hänsyn till katastrofförebyggande i EU:s program för utvecklingssamarbete, särskilt i genomförandet av Cotonouavtalet mellan AVS-länderna och EU.