(1)

I enlighet med artikel 19.5 och 19.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (3) har kommissionen sett över tillämpningen av och tillämpningsområdet för det direktivet och dragit slutsatsen att målet att skydda insättare i unionen genom inrättandet av insättningsgarantisystem i huvudsak har uppnåtts. Kommissionen drog dock också slutsatsen att det finns ett behov av att åtgärda de återstående bristerna i insättarskyddet och att stärka insättningsgarantisystemens funktion, samtidigt som reglerna harmoniseras för andra ingripanden från insättningsgarantisystemen än utbetalningsförfaranden.

(2)

Syftet med översynen av unionens ram för krishantering och insättningsgaranti är att bana väg för framsteg med fördjupningen av bankunionen. Därför bör insättningsgarantisystemens funktionssätt harmoniseras ytterligare.

(3)

Unionens ram för krishantering och insättningsgaranti bör konsekvent upprätthålla principerna om att förluster ska bäras av aktieägarna och borgenärerna och att skattebetalarnas medel inte får användas för att hjälpa eller rädda krisdrabbade kreditinstitut.

(4)

Kreditinstitutens underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter att betala bidrag till insättningsgarantisystemen eller att tillhandahålla information till insättare och insättningsgarantisystem skulle kunna undergräva syftet med insättarskyddet. Insättningsgarantisystemen eller, i relevanta fall, de utsedda myndigheterna bör ta ut den lagstadgade räntan på det bidragsbelopp som ska erläggas vid sen inbetalning av bidrag. Det är viktigt att förbättra samordningen mellan insättningsgarantisystem och utsedda och behöriga myndigheter när det gäller att vidta ingripandeåtgärder mot ett kreditinstitut som inte fullgör sina skyldigheter. Det är nödvändigt att säkerställa att insättningsgarantisystemen eller, i relevanta fall, de utsedda myndigheterna i god tid informerar de behöriga myndigheterna om alla överträdelser av kreditinstitutens skyldigheter enligt reglerna om insättningsgaranti, så att de behöriga myndigheterna kan använda sina tillsynsbefogenheter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (4). För att säkerställa att kreditinstituten följer reglerna i det här direktivet bör medlemsstaterna dessutom föreskriva lämpliga sanktioner vid överträdelser av dessa regler.

(5)

För att främja ytterligare konvergens i insättningsgarantisystemens praxis och hjälpa insättningsgarantisystemen att testa sin motståndskraft bör den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (5), utfärda riktlinjer om genomförandet av stresstester av insättningsgarantisystem.

(6)

Enligt direktiv 2014/49/EU är insättningar från vissa finansiella institut, inbegripet värdepappersföretag, uteslutna från täckning genom insättningsgarantisystem. De medel som dessa finansiella institut erhåller från sina kunder och som de sätter in i ett kreditinstitut för sina kunders räkning, i samband med de tjänster de erbjuder, bör dock skyddas på vissa villkor.

(7)

De kategorier av insättare som skyddas från ett insättningsgarantisystem grundas på målet att skydda icke-professionella kunder, medan professionella kunder inte anses behöva ett sådant skydd. Därför har offentliga myndigheter hittills uteslutits från täckningen. De flesta offentliga myndigheter, som i vissa medlemsstater omfattar skolor och sjukhus, kan dock inte anses vara professionella kunder. Det är därför nödvändigt att säkerställa att insättningar från icke-professionella investerare, såsom lokala myndigheter, små offentliga enheter och icke-vinstdrivande institutioner som kontrolleras av staten eller delstaten, kan åtnjuta det skydd som ett insättningsgarantisystem erbjuder.

(8)

För att säkerställa att insättningar som genomförs för att uppfylla minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (6) i sin helhet används för att bära förluster och bidra till rekapitaliseringen av ett kreditinstitut om det fallerar, bör dessa insättningar uteslutas från täckning genom insättningsgarantisystem. För att säkerställa likabehandling av sådana insättningar på grundval av objektiva kriterier, bör de undantas från insättningsgarantisystemens täckning oavsett om resolutionsmyndigheten har godkänt att de inkluderas i beloppet av kapitalbas och kvalificerade skulder.

(9)

Insättningar som hänför sig till vissa händelser, inbegripet en fysisk persons fastighetstransaktioner som avser privatbostäder eller utbetalning av vissa försäkringar, kan tillfälligt ge upphov till stora insättningar. Därför är medlemsstaterna enligt direktiv 2014/49/EU skyldiga att säkerställa att insättningar över 100 000 EUR som hänför sig till sådana händelser skyddas i minst tre månader, men inte längre än tolv månader från det att beloppet har krediterats eller från det att sådana insättningar blir rättsligt överförbara. För att harmonisera insättarskyddet i unionen och minska den administrativa komplexiteten och den rättsliga osäkerheten vad gäller omfattningen av skyddet för sådana insättningar är det nödvändigt att förenhetliga skyddet till ett minimibelopp på 500 000 EUR för alla tillfälligt höga tillgodohavanden och till ett maximibelopp på 2 500 000 EUR för insättningar i samband med fastighetstransaktioner, för en harmoniserad varaktighet på sex månader, utöver garantinivån på 100 000 EUR. När medlemsstaterna har införlivat dessa belopp bör de ses över regelbundet, minst en gång vart femte år. När så är lämpligt bör kommissionen förelägga Europaparlamentet och rådet ett förslag till direktiv för att justera dessa belopp, med beaktande av utvecklingen av fastighetspriserna i olika medlemsstater och behovet av att säkerställa proportionalitet och lika villkor i hela unionen.

(10)

Under en fastighetstransaktion kan medlen passera genom olika konton innan transaktionen faktiskt regleras. För att skydda insättare som utför fastighetstransaktioner på ett enhetligt sätt bör därför skyddet av tillfälligt höga tillgodohavanden tillämpas för försäljningsintäkter och för medel som satts in inom en på förhand fastställd kort tidsperiod för ett köp av en privatbostad.

(11)

För att säkerställa rättssäkerhet är det, om en medlemsstat tillåter avdrag av en insättares skulder till kreditinstitutet vid beräkningen av det återbetalningsbara beloppet, nödvändigt att klargöra att endast skulder som har förfallit innan insättningarna blev indisponibla får dras av från insättarens kvalificerade insättningar, och endast i den mån en sådan kvittning är tillåten enligt tillämpliga lag- och avtalsbestämmelser.

(12)

Det är nödvändigt att optimera insättningsgarantisystemens operativa kapacitet och att minska deras administrativa börda. Därför bör det fastställas att när det gäller identifieringen av insättare som har rätt till insättningar på mottagarkonton eller bedömningen av huruvida insättare är berättigade till skyddsåtgärder vid tillfälligt höga tillgodohavanden, är det fortfarande insättarnas eller kontoinnehavarnas ansvar att på egen hand visa att de har rätt till sådana insättningar.

(13)

Samtidigt som det återbetalningsbara beloppet i regel bör finnas tillgängligt inom sju arbetsdagar skulle återbetalningsperioden för vissa insättningar kunna vara längre eftersom de kräver att insättningsgarantisystemen verifierar kravet på återbetalning. För att harmonisera reglerna i hela unionen bör denna längre återbetalningsperiod begränsas till 20 arbetsdagar från och med dagen då det berörda insättningsgarantisystemet har mottagit relevant information eller dokumentation. De situationer där denna längre återbetalningsperiod är tillämplig bör särskiljas från situationer där mottagandet av belopp som gjorts tillgängliga av insättningsgarantisystemet inom de tidsfrister som fastställs i detta direktiv tar längre tid på grund av eventuella operativa åtgärder som insättaren måste vidta.

(14)

För att säkerställa överensstämmelse med, och genomförande av, unionens restriktiva åtgärder bör kreditinstituten öronmärka insättningar som omfattas av sådana åtgärder, och insättningsgarantisystemen bör hålla inne återbetalningen av sådana insättningar så länge som dessa åtgärder är tillämpliga.

(15)

Den administrativa kostnaden för återbetalning av små belopp på vilande konton kan överskrida fördelarna för insättaren. Det är därför nödvändigt att specificera att insättningsgarantisystemen inte bör vara skyldiga att vidta aktiva åtgärder för att återbetala insättningar som hålls på sådana konton under vissa tröskelvärden som bör fastställas på nationell nivå. Insättarnas rätt att kräva ett sådant belopp bör dock bevaras. Om samma insättare också har andra aktiva konton bör insättningsgarantisystemen dessutom inkludera beloppen på dessa konton i beräkningen av det belopp som ska återbetalas.

(16)

Insättningsgarantisystemen har olika metoder för att återbetala insättare, allt från kontantutbetalningar till elektroniska överföringar. För att säkerställa spårbarheten i återbetalningsprocessen från insättningsgarantisystemen och för att efterleva målen i unionens ram för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, bör dock återbetalning till insättare via kontoöverföring vara den förvalda utbetalningsmetoden när återbetalningen överstiger 10 000 EUR.

(17)

Finansiella institut är undantagna från insättningsgarantin. Vissa finansiella institut, inbegripet institut för elektroniska pengar, betalningsinstitut och värdepappersföretag, sätter emellertid också in de medel som de erhållit från sina kunder på bankkonton, ofta på tillfällig basis, för att uppfylla skyddskrav i enlighet med sektorslagstiftning, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG (7), 2014/65/EU (8) och (EU) 2015/2366 (9). Med tanke på dessa finansiella instituts växande roll bör insättningsgarantisystemen skydda sådana insättningar under förutsättning att dessa kunder är identifierade eller identifierbara.

(18)

Kunder till finansiella institut vet inte alltid vilket kreditinstitut det finansiella institutet har valt för att sätta in deras medel. Insättningsgarantisystemen bör därför inte aggregera sådana insättningar med en insättning som samma kunder skulle kunna ha i samma kreditinstitut där det finansiella institutet har placerat sina insättningar. Kreditinstituten kanske inte känner till vilka kunder som har rätt till de belopp som finns på kundkontona, eller kanske inte kan kontrollera och registrera individuella uppgifter om dessa kunder. Beroende på det finansiella institutets typ och affärsmodell kan det finnas omständigheter där en direkt återbetalning till kunden skulle kunna utsätta kontoinnehavaren för fara. Därför bör insättningsgarantisystemen kunna återbetala belopp till ett kundkonto som kontoinnehavaren öppnat i ett annat kreditinstitut till förmån för varje kund när vissa kriterier är uppfyllda. För att undvika risken för dubbelbetalning i dessa situationer bör alla fordringar som kunder har i fråga om belopp som kontoinnehavaren innehar för deras räkning minskas med det belopp som återbetalas av insättningsgarantisystemet direkt till dessa kunder. EBA bör därför utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att specificera de tekniska detaljerna för identifiering av kunder i återbetalningssyfte, kriterierna för återbetalning till kontoinnehavaren till förmån för varje kund eller direkt till kunden, och reglerna för att undvika flera krav på utbetalningar till samma mottagare.

(19)

När insättningsgarantisystemen återbetalar insättare kan de råka ut för situationer som ger upphov till farhågor om penningtvätt. Insättningsgarantisystemen bör därför hålla inne utbetalningar till en insättare när de underrättas om att en finansunderrättelseenhet har spärrat ett bank- eller betalkonto i enlighet med de tillämpliga reglerna om bekämpning av penningtvätt.

(20)

I direktiv 2014/49/EU föreskrivs att om ett insättningsgarantisystem gör betalningar inom ramen för ett resolutionsförfarande bör insättningsgarantisystemet ha en fordran på det berörda kreditinstitutet för ett belopp som motsvarar dess betalningar, och denna fordran bör ha samma prioritet som garanterade insättningar. Denna bestämmelse skiljer inte mellan ett insättningsgarantisystems bidrag när ett verktyg för skuldnedskrivning i befintlig juridisk person används och ett insättningsgarantisystems bidrag till finansiering av en överföringsstrategi följt av likvidation av den resterande delen. För att säkerställa tydlighet och rättssäkerhet när det gäller förekomsten av och storleken på ett insättningsgarantisystems fordran i olika scenarier är det nödvändigt att ange att när insättningsgarantisystemet bidrar till finansieringen av en överföringsstrategi vid resolution, såsom tillämpningen av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget, eller till finansiering av alternativa åtgärder, varigenom en uppsättning tillgångar, rättigheter och skulder, inklusive insättningar, hos kreditinstitutet överförs till en mottagare, bör detta insättningsgarantisystem ha en fordran mot den resterande delen i de senare likvidationsförfarandena enligt nationell rätt. För att säkerställa att aktieägarna och borgenärerna i det kreditinstitut som kvarstår i den resterande delen faktiskt absorberar kreditinstitutets förluster och för att förbättra möjligheten till återbetalningar till insättningsgarantisystemet vid insolvens, bör insättningsgarantisystemets fordran ha samma prioritet som garanterade insättningar. Om verktyget för skuldnedskrivning i befintlig juridisk person tillämpas, dvs. kreditinstitutet fortsätter sin verksamhet, bör insättningsgarantisystemet bidra till det belopp med vilket garanterade insättningar skulle ha skrivits ned eller konverterats för att absorbera förlusterna i det kreditinstitutet, om garanterade insättningar hade omfattats av skuldnedskrivningen. Därför bör insättningsgarantisystemets bidrag till resolution inte resultera i en fordran mot institutet under resolution, eftersom det skulle motverka syftet med insättningsgarantisystemets bidrag.

(21)

För att säkerställa konvergens av insättningsgarantisystemens praxis och rättssäkerhet för insättare som återkräver insättningar, och för att undvika operativa hinder för insättningsgarantisystemen, är det viktigt att fastställa en tillräckligt lång period inom vilken insättarna kan kräva återbetalning av sina insättningar om insättningsgarantisystemet inte har återbetalat insättarna inom de tidsfrister för utbetalningar som fastställs i direktiv 2014/49/EU. Alla sådana fordringar bör behandlas av insättningsgarantisystemet, även i fall där fordringsägaren ännu inte har erkänts som insättare genom ett domstolsbeslut.

(22)

Enligt direktiv 2014/49/EU skulle medlemsstaterna säkerställa att de tillgängliga finansiella medlen i ett insättningsgarantisystem senast den 3 juli 2024 når en målnivå på 0,8 % av beloppet på dess deltagares garanterade insättningar. I syfte att objektivt kunna bedöma om insättningsgarantisystemen uppfyller detta krav bör en tydlig referensperiod införas för att fastställa beloppet för de garanterade insättningarna och insättningsgarantisystemens tillgängliga finansiella medel.

(23)

För att säkerställa insättningsgarantisystemens motståndskraft bör deras medel härröra från stabila och icke återkalleliga bidrag. Vissa källor till finansiering för insättningsgarantisystemet, såsom förväntade återvinningar av insättningsgarantisystemets fordringar till följd av dess ingripanden, är alltför osäkra för att kunna redovisas som tillgängliga finansiella medel som är kvalificerade för att uppnå insättningsgarantisystemets målnivå. För att harmonisera insättningsgarantisystemens villkor för att uppnå sin målnivå och för att säkerställa att insättningsgarantisystemens tillgängliga finansiella medel finansieras genom bidrag från branschen, bör medel som är kvalificerade för att uppnå målnivån särskiljas från medel som betraktas som kompletterande finansieringskällor, såsom lånade medel som leder till skulder för insättningsgarantisystemet. Förutsebara återbetalningar av lån kan dock planeras och beaktas för regelbundna bidrag från insättningsgarantisystemets deltagare, och insättningsgarantisystemets skulder bör därför inte dras av i sin helhet från de tillgängliga finansiella medel som är kvalificerade för att uppnå målnivån. För att främja den inre bankmarknaden genom att stimulera likviditetsstöd mellan insättningsgarantisystem och för att underlätta att de tillgängliga finansiella medlen i ett institutionellt skyddssystem som erkänns som ett insättningsgarantisystem enligt direktiv 2014/49/EU används för det institutionella skyddssystemets åtgärder för att förhindra fallissemang för dess deltagande institut samtidigt som dubbelräkning undviks, bör en utestående fordran på ett lån som tillhandahållits till ett annat insättningsgarantisystem eller på finansiella medel som på annat sätt gjorts tillgängliga för det institutionella skyddssystemskontot för det institutionella skyddssystem som erkänns som ett insättningsgarantisystem uteslutande räknas med för målnivån för det utlånande insättningsgarantisystemet eller för det institutionella skyddssystem som erkänns som ett insättningsgarantisystem.

(24)

För att säkerställa förutsägbarhet och rättssäkerhet när det gäller den tid det tar att uppnå insättningsgarantisystemets målnivå efter användningen av medel från insättningsgarantisystemet eller en ökning av beloppet för garanterade insättningar är det nödvändigt att ange påfyllningsperioden, inte bara i händelse av en betydande minskning av de tillgängliga finansiella medlen som leder till att de tillgängliga finansiella medlen utgör mindre än två tredjedelar av målnivån utan även i händelse av en mindre minskning som leder till att de tillgängliga finansiella medlen som inte når upp till målnivån men som fortfarande utgör mer än två tredjedelar av målnivån. För att undvika de procykliska effekterna av att en stor finansiell börda åläggs bankerna bör den sexåriga påfyllningsperioden vid större minskningar bibehållas oavsett om orsaken till dessa minskningar är ingripanden från insättningsgarantisystemen eller en betydande ökning av beloppet för garanterade insättningar. Vid mindre minskningar bör påfyllningsperioden vara två år. Om minskningen av målnivån är mycket liten i förhållande till kostnaden för att samla in de relevanta bidragen bör insättningsgarantisystemet dock kunna förlänga denna tvåårsperiod med ett år.

(25)

För att säkerställa en konsekvent tillämpning bör EBA utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn som specificerar metoden för beräkning av de tillgängliga finansiella medel som är kvalificerade för att uppnå insättningsgarantisystemets målnivå och detaljerna i den process som ska följas för att uppnå insättningsgarantisystemets målnivå efter en minskning.

(26)

De tillgängliga finansiella medlen för ett insättningsgarantisystem bör vara omedelbart användbara för att hantera plötsliga utbetalningar eller andra ingripanden. Mot bakgrund av olika praxis i unionen är det lämpligt att fastställa krav för insättningsgarantisystemens investeringsstrategier för sina medel, i syfte att mildra eventuella negativa effekter på ett insättningsgarantisystems förmåga att fullgöra sitt uppdrag. Om ett insättningsgarantisystem inte är behörigt att fastställa investeringsstrategin bör den myndighet, det organ eller den enhet i medlemsstaten som ansvarar för att fastställa investeringsstrategin också respektera principerna om diversifiering och investeringar i lågrisktillgångar när investeringsstrategin fastställs. Om medlemsstaterna tillåter att medel från insättningsgarantisystemet deponeras hos deras nationella centralbank eller nationella statskassa, bör dessa medel tydligt öronmärkas och separeras för redovisningsändamål och vara lättillgängliga för användning av insättningsgarantisystemet, för att bevara insättningsgarantisystemets fullständiga operativa oberoende och flexibilitet när det gäller tillgången till dess medel.

(27)

För att säkerställa en tillräckligt diversifierad investering av insättningsgarantisystemens medel och en konvergerande praxis bör EBA utfärda riktlinjer i detta avseende.

(28)

Den möjlighet som ges i direktiv 2014/49/EU att skaffa fram de tillgängliga finansiella medlen för ett insättningsgarantisystem genom obligatoriska bidrag som betalas in av de deltagande instituten till befintliga system för obligatoriska bidrag som inrättats av en medlemsstat för att täcka kostnader som kan kopplas till systemrisker har aldrig använts och bör därför avskaffas.

(29)

Det är nödvändigt att stärka insättarskyddet, och samtidigt undvika behovet av en panikförsäljning av ett insättningsgarantisystems tillgångar och begränsa möjliga negativa procykliska effekter på hela banksektorn som orsakas av att extraordinära bidrag uppbärs. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att tillåta att deras insättningsgarantisystem använder alternativa finansieringsarrangemang från privata källor som gör det möjligt för dem att närsomhelst få kortfristig finansiering från andra källor än bidrag, inbegripet innan de använder sina tillgängliga finansiella medel och medel som uppburits genom extraordinära bidrag. Eftersom kreditinstituten i första hand bör bära kostnaderna och ansvaret för finansieringen av insättningsgarantisystemen, bör alternativa finansieringsarrangemang med hjälp av offentliga medel endast tillåtas i form av garantier eller lån till ett insättningsgarantisystem med en löptid på högst sex år, som används som en sista utväg och endast i händelse av utbetalning eller bidrag från insättningsgarantisystemet till resolution. Detta bör inte hindra att kortfristiga lån från offentliga källor används före andra alternativa finansieringsarrangemang under exceptionella omständigheter för att säkerställa återbetalning i tid till insättare eller bidrag till resolution.

(30)

Även om insättningsgarantisystemens främsta uppgift är att återbetala garanterade insättare, kan andra ingripanden än utbetalning visa sig vara mer kostnadseffektiva för insättningsgarantisystemen och säkerställa oavbruten tillgång till insättningar genom att underlätta överföringsstrategier. Insättningsgarantisystemen kan åläggas att bidra till resolution av kreditinstitut. I vissa medlemsstater kan insättningsgarantisystemen dessutom finansiera förebyggande åtgärder för att återställa kreditinstitutens långsiktiga bärkraft eller alternativa åtgärder vid insolvens. Sådana förebyggande och alternativa åtgärder kan spela en effektiv roll för kontinuiteten i krishanteringsverktyg för att upprätthålla insättarnas förtroende och den finansiella stabiliteten. De medlemsstater som inte har föreskrivit förebyggande och alternativa åtgärder i sin nationella rätt före dagen för detta direktivs ikraftträdande bör därför överväga att bygga upp den nödvändiga kapaciteten hos sina insättningsgarantisystem och andra relevanta myndigheter för att genomföra sådana åtgärder i framtiden. Efter att ha gjort en bedömning av medlemsstaternas beredskap och erfarenheterna av tillämpningen av förebyggande och alternativa åtgärder bör kommissionen lägga fram bedömningen för Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljd av ett lagstiftningsförslag. Även om sådana förebyggande och alternativa åtgärder kan förbättra skyddet av insättningar avsevärt, måste åtgärderna omfattas av lämpliga skyddsåtgärder, inbegripet i form av ett harmoniserat test av det minst kostsamma scenariot, för att säkerställa lika konkurrensvillkor och att sådana åtgärder är ändamålsenliga och kostnadseffektiva. Sådana skyddsåtgärder bör endast gälla för ingripanden som finansieras med insättningsgarantisystemets tillgängliga finansiella medel som regleras enligt detta direktiv.

(31)

För att säkerställa en konsekvent strategi för insättningsgarantisystemens tillämpning av förebyggande åtgärder i hela unionen bör EBA utfärda riktlinjer som anger de villkor som ska åläggas kreditinstitut som gynnas av förebyggande åtgärder, de system som insättningsgarantisystemen ska ha infört för att på lämpligt sätt välja ut och genomföra förebyggande åtgärder och övervaka riskerna med dem samt de detaljerade arrangemangen för samarbete mellan resolutionsmyndigheter, utsedda myndigheter och behöriga myndigheter.

(32)

Åtgärder för att förhindra att ett kreditinstitut fallerar genom tillräckligt tidiga ingripanden kan spela en effektiv roll för kontinuiteten i de krishanteringsverktyg som används för att upprätthålla insättarnas förtroende och den finansiella stabiliteten. Dessa åtgärder kan ta sig olika uttryck, såsom kapitalstödåtgärder genom kapitalbasinstrument, inbegripet kärnprimärkapitalinstrument, eller andra kapitalinstrument, garantier eller lån. Insättningsgarantisystemen har använt dessa åtgärder på olika sätt. För att säkerställa kontinuiteten i krishanteringsverktygen och användningen av förebyggande åtgärder på ett sätt som överensstämmer med resolutionsramen och reglerna för statligt stöd är det nödvändigt att specificera tidpunkten och villkoren för deras tillämpning. Förebyggande åtgärder bör användas i ett tidigt skede för att förhindra en försämring av ett kreditinstituts finansiella ställning. De är inte lämpliga när resolutionsmyndigheten har fattat ett beslut om att kreditinstitutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera och att det inte finns några åtgärder som skulle kunna förhindra dess fallissemang, oavsett bedömningen av huruvida resolution är i allmänhetens intresse eller inte. De utsedda myndigheterna bör bekräfta om villkoren för ett sådant ingripande från insättningsgarantisystemet är uppfyllda.

(33)

För att säkerställa att de förebyggande åtgärderna uppnår sitt syfte bör kreditinstituten åläggas att förelägga den behöriga myndigheten en not som beskriver de åtgärder som de åtar sig att vidta. Denna not bör innehålla alla aspekter som syftar till att förhindra ett utflöde av medel och stärka kreditinstitutets kapital- och likviditetssituationer, så att kreditinstitutet kan uppfylla alla relevanta tillsynskrav och andra lagstadgade krav på framåtblickande basis. Noten bör därför innehålla kapitalanskaffningsåtgärder, inbegripet regler om nyemissioner som riktas mot nuvarande ägare, frivillig konvertering av efterställda skuldinstrument, skuldförvaltningsåtgärder, kapitalgenererande försäljning av tillgångar, värdepapperisering av portföljer och innehållande av vinst, inbegripet utdelningsförbud och förbud mot förvärv av andelar i företag. Dessutom bör kreditinstitutets ursprungliga kapitalunderskott anges i noten. Under genomförandet av de åtgärder som anges i noten bör kreditinstituten också stärka sin likviditet och avstå från aggressiva affärsmetoder, från utdelning eller rörlig ersättning, från återköp av egna aktier och från inlösen av kapitalhybridinstrument. Noten bör också innehålla en exitstrategi för de stödåtgärder som mottas. Kreditinstitutet bör inom rimlig tid förse den behöriga myndigheten med en omstruktureringsplan för verksamheten för att säkerställa långsiktig bärkraft. De behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna är bäst lämpade att bedöma relevansen och trovärdigheten hos de åtgärder som planeras i en omstruktureringsplan för verksamheten. För att säkerställa att den utsedda myndigheten för det insättningsgarantisystem som av kreditinstitutet ombes att finansiera en förebyggande åtgärd är i stånd att bedöma huruvida alla villkor för förebyggande åtgärder är uppfyllda, bör den behöriga myndigheten samarbeta med den utsedda myndigheten. Ytterligare tillhandahållande av medel till ett kreditinstitut bör avbrytas om den behöriga myndigheten inte är övertygad om att omstruktureringsplanen för verksamheten är trovärdig och genomförbar. För att säkerställa en konsekvent tillämpning av förebyggande åtgärder i hela unionen bör EBA utfärda riktlinjer för att hjälpa kreditinstituten att utarbeta omstruktureringsplaner för verksamheten.

(34)

För att säkerställa att kreditinstitut som får stöd från insättningsgarantisystem i form av förebyggande åtgärder fullgör sina åtaganden bör de behöriga myndigheterna begära en åtgärdsplan från kreditinstitut som inte har fullgjort de åtaganden som fastställs i deras not eller omstruktureringsplan för verksamheten, som underlåter att återbetala det belopp som betalats ut inom ramen för de förebyggande åtgärderna eller som underlåter att följa exitstrategin. Om en behörig myndighet anser att åtgärderna i åtgärdsplanen inte kan uppnå kreditinstitutets långsiktiga bärkraft eller om kreditinstitutet underlåter att följa åtgärdsplanen, bör insättningsgarantisystemet inte ge något ytterligare förebyggande stöd till kreditinstitutet och de relevanta myndigheterna bör göra en bedömning enligt direktiv 2014/59/EU av huruvida institutet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. För att säkerställa en konsekvent tillämpning av förebyggande åtgärder i hela unionen bör EBA utfärda riktlinjer för att hjälpa kreditinstituten att utarbeta åtgärdsplaner.

(35)

Det är nödvändigt att låta ett bidrag från insättningsgarantisystemet till alternativa åtgärder omfattas av lämpliga skyddsåtgärder för att säkerställa lika villkor och sådana åtgärders ändamålsenlighet och kostnadseffektivitet. Insättningsgarantisystemet kan endast användas för att finansiera överföring av icke-garanterade insättningar och andra skulder utan säkerhet till en mottagare om överföringen är absolut nödvändig och proportionell för att undvika spridningseffekter, om överföringen skulle maximera tillgångarnas värde vid försäljning eller om bevarandet av kundrelationer skulle upprätthålla förtroendet. Insättningsgarantisystemet bör inte användas för att överföra kapitalbas eller skulder med lägre rankning än ordinarie skulder utan säkerhet i den nationella lagstiftning som reglerar normala insolvensförfaranden.

(36)

För att undvika skadliga effekter på konkurrensen och den inre marknaden är det nödvändigt att föreskriva att när det gäller alternativa åtgärder vid insolvens bör de relevanta organ som företräder ett kreditinstitut, såsom en likvidator, en konkursförvaltare, en boutredningsman eller ett annat organ, eller den relevanta nationella myndigheten vidta åtgärder för saluföring av kreditinstitutets verksamhet eller en del av denna i ett öppet, transparent och icke-diskriminerande förfarande, samtidigt som de strävar efter att så långt som möjligt maximera försäljningspriset. Kreditinstitutet eller den relevanta nationella myndigheten eller en mellanhand som agerar för det kreditinstitutets eller den relevanta nationella myndighetens räkning bör tillämpa regler som är lämpliga för saluföring av tillgångar, rättigheter och skulder som ska överföras till potentiella köpare. Under alla omständigheter bör användningen i tillämpliga fall av medlemsstaternas medel även fortsättningsvis omfattas av de relevanta reglerna för statligt stöd enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(37)

Eftersom insättningsgarantisystemens huvudsyfte är att skydda garanterade insättningar bör de endast tillåtas finansiera andra ingripanden än utbetalningar om det totala beloppet för sådana ingripanden är lägre än beloppet för garanterade insättningar i det berörda kreditinstitutet.

(38)

För att ytterligare ta hänsyn till särdragen hos institutionella skyddssystem som erkänns som insättningsgarantisystem och för att stärka deras effektivitet bör direktiv 2014/49/EU föreskriva en möjlighet för ett insättningsgarantisystem att tillhandahålla ett lån eller på annat sätt tillfälligt överföra de medel som regleras av det direktivet till det institutionella skyddssystemets konto, som är separat från insättningsgarantisystemets konto för redovisningsändamål, i syfte att bevilja finansiellt stöd till en deltagare och särskilt för att säkerställa dess likviditet och solvens för att vid behov undvika konkurs, för att uppfylla målen i artikel 113.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (10). Detta bör vara möjligt i fall där de tillhandahållna medlen behövs för att komplettera de andra medel som är avsedda att säkerställa ett anslutet instituts likviditet och solvens för att undvika att det går i konkurs och bör omfattas av villkoret att det vid behov finns trovärdiga utsikter till återbetalning till insättningsgarantisystemet inom sju arbetsdagar.

(39)

För att stärka det harmoniserade skyddet av insättare och specificera ansvarsområdena i gränsöverskridande situationer i hela unionen bör insättningsgarantisystemet i hemmedlemsstaten säkerställa utbetalningen till insättare i medlemsstater där kreditinstitut som deltar i det tar emot insättningar och accepterar andra återbetalningsbara medel genom att erbjuda inlåningstjänster på gränsöverskridande basis utan att vara etablerade i värdmedlemsstaten. För att underlätta utbetalningar genom tillhandahållande av information till insättare och insamling och översändande av relevanta dokument bör värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem tillåtas fungera som kontaktpunkt för insättare vid kreditinstitut som utövar friheten att tillhandahålla tjänster.

(40)

Samarbete mellan insättningsgarantisystem i hela unionen är avgörande för att säkerställa snabb och kostnadseffektiv återbetalning till insättare när kreditinstitut bedriver bankverksamhet genom filialer i andra medlemsstater. Med tanke på de tekniska framsteg som främjar användningen av gränsöverskridande överföringar och fjärridentifiering bör insättningsgarantisystemet i hemmedlemsstaten tillåtas att göra återbetalningar direkt till insättare vid filialer i en annan medlemsstat, förutsatt att den administrativa bördan och kostnaderna är lägre än om återbetalningen skulle utföras av insättningsgarantisystemet i värdmedlemsstaten. Denna flexibilitet bör komplettera den nuvarande samarbetsmekanismen, som kräver att värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem återbetalar insättare i filialer för hemmedlemsstatens insättningsgarantisystems räkning. För att bevara insättarnas förtroende i både värdmedlemsstatens och hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem bör EBA utfärda riktlinjer för att bistå insättningsgarantisystemen i deltagandet i detta samarbete, bland annat genom att inkludera en förteckning över omständigheter och villkor enligt vilka ett insättningsgarantisystem i hemmedlemsstaten kan besluta att göra återbetalningar till insättare vid filialer i värdmedlemsstaten.

(41)

Kreditinstitut kan ändra sin tillhörighet till ett insättningsgarantisystem eller så kan delar av deras verksamhet flyttas och därmed omfattas av ett annat insättningsgarantisystem. Enligt direktiv 2014/49/EU ska ett kreditinstituts bidrag som betalats under de tolv månader som föregår ändringen av deltagandet i insättningsgarantisystem eller flytten av verksamheten överföras från det ursprungliga insättningssystemet till det andra insättningsgarantisystemet i proportion till beloppet för de överförda garanterade insättningarna. För att säkerställa att överföringen av bidrag till det mottagande insättningsgarantisystemet inte är beroende av skiljaktiga nationella regler om fakturering eller faktiskt datum för betalning av bidrag, bör det ursprungliga insättningsgarantisystemet beräkna det belopp som ska överföras på grundval av bidrag som ska betalas snarare än bidrag som har betalats.

(42)

Det är nödvändigt att säkerställa ett likvärdigt skydd för insättare i hela unionen, vilket inte helt kan garanteras genom ett system för likvärdighetsbedömning av insättarskydd i tredjeland. Av detta skäl bör filialer i unionen till ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor i ett tredjeland ansluta sig till ett insättningsgarantisystem i den medlemsstat där de bedriver sin inlåningsverksamhet. Detta krav skulle också säkerställa överensstämmelse med direktiven 2013/36/EU och 2014/59/EU, som syftar till att införa en mer robust tillsyns- och resolutionsram för koncerner i tredjeland som tillhandahåller banktjänster i unionen. Omvänt bör insättningsgarantisystemens exponering för ekonomiska och finansiella risker i tredjeländer undvikas. Insättningar i filialer som etablerats i tredjeländer av kreditinstitut i unionen bör därför inte skyddas, såvida inte medlemsstaterna beslutar att insättningar i dessa filialer ska täckas.

(43)

Ett standardiserat och regelbundet offentliggörande av information ökar insättarnas medvetenhet om insättningsgarantin. För att anpassa informationskraven till den tekniska utvecklingen bör dessa krav ta hänsyn till de nya digitala kommunikationskanaler genom vilka kreditinstitut interagerar med insättare. Insättare bör få tydlig och enhetlig information som förklarar insättningsgarantin, samtidigt som den relaterade administrativa bördan för kreditinstitut eller insättningsgarantisystem begränsas. EBA bör utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande i syfte att specificera innehållet i och formatet på det informationsblad som ska skickas till insättarna och den mall för information som insättningsgarantisystem, utsedda myndigheter eller kreditinstitut måste skicka till insättarna i särskilda situationer, inbegripet vid fusioner av kreditinstitut, fastställanden av att insättningar är indisponibla eller återbetalning av insatta kundmedel.

(44)

En fusion av kreditinstitut eller omvandling av ett dotterbolag till en filial eller vice versa kan påverka de viktigaste egenskaperna hos insättarskyddet. För att undvika negativa effekter för insättare med insättningar i båda de fusionerande kreditinstituten och vilkas krav på insättningsgaranti skulle minska på grund av förändringar i tillhörigheten till insättningsgarantisystem, bör alla insättare informeras om sådana förändringar och ha rätt att ta ut sina medel eller överföra dem till ett annat kreditinstitut utan sanktion upp till ett belopp som motsvarar den förlorade täckningen av deras insättningar.

(45)

För att bevara den finansiella stabiliteten, undvika spridningseffekter och göra det möjligt för insättare att utöva sin rätt att kräva ut insättningar i tillämpliga fall, bör utsedda myndigheter, insättningsgarantisystem och berörda kreditinstitut informera insättare om insättningar som blir indisponibla.

(46)

För att öka transparensen för insättarna och främja finansiell stabilitet och förtroende hos insättningsgarantisystemen när de fullgör sina uppdrag bör de nuvarande rapporteringskraven förbättras. Med utgångspunkt i de nuvarande krav som gör det möjligt för insättningsgarantisystem att begära all nödvändig information från sina deltagande institut för att förbereda en utbetalning, bör insättningsgarantisystem också kunna begära information som är nödvändig för att förbereda en utbetalning inom ramen för gränsöverskridande samarbete. På begäran av ett insättningsgarantisystem bör de deltagande instituten vara skyldiga att tillhandahålla allmän information om all väsentlig gränsöverskridande verksamhet i andra medlemsstater eller, i förekommande fall, även i tredjeländer. För att EBA ska få lämplig information om utvecklingen av insättningsgarantisystemens tillgängliga finansiella medel och om användningen av dessa medel bör medlemsstaterna likaledes säkerställa att insättningsgarantisystemen varje år informerar EBA om beloppet av garanterade insättningar och tillgängliga finansiella medel samt underrättar EBA om de omständigheter som lett till användning av medel från insättningsgarantisystemet antingen för utbetalningar eller för andra åtgärder. För att återspegla insättningsgarantisystemens stärkta roll i hanteringen av bankkriser, i syfte att underlätta användningen av medel från insättningsgarantisystemen vid resolution, bör resolutionsmyndigheterna förse insättningsgarantisystemen med en sammanfattning av kreditinstitutens resolutionsplaner för att höja dessa insättningsgarantisystems allmänna beredskap att göra medlen tillgängliga, i den mån det är nödvändigt.

(47)

Tekniska standarder för finansiella tjänster bör underlätta en konsekvent harmonisering av och ett tillräckligt insättarskydd i hela unionen. EBA är ett organ som har mycket specialiserade expertkunskaper på området, och det är effektivt och lämpligt att denna myndighet anförtros uppgiften att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförande som inte inbegriper policyval, vilka sedan antas av kommissionen.

(48)

När så föreskrivs i detta direktiv bör kommissionen anta förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av EBA i form av delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget, i enlighet med förordning (EU) nr 1093/2010. Sådana förslag till tekniska standarder för tillsyn bör specificera de tekniska detaljerna för identifiering av de finansiella institutens kunder för utbetalning av insatta kundmedel, kriterierna och omständigheterna för återbetalning till kontoinnehavaren till förmån för varje kund eller direkt till kunden och reglerna för att undvika flera krav på utbetalningar till samma förmånstagare. Förslagen till tekniska standarder för tillsyn bör också specificera metoden för beräkning av de tillgängliga finansiella medel som är kvalificerade för att uppnå målnivån och processen för påfyllning av insättningsgarantisystemen.

(49)

När så föreskrivs i detta direktiv bör kommissionen anta förslag till tekniska standarder för genomförande som utarbetats av EBA i form av genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget, i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010. Sådana förslag till tekniska standarder för genomförande bör specificera innehållet i och formatet på informationsbladet till insättare och förfarandet för och innehållet i den information som bör skickas till insättarna. Förslagen till tekniska standarder för genomförande bör också specificera de förfaranden som ska följas när ett kreditinstitut tillhandahåller information till sitt insättningsgarantisystem och när ett insättningsgarantisystem eller en utsedd myndighet tillhandahåller information till EBA samt mallarna för tillhandahållande av sådan information.

(50)

För att filialer i medlemsstaterna till kreditinstitut med huvudkontor utanför unionen som inte deltar i ett insättningsgarantisystem som är etablerat i unionen ska kunna uppfylla kravet för att ansluta sig till ett insättningsgarantisystem i unionen, bör sådana filialer ges tillräckligt med tid för att vidta de åtgärder som krävs för att uppfylla detta krav.

(51)

Enligt direktiv 2014/49/EU får medlemsstaterna erkänna ett institutionellt skyddssystem som ett insättningsgarantisystem om det uppfyller kriterierna i artikel 113.7 i förordning (EU) nr 575/2013 och uppfyller kraven i direktiv 2014/49/EU. För att ta hänsyn till dessa institutionella skyddssystems särskilda affärsmodell, särskilt relevansen av förebyggande åtgärder som en central del av deras mandat, är det lämpligt att medlemsstaterna ges möjlighet att tillåta en längre period för de institutionella skyddssystemens anpassning till de nya reglerna. Denna möjlighet till en längre efterlevnadsperiod tar hänsyn till den tid som institutionella skyddssystem som erkänns som insättningsgarantisystem behöver för att bygga upp finansiella medel på ett separat konto för redovisningsändamål som är avsett för att bevilja finansiellt stöd till en deltagare och särskilt för att säkerställa dess likviditet och solvens för att vid behov undvika konkurs.

(52)

För att ge insättningsgarantisystemen och de utsedda myndigheterna möjlighet att bygga upp den operativa kapacitet som krävs för att tillämpa de nya reglerna i detta direktiv om användning av förebyggande åtgärder, bör tillämpningen av dessa regler senareläggas.

(53)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att säkerställa ett enhetligt skydd för insättare i unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna till följd av de risker som skiljaktiga nationella strategier skulle kunna medföra för den inre marknadens integritet, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå genom att ändra regler som redan fastställts på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(54)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (11) och avgav ett yttrande den 12 juni 2023 (12).

(55)

Direktiv 2014/49/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 1 ska ändras på följande sätt:

2.

Artikel 2 ska ändras på följande sätt:

3.

Artikel 4 ska ändras på följande sätt:

4.

Artikel 5 ska ändras på följande sätt:

5.

Artikel 6 ska ändras på följande sätt:

6.

Artikel 7 ska ändras på följande sätt:

7.

Följande artikel ska införas:

8.

Artikel 8 ska ändras på följande sätt:

9.

Följande artiklar ska införas:

(*3)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 23.12.2015, s. 35, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2015/2366/oj)."

(*4)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1640 av den 31 maj 2024 om de mekanismer som medlemsstaterna ska inrätta för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 och om ändring och upphävande av direktiv (EU) 2015/849 (EUT L, 2024/1640, 19.6.2024, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1640/oj)."

(*5)  Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser (EGT L 77, 27.3.1996, s. 20, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/1996/9/oj).”"

10.

I artikel 9 ska punkterna 2 och 3 ersättas med följande:

11.

Artikel 10 ska ändras på följande sätt:

12.

Artikel 11 ska ersättas med följande:

13.

Följande artiklar ska införas:

(*6)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (EUT L 173, 12.6.2014, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2014/596/oj).”"

14.

Följande artikel ska införas:

15.

Artikel 14 ska ändras på följande sätt:

16.

Artikel 15 ska ersättas med följande:

17.

Följande artikel ska införas:

18.

Artikel 16 ska ändras på följande sätt:

19.

Följande artikel ska införas:

20.

Bilaga I ska utgå.