ISSN 1725-2504

Europeiska unionens

officiella tidning

C 110

European flag  

Svensk utgåva

Meddelanden och upplysningar

47 årgången
30 april 2004


Informationsnummer

Innehållsförteckning

Sida

 

II   Förberedande rättsakter

 

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén
406:e plenarsession, 25 och 26 februari 2004

2004/C 110/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna vad gäller tillgången till Schengens informationssystem för de enheter som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon i medlemsstaterna (KOM(2003) 510 slutlig – 2003/0198 COD)

1

2004/C 110/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Forskare inom det europeiska området för forskningsverksamhet: ett yrke med många karriärmöjligheter (KOM(2003) 436 slutlig)

3

2004/C 110/3

Yttrande från Europeiska ekonimiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om vissa tredje länders verksamhet på området för sjötransporter av gods (kodifierad version) (KOM(2003) 732 slutlig – 2003/0285 COD)

14

2004/C 110/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om arsenik, kadmium, kvicksilver, nickel och polycykliska aromatiska kolväten i luften – KOM(2003) 423 slutlig – 2003/0164 COD

16

2004/C 110/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (KOM(2003) 424 slutlig 2003/0165 COD)

18

2004/C 110/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om fastställande av djurhälsoregler för import till gemenskapen av vissa levande hov- och klövdjur samt om ändring av direktiven 90/426/EEG och 92/65/EEG– KOM(2003) 570 slutlig – 2003/0224 CNS

22

2004/C 110/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja och bordsoliver och ändring av förordning (EEG) nr 827/68 (KOM(2003) 698 slutlig – 2003/0279 CNS)

24

2004/C 110/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Lika möjligheter för personer med funktionshinder: En europeisk handlingsplan (KOM(2003) 650 slutlig)

26

2004/C 110/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 90/434/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för fusion, fission, överföring av tillgångar och utbyte av aktier eller andelar som berör bolag i olika medlemsstater – KOM(2003) 613 slutlig – 2003/0239 COD

30

2004/C 110/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s allmänna preferenssystem (GSP)

34

2004/C 110/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beslutade den 21 januari 2003 att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om Återverkan av det amerikanska frihandelsavtalet på förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika/Västindien.

40

2004/C 110/2

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Social sammanhållning i Latinamerika och Västindien

55

2004/C 110/3

Ytrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (KOM(2003) 452 slutlig – 2003/0167 COD)

72

2004/C 110/4

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kärnkraftens betydelse för elproduktionen

77

2004/C 110/5

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1257/1999 om stöd från Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) till utveckling av landsbygden (KOM(2003) 806 slutlig – 2003/0312 CNS)

96

2004/C 110/6

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen – Europa och grundforskningen (KOM(2004) 9 slutlig)

98

2004/C 110/7

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet och om ändring av förordningarna (EG) nr 2847/93 och (EG) nr 973/2001 (KOM(2003) 589 slutlig – 2003/0229 CNS)

104

2004/C 110/8

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs om Förslag till rådets beslut om inrättandet av regionala rådgivande nämnder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (KOM(2003) 607 slutlig – 2003/0238 CNS)

108

2004/C 110/9

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Budgetpolitik och typ av investering

111

2004/C 110/0

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 om upprättande av gemensamma bestämmelser för system med direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken och om upprättande av vissa stödsystem för jordbrukare (KOM(2003) 698 slutlig – 2003/0278 CNS)

116

2004/C 110/1

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om övergången från analoga till digitala sändningar (från digital övergång till analog nedsläckning) (KOM(2003) 541 slutlig)

125

2004/C 110/2

Ytrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Åtgärder till stöd för sysselsättningen

127

2004/C 110/3

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till rådets förordning om skydd av djur vid transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiv 64/432/EEG och 93/119/EG (KOM(2003) 425 slutlig – 2003/0171 CNS)

135

SV

 


II Förberedande rättsakter

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén 406:e plenarsession, 25 och 26 februari 2004

30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/1


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna vad gäller tillgången till Schengens informationssystem för de enheter som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon i medlemsstaterna”

(KOM(2003) 510 slutlig – 2003/0198 COD)

(2004/C 110/01)

Den 16 september 2003 beslutade rådet att i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda förslag.

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 februari 2004. (Föredragande: Paulo Barros Vale).

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande:

1.   Inledning

1.1.

Schengenkonventionen, som skall garantera fri rörlighet för personer och varor, undertecknades 1995 av Tyskland, Frankrike, Belgien, Luxemburg och Nederländerna, dock ej av Irland och Storbritannien. Konventionen undertecknades senare av andra EU-länder, och även Norge och Island har anslutit sig.

1.2.

Även om Irland och Storbritannien inte omfattas av Schengenkonventionen om den fria rörligheten, deltar de i EU-samarbetet om säkerhet, särskilt på de områden där den fria rörligheten för personer och varor kan innebära försämringar avseende säkerhetsaspekterna.

1.3.

I Schengenkonventionen anges vilka myndigheter som skall erbjudas tillgång till Schengens informationssystem (SIS) och i vilket syfte systemet får användas. Konventionen medger inte i sin nuvarande lydelse att enheter som ansvarar för att utfärda registreringsbevis för fordon får tillgång till informationssystemet.

1.4.

Kommissionen vill få till stånd en ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, så att lagstiftningen ger myndigheter som ansvarar för registrering av fordon tillgång till SIS-uppgifter om stulna motorfordon och släpvagnar, officiella blankodokument och utfärdade identitetshandlingar (pass, ID-kort, körkort). Därmed kan de kontrollera att fordon som anmäls för andraregistrering hos dem inte har stulits, bortförts eller på annat sätt försvunnit ur den rätta ägarens besittning, och att personer som ansöker om registreringsbevis inte använder stulna identitets- eller registreringshandlingar.

1.5.

Detta har stor betydelse eftersom antalet stulna fordon uppgår till omkring nio tusen per dag (omkring ett var tionde sekund). Femton miljoner fordon registreras varje år, varav sex till sju miljoner som en andraregistrering (1).

1.6.

Vid en bedömning av kommissionens förslag bör flera aspekter vägas in, särskilt rättvisehänsyn, bekämpande av brottslighet, stärkande av den inre marknaden och transportpolitik.

2.   Allmänna kommentarer

2.1.

Kommittén stöder kommissionens uppfattning att uppgifterna i SIS bör bli åtkomliga för nationella myndigheter med ansvar för att utfärda och kontrollera dokument av detta slag, mot bakgrund av de omfattande bedrägerier och den organiserade brottslighet som rör den här typen av varor och utrustning och tillhörande dokument.

2.2.

Kommittén anser att kommissionens syfte med de föreslagna ändringarna i Schengenkonventionen är relevant, eftersom de ökar rättssäkerheten och gör de rättsliga förfarandena snabbare, under förutsättning att systemet garanterar att uppgifterna är skyddade.

2.3.

Kommittén anser emellertid att man måste garantera att kommissionens förslag är förenligt med medlemsstaternas bestämmelser i lagar och interna regler.

2.4.

SIS har en tydlig gemenskapsinriktning och skall enligt Schengenkonventionen användas endast inom EES-området. EESK anser att detta villkor bör bibehållas. De bristfälliga systemen för samarbete med tredje land inom detta område utgör emellertid ett problem, eftersom en stor del av de fordon som stjäls eller bortförs inom EU används utanför unionens gränser.

2.5.

EESK ser ett samarbete med Interpol (181 länder) via ASF-systemet (Automated Search Facility) och Europol som en möjlig lösning. Det vore tillräckligt om den information som läggs in i SIS samtidigt registrerades i de två andra systemen. Det är avgörande att informationen förs in snabbt i systemen, särskilt när det gäller SIS, eftersom fordonen mycket snabbt förs bort från EU:s rättsskipningsområde.

2.6.

Kommittén anser att man borde låta de medlemsstater som inte undertecknat Schengenkonventionen få tillgång till dessa uppgifter i SIS, i de fall det rör sig om säkerhetsfrågor.

2.7.

De nya medlemsstaterna kommer enligt kommissionen att få tillgång till uppgifterna i SIS II (en ny version av informationssystemet) först i slutet av 2006. Kommittén anser att dessa länder inom en så kort tidsperiod som möjligt borde kunna få utnyttja uppgifterna fullt ut, och det är uppenbart att detta skulle främja syftet med systemet.

2.8.

EESK ser positivt på att man i förslaget tar hänsyn till privata enheter som ansvarar för fordonsregistrering i vissa medlemsstater, vilket kan bidra till att dessa enheter indirekt, via de myndigheter som har tillgång till SIS, får den information de behöver för att utföra sin uppgift bra, samtidigt som informationen skyddas.

2.9.

EESK anser att det är särskilt viktigt med system som hindrar myndigheter som har tillgång till SIS från att ta del av annan information i systemet. Systemet bör vara reserverat för de myndigheter som avses i artikel 1 i Schengenkonventionen, så att medborgarnas allmänna rättigheter skyddas.

2.10.

EESK ser positivt på att kommissionen garanterar att den lösning man presenterar inte har några finansiella konsekvenser för EU:s budget, eftersom medlemsstaterna står för kostnaderna.

2.11.

Kommittén anser vidare att statistik över denna typ av brottslighet bör sammanställas, behandlas och spridas, så att de brottsbekämpande insatserna skall kunna bli effektivare.

3.   Andra synpunkter

3.1.

Kommittén anser att den fria rörligheten för fordon inom unionen gynnas av ett system av detta slag, som dessutom är enkelt för myndigheterna att använda. Detta ger också ökat ansvar åt de nationella myndigheterna när det gäller att avskaffa vissa interna bestämmelser som gör det svårt för medborgarna att använda fordon som är registrerade i en annan medlemsstat.

3.2.

När det nu ges ökade möjligheter att bekämpa bedrägerier och stöld av fordon bör kommissionen uppmuntra medlemsstaterna att avskaffa bestämmelser som gör det svårare att använda fordon som inregistrerats i en annan medlemsstat. Dessa regler finns ofta kvar av enbart skatteskäl och strider mot bestämmelserna för den inre marknaden.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiske ekonomiska och sociala kommiténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Statistik tillgänglig på Internetadressen http://europa.eu.int/comm/energy_transport/etif/transport_means_road/...


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/3


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Forskare inom det europeiska området för forskningsverksamhet: ett yrke med många karriärmöjligheter”

(KOM(2003) 436 slutlig)

(2004/C 110/02)

Den 18 juli 2003 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

Facksektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 februari 2004. Föredragande var Gerd Wolf.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari) antog kommittén följande yttrande med 103 röster för och 1 nedlagd röst:

1.   Sammanfattning

1.1

Kommittén har redan tidigare påtalat att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för forskning och utveckling. Kommittén stöder därför kommissionens strävan att utöka och bibehålla humankapitalet.

1.2

Av detta skäl välkomnar kommittén kommissionens meddelande om de problem som finns inom forskaryrket i EU, samt de förslag och initiativ som kommissionen presenterar i sitt meddelande. Kommittén vill uttrycka sitt fulla stöd för kommissionens avsikter i denna fråga och uppmanar även medlemsstaterna att få till stånd en tydlig förbättring av den nuvarande situationen. Det finns ett stort behov av åtgärder.

1.3

EESK ställer sig bakom kommissionens åsikt att en förbättring är nödvändig både vad gäller en personlig utformning av kontrakt för forskare och den för varje form av rörlighet så viktiga anpassningen/överförbarheten av alla element i den sociala tryggheten och ålderspensionerna.

1.4

Så länge dessa krav inte uppfylls på grund av att den europeiska inre marknaden ännu inte är fullbordad eller på grund av otillräckliga regleringar i de enskilda medlemsstaterna, bör kommissionen t.ex. inom ramen för dess rörlighetsprogram sörja för att de bestående bristerna kompenseras på bästa möjliga sätt och dessutom skapa lämpliga incitament. En särskilt viktig aspekt är därvid också familjers möjlighet att hålla samman och frågor som är relaterade till detta.

1.5

Kommittén vill emellertid också påpeka att det som incitament till att välja en forskarkarriär krävs följande: en attraktiv och lämplig kontraktsutformning, som tar hänsyn till betydelsen av forskning och utveckling, för de enskilda forskarna och en garanti för långsiktiga planer vad gäller finansiering av forskningsinstitutioner och industriella forskningslaboratorier. Forskningspolitiken får inte falla offer för kortfristiga budgetmässiga planer och styrningsexperiment. I stället skall den vara inriktad på att i tillräcklig omfattning främja forskarnas potential, kompetens och egenansvar samt även på att tillgodose allmänhetens intressen.

1.6

De flesta stora epokgörande upptäckter är inte resultatet av en målinriktad problemställning, utan av ett sökande efter att förstå naturens ordning. Att med tillräckliga finansiella medel och fritt från politiska riktlinjer stödja detta sökande utgör inte bara en del av den grundläggande rätten till forskningsfrihet, utan — i väl avvägd balans med målinriktade forsknings- och utvecklingsinsatser — även en viktig förutsättning för framtida landvinningar och det allmänna välståndet.

1.7

Kommittén ser med stor oro på att många medlemsstater för närvarande inte alls eller i otillräcklig utsträckning tillhandahåller dessa förutsättningar. Förutom de kända allvarliga nationalekonomiska nackdelarna leder detta dessutom till en oroväckande ökning av forskarflykten, inte minst av de mest framstående unga forskarna, framför allt till USA.

1.8

Kommittén vädjar därför till rådet, Europaparlamentet och kommissionen, men framför allt till medlemsstaterna och näringslivet, att fullgöra de förpliktelser som vid flera tillfällen ålagts dem, och fram till år 2010 se till att öka investeringarna i forskning och teknisk utveckling så att de utgör 3 % av bruttonationalprodukten. Investeringar i forskning och utveckling hjälper till att hålla jämna steg med konkurrerande nationella ekonomier och utgör en grundläggande förutsättning för att Lissabonmålen skall kunna nås.

1.9

EESK stöder också de enskilda åtgärder som kommissionen föreslår, såsom en ”stadga för europeiska forskare” och ett ”uppförandekodex för rekrytering av forskare”. Båda dessa regelverk kan i många fall vara till stor hjälp. Kommittén vill dock tydligt påpeka att dessa regelverk (som de föreslagits av kommissionen) bara bör tillämpas på frivillig basis, och att tillämpningen av dem inte på något sätt får leda till överreglering (överbyråkratisering) på ett område som delvis redan är överreglerat.

1.10

Forskningspolitikens riktlinjer måste följa Lissabonmålen. Forskningssystems och forskningsinstitutioners konkurrenskraft får alltså inte förhindras genom överreglering, om man skall kunna möjliggöra och stöda bästa möjliga struktur, utrustning och personalpolitik. De allmänna tendenserna bygger på exempel från framgångsrika forskare. Alltså måste man ge de framgångsrika erkännande, stöd och möjlighet att arbeta fritt inom etikens och lagens gränser.

1.11

Incitament och urvalsförfaranden för forskares utbildning och karriär som börjar redan i skolan måste utformas på ett lämpligt sätt och prestationer som görs måste belönas så att ett tillräckligt stort antal av de mest talangfulla eleverna bestämmer sig för en vetenskaplig (akademisk) utbildning och så att de mest lämpade inom de vetenskapliga yrkena får ledande uppgifter.

1.12

Med de investeringar som gjorts av samhället och även av enskilda forskare för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas övertar samhället genom sin politik ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste också visa sig genom att man sörjer för en lämplig karriärväg för de utbildade forskarna med attraktiva vägval i olika riktningar utan återvändsgränder. Kommittén stöder kommissionen i dess strävan att genomföra denna uppgift.

1.13

Det är mycket viktigt att förbättra karriärvägarna mellan den akademiska världen och näringslivet och att utöka utbytet av personal. Detta betonar även kommissionen. Vissa framsteg har gjorts men det återstår mycket att göra på detta område. Den markanta ökning av näringslivets engagemang i forskning och utveckling som efterfrågas skulle kunna bidra till detta.

1.14

För att skydda forskare mot ett orimligt övermått av administrativa uppgifter och problem inbegripet de därmed förbundna aktiva och passiva sakkunniguppgifterna bör man undvika att alltför många separat agerande vertikala och också horisontella (parallella) instanser är inblandade i de nödvändiga godkännande och styrande hierarkierna, eftersom detta inte bara kan leda till interna konflikter och till att onödigt stor och felriktad arbetsbelastning läggs på just de skickligaste, utan också till oklara och till och med motsägelsefulla kravkriterier och beslutssituationer.

1.15

Samhället och politiken måste sörja för att det finns, alternativt skapas, gynnsamma förutsättningar för att sakkunskap och forskning på toppnivå skall kunna uppnås och bibehållas.

1.16

Vad beträffar EESK:s särskilda kommentarer och detaljerade rekommendationer hänvisar vi till senare avsnitt i detta yttrande.

2.   Inledning

2.1

I januari 2000 antog kommissionen ett meddelande i vilket man föreslog att ett europeiskt område för forskningsverksamhet (ERA) (1) skulle inrättas. Kommittén har i ett omfattande yttrande (2) givit sitt stöd till förslaget. Man gick där in på problemen med rörligheten och andra aspekter som sammanhänger med forskaryrket och föreslog åtgärder för att lösa problemen. Även i yttranden om andra dokument från kommissionen har kommittén sedan dess tagit upp detta tema och föreslagit åtgärder (3).

2.2

I samband med Lissabonmålen och den viktiga roll som FoU spelar för dem tar kommissionen i det aktuella meddelandet upp den viktiga frågan om forskarnas yrkes- och karriärmöjligheter inom det europeiska området för forskningsverksamhet.

2.3

Kommissionen skriver: ”Av meddelandet framgår det att det finns strukturella brister och påtagliga skillnader i samtliga dessa avseenden. Dessa beror på inom vilken sektor forskningen bedrivs eller på den geografiska, rättsliga, administrativa och kulturella miljö där forskarna arbetar. Skillnaderna och bristen på insyn i forskarkarriärerna i Europa utgör ett hinder när det gäller att utveckla trygga karriärvägar på europeisk nivå och för uppkomsten av en reell europeisk arbetsmarknad för forskare, oavsett om man betraktar detta ur ett geografiskt eller sektoriellt perspektiv eller ur ett genusperspektiv. Dessa skillnader har också betydande konsekvenser för hur lockande en forskarkarriär är för ungdomar och för forskarnas anseende i den allmänna opinionen.”

3.   Innehållet i kommissionens meddelande

3.1

Kommissionens meddelande innehåller en analys av de olika komponenter som karaktäriserar forskaryrket och en definition av de olika faktorer som är avgörande för utvecklingen av forskarkarriärer i Europa: utbildningens betydelse och art, skillnader mellan olika rekryteringsmetoder, aspekter på kontrakt och finansiering och slutligen formerna för utvärdering och framtida yrkesutveckling. Av detta skäl omfattar meddelandet många olika teman, vilket innebär att det knappast är möjligt att göra en kort sammanfattning här av huvuddragen, såvida de inte tas upp direkt i de följande kapitlen.

3.2

Kommissionens meddelande behandlar bl.a. följande aspekter som här beskrivs kortfattat:

Den politiska synvinkeln; definitionen av forskare; karriärmöjligheter; arbetskraftsbehov; den allmänna synen på forskarkarriären; sambandet mellan den akademiska världen och näringslivet; den europeiska dimensionen; genusskillnader; faktorer som formar forskarkarriärerna; forskarutbildningen; en föränderlig miljö; forskarutbildningsprogrammen; rekryteringsmetoder; anställnings- och arbetsvillkor; avreglering inom karriärsystemet; inkomstincitament; ökande behov av alternativa anställningsformer; utvärderingssystem; förslag till åtgärder och initiativ.

3.3

Bland de olika åtgärder och initiativ som föreslås avser kommissionen bl.a. att

inrätta en högnivågrupp som skall ta fram fler exempel på lyckade lösningar när det gäller olika anställningsformer, t.ex. rörlighet mellan sektorer samt nya typer av anställningsformer och sprida kännedom om dessa inom forskarsamhället,

påbörja utarbetandet av en ”stadga för europeiska forskare”, ett ramverk för hur karriärerna inom FoU skall gestaltas för humankapitalet, byggt på ett frivilligt regelverk.

utarbeta en ”uppförandekodex för rekrytering av forskare” som utgår från exempel på lyckade lösningar för att förbättra rekryteringsmetoderna.

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Kommittén anser det vara ytterst välkommet att kommissionen i sitt meddelande behandlar det viktiga och hittills underskattade tema som forskaryrket utgör. Kommittén håller helt med kommissionen om att ”en grundläggande förutsättning för strävandena och framstegen inom forskningen är tillgången till s.k. humankapital” och stöder kommissionen i dess mål att ta itu med denna problematik även från gemenskapens sida. Kommittén har redan i ett tidigare yttrande (4) påtalat att humankapitalet är den känsligaste och värdefullaste resursen för forskning och utveckling och att kommittén därför stöder kommissionens strävan att utöka och bibehålla humankapitalet. Enligt kommittén finns det ett behov av tydliga förbättringar här, och vi välkomnar att även kommissionen avser att vidta lämpliga åtgärder.

4.2

Med de investeringar som gjorts av samhället och även av enskilda forskare för att bygga upp det breda och komplicerade baskunnande och de högt specialiserade kunskaper som eftersträvas övertar samhället genom sin politik ansvaret för att dessa investeringar utnyttjas på bästa sätt. Detta ansvar måste också visa sig genom att man sörjer för en lämplig karriärväg för de utbildade forskarna med attraktiva vägval i olika riktningar utan återvändsgränder. Kommittén stöder kommissionen i dess strävan att genomföra denna uppgift.

4.3

Kommittén måste dock samtidigt påpeka att det för framgångsrik forskning och utveckling också krävs lämplig, konkurrenskraftig och tyvärr ofta också dyr utrustning (större apparatur) och infrastruktur i förening med en krävande flerårig uppbyggnads- och inarbetningsfas för de berörda grupperna samt den budget som behövs för det vetenskapliga utnyttjandet.

4.4

För detta krävs det beslut från politiker- eller företagarhåll som gör det möjligt att bedriva forskning med bred bas och på lång sikt och att anslå tillräckliga medel och garantera långsiktiga planer. Inte minst det sistnämnda utgör ett avgörande kriterium för att motivera unga människor att slå in på denna yrkesbana, dvs. att bygga upp, bibehålla och optimalt utnyttja humankapitalet.

4.5

Kommittén ser med stor oro på att många med1lemsstater för närvarande inte alls eller i otillräcklig utsträckning tillhandahåller dessa förutsättningar. Förutom de kända allvarliga nationalekonomiska nackdelarna leder detta dessutom till en oroväckande ökning av forskarflykten (5), inte minst av de mest framstående unga forskarna, framför allt till USA.

4.6

Kommittén uppmanar därför rådet, Europaparlamentet och kommissionen, men framför allt medlemsstaterna, att fullgöra de förpliktelser som ålades dem bl.a. vid Europeiska rådets möte i Barcelona, och fram till år 2010 se till att öka investeringarna i forskning och teknisk utveckling (FoTU) så att de utgör 3 % av bruttonationalprodukten, samtidigt som man garanterar planeringssäkerheten och forskningsfriheten inte minst för grundforskningen (6). Investeringar i forskning och utveckling gör att vi kan hålla jämna steg med konkurrerande nationella ekonomier (7) och utgör förutsättningen för att Lissabonmålen skall kunna nås, dvs. att EU år 2010 skall ha blivit ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”.

4.7

Kommittén hänvisar här dessutom till den rekommendation som tidigare framförts (8) och som innebär att man bör ha som politiskt mål att på medellång sikt öka FoU-investeringarna med 50 % för perioden efter sjätte ramprogrammet.

4.8

Detta måste naturligtvis kompletteras med effektiva åtgärder 1) för att introducera forskning och vetenskap för ungdomar samt 2) för att i skolornas läroplaner lägga större vikt vid förmedling av vetenskapliga, främst naturvetenskapliga, men även tekniska och matematiska grundkunskaper och att göra detta på ett attraktivt sätt. Forskning och utveckling utgör grunden för vårt levnadssätt i dag och lägger grunden för framtida innovation, välstånd och fred (9).

4.9

Trots detta har man inte tillräckligt väl lyckats förmedla vidden av och förutsättningarna för detta faktum till medborgarna. Inte heller skolornas läroplaner eller lärarna uppmärksammar vikten av denna situation i tillräcklig omfattning.

4.10

Som kommissionen mycket riktigt konstaterar påverkar även samhällets inställning och värdering dels motivationen hos begåvade unga människor att välja en akademisk utbildning som leder till forskaryrket, dels de beslut som utbildade vetenskapsmän senare fattar om vid vilken institution och i vilket land de vill arbeta.

4.11

Hur samhället värderar forskningen visar sig inte bara i offentligt framförda åsikter etc., utan även i hur uthålliga och tillförlitliga politikernas och företagarnas beslut på detta område är. Detta gäller både på gemenskapsplanet och, inte minst, på medlemsstatsnivå. Det mänskliga kapitalet, materiella resurser och de arbetsmöjligheter som krävs för den yrkesutveckling som behövs, samt finansieringen av dessa, är faktorer som hänger tätt samman (10).

4.12

När det finns både vilja och de nödvändiga materiella förutsättningarna och besluten att ge tillräckligt stöd till forskning och utveckling både från gemenskapens och medlemsstaternas sida (11) och att i enlighet med detta ge forskarna bättre löner, samt att i de medlemsstater som har stor eftersläpning göra speciella, proportionellt sett större ansträngningar, kommer det också att bli lättare att lösa sådana problem som kommissionen pekar på i meddelandet: ”Skillnaderna och bristen på insyn i forskarkarriärerna i Europa utgör ett hinder när det gäller att utveckla trygga karriärvägar på europeisk nivå och för uppkomsten av en reell europeisk arbetsmarknad för forskare, oavsett om man betraktar detta ur ett geografiskt eller sektoriellt perspektiv eller ur ett genusperspektiv”.

4.13

Forskaryrket i det europeiska området för forskningsverksamhet kräver på goda grunder rörlighet och flexibilitet. Detta får dock inte gå ut över individernas och familjernas levnadsförhållanden eller den sociala tryggheten. Därför stöder kommittén kommissionen när den strävar efter att lösa de problem som sammanhänger med detta och att kräva och säkerställa en lämplig och internationellt konkurrenskraftig personlig situation för forskarna grundad på kontrakt.

4.14

I huvudsak ger kommittén sitt stöd till de åtgärder och initiativ som kommissionen föreslår eller har för avsikt att genomföra. Kommittén betvivlar dock att dessa är tillräckliga för att nå de mål som anges i meddelandet. Vi anser att utvidgade och fördjupade analyser som omnämns på flera ställen i meddelandet kan ge stöd i enstaka fall men inte är tillräckliga generellt.

4.15

Det som krävs är rätt politiska steg, särskilt från medlemsstaternas sida. I detta avseende saknar kommittén konkreta förslag och även en diskussion om den rättsliga grunden.

4.16

Kravet på konkreta åtgärder innebär emellertid inte att den kreativa friheten och tävlan om de bästa lösningarna får inskränkas av för många föreskrifter och regleringar.

4.17

Kommittén rekommenderar dessutom att man i större utsträckning utnyttjar de erfarenheter som gjorts då man genomfört tematiska åtgärder inom ramen för forsknings- och utvecklingsprogrammen, Euratomprogrammen, Sokrates- och Marie Curieprogrammen samt rörlighetsprogrammet (12). Man bör då särskilt ser till de erfarenheter som forskare med en ”europeisk” karriär har gjort och vilka problem de har mött. Kommittén rekommenderar även att man i tid tar itu med möjliga rättsliga hinder (13) och finner tillfredsställande lösningar.

5.   Särskilda kommentarer

5.1   Kapitel 2: Definitionen av forskare

5.1.1

Kommittén håller med om det mesta som sägs i kapitel 2 och understryker att det är viktigt.

5.1.1.1

Kommittén är införstådd med varför kommissionen i samband med den definition av forskning man valt, dvs. ”Forskning och utvecklingsarbete (FoU) är en kreativ och systematisk verksamhet som syftar till att vidga vetandet, däribland kunskapen om människan, kulturen och samhället, och hur denna kunskap skall kunna utnyttjas i nya tillämpningar”, stöder sig på OECD:s formulering i sin ”Frascati Manual” från 2002.

5.1.1.2

Men kommittén föreslår dock att kommissionen ser över denna definition, så att den — inte minst med tanke på Lissabonmålen — även omfattar det viktiga begreppet natur (-vetenskap) och teknik.

5.1.1.3

Vid denna översyn bör man även se till att den avgörande betydelse som en tillräckligt omfattande primär och förbehållslös grundforskning (14) har lyfts fram ordentligt. De flesta stora epokgörande upptäckter är nämligen inte resultatet av en målinriktad problemställning, utan av ett sökande efter att förstå naturens ordning. Att med tillräckliga finansiella medel och fritt från politiska riktlinjer stödja detta sökande utgör inte bara en väsentlig del av den grundläggande rätten till forskningsfrihet, utan — i väl avvägd balans med målinriktade forsknings- och utvecklingsinsatser — även en viktig förutsättning för framtida landvinningar och välstånd.

5.1.1.4

Vi vill i detta sammanhang också hänvisa till vår tidigare rekommendation (15) att stödja alla åtgärder som leder till en minskad polarisering mellan humaniora, samhällsvetenskap och ekonomi å ena sidan och naturvetenskap och teknik å andra sidan och till att dessa förs närmare varandra. Dessa åtgärder bör också inbegripa en dialog i fråga om t.ex. metodologi, definition av vissa termer och utvärdering av resultat.

5.1.1.5

Dessutom skall vetandet inte bara utvidgas utan också fördjupas. Kommittén rekommenderar att dessa synpunkter beaktas vid en omarbetning av ovanstående definition.

5.1.1.6

I kommissionens förslag till definition av ”forskare” saknar kommittén en hänvisning till att goda styrkta kvalifikationer, djupt kunnande och självständighet är förutsättningar för att man skall kunna gälla som forskare enligt definitionen.

5.1.1.7

Kommittén föreslår därför följande lätt modifierade definition av forskare: ”Experter vars arbete är inriktat på att planera eller skapa nytt vetande, nya produkter, förfaranden, metoder och system samt på att leda projekt med dessa syften och som är kvalificerade för detta genom utbildning och erfarenhet”.

5.1.1.8

Om inget annat sägs i det följande avses vetenskapsmän eller ingenjörer med nödvändiga kvalifikationer.

5.1.2

Kommittén hänvisar dessutom till sin beskrivning av forskning och utveckling i ett tidigare yttrande (16). Med hänsyn till denna beskrivning stöder kommittén också kommissionens avsikt att inte lägga ett alltför snävt perspektiv på de möjliga varianterna och vägarna i en yrkeskarriär inom FoU.

5.1.3

Ändå kan kommittén inte generellt ansluta sig till ”att alla dessa karriärer måste behandlas och värderas med samma respekt”. Det handlar snarare om att identifiera, vinna och behålla de särskilt uppfinningsrika och kreativa (potentiellt) högpresterande personerna för att skapa den väntade kunskapstillväxten och det nationalekonomiska mervärdet i Europa. För detta måste det skapas särskilda möjligheter och incitament.

5.1.4

Man kan dock inte finna den mest framstående kompetensen och de nyskapande prestationerna genom bedömningsscheman, som dessutom kan missbrukas.

5.1.4.1

Ett problem här är t.ex. författare som föredrar att i sina publikationer citera varandra och på så sätt skapar ett slags citatkarteller och därmed skaffar sig fördelar i samband med formella kvalifikationsbedömningar.

5.1.4.2

I vissa fall har det dock varit så att de forskare som har fått erkännande och citerats främst är de som gjort banbrytande vetenskapliga upptäckter, även om dessa uppmärksammats i litteraturen först efter en viss fördröjning.

5.1.4.3

Personlighet kan inte bedömas på ett adekvat sätt genom formaliserade och schematiska bedömningar. Man behöver snarare den erfarenhetsbas och den kunskapsnivå som finns hos framstående företrädare för den del av forskarsamhället där olika prestationer har gjorts eller förväntas (och även i detta fall görs det — till och med historiskt bekanta — felbedömningar).

5.1.5

I detta sammanhang vill kommittén rekommendera att man ser till att den — i och för sig frivilliga — tillämpningen av den uppförandekodex för rekrytering av forskare som kommissionen föreslår (se punkt 5.2.5) inte leder till överreglering och därmed stelbenthet.

5.1.5.1

Kommittén vill inte bortse ifrån, utan understryker till och med, att insyn och lika möjligheter — och då framför allt ett främjande av andelen kvinnor — skall gälla för alla kandidater inom EU. Därför erkänner kommittén den potentiella nyttan av en sådan kodex för att nå detta viktiga mål.

5.1.5.2

Å andra sidan rekommenderar vi, med hänsyn till de mycket olika kravprofilerna för olika uppgifter och med hänsyn till de olika ”kulturerna” i välrenommerade forskningsorganisationer (17), att man inte bara utnyttjar formaliserade och generaliserade bedömningsmetoder och rekryteringsförfaranden utan också använder den erfarenhetsbas och de kunskaper som finns i det berörda forskarsamhället. Till syvende och sist gäller det att se till att de europeiska forskningsinstitutionerna är tillräckligt attraktiva och har vilja, möjlighet samt ekonomiska och administrativa redskap för att kunna delta framgångsrikt i den världsomfattande konkurrensen om de bästa ”huvudena”.

5.1.5.3

Därför rekommenderar kommittén att man i första hand reagerar individuellt då man konstaterar enskilda fall av felaktiga beteenden eller felaktig utveckling, och att man tillgriper en generell (över)reglering som sista utväg.

5.1.6

Av detta skäl är uttrycket ”med samma respekt” svårt att tolka med hänsyn till olikheterna dels inom medlemsstaterna, dels inom forskningen och dess uppgifter, och kräver därför ett mycket differentierat synsätt.

5.1.7

I fråga om de olika forskningskategorierna som ”grundforskning”, ”strategisk forskning” etc. och definitionerna av dem hänvisar kommittén till sina rekommendationer (18) i tidigare yttranden (19). Detta gäller i ännu högre grad det internationellt vanliga och rekommendabla begreppet ”tillämpad forskning”. Vi rekommenderar att denna fråga vid lämpligt tillfälle behandlas i en expertgrupp.

5.1.8   Ytterligare aspekter på forskaryrket

5.1.8.1

Den egentliga forskningsverksamheten, dvs. det direkta arbetet med vetenskaplig-tekniska problem, måste stödjas av planering, företagande, administration och sakkunniga bedömningar som i stor utsträckning endast kan och måste skötas av vetenskapsmän.

5.1.8.2

Dit hör programförslag, ansökningsförfaranden, rapporter, publikationer, personalbeslut och de (aktiva och passiva) bedömningar som hör samman med förfarandena.

5.1.8.3

Om dessa uppgifter krävs utan samordning av alltför många institutioner eller sponsorer som är engagerade i programmen med olika krav på format och detaljeringsnivå och vid olika tillfällen kommer den andel av arbetskraften som är nödvändig för detta att överstiga den som återstår för det egentliga forskningsarbetet.

5.1.8.4

Inför inflationen av krav på ansökningar, bedömningar och övervakningsprocesser rekommenderar kommittén därför att kommissionen behandlar också denna fråga och verkar för att få till stånd samordnade förfaranden som skapar en förnuftig balans och förebygger den uppenbara risken för en verksamhet som om och om igen producerar liknande ”papper” och ändå är improduktiv (20). Varje form av ”överbyråkratisering” av forskningsvärlden måste ovillkorligen undanröjas.

5.1.8.5

Kommittén rekommenderar i detta sammanhang att kommissionen ser över också sina egna ansöknings- och tilldelningsförfaranden och de kriterier som används. Från den akademiska världen riktar man nämligen ofta kritik mot dessa och frågar sig om sådana ansökningar över huvud taget är meningsfulla med hänsyn till att de är så arbetskrävande och så sällan beviljas. Dessutom bör förfarandena och kriterierna (t.ex. för tilldelning av stipendier) inte ändras för ofta.

5.1.8.6

Det gäller också att särskilt undvika att ha alltför många vertikala (och även horisontella eller parallella) separat agerande tillståndsgivnings- och styrorgan (och förfaranden), eftersom detta inte bara skapar intern friktion som minskar effektiviteten utan också överreglerade, oklara och ibland till och med motsägelsefulla kravkriterier och beslutssituationer.

5.2   Kapitel 3: Karriärmöjligheter

5.2.1

Personalbehov inom forsknings- och utvecklingsområdet: Kommittén delar kommissionens farhågor om den uppenbara och irriterande diskrepansen mellan makroekonomiska analyser och prognoser (”Arbetsmöjligheter för tusentals forskare”) och den ogynnsamma situation som i realiteten kännetecknar utbudet, eller bristen på utbud, på arbetsmarknaden. De flesta universitet och forskningsorganisationer erfar nämligen i dagsläget ofta till och med en minskning i de privata och offentliga budgetarna, och kan därför inte ha någon beredskap att göra nyanställningar och ännu mindre erbjuda långsiktiga anställningsförhållanden.

5.2.1.1

Även näringslivet — exempelvis den mycket forskningsintensiva läkemedelsindustrin — har problem med att behålla yngre forskare i Europa (21). Universitet och forskningsinstitut som får offentligt stöd uppmanas dessutom av bidragsgivarna att anställa forskare genom en serie tidsbegränsade kontrakt för att kunna reagera snabbare på såväl budgetnedskärningar som programändringar som svar på krav från omvärlden.

5.2.2

Kommittén vill i detta sammanhang peka på ytterligare en viktig aspekt: Vetenskapsmän som arbetar inom den akademiska världen eller på offentligt finansierade forskningsinstitutioner avlönas i allmänhet enligt statliga löneskalor.

5.2.2.1

Dessa är vanligen betydligt lägre än i näringslivet. Kommittén stöder i detta sammanhang kommissionens uttalande: ”Lönen är ett av de tydligaste tecknen på yrkesmässig uppskattning. Forskarnas löner tycks ha sackat efter i förhållande till t.ex. tjänstemän i ledande ställning inom näringslivet.”

5.2.2.2

Dessa nackdelar för de offentligt avlönade brukar motiveras med den normalt högre sociala tryggheten och de säkrare anställningarna för de offentliganställda (administrativ personal, lärare, domare etc.).

5.2.3

Många vetenskapsmän blir dock avsiktligt inte erbjudna bättre sociala trygghetsförmåner, på grund av det mål som satts upp för att skapa en större flexibilitet för forskningsplanering, budgetutformning och personalpolitik.

5.2.3.1

Denna brist kompenseras dock inte på något sätt genom andra motsvarande förmåner eller garantier. Dessa löneavtal har dessutom nackdelen att det finns ett för litet spelrum för lönesättning när det gäller erkännande/värdering av prestationsförmåga och prestationsberedskap.

5.2.3.2

Det är dock inte rätt att påtvinga den flexibilitet och rörlighet som krävs inom forskning genom tidsbegränsade kontrakt (med de konsekvenser dessa har — se nedan) samtidigt som man inte betalar ut adekvata löner.

5.2.3.3

Vad som krävs är därför löneavtal som är bättre anpassade till forskaryrket och är öppna uppåt (och bara uppåt), samtidigt som de ger bättre möjligheter till flexibel tillämpning i det enskilda fallet. Sådana löneavtal bör göra det möjligt att med hjälp av effektiva incitament nå ovan nämnda mål. Följaktligen behöver universitet och forskningsinstitut dessutom fler doktorstjänster med utsikter till fast tjänst (”tenure track”). De bristfälliga anställningsvillkor och karriärutsikter som råder för närvarande, samt den otrygghet som en forskarkarriär är förknippad med, utgör huvudorsaken till att särskilt de bästa forskarna åker till USA (22) för att skapa sig en framtid och sedan är mycket svåra att locka tillbaka.

5.2.3.4

Det missgynnande av forskare som detta hittills resulterat i är på grund av de långa utbildnings- och vidareutbildningstiderna (disputation och docentavhandling) av särskilt stor vikt. Här finns ett brådskande behov av översyn, om man vill göra forskaryrket attraktivt

5.2.3.5

En typisk (23) nedslående ”karriär” för unga forskare består nämligen i att få — och vid varje byte av arbetsgivare eller ”karriärssteg” återigen få — en rad tidsbegränsade anställningskontrakt (24) (det kan t.ex. röra sig om en sammanlagd tidsperiod på upp till 12 år).

5.2.3.6

Ett avbrutet forskningsarbete, som i de flesta fall inte på något sätt beror på brister i de personliga prestationerna, utan enbart på administrativa regler eller bestämmelser om proportionell fördelning, men oftast på reducerade budgetanslag, riskerar att leda till att forskarstudenten överger sin forskarkarriär och ofta till och med blir arbetslös.

5.2.3.7

En sådan typ av ”karriär” kan leda till att man hamnar i en återvändsgränd i en ålder (runt 40 år) då det redan är mycket svårt att byta yrke och börja om på nytt på arbetsmarknaden. Denna svårighet beror också på att yrkesnybörjare gynnas i den rekryteringspolitik som förs inom näringslivet.

5.2.3.8

Man bör också notera att det här ofta handlar om vetenskapsmän som redan har tagit sig igenom flera svåra urvalsförfaranden, varje gång med fina resultat, eftersom det alltid är enbart de mest framgångsrika utexaminerade studenterna som får möjlighet att avlägga en doktorsexamen efter sluttentamen. På samma sätt är det de doktorander med bäst avhandlingsresultat som blir erbjudna en forskaranställning eller erhåller stipendium.

5.2.3.9

För att uppnå skicklighet, effektivitet eller en ledande position inom ett visst vetenskapligt område, måste berörda personer och grupper först genomgå en krävande utbildning som ofta sträcker sig över flera år.

5.2.3.10

Dessutom måste man ofta först utveckla och bygga upp avancerade forskningsverktyg och skapa ett stimulerande forskningsklimat, inbegripet tillhörande organisatoriska strukturer. Denna viktiga och kostsamma investering i ”humankapital” och i nödvändig forskningsinfrastruktur är samtidigt ett resultat av forskningsverksamheten, eftersom den tillsammans med de därmed vunna erfarenheterna numera står till förfogande för vidare nyttjande.

5.2.4

Välutbildade vetenskapsmän som är arbetslösa utgör alltså inte bara ett socialt problem utan också ett nationalekonomiskt slöseri med finansiella och mänskliga resurser.

5.2.4.1

Arbetslöshet medför inte bara att hotade och berörda forskare tappar motivationen, utan får också personer som precis påbörjat sina studier och som står inför ett yrkesval att tappa modet vad gäller att bestämma sig för sådana svåra och krävande studier. Dessutom finns det en föga uppmuntrande klyfta mellan å ena sidan optimistiska och lockande offentliga utfästelser och å andra sidan den bistra — i några medlemsstater nästan katastrofala — verklighet som råder på arbetsmarknaden och karriärmöjligheterna.

5.2.4.2

Mot denna bakgrund är den möjlighet som i dag utnyttjas särskilt av unga vetenskapsmän, nämligen att söka och finna möjligheter till arbete som motsvarar deras kompetens utanför EU, framför allt i USA något som t.o.m. kan anses vara positivt, åtminstone så länge inte några europeiska institutioner kan erbjuda dem motsvarande arbetsmöjligheter. Att detta innebär enorma nationalekonomiska förluster för EU och stora fördelar för det mottagande landet är något som bör framhållas tydligare i politiken och samhället.

5.2.4.3

Den bristande ekonomiska attraktiviteten och de stora sociala riskerna i själva bilden av forskaryrket kan till och med vara en av orsakerna till att elevernas intresse för naturvetenskapliga ämnen och matematik är för litet redan på grundskole- och gymnasienivå.

5.2.4.4

Därför är det inte förvånande att en brist på ”humankapital” plötsligt konstateras i tider då det finns behov av forskare (se inledningen till kommissionens meddelande).

5.2.5

Som kommissionen också konstaterar är det därför absolut nödvändigt för forskarnas yrkesmöjligheter och för uppfyllandet av ”treprocentsmålet” (25) att minska denna uppenbara diskrepans mellan nationalekonomiska krav inom EU och förhållanden som har med företagsekonomiska eller yrkesmässiga villkor att göra (t.ex. offentliga myndigheter) liksom den ”personalpolitik” som detta ger upphov till.

5.2.5.1

Forskning får alltså inte på något sätt falla offer för kortvariga styrningsexperiment eller budgetsvängningar. Gedigen och framgångsrik forskning måste planeras långsiktigt och får inte påbörjas, avbrytas eller ändra inriktning på grund av t.ex. den ekonomiska konjunkturen, budgetkriser eller aktuella politiska utvecklings- och planeringstrender. Gedigen och framgångsrik forskning kräver i stället kontinuitet, frihet och stabilitet. Endast då kan man råda bot på de ovan beskrivna missförhållandena och undvika dem i framtiden.

5.2.5.2

Dessutom finns, som kommissionen också konstaterar, ett verkligt behov av lämpliga läroplaner och vägval för att undvika sådana yrkesmässiga återvändsgränder och i stället ge de unga människor som står inför ett yrkesval uppmuntrande och tillförlitliga framtidsutsikter.

5.2.5.3

Bättre och välunderstödda kanaler till näringslivet (se punkt 5.4) eller till läraryrket skulle också hjälpa till att förbättra denna situation (t.ex. att anställa forskare som inte kan få en varaktig sysselsättning som lärare med forskningserfarenhet på universitet eller vid offentligt finansierade forskningsorganisationer, vid andra högre läroanstalter eftersom det där ofta råder brist på välutbildad och forskningserfaren arbetskraft).

5.2.6

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén välkomnar därför helhjärtat de åtgärder som kommissionen avser i sitt meddelande:

Inrätta en högnivågrupp som skall ta fram fler exempel på lyckade lösningar när det gäller olika anställningsformer, t.ex. rörlighet mellan sektorer samt nya typer av anställningsformer och att sprida kännedom om dessa inom forskarsamhället.

Påbörja utarbetandet av en ”stadga för europeiska forskare”, ett ramverk för hur karriärerna inom FoU skall gestaltas för humankapitalet, byggt på ett frivilligt regelverk.

Påbörja konsekvensundersökningar för bedömning och ”benchmarking” av forskarnas många olika karriärvägar.,

Utarbeta en ”uppförandekodex för rekrytering av forskare” som utgår från exempel på lyckade lösningar för att förbättra rekryteringsmetoderna.

EESK rekommenderar kommissionen att beakta kommitténs synpunkter i dessa frågor.

5.2.6.1

EESK rekommenderar att man sprider de initiativ (26) som påbörjats i vissa medlemsstater på högskoleområdet också till forskningscentra utanför universiteten, men att man alltid samtidigt också noga kontrollerar om de förbättringar som utlovats (27) verkligen äger rum.

5.3   Kapitel 3.2: Den allmänna synen på forskarkarriären

5.3.1

Den allmänna synen på forskarkarriären är en mycket viktig faktor. Kommittén understryker särskilt kommissionens utsaga att ”frågan om hur stort stöd forskningen har i allmänhetens ögon är klart knuten till i vilken mån den uppfattas som ett bidrag till samhällsutvecklingen”.

5.3.2

Kommittén delar också kommissionens andra åsikter som framförs i kapitel 3.2 i meddelandet. EESK påpekar också att de problem och svårigheter som är knutna till en ”europeisk forskarkarriär”, och vars övervinnande är föremål för kommissionens meddelande, hänger samman med att en ”inre marknad” ännu inte fullbordats och att allmänheten — och i stor utsträckning också politikerna själva — ofta inte är tillräckligt medvetna om dessa problem och svårigheter. Det finns därför ett uttalat behov av information från politikerhåll.

5.3.3

Det vore emellertid att göra det enkelt för sig att söka kärnan i problematiken i medborgarnas bristande uppskattning av och kunskaper om betydelsen av forskning och utveckling.

5.3.4

Även om det faktiskt är så att medborgarna i allmänhet inte är tillräckligt informerade om vilken betydande del av deras välfärd som helt bygger på resultat av tidigare forskning och utveckling, hyser samhället för det mesta en viss respekt för vetenskapsmän och deras kunskaper.

5.3.5

Det handlar i högre grad om en konsekvent politisk vilja att förbättra forskarnas personliga och yrkesmässiga situation och eliminera de ovan beskrivna negativa faktorerna. Även de missförhållanden som tas upp ovan kan bidra till den bristande uppskattningen av FoU.

5.3.6

Denna nödvändiga politiska vilja försvåras tyvärr av å ena sidan det faktum att stödet för forskning och utveckling — och därmed också forskaryrket — normalt inte medför en tillräcklig uppmärksamhet från medias sida och därmed inte heller väcker något intresse hos allmänheten (vilket i politiska sammanhang är en fördel) och å andra sidan av att antalet forskare inte är tillräckligt stort för att i organiserad form eftertryckligen kunna företräda forskarnas yrkesmässiga och sociala intressen.

5.3.7

Detta hänger också samman med att tidsperioden fram till dess att nationalekonomiska och kulturella vinster görs av investeringar som gjorts i forskning och utveckling är ganska lång och normalt överskrider samhällets ”politiska minne”. Dessutom sprider sig betydelsen av och potentialen hos nya kunskaper inte till medborgarnas allmänna medvetenhet på något spektakulärt sätt, utan bara stegvis.

5.3.8

EESK stöder alltså helt och fullt följande utsaga av kommissionen: ”För att framhäva forskningens betydelse som hävstång för samhällsutvecklingen måste sambandet mellan forskningens innehåll och samhällets nettovinster åskådliggöras på ett tydligt sätt. Likaledes bör man i samhället ges bättre förutsättningar att inse forskningens roll, det meningsfulla i att forska och hur värdefulla forskningskarriärerna är”. Samhället bör dessutom vara bättre informerat om de operativa förutsättningar som krävs för framstående forskning.

5.4   Kapitel 3.3: Sambandet mellan den akademiska världen och näringslivet

5.4.1

Vad gäller denna fråga konstaterar kommissionen följande: ”Ett partnersamarbete mellan den akademiska världen och näringslivet eller mellan privat och offentligt finansierade forskningsorganisationer har visat sig vara helt nödvändigt för att det skall vara möjligt att förmedla nya kunskaper och rön, men det är fortfarande oklart hur relationerna bör utformas, för att inte tala om hur man skall kunna få till stånd ett personalutbyte eller främja gemensamma utbildningsprogram”. Kommittén stöder denna utsaga i stort, men anser inte längre att situationen är så kritisk.

5.4.2

Kommittén är dock medveten om att det finns behov av ytterligare förbättringar och av en bättre ömsesidig förståelse vad gäller arbetsmetoder och karriärkriterier.

5.4.2.1

En särskilt viktig aspekt också för de önskade kursplanerna ligger i frågan varför man inom industrin vid rekrytering av vetenskapsmän och ingenjörer i allmänhet föredrar unga utexaminerade högskolestudenter framför utbildade experter med flera års erfarenhet av forskning, trots att dessa experters breda kunskaper skulle öka takten i överföringen av ”know-how” vad gäller senaste metoder och förfaranden.

5.4.2.2

I detta sammanhang vill EESK därför återigen rekommendera (28) att det redan existerande programmet för att främja rörlighet (stipendier med industrin som värd) skall modifieras och förstärkas, inte bara så att de sociala hindren för intresserade personer kan övervinnas och de därmed förbundna riskerna minskas, utan också så att tydliga incitament för ökad mobilitet uppstår, vilket gör tillräckligt långa utbytesperioder attraktiva. På så sätt skulle också ett intresse kunna väckas inom näringslivet för att anställa äldre och erfarna vetenskapsmän.

5.4.3

I enstaka fall kan man också se att framsteg har gjorts. De hinder som nämns i meddelandet är t.ex. färre när det rör sig om förbindelserna mellan näringslivet och tekniska högskolor eller tekniskt inriktade forskningsinstitutioner.

5.4.4

Även här måste man dock sörja för överensstämmelse och överförbarhet/erkännande såväl nationellt som inom Europa vad gäller olika komponenter: social trygghet och socialt stöd (som sjukförsäkring, sjukpension, ålderspension och intjänade pensionsrättigheter samt förtidspension etc.

5.4.5

Slutligen måste man också vara medveten om att det finns olika talanger och framstående kunskaper som i vissa fall behövs mer och kan utvecklas extra bra inom näringslivet, medan det i andra fall rör sig om kunskaper som passar för en typisk vetenskaplig universitetsuppgift.

5.5   Kapitel 3.4: Forskarkarriärens europeiska dimension

Kommissionen ger i detta kapitel en välunderbyggd analys av framtidsutsikter, uppgifter och problem när det gäller denna aspekt av forskaryrket.

5.5.1

Framtidsutsikterna ligger i en utvidgad arbetsmarknad som är av särskild betydelse för såväl högspecialiserade experter som för enskilda personer och nationalekonomin. Betonas bör här även den vikt som en ”europeisering” av forskaryrket har för kommissionens målsättning (som även kommittén ställer sig bakom), dvs. att få till stånd ”en helhet av materiella resurser och infrastrukturer anpassad till europeisk nivå” (29).

5.5.2

Riskerna ligger å ena sidan i frågan huruvida en yrkeserfarenhet som förväntas i en annan medlemsstat i EU (än den nationella tillhörigheten) bemöts av motsvarande yrkesmässiga synlighet och erkännande på ”hemlandsmarknaden” för att en forskare skall kunna dra nytta av den för sin vidare karriär, å andra sidan i överensstämmelsen/överförbarheten/tillgodoräknandet av de olika elementen i social trygghet (som sjukförsäkring, sjukpension, ålderspension, intjänade pensionsrättigheter och förtidspension etc.).

5.5.3

Detta kräver lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett byte under karriärens gång av arbetsgivare, uppehållsort/medlemsstat, statligt finansierade forskningsinstitut i olika medlemsstater, industrisektor etc., som är vanligt och önskvärt för en yrkeskarriär som ”europeisk” forskare, inte – som hittills ofta varit fallet – inverkar negativt på de tidigare nämnda kraven.

5.5.4

Här måste man utarbeta och genomföra konkreta lösningar om man skall kunna uppnå det mål som nämns i kommissionens meddelande.

