(1)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 (3) moderniserades den rättsliga ramen för paketresor mot bakgrund av marknadsutvecklingen och tekniska framsteg. Det direktivet syftade till att ta itu med nya sätt att boka resetjänster, inbegripet kundanpassade kombinationer av resetjänster, som inte omfattades av rådets direktiv 90/314/EEG (4) eller som befann sig i en rättslig gråzon, samtidigt som resenärernas rättigheter stärktes på olika sätt. Direktiv (EU) 2015/2302 syftade också till att säkerställa en rättvisare konkurrens mellan olika typer av reseföretag som är verksamma på paketresemarknaden.

(2)

För att uppnå dessa mål breddade direktiv (EU) 2015/2302 definitionen av termen ”paketresa” jämfört med direktiv 90/314/EEG. I direktiv (EU) 2015/2302 förtydligades resenärers befintliga rättigheter ytterligare och infördes nya rättigheter, inbegripet resenärers rätt att säga upp ett paketreseavtal på vissa villkor i händelse av oundvikliga och extraordinära omständigheter utan att betala någon uppsägningsavgift. Dessutom infördes genom direktiv (EU) 2015/2302 begreppet ”sammanlänkat researrangemang”.

(3)

Direktiv (EU) 2015/2302 har på det hela taget fungerat väl, men flera utmaningar har uppstått sedan det började tillämpas den 1 juli 2018. I synnerhet hade covid-19-pandemin och offentliga åtgärder i samband med denna en betydande inverkan på både resenäringen och resenärerna och visade att vissa bestämmelser i det direktivet, inbegripet bestämmelserna om den information som ska tillhandahållas resenärer, bör förtydligas.

(4)

Det är därför nödvändigt att täppa till de luckor som identifierats i de nuvarande reglerna och att förtydliga och förenkla vissa begrepp och bestämmelser och därigenom öka ändamålsenligheten hos direktiv (EU) 2015/2302 till förmån för resenärer och reseföretag, bland vilka det finns ett stort antal mikroföretag samt små och medelstora företag.

(5)

På det hela taget anses den uppdaterade definitionen av ”paketresa” i direktiv (EU) 2015/2302 ha varit ändamålsenlig. Däremot har reglerna om ”sammanlänkade researrangemang”, som också infördes genom det direktivet, avsevärt komplicerat den rättsliga ramen, inbegripet när det gäller den information som ska tillhandahållas resenärer. Den ytterligare komplexiteten har gett upphov till rättsosäkerhet i avgränsningen mellan paketresor och sammanlänkade researrangemang samt mellan sammanlänkade researrangemang och fristående resetjänster. Det finns inga bevis för att dessa regler om sammanlänkade researrangemang har lett till konkreta fördelar för resenärerna. Det är därför lämpligt att förenkla direktiv (EU) 2015/2302 genom att stryka bestämmelserna om sammanlänkade researrangemang, genom att stryka bilaga II till direktivet, som består av fem informationsformulär avseende sammanlänkade researrangemang, och genom att göra vissa justeringar i definitionen av ”paketresa”.

(6)

Principen bakom definitionen av ”paketresa” bör förbli att det finns en nära koppling mellan olika resetjänster som bokats för samma resa eller semester.

(7)