5.5.5

Därför är det nödvändigt att utöver genomförandet av forskningsprogrammen också anpassa bestämmelserna om personliga förhållanden, ålderspension, sjukförsäkring (!), flytt-, mäklar-, renoverings- och markförvärvskostnader, barns utbildning, bevarande av intakta familjer (!), arbetslöshet, sjukpension, ålderspension etc., liksom de därmed sammanhängande skattemässiga aspekterna (30), till de villkor som krävs för en europeisk forskarkarriär. Många av de gällande bestämmelserna (t.ex. vad gäller skatt vid markförvärv) är direkta hinder för rörligheten

5.5.5.1

Man bör framför allt skapa ett pensionssystem på europeisk nivå – och där det redan fattats beslut om detta, se till att det verkligen tillämpas – så att de intjänade pensionsförmånerna kan bibehållas eller föras över helt vid byte av arbetsgivare och flytt till en annan medlemsstat, utan att det blir fråga om några försämringar för forskaren.

5.5.5.2

Ett annat generellt problem som ofta blir aktuellt är den äkta makans/makens eller livspartnerns yrkesverksamhet. För att inte sätta familjens sammanhållning på spel bör man sträva efter att undersöka/skapa möjligheter till en lämplig sysselsättning/yrkesverksamhet också för en forskares partner. För detta bör en officiell strategi (31) utvecklas.

5.5.6

Detta beaktades också av kommissionen, som i sitt meddelande skriver: ”För att stärka forskarkarriärernas europeiska dimension krävs det slutligen en förankring i en strukturerad och samordnad rättslig ram på europeisk nivå som säkerställer social trygghet på hög nivå för forskarna och deras familjer och därigenom minimerar riskerna för att redan intjänade sociala trygghetsförmåner går förlorade. (kommentar från kommittén: Man måste säkerställa att ingen sådan risk finns!). På så sätt bör forskarna kunna dra nytta av det arbete som nu pågår inom EU för att modernisera och förenkla samordningen av de sociala trygghetssystemen… I alla dessa sammanhang bör forskarnas och deras familjers speciella behov beaktas fullt ut.”

5.5.7

EESK anser emellertid att man, så länge dessa mål ännu inte uppnåtts och de efterfrågade regleringarna ännu inte trätt i kraft, skall utforma motsvarande rörlighetsprogram och bestämmelser så att de inte bara helt kompenserar bestående olägenheter, utan därutöver också skapar incitament. En sådan uppmuntran är nödvändig både för att göra en europeisk forskarkarriär attraktiv för framstående vetenskapsmän och för att locka eller locka tillbaka framstående vetenskapsmän från t.ex. USA till Europa.

5.5.8

I samband med förverkligandet av ett europeiskt område för forskningsverksamhet måste man på ett ännu mer effektivt sätt utvidga den begränsade arbetsmarknaden (för arbetssökande vetenskapsmän/forskare). För att göra detta föreslår kommittén att kommissionen systematiskt skall bygga ut och förbättra sin i detta syfte redan inrättade Internetplattform (32), med målet att forskare och vetenskapsmän i ordnad form och med tillräcklig specificering skall kunna finna alla – inom EU – relevanta platsannonser/anbudsgivningar från forskningsinrättningar/-projekt och universitet, och även från företag. (Detta bör också förankras i ”stadgan”.) Kommittén föreslår att man även tar kontakt med de institutioner i medlemsstaterna som har detta som sin uppgift.

5.6   Doktorander, disputation och doktorsgrad

Kommissionen tar också upp frågan om doktorander. Bakom denna fråga döljer sig enligt kommittén olika aspekter, nämligen (i) doktorandernas roll och situation och (ii) behovet av disputerade vetenskapsmän/ingenjörer/forskare.

5.6.1

För att en kandidat skall få möjlighet att genomföra en doktorandutbildning är det normalt nödvändigt att han eller hon har avslutat vetenskapliga studier med mycket goda resultat.

5.6.2

En disputation kan betraktas som ett kompletterande och fördjupande steg i den akademiska utbildningen, men framför allt skall den ses som ett högtstående bevis på förmåga till självständig forskningsverksamhet.

5.6.3

En forskarutbildning förmedlar dessutom andra viktiga allmänna kvalifikationer som förmåga till fördjupad forskning, förmåga att på ett begripligt sätt återge mycket komplexa sakförhållanden skriftligt och muntligt, liksom förmågan att använda sig av det engelska språket inom naturvetenskap, teknisk vetenskap och i en internationell miljö.

5.6.4

Doktorander bistår i egenskap av ”fotfolk” (33) den akademiska forskningen med en väsentlig del av forskningsresultaten – och därmed också av uppgiften – vid universitet och liknande forskningsinrättningar.

5.6.5

Därav följer emellertid också det berättigade — och i regel långtifrån tillräckligt uppfyllda — kravet att erkänna denna sysselsättning (34) som ett riktigt yrke (lön och sociala förmåner).

5.6.6

En särskild aspekt som är oundviklig vad gäller doktoranders verksamhet är att en doktorand till viss del är beroende av sin handledare, i vars händer dessutom bedömningen av arbetet i hög grad ligger.

5.6.6.1

Handledarens uppdrag och metoder får emellertid inte gå så långt att de inkräktar på doktorandens initiativförmåga, eller till och med på doktorandens möjligheter till självständigt arbete, något som ju är utmärkande för forskningsarbete.

5.6.6.2

Den funktion och uppgift som en handledare har är i normalfallet visserligen till mycket stor hjälp, men kan i enstaka fall också bana väg för möjligheter till missbruk. Detta missförhållande kan t.ex. få näring av doktoranders alltför låga ersättning, vilket i sin tur kan leda till orimligt stora krav som huvudsakligen ligger i handledarens vetenskapliga intresse och som gör att avhandlingsarbetet tar för lång tid.

5.6.7

EESK rekommenderar därför kommissionen att överväga en uppförandekodex för doktoranders roll och behandling och införa resultaten i ”stadgan”.

5.6.8

I kommissionens meddelande konstateras dessutom att ”man inom näringslivet tycks vara angelägen om att anställa icke disputerade forskare – de som har doktorerat anses vara alltför specialiserade (35)”.

5.6.9

Även om det beklagligt nog tycks vara sant att industrin föredrar ungdomar som just fått ut sin högskoleexamen, och även om detta kan sägas hämma rörligheten mellan den akademiska världen och näringslivet, kan kommittén ändå inte ställa sig bakom detta generaliserande påstående. Både inom den kemiska industrin i vissa medlemsstater och inom andra vetenskaplig-tekniskt inriktade industrisektorer är i normala fall en med fina vitsord avslutad doktorsavhandling en förutsättning – om inte till och med ett krav – för att få en anställning och bli framgångsrik i sin karriär (detta gäller inte generellt för civilingenjörer).

5.6.10

För vidare sysselsättning och karriär på det akademiska området – inbegripet statligt finansierade forskningsinstitutioner – är en disputation en absolut förutsättning (detta gäller inte generellt för civilingenjörer).

5.7   Vetenskaplig attraktivitet och framgång

5.7.1

Ett viktigt kriterium när ungdomar väljer forskare som yrke och skall bestämma i vilket land de i framtiden skulle vilja arbeta i är om det finns attraktiva och framstående forskningsinstitutioner där de kan få möjlighet att samarbeta med de främsta forskarna, som kan fungera som förebild och normsättare.

5.7.2

Samhället och politiken måste sålunda sörja för att det finns, alternativt skapas, gynnsamma förutsättningar för att sakkunskap och forskning på toppnivå skall kunna uppnås och bibehållas.

5.7.3

Forskningsinsatser på elit- och toppnivå är emellertid resultatet av en komplex, mödosam och tidskrävande utvecklings- och selektionsprocess, som följer regler som vuxit fram inifrån processen själv och där ett stort antal viktiga och sammanlänkade faktorer måste sammanfalla.

5.7.4

Några av de viktigaste faktorerna här utgörs av de goda exempel som sätts av särskilt framstående forskare, en institutions utrustningsmässiga och strukturella attraktivitet, ledningens förmåga att främja kreativitet och nya idéer, känslan av att vara delaktig i upptäckter och nyskapande utveckling, samt rimliga förväntningar från samtliga parter att även kunna utveckla sin egen potential och bidra med egna idéer, och få erkännande för detta.

5.7.5

För att allt detta skall kunna växa fram och frodas krävs det dock en gedigen, bred och kvalificerad högskoleutbildning samt en diversifierad och välutrustad forskningsmiljö där grundforskningen får tillräckligt utrymme.

5.8   Ett europeiskt forskarår

5.8.1

Kommittén välkomnar och stöder kommissionens avsikter att inom en nära framtid instifta ”Europeiska forskaråret”.

5.8.2

Kommittén ser detta som en bra tillfälle att lyfta fram forskaren och forskaryrkets betydelse för samhället och Lissabonmålen. Dessutom kan detta bidra till att fördjupa den ömsesidiga förståelsen mellan det civila samhället och forskningen.

5.8.3

Kommittén rekommenderar att man även involverar lämpliga organisationer i medlemsstaterna samt motsvarande vetenskapsorganisationer som är verksamma på europeisk nivå. Kommittén är också beredd att själv engagera sig i detta arbete.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  KOM(2000) 6 slutlig av den 18 januari 2000.

(2)  EGT C 204, 18.7.2000.

(3)  EGT C 221, 7.8.2001 och EUT C 95, 23.4.2003.

(4)  EGT C 204, 18.7.2000.

(5)  Att vetenskapsmän flyttar växelvis mellan Europa och t.ex. USA är givetvis mycket nyttigt och meningsfullt för erfarenhetsutbytet och för att skapa nätverk för kunskaper och metoder. Detta bör dock inte ge upphov till en ensidig utvandring av just de bästa unga forskarna, vilket sker på grund av det nuvarande arbetsmarknadsläget i EU. Det innebär att det väntade nationalekonomiska mervärdet inte gynnar EU som gjorde de mycket kostsamma investeringarna för utbildningen, utan i stället en delvis konkurrerande ekonomi.

(6)  Se även punkt 4.1.1.3.

(7)  En mycket viktig aspekt vid sådana jämförelser är också de FoU-investeringar (t.ex. från USA:s sida) som via försvarsbudgeten till en del även kommer den allmänna vetenskaplig-tekniska forskningen till godo (”dual-purpose”).

(8)  EGT C 260, 17.9.2001.

(9)  Se EGT C 221, 7.8.2001, punkt 3.2.3 och 3.2.4.

(10)  Se t.ex. Jürgen Enders (red.): Academic Staff in Europe. Changing Contexts and Conditions (2001). Westport, CT: Greenwood Press, 2001.

(11)  Se även kommitténs yttrande EUT C 95, 23.4.2003, om kommissionens meddelande: Mer forskning för Europa – Mot 3 % av BNP.

(12)  Kommittén rekommenderar att man även beaktar de erfarenheter som gjorts av institutioner i medlemsstaterna, t.ex. Humboldtstiftelsen.

(13)  EG-domstolens rättsfallssamling 1996, s. II-02041; IA-00553; II-01471.

(14)  Även för detta kommer det ofta att behövas omfattande och kostsam utrustning som kräver tekniska pionjärinsatser.

(15)  EGT C 221,7.8.2001, punkt 3.9.1.

(16)  EGT C 221, 7.8.2001, punkt 4.7: ”Genom forskning tar man ett steg in i det okända. De metoder som tillämpas av den enskilde individen eller av gruppen varierar och kompletterar varandra efter behov, talang och temperament. Forskare kan vara chefer, ingenjörer, samlare, hårklyvare eller konstnärer. Forskning är att famla i mörkret, utforska ett okänt landskap, samla och sortera uppgifter, finna nya ledtrådar, leta efter sammanhang och mönster, känna igen nya samband, utveckla matematiska modeller, utarbeta nödvändiga koncept och symboler, utveckla och konstruera ny utrustning och finna enkla lösningar och harmoni. Forskning innebär emellertid också att bekräfta, säkerställa, utvidga, generalisera och reproducera.”

(17)  Inom t.ex. Max Planck-institutet rekryterar man för det mesta inte framstående forskare genom utannonsering av tjänster, utan man försöker locka till sig den mest lämpade kandidaten i den krets av forskare inom den aktuella internationella forskarvärlden som blivit känd för sina vetenskapliga insatser.

(18)  EGT C 204, 18.7.2000, punkt 7.1: ”I princip utgör forskning och utveckling en enhet som omfattar olika typer av forskning (och därmed också olika mognadsstadier av kunskap för möjlig ny teknik) som grundforskning, tillämpad forskning, ’encyklopedis’ forskning (för att t.ex. komplettera vår kunskap om olika materials egenskaper, nya material, aktiva substanser), teknisk utveckling samt produkt- och processutveckling. Innovation uppstår genom samverkan och korsbefruktning mellan dessa forskningsområden, mellan vilka gränsdragningarna delvis är konstlade.”

(19)  INT 197, EESK 1588/2003 av den 10 december 2003, punkt 4.5.3 och 4.5.5.

(20)  EUT C 95, 23.4.2003, bilagan punkt 8 ff.

(21)  Intervju i den österrikiska tidningen ”Der Standard”, 26 januari 2004, med Novartis' styrelseordförande Daniel Vasella.

(22)  Även de forskare som lockats till olika forskningsinsitut i EU från exempelvis Ryssland, Indien eller Kina har, om de är framgångsrika, tendens att efter några år i Europa anta anbud från USA.

(23)  Den karriärsprofil som skildras här ser inte likadan ut i alla medlemsstater.

(24)  Vissa anställningsskyddsbestämmelser kan göra att förfarandet bli mer komplicerat.

(25)  EGT C 95, 23.4.2003.

(26)  T.ex. Volkswagen-stiftelsens Lichtenberg-program.

(27)  T.ex. ”Juniorprofessur” i Tyskland.

(28)  EGT C 204, 18.7.2000, punkt 8.2.2.

(29)  EGT C 204, 18.7.2000, punkt 9.6.

(30)  I vissa medlemsstater beskattas till och med den kompensation forskaren får för ökade rörlighetskostnader.

(31)  Med insikt om detta problem genomför t.ex. Deutsche Forschungsgemeinschaft och Stifterverband für die Deutsche Wissenschaft ett gemensamt evenemang på temat dubbel-karriär. Läs mer om detta på webbplatserna www.kowi.de och www.dfg.de/wissenschaftliche_karriere/focus/doppelkarriere_paare/index.html.

(32)  http://europa.eu.int/eracareers/index_en.cfm

(33)  Detta uttryck är visserligen begripligt men inte på något sätt alltid adekvat. Inom ramen för en avhandling kan de mest framstående och nyskapande prestationerna göras. En del upptäckter som belönats med Nobelpriset har gjorts redan inom ramen för ett doktorsarbete (t.ex. Rudolf Mössbauer som fick Nobelpriset 1961 och Russell A Hulse, Nobelpristagare 1993).

(34)  Så länge det rör sig om en yrkesmässig verksamhet som inte är att betrakta som en bisyssla.

(35)  Detta påstående rör den i arbetsdokumentet tidigare behandlade frågan om näringslivets förhållningssätt vad gäller rekrytering. Det omtalade förhållningssättet bör undersökas genomgående och i största möjliga mån förbättras.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/14


Yttrande från Europeiska ekonimiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om vissa tredje länders verksamhet på området för sjötransporter av gods (kodifierad version)”

(KOM(2003) 732 slutlig – 2003/0285 COD)

(2004/C 110/03)

Den 9 december 2003 beslutade rådet i enlighet med artikel 71 i EG-fördraget att rådfråga Europeiska och ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda förslag.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 3 februari 2004.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 102 röster för, 1 röst emot och 4 nedlagda röster:

1.   Kommissionens förslag och rättslig grund

1.1

Det förslag till beslut som lagts fram inför rådet och Europaparlamentet avser kodifiering av rådets beslut nr 78/774/EEG av den 19 september 1978 (1) om vissa tredje länders verksamhet på området för sjötransporter av gods. Beslutet i fråga har ändrats betydligt genom rådets beslut nr 89/242/EG av den 5 april 1989 (2) som berör samma område.

1.2

Den rättsliga grunden för den kodifierade versionen utgörs av ett internt beslut från kommissionen av den 1 april 1987 (3), som bekräftas i ordförandeskapets slutsatser från Europeiska rådet i Edinburgh från december 1992 (del A, bilaga 3). Kodifieringen sker i enlighet med kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om kodifiering av gemenskapens regelverk (4), vilket innebär att sakinnehållet blir oförändrat. Tillämpligt lagstiftningsförfarande för antagandet är det som gäller vid tidpunkten för kodifieringen.

1.3

Förfarandet för antagande av den kodifierade lagstiftningen på området (sjötransporter av gods) fastställs i artiklarna 80 och 251 i EG-fördraget.

2.   EESK:s synpunkter och slutsatser

2.1

EESK har i tidigare yttranden (5) varit föranledd att ta upp bakgrunden till problemet som behandlas i den text som får en kodifierad version där man för in de tidigare textavsnitten utan ändringar i sak. Texten syftar till att definiera dumpning från tredje land av sjötransporttjänster som skadar gemenskapens transportsektor, för att lämpliga motåtgärder skall kunna vidtas i förekommande fall. Den frågan behöver vi därför inte ta upp återigen.

2.2

Kodifieringen syftar till att göra gemenskapslagstiftningen tydligare och mer tillgänglig för insyn. Det rör sig främst om bestämmelser som har ändrats efter hand och som är uppsplittrade mellan en ursprunglig rättsakt och efterföljande ändringar. När en kodifieringen genomförs förbättras således rättssäkerheten för dem som omfattas och berörs av gemenskapslagstiftningen.

2.3

Kommittén stöder och uppmuntrar ansträngningarna att förenkla gemenskapslagstiftningen och särskilt konsolideringen och kodifieringen av gällande lagstiftning. Detta arbete bidrar till goda och demokratiska styresformer genom att göra det lättare att förstå och tillämpa gemenskapens regelverk.

2.4

Föreliggande förslag till kodifiering bygger på en föregående konsolidering som genomförts av Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer. I en jämförelsetabell som bifogas framgår förhållandet mellan de gamla och de nya artikelnumren i beslutet.

2.5

Den rättsliga grunden och det lagstiftningsförfarande som föreslås är fullt förenliga med gällande gemenskapsrätt.

2.6

Kommittén godkänner kodifieringen och stöder därmed det förslag till kodifiering som den har uppmanats att yttra sig över.

Bryssel den 25 februari 2004

Regionkommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  EGT L 258, 21.9.1978, s. 35–36.

(2)  EGT L 97, 11.4.1989, s. 47.

(3)  COM(1987) 868 PV.

(4)  KOM(2001) 645 slutlig.

(5)  Initiativyttrande om transportproblem med anknytning till östländerna (EGT C 59, 8.3.1978, s. 10–13), yttrande om förslag till beslut nr 78/774/EEG (EGT C 269, 13.11.1978, s. 56), yttrande om förslag till ändring av beslut nr 78/774/EEG (EGT C 105, 16.4.1979, s. 20-21) och yttrande om förslag till ändring av beslut nr 78/774/EEG (EGT C 71, 20.3.1989, s. 25).


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/16


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om arsenik, kadmium, kvicksilver, nickel och polycykliska aromatiska kolväten i luften

KOM(2003) 423 slutlig – 2003/0164 COD

(2004/C 110/04)

Den 29 augusti 2003 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 95 och 251 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda förslag.

Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 5 februari 2004 Föredragande var Thomas McDonogh.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 101 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Rådets direktiv 96/62/EG om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten (ramdirektivet om luftkvalitet) utgör grunden för kommande EG-lagstiftning på området luftkvalitet.

1.2

I bilaga I till direktiv 96/62/EG anges hur luftkvaliteten skall regleras med avseende på halterna av arsenik, kadmium, kvicksilver, nickel och polycykliska aromatiska kolväten (PAH) med hjälp av kriterier och metoder för utvärdering av luftkvaliteten samt bestämmelser om hur kommissionen och allmänheten skall informeras i denna fråga.

1.3

Kommissionens förslag uppfyller kraven i direktiv 96/62/EG genom att det innebär att lagstiftning skall införas för de tungmetaller som tas upp i bilaga I och som betraktas som kända alternativt misstänkta cancerframkallande ämnen, som det inte fastställts några tröskelvärden för med avseende på deras skadliga verkningar på människors hälsa.

2.   Sammanfattning av förslaget

2.1

Kommissionen säger sig i sitt förslag vara införstådd med att det inte finns några kostnadseffektiva åtgärder för att göra det möjligt att överallt hålla sådana koncentrationsnivåer som inte skulle ge några skadliga hälsoeffekter. Förslaget ligger sålunda inte helt i linje med direktiv 96/62/EG, eftersom detta direktiv anger att bindande gränsvärden skall fastställas.

2.2

Enligt kommissionens förslag är det obligatoriskt med övervakning när koncentrationerna överskrider följande utvärderingströsklar:

6 ng arsenik/m3

5 ng kadmium/m3

20 ng nickel/m3

1 ng bens(a)pyren/m3

Koncentrationer under dessa gränsvärden skulle innebära en minimering av hälsoriskerna. Om ovanstående utvärderingströsklar inte överskrids krävs sålunda bara en indikativ övervakning av koncentrationerna av dessa tungmetaller på ett begränsat antal punkter.

2.3

När det gäller kvicksilver anser kommissionen att man med tiden bör se över rönen i fråga om total exponering, och att denna översyn bör fokusera på förhållandet mellan utsläpp och upptag samt omvandlingen av kvicksilver i miljön.

2.4

Medlemsstaterna måste informera kommissionen och allmänheten om varje överskridande av målvärdet, de bakomliggande orsakerna och de åtgärder som vidtagits.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

Kommittén är införstådd med att det är mycket svårt att sätta upp målvärden eftersom det inte går att fastställa någon tröskel för skadliga verkningar på människors hälsa. Kommittén ser positivt på kommissionens förslag med tanke på att hälsoeffekterna av dessa föroreningar kommer från koncentrationsnivåerna i luften och via nedfall i vattendrag och marken, samt att nedfallen i ekosystemen på land också kan påverka markens kvalitet och bördighet och föroreningen av vegetationen.

3.2

Kommittén håller med kommissionen om att förslaget är både ”ambitiöst och genomförbart”. Kommittén anser också att det är av yttersta vikt att målen ses över inom rimlig tid, eftersom det fortfarande finns många obesvarade frågor när det gäller de långsiktiga verkningarna av tungmetaller och långlivade organiska föreningar. Detta gäller inte minst kvicksilver.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Kommittén vill framhålla att man måste vara medveten om att de koncentrationsnivåer i luften som anges i förslaget endast utgör genomsnittliga värden för hela EU-15, och att det finns geografiska variationer och för vissa föroreningar även säsongsmässiga variationer. Som exempel kan nämnas att den tyngre PAH-föreningen bens(a)pyren uppvisar avsevärt högre koncentrationer på vintern på grund av ökad bränsleförbränning i samband med uppvärmning av bostäder. Detta kan leda till att målvärdet överskrids under en stor del av året, trots att medelvärdet för hela året inte överskrider tröskelvärdet.

4.1.1

Det är också troligt att de utvärderingströsklar som föreslås för metaller (samt målvärdet för bens(a)pyren) kommer att överskridas i närheten av vissa industrianläggningar och i landsbygdsområden under vintermånaderna då behovet av uppvärmning är stort. Som en följd av detta kommer vissa delar av befolkningen inom EU att kontinuerligt utsättas för luftföroreningar som ligger på koncentrationsnivåer över vad som är önskvärt. Kommissionens förslag ger sålunda inte ett tillräckligt skydd (särskilt inte på kort sikt) för vissa grupper av befolkningen.

4.2

Med tanke på att de utsläppsdata som presenteras i direktivförslaget har hämtats från referensåret 1990 anser kommittén att kommissionen bör överväga om det finns behov av att även ta med aktuellare uppgifter för att visa på utvecklingstrenderna under exempelvis det senaste decenniet. På så sätt skulle man även kunna fastställa eventuella minskningar för vissa nyckelgrupper av utsläpp.

4.3

Bens(a)pyren har valts ut som en indikator för cancerrisk, trots att detta ämne endast utgör en av 16 PAH-föreningar som prioriterats för mätning. I förteckningen från FN/ECE tas exempelvis ytterligare tre indikatorföreningar med. EESK anser att man för att säkerställa att det fjärde särdirektivet ligger i linje med (och går att jämföra med) andra internationella överenskommelser (t.ex. FN/ECE:s protokoll om långlivade organiska föreningar) bör man överväga att ta med även andra PAH-föreningar i direktivet.

4.4

Kommittén anser att sådana diffusa utsläppskällor som uppvärmning av bostäder (där PAH-föreningar har en betydande roll) är svårare att kontrollera och därför medför högre kostnader. Även andra åtgärder för att kontrollera rörliga utsläppskällor (t.ex. genom förbättrad bränslekvalitet för att minska partikelutsläppen) kan bidra till en minskning av koncentrationsnivåerna i luften. Det verkar som om en optimering av kaminer och värmepannor i bostäder som ett sätt att kontrollera bens(a)pyren-utsläppen skulle bidra till en minskning av föroreningsexponeringen särskilt i landsbygdsområden. Att i efterhand förbättra befintliga uppvärmningsaggregat kan bli alltför dyrt, men föreskrifter bör finnas för nya kaminer, pannor och andra värmeaggregat så att framtida utsläpp kan minskas.

4.5

Klart är att det behövs ytterligare undersökningar av vilka källorna till dessa föroreningar kan vara i de tio anslutningsländerna. Utsläppen i dessa länder påverkar antagligen också luftkvaliteten i resten av Europa. Anslutningsländerna måste därför uppmuntras, och vid behov även få stöd, så att de inom rimlig tid följer direktivet, vilket i sin tur skulle göra att de gränsöverskridande föroreningsutsläppen minimeras.

4.6

Kommittén är införstådd med att de kostnads-nyttoberäkningar som gjorts visar på att kostnaderna för förbättringar när det gäller nyckelutsläppskällor förutsätter betydande investeringar. Sådana investeringar skulle eventuellt kunna få allvarliga konsekvenser för industrin i form av minskad konkurrenskraft. Kommissionen måste därför se till att en balans uppnås mellan de ekonomiska konsekvenserna och de positiva hälsoeffekterna i samband med att direktivet genomförs, även om detta skulle innebära att besvärliga åtgärder måste vidtas för att förbättra luftkvaliteten, minska exponeringen och förbättra människors hälsa.

4.7

Kommittén anser även att en viktig del av genomförandet av detta förslag till fjärde särdirektiv är att informera allmänheten om luftkvalitetsfrågor av lokal relevans med avseende på dessa föroreningar. Ett absolut krav är dock att allmänheten även har tillgång till de instrument som behövs för att kunna tolka och förstå denna information.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och social

ordförande

Roger BRIESCH


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/18


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel

(KOM(2003) 424 slutlig 2003/0165 COD)

(2004/C 110/05)

Den 29 juli 2003 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 95 och 251 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 februari 2004. Föredragande var Ann Davison.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 26 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande:

1.   Inledning

1.1

EESK välkomnar i princip kommissionens förordning som betonar näring och hälsa. Förordningen läggs fram vid en tidpunkt när WHO:s Europaregion har framhållit att upp till 20–30 % av den fullvuxna befolkningen är överviktig samt att dålig kosthållning och brist på fysisk aktivitet också har ett samband med hjärt- och kärlsjukdomar. Även regeringarna erkänner i allt större utsträckning att det finns ett samband mellan den mat som människorna äter och deras hälsa och välbefinnande samt att ohälsa får konsekvenser för den nationella ekonomin.

1.2

Förslaget till förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel läggs också fram vid en tidpunkt när medvetenheten om kost och hälsa ägnas stor uppmärksamhet i medierna och konsumenterna i högre grad än någonsin tidigare behöver tillförlitlig och underbyggd information att grunda sina val och beslut på. Konsumentinformation och konsumentskydd är synnerligen viktiga frågor för EESK.

1.3

Mot bakgrund av detta har kommissionen som en första åtgärd, och som ett tillägg till direktiv 2000/13/EEG (om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel), föreslagit denna förordning, i vilken man fastställer kriterier för producenter som vill tillhandahålla frivillig information i form av påståenden. Kommissionens avsikt med detta är både att skapa lika konkurrensvillkor på ett område där det förekommer stora tolkningsskillnader och att förse konsumenterna med objektiv information, och därigenom delvis åtgärda den brist på klarhet i detta avseende som det nuvarande direktivet om reklam orsakar.

2.   Sammanfattning av förslaget

2.1

Genom direktiv 2000/13/EG förbjuds användning av information som skulle kunna vilseleda köparen eller som tillskriver livsmedel hälsobringande egenskaper. Den nya förordningen kommer att innehålla mer specifika anvisningar för närings- och hälsopåståenden. Detta har visat sig vara nödvändigt på grund av det allt större antalet påståenden av detta slag, av vilka vissa är tvivelaktiga eftersom det saknas tydliga vetenskapliga bevis som stöder dem. Dessutom blir konsumenten ofta förvirrad av den nuvarande märkningen (1).

2.2

De huvudsakliga målen för förslaget är följande:

Att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom att tillhandahålla mer frivillig information utöver den information som måste tillhandahållas enligt EU-lagstiftningen.

Att förbättra den fria rörligheten för varor på inre marknaden.

Att ge ekonomiska aktörer större rättssäkerhet.

Att garantera lojal konkurrens inom livsmedelsindustrin.

Att främja och skydda innovation inom livsmedelsindustrin.

2.3

Enligt artikel 3 i förslaget till förordning skall användningen av näringspåståenden och hälsopåståenden inte

a)

vara felaktig eller vilseledande,

b)

föranleda tvivel om andra livsmedels säkerhet eller tillräckliga näringsvärde,

c)

ange eller antyda att en balanserad och mångsidig kost inte kan ge lämpliga mängder av näringsämnen i allmänhet,

d)

hänvisa till förändringar av de fysiologiska funktionerna på ett oegentligt eller oroväckande sätt, vare sig genom texten eller framställningar i form av bilder, grafiska element eller symboler.

2.4

I artikel 4 anges minimikrav på en näringsprofil som livsmedel måste uppfylla för att få förses med näringspåståenden eller hälsopåståenden. Till exempel får alkoholhaltiga drycker inte förses med närings- eller hälsopåståenden, förutom sådana som gäller en reducering av alkoholhalten eller energihalten.

2.5

Närings- och hälsopåståenden får användas endast om det finns vetenskapliga bevis för en positiv näringsmässig eller fysiologisk effekt, i enlighet med allmänt vedertagna vetenskapliga fakta som uppdateras i takt med nya tekniska framsteg, samt förutsatt att effekten är betydande och påståendet är begripligt för konsumenten.

2.6

Hälsopåståenden skall åtföljas av ytterligare information, till exempel när de handlar om kost och livsstil.

2.7

Psykologiska och beteenderelaterade påståenden är inte tillåtna, och inte heller påståenden som hänvisar till viktminskning, viktkontroll, hälso- och sjukvårdspersonal eller välgörenhetsorganisationer eller påståenden som låter förstå att hälsan skulle kunna påverkas om man inte konsumerar livsmedlet. Påståenden om minskad sjukdomsrisk måste godkännas av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet samtidigt som man också måste klargöra att det finns åtskilliga riskfaktorer för sjukdomar.

2.8

Bilagan omfattar en förteckning över näringspåståenden och villkor för användningen av dem.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar förslaget till ett europeiskt regelverk, både med tanke på konsumentskyddet och harmoniseringen av inre marknaden. Kommittén är medveten om att man måste finna en lösning på problemet med olika nationella bestämmelser som för närvarande tillämpas i form av nationella uppföranderegler som bygger på självreglering. Den nya förordningen tillhandahåller de rättsliga instrument som behövs för att man skall kunna garantera en direkt och likvärdig effekt i alla medlemsstater.

3.2

Det är dock möjligt att importerade produkter kan komma att bryta mot förordningen genom att både påståenden och märkning endast förekommer på icke-europeiska språk. EESK är också oroad över produkter som köps via Internet från länder utanför EU.

3.3

EESK framhåller att lagstiftningen måste vara proportionell, förutsägbar, att man måste se till att den efterlevs och att den framför allt måste vara praktisk, och uttrycker oro över att vissa av de krav som ställs på att man skall kunna styrka påståenden kan vara onödigt komplexa och till och med ohanterliga. Det behövs praktiska förfaranden med klara tidsscheman så att onödiga dröjsmål i godkännandet undviks. EESK befarar också att arbetsbördan för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet kommer att bli orimligt stor.

3.4

Kommittén framhåller att lagstiftningen måste gå hand i hand med livslång konsumentutbildning som inkluderar personligt ansvarstagande. Vid en tidpunkt när fetma ökar snabbt till och med bland små barn är det viktigt att betona betydelsen av en balanserad kosthållning – dock utan att försaka nöjet att njuta av god mat och dryck. Den måste även gå hand i hand med motion. EESK inser att förmedlingen av detta viktiga budskap till konsumenterna om balans, måttlighet och vikten av att undvika överdrifter innebär en stor utmaning.

3.5

Kommittén är dock medveten om att alla berörda parter (producenter, distributörer, återförsäljare, tillsynsmyndigheter t.ex. med ansvar för handelsstandarder, statliga myndigheter och berörda yrkes-, samhälls- och konsumentorganisationer) måste ta sitt ansvar och samordna det i mån av möjlighet. Mediernas stöd är synnerligen viktigt när det gäller att förmedla information till ”den breda allmänheten”.

3.6

EESK betonar också behovet av att uppmuntra de enskilda medlemsstaterna att utveckla konsumentutbildningsprogram i skolorna, som redan från början integreras i existerande ämnen såsom språk, hemkunskap och samhällskunskap. Också andra grupper såsom äldre, funktionshindrade och etniska minoriteter behöver särskild hjälp via lokala samhällsorganisationer. Exempel på bästa lösningar kunde samlas in och sammanställas på gemenskapsnivå.

3.6.1

EESK uppmanar kommissionen att främja hälso- och näringskampanjer genom gemenskapens folkhälsoprogram.

3.7

Kommittén anser att det är viktigare att betona en generell, välbalanserad och måttlig kost snarare än att i alltför hög grad utpeka mat som ”bra” eller ”dålig”. Kommissionen måste uttrycka sig klarare i förslagen om näringsprofiler i artikel 4 så att producenterna vet exakt var de står.

4.   Särskilda kommentarer

4.1.

Artikel 1.2 EESK förhåller sig positiv till att påståenden i anslutning till storkök i sjukhus, restauranger och skolor inkluderas eftersom de berör ett så stort antal konsumenter, varav många befinner sig i ett utsatt läge. Kommittén befarar dock att det i praktiken blir svårt att genomföra förordningen och övervaka att den efterlevs.

4.1.1.

Artikel 1.4 EESK framhåller livsmedlens särskilda betydelse för de specifika näringsbehoven hos utsatta konsumentgrupper.

4.2

Artikel 2, Definitioner, punkt 1 EESK ställer sig tveksam till att det skall vara tillåtet att utveckla varumärken som antyder särskilda näringsmässiga eller medicinska egenskaper för att på så sätt förmedla ett underförstått påstående.

4.2.1

Artikel 2.2 Natrium ingår i förteckningen över näringsämnen. Hänvisningar till både salt och natrium är förvirrande och måste klargöras.

4.2.2

Artikel 2.3 Den nuvarande definitionen är för allmän och svårdefinierad. Man borde därför precisera att man avser alla ämnen som har en näringsmässig eller fysiologisk effekt, däribland probiotiska komponenter och enzymer i många livsmedel som t.ex. yoghurt, honung m.m.

4.2.3

Artikel 2.8 EESK noterar att kommissionen använder EG-domstolens definition av termen ”genomsnittskonsument”. Kommittén befarar att det finns många konsumenter – med dåliga kunskaper i läsning och räkning samt dålig skolunderbyggnad och begränsade kunskaper om livsmedel och räkning – som inte förstår innebörden av vissa påståenden, i synnerhet sådana som innehåller procentsatser, eller av märkningen.

4.3

Artikel 4.1 Kommittén uppskattar att denna artikel om näringsprofiler inte förekom i det ursprungliga utkastet till förslag. Även om WHO och medlemsstaterna stöder artikeln anser livsmedelsindustrin att den är opraktisk och onödigt restriktiv samt att konsumenterna själva bör ansvara för sina val och sin generella kosthållning. EESK erkänner dock att konsumenterna påverkas så starkt av påståenden om ett livsmedels särskilda och dokumenterade fördelar, till exempel låg fett-, socker- eller salthalt, att de förbiser att livsmedlet kan innehålla en hög halt av andra icke önskvärda näringsämnen. (Till exempel kan en konsument köpa en glassdessert för att den innehåller endast 2 % fett men förbise att den innehåller en mycket stor mängd socker.) Av kommissionens förslag framgår det att betoningen av en dokumenterad ”fördel” hos en produkt kan vara sann och riktig, men inte desto mindre vilseleda konsumenterna eftersom den utelämnar andra ”nackdelar”.

4.3.1

EESK uppmanar därför kommissionen att vara mycket tydligare i sitt förslag om näringsprofiler, och som en provisorisk lösning införa begränsningar beträffande närings- och hälsopåståenden i anslutning till livsmedel som är som är potentiellt skadliga eftersom de innehåller höga kvantiteter näringsämnen som det är olämpligt eller rent av hälsovådligt att överkonsumera.

4.3.2

EESK är medveten om att det kommer att finnas gråzoner där vissa produkter utgör gränsfall (såsom fruktjuicer och helmjölk) som kräver att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet gör en särskild bedömning.

4.4

Artikel 6.3 De ”behöriga myndigheternas” roll, som man också hänvisar till i artikel 24, bör förstärkas och deras relation till Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet fastställas.

4.5

Kapitel 3 EESK håller med om att det behövs jämförelser, men framhåller att den typstorlek som används för jämförelsen bör vara så stor att den är läslig (t.ex. märkningen ”30 % mindre fett” och därefter med minimala bokstäver ”jämfört med standardprodukten”). Av förslaget bör det också tydligt framgå att producenterna inte behöver räkna upp sådant som inte förekommer i produkten (t.ex. ”Denna produkt innehåller inte A- eller C-vitaminer”).

4.6

Kapitel 4 artikel 10 EESK förhåller sig positiv till de särskilda villkor som måste beaktas vad gäller hälsopåståenden eftersom det krävs större försiktighet i anslutning till produkter där valet i högre grad kan vara känslobetonat och där okunnigheten beträffande de vetenskapliga termerna är större. Kommittén hoppas att kommissionen ser till att påståendena gäller den aktuella produkten och inte andra som används tillsammans med denna. (På vissa frukostflingor står det t.ex. att de främjar ”en frisk benstomme”, medan det kalcium som krävs för detta i själva verket finns i mjölken som de äts tillsammans med.)

4.7

Artikel 11.1 d EESK är medveten om den roll som vissa yrkes- och välgörenhetsorganisationer spelar i marknadsföringen av en hälsosammare kost som ett medel för att förebygga vissa sjukdomar. Bidrag från dessa organisationer i form av råd som bygger på specialkunskap välkomnas. Deras eventuella beroende av ekonomiskt stöd eller sponsring bör dock övervakas eftersom de kan göra reklam för livsmedel helt enkelt utgående från säljfrämjande avtal som inte grundar sig på några fastställda normer eller är öppna för andra konkurrerande produkter. Det bör också fastställas klara kriterier för i vilken grad sponsring skall godkännas.

4.8

EESK frågar sig om vissa påståenden beträffande allmän hälsa eller allmänt välbefinnande (t.ex. ”inga färgämnen”) och vissa påståenden som hänvisar till viktminskning skulle kunna godkännas om de uppfyller de fastställda villkoren.

4.9

Artikel 14.1 c Både här och på andra ställen i texten hänvisar man till allmänhetens tillgång till handlingar. EESK ställer sig positiv till denna typ av offentliggörande men hoppas att ansträngningar görs för att nå den stora allmänheten. (Se också artikel 15.6 och artikel 17.2.)

4.9.1

Artikel 14.2 EESK frågar sig om de förfaranden för att uppfylla villkoren som kommissionen har fastställt är onödigt komplicerade. Förfarandena för förhandsgodkännande skulle kunna ändras och man skulle i högre grad kunna förlita sig på det register som upprättats av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet. Kommittén befarar också att denna myndighets verksamhet kommer att fördröjas på grund av dessa nya förfaranden. Formuleringen i artikel 14.2 bör förtydligas. EESK föreslår att det endast skall vara obligatoriskt att översätta påståendena till alla officiella EU-språk, och framhåller att flexibilitet beträffande översättningen är viktig för industrin av marknadsföringsmässiga orsaker. Beträffande artikel 15 frågar sig kommittén om tidsfristerna är rimliga eller alltför tidsödande med onödiga dröjsmål i godkännandeförfarandet, eftersom det enligt punkterna 1 och 2 är livsmedelsmyndigheten som bestämmer över tidsfristerna.

4.10

BILAGAN EESK välkomnar i princip införlivandet av bilagan, som omfattar ett klargörande av definitionerna och en praktisk handledning för producenterna. Kommittén är medveten om vikten av att man i bilagan, med tanke på dagens globala samhälle, fullt ut beaktar rekommendationerna i Codex Alimentarius och från Världshälsoorganisationen (WHO). EESK uppmanar också kommissionen att omgående ta initiativ till ett detaljerat och sakkunnigt förtydligande av varje punkt (t.ex. beträffande användningen av termen ”naturlig”) innan förordningen antas, eftersom det därefter inte längre är möjligt att införa några ändringar. Kommittén ifrågasätter tolkningen av termen ”lätt” och anser att det är mer sannolikt att konsumenten uppfattar att den betyder ”låg” snarare än ”reducerad”, vilket kommissionen föreslår.

5.   Sammanfattning

5.1

EESK anser att det aktuella förslaget utgör ett viktigt framsteg både med tanke på konsumentskyddet och harmoniseringen av bestämmelserna på inre marknaden. Kommittén ser fram emot en utveckling av märkningen beträffande näringsvärdet, men anser att detta inte är den enda lösningen på problemet att kommunicera med konsumenterna.

5.2

Kommittén stöder det allmänna syftet med förslaget men framhåller att förfarandena bör förenklas och tidsfristerna granskas noggrant. EESK rekommenderar att det införs vissa kompromisser för att skapa balans mellan konsumenternas krav på mer underbyggd information och industrins behov av en marknad utan alltför omfattande begränsningar. EESK betonar vikten av konsumentutbildning och framhåller att alla berörda parter måste bidra till denna.

Bryssel den 26 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Se den undersökning som konsumentföreningen i Storbritannien lät utföra i april 2000.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/22


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets direktiv om fastställande av djurhälsoregler för import till gemenskapen av vissa levande hov- och klövdjur samt om ändring av direktiven 90/426/EEG och 92/65/EEG”

KOM(2003) 570 slutlig – 2003/0224 CNS

(2004/C 110/06)

Den 16 oktober 2003 beslutade rådet att i enlighet med artikel 37 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda frörslag.

Sektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som förberett ärendet, antog sitt yttrande den 5 februari 2004. Föredragande var John Donnelly.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari. 2004 (sammanträdet den 25 februari 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 106 röster för och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Den senaste tidens utbrott av mul- och klövsjuka men även klassisk svinpest har föranlett en grundlig översyn av gemenskapens bestämmelser för hur dessa sjukdomar skall förebyggas och bekämpas. För att avvärja eventuella framtida utbrott föreslår kommissionen som en delåtgärd en rationalisering, stärkning och uppdatering av lagstiftningen om import till gemenskapen av vilda och tama djur tillhörande arter som är mottagliga för mul- och klövsjuka och/eller klassisk svinpest.

1.2

Rådets direktiv 72/462/EEG (1) från december 1972 om frågor rörande veterinärbesiktning i samband med import från tredje land av nöt-, får-, get-, griskött och färskt kött eller köttprodukter utgör en garanti för ett gott djurhälsoskydd genom de allmänna hygienkrav som ställs för viss import från tredje land. Kraven rörande kött och köttprodukter i direktiv 72/462 ersätts emellertid som ett led i hygienpaketet av rådets direktiv 2002/99/EG (2) om fastställande av djurhälsoregler för produktion, bearbetning, distribution och införsel av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel. Detta förslag om import av levande hov- och klövdjur samt ändringarna i direktiv 90/426/EEG (3) och 92/65/EEG (4) kommer att leda till att rådets direktiv 72/462/EEG upphävs.

1.3

Enligt rådets direktiv 90/426/EEG av den 26 juni 1990 om djurhälsovillkor vid förflyttning och import av hästdjur från tredje land får import till gemenskapen av hästdjur endast äga rum från sådana tredje länder som återfinns i en förteckning som upprättats i enlighet med direktiv 72/462/EEG. Denna kommer därför att kräva ändringar för att uppfylla de nya kraven i samband med att lagstiftningen uppdateras och skärps.

1.4

I rådets direktiv 92/65/EEG av den 13 juli 1992 om fastställande av djurhälsokrav i handeln inom och importen till gemenskapen av djur, sperma, ägg (ova) och embryon som inte faller under de krav som fastställs i de specifika gemenskapsregler som avses i bilaga A.I till direktiv 90/426/EEG fastställs vilka bestämmelser som skall gälla för import till gemenskapen av andra hov- och klövdjur än tamdjur av nötkreatur, får, getter, svin och hästdjur. Detta direktiv kommer också att behöva ändras eftersom det nya förslaget innehåller bestämmelser för såväl vilda som tama hov- och klövdjur. Det krävs vidare en ändring av rådets direktiv 92/65 så att det beaktar det nya förslagets kriterier för upprättandet av en förteckning över godkända tredje länder.

2.   Sammanfattning av kommissionens förslag

2.1

I detta förslag fastställs djurhälsoregler för import till gemenskapen av levande hov- och klövdjur av de arter som anges i bilaga A.

2.2

Genom förslaget konsolideras djurhälsoreglerna vid import avseende alla arter av klövdjur liksom gemenskapslagstiftningens djurhälsoregler i en enda rättsakt.

2.3

Genom förslaget förtydligas också villkoren för att ett tredje land skall få tillstånd att exportera hästdjur (t.ex. hästar) till EU och direktiv 90/426/EEG och 92/65/EEG ändras i enlighet därmed.

2.4

I artikel 4 fastställs särskilda villkor, däribland tidigare erfarenheter av import och revisioner i tredje land som måste beaktas när man upprättar en förteckning över godkända tredje länder.

2.5

I artikel 8 och 9 föreslås undantag för att medge flexibilitet t.ex. när djur transporteras till och från uppvisningar eller sportevenemang.

2.6

Inspektioner och revisioner av tredje land utförda av kommissionen planeras i syfte att kontrollera överensstämmelse eller likvärdighet med gemenskapens djurhälsoregler.

2.7

Förslaget föreslås omfatta de nya kommittéförfaranden som upprättades i förordning (EG) nr 178/2002 (5) om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet.

3.   Allmänna kommentarer

3.1

EESK välkomnar detta förslag som en del av den pågående översynen av gemenskapsåtgärder för att förebygga och bekämpa mul- och klövsjuka och klassisk svinpest.

3.2

Kommittén stöder idén om att samla bestämmelserna för import av vilda och tama hov- och klövdjur i ett enda direktiv.

3.3

EESK är också mycket positiv till att i detta förslag integrera de allmänna kraven på djurhälsa i rådets direktiv 91/628/EEG (6) om skydd av djur vid transport, särskilt rörande vattning och utfodring.

3.4

EESK välkomnar tillämpningen av de nya kommittéförfaranden som gör det möjligt att reagera i tid när man följer vetenskapliga rekommendationer.

4.   Särskilda kommentarer

4.1

Samtidigt som EESK erkänner att flexibilitet i form av undantag är önskvärd, framhåller kommittén att undantag endast bör medges från fall till fall så att risken för import av sjukdomar inte ökar.

4.2

EESK inser att det finns potentiella nya risker som en följd av EU:s nya gränser efter utvidgningen. Kommittén rekommenderar därför att kommissionen avsätter tillräckliga resurser för inspektioner och revisioner i tredje land.

5.   Slutsatser

5.1

EESK stöder kommissionens förslag eftersom det bidrar till skyddet av djurens hälsa och större enhetlighet i gemenskapslagstiftningen.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  EGT L 302, 31.12.1972, s. 28–54.

(2)  EUT L 018, 23.1.2003, s.11–20.

(3)  EGT L 224, 18.8.1990, s. 42–54.

(4)  EGT L 268, 14.9.1992, s. 54–72.

(5)  EGT L 31, 1.2.2002, s. 1–24.

(6)  EGT L 340, 11.12.1991, s. 17–27.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/24


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja och bordsoliver och ändring av förordning (EEG) nr 827/68”

(KOM(2003) 698 slutlig – 2003/0279 CNS)

(2004/C 110/07)

Den 1 december 2003 beslutade rådet att i enlighet med artiklarna 36 och 37.2 tredje stycket i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 5 februari 2004. (Föredragande: Luísa Santiago

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 103 röster för, 3 emot och 2 nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Kommissionen har lagt fram förslag till ändringar av förordning (EEG) nr 136/66 om oljor och fetter, som upphör att gälla den 1 november 2004. Den nya förordningen skall omfatta olivolja och bordsoliver, och dessutom åtgärder avseende den inre marknaden, handel med tredje land och kvalitetsfrämjande åtgärder i vid bemärkelse. Kommissionen föreslår att regleringsåret för olivolja från och med 2005 inleds den 1 juli efter en övergångsperiod 2004 med ett regleringsår på åtta månader. Kommissionen föreslår vidare att man bibehåller de nuvarande stöden för privat lagring och avskaffar stöd för export och för produktion av livsmedel som konserverats i olivolja. Man förstärker också de nuvarande stöden avseende kvalitet och spårbarhet.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

EESK ser positivt på att lagstiftningen förenklas genom det nya förslaget, men har emellertid följande synpunkter:

2.2

Aktörernas organisationer, artikel 7 – Aktörernas organisationer bör endast avse godkända producentorganisationer och godkända branschorganisationer, och inga andra. På så sätt anser vi att producenternas och bearbetningsindustrins intressen kan tillvaratas bättre än för närvarande då personer utanför sektorn är involverade.

2.3

Program för informationsspridning, artikel 8 – De treåriga programmen för att förbättra kvaliteten och olivodlingens inverkan på miljön samt för spridning och information borde kunna genomföras även i tredjeländer och medlemsstater som redan producerar eller inleder produktion, om de exempelvis är nya eller potentiella konsumentländer, som Frankrike, Australien, Peru, med flera.

2.3.1

EESK anser att det har stor betydelse för sektorn att man främjar kvalitetsstrategier för olivolja. Finansieringen av sådana insatser måste stärkas och insatserna skulle bli effektivare om de integrerades i respektive GOM.

2.3.2

EESK gör kommissionen uppmärksam på att Internationella olivoljerådets (COI) arbete har stor betydelse inom viktiga områden som främjande och kvalitetsförbättring av olivolja. Denna verksamhet bör COI vidareutveckla, under lämpliga former av kontroll.

2.3.3

EESK anser att åtgärder som syftar till koncentration av utbud och saluförande av förpackade oliver med eget varumärke inom branschen bör införlivas i yrkesorganisationernas verksamhetsprogram.

2.4

Handel med tredje land, artikel 11 – Att fullständigt eller delvis avskaffa tullavgifter för olivolja förefaller onödigt, med tanke på att varan inte förstörs vid lagring och efterfrågan ständigt växer. Kommissionen motiverar den föreslagna åtgärden med att man måste säkerställa ett adekvat utbud på den inre marknaden (skäl 14), samtidigt som man framhåller att exporten av olivolja har fördubblats de senaste tio åren.

2.5

Exportbidrag – Det vore förnuftigt att bibehålla exportbidragen under en begränsad period så att man kan ta reda på vilka effekter den nuvarande reformen får för utvecklingen av såväl produktion som priser i fråga om olivolja som producerats inom EU. Om man har kvar exportbidragen – vilket inte medför några finansiella konsekvenser i praktiken eftersom de sedan 1998 ligger på nollnivå – är det emellertid möjligt att ta dem i bruk igen om kommissionens förslag skulle ge upphov till allvarliga störningar på marknaden. Därmed skulle man säkerställa att olivoljan från EU är konkurrenskraftig på världsmarknaden.

2.6

Stöd till privat lagring – Detta system har redan visat dig vara ineffektivt eftersom det inte är anpassat till de verkliga marknadsförhållandena. Det borde ersättas med ett snabbt automatiskt system, endast avsett att lösa allvarliga kriser inom sektorn. Likaledes är det nödvändigt att aktualisera tröskelpriserna i förhållande till rådande prisreferenser.

2.7

Kvalitetsnormer – EESK betonar återigen att det behövs ett totalförbud inom EU mot blandningar som innehåller olivolja och andra vegetabiliska oljor (1).

2.7.1

De tekniska svårigheterna att analysera och kontrollera blandningen, den procentuella andelen olivolja och olivoljans kvalitet, innebär att man inte kan kontrollera att artikel 6 i förordning (EG) nr 1019/2002 efterlevs. Detta kan leda till bedrägerier som försämrar olivoljans goda kvalitet och anseende och har negativa effekter för konsumenterna.

2.7.2

Genom att blanda upp olivoljan med andra matoljor försämrar man inte bara ett högkvalitativt livsmedel. Man lurar också konsumenten att köpa en produkt som har erkänt sämre kvalitet än olivoljan.

2.8

Ursprungsbeteckningar – För att slå vakt om kvaliteten betonar EESK att olivoljans ursprung skall fastställas vara den ort där oliverna är odlade.

2.9

EESK riktar kommissionens och de producerande ländernas uppmärksamhet mot den allvarliga situationen inom sektorn för bagassolja, till följd av den så kallade benzpyrenkrisen. Sedan krisen inträffade i juli 2001 har sektorn drabbats av stora förluster. Priserna har fallit med 70 % och konsumtionen har halverats.

2.9.1

EESK uppmanar kommissionen att fastställa gränsvärden för polycykliska aromatiska kolväten i bagassolja, något som varit fördröjt i mer än tio år, till stor skada för sektorn.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  NAT/102; EGT C 221, 7.8.2001, s. 68–73.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/26


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Lika möjligheter för personer med funktionshinder: En europeisk handlingsplan

(KOM(2003) 650 slutlig)

(2004/C 110/08)

Den 30 oktober 2003 antog Europeiska kommissionen ett meddelande riktat till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om ovannämnda förslag.

Facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som hade svarat för beredningen av ärendet, antog sitt yttrande den 4 februari 2004. Föredragande var Miguel Ángel Cabra de Luna.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 116 röster för, inga röster emot och en nedlagd röst:

1.   Inledning

1.1

EESK har med stort intresse mottagit meddelandet om ”Lika möjligheter för personer med funktionshinder: En europeisk handlingsplan”. EESK har i många av sina rapporter betonat hur viktigt det är att Europeiska handikappårets framgång mäts utifrån de konkreta resultat som uppnås. Meddelandet utgör en lämplig ram för uppföljningen av Europeiska handikappåret.

1.2

Personer med funktionshinder (1) utgör 10 % av befolkningen och siffran ökar i takt med att befolkningen blir allt äldre. Det innebär nästan 50 miljoner människor i Europeiska unionen efter utvidgningen. Om vi dessutom räknar in familj och släktingar till funktionshindrade är det uppenbart att det inte är fråga om en liten minoritet av befolkningen.

1.3

Under året har EESK fortsatt att öka tonvikten på handikappfrågor. Som exempel kan anges utarbetandet av ett yttrande om FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter (2), två seminarier som EESK anordnade om funktionshindrades situation på arbetsmarknaden och utvärderingen av Europeiska handikappåret, utarbetandet av en vägledning om integrering av handikappfrågor i EESK:s verksamhet samt en utställning med verk av konstnärer med funktionshinder i EESK:s lokaler. Samarbetet mellan EESK, Europeiskt handikappforum och andra organisationer har fortsatt att visa sig vara mycket värdefullt.

1.4

EESK anser att Europeiska handikappåret har bidragit till att öka kunskapen om funktionshindrade i samhället. Att göra människor medvetna om behovet av ett rättighetsbaserat system har varit en av de främsta målsättningarna med handikappåret. Det bör dock påpekas att de olika nationella initiativ som tagits till ny lagstiftning för att skydda personer med funktionshinder mot diskriminering leder till att klyftan mellan de olika medlemsstaterna ökar. Denna växande klyfta är negativ inte enbart för målsättningen om ett socialt Europa, den står även i vägen för förverkligandet av en sann inre marknad.

1.5

FN:s initiativ att föra fram en konvention om funktionshindrades rättigheter har bidragit till att frågan erkänns som en människorättsfråga.

1.6

I EU:s nya författning kommer tydligare hänvisningar att göras till handikappfrågor, bland annat genom en klausul som föreskriver att åtgärder mot diskriminering skall integreras i alla politikområden. Vad denna nya klausul kan komma att innebära måste undersökas närmare.

1.7

EESK välkomnar varmt att EU:s stadga om grundläggande rättigheter inkorporeras i EU-fördraget, i synnerhet som man i artikel 21 om förbud mot diskriminering av bland annat människor med funktionshinder, och artikel 26 om integrering av personer med funktionshinder, erkänner behovet av åtgärder för att säkerställa dessa människors oberoende och sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällsliv.

1.8

Av nya uppgifter från Eurostat om funktionshindrades deltagande på arbetsmarknaden framgår att 78 % av de allvarligt funktionshindrade i aktiv ålder står utanför arbetskraften, jämfört med 27 % för personer utan funktionshinder. När det gäller dem som ingår i arbetskraften är arbetslösheten nästan dubbelt så hög bland personer med grava funktionshinder som bland personer utan funktionshinder. Endast 16 % av dem som på ett eller annat sätt är begränsade på arbetsplatsen får någon form av hjälp att arbeta (3). En analys av könsfördelningen visar att situationen är ännu värre för kvinnor med funktionshinder.

2.   Kommentarer och förslag till kommissionens förslag

2.1

EESK ställer sig positiv till att Europeiska handikappåret har lett till en konkret handlingsplan för perioden 2004–2010. Det bör emellertid betonas att handlingsplanen inte är tillräckligt ambitiös. Därför skulle EESK gärna framföra ett antal kompletterande aspekter och kommentarer som om möjligt bör tas i beaktande redan under första etappen av åtgärdsplanen, annars efter 2005.

2.2

I ett tidigare yttrande (4) föreslog EESK att en öppen samordningsmetod skulle tillämpas på handikappolitiken. Därför välkomnar EESK förslaget i meddelandet att rapporter om funktionshinder skall utarbetas två gånger årligen. EESK anser att dessa rapporter bör baseras på gemensamma riktlinjer för att benchmarking mellan länder skall kunna göras. Även om sysselsättning uppenbarligen är en prioriterad fråga i sammanhanget bör även andra politikområden tas upp i rapporterna. Vidare bör social integration och funktionshindrades hundraprocentiga deltagande i samhället vara övergripande och vägledande principer och målsättningar. EESK föreslog att resultaten av dessa rapporter läggs fram för rådet (sysselsättning och sociala frågor). Det är av avgörande betydelse att representativa nationella och europeiska handikapporganisationer får möjlighet att delta i denna process.

2.3

EESK ställer sig positiv till att kommissionen i sitt meddelande hänvisar till det kapacitetsuppbyggnadsprojekt som Europeiskt handikappforum har inlett i tio anslutande länder. För att man skall kunna bygga vidare på det arbete som utförts inom ramen för projektet skulle EESK gärna se att särskild vikt fästs vid handikapprörelser i de tio anslutande länderna under en övergångsperiod. Målinriktade åtgärder bör skapa möjligheter för dessa rörelser att öka sin kunskap och därmed aktivt kunna delta i genomförandet av EU:s politik till stöd för personer med funktionshinder. Man måste dock öka stödet till handikapprörelser i de kandidatländer som inte kommer att anslutas till EU i maj 2004.

2.4

EESK välkomnar förslaget i kommissionens meddelande om utarbetande av ett arbetsdokument om hur handikapperspektivet kan integreras i samtliga sysselsättningsriktlinjer. Som ett komplement till detta föreslår EESK att man inrättar en fungerande övervakningsmekanism för att underlätta utarbetandet av landspecifika rekommendationer till medlemsstaterna om hur de bör införliva handikapperspektivet i den egna politiken. I detta sammanhang bör prioritet ges åt sysselsättning åt funktionshindrade på en öppen arbetsmarknad, däribland arbetstillfällen inom offentliga myndigheter och organ samt särskilda åtgärder för att komma till rätta med sysselsättningssituationen för funktionshindrade på landsbygden. Arbetsmarknadens parter spelar en vital roll i denna process. Med tanke på den demografiska utvecklingen i våra samhällen kan en ökad sysselsättningsnivå för funktionshindrade få omfattande positiva effekter, även utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

2.5

EESK välkomnar förslaget att använda strukturfonderna för att främja funktionshindrades integrering i samhället. Detta bör göras på basis av ett parallellt system som bygger på att särskilda projekt till stöd för funktionshindrade finansieras, samtidigt som man säkerställer att de projekt som beviljas stöd inom ramen för strukturfonderna uppfyller obligatoriska tillgångskriterier. Detta parallellsystem måste införas i den nya EU-förordning för strukturfonderna som Europeiska kommissionen enligt planerna kommer att lägga fram i maj 2004. Ett resultat av den pågående översynen av strukturfonderna måste vara erkännandet av funktionshinder och funktionshindrade som en viktig målgrupp som skall beaktas på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna, oberoende av nya ekonomiska perspektiv.

2.6

EESK har noga följt den process som skall leda fram till nya EU-direktiv om offentlig upphandling (5). Den potential som offentlig upphandling innebär för främjandet av sysselsättning för funktionshindrade, tillgången till offentliga transporter och byggnader samt produktionen och försörjningen av tillgängliga varor och tjänster är enorm. EESK välkomnar därför åtagandet att utveckla en uppsättning verktyg för att underlätta införandet av tillgänglighetskrav för informations- och kommunikationsteknik vid offentlig upphandling och föreslår att detta utökas till att även gälla andra varor och tjänster.

2.7

EESK betonar de negativa effekterna av att EU-direktiv 2000/78 om likabehandling på arbetsplatsen inte har införlivats i de flesta medlemsstater. EESK uppmanar Europeiska kommissionen att utnyttja alla de påtryckningsåtgärder som finns gentemot de medlemsstater som inte införlivat direktivet eller inte genomfört det fullt ut. Vidare måste åtgärder vidtas för att öka handikapprörelsernas, arbetsmarknadsparternas och rättssystemets kapacitet i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av direktivet.

2.8

I ett flertal av sina tidigare yttranden (6) har EESK efterlyst ett särskilt direktiv om funktionshinder på basis av artikel 13 i EU-fördraget i syfte att bekämpa diskriminering mot funktionshindrade på alla områden i livet. EESK är därför mycket besviken över att kommissionen inte nämner detta initiativ i sitt meddelande. Även om kommittén är medveten om de svårigheter som är kopplade till ett framgångsrikt genomförande av dessa initiativ hade EESK åtminstone väntat sig ett erkännande av behovet av ett sådant initiativ och ett antal förberedande åtgärder för att bana vägen för initiativet.

2.9

EESK anser att ett sådant direktiv skulle säkerställa en lägsta skyddsnivå mot diskriminering på alla områden i livet i Europeiska unionen. Eftersom direktivet skulle täcka tillgången på varor och tjänster skulle det dessutom bidra till en effektivare inre marknad.

2.10

EESK delar kommissionens uppfattning att massmedia spelar en viktig roll när det gäller att förbättra funktionshindrades profil i samhället exempelvis genom att främja utbyte av välfungerande metoder mellan olika massmedier. EESK skulle välkomna inrättandet av ett europeiskt nätverk för media och funktionshinder som skulle kunna bidra till att förbättra profilen av funktionshindrade i media. Storbritanniens radio- och kulturindustris handikappnätverk kan fungera som förebild i sammanhanget.

2.11

EESK ställer sig positiv till handlingsplanens inriktning på tillgänglighet. EESK befarar dock att förslagen inte helt kommer att uppnå denna målsättning. En välfungerande politisk ram måste fastställas för att skapa finansiella incitament åt företag att göra sina lokaler och tjänster tillgängliga. Detta bör åtföljas av informationskampanjer som är inriktade på företag och som framhåller betydelsen av funktionshindrade som konsumenter. Vid behov skall dessa kompletteras med bindande lagstiftning för att säkerställa att tillgänglighetsstandarder efterlevs.

2.12

EESK välkomnar expertgruppens rapport om tillgängligheten till den byggda miljön och uppmanar Europeiska kommissionen att tillämpa alla dess rekommendationer, i synnerhet de som rör direktiv 89/106/EEG om byggprodukter. EESK ställer sig även positiv till uppföljningsåtgärder när det gäller undersökningen av harmoniserade kriterier för god tillgänglighet till turistmål (7). EESK erinrar om att välfungerande lagstiftning och effektiv användning av offentliga medel kommer att bli viktiga instrument i strävan att främja målet om att göra turistmål mer tillgängliga.

2.13

EESK välkomnar även den rapport om hjälpmedelsteknik som Europeiska kommissionen nyligen presenterade och ser fram emot genomförandet av rekommendationerna i denna, i synnerhet med avseende på inre marknaden och behovet av ökad insyn när det gäller medlemsstaternas produkter och ersättningssystem.

3.   Ytterligare rekommendationer och åtaganden

3.1

EESK har i sina tidigare rapporter betonat behovet av att integrera handikappfrågan i alla politikområden. Därför välkomnar kommittén den nya budgetposten för finansiering av ett pilotprojekt om integrering av handikappåtgärder som ett uppföljningsprojekt till Europeiska handikappåret. EESK betraktar detta pilotprojekt som ett första steg mot ett särskilt åtgärdsprogram för handikappfrågor som kommer att inriktas på integrering av handikappfrågor i alla relevanta politikområden.

3.2

EESK skulle vilja framföra förslag på åtgärder som kan vidtas inom ramen för detta pilotprojekt:

Utarbeta ett vägledningsdokument om hur handikappfrågar kan integreras i alla politikområden som skall göras tillgängligt för politiska beslutsfattare i Europeiska kommissionen och vara kopplat till konsekvensanalysmetodiken.

Finansiera åtgärder som syftar till att öka nationella handikapprörelsers möjligheter att aktivt delta i utformningen av nationella handlingsplaner om sysselsättning och social integration.

Fastställa statistiska indikatorer för att mäta de verkliga effekterna av de åtgärder som vidtagits för att införliva handikappfrågan inom alla politikområden.

Finansiera åtgärder för utbyte av information om välfungerande metoder rörande införlivande av handikappfrågor i politiken på nationell nivå.

I samband med alla de åtgärder som skall finansieras inom ramen för pilotprojektet bör särskild hänsyn tas till funktionshindrade i de anslutande länderna.

Finansiera ett europeiskt nätverk för media och funktionshinder.

3.3

EESK gläder sig åt den kommande grönboken om icke-diskriminering och betonar behovet av ett tydligt löfte om ett särskilt direktiv om handikappfrågor.

3.4

Det är positivt att stora europeiska företag engagerade sig i Europeiska handikappåret. Deras inflytande på andra företag att göra detsamma bör inte underskattas. Som nämnts i en tidigare rapport skulle EESK ställa sig positiv till att ett europeiskt nätverk för företag och funktionshinder inrättades som ett av de konkreta resultaten av Europeiska handikappåret. Detta nätverk skulle kunna bidra till att förbättra lagstiftningsramen och därmed höja funktionshindrades sysselsättningsgrad, öka produktionen och försörjningen av tillgängliga varor och tjänster och göra området mer lönsamt för företagen. Nätverket skulle också kunna erbjuda rådgivning till nya företag som är intresserade av att engagera sig mer aktivt i handikappfrågor med särskild tonvikt på små och medelstora företag.

3.5

EESK välkomnar den kampanj som Europeiska fackliga samorganisationen och dess medlemmar leder. EESK betonar fackförbundens viktiga roll, och uppmuntrar dem att i allt högre grad uppmärksamma handikappfrågor.

3.6

EESK har i alla sina tidigare rapporter betonat hur viktigt det är att representativa handikapprörelser engageras i den politiska beslutsprocessen på alla nivåer. Europeiskt handikappforums representativa karaktär har godkänts av samtliga EU-institutioner och därför är det viktigt att dess särskilda status erkänns. Ett starkt och oberoende Europeiskt handikappforum som fungerar som vakthund är en av de bästa garantierna för att funktionshindrades rättigheter skall respekteras i nya EU-initiativ.

3.7

Europeiskt handikappforums särposition skulle inte vara möjlig utan dess nationella och europeiska medlemmar. Det finansiella stöd som Europeiska kommissionen ger till specifika europeiska handikapprörelser som är medlemmar i Europeiskt handikappforum är av avgörande betydelse och måste upprätthållas. En förutsättning för att mångfalden inom handikapprörelsen skall kunna respekteras är att finansiellt stöd beviljas till de olika specifika europeiska handikapporganisationerna.

3.8

EESK skulle gärna se att en övervakningsstruktur inrättades för EU:s handlingsplan. För att säkerställa handlingsplanens framgång är det av avgörande betydelse att samtliga berörda parter deltar i denna övervakningsstruktur, däribland Europeiskt handikappforum. EESK skulle gärna ansluta sig till denna övervakningsmekanism

3.9

EESK gläder sig åt att Europeiska handikappåret har bidragit till att handikappfrågor har förts upp på nya politiska dagordningar, exempelvis när det gäller ungdomsfrågor och kultur. Rådets resolution ”Tillgång till kulturell infrastruktur och kulturell verksamhet för personer med funktionshinder” (8) är ett utmärkt exempel på det. EESK betonar att det är viktigt att säkerställa att samtliga projekt som finansieras genom EU-stöd inom kultur, ungdom och utbildning uppfyller tillgänglighetskriterierna.

3.10

Europeiska kommissionens nya arbetsprogram för 2004 omfattar ett flertal initiativ som är av intresse för funktionshindrade. Åtagandet att införliva handikappfrågor på övriga områden bör leda till att handikappfrågor får den uppmärksamhet som krävs inom ramen för initiativen. Dessa initiativ omfattar bland annat följande:

Halvtidsöversynen av eEurope och den reviderade eEurope-handlingsplanen för ett utvidgat Europa.

Strategin för hållbar utveckling, det nya kommissionsförslaget om tjänster på inre marknaden och kommande förslag om tjänster i allmänhetens intresse.

Förslaget om en ny generation program inom utbildning och kultur efter 2006.

Meddelandet från kommissionen om passagerarnas rättigheter inom transportsektorn.

Kommissionens meddelande om strategier för social integration i kandidatländerna.

Kommissionens förslag om översynen av EU:s socialpolitiska dagordning efter 2005.

3.11

EESK välkomnar hänvisningen till högnivågruppen för funktionshindrade och anser att denna grupps roll bör stärkas. Europeiskt handikappforum bör på permanent basis närvara vid gruppens sammanträden i linje med Rådgivande kommittén för lika möjligheter för kvinnor och män. Arbetsmarknadsparter på EU-nivå bör också delta i högnivågruppens arbete.

3.12

EESK begär att man särskilt tar upp frågan om funktionshindrades rättigheter i allt framtida arbete inom ramen för mänskliga rättigheter. EESK ser med intresse fram emot att få ta del av resultaten av den studie som för närvarande håller på att utföras om funktionshindrades situation i olika former av särskilt boende. Denna kommer inte enbart att ge en översikt över läget, utan även innehålla konkreta förslag om alternativa, lokalt förankrade åtgärder för denna stora grupp funktionshindrade.

3.13

EESK välkomnar det vägledningsdokument om utvecklingssamarbete och funktionshinder som lades fram i mars 2003 och som utarbetades i samarbete med Europeiskt handikappforum och International Disability and Cooperation Consortium. EESK uppmanar Europeiska kommissionen att tillämpa detta vägledningsdokument för att säkerställa att funktionshindrade får tillgång till anslag inom ramen för utvecklingssamarbete, även i samband med nödsituationer och humanitärt stöd.

3.14

EESK kommer även fortsättningsvis att verka för att öka tonvikten på handikappfrågor. De åtgärder som EESK har vidtagit för att säkerställa tillgängligheten till sina nya lokaler och tjänster är ett uttryck för EESK:s verkliga åtagande. Kommittén vill gärna ses som en förebild när det gäller skydd och främjande av funktionshindrades och deras familjers rättigheter.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Med tanke på det nya förhållningssätt som främjats under Europeiska handikappåret vore det eventuellt lämpligt att anpassa den terminologi som används för att definiera funktionshindrade och funktionshinder, som i flera länder inte har följt med i utvecklingen och fortfarande återspeglar en något gammalmodig inställning.

(2)  EGT C 133, 6.6.2003.

(3)  ”Employment of disabled people in Europe in 2002”, Population and Social Conditions THEME 3 – 26/2003 Population and Living Conditions, Eurostat, 25.11.2003.

(4)  Integration av funktionshindrade i samhället, EGT C 241, 7.10.2002.

(5)  Yttrande om Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av varor, tjänster och byggentreprenader, EGT C 193, 10.7.2001.

(6)  ”Integration av funktionshindrade i samhället”, EGT C 241, 7.10.2002, och ”Förslag till rådets beslut om Europeiska handikappåret 2003” (KOM(2001) 271 slutlig – 2001/0116 (CNS), EGT C 36, 8.2.2002.

(7)  Se även EESK:s rapport INT/173 ”För en turism som är tillgänglig för alla och socialt hållbar”, EGT C 32, 5.2.2004.

(8)  Rådets resolution ”Tillgång till kulturell infrastruktur och kulturell verksamhet för personer med funktionshinder”, 5-6.V.2003, 8430/03 (Press 114) 23.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/30


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 90/434/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för fusion, fission, överföring av tillgångar och utbyte av aktier eller andelar som berör bolag i olika medlemsstater”

KOM(2003) 613 slutlig – 2003/0239 COD

(2004/C 110/09)

Den 28 oktober 2003 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämda förslag.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 9 februari 2004. Föredragande var Guido Ravoet.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 114 röster för, 1 röst emot och 2 nedlagda röster:

1.   Kommissionens strategi för företagsbeskattning

1.1

Detta förslag ingår i kommissionens strategi för företagsbeskattning som lades fram 2001 (1). I förslaget konstaterar kommissionen att det förekommer ett antal skattehinder för den gränsöverskridande handeln på inre marknaden, och redogör för sina föresatser på kort och längre sikt för att avskaffa dem.

1.2

I strategin planeras ett antal riktade åtgärder, vilka bland annat gäller utvidgad räckvidd för direktiven om utdelning, räntor och royalties och företagsfusioner samt gränsöverskridande förlustavdrag, transferprissättning och dubbelbeskattningsavtal.

1.3

Kommissionen anser att företagen på längre sikt måste få en konsoliderad skattebas för sin verksamhet i EU, så att den nuvarande kostnadskrävande och ineffektiva situationen med 15 (och snart 25) olika uppsättningar skatteregler kan undvikas.

1.4

I yttrandet om ”Direktbeskattning av företag” som antogs 2002 (2) stödde EESK kommissionens förslag som syftade till att på kort sikt avskaffa all slags dubbelbeskattning och andra skattehinder som drabbar de företag som bedriver gränsöverskridande verksamhet på inre marknaden.

1.5

När det gäller mer långsiktiga planer ställer sig EESK bakom målsättningen att verka för en inre marknad utan skattehinder. Kommittén anser att detta kan vara ett av medlen för att nå fram till gemensamma principer som främjar en inre marknad där det råder sund konkurrens. Dessa gemensamma principer bör också gynna målsättningarna om ökad förenkling, konkurrens och sysselsättning.

1.6

En första utvärdering av den strategi som antogs av kommissionen 2001 gjordes i november 2003 (3). Där dras slutsatsen att strategin för företagsbeskattning i två nivåer efter två års arbete framstår som den bästa metoden att angripa problem på inre marknaden och att man genom denna metod har lyckats genomföra de utlovade insatserna. Denna slutsats bekräftades under EU-konferensen om företagsbeskattning som anordnades i Rom den 5–6 december 2003 (4).

2.   Riktade åtgärder inom kommissionens strategi på kort sikt

2.1

Antagandet av förslag för att uppdatera och utsträcka tillämpningsområdet för direktiven om ”moderbolag och dotterbolag” och ”fusioner” är ett av målen på kort sikt som kommissionen satte upp i sin strategi för företagsbeskattning från oktober 2001.

2.2

Detsamma gäller antagandet och den efterföljande uppdateringen av förslaget till direktivet om ”räntor och royalties” som ingick i ”skattepaketet” som innehöll kodexen för god förvaltningssed, ”spardirektivet” och direktivet om ”räntor och royalties”.

2.3

Förslaget till direktiv om uppdatering av direktivet om ”moderbolag och dotterbolag” antogs vid Ekofin-mötet den 22 december 2003. Den slutgiltiga direktivtexten offentliggjordes i EUT den 13 januari 2004 (5).

2.4

”Ränte- och royalty-direktivet” antogs den 3 juni 2003 (6) och skall vara införlivat i nationell lagstiftning den 1 januari 2004. Ett förslag till direktiv om uppdatering av detta direktiv offentliggjordes av kommissionen den 30 december 2003 (7). Direktivet skall bland annat omfatta de viktiga förbättringar som gjorts vad gäller tillämpningsområdet för direktivet om ”moderbolag och dotterbolag”.

2.5

Förslaget till ”fusionsdirektiv” är således det sista av de tre förslag som skall antas av rådet. Antagandet har föregåtts av ett omfattande och gediget samråd, där samtliga skatteproblem rörande gränsöverskridande omstruktureringar kunde fastställas.

3.   Förslag till uppdatering av direktivet om ”gemensamt beskattningssystem för fusion, fission, överföring av tillgångar och utbyte av aktier och andelar”

3.1

I det nu gällande direktivet (90/434/EEG) föreskrivs uppskjuten beskattning av kapitalvinster från gränsöverskridande omstrukturering av företag som skett i form av fusion, fission, överföring av tillgångar och utbyte av aktier eller andelar.

3.2

Detta system för uppskjuten beskattning säkerställer skatteneutraliteten i omstruktureringar i form av ett tillfälligt undantag: beskattningen av kapitalvinster skjuts upp till en senare överlåtelse av överförda tillgångar. Därför

överförs tillgångar och skulder i det överlåtande företaget till det övertagande företaget till sitt skattemässiga värde och

därför kan tilldelning av aktier från det övertagande företaget till aktieägarna i det överlåtande företaget inte leda till en beskattning hos dessa (det skulle i så fall innebära dubbelbeskattning).

3.3

Detta direktiv av den 23 juli 1990 gör det alltså redan möjligt att i vissa fall råda bot på det gränsöverskridande hinder som utgörs av det höga skattetryck som följer på omstrukturering av företag. Där säkerställs nämligen att en gränsöverskridande transaktion inte skall föranleda större skatteskulder än om transaktionen hade ägt rum inom en medlemsstat.

3.4

Förslaget till uppdatering av detta direktiv ersätter ett förslag från 1993 som kommissionen har dragit tillbaka. Det syftar till att utvidga det aktuella direktivets räckvidd och förbättra metoderna för att skjuta upp beskattning samtidigt som det värnar om medlemsstaternas ekonomiska intressen. Det utgör vidare ett komplement till ett förslag till ett tionde direktiv om bolagsrätt som syftar till att underlätta fusioner mellan företag i de olika medlemsstaterna.

3.5

De främsta elementen i förslaget till modernisering av fusionsdirektivet är följande:

3.5.1

Med förslaget avser man att anpassa fusionsdirektivet efter de ändringar som gjorts i direktivet om moderbolag och dotterbolag:

Sänkning av minimitröskeln för kapitalinnehav från 25 % till 10 % för att kunna betraktas som ett moder- eller dotterbolag.

Utvidgning av förteckningen över bolag som omfattas av direktivet till att omfatta nya associationsformer, bl.a. vissa icke-kapitalbaserade kooperativ och bolag, ömsesidiga bolag, sparbanker, fonder samt sammanslutningar med affärsverksamhet. Den nya förteckningen inbegriper Europabolag och europeiska kooperativa föreningar som kan bildas från och med 2004 respektive 2006.

Denna utvidgning av direktivets tillämpningsområde har genomförts genom att man kompletterat förteckningen i bilagan till direktivet med nya associationsformer som inte tagits upp där tidigare. Det rör sig i princip om samma förteckning som den som godkändes inom ramen för moderniseringsdirektivet till direktivet om moderbolag och dotterbolag och som också bör godkännas inom ramen för moderniseringsdirektivet till direktivet om räntor och royalties.

3.5.2

I och med förslaget omfattas nu också i direktivets tillämpningsområde bolag som övertas och som är skattepliktiga i den medlemsstat där de är hemmahörande (system för uppskov vad gäller beskattning), men som betraktas som skattemässigt transparenta i en annan medlemsstat.

3.5.2.1

Utan att ifrågasätta systemet för öppenhet föreskriver föreliggande förslag till direktiv att denna andra stat inte längre skall få beskatta bolagsskattepliktiga företag med hemvist i en annan medlemsstat som har andelar i bolaget vid transaktioner som omfattas av direktivet. Dessa skattesubjekt beskattas först vid en senare avyttring av de överförda tillgångarna.

3.5.3

I och med förslaget utvidgas direktivets räckvidd till att även omfatta split-off-transaktioner, dvs. begränsade eller delvisa fissioner som gör att ett överlåtande bolag kan leva vidare. Systemet för uppskov vad gäller beskattning kommer således att vara tillämpligt vid dessa transaktioner.

3.5.3.1

En partiell fission eller ”split-off” är en transaktion genom vilken ett bolag utan att upplösas överför en del av sina tillgångar och skulder, som utgör en eller flera verksamhetsgrenar, till ett övertagande bolag. I utbyte överför det övertagande bolaget till delägarna i det överlåtande bolaget värdepapper som representerar kapitalet i bolaget.

3.5.4

Med förslaget säkerställer man en skattemässig neutralitet vid flyttning av ett Europabolags eller en europeisk kooperativ förenings huvudsäte från en medlemsstat till en annan. Med förslaget föreskriver man på så sätt ett system för uppskov vad gäller beskattning som gör att man undviker att en sådan flyttning leder till en omedelbar beskattning av kapitalvinster när det gäller den del av bolagets tillgångar som knyts till det fasta driftsställe som bolaget kommer att ha i den stat där det var skattemässigt hemmahörande före flyttningen av sätet. Denna skatteordning kommer också att omfatta avsättningar eller reservationer som bolaget gjort före transaktionen, eventuellt övertagande av förluster och förekomsten av ett fast driftsställe i en tredje medlemsstat.

3.5.4.1

Denna möjlighet att flytta ett säte föreskrivs uttryckligen i dessa bolags stadgor för att garantera den grundläggande etableringsfriheten. Det är alltså mycket viktigt att denna frihet inte hindras av skatteregler.

3.5.5

I förslaget klargörs att systemet för att skjuta upp beskattning i direktivet också kan tillämpas i fall då ett bolag bestämmer sig för att ombilda sin utländska filial till dotterbolag.

3.5.5.1

Det uppskov vad gäller beskattning som föreskrivs i direktivet är knutet till tillgångar och skulder som förflyttas till ett fast driftsställe av det överlåtande bolaget, vilket inte är fallet om ett utländskt bolags filial omvandlas till dotterbolag. I detta fall är de tillgångar och skulder som överförs knutna till det övertagande bolaget (den nya filialen). Omvandlingar av filialer till dotterbolag är förenliga med direktivets mål och undergräver inte beskattningsrätten i den berörda medlemsstaten (tillgångar och skulder fortsätter att omfattas av samma skattelagstiftning) och det är därför lämpligt att precisera att dessa transaktioner införs i direktivets tillämpningsområde.

3.5.6

Förslaget omfattar också direktivets fördel för utbyte av aktier när röstmajoriteten i det förvärvade bolaget förvärvats från delägare som inte är skatterättsligt hemmahörande i Europeiska unionen.

3.5.7

Med förslaget införs lämpliga regler för att förhindra dubbelbeskattning orsakad av olika tillämpningsregler för värdering av aktier och tillgångar i de olika medlemsstaterna. Detta gäller överföringar av tillgångar och utbyte av aktier.

3.5.7.1

När kapitalvinster på tillgångar senare blir beskattningsbara i det övertagande bolaget är det lämpligt att harmonisera de nationella skattereglerna för värdering av aktier som erhållits till följd av en överföring av tillgångar eller ett utbyte av aktier. Det föreskrivs således att dessa aktier åsätts det faktiska värde som tillgångarna och skulderna hade omedelbart före överföringen av tillgångarna eller det faktiska värde som de förvärvade aktierna hade vid tidpunkten för utbytet av aktier (ett undantag föreskrivs för innehav av egna aktier).

4.   Allmänna kommentarer

4.1

Fusionsdirektivet av den 23 juli 1990 avser att säkerställa den nödvändiga neutraliteten i gränsöverskridande omstruktureringar av bolag samtidigt som man ser till att medlemsstaternas ekonomiska intressen skyddas.

4.2

Kommittén välkomnar Europeiska kommissionens förslag till modernisering av detta fusionsdirektiv. Förslagen medför nödvändiga och välavvägda förändringar till direktivet av den 23 juli 1990 och får i princip inte några ogynnsamma följder för företag i förhållande till den nuvarande situationen. Förslagen framtvingar dessutom inga nya skyldigheter eller regler om fullgörande för att företagen skall anpassa sig till detta.

4.3

Förslaget till modernisering av direktivet syftar till att förbättra och utvidga räckvidden av metoden för att skjuta upp beskattning av kapitalvinst som härrör från omstruktureringar. Ett stort antal bolagsformer (däribland Europabolag och europeiska kooperativa föreningar liksom de bolagsformer som i allmänhet antas av små och medelstora företag) och omstruktureringar (såsom partiell fission eller omvandling av en filial) är på så sätt hädanefter uttryckligen angivna.

4.4

Genom att utvidga systemet för skatteneutralitet till att även gälla Europabolag och europeiska kooperativa föreningar, också i fall av flyttning av det säte som specificeras i stadgarna för dessa två bolagsformer, bidrar förslaget till direktiv till att det bildas och drivs bolag med en europeisk dimension och till att de hinder som är knutna till den begränsade territoriella tillämpningen av nationella bolags- och skattelagstiftningar elimineras.

4.5

Alla dessa ändringar gör det möjligt för företag – hädanefter inbegripet ett stort antal små och medelstora företag – att helt och fullt dra nytta av de fördelar som står i samband med den inre marknaden (genom en balanserad beskattning av inhemsk och gränsöverskridande verksamhet som säkerställer neutraliteten vad gäller investerings- eller omstruktureringsbeslut), vilket torde förbättra deras konkurrenskraft och på så sätt ha en positiv inverkan på skapandet av arbetstillfällen och bekämpningen av arbetslösheten.

5.   Särskilda kommentarer

5.1

Kommittén anser att man allmänt bör tillämpa bestämmelsen om att alla nya bolagsformer som inrättas i en medlemsstat automatiskt skall fogas till den förteckning över bolagsformer i den aktuella medlemsstaten som utgör en bilaga till direktivet. Detta skulle lösa problemen i anslutning till bristen på anpassning av förteckningen.

5.2

Kommittén anser dessutom att det är viktigt att direktiven om fusion, om moderbolag och dotterbolag samt om räntor och royalties moderniseras på ett samstämmigt sätt, såväl i fråga om tillämpningsområdet (till exempel den förteckning över bolagsformer som bifogats direktiven) som när det gäller villkoren för att kunna dra fördel av det planerade beskattningssystemet (till exempel sänkningen av kapitalinnehavet till 10 % i direktivet om modernisering av direktivet om moderbolag och dotterbolag).

5.3

Kommittén anser att utvidgningen av tillämpningsområdet (till andra bolagsformer och andra omstruktureringar) inte är fullständig – och därmed inte tillfredsställande – av följande orsaker:

Den omfattar inte alla former av skatter som berörs av omstruktureringarna (till exempel när det gäller registrering och överföring).

Systemet för uppskov med beskattning vid flyttning av sätet begränsas till Europabolag och europeiska kooperativa föreningar, medan däremot EG-domstolen i Centros-målet (8) erkänner rätten till etableringsfrihet och rätten att fritt välja säte för alla bolagsformer.

5.4

Slutligen betonar kommittén att gränsöverskridande omstruktureringar måste garanteras fullständig skatteneutralitet, bland annat i fråga om överföring av förluster och immunisering av avsättningar och reserveringar.

6.   Slutsatser

6.1

Kommittén stöder fullt ut Europeiska kommissionens förslag till ändring av fusionsdirektivet. Förslagen innebär nödvändiga och välavvägda förbättringar av direktivet och gör det möjligt för företag – hädanefter inbegripet Europabolag och europeiska kooperativa föreningar samt ett allt större antal små och medelstora företag – att helt och fullt dra nytta av de fördelar som är knutna till inre marknaden, vilket torde förbättra deras konkurrenskraft och på så sätt ha en positiv inverkan på skapandet av arbetstillfällen och bekämpningen av arbetslösheten.

6.2

Kommittén uppmanar dock kommissionen att på nytt granska vissa viktiga aspekter som kvarstår och som kommittén tar upp i sina särskilda kommentarer.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommiténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Meddelande från kommissionen av den 23 oktober 2001, ”Mot en inre marknad utan skattehinder: En strategi för fastställande av en konsoliderad bolagsskattebas för företagens verksamhet i EU”, KOM(2001) 582 slutlig.

(2)  EGT 241, 7.10.2002.

(3)  Meddelande av den 24 november 2003, ”En inre marknad utan företagsskattemässiga hinder – uppnådda resultat, pågående initiativ och uppgifter som återstår att lösa”, KOM(2003) 726 slutlig.

(4)  Se : www.europa.eu.int/comm/taxation_customs/taxation/company_tax/conference_rome.htm.

(5)  Rådets direktiv 2003/123/EG av den 22 december 2003 om ändring av direktiv 90/435/EEG om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater, EUT L 7, 13.1.2004.

(6)  Rådets direktiv 2003/49/EEG av den 3 juni 2003 om ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater, EUT L 157, 26.6.2003, s. 49.

(7)  KOM(2003) 841 slutlig.

(8)  Mål nr C 212/97, 9.3.1999.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/34


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om EU:s allmänna preferenssystem (GSP)

(2004/C 110/10)

I en skrivelse av den 20 januari 2003 från kommissionsledamoten för handel Pascal Lamy ombads kommittén av kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett yttrande om EU:s allmänna preferenssystem (GSP).

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 februari 2004. Föredragande var Antonello Pezzini.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari 2004) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 117 röster för, 1 röst emot och inga nedlagda röster:

1.   Inledning

1.1

Under loppet av de senaste årtiondena har EU kontinuerligt modifierat och aktualiserat sin politik när det gäller handelsförmåner som beviljas utvecklingsländer, mot bakgrund av ändrade omständigheter. Den senaste större översynen av det allmänna tullpreferenssystemet trädde i kraft den 1 januari 1995 och avsåg en tioårsperiod räknat från detta datum. Systemet löper således ut den 31 december 2004, vilket kräver fortsatt översyn.

1.2

Genom de rådande riktlinjerna infördes ett antal viktiga förändringar. De innebar att man i stället för att på traditionellt sätt bevilja tullfritt marknadstillträde för begränsade kvantiteter tillämpar det s.k. anpassningssystemet, som innebär att man ger begränsade förmåner för obegränsade kvantiteter. Samtidigt infördes nya regler om s.k. gradering, som innebär att vissa exportsektorer i specifika förmånsländer kan uteslutas från att omfattas av förmånerna.

1.2.1

Senare erbjöds ytterligare förmåner i form av särskilda stimulansordningar. Dessa avsåg att främja målsättningarna i fråga om:

att uppnå hållbar utveckling

att bistå de minst utvecklade länderna

att avskaffa produktion av och handel med narkotika

skydd för arbetstagares rättigheter

miljöskydd.

1.2.2

Bestämmelser finns för tillfälligt tillbakadragande av förmåner från länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna, har gjort sig skyldiga till allvarliga och systematiska kränkningar av centrala normer i arbetslivet, har uppvisat brister i fråga om tullkontroll, har sett genom fingrarna med narkotikasmuggling, har varit inblandade i bedrägliga förfaranden eller illojala handelsmetoder, har överträtt internationella konventioner om bevarande och förvaltning av fiskeriresurser eller brutit mot ett eller flera av ett antal andra krav. Denna sanktion har emellertid så sällan åberopats att den i stort sett har blivit ineffektiv; det enda land som för närvarande utsätts för denna typ av bestraffning är Myanmar.

1.3

År 1998 lade kommissionen i syfte att underlätta tillämpningen av GSP fram förslag (KOM(1998) 521 slutlig) som sammanförde vitt skilda bestämmelser för industri- och jordbruksprodukter i en ny förordning som trädde i kraft den 1 januari 1999 och gällde fram till den 31 december 2001. EESK gav också sitt godkännande till dessa förslag (1), vilka senare kom att utgöra rådet förordning (EG) 2820/98.

1.4

Under 2001 lade kommissionen fram förslag (KOM (2001) 293 slutlig) till ett ändrat system som täckte perioden 1 januari 2002–31 december 2004. EESK gav också sitt godkännande till dessa förslag (2), vilka senare antogs som rådets förordning (EG) 2501/2001.

2.   Kommissionens förslag

2.1

Kommissionen övervägde ursprungligen att offentliggöra ett dokument i september 2003 för att lägga fram sina förslag till nytt system som skulle träda i kraft den 1 januari 2005. Därefter beslutade kommissionen att fördröja införandet av det nya systemet under en ettårsperiod och att lägga fram ett förslag till en interimsordning under den mellanliggande perioden, vilken skulle komplettera de befintliga riktlinjerna med några relativt obetydliga ändringar, främst av teknisk natur.

2.1.1

Beslutet att skjuta upp införandet av grundläggande systemändringar har tillskrivits bl.a. en önskan att invänta resultaten från Doha-rundan i WTO-förhandlingarna och en önskan att inte föregripa resultatet av dessa samtal. Ytterligare en tillkommande faktor var Indiens klagomål mot EU inför WTO. Det ansågs också att det skulle vara fördelaktigt att skjuta upp införandet av de nya riktlinjerna till en viss tid efter utvidgningen av unionen, för att de nya medlemsstaterna skulle få tillfälle att anpassa sig; en av dessa (Cypern) är för närvarande förmånstagare inom ramen för GSP.

2.1.2

Tioårsperioden för det nya systemet väntas nu ta sin början den 1 januari 2006. Även om Doha-rundan i förhandlingarna inte har genomförts vid den tidpunkten har kommissionen nu beslutat att inte eftersträva en ytterligare förlängning av status quo. Cancún-samtalens relativa misslyckande är illavarslande för utsikterna att med framgång slutföra Doha-rundan inom denna tidsram.

2.2

Kommissionens förslag för interimsperioden offentliggjordes i september 2003 (KOM(2003) 634 slutlig) och EESK lämnade i vederbörlig ordning sitt godkännande av dessa arrangemang (3).

2.3

I enlighet med den begäran som inkommit från Pascal Lamy lägger EESK nu fram sina observationer och rekommendationer om utformningen av riktlinjerna för det nya slutgiltiga GSP-systemet som skall införas i slutet av denna interimsperiod.

3.   EESK:s synpunkter

3.1

EESK anser att syftena med det nuvarande systemet (se ovan) håller måttet och bör ligga till grund för varje nytt system som avses ersätta nuvarande arrangemang.

3.2

Utmaningen måste nu vara att utforma ett system som kommer att säkra ett effektivt genomförande av EU:s politik på dessa områden.

3.3

EESK noterar här att den särskilda stimulansordningen i stort sett inte har fått avsedd effekt. När man senast räknade efter hade endast ett land (Moldavien) inbegripits i den särskilda stimulansordningen för skyddet för arbetstagares rättigheter (ett andra land, Sri Lanka, kommer att upptas i februari 2004), och inget land har inkluderats i den särskilda stimulansordningen för miljöskydd. Detta är en klar fingervisning om att den särskilda stimulansordningen inte har slagit igenom som incitament. EESK anser därför att dessa mekanismer bör ses över i grunden i samband med översynsprocessen.

3.3.1

I ett tidigare yttrande i detta ämne (4) kommenterade EESK att kommissionens förslag att förbättra dessa arrangemang kanske inte hade gått tillräckligt långt för att göra stimulanserna attraktiva för förmånsländerna. Detta aktualiserar frågan huruvida det är möjligt att inom gränserna för det anpassade systemet med dess begränsade förmåner stimulera de berörda länderna att anpassa sig till de önskvärda beteendemönstren.

3.3.2

Den ytterligare schablonnedsättning av tullsatsen med 3,5 procentenheter som ger en total nedsättning på 7,0 procentenheter kan faktiskt vara en otillräcklig stimulans jämfört med de enorma penningsummor som det är fråga om i narkotikasmuggling eller de avskräckande kostnader som genomförande av miljöprojekt för med sig i mottagarländernas finanser.

3.3.3

Där finns också frågan om hur stimulansen kan struktureras på bästa sätt; huruvida det är bättre med en nedsättning i efterhand som ett erkännande av att ett mottagarland har uppfyllt kraven eller om det är att föredra att ge stimulansen i förväg för att uppmuntra de berörda länderna att anta den politik kriterierna handlar om. Ingen av dessa metoder kommer dock att få den önskade effekten om inte förmånerna är av tillräcklig storleksordning för att vara värda besväret.

3.4

EESK anser att åtgärderna, oavsett vilka som antas, måste vara genomblickbara, konsekventa, objektiva och icke-diskriminerande. De bör bygga på internationellt överenskomna normer och internationellt erkända kriterier, i den mån sådana finns, inklusive ILO:s åtta grundläggande arbetsnormer. De bör också vara förenliga med WTO:s regelverk och andra fördragsåtaganden.

3.5

I sitt tidigare yttrande (5) anmärkte EESK att den översyn som påbörjats vid den tidpunkten inte nådde fram till en fullständig harmonisering och ett förenhetligande av alla GSP:s regler och förfaranden. EESK uttryckte förhoppningen att den genomgripande översynen 2004 skulle utnyttjas för att förenkla, harmonisera, effektivisera, kodifiera, reducera och förenhetliga hela systemet. Kommittén upprepar nu detta uttalande och betonar den vikt den tillmäter denna fråga; förenkling är av grundläggande betydelse för att förbättra GSP:s funktionssätt och för utsikterna att förverkliga dess mål. De nuvarande bestämmelserna är otydliga, alltför omfattande och saknar struktur.

3.6

En av de faktorer som bidrar till komplexiteten i de nuvarande arrangemangen är graderingssystemet där särskilda exportsektorer från enskilda mottagarländer kan uteslutas på grund av att stöd till de speciella industrierna i dessa regioner inte längre är nödvändigt och en förlängning inte är motiverad inom ramen för stöd till utvecklingsländer, även om fortsatt stöd planeras till andra industrier i samma nation. EESK gav sitt godkännande (6) till att behålla graderingssystemet inom ramen för interimsarrangemangen för perioden 1 januari 2002 – 31 december 2004, men anser att detta förfarande bör ses över som en del i den mer ingående översyn som nu skall göras.

3.7

I ett antal yttranden nyligen (7) har EESK lagt tonvikt på behovet av att lagstiftningsförslag åtföljs av detaljerade konsekvensbedömningar. EESK hoppas att kommissionen kommer att utarbeta en sådan konsekvensbedömning med utgångspunkt i sina förslag om översyn av GSP-systemet.

4.   Det civila samhällets uppfattningar

4.1

Den 10 juni 2003 genomförde EESK en hearing med företrädare för det civila samhället i sina lokaler i Bryssel. Uppfattningarna i denna sektion avspeglar skriftliga bidrag som influtit och inlägg under hearingen.

4.2

Det fanns en allmänt spridd känsla av att det nuvarande systemet inte fungerar optimalt. Flera av dem som yttrade sig sade sig hysa allvarliga tvivel om förmånstullarnas effektivitet men kunde inte konkretisera dessa tvivel. Utvärderingar av hur framgångsrikt systemet är var svåra att göra eftersom det inte finns mycket tillgängliga data. Andra pekade på en obalans i fördelningen av förmåner; 75 % av den totala volymen för tullsänkningar går till östliga länder, varav en tredjedel till Kina. Farhågor kom till utryck om att huvuddelen av förmånerna gick till de mest avancerade utvecklingsländerna, inte till de minst utvecklade länderna. Ofta är det internationella handelsföretag snarare än nationalstater som gör de största vinsterna. Man ansåg att effekterna av GSP ofta överträffades av andra faktorer, exempelvis icke-tariffära hinder.

4.3

Flera problem pekades ut:

Urgröpning av tullarna underminerar effekterna av GSP. Samtidigt som tullarna i allmänhet sänks minskas utrymmet för förmånsbehandling i någon större omfattning till utvalda länder. Slutsatserna av Doha-förhandlingarna väntas leda till ytterligare sänkningar över hela linjen.

Systemet uppmuntrar till bedrägeri. Det är relativt enkelt för skrupelfria handelsföretag som är etablerade i länder som inte är berättigade till förmånstullar att exportera sina varor till ett berättigat land och därifrån återexportera dem till EU som varor från det landet.

Också när inget bedrägeri är med i bilden är förfarandet för att verifiera ursprungsland komplicerat, särskilt för tillverkade artiklar som består av ett antal olika material eller delkomponenter; i många fall innebär detta att EU-importören åläggs en orimlig börda att kontrollera att lagstiftningen följs.

Reglerna, särskilt i fråga om gradering, är alltför komplicerade och leder till förvirring och stridigheter.

Det råder bristande konsekvens mellan GSP-systemet och andra EU-instrument. I vissa fall kan länder utnyttja kvoter enligt

a)

ett bilateralt avtal med EU,

b)

autonoma produktspecifika kvoter som beviljas varje år till förmån för alla tredje länder, oberoende av ursprung, och

c)

förmånstullar som beviljas enligt GSP-systemet.

4.4

Det rådde starkt delade meningar i frågan om vilka mål GSP-systemet borde eftersträva under den kommande tioårsperioden. De fackliga organisationerna var fast övertygade om att grundläggande arbetsnormer, miljöskydd och avskaffande av narkotikaproduktion och narkotikasmuggling borde kvarstå som en väsentlig del av systemet; också om det skulle nödvändiggöra uteslutning av länder som inte uppfyllde dessa krav, oavsett ekonomisk status. Omvänt ansåg branschorganisationerna, som ändå erkände dessa frågors stora betydelse, att GSP inte var ett lämpligt instrument för att handskas med sådana problem och att tillämpningen av förmånssystemet blev mer komplicerat om de inkluderades, och att rättsosäkerheten skulle öka.

4.5

Några av de tillfrågade ansåg att den nuvarande listan med mottagarländer var inkonsekvent eftersom

a)

listan företedde ett alltför brett spektrum av utvecklingsstadier,

b)

ekonomier i utveckling och övergångsekonomier är blandade om varandra,

c)

flera mottagarländer också har förmånsstatus via bilaterala eller regionala handelsavtal.

Andra ansåg att BNP per capita inte borde vara ett definitionskriterium eftersom vissa länder med låg BNP per capita har en stark, till och med dominerande position i världshandeln inom vissa industrisektorer. Fackliga företrädare argumenterade för att uppslutning bakom grundläggande arbetsnormer, miljöskydd och bekämpning av narkotikasmuggling borde vara de enda kriterierna. Många tillfrågade var av den uppfattningen att listan över mottagarländer borde begränsas till de 49 länderna på FN:s lista över minst utvecklade länder.

4.6

Det rådde allmän enighet om att grundförmåner borde beviljas på förhand, men att särskilda förmåner, om de över huvud taget beviljades, borde ges i efterhand.

4.7

Förslagen till förenkling inkluderade att

minska listan över mottagarländer,

minska antalet industrisektorer och produktkategorier,

utesluta länder med ett bilateralt avtal med EU,

utesluta länder med ett regionalt handelsavtal,

upphäva specialförmåner eller minska deras antal,

förenkla reglerna om ursprungsland,

förenkla eller stryka graderingsklausulen,

avskaffa alla värdetullar på högst 3 % och alla specifika tullar på högst 5 euro.

Förespråkare för en begränsning av antalet mottagarländer till de 49 minst utvecklade länderna påpekade att detta automatiskt skulle leda till en stor förenkling av systemet.

4.8

Det rådde en allmän känsla av att graderingsklausulen inte fungerade tillfredsställande och hade lett till avsevärda motsättningar. En av de tillfrågade gick så långt som till att påstå att ”det nuvarande graderingssystemet är fullkomligt blint och ogenomblickbart”. Det noterades att förlust av GSP-status ofta ledde till en begränsning av de utländska direktinvesteringarna i det berörda landet eftersom investeringen byggde på prognoser som utgick från att det fanns förmånstullar; de uteslutna länderna drabbades därför av en dubbel bestraffning. Ett annat problem är att den referensperiod som tillämpas för att uppdatera graderingen ligger alltför långt från tidpunkten för uppdateringen; referensperioden för 2003 är exempelvis 1997–1999.

4.9

Allmänt anses att det inte bara råder brist på konsekvens i EU:s allmänna handels- och utvecklingspolitik, utan att det till och med finns inbördes motstridigheter. En korrigering av denna situation och skapande av en lämplig balans mellan olika faktorer som måste beaktas kommer att kräva en samordnad metodik av alla EU-institutioner och aktiv inblandning av ett antal av kommissionens generaldirektorat.

5.   Tredje länders uppfattningar

5.1

Samma frågeformulär sändes ut till regeringar och representativa organisationer i ett antal mottagarländer. Beklagligt nog inkom det mycket få svar, och resultaten har uteslutits från denna översikt eftersom svarsprocenten anses alltför låg för att utgöra ett statistiskt signifikant urval. EESK kommer dock även fortsättningsvis att aktivt engagera sig när det gäller att bistå utvecklingsländerna i deras arbete med att bygga upp den kompetens som krävs för att svara på frågeformulär av detta slag.

6.   Särskilda kommentarer

6.1

Det verkar troligt med tanke på den ogynnsamma starten att Doha-rundan i GATT-förhandlingarna kommer att bli lika utdragen som sina föregångare. EESK ställer sig därför bakom kommissionens beslut att fortsätta med införandet av det nya systemet med verkan från den 1 januari 2006 och inte invänta resultaten av Doha-rundan vid någon oviss tidpunkt i framtiden.

6.2

EU:s initiativ ”Allt utom vapen” för de 49 minst utvecklade länderna innebär att de i praktiken avlägsnas från GSP-systemet. Eftersom de har rätt att exportera alla övriga produkter (med vissa undantag under en övergångsperiod på jordbruksområdet) till EU i obegränsade kvantiteter på tullfri basis är GSP inte längre tillämpligt för dem eftersom man inte genom förmåner kan minska det som redan har fastställts till noll.

6.3

GSP är ett inslag i EU:s utvecklingspolitik. Det får därför inte stå i strid med andra inslag i denna politik. Ändringar i GSP-systemet måste övervägas mot bakgrund av den övergripande utvecklingsstrategin. Detta kommer att kräva en nära samordning mellan kommissionens respektive generaldirektorat.

6.4

EESK hoppas att man i samband med införandet av det nya systemet kommer att ta tillfället i akt att harmonisera systemets regler och förfaranden.

6.5

GSP syftar primärt till att bistå utvecklingsländer att utveckla sina ekonomier. Det kan inte användas som en universalmedicin för alla problem dessa länder ställs inför.

6.6

Olika typer av kritik har riktats mot det nuvarande GSP-systemet, nämligen:

Systemet omfattar alltför många länder.

De särskilda stimulansordningarna har misslyckats.

Det råder obalans i fördelningen av förmåner.

Graderingssystemet är alltför komplicerat.

Systemet uppmuntrar till bedrägeri.

Effekten av systemet har minskat genom att tullarna urgröpts.

6.6.1

EESK instämmer i att alltför många länder omfattas av GSP-systemet. Den nuvarande förteckningen över berättigade nationer omfattar 174 länder, och inom denna grupp råder det stora skillnader i fråga om utvecklingsgrad, handelsvolym, BNP per capita, industrialiseringsnivå, fattigdomsnivå och uppslutning kring internationellt godtagna normer för socialt ansvar.

6.6.1.1

Å ena sidan finns stora handelsnationer som Kina, Indien, Ryssland och Sydafrika med, alltså respektingivande medtävlare till EU inom många marknadssektorer. I skalans andra ände finns avlägsna öområden med obetydliga ekonomier såsom Julön, Heardön, McDonaldöarna, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna. Mellan de två ytterligheterna ligger skatteparadis som Caymanöarna, oljerika nationer som Kuwait, länder med välutvecklade ekonomier som Egypten och länder med totalitära regimer som Zimbabwe.

6.6.1.2

EESK instämmer i uppfattningen att BNP per capita inte kan vara det enda kriterium som avgör rätten att få del av GSP-arrangemangen. Kommittén delar också den oro som framförts från många håll att en orimligt hög andel av förmånerna tilldelas de nationer som är minst behövande. För att se till att bistånd enligt GSP-systemet koncentreras till de mest behövande länderna rekommenderar EESK att de nya riktlinjerna utesluter följande kategorier från deltagande:

Nationer som inte av Förenta nationerna försetts med beteckningen ”utvecklingsländer”.

Nationer som har bilaterala eller regionala handelsavtal med EU.

Nationer som är medlemmar i OPEC.

Nationer som har ett kärnvapenprogram.

Nationer som fungerar som skatteparadis.

6.6.1.3

För att inte missgynna nationer med befintliga bilaterala eller regionala handelsavtal med EU bör det vara möjligt att ändra existerande avtal i riktning mot en konsolidering, i dessa avtal, av eventuella förmåner som de för närvarande har rätt till enligt GSP-arrangemangen.

6.6.2

EESK fäster största vikt vid att främja efterlevnaden av grundläggande arbetsnormer, skydda miljön och bekämpa narkotikasmuggling men det måste understrykas att det nuvarande GSP-systemet varit totalt ineffektivt när det gäller att uppnå något av dessa mål. Bara ett land har inkluderats i den särskilda stimulansordningen för skydd av arbetsrätten och inget alls i ordningen för skydd av miljön, och det finns inga tecken som tyder på att den särskilda stimulansordningen för att bekämpa produktion och smuggling av narkotika, med tolv mottagarländer, har haft någon som helst inverkan på narkotikahandeln.

6.6.2.1

EESK anser det meningslöst att förlänga ett system, visserligen med beundransvärda mål, som så uppenbart har misslyckats i praktiken. Kommittén anser att man bör överväga tanken att utarbeta effektivare sätt att nå dessa eftersträvansvärda mål. Om det anses att GSP-systemet bör utnyttjas i detta syfte vore det bästa sättet att uppnå detta mål att i större utsträckning använda mekanismen med tillfälligt upphävande. Denna har hittills endast åberopats mot ett av länderna på listan med 174 länder, trots att överträdelser av gällande krav genomgående inte är svåra att finna. I många fall beror detta på att det anses oklokt att förolämpa eller stöta sig med de berörda ländernas regimer. EESK kan inte överse med att principfrågor underordnas vad som är politiskt opportunt.

6.6.2.2

EESK rekommenderar att kommissionen som en del av de nya riktlinjerna fastställer klara normer för skydd av arbetsrätten, miljöskydd, avskaffande av narkotikasmuggling, respekten för grundläggande mänskliga rättigheter, hållbar utveckling och andra angelägna områden som konsumentskydd och djurens välbefinnande. Länder för vilka det konstaterats att de allvarligt och systematiskt bryter mot dessa normer bör i första hand uppmärksammas på sina överträdelser och uppmanas att ändra på förhållandet. Om uppmaningen ignoreras bör en offentlig varning utfärdas att om de fastställda normerna inte uppfylls senast ett angivet datum kommer detta att leda till att alla GSP-förmåner tillfälligt upphävs. För länder som inte reagerar på dessa varningar bör sedan alla förmåner upphävas ända till dess att de har uppfyllt normerna. För att denna åtgärd skall få önskad verkan måste den betraktas som en åtgärd som vid behov vidtas rutinmässigt, inte som en sista utväg som används endast i yttersta nödfall.

6.6.2.3

När det finns internationellt godkända normer, såsom är fallet med ILO:s grundläggande arbetsnormer (8), bör dessa ligga till grund för tillämpliga EU-normer. Frånvaro av sådana internationella normer får dock inte utgöra ett hinder för formulering och tillämpning av relevanta EU-normer. EU har rätt att ålägga bestämmelser om förmånsvillkor för handeln. Frestelsen att överse med narkotikasmuggling, blunda för kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att plundra miljön är stark, och det är nödvändigt att skapa tillräckligt starka motkrafter. Samtidigt är det viktigt att betona den moraliska förpliktelse som ligger i dessa frågor för att bemöta anklagelsen att dessa krav bara är ett annat slags icke-tariffärt handelshinder under förklädnad.

6.6.3

EESK inser att det råder obalans i den nuvarande fördelningen av förmåner, där de främsta förmånstagarna är de utvecklingsländer som har hunnit längst och inte de mest behövande. Kommittén anser att ett avskaffande av kategorierna i punkt 6.6.1.2 skulle vara ett steg i rätt riktning för att återställa balansen. För att främja den ekonomiska utvecklingen i de fattigare länderna måste förmånerna i första hand fastställas i enlighet med mottagarlandets exportintressen. Processen skulle underlättas avsevärt om det genomfördes en viss rationalisering av de industrisektorer och produktkategorier som omfattas av schemat.

6.6.4

EESK inser att det nuvarande graderingssystemet är alltför komplicerat och har lett till stora stridigheter och missnöje, särskilt bland de länder som utsatts för det. Vissa förbättringar är uppenbarligen önskvärda men EESK håller inte med dem som förfäktar att graderingen bör upphöra. Gradering bör inte ses som en sanktion. Snarare är det ett erkännande av att förmånerna har fungerat och att en viss industrisektor har kommit fram till en punkt där det inte längre behövs en förmånsordning till stöd. Att det verkligen är så bevisas av att åtta av de nio industrier som hittills har graderats har ökat sin exportvolym till EU efter graderingen. Antagandet att sektorer, och nationer, slutligen kommer att nå fram till detta stadium finns inbyggt i GSP-systemet.

6.6.4.1

EESK rekommenderar att graderingssystemet förenklas, görs mer genomblickbart och bör utformas så att det kombinerar en statistisk ekonomisk bedömning grundad på en formel för marknadsindikatorer med en allvarlig marknadsutvärdering av den berörda sektorn. Det skulle vara en fördel om GD Näringsliv engagerades i denna operation, och det europeiska näringslivets synpunkter bör också samlas in. Dessutom bör perioden mellan graderingspunkten och referensperioden förkortas.

6.6.4.2

EESK rekommenderar att den bestämmelse som införts i interimsarrangemangen, där graderingsprocessen inte bör tillämpas på något mottagarland vars export till EG motsvarar mindre än 1 % av gemenskapens totala import av produkter som täcks av gemenskapens förmånssystem under minst ett av referensåren, bibehålls i riktlinjerna för det nya slutgiltiga systemet. Kommittén anser att man faktiskt mycket väl kan överväga att höja detta tröskelvärde.

6.6.5

EESK finner antalet bedrägerifall bekymmersamt och anser att alla tänkbara åtgärder bör tillgripas för att åstadkomma en minskning. Ursprungsreglerna är alltför invecklade och svåra att tillämpa; de missförstås lätt och förutsätter djupgående kunskaper av en stor mängd lagtexter. Följaktligen fungerar de som en hämsko på handeln och stimulerar samtidigt till bedrägeri. Alltför ofta fungerar förmånsländerna enbart som kanaler för produkter från icke-förmånsländer. Ett belysande exempel är förekomsten av GSP-certifikat Formulär A som oriktigt utfärdats eller förfalskats i vissa ursprungsländer under 1990-talet. Det måste finnas ett effektivt system för inspektion, verifiering och efterlevnadskontroll. Detta kommer att kräva en förstärkning av tullorganen inom EU och bättre inbördes samordning.

6.6.5.1

Ett krav på förmånsländerna måste också vara att de förbättrar sina kontroller. Förmånsländer som ser genom fingrarna med bedrägeri genom ineffektiva kontrollmekanismer bör tillfälligt avstängas från förmånerna. EU ådrar sig årliga kostnader på över 2,2 miljarder euro i förlorade tullintäkter för att finansiera GSP-systemet. Omvänt åtnjuter de deltagande länderna en kollektiv årlig vinst motsvarande det beloppet, om EU skall ställa upp med fördelar i den storleksordningen har man också rätt att ställa krav och villkor på mottagandet.

6.6.5.2

Det finns också behov av tätare kontakter och närmare samarbete mellan medlemsstaternas och ursprungsländernas tullförvaltningar. Detta kan komma att innebära ekonomiska åtaganden på gemenskapsnivå för att man skall kunna inrätta en sambandsfunktion för kontakter mellan tulltjänstemän inom EU och deras kolleger i utvecklingsländerna. Fortbildning inom tullförvaltningen i dessa länder kan också komma att bli nödvändig. Det finns också en säkerhetsaspekt som bör beaktas. Dagens verklighet innebär att EU:s yttre gränser inte enbart utgörs av medlemsstaternas gränser utan i allt större utsträckning av de länders territorium varifrån gemenskapens import härstammar. EESK håller för närvarande på att utarbeta ett yttrande om denna fråga (9).

6.6.6

EESK erkänner att GSP-förmånernas effektivitet konstant urgöps genom successiva tullsänkningar över hela linjen till följd av de olika rundorna i GATT-förhandlingarna. Kommittén anser denna situation oundviklig och inte nödvändigtvis ogynnsam. Det är klart påvisat att tullsänkningar över hela linjen har varit mycket effektiva för att stimulera världshandeln, och ökad global aktivitet i handeln kan bara vara till fördel för alla handelsnationer. Utvecklingen av denna process är faktiskt sådan att de nya riktlinjerna som är avsedda att gälla under en tioårsperiod mycket väl kan vara sista exemplet på att EU tillämpar ett konventionellt system med sänkta tullar.

6.7

EESK anser att de nuvarande ursprungsreglerna är alltför komplicerade för tillämpning på förmånshandel. Resultatet är att de skapar onödiga förpliktelser för EU-importörer att följa lagstiftningen och leder till ett system som präglas av svårtillgänglighet och förvirring. Ett sådant system kan bara främja bedrägeri. EESK skulle vilja se dessa regler ersättas av nya regler som utarbetas med ledning av dem som nu gäller för varor för vilka inga förmånstullar gäller.

6.8

En ytterligare förenklingsåtgärd vore att slopa tullarna när förmånsbehandling leder till värdetullar på högst 3 %, specifika tullar på högst 5 euro.

6.9

För att utvecklingsländernas regeringar och EU-importörerna skall få tid att anpassa sin planering bör eventuella ändringar i förmånsbehandlingen för ett land offentliggöras ett år före ikraftträdandet.

6.10

EESK anser att de nya riktlinjerna bör vara enkla, förutsägbara, lättadministrerade, konsekventa, genomblickbara, relevanta, rättvisa, stabila i tid.

7.   Slutsatser

7.1

EESK stöder kommissionens beslut att införa ett nytt GSP-system med verkan från och med den 1 januari 2006.

7.2

EESK manar till att ta tillfället i akt för att harmonisera, förenhetliga och effektivisera alla regler och förfaranden i GSP-systemet i de nya riktlinjerna.

7.3

EESK anser att kommissionen bör utfärda en detaljerad konsekvensbedömning med sina förslag till nya riktlinjer.

7.4

EESK inser att den existerande särskilda stimulansordningen har varit ineffektiv och förespråkar att den slopas. Kommissionen bör i stället fastställa internationella godtagbara normer som bygger på det europeiska samhällets grundläggande principer. För länder som överträder några av dessa normer bör tillgången till alla förmånstullar tillfälligt upphävas.

7.5

EESK instämmer i uppfattningen att det finns alltför många deltagande nationer i GSP-systemet och argumenterar för att antalet minskas efter de linjer som framgår i texten.

7.6

EESK rekommenderar att graderingsmekanismen bör bibehållas men bör förenklas och göras mer genomblickbar.

7.7

EESK hyser bekymmer över antalet bedrägerifall i det nuvarande systemet och begär att det införs hårdare kontroller.

7.8

EESK anser nuvarande ursprungsregler för förmånsbehandling alltför komplicerade och föreslår en förenkling efter samma linjer som i nuvarande ursprungsregler för icke-förmånsbehandling.

7.9

EESK anser att förenkling av systemet bör vara ett primärt mål för de nya riktlinjerna. Kommittén hoppas att dess förslag bl.a. om att minska antalet mottagarländer, ersätta den särskilda stimulansordningen med mekanismen med tillfälligt upphävande grundat på klart definierade normer, ersätta nuvarande ursprungsregler med regler byggda på ursprungsregler för icke-förmånsbehandling, förkorta perioden mellan graderingspunkten och referensperioden och rationalisera de industrisektorer och produktkategorier som omfattas av schemat, kommer att bidra till att av detta mål kan uppnås.

7.10

Detta yttrande, som utarbetats på begäran av Pascal Lamy, är ett viktigt första steg i samrådet med det civila samhället i denna fråga. EESK anser att införandet av de nya riktlinjerna bör föregås av ytterligare omfattande samråd om förslagen, i god tid, med de viktigaste aktörerna, både inom EU och i utvecklingsländerna.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Yttrande om ”Förslag till rådets förordning (EG) om tillämpning av en flerårig ordning med allmänna tullförmåner under perioden 1 januari 1999–31 december 2001” (KOM(1998) 521 slutlig – 98/0280 (ACC)), (EGT C 40, 15.02.1999).

(2)  Yttrande om ”Rådets förordning om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner under tiden 1 januari 2002– 31 december 2004”, (KOM(2001) 293 slutlig – 2001/0131 (ACC)), (EGT C 311, 07.11.2001).

(3)  Yttrande om ”Förslag till rådets förordning om förlängning till och med den 31 december 2005 av tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 2501/2001 om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner under tiden 1 januari 2002– 31 december 2004 och om ändring av denna förordning”, (KOM(2003) 634 slutlig – 2003/0259 (ACC)).

(4)  Yttrande om ”Rådets förordning om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner under tiden 1 januari 2002– 31 december 2004”, (KOM(2001) 293 slutlig – 2001/0131 (ACC)), (EGT C 311, 07.11.2001), punkt 3.6.

(5)  Yttrande om ”Rådets förordning om tillämpning av en ordning med allmänna tullförmåner under tiden 1 januari 2002 – 31 december 2004”, (KOM(2001) 293 slutlig – 2001/0131 (ACC)), (EGT C 311, 07.11.2001).

(6)  Se ovan.

(7)  Yttrande om ”Förenklade bestämmelser”, föredragande Kenneth Walker (EGT C 48, 21.02.2002), yttrande om ”Meddelande från kommissionen: En bättre och enklare lagstiftning” (KOM(2001) 726 slutlig) (EGT C 125, 27.05.2002) och yttrande om ”Förenkling”, (EUT C 133, 06.06.2003).

(8)  ILO:s normer nr 29, 87, 98, 100, 111, 138 och nr 182.

(9)  Yttrande om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen” (KOM(2003) 452 slutlig – 2003/0167 (COD)).


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/40


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beslutade den 21 januari 2003 att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Återverkan av det amerikanska frihandelsavtalet på förbindelserna mellan Europeiska unionen och Latinamerika/Västindien”.

(2004/C 110/11)

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén beslutade den 21 januari 2003 att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om ovannämnda förslag.

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 15 december 2003. Föredragande var Mário Soares.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 109 röster för, 8 röster mot och 15 nedlagda röster:

1.   Sammanfattning av yttrandet

1.1

Att upprätta det amerikanska frihandelsområdet (Free Trade Area of the Americas, FTAA), som USA har tagit initiativ till, är ett stort företag som syftar till att omvandla hela den amerikanska kontinenten till ett av världens största handelsområden med över 800 miljoner personer, en sammanlagd BNP på över 11 000 miljarder euro och en handelsvolym på 3 500 miljarder euro.

1.2

Trots invändningar mot förfarandet, och trots de tvivel som somliga uttryckt när det gäller tidsgränserna, är januari 2005 fortfarande slutdatum för förhandlingarna, och målsättningen är att det amerikanska frihandelsområdet skall träda i kraft i december samma år. Det faktum att Världshandelsorganisationens ministermöten i Cancún den 10–14 september 2003 strandade gav en ny impuls åt det amerikanska frihandelsprojektet, och nästa extra toppmöte har just fastställts till januari 2004. Vid ministertoppmötet om frihandelsområdet i mitten av november 2003 i Miami lyckades man bryta dödläget i förhandlingarna så att ett datum för det officiella ikraftträdandet kunde fastställas (december 2005). Det frihandelsavtal man enades om vid detta möte har dock en begränsad omfattning.

1.3

Något som utmärker frihandelsområdet, och som också ligger grund för den kritik som framförs av många sektorer i de latinamerikanska samhället, är att det endast omfattar handeln, vilket kommer att öka de obalanser som redans finns i denna del av världen där USA står för 77 % av de amerikanska ländernas sammanlagda BNP och för 62 % av hela den amerikanska kontinentens totala export.

1.4

I det civila samhället i Latinamerika och Västindien skiljer sig åsikterna om projektet kraftigt åt. Å ena sidan ser näringslivet frihandelsområdet som en möjlighet att få tillträde till den stora amerikanska marknaden, även om vissa företag fruktar den amerikanska och kanadensiska konkurrensen. Å andra sidan finns det ett antal sektorer anslutna till The Hemispheric Social Alliance (fackförbund, icke-statliga organisationer, universitet och högskolor) som sätter sig emot projektet, särskilt som det tar alltför liten – eller ingen – hänsyn till de områden som de fokuserar på, dvs. respekt för miljön, arbetstagares rättigheter, social utslagning, statsskuld, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, utnyttjande av barn samt respekt för ursprungsbefolkningar.

1.5

Det är angeläget att EU visar en större politisk vilja i kontakterna med Latinamerika och Västindien. Detta är särskilt viktigt eftersom det gäller unionens ekonomiska intressen och handelsintressen. EU får inte glömma att Nafta (Nordamerikanska frihandelsavtalet) fick stora negativa effekter för de europeiska företagen, som förlorade hälften av den mexikanska marknaden när det trädde i kraft. EU har, trots det associeringsavtal som på mycket kort tid förhandlats fram med Mexiko, inte lyckats återvinna alla de marknadsandelar som gått förlorade.

1.6

Den aktuella politiska och sociala situationen i Latinamerika är gynnsam för att EU med framgång skall kunna sluta avtal med sina partner i Latinamerika och Västindien, och särskilt med Mercosur (Sydamerikanska gemensamma marknaden).

1.6.1

Att Luis Inácio Lula da Silva valdes till president i Brasilien och Néstor Kirchner till president i Argentina är tecken på att det finns behov av förändring i denna del av världen. Förutom att de har ett stort gemensamt intresse av att Mercosur utvecklas redan innan det amerikanska frihandelsområdet upprättas, vill de även främja kontakterna med EU.

1.6.2

Behovet av Europa är i dag påtagligare än någonsin mot bakgrund av den kris som råder i Latinamerika och Västindien. EU betraktas alltjämnt som en social och politisk förebild. Den stora utmaningen som Latinamerika och Västindien just nu står inför är att hitta en alternativ ekonomisk och social modell till ”Washingtonöverenskommelsen” och till integrationsprojektet med USA, som betraktas som alltför dominerande.

1.7

Även om denna önskan om ”mer Europa” i det latinamerikanska samhället - särskilt bland eliten - förefaller självklar, måste EU trots allt göra en kraftfull insats för att i högre grad inbegripa det civila samhället i sin strategi. Endast ett målmedvetet politiskt åtagande åtföljt av adekvat och effektiv information samt deltagande av det civila samhället kan visa att det rör sig om ett projekt som är gynnsamt för alla parter. EU får inte begå de misstag som FTAA-projektet kritiseras för.

1.8

EU bör ha de misslyckade multilaterala förhandlingarna i Cancún i åtanke och överväga att dess internationella partner, i likhet med USA, har beslutat att använda sig av andra kanaler, som bilateralism eller samarbete mellan olika grupperingar av länder för att utveckla den internationella handeln. Misslyckandet i Cancún utgör enligt USA:s synsätt ett nytt argument för att föra förhandlingarna om ett amerikanskt frihandelsområde framåt. I sammanhanget anser EESK att EU och Mercosur måste visa prov på en mycket större politisk vilja att sluta ett associeringsavtal genom att övervinna den tvekan och de hinder som varje förhandling inbegriper. För att nå samma mål när det gäller å ena sidan Andinska gemenskapen, och å andra sidan Centralamerikanska gemensamma marknaden (CACM), måste Europeiska unionens råd ge Europeiska kommissionen mandat att inleda förhandlingarna. Annars kommer EU:s målsättning att bli en strategisk samarbetspartner till Latinamerika att gå om intet, vilket riskerar att försvaga unionens roll när nya regler för handeln och styrelseformer på det internationella planet skall utformas. Länderna i Latinamerika och Västindien är av kulturella, politiska och ekonomiska orsaker naturliga bundsförvanter som kan bidra till att omdefiniera Europas roll i världspolitiken.

1.9

Följaktligen får EU inte föra en reaktiv politik i förhållande till sina parter i Latinamerika och Västindien. Man får inte invänta att det görs framsteg inom ramen för förhandlingarna om ett amerikanskt frihandelsområde innan man agerar i det strategiska partnerskapet EU/Latinamerika och Västindien. EU bör inta en ledarroll i denna fråga som rör den internationella politiken och handeln.

1.10

I stället krävs det att man ger en ny politisk impuls i kontakterna med denna del av världen och att man ökar insatserna för att förverkliga åtagandena från toppmötena i Rio 1999 och i Madrid 2002. EU bör omdefiniera sin strategi med följande utgångspunkter:

Att utforma en handlingsplan och en konkret förhandlingstidtabell samt förslag som motsvarar de latinamerikanska och västindiska ländernas intressen.

Att liberalisera handeln för att gynna ekonomierna i dessa båda områden.

Att bredda det organiserade civila samhällets deltagande i samtliga förhandlingsfaser.

Att fullfölja en politik för stöd till ländergrupperingar i Latinamerika och Västindien.

Att försvara en enhetlig social modell i relationerna med Latinamerika och Västindien i syfte att främja den sociala sammanhållningen.

Att avsevärt höja de ekonomiska anslagen så att de återspeglar den strategiska betydelse som denna del av världen har.

Att bryta kopplingen mellan ett slutet associeringsavtal EU/Mercosur och en avslutning på Doharundan.

Att snabbt sluta associeringsavtal med de övriga blocken, exempelvis Andinska gemenskapen och Centralamerikanska gemensamma marknaden.

Att vitalisera den politiska dialogen mellan de olika grupperingarna av länder och därmed öka deltagandet av europeiska ministrar i de ministerforumen såsom vid mötena mellan EU och Riogruppen.

2.   Förslaget till ett amerikanskt frihandelsavtal

2.1   Bakgrunden till planerna på ett amerikanskt frihandelsområde

2.1.1

Tanken att förena samtliga länder på hela den amerikanska kontinenten är mycket gammal, men har aldrig kunnat förverkligas på grund av bristande samförstånd mellan länderna. Det amerikanska frihandelsområdet (FTAA), som det för närvarande förhandlas om, är ett viktigt steg i denna riktning. Förfarandet har i själva verket nått sin slutfas.

2.1.2

Projektet bygger på ett nordamerikanskt initiativ som bör ses mot bakgrund av den situation som rådde på åttiotalet. Reaganregeringen lanserade i maj 1982 ett initiativ med avseende på Västindien som syftade till att upprätta ett ekonomiskt partnerskapsprogram med fokus på en öppning av handeln och på privata initiativ. I januari 1998 skrev Ronald Reagan under ett frihandelsavtal med Kanada. Underhandlingar om att utvidga detta avtal till att även omfatta Mexiko fördes på initiativ av George Bush (den äldre) och förverkligades under Clintonregeringen. Resultatet blev Nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta).

2.1.3

År 1990 presenterade George Bush sitt projekt ”Enterprise for the Americas Initiative”, vars målsättning var att skapa ett frihandelsområde i den delen av världen och att inrätta investeringsfonder i syfte att uppmuntra till ytterligare ekonomiska reformer, dra till sig internationella investerare och minska de latinamerikanska ländernas skulder.

2.1.4

Regeringarna i Latinamerika och Västindien mottog å sin sida projektet, som syftade till en bred ekonomisk allians, med stor entusiasm.

2.1.5

Så snart Clintonadministrationen kom till makten övertog den tanken att förena hela Amerika genom ett frihandelsavtal. Det första amerikanska toppmötet hölls i december 1994 i Miami. I mötet deltog 34 stats- och regeringschefer från hela den amerikanska kontinenten med undantag för Kuba (1).

2.2   Projektets riktlinjer och huvudprinciper

2.2.1

Under Miamitoppmötet antog parterna en handlingsplan och en principförklaring i vilka projektets riktlinjer och huvudprinciper återfinns. Den centrala målsättningen är att inrätta ett frihandelsområde genom att stegvis avlägsna handels- och investeringshinder.

2.2.2

Handlingsplanen syftar till att öka välståndet genom ekonomisk integration och fri handel. Den innehåller tre kapitel som handlar om att bevara och stärka demokratin, att bekämpa fattigdom och diskriminering samt om hållbar utveckling och miljöskydd.

2.2.3

Vid det andra amerikanska toppmötet i Santiago i april 1988 omarbetades handlingsplanen, men huvudriktlinjernas behölls. Följande fyra kapitel utarbetades: utbildning, demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter, ekonomisk integration och frihandel samt utrotning av fattigdom och diskriminering. Även om de ekonomiska frågorna dominerade projektet fäste man bland annat på Brasiliens begäran stor vikt vid den sociala frågan genom att man lyfte fram utbildning och utrotning av fattigdom.

2.2.4

Handlingsplanen blev föremål för ytterligare ändringar. Utbildningskapitlet försvann eftersom det inte gav något resultat vid förhandlingarna. På Kanadas initiativ togs emellertid ett nytt tema upp vid det tredje amerikanska toppmötet i Québec i april 2001. Till kapitlen om en stärkt demokrati, ekonomisk välfärd och förverkligande av den mänskliga potentialen fogades temat om konnektivitet (tillgång till ny informationsteknik).

2.3   Förhandlingsstrukturen

2.3.1

Stats- och regeringschefernas olika toppmöten ingår i den mycket komplexa struktur som utgör ramen för förhandlingarna. De sammanträder tre till fyra gånger per år och deras uppgift är att stödja projektets huvudlinjer, som utarbetas på lägre förhandlingsnivåer, och att presentera sina länders politiska önskemål. Handelsministrarna intar en central plats i förhandlingsstrukturen. De sammanträder ungefär var artonde månad för att fastställa de allmänna riktlinjerna för det amerikanska frihandelsområdet.

2.3.2

Det finns en administrativ nivå där de biträdande handelsministrarna deltar inom ramen för en förhandlingskommitté för handeln. Denna spelar en nyckelroll så till vida att den ställer upp riktlinjerna för arbetet inom de nio förhandlingsgrupperna, beslutar om den allmänna strukturen för det framtida frihandelsavtalet och om de institutionella frågorna samt säkerställer att förfarandet är öppet för insyn.

2.3.3

Det återstår en hörnsten av teknisk art, nämligen de förhandlare och sakkunniga som sammanträder inom de nio förhandlingsgrupperna, vilka skall behandla följande områden: 1) tillträde till marknaderna, 2) investeringar, 3) tjänster, 4) offentlig upphandling, 5) konfliktlösning, 6) jordbruk, 7) immaterialrättigheter; 8) subventioner, antidumpningstullar och utjämningsåtgärder, 9) konkurrenspolitik.

2.3.4

Dessa olika grupper får tekniskt och analytiskt stöd av en trepartskommitté bestående av Amerikanska samarbetsorganisationen (OAS), FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (ECLAC) och Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

2.4   Förhandlingsfaserna

2.4.1   Den första förhandlingsfasen

2.4.1.1

Sedan toppmötet i Miami har planerna på ett frihandelsområde genomgått flera förhandlingsfaser. Den första fasen (1994–1998) var en förberedande etapp då projektets grundstruktur fastställdes. Fyra ministersammanträden ägde rum (i Denver i juni 1995, i Cartagena i mars 1996, i Belo Horizonte i maj 1997 och i San José i mars 1998).

2.4.1.2

Under denna första förhandlingsfas antogs huvudprinciperna för förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet. Det bestämdes att beslut skulle fattas med konsensus, att det amerikanska frihandelsområdet skulle utgöra ett unikt åtagande samt att det skulle följa WTO:s regler och principer. Dessutom beslutade man det på begäran av Mercosur och särskilt Brasilien – men tvärtemot amerikanska önskemål – att det amerikanska frihandelsavtalet skulle vara förenligt med andra avtal mellan olika grupper av länder eller bilaterala avtal, och att länderna skulle kunna ansluta sig till avtalet antingen individuellt eller i form av regionala block. Efter det talade flera ländergrupperingar med en stämma inom FTAA:s förhandlingsinstanser såsom Andinska gemenskapen, Mercosur, Karibiska gemenskapen och senare fyra (2) länder inom den Centralamerikanska gemensamma marknaden (de s.k. CA-4).

2.4.1.3

Under denna första förhandlingsfas ägnade också de olika parterna sina krafter åt att samla in information och kunskap samt åt att fastställa grunderna för de kommande förhandlingarna.

2.4.2   Den andra förhandlingsfasen

2.4.2.1

Vid toppmötet i Santiago gav stats- och regeringscheferna uttryck för sin vilja att driva det amerikanska projektet framåt. Under denna andra förhandlingsfas meddelade ministrarna, som sammanträdde vid två tillfällen (i Toronto i november 1999 och i Buenos Aires i april 2000), att åtgärder för att förenkla handeln skulle träda i kraft i januari 2001. Dessutom presenterade förhandlingsgrupperna ett preliminärt förslag till frihandelsavtal.

2.4.2.2

Under påtryckningar från det civila samhället beslutade man att göra det preliminära förslaget tillgängligt för allmänheten i syfte att öka insynen. Ministrarna bekräftade att de ville att projektet skulle vara färdigbehandlat i januari 2005 så att det kunde träda i kraft i december 2005.

2.4.3   Den tredje förhandlingsfasen

2.4.3.1

Den tredje förhandlingsfasen inleddes med det tredje amerikanska toppmötet som hölls i Québec i april 2001. Då lade stats- och regeringscheferna fram en förklaring som innehöll omfattande sociala och ekonomiska åtaganden. En demokratisk klausul antogs: Man kom överens om att hålla samråd ifall ett deltagarland ger avkall på sina demokratiska principer. Inga sanktioner föreskrevs.

2.4.3.2

Målsättningen med denna tredje fas var att förbereda en ny, mer genomarbetad version av det framtida avtalet. Vid det sjunde ministermötet i Quito i november 2002 kunde man lägga fram ett nytt förslag till avtal, och man fastställde riktlinjerna för förhandlingarna för de 18 kommande månaderna. Ministrarna inrättade även ett samarbetsprogram (Hemispheric Cooperation Programme) som syftade till att öka möjligheterna till ett aktivt deltagande av de minsta ekonomierna i den del av världen som skulle omfattas av det amerikanska frihandelsavtalet. Med mötet i Quito inleddes slutfasen av förhandlingarna, som leds av USA och Brasilien.

3.   Projektets kännetecken och hinder för att förverkliga det

3.1

Det amerikanska frihandelsområdet skulle utgöra ett av de största frihandelsområdena i världen med en marknad med över 800 miljoner personer, en sammanlagd BNP på över 11 000 miljarder euro och en handelsvolym på 3 500 miljarder euro.

3.2

Integrationsprocessen utmärker sig dock på grund av sin asymmetri och sin fokusering på USA. Det är i själva verket få amerikanska länder som inte har USA som främsta handelsparter. Endast Argentina, Paraguay och Uruguay utgör undantag eftersom Brasilien är deras första handelspartner när det gäller utrikeshandeln.

3.3

År 2000 stod den nordamerikanska ekonomin ensam för 77 % av Amerikas BNP och för 62 % av hela kontinentens export. Brasilien, Kanada och Mexiko svarade för 6 %, 5 % respektive 4 % av Amerikas BNP. De 30 övriga länderna svarade för 8 %. De mindre länderna, som Nicaragua och Honduras svarar för en tvåtusendel. Nafta och Mercosur svarade för 87 % respektive 9 % av den sammanlagda BNP:n, och för 90 % respektive 6 % av handeln i den delen av världen.

3.4

När det gäller BNP per capita bekräftar uppgifterna denna asymmetri: USA kommer på första plats med 34 400 euro per invånare, åtföljt av Kanada (21 930 €), Argentina (6 950 €), Uruguay (6 000 €), Brasilien (3 060 €) och Mexiko (5 560 €).I andra änden av skalan återfinns Nicaragua och Haiti med 745 respektive 480 euro per invånare. Det handlar alltså om ett projekt med ekonomier som skiljer sig kraftigt åt och som har mycket olika utvecklingsnivåer (3).

3.5

Dessa asymmetrier och ojämlikheter har gett upphov till frågan om vilka eventuella effekter en djupgående ekonomisk integration kommer att få för de så kallade små ekonomierna för vilka det inte finns några utvecklingsfonder eller säkerhetsnät. Dessa ekonomiers integration i FTAA-processen har blivit en stor utmaning. Det rör sig om 25 länder (4) som står inför betydande svårigheter vid deltagandet i förhandlingarna. Frågan huruvida de ekonomiska och mänskliga resurserna är tillräckliga för att fullfölja förhandlingarna utgör ett viktigt hinder. Den enda kompensationsåtgärd som hittills vidtagits för att motverka asymmetrierna är att man har infört längre övergångsperioder för avregleringen av de små ländernas handel.

3.6

Det finns risk för att avsaknaden av en social klausul blir märkbar, särskilt som strukturanpassningspolitikens traditionellt ortodoxa syn under de senaste tio åren har lett till att arbetslösheten och fattigdomen i Latinamerika och Västindien har ökat och enligt ECLAC år 2002 berörde mer än 220 miljoner människor, vilket motsvarar 43,4 % av befolkningen. (5) De sociala, ekonomiska och politiska problem som denna del av världen erfar har alltså inte underlättat utvecklingen av diskussionerna efter toppmötet i Québec.

3.7

Trots att grundliga reformer genomförts de senaste 20 åren har de latinamerikanska och västindiska ekonomierna fortfarande samma problem att få till stånd en stringent, stadig och konkurrenskraftig ekonomisk tillväxt. En studie utförd av ECLA påvisar för andra året i rad en negativ BNP-tillväxt (1,9 % år 2002). Perioden betraktas som ett halvt förlorat decennium.

3.8

Det är bland annat fallet när det gäller Argentina, som sedan december 2001 befinner sig i en krissituation utan dess like. Sedan krisen bröt ut har Argentina föredragit att närma sig sina partner i Mercosur för att stärka integrationen i den delen av världen och utveckla starkare band till Europa samt för att avlägsna sig från den strategi som går ut på att automatiskt anpassa sig till Washington. Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva ser det som en prioriterad fråga att fördjupa kontakterna med Mercosur och EU.

3.9

Brasilien har emellertid inte för avsikt att göra helt om när det gäller landets ståndpunkt i fråga om det amerikanska frihandelsområdet. Brasiliens strategi är framför allt att utveckla diskussioner mellan Mercosur, Andinska gemenskapen, Chile, länderna i Västindien samt Guyana och Surinam för att upprätta ett sydamerikanskt frihandelsavtal (FTASA), som skulle göra det möjligt för länderna i Latinamerika och Västindien att stärka sin ställning i förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet. I december 2002 kom parterna överens om en tidsplan som innebär att tullhindren skall avskaffas före slutet av 2003 och projektet träda i kraft 2005. I linje med idén om att hela Sydamerika skall ansluta sig till Mercosur före slutet av 2003 har Lula-administrationen lyckats få Peru att underteckna ett associeringsavtal med Mercosur (augusti 2003) som i hög grad liknar de avtal som slöts med Bolivia i december 1995 och med Chili i juni 1996. Mercosur hoppas också att man skall kunna få till stånd ett associeringsavtal med Venezuela och även inleda ett samarbete med Colombia. Detta projekt erbjuder – både vad gäller målsättningen och tidsplanen – ett alternativ till FTAA-processen.

3.10

USA har å sin sida inte tvekat när det gäller att utnyttja ett bilateralt samarbete – vilket det avtal som undertecknades med Chile i december 2002 visar – för att driva det amerikanska frihandelsområdet framåt, i synnerhet inte sedan fast track eller TPA (6) antogs i juli 2002. Det finns risk att denna bilaterala trend utvecklas efter WTO:s ministerkonferens i Cancún.

3.11

Åtgärden påverkas dock av USA:s protektionistiska åtgärder. Efter att ha höjt de avgifter som skyddar den amerikanska stål- och virkessektorn, har USA infört ett jordbruksstöd, farm bill, som innebär att 180 miljarder dollar avsätts till jordbrukarna i form av subventioner under en tioårsperiod. Dessa protektionistiska åtgärder ökar spänningarna mellan USA och vissa länder i Latinamerika, främst Brasilien.

3.12

Exportstödet har blivit ett av de främsta hindren för att förverkliga det amerikanska frihandelsområdet. Många latinamerikanska länder utövar påtryckningar för att USA skall sänka sitt jordbruksstöd. Men Bushadministrationen vill att frågorna om jordbruksstöd och utnyttjande av antidumpningstullar och utjämningsåtgärder skall diskuteras i WTO. De strandade multilaterala förhandlingarna i Cancún visar emellertid vilka svårigheter de rika länderna – exempelvis USA och EU – möter när bland annat jordbruksfrågorna skall tas upp inom ramen för internationella förhandlingar.

3.13

Med hänsyn till de strandade förhandlingarna uttryckte USA vid Cancúntoppmötets avslutande presskonferens sin vilja att delta i bilateralt samarbete och samarbete mellan olika ländergrupperingar. Om dessa önskemål omsätts i handling kommer de amerikanska förhandlarna förmodligen åter att ta plats vid förhandlingsbordet för jordbruksförhandlingarna inom ramen för planerna på det amerikanska frihandelsområdet. En sådan situation skulle göra det möjligt att avlägsna ett av det panamerikanska integrationsprojektets mest svårövervinnerliga hinder och följaktligen åstadkomma betydliga framsteg.

3.14

Trots snabbspårsbefogenheten begränsas emellertid presidentens förhandlingsbefogenheter av kongressen. Trade Act (som beviljas av TPA) innefattar granskningsförfaranden som kan komma att visa sig vara arbetsamma, framför allt när det gäller sådant som rör subventioner, antidumpningstullar och utjämningsåtgärder. Den inbegriper även ett samrådsförfarande som ger kongressen en betydelsefull kontrollrätt.

4.   Det civila samhällets aktörer inför det amerikanska frihandelsavtalet

4.1   Institutionellt deltagande

4.1.1

Förhandlingarna om att upprätta ett avtal om ett amerikanskt frihandelsområde följs upp av medborgarorganisationer vars deltagande är inskrivet i avtalet. Utöver detta deltagande sammanträder dessa organisationer i samband med ministermöten och stats- och regeringschefsmöten, för att påverka förhandlingarnas utveckling.

4.1.2

Det civila samhällets mekanismer för delaktighet omfattar både initiativ som härrör från instanser som är inblandade i FTAA-processen och initiativ från sociala organisationer. Inom ramen för upprättandet av FTAA har kommittén för regeringsrepresentanter infört en mekanism avseende det civila samhällets deltagande, för att förmedla förslag från arbetsgivare, arbetstagare, miljöorganisationer och den akademiska världen. Detta deltagande är indirekt. Berörda aktörer kan skriftligen vända sig till kommittén, som i sin tur framför deras rekommendationer till Förhandlingskommittén för handeln (CNC) inom FTAA eller en lämplig förhandlingsgrupp.

4.1.3

I syfte att främja det civila samhällets deltagande organiserade ansvariga personer inom administrationen för det amerikanska projektet en regional konferens om FTAA i juli 2002 i Mérida, Mexiko. Detta första regionala forum för offentlig diskussion samlade 100 personer. Målet bestod också i att sprida information om avtalsarbetet som sådant.

4.1.4

Ett andra initiativ togs i samband med ministermötet i Quito i november 2002 då handelsministrarna träffade dels företrädare för den privata sektorn, dels för det civila samhället (miljöorganisationer, fackföreningar, parlamentariker och representanter för ursprungsbefolkningar). För första gången kunde företrädare för det civila samhället vända sig direkt till berörda ministrar.

4.2   Det civila samhällets ståndpunkt vad beträffar förhandlingarna om ett avtal om att upprätta ett amerikanskt frihandelsområde

4.2.1

Inom amerikanskt näringsliv intresserade man sig tidigt för ett upprättande av ett amerikanskt frihandelsområde. Sedan det första ministermötet i Denver 1995 har man försökt organisera möten i samband med de officiella förhandlingsmötena för att främja den privata sektorns intressen. Fler än 1500 näringslivsrepresentanter har deltagit i dessa möten genom Americas Business Forum (ABF) som indelar näringslivet sektors- och nationsvis.

4.2.2

Americas Business Forum som ställer sig positivt till det amerikanska integrationsprojektet försöker bidra till debatten genom tekniska analyser och informationsanalys vad gäller den privata sektorns strategiska mål och ambitioner. Forumet bidrar också till arbetet med att sprida information om förhandlingsprocessen och upprätta personliga och institutionella kontakter mellan företagsledare och amerikanska organisationer.

4.2.3

Under forumets årliga sammanträden organiseras konferenser och seminarier om nyckelfrågor i anslutning till integrationen på västra halvklotet. Även om de årliga möten som planeras av forumet inte är officiellt inskrivna i förhandlingsprocessen har det arbete som utförs av forumet objektivt sett ett stort inflytande på projektets utveckling. Alla förhandlingsgrupper har tagit hänsyn till de rekommendationer som lagts fram av den privata sektorn. En av rekommendationerna rör ett snabbt införande av åtgärder för att underlätta handel, och beslutsfattarna har kommit överens om att dessa åtgärder skall träda i kraft innan förhandlingarna avslutas.

4.2.4

När det gäller andra sektorer inom det civila samhället - som fackföreningsrörelser, icke-statliga organisationer och akademiska forskningscentrum - är effekterna av deras medverkan inte alls lika tydlig. Sociala organisationer har vidtagit egna åtgärder för att göra sig hörda i integrationsprocessen. Bland de initiativtagande organisationerna finner man The Hemispheric Social Alliance (HSA) som utgör ett viktigt nätverk för interamerikanska sociala organisationer och rörelser. Inom denna organisation finns också en mängd olika ståndpunkter som omfattar allt från en omarbetning till ett avvisande av FTAA-projektet. Även om detta initiativ förverkligades först 1997, hade det civila samhället mobiliserat sig långt tidigare.

4.2.5

Fackföreningar och arbetsgivarföreningar intresserade sig mycket tidigt för FTAA-projektet. Dessa deltog också vid ministermötet i Denver. Fackföreningsrörelsen genomförde, med stöd från Inter-American Regional Labor Organization - en kontinental gren av Fria fackföreningsinternationalen (FFI) - en parallell konferens under vilken en deklaration utarbetades som tog hänsyn till deltagarnas farhågor och krav.

4.2.6

Vid påföljande ministermöte i Cartagena begränsade fackföreningsrörelsen inte sitt arbete till att enbart utarbeta ett nytt diskussionsunderlag, utan de strävade också efter att utöva påtryckningar på regeringsföreträdarna. De sistnämnda framhöll för övrigt i sina slutsatser hur viktigt det är att uppmuntra ett större erkännande och främjande av arbetstagarnas rättigheter samt att utforma lämpliga åtgärder från respektive regeringars sida.

4.2.7

Rörelsen utökades senare med andra sociala grupperingar. Vid det tredje ministermötet i Belo Horizonte i maj 1997 deltog således delegater från oppositionskoalitionerna mot frihandel (icke-statliga organisationer, några forskningscentrum, miljösammanslutningar, feministiska organisationer och organisationer för ursprungsbefolkningar) i ett möte som hölls av företrädare för fackföreningsrörelsen på den amerikanska kontinenten. Detta ledde till upprättandet av HSA, som uppmärksammades året därpå i samband med att det andra amerikanska toppmötet hölls.

4.2.8

Vid samma tillfälle organiserade HSA det första toppmötet för de amerikanska befolkningarna vilket ledde till att ett dokument utarbetades under titeln ”Alternativ för Amerika”. Ett andra folkets toppmöte hölls i samband med det tredje amerikanska toppmötet i Quebec i april 2001, som samlade fler än 2000 representanter för olika rörelser och organisationer från hela Amerika, inbegripet Kuba.

4.2.9

Väl medveten om näringslivets objektiva inflytande inom ramen för FTAA-förhandlingarna, strävar man inom The Hemispheric Social Alliance efter att främja en annan typ av projekt genom att föreslå ett införande av sociala och miljöinriktade åtgärder i det framtida avtalet. HSA önskar på så sätt garantera sysselsättning av hög kvalitet och undvika ”ekologisk dumpning”, genom att ta hänsyn till exportens konsekvenser för miljön. I Latinamerika och Västindien motsätter sig dock många regeringar denna typ av åtgärder eftersom de anser att sådana åtgärder bara är en förevändning för protektionism. Dessutom gynnar den amerikanska ståndpunkten, som antogs 2001, inte framsteg på dessa områden. Till skillnad mot det som åstadkommits inom ramen för Nafta, har USA:s planer på att införa klausuler avseende sysselsättning och miljö förlorat sin betydelse i de officiella förhandlingarna om FTAA. USA har vid upprepade tillfällen uttryckt en ovillighet när det gäller att inbegripa dessa frågor i diskussionerna.

4.2.10

The Hemispheric Social Alliance har också visat att de motsätter sig en systematisk liberalisering av offentlig upphandling, sjukvård, utbildning och investeringar.

4.2.11

HSA har också pekat på bristen på insyn i förfarandet. För närvarande arbetar HSA med att organisera ett samråd om FTAA-projektet som planeras äga rum någon gång under 2003-2004 och på panamerikansk nivå.

4.2.12

Inom denna oppositionsrörelse mot upprättandet av ett amerikanskt frihandelsområde, som avtalsläget ser ut i dag, har också några amerikanska parlamentsledamöter försökt att framföra sin syn på projektet. Parlamentsledamöter från fler än 164 provinsparlament - eller nationella parlament, liksom delegater från regionala parlament från 34 länder som förhandlar om FTAA, samt Kuba, har träffats vid upprepade tillfällen inom ramen för ett forum kallat Parliamentary Conference of the Americas, för att framföra sina farhågor vad gäller detta amerikanska frihandelsprojekt.

4.2.13

Detta forum uppmanade i sin deklaration, som antogs vid dess andra årsmöte i juli 2000, stats- och regeringscheferna att ta hänsyn till utvecklingsnivån i de länder som deltar i FTAA-projektet, och att säkerställa att parlamentariker från alla berörda håll deltar på ett sätt som främjar öppenhet.

4.2.14

Parallellt med ministermötet i Quito ägde ett möte rum mellan de parlamentsledamöter som hade lagt fram en resolution i vilken de avvisade FTAA och föreslog regeringarna att i stället verka för en förstärkning av latinamerikanska och västindiska integrationsavtal, såsom Mercosur, Andinska gemenskapen, Caricom, Centralamerikas gemensamma marknad etc.

4.3   Det civila samhällets farhågor och förväntningar

4.3.1

Inom det civila samhället i Latinamerika och Västindien har man olika syn på det amerikanska frihandelsprojektet. De sektorer som motsätter sig FTAA-projektet beklagar att det inte är möjligt för en stor del av samhället, såsom fackföreningar och icke-statliga organisationer, att delta effektivt i beslutsprocessen, och att de enda som kan få direkt tillträde till förhandlingarna och utöva ett visst inflytande på de utkast till text som utarbetas under förhandlingarna är medlemmarna i Forum d'affaires des Amériques, som själva ställer sig positiva till FTAA-projektet.

4.3.2

Framför allt befarar man att processen fortsätter att gå framåt utan öppenhet och att man ställs inför fullbordat faktum genom att resultaten från förhandlingarna presenteras för det civila samhället först när förhandlingarna är avslutade, så att dess representanter inte kan vara med och påverka.

4.3.3

Fackföreningar liksom andra sociala aktörer som är verksamma kring HSA beklagar att politiska myndigheter och den privata storföretagsvärlden fortsätter att definiera det framtida amerikanska integrationsavtalet utan att ta hänsyn till deras viktigaste frågor: miljö, arbetstagarnas rättigheter, lönemässig instabilitet, arbetslöshet, fattigdom, social marginalisering, en ökande obalans mellan kontinentens ekonomier, jordbruksprotektionism och amerikanska exportsubventioner som påverkar länderna i Latinamerika och Västindien, statsskuld, demokrati (det framförs krav på att regeringarna skall organisera ett samråd om FTAA), liksom respekt för de mänskliga rättigheterna, utnyttjande av barn och respekt för ursprungsbefolkningar.

4.3.4

Även om majoriteten av de sociala aktörerna (icke-statliga organisationer, fackföreningar, forskningsinstitut m.fl.) säger sig vara positiv till integrationsprocessen, har kraftiga invändningar uttalats mot integrationsavtal som FTAA. I deras ögon är integrationsprocesser som Mercosur potentiella referensmodeller för den amerikanska integrationen eftersom de inbegriper politiska, sociala, kulturella och strategiska aspekter, medan FTAA, som förhandlingarna ser ut i dagsläget, bara förstärker asymmetrin mellan USA och Latinamerika/Västindien, framför allt med tanke på att USA för en protektionistisk politik som påverkar den internationella konkurrenskraften hos Latinamerika/Västindien.

4.3.5

Dessa sociala aktörer ställer sig positiva till en integration som inte begränsas till bara handel, men motsätter sig - i motsats till den stora majoriteten av Latinamerikas och Västindiens regeringar - ett avtal som inte ger några som helst garantier på det sociala och miljömässiga planet. De vill också att respekten för de mänskliga rättigheterna tas på mycket stort allvar. I enlighet med deras deklaration är dessa aktörer mindre benägna att stöda ett avtal mellan USA och Latinamerika/Västindien än ett avtal mellan Latinamerika/Västindien och EU. De uppskattar inte bara den uppmärksamhet som EU ägnar åt sociala frågor och frågor som rör miljön och respekten för de mänskliga rättigheterna, såväl på nationell som på internationell nivå, utan också den samstämmighet som råder när det gäller att respektera dessa åtgärder. Dessa sociala aktörer beklagar emellertid EU:s brist på energi och vilja när det gäller dess latinamerikanska strategi.

4.3.6

HSA vill också att regeringarna skall göra förhandlingsförfarandet öppet för insyn och organisera en öppen debatt om FTAA med alla grupperingar i det civila samhället, i syfte att analysera den hållbarhet och de konsekvenser som ett sådant avtal kan tänkas få för de amerikanska länderna.

4.3.7

Vad gäller företagens ståndpunkt anses FTAA av ett stort antal av de företag som är knutna till Latinamerika/Västindien vara ett medel för att ta sig in på den stora amerikanska marknaden, inom vilken jordbruksindustrin har en ledande ställning. De anser att FTAA utgör ett viktigt medel för att ta sig ur 1980-talets onda cirkel vad gäller skulder, konsolidera liberaliseringsreformerna och ta sig ur en internationell isolering. Några företag är dock mindre entusiastiska. Så är till exempel fallet med den petrokemiska industrin i Latinamerika som vid sitt senaste sammanträde (den 11 november 2003), som hölls inom ramen för den latinamerikanska kemiska och petrokemiska sammanslutningen (APLA), upprepade att den motsätter sig FTAA.

4.3.8

I Latinamerika, och särskilt i Brasilien, är man inom vissa näringslivskretsar betänksam mot att driva förhandlingarna om FTAA framåt. Det rör sig framför allt om några företag som starkt befarar att den amerikanska och kanadensiska konkurrensen kommer att resultera i ett undertecknande av FTAA. Ett stort antal företag inom sekundärsektorn och den tertiära sektorn i USA och i Kanada ser däremot FTAA som en möjlighet att tränga in på den latinamerikanska och, framför allt, den brasilianska marknaden.

4.3.9

Den privata sektorn i Brasilien verkar dock vara på väg att ändra sin ståndpunkt. Trots att man inom den nationella affärsvärlden och vid den brasilianska diplomatins säte (Palais d'Itamaraty) under lång tid hade en negativ syn på FTAA-projektet, börjar den förstnämnda ställa sig positiv till en större öppning av handeln och förklarar sig, från och med nu, beredd att konfronteras med konkurrens utifrån. Den nationella privata sektorn har börjat sätta press på Lula-regeringen för att denna skall ge efter vad gäller dess ståndpunkt i FTAA-förhandlingarna, och för att avtalet skall kunna slutas inom den planerade tidsramen.

4.4   De politiska beslutsfattarnas ståndpunkt och farhågor

4.4.1

Det civila samhällets syn på hur vägen till förverkligandet av en amerikansk integration skall se ut skiljer sig rejält från regeringarnas syn på frågan. Regeringarna i Latinamerika/Västindien som i första hand är intresserade av ett öppnande av ekonomin, och framför allt av att ta sig in på den stora amerikanska marknaden, försöker, genom att förhandla om ett kontinentalt handelsavtal, att utöva tryck på USA för att de skall sätta stopp för sin protektionistiska jordbrukspolitik.

4.4.2

De anser, i likhet med medlemmarna i Mercosur, att FTAA skulle kunna uppmuntra EU att gå vidare i förhandlingarna med länderna i Latinamerika/Västindien och föra de multilaterala förhandlingarna inom ramen för WTO framåt. Enligt FTAA utgör förhandlingarna med EU och WTO ”tre processer som är förbundna med och beroende av varandra”. Den fasta ståndpunkt som antogs av utvecklingsländerna, genom ”G21-gruppen” (även kallad G20-plus), beträffande rika länders tvekan till att göra eftergifter på jordbruksområdet under ministerkonferensen i Cancún och misslyckandet med dessa förhandlingar, kan i viss mån tolkas som en tillbakagång för multilateralismen. De multilaterala förhandlingar som avbrutits ser ut att bana väg för regionala, bilaterala och biregionala strategier. Som redan tidigare understrukits uppvisar USA en stor vilja att påskynda sådana avtal. De framväxande makterna har, i likhet med Kina och Brasilien, också framfört sin vilja att agera på samma områden.

4.4.3

De sydamerikanska länderna anser att EU:s position på jordbruksområdet är långt ifrån tydligt, till skillnad från USA:s inom samma område. De anser att det är otillräckligt med en enkel förhandling om jordbruksprodukter. Man måste också förhandla om exportsubventioner. När det gäller dessa frågor verkar ett amerikanskt frihandelsavtal vara mer hoppfullt för de sydamerikanska länderna än förhandlingarna med EU. Ändå verkar förhandlingarna med EU vara lättare att föra än de som förs inom ramen för FTAA, eftersom diskussionerna med Europa rör biregionala förhandlingar medan förhandlingarna som förs inom ramen för FTAA inbegriper ett betydande antal aktörer och förslag som ibland är mycket olika. I de förhandlingar som förs inom ramen för associeringsavtalet EU-Mercosur, har Europeiska unionen, vars gemensamma ståndpunkt stöds av kommissionen, alltid och inte utan framgång uppmuntrat medlemsländerna i Mercosur att komma fram till en gemensam ståndpunkt. Vid biregionala förhandlingar är förhandlingsparternas anbud begränsade till två, vilket underlättar förhandlingarna.

5.   Förbindelserna mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Västindien

5.1   Kort historik beträffande förbindelserna

5.1.1

Med anledning av olika historiska faktorer har vissa europeiska länder, framför allt Spanien, Frankrike, Storbritannien, Portugal och Nederländerna, alltid haft mer eller mindre nära bilaterala kontakter med länder i Latinamerika/Västindien. Den kulturella identiteten i detta område är i hög grad präglad av de värderingar som har format Europas historia och särart. Denviktiga spridningen av upplysningstidens filosofiska ideal, såsom demokrati, rättsstat, frihet och mänskliga rättigheter i denna del av världen underlättar närmandet mellan EU och Latinamerika/Västindien.

5.1.2

Ändå är en institutionalisering av de europeisk-latinamerikanska förbindelserna en ny företeelse, eftersom Latinamerika sedan början av 1900-talet utvecklat diplomatiska förbindelser med USA som varit både oregelbundna och kvasi-exklusiva. Europa har dock alltid haft institutionaliserade förbindelser med västindiska länder inom ramen för AVS-avtalen, med undantag av Kuba.

5.1.3

Även om Europas återkomst på den latinamerikanska marknaden ägde rum redan för nära 30 år sedan, var det 1990-talet som, huvudsakligen tack vare den impuls som uppstod efter Spaniens och Portugals anslutning till unionen, gav upphov till en strategi för EG/EU (7) för att upprätta förbindelser med hela det latinamerikanska och västindiska området. Till följd av Europas önskan att etablera kontakter med i första hand länder i Latinamerika underteckande EEG från och med 1960-talet en serie sektoriella avtal, de s.k. första generationens avtal, och senare, under 1970-talet, de s.k. andra generationens avtal som omfattade fler sektorer.

5.1.4

De väpnade konflikter som ägde rum i Centralamerika på 1980-talet och utformningen av det politiska samarbetet i Europa ledde till att EEG fick en viktig politisk roll som medlare. De samtal som i september 1984 sammanförde utrikesministrarna från EEG och från Spanien och Portugal i San José (Costa Rica) med företrädare för länder i Centralamerika, för att åter ”sluta fred” och diskutera åtgärder för en demokratisering på kontinenten, utgjorde en ny start för förbindelserna mellan Latinamerika och EEG (som resulterade i ”San José-processen”).

5.1.5

I och med Spaniens och Portugals anslutning till gemenskapen kom denna politiska dialog att göra sig hörd i resten av regionen, där samtalspartnern blev ”Riogruppen”. Riogruppen bildades 1986 av Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexiko, Paraguay, Peru, Uruguay och Venezuela i syfte att diskutera politiska problem, utveckla yttre förbindelser och behandla frågor om regional integration. Andra latinamerikanska länder anslöt sig senare till denna grupp. Riogruppen blev inom området för politisk dialog en erkänd samtalspartner till EG/EU i Latinamerika. Denna biregionala dialog påbörjades 1987 och institutionaliserades 1990.

5.1.6

Den avvecklade bipolariseringen, den europeiska viljan att göra gemenskapen till en internationell aktör liksom den politiska stabiliteten, demokratiseringsprocessen och utvecklingen av en utåtriktad ekonomi i Latinamerika kommer att fortsätta ge ny kraft till förbindelserna mellan de två kontinenterna. Historiska och kulturella faktorer liksom en gemensam ståndpunkt vad gäller principer och filosofiska och rättsliga värderingar kommer också att bidra till att underlätta närmandet mellan de två kontinenterna.

5.2   Förbindelsernas särdrag

5.2.1

Medan USA inrättade det nordamerikanska frihandelsavtalet (Nafta) och startade FTAA-projektet 1994, sökte Europa föreslå en annan typ av partnerskap med de latinamerikanska länderna. Medveten om Latinamerikas olikhet har EU försökt att utveckla en strategi som bygger på differentierade tillvägagångssätt som fastställs på basis av hur den nationella och regionala verkligheten ser ut, det vill säga genom att ta hänsyn till kontinentens heterogenitet, något som det amerikanska frihandelsavtalet försummat. Därför kommer EU att föreslå ett partnerskap som grundar sig på en dialog mellan olika regionala undergrupperingar och på ett antal instrument som anpassats efter den politiska och socioekonomiska verkligheten i var och en av dessa grupperingar.

5.2.2

Med den nya europeiska strategin, som utarbetades av kommissionsledamot Manuel Marín i Santer-kommissionen och som godkändes av rådet i oktober 1994, ville man etablera en ”förbindelse” som grundade sig på tredje generationens avtal och på de nya ”fjärde generationens” avtal med Latinamerika. Tredje generationens avtal, som skiljer sig från de andra avtalen genom att de inbegriper frågor som rör integration och regionalt samarbete, innehåller en ”utvecklingsklausul” som gör det möjligt för avtalsparterna att komplettera och höja samarbetsnivån samt en ”klausuldemokrati” som gör det möjligt att garantera att grundprinciperna följs och motsvarar de gemensamma värderingarna. Fjärde generationens avtal inbegriper också dessa regelverk och avser, bland annat, undertecknande av avtal på handelsområdet.

5.2.3

Den svångremspolitik och privatiseringspolitik som tillämpades i början på 1990-talet i de latinamerikanska länderna uppmuntrade till europeiska privata investeringar och främjade på så sätt ett närmande mellan de båda regionerna. Mellan 1996 och 1999 blev EU Latinamerikas viktigaste investeringskälla och Latinamerika blev det första investeringsmålet för europeiska investerare på de ”framväxande marknaderna”. Summan av europeiska investeringar ökade under denna period från 13 289 till 42 226 miljoner US-dollar. Dessutom fördubblades den biregionala handeln mellan 1990 och år 2000: EU:s export till Latinamerika ökade från 17 miljarder euro till lite mer än 54 miljarder euro och Latinamerikas export till EU från 27 miljarder euro till 49 miljarder euro. Europeiska unionen blev således Latinamerikas näst största investerare och handelspartner, och den största för Mercosur och Chile.

5.2.4

Till följd av dessa gynnsamma förhållanden, en beslutsam politisk vilja från båda håll och ett tydligt ekonomiskt närmande uppstod idéen om en kvalitativ utveckling av förbindelserna: ett toppmöte i Rio de Janeiro i juni 1999 som samlade 48 stats- och regeringschefer från EU och Latinamerika/Västindien, inbegripet Kuba.

5.2.5

Detta toppmöte blev en historisk händelse. Det gjorde det möjligt att uppvisa EU:s växande mognad som aktör i världen och det ökande intresse som Latinamerika och Västindien riktade mot i-länderna. Detta toppmöte, som även var tänkt att vara ett svar på den ”unipolarism” som rådde efter det kalla kriget, lyfte fram regionalismen som en ny styrka i de internationella förbindelserna. Det är ingen tvekan om att ett första steg på vägen mot målet att bygga upp en multipolär värld som inte domineras av USA togs i och med detta toppmöte

5.2.6

Toppmötet resulterade i två dokument: en deklaration och en handelsplan som kom att utgöra grunden till en ”ny strategisk förbindelse” mellan Atlantens båda kuster. I deklarationen, som innehöll 69 punkter, fanns krav om att utveckla förbindelser på områdena politik, ekonomi, vetenskap, kultur, utbildning och sociala frågor för att etablera ett strategiskt samarbete. Handlingsplanen innehöll 55 prioriteringar.

5.2.7

Med anledning av det stora antalet områden och prioriteringar lyckades man inte fastställa några konkreta handlingslinjer i dessa dokument. En biregional uppföljningskommitté, bestående av högre tjänstemän, begränsade antalet prioriteringar vid sitt första sammanträde som ägde rum i Tusby (i Finland, november 1999). (8) Vissa framsteg har gjorts inom ramen för denna uppföljningskommittés prioriteringar 5, 7 och 8. Vad gäller prioritering 5 inrättades en ”biregional samordningsmekanism” för bekämpning av droger. De framsteg som gjorts inom ramen för prioritering 7 berodde på att associeringsavtal hade undertecknats med Mexiko och Chile. Prioritering 8 resulterade i att en särskild biregional dialog inrättades om vetenskap och teknologi, vilket ledde till ministerkonferensen i Brasilia (i mars år 2000). Vid denna ministerkonferens antogs ”Brasilia-deklarationen” och en handlingsplan EU-Latinamerika/Västindien om vetenskap och teknologi, som senare lades fram vid toppmötet i Madrid och vars prioriteringar var hälsa och livskvalitet, hållbar utveckling och urbanisering samt kulturarvet och informationssamhället.

5.2.8

Ändå, trots utarbetandet av ”Tusby-listan” med syftet att begränsa antalet prioriteringar och förverkliga vissa mål, bekräftades vid det andra toppmötet EU-Latinamerika/Västindien, som hölls i Madrid i maj 2002, att en tydlig vägledning för den biregionala dialogen saknades.

5.2.9

Kommissionen avsätter i genomsnitt 323 miljoner euro för perioden 2000-2006 (9) för hela Latinamerika, vilket uppenbarligen är en otillräcklig summa med tanke på projektets betydelse och på allt som står på spel. Latinamerika fortsätter på så sätt att vara en av de regioner som får minst gemenskapsstöd.

5.2.10

Vad gäller själva förhandlingarna gav toppmötet i Madrid, som hölls i det politiska sammanhanget ”efter den 11 september”, få konkreta resultat. På europeiskt initiativ dominerade frågor som rörde säkerhet och terrorism på dagordningarna, medan Latinamerika/Västindien-länderna var betydligt mer intresserade av ekonomiska och handelsmässiga aspekter. Denna skillnad i prioriteringshierarkin hade redan visat sig vid toppmötet i Rio, under vilket européerna hade prioriterat frågor rörande styresformer och fattigdom, till skillnad från Latinamerika/Västindien som visade ett mer bestämt intresse för ekonomiska förbindelser och deras återverkan på sysselsättningen. För det tredje toppmötet som kommer att äga rum i Mexiko i maj 2004 är det nödvändigt att fastställa en dagordning som grundar sig på en verklig gemensam nämnare.

5.3   Förbindelserna i dagsläget

5.3.1

Den stora framgången i Rio var utan tvivel en avgörande faktor för att handelsförhandlingarna mellan EU och Mercosur skulle ta fart. Under år 2000 trädde ett avtal i kraft som undertecknats av Mexiko och EU, medan Chile lyckades sluta ett avtal med EU vid toppmötet i Madrid (2002). Dessa avtal innehåller tre pelare för Europas strategi för Latinamerika: politisk dialog, samarbete och integration vad gäller ekonomi och handel. Förutom det avtal som undertecknades med Chile är det svårt att sätta fingret på vad som åstadkoms i Madrid när det gäller detta nya strategiska samarbete.

5.3.2

Paradoxalt nog har Latinamerikas regionala processer, som av EU anses så viktiga, ännu inte lett till några associeringsavtal med Europa. Vid toppmötet i Madrid föreslog EU för Andinska gemenskapen och Centralamerikanska gemensamma marknaden att man skulle påbörja förhandlingarna genom att återuppta den politiska dialog och det samarbete som avbröts i oktober 2003. När det gäller att starta förhandlingar på handelsområdet, måste man invänta den sista fasen i ”Doharundan”, som är planerad till slutet av 2004, och utvecklingen inom hos Andinska gemenskapen och Centralamerikas gemensamma marknad.

5.3.3

Mercosur som har flest politiska och ekonomiska förbindelser med Europa har ännu inte tillkännagjort sitt övergripande förslag till förhandlingar om sänkta tullar, särskilt för jordbruksprodukter. Om förhandlingarna stupar på t.ex. jordbruksfrågorna, åligger det EU att försäkra sig om att inga associeringsavtal står i strid med EU:s politiska mål, såsom hälsoskydd, immaterialrätt och hållbar utveckling.

5.3.4

När det gäller den europeiska strategin för förhandlingar med regionala grupperingar är det förvånande att EU prioriterar länder som Mexiko och Chile, som är de länder som minst uppfyller integrationsidealen och som i stället står närmast Washingtons integrationsprojekt för västra halvklotet. På så sätt, och tvärtemot det som krävdes i den deklaration och handelsplan som godkändes vid toppmötet i Rio och som styrde förbindelserna EU-Latinamerika/Västindien mot en ny strategisk reaktion, har EU:s hållning hittills kännetecknats av en bakåtsträvande inställning till FTAA-projektet.

5.3.5

De flesta regionala grupperingar i Latinamerika önskar, utöver sina förbindelser med Förenta staterna utveckla handelsförbindelser med andra aktörer på det internationella ”schackbrädet”, framför allt med EU. Genom att diversifiera sina yttre förbindelser och utveckla, framför allt, sina politiska och ekonomiska kontakter med EU, hoppas aktörerna i Latinamerika och Västindien att, i likhet med Mercosur, kunna dra fördel av en ställning som är betydligt mindre perifer på internationell nivå. I detta sammanhang skulle ett aktivare förhållningssätt från EU:s sida kunna utgöra ett betydande bidrag till en förlängning och konsolidering av dessa regionala grupperingars existens, liksom till en ändring av alliansskapandet och Latinamerika/Västindien-ländernas inflytande inom ramen för FTAA-förhandlingarna. Dessutom skulle detta nya strategiska partnerskap kunna ge parterna möjlighet att, i de multilaterala instanserna, framhålla sina gemensamma synpunkter och intresseområden.

5.3.6

EESK anser i alla fall att de förmånsavtal som EU sluter med Mercosur, Andinska gemenskapen och Centralamerikas gemensamma marknad måste vara förenliga med artikel 24 i GATT/WTO-avtalet (10).

5.3.7

I dessa framtida avtal måste också hänsyn tas till såväl stora som små jordbruksföretags intressen i både Europa och Latinamerika och Västindien samt till respekten för den sociala jämvikten i landsbygdsområden.

5.4   Det organiserade civila samhällets roll i förbindelserna mellan EU och Latinamerika/Västindien

5.4.1

EESK noterar EU:s strategiska vilja att stärka förbindelserna med Latinamerika och Västindien och följer därför mycket uppmärksamt utvecklingen av dessa förbindelser. EU har också vid upprepade tillfällen betonat nödvändigheten av att i större utsträckning involvera det organiserade civila samhället i alla förhandlingsfaser.

5.4.2

I EESK:s olika yttranden om Latinamerika (11) betonar EESK att man, vad gäller de frågor som rör politik och handel, måste förstärka den sociala aspekten av förbindelserna mellan EU och de latinamerikanska och västindiska regionerna, såväl av hänsyn till respekten för de mänskliga rättigheterna som arbetstagarnas rättigheter och för att stärka den sociala sammanhållningen.

5.4.3

När det gäller att förstärka det civila samhällets deltagande, bidrog EESK aktivt i förberedelserna inför de möten mellan det organiserade civila samhället i EU och Latinamerika/Västindien som ägde rum i Rio de Janeiro (1999) och i Madrid (2002) i samband med toppmötena mellan EU:s, Latinamerikas och Västindiens regerings- och statschefer.

5.4.4

I samma syfte förbereder EESK för närvarande ett tredje möte för det organiserade civila samhället som planeras äga rum i Mexiko 2004, i samband med nästa toppmöte för regerings- och statscheferna.

5.4.5

Ett av de fruktbara exemplen från denna strategi är de möten som ägde rum mellan EESK och Mercosurs ekonomiska och sociala rådgivande forum (FCES). Med dessa möten hade man som målsättning att förstärka det organiserade civila samhällets deltagande på alla de områden som omfattas av de biregionala förhandlingarna inom ramen för ett framtida associeringsavtal mellan EU och Mercosur.

5.4.6

Vid det senaste mötet mellan EESK och FCES som hölls den 5-6 maj 2003 uppmanade de båda institutionerna de förhandlande parterna att förstärka den aspekt som rör den sociala dimensionen i det avtal som är under förhandling, genom att hänvisa till Mercosurs ”Declaración socio-laboral” (deklaration om arbetstagares rättigheter), EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och Internationella arbetsorganisationens (ILO) grundläggande arbetsmarknadsstandarder i den principdeklaration som antogs 1998.

5.4.7

EESK och FCES har också krävt konkreta former för deltagande under själva förhandlingsgången vad gäller associeringsavtalet, eftersom de anser att det för att uppnå framgång i förhandlingsprocessen krävs att det organiserade civila samhället, genom företrädare från båda regionerna, integreras i projektet inom alla de områden som diskuteras.

5.4.8

Inom ramen för andra institutionella möten uppträder sektorsinriktade organisationer som arbetar för att främja den transatlantiska dialogen, i likhet med företagarforum EU-Mercosur och det nya arbetsmarknadsforumet EU-Mercosur, och vill påverka de politiska beslut som berör deras respektive intressen.

6.   Det strategiska partnerskapet mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien efter Cancún

6.1   Återverkningarna av misslyckandet i Cancún

6.1.1

För närvarande har många latinamerikanska länder ekonomiska svårigheter och söker till varje pris en ekonomisk utväg. Vissa av dessa länder, som är medlemmar av Andinska gemenskapen eller CACM, står beredda att överge sitt regionala engagemang och godta förslagen från Bush-administrationen om att underteckna bilaterala handelsavtal. Detta är fallet med länder såsom Colombia, Costa Rica, Guatemala, Peru, El Salvador m.fl. Efter Cancún överväger dessa länder denna möjlighet på allvar. Det påstås att dessa länder samt Chile och Mexiko nu försöker att ta avstånd från G21, i likhet med El Salvador, som lämnade gruppen strax innan toppmötet i Cancún avslutades.

6.1.2

Trots att G21 nu för första gången knakar i fogarna, bör det understrykas att de stora handelsmakterna i världen, dvs. USA, Japan och EU, sedan fiaskot i samband med ministerkonferensen i Seattle i december 1999, i de multilaterala överläggningarna numera måste ta hänsyn till de länder som i dag betraktas som framväxande handelsmakter, t.ex. Sydafrika, Brasilien, Kina och Indien, och som kan bilda koalitioner av länder som kan blockera förhandlingarna i likhet med G21. Denna grupp av 21 länder har vid enstaka tillfällen och av olika skäl fått stöd från en front av 90 fattiga, huvudsakligen afrikanska länder. Dessa länder är emellertid inte medlemmar i G21.

6.1.3

Ett av de främsta skälen till att utvecklingsländerna bildar koalitioner av det här slaget är att de har svårt att få tillgång till de rika ländernas jordbruksmarknader. Utvecklingsländerna kräver att USA, EU och Japan sätter stopp för sina jordbrukssubventioner som anses ha en destabiliserande verkan på utvecklingsländernas ekonomier. EU har visat sin vilja att kompromissa genom att föreslå att de enda subventioner som verkligen bevisats vara skadliga för jordbrukarna i utvecklingsländerna avskiljs. Man har dock vägrat att binda sig för ett datum då dessa subventioner skall avskaffas, vilket framgår av det avtal som EU och USA i mitten av augusti 2003 undertecknade inför toppmötet i Cancún.

6.1.4

Till problemet med motsättningarna kring jordbruket kommer de frågor som för första gången togs upp vid ministerkonferensen i Singapore i 1996, nedan kallade ”Singaporefrågorna”. Det handlar om investeringar, konkurrens, öppenhet i samband med offentliga upphandlingar och underlättande av handel. Dessa frågor är av stort intresse för de rika länderna men utgör ett problem för utvecklingsländerna.

6.1.5

I Cancún opponerade sig några utvecklingsländer åter mot en inledning av förhandlingar om Singaporeämnena och en liberalisering av tjänstemarknaden. De allra fattigaste länderna, som på grund av sin ringa tyngd i den internationella handeln – mindre än 1 % – fortfarande är marginaliserade i förhandlingarna, vidhöll sin ståndpunkt gentemot de rika länderna, som insisterade på förhandlingar.

6.1.6

Den dåliga hanteringen av bomullsfrågan stärkte denna allians, som bildats i Genève några månader före toppmötet i Cancún. Sluttexten innehöll ingenting konkret i en fråga som är livsviktig för några av världens fattigaste länder, däribland Sahel-länderna (Mali, Burkina Faso, Benin, Tchad), samtidigt som de förhandlingar som inleddes i Doha på EU:s initiativ kommit att betraktas som en ”utvecklingsrunda”. USA vägrade att dra ned på de subventioner på 4 miljarder US-dollar som deras producenter erhåller varje år. Utvecklingsländerna vägrade därför att ge med sig.

6.1.7

De mycket fasta ståndpunkterna gjorde ett fiasko oundvikligt i de multilaterala förhandlingarna i Cancún.

6.1.8

Misslyckandet i Cancún visar inte bara de sydliga ländernas allt större förmåga att organisera sig för att göra sina intressen gällande utan också den bristande förmågan hos t.ex. EU att uppskatta styrkan hos G21. Detta misslyckande utgör ytterligare en fara för den globala samhällsstyrningen. Sedan andra världskrigets slut bygger de internationella förbindelserna på en stomme av internationella bestämmelser och fördrag. Denna ”spindelväv” av bestämmelser har byggts upp kring FN för att föra världens stater så nära varandra som möjligt. Trots de svagheter och misslyckanden som tillskrivs FN har denna organisation lyckats införa ett visst minimum av internationell ordning. För EU har multilateralismen varit en hörnsten i de yttre förbindelserna från alla första början. Den multilaterala ramen skapar i möjligaste mån förutsättningar för gemensam styrning av planeten.

6.1.9

I dag ifrågasätts det internationella rättsliga systemet, och unilateralismen från bland annat USA:s sida har under den senaste tiden haft en tendens att bli allt starkare, vilket innebär ett allvarligt slag mot den internationella rättsordning som tålmodigt byggts upp under ett femtiotal år.

6.1.10

Misslyckandet i Cancún späder på denna kris i den globala samhällsstyrningen. För närvarande försöker USA att kringgå WTO genom att uppmuntra bilaterala allianser med grannländerna. Bilateralismen är för USA ett sätt bland många andra för att driva planerna på det amerikanska frihandelsområde framåt. Bush-administrationen har för övrigt nyligen låtit meddela att den, trots att kriget i Irak i någon mån avlett dess uppmärksamhet från Latinamerika och Västindien, återigen allvarligt överväger att ta itu med att driva på det panamerikanska frihandelsprojektet, och denna avsiktsförklaring återupprepades efter ministerkonferensen i Cancún. Som nämns under punkt 6.1 står vissa latinamerikanska länder beredda att underteckna bilaterala avtal med USA och därigenom överge sina egna regionala åtaganden, vilket skulle innebära att de latinamerikanska integrationssträvanden som EU i så hög grad stöder rivs upp.

6.2   De regionala strategierna i Nord- och Sydamerika

6.2.1

USA ser det amerikanska frihandelsområdet som ett sätt att öka sitt globala ledarskap gentemot de stora internationella handelsmakterna Japan och EU. Det räcker med att se på de många aspekterna på planerna på det amerikanska frihandelsområdet för att man skall inse vidden av det. Enligt planerna skall länderna gå bra mycket längre än att bara skriva under ett frihandelsavtal med målsättningen att stimulera handeln med varor och tjänster genom att tullhinder avvecklas. Planerna sträcker sig även till diskussioner på sådana områden som investeringsskydd och investerarskydd, finansiella marknader, immateriell äganderätt, offentliga upphandlingar, konkurrenspolitik m.m.

6.2.2

Det som håller på att inrättas är i själva verket en institutionell ram som i huvudsak grundar sig på principen om rättsstaten och som främjar en djupgående modell för ekonomisk integrering genom marknaden. Detta innebär att det panamerikanska integrationsprojektet innefattar både ett öppnande av marknaderna och ett införande av en rad nya normer, standarder och bestämmelser för världshandeln. Med tanke på USA:s politiska och ekonomiska tyngd är det mycket möjligt att dessa regler kommer att grunda sig på amerikanska normer och en amerikansk verklighet.

6.2.3

Om ett sådant scenario blev verklighet skulle det bara leda till att EU förlorade ännu mer inflytande och att det blev svårare för företag från EU att bedriva verksamhet på marknaderna i Latinamerika och Västindien.

6.2.4

När Nafta trädde i kraft fick detta starka negativa återverkningar för EU genom att handel avleddes och företag från EU därigenom förlorade hälften av den mexikanska marknaden. EU stod 1990 för 14,3 % av Mexikos import, men 1997 hade marknadsandelen minskat till 8,5 %. Samtidigt tog EU endast emot 3,6 % av den mexikanska exporten, vilket bör jämföras med 12,6 % i början av årtiondet. USA, som numera tar emot 90 % av den mexikanska exporten, har däremot blivit Mexikos främsta handelspartner. EU har, trots det associeringsavtal som på mycket kort tid förhandlats fram med Mexiko, inte lyckats återvinna alla de marknadsandelar som gått förlorade. Mexiko har blivit alltför vant vid handeln med USA och dröjer därför med att vända sig mot EU. Avtalet mellan Mexiko och EU har en stor potential som de båda parterna ännu inte utnyttjat till fullo.

6.2.5

Erfarenheterna av Nafta har visat i vilken utsträckning handelsströmmarna kan ändras genom sådana företaganden. Det amerikanska frihandelsområdet kan mycket väl leda till samma slags situation med avledning av handel och investeringar.

6.2.6

Även om förverkligandet av det amerikanska frihandelsområdet har försenats kan man redan skönja tendenser till regionalisering/kontinentalisering av handeln i Nord- och Sydamerika till följd av de olika frihandelsavtal som förhandlats fram i denna del av världen. I dag går 60 % av den sammanlagda exporten och 50 % av den sammanlagda importen för de 34 länderna till andra länder i Nord- och Sydamerika, vilket bör jämföras med 48 % respektive 41 % för 10 år sedan. Vid sidan om Mercosur, som har EU som första handelspartner, är handeln för resten av länderna Latinamerika och Västindien starkt beroende av Nordamerika. Nästan 50 % av exporten från Andinska gemenskapen, 45 % av exporten från CACM och 41 % av exporten från Karibiska gemenskapen går till Nafta. Det amerikanska frihandelsområdet kommer endast att förstärka denna situation.

6.3   Det strategiska partnerskapet EU/Latinamerika och Västindien

6.3.1

EU måste studera USA:s internationella strategi för att skapa en egen sådan. Det handlar inte om att hävda sig som en internationell aktör mot USA utan snarare att följa EU:s väg, dvs. att sprida den egna modellen för regional styrning över alla kontinenter i överensstämmelse med befintliga internationella bestämmelser för att på sikt skapa en multiregional och därigenom mer balanserad värld. Ett undertecknande av förmånsavtal med de olika ländergrupperingar i Latinamerika skulle göra det möjligt att stärka deras inre strukturer och öka deras internationella delaktighet som enskilda aktörer.

6.3.2

EU har inte råd med att försumma denna del av världen som behöver partner för att finna en ny roll i världspolitiken. Länderna i Latinamerika och Västindien utgör bland annat av kulturella, politiska och ekonomiska skäl naturliga bundsförvanter, särskilt som det nu finns en verklig strävan efter förbindelser med EU i denna del av världen. Som föreslås i Europaparlamentets rapport från oktober 2001 bör EU för att ingå handelsavtal med Mercosur inte kräva att WTO-förhandlingarna (12) slutförs, särskilt som det slutdatum som fastställts för Doharundan verkar tveksamt på grund av parternas svårigheter att nå samstämmighet för att driva de multilaterala handelsförhandlingarna framåt, vilket misslyckandet i Cancún visar.

6.3.3

Det är viktigt att Europeiska unionen blir medveten om vidden av det panamerikanska projektet. Om EU vill fortsätta att spela samma roll i denna del av världen och delta i utformningen av de nya reglerna för den internationella handeln, är det angeläget att man skaffar sig en politisk vilja och finansiella medel som står i proportion till de internationella ambitionerna och att EU talar med en röst i de internationella ekonomiska institutionerna (IMF, Världsbanken m.fl.) för att få inflytande.

6.3.4

I dag är behovet av EU dessutom tydligare än någonsin i ett Latinamerika och Västindien i kris. EU betraktas alltjämnt som en social och politisk förebild. EU får inte glömma att den stora utmaning som länderna i Latinamerika och Västindien just nu står inför är att hitta en alternativ ekonomisk och social modell till Washingtonöverenskommelsen och till integrationsprojektet med USA.

6.3.5

Det är tydligt att de multilaterala förhandlingarna, östutvidgningen och utvecklingen i världen efter den 11 september 2001 samt den kris som Latinamerika befinner sig i är faktorer som hämmat förbindelserna mellan parterna på vardera sidan Atlanten. Men unionen har inte bara ekonomiska intressen i området utan utgör en global aktör. EU kan därför inte vara utan en heltäckande och samstämmig politik gentemot denna region.

6.3.6

Det finns i Latinamerika en stark önskan om förändring. Detta framgår av de många protestdemonstrationer som under de senaste åren ägt rum i länderna vid Anderna och i Sydamerika samt av valet av Luis Inácio Lula da Silva i Brasilien och Néstor Kirchner i Argentina. De senare har visat sin vilja att stärka sin region innan det amerikanska frihandelsavtalet ingås och att främja förbindelserna med EU, vilket framgår av de besök som de gjorde i olika europeiska huvudstäder under juli 2003.

6.3.7

Denna strävan efter förbindelser med EU är ännu inte tillgodosedd. Det är av denna anledning som det i EU höjs kritiska röster mot denna situation. Vissa ledamöter av Europaparlamentet tvekar nämligen inte att framhäva att det råder brist på politisk vilja, trots att EU har de instrument som krävs för att erbjuda länderna i Latinamerika och Västindien ett alternativ till det amerikanska frihandelsområdet. Denna uppfattning kom återigen till uttryck vid den sextonde mellanparlamentariska konferensen mellan EU och Latinamerika i maj 2003.

6.3.8

Det måste fästas större vikt vid de sociala och miljömässiga aspekterna av förbindelserna. EESK stöder kommissionsledamot Chris Pattens förslag att social sammanhållning (13) görs till ett centralt tema i överläggningarna vid nästa toppmöte mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien som hålls i Mexiko 2004.

6.3.9

Med tanke på utvecklingen de senaste tio åren, dvs. att arbetslösheten ökar, att samhällena allt snabbare blir fattigare och de sociala orättvisor som råder i länderna i Latinamerika och Västindien, bör det i det strategiska partnerskapet införas en social klausul och en miljöklausul, så att handelsavtalen med EU kan bidra till att minska fattigdomen och den extrema brist på jämlikhet som kännetecknar denna del av världen och mildra eventuella negativa bieffekter av handelns liberalisering. Syftet med denna socialklausul skulle vara att få regeringarna i länderna i Latinamerika och Västindien att använda EU-medel för en omfördelning av inkomsterna. Detta skulle göra det möjligt att bekämpa de sociala klyftor som plågar denna del av världen.

6.3.10

Som nämnts tidigare har EU och länderna i Latinamerika och Västindien för övrigt hittills haft svårigheter med att fastställa en riktigt gemensam dagordning. Det finns en risk för att denna asymmetri i dagordningen kvarstår vid toppmötet i Mexiko mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien. Medan kommissionsledamot Chris Patten önskar göra detta tredje toppmöte till ett toppmöte för social sammanhållning för att bidra till att utplåna sociala orättvisor och fattigdomen i Latinamerikas länder, anser de senare att bättre tillgång till den internationella handeln är nyckeln till ökad tillväxt och fattigdomsbekämpning. Så länge som EU och Latinamerika inte lyckas finna en riktigt gemensam dagordning eller åtminstone minska meningsskiljaktigheterna om vilka frågor som bör prioriteras, kommer de att ha stora svårigheter med att driva det ambitiösa strategiska partnerskap som föreslogs i Rio framåt. Även om EESK kraftigt stöder initiativet för social sammanhållning måste EU också ta hänsyn till sina partners prioriteringar så att toppmötet i Mexiko blir en framgång. Med tanke på situationen efter toppmötet i Cancún bör EU inte bara fästa vikt vid de sociala frågor som gör att EU kan utmärka sig på världsarenan, utan också svara mot förväntningarna hos de länder i Latinamerika och Västindien som önskar ingå förmånsavtal. Toppmötet i Mexiko är ett tillfälle för EU att ge det strategiska partnerskapet mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien den knuff framåt som det verkligen behöver, och detta några månader innan förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet slutförs.

7.   EESK:s förslag

7.1

Enligt Cotonouavtalet, som undertecknades i juni 2000 mellan EU och länderna i Afrika, Stillahavsområdet och Västindien, skall det föras en dialog mellan institutionerna och de icke-statliga aktörerna så att staten och det civila samhället kan spela en kompletterande roll i utvecklingsarbetet. I Vitboken om styrelseformerna i EU, som lades fram 2001, framhävdes också det civila samhällets betydelse för utformningen av internationell politik.

7.2

Det är alltså mot denna bakgrund som det civila samhället i länderna i Latinamerika och Västindien skall delta i förbindelserna med EU både i samarbetsprogrammen och i förhandlingarna om de avtal som håller på att utarbetas.

7.3

Fram till nu har det civila samhällets deltagande i förhandlingarna mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien inte vilat på någon verklig strategisk grund. Det har snarare varit symboliskt. Utöver möten mellan EESK och det organiserade civila samhället i länderna i Latinamerika och Västindien, framför allt i samband med toppmötet mellan stats- och regeringscheferna, har det gjorts mycket lite åt detta.

7.4

Medborgarnas delaktighet är nödvändig för att demokratin skall kunna befästas och är en viktig grund för den hållbara utvecklingen. Dessutom måste man kunna räkna med det civila samhället för att ge det strategiska partnerskapet mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien legitimitet och kringgå stötestenarna i det projekt för ett amerikanskt frihandelsavtal som fått så mycket kritik från stora delar av samhällena i Nord- och Sydamerika.

7.4.1   Att fastställa en klar och tydlig strategi

7.4.1.1

I en alltmer invecklad och riskfylld värld måste EU ha en övergripande strategi som grundar sig på värden som fred, hållbar utveckling och respekt för de mänskliga rättigheterna och som syftar till att bygga en mer rättvis och balanserad värld.

7.4.1.2

Dessa värden och denna målsättning måste genomsyra förbindelserna med Latinamerika och Västindien, så att folken i denna del av världen förstår att avtalen med EU kan vara en väsentlig faktor för deras egen utveckling och deras plats på det globala schackbrädet.

7.4.1.3

För att denna strategi skall kunna förverkligas är det viktigt att EU konsekvent ökar sina finansiella medel.

7.4.1.4

I de förhandlingar som pågår med Mercosur, Andinska gemenskapen, CACM eller Karibiska gemenskapen bör EU utöver handels- och tullfrågorna beakta ovannämnda övergripande strategi.

7.4.1.5

EU måste också ingjuta ny kraft åt den politiska dialogen mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien, inte bara för att den utgör en av de tre pelarna i de associeringsavtal som EU undertecknat eller håller på att underteckna med bland annat länder och regioner i Latinamerika och Västindien, utan också och framför allt för att den ger det associeringsprojekt som EU håller på att utforma med länderna i Latinamerika och Västindien en särprägel som skiljer det från det amerikanska frihandelsområdet. För att kunna göra detta måste de EU-ministrar som deltar i olika forum för ministrar från EU och länderna i Latinamerika och Västindien vara medvetna om målet: att förverkliga ett biregionalt strategiskt partnerskap.

7.4.2   Att utarbeta en handlingsplan och en tidsplan

7.4.2.1

Med tanke på WTO-förhandlingarnas misslyckande i Cancún och det nordamerikanska beslutet att följa tidsplanen för förhandlingarna om det amerikanska frihandelsområdet, måste EU så snabbt som möjligt skaffa sig en ny handlingsplan och en tidsplan som stämmer bättre överens med den nya verkligheten.

7.4.2.2

EU måste framför allt överväga behovet av ett nytt förhandlingsmandat oberoende av utgången av Doha-förhandlingarna.

7.4.2.3

EESK skulle önska att associeringsavtalet med Mercosur undertecknades (eller åtminstone tillkännagavs) under toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i Guadalajara i Mexiko i maj 2004.

7.4.3   Ökad öppenhet och information

7.4.3.1

Öppenhet i förhandlingarna och information om framgångar och hinder är en förutsättning för att det civila samhället skall vara delaktigt i alla förhandlingsetapper.

7.4.3.2

EU måste ta initiativ gentemot alla delar av det civila samhället och förklara meningen med sina förslag och de eftergifter som man är beredd att göra för att utverka ett avtal med de berörda parterna.

7.4.4   Att stödja en förstärkning av det organiserade civila samhällets roll

7.4.4.1

EU har en mycket bred erfarenhet av dialog med det civila samhället, och EESK är ett av de främsta exemplen på detta.

7.4.4.2

Utan anspråk på att exportera modeller måste EU stödja bildandet av sådana institutioner i de regioner där dessa inte finns eller är svagare.

7.4.4.3

Att stödja mer eller mindre institutionaliserade kontakter och förbindelser med organisationer från båda sidor av Atlanten verkar också vara ett fördelaktigt sätt att föra regionen närmare EU:s strategi.

7.4.5   Att utarbeta konsekvensanalyser och främja strategier för bekämpning av fattigdom och skapande av sysselsättning

7.4.5.1

Alla integreringsprocesser får följder som påverkar människors, framför allt de mer utsattas, vardagsliv.

7.4.5.2

I detta syfte måste EU utarbeta studier om konsekvenserna av integreringen och öppnandet av marknaderna och därför ekonomiskt stödja de politiska strategierna för bekämpning av fattigdom och social utslagning samt för främjande av sysselsättning.

7.4.6   Att främja en politik för social sammanhållning

7.4.6.1

EU kan betrakta avtalen med länderna i Latinamerika och Västindien som ett tillfälle till att inte bara få tillgång till nya marknader utan också till ekonomisk och social utveckling för folken i fråga.

7.4.6.2

Fördelarna med dessa avtal måste nå ut till hela befolkningen och inte bara till dem som redan är mottagare. Det vore ett strategiskt misstag med mycket olycksdigra följder om EU:s politik bidrog till att öka de ekonomiska och sociala klyftorna i länderna i Latinamerika och Västindien.

7.4.6.3

Kravet på en politik för social sammanhållning som åtföljer hela processen med avtal som förhandlats fram eller håller på att förhandlas fram måste vara det särdrag som gör det möjligt att skilja EU:s planer på associering av länderna i Latinamerika och Västindien från det amerikanska frihandelsområdsprojektet.

7.4.6.4

EESK välkomnar kommissionens förslag om att den sociala sammanhållningen skall vara temat för toppmötet i Mexiko.

7.4.7   Att stärka EESK:s roll i den transatlantiska civila dialogen

7.4.7.1

I det protokoll som Europeiska kommissionen och EESK undertecknade 2001 och till följd av Nicefördraget erkänns kommittén vara den främsta instansen för dialog mellan EU:s institutioner och det civila samhället inte bara i EU utan även gentemot det organiserade civila samhället i tredjeländer.

7.4.7.2

EESK har utnyttjat alla tillfällen för att fylla dessa funktioner men erkänner att man kan (och måste) gå längre i dialogen med liknande organisationer i länderna i Latinamerika och Västindien och söka andra, mer nära och effektiva former av samarbete.

7.4.7.3

I en situation som är central för förbindelserna mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien måste EESK därför

stärka sina band till Mercosurs rådgivande ekonomiska och sociala forum,

fördjupa sina kunskaper om det organiserade civila samhällets situation i andra delar av Latinamerika och Västindien,

involvera det civila samhället i länderna i Latinamerika och Västindien i arbetet med kommitténs yttranden om problemen i dessa länder.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociale

kommitténs ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Följande länder deltog i projektet: Antigua och Barbuda, Argentina, Bahamas, Barbados, Belize, Bolivia, Brasilien, Kanada, Chile, Colombia, Costa Rica, Dominica, El Salvador, Ecuador, Förenta staterna, Grenada, Guatemala, Guyana, Haiti, Honduras, Jamaica, Mexiko, Nicaragua, Panama, Paraguay, Dominikanska republiken, Saint Lucia, Saint Christopher och Nevis, Saint Vincent och Grenadinerna, Surinam, Trinidad och Tobago, Uruguay och Venezuela.

(2)  El Salvador, Guatemala, Honduras och Nicaragua. Costa Rica stod utanför.

(3)  Samtliga uppgifter kommer från Europeiska kommissionens generaldirektorat för handel.

(4)  Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Belize, Bolivia, Costa Rica, Dominica, El Salvador, Ecuador, Grenada, Guatemala, Guyana, Haiti, Honduras, Jamaica, Nicaragua, Panama, Paraguay, Dominikanska republiken, Saint Lucia, Saint Christopher och Nevis, Saint Vincent och Grenadinerna, Surinam, Trinidad och Tobago samt Uruguay.

(5)  Årsrapport från FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien ”Panorama social de América Latina 2002–2003”.

(6)  Fast track, som nyligen döptes om till Trade Promotion Authority (TPA), innebär att den amerikanska presidenten har fått en snabbspårsbefogenhet av kongressen att framförhandla handelsavtal utan att vid varje etapp behöva förhandla med kongressen. Kongressens uppgift är endast att ratificera eller förkasta det avtal som skall slutas.

(7)  I och med enhetsakten blev Europeiska ekonomiska gemenskapen till Europeiska gemenskapen, som i sin tur senare, genom Maastrichtavtalet 1992, blev Europeiska unionen.

(8)  1. Fördjupa och utöka det nuvarande samarbetet och de nuvarande samråden i internationella forum och utvidga dem till att omfatta alla frågor av gemensamt intresse. 2. Främja och skydda mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller de mest utsatta grupperna i samhället, samt förhindra och bekämpa främlingsfientlighet, yttringar av rasism och andra former av intolerans. 3. Kvinnofrågor - anta program och projekt med anknytning till de prioriterade områden som angavs i Beijing-förklaringen. 4. Utöka samarbetsprogrammen när det gäller miljö och naturkatastrofer. 5. Narkotikafrågor - genomföra den övergripande handlingsplanen från Panama, bland annat åtgärder mot olaglig vapenhandel. 6. Utforma förslag till biregionalt samarbete i syfte att inrätta mekanismer för främjande av ett stabilt och dynamiskt globalt ekonomiskt och finansiellt system, stärka de nationella finansiella systemen och inrätta särskilda program för att hjälpa de ekonomiskt sett mindre utvecklade länderna. 7. Främja handel, inbegripet små och medelstora företag och näringslivsforum. 8. Ge stöd till biregionalt samarbete när det gäller utbildning och universitetsstudier samt forskning och ny teknik. 9. Kulturarvet - ett kulturellt forum för EU och Latinamerika respektive Västindien. 10. Genomförande av ett gemensamt initiativ när det gäller särskilda aspekter av informationssamhället. 11. Stödaktiviteter med anknytning till forskning, forskarstudier och forskarutbildning inom området integrationsprocesser. Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet ”Uppföljning av det första toppmötet mellan Latinamerika, Västindien och Europeiska unionen”, Bryssel den 31 oktober 2000, KOM(2000) 670 slutlig.

(9)  Den totala summan på 2 264 miljoner euro avses fördelas som följer: 2000 - 368,37 miljoner euro, 2001 - 336,25 miljoner euro, 2002 - 315 miljoner euro, 2003 - 310 miljoner euro, 2004 - 310 miljoner euro, 2005 - 310 miljoner euro och 2006 - 315 miljoner euro.

(10)  Artikel 24 gör det möjligt för flera kontraktslutande parter att diskriminera andra parter när avtal skall ingås som uppfyller kriterierna för en tullunion eller ett frihandelsområde. Avtalen skall uppfylla följande krav: Tullsatser och övriga bestämmelser skall avskaffas med avseende på de deltagande länderna när det gäller merparten av deras handel tullsatser och bestämmelser avseende tredje land bör inte vara högre eller striktare eller ha större konsekvenser än innan frihandelsområdet eller tullunionen inrättades; varje avtal om ett stegvist inrättande av en tullunion eller ett frihandelsområde bör innehålla en plan och ett tidsschema för genomförande inom en rimlig frist.

(11)  EGT C 169, 16.6.1999 (föredragande: Zufiaur). EGT C 260, 17.9.2001 (föredragande: Zufiaur). EGT C 94, 18.4.2002 (föredragande: Gafo Fernández). EESK utarbetar för närvarande ett yttrande om social sammanhållning i Latinamerika och Västindien (föredragande: Zufiaur).

(12)  Europaparlamentet, Informe sobre una Asociación global y una Estrategia Común para las relaciones entre la Unión Europea y América Latina, Comisión de Asuntos Exteriores, Derechos Humanos, Seguridad Común y Política de Defensa (föredragande : José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra), den 11 oktober 2001, A5-0336/2001 slutlig.

(13)  Patten, C., Latin America: what has gone wrong? A EU policy proposal focussed on social cohesion, ett meddelande som lades fram vid ett ministermöte mellan EU och Riogruppen i Vouliagmeni (Grekland) den 28 maj 2003.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/55


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Social sammanhållning i Latinamerika och Västindien”

(2004/C 110/12)

Genom ett brev från kommissionsledamot Chris Patten av den 1 juli 2003 uppmanade kommissionen Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget utarbeta ett förberedande yttrande om ”Social sammanhållning i Latinamerika och Västindien”

Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 6 februari 2004. Föredragande var José María Zufiaur Narvaiza.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 94 röster för, 5 röster emot och 11 nedlagda röster:

Sammanfattning

i.

Syftet med detta förberedande yttrande, som har begärts av kommissionsledamot Chris Patten, är att förmedla synpunkter från det organiserade civila samhället i Europa, Latinamerika och Västindien om den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien. EESK:s yttrande kommer senare att behöva kompletteras med bidrag från latinamerikanska och västindiska organisationer och med resultaten från det tredje mötet för det civila samhället i EU–Latinamerika, som anordnas i Mexiko i början av april.

ii.

I yttrandet görs inga försök att slutgiltigt definiera begreppet social sammanhållning. Det behandlar olika politiska, ekonomiska, sociala och regionala aspekter av social sammanhållning och fokuserar inte bara på gängse makroekonomiska faktorer utan också på utbildning, institutioner och tillgång till grundläggande tjänster, som är centrala faktorer för att analysera den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien. Dessa synpunkter bör framför allt avse det sätt på vilket det civila samhällets organisationer kan bidra till sammanhållningen, exempelvis genom socialt samråd, utveckling av de sociala trygghetssystemen eller ökat socialt ansvar från företagens sida.

iii.

Det tydligaste uttrycket för bristen på sociala sammanhållning i Latinamerika och Västindien är fattigdom och ojämlikhet. Trots att fattigdomen har minskat under det senaste årtiondet (mellan 1990 och 2002 beräknas andelen fattiga ha minskat från 48 till 43 % av befolkningen) har ojämlikheten ökat och blivit närmast kronisk. Som helhet är Latinamerika, trots stora inbördes skillnader, den mest ojämlika regionen i världen. Förutom materiell fattigdom finns en immateriell fattigdom (i fråga om utbildningsmöjligheter och lika möjligheter) och en rättslig fattigdom (olikhet inför lagen, svagt civilt samhälle och politiskt inflytande, bräckliga sociala strukturer samt otrygghet). Detta leder till våld, desintegration och normlöshet och en bristande tillit till de politiska institutionerna och det demokratiska systemet. I en aktuell rapport (Rapport om demokratin i Latinamerika 2004) inom ramen för FN:s utvecklingsprogram understryks att det i Latinamerika finns en risk att allmänheten allt mer uppfattar sina länder som ”irrelevanta demokratier”.

iv.

Ett gemensamt drag för alla länder i Latinamerika och Västindien är den bristfälliga utvecklingen av grundläggande inslag som utmärker alla utvecklade samhällen (infrastrukturer, utbildningssystem, hälso- och sjukvård, rättssystem, sociala trygghetssystem, arbetsmarknadslagstiftning osv.). I den ovannämnda rapporten talas det till och med om frånvarande stater som ett typiskt fenomen i många latinamerikanska länder. Detta tar sig framför allt tre olika uttryck: utbildningssystemens låga kvalitet och bristande förbindelser med näringslivet och ojämlika utbildningsmöjligheter, bristfälliga och orättvisa skattesystem samt i de flesta länderna i regionen, avsaknad av allmänna sociala trygghetssystem, vilket leder till djupa klyftor och till att större delen av befolkningen inte omfattas av de befintliga systemen.

v.

En central förutsättning för att uppnå ökad sammanhållning i Latinamerika och Västindien är att produktionssystemet blir effektivare och mer demokratiskt. Det bromsas i dag av en utbredd informell ekonomi, små marknader, låg differentieringsgrad, begränsade infrastrukturresurser (främst inom transport och kommunikationer), uppskjutna jordbruksreformer, brist på finansiering och därmed beroende av omvärlden, bristande utveckling av den sociala ekonomins olika former, arbetets låga kvalitet, svag anställningstrygghet och i stort sett avsaknad av arbetsmarknadsrelationer som bygger på respekt för grundläggande arbetsnormer, jämvikt och förtroende.

vi.

I yttrandet betonas också en punkt som är central för EESK: Att det organiserade civila samhället i Latinamerika och Västindien deltar i större utsträckning är en förutsättning för att stärka demokratin och utveckla mänskliga resurser och bättre styresformer. Detta är ett nödvändigt villkor för att kunna öka den politiska demokratin, uppnå rättvisare fördelning av det materiella och immateriella välståndet samt uppmuntra olika sektorers och gruppers delaktighet i politiken, ekonomin och samhället, däribland den sedan århundraden marginaliserade ursprungsbefolkningen.

vii.

I yttrandet framförs slutligen en rad förslag och rekommendationer om hur förbindelserna mellan EU och Latinamerika/Västindien skulle kunna bidra till ökad social sammanhållning i denna region. Förslagen bygger på två utgångspunkter: För det första är relationerna mellan EU och Latinamerika och Västindien av strategisk betydelse såväl när det gäller att stärka EU:s roll som global aktör som för att uppnå en ny internationell ekonomisk ordning och en rättvis och solidarisk styrning av globaliseringen. Dessa relationer är också betydelsefulla för att Latinamerika och Västindien skall kunna uppnå en balanserad integration och stärka sin förhandlingsposition i internationella sammanhang. För övrigt är vi övertygade om att EU, förutom att bidra till den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien via bistånd och utvecklingssamarbete, måste betrakta detta som en central målsättning i alla sina relationer och på alla områden som rör denna region.

viii.

Bland förslagen i yttrandet syftar några till att stärka det organiserade civila samhället (stöd till sociala utvecklingsprojekt i de regionala integrationsprocesserna, stöd till gemensamma EU-AVS-forum för arbetsmarknadsorganisationer, införande av en budgetpost för stöd till organisationerna i näringsliv och samhälle, inrättande av ett program för skydd av försvarare av mänskliga rättigheter i Latinamerika och Västindien). Andra förslag skall bidra till utvecklingen av produktionssystemet och till skapandet av demokratiska ramar för arbetsmarknadsrelationerna och i den sociala dialogen (överföring av europeiska erfarenheter när det gäller förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, stöd till inrättande av infrastrukturer för att öka utländska direktinvesteringar, anslag till en fond för små och medelstora företag i Latinamerika, gemensamma utvecklingsplaner med de AVS-länder varifrån invandring sker till EU, införande av en uppsättning principer för företagens sociala ansvar). Vissa förslag syftar till att minska utlandsskulden och finansiera utvecklingen (modeller för omförhandling, nedskrivning och eventuell avskrivning av utlandsskulden genom program för att bekämpa fattigdom, samarbete på miljö- och utbildningsområdena, rekommendationer i syfte att undvika beroendet av s.k. rating utfärdad av organ för riskbedömning. Några av förslagen syftar till att stärka de sociala trygghetssystemen (överföring av europeiska erfarenheter, främjande av invandringsavtal mellan olika länder, stöd till förvaltning och specialistutbildning). Slutligen finns en rad förslag som rör bistånd och utvecklingssamarbete, nämligen att öka samordningen mellan europeiska biståndsgivare, förbättra överensstämmelsen mellan det stöd som ges och de mål som eftersträvas, verka för att mottagarländerna själva skall kunna fatta grundläggande investeringsbeslut, underlätta och stärka de mest behövande ländernas självständiga medverkan i multilaterala förhandlingar. Rent generellt bör utbildning och förstärkta samhällsinstitutioner prioriteras.

1.   Inledning

1.1

Vid Riogruppens möte den 28 mars 2003 i Vouliagméni i Grekland presenterade kommissionsledamot Chris Patten ett initiativ som syftar till att stimulera den sociala sammanhållningen i länderna i Latinamerika. Detta initiativ utgör en av huvudpunkterna vid toppmötet med EU:s och Latinamerikas och Västindiens stats- och regeringschefer i Guadalajara, Mexiko, den 28–29 maj 2004. Utgångspunkten för initiativet är grundsynen att fördelarna av den framgångsrika demokratisering och ekonomiska utveckling som ägde rum på 1990-talet inte har kommit de breda befolkningslagren till godo. De lider alltjämt av omfattande ojämlikheter och utslagning, vilket utgör ett hinder för den ekonomiska utvecklingen och skapar instabilitet i regionen.

1.2

EU är redo att främja ett nytt samförstånd mellan regeringarna i Latinamerika och Västindien som är tänkt att formaliseras vid toppmötet i Mexiko genom en fast kompromiss för att uppnå vissa mål i fråga om bl.a. socialpolitik, skattepolitik, ekonomisk utveckling och sociala utgifter. EU planerar att bidra till detta mål, som är av särskild relevans för det biregionala strategiska samarbetet, med ett program på 30 miljoner euro som öronmärkts för överföring av erfarenhet och kunskap vid utarbetande och tillämpning av socialpolitik.

1.3

För att stödja detta initiativ anordnade kommissionen i samarbete med Interamerikanska utvecklingsbanken (IADB) den 5-6 juni 2003 ett seminarium om ”Ekonomisk och social sammanhållning i Latinamerika och Västindien”, vars syfte var att starta en bred debatt om problemets omfattning, dess negativa inverkan på utvecklingen och stabiliteten, tänkbara politiska alternativ och vilka ansträngningar som de latinamerikanska regeringarna måste främja för att kunna gripa sig an de problem som är förknippade med bristande social sammanhållning, exempelvis ojämlikhet och social marginalisering.

1.4

Den 1 juli 2003 riktade kommissionsledamoten Christopher Patten en begäran till EESK om förberedande yttrande om den sociala sammanhållningen i Latinamerika inför det tredje mötet för det civila samhället i EU–Latinamerika som EESK i samarbete med sina motsvarigheter i Latinamerika och Västindien organiserar i Mexiko den 13–15 april 2004.

1.5

Enligt kommissionsledamoten Christopher Pattens uppfattning bör yttrandet avspegla uppfattningarna i det organiserade civila samhället i Latinamerika, Västindien och Europa om social sammanhållning i Latinamerika och Västindien, komplettera de dokument som utarbetades i samband med ovannämnda seminarium i juni 2003, redovisa den roll som arbetsmarknadens parter för närvarande spelar i Latinamerika och Västindien och tillsammans med det civila samhällets organisationer i Latinamerika och Västindien analysera på vad sätt arbetsmarknadens parter kan bidra till större social sammanhållning i sina länder. Tänkbara exempel på detta är sociala samråd, gemensam förvaltning av sociala skyddssystem eller att de europeiska företag som investerar i Latinamerika tillämpar en socialt ansvarig politik (1) som visar sig fördelaktig både för företagens konkurrenskraft och för den sociala sammanhållningen hos alla inblandade parter.

2.   Begreppet ekonomisk och social sammanhållning

2.1

Begreppet ekonomisk och social sammanhållning är föremål för en mångfald olika tolkningar. I detta yttrande utgår vi från det begrepp som myntats av EU-kommissionen i dess rapportserie om ekonomisk och social sammanhållning i unionen, och tar samtidigt i analysen upp några aspekter som ger situationen i Latinamerika dess särprägel, exempelvis svält, ursprungsbefolkningar eller informell sysselsättning, liksom högre grad av social determinism i fråga om tillgången till lika möjligheter.

2.1.1

För att åstadkomma större social sammanhållning behöver staterna som ordföranden för IADB, Enrique Iglesias, uttryckt det, förfoga över en ”ram för att främja mekanismer och institutioner som minskar ojämlikhet och klyftor”. Ur detta perspektiv begränsar sig begreppet social sammanhållning inte till en uppsättning socioekonomiska indikatorer, utan det inbegriper olika dimensioner.

2.2   Den politiska dimensionen

2.2.1

Den sociala sammanhållningen har i första hand en fundamental politisk dimension som sträcker sig från de demokratiska institutionernas kvalitet till medborgarnas deltagande i offentliga angelägenheter, via bevarandet av sociala band, skapandet av jämlikare samhällen, system för socialt skydd och solidaritet, bevarande av kulturarv och naturtillgångar eller de ekonomiska och sociala aktörernas aktiva deltagande i det ekonomiska och sociala livet.

2.2.2

För att nå högre nivåer av social sammanhållning krävs det att staten och offentliga organ ingriper med normer och effektiva åtgärder: utveckling av infrastruktur, kvalitativa offentliga tjänster, oberoende rättskipning, normer som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden, rättvisa skattesystem, osv. De offentliga institutionerna har kort sagt en viktig roll när det gäller att främja rättigheter och samhällsmedborgarskap, politiskt och socialt medborgarskap. Således är den sociala sammanhållningen i första hand en politisk fråga.

2.3   Den ekonomiska dimensionen

2.3.1

Den sociala sammanhållningens ekonomiska dimension hänger samman med rikedomen och dess fördelning, med utvecklingen av produktionsstrukturen (tillgång till grundläggande resurser, förstärkning av faktorer som påverkar produktiviteten, gynnsam miljö för utvecklingen av investeringar och små och medelstora företag, osv.), med forskning och utveckling, med innovation, med sysselsättningsgrad och med sysselsättningens kvalitet, lönenivån och rådande löneskillnader. De sistnämnda målsättningarna kommer i kläm när det gäller länderna i Latinamerika och Västindien, bl.a. beroende på den tvetydiga situationen på arbetsmarknaden i fråga om formell kontra informell sysselsättning, otillräckliga produktiva investeringar och bristfälliga kvalifikationer som kännetecknar arbetskraften i regionen. Den höggradiga ekonomiska ojämlikhet som kännetecknar samhällena i Latinamerika utgör en broms på den ekonomiska utvecklingen och innebär därmed ekonomisk stagnation och socialt sönderfall.

2.3.2

Det skulle å andra sidan inte vara möjligt att avsevärt öka den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien utan att hålla en konsekvent kurs för ekonomisk tillväxt och social utveckling. För att lyckas med detta krävs det en förbättrad makroekonomisk stabilitet – utan att göra avkall på behovet av djupgående framsteg mot social rättvisa – parallellt med en process med strukturreformer som aktiverar de produktiva resurserna i regionen, särskilt stimulans till skapande av nya företag, utbildning av arbetstagarna, en förbättrad inkomstfördelning och skapandet av demokratiska ramar på arbetsmarknaden.

2.4   Den territoriella dimensionen

2.4.1

Social sammanhållning är nära förknippad med territoriell sammanhållning: Förmåga att skapa samverkansfördelar mellan alla aktörer inom ett territorium; tillräcklig tillgång på infrastruktur av alla slag, inklusive ny informations- och kommunikationsteknik; att alla har tillgång till väsentliga samhällstjänster (allt från sjukvård och utbildning till vatten, transport, elektricitet, bostad). Ojämlikheten yttrar sig inom territoriet, mellan centrum och periferi, mellan stad och landsbygd, mellan kustområden och inland, eller i fråga om samhällssektorer som exempelvis ursprungsbefolkningen eller nyinvandrade grupper.

2.5   Den social dimensionen

2.5.1

I begreppet social sammanhållning ligger en jämlik fördelning av rikedom, av olika källor till materiell och immateriell rikedom och av inkomster. Något som varit kännetecknande för den europeiska samhällsmodellen (de olika parallella modellerna i Europa har som gemensam nämnare höga utgifter för social trygghet, statens reglerande funktion, viktig roll för arbetsmarknadens parter) är en strävan att binda samman den ekonomiska med den sociala utvecklingen. Det vill säga definitionen av reglerna för rikedomens fördelning (arbetsmarknadsnormer och sociala normer, system för social trygghet vid ålderdom, sjukdom, arbetslöshet, skydd av familjen, kollektivavtal, skattesystem) till förmån för alla, före de ekonomiska resultaten och produktionen av denna rikedom.

2.5.2

Den sociala dimension som ligger i begreppet social sammanhållning innebär också en hänvisning till de nu mycket aktuella problemen med horisontell ojämlikhet där det är fråga om diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung eller olika samhällsgruppers andra identifierande aspekter. De viktigaste principerna som den sociala sammanhållningen bygger på är därför trygghet i tillvaron och garanterade rättigheter för alla.

2.5.3

Den övergripande uppfattning av begreppet social sammanhållning som här förespråkas öppnar ett brett spektrum av möjligheter för att förstärka detta mål, både genom att utarbeta en lämplig politik i länderna i Latinamerika och Västindien och i fråga om relationerna EU/Latinamerika och Västindien. Det gäller dels att, genom materiellt stöd och även med stöd av erfarenheter som gjorts inom EU, fördjupa de strategiska krafter som bidrar till en ökad social sammanhållning i regionerna Latinamerika och Västindien; dels att främja relationer EU/Latinamerika och Västindien som utöver bistånd till utvecklingssamarbete också införlivar målsättningen att främja den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien när det gäller utbyte och politik som avser handel, utbildning, teknik och det sociala området. Detta förespråkades i uttalandena från de två första mötena för det organiserade civila samhället EU/Latinamerika och Västindien och i uttalanden nyligen av framträdande latinamerikanska ledare såsom presidenterna Lagos från Chile, Lula da Silva från Brasilien och Néstor Kirchner från Argentina.

3.   Det sociala underskottet i Latinamerika

3.1

Varje analys av Latinamerika och Västindien måste börja med erkännandet att länderna i denna region är i grunden ekonomiskt, politiskt och socialt heterogena. Med risk för att förenkla kan vi ändå i detta yttrande dra upp några gemensamma definierande linjer för att analysera graden av ekonomisk och social sammanhållning i regionen i dess helhet och dra slutsatser beträffande hur man kan angripa problemet med den brist på sammanhållning som alla länder lider av i större eller mindre utsträckning.

3.1.1

Detta yttrande är uppbyggt som en analys på tre nivåer av den latinamerikanska och västindiska verkligheten och socioekonomiska miljön, den politiska sfären och indikatorerna för socialt missnöje.

3.2   Det socioekonomiska området

3.2.1

Problemen med fattigdom och ojämlikhet uppfattas bland den latinamerikanska befolkningen som de värsta problem de har att dras med. Enligt Latinobarómetro anser över hälften av befolkningen att de största problemen i Latinamerika är arbetslöshet, låga löner och fattigdom. År 2003 var det nästan en fjärdedel av de latinamerikanska medborgarna som förklarade att deras inkomster inte tillät dem att tillfredsställa sina grundläggande behov. Dessa problem anses ha prioritet i förhållande till andra, till exempel korruption eller kriminalitet.

3.2.2   Fattigdom

3.2.2.1

Enligt uppgifter från ECLAC (FN:s ekonomiska kommitté för Latinamerika och Västindien) (2) levde 43,4 % av befolkningen i Latinamerika och Västindien under fattigdomsnivån, och 18,8 % under nivån för extrem fattigdom, vilket i absoluta termer motsvarar 220 miljoner invånare respektive 95 miljoner invånare. Prognosen för år 2003 pekar på en ökning med 0,5 procentenhet av antalet fattiga, vilket skulle innebära en ökning av fattigdomen i Latinamerika och Västindien för tredje året i rad. Mellan 1997 och 2002 har fattigdomsnivån legat stilla på runt 43,5 % av befolkningen; i absoluta siffror ökade emellertid befolkningen med otillräcklig levnadsstandard från 204 till 220 miljoner invånare. Detta beror på den låga tillväxtnivån i ekonomin under de senaste sex åren och generellt på detta ”halvt förlorade decennium” som även ECLAC har kallat det.

3.2.2.2

Fattigdomen är mer uttalad i landsbygdsområden, där den kommer upp i en nivå som ligger dubbelt så högt som i stadsområden (59,1 % jämfört med 26,1 %). I absoluta siffror, och genom den tilltagande utvandringen från landsbygden, är den fattiga befolkningen dock jämnt fördelad mellan stads- och landsbygdsområden. Fattigdomen är koncentrerad till hem där familjeöverhuvudet arbetar i jordbruket och till stadsregioner inom andra sektorer än finansiella tjänster (35,5 % respektive 29,1 % av den fattiga befolkningen i området). Klyftorna är också mycket stora i många länder, däribland i Brasilien, Guatemala och Colombia där, den bristande territoriella sammanhållningen är en faktor som främjar politiskt motiverat våld.

3.2.2.3

Fler kvinnor än män är drabbade av fattigdom. Procentandelen kvinnor utan inkomster ligger högre både i stadsregioner (45 % jämfört med 21 %) och i landsbygdsområden (53% mot 20 %). I landsbygdsområdena är det procentuellt fler fattiga hem där familjeöverhuvudet är en kvinna än där det är en man (30,4 % mot 25 %). Fattigdomen är vidare också mycket mer uttalad bland medborgare av indianskt ursprung eller som är ättlingar till afrikaner än för resten av befolkningen. Vissa studier som avser Bolivia, Brasilien, Guatemala och Peru anger att förekomsten av fattigdom inom dessa grupper ligger dubbelt så högt som för övriga befolkningen.

3.2.3   Inkomstfördelningen

3.2.3.1

Den rikaste decilen i befolkningen i Latinamerika och Västindien står för 48 % av den samlade inkomsten, medan den fattigaste decilen endast får 1,6 %. Ojämlikheten, mätt med Gini-index för mätning av ojämlikhet, ökade i Latinamerika och Västindien under de senaste tre åren. I en ECLAC-studie som behandlar elva länder i regionen (Argentina, Bolivia, Brasilien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Mexiko, Nicaragua, Panama, Uruguay och Venezuela) redovisas en ökad koncentration av inkomsterna i alla länder utom Mexiko. Man måste dock ta hänsyn till att det mellan länderna i regionen finns starka skillnader i inkomstfördelning som inte har att göra med den industriella utvecklingsnivån.

3.2.4   Svält

3.2.4.1

Generellt har svälten (mätt som den procentandel av befolkningen som är undernärd) minskat i Latinamerika och Västindien mellan perioden 1990-1992 och perioden 1998-2000, och ligger nu på i genomsnitt 11 % av befolkningen. Emellertid måste man också beakta att det finns många skillnader mellan länderna i regionen, eftersom det i uppgifterna för tvåårsperioden 1998-2000 fanns länder där över 20 % av befolkningen var undernärd (Bolivia, Guatemala, Haiti, Honduras, Nicaragua och Dominikanska republiken) och länder som låg under 5 % (Argentina, Chile och Uruguay). Undernäringen beror enligt ECLAC bland andra faktorer på den ojämnt fördelade tillgången till livsmedelsutbudet, bristfälligt utbud och ojämn inkomstfördelning.

3.2.4.2

Undernäringen drabbar i högsta grad den minderåriga befolkningen och är genom konsekvenserna på lång sikt särskilt ödesdiger. Även om indikatorerna pekar på en förbättring av indikatorn för undernäring bland barn för perioden 1995-2001 ligger de fortfarande mycket högt; den kroniska och akuta undernäringen bland barn ligger på 19,5 % för befolkningen under 5 års ålder.

3.2.4.3

Den kroniska undernäringen bland barn är det viktigaste instrumentet för överföring av underutveckling och fattigdom mellan generationerna, eftersom bristen på livsmedel under de mest kritiska åren i barnens fysiska och psykomotoriska utveckling på ett avgörande sätt äventyrar deras intellektuella kapacitet, skolprestationer, produktionsförmåga och sociala integration och i högsta grad påverkar samhällets utvecklingspotential.

3.2.5   Utbildning och tillgång till utbildning

3.2.5.1

Nivån för analfabetism är hög i jämförelse med mönstren för utvecklade länder, men är mycket heterogen över regionen. I några länder, exempelvis Argentina, Chile, Costa Rica, Kuba och Uruguay, ligger analfabetismen under 5 % bland befolkningen över 15 år. Men i El Salvador, Guatemala, Haiti, Honduras och Nicaragua ligger denna indikator på över 20 %. I allmänhet är analfabetismen högre bland kvinnor.

3.2.5.2

Tillgången på grundutbildning (elever 7-12 år) är mycket hög i stadsområden, där nivåerna är över 90 % (en annan sak är frågan om regelbunden närvaro vid undervisningen eller vid genomgång av de olika momenten i läroplanen: enligt ECLAC (3) hade år 2000 nära 15 miljoner ungdomar mellan 15 och 19 år, av sammanlagt 49 miljoner, lämnat skolan före fullbordad tolvårig skolgång). Nivåerna när det gäller skolgång ligger alltid mycket högre bland familjer med högre inkomst, framför allt i länderna med den största koncentrationen av inkomsterna och den lägsta relativa utvecklingen, vilket är fallet med Colombia, Ecuador, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua och Dominikanska republiken. Denna skillnad i tillgången till utbildning beroende på inkomstnivå blir mer uttalad med ökad ålder hos ungdomarna, till följd av nödvändigheten att gå ut på arbetsmarknaden för att bidra till familjens inkomster. I flertalet länder i Latinamerika och Västindien har kvinnorna längre skolgång än männen (på alla inkomstnivåer) och framför allt i åldersklasserna mellan 20 och 24 år.

3.2.5.3

Utbildningsproblemen i Latinamerika och Västindien är koncentrerade till tre aspekter. För det första är kvaliteten på utbildningen inom till exempel grundskolan och gymnasieskolan mycket låg, vilket kommer till uttryck i många fall av avbrutna eller misslyckade studier, svaga studieresultat, dålig utrustning och bristande motivation bland lärarna. För det andra finns det stora skillnader när det gäller utbildningsmöjligheter; det visar sig bland annat i de stora skillnaderna mellan stad och land i fråga om antalet studerande och studieresultat, mellan olika etniska grupper och till och med mellan könen. För det tredje finns det en allvarlig diskrepans mellan utbildningssystemen och arbetsmarknaderna, inte bara på grund av arbetsmarknadernas brister utan också på grund av brister i gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen.

3.2.6   Hälsovård

3.2.6.1

Den förväntade livslängden vid födelsen varierar mellan 59 år i Haiti och 77 i Costa Rica eller Barbados, samtidigt som spädbarnsdödligheten kan åskådliggöras genom en båge med värden alltifrån 7 på tusen i Kuba till 59 på tusen i Haiti (4).

3.2.6.2

I jämförande termer är den förväntade livslängden vid födelsen för den latinamerikanska befolkningen åtta år lägre än motsvarande siffra för ett europeiskt land som Spanien. På samma sätt avspeglas den lägre hälsonivån i de relativt höga dödlighetssiffror som fortfarande gäller för området och som är sju gånger så höga som siffrorna för Spanien eller Tyskland.

3.2.7   Sociala utgifter och socialt skydd

3.2.7.1

De genomsnittliga sociala utgifterna i Latinamerika och Västindien (för enbart fyra utgiftsposter: utbildning, hälsovård, social trygghet och socialhjälp samt bostäder) låg 2000–2001 på 13,8 % av BNP, en höjning med 1,7 procentenheter jämfört med tvåårsperioden 1996–1997. Utgifterna fördelar sig enligt följande: utbildning 4,2 %, hälsovård 3,1 %, social trygghet och socialhjälp 5,1 % samt bostäder och diverse 1,4 %. De genomsnittliga offentliga sociala utgifterna per capita ligger nästan 30 gånger lägre än genomsnittet för Europeiska unionen.

3.2.7.2

Under loppet av 90-talet kunde det konstateras att de sociala utgifterna i Latinamerika och Västindien har ett cykliskt förlopp, med en ökning under tillväxtperioder och nedgång i samband med ekonomisk kris. Även om de offentliga sociala utgifterna därför inte har minskat i regionen har däremot deras ökning efter 1998 tappat fart, i och med att takten i produktionstillväxten regionalt har sjunkit.

3.2.7.3

De sociala skyddssystemen (ålderdom, sjukdom, funktionshinder) har jämförelsevis mycket låg täckningsgrad. I det överväldigande flertalet av Latinamerikas och Västindiens länder har inte mer än 10–15 % av den berörda befolkningen del av ett ändamålsenligt socialt skyddssystem; även i länderna med de bästa förmånerna överstiger täckningen inte 50 % av den aktiva befolkningen, och det finns en oroväckande nedåtgående tendens som en följd av den växande informella ekonomin.

3.2.7.4

De reformer av de sociala skyddssystemen som genomförts under de senaste decennierna (privatiserad förvaltning av pensions- och hälsovårdssystemen, omläggningen av finansieringssystemen genom övergång till finansiering genom individuell kapitalbildning) har inte lett till de avsedda resultaten. Statens kontroll liksom dess funktion som uppbördsorgan har minskat, informell sysselsättning har gynnats och ett växande flertal av befolkningen lämnas utanför det sociala skyddssystemet. Ökningen av de inomregionala migrationsströmmarna, till följd av pågående integrationsprocesser där erkända sociala preventionsmekanismer fortfarande saknas, bidrar också till att alstra fattigdomsfickor, marginalisering och utstötning.

3.2.7.5

2004 har av de ibero-amerikanska stats- och regeringscheferna utropats till det ibero-amerikanska året för personer med funktionshinder. I Latinamerika beräknas det finnas 45–65 miljoner människor med funktionshinder som i flertalet fall drabbas av social utstötning och fattigdom. Ofta drabbas också familjerna.

3.2.8   Arbetsmarknaden

3.2.8.1

Arbetsmarknaden i Latinamerika och Västindien genomgår en period med försämrade arbetsvillkor beroende på den sänkta ekonomiska tillväxttakten de senaste sex åren. Arbetslösheten i städerna ökade till 9,2 % de första kvartalen 2002, den högsta registrerade under de senaste 22 åren. Över 70 % av hemmen i regionen är uteslutande hänvisade till inkomster genom arbete; varannan arbetstagarlön ligger på gränsen till fattigdom. Ett ökande flertal av den arbetande befolkningen omfattas inte av arbetslagstiftningen och täckningen har minskat under nittiotalet.

3.2.8.2

För åren 1990–2002 kan man konstatera en stark tendens till att sysselsättningen flyttas över till den informella sektorn (sju av tio arbetstillfällen som skapats från 1990 har tillkommit inom den informella sektorn och den informella sysselsättningen utgör 46,3 % av den totala i Latinamerika) (5) och ökad osäkerhet på arbetsmarknaden: bara sex av tio nya arbetstillfällen inom den formella sektorn och två av tio inom den informella sektorn är förenade med någon form av social trygghet. Uppskattningsvis saknar 93 miljoner arbetstagare, 30 miljoner fler än 1990, ”anständigt arbete” i Latinamerika och Västindien (avser de 50,5 % av den aktiva befolkningen som saknar sysselsättning, arbetar inom den informella sektorn eller som, fastän de arbetar inom ekonomins formella sektor, inte åtnjuter sociala förmåner eller arbetar under mycket osäkra förhållanden).

3.2.8.3

Arbetsförhållandena präglas av ojämnhet och otillräcklighet i fråga om erkännande av grundläggande arbetsnormer (alltifrån länder med ramar för arbetsförhållandena som nominellt är jämförbara med de europeiska och till andra länder där tiotals fackligt aktiva mördas varje år i samband med utövande av sina uppdrag), låg grad av utveckling av system för kollektiva avtalsförhandlingar och socialt samråd, låg grad av anslutning till fackliga organisationer (inte mer än 14 % av arbetskraften i städerna) och företagarorganisationer, misstroende och konflikter som norm i relationerna mellan arbetstagare och företagare.

3.2.9   Utvandring

3.2.9.1

Utvandring är en faktor med ett enormt inflytande på den socioekonomiska situationen i Latinamerika och Västindien, både i positiv och negativ mening. Från de latinamerikanska och västindiska länderna har migrationsströmmarna gått mot norr, alltså mot USA och Kanada, men det senaste decenniet har även betydande strömmar gått mot Europeiska unionen.

3.2.9.2

Det positiva bidraget genom emigrationen är penningöverföringarna från invandrarna till ursprungsländerna som förutom att de lindrar resursbristen hos breda befolkningslager i många fall är ett viktigt valutatillskott för landet.

3.2.9.3

De negativa aspekterna av emigrationen är också viktiga, och här tänker vi enbart på aspekter av makroekonomisk typ, utan att gå in på vad det innebär för människor att tvingas lämna sitt land och sin familj. Främst bland de negativa inslagen hamnar förlusten av mänskligt kapital, eftersom de som utvandrar brukar finnas i den grupp människor som är bäst rustade, mest företagsamma och har störst initiativförmåga. När dessutom migrationsströmmarna håller i sig under lång tid uppstår det ett slags ”utvandringskultur” som skapar en föreställning om att endast utvandring kan leda till välstånd, vilket berövar samhället dess dynamik och gynnar socialt sönderfall.

3.2.10   Tillväxt, utveckling och strukturreformer

3.2.10.1

De ekonomiska förhållandena i regionen är inte de lämpligaste för att garantera en hållbar ekonomisk tillväxt. På senare år har den makroekonomiska stabiliteten förbättrats avsevärt i flera av länderna i regionen. Detta är en stor tillgång, men det räcker inte för att garantera snabbare takt och större stabilitet i den ekonomiska tillväxten.

3.2.10.2

De externa faktorerna i de latinamerikanska ländernas ekonomier är fortfarande till hinder för en hållbar tillväxt. Det starka beroendet av yttre kapitalflöden utgör en enorm begränsning när det gäller att främja den interna utvecklingen. Eftersom dessa flöden är så lättrörliga och påverkas av internationella kriser och konjunkturförändringar i de länder som har kapital, ligger kontinuiteten och ökningen av produktionsinvesteringarna utanför de lokala ekonomiska aktörernas kontroll. Detta beroende får mycket negativa effekter, eftersom de latinamerikanska länderna – när det gäller den andra aspekten av den externa begränsningen, det vill säga statsskulden – är utsatta för ständiga fluktuationer i de rörliga kostnaderna för skuldfinansieringen. Att de latinamerikanska ekonomierna är så känsliga för externa ekonomiska förhållanden är en av de faktorer som mest bidrar till att begränsa dessa ekonomiers dynamik.

3.2.10.3

Men det är de lokala institutionernas svaghet, bristen på diversifiering inom de latinamerikanska ekonomierna, skuldbördan och de egna medlens – sparandets – blygsamma omfattning som förklarar varför dessa länder är så beroende av och sårbara i förhållande till andra länder. En beslutsam förstärkning av den inre marknaden (som man inte genom en förenkling får likställa med processer för att ersätta importen) skulle kunna öppna nya vägar för den ekonomiska utvecklingen i Latinamerika.

3.2.10.4

Om de regionala processerna för ekonomisk integration främjades i högre grad, skulle detta bidra till välfungerande större marknader där stordriftsfördelarna kunde fungera som ett incitament för att utöka den lokala produktionsstrukturen och attrahera utländska investeringar.

3.2.10.5

För närvarande är produktionsstrukturen i regionen mycket splittrad, med ytterst informella institutioner, och den verkar på lokala marknader som ofta är små och skyddas mot yttre konkurrens på ett eller annat sätt. Innan man ställer krav på att dessa marknader skall konkurrera med omgivningen är det dock viktigt att ta itu med de faktorer som ligger bakom den låga produktiviteten.

3.2.10.6

Utvecklingen av småföretag och mikroföretag stöter på oöverstigliga hinder i form av bristande företagskultur och personalresurser samt rättsliga oklarheter i den miljö där de verkar. Och allt detta i ett finanssystem på låg utvecklingsnivå, med föga utvecklade instrument för finansiell förmedling.

3.2.10.7

Den ojämna fördelningen av produktionstillgångar (allt från mark till fysiskt kapital och mänskliga resurser) förvärrar också de hinder som de latinamerikanska företagarna står inför.

3.2.10.8

En avgörande förutsättning för hållbar tillväxt är att företagens verksamhet expanderar inom de latinamerikanska ekonomierna. Reformerna på detta område möts dock av likgiltighet från en del av företagsvärlden, bristande trovärdighet eller kontinuitet i de offentliga myndigheternas planer för industrialisering eller jordbruksreformer, brist på politiskt och socialt samförstånd kring ett demokratiskt samhällsprojekt, och ibland även motstånd från vissa lokala eliter som är mer intresserade av att dela på vinsterna från en avvecklad industristat, som i dag är föråldrad, än av att bygga upp en konkurrenskraftig industri- och produktionsstruktur.

3.2.10.9

I detta sammanhang kan den sociala ekonomin spela en viktig roll för att skapa en social struktur med ekonomisk utveckling och social sammanhållning. Den borde även betraktas som en lösning vid ekonomiska kriser och industriell omstrukturering (genom att krisdrabbade företag tas över av sina arbetstagare) och som ett effektivt alternativ för att främja den lokala utvecklingen (kooperativ för lokal utveckling etc.).

3.3   Den politiska miljön: politiska faktorer som definierar kvaliteten i institutionerna och instrumenten för politiskt deltagande

3.3.1

Det demokratiska systemets allmänna utbredning i Latinamerika har inte åtföljts av ökat socialt medborgarskap (sysselsättning, trygghet vid ålderdom, sjukdom, arbetslöshet och funktionshinder, utbildning, bostäder, lika möjligheter, medborgarsäkerhet, förbättrad levnadsstandard samt tillgång till nya informations- och kommunikationsredskap). Många medborgare åtnjuter inte grundläggande medborgerliga och sociala rättigheter. Staterna i Latinamerika och Västindien uppvisar oförmåga och svaghet när det gäller grundläggande garantier för skattemässig jämställdhet, tillgång till rättvisa, skydd mot olika former av våld, allmänna system för social trygghet, medborgarnas delaktighet i frågor som berör dem etc., något som har lett till att man talar om frånvarande stater. Och om ett lågintensivt medborgarskap.

3.3.2

I Latinamerikas fall är den sociala strukturen glest sammanknuten. Det civila samhället är inte särskilt utvecklat och institutionerna fungerar inte på ett dynamiskt sätt. De politiska eliterna tycks ha allvarliga förbehåll mot att öppna institutionerna för det civila samhällets medverkan. Detta leder till en svag och sårbar social struktur. Det är dock viktigt att ta hänsyn till organiserade aktörer och att uppnå ett trovärdigt samhälle och välfungerande samarbete mellan offentliga och privata aktörer, om den politik som syftar till social sammanhållning skall bli effektivare.

3.3.3

Lika möjligheter möjliggörs genom socialpolitik, det vill säga investeringar i hälsovård, utbildning, sysselsättning och bostäder. Samtidigt bidrar denna politik till en rättvisare fördelning av inkomster och vidareutbildning, så att medborgarna kan delta mer aktivt i de politiska besluten, och demokratin och styrelseformerna därmed stärkas.

3.3.4

När det gäller de latinamerikanska och västindiska medborgarnas politiska medvetande kan man urskilja två motsatta tendenser. Å ena sidan visar sig detta medvetande genom ökade krav på demokrati i fråga om uppfyllande av materiella behov. Å andra sidan ökar antalet personer som avstår från att rösta. Situationen är allvarligast när det gäller ungdomarna, som visar ett starkt missnöje med partier och andra typer av politiska organisationer och institutioner. Enligt en rapport från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) är 54,7 % av latinamerikanerna beredda att acceptera en auktoritär regim om den kan lösa ekonomiska problem.

3.4   Indikatorer på socialt missnöje

För att kunna analysera den samhälleliga splittringen i Latinamerika och Västindien måste man, i linje med det som framförts ovan, känna till hur stort missnöjet med samhället är. Man måste även betrakta andra samhälleliga uttryck för avståndstagande: våld i städer, brottslighet samt uppkomsten av ”parallella” samhällen och etablerat maffiavälde.

3.4.1   Missnöje med institutionerna

3.4.1.1

Enligt uppgifter från Latinobarómetro (6) har medborgarnas förtroende för samtliga institutioner minskat, särskilt förtroendet för de politiska institutionerna. Detta förhållande påverkar utan tvivel institutionernas dynamik och får negativa följder för medborgarnas medverkan i förvaltningen av offentliga frågor.

3.4.2   Likhet inför lagen

3.4.2.1

Det ovannämnda fenomenet förefaller ha ett nära samband med situationen i fråga om social och ekonomisk rättvisa i regionen, men också med frånvaron av grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter. Mer än 50 % av de latinamerikaner som intervjuats av Latinobarómetro menar att den faktor som mest påverkar förtroendet för institutionerna är huruvida ”alla behandlas lika” (vilket förutom resursfördelningsrelaterade frågor omfattar olaglig eller laglig diskriminering av vissa sociala eller etniska minoriteter – något som kan förklara uppsvinget för indianska rörelser i olika länder i regionen – och former av tvångsarbete och slaveri som fortfarande förekommer).

3.4.2.2

Trots att alla länderna i regionen har ratificerat de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter kränks dessa rättigheter i stor utsträckning. Detta är inte bara en följd av diktatoriska regeringars agerande, utan även av ett utbrett våld från fristående gruppers och styrkors sida (narkotikasmugglare och privata milisstyrkor som ibland är knutna till den statliga apparaten för våldsutövning). I detta sammanhang är det viktigt att parallellt med annan politik stärka ett respekterat och självständigt rättssystem som gör det möjligt att låta rättsstaten ligga till grund för medborgarskapet. På detta sätt kan man övervinna en av de största motsägelserna i demokratierna i Latinamerika och Västindien: klyftan mellan lagen och dess praktiska tillämpning.

3.4.3   Korruption

3.4.3.1

I Latinamerika och Västindien minskade medborgarnas förtroende för demokratin som styrelseform under 1990-talet (7). Konsolideringen av institutionerna går hand i hand med medborgarnas acceptans. Men för att detta skall kunna ske krävs insyn i den offentliga förvaltningen.

3.4.3.2

Politisk och ekonomisk korruption – som förekommer i praktiskt taget alla länder i världen och, icke att förglömma, har två sidor: den korrumperade och den korrumperande – anses vara ett av regionens allvarligaste problem. Detta kan bidra till att förklara varför medborgarna blir alltmer negativa till regeringarna och de politiska partier som ingår i dem – om än inte till demokratin – samtidigt som det uppstår populistiska politiska grupper och många tar avstånd från vissa ekonomiska reformer, bland annat en del privatiseringar under det senaste årtiondet.

3.4.3.3

Institutionaliserad korruption och olaglig praxis löser upp de etiska, normativa och gemenskapliga band som ligger till grund för samhällslivet. För att återskapa dem måste man agera inom utbildningsväsendet och bygga upp förtroendet för rättsstaten och lagens effektivitet. En förutsättning för hållbar utveckling och för att latinamerikanerna skall få ökat förtroende för de politiska institutionerna och det demokratiska systemet är att de sociala orättvisorna minskas genom politik för social trygghet och integration, uppmärksammande av ursprungsbefolkningar, kvinnor och ungdomar samt en allmän utökning och utveckling av det sociala medborgarskapets olika delar.

3.4.4   Våld, brottslighet och otrygghet

3.4.4.1

Social utslagning, fattigdom och ojämlikhet hänger samman med den höga brotts- och våldsfrekvensen i regionen. Det brottsoffersindex som utarbetats av FN visar att brottsligheten i Latinamerika och Västindien är bland de högsta i världen. En studie som gjordes på uppdrag av Världsbanken 2000 (8) visar på ett nära samband mellan ekonomisk ojämlikhet och brottsfrekvens. I Latinamerika och Västindien har antalet dödsfall per 100 000 invånare till följd av våld stigit från 8 på 1970-talet till 13 på 1990-talet. Colombia toppar världsstatistiken med 60 (icke-politiska) mord per 100 000 invånare.

3.4.4.2

Det våld som präglar vardagen i latinamerikanska städer har ett komplicerat historiskt och socialt ursprung och har förvärrats på senare år på grund av den ekonomiska krisen och institutionernas försvagning. Om man bortser från de länder i vilka våldet har en politisk bakgrund, är de viktigaste orsakerna bakom våldet i övriga Latinamerika dels brottsliga organisationer som ägnar sig åt narkotikasmuggling, dels social orättvisa. Det utbredda våldet utgör ett stort hinder för samlevnad, demokrati och utveckling av produktionen.

3.4.4.3

Smugglingen av och handeln med narkotika leder till otrygghet och våld som främst drabbar de fattigaste grupperna, gör de politiska institutionerna sårbara och rubbar balansen i de ekonomiska systemen och de sociala relationerna. Den ger också näring åt korruption och inbördeskrig, samtidigt som ojämlikheten i Latinamerika ökar. Förutom internationellt polisiärt och rättsligt samarbete krävs stora ekonomiska ansträngningar i de länder som berörs av bekämpningen av nätverk och laboratorier.

3.4.4.3.1

Olagliga odlingar i Latinamerika, en känslig fråga i relationerna mellan Nord och Syd, har sina rötter i fattigdomen i vissa landsbygdsområden där det saknas andra överlevnadsmöjligheter.

3.4.4.3.2

Konsumentländerna borde ta sin del av ansvaret i kampen mot narkotikaodlingarna i stället för att låta allt ansvar falla på producentländerna, med tanke på att de finansiella system som möjliggör penningtvätt finns i de förstnämnda länderna.

3.4.4.3.3

EESK anser att EU, utan att det påverkar tillämpningen av WTO-bestämmelserna, bör fortsätta och fördjupa handeln med de andinska länder som är beredda att minska de olagliga odlingarna och ersätta dem med andra, samtidigt som kommittén fördömer den urskillningslösa förstörelsen av odlingar från luften, vilket har visat sig ineffektivt och ändå främjat socialt och politiskt våld.

3.4.4.3.4

För att göra ersättningssystemet effektivare är det nödvändigt att ge finansiellt och tekniskt stöd till nya odlingar och att främja dem genom lokala transportnätverk som underlättar regional marknadsföring av alternativa produkter.

3.4.4.4.4

Särskilt i utkanterna av städerna utgör brottssyndikaten ofta en sorts parallell samhällsorganisation vars våldsutövande hindrar det civila samhällets utveckling, en grundläggande faktor för uppbyggnaden av en demokratisk stat som uppfyller de flesta medborgares behov. Dessa parallella samhällen låter sina egna lagar råda i den miljö där de verkar, så att den demokratiska staten förlorar sin legitimitet och ibland helt ifrågasätts.

4.   Bakgrunden till den sociala obalansen i Latinamerika

4.1

I de flesta latinamerikanska länder medförde frigörelsen från kolonialmakterna inga djupgående sociala, ekonomiska eller politiska reformer. Den innebar i allmänhet att de politiska eliterna byttes ut utan att institutionerna omvandlades i någon större utsträckning. Många förkapitalistiska sociala och ekonomiska strukturer har blivit bestående, och samma eller liknande ekonomiska förhållanden som tidigare råder därför i de latinamerikanska samhällena.

4.2

Kolonialtidens ekonomiska och sociala arv och misslyckandena med att radikalt förändra dessa förhållanden har resulterat i en kraftig koncentration av resursägandet (ett särskilt tydligt exempel är jordägandet i vissa latinamerikanska länder); politisk, ekonomisk och social marginalisering av stora delar av de latinamerikanska samhällena; egenmäktig inblandning i näringslivet från de politiska eliternas sida, vilket som bekant leder till korruption och ineffektivitet i den offentliga förvaltningen; bristfällig marknadsreglering som har orsakat negativa externa effekter och framför allt en mycket ojämlik inkomstfördelning; och en ostrukturerad urbanisering vars sociala grund för marknadsekonomi är så svag att ekonomin blir informell.

4.3

Sedan frigörelsen från kolonialmakterna har de latinamerikanska ländernas ekonomiska historia (även om den skiljer sig åt länderna emellan) utgjorts av en lång rad djupa kriser, präglade av en extern obalans som hindrat försöken att främja utvecklingen. Man kan urskilja tre stadier som är gemensamma för den ekonomiska dynamiken i de latinamerikanska länderna under de senaste tvåhundra åren. Under en stor del av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklades de latinamerikanska ekonomierna enligt en så kallad primärexportmodell, som grundar sig på stark specialisering på export av primärprodukter. I det andra stadiet, som inleddes under 1920- och 1930-talen i och med den starka ekonomiska expansion som första världskriget orsakade i vissa latinamerikanska länder, uppstod en ”importersättningsmodell”. Samtidigt som de nationella ekonomierna integrerades i den internationella ekonomiska miljön försökte man ersätta importen med nationell produktion och skapa en egen produktionsstruktur. Men djupgående makroekonomisk obalans (inflation och underskott i betalningsbalansen) lade hinder i vägen för dessa utvecklingsförsök. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet började man i Latinamerika allmänt tillämpa en ekonomisk politik under överinsyn av internationella organ (”Washingtonkonsensus”), något som gjorde det möjligt att öppna ekonomierna utåt och låta marknaderna utgöra grund för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

4.4

Under de senaste årtiondena har de genomgripande reformerna i de latinamerikanska ekonomierna inom ramen för denna ”Washingtonkonsensus” (privatisering, avreglering och makroekonomisk stabilitet) visserligen lett till att ett tredje mål uppnåtts – nivåerna för inflation och den monetära obalansen är inte längre så höga – men de har inte medfört några större förbättringar i den verkliga balansen när det gäller sysselsättning, tillväxt och inkomstfördelning. Som vi tidigare sett har vissa av dessa parametrar (särskilt i vissa länder, t.ex. Argentina) tvärtom försämrats.

4.5

Förutom att en del av den politik som förespråkas i ”Washingtonkonsensusen” har blivit mer av ett självändamål än av instrument för en hållbar och rättvis tillväxt, får andra externa förhållanden negativa effekter för den sociala sammanhållningen i de latinamerikanska länderna. Exempel på detta är den politik som de mest utvecklade länderna tillämpar i sina handelsförbindelser med Latinamerika, och som innebär att man ger med ena handen och tar med den andra, och de internationella finansinstitutens strukturanpassningsprogram som oftast har förvärrat kriserna i de latinamerikanska länderna. De utländska investeringarna är nödvändiga, men när det saknas en tillräckligt strikt lagstiftning eller när en sådan finns men inte tillämpas, slås de lokala konkurrenterna ut och resultatet blir monopolsituationer i stället för en bättre produktionsstruktur. Vidare har den skuld som ackumulerats sedan slutet av 1960-talet mer än väl betalats tillbaka genom räntan. Det officiella utvecklingsstödet är inte alltid inriktat på globala och sammanhängande projekt utan fungerar ibland helt enkelt som instrument för att upprätthålla privilegierade handelsförbindelser eller diplomatiska förbindelser. Alla dessa faktorer är avgörande för den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien.

5.   De latinamerikanska samhällenas svaga punkter och den sociala sammanhållningens process

5.1

Av det ovan sagda framgår att de latinamerikanska samhällena uppvisar vissa viktiga brister och därför har svårt att uppnå en acceptabel nivå av social sammanhållning. Dessa brister kan sammanfattas i följande fem punkter:

5.2

Brister i statens funktion som organ med uppgift att försvara det allmänna intresset och främja det allmänna goda, att reglera marknadsekonomins och arbetsmarknadspaktens utveckling, och att som ett oersättligt redskap garantera social sammanhållning, eftersom det civila samhället i sig självt inte har resurser för att åstadkomma och upprätthålla sammanhållningen. I de latinamerikanska samhällena har staten inte spelat samma roll för att modernisera och driva på den ekonomiska utvecklingen och socialskyddet som i andra, nu utvecklade områden i världen. Beroende på den historiska utvecklingen och de särskilda förhållandena i varje enskilt land har staten i Latinamerika och Västindien i första hand tjänat vissa samhällsgruppers falska intressen. Denna roll skiljer sig mycket från den som staten spelat i de flesta utvecklade länderna, där den har reglerat marknadsekonomin, medlat i sociala konflikter och främjat näringsverksamheten genom lämplig mikro- och makroekonomisk politik och socialpolitik som gått hand i hand med utvecklingsprocessen. I många fall har den egna svagheten hindrat staten från att genomföra eller ens planera någon effektiv politik för social sammanhållning.

5.3

Social ojämlikhet, som inte bara handlar om statistiken över fördelning av tillgångar, utan även hindrar medborgarnas sociala och ekonomiska rörlighet. Eftersom det inte finns några mekanismer för att bryta den sociala determinismen, fortsätter ytterst traditionella system för upprätthållande av grupper och samhällsklasser att fungera. Det är under dessa förhållanden mycket svårt att få de demokratiska systemens instrument för deltagande att slå rot och konsolideras som former för samhällsorganisation.

5.4

Det organiserade civila samhällets svaghet. För att åstadkomma ekonomisk utveckling och social sammanhållning räcker det inte att införa demokratiska institutioner och marknadsekonomi. Det är nödvändigt att omvandla samhällena, få ett slut på den extrema fattigdomen och utslagningen, skapa förutsättningar för lika möjligheter och underlätta tillgången till viktiga tjänster, såsom hälsovård och utbildning. Denna process kan varken dikteras inom de olika länderna eller påtvingas dem utifrån. Varje land måste ta sitt eget ansvar. Detta är inte möjligt om inte samhället medverkar permanent i beslutsfattandet via olika kanaler: politiska partier, företagarorganisationer, fackföreningar och sociala organisationer. En rättvisare fördelning av tillgångar – förutsättningen för social sammanhållning – kräver alltid fördelning av makten, något som bara är möjligt om det organiserade civila samhället stärks. Produktiviteten i det ekonomiska systemet försvagas på grund av denna brist, samtidigt som den bristande sammanhållningen ständigt äventyrar den rättsliga och politiska stabiliteten, som är en förutsättning för varje välfungerande ekonomisk institution.

5.5

Obalans i globaliseringen. De latinamerikanska ekonomierna är särskilt känsliga för det som händer utanför ländernas gränser. I vissa fall sker integrationen i den ekonomiska globaliseringsprocessen till priset av att effektiviteten och produktionsstrukturernas internationella konkurrenskraft minskar. Detta bidrar till att förstärka det fenomen som nationalekonomen och Nobelpristagaren Gunnar Myrdal kallade för ”ond cirkel av kausalitet” särskilt när de internationella ekonomiska cyklerna befinner sig i faser av lågkonjunktur. Detta fenomen gör det svårt att uppnå en högre nivå av ekonomisk och social sammanhållning.

5.6

Den strukturpolitik som förts under de senaste årtiondena, ofta på begäran av internationella organ som utövar vissa påtryckningar för att den skall tillämpas, har bidragit till att förvärra den traditionella obalansen i dessa samhällen. Detta gäller särskilt graden av social sammanhållning.

6.   Möjliga krafter i Latinamerikas och Västindiens sociala sammanhållning

6.1

Mot bakgrund av de europeiska erfarenheterna och med tanke på det som ovan anförts som svagheter i Latinamerikas och Västindiens ekonomiska och sociala utveckling, vill vi här peka på vissa krafter som skulle kunna bli avgörande för att åstadkomma ökad social sammanhållning även i det latinamerikanska samhällslivet.

6.2   Staten, institutionerna och politiken

6.2.1

Det är omöjligt att tala om social sammanhållning utan att garantera att alla medborgare åtnjuter samma rättigheter och behandlas lika inför lagen, att dessa rättigheter kan åberopas med stöd av lagen och att de får stöd av ekonomiska och sociala program som har dem som mål.

6.2.2

Det är heller inte möjligt att bygga upp en modern stat som kan uppfylla de krav som ställs på den, utan ett rättvist, effektivt och tillräckligt omfattande skattesystem. Det utmärkande för skattesystemen i Latinamerika och Västindien är de bristfälliga mekanismerna för skatteuppbörd och skattekontroll, tendensen att bygga på indirekt beskattning, lågt skattetryck och omfattande skatteflykt. Detta är en av de största utmaningar som Latinamerikas och Västindiens samhällen och ekonomier står inför. Skattereformer kommer förmodligen att stöta på motstånd från olika grupper i samhälls- och näringslivet som är vana vid ett näringsliv utan beskattning eller med regressiv sådan, men de är en förutsättning för social sammanhållning.

6.2.3

På samma sätt kräver den sociala sammanhållningen en aktiv stat när det gäller att främja särskild politik för att avhjälpa tydlig ojämlikhet, föra en solidarisk fördelningspolitik, främja lika möjligheter för alla medborgare och avhjälpa social utestängning. Länderna i Latinamerika och Västindien saknar universella system för social trygghet. I de flesta länder finns det inte alls sådana system, och de som finns präglas av allvarliga brister och i vissa fall ojämlikhet.

6.2.3.1

Social sammanhållning uppnås inte enbart med handlingsplaner mot social utstötning utan det är nödvändigt med sociala trygghetssystem som förser hela befolkningen med bl.a. hälsovård och pensioner. Det framstår därför alldeles särskilt som en bjudande nödvändighet att ta itu med de djupa klyftor som uppstår bland befolkningen i de högsta åldersgrupperna, som i många fall är på gränsen till utblottade och/eller socialt utslagna. Lansering av offentliga pensionssystem som finansieras genom allmänt täckande transfereringsteknik är ett oavvisligt krav för att uppnå en rimlig grad av social sammanhållning. Detta behöver inte påverka upprätthållandet av kompletterande system med andra kännetecken.

6.2.3.2

För systemen för skydd och social trygghet bör man också analysera vilka olika sätt som står till buds för att täcka egenföretagare, ”falska egenföretagare” och sysselsatta inom den informella ekonomin, vilket är sektorer av stor betydelse i Latinamerika och Västindien, och för detta syfte utnyttja erfarenheter från vissa europeiska länder.

6.2.3.3

En förbättrad folkhälsovård är en annan av nyckelkrafterna för att förbättra den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien. Den sociala dynamiken i offentliga hälsovårdssystem som finansieras enligt omfördelningsprinciper har på grundval av europeiska erfarenheter visat sig mycket mera solidarisk, mindre kostsam, mer sammanhållande än de som har styrts av privata försäkringssystem.

6.2.3.4

Under 1990-talet har några länder i regionen genomfört offentliga sociala program för att tillgodose vissa grundläggande behov bland de fattigaste befolkningsskikten. Dessa program bygger på särskilda villkor eller motprestationer. Till exempel är kravet för att få stöd från utbildningsprogrammen särskild närvaroplikt och från livsmedelsprogrammen att man genomgår vaccinering och tar del av information om livsmedelshygien. Detta är statliga program som har en utjämnande effekt på inkomstfördelningen och när det gäller skolutbildning och hälsa. På andra områden har ett antal regeringar vidtagit åtgärder för att främja kreditgivning. I till exempel Brasilien har staten delat ut elektroniska kort för att underlätta möjligheten att få lån som garanteras av staten. EU skulle kunna stödja denna typ av innovativa åtgärder i en strävan efter ökad sammanhållning i Latinamerika och Västindien.

6.2.3.5

Fullständigt socialt skydd av de formella arbetsförhållandena, en successiv utvidgning till att omfatta arbetstagare i den informella ekonomin, socialt skydd av invandrarströmmar och utrotande av vissa grundläggande orsaker till spädbarnsdödlighet är också viktiga prioriteringar för ett bättre socialt skyddsnät i Latinamerika och Västindien.

6.2.3.6

Några av EU:s yttersta randområden i Latinamerika och Västindien får strukturstöd från EU som i första hand är avsedda att bygga ut infrastrukturerna. Den sociala sammanhållningen i dessa områden är dock fortfarande mycket svagare än i Europa. Deras svaga integration i Västindien kommer att skapa ekonomiska utmaningar i framtiden och vissa av deras basprodukter och bastjänster, till exempel inom jordbruket och turismsektorn, kan komma utsättas för konkurrens från AVS-länderna, som har preferensavtal, samtidigt som de har högre produktionskostnader. Därför bör EU i sin nya budgetplan ta hänsyn till behovet av att bevara de riktade stöden till dessa EU:s yttersta randområden.

6.3   Ekonomiska infrastrukturer. Forskning och utveckling

6.3.1

Upprättande av infrastruktur av olika slag (när det gäller Latinamerika och Västindien särskilt skapande av infrastruktur för transport, kommunikation, dricksvatten och energi med åtaganden om hållbarhet och underhåll) är ett grundvillkor för ekonomisk utveckling, utbyggnad av produktion och handel och alldeles avgjort för ökad produktivitet. På samma sätt går vägen till en ökad produktivitet via införlivande av ett större tekniskt innehåll i de produktiva processerna, samt genom utbildning av samtliga inblandade i produktionssystemet.

6.3.2

De latinamerikanska och västindiska samhällenas ansträngningar för att integreras som konkurrenskraftiga deltagare i den globaliserade ekonomin måste vara ett led i en linje som beslutas av de offentliga myndigheterna och den privata sektorn att utveckla mer avancerade tekniska grundvalar för att på så sätt inte bara överbrygga klyftan som skiljer dem från de mest utvecklade länderna utan även anta utmaningen om en mer offensiv utveckling och konkurrera om att skapa mervärde inom det globaliserade produktionssystemet.

6.3.3

Ansträngningar att skapa bestående större rikedomar genom system för yrkes- och universitetsutbildning är i samband med detta avgörande betydelse. Detta är ett område där EU kan bidra med specialkunskap och erfarenhet av förvaltning av system för yrkesutbildning, typgodkännande av yrkesexamina och skapande av infrastruktur inom undervisningen.

6.4   Utbildning

6.4.1

Utbildning är en nyckelfaktor när det gäller att undanröja hinder som stoppar eller försvårar ekonomisk och social utveckling. Den spelar även en väsentlig roll som garant för lika möjligheter och social rörlighet. Med tanke på de ovannämnda utbildningsvillkoren (låg kvalitet, ojämlika utbildningsmöjligheter och bristen på koppling till näringslivet) kan det till slut bli så att undervisningen i Latinamerika och Västindien stärker och bevara den sociala ojämlikheten, i stället för att utgöra en faktor för framsteg, social rörlighet och ökad jämlikhet. Utan att privata utvecklingsinitiativ inom utbildningen blir lidande bör staten ansvara för att garantera en grundutbildning för samtliga medborgare under lämpliga och goda förhållanden, tillförsäkra tillgång till högre utbildning utan diskriminering, skapa en bättre koppling mellan utbildningssystemet och arbetsmarknaden, stödja personer med studieframgångar och undvika nya former av utslagning till följd av att det s.k. kunskapssamhället införs.

6.5   Produktionssystemet och dess dynamik

6.5.1

Ett effektivt produktionssystem som kan skapa sysselsättning och inkomster för alla är en förutsättning för social sammanhållning. I detta sammanhang är det väsentligt att i Latinamerika och Västindien fästa särskild uppmärksamhet vid företagsstrukturen på lokal och regional nivå. Denna består av ett brett nätverk av små företag, av vilka många i dag är informella och därmed endast delvis ingår i den nationella marknaden. Därmed erbjuder dessa små möjligheter till tillväxt.

6.5.2

Den informella ekonomins utbredning är i första hand ett uttryck för staternas ekonomiska oförmåga att reglera marknader med tillväxtmöjligheter. Den informella ekonomin är i de flesta fall en återspegling av eftersatt ekonomi och små möjligheter att skapa acceptabla arbetstillfällen snarare än en tillväxtpotential.

6.5.3

Den sociala ekonomin (kooperativ och producentsammanslutningar) i en rad EU-länder utgör en synnerligen viktig del av det ekonomiska och sociala livet. I de latinamerikanska länderna kan den i framtiden bli mycket viktig som ett alternativ till den informella ekonomin i strävan efter ekonomisk utveckling, ökad sysselsättning, social integration och ett brett deltagande av olika sektorer i produktionsprocessen, vilket uttryckligen fastställdes i ett aktuellt uttalande från de ibero-amerikanska länderna (9).

6.5.4

Bristen på finansiella medel är ett av de mest väsentliga hindren för produktionssystemen i Latinamerika och Västindien. Inte endast det låga sparandet men även ineffektiviteten i mekanismerna för finansiell förmedling försvårar en utvidgad eller bättre tillgång till finansiering för de ekonomiska aktörerna, särskilt för små och medelstora företag (ungefär 80 % av företagen i Latinamerika och Västindien är små och medelstora företag eller mikroföretag), för egenföretagare, för kooperativ osv. Det saknas ett system för mikrolån och förbättrad ledningsförmåga för små företag och egenföretagare.

6.5.5

Den relativa betydelse som primärsektorn fortfarande har i många länder i Latinamerika och Västindien placerar denna – vid sidan av såväl vertikal som horisontell stödpolitik till industriutveckling – i fokus för pågående reformer för att åstadkomma en snabbare ekonomisk och social utveckling. Strävan efter högre produktivitetsnivåer inom jordbruket, som i många länder utgör en grundläggande valutakälla, måste ske parallellt med lösning av djupt rotade sociala konflikter på landsbygden i Latinamerika och Västindien. Jordbruksreformen skall genomföras på olika sätt och omfattning i olika länder. Reformen är fortfarande en förutsättning för att kunna åtgärda fattigdomen bland miljontals jordbrukare och daglönare. Kapitalbildningen och produktionen måste ökas inom jordbrukssektorn för att därmed bidra till en bättre ekonomisk och social sammanhållning.

6.5.6

Den regionala ekonomiska integrationen skall ske vid sidan av en avreglering av marknaden och omfatta mekanismer för kompensation och solidaritet på samma sätt som EU:s strukturfonder. Integrationen genomförs steg för steg inom Mercosur och Andinska gemenskapen samt mellan de båda regionala sammanslutningarna. Detta är en avgörande faktor för att uppnå snabbare ekonomisk och social utveckling i Latinamerika och Västindien, särskilt med tanke på att den latinamerikanska ekonomin måste diversifieras och att det behövs konkurrenskraftiga produktionssektorer och utländska investeringar.

6.6   Ökad sysselsättning och sysselsättningens kvalitet

6.6.1

I merparten av länderna i Latinamerika och Västindien utgör arbetslösheten ett av de allvarligaste sociala problemen enligt ländernas egna invånare (Argentina, Colombia, Ecuador, Jamaica osv.). I dessa länder intar svartjobben allt större och allvarligare proportioner. Att uppnå en högre sysselsättningsgrad och godtagbara arbetsförhållanden för alla arbetstagare är två oundvikliga mål som skall ges omedelbart företräde av det offentliga och av sociala aktörer i Latinamerika och Västindien.

6.6.2

Fler och bättre arbetstillfällen är mål som förutsätter djupgående insatser i samförstånd för att arbetsmarknaden skall fungera bättre. De arbetsmarknadsreformer som genomförts i en rad länder i Latinamerika och Västindien har inte bidragit till att målen för fler arbetstillfällen och bättre arbetslivsförhållanden har uppnåtts som det var avsett. I många fall har reformerna tvärtom bidragit till att göra arbetsmarknadssituationen ännu svårare genom att siffrorna för konstaterad informell ekonomi är högre än någonsin.

6.6.3

En ny makroekonomisk politik skall syfta till att minska de extrema ekonomiska svängningarna, förbättra systemen för arbetsförmedling, uppnå bättre koppling mellan utbildningssystemet och skapande av arbetstillfällen, utarbeta lämpliga mekanismer för arbetsskydd som förebygger inkomstförluster till följd av den ständiga växlingen av arbetskraft, utvidga fortbildningen för arbetstagare, fullfölja arbetslagstiftningen och främja arbetsmarknadsavtal. Dessa aspekter är några av de strukturförutsättningar som skall leda till en kvantitativ och kvalitativ ökning av arbetstillfällen i Latinamerika och Västindien.

6.7   Arbetsrätt och social dialog

6.7.1

EU-kommissionens tidigare ordförande Jacques Delors har definierat den europeiska sociala modellen som en som kombinerar stat och marknad, privata initiativ och kollektiva rättigheter, företag och arbetsmarknadsorganisationer. I Europa har förekomsten av demokratiska ramar på arbetsmarknaden utgjort en viktig faktor för ekonomisk konkurrenskraft och social sammanhållning.

6.7.2

Dylika system för arbetsmarknadsrelationer karakteriseras förutom av respekt för mänskliga rättigheter på arbetsplatsen (t.ex. de som ingår i ILO:s grundläggande konventioner) av att det finns arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer, förfaranden för kollektiva förhandlingar på olika nivåer, och i vissa fall trepartssamtal om riktlinjerna för den ekonomiska och sociala politiken (som sträcker sig från olika former av framförhandlad lagstiftning till sociala avtal om löner) samt olika former av deltagande för arbetstagarna inom företag och sociala institutioner (socialskydd, yrkesutbildning osv.).

6.7.3

Den långsamma utvecklingen av system för fullständigt demokratiska arbetsmarknadsrelationer utgör ett av de största hindren i de latinamerikanska samhällena för att den sociala sammanhållningen skall kunna förstärkas.

6.7.4

I juli 2001 offentliggjorde kommissionen en grönbok om ”Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar”. Detta initiativ är en uppföljning av bl.a. ILO:s trepartsförklaring om multinationella företag och socialpolitik.

6.7.5

Nämnda grönbok listar ett antal kriterier som definierar de europeiska företagens sociala ansvar: de vidtagna åtgärdernas frivillighet (utöver de rättsliga åligganden som företagen måste efterleva), de uppnådda överenskommelsernas varaktighet (hellre en ny form av företagsledning än punktinsatser), involvering av berörda parter inom eller utanför företaget till de frågor som gäller dem, och krav på insyn då förfarandena för socialt ansvar sätts i verket.

6.7.6

Dessa kriterier bör främjas för att alla multinationella företag i Latinamerika och Västindien, särskilt de europeiska, frivilligt skall bidra till större dynamik och föregå med gott exempel i utvecklingen av demokratiska ramar för arbetsmarknadsrelationerna och av företagens ansvarsfulla agerande i fråga om arbetsrätt och miljö.

6.8   Ett utvecklat samhälle. Förstärkningen av det civila samhället

6.8.1

Att utöka de olika formerna för socialt deltagande är en förutsättning för att uppnå mer demokrati, utveckling av mänskliga resurser och bättre styresformer. Det civila samhällets deltagande svarar mot medborgarnas önskemål när det gäller att tillgodose allmänhetens intressen. Detta deltagande uppmuntrar även till mer effektiv offentlig förvaltning och utgör ett instrument för medborgarkontroll samt en effektiv form för deltagande i beslutsfattande inom offentliga och privata organ. Det är fråga om en förutsättning för ett gott demokratiskt styre.

6.8.2

Enligt galluporganet Latinobarómetro är det främsta kännetecknande draget för den latinamerikanska kulturen det låga förtroendet människor emellan. Stimulans för kollektiva projekt är därmed en grundläggande förutsättning för att ge politiskt stöd åt utmaningen om social sammanhållning i Latinamerika och Västindien.

6.8.3

Förstärkningen av organisationer som företräder ekonomiska och sociala intressen med möjlighet att sluta avtal samt av egenföretagare är ett viktigt villkor för att uppnå social dialog och en framgångsrik civil dialog och följaktligen för att undan för undan skapa utveckling i det latinamerikanska länderna.

6.8.4

Det civila samhället har av hävd delat de europeiska erfarenheterna i fråga om partisystemet, ovan nämnda system med arbetsmarknadens parter och kollektiva avtalsförhandlingar (bildandet av ekonomiska och sociala råd är ett uttryck för detta) och de sociala aktörernas deltagande i olika sociala instanser (social dialog, socialskydd, system för arbetslöshetsskydd, offentliga organ för sysselsättning och utbildning osv.), såväl sektorsvis som över sektorsgränserna.

6.8.5

Under de senaste åren har icke-statliga organisationer fått särskild betydelse och relevans genom att sociala sammanslutningar fått rättslig status. Detta är en av de grunder som deltagandet i det civila samhället står på, vid sidan av diskussioner med olika intresseorganisationer för olika samfund samt under senare tid även en utvidgad civil dialog.

6.8.6

Särskilt det lokala planet har bidragit till goda resultat i fråga om detta deltagande, liksom även interaktionen mellan organisationer som företräder den sociala och civila dialogen.

7.   Relationerna mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Västindien. Inverkan på den sociala sammanhållningen

7.1

EESK har utarbetat en rad yttranden om relationerna mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Västindien i anslutning till initiativet om amerikanska frihandelsavtalet samt initiativet om relationerna med en rad regionala sammanslutningar och länder (Mercosur, Mexiko, Chile). I yttrandena granskades nuläget för dessa, särskilt utgående från den socioekonomiska synvinkeln i olika associeringsavtal.

7.2   Utökade och välbalanserade relationer

7.2.1

Fördjupningen av relationerna mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Västindien kan enligt EESK under särskilda förutsättningar bidra kraftigt till en förbättrad social sammanhållning i Latinamerika. I detta sammanhang har EU nyligen uppnått politiska associationsavtal med Andinska gemenskapen och Centralamerika. En tidsplan har även antagits med ett slutdatum för förhandlingarna med Mercosur.

7.2.2

EESK har alltid förespråkat ett snart slutförande av förhandlingarna med Mercosur eftersom de är kopplade till förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen, vilka i sin tur strandade till följd av det misslyckade toppmötet i Cancún. EESK har även talat för ett välbalanserat och tillfredsställande avtal som skulle omfatta även jordbruksfrågor samt frågor i anslutning till handel med tjänster.

7.2.3

Då ett avtal kan slutas med Mercosur och avtalen med Andinska gemenskapen och Centralamerikanska gemensamma marknaden (CACM) fördjupas, bör detta bidra till bättre jämvikt i de ekonomiska relationerna mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien. Dessa relationer karakteriseras för närvarande av ett ökande handelsunderskott till de latinamerikanska ländernas nackdel.

7.2.4

EESK anser att den strategiska bilaterala allians mellan regioner som förespråkades vid toppmötena för stats- och regeringschefer i Rio de Janeiro och Madrid förutsätter att man fastställer en gemensam tidsplan som möjliggör att förhandlingar snart inleds för att uppnå ett associationsavtal med hela Latinamerika.

7.2.5

De institutionella instrumenten för relationerna mellan EU och Latinamerika består främst i avtal och toppmöten. En operativ tidtabell förutsätter att mer strukturerade relationer införs. I detta syfte finns det redan en gemensam parlamentsförsamling och ett permanent sekretariat i Bryssel för relationerna mellan EU och länderna i Latinamerika och Västindien. EESK anser att man bör uppmuntra mer flexibla, permanenta och strukturerade mekanismer för relationerna mellan EU och Latinamerika i syfte att gynna den nämnda alliansen mellan EU och Latinamerika.

7.2.6

På djupet handlar det om att fastställa strategiska riktlinjer för EU:s relationer på alla områden – utvecklingssamarbete, handelsmässigt, tekniskt, politiskt, utbildningsmässigt, kulturellt osv. – på ett sätt som inbegriper målet för social sammanhållning i Latinamerika och Västindien.

7.2.7

Utöver handelsavtal anser EESK att relationerna mellan EU och Latinamerika och Västindien är av avgörande betydelse när det gäller att styrka EU:s roll som aktör på det internationella planet för att stödja en regional integrationsprocess i regionen, som till skillnad från det ursprungliga FTAA-avtalet gör det möjligt för regionen och dess olika subregionala sammanslutningar att stärka sin förhandlingskapacitet i internationella sammanhang samt uppnå en ny internationell ekonomisk ordning och ett världsomspännande styre i anslutning till globaliseringen. Detta styre skall karakteriseras av multilateralism, respekt för internationell rätt, miljöskydd, fredsarbete och undanröjande av utvecklingsklyftor mellan norra och södra halvkloten.

7.3   Förstärkning av det organiserade medborgarsamhället och dess deltagande

7.3.1

Relationerna mellan EU och Latinamerika/Västindien bör enligt EESK gynna de regionala integrationsprocesserna i Latinamerika med det europeiska bygget som förebild. De skall därutöver ge större utrymme för marknaden genom att underlätta ekonomisk utveckling, solidaritetsmekanismer och en rad sociala bestämmelser som följer på genomförandet av en inre marknad samt gynna uppkomsten av större social sammanhållning.

7.3.2

I detta sammanhang förespråkar EESK att EU i likhet med projektet för stöd till en arbetslivsdimension i Mercosur finansierar projekt som syftar till att förstärka den sociala dimensionen i regionala integrationsprocesser samt rådgivande organ inom det organiserade civila samhället i hela Latinamerika och Västindien.

7.3.3

På motsvarande sätt förespråkar EESK att samtliga avtal mellan EU och olika länder eller regionala organ i Latinamerika och Västindien får tillgång till institutionaliserade förfaranden, t.ex. gemensamma rådgivande kommittéer, för att det organiserade civila samhället skall kunna delta och rådfrågas då avtalen utarbetas. För att det skall vara möjligt att nå detta mål bör EU därför stödja inrättandet eller utvecklingen av organ som ger det organiserade civila samhället möjlighet att delta på områden där sådana organ ännu inte finns eller tills vidare är bristfälliga.

7.3.4

Att gynna direkta kontakter mellan arbetsmarknadsorganisationer i EU och i Latinamerika/Västindien kan ge möjlighet till utbyte av erfarenheter och utbyte inom ekonomi, politik, sociala frågor och kultur. Detta förstärker även organisationerna i det organiserade civila samhället. EESK anser att de erfarenheter som redan finns genom företagsforumet EU/Mercosur samt forumet för icke-statliga organisationer i EU, Centralamerika och Mexiko bör kompletteras med övriga sektorer såsom arbetsmarknadsorganisation, social ekonomi och jordbruk (det har redan inrättats ett arbetsmarknadsforum för EU och Mercosur).

7.3.5

På motsvarande sätt förespråkar EESK att EU i likhet med befintliga budgetposter för att gynna utveckling av stadsområden och utbyte inom teknik och utbildning skall avsätta budgetmedel för förstärkning av organisationerna i det organiserade civila samhället (arbetsmarknadsorganisationer och sociala organisationer) i Latinamerika och Västindien.

7.3.6

Världsbanken och Internationella valutafonden bör också bidra till att stärka arbetsmarknadens och det civila samhällets organisationer i samarbete med EESK och andra EU-institutioner samt med ILO.

7.3.7

Förekomsten av en avancerad ram för arbetsmarknadsrelationer är en viktig förutsättning för att starta processer för social rådfrågning, vilka uppmuntrar produktiva investeringar, acceptabla arbetsförhållanden och arbetsrättigheter, möjligheter till ekonomisk stabilitet, produktionsomläggningar och rättvisare fördelning av vinsterna. De europeiska erfarenheterna och erfarenheter från arbetsmarknadsorganisationerna och olika organ såväl på EU-nivå som i medlemsstaterna kunde bidra till att förstärka parterna i den sociala dialogen, förhandlingssystemen och konfliktlösning mellan parter, former för hur företag kan delta och rådfrågning av alla sociala aktörer.

7.4   Produktiva investeringar och företagens sociala ansvar

7.4.1

EU är en av de största investerarna i Latinamerika. De direkta investeringsströmmarna från EU-länderna är fortfarande på uppåtgående och utgör därmed för närvarande den största volymen investeringar i denna världsdel. Då man skapar nationella eller internationella förutsättningar för att garantera kvalitativa och bestående investeringsflöden är samarbetet mellan EU och Latinamerika/Västindien väsentligt, särskilt för att för att försäkra sig om investeringar i infrastruktur som står som grund för att locka direkta utländska investeringar. EESK anser att de europeiska företagens målmedvetna investeringsverksamhet i Latinamerika med stöd av gemenskapsinstitutionerna och medlemsstaterna skall utgöra ett grundläggande element för relationerna med Latinamerika och Västindien och för höjningen av världsdelens ekonomiska och sociala utvecklingsnivå.

7.4.2

Det är särskilt viktigt finansiellt stödja små och medelstora företag i Latinamerika och Västindien, framför allt för att öka deras tillgång till ekonomiskt kapital men också tekniskt kapital och humankapital. Det vore därför mycket värdefullt att för Latinamerika inrätta en småföretagsfond, som får medel från medlemsstaterna och EU.

7.4.3

De ökade europeiska investeringarna bör åtföljas av fler företagsavtal med investeringar i Latinamerika och Västindien och av införandet av en politik för socialt ansvar som kan betraktas som en referensfaktor vid uppbyggnaden av demokratiska ramar för arbetsmarknadsrelationerna med utgångspunkt i ILO:s grundläggande bestämmelser för arbetslivet.

7.4.4

En stadga om principer för företagens sociala ansvar kan i ett första skede antas vid de europeiska företagen i Latinamerika och Västindien. Stadgan skulle fritt få tillämpas av alla företag i regionen och skulle kraftigt stödja den sociala dialogen samt miljöfrågor och därmed även den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien.

7.5   Immigration

7.5.1

Migrationsströmmarna från Latinamerika och Västindien till EU har ökat betydligt under de senaste åren. EU kunde bidra till den sociala sammanhållningen i Latinamerika och Västindien genom avtal mellan ursprungsländerna och värdländerna som underlättar legal invandring, integration av invandrare och deras familjer i EU:s medlemsstater och utformningen av en politik för gemensam utveckling (utbildningsprogram samt program för företagande utgående från yrkeserfarenhet, sparande, återflyttare osv.). En sådan politik skulle minska förlusten av kunskap och initiativ, som är resultatet av utvandringen från de latinamerikanska länderna till EU.

7.6   Offentligt utvecklingsbistånd

7.6.1

EESK anser att EU på det sätt som Europaparlamentet nyligen krävt skall utveckla och ge tillräckliga resurser till den biregionala solidaritetsfonden för Latinamerika, som har som syfte att bekosta administrering och finansiering av program för bl.a. hälsa, utbildning och kamp mot extrem fattigdom. EU bör i enlighet med de avtal som redan slutits med unionen och dess medlemsstater öka bidragen inom ramen för det offentliga utvecklingsbiståndet till Latinamerika samt utarbeta nya riktlinjer för dess tillämpning. Likaledes bör man förbättra samordningen med andra regionala och mellanregionala finansiella organ.

7.6.2

Som det nämndes ovan bör EU föra in strategier för ökad social sammanhållning i alla sina förbindelser med Latinamerika och Västindien (handel, teknik, företag, utbildning osv.). Såväl utvecklingsbistånd som utvecklingssamarbete kommer dock även i fortsättningen att ha stor betydelse. I fråga om de allra fattigaste länderna i Latinamerika och Västindien bör EU göra ansträngningar för att utforma en strategi för minskning av fattigdomen genom att se till att stödet inriktas på det viktigaste målet, nämligen att bekämpa fattigdomen och gynna utökad samordning mellan bidragsgivarna (åtminstone mellan bidragsgivare i EU). När det gäller länder i Latinamerika och Västindien som har en relativt lägre utvecklingsnivå, bör EU:s utvecklingssamarbete inriktas på att underlätta dessa länders möjligheter att medverka på den internationella arenan på fördelaktiga villkor och att minska sin sårbarhet utåt samt gynna politik som utjämnar ojämlikhet och bidrar till att legitimera och förankra institutionerna socialt genom att integrera politisk dialog, tekniskt bistånd, ekonomiskt samarbete och stöd i internationella sammanhang.

7.6.3

EU och dess medlemsstater bör under alla omständigheter göra ansträngningar för att förbättra kvaliteten och effektiviteten avseende stödet. För det första gäller det att förbättra samstämmigheten mellan olika offentliga politikområden. För det andra bör samordningen mellan bidragsgivare förbättras. För det tredje bör man hjälpa mottagarländerna att ta ansvar för den egna utvecklingen. De bör själva ansvara för de grundläggande besluten i förfarandena för utformning och hantering av stöden.

7.6.4

Enligt EESK bör en del av gemenskapens stöd gå till att stärka förhandlingskapaciteten i de minst utvecklade länderna i Latinamerika och Västindien inom multilaterala organ genom bistånd och förstärkande av de instanser som är ansvariga för detta. I alla länder i regionen är det nödvändigt att inrikta EU:s ansträngningar till utbildning som är anpassad till villkoren på arbetsmarknaden, samt till förstärkta institutioner.

7.7   Att minska den yttre skuldbördan och finansiera utveckling och social sammanhållning

7.7.1

Den yttre skuldbördan är fortsättningsvis ett stort hinder för utveckling i många länder i Latinamerika och Västindien. Den stora yttre skuldbördan och de bristfälligt fungerande finansmarknaderna är faktorer som sammanhänger med detta och som påverkar investeringar såväl utifrån som inrikes. Vad gäller skulden har Världsbankens och Internationella valutafondens initiativ till att minska skulderna i de mest skuldsatta fattiga länderna (Bolivia, Guyana, Honduras och Nicaragua är de latinamerikanska länder som initiativet riktas till), men detta har inte löst några problem i nämnda länder. T.o.m. att efterskänka skulderna skulle vara otillräckligt om denna åtgärd inte åtföljs av stöd till produktiva investeringar.

7.7.2

EU:s medlemsstater utgör 50 % av utlånarna till länderna i Latinamerika och Västindien. EU och dess medlemsstater bör enligt EESK inleda liknande processer för omprövning inom multilaterala organ i syfte att omförhandla villkoren för skulden. De bör också utarbeta lösningar i skuldfrågan genom program för miljö- och utbildningssamarbete osv. Vidare bör man överväga att efterskänka skulden och koppla detta till överenskommelser om investeringar (ge stöd till landsbygdsutveckling, gynna små och medelstora företag, skapa grundläggande infrastruktur, inrätta stimulansprogram för att uppmuntra återflyttare till nyföretagande osv.).

7.7.3

Att uppbåda finansiella medel på den internationella marknaden är oundgängligt för länderna i Latinamerika och Västindien. Detta bör kopplas till en intern förmåga till kapitalbildning. Tillträdet till ovan nämnda finansmarknader på villkor som är lämpliga både när det gäller volym och kostnader är i hög grad beroende av s.k. rating (riskbedömning). Eftersom organen för riskbedömning måste verka i en situation av faktisk oligarki kan de i många fall i finansiellt hänseende undergräva de nationella marknaderna i Latinamerika och Västindien och försvåra dessa länders möjligheter att få internationella lån. EU och europeiska finansorgan bör uppmuntra till ökad konkurrens på riskbedömningsmarknaden, vilket kunde bidra till en snabbare utveckling och bättre sammanhållning i Latinamerika och Västindien.

7.8   Förstärkning av lokalnivån

7.8.1

Med tanke på globaliseringen kräver lokalnivån en större uppmärksamhet eftersom denna utgör gräsrotsnivå för produktionsutveckling, skapande av arbetstillfällen och social integration samt införandet av en deltagardemokrati. EU och medlemsstaterna besitter erfarenheter och har institutioner till sitt förfogande (olika former av rådfrågning av den lokala nivån, Regionkommittén, Europarådets kommunalkongress osv.). Dessa kunde påverka att de lokala organen och åtgärderna på detta område kraftigt förstärks.

7.9   Förstärkta system för socialskydd

7.9.1

Systemen för socialskydd utgör en väsentlig del av en strategi vars mål är social integration, minskad fattigdom och ökat socialt välstånd i Sydamerika. EU kan i detta sammanhang bidra till att förstärka allmänna system för socialskydd, uppmuntra till antagande av internationella överenskommelser mellan länderna i Latinamerika och Västindien i syfte att samordna lagstiftningen i fråga om social trygghet, stödja moderniseringen av hur systemen för socialskydd hanteras och gynna specialutbildning på området.

7.10   Förstärkning och balansering av regional utveckling i Latinamerika och Västindien

7.10.1

EESK anser att EU kunde bidra till en bättre och mer balanserad regional integration i Latinamerika och Västindien, vilket är en viktig faktor på väg mot utveckling och utökad självförsörjning, inte bara genom associationsavtal utan även genom tekniskt bistånd och investeringar i infrastruktur samt genom att dela med sig av sina erfarenheter av institutionella förfaranden och av gemenskapspolitik. Detta är ett bidrag som inte bara EU och de nationella regeringarna bör delta i, utan även organisationer för arbetsmarknadens parter och inom den sociala sektorn.

7.11   Hållbar utveckling

7.11.1

Eftersom man allmänt är ense om att det inte är möjligt att på kort eller lång sikt garantera hållbar utveckling om man inte samtidigt tar hänsyn till miljöpåverkan, kunde EU i relationerna till Latinamerika och Västindien bidra till att gynna produktionsmetoder som inte ökar uttömningen av naturresurserna, vilka är mycket omfattande i världsdelen.

7.12   Försvar av mänskliga rättigheter

7.12.1

Ett stort antal rapporter från internationella organ visar på svårigheterna gällande människorättssituationen i länderna i Latinamerika och Västindien. Förvarare av mänskliga rättigheter är ofta föremål för förföljelse, ärekränkning, tortyr och mord. Enligt en rapport från FN (2002) sker 90 % av världens mord på försvarare av mänskliga rättigheter i Latinamerika. Förföljelse och kriminalisering av fullständigt lagliga folkledare är en kraftig broms i kampen mot social utslagning och ojämlikhet. Enligt EESK vore det lämpligt att EU inrättar ett program för skydd av försvarare av mänskliga rättigheter i Latinamerika och Västindien.

7.13   Ett öppet yttrande

7.13.1.

Föreliggande yttrande är öppet och kan inte fullföljas innan en debatt om social sammanhållning i Latinamerika och Västindien har ägt rum. Denna debatt planeras anordnas vid det tredje mötet för det organiserade civila samhället i Mexiko i april. I yttrandet har vi lagt fram några förslag till hur EU kunde bidra till bättre sammanhållning i Latinamerika och Västindien. I yttrandet beaktas dock inte de åsikter som organisationerna inom det latinamerikanska och västindiska civila samhället har om hur man skall agera på vissa viktiga områden (frågan om staten och dess institutioner, skatter, utbildning, hälsa, social trygghet, ekonomisk infrastruktur, industripolitik, ramar för arbetsmarknadsrelationerna, det civila samhällets deltagande, skydd av mänskliga rättigheter) för att uppnå en högre nivå av social sammanhållning i världsdelen. När dess bidrag har kommit in och frågan debatterats blir det möjligt att foga en bilaga till föreliggande yttrande eller utarbeta ett nytt komplett yttrande för att därmed informera kommissionen om de latinamerikanska, västindiska och europeiska organiserade civila samhällenas ståndpunkter, vilket kommissionsledamot Chris Patten efterfrågade i sitt brev till EESK om utarbetande av ett yttrande.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociale

kommitténs ordförande

Roger BRIESCH


(1)  I sitt brev till ordförande Roger Briesch av den 1 juli 2003 säger kommissionsledamot Chris Patten att de europeiska företag som gör investeringar i Latinamerika och Karibien kan spela en roll för att visa på att ”socialpolitik” inom företagen kan vara fördelaktigt för konkurrenskraften. Se även EESK:s yttrande av den 20 mars 2002 om ”Grönbok – Främjande av en europeisk ram för företagens sociala ansvar” (EGT C 125, 2002), som utvecklar begreppet företagens sociala ansvar.

(2)  ”Panorama social de América Latina”, ECLAC (2003), Santiago de Chile.

(3)  ”Panorama social de América Latina”, ECLAC (2002–2003), Santiago de Chile.

(4)  ”Hacia el objetivo del milenio de reducir la pobreza en América Latina y el Caribe”, ECLAC, Santiago de Chile.

(5)  ”Se buscan nuevos empleos: los mercados laborales en América Latina” (http://www.iadb.org/res/ipes).

(6)  http://www.latinobarometro.org

(7)  http://www.latinobarometro.org

(8)  Pablo Fajnzybler, Daniel Lederman och Norman Loayza: ”Inequality and violent crime”, Världsbanken, Washington (2000).

(9)  13:e toppmötet för ibero-amerikanska stats- och regeringschefer, Santa Cruz de la Sierra, Bolivia, den 14–15 november 2003.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/72


Ytrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen”

(KOM(2003) 452 slutlig – 2003/0167 COD)

(2004/C 110/13)

Den 4 augusti 2003 beslutade rådet i enlighet med artikel 95 i EG-fördraget att rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 februari 2004. Föredragande var John Simpson.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 26 februari 2004) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 67 röster för och en nedlagd röst:

1.   Inledning

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har redan tidigare visat stort intresse för gemenskapens tullbestämmelser avseende import, export och transiteringshandel och har ställt sig positiv till de förändringar som syftar till att stärka tullmyndigheternas roll samtidigt som tullen fullgör sitt ansvar. Kommittén anser det vara viktigt att ta fasta på fördelarna med den inre marknaden. Detta bör ske genom att man ser till att gemenskapens nya tullkodex tillämpas så snabbt som möjligt och med minsta möjliga negativa effekter (1).

1.2

EESK stöder de ambitioner som kommissionen ger uttryck för i sitt meddelande med avseende på fördelarna med en enkel och papperslös miljö som syftar till att effektivisera tullens arbete.

1.3

Kommittén ställer sig också positiv till att kommissionen nu fäster större vikt vid ett strategiskt förhållningssätt i fråga om gemenskapens tullbestämmelser genom att i större utsträckning uppmärksamma de utmaningar som gemenskapen ställs inför när det gäller att tillämpa gemensamma tullbestämmelser vid ett antal nya yttre gränser efter unionens utvidgning. Kommittén inser också att tullens förutsättningar har förändrats på grund av att det har blivit viktigare att ta fasta på olika säkerhetsaspekter i syfte att skydda unionens medborgare, framför allt med hänsyn till de erfarenheter som gjorts på detta område i USA.

1.4

EESK välkomnar därför dessa meddelanden och godkänner de ändringar av gemenskapens tullkodex som föreslås genom ändringen av förordning nr 2913/92.

2.   Meddelandet om en enkel och papperslös miljö

2.1

Av detta meddelande framgår att kommissionen kan spela en konstruktiv roll när det gäller att samordna och förbättra medlemsstaternas olika tullförfaranden. Varje medlemsstat kommer även fortsättningsvis att ansvara för tullens verksamhet, samtidigt som medlemsstaterna kommer att kunna dra fördel av en rad logiska förfaranden som är utformade i syfte att underlätta samarbete över gränserna.

2.2

Kommittén anser att det vore idealiskt om förfarandena harmoniserades, i syfte att stärka den inre marknaden genom att avskaffa de inre gränserna och införa en överenskommen administrativ ram för tullen.

2.3

En sådan harmonisering är inte bara beroende av graden av samarbete inom förvaltningen och överenskommelser i fråga om olika kontrollmekanismer. Den kan också förbättras genom en standardisering av dokument och modernare överföringsmetoder.

2.4

Det är därför ingen överraskning att kommissionen fastställt principer för förenkling och tillämpat principerna för e-Europe när de nya metoderna för en bättre lagstiftning på tullområdet utarbetats.

2.5

En harmonisering av tullförfarandena innebär inte bara en förenkling av dokumentation och information. Det är också viktigt att betona att tullens nya ansvar ligger i att bedöma säkerhetsrisker orsakade av terrorism och handel med farliga, kränkande eller förfalskade varor. Tullen måste nu arbeta med riskanalyser när det gäller beslut om hur och i vilken omfattning övervakning skall genomföras för att upptäcka och förebygga försök att undgå tullkontroll. Man måste också identifiera material som innebär betydande säkerhetsrisker.

2.6

Tullen måste acceptera detta ansvar samtidigt som dess verksamhet bidrar till att underlätta handel såväl inom unionen, framför allt genom att hitta lösningar på de nya problem som uppstår i samband med att unionen utvidgas, som mellan unionen och dess övriga handelspartner. Ökad vaksamhet måste kompletteras med bättre arbetsmetoder för unionens samtliga medlemsstater.

3.   Kommissionens förslag avseende en enklare och papperslös miljö

3.1

Kommissionen uppmanar rådet och parlamentet att godkänna följande fem strategiska mål:

3.1.1

Att tullförfarandena revideras fullständigt, förenklas radikalt och baseras på modern teknik, inbegripet omfattande användning av IT och riskanalys.

3.1.2

Att tullens arbete organiseras så att näringsidkare kan dra nytta av den inre marknaden, dvs. att det inte skall ha någon betydelse var ett tullförfarande påbörjas och var det slutförs.

3.1.3

Att tullens ingripande sker med syftet att den inre marknaden fungerar korrekt och att det inte införs eller bibehålls några hinder, inklusive digitala sådana.

3.1.4

Att tullkontrollers omfattning och tillförlitlighet är likvärdig vid EU:s yttre gränser, i synnerhet när skyddet av samhället och dess säkerhet står på spel. Detta förutsätter en gemensam riskhantering.

3.1.5

Att de IT-tullsystem som drivs av medlemsstaterna över allt erbjuder samma möjligheter för näringsidkarna och är fullt kompatibla.

3.2

Dessa strategiska mål kan endast uppnås om samtliga 25 medlemsstater accepterar och tillämpar dem på ett enhetligt sätt.

3.2.1

Kommissionen framhåller det logiska i att snabbt införa en papperslös miljö eftersom dokument kan accepteras tack vare den utrustning som finns tillgänglig för e-handel och e-förvaltning.

3.2.2

Alla medlemsstater bör införa teknik som gör det möjligt att utbyta information på elektronisk väg. Denna teknik bör utformas så att skillnader i form av digitala hinder mellan medlemsstaterna förhindras. Systemen bör samordnas så att kompatibilitet och uppkopplings-möjligheter kan garanteras.

3.2.3

Kommissionen har också fastställt ett antal grundläggande principer som syftar till att förenkla tullens administration. Unionens gränskontroll bör begränsas till att i huvudsak avse säkerhetsaspekter. Andra kontroller bör flyttas till de tullmyndigheter som är behöriga i fråga om näringsidkarnas lokaler. Detta kommer att minimera risken för bedrägeri och överträdelser.

3.2.4

Kommissionen anser sig vara den pådrivande kraft som krävs för att utforma och genomföra dessa förändringar. En behovsanalys visar att den viktigaste frågan är att se till att systemen är kompatibla genom att initiativet e-Europe utvecklas ytterligare. Kommissionen anser också att det krävs förståelse för vikten av att genomföra initiativet för ”bättre lagstiftning”, vilket är ett av åtagandena i vitboken om styrelseformerna i EU.

3.3

De aktörer som kommer att dra nytta av en förbättrad tullverksamhet är bland annat

3.3.1

Samhället, som skyddas genom att tullen

skyddar konsumenter mot dumpade, subventionerade eller varumärkesförfalskade varor,

skyddar folkhälsan och miljön genom att förhindra import av hälsovådliga ämnen,

agerar mot kriminell verksamhet såsom penningtvätt, olaglig vapenhandel och barnpornografi,

upptäcker bedrägerier i form av skatteflykt med avseende på indirekt skatt,

bidrar till den regionala integrationen genom att främja förmånliga handelsförbindelser.

3.3.2

Näringslivet, som kan dra nytta av en enklare och effektivare tullverksamhet

genom effektivare tullmyndigheter,

genom att det blir lättare att bedriva handel, framför allt när orten för införsel eller utförsel ligger långt från bestämmelse- eller ursprungsorten (eller på andra sidan gränsen),

genom att tullbestämmelserna tillämpas på ett mer enhetligt sätt,

genom att företagen kan vända sig till ett enda kontor för tulldeklarationer och andra formaliteter (samtidigt som arbetet underlättas genom de nuvarande bestämmelserna avseende transitering från införsel- till bestämmelseorten),

genom att förenkla och standardisera kraven på information och förenkla handläggningen,

genom att minska behovet av fysiska kontroller tack vare korrekta riskanalysmetoder.

4.   Allmänna kommentarer från EESK om meddelandet om en enklare och papperslös miljö för tullen

4.1

EESK godtar till fullo de strategiska mål som formuleras av kommissionen i syfte att förbättra den miljö där tullen verkar.

4.2

Det finns ett inbyggt motsatsförhållande mellan åtgärderna för att förenkla handeln och behovet av att förbättra kontrollen av att lagstiftningen efterlevs, vilket är förståeligt. Detta motsatsförhållande innebär att målsättningarna måste förtydligas. Riskbedömningen bör bidra till ett korrekt underlag för beslut om huruvida det krävs fler eller färre kontroller. Det är också viktigt att se till att gemensamma normer tillämpas vid unionens samtliga gränsstationer.

4.2.1

Efter händelserna i USA den 11 september 2001 inser kommittén att tullen inte bara bör ha som uppgift att förhindra överträdelser av handels- och tullbestämmelser, utan också måste ansvara för ett ökat säkerhetsskydd i syfte att förhindra terrorism.

4.3

Kommittén noterar att kommissionen presenterat ett antal detaljerade administrativa förslag som skall diskuteras med representanter för medlemsstaterna i samband med att en handlingsplan utarbetas.

4.4

De grundläggande principerna är logiska och önskvärda. Kommittén noterar i synnerhet att följande punkter kommer att uppmärksammas:

Tullen kommer (de facto) att agera som en enda förvaltning i hela gemenskapen.

Tullen kommer att dela med sig av riskrelaterad information.

De gemensamma bestämmelserna och IT-kraven skall vara så omfattande som möjligt.

Ett europeiskt enhetstillstånd kommer att införas i syfte att slå samman suspensiva arrangemang.

Dagens 13 olika tullbehandlingar (förfaranden och handläggning) kommer att minskas till 3 (import, export inklusive återexport, samt suspensiva arrangemang).

Information kommer att kunna delas elektroniskt.

En tidtabell kommer att fastställas för övergången från pappersbaserade till elektroniska förfaranden.

Kompatibiliteten mellan de nationella systemen kommer att öka.

Snabbare frigörande av varor för näringsidkare efter överenskomna förfaranden för anmälan (och anmälan i förväg).

Näringsidkarnas och transportörernas rättigheter och skyldigheter fastställs.

4.5

Kommittén har tagit del av de sex åtgärdsförslagen inom ramen för programmet för elektronisk tull och välkomnar den ambitiösa tidsplan som fastställts för diskussion och framtida genomförande.

4.6

Kommittén vill göra kommissionen uppmärksam på två effekter som dessa principer medför. För det första välkomnar kommittén att tyngdpunkten läggs vid användningen av ny teknik (IT) och föreslår att kommissionen beslutar om att utvidga IDA-projekten till att även omfatta tullen (2). För det andra ställer sig kommittén av försiktighetsskäl tveksam till att vissa uppgifter förmedlas elektroniskt. Särskild hänsyn bör tas till näringslivets behov av konfidentiell behandling av person- och företagsuppgifter.

5.   Meddelandet om tullens roll i den integrerade förvaltningen av de yttre gränserna

5.1

I detta andra meddelande begär kommissionen att rådet, Europaparlamentet och EESK godkänner en rad åtgärder som syftar till att förbättra den integrerade förvaltningen av unionens yttre gränser. Dessa förslag utvecklar den strategi för tullunionen som antogs genom rådets resolution i juni 2001 (3). Meddelandet utgör en fortsättning på kommissionens meddelande från maj 2002 om framtida en integrerad förvaltning av EU-medlemsstaternas yttre gränser (4).

5.2

Meddelandet syftar till att ”tullen och övriga myndigheter som ansvarar för kontrollen av varor vid den yttre gränsen skall tillhandahålla de resurser som de behöver för att tillsammans bekämpa alla slag av hot mot säkerheten och tryggheten i gemenskapen”. (5)

5.3

Kommissionen söker stöd för sina förslag, så att dessa kan genomföras så snabbt som möjligt, och framhåller att man försöker fungera som en katalysator för åtgärder i hela gemenskapen. Kommissionen understryker också att det kommer att krävas ekonomiska åtaganden på gemenskapsnivå för att genomföra förslagen och anpassa förvaltningssystemen i kompatibilitetshänseende, framför allt med hänsyn till de nya medlemsstaternas behov.

5.4

Riktlinjerna för diskussionen om dessa förändringar bygger på fem olika förslag som syftar till att

i.

rationalisera tullkontrollen vid gränsstationerna,

ii.

inrätta en gemensam riskstrategi för varor och börja tillämpa den genom en gemensam mekanism för samordning och samarbete,

iii.

garantera tillräckliga personalresurser och tillräcklig utrustning vid de yttre gränserna,

iv.

säkerställa en rättslig ram och ett regelverk som inbegriper tullarbetets säkerhetsdimension och

v.

förstärka samarbetet med polisen, gränsbevakningen och övriga myndigheter vid de yttre gränserna.

6.   Allmänna kommenterar om meddelandet om en integrerad förvaltning av de yttre gränserna

6.1

De två första riktlinjerna (i punkt 5.4) ligger i linje med de målsättningar som diskuterats tidigare (se ovan) när det gäller att införa en enklare och papperslös miljö för tullen.

6.1.1

EESK noterar att kommissionen använder ordet ”rationalisera” med hänvisning till antalet tullstationer. Med hänsyn till de olika prioriterade uppgifter som analyseras rekommenderar kommittén att kommissionen försöker hitta ett optimalt antal tullstationer i stället för att inta ett förhållningssätt som tycks vara mindre känsligt för föränderliga behov.

6.2

De övriga tre riktlinjerna leder in diskussionen på frågor som även omfattar andra myndigheter vid sidan om tullen. Nya samarbetsmetoder som syftar till en förstärkt förvaltning av unionens yttre gränser föreslås också.

6.3

Kraven på tillräckliga resurser i fråga om personal och utrustning är logiska, men de detaljerade förslagen kommer att innebära extra kostnader som blir en särskilt tung börda för de nya medlemsstaterna. Ett särskilt finansiellt gemenskapsinstrument vore önskvärt om gemenskapen vill att den yttre gränskontrollen skall förbättras. Detta öppnar i sin tur dörren för frågan om var gränsen går för gemenskapens ansvar.

6.4

Det finns starka skäl som talar för att gemenskapen bör anslå extra resurser för politiska åtgärder som påverkar de nya medlemsstaterna. Kommissionen föreslår också att man arbetar vidare med fortbildning av tullpersonal, fastställer bästa arbetsmetoder i fråga om säkerheten vid de yttre gränserna och inför en särskild styrka för akuta ingripanden vid oväntade risker.

6.5

Dessa behov, och möjligheter, visar att det finns goda skäl att stärka kommissionens inflytande över dessa frågor på gemenskapens vägnar. Kommittén är i synnerhet positiv till att det införs gemensamma inspektioner för att säkerställa att tullsamarbetet vid unionens yttre gränser är effektivt.

6.6

Behovet av ytterligare samarbete och ökat ansvar för de olika gränsstationerna sträcker sig utöver tullens grunduppdrag. EESK uppmanar kommissionen att identifiera dessa behov, men konstaterar samtidigt att en bättre fungerande tull i huvudsak förutsätter korrekta samarbetsmetoder mellan enheter med delat ansvar som lyder under olika nationella myndigheter och vilkas ansvar skiljer sig åt i förhållande till tullen.

6.7

EESK stöder förslaget att kommissionen bör främja avtal om delat ansvar för dessa viktiga enheter, med utgångspunkt i deras ömsesidiga intresse.

6.8

EESK välkomnar rådets beslut av den 5 november 2003 om att godkänna kommissionens förslag att stärka tullens roll när det gäller hanteringen av säkerhetsfrågor vid unionens yttre gränser, och noterar rådets begäran att kommissionen skall föreslå hur detta kan bli verklighet samtidigt som särskild hänsyn tas till behovet av ökat informationsutbyte mellan samtliga förvaltningar och aktörer som arbetar med internationell handel. (6)

7.   Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen

7.1

Kommissionens två meddelanden följs av ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.

7.2

EESK välkomnar de flesta föreslagna ändringarna av den nuvarande förordningen, eftersom en formell ändring av tullkodexen ligger i linje med de viktigaste förslagen i de två meddelandena och eftersom kommittén ställer sig positiv till syftet med dessa förslag.

7.3

Tillämpningen av gemenskapens tullbestämmelser i hela unionen kommer att bli ännu mer konsekvent och effektiv tack vare dessa bestämmelser. Kommittén noterar att lagstiftningsförslagen kommer att innebära

ett förtydligande av den mer övergripande principen som innebär att tullens ansvar utvidgas till övrig lagstiftning för import och export av varor och samordning av åtgärder med andra myndigheter,

mer exakta definitioner av begreppet ”aktör”,

att kommissionen får ansvar för att införa ett gemensamt regelverk för riskanalys,

ett förtydligande av utbytet av konfidentiella uppgifter och användningen av dessa uppgifter.

7.4

Den viktigaste nyheten i förslaget till förordning är kravet att tulldeklarationer skall inges innan varorna ankommer. Detta ligger i linje med principen att varor skall tullklareras där näringsidkaren bedriver sin verksamhet, dvs. i närheten av den angivna bestämmelseorten i stället för vid unionens yttre gränser.

7.5

Kommittén vill dock invända mot grundregeln att deklarationer före ankomst måste inges 24 timmar innan varorna uppvisas för tullen. Kommissionen har inte tagit hänsyn till att handeln med vissa typer av varor kan försenas. Förslaget får mycket negativa konsekvenser för vissa företag om en dylik bestämmelse införs, till exempel företag som handlar med varor som transporteras under en kortare tid än 24 timmar.

7.6

Den föreslagna formuleringen av artikel 36a i tullkodexen gör det möjligt att införa förfaranden som fastställer undantag från 24-timmarsregeln. Kommittén föreslår att bestämmelserna avseende 24-timmarsregeln bör förtydligas innan tullkodexen ändras, så att man kan fastställa de många områden där handeln påverkas negativt och införa andra förfaranden för dessa företag, i stället för att tillämpa tillfälliga undantag från grundregeln. Ett generellt exportundantag bör emellertid framför allt beviljas godkända företag, eftersom deras rutiner redan kontrollerats i samband med att de fått sitt tillstånd beviljat.

8.   Sammanfattning

8.1

Meddelandena från kommissionen och förslaget till ny förordning gör det möjligt att tillämpa gemenskapens tullbestämmelser på ett enhetligt sätt i hela unionen.

8.2

Förslaget till ändring av gemenskapens tullkodex ligger i linje med de principer som anges i de båda meddelandena endast under förutsättning att det sker ett enhetligt genomförande, också av de elektroniska systemen.

8.3

Principerna för en enklare och papperslös miljö för tullen och handeln är logiska och praktiska. De är också nödvändiga för att unionens inre marknad skall kunna fungera utan onödiga handikapp.

8.4

Principerna för att införa gemensamma tullnormer vid unionens yttre gränser kan härledas ur unionens karaktär av enhetligt handelsområde.

8.5

Kommittén välkomnar också att kommissionen tagit fasta på behovet av samarbete när det gäller att effektivisera medlemsstaternas tull, gränspolis, säkerhetskontroll och gemensamma riskanalys.

8.6

EESK vill att de föreslagna förbättringarna genomförs så snart som möjligt.

8.7

Eftersom gemenskapen inte ansvarar för den praktiska tullverksamheten innebär dessa förändringar att gemenskapens bestämmelser närmar sig ett regelverk med en enda tullmyndighet. Detta kan leda till att gemenskapen fungerar på ett bättre sätt.

Bryssel den 26 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Kommitténs yttrande om Tull 2007, EGT C 241/8 av den 7.10.2002.

Kommitténs yttrande om datorbehandling av uppgifter om förflyttningar och kontroller av punktskattepliktiga varor, EGT C 221/1 av den 17.9.2002.

(2)  I EESK:s yttrande om driftskompatibla alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar framhåller kommittén fördelarna med ett informationsutbyte mellan myndigheter, företag och medborgare (jfr TEN/154).

(3)  EGT C 171, 15.6.2001.

(4)  KOM(2002) 233, 7.5.2002.

(5)  KOM(2003) 452, 24.7.2003, s.37.

(6)  ECOFIN-rådets slutsatser, 5.11.2003.


30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/77


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Kärnkraftens betydelse för elproduktionen”

(2004/C 110/14)

Den 23 januari 2003 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett yttrande om ”Kärnkraftens betydelse för elproduktionen”.

Facksektionen för transporter, energi, infrastruktur och informationssamhället, som fick uppdraget att förbereda ärendet, antog sitt yttrande den 8 januari 2004. Föredragande var Claude Cambus.

Vid sin 406:e plenarsession den 25–26 februari 2004 (sammanträdet den 25 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 68 röster för, 33 röster emot och 11 nedlagda röster:

INLEDNING

Detta initiativyttrande läggs fram för att bidra till att klargöra debatten om den kärnkraftsbaserade elproduktionen. Debatten har åter blivit aktuell, dels genom grönboken om en trygg energiförsörjning, dels genom ”kärnkraftspaketet” om de allmänna principerna avseende säkerheten vid kärntekniska anläggningar och hanteringen av utbränt bränsle och radioaktivt avfall.

Kommittén har ställt sig positiv till alla dessa initiativ. I yttrandet om grönboken (CES 705/2001 av den 1 maj 2001) påpekade EESK att ”Kärnkraften är behäftad med problem, men den har även klara fördelar. Det är medlemsstaterna som fattar beslut om kärnkraften. Det är dock svårt att förstå hur EU i framtiden skall kunna anta utmaningarna på energiområdet gällande tillgång, rimligt pris och klimatförändringar utan att bibehålla åtminstone den nuvarande andelen kärnkraft i elproduktionen” (punkt 5.7.8).

I yttrandet om ”kärnkraftspaketet” (CES 411/2003 av den 26 mars 2003) uttryckte kommittén ett starkt stöd för kommissionens initiativ och lade mot bakgrund av sina kunskaper fram ett antal förslag.

I föreliggande yttrande behandlas återstående aspekter och utmaningar i fråga om kärnkraften, bland annat de miljöbetingade, fysiologiska och ekonomiska aspekterna. Vi anser att det är en förutsättning för att ge en fullständig bild av EU:s energiproblematik och få till stånd en så bred och kunskapsbaserad debatt som möjligt.

Analysen grundar sig på tidigare utveckling. För enhetlighetens skulle avser de kvantitativa och kvalitativa uppgifterna i yttrandet därför EU-15. Om anslutningsländerna och kandidatländerna tas med i beräkningen ändras siffrorna något, men problematiken är densamma antingen det rör sig om kärnkraftens positiva eller negativa aspekter.

Det bör nämnas att sedan 1992 är säkerhetsfrågan när det gäller anläggningar för kärnkraftsproducerad el i EU:s nya medlemsstater och i de länder som senare kommer att ansluta sig till unionen föremål för en analys, olika moderniseringsprogram som kan innefatta beslut om att stänga anläggningar, anpassningar av anläggningarna och strukturerna samt skyddsutbildning när så är nödvändigt. Det är fortfarande nödvändigt att de som driver anläggningarna och berörda medlemsstaters säkerhetsorgan iakttar en konstant vaksamhet för att upprätthålla och förbättra denna säkerhetsnivå.

De begränsningar som gäller för detta yttrande framgår av rubriken. Det utgör bara ett inslag i en bredare diskussion om energipolitiken, som redan varit föremål för andra yttranden och som bör fortsätta, bland annat med avseende på utvecklingen av förnybara energikällor och kontrollen av efterfrågan.

1.   DEL I: KÄRNKRAFTENS BETYDELSE FÖR DAGENS ELPRODUKTION

1.1   Den nuvarande andelen kärnkraft i världens elproduktion

1.1.1

År 2002 fanns det 441 kraftreaktorer i bruk i världen, vilket motsvarade en installerad kapacitet på 359 GWe, och 32 nya reaktorer höll på att byggas. Reaktorerna i bruk svarade för en produktion på 2 574 TWh, dvs. cirka 17 % av den totala elproduktionen i världen. Kärnkraften svarar i EU för 35 % av elproduktionen.

1.1.2

Det totala behovet av primärenergi var 9 963 Mtoe år 2000, och kärnkraften svarade för 6,7 %, de förnybara energikällorna för 13,8 % (biomassa och kommunalt avfall 11 %, vattenkraft 2,3 %, geotermisk energi, solenergi och vindkraft 0,5 %) och de fossila bränslena för 79,5 % (olja 34,9 %, kol 23,5 % och gas 21,1 %).

1.1.3

Kärnkraft används i elproduktionen i 32 länder. Andelen kärnkraft i den totala elproduktionen uppgick år 2002 till 80 % i Litauen, 77 % i Frankrike och 1,4 % i Kina. 32 nya reaktorer håller på att byggas, vilket visar att kärnkraften globalt sett är en industrisektor i utveckling. Detta kan EU inte bortse från, vare sig i diskussionerna om energin eller industrin. I Finland, erhöll företaget TVO i januari 2002 regeringens ”principgodkännande” för att bygga ett femte kärnkraftverk, ett beslut som bekräftades vid parlamentets omröstning i maj 2002.

1.1.4

Däremot visade folkomröstningen i Sverige 1980 att svenskarna ville stänga sina tolv reaktorer före 2010. År 1997 tvingades dock den svenska riksdagen och regeringen konstatera att målsättningen att ersätta reaktorerna med andra energikällor inte gick att uppfylla. Under 2003 kunde man endast stänga reaktorn Barsebäck 1 (som producerade 600 MW). För närvarande diskuterar man framtiden för Barsebäck 2, som inte kan stängas under 2003. Man överväger att liksom i Tyskland förhandla med de företag som äger kärnkraftverken om att stegvis avveckla kärnkraften. En nyligen genomförd opinionsundersökning visar att allmänhetens åsikter har ändrats. För närvarande förefaller medborgarna ställa sig positiva till att behålla kärnkraften.

1.1.5

I Belgien fattade regeringen i mars 2002 beslut om att avskaffa kärnkraften från och med 2015, och beslutet godkändes av parlamentet i början av 2003. Enligt lagen fastställs anläggningarnas drifttid till högst 40 år, vilket torde innebära att kärnkraften kommer att avskaffas mellan 2015 och 2025 och att inga nya kärnkraftsanläggningar kan byggas eller tas i bruk. Lagen tillåter emellertid en fortsatt användning av kärnkraft om det uppstår elförsörjningsproblem.

1.1.6

I Tyskland har koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna (SPD) och de gröna beslutat att stegvis avveckla kärnkraften, och man har slutit en frivillig överenskommelse med kärnkraftsindustrin om detta. Efter besvärliga förhandlingar slöts ett avtal med de 19 tyska kärnkraftverkens ägare. Enligt avtalet skall driftstiden för anläggningarna begränsas till i genomsnitt 32 år från och med det datum de togs i drift. Den första anläggningen har redan stängts. De flesta anläggningar kommer att stängas under perioden 2012 – 2022.

1.1.7

Utanför EU, men mitt ibland oss geografiskt sett, avslog de schweiziska medborgarna i maj 2003 två förslag mot kärnkraften, ”Förlängt moratorium” och ”El utan kärnkraft”. Det första förslaget syftade till att förlänga det nuvarande tioåriga moratoriet avseende nya kärnkraftverk med ytterligare tio år. Det avslogs med 58,4 % av rösterna. Det andra förslaget, som syftade till att stegvis avveckla kärnkraften – utan att för den skull ersätta den med fossila bränslen – och till att stoppa upparbetningen av använt kärnbränsle, avslogs med 66,3 % av rösterna.

1.1.8

Använd teknik

Nedanstående schema visar vilken teknik som används:

Typ och vanlig benämning

Neutronernas energinivå

Moderator

Bränsle

Geotermisk vätska

Totalt antal installerade enheter/Antal länder

Tryckvattenreaktor (PWR)

Låg

Vanligt vatten

Anrikat uran med eller utan plutonium

Vanligt vatten under högt tryck*

258/25

Kokvattenreaktor (BWR)

Låg

Vanligt vatten

Anrikat uran med eller utan plutonium

Vanligt kokande vatten *

91/10

Trycksatt tungvattenreaktor (PHWR eller Candu)

Låg

Tungt vatten

Naturligt uran

Tungt vatten

41/6

Avancerad gaskyld reaktor (UNGG, Magnox eller AGR)

Låg

Grafit

Naturligt eller låganrikat uran

Koldioxid eller helium

32/1

 Lättvattenkyld grafitmodererad reaktor (RBMK)

Låg

Grafit

Anrikat uran

Vanligt kokande vatten

13/3

Flytbäddsreaktor (FBR)

Hög

Ingen

Uran och plutonium

Smält natrium

4/4

1.1.9

De länder som svarar för den stora andelen kärnkraftsbaserad elproduktion är USA – 780 TWh (20,3 % av landets totala produktion), Frankrike – 416 TWh (78 %), Japan – 313 TWh (34,5 %), Tyskland – 162 TWh (30 %), Ryssland – 129 TWh (16 %), Sydkorea – 113 TWh (38,6 %) och Storbritannien – 81,1 TWh (22 %) (anm: siffror från 2002).

1.1.10

Andra länder som har en ansenlig andel kärnkraftsbaserad elproduktion är Armenien (40,5 %), Belgien (57 %), Finland (30 %), Litauen (80 %), Schweiz (40 %), Slovakien (73 %), Sverige (46 %), Ukraina (46 %) och Ungern (36 %) (anm: siffror från 2000).

1.1.11

EU-15 producerade 855,6 TWh kärnkraftsbaserad el år 2002, dvs. 35 % av den totala elproduktionen. Denna andel kommer inte att ändras märkbart när de tio nya medlemsstaterna ansluter sig till EU 2004. Kärnkraften är alltså den främsta energikällan när det gäller elproduktion, och eftersom den svarar för 15 % av EU:s primärenergiförbrukning är den en viktig faktor för en trygg energiförsörjning i EU.

1.2   Minskade koldioxidutsläpp i EU till följd av kärnkraften

1.2.1

År 1990 uppgick det totala växthusgasutsläppet till motsvarande 4 208 miljoner ton (Mt) koldioxid.

1.2.2

Enligt Europeiska miljöbyråns rapport 2002 uppgick växthusgasutsläppet år 2000 till totalt 4 059 Mt, vilket innebär en ökning med 0,3 % jämfört med 1999, men en minskning med 3,5 % jämfört med 1990.

1.2.3

I förhållande till målet att 2008–2012 minska det totala växthusgasutsläppet med 8 % ligger resultatet för år 2000 (4 059 Mt) över denna målsättning. Det innebär alltså en linjär minskning av utsläppen mellan 1990 och 2010 (4 208 minus 4 %, dvs. 4 039 Mt).

1.2.4

Energisektorn (industrier, raffinaderier, elproduktion, uppvärmning av lokaler och transportdrivmedel) står för huvudparten av dessa utsläpp. År 2000 uppgick utsläppen till 3 210 Mt; energiproduktion svarade för 1 098 Mt och elproduktionen för nätanvändning för endast 836 Mt.

1.2.5

Enbart koldioxidutsläppen, som utgör 82 % av växthusgasutsläppen, uppgick till 3 325 Mt år 2000. Det innebär en minskning med endast 0,5 % jämfört med 1990 (3 342 Mt).

1.2.6

Samtliga dessa siffror visar att det kommer att bli svårt att uppfylla målsättningarna från Kyoto. Dessutom täcker de en period med låg tillväxt; resultatet skulle ha varit ännu sämre om EU hade uppnått sitt tillväxtmål på 3 %.

1.2.7

Siffrorna tyder på att EU genom kärnkraften har kunnat undvika en koldioxidproduktion på mellan 300 och 500 Mt (1) per år beroende på vilka uppgifter man baserar sig på. Till storleksordningen motsvarar det koldioxidutsläppen från samtliga persontransportfordon i EU under 1995, dvs. 430 Mt (2).

1.2.8

I en ”nedifrån-och-upp” rapport från 2001 (3) som en grupp sakkunniga inom energisektorn utförde för kommissionens räkning, anges att koldioxidutsläppen från energisektorn (förutom transportsektorn) år 1990 uppgick till 1 327 Mt, och enligt beräkningar skulle de år 2010 uppgå till 1 943 Mt om samma teknik används. Med hänsyn till denna ökning skulle man genom användningen av nya produktionsnät för ånga och elektricitet som baserar sig på fyra hypoteser kunna undvika utsläpp av koldioxid i följande storleksordning:

500 Mt genom att använda naturgas och ”kombicykel” i alla nya anläggningar. Det bör påpekas att om man i framtiden helt satsar på gas för att komplettera de förnybara energikällorna när det gäller elproduktionen, kommer det att påskynda uttömningen av gasreserverna. Därför är det inte någon hållbar lösning.

Ytterligare 229 Mt genom att utnyttja förnybara energikällor.

23 Mt genom att förbättra oljeraffinaderiernas bränslecykler.

50 Mt genom att fånga upp koldioxid, med reservation för ytterligare studier och ökade kostnader.

280 Mt genom att bibehålla den aktuella proportionen kärnkraftsbaserad energi genom att bygga ut kärnkraftskapaciteten med 100 GWe (cirka 70 reaktorer) enligt studien Shared Analysis Project (4).

Det är genom att dra nytta av dessa möjligheter i kombination med en kraftfull politik för hantering av energiefterfrågan som man kan förbättra energieffektiviteten med 1,4 % per år (se punkt 2.4.2.2 i föreliggande yttrande).

1.2.9

Om man verkligen lyckas uppnå alla dessa potentiella produktivitetsvinster, förefaller det som om Kyotomålsättningarna kan uppfyllas. Det finns dock ett par förbehåll:

Å ena sidan kan man i dag inte bedöma huruvida motsvarande politiska beslut kan genomföras och inte heller om kostnaderna är godtagbara.

Å andra sidan är spänner Kyotomålsättningarna över många områden och det räcker inte att minska energisektorns utsläpp med 8 % om man exempelvis inte kan minska utsläppen från transportsektorn.

Att avstå från kärnkraftsbaserad elproduktion skulle innebära ytterligare 300 Mt koldioxidutsläpp från energisektorn varje år.

1.3   Hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall

1.3.1

I dag svarar kärnkraftverken för den största produktionen av radioaktivt avfall, därefter kommer medicinska institutioner, industrianläggningar och forskningslaboratorier som använder radioaktiva strålkällor för prov och mätningar.

1.3.2

Två parametrar är viktiga vid klassificeringen av avfall: strålningsintensiteten (aktiviteten) och livslängden. Man talar därför om lågaktivt, medelaktivt och högaktivt avfall samt om avfall med kort eller lång livslängd. Märk väl att de produkter som har längst livslängd inte är de mest radioaktiva. Tvärtom innebär en lång livslängd snarast ett svagt sönderfall och svag radioaktivitet.

1.3.3

Det finns redan tekniska lösningar avseende hanteringen av kärnavfall. För lågaktivt avfall med kort livslängd kan en lösning vara ytförvaring, och vissa medlemsstater har redan officiellt fattat beslut om och genomfört denna lösning. För högaktivt avfall med lång livslängd betraktar internationell expertis geologisk djupförvaring som den bästa tekniska lösningen, men förvaring ovan jord är en övergångslösning i väntan på att de berörda medlemsstaterna beslutar demokratiskt om vilket hanteringsalternativ de skall välja. Det bör påpekas att konditionering och lagring ovan jord motsvarar de legitima säkerhetskrav som ställs och att denna preliminära lösning används i väntan på definitiva lösningar. Det ”kärnkraftspaket” som kommissionen har föreslagit inom ramen för Euratomfördraget syftar till att påskynda beslutsförfarandet när det gäller geologisk lagring.

1.3.4

Eftersom det finns ett direkt samband mellan mängden använt bränsle och mängden producerad elektricitet, är det främst de medlemsstater som producerar mest kärnkraft som berörs. För högaktivt avfall eller avfall med lång livslängd varierar situationen i de olika medlemsstaterna:

I Finland, som är det land som har kommit längst, har man valt geologisk lagring och man har även valt en lagringsplats.

I Sverige har man också valt geologisk förvaring och skall se ut en lämplig plats.

I Frankrike håller man på att utvärdera tre alternativ: geologisk lagring, minimering av avfallets livslängd genom separering och transmutation, samt långtidslagring ovan jord eller nära jordytan.

Övriga länder har ännu inte inlett något förfarande för att fastställa en slutgiltig lösning avseende högaktivt avfall eller avfall med lång livslängd.

När det gäller övrigt avfall, dvs. lågaktivt avfall med kort livslängd, har de flesta medlemsstaterna valt lagring ovan jord. Detta kan anses vara en godtagbar lösning.

1.3.5

Situationen i kandidatländerna: (5)

”I de kandidatländer som har ryskbyggda kärnkraftverk och forskningsreaktorer har kärnbränslehanteringen blivit en fråga av central betydelse under det senaste årtiondet eftersom det inte längre är möjligt att transportera tillbaka det använda kärnbränslet till Ryssland för upparbetning eller lagring. Dessa länder har varit tvungna att snabbt bygga tillfälliga lagringsanläggningar för sitt använda kärnbränsle. Små eller inga framsteg har gjorts för att införa program för långsiktig hantering och slutförvar av detta använda kärnbränsle.

När det gäller det minst farliga driftavfallet från kärnkraftverk har endast Tjeckien och Slovakien slutförvaringsanläggningar som är i bruk. Flera länder har ryskinspirerade förvar för institutionellt radioaktivt avfall (dvs. avfall som inte härrör från bränslecykeln). Dessa anläggningar uppfyller emellertid inte dagens säkerhetsnormer. I vissa fall kan det vara nödvändigt att återta avfallet och slutförvara det på något annat ställe.”

1.3.6

I EU har man redan eliminerat 2 000 000 m3 lågaktivt avfall och avfall med kort livslängd. Detta avfall, som volymmässigt utgör en betydligt större mängd än de farligaste kategorierna, innebär inte någon större teknisk utmaning när det gäller slutförvaret, men det kräver likväl noggrann tillsyn under mellanlagringen (KOM(2003) 32 slutlig).

2.   DEL II: LÅNGSIKTIGT ENERGIPERSPEKTIV (2030)

2.1

Det är inte lätt att anlägga ett långtidsperspektiv på utvecklingen av energikonsumtionen, eftersom det finns en mängd osäkerhetsfaktorer. Vi vet att den ökade energikonsumtionen har utgjort en förutsättning för alla framsteg på senare tid, oavsett om det handlar om teknologi, levnadsvillkor och levnadsstandard, hygien och hälsa, ekonomi eller kultur, osv. Vi kan emellertid också konstatera att energiintensiteten i den ekonomiska verksamheten (förbrukad energi per producerad vara) minskar i takt med strukturomvandlingen av ekonomin (tjänstesektorns tillväxt) och med effektiviseringen av de energiförbrukande processerna. Vi får inte underskatta det energibehov som de miljardtals invånarna i utvecklingsländerna har. Slutligen måste vi vara medvetna om energikonsumtionens effekter på miljön och klimatet.

2.2

Vid behandlingen av dessa frågor har vi använt oss av två studier som har utförts för kommissionens räkning: ”European energy outlook” av P. Capros och L. Mantzos vid Atens universitet (6), och ”Strategier för energi, teknik och klimat – globala utsikter för 2030” WETO-undersökningen) från GD Forskning (7). Vi har valt dessa två studier eftersom man i båda försöker klargöra utvecklingen fram till 2030. Den ena handlar om utsikterna för Europa och förutsätter att kärnkraften avskaffas, medan den andra anlägger ett globalt perspektiv och utgår från att den teknologi som finns tillgänglig i dag kommer att användas även i fortsättningen.

2.3

Gemensamt för dem båda är att de använder extrapoleringsmodeller som bygger på en utsträckning av tidigare trender, bland annat när det gäller förbättrade anläggningar och tekniska framsteg. De beaktar dock inte nya politiska åtgärder som innebär ett brott med det förflutna. Detta är emellertid bara ett mindre problem, eftersom ingen på allvar kan förutse några trendbrott. Vi betraktar dessa studier som underlag för en bedömning av vilka svårigheter som måste lösas och inte som några prognoser.

2.4

Nedan anges de viktigaste inslagen i de båda studierna.

2.4.1   Capros-Mantzos-studien

Fram till 2030 kommer EU:s BNP att ha mer än fördubblats i jämförelse med 1995. Tack vare tekniska framsteg både i energiproduktionsledet och i konsumentledet samt på grund av utvecklingen av de ekonomiska strukturerna, kommer energiförbrukningen att öka med 20 % från 1650 Mtoe till 1968 Mtoe (EU-25), vilket innebär en genomsnittlig minskning av energiintensiteten med 1,7 % per år.

Mot denna bakgrund kommer oljan att bibehålla sin dominerande roll, följd av gas och kol. I förhållande till ett index på 100 för 1990 hade de totala koldioxidutsläppen (4208 miljoner ton 1990) år 1995 sjunkit till 98,7. Dessa utsläpp kommer att öka till 109,5 år 2020 och till 117,2 år 2030. Enligt detta grundscenario kommer åtagandena från Kyoto inte att kunna uppfyllas. När det gäller ökningen av koldioxidutsläppen (som uppskattas till 568 miljoner ton mellan 1995 och 2030) sker det faktiskt en minskning av utsläppen från industrin, tjänstesektorn och de privata hushållen, medan utsläppen från transportsektorn och energiproduktionen däremot ökar med 163 respektive 533 miljoner ton. Avskaffandet av kärnkraften står för huvuddelen av den senare siffran.

2.4.2   WETO-undersökningen

2.4.2.1   Det globala perspektivet fram till 2030

Världens befolkning ökar från 6,1 miljarder människor år 2000 till 8,2 miljarder år 2030, och den genomsnittliga årliga BNP-tillväxten i världen blir ungefär 3 % (denna tillväxt låg på 3,3 % under de trettio åren mellan 1970 och 2000).

Energiförbrukningen ökar med cirka 70 % mellan 2000 och 2030 (från 9963 Mtoe till omkring 17 Gtoe), dvs. en årlig ökning på endast 1,8 %, vilket skall jämföras med en BNP-tillväxt på 3 %.

När det gäller fossila bränslen kommer konsumtionen av olja att uppgå till 5,9 Gtoe, dvs. 34 % av världskonsumtionen, gas till 4,3 Gtoe, dvs. 25 %, och det kol som har det mest konkurrenskraftiga priset till 4,8 Gtoe, dvs. 28 %.

Kärnkraften ökar med 0,9 % per år under perioden men utgör endast 5 % av den totala konsumtionen 2030, vilket skall jämföras med 6,7 % 2000.

Storskalig vattenkraft och geotermisk energi kommer att stabiliseras på en nivå på 2 % av den totala konsumtionen (2,3 % år 2000). Solkraft, småskalig vattenkraft och vindkraft ökar med c:a 7 % mellan 2000 och 2010 och därefter med 5 %. Dessa kraftkällors andel utgör dock endast 1 % av den totala energikonsumtionen år 2030 (0,5 % år 2000).

Ved och förbränning av hushållsavfall kommer förmodligen att minska och endast utgöra 5 % 2030, vilket skall jämföras med 11 % i dag.

De förnybara energikällorna kommer sammantaget att utgöra omkring 8 % av den totala världskonsumtionen 2030.

Detta innebär att världskonsumtionen ökar med 1,8 % per år, medan befolkningen ökar med 1 % och BNP per capita med 2,1 % per år, vilket förutsätter en minskning av energiintensiteten med 1,2 % per år.

2.4.2.2   Utsikterna för EU fram till 2030

Man beräknar att EU:s befolkning kommer att vara oförändrad. BNP per capita tros öka med 1,9 % och framstegen när det gäller hanteringen av energiefterfrågan möjliggör en minskning av energiintensiteten med 1,4 %. Därför beräknas att efterfrågan på energi kommer att öka med 0,4 % per år.

Den totala efterfrågan ökar från 1,5 Gtoe år 2000 till 1,7 Gtoe år 2030. Denna beräkning tar hänsyn till att de anslutande länderna blir EU-medlemmar. Deras tillväxt är högre men vinsterna när det gäller energiintensitet är också högre (8).

I EU är naturgasens andel 27 %, dvs. mindre än oljans (39 %) men större än sten- och brunkolets (16 %).

2.4.2.3   Utsikter när det gäller elproduktion

Världens elproduktion ökar stadigt med 3 % per år. Mer än hälften av produktionen sker med hjälp av teknik som utvecklats under 1990-talet, t.ex. gasturbinverk med kombicykel, avancerad teknik för kolförbränning och förnybara energikällor.

Gasens andel av elproduktionen ökar i de tre viktigaste gasproducerande regionerna.

Utbyggnaden av kärnkraften är inte tillräckligt stor för att den skall kunna behålla sin andel av världens elproduktion den andelen sjunker till endast 10 %. De förnybara energikällorna täcker 4 % av elbehovet, jämfört med 2 % år 2000, främst tack vare vindkraften.

För EU-25 ökar den totala elproduktionen från 2900 TWh år 2000 till 4500 TWh år 2030. De förnybara energikällornas andel härav ökar från 14,6 % till 17,7 % och kraftvärmens från 12,5 % till 16,1 %, medan kärnkraftens minskar från 31,8 % till 17,1 %.

2.4.2.4   Utsläpp av koldioxid

I huvudscenariot för perioden 1990-2030 kommer de årliga koldioxidutsläppen att mer än fördubblas och ökar från 21 Gt till 45 Gt.

Som exempel kan nämnas att Kina år 2030 kommer att ha de största koldioxidutsläppen, eftersom landet kommer att vara världens största ekonomi (dess BNP kommer att vara 10 gånger större än 1990). Kinas koldioxidutsläpp ökar med 290 % jämfört med 1990.

När det gäller EU kommer kolets andel att minska med 7 % och oljans med 4 %, medan gasens andel kommer att öka med 10 %. Följden blir en blygsam minskning av kolets betydelse för energikonsumtionen, vilket kombinerat med en total ökning av konsumtionen leder till en 18-procentig ökning av koldioxidutsläppen mellan 1990 och 2030.

2.4.2.5   Alternativ till grundscenariot

Vad som sagts ovan bygger på WETO-undersökningens huvudscenario. Man har studerat ytterligare fyra alternativ till detta scenario:

Gasalternativet förutsätter att det finns ett överflöd av gasresurser och att det sker betydande framsteg när det gäller gasturbinverk med kombicykel och bränsleceller. Alternativet innebär att gaskonsumtionen är 21,6 % större än i huvudscenariot och att koldioxidutsläppen är 1,6 % mindre.

Kolalternativet förutsätter att stora framsteg görs när det gäller avancerad teknologi för koleldade kraftverk, integrerad förgasning med kombicykel och värmepannor med direktförbränning. Alternativet innebär att kolkonsumtionen är 15 % större än i huvudscenariot och att koldioxidutsläppen är oförändrade.

Kärnkraftsalternativet förutsätter att betydande innovationer görs för att sänka kostnaderna och öka säkerheten för lättvattenreaktorer och framför allt för den nya generationen kraftreaktorer. Alternativet innebär att andelen kärnkraftsproducerad el uppgår till 77,5 % och att koldioxidutsläppen minskar med 2,8 %.

Alternativet ”förnybara energikällor” förutsätter att betydande framsteg görs, särskilt när det gäller vindkraft, solkraftverk, småskalig vattenkraft och solceller. Alternativet innebär att den andel el som produceras med dessa kraftkällor ökar med 132 % och att koldioxidutsläppen minskar med 3 %.

2.5

Av det som sägs ovan kan man dra slutsatsen att det kommer att bli mycket svårt att stabilisera utsläppen av växthusgaser både på global nivå och i EU efter utvidgningen, om teknologin och reglerna från år 2000 (de båda studiernas referensår) inte förändras.

Av dessa båda studier framgår att inom ramen för dagens teknik har kärnkraften samma betydelse som de förnybara energikällorna när det gäller att komma till rätta med klimatproblemen.

3.   DEL III: FORSKNINGSPERSPEKTIVEN

3.1   Forskning och utveckling på kärnkraftsområdet dagsläget

3.1.1

Kärnkraften är utan tvivel det energislag där de mest intensiva satsningarna görs på forskning och teknisk utveckling. Genom Euratomfördraget, som antogs 1957, har EU uppmuntrat forskningen och kunskapsspridningen på kärnkraftsområdet långt innan bestämmelser om en allmän forskningspolitik skrevs in i EG-fördraget. Forskningen har handlat om tekniska utvecklingsalternativ och om säkerhetsfrågor samt om skyddet av arbetstagare, människor och miljö.

3.1.2

De konkreta resultaten av den civila kärnkraftsforskningen i länder där elproduktionen delvis bygger på kärnkraft är sänkta energikostnader för hushåll och företag, tryggare energiförsörjning och ett påtagligt bidrag till minskade utsläpp av växthusgaser.

3.2   Målen för forskningen på kärnkraftsområdet

3.2.1

I kommissionens grönbok ”Mot en europeisk strategi för trygg energiförsörjning” (2001) behandlas den största utmaningen för EU: Hur skall unionen, som har begränsade energiresurser och till 50 % är beroende av import huvudsakligen av fossil energi från ofta instabila länder, kunna bibehålla sin konkurrenskraft, uppfylla sina åtaganden från Kyoto och trygga medborgarnas välstånd? Denna ekvation kompliceras avsevärt av den beräknade ökningen av importberoendet fram till 2020-2030 och av att man skyndsamt måste vidta åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna.

3.2.2

Ett av förslagen i grönboken är att ”Europeiska unionen måste bevara sin ledande ställning inom civil kärnteknik i syfte att bibehålla det kunnande som krävs samt utveckla effektivare fissionsreaktorer…”. Målet är att skapa en hållbar utveckling som på en och samma gång beaktar den ekonomiska utvecklingen, den sociala jämlikheten och respekten för miljön. I sitt svar på grönboken konstaterar Europaparlamentet att dessa utmaningar är reella. Vi skall dock vara medvetna om att vi måste ha kvar de kärnkraftverk som nu är i drift om vi skall kunna bibehålla detta kunnande.

3.3   Centrala frågor för forskningen på kärnkraftsområdet

3.3.1

Forskningen på kärnkraftsområdet har samma mål som på andra teknikområden: att höja prestandan på de olika berörda områdena. I enlighet med 6:e FoTU-ramprogrammet (Euratom) skall forskningen handla om kärnavfallsproblemet och om effekterna av låga strålningsdoser.

3.3.2

Forskningen om hantering av radioaktivt avfall syftar till att utforma en så välfungerande hantering av radioaktivt avfall som möjligt. I dag finns säkra industriella lösningar för slutförvaring av lågaktivt kärnavfall och för inkapsling (s.k. förglasning eller vitrifiering) och mellanlagring av högaktivt eller långlivat kärnavfall.

3.3.2.1

När det gäller högaktivt eller långlivat avfall utreds också möjligheterna till lagring ovan jord eller nära jordytan (några tiotal meter under jordytan). Sådan lagring skulle gör det möjligt att förvara avfallskollin intakta i flera hundra år. Annan forskning ägnas åt förvaring i geologisk formation och direktförvaring av använt kärnbränsle.

3.3.2.2

Man studerar även möjligheten att förbättra procedurerna för upparbetning av använt kärnbränsle för att avskilja och därefter ”transmutera” (dvs. omvandla till mer kortlivat radioaktivt material) det mest radioaktiva, långlivade avfall som i dag finns kvar i slutavfallet. ”Transmutation” kan göras antingen i dagens kärnreaktorer eller i sådana reaktorer som nu projekteras (jfr. innovativa metoder).

3.3.3

Forskningen om innovativa metoder sammanhänger med strävan efter hållbar utveckling. Den globala strävan efter att säkerställa energiförsörjningen för kommande generationer kräver på lång sikt att man använder all teknik som utnyttjar bränsleresurser.

3.3.4

I industriella termer förbereder sig kärnkraften för att kunna uppfylla denna strävan genom att man kring år 2010 inför nydanande teknik, ”generation III+”, som bygger på existerande lättvattenreaktorer och att det därefter, omkring 2035-2040, skapas nya alternativ, ”generation IV”, som bygger på annan teknik (t.ex. med gas eller flytande metall som kylmedel).

3.3.5

Forskningen om dessa nya alternativ har flera syften: att stärka kärnkraftens konkurrenskraft (bland annat genom en förkortning av investeringarnas avskrivningstid) och öka reaktorernas säkerhet, att minimera avfallsproduktionen och återvinna material som kan upparbetas samt att främja mångsidig produktion genom alstring av andra produkter än el, t.ex. väte. Man förväntar sig också att framsteg kommer att göras när det gäller avsaltning av havsvatten.

3.3.6

HTR-proceduren (High Temperature Reactor), reaktorer sammansatta av moduler som kyls med hjälp av helium vid mycket hög temperatur, utrustade med ett omvandlingssystem som består av en gasturbin med direktcykel: Denna procedur ligger mellan generationerna 3+ och 4. Metoden är välkänd, och dess teknologiska överläge över traditionella högtemperaturcykler bör göra det lättare att ge den användbar utformning, men det finns fortfarande vissa tekniska problem som hindrar att den tas i industriellt bruk.

3.3.7

Forskningen om framtidens system sker i en internationell kontext, i första hand i det internationella kärnkraftsprojektet Generation IV, som lanserades av USA och där tio länder medverkar. Ett hundratal förslag har lagts fram. Av dessa har 19 grupper av idéer utvärderats, och 6 förslag som ofta innehåller flera reaktorprojekt har valts ut. Man har kommit olika långt i utvecklingen av de utvalda projekten, som kan få industriell tillämpning från och med 2035-2040. Vissa av dem är inriktade mot de ”energimarknader” som också omfattar värme- och väteproduktion.

3.3.8

”Generation IV”-reaktorerna kommer, i den mån de är tillgängliga, att utnyttja uranets energipotential på ett bättre sätt och dessutom använda andra bränslen (plutonium och torium). De kommer själva att bränna upp det avfall de producerar, samtidigt som de är mycket ekonomiska och säkra och tillfredsställer kraven på hållbar utveckling. Alla de projekt som valts ut ser mycket lovande ut när det gäller att uppfylla målen inom ”Generation IV”-programmet, nämligen hållbarhet (användning av bränsleresurser och minimering av avfallet), säkerhet och ekonomi. Precis som dagens reaktorer uppfyller de kraven på icke-spridning av kärnmaterial för militärt bruk. När det gäller elproducerande reaktorer används alltid slutna förbränningscykler.

3.3.9

Ett prioriterat inslag i Euratom-programmen för forskning och teknisk utveckling är strålskydd, som är föremål för en mängd olika forskningsinsatser: studier av låga doser (ur såväl cell- och molekylärbiologiska som epidemiologiska perspektiv), exponering i samband med medicinska ingrepp (i första hand utveckling av en strålbehandling som anpassas till den enskilda patientens känslighet för strålning) och naturliga strålningskällor; miljöskydd, radioekologi; risk- och katastrofhantering; arbetsplatsskydd, osv. Inom all denna forskning används i dag den allra modernaste tekniken, t.ex. genomik och bioteknik. Forskningsresultaten används och kommer att användas för att utveckla metoder till skydd för människor och miljö och för att utforma passande normer.

3.3.10

Säkerheten vid kärnanläggningar är givetvis en av de viktigaste frågorna inom kärnforskningen. Även här har det i Euratom-programmen för forskning och teknisk utveckling (9) tydligt angetts vad som skall prioriteras på området på europeisk nivå handlar det framför allt om att höja säkerheten i befintliga kärnanläggningar i medlemsstaterna, de anslutande länderna och kandidatländerna. Forskningsverksamheten inriktas på förvaltning av anläggningar (inbegripet ålderseffekter och bränslemodellering). Den omfattar också hanteringen av allvarliga olyckor, framför allt utveckling av avancerade koder för digital simulering. Det vore också bra om aktörer på Europanivå delade med sig av sin kompetens och sina kunskaper när det gäller avveckling i praktiken. De skulle tillsammans kunna ta fram en vetenskaplig grundval för ökad säkerhet och utbyte av god praxis på europeisk nivå.

3.3.11

Avslutningsvis skall nämnas att man hoppas nå goda resultat på längre sikt när det gäller forskningen om kontrollerad termonukleär fusion, om vilken EESK håller på att utarbeta ett initiativyttrande.

4.   DEL IV HÄLSA, SKYDD MOT JONISERANDE STRÅLNING, SÄKERHET

4.1   Strålningens biologiska effekter

4.1.1

Joniserande strålning fungerar genom att slå ut elektroner från de atomer som utgör levande materia. Joniserande strålning kan utgöras av partikelstrålning (alfa eller beta) eller elektromagnetisk strålning (röntgenstrålning och gammastrålning).

4.1.2

Joniserande strålning mäts genom sin ”aktivitet”, dvs. antalet sönderfall per sekund. Måttenheten som används är becquerel (Bq) som motsvarar ett sönderfall per sekund (curie (Ci) är en enhet som motsvarar aktiviteten hos 1 gram radium, dvs. 37 miljarder becquerel).

4.1.3

Levande organismer är sedan födseln utsatta för joniserande strålning, som de i viss utsträckning har sin utveckling att tacka för. För närvarande utsätts vi ständigt för joniserande strålning från vår egen kropp (6 000–8 000 Bq), från miljön, från marken som innehåller uran (650 000 Bq per kubikmeter mark), från luften med sin kosmiska strålning och från så välbekanta ämnen som havsvatten (10 Bq/liter) eller mjölk (50 Bq/liter).

4.1.4

Effekterna av joniserande strålning mäts i ”absorberad dos”, för vilken enheten är gray (1 joule energi per kilo kroppsvävnad) och i ”effektiv dos”, för vilken enheten är sievert (summan av absorberade doser för varje organ, med koefficienter som tar hänsyn till typ av strålning (mer eller mindre farlig) och typ av kroppsvävnad (mer eller mindre känslig)).

4.1.5

Uttryckt i effektiv dos ligger den naturliga och medicinska bestrålningen (utgör 30 % av den sammanlagda strålningen) för en person bosatt i Paris eller Bryssel på ungefär 2,5 mSv/år (millisievert = en tusendels sievert). Bestrålningen uppgår till ungefär 5 mSv/år i områden med mycket granit, som Centralmassivet i Frankrike, och överskrider 20 mSv/år i vissa regioner i världen (Iran och Kerala). I jämförelse med dessa siffror motsvarar den strålning som är kopplad till den kärnkraftsindustrin ungefär 0,015 mSv/år för en europé.

4.1.6

Den mänskliga organismen har sina egna system för att reparera skador som orsakats av joniserande strålning i kromosomerna. Detta förklarar varför joniserande strålning i svag dosrat inte är cancerframkallande (man har aldrig kunnat bevisa en sådan effekt), och varför man inte påträffar fler cancerfall i de regioner i världen där bestrålningen uppgår till 20 mSv/år än i andra delar av världen.

4.1.7

Joniserande strålning kan ha två olika typer av effekter:

4.1.7.1

Deterministiska eller icke-stokastiska effekter vid en stråldos som överskrider 700 mSv. Eftersom dessa effekter inte yttrar sig inom angivet tröskelvärde är det relativt lätt att skydda sig mot dem genom att inte utsätta sig för stråldoser som överskrider detta tröskelvärde, med en försiktighetsmarginal.

4.1.7.2

Stokastiska effekter kan delas in i två olika typer. Den första typen är cancerinduktion, vars sannolikhet ökar i takt med stråldosstorleken. Denna typ av effekt har bara påträffats vid fall med stråldoser på över 100-200 mSv hos vuxna personer och 50-100 mSv hos barn. Den andra effekttypen yttrar sig genom utveckling av medfödda ärftliga defekter. Denna effekt som har konstaterats hos råttor har aldrig på vetenskaplig grund kunnat fastställas hos människan, vare sig bland de befolkningar som berördes av atombomberna som fälldes i Hiroshima och Nagasaki, eller av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

4.2   Politik för skydd mot joniserande strålning

4.2.1

Politiken för skydd mot joniserande strålning bygger på ett antal led där olika internationella och nationella instanser agerar.

4.2.2

På ”initial” nivå verkar UNSCEAR (10) (kommitté under FN:s generalförsamling vars medlemmar utses av sina respektive regeringar) och särskilt ICRP (Internationella strålskyddskommittén som är en oberoende internationell organisation vars medlemmar väljs in genom ”självkomplettering”) som analyserar vetenskaplig litteratur och utarbetar rekommendationer i form av rapporter. ICRP: s rapport ”ICRP 73” till exempel behandlar bestrålning i samband med medicinsk behandling.

I Europa deltar också Europeiska gemenskapen som anpassar ICRP:s texter genom att utarbeta rekommendationer eller direktiv. Exempelvis resulterade ICRP 73 i direktiv 97/43/Euratom om skydd av människors hälsa mot faror med joniserande strålning i samband med medicinska bestrålningar.

EU:s medlemsstater införlivar europeiska rekommendationer och direktiv i sina respektive nationella lagstiftningar.

4.2.3

De grundläggande säkerhetsnormer (11) som finns för skydd av allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning är mycket stränga. Genom dessa normer har man infört ett kompletterande gränsvärde på 1 mSv per år och person för exponering för strålning som uppstår i samband med nukleär verksamhet inom industrin. Detta gränsvärde, som inte har någon koppling till de siffror som tas upp i avsnittet om biologiska effekter, har huvudsakligen fastställts med hänsyn till kärnkraftsindustrins tekniska möjligheter.

4.2.4

I de säkerhetsnormer som finns för arbetstagare inom kärnkraftsindustrin fastställs en gräns för erhållen dos på 100 mSv per person för en sammanhängande femårsperiod vilket innebär ett årligt genomsnitt på 20 mSv, under förutsättning att dosen inte överskrider 50 mSv under loppet av ett och samma år.

4.2.5

De företag som utnyttjar kärnkraft har gjort stadiga framsteg. I detta sammanhang kan man nämna den till storleken största anläggningen i EU, där arbetarna utsattes för en årlig genomsnittlig stråldos på 4,6 mSv 1992 och 2,03 mSv 2002.

4.2.6

Dessa resultat kunde uppnås tack vare organiserade interventionsåtgärder inom det strålningsutsatta området, vilka alltid i förväg skall uppfylla principerna för berättigande, optimering och begränsning. För att på industriell väg konkretisera dessa tre principer har ”ALARA-principen” (as low as reasonably achievable) införts av samtliga kärnkraftsanläggningars innehavare.

4.3   Organisationsprincipen för säkerhet

4.3.1

Den kärnsäkerhet som tillämpas grundar sig på ett antal bestämmelser som finns rörande kärntekniska anläggningars konstruktion, funktion, stängning och avveckling samt transporter av radioaktivt material.

4.3.2

Dessa bestämmelser, som är avsedda att förebygga olyckor och begränsa effekter, bygger på konceptet ”djupgående skydd” som innebär att man systematiskt tillämpar flera skyddsstrategier:

Förebyggande av brister. Här handlar det i huvudsak om att respektera de driftsbestämmelser som finns.

Övervakning (eller uppspårande) för att föregripa brister genom att utföra tester eller kontroller. Denna övervakning kan genomföras genom att man med jämna mellanrum testar den säkerhetsutrustning som krävs.

Instrument för verksamhet och hantering som gör det möjligt att begränsa konsekvenserna av en skada och motverka att skadan uppstår igen.

Systematiska analyser av driftolyckor som skulle kunna förebåda ännu farligare situationer har också inrättats.

Man skiljer på följande bestämmelser:

Bestämmelser om utrustning/material som rör anläggningars konstruktion och tillförlitlighet.

Bestämmelser om organisatoriska frågor: Kvalitetssystem i arbetet som grundar sig på en tydlig definition av varje aktörs ansvarsområden, på nödvändiga kontroller och insättande av anpassade resurser om situationen så kräver, särskilt för den organisation som krävs vid krissituationer.

Bestämmelser rörande personal för att försäkra att den mänskliga verksamheten grundar sig på en specialiserad yrkesutbildning, på personalens ansvarstagande och på en säkerhetskultur som uppmanar varje aktör att vara exakt och vaksam i sitt arbete.

4.4   Säkerhet ansvar och kontroll

4.4.1

En innehavare till en kärnteknisk anläggning är ansvarig för anläggningens kärnsäkerhet. Anläggningsinnehavaren står under kontroll av nationella tillsynsmyndigheter och driver sin verksamhet i enlighet med regler som fastställts av dessa tillsynsmyndigheter. Ett internationellt utbyte mellan nationella säkerhetsmyndigheter och innehavare av kärntekniska anläggningar medför regelbundna rapporter med rättvisande indikatorer beträffande driftskvalitet.

Regelbundna utbyten organiseras genom internationella inspektionsgrupper såsom OSART (Operational Safety Review Team ), under IAEA:s (Internationella atomenergikommissionen) överinseende, eller genom ”peer review”, vilket innebär att säkerhetsexperter granskar varandras arbete under WANO:s (World Association of Nuclear Operators) överinseende, och då anläggningar besöks av en grupp internationella experter.

4.4.2

Dessa indikatorer visar en stadig förbättring av arbetsresultaten vid kärntekniska anläggningar i Europeiska unionen, och särskilt en minskning av antalet inträffade incidenter som har betydelse för säkerheten (olyckor och andra händelser som klassas som allvarsgrad 1 på den sjugradiga INES-skalan (International Nuclear Event Scale) samt en minskning av de radioaktiva utsläppen i miljön.

4.4.3

Europeiska kommissionen fastställde nyligen (i KOM(2003) 32) en gemensam kontrollfunktion rörande verkningsfullheten hos nationella bestämmelser om kärnsäkerhetskontroll. I anslutning till detta påminde Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om att man på detta område bör tillämpa de europeiska säkerhetsbestämmelser som finns för kärntekniska anläggningar och för kontrollförfarandet för tillämpningen av dessa bestämmelser utan att det påverkar de bestämmelser som gäller för de nationella säkerhetsmyndigheternas nuvarande arbets- och ansvarsområde, och att innehavarna av kärntekniska anläggningar också fortsättningsvis kommer att ha det slutliga ansvaret för säkerheten. Det sistnämnda kravet följer av principen om att förorenaren betalar, en princip som kommittén ser som mycket viktig.

5.   KÄRNKRAFTENS EKONOMISKA BETYDELSE FÖR ELPRODUKTIONEN

5.1

Kärnkraftsproducerad el kännetecknas av mycket höga kapitalkostnader och av kostnader som i proportion till funktionen är mycket låga och stabila. Det bör påpekas att det i OECD-länderna produceras el vid 362 kärnkraftsanläggningar och att dessa anläggningar i dag generellt sett är konkurrenskraftiga inom sin egen marknad, antingen den är avreglerad eller inte.

5.2

På lång sikt beror kärnkraftens konkurrenskraft i hög grad på hur förutsättningarna för konkurrerande energiformer ser ut, och särskilt för gas, som i dag tycks vara en referens med hänsyn till kraven på att minska koldioxidutsläppen. Med kärnproducerad el har man fortfarande den stora fördelen att kunna sätta stabila priser och ändå vara konkurrenskraftig, medan den inre marknaden för elektricitet i stort däremot börjar känna av en prishöjning så fort balansen mellan tillgång och efterfrågan hotar att brista (Nordelnätet utgjorde ett exempel på detta under vintern 2002-2003).

5.3

Kärnkraftens konkurrenskraft beror på investeringskostnaderna. Med ett kapitalavkastningskrav på 5 % är kärnkraften klart konkurrenskraftig i mer än en fjärdedel av de OECD-länder som 1998 lämnade uppgifter om undersökningar som de genomfört om beräknade investeringar i elproduktionen 2005. Med avkastningskrav på 10 % är kärnkraften inte längre konkurrenskraftig.

5.4

Resultaten av den studie som publicerades 1998 grundade sig dock på ett antagande som hade gjorts av IEA (Internationella energibyrån) rörande priset på gas för de kommande 25 åren, närmare bestämt att prisnivån skulle bli lägre än vad den i själva verket blev år 2000 och att 1980 års pris skulle mer än halveras, beräknat i realvärde. Med tanke på att en kärnteknisk anläggnings driftstid i genomsnitt är mellan 40 och 60 år är det föga troligt att priset på gas inte kommer att öka kraftigt.

5.5

Den huvudsakliga frågan består i den ekonomiska risk som en operatör tar genom att investera i elproduktion på en marknad som blivit starkt konkurrensinriktad. Detta leder till att man inom kärnkraftsindustrin åter ställer sig frågande till produktionsanläggningarnas storlek. Trenden har hittills varit att utöka produktionen för att uppnå stordriftsfördelar. För närvarande måste man pröva olika alternativ som svarar mot de behov som finns av en lägre anläggningskapacitet per produktionsenhet, samtidigt som man tar hänsyn till elmarknadens nya egenskaper. För länder som Finland, Frankrike och Japan är kärnkraften fortfarande den mest ekonomiska formen av elproduktion.

5.6

Konstruktörer av kärntekniska anläggningar (AREVA-Frametome och BNFL/Westinghouse) påstår att man skulle minska kostnaderna för elproduktion med 25 %, jämfört med de kostnader som de reaktorer som för närvarande är i drift medför, genom att utnyttja lättvattenreaktorer. Det samråd som genomförts av TVO i Finland, av den anledningen att detta företag har fått alla de tillstånd som behövs för att investera i en ny kärnteknisk produktionsanläggning, kommer att pröva detta påstående.

5.7

I studier som utförts av GIF (Generation IV International Forum) har en kapitalkostnadsminskning på 50 % eftersträvats liksom en minimering av konstruktionsperioden för att närma sig andra konkurrerande nätverks ekonomiska risknivå.

5.8

På längre sikt kommer kärnkraftens konkurrenskraft också att bero på priserna på förnybara energikällor. Majoriteten av de förnybara energikällorna är intermittenta och kräver alltså kompletterande produktionsanläggningar eller lagringsanläggningar, vilket leder till ännu högre produktionskostnader så länge inga betydande framsteg görs.

5.9

Det bör påpekas att priset på kärnproducerad el inkluderar kostnader för hantering av avfall och avveckling av anläggningar. Avvecklingskostnaden för en anläggning uppskattas i allmänhet utgöra 15 % av initialkostnaden för en anläggning.

5.10

Inom ramen för de faktorer som är avgörande för val och beslut bör det också nämnas att den civila kärnindustrisektorn i dagens EU har 400 000 anställda på, i de flesta fall, högkvalificerade poster.

5.11

Även om det i sig inte rör sig om en ekonomiskt betydelsefull fråga, bör man överväga vilka effekter en kostnadssänkning, som i allmänhet åtföljs av en liberaliserad och konkurrenskraftig marknad, skulle ha på de bestämmelser som fastställts för att förbättra säkerheten vid anläggningar och för arbetstagarnas och befolkningens säkerhet. Kommittén anser att det är kommissionens uppgift att, inom ramen för de bestämmelser som den föreslår på säkerhetsområdet, särskilt övervaka denna fråga.

6.   SLUTSATSER

6.1

Med utgångspunkt i den information som finns samlad i Europeiska unionens befintliga publikationer, i uppgifter som lämnats från specialiserade byråer, från hearingar med sakkunniga och från industriidkare, dvs. uppgifter som tas upp i detta yttrande, anser Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att man särskilt bör understryka följande punkter som behandlar frågan om kärnkraftens betydelse för elproduktionen.

6.2

Kärnkraften står för en betydande del av EU:s elproduktion (35 %) och utgör 15 % av den primära energikonsumtionen. Kärnkraftens bidrag till energiförsörjningen och till en minskning av unionens energiberoende är av avgörande betydelse.

6.3

Med kärnkraften undviker man årligen ett koldioxidutsläpp på mellan 300 till 500 Mt. Kärnkraftsbaserad energiproduktion utgör alltså ett mycket användbart bidrag bland de olika lösningsalternativ som finns för att göra det möjligt att respektera Kyoto-åtagandena.

6.4

Med kärnkraften säkerställer man ett stabilt produktionspris och därmed bidrar den till prisstabilitet inom unionen och eliminerar, för de ekonomiska aktörerna, osäkerhetsfaktorn med avseende på utvecklingsperspektiven.

6.5

Förnybara energikällor, som unionen eftersträvar och uppmuntrar, är inte tillräckliga för att man skall klara av en avveckling av de befintliga kärnkraftverken och samtidigt möta de stora utmaningar som en ersättning av dessa anläggningar innebär och dessutom tillgodose den ökande efterfrågan på el. Vindkraftsbaserad energi till exempel, finns endast att tillgå under relativt kort del av året och ger, vilket är svårt att kalkylera på förhand, cirka 2 000 – 2 500 timmar per år.

6.6

En kontrollerad energiefterfrågan måste bidra till en minskning av energiintensiteten i den mänskliga verksamheten (både ekonomisk och privat), men den innebär inga avgörande argument som talar för en avveckling av kärnbaserad produktion. Med tanke på den mängd energi som det rör sig om bör denna kontroll i första hand inriktas på andra användningsområden än elektricitet, till exempel transporter.

6.7

Frågetecknen kring kärnkraften gäller säkerheten, skyddet mot fysiologiska effekter av joniserande strålning och hanteringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. För de två förstnämnda problemen finns det redan teknik och regler som utvecklas efter hand. Utvecklingen av risken för attacker utifrån som hotar samhället och kärnkraftsindustrin i stort är en fråga som de offentliga myndigheterna och industrin måste beakta i sin säkerhets- och skyddspolitik.

6.8

Vissa av EU:s medlemsstater gör framsteg i frågan om avfall. Två länder (Finland och Sverige) har valt på vilket sätt de skall lösa problemet med kärnavfall och också valt en plats för lagring av avfallet. Andra länder (Frankrike och Spanien) har kommit fram till lösningar för lågaktivt avfall och håller på att undersöka alternativ för högaktivt avfall. Europeiska kommissionen har föreslagit ett ”kärnkraftspaket” inom ramen för Euratomfördraget i syfte att påskynda proceduren. En industriverksamhet för konditionering av högaktivt avfall har inrättats i Frankrike och Storbritannien. Avfallslagring är en legitim preliminär lösning och med tanke på att man fortsätter med andra undersökningar kan man inte tolka situationen som om det råder brist på lösningar.

6.9

Med beaktande av de element som yttrandet innehåller och de ovanstående slutsatserna anser kommittén, vilket också nämns i kommissionens grönbok, att kärnkraften bör utgöra en av de faktorer som kan främja en mångsidig, balanserad och billig hållbar energipolitik i EU. Med hänsyn tagen till de problem som kärnkraften ger upphov till är det inte möjligt att satsa allt på kärnkraft, men kommittén anser ändå att en delvis eller fullständig avveckling av kärnkraften skulle äventyra möjligheterna att uppfylla unionens åtaganden vad gäller klimatfrågan. I enlighet med subsidiaritetsprincipen är det naturligtvis de medlemsstater som kan ta hänsyn till sina nationella särdrag som fastställer den för framtiden möjliga energimixen.

6.10

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén föreslår att man som ett resultat av detta yttrande anstränger sig att informera om vad kärnindustrin verkligen kan bidra med: försörjningssäkerhet, inga koldioxidutsläpp, konkurrenskraftiga priser, säkerhet och hantering av avfallet. Detta skulle göra det möjligt för det organiserade civila samhället att på ett kritiskt sätt analysera innehållet i de debatter som pågår om dessa frågor.

Bryssel den 25 februari 2004

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Roger BRIESCH


(1)  Kommissionen baserar dessa siffror på en motsvarande gasbaserad elproduktion. Om man jämför med förra decenniets energimix har man genom kärnkraften snarare undvikit utsläpp av 500 miljoner ton koldioxid per år.

(2)  Economic Evaluation of Sectoral Emission Reduction Objectives for Climate Change, ”nedifrån-och-upp”-rapport, energi, Europeiska kommissionen (miljö), mars 2001, kapitel 1.3.4.

(3)  Se fotnot 2.

(4)  The Shared Analysis Project, Economic Foundations for Energy Policy – Generaldirektoratet för energi.

(5)  Utdrag ur KOM(2003) 32 slutlig – (CNS) 2003/0022, inledningen, punkt 5.

(6)  The European energy outlook to 2010 and 2030, P. Capros och L. Mantzos, 2000.

(7)  Strategier för energi, teknik och klimat – globala utsikter för 2030 (WETO), Generaldirektoratet för forskning, 2003.

(8)  De senaste uppgifterna från kommissionen är 1650 Mtoe år 2000 och 1968 Mtoe år 2030 för EU-25.

(9)  Följande uppgifter ligger i huvudsak i linje med de forskningsprioriteringar som anges i det särskilda programmet för kärnforskning och som omfattas av 6:e ramprogram för forskning och teknisk utveckling – Euratom.

(10)  FN :s vetenskapliga strålningskommitté UNSCEAR (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation).

(11)  Direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning. I detta direktiv fastställs tröskelvärden avseende erhållen effektiv dos för befolkningen och för personer som arbetar inom den nukleära sektorn.


BILAGA I

till Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag avslogs men fick minst en fjärdedel av rösterna:

Inledning

Ändra sjätte stycket enligt följande:

”Det bör nämnas att sedan 1992 är säkerhetsfrågan när det gäller anläggningar för kärnkraftsproducerad el i EU:s nya medlemsstater och i de länder som senare kommer att ansluta sig till unionen föremål för en analys, olika moderniseringsprogram som kan innefatta beslut om att stänga anläggningar, anpassningar av anläggningarna och strukturerna samt skyddsutbildning när så är nödvändigt. Det är fortfarande nödvändigt att de som driver anläggningarna och berörda medlemsstaters säkerhetsorgan iakttar en konstant vaksamhet för att fortlöpande upprätthålla och förbättra vidareutveckla denna säkerhetsnivå en säkerhetsstandard på högsta nivå. Efter terrordåden den 11 september 2001 har frågan om säkerheten vid kärnkraftsverken utan tvekan fått en ny dimension.”

Motivering

Säkerheten vid kärnkraftsverken bör inte endast upprätthållas på nuvarande nivå, utan vid behov också förbättras. Kraftverken bör t.ex. skyddas mot störtande flygplan.

Röstningsresultat

Röster för: 34, Röster emot: 60, Nedlagda röster: 8

Punkt 1.1.3

Ändra texten enligt följande:

”Kärnkraft används i elproduktionen i 33 av 192 länder i världen. I 18 av dessa länder byggs inga fler kärnkraftverk. Andelen kärnkraft i den totala elproduktionen uppgick år 2002 till 80 % i Litauen, 77 % i Frankrike och 1,4 % i Kina. 32 nya reaktorer planeras eller håller på att byggas, vilket visar att kärnkraften utanför EU trots stora ekonomiska, säkerhetsmässiga och politiska risker fortfarande är en industrisektor i utveckling, till viss del i länder där militär användning av klyvbart material inte kan uteslutas. Det senaste byggentreprenadkontraktet inom EU för ett kärnkraftverk undertecknades 1985, men i januari 2002 erhöll företaget TVO den finska regeringens ’principgodkännande’ för att bygga ett femte kärnkraftverk, ett beslut som bekräftades vid parlamentets omröstning i maj 2002. Ingen officiell ansökan om byggnadstillstånd har dock inlämnats.”

Motivering

Texten ger intryck av att den överallt i världen (även i Europa) skulle finnas en stor efterfrågan på nya kärnkraftverk. Så är inte fallet. Byggnationen av en del av de anläggningar som räknas in bland dem som ”håller på att byggas” ligger nere sedan flera år. I Europa är det cirka 20 år sedan det senaste byggentreprenadkontraktet för en ny anläggning skrevs under.

Röstningsresultat

Röster för: 30, Röster emot: 58, Nedlagda röster: 9

Punkt 1.1.4

Lägg till en ny punkt 1.1.4 efter punkt 1.1.3 enligt följande:

”Inom EU-15 producerar för närvarande 145 reaktorer elenergi i 8 medlemsländer. Portugal, Grekland, Italien (sedan 1987), Österrike (folkomröstning 1978), Luxemburg och Irland avstår helt från kärnkraft. I Nederländerna är ännu 1 reaktor i drift medan den andra är avstängd sedan 1997. Spanien (9 reaktorer) har, i likhet med Belgien (se punkt 1.1.5), beslutat om ett moratorium. I Storbritannien har kärnkraftsindustrin stora ekonomiska svårigheter och överlever endast genom subventioner i form av avgifter på andra energislag.”

Motivering

Om situationen i EU skall beskrivas bör beskrivningen vara fullständig.

Röstningsresultat

Röster för: 36, Röster emot: 55, Nedlagda röster: 8

Punkt 1.1.11

Ändra enligt följande:

”EU-15 producerade 855,6 TWh kärnkraftsbaserad el år 2002, dvs. 35 % av den totala elproduktionen. Denna andel kommer inte att ändras märkbart när de tio nya medlemsstaterna ansluter sig till EU 2004. Kärnkraften är alltså för närvarande en viktig energikälla när det gäller elproduktion, och eftersom den svarar för 15 % av EU:s primärenergiförbrukning är den en viktig faktor för energiförsörjningen i EU. Detta gäller dock endast så länge de nuvarande reaktorerna är i drift – och deras livstid närmar sig redan sitt slut. Vill man upprätthålla denna andel på medellång eller lång sikt t.ex. för att man inte tror att kärnkraften går att ersätta med ökad energieffektivitet, förnybar energi osv., måste man bygga tillräckligt många nya kärnkraftverk. I vilken utsträckning nybyggnation av uppskattningsvis 100 nya kärnkraftverk är politiskt genomförbart är mycket oklart.”

Motivering

Med 35 % är kärnkraften en viktig energikälla för närvarande, men inte den viktigaste. Yttrandet skall inte vara ett energipolitiskt debattinlägg, men det bör åtminstone stå klart att det finns en viktig fråga som vi inom EU måste svara på: Är det över huvud taget möjligt att bygga (många) nya kärnkraftverk? Denna fråga får EESK inte sopa under mattan.

Röstningsresultat