Resenärerna bör få tydlig information om huruvida en viss kombination av resetjänster utgör en paketresa eller inte, eftersom detta kanske inte är tydligt för dem i vissa bokningssituationer. För att öka rättssäkerheten är det därför nödvändigt att, i bokningssituationer där villkoren för en paketresa inte är uppfyllda men näringsidkarna inbjuder resenärerna att köpa ytterligare typer av resetjänster för samma resa eller semester, kräva att näringsidkarna informerar resenärerna om att de relevanta resetjänsterna inte kommer att utgöra en paketresa och att resenärerna inte kommer att skyddas enligt direktiv (EU) 2015/2302. Det kravet bör tillämpas när inbjudan att köpa ytterligare typer av resetjänster görs innan en resenär har köpt en första typ av resetjänst, men också när inbjudan görs efter det att en resenär har bokat en första typ av resetjänst. I fall där inbjudan att köpa ytterligare typer av resetjänster görs innan resenären har slutfört en första bokning och resenären därefter bokar de relevanta resetjänsterna inom 24 timmar, på samma försäljningsställe, finns det en nära koppling mellan dessa bokningar även om inte alla villkor för en paketresa är uppfyllda, såsom angivande av ett allomfattande eller totalt pris eller urval av resetjänsterna innan resenären samtycker till att betala. Om en näringsidkare i sådana fall, vid tidpunkten för inbjudan, inte tydligt informerar resenären om att kombinationen av resetjänster inte kommer att utgöra en paketresa, bör den kombinationen därför anses vara en paketresa som skyddas enligt direktiv (EU) 2015/2302, och näringsidkaren bör anses vara arrangören av den paketresan.

(8)

I bokningssituationer där näringsidkaren inbjuder resenären att köpa ytterligare resetjänster bör en ”inbjudan” förstås som varje situation där näringsidkaren uppmuntrar eller uppmanar resenären att boka ytterligare en typ av resetjänst för den planerade resan eller semestern. Detta kan till exempel omfatta ett e-postmeddelande med en länk till en bokningstjänst, en uppmaning som är integrerad i bokningsprocessen eller ett telefonsamtal. I sådana fall förser näringsidkaren vanligtvis resenären med ett urval av erbjudanden baserat på resenärens intresse för ett visst resmål och en viss reseperiod. Om sådana erbjudanden görs i form av ett köperbjudande enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG (5), nämligen i form av ett kommersiellt meddelande som beskriver en produkts eller tjänsts egenskaper och pris, bör detta ses som en stark indikation på en inbjudan. Sådana inbjudningar till köp inbegriper fall där en näringsidkare ber resenären att bekräfta ett intresse för ytterligare typer av resetjänster för samma resa eller semester, i syfte att tillhandahålla erbjudanden om dessa resetjänster i form av ett köperbjudande, enligt definitionen i direktiv 2005/29/EG, direkt i samband med eller efter det att den första bokningen har bekräftats. Däremot bör enbart tillgången till bokningstjänster för andra resetjänster på en näringsidkares webbplats eller applikation eller i dennes affärslokal, en allmän hänvisning till sådana bokningstjänster eller reklam för resetjänster som utlöses av metadata från tidigare sökningar efter resetjänster inte anses vara tillräckligt för att utgöra en inbjudan att köpa ytterligare resetjänster.

(9)

En av definitionerna av paketresa har visat sig vara för snäv, nämligen den som avses i artikel 3.2 b v i direktiv (EU) 2015/2302 och som kräver att resenärens namn, betalningsuppgifter och e-postadress överförs från en näringsidkare till en annan. Det är därför lämpligt att betrakta bokningar av olika typer av resetjänster för samma resa eller semester som en paketresa när den näringsidkare som är part i det första avtalet överför resenärens personuppgifter som gör det möjligt att identifiera resenären som en avtalspart till en annan näringsidkare eller andra näringsidkare som är parter i ett andra eller ytterligare avtal, och om avtalet eller avtalen med den andra näringsidkaren eller de andra näringsidkarna ingås senast 24 timmar efter det att bokningen av den första resetjänsten har bekräftats. Sådana uppgifter bör göra det möjligt för berörda näringsidkare att fastställa att samma resenär är part i de relevanta avtalen och skulle till exempel kunna omfatta resenärens namn, betalningsuppgifter, e-postadress, telefonnummer eller konto på sociala medier. Uppgifter som inte gör det möjligt för berörda näringsidkare att fastställa att samma resenär är part i de relevanta avtalen, såsom en IP-adress som identifierar en enhet, bör inte anses vara tillräckliga. Hänvisningen till överföringen av resenärens personuppgifter syftar till att göra definitionen mer framtidssäkrad. En sådan överföring tyder på ett nära samband mellan de relevanta avtalen och, följaktligen, på att en paketresa skapas.

(10)

För paketresor där till exempel inkvartering kombineras med ”andra turisttjänster”, men ingen passagerartransport ingår, bör det allmänna kriteriet ”en betydande andel” av kombinationens värde, som gäller för turisttjänster, ersättas med det mer specifika kriteriet ”minst 25 %” av kombinationens värde, för att öka rättssäkerheten. Det bör också erinras om att andra turisttjänster som utgör en integrerad del av resetjänster, såsom andra turisttjänster med anknytning till inkvartering, inte betraktas som resetjänster i sig. Följaktligen kan inkluderingen av dem inte leda till att en paketresa skapas, även om deras värde motsvarar minst 25 % av det totala priset. Skälen i direktiv (EU) 2015/2302 innehåller exempel på tjänster som kan anses utgöra en integrerad del av resetjänster, såsom tillgång till vissa utrymmen inom anläggningen vid hotell eller andra typer av inkvartering. Det bör dessutom erinras om att andra turisttjänster som inte väljs och köps förrän efter det att fullgörandet av en resetjänst, såsom inkvartering, har inletts inte kommer att leda till att en paketresa skapas, även om deras värde utgör minst 25 % av det totala priset.

(11)

Såsom särskilt framgick under covid-19-pandemin kan avsaknaden av regler mellan företag om återbetalningar till arrangörer av paketresor för resetjänster som ställts in eller inte utförts av tjänsteleverantörerna, avsaknaden av regler om värdebevis och osäkerheten om huruvida återbetalningskrav och värdebevis för inställda paketresor omfattas av skydd vid obestånd orsaka svårigheter i fråga om återbetalningar till resenärer, särskilt när oundvikliga och extraordinära omständigheter leder till många inställda resor och påverkar många resedestinationer. Därför är det viktigt att säkerställa att resenärernas betalningar alltid skyddas i praktiken, inbegripet vid kris. Dessutom bör det säkerställas att de nationella systemen för skydd vid obestånd är resilienta och ger ett mer enhetligt skydd.

(12)

Även om det i direktiv (EU) 2015/2302 krävs att arrangörerna ska informera resenärerna om betalningssätt, inbegripet eventuella delbetalningar som ska göras, fastställs det inte några regler som begränsar beloppet för sådana delbetalningar eller som reglerar de tidpunkter då den resterande delen av priset ska betalas. Medlemsstaterna kan reglera dessa aspekter, förutsatt att dessa regler är förenliga med unionsrätten.

(13)

Om en resetjänst som ingår i en paketresa ställs in eller inte utförs och förskottsbetalningar har gjorts till respektive tjänsteleverantör, bör arrangörerna ha rätt att få återbetalning från resetjänsteleverantörerna inom sju dagar. Syftet med den rätten till återbetalning är att göra det möjligt för arrangörerna att uppfylla sin skyldighet att återbetala resenärer inom 14 dagar i de fall då även paketreseavtalet som helhet sägs upp. Om en resetjänstleverantör ställer in eller underlåter att tillhandahålla en tjänst som ingår i en paketresa men paketreseavtalet fortfarande existerar, syftar rätten till återbetalning inom sju dagar till att göra det möjligt för arrangörerna att anordna alternativa arrangemang.

(14)

I vissa situationer kan frivilliga värdebevis fungera som ett användbart alternativ till återbetalningar. Värdebevis kan ge arrangörerna större flexibilitet, i synnerhet när det krävs att de ska göra många återbetalningar på kort tid. Samtidigt kan värdebevis vara godtagbara för resenärer som inte kräver omedelbar återbetalning, förutsatt att det finns särskilda rättsliga garantier. Därför bör det fastställas tydliga regler för sådana garantier. Dessa garantier bör omfatta obligatorisk information om värdebevisets frivilliga karaktär och dess egenskaper, inbegripet tydlig information om att resenärens rätt till återbetalning upphävs endast om resenären uttryckligen godtar värdebeviset. Kravet på att resenären uttryckligen måste godta värdebeviset innebär att godtagandet inte kan vara underförstått, utan att resenären måste uttrycka det aktivt. Ett sådant godtagande bör uttryckas på ett varaktigt medium. Värdebevis bör utfärdas på ett varaktigt medium och innehålla information om värdebevisets egenskaper och resenärens rättigheter. Den informationen bör inbegripa det belopp som resenären har rätt att få som återbetalning (resenärens återbetalningsrätt) och värdet av värdebeviset. Arrangörerna bör kunna göra värdebevis mer attraktiva, till exempel genom att öka deras värde jämfört med resenärens återbetalningsrätt. I sådana fall bör skyddet vid obestånd begränsas till det belopp som resenärens återbetalningsrätt uppgår till.

(15)

Av rättssäkerhetsskäl bör det fastställas regler för värdebevisens giltighetstid och eventuella förlängningar. Det är också lämpligt att fastställa att resenärens rätt till återbetalning upphävs under värdebevisets giltighetstid och att ange i vilka fall ett sådant upphävande upphör och resenären återfår den rätten till återbetalning. Eftersom värdebevis har ett särskilt penningvärde är det lämpligt att fastställa att de får användas för alla resetjänster som arrangören erbjuder, får lösas in i delar och får överföras endast en gång, utan att arrangörerna kan ta ut en avgift för överföringen. För att överföringen ska vara giltig bör den resenär som överför värdebeviset informera arrangören om mottagarens identitet, så att mottagaren kan lösa in värdebeviset eller få återbetalning. Det bör vara möjligt att bekräfta överföringen genom märkning av värdebeviset, till exempel fysiskt eller elektroniskt, för att tydligt ange att överföringen har ägt rum.

(16)

Medlemsstaterna kan tillhandahålla mekanismer som säkerställer återbetalning till resenärer i enlighet med de rättsliga kraven, i fall där paketresor ställs in på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter och där arrangörerna inte kan fullgöra sina återbetalningsskyldigheter. För att öka insynen bör medlemsstater som inför eller upprätthåller sådana mekanismer vara skyldiga att informera kommissionen och de centrala kontaktpunkterna i de andra medlemsstaterna om dem. Sådana mekanismer finansieras normalt uteslutande genom bidrag från arrangörer. Endast i vederbörligen motiverade undantagsfall kan sådana mekanismer samfinansieras av medlemsstaterna, och införandet av dem påverkar inte tillämpningen av unionsreglerna för statligt stöd.

(17)

Det bör klargöras att ett paketreseavtal kan sägas upp om det rimligen kan förväntas att dess fullgörande kommer att påverkas väsentligt av oundvikliga och extraordinära omständigheter. Bedömningen av huruvida oundvikliga och extraordinära omständigheter kommer att få en väsentlig inverkan på fullgörandet av paketresan bör baseras på en bedömning på förhand, vid tidpunkten för uppsägningen av paketreseavtalet, av sannolikheten för att de oundvikliga och extraordinära omständigheterna kommer att få en väsentlig inverkan på fullgörandet av paketresan, vilket kräver en bedömning från fall till fall. Om en resenär säger upp paketreseavtalet bör denna bedömning göras utifrån en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittsresenärs perspektiv, på grundval av den information som finns tillgänglig vid tidpunkten för uppsägningen av paketreseavtalet i fråga. Inverkan till följd av oundvikliga och extraordinära omständigheter som uppstår på avreseplatsen eller som uppstår på resmålet eller i dess omedelbara närhet eller som påverkar resan till eller från resmålet, inbegripet de olika platser som har samband med resans början och återresan, bör beaktas om de väsentligen påverkar fullgörandet av de resetjänster som ingår i paketreseavtalet. Avreseplatsen bör förstås som den plats där fullgörandet av resetjänsterna inleds enligt paketreseavtalet. Omständigheter som endast påverkar resan till resmålet eller återresan bör inte beaktas om resan inte ingår i paketreseavtalet, inbegripet passagerarens transport till den avtalade avreseplatsen. Omständigheter som resenären redan kände till eller kunde förutse när paketreseavtalet ingicks, och som inte har försämrats avsevärt sedan dess, kan inte utgöra grund för att utöva rätten att säga upp det avtalet utan att betala en uppsägningsavgift.

(18)

Oundvikliga och extraordinära omständigheter inbegriper objektiva situationer, till exempel krig, andra allvarliga säkerhetsproblem som terrorism, större risker för människors hälsa som utbrott av en allvarlig sjukdom vid resmålet eller naturkatastrofer som översvämningar, jordbävningar eller väderförhållanden som gör det omöjligt att resa säkert till resmålet enligt överenskommelse i paketreseavtalet. Oundvikliga och extraordinära omständigheter bör inte endast omfatta omständigheter som gör det objektivt sett omöjligt att fullgöra en paketresa, utan även omständigheter som, utan att de förhindrar ett sådant fullgörande, innebär att paketresan inte kan fullgöras utan att de berörda resenärerna utsätts för risker för deras hälsa och säkerhet. I detta sammanhang kan vissa risker drabba vissa grupper av resenärer särskilt hårt på grund av deras sårbarhet.

(19)

Officiella uttalanden eller rekommendationer från de behöriga myndigheterna i en medlemsstat som avråder resenärer från att resa till ett visst område kan på grund av sin natur ha ett betydande bevisvärde vad gäller förekomsten, i de länder som de avser, av oundvikliga och extraordinära omständigheter och av konsekvenserna därav för fullgörandet av den berörda paketresan. Sådana uttalanden eller rekommendationer, eller det faktum att resenärer kommer att bli föremål för allvarliga restriktioner på resmålet eller i bosättnings- eller avresemedlemsstaten efter återkomsten från resan eller semestern, såsom karantänkrav under en längre period, kan därför, tillsammans med andra faktorer, vara viktiga faktorer att beakta vid övervägande av huruvida en uppsägning av paketreseavtalet på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter är motiverad. Relevansen av specifika officiella uttalanden eller rekommendationer för uppsägningen av det aktuella paketreseavtalet bör bedömas från fall till fall, med beaktande av bland annat de aktuella omständigheternas art och tiden mellan uppsägningen av det avtalet och paketresans planerade början, och följaktligen sannolikheten för en betydande förändring av dessa omständigheter. Förekomsten av sådana uttalanden eller rekommendationer bör dock inte vara ett villkor för fastställandet av att det föreligger oundvikliga och extraordinära omständigheter eller av inverkan av sådana omständigheter på fullgörandet av paketresan.

(20)

Det bör också klargöras att den 14-dagars återbetalningsperiod som utlöses av uppsägningen av paketreseavtalet är tillämpligt oavsett om resenären uttryckligen begär återbetalning.

(21)

För att säkerställa ett ändamålsenligt och enhetligt skydd för resenärer och lika villkor för arrangörer bör det föreskrivas att skyddet vid obestånd för arrangörer omfattar alla betalningar som gjorts av eller på uppdrag av resenärer i händelse av arrangörens obestånd, inbegripet fall där en resenär hade rätt till återbetalning eller hade fått ett värdebevis från arrangören före dennes obestånd.

(22)

Inom ramen för de parametrar som fastställs i direktiv (EU) 2015/2302 bör medlemsstaterna fastställa de system för skydd vid obestånd som är tillämpliga på deras territorier, inbegripet tillhörande förfaranden och metoder för att tillhandahålla information om skydd vid obestånd genom de mest ändamålsenliga tillgängliga kommunikationskanalerna. Det är viktigt att kräva att resenärer får all nödvändig information så snart obestånd inträffar. Medlemsstaterna bör därför utse det eller de relevanta organ som ansvarar för att tillhandahålla nödvändig information.

(23)

För att säkerställa att skyddet vid obestånd alltid är ändamålsenligt för resenärer bör det föreskrivas att säkerheten är tillräcklig för att täcka kostnader för återbetalning och, när så är tillämpligt, hemresa. Sådan säkerhet bör ta hänsyn till att obestånd skulle kunna inträffa vid en tidpunkt då en arrangör innehar de högsta betalningsbeloppen. Eventuella ökningar av dessa belopp på grund av en större volym paketresor som säljs under en viss period jämfört med den förväntade försäljningen bör beaktas. Det bör klargöras att medlemsstaterna bör utöva tillsyn av arrangörernas skydd vid obestånd och övervaka tillgången till skydd vid obestånd. Om det är nödvändigt för att säkerställa ett ändamålsenligt skydd vid obestånd bör medlemsstaterna kunna kräva ytterligare mekanismer, såsom en reservfond, för att komplettera exempelvis det skydd som tillhandahålls genom försäkringsbrev. Sådana reservfonder bör normalt uteslutande finansieras genom bidrag från arrangörer och bör samfinansieras av medlemsstaterna endast i vederbörligen motiverade undantagsfall. I den mån sådana åtgärder inbegriper statligt stöd är unionsreglerna för statligt stöd tillämpliga.

(24)

När det gäller återbetalningar av resenärers betalningar vid en arrangörs obestånd bör den period inom vilken sådana återbetalningar ska göras efter inlämning av nödvändiga handlingar ytterligare specificeras. Den information som ska lämnas till resenärer i händelse av arrangörens obestånd bör omfatta information om de handlingar som resenärerna måste lämna in för att ansöka om återbetalning av sina betalningar. Resenärer bör endast uppmanas att lämna in de handlingar som är nödvändiga för behandlingen av begäran i enlighet med nationella bestämmelser och med beaktande av kraven från det specifika organ eller den specifika myndighet som ansvarar för en säker och effektiv behandling av begäranden om återbetalning.

(25)

Det är också lämpligt att föreskriva att medlemsstaterna kan kräva att inte bara arrangörerna utan även återförsäljarna ska ta ut skydd vid obestånd.

(26)

Det bör klargöras att de centrala kontaktpunkterna är ansvariga för informationsutbytet om skydd vid obestånd och därmed förknippade frågor, inbegripet eventuella mekanismer för att säkerställa återbetalningar i tid i händelse av uppsägning av paketreseavtal.

(27)

Det är viktigt att resenärerna vederbörligen informeras om sina rättigheter, kan förstå den information som de får och har tillgång till den när de behöver den. Därför bör vissa ändringar göras i kraven på förhandsinformation, innehållet i paketreseavtal och standardinformationsformulären i bilaga I till direktiv (EU) 2015/2302. I dessa standardinformationsformulär bör till exempel den näringsidkare som ansvarar för att tillhandahålla återbetalning när ett paketreseavtal sägs upp anges. Rätten att säga upp ett paketreseavtal utan att betala någon uppsägningsavgift på grund av oundvikliga och extraordinära omständigheter bör anges vid sidan av möjligheten att säga upp det avtalet mot en uppsägningsavgift. Dessutom bör arrangörerna vara skyldiga att bifoga standardinformationsformuläret till paketreseavtalet så att det är tillgängligt för resenärer efter det att det avtalet ingåtts, tillsammans med kontaktuppgifter till berörda näringsidkare. Information bör ges till resenärer på ett tydligt och begripligt sätt och, i tillämpliga fall, i enlighet med tillgänglighetskraven i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (6). Det bör erinras om att om de berörda tjänsterna omfattas av direktiv (EU) 2019/882 bör tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning säkerställas i enlighet med tillgänglighetskraven i bilaga I till det direktivet.

(28)

I syfte att öka ändamålsenligheten hos direktiv (EU) 2015/2302 bör arrangörerna vara skyldiga att följa vissa standarder när de hanterar klagomål, inbegripet en skyldighet att bekräfta mottagandet inom en period på sju dagar och att lämna ett motiverat svar inom en period på 60 dagar. I fall där kommunikation sker per post bör arrangören anses ha uppfyllt dessa skyldigheter om poststämpelns datum infaller inom dessa respektive perioder.

(29)

Tillgång till rättvisa och effektiva tvistlösningsmekanismer är också viktigt för upprätthållande av resenärernas rättigheter enligt direktiv (EU) 2015/2302. Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU (7), som fastställer de minimikrav för alternativa tvistlösningsorgan vid konsumenttvister som måste ha inrättats i varje medlemsstat, är också tillämpligt på tvister mellan resenärer och näringsidkare enligt direktiv (EU) 2015/2302. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2025/2647 (8), som ändrar direktiv 2013/11/EU i syfte att förbättra konsumenternas tillgång till alternativ tvistlösning, åläggs medlemsstaterna att främja näringsidkares och konsumenters deltagande i alternativ tvistlösning. I dess skäl anges det att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt näringsidkares och konsumenters deltagande i alternativa tvistlösningsmekanismer inom vissa sektorer. Det bör fortsättningsvis vara obligatoriskt att i paketreseavtal inkludera information om alternativa tvistlösningsmekanismer enligt direktiv 2013/11/EU och, i tillämpliga fall, om det alternativa tvistlösningsorgan som den berörda näringsidkaren omfattas av. Näringsidkarna bör informera resenärerna om tillgängliga alternativa tvistlösningsmekanismer även när de besvarar resenärens klagomål negativt.

(30)

Detta direktiv är förenligt med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta direktiv är i synnerhet förenligt med den näringsfrihet som fastställs i artikel 16 i stadgan, samtidigt som en hög nivå i fråga om konsumentskydd tryggas inom unionen i enlighet med artikel 38 i stadgan.

(31)

Kommissionen bör översända en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv inom fem år efter dess ikraftträdande. Även om direktivets inverkan på reseföretag, inbegripet arrangörer som är mikroföretag och små och medelstora företag, har bedömts noggrant, är det lämpligt att i den rapporten ta hänsyn till hur dess tillämpning påverkar sådana arrangörer. Dessutom bör den rapporten innehålla en bedömning av tillämpningen av artikel 5a i direktiv (EU) 2015/2302. Vid behov bör den rapporten åtföljas av lagstiftningsförslag.

(32)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att bidra till en väl fungerande inre marknad i samband med paketresor och till uppnåendet av en hög och så enhetlig nivå i fråga om konsumentskydd som möjligt inom den sektorn, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(33)

Direktiv (EU) 2015/2302 bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Rubriken ska ersättas med följande:

”Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG”

2.

Artikel 1 ska ersättas med följande:

3.

Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

4.

Artikel 3 ska ändras på följande sätt:

5.

I artikel 5 ska punkt 1 ändras på följande sätt:

6.

Följande artikel ska införas:

7.

Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

8.

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

9.

Följande artikel ska införas:

10.

Följande artikel ska införas:

11.

Artikel 17 ska ersättas med följande:

12.

Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

13.

Kapitel VI, som innehåller artikel 19, ska utgå.

14.

I artikel 21 ska första stycket ersättas med följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att en näringsidkare är ansvarig för eventuella fel till följd av tekniska brister i bokningssystemet som kan tillskrivas denna näringsidkare och, om näringsidkaren har åtagit sig att sköta bokningen av en paketresa, för de fel som görs under bokningsprocessen.”

15.

Artikel 22 ska ersättas med följande:

16.

I artikel 23 ska punkt 1 ersättas med följande:

17.

Bilaga I ska ersättas med texten i bilagan till det här direktivet.

18.

Bilaga II ska utgå